Prop. 1952:52
('med förslag till lag om ändring i vattenlagen',)
Kungl. Maj:ts proposition nr 52.
1
Nr 52.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
ändring i vattenlagen; given Stockholms slott den 8 februari 1952.
Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill Kungl. Maj:t härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att antaga härvid fogade förslag till lag om ändring i vattenlagen.
GUSTAF ADOLF.
Herman Zetterberg.
Propositionens huvudsakliga innehåll.
1 syfte att främja ett snabbare genomförande av vattenkraft- och vatten- regleringsföretag föreslås, att vattendomstol skall kunna till särskilt avgö rande upptaga själva byggnadsfrågan beträffande ett ifrågasatt företag samt att i samband med tillstånd till utförande av ett företag uppskov må med delas rörande sådana frågor om ersättning in. in., vilka icke med erforder lig säkerhet kunna bedömas på förhand. I anslutning härtill föreslås bl. a. en regel, enligt vilken beslut om ersättning till sakägare i vissa fall skall kunna omedelbart verkställas.
Förslaget innebär vidare vissa utvidgningar av möjligheterna att tvångs vis taga annans mark i anspråk för vattenbyggnader m. in.
Slutligen föreslås vissa ändringar i vattenlagen, i syfte bl. a. att främja en grundlig förberedelse av större vattenkraft- och vattenregleringsföretag.
1 Bihang till riksdagens protokoll 1052. 1 samt. Nr 52.
2
Kungl. Maj.ts proposition nr 52.
Förslag
till
Lag
om ändring i vattenlagen.
Härigenom förordnas, att 2 kap. 14, 16 och 20 §§, 3 kap. 14 §, 6 kap. 11 §,
7 kap. 40, 58 och 62 §§, 8 kap. 49 §, 9 kap. 48 och 67 §§, 11 kap. 17, 27, 32—
35, 46, 66, 67, 81 och 98 §§, 12 kap. 6 § samt 14 kap. 5 § vattenlagen den 28
juni 1918 (nr 523)' skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
(Gällande lydelse:)
2 KAP.
14 §.
Tarvas för ändamålsenligt tillgodo
görande av vatten, att å annan till
hörig fastighet lägges damm, vall el
ler väg eller ledning för vattnet, eller
att å annans grund i eller vid vatten
drag verkställes grävning, spräng
ning eller annan åtgärd till ström
bäddens reglerande eller till före
byggande eller minskande av skada,
vare ägare av fastighet, som sålunda
tages i anspråk, pliktig att tåla så
dant intrång mot ersättning, som i 9
kap. skils. Om rätt att över annans
mark framdraga ledning för vatten
till husbehovsförbrukning gälle vad
särskilt är stadgat.
(Föreslagen lydelse:)
2 KAP.
14 §.
Tarvas för ändamålsenligt tillgodo
görande av vatten, att å annan till
hörig fastighet lägges damm, vall el
ler väg eller ledning för vattnet eller
ock verkställes grävning, sprängning
eller annan åtgärd till strömbäddens
reglerande eller till förebyggande el
ler minskande av skada, vare fastig
hetens ägare pliktig att tåla sådant
intrång mot ersättning, som i 9 kap.
skils. Samma lag vare, där det för
utförande av byggnad för vattnets
tillgodogörande och därmed förenade
anläggningar eller eljest av åtgärd,
som ovan nämnts, prövas nödigt, att
annans mark tillfälligt tages i an
språk för arbetarbostäder eller andra
byggnader, väg, upplagsplats, arbets
maskiner eller dylikt. Om rätt att
över annans mark framdraga ledning
för vatten till husbehovsförbrukning
gälle vad särskilt är stadgat.
1 Senaste lydelse, se beträffande 2 kap. 14 § SFS 1941: 614, beträffande 2 kap. 16 § 1945: 139,
beträffande 6 kap. 11 § 1919: 425, beträffande 7 kap. 40, 58 och 62 §§ 1920: 459, beträffande
8 kap. 49 § 1941: 614, beträffande 9 kap. 48 § 1945: 139, beträffande 11 kap. 17, 27, 32 och 33
s§ 1948: 479, beträffande 11 kap. 34 § 1939: 146, beträffande 11 kap. 35 och 46 §§ 1948: 479,
beträffande 11 kap. 66 § 1919: 425, beträffande 11 kap. 67 § 1941: 614, beträffande 11 kap. 81
och 98 §§ 1946: 839 samt beträffande 14 kap. 5 § 1939: 146.
3
Kungl. Maj.ts proposition nr 52.
(Gällande lydelse:)
(Föreslagen lydelse:)
Där vid------------ motsvarande till-
lämpning.
Erfordras till------------finnes före
skrivet.
16 §.
Där utmål för vattenkraftstation
med eller utan elektrisk utrustning
icke utan oskäliga kostnader annor-
ledes står till buds, vare ägare av
mark vid eller i närheten av vatten
draget pliktig att mot ersättning, som
i 9 kap. sägs, till sådant utmål upp
låta det område, som för ändamålet
oundgängligen tarvas.
Tages strömfall i anspråk jämlikt
1 kap. i5 §, må utmål, som i första
stycket sägs, lösas, om så erfordras.
20
§.
1 mom. Ej må -— ------- byggnaden
förnärmas.
Äro i andra fall än ovan nämnts
sannolika skäl, att genom byggande
i vatten allmän eller enskild rätt för
närmas, erfordras jämväl domstolens
prövning; dock äge vad nu sagts icke
tillämpning i fråga om fiskebyggnad
i vatten, där varje svensk undersåte
äger rätt att fiska, ej heller beträf
fande sådan byggnad i annat vatten,
såframt det icke kan antagas, att
byggnaden förnärmar allmän rätt el
ler inverkar på vattenståndet eller
vattnets lopp.
Tarvas till------------ av arbetet.
Där någon — — — sådan prov
ning.
2 mom. Finner vattendomstolen
Konungens avgörande.
Där vid------------ motsvarande till-
lämpning.
Erfordras till —--------- finnes före
skrivet.
16 §.
Där utmål för byggnad för vattnets
tillgodogörande och därmed förenade
anläggningar icke utan oskäliga kost
nader annorledes står till buds, vare
ägare av mark vid eller i närheten
av vattendrag eller annat vattenom
råde, varom fråga är, pliktig att mot
ersättning, som i 9 kap. sägs, till så
dant utmål upplåta det område, som
för ändamålet oundgängligen tarvas.
Är området avsett att utgöra eller
ingå i strömfallsfastighet, varom i It
kap. 62 § 2 mom. sägs, må det lösas.
20
§.
1 mom. Ej må------ - -— byggnaden
förnärmas.
Äro i andra fall än ovan nämnts
sannolika skäl, att genom byggande
i vatten allmän eller enskild rätt för
närmas, erfordras jämväl domstolens
prövning. Dock äge vad nu sagts icke
tillämpning i fråga om fiskebyggnad
i allmänt vatten; ej heller beträffan
de sådan byggnad i enskilt vatten, så
framt det icke kan antagas, att bygg
naden förnärmar allmän rätt eller in
verkar på vattenståndet eller vattnets
lopp.
Tarvas till---------- - av arbetet.
Där någon------------- sådan prov
ning.
2 mom. Finner vattendomstolen
------ — Konungens avgörande.
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 52.
3 KAP.
14 §.
Innan stadgar för vattenreglerings-
företag blivit antagna och fastställda
samt anmälan om styrelseval gjorts
hos Konungens befallningshavande,
må ej arbete å annans mark verk
ställas eller åtgärd eljest till förfång
för annan vidtagas.
(Gxällande lydelse:)
Sker ändring------------ Konungens
befallningshavande.
Då anmälan--------— ortens tid
ningar.
6 KAP.
11
§•
För anläggningskostnaden njute
anläggaren i den ordning, som stad
gas i lagen om flottning i allmän flott
led, ersättning av de flottande med
belopp, som, sedan flottleden blivit
besiktigad och godkänd, jämlikt 11
kap. 66 § andra stycket fastställes
med hänsyn till det skick, vari bygg
nader och arbeten befinnas vid tiden
för godkännandet.
Till anläggningskostnad — — —
flottledens godkännande.
Har ersättning —------- till flott-
ningsföreningen.
7 KAP.
40 §.
Tarvas för ändamål, som i 37 §
sägs, att å annan tillhörig fastighet
lägges damm, vall eller väg eller led
ning för vattnet eller att å annans
grund i eller vid vattendrag verk
ställes grävning, sprängning eller
annan åtgärd till strömbäddens reg-
3 KAP.
14 §.
Innan stadgar för vattenreglerings-
företag blivit antagna och fastställda
samt anmälan om styrelseval gjorts
hos Konungens befallningshavande,
må ej arbete å annans mark verk
ställas eller åtgärd eljest till förfång
för annan vidtagas. Vad nu sagts
gälle dock ej arbete, vartill tillstånd
givits med stöd av 11 kap. 66 § 1
inom.
Sker ändring------------ Konungens
befallningshavande.
Då anmälan — — — ortens tid
ningar.
6 KAP.
11
§•
För anläggningskostnaden njute
anläggaren i den ordning, som stad
gas i lagen om flottning i allmän flott
led, ersättning av de flottande med
belopp, som, sedan flottleden blivit
besiktigad och godkänd, jämlikt 11
kap. 66 § 3 mom. fastställes med
hänsyn till det skick, vari byggnader
och arbeten befinnas vid tiden för
godkännandet.
Till anläggningskostnad-------- —
flottledens godkännande.
Har ersättning-------------till flott-
ningsföreningen.
7 KAP.
40 §.
Tarvas för ändamål, som i 37 §
sägs, att å annan tillhörig fastighet
lägges damm, vall eller väg eller led
ning för vattnet eller ock verkställes
grävning, sprängning eller annan åt
gärd till strömbäddens reglerande
eller till förebyggande eller minskan-
(Föreslagen lydelse:)
Kungl. Maj.ts proposition nr 52.
5
lerande eller till förebyggande eller minskande av skada, vare ägare av fastighet, som sålunda tages i an språk, pliktig att tåla sådant intrång mot ersättning, som i 9 kap. skils.
(Gällande lydelse:)
Ej må för ändamål, som nu sagts, tagas i anspråk tomtplats, trädgård eller park, där det utan synnerlig olägenhet kan undvikas.
58 §.
Har företag, varom i detta kap. sägs, icke bragts till slut inom tid, som enligt 10 kap. 62 § föreskrivits, vare frågan om företaget förfallen; dock må, om giltigt skäl för dröjs mål visas eller genom företagets in ställande synnerligt men skulle upp stå, vattendomstolen på därom före nämnda tids utgång gjord ansökan bevilja anstånd med företagets full bordande på högst tio år.
Har fråga------------ taga del.
62 §.
Innan anmälan om styrelseval gjorts hos Konungens befallningsha- vandc, må ej i fall, som i 61 § avses, arbete å annans mark verkställas el-
de av skada, vare fastighetens ägare pliktig att tåla sådant intrång mot ersättning, som i 9 kap. skils. Sam ma lag vare, där det för utförande av dylik åtgärd eller av byggnad eller anordning, som avses i andra stycket, prövas nödigt, att annans mark till fälligt tages i anspråk för arbetarbo städer eller andra byggnader, väg, upplagsplats, arbetsmaskiner eller dy likt.
Där utmål för byggnad eller an ordning, som erfordras för företaget, icke utan oskäliga kostnader annorledes står till buds, vare ägare av därför lämpad mark pliktig att mot ersättning, som i 9 kap. sägs, upp låta det område, som för ändamålet oundgängligen tarvas.
Ej må för ändamål, som i denna § sagts, tagas i anspråk tomtplats, träd gård eller park, där det utan synner lig olägenhet kan undvikas.
58 §.
Har företag, varom i detta kap. sägs, icke bragts till slut inom tid, som enligt 10 kap. 62 § eller 11 kap. 63 § föreskrivits, vare frågan om fö retaget förfallen; dock må, om giltigt skäl för dröjsmål visas eller genom företagets inställande synnerligt men skulle uppstå, vattendomstolen på därom före nämnda tids utgång gjord ansökan bevilja anstånd med före tagets fullbordande på högst tio år.
Har fråga------------ taga del.
62 §.
Innan anmälan om styrelseval gjorts hos Konungens befallningsha- vandc, må ej i fall, som i 61 § avses, arbete å annans mark verkställas cl-
(Föreslagen lydelse:)
6
Kungl. Maj:ts proposition nr 52.
ler åtgärd eljest till förfång för an
nan vidtagas.
Sker ändring — -------- Konungens
befallningshavande.
Då anmälan------- — i länskungö-
relserna.
8 KAP.
49 §.
Innan anmälan om styrelseval
gjorts hos Konungens befallningsha
vande, må ej i fall, som i 48 § avses,
arbete å annans mark verkställas el
ler åtgärd eljest till förfång för an
nan vidtagas. Vad nu sagts skall dock
ej gälla, om syssloman enligt 53 §
förordnats för handhavande av före
tagets angelägenheter.
(Gällande lydelse:)
Sker ändring------------ Konungens
befallningshavande.
Då anmälan —----------i länskungö-
relserna.
9 KAP.
48 §.
Ersättning i penningar skall beräk
nas till fulla värdet och hälften där
utöver, då fråga är om ersättning för:
5. intrång, som avses i 2 kap. 16 §
första stycket, så ock intrång genom
ledning för elektrisk kraftöverföring;
ler åtgärd eljest till förfång för an
nan vidtagas. Vad nu sagts gälle dock
ej arbete, vartill tillstånd givits med
stöd av 11 kap. 66 § 1 mom.
Sker ändring -— ------- Konungens
befallningshavande.
Då anmälan —- -— — i länskungö-
relserna.
8 KAP.
49 §.
Innan anmälan om styrelseval
gjorts hos Konungens befallningsha
vande, må ej i fall, som i 48 § avses,
arbete å annans mark verkställas el
ler åtgärd eljest till förfång för an
nan vidtagas. Vad nu sagts gälle dock
ej arbete, vartill tillstånd givits med
stöd av 11 kap. 66 § 1 mom., och ej
heller för det fall, att syssloman en
ligt vad nedan i 53 § sägs förordnats
för handhavande av företagets ange
lägenheter.
Sker ändring -------------Konungens
befallningshavande.
Då anmälan------------ i länskungö-
relserna.
9 KAP.
48 §.
Ersättning i penningar skall beräk
nas till fulla värdet och hälften där
utöver, då fråga är om ersättning för:
(Föreslagen lydelse:)
5. intrång, som avses i 2 kap. 16 §
första stycket och 7 kap. 40 § andra
stycket, så ock intrång genom ledning
för elektrisk kraftöverföring;
Om undantag--------— i 50 §.
67 §.
Har på grund av förordnande jäm
likt 11 kap. 67 § vattendomstols ut-
Om undantag —----------i 50 §.
67 §.
Har av vattendomstolen meddelat
tillstånd till företag eller åtgärd, som
Iiungl. Maj:ts proposition nr 52.
7
(Gällande lydelse:) (Föreslagen lydelse:)
slag gått i verkställighet, innan det vunnit laga kraft, och varder till följd av klagan över utslaget ersätt ning, som enligt ovan givna regler skall hos Konungens befallningsha- vande nedsättas, slutligen bestämd till högre belopp än det redan ned satta, åligge ersättningsgivaren att inom trettio dagar från det utslag i målet vunnit laga kraft nedsätta det överskjutande beloppet, vid äventyr att detta eljest på ansökan av den till ersättningen berättigade eller, där flera må äga rätt därtill, någon av dem genom Konungens befall- ningshavandes försorg hos den för sumlige uttages. Bestämmes ersätt ningen ej till högre belopp, göre er sättningsgivaren, sedan utslag i målet vunnit laga kraft, anmälan härom hos Konungens befallningshavande. Ej må, ändå att ersättningen varder till lägre belopp bestämd, vad redan nedsatts återkrävas, och gälle vad nu sagts jämväl, då ersättningen guldits i annan ordning än genom dess ned sättning.
Har eljest ersättning till följd av företag enligt denna lag fastställts först efter det företaget blivit utfört, och skall enligt stadgandena i 54 § ersättningen hos Konungens befall ningshavande nedsättas, vare ersätt ningsgivaren pliktig att inom trettio dagar sedan det utslag, varigenom ersättningsbeloppet blivit bestämt, vunnit laga kraft, nedsätta beloppet vid äventyr, -som i första stycket sägs.
i denna lag avses, på grund av för ordnande jämlikt 11 kap. 67 § första stycket tagits i anspråk, innan vat tendomstolens utslag vunnit laga kraft, och varder till följd av klagan över utslaget ersättning, som enligt ovan givna regler skall hos Konung ens befallningshavande nedsättas, slutligen bestämd till högre belopp än det redan nedsatta, åligge ersättnings givaren att inom trettio dagar från det utslag i målet vunnit laga kraft nedsätta det överskjutande beloppet, vid äventyr att detta eljest på ansö kan av den till ersättningen berätti gade eller, där flera må äga rätt där till, någon av dem genom Konungens befallningshavandes försorg hos den försumlige uttages. Bestämmes er sättningen ej till högre belopp, göre ersättningsgivaren, sedan utslag i må let vunnit laga kraft, anmälan härom hos Konungens befallningshavande.
Har eljest ersättning till följd av företag enligt denna lag fastställts först efter det företaget blivit utfört, och skall enligt stadgandena i 54 § ersättningen hos Konungens befall ningshavande nedsättas, vare ersätt ningsgivaren pliktig att inom trettio dagar sedan det utslag, varigenom ersättningsbeloppet blivit bestämt, vunnit laga kraft eller, där förord nande meddelats jämlikt 11 kap. 67 § andra stycket, inom samma tid från utslagets dag nedsätta beloppet vid äventyr, som ovan sagts.
Belopp som i enlighet med vatten domstolens beslut nedsatts hos Ko-
8
Kungl. Maj.ts proposition nr 52.
(Gällande lydelse:)
11 KAP.
17 §.
Till vattenmål hänföras följande
mål:
A. ansökningsmål:
B. stämningsmål:
29. talan, som utan samband med
ansökningsmål föres jämlikt 2 kap.
23 § om gottgörelse för damm eller
annan vattenbyggnad eller om fort
satt tillgodogörande av annan tillhö
rigt vatten och bestämmande av er
sättning därför, jämlikt 2 kap. 10 §
om bestämmande av fiskeavgift, jäm
likt 2 kap. 14 § om rätt till intrång
å annans fastighet i vissa avseenden,
jämlikt 2 kap. 15 § om rätt att be
gagna annan tillhörig byggnad i vat
ten eller jämlikt 2 kap. 16 § om rätt
till utmål å annans fastighet;
C. besvärsmål:
D. underställningsmål:
Hurusom, efter —---------- i 68 §.
27 §.
1 mom. Ansökan enligt —-----------
böra utgå.
nungens befallningshavande eller
guldits i annan ordning må ej till
någon del återkrävas, ändå att, efter
klagan över ersättningsbeslutet, er
sättningen bestämmes till lägre be
lopp eller ersättning förklaras icke
skola utgå.
11 KAP.
17 §.
Till vattenmål hänföras följande
mål:
A. ansökningsmål;
B. stämning smål:
29. talan, som utan samband med
ansökningsmål föres jämlikt 2 kap.
23 § om gottgörelse för damm eller
annan vattenbyggnad eller om fort
satt tillgodogörande av annan tillhö
rigt vatten och bestämmande av er
sättning därför, jämlikt 2 kap. 10 §
om bestämmande av fiskeavgift, j äm-
likt 2 kap. 14 § om rätt till intrång
å annans fastighet i vissa avseenden,
jämlikt 2 kap. 15 § om rätt att be
gagna annan tillhörig byggnad i vat
ten eller jämlikt 2 kap. 16 § om rätt
att taga annans mark i anspråk till
utmål;
C. besvärsmål:
D. underställningsmål:
Hurusom, efter------------ i 68 §.
27 §.
i mom. Ansökan enligt -
böra utgå.
(Föreslagen lydelse:)
9
Kungl. Maj:ts proposition nr 52.
2 mom. Ansökan enligt —-------anläggningen, uppgiven.
I fråga om----------- ersättning där för.
3 mom. Ansökan, som — — — anläggningens bortskaffande.
Vad nu sagts------------ - i 17 § 10 sägs.
4 mom. I ansökan — — — och hemvist.
5 mom. Då ansökan------------ led ningen sträckning.
Vad nu sagts------------ till vatten.
(Gällande lydelse:)
32 §.
Äro ansökningshandlingarna-------—- utfärda kungörelse.
Kungörelsen skall innehålla dels tillkännagivande: att, intill-------------dylika ställen; att, därest —--------eller ställen; att även------------ att tillgå; samt att kallelser------------ är sagt; dels ock erinran om innehållet i 38 och 53 §§ jämte besked om den tid, inom vilken erinringar enligt 38 § skola ingivas.
2 mom. Ansökan enligt-------- — anläggningen, uppgiven.
I fråga om----------- - ersättning där för.
3 mom. Ansökan, som — — — anläggningens bortskaffande.
Vad nu sagts-------------i 17 § 10 sägs.
4 mom. I ansökan--------------- och hemvist.
5 mom. Då ansökan-------------- led ningens sträckning.
Vad nu sagts------------ till vatten. 6 mom. Ansökan rörande företag av betydande omfattning eller ingri pande beskaffenhet skall innehålla uppgift om de åtgärder sökanden må hava vidtagit för att bereda Konung ens befallningshavande i det län, inom vilket företaget huvudsakligen skall verkställas, samt övriga av fö retaget berörda myndigheter och sammanslutningar tillfälle att vid planläggningen av företaget framföra önskemål med hänsyn till företagets verkningar ur allmän synpunkt även som om vad i anledning av sådana åtgärder huvudsakligen förekommit.
32 §.
Äro ansökningshandlingarna-------—- utfärda kungörelse.
Kungörelsen skall innehålla dels tillkännagivande: att, intill--------— dylika ställen; att, därest — — —- eller ställen, att även -------------att tillgå; samt att kallelser------------är sagt; dels erinran om innehållet i 38 och 53 §§ jämte besked om den tid, inom vilken erinringar enligt 38 § skola ingivas;
(Föreslagen lydelse:)
10
Kungl. Maj.ts proposition nr 52.
(Gällande lydelse:)
I mål------------ är utfört.
Innefattar ansökan----------- i före
taget.
Om kungörelsens-------------finnes
stadgat.
Är fråga------------ stycket sägs.
Huruledes mål------------61 § andra
stycket.
33 §.
Kungörelse, som-------------kungö
relsen angivits.
Vattenrättsdomaren skall därjäm
te, såframt i målet är fråga om an
sökan enligt 17 § 1, 2, 3, 4, 5, 7, 8,
9, 10, 11, 14, 15, 16 eller 19, utan
dröjsmål i betalt öppet brev eller
brevkort å posten avlämna underrät
telse om kungörelsens utfärdande,
om det eller de ställen, varest hand
lingarna i målet hållas för parterna
tillgängliga, samt om den för erin
ringars avgivande bestämda tiden till
envar i ansökningen uppgiven eller
eljest för honom känd ägare av fas
tighet, som i kungörelsen omförmä-
les, så ock till de kända nyttjande-
rättshavare, vilkas rätt beröres i sa
ken. Underrättelsen skall adresseras
till den fastighet, varom fråga är, så
vitt ej säker kunskap vinnes om an
nan adress inom landet för mottaga
ren. Varder efter ty i 37 § sägs kun
görelsen delgiven viss sakägare, er
fordras ej underrättelse, som nu
sagts, till sådan sakägare.
dels ock erinran om vad i 65 §
stadgas om sakägares rätt till gott-
görelse för kostnader samt, i tillämp
liga fall, om föreskriften i 35 § 1
mom. andra stycket andra punkten
rörande förordnande av särskilt bi
träde.
I mål------------ är utfört.
Innefattar ansökan —--------- i före
taget.
Om kungörelsens-------------- finnes
stadgat.
Är fråga------------ stycket sägs.
Huruledes mål----------- 61 § andra
stycket.
33 §.
Kungörelse, som--------— kungö
relsen angivits.
Vattenrättsdomaren skall därjäm
te, såframt i målet är fråga om an
sökan enligt 17 § 1, 2, 3, 4, 5, 7, 8,
9, 10, 11, 14, 15, 16 eller 19, utan
dröjsmål i betalt öppet brev eller
brevkort å posten avlämna underrät
telse om kungörelsens innehåll till
envar i ansökningen uppgiven eller
eljest för honom känd ägare av fas
tighet, som i kungörelsen omförmä-
les, så ock till de kända nyttjande-
rättshavare, vilkas rätt beröres i sa
ken. Underrättelsen skall adresseras
till den fastighet, varom fråga är, så
vitt ej säker kunskap vinnes om
annan adress inom landet för mot
tagaren. Varder efter ty i 37 § sägs
kungörelsen delgiven viss sakägare,
erfordras ej underrättelse, som nu
sagts, till sådan sakägare.
(Föreslagen lydelse:)
Kungl. Maj.ts proposition nr 52.
11
Där sakägare —--------- nu sagts. Är jord —------- sätt underrättad. Ägare av -—- — — fastighetens ägare.
34 §.
Finnes fastighet------------den myn dighet.
(Gällande lydelse:)
Är fråga------------ kan påverkas.
35 §.
1 mom. Där fråga------- — i fråga.
Föres efter ty nu sagts talan i målet av allmänt ombud, åligge om budet att på begäran tillhandagå dem, vilkas rätt beröres i saken, med kostnadsfria råd angående bevakan det av deras rätt. Menar part, att på grund av företagets omfattning eller eljest åliggande av nu nämnd art bör uppdragas åt annan än allmänt om bud, göre anmälan därom hos Ko nungens befallningshavande i det län, inom vilket det företag eller den åtgärd ansökningen avser huvudsak ligen skall verkställas; och må Ko nungens befallningshavande, där så prövas erforderligt för tillvaratagan de av sakägarnas rätt, förordna sär skild person att på sätt nyss nämnts biträda dem.
Om allmänt — — — parternas kännedom.
2 mom. Finnes i — ------ - den myn dighet.
Där sakägare-------- — nu sagts. Är jord----------- - sätt underrättad. Ägare av — —- — fastighetens ägare.
34 §.
Finnes fastighet---------- - den myn dighet.
Är i ansökningen fråga om företag, som avses i 27 § 6 mom., skall ett exemplar av ansökningshandlingarna jämte kungörelsen översändas till Konungens befallningshavande i det län, inom vilket företaget huvudsak ligen skall verkställas.
Är fråga -—------- kan påverkas.
35 §.
1 mom. Där fråga------- — i fråga.
Föres efter ty nu sagts talan i målet av allmänt ombud, åligge om budet att på begäran tillhandagå dem, vilkas rätt beröres i saken, med kostnadsfria råd angående bevakan det av deras rätt. Menar part, att på grund av företagets omfattning eller eljest åliggande av nu nämnd art bör uppdragas åt annan än allmänt om bud, göre anmälan därom hos Ko nungens befallningshavande i det län, inom vilket det företag eller den åtgärd ansökningen avser huvudsak ligen skall verkställas; och skall Ko nungens befallningshavande, där det i sådant fall eller eljest prövas erfor derligt för tillvaratagande av sak ägarnas rätt, förordna särskild per son att på sätt nyss nämnts biträda dem.
Om allmänt —- — — parternas kännedom.
2 mom. Finnes i------------ den myn dighet.
(Föreslagen lydelse:)
12
Kungl. Maj.ts proposition nr 52.
Är fråga — — — motsvarande
tillämpning.
46 §.
I mål, som------------i fråga.
(Gällande lydelse:)
Tarvas till-------------motsvarande
tillämpning.
Beslut, som — — — annorlunda
förordnar.
66
§.
Vattendomstolen må, när synnerli
ga skäl därtill prövas föreligga, med
dela slutligt utslag rörande viss del
av företaget, innan målet i övrigt av-
göres.
Är fråga — — — motsvarande
tillämpning.
46 §.
I mål, som------------i fråga.
Såvitt angår åtgärder till förebyg
gande eller avhjälpande av skada el
ler olägenhet skola bestämmelserna i
första stycket äga tillämpning även i
andra ansökningsmål än där sägs.
Tarvas till — — — motsvarande
tillämpning.
Beslut, som — — — annorlunda
förordnar.
66
§.
1 mom. Vattendomstolen må, när
företagets snara genomförande är
angeläget eller eljest synnerliga skäl
därtill prövas föreligga, till särskilt
avgörande upptaga frågan om företa
gets tillåtlighet samt, om företaget
finnes tillåtligt, meddela tillstånd till
erforderliga arbeten.
2 mom. Vid meddelande av till
stånd till företag enligt denna lag cige
vattendomstolen, där verkningarna
av företaget i visst hänseende icke
med erforderlig säkerhet kunna för
utses, utan hinder av vad i 62 § fin
nes stadgat i avbidan på erfarenhe
tens rön uppskjuta frågan om de fö
reskrifter, som i denna del erfordras
angående ersättning eller annat.
I samband med beslut om uppskov,
som nu sagts, skall vattendomstolen,
såvitt angår skada, förlust eller in
trång, som kan antagas bliva av mera
kännbar beskaffenhet, meddela er
forderliga provisoriska bestämmelser
angående ersättning eller om vidta-
(Föreslagen lydelse:)
Kungl. Maj.ts proposition nr 52.
13
(Gällande lydelse:)
Där i mål om utförande av anlägg ning eller åtgärd för allmän flottled besiktning å arbetet jämlikt 13 kap. 1 § skall äga rum, bör rörande den anläggare tillkommande gottgörelse för anläggningskostnad utslaget om arbetets verkställande innehålla alle nast en förberedande uppskattning efter då föreliggande förhållanden, men gottgörelsen till beloppet fast ställas först efter besiktningen med ledning av därvid fastställd värdering och, där så erfordras, ytterligare ut redning vid domstolen. Om faststäl lande av amorteringsplan för gott- görelsens utbekommande skils i 15 § lagen om flottning i allmän flottled.
gande av åtgärder till skydd för den skadelidande.
Avgörande av målet i den upp skjutna delen skall äga rum så snart ske kan. Ersättning må därvid ej be stämmas till lägre belopp ån som ut gått eller skolat utgå på grund av provisoriska bestämmelser.
Då målet i viss del uppskjutits en ligt vad i första stycket sägs, skall, innan tillståndet till företaget må ta gas i anspråk, hos Konungens befallningshavande ställas pant eller bor gen för den ersättning, som sökan den eller anläggaren i denna del kan förpliktas utgiva, så ock för ersätt ning, som i samband med uppskovsbeslutet bestämts att utgå i avbidan på den slutliga prövningen och som ej skall gäldas innan tillståndet tages i anspråk.
3 mom. Där i mål om utförande av anläggning eller åtgärd för allmän flottled besiktning å arbetet jämlikt 13 kap. 1 § skall äga rum, bör rö rande den anläggare tillkommande gottgörelse för anläggningskostnad utslaget om arbetets verkställande
innehålla allenast en förberedande
uppskattning efter då föreliggande förhållanden, men gottgörelsen till beloppet fastställas först efter besikt ningen med ledning av därvid fast ställd värdering och, där så erford ras, ytterligare utredning vid domsto len. Om fastställande av amorterings plan för gottgörelsens utbekomman de skils i 15 § lagen om flottning i allmän flottled.
-i mom. 1 samband med tillämp ning av bestämmelserna i 1 eller 2 inom., så ock eljest, när särskilda skäl därtill äro, må vattendomstolen
(Föreslagen lydelse:)
14
Kungl. Maj:ts proposition nr 52.
(Gällande lydelse:)
67 §.
Vattendomstolen äge, när skäl där
till äro, förordna, att dess beslut må
verkställas utan hinder därav, att
det icke äger laga kraft; dock alle
nast såframt, innan medgivet arbete
påbörjas eller, där fråga är om änd
rade eller nya bestämmelser angåen
de hushållning med vatten eller nytt
jande av vattentäkt eller avledande
av avloppsvatten, varom i 8 kap.
sägs, dessa tillämpas, lios Konung
ens befallningshavande ställes pant
eller borgen för den ersättning i pen
ningar, som högre rätt kan ålägga
sökanden eller anläggaren att utgiva
utöver vad vattendomstolen i sådant
avseende bestämt, så ock för det
skadestånd, vartill han kan kännas
skyldig, om vattendomstolens beslut
eljest ändras.
Är sådant förordnande meddelat,
och fullföljes mot beslutet talan i
högre rätt, äge denna, när skäl där
till förekomma, att, innan åndrings-
sökandet slutligen prövas, förordna,
att verkställighet icke må äga rum.
tillerkänna part ersättning för kost
nader å målet utan hinder därav, att
partens talan ännu icke blivit slutli
gen prövad.
67 §.
Vid meddelande av tillstånd till
företag eller åtgärd enligt denna lag
äge vattendomstolen, när skäl därtill
äro, förordna, att tillståndet må ta
gas i anspråk utan hinder av att be
slutet därom icke äger laga kraft;
dock allenast såframt dessförinnan
hos Konungens befallningshavande
ställes pant eller borgen för den er
sättning i penningar, som högre rätt
kan ålägga sökanden eller anlägga
ren att utgiva utöver vad vattendom
stolen i sådant avseende bestämt, så
ock för det skadestånd, vartill han
kan kännas skyldig, om vattendom
stolens beslut eljest ändras.
(Föreslagen lydelse:)
Varder, sedan tillstånd meddelats
till företag eller åtgärd enligt denna
lag, sökanden eller anläggaren ålagt
att förebygga eller avhjälpa skada
eller olägenhet eller att utgiva ersätt
ning därför, äge vattendomstolen,
när skäl därtill äro, förordna, att be
slutet genast skall gå i verkställighet
som om det vunnit laga kraft.
Är förordnande meddelat enligt
denna § och fullföljes mot det beslut,
som förordnandet avser, talan i hög
re rätt, äge denna, när skäl därtill
förekomma, att, innan ändringssö-
kandet slutligen prövas, undanröja
förordandet.
15
Kungl. Maj.ts proposition nr 52.
81 §.
Vad i 42—45 §§ — — — om stäm- ningsmål.
(Gällande lydelse:)
Utlåtande, som — — — vatten- rättsdomarens tjänsterum.
I de — -— — är stadgat.
98 §.
Talan mot------------ andra fall.
Beslut i------------av vattenrättsdo-»naren.
12 KAP.
6
§•
Då ansökan------------7 § förmäles. Sådan kungörelse skall genom vat- tenrättsdomarens försorg inom tio dagar från nämnda dag införas såväl i allmänna tidningarna som ock i en eller, om förhållandena påkalla det, flera tidningar inom orten. Om kun görelsens innehåll varde särskild un derrättelse meddelad kammarkolle giet och lantbruksstyrelsen.
81
§.
Vad i 42—45 §§------------om stämningsmål.
I mål enligt 17 § 29 eller 36, vilket avser arbete till förebyggande eller avhjälpande av skada eller olägenhet till följd av företag enligt denna lag, skola jämväl bestämmelserna i 56 § äga motsvarande tillämpning.
Utlåtande, som — — — vatten- rättsdomarens tjänsterum.
I de — —• — är stadgat.
98 §.
Talan mot —------- andra fall.
Har vattendomstol i samband med dom, som innefattar tillstånd till företag eller åtgärd enligt denna lag, ej meddelat förordnande enligt 67 § första stycket, skall beträffande full följd i denna del stadgandet i 59 kap. 5 § andra stycket rättegångsbal ken äga motsvarande tillämpning.
Beslut i------------ av vattenrättsdomaren.
12 KAP.
6
§•
Då ansökan------------7 § förmäles. Sådan kungörelse skall genom vat- tcnrättsdomarens försorg inom tio dagar från nämnda dag införas såväl i allmänna tidningarna som ock i en eller, om förhållandena påkalla det, flera tidningar inom orten. Om kun görelsens innehåll varde särskild un derrättelse meddelad kammarkolle giet och fiskeristyrelsen.
(Föreslagen lydelse:)
16
Kungl. Maj:ts proposition nr 52.
14 KAP.
5 §.
Vill någon för uppgörande av plan
eller eljest såsom förberedelse till
företag enligt denna lag verkställa
mätningar, avvägningar eller andra
undersökningsarbeten å fastighet,
som äges eller innehaves av annan,
äge Konungens befallningshavande,
när skäl därtill äro, föreskriva, att
erforderligt tillträde till fastigheten
under viss tid skall lämnas. Konung
ens befallningshavande må ock, där
för utförande av undersökningsarbe
te erfordras, att ett eller flera vatten
märken eller observationsrör utsät
tas, stadga förbud, vid vite, att rubba
eller skada sådant märke eller rör.
Vid undersökningsarbetets utfö
rande skall så förfaras, att skada
därav ej eller allenast såvitt den är
oundviklig orsakas annan; växande
träd må ej fällas utan särskilt med
givande av Konungens befallnings
havande. För skada och intrång, som
vållas av arbetet, skall ersättning gäl
das med fulla värdet; och vare den,
som verkställer eller låter verkställa
arbetet, pliktig att, om Konungens
befallningshavande prövar det nödigt,
före arbetets påbörjande ställa säker
het för ersättningens gäldande.
Konungen äger utfärda närmare
föreskrifter angående utförande av
undersökningsarbeten, som i denna §
avses, och vad därmed äger samband.
(Gällande lydelse:)
14 KAP.
5
§•
1 mom. Vill någon för uppgörande
av plan eller eljest såsom förberedel
se till företag enligt denna lag verk
ställa mätningar, avvägningar eller
andra undersökningsarbeten å fastig
het, som äges eller innehaves av an
nan, äge Konungens befallningsha
vande, när skäl därtill äro, föreskri
va, att erforderligt tillträde till fastig
heten under viss tid skall lämnas.
Konungens befallningshavande må
ock, där för utförande av undersök
ningsarbete erfordras, att ett eller
flera vattenmärken eller observa
tionsrör utsättas, stadga förbud, vid
vite, att rubba eller skada sådant
märke eller rör.
Vid undersökningsarbetets utfö
rande skall så förfaras, att skada
därav ej eller allenast såvitt den är
oundviklig orsakas annan; växande
träd må ej fällas utan särskilt med
givande av Konungens befallnings
havande. För skada och intrång, som
vållas av arbetet, skall ersättning
gäldas med fulla värdet; och vare
den, som verkställer eller låter verk
ställa arbetet, pliktig att, om Ko
nungens befallningshavande prövar
det nödigt, före arbetets påbörjande
ställa säkerhet för ersättningens
gäldande.
Konungen äger utfärda närmare
föreskrifter angående utförande av
undersökningsarbeten, som ovan av
ses, och vad därmed äger samband.
2 mom. Efter framställning av nå
gon, som vill utföra företag enligt
denna lag men ännu ej ingivit ansö
kan om tillstånd därtill, må vatten-
(Föreslagen lydelse:)
Kungl. Maj:ts proposition nr 52.
17
(Gällande lydelse:)
rättsdomaren förordna sakkunnig att
på företagarens bekostnad verkställa
erforderliga undersökningar. Avse
undersökningarna att utröna, huru
vida fiskerinäring kan av företaget
lida förfång och vilka åtgärder må
erfordras till skydd för fisket, skall
till sakkunnig förordnas av fiskeri-
styrelsen föreslagen fiskeritjänste-
man.
(Föreslagen lydelse:)
Denna lag träder i kraft den 1 ja
nuari 1953.
Bihang till riksdagens protokoll 19ö 2. 1 samt. Nr 52.
18
Kungl. Maj:ts proposition nr 52.
Utdrag av protokollet över justitiedepartementsårenden, hållet
inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 11 januari 1952.
Närvarande:
Statsministern
E
rlander
,
ministern för utrikes ärendena
U
ndén
,
statsråden
S
köld
, D
anielson
, Z
etterberg
, T
orsten
N
ilsson
, S
träng
, E
ricsson
,
A ndersson , L ingman , N orup , H edlund , P ersson , H jälmar N ilson ,
L
indell
.
Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg, anmäler efter ge
mensam beredning med cheferna för kommunikations-, jordbruks- och han
delsdepartementen fråga om ändringar i vattenlagen samt anför därvid föl
jande.
Den omfattande och forcerade utbyggnadsverksamhet som under senare
år förekommit i våra vattendrag har aktualiserat frågan om ändringar i
vissa avseenden i vattenlagstiftningen.
I skrivelse den 27 augusti 1945 hemställde vattenfallsstyrelsen hos Kungl.
Maj :t om ändringar i vattenlagen i syfte att vinna snabbare prövning av till-
ämnade kraftverks- eller regleringsföretags tillåtlighet. Styrelsen framhöll
därvid såsom önskvärt, att vattendomstolen kunde under ett tidigt skede
i mål om tillstånd till sådana företag meddela preliminära byggnadslov
ävensom att lagen den 20 oktober 1939 med särskilda bestämmelser angå
ende tillfällig vattenreglering inarbetades i vattenlagen och därmed bleve
en för framtiden gällande beståndsdel av denna.
över vattenfallsstyrelsens framställning avgåvos yttranden av vissa myn
digheter och organisationer. I flertalet yttranden vitsordades och under
ströks behovet av möjlighet att meddela deldom med preliminärt byggnads
lov. Däremot ställde man sig i allmänhet avvisande till tanken på inarbe
tande i vattenlagen av 1939 års lag. Det medgavs att lagen varit av stor be
tydelse under de exceptionella förhållanden som rått under kriget, men sam
tidigt framhölls att lagen varit förenad med icke oväsentliga olägenheter för
motstående intressen. Från flera håll uttalades den uppfattningen att lagen
vid en återgång till normala förhållanden borde upphävas.1
Den 23 november 1945 anmälde jag, efter gemensam beredning med che
ferna för jordbruks- och handelsdepartementen, vattenfallsstyrelsens skri
1 Innehållet i yttrandena över vattenfallsstyrelsens framställning har i vissa delar närmare
redovisats i prop. 1916: 154 s. 6—8.
19
velse i statsrådet. Jag framhöll därvid, att det syntes böra övervägas, huru vida icke 1939 års lag nu borde upphävas och en återgång sålunda ske till förkrigsförliållandena på detta område. Det syntes emellertid föreligga skäl för en översyn av vattenlagens bestämmelser för att utröna, om icke med givande till utbyggnads- eller vattenregleringsföretag skulle kunna meddelas efter ett snabbare förfarande utan att motstående intressen träddes för nära. Härvid borde särskild uppmärksamhet ägnas möjligheten att tillämpa del dom i ansökningsmål. Jag fann vidare uppenbart, att det skulle vara till fördel för vattenkraftindustrien, om de krav på ansökningshandlingarnas innehåll som uppställdes i 11 kap. 27 § vattenlagen kunde i viss utsträck ning eftergivas och preliminärt tillstånd således kunde meddelas på en mindre fullständig utredning, som sedermera finge kompletteras. I sam band härmed borde även utredas spörsmålet om deldom beträffande rätte gångskostnad i vattenmål. Vid utredningen borde jämväl prövas, huruvida en inarbetning i viss utsträckning av 1939 års lag i vattenlagen kunde be finnas ändamålsenlig. Enligt Kungl. Maj :ts bemyndigande tillkallades här efter särskilda sakkunniga, statssekreteraren, numera justitierådet A. G. Walin, tillika ordförande, ledamoten av riksdagens andra kammare K. J. B. Andersson, advokaten N. C. W. Berggren, ledamoten av riksdagens andra kammare N. O. Jönsson, direktören C. F. Kleman, hovrättsassessorn, nu mera häradshövdingen K. O. Riben, kraftverksdirektören, numera general direktören J. Å. Rusck och ledamoten av riksdagens andra kammare G. T. Skoglund, för att biträda med utredning av nu angivna frågor. Det skulle enligt statsrådsprotokollet ankomma på de sakkunniga att i första hand till behandling upptaga frågan om upphävande av 1939 års lag jämte därav föranledda spörsmål samt att utan dröjsmål framlägga särskilt förslag härom.
Förslag i sistnämnda del framlades av de sakkunniga i en med skrivelse den 15 januari 1946 till departementschefen överlämnad promemoria (sten- cilerad). De sakkunniga, som ej ansågo möjligt att vid denna tidpunkt be döma, när 1939 års lag kunde sättas ur tillämpning, uttalade därvid att det visat sig behövligt att uppmärksamma vissa spörsmål, som konune att bli aktuella då detta skulle ske. De sakkunniga framlade därför förslag till vissa särskilda övergångsbestämmelser. På grundval härav upprättades inom de partementet ett förslag till lag om tillägg till slutstadgandet i 1939 års lag, vilket förslag förelädes riksdagen genom prop. 1946: 154 och blev av riks dagen antaget. Den sålunda beslutade lagen utfärdades den 12 april 1946 (nr 149).
Härefter ha de sakkunniga med skrivelse den 12 september 1947 överlämnat en promemoria (stencilerad) med förslag om vissa ändringar i vattenlagen. Förslaget avser i främsta rummet utsträckt möjlighet att meddela deldom i vattenmål jämte vissa i samband därmed stående frågor. Därjämte ha de sak kunniga i promemorian upptagit vissa andra spörsmål, avseende dels ut vidgning av rätten att taga annans mark i anspråk för vattenbyggnader, dels ändringar på några punkter i gällande ersättningsregler och dels sam
Kungl. Maj.ts proposition nr 52.
20
Kungl. Maj:ts proposition nr 52.
arbete med länsstyrelse m. fl. vid förberedande av vissa företag. Prome
morian bilagt förslag till lag om ändring i vattenlagen torde få fogas såsom
bilaga till protokollet (Bilaga B).
Över nämnda promemoria med därvid fogade författningsförslag ha efter
remiss utlåtanden avgivits av vattenöverdomstolen och — efter hörande
av vederbörande vattenrättsingenjörer — samtliga vattenrättsdomare även
som av kammarkollegiet, vattenfallsstyrelsen, lantbruksstyrelsen, riksan
tikvarieämbetet, länsstyrelserna i Kronobergs, Värmlands, Kopparbergs,
Gävleborgs, Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län,
svenska vattenkraftföreningen, Indals älvs flottningsförening, Ljunga älvs
flottningsförening, Gimåns flottningsförening, riksförbundet landsbygdens
folk, styrelsen för Sveriges advokatsamfund och styrelsen för svenska
landskommunernas förbund. Vattenrättsdomarna i Österbygdens och Sö
derbygdens vattendomstolar ha tillika överlämnat yttranden dels från vat-
tenrättsingenjören P. E. Svensson och dels från vattenrättsingenjörerna H.
Hartzell, A. H. Berndtsson och S. Nilsson. Vid utlåtandet från vattenrätts-
doinaren i Västerbygdens vattendomstol är fogat yttrande från vattenrätts-
ingenjören I. Nyman. Lantbruksstyrelsens utlåtande åtföljes av yttranden
från fisketillsynsmyndigheten samt flertalet fiskeriintendenter. Länsstyrel
sen i Gävleborgs län har jämväl inkommit med yttrande från handelskam
maren i Gävle. Till utlåtandet från länsstyrelsen i Västernorrlands län ha
fogats yttranden dels från länets hushållningssällskaps fiskevårdsnämnd
dels ock från föreningsnämnden i Ångermanland. Länsstyrelsen i Jämt
lands län har även överlämnat ett ytterligare uttalande av en fiskeriintendent.
Genom de förut angivna förslagen ha de sakkunniga slutfört den upp
gift som ingick i deras ursprungliga uppdrag. Till de sakkunniga ha emel
lertid under utredningens gång överlämnats ett flertal framställningar
i andra frågor, bland vilka framställningar särskilt märkes en av riksdagen
år 1947 beslutad skrivelse, nr 313, om skyndsam utredning av frågan om
gottgörelse till bygd för skada, som föranledes av vattenkraftanläggningar
och vattenregleringar, samt beträffande möjligheterna att i fråga om sådan
skada, som drabbat enskild, lämna denne ersättning i annan form än i pen
ningar. De sakkunniga ha med anledning härav fortsatt sitt arbete och där
vid till behandling upptagit särskilda frågor om ändringar i vattenlagstift
ningen. I en den 28 februari 1950 avgiven promemoria (stencilerad) ha de
sakkunniga framlagt förslag om ändrade bestämmelser till skydd för fisket
vid vattenkraft- och vattenregleringsföretag samt vid flottning. Vidare har
den 30 maj 1950 överlämnats en promemoria (stencilerad) med förslag till
ändrade bestämmelser angående skyldighet för ägare av större kraftanlägg
ningar att tillhandahålla kraft åt kringliggande bygd. Även dessa båda pro
memorior ha varit föremål för remissbehandling. Ytterligare förslag från de
sakkunniga torde vara att vänta inom kort.
Det skulle vara förenat med vissa fördelar om hela det komplex av frå
gor som hänskjutits till de sakkunniga kunde upptagas till behandling i ett
sammanhang. Emellertid har frågan om den fortsatta tillämpningen av 1939
Kungl. Maj.ts proposition nr 52. 21
års lag nu sedan en längre tid tillbaka varit aktuell. Det torde icke vara möj ligt att avveckla 1939 års lag utan att i vattenlagen reglera deldomsförfa- randet och de frågor som därmed sammanhänga. Med hänsyn härtill har jag ansett det angeläget att utan avvaktan på slutförande av utredningsarbetet i övrigt upptaga de sakkunnigas förslag i denna del till prövning. Vad be träffar övriga av de sakkunniga i promemorian den 12 september 1947 be handlade frågor torde i detta sammanhang även böra upptagas förslagen rörande utvidgning av rätten att taga annans mark i anspråk för vattenbygg nader samt rörande samarbete med länsstyrelse m. fl. vid förberedande av vissa företag. Sedan de ifrågavarande förslagen bearbetats inom departe mentet, anhåller jag således nu att få anmäla desamma. De behandlas i det följande i avd. I—III. Därjämte ha i avd. IV upptagits frågor om vissa änd ringar i övrigt i vattenlagen, avseende ett par jämkningar av formell natur.
Frågan om den fortsatta tillämpningen av 1939 års lag avser jag att upp taga till särskild behandling.
I. Utsträckt möjlighet att meddela deldom i vattenmål
m. m.
De sakkunnigas överväganden för fullgörande av det ursprungligen till dem lämnade uppdraget ha till väsentlig del redovisats i den avdelning av promemorian den 12 september 1947 som behandlar frågan om utsträckt möjlighet att meddela deldom i vattenmål och vissa därmed sammanhängan de spörsmål. Med anknytning till det av de sakkunniga framlagda förslaget behandlas dessa frågor i det följande i fyra särskilda avsnitt, nämligen deldom (11 kap. 66 §), ansökningshandlingarnas inne håll (11 kap. 27 §), vattenrätts doma rens befogenhet att medgiva provisoriska åtgärder (11 kap. 46 §) samt verk ställighet (11 kap. 67 §).
Deldom (11 kap. 66 §).
Gällande bestämmelser m. m. Enligt vattenlagen den 28 juni 1918 erford ras i regel särskild tillståndsprövning för utförande av företag, vilka syfta till ändring av bestående vattenförhållanden. Vad angår vattenkraftanlägg ningar och vattenregleringar, varom nu närmast är fråga, är enligt 2 kap. 20 § 1 inom. förprövning obligatorisk, då fråga är om uppförande eller förändrande av damm i älv, ström, å eller större bäck. Förprövning skall likaledes äga rum, om genom annat byggande i älv, ström, å eller större bäck märkbar inverkan kan ske på vattenståndet eller vattnets lopp, dock
22
Kungl. Maj:ts proposition nr 52.
ej såframt det är uppenbart, att varken allmän eller enskild rätt genom
byggnaden förnärmas.
Beträffande tillåtlighet av byggande i vatten stadgas i 2 kap. 3 § i hu
vudsak följande. Byggande i vatten får ej ske så, att genom uppdämning,
sänkning av vattenståndet eller annan inverkan på vattenförhållandena
skada tillfogas eller intrång göres å annan tillhörig egendom, såvida ej nyt
tan av byggnaden eller den del därav, som föranleder skadan eller intrånget,
prövas efter avdrag av byggnadskostnaden uppgå till ett värde, motsvarande
tre gånger den skada och det intrång, som göres å åker och äng, samt två
gånger skadan och intrånget å annan egendom; i byggnadskostnaden skall
inräknas skada och intrång å den byggande tillhörig egendom (första styc
ket). Oavsett om detta villkor är uppfyllt får dock byggnaden ej komma till
stånd, om den medför betydande samhälleliga skadeverkningar, såsom ned
läggande av större fabrik, väsentligt förfång för jordbruket eller fisket etc.
(andra stycket). Om byggnad i vatten prövas vara av synnerlig betydelse
för näringslivet eller för orten eller eljest från allmän synpunkt, kan Kungl.
Maj :t, även om hinder mot byggnaden skulle möta enligt första och andra
styckena, efter hemställan av vattendomstolen lämna medgivande till bygg
naden (tredje stycket). Enligt 3 kap. 2 § äro de nämnda reglerna i huvudsak
tillämpliga även å vattenreglering.
Tillståndsprövning beträffande företag enligt vattenlagen sker antingen
såsom ansökningsmål vid vattendomstol eller också vid syneförrättning.
I princip gäller den förstnämnda ordningen bl. a. för frågor om byggande i
vatten och om vattenreglering.
Förfarandet vid vattendomstol i ansökningsmål behandlas i 11
kap. 26—74 §§. Sedan ansökan inkommit till vattendomstolen, skall skrift
växling och viss förberedande handläggning i övrigt äga rum. Därefter skall
vattendomstolen hålla huvudförhandling i målet. Huvudförhandlingen skall
hållas vid syn på stället eller, där målet kan prövas utan syn, på annan
plats, som är för parterna välbelägen. Där ej särskilda omständigheter nöd
vändiggöra uppskov, skola förhandlingarna slutföras å ett sammanträde,
varefter dom skall meddelas i regel senast inom två månader. Finnes upp
skov med förhandlingarna nödvändigt, kan vattendomstolen i samband där
med förordna om ny skriftväxling m. m.
Bestämmelser om vad dom i ansökningsmål skall innehålla ha meddelats
i 62—64 §§. Om medgivande lämnas att bygga i vatten, skall domen enligt
62 § innehålla noggranna bestämmelser om byggnadens läge och konstruk
tion samt —- utom i vissa särskilt angivna fall — om den ersättning som
skall utgå till följd av företaget. Även de villkor i övrigt som finnas behöv
liga för tillgodoseende av allmän eller enskild rätt skola i domen angivas.
Domen skall även upptaga eventuellt erforderliga bestämmelser om vatten
märke eller eljest om vattenhushållningen. Föreskrifterna om domens inne
håll i byggnadsmål skola i tillämpliga delar gälla även för andra ansök
ningsmål. Då tillstånd lämnas till vattenregleringsföretag, i vilket två eller
flera med skilda andelar skola taga del, skall domen innehålla en särskild
23
delaktighetslängd. I sammanhang med tillståndsbeslutet skall vattendom
stolen även enligt 63 § bestämma viss tid, i regel ej överstigande tio år,
inom vilken arbetet skall vara fullbordat.
Enligt 11 kap. 66 § första stycket äger vattendomstolen, när synnerliga
skäl därtill prövas föreligga, meddela slutlig dom rörande viss del av före
taget innan målet i övrigt avgöres. Innebörden av denna bestämmelse om
s. k. deldom är ej fullt klar. Enligt en tolkning skulle stadgandet tillåta
meddelandet av särskilt byggnadstillstånd med uppskjutande av övriga frå
gor i målet. En annan tolkning gör gällande, att bestämmelsens tillämplig
het är begränsad till sådana fall, då fråga är om fristående delar av ett
företag; om t. ex. en ansökan om tillstånd till uppförande av en kraftan
läggning med uppdämning till viss höjd tillika innehåller framställning om
rätt att medelst kraftverksdammen utöva korttidsreglering, skulle det slut
liga avgörandet i den senare frågan kunna uppskjutas, varemot till vardera
åtgärden hörande ersättningsfrågor o. dyl. måste avgöras i samband med
att tillstånd till åtgärden meddelades. För den förra ståndpunkten kan vin
nas stöd i vattenrätts- och dikningslagskommittéernas år 1910 avgivna be
tänkande, från vilket stadgandet upptagits i huvudsak oförändrat. I moti
ven till kommittéernas förslag framhölls, att vid avgörandet av ansökan
om anläggande av vattenverk själva byggnadsfrågan måhända vore lätt nog
löst, under det att vissa ersättningsfrågor, som vore utan betydelse för frå
gan, om byggnadsföretaget borde tillåtas eller icke, kunde fordra en vidlyf
tig och långvarig utredning. Under sådana förhållanden borde, framhöllo
kommittéerna, för tids vinnande möjlighet medgivas domstolen att avgöra
byggnadsfrågan för sig och låta frågor om ersättning och om ordnande av
kraftöverföring anstå till ett senare tillfälle.1 De särskilda sakkunniga, vilka
tillkallades för att biträda med överarbetning av vissa delar av nyssnämnda
förslag, yttrade emellertid i sitt år 1917 avgivna betänkande, att de sakkun
niga funne det vara tvivel underkastat, om stadgandet borde erhålla så vid
sträckt tillämpning. Enligt dessa sakkunniga hade stadgandet emellertid
sin betydelse i sådana fall, varå dess ordalydelse närmast passade in, eller
då fråga vore om företag av den beskaffenhet och omfattning, att det kunde
bli tal om skilda och i viss mån från varandra fristående delar av detsamma.2
Det äger ett visst intresse att jämföra det ifrågavarande stadgandet i 11
kap. 66 § vattenlagen med rättegångsbalkens bestämmelser om uppdelning
av mål. Enligt 11 kap. 1 § vattenlagen är nämligen vad i fråga om allmän
domstol är föreskrivet subsidiärt tillämpligt beträffande förfarandet i vat
tenmål. I rättegångsbalken finnas bestämmelser om deldom i 17 kap. 4 §
och om s. k. mellandom i 17 kap. 5 §. På dessa bestämmelser torde dock ej
kunna grundas någon rätt för vattendomstolen att meddela byggnadslov
innan målet i övrigt avgöres.
I praxis har det i stor utsträckning förekommit, att vattendomstolarna
med åberopande av 11 kap. 66 § vattenlagen meddelat byggnadstillstånd i
Kungl. Maj:ts proposition nr 52.
1 1910 års bet. s. 471.
2 1917 års bet. s. 405.
Kungl. Maj.ts proposition nr 52.
form av deldom på ett tidigt stadium av målets behandling. Särskilt under krigsåren 1939—1945 ansågs meddelandet av sådan deldom nödvändigt i många större byggnads- och regleringsmål. Rättstillämpningen har sålunda i väsentlig utsträckning följt den tolkning av stadgandet som kommit till uttryck i 1910 års betänkande.
I detta sammanhang torde även böra omnämnas vattenlagens regler om s. k. oförutsedd skada. Om genom byggnad i vatten vållas skada eller in trång, som vid tillståndets meddelande icke av vattendomstolen förutsetts, äger enligt 2 kap. 24 § den som lider skadan eller intrånget framställa an språk på ersättning. För att sådant anspråk skall kunna upptagas till pröv ning skall det anmälas hos vattendomstolen inom fem år eller den längre tid, högst tolv år, som vattendomstolen föreskrivit, räknat från utgången av den för byggnadens fullbordande i beslutet eller sedermera i anledning av sökt anstånd bestämda tiden. Den ifrågavarande talerätten är dock ej inskränkt till att avse anspråk på ersättning. Om skadan eller intrånget är av betydenhet, kan inom den föreskrivna tiden talan föras om medde lande av sådana ändrade föreskrifter rörande hushållningen med vattnet och vidtagande på företagarens bekostnad av sådana förändringar i bygg nadens anordnande, som utan att förnärma tredje mans rätt eller för före tagaren medföra väsentlig olägenhet äro ägnade att förebygga eller minska skadan eller intrånget för framtiden. Om förfarandet vid anmälan av er sättningsanspråk enligt 2 kap. 24 § finnas bestämmelser i 11 kap. 68
i§.
Talan om ändrade anordningar m. m. skall föras genom stämning (11 kap. 17 § 26).
I lagen den 20 oktober 1939 med särskilda bestämmelser angående tillfäl lig vattenreglering förekomma åtskilliga avvikelser från det i vattenlagen stadgade förfarandet. Här torde böra nämnas att vattendomstolen enligt 8 § i 1939 års lag äger en allmän befogenhet att vid meddelande av tillstånd till till fällig vattenreglering uppskjuta prövningen av uppkomna ersättningsfrågor till senare tidpunkt, om det kräves för att undvika dröjsmål med reglering en. Kan det antagas att sakägare kommer att lida skada eller intrång, som medför svårighet för honom att vinna sin utkomst eller att fullgöra honom åvilande förpliktelser, skall dock ersättning till honom helt eller delvis fast ställas på förhand. Härjämte har föreskrivits att vattendomstolen även eljest i avbidan på närmare utredning må utdöma belopp, som med hänsyn till omständigheterna kan anses skäligt, i avräkning på den ersättning som slutligen bestämmes. I övrigt skall vattenrättsdomaren tillse att ersättning bestämmes så snart ske kan.
De sakkunniga. Inledningsvis framhålla de sakkunniga, att det vore tro ligt att vår vattenkraft alltjämt under många år komme att bli föremål för en forcerad utbyggnad, som vore högst angelägen ur allmän synpunkt. Man kunde icke för framtiden påräkna att nya företag skulle hinna förberedas i så god tid, som man ansett vara det normala vid tiden för vattenlagens till komst. Ökade anspråk ställdes såväl på sökandena och deras utredningsar
Kungl. Maj.ts proposition nr 52.
25
bete som på vattendomstolarna och deras förmåga att i tid lösa de rättsliga
spörsmål som vattenföretagen droge med sig. Ett strikt upprätthållande av
vattenlagens nu gällande processuella regler läte sig knappast förena med
de krav som komme att ställas på förfarandet.
I första hand ha de sakkunniga upptagit frågan under vilka förutsätt
ningar det bör vara tillåtet att i ansökningsmål meddela byggnadslov
innan målet i övrigt avgöres. Därvid yttra de sakkunniga till cn början, att
det uttalande angående innebörden av 11 kap. 66 § vattenlagen som före-
komme i 1917 års sakkunnigbetänkande finge anses giva ett mera auktori
tativt besked än det i motiven till 1910 års förslag till vattenlag förekom
mande uttalandet av motsatt innehåll. Enligt de sakkunnigas mening vore
det ej utan betänkligheter att på sätt som skett i vattendomstolarnas praxis
avvika från det system på vilket vattenlagen byggde.
De sakkunniga erinra härefter om de fördelar som vore förenade med ett
samtidigt avgörande av alla frågor i ett ansökningsmål och framhålla bl. a.
de praktiska svårigheter som kunde uppkomma om målet i skilda hänseen
den samtidigt vore anhängigt i olika instanser. Det vore dock, såvitt de
sakkunniga kunde bedöma, ej möjligt att avvisa önskemålet om ett lagfäs
tande av möjligheten att giva byggnadslov genom deldom. De sakkunniga
anföra härom:
Man måste räkna med så stora svårigheter att bemästra arbetet på att till
godose det växande kraftbehovet, att det är motiverat att göra vissa avsteg
från vattenlagens i och för sig goda system. Det invändes måhända, att vat
tenlagen ej bör ändras på grund av svårigheter som åtminstone delvis bero
av övergående förhållanden. Härtill kan emellertid svaras, att svårigheterna
komma att släpa efter under lång tid samt att möjligheterna att göra avvi
kelser från det mera regelrätta förfarandet må utnyttjas allenast i den mån
det påkallas av ett trängande behov. När en bättre balans mellan produk
tion och efterfrågan uppnåtts, måste självfallet större försiktighet iakttagas.
Vidare bör påpekas, att det enligt vad erfarenheten visat ofta blir nödvän
digt för sökanden att ända in i det sista arbeta på förbättringar i företagens
planering bl. a. för att utnyttja de senaste erfarenhetsrön som stå till buds.
Härav följer, att det kan vara behövligt att hålla vissa frågor öppna ända
till ett ganska sent stadium innan ansökan ingives. I annat fall tvingas sö
kanden alt gång efter annan ändra sina yrkanden, vilket även det kan vålla
åtskillig processuell oreda.
Man kan i sådana fall, då kraven på ökning av vattenkraftproduktionen
redan tränga på, icke gärna hålla sökanden tillbaka i avbidan på att alla
frågor skola bli regelrätt lösta redan innan byggnadslov gives. Den tids
vinst som erbjudes genom att byggnadslov gives genom deldom kan ofta
vara betydande. Kraftstationer och regleringsföretag medföra ej sällan så
vittgående verkningar både uppströms och nedströms om vattenbyggnaden,
att utredningen kräver så lång tid att det skulle innebära en avsevärd natio
nalekonomisk förlust att behöva vänta med byggandet till dess skadeverk
ningarna i detalj fastställts. Uppförandet av cn större kraftstation drager
.‘5—5 år. Härav följer att det gives ganska god tid att under arbetets gång
handlägga sådana ersättningsfrågor som icke direkt sammanhänga med de
arbeten till vilka tillstånd givits.
26
Kungl. Maj:ts proposition nr 52.
Att meddela byggnadslov genom deldom har även vissa processuella för
delar. Domstolen får nämligen tillfälle att göra en del erfarenheter som
kunna vara till nytta vid målets fortsatta handläggning. Denna synpunkt
får dock icke drivas för långt, enär det är av vikt att sakägare verkligen som
regel få ersättning i förskott och alltså ej först få lida skada och därefter
vänta på sin ersättning. I viss utsträckning kan det vara ändamålsenligt att
tillerkänna sakägare interimistisk ersättning i avbidan på att slutlig ersätt
ning kan bestämmas.
Bedömningen av spörsmålet, i vilken utsträckning deldom må medgivas,
är naturligtvis också beroende av det sätt på vilket frågan löses. Enligt de
sakkunnigas mening är det önskvärt att söka fastställa vissa gränser, inom
vilka vattendomstolarna ha att röra sig. Genom att uppställa sådana grän
ser torde en formell utvidgning av möjligheten att meddela deldomar i
själva verket komma att leda till en större stadga än om nuvarande av om
ständigheterna framtvungna praxis får okontrollerat fortsätta.
De sakkunniga ha för sin del funnit, att de fördelar som det erbjuder att
kunna giva byggnadslov genom deldom överväga olägenheterna. Därvid
bör emellertid fasthållas, att det är fråga om undantag från det ordinära
förfarandet. Deldom bör alltså ifrågakomma endast om det verkligen är an
geläget att företaget genomföres utan dröjsmål och att tillstånd till erfor
derliga arbeten fördenskull meddelas redan innan målet i övrigt avgöres.
De sakkunniga föreslå i anslutning till det anförda att i 11 kap. 66 § upp
tages en bestämmelse, som ger vattendomstolen rätt att, om ett företags
snara genomförande är angeläget, meddela tillstånd till erforderliga arbeten
innan målet i övrigt avgöres. Bestämmelsen har i förslaget gjorts tillämplig
på ansökningsmål av alla slag; det framhålles dock att den komme att få
sin huvudsakliga betydelse i större kraftverks- och regleringsmål.
De sakkunniga understryka att ett sådant byggnadslov som här avsåges
måste föregås av en i huvudsak definitiv prövning av företagets tillåtlighet.
Till närmare utveckling härav anföra de sakkunniga:
Om deldomen skall vara till avsedd nytta, måste sökanden vara förvissad
om att vattendomstolen icke sedermera kommer till ett motsatt resultat i
fråga om företagets tillåtlighet. Detta får dock icke föranleda, att sökanden
till men för andra intressen kommer i en bättre ställning i fråga om före
tagets tillåtlighet än om målet handlagts enligt det ordinära förfarandet. Det
lärer därför i många fall bli nödvändigt, att vattendomstolen förbehåller sig
möjlighet att med hänsyn till motstående intressen jämka de bestämmelser
som meddelats i samband med byggnadslovet. Det väsentliga är, att sökan
den har visshet om att företaget får komma till stånd i huvudsak såsom
man tänkt sig vid byggnadslovets meddelande. Självklart är, att bestämmel
ser om vattenhushållning o. dyl. ofta icke kunna meddelas när tillstånd att
påbörja kraftverk eller dammbyggnad meddelas. Däremot bör vattendom
stolen, innan tillstånd till uppförande av en damm gives, åtminstone i huvud
dragen ha klargjort vilken dämning som må tillåtas.
Beträffande lagtextens utformning på denna punkt ha de sakkunniga an
sett till fyllest, att det av densamma tydligt framginge att meddelande av
byggnadslov skall föregås av en prövning av företagets tillåtlighet. Det un-
derstrykes dock av de sakkunniga, att vattendomstolen Aid prövningen i
tveksamma fall måste hålla en viss marginal.
Kungl. Maj:ts proposition nr 52.
27
De sakkunniga beröra i detta sammanhang en av kammarkollegiet i dess yttrande över vattenfallsstyrelsens förutnämnda framställning den 27 au gusti 1945 framkastad tanke, att tillstånd av vattendomstol skulle krävas även för sådana arbeten på ett kraftverk, som enligt nuvarande regler icke äro underkastade vattendomstols prövning, d. v. s. arbeten som ej beröra vattenförhållandena. Någon lagändring i detta hänseende föreslås dock ej av de sakkunniga.
Vad angår förutsättningarna i övrigt för meddelande av byggnadslov ge nom deldom ha de sakkunniga funnit en särskild bestämmelse med avseende å ersättningsfrågor böra meddelas. Avsåge byggnadslov arbete å annans mark, borde ersättning för härigenom uppkommande intrång bestämmas samtidigt med att byggnadslov lämnades. Detsamma gällde skada eller intrång till följd av sådan förändring i vattenförhållandena som utförandet av en viss vattenbyggnad i och för sig medförde, t. ex. skada å mark till följd av de förhöjda vattenstånd som en dammbyggnad — åtminstone vid större valten- föringar — åstadkomme, även om alla vattenöppningar i densamma vore fria. De sakkunniga ha emellertid ansett att ett strängt fasthållande vid det sagda även i fråga om mera obetydliga skador och intrång kunde onö digt fördröja meddelandet av byggnadstillstånd. I lagförslaget har därför föreskrivits att, om visst arbete medför skada eller intrång av någon be tydelse, ersättning därför skall fastställas samtidigt med att tillstånd till arbetet lämnas. Uttrycket »förlust» har med avsikt undvikits för att markera att ianspråktagande av outbyggd vattenkraft ej behövde ersättas i samband med byggnadslovet.
De sakkunniga framhålla att den föreslagna bestämmelsen, att ersättning för skada och intrång genom de medgivna arbetena skulle utdömas sam tidigt med att byggnadslovet meddelades, icke avsåge att vara tvingande för vattendomstolen, om vederbörande sakägare medgåve anstånd med ersätt ningens bestämmande. Vattendomstolen måste dock tillse, att möjligheterna till erforderlig utredning i ersättningsfrågan icke spolierades genom de arbeten till vilka tillstånd lämnades. I detta sammanhang anmärka de sak kunniga även, att bevisningsskyldigheten beträffande förutvarande förhål landen i vattendraget i sådana fall som här avsåges måste anses åvila sö kanden.
Beträffande fiskeavgift enligt 2 kap. 10 § vattenlagen yttra de sakkunniga att det i regel torde vara lämpligast att, när byggnadslov meddelades i del- dom, låta fiskeavgiftens bestämmande anstå till dess målet i övrigt avgjor des. Då avgiften — oavsett vid vilken tidpunkt den fastställdes — skulle erläggas för varje år fr. o. m. året näst efter det, då arbetet å byggnaden påbörjats, bleve fiskeintresset icke lidande å dröjsmålet (bortsett från eventuell ränteförlust).
De sakkunniga understryka vidare att den föreslagna ändringen i 11 kap. 66 § icke gåve vattendomstolen befogenhet att meddela byggnadslov innan fiskeritjänsteman avgivit yttrande enligt 36 § i samma kap. Hade i sådant yttrande föreslagits anordnande av fiskväg genom en planerad dammbygg
28
Kungl. Maj:ts proposition nr 52.
nåd, borde vattendomstolen åtminstone i regel ha tagit ståndpunkt till den
na fråga innan tillstånd till byggnadens uppförande gåves.
För att de fördelar som meddelandet av särskilt byggnadslov erbjöde
skulle kunna utnyttjas i regleringsmål ha de sakkunniga förordat en jämk
ning av den i 3 kap. 14 § vattenlagen intagna föreskriften om rätt att utföra
arbete å annans mark m. m. Motsvarande ändringar ha föreslagits beträf
fande 7 kap. 62 § och 8 kap. 49 §.
De sakkunniga behandla härefter vattenfallsstyrelsens förslag om inarbe
tande i vattenlagen av 1939 års lag. Därvid erinra de sakkunniga om att i re
missyttrandena över vattenfallsstyrelsens framställning nästan genomgå
ende den uppfattningen kommit till uttryck, att 1939 års lag vore en typisk
kristidslag, vilken icke tillgodosåge de fordringar på rättssäkerhet som un
der normala förhållanden borde upprätthållas. Man borde i princip fast-
hålla vid att ersättning för uppkommande skador skulle bestämmas i sam
band med att tillstånd till företaget lämnades samt erläggas innan tillstån
det toges i anspråk. Någon inarbetning av 1939 års lag i vattenlagen i den
meningen att ersättningsfrågor i princip finge uppskjutas ha de sakkun
niga sålunda ej kunnat tillstyrka. Däremot ha de sakkunniga ansett moti
verat att i vattenlagen upptaga bestämmelser om uppskov med svår
bedömda frågor. Till närmare belysning av detta spörsmål anföra
de sakkunniga:
Vattenlagen lämnar intet svar på frågan, huru vattendomstolen skall för
fara, när domstolen icke anser det möjligt att på förhand bedöma ett före
tags verkningar i ett visst avseende. I 2 kap. 24 § talas endast om skada och
intrång, som vid meddelande av tillstånd till byggande i vatten icke av vat
tendomstolen förutsetts. Uttrycket täcker icke så väl det fallet att vatten
domstolen förutser, att ett företag kan medföra skadliga verkningar i ett
visst avseende, men icke med säkerhet kan bedöma, huruvida så kommer
att bli förhållandet eller hur stor skadan kommer att bli. Lagens mening torde
närmast vara att vattendomstolen i ett sådant fall vid meddelande av till
stånd till företaget skall bestämma ersättningar, som från de (eventuellt)
skadelidandes synpunkt sett ligga på den säkra sidan. I praktiken har emel
lertid en sådan regel icke kunnat upprätthållas, utan det har i stor utsträck
ning förekommit, att vattendomstolarna visserligen uttalat t. ex. att skade
verkningar i visst avseende kunde antagas uppstå men tillika förklarat att,
då skadorna icke kunde bedömas på förhand, anspråk på ersättning för de
samma finge anmälas i samma ordning som anspråk på ersättning för oför
utsedd skada enligt 2 kap. 24 §. Detta förfaringssätt har även vunnit god
kännande i högsta instans, se N. J. A. 1926 s. 290. På senare tid har emel
lertid även det förfaringssättet använts, att vattendomstolen — samtidigt
med att domstolen lämnat tillstånd till företaget och avgjort de ersättnings
frågor som kunnat bedömas på förhand — allenast uppskjutit de ersätt
ningsfrågor, beträffande vilka en dylik bedömning icke ansetts kunna ske.
Detta senare förfaringssätt har, jämfört med en tillämpning av reglerna om
oförutsedd skada, flera fördelar. Risken för rättsförluster till följd av under
låtenhet att göra anmälan enligt nämnda lagrum bortfaller. Det slutliga av
görandet kan i regel ske snabbare än om utgången av tidsfristen för sådana
anmälningar skolat avvaktas, och — vad som icke är minst viktigt — vat
Kungl. Maj:ts proposition nr 52.
29
tendomstolen får tillfälle att genom utsedda sakkunniga eller på annat sätt följa förhållandenas utveckling samt giva direktiv för observationer och ut redningar. I samband med uppskovsbeslutet har vattendomstolen, när så ansetts erforderligt, meddelat bestämmelser för tillgodoseende av de skade lidandes rätt till dess ersättningsfrågan blivit slutligen avgjord, t. ex. genom årliga ersättningar. Även då det gällt skyldighet för sökanden att vidtaga åtgärder till motverkande av skador eller olägenheter för motstående intres sen har det i stor utsträckning förekommit, att frågans slutliga avgörande uppskjutits till dess företaget blivit genomfört.
De sakkunniga föreslå att man genom uttryckliga bestämmelser legali serar den praxis som sålunda på senare tid utbildat sig. Vattendomstolen borde alltså erhålla befogenhet att, om det sökta företagets verkningar i visst hänseende icke kunde med erforderlig säkerhet förutses, vid meddelande av tillstånd till företaget uppskjuta frågan om de föreskrifter, som i denna del erfordrades beträffande ersättning eller annat, till dess erfarenhet av verkningarna vunnits. Förfaringssättet finge endast användas då vatten domstolen, trots osäkerheten om företagets verkningar i visst hänseende, funne det vara klart att företaget vore tillåtligt. Sin största betydelse hade förfarandet beträffande frågor som rörde fiske, flottning, virkesavläggning och vintervägar ävensom — med hänsyn till svårigheten att i förväg beräk na fallförluster — skada å annan tillhörig vattenkraft. De sakkunniga fram hålla att sedan företaget utförts bevisningsskyldigheten med avseende å för utvarande förhållanden alltid borde åvila sökanden.
Förslaget innebär även möjlighet att uppskjuta det slutliga bestämman det av fiskeavgift enligt 2 kap. 10 §.
De sakkunniga uttala att uppskov borde kunna beslutas på viss tid eller tills vidare. Uppskov på viss tid syntes normalt böra innebära att prövo- tiden bestämdes till visst antal år från företagets genomförande. Prövotid som blivit på ett eller annat sätt bestämd borde kunna förlängas, om skäl förelåge därtill.
Beträffande åtgärder till skydd för motstående in tressen under prövotiden samt ersättning för under samma tid uppkommande skada, förlust eller intrång anse de sakkunniga, att vatten domstolen borde ha viss frihet att förfara efter omständigheterna. De sak kunniga anföra härom närmare följande.
Som allmän regel bör gälla, att vattendomstolen i samband med upp skovsbeslutet skall meddela de bestämmelser som till förekommande av obilliga verkningar må finnas påkallade för prövotiden. I 8 § första stycket av 1939 års lag stadgas att, om det kan antagas, att sakägare kommer att lida skada eller intrång som medför svårighet för honom att vinna sin ut komst eller att fullgöra honom åvilande förpliktelser, ersättning till ho- n,om helt eller delvis skall fastställas på förhand. Att på detta sätt skjuta ersättningstagarens allmänna ekonomiska förhållanden i förgrunden synes knappast vara lämpligt i en lagstiftning som — i motsats till 1939 års lag — är avsedd att tillämpas även under normala förhållanden. Det torde i stället böra föreskrivas, att ersättning för skada, förlust eller intrång av mera kännbar beskaffenhet, som kan antagas uppkomma under prövotiden, skall bestämmas på förhand. Om vattendomstolen därvid icke ser sig i stånd
30
Kungl. Maj:ts proposition nr 52.
att slutligt fastställa ersättningen, bör denna kunna bestämmas provisoriskt.
Vattendomstolen bör vidare ha möjlighet att under prövotidens lopp ■— med
verkan för återstående del därav ■— ändra meddelade bestämmelser eller
meddela nya sådana. Det bör exempelvis vara möjligt att höja eller sänka
en årligen utgående ersättning (jfr 8 § andra stycket 1939 års lag) eller att
föreskriva dylik ersättning, oaktat förut under prövotiden ingen ersättning
utgått. Om ersättning, som hänför sig till prövotiden, icke slutligt fastställts
i samband med uppskovsbeslutet, bör sådant fastställande ske senast då
målet i den uppskjutna delen avgöres. Har ersättning förut blivit proviso
riskt bestämd, bör det slutliga fastställandet under inga omständigheter
föranleda återbetalningsskyldighet för ersättningstagaren. Skulle proviso
riskt bestämda ersättningsbelopp, som förfallit till betalning innan ersätt
ningen slutligen fastställes, till äventyrs utestå oguldna när så sker, bör
ersättningstagaren också vara berättigad att utfå dessa belopp. Det torde
därför böra stadgas, att ersättningen icke får fastställas till lägre belopp
än som må ha utgått eller skolat utgå på grund av provisoriska bestäm
melser.
De sakkunniga ingå härefter på frågan om den omfattning, i vilken de
allmänna ersättningsreglerna i 9 kap. vattenlagen böra bli tillämpliga å
prövotidsersättning. I detta hänseende framhålla de sakkunniga att be
stämmelserna om ersättning i 9 kap. uppenbarligen, frånsett vissa speciella
undantag, avfattats med tanke på den slutliga prövningen av frågor om
ersättning för skada, förlust eller intrång, som förutsättes bli bestående un
der all framtid. Även där de olika stadgandena enligt sin ordalydelse skulle
kunna tillämpas på ersättning, som hänförde sig till sådan prövotid varom
nu vore fråga, passade de i allmänhet mindre väl härför. Unda-ntag ut
gjorde stadgandet i 8 § om ersättning för skada eller lidande av annan be
skaffenhet än rent ekonomisk samt de i 12 § givna reglerna för det fall,
att kostnad nedlagts å egendom efter det kungörelse utfärdats om företag
eller åtgärd, som medförde skada eller intrång å egendomen, ävensom stad
gandet i sista punkten av 67 § första stycket — i det vid promemorian den
12 september 1947 fogade lagförslaget överflyttat till 66 § 2 mom. — vilket
gåve uttryck åt den grundsatsen att ändring av ett ersättningsbeslut i högre
instans icke finge föranleda återkrävande av redan erlagd ersättning. De
sakkunniga föreslå därför ett tillägg till 9 kap. 1 §, innebärande att av
de följande bestämmelserna i kapitlet endast 8 och 12 §§ samt 66 § 2 mom.
(motsvarande nuvarande 67 § första stycket sista punkten) skola äga till-
lämpning å prövotidsersättningar.
De sakkunniga framhålla att en dylik föreskrift medförde att vad 9 kap.
innehölle om ersättning för vattenkraft medelst kraftöverföring icke bleve
tillämpligt. Likaså uteslötes regeln i 9 kap. 47 § att ersättning skulle be
stämmas att utgå på en gång. I anslutning härtill yttra de sakkunniga att,
då prövotidsersättning bestämdes på förhand, årlig ersättning syntes böra
vara det normala, varvid det understundom kunde vara till fyllest att vat
tendomstolen angåve grunderna för den årliga ersättningens beräknande.
I vissa fall borde vattendomstolen även kunna provisoriskt utdöma ersätt
ningar som icke hänförde sig till någon viss tidsperiod med förklaring att
de skulle avräknas å de ersättningar som slutligen bestämdes för prövo- tiden.
De sakkunnigas förslag rörande tillämpligheten å prövotidsersättningar av bestämmelserna i 9 kap. vattenlagen innebär även att dylika ersätt ningar icke skulle vara underkastade bestämmelserna i 9 kap. 48 § om för höjning med 50 procent av vissa ersättningar. Angående denna fråga anföra de sakkunniga:
Beträffande ersättning för skada till följd av reglering enligt 1939 års lag ha olika meningar yppats, huruvida dessa bestämmelser skola tilläm pas. ! rättsfallet N.J.A. 1943 s. 103, som gällde jordbruksskador, segrade den åsikten, att skada som blott består i minskad avkastning av berörd mark under den tid regleringen pågår —- till skillnad från bestående ned sättning av markens avkastningsförmåga — icke är att anse såsom .skada å mark och att skadan därför skall ersättas utan förhöjning. Vid anmälan av förslaget till 1943 års ändringar i 1939 års lag uttalade däremot före dragande departementschefen (prop. 1943: 253 s.‘46), att det icke kunde anses berättigat att frånkänna en sakägare rätt till förhöjning endast där för att den skada som vållades ej komme att bestå i all framtid. Förhöj ning borde enligt departementschefen utgå så snart skadan drabbade något av de objekt som uppräknades i 9 kap. 48 § vattenlagen. Han framhöll emellertid, att en mera restriktiv tolkning syntes ha bestämt utgången i nyssnämnda rättsfall. Vattendomstolarnas praxis torde numera i stort sett ansluta sig till den av departementschefen uttalade meningen. De sakkun niga ha icke anledning att taga ståndpunkt till frågan, vilkendera åsikten som i fråga om tillämpning av 1939 års lag må anses riktig. Av förarbetena till vattenlagen framgår emellertid, att gränsen mellan ersättningar, som skola utgå med förhöjning resp. utan sådan, dragits med hänsyn främst till huruvida möjligheten att vinna ökad avkastning av fast egendom mins kas eller icke. Om man nu i lagen inför bestämmelser som giva vatten domstolen möjlighet att i vissa fall uppskjuta ersättningsfrågor i avbidan på erfarenhet av företagets verkningar, .synes det vara följdriktigt att i så dana fall låta förhöjningsregeln i 9 kap. 48 § gälla endast den ersättning som efter prövotidens^ slut fastställes för skada, förlust eller intrång under all framtid och alltså icke den särskilda ersättning som bestämmes för prövotiden. Det förutsättes härvid, att sådan särskild ersättning endast skall avse minskad avkastning av jord, fiske m. in. och att således ersätt ning för kapitalskoda (bestående nedsättning i avkastningsförmågan), som till äventyrs kan uppkomma under prövotiden, skall ingå i den slutliga ersättningen.
Även bestämmelserna i 9 kap. 54 § vattenlagen om skyldighet att ned sätta ersättningsbelopp hos länsstyrelsen komma enligt de sakkunnigas förslag att undantagas från tillämpning å prövotidsersättningar. De sak kunniga framhålla att, om gränsen mellan prövotidsersättningar och slut liga ersättningar droges på sätt de sakkunniga angivit, ersättning av det förra slaget icke kunde avse några för framtiden bestående skadeverk ningar och att det vid sådant förhållande knappast funnes någon anledning att låta nedsätta ersättningen hos länsstyrelsen.
Vidare må anmärkas att det nuvarande stadgandet i 9 kap. 66 § första stycket, att ersättning skall betalas innan någon skadegörande åtgärd vid tages, enligt de sakkunnigas förslag icke skulle bli tillämpligt å prövotids-
Kungl. Maj.ts proposition nr 52.
31
32
Kungl. Maj:ts proposition nr 52.
ersättningar. De sakkunniga anföra emellertid att det torde vara klart att
sökanden, genom att begagna sig av meddelat tillstånd, bleve skyldig att
omedelbart betala engångsbelopp som utdömts i samband med tillståndet.
Detta gällde även om sökanden skulle ha klagat över vattendomstolens be
slut i ersättningsfrågan. Det torde nämligen ligga i sakens natur, att den
som toge ett tillstånd i anspråk icke kunde undandraga sig att fullgöra
därmed förbundna villkor under åberopande av att beslutet i denna del
icke vunnit laga kraft.
Sökande, som erhåller uppskov, skall enligt förslaget vara skyldig att
ställa säkerhet för ersättning, som icke gäldas i samband med att tillståndet
tages i anspråk.
De sakkunniga upptaga även frågan om möjlighet att innan parts talan
blivit slutligen prövad tillerkänna honom ersättning för rätte
gångskostnad och anföra i detta ämne följande.
Med den uppdelning av avgörandet i större ansökningsmål på flera olika
domar, som numera är vanlig, föreligger det uppenbarligen ett praktiskt
behov av att även kunna döma ut rättegångskostnader så att säga etappvis.
Vattendomstolarna torde också i regel anse sig oförhindrade därtill. Om nu
deldomsinstitutet erhåller en närmare reglering i lagen i enlighet med vad
de sakkunniga föreslagit, synes det vara motiverat att där upptaga även en
bestämmelse om deldom beträffande rättegångskostnad. Det synes sålunda
böra fastslås att vattendomstolen, i samband med tillämpning av bestämmel
serna om deldom i huvudsaken, må tillerkänna part ersättning för kost
nader å målet utan hinder av att partens talan ännu icke blivit slutligen
prövad. Sådan befogenhet torde böra tillkomma vattendomstolen även i andra
fall, då särskilda skäl tala för att part erhåller ersättning för rättegångskost
nader innan målet slutligen avgöres. Så kan vara förhållandet t. ex. om
målet — sedan det varit föremål för handläggning, som ådragit sökandens
motparter kostnader — uppskjutes på längre tid eller förklaras vilande.
Vad nu sagts om deldom beträffande rättegångskostnad bör så förstås,
att vattendomstolen i dylik deldom skall kunna definitivt bestämma den
viss part tillkommande ersättningen för kostnader som han före deldomens
meddelande nedlagt å målet. Naturligtvis bör dock vattendomstolen, om den
finner det lämpligare, kunna inskränka sig till att utdöma visst belopp i av
räkning på den ersättning — avseende partens kostnader under hela rätte
gången — som förutsättes skola bestämmas vid slutlig prövning av hans
talan.
För att bereda plats åt nya bestämmelser om deldom, utformade i enlighet
med vad de sakkunniga anfört, har 11 kap. 66 § i det av de sakkunniga av
givna lagförslaget uppdelats på fyra moment. De sakkunniga framhålla, att
paragrafen i sin föreslagna lydelse icke innehölle någon direkt motsvarighet
till nuvarande första stycket. Möjligheten att i skilda utslag behandla mer
eller mindre fristående delar av samma företag bleve härigenom utan direkt
stöd i lagen, men med hänsyn till den stora frihet att anpassa förfarandet
efter vad som i varje särskilt fall funnes lämpligt, som vattendomstolen
genom de föreslagna bestämmelserna erhölle, torde, yttra de sakkunniga,
någon tvekan om dess befogenhet i berörda hänseende icke behöva råda.
33
I anslutning till framställningen om deldomsinstitutets omreglering beröra
de sakkunniga några spörsmål, till vilka de föreslagna ändringarna ill kap.
66 § kunna giva anledning vid tillämpningen av andra bestämmelser i vat
tenlagen. Sålunda framhålles att, därest efter meddelat uppskov kallelser
enligt 11 kap. 47 § andra stycket komma till användning samt delgivningen av
desamma anförtros sökanden, det dock måste anses uteslutet att tillämpa det
stadgade äventyret för underlåtenhet att fullgöra delgivningen, nämligen att
ansökningen förklaras förfallen. — Vidare beröra de sakkunniga frågan om
tillämpning, i samband med beviljande av byggnadslov, av stadgandet i
11 kap. 63 § om bestämmande av viss tid inom vilken medgivet arbete skall
vara utfört. Det strängt taget rätta tillvägagångssättet torde vara, att någon
tidsfrist icke utsattes i samband med byggnadslovet eftersom därigenom icke
något slutligt medgivande till hela företaget lämnats. Emellertid kunde det
vara påkallat, att vattendomstolen stadgade en sådan inskränkning i bygg
nadslovet som en tidsfrist utgjorde. Meddelades en dylik tidsfrist, borde den
dock icke inverka på den tidsberäkning som angåves i 2 kap. 24 § för an
mälan av anspråk på ersättning för oförutsedd skada. Där angiven tid borde
räknas från utgången av den för hela företagets fullbordande bestämda
tiden. Kunde tvekan uppkomma, huru fristen för sådan anmälan skulle
räknas, borde vattendomstolen till förekommande av rättsförluster meddela
särskild bestämmelse härom. — Slutligen uttala de sakkunniga att de i It
kap. 98 § med hänsyn till fullföljdsförfarandet givna definitionerna å vat
tendomstols avgöranden — »dom» och »beslut» —- ej passade särskilt väl
för de många skiftande situationer, som kunde uppkomma vid tillämpningen
av de föreslagna bestämmelserna ill kap. 66 §. De sakkunniga ha dock ej
föreslagit någon ändring av 98 § eller av fullföljdsreglerna i övrigt. I prak
tiken torde någon tvekan icke behöva uppkomma därom, att »deldomar» av
olika slag vore »domar» och att således fullföljdssättet skulle vara vad.
Varje materiellt avgörande — även om det blott vore provisoriskt — vore
med andra ord att anse såsom ett »avgörande av saken».
Yttrandena. I flertalet av de remissyttranden som avgivits över de sakkun
nigas promemoria den 12 september 1947 lämnas förslaget, såvitt angår nu
ifrågavarande delar, i stort sett utan erinran. På flera håll understrykes
att vad förslaget innehölle om möjlighet att i dcldom meddela byggnads
lov och om uppskov med svårbedömda frågor i huvudsak innebure ett lag
fästande av eu vid vattendomstolarna redan tillämpad praxis.
Vattenöverdomstolen uttalar viss tvekan huruvida någon mera påtagligt
ökad snabbhet vid behandlingen av kraftverks- och regleringsmål vore att
förvänta genom de föreslagna ändringarna i vattenlagen, eftersom i prome
morian icke framlagts något förslag om ändrade grunder för bedömande av
ett vattenbyggnadsföretags tillåtlighet; vattendomstolens ställningstagande
i denna fråga syntes ej heller enligt förslaget kunna ske, förrän utred
ningen i målet vunnit sådan fullständighet att företagets nytto- och skade
verkningar i allt väsentligt kunde överblickas. Vattenöverdomstolen under-
ij Bihang till riksdagens protokoll 1952. 1 rami. Nr 52.
Kungl. Maj:ts proposition nr 52.
34
Kungl. Maj:ts proposition nr 52.
stryker att lagfästandet av en ordning, varigenom vissa av flera intimt sam
manhängande frågor i vattenmålet kunde utbrytas ur sitt sammanhang till
särskilt avgörande genom deldom, innebure ett avsteg från det ordinära
förfarandet — där allt som hade samband med vartannat avgjordes sam
tidigt —- vilket avsteg borde tillåtas endast i den mån det påkallades av ett
trängande behov. Vattenrättsdomaren i Norrbygdens vattendomstol erin
rar om att under senare år en del svårigheter uppstått genom att sökande
underlåtit eller icke medhunnit att fullgöra förelägganden att förebringa
utredning och genom att tillgången på sakkunniga för utredningar i vat
tenmål icke svarade mot det behov som uppstått genom den väldiga utök
ningen av kraftutbyggnadsverksamheten. Vid bedömande huruvida och på
vilket stadium deldom med byggnadslov kunde meddelas måste därför be
aktas jämväl i vad mån det vore möjligt att i tid få till stånd de ytterligare
utredningar som erfordrades för att tillstånd att taga byggnaden i bruk
skulle kunna meddelas. Vattenfallsstyrelsen framhåller att styrelsens för
slag om inarbetande i vattenlagen av bestämmelserna i 1939 års lag visser
ligen av de sakkunniga avvisats, men med de föreslagna långt gående möj
ligheterna för vattendomstolen att uppskjuta avgöranden om ersättningar
och åtgärder i avvaktan på utgången av bestämda prövotider hade de mest
betydelsefulla beståndsdelarna i 1939 års lag tillvaratagits. Lantbruksstyrel-
sen yttrar att i fråga om fisket i stort sett syntes vara fördelar förbundna
med det föreslagna förfaringssättet, då härigenom möjliggjordes en rätt
visare prövning av olika ersättnings- och fiskeavgiftsfrågor. Erforderliga
anordningar för hindrande av eller kompensation för fiskeskador samt fiske-
vårdsåtgärder i övrigt kunde med den föreslagna ordningen bättre anpassas
efter lokala förhållanden. Svenska vattenkraftföreningen ger uttryck åt den
uppfattningen, att de föreslagna bestämmelserna vore väl ägnade att undan
röja det under senare år rådande missförhållandet, att företagare igångsatt
angelägna vattenbyggnadsarbeten, innan tillåtligheten hunnit prövas. Under
pressen av det snabbt stegrade kraftbehovet hade risken måst tagas; i
många fall hade ingen tvekan rått om företagets tillåtlighet, men under alla
omständigheter hade företagaren haft olägenheten av att behöva handla olag
ligt. Det vore även för rättskänslan stötande, att vattenbyggnader i så stor
utsträckning som skett utfördes innan tillstånd därtill förelåge.
Några remissinstanser motsätta sig att de sakkunnigas förslag till om
reglering av deldomsinstitutet lägges till grund för lagstiftning. En övervä
gande kritisk hållning till förslaget intaga sålunda länsstyrelserna i Våster-
norrlands och Jämtlands län, riksförbundet landsbygdens folk och advo
katsamfundets styrelse.
Länsstyrelsen i Västernorrlands län förordar sålunda en mera restriktiv
avfattning av de ifrågavarande bestämmelserna, om ändring över huvud
taget ansåges erforderlig. Denna länsstyrelse förmenar att de framlagda
förslagen, i den mån de förtjänade beaktande, borde upptagas till förnyat
övervägande i samband med den revision av vattenlagen som 1947 års riks-
35
Kungl. Maj.ts proposition nr 52.
dag begärt i skrivelse nr 313. Länsstyrelsen i Jämtlands län erinrar om att deldomsinstitutet sedan lång tid tillbaka av vattendomstolarna tillämpades i den vidare utsträckning som omförmäldes i motiven till 1910 års förslag till vattenlag och finner med hänsyn härtill och då kraftbristen kunde be räknas snart vara övervunnen att lagändring vore obehövlig. Riksförbundet landsbygdens folk framför i sitt yttrande åtskilliga kritiska synpunkter på utformningen och tillämpningen av 1939 års lag. Bl. a. framhålles att för markägarnas del tillämpningen av 1939 års lag skapade en känsla av °t-ry§Shet och medförde att de dels icke kunde med säkerhet vidtaga dispo sitioner för framtiden och dels ej erhölle tillgång i rätt tid till för detta ändamål behövligt kapital. Förbundet framhåller emellertid att redan be stämmelserna i vattenlagen kunde innebära en tung börda för den jord ägande befolkningen, vilken börda ytterligare komme att ökas med de nu föreslagna bestämmelserna, som »plottrade sönder» ersättningarna. Det vore icke lämpligt att i vattenlagen inbygga ett moment, vars motivering ute slutande byggde på den rådande krissituationen. Det vore riktigare att en krissituation bemästrades genom provisoriska lagar av sådan art att de kunde hävas så tort normala förhållanden åter inträdde. Förbundet anför sammanfattningsvis att de sakkunniga i sitt förslag alltför mycket konser verat regler som kanske vore behövliga i den nu aktuella krissituationen men som skapade ett alltför svagt rättsskydd för sakägarna i ett mera nor malt tidsläge. Frågan om ändringar i vattenlagen borde upptagas i ett större sammanhang, i samband med den utredning som begärts av 1947 års riks dag, med beaktande av att lagen borde vara tillämplig i normala tider. 1939 års lag borde tills vidare bibehållas men med den ändringen att tillstånd lämnades för högst två år. Önskade sökanden ytterligare sådant tillstånd, borde detta beläggas med en sådan avgift att sökanden i fortsättningen icke hade nämnvärd ekonomisk vinst av den provisoriska regleringen. Från den senare regeln borde endast undantagsvis göras avvikelse, för den händelse sökanden före tvåårsperiodens utgång inlämnade en komplett ansökan om definitiv reglering och fullföljde denna inför domstolen. Därest systemet med deldomar antoges, borde större regleringar bli föremål för Kungl. Maj :ts provning.
Advokatsamfundets styrelse ifrågasätter både behovet och lämpligheten av de föreslagna ändringarna. Styrelsen anför:
Vattenbyggnadsföretagen, särskilt de större, torde ha ett berättigat in tresse, som också kan sammanfalla med allmänna intressen, av att kraft- yerksbyggnader och sjöregleringar kunna snabbt genomföras. Mot detta foretagareintresse stå i regel allmänna och enskilda intressen av stor be tydelse. Fn avvägning måste därför ske, så att dessa senare intressen icke iida otillbörlig skada eller intrång. Genom 1939 års lag om tillfällig vatten reglering och dess bestämmelser om att ersättning icke behöver utgivas, förr än regleringarna igångsatts och skadorna uppkommit, äro de enskilda intres sena åsidosatta i hög grad, vilket lett till att inom de av vattenregleringarm berörda trakterna ett kraftigt missnöje givit sig tillkänna mot företagen Det har också från många håll och även av de sakkunniga vitsordats att 1939 års lag icke tillgodoser de fordringar på rättssäkerhet, som under nor-
36
mala förhållanden kunna uppställas, och att den principen bör upprätthål
las även beträffande regleringsföretag, att ersättning för uppkommande ska
dor skall bestämmas i samband med att tillstånd till företaget lämnas samt
erläggas, innan tillståndet tages i anspråk. Då lagförslaget innebär, att den
gestaltning och reglering, som år 1939 tillskapades för de utomordentliga
krigsförhållandena, kommer att i stort sett bibehållas för framtiden, före
ligga starka betänkligheter mot förslaget.
I fråga om detaljerna i de sakkunnigas förslag framkomma — även i ytt
randen som visa en huvudsakligen välvillig inställning till förslaget —
vissa erinringar. Vad först angår frågan om möjligheten att meddela
särskilt byggnadslov (11 kap. 66 § 1 mom. i de sakkunnigas för
slag) har i några remissyttranden gjorts invändning mot det av de sakkun
niga föreslagna villkoret för meddelande av byggnadslov eller att företagets
snara genomförande vore angeläget. Sålunda framhåller kammarkollegiet
att de sakkunniga icke närmare angivit ur vilka synpunkter angelägen-
hetsgraden skulle bedömas. Deldom syntes på grund härav kunna med
delas oberoende av företagets .storleksordning, ehuru de sakkunnigas argu
mentering huvudsakligen lade vikt vid företagets nationalekonomiska be
tydelse. Beträffande så gott som varje vattenbyggnadsföretag torde gälla
att dess .snara genomförande kunde vara angeläget ur någon synpunkt.
Kollegiet föreslår med viss anknytning till stadgandet i 2 kap. 3 § tredje
stycket vattenlagen, att bestämmelsen formuleras på följande sätt: »Är
företagets snara genomförande angeläget med hänsyn till dess betydelse
för näringslivet eller för orten eller eljest från allmän synpunkt------------ .»
Liknande synpunkter framföras av länsstyrelsen i Jämtlands län och riks
förbundet landsbygdens folk. Även advokatsamfundets styrelse uttalar att
praktiskt taget varje sökande till ett kraftverksbygge eller till en sjöregle
ring kunde göra gällande att företagets snara genomförande vore angeläget.
De mycket stora kostnader som dylika företag krävde visade i och för sig
att icke andra än angelägna företag igångsattes. En begränsning av bygg
nadsloven med hänsyn till angelägenhetsgraden borde därför göras, förslags
vis så att angelägenheten skulle vara synnerligen stor. Den för deldomar
hittills tillämpade bestämmelsen i 11 kap. 66 § vattenlagen stadgade också
som villkor för deldom, att synnerliga skäl därtill prövades föreligga. Nå
gon jämkning i detta villkor borde icke ske.
Flera remissinstanser framhålla angelägenheten av att ett företags till-
låtlighet noggrant prövas innan byggnadslov meddelas. Fiskeriintendenten
i mellersta distriktet anför sålunda att vid tiden för meddelande av bygg
nadslov till en vattenbyggnad föreliggande beskrivning måhända icke alltid
vore så fullständig och slutgiltig att fiskefrågorna med säkerhet kunde
bedömas. Risk förefunnes då, att ett företag komme till stånd, som med
hänsyn till sedermera framkommande detalj förslag måhända icke bort få
utföras på grund av föreskrifterna i 2 kap. 3 § vattenlagen. För att del-
domsinstitutet skulle få vinna tillämpning borde gälla att det antingen
vore uppenbart, att hinder mot företaget icke mötte enligt 2 kap. 3 § första
Kungl. Maj.ts proposition nr 52.
Kungl. Maj.ts proposition nr 52.
37
och andra styckena, eller också att Kungl. Maj :t lämnat tillstånd till före
taget enligt tredje stycket av samma paragraf. Även länsstyrelsen i Gävle
borgs län ifrågasätter om icke uttryckligt stadgande borde meddelas, att
byggnadslov finge lämnas endast om det vore uppenbart att hinder mot
företaget icke mötte enligt 2 kap. 3 § vattenlagen. Riksförbundet lands
bygdens folk anser alt — med hänsyn till att fullständig utredning icke
kunde föreligga — i lagtexten borde markeras, att det skulle finnas en be
tydande tillåtlighetsmarginal för att tillstånd skulle lämnas. Advokatsam
fundets styrelse understryker att en noggrann prövning av att lagens be
stämmelser om förhållandet mellan nytta och skada vore uppfyllda förut
satte en ordentlig och fullständig utredning i alla de hänseenden där ska
dor kunde beräknas uppkomma. Hit hörde frågor om fiske, timmeravlägg-
ning, flottning, farled och vintervägar. Då utredningen av dessa och där
med likställda frågor knappast kunde beräknas vara fullständig på det
tidiga stadium då deldom begärdes, borde det vara ett oeftergivligt villkor
att någon tvekan om tillåtligheten icke förelåge. Betydelsen av bestämmel
serna i 2 kap. 3 § vattenlagen vore numera större än förut, varför pröv
ningen av tillåtligheten måste vara synnerligen ingående. Garantier borde
därför skapas för att denna bestämmelse icke bleve mer eller mindre illu
sorisk och att rättssynpunkterna ej offrades för ekonomiska intressen eller
påverkades av tillfälliga elkraftbristperioder. För deldoms meddelande
kunde icke endast angelägenhetsgraden vara avgörande, utan det måste
också vara fullständigt och tillförlitligt utrett, att icke något mot sökan
den stridande intresse bleve lidande av .svårigheten att sedan byggnadsar
betet påbörjats åstadkomma erforderlig bevisning.
Indals älvs, Ljunga älvs och Gimåns f lottning sförening ar anföra i gemen
samt yttrande liknande synpunkter på tillåtlighetsprövningen och tillägga
bl. a. följande.
Det väsentliga syftet med en deldom är att möjliggöra arbetets påbör
jande. I regel torde därvid den blivande vattenbyggnadens konstruktion i
stort sett fastställas. Om det sedan visar sig, att konstruktionen för tillgodo
seende eller skyddande av motstående intressen måste ändras, uppstå stora
svårigheter. Det är därför uppenbarligen nödvändigt, att, innan byggnadslov
beviljats, fullständig utredning vunnits om vad som bör iakttagas vid bygg
nadens utförande med hänsyn till motstående intressen. Ett påpekande i
denna riktning återfinnes i de sakkunnigas promemoria såvitt angår fiskets
skyddande. Av lika stor vikt är, att anordningarna för flottningen kunna på
fullt betryggande sätt bestämmas vid meddelande av byggnadslov.
Föreningarna anföra i sitt yttrande ett par exempel på deldomar, som
enligt föreningarnas uppfattning meddelats utan att flottningens intressen
blivit tillräckligt beaktade. Det vore, framhålla föreningarna, ett ofrånkom
ligt krav att bestämmelsen om deldom utformades på ett sätt, som kunde
vara fullt betryggande för rättssäkerheten.
Kammarkollegiet upptager den av kollegiet i dess yttrande över vatten
fallsstyrelsens framställning den 27 augusti 1945 väckta och även av de
sakkunniga behandlade frågan om tillståndsprövning beträffande sådana
38
arbeten, som enligt nuvarande bestämmelser icke äro underkastade dom
stols prövning. Kollegiet anser att tanken på en utvidgning av bestämmel
serna i 2 kap. 20 § ej borde avvisas. Det syntes ej vara någon principiell
skillnad mellan de delar av en dammbyggnad som vore belägna i ett vatten
drag och de som låge på stranden över den naturliga högvattenlinjen; ej
heller mellan en kraftverkstunnel, helt på sidan av ett vattendrag, och en
tubledning som vore placerad på stöttor i vattendraget. En lagändring på
denna punkt skulle vara ägnad att undanröja möjligheten att faktiskt binda
vattendomstolarna genom arbeten på land.
De sakkunnigas förslag beträffande fastställande av ersättning i samband
med byggnadslov har föranlett invändningar i några yttranden. Att ersätt
ning för förlust av t. ex. outbyggd fallhöjd icke skulle fastställas samtidigt
med tillståndets meddelande vore sålunda enligt länsstyrelsens i Jämtlands
län mening svagt motiverat. Länsstyrelsen anser att förlust borde likställas
med såväl skador som intrång. Utredning angående fallhöjdens storlek kunde
omöjliggöras genom förändringar i vattenståndet. För övrigt syntes uteslu
tandet i förslagets 11 kap. 66 § 1 mom. av ersättning för förlust ej stå i
överensstämmelse med bestämmelsen i 2 mom., som förutsatte ersättning
jämväl för förlust. Advokatsamfundets styrelse ger utryck åt samma upp
fattning och förordar även att bestämmelsen om att ersättning i förväg
skulle fastställas för genom byggnadsarbete förorsakad skada eller intrång
av någon betydelse uttryckligen borde angiva att betydelsen skulle ses i
förhållande till de skadelidande.
I detta sammanhang må även framhållas en av kammarkollegiet gjord
anmärkning, att om byggnadslov meddelades i deldom, arbetet komme att
påbörjas, innan fiskeavgift enligt 2 kap. 10 § bleve bestämd. Deldomen
skulle följaktligen i detta avseende försätta företaget i bättre läge än om
byggnadslov ej meddelats förrän i en slutlig dom. En utjämning skulle
kunna ske därigenom att företaget ålades att gälda ränta å fiskeavgifterna
från och med den tidpunkt då de bort utgöras.
Förslaget till ändring av 3 kap. 14 § vattenlagen avstyrkes av länsstyrelsen
i Jämtlands län, som uttalar att det med hänsyn till syftet med paragrafens
huvudregel syntes tveksamt, om det av de sakkunniga ifrågasatta undan
taget borde medgivas.
Vad angår de sakkunnigas förslag beträffande uppskov med svår
bedömda frågor (11 kap. 66 § 2 mom. i förslaget) framhåller vatten-
överdomstolen, hurusom förslaget innebure ett avsevärt avsteg från vatten
lagens allmänna princip att skada i följd av vattenbyggnad skulle uppskat
tas och ersättas på förhand och att uppskovsförfarandet därför borde kom
ma till användning endast då därtill förelåge synnerliga skäl. Sådana skäl
syntes kunna utgöras såväl av skadas svårbedömbarhet som angelägenheten
ur allmän synpunkt av att företaget snarast komme till utförande. Advo
katsamfundets styrelse anser att den föreslagna bestämmelsen i praktiken
kunde medföra att ett stort antal, kanske de flesta, ersättningsfrågor kom-
Kungl. Maj:ts proposition nr 52.
Kungl. Maj:ts proposition nr 52.
39
me att uppskjutas. Härigenom skulle ungefär samma otillfredsställande till stånd skapas som för närvarande rådde på grund av 1939 års lag. Med hän syn till vattendomstolarnas arbetsbörda komme frestelsen att uppskjuta ersättningsfrågor att vara stor. Då kraftverksbyggena toge lång tid i an språk, kunde det vara rimligt att företagen verkställde sådan utredning att ersättningsfrågorna i regel kunde avgöras innan kraftverket toges i bruk. Samfundsstyrelsen föreslår att uttrycklig föreskrift meddelas, att ersätt ningsfrågor få uppskjutas endast i trängande fall, då utredningen av sär skilda skäl icke medhunnits och då verkningarna av företaget icke kunna förutses. Prövotiden borde kunna begränsas till två eller tre år från före tagets genomförande och förnyat uppskov medgivas endast vid alldeles sär skilt trängande fall. Styrelsen framhåller därjämte, att uppskjutande av er sättningsfrågor kunde medföra att parterna å ömse sidor förlorade intres set för dem. Den enskilde tröttnade lätt på den långa utredningstiden och kunde därigenom föranledas att träffa uppgörelse, även om den vore oför månlig. Sökandens intresse av att så snabbt som möjligt utreda ersättnings frågorna minskades naturligen också sedan tillståndet till företaget lämnats. Det vore sålunda anledning att vara restriktiv både med uppskoven över huvud taget och med prövotidens längd. Där verkligt behov av längre upp skov med ersättningsfrågor funnes, torde bestämmelserna om oförutsedd skada i 2 kap. 24 § vattenlagen vara direkt tillämpliga. Även riksförbundet landsbygdens folk framhåller angelägenheten av att prövotiden göres så kort som möjligt. Den av de sakkunniga utformade lagtexten kunde vara tillämplig i de fall, då domstolen förordnade sakkunniga att göra speciella utredningar. I den mån det däremot gällde kompletterande utredningar som skulle verkställas av sökanden borde en mycket snävt tilltagen tid fast ställas, förslagsvis ett år. Om sökanden ville ha ytterligare uppskov, borde en extra regleringsavgift utdömas, så avvägd att sökanden under den tiden icke hade någon nämnvärd ekonomisk fördel av regleringen. Kammarkol legiet uttalar att uppskovsbeslut syntes försvarliga, när det vore fråga om anordningar, som skulle utföras till förebyggande eller minskande av skada och när det gällde tekniska föremål, å vilka skadorna ej kunde med någon säkerhet beräknas. Kollegiet erinrar dock om att uppskovsbesluten ofta vore av ondo och i rena skadeståndsfrågor kunde undvikas genom att er sättningarna beräknades med tillräcklig marginal. Länsstyrelsen i Koppar bergs län påpekar att medgivande till ett företag utan att ersättningsbe loppet samtidigt fastställdes av vattendomstolen kunde komma att medföra svårigheter för ägare av intecknade fastigheter att gälda ränta å inteckning arna.
Frågan om de grunder som böra gälla för ersättningar under uppskovs- tiden har i yttrandena föranlett en ganska livlig diskussion. Advokatsam fundets styrelse anser att den föreslagna bestämmelsen därom, att vatten domstolen i samband med beslut om uppskov skall bestämma ersättning för skada, förlust eller intrång av mera kännbar beskaffenhet, som kan antagas uppkomma under prövotiden, vore otillfredsställande. Det bleve
40
Kungl. Maj:ts proposition nr 52.
oftast en omdömesfråga, huruvida skada, förlust eller intrång vore av mera
kännbar beskaffenhet eller ej. Den enskilde markägaren borde under alla
förhållanden ha rätt att, om han så yrkade, få ersättningen för prövotiden
genast utdömd. Vattenrättsdomaren i Norrbygdens vattendomstol framför
vissa allmänna synpunkter på ersättningar av nu ifrågavarande slag och ut
talar bl. a. att det på ett tidigt stadium, då det rådde betydande osäkerhet tim
ersättningen borde beräknas, stundom kunde vara lämpligt att utdöma sum
mariskt bestämda förskottsbelopp för att senare, när läget bättre kunde över
blickas, övergå till årliga ersättningar. Åtminstone i vissa fall torde prövoti-
derna bli jämförelsevis långa. Med ledning av hittillsvarande erfarenheter
kunde det befaras att prövotidsersättningar i avsevärd omfattning komme
att bestämmas jämväl i efterskott. Såvitt avser förfluten tid borde årliga er
sättningar icke komma i fråga. Att endast taga hänsyn till den minskade av
kastningen och bortse från en fortgående kapitalskada innebure ett förenk
lat beräkningssätt, .som det stundom vore praktiskt att använda, men i andra
fall kunde bortseendet från kapitalskadan och ett långvarigt uppskov med
ersättandet av denna skada framstå såsom obilligt. Huvudregeln i vatten
lagen vore dock att skada skulle ersättas på förhand och i varje fall så fort
som möjligt. Där skadan i verkligheten ej framträdde som en årlig förlust,
kunde en genomsnittlig uppskattning av skadan per år framstå såsom konst
lad. Beträffande förhållandet mellan ersättning för prövotiden och slutlig
ersättning anför vattenrättsdomaren att, därest en prövotidsersättning bli
vit bestämd till ett för högt belopp, borde i vissa fall, t. ex. om fastigheten
vid tiden för den definitiva ersättningens bestämmande övergått till ny
ägare, icke ifrågakomma att avräkna någon del av prövotidsersättningen å
ersättningen för framtiden. Om fastigheten däremot vid denna tid hade
samma ägare som förut och andra rättsägares intressen icke berördes syn
tes det vara väl strängt att — såsom de sakkunniga föreslagit -— förbjuda
sådan avräkning. Enligt allmänna skadeståndsregler gällde att, om samma
egendom genom en åtgärd tillskyndades såväl nytta som skada, nyttan un
der vissa betingelser finge gå i avräkning å skadan. Vattendomstolen borde
dock icke ■—- även om den skulle vara benägen att i den utsträckning som
sålunda angivits verkställa avräkning — på förhand ställa i utsikt sådan av
räkning. Även vattenrättsdomaren i Västerbygdens vattendomstol finner det
tveksamt om den av de sakkunniga föreslagna prövotidsersättningen borde
konstrueras såsom ett från den slutligt bestämda ersättningen strängt av
skilt institut. Det kunde tänkas fall, då det för vattendomstolen skulle
vara lämpligt att för undvikande av för stor återhållsamhet vid ersättning
ens bestämmande ha möjlighet att avräkna åtminstone en viss del av prövo
tidsersättningen från den slutliga ersättningen, om hinder härför ej kunde
anses föreligga med hänsyn till inteckningshavares säkerhet. Det vore
olämpligt att betaga vattendomstolen varje möjlighet till sådan avräk
ning.
Beträffande frågan om den omfattning, i vilken bestämmelserna i 9 kap.
vattenlagen böra göras tillämpliga å prövotidsersättning, kommer i flera
Kungl. Maj.ts proposition nr 52.
41
yttranden den uppfattningen till uttryck, alt de sakkunnigas förslag är allt
för restriktivt. Invändningar mot den av de sakkunniga föreslagna begräns
ningen i detta hänseende framföras av vattenöverdomstolen, valtenrättsdo-
maren i Norrbygdens vattendomstol, kammarkollegiet, länsstyrelsen i Jämt
lands län, advokatsamfundets styrelse och riksförbundet landsbygdens folk.
Framför allt göres gällande, att regeln i 9 kap. 48 § om förhöjning i vissa
fall av ersättning borde bli tillämplig å dylik ersättning. Vattenöverdom
stolen framhåller att det syntes leda till uppenbart obilliga verkningar att
frånkänna denna regel tillämplighet å prövotidsersättning. Om man ut-
ginge från att lagstiftarens mening varit, att vattendomstol i fall av tvekan
angående omfattningen av ett företags skadliga verkningar i ett visst hän
seende skulle vid meddelande av tillstånd till företaget bestämma ersätt
ningar, som från den skadelidandes synpunkt låge på den säkra sidan, tor
de därav följa att sådana ersättningar — redan i sig själva väl tilltagna •—
avsetts normalt skola utgivas på förhand och i tillämpliga delar med för
höjning. Även om man till företagarens fördel skulle införa en prövotid
för att möjliggöra säkrare bedömning av skadans storlek, saknades dock
anledning att till ersättningstagarens nackdel befria företagaren från skyl
dighet att å ersättning för skada under prövotid i tillämpliga fall gälda för
höjning. Någon principiell åtskillnad i fråga om skadans beskaffenhet och
sättet för ersättnings beräknande kunde icke göras mellan en under eu
längre prövotid perdurerande skada, å exempelvis jord eller fiske, och en
för all framtid bestående dylik skada. I samma fråga anför vattenrätts-
domaren i Norrbygdens vattendomstol följande synpunkter:
Såsom de sakkunniga anfört torde man kunna utgå från att departements
chefens uttalanden vid 1943 års ändringar i 1939 års lag angående tillämp
ning av bestämmelserna i 9 kap. 48 § vattenlagen om förhöjning av ersätt
ningsbeloppen jämväl vid regleringar enligt 1939 års lag haft ett betydande
inflytande å domstolarnas rättstillämpning. Det kan ifrågasättas om det är
lämpligt att kort tid efter det lagstiftarna tagit ställning till frågan om
förhöjning av ersättningar vid tillfällig reglering intaga en helt annan stånd
punkt till samma fråga såvitt avser prövotid, särskilt som den nya stånd
punkten knappast kan anses mera välgrundad än den gamla. Genom tillägget
1946 till slutstadgandet i 1939 års lag torde regleringar enligt denna lag
i vidsträckt omfattning komma att pågå under lång tid framåt. Det synes
mindre tilltalande att frågan om förhöjning å ersättningar bedömes enligt
skilda normer enligt 1939 års lag och under prövotid enligt de sakkun
nigas förslag. Om möjligheten att vinna ökad avkastning av en fastighet
går förlorad, gör den det i regel såväl under prövotiden som därefter. Den
söm får sin ersättning bestämd dels för prövotid och dels därefter för fram
tiden bör försättas i samma ekonomiska läge som den som från början får
sin ersättning bestämd på en gång för framtiden. Det kan icke anses följd
riktigt att svårigheten att bestämma ersättningen föranleder att sakägaren
får mindre ersättning än om skadan med säkerhet kunnat uppskattas på
förhand. Den för prövotid efter avkastning beräknade ersättningen bör icke
— när den slutligen bestämmes — få understiga skälig ränta å det med
eventuell förhöjning beräknade belopp, som skulle bestämts på förhand, om
förhandsuppskattning varit möjlig. Söker man genomföra detta, torde frågan
om förhöjningsregeln skall tillämpas å prövotidsersättningar bli beroende
42
Kungl. Maj:ts proposition nr 52.
av de grunder i övrigt, efter vilka ersättningen avseende prövotiden bestäm
mes. Den ståndpunkt lagstiftarna 1943 intog synes medgiva domstolarna viss
frihet att vid rättstillämpningen söka komma fram till en rättvis och
lämplig lösning av dessa frågor, som måhända icke ännu äro mogna för
reglerande i detalj. Denna frihet bör åtminstone tills vidare bibehållas.
Vad beträffar önskemål i övrigt i avseende å tillämpligheten av 9 kap.
vattenlagen nämner vattenöverdomstolen för sin del, förutom 48 §, reglerna
i 7 § (ersättning för skada eller förlust, som ej särskilt nämnts), 53 § (rätt
till ersättning för särskild rättighetsinnehavare), 54 och 55 §§ (nedsättning
hos länsstyrelse av ersättningsbelopp) samt bestämmelserna om ersättning
för vattenkraft. Vattenöverdomstolen förordar att en allmän bestämmelse
meddelas om att 9 kap:s bestämmelser i tillämpliga delar skola gälla beträf
fande prövotidsersättning, 47 § dock med det tillägg att dylik ersättning får
sättas att utgå på en gång eller i form av periodisk avgift, efter vad i varje
fall finnes lämpligast. Att bestämmelserna om nedsättning hos länsstyrelsen
av ersättningsbelopp böra tillämpas å prövotidsersättningar påpekas även
av vattenrättsdomaren i Norrbygdens vattendomstol och länsstyrelsen i
Jämtlands län. Riksförbundet landsbygdens folk anser, att därest möjlighet
till förlängd prövotid skulle föreligga, 9 kap. 1—12 §§ borde äga giltighet
i tillämpliga delar.
Den av de sakkunniga omförmälda grundsatsen, att en sökande genom
att begagna sig av meddelat tillstånd blir skyldig att omedelbart betala
engångsbelopp, som utdömts i samband med tillståndet, bör enligt vatten
rättsdomaren i Norrbygdens vattendomstol även gälla årliga ersättningar
eller avgifter i den mån de förfallit till betalning. Samma anmärkning göres
av kammarkollegiet, som tillägger att uttryckliga stadganden i ämnet vore
att föredraga framför en hänvisning till sakens natur. Särskild lagbestäm
melse borde sålunda meddelas att, där årlig ersättning utdömdes, det första
årsbeloppet skulle erläggas innan tillståndet begagnades.
I detta sammanhang kan även nämnas en anmärkning av vattenöver
domstolen, att en konsekvent tillämpning av den vattenrättsliga principen,
att ersättning för skada skulle utdömas och ersättas på förhand, ledde till
att, i den mån ersättning för prövotid komme att utdömas i efterhand, i regel
särskild räntegottgörelse borde bestämmas, räknad från det tillståndet tagits
i anspråk.
Frågan om tillämpningen av bestämmelserna i 2 kap. 24 § om oförutsedd
skada vid uppskov med bestämmande av ersättning m. m. har upptagits
av vattenöverdomstolen, som påpekar att förtydligande av den i nämnda
lagrum stadgade tidsfristen — fem eller högst tolv år från utgången av den
för anläggningens fullbordande bestämda tiden — erfordrades för det fall
att frågan om förslagets slutliga gestaltning i viss del — exempelvis beträf
fande byggnadsåtgärder och vattenhushållningsbestämmelser till skydd för
flottning, farled, fiske eller annat ändamål -— uppskjutits i avbidan på er
farenheter under en prövotid. Därest stadgandet i 2 kap. 24 § ej skulle
underkastas en med tanke på prövotidsinstitutet avpassad jämkning, torde
Kungl. Maj:ts proposition nr 52.
43
dess ordalydelse föranleda domstolarna att bestämma tidsfristen i sam
band med att tillstånd lämnades till företaget i dess huvuddelar och med
utgångspunkt från fullbordandet av därvid tillstadda byggnadsåtgärder. En
sådan tolkning, varigenom principen om ersättning för oförutsedda skador
i många fall skulle sättas ur kraft, kunde dock icke vara avsedd. Vatten-
överdomstolen anser övervägande skäl tala för att det beträffande hela före
taget borde gälla en enhetlig tid för anmälan om oförutsedda skador. Bl. a.
framhåller vattenöverdomstolen att det många gånger torde vara ogörligt
att i efterhand bedöma om en vid exempelvis extrem vattenföring uppen
barad skadeverkan i följd av företaget härrörde från några i samband med
företagets huvudsakliga utförande vidtagna åtgärder eller från åtgärder
eller hushållningsbestämmelser som tillkommit vid prövotidens utgång. Vat
tenöverdomstolen föreslår därför ett tillägg till bestämmelserna i 2 kap. 24 §
första stycket med det innehåll att, där det slutliga avgörandet beträffande
viss del av byggnad eller skyddsåtgärd eller beträffande vattenhushållning
vid byggnaden uppskjutits i avbidan på erfarenheter under en prövotid, ti
den för anmälan av anspråk beträffande byggnaden i dess helhet skulle
räknas från utgången av den för byggnadens fullbordande i den uppskjutna
delen eller för skyddsåtgärdens verkställande eller för vattenhushållnings-
bestämmelsernas tillämpning efter prövotidens utgång slutligen bestämda
tiden.
I några yttranden har vidare behandlats spörsmålet om bevisningsskyl-
dighetens fördelning när det gäller uppskjutna frågor. Vattenöverdomstolen
framhåller att av ordalagen i stadgandet i 2 kap. 26 § icke torde otvetydigt
framgå vad de sakkunniga uttalat beträffande uppskjuten del av målet,
nämligen att bevisningsskyldigheten i sådana fall alltid borde åvila sökan
den. Principen vore av sådan vikt att den borde komma till uttryck i lag
texten, och den borde göras tillämplig å såväl uppskjutna frågor som oför
utsedda skador. Vattenöverdomstolen föreslår därför ett tillägg till 2 kap.
26 § av innehåll, att vad stadgandet innehölle om bevisningsskyldighet för
byggnadens ägare skulle gälla även, där byggnad verkställts i enlighet med
ett av vattendomstol meddelat byggnadstillstånd, i fråga om sådana vatten
förhållanden, som uppenbarligen icke varit föremål för vattendomstolens
bedömande. Såsom förutsättning för tillämplighet av en sådan bestämmelse
borde föreskrivas att, där fråga icke vore om uppskjutna frågor, anspråk
eller talan skulle väckas, inom den i enlighet med bestämmelserna i 2 kap.
24 § föreskrivna tiden. Även Indals älvs, Ljunga älvs och Gimåns flottnings-
föreningar ifrågasätta om icke en uttrycklig bestämmelse i ämnet borde
meddelas. Kammarkollegiet yttrar att bevisbördans läggande på sökanden
ej så mycket stärkte den skadelidandes ställning, då han ej hade tillgång
till samma tekniska och juridiska resurser som sökanden. Oavsett bevisbör
dans fördelning borde vattendomstolen såvitt möjligt söka fastslå, huru det
förhållit sig med vattenstånden och vattnets lopp före arbetets igångsättan
de på sådana platser, där detta kunde vara av betydelse för bedömningen av
de frågor som uppskötes. En erinran härom borde upptagas i det föreslagna
11 kap. 66 § 2 mom.
De sakkunnigas förslag rörande möjlighet att till särskilt avgörande upp
taga fråga om ersättning för rättegångskostnad har ej för
anlett några erinringar i remissyttrandena.
Slutligen må anmärkas att vattenöverdomstolen upptager spörsmålet huru
vida sökande, som påfordrat deldom i enlighet med de föreslagna bestäm
melserna i 11 kap. 66 §, skulle äga föra talan mot vattendomstols beslut
att icke meddela deldom. Det syntes önskvärt att en sådan rätt skulle före
ligga även för det fall att vattendomstolen helt underläte att uttala sig.
Vattenöverdomstolen föreslår en ändring av 11 kap. 98 § vattenlagen, som
gör stadgandet i 49 kap. 6 § rättegångsbalken tillämpligt i en sådan situa
tion.
Departementschefen. Det råder icke tvekan om att vattenkraften i vårt
land under många år framåt kommer att bli föremål för en forcerad utbygg
nad. En utveckling i den riktningen gjorde sig märkbar redan under åren
närmast före det senaste världskriget. Efter krigsutbrottet skärptes läget
ytterligare genom att importen av kol och annat bränsle i väsentlig grad
blev hämmad med därav följande ökad efterfrågan på elektrisk kraft. Även
sedan kriget upphörde och importspärren blivit hävd, har kraftkonsumtio
nen alltjämt företett en betydande ökning. Det är självfallet av stor vikt att
detta årligen ökade kraftbehov utan större tidsutdräkt kan tillgodoses.
I det rådande läget har det blivit nödvändigt att göra en översyn av vatten
lagstiftningen i syfte att vattenkraft- och vattenregleringsföretag skola kun
na genomföras med minsta möjliga dröjsmål. De krav som numera ställas
på det rättsliga förfarandet vid ingrepp i vattendragen för kraftändamål
äro väsentligt andra än man vid tillkomsten av vattenlagen hade anledning
räkna med. Det trängande behovet av att kraftutbyggnaderna, ehuru dessa
företag ofta äro mycket omfattande, kunna något så när snabbt genomfö
ras påkallar särskilt hänsynstagande från statsmakternas sida.
Jag vill till en början erinra om de kännbara påfrestningar, för vilka dom-
stolsorganisationen utsatts i samband med den inträdda utvecklingen. Dessa
svårigheter har man till en början sökt bemästra genom tillfälliga förstärk
ningar. Så småningom har det emellertid befunnits erforderligt att mera
stadigvarande utöka organisationen, vilket skett bl. a. genom inrättande
(från den 1 juli 1949) av en ny vattendomstol. Frågan om ytterligare för
stärkning av organisationen har på sistone blivit aktuell. Enligt bemyndi
gande av Kungl. Maj:t den 20 september 1951 har jag tillkallat en särskild
sakkunnig att inom justitiedepartementet biträda med utredning rörande in
stansordningen i vattenmål och därmed sammanhängande spörsmål samt rö
rande vattendomstolarnas behov av juridiskt och tekniskt utbildade befatt
ningshavare.
44
Kungl. Maj:ts proposition nr 52.
Kungl. Maj:ts proposition nr 52.
45
Även såvitt angår själva prövningsförfarandet har man hittills kunnat nå got så när behärska läget med hjälp av provisoriska åtgärder. Jag syftar här vid främst på lagen den 20 oktober 1939 med särskilda bestämmelser angå ende tillfällig vattenreglering. Även i den mån nämnda lag ej varit tillämplig ha domstolarna understundom funnit sig nödsakade att i vissa hänseenden göra avvikelser från det ordinära förfarandet. Detta läge kan dock numera icke gärna anses hållbart. 1939 års lag är av utpräglad kriskaraktär; starka krav på att lagen skall upphävas ha under senare år framkommit från olika håll. Och att domstolarna nödgas tänja den formella ramen för sin verk samhet är uppenbarligen ett otillfredsställande förhållande.
Det torde sålunda nu vara nödvändigt att — med ledning av de erfarenhe ter som genom tillämpningen av 1939 års lag och eljest under senare år ha vunnits — i vissa delar omarbeta vattenlagen för tillgodoseende av de krav på förfarandet som man på längre sikt har anledning räkna med. I den av vattenfallsstyrelsen gjorda framställning som närmast givit anledning till utredningen i ämnet har yrkats att denna omarbetning huvudsakligen skulle få karaktären av ett upptagande i vattenlagen av de viktigare elementen i 1939 års lag. Denna tanke har endast delvis accepterats av de sakkunniga, vilkas ståndpunkt i detta hänseende också i allmänhet vunnit anslutning i remissyttrandena. För egen del vill jag understryka att avvikelser i den av styrelsen önskade riktningen från den i vattenlagen hittills stadgade ord ningen böra få ske endast i den mån de kunna förenas med ett tillbörligt be aktande av kraftintresset motstående allmänna och enskilda intressen. I detta avseende kan 1939 års lag ej anses i allo tillfredsställande, något som uppenbarligen sammanhänger med denna lags speciella karaktär av bered skaps- och kristidslag. I varje fall måste nu återhållsamhet iakttagas och, i den mån regler som upptagits i 1939 års lag finnas böra inarbetas i vatten lagen, särskild hänsyn tagas till kraven på garantier ur rättssäkerhetssyn punkt. Jag får tillfälle att i det följande, vid behandlingen av de särskilda delarna av de sakkunnigas förslag såvitt angår hithörande spörsmål, när mare angiva min ståndpunkt i nu ifrågavarande hänseende.
I och för sig föreligger icke hinder mot att 1939 års lag förblir i kraft än nu någon tid, även om vissa ändringar med det nyss angivna syftet genom föras i vattenlagen. Frågan om tidpunkten för ett upphävande av 1939 års lag eller ett återkallande av förordnandet om lagens tillämpning bör sålunda prövas fristående med beaktande av i vad mån ett akut krisläge kan anses bestå. Såsom i inledningen anmärkts avser jag att upptaga denna fråga till särskild behandling.
De sakkunniga ha i första hand upptagit frågan, huruvida och under vilka förutsättningar det bör vara tillåtet att i deldom meddela särskilt bygg nadslov. På sätt de sakkunniga anföra utgör den nuvarande bestämmel sen om s. k. deldom i 11 kap. 66 § första stycket vattenlagen icke något fullgott stöd för uppdelning av ett ansökningsmål på sådant sätt, att bygg
46
Kungl. Maj:ts proposition nr 52.
nadslov meddelas före det slutliga avgörandet av målet i övrigt. De uttalan
den i 1910 års kommittéförslag som åberopats för en dylik tolkning av be
stämmelsen torde med hänsyn till vad som förekom vid överarbetningen av
förslaget icke kunna tillerkännas vitsord. Rätt att medgiva särskilt bygg
nadslov kan ej heller grundas å de regler om avgörande av del av ett mål
vilka upptagits i den nya rättegångsbalken. Det synes emellertid erforder
ligt att sanktionera den praxis beträffande medgivande av byggnadslov som
redan på ett tidigt stadium efter vattenlagens genomförande utbildade sig
och som sedermera under utvecklingens tryck fått en vidsträckt tillämp
ning. De skäl härför som anförts av de sakkunniga har jag funnit över
tygande.
Det är uppenbart att, såsom de sakkunniga starkt understryka, ett bygg
nadslov bör föregås av en i huvudsak definitiv prövning av företagets till-
låtlighet. Innan byggnadslov meddelas bör därför utredningen i målet vara
i sådant skick att domstolen har möjlighet att bilda sig en säker uppfatt
ning i denna fråga. I många fall torde det utan mera ingående prövning
kunna klarläggas att företaget uppfyller de i 2 kap. 3 § resp. 3 kap. 2 §
vattenlagen stadgade fordringarna för medgivande av tillstånd till vatten
byggnad eller vattenreglering. Om så ej är förhållandet, bör domstolen, så
som de sakkunniga jämväl framhålla, i tveksamma fall hålla en viss margi
nal. I likhet med de sakkunniga anser jag att närmare anvisningar härom
i lagtexten icke äro av nöden i annan mån än att det tydligt utsäges att bygg
nadslov må meddelas endast om en prövning av tillåtligheten utfaller i po
sitiv riktning. De farhågor som på vissa håll uttalats för att prövningen
skulle kunna bli alltför summarisk eller eljest otillfredsställande torde ej
vara berättigade.
De sakkunniga ha i sitt förslag såsom villkor för att särskilt byggnads
lov må meddelas jämväl upptagit att företagets snara genomförande är
angeläget. Det torde emellertid böra tillåtas att särskilt byggnadslov med
delas även i vissa andra fall, där det ej påkallas av ett behov av företagets
snara genomförande utan t. ex. av processekonomiska skäl. Därest tvekan
råder om ett företags tillåtlighet, kunna domstolen och parterna besparas
åtskilligt onödigt arbete, om tillåtligheten prövas innan alla frågor om er
sättning m. m. upptagas till detaljbehandling. Såsom förutsättning för med
delande av särskilt byggnadslov bör därför stadgas, att företagets snara
genomförande är angeläget eller att eljest synnerliga skäl därför prövas fö
religga. Denna formulering innebär även ett understrykande av att, där
intresset av företagets snara genomförande åberopas, angelägenhetsgraden
skall vara något så när betydande. Tydligtvis uteslutes icke möjligheten att
beakta även det privatekonomiska intresset. Med hänsyn till den stora na
tionalekonomiska betydelsen av vattenkraftens utnyttjande och det domi
nerande inflytande statliga eller kommunala intressen ofta ha i större kraft
företag lärer dock den privatekonomiska synpunkten i allmänhet i detta
sammanhang bli mindre framträdande.
47
Kammarkollegiet har i detta sammanhang väckt frågan om införande av tillståndsprövning även beträffande sådana arbeten på ett kraftverk, vilka enligt gällande lag icke äro underkastade tillståndsprövning av vattendom stol. De olägenheter som kunna vara förbundna med att arbetena på land påbörjas innan tillståndsfrågan är prövad av vattendomstolen ha med an knytning till ett aktuellt fall uppmärksammats av riksdagens revisorer i deras berättelse för år 1950.1 Jag är emellertid icke beredd att i detta sam manhang upptaga denna fråga, vilken ju såsom antytts icke berör ett före tags inverkan på vattenförhållandena.
I samband med att byggnadslov gives måste domstolen även taga mer eller mindre definitiv ståndpunkt till hur motstående intressen skola beredas er forderligt skydd vid genomförande av företaget i dess helhet. Vid tillåtlig- hetsprövningen är det nämligen nödvändigt att domstolen bildar sig en unge färlig uppfattning om kostnaden för skadeförebyggande åtgärder och stor leken av de ersättningsbelopp som skola utgå till följd av företaget. Särskild uppmärksamhet påkallar emellertid sådana intressen som äro beroende av konstruktionen av själva vattenbyggnaden. De sakkunniga ha sålunda på pekat att domstolen vid meddelande av byggnadslov måste taga ställning till frågan om anordnande av öppningar för laxtrappa eller annan fiskväg. Av vikt är även, såsom understrukits av några flottningsföreningar, att redan vid byggnadslovet föreskrivas betryggande anordningar för flottningens be drivande förbi byggnaden. Vissa andra frågor måste också uppmärksammas vid meddelande av byggnadslov. Bl. a. må erinras om bestämmelsen i 12 § lagen den 12 juni 1942 om särskilda skyddsåtgärder för vissa kraftanlägg ningar, enligt vilken bestämmelse mål om tillstånd enligt vattenlagen till anläggning, varom i lagen är fråga, eller till väsentlig ombyggnad, ändring eller utvidgning av sådan anläggning ej må avgöras, såvida icke utlåtande av krigsskyddsnämnden föreligger. Det är tydligt att meddelande av bygg nadslov i detta sammanhang får anses såsom avgörande av målet och att således byggnadslov ej kan meddelas innan nämndens utlåtande avgivits.
Såsom de sakkunniga framhålla bör domstolen vid byggnadslovets med delande, där så finnes påkallat, förbehålla sig att framdeles föreskriva de jämkningar i fråga om konstruktionen som under målets fortsatta behand ling kunna visa sig erforderliga.
Bestämmandet av fiskeavgift enligt 2 kap. 10 § vattenlagen bör i regel anstå till dess målet i övrigt avgöres. Avgiften skall under alla förhållanden beräknas från och med året näst efter det då arbetet å byggnaden påbörjas. Med hänsyn till att några större skadeverkningar å fisket i allmänhet icke uppstå genom själva byggnadsarbetena synes det icke böra ifrågakomma att, såsom föreslagits av kammarkollegiet, sökanden ålägges att gälda rän ta å fiskeavgifterna från denna tidpunkt.
I de sakkunnigas förslag bar upptagits en bestämmelse av innehåll att,
1 Se riksdagens revisorers berättelse över den år 1950 av dem verkställda granskningen ang. statsverket, s. 105 It.
Kungl. Maj:ts proposition nr 52.
48
Kungi. Maj.ts proposition nr 52.
därest vid byggnadslov medgivet arbete medför skada eller intrång av någon
betydelse, ersättning därför skall — om annat ej följer av de i förslaget upp
tagna bestämmelserna om uppskov med svårbedömda frågor — fastställas
samtidigt med tillståndets meddelande. Härvid åsyftas dels åtgärder å annans
mark, t. ex. arbeten som avses i 2 kap. 14 § första stycket vattenlagen, och
dels de förändringar i vattenförhållandena som byggnaden i och för sig —
alltså även då alla luckor hållas öppna —- kan medföra. Om skadan eller
intrånget är av mindre betydelse, skall enligt förslaget ersättningens fast
ställande kunna anstå till senare tidpunkt.
Enligt min mening finnas emellertid icke tillräckliga skäl att i fråga om
sådana arbeten som medgivas i särskilt byggnadslov göra avsteg från den i
11 kap. 62 § uttalade grundsatsen, att ersättning skall fastställas i sam
band med att ett tillstånd meddelas. De skador som föranledas av bygg
nadsarbetena torde i regel ej vara av sådan natur, att prövningen av er
sättningsfrågorna behöver föranleda nämnvärd tidsutdräkt. För undvikande
av dröjsmål med meddelande av byggnadslovet lärer det vara tillfyllest
med de regler angående uppskov med svårbedömda frågor som jag i det
följande på grundval av de sakkunnigas förslag kommer att förorda. Jag
har därför icke upptagit något särskilt stadgande angående behandlingen
av ersättningsfrågor i samband med att tillstånd till byggnadsarbeten gives.
I stället kommer i detta avseende, med reservation för vad som följer av
de omförmälda uppskovsreglerna, att gälla grundsatsen att den ersättning,
som till följd av medgivna arbeten skall utgå, av domstolen skall faststäl
las i samband med byggnadslovets beviljande. Tidsfristen för anmälan av
anspråk med anledning av oförutsedd skada måste emellertid — bl. a. med
hänsyn till att vattendomstolen, såsom de sakkunniga påpeka, ej alltid
torde ha anledning att fastställa någon särskild byggnadstid i samband
med byggnadslovet — räknas i anslutning till den tid som sedermera be
stämmes beträffande företaget i dess helhet.
Vad härefter angår frågan om möjlighet att medgiva uppskov med
frågor angående ersättning in. in. anknyter de sakkunnigas
förslag till den praxis som redan kan sägas ha utbildat sig, närmast på
grundval av stadgandet i 2 kap. 24 § vattenlagen. Nämnda stadgande avser
skada och intrång, som vid meddelande av ett tillstånd icke av vattendom
stolen förutsetts. I praxis har bestämmelsen även tillämpats på sådant sätt
att sakägare beträffande skada, som visserligen kan förutses men icke till
omfattningen med någon högre grad av tillförlitlighet bestämmas, hänvisats
att efter vunnen erfarenhet av företagets verkningar göra anmälan till dom
stolen i den ordning 2 kap. 24 § stadgar. Detta förfaringssätt har, som de
sakkunniga påpeka, uttryckligen sanktionerats i högsta instans. Man har
emellertid i åtskilliga fall nödgats gå ett steg längre och tillämpat det förfa
randet, att vissa ersättningsfrågor uppskjutits för att sedermera —- even
tuellt efter verkställda observationer och undersökningar genom utsedda sak
Kungl. Maj. ts proposition nr 52.
49
kunniga — av vattendomstolen upptagas till förnyad prövning utan anmälan av part, varvid understundom i samband med uppskovet även meddelats pro visoriska bestämmelser om ersättning o. dyl. De sakkunniga, vilka avvisat tanken på att efter mönster av 1939 års lag medgiva domstolen en allmän befogenhet att uppskjuta ersättningsfrågor, ha i sitt förslag stannat vid att förorda en ordning, som närmast innebär ett lagfästande av nämnda förfarande. Förslaget har — visserligen med en del erinringar beträffande detaljutformningen — tillstyrkts i flertalet av de avgivna remissyttrandena.
I likhet med de sakkunniga är jag av den uppfattningen att det ej bör komma i fråga att lämna domstolen generell befogenhet att vid meddelande av tillstånd till ett företag uppskjuta prövningen av uppkomna ersätt ningsfrågor men att det dock är av behovet påkallat att i vattenlagen upptaga bestämmelser, som medgiva uppskov i särskilda fall med svårbedömda frå gor. Den grundregeln bör alltjämt upprätthållas, att alla villkor skola fast ställas i samband med tillståndet. Men i åtskilliga fall, särskilt då det gäller större företag, äro skadeverkningarna av så obestämd och komplicerad natur, att något så när säker ståndpunkt ej kan tagas förrän efter mer eller mindre långvariga observationer av företagets verkningar. Under förutsätt ning att betryggande anordningar vidtagas till skydd för de skadelidande under observationstiden, synes det då vara till fördel om vissa avsteg kunna få göras från den nämnda huvudgrundsatsen.
I vissa remissutlåtanden har framhållits att ett genomförande av de sak kunnigas förslag på denna punkt skulle vara ägnat att ytterligare fördröja behandlingen av vattenmålen. Det bör också starkt understrykas att utvägen med uppskov bör tillgripas endast där ett verkligt trängande behov därav uppkommer. Där andra möjligheter finnas att komma till rätta med svår bedömda frågor, böra de i första hand utnyttjas. I vissa fall, särskilt då fråga är om skada av mindre omfattning, torde den riktigaste utvägen vara att — därest skadeförebyggande åtgärder ej kunna vidtagas — fastställa er sättning för all framtid med skäligt belopp (jfr 35 kap. 5 § rättegångs balken). Sådan ersättning bör emellertid, på sätt understrukits av kammar kollegiet, beräknas med sådan marginal, att den ur den skadelidandes syn punkt ligger på den säkra sidan. 1 andra fall åter torde det vara tillfyllest att — eventuellt efter överenskommelse mellan parterna — lämna ersättnings frågan öppen och hänvisa sakägaren att göra anmälan enligt 2 kap. 24 §. När det står klart att skadan i varje fall blir av viss, något så när bestämbar omfattning, kan ersättning fastställas för skadan i nämnda omfattning samt den skadelidande hänvisas att, därest det skulle visa sig att skadan blir större, göra anmälan enligt 2 kap. 24 §. De sakkunniga antyda att viss risk kan föreligga för rättsförluster på grund av försummelse att göra an mälan inom föreskriven tid. Några större farhågor i detta avseende synas mig emellertid ej behöva hysas. Det är för övrigt att märka att, såvitt angår större sjöregleringar, i regel finnes möjlighet att även efter tidsfristens utgång erhålla gottgörelse för skada genom bidrag av influtna regleringsav-
4
Bihang till riksdagens protokoll 1952. 1 samt. Nr 52.
Kungl. Maj:ts proposition nr 52.
gifter; härom stadgas i 4 kap. 15 § vattenlagen samt §§ 7—10 i kungörel sen den 11 juni 1920 angående indrivningen och användningen av vissa enligt vattenlagen utgående avgifter.
Då domstolen har att taga ställning till en fråga av svårbedömd art och intet av de angivna förfaringssätten med fördel kan begagnas, återstår emel lertid endast uppskovsinöjligheten. Såsom de sakkunniga anfört kan denna möjlighet endast få begagnas, då vattendomstolen, trots osäkerheten om före tagets verkningar i visst hänseende, finner det vara klart att företaget är tillåtligt; liksom då fråga är om byggnadslov skall således tillåtlighetspröv- ningen vara definitiv. Detta torde —- med hänsyn till att här är fråga om tillstånd till det sökta företaget i dess helhet — vara så självklart, att ett särskilt påpekande därav i lagtexten är onödigt.
Uppskov bör kunna äga rum på viss tid eller tills vidare. När viss anstånds- tid bestämts, bör denna sedermera kunna förlängas, om slutligt avgörande av den uppskjutna frågan ännu ej kan ske. Det synes icke erforderligt att tynga lagtexten med närmare anvisningar i dessa hänseenden, utan det bör vara domstolens sak att i varje särskilt fall anpassa förfarandet efter vad omständigheterna påkalla. Däremot bör i lagtexten intagas en uttrycklig erinran om att slutligt avgörande av målet i den uppskjutna delen skall äga rum så snart ske kan. Vid avfattningen av stadgandet torde vidare böra angivas att uppskovsrätten innebär en avvikelse från vad som finnes stadgat i 11 kap. 62 §.
Såsom jag redan förut antytt kan förfarandet med uppskov med svårbe dömda frågor tillämpas ej blott vid medgivande till företaget i dess helhet utan jämväl i samband med att särskilt byggnadslov gives.
Av mycket väsentlig betydelse är att garantier skapas för att ett uppskov med den slutliga prövningen av viss ersättningsfråga icke länder till för fång för vederbörande sakägare. Enligt de sakkunnigas förslag skall vatten domstolen i samband med uppskovsbeslutet bestämma ersättning för för lust, skada eller intrång av mera kännbar beskaffenhet som kan antagas uppkomma under uppskovstiden — i förslaget benämnd prövotiden — samt i övrigt meddela de bestämmelser, som till förekommande av obilliga verk ningar må finnas påkallade för samma tid. Ersättning som avser prövotiden skall enligt förslaget hållas åtskild från vad som fastställes vid det slutliga avgörandet. Sålunda skall viss gottgörelse — eventuellt föregången av pro visorisk ersättning — fastställas för skada under prövotiden, och sedermera skall vid det slutliga avgörandet särskild ersättning bestämmas för fram tiden. Beträffande ersättning för prövotiden skall enligt förslaget endast vissa särskilt angivna regler i vattenlagens ersättningskapitel (9 kap.) äga tillämpning.
Mot de sakkunnigas förslag i denna del synes med visst fog kunna an märkas, att domstolens möjligheter att anpassa föreskrifterna efter skif tande förhållanden vid genomförande av förslaget bleve mera begränsade
Kungl. Maj:ts proposition nr 52.
51
än som kan anses erforderligt. För att domstolen skall få större frihet att anpassa föreskrifterna efter skadeverkningarnas natur och omfattning torde man böra eftergiva kravet på en sträng åtskillnad mellan ersättning för uppskovstiden och ersättning som slutligen fastställes för framtiden. I fall då tillfällig reglering efterföljes av definitiv reglering anses det visserligen ej tillåtet att sammanblanda ersättningarna för de olika regleringarna på så sätt, att ersättning som fastställts i samband med den tillfälliga regleringen avräknas å ersättning till följd av den definitiva regleringen. De skäl som åberopats mot en dylik sammanblandning1 kunna dock ej anses i lika grad tillämpliga då såsom här är fråga om olika skeden i utövningen av ett och samma regleringstillstånd, vilket redan från början meddelats för all fram tid. Det gäller här allenast att hålla sakägaren skadeslös i avbidan på ett definitivt beslut i ersättningsfrågan. Det förfaringssätt som de sakkunniga tänkt sig synes därför kunna förenklas på så sätt, att all ersättning, som be stämmes före den slutliga prövningen av viss ersättningsfråga, anses såsom ett provisorium i avvaktan på det slutliga avgörandet. Efter uppskovstidens slut har domstolen då att tillse att den slutligen bestämda ersättningen inne fattar gottgörelse såväl för uppskovstiden som för all framtid, med avräk ning av vad som utgått såsom provisorium.
Det torde ej behöva fordras att provisorisk ersättning fastställes i varje fall då skada med någon sannolikhet kan antagas uppkomma. Ej sällan tor de skadan kunna beräknas bli av så begränsad omfattning, att det ej bere der den skadelidande större olägenhet att vänta någon tid. Föreskrivande av provisorisk ersättning eller eljest provisoriska åtgärder till skydd för den skadelidande synes därför böra göras obligatoriskt blott såvitt angår skada, förlust eller intrång, som kan antagas bli av mera kännbar beskaffenhet.
I vissa fall, då vattendomstolen har att träffa det slutliga avgörandet i en ersättningsfråga, torde det ligga nära till hands att bestämma ersättningen för uppskovstiden i form av ranta på den engångsersättning som fastställes. Även provisorisk ersättning kan beräknas efter liknande grund. I vatten lagen finnes ej någon räntefot fastställd för kapitalisering av årliga skador, och jag har ej heller funnit lämpligt att nu föreslå särskilda bestämmelser om beräkning av räntegottgörelse för uppskovstid i här avsedda fall. För ungefärligen motsvarande situationer äro räntebestämmelser meddelade i 55 § lagen den 12 maj 1917 om expropriation och 19 § lagen den 30 juni 1943 om allmänna vägar. Jag kan dock för egen del ej underlåta att giva uttryck åt den uppfattningen, att den i nämnda lagrum stadgade räntefoten sex procent för närvarande är för hög.
Såsom de sakkunniga påpekat äro bestämmelserna i 9 kaj), vattenlagen om ersättning i huvudsak avfattade med tanke på det slutliga bestämman det av ersättning för all framtid. Med den ordning för bestämmande av er sättning i samband med uppskovsförfarandet som jag förordat synes det emellertid ej erforderligt att i lagtexten uttryckligen angiva vilka bestäm
1 Se prop. 1943: 253 sid. 46-47.
Kungl. Maj:ts proposition nr 52.
melser i nämnda kap. som skola gälla för provisorisk ersättning eller för ersättning som slutligen bestämmes för uppskovstiden. Denna fråga torde lösa sig tämligen lätt i tillämpningen. Några av de spörsmål som i detta sammanhang kunna uppkomma skola dock beröras.
Därest uppskov befinnes nödvändigt beträffande fråga om ersättning för vattenkraft, t. ex. med anledning av osäkerhet rörande storleken av upp kommen fallförlust, möter ej hinder att bestämmelser om kraftöverföring meddelas att gälla allenast tills vidare i avbidan på närmare kännedom om företagets verkningar.
Tydligt är att stadgandet i 9 kap. 47 § att ersättning i penningar med vissa närmare angivna undantag skall bestämmas att utgå på en gång icke lägger hinder i vägen för att efter omständigheterna bestämma provisorisk ersätt ning i årligt eller eljest periodiskt utgående belopp.
Vad beträffar regeln i 9 kap. 48 § om förhöjning i vissa fall av ersättning utöver fulla värdet följer av den ståndpunkt jag intagit beträffande grun derna för beräkning av ersättning för uppskovstid att nämnda regel blir tillämplig å dylik ersättning. Oavsett vilka överväganden hos lagstiftaren som legat till grund för förhöjningsregeln bör i det fall, då fastställandet av den slutliga ersättningen uppskjutes några år, den skadelidande icke betagas rätten att tillgodonjuta förhöjning å den del av ersättningen som belöper å uppskovstiden.
Bestämmelserna i 9 kap. 54 § om nedsättning av ersättning för skada och intrång innebära att allenast ersättning som utgår på en gång behöver ned sättas. Periodiska ersättningsbelopp behöva sålunda ej nedsättas. Om emel lertid provisorisk ersättning bestämmes så, att ersättningen är avsedd att täcka själva kapitalvärdet av skadan, bör nedsättning ske, därest inteck- ningshavare finnas och skadan icke för deras del bedömes vara väsentligen utan betydelse.
I något yttrande har förordats en regel av den innebörden, att, därest provisorisk ersättning bestämmes till årligt belopp, det första årsbeloppet skall gäldas före genomförandet av företaget. Domstolen bör emellertid 'sid fastställande av årlig ersättning ha frihet att meddela föreskrifter om be talningstiden. Det torde ej vara utslutet att i vissa fall, då det gäller mindre ingripande skada eller intrång, ersättningen lämpligen kan provisoriskt be stämmas att årligen utgå i efterskott, varvid beloppet ej fixeras i ersätt- ningsbeslutet utan beräknas i efterhand enligt grunder som angivas i be slutet. Beträffande detta spörsmål vill jag även hänvisa till vad som anfö- res i det avsnitt i det följande, som avser verkställighet av vattendomsto lens beslut.
Vid det slutliga avgörandet bör ersättningen ej få bestämmas till lägre be lopp än som utgått eller skolat utgå på grund av provisoriska bestämmelser. En erinran härom torde böra upptagas i lagtexten.
På sätt de sakkunniga föreslagit böra uppskovsbestämmelserna vidare kompletteras med ett stadgande om skyldighet för sökanden att ställa säker
Kungl. Maj.ts proposition nr 52.
53
het dels för ersättning, som senare kan komma att utdömas, och dels för
ersättning, som fastställts att utgå såsom provisorium och ej skall gäldas
före genomförandet av företaget.
Vattenöverdomstolen har förordat att tidsfristen för anmälan av oförut
sedd skada i fall, då uppskov i viss del ägt rum i avbidan på erfarenheterna
av företagets verkningar, skulle för hela företaget beräknas i anslutning till
det slutliga avgörandet i den uppskjutna delen. Det synes mig dock ej
kunna komma i fråga att förlänga tidsfristen beträffande hela företaget
blott därför att uppskov skett på någon eller några enstaka punkter. I den
mån oförutsedd skada uppkommer genom en åtgärd, som föreskrivits genom
beslut först efter det egentliga tillståndet till företaget — t. ex. åtgärd i av
seende å vattenhushållningen, som efter iakttagelser beträffande företagets
verkningar befunnits erforderlig till skydd för fiske, flottning eller dylikt —
ligger det i sakens natur att tidsfristen skall beräknas i anslutning till det
sistnämnda beslutet. I tveksamma fall får fristen alltid räknas från denna
senare tidpunkt; har den skadelidande haft skälig anledning antaga att den
skada varom fråga är uppkommit på grund av den nya åtgärden, bör det för
hållandet, att det vid närmare utredning visar sig att skadan härrör från
någon tidigare föreskriven åtgärd, icke medföra rättsförlust för den skade
lidande.
De sakkunniga anmärka att bevisningsskyldigheten beträffande förutva
rande förhållanden i vattendraget i sådana fall, då ersättning icke fastställes
i samband med ett tillstånd, måste anses åvila sökanden. Denna grundsats
har för ett likartat fall kommit till uttryck i 2 kap. 26 § vattenlagen, varest
stadgas att, där byggnad i vatten verkställes utan föregående prövning av
domstol, byggnadens ägare är bevisningsskyldig i avseende å de före bygg
nadens tillkomst rådande förhållandena i vattnet. De sakkunnigas uttalan
de har icke föranlett några erinringar i remissutlåtandena. Vattenöverdom
stolen och kammarkollegiet ha emellertid ansett önskvärt med uttryckligt
stadgande i ämnet, vilket enligt vattenöverdomstolens mening borde om
fatta även det fall, att ersättningsanspråk väckes jämlikt 2 kap. 24 §.
Det är tydligt att vederbörande sökande bör stå risken i bevisningshän-
seende, därest företaget igångsättes utan fullt tillförlitlig utredning angåen
de verkningarna i visst hänseende av detsamma. Ehuru det anförda stadgan
det i 2 kap. 26 § icke är direkt tillämpligt i förevarande fall, är det enligt
min uppfattning icke behövligt med en särskild bestämmelse i ämnet.1 Up
penbart är emellertid, att vattendomstolen vid meddelande av uppskovsbe-
slutet bör tillse att möjligheterna till erforderlig utredning i ersättningsfrå
gan icke spolieras genom de arbeten eller åtgärder till vilka tillstånd lämnas.
Huruvida den angivna principen om bevisningsskyldigheten bör gälla även i
fall som avses i 2 kap. 24 § synes mig icke utan vidare klart, och jag är
icke beredd att biträda vattenöverdomstolens förslag om upptagande av en
1 Jfr uttalande av föredragande departementschefen i prop. 1943: 253 s. 45—43.
Kungl. Maj:ts proposition nr 52.
bestämmelse i detta hänseende. Denna fråga torde lämpligast få överlämnas till rättstillämpningen för bedömande.
Vad de sakkunniga föreslagit angående möjlighet att innan parts talan blivit slutligen prövad tillerkänna honom ersättning för rätte gångskostnad har ej föranlett någon erinran i remissyttrandena. En föreskrift härom torde böra upptagas i lagen.
De sakkunniga anmärka att genom omarbetningen av nuvarande It kap. 66 § första stycket möjligheten att i skilda utslag behandla mer eller mindre fristående delar av samma företag bleve utan direkt stöd i lagen. Emellertid är det tydligt att de föreslagna specialreglerna i vattenlagen ej böra utesluta en tillämpning av vad nya rättegångsbalken innehåller om uppdelning av mål i vissa fall. Stadgandet i 17 kap. 4 § rättegångsbalken ger vissa möjligheter att särskilt avgöra fristående delar av ett mål och torde på grundval av be stämmelsen i 11 kap. 1 § sista stycket vattenlagen i vissa fall kunna tilläm pas å ansökningsmål enligt sistnämnda lag.
I 11 kap. 98 § vattenlagen stadgas, med anknytning till 17 kap. 1 § rätte gångsbalken, att benämningen dom skall förbehållas vattendomstols avgö rande av saken, medan andra avgöranden träffas genom beslut. Termino logien har betydelse med hänsyn till fullföljdsförfarandet. Det är tydligt att sådana delavgöranden varom nu är fråga regelmässigt innefatta ett avgö rande i sak. Lämpligt torde vara att för sådana avgöranden använda beteck ningen deldom. Är det däremot icke fråga om ett materiellt ställningstagan de, bör avgörandet betecknas såsom beslut.
Vattenöverdomstolen har föreslagit införande av en särskild bestämmelse angående fullföljdsrätt för den händelse vattendomstolen underlåter att ut tala sig med anledning av framställd begäran om meddelande av deldom. Tydligt är att vattendomstolen helst bör i särskilt avgörande lämna besked med anledning av dylik framställning. Om så emellertid ej sker och sökan den i stället under hand erhåller besked att deldom ej kommer att medde las, lärer ändock möjlighet stå öppen för sökanden att anföra besvär enligt 49 kap. 6 § rättegångsbalken (jfrd med 11 kap. 1 § sista stycket vattenlagen). För tillämpligheten av berörda stadgande i rättegångsbalken torde nämligen ej med nödvändighet förutsättas att ett formellt beslut blivit meddelat. Nå got särskilt stadgande i det av vattenöverdomstolen angivna hänseendet sy nes därför ej behövligt.
De av mig i enlighet med det anförda tillstyrkta lagreglerna beträffande byggnadslov, uppskov med svårbedömda frågor och delavgörande angående rättegångskostnad — vilka samtliga innebära undantag från grundsatsen att alla frågor skola avgöras i ett sammanhang — ha i det framlagda lagförsla get upptagits ill kap. 66 § vattenlagen, som för ändmålet uppdelats i fyra särskilda moment. 1 mom. upptager föreskrifterna om meddelande av sär
Kungl. Maj.ts proposition nr 52.
55
skilt bygnadslov. I 2 mom. ha, i fyra särskilda stycken, införts bestämmel
serna om uppskov med frågor om ersättning m. m. 3 mom. motsvarar nu
varande andra stycket av paragrafen, och i k mom. ha de nya bestämmel
serna om delavgörande beträffande rättegångskostnad fått sin plats. Där
jämte har 3 kap. 14 § jämkats i syfte att byggnadslov skall kunna utnyttjas
i regleringsmål. Då de nya deldomsbestämmelserna komma att gälla ansök-
ningsmål av alla slag, har en motsvarande jämkning vidtagits i 7 kap. 62 §
och 8 kap. 49 §. En följdändring av redaktionell natur påkallas i 6 kap. 11 §.
Ansökningshandlingarnas innehåll (11 kap. 27 §).
Gällande bestämmelser. I 11 kap. 27 § vattenlagen stadgas beträffande
olika slag av företag vad ansökan till vattendomstol skall innehålla och vil
ken utredning som i varje särskilt fall skall åtfölja ansökningen. Beträf
fande ansökan om tillstånd till sådant byggande i vatten, som faller under
de allmänna bestämmelserna i 2 kap., föreskrives bl. a. att ansökningen
skall vara åtföljd av de ritningar jämte beskrivning och andra handlingar
samt innehålla de upplysningar, vilka erfordras för bedömande av det till-
ämnade företagets beskaffenhet, omfattning och verkningar. Den eller de
fastigheter, varå byggandet skall ske eller vilka företaget eljest angår, skola
jämte vederbörande ägares och nyttjanderättshavares namn och hemvist
uppgivas så fullständigt som möjligt. Om företaget ej är av större omfatt
ning, skola även de ersättningsbelopp angivas som sökanden förmenar böra
utgå. Dessa föreskrifter skola i tillämpliga delar lända till efterrättelse
bl. a. även i fråga om ansökan om tillstånd till vattenreglering.
Om vattenrättsdomaren finner ansökningshandlingarna i något avseende
ofullständiga, skall han enligt 11 kap. 29 § förelägga sökanden viss tid att
komplettera dem, vid äventyr att ansökningen eljest förklaras förfallen.
Om inkommen ansökan skall enligt 11 kap. 32 § utfärdas kungörelse,
som bl. a. skall angiva viss tid för avgivande av erinringar mot ansökning
en. 1 samband med kungörelsen skall, enligt 33 §, underrättelse avsändas
till ägarna av de i ansökningen uppgivna fastigheterna och till kända nytt-
janderättshavare, vilkas rätt beröres. Visar det sig sedermera, i samband
med sådan sakkunnigutredning varom vattenrättsdomaren jämlikt 11 kap.
45 § äger förordna eller eljest, att företaget berör ytterligare fastigheter, skall
vattenrättsdomaren enligt 11 kap. 47 § utfärda ny kungörelse och avsända
kompletterande underrättelser.
De sakkunniga. De sakkunniga ha ägnat viss uppmärksamhet åt frågan
om ansökningshandlingarnas innehåll, dock utan att föreslå någon ändring
i gällande bestämmelser. Efter att ha erinrat om den i direktiven för de sak
kunniga berörda tanken på en lättnad för sökanden i de bestämmelser, som
11 kap. 27 § upptager om ansökningshandlingarnas innehåll, uttala de sak
kunniga följande.
Kungl. Maj:ts proposition nr 52.
Visserligen skulle en ändring i angiven riktning knappast innebära några större vådor ur rättssäkerhetens synpunkt. Målens behandling underlättas emellertid avsevärt genom att ansökningshandlingarna redan från början äro fullständiga. Det må också framhållas, att färdigställandet av den tek niska utredning (ritningar, arbetsbeskrivningar m. in.), som under alla omständigheter måste bifogas en ansökan rörande ett större kraftverks- eller regleringsföretag, i allmänhet kräver ganska lång tid. Det bör i regel vara möjligt att under denna tid även verkställa den ytterligare utredning, som angives i It kap. 27 §, d. v. s. införskaffa fullständiga uppgifter om be rörda fastigheter och deras ägare m. in. Lagens fordringar i detta hänseende torde därför —- om utredningsarbetena planeras på ett ändamålsenligt sätt
i vanliga fall icke behöva förorsaka någon försening av ansökningens ingivande. Härjämte vilja de sakkunniga framhålla, att lagens bestämmelser icke torde böra tolkas alltför rigoröst. Är det t. ex. redan från början klart, att en viss fråga icke kommer att kunna avgöras samtidigt med att tillstånd till företaget meddelas utan måste uppskjutas i avbidan på erfarenhet av dess verkningar, torde ansökningen stundom utan olägenhet kunna upptagas till behandling även om fullständig uppgift icke lämnats å de fastigheter som i detta hänseende beröras av företaget. Bestämmelserna i 11 kap. 27 § böra enligt de sakkunnigas mening icke utgöra hinder därför och torde i praxis ej heller anses göra detta.
Yttrandena. Vad de sakkunniga anfört rörande ansökningshandlingarnas innehåll har föranlett uttalanden blott i ett par remissyttranden. Vattenöverdomstolcn finner vad de sakkunniga anfört vara välbetänkt. I anledning av uttalandet, att ansökningshandlingar stundom icke behövde innehålla full ständig uppgift å de fastigheter som berördes av företaget, framhåller vat- tenöverdomstolen emellertid, att det särskilt beträffande företag, vilkas snabba genomförande vore av sådan vikt att deldom angående byggnadslov påkallades, vore angeläget för bedömandet av tillåtlighetsfrågan, att samt liga berörda sakägare finge tillfälle att avgiva erinringar mot företaget. Det torde därför i sådana fall vara ofrånkomligt, att ansökningshandlingarna innehölle uppgift å alla såväl uppströms som nedströms anläggningsplatsen belägna fastigheter som berördes av företaget. Vattenfallsstyrelsen ifråga sätter, om icke ill kap. 27 § vattenlagen borde direkt utsägas att, när del dom begärdes, kungörelse av ansökan skulle ske, om förebragt utredning vore till fyllest för bedömning av företagets tillåtlighet och ställningstagande till frågan om begärt byggnadslov. Samma önskemål uttalas av vatten kraft föreningen.
Departementschefen. I likhet med de sakkunniga anser jag att de nuvaran de bestämmelserna om ansökningshandlingarnas innehåll kunna bibehållas oförändrade. Kravet på att samtliga berörda fastigheter och sakägare skola uppgivas innan kungörelse sker bör alltså i princip upprätthållas. I vissa fall kan emellertid fullständig utredning i sådant hänseende förebringas först efter undersökningar, som förutsättas skola äga rum jämsides med hand läggningen av målet vid vattendomstolen. Det är tydligt att det då under stundom kan bli nödvändigt att i vass mån eftergiva kravet på att varje
Kungl. Maj.ts proposition nr 52.
57
enskild sakägare skall redovisas i ansökningshandlingarna och i stället lämna vissa sakägare underrättelse enligt 11 kap. 47 §.
Med anledning av vad vattenöverdomstolen anfört må framhållas att sak ägare, som på grund av att det ny.ssnämnda förfarandet undantagsvis till- lämpas icke omedelbart tillställas personlig underrättelse om ansökningen, i regel ändock torde erhålla kännedom om målets anhängiggörande vid vattendomstolen och de huvudsakliga verkningarna av företaget. Genom kungörelserna i ortspressen och de meddelanden, som eljest då det gäller större kraftverksprojekt lämnas i pressen eller annorledes, sprides i all mänhet kännedom om företaget i orten. Jag vill i detta sammanhang även hänvisa till vad i avd. IV anföres beträffande förberedande av större före tag.
Vattenrättsdomarens befogenhet att medgiva provisoriska åtgärder
(11 kap. 16 §).
Gällande bestämmelser m. m. Enligt It kap. 46 § vattenlagen har vatten- rättsdomaren i vissa slags mål möjlighet att, såframt sökanden anhåller därom och ärendet finnes brådskande, medgiva vidtagande av erforderliga provisoriska åtgärder. Om sådan åtgärd omfattar vidlyftigare arbete eller avsevärt intrång på allmän eller enskild rätt därav är att befara, får dock sådant förordnande av vattenrättsdomaren lämnas endast om sökanden hos länsstyrelsen ställer pant eller borgen för skadestånd, som han kan bli skyldig att utgiva till följd av arbetet i fråga. Vattenrättsdomarens beslut skall utan hinder av däröver anförda besvär lända till efterrättelse, om ej vattendomstolen eller vattenöverdomstolen annorlunda förordnar.
I vattenlagens ursprungliga lydelse saknades motsvarighet till bestäm melserna i förevarande paragraf. Genom lag den 19 juni 1919 infördes emellertid i paragrafen stadgande, att vattenrättsdomaren under de i lag rummet angivna förutsättningarna ägde medgiva vidtagande av erforder liga provisoriska åtgärder. Denna befogenhet var dock begränsad till vissa mål rörande anläggning eller åtgärd för befintlig allmän flottleds utvidgan de eller förbättrande eller om nya eller ändrade föreskrifter rörande hus hållningen med vatten eller annat för flottningens underlättande eller om bestämmelser rörande virkesbarkning eller fiskeavgift. Såsom grund för stadgandet anfördes i motiveringen, att under pågående flottning i allmän flottled understundom kunde inträffa, att vissa byggnadsåtgärder måste vidtagas så skyndsamt, att man icke kunde avvakta vattendomstolens slut liga beslut över gjord ansökan om tillstånd till åtgärdens vidtagande. Detta gällde särskilt i fråga om byggnader, som tarvades till förebyggande av ska da å annans egendom, men även beträffande andra anläggningar kunde ett skyndsamt utförande vara nödigt t. ex. till undvikande av flottningens för senande och därav orsakade förluster. I den mån allmän eller enskild rätt
Kungl. Maj:ts proposition nr 52.
förnärmades av byggnaden, vore det icke tillåtet att utföra arbete därför utan vattendomstolens tillstånd, vid äventyr att ansvar eljest kunde ådö- mas anläggaren. I trängande fall måste det därför givas möjlighet att, re dan innan ansökningen prövats, få vidtaga nödiga byggnadsåtgärder.
Genom senare ändringar i vattenlagen ha paragrafens bestämmelser gjorts tillämpliga jämväl å vissa andra mål. Sålunda utsträcktes bestämmelserna
dels, enligt lag den It juni 1920, till mål om inrättande, utvidgande eller förbättrande av allmän farled eller om nya eller ändrade föreskrifter rö rande hushållningen med vattnet eller annat för sjöfartens underlättande eller till förebyggande eller minskande av skada eller om godkännande av anläggning eller åtgärd för allmän farled, dels, enligt lag den 5 maj 1939, till mål rörande huruvida och under vilka villkor vattentäkt må anläggas eller nyttjas, dels ock, enligt lag den 20 juni 1941, till mål rörande företag, som avses i 8 kap. vattenlagen, d. v. s. företrädesvis företag för avledande av kloakvatten eller industriellt avloppsvatten. Genom ändring av 11 kap. 17 § enligt lag den 10 mars 1944 kom 46 § att erhålla tillämpning även å vissa mål rörande vattenavlednings- eller invallningsföretag. Såsom grund för den år 1920 verkställda ändringen framhölls i motiven, att de skäl, som föranlett, att vattenrättsdomaren beträffande arbeten för allmän flottled tillagts befogenhet att lämna provisoriskt medgivande till dylikt arbete, syntes äga giltighet jämväl i fråga om arbeten för allmän farleds räkning.
Vid genomförande av 1939 års ändring åberopades, att behov kunde föreligga att medgiva vidtagande av provisoriska åtgärder för tillgodogörande av grundvatten, och såsom motiv för den år 1941 verkställda utvidgningen an fördes, att den enligt paragrafen förefintliga möjligheten att medgiva vid tagande av provisoriska åtgärder borde stå öppen även i mål rörande före tag, som avses i 8 kap. vattenlagen.
Av det anförda framgår, att vattenrättsdomarens befogenhet att medgi va provisoriska åtgärder för närvarande är begränsad till vissa grupper av mål, som i allmänhet angå mindre omfattande arbeten än t. ex. vatten kraftanläggningar och vattenregleringar, samt att befogenheten åtminstone till en början främst avsåg åtgärder till förekommande eller minskande av skador. Det må emellertid anmärkas, att 1939 år.s lag om tillfällig vatten- reglering upptager en ytterligare utvidgning av tillämpligheten av stadgan det i 11 kap. 46 § vattenlagen. I 13 § första stycket i 1939 års lag stadgas sålunda att sådan befogenhet, som i 11 kap. 46 § vattenlagen tillerkänts vattenrättsdomaren för där angivna fall, skall tillkomma honom jämväl i fråga om tillfällig vattenreglering. Ehuru 11 kap. 46 § icke är tillämp ligt i mål om vattenreglering enligt vattenlagen, kan vattenrättsdomaren sålunda, därest tillstånd till utövande av vattenreglering begärts med åberopande av 1939 års lag, i brådskande fall lämna medgivande till pro visoriska åtgärder.
Eu utvidgning av 11 kap. 46 § vattenlagen till att gälla alla slags ansök- ningsmål förordades av processlagberedningen i dess förslag om ändring i
Kungl. Maj.ts proposition nr 52.
59
vissa delar av vattenlagen för lagens anpassning till nya rättegångsbalkens
bestämmelser. Beredningen uttalade att sådana provisoriska åtgärder som
stadgandet avsåge till sitt syfte mycket nära överensstämde med de hand-
räckningsåtgärder som behandlades i 15 kap. 3 § nya rättegångsbalken.
Genom hänvisningen till rättegångsbalken (11 kap. 1 § vattenlagen) syntes
visserligen — yttrade beredningen vidare — stadgandena i 15 kap. nya
rättegångsbalken i tillämpliga delar komma att gälla även vattenmål, men
då det kunde förefalla ovisst, i vilken utsträckning bestämmelserna i sist
nämnda kap. kunde anses tillämpliga på vattenmål, syntes ifrågavarande
paragraf i vattenlagen böra bibehållas. Utvidgningen av stadgandets till-
lämplighetsoinråde motiverades ej närmare av beredningen; det framhölls
endast att begränsningen till vissa angivna företag förefölle mindre ända
målsenlig och att behov syntes föreligga att utsträcka stadgandet att avse
vattenmål i allmänhet.1 Lagrådet fann emellertid vid granskning av bered
ningens förslag utvidgningen ägnad att väcka betänkligheter, i det att vat-
tenrättsdomaren genom densamma skulle erhålla möjlighet att i alla mål,
hur omfattande företag de än avsåge, medgiva provisoriska åtgärder obero
ende av dessas beskaffenhet, om blott ärendet vore brådskande. Detta inne
burs att provisoriska åtgärder i vattenmål skulle kunna vidtagas i avsevärt
större utsträckning än som enligt 15 kap. 3 § nya rättegångsbalken medgåves
i vanliga tvistemål. Om det ansåges behövligt att vattenrättsdomaren er-
hölle möjlighet att i större utsträckning än hittills medgiva provisoriska åt
gärder, borde i lagen närmare angivas, under vilka förutsättningar dylikt
medgivande finge lämnas. I annat fall förelåge fara för åsidosättande av
den till grund för vattenlagen liggande principen att företag, som där avså-
ges, ej finge igångsättas innan vattendomstolen efter avvägning av de mot
varandra stående intressena lämnat tillstånd därtill.
Då jag den 1 mars 1946 anmälde lagrådets utlåtande i statsrådet (prop.
1946: 133), uttalade jag att stadgandet i 11 kap. 46 § finge anses innebära
att, när vidtagande av en i paragrafen avsedd åtgärd vore så brådskande att
sammanträde med vattendomstolen ej lämpligen kunde avvaktas, vatten
rättsdomaren ägde meddela tillstånd till åtgärden, ehuru frågan däro7n el
jest tillkomme vattendomstolen. Huruvida åtgärden som sådan borde tillå
tas, vore — oavsett om prövningen ankoinme på vattenrättsdomaren eller
■vattendomstolen — beroende av de bestämmelser som vattenlagen i övrigt
innehölle. Med hänsyn härtill och då vattendomstolen alltid hade att pröva,
huruvida förordnande som meddelats enligt ifrågavarande paragraf skulle
äga bestånd, fann jag visserligen de av lagrådet uttalade betänkligheterna
mot den föreslagna utvidgningen av paragrafens tillämplighetsområde icke
vara i allo grundade, men jag ansåg dock icke lämpligt att utan närmare
utredning taga slutlig ståndpunkt till frågan om eu omarbetning av para
grafen. .lag framhöll i samband därmed att lagrummet komme att bli före
mål för överväganden vid den åt vattenlagssakkunniga anförtrodda utred
1 SOU 1944: 9 och 10, motiven sid 231.
Kungl. Maj.ts proposition nr 52.
ningen. Någon ändrad lydelse av 11 kap. 46 § upptogs därför icke i det förslag till lag om ändring i vattenlagen som i propositionen förelädes riks dagen och som — bortsett från en av riksdagen företagen mindre jämkning som i detta sammanhang är utan intresse — var likalydande med den lag i ämnet som sedermera utfärdades den 20 december 1946.
De sakkunniga. De sakkunniga ha för sin del intagit den ståndpunkten, att en sådan utvidgning av tillämplighetsområdet för 11 kap. 46 § som process lagberedningen föreslog icke vore tillrådlig. Till utveckling av sin stånd punkt anföra de sakkunniga:
Vad som främst ger anledning till betänkligheter är, att medgivande enligt 11 kap. 46 § kan lämnas så snart ansökningen inkommit, d. v. s. innan sed vanlig skriftväxling ägt rum och sammanträde hållits. Under skriftväxling en och vid sammanträdet framkomma ofta förslag till modifikationer eller skyddsåtgärder som vattendomstolen — och kanske även sökanden — fin ner lämpliga. Det kan exempelvis befinnas, att sänkningsgränsen vid en sjöreglering icke bör förläggas så lågt som sökanden i ansökningen begärt. Har nu vattenrättsdomaren lämnat sökanden tillstånd att såsom en »provi sorisk» åtgärd upptaga en sänkningskanal, avsedd att möjliggöra magasinets utnyttjande ned till den i ansökningen angivna sänkningsgränsen, kan det tänkas, att detta arbete — som kanske drager stora kostnader — hinner ut föras innan vattendomstolen får tillfälle att taga ståndpunkt till frågan om magasinsgränserna. Även om sökanden, formellt sett, utfört arbetet på egen ekonomisk risk, är det förklarligt, om vattendomstolen i ett sådant fall blir benägen att giva sökanden tillstånd till den sänkning för vilken kanalen är beräknad. Resultatet kan bli ett kraftigare ingrepp i de naturliga förhållan dena än vattendomstolen, om den varit helt obunden, skulle ha tillåtil. På liknande sätt kan det förhålla sig med skyddsåtgärder. En sådan åtgärd kan, om den föreskrives i efterhand, ställa sig oproportionerligt dyr i för hållande till nyttan därav, under det att den icke nämnvärt behövt fördyra arbetet, om den ingått i den ursprungliga arbetsplanen. Slutligen bör man. då man överväger lämpligheten av att utsträcka vattenrättsdomarens möj lighet att meddela provisoriska förordnanden, icke bortse från psykologiska faktorer. Om arbeten för ett ingripande företag igångsättas utan att ortsbe folkningen ens fått framföra sina synpunkter i de av lagen anvisade for merna, uppstår lätt misstro mot vattendomstolarnas vilja och förmåga att tillvarataga vederbörande sakägares intressen. Man kan invända, att det en dast är fråga om en befogenhet och icke om någon skyldighet för vatten- rättsdomarna att medgiva provisoriska åtgärder och att de måste förut sättas begagna befogenheten med omdöme. Med hänsyn till den stora ar betsbelastningen vid vattendomstolarna måste det dock föreligga en frestel se att i större utsträckning än som är lämpligt utnyttja befogenheten till att för en tid tillfredsställa sökande som äro angelägna att få börja bygga.
Emellertid ha de sakkunniga ansett påkallat att i ett speciellt avseende utvidga vattenrättsdomarens befogenheter enligt 11 kap. 46 §, nämligen be träffande åtgärder som sökande i vattenmål önskar vidtaga i syfte att före bygga eller avhjälpa skada eller olägenhet för annan. Till sådana åtgärder bör enligt de sakkunnigas mening vattenrättsdomaren, oavsett företagets art, i brådskande fall kunna lämna medgivande. De sakkunniga anföra när mare härom:
Kungl. Maj.ts proposition nr 52.
61
Eu lagändring på denna punkt är i viss mån en konsekvens av de före
slagna bestämmelserna om rätt för vattendomstolen att meddela deldom i
större utsträckning än som kan anses förenligt med den nuvarande avfatt
ningen av 11 kap. 66 §. Sedan arbetet på en anläggning igångsatts med
stöd av ett i deldom meddelat byggnadstillstånd, är det nämligen ofta ange
läget för sökanden att få utföra även sådana arbeten, som verkställda un
dersökningar visat vara erforderliga till förebyggande av skada, utan att
behöva avvakta den slutliga domen i målet. Såsom exempel på dylika ar
beten må nämnas grundförstärkning eller dränering till skydd för en bygg
nad som eljest efter blivande uppdämning skulle bli utsatt för skador genom
tjällyftning. Arbete kan i ett sådant fall behöva ske även på mark, som
tillhör annan än byggnadens ägare, och denne markägare vill måhända icke
tillåta arbetets utförande. Har vattendomstolen i avbidan på erfarenhet av
ett företags verkningar uppskjutit fråga om åtgärder till motverkande av
skada i visst hänseende, kunna liknande situationer inträda. Om exempelvis
uppskovet avser virkesavläggningens ordnande, kan det snart nog — innan
frågan i sin helhet är mogen att slutligt avgöras — visa sig behövligt att
utan dröjsmål anordna vältplats å en fastighet, vars ägare icke frivilligt vill
upplåta erforderlig mark. I fall, sådana som de nu nämnda, innebär det ofta
en onödig omgång att hålla ett särskilt sammanträde med vattendomstolen,
vilket ju kan vara synnerligen olägligt för domstolsarbetet i övrigt. Om det
intresse som skall skyddas är av väsentligt högre valör än det som får vika
och om sistnämnda intresse icke utsättes för större intrång än som är nödvän
digt, bör vattenrättsdomaren kunna medgiva sökanden att utföra arbetena
resp. att taga erforderlig mark i besittning. Fråga om ersättning för upp
kommande intrång torde alltid böra prövas av vattendomstolen. Det synes
icke vara lämpligt att låta vattenrättsdomaren ens preliminärt bestämma
ersättningen. Om det arbete, som sökanden vill utföra, förorsakar intrång
av den beskaffenhet, att det icke slcäligen bör kunna tålas utan att ersätt
ning därför betalas på förhand, bör således vattenrättsdomaren icke meddela
det begärda tillståndet utan liänskjuta frågan härom till vattendomstolen.
Då det vore vanskligt att överblicka de olika situationer, i vilka brådskan
de frågor om rätt att vidtaga skadeförebyggande åtgärder kunde uppkom
ma, ha de sakkunniga ansett vattenrättsdomarens befogenhet att medgiva
sådana åtgärder icke böra göras beroende av några speciella förutsättning
ar i processucllt avseende. I det av de sakkunniga upprättade lagförslaget
har därför — såsom ett särskilt stycke av 11 kap. 46 §, inskjutet mellan nu
varande första och andra styckena — upptagits en allmän föreskrift av
innehåll, att bestämmelserna i första stycket skola, såvitt angår åtgärder till
förebyggande eller avhjälpande av skada eller olägenhet, äga tillämpning
även i andra ansökningsmål än där sägs. En motsvarande bestämmelse för
stämningsmål (jfr 2 kap. 14 och 45 §§ samt 11 kap. 17 § 29 och 36) har
i de sakkunnigas förslag upptagits i 11 kap. 81 §.
Yttrandena. De sakkunnigas förslag har föranlett uttalanden av vatlcn-
rättsdomaren i Norrbygdens vattendomstol och vattenfallsstyrelsen. Båda
dessa remissmyndigheter anse, att de sakkunniga i denna fråga intagit en
alltför restriktiv hållning.
Vattenrättsdomaren i Norrbygdens vattendomstol framhåller sålunda, att
de sakkunniga icke tillräckligt belyst betydelsen av att vattenrättsdomaren
kunde meddela beslut om provisoriska åtgärder. Han lämnar en utförlig redogörelse för ett vid Norrbygdens vattendomstol anhängigt mål (det s. k. Suorvamålet), vari åtskilliga sådana beslut meddelats. I anslutning till den na redogörelse framhåller vattenrättsdomaren att, om icke i ungefär den omfattning som i omförmälda och i övriga vid vattendomstolen anhängiga mål provisoriska beslut meddelats utan dessa frågor hänskjutits till vatten domstolen, detta skulle på ett synnerligen kännbart sätt och tämligen i onödan ha ökat den redan förut tyngande balansen vid domstolen och avse värt fördröjt behandlingen av brådskande mål. För den skull borde även efter upphävandet av 1939 års lag möjlighet finnas att snabbt meddela be slut. I regel borde dock parterna beredas tillfälle att utföra sin talan före beslutets meddelande. Vattenrättsdomaren borde också tillerkännas en allmän befogenhet att provisoriskt besluta om åtgärder till förebyggande av skada och om ersättning för skada. Härom anföres närmare:
Om det ur rättssäkerhetens synpunkt anses betryggande, att ortsbefolk ningens skyldighet att tåla intrånget av ett kraftutbyggnadsföretag prövas summariskt av vattenrättsdomaren, synes det orimligt att hävda att detta prövningssätt icke skulle vara till fyllest när det gäller företagarens skyldig het att interimistiskt förebygga eller ersätta skada. Det ligger i sakens natur att beslut av vattenrättsdomaren om ersättning i de flesta fall blott avser en begränsad tidsperiod, ofta tämligen kort. Det må framhållas att vattenrätts- domarens verksamhet måste inriktas på ej endast att bereda väg för före tagsamheten utan även och i lika mån att sörja för rättsskydd åt de skade lidande. Skall vattenrättsdomaren kunna med provisoriska beslut hjälpa en företagare som kommit i svårigheter, måste han också på samma sätt kunna hjälpa en sakägare som genom företagarens åtgärder råkar i trångmål. I samband med 1943 års ändringar i 1939 års lag framhöll departementsche fen bl. a.: »Om vattenreglering medgives genom ett summariskt förfarande måste den som erhållit tillståndet också finna sig i alt även ersättningsfrå gorna kunna komma att preliminärt bedömas på ett summariskt sätt.»1 Med hänsyn till detta yttrande och den stora benägenhet som eljest fram trätt att legalisera även de mest långtgående avvikelser från lagstiftarnas ursprungliga avsikt med 1939 års lag synes tendensen till restriktioner en bart i fråga om ersättningsbeslut anmärkningsvärd. Att provisoriskt ersätt- ningsbeslut kan meddelas av domaren i avbidan på rättens beslut är ingen ting nytt. Denna regel är lagfäst t. ex. inom familjerättens område.-----------Man må även uppmärksamma vattenrättsdomarens befattning med ären den som behandlas enligt §§ 7 och 8 i kungörelsen den 11 juni 1920 angåen de indrivningen och användningen av vissa enligt vattenlagen utgående av gifter.
Vattenrättsdomaren anser det angeläget att beslut snabbt kunde meddelas, om skyddsåtgärd påkallades av en sakägare, som eljest drabbades av skada, eller om åtgärden — oavsett något yrkande — funnes behövlig t. ex. vid undersökning verkställd av vattenrättsingenjör. Ehuru det syntes ovisst om de sakkunniga velat förorda en sådan tillämpning, mötte den icke hinder av den lagtext som föreslagits. Huruvida en skadefråga borde ordnas genom åtgärder till skadans förebyggande eller genom ersättning borde icke i och
Kungl. Maj.ts proposition nr 52.
1 Prop. 1943: 253 sid. 47.
Kungl. Maj.ts proposition nr 52.
63
för sig tillmätas någon större betydelse vid bedömande av behovet av snabbt
beslut. Ersättningar bestämdes ofta just till det belopp som motsvarade
sakägarens kostnader för åtgärder till skadas förebyggande. Hade man ej
möjlighet att i efterhand snabbt ordna brådskande ersättningsfrågor, nöd
gades man i stället göra förhandsprövningen av ersättningsfrågor mera
omfattande. Detta vore icke ägnat att påskynda ett snabbt avgörande av
tillståndsfrågor.
Vattenfallsstyrelsen anför att vid genomförande av de sakkunnigas för
slag vattenrättsdomare komme att, i och med upphävande av 1939 års lag.
vara betagen befogenheten att provisoriskt besluta om regleringsåtgärder.
Vattenfallsstyrelsen ansåge de sakkunnigas betänkligheter i detta hänseende
överdrivna. Det torde icke vara att befara att en vattenrättsdomare på grund
av dylik befogenhet skulle giva tillstånd till åtgärder, som kunde tänkas
nämnvärt inverka på annans rätt eller medföra, att betydande kostnader
nedlades på anläggningar, vilkas tillåtlighet vid beslutets fattande vore oviss.
Betydelsen av att möjlighet till snabba beslut i regleringsfrågor bibehölles
vore även under normala förhållanden på kraftförsörjningsområdet stor.
Situationer kunde uppkomma, då betydande ekonomiska förluster bleve en
oundviklig följd av den tidspillan, som t. ex. ett hänskjutande till vatten
domstol av frågor om tillfälliga avvikelser från gällande tappningsbestäm-
melser skulle medföra. Starka skäl talade därför för att sådan befogenhet
tillädes vattenrättsdomare, och tillräcklig garanti mot ett missbruk av denna
borde ligga i vattenlagens bestämmelse om att rådgörande med vattenrätts-
ingenjörerna skulle ske, när frågans beskaffenhet påfordrade detta.
Departementschefen. En av de mera betydelsefulla avvikelser från vatten
lagens stadganden som medgivas enligt 1939 års lag om tillfällig vatten
reglering innefattas i bestämmelsen i 13 § första stycket, varigenom vatten-
rättsdomaren tillerkänts befogenhet att i mål om tillfällig vattenreglering
förordna om provisoriska åtgärder. Denna möjlighet har i praxis kommit
till vidsträckt användning. I ett mycket stort antal av de fall, då vattendom
stol meddelat tillstånd till tillfällig vattenreglering, har tillståndet föregåtts
av ett provisoriskt medgivande av vattenrättsdomaren.
Såsom framgår av den förut lämnade redogörelsen har frågan om en ut
vidgning — utanför krislagstiftningens ram — av vattenrättsdomarens be
fogenhet att förordna om provisoriska åtgärder nyligen, i samband med
nya rättegångsbalkens genomförande, varit aktuell. Frågan blev då, med
anledning av erinringar från lagrådet, uppskjuten för förnyat övervägande.
De sakkunniga ha nu stannat för att föreslå endast en begränsad utvidgning
av befogenheten, nämligen såvitt angår åtgärder med syfte att förebygga eller
avhjälpa skada eller olägenhet. Denna ståndpunkt har kritiserats av vatten
rättsdomaren i Norrbygdens vattendomstol och vattenfallsstyrelsen, vilka
ansett att vattenrättsdomaren borde få mera vittgående befogenheter.
Den stora omfattning i vilken provisoriska medgivanden av vattenrätts
domare lämnats enligt 1939 års lag visar, att den vattenrättsdomaren i
64
Kungl. Maj.ts proposition nr 52.
nämnda lag tillerkända befogenheten varit av ej oväsentlig betydelse. Be
tydelsen av institutet har särskilt understrukits i det av vattenrättsdomaren
i Norrbygdens vattendomstol avgivna remissyttrandet. Å andra sidan kan
man av de gjorda erfarenheterna sluta sig till att frestelsen ligger nära att
utnyttja befogenheten alltför mycket. Understundom har mycket lång tid,
ett eller flera år, förflutit mellan tidpunkten för det provisoriska medgi
vandet och vattendomstolens beslut över ansökningen, något som uppen
barligen ej kan anses förenligt med den tanke som ligger bakom institutet.
Det kan ej förnekas att de av lagrådet i dess yttrande över processlagbe
redningens förslag uttalade farhågorna ha ett visst fog för sig. Den fara
för missbruk som finnes kan givetvis i någon mån förebyggas genom sär
skilda restriktioner. Men även andra skäl tala för den ståndpunkt som nu
intagits av de sakkunniga. Det måste medgivas att det är mindre tillta
lande att åtgärder, som kunna innebära djupt ingripande verkningar för
bygden, eller omfattande förberedelser för dylika åtgärder kunna medgivas
av domstolens ordförande, låt vara att domstolen sedermera icke är for
mellt bunden av det beslut ordföranden meddelar.
Jag är väl medveten om att det understundom kan inträffa situationer,
då det för kraftförsörjningens tillgodoseende vore önskvärt med en allde
les särskilt snabb domstolsbehandling och möjligheter till vidtagande av
provisoriska åtgärder. Dylika situationer torde emellertid kunna i görlig
mån undvikas, om vid planeringen av kraftutbyggnadsverksamheten i lan
det — såväl den kortsiktiga planeringen som planläggningen på längre sikt
— vederbörlig hänsyn tages till de krav vilka måste ställas i fråga om den
rättsliga behandlingen av kraftanläggningar och vattenregleringar. Det är
alldeles nödvändigt att även dessa krav bli beaktade. De svårigheter att ge
nomföra en snabb behandling, vilka understundom kunna uppkomma till
följd av vattendomstolarnas arbetssätt och förekomsten vid desamma av
andra krävande mål, torde numera lättare kunna bemästras sedan en viss
förstärkning av domstolsorganisationen genomförts.
Jag har sålunda, efter de närmare överväganden i frågan som nu ägt rum,
ansett mig böra avstyrka införande av en generell befogenhet för vatten-
rättsdomare att medgiva provisoriska åtgärder. Däremot måste det anses
välbetänkt att såsom de sakkunniga föreslagit giva vattenrättsdomare möj
lighet att efter framställning av sökande tillstädja vidtagande av proviso
riska åtgärder avseende skydd mot skada eller olägenhet. Vattenrättsdoma
ren i Norrbygdens vattendomstol har givit uttryck åt den uppfattningen att
den av de sakkunniga föreslagna avfattningen av lagtexten icke lägger hin
der i vägen för att beslut av vattenrättsdomaren meddelas, då åtgärd på
kallas av en sakägare, som annars skulle drabbas av skada, eller då åtgärd
eljest finnes behövlig. Denna åsikt kan jag emellertid ej dela. I första styc
ket av 11 kap. 46 §, vartill det föreslagna nya andra stycket hänvisar, stad
gas uttryckligen att framställning om provisoriskt medgivande skall göras av
sökanden. Såsom de sakkunniga framhålla är det väsentliga syftet med den
föreslagna utvidgningen att bereda möjlighet till ianspråktagande av an-
65
nans mark, där sådant påkallas för skyddsåtgärd, som sökanden önskar
vidtaga. Det kan ej anses påkallat att befogenheten utsträckes på sätt vat-
tenrättsdomaren i Norrbygdens vattendomstol ansett önskvärt. Att tiller
känna domstolens ordförande generell befogenhet att föreskriva skyddsåt
gärder och även — såsom samme vattenrättsdomare ifrågasätter — utdöma
provisoriska ersättningar skulle enligt min mening föra alltför långt. Vad
angår ersättning för intrång på grund av provisoriskt medgiven skyddsåt
gärd bör dylik ersättningsfråga, på sätt de sakkunniga anföra, alltid prö
vas av vattendomstolen.
I överensstämmelse med de sakkunnigas förslag har jag alltså upptagit ett
tillägg till 11 kap. 46 §, inskjutet såsom ett andra stycke och av innehåll, att
bestämmelserna i paragrafens första stycke skola, såvitt angår åtgärder till
förebyggande eller avhjälpande av skada eller olägenhet, äga tillämpning
även i andra ansökningsmål än där sägs. Genom ett motsvarande tillägg till
11 kap. 81 § kommer regeln att gälla även för vissa stämningsmål.
Det må framhållas att jag med det nu anförda icke tagit ställning till frå
gan i vad mån den befogenhet, som i 13 § första stycket i 1939 års lag till
erkänts vattenrättsdomaren, innesluter jämväl rätt att föreskriva vidtagan
de av skyddsåtgärder och utdöma provisoriska ersättningsbelopp. Bedö
mandet av denna fråga torde såsom hittills få ankomma på rättstillämp
ningen.
Kungl. Maj:ts proposition nr 52.
Verkställighet
(11 kap. 67 §).
Gällande bestämmelser. Enligt 11 kap. 67 § vattenlagen äger vattendomsto
len, när skäl därtill äro, förordna att dess beslut må verkställas utan hinder
av att det icke äger laga kraft. Det är att märka att ett sådant förordnande
icke befriar sökanden från iakttagandet av den i 9 kap. 66 § meddelade
föreskriften att engångsersättning, som bestämts i samband med att till
stånd meddelats till visst företag, skall gäldas innan någon åtgärd, som be
rör ersättningstagarens intressen, får vidtagas. Vidare gäller enligt 11 kap.
67 §, att — innan medgivet arbete må utföras eller eljest åtgärd vidtagas,
som berör annans intressen — säkerhet skall ställas för den ersättning i
penningar, som högre rätt kan ålägga sökanden att utgiva utöver vad vat
tendomstolen i sådant avseende bestämt, ävensom för det skadestånd, som
han kan bil skyldig att gälda, om vattendomstolens beslut eljest ändras.
Högi c lätt, \arest talan full följ cs mot det beslut verkställighctsförordnandet
avser, äger förordna om inhibition.
Bestämmelserna i 11 kap. 67 § om omedelbar verkställighet torde närmast
avse utnyttjande av ett av vattendomstolen givet tillstånd till visst
företag. Under ordalagen inbegripes dock även verkställighet av ett beslut,
varigenom någon förpliktats till eu viss prestation. Härvid är att
mål ka att lagiummet, som avser ansökningsinal, pa grund av hänvisning
i 11 kap. 81 § äger motsvarande tillämpning i stämningsmål, liksom enligt
92 § i besvärs- och underställningsmål. Den i 11 kap. 67 § meddelade före-
5 Bihang till riksdagens protokoll 19.r>2. 1 samt. Nr 52.
66
skriften om ställande av säkerhet synes vara avfattad närmast med tanke
på utnyttjande av ett givet tillstånd men torde gälla även för det fall att
vattendomstolen förordnat om omedelbar verkställighet av en dom å viss
prestation.
Rättegångsbalkens bestämmelser torde icke medföra någon mera vitt
gående möjlighet att verkställa vattendomstols dom än som följer av vatten
lagens nu gällande bestämmelser. Enligt 17 kap. 14 § rättegångsbalken har
domstol en generell befogenhet att, när skäl äro därtill, förordna att dom
må verkställas utan hinder därav att den icke äger laga kraft. Verkställighet
av underrätts dom på grund av ett enligt nämnda lagrum meddelat för
ordnande förutsätter emellertid att den vinnande ställer pant eller borgen
för det skadestånd, vartill han kan kännas skyldig om domen ändras (42 §
andra stycket utsökningslagen). Beträffande domar, genom vilka betal
ningsskyldighet ålägges någon, må här erinras om stadgandet i 39 § utsök
ningslagen, enligt vilket utmätning — men ej försäljning av det utmätta
(jfr 40 §) —- kan ske redan innan domen vunnit laga kraft, varvid dock
den tappande kan förhindra utmätning genom att ställa säkerhet för betal
ningen och för den skada som genom dröjsmålet vållas borgenären.
De sakkunniga. De sakkunniga uttala, att en efter företagets utförande med
delad dom i en fråga, som uppskjutits jämlikt de föreslagna reglerna om
uppskov med svårbedömda frågor, i vissa fall borde kunna omedelbart verk
ställas enligt de regler som gälla för lagakraftvunna domar eller alltså
utan att säkerhet för skada genom verkställigheten behöver ställas. Enligt
de sakkunnigas mening inrymmes icke en sådan möjlighet i stadgandet i
11 kap. 67 §. De sakkunniga föreslå att vattendomstolen får möjlighet att,
i den mån den finner det lämpligt, förordna att dess dom i den uppskjutna
frågan skall omedelbart gå i verkställighet som om den vunnit laga kraft.
Regeln skulle gälla antingen det vore fråga om ersättning för skada under
uppskovstiden eller om ersättning som slutligen bestämdes lör skada under
all framtid, och den skulle även bli tillämplig vid åläggande för sökanden
att utföra skadeförebyggande åtgärder.
De sakkunniga framhålla att vattendomstolen, därest den icke begagnade
sig av den föreslagna befogenheten, givetvis ägde meddela de föreskrifter
som kunde finnas påkallade för tillgodoseende av skadelidandes intressen
intill dess domen vunnit laga kraft. Bestämmelser, som i sådant hänseende
gällt under prövotiden, kunde exempelvis lämpligen erhålla fortsatt giltig
het till dess lagakraftägande dom förelåge.
I detta sammanhang ha de sakkunniga upptagit frågan om verkställig
heten av beslut, varigenom vattendomstolen, i fall då uppskov med av
görandet av svårbedömd ersättningsfråga medgivits, för uppskovstiden eller
del därav föreskriver årlig (eller på annat sätt periodiskt bestämd) ersätt
ning. Härom ha sakkunniga yttrat, att om sådan föreskrift meddelades
redan i samband med tillstånd till företaget, det låge i sakens natur att
sökanden, i och med att han toge tillståndet i anspråk, måste rätta sig efter
Kungl. Maj:ts proposition nr 52.
67
därför stadgade villkor och alltså bleve skyldig att betala ersättning i enlig het med vattendomstolens beslut så länge detta icke ändrats i högre instans. Beträffande åter ett under uppskovstiden — alltså efter företagets utföran de — meddelat beslut, varigenom vattendomstolen för återstoden av prövo- tiden utdömde en årlig ersättning eller höjde en förut bestämd sådan, torde det icke kunna göras gällande att beslutet, även om det icke vunnit laga kraft, enligt sakens natur skulle kunna verkställas som om det vore Iaga- kraftägande, allteftersom ersättningsbeloppen förfölle. Den av de sakkun niga förordade befogenheten för vattendomstolen att förordna om dylik verkställighet beträffande ersättningsbeslut, som meddelades efter det före taget utförts, skulle emellertid avse även detta fall.
I samband med de verkställighetsspörsmål som sålunda av de sakkun niga behandlats ha de sakkunniga även uppmärksammat de fall, då vatten domstolen, sedan tillstånd meddelats till ett företag enligt vattenlagen, före skriver åtgärder till förebyggande eller avhjälpande av oförutsedda skador — vilket enligt lagen skall ske i stämningsmål (se 11 kap. 17 § mom. 26 m. fl.) — eller med tillämpning av 11 kap. 68 § utdömer ersättning därför. Även för dylika fall ha de sakkunniga föreslagit att vattendomstolen skulle få möjlighet att förordna om omedelbar verkställighet som om beslutet vun nit laga kraft. Samma befogenhet har föreslagits beträffande mål om ersätt ning för skada genom vattenförorening eller om nya eller ändrade bestäm melser till motverkande därav ävensom i mål enligt 9 kap. 73 §.
I det av de sakkunniga upprättade lagförslaget har en bestämmelse om rätt för vattendomstolen att under angivna förutsättningar förordna att dess beslut omedelbart skall gå i verkställighet, som om det vunnit laga kraft, upptagits såsom ett andra stycke i 11 kap. 67 §. I samband härmed ha före slagits vissa jämkningar i paragrafen i övrigt ävensom i några paragrafer i 9 kap. I nuvarande andra stycket av 11 kap. 67 § har uttrycket »förordna, att verkställighet icke må äga rum», ändrats till »undanröja förordnandet», detta med hänsyn till att förordnande enligt det föreslagna nya andra styc ket kan avse även dom å betalningsskyldighet. De sakkunniga påpeka att enligt 39 § utsökningslagen viss verkställighet av sådan dom kan — obero ende av särskilt förordnande — äga rum redan innan den vunnit laga kraft.
Det framhålles av de sakkunniga, att 17 kap. 14 § rättegångsbalken till följd av den allmänna hänvisningen i 11 kap. 1 § sista stycket vattenlagen vore tillämplig även i vattenmål, i den mån stadgandet gåvc domstolen en mera vittgående befogenhet att förordna om verkställighet än som kunde grundas på 11 kap. 67 § vattenlagen i den föreslagna nya lydelsen.
Ett särskilt spörsmål, som de sakkunniga i detta sammanhang uppmärk sammat, utgör rätten till fullföljd i frågor angående verkställighet av domar i vattenmål. De sakkunniga uttala beträffande innebörden av den gällande ordningen i detta hänseende att stadgandena i 49 kap. rättegångsbalken gå- ve vid handen, att ett verkställighetsförordnande enligt 11 kap. 67 § i dess nuvarande lydelse kunde överklagas av sökandens motparter (resp. svaran den i stämningsmål) i samband med fullföljd av talan i själva saken. Om
Kungl. Maj:ts proposition nr 52.
68
vattendomstolen vid bifall till ansökningen (resp. käromålet) underläte att
meddela sådant förordnande, kunde däremot särskild klagan däröver icke
föras. De sakkunniga ha icke heller ansett sig böra föreslå en från den all
männa processlagstiftningen avvikande ordning beträffande de fall, som av
ses i det föreslagna nya andra stycket av It kap. 67 §. Särskild klagan skulle
sålunda icke kunna föras över vattendomstols underlåtenhet att meddela
verkställighetsförordnande jämlikt nämnda stycke. Däremot ha de sakkun
niga funnit goda skäl tala för att i första styckets fall göra klagorätten öm
sesidig, d. v. s. att tillåta klagan även över vattendomstols underlåtenhet att
förordna, att ett meddelat tillstånd må tagas i anspråk utan hinder av att
beslutet därom icke äger laga kraft. Det torde visserligen endast sällan kom
ma att inträffa, att vattenöverdomstolen, innan den slutligen dömde i ett dit
fullföljt mål angående visst företag, ville taga på sitt ansvar att medgiva att
ett av vattendomstolen i målet meddelat tillstånd omedelbart finge tagas i
anspråk. Man finge emellertid räkna med att underinstansen kunde av för
biseende ha underlåtit att meddela verkställighetsförordnande, ehuru saken
vore tämligen klar. Vidare torde möjligheten för överinstansen att meddela
sådant förordnande även eljest innebära en viss trygghet för sökanden. En
lagändring i nu angiven riktning stode även i god överensstämmelse med en
ändring, som genom lagen den 20 december 1946 vidtagits beträffande rätten
till fullföljd av talan mot vattenrättsdomares beslut i fråga om sådana provi
soriska åtgärder som avsåges ill kap. 46 §. Enligt 11 kap. 109 § i dess för
utvarande lydelse hade klagan endast kunnat föras över beslut varigenom
vattenrättsdomare medgivit vidtagande av dylika åtgärder. Från och med
den 1 januari 1948, då nyssnämnda lag trädde i kraft, förelåge emellertid
enligt 11 kap. 107 §, dit bestämmelserna om fullföljd av talan mot vatten
rättsdomares beslut överflyttats, klagorätt även beträffande beslut, varige
nom vattenrättsdomare lämnat en begäran att få vidtaga provisoriska åt
gärder utan bifall. De sakkunniga ha i det angivna syftet föreslagit en be
stämmelse i 11 kap. 98 § vattenlagen av innehåll att stadgandet i 49 kap.
5 § andra stycket rättegångsbalken skall äga motsvarande tillämpning be
träffande fullföljd i fråga som avses i 11 kap. 67 § första stycket vatten
lagen. Klagorätten borde icke, uttala de sakkunniga, anses vara beroende
av att vattendomstolen uttryckligen avslagit en begäran om verkställighets-
iov eller ens av att sådan begäran framställts.
Yttrandena. Vattenöverdomstolen instämmer i de sakkunnigas uttalande
— i anslutning till frågan om verkställighet av beslut, varigenom vatten
domstolen för uppskovstid föreskrivit periodisk ersättning — att det låge i
sakens natur, att sökanden i och med att han toge tillståndet i anspråk
måste rätta sig efter föreskrivna villkor och bli skyldig att betala ersättning
i enlighet med beslutet så länge detta icke ändrats i högre instans. Emellertid
ifrågasätter vattenöverdomstolen om icke tankegången borde komma till ut
tryck genom ett tillägg till 9 kap. 66 §. Vidare anser vattenöverdomstolen
att det föreslagna stadgandet i 11 kap. 67 § andra stycket borde göras till-
Kungl. Maj:ts proposition nr 52.
Kungl. Maj:ts proposition nr 52.
69
lämpligt även där motsvarande föreskrifter meddelats i samband med ett
efterföljande godkännande av redan utfört företag. Jämväl vattenråttsdoma-
ren i Norrbggdens vattendomstol anser att vattendomstolens befogenhet att
förordna om omedelbar verkställighet borde gälla även i fråga om ersätt-
ningsbeslut som meddelas samtidigt med tillståndsbeslut. Vattenrättsdo-
maren framhåller att möjligheten att i detta fall förordna om verkställighet
av ersättningsbeslut vore av betydelse bl. a. i de ingalunda sällsynta fall då
vattendomstolen hade att pröva på vilka villkor ett utan formligt tillstånd
— men måhända med medgivande av ett större eller mindre antal sakägare
— genomfört företag kunde godkännas. Denne vattenrättsdomare anför där
jämte att de sakkunnigas förslag i viss mån syntes lämna möjlighet öppen
för en illojal sökande att genom åsidosättande av skyldigheten att betala er
sättningar komma i åtnjutande av en för sökanden förmånligare skadevär-
dering i högre instans. Med hänsyn till att lojala sökande icke torde vara
benägna att använda denna möjlighet, syntes lämpligast att den slopades.
Det vore vanligt att sakägare i vattenmål hade ringa förmåga att tillvarataga
sin rätt. De torde ofta stå främmande för möjligheterna att påkalla verk
ställighet av beslut i ersättningsfrågor.
Departementschefen. När vattendomstol i samband med tillstånd till ut
förande av visst företag fastställer den ersättning, som skall utgå till följd
av företaget, eller ålägger sökanden att vidtaga åtgärder till förebyggande
av skada, innebär detta icke ett ovillkorligt åläggande av betalningsskyl
dighet eller annan prestation utan utgör ett med tillståndet förbundet vill
kor, i det prestationsskyldigheten inträder blott under förutsättning att
tillståndet tages i anspråk. Innebörden av ålagd betalningsskyldighet fast
slås i 9 kap. 66 § första stycket vattenlagen, där det uttryckligen stadgas,
att engångsersättning, som bestämts i samband med tillståndet, skall gäldas
innan någon åtgärd som berör ersättningstagarens intressen får vidtagas.
Om däremot ersättningsskyldighet fastställes först efter det företaget blivit
utfört, är det fråga om ett ovillkorligt åläggande, som kan verkställas ge
nom exekution i vanlig ordning.
Det nuvarande stadgandet ill kap. 67 § vattenlagen, enligt vilket vatten
domstolen äger förordna att dess beslut går i verkställighet utan hinder
av att det icke äger laga kraft, tager närmast sikte på beslut av det förra
slaget, det vill säga beslut som innefattar tillstånd till utförande av visst
företag med därmed förbundna villkor rörande betalningsskyldighet och
annat. Gives sådant förordnande och vill sökanden begagna sig därav, måste
han fullgöra de med tillståndet förenade villkoren, oavsett om han fullföl
jer talan till högre instans. Redan erlagd ersättning får enligt 9 kap. 67 §
ej återkrävas, även om den slutligen bestämmes till lägre belopp. I det fall
då ersättning eller skyddsåtgärd bestämmes i efterhand intager sakägaren
en mindre gynnad ställning, i det han för att kunna påkalla verkställighet,
innan beslutet vunnit laga kraft, måste ställa säkerhet för kostnad och skada,
som drabbar motparten om beslutet ändras; såsom förut utvecklats torde
70
Kungl. Maj:ts proposition nr 52.
varken nyssberörda stadgande i vattenlagen eller någon föreskrift annor
städes giva stöd för att i dylikt fall må meddelas förordnande om omedelbar
verkställighet utan skyldighet att ställa säkerhet. Genom lagfästandet av del-
domssystemet kan det antagas komma att inträffa i jämförelsevis många
fall, att ersättning eller skyddsåtgärd fastställes i efterhand. Det är dock att
märka, att förhållandet kan bli aktuellt även eljest då det gäller företag
enligt vattenlagen. Såsom de sakkunniga framhållit uppkommer spörsmålet
bl. a. i fall, då vattendomstolen, sedan tillstånd meddelats till ett företag,
föreskriver åtgärder till förebyggande eller avhjälpande av oförutsedd skada
eller utdömer ersättning därför.
I syfte att förbättra sakägarens ställning i förevarande avseende ha de
sakkunniga föreslagit, att i 11 kap. 67 § vattenlagen skall upptagas en sär
skild bestämmelse angående verkställighet i fall, då efter medgivet tillstånd
till ett företag beslut meddelas om skyldighet för företagaren att förbygga
eller avhjälpa skada eller olägenhet eller att utgiva ersättning därför. Vat
tendomstolen erhåller enligt denna bestämmelse befogenhet att, när skäl
därtill äro, förordna, att sådant beslut genast skall gå i verkställighet som
om det vunnit laga kraft, således utan skyldighet för vederbörande sakägare
att ställa säkerhet för skada genom verkställigheten. Bestämmelsen blir med
den föreslagna utformningen tillämplig ej blott då uppskov meddelats på
grundval av deldomsreglerna utan över huvud taget då fråga är om beslut
efter det tillståndet redan meddelats. Det synes mig rimligt, att skillnaden
mellan sakägarens ställning i det fall då ersättning eller annan prestations-
skyldighet fastställes i samband med tillståndet och då den bestämmes se
nare på detta sätt kan utjämnas. Dock bör understrykas att möjligheten att
meddela verkställighetsförordnande av detta slag innebär ett avsteg från all
männa regler om verkställighet av underrätts dom och bör utnyttjas med
försiktighet.
Vattenrättsdomaren i Norrbygdens vattendomstol har anmärkt, att sak
ägare i vattenmål ofta torde stå främmande för möjligheten att påkalla
verkställighet av beslut i ersättningsfrågor, med vilken anmärkning han
torde åsyfta, att verkställighet borde få ske oberoende av förordnande av
vattendomstolen. Det synes emellertid kunna antagas, att domstolarna utan
uttryckligt yrkande av part meddela beslut om verkställighet, när skäl där
till föreligger.
Vidare ha vattenöverdomstolen samt nyssnämnde vattenrättsdomare på
pekat, att de föreslagna verkställighetsreglerna borde gälla även för det fall
att föreskrifter om ersättning eller om skyddsåtgärder meddelas i samband
med ett efterföljande godkännande av ett redan utfört företag. I praxis tor
de på sina håll ha ansetts, att vattendomstolen enligt grunderna för 9 kap.
66 § i sådant fall kan förordna om omedelbar verkställighet utan skyldighet
för den skadelidande att ställa säkerhet.1 Den föreslagna kompletteringen
av It kap. 67 § lägger ej hinder i vägen för ett dylikt förfaringssätt utan
ger tvärtom ytterligare stöd för detsamma. Därest en dammbyggnad eller
1 Jfr N. J. A. 1945 s. 687 (vattendomstolens dom).
71
annat företag i strid mot lagen utföres utan tillstånd av vattendomstol, står
det sålunda klart, att domstolen vid en efterföljande tillståndsprövning är
berättigad att meddela verkställighetsförordnande på samma sätt som om
tillståndet, på sätt bort ske, sökts i förväg.
Det synes mig ej erforderligt att, såsom vattenöverdomstolen ifrågasatt,
meddela särskild bestämmelse angående verkställighet i det fall, då vatten
domstolen i samband med tillstånd till ett företag föreskriver årlig eller eljest
periodiskt bestämd ersättning för uppskovstid. Såsom de sakkunniga anfört
ligger det i sakens natur, att sökanden, i och med att han tager tillståndet i
anspråk, måste rätta sig efter därför stadgade villkor, så länge dessa icke
ändrats i högre instans.
I de sakkunnigas förslag ha de nya verkställighetsreglerna i 11 kap. 67 §
ansetts påkalla viss ändring av 9 kap. 58 § tredje stycket. Sistnämnda lag
rum, som avser att reglera frågan om tiden för avträdande av inlöst fast
egendom i det fall, då verkställighetsförordnande meddelats, anknytes i den
av de sakkunniga föreslagna lydelsen till att vattendomstol meddelat till
stånd att lösa fast egendom eller meddelat annat tillstånd, som förbundits
med skyldighet i sådant avseende. Stadgandet bör emellertid giva anvisning
om förfarandet även i det fall, att en sökande efter det tillstånd till ett före
tag meddelats på yrkande av sakägaren ålägges att lösa fast egendom, och
synes vid sådant förhållande kunna bibehållas i sin nuvarande lydelse.
Däremot böra såsom de sakkunniga föreslagit vidtagas vissa jämkningar av
redaktionell natur i 9 kap. 67 §.
De sakkunniga ha i detta sammanhang även upptagit spörsmålet rörande
rätten till fullföljd i frågor angående verkställighet av domar i vattenmål.
Innebörden av den gällande ordningen i detta hänseende är, såsom anföres
av de sakkunniga, att verkställighetsförordnande kan överklagas av mot
parten i samband med fullföljd av talan i själva saken, medan klagan icke
kan föras över vattendomstols underlåtenhet att meddela verkställighets
förordnande. I denna ordning ha de sakkunniga förordat den ändringen,
att klagan skall tillåtas över vattendomstols underlåtenhet att förordna,
att ett meddelat tillstånd får tagas i anspråk utan hinder av att beslutet
därom icke äger laga kraft. Jag biträder detta förslag, som på sätt de sak
kunniga angivit lämpligast genomföres i form av ett tillägg till It kap. 98 §
vattenlagen av innebörd, att 49 kap. 5 § andra stycket rättegångsbalken i det
avsedda fallet skall äga motsvarande tillämpning. Den avfattning av detta
tillägg som de sakkunniga föreslagit torde böra något jämkas till undvikan
de av den misstolkningen, att sökandens motparter skulle äga rätt att utan
samband med fullföljd av talan i själva saken klaga över ett förordnande
om omedelbar verkställighet av tillståndet.
Enligt vad sålunda anförts har It kap. 67 § vattenlagen upptagits i den
av de sakkunniga föreslagna ändrade lydelsen, innebärande att ett nytt
andra stycke inskjutits i paragrafen och vissa jämkningar i övrigt företa
gits i densamma, varjämte förut angivna ändringar vidtagits i 9 kap. 67 §
och 11 kap. 98 § samma lag.
Kungl. Maj.ts proposition nr 52.
72
Kungl. Maj.ts proposition nr 52.
II. Utvidgad rätt att taga annans mark i anspråk för
vattenbyggnader ni. in.
Gällande bestämmelser. Vattenlagen innehåller -— vid sidan av de be
stämmelser som reglera en företagares rätt att ingripa i vattenförhållandena
—- även ett flertal stadganden om rätt att taga i anspråk mark för bygg-
nadsändamål m. ni. I 2 kap. 14 § första stycket vattenlagen stadgas så
lunda att, om så erfordras för ändamålsenligt tillgodogörande av vatten,
å annan tillhörig fastighet får läggas damm, vall eller väg eller ledning
för vattnet. Under samma förutsättning må å annans grund i eller vid
vattendrag verkställas grävning, sprängning eller annan åtgärd till ström
bäddens reglerande eller till förebyggande eller minskande av skada. För
uppkommande intrång skall ersättning utgå enligt reglerna i 9 kap. vatten
lagen.
En motsvarighet till stadgandet i 2 kap. 14 § första stycket finnes i
7 kap. 40 §, som närmast gäller vattenavledning men som jämlikt 49 §
samma kap. äger tillämpning även å invallning.
2 kap. 16 § första stycket ger den som vill bygga en vattenkraftstation
möjlighet att tvångsvis förskaffa sig utmål till kraftstationen, om sådant ut-
mål icke utan oskäliga kostnader annorledes står till buds. Ägare av mark
vid eller i närheten av vattendraget är pliktig att mot ersättning upplåta det
område som för ändamålet oundgängligen tarvas. Tvångsrätten avser att
giva företagaren oinskränkt besittning till visst område. Det är sålunda
fråga endast om upplåtelse, ej avstående av äganderätt.
Beträffande de överväganden som legat till grund för denna inskränk
ning må anmärkas följande. I 1910 års kommittéförslag hade tvångsrätten
enligt 2 kap. 16 § anordnats såsom en lösningsrätt, vilket motiverats med
alt det särskilt från fastighetskreditens synpunkt vore av vikt, att en
kraftanläggning och den mark varå densamma vore uppförd vore i samma
ägares hand.1 I 1917 års sakkunnigbetänkande förordades jämväl lösnings
rätt, ehuru kommittéförslagets motivering ej ansågs bärande. De sakkun
niga framhöllo, att när för en strömfallsfastighets räkning mark toges i
anspråk å annan fastighets område utan att äganderättsöverlåtelse skedde,
bleve rättigheten att för det avsedda ändamålet förfoga över marken lik
som rätten till de där gjorda anläggningarna att betrakta såsom ett till
behör till strömfallsfastigheten. Om inteckning beviljades i strömfallsfas-
tigheten, komme såväl servitutsrätten som de för servitutets begagnande
uppförda anläggningarna att tillsammans med strömfallsfastigheten ut
göra föremål för inteckningsrätten. Då servitutsrätten till tiden begränsa
des allenast av den omständigheten att dess utövning ej längre medförde
1 1910 års bet. s. 255.
Kungl. Maj. ts proposition nr 52.
73
någon förmån för huvudfastigheten i därmed avsett hänseende, syntes ej
heller med hänsyn till rättighetens varaktighet någon befogad anmärkning
ur kreditsäkerhetens synpunkt kunna göras. I fråga om utmål för kraft
station ansågo dock de sakkunniga fog finnas att medgiva äganderätts-
förvärv.1 I sitt yttrande över sakkunnigförslaget underströk lagrådet, att
de sakkunniga uppvisat ohållbarheten i åsikten, att äganderättsförv,ärv
skulle vara behövligt ur fastighetskreditens synpunkt. De sakkunnigas
ståndpunkt förmodade lagrådet ha bestämts därav, att det för det allmän
na rättsmedvetandet skulle te sig mest naturligt, att äganderätten till en
byggnad av i allmänhet så bestående natur som en kraftstation och till den
mark, varå byggnaden vore uppförd, låge i samma hand. Med erkännande
härav fann emellertid lagrådet olägenheterna av att utmålet komrne att
bilda en fristående fastighet, som särskilt kunde intecknas och föryttras,
vara så betydande, att ej heller i detta fall rätt borde finnas att tvångsvis
förvärva äganderätten. Lagrådets mening följdes, och enligt 2 kap. 16 §
är markägare sålunda som nämnts endast skyldig att upplåta erforder
ligt område till utmål.
Det må emellertid anmärkas att ett undantag från den angivna grund
satsen numera gäller enligt andra stycket i paragrafen. Detta stadgande har
tillkommit år 1945 i samband med bestämmelserna i 1 kap. 14 § om skyldig
het att låta strömfall tagas i anspråk av annan och innehåller att, då
strömfall tages i anspråk jämlikt sistberörda lagrum, utmål må lösas, om
så erfordras. Anledningen till detta undantag från huvudregeln är den,
att expropriationsmedgivande enligt 1 kap. 14 § kan avse allenast upplå
telse av rätt till strömfall och att därför strömfallsfastighet kunde komma
att saknas, om icke exproprianten hade möjlighet att med äganderätt för
värva erforderligt utmål.
Det må framhållas att bestämmelsen i 9 kap. 48 § om förhöjning i vissa
fall av ersättning utöver fulla värdet omfattar intrång enligt 2 kap. 16 §
men däremot icke intrång enligt 2 kap. 14 § första stycket. I vattenlagens
ursprungliga lydelse föreskrevs förhöjning av ersättningen, även i det se
nare fallet. Visserligen hade något stadgande därom icke upptagits vare
sig i 1910 års kommittéförslag eller i 1917 års sakkunnigbetänkande. Så
som förut anmärkts vid togs emellertid beträffande tvångsrätten enligt
2 kap. 16 § den ändringen i förhållande till kommitté- och sakkunnigför
slagen att endast upplåtelse, ej förvärv av äganderätt, finge ske. I sam
band härmed uttalade departementschefen, att han ansåge att ersättning
en vid intrång enligt 2 kap. 16 § likväl borde utgå med förhöjning även
som att konsekvensen då fordrade att förhöjning tillämpades även beträf
fande intrång enligt 2 kap. 14 § första stycket. Redan kort tid efteråt, i sam
band med genomförandet år 1920 av den nya lagstiftningen angående torr
läggning, borttogs emellertid förhöjningsregelns tillämplighet såvitt angick
intrång enligt 2 kap. 14 § första stycket. Såsom skäl härför anförde de sär
skilda sakkunniga, vilka tillsattes för överarbetning av 1910 års kommitté
1 1917 års bet. s.
2'öG.
74
Kungl. Maj:ts proposition nr 52.
förslag i de delar som avsågo bl. a. torrläggning, i sitt år 1919 avgivna
betänkande följande. I kommittéförslaget liksom i de sakkunnigas förslag
hade för vattenavledning och invallning föreslagits bestämmelser, som på det
närmaste anslöte sig till stadgandet i 2 kap. 14 §. Jämväl det intrång som
vållades genom upptagande av dike å annans mark vore i allt väsentligt av
likartad beskaffenhet. Enligt kommittéförslaget skulle i båda dessa fall
ersättning utgå utan förhöjning, något som också överensstämde med 1879
års dikningslags bestämmelser i ämnet. Det syntes de sakkunniga icke böra
ifrågakomma att frångå den gällande rättens ståndpunkt i detta hänseende.
Denna uppfattning syntes emellertid böra föranleda, att jämväl intrång en
ligt 2 kap. 14 § första stycket ersattes endast med fulla värdet. Särskilt i
fråga om vattenreglering skulle det ej sällan möta stora vanskligheter att
avgöra, huruvida ett intrång av ifrågavarande beskaffenhet skulle bedö
mas enligt 2 eller 7 kap. och det kunde i varje fall icke anses lämpligt att
ersättningstagarens ställning gjordes beroende av hur ett dylikt avgörande
utfölle. Av dessa skäl ansågs stadgandet i 9 kap. 48 § böra underkastas
jämkning i antytt hänseende.1
Enligt 14 kap. 5 § kan tillträde till annans fastighet beredas den som för
uppgörande av plan eller eljest såsom förberedelse till företag enligt vatten
lagen vill verkställa mätningar, avvägningar eller andra undersökningsarbe
ten. Tillståndet meddelas av länsstyrelsen. Vid undersökningsarbetets ut
förande skall så förfaras, att skada därav ej eller endast såvitt den är ound
viklig orsakas annan. Växande träd få ej fällas utan särskilt medgivande av
länsstyrelsen. För skada och intrång som vållas av arbetet skall ersättning
gäldas med fulla värdet. Tvist härom handlägges vid allmän domstol. Den
som verkställer arbetet är pliktig att, om länsstyrelsen anser det erforderligt,
före arbetets påbörjande ställa säkerhet för ersättningens gäldande.
De sakkunniga. De sakkunniga förklara att det gjorts gällande, att stad
gandet i 2 kap. 14 § icke gåve vattendomstolen tillräcklig möjlighet att
föreskriva åtgärder till avhjälpande av olägenheter av ett vattenbyggnads
företag. Härom anföres närmare:
Man har särskilt framhållit den begränsning som ligger i uttrycket »i eller
vid vattendrag». Orden »vid vattendrag» torde visserligen icke böra tolkas
alltför restriktivt. Några betänkligheter synas knappast möta mot att till-
lämpa lagrummet exempelvis då en väg, som blir överdämd, lämpligen kan
omläggas i ny sträckning över högre belägen mark men vederbörande mark
ägare icke vill medgiva detta. Vattendomstolarna torde också i stor utsträck
ning medgiva tvångsrätt i sådana fall. I vissa situationer torde dock den
begränsning, som trots allt ligger i orden »i eller vid vattendrag», kunna
bereda svårigheter. Ett exempel erbjuda de i flera större kraftverksmål nu
aktuella frågorna om särskilda anordningar för uppfödning av laxyngel.
Till uppfödningsdammar behövas avsevärda områden, vilka skola uppfylla
alldeles speciella krav i fråga om tillgång till vatten av viss beskaffenhet,
näringstillgång in. in. Stundom måste dammarna förläggas vid något bi-
1 1919 års bet. sid. 250.
75
vattendrag långt från det kraftverk som ger anledning till åtgärderna; det
kan till och med tänkas, att den lämpligaste platsen finnes inom ett annat
vattensystem. Det förefaller tvivelaktigt om 2 kap. 14 § i sin nuvarande
lydelse ger en kraftverksägare möjlighet att i sådana fall tvångsvis taga de
erforderliga områdena i anspråk. En dylik möjlighet bör dock stå till buds,
då åtgärderna avse att tjäna ett allmänt intresse.
För att tillgodose behovet av tvångsrätt i fall, sådana som de nämnda, har
1 det av de sakkunniga upprättade lagförslaget den ändringen vidtagits i
2 kap. 14 § första stycket, att orden »i eller vid vattendrag» uteslutits, i sam
band varmed en viss redaktionell jämkning skett. Genom den föreslagna
ändringen undanröjes, framhålla de sakkunniga, också varje anledning till
tvekan om lagrummets tillämplighet t. ex. i det förut berörda vägomlägg-
ningsfallet. Motsvarande ändring föreslås i 7 kap. 40 §.
I fråga om 2 k a p. 16 § uttala de sakkunniga att det framhållits såsom
en brist, att skyldighet att upplåta utmål förelåge endast vid kraftverks
byggen. Denna begränsning finna även de sakkunniga onödigt snäv och
föreslå, att skyldighet att upplåta utmål för vattenkraftstation utvidgas
till att avse utmål även för annan byggnad i vatten. De sakkunniga anföra:
De ekonomiska intressen, som härigenom kunna få vika, äro i allmänhet
icke på långt när av samma storleksordning som de vilka beröras av för
ändringar i själva vattenförhållandena. Ändringen medför först och främst,
att lagrummet blir tillämpligt icke blott i fråga om företag för tillgodogö
rande av vattenkraft utan även där fråga är om tillgodogörande av vatten
annorledes än såsom drivkraft. Såsom exempel kan nämnas, att någon
önskar utnyttja ett honom tillhörigt vattenområde för anordnande av en
ytvattentäkt med tillhörande pumpstation men icke förfogar över lämplig
mark för pumpstationen; han kan då få rätt att uppföra densamma å annan
tillhörig mark som erbjuder gynnsammare betingelser härför. Skyldighet
att upplåta utmål kommer vidare — till följd av de i 3 kap. 2 § andra
stycket och 26 § första stycket gjorda hänvisningarna till 2 kap. — att
förefinnas till förmån för regleringsföretag enligt 3 kap., därest de kräva
byggnader eller anordningar av sådan art, att särskilt utmål kan anses
behövligt (t. ex. bostad för dammvakt eller maskinella anordningar för ma
növrering av dammluckor).
Omfattningen av ifrågavarande tvångsrätt synes lämpligen kunna be
stämmas så, att skyldigheten att upplåta utmål förklaras avse det område
som tarvas för byggnaden (i betydelsen »byggnad i vatten») och därmed för
enade anläggningar. Uttryckssättet ansluter sig till bestämmelsen ill kap.
62 § 2 mom. om vad strömfallsfastighet bör omfatta. Enligt gällande lag,
vilken såsom förut nämnts endast avser kraftverksbyggen, får utmål ej
tagas i anspråk annat än för själva kraftstationen med eventuellt tillhö
rande elektrisk utrustning. Även i detta hänseende har stadgandet synts
vara alltför begränsat. I förhållande till vad som för närvarande gäller
innebär den föreslagna formuleringen, såvitt angår utmål för vattenkraft
station, en utvidgning av tvångsrätten så till vida, att kraftverksbyggaren
får möjlighet att tvångsvis förvärva rätt att disponera mark för uppförande
av exempelvis maskinistbostad. Uttrycket »därmed förenade anläggningar»
får däremot — för att anknyta till ett i förarbetena till vattenlagen anfört
exempel — icke fattas så, att tvångsrätten skulle gälla även mark för en
industriell anläggning, i vilken kraften är avsedd att utnyttjas. Att särskilt
Kungl. Maj:ts proposition nr 52.
76
Kungl. Maj.ts proposition nr 52.
angiva, att utmål för kraftstation skall omfatta för elektrisk utrustning
erforderlig mark, synes vara överflödigt.
De sakkunniga ha även upptagit frågan, huruvida den i 2 kap. 16 § stad
gade formen för områdes ianspråklagande — upplåtelse, ej avstående av
äganderätt — vore tillfredsställande. Efter eu redogörelse för förarbetena
till stadgandet anföra de sakkunniga:
Enligt de sakkunnigas mening tala övervägande skäl för alt utmål skall
kunna lösas med äganderätt. Åtminstone när det gäller större och dyrbarare
anläggningar kan det praktiskt taget aldrig bli tal om att utmålet skulle
återgå till markägaren, och det synes i sådana fall vara ganska meningslöst
att förvägra anläggningens ägare att lösa området. För att förebygga olämp
liga fastighetsbildningar torde emellertid möjligheten till äganderättsför-
värv böra begränsas till att gälla område som är avsett att utgöra eller ingå
i strömfallsfastighet. Då vattenrättsdomaren enligt särskild föreskrift i
11 kap. 62 § 2 mom. är skyldig att i mål angående byggnad för tillgodo
görande av vatten ha uppmärksamheten riktad på frågan om bildande av
lämplig strömfallsfastighet, får det förutsättas, att inlösen av ett område,
som icke är ägnat att ensamt utgöra strömfallsfastighet, medgives endast
om det föreligger garantier för att området kommer att sammanläggas med
annan mark som finnes böra ingå i strömfallsfastigheten. Det är härvid
att märka, att område, som löses enligt vattenlagen, automatiskt blir fritt
från penninginteckningar (inteckningsförordningen 24 § 1 inom.), liksom
från inteckningar för andra rättigheter som ej av särskild anledning allt
jämt skola gälla (jfr 45 § tredje stycket in. fl. lagrum i inteckningsför
ordningen), något som bör underlätta sammanläggning. Framhållas må
även, att lagrådets uttalande rörande olägenheterna av att utmål, om det
finge förvärvas med äganderätt, konime att bilda en fristående fastighet,
som särskilt kunde intecknas och föryttras, hör ses mot bakgrunden av det
förhållandet, att det vid tiden för vattenlagens tillkomst ännu icke för lands
bygdens del fanns någon lagstiftning om sammanläggning av fastigheter; en
sådan kom till stånd först med 1926 års lag i ämnet. Numera förhåller det
sig i själva verket så, att införandet av lösningsrätt till utmål skulle skapa
bättre förutsättningar för bildandet av strömfallsfastigheter av den typ som
i vattenlagen angivits såsom önskvärd.
I anslutning till det senast anförda må ett påpekande göras angående den
omfattning i vilken en fastighetsägare skall vara skyldig att med ägande
rätt avstå mark till utmål. Det särskilda villkor som angivits för skyldig
het att avstå äganderätten — att marken är avsedd att utgöra eller ingå i
strömfallsfastighet — åsyftar ej att begränsa sökandens rätt att erhålla
erforderlig mark till ett mindre område än om han nöjt sig med servituts
rätt.
I de sakkunnigas lagförslag har, i överensstämmelse med vad sålunda av
de sakkunniga anförts, ett stadgande som generellt möjliggör äganderätts-
förvärv av mark, vilken är avsedd att utgöra eller ingå i strömfallsfastig
het, fått ersätta det nuvarande andra stycket i 2 kap. 16 §.
Ett motsvarande stadgande har av de sakkunniga upptagits i 7 kap. 40 §.
Till stöd härför anföra de sakkunniga:
Om den i 2 kap. 16 § första stycket stadgade skyldigheten att upplåta ut
mål utsträckes att gälla till förmån för byggnad i vatten oavsett byggna
dens art, kommer lagrummet, såsom förut framhållits, att kunna åberopas
även i mål om vattenreglering enligt 3 kap. Konsekvensen synes kräva, att
Kungl. Maj.ts proposition nr 52.
77
ett motsvarande stadgande upptages bland bestämmelserna om vattenav-
ledning i 7 kap. Så har också skett i lagförslaget, där stadgandet placerats
såsom ett andra stycke i 40 §. Stadgandet innehåller att, om särskilt utmål
är behövligt för byggnad eller anordning, som erfordras för ett vattenav-
ledningsföretag, samt sådant utmål icke utan oskäliga kostnader annor-
ledes står till buds, ägare av därför lämpad mark är pliktig att mot ersätt
ning upplåta det område som tarvas för ändamålet. Till följd av bestämmel
sen i 7 kap. 49 § får stadgandet motsvarande tillämpning med avseende
å invallningsföretag. Den praktiska betydelsen av denna utvidgade tvångs-
rätt till förmån för torrläggningsintresset torde icke vara synnerligen stor.
Såsom exempel på ändamål, för vilka det kan vara nödvändigt att dispo
nera över annan tillhörigt område, må nämnas uppförande av pumpstation
för en invallning.
De sakkunniga ha jämväl upptagit frågan om en företagares rätt att
tillfälligt taga annans mark i anspråk. Härom anföra
de sakkunniga:
Det har för de sakkunniga framhållits, att ägare av mark, som endast
tillfälligt behöver tagas i anspråk för genomförande av ett visst företag, bor
de vara skyldig att mot ersättning tåla intrånget härav. Vad som åsyftas är
plats för byggnader och anordningar, vilka endast erfordras under själva
byggnadstiden. Otvivelaktigt förekommer det stundom, att en företagare
nödgas betala oskäligt hög ersättning för rätten att taga mark i anspråk
för dylika ändamål. Genom tillskapandet av en tvångsrätt av nyss angiven
innebörd skulle man råda bot på detta missförhållande. Några betänklig
heter mot en sådan tvångsrätt synas icke behöva möta.
Bestämmelser i förevarande ämne synas lämpligen kunna upptagas i en
särskild paragraf, som inskjutes efter 5 § i 14 kap. Den närmare utform
ningen av bestämmelserna torde med fördel kunna ske med ledning av be
stämmelserna i sistnämnda paragraf om rätt att å annans fastighet verk
ställa förberedande undersökningar. Det torde sålunda i princip böra an
komma på länsstyrelsen att förordna om markens upplåtande. Förordnande
som nu nämnts bör dock icke få meddelas förrän tillstånd till företaget
lämnats enligt vattenlagen. Under uttrycket »tillstånd till företaget» inbe-
gripes jämväl sådant särskilt byggnadstillstånd som avses ill kap. 66 § 1
mom. i dess av de sakkunniga föreslagna lydelse. Ehuru behovet av en
tvångsrätt i nu åsyftat hänseende är mest framträdande i fråga om kraft
verks- och regleringsföretag, torde det icke finnas anledning att begränsa be
stämmelsernas räckvidd till sådana företag. De böra således, liksom bestäm
melserna i 14 kap. 5 §, äga tillämpning med avseende å företag enligt vatten
lagen över huvud. De ändamål, för vilka tvångsrätten skall kunna utövas,
synas lämpligen kunna preciseras sålunda, att det skall vara fråga om till
fälligt ianspråktagande av mark för arbetarbostäder eller andra byggnader,
väg, upplagsplats, arbetsmaskiner eller dylikt. Beträffande ersättning för
skada och intrång torde bestämmelser, motsvarande de i 14 kap. 5 § upp
tagna, böra meddelas. Det bör sålunda föreskrivas, att ersättning skall gäldas
med fulla värdet samt att, om länsstyrelsen prövar det nödigt, säkerhet för
ersättningens gäldande skall ställas innan medgivandet att taga marken i an
språk begagnas. Eventuell tvist om ersättningens belopp kommer, liksom i
det i 14 kap. 5 § behandlade fallet, i princip att tillhöra allmän domstols
prövning.
För den händelse, att fråga om rätt att för visst företag tillfälligt taga an
nans mark i anspråk uppkommer redan under det ansökan om tillstånd till
78
Kungl. Maj:ts proposition nr 52.
företaget är under behandling vid vattendomstol eller inför synemän, skulle
det i regel innebära en onödig omgång att låta frågan prövas av länsstyrel
sen. Det synes därför böra stadgas, att i sådana fall medgivande att taga
marken i anspråk må, om tillstånd meddelas till företaget, lämnas av vatten
domstolen resp. synemännen. Beträffande vattendomstols beslut i sådan
fråga torde av It kap. 67 § följa, att domstolen kan förordna om omedelbar
verkställighet.
Om vattendomstol eller synemän lämna medgivande som nu nämnts, torde
det ofta vara praktiskt, att även ersättning för uppkommande skada och in
trång fastställes av vattendomstolen resp. synemännen. I den mån parterna
äro ense om en dylik ordning, lärer intet hinder däremot möta. Vattendom
stol torde också med stöd av It kap. 22 § kunna ingå i prövning av sådan
ersättningsfråga som nu avses, även om blott ena parten begär det. En före
skrift om att ersättning i här åsyftade fall obligatoriskt skall fastställas av
vattendomstolen resp. synemännen synes ej påkallad. Emellanåt torde det
vara svårt att bestämma ersättningen på förhand, och det kan då vara lämp
ligare att ersättningsfrågan, om uppgörelse icke träffas, får bli föremål för
särskild rättegång vid allmän domstol.
Huruvida säkerhet skall behöva ställas för ersättning för skada eller in
trång, som kan uppkomma genom att mark tillfälligt tages i anspråk enligt
medgivande av vattendomstol eller synemän, bör prövas i samband med att
medgivandet lämnas.
I det lagförslag som av de sakkunniga utarbetats ha bestämmelser, utfor
made i enlighet med de anförda synpunkterna, upptagits såsom 5 a § i 14
kap. vattenlagen.
Yttrandena. De sakkunnigas förslag i de delar varom nu är fråga har
i de flesta remissyttrandena tillstyrkts eller lämnats utan erinran. I några
fall ha emellertid invändningar framkommit.
I anslutning till de föreslagna ändringarna i 2 kap. 14 § ifrågasätter
vattenråttsdomaren i Norrbygdens vattendomstol, huruvida icke förhöjning
enligt 9 kap. 48 § borde tillämpas å intrång enligt nämnda stadgande. Vat-
tenrättsdomaren framhåller att vid stora kraftuthyggnadsföretag stundom
förekomme arbeten av ifrågavarande slag vilka vore synnerligen omfattande.
Vare sig en fastighet förlorade mark på det ena eller andra sättet torde
skadan till sina verkningar i regel bli tämligen likartad, och den i för
arbetena till 9 kap. 48 § vattenlagen i första hand angivna grunden till att
ersättning borde utgå med förhöjning, nämligen att inskränkning skedde i
möjligheten av den fasta egendomens framtida utveckling till ökad produk
tivitet, kunde vara för handen jämväl där skadan ej vore en omedelbar följd
av ändrade vattenståndsförhållanden. Genom att de sakkunniga föreslagit
en utvidgad rätt att enligt 2 kap. 14 § vattenlagen taga annans mark i an
språk ökades behovet av att bestämmelserna om ersättning med förhöjning
toges under omprövning. Även länsstyrelsen i Jämtlands län yrkar att 9
kap. 48 § göres tillämplig å intrång enligt 2 kap. 14 § första stycket.
De föreslagna ändringarna i 2 kap. 16 § ha föranlett erinringar av
kammarkollegiet, som bl. a. framhåller, att uttrycket »det område, som tar
Kungl. Maj.ts proposition nr 52.
79
vas för byggnaden och därmed förenade anläggningar» närmast ledde tan
ken till de med en kraftstation förenade industriella anläggningarna, för
vilka utmål enligt de sakkunnigas motiv icke skulle erhållas. Ett annat
skrivsätt vore önskvärt. Kollegiet ställer sig över huvud taget tveksamt be
träffande lämpligheten att utvidga rätten till utmål till byggande i vatten
utan någon begränsning. Det funnes anläggningar, där vattnets användning
vore det väsentliga i proceduren såsom badhus, tvättinrättningar, ångpanne-
anläggningar. Meningen torde ej vara att lämna utmål till dem utan endast
för anordningar för vattnets användning såsom drivkraft eller för dess upp
fordring. Detta borde komma till uttryck i lagtexten.
I fråga om rätt att tillfälligt taga annans mark i an
språk (14 kap. 5 a § i förslaget) förklarar kammarkollegiet, att företa
garen i saknad av en sådan rätt ibland kunde bli tvungen att foga sig efter
markägarens anvisningar eller betala en dryg eller oskälig ersättning. Ge
nom det föreslagna stadgandet i 14 kap. 5 a § torde rollerna bli helt omkas
tade. Företagaren finge taga i anspråk vilket område han önskade och beta
lade därför ersättning allenast för skada eller intrång med fulla värdet. Det
ingrepp varom här vore fråga vore ingalunda jämförligt med undersöknings
arbeten, som avsåges i 14 kap. 5 §. Både till omfattning, varaktighet och ska
deverkningar kunde detta »tillfälliga» ingrepp i markägarens rätt vara av
en helt annan storleksordning. Det syntes därför vara berättigat att i över
ensstämmelse med 5 § expropriationslagen uppställa det villkoret för med
givandet, att företagarens markbehov icke kunde på annat sätt lämpligen till
godoses. Dessutom borde i överensstämmelse med regeln i 2 kap. 2 § vatten
lagen krävas, att anordningarna skulle så förläggas och arbetena så utföras,
att ändamålet kunde utan oskälig kostnad vinnas med minsta intrång och
olägenhet för markägaren eller annan. Företagaren borde också vara skyl
dig att vid upplåtelsetidens slut återställa de upplåtna områdena i förutva
rande skick, om så påfordrades och det ej kunde anses oskäligt. Huruvida
de sakkunniga åsyftat att i den föreslagna 5 a § i 14 kap. göra ersättnings
skyldigheten mera begränsad än enligt 9 kap., framginge ej av promemo
rian. De i 9 kap. 1 § använda orden »förlust, skada eller intrång» syntes ej
innebära eu begreppsmässig bestämning av de skilda anledningarna till er
sättningsskyldighet utan en gradering med »förlust» som uttryck för det
starkaste ingreppet i den skadelidandes rätt och »intrång» för det svagaste.
Några skäl att i de fall, som vore avsedda att regleras av 14 kap. 5 a §, be
gränsa ersättningsskyldigheten snävare än i 9 kap. förelåge ej. Då åker och
äng in. m. även genom den tillfälliga användningen kunde bli obrukbara
för framtiden, borde det vara anledning att även i dessa fall tillämpa regler
na i 9 kap. 48 § om 50 procent förhöjning av ersättningen. Förhöjningen tor
de även bidraga till att avhålla företagaren från att utan tvingande skäl ta
ga mera värdefull mark i anspråk. Medgivande att tillfälligt taga mark i
anspråk borde ej lämnas av länsstyrelse utan av vederbörande vattendom
stol. Tillståndet borde endast lämnas i redan anhängiga mål, ej särskilt.
80
Kungl. Maj:ts proposition nr 52.
Riksförbundet landsbygdens folk anser i likhet med kammarkollegiet, att
sökanden borde förpliktas återställa i anspråk tagen mark i sitt ursprung
liga skick, därest ej annan frivillig uppgörelse träffades med markägaren.
Advokatsamfundets styrelse avstyrker helt den föreslagna tvångsrätten,
som enligt styrelsens mening kunde ha mycket vittgående verkningar och
mycket kännbart ingripa i markägarens intressen. Fastigheten kunde bli
helt förändrad under en mångårig byggnadstid. Större delen av eu mindre
fastighet kunde komma att tagas i anspråk, och förutsättningarna för fas
tighetens brukande för långa tider förändras. Även andra olägenheter av
skilda slag kunde uppstå, t. ex. genom att bostäder, matserveringar och nö-
jeslokaler för flera hundra arbetare uppfördes kanske alldeles intill fastig
hetsägarens hemvist. Styrelsen tillägger att, därest förslaget skulle genom
föras, ordningen för ersättningens fastställande borde förenklas. Ersätt
ningen borde sålunda icke i vissa fall bestämmas av vattendomstolen och i
andra av allmän domstol. Samma regler borde gälla antingen länsstyrelsen,
vattendomstolen eller synemännen lämnade tillstånd till ianspråktagandet.
Det mest ändamålsenliga vore, att vattendomstolen i samtliga fall fastställ
de ersättningen.
Departementschefen. De sakkunniga ha för att underlätta genomförandet
främst av vattenkraft- och vattenregleringsföretag förordat vissa ändringar
i 2 kap. 14 och 16 §§ ävensom upptagande av ett särskilt stadgande om rätt
att tillfälligt taga mark i anspråk under byggnadstid.
Förslaget till ändrad lydelse av 2 kap. 14 § har till ändamål att upphäva
den begränsning som innefattas i uttrycket »i eller vid vattendrag». Genom
borttagande av detta uttryck skapas möjlighet att tvångsvis taga i anspråk
mark, som erfordras exempelvis för fiskuppfödningsdammar, och tvekan om
lagrummets tillämplighet i vissa andra avseenden undanröjes. Förslaget har
ej rönt några gensagor vid remissbehandlingen och jag anser mig för egen
del böra biträda detsamma.
Vad angår 2 kap. 16 § innebär förslaget en utvidgning i två avseenden. För
det första utsträckas de ändamål, för vilka den i lagrummet stadgade tvångs
rätten må tagas i anspråk, till att omfatta även annan byggnad i vatten än
vattenkraftstation, varjämte mark får tagas i anspråk ej blott för själva
byggnaden utan jämväl för därmed förenade anläggningar (maskinistbostad
o. dyl.). För det andra skall enligt förslaget sådant område som är avsett
att ingå i strömfallsfastighet få lösas med äganderätt, vilket icke för när
varande tillätes.
I likhet med kammarkollegiet är jag tveksam rörande lämpligheten av att
utvidga tvångsrätten till utmål till att gälla allt byggande i vatten. Den en
ligt 2 kap. 14 § första stycket medgivna rätten att tvångsvis taga mark i
anspråk till utmål i en mera begränsad bemärkelse (damm, vall eller väg
eller ledning för vattnet) är inskränkt till företag för tillgodogörande av vat
ten. Innebörden av begreppet tillgodogörande av vatten är måhända i detta
sammanhang något oklar. I praxis lärer ej ha rått någon tvekan om att be-
Kungl. Maj.ts proposition nr 5:2,
81
stäniinelsea (enligt hänvisningarna i 3 kap. 2 och 26 §§) är tillämplig å vat
tenreglering, ehuru dylikt företag väl ej avser tillgodogörande av vatten i
egentlig mening. Genom den angivna begränsningen uteslutas emellertid
från tvångsx-ätten sådana fall, då mark behöver tagas i anspråk till land
fäste för brobyggnad o. dyl. En motsvarande begränsning torde böra ske
vid den föreslagna utvidgningen av tvångsrätten enligt 2 kap. 16 §, så att
denna alltså förklaras skola gälla allenast byggnad för vattnets tillgodo
görande. Det är uppenbarligen icke avsikten att tvångsrätten skall omfatta
mark som erfordras för sådan industriell anläggning, där vattenkraften eller
vattnet avses skola utnyttjas. Att den föreslagna lagtexten skulle kunna
vålla tvekan i detta avseende synes mig ej behöva befaras.
I ett till chefen för kommunikationsdepartementet i september 1951 avgi
vet betänkande ha 1946 års vatten- och avloppssakkunniga framlagt förslag
bl. a. till lag om vatten- och avloppsanläggningar. Vid ett genomförande av
detta lagförslag kommer den ifrågavarande ändringen i 2 kap. 16 § vatten
lagen att bli betydelselös såvitt angår utmål för ytvattentäkt.1 Då det för
närvarande är ovisst vid vilken tidpunkt och i vilken form det av nämnda
sakkunniga framlagda förslaget kommer ätt genomföras, har jag dock icke
vidtagit någon jämkning i fråga om tillämpligheten i berörda avseende av
den nu förordade utvidgningen av 2 kap. 16 §.
De skäl som de sakkunniga anfört för att utmål för vattenkraftstation
bör kunna lösas med äganderätt synas mig övertygande. Jag biträder så
lunda förslaget i denna del.
Vad angår rätt att tillfälligt taga annans mark i anspråk under bygg
nadstid ha de sakkunniga föreslagit införande av eu särskild bestämmelse
i 14 kap., enligt vilken sådan rätt, efter det tillstånd till ett företag lämnats
av vattendomstol, finge medgivas av länsstyrelse. Även vattendomstol resp.
synemän skulle emellertid enligt förslaget kunna lämna sådant medgivande,
när begäran därom framställdes i ansökningsmålet eller vid syneförrätt-
ningen.
Möjligheten att tillfälligt taga mark i anspråk för arbetarbostäder in. m.
är en nödvändig betingelse för genomförandet av arbetet på en vattenbygg
nad av större omfattning. Det synes cj tillfredsställande att företagaren all
tid skall vara hänvisad till att träffa frivillig överenskommelse med veder
börande markägare. Jag finner mig därför böra tillstyrka att ett stadgande
i ämnet upptages i vattenlagen. Rent principiellt kan det synas riktigt att
ett dylikt stadgande om temporärt utnyttjande av annans mark placeras i
14 kap. och utformas efter mönster av 5 § i nämnda kap. Emellertid kan
ett sådant utnyttjande innebära betydande intrång och medföra stora eko
nomiska konsekvenser. Jag anser därför lämpligare, att den erforderliga
lagregleringen sker genom en utvidgning av tvångsrätten enligt 2 kap. 14
så att den kommer att omfatta intrång även av denna mera tillfälliga karak
tär. Härigenom kommer frågan om utövande av tvångsrätten och villkoren
därför alltid att prövas av vattendomstol; som regel lärer frågan bli aktuell
redan i samband med vattendomstolens prövning av ansökningen angående
1 .Jir SOU 1951: 26 s. 257.
(i Hihang till riksdagens protokoll I!)ä2. I smnl. A'r ö‘Z.
82
Kungl. Maj.ts proposition nr 52.
tillstånd till vederbörande företag och kan då prövas av vattendomstolen i
samband därmed. Vidare blir det av kammarkollegiet uttalade önskemålet
om vissa uttryckliga begränsningar beträffande tvångsrättens utövning i
huvudsak tillgodosett. Sålunda kommer föreskriften i 2 kap. 17 §, att tomt
plats, trädgård eller park ej må tagas i anspråk där det utan synnerlig
olägenhet kan undvikas, att bli tillämplig. Det kan ej anses erforderligt att
i detta hänseende införa mera restriktiva bestämmelser än som gälla för sta
digvarande ianspråktagande av annans mark. Vad angår önskemålet, alt
föreskrift måtte meddelas angående skyldighet för företagaren att återställa
marken i samma skick som det vari den övertogs, är det tydligt att dom
stolen har att med beaktande av omständigheterna pröva i vilken omfatt
ning åtgärder som kunna medföra ett bestående intrång må medgivas. Be
träffande ersättning bli reglerna i 9 kap. tillämpliga.
Kammarkollegiet har även ifrågasatt, huruvida icke föreskriften om för
höjning av ersättningen utöver fulla värdet (9 kap. 48 §) borde göras till
lämplig i fall då mark tillfälligt tages i anspråk för nu ifrågavarande ända
mål. Vattenrättsdomaren i Norrbygdens vattendomstol och länsstyrelsen i
Jämtlands län ha framfört det önskemålet att förhöjningsregeln över hu
vud borde gälla intrång enligt 2 kap. 14 § första stycket. Såsom anmärkts
i samband med översikten av gällande rätt var förhöjningsregeln i vatten
lagens ursprungliga lydelse tillämplig å intrång enligt 2 kap. 14 § första
stycket, i vilket avseende dock ändring vidtogs i samband med torrlägg-
ningslagstiftningens genomförande år 1920. Jag anser mig ej nu kunna upp
taga frågan om en återgång till vattenlagens ursprungliga ståndpunkt.
På grund av det anförda har jag upptagit 2 kap. 14 § första stycket i änd
rad lydelse enligt de sakkunnigas förslag med det tillägg, att mark må till
fälligt tagas i anspråk jämväl för arbetarbostäder eller andra byggnader,
väg, upplagsplats, arbetsmaskiner eller dylikt. 7 kap. 40 § första stycket
har omarbetats så att det erhållit en mot 2 kap. 14 § första stycket sva
rande avfattning. Beträffande företag enligt 5, 6 och 8 kap. samt företag
för utnyttjande av grundvatten synas några olägenheter vid tillämpningen
av gällande rätt ej ha försports, varför motsvarande ändringar i dessa kap.
icke äro påkallade.
Talan, som enligt den nya lydelsen av 2 kap. 14 § första stycket utan
samband med ansökningsmål väckes om rätt att tillfälligt taga mark i an
språk, skall behandlas såsom stämningsmål (11 kap. 17 § 29).
I överensstämmelse med det anförda har vidare 2 kap. 16 § givits ändrad
avfattning. Ett med den nya lydelsen av 2 kap. 16 § första stycket överens
stämmande stadgande har såsom föreslagits av de sakkunniga upptagits så
som ett nytt andra stycke i 7 kap. 40 §. Konsekvensen synes fordra, att er
sättning för intrång enligt detta nya stadgande utgår med förhöjning, var
för en jämkning i detta syfte vidtagits i 9 kap. 48 §.
Ill kap. 17 § 29 har vidtagits en mindre jämkning, så att bestämmelsen
kommer att täcka även det fall då utmål enligt 2 kap. 16 § löses med ägande
rätt.
Kungl. Maj.ts proposition nr 52
.
83
III. Förberedande av vissa företag- enlig-t vattenlagen
in. in.
Gällande bestämmelser. Sedan en ansökan inkommit till vattendomstolen, är den första åtgärd vattenrättsdomaren har att vidtaga — efter eventuellt föreläggande om komplettering av ansökningshandlingarna — att utfärda kungörelse om ansökningen. Bestämmelser härom finnas i 11 kap. 32 § vattenlagen. Kungörelsen skall innehålla uppgift om de fastigheter som be röras av ansökningen, om aktförvarare hos vilken parterna kunna taga del av handlingarna i målet, om sättet för kallelser och andra meddelanden till parterna samt om den tid inom vilken erinringar mot ansökningen skola avgivas. Det är icke nödvändigt att alla fastigheter namngivas i kungörelsen, utan de kunna utmärkas med gemensam geografisk eller annan beteckning, om det kan ske på oförtydbart sätt. Är det sökandens avsikt att tillgodogöra sig annan tillhörig vattenkraft, skall särskild uppgift därom lämnas. Kun görelsen skall enligt 11 kap. 33 § för uppläsande i kyrkan avsändas till pas torsämbetet i den eller de församlingar, där fastigheter som oinförmälas i kungörelsen äro belägna, samt offentliggöras i en eller flera av ortens tid ningar och i regel även i allmänna tidningarna. Vidare skall personlig un derrättelse översändas till ägare av de berörda fastigheterna och kända nytt- janderättshavare.
Om fastighet som beröres av ansökningen tillhör eller nyttjas av kronan eller allmän anstalt, skall enligt 11 kap. 34 § underrättelse om kungörelsens innehåll översändas till länsstyrelsen i det län där fastigheten är belägen. Länsstyrelsen har då att förordna ombud till bevakande av kronans eller anstaltens rätt eller, där sådant bevakande tillkommer annan myndighet, överlämna underrättelsen till denna.
I regel skall även, enligt vad som stadgas i 11 kap. 35 § 1 inom., ett exem plar av ansökningshandlingarna jämte kungörelsen översändas till kam markollegiet. Kollegiets uppgift är att, där det prövas nödigt, föra talan för tillgodoseende av de allmänna intressen, som kunna vara i fråga. Allmänt ombud, som för sådan talan, åligger att på begäran tillhandagå dem, vilkas rätt beröres i saken, med kostnadsfria råd angående bevakande av deras rätt. För den händelse någon part anser att på grund av företagets omfatt ning eller eljest sådant åliggande bör uppdragas åt annan än allmänt ombud, skall han göra anmälan därom hos länsstyrelsen i det län, inom vilket det företag eller den åtgärd ansökningen avser huvudsakligen skall verkställas. Länsstyrelsen kan då, där så prövas erforderligt för tillvaratagande av sak ägarnas rätt, förordna särskild person att på sätt ovan nämnts biträda dem.
Även fiskeristyrelsen skall, enligt It kaj). 36 §, i regel erhålla ett exemplar av ansökningshandlingarna och kungörelsen. Om fiskeristyrelsen vid gransk ning av handlingarna finner uppenbart att fiskens upp- och nedgång eller eljest fiskeriintresse icke kan röna inverkan av företaget, skall meddelande
Kungl. Maj:ts proposition nr ö~.
härom lämnas vattenrättsdomaren. I annat fall skall styrelsen förordna fis- keritjänsteman att avgiva yttrande, huruvida fiskerinäring av betydenhet kan genom företaget lida väsentligt förfång, samt vilka särskilda åtgärder, utöver vad sökanden föreslagit, som kunna erfordras till skydd för fisket. Finner den förordnade att yttrande icke kan avgivas utan undersökning å platsen, skall han göra anmälan därom hos vattenrättsdomaren. Denne har då att uppdraga åt den av fiskeristyrelsen förordnade eller annan av styrel sen föreslagen fiskeritjänsteman att åt vattendomstolen verkställa undersök ning och avgiva utlåtande enligt de närmare bestämmelser som i 11 kap. 45 § meddelas angående sakkunnigundersökning i vattenmål.
Beträffande rättegångskostnader i ansökningsmål innehåller It kap. 65 § regler, vilka avvika från vad som i detta hänseende gäller för vanliga tviste mål. Huvudregeln, vilken är tillämplig' såväl i mål om byggande i vatten i allmänhet som i regleringsmål, är att sökanden, även om hans talan bi- falles, är skyldig att gottgöra motpart sådana kostnader som varit nödiga för tillvaratagande av hans rätt. Svarandepart, som genom vårdslös eller otillbörlig processföring föranlett uppskov i målet eller eljest vållat kostnad, är dock skyldig att gottgöra sökanden de utgifter som därigenom åsamkats denne.
De sakkunniga. I förevarande avsnitt av promemorian den 12 september 1947 ha de sakkunniga till behandling upptagit en framställning av kam markollegiet den 12 juni 1946 angående åtgärder för förbättring av den rättshjälp åt sakägare i vattenmål som allmänna ombudet har att lämna i dylika mål. De sakkunniga ha uttalat den meningen, att en utvidgning av kammarkollegiets rättshjälp åt enskilda parter icke på något ändamålsenligt sätt tillgodosåge föreliggande behov. Det vore knappast sannolikt, att man på den vägen kunde giva sakägarna någon verklig hjälp, bl. a. enär ett centralt ämbetsverk svårligen kunde ha den ortskännedom, som erfordrades för att saken skulle från början läggas upp på rätt sätt utan onödiga omständig heter.
De sakkunniga ha emellertid i samband härmed uppmärksammat frågan om sättet för förberedelse av ansökan hos vattendomstol. De framhålla att vattenbyggnadsföretagen, icke minst regleringsmålen, vore av den betyden het, att tvekan kunde råda om lämpligheten av att de — såsom nu regel mässigt skedde — förbereddes av företagaren praktiskt taget helt på egen hand. Då ett regleringsföretag kunde ha avsevärda verkningar ej blott för enskilda sakägare utan även för många allmänna intressen, såsom för väg frågor^ i orten, skolväsendet, jordbrukets utvecklingsmöjligheter, fisket, turistväsendet och den allmänna trevnaden för befolkningen, vore det av stort intresse för de myndigheter och organ som hade ansvaret för utvecklingen inom orten att få göra .sig hörda i tid. Med den ordning som nu tillämpades kunde sökanden ha fattat ståndpunkt utan att någon kontakt uppnåtts med det allmännas representanter. Det torde vara lättare att uppnå jämkningar mellan olika intressenter, om olika synpunkter finge brytas mot varandra,
Kungl. Maj.ts proposition nr 52.
85
innan ett företag redan i detalj vore planerat. De sakkunniga framhålla särskilt, att det måste betecknas som ett missförhållande, att företagaren kunde på egen hand planera förändringar av rådande naturförhållanden av högst ingripande beskaffenhet utan att ens länsstyrelsen skulle underrättas. Vidare vore önskvärt, att även de kommunala organen kunde så tidigt som möjligt få reda på vad som vore på färde. Den brist som sålunda förelåge borde enligt de sakkunnigas mening i görlig mån botas. De sakkunniga påpeka emellertid, att varken länsstyrelserna eller de kommunala organen hade några experter för vattenmål och att det därför kunde bli svårt för dem att följa och bilda sig ett omdöme om större planerade företag. Det borde därför finnas möjlighet för länsstyrelsen att förordna ombud — advokat eller tekniker eller eventuellt bådadera — som finge till uppgift att vara kontaktman mellan företagaren å ena samt länsstyrelsen liksom de kommu nala organen och allmänheten å andra sidan. Kontaktmannen borde före trädesvis verka för att missförstånd undanröjdes och att det hela i tid lades på rätt bog. Av vikt vore att detta förberedande samarbete icke förlorade sig i diskussion om detaljer. Vad som åsyftades vore att företagarens mot parter skulle kunna förbereda sig i tid, så att det hela löpte smidigare, ej att proceduren skulle bli tyngre.
I enlighet med de anförda synpunkterna, vilka närmare utvecklas av de sakkunniga, föreslås vissa föreskrifter rörande förberedelse av ansökan hos vattendomstol. Den grundläggande bestämmelsen härom upptages i de sakkunnigas förslag såsom ett till 11 kap. 27 § vattenlagen fogat nytt mo ment. Det föreslagna nya momentet innehåller i ett första stycke att, innan ansökan som avser företag av betydande omfattning eller ingripande beskaf fenhet ingives till vattendomstolen, ärendet skall med avseende å företagets verkningar ur allmän synpunkt vara förberett i enlighet med bestämmelser som Kungl. Maj :t meddelar. I ett andra stycke föreskrives, att Kungl. Maj :t äger stadga skyldighet att gälda kostnad som i samband med förberedande av ärende, som nyss sagts, åsamkas det allmänna. Därjämte föreslå de sak kunniga eu ändring i 11 kap. 35 § 1 inom. vattenlagen av innebörd, att länsstyrelsen skall äga rätt att av eget initiativ förordna biträde, som där sägs, åt sakägare.
Närmare föreskrifter angående förberedande åtgärder böra enligt försla get utfärdas i form av en särskild tillämpningskungörelse. Vid promemo rian har fogats ett utkast till dylik kungörelse, vilket innehåller i huvudsak följande.
Enligt utkastet äger kungörelsen tillämpning med avseende å kraftverk, som är avsett att giva eu generatorseffekt av minst 2 500 kilovoltampére, och vattenreglering, om vattenmagasinet är avsett alt rymma minst 100 miljoner kubikmeter, ävensom annat företag i vatten av betydande omfatt ning eller ingripande beskaffenhet. Innan undersökningar för utrönande av företagets verkningar äga rum i vattenområdet eller på angränsande mark och såvitt möjligt i god tid därförut, skall företagaren underrätta länssty relsen i det län, inom vilket företaget huvudsakligen skall verkställas, samt därvid lämna de upplysningar om företaget, som då äro tillgängliga för ho
Knngl. Maj.ts proposition nr Ö2.
nom. Länsstyrelsen äger, om den finner skäl därtill, utsätta sammanträde för samråd med företagaren beträffande företagets verkningar ur allmän synpunkt. Om del med hänsyn till företagets beskaffenhet finnes ändamåls enligt ur allmän synpunkt, äger länsstyrelsen utse lämpligt ombud att följa den fortsatta handläggningen av företaget. Ombudet har till åliggande att hålla förbindelse med företagaren, att bilda sig en uppfattning om företa gets verkningar ur allmän synpunkt, att underrätta och samråda med kom munala organ om företaget och dess verkningar, att på lämpligt sätt giva ortsbefolkningen tillfälle att sammanträffa med ombudet och motverka, att befolkningen i ovisshet om företagets verkningar eller eljest i anledning därav vidtager förhastade åtgärder samt att lämna ortsbefolkningen upplys ningar, hur den kan tillvarataga sina intressen. Ombudet skall i förekom mande' fall träda i förbindelse med advokatfiskalen i kammarkollegiet även som i fråga om fisket samråda med vederbörande fiskerimyndigheter. Före tagaren är skyldig att fortlöpande lämna ombudet eller länsstyrelsen de upplysningar, som erfordras för bedömande av företagets huvudsakliga verkningar. Företagaren bör ej förvärva fastigheter, som skadas, eller el jest ingå på uppgörelser, som avse att reglera skador å mark, fiske eller liknande, utan att ombudet eller länsstyrelsen på förhand underrättats. Då företaget kan inverka menligt på fiske av någon betydenhet, skall företa garen utan uppskov underrätta vederbörande fiskerimyndigheter, som efter samråd med vattenrättsdomaren ha att föranstalta om den utredning, som finnes erforderlig ur fiskesynpunkt. Ersättning till ombudet jämte ko,stnad för förberedande utredning rörande fisket skall bestridas av allmänna me del men i den mån det finnes skäligt återgäldas av företagaren. I ansökan till vattendomstolen skall sammanfattningsvis angivas vad som under ären dets förberedelse förekommit från sökandens sida i anledning av före skrifterna i kungörelsen.
Beträffande den föreslagna bestämmelsen angående underrättelse till om budet eller länsstyrelsen före träffandet av uppgörelser anmärka de sak kunniga, att syftet därmed vore att främja en jämn och rättvis behandling av sakägarna vid uppgörelser.
De sakkunnigas förslag är icke enhälligt. Avvikande meningar ha så lunda anmälts dels av herrar Berggren och Riben gemensamt dels ock av herrar Kleman och Rusck, likadeles gemensamt.
Herrar Berggren och Riben förklara, att de av majoritetens förslag en dast kunnat biträda förslaget om utvidgning av länsstyrelsens befogenhet enligt 11 kap. 35 § vattenlagen att utse särskild person, som skall tillhanda- gå sakägarna med kostnadsfria råd angående bevakandet av deras rätt. Tillika anmärkes, att i samband med denna ändring föreskriften i samma paragraf om skyldighet för allmänt ombud att på angivet sätt tillhandagå sakägarna utan olägenhet borde kunna upphävas. Härjämte förordas, att i 11 kap. 32 § vattenlagen upptages föreskrift om att kungörelse, som utfär das enligt denna paragraf, skall innehålla upplysning om vad som en ligt 65 § samma kap. gäller beträffande sakägares rätt till ersättning för kostnader å målet samt att i 14 kap. vattenlagen upptages ett stadgande av innehåll, att vattenrättsdomaren på begäran av den, som vill utföra ett företag enligt nämnda lag, redan innan ansökan om tillstånd till företaget
87
ingivits äger förordna sakkunniga att på företagarens bekostnad verkställa erforderliga undersökningar.
I det särskilda yttrande, vari herrar Berggren och Riben utvecklat sill ståndpunkt, förklara de sig i princip vara av den uppfattningen, att det vore av stort värde om redan på planeringsstadiet samråd ägde rum mel lan företagaren samt de myndigheter och organ som representerade av före taget berörda allmänna intressen. Emellertid syntes ej oväsentliga olägen heter vara förenade med majoritetens förslag. Om detta förslag genomför des, skulle det betyda, att en ny instans tillskapades för förberedande be handling av ärendena, en behandling som med all säkerhet icke — såsom förslagsställarna avsett -- skulle kunna begränsas till frågorna, huruvida företaget borde komma till stånd och huru det i så fall med hänsyn till motstående allmänna intressen i stora drag borde utformas. Utan tvivel skulle redan under denna förberedande behandling framdragas en mängd frågor angående skador och intrång, som förorsakades enskilda sakägare. Det samråd, som redan på planeringsstadiet borde äga rum mellan företa garen och vederbörande myndigheter och organ, borde ske i fria former och utan förmedling av sådant ombud som länsstyrelsen enligt majorite tens förslag skulle äga förordna. Några författningsbestämmelser i ämnet syntes icke erforderliga. Det skulle sannolikt vara tillräckligt, att vattenfalls styrelsen och de enskilda kraftföretagarna — de senare genom svenska vat tenkraftföreningen, till vilken åtminstone alla större företagare på området vore anslutna — av Kungl. Maj :t uppmanades att vid planeringen av mera omfattande företag samråda med de myndigheter och organ, som represen terade av företaget berörda allmänna intressen. Därest det skulle anses lämp ligt, att önskemålet om ett dylikt samråd komme till uttryck i lagstiftning en, borde det i allt fall vara tillfyllest att i 11 kap. vattenlagen intaga en föreskrift om att i ansökan om tillstånd till företag av större omfattning .skulle lämnas en redogörelse för de åtgärder sökanden vidtagit för att läm na vederbörande myndigheter och organ tillfälle att under ansökningens förberedande taga del av planerna och framföra önskemål med hänsyn til! företagets verkningar ur allmän synpunkt.
Beträffande förslaget om tillägg till 14 kap. vattenlagen anföra herrar Berggren och Riben, att det — såsom jämväl majoriteten ansett — vore önskvärt att fiskeundersökningar igångsattes på ett så tidigt stadium som möjligt. I praktiken förekomme också numera på detta område ett nära samarbete mellan fiskerimyndigheterna och kraftföretagarna. Det syntes lämpligt att vattenrättsdomaren finge befogenhet att på begäran av den. som ville utföra ett företag enligt vattenlagen, redan innan ansökan rö rande företaget ingivits till vattendomstolen förordna sakkunniga att på företagarens bekostnad verkställa sådana undersökningar, som kunde er fordras för bedömande av företagets verkningar och vilka åtgärder som borde vidtagas för att motverka skada därav. Befogenheten borde dock icke inskränkas till att avse frågor angående fiske. Även undersökningar i andra frågor, t. ex. rörande isförhållanden eller virkesavläggning, måste ofta på
Kungl. Maj.ts proposition nr 52.
börjas avsevärd tid innan ansökan ingåves, om eu tillfredsställande utred ning skulle kunna åstadkommas utan att målets avgörande fördröjdes.
I det av herrar lileman och Rusck avgivna särskilda yttrandet uttalas den meningen, att den i utkastet till tillämpningskungörelse intagna be stämmelsen om att företagaren ej borde förvärva fastigheter eller eljest ingå på uppgörelser utan alt utsett ombud eller länsstyrelsen underrättats borde utgå.
Yttrandena. Det av de sakkunnigas majoritet framlagda förslaget har till styrkts eller lämnats utan erinran av länsstyrelserna i Kopparbergs, Väster bottens och Kronobergs lön. styrelsen för svenska landskommunernas för bund, Indals älvs, Ljunga älvs och Gimåns flottningsföreningar, handels kammaren i Gävle samt föreningsnämnden i Ångermanland. För en lösning efter de i majoritetsförslaget angivna riktlinjerna men med ändrings- och tilläggsförslag på olika punkter uttala sig vidare vattenöverdomstolen,1 vattenrättsdomaren i Norrbygdens vattendomstol, lantbraksstyrelsen, riksantik varieämbetet, riksförbundet landsbygdens folk och eu fiskeriintendent. Ext ra vattenrättsdomaren i Norrbygdens vattendomstol samt länsstyrelsen i
Gävleborgs län biträda jämväl majoritetsförslaget men med den ändring som förordats av herrar Kleman och Rusck.
Såsom en förtjänst hos majoritetsförslaget framhålles hl. a., alt det inne- bure att sökanden i regel redan vid ansökningens ingivande till vattendom stolen skulle kunna framlägga en någorlunda fullständig utredning om före tagets förhållande till allmänna intressen och alt det alltså borde vara ägnat att skapa förutsättningar för en snabbare behandling av vattenmålet; fram för allt komme bedömandet av frågan om företagets tillåtlighet att under lättas. Lantbruksstyrelsen påpekar särskilt den stora betydelsen av förbe redande åtgärder såvitt angår ett företags verkningar å fisket. I flera remiss yttranden, bl. a. det av extra vattenrättsdomaren i Norrbygdens vattendom stol avgivna, betonas såsom eu viktig förutsättning för att förfarandet skulle medföra önskad nytta att man lyckades finna kontaktmän med kvalifika tioner och intresse för uppgiften. Vattenöverdomstolen anser att närmare bestämmelser om förberedelsen ej borde meddelas i administrativ ordning utan upptagas i vattenlagen.
Till det av herrar Berggren och Riben framförda förslaget ansluta sig i princip vattcnrätlsdomarna i Österbygdens, Söderbygdens och Västerbygdens vattendomstolar, samtliga vattenrättsingenjörer, vattenfallsstyrelsen, läns styrelserna i 1 ärmlands, Västernorrlands och Norrbottens län, några fiskeriintendenter, Västernorrlands läns hushållningssällskaps fiskevårdsnämnd, svenska vattenkraftföreningen samt advokatsamfundets styrelse. En i det stora hela med herrar Berggrens och Ribens förslag överensstämmande ståndpunkt deklareras även av kammarkollegiet och länsstyrelsen i Jämt lands län.
De synpunkter på frågan som framkomma i de i nästföregående stycke
1 Vattenöverdomstolens yttrande i denna del är ej enhälligt. Ledamoten av vattenöverdom stolen t. f. kammarrådet P. Gavelius har beträffande frågan om ett särskilt förberedande förfa rande åberopat den mening som kommit till uttryck i kammarkollegiets yttrande.
Kungl. Maj:ts proposition nr 52.
Kungl. Maj.ts proposition nr 52.
SO
angivna remissvaren överensstämma i huvudsak med vad som anförts i her rar Berggrens och Ribens särskilda yttrande. På flera håll understrykas de svårigheter som måste uppstå att finna för uppdraget såsom kontaktmän lämpliga personer. Vidare uttalas farhågor för att den vinst i tid, som en tillämpning av deldomsförfarandet kunde medföra, till stor del kunde gå förlorad genom ett komplicerat förberedelseförfarande. I några yttranden framkommer den uppfattningen, att länsstyrelsen borde beredas en mera framträdande plats på det förberedande stadiet än som avsetts i herrar Berggrens och Ribens förslag. Beträffande behovet av skrivna rättsregler i ämnet komma skilda meningar till uttryck; de förslag som framläggas in skränka sig dock i huvudsak till ett summariskt stadgande om visst förbe redande samarbete mellan företagaren och representanter för berörda in tressen.
Svenska vattenkraftföreningen förklarar att därest det skulle anses erfor derligt att, såsom ifrågasatts av herrar Berggren och Riben, Kungl. Maj :t uppmanade vattenfallsstyrelsen och de enskilda kraftföretagarna att vid pla neringen av mera omfattande företag samråda med de myndigheter och or gan, som representerade av företaget berörda allmänna intressen, vore för eningen beredd att förmedla en uppmaning av ifrågavarande slag till veder börande kommunala och privata kraftverksföretag.
Det av sakkunnigmajoriteten framlagda kungörelseutkastet har i ett fler tal yttranden underkastats detalj granskning med erinringar på vissa punk ter. Vad beträffar frågan om tillämplighetsområdet för förberedelseför farandet framkommer från vissa håll kritik mot den avgränsning som gjorts i kungörelseutkastet. Sålunda framhålles att kungörelsen enligt ut kastet skulle bli tillämplig på jämförelsevis små kraftverk men endast gälla relativt omfattande vattenregleringar, i samband varmed även påpekas att ett företags inverkan ej stode i någon bestämd relation till dess storlek.
Vattenöverdomstolen och riksförbundet landsbygdens folk fästa uppmärk samheten på att samverkan i ett vattensystem mellan olika företag — även om delföretagen sedda var för sig medförde begränsade skadeverk ningar — i sin helhet kunde leda till att vattenförhållandena bleve radi kalt förändrade utmed hela vattendraget till men för bygdens närings liv. — I fråga om tidpunkten för igångsättande av de förberedande åtgär derna uttala vattenrättsingenjörerna Hartzell, Berndtsson och Nilsson — med instämmande av vattenrättsdomarna i Österbygdens och Söderbyg dens vattendomstolar - att det, med hänsyn till det omfattande och mång skiftande arbete som vore förknippat med planläggningen av större vat tenkraft- och vattenregleringsföretag, framstode såsom olämpligt att på ett alltför tidigt stadium inkoppla utomstående. Det kunde vålla avsevärda olägenheter icke blott för företagaren utan även — och icke minst — för det allmänna och för enskilda strandägare, vilka sistnämnda kunde få eu alldeles skev uppfattning om vad som kunde komma att bli det slutliga re sultatet. Många exempel funnes på att företag, som planerats i början av detta sekel, först nu i mitten av 1900-tälet blivit genomförda och då efter all planerna omarbetats flera gånger. Det vore ur allas synpunkt lämp
90
Kungl. Maj.ts proposition nr 52.
ligast, om samarbetet med motstående intressen inleddes först sedan före
tagaren bestämt sig för att verkligen utföra företaget. — Beträffande frå
gan om förberedande undersökningar genom sakkunniga framhålla vatten-
överdomstolen och kammarkollegiet vikten av att sakägarna beredas till
fälle att yttra sig över omfattningen och planläggningen av dyiik under
sökning och valet av sakkunnig. Vattenöverdomstolen åberopar i detta sam
manhang stadgandet i 40 kap. 3 § rättegångsbalken. Riksantikvarieämbetet
hemställer, att företagare måtte åläggas att vid företagets planering under
rätta ämbetet om företagets art och omfattning i så god tid, att ämbetet,
därest en undersökning ur fornvårdssynpunkt skulle befinnas nödvändig,
kunde utföra denna, innan företaget igångsattes.
I samband med kungörelseutkastets bestämmelse om underrättelse till
ombud eller länsstyrelse före träffandet av uppgörelser upptages i ett par
yttranden frågan om vattendomstolens prövning av ingångna avtal. Vatten-
rättsdomaren i Norrbygdens vattendomstol framhåller bl. a., att en sökande
kunde ha intresse av att förvärva fastigheter för att komma i ett bättre
läge vid prövningen av tillåtlighetsfrågan; enligt 2 kap. 3 § skulle näm
ligen skada å sökandens egna fastigheter inräknas i byggnadskostnaden,
medan skada å annans egendom vid jämförelsen mellan nyttan och skadan
skulle fördubblas eller tredubblas. Det kunde ifrågasättas, om icke en sö
kandes möjligheter att förvärva fastigheter som skulle skadas genom före
taget borde fullt effektivt begränsas. Att uppgörelser angående skador å
mark, fiske eller liknande på förhand konnne till stånd syntes enligt er
farenheterna vid Norrbygdens vattendomstol icke vara tillrådligt, med
mindre i avtalet intoges såsom villkor att vattendomstolen skulle äga fri
het att pröva avtalets skälighet och därvid göra den jämkning av avtalet
som funnes böra ske. Frågan om skäligheten av ingångna avtal om skade
ersättning hade under senare år i ökad omfattning blivit föremål för tvister.
Tendenser hade framträtt dels att vid uppgörelserna använda av sökan
departerna tillhandahållna tryckta formulär dels ock alt ordalydelsen i av
talen ofta av sökandena åberopades till vinnande av befrielse från ansva
righet för skador, som enligt den skadelidande varit oförutsedda eller för
anledda av en utökning av företaget, som icke varit aktuell vid avtalet.
Vattenöverdomstolen föreslår att i It kap. 60 § vattenlagen måtte intagas
bestämmelser av innehåll att, om avtal som företagare och skadelidande
med avseende antingen å förestående företag eller å framtida verkningar av
utfört företag träffat om ersättning eller vad därmed äger samband, är
obilligt för den skadelidande, avtalet må på dennes yrkande av vattendom
stolen jämkas, ävensom att sådant klander skall vid talans förlust väckas
senast i mål angående tillstånd till eller godkännande av företaget eller,
såvitt rör oförutsedd skada, senast inom den jämlikt 2 kap. 24 § vatten
lagen bestämda tiden. Till närmare motivering av sitt förslag anför vatten
överdomstolen :
I vattenmål i allmänhet och i ansökningsmål i synnerhet — där det i
fråga om ersättningar normalt gäller att förutse omfattningen av skade
verkningar, som ännu ej uppstått — råder det, åtminstone vidkommande
Kungl. Mnj:ts proposition nr 52.
91
enskilda skador, uppenbarligen i regel ett anmärkningsvärt ojämnt parts- förhållande mellan å ena sidan företagaren och å andra sidan de skadeli dande. Beträffande såväl ekonomisk bärkraft och möjlighet alt med tekniska hjälpmedel i förväg bedöma omfattningen av ett företags skadeverkningar som förmågan att i penningar uppskatta skadas storlek föreligger i de flesta fall sådan överlägsenhet å företagarens sida, att det ligger nära till hands att misstänka att företagare vid uppgörelse om skadeersättningar många gånger — medvetet eller omedvetet kunna draga nytta av skade lidandes oförstånd. Ej sällan intages i skadeuppgörelse klausul enligt vilken den skadelidande förklarar sig godtaga att överenskommen ersättning skall
utgöra full gottgörelse även för sådana skador av företaget, som icke kunnat
förutses. Med de omfattande verkningar, vattenbyggnadsföretag numera allt allmännare medföra, lärer det framstå som ett alltmer påtagligt socialt in tresse att de skadelidande skola erhålla skäliga ersättningar i alla de hän seenden företaget vållar skada. Det måste därför anses angeläget att få till stånd en sådan ordning, att vattendomstol kan på yrkande av den skade lidande jämka obilliga avtal. Att i enlighet med vad gjorts exempelvis i It kap. 29 § giftermålsbalken som jämkningsskäl föreskriva att avtal skall vara »uppenbart» obilligt, torde icke vara erforderligt i vattenmål, där av talen merendels röra skadeformer för vilkas skäliga bedömande vattendom stolen efter ingående undersökningar av de olika skadefallen utarbetat lämp liga normer. Den likformighetsprincip, som skulle befästas av jämkningsre- geln, gör det snarare önskvärt att avtalade ersättningsbelopp skola kunna jämkas även vid relativt små avvikelser från vad vattendomstolen finner motsvara skälig ersättning. Det må anmärkas att vattenlagen i speciella fall redan nu ger vattendomstol förhållandevis vid möjlighet att jämka avtal om ersättningar eller oavsett dylikt avtal utdöma full ersättning (se exempelvis stadganden i 9 kap. 46 § 8 mom. och 73 §).
En allmän jämkningsregel kan förväntas bli till fördel för såväl företa gare som skadelidande. Den synes ägnad att verka avspännande å det na turliga motsatsförhållandet mellan de båda partssidorna. De skadelidande be höva icke hysa betänkligheter ur ersättningssynpunkt mot att på ett tidigt stadium av företagets planering avtalsvis till företagaren upplåta vissa nyt tigheter eller överenskomma om skadereglering i förväg. Såsom de sakkun niga vitsordat, beflita sig regelmässigt företagarna i eget intresse om att vid avtalsuppgörelser med sakägare träffa överenskommelser efter skäliga grun der. Företagarna synas desto mindre kunna resa invändningar mot den före slagna jämkningsregeln, som de därigenom skulle kunna bibehållas vid möjligheten att obehindrat i förväg träffa erforderliga överenskommelser.
Även kammarkollegiet, länsstgrelsen i Jämtlands län och advokatsam fundets styrelse tillråda en utökning av vattendomstols befogenhet att pröva skäligheten av uppgörelser.
Förslaget om sådan ändring av stadgandet i It kap. 35 § 1 mom. vatten lagen, att länsstyrelse får befogenhet att på eget initiativ förordna särskild person att biträda sakägarna, har ej mött några invändningar i yttrandena.
Vattenäverdomstolen och kammarkollegiet behandla det av herrar Berggren och Riben i samband härmed framförda förslaget om upphävande av före skriften i nämda lagruin om skyldighet för allmänt ombud att tillhandagå sakägarna och avstyrka detta förslag. Det framhålles att det allmänna om budets rådgivande verksamhet i vissa fall kunde vara av betydelse och ej torde vara särskilt betungande för ombudet.
92
Kuntjl. Maj.ts proposition nr 52.
För att effektuera tillämpningen av de bestämmelser som komme att
meddelas om förberedande åtgärder samt om befogenhet för länsstyrelse
alt av eget initiativ förordna biträde åt sakägare föreslår vattenöverdomsto-
len sådant tillägg till nyssnämnda stadgande, att vattenrättsdomaren beträf
fande där avsedda ansökningar ålägges skyldighet att översända ett exemplar
av ansökningshandlingarna jämte kungörelsen till vederbörande länssty
relse.
Beträffande den av herrar Berggren och Riben föreslagna ändringen ill
kap. 32 § vattenlagen rörande innehållet i kungörelse uttalar vattenöverdom-
stolen, som finner detta förslag välbetänkt, att upplysningen beträffande
sakägares rätt till rättegångskostnadsersättning borde i tillämpliga fall kom
pletteras med vad enligt 35 § 1 inom. gäller om möjlighet för part att hos
länsstyrelsen göra anmälan om behov av särskilt biträde åt sakägare.
Departementschefen. Det har vid olika tillfällen gjorts gällande, att de
enskilda sakägarna och bygdeintresset intaga en alltför svag ställning i för
hållande till kraftintressets företrädare och icke ha tillräckliga möjligheter
att verkligen utnyttja det skydd i olika avseenden som vattenlagens regler
avse att skänka.J I anslutning härtill ha framkommit önskemål om åtgärder
för en effektivisering av det allmännas biträde åt sakägare i vattenmål. I
likhet med de sakkunniga är jag emellertid av den åsikten, att några större
fördelar knappast stå att vinna genom en utvidgning av den rättshjälp som
ankommer på kammarkollegiet enligt 11 kaj). 35 § vattenlagen. Med den om
fattning som vattenbyggnadsverksamheten för närvarande har skulle härför
förutsättas en mycket betydande personalförstärkning. Det är för övrigt,
såsom de sakkunniga framhålla, icke .sannolikt att ett centralt ämbetsverk
kan med framgång bedriva en verksamhet av detta slag. Det biträde för ut
förande av talan inför vattendomstolen som de enskilda sakägarna äro i
behov av bör tillhandahållas av praktiserande jurister. Kostnaden härför
skall enligt 11 kap. 65 § vattenlagen regelmässigt falla på sökanden. Även
tekniskt biträde kan, om ,så erfordras, av en sakägare anlitas på sökandens
bekostnad. Tydligt är emellertid att kammarkollegiet har en viktig funk
tion såsom samlande instans för bevakande av de allmänna intressen som
beröras i vattenmålen.
Vad beträffar frågan om särskilda åtgärder för en mera grundlig för
beredelse av ansökan till vattendomstol, vilken fråga de sakkunniga i det
ta sammanhang i stället ägnat den .största uppmärksamheten, är det för
visso av stort värde om planeringen av sådana vattenkraft- och vattenregle-
ringsföretag, som i betydande grad ingripa i bygdens förhållanden, äger
rum i samråd och samarbete med ortsmyndigbeter och representanter i
övrigt för de intressen som kunna beröras. Härigenom bli dessa intressen
redan på ett tidigt stadium uppmärksammade, varvid motsättningar kunna
utjämnas och önskemål av olika slag tillgodoses på ett sätt, som måhända 1
1 Jfr andra lagutskottets utlåtande 1947:37, som ligger till grund för riksdagens i inledningen
omnämnda skiivelse 1947:313.
Kungl. Maj:ts proposition nr 52.
93
ej alltid är möjligt, om förhandlingar upptagas först i samband med dom
stolsbehandlingen av företaget. Över huvud taget måste det anses vara
en rimlig tanke att företrädare för intressen, som på ett kännbart sätt be
röras av företaget, beredas tillfälle att innan planerna i detalj utformas
taga del av desamma och göra sin röst hörd. De sakkunnigas majoritet har
i detta syfte föreslagit, att större företag skulle förberedas inför länsstyrel
se, som bl. a. skulle få befogenhet att utse ett särskilt ombud med uppgift
att upprätthålla kontakt mellan företagaren och de intressen som berördes
av företaget ävensom att i övrigt följa förberedelsen av företaget. I ombu
dets uppgifter skulle ingå att på lämpligt sätt motverka att ortsbefolkningen
i ovisshet om företagets verkningar eller eljest i anledning av företaget vid-
toge förhastade åtgärder ävensom att lämna ortsbefolkningen upplysningar
om hur den kunde tillvarataga sina intressen. De erinringar mot förslaget
som, i huvudsak i anslutning till den av herrar Berggren och Riben anmäl
da avvikande meningen, framförts i ett flertal remissutlåtanden, kunna
emellertid enligt min uppfattning icke frånkännas betydelse. Det kan ej
bortses från att, såsom bl. a. framhållits, den föreslagna ordningen i realite
ten innebär, att en ny instans tillskapas i ansökningsförfarandet, varigenom
den redan förut tyngande tillståndsprövningen kan ytterligare kompliceras
med därav följande risker för ökad tidsutdräkt ocli ökade kostnader. Man
torde böra hålla i sikte, att tyngdpunkten vid tillståndsprövningen är och
bör vara ansökningsförfarandet vid vattendomstolen och att de åtgärder var
om här är fråga skola innefatta endast en förberedelse härtill och icke en
självständig procedur.
Jag är sålunda tveksam rörande lämpligheten av att i full utsträckning
genomföra den av sakkunnigmajoriteten föreslagna ordningen, övervägan
de skäl synas tala för att erforderligt samråd lämpligast sker direkt mel
lan företagaren samt vederbörande myndigheter och organisationer. På detta
sätt torde en förberedelse kunna komma till stånd utan tyngande och stela
former. Över huvud taget kan det ifrågasättas om det är erforderligt att
meddela föreskrifter, .som göra här avsedda åtgärder obligatoriska. Åväga
bringandet av samråd med berörda intressen på ett relativt tidigt stadium
ligger oftast i företagarens eget intresse. Det är ur dennes synpunkt föga
önskvärt exempelvis alt en omfattande bebyggelse kommer till stånd inom
ett område som beröres av det planerade företaget. Han kan ju härigenom
i onödan komma all få utbetala betydande .skadeståndsbelopp. Det må även
framhållas att utbyggnaden av den återstående oulbyggda vattenkraften
i vårt land i väsentlig grad kommer att domineras av det allmänna däri
genom att staten äger eu stor del av denna vattenkraft, ett förhållande som
synes ägnat att minska behovet av särskilda lagbud i ämnet. Ivungl. Maj:t
lärer emellertid komma att i fortsättningen ha sin uppmärksamhet riktad
på denna fråga, och om så finnes erforderligt torde böra övervägas att
Kungl. Maj :t, såvitt angår vattenkraft- och vattenregleringsföretag i stat
lig regi, i direktiv till vattenfallsstyrelsen framhåller angelägenheten av
att vid planeringen av mera omfattande förelag samråd äger rum med de
94
Kuiigl. Maj:ts proposition nr
J
2.
myndigheter och andra organ som representera av företaget berörda intres
sen. Vattenkraftföreningen har utfäst sig att förmedla eu dylik erinran till
föreningen tillhörande kommunala och privata kraftverk. Eventuellt böra
även andra myndigheter, som beröras av hithörande frågor, särskilt läns
styrelserna, genom cirkulärskrivelse eller på annat sätt erhålla närmare an
visningar om vilka åtgärder som myndigheten har att vidtaga, då den er
håller kännedom om att omfattande kraftföretag eller vattenregleringar pla
neras. I de nordliga länen, vilka närmast beröras av dessa frågor, ha emel
lertid länsstyrelserna redan utan direktiv från Kungl. Maj:t visat sig kun
na taga värdefulla initiativ för hävdande av de allmänna intressena i sam
band med vattenkrafttillgångarnas tillgodogörande.
Önskvärdheten av att förberedande åtgärder av här avsett slag vidtagas
torde doek höra på något sätt komina till uttryck i vattenlagen. I detta
syfte bör — i överensstämmelse med ett i herrar Berggrens och Ribens
yttrande framfört förslag— i ett tillägg till It kap. 27 § vattenlagen upp
tagas en föreskrift därom alt ansökan till vattendomstolen skall innehålla
uppgift om de åtgärder sökanden må ha vidtagit för att bereda länsstyrel
sen i det län, inom vilket företaget huvudsakligen skall verkställas, samt öv
riga av företaget berörda myndigheter och sammanslutningar tillfälle att
vid planläggningen av företaget framföra önskemål med hänsyn till före
tagets verkningar ur allmän synpunkt ävensom om vad i anledning av
sådana åtgärder förekommit. Meddelandet av dylika upplysningar i ansök
ningshandlingarna blir uppenbarligen av stort värde för sakägarna vid de
ras ställningstagande till ansökningen. Bestämmelsen torde böra avfattas
så, att den blir gällande för företag av betydande omfattning eller ingri
pande beskaffenhet. Då några bindande bestämmelser om förberedande åt
gärder ej meddelas, synes mig en närmare precisering ej erforderlig. Det
är att märka att, såsom också framhållits vid remissbehandlingen av de
sakkunnigas förslag, företag av betydande storleksordning kunna ha rela
tivt ringa verkningar i skadehänseende, medan omvänt företag av mindre
omfattning understundom kunna medföra väsentliga .skadeverkningar. Be
aktas bör även att ett flertal olika företag, vilka betraktade var för sig
äro av mindre betydelse, kunna tillsammans bilda en enhet, som medför
väsentliga olägenheter för bygden. Även andra företag enligt vattenlagen
än vattenkraft- och vattenregleringsföretag kunna någon gång vara av så
ingripande beskaffenhet, att särskild förberedelse före ansökningsmålets
anhängiggörande vid vattendomstolen kan anses önskvärd. I praktiken
torde det vanligtvis ej behöva vålla någon större svårighet att bedöma, hu
ruvida ett företag skall anses medföra sådana verkningar ur allmän syn
punkt alt en förberedande kontakt med de motstående intressena är moti
verad. Ej heller synes erforderligt att i lagtexten giva närmare anvisning
angående den tidpunkt då de förberedande åtgärderna böra igångsättas.
Erfarenheten har visat, att det är av stor betydelse att undersökningar
rörande mera omfattande företags verkningar å fisket påbörjas i god tid
före igångsättandet av företaget. Förhållandet är i viss mån detsamma även
Kungl. Muj.ts proposition nr
J
2.
95
beträffande verkningarna i andra avseenden, såsom rörande flottning, is
läggning, klimatiska förhållanden in. in. Riksantikvarieämbetet har fram
hållit betydelsen av att undersökningar för bevarande av fornminnen också
påbörjas i god tid. Såsom föreslagits av herrar Berggren och Riben synes
vattenrättsdomare böra få befogenhet att, efter framställning av någon,
som vill utföra ett företag enligt vattenlagen men ännu ej ingivit ansökan
om tillstånd därtill, förordna sakkunnig att på företagarens bekostnad verk
ställa erforderliga undersökningar. Angående sådan sakkunnig som här
avses skola liksom för sakkunnig enligt It kap. 45 § 1 inom. i tillämpliga
delar gälla de allmänna reglerna om sakkunnig i 40 kap. rättegångsbalken.1
Det av vattenöverdomstolen åberopade stadgandet i 40 kap. 3 § rättegångs
balken — som föreskriver att, innan sakkunnig utses, tillfälle bör lämnas
parterna att yttra sig i frågan — torde visserligen av praktiska skäl ej vara
direkt tillämpligt i ansökningsinål enligt vattenlagen. I praxis förekommer
det ej heller alltid, att sakägarna beredas tillfälle att yttra sig över valet
av sakkunnig enligt It kap. 45 § 1 mom. vattenlagen. Några större olägen
heter härav torde ej ha uppkommit, då det ofta är tjänsteman, vars opar
tiskhet och kompetens för uppdraget ej sättes i fråga, som förordnas, och
för övrigt kretsen av sakkunniga som stå till förfogande som regel är be
gränsad. Understundom torde dock förekomma, att sakägarnas yttrande på
lämpligt sätt inhämtas, ett förfarande som i förekommande fall bör tilläm
pas även beträffande sakkunnig, varom nu är fråga. Beträffande frågor om
verkningarna å fisket bör den sakkunnige, i överensstämmelse med förfa
randet enligt 11 kap. 36 § vattenlagen, förordnas efter förslag av fiskeristy-
relsen. Detta bör undantagslöst gälla, varför en uttrycklig föreskrift därom
torde vara erforderlig. Några bestämmelser om sammanträden med sakägar
na eller eljest beträffande det närmare förfarandet vid sakkunnigundersök
ningen torde ej böra meddelas, utan undersökningen får i varje särskilt fall
anpassas efter ändamålet med densamma.
I enlighet med de grunder som jämlikt det föregående skola gälla för de
förberedande åtgärderna har jag ej ansett mig böra förorda särskild före
skrift om skyldighet i förekommande fall för företagaren att före ansök
ningens ingivande påkalla förordnande av sakkunnig. Det bör få ankomma
på företagaren själv att taga initiativet i detta avseende. Länsstyrelsen eller
andra som på ett förberedande stadium träda i kontakt med företagaren
torde ändock ej vara utan möjlighet att få till stånd erforderliga under
sökningar. Vid förhandlingar under förberedelsen kan det göras klart för
företagaren att behov av sakkunnigundersökning i visst avseende förelig
ger, och han torde då finna det med sin egen fördel förenligt att hos vatten-
rättsdomaren begära att sakkunnig förordnas.
Vad beträffar frågan om gäldandet av kostnader, som uppkomma för
myndigheter och andra organ i samband med underhandlingar och åt
gärder i övrigt på förberedelsestadiet, torde särskild reglering utöver stad
1 Jfr uttalande av lagrådet i prop. 1916: 133 s. IS.
Kungl. Maj.ts proposition nr 52.
gandet ill kap. 65 § vattenlagen ej vara behövlig. Kammarkollegiets verk samhet för bevakande av allmänna intressen i vattenmål torde anses vara av sådan art, att kostnaden därför i princip bör stanna å det allmänna. Delsamma torde böra gälla kostnaden för länsstyrelsens befattning med förevarande frågor på förberedelsestadiet. Sådana nödiga kostnader som i samband med förberedelsen uppkomma för flottningsförening, kommunal myndighet o. s. v. torde däremot ofta kunna anses vara av den karaktär, att de böra behandlas såsom rättegångskostnad. Det tillkommer alltså vat tendomstolen att i ansökningsmålet pröva i vad mån kostnad för förbere dande åtgärd är att hänföra till nödig rättegångskostnad och som sådan av beskaffenhet att böra gäldas av sökanden.
I fråga om förfaringssättet vid frivilliga uppgörelser med sakägare har sakkunnigmajoriteten föreslagit, att länsstyrelsen eller det ombud, som en ligt majoritetens förslag skulle kunna tillsättas, borde medverka vid fas- tighetsavhändelser till sökanden eller frivilliga överenskommelser i övrigt. Med den förenklade ordning för förberedelsen som jag förordat blir det ej aktuellt att tillämpa den av sakkunnigmajoriteten ifrågasatta ordningen. I några remissutlåtanden har anvisats en annan möjlighet att skapa garan tier för en jämn och rättvis behandling av sakägarna vid uppgörelser, nämligen en utvidgning av vattendomstolens befogenhet att pröva skälig heten av ingångna avtal; bl. a. har vattenöverdomstolen framlagt ett för slag härom. Denna fråga har icke avseende endast å förberedelsestadiet; när det gäller större vattenkraft- och vattenregleringsföretag torde det stora flertalet uppgörelser i allmänhet träffas först efter ansökningsmålets an- hängiggörande vid vattendomstolen.
Jag vill erinra om att under senare år på flera rättsområden införts reg ler om jämkning av obilliga avtal (se bl. a. 8 § lagen den 27 mars 1936 om skuldebrev samt 3 kap. 43 § lagen den 14 juni 1907 om nyttjanderätt till fast egendom i lydelse enligt lag den 22 juni 1939). På det vattenrätts liga området finnas även jämkningsmöjligheter i speciella avseenden. Bl. a. gäller att uppgörelse i flottledsmål ej må fastställas, om den innehåller villkor, som är oförenligt med flottledens intresse eller länder de flottande till men (10 kap. 21 § och 11 kap. 60 § vattenlagen). Vidare har vidsträckt prövningsrätt tillagts vattendomstolen i frågor rörande kraftersättning och ersättning genom tillhandahållande av vatten (9 kap. 45 § och 46 § 8 inom.). Enligt min mening tala starka skäl för en utvidgning av möjlig heterna att i vattenmål pröva skäligheten av ingångna avtal. Särskilt synes det vara ägnat att väcka betänkligheter, att reglerna om rätt att fram ställa anspråk med anledning av s. k. oförutsedd skada sättas ur kraft ge nom avtal.1 Det är tydligt att en uppgörelse av detta slag kan försätta den skadelidande i en mycket ogynnsam ställning, därest företaget visar sig medföra väsentliga skadeverkningar, som ej från början förutsetts. En lag stiftning i ämnet synes dock ej böra genomföras utan en närmare utred-
Jfr N. J. A. 194S s. 564 och 1950 s. 389.
97
ning, som bl. a. klarlägger sambandet med de allmänna avtalsrättsliga grun derna. Jag är således icke beredd att i detta sammanhang framlägga något förslag till lagändring på denna punkt.
Det är emellertid angeläget att det tillses, att sakägarna få kännedom om möjligheten att av sökanden erhålla gottgörelse för anlitande av bi träde liksom för nödiga kostnader i övrigt i samband med handläggningen av ett ansökningsmål. Det torde vara ändamålsenligt att, såsom föreslagits av herrar Berggren och Riben, införa ett stadgande i 11 kap. 32 §, att kun görelse, som utfärdas enligt nämnda paragraf, skall innehålla erinran om vad 11 kap. 65 § stadgar om sakägares rätt till gottgörelse för rättegångs kostnad. Upplysningen bör icke inskränkas till en hänvisning till nämnda stadgande utan bör få formen av en redogörelse för det huvudsakliga inne hållet i stadgandet, såvitt angår det slag av ansökningsmål varom fråga är. Kungörelsen torde även, såsom påpekats av vattenöverdomstolen, böra in nehålla erinran i tillämpliga fall om möjligheten för sakägare — enligt 11 kap. 35 § 1 mom. — att hos länsstyrelse göra anmälan om behov av sär skilt biträde. De berörda uppgifterna i kungörelsen böra upptagas även i den personliga underrättelse, som enligt 11 kap. 33 § skall avsändas till varje känd sakägare.
I förevarande sammanhang torde böra vidtagas en av de sakkunniga fö reslagen jämkning av nyssberörda bestämmelse i 11 kap. 35 § 1 mom. vat tenlagen. Jämkningen innebär, att förordnande av särskilt biträde kan med delas av länsstyrelsen på eget initiativ och alltså ej, såsom enligt gällande rätt, blott på framställning av part. Vidare bör, bl. a. för att länsstyrelsen skall bli i tillfälle att utnyttja denna initiativrätt, införas föreskrift om skyl dighet för vattenrättsdomare att översända ett exemplar av ansökningshand lingarna jämte kungörelsen till länsstyrelsen i det län, inom vilket företa get huvudsakligen skall verkställas. Det torde vara tillfyllest att detta för farande tillämpas i sådana fall, när fråga är om företag av betydande om fattning eller ingripande beskaffenhet. I * * * * * 7
I enlighet med det nu anförda har i ett nytt 6 mom. i It kap. 27 § vat tenlagen upptagits stadgande om skyldighet för sökande att i ansökan rö rande större företag lämna uppgift om vilka förberedande åtgärder som vid tagits och vad i samband därmed förekommit.
De förordade bestämmelserna om utseende av sakkunnig före ansökans ingivande till vattendomstolen ha placerats i 14 kap. 5 §, som i samband därmed uppdelats i två skilda moment.
II kap. 32 och 33 §§ ha ändrats i syfte att sakägare genom kungörelse och personlig underrättelse skola erhålla upplysning om vad som enligt 11 kap. 65 § gäller om deras rätt att erhålla gottgörelse för rättegångskostnad och vad i 11 kap. 35 § stadgas om möjlighet att hos länsstyrelse göra an mälan om behov av förordnande av biträde. Bestämmelsen i 11 kap. 33 § har i förslaget fått en förenklad avfattning i jämförelse med den nuvarande lydelsen, i det allenast hänvisning sker till innehållet i kungörelsen.
7 Bihang till riksdagens protokoll 1052. 1 samt. Nr 52.
Kungl. Maj.ts proposition nr 52.
98
Slutligen har 11 kap. 35 § 1 mom. andra stycket kompletterats för att
möjliggöra för länsstyrelse att på eget initiativ förordna biträde åt sak
ägare, varjämte föreskrift om skyldighet för vattenrättsdomare att i ansök-
ningsmål rörande större företag till länsstyrelse översända ett exemplar av
ansökningshandlingarna jämte kungörelsen införts såsom ett andra stycke
i 11 kap. 34 §.
Iiungl. Maj:ts proposition nr 52.
IV. Vissa ändringar i övrigt i vattenlagen.
Tillståndsprövning beträffande fiskebyggnad (2 kap. 20 §). Den 1 december
1950 har utfärdats lag om gräns mot allmänt vattenområde och ny lag om
rätt till fiske jämte vissa andra därmed sammanhängande lagar och för
fattningar. Den ifrågavarande lagstiftningen, som trätt i kraft den 1 januari
1951, påkallar en ändring av formell natur i 2 kap. 20 § vattenlagen, såvitt
angår tillståndsprövning beträffande fiskebyggnad.
Enligt 1 § lagen om gräns mot allmänt vattenområde är vattenområde
i havet allmänt (allmänt vatten), där det ej jämlikt vissa i lagen angivna
grunder ingår i fastigheterna (enskilt vatten). I annat vatten än havet fin
nes, enligt 5 §, allmänt vatten allenast i Vänern, Vättern, Hjälmaren och
Storsjön i Jämtland.
Rörande fiske i allmänt vatten finnas bestämmelser i 1—4 §§ fiskerätts
lagen. Huvudregeln är att varje svensk medborgare får fiska med rörligt
redskap i allmänt vatten. Fast redskap får i allmänhet utsättas endast ef
ter tillstånd av myndighet som Kungl. Maj :t bestämmer.
1 enskilt vatten får enligt 5 § fiskerättslagen i princip fiske bedrivas en
dast av jordägaren eller annan innehavare av enskild fiskerätt. Åtskilliga
undantag finnas emellertid beträffande kustvattnen och de större sjöarna.
Dessa undantag avse i allmänhet fiske med rörligt redskap men i vissa
trakter även fiske med fast redskap.
Här må även anmärkas bestämmelserna om fiskådra i 28 och 29 §§ fis
kerättslagen. Fiskådra — som omfattar en sjättedel av vattnets bredd vid van
ligast förekommande lågt vattenstånd i vattendrag och sund där fisken har
sitt drev — skall lämnas fri från fiskeredskap eller annan anordning som
kan hindra fiskens gång. Länsstyrelsen äger dock efter hörande av rättsägar-
na och av sakkunnig medgiva undantag härifrån, om det kan antagas icke
lända till märkligt förfång för någon som ej samtyckt till åtgärden. I fråga
om fiskebyggnad eller annan anordning, vars tillåtlighet enligt vattenlagen
skall prövas av vattendomstol, skall dock jämväl vad därom är stadgat län
da till efterrättelse (jfr ett motsvarande stadgande i 2 kap. 39 § vattenla
gen).
2 kap. 20 § 1 mom. vattenlagen stadgar, som förut i annat sammanhang
anmärkts, obligatorisk förprövning beträffande dammbyggnad i älv, ström,
å eller större bäck samt beträffande annan byggnad i sådant vattendrag,
varigenom märkbar inverkan kan ske på vattenståndet eller vattnets lopp,
Kungl. Maj:ts proposition nr 52.
99
i det senare fallet dock endast såframt det ej är uppenbart, att varken all
män eller enskild rätt genom byggnaden förnärmas. Denna regel återfinnes
i lagrummets första stycke. Även i andra fall erfordras, enligt andra styc
ket, domstolens prövning, om sannolika skäl äro att genom byggnaden all
män eller enskild rätt förnärmas. Detta gäller dock ej i fråga om fiskebygg
nad »i vatten, där varje svensk undersåte äger rätt att fiska», och ej heller
beträffande sådan byggnad i annat vatten, såframt det icke kan antagas att
byggnaden förnärmar allmän rätt eller inverkar på vattenståndet eller vatt
nets lopp.
Anledningen till att tillståndsprövningen enligt vattenlagen gjorts mera
begränsad för fiskebyggnad än för byggnad i allmänhet är det förhållan
det, att i fråga om fiskebyggnad viss tillståndsprövning föreskrivits enligt
fiskelagstiftningen.1 Den ifrågavarande begränsningen har ej någon nämn
värd praktisk betydelse, då fiskebyggnader ■— som utgöra en särskild form
av fast fiskeredskap — så gott som uteslutande förekomma blott i rinnande
vatten,2 varvid första stycket i 2 kap. 20 § 1 mom. är tillämpligt.
Terminologien i gränslagen och den nya fiskerättslagen torde emellertid
böra användas även i vattenlagen. Undantagsbestämmelsen i andra stycket
bör därför avfattas så, att tillståndsprövning enligt vattenlagen ej erfordras
beträffande fiskebyggnad i allmänt vatten och ej heller beträffande fiske
byggnad i enskilt vatten, som ej kan antagas förnärma allmän rätt eller in
verka på vattenståndet eller vattnets lopp.
Påföljd av att företag enligt 7 kap. icke fullbordas inom föreskriven tid
(7 kap. 58 §). I 7 kap. 58 § vattenlagen stadgas att, därest företag varom i 7
kap. sägs icke bragts till slut inom tid, som enligt 10 kap. 62 § föreskrivits,
frågan om företaget skall vara förfallen, såvida anstånd icke medgivits. Fö
retag enligt 7 kap. kunna numera — se 7 kap. 45 § i lydelse enligt lag den 10
mars 1944 — i vissa fall handläggas såsom ansökningsmål. Med hänsyn
härtill torde i 7 kap. 58 § böra intagas hänvisning också till 11 kap. 63 §.
Underrättelse i anledning av ansökan om inskrivning i vattenboken (12 kap.
6 §). 12 kap. 6 § vattenlagen innehåller bestämmelser om kungörelse i an
ledning av ansökan om inskrivning i vattenboken. Enligt andra stycket
skall särskild underrättelse om kungörelsens innehåll meddelas kammar
kollegiet och lantbruksstyrelsen. Underrättelsen till lantbruksstyrclsen har
enligt förarbetena till stadgandet till syfte att sätta styrelsen i tillfälle att
tillvarataga fiskets intressen.3 Lantbruksstyrelsens arbetsuppgifter med av
seende å fisket överflyttades emellertid från och med den 1 juli 1948 å den
nyinrättade fiskeristyrelsen med statens fiskeriförsök. Med anledning härav
vidtogos genom lag den 30 juni 1948 ändringar i avfattningen av vissa lag
rum i vattenlagen. Även i förevarande lagrum bör en dylik ändring i an
ledning av inrättandet av fiskeristyrelsen vidtagas.
1 1917 års sakkunrdgbetänkande s. 246; jfr prop. 1918:128 s. 158.
2 Jfr SOU 1947: 47 s. 86.
8 1917 års sakkunnigbetänkande s. 416.
Kungl. Maj:ts proposition nr 52.
I enlighet med vad jag i det föregående anfört har inom justitiedeparte mentet upprättats förslag till lag om ändring i vattenlagen. Tiden för ikraft trädandet har satts till den 1 januari 1953.
Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över lagförslaget, av den lydelse bilaga A till detta protokoll utvisar, måtte för det i § 87 rege ringsformen angivna ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.
Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemstäl lan bifaller Hans Maj :t Konungen.
Ur protokollet:
Olle Hellberg.
Kungl. Maj.ts proposition nr 52.
101
Bilaga A.
Förslag
till
Lag
om ändring i vattenlagen.
Härigenom förordnas, att 2 kap. 14, 16 och 20 §§, 3 kap. 14 §, 6 kap. 11 §, 7 kap. 40, 58 och 62 §§, 8 kap. 49 §, 9 kap. 48 och 67 §§, 11 kap. 17, 27, 32— 35, 46, 66, 67, 81 och 98 §§, 12 kap. 6 § samt 14 kap. 5 § vattenlagen den 28 juni 1918 (nr 523)1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
(Gällande lydelse:)
2 KAP.
14 §.
Tarvas för ändamålsenligt tillgodo görande av vatten, att å annan till hörig fastighet lägges damm, vall el ler väg eller ledning för vattnet, eller att å annans grund i eller vid vatten drag verkställes grävning, spräng ning eller annan åtgärd till ström bäddens reglerande eller till före byggande eller minskande av skada, vare ägare av fastighet, som sålunda tages i anspråk, pliktig att tåla så dant intrång mot ersättning, som i 9 kap. skils. Om rätt att över annans mark framdraga ledning för vatten till husbehovsförbrukning gälle vad särskilt är stadgat. * 8
(Föreslagen lydelse:)
2 KAP.
14 §.
Tarvas för ändamålsenligt tillgodo görande av vatten, att å annan till hörig fastighet lägges damm, vall el ler väg eller ledning för vattnet eller ock verkställes grävning, spräng ning eller annan åtgärd till ström bäddens reglerande eller till före byggande eller minskande av skada, vare fastighetens ägare pliktig att tåla sådant intrång mot ersättning, som i 9 kap. skils. Samma lag vare, där någon för utförande av byggnad för vattnets tillgodogörande och där med förenade anläggningar eller el jest av åtgärd, som nu nämnts, be höver tillfälligt taga annans mark i anspråk för arbetarbostäder eller and ra byggnader, väg, upplagsplats, ar betsmaskiner eller dylikt. Om rätt att över annans mark framdraga ledning för vatten till husbehovsförbrukning gälle vad särskilt är stadgat.
1 Senaste lydelse, se beträffande 2 kap. 14 § SFS 1941: 614, beträffande 2 kap. 16 § 1945: 139,
beträffande 6 kap. 11 § 1919:425, beträffande 7 kap. 40. 58 och 62 §§ 1920:459, beträffande 8 kap. 49 § 1941: 614, beträffande 9 kap. 48 § 1945:139, beträffande 11 kap. 17, 27, 32 och 33 §§ 1948:479, beträffande 11 kap. 34 § 1939:146, beträffande 11 kap. 35 och 46 §§ 1948:479, be träffande 11 kap. 66 § 1919: 425, beträffande 11 kap. 67 § 1941: 614, beträffande 11 kap. 81 och 98 §§ 1946: 839 samt beträffande 14 kap. 5 § 1939: 146.
Kungl. Maj:ts proposition nr 52.
(Gällande lydelse:) (Föreslagen lydelse:)
Där vid------------motsvarande tilllämpning.
Erfordras till -— ------- finnes före skrivet.
16 §.
Där utmål för vattenkraftstation med eller utan elektrisk utrustning icke utan oskäliga kostnader annor- ledes står till buds, vare ägare av mark vid eller i närheten av vatten draget pliktig att mot ersättning, som i 9 kap. sägs, till sådant utmål upplåta det område, som för ända målet oundgängligen tarvas.
Tages strömfall i anspråk jämlikt 1 kap. H §, må utmål, som i första stycket sägs, lösas, om så erfordras.
§.
1 mom. Ej må------- — byggnaden förnärmas.
Äro i andra fall än ovan nämnts sannolika skäl, att genom byggande i vatten allmän eller enskild rätt förnärmas, erfordras jämväl dom stolens prövning; dock äge vad nu sagts icke tillämpning i fråga om fiskebyggnad i vatten, där varje svensk undersåte äger rätt att fiska, ej heller beträffande sådan byggnad i annat vatten, såframt det icke kan antagas, att byggnaden förnärmar allmän rätt eller inverkar på vatten ståndet eller vattnets lopp.
Tarvas till —--------av arbetet. Där någon------------- sådan pröv ning.
2 mom. Finner vattendomstolen —--------Konungens avgörande.
Där vid —------- motsvarande tilllämpning.
Erfordras till —------- finnes före skrivet.
16 §.
Där utmål för byggnad för vattnets tillgodogörande och därmed förena de anläggningar icke utan oskäliga kostnader annorledes står till buds, vare ägare av mark vid eller i när heten av vattendrag eller annat vat tenområde, varom fråga är, pliktig att mot ersättning, som i 9 kap. sägs, till sådant utmål upplåta det område, som för ändamålet oundgängligen tarvas.
Är området avsett att utgöra eller ingå i strömfallsf as tighet, varom i 11 kap. 62 § 2 mom. sägs, må det lösas.
20
§.
1 mom. Ej må —--------- byggnaden förnärmas.
Äro i andra fall än ovan nämnts sannolika skäl, att genom byggande i vatten allmän eller enskild rätt förnärmas, erfordras jämväl dom stolens prövning. Dock äge vad nu sagts icke tillämpning i fråga om fiskebyggnad i allmänt vatten; ej heller beträffande sådan byggnad i enskilt vatten, såframt det icke kan antagas, att byggnaden förnärmar allmän rätt eller inverkar på vatten ståndet eller vattnets lopp.
Tarvas till------------ av arbetet. Där någon — — — sådan pröv ning.
2 mom. Finner vattendomstolen —--------Konungens avgörande.
Kungl. Maj:ts proposition nr 52.
103
3 KAP.
14 §.
Innan stadgar för vattenreglerings-
företag blivit antagna och fastställda
samt anmälan om styrelseval gjorts
hos Konungens befallningshavande,
må ej arbete å annans mark verk
ställas eller åtgärd eljest till förfång
för annan vidtagas.
(Gällande lydelse:)
Sker ändring------------ Konungens
befallningshavande.
Då anmälan — — — ortens tid
ningar.
6 KAP.
11
§•
För anläggningskostnaden njute
anläggaren i den ordning, som stad
gas i lagen om lottning i allmän flott
led, ersättning av de flottande med
belopp, som, sedan flottleden blivit
besiktigad och godkänd, jämlikt 11
kap. 66 § andra stycket fastställes
med hänsyn till det skick, vari bygg
nader och arbeten befinnas vid tiden
för godkännandet.
Till anläggningskostnad — — —
flottledens godkännande.
Har ersättning —---------- till flott-
ningsföreningen.
7 KAP.
40 §.
Tarvas för ändamål, som i 37 §
sägs, att å annan tillhörig fastighet
lägges damm, vall eller väg eller led
ning för vattnet eller att å annans
grund i eller vid vattendrag verk
ställes grävning, sprängning eller
3 KAP.
14 §.
Innan stadgar för vattenreglerings-
företag blivit antagna och fastställda
samt anmälan om styrelseval gjorts
hos Konungens befallningshavande,
må ej arbete å annans mark verk
ställas eller åtgärd eljest till förfång
för annan vidtagas. Vad nu sagts
gälle dock ej arbete, vartill tillstånd
givits med stöd av 11 kap. 66 § 1
mom.
Sker ändring------- - — Konungens
befallningshavande.
Då anmälan------------- ortens tid
ningar.
6 KAP.
11
§•
För anläggningskostnaden njute
anläggaren i den ordning, som stad
gas i lagen om flottning i allmän flott
led, ersättning av de flottande med
belopp, som, sedan flottleden blivit
besiktigad och godkänd, jämlikt 11
kap. 66 § 3 mom. fastställes med hän
syn till det skick, vari byggnader och
arbeten befinnas vid tiden för god
kännandet.
Till anläggningskostnad — — —
flottledens godkännande.
Har ersättning-------------till flott-
ningsf öreningen.
7 KAP.
40 §.
Tarvas för ändamål, som i 37 §
sägs, att å annan tillhörig fastighet
lägges damm, vall eller väg eller led
ning för vattnet eller ock verkställes
grävning, sprängning eller annan åt
gärd till strömbäddens reglerande
(Föreslagen lydelse:)
Kungl. Maj:ts proposition nr 52.
annan åtgärd till ströinbäddens reg lerande eller till förebyggande eller minskande av skada, vare ägare av fastighet, som sålunda tages i an språk, pliktig att tåla sådant intrång mot ersättning, som i 9 kap. skils.
(Gällande lydelse:)
Ej må för ändamål, som nu sagts, tagas i anspråk tomtplats, trädgård eller park, där det utan synnerlig olägenhet kan undvikas.
58 §.
Har företag, varom i detta kap. sägs, icke bragts till slut inom tid, som enligt 10 kap. 62 § föreskrivits, vare frågan om företaget förfallen; dock må, om giltigt skäl för dröjs mål visas eller genom företagets in ställande synnerligt men skulle upp stå, vattendomstolen på därom före nämnda tids utgång gjord ansökan bevilja anstånd med företagets full bordande på högst tio år.
Har fråga------------ taga del.
62 §.
Innan anmälan om styrelseval gjorts hos Konungens befallningsha- vande, må ej i fall, som i 61 § avses,
eller till förebyggande eller minskan de av skada, vare fastighetens ägare pliktig att tåla sådant intrång mot ersättning, som i 9 kap. skils. Sam ma lag vare, där någon för utförande av dylik åtgärd eller av byggnad eller anordning, som avses i andra stycket, behöver tillfälligt taga annans mark i anspråk för arbetarbostäder eller and ra byggnader, väg, upplagsplats, ar betsmaskiner eller dylikt.
Där utmål för byggnad eller an ordning, som erfordras för företaget, icke utan oskäliga kostnader annorledes står till buds, vare ägare av därför lämpad mark pliktig att mot ersättning, som i 9 kap. sägs, upp låta det område, som för ändamålet oundgängligen tarvas.
Ej må för ändamål, som i denna § sagts, tagas i anspråk tomtplats, trädgård eller park, där det utan synnerlig olägenhet kan undvikas.
58 §.
Har företag, varom i detta kap. sägs, icke bragts till slut inom tid, som enligt 10 kap. 62 § eller 11 kap. 63 § föreskrivits, vare frågan om företaget förfallen; dock må, om gil tigt skäl för dröjsmål visas eller ge nom företagets inställande synner ligt men skulle uppstå, vattendom stolen på därom före nämnda tids utgång gjord ansökan bevilja an stånd med företagets fullbordande på högst tio år.
Har fråga —- •— — taga del.
62 §.
Innan anmälan om styrelseval gjorts hos Konungens befallningsha- vande, må ej i fall, som i 61 § avses,
(Föreslagen lydelse:)
Kungl. Maj.ts proposition nr 52.
105
(Gällande lydelse:)
(Föreslagen lydelse:)
arbete å annans mark verkställas el
ler åtgärd eljest till förfång för an
nan vidtagas.
Sker ändring------- — Konungens
befallningshavande.
Då anmälan — ------i länskungö-
relserna.
8 KAP.
49 §.
Innan anmälan om styrelseval
gjorts hos Konungens befallningsha
vande, må ej i fall, som i 48 § avses,
arbete å annans mark verkställas el
ler åtgärd eljest till förfång för an
nan vidtagas. Vad nu sagts skall dock
ej gälla, om syssloman enligt 53 §
förordnats för handhavande av före
tagets angelägenheter.
Sker ändring------------ Konungens
befallningshavande.
Då anmälan------------i länskungö-
relserna.
9 KAP.
48 §.
Ersättning i penningar skall beräk
nas till fulla värdet och hälften där
utöver, då fråga är om ersättning för:
5. intrång, som avses i 2 kap. 16 §
första stycket, så ock intrång genom
ledning för elektrisk kraftöverföring;
Om undantag--------— i 50 §.
arbete å annans mark verkställas el
ler åtgärd eljest till förfång för an
nan vidtagas. Vad nu sagts gälle dock
ej arbete, vartill tillstånd givits med
stöd av il kap. 66 § 1 mom.
Sker ändring------------ Konungens
befallningshavande.
Då anmälan------------i länskungö-
relserna.
8 KAP.
49 §.
Innan anmälan om styrelseval
gjorts hos Konungens befallningsha
vande, må ej i fall, som i 48 § avses,
arbete å annans mark verkställas el
ler åtgärd eljest till förfång för an
nan vidtagas. Vad nu sagts gälle dock
ej arbete, vartill tillstånd givits med
stöd av 11 kap. 66 § 1 mom., och ej
heller för det fall, att syssloman en
ligt vad nedan i 53 § sägs förordnats
för handhavande av företagets ange
lägenheter.
Sker ändring------------ Konungens
befallningshavande.
Då anmälan------------ i länskungö-
relserna.
9 KAP.
48 §.
Ersättning i penningar skall beräk
nas till fulla värdet och hälften där
utöver, då fråga är om ersättning för:
5. intrång, som avses i 2 kap. 16 §
första stycket och 7 kap. 40 § andra
stycket, så ock intrång genom ledning
för elektrisk kraftöverföring;
Om undantag------------i 50 §.
Kungl. Maj:ts proposition nr 52.
67 §.
Har på grund av förordnande jäm likt 11 kap. 67 § vattendomstols ut slag gått i verkställighet, innan det vunnit laga kraft, och varder till följd av klagan över utslaget ersätt ning, som enligt ovan givna regler skall hos Konungens befallningsha- vande nedsättas, slutligen bestämd till högre belopp än det redan ned satta, åligge ersättningsgivaren att inom trettio dagar från det utslag i målet vunnit laga kraft nedsätta det överskjutande beloppet, vid äventyr att detta eljest på ansökan av den till ersättningen berättigade eller, där flera må äga rätt därtill, någon av dem genom Konungens befall- ningshavandes försorg hos den för sumlige uttages. Bestämmes ersätt ningen ej till högre belopp, göre er sättningsgivaren, sedan utslag i må let vunnit laga kraft, anmälan här om hos Konungens befallningshavan- de. Ej må, ändå att ersättningen var der till lägre belopp bestämd, vad redan nedsatts återkrävas, och gälle vad nu sagts jämväl, då ersättningen guldits i annan ordning än genom dess nedsättning.
Har eljest ersättning till följd av företag enligt denna lag fastställts först efter det företaget blivit utfört, och skall enligt stadgandena i 54 § ersättningen hos Konungens befall- ningshavande nedsättas, vare ersätt ningsgivaren pliktig att inom trettio dagar sedan det utslag, varigenom ersättningsbeloppet blivit bestämt, vunnit laga kraft, nedsätta beloppet
(Gällande lydelse:)
67 §.
Har av vattendomstolen meddelat tillstånd till företag eller åtgärd, som i denna lag avses, på grund av för ordnande jämlikt 11 kap. 67 § första stycket tagits i anspråk, innan vat tendomstolens utslag vunnit laga kraft, och varder till följd av klagan över utslaget ersättning, som enligt ovan givna regler skall hos Konung ens befallningshavande nedsättas, slutligen bestämd till högre belopp än det redan nedsatta, åligge ersätt ningsgivaren att inom trettio dagar från det utslag i målet vunnit laga kraft nedsätta det överskjutande be loppet, vid äventyr att detta eljest på ansökan av den till ersättningen be rättigade eller, där flera må äga rätt därtill, någon av dem genom Ko nungens befallningshavandes försorg hos den försumlige uttages. Bestäm mes ersättningen ej till högre belopp, göre ersättningsgivaren, sedan utslag i målet vunnit laga kraft, anmälan härom hos Konungens befallnings havande. Ej må, ändå att ersättning en varder till lägre belopp bestämd, vad redan nedsatts återkrävas, och gälle vad nu sagts jämväl, då ersätt ningen guldits i annan ordning än genom dess nedsättning.
Har eljest ersättning till följd av företag enligt denna lag fastställts först efter det företaget blivit utfört, och skall enligt stadgandena i 54 § ersättningen hos Konungens befall ningshavande nedsättas, vare ersätt ningsgivaren pliktig att inom trettio dagar sedan det utslag, varigenom ersättningsbeloppet blivit bestämt, vunnit laga kraft, eller, där förord-
(Föreslagen lydelse:)
Kungl. Maj.ts proposition nr 52.
107
vid äventyr, som i första stycket sägs.
(Gällande lydelse:)
11 KAP.
17 §.
Till vattenmål hänföras följande mål:
A. ansökningsmål:
nande meddelats jämlikt 11 kap. 67 § andra stycket, inom samma tid från utslagets dag nedsätta beloppet vid äventyr, som ovan sagts.
11 KAP.
17 §.
Till vattenmål hänföras följande mål:
A. ansökningsmål:
(Föreslagen lydelse:)
B. stämnlngsmål: B. stämnlngsmål:
29. talan, som utan samband med ansökningsmål föres jämlikt 2 kap. 23 § om gottgörelse för damm eller annan vattenbyggnad eller om fort satt tillgodogörande av annan tillhö rigt vatten och bestämmande av er sättning därför, jämlikt 2 kap. 10 § om bestämmande av fiskeavgift, jämlikt 2 kap. 14 § om rätt till in trång å annans fastighet i vissa avse enden, jämlikt 2 kap. 15 § om rätt att begagna annan tillhörig byggnad i vatten eller jämlikt 2 kap. 16 § om rätt till utmål å annans fastighet;
29. talan, som utan samband med ansökningsmål föres jämlikt 2 kap. 23 § om gottgörelse för damm eller annan vattenbyggnad eller om fort satt tillgodogörande av annan tillhö rigt vatten och bestämmande av er sättning därför, jämlikt 2 kap. 10 § om bestämmande av fiskeavgift, jäm likt 2 kap. 14 § om rätt till intrång å annans fastighet i vissa avseen den, jämlikt 2 kap. 15 § om rätt att begagna annan tillhörig byggnad i vatten eller jämlikt 2 kap. 16 § om rätt att taga annans mark i anspråk till utmål;
C. besvärsmål:
C. besvärsmål:
D. underställningsmål:
D. underställningsmål:
Hurusom, efter —------- i 68 §.
27 §.
1 mom. Ansökan enligt — — — böra utgå.
2 mom. Ansökan enligt — — — anläggningen, uppgiven.
I fråga om----------- ersättning där för.
Hurusom, efter------------ i 68 §.
27 §.
1 mom. Ansökan enligt —-------böra utgå.
2 mom. Ansökan enligt-------- — anläggningen, uppgiven.
I fråga om — — — ersättning där för.
Kungl. Maj.ts proposition nr 52.
3 mom. Ansökan, som — — — anläggningens bortskaffande.
Vad nu sagts-------------i 17 § 10 sägs.
4 mom. I ansökan — — — och hemvist.
5 mom. Då ansökan —------- led ningens sträckning.
Vad nu sagts------------ till vatten.
(Gällande lydelse:)
32 §.
Äro ansökningshandlingarna — -— —- utfärda kungörelse.
Kungörelsen skall innehålla dels tillkännagivande: att, intill-------------dylika ställen; att, därest----------- eller ställen; att även------------ att tillgå; samt att kallelser------------ är sagt; dels ock erinran om innehållet i 38 och 53 §§ jämte besked om den tid, inom vilken erinringar enligt 38 § skola ingivas.
3 mom. Ansökan, som — — — anläggningens bortskaffande.
Vad nu sagts-------------i 17 § 10 sägs.
4 mom. I ansökan — — — och hemvist.
5 mom. Då ansökan------------ led ningens sträckning.
Vad nu sagts------------ till vatten. 6 mom. Ansökan rörande företag av betydande omfattning eller ingri pande beskaffenhet skall innehålla uppgift om de åtgärder sökanden må hava vidtagit för att bereda Konung ens befallningshavande i det län, inom vilket företaget huvudsakligen skall verkställas, samt Övriga av fö retaget berörda myndigheter och sammanslutningar tillfälle att vid planläggningen av företaget framföra önskemål med hänsyn till företagets verkningar ur allmän synpunkt även som om vad i anledning av sådana åtgärder förekommit.
32 §.
Äro ansökningshandlingarna-------— utfärda kungörelse.
Kungörelsen skall innehålla dels tillkännagivande: att, intill —-------- dylika ställen; att, därest----------- eller ställen; att även------------ att tillgå; samt att kallelser------- - — är sagt; dels erinran om innehållet i 38 och 53 §§ jämte besked om den tid, inom vilken erinringar enligt 38 § skola ingivas;
dels ock erinran om vad i 65 § stadgas om sakägares rätt till gottgörelse för kostnader samt, i tillämp liga fall, om föreskriften i 35 § 1 mom. andra stycket andra punkten
(Föreslagen lydelse:)
Kungl. Maj.ts proposition nr 52.
109
(Gällande lydelse:)
I mål------------ är utfört. Innefattar ansökan------------i före taget.
Om kungörelsens-------------finnes stadgat.
Är fråga — — — stycket sägs. Huruledes mål----------- 61 § andra stycket.
33 §.
Kungörelse, som--------— kungö relsen angivits.
Vattenrättsdomaren skall därjäm te, såframt i målet är fråga om an sökan enligt 17 § 1, 2, 3, 4, 5, 7, 8, 9, 10, 11, 14, 15, 16 eller 19, utan dröjsmål i betalt öppet brev eller brevkort å posten avlämna underrät telse om kungörelsens utfärdande, om det eller de ställen, varest hand lingarna i målet hållas för parterna tillgängliga, samt om den för erin ringars avgivande bestämda tiden till envar i ansökningen uppgiven eller eljest för honom känd ägare av fas tighet, som i kungörelsen omförmä- les, så ock till de kända nyttjande- rättshavare, vilkas rätt beröres i sa ken. Underrättelsen skall adresseras till den fastighet, varom fråga är, såvitt ej säker kunskap vinnes om annan adress inom landet för mot tagaren. Varder efter ty i 37 § sägs kungörelsen delgiven viss sakägare, erfordras ej underrättelse, som nu sagts, till sådan sakägare.
Där sakägare — — — nu sagts. Är jord------------ sätt underrättad. Ägare av — — — fastighetens
rörande förordnande av särskilt bi träde.
I mål------------är utfört. Innefattar ansökan------------i före taget.
Om kungörelsens------------ finnes stadgat.
Är fråga------------ stycket sägs. Huruledes mål------------61 § andra stycket.
33 §.
Kungörelse, som-------------kungö relsen angivits.
Vattenrättsdomaren skall därjäm te, såframt i målet är fråga om an sökan enligt 17 § 1, 2, 3, 4, 5, 7, 8, 9, 10, 11, 14, 15, 16 eller 19, utan dröjsmål i betalt öppet brev eller brevkort å posten avlämna underrät telse om kungörelsens innehåll till envar i ansökningen uppgiven eller eljest för honom känd ägare av fas tighet, som i kungörelsen omförmä- les, så ock till de kända nyttjande- rättshavare, vilkas rätt beröres i sa ken. Underrättelsen skall adresseras till den fastighet, varom fråga är, så vitt ej säker kunskap vinnes om annan adress inom landet för mot tagaren. Varder efter ty i 37 § sägs kungörelsen delgiven viss sakägare, erfordras ej underrättelse, som nu sagts, till sådan sakägare.
(Föreslagen lydelse:)
Där sakägare------------- nu sagts. Är jord------------ sätt underrättad. Ägare av — — — fastighetens
no
Kungl. Maj:ts proposition nr 52.
(Gällande lydelse:) (Föreslagen lydelse:)
34 §.
Finnes fastighet — — — den myn dighet.
Är fråga —--------kan påverkas.
35 §.
1 mom. Där fråga------------i fråga.
Föres efter ty nu sagts talan i målet av allmänt ombud, åligge om budet att på begäran tillhandagå dem, vilkas rätt beröres i saken, med kostnadsfria råd angående bevakan det av deras rätt. Menar part, att på grund av företagets omfattning eller eljest åliggande av nu nämnd art bör uppdragas åt annan än allmänt om bud, göre anmälan därom hos Ko nungens befallningshavande i det län, inom vilket det företag eller den åtgärd ansökningen avser huvudsak ligen skall verkställas; och må Ko nungens befallningshavande, där så prövas erforderligt för tillvaratagan de av sakägarnas rätt, förordna sär skild person att på sätt nyss nämnts biträda dem.
Om allmänt — — — parternas kännedom.
2 mom. Finnes i------- — den myn dighet.
Är fråga — — — motsvarande tillämpning.
34 §.
Finnes fastighet----------- den myn dighet.
Avser ansökningen företag av be skaffenhet, som omförmäles i 27 § 6 mom., skall ett exemplar av ansök ningshandlingarna jämte kungörel sen översändas till Konungens be fallningshavande i det län, inom vil ket företaget huvudsakligen skall verkställas.
Är fråga — -— — kan påverkas.
35 §.
1 mom. Där fråga -—- -—-----i fråga.
Föres efter ty nu sagts talan i må let av allmänt ombud, åligge om budet att på begäran tillhandagå dem, vilkas rätt beröres i saken, med kostnadsfria råd angående bevakan det av deras rätt. Menar part, att på grund av företagets omfattning eller eljest åliggande av nu nämnd art bör uppdragas åt annan än allmänt ombud, göre anmälan därom hos Ko nungens befallningshavande i det län, inom vilket det företag eller den åtgärd ansökningen avser huvudsak ligen skall verkställas; och må Ko nungens befallningshavande i sådant fall eller då det eljest prövas erfor derligt för tillvaratagande av sak ägarnas rätt förordna särskild per son att på sätt nyss nämnts biträda dem.
Om allmänt — — — parternas kännedom.
2 mom. Finnes i — — ■— den myndighet.
Är fråga — — — motsvarande tillämpning.
Kungl. Maj.ts proposition nr 52.
111
46 §.
I mål, som------------ i fråga.
(Gällande lydelse:)
Tarvas till------------- motsvarande tillämpning.
Beslut, som — — — annorlunda förordnar.
66
§.
Vattendomstolen må, när synnerli ga skäl därtill prövas föreligga, med dela slutligt utslag rörande viss del av företaget, innan målet i övrigt avgöres.
46 §.
I mål, som------------ i fråga.
Såvitt angår åtgärder till förebyg gande eller avhjälpande av skada el ler olägenhet skola bestämmelserna i första stycket äga tillämpning även i andra ansökningsmål än där sägs.
Tarvas till--------— motsvarande tillämpning.
Beslut, som------------- annorlunda förordnar.
66
§.
1 mom. Vattendomstolen må, när företagets snara genomförande är angeläget eller eljest synnerliga skäl därtill prövas föreligga, till särskilt avgörande upptaga frågan om företa gets tillåtlighet samt, om företaget finnes tillåtligt, meddela tillstånd till erforderliga arbeten.
2 mom. Vid meddelande av till stånd till företag enligt denna lag äge vattendomstolen, där verkningarna av företaget i visst hänseende icke med erforderlig säkerhet kunna för utses, utan hinder av vad i 62 § fin nes stadgat i avbidan på erfarenhe tens rön uppskjuta frågan om de fö reskrifter, som i denna del erfordras angående ersättning eller annat.
I samband med beslut om uppskov, som nu sagts, skall vattendomstolen, såvitt angår skada, förlust eller in trång, som kan antagas bliva av mera kännbar beskaffenhet, meddela erfor derliga provisoriska bestämmelser an gående ersättning eller om vidtagan de av åtgärder till skydd för den ska delidande.
Avgörande av målet i den upp skjutna delen skall äga rum så snart ske kan. Ersättning må därvid ej be-
(Föreslagen lydelse:)
Kungl. Maj:ts proposition nr 52.
(Gällande lydelse:)
Där i mål om utförande av anlägg ning eller åtgärd för allmän flottled besiktning å arbetet jämlikt 13 kap. 1 § skall äga rum, bör rörande den anläggare tillkommande gottgörelse för anläggningskostnad utslaget om arbetets verkställande innehålla alle nast en förberedande uppskattning efter då föreliggande förhållanden, men gottgörelsen till beloppet fast ställas först efter besiktningen med ledning av därvid fastställd värdering och, där så erfordras, ytterligare ut redning vid domstolen. Om faststäl lande av amorteringsplan för gott- görelsens utbekommande skils i 15 § lagen om lottning i allmän flottled.
slammas till lägre belopp än som utgått eller skolat utgå på grund av provisoriska bestämmelser.
Då målet i viss del uppskjutits en ligt vad i första stycket sägs, skall, innan tillståndet till företaget må tagas i anspråk, hos Konungens be fallning shavande ställas pant eller borgen för den ersättning, som sö kanden eller anläggaren i denna del kan förpliktas utgiva, så ock för er sättning, som i samband med uppskovsbeslutet bestämts att utgå i avbidan på den slutliga prövningen och som ej skall gäldas innan tillståndet tages i anspråk.
3 mom. Där i mål om utförande av anläggning eller åtgärd för all män flottled besiktning å arbetet jämlikt 13 kap. 1 § skall äga rum, bör rörande den anläggare tillkom mande gottgörelse för anläggnings kostnad utslaget om arbetets verk ställande innehålla allenast en förbe redande uppskattning efter då före liggande förhållanden, men gottgö relsen till beloppet fastställas först efter besiktningen med ledning av därvid fastställd värdering och, där så erfordras, ytterligare utredning vid domstolen. Om fastställande av amorteringsplan för gottgörelsens ut bekommande skils i 15 § lagen om flottning i allmän flottled.
4 mom. I samband med tillämp ning av bestämmelserna i 1 eller 2 mom., så ock eljest, när särskilda skäl därtill äro, må vattendomstolen tillerkänna part ersättning för kost nader å målet utan hinder därav, att partens talan ännu icke blivit slutli gen prövad.
(Föreslagen lydelse:)
Kungl. Maj.ts proposition nr 52.
113
67 §.
Vattendomstolen äge, när skål där till äro, förordna, att dess beslut må verkställas utan hinder därav, att det icke äger laga kraft; dock alle nast såframt, innan medgivet arbete påbörjas eller, där fråga är om änd rade eller nya bestämmelser angåen de hushållning med vatten eller nytt jande av vattentäkt eller avledande av avloppsvatten, varom i 8 kap. sägs, dessa tillämpas, hos Konung ens befallningshavande ställes pant eller borgen för den ersättning i pen ningar, som högre rätt kan ålägga sökanden eller anläggaren att utgiva utöver vad vattendomstolen i sådant avseende bestämt, så ock för det skadestånd, vartill han kan kännas skyldig, om vattendomstolens beslut eljest ändras.
(Gällande lydelse:)
Är sådant förordnande meddelat, och fullföljes mot beslutet talan i högre rätt, äge denna, när skäl där till förekomma, att, innan ändringssökandet slutligen prövas, förordna, att verkställighet icke må äga rum.
67 §.
Vid meddelande av tillstånd till företag eller åtgärd enligt denna lag äge vattendomstolen, när skäl därtill äro, förordna, att tillståndet må ta gas i anspråk utan hinder av att be slutet därom icke äger laga kraft; dock allenast såframt dessförinnan hos Konungens befallningshavande ställes pant eller borgen för den er sättning i penningar, som högre rätt kan ålägga sökanden eller anlägga ren att utgiva utöver vad vattendom stolen i sådant avseende bestämt, så ock för det skadestånd, vartill han kan kännas skyldig, om vattendom stolens beslut eljest ändras.
(Föreslagen lydelse:)
Varder, sedan tillstånd meddelats till företag eller åtgärd enligt denna lag, sökanden eller anläggaren ålagt att förebygga eller avhjälpa skada eller olägenhet eller att utgiva ersätt ning därför, äge vattendomstolen, när skäl därtill äro, förordna, att be slutet genast skall gå i verkställighet som om det vunnit laga kraft.
Är förordnande meddelat enligt denna § och fullföljes mot det beslut, som förordnandet avser, talan i hög re rätt, äge denna, när skäl därtill förekomma, att, innan ändringssökandet slutligen prövas, undanröja förordnandet.
81 §. 81 §.
Vad i 42—45 §§----------- - om stäm- Vad i 42—45 §§------------om stämningsmål. ningsmål.
7 mål enligt 17 § 29 eller 36, vilket avser arbete till förebyggande eller
8 Bihang till riksdagens protokoll 1952. 1 samt.
Nr 52.
Kungl. Maj:ts proposition nr 52.
(Gällande lydelse:) (Föreslagen lydelse:)
Utlåtande, som — — — vatten- rättsdomarens tjänsterum.
I de------------ är stadgat.
98 §.
Talan mot------------ andra fall.
Beslut i------------av vattenrättsdomaren.
12 KAP.
§.
Då ansökan — —- — 7 § förmäles. Sådan kungörelse skall genom vat- tenrättsdomarens försorg inom tio dagar från nämnda dag införas såväl i allmänna tidningarna som ock i en eller, om förhållandena påkalla det, flera tidningar inom orten. Om kun görelsens innehåll varde särskild un derrättelse meddelad kammarkolle giet och lantbruksstyrelsen.
14 KAP.
5 §.
Vill någon för uppgörande av plan eller eljest såsom förberedelse till företag enligt denna lag verkställa
avhjälpande av skada eller olägenhet till följd av företag enligt denna lag, skola jämväl bestämmelserna i• 46 § äga motsvarande tillämpning.
Utlåtande, som — — — vatten- rättsdomarens tjänsterum.
I de —--------är stadgat.
98 §.
Talan mot------------ andra fall.
Har vattendomstol i samband med dom, som innefattar tillstånd till företag eller åtgärd enligt denna lag, ej meddelat förordnande enligt 67 § första stycket, skall beträffande full följd i denna del stadgandet i 49 kap. 5 § andra stycket rättegångsbal ken äga motsvarande tillämpning.
Beslut i------- — av vattenrättsdomaren.
12 KAP.
6
§•
Då ansökan----------- -7 §• förmäles. Sådan kungörelse skall genom vat- tenrättsdomarens försorg inom tio dagar från nämnda dag införas såväl i allmänna tidningarna som ock i en eller, om förhållandena påkalla det, flera tidningar inom orten. Om kun görelsens innehåll varde särskild un derrättelse meddelad kammarkolle giet och fiskeristyrelsen.
14 KAP.
5 §.
1 mom. Vill någon för uppgörande av plan eller eljest såsom förberedel se till företag enligt denna lag verk
115
Kungl. Maj:ts proposition nr 52.
(Gällande lydelse:)
(Föreslagen lydelse:)
mätningar, avvägningar eller andra
undersökningsarbeten å fastighet,
som äges eller innehaves av annan,
äge Konungens befallningshavande,
när skäl därtill äro, föreskriva, att
erforderligt tillträde till fastigheten
under viss tid skall lämnas. Konung
ens befallningshavande må ock, där
för utförande av undersökningsarbe
te erfordras, att ett eller flera vat
tenmärken eller observationsrör ut
sättas, stadga förbud, vid vite, att
rubba eller skada sådant märke eller
rör.
Vid undersökningsarbetets utfö
rande skall så förfaras, att skada
därav ej eller allenast såvitt den är
oundviklig orsakas annan; växande
träd må ej fällas utan särskilt med
givande av Konungens befallnings
havande. För skada och intrång, som
vållas av arbetet, skall ersättning
gäldas med fulla värdet; och vare
den, som verkställer eller låter verk
ställa arbetet, pliktig att, om Ko
nungens befallningshavande prövar
det nödigt, före arbetets påbörjande
ställa säkerhet för ersättningens gäl
dande.
Konungen äger utfärda närmare
föreskrifter angående utförande av
undersökningsarbeten, som i denna
§ avses, och vad därmed äger sam
band.
ställa mätningar, avvägningar eller
andra undersökningsarbeten å fas
tighet, som äges eller innehaves av
annan, äge Konungens befallnings
havande, när skäl därtill äro, före
skriva, att erforderligt tillträde till
fastigheten under viss tid skall läm
nas. Konungens befallningshavande
må ock, där för utförande av under
sökningsarbete erfordras, att ett eller
flera vattenmärken eller observa
tionsrör utsättas, stadga förbud, vid
vite, att rubba eller skada sådant
märke eller rör.
Vid undersökningsarbetets utfö
rande skall så förfaras, att skada
därav ej eller allenast såvitt den är
oundviklig orsakas annan; växande
träd må ej fällas utan särskilt med
givande av Konungens befallnings
havande. För skada och intrång, som
vållas av arbetet, skall ersättning
gäldas med fulla värdet; och vare
den, som verkställer eller låter verk
ställa arbetet, pliktig att, om Ko
nungens befallningshavande prövar
det nödigt, före arbetets påbörjande
ställa säkerhet för ersättningens
gäldande.
Konungen äger utfärda närmare
föreskrifter angående utförande av
undersökningsarbeten, som ovan av
ses, och vad därmed äger samband.
2 inom. Efter framställning av nå
gon, som vill utföra företag enligt
denna lag men ännn ej ingivit ansö
kan om tillstånd därtill, må vatten-
rättsdomarcn förordna sakkunnig att
på företagarens bekostnad verkställa
erforderliga undersökningar. Där un
dersökningarna avse att utröna, hu
ruvida fiskerinäring kan av före-
Kungl. Maj ds proposition nr 52.
taget lida förfång och vilka åtgärder må erfordras till skydd för fisket, skall till sakkunnig förordnas av fiskeristyrelsen föreslagen fiskeritjånsteman.
(Föreslagen lydelse:) (Gällande lydelse:)
Denna lag träder i kraft den 1 ja nuari 1953.
Kungl. Maj:ts proposition nr 52.
117
Bilaga B.
Vid promemorian den 12 september 1947 fogat förslag
till
Lag om ändring i vattenlagen.
Härigenom förordnas dels att 2, 3, 7, 8, 9 och 11 kap. vattenlagen skola
i nedan intagna delar erhålla ändrad lydelse på sätt i det följande angives
dels ock att i 14 kap. samma lag skall införas en ny paragraf, betecknad
5 a §, av nedan angiven lydelse.
2 kap.
14 §.
Tarvas för ändamålsenligt tillgodogörande av vatten, att å annan till
hörig fastighet lägges damm, vall eller väg eller ledning för vattnet eller ock
verkställes grävning, sprängning eller annan åtgärd till strömbäddens reg
lerande eller till förebyggande eller minskande av skada, vare fastighetens
ägare pliktig att tåla sådant intrång mot ersättning, som i 9 kap. skils.
Om rätt att över annans mark framdraga ledning för vatten till husbehovs-
förbrukning gälle vad särskilt är stadgat.
Där vid — — — motsvarande tillämpning.
Erfordras till —------- finnes föreskrivet.
16 §.
Där utmål för vattenkraftstation eller annan byggnad i vatten icke utan
oskäliga kostnader annorledes står till buds, vare ägare av mark vid eller
i närheten av vattendrag eller annat vattenområde, varom fråga är, plik
tig att mot ersättning, som i 9 kap. sägs, till sådant utmål upplåta det om
råde, som tarvas för byggnaden och därmed förenade anläggningar.
Är området avsett att utgöra eller ingå i strömfallsfastighet, varom i 11
kap. 62 § 2 mom. sägs, må det lösas.
3 kap.
14 §.
Innan stadgar för vattenregleringsföretag blivit antagna och fastställda
samt anmälan om styrelseval gjorts hos Konungens befallningshavande,
må ej arbete å annans mark verkställas eller åtgärd eljest till förfång för
annan vidtagas. Vad nu sagts gälle dock ej arbete, vartill tillstånd givits
med stöd av 11 kap. 66 § 1 mom.
Sker ändring — — •— Konungens befallningshavande.
Då anmälan------------ ortens tidningar.
7 kap.
40 §.
Tarvas för ändamål, som i 37 § sägs, att å annan tillhörig fastighet läg
ges damm, vall eller väg eller ledning för vattnet eller ock verkställes gräv
Kungl. Maj.ts proposition nr 52.
ning, sprängning eller annan åtgärd till strömbäddens reglerande eller till förebyggande eller minskande av skada, vare fastighetens ägare pliktig att tåla sådant intrång mot ersättning, som i 9 kap. skils.
Där utmål för bgggnad eller anordning, som erfordras för företaget, icke utan oskäliga kostnader annorledcs står till buds, vare ägare av därför lämpad mark pliktig att mot ersättning, som i 9 kap. sägs, upplåta det om råde som för ändamålet tarvas.
Ej må för ändamål, som i denna § sagts, tagas i anspråk tomtplats, trädgård eller park, där det utan synnerlig olägenhet kan undvikas.
62
§.
Innan anmälan om styrelseval gjorts hos Konungens befallningshavande, må ej fall, som i 61 § avses, arbete å annans mark verkställas eller åtgärd eljest till förfång för annan vidtagas. Vad nu sagts gälle dock ej arbete, vartill tillstånd givits med stöd av 11 kap. 66 § 1 mom.
Sker ändring-------------Konungens befallningshavande. Då anmälan, som — -------- i länskungörelserna.
8 kap.
49 §.
Innan anmälan om styrelseval gjorts hos Konungens befallningshavande, må ej i fall, som i 48 § avses, arbete å annas mark verkställas eller åtgärd eljest till förfång för annan vidtagas. Vad nu sagts gälle dock ej arbete, vartill tillstånd givits med stöd av 11 kap. 66 § 1 mom., och ej heller för det fall, att syssloman enligt vad nedan i 53 § sägs förordnats för handhavande av företagets angelägenheter.
Sker ändring------------- Konungens befallningshavande. Då anmälan, som------- - — i länskungörelserna.
9 kap.
1 §•
Där jämlikt —■ — — som förorsakas.
Med avseende å ersättning för skada, förlust, eller intrång under sådan prövotid, som i 11 kap. 66 § 2 mom. sägs, skola dock ej andra bestämmelser nedan i detta kap. än 8 och 12 §§ samt 66 § 2 mom. äga tillämpning.
2
§.
Ersättning skall, där den ej enligt vad i detta kap. är stadgat bör utgå medelst kraftöverföring eller genom tillhandahållande av vatten, bestäm mas i penningar; dock vare överenskommelse mellan parterna, att ersätt ning skall utgå på annat sätt, gällande såframt den av vattendomstolen finnes lämplig och varder genom dess beslut fastställd.
3 §.
Skall en del av en fastighet avstås, och varder genom avståendet eu återstående del för ägaren onyttig eller uppstår synnerligt men vid begag nandet därav, vare ägaren berättigad fordra, att jämväl denna del löses. Uppkommer eljest skada eller intrång å återstoden av fastigheten, skall er sättning därför givas.
Där genom vattenuppdämning eller annan åtgärd enligt denna lag hel fastighet eller del därav varder för ägaren onyttig eller synnerligt men vid
Kungi. Maj.ts proposition nr 52.
119
begagnandet därav uppkommer, skall, om ägaren fordrar det, hela fastig heten eller den särskilda delen lösas. Varder genom åtgärd, som nu sagts, begagnandet av fastighet försvårat eller fördyrat, skall, i den mån fastig heten ej löses, sådan skada ersättas.
33 §.
J sammanhang med —------- skall börja. Sådan tid------------nämnda dag. Är vattenkraften icke tillgodogjord, skall tiden, som ej må sättas längre än för utförande av erforderliga arbeten skäligen må anses behövligt, räk nas från det ersättningsfrågan blivit avgjord genom beslut, som vunnit laga kraft. Vill ersättningstagaren tidigare komma i åtnjutande av kraft, vartill han enligt meddelat beslut år berättigad, mot att han svarar för den kost nad, som kan bliva onyttig om beslutet ändras i högre rätt, göre han an mälan härom till ersättningsgivaren samt foge vid anmälningen bevis, att han hos Konungens befallningshavande ställt pant eller borgen för sagda kostnad; och varde i sådant fall tiden räknad från det anmälningen sked de. Ersättningstagaren äge dock icke på grund av anmälan, som nu sagts, påfordra, att kraftöverföring skall börja förrän vattenkraften blivit till godogjord vid ersäitningsgivarens anläggning eller, i fall som avses i 14 §, förrän medgivet arbete fullbordats.
Till undvikande -------------anordningar föreskrivas.
58 §.
Fast egendom------------hos ägaren. Uppsägning må-----------beroende därav.
Har vattendomstol vid meddelande av tillstånd att lösa fast egendom eller av annat tillstånd, som förbundits med skyldighet i sådant avseende, jäm likt 11 kap. 67 § första stycket förordnat, att tillståndet må tagas i anspråk utan hinder därav, att vattendomstolens utslag icke äger laga kraft, skall egendomen avträdas å fardag, som infaller näst efter sex månader sedan utslaget meddelats och därefter uppsägning i den ordning ovan sägs ägt rum; dock skall i sådant fall vad i nyssnämnda lagrum stadgas om stäl lande av pant eller borgen vara fullgjort före uppsägningen.
Ersättning för------------- tillträdaren verkställas.
66
§.
1 mom. Har i andra fall än i 58—60 §§ sägs vid meddelande av tillstånd till företag eller åtgärd enligt denna lag ersättning för därigenom uppkom mande skada, förlust eller intrång bestämts att utgå på en gång; då må ej, i vidare mån än som föranledcs av förordnande enligt andra stycket, arbete å annans mark verkställas eller åtgärd eljest till förfång för annan vidtagas, innan föreskriven ersättning guldits. När så finnes erforderligt må föreskrivas, att arbete eller åtgärd, som nyss sagts, ej må utföras, förr än viss tid förflutit från det ersättningen guldits.
Vid fastställande av ersättning i fall, som avses i denna §, äge vatten domstol förordna att, om ersättningsgivaren söker ändring i ersättningsbeslutct, arbete eller åtgärd, som ovan nämnts, må utföras utan hinder av att ersättningen, i den män den överstiger vad ersättningsgivaren må hava medgivit, ej blivit gulden; och vare ersättningsgivaren i sådant fall skyldig att, från det arbetet eller åtgärden utföres till dess lagakraftågande be slut över ändringssökandet föreligger, betala ränta å oguldet belopp efter
Kungl. Maj:ts proposition nr 52.
räntefot som av vattendomstolen finnes skälig. Förordnande, som nu sagts, må ej meddelas, med mindre det finnes vara av avsevärd betydelse för ersåttningsgivaren att draga ersättningsfrågan under högre rätts prövning, och ej heller, om dröjsmålet med ersättningens gäldande kan lända ersåttningstagaren till förfång. Innan arbete eller åtgärd, som avses med sådant för ordnande, utföres, skall hos Konungens befallningshavande ställas pant eller borgen för oguldet ersättningsbelopp jämte ränta.
Förordnande, som meddelats enligt andra stycket, skall utan hinder av däremot förd talan lända till efterrättelse, såframt ej högre rätt annorlunda beslutar.
2 mom. Gulden ersättning må ej till någon del återkrävas, ändå att, efter klagan över ersättningsbeslutet, ersättningen bestämmes till lägre belopp eller ersättning förklaras icke skola utgå.
3 mom. Varder ersättning, som i 1 mom. avses, ej gulden inom fem år från det ersättningens belopp blivit fastställt genom beslut, som vunnit laga kraft, vare ersättningstagaren ej bunden av det därutinnan träffade avgö randet. Vardera parten äge i dylikt fall hos vattendomstolen påkalla om prövning av ersättningsbeloppet.
4 mom. Vad i 65 § finnes stadgat i fråga om ersättning för nödig eller nyttig kostnad å egendom, som skall lösas, äge motsvarande tillämpning, där dylik kostnad göres å egendom, som skadas eller lider intrång.
67 §.
Har av vattendomstolen meddelat tillstånd till företag eller åtgärd, som i denna lag avses, på grund av förordnande jämlikt II kap. 67 § första styc ket tagits i anspråk, innan vattendomstolens utslag vunnit laga kraft, och varder till följd av klagan över utslaget ersättning, som enligt ovan givna regler skall hos Konungens befallningshavande nedsättas, slutligen bestämd till högre belopp än det redan nedsatta, åligge ersättningsgivaren att inom trettio dagar från det utslag i målet vunnit laga kraft nedsätta det över skjutande beloppet, vid äventyr att detta eljest på ansökan av den till er sättningen berättigade eller, där flera må äga rätt därtill, någon av dem genom Konungens befallningshavandes försorg hos den försumlige utta ges. Bestämmes ersättningen ej till högre belopp, göre ersättningsgivaren, sedan utslag i målet vunnit laga kraft, anmälan härom hos Konungens be fallningshavande.
Har eljest ersättning till följd av företag enligt denna lag fastställts först efter det företaget blivit utfört, och skall enligt stadgandena i 54 § ersätt ningen hos Konungens befallningshavande nedsättas, vare ersättningsgiva ren pliktig att inom trettio dagar sedan det utslag, varigenom ersättnings beloppet blivit bestämt, vunnit laga kraft eller, där förordnande meddelats jämlikt 11 kap. 67 § andra stycket, inom samma tid från utslagets dag ned sätta beloppet vid äventyr, som ovan sagts.
11 kap.
17 §.
Till vattenmål hänföras följande mål:
A. ansöknlngsmål:
B. stämningsm&l:
121
56. talan jämlikt 9 kap. 66 § 3 mom. om omprövning av ersättningsbelopp,
så ock talan jämlikt 9 kap. 73 § av innehavare av fordran, varför fast egen
dom häftar, om högre ersättning för egendomen eller för därifrån förlorad
vattenkraft eller för skada eller intrång därå;
Kungl. Maj:ts proposition nr 52.
C. besvärsmål:
D. underställningsmål:
Hurusom, efter--------— i 08 §.
27 §.
1 mom. Ansökan enligt----------- anläggningen, uppgiven.
1 fråga om------- — ersättning därför.
2 mom. Ansökan, som------------ anläggningens bortskaffande.
Vad nu sagts------------i 17 § 9 sägs.
3 mom. I ansökan — — — och hemvist.
4 mom. Då ansökan —- — — ledningens sträckning.
Vad nu sagts------------till vatten.
5 mom. Innan ansökan ingives rörande företag av betydande omfattning
eller ingripande beskaffenhet, skall ärendet med avseende å företagets verk
ningar ur allmän synpunkt vara förberett i enlighet med bestämmelser som
Konungen meddelar.
Konungen äger stadga skyldighet att gälda kostnad som i samband med
förberedande av ärende, varom ovan sågs, åsamkas det allmänna.
35 §.
1 mom. Där fråga -—------- i fråga.
Föres efter tv nu sagts talan i målet av allmänt ombud, åligge ombudet
att på begäran lillhandagå dem, vilkas rätt beröres i saken, med kostnads
fria råd angående bevakandet av deras rätt. Menar part, att på grund av
företagets omfattning eller eljest åliggande av nu nämnd art bör uppdragas
åt annan än allmänt ombud, göre anmälan därom hos Konungens befall-
ningshavande i det län, inom vilket det företag eller den åtgärd ansökning
en anser huvudsakligen skall verkställas; och må Konungens befallnings-
havande i sådant fall eller, då det eljest prövas erforderligt för tillvarata
gande av sakägarnas rätt, förordna särskild person att på sätt nyss nämnts
biträda dem.
Om allmänt ------------ parternas kännedom.
2 mom. Finnes i--------— den myndighet.
År fråga -—------- motsvarande tillämpning.
40 §.
I mål, som------- — i fråga.
Såvitt angår åtgärder till förebyggande eller avhjälpande av skada eller
olägenhet, skola bestämmelserna i forsla stycket äga tillämpning även i
andra ansölcningsmåt än där sägs.
Tarvas till — -—
motsvarande tillämpning.
Beslut, som------------annorlunda förordnar.
60 §.
1 mom. Är företagets snara genomförande angeläget, äge vattendomsto
len, innan målet i övrigt avgöres, pröva företageis tillåtlighet samt, om det
finnes tillåtligt, meddela tillstånd till erforderliga arbeten. Medför sådant arbete skada eller intrång av någon betydelse, skall, om ej bestämmelserna i 2 mom. till annat föranleda, ersättning därför fastställas samtidigt med tillståndets meddelande.
2 mom. Kunna företagets verkningar i visst hänseende icke med erfor derlig säkerhet förutses, må vattendomstolen, om företaget likväl finnes tillåtligt, på viss tid eller tills vidare i avbidan på erfarenhetens rön upp skjuta frågan om de föreskrifter, som i denna del erfordras beträffande er sättning eller annat. Har viss prövotid bestämts, må denna, när skäl därtill äro, sedermera förlängas.
I samband med beslut om uppskov, som nu sagts, skall vattendomstolen bestämma ersättning för skada, förlust eller intrång av mera kännbar be skaffenhet, som kan antagas uppkomma under prövotiden, samt i övrigt meddela de bestämmelser, som till förekommande av obilliga verkningar må finnas påkallade för samma tid. Ersättning, som ej kan slutligt fast ställas på förhand, må därvid bestämmas provisoriskt. När skäl därtill äro, må under prövotiden ändrade eller nga bestämmelser meddelas för återstå ende del därav. Slutligt fastställande av ersättning, som hänför sig till prövo tiden, skall ske senast då målet i den uppskjutna delen avgöres. Ersättning en må därvid icke fastställas till lägre belopp än som må hava utgått eller skolat utgå på grund av provisoriska bestämmelser.
Då målet i viss del uppskjutits enligt vad i första stycket sägs, skall, in nan tillståndet till företaget må tagas i anspråk, hos Konungens befallningshavande ställas pant eller borgen för den ersättning, som sökanden eller anläggaren i denna del kan förpliktas utgiva, så ock för ersättning som i sam band med uppskovsbeslutet må hava bestämts att utgå under prövotiden.
3 mom. Där i mål om utförande av anläggning eller åtgärd för allmän flotlled besiktning å arbetet jämlikt 13 kap.'] § skall äga rum, bör rörande den anläggare tillkommande gottgörelse för anläggningskostnad utslaget om arbetets verkställande innehålla allenast en förberedande uppskattning efter då föreliggande förhållanden, men gottgörelsen till beloppet fastställas först efter besiktningen med ledning av därvid fastställd värdering och, där så erfordras, ytterligare utredning vid domstolen. Om fastställande av amor- teringsplan för gottgörelsens utbekommande skils i 15 § lagen om flottning i allmän flottled.
5 mom. I samband med tillämpning av bestämmelserna i 1 eller 2 mom., så ock eljest, när särskilda skäl därtill åro, må vattendomstolen tillerkänna part ersättning för kostnader ä målet utan hinder därav, att partens talan ännu icke blivit slutligen prövad.
Kungl. Maj:ts proposition nr 52.
67 §.
Xid meddelande av tillstånd till företag eller åtgärd, varom fråga är, äge vattendomstolen, när skäl därtill äro, förordna, att tillståndet må tagas i an språk utan hinder av att beslutet därom icke äger laga kraft; dock allenast såframt dessförinnan hos Konungens befallningshavande ställe,s pant eller borgen för den ersättning i penningar, som högre rätt kan ålägga sökanden eller anläggaren att utgiva utöver vad vattendomstolen i sådant avseende be stämt, så ock för det skadestånd, vartill lian kan kännas skyldig, om vatten domstolens beslut eljest ändras.
Varder, sedan tillstånd meddelats till företag eller åtgärd enligt denna lag, sökanden eller anläggaren ålagt att förebygga eller avhjälpa skada eller olä genhet eller att utgiva ersättning därför, äge vattendomstolen, när skål där till äro, förordna, att beslutet genast skall gå i verkställighet som om det vunnit laga kraft.
123
Är förordnande meddelat enligt denna § och fullföljes mot det beslut, som förordnandet anser, talan i högre rätt, äge denna, när skäl därtill förekom ma, att, innan ändringssökandet slutligen prövas, undanröja förordnandet.
81 §.
Vad i 42—45 §§ —------- om stämningsmål.
I mål enligt 17 § 28 eller 35, vilket avser arbete till förebyggande eller av hjälpande av skada eller olägenhet till följd av företag enligt denna lag, skola bestämmelserna i 46 § äga motsvarande tillämpning.
Utlåtande, som — — — vattenrättsdomarens tjänsterum. I de fall, då------------är stadgat.
Kungl. Maj:ts proposition nr 52.
98 §.
Talan mot------------andra fall.
I fråga, som avses i 9 kap. 66 § 1 mom. andra stycket eller 67 § första stycket i förevarande kap., skall beträffande fullföljd stadgandet i 49 kap. 5 § andra stycket rättegångsbalken äga motsvarande tillämpning.
Beslut i----------- av vattenrättsdomaren.
14 kap.
5 a §.
Dår någon för utförande av företag eller åtgärd, vartill tillstånd lämnats enligt denna lag, behöver tillfälligt taga annans mark i anspråk för arbetar bostäder eller andra byggnader, väg, upplagsplats, arbetsmaskiner eller dy likt, äge Konungens befallningshavande lämna honom medgivande därtill. För skada eller intrång, som härav följer, skall ersättning gäldas med fulla värdet; och skall, om Konungens befallningshavande prövar det nödigt, sä kerhet för ersättningens gäldande ställas innan medgivandet begagnas.
Begär sökande vid syneförrättning eller i mål, som är anhängigt hos vat tendomstol, tillstånd att för utförande av företag eller åtgärd, som ansök ningen avser, taga mark i anspråk enligt vad i första stycket sägs, må, om tillstånd till företaget eller åtgärden meddelas, sådant medgivande lämnas av synemännen eller vattendomstolen. Därvid skall jämväl ställande av sä kerhet föreskrivas, i den mån så finnes erforderligt.
Denna lag skall träda i kraft den
Bestämmelserna i 9 kap. 33 § tredje stycket nya lagen skola icke äga tilllämpning, där beslut om ersättning medelst kraftöverföring vunnit laga kraft mot ersättningstagaren före nämnda dag.
Har på grund av stadgandet i andra stycket av 9 kap. 66 § i dess förutva rande lydelse fråga om företag, som i vattenlagen avses, förfallit innan nya lagen tråder i kraft, skall 3 mom. av berörda § i dess nya lydelse icke äga tillämpning.
Genom denna lag upphäves lagen den 20 oktober 1939 (nr 732) med sär skilda bestämmelser angående tillfällig vattenreglering; dock skall sistnämn da lag alltjämt gälla i den mån lagen enligt slutstadgandena till densamma skall tillämpas jämväl efter det förordnande som i 1 § samma lag sägs upp hört att gälla.
124
Kungl. Maj.ts proposition nr 52.
Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 31 januari
1952.
Närvarande:
justitieråden E
kberg
,
S
trandberg
,
L
junggren
,
regeringsrådet B jörkholm .
Enligt lagrådet den 17 januari 1952 tillhandakommet utdrag av protokoll
över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i stats
rådet den 11 januari 1952, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets ut
låtande skulle för det i § 87 regeringsformen angivna ändamålet inhämtas
över upprättat förslag till lag om ändring i vattenlagen.
hörslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet före
dragits av e. o. hovrättsassessorn P. G. Bergsten.
Lagrådet yttrade:
2 KAP.
14 §.
Den föreslagna nya bestämmelsen i första stycket andra punkten mot
svaras i sakkunnigförslaget av ett stadgande, som upptagits i en ny para
graf 5 a i 14 kap. Den närmare utformningen av sistnämnda stadgande har
skett med ledning av bestämmelserna i 14 kap. 5 § om rätt att å annans
fastighet verkställa förberedande undersökningar. Sakkunnigförslaget avvi
ker från departementsförslaget särskilt så tillvida, som frågan om tvångs-
upplåtelse av mark skulle prövas av Konungens befallningshavande utom
då frågan uppkomme vid syneförrättning eller i mål, som vore anhängigt
hos vattendomstol, i vilka fall prövningen skulle ankomma å synemän-
nen, respektive vattendomstolen. Förutsättningarna för tvångsupplåtelse äro
emellertid i huvudsak desamma som enligt departementsförslaget, nämli
gen att någon för utförande av företag eller annan åtgärd enligt vatten
lagen behöver tillfälligt taga annans mark i anspråk för arbetarbostäder
eller andra byggnader, väg, upplagsplats, arbetsmaskiner eller dylikt.
De sakkunniga anförde i sin motivering bland annat, att det otvivelaktigt
understundom förekomme, att en företagare nödgades betala oskäligt hög
Kungl. Maj:ts proposition nr 52.
125
ersättning för rätten att taga mark i anspråk för något av de avsedda ända målen. Genom tillskapandet av en tvångsrätt av den innebörd, som ovan angivits, skulle man råda bot på detta missförhållande.
Mot de sakkunnigas förslag framställde bland andra kammarkollegiet vissa erinringar. Kollegiet anförde, att företagaren i saknad av en sådan rätt som den ifrågasatta ibland kunde bliva tvungen att foga sig efter mark ägarens anvisningar eller betala en dryg eller oskälig ersättning. Genom det föreslagna stadgandet bleve rollerna helt omkastade. Företagaren finge taga i anspråk vilket område han önskade och betalade därför ersättning allenast för skada eller intrång efter fulla värdet. Det ingrepp, varom här vore frå ga, vore ingalunda jämförligt med sådana undersökningsarbeten, som av- såges i 14 kap. 5 §. Både till omfattning, varaktighet och skadeverkningar kunde detta »tillfälliga» ingrepp i markägarens rätt vara av helt annan storleksordning. Det syntes därför vara berättigat att i överensstämmelse med 5 § expropriationslagen uppställa det villkoret för medgivandet, att företagarens markbehov icke kunde på annat sätt lämpligen tillgodoses.
Departementschefen har i remissprotokollet framhållit, att ett sådant temporärt nyttjande av annans mark, varom här vore fråga, kunde inne bära betydande intrång och medföra stora ekonomiska konsekvenser. De partementschefen har därför ansett det vara lämpligare, att den erforderliga lagregleringen skedde genom en utvidgning av tvångsrätten enligt 2 kap.
14 §, så att densamma komme att omfatta intrång även av denna mera tillfälliga karaktär. Härigenom komme frågan om utövande av tvångsrätten och villkoren därför alltid att prövas av vattendomstol. Vidare bleve det av kammarkollegiet uttalade önskemålet om vissa uttryckliga begränsningar beträffande tvångsrättens utövning i huvudsak tillgodosett. Sålunda kom me föreskriften i 2 kap. 17 §, att tomtplats, trädgård eller park ej finge tagas i anspråk, där det utan synnerlig olägenhet kunde undvikas, att bliva tillämplig. Det kunde ej anses erforderligt att i detta hänseende införa mera restriktiva bestämmelser än som gällde för stadigvarande ianspråktagande av annans mark.
Lagrådet finner väl departementsförslaget vid jämförelse med sakkunnig- förslaget innebära ökade garantier till skydd för markägaren. Emellertid kan departementsförslaget icke anses fullt tillfredsställande i detta hän seende. Lagrådet delar sålunda kammarkollegiets mening, att såsom vill kor för tvångsvis ianspråktagande av annans mark för ändamål, varom nu är fråga, bör gälla, att företagarens markbehov icke kan på annat sätt lämpligen tillgodoses. Detta är en expropriationsrättslig grundsats av så dan vikt, att den ej kan eftergivas. Tänkbart är, att företagaren har möj lighet att på frivillig väg och på villkor, som icke kunna betecknas som oskäliga, få nyttjanderätt till annan mark än den, som han tänkt sig. Om förstnämnda mark ulan större olägenhet kan användas för ändamålet, lärer någon tvångsupplåtelse ej böra komma i fråga. Det förhållandet att tvångs- rätten i förevarande fall avser upplåtelse av allenast provisorisk karaktär kan icke tillmätas avgörande betydelse. Det rör sig ändock om ingrepp,
vilka kunna medföra betydande intrång och stora ekonomiska konsekven ser, såsom departementschefen vitsordat, samt ej sällan bliva av förhål landevis lång varaktighet. Grundsatsen att det föreliggande behovet av markupplåtelse icke utan oskäliga kostnader kan tillgodoses på annat sätt har i liknande fall kommit till uttryck i vattenlagen. Så har skett i 2 kap. 16 § första stycket, där fråga är om tvångsupplåtelsc av mark till utmål för vattenkraftstalion. Även i det fall, som regleras i första punkten av föreva rande lagrum, torde principen äga giltighet. Utrymmet för tillämpning av densamma är emellertid här mycket begränsat. I denna omständighet kan man måhända söka en anledning till att grundsatsen i sistnämnda lagrum icke kommit till uttryck med samma tydlighet som i 16 §.
Den nu ifrågavarande bestämmelsen i förslaget har konstruerats såsom eu utvidgning av tvångsrätten enligt första punkten i paragrafen och har av fattats i nära anslutning till den lydelse, som sagda punkt har. Emellertid fö refinnes i fråga om tvångsupplåtelse för de här åsyftade provisoriska an läggningarna väsentligt större utrymme för tillämpning av den ovan nämn da principen än i de fall, som behandlas i första punkten. Väl torde man kunna utgå från att med en riktig förståelse av lagrummet grundsatsen så som allmängiltig blir beaktad även med den utformning av bestämmelsen, som valts i förslaget. Enligt lagrådets mening föreligger dock viss fara, att bestämmelsen i rättstillämpningen kan missförstås, i synnerhet om den jäm- föres med 16 §, och att tillståndsprövningen sålunda i vissa fall kan komma att begränsas till ett konstaterande av att ett behov av mark föreligger för tillgodoseende av det angivna ändamålet. Visserligen måste sistnämnda vill kor vara fyllt för att tvångsupplåtelse skall medgivas, men såsom förut är anfört är detta icke tillräckligt. Risken för missförstånd ligger särskilt nära till hands vid tillämpningen av den förevarande stadgande närstående be stämmelsen i 7 kap. 40 §. I sistnämnda lagrum har nämligen den nya andra punkten i första stycket avfattats i nära anslutning till motsvarande punkt i 2 kap. 14 §, medan andra stycket, vilket jämväl handlar om tvångsupplå telse av mark, fält en lydelse, som i det avseende, varom nu är fråga, över ensstämmer med bestämmelsen i 16 § sagda kap. Detta förhållande är utan tvivel ägnat att väcka den oriktiga föreställningen, att det i andra styc ket uttryckligen angivna villkoret för tvångsupplåtelse — nämligen att den behövliga marken icke utan oskäliga kostnader annorledes står till buds — icke skulle äga giltighet i det fall, som avses i andra punkten av första styc ket. Det är jämväl att beakta, att den olikhet, som i sakligt avseende före finnes mellan de båda styckena därutinnan, att det i ena fallet är fråga om bestående markupplåtelser och i det andra om allenast provisoriska sådana, kan bidraga till missförstånd.
Av nu anförda skäl förordar lagrådet en sådan omarbetning av den före slagna bestämmelsen om tvångsupplåtelse av mark för tillfälliga arbetar bostäder in. in., att av lagtexten tydligare framgår, att såsom villkor gäller, att mark icke utan oskäliga kostnader annorledes står till buds. Härvid kan som förebild tjäna antingen 2 kap. 16 § ifrågavarande lag eller 1 § expropria tionslagen.
Kungl. Maj.ts proposition nr 52.
Kungl. Maj. ts proposition nr 52.
127
I detta sammanhang vill lagrådet erinra, att även om villkoren att mark
tarvas för uppförande av behövliga arbetarbostäder m. in. och att sådan icke
utan oskäliga kostnader annorledes står till buds äro uppfyllda, det likväl
icke är säkert, att tvångsupplåtelse till det område, som sökanden avser, bör
medgivas under alla förhållanden. Såsom departementschefen framhållit, får
jämlikt 2 kap. 17 § tomtplats, trädgård eller park ej tagas i anspråk, därest
det utan synnerlig olägenhet kan undvikas. Det kan dessutom hända, att
mer än ett område befinnes vara tjänligt för det avsedda ändamålet. I sådana
fall får tvångsupplåtelse ej medgivas beträffande område, vars upplåtande
medför större olägenhet än nödigt är; och det skall jämväl i övrigt tillses,
att ändamålet kan, utan oskälig kostnad för företagaren, vinnas med minsta
olägenhet för annan. Detta följer av regeln i 2 kap. 2 §, vilken har allmän
giltighet. Särskild föreskrift i detta ämne är alltså ej nödvändig i föreva
rande sammanhang.
Av allmänna rättsgrundsatser lärer följa, att den som fått medgivande
att för visst ändamål nyttja annans mark är skyldig att, när behov av mar
ken för detta ändamål ej längre föreligger, återställa marken till ägaren i
såvitt möjligt samma skick, vari han mottog densamma. Låter detta sig icke
göra eller skulle återställandet av marken i dess förra skick medföra kost
nader, vilka icke stå i rimligt förhållande till det intrång eller den skada,
som anläggningens bibehållande skulle förorsaka, torde markägaren böra få
åtnöjas med ersättning för intrånget eller skadan. (Jfr exempelvis 2 kap.
18 § lagen om nyttjanderätt till fast egendom.) Till undvikande av tvister
synes det vara angeläget, att vattendomstolen vid lämnande av tillstånd till
tvångsupplåtelse erinrar om företagarens skyldighet att återställa marken
samt härför utsätter tid. Uttryckliga bestämmelser härom lära emellertid ej
vara erforderliga, eftersom den vattendomstolen jämlikt 11 kap. 62 § åvilan
de förpliktelsen att föreskriva de villkor, som äro behövliga för tillgodose
ende av enskild rätt, kan anses omfatta även meddelandet av sådana före
skrifter, som nu nämnts.
7 KAP.
40 §.
Beaktas lagrådets anmärkning vid 2 kap. 14 §, bör en liknande ändring
vidtagas i förevarande lagrum.
9 KAP.
67 §.
Förevarande paragraf i förslaget behandlar i första stycket till en början
det fall att av vattendomstolen meddelat tillstånd till företag eller åtgärd,
som avses i vattenlagen, på grund av förordnande enligt 11 kap. 67 § första
stycket tagits i anspråk innan vattendomstolens utslag vunnit laga kraft
samt till följd av klagan över utslaget ersättning, som enligt förut i 9 kap.
128
Kungl. Maj:ts proposition nr 52.
givna regler skall nedsättas hos Konungens befallningshavande, blivit slut
ligen bestämd till högre belopp än det redan nedsatta. Det åligger då er-
sättningsgivaren att inom viss tid nedsätta det överskjutande beloppet.
Vidare stadgas, att om ersättningen ej bestämmes till högre belopp, ersätt-
ningsgivaren skall göra anmälan därom hos Konungens befallningshavan
de samt att, ändå att ersättningen bestämmes till lägre belopp, vad som
redan nedsatts ej må återkrävas, vilket skall gälla jämväl då ersättningen
guldits i annan ordning än genom dess nedsättning.
Enligt det föreslagna nya andra stycket i 11 kap. 67 § äger vattendom
stolen, därest -— sedan tillstånd meddelats till företag eller åtgärd enligt
vattenlagen — det ålägges sökanden eller anläggaren att förebygga eller
avhjälpa skada eller olägenhet eller att utgiva ersättning därför, förordna,
att beslutet genast skall gå i verkställighet som om det vunnit laga kraft.
Det åligger då ersättningsgivaren i fall, som avses i 9 kap. 67 § andra styc
ket i förslaget, att om nedsättningsskyldighet föreligger enligt 54 § samma
kap. inom viss tid efter utslagets dag nedsätta beloppet hos Konungens
befallningshavande. Vad angår belopp, som ej skall nedsättas, gäller att
den ersättningsberättigade genast äger uppbära det. Förslagets mening lä
rer vara, att ersättningstagaren i nu förevarande fall icke skall intaga en
sämre ställning än då fråga är om ersättning enligt första stycket. Även
om till följd av klagan högre rätt skulle bestämma ersättningen till lägre
belopp än vattendomstolen bestämt eller förklara, att ersättning icke skall
utgå, bör således vad som nedsatts hos Konungens befallningshavande eller
guldits i annan ordning ej få återkrävas. Detta framgår emellertid ej av
den föreslagna lagtexten, i motsats till vad förhållandet var enligt de sak
kunnigas förslag (jfr 9 kap. 1, 66 och 67 §§ i sistnämnda förslag). Eif för
ordnande därom att vattendomstolens beslut må verkställas som om det
vunnit laga kraft lärer icke innebära, att återbäringsskyldighet ej kan upp
komma. För att syftet med lagstiftningen i nu berörda hänseende skall vin
nas synes den lämpligaste utvägen vara, att sista punkten i första stycket av
förevarande paragraf med någon jämkning av ordalagen sättes som ett
tredje stycke i paragrafen.
11 KAP.
27 §.
Departementschefen har framhållit, att det förvisso vore av stort värde,
om planeringen av sådana vattenkraft- och vattenregleringsföretag, som i
betydande grad ingrepe i bygdens förhållanden, ägde rum i samråd och
samarbete med ortsmyndigheter och representanter i övrigt för de intressen,
som kunde beröras. Särskilda åtgärder för förberedelse av ansökan till vat
tendomstol rörande sådant företag borde därför äga rum. Önskvärdheten
av att dylika åtgärder vidtoges borde på något sätt komma till uttryck i
vattenlagen.
129
I anslutning till dessa uttalanden har i ett nytt 6 mom. i förevarande paragraf upptagits föreskrifter därom, att ansökan rörande företag av bety dande omfattning eller ingripande beskaffenhet skall innehålla uppgift om de åtgärder sökanden må hava vidtagit för att bereda Konungens befall- ningshavande i det län, inom vilket företaget huvudsakligen skall verkstäl las, samt övriga av företaget berörda myndigheter och sammanslutningar tillfälle att vid planläggningen av detsamma framföra önskemål med hän syn till dess verkningar ur allmän synpunkt ävensom om vad i anledning av sådana åtgärder förekommit.
Lagrådet ansluter sig till den mening, som sålunda kommit till uttryck. Det synes emellertid icke vara erforderligt, att uppgifterna om vad som förekommit i anledning av de vidtagna åtgärderna innehålla redogörelse i detalj härför. Fullt tillräckligt torde vara att upplysning gives i huvud sakliga drag om vad därutinnan skett. Med hänsyn härtill synes före ordet »förekommit» böra inskjutas ordet »huvudsakligen» eller något därmed liktydigt ord.
Kungl. Maj.ts proposition nr 52.
35 §.
I 1 mom. andra stycket föreslås en ändring av innebörd, att Konungens befallningshavande skall kunna av eget initiativ och alltså ej, såsom enligt gällande rätt, blott efter anmälan av part förordna särskild person med uppgift att tillhandagå sakägarna med kostnadsfria råd angående bevakan det av deras rätt. Förutsättning för sådant förordnande, vare sig det med delas efter anmälan eller eljest, är att det på grund av företagets omfatt ning eller eljest prövas erforderligt för tillvaratagande av sakägarnas rätt. Tydligt är, att om denna förutsättning är för handen, särskilt biträde också skall förordnas. Vid sådant förhållande synes det lämpligare, att uttrycket »och må Konungens befallningshavande», vilket förekommer även i lag rummets nu gällande lydelse, ersättes med »och skall Konungens befall ningshavande». Beträffande de härefter följande orden »i sådant fall (åsyf tar anmälan av part) eller då det eljest prövas erforderligt för------- — » är meningen självfallet icke den, att förordnande alltid skall meddelas, då part gjort framställning därom, utan prövning av behovet skall även i så dant fall alltid äga rum. Denna stadgandets innebörd skulle emellertid framträda tydligare, om den föreslagna formuleringen jämkades till »där det i sådant fall eller eljest prövas erforderligt för------------».
Ur protokollet:
Olle Lundberg.
!) Bihang till riksdagens protokoll 195 2. 1 samt. Nr 52.
130
Kungl. Maj:ts proposition nr 52.
Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet
inför Hans Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 8 februari 1952.
Närvarande:
Statsministern
Erlander , ministern för utrikes ärendena
Undén , statsråden
Sköld, Danielson, Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng, Ericsson,
Andersson, Lingman, Norup, Hedlund, Persson, Hjälmar Nilson,
Lindell.
Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg, anmäler efter ge
mensam beredning med cheferna för kommunikations-, jordbruks- och han
delsdepartementen lagrådets den 31 januari 1952 avgivna utlåtande över det
till lagrådet den 11 januari 1952 remitterade förslaget till lag om ändring i
vattenlagen.
Efter redogörelse för utlåtandet anför föredraganden följande.
I anslutning till vad lagrådet anfört rörande det i 2 kap. 14 § upptagna
stadgandet om rätt att tillfälligt taga annans mark i anspråk för arbetar
bostäder m. in. vill jag förorda att det remitterade förslaget jämkas på så
sätt, att tvångsupplåtelse må äga rum, där det prövas nödigt att marken
tages i anspråk för ändamål, varom i stadgandet är fråga. En motsvarande
jämkning bör vidtagas i 7 kap. 40 §.
Jag har ej heller något att invända mot de övriga ändringsförslag som
framförts av lagrådet. Såsom lagrådet föreslagit bör sålunda sista punkten
i första stycket av 9 kap. 67 § sättas såsom ett tredje stycke i paragrafen,
i samband varmed ordalagen i punkten något ändras, samt vissa jämkningar
vidtagas ill kap. 27 § 6 mom. och 35 § 1 mom.
Därjämte torde ett par smärre ändringar av redaktionell natur böra vid
tagas i lagförslaget.
Föredraganden hemställer, att lagförslaget sålunda ändrat måtte jämlikt
§ 87 regeringsformen genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter bi
trädda hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen, att till
riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga
till detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Axel Nilsson.
Kungl. Mcij. ts proposition nr 52.
131
Innehållsförteckning.
Proposition .................................................................................................................. 1 Förslag till lag om ändring i vattenlagen
....................................................................... 2
Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden den 11 januari 1952
18
Ingress ................................................................................................................................... 18 I. Utsträckt möjlighet att meddela deldom i vattenmål m. m........................... 21
Deldom (11 kap. 66 §) ....................................................................................... 21 Ansökningshandlingarnas innehåll (11 kap. 27 § 1 .................................... 55 Vattenrättsdomarens befogenhet att medgiva provisoriska åtgärder
(11 kap. 46 §) .................................................................................................. 57 Verkställighet (11 kap. 67 §) ................................................................................. 65
II. Utvidgad rätt att taga annans mark i anspråk för vattenbyggnader m. in. 72 III. Förberedande av vissa företag enligt vattenlagen m. m................................... 83 IV. Vissa ändringar i övrigt i vattenlagen ................................................................... 98 Till lagrådet remitterat förslag till lag om ändring i vattenlagen ....................... 101 Vid vattenlagssakkunnigas promemoria den 12 september 1947 fogat förslag
till lag om ändring i vattenlagen .............................................................................. 117
Utdrag av lagrådets protokoll den 31 januari 1952
................................................. 124
Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden den 8 februari 1952
130