Kungi. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändring i vattenlagen (1918:523), m.m.
Kungl. Maj:ts proposition nr 83 år 1974 Prop. 1974: 83
Nr 83
Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändring i vattenlagen
(1918: 523), m. m.; given den 22 mars 1974.
Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet för justitieärenden och lagrådets protokoll, föreslå riksdagen att bifalla de förslag om vars avlåtande till riksdagen föredraganden hemställt.
CARL GUSTAF
CARL LIDBOM
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen föreslås att ersättningsbestämmelserna i vattenlagen (1918: 523) anpassas till expropriationslagen (1972: 719). Ersättningskapitlet i vattenlagen (9 kap.) är helt nyskrivet. Det innehåller inte någon motsvarighet till nuvarande bestimmelser om ersättning för ideell skada celler om ersättning med femtio procents förhöjning i vissa fall. Ersättning i pengar skall i vattenmål liksom i expropriationsmål bestämmas enligt marknadsvärdeprincipen, Även bestämmelserna om nedsättning och tillträde m. m. har ändrats med expropriationslagen som förebild.
Bestämmelserna om ersättning genom kraftöverföring ersätts av ett nytt institut benämnt andelskraft. Bestämmelserna om ersättning genom tillhandahållande av vatten upphävs. De ersätts av en bestämmelse med generell giltighet om möjlighet för vattendomstol att föreskriva skadeförebyggande åtgärder. Denna bestämmelse innebär ett lagfästande av nuvarande domstolspraxis.
Den reform av avgiftssystemet som vattenlagsutredningen har föreslagit genomförs inte. Däremot höjs maximigränserna för vissa avgifter.
Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 juli 1974.
1 Riksdagen 1974. 1 saml. Nr 83
1 Förslag till
Lag om ändring i vattenlagen (1918: 523)
Härigenom förordnas i fråga om vattenlagen (1918: 523)!
dels att 2 kap. 18 §, 4 kap. 1—4 88, 7 kap. 42 §, 10 kap. 20 3 samt 11 kap. 41 § skall upphöra att gälla,
dels att rubriken närmast före 4 kap. 1 § skall utgå,
dels att 1 kap. 4 §, 2 kap. 3, 5—7 88, 10 § 1 mom., 19, 22, 50 och 59 §§, 4 kap. 5 §, 6 § I mom., 7—9, 12, 14 och 15 §§, 5 kap. 5 §, 6 kap. 8 §, 7 kap. 54 och 56 §§, 8 kap. 34 §, 9 kap., 10 kap. 21, 57, 60, 64 och 67 88, 11 kap. 17 och 26 §§, 27 §& 5 mom., 32 och 33 §§, 35 § 3 mom., 37, 48, 60—62, 75, 81 och 92 §§, 97 § 1 mom. och 106 3 samt 14 kap. 3 § skall ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
1 KAP.
4 8
Huruledes under vissa förutsätt- Huruledes under vissa förutsättningar den, som iäger råda över ningar den, som äger råda över vatten, kan förpliktas att till följd vatten, kan förpliktas att till följd av företag, som avses i 2, 3, 5, 6, av företag, som avses i 2, 3, 5, 6 eller 7 kap., underkasta sig förlust eller 7 kap., underkasta sig förlust i honom tillkommande vatten- i honom tillkommande vattenmängd eller vattenkraft, därom mängd eller vattenkraft, därom stadgas i nämnda kap.; och gällc stadgas i nämnda kap.; och gälle i fråga om rätt till ersättning för i fråga om rätt till ersättning för sålunda tillskyndad förlust vad i sålunda tillskyndad förlust vad i 5 kap. 4 § och 6 kap. 5 § samt i 5 kap. 4 § och 6 kap. 5 § samt i 9 kap. finnes föreskrivet, dock 9 kap. finnes föreskrivet, dock med de inskränkningar, som för- med de inskränkningar, som föranledas av stadgandena i 6 och anledas av stadgandena i 6 och följande $$ av detta kap. samt i följande $$ av detta kap. samt i 2 kap. 7 och 8 §§. 2 kap. 8 §.
Beträffande skyldighet att i andra fall än i första stycket sägs underkasta sig förlust, som ovan nämnts, så ock om gottgörelse därför gälle vad särskilt är stadgat, dock med här nedan föreskrivna inskränkningar i rätten till ersättning, där sådan kunnat eljest ifrågakomma.
2 KAP.
3 83
Ej må någon så bygga i vatten, att genom uppdämning, sänkning av valtenståndet eller annan inverkan på vattenförhållandena skada tillfogas eller intrång göres å annan tillhörig egendom, vare sig jord, hus,
1 Senaste lydelse av 4 kap. 1 och 4 §§ 1962: 83, 7 kap. 42 § 1920: 459, 10 kap. 20 § 1919: 425 samt 9 kap. 55 och 59 88 1919: 425, 49 8 1920: 459, 38 § 1920: 479, 11 §, 46 § 4 mom. och 6—8 mom. och 66 & 1939: 146, 20 och 34 8§ 1945:139, 5, 12 och 13 §§ 1948:479, 67 § 1952: 235, 24 och 33 §§ 1956: 67, 70 8 1961: 548, 46 & 1—3 mom. och 5 mom. 1964: 110, 48 och 63 §§ 1968: 209, 1, 47 och 50 §8 1969: 393, 9, 52, 54, 69, 71—73 §§ 1970: 1009.
2 Senaste lydelse 1920: 459.
3 Senaste lydelse 1961: 48.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse fiske, bebyggt eller obebyggt strömfall eller annat, utan så är att nyttan av byggnaden eller den del därav, som föranleder skadan celler intrånget, prövas efter avdrag av byggnadskostnaden uppgå till ett värde, motsvarande tre gånger den skada och det intrång, som göres å åker och äng, samt två gånger skadan och intrånget å annan egendom. I byggnadskostnaden skall inräknas det belopp, vartill skadan och intrånget å den byggande tillhörig egendom må skattas. För skada och intrång skall ersättning givas efter ty i 9 kap. skils.
Skulle byggande i vatten hava till följd, att ett avsevärt antal bofasta personer berövas sina bostäder, eller att större fabrik eller annan anläggning, varav många hava uppehälle, måste nedläggas eller dess drift väsentligt minskas, eller att odlad jord till en efter ortsförhållandena betydande omfattning sättes under vatten eller eljest väsentligt skadas, eller att fiskeri- eller annan näring av större betydenhet Jider väsentligt förfång, celler att befolkningen eljest får sina levnadsförhållanden väsentligt försämrade, må byggnaden, ändå att nyttan uppgår till värde, som ovan sagts, icke ske. Lag samma vare, där genom byggande i vatten skulle förorsakas sådan bestående ändring av naturförhållandena, varigenom väsentligt minskad trevnad för närboende eller betydande förlust från naturskyddssynpunkt är att befara.
Prövas byggnad i vatten vara av synnerlig betydelse för näringslivet eHer för orten eller eljest från allmän synpunkt, må Konungen, ändå att hinder mot byggnaden skulle möta av vad i första och andra styckena sägs, efter hemställan av vattendomstolen på sätt i 20 § 3 mom. stadgas, lämna medgivande till byggnaden.
Om byggande, varigenom an- Om byggande, varigenom annans strömfall eller del av ström- nans strömfall eller del av strömfall tillgodogöres, gälle vad i 5— fall tillgodogöres, gälle vad i 5 § 7 §§ finnes stadgat. finnes stadgat.
5§
Tillhör ett strömfall till skilda Tillhör en fallsträcka olika ägadelar olika ägare, och vill en av re, Jår en av dem tillgodogöra sig dem tillgodogöra sig förutom egen vattenkraften i hela sträckan, om jämväl annans del i fallet, vare han på grund av äganderätt eller han, där falldelarnas gemensam- annan rättighet, som gäller mot ma tillgodogörande innebär vä- envar och ej är begränsad till tisentlig ekonomisk eller teknisk den, råder över mer än hälften av fördel, berättigad därtill mot er- kraften. Hänsyn skall tagas till den sättning, som i 9 kap. skils, så- kraft som svarar mot andel i samframt han såsom ägare eller på fällighet vilken avses i 1 kap. grund av servitutsrätt, som är gäl- 3 § fastighetsbildningslagen (1970: lande för all framtid, råder över 988). mer än hälften av den efter vattenmängd och naturlig fallhöjd beräknade vattenkraften i fallet eller den del därav, om: vars bebyggande är fråga.
Vad nu sagts äge motsvarande Första stycket äger motsvaranullämpning i fråga om två eller de tillämpning, när någon vill i en flera, olika ägare tillhöriga ström- kraftanläggning tillgodogöra sig fall. vattenkraft i fallsträckor som ingå
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
i olika vattendrag, om det ge-
mensamma tillgodogörandet är en
från teknisk och ekonomisk syn-
punkt nödvändig förutsättning för
anläggningens tillkomst.
6§
Äro å ömse sidor av ett ström- Den, vars vattenkraft skall tillfall olika ägare, må ena sidans godogöras av annan med stöd av ägare bjuda ägaren av motsatta si- 5 § eller på grund av överenskomdan att gemensamt utnyttja fallet; melse, får deltaga i tillgodogöranvill denne det ej, äge den, som det, om det är av betydelse för bjudit, att mot ersättning, som i 9 hans verksamhet och hans rätt är kap. skils, tillgodogöra sig jämväl sådan som avses i 5 § första stycandra sidans lott i vattnet, såframt ket. Han är då berättigad till andet prövas kunna ske utan synner- del i kraftproduktionen (andelslig skada för dess ägare. Har den- kraft) och skyldig att bidraga till ne förklarat sig villig deltaga i fal- kostnaderna för kraftanläggninglets tillgodogörande, men kan ej ens utförande, drift och underhåll, enighet nås om sättet för dess be- allt i förhållande till sin andel i byggande eller vattnets nyttjande, den vattenkraft som skall tillgodobestämme vattendomstolen de vill- göras vid anläggningen. Motsvakor, varunder tillgodogörandet må rande gäller om den vars strömäga rum. fall tages i anspråk enligt 1 kap.
14 §, om ersättning för ianspråk-
tagandet icke redan bestämts,
samt den som är berättigad till er-
sättning för vattenkraft enligt be-
stämmelserna i 2 kap. 23 §.
Vilja båda var för sig utnyttja Skyldighet att tillhandahålla anhela strömfallet, pröve vattendom- delskraft åvilar den fastighet med stolen, åt vilkendera företräde bör vilken rätten till tillgodogörandet givas. av vattenkraften skall vara för-
enad.
Rätt till andelskraft skall vara
förenad med den fastighet, till vil-
ken vattenkraften hört eller rättig-
heten överflyttats enligt 7 § första
stycket.
Vattendomstolen skall i sam-
band med beslut om tillhandahål-
lande av andelskraft meddela er-
forderliga bestämmelser om vill-
koren för tillhandahållandet och
om kostnadsbidrag.
Inträda ändrade förhållanden,
kan kraftanläggningens ägare eller
andelskraftens mottagare hos vat-
tendomstolen påkalla omprövning
av rättsförhållandet mellan dem.
Därvid får endast sådan ändring
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
beslutas som innebär väsentlig för-
del för någon av parterna utan
att för motparten medföra bety-
dande olägenhet. Beslutar vatten-
domstolen att rätt till andelskraft
skall avlösas mot ersättning i pengar skola bestämmelserna i 9 kap. äga motsvarande tillämpning.
7§
Kan strömfall, som = tillhör På ansökan av ägare till fastig-
oskift by eller annan samfälld het, varmed rätt till andelskraft mark eller som vid skifte av sam- är förenad, får vattendomstolen fällighet ej ingått i skiftet, icke besluta om överflyttning av rättigutan delägares förfång skiftas va- heten till annan fastighet som till-
re sig ensamt eller i förening med hör samme ägare, om detta kan ske
annat samfälligheten tillhörigt vat- utan förfång för borgenär med
tenområde, och vill en delägare panträtt eller annan rättsägare. tillgodogöra sig hela fallet, vare
han, såframt det prövas kunna ske utan synnerlig skada för övriga
delägare samt han antingen ensam eller tillsammans med delägare, som lämnat honom medgivande
till företaget, äger mer än hälften i strömfallet, berättigad att mot
ersättning, som i 9 kap. skils, från samfälligheten tillösa sig fallet
jämte det utmål, som enligt bestämmelse vid skifte må finnas av-
satt för fallets tillgodogörande.
Gränserna för strömfallet ovan
och nedan i vattendraget skola
bestämmas av vattendomstolen.
Om delägare i samfällt ström- Rätt till andelskraft får upplå-
fall, vilket ej kan utan delägares tas av ägaren till den fastighet, förfång skiftas, vill utan att lösa varmed den är förenad. Avtal om fallet bygga kvarn, såg eller an- upplåtelse är ej bindande längre än nan mindre anläggning för vatt- femtio år från det avtalet slöts.
nets tillgodogörande, bjude de Upplåtelse för någons livstid gälandra att taga del däri; vilja de ej, ler dock utan begränsning till viss
och prövar vattendomstolen det tid.
kunna ske utan synnerlig skada
för dem, förelägge då honom, på vad sätt, villkor och tid han må
bygga och nyttja anläggningen.
Ändå att tid, som må vara be-
stämd för bibehållande av sådan anläggning, icke gått till ända, äge
under de i första stycket omför-
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse mälda förutsättningar delägare begagna sig av lösningsrätt, som där nämnts.
10 §
I mom. Bygges damm för tillgodogörande av vattnet eller för reglering av vattnets avrinning, eller göres för sådant ändamål annan byggnad i vatten, vare byggnadens ägare, såframt byggnaden förorsakar sådan ändring i de naturliga vattenståndsförhållandena, som ej är obetydlig, eller hindrar eller försvårar fiskens framkomst, pliktig att från och med kalenderåret näst efter det, då arbetet å byggnaden påbörjats, så Jänge byggnaden bibehålles, erlägga viss årlig avgift till befrämjande av fisket inom landet.
Avgiften skall beträffande bygg- Avgiften skall beträffande byggnad för vattnets tillgodogörande nad för vattnets tillgzodogörande såsom drivkraft utgå med minst såsom drivkraft utgå med minst tio öre och högst två kronor för tio öre och högst fyra kronor för varje hästkraft, som beräknas varje hästkraft, som beräknas kunna vid oreglerat lågvatten ut- kunna vid oreglerat lågvatten uttagas vid byggnaden. I fråga om tagas vid byggnaden. I fråga om byggnad för tillgodogörande av byggnad för tillgodogörande av vattnet annorledes än såsom driv- vattnet annorledes än såsom drivkraft skall avgiften utgå med kraft skall avgiften utgå med minst tio och högst etthundra kro- minst tio och högst tvåhundra nor för varje sekundkubikmeter kronor för varje sekundkubikmeav den vattenmängd, som är av- ter av den vattenmängd, som är sedd att uttagas vid byggnaden. avsedd att uttagas vid byggnaden. Är ändamålet med byggnaden att Är ändamålet med byggnaden att reglera vattnets avrinning, utgår reglera vattnets avrinning, utgår avgilten efter vattenmagasinets avgiften — efter vattenmagasinets rymd med minst tio öre och högst rymd med minst tio öre och högst en krona för varje del, som om- två kronor för varje del, som omfattar 50 000 kubikmeter, intill 100 fattar 50 000 kubikmeter, intill 100 miljoner kubikmeter och för varje miljoner kubikmeter och för varje del därutöver, som =<:omfattar del därutöver, som =:omfattar 100 000 kubikmeter. Beträffande 100 000 kubikmeter. Beträffande byggnad, som göres såväl i ända- byggnad, som göres såväl i ändamål av vattnets tillgodogörande mål av vattnets tillgodogörande såsom drivkraft som för utnytt- såsom drivkraft som för utnyttjande av vattnet annorledes eller jande av vattnet annorledes eller för reglering av vattnets. avrin- för reglering av vattnets avrinning, ning, skall i fråga om beräknings- skall i fråga om beräkningsgrungrunden vid avgiftens bestämman- den vid avgiftens bestämmande de hänsyn tagas till det ändamål, hänsyn tagas till det ändamål, som som är det huvudsakliga. är det huvudsakliga.
Inom ovan angivna gränser skall avgiften, efter förslag av statens fiskeritjänsteman, bestämmas med fäst avseende bland annat därå, om fiske finnes, som genom byggnaden skadas, om med hänsyn till byggnadens storlek och beskaffenhet i övrigt samt dess belägenhet inverkan
4 Senaste lydelse 1954: 124.
Nuvarande Iydelse Föreslagen lydelse därav å fisket är mer eller mindre menlig, om byggnadens ägare jämlikt 8 3 förpliktats att vidtaga och underhålla anordningar för fiskets bestånd, samt om föreskrivna dylika anordningar för ägaren medföra större eller mindre kostnad.
Om det årliga avgiftsbeloppet enligt nu stadgade grunder är ringa, äge vattendomstolen föreskriva, att avgift för byggnaden i stället skall utgå med visst belopp en gång för alla.
19 85
Den, som med stöd av stadgan- Den som med stöd av stadgandena i 5, 6 eller 7 § vill tillgodo- dena i 5 8 vill tillgodogöra sig göra sig annan tillhörigt vatten annan tillhörigt vatten, vare, där eller lösa samfällt strömfall, vare, för ändamålet erfordras, att andär för ändamålet erfordras, att nans byggnad i vatten utrives eller annans byggnad i vatten utrives ändras, pliktig att draga försorg eller ändras, pliktig att draga för- om arbetet. Skall byggnaden ändsorg om arbetet. Skall byggnaden ras, och vill ägaren själv utföra ändras, och vill ägaren själv ut- arbetet, äge han rätt därtill och föra arbetet, äge han rätt därtill njute ersättning efter ty skäligt och njute ersättning efter ty skä- prövas; vare dock, vid påföljd av ligt prövas: vare dock, vid påföljd skadeståndsskyldighet och förlust av skadeståndsskyldighet och för- av rätten att verkställa vad som
lust av rätten att verkställa vad kan vara ogjort, pliktig att fullgö-
som kan vara ogjort, pliktig att ra arbetet inom tid och på sätt, fullgöra arbetet inom tid och på som i sammanhang med beslutet sätt, som i sammanhang med be- om ändringen bestämmes. Därvid slutet om ändringen bestämmes. får även meddelas bestämmelser
angående ersättningen som säker-
ställer att arbetet blir fullgjort.
Vad i första stycket sägs skall äga motsvarande tillämpning, där strömfall tages i anspråk jämlikt 1 kap. 14 8.
22 88
Innefattar beslut, som meddelas Innefattar beslut, som meddelas i anledning av ansökan enligt 20 8, i anledning av ansökan enligt 20 §, medgivande att bygga i vatten, medgivande att bygga i vatten, vare beslutet, sedan det tagit åt vare beslutet, sedan det tagit åt sig sig laga kraft, gällande mot envar laga kraft, gällande mot envar såväl vad angår rätten att verk- såväl vad angår rätten att verkställa och för framtiden bibebålla ställa och för framtiden bibehålla byggnaden jämte de anläggningar, byggnaden jämte de anläggningar, vilka efter ty förut sagts med vilka efter ty förut sagts med byggnaden äga samband, som ock, byggnaden äga samband, som ock, där med byggnaden avses tillgo- där med byggnaden avses tillgododogörande av vattnet, beträffande görande av vattnet, beträffande rätten därtill, dock med de in- rätten därtill, dock med de inskränkningar, som i 23 § I mom. skränkningar, som i 23 8 1 mom. och 24 § omförmåälas, samt med och 24 8 omförmälas, samt med
5 Senaste lydelse 1945: 139.
u Senaste lydelse 1954: 124.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse iakttagande av vad i övrigt i detta iakttagande av vad i övrigt i detta kap. ävensom i 4 och 9 kap. fin- kap. ävensom i 4 kap. finnes stadnes stadgat angående förnyad gat angående förnyad prövning i prövning i vissa fall; Om begrän- vissa fall. Om begränsad rättsversad rättsverkan i visst fall av be- kan i visst fall av beslut, som nu slut, som nu sagts, skils i 11 kap. sagts, skils i 11 kap. 61 § andra 61 § andra stycket. stycket. Hurusom under viss förutsättning beslutet är gällande även i fråga om rätten till annat vatten än det, vars tillgodogörande avses med byggnaden, därom stadgas i 23 § 2 mom. Har byggnaden ej blivit fullbordad inom tid, som enligt 11 kap. 63 § av vattendomstolen bestämts, vare beslutet förfallet, såvitt det avser sådan del av byggnaden, som ej kommit till stånd: och må förty därefter sådant arbete å byggnaden, för vilket enligt 20 3 vattendomstolens prövning erfordras, ej ske utan förnyad prövning. Visas giltigt skäl för dröjsmål celler skulle genom arbetets inställande synnerligt men uppstå, äge dock vattendomstolen, på därom före nämnda tids utgång gjord ansökan, bevilja anstånd med byggnadens fullbordande på högst tio år.
50 7 Innefattar beslut, som meddelas Innefattar beslut, som meddelas i anledning av ansökan enligt 47 §, i anledning av ansökan enligt 47 §, medgivande att anlägga och nyttja medgivande att anlägga och nyttgrundvattentäkt eller att vid ja grundvattentäkt eller att vid grundvattentäkt tillgodogöra stör- grundvattentäkt tillgodogöra större vattenmängd än förut, vare så- re vattenmängd än förut, vare så-
dant beslut, sedan det tagit åt sig dant beslut, sedan det tagit åt sig
laga kraft, gällande mot envar, laga kraft, gällande mot cnvar, dock med de inskränkningar, som dock med de inskränkningar, som i 51 och 52 §§ omförmälas, samt i 51 och 52 §§ omförmälas. Om med iakttagande av vad i 9 kap. begränsad rättsverkan i visst fall finnes stadgat angående förnyad av beslut, som nu sagts, skils i 11 prövning i vissa fall. Om begrän- kap. 61 § andra stycket. sad rättsverkan i visst fall av beslut, som nu sagts, skils i 11 kap. 61 § andra stycket. Har arbete för anläggande av grundvattentäkt cj utförts inom tid, som enligt 11 kap. 63 % av vattendomstolen bestämts, vare beslutet förfallet, såvitt det avser sådan del av anläggningen, som ej kommit till stånd. Visas giltigt skäl för dröjsmål eller skulle genom arbetets inställande synnerligt men uppstå, äge dock vattendomstolen, på därom före nämnda tids utgång gjord ansökan, bevilja anstånd med anläggningens fullbordande på högst tio år.
59 88 Ägare av grundvattentäkt vare, där försummelse i underhållet av anläggningen kan föranleda fara för allmän eller enskild rätt, pliktig underhålla den så, att dylik fara förebygges.
7 Senaste lydelse 1964: 110. 8 Senaste lydelse 1964: 110.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Vill grundvattentäkts ägare ta- Vill grundvattentäkts ägare taga ga den ur bruk, vare därtill berät- den ur bruk, vare därtill berättitigad. Har vattendomstolen jämlikt gad. Kan åtgärden medföra fara 9 kap. 46 § meddelat föreskrift för allmän eller enskild rätt, skall om skyldighet för grundvattentäk- dock inhämtas föreskrift av vattens ägare att tillhandahålla vat- tendomstolen, under vilka villkor ten, skall dock inhämtas föreskrift grundvattentäkten må tagas ur av vattendomstolen, under vilka bruk. villkor grundvattentäkten må tagas ur bruk.
4 KAP. 5§
Har strömfall blivit bebyggt Har strömfall blivit bebyggt jämjämlikt denna lag, äge under de i likt denna lag, och uppgår den I $ stadgade förutsättningar vattenkraft som vid oreglerat låg- Konungen eller myndighet, åt vil- vatten kan uttagas vid byggnaden ken Konungen uppdragit att i fö- till minst femhundra turbinhästrevarande hänseende bevaka det krafter, äge, såframt vattenkraften allmännas rätt, så ock byggnadens icke inom tio år före det vattenägare i den ordning 11 kap. stad- domstolens medgivande lämnas gar påkalla ny prövning angående till byggnaden varit utnyttjad vid de villkor, varunder med hänsyn byggnad, som tillkommit enligt till allmänna intressen byggnaden äldre lag, Konungen eller myndigmå bibehållas och nyttjas. Yrkan- het, åt vilken Konungen uppdrade om sådan prövning skall fram- git att i förevarande hänseende ställas under femtiofemte året ef- bevaka det allmännas rätt, så ock ter det kalenderår, under vilket byggnadens ägare i den ordning byggnaden enligt därom medde- 11 kap. stadgar påkalla ny prövlad bestämmelse skall hava full- ning angående de villkor, varunbordats, samt därefter vart fyr- der med hänsyn till allmänna intionde år. Varder cj å föreskriven tressen byggnaden må bibehållas tid nyprövning påkallad, vare äga- och nyttjas. Yrkande om sådan ren berättigad att under förut fast- prövning skall framställas under ställda villkor bibehålla och nyttja femtiofemte året efter det kalenbyggnaden intill dess i anledning derår. under vilket byggnaden enav nyprövning, som sedermera cen- ligt därom meddelad bestämmelse ligt vad nu sagts blivit påkallad, skall hava fullbordats, samt därannan bestämmelse — härutinnan efter vart fyrtionde år. Varder ej meddelas och skall linda till ef- å föreskriven tid nyprövning påterrättelse. kallad, vare ägaren berättigad att
under förut fastställda villkor bi-
behålla och nyttja byggnaden in-
till dess i anledning av nypröv-
ning, som sedermera enligt vad nu
sagts blivit påkallad, annan be-
stämmelse härutinnan meddelas
och skall lända till efterrättelse.
Nyprövning, varom nu stadgats, skall ske i enlighet med den lagstiftning, som vid varje särskild tidpunkt är gällande i fråga om villkoren
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse för byggande i vatten. Fastställas vid nyprövningen andra villkor än de förut gällande, må de icke tillämpas förrän fem år förflutit från utgången av det kalenderår, varunder nyprövningen påkallats.
6 §
/ mom. Lämnas vid nyprövning, som i 5 § sägs, föreskrift, alt byggnaden skall för tillgodoseende av allmänna intressen ändras, cller göres eljest med hänsyn till nämnda intressen byggnadens bibehållande och nyttjande beroende av villkor, som innebära inskränkning i ägarens rätt eller utvidgning av honom åliggande skyldigheter, vare han, där den värdeminskning, som till följd av de nya villkoren tillskyndas honom tillhörig egendom, jämte kostnaden för föreskrivna ändringsarbeten överstiger en fjärdedel av värdet å den vattenkraft i tillgodogjort skick, som kan uttagas vid byggnaden, berättigad att av statsmedel erhålla. ersättning för överskjutande belopp. Är kungsådra i strömfallet och har på grund av bestämmelserna i 1 kap. 6 och 12 §§ vattenmängd eller fallhöjd tagits i anspråk utan att ersättning därför utgått, må den förlust, som byggnadens ägare har att vidkännas utan gottgörelse, sammanlagt icke överstiga det belopp, vartill med iakttagande av stadgandet i 1 kap. 13 § förlusten av allt kungsådrans vatten må skattas.
Vid beräkning av värdet å Vid beräkning av värdet å vatvattenkraften skall avdrag göras tenkraften skall avdrag göras dels dels för den del därav, för vilken för den del därav, för vilken byggnadens ägare jämlikt vatten- byggnadens ägare jämlikt vattendomstolens beslut har att tillhan- domstolens beslut har att tillhandehålla ersättning medelst kraft- dahålla andelskraft, och dels för överföring, och dels för kraft, kraft, varmed till följd av sådan varmed till följd av sådan vatten- vattenreglering, som enligt bereglering, som enligt bestämmel- stimmelserna i 16 8 är underkasserna i 16 8 är underkastad ny- tad nyprövning, den vid byggnaprövning, den vid byggnaden el- den eljest uttagbara kraften blivit jest uttagbara kraften blivit ökad. ökad. Ej må vattenkraftens sam- Ej må vattenkraftens sammanlag- manlagda värde beräknas högre da värde beräknas högre än till än till anläggningens saluvärde. anläggningens saluvärde.
Vill ägare av byggnad, som i denna $ avses, verkställa tillbyggnad eller ändring av byggnaden i ändamål att möjliggöra uttagande av mera vattenkraft eller eljest ett bättre utnyttjande av vattenkraften i strömfallet, äge vattendomstolen vid sitt medgivande till arbetets utförande bestämma, huruvida och i vad mån den därav föranledda kostnaden må avräknas från det värde å vattenkraften, varom stadgas i första stycket. Vid prövning av dylik fråga skall tillses, att skälig amorteringstid beredes byggnadens ägare.
7§
Skall från anläggning, beträf- Skall från anläggning, beträffande vilken nyprövning äger rum, fande vilken nyprövning äger rum, på grund av vattendomstolens på grund av vattendomstolens jämlikt denna lag meddelade före- jämlikt denna lag meddelade föreskrift kraft tillhandahållas någon skrift andelskraft tillhandahållas
Nuvarande Iydelse Föreslagen lydelse 1 ersättning för förlorad vatten- någon och kommer sådan nottakraft eller annat, och kommer så- gares rätt i anledning av nypröv-' dan ersättningstagares rätt i an- ningen att upphöra celler inskränledning av nyprövningen att upp- kas, vare han berättigad att av höra eller inskränkas, vare han statsmedel undfå gottgörelse för berättigad att av statsmedel undfå den förlust han lider. Är fråga gottgörelse för den förlust han li- om vattenkraft. som tillgodogöres der. Är fråga om ersättning för genom anläggningen, och har såvattenkraft, som tillgodogöres ge- dan vattenkraft icke före dess avnom anläggningen, och har sådan stående varit av mottagaren utvattenkraft icke före dess avstå- nyttjad eller av denne utnyttjats ende varit av ersättningstagaren vid anläggning, som avses i 5 8, utnyttjad eller av denne utnyttjats skall dock beträffande mottagavid anläggning, som avses i 5 &, rens rätt till gottgörelse vad i 6 § skall dock beträffande ersättnings- 1 mom. finnes stadgat äga mottagarens rätt till gottgörelse vad svarande tillämpning. i6§ 1 mom. finnes stadgat äga motsvarande tillämpning.
Vad i 6 § 2 mom. är föreskrivet beträffande framställande av ersättningsanspråk, prövning av sådant anspråk samt sättet för ersättningens erläggande med mera skall jämväl gälla i fråga om gottgörelse, som i denna $ avses.
8 S
Varder beträffande byggnad i Har beträffande byggnad i strömfall, vilken tillkommit enligt strömfall, vilken tillkommit enligt äldre lag, jämlikt denna lag verk- äldre lag, jämlikt denna lag verkställd sådan ombyggnad eller till- ställts ombyggnad eller tillbyggbyggnad, som i 2 § första stycket nad, skola bestämmelserna i 5— avses, skola under de i nämnda 7 §8 gälla i fråga om anläggningstadgande angivna förutsättningar en, om åtgärden medför att i bestämmelserna i 5—7 §§ gälla i strömfall minst trehundra turbinfråga om anläggningen; dock vare hästkrafter mera än förut kunna ägaren icke pliktig att av värde- uttagas vid lågvatten och den utminskning och kostnad, som om- tagbara vattenkraften sammanlagt förmälas i 6 §, utan ersättning uppgår till femhundra turbinhästvidkännas mera än som motsva- krafter vid oreglerat lågvatten. rar en fjärdedel av värdet i tillgo- Ägaren är dock icke pliktig att av dogjort skick å den vid anlägg- värdeminskning och kostnad, som ningen uttagbara vattenkraft, som omförmälas i 6 §, utan ersättning icke kunnat tillgodogöras vid den vidkännas mera än som motsvaäldre byggnaden. rar en fjärdedel av värdet i till-
godogjort skick å den vid anlägg-
ningen uttagbara vattenkraft, som
icke kunnat tillgodogöras vid den
äldre byggnaden.
Vad i 5 och 6 §§ är stadgat i Vad i 5 och 6 88 är stadgat i fråga om byggnad, som tillkom- fråga om byggnad, som tillkommit jämlikt denna lag, skall äga mit jämlikt denna lag, skall äga motsvarande tillämpning beträf- motsvarande = tillämpning, — när fande sådan byggnad i strömfall, strömfall, vari jämlikt denna lag
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse som i 3 § avses, med iakttagande finnes kungsådra, bebyggts enligt likväl att yrkande om nyprövning Konungens på grund av äldre lag skall framställas under femtiofem- meddelade tillstånd till byggande te året efter det denna lag trätt i i kungsådra, om vid tillståndet kraft samt att byggnadens ägare gjorts sådant förbehåll, som sägs ej är pliktig att utan ersättning il kap. 8 §, och kungsådrans vatvidkännas större värdeminskning tenkraft, i den mån densamma kan och kostnad än som motsvara cen vid byggnaden uttagas, tillika uppfjärdedel av värdet å kungsådrans går till minst femhundra turbinvattenkraft. i tillgodogjort skick, hästkrafter vid oreglerat lågvatten. med beräkning av nämnda vatten- Yrkande om nyprövning skall kraft på sätt i 3 § sagts. framställas under = femtiofemte
året efter det denna lag trätt i
kraft. Byggnadens ägare är ej plik-
tig att utan ersättning vidkännas
större värdeminskning och kost-
nad än som motsvara en fjärdedel
av värdet å kungsådrans vatten-
kraft i tillgodogjort skick. Vid till-
lämpning av vad nu sagts skall
kungsådrans vattenkraft anses ut-
göra en tredjedel av vattenkraften
i strömfallet.
9? $
Har strömfall blivit bebyggt Har strömfall blivit bebyggt jämlikt denna Jag, äge under de i jämlikt denna lag, äge under de i I $ stadgade förutsättningar kro- 5 § stadgade förutsättningar kronan att, där det påkallas för till- nan att, där det påkallas för tillgodoseende av allmänt behov, vid godoscende av allmänt behov, vid utgången av fyrtionde året efter utgången av fyrtionde året cfter det kalenderår, under vilket enligt det kalenderår, under vilket enligt därom «meddelad bestämmelse därom «meddelad «bestämmelse byggnaden skall hava fullbordats, byggnaden skall hava fullbordats, tillösa sig strömfallet med vatten- tillösa sig strömfallet med vattenverksbyggnader, kraftstation med verksbyggnader, kraftstation med installerat maskineri samt för installerat maskineri samt för kraftstationens personal avsedda kraftstationens personal avsedda bostäder och, där marken tillhör bostäder och, där marken tillhör anläggningens ägare, nödigt utmål. anläggningens ägare, nödigt utmål. Lösningsrätt, som cj vid nämnda Lösningsrätt, som ej vid nämnda tidpunkt begagnas, skall stå kro- tidpunkt begagnas, skall stå kronan öppen vid utgången av vart nan öppen vid utgången av vart fyrtionde år därefter. fyrtionde år därefter.
Varder i strömfall, vars vattenkraft till viss del varit inom de tio närmast förflutna åren utnyttjad vid byggnad, som tillkommit enligt äldre lag, jämlikt denna lag verkställd byggnad, vilken är avsedd att ersätta eller utgör tillbyggnad till den äldre byggnaden, och medför åtgärden, att i strömfallet kan uttagas i medeltal minst dubbelt så stor vattenkraft som förut, vare kronan, såframt den uttagbara vattenkraften sam-
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse manlagt uppgår till minst femhundra turbinhästkrafter vid oreglerat lågvatten, på sätt ovan sagts lösningsberättigad till strömfallet med vattenverksbyggnader, kraftstation och utmål.
12 8
Där från kraftanläggning, till Där från kraftanläggning, till vilken lösningsrätt enligt vad ovan vilken lösningsrätt enligt vad ovan stadgats göres av kronan gällande, stadgats göres av kronan gällande, på grund av vattendomstolens på grund av vattendomstolens jämlikt denna lag meddelade före- jämlikt denna tag meddelade föreskrift Araft skall tillhandahållas skrift andelskraft skall tillhandanågon i ersättning för vattenkraft, hållas någon, äge kronan tillösa som tillgodogöres genom anlägg- sig jämväl sådan rättighet. Vad nu ningen, äge kronan tillösa sig jäm- sagts gälle dock cj i fråga om vatväl sådan rättighet. Vad nu sagts tenkraft, som före dess avstående gälle dock ej i fråga om vatten- varit av mottagaren av andelskraft kraft, som före dess avstående va- utnyttjad vid anläggning, beträfrit av ersättningstagaren utnyttjad fande vilken icke enligt bestämvid anläggning, beträffande vilken melserna i 9 § lösningsrätt tillicke enligt bestämmelserna i 9 3 kommit kronan. lösningsrätt tillkommit kronan.
Beträffande lösningsrätt, som i denna $ avses, skola bestämmelserna i 10 och 11 §§ i tillämpliga delar lända till efterrättelse.
14 §?
Varder genom vattenreglering, som verkställes jämlikt denna lag, den uttagbara vattenkraften i det eller de strömfall, för vilkas räkning regleringen utföres, ökad med i medeltal femhundra turbinhästkrafter, vare ägare av sådant strömfall pliktig att för nedan angivna ändamål erlägga en årlig avgift, beräknad på grundval av det antal turbinhästkrafter, varmed genom regleringen den uttagbara vattenkraften i strömfallet i medeltal blivit ökad. Medför vattenreglering sådan ändring av vattenföringen att förut uttagbar vattenkraft kan utnyttjas på fördelaktigare sätt, skall med avseende å skyldighet att erlägga dylik avgift, så stor del av denna vattenkraft, som svarar mot förhöjningen av dess värde, anses såsom ökning av den uttagbara vattenkraften.
Medför vattenregleringen sådan båtnad, som i första stycket sägs, för annat strömfall än där avses, äge vattendomstolen, på ansökan av myndighet, som Konungen bestämmer, förklara ägaren av strömfallet pliktig att gälda avgift, som nu nämnts.
Avgiften skall av vattendomsto- Avgiften skall av vattendomstolen, särskilt för varje strömfall, len, särskilt för varje strömfall, bestämmas till belopp, utgörande bestämmas till belopp, utgörande minst tre och högst åtta kronor minst fyra och högst tolv kronor för varje turbinhästkraft; och bör för varje turbinhästkraft; och bör härvid hänsyn tagas dels till den härvid hänsyn tagas dels till den större eller mindre förändring av större eller mindre förändring av vattenstånds- och avrinningsför- vattenstånds- och avrinningsförhållanden, som genom företaget hållanden, som genom företaget
9 Senaste lydelse 1959: 114
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse förorsakas, och den olägenhet el- förorsakas, och den olägenhet cller fördel, vilken härigenom upp- ler fördel, vilken härigenom uppkommer för den kringliggande kommer för den kringliggande bygden, dels ock till den större el- bygden, dels ock till den större eller mindre kostnad, som är för- ler mindre kostnad, som är förenad med företaget, samt förceta- enad med företaget, samt företagets ekonomiska betydelse för var- gets ekonomiska betydelse för varje särskilt strömfall. Om särskilda je särskilt strömfall. Om särskilda skäl föranleda därtill, må avgiften skäl föranleda därtill, må avgiften bestämmas till lägre belopp än bestämmas till lägre belopp än förut sagts, dock minst femtio öre förut sagts, dock minst femtio öre för varje turbinhästkraft. för varje turbinhästkraft. Avgift skall erläggas från och med kalenderåret näst efter det, då vattendomstolens tillstånd till vattenregleringen först tages i anspråk. Är fråga om företag, som avses i 3 kap. 1 §, skall dock, såvitt angår strömfall, för vars ägare enligt bestämmelserna i niimnda kap. skyldigheten att taga del i kostnaden för företaget inträder senare, avgift ej utgå förrän från och med kalenderåret näst efter betalningsskyldighetens inträde. Har ägare av strömfall enligt andra stycket förklarats pliktig att gälda avgift, skall den utgå från och med kalenderåret näst efter det, då talan därom anhängiggjorts, dock ej för tid innan skyldighet att erlägga avgift skolat inträda, därest ägaren av strömfallet förklarats pliktig att taga del i kostnaden för företaget. Vattendomstolens avgörande gälle för en tidrymd av tio år i sänder, första gången räknat från det kalenderår, under vilket tillståndet till vattenregleringen först tagits i anspråk. Varder ej genom ansökan hos vattendomstolen under nionde året av sådan tidsperiod ny prövning påkallad av strömfallets ägare eller av myndighet. som Konungen bestämmer, skall den förut meddelade bestämmelsen lända till efterrättelse jämväl för nästa priod. Ålägges ägare av strömfall enligt andra stycket att gälda avgift, skall avgörandet första gången ej gälla längre än den tid, som gäller för annan avgilt enligt denna $, vilken förklarats skola utgå med anledning av företaget. Varder strömfall bebyggt efter det avgilt bestämts, äge vattendomstolen, ändå att tid. som nyss nämnts, cj gått till ända, för återstående tiden meddela ändrad föreskrift, när det påkallas av myndighet, som Konungen bestämmer. På yrkande av myndighet, som Konungen bestämmer, må vattendomstolen, såframt det finnes erforderligt och lämpligt, bestämma att den för en tioårsperiod stadgade avgiftsskyldigheten skall fullgöras genom att strömfallets ägare crlägger högst hälften av det beräknade sammanlagda nuvärdet av avgifterna på en gång och återstoden genom årliga inbetalningar under perioden. Huru avgifter, som nu nämnts, skola indrivas, därom förordnar Konungen. 15 §!0 Influtna avgifter skola efter de Influtna avgifter skola efter de närmare bestämmelser, som här- närmare bestämmelser, som härutinnan meddelas av Konungen, utinnan meddelas av Konungen, användas dels till förebyggande användas dets till förebyggande Joes 10 Senaste lydelse 1944: 199.
Nuvarande lydelse Föreslagen Iydelse eller minskande av skada eller olä- eller minskande av skada eller olägenhet, som vållas genom företa- genhet, som vållas genom företaget och för vilken ersättning icke get och för vilken ersättning icke blivit av vattendomstolen bestämd, blivit av vattendomstolen bestämd, samt till gottgörelse för sådan samt till gottgörelse för sådan skada eller olägenhet, dels ock för skada celler olägenhet, dels ock för tillgodoseende av annat ändamål tillgodoseende av allmänt ändamål beträffande den bygd, som berö- beträffande den bygd, som beröres av företaget, såsom jordbru- res av företaget. kets främjande, särskilt genom jords torrläggning, eller beredande av tillgång till elektrisk kraft för samfärdsel, jordbruk, hantverk eller småindustri eller eljest för befolkningens behov.
5 KAP.
5 gu
Vad i 2 kap. 2 och 8 §§, 11 § Vad i 2 kap. 2 och 8 §§, 11 § andra stycket, 12, 13, 78, 19, 27— andra stycket, 12, 13, 19, 27— 30 §§ samt 32—34 §§ finnes stad- 30 §§ samt 32—34 88 finnes stadgat om byggande i vatten skall gat om byggande i vatten skall äga motsvarande tillämpning med äga motsvarande tillämpning med avseende å anläggning eller åtgärd avseende å anläggning celler åtgärd för inrättande av allmän farled. för inrättande av allmän farled.
6 KAP.
8 81
Vad i 2 kap. 8 § första stycket, Vad i 2 kap."S $ första stycket, 11 § första stycket, I2, 13 och 11 § första stycket samt 12 och IS 8§ finnes stadgat i fråga om 13 88 finnes stadgat i fråga om byggande i vatten skall äga mot- byggande i vatten skall äga motsvarande tillämpning med avseen- svarande tillämpning med avseende å arbete för inrättande av all- de å arbete för inrättande av allmän flottled. män flottled.
7 KAP.
54 813
Har delägare i invallningsföre- Har delägare i invallningsföretag icke sökt företaget och är han tag icke sökt företaget och är han cj heller efter ty i 27 § sägs lik- ej heller efter ty i 27 § sägs likställd med sökanden, vare han be- ställd med sökanden, vare han berättigad påfordra, att all honom rättigad påfordra, att all honom tillhörig mark, som ingår i sam- tillhörig mark, som ingår i samfälligheten, skall med belopp, som fälligheten, skall lösas för företai 9 kap. 49 § sägs, lösas för före- gets räkning. tagets räkning.
11 Senaste lydelse 1920: 459.
12 Senaste lydelse 1954: 124.
13 Senaste lydelse 1920: 459.
Prop, 1974: 83 16
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Vill någon begagna sig av rättighet, som nu sagts, skall yrkande därom framställas medelst stämning å deltagarna i den ordning 11 kap. stadgar inom sextio dagar efter det tiden för påkallande av sådan ny uppskattning av båtnaden, som omförmäles i 10 kap. 77 och 78 88, tilländagått, eller, om sådan uppskattning påkallats, inom samma tid efter det uppskattningen vunnit laga kraft.
Sedan sådan talan blivit anhängiggjord, vare ägaren av den fastighet, vartill marken hör, fri från skyldighet att taga del i företaget; och träde den lösta marken i fastighetens ställe med skyldighet för ägaren att övertaga den delaktighet i företaget, varifrån fastighetens ägare befriats.
Om rätt för fastighetens ägare Ersättning för sådan mark, som att återbekomma förskjutet bidrag skall lösas enligt första stycket, så ock om denne åliggande ersätt- skall bestämmas till markens värningsskyldighet i visst fall stadgas de i dess skick efter företagets i9 kap. 49 8. fullbordande efter avdrag av det
belopp, vartill båtnaden för sam-
ma mark genom invallningen bli-
vit i laga ordning uppskattad. Bi-
drag, som markens ägare erlagt
till företaget, skall gottgöras ho-
nom med skälig ränta därå från
den dag, då bidraget utgavs. Har
markens ägare tillgodonjutit av-
kastning utöver den, som varit att
påräkna i markens skick före in-
vallningen, är deltagarna berätti-
gade till skälig gottgörelse för den-
na ökning.
56 1
Innefattar synemäns utlåtande, Innefattar synemäns utlåtande, varvid enligt 10 kap. 75 § skall varvid enligt 10 kap. 75 § skall bero, eller vattendomstols laga bero, celler vattendomstols laga kraft ägande beslut rörande före- kraft ägande beslut rörande företag enligt detta kap. medgivande tag enligt detta kap. medgivande till företaget, vare det gällande till företaget, vare det gällande mot envar såväl vad angår rätten mot envar såväl vad angår rätten att utföra företaget och för fram- att utföra företaget och för framtiden bibehålla dike och annan tiden bibehålla dike och annan anläggning som beträffande skyl- anläggning som beträffande skyldighet att taga del i företaget, dighet att taga del i företaget, dock med de inskränkningar, som dock med de inskränkningar, som följa av bestämmelserna i 57 8 följa av bestämmelserna i 57 8 samt av vad i 2 kap., i den mån samt av vad i 2 kap., i den mån nämnda kap. till följd av hänvis- nämnda kap. till följd av hänvisningen ovan i 41 § första stycket ningen ovan i 41 § första stycket äger tillämpning, i 9 kap. ävensom äger tillämpning, ävensom i 10 kap.
14 Senaste lydelse 1954: 124.
Nuvarande Ivdelse Föreslagen lydelse i 10 kap. 77 och 78 §§ finnes stad- 77 och 78 §§ finnes stadgat om gat om förnyad prövning i vissa förnyad prövning i vissa fall. fall.
8 KAP.
34 815
Har vattendomstol eller syne- Har vattendomstol eller synemän lämnat medgivande till före- män lämnat medgivande till företag enligt detta kap. och har vat- tag enligt detta kap. och har vattendomstolens beslut vunnit laga tendomstolens beslut vunnit laga kraft eller skall vid synemännens kraft eller skall vid synemännens utlåtande bero, gäller beslutet el- utlåtande :bero, gäller beslutet eller utlåtandet mot envar med de ler utlåtandet mot envar med de inskränkningar som följa av be- inskränkningar som följa av bestämmelserna i 35—37 §§ samt av stämmelserna i 35-—37 §§ samt av vad som föreskrives i. 9 kap., 10 vad som föreskrives i 10 kap. 77 kap. 77 och 78 §§ samt 11 kap. och 78 §§ samt 11 kap. 69 § om 69 § om ny prövning i vissa fall. ny prövning i vissa fall. Angående Angående begränsad rättsverkan i begränsad rättsverkan i visst fall visst fall av vattendomstols beslut av valtendomstols beslut meddelas meddelas föreskrift i 11 kap. 61 § föreskrift i 11 kap. 61 § andra andra stycket. stycket.
Beträffande verkan av vattendomstols beslut i fall som enligt 27 § skall bedömas enligt 2 kap. gäller vad som föreskrives i sistnämnda kap.
9 KAP!S .
Om ersättning
Om ersättningsskyldighet m. m.
18 Den som fått tillstånd enligt denna Jag att genom inlösen eller på annat sätt taga i anspråk annans egendom eller att vidtaga åtgärd varigenom annans egendom skadas skall, om ej annat är särskilt föreskrivet, utgiva ersättning för vad som avstås eller skadas.
I fall då företag eller åtgärd vartill tillstånd lämnats enligt denna lag medför att särskild rätt till fastighet går förlorad -eller rubbas skall vad som föreskrives om crsättning då fastighet tages i anspråk eller skadas äga motsvarande tillämpning.
Den ersättningsskyldige skall, om det finnes lämpligt, åläggas att utföra åtgärd som är ägnad att förebygga eller minska skada. Ersättning utgår endast för skada som kvarstår sedan åtgärden utförts. Erfordras att åtgärden utföres på fastighet som tillhör annan än den ersättningsskyldige, är denna fastighets ägare skyldig att tåla sådant intrång mot ersättning enligt detta kapitel.
28 Medför företag eller åtgärd vartill tillstånd lämnats enligt denna lag att fastighet eller del av fastighet lider synnerligt men, skall fastigheten eller fastighetsdelen lösas, om ägaren begär det.
135 Senaste lydelse 1969: 393. 16 Beträffande 9 kap. anges endast föreslagen lydelse.
2 Riksdagen 1974. 1 saml. Nr 83
Den ersättningsskyldige har rätt till sådan inlösen som avses i första stycket, om detta skulle medföra endast en ringa höjning av fastighetsägaren tillkommande crsättning och denne icke har ett beaktansvärt intresse av att behålla fastigheten eller fastighetsdelen. Vid tillämpningen av andra stycket skall kostnaden för åtgärd som avses i 1 3 tredje stycket räknas in i ersättningen.
3 8 Ersättning bestämmes i pengar att betalas på en gång. Utan hinder av vad som föreskrives i första stycket får, om skäl föreligger, ersättning för skada till följd av företag för allmän flottled fastställas att utgå med årliga belopp. Kan i mål om sådant företag skadan ej med säkerhet uppskattas på förhand eller synes den ej komma att uppstå årligen, får den skadelidande hänvisas att framställa anspråk i den ordning som föreskrives i lagen (1919: 426) om flottning i allmän flottled. Grunderna för beräkning av ersättningen anges dock, om det är möjligt.
4 8 För fastighet som löses i sin helhet skall, i den mån ej annat följer av vad som sägs nedan, betalas löseskilling med belopp som motsvarar fastighetens marknadsvärde. Om del av fastighet löses eller fastighet eller del av fastighet eljest tages i anspråk eller skadas, skall intrångsersättning betalas med belopp som motsvarar den minskning av fastighetens marknadsvärde, som uppkommer genom ingreppet. Uppkommer i övrigt skada för ägaren genom ingreppet, skall även sådan skada ersättas. Vid bestämmande av ersättning skall hänsyn tagas till åtgärd som avses i 1 § tredje stycket.
5§& Har det företag för vars genomförande fastighet löses medfört inverkan av någon betydelse på fastighetens marknadsvärde, skall löseskilling bestämmas på grundval av det marknadsvärde fastigheten skulle ha haft om sådan inverkan icke förekommit, dock endast i den mån det finnes skäligt med hänsyn till förhållandena i orten eller till den allmänna förekomsten av likartad inverkan under jämförliga förhållanden. Är ingreppet sådant att intrångsersättning skall utgå, skall vad: som sagts nu om beräkning av marknadsvärde tillämpas i fråga om värdet före ingreppet.
6 § Vid bestämmande av löseskilling skall sådan ökning av fastighetens marknadsvärde av någon betydelse, som ägt rum under tiden från dagen tio år före det talan väcktes vid domstol eller förrättningen påkallades, räknas ägaren tillgodo endast i den mån det blir utrett att den beror på annat än förväntningar om ändring i markens tillåtna användningssätt. Är ingreppet sådant att intrångsersättning skall utgå, skall vad som sagts nu om beräkning av marknadsvärde tillämpas i fråga om värdet före ingreppet. Värderingen skall ske med hänsyn till fastighetens skick när crsättningsfrågan avgöres eller, om fastigheten dessförinnan har tillträtts eller tagits i anspråk eller skadats, när detta skedde. Har stadsplan eller byggnadsplan, enligt vilken marken avsctts för enskilt bebyggande, fastställts innan talan väcktes vid domstol eller förrättningen påkallades, skall första stycket tillämpas endast på värdestegring som inträffat cfter det att planen fastställdes. Löses bebyggd fastighet som innehas i huvudsakligt syfte att bereda
bostad åt ägaren och honom närstående, gäller den begränsningen för tillimpningen av första stycket att löseskillingen ej i något fall får bestämmas till lägre belopp än som fordras för anskaffning av annan likvärdig bostadsfastighet.
I den mån det blir utrett, att värdestegringen utan att ha samband med förväntningar om ändring i markens tillåtna användningssätt beror på inverkan av det företag varom är fråga, gäller 5 §.
7 8 Har fastigheten i sin helhet tillträtts eller har den tagits i anspråk eller skadats, skall vid bestämmande av crsättningen hänsyn icke tagas till sådan ändring i fastighetens värde som uppkommer därefter. Detsamma gäller i fall då fastigheten endast delvis har tillträtts, om ej värdeändringen beror på att den återstående delens skick ändras.
Har höjning i allmänna prisläget skett efter det att fastigheten tillträddes, skall ersättningen jämkas med hänsyn därtill.
Om det är påkallat, skall i beslut om ersättning tagas in bestämmelser ägnade att hindra att crsättningstagaren åsamkas förlust till följd av ändring i penningvärdet under tiden från cersättningsbeslutet till dess betalning sker. | |
883 Har åtgärd vidtagits i uppenbar avsikt att höja den ersättning som den ersättningsskyldige har att erlägga skall, om skäl föreligger, ersättningen bestämmas så som om åtgärden icke vidtagits.
Medför företag eller åtgärd vartill tillstånd lämnats enligt denna lag att särskild rätt till fastighet går förlorad eller rubbas, skall i fall då åtgärd som avses i första stycket vidtagits av fastighetens ägare i avsikt som anges där, första stycket tillämpas så att den crsättningsskyldige erhåller gottgörelse genom minskning av den ersättning som tillkommer ägaren.
9 & Ersättning skall bestämmas särskilt för varje sakägare. Löseskilling, intrångsersättning och annan ersättning skall bestämmas var för sig.
Är fråga om samtliga delägares andel i samfällighet eller del av denna och finnes för samfälligheten känd styrelse eller förvaltare med rätt att uppbära medel som härrör från samfälligheten, kan domstolen eller synemännen utan hinder av första stycket bestämma gemensam crsättning för delägarna i den mån nedsättning icke skall ske enligt 11 §.
10 & Medför företag eller åtgärd vartill tillstånd lämnats enligt denna lag att fastighet tillhörig den som fått tillståndet skadas, skall ersättning för skadan bestämmas. Detta gäller dock icke, om medgivande lämnats av samtliga borgenärer som har panträtt i fastigheten. Besväras fastig-: heten av gemensam inteckning, fordras dessutom de medgivanden från fastighetsägare och fordringshavare som i 22 kap. 11 § jordabalken föreskrives för relaxation. Medgivande fordras dock ej av den för vars ritt domstolens eller synemännens avgörande är väsentligen utan betydelsce.
Om betalning av ersättning, tillträde m. m.
11 §§ Löseskilling och intrångsersättning som fastställts att utgå på cn gång betalas genom nedsättning hos länsstyrelsen i det län där fastigheten är belägen.
Avser ersättningen fastigheter i olika län, skall nedsättningen ske hos den länsstyrelse som domstolen eller synemännen bestämmer.
12 § Nedsättning enligt 11 § skall ej ske, om fastigheten icke svarar för beviljad eller sökt inteckning eller om de borgenärer som har panträtt i fastigheten medgivit att ersättningen utbetalas till den ersättningsberättigade. Besväras fastigheten av gemensam inteckning, gäller vad som sagts nu endast om dessutom de medgivanden från fastighetsägare och fordringshavare som i 22 kap. 11 § jordabalken föreskrives för relaxation föreligger. Medgivande fordras dock ej av den för vars rätt domstolens eller synemännens avgörande är väsentligen utan betydelse.
13 8 I beslut varigenom löseskilling eller intrångsersättning bestämmes skall anges i vad mån nedsättning skall ske.
14 3 Ersättning som ej skall nedsättas betalas till den ersättningsberättigade. Avser ersättningen mark som löses, åligger det ersättningsgivaren att hos länsstyrelsen i det län där fastigheten är belägen anmåla och därvid styrka att ersättningen har betalats, Avser ersättningen fastigheter i olika län, äger 11 § andra stycket motsvarande tillämpning.
15 8 Bestämmelserna i 11—14 §§ äger motsvarande tillämpning på provisorisk ersättning som bestämts med stöd av 11 kap. 66 § 2 mom.
16 8 Vid nedsättning eller anmälan skall den ersättningsskyldige till länsstyrelsen ge in domen eller utlåtandet samt lagakraftbevis och vid nedsättning dessutom gravationsbevis rörande fastigheten. Sker det ej, skall länsstyrelsen anskaffa handlingarna på den ersättningsskyldiges bekostnad.
17 8 Ersättning för mark som Jöses skall betalas och anmälan enligt 14 8 skall ske inom sex månader från det såväl tillståndsfrågan som ersättningsfrågan slutligen avgjorts. Ersättning som ej avser mark som löses och som fastställts att utgå på en gång skall betalas inom två år från samma tid. Iakttager ersättningsgivaren cj vad som sagts nu, är den väckta frågan förfallen såvitt den rör den cersättningsberättigades rält.
Tid som avses i första stycket får förkortas celler förlängas, när parterna är ense därom eller eljest särskilda skäl föreligger.
18 8 Inlösen av mark är fullbordad, när den ersättningsskyldige fullgjort vad som åligger honom cnligt 11 och 14 88.
19 8 Den ersättningsskyldige äger genast tillträda egendomen, när inlösen är fullbordad enligt 18 §. Har utom löseskilling eller intrångscersättning fastställts annan ersättning till följd av avståendet, får dock : tillträde ej ske förrän även denna ersättning betalats.
Tillstånd att på annat sätt än genom inlösen taga annans egendom i anspråk eller att vidtaga åtgärd som medför skada för annan får utnyttjas när den crsättningsskyldige betalat föreskriven ersättning.
Skäligt uppskov med tillträdet eller med utförandet av åtgärd skall föreskrivas, om den ersättningsberättigades förhållanden påkallar det.
20 8 Ändring av fastighetsindelningen på grund av inlösen sker, när inlösen är fullbordad enligt 18 §.
Sådan särskild rätt till fastighet som tillkommit genom frivillig upplåtelse upphör, när inlösen av fastigheten eller av sådan del därav som beröres av rättigheten är fullbordad enligt 18 §, om ej domstolen eller synemännen förordnat att rättigheten skall bestå. Sådant förordnande
får meddelas endast om det uppenbarligen är utan betydelse för den rätt som tillkommer borgenär med panträtt i fastigheten.
Annan särskild rätt till fastighet än som sägs i andra stycket består efter inlösen, om ej annat har förordnats av domstolen eller syncmännen.
Genom inlösen upphör den lösta egendomens ansvar för fordran. Detta gäller dock cj fordran som åtnjuter förmånsrätt enligt 6 8 1 förmånsrättslagen (1970: 979).
215 Har på grund av förordnande enligt 11 kap. 67 § första stycket tillstånd till företag eller åtgärd tagits i anspråk innan tillståndsbeslutet vunnit laga kraft och höjer högre rätt ersättning som fastställts i samband med tillståndsbeslutet, skall det överskjutande beloppet betalas och anmälan enligt 14 § göras inom en månad från det ersättningen slutligen bestämts. .
Överstiger ersättning som bestämts efter uppskov enligt 11 kap. 66 § 2 mom. provisorisk ersättning, skall det överskjutande beloppet betalas inom en månad från det ersättningen slutligen bestämts eller, om förordnande meddelats enligt 11 kap. 67 § andra stycket, från ersättningsbeslutets dag. Anmälan enligt 14 § skall göras inom samma tid.
Bestämmes i fall som avses i första eller andra stycket ersättningen cj till högre belopp och skulle eljest nedsättnings- eller anmälningsskyldighet ha förelegat, skall den ersättningsskyldige göra anmälan hos länsstyrelsen om ersättningsbeslutet sedan detta vunnit laga kraft.
Har i annat fall än som avses i första eller andra stycket ersättning till följd av företag eller åtgärd, vartill tillstånd kimnats enligt denna lag, fastställts först efter det företaget eller åtgärden utförts, skall ersättningen betalas och anmälan enligt 14 § göras inom en månad från det ersättningen slutligen bestämdes. Detsamma gäller ersättning som bestämts i samband med prövning enligt denna lag av fråga om godkännande av företag eller åtgärd som redan utförts.
22 8 Om crsättning i fall som avses i 21 § betalas senare än som föreskrives där, skall den ersättningsskyldige erlägga scx procent årlig ränta på ersättningen från den dag marken tillträddes eller företaget eller åtgärden utfördes. Inlösen fullbordas utan hinder av att ränta ej betalas.
Försummar den ersättningsskyldige att betala crsättning som avses i 21 8, skall länsstyrelsen på ansökan av den ersättningsberättigade låta uttaga beloppet jämte ränta. Reglerna i utsökningslagen (1877: 31 s. 1) om verkställighet av lagakraftägande dom i tvistemål, varigenom betalningsskyldighet blivit någon ålagd, äger därvid motsvarande tillämpning.
23 § Medel som har nedsatts eller uttagits skall av länsstyrelsen utan dröjsmål insättas i bank mot ränta.
24 § Nedsatta eller uttagna medel skall jämte upplupen ränta utbetalas av länsstyrelsen till den som är berättigad till medlen.
Vid utbetalning av medel som enligt domstolens eller synemännens bestämmande skall nedsättas äger, med de avvikelser som anges i tredje och fjärde styckena, bestämmelserna om fördelning av köpeskilling för fast coendom som sålts på exekutiv auktion motsvarande tillämpning. Om rätt för innehavare av pantbrev att avstå från sin rätt till betalning och verkan därav finns särskilda bestämmelser.
Prop. 1974: 83 22
Är fastigheten, förutom av inteckning, besvärad av särskild rätt som minskar fastighetens värde och har sämre rätt än inteckningen, skall borgenär som har panträtt på grundval av inteckningen erhålla betalning som om fastigheten icke besvärades av rättigheten, i den mån det krävs för att han skall få full betalning för sin fordran. Ersättningen för rättigheten skall minskas i motsvarande mån.
Har lJöseskilling eller intrångsersättning med tillämpning av bestämmelser till skydd för borgenärer som har panträtt i fastigheten bestämts till högre belopp än fastighetens ägare har yrkat och uppstår cftor betalning av de fordringar som skall utgå ur ersättningen överskott som ej faller inom det yrkade beloppet, skall överskottet återställas till den ersättningsskyldige.
25 8 Sammanträde för fördelningen hålles så snart det kan ske. Kallelse till sammanträdet sändes minst två veckor i förväg till fastighetsägaren, annan sakägare och kända innehavare av panträtt. De skall i kallelsen uppmanas att anmäla sina anspråk scnast vid sammanträdet. Föreligger särskilda skäl, skall kungörelse om sammanträdet minst två veckor i förväg också föras in i Post- och Inrikes Tidningar och tidning inom orten.
26 § Ersättningsgivaren svarar för samtliga kostnader i ärendet om ersättningens fördelning, i den mån ej annat följer vid en motsvarande tillämpning av 18 kap. 6 eller 8 § rättegångsbalken.
27 8 När inlösen av mark är fullbordad, skall länsstyrelsen genast underrätta inskrivningsmyndigheten därom för anteckning i fastighetsboken.
28 8 Råder tvist om bättre rätt till ersättning, skall ersättningen nedsättas hos länsstyrelsen, även om nedsättning ej erfordras enligt 11 §. Bestämmelserna i 23-—25 §§ äger tillämpning i fråga om sådan ersättning.
29 8 Ersättningsbelopp som betalats får ej till någon del återkrävas. Vad som sagts nu gäller ej, om det tillstånd som föranlett beslut om ersättning upphäves på talan av den ersättningsberättigade.
10 KAP.
21 87
Vilja sakägare träffa överenskommelse i fråga om ersättning eller annat, skall särskild avhandling därom upprättas, av vederbörande underskrivas samt, där ej synemännen finna överenskommelsen innehålla villkor, som är oförenligt med flottledens intresse eller länder de flottande till men, förses med intyg om synemännens godkännande; och varde därefter sådan överenskommelse bindande såväl för de flottande som för dem, som slutit överenskommelsen, och deras rättsinnehavare.
Rör överenskommelsen fastighet, tillhörig kronan eller allmän anstalt, skall den i avseende å kronans eller anstaltens rätt ej gälla, med mindre den godkännes av vederbörande myndighet.
17 Senaste lydelse 1919: 425.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Besväras fastighet av beviljad
eller sökt inteckning, må löseskil-
ling och intrångsersättning, oavsett
vad den ersättningsberättigade har
begärt, ej sättas lägre än som för-
anledes av 9 kap., om det icke är
väsentligen utan betydelse för
borgenärernas rätt.
Träffas överenskommelse om
storleken av löseskilling eller in-
trångsersättning, få synemännen
godkänna överenskommelsen, om
medgivande lämnats av samtliga
borgenärer som hava panträtt i fas-
tigheten. Besväras fastigheten av
gemensam = inteckning, fordras dessutom de medgivanden från
fastighetsägare och fordringshava-
re som i 22 kap. II 8 jordabal-
ken föreskrivas för relaxation.
Medgivande fordras dock ej av
den för vars rätt svnemiännens av-
görande är väsentligen utan bety-
delse.
Vad som föreskrives i fjärde
stycket äger motsvarande tillämp-
ning i fråga om överenskommelse
om att ersättning skall utgå på an-
nat sätt än i pengar eller om ut-
förande av åtgärd som är ägnad
att förebygga eller minska skada.
57 8!8
Möter ej hinder mot företaget, Möter ej hinder mot företaget,
böra synemännen, efter det sak- böra synemännen, efter det sak-
ägarna blivit hörda och utredning ägarna blivit hörda och utredning skett angående de förhållanden, skett angående de förhållanden, vilka kunna inverka på frågan, sö- vilka Kunna inverka på frågan, söka att i de deltar, varom tvist yp- ka att i de deiar. varom tvist yp-
pas, åvägabringa överenskommelse pas, åvägabringa överenskommelse mellan dem, vilkas rätt därav be- mellan dem, vilkas rätt därav beröres; och varde, där sådan över- röres; och varde, där sådan öÖöverenskommelse träffas, särskild av- enskommelse träffas, särskild av-
handling därom upprättad, av sak- handling därom upprättad, av sak-
ägarna underskriven samt me- ägarna underskriven samt medelst
delst synemännens påskrift vitsor- syncmännens påskrift vitsordad. dad. Angår överenskommelsen an- Överenskommelsen vare dock, sånät än beloppet av sakägare till- vitt ej är fråga om sakägare till-
kommande crsättning, vare den kommande ersättning eller utfö-
35 Senaste lydelse 1920: 459.
Nuvarande Iydelse Föreslagen lydelse dock ej gällande, med mindre den rande av åtgärd som är ägnad att av synemännen prövas lämplig. förebygga eller minska skada, gäl-
lande endast om den av synemän-
nen prövas lämplig.
Rör överenskommelsen fastighet, tillhörig kronan eller allmän anstalt, skall den i avseende å kronans celler anstaltens rätt ej gälla, med mindre den godkännes av vederbörande myndighet.
Vad i 21 8 tredje—femte styc-
kena föreskrives skall jämväl äga
tillämpning.
60 §19
För utrönande av värdet å båtnad för mark genom dess torrläggning, där sådan med företaget avses, skola synemännen med tillimpning av de i 7 kap. 22 § stadgade grunder efter undersökning av den mark, varom fråga är, uppskatta marken såväl i dess skick före företaget som ock i det skick, vari den antages komma cefter företagets fullbordan. |
Vid uppskattning av båtnad, som genom = vattenreglering = beredes strömfall, skola de i 9 kap. stadgade grunder beträffande värdering av vattenkraft, som skall ersättas, i tillämpliga delar lända till efterrättelse.
64 §20
Vid bestämmande av sakägare Vid bestämmande av sakägare tillkommande ersättning för för- tillkommande ersättning för förlust, skada eller intrång skola sy- lust, skada eller intrång skola synemiännen iakttaga de i 9 kap. nemännen iakttaga de i 9 kap. stadgade grunder; dock att, där stadgade grunder. fråga uppkommer om ersättning medelst kraftöverföring, härom skall gälla föreskriften i 20 38. Skall ersättning utgå med förhöjning över värdet, böra värdet och förhöjningen var för sig angivas.
Uppkommer eljest på grund av bestämmelserna i 3, 7 eller 8 kap. vid syneförrättning fråga om ersättning åt delägarna eller annan för arbete eller dylikt, skall ock sådan fråga prövas av synemännen.
67 §§
Sedan erforderliga sammanträden hållits och alla vid syneförrättningen förefallande frågor blivit utredda, skola synemännen upprätta utlåtande angående företaget.
19 Senaste lydelse 1920: 459,
20 Senaste lydelse 1941: 614.
21 Scnaste lydelse 1969: 393.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Utlåtandet skall innehålla synemännens besked, med angivande av skälen, i de i 62—64 §§ eller eljest här ovan omförmiilda frågor. Avgitt, som omförmäles i 11 kap. 95 8, så ock avgift enligt 2 kap. 10 §, där sådan bör utgå, skola bestämmas i utlåtandet. Lämnas medgivande till vattenreglering, varde angivet, om företaget är av beskaffenhet att stadgandena i 4 kap. om nyprövning och om avgifter därå äga tillämpning; och skall för sådant fall utlåtandet upptaga förslag till dylik avgift.
Skola två eller flera med skilda andelar taga del i företaget, skall utlåtandet innehålla särskild längd, upptagande såväl den å varje delägare belöpande anparten i kostnaden för företaget med noggrant angivande av strömfall eller annan egendom, som med delaktigheten avses, som ock det belopp, vartill kostnaden för företaget beräknats. Skall anläggningskostnaden för viss del av företaget eller kostnaden för skötsel och underhåll fördelas på särskilt sätt, varde det ock tydligt angivet i längden. För varje delägare skall anmärkas, huruvida han är sökande till företaget eller på grund av föreskriften i 82 § att anse såsom likställd med sökande, så ock beskaffenheten av båtnad, som må hava lagts till grund för delaktigheten, samt det uppskattade värdet av sagda båtnad. Har på grund av bestämmelsen i 7 kap. 28 § eller 8 kap. 18 § rätt medgivits delägare att erlägga å honom belöpande bidrag med fördelning a visst antal år, skall ock härom anteckning ske. Beträffande mark som genom företaget vinner torrläggning, skall längden innehålla uppgift för varje fastighet å markens värde före och efter företaget. Är i avbidan på slutlig uppskattning delaktigheten bestämd på sätt i 61 § sägs, varde anteckning därom gjord.
Innehåller utlåtandet föreskrift Innehåller utlåtandet föreskrift om anordnande eiler ändrande av om anordnande eller ändrande av vattenavlopp genom allmän väg, vattenavlopp genom allmän väg, skall. där arbetets utförande ålig- skall, där arbetets utförande åligger annan än vägens ägare, tillika ger annan än vägens ägare, tillika meddelas bestämmelse, att, innan meddelas bestämmelse, att, innan sådant arbete påbörjas, medgivan- sådant arbete påbörjas, medgivande, som avses i 40 8 lagen om all- de, som avses i 44 8 väglagen måänna vägar, skall inhämtas. Vad (1971: 948), skall inhämtas. Vad nu sagts om anordnande celler änd- nu sagts om anordnande eller ändrande av vattenavlopp genom all- rande av vattenavlopp genom allmin vig skall äga motsvarande min väg skall äga motsvarande tillämpning i fråga om åtgärd till tillämpning i fråga om åtgärd till skydd för sådan väg. skydd för sådan väg.
11 KAP.
17 see
Till vattenmål hänföras följande mål:
ÅA. ansökningsmål:
1. ansökan jämlikt I kap. 14 § om bestämmande av ersättning för rätt att taga strömfall i anspråk;
2. ansökan om prövning jämlikt 2 kap. 20 §, huruvida och under vilka villkor byggande i vatten må ske;
22 Senaste lydelse 1969: 396.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
3. ansökan om godkännande jämlikt tredje stycket i nyssnämnda Jagrum av verkställt ändrings- eller reparationsarbete å byggnad i vatten;
4. ansökan om prövning jämlikt 2 kap. 25 % av befintlig vattenbyggnads laglighet;
5. ansökan jämlikt 2 kap. 31 § första stycket om meddelande av bestämmelser rörande hushållning med vatten;
6. ansökan jämlikt 2 kap. 34 § om rätt att utriva byggnad i vatten;
7. ansökan om prövning jämlikt 2 kap. 47 §, huruvida och under vilka villkor grundvattentäkt må anläggas eller nyttjas;
8. ansökan om prövning jämlikt 2 kap. 53 % av lagligheten av befintlig grundvattentäkt;
9. ansökan jämlikt 2 kap. 56 § första stycket om meddelande av bestimmelser angående den omfattning, i vilken grundvatten må tillgodogöras vid annan tillhörig grundvattentäkt;
10. ansökan jämlikt 2 kap. 59 §& andra stycket om prövning, under vilka villkor grundvattentäkt må tagas ur bruk;
11. ansökan jämlikt 3 kap. 11 § om prövning, utan förutgången syneförrättning enligt 10 kap., rörande sättet och villkoren för verkställande av vattenreglering, som avses i 3 kap. 1 §, så ock angående delaktigheten i kostnaden för företaget;
12. ansökan enligt 2 kap. 8 § andra stycket så ock ansökan om bestämmande av avgift enligt 10 § i nämnda kap.;
13. ansökan om prövning jäm- 13. ansökan om nyprövning enlikt 4 kap. I $, huruvida och i vil Vigt 4 kap. 5 eller 16 § eller om ken utsträckning skyldighet må bestämmande av avgift enligt 14 § åläggas ägare av strömfall att till- 1 nämnda kap.; handahålla kraft åt kringliggande bygd, samt ansökan jämlikt 4 kap. 4 § att komma i åtnjutande av kraft, som på grund av dylikt åläggande skall tillhandahållas, så ock ansökan om nyprövning enligt 4 kap. 5 eller 16 § eller om bestämmande av avgift enligt 14 § i nämnda kap.:
14. ansökan jämlikt 5 kap. 2 eller 7 8 om inrättande, utvidgande eller förbättrande av allmän farled celler om nya eller ändrade föreskrifter rörande hushållningen med vattnet eller annat för sjöfartens underlättande eller till förebyggande eller minskande av skada eller om godkännande av anläggning eller åtgärd för allmän farled;
15. ansökan jämlikt 6 kap. 12 § om ändrade anordningar med avseende å beslutade flottledsarbeten:
16. ansökan jämlikt 6 kap. 21 § om prövning, utan förutgången synceförrättning enligt 10 kap., av fråga om anläggning celler åtgärd för befintlig allmän flottleds utvidgande eller förbättrande eller om nya eller ändrade föreskrifter rörande hushållningen med vatten eller annat för flottningens underlättande eller om bestämmelser rörande virkes barkning eller fiskeavgift:
17. ansökan jämlikt 6 kap. 27 § första stycket om avlysande av allmän flottled;
Nuvarande Iydelse Föreslagen lydelse
18. ansökan jämlikt 6 kap. 28 § första stycket om tillåtelse att bortskaffa flottledsanläggning samt ansökan, utan samband med prövning av fråga om sådan tillåtelse, om övertagande av flottledsanläggning enligt tredje stycket nämnda paragraf:
19. ansökan jämlikt 7 kap. 45 § andra stycket om prövning, utan förutgången syneförrättning enligt 10 kap., av fråga rörande vattenavlednings- eller invallningsföretag, så ock ansökan jämlikt 8 kap, 33 § första stycket om prövning, utan sådan förrättning, av fråga rörande företag, som avses i 8 kap.;
20. ansökan om anstånd med fullbordande av företag, vartill medgivande enligt denna lag lämnats, så ock om tillämpning av de i 7 kap. 58 § andra stycket och 59 § samt 8 kap. 36 § andra stycket och 37 § meddelade bestämmelser cller om sådan ny uppskattning, som avses i 69 § här nedan;
21. ansökan jämlikt 9 kap. 17 8 21. ansökan jämlikt 2 kap. 7 § om överflyttning från en fastighet om överflyttning från en fastighet till en annan av rättighet till kraft- — till en annan av rätt till andelsbelopp, vilket utgår i ersättning = kraft. för förlorad vattenkraft;
22, ansökan jämlikt 9 kap. 46 § om överflyttning från en fastighet till en annan av rättighet till vatten, vilket skall tillhandahållas i ersättning för förlust av grundvatten.
B. stämningsmål: B. stämningsmål:
22. talan jämlikt 2 kap. 6 § fem-
te stycket om omprövning av rätts-
förhållandet mellan ägare av kraft-
anläggning och mottagare av an-
delskraft från anläggningen;
23. talan om borttagande eller ändrande av annan tillhörig byggnad 1 vatten för uttagande av vattenkraft eller vattnets tillgodogörande annorledes i industriellt syfte, för vattenreglering, för fiske eller fiskens framkomst, för bevattning, för allmän farled eller för ändamål, som avses i 2 kap. 40 § andra stycket celler 8 kap. 27 §, eller för järnvägsbro eller allmän vägbro, såframt talan grundas därå, att byggnaden icke tillkommit i laga ordning eller icke är av laga beskaffenhet;
24, talan om ersättning för skada eller intrång av sådan byggnad i vatten, som under 23 sägs:
25. talan om ansvar för det sådan byggnad utförts eller ändrats i strid mot stadgande i denna Jag eller mot föreskrift, som meddelats i sammanhang med arbetets medgivande, eller för det någon mot stadgandet i 2 kap. 20 § tredje stycket underlåtit att söka vattendornstolens godkännande av verkställd ändring å dylik byggnad;
26. talan jämlikt 2 kap. 24 § om ändrande av byggnad i vatten, vartill vattendomstolen meddelat tillstånd, eller om ändrade föreskrifter rörande hushållningen med vattnet vid sådan byggnad;
27. talan, beträffande andra företag enligt denna lag än de i 6 kap. avsedda, om ansvar eller skadestånd för hushållning med eller framsläppande av vattnet i strid mot lag celler givna föreskrifter så ock talan
jämlikt 2 kap. 31 § andra stycket om meddelande av dylika föreskrifter eller ändrande av förut givna sådana i fråga om annan tillhörig byggnad i vatten;
28. talan, som grundas därå, att den, vilken är skyldig att underhålla sådan byggnad i vatten, som under 23 sägs, brister i fullgörande av denna skyldighet, eller därå, att någon utan erhållet medgivande, där sådant erfordras, utriver dylik byggnad;
29. talan, som utan samband med ansökningsmål föres jämlikt 2 kap. 23 § om gottgörelse för damm eller annan vattenbyggnad eller om fortsatt tillvodogörande av annan tillhörigt vatten och bestämmande av er-
het i vissa avseenden, jämlikt 2 kap. 15 § om rätt att begagna annan tillhörig byggnad i vatten eller jämlikt 2 kap. 16 § om rätt att taga annans mark i anspråk till utmål;
30. talan utan samband med ansöknings- eller underställningsmål om tillämpning av stadgandena i 1 kap. 6—13 §§;
31. talan om borttagande eller ändrande av annan tillhörig grundvattentäkt, som ej är avsedd allenast för viss fastighets förseende med vatten till husbehovsförbrukning, eller om förbud mot tillgodogörande av vatten vid sådan grundvattentäkt, såframt talan grundas därå att grundvattentäkten icke tillkommit i laga ordning eller icke är av laga beskaffenhet eller att vatten vid grundvattentäkten tillgodogöres till större myckenhet än lagligen är tillåten;
32, talan om ersättning för skada eller intrång av sådan grundvattentäkt, som under 31 sägs:
33. talan om ansvar för det sådan grundvattentäkt anlagts eller ändrats ceiler nyttjats i strid mot stadgande i denna lag eller mot föreskritt, som med stöd av denna lag meddelats;
34. talan jämlikt 2 kap. 51 § om ändrande av grundvattentäkt, vartill vattendomstolen meddelat tillstånd, eller om ändrade föreskrifter rörande tillgodogörande av vatten vid. sådan grundvattentäkt;
35. talan jämlikt 2 kap. 56 § andra stycket om meddelande av föreskrifter rörande tillgodogörande av grundvatten vid annan tillhörig grundvattentäkt eller ändrande av förut givna sådana föreskrifter;
36. talan, som utan samband med ansökningsmål föres jämlikt 2 kap. 45 eller 62 § om rätt till intrång å annans fastighet i vissa avseenden;
37. talan utan samband med ansökningsmål om tillämpning av stadgandena i 2 kap. 49 och 52 §§:
38. talan jämlikt 3 kap. 6 § om skyldighet för delägare i regleringssamfällighet att deltaga i kostnaden för vattenreglering och om beräkning av den kostnad, vari sådan delägare har att taga del, så ock talan jämlikt 3 kap. 9 § om skyldighet för den, som av vattenreglering tillskyndas båtnad i annat hänseende än som omförmäles i 3 % av nämnda kap., att lämna bidrag till företaget;
39. talan jämlikt 5 kap. 10 § om vidtagande av sådana anordningar vid allmän farled, som erfordras till förebyggande av skada genom vågsvall eller dylikt;
40. talan beträffande allmän flottled om vidtagande av sådana anordningar eller åtgärder eller meddelande av sådana föreskrifter, som i 6 kap. 17 § första stycket eller 18 § sägs:
41. talan om borttagande eller ändrande av anläggning eller om rättelse i åtgärd, som skett för allmän flottled, såframt talan grundas
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse därå, att anläggningen eller åtgärden icke tillkommit i laga ordning eller icke är av laga beskaffenhet, så ock talan om ansvar för vidtagande
av dylik anläggning eller åtgärd eller för olovligt hushållande med eller
framsläppande av vattnet i allmän flottled;
42. talan jämlikt 6 kap. 13 § första stycket om förverkande av ritten
till flottledsarbetes vidare utförande;
43. talan jämlikt 7 kap. 29 § om skyldighet för ägare av mark att deltaga i kostnaden för diknings-, vattenavlednings- eller invallnings-
företag cller om sådan jämkning av bidragsskyldigheten, som i nämnda lagrum omförmäles, så ock talan jämlikt 7 kap. 41 § andra stycket om
bidrag med anledning av båtnad, som genom vattenavledning eller invallning tillskyndas allmän flottled; 44. talan jämlikt 7 kap. 54 § om skyldighet att lösa mark, som ingår i invallningssamfillighet;
45. talan som grundas därå, att genom vattenavledning celler invall-
ning vattenförhållandena ändrats i strid mot stadgande i denna Jag eller mot föreskrift, som meddelats i samband med arbetets medgivande; 46. talan om tillämpning av stadgandena i 7 kap. 57 § andra stycket; 51. talan om tillämpning av stadgandena i 8 kap. 35 § andra stycket.
52. talan jämlikt 9 kap. 25, 29, 31 eller 42 § om ändrade föreskrifter rörande kraftbelopp, som utgår Ii ersättning för förlorad vattenkraft, samt om ändring i vad
förut bestämts angående uttagningskostnadens storlek och dess
gällande, så ock talan om förnyad prövning av sådan ständig avgälds
belopp, som omförmäles i 9 kap.
23 §; 53. talan om fördelning av upp-
buren penningersättning, varom i 9 kap. 31 § förmäles;
54. talan om fastställande av vite, som i 9 kap. 37 § sägs, eller
om höjning eller sänkning av redan bestämt sådant vite;
53. talan jämlikt 9 kap. 39 § om rätt att åter komma i åtnjutande av vattenkraft, som strömfallsägare till följd av företag enligt denna lag gått förlustig;
36. talan jämlikt 9 kap. 46 §
om ändring i vad förut bestämts angående vederlag för vatten, som
skall tillhandahållas i ersättning för
förlust av grundvatten, eller om
rätt att åter komma i åtnjutande
av möjlighet att vid egen grund-
vattentäkt tillgodogöra vatten; 57. talan jämlikt 9 kap. 73 % av
innehavare av fordran, varför fast
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
egendom häftar, om högre ersätt-
ning för egendomen eller för där-
ifrån förlorad vattenkraft eller för
skada eller intrång därå; 58. talan jämlikt 9 kap. 74 §
om rätt att få återlösa fast egendom, som på grund av stadgande i denna lag blivit av annan löst.
C. besvärsmål:
59. besvär mot synemäns beslut, varigenom vid syneförrättning enligt
10 kap. jävsinvändning ogillats, ävensom klagan över synemännens åt-
göranden eller utlåtande i fall, då utlåtande ej underställes.
D. underställningsmål:
60. underställning av samt besvär mot utlåtande vid syncförrättning enligt 10 kap. i fall, då underställning av utlåtandet äger rum. Hurusom, efter anmälan, ersättningsanspråk i vissa fall skola prövas
av vattendomstolen, därom stadgas i 68 8.
26 823
Ansökan, som i 17 § 1—22 sägs, Ansökan, som i 17 § I—21 sägs,
skall göras skriftligen och ingivas skall göras skriftligen och ingivas till vattenrättsdomaren i det antal till vattenrätlsdomaren i det antal exemplar, som finnes nedan för exemplar, som finnes nedan för varje fall föreskrivet. varje fall föreskrivet.
27 8
3 momöt Då ansökan göres en- 5 mom, Då ansökan göres enligt
ligt 17 § 21. skall sökanden förete 17 § 21, skall sökanden förete bebevis därom, huruvida den fastig- vis därom, huruvida den fastighet, het, varifrån rättigheten till över- varifrån rätten till andelskraft skall förd kraft skall överflyttas, är be- överflyttas, är besvärad med insvärad med inteckning, ävensom teckning, ävensom de överenskomde överenskommelser, som i ären- melser, som i ärendet må hava
det må hava träffats med inteck- träffats med inteckningshavare.
ningshavare. Ansökningen skall därjämte innehålla uppgift å den plats, dit kraften önskas för framtiden överförd, samt vara åtföljd av plan för den erforderliga ledningens sträckning.
Vad nu sagts skall äga motsva-
rande tillämpning beträffande ansökan enligt 17 8 22 om överflytt-
ning av rättighet till vatten.
23 Senaste Iydelse 1948: 479,
24 Senaste lydelse 1948: 479.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
32 Sa
Äro ansökningshandlingarna fullständiga, eller varder vad därutinnan brister inom förelagd tid fullgjort, skall vattenrättsdomaren skyndsamt inhämta nödiga upplysningar för bestämmande av det eller de ställen, där handlingarna efter ty nedan sägs skola hållas för parterna tillgängliga, samt därefter om ansökningen utfärda kungörelse.
Kungörelsen skall innehålla
dels tillkännagivande:
att, intill dess frågan blivit slutligen prövad, ett exemplar av ansökningshandlingarna skall för dem, som önska taga del därav, finnas tillgängligt å viss för parterna välbelägen plats hos tjänsteman, kommunal befattningshavare eller pålitlig enskild person eller, där ansökningen angår företag, som berör två eller flera län eller eljest ett vidsträckt område, å flera dylika ställen;
att, därest i målet avgivas erinringar eller påminnelser, varom i 39 8 förmäles, eller sådant utlåtande, som i 45 § sägs, jämväl dessa handlingar skola hållas tillgängliga på förut angivna ställe eller ställen;
att även handlingar, som ingivits vid sammanträde för muntlig förberedelse eller vid vattendomstolens sammanträde, de vid dessa sammanträden förda protokollen samt vattendomstolens utslag skola därstädes i avskrift vara för parterna att tillgå; samt
att kallelser och andra meddelanden till parterna, under det målet är anhängigt vid vattendomstolen, skola, där de icke röra allenast sökanden e!ler ock särskilt tillställas den eller dem, till vilka de äro riktade, ske på det sätt, att de genom vattenrättsdomarens försorg införas i viss eller vissa tidningar inom orten och hållas tillgängliga så som nyss är sagt;
dels erinran om innehållet i 38 och 53 §§ jämte besked om den tid, inom vilken erinringar enligt 38 8 skola ingivas; -
dels ock erinran om vad i 65 § stadgas om sakägares rätt till gottgörelse för kostnader samt, i tillämpliga fall, om föreskriften i 35 8 1 mom. andra stycket andra punkten rörande förordnande av särskilt biträde.
I mål, som avses i 17 § 1—13, I mål, som avses i 17 8 1—13, 18, 19, 21 och 22, skola i kungö- 18, 19 och 21, skola i kungörelsen relsen de fastigheter, om vilka de fastigheter, om vilka uppgift uppgift skall lämnas i ansökning- skall lämnas i ansökningen, namnen, namngivas eller, i den mån det givas eller, i den mån det kan ske kan ske på oförtydbart sätt, ut- på oförtydbart sätt, utmärkas memärkas medelst gemensam geogra- delst gemensam gcografisk eller fisk eller annan beteckning, var- annan beteckning, varjämte, där jämte, där sökanden vill med ti!l- sökanden vill med tillärnad byggärnad byggnad tillgodogöra sig nad tillgodogöra sig annan tillhöannan tillhörig vattenkraft, sär- rig vattenkraft, särskild uppgift skild uppgift därom skall lämnas. därom skall lämnas. I mål, som I mål, som avses i 17 § 14, 15 och avses i 17 8 14, 135 och 16, skall i 16, skall i kungörelsen uppgivas, kungörelsen uppgivas, vilka bevilka bebyggda strömfall eller med bvggda strömfall celler med fast fast fiskebyggnad försedda fisken fiskebyggnad försedda fisken sa-
25 Senaste lydelse 1961: 548.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse saken må angå, så ock, då ansök- ken må angå, så ock, då ansökningen avser utförande eller god- ningen avser utförande eller godkännande av visst arbete, å vilken kännande av visst arbete, å vilken fastighet arbetet skall utföras eller fastighet arbetet skall utföras eller är utfört. är utfört.
Innefattar ansökan om tillstånd till utnyttjande av samfällt strömfall så, som i 2 kap. 7 § sägs, tilllika inbjudan till övriga delägare att deltaga i företaget, skall i kungörelsen, med omförmälan av sistnämnda förhållande, jämväl intagas föreläggande för delägare, som vill begagna sig av inbjudningen, att tillkännagiva detta i den ordning och inom den tid, som är förelagd för bestridande av ansökningen eller framställande av invändningar i fråga om företaget, vid äventyr att den, som underlåter detta, skall hava försuttit sin rätt att bliva delaktig i företaget.
Om kungörelsens innehåll i fall, som avses i 61 § första stycket, gälle: vad där finnes stadgat.
Är fråga om ansökan, varom i 17 § 15 och 20 förmäles, skall kungörelse enligt denna $ eller 61 § första stycket utfärdas allenast, då vattenrättsdomaren prövar det nödigt. Utfärdas ej sådan kungörelse, skall dock tiden och stället för vattendomstolens sammanträde sist å tjuguförsta dagen förut kungöras på sätt i 33 § första stycket sägs.
Huruledes mål i visst fall må kunna behandlas utan förutgången kungörelse, därom stadgas i 61 § andra stycket.
33 326
Kungörelse, som i 32 § sägs, skall genom vattenrättsdomarens försorg inom tio dagar införas i en eller flera av ortens tidningar så ock, där fråga ej allenast är om företag enligt 7 eller 8 kap., i allmänna tidningarna. Ett exemplar av kungörelsen skall tillika med ett exemplar av ansökningshandlingarna ofördröjligen sändas till det eller de ställen som i kungörelsen angivits.
Vattenrättsdomaren skall där- Vattenrättsdomaren skall därjämte, såframt i målet är fråga jämte, såframt i målet är fråga om ansökan enligt 17 8 1, 2, 3, 4, om ansökan enligt 17 8 1, 2, 3, 4, 5. 7. 8, 9, 10, 11, 14, 15, 16 eller 5, 7, 8, 9, 10, 11, 14, 15, 16 eller 19, utan dröjsmål i betalt öppet 19, utan dröjsmål i brev eller brevbrev eller brevkort å posten av- kort å posten avlämna underrätlämna underrättelse om kungörel- telse om kungörelsens innehåll till sens innehåll till envar i ansök- envar i ansökningen uppgiven eller ningen uppgiven celler eljest för ho- eljest för honom känd ägare av nom känd ägare av fastighet, som fastighet, som i kungörelsen omi kungörelsen omförmäles, så ock förmäles, så ock till de kända nytt-
26 Scnaste lydelse 1961: 548.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse till de kända nyttjanderättshavare, janderättshavare, vilkas rätt berö-
vilkas rätt beröres i saken. Under- res i saken. Underrättelsen skall
rättelsen skall adresseras till den adresseras till den fastighet, varfastighet, varom fråga är, såvitt cj om fråga är, såvitt ej säker kunsäker kunskap vinnes om annan skap vinnes om annan adress inom adress inom landet för mottaga- landet för mottagaren. Varder efren. Varder efter ty 1 37 § sägs ter ty i 37 § sägs kungörelsen delkungörelsen delgiven viss sakäga- given viss sakägare, erfordras ej re, erfordras ej underrättelse, som underrättelse, som nu sagts, till nu sagts, till sådan sakägare. sådan sakägare.
Där sakägare, som 1 andra stycket sägs, varder för vattenrättsdomaren känd först efter underrättelsernas utsändande, skall vattenrättsdomaren ofördröjligen på ovannämnda sätt meddela sådan sakägare underrättelse om målet så ock om vad han för sin rätts bevakande må hava att iakttaga. Befinnes underrättelse, som blivit å posten avlämnad, hava försetts med oriktig adress, och vinnes upplysning om mottagarens rätta adress, eller finnes sakägare, till vilken underrättelse efter ty ovan sägs bort sändas, hava förbigåtts, vare lag samma. Ej må dock målets handläggning och avgörande uppehållas av anledning, som nu sagts.
Är jord celler annan fast egendom, som saken angår, samfälld för helt skifteslag cHer eljest för flera fastigheter, erfordras ej underrättelse, varom ovan förmäles, till de särskilda delägarna i den samfällda egendomen. Finnes för denna känd styrelse, varde styrelsen på nämnda sätt underrättad.
Ägare av fastighet, som saken angår, vare pliktig att till vattenrättsdomaren eller vattendomstolen uppgiva innehavare av nyttjanderätt till fastigheten, där dennes rätt beröres av saken. Underlåter han det, och uppstår skada för nyttjanderättshavare, som saknat kännedom därom, att företaget eller åtgärden angår fastigheten, skall ägaren, där han visas hava ägt dylik kännedom, hålla nyttjanderättshavaren skadeslös. Erinran härom varde införd i den kallelse, som enligt denna $ tillsändes fastighetens ägare.
35 §
3 mom." I mål, som avses i 3 mom. I mål, som avses i 17 § 17 § 2--11, 18 och 19, ävensom 2—11, 18 och 19, ävensom i mål, i mål, som anhängiggjorts genom som anhängiggjorts genom ansöansökan enligt 2 kap. 8 § andra kan enligt 2 kap. 8 § andra stycstycket samt 4 kap. I $ sista styc- ket samt 4 kap. 14 § andra och ket och 14 8 andra och femte femte styckena, må kommun föra styckena, må kommun föra talan talan för tillgodoseende av allmänför tillgodoseende av allmänna in- na intressen inom orten. Om såtressen inom orten. Om sådan ta- dan talan skall kommunen snarast lan skall kommunen snarast un- underrätta kammarkollegiet. derrätta kammarkollegiet.
I mål, som avses i första stycket, skall vattenrättsdomaren utan dröjsmål översända kungörelsen till vederbörande kommun. Är fråga om ansökan om tillstånd att tillgodogöra grundvatten, skall kungörelsen städse tillställas kommun, inom vars område tillgången på grundvatten kan påverkas.
27 Senaste lydelse 1971: 531. 3 Riksdagen 1974. 1 saml. Nr 83
Nuvarande Iydelse Föreslagen lydelse 37 §§" Kan inverkan ske på kanal- eller slussanläggning, skall kungörelsen delgivas anläggningens ägare eller styrelsen för densamma på sätt, som för delgivande av stämning i tvistemål är stadgat. Lag samma vare beträffande känd förvaltning eller styrelse för annan allmän farled eller vattenregleringsföretag eller flottningsstyrelse för allmän flottled eller syssloman eller styrelse för torrläggningsföretag eller företag enligt 8 kap.. där det företag, varom i målet är fråga, berör led eller företag. som nu nämnts. Är fråga att genom tillärnad byggnad taga i anspråk av annan tillgodogjord vattenkraft, skall kungörelsen på sätt förut sagts delgivas ägaren av den anläggning, där kraften tillgodogöres. Vad i andra stycket är stadgat skall äga motsvarande tillämpning, där fråga är om meddelande av bestämmelser angående den omfattning, i vilken vatten må tillgodogöras vid annans grundvattentäkt. Där fråga är om ansökan, som Där fråga är om ansökan, som i 17 § 21 avses, skall kungörelsen j 17 8 21 avses, skall kungörelsen delgivas ägaren av det strömfall, delgivas ägaren av det strömfall, från vilket kraftbelopp, varom från vilket andelskraft tillhandafråga är, tillhandahålles. Vad nu hälles. Vad nu sagts äge motsvasagts äge motsvarande tillämpning rande tillämpning beträffande anbeträffande ansökan enligt 17 3 13. sökan enligt 17 8 13. Ansökan, som i 17 § 12 avses, skall, där ansökningen ej göres av byggnadens ägare, delgivas denne. Är fråga om ansökan, som i 17 § 22 uvses, skall kungörelsen delgivas ägaren av den grundvattentäkt, från vilken vatten, varom iråga är, tillhandahålles. Skall delgivning ske genom sökandens försorg, äge vad i 32 kap. 2 § rättegångsbalken är stadgat om stämning motsvarande tillämpning; vad där sägs om rätten skall avse vattenrättsdomaren. Förklaras ansökningen i anledning av underlåten delgivning förfallen, skall bevis därom med de skäl varå beslutet grundas, tecknas å ett exemplar av ansökningen. Tillkännagivande om beslutet skall lämnas parterna i den för kallelser till dem stadgade ordning.
"48 8. För att lämna vederbörande För att lämna vederbörande kommuner, trafikanter och andra kommuner, trafikanter och andra tillfälle att yttra sig angående den tillfälle att yttra sig angående den inverkan företag eller åtgärd, var- inverkan företag eller åtgärd, varom i målet är fråga, kan medföra om i målet är fråga, kan medföra å allmän samfärdsel eller flottning å allmän samfärdsel eller flottning eller cljest å allmänna intressen cHer eljest å allmänna intressen samt om vidtagande av åtgärder samt om vidtagande av åtgärder för tillgodoscende av dylika intres- för tillgodoseende av dylika insen eller angående ärende, som i tressen förordne vattenrättsdoma-
25 Senaste Iydelse 1964: 110.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 41 § sägs, förordne vattenrättsdo- ren, där sådant prövas lämpligt, maren, där sådant prövas lämp- att särskilda sammanträden skola ligt, att särskilda sammanträden hållas i sammanhang med underskola hållas i sammanhang med sökning, som i 45 8 sägs, eller ock undersökning, som i 45 8 sägs, el- i annan ordning. ler ock i annan ordning. För anordnandet av sådana sammanträden äge vattenrättsdomaren, där det finnes lämpligt, påkalla Konungens befallningshavandes biträde.
60 29 . Finner vattendomstolen anledning antaga, att företag eller åtgärd, som i målet avses, har vidsträcktare verkningar än i ansökningen uppgivits, skall tillfälle lämnas tillstädesvarande parter att yttra sig däröver. Finnes antagandet grundat, ålägge domstolen, ändå att särskilt yrkande ej framställes, sökanden att gälda den ökade ersättning, som därav må föranledas. I mål rörande företag enligt 6 I mål rörande företag enligt 6 kap. skall vattendomstolen, ändå kap. skall vattendomstolen, ändå att yrkande därom ej göres, ingå i att yrkande därom ej göres, ingå i prövning av, huruvida och till vad prövning av, huruvida och till vad belopp ersättning för skada och in- belopp ersättning för skada och intrång genom anläggning eller åt- trång genom anlägening eller åtgärd för företaget bör till veder- gärd för företaget bör till vederbörande utgå, allt i den mån ej börande utgå, allt i den mån cj såsådan prövning må -jämlikt 9 kap. dan prövning må jämlikt 9 kap. 47 § göras beroende på särskild 3 § göres beroende på särskild tatalan. lan. Där i andra mål på yrkande av någon part uppskattningen av honom tillkommande ersättning finnes böra sättas högre än sökanden föreslagit, må domstolen jämväl beträffande andra parter vidtaga sådan jämkning i ersättningsbelopp, som må erfordras för vinnande av likformighet i uppskattningen. Ej må i dessa mål ersättning sättas lägre än sökanden i ansökningen föreslagit. Har särskild uppgörelse träffats, Har särskild uppgörelse träffats, må ersättning ej på grund av före- må ersättning ej på grund av föskrifterna i denna 8 bestämmas reskrifterna i första—tredje stycannorlunda än sålunda blivit av- kena bestämmas annorlunda än talat, dock må i mål rörande före- sålunda blivit avtalat, dock må i tag enligt 6 kap. uppgörelse, som mål rörande företag enligt 6 kap. nu sagts, icke fastställas, därest uppgörelse, som nu sagts, icke den finnes innehålla villkor, som fastställas, därest den finnes inneär oförenligt med flottledens in- hålla villkor, som är oförenligt tresse eller länder de flottande till med flottledens intresse eller länmen. der de flottande till men. Besväras fastighet av beviljad eller sökt inteckning, må löseskilling och intrångsersättning, oavsett vad den ersättningsberättigade har be- 29 Scnaste lydelse 1964: 110.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
gärt, ej sättas lägre än som föranledes av 9 kap., om det icke är väsentligen utan betydelse för borgenärernas rätt. Äro parterna överens om storleken av löseskilling eller intrångs-
ersättning, får domstolen meddela
dom i enlighet därmed, om med-
givande lämnats av samtliga borge-
niärer som hava panträtt i fastig-
heten. Besväras fastigheten av ge-
mensam inteckning, fordras dess-
utom de medgivanden från fastig-
hetsägare och fordringshavare som
i 22 kap. 11 § jordabalken före-
skrivas för relaxation. Medgivan-
de fordras dock ej av den för vars
rätt domstolens avgörande är vä-
sentligen utan betydelse.
Vad som föreskrives i sjätte
stycket äger motsvarande tillämp-
ning i fråga om överenskommelse
om att ersättning skall utgå på an-
nat sätt än i pengar eller om ut-
förande av åtgärd som är ägnad att förebygga eller minska skada. I fråga om grundvattentäkt skall vattendomstolen, ändå att yrkande därom ej göres, ingå i prövning, huruvida förbehåll, varom i 2 kap.
49 § sägs, erfordras.
61 §20 Där mål finnes behörigen kunna Där mål finnes behörigen kunutredas utan skriftväxling mellan na utredas utan skriftväxling mel-
parterna, äge vattenrättsdomaren lan parterna, äge vattenrättsdomai kungörelse genast utsätta viss tid, ren i kungörelse genast utsätta minst tre veckor efter kungörelsens viss tid, minst tre veckor efter kun-
utfärdande, och viss ort för målets görelsens utfärdande, och viss ort handläggning inför vattendomsto- för målets handläggning inför vat-
len; och skall beträffande sådant tendomstolen: och skall beträffan-
mål i tillämpliga delar gälla vad i de sådant mål i tillämpliga delar
32 § tredje stycket, 33—37 och 47 gälla vad i 32 § tredje stycket, 33 —58 §§ samt 60 § föreskrivits. 37 och 42—58 §§ samt 60 § fö-
reskrivits.
Är mål av beskaffenhet, att det synes lämpligen kunna avgöras med
bindande verkan allenast mot viss eller vissa sakägare, som uteslutande
eller huvudsakligen av dess utgång äro beroende, och deras rättsinne-
havare, må vattenrättsdomaren kunna förordna, att målet utan kungö-
relse skall behandlas enligt de för stämningsmål i 75—384 §§ stadgade
regler.
30 Senaste lydelse 1919: 425.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
62 §
I mom." Där genom vatten- I mom. Där genom vattendomdomstols utslag lämnas medgivan- stols utslag lämnas medgivande att de att bygga i vatten, skall utslaget bygga i vatten, skall utslaget inneinnehålla noggranna bestämmelser hålla noggranna bestämmelser om om byggnadens läge och konstruk- byggnadens läge och konstruktion, tion, om den ersättning, som skall om den ersättning, som skall till till följd av företaget utgå, i den följd av företaget utgå, i den mån mån ej prövning därav jämlikt 9 ej prövning därav jämlikt 9 kap. kap. 47 § göres beroende på sär- 3 §& göres beroende på särskild taskild talan eller bestämmelser där- lan eller bestämmelser därom skoom skola träffas i den för expro- la träffas i den för expropriation priation stadgade ordning, samt stadgade ordning, samt om de villom de villkor i övrigt, som må kor i övrigt, som må vara behövvara behövliga för tillgodoseende liga för tillgodoseende av allmän av allmän och enskild rätt, så ock, och enskild rätt, så ock, i den mån i den mån det prövas erforderligt, det prövas erforderligt, innefatta innefatta bestämmelse om vatten- bestämmelse om vattenmärke eller märke eller andra föreskrifter om andra föreskrifter om hushållninghushållningen med och framsläp- en med och framsläppande av pande av vattnet såväl efter bygg- vattnet såväl efter byggnadens fullnadens fullbordan som under bordan som under byggnadstiden. byggnadstiden.
2 mom? Är fråga om byggnad för vattnets tillgodogörande, skall utslaget angiva, med vilken fastighet rätten till tillgodogörandet skall för framtiden vara förenad. Denna fastighet (strömfallsfastigheten) bör, där så lämpligen kan ske, omfatta allenast den sökanden tillhöriga mark, som upptages av byggnaden och därmed förenade anläggningar, jämte den del av vattenområdet, som sökanden äger. Vattenrättsdomaren bör förty, när omständigheterna därtill föranleda, tillse att, såvitt möjligt, en till strömfallsfastighet lämpad fastighet varder under målets handläggning bildad.
Utslaget skall jämväl angiva, i vad mån tillgodogörandet medgivits på grund av äganderätt eller av annan grund, samt, där med byggnaden avses tillgodogörande allenast av en del av det framrinnande vattnet, huruvida utslaget vilar på antagande att jämväl vattnet i övrigt i strömfallet eller den del därav, vars fallhöjd tages i anspråk, eller den sida av strömfallet, om vars tillgodogörande är fråga, tillhör fastighet, för vilken sökanden såsom ägare fört talan i målet.
I utslag, varigenom medgivande I utslag, varigenom medgivande lämnas till byggnad för utnyttjan- lämnas till byggnad för utnyttjande av vattenkraft, varde vidare an- de av vattenkraft, varde vidare angivet, huruvida byggnaden är av givet, huruvida byggnaden är av beskaffenhet, att de i 4 kap. med- beskaffenhet, att de i 4 kap. meddelade bestämmelserna om skyl- delade bestämmelserna om nydighet för byggnadens ägare att prövning och lösningsrätt för krotillhandahålla kraft åt kringliggan- nan därå äga tillämpning.
31 Senaste lydelse 1919: 425.
32 Senaste lydelse 1919: 425.
Nuvarande lydelse Föreslagen Iydelse de bygd ävensom angående nyprövning och lösningsrätt för kronan därå äga tillämpning. 3 mom? Vad i 1 mom. stadgats skall i tillämpliga delar tända till efterrättelse beträffande vattendomstols utslag i andra ansökningsmål. I mål rörande grundvattentäkt I mål rörande grundvattentäkt skall, såframt medgivande att vid skall, såframt medgivande att vid grundvattentäkten tillgodogöra grundvattentäkten tillgodogöra grundvatten lämnas, utslaget tilli- grundvatten lämnas, utslaget tillika, där ersättning skall utgå ge- ka, där det kan anses erforderligt, nom tillhandahållande av vatten angiva fastighet, med vilken rätten eller det eljest kan anses erforder- till tillgodogörandet skall för framligt, angiva fastighet, med vilken tiden vara förenad (vattentäktsfasrätten till tillgodogörandet skall tighet). Vattenrättsdomaren bör för framtiden vara förenad (vat- fördenskull, när omständigheterna tentäktsfastighet). Vattenrättsdo- därtill föranleda, i mål, som nu maren bör fördenskull, när om- nämnts, tillse att, såvitt möjligt, en ständigheterna därtill föranleda, i för ändamålet lämpad fastighet mål, som nu nämnts, tillse att, så- varder under målets handläggning vitt möjligt. en för ändamålet läm- bildad. pad fastighet varder under målets handläggning bildad.
I utslag, varigenom lämnas medgivande till utförande av vattenreglering, varde angivet, om regleringsföretaget är av beskaffenhet, att stadgandena i 4 kap. om nyprövning och om avgifter därå äga tillämpning. I fråga om meddelande av bestämmelser rörande delaktighet i företag, som nu sagts, eller företag enligt 7 eller 8 kap. skola i tillämpliga delar gälla föreskrifterna i 10 kap. 67 8.
75 831
Vill någon mot annan föra ta- Vill någon mot annan föra talan, som i 17 § 23—5358 avses, skall lan, som i 17 8 22—46 samt 51 han hos vattenrättsdomaren göra avses, skall han hos vattenrättsdoskriftlig ansökan om stämning å maren göra skriftlig ansökan om svaranden. stämning å svaranden.
81 825
Vad i 42—45 §§, 49 § första Vad i 42—45 8§, 49 §& första stycket, 50 § första stycket, 52 §, stycket, 50 § första stycket, 52 8, 55 3 första stycket, 56 8 första 55 § första stycket, 56 8 första stycket, 57, 58, 64, 67, 70—72 88, stycket, 57 och 58 §§. 60 § femte 73 8 första, tredje och fjärde styc- —sjunde styckena, 64, 67, 70— kena samt 74 § stadgas beträffan- 72 §§ samt 73 8 första, tredje och de ansökningsmål skall, där ej an- fjärde styckena stadgas beträffannat framgår av vad nedan i denna de ansökningsmål skall, där ej an- 8 sägs, äga motsvarande tillämp- nat framgår av vad nedan i denna ning i fråga om stämningsmål. $ sägs, äga motsvarande tillämpning i fråga om stämningsmål. 33 Senaste lydelse 1964: 110. 34 Senaste lydelse 1948: 479. 35 Senaste lydelse 1971: 531.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
I mål enligt 17 § 29 eller 36, vilket avser arbete till förebyggande eller avhjälpande av skada eller olägenhet till följd av företag enligt denna lag, skola jämväl bestämmelserna i 46 § äga motsvarande tillämpning.
Utlåtande, som i 45 § sägs, skall hållas för parterna tillgängligt å vattenrättsdomarens tjänsterum.
I de fall, då enligt vad för ansökningsmål finnes föreskrivet parterna skola erhålla besked i den för kallelser till dem i 32 8 bestämda ord-
[ ning, skall i stämningsmål med avseende å sättet för meddelande av sådant besked i stället lända till efterrättelse vad om delgivning är stadgat.
92 836
Vad i 29 § andra stycket, 39— Vad i 29 5 andra stycket, 39 och 41 §§. 56 § första stycket, 60 8 40 §§, 56 § första stycket, 60 8 första, andra och fjärde styckena, första, andra och fjärde—sjunde 70—72 83. 73 § första, tredje och styckena, 70—72 §§ samt 73 8 fjärde styckena samt 74 § stadgas första, tredje och fjärde styckena beträffande ansökningsmål skall stadgas beträffande ansökningsmål äga motsvarande tillämpning å un- skall äga motsvarande tillimpning derställningsmål ävensom i till- å underställningsmål ävensom i lämpliga delar å besvärsmål vid tillämpliga delar å besvärsmål vid vattendomstolen. 60 8& dock med vattendomstolen, 60 § dock med iakttagande av bestämmelserna i 3 iakttagande av bestämmelserna i kap. 11 3. 6 kap. 3 § I mom. samt 3 kap. 11 §, 6 kap. 3 § I mom. 7 kap. 45 och 55 3. samt 7 kap. 45 och 55 §§.
Bestämmelserna i 42-45, 48, 49 83§, 50 § första stycket, 52, 54, 55. 57 .—59, 62—64, 66 och 67 88 skola i tillämpliga delar gälla besvärsmål vid vattendomstolen och underställningsmål.
97 § I mom." Sökande i ansökningsmål vare pliktig att förskjuta:
kostnaden för sådana kungörel- kostnaden för sådana kungörelser och underrättelser i målet, vil- ser i målet, vilka det åligger vatka det åligger vattenrättsdomaren tenrättsdomaren att offentliggöra, att of[entliggöra eller avsända, så så ock för handlingarnas tillhanock för handlingarnas tillhanda- dahållande, såsom i 32 § sägs, där hållande, såsom i 32 8 sägs, där särskild utgift härför ifrågakomsärskild utgift härför ifrågakom- mer, ävensom för handlingars delmer, ävensom för handlingars del- givning i fall. då delgivningen ej givning i fall! då delgivningen ej sker genom sökandens försorg: sker genom sökandens försorg;
ersättning för sådana utgifter för sammanträde, varom i 11 § förmäles;
gottgörelse åt person, som jämlikt 35 § 1 mom. särskilt förordnats att biträda sakägarna i målet;
gottgörelse åt sakkunnig, som tillkallas av vattenrättsdomaren. celler vattendomstolen, så ock annan ersättning eller kostnad i anledning av
365 Senaste lydelse 1971: 531.
37 Senaste lydelse 1961: 548.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse förhör med vittnen eller annan bevisning, varom vattenrättsdomaren eller vattendomstolen självmant föranstaltar; samt
ersättning för undersökning enligt 45 § 1 mom.
Vad nu sagts beträffande sökande i ansökningsmål äge motsvarande tillämpning i avseende å kärande i stämningsmål samt å klagande i besvärs- och underställningsmål, i den mån kostnaden förorsakats av hans besvär.
Där i underställningsmål kostnad, som nu nämnts, är av nöden, vare om dess förskjutande lag. som i 10 kap. 30 och 79 88 sägs, i den mån cj kostnaden efter ty nyss sagts skall förskjutas av klagande.
Huruvida kostnad, som någon sålunda förpliktas att gälda, skall helt eller delvis gottgöras honom av annan part, varde avgjort cnligt de rörande rättegåneskostnader i vattenmål gällande regler.
106 828
Bestämmelserna i 43 och 44 88, Bestämmelserna i 43 och 44 88, 45 § 1 mom. samt 57, 58, 62—64, 45 8 1 mom. samt 57 och 58 88, 66, 67 och 97 §§ skola i tillämpli- 60 § femte—sjunde styckena, 62 ga delar gälla om vattenöverdom- >-—O64, 66, 67 och 97 88 skola i tillstolen och måls behandling där- lämpliga delar gälla om vattenstädes. överdomstolen och måls behand-
ling därstädes.
Vattenöverdomstolen må, där så finnes lämpligt, uppdraga åt vattenrättsråd att verkställa undersökning å stället. Finnes önskvärt, att lagfaren ledamot är närvarande vid undersökningen, äge vattenöverdomstolen förordna härom. I fråga om undersökning, som nu sagts, skall vad i 45 § 2 mom. stadgas äga motsvarande tillämpning.
Då på grund av bestämmelserna i första stycket stadgandena i 97 § 1 mom. tillämpas å mål i vattenöverdomstolen, skall vad där föreskrives om sökande, kärande eller klagande avse den, som i vattenöverdomstolen fullföljt talan.
Med avscende å gottgörelse åt sakkunnig, som tillkallats av vattenöverdomstolen, samt ersättning för sådan på uppdrag av vattenöverdomstolen hållen undersökning, som avses i 45 § 1 mom., äge domstolen, efter vad med hänsyn till omständigheterna finnes skäligt. förordna, att kostnaden skall förskjutas av allmänna medel och gäldas av statsverket.
I mål som avses i 17 § 1—11 skall. med tillämpning i övrigt av 18 kap. rättegångsbalken, gälla att sökanden, där ej annat föranledes av 18 kap. 6 och 8 §§ samma balk. städse själv skall vidkännas sina kostnader i vattenöverdomstolen, så ock kostnad som åsamkas motpart genom att sökanden fullföljt talan.
14 KAP.
3§
1 allt, varom denna lag innehåller bestämmelse, vare kronan likställd med enskild person, där ej för särskilt fall finnes annorlunda stadgat.
35 Senaste lydelse 1969: 264.
Nuvarande Ivdelse Föreslagen Iydelse
Kronan vare fri från skyldighet Kronan, kommun, landstingsatt ställa säkerhet, där sådan eljest kommun och kommunalförbund är föreskriven. behöva ej ställa säkerhet.
1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1974.
2. I mål som anhängiggjorts före ikraftträdandet skall äldre lag tilllämpas. Vattendomstolen får dock meddela beslut om andelskraft enligt 2 kap. 6 § i dess nya iydelse.
3. Har förrättningsman förordnåts före ikraftträdandet, skall äldre lag tillämpas vid förrättningen.
4. Har enligt 4 kap. 1—3 §§ äldre lag ägare av vattenkraftanläggning ålagts skyldighet att tillhandahålla kraft åt kringliggande bygd, skall ansökan att enligt + kap. 4 § äldre lag komma i åtnjutande av kraft som skall tillhandahållas ha inkommit till vattendomstolen senast den 30 juni 1976 och skall i fråga om ärendets handläggning äldre bestämmelser alltjämt gälla. Om sådan talan cj har väckts inom nu föreskriven tid, skall frågan om tillämpning beträffande anläggningen av bestämmelserna i sistnämnda lagrum anses förfallen.
5. I fråga om ersättning som enligt äldre lag bestämts att utgå genom tillhandahållande av vatten äger äldre bestämmelser fortfarande tilllämpning.
6. I fråga om ersättning som enligt äldre lag bestämts att utgå genom överföring av kraft äger äldre bestämmelser fortfarande tillämpning.
På talan av part får vattendomstolen bestämma att rättighet till överföring av kraft som nu avses skall avlösas mot ersättning i pengar, om detta icke medför betydande olägenhet för motpart. För sådan talan gäller bestämmelserna om talan som avses i 11 kap. 17 8 22 i dess nya lydelse i tillämpliga delar. Vattendomstolen bestämmer dag då skyldigheten att fullgöra kraftöverföringen upphör. Ersättningsgivaren skall dessförinnan ha betalat föreskriven penningersättning. I fråga om sådan ersättning gäller i övrigt bestämmelserna i 9 kap. i dess nya lydelse i tillämpliga delar.
7. Lösceskilling och intrångsersättning för fastighet som innehas med fideikommissrätt får icke sättas lägre än som föranledes av 9 kap. i dess nya Ivdelse. Ersättning som nämnts nu och som tillkommer innehavaren av fidcikommissegendomen skall alltid nedsättas hos länsstyrelsen och får icke utbetalas, innan Kungl. Maj:t eller myndighet som Kungl. Maj:t bestämmer har förordnat hur det skall förfaras med ersättningen.
8. Bestämmelserna 1 9 kap. 6 § i dess nya lydelse gäller ej värdcökning som inträffat före utgången av juni 1971.
2 Förslag till
Lag om ändring i lagen (1919: 426) om flottning i allmän flottled
Härigenom förordnas att 13 § lagen (1919: 426) om flottning i allmän flottled skall ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
13 3!
Finnes flottningsskada bliva så stadigvarande, att värdet därå kan genom uppskattning på förhand utrönas, skall, om ersättningstagaren påstår det, ersättningen på förhand bestämmas att utgå vare sig i årlig avgift under hela den tid flottning kommer att fortgå eller ock på en gång, allt efter ty skäligt prövas. Ej må, ändå att parterna må vara ense om visst belopp, ersättningen bestämmas till högre belopp än som kan anses skäligt.
Vad i 9 kap. 54—57 samt 68— Vad i 9 kap. vattenlagen (1918: 71 §§ vattenlagen stadgas beträf- 523) stadgas beträffande crsättfande ersättnings nedsättande i nings nedsättande i vissa fall samt vissa fall samt Kungl. Maj:ts be- länsstyrelsens befattning med nedfallningshavandes befattning med satta ersättningsmedel och om annedsatta ersättningsmedel och om mälan 1 vissa fall till vederbörananmälan i vissa fall till vederbö- de domstol skall äga motsvaranrande domstol skall äga motsva- de tillämpning i fråga om ersättrande tillämpning i fråga om er- ning för flottningsskada, som blisättning för flottningsskada. som vit på förhand bestämd att utgå blivit på förhand bestämd att utgå på en gång. I samband därmed på en gång. I samband därmed att att ersättning enligt denna 8 beersättning enligt denna $ bestäm- stämmes, skola skiljemännen giva mes, skola skiljemiännen giva till- tillkänna, om och i vilken mån känna, om och i vilken mån ned- nedsättning därav skall ske. sättning därav skall ske.
Beslut, varigenom ersättning bestämmes på förhand, vare, sedan beslutet vunnit laga kraft, gällande jämväl mot framtida ägare och innehavare av fastighet, som beröres av beslutet. Om insändande till vat tendomstolen, för anteckning i vattenboken, av beslut, varom nu är fråga, förordnar Konungen.
Hurusom till följd av ändrade förhållanden avgift, som bestämts att utgå årligen, kan varda till beloppet ändrad eller ock bestämd att upphöra, därom skils i 6 kap. 23 § vattenlagen.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1974.
1 Senaste lydelse 1954: 123.
3 Förslag till
Lag om ändring i lagen (1962: 627) om vissa åtgärder för utnyttjande
av vattenkraft vid krig m. m.
Härigenom förordnas i fråga om Jagen (1962: 627) om vissa åtgärder för utnyttjande av vattenkraft vid krig m. m.
dels att 13 § skall upphöra att gälla, dels att 7 och 16 §§ skall ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande Ivdelse Föreslagen Iydelse
s 78
Är företag enligt denna lag av betydande omfattning eller ingripande beskaffenhet, kan Konungen förbehålla sig prövning av frågan huruvida företaget får komma till stånd. I sådant fall äger vad i 4 kap. 17, 18 och 20 §§ vattenlagen (1918: 523) föreskrives om Konungens prövningsrätt motsvarande tillämpning.
Bestämmelserna i 4 kap. 1--12, Bestämmelserna i 4 kap. 5—12, 16 och 19 §§ vattenlagen skola ej 16 och 19 §§ vattenlagen skola ej äga tillämpning i fråga om företag äga tillämpning i fråga om föreenligt denna lag. tag enligt denna lag.
16 8 Bestämmelserna i 11 kap. 33 och 47 §§ vattenlagen utt brev eller brevkort med underrättelse till sakägare skall vara betalt, äger ej tilllämpning i mål, som avses i denna lag.
I mål enligt denna lag skall ett exemplar av ansökningshandlingarna jämte kungörelsen städse genom vattenrättsdomarens försorg tillställas länsstyrelsen i det län, inom vilket företaget huvudsakligen skall verkställas.
Vid tillämpning i mål. varom nu är fråga, av bestämmelserna i 11 kap. 38 §, 39 § andra stycket, 45 8 1 mom. andra stycket sista punkten, 47 §, 50 § andra stycket och 61 § första stycket vattenlagen må i brådskande fall frister. som avses i nämnda stadganden, begränsas med iakttagande likväl av att skäligt rådrum beredes.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1974.
1 Senaste lydelse 1971: 532,
Utdrag av protokollet över justitieärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den 7 februari 1974.
Närvarande: Statsministern PALME, ministern för utrikes ärendena ANDERSSON, statsråden STRÄNG, JOHANSSON, ASPLING, GEI- JER, NORLING, LIDBOM, CARLSSON, SIGURDSEN, GUSTAFS- SON, LEIJON, HJELM-WALLÉN
Statsrådet Lidbom anmäler efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om nya ersättningsbestämmelser i vattenlagen, ri. m. och anför.
1 Inledning
Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 29 november 1968 tillkallades sakkunniga med uppdrag att se över vattenlagen (1918: 523) (VL). De sakkunniga! har antagit namnet vattenlagsutredningen. Utredningens uppdrag omfattar enligt direktiven (1969 års riksdagsberättelse s. 77—--84) en allmän översyn av VL med huvudvikten lagd på de deiar av lagen som har samband med samhällsplaneringen i stort. Utredningen har avgivit delbetänkandet (SOU 1970: 40) Revision av vattenlagen. Del 1. Provisoriska ändringar i prövningssystemet. Betänkandet har legat till grund för ändringar i VL, som trädde i kraft den 1 januari 1972 (prop. 1971: 106, JuU 1971: 13, rskr 1971: 204, SFS 1971: 531). Ändring har därefter gjorts i övergångsbestämmelserna till denna lagändring (prop. 1973: 11, CU 1973:5, rskr 1973: 76, SFS 1973: 86).
Vattenlagsutredningen avlimnade i mars 1972 delbetänkandet (SOU 1972: 14) Revision av vattenlagen. Del 2. Ersättningar, avgifter m. m. De ändringar utredningen föreslår i VL är avsedda att utan några mer genomgripande omarbetningar kunna föras över till en helt ny vattenlag. Betänkandet innehåller förslag till lagar om ändring i VL, lagen (1919: 426) om flottning i allmän flottled (flottningslagen). lagen (1962: 627) om vissa åtgärder för utnyttjande av vattenkraft vid krig
1 Hovrättsrådet Gösta Dyrssen, ordförande, överinspektören Sven Andersson, direktören Sture Annevall, överdirektören Jöran Hult, redaktören, ledamoten av riksdagen Göran Karlsson, direktören Bengt Sterne och överlantmätaren, ledamoten av riksdagen Bo Turesson.
m. m. och lagen (1966: 454) om företagsinteckning. Förslaget till lag om ändring i VL torde få fogas till statsrådsprotokollet i detta ärende som bilaga 1.
Efter remiss har yttranden över betänkandet avgetts av vattenöverdomstolen, kammarkollegiet, bankinspektionen, lantbruksstyrelsen, fiskeristyrelsen, statens naturvårdsverk, kommerskollegium, lantmäteristyrelsen, statens vattenfallsverk, Södertörns, Växjö, Vänersborgs, Jämtbygdens, Umcebygdens och Luleå tingsrätter i deras egenskap av vattendomstol, finsk-svenska gränsälvskommissionen, länsstyrelserna i Jönköpings, Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län, Föreningen Sveriges tingsrättsdomare, Lantbrukarnas riksförbund (LRF), Svenska bankföreningen, Svenska kommunförbundet, Svenska kraftverksföreningen, Svenska naturskyddsföreningen, Svenska samernas riksförbund, Svenska teknologföreningen, Sveriges advokatsamfund, Sveriges industriförbund, Sveriges jordbrukskasseförbund och Vattenvärnet, Vattenfallsverket och kraftverksföreningen har åberopat ett yttrande av Vattenregleringsföretagens samarbetsorgan (VASO). Lantbruksstyrelsen har bifogat yttranden av lantbruksnämnderna i Jönköpings, Malmöhus, Hallands, Värmlands och Jämtlands län. Kommerskollegium har bifogat yttranden av Skånes handelskammare samt av Västernorrlands och Jämtlands läns handelskammare. Länsstyrelserna har bifogat yttranden av lantbruksnämnden i Norrbottens län. fiskeriintendenten i Övre Norra distriktet, Bålforsens kraftaktiebolag, Västerbottens länsorgan för vattenkraftsfrågor, tretton kommuner och ett kommunblock.
Vattenlagsutredningen har i september 1973 avlämnat delbetänkandet (SOU 1973: 31) Revision av vattenlagen. Del 3. Vattenförbund. Betänkandet är f. n. föremål för remissbehandling.
2 Allmänna synpunkter
2.1 Utredningen
Utredningen gav i sitt första delbetänkande uttryck för uppfattningen att tiden — med hänsyn till pågående reformarbete på den fysiska planeringens område — ännu inte var mogen för ett slutligt ställningstagande till prövningssystemets utformning i VL (SOU 1970:40 s. 36). Denna uppfattning godtogs av statsmakterna (prop. 1971: 106 s. 107 och JuU 1971: 13 s. 81). Utredningen har i detta läge ansett sig böra överväga möjligheterna att föra arbetet framåt genom partiella reformer.
Procedur- och tillåtlighetsfrågorna har central betydelse i det vattenrättsliga regeisystemet och frågan om deras framtida utformning blir enligt utredningen i allmänhet avgörande också för hur man skall lösa
flertalet övriga vattenrättsliga problem. Ett slutligt reformförslag måste därför omfatta i huvudsak samtliga de frågor som berörs av utredningsuppdraget och presenteras som ett förslag till en ny VL. Utrymmet för partiella reformer är enligt utredningen följaktligen begränsat. Utredningen anser det inte desto mindre vara angeläget att av arbetsekonomiska skäl försöka ta till vara de möjligheter som kan finnas till sådana reformer. Lagändringarna bör då i en första reformetapp kunna genomföras inom ramen för nuvarande VL i sådan form att bestämmelserna huvudsakligen oförändrade kan infogas i den nya lagen. Partiella reformer av detta slag förutsätter med andra ord att bestämmelsernas sakliga innehåll inte nämnvärt påverkas av senare ställningstaganden i centrala frågor, t.ex. beträffande prövningssystemet. Från dessa utgangspunkter har utredningen närmare undersökt förutsättningarna för ett delbetänkande omfattande ersättnings- och avgiftsfrågorna.
Ersättningsfrågorna i vattenmål bör enligt utredningen liksom hittills avgöras av domstol. Man kan enligt utredningen i detta sammanhang bortse från att ersättningsfrågor eventuellt liksom hittills kan prövas vid syneförrättning. Utredningen har utgått från att skaderegleringen i vattenmål enligt en ny vattenlag skall kunna förläggas till fastighetsdomstol i enlighet med de riktlinjer för reformarbetet som anges i utredningens direktiv. Ersättningsbestämmelserna kan utformas så att det från lagteknisk synpunkt blir betydelselöst att ersättningsfrågorna under en Övergångstid kommer att ligga kvar hos vattendomstolarna. Dessa har för övrigt den 1 januari 1972 knutits till de tingsrätter med fastighetsdomstol vilka kan väntas svara för vattenrättsskipningen enligt nya VL. |
Förutsättningarna för en partiell reform är enligt utredningen alltså uppfyllda såvitt gäller ersättningsbestämmelserna i 9 kap. VL. Det är enligt utredningen dessutom angeläget att dessa bestämmelser, som i stort sett är oförändrade sedan VL:s ikraftträdande år 1919, anpassas till annan fastighetsrättslig lagstiftning. Vissa speciella ersättningsbestämmelser utanför 9 kap. får enligt utredningen däremot lämnas åt sidan på grund av sambandet med materiella bestämmelser. Vidare måste enligt utredningen vissa delar av VL:s skaderegleringssystem lämnas utanför den nu aktuella översynen. Detta gäller de s. k. skadeförebyggande åtgärderna samt processuella bestämmelser bl. a. om oförutsedd skada och prövotid.
Utredningen lägger fram förslag till ett helt nytt 9 kap. (avsnitt 3). Utredningen behandlar även vissa särskilda vattenkraftsfrågor som har samband med ersättningsbestiämmelserna (avsnitt 4).
Till utredningen har framförts önskemål om reformer som föranleder en allmän översyn av avgiftssystemet i VL. Utredningen anser att en sådan Översyn utan olägenhet kan ske redan nu. Enligt utredningen torde bestämmelsernas sakliga innehåll inte nämnvärt kunna
påverkas av senare ställningstaganden till prövningssystemet ciler andra centrala frågor, även om det f. n. möjligen kan vara ovisst åt vilken myndighet det bör uppdras att bestämma avgifter enligt en ny VL. (Avgiftsfrågorna behandlas i avsnitt 5).
2.2 Remissyttrandena
Utredningens betänkande har fått ett mycket gott mottagande vid remissbehandlingen. Kritik av varierande styrka framförs dock framför allt mot utredningens förslag att ersättning skall bestämmas med utgångspunkt i fastighetens marknadsvärde.
Förslaget i dess helhet lämnas utan erinran av kommunförbundet. Bankinspektionen har inte något att erinra mot förslaget såvitt det berör kreditväsendet.
Remissinstanserna har med ett undantag inte något att erinra mot att VL partiellt reformeras i föreslagen omfattning. Jämtbygdens tingsrätt ' och Föreningen Sveriges tingsrättsdomare förutsätter härvid att det med säkerhet kan påräknas att de reformavsnitt, som betänkandet omfattar, inte kommer att ånyo ändras i slutstadiet av den allmänna översynen av VL. I annat fall kan domstolarna komma att jämsides behöva handlägga vattenmål med exempelvis skaderegleringsbestämmelser enligt tre olika system.
«idvokatsamfundet anser att formella skäl talar mot den föreslagna partiella reformen. Enligt styrelsens mening sammanhänger åtskilliga av de frågor betänkandet omfattar med tillåtlighetsreglerna och prövningsförfarandet. Det skulle för både domstolarnas och parternas arbete vara olyckligt att nu införa regler som ånyo skulle komma att ändras i samband med den slutliga prövningen av en ny VL.
3 Ersättning emigt 9 kap. YL 3.1 Gällande ordning 3.1.1 Allmänt
VL:s bestämmelser om ersättning återfinns huvudsakligen i 9 kap. Detta kapitel är i stort sett oförändrat sedan VL:s ikraftträdande år 1919. Kapitlet inleds med regler om ersättningsskyldighet i allmiinhet (1-—-12 §9). Därefter följer bestämmelser om ersättning genom kraftöverföring (13—43 3§), om ersättning genom tillhandahållande av vat- 1en (46 §) och om ersättning i pengar (47—53 §§). Ett följande avsnitt av kapitlet (54—67 §§) reglerar sättet och tiden för erläggande av penningersättning samt tiden för tillträde av egendom som löses. Kapitlet avsiutas med föreskrifter om länsstyrelsens befattning med nedsatta ersättningsmedel (68-—-70 §§), om anmälan i vissa fall till vederböran-
de domstol (71 och 72 §§), om rätt för fordringsägare att påkalla prövning av ersättningsbelopp (73 §) samt om återlösningsrätt (74 §). Vissa speciella frågor om ersättningsskyldighet enligt VL regleras i lagrum utanför 9 kap. Det rör sig här inte om skadeståndssituationer i vanlig mening (se exempelvis 2 kap. 15 och 19 §§, 23 8 I mom. andra stycket och 4 kap. 6—38 och 16 §§).
Ersättningsfrågor enligt VL prövas vid förrättning eller av vattendomstol. Bestämmelser om handläggningen ges i 10 resp. 11 kap. Enligt 11 kap. 60 § tredje stycket gäller den s. k. likformighetsprincipen. Om på yrkande av någon part bestäms högre ersättning än sökanden föreslagit, kan vattendomstolen även för andra parter göra den jämkning av ersättningsbelopp som behövs för vinnande av likformighet i uppskattningen. Ersättningen får enligt nämnda lagrum inte sättas lägre än vad sökanden föreslagit.
3.1.2 Ersättningsskyldighet i allmänhet
Den grundläggande regeln om crsättningsskyldighet enligt VL ges 1 9 kap. 1 § första stycket. Som förutsättning för att ersättningsskyldighet skall inträda gäller att någon har medgivits rätt enligt VL att lösa, taga i anspråk eller skada annans egendom. Om denna förutsättning är uppfylld, skall ersättning utges för egendom som avstås eller för förlust, skada eller intrång som förorsakas, i den mån annat inte följer av särskilda undantagsregler i 1, 2, 5 eller 6 kap. Denna hänvisning avser bl.a. 1 kap. 3—13 §§, 2 kap. 49 och 52 §§, 5 kap. 4 § andra stycket och 6 kap. 5 § första stycket.
Enligt 9 kap. 1 3 andra stycket skall ersättningen bestämmas i pengar, om den inte till följd av särskilt stadgande skall utgå genom kraftöverföring eller tillhandahållande av vatten. Parterna kan avtala om att ersättning skall utgå på annat sätt. Sådant avtal gäller dock bara om det efter lämplighetsprövning fastställs av vattendomstolen.
Enligt fast praxis inom vattenrättsskipningen kan skadeförebyggande åtgärder föreskrivas i stället för ersättning även mot sökandens bestridande och även om kostnaden för åtgärden beräknas överstiga den ersättning som annars skulle ha utgått. Det förutsätts dels att åtgärden är av sådan beskaffenhet att den lämpligare kan vidtas av sökanden än av den skadelidande dels att kostnadsökningen för sökanden inte är oskäligt stor. Domstolarnas befogenhet att föreskriva skadeförebyggande åtgärder härleds ur den i 2 kap. 2 § fastslagna principen att en vattenbyggnad skall inrättas så att ändamålet utan oskälig kostnad kan vinnas med minsta intrång och olägenhet för motstående intressen. Motsvarande bestämmelse för grundvattentäkt finns i 2 kap. 43 8. Ersättning utgår endast för eventuell kvarstående skada.
Bestämmelserna i 9 kap. 2—8 §§ innebär till stor del bara att stadgandet i 9 kap. 1 § första stycket förtydligas och i viss mån upprepas.
De medför emellertid också i flera fall att företagarens ersättningsskyldighet utvidgas till att omfatta egendom som inte omedelbart tas i anspråk eller skadas genom den medgivna åtgärden. | 9 kap. 2 § avser det fallet att en del av en fastighet skall inlösas. Blir därigenom en återstående del onyttig för ägaren eller uppstår synnerligt men vid dess begagnande, har ägaren rätt att fordra att också den delen löses. Uppkommer eljest skada eller intrång på återstoden av fastigheten, skall detta ersättas. ' 9 kap. 3 § avser skada på återstod till följd av sådan åtgärd enligt VL som primärt inte innebär några förändringar i äganderätten till fastigheten utan närmast att fastigheten belastas med ett tvångsservitut. Om vattenuppdämning eller annan åtgärd enligt VL medför att hel fastighet eller del därav blir onyttig för ägaren eller att cgendomen kan begagnas bara med synnerligt men, skall sålunda på ägarens yrkande hela fastigheten eller den särskilda delen lösas. Medför åtgärden att det blir svårare eller dyrare att begagna fastigheten, skall denna skada ersättas i den mån fastigheten inte inlöses. I 9 kap. 4 § ges bestämmelser om ersättningsskyldighetens omfattning när en del av vattenmängden eller fallhöjden i ett strömfall går förlorad för ägaren. Om det därigenom blir svårare eller dyrare att begagna återstoden, är ägaren berättigad till ersättning för sådan skada. Blir återstoden onyttig för ägaren eller uppkommer synnerligt men vid dess begagnande skall på ägarens yrkande ersättning lämnas för återstodens hela värde. | | Även bestämmelserna i 9 kap. 5 § avser ersättningsskyldigheten i situationer då vattenkraft i strömfall går förlorad för ägaren. Enligt 9 kap. 6 § är företagaren skyldig att lösa onyttig lös egendom som hör till inlöst fastighet eller fastighetsdel. Även egendom som till följd av skada på jord, hus, fiske eller annat blir onyttig för ägaren skall lösas på dennes begäran. I 9 kap. 7 § föreskrivs att ersättning skall utgå också för annan skada eller förlust än som nämnts i de föregående paragraferna och som förorsakas av företag eller åtgärd enligt VL. Härmed avses intrång i servituts- eller nyttjanderätt samt skada för fastighetsägaren. Enligt 9 kap. 8 § skall vid avgörande om och i vilken mån skada tillskyndas någon genom företag eller åtgärd enligt VL hänsyn tas också till skada eller lidande av annan beskaffenhet än rent ekonomisk. Bestämmelsen möjliggör ersättning för intrång i ideella värden, främst affektionsvärden. Enligt 9 kap. 9 § har den byggandes ersättningsskyldighet utvidgats till att i vissa fall avse även fastighet som tillhör honom själv. Dessa bestimmelser avser att skydda innehavare av panträtt, som inte är sakägare i vattenmålet (se avsnitt 3.1.6 om 9 kap. 73 §). I 9 kap. 10 och 11 §§ ges bestämmelser till ledning för vad som skall 4 Riksdagen 1974. 1 saml. Nr 83
ersättas vid förlust av vattenkraft. Med vattenkraften i ett strömfall avses i 9 kap. den kraft, som kan tas ut vid axeln på en eller flera för fallet avpassade vattenmotorer. Vid beräkningen skall hänsyn tas till mera betydande växlingar i vattenföringen inte bara av naturligt slag utan också sådana som beror på regleringsåtgärder. Ersättning för tillgodogjord vattenkraft skall anses innefatta gottgörelse för vattenverksbyggnaderna, om inte deras beskaffenhet gör dem speciellt värdefulla för sitt ändamål. Ersättning för vattenkraft som inte är tillgodogjord vid befintlig anläggning skall bestämmas med hänsyn till vattenkraftens värde i tillgodogjort skick.
I 9 kap. 12 § ges en regel om verkan av värdeförhöjande åtgärder som har företagits sedan ansökan kungjorts eller delgivits. Kostnad för sådana åtgärder skall beaktas vid ersättningens bestämmande endast om kostnaden prövas ha varit nödig eller nyttig och inte gjorts i uppenbar avsikt att höja ersättningen.
3.1.3 Ersättning genom kraftöverföring
De grundläggande bestämmelserna om ersättning genom kraftöverföring finns i 9 kap. 13 och 14 88. Enligt 13 8 skall ersättning i allmänhet utgå i form av kraft, när annans vattenkraft tas i anspråk för gemensamt tillgodogörande. Den förlorade vattenkraften skall ersättas genom överföring av motsvarande kraftbelopp. Parterna kan inte avtala om annan ersättningsform. Vattendomstolen kan emellertid föreskriva att ersättningen helt eller delvis skall utgå i pengar, om kraftöverföring skulle medföra olägenhet av betydenhet för ena eller andra parten. För tillämpning av 13 8 krävs att det sökta företaget innefattar tillgodogörande av vattenkraft. När företaget inte är av detta slag men ändå medför förlust av vattenkraft för annan, kan vattendomstolen med stöd av 14 § bestämma att förlusten skall ersättas genom överföring av kraft, om kraft kan erhållas från välbeläget strömfall. Ersättningsformen ges emellertid inte något bestämt företräde framför ersättning i pengar utan får användas om det bedöms lämpligt.
Skyldigheten att leverera kraft förenas med strömfallsfastigheten (9 kap. 15 §). Skyldigheten består även om strömfallsfastigheten försäljs i exekutiv ordning celler byter ägare på annat sätt (9 kap. 16 8).
Rätten till ersättning i kraft förenas med den fastighet till vilken den ianspråktagna vattenkraften har hört. Om hinder inte möter med hänsyn till panträttshavare eller andra rättsägare, kan vattendomstolen medge att rättigheten får flyttas över till annan fastighet i strömfallets närhet (9 kap. 17 83). Fastighetsägaren kan dessutom upplåta rättigheten till annan på viss tid (9 kap. 18 8).
Ersättningstagaren skall i viss utsträckning bidra till kostnaderna för produktion och överföring av ersättningskraften. Hans vederlag, den s.k. uttagningskostnaden, kan tas ut enligt två olika alternativ. Det en?
innebär att ersättningstagaren betalar uttagningskostnaden i pengar och han skall då få ersättningskraften i oavkortat skick, s.k. bruttokraft. Enligt det andra alternativet fastställs även uttagningskostnaden till ett kraftbelopp. Med detta reducerar man det kraftbelopp som ersättningstagaren annars skulle ha fått. Man talar i detta fall om nettokraft (9 kap. 19 3). Ersättningstagaren har i allmänhet valfrihet mellan bruttokraft och nettokraft (9 kap. 22 §).
Regler om hur uttagningskostnaden skall bestämmas ges i 9 kap. 20 och 21 §§ medan sättet för erläggande av uttagningskostnad i pengar
regleras i 9 kap. 23 §. I 9 kap. 26 och 27 §§ ges bestämmelser om
sättet för tillhandahållande av ersättningskraft.
Det ankommer på vattendomstolen att mera i detalj utforma förhållandet mellan ersättningsgivare och ersättningstagare. Domstolen skall bl. a. fastställa ersättningskraftens storlek i förhållande till vattenföringens växlingar (9 kap. 28 § första stycket). Parterna har viss möjlighet att efter fem år få till stånd en ändring av meddelade föreskrifter (9 kap. 29 8). Bland andra frågor rörande kraftersättningsförhållandet som vattendomstolen har att avgöra kan nämnas verkan av åläggande för ersättningsgivaren att leverera bygdekraft (30 8), verkan av åtgärder varigenom vattenföringen i strömfallet eller krafttillgången i detta ändras (31 8), tiden för kraftöverföringens början (33 8) och ersättningsgivarens skyldighet att ställa säkerhet för skada till följd av försenad leverans (34 8).
Vissa regler om förhållandet mellan ersättningsgivare och ersättningstagare motsvarar i stort vad som vid VL:s tillkomst brukade föreskrivas i avtal om leverans av elektrisk energi. Detta gäller bl. a. bestämmelserna om verkan av brist eller dröjsmål i kraftleveransen (37-— 39 samt 44 88), verkan av avbrott i leveransen på grund av nödvändiga reparationer eller force majeure (40 och 41 §§) samt om verkan av att ersättningstagaren försummat att betala uttagningskostnaden (42 och 43 88). |
Bestämmelserna i 9 kap. är med vissa undantag av tvingande natur. Även i de frågor där viss avtalsfrihet råder krävs att vattendomstolen efter lämplighetsprövning grundar sitt beslut på avtalet (9 kap. 45 8).
3.1.4 Ersättning genom tillhandahållande av vatten
Bestämmelserna i 9 kap. 46 § om ersättning genom tillhandahållande av vatten trädde i kraft den 1 januari 1940 och har i åtskilliga hänseenden utformats efter mönster av bestämmelserna om ersättning genom kraftöverföring. Ersättning i vatten skall utgå, när någon till följd av medgivet uttag av grundvatten berövas möjligheten att vid egen grundvattentäkt tillgodogöra erforderligt vatten, om inte ersättningsformen prövas medföra olägenheter av betydenhet för någon av parterna. Vattendomstolen kan också efter lämplighetsprövning föreskriva
att ersättning för annan skada genom nyttjande av grundvattentäkt skall utgå genom tillhandahållande av vatten.
Skyldigheten att tillhandahålla vatten åvilar vattentäktsfastigheten och består även om fastigheten försäljs i exekutiv ordning eller byter ägare på annat sätt. Rätten till vattnet är förenad med den skadade fastigheten.
Ersättningstagaren kan under vissa förutsättningar åläggas att bidra till ersättningsgivarens kostnader för grundvattentäktens anläggning, drift och underhåll. Bestämmelser finns också om verkan av försumlighet hos ersättningsgivaren och ersättningstagaren.
Parterna kan avtala om dessa frågor men avtalet gäller bara om det efter lämplighetsprövning fastställs av vattendomstolen.
3.1.5 Ersättning i pengar
Ersättning i pengar skall bestämmas att utgå på en gång. Ersättning för skada till följd av företag för allmän flottled kan dock utgå i form av årlig avgift. I mål om allmän flottled kan den skadelidande hänvisas att föra talan enligt flottningslagens bestämmelser om flottningsskada (9 kap. 47 §). .
Avgörandet av ersättningsfrågor kan enligt 11 kap. 66 8 2 mom. uppskjutas under en prövotid, om verkningarna av företaget i visst hänseende inte kan förutses med erforderlig säkerhet. I samband med uppskovsbeslutet bör i regel meddelas provisoriska bestämmelser om ersättning. Provisoriska ersättningar kan utgå med årliga belopp. Ett alternativ till uppskov är att med stöd av 11 kap. 1 § fjärde stycket VL och 35 kap. 5 § rättegångsbalken fastställa ersättningen till skäligt belopp. En möjlighet är också att lämna ersättningsfrågan öppen och hänvisa den skadelidande till att göra anmälan såsom för oförutsedd skada enligt 2 kap. 24 § VL.
Enligt 9 kap. 48 § skall fastställda ersättningar i vissa fall utgå med femtio procents förhöjning. De olika fallen anges under fem punkter i lagrummet. Förhöjd ersättning utgår bl. a. för mark vartill äganderätt avstås samt för skada på mark till följd av vattenuppdämning eller annan ändring i vattenståndsförhållandena. Ersättning för fiske eller skada på fiske utgår också med förhöjning.
De nu angivna bestämmelserna om förhöjning gäller enligt 9 kap. 50 8 inte i fråga om ersättning till följd av byggande.i vatten eller annan åtgärd enligt VL för allmänt ändamål, om åtgärden inte dess- : utom åsyftar vattnets utnyttjande vid kraftanläggning eller eljest i industriellt eller privateckonomiskt syfte. |
Ersättning som inte utgår med förhöjning skall enligt 9 kap. 49 8 motsvara fulla värdet av den egendom. som avstås och full gottgörelse för annan förlust eller skada. En särbestämmelse gäller i fråga om invallningssamfällighet.
I 9 kap. 52 och 53 §§ föreskrivs att ersättning i pengar för fast egendom som inlöses eller skadas skall bestämmas särskilt för egendomens ägare och för eventuella innehavare av nyttjanderätt, rätt till servitut eller rätt till elektrisk kraft som besvärar fastigheten. Om rättigheten medför att den fasta egendomens värde minskas för ägaren, skall dennes ersättning bestämmas med hänsyn härtill.
3.1.6 Betalning och tillträde m.m.
Utdömda penningersättningar skall i vissa fall betalas genom att nedsättas hos länsstyrelsen. I några fall, huvudsakligen vid inlösen, skall nedsättning alltid ske men i andra fall endast under förutsättning att fastigheten är intecknad (9 kap. 54 § första resp. andra stycket). I sistnämnda fall kan nedsättning dessutom underlåtas om skadan prövas vara väsentligen utan betydelse för borgenär, som har panträtt i fastigheten. I ersättningsbeslutet skall alltid anges om och i vilken mån ned-
sättning skall ske. i | Nedsättning skall dessutom alltid ske om tvist uppkommit om bättre
rätt till ersättningen (9 kap. 55 8).
Ersättningsbelopp som inte skall nedsättas skall betalas till den som tillerkänts ersättningen. Om ersättningen avser arbete som skall utföras kan, t. ex. på yrkande av inteckningshavare, föreskrifter meddelas som säkerställer att arbetet verkligen blir utfört (9 kap. 56 8).
I 9 kap. 58-—60 §§ ges regler om uppsägning och fardag m. m. beträffande fast egendom som skall lösas och vissa därmed jämställda fall. Bestämmelserna kompletteras i olika hänseenden genom 9 kap. 61— 65 83. Enligt 61 8 kan i ersättningsbeslutet utan hinder av bestämmelserna i 58—60 §§ föreskrivas längre eller kortare uppsägningstid eller annan tillträdesdag än som följer av dessa lagrum.
Beträffande tillträde när det inte är fråga om inlösen gäller som bhuvudregel att arbete på annans mark eller åtgärd till förfång för annan inte får vidtas, innan föreskriven ersättning betalts. Vattendomstolen kan föreskriva att viss tid skall ha förflutit från det ersättningen betalts till dess den skadebringande åtgärden får utföras, Tiden för betalning kan bestämmas genom avtal eller i ersättningsbeslutet. Saknas bestämmelse, skall ersättningen betalas inom fem år från lagakraftägande beslut. Om ersättningen inte betalas i tid anses den väckta frågan förfallen i vad angår ersättningstagarens rätt (9 kap. 66 §).
I 9 kap. 67 § ges bestämmelser om nedsättning vid verkställighetsförordnande och uppskov. Enligt tredje stycket får belopp som i enlighet med vattendomstols beslut nedsatts hos länsstyrelsen eller betalats på annat sätt inte till någon del återkrävas, även om högre rätt bestämmer ersättningen till lägre belopp eller förklarar att ersättning inte skall utgå. I pleniavgörandet NJA 1961 s. 743 har slagits fast att sökande
som betalat ersättningen inte får fullfölja talan för att få ersättningen fastställd till lägre belopp. Länsstyrelsen skall utbetala nedsatta ersättningsmedel till den som är berättigad till beloppen. Om fastigheten svarar för beviljad eller sökt inteckning, skall ersättningsmedlen fördelas i den ordning som stadgas för fördelning av köpeskilling för utmätningsvis försåld fast egendom (9 kap. 69 9). I 9 kap. 71 § regleras länsstyrelsens skyldighet att göra anmälan hos inskrivningsmyndigheten för anteckning i fastighetsboken. Paragrafen korresponderar med 6 kap. 14.3 jordabalken som reglerar tvångsförvärvs inverkan på inteckning. Borgenär med panträtt saknar självständig talerätt i ersättningsmålet. Enligt 9 kap. 73 § kan han emellertid kräva att ersättningen bestäms av vattendomstolen, i den mån ersättningsbeloppet till följd av överenskommelse eller annan anledning inte prövats av domstolen eller vid syneförrättning. Denna talerätt prekluderas sex månader efter det att fördelningen av penningersättning vunnit laga kraft eller efter kraftöverföringens början vid ersättning i kraft. Enligt 9 kap. 74 § föreligger viss rätt till återlösen om , egendomen inte kommer till användning för medgivet ändamål.
3.2 Utredningen 3.2.1 Allmänt Den 1 januari 1973 har en ny expropriationslag (1972: 719) trätt i kraft (prop. 1972: 109, CU 1972: 34, rskr 1972: 346). Vattenlagsutredningens år 1972 avgivna förslag bygger emellertid på lagen (1917: 189) om expropriation med de nya bestämmelser om ersättning som trädde i kraft redan den 1 januari 1972 (prop. 1971: 122, CU 1971: 27, rskr 1971: 310, SFS 1971: 915). I fråga om betalning och tillträde m. m. har utredningen utgått från en inom justitiedepartementet upprättad promemoria (Ds Ju 1971: 23) med förslag till ändringar i expropriationsförfarandet m. m.
3.2.2 Förutsättningarna för samordning
Utredningen skall enligt sina direktiv försöka närma de vattenrätts-
liga ersättningsreglerna till de regler som finns inom likartad lagstiftning, främst den expropriationsrättsliga. Flertalet fastighetsrättsliga lagar hänvisar i fråga om inlösen till expropriationslagen och denna utgör enligt utredningen en naturlig utgångspunkt för översynen av ersättningsbestiämmelserna i VL. De allmänna utgångspunkterna för skaderegleringen är enligt utredningen väsentligen desamma i VL och expropriationslagen. Båda lagarna utgår från att den som har fått tillstånd att tvångsvis förfoga över
annans egendom skall ersätta därav föranledd förmögenhetsförlust. Ersättningen skall avse dels fast egendom som direkt utsätts för ingreppet, dels intrång på eventuellt återstående fastighetsdel och dels ekonomiska följdskador i övrigt. Ersättning skall bestämmas särskilt för fastighetsägaren och för eventuella innehavare av rättigheter knutna till den fasta egendomen. Panträttshavarnas intressen tillgodoses bl. a. genom föreskrifterna om ersättningens nedsättning och fördelning.
Även tvängsingreppens art är enligt utredningen i stora delar överensstämmande. Detta gäller självfallet i första hand vid jämförelse mellan inlösen av fast egendom enligt VL och expropriation, men också den rätt att ta i anspråk, skada eller göra intrång på fast egendom som kan medges enligt VL kan i själva verket betraktas som en form av expropriation. Det vattenrättsliga expropriationsobjektet utgörs här i allmänhet inte av viss bestämd fast egendom eller särskild rätt till sådan egendom utan primärt av den rådighet över vatten som enligt 1 kap. 1 och 15 8§ VL är förenad med äganderätten till fast egendom. Det har ansetts. att fastigheterna belastas med ett tvångsservitut till företagets förmån och situationen påminner såtillvida om en s. k. självständig rättighetsexpropriation. Vad som skall ersättas är också i dessa fall skador som vållas av direkta ingrepp på fast egendom samt olika därmed sammanhängande följdskador. Att skadorna i vattenmål oftast är en följd av ändrade hydrologiska förhållanden bör enligt utredningen inte hindra en ytterligare anpassning till de allmänna ersättningsreglerna i expropriationslagen, låt vara att vissa vattenrättsliga specialfrågor alltjämt kan behöva uppmärksammas. Å andra sidan saknas enligt utredningen anledning att i VL införa motsvarighet till de särskilda bestiimmelser i expropriationslagen som tar sikte på tätbebyggelse- och värdestegringsproblemen. Utredningen syftar här på 111 å och 115 §§ lagen (1917: 189) om expropriation (den s.k. presumtionsregeln).
Som allmän utgångspunkt för uppskattning av penningersättning i vattenmål gäller att ersättningen skall motsvara skadans fulla värde. Den skadelidande skall genom ersättningen försättas i samma ekonomiska läge som han skulle ha befunnit sig i om skadan inte hade inträffat. Expropriationslagens ersättningsregler har utformats utifrån den grundsatsen att å ena sidan ingen bör drabbas av ekonomisk förlust på grund av att hans egendom tas i anspråk genom expropriation men att å andra sidan den exproprierande har ett befogat anspråk att inte behöva ersätta sådana värden som tillskapas genom hans egna insatser (prop. 1971: 122 s. 199). Detta senare förbehåll görs emellertid med tanke på de särskilda tätbebyggelse- och markvärdestegringsbestämmelserna som utredningen anser inte bör införas i VL. Även den allmänna utgångspunkten för värderingen av en skada i pengar är alltså enligt utredningen gemensam för båda lagarna.
Den i viss mån mera generösa inställning till ersättningstagaren som VL intar kan enligt utredningen ha en naturlig förklaring i att lagen vid sin tillkomst innebar nya ingrepp i den enskilda äganderätten. Vid tiden för VL:s tillkomst torde enligt utredningen tvångsmöjligheterna ha uppfattats som en förmån för övervägande enskilda intressen, även om dessa måste uppfylla bestämda krav på allmännytta för att få göras gällande. Enligt utredningen har uppfattningen om vad som bör hänföras till allmänna och enskilda intressen sedermera avsevärt förändrats. Genom VL:s tillåtlighetsregler är det sörjt för att företag av betydande omfattning eller ingripande beskaffenhet inte kommer till utförande utan att de uppfyller krav på en från allmän synpunkt ändamålsenlig resursanvändning. Frågan huruvida ingreppet kan sägas ske till förmån för ett allmänt eller ett enskilt intresse har enligt utredningen också därigenom underordnad betydelse från ersättningssynpunkt. Att tvångsrätt kan tänkas bli utövad till förmån för övervägande enskilda intressen vid mindre ingripande företag är inte något som särskilt utmärker VL. Bestämmelsen om ideell skada i 9 kap. 8 § VL har enligt utredningen tillämpats bara i undantagsfall. Det måste enligt utredningen också antas att situationer där fråga om särskild ersättning för ideell skada kan uppkomma i vattenmål blir ännu ovanligare i vattenkraftutbyggnadens slutskede. I andra typer av mål än kraftverks- och regleringsmål torde ingreppen sällan bli så omfattande att ideella värden berörs. Det kan enligt utredningen inte komma i fråga att i expropriationslagen och liknande lagstiftning nu utvidga rätten till ersättning på denna punkt för att därigenom nå överensstämmelse mellan de olika lagarna. Man kan i sammanhanget inte bortse från svårigheterna att finna en objektiv värderingsnorm. De allmänna skadeståndsrättsliga och expropriationsriättsliga principerna bör enligt utredningen i stället få slå igenom även i VL. Utredningen föreslår följaktligen inte någon motsvarighet till 9 kap. 8 §&, vilket enligt utredningen innebär att ideell skada kommer att beaktas bara i den mån skadan kan antas inverka på fastighetens värde. Bestämmelserna i 9 kap. 48 § VL om femtio procents förhöjning i vissa fall avser enligt utredningen i första hand att bereda kompensation för minskade möjligheter att utveckla egendomen till ökad produktivitet i framtiden. Avsikten synes också ha varit att skydda sakägare mot underkompensation, om ersättningen bestämmes under en tillfällig konjunkturnedgång. De skäl som på sin tid har föranlett förhöjningsregeln kan enligt utredningen knappast längre anses bärande, Hänsyn till framtida produktionsutveckling kan tas inom ramen för gängse metoder att värdera skador på fast egendom. Den fasta egendom som det här närmast är fråga om kan enligt utredningen inte heller betecknas som särskilt konjunkturkänslig. Den synpunkten har emellertid också framförts att tvångsingripanden enligt VL ofta sker för att tillgodose privatekonomiska intressen och att det därför kunde vara befogat att
för sådana fall låta VL:s regler liksom f.n. avvika från de expropriationsrättsliga. Syftet skulle med andra ord vara att bereda den skadelidande del i företagets vinst. Detta stämmer enligt utredningen dock mindre väl med uppfattningen att ersättningsgivaren i expropriationssituationer inte skall behöva ersätta värden som har uppstått genom hans egna insatser. Det nuvarande systemet har enligt utredningen också vållat åtskilliga tolkningssvårigheter i praxis. Utredningen föreslår därför att förhöjningsregeln utmönstras ur vattenlagstiftningen.
Sammanfattningsvis anser utredningen att VL:s ersättningsbestämmelser bör samordnas med expropriationslagen och att särbestämmelserna i 9 kap. 8 och 48 §§ inte bör ges någon motsvarighet i de nya bestämmelserna. Vissa delar av VL:s skaderegleringssystem måste cnligt utredningen lämnas utanför den nu aktuella översynen. Detta gäller de s.k. skadeförebyggande åtgärderna samt processuella bestämmelser bl. a. om oförutsedd skada och om prövotid (se avsnitt 2.1).
3.2.3 Ersättning genom kraftöverföring
Enligt utredningen behövs det alltjämt bestämmelser om tvångsförvärv av minoritetsandel i strömfall och om ersättning för sådant ianspråktagande. Utredningen anser emellertid att denna ersättningssituation i princip inte avviker från andra fall då tvångsingrepp medför ett minskat fastighetsvärde, eventuellt i förening med annan ekonomisk skada för fastighetsägaren. |
För den nuvarande ordningen har enligt utredningen i förarbetena huvudsakligen åberopats tre skäl. För det första ville man tillförsäkra ersättningstagaren en värdebeständig ersättning. För det andra såg man i institutet en möjlighet att motverka de olägenheter, bl. a. i form av godtycklig prissättning, som kunde bli en följd av monopolbildning på producentsidan. Det tredje och kanske viktigaste skälet var att frimja landsbygdens elektrifiering.
Utredningen konstaterar att kraftpriserna vid detaljdistribution har sjunkit i förhållande till priserna för flertalet andra nyttigheter. Genom bestämmelser om koncession och prisreglering för distributionsanläggningar som införts i lagen (1902:71 s. 1), innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar har statsmakterna redan nu möjlighet att säkerställa en ändamålsenlig elförsörjning på skäliga villkor och att åstadkomma en planmässig och rationell distribution. På det energipolitiska området pågår ett betydande reformarbete bl. a. genom elutredningen (I 1971: 01). Detta arbete tillsammans med en fortsatt utveckling på produktionssidan får enligt utredningen väntas leda till att varje legitimt kraftbehov också i framtiden kommer att kunna tillgodoses till skäliga priser. Landsbygdens elektrifiering är i realiteten slutförd. De skäl på vilka det nuvarande ersättningssystemet bygger har enligt utredningen alltså väsentligen förlorat sin bärkraft. |
Prop. 1974: 83 "58
Utredningen framhåller också att den ändrade utbyggnadstekniken, enligt vilken vattenkraften från milslånga sträckor tillgodogörs i ett kraftverk, har medfört att överföringskostnaderna blir så stora att det är fördelaktigare för ersättningstagarna att köpa sin kraft från det 1okala distributionsföretaget. Utvecklingen har enligt uppgift från de norrländska vattendomstolarna nått dithän att ersättningsformen numera saknar praktisk betydelse, vilket såvitt gäller mindre falldelar bekräftas av en summarisk genomgång som utredningen gjort av vissa domar. Av det anförda kan enligt utredningen till en början dras den slutsatsen att ersättning genom kraftöverföring inte längre är ett realistiskt alternativ till ersättning i pengar, när de fallsträckor som avses är obetydliga. De lokala småförbrukarna torde över huvud taget bl.a. av distributionstekniska skäl kunna lämnas ur räkningen i sammanhanget. Frågan är enligt utredningen om ersättningsformen bör behållas med tanke på de situationer då ersättningstagaren har ett stort behov av elektrisk kraft, t. ex. en kommun eller en industri, och äger en betydande minoritetsandel i den fallsträcka som skall byggas ut. I sådana situationer brukar i allmänhet överenskommelse träffas om gemensam utbyggnad. Överenskommelserna utgår vanligen från VL:s bestämmelser. om ersättningskraft. Enligt utredningen är det å ena sidan tveksamt om ersättningsformen bör behållas med tanke enbart på de s.k. större minoritetsdelägarna. Sådana ersättningstagare kommer av distributionstekniska skäl oftast att själva tillhöra producentkretsen och det kan därför enligt utredningen hävdas att frågan om ersättning i kraft bör kunna lösas inom ramen för det väl utvecklade samarbetet på kraftproduktionens område även om rättsinstitutet utmönstras. Å andra sidan framgår av förarbetena till jordabalkens bestämmelser om institutet rätt till elektrisk kraft (7 och 15 kap.) att VL:s ersättningskraft tillmäts viss betydelse som kreditunderlag (prop. 1970: 145 s. 301). Svenska bankföreningen har vid kontakter med utredningen bekräftat sin uppfattning om ersättningskraftens betydelse från finansieringssynpunkt. Enligt utredningen finns det visserligen möjlighet att finansiera kraftverksbyggnad genom upplåtelse enligt jordabalkens bestämmelser av rätt till elektrisk kraft. Utredningen anser emellertid att kraftintressenternas önskemål om fortsatt lagstiftning om ersättning i kraft samt bankföreningens synpunkter på institutets betydelse för finansieringen tillsammantagna utgör tillräckliga skäl för lagstiftning. Beträffande utformningen av nya bestämmelser i ämnet framhåller utredningen att de betydande ekonomiska motprestationer som enligt gällande lag kan åläggas minoritetsdelägaren är mindre väl förenliga med ett ersättningssystem i vanlig mening. Minoritetsdelägarnas intresse är enligt utredningen inte i första hand att få ersättning utan att
få del i kraftproduktionen och de är beredda att på samma villkor som den byggande bära de kostnader och ta de ekonomiska risker som kan vara förenade med företaget. Frågan om minoritetsdelägarnas rätt att delta i företaget är väsentligen av privaträttslig natur och bör därför enligt utredningen åtminstone tills vidare prövas av domstol. Vattendomstolen bör dock vid behov inhämta yttrande från kommerskollegium (numera statens industriverk) om frågor med energipolitisk anknytning.
Utredningen förordar att de materiella bestämmelserna om minoritetsdelägarens rätt till kraft, i fortsättningen kallad andelskraft, tas in i 2 kap. VL. En redogörelse för utredningens förslag till sådana bestämmelser lämnas i det följande (avsnitt 4.2.2).
Förslaget att slopa de nuvarande bestämmelserna om ersättning genom kraftöverföring aktualiserar frågan om sådan rätt till ersättningskraft som redan har beslutats bör bestå för framtiden. Enligt gällande rätt torde det inte vara möjligt för ersättningstagaren att få en rätt till ersättningskraft utbytt mot ersättning i pengar även om vattendomstolen skulle finna en sådan lösning ändamålsenlig. Utredningen, som betonar att beslut om ersättningskraft mycket väl kan ha fattats i strid med båda parters önskemål, förelår en möjlighet att byta ut ersättningskraft mot penningersättning. Detta innebär en naturlig konsekvens av utred" ningens ståndpunkt i fråga om själva institutet ersättningskraft. Behovet av en sådan avlösningsmöjlighet är särskilt stort när det gäller mindre kraftbelopp. Som förutsättning för att avlösning skall få ske bör enligt utredningen alltid gälla att den inte medför betydande olägenhet för motparten till den som gjort framställningen.
Sammanfattningsvis föreslår utredningen att bestämmelserna om ersättning genom kraftöverföring upphävs och ersätts av bestämmelser i 2 kap. VL om andelskraft samt att möjlighet införs till avlösning av redan beslutad ersättningskraft.
3.2.4 Ersättning genom tillhandahållande av vatten
En realkompensation i form av vattenleverans kan enligt utredningen ofta vara den enda utvägen att trygga vattenförsörjningen på en fastighet vars egna vattentäkt påverkas av en ny anläggning. Enligt vad. utredningen inhämtat är det inte heller ovanligt att vattendomstolarna meddelar föreskrifter i ämnet. De nuvarande bestämmelserna om ersättningsvatten motsvarar enligt utredningen alltså ett praktiskt behov. Emellertid är de tillämpliga bara i mål om grundvattentäkt. Detta har dock inte hindrat vattendomstolarna att i andra fall — exempelvis vid uppdämning eller avsänkning av ett grundvattentäkten närbeläget vattenområde — ålägga företagarna att som skadeförebyggande åtgärd svara för vattenleverans. Utredningen anser att dessa likartade situationer bör behandlas på samma sätt. Det rör sig i båda fallen om skadeförebyggande åtgärder. Endast frågor om eventuellt kvarstående men bör enligt
utredningen komma under bedömande enligt VL:s ersättningsregler. Utredningen förordar att nuvarande bestämmelser om ersättning genom tillhandahållande av vatten utmönstras.
Om utredningens förslag genomförs kommer frågor om rätt till vattenleverans vid skada till följd av grundvattentäkt i fortsättningen helt att överlämnas åt rättstillämpningen. Med hänsyn till den praxis som "numera etablerats på området bör detta enligt utredningen inte inge : några betänkligheter. Eftersom förhållandena kan vara mycket skiftande, bör det enligt utredningen tvärtom vara en fördel att domstolarna får fria händer att anpassa sina föreskrifter till vad som behövs i varje särskilt fall. Utredningen understryker att det även utan uttryckliga lagregler naturligtvis åligger domstolarna att meddela sådana föreskrifter om åtgärder och ersättning att ersättningstagarna inte blir sämre ställda än tidigare.
Beträffande vattenleveransens omfattning bör enligt utredningen som allmän utgångspunkt gälla att leveransen skall motsvara vad som faktiskt har tagits ut vid den skadade vattentäkten i dess opåverkade skick. Viss hänsyn måste emellertid också tas till fastighetens framtida vattenbehov. Skadevållaren bör enligt utredningen svara för att fastighetens normala behov av husbehovsvatten kan tillgodoses också för framtiden. Skall vattnet användas för annat ändamål än husbehovsförbrukning, torde man i allmänhet ha att bestämma leveransskyldighetens omfattning med utgångspunkt i förbrukningen under de senare åren och vad som kan behövas för den närmaste framtiden. Enligt utredningen får det i denna situation ankomma på sakägaren att göra sannolikt att hans vattenbehov ökar i framtiden.
Utredningen behandlar frågan om den skadelidande också enligt den föreslagna ordningen bör Kunna åläggas någon ekonomisk motprestation. Enligt utredningen låter det sig mindre väl förenas med ett ersättningssystem att ålägga den ersättningsberättigade betalningsskyldighet gentemot ersättningsgivaren. En sådan ordning bör undvikas genom en lämplig utformning av domstolarnas föreskrifter. Om den skadelidande bereds förmån av någon betydenhet, bör värdet därav kunna reduceras. exempelvis genom att företagaren åläggs att vidta åtgärder för att möjliggöra leveransen medan den skadelidande får svara för drift och underhåll. Det bör enligt utredningen också vara möjligt att låta företagaren svara för vattenleveransen bara till en viss punkt, exempelvis fastighetsgräns. Att en skadeförebyggande åtgärd kan innebära viss överkompensation är inte något ovanligt i vattenmål. Enligt utredningens mening är det rimligt att den som utsätts för tvångsingrepp får tillgodogöra sig de obetydliga övervärden som här är i fråga.
Utredningen tar upp frågan om VL:s förhållande till lagen (1970: 244) om allmänna vatten- och avloppsanläggningar (va-lagen). Enligt gällande rätt skall rättsförhållandet mellan en allmän va-anläggning
och den fastighetsägare som genom anläggningen lider intrång i sin rätt till vatten i princip bedömas enligt VL:s regler utan beaktande av att fastighetsägaren samtidigt kan vara skyldig att bli ansluten till anläggningen och därigenom få vatten i ersättning för det han förlorat (NJA 1959 s. 501). Om skyldigheten att leverera vatten i samband med grundvattentäkt i enlighet med utredningens förslag ses som en fråga om skadeförebyggande åtgärder, kan man enligt utredningen inte undgå att vid skaderegleringen ta hänsyn till va-lagens bestämmelser. Har det klarlagts att sakägare får bruka va-anläggningen, bör enligt utredningen hänsyn tas till det. Detta innebär att åtgärder i form av brunnsfördiupning eller vattenleverans i särskild ledning i allmänhet inte blir meningsfulla. Vidare innebär det enligt utredningen att ersättning för fastighetsskada skall beräknas till skillnaden mellan fastighetens värde i oskadat skick och dess värde skadad men ansluten till va-anläggningen, med de ekonomiska fördelar och nackdelar denna anslutning kan medföra. Dessutom kan personlig ersättning komma i fråga.
Sammanfattningsvis föreslår utredningen, att nuvarande bestämmelser om ersättning genom tillhandahållande av vatten utmönstras och att frågan om skyldighet att leverera vatten i samband med grundvattentäkt skall ses som en fråga om skadeförebyggande åtgärder.
3.2.5 Ersättning i realvärden av annat slag "F.n. gäller att överenskommelse melian parterna om att 'ersättning skall utgå i annan form än VL medger, t. ex. i form av mark, måste fastställas av vattendomstolen efter lämplighetsprövning för att bli gällande. I samband med den intensiva exploateringen av landets vattenkrafttillgångar under 1950- och 1960-talen framfördes från olika håll önskemål om möjligheter för domstolarna att oberoende av Ööverenskommelse döma ut ersättning i realvärden (se stencilerade betänkanden av vattenlagssakkunniga år 1952 och av norrländska vattenkraftsutredningen år 1957 samt 3LU 1960: 33 och 1962: 14).
Enligt utredningen torde frågan om ersättning i realvärden, som inte berörs i utredningens direktiv, i dagens utbyggnadssituation sakna nämnvärd aktualitet. Utredningen anser att frågan nu bör avföras från dagordningen.
Vad gäller överenskommelse om ersättning i form av mark är det enligt utredningen tydligt att överenskommelsens lämplighet måste bedömas bl. a. från fastighetsbildningssynpunkt. En sådan bedömning synes inte böra ankomma på domstol utan ske i den ordning som gäller enligt fastighetsbildningslagen (1970: 988). Enligt 5 kap. 3 § fastighetsbildningslagen får förvärvaren vid tvångsförvärv begära sådan fastighetsreglering varigenom olägenhet av förvärvet kan undanröjas, minskas elter förebyggas. Enligt utredningens mening bör domstolens medverkan begränsas till att pröva eventuellt kvarstående ersättningsfrågor. Även
Yrop. 1974: 83 62
andra former av realkompensation framstår närmast som skadeförebyggande och bör enligt utredningen bedömas som sådana. Av det anförda följer enligt utredningen att en överenskommelse mellan parterna om ersättning i form av mark bör kunna fastställas av domstol endast under förutsättning att erforderliga fastighetsbildningsåtgärder visas kunna genomföras. I vilken mån överenskommelse om andra former av real- : kompensation kan fastställas måste enligt utredningen på samma sätt bero på om domstolen med bindande verkan kan besluta i frågan. Att hänsyn vid prövningen alltid måste tas till fastighetsborgenärernas intresse är tydligt. Utredningen anser att särskilda bestämmelser i ämnet kan undvaras.
3.2.6 Ersättning i pengar Utredningen anser att man i VL bör införa expropriationslagens system att uppdela penningersättningen på olika ersättningsarter: löseskilling, ersättning för fastighetsintrång samt annan ersättning. Viss uppdelning på olika ersättningsarter förutsätts redan nu i VL. Utredningen tar upp frågan om VL bör innehålla en uttrycklig föreskrift om att löseskilling och intrångsersättning skall bestämmas med utgångspunkt i fastighetens marknadsvärde i överensstämmelse med vad som gäller enligt expropriationslagen. Från allmänna rättvisesynpunkter är det självfallet angeläget att likartade ersättningsfrågor bedöms efter enhetliga grunder. Principen att fastighetsskada skall värderas med utgångspunkt i marknadsvärdet måste enligt utredningen därför få slå igenom också i VL, om inte starka skäl kan anföras för en särreglering. Några sådana skäl kan enligt utredningens mening inte anföras när det gäller inlösen av hel fastighet. Det förhåller sig visserligen så att företagen enligt VL ofta är lokaliserade till glesbygds- eller avfolkningsområden, där det kan vara svårt att fastställa ett marknadsvärde. Expropriationslagens ersättningsregler är emellertid avsedda att tillämpas också inom sådana områden och en värdering enligt för expropriationslagen angivna riktlinjer bör enligt utredningen leda till ett tillfredställande resultat även i vattenmål. Marknadsvärdet för fastigheter i glesbygdsområden torde ofta te sig orimligt lågt, särskilt om man jämför med en värdering enligt den ibland för byggnader tillämpade metoden att uppskatta nybyggnadskostnaden med reduktion för ålder och beskaffenhet i övrigt hos den befintliga byggnaden. Innehavet av en fastighet kan för ägaren medföra förutom fördel av bostad möjligheter till biinkomster och naturahushållning. Om ett uppskattat marknadsvärde inte täcker fastighetsägarens förlust, bör enligt utredningen liksom vid expropriation särskild ersättning kunna utgå vid sidan av löseskillingen. Systemet med särskild ersättning bör enligt utredningen inte tillämpas generellt inom områden med extremt låga marknadsvärden
utan först efter prövning i varje särskilt fall huruvida de i viss mån personliga skälen för särskild ersättning föreligger.
Inlösen av hel fastighet förekommer emellertid förhållandevis sällan i vattenmål. Den vanligaste ersättningssituationen är i stället att en del av en fastighet drabbas av ett direkt ingrepp, t. ex. inlösen eller överdämning, och att återstoden menligt påverkas av de förändrade vattenförhållandena i form av försumpning, skada på fiske, försvårad virkesutdrivning osv. Utredningen är medveten om att åtskilliga praktiska skäl kan anföras för den nuvarande ordningen. Skador på jordbruksmark eller på skogsmark och växande skog kan uppskattas inom hela skadeområdet med ledning av allmänt vedertagna normer och värderingen sker därigenom efter enhetliga grunder. Motsvarande gäller exempelvis företagets verkningar på fisket eller på virkesutdrivningen som kan utredas och skaderegleras i ett sammanhang. När en fastighet samtidigt drabbas av flera olikartade skador leder en värdering av varje skadetypför sig emellertid erfarenhetsmässigt lätt till att de särskilda objekten övervärderas. Det torde också förekomma att man vid värderingen utgår från en oförändrad användning, trots att en sådan måste framstå som orationell, om hänsyn tas till företagets samlade inverkan på fastigheten. Enligt utredningen kommer det inte heller in i bilden att företaget eventuellt kan medföra nytta, t. ex. från torrläggningssynpunkt eller att skadeförebyggande åtgärder kan innebära viss överkompensation. Värderingen av olika skadeobjekt kan också leda till ersättningar för skadetyper som vid en samlad bedömning tar ut varandra, t. ex. om inverkan i ett hänseende innebär att arbetskraft blir överflödig och i ett annat att det kommer att krävas ökad arbetsinsats. Om en fastighet samtidigt drabbas av flera skador, är det inte troligt att en presumtiv köpare söker bedöma vilken reduktion av köpeskillingen som bör föranledas av varje särskild skada sedd för sig. Det naturliga är enligt utredningen i stället att köparen försöker bilda sig en uppfattning om vilken inverkan på fastighetens användningsätt företaget totalt sett kan tänkas få och bestämmer sitt bud efter det. Enligt utredningens mening bör partiella fastighetsskador i vattenmål på motsvarande sätt avgöras efter en helhetsbedömning.
Man kan enligt utredningen inte bortse från att slutresultatet blir ett annat och för den enskilde fastighetsägaren i allmänhet mera förmånligt med nuvarande tillvägagångssätt vid skadeuppskattningen i vattenmål jämfört med de metoder som numera måste tillämpas i andra expropriationsliknande situationer. Enligt utredningen kan dessa ojämnheter svårligen försvaras.
Utredningen förordar med hänsyn till det anförda att det i VL uttryckligen anges att löseskilling skall motsvara fastighetens marknadsvärde och att intrångsersättning skall motsvara den minskning i fastighetens marknadsvärde som uppkommer genom ingreppet.
VL saknar f. n. uttryckliga bestämmelser om avräkning av nytta mot skada. I praxis har det ansetts tillåtligt med sådan kvittning åtminstone i vissa fall. I doktrinen har framhållits att avräkningsfrågan rymmer så många konkurrerande ändamäålssynpunkter att ett försiktigt lagande efter lägligheten ter sig motiverat inom rättstillämpningen (Ljungman i Festskrift för Karlgren s. 235). Den nya värderingsregeln för intrångs-fallen kan enligt utredningen alltså sägas stå i tämligen god överensstämmelse med vad som får antas vara gällande rätt inom VL:s område. Samtidigt måste emellertid uppmärksammas att tveksamhet möjligen kan uppkomma vid tillämpningen av den nya regeln i den för vattenrättens del inte alldeles 'ovanliga situationen att nyttan enligt föreskrift i VL grundar tvångsdelaktighet och därigenom bidragsskyldighet. I dessa fall får enligt utredningen nyttan inte avräknas i samband med regleringen av till äventyrs uppkommande fastighetsskada till följd av företaget. Enligt expropriationslagen gäller det undantaget från marknadsvärdesprincipen att man vid värderingen skall bortse från inverkan av någon betydelse av expropriationsföretaget. Regeln gäller endast i den mån det finnes skäligt med hänsyn till förhållandena i orten eller till den allmänna förekomsten av likartad inverkan under jämförliga förhållanden. Denna inskränkning ansluter till de grannelagsrättsliga ersättningsrekvisit som lapfästs i 30 §& miljöskyddslagen (1969: 387). Regeln gäller både positiv och negativ inverkan. Vad vattenmålen beträffar torde enligt utredningen någon påvisbar förändring av fastighetsvärdena knappast äga rum annat än i samband med åtgärder av mera betydande omfattning eller ingripande beskaffenhet. Behovet av en mutsvarighet till expropriationslagens regel framstår alltså som begränsat med hänsyn till utvecklingen på vattenkraftexploateringens område. De för expropriationsmålen karakteristiska markvärdestegringsproblemen saknar enligt utredningen större aktualitet i vattenmålen. Däremot kan det tänkas att ett företag enligt VL genom att väcka farhågor för förfulning, dimbildning eller buller påverkar fastighetsvärdena i negativ riktning. Detsamma kan vara fallet, om företaget befaras medföra en minskning av befolkningsunderlaget i bygden. Enligt utredningens mening är det mot bakgrund av det anförda befogat att i sakägarnas intresse låta expropriationslagens regel om inverkan av expropriationsföretaget få en motsvarighet i VL. Den uppskovsmöjlighet som VL erbjuder genom bestämmelserna om prövotid har enligt utredningen kommit att flitigt utnyttjas, företrädesvis i de stora kraftverks- och regleringsmålen. Man har därvid i allmänhet förfarit på det sättet att hela frågekomplex i målen, t. ex. om företagens inverkan på fiske, flottning eller virkesutdrivning ställts på framtiden för särbehandling efter fortsatt utredning, ofta genom en av domstolen
tillkallad sakunnig. Slutregleringen i uppskjutna delar kan sedan äga rum avsevärd tid efter den definitiva prövningen av övriga ersättningsfrågor för de olika fastigheterna. Detta förfarande låter sig enligt utredningen mindre väl förenas med ett ersättningssystem som grundas på en samtidig bedömning av vattenföretagets samlade inverkan på olika fastigheter.
Utredningen föreslår därför att prövotidsbestämmelserna jämkas så att slutlig skadereglering för fastighet inte behöver äga rum, förrän även uppskjutna ersättningsfrågor är mogna för avgörande. Om provisorisk ersättning anses påkallad under uppskovstiden, bör denna utges i form av förskott på den slutliga ersättningen. Detta bör enligt utredningen gälla både för skador som i och för sig hade kunnat regleras omedelbart och för skador som omfattas av uppskovet. Förskottet bör enligt utredningen avvägas så att det i rimlig mån kompenserar den förutsebara totala nedgången i fastighetens marknadsvärde. När den uppskjutna ersättningsfrågan blir klar för avgörande, får den slutliga ersättningen för alla skador på fastigheten bestämmas och utgivna förskott avräknas. Enligt utredningen är det uppenbart att slutersättningen inte får understiga summan av utdömda förskott. Utredningen framhåller att personlig ersättning kan bestämmas slutligt även om frågan om fastighetsskada ställs på framtiden.
Utredningen är medveten om att utredningens förslag kan verka något tyngande på målens handläggning. Förslaget ansluter dock till vad som gäller om förskott vid förhandstillträde enligt expropriationslagen. Väsentligare är att förslaget enligt utredningens mening leder till en så riktig skadevärdering i vattenmålen som möjligt.
Utredningen betonar nödvändigheten av att uppskov i fortsättningen förbehålls de fall då ett verkligt trängande behov därav föreligger. En sådan återhållsamhet förutsattes vid de nuvarande bestämmelsernas tillkomst (prop. 1952: 52 s. 49 och 3LU 1952: 12 s. 27). Enligt utredningen bör i första hand den utvägen prövas att domstolen med tillämpning av 35 kap. 5 § rättegångsbalken uppskattar skadan till skäligt belopp utan någon mera ingående undersökning av olika delskador. Väntas mera . omfattande skador på fiske eller annat bör domstolen självfallet inte underlåta att närmare utreda företagets verkningar, eventuellt under en prövotid, även om detta medför viss tidsutdräkt. Om företaget bara i mindre mån kan väntas påverka t. ex. fisket, bör enligt utredningen mera ingående undersökningar kunna underlåtas.
Enligt 9 kap. 9 § skall ersättning under vissa förutsättningar fastställas även för fastighet som tillhör sökanden i vattenmilet. Bestämmelsen avser att skydda fastighetsborgenärerna. I utredningens förslag har någon motsvarighet till bestämmelsen inte tagits med. Med de belånings- och finansieringsmetoder som numera tillämpas saknar bestämmelsen enligt utredningen nämnvärd betydelse. Det torde i prak- 5 Riksdagen 1974. 1 saml. Nr 83
tiken vara utomordentligt svårt för en företagare att bakom ryggen på någon av sina kreditgivare skaffa sig erforderliga ckonomiska resurser och tillstånd enligt VL för att genomföra ett företag med de konsekvenser som avses i paragrafen. Enligt utredningen skapas erforderliga garantier mot förluster om borgenären genom klausul i omslagsreversen tillförsäkrar sig rätt att i ifrågavarande situation kräva betalning ur fastigheten i förtid (jfr 6 kap. 6 § jordabalken och prop. 1970: 20 del B 1 ss. 312).
Sammanfattningsvis föreslår utredningen att ersättning skall bestämmas med utgångspunkt i fastighetens marknadsvärde och att marknadsvärdet under vissa förutsättningar skall bestämmas med bortseende från företagets inverkan. Utredningen föreslår också att slutlig skadereglering skall ske först när samtliga ersättningsfrågor för en fastighet kan avgöras.
3.2.7 Betalning och tillträde m. m.
En grundläggande princip i VL är f. n. att åtgärd i vatten som skadar annan inte får utföras innan föreskriven engångsersättning har betalts. Med hänsyn till de skadelidandes trygghet är det enligt utredningens mening ett oeftergivligt krav att denna princip vidmakthålls. Betalningen bör liksom hittills ske antingen genom nedsättning hos länsstyrelsen i det län där den skadade fastigheten ligger eller direkt till ersättningstagaren. Avgörande för vilken ersättningsform — nedsättning eller direktbetalning — som skall användas bör vara hänsynen till de borgenärer som: har panträtt i fastigheten.
För uppnående av likformighet med expropriationslagen föreslår utredningen att de regler om nedsättning som nu gäller i fråga om skadeoch intrångsersättningar tillämpas även för ersättning vid inlösen, Detta innebär att nedsättning bara behöver ske om egendomen är intecknad och att nedsättning kan underlåtas även om egendomen är intecknad under förutsättning att skadan prövas vara väsentligen utan betydelse för borgenärerna.
Den nuvarande ovillkorliga skyldigheten att sätta ned lösenbelopp kan enligt utredningen ha varit motiverad inte bara av omtanke om fastighetsborgenärerna utan också av önskemålet att ägarbytet ges viss offentlighet. En anmälan till länsstyrelsen är enligt utredningen fullt tillräcklig och en sådan anmälan får på samma sätt som nedsättning den rättsverkan att inlösningen anses fullbordad, Länsstyrelsen bör enligt utredningen i administrativ ordning åläggas att underrätta inskrivningsmyndigheten om att anmälan har inkommit.
Enligt VL har företagaren viss betänketid under vilken han måste bestämma sig för om han vill utnyttja ett givet tillstånd att efter betalning ta annans cgendom i anspråk. Vid skade- och intrångsersättning är betänketiden fem år från lagakraftägande beslut med möjlighet till för-
fängning medan betänketiden vid inlösen är ett år utan möjlighet, formellt sett, till förlängning. Att fristerna i VL gjorts avsevärt mycket längre än expropriationslagens tremånadersfrist torde enligt utredningen ha berott på att det ofta tar betydande tid att detaljplanera och utföra företag enligt VL och att man velat frita ersättningsgivaren från att utge ersättningen, innan han verkligen använder den rättighet han har fått. Dessa skäl är enligt utredningen alltjämt bärande, Ersättningstagarnas anspråk på att inte under alltför lång tid hållas i ovetskap om huruvida deras egendom skall tas i anspråk eller inte motiverar emellertid enligt utredningen en viss förkortning av företagarnas nuvarande betänketider. Utredningen föreslår två år vid skada och intrång samt sex månader vid inlösen. Samtidigt bör enligt utredningen möjlighet: beredas vattendomstolen att med tanke på de mera extraordinära fallen förkorta eller förlänga fristerna. Om parterna är ense om annan tid än: som anges i lagen bör vattendomstolen naturligtvis kunna förordna i enlighet med parternas önskemål. |
För att undvika uppenbara orättvisor som kan tänkas inträffa vid: betydande ändringar i allmänna prisläget under tiden mellan tidpunkten för skadeuppskattningen (den s. k. värdetidpunkten) och betalningsdagen föreslår utredningen att ersättningstagarna tillförsäkras rätt till gottgörelse för förluster som drabbar dem till följd av den ekonomiska utvecklingen. Tvister om bagatellbelopp bör dock undvikas. Gottgörelse bör med hänsyn härtill utgå bara till dem, vilkas förluster inte är ringa. Talan om gottgörelse bör enligt utredningen väckas genom stämning till vattendomstolen.
Enligt VL gäller förbud mot att återkräva betald ersättning. De ersättningsberättigades ekonomiska trygghet kräver enligt utredningen att detta förbud behålls. Emellertid har återkravsförbudet ansetts inne-: bära att det inte är tillåtet för företagaren att ens avräkna det belopp han utgett för mycket mot ersättningsbelopp som han sedermera blir skyldig fastighetsägaren (NJA 1953 s. 341). Med de ändringar som utredningen föreslår i bestämmelserna om prövotid (avsnitt 3.2.6) kommer detta problem normalt att bortfalla. Den slutliga ersättningen för hela fastigheten bestäms i ett sammanhang och från denna skall avräknas vad som utgått i förskott.
Den föreslagna regeln om rätt till avräkning får enligt utredningen konsekvenser även i fråga om ersättningsgivarens möjligheter att fullfölja talan mot ersättningsbeslut, när ersättningen har betalats. Högsta domstolen har i pleniavgörandet NJA 1961 s. 743 med tolv röster mot tolv förklarat att någon fullföljdsrätt då inte föreligger. Om avräkning tillåts, är enligt utredningen emellertid den teoretiska grunden för fullföljdsförbudet undanröjd. Därmed bortfaller också en inskränkning av möjligheterna att under högre rätts prövning föra frågor om lagtolkning
och rättstillämpning, som utredningen i likhet med högsta domstolens minoritet anser mindre önskvärd. .
Det är tänkbart att skillnaden mellan erlagt och i högre rätt reducerat ersättningsbelopp kan komma att kvittningsvis göras gällande av företagaren i samband med talan om ersättning för oförutsedd skada. Med hänsyn till de skiftande förhållandena måste det enligt utredningen överlämnas till rättstillämpningen att avgöra under vilka omständigheter sådan avräkning bör få ske. Vad som i allmänhet gäller för rätt till kvittning torde härvid få vara vägledande. Detta innebär enligt utredningen bl. a. att kvittning får ske inom den allmänna preskriptionstiden, räknat från den tidpunkt då den ursprungliga ersättningsfrågan slutligt. avgjordes i högre rätt, under förutsättning att den skadade fastigheten inte bytt ägare.
VL innehåller nu utförliga regler om tillträde till fast egendom som skall lösas. Enligt utredningens mening bör VLT:s tillträdesregler närmas till motsvarande regler i expropriationslagen. De synbarligen något stela reglerna i VL bör enligt utredningen med fördel kunna ersättas med bestämmelser om rätt för företagaren att tillträda egendom som skall lösas utan ett komplicerat uppsägningsförfarande. Utredningen föreslår att företagaren berättigas tillträda egendomen när han betalt ersättningen för egendomen liksom ersättning för skada genom avståndet och dessutom, i förekommande fall, gjort anmälan till länsstyrelsen. Ersättningstagaren måste emellertid samtidigt få rätt till skäligt uppskov, om hans förhållanden ger anledning till det. Sådana regler kan enligt utredningen samordnas med reglerna om rätt att utnyttja tillstånd. Utredningen anmärker, att möjligheten att föreskriva tillträde med kortare eller längre varsel medför att ersättningens storlek måste bestämmas med hänsyn till tillträdesvillkoren. Däremot bör enligt utredningen ett uppskov med tillträde inte ha någon inverkan på frågan om när inlösningen skall anses fullbordad.
Utredningen föreslår en motsvarighet till nuvarande bestämmelser om återlösen av fast egendom som inte använts för avsett ändamål.
3.3 Remissyttrandena 3.3.1 Allmänt
Förslaget har fått ett mycket positivt mottagande av det helt övervägande flertalet av remissinstanserna. Åtskilliga synpunkter framförs dock i fråga om förslagets utformning. Förslaget i dess helhet tillstyrks av lantbruksstyrelsen, fiskeristyrelsen, kommerskollegium och länsstyrelsen i Jönköpings län.
Jämtbygdens tingsrätt, Arjeplogs kommun, Föreningen Sveriges tingsrättsdomare och advokatsamfundet avstyrker med vissa mindre undantag att förslaget till nya ersättningsbestämmelser läggs till grund för
lagstiftning. De grundar sin avvisande inställning framför allt på att en värdering efter marknadsvärde inte skulle vara lämplig i vattenmål (se vidare avsnitt 3.3.2 och 3.3.6).
3.3.2 Förutsättningarna för samordning
Utredningens uppfattning att VL:s ersättningsbestämmelser bör samordnas med expropriationslagen delas av praktiskt taget samtliga remissinstanser. Det understryks att ersättningsreglerna vid olika typer av ingripanden mot fast egendom bör vara principiellt likartade oavsett vilken lagstiftning som åberopas. VASO anser förslaget vara välmotiverat och att det skulle underlätta och påskynda skaderegleringen i såväl den skadelidandes som företagarens intresse. Bankföreningen anser, att en mera enhetlig utgångspunkt vid bedömningen av ersättningsproblemen inom fastighetsrätten är ägnad att göra hela regelsystemet mera lättillgängligt, vilket underlättar den rättsliga bedömningen av det enskilda fallet.
Industriförbundet delar utredningens uppfattning att en så långt som möjligt enhetlig bedömning av likartade ersättningsproblem är naturlig och önskvärd. Enligt förbundets mening hade dock en vidareutveckling av de vattenrättsliga principerna varit ett möjligt alternativ dels med hänsyn till de speciella vattenrättsliga förhållandena, dels mot bakgrund av den kritik som riktats mot expropriationslagens ersättningsprinciper.
Jämtbygdens tingsrätt och Föreningen Sveriges tingsrättsdomare, som avstyrker förslaget, framhåller att lagstiftaren synes eftersträva ett visst enhetligt regelsystem för all lagstiftning med fastighetsrättslig anknytning utan tillräckligt beaktande av om detta är förenligt med rådande sakliga skillnader inom de olika rättsområdena. Vid genomförande av de nya ersättningsbestämmelserna i expropriationslagen behandlades inte de speciella vattenrättsliga förhållandena och det gjordes inte någon undersökning av om det finns något av värde i VL:s skaderegleringssystem att ta vara på och överföra till expropriationslagen. I motsats till utredningen anser tingsrätten och föreningen, att det inte föreligger huvudsaklig överensstämmelse mellan VL och expropriationslagen beträffande tvångsingreppens art. I ecxpropriationsfallen är inlösen det normala medan i vattenmålen inlösen förekommer endast undantagsvis. I vattenmålen är det i stället i allt väsentligt fråga om ett ofta stort antal olikartade skador, som visserligen vållas av det direkta ingreppet på fastigheten men som sammanhänger med belägenheten vid vattendraget och de däri ändrade hydrologiska förhållandena. Att beräkna ersättning för denna mångfald av skade- och intrångssituationer med hjälp av expropriationslagens skaderegleringssystem, som främst tar sikte på inlösen i tätbebyggelse, verkar inte rimligt. Med hänsyn till mångfalden av skador och intrång, som saknar motsvarighet i expropriationsfallen, kan
enligt tingsrättens och föreningens mening en mera nyanserad inställning mot den skadelidande vara på plats än vad utredningens förslag om anpassning till cecxpropriationslagens skaderegleringssystem skulle få till följd.
Advokatsamfundet, som också avstyrker förslaget, anser att nuvarande ersättningsbestämmelser i VL, fastän de inte är särskilt lättillgängliga, ändå i stort sett har fungerat väl i praxis. Enligt samfundets mening har vidtagna ändringar i expropriationslagens ersättningsregler gjort dessa mindre limpade att tjäna som förebild för VL. Det skulle vara olyckligt att nu tvinga in VL:s beprövade ersättningsregler i expropriationslagens nya och oprövade regelsystem. I likhet med Jämtbygdens tingsrätt och tingsrättsdomareföreningen hävdar samfundet vidare att tvångsingreppens art i stora delar inte är överensstämmande. |
Arjeplogs kommun hyser allvarliga betänkligheter mot förslaget. Expropriation sker för allmänna behov medan tvångsingripanden enligt VL ofta sker för att tillgodose lukrativa intressen. Dessutom saknas de för expropriationsmålen karakteristiska markvärdestegringsproblemen. Den bärande principen att ingen bör drabbas av ckonomisk förlust på grund av att hans egendom tvångsvis tas i anspråk har kommit till uttryck i nuvarande ersättningsbestämmelser i VL och fungerar enligt kommunens mening tillfredsställande. Kommunen står därför främmande för en ändring av gällande regler.
Frågan om tillämpning i VL av presumtionsregeln i 111 a § lagen (1917: 189) om expropriation tas upp av två remissinstanser. Länsstyrelsen i Västernorrlands län anser att en sådan regel inte är motiverad inom den lukrativa vattenrätten. Lantmäteristyrelsen delar denna uppfattning men anser att det bör undersökas om någon motsvarighet möjligen behövs för inlösen i samband med sådana typer av ingrepp enligt VL, som hänför sig till statens eller kommuns skyldigheter gentemot medborgarna, t. ex. vattenförsörjning och avloppshantering.
Utredningens förslag att särbestämmelserna i 9 kap. 8 och 48 §§ om ersättning för ideell skada resp. förhöjning i vissa fall med femtio procent inte skall ges någon motsvarighet i de nya bestämmelserna tillstyrks eller lämnas utan erinran av flertalet remissinstanser. Lantmäteristyrelsen framhåller, att fastighetsrationalisering i flera fall stött på svårigheter eller rentav motstånd så länge vattenkraftutbyggnad är aktucH.' Förhöjningsregeln kan medföra handlingsförlamning under avsevärd tid. Den har dessutom indirekt verkan genom att den slår igenom även i frivilliga uppgörelser mellan vattenkraftsföretagare och markägare. Lantmäteristyrelsen vill därför kraftigt understödja förslaget att upphäva förhöjningsregoeln. Västerbottens länsorgan för vattenkraftsfrågor, som tillstyrker utredningens förslag, anser att ideell skada borde kunna beaktas då fråga uppkommer om en skada bör undanröjas eller minskas genom en skadeförebyggande åtgärd. Länsorganet efterlyser i anslut-
ning härtill en lagbestämmelse om att domstol kan föreskriva skadeförebyggande åtgärder under vissa betingelser.
Utredningens förslag att utmönstra regeln om ersättning för ideell skada avstyrks av Vänersborgs tingsrätt och ifrågasätts av Jämtbygdens tingsrätt och advokatsamfundet. Enligt Vänersborgs tingsrätt bör avgörande för frågan om särskild generositet skall visas en skadelidande vid ett tvångsingripande vara i vad mån ingripandet sker till förmån för ctt utpräglat vinstintresse, Det är fortfarande i detta hänseende stor skillnad mellan ett expropriationsfall och t. ex. ett större vattenkraftsmål. Vinstintresset i sistnämnda mål minskas enligt tingsrätten inte av att staten eller en kommun står som sökande. Det förefaller tingsrätten omotiverat att ta bort möjligheterna till ersättning för ideella skador i tider då på de allmänna intressenas område hänsynstagande till annat än ckonomiska verkningar får en allt större betydelse. Tingsrätten anser det inte keller rimligt att som skäl för ett borttagande åberopa svårigheten att finna en objektiv värderingsnorm, Man bör enligt tingsrätten inte bortse från att vid de allt oftare förekommande frågorna om ersättning för trevnadsvärden 9 kap. 8 § gjort det möjligt att inte hårddra fall, där tveksamhet rått om inverkan på fastighetsvärdet. — Jämtbygdens tingsrätt kritiserar särskilt det av utredningen anförda skälet att 9 kap. 8 8 saknar motsvarighet i expropriationslagen och att det inte kan komma i fråga att i denna lag utvidga rätten till ersättning. — Advokatsamfundet framhåller, att 9 kap. 8 §& visserligen sällan föranlett särskild ersättning i pengar men att bestämmelsen haft betydelse vid bedömning av ett företags utformning och av skadeförebyggande åtgärder.
Utredningens förslag att mönstra ut bestämmelserna om femtio procents förhöjning avstyrks av fiskeriintendenten i Övre Norra distriktet, Arjeplogs och Jokkmokks kommuner, Svenska naturskyddsföreningen, Svenska samernas riksförbund och Vattenvärnet. Enligt fiskeriintendenten hänvisas i vattenmål i fråga om ersättning för skada på fiske till denna förhöjningsregel, när det gäller att t. ex. beakta eventuella framtida rationaliscringsvinster eller vinsten av andra mera ckonomiska former för att utnyttja fisket. Det är nästan ogörligt att mera bestämt kunna förutsäga sådana framtida förhållanden. Speciellt kan detta gälla utvecklingen i sportfisket, där värdet av en enskild fiskerätt kan flerdubblas. — Enligt Arjeplogs kommun medför framför allt vattenregleringarna så betydande ingrepp i den omgivande bygden att skadan bara delvis blir ersatt enligt VL:s regler. Enligt kommunen finns det därför uppenbarligen fog för att bibehålla förhöjningsregeln. Ett av motiven för förhöjningsregeln, nämligen att tillförsäkra fastighetsägaren ersättning för minskade möjligheter att öka fastighetens produktionsförmåga, står enligt kommunen alltjämt fast. Enligt kommunens mening är syftet med tvångsingrepp enligt expropriationslagen väsensskilt från motsvarande tvångsingrepp enligt VL och ersättningsbestämmel-
serna i expropriationslagen kan därför inte åberopas som skäl för att slopa förhöjningsregeln. — Jokkmokks kommun anser, att de skäl som på sin tid föranlett förhöjningsregeln alltjämt är lika bärande.
— Naturskyddsföreningen anser, att det kan vara väl motiverat att den
skadelidande får viss vinst av att honom tillhörig egendom exploateras av ekonomiska intressenter. — Samernas riksförbund anser, att samma skäl som utredningen anför för bygdeavgifter kan åberopas även för förhöjningsregeln. Principen att låta de skadelidande få del i företagets vinst måste enligt förbundet anses riktig. Förbundet för i detta sammanhang fram tanken att samerna borde få viss procent av vinsten på vattenkraftsutbyggnad inom samernas områden. — Vattenvärnet anför, att förhöjningsregeln infördes för att ge skadelidande en chans att skaffa sig en acceptabel ersättningsfastighet och att situationen inte på något sätt har förändrats.
3.3.3 Ersättning genom kraftöverföring
Utredningens förslag att upphäva bestämmelserna om ersättningskraft och att införa möjlighet till avlösning av redan beslutad ersättningskraft samt att införa ett nytt institut, benämnt andelskraft, tillstyrks eller lämnas utan erinran av samtliga remissinstanser. Vissa syn-
punkter framförs dock.
Bålforsens kraftaktiebolag anser, att det är av intresse både ur allmän och enskild synpunkt att det även i fortsättningen blir möjligt för minoritetsägare till strömfall att ta del' i kraftproduktionen och frambåller att bestämmelserna om ersättningskraft uppenbarligen har varit av mycket stor betydeise under den gångna kraftutbyggnadsperioden. Samarbetet mellan företagen på produktionssidan bygger i betydande omfattning på aktiebolagsformen och systemet med ersättningskraft. Bolaget har kraftandelar i form av ersättningskraft omfattande sammanlagt cirka 500 miljoner kWh under ett normalår — från sammanlagt 12 vattenkraftstationer — medan bolagets på aktier baserade kraftandelar svarar mot cirka 1325 miljoner kWh — från sammanlagt 14
vattenkraftstationer.
Vattenöverdomstolen anser det högst tveksamt om det är motiverat att införa ett system med andelskraft vid sidan av jordabalkens bestämmelser om rätt till elektrisk kraft. Eftersom det föreslagna institutet omfattas av ett starkt önskemål hos kraftindustrin och det kan få viss betydelse som medel att underlätta uppgörelser mellan ägare av vattenkraft, vill vattenöverdomstolen inte motsätta sig att institutet andelskraft införs.
Vänersborgs tingsrätt framhåller att vattenkraft kan gå förlorad för en strömfallsägare även om den inte tillgodogörs och att f. n. ersättning kan bestämmas i kraft (9 kap. 14 §). Fall kan uppkomma, där en stor del av en strömfallsägares vattenkraft går förlorad genom ett annat
vattenbyggnadsföretag och där överföring av motsvarande mängd kraft skulle vara av stor betydelse för hans verksamhet. Med hänsyn till å ena sidan nuvarande möjligheter att köpa kraft från tillgängliga distributionsnät och å andra sidan möjligheten till överenskommelser i sådana fall anser sig tingsrätten med viss tvekan kunna godta utredningens förslag att inte införa någon motsvarighet till nuvarande 9 kap. 14 §.
Länsstyrelsen i Västernorrlands län framhåller, att rätt till ersättningskraft som inte kan utnyttjas på fastigheten kan föra med sig att ägaren behåller fastigheten endast i spekulationssyfte. Rätt till ersättningskraft medför ofta irritation och oklarheter och hindrar ibland jordbrukets och skogsbrukets rationalisering. Länsstyrelsen anser därför att de föreslagna övergångsbestämmelserna om möjlighet att avlösa ersättningskraft mot pengar är av värde för den allmänna rationaliseringen av fastighetsbeståndet.
3.3.4 Ersättning genom tillhandahållande av vatten
Utredningens förslag i denna del lämnas utan erinran av flertalet remissinstanser, Några instanser kritiserar dock förslaget att mönstra ut de nuvarande bestämmelserna om ersättning genom tillhandahållande av vatten. |
Vattenöverdomstolen, som ansluter sig till förslaget, framhåller att den vattenleverans som åläggs enligt 9 kap. 46 § får sakrättslig dignitet till skillnad mot åläggande i övrigt att vidta skadeförebyggande åtgärd. Vattenöverdomstolen anser inte att sakrättsligt skydd är i så hög grad motiverat i just detta fall att man för den'skull bör avstå från ett av andra skäl i och för sig motiverat upphävande av 9 kap. 46 8. I detta sammanhang ifrågasätter vattenöverdomstolen en uttrycklig lagbestämmelse om möjlighet för domstol att förordna om skadeförebyggande åtgärd som alternativ till ersättning i pengar. Det kommer enligt vattenöverdomstolen alltid att finnas behov av att kunna meddela sådana förordnanden inte bara vid grundvattentäkt utan över huvud taget vid företag enligt VL. Eftersom den teoretiska grunden för nuvarande praxis är föremål för olika meningar, är en uttrycklig lagbestämmelse enligt vattenöverdomstolens mening särskilt motiverad när man ansluter VL:s ersättningsregler till motsvarande bestämmelser i expropriationslagen, som saknar institutet skadeförebyggande åtgärder. Ett ytterligare skäl för en uttrycklig lagbestämmelse är enligt vattenöverdomstolen att skadeförebyggande åtgärder i undantagsfall kan innebära en viss överkompensation för den skadelidande, vilket står i mindre god överensstämmelse med utvecklingen inom cexpropriationslagens tillämpningsområde. Växjö tingsrätt, som också ansluter sig till utredningens förslag, utgår från att utredningens uttalanden om skadeförebyggande åtgärder kommer att tjäna till ledning för blivande rättstillämpning. LRF motsätter sig inte förslaget att mönstra ut bestämmelserna om ersätt-
ningsvatten mot bakgrund av att utredningen uttalat att det även utan uttryckliga lagregler åligger domstolarna att meddela sådana föreskrifter om åtgärder och ersättning att ersättningstagarna inte blir sämre ställda än tidigare.
Södertörns, Vänersborgs, Jämtbygdens, Umebygdens och Luleå tingsrätter, Föreningen Sveriges tingsrättsdomare och Sveriges advokatsamfund anser att bestämmelserna om ersättningsvatten bör bibehållas och avstyrker utredningens förslag i denna del. Södertörns tingsrätt anser att bestämmelserna om ersättningsvatten bör flyttas över till 2 kap. och att i detta kapitel bör kodifieras gällande praxis i fråga om skadeförebyggande åtgärder. — Vänersborgs tingsrätt framhåller att realkompensation i form av vattenleverans ofta är den enda möjligheten att trygga vattenförsörjningen på cn fastighet. Bestämmelserna i 9 kap. 46 § motsvarar ett praktiskt behov. Som skäl för sitt förslag anför utredningen endast att motsvarighet till 9 kap. 46 § saknas för andra mål än grundvattentäktsmål. Detta resonemang borde enligt tingsrätten närmast leda till en utvidgning av institutet även till andra måltyper, där vattenleverans framstår som cen önskvärd kompensationsform. Att så inte skett tidigare har enligt tingsrättens mening sin naturliga förklaring i det förhållandet att vid anläggande av grundvattentäkt i motsats till vid andra företag vattenleverans kan påtvingas anläggaren, eftersom man i regel inte behöver befara att det skall medföra olägenhet av betydenhet för honom. Tingsrätten delar alltså inte utredningens uppfattning att det här rör sig om likartade situationer. Tingsrätten ifrågasätter om det kan vara lämpligt att sedan fast praxis etablerats på 'ett visst område under förebärande härav ta bort de bestämmelser som utgör grunden för denna praxis. Utan stöd av en lagbestämmelse torde det för övrigt inte vara möjligt att ålägga ersättningstagaren bidragsskyldighet vid överkompensation. — Jämtbygdens tingsrätt och tingsrättsdomareföreningen framhåller också att det är egendomligt att införa en lagregel, varav uppenbarligen behov förelegat, för att sedan efter någon tid, när praxis inrättat sig efter denna regel, slopa den. Syftet att tillförsäkra en skadelidande fastighet varaktig tillgång till vatten kan enligt tingsrättens och föreningens mening inte tillgodoses annat än genom en sakrittslig konstruktion av lcveransförhållandet. Rätt till ersättningsvatten kan ha viss betydelse för en fastighets värde som kreditunderlag. Parter och domstol bör dessutom ha vissa grundläggande lagregler att falla tillbaka på i fråga om ersättningsvatten. Bestämmelserna bör enligt tingsrätten och föreningen utvidgas att gälla även andra måltyper än mål om grundvattentäkt. — Umebygdens tingsrätt framhåller, att det är fråga om borttagande från fastigheten av cn nyttighet som fastigbetsägaren är beroende av och som han utnyttjat utan någon egentlig kostnad. Föreskrifter om ersättning genom tillhandahållande av vatten bör därför enligt tingsrättens mening finnas
i VL, lämpligen i 2 kap. — Luleå tingsrätt anser, att en utmönstring av bestämmelserna om ersättningsvatten, vilka motsvarar ett praktiskt behov, skulle innebära en försämring av rättsläget för den skadelidande. Skillnaden mellan mål om grundvattentäkt och andra mål bör enligt tingsrättens mening i stället överbryggas genom en allmän regel om ersättning genom tillhandahållande av vatten i 2 kap. — Även advokatsamfundet anser att bestämmelsernas tillämpningsområde bör utsträckas.
Länsstyrelsen i Jönköpings län är inte fullt övertygad om att tiden är mogen för att slopa bestämmelserna om ersättning genom tillhandahållande av vatten.
3.3.5 Ersättning i realvärden av annat slag
Utredningens förslag i denna del lämnas utan erinran av praktiskt taget samtliga remissinstanser. Tre remissinstanser framför dock viss kritik. |
Fiskeriintendenten i Övre Norra distriktet anser, att ersättning i realvärde i princip är att föredraga, när det gäller fiskeskada.
Svenska Bankföreningen tar upp frågan om domstolens prövning av överenskommelser om realkompensation. Bankföreningen instämmer i utredningens uttalande, att hänsyn vid prövningen alltid måste tas till fastighetsborgenärernas intresse. Enligt föreningens mening är emellertid denna princip så väsentlig, att en föreskrift med detta innehåll bör tas in i lagtexten. Bankföreningen anser, att det är oklart vad utredningen avser med sitt uttalande att frågan i vilken mån överenskommelser kan fastställas beror på om domstolen med bindande verkan kan besluta i ämnet.
Vänersborgs tingsrätt anser, att vattendomstol fortfarande bör ha skyldighet att pröva lämpligheten av överenskommelser om realkompensation, — Beträffande det av utredningen särskilt diskuterade fallet om ersättning i mark har utredningen sammanblandat prövningar som skall företagas av olika .myndigheter. Den lämplighetsprövning som enligt gällande rätt åligger vattendomstolen avser givetvis endast ifrågavarande överenskommelse och inte frågan huruvida en fastighetsbildning av överenskommet slag bör få ske. Vattendomstolen kan inte, som utredningen förordar, begränsa sin prövning till att avse eventuellt kvarstående ersättningsfrågor utan domstolen har att, sedan parterna beretts tillfälle att ordna fastighetsbildningsfrågan, avgöra hela den föreliggande ersättningsfrågan. Avgörande för om annan myndighets beslut skall anses vara en förutsättning för fastställelsen torde i första hand vara att överenskommelsen förutsätter ett sådant beslut. Fall kan således i och för sig förekomma då en överenskommelse redan nu finnes böra fastställas, trots att t. ex. fastighetsbildning av någon anledning ännu inte skett. — Även efter det att de av utredningen före-
slagna nya ersättningsreglerna trätt i kraft kan givetvis fråga om fastställelse av överenskommelse om realkompensation bli aktuell och då som ett stadfästande av förlikning. Möjligheterna för vattendomstolen att för sådant fall vägra fastställelse på grund. av att annan myndighets beslut inte föreligger är enligt tingsrättens mening i varje fall inte större än nu. Sådan vägran förutsätter ju i själva verket en prövning av överenskommelsens lämplighet. — Tingsrätten delar inte utan vidare utredningens uppfattning att överenskommen realkompensation närmast framstår som en skadeförebyggande åtgärd. Utredningens uppfattning är inte heller ägnad att motivera den föreslagna lagändringen, eftersom en skadeförebyggande åtgärds lämplighet utgör den avgörande förutsättningen för åläggandet att vidta åtgärden.
3.3.6 Ersättning i pengar
Utredningens förslag i denna del har utsatts för åtskillig kritik. Även de remissinstanser som inte avstyrker förslaget har framfört kritik av varierande styrka mot användande av marknadsvärdet vid bestämmande av ersättning enligt VL. Förslaget att införa marknadsvärdesprincipen i VL avstyrks av tio remissinstanser.
Lantmäteristyrelsen, som anser att den föreslagna principlösningen är riktig, behandlar följderna av att begreppet marknadsvärde förs in i VL. Enligt styrelsen syftar ändringarna otvivelaktigt till en avsevärd sänkning av ersättningsbeloppen i förhållande till nuvarande ersätt-' ningsregler. Vid kraftverksbyggande och vattenreglering har enligt lantmäteristyrelsen fastighetsskadan hittills ofta beräknats till högre belopp än vad som motiveras av ändring i marknadsvärdet. Detta beror inte enbart på regeln om 50 procents förhöjning utan även på att begreppet ”fulla värdet” skall vara vägledande. Belopp som utdömts enligt nuvarande ersättningsregler i VL eller som erlagts på grund av överenskommelse kan därför inte utan vidare tjäna som underlag för ersättningsberäkningar enligt de av utredningen föreslagna reglerna. Om marknadsvärdeberäkningar enligt dessa regler skulle ge till resultat att nuvarande ersättningspraxis förs vidare finns det risk för att marknadsvärdebegreppet i annan lagstiftning också fjärmas från en riktig tilllämpning. Om det bedöms som svårt att i tillämpningen frångå nuvarande ersättningspraxis är det enligt lantmäteristyrelsen med hänsyn till fördelarna med ett enhetligt marknadsvärdebegrepp bättre att i VL behålla systemet med förhöjning av fulla värdet än att införa marknadsvärdebegreppet. Emellertid rör det sig vid vattenkraftsutbyggnad oftast om ersättning för skador på jord- och skogsbruksmark utan några större förväntningar på övervärden och det finns därför enligt lantmäteristyrelsens mestadels godtagbar utgångspunkt för värderingen i lantbruksnämndernas inköps- och försäljningsverksamhet.
Vattenöverdomstolen, som godtar förslaget, framhåller, att när det
gäller lösen av hel fastighet eller del av fastighet förhållandena är likartade vid alla typer av tvångsförfoganden. För dessa fall ansluter sig vattenöverdomstolen till förslaget att expropriationslagens ersättningsbestämmelser görs tillämpliga inom vattenrätten, även om fastigheter som berörs av företag enligt VL ofta ligger i glesbygden, där en marknad för försäljning och köp av fastigheter saknas. Som förutsatts i expropriationslagens förarbeten (prop. 1971: 122) får man i dessa fall tillgripa olika hjälpmetoder. — De tvångsförfoganden som består i att företagaren utan inlösen ges rätt att ta annans mark i anspråk står rättighetsexpropriationen nära. Det är därför enligt vattenöverdomstolen även för dessa fall motiverat med en anpassning till expropriationslagens ersättningssystem. — De ersättningsfrågor som helt dominerar i vattenmål avser emellertid skador som en följd av ändrade hydrologiska förhållanden som inte är av sådan art och omfattning att de föranleder inlösen. Sådana skador består i exempelvis överdämning eller försumpning av mark, minskat utbyte av fiske, påverkan på brunnar eller. förstörelse av s. k. tekniska föremål som bryggor och stängsel. Andra vanliga former av skador är ökade svårigheter att tillgodogöra sig en fastighets skogsproduktion eller att använda båt för fastighetens skötsel. Dessa typiskt vattenrättsliga skador är ofta marginella, vilket kan göra det orealistiskt att tala om ändringar i marknadsvärdet, helt bortsett från svårigheten över huvud taget att bestämma marknadsvärden i hithörande fall. En övergång från värdering efter skadekategorier till en ordning som innebär en samlad värdering fastighet för fastighet innebär enligt vattenöverdomstolen att man överger ett sedan länge fast utbildat system med ersättningsnormer för olika skadetyper. Liksom i de fall då expropriation medför marginell skada får man här tillämpa olika hjälpmetoder — i form av kvadratmeterpris, avkastningskalkyler o. dyl. — för att komma fram till en värdedifferens. Ett visst behov av fortsatt begagnande av nu tillämpade normer kommer därför att finnas. Enligt vattenöverdomstolens mening bör marknadsvärdesprincipen inte få leda till att omfattande utredningar om marknadsvärdet utförs i fall då de saknar egentlig betydelse. Vid kommande reform av de processuella reglerna i VL kan det möjligen vara lämpligt att utrusta domstolarna med befogenhet att ge anvisningar om hur utredningen i målet bör läggas upp. — En klar fördel med den av utredningen förordade metoden är enligt vattenöverdomstolen att man i varje fall som ett slutsteg i värderingen måste företa en helhetsbedömning av de skador som drabbar en fastighet. Härigenom kan man på ett helt annat sätt än med nuvarande system kvitta skada mot nytta av ett och samma företag. Särskilt när det gäller överkompensation, som ibland blir följden av skadeförebyggande åtgärder, saknas nu möjlighet att beakta den vinst som uppkommer för den skadelidande. Med det föreslagna systemet kan man också motverka den överkompensation som lätt uppstår
när t. ex. flera var för sig bestämda ersättningsposter adderas till varandra. — Med hänsyn till det anförda och till värdet av enhetlighet i regelsystemcet på fastighetsrättens område anser sig vattenöverdomstolen även i fråga om de typiskt vattenrättsliga skadorna kunna godta förslaget alt intrångsersättning skall bestämmas så att den motsvarar minskningen i fastighetens marknadsvärde. Vattenöverdomstolen understryker att sådana skador på fastighet ofta inrymmer moment för vilka ”annan ersättning” bör utgå.
Vissa betänkligheter mot användning av marknadsvärdesprincipen framför allt i skadefallen framförs också av andra remissinstanser. Kammarkollegiet framhåller att nedströmsverkningarna av en reglering kan beröra ett stort antal fastigheter med sinsemellan varierande relativa marknadsvärden. Att för dessa i varje särskilt fall undersöka vilken reduktion av en eventuell köpeskilling som regleringen kan tänkas medföra förefaller kunna leda till praktiska svårigheter och osäkra resul-tat. Kollegiet anser det möjligt att den nya skadevärderingsregeln leder till ökade processkostnader. Södertörns tingsrätt påpekar att i de gles- ' bygder som berörs av t. ex. de norrländska kraftutbyggnadsföretagen kommer ersättningsprövningen, åtminstone vid delskada, att ofta domincras av frågor om annan ersättning än sådan som hänför sig till marknadsvärden. Luleå tingsrätt delar utredningens uppfattning att marknadsvärdet för fastigheter i glesbygdsområden oftast ter sig orimligt lågt. Det är enligt tingsrätten också tydligt att fastighetens' värde för ägaren i dessa fall oftast är väsentligt högre än marknadsvärdet, som kan vara svårt att få fram i glesbygdsområden. Enligt tingsrättens mening kommer vattendomstolens handläggning av vattenmål att tyngas av skyldighet att i de enskilda fallen pröva om de personliga skälen för särskild ersättning föreligger vid inlösen av hel fastighet. Länsstyrelsen i Västernorrlands län framför liknande synpunkter och ifrågasätter — för det fall att en fastighetsägare nödgas lämna byggnad som innehas i huvudsakligt syfte att bereda bostad åt ägaren eller honom närstående
» en bestämmelse om att löseskillingen inte får bestämmas till lägre belopp än som behövs för anskaffande av likvärdig bostad. En sådan garanti, som liknar egnahemsgarantin i expropriationslagen, skulle enligt länsstyrelsens mening vara betydelsefull särskilt om förhöjningsregeln avskaffas. Västerbottens länsorgan för vattenkraftsfrågor anser, att bestämmelsen om att marknadsvärdet skall användas bör kompletteras med ett stadgande om att vattendomstolen kan värdera skadan efter andra principer, om en sådan värdering är mera praktisk och ändamålsenlig. Länsorganet framhåller svårigheten att få grepp om marknadsvärdet eller minskning i detta på grund av skada. Den föreslagna skadevärderingen torde bli mycket omständlig och tidskrävande, bl. a. därför att man inte får använda sig av schabloner. Industriförbundet anser, att det även med utredningens förslag som principiell utgångspunkt
finns skadefall då en objektvärdering ter sig naturligare och lättare leder till ett tillfredsställande resultat. En sådan värderingsmetodik överensstämmer med vad som förordats för vissa situationer i delexpropriationsfallen. Industriförbundet anser att den bör kunna användas i vattenrätten exempelvis om skadorna är av enhetlig typ och små i förhållande till fastigheters marknadsvärde men inte desto mindre i sig ' beaktansvärda och ersättningsgilla.
Följande tio remissinstanser avstyrker förslaget att införa marknadsvärdesprincipen i VL, nämligen Växjö, Vänersborgs, Jämtbygdens och Umebygdens tingsrätter, länsstyrelsen i Jämtlands län, samarbetsnämnden för Järpenblocket, Arjeplogs kommun, Föreningen Sveriges tingsrättsdomare, LRF och Sveriges advokatförbund. .
Växjö tingsrätt framhåller att bestämmelsen i VL att ersättningen skall motsvara skadans fulla värde helt stämmer överens med den allmänna skadeståndsrätten. Med det nu framlagda förslaget lär inte heller : ha avsetts annat än att ersättningen skall svara upp mot skadan, utan syftet har väl blott varit att förebygga överkompensation. Samma avsikt hör till utgångspunkterna för .de år 1971 genomförda ändringarna i expropriationslagen. Utredningen har emellertid i sitt förslag inte tillräckligt beaktat de för VL säregna skadesituationerna, särskilt när det är fråga om del av fastighet, som tas i anspråk eller skadas. Dessa situationer motiverar enligt tingsrättens mening knappast regler motsvarande dem som från helt andra utgångspunkter, närmast intresset av kommunal exploatering för tätbebyggelse, funnits lämpliga i expropriationslagen. I vattenrättsliga sammanhang, där numera knappast kan spåras några spekulationsmoment, finns enligt tingsrättens mening inte någon så stor risk för överkompensation, att marknadsvärdesregceln är påkallad. Tingsrätten delar inte utredningens uppfattning att nuvarande regler ger möjlighet till överkompensation. Även i praxis eftersträvar vattendomstolarna adekvata ersättningar. En annan sak är att domstolarna, när skadans storlek inte kan exakt fixeras, är benägna att ta till ersättningsbeloppet så att det ger rimlig säkerhet för skadans täckning, De expro- Priationsrättsliga ersättningsbestämmelserna kan insatta i vattenrättsliga sammanhang befaras medföra osäkerhet och oenhetlighet i rättstillämpningen och det kan uppkomma ökade dröjsmål och kostnader i vattenprocessen. Tingsrätten har i och för sig inte någon erinran mot att löseskillingen för hel fastighet och i flertalet fall för del av fastighet principiellt bestäms efter marknadsvärdet. Det skulle. då, eftersom tingsrätten i övrigt ställer sig tveksam eller kritisk mot marknadsvärdesregeln, kunna övervägas att begränsa denna regel till nämnda inlösenfall och låta nuvarande regler bestå i övrigt. En så begränsad marknadsvärdesregel skulle med hänsyn till redan utbildad praxis i inlösenfallen knappast få någon praktisk uppgift att fylla. På grund av det anförda av-
styrker tingsrätten att marknadsvärdet införs som lagfäst norm för skaderegleringen i vattenmål.
Vänersborgs tingsrätt framhåller, att förslaget i vad avser inlösen av hel fastighet inte innefattar någon ändring av gällande praxis, särskilt i beaktande av att det utöver prisjämförelser förutsätts användande av andra värderingsmetoder såsom avkastnings- och produktionskalkyler (prop. 1971: 122 s. 172). I vattenmålen torde liksom hittills sistnämnda metoder bli vanligast redan därför att det ofta är svårt att i glesbygdsoch avfolkningsområden fastställa ett marknadsvärde som inte ter sig orimligt lågt i förhållande till fastighetens värde för ägaren. Den utväg i form av särskild ersättning som utredningen anvisar stämmer väl överens med' gällande praxis, där ersättning för subjektiva övervärden av detta slag utgår som intrångsersättning som regelmässigt inte blir föremål för nedsättning. — Även då fråga är om inlösen av del av fastighet har tingsrätten inte något att erinra mot att ersättningen bestäms med utgångspunkt i marknadsvärdet. Tingsrätten ställer sig däremot helt avvisande till förslaget att ersättningen skall motsvara den minskning i hela fastighetens marknadsvärde som uppkommer genom det medgivna intrånget. Mot värderingsmetoden talar till en början de praktiska svårigheter som uppstår vid dess tillämpning. Det måste i själva verket snarare bli regel än undantag att man måste utgå från att skillnaden i värde före och efter ingreppet överensstämmer med värdet på den avstådda marken. Allvarligare är emellertid att metoden enligt tingsrättens mening är ägnad att leda till oriktiga resultat. Det framstår för tingsrätten som minst sagt egendomligt att en metod, om vilken det oförbehållsamt erkänns att den kan få till följd att ett visst mindre markområde inte åsätts något värde alls, i ett annat fall, då det avstådda om-. rådet är något större, kan sägas leda fram till en riktigare skadevärdering än om området även i detta fall värderades separat. — Svårigheterna att använda den föreslagna värderingsmetoden accentueras emellertid ytterligare i de för vattenmålen typiska skadefallen. För flertalet av de skadesituationer, som föreligger i vattenmål, framstår fastställandet av marknadsvärdet för fastigheten i såväl oskadat som skadat skick som en helt orimlig operation, oberoende av vilken metod som används för att få fram marknadsvärdena. Till en början kan prisjämförelser sägas sakna all relevans. Det föreligger svårigheter att få fram prisjämförelser redan i fråga om hel fastighet eller del av fastighet. Helt otänkbar blir situationen i en mängd av de skadefall som uppkommer i vattenmål. — I motsats till vad som gäller för prisjämförelser är det däremot i och för sig fullt möjligt att även vid de skadesituationer det nu gäller med användning av avkastningsmetoden fastställa ett marknadsvärde såväl före som efter ingreppet och att genom en subtraktion mellan dessa ofta mycket stora tal få fram en minskning i fastighetens marknadsvärde, som då skulle anses motsvara en relativt obetydlig skada
på fastigheten. I ännu högre grad än som är fallet vid avstående av visst markområde gäller i dessa skadesituationer att det sålunda framräknade ' värdet kan presumeras vara felaktigt. I själva verket torde värdet på skadan ligga helt inom felmarginalen. I de i vattenmålen vanligast förekommande skadesituationerna torde det vara mycket vanligt att ctt ingrepp på en fastighetsdel inte ger utslag i ändrat marknadsvärde, Det är svårt att utläsa om utredningen anser att ”annan ersättning” skall kunna utgå i en sådan situation. För den skadelidande måste det framstå som egendomligt att inte få ersättning för ett ingrepp, som faktiskt erkänns föreligga, bara därför att ingreppet förklaras inte ha påverkat fastighetens marknadsvärde. Ett klargörande uttalande om behandlingen av dessa vanliga situationer är nödvändigt. — Till redan angivna svårigheter bör läggas den omöjlighet att tillämpa den föreslagna värderingsprincipen, som uppkommer vid prövning av anspråk på ersättning för oförutsedd skada långt efter det att en helhetsbedömning av skadorna utförts.
Jämtbygdens tingsrätt och Föreningen Sveriges tingsrättsdomare, som helt avstyrker förslaget till nya ersättningsregler, anser, att åtskilliga praktiska skäl kan anföras för den nuvarande värderingsordningen i vattenmål och att påtalade svagheter i detta system inte är av sådan styrka att det finns anledning att införa en som det synes dubiös marknadsvärdesregel. Till de avsevärda svårigheterna att över huvud taget fastställa ett marknadsvärde kommer att detta för fastigheter i glesbygdsområden ofta blir orimligt lågt och i inlösenfall inte står i någon som helst relation till kostnaderna för anskaffande av en likvärdig bostad. Det kan antas att utdömande av särskild ersättning som tillägg till löseskillingen blir det normala i Norrlands glesbygdsområden. Om -: marknadsvärdesregeln anses böra införas i VL, kan den enligt tingsrättens och föreningens mening till nöds användas i de fåtaliga inlösenfallen. I delskadefallen är den: däremot oacceptabel. Om det är svårt att bestämma ett marknadsvärde, blir svårigheterna ännu större att bestämma minskningen i marknadsvärde. Sett från en presumtiv köpares synpunkt påverkar kanske vissa skador på en fastighet inte alls marknadsvärdet, i synnerhet om' han tänker utnyttja fastigheten på ett sätt, ' som gör att skadorna saknar större betydelse. Intrångsersättning skulle då inte utgå, vilket förefaller orimligt och inte står i överensstämmelse med allmän rättsuppfattning. Konstruktionen att kompensera skadan med personlig ersättning är till nackdel för fastighetsborgenärerna. Hur den av utredningen förordade: helhetsbedömningen av minskningen i marknadsvärde vid partiella fastighetsskador skall gå till har inte på. något sätt belysts närmare. Utredningens förslag förutsätter uppenbarligen att ' intrångets storlek bedöms särskilt för varje fastighet. Av bl. a. den s.k. likformighetsregeln i 11 kap. 60 § tredje stycket VL framgår att partiella fastighetsskador av likartat slag skall bedömas lika för samtliga 6 Riksdagen 1974. I saml. Nr 83
berörda fastigheter. Utredningen har inte föreslagit ändring eller slopande av denna regel eller närmare belyst hur den skall tolkas och tilllämpas i fortsättningen. .
Umebygdens tingsrätt framhåller svårigheterna att i glesbygderna i Norrland fastställa något marknadsvärde och påpekar att marknadsvärdet dessutom är helt ointressant för fastighetsägaren, när någon lämplig ersättningsfastighet inte finns. Marknadsvärdet utgör inte något uttryck för fastighetens värde i ägarens hand i det i glesbygderna ofta förekommande fallet att fastigheten utgör bas för ägarens försörjning genom att bereda honom, förutom billig bostad, möjligheter till biinkomster och naturahushållning. Utredningens förslag att lösa detta problem med ”annan ersättning” medför en försämring för borgenärerna i jämförelse med nu tillämpade principer för fastighetsvärdering, eftersom sådan ersättning inte skall nedsättas, En överdämning har ofta en rad i marknadsvärdehänseende svåröverblickbara konsekvenser utöver den direkta markskadan. En genomgång av vid tingsrätten förekommande rubriker vid registrering av skador visar ett trettiotal olika skadetyper. Detta gör att marknadsvärdesprincipen är mindre väl ägnad: för tillämpning i vattenmål. Tingsrätten tar upp ett speciellt problem som rör värdering av skogsmark som skall överdämmas. För närvarande bestäms ersättning för mark och tillväxtförlust för sig och ersättning för växande skog för sig. De marknadsvärden som finns i fråga om skogsmark är baserade på att avverkning får ske endast i den takt som skogsvårdslagen (1948: 237) medger. Däremot torde det inte finnas några marknadsvärden på skogsmark som får kalavverkas. LRF ansluter sig till tingsrättens yttrande. |
Länsstyrelsen i Jämtlands län ifrågasätter om förslaget ger cn tillfredsställande ersättning åt fastighetsägare i glesbygd med ofta påfal- lande låga taxeringsvärden, Det är tveksamt om marknadsvärdesprincipen visar sig användbar vid skada genom fastighetsintrång. Det föreslagna systemet har också vissa nackdelar från fastighetsborgenärernas synpunkt. Förslaget med totalbedömning. av ersättning för fastighetsskada medför enligt länsstyrelsen risk för lägre ersättning än vad nuvarande system ger utrymme för. Länsstyrelsen anser det utomordentligt viktigt att det nya regelsystemet inte kommer att innebära någon försämring för skadelidande parter. Eftersom det kan befaras vara fallet, anser länsstyrelsen att nuvarande värderingsordning i vattenmål bör få : bestå. Även samarbetshämnden för Järpenblocket anser att nuvarande värderingsordning bör bibehållas, eftersom det inte: finns någon anledning att ytterligare öka regleringsföretagens vinster på boendebefolkningens bekostnad. Arjeplogs kommun, som helt avstyrker förslaget till nya ersättningsbestämmelser, anser att. både praktiska och materiella skäl talar för att nuvarande ordning bibehålls. Gällande rätt tar på ett helt :
annat sätt än förslaget hänsyn till den enskilde fastighetsägarens intresse av att få bli skadeslös vid ett tvångsingripande.
Advokatsamfundet, som helt avstyrker förslaget till nya ersättningsbestämmelser, framhåller att en tämligen fast praxis utvecklats inom vattenrätten vad gäller ersättningar och skadeförebyggande åtgärder. Denna praxis omfattar normer för värdering av olika slags delskador. Dessa normer har, framför allt under senare år, slagit igenom i sådan omfattning att skaderegleringen blivit väsentligt underlättad. Även om en mer enhetlig och samtidig bedömning av ett vattenföretags samlade inverkan skulle kunna åstadkommas, anser samfundet att en samlad skadevärdering grundad på uppskattning av minskning av fastighets marknadsvärde är en otymplig och svårbemästrad lösning jämfört med nuvarande ordning. Uppkommande partiella skador är regelmässigt sådana som försvårar ägarens fortsatta brukande av fastigheten utan att innebära en häremot dirckt svarande minskning av fastighetens. marknadsvärde. Att betrakta skadorna som personliga följdskador är inte tillfredsställande. Skadorna är att betrakta som fastighetsskador och bör bedömas oberoende av vem som är ägare. Denna princip är betydelsefull också ur fastighetskreditsynpunkt.
Utredningens förslag att låta expropriationslagens regel om inverkan av expropriationsföretaget få en motsvarighet i VL berörs särskilt endast av bankföreningen och industriförbundet. Bankföreningen anser det ' uppenbart att denna undantagsregel, som i VL föreslagits i sakägarnas . intresse, måste tillämpas restriktivt och med största försiktighet med hänsyn till att många vattenföretag typiskt sett påverkar ett stort antal ' fastigheter i samma region. I sådana fall bör enligt bankföreningen åtgärdens orts- och allmänvanlighet inte få leda till begränsning av ersättningen, -— Industriförbundet anser, att det hade varit önskvärt att utredningen närmare diskuterat vilka effekter dessa nya principer kan beräknas få för ersättningar i vattenmål. Hänvisningen till miljöskydds- | lagen (1969: 387) ger inte erforderlig vägledning.
Utredningens förslag att slutlig skadevärdering för en fastighet inte .: skall äga rum förrän samtliga ersättningsfrågor för den fastigheten är mogna för avgörande avstyrks av vattenöverdomstolen, samtliga sex tingsrätter som är vattendomstolar, Föreningen Sveriges tingsrättsdomare och Västerbottens länsorgan för vattenkraftsfrågor.
Vattenöverdomstolen anser, att den föreslagna ordningen har betydande praktiska nackdelar. Målens handläggning kommer att avsevärt tyngas, eftersom domstolen måste företa en mer eller mindre omfattande skadevärdering vid två tillfällen, det ena när förskottsbelopp bestäms och det andra när slutlig ersättning fastställs. Handläggningen försvåras också av att kretsen av sakägare i många fall kommer att förändras innan slutprövningen sker. Vidare vilar en slutlig skadevärdering långt efter det att företaget genomförts på osäker grund i flera väsentliga av-
seenden. Skadevärderingen måste även då bygga på en jämförelse mellan förhållandena före och efter ingreppet men kunskaperna om de tidigare förhållandena försämras successivt och man kan inte heller utgå från att domsmotivering och övrigt material i målet är så fylligt att man kan få fram en tillräckligt klar bild av den tidigare bedömningen. Därtill kommer att domstolens sammansättning ofta är en annan vid slutprövningen. Den föreslagna ordningen medför också att sakägarna under lång tid svävar i ovisshet om hur stora ersättningar de slutligen kommer att få. Detta kan få uppenbara nackdelar i fråga om möjligheterna för dem att göra förbättringsarbeten på fastigheterna eller att avyttra dessa. Även för ersättningsgivaren måste det vara en olägenhet att ersättningsfrågorna: hålls svävande under avsevärd tid. Förslaget i denna del måste sägas stå i bjärt kontrast mot en av grundtankarna i VL, nämligen att skaderegleringen i princip skall vara avslutad innan ingrepp sker i annans rätt. — Vattenöverdomstolen anser alltså att den ordning som utredningen föreslagit skulle medföra så avsevärda olägenheter att man måste finna sig i att rucka på principen om samlad be- . dömning av alla skadefrågor. Enligt vattenöverdomstolens mening kan skaderegleringen, i de fall då någon ersättningsfråga oundgängligen måste skjutas upp, lämpligen tillgå så att man först bedömer inverkan på marknadsvärdet av de skador som kan prövas omedelbart och dömer ut slutlig ersättning för dessa skador. När den uppskjutna frågan är mogen för avgörande bedömer man den ytterligare minskning i marknadsvärdet som beräknas ha inträffat genom den skada som avses med uppskovet och fastställer ersättning härför.
De övriga remissinstanser, som avstyrker utredningens förslag i denna . del, framför i huvudsak samma synpunkter som vattenöverdomstolen.
Utredningens synpunkter om det önskvärda i en minskad användning av prövotidsförfarande och en ökad användning av skälighetsuppskattning enligt 35 kap. 5 § rättegångsbalken berörs av flera remissinstanser. Lantmäteristyrelsen understödjer kraftigt förslaget i denna del, eftersom förordnande om prövotid kan medföra handlingsförlamning under avsevärd tid till skada för fastighetsrationaliseringen. VASO anser, att även andra omständigheter än den väntade skadans omfattning bör tillmätas betydelse vid valet mellan skälighetsuppskattning av en slutlig ersättning och prövotidsförfarande. Exempelvis kan utredningsmöjligheterna rörande utgångsläget för skadebedömningen och utredningskostnaden utgöra skäl för omedelbar slutreglering av skadan. Länsstyrelsen i Norrbottens län framhåller, att möjligheterna att skjuta på den slutliga regleringen av ersättningsfrågor har utnyttjats i stor utsträckning och att detta i många fall har inneburit allvarliga olägenheter för enskilda och näringslivet. Länsstyrelsen understryker, att uppskov i fortsättningen endast bör ges om tvingande -behov föreligger. Svenska samernas riksförbund anser att viss schablonisering beträffande skada och
intrång vid en förhandsbedömning är att föredra för samerna framför att hamna i ett hopplöst bevisläge efter utgången av en prövotid. Vattenvärnet framhåller att sakägare f.n., kanske främst när det gäller skada på fiske, kan få vänta i årtionden innan ersättningen slutregleras.
Några remissinstanser framför viss kritik mot utredningens synpunkter. Advokatsamfundet framhåller att en bedömning av vissa frågor kan ske först sedan företaget är slutligt utfört och samtliga villkor slutligt fastställda. I praktiken har inte endast vissa skadefrågor uppskjutits utan även frågor rörande företagets slutliga utformning, såsom åtgärder ägnade att förebygga eller kompensera skador, liksom frågor rörande slutliga vattenhushållningsbestämmelser. Möjlighet till sådant uppskov är enligt samfundets mening önskvärt även i framtiden och utgör ett starkt skäl för att välja ett uppskovsförfarande framför en skälighetsuppskattning jämlikt 35 kap. 5 § rättegångsbalken. Att som utredningen anvisa detta lagrum som en förstahandslösning anser samfundet vara direkt stötande ur rättssäkerhetssynpunkt. Växjö tingsrätt anser, att 35 kap. 5 § rättegångsbalken inte skall tillämpas så som utredningen rekommenderar. Lagrummet är i stället reserverat för det fall, att full bevisning om skadan inte alls eller endast med svårighet kan åstadkommas och befriar inte part från skyldighet att förebringa den utredning som skäligen kan åstadkommas. Lagrummet omfattar inte att man be- . höver någon tids praktisk erfarenhet för att kunna med erforderlig grad: av säkerhet bedöma ett vattenföretags verkningar. Vänersborgs tingsrätt ifrågasätter om inte den lösning av svårigheterna vid uppskovssituationer, som förordas av utredningen, är i äventyrligaste laget ur rättssäkerhetssynpunkt. En tillämpning av 35 kap. 5 § rättegångsbalken är enligt tingsrätten försvarlig först i sista hand, om. någon fördel inte kan uppnås genom att avvakta utvecklingen eller utreda skadefrågan ytterligare. I vattenmål är det emellertid ofta fråga om just sådana skador, vilkas storlek någorlunda väl kan utredas, om man bara avvaktar utvecklingen. Luleå tingsrätt och Föreningen Sveriges tingsrättsdomare framför motsvarande synpunkter. .
Även Jämtbygdens och Umebygdens tingsrätter kritiserar på angivna skäl den av utredningen föreslagna ökade användningen av 35 kap. 5 & rättegångsbalken. Dessa tingsrätter förordar, om man för vattenmålens del skall söka sig fram efter den av utredningen tänkta linjen, att i VL tas in en för ändamålet avpassad motsvarighet till 35 kap. 5 § rättegångsbalken. .
Vattenöverdomstolen delar helt utredningens uppfattning att uppskov f. n. tillgrips i större omfattning än lagstiftaren avsett och att det är önskvärt med större restriktivitet. Vad som uttalades när uppskovsinstitutet infördes år 1952 äger alltjämt giltighet. För att få till. stånd en mer restriktiv tillämpning av uppskovsinstitutet kan det enligt vattenöverdomstolens mening förtjäna” att övervägas att skärpa förutsätt-
ningarna för uppskov och att införa en efter VL:s uppskovssystem avpassad motsvarighet till 35 kap. 5 § rättegångsbalken.
Utredningen har inte föreslagit någon motsvarighet. till nuvarande bestämmelse att ersättning under vissa förutsättningar skall fastställas även för fastighet som tillhör sökanden. Bankföreningen, Sveriges jordbrukskasseförbund och Vänersborgs tingsrätt anser att en bestämmelse motsvarande 9 kap. 9'$ bör kvarstå i VL. Enligt bankföreningen går det inte att bortse från risken att företaget finansieras och genomförs utan att den som har panträtt i den fastighet vars värde minskas blir uppmärksam på förändingen. En klausul i omslagsreversen av det innehåll utredningen åsyftar utgör i det läget inte någon garanti mot förluster. Jordbrukskasseförbundet framför motsvarande synpunkter. Vänersborgs tingsrätt påpekar att situationer mycket väl kan uppkomma där något annat samband mellan strömfallsfastigheten och den skadade fastigheten inte föreligger än att ägaren är densamme. Brukningssättet kan vara helt olika och även finansieringsmetod och långivarkrets. Om långivningen skett innan vattenbyggnadsföretaget var påtänkt, är den av utredningen anvisade möjligheten med en klausul i omslagsreversen om förtidsbetalning inte särskilt praktisk.
3.3.7 Betalning och tillträde m. m.
Utredningens förslag i denna del lämnas i huvudsak utan erinran. Vissa kompletterande synpunkter och önskemål framförs dock.
Bankföreningen anser det angeläget, att behandlingen av bagatellersättningar kan förenklas. Nedsättning bör emellertid ske om ersättningen kan ha någon betydelse för panträttshavarna. Om inte panträttshavarna medger annat, bör därför enligt föreningens mening nedsättning ske så snart det inte är ”uppenbart” att ersättningen är utan betydelse. Föreningens förslag innebär en skärpning av gällande krav i fråga om intrångsersättning.
VASO anser, att av utredningen föreslagna förkortningar av betänketiderna för företagarna kan medföra betydande olägenhet för vissa utbyggnadsprojekt. Om tillåtlighetsfrågorna i framtiden skall handläggas i särskild ordning vid sidan av den judiciella handläggningen av ersättningsfrågorna, blir denna olägenhet mindre framträdande. Det är dock angeläget med en erinran om att som sådant särskilt skäl som får föranleda förlängning av betalningsfristen får beaktas företagarens behov av tid att överväga de villkor som fastställts vid tillåtlighetsprövningen. Å
Kammarkollegiet ansluter sig till principen om gottgörelse för förlust till följd av ändring i penningvärdet. Det kan emellertid ifrågasättas om den föreslagna bestämmelsen verkligen gagnar ersättningstagarna. Det förekommer nämligen redan nu utan stöd av någon lagbestämmelse att vattendomstolarna på yrkande av part meddelar föreskrift om index-
Prop. 1974: 83 | 87
reglering av utdömda ersättningsbelopp fram till betalningsdagen. Enligt förslaget gäller särskilda förutsättningar för gottgörelse och talan om gottgörelse skall väckas genom stämning, vilket innebär att sakägaren är sämre ställd i rättegångskostnadshänseende. Kollegiet anser därför, att det finns anledning att ytterligare överväga förslaget. Om en bestämmelse anses erforderlig, bör det klargöras att den s. k. värdetidpunkten inte är liktydig med tiden för lagakraftägande beslut i ersättningsfrågan (se Viklund Om ersättning enligt vattenlagen s. 116). Lantbruksnämnden i Jönköpings län anser, att det bör övervägas att införa någon typ av indexberäkning för sådan ersättning som inte betalas inom mycket kort tid efter värderingstillfället. -
Utredningen föreslår en förenkling av nuvarande komplicerade uppsägningsförfarande vid inlösen. Jämtbygdens. tingsrätt befarar, att den föreslagna bestämmelsen om skäligt uppskov med tillträde och dess ' inverkan på ersättningsbeloppens storlek kan komma att medföra svårutredda och omfattande tvister inte bara om sakägarens personliga och ekonomiska förhållanden och deras inverkan på tidpunkten för företagarens tillträde av fastigheten utan även om den jämkning av ersättningsbeloppet som dessa förhållanden bör medföra. Tingsrätten efterlyser en bestämmelse som tillgodoser båda parters berättigade intressen utan att komplicera förfarandet eller förlänga vattenmålets handläggning. Föreningen Sveriges tingsrättsdomare framför motsvarande synpunkter.
4 Särskilda vattenkraftsfrågor
4.1¶Gällande ordning
4.1.1 Utbyggnadsvitsord
Strömfallen i våra vattendrag omfattas av den allmänna fastighetsindelningen. Fallsträckan kan vara uppdelad. på flera ägare genom ägogränser tvärs över vattendraget. Ägogränsen kan också gå i vattendraget parallellt med strömriktningen, varigenom fallets båda sidor kan komma att tillhöra olika ägare. Ett strömfall kan slutligen utgöra en samfällighet för en by eller ett skifteslag, varvid varje fastighetsägare i byn eller skifteslaget innehar en ideell andel i fallet. Det är inte ovanligt att dessa situationer förekommer i kombination inom en fallsträcka som skall byggas ut.
Rådigheten över vattenkraften i ett vattenområde ingår bland de befogenheter som enligt 1 kap. 1 8 VL tillkommer vattenområdets, dvs. ofta strandfastighetens ägare. I fråga om möjligheterna att överlåta vattenområdet eller upplåta särskild rätt till detta gäller allmänna bestämmelser om fast egendom. Rådigheten över vattenkraften kan följaktligen övergå till annan genom överlåtelse av en fastighet eller dess
vattenområde i den mån överlåtelsen är giltig enligt 4 kap. jordabalken och gällande förvärvslagstiftning. Rådigheten kan också övergå till annan genom särskild rättighetsupplåtelse enligt 7 kap. jordabalken. Upplåtelse före jordabalkens ikraftträdande av rätt till andel i samfällt strömfall såsom nyttjanderätt eller servitut har rättsverkan enligt 35 § lagen (1970: 995) om införande av nya jordabalken.
Bestämmelser om ianspråktagande av annans vattenkraft finns i 2 kap. 5—7 88 VL. I 2 kap. 5 § behandlas den situationen att ett strömfall till skilda delar tillhör olika ägare. Den som äger eller på grund av servitut förfogar över mer än hälften av den efter vattenmängd och naturlig fallhöjd beräknade vattenkraften är berättigad att tillgodogöra sig det hela. Det förutsätts att det gemensamma tillgodogörandet innebär en väsentlig teknisk eller ekonomisk fördel. Samma ordning gäller beträffande rätten att tillgodogöra vattenkraften i två eller flera strömfall som har olika ägare och som har sådant läge att de kan tillgodogöras gemensamt.
När strömfallets båda sidor tillhör olika ägare, har vardera sidans ägare i allmänhet lika lott i vattnet. Initiativrätten till utbyggnad kan därför inte fördelas enligt majoritetsprincipen. Den ena sidans ägare har i stället genom 2 kap. 6 § hänvisats att inbjuda den andra sidans ägare att gemensamt utnyttja fallet. Om inbjudan antas utan att parterna kan enas om hur utbyggnaden skall ske, skall vattendomstolen bestämma villkoren. Avvisas inbjudan, får initiativtagaren bygga ut hela fallet. Vill den inbjudne själv utnyttja hela strömfallet, får vattendomstolen avgöra frågan om företräde mellan parterna enligt de allmänna reglerna om konkurrerande företag i 2 kap. 38 § andra stycket VL.
2 kap. 7 § avser det fallet att ett strömfall är samfälld egendom för en by eller ett skifteslag. En upplösning av en sådan samfällighet bör ' enligt nämnda paragraf i första hand komma till stånd genom tillämp- : ning av skifteslagstiftningen. Möjligheterna till skifte av samfällt strömfall regleras numera bl. a. genom de allmänna bestämmelserna om fastighetsreglering i fastighetsbildningslagen (1970: 988). I andra hand ger paragrafens första stycke rätt åt den som förfogar över mer än hälften i strömfallet att påkalla inlösen av hela fallet och att därefter tillgodogöra sig vattenkraften i detta. Det förutsätts att ifrågasatt inlösen inte medför synnerlig skada för övriga delägare. I paragrafens andra stycke öppnas möjlighet för delägare i samfällt strömfall att efter ett inbjudningsförfarande utan inlösen få utnyttja vattenkraften i fallet för kvarn, såg eller annan mindre anläggning.
Tvångsrätt enligt 2 kap. 5—7 §§ kan inte beviljas självständigt utan bara i samband med tillstånd att bebygga fallsträckan i fråga. Utbyggnadsföretagets tillåtlighet från allmän och enskild synpunkt skall alltså prövas enligt VL:s allmänna tillåtlighetsregler. Det i 2 kap. 5 3 lagfästa kravet på väsentlig ekonomisk eller teknisk fördel av ett gemensamt
tillgodogörande anses utan särskilt stadgande gälla också vid tillämpning av 2 kap. 6 och 7 §§. Medgivandet av en tvångsrätt måste alltid grundas på den nytta från allmän synpunkt som därigenom kan vinnas och inte på den enskildes fördel.
2 kap. 5—7 88 är avsedda att användas i samband med företag för tillgodogörande av vattenkraft. Rent formellt kan de dock tillämpas också när det är fråga om en uppdämning och avledning av vatten för bevattningsändamål eller om annat sätt att använda vatten till ekonomisk nytta.
En möjlighet att tvångsvis ta strömfall i anspråk utan att den som gör det själv har del i fallet ges i 1 kap. 14 8 VL, Bestämmelserna, som tillkom på 1940-talet, syftar till att motverka spekulation i vattenkraft.
4.1.2 Ersättning för förlorad vattenkraft
Ersättning för vattenkraft som tas i anspråk eller skadas skall i allmänhet utgå genom kraftöverföring. Ersättning i pengar har emellertid blivit allt oftare förekommande. Ersättning för vattenkraft skall enligt 9 kap. 11 § alltid bestämmas med utgångspunkt i vattenkraftens värde i tillgodogjort skick (se avsnitt 3.1.2). Ersättningen bestäms enligt de grunder som gäller för ersättning genom kraftöverföring (se avsnitt 3.1.3). Ersättningen skall alltså i princip motsvara värdet av det kraftbelopp som går förlorat med avdrag för den s. k. uttagningskostnaden. -
Frågan om principerna för värdering av förlorad vattenkraft hör till de mera omtvistade i svensk vattenrätt. En utgångspunkt är att ersättningstagaren skall beredas andel i den vinst som blir en följd av vattenkraftens gemensamma tillgodogörande. Enligt den s. k. nettoandelsprincipen skall domstolen bestämma och fördela hela vinsten (nettonyttan) i den gemensamma anläggningen. Hur stor ersättning som skall tillkomma varje särskild ersättningstagare beror på hur stor del av årsproduktionen som kan utvinnas ur den vattenkraft som skall ersättas och på den större eller mindre nytta som ersättningsgivaren kan anses få av det gemensamma tillgodogörandet. Undantagsvis kan olika falldelar anses vara till olika stor nytta. Nettoandelsprincipen har kritiserats av ledamoten i utredningen Bengt Sterne, som lanserat. den s. k. bruttoandelsprincipen.
4.1.3 Bygdekraft | ne
Bestämmelser om bygdekraft finns i 4 kap. 1-—4 §§ VL under rubri- . ken Om tillhandahållande av kraft åt kringliggande bygd. |
Skyldighet att leverera bygdekraft föreligger enligt huvudregeln i 4 kap. 1 § första stycket när strömfall bebyggs enligt VL med :en anläggning vid vilken kan tas ut minst 500 turbinhästkrafter vid oreglerat lågvatten. Vattenkraft som har tillgodogjorts redan enligt äldre lag är I princip inte underkastad bestämmelserna om bygdekraft även om
medgivande att tillgodogöra denna vattenkraft, eventuellt vid ny byggnad, inhämtas enligt VL. Vissa undantagsregler finns (4 kap. 2 och 3 §§).
Skyldigheten att tillhandahålla bygdekraft innebär enligt 4 kap. 1 8 första stycket att anläggningens ägare kan åläggas att avstå intill en tiondel av den årliga kraftmängd som kan tas ut med det installerade maskineriet för att tillgodose den kringliggande bygdens behov av kraft för användning i hantverk, industri eller lantbruk eller till belysning eller uppvärmning.
När bygdekraftsandelen bestäms skall enligt 4 kap. 1 § andra stycket beaktas å ena sidan det behov av kraft inom bygden som redan föreligger eller är att motse i en nära framtid och å andra sidan den tillgång på kraft som eljest kan påräknas för ändamålet.
Enligt 4 kap. 1 § tredje stycket gäller avgörandet för perioder om tjugo år med möjlighet till omprövning före varje periods utgång.
Frågan om skyldighet i princip föreligger att tillhandahålla bygdekraft prövas vanligen i samband med att tillstånd ges till kraftföretaget. Skyldigheten att börja leverera kraften aktualiseras först efter särskilt ansökningsförfarande hos vattendomstolen (4 kap. 4 §). Anläggningens ägare är inte skyldig att tillhandahålla sökanden kraft tidigare än två år efter det ansökningen delgetts honom, annat än efter överenskommelse eller om eljest särskilda omständigheter föreligger.
För den kraft som levereras skall mottagaren enligt 4 kap. 4 § tredje stycket utge skälig ersättning. Vid tvist skall ersättningen bestämmas av statens prisregleringsnämnd för elektrisk ström. Villkoren i övrigt för kraftens tillhandahållande fastställs av vattendomstolen. I 4 kap. 4 § fjärde stycket hänvisas till vissa av bestämmelserna om ersättningskraft i 9 kap. :
4.2 Utredningen 4.2.1 Utbyggnadsvitsord
Enligt utredningens mening kan det möjligen göras gällande att majoritetsprincipen i 2 kap. 5 § är för stel. Starka kraftintressen kan uppträda också på minoritetssidan och man kan knappast ur fallhöjdsinnehavets storlek dra några bestämda slutsatser om den ena eller andra. partens förutsättningar att utföra och driva företaget på ett i tekniskt och ekonomiskt hänseende betryggande sätt. Det kunde därför enligt utredningen stå i god överensstämmelse med grunderna för Kungl. Maj:ts prövningsrätt i vattenmål att tillerkänna även en minoritetsdelägare initiativrätt till utbyggnad, särskilt som prövningsrätten också inrymmer effektiva möjligheter att hindra en från allmän synpunkt mindre önskvärd exploatering. Det får emellertid antas att kraftintressenterna har inrättat sig efter nuvarande rättsliga reglering och att deras långsiktiga planering av kraftproduktionen följaktligen kan förryckas, om majoritetsprincipen uppges. Utredningen anser därför, att det i 2 kap.
5 § alltjämt bör slås fast att utbyggnadsvitsord tillkommer den som förfogar över majoritet i vattenkraft i fallsträckan.
Utredningen behandlar utförligt frågan ur vilka rättigheter till vattenområdet som majoriteten i vattenkraft bör härröra. Enligt utredningens mening bör man liksom f. n. utgå från att förhållandena skall regleras på ett för framtiden bestående sätt och att sökanden därför inte bör få tillgodoräkna sig tidsbegränsade rättighetsupplåtelser eller rättigheter som inte förenas med strömfallsfastigheten. Sökanden bör alltså liksom f.n. få tillgodoräkna sig vad som innehas med äganderätt eller på grund av servitut som gäller för all framtid. Avtal om upplåtelse av annan nyttjanderätt än tomträtt är enligt 7 kap. 5 § jordabalken i princip inte bindande längre än femtio år och bör följaktligen inte kunna ligga till grund för utbyggnadsvitsord. Enligt utredningens mening bör däremot tomträtt kunna jämställas med äganderätt vid beräkning av utbyggnadsvitsord.
Frågan huruvida rättigheter till ideella andelar får tillgodoräknas har i stor utsträckning fått överlämnas till rättstilämpningen. Vad först gäller andel i samfällt strömfall kan rättsläget enligt utredningen sammanfattas så att sökanden med tillämpning av grunderna för 2 kap. 5 § och lagrummets tolkning i rättspraxis (NJA 1949 s, 18) får tillgodoräkna sig andel som han förfogar över på grund av äganderätt eller servitutsrätt som gäller för all framtid. Upplåtelse i servitutsform av rätt till andel i samfällt strömfall har förekommit i mycket stor utsträckning, sammanlagt flera tusen avtal, omfattande en betydande del av landets utbyggnadsvärda vattenkraft. Servituten har i allmänhet intecknats. Undantagsvis har upplåtelse också skett i form av nyttjanderätt. Den tvekan som tidigare rått om ifrågavarande rättigheters sakrättsliga verkan har undanröjts genom 35 8 jordabalkens promulgationslag (prop. 1970: 145 s. 338, 416 och 452). Det är enligt utredningen uppenbart att de rättighetsupplåtelser som åtnjuter sakrättsligt skydd på grund av nämnda bestämmelse bör få tillgodoräknas för utbyggnadsvitsord. Enligt 7 kap. 9 § jordabalken får emellertid upplåtelser av servitut eller nyttjanderätt i fastighets andel i mark inte sakrättslig verkan. Enligt utredningen får alltså sådana rättigheter inte beaktas vid beräkningen av utbyggnadsvitsord, om de grundas på upplåtelser som skett efter den 31 . december 1971.
Enligt utredningen torde vattenområde som utgör gemensam ägovidd för två eller flera fastigheter inte utgöra samfällt strömfall i vedertagen mening. Utredningen anser att sökanden bör få tillgodoräkna sig varje innehav av andel i vattenområde som hör till flera fastigheter gemensamt. Utredningen föreslår att avgränsningen löses genom en hänvisning till vad som enligt 1 kap. 3 §& fastighetsbildningslagen (1970: 988) utgör samfällighet.
Om ett strömfall utan att vara samfällt ägs av flera personer, t. ex.
tillhör en fastighet med flera ägare, är rättsläget i viss mån oklart. Enligt NJA 1957 s, 787 får en delägare i samägd fastighet inte som servitut upplåta rätt till vattenkraft. En sådan delägare torde inte heller få för utbyggnadsvitsord tillgodoräkna sig sin andel i fallsträckan. Lagen (1904: 48 s. 1) om samäganderätt kräver samfällt beslut av delägarna med rätt för varje delägare att påkalla försäljning på offentlig auktion.
Utredningen försöker klarlägga vad som bör gälla för framtiden i detta avseende. Vad först angår rätt till vattenkraft som upplåtits i servitutsform från andel i samägd fastighet uppställs i 7 kap. 9 § jordabalken förbud mot servitutsupplåtelse från sådan andel och något sakrättsligt skydd för äldre upplåtelser har inte tillskapats. Enligt utredningen bör en sökande under dessa omständigheter inte heller tillåtas att åberopa sådana upplåtelser för utbyggnadsvitsord enligt 2 kap. 5 § VL. | |
Beträffande sökandens rätt att tillgodoräkna sig vattenkraft som kan hänföras till egen andel i samägd fastighet kan enligt utredningen å ena sidan konstateras att överlåtelse av sådan andel från civilrättslig 'synpunkt är fullt giltig (4 kap. 8 § jordabalken). Sådant andelsinnehav skulle alltså kunna tillgodoräknas för utbyggnadsvitsord. Å andra sidan skulle enligt utredningen vid en sådan tillämpning av 2 kap. 5 8§ VL kvarstå ett behov av att ta i anspråk den vattenkraft som belöper på återstående ideella andelar i fastigheten. Ett sådant ianspråktagande skulle emellertid innebära att en servitutsliknande rättighet fastställs att gälla i andel av fastighet, vilket får anses strida mot den civilrättsliga regleringen i 7 kap. 9 § jordabalken. Ett ianspråktagande enligt 2 kap. 5 § bör alltså avse all vattenkraft som belöper på den samägda fastigheten och sökanden bör enligt utredningen inte till någon del få tillgodoräkna sig vad som sålunda tas i anspråk.
Även samäganderättslagen leder enligt utredningen fram till en sådan tillämpning av 2 kap. 5-8 VL. Om en sökande har uppnått utbyggnadsvitsord först genom att vattenkraft som belöper på andel i samägd egendom tillgodoräknats honom, kan situationen tydligen bli den att sökanden efter sedermera framtvingad försäljning enligt samäganderättslagen kommer att sakna majoritet i fallsträckan. Hans rådighet över vattenkraften har med andra ord i detta läge inte haft den stabilitet som förutsätts i 2 kap. 5 83.
En ytterligare fråga är om sökanden bör få tillgodoräkna sig tidigare förvärvad rätt att enligt 2 kap. 5 eller 6 § ta i anspråk annans vattenkraft. En sådan rätt består till dess företaget överges. Det har enligt utredningen varit tveksamt om den förvärvade rättigheten: vid en ny tillämpning av 2 kap. 5 § kan sägas gälla för all framtid som förutsätts i lagrummet. Ett tillgodoräknande kan åtminstone teoretiskt leda till att majoritetsregeln kringgås genom successiva förvärv av allt större delar
av en utbyggbar fallsträcka. Övervägande skäl har därför enligt utredningen ansetts tala för att tillgodoräknande inte bör tillåtas.
VL innehåller inte något allmänt stadgande om när ett vattenbyggnadsföretag skall anses övergivet men om vattendomstolen meddelar beslut om utrivning anses företaget övergivet och de med vattenbyggnaden förenade rättigheterna förfallna. Samma verkan inträder enligt utredningen inte om domstolen meddelar utrivningsbeslut beträffande en äldre kraftstation i samband med att tillstånd ges till en ny kraftanläggning, vid vilken bl. a. den vattenkraft som tillgodogjorts i den äldre anläggningen skall utnyttjas. Något hinder mot att i en sådan situation förordna att rätt att tillgodogöra vattenkraft som är förenad med den äldre anläggningen för framtiden skall vara förenad med den nya strömfallsfastigheten torde inte föreligga. Det anförda ger enligt utredningen vid handen, att sökanden i princip bör för utbyggnadsvitsord till den nya anläggningen få tillgodoräkna sig den vattenkraft som med stöd av 2 kap. 5 § tagits i anspråk för den äldre anläggningen, om denna ägs av honom. Även om vissa invändningar skulle kunna riktas mot ett sådant ställningstagande, bör enligt utredningen den gamla anläggningen naturligen betraktas som ett helt oavsett om vattenkraften däri tillgodogörs på grund av äganderätt, avtalsservitut eller medgivande enligt 2 kap. 5 §.
Utredningen tar slutligen upp frågan om det för framtiden behövs någon motsvarighet till bestämmelserna i 2 kap. 6 och 7 §§. I takt med den vattenbyggnadstekniska utvecklingen, som möjliggjort utbyggnad av allt längre fallsträckor, har de situationer som avses med bestämmelserna blivit allt ovanligare. Detta gäller särskilt den i 2 kap. 6 §
avsedda situationen att fallsträckan genom ägogräns i strömriktningen
i sin helhet är uppdelad på olika ägare med lika lott i vattnet. Lagrummet torde ytterligare ha förlorat. i betydelse genom att kraftproducen--: terna successivt har förvärvat merparten utbyggnadsvärd vattenkraft. Man måste nämligen utgå från att om strandägarna på ömse. sidor är kraftproducenter överenskommelse träffas om utbyggnad utan att parterna behöver falla tillbaka på ett inbjudningsförfarande enligt 2: kap. 6 8. . ös
I fråga om 2 kap. 7 § har den moderna utbyggnadstekniken medfört att det numera helt sällan kan bli fråga om utbyggnad som omfattar enbart ett samfällt strömfall eller del därav. Däremot är det inte ovanligt att samfällda strömfall ingår som delar av en längre utbyggnadssträcka. Visserligen råder viss oenighet om hur 2 kap. 5 och 7 8§ då skall tillämpas men enligt utredningens mening är det otänkbart att man i denna situation skall tillåta utbyggnad av fallsträckan med undantag för samfälligheten, något som för övrigt oftast inte är praktiskt möjligt. När ett samfällt strömfall ingår som del av en utbyggnadssträcka bör enligt utredningen strömfallet alltid kunna tas i anspråk med stöd
av 2 kap. 5 §, om den byggande har utbyggnadsvitsord för hela fallsträckan. Bestämmelserna i 2 kap. 7 8. första stycket saknar enligt utredningen följaktligen praktisk betydelse i denna situation. I fråga om behovet av bestämmelsen bör enligt utredningen dessutom beaktas att dess syfte är att i kraftutbyggnadens intresse kringgå tidigare gällande hinder mot skifte. "> Bestämmelserna i 2 kap. 7 § andra stycket, vars undantagskaraktär betonades redan vid VL:s tillkomst, framstår enligt utredningen numeéra som helt otidsenliga.
Utredningen föreslår på anförda skäl att bestämmelserna i 2 kap. 6 och 7 §§ utmönstras. |
4.2.2 Andelskraft
Utgångspunkten för utredningens förslag är att en fallsträcka som skall byggas ut har olika ägare och att fallsträckan till en del måste tas i anspråk med stöd av 2 kap. 5 8 VL.: Den vars fallhöjd tas i anspråk föreslås då under vissa förutsättningar kunna få del i kraftproduktionen i förhållande till sitt fallhöjdsinnehav mot skyldighet att i motsvarande mån bidra till 'kostnaderna för kraftanläggningens utförande, drift och underhåll efter hand som de uppkommer (se avsnitt 3.2.3).
Utredningen anser att rätten till andelskraft lika litet som rätten till: . ersättning genom kraftöverföring bör inträda som en undantagslös konsekvens av att 2 käp. 5 § tillämpas. De faktiska förhållandena innebär att det i allmänhet bara inom kraftproducenternas egen krets lär föreligga något intresse för andelskraft och att smärre fallhöjdsinnehav inte bör föranleda anspråk på andelskraft. Enligt förslaget till anläggningslag krävs för anslutning att det är av väsentlig betydelse för fastigheten att ha del i anläggningen. Förslaget överensstämmer med fastighetsbildningslagens rekvisit för samfällighetsbildning (6 kap. 1 §). Enligt utredningen kan det för minoritetsdelägarna vara ett förstahandsintresse att få del i kraftproduktionen. Delägaren har. haft berättigad anledning att planera sin verksamhet med utgångspunkt i att minoritetsinnehav vid utbyggnad medför rätt till motsvarande kraftbelopp. Å andra sidan kan de marginella krafttillskott det här blir fråga om knappast anses vara av väsentlig betydelse för verksamheten i ett större kraftföretag, t. ex. vattenfallsverket. Om väsentlighetsrekvisitet godtas som villkor för deltagande i kraftutbyggnad, skulle institutets tillämpningsområde enligt utredningen följaktligen bli alltför snävt. Utredningen föreslår att som förutsättning för en minoritetsdelägares rätt att delta i utbyggnaden anges att deltagandet är av betydelse för hans verksamhet. Med cn sådan formulering kan enligt utredningen också andra minoritctshavare än kraftföretag få möjlighet att delta, när de tekniska och eko-
nomiska förutsättningarna härför föreligger. Det kan t. ex. vara fråga om en industri eller ett kommunalt eldistributionsföretag.
En särskild fråga är om delaktighet bör kunna vägras, trots att betydelsekravet är uppfyllt. Majoritetshavarens intresse av att ensam få tillgodogöra sig all vattenkraft skulle alltså kunna ges företräde framför minoritetshavarens berättigade anspråk på delaktighet. Enligt nuvarande 9 kap. 13 § skall ersättning inte utgå i kraft utan i pengar, om kraftöverföringen skulle medföra olägenheter av betydenhet för ena eller andra parten. Det är emellertid enligt utredningen svårt att konstruera några situationer då majoritetshavarens olägenheter av att avstå andelskraft skulle bli så stora att minoritetshavarens intresse bör få vika. Det är visserligen alltid en olägenhet för den byggande att avstå från kraft och dessa olägenheter växer i takt med kraftbortfallet men enligt utredningen måste detta förhållande frånkännas betydelse i sammanhanget. Utredningens slutsats blir att minoritetshavarens rätt att delta i utbyggnaden bör vara ovillkorlig, om betydelsekravet är uppfyllt.
I fråga om förfarandet föreslår utredningen att majoritetshavaren på samma sätt som nu ansöker om tillstånd till företaget och att övriga ägare av vattenkraft i fallsträckan inom erinringstiden framställer anspråk på att få delta. Rätten därtill bör fastställas i tillståndsbeslutet efter prövning huruvida betydelserekvisitet är uppfyllt. Domstolen bör enligt utredningen kunna meddela närmare föreskrifter om kraftverkets drift så att minoritetsdelägarens särskilda önskemål i möjlig mån kan tillgodoses. Domstolen bör också fastställa s. k. leveranspunkt. '
Träffas överenskommelse om gemensam utbyggnad, får det enligt utredningen antas att avtalet också kommer att omfatta andelskraftens storlek och vederlagsfrågorna. Enligt utredningen bör dock parterna kunna falla tillbaka på vissa grundläggande lagregler i ämnet. Med hänsyn till utbildad avtalspraxis bör reglerna kunna vara allmänt hållna. Minoritetsdelägarens andel i kraftproduktionen bör motsvara hans andel i den vattenkraft som skall tillgodogöras vid anläggningen. Han bör vara oförhindrad att avstå från viss del av vattenkraften mot ersättning i pengar. Minoritetshavarens motprestation bör bestå i bidrag till samtliga kostnader för kraftstationens utförande, drift och underhåll efter samma andelstal som för kraftleveransen. Anläggningskostnaderna anses vanligen böra omfatta alla kostnader för att utföra stationen och därtill hörande anläggningar till och med leveranspunkten. Kostnader för förvärv av vattenkraft brukar inte hänföras till anläggningskostnad. Dessa begreppsbestämningar behöver enligt utredningen inte tas in i lagtexten. Enligt nuvarande 9 kap. 21 § räknas till driftkostnad skälig avsättning till förnyelsefond. Sådan avsättning underlåts enligt utredningen ofta i avtalsfallen och minoritetshavaren bör därför som regel inte belastas med förnyelsekostnader förrän de blir aktuella. Bidraget
bör enligt utredningen också avse kostnader för de regleringar som betjänar kraftverket.
Om en äldre anläggning i framtiden kommer att ingå i en större ny anläggning, som byggs ut av annan företagare, är det enligt utredningen naturligt att ägaren av den äldre anläggningen träder in som andelskraftstagare. Härvid bör han enligt utredningen få tillgodoräkna sig fallhöjd till vilken han ursprungligen förvärvat rätten enligt 2 kap. 5.8 VL. Enligt utredningen saknas nämligen anledning till annan bedöm-. ning i detta fall än vid bestämning av sökandens innehav för utbyggnadsvitsord.
En viktig fråga är andelskraftens rättsliga konstruktion, inte minst med tanke på rättsinstitutets betydelse från finansieringssynpunkt. Enligt gällande rätt har hänsynen till fastighetskrediten ansetts kräva inte bara att den belastade fastigheten på ett bestående sätt bundits vid skyldigheten att tillhandahålla ersättningskraft utan också att rätten till kraften inte skall avhändas den berättigade fastigheten. Den som har rätt till ersättningskraft är dock oförhindrad att upplåta kraften på viss tid. Om rätten till ersättningskraft har servitutskaraktär, utgör rätten till elektrisk kraft enligt 15 kap. jordabalken närmast en avkomsträtt.
Som säkerhet för obligationslån för vattenkraftverk, vilka under åren 1962—1969 sammanlägt torde ha uppgått till 'omkring 1 600 miljoner kronor, synes företrädesvis ha utnyttjats fastighetsinteckningar i kraftverk som utbyggnaden avser celler som eljest tillhör den byggande eller honom närstående företag. Vid beräkning av belåningsvärdet hos dessa kraftverksfastigheter har reduktion brukat ske med hänsyn till den värdeminskning som följer med skyldighet att leverera ersättningskraft enligt 9 kap. VL eller att fullgöra andra kraftleveranser enligt avtal om rätt till elektrisk kraft. Därjämte har som säkerheter utnyttjats dels inteckningar i företagens fastigheter med vilka är förenade rätt till ersättningskraft och dels, undantagsvis, företagsinteckningar i lös egendom: som hör till den vid visst kraftverk :bedrivna rörelsen. |
Svenska bankföreningen har för utredningen framför allt betonat vikten av att andelskraftstagaren inte blir sämre ställd än ersättningskraftstagaren nu är, när det gäller skyddet för hans rättighet. Han bör sålunda tillförsäkras absolut trygghet gentemot kraftverksägaren och dennes borgenärer. För detta behövs ett skydd som fungerar både vid kraftverksägarens konkurs och vid frivillig eller exekutiv försäljning av kraftverksfastigheten. Ett sådant skydd för andelskraftstagaren ger enligt utredningen på samma gång ett absolut skydd för hans inteckningsborgenärer i nämnda situationer. Utredningen anser att de framförda synpunkterna bör beaktas och förordar att skyldigheten att leve- rera andelskraft binds vid kraftstationsfastigheten på motsvarande sätt som nu gäller i fråga om ersättning genom kraftöverföring.
Enligt utredningens förslag bör förutsättningen för att minoritetsdel-
ägare skall få delta i en kraftverksutbyggnad vara att deltagandet är av betydelse för hans verksamhet. Härmed stämmer enligt utredningen bäst överens att låta rätten till andelskraft i mottagarens hand utgöra lös egendom ingående i den förmögenhetsmassa han utnyttjar i sin verksamhet med de möjligheter som därmed kan erbjudas att använda rättigheten som kreditunderlag. Genom en sådan ordning uppnås principiell överensstämmelse med vad som gäller för rätt till elektrisk kraft enligt 15 kap. jordabalken, med vilken rättighet rätten till andelskraft även i övrigt har beröringssynpunkter. För att den föreslagna lösningen skall medföra tillfredsställande belåningsmöjligheter, bör enligt utredningen lagen (1966: 454) om företagsinteckning kompletteras så att rätt till andelskraft ingår bland i lagen angivna rättighetstyper som kan utgöra objekt för företagsinteckning.
4.2.3 Ersättning för förlorad vattenkraft
Utredningen diskuterar nettoandelsprincipen och bruttoandelsprincipen vid kraftvärdering och anmärker härvid bl. a. att båda metoderna förutsätter vissa skönsmässiga bedömningar. Enligt utredningen kan man se nuvarande ordning som ett uttryck för lagstiftarens strävan att till fullo kompensera förlorad avkastningsförmåga, dvs. samma tankegångar som ligger bakom bestämmelserna om 50 procents förhöjning av vissa ersättningsbelopp. Det förefaller emellertid utredningen som om vinstaspekten kommit att överbetonas, eftersom bestämmelserna om uttagningskostnad enligt motiven bara ger uttryck för huvudsynpunkten att ersättningstagaren skall få full gottgörelse för vad han avstår.
Enligt utredningen finns det från ersättningssynpunkt inte några principiella olikheter mellan den situationen att en fastighets vattenkraft tas i anspråk och andra fall då tvångsingrepp medför ett minskat fastighetsvärde. Det finns därför enligt utredningens mening ingen anledning att beträffande fastighetsskada i form av förlust av vattenkraft avvika från den förordade huvudregeln att ersättning för fastighetsskada skall utgå som löseskilling eller intrångsersättning, i båda fallen med utgångspunkt i fastighetens marknadsvärde. Detta utesluter givetvis inte att förlusten ' av vattenkraft värderas separat. Eftersom ett företag som vållar förlust av vattenkraft regelmässigt torde medföra även andra skador på fastigheten, måste emellertid effekten av de olika skadorna vägas samman i en helhetsbedömning. En sådan bedömning kan få till följd att sakägaren får lägre ersättning än han skulle ha fått om nuvarande bestämmelser tillämpats. Enligt utredningen torde det nämligen bli svårt för sakägare att som f.n. få ut både full ersättning för ianspråktagen fallhöjd och särskild ersättning för skada till följd av den inverkan tillgodogörandet av fallhöjden får på vattenståndsförhållandena (NJA 1963 s. 586). Mot det anförda kan kanske invändas att förlorad vatten- 7 Riksdagen 1974. 1 saml. Nr 83
kraft inte på detta sätt kommer att värderas med nämnvärt större precision än hittills. Det förhåller sig också otvivelaktigt så att varje möjlig värderingsmetod inrymmer felkällor av olika slag. Principen att ersättning skall bestämmas med hänsyn till fastighetens marknadsvärde har emellertid enligt utredningens mening den bestämda fördelen att den motverkar användningen av mer eller mindre omfattande kalkyler med hypotetiskt underlag. Principen innebär också att domstolarna vid sin sammanvägning av olika skadeeffekter och delvärderingar har att sc till att slutresultatet helt allmänt ter sig förnuftigt.
Frågor om värdering av vattenkraft kan till en början bli aktuella, om vattenkraft som tillgodogörs i en äldre anläggning skall tas i anspråk för att utnyttjas i en större kraftstation. Situationen synes i allt väsentligt kunna jämföras med cexpropriation av rörelse. Värderingen får alltså liksom i expropriationsfallet bygga på avkastnings- och produktionskostnadskalkyler. Ersättningen får enligt utredningen fastställas med ledning av nettoavkastningen. En kraftstations nettoavkastning torde i allmänhet motsvara det kapitaliserade värdet av dess kraftproduktion minskat med drift-, underhålls- och förnyelsekostnaderna. Kapitaliseringen bör avse all framtid eller en begränsad tid motsvarande stationens antagna återstående livstid. Kraftproduktionens värde bör kunna bestämmas med utgångspunkt i kostnaden för likvärdig kraft från annan kraftkälla, t. ex. värmekraftverk, eller för inköp av motsvarande kraft. Om ägaren av den äldre anläggningen har att utge ersättning medelst kraftöverföring, bör enligt utredningen ersättningen i det nya kraftverksmålet bestämmas i skilda poster för den äldre anläggningens ägare och för ersättningskraftens mottagare såsom innehavare av särskild rätt i den gamla strömfallsfastigheten. |
En annan tänkbar situation är att påbyggnad av en kraftstation medför att fallhöjd som tillhör en uppströms belägen kraftstation tas i anspråk. Härigenom vållas visst produktionsbortfall som inte uppvägs av minskade drift- och underhållskostnader. Vad som sagts om värderingsmetodiken beträffande det nyss behandlade utrivningsfallet gäller enligt utredningen i princip även här med den skillnaden att man rör sig med marginella värden.
I nu behandlade situationer kan ägaren av befintlig anläggning troligen ofta ha rätt till andelskraft i förhållande till den vattenkraft som tas i anspråk och som tidigare helt eller delvis tillgodogjorts i hans egen anläggning. Därmed bortfaller enligt utredningen inte hans rätt till ersättning för förlusten av eller skadan på hans anläggning men dubbelkompensation måste självfallet undvikas. En ersättning för den tillgodogjorda vattenkraften som bestäms enligt nettoavkastningsmetoden får enligt utredningen anses omfatta även värdet av samma, från början outbyggda vattenkraft. Produktionsvärdet måste därför reduceras inte bara med kostnaden för kraftens framställning utan också med den
ianspråktagna vattenkraftens värde i outbyggt skick, det s. k. naturvärdet. Ersättningstagaren bör enligt utredningen därefter få andelskraft på samma villkor som ägaren av outbyggt strömfall.
Nettoavkastningsmetoden är enligt utredningen i och för sig möjlig att tillimpa också vid värdering av ett outbyggt strömfall som är självständigt utbyggnadsvärt, Det kan emellertid enligt utredningen inte antas att en sådan begränsad utbyggnad i allmänhet kan tillåtas från allmänna planeringssynpunkter, om det finns förutsättningar att tillgodogöra strömfallet jämte andra fallsträckor i en större anläggning. Värderingen enligt nettoavkastningsmetoden kommer alltså i sådana fall att vila på ett fiktivt underlag, något som mindre väl stämmer överens med principen om rätt till ersättning för fastighetens marknadsvärde. Detta utesluter inte att metoden någon gång kan behöva tillgripas åtminstone som kontroll. Om ersättning för vattenkraften skall utgå enligt 9 kap., bör den enligt utredningen emellertid som regel bestämmas efter samma grunder som kan böra gälla för fallsträckor som inte kan byggas ut självständigt.
En värdering av outbyggd vattenkraft med utgångspunkt i dess marknadsvärde innebär att vattenkraften skall åsättas ett pris som sannolikt skulle erbjudas i en allmän marknad. I dagens utbyggnadssituation finns det inte någon allmän marknad för vattenkraft, något som bl. a. beror på att kraftexploatörerna redan förfogar över större delen av den utbyggnadsvärda vattenkraften. Enligt utredningen utesluter detta inte att domstolarna bör kunna bilda sig en uppfattning om vad en exploatör kan vara villig att betala för ytterligare tillskott för att få utbyggnadsvitsord. intresse för sådana förvärv måste alltjämt antas föreligga. Det kan också finnas anledning för innehavare av större minoritetsandelar att utöka sitt innehav inför utsikterna att omsätta detta i andelskraft. Det föreligger med andra ord en konkurrenssituation som kan tänkas stimulera intresset för förvärv av outbyggd vattenkraft i exploateringsbara vattendrag. Det bör enligt utredningen alltså finnas vissa möjligheter att grunda värderingen på prisjämförelser. En ersättning för ianspråktagen vattenkraft som bestäms på detta sätt kan sägas återspegla den nytta celler vinst som ett gemensamt tillgodogörande i allmänhet innebär. Om en prisjämförelse kan grundas på förvärv med anledning av det aktuella utbyggnadsprojektet kommer ersättningen att ha viss anknytning till företagets beräknade produktionsvärde. Det nya systemet kan således inte anses innebära att man helt uppger den nuvarande metoden att uppskatta ersättning för ianspråktagen vattenkraft med hänsyn bl. a. till den nytta som det gemensamma tillgodogörandet medför för ersättningsgivaren.
Värdet av den vattenkraft i utbyggnadssträckan som den byggande inte förfogar över får antas komma att öka inför den förestående exploateringen. Det uppkommer då en situation av det slag som avses i den
Prop. 1974: 83 100
s.k. influensregeln, nämligen att det ersättningsgrundande företaget skapar förväntningsvärden från vilka man kan böra bortse när ersättningen bestäms (se avsnitt 3.2.6). Om värderingen av ianspråktagen vattenkraft sker med beaktande av priset vid frivilliga upplåtelser i andra "delar av utbyggnadssträckan, leder en sådan tillämpning till att den som tvingas upplåta sin vattenkraft får mindre betalt än vad som har utgått . för annan vattenkraft i orten. Enligt utredningens mening är det rimligt att i denna situation tillämpa den undantagsregel som innebär att reduktion får underlåtas om det bedöms skäligt med hänsyn till förhållandena i orten. |
Enligt utredningen kan det komma att visa sig svårt att få ett tillfredsställande underlag för värdering av de oftast smärre fallsträckor som det nu är fråga om. Domstolarna kan därför tvingas att med tillämpning av 35 kap. 5 § rättegångsbalken uppskatta skadan till skäligt belopp. Detta innebär enligt utredningen inte någon alltför uppseendeväckande förändring jämfört med nuvarande ordning, eftersom de ersättningar som nu utdömts måste anses utgöra en mycket ungefärlig gottgörelse för vattenkraften. Utredningen har dock ansett sig böra undersöka möjligheterna att för de fall då några större värden inte står på spel använda en mera summarisk värderingsmetod som vägledning vid skälighetsbedömningen.
Utredningen har i detta syfte undersökt ett trettiotal vattenmål i vilka ersättning för ianspråktagen vattenkraft utdömts huvudsakligen under åren 1958—1963 och 1969—1970. Ersättningarna i kronor per meter enkel strand har omräknats till kronor per kilowatt naturcffekt (sc utredningens betänkande s. 178). Ersättningarna företer vid en första anblick en splittrad bild. Utredningen har därför särredovisat de elva kraftverk som har en effekt över 100 megawatt (se utredningens betänkande s. 179). Bortser man från Bergeforsens kraftverk, som utgör ett specialfall, blir medelvärdet för gruppen med effekt över 100 megawatt 191 kronor och för gruppen med lägre effekt 100 kronor räknat per kilowatt natureffekt. Ökad storlek och därmed som regel bättre lönsamhet höjer således ersättningsnivån avsevärt.
En analys av den utförda undersökningen ger enligt utredningen anledning till antagandet att det normala marknadsvärdet f. n. motsvarar den genomsnittliga ersättningen i vattenmål, dvs. ungefär 100 kronor per kilowatt natureffekt, samt att avvikelserna uppåt och nedåt i enskilda fall på grund av fallhöjdens större eller mindre attraktivitet som regel inte är större än 50 procent. Denna bedömning gäller förhållandena f. n. men dessa kan komma att förändras. Bl. a. är det svårt att bedöma hur attraktiv den återstående vattenkraften kan visa sig vara. Vidare är det osäkert hur den ökade konkurrenssituationen om en och samma fallhöjd som andelskraftsinstitutet skapar kommer att påverka värdet.
Även om det genomsnittliga värdet på vattenkraft skulle ändras anser
Prop. 1974: 83 101
utredningen att övervägande skäl talar för att värdet bör vara relativt enhetligt olika strömfall emellan. En summarisk värdering av outbyggd vattenkraft enligt de angivna grunderna kan enligt utredningen alltså tänkas leda till ett rimligt resultat, när ett bättre värderingsunderlag inte står till buds. Utredningen understryker, att avsikten inte är att på denna punkt binda rättstillämpningen utan bara att antyda en möjlig väg för parter och domstolar att utan onödig omgång komma till rätta med de värderingsproblem som kan uppstå.
4.2.4 Bygdekraft
Bygdekraftsbestämmelserna har tillkommit med tanke på att bygden närmast omkring de större kraftkällorna av sociala och ckonomiska skäl borde tillförsäkras kraft för sina behov på skäliga villkor. År 1962 genomfördes vissa ändringar i bestämmelserna för att göra dem lättare att tillämpa (se prop. 1962: 24). Trots detta har enligt utredningen institutet inte kommit till större användning än tidigare.
Förklaringen till institutets ringa praktiska betydelse är enligt utredningen att söka i utvecklingen på kraftförsörjningens område (jfr av-' snitt 3.2.3). Behovet av en särskild reglering i VL i syfte att slå vakt om kraftverksbygdernas elektrifiering minskar i takt med distributionsnätets utbredning. År 1962 fanns omkring 5 000 inte elektrifierade helårsbostäder mot mellan 1 000 och 2 000 år 1972. Enligt utredningen bör också beaktas att bygdekraftsinstitutet inte avser att bereda kraftverksbygderna någon prisförmån i betydelsen av en särskild subvention på kraftpriset för att detta skulle bli förhållandevis lägre än i trakten i övrigt. De sociala och ekonomiska skäl som ligger bakom bygdekraftsinstitutet har enligt utredningen alltså nu väsentligen förlorat sin bärkraft och institutet kommer dessutom att falla utom ramen för det eldistributionssystem som kan väntas bli följden av elutredningens (I 1971: 01) arbete. Utredningen ansluter sig därför till den i direktiven framförda uppfattningen att institutet bör utmönstras ur VL.
I fråga om flertalet befintliga större vattenkraftverk har principbeslut om skyldighet att leverera bygdekraft redan fattats utan att frågan om leverans av kraft sedermera har aktualiserats genom ansökan från lokala avnämare. En redan fastställd men inte utnyttjad skyldighet att tillhandahålla bygdekraft från ett kraftverk torde enligt utredningen bestå till dess anläggningen överges, även om bygdekraftsbestämmelserna upphävs. Med hänsyn till vad utredningen anfört om behovet av institutet finns det enligt utredningen inte anledning att anta att det föreligger något nämnvärt intresse från de berättigades sida att utnyttja redan existerande möjligheter till leverans av bygdekraft. Från kraftproducenternas synpunkt är det givetvis ett rimligt önskemål att bli befriade från en skyldighet med vars infriande det inte finns anledning att räkna. Utredningen anser därför att de beslut varigenom ägare av
Prop. 1974: 83 : 102
kraftanläggning med stöd av 4 kap. 1—3 88 ålagts att tillhandahålla bygdekraft bör upphöra att gälla i vad de inte har tagits i anspråk efter ansökan enligt 4 kap. 4 §. De bygdekraftsberättigade bör enligt utredningen beredas skäligt rådrum genom att under en övergångstid av förslagsvis två år från den nya lagens ikraftträdande bevaras vid möjligheterna att göra sina anspråk gällande.
4.3 Remissyttrandena 4.3.1 Utbyggnadsvitsord
Utredningens förslag i denna del lämnas utan erinran.
Länsstyrelsen i Västernorrlands län framhåller, att utredningen inte har behandlat det fallet att en fastighet, som har enskild äganderätt till fallhöjd, är sämjedelad. Med hänsyn till att sämjedelningar som gjorts före den 1 juli 1962 regelmässigt kan legaliseras och med hänsyn till sådana sämjedelningars rättsliga verkan mellan sämjelottshavarna anser länsstyrelsen, att den sökande för utbyggnadsvitsord bör få tillgodoräkna sig innehav av sådan sämjelott.
4.3.2 Andelskraft
Utredningens förslag i denna del lämnas i huvudsak utan erinran. Vissa synpunkter och önskemål framförs dock.
Av utredningen föreslagna förutsättningar för att få andelskraft behandlas särskilt av två remissinstanser. Vattenöverdomstolen anser, att utredningen inte har givit någon ledning för bedömning av betydelsekravet. Detta rekvisit är enligt vattenöverdomstolens mening alltför vagt och bör ersättas eller i vart fall kompletteras med att det skall vara fråga om en betydande minoritetsandel i den fallsträcka som skall byggas ut. Det är för övrigt främst denna kategori som utredningen haft i tankarna vid utformningen av förslaget. Kammarkollegiet framhåller, att förslaget från sakrättslig synpunkt innebär en intressant lösning, eftersom rätten till vattenkraften skall bedömas efter olika regler beroende på i vems hand den befinner sig. I sak finns dock inte så mycket att invända, eftersom ersättning i form av kraftleveranser redan nu som regel inte ifrågakommer annat än då vederbörande behöver kraften för sin verksamhet.
Andelskraftens innebörd behandlas också av två remissinstanser. Bålforsens kraftaktiebolag anser att förslaget är rationellt och rättvisande. Minoritetshavarens prestationer blir ganska likartade med vad som i dag är fallet för delägarna i de särskilda kraftbolag, som bildats i anslutning till vattenkraftutbyggnaderna. För majoritetsägaren innebär det nya systemet vissa i och för sig skäliga förbättringar. Vänersborgs tingsrätt delar inte utredningens uppfattning, att regler för vattendomstolens bestämmande av de närmare villkoren för tillhandahållande av
Prop. 1974: 83 103
andelskraften och i anledning därav utgående Kostnadsbidrag kan undvaras i den utsträckning som framgår av förslaget. De föreslagna reglerna ger praktiskt taget ingen ledning för domstolen. Att en fast praxis utbildats såväl för domstolarnas bedömande av dessa frågor som vid ingående av avtal kan knappast utgöra skäl att upphäva de regler som utgör grunden för denna praxis. Tingsrätten anser alltså, att i vart fall de viktigaste av reglerna i 9 kap. 15—44 88 i tillämpliga delar bör flyttas över till 2 kap. — I detta sammanhang föreslår utredningen att minoritetsdelägaren inte bör belastas med förnyelsekostnader förrän de blir aktuella, vilket innebär en ändring av gällande rätt (9 kap. 21 5). Tingsrätten anser det mindre lämpligt med en regel som innebär att andelskraften i decennier utgår mot en mindre årlig kostnad för att efter 40—50.år belastas med cen kraftig engångskostnad. Kostnaderna bör vara kontinuerligt överblickbara.
Om en äldre anläggning kommer att ingå i en större anläggning är det enligt utredningen naturligt att ägaren av den äldre anläggningen som andelskraftstagare från den större anläggningen får tillgodoräkna sig även fallhöjd som han förvärvat med stöd av 2 kap. 5 §. Några remissinstanser behandlar i anslutning härtill frågan hur rätt till ersättningskraft resp. andelskraft från den äldre anläggningen skall behandlas i denna situation. Vattenöverdomstolen framhåller att utredningen uttalat att ersättning i pengar bör bestämmas i skilda poster för den äldre anläggningens ägare och för ersättningskraftens mottagare som innehavare av särskild rätt i den gåmla strömfallsfastigheten (se avsnitt 4.2.3). Detta uttalande innebär enligt vattenöverdomstolen att ersättningskraftens mottagare kan få gottgörelse i pengar eller på grund av de föreslagna övergångsbestämmelserna (punkt 6 första stycket) möjligen genom fortsatt kraftöverföring. Däremot är det högst ovisst om han kan bli berättigad till andelskraft eller om den äldre anläggningens ägare får tillgodoräkna sig den vattenkraft, för vilken han utger ersättning genom kraftöverföring, då han gör gällande anspråk på andelskraft. VASO anser att hänsyn i den diskuterade situationen måste tas till ersättningstagarens intress2. Med nuvarande lagstiftning torde det finnas möjlighet att bibehålla rätten till ersättningskraft och överflytta leveransskyldigheten till den nya kraftanläggningen. Det är ovisst om samma möjlighet finns enligt förslaget, eftersom institutet ersättningskraft avskaffas och övergångsbestämmelserna (punkt 6 första stycket) inte med säkerhet är tillämpliga i denna situation, Om ersättningskraften skulle förvandlas till andelskraft från den nya anläggningen, skulle enligt VASO:s mening uppstå en försämring för ersättningskraftens mottagare och eventuellt även för hans kreditgivare, eftersom rätten till andelskraft får karaktären av lös cgendoni. Även om andelskraften kan bli föremål för företagsinteckning, innebär detta en inskränkning i ersättningstagarens rätt, eftersom en sådan säkerhet anses sämre och
Prop. 1974: 83 : 104
vanligen medför högre låneränta. Frågor av denna beskaffenhet kan med nuvarande utveckling av utbyggnadstekniken bli aktuella och de kan gälla mycket stora värden. VASO anser därför att förslaget bör kompletteras så att det av övergångsbestämmelserna framgår att rätten till ersättningskraft enligt VL i dess nuvarande lydelse kommer att bestå och belasta den nya anläggningen. Bålforsens kraftaktiebolag anser att innehavare av crsättningskraft resp. andelskraft måste få ett betryggande rättsligt skydd i förevarande situation och exemplifierar de svårigheter som annars kan uppstå. Detta önskemål understöds av länsstyrelsen i Västernorrlands län.
Några remissinstanser tar upp frågan om andelskraftens rättsliga konstruktion. Svenska bankföreningen framhåller att förslaget till skillnad mot gällande rätt i fråga om ersättningskraft innebär att rätten till andelskraft i mottagarens hand utgör lös egendom. Det är enligt bankföreningens mening logiskt att andelskraften knyts till mottagarens verksamhet och ingår i underlaget för företagsinteckning. Emellertid torde den som har företagsinteckning inte kunna värja sig mot att andelskraften överlåts. Den säkerhet, som kan uppnås genom en företagsinteckning i bl. a. rätt till andelskraft blir därmed mindre värdefull. Med den rättsliga konstruktion andelskraften har torde emellertid en separat pantsättning av rätten till andelskraft vara möjlig. Bankföreningen anser, att det vore värdefullt med en bekräftelse att så är fallet. Sveriges industriförbund anser, att den föreslagna rättsliga konstruktionen av andelskraften är ändamålsenlig men framhåller att inteckning i fastighet med ersättningskraft från kreditsynpunkt är överlägsen företagsinteckning i verksamhet omfattande andelskraft. Industriförbundet anser därför att det vore värdefullt om rätten till andelskraft även skulle kunha belånas separat. Sveriges jordbrukskasseförbund anser, att förslaget . inte innebär någon nackdel under förutsättning att rätten till andelskraft kan göras till föremål för separat pantsättning. Enligt jordbrukskasseförbundets mening är företagsinteckning en klart sämre säkerhet än fastighetsinteckning.
Vänersborgs tingsrätt förordar, att gällande servitutskaraktär i fråga -: om rätten till ersättningskraft bevaras i fråga om rätten till andelskraft. Den av utredningen gjorda jämförelsen med den 'avkomsträtt som enligt 15 kap. jordabalken kan tillskapas genom avtal är enligt tingsrätten inte särskilt naturlig. Tvärtom borde det vara naturligt att en rättighet, som tillskapas som kompensation för att värdet på en fastighet sjunker genom ett tvångsingripande, tilläggs den skadade fastigheten som en servitutsrätt. Om tillgodogörandet av fallhöjden upphör återförs ju värdet till fastigheten. Som säkerhet för kreditgivning har då hela tiden kunnat ligga fastigheten antingen inklusive värdet på fallhöjden eller inklusive den rättighet som trätt i stället. Att som utredningen föreslagit för beslut om andelskraft kräva medgivande från panträttshavare i fastigheten innebär enligt tingsrättens mening en onödig omgång.
Prop. 1974: 83 105
4.3.3 Ersättning för förlorad vattenkraft
Utredningens förslag i denna del lämnas i huvudsak utan erinran av praktiskt taget samtliga remissinstanser. Vattenöverdomstolen delar utredningens uppfattning att frågan om ersättning för ianspråktagen vattenkraft inte kräver någon särreglering och anser att de av utredningen angivna riktlinjerna för värderingen är väl ägnade att tjäna till ledning vid tillämpningen. VASO anser, att det är en väsentlig fördel att det nuvarande invecklade systemet med beräkning av ersättning för vattenkraft avskaffas. Förslaget torde spara arbete och kostnader för domstol och parter.
Vissa synpunkter, delvis av kritisk art, framförs dock. Kammarkollegiet framhåller, att det är en öppen fråga hur en crsättningsregel med utgångspunkt i det minskade fastighetsvärdet kommer att utfalla. Bl. a. är det osäkert hur andelskraftsinstitutet kommer att påverka marknadsvärdet av outbyggd vattenkraft. De metoder som nu tillämpas vid taxering av outbyggd vattenkraft kan enligt kollegiet inte tjäna till ledning för värderingen, eftersom de får antagas vara influerade av den ersättningsnivå som nu förekommer. Kammarkollegiet anser, att det hade varit önskvärt med mera vägledande uttalanden om den framtida ersättningsnivån. Reformen kan mycket väl få till följd att ianspråktagen vattenkraft i vissa fall bedöms inte ha något värde som behöver ersättas. Vänersborgs tingsrätt ifrågasätter om fastighetens marknadsvärde verkligen påverkas genom att man tar i anspråk fallhöjd, som inte kan byggas ut självständigt. Utredningen framhåller att förlust av vattenkraft kan värderas separat och tycks mena att en helhetsbedömning med utgångspunkt i fastighetens marknadsvärde blir nödvändig först om även andra skador uppkommer på fastigheten. Det kan knappast vara riktigt att förlusten av vattenkraft skall ersättas om den föreligger ensam men inte annars. Bålforsens kraftaktiebolag framhåller, att det i fråga om inte tillgodogjord kraft är nödvändigt att tillgripa enkla schabloner men att bolaget inte nu kan uttala sig om de av utredningen angivna alternativen. I fråga om redan tillgodogjord vattenkraft får frågan helt andra dimensioner och ersättningen bör här principiellt baseras på avkastningsvärdet hos den gamle ägaren i relation till anskaffningskostnaden för motsvarande annan kraft. Sveriges jordbrukskasseförbund framhåller, att taxeringsvärdet på fallhöjd baseras på VL:s ersättningsbestämmelser och att förslaget därför kommer att medföra sänkta värden på fastigheter med outbyggd fallhöjd, om ägaren inte har utbyggnadsvitsord. Vattenöverdomstolen framhåller, att utredningen påpekat att dubbelkompensation måste undvikas, när ägaren av en äldre anläggning som går upp i en ny blir berättigad till andelskraft. Den anvisning utredningen lämnar för hur värderingen bör ske kan emellertid i vissa fall medföra dubbelkompensation. Enligt utredningens metod kan ägaren av den äldre an-
Prop. 1974: 83 106
läggningen dels genom andelskraften få del i vinsten av den nya anläggningen dels få ersättning för nettoavkastningen av den äldre anläggningen, såvida råfallsvärdet understiger värdet av denna nettoavkastning.
Tre remissinstanser ställer sig helt avvisande till utredningens förslag. Jämtbygdens tingsrätt anser inte att utredningen har lämnat några särskilt tillfredsställande förslag till bättre och säkrare värderingsmetoder. Tingsrätten kan inte förstå att man kan komma ifrån att först göra en separatvärdering. Enligt utredningen torde det vara svårt att få tillräckligt underlag för en sådan värdering och utredningen hänvisar endast till tillämpning av 35 kap. 5 § rättegångsbalken. Detta lagrum har förutsatts vara en nödfallsbestämmelse men utredningen ger det en annan innebörd. Tingsrätten efterlyser betydligt klarare och för parterna säkrare bestämmelser om värdering av förlorad vattenkraft. I annat fall är det risk för att praxis utvecklar sig alltför oenhetligt. Föreningen Sveriges tingsrättsdomare framför motsvarande synpunkter. Sveriges advokatsamfund anser, att nuvarande bestämmelser i stort sett har fungerat väl i praxis men att de är svårtillgängliga och i behov av en omarbetning. Utredningens förslag löser emellertid inte de svårigheter som hittills må ha förelegat. Ersättningen bör enligt advokatsamfundet liksom hittills grundas på andel i exploatörens vinst.
4.3.4 Bygdekraft
Utredningens förslag i denna del lämnas utan erinran. Förslaget tillstyrks uttryckligen av bl.a. vattenöverdomstolen, kammarkollegiet och LRF.
5 Avgifter 5.1 Gällande ordning 5.1.1 Allmänt
Ett tillstånd att utföra företag i vatten kan vara förenat med skyldighet att utge avgifter av olika slag. Avgifternas syfte är att tillgodose huvudsakligen allmänna intressen. För att åstadkomma bättre fiskeförhållanden inom områden som påverkas av ctt företag föreskrivs ibland särskild avgift med stöd av 2 kap. 8 § VL. Enligt 2 kap. 10 3 utgår s. k. allmän fiskeavgift för byggnad i vatten eller vattenreglering som påverkar de naturliga vattenståndsförhållandena eller hindrar eller försvårar fiskens framkomst. Influtna medel skall användas för att främja fisket inom landet. Enligt 6 kap. 9 § kan flottande åläggas viss fiskeavgift, om flottningen celler flottningsanläggningar vållar avsevärt men för fisket. Vissa fiskeavgifter som fastställts enligt den före VL gällande lagstiftningen utgår fortfarande. I 4 kap. 14 och 15 §§ ges be-
Prop. 1974: 83 107
stimmelser om regleringsavgift i samband med större vattenregleringar för kraftändamål. Avgiftsmedlen används för att kompensera skador som inte ersätts i vattenmålet och för att tillgodose allmänna ändamål i den bygd som berörs av företaget. Med tillstånd att utföra ett antal olika typer av vattenföretag följer också skyldighet enligt 11 kap. 95 § att betala ett engångsbelopp, s. k. domstolsavgift, som bidrag till kostnaderna för vattendomstolarnas organisation och verksamhet. Kammarkollegiet för det allmännas talan i avgiftsfrågor med stöd av 7 § vattenrättskungörelsen (1971: 789). VL:s avgiftsregler kompletteras av bestämmelser i kungörelsen (1953: 620) angående indrivningen och användningen av vissa med anledning av företag i vatten utgående avgifter.
Kungl. Maj:t kan enligt 4 kap. 18 § VL föreskriva villkor för att tillgodose allmänna intressen i samband: med prövning av underställda vattenmål. Sådana villkor brukar oftast gå ut på att sökanden skall betala vissa belopp, s. k. villkorsmedel (se prop. 1971: 106 s. 65 och 110).
I egentliga avgifter inflyter f. n. omkring 12 miljoner kronor om året. Därav utgörs cirka 10 miljoner av regleringsavgifter, 1,5 miljoner av olika fiskeavgifter och 0,5 miljoner av domstolsavgifter. Man kan räkna med att fram till den 1 januari 1972 har betalats sammanlagt omkring 110 miljoner kronor i regleringsavgifter. Som villkorsmedel har inom samma tid utgått omkring 50 miljoner kronor, vartill kommer kostnaderna, uppskattningsvis 20 miljoner kronor, för de åtgärder som Kungl. Maj:t föreskrivit som villkor. (Närmare detaljer om avgiftsbeloppen finns i utredningens betänkande s. 180—185.)
5.1.2 Regleringsavgift
Regleringsavgift betalas av ägare till strömfall för vars räkning vattenreglering sker, om den uttagbara vattenkraften i strömfallet ökar med i medeltal 500 turbinhästkrafter. Avgiften beräknas på grundval av det antal turbinhästkrafter varmed vattenkraften i medeltal ökats genom regleringen. Medför vattenreglering sådan ändring av vattenföringen att förut uttagbar vattenkraft kan utnyttjas på fördelaktigare sätt, skall i fråga om avgiftsskyldigheten så stor del av vattenkraften som svarar mot värdeförhöjningen anses som ökning av uttagbar vattenkraft (4 kap. 14 § första stycket).
Även strömfallsägare som inte ålagts att ta del i kostnaderna för regleringen och inte heller sökt företaget eller förenat sig med sökanden kan på ansökan av kammarkollegiet åläggas att betala regleringsavgift, om regleringen för honom medför ökat kraftutbyte enligt första stycket (4 kap. 14 § andra stycket).
För varje avgiftsgrundande turbinhästkraft bestäms avgiften till ett belopp mellan 3 och 8 kronor. Avgitten bestäms för varje strömfall för sig. Hänsyn skall tas till den större eller mindre förändring av
Prop. 1974: 83 108
vattenstånds- och avrinningsförhållanden som företaget medför, till den därmed förenade olägenheten eller fördelen för kringliggande bygd, till kostnaderna för företaget samt till företagets ekonomiska betydelse för varje särskilt strömfall. Om särskilda skäl föranleder till det, får avgiften bestämmas till lägre belopp än 3 kronor, dock minst 50 öre för varje turbinhästkraft (4 kap. 14 § tredje stycket). De nuvarande avgiftslatituderna har fastställts år 1959 (prop. 1959: 31, 3LU 1959: 5, rskr 1959: 124, SFS 1959: 114).
Avgiften skall betalas årligen från och med året efter det då tillståndet till vattenregleringen först tas i anspråk. Är fråga om vattenreglering med tvångsdelaktighet skall dock, såvitt angår strömfall för vars ägare skyldigheten att ta del i kostnaderna enligt 3 kap. inträder senare, avgift inte utgå förrän året efter betalningsskyldighetens inträde. Har ägare av :strömfall förklarats avgiftspliktig med stöd av 4 kap. 14 § andra stycket, utgår avgiften i regel från och med året efter det talan väcktes mot honom (4 kap. 14 § fjärde stycket).
Vattendomstolens avgörande gäller i tioårsperioder, av vilka den första räknas från det kalenderår under vilket tillståndet till vattenregleringen först tagits i anspråk. Om inte strömfallsägaren eller kammarkollegiet under periodens nionde år påkallar ny prövning av avgiften, gäller avgörandet även för nästa period. Åläggs ägare avgiftsplikt enligt 4 kap. 14 § andra stycket, gäller avgörandet första gången inte längre tid än som kan gälla för annan regleringsavgift som bestämts med anledning av företaget. Om strömfall bebyggs sedan avgift bestämts kan vattendomstolen på talan av kammarkollegiet även under löpande giltighetsperiod ompröva avgiften för återstående tid (4 kap. 14 § femte stycket).
På talan av kammarkollegiet kan vattendomstolen bestämma avgift för tioårsperiod att utgå med högst hälften av nuvärdet på en gång och med resten fördelad på årliga inbetalningar (4 kap. 14 § sjätte stycket).
De grundläggande bestämmelserna om hur avgiftsmedlen skall användas finns i 4 kap. 15 §. Det ena ändamålet är att förebygga eller minska skada eller olägenhet som vållas genom företaget och för vilken ersättning inte bestämts av vattendomstolen och för att gottgöra sådan skada eller olägenhet. Avgiftsmedlen skall vidare användas för att tillgodose annat ändamål beträffande den av företaget berörda bygden. Som cxempel på sådana ändamål nämns i lagen jordbrukets främjande, särskilt genom torrläggning, och elektrifiering för samfärdsel, jordbruk, hantverk eller småindustri eller eljest för befolkningens behov.
Prop. 1974: 83 109
5.1.3 Fiskeavgifter
Enligt 2 kap. 8 § första stycket VL gäller som huvudregel att den som bygger i vatten där fisken har sin gång är skyldig att utan ersättning vidta och för framtiden underhålla nödiga anordningar för fiskens framkomst eller för att trygga fiskets bestånd. Han är också skyldig att släppa till för ändamålet nödigt vatten och att ställa sig till efterrättelse de särskilda föreskrifter i övrigt som kan behöva meddelas till skydd för fisket. Om anordning inte kan väntas medföra nytta som står i rimlig proportion till kostnaden eller förlusten för byggnadens ägare, behöver den dock inte utföras.
Att särskild avgift kan utdömas med stöd av 2 kap. 8 § framgår indirekt av lagrummets andra stycke. Enligt detta får vattendomstolen på ansökan av kammarkollegiet eller av byggnadens ägare meddela nya bestämmelser, om åtgärder eller föreskrifter som avses i första stycket visar sig mindre tjänliga. Därvid skall iakttas att byggnadens ägare inte får åläggas förpliktelser som medför väsentlig kostnad eller olägenhet utöver vad som tidigare ålagts honom, i den mån fråga ej är om sådan höjning av årlig avgift som motsvaras av ändring i penningvärdet.
Bestämmelserna i 2 kap. 8 § är i allmänhet tillämpliga också på andra typer av företag än byggande i vatten (se 3 kap. 2 § andra stycket, 26 § första stycket och 27 § första stycket, 5 kap. 5 §, 6 kap. 8 §, 7 kap. 41 § första stycket och 49 §).
I fråga om avgiftsskyldigheten enligt 2 kap. 10 § gäller att årlig avgift skall betalas för att främja fisket inom landet i samband med vissa byggnadsföretag i vatten, nämligen damm eller annan byggnad för att tillgodogöra vattnet eller för att reglera vattnets avrinning. Det förutsätts att byggnaden förorsakar sådan ändring i de naturliga vattenståndsförhållandena som inte är obetydlig eller att den hindrar eller försvårar fiskens framkomst. Avgiftsskyldigheten inträder från och med kalenderåret näst efter det då byggnadsarbetena påbörjats och åvilar byggnadens ägare så länge byggnaden bibehålls (1 mom. första stycket).
Avgiftens storlek skall bestämmas inom vissa gränser. Beträffande byggnad för vattnets tillgodogörande såsom drivkraft är avgiften minst 10 öre och högst 2 kronor för varje hästkraft som beräknas kunna tas ut vid oreglerat lågvatten. Är byggnaden avsedd för att tillgodogöra vatten på annat sätt än som drivkraft skall avgiften utgå med minst 10 och högst 100 kronor för varje sckundkubikmeter som är avsedd att uttagas vid byggnaden. Om byggnadens ändamål är att reglera vattnets avrinning, utgår avgiften efter vattenmagasinets rymd med minst 10 öre och högst 1 krona för varje magasinsdel om 50 000 kubikmeter intill 100 miljoner kubikmeter och för varje magasinsdel om 100 000 kubikmeter därutöver. Beträffande byggnad som samtidigt tjänar flera av
Prop. 1974: 83 110
de nu angivna ändamålen bestäms avgiften efter det huvudsakliga ändamålet (1 mom. andra stycket). De nuvarande avgiftslatituderna har fastställts år 1954 (prop. 1954:23, 3LU 1954:2, rskr 1954: 97, SFS 1954: 124).
Avgiftsnivån inom de angivna gränserna bestäms efter förslag av fiskeriintendenten. I lagtexten anges vissa förhållanden som skall beaktas när avgiften bestäms. Hit hör förekomsten av fiske som skadas genom byggnaden och den mer eller mindre menliga inverkan på fiske som byggnaden har med hänsyn till sin storlek och beskaffenhet i övrigt samt sitt läge. Det skall slutligen också beaktas om byggnadens ägare jämlikt 2 kap. 8 § kan förpliktas att vidta och underhålla anordningar för fiskets bestånd samt om sådana anordningar medför större eller mindre kostnad för ägaren (1 mom. tredje stycket).
Om det årliga avgiftsbeloppet, beräknat efter de nu angivna grunderna, blir ringa kan vattendomstolen föreskriva att avgiften i stället skall utgå med visst engångsbelopp (1 mom. fjärde stycket).
Vattendomstolens avgörande angående årlig avgift gäller för en tidrymd av 20 år i sänder, första gången räknat från och med det kalenderår då avgiften först skall erläggas. Om kammarkollegiet eller byggnadens ägare under nittonde året av en sådan tidsperiod ansöker om det, kan vattendomstolen ändra avgiftsbeloppet med hänsyn till ändring i penningvärdet. I annat fall gäller avgörandet också för nästa period (2 mom. första stycket).
Utan hinder av det sagda får frågan om avgiftens storlek omprövas i samband med förnyad prövning enligt 2 kap. 8 § andra stycket. I fråga om omfattningen av de förpliktelser som enligt 8 och 10 3§ sammanlagt får åläggas byggnadens ägare gäller vad som i 8 § andra stycket föreskrivs för där avsett fall. Ägaren får alltså inte i vidare mån än som påkallas av ändringar i penningvärdet åläggas väsentligt ökade förpliktelser (2 mom. andra stycket).
Om byggnad som tillkommit jämlikt äldre lag byggs om eller ändras så att därigenom uppkommer väsentligt större skada på fisket än tidigare, inträder avgiftsskyldighet enligt I och 2 mom. (3 mom. första stycket). Görs det beträffande sådan äldre byggnad ansökan enligt 8 § andra stycket, kan byggnadens ägare likaså åläggas avgiftsskyldighet enligt 1 och 2 mom. (3 mom. andra stycket).
Enligt 6 kap. 9 § föreligger viss särskild avgiftsskyldighet beträffande flottledsföretag. Om det i vatten, där allmän flottled skall inrättas, finns fiske av någon betydenhet och kan det skäligen befaras att genom anläggningar eller åtgärder för flottleden eller genom flottningen avsevärt men tillskyndas fisket, kan sålunda de flottande åläggas att betala årlig avgift för att bekosta åtgärder för fiskets bevarande inom området. Avgiften får motsvara högst 5 öre per kubikmeter flottgods. Avgiftsnivån har varit oförändrad sedan bestämmelsens tillkomst år 1919.
Prop. 1974: 83 111
5.1.4 Domstolsavgift
Skyldighet att utge avgift som bidrag till kostnaden för domstolarnas organisation och verksamhet åligger sökanden i vattenmål som avser medgivande till byggande 1 vatten för att tillgodogöra vattnet som drivkraft eller till vattenreglering. Avgiftsskyldighet föreligger också om målet gäller ändrade bestämmelser om vattenhushållning i syfte att öka möjligheterna att utnyttja vattenkraft. Avgiftsskyldighet föreligger slutligen även för torrläggningsföretag. Skyldigheten att erlägga avgiften inträder så snart beslutet därom har vunnit laga kraft (11 kap. 95 § första stycket).
Beträffande byggnad för vattnets tillgodogörande såsom drivkraft bestäms avgiften i förhållande till den förut: inte tillgodogjorda vattenkraft som beräknas vid lågvatten kunna tas ut vid byggnaden. Avdrag skall göras för den vattenkraft för vilken avgift förut erlagts i samband med regleringsföretag. Om vattenreglering eller ändrade hushållningsbestämmelser åsyftar ökning i uttagbar vattenkraft, bestäms avgiften i förhållande till ökningen i den vattenkraft som vid lågvatten kan tas ut i sökandens eller, då fråga är om vattenreglering med tvångsdelaktighet, samtliga till regleringssamfälligheten hörande strömfall. Är avsikten att utnyttja förut uttagbar vattenkraft på fördelaktigare sätt, bestäms avgiften i förhållande till den ökning i vattenkraftens värde som vinns genom företaget eller de ändrade hushållningsbestämmelserna. I fråga om torrläggningsföretag är torrläggningsbåtnaden avgörande. Om avgiften skall beräknas på grundval av viss vattenkraft, skall den utgå med 5 kronor för varje hästkraft. Skall avgiften beräknas efter värdeökning för vattenkraft eller efter torrläggningsbåtnad utgör avgiften 2 promille av värdeökningen cHer båtnaden (11 kap. 95 § andra stycket). Avgiftsnivån har fastställts genom lagstiftning år 1960 (prop 1960: 52, 3LU 1960: 7, rskr 1960: 134, SFS 1960: 304).
Avgilt utgår inte, om den efter beräkning enligt angivna grunder skulle uppgå till mindre belopp än 50 kronor (11 kap. 95 § tredje stycket). Avgifterna bestäms av vattendomstol eller synemän (11 kap. 96 9).
5.1.5 Administration m.m.
Med stöd av bemyndigande i VL har Kungl. Maj:t utfärdat kungörelsen (1953: 620) angående indrivningen och användningen av vissa med anledning av företag i vatten utgående avgifter.
Fiskeavgifter skall inbetalas till fiskeristyrelsen, om inte annat framgår av avgiftsbeslutet (1 § första och andra styckena samt 2 §). Styrelsen bestämmer hur avgifterna skall användas. Avgifterna får dock inte användas i styrelsens egen verksamhet utan medgivande av Kungl. Maj:t
(6 §).
Regleringsavgifter skall inbetalas till länsstyrelsen (1 § tredje stycket).
Prop. 1974: 83 112
Den som anser sig ha tillfogats skada genom regleringsföretag utan att ha fått ersättning enligt VL kan hos vattenrättsdomaren ansöka om gottgörelse med avgiftsmedel. Om inte särskilda omständigheter föranleder till annat, får ansökan inte prövas förrän tiden gått ut för anmälan av anspråk på ersättning för oförutsedd skada (7 8). Ärendet avgörs av vattenrättsdomaren, en eller två tekniska ledamöter samt två nämndemän. Vid avgörandet skall hänsyn tas till vad som i varje fall kan anses skäligt (8 8). Talan mot beslut i ärendet förs hos Kungl. Maj:t genom besvär
(9 5).
Ansökan om bidrag av regleringsmedel för annnat ändamål än som avses i 7 § görs hos länsstyrelsen. Ansökan prövas av länsstyrelsen, om det inte är fråga om medel för att främja renskötseln. Länsstyrelsen överlämnar då ärendet med eget utlåtande till lantbruksstyrelsen för avgörande. Om bidragsfråga med hänsyn till beloppets storlek eller annan omständighet är av synnerlig vikt eller principiell betydelse, skall den i båda fallen underställas Kungl. Maj:ts prövning (12 8).
Domstolsavgift inbetalas till länsstyrelsen (1 § tredje stycket).
I fråga om de s.k. villkorsmedlen framgår av Kungl. Maj:ts beslut i varje särskilt fall till vem och för vilket ändamål avgift skall erläggas.
5.2 Utredningen 5.2.1 Allmänt
Det nuvarande avgiftssystemet företer enligt utredningen cen splittrad bild och ett enhetligt avgiftssystem vore därför i och för sig tilltalande. Att låta ett sådant system omfatta de s. k. villkorsmedlen skulle å andra sidan innebära en opåkallad inskränkning i Kungl. Maj:ts generella befogenhet att villkorsvägen tillgodose allmänna intressen. Utredningen anser sig sakna anledning att nu gå in på denna fråga. Vad de egentliga avgifterna beträffar råder det enligt utredningen inga delade meningar om att regleringsavgifter och fiskeavgifter enligt 2 kap. 10 § i princip bör behållas som viktiga delar av det vattenrättsliga kompensationssystemet. Utredningen har ingående övervägt en sammanslagning av dessa avgifter men funnit att den skulle medföra olika komplikationer, främst av administrativ natur, utan att erbjuda några betydande fördelar. Utredningen är därför inte beredd att lägga fram något förslag i ämnet men har i stället sökt uppnå ungefär samma fördelar som en gemcensam avgift skulle ge genom att i möjlig mån närma de båda avgifts-
typerna till varandra. Utredningen föreslår alltså två avgiftstyper. Den
cna, som motsvarar nuvarande regleringsavgift, bör med hänsyn till vad som skall tillgodoses kallas bygdeavgift. Den andra blir en allmän fiskeavgift.
Prop. 1974: 83 113
5.2.2 Bygdeavgift
I regleringsavgifter inflyter f. n. omkring 10 miljoner kronor om året. För skadereglering har bara blygsamma belopp använts. Det totala årliga ersättningsbeloppet har på senare år understigit 100 000 kronor. Betydande belopp har däremot utgått för sådana allmänna bygdebehov som sport och fritidsverksamhet, vägbelysning och elektrifiering, turism, enskilda vägar, kulturella ändamål, renskötsel, va-anläggningar, gator och parker. Enligt utredningen har man alltjämt anledning att räkna med ett stort behov av avgiftsmedel för sådana ändamål. De stora regleringarna är i huvudsak lokaliserade till utflyttningsbygder i Norrlands inland och de berörda kommunerna har oftast svag ekonomi. Tillgången på avgiftsmedel utgör enligt utredningen ofta en förutsättning för investeringar av angivet slag. Bakom de nuvarande bestämmelserna om regleringsavgift ligger den uppfattningen att den vinst som företaget ger ofta uppkommer på bekostnad av avsevärda naturförändringar i den omgivande bygden och olägenheter av olika slag för befolkningen och att det därför är rimligt att en del av denna vinst kommer bygden till godo i form av avgiftsmedel. Enligt utredningens mening har detta synsätt alltjämt fog för sig.
Enligt utredningen är frågan närmast om avgiftsplikten bör utvidgas till att omfatta även andra företag i vatten än vattenregleringar för kraftändamål. Av allmänna rättviseskäl är det enligt utredningen i och för sig motiverat att införa avgiftsplikt för alla företag i vatten oberoende av deras ändamål förutsatt att de är av sådan omfattning eller beskaffenhet att de mera kännbart inverkar på bygdens förhållanden. Utredningen nämner som excmpel kraftverk samt sjöregleringar och vattenbortledningar t. ex. för vattenförsörjning. Enligt utredningen föreligger det inte några principiella hinder mot en sådan utvidgning av avgiftsplikten. Av förarbetena (se NIA II 1919 s. 245) framgår att avgiftsskyldigheten begränsats till vattenregleringar för kraftändamål främst därför att tvångsrätten till reglering inte förutsätter rätt till vatten i regleringsbassängen utan är ett utflöde av förfoganderätten till den för regleringsvinstens tillgodogörande nödvändiga fallhöjden. Sedan avgiftsplikt år 1959 införts för korttidsreglering får enligt utredningen frågan om det föreligger vattenrätt eller inte beträffande det påverkade området anses sakna betydelse för avgiftsskyldighetens omfattning. Enligt utredningen måste man emellertid räkna med att det även i fortsättningen blir kraftföretagen, dvs. kraftverk samt regleringar och s. Kk. överledningar till förmån för kraftverk, som främst kan påverka bygdens förhållanden i någon mera betydande omfattning. 1 den mån andra företag någon gång kan ha liknande inverkan bör enligt utredningen intrång i bygdcintresset i allmänhet kunna kompenseras med villkorsmedel. Utredningen förordar därför att skyldigheten att utge 8 Riksdagen 1974. 1 saml. Nr 83
Prop. 1974: 83 114
avgiften begränsas till kraftföretagen och att avgiften benämnes bygdeavgift.
I förhållande till gällande rätt innebär utredningens förslag att kraftverken avgiftsbeläggs. Nuvarande avgiftsskyldighet åvilar emellertid i första hand kraftverksägarna i det nedanförliggande vattendraget. Den redan införda avgiftsskyldigheten för korttidsreglering innebär också att kraftverken avgiftsbelagts. Vad utredningen föreslår innebär alltså inte något mera väsentligt avsteg från nuvarande ordning.
Det är enligt utredningen inte meningen att kraftverken skall påföras nya avgifter medan regleringsavgifter utgår i samma omfattning som nu. Avgiftssystemet bör utformas så att den sammanlagda belastningen på de olika kraftverksägarna blir rimlig. Sett från bygdeintressenas synpunkt bör det vara likgiltigt om avgift bestäms enbart för kraftverken, enbart för regleringarna eller för båda företagstyperna i kombination, så länge de totala avgiftsbeloppen blir tillräckliga för sitt ändamål. Det kan påpekas att utredningens förslag innebär att även kraftverksbygderna blir bidragsberättigade.
Det mest framträdande behovet av ändringar hänför sig enligt utredningen till grunderna för beräkning av avgiften. Beräkningsförfarandet är inte teoretiskt invändningsfritt och det leder dessutom i vissa situationer till påtagliga fel eller verklighetsfrämmande resultat. Utredningen har försökt att skapa ett helt nytt system för beräkning av bygdeavgift, vilket bygger på faktorer som är kända eller lätta att bestämma samtidigt som de ger uttryck för företagens omfattning och därmed antyder deras inverkan på bygden.
Utredningen föreslår i fråga om kraftverken att beräkningen grundas på den effekt som kan tas ut vid de i kraftverket installerade generatorerna, i fortsättningen kallad den installerade effekten. Detta värde kan lätt erhållas. Det brukar bl. a. framgå av ansökningshandlingarna. Den installerade effekten återspeglar enligt utredningen inte bara kraftverkets storlek utan också sambandet mellan kraftverket och de regleringar som betjänar det. Effekten bestäms av utbyggnadsvattenföring och fallhöjd. I fråga om utbyggnadsvattenföringen föreligger ett klart samband med nyttan och omfattningen av Korttidsreglering till förmån för kraftverket. Detsamma gäller åtminstone inom vissa gränser också beträffande års- och flerårsreglering. Genom att nyttan av en reglering under alla förhållanden är avhängig av den fallhöjd på vilken regleringen utnyttjas i kraftverket, blir den installerade effekten också härigenom ett mått på regleringsvinsten.
Det nu anförda leder enligt utredningen närmast till den slutsatsen att kraftverksavgilften kan bestämmas så att den inrymmer även avgifter för regleringar. Utredningen förordar en sådan lösning beträffande korttidsregleringarna. Med korttidsreglering avses därvid reglering av avrinningen under dygn, vecka eller längre helg såsom jul eller påsk.
Prop. 1974: 83 115
Som tidigare berörts sker korttidsreglering oftast vid kraftverken och regleringarnas nytta och omfattning kommer till direkt uttryck i kraftverkens storlek. Det sist sagda gäller också för överledningarna, som ofta är en förutsättning för lönsam kraftverksutbyggnad, och särskild bygdeavgift bör därför enligt utredningen inte utgå för dem. Däremot bör av flera skäl avgift alltjämt bestämmas särskilt för års- och flerårsregleringar, Sambandet mellan dessa företag och kraftverkens effekt är inte lika entydigt. Regleringarna ger alltså inte något direkt utslag i kraftverkens utbyggnadsvattenföring, när de har sådan omfattning att de medger utjämning av vattentillgången mellan våtår och torrår. Det bör också framhållas att man bara genom särskild avgiftsbeläggning kan anpassa avgiften till regleringens inverkan på den omgivande bygden. På vilken fallhöjd regleringsvinsten tillgodogörs är från den synpunkten av underordnad betydelse, utan magasinets storlek blir helt naturligt utslagsgivande. Bygdeavgiften för vattenreglering bör därför enligt utredningen grundas på magasinsvolymen i likhet med vad som nu gäller för fiskeavgift enligt 2 kap. 10 §.
Fiskeavgift för vattenreglering bestäms med utgångspunkt i vad som kan kallas olika avgiftsenheter. Varje sådan enhet består av viss del av vattenmagasinets volym. Utredningen anser att denna beräkningsgrund med fördel bör kunna tillämpas också när det gäller bygdeavgift för vattenreglering. För kraftverk bör enligt utredningen på motsvarande sätt fastställas en avgiftsenhet omfattande ctt visst antal kilowatt. Efter mönster av nuvarande bestämmelser bör vidare fastställas vissa avgiftslatituder som anknyts till dessa enheter.
Inom utredningen har verkställts särskilda undersökningar för att bestämma avgiftsenheter av lämplig storlek. En utgångspunkt har härvid varit att det totala avgiftsbeloppet inom landet i stort sett skall motsvara vad som f£. n. inflyter i regleringsavgifter. Vidare har eftersträvats en i huvudsak oförändrad avgiftsbelastning för de enskilda företagen. Slutligen har undersökningarna skett med utgångspunkt i nuvarande avgiftslatitud för regleringsavgift i normalfallen, dvs. lägst tre kronor och högst åtta kronor.
De avgiftsenheter som vid dessa undersökningar har visat sig bäst motsvara nuvarande avgiftsnivå utgör för vattenkraftanläggning 6 kilowatt installerad effekt intill 150 procent av effekten vid medelvattenföring och 12 kilowatt för installerad effekt därutöver. För vattenreglering blir avgiftsenheten en magasinsrymd av 15 000 kubikmeter intill rymden 100 miljoner kubikmeter, 30 000 kubikmeter för den ytterligare rymden intill 1 000 miljoner kubikmeter och 60 000 kubikmeter för rymden därutöver. Att avgiftsskyldigheten i fråga om kraftverken begränsats för s. k. toppeffekt sammanhänger med att varken kraftverkets ekonomiska förutsättningar eller dess inverkan på den kringliggande bygden står i eljest antagen relation till utbyggnadseffekten, när utbyggnadsvat-
Prop. 1974: 83 116
tenföringen är extremt hög till följd av goda möjligheter till korttidsreglering. Den jämkade avgiftsskyldigheten för större regleringsmagasin ansluter i princip till vad som redan gäller för fiskeavgift. Den marginella avgiften per magasinsenhet har dock ytterligare reducerats för de allra största regleringarna, eftersom en reglerings marginella inverkan avtar när man närmar sig de högsta magasinsvolymerna. Doe största regleringarna lokaliseras för övrigt till bygder där ingreppen kan accepteras antingen därför att regleringsamplituden på grund av sjöns storlek kan hållas irom måttliga gränser eller helt enkelt därför att sjön ligger avsides.
Utredningen har redovisat resultatet av beräkningen med nu angivna värden på enheterna för vart och ett av de avgiftspliktiga kraftverken i Luleälven, Umeälven, Ångermanälven, Faxälven, Indalsälven, Göta älv och Lagan (se utredningens betänkande s. 186—188). För vissa kraftverk uppstår betydande skillnader i avgiftsbelastningen enligt det nuvarande och det försöksvis tillämpade systemet. Detta gäller särskilt i Lulcälven, Göta älv och Lagan. Förhållandet kan enligt utredningen förklaras bl. a. med att avgift f£. n. utgår för korttidsreglering vid vissa kraftverk men inte vid andra och att nuvarande avgifter har bestämts enligt olika metoder i olika älvar. I vissa fall kan avvikelserna enligt utredningen bero på att ett kraftverks utbyggnadsvattenföring har påverkats av planerade regleringar som sedan inte genomförts. Avvikelserna blir särskilt stora i Göta älv och Lagan. Detta beror huvudsakligen på att den fallhöjd vid vilken regleringsvinsten tillgodogörs är väsentligt mindre än vad som är normalt. Vad särskilt gäller Vänern beror skillnaden dessutom på att den utnyttjade magasinsrymden bara utgör en mindre del av det tillåtna magasinet. Enligt utredningens mening bör avvikelser som har samband med särskilda förhållanden inte tillmätas avgörande betydelse när det gäller att bedöma om det nya systemet är användbart på nya företag. Avvikelserna går åt olika håll och skillnaden mellan totalsummorna är obetydlig. Man har därför anledning räkna med att de totala avgifterna för nytillkommaende företag skall bli i stort desamma, vilket system som än tillämpas. Utredningen anser för sin del att de verkställda undersökningarna ger vid handen att ett system med avgiftsenheter för kraftverk och regleringsföretag är ägnat att leda till en godtagbar fördelning av avgiftsbördan samtidigt som det är lätt att tillämpa.
Utredningen tar upp frågan om systemet kan tillämpas också på äldre företag. Utredningen erinrar om att systemet bara formellt sett kan anses innefatta ny avgiftsbeläggning av kraftverken, eftersom regleringsavgiften i praktiken har fungerat som en slags kraftverksavgift. Vad systemet innebär i fråga om avgiftsskyldighetens omfattning bör alltså enligt utredningen inte hindra att det tillämpas på äldre företag.
Förslaget får vissa iögonenfallande konsekvenser i fråga om omprövningen av äldre avgiftsbeslut. Det nya systemet kan enligt utredningen övergångsvis framtvinga en omfördelning av fastställda avgifter inom
Prop. 1974: 83 117
ett helt vattensystem, så snart det tillkommer ett nytt kraftverks- eller regleringsföretag för vilket bygdeavgift skall fastställas eller omprövning dessförinnan skall ske av fastställd regleringsavgift. Från mera principiell synpunkt kan det synas betänkligt att lagakraftvunna avgiftsbeslut kan få rivas upp under sin giltighetstid. Det rättsskydd som beslutet innebär för den avgiftsskyldige bör enligt utredningen beaktas genom att avgiftsbelastningen behålls väsentligen oförändrad under det äldre beslutets återstående giltighetstid. Enligt utredningen bör emellertid det nya systemet inte heller för tiden därefter få medföra några mera avsevärda förändringar i den reella avgiftsnivån (jfr 3LU 1959:5 s. 23). Utredningen bemöter en tänkbar invändning att ett omfattande omprövningsförfarande ställer myndigheter och parter inför alltför stora praktiska svårigheter. Den utredning som krävs är dock inte av annat slag än den undersökning rörande det nya systemets verkningar som utredningen verkställt för vissa älvar och som inte varit särskilt tidskrävande. Enligt utredningen är det tvärtom ändamålsenligt att avgiftsfrågorna för varje vattensystem kommer under bedömande i ett sammanhang. Utredningen föreslår därför att den nuvarande regleringsavgiften ersätts av en bygdeavgift. |
Utredningen tar härefter ställning till den allmänna avgiftsnivån för framtiden. Härvid måste enligt utredningen medelsbehovet vägas mot den belastning på företagen som avgifterna utgör och återverkningarna av denna belastning i konsumentledet.
I fråga om behovet av avgiftsmedel konstaterar utredningen att den totala behållningen den 30 juni 1970, drygt 20 miljoner kronor, utgör ungefär en fjärdedel av de totala inkomsterna (se utredningens betänkande s. 181). Redovisningen för de senaste budgetåren tyder dock på en bättre balans mellan inkomster och utgifter (se utredningens betänkande s. 182). Den ökade behållningen utgörs huvudsakligen av räntor på tidigare fonderade medel. Utredningen beräknar de årliga inkomsterna av avgiftsmedel till omkring 15 miljoner kronor mot slutet av 1970-talet, om nuvarande ordning behålls oförändrad. Enligt utredningen kan vissa behov t. ex. av medel för vägbelysning och liknande ändamål antas bli mättade efter hand och exempelvis va-anläggningar och gator kan ha bort finansieras över den kommunala budgeten i stället för med avgiftsmedel. Å andra sidan kan nya behov anmäla sig. Restaurering av mindre vattendrag i naturvårdande och fiskeförbättrande syfte har under senare år fått allt större aktualitet på olika håll i landet och för sådana ändamål bör avgiftsmedel självfallet kunna ställas till förfogande i de av vattenföretagen berörda bygderna. Även skogsbruket i bygden bör kunna främjas genom avgiftsmedel. Behovet av forskning med inriktning på mål som är till fromma för kraftverksoch regleringsbygderna bör vidare uppmärksammas. Också behov av här
Prop. 1974: 83 118
antytt slag bör enligt utredningen i rimlig mån kunna tillgodoses inom ramen för nuvarande avgiftsnivå.
Vad sedan gäller belastningen på företagarsidan kan vattenkraftproduktionen vid slutet av 1970-talet beräknas uppgå till ungefär 60 miljarder kilowattimmar per år och ha ett produktionsvärde av omkring 1 500 miljoner kronor. Avgifterna utgör alltså grovt räknat i medeltal 1 procent av kostnaden för kraftens framställning. I vissa fall kan denna andel vara större, 2 till 3 procent. Eftersom en stor del av elkostnaden hänför sig till andra faktorer än produktionen och då värmekraften år 1980 kan väntas svara för ungefär hälften av elkraften blir avgifternas andel i den totala elkostnaden likväl så låg att den ' knappast kan betunga konsumenterna. En måttlig höjning av avgiftsnivån skulle från denna synpunkt kunna te sig försvarlig. Utredningen vill emellertid inte förorda detta med hänsyn till att kraftindustrin nu arbetar i ett betydligt kärvare läge än under slutet av 1950-talet, vilket på senare tid kommit till uttryck bl. a. i taxehöjningar.
Ett indexreglerat avgiftssystem skulle enligt utredningen otvivelaktigt innebära ett smidigt och säkert sätt att anpassa avgifterna till förändringarna i penningvärdet. Lagtekniskt kunde systemet lätt genomföras genom att avgiften för varje avgiftsenhet bestämdes till viss del av basbeloppet enligt lagen (1962: 381) om allmän försäkring. Utredningen anser det emellertid principiellt olämpligt att på detta rättsområde införa automatiskt verkande regler som kan påverka kostnadsutvecklingen. |
Om latituderna bestäms till lägst tre kronor och högst åtta kronor innebär detta att man står kvar på 1959 års avgiftsnivå, fastän penningvärdet undergått betydande förändringar. Enligt utredningens mening bör detta emellertid inte vara avgörande. Medelsbehovet kan cnligt utredningen väntas bli tillgodosett, även om avgiftsnivån behålls oförändrad. Den anpassning till penningvärdeförändringarna som skedde 1959 kan med andra ord sägas vara tilltagen med så vida marginaler att någon ytterligare anpassning f.n. inte är påkallad. Hittills bestämda avgifter torde bara i enstaka undantagsfall utgå efter maximibeloppet åtta kronor. Utredningen föreslår därför att bygdeavgiften per avgiftsenhet bestäms till lägst tre kronor och högst åtta kronor.
Enligt utredningen kommer det nya systemet även med dessa Jatituder att ge högre avgifter än det nuvarande i de allt vanligare situationerna att befintliga kraftverk utvidgas för att öka effektutbytet. Den intensivare korttidsreglering som förutsätts skulle nämligen inte på samma sätt ge utslag i högre regleringsavgifter. |
När bygdeavgiftens storlek skall bestämmas bör enligt utredningen liksom f. n. hänsyn tas till den större eller mindre förändringen i vat- :
tenförhållandena som företaget vållar och till den större eller mindre
olägenhet eller fördel som uppkommer för bygden. Däremot bör enligt
Prop. 1974: 83 : 119
utredningen hänsyn inte längre tas till kostnaderna för och båtnaden av företaget. -
Bygdeavgift bör utgå bara för företag som på grund av sin storlek eller ingripande beskaffenhet kan antas ha mera kännbar inverkan på bygden. Mindre företag kan i allmänhet inte väntas ha sådan inverkan och bör enligt utredningen därför undantas från avgiftsplikt. Detta kan lämpligen ske genom en föreskrift att avgift inte utgår om antalet avgiltsenheter understiger 2000. Härigenom undviker man också att myndigheter och enskilda belastas med administrativt arbete som inte står i proportion till beloppens storlek. Förslaget innebär att lägsta bygdceavgift blir 6 000—16 000 kronor. Lägsta regleringsavgift utgör f.n. 1500—4 000 kronor. :
Den föreslagna begränsningen innebär bl. a. att vattenreglering med mindre magasinsrymd än 30 miljoner kubikmeter befrias från avgift. Därmed blir enligt utredningen alla regleringsmagasin för enbart korttidsreglering undantagna från avgift utan att detta behöver särskilt anges. Såvitt känt finns nämligen inga sådana magasin med större rymd och det kan inte heller anses sannolikt att några sådana magasin skall tillkomma. Större korttidsregleringsmagasin förekommer däremot inom gränserna för ett flertal stora årsregleringar. I sådana fall bör enligt utredningen bygdeavgift utgå efter hela årsregleringens rymd men inte därutöver för den korttidsreglering som bedrivs inom en del av denna rymd. |
Tidsfristen för omprövning av avgiftsbeslut förkortades år 1959 från 20 till 10 år. Det kan enligt utredningen inte komma i fråga att ytterligare förkorta avgiftsbeslutens giltighetstid. Det har hävdats att ändring i penningvärdet inte kan åberopas till stöd för höjning av regleringsavgift. Utredningen finner det tveksamt om detta är riktigt. Uttalanden i förarbetena till 1959 års lagändring tyder enligt utredningen närmast på att regleringsavgift vid utgången av varje avgiftsperiod kan inom gällande avgiftslatituder anpassas till sådana förändringar (prop. 1959: 31 s. 10, 18 och 32). Om avgiftslatituderna har höjts under avgiftsperioden, får enligt utredningen avgiften alltså också höjas. Utredningen anser att det nu bör slås fast att bygdeavgift vid omprövning cfter avgiftsperiodens slut får ändras med hänsyn bl.a. till förändringar i penningvärdet. Detta gäller redan nu i fråga om fiskeavgift enligt 2 kap. 10 §. Enligt utredningen bör det självfallet liksom f.n. ankomma på statsmakterna att genom ändringar i avgiftslatituderna bestämma den allmänna avgiftsnivån.
Utredningen föreslår inte någon ändring i fråga om principen för bygdeavgifternas användning men understryker vikten av att bygdebegreppet ges en vid tolkning. Vid 1959 års lagändringar betonades att bygdeområdet inte får avgränsas så snävt att bara trakten kring själva
regleringsmagasinet tillgodoses med avgiftsmedel. Med utredningens
Prop. 1974: 83 120
förslag kommer även kraftverksbygderna att bli berättigade till bidrag. Denna ändring är enligt utredningens mening närmast av teorctisk natur och får inte leda till att områdena kring regleringsmagasinen blir eftersatta. Riktpunkten bör enligt utredningen vara att avgiftsmedlen används där de bäst behövs inom utbyggnadsområdena och alltför stor vikt bör inte tillmätas frågan från vilket företag medlon härrör. Utredningen tar också avstånd från tanken att avgiftsmedlen skall knytas till kommun som berörs av företag. En sådan anknytning skulle enligt utredningens mening i många fall kunna leda till en inte önskvärd begränsning av användningsområdet. Utredningen anser att exemplifieringen av de allmänna ortsändamålen bör ändras för att bättre täcka de behov som i dag är aktuella i kraftverks- och regleringsbygder. Förslagsvis bör som exempel anges åtgärder och forskning till gagn för näringsliv, kommunikationer, miljöskydd, kulturliv och friluftsliv, ävensom uppförande av samlingslokaler och andra anläggningar för gemensamt behov. Utredningen föreslår att exemplifieringen sker i administrativ ordning så att ändring kan ske utan onödig omgång. Utredningen föreslår att de nya administrativa bestämmelserna om medelsanvändningen och bestämmelserna om medlens indrivning förs in i vattenrättskungörelsen (1971: 789). Sammanfattningsvis föreslår utredningen att nuvarande regleringsavgift ersätts av en bygdeavgift för kraftverk och regleringar men inte för andra företag i vatten samt att bygdeavgiften skall beräknas på grundval av för kraftverk installerad effekt och för regleringar magasinsvolym. Utredningen föreslår inte någon ändring av gällande avgiftsnivå utan har eftersträvat en oförändrad avgiftsbelastning totalt sett och i huvudsak även för de enskilda företagen.
5.2.3 Fiskeavgifter Enligt utredningen saknar den fiskeavgift som enligt 6 kap. 9 § kan åläggas flottande större praktisk betydelse från allmän fiskevårdssynpunkt. Budgetåret 1969—1970 inflöt omkring 75 000 kronor. Avgiften 5 öre per kubikmeter flottgods har varit oförändrad sedan 1919. Med hänsyn till flottningens successivt minskande omfattning anser utredningen att det inte är mycket att vinna med en, anpassning av avgiften till det förändrade penningvärdet. Enligt utredningens mening bör bestämmelsen stå kvar oförändrad i avvaktan på en framtida översyn av flottningslagstiftningen. Bestämmelserna i 2 kap. 8 § utgör enligt utredningen en bekräftelse av principen att företagaren är skyldig att vidta rimliga skadeförebyggande åtgärder. Av VL:s förarbeten (se NJA II 1919 s. 110) framgår att alternativet i enlighet med VL:s ersättningssystem har ansetts vara att ersättning betalas till fiskerättsägarna och att förhöjd fiskeavgift be-
Prop. 1974: 83 121
stäms enligt 2 kap. 10 §. Efter hand har emellertid i praxis befrielse från skyldighet att utföra åtgärd enligt 2 kap. 8 § medfört förpliktelse för den byggande att i stället betala särskild avgift för lokala fiskevårdsåtgärder i hushållningssällskaps eller fiskemyndighets regi. Denna praxis har lagfästs år 1954 (prop. 1954: 23, 3 LU 1954: 2, rskr 1954: 97, SFS 1954: 124). Avgifter av detta slag erläggs f.n. med drygt 250 000 kronor om årct. Avgifter för i stort sett samma ändamål som avses i 2 kap. 8 8 utgår enligt föreskrifter som meddelats enligt äldre lag med omkring 50 000 kronor per år.
Genom att avgift enligt 2 kap. 8 §& måste utgöra kompensation för åtgärder i det direkt berörda vattenområdet är det enligt utredningen inte möjligt för de fiskevårdande myndigheterna att använda avgiftsmedlen för fiskevårdande åtgärder i exempelvis ett bivattendrag där förutsättningarna för positivt resultat kan vara större. Detta är enligt utredningen en från allmän fiskevårdssynpunkt mindre önskvärd begränsning i handlingsfriheten. För utredningen framstår det också som i viss mån irrationellt med två olika avgiftstyper för fiskefrämjande ändamål. Utredningen förordar därför en återgång till den rättstillämpning som ursprungligen avsetts. Företagaren bör alltså med stöd av 2 kap. 8 83 liksom f.n. kunna åläggas att vidta åtgärder och tåla föreskrifter till skydd för fisket om detta är ändamålsenligt och kan ske till rimlig kostnad. I motsatt fall bör det enligt utredningen utgå en med hänsyn till omständigheterna anpassad allmän fiskeavgift enligt 2 kap. 10 §.
Fiskeavgifterna enligt 2 kap. 10 § uppgår f.n. till drygt en miljon kronor om året. Medlen används i enlighet med statsmakternas beslut för forskning och försöksverksamhet på fiskets område och för olika former av fiskevård (se utredningens betänkande s. 180—181). Avgifterna är ett mycket betydelsefullt instrument för den statliga fiskeripolitiken och det är enligt utredningen rimligt att de företag som genom åtgärder i vatten medför skada för fiskerinäringen i stort också får tillskjuta medel för angivna ändamål.
Enligt utredningens. mening får de nuvarande bestämmelserna i 2 kap. 10 § anses vara i stort sett ändamålsenliga. I fråga om beräkningsgrunderna har utredningen beträffande bygdeavgift för regleringsföretagen förordat en lösning som ansluter till vad som gäller för beräkning av fiskeavgift. Utredningen anser att man även för kraftverken bör försöka få en lösning efter enhetliga grunder i detta fall dock med bygdeavgiften som förebild. Till grund för nuvarande ordning vid bestämmande av fiskeavgift för kraftverk ligger uppfattningen att storleken av det fiskbestånd som ett vattendrag förmår uppbära beror på den genomsnittligt lägsta vattenföringen och att värdet på den presumtiva skadan på fisket i stort sett står i proportion till lågvattenmängdens storlek: Särskilt när ett vattendrag under en följd av
Prop. 1974: 83 122
år gjorts till föremål för olika regleringar tvingas man emellertid att vid avgiftsberäkningen röra sig med fiktiva värden. Den installerade effekten är enligt utredningen å andra sidan ett lätt tillgängligt värde och den har också ett nära samband med de faktiska förhållandena i vattendraget. Den installerade effekten ger enligt utredningens. mcning ett godtagbart uttryck för kraftverkets inverkan på fiskerinäringen i stort. Det är ju fråga om en högst skönsmässig uppskattning. Utredningen förordar alltså att fiskeavgiften för kraftverk liksom bygdeavgiften baseras på den installerade effekten.
Nuvarande ordning leder vid korttidsreglering till påfallande låga fiskeavgifter som enligt utredningens mening inte svarar mot korttidsregleringarnas ofta rätt ingripande verkan på fisket. Om den installerade effekten godtas som underlag för avgiftsberäkningen för kraftverken, bör detta liksom beträffande bygdeavgiften leda till att särskild fiskeavgift inte tas ut för korttidsreglering. Den installerade effekten ger ju också uttryck för omfattningen av de korttidsregleringar som bedrivs vid kraftverket. Av samma skäl bör inte heller särskild fiskeavgift utgå vid s.k. överledning. Den föreslagna beräkningsgrunden leder liksom vid bygdeavgift till högre avgifter än f.n. när kraftverk byggs om för ökat effektutbyte.
I fråga om avgiftsenheternas storlek är det enligt utredningens mening naturligt att man så långt som möjligt försöker bevara avgifternas realvärde. Detta synsätt ligger bakom de år 1954 införda bestämmelserna om omprövning efter avgiftsperiodens slut med hänsyn till penningvärdets förändringar. Utredningen anser att avgiftsnivån bör anpassas till de förändringar i penningvärdet som inträffat sedan 1954. Konsumentprisindex, som i praxis används för omprövning (se NJA 1965 s. 110), har under samma tid i stort sett fördubblats. Utredningen anser att denna ändring bör komma till uttryck inte i en höjning av avgiftslatituderna utan i en motsvarande minskning av avgiftsenheterna.
Utredningens förslag i fråga om kraftverken medför att lågvatteneffekten i hästkrafter måste räknas om till installerad effekt i kilowatt. Inom utredningen har gjorts en sådan omräkning för ett antal kraftverk i olika delar av landet. Installerad effekt överstigande vad som kan tas ut vid 150 procent av medelvattenföringen har härvid tagits upp till halva värdet, eftersom den högre effekten får anses vara betingad enbart av korttidsreglering. Av undersökningen (se utred-:' ningens betänkande s. 189) framgår att en hästkraft vid oreglerat lågvatten motsvaras av 6,3 på angivet sätt beräknade kilowatt för de undersökta kraftverken sammantagna. Om avgiftslatituderna bebålls oförändrade, dvs. lägst 10 öre och högst 2 kronor, bör enheterna enligt utredningen minskas till hälften för att avgifternas realvärde skall bibehållas. Enligt utredningen bör enheten därför vara tre kilowatt
Prop. 1974: 83 | 123
installerad effekt intill 150 procent av effekten vid medelvattenföring och sex kilowatt för installerad effekt därutöver. Med dessa värden blir det totala avgiftsbeloppets rcalvärde för kraftverken något högre än tidigare, vilket utredningen anser skäligt, eftersom avgiften också kommer att omfatta hittillsvarande avgifter för korttidsregleringar och överledningar.
Vad beträffar annan vattenreglering än korttidsreglering gäller f.n. att fiskeavgift utgår med minst 10 öre och högst en krona för varje avgiftsenhet om 50 000 kubikmeter intill 100 miljoner kubikmeter och för varje enhet om 100 000 kubikmeter därutöver. I syfte att nå ett oförändrat realvärde bör avgiftsenheterna enligt utredningen minskas till 25 000 resp. 50 000 kubikmeter. Utredningen anser det inte motiverat med någon särskild reducering för de största regleringsföretagen när det gäller fiskeavgift.
I fråga om avgiften för vattenbortledning leder enligt utredningen de nuvarande beräkningsgrunderna till otillfredsställande resultat. Enligt utredningen uppnås ett rimligt resultat om avgiftsenheten och avgiftslatituderna bestäms med utgångspunkt i vad som föreslås gälla beträffande vattenreglering. Vatten undanhålls i båda fallen vattendraget nedströms, även om undanhållandet vid reglering inte sker kontinuerligt och vid vattenbortledning ibland bara berör en del av nedströmssträckan. Rymden i en magasinsenhet är 25 000 kubikmeter, vilket enligt utredningen innebär att man kan innehålla något mindre än en liter per sekund i medeltal per år. Utredningen föreslår därför att enheten för vattenbortledning bestäms till en' liter per sekund bortledd vattenmängd.
Enligt nuvarande ordning ger en större industriell vattenbortledning om 2 kubikmeter per sekund cen fiskeavgift av 20—200 kronor om året. Utredningens förslag leder till ett årligt belopp på 200—2 000 kronor.
Utredningen har redan föreslagit att det inte längre skall vara möjligt att med stöd av 2 kap. 8 § döma ut årlig avgift som alternativ till skadeförebyggande åtgärder. Enligt utredningen skall först övervägas vilken fiskcavgift som bör bestämmas för företaget enligt de grundläggande bestämmelserna i 2 kap. 10 8& och därefter kan avgiften för varje enhet höjas i den utsträckning som krävs för. att den uteblivna åtgärden skall anses kompenserad. Eftersom en sådan kompensation inte alltid kan beredas inom avgiftslatitudernas ram, föreslår utredningen att möjlighet ges att för sådana undantagsfall överskrida eljest gällande maximigränscer. Avgiftsmedel av detta slag bör enligt utredningen kunna användas t. ex. för fiskefrämjande åtgärder inte bara i det skadade vattenområdet utan också alternativt inom annat vattenområde i trakten, om förutsättningarna för ett positivt resultat där är större.
2 kap. 8 3 kan i motsats till 2 kap. 10 § tillämpas för exempelvis broar och vägbankar samt allmänna farledsföretag enligt 5 kap. VL och vat-
Prop. 1974: 83 124
tenavlednings- och invallningsföretag enligt 7 kap. VL. Denna möjlighet torde bara sällan ha utnyttjats. Om 2 kap. 8 § ändras i enlighet med utredningens förslag utan att skyldighet samtidigt införs för dessa företag att betala allmän fiskeavgift, begränsas enligt utredningens mening möjligheterna att tillgodose allmänna fiskeintressen på ett principiellt otillfredsställande sätt. Utredningen föreslår därför, att skyldighet att betala allmän fiskeavgift införs för dessa företag, om tillståndet innebär befrielse från skyldighet att vidtä åtgärder av betydelse för fisket. Avgiften kan enligt utredningen lämpligen fastställas till ett med hänsyn till omständigheterna skäligt belopp.
Vad gäller avgifternas storlek i det särskilda fallet bör enligt utredningen domstolarnas avgöranden liksom hittills kunna grundas på förslag från fiskerimyndighet och i övrigt bestämmas med hänsyn till den omfattning i vilken fisk finns eller fiske bedrivs i vattendraget, i vilken utsträckning vattenförhållandena och fisket påverkas och i vad mån företagaren är skyldig att vidta skadeförebyggande åtgärd. Hänsyn bör tas även till förekomsten av fritidsfiske. Avgifterna bör i princip vara årliga men om det årliga avgiftsbeloppet blir obetydligt bör domstolen liksom f. n. kunna föreskriva, att avgiften skall utgå med visst engångsbelopp. Utredningen föreslår att domstolen skall vara skyldig att föreskriva engångsbelopp, om det årliga avgiftsbeloppet skulle understiga 100 kronor.
Utredningen föreslår att omprövning skall få ske vart tionde år i stället för som f.n. vart tjugonde år. Härigenom uppnås överensstämmelse med bestämmelserna för bygdeavgift. Omprövning bör liksom f.n. kunna ske under löpande giltighetsperiod, om fråga uppkommer om ändrade föreskrifter enligt 2 kap. 8 §. Det ligger enligt utredningen i sakens natur att fiskeavgiften vid omprövning inte får höjas över . maximum i föreskriven latitud. |
Utredningens förslag i fråga om korttidsreglering och överledning kan medföra att också äldre beslut om fiskcavgift som alltjämt gäller måste rivas upp. Förslaget har dock inte här samma räckvidd som i fråga om bygdeavgift. Om det tillkommer exempelvis en ny korttidsreglering vid ett kraftverk, måste den för kraftverket fastställda fiskeavgiften ersättas med en ny som alltså blir gemensam för kraftverket och korttidsregleringen. Eftersom avgiftsplikten oavsett vilket system som tilllämpas åvilar kraftverksägaren bör detta enligt utredningen inte föranleda några invändningar. Liksom i fråga om bygdeavgift bör den sammanlagda avgiftsbelastningen övergångsvis vara i stort sett oförändrad.
Sammanfattningsvis föreslår utredningen att avgift enligt 2 kap. 8 § inte längre skall utgå särskilt och att avgift enligt 2 kap. 10 § skall bestämmas enligt grunder liknande de som föreslagits för bygdeavgift och att tiden för omprövning minskas från tjugo till tio år. Utredningen föreslår att avgiftsenheterna minskas för att kompensera penningvärdeförsämringen.
Prop. 1974: 83 125
5.2.4 Domstolsavgift
Domstolsavgiften bör enligt utredningen ses mot den bakgrunden att VL:s tillkomst bl.a. innebar att en särskild domstolsorganisation tillskapades för vattenmålen. Den nya vattendomstolsorganisationen medförde ökade utgifter för statsverket och det ansågs därför inte obilligt att kräva något bidrag till kostnaderna av dem som tar den nya organisationen i anspråk.
Det har hävdats att domstolsavgiften av principiella skäl borde avskaffas (se prop. 1954: 198). Härvid har bl. a. framhållits, att parterna i vattenmål på samma sätt som rättssökande i andra mål har att bidra till . statsverkets kostnader genom att betala stämpel och lösen och att det saknades skäl att särskilt belasta vissa partskategorier. Det har också påpekats att någon motsvarande avgift inte togs ut i samband med rättegång vid andra specialdomstolar.
Utredningen framhåller att vattendomstolsorganisationen den 1 januari 1972 har införlivats med det allmänna domstolsväsendet. Vattendomstolens dömande funktion utövas av tingsrätt i viss sammansättning. Redan de principiella invändningar som riktats mot domstolsavgiften medan den självständiga vattendomstolsorganisationen fanns kvar har enligt utredningen fog för sig. I dagens läge har avgiften uppenbarligen inte längre något principiellt berättigande och den bör enligt utredningen därför avskaffas.
Det sammanlagda avgiftsbeloppet har varit mycket skiftande år från år (se utredningens betänkande s. 184). Uttryckt i medeltal för år under femårsperioder blir värdet för perioden 1955/56—1959/60 423 000 kronor, för perioden 1960/61—1964/65 2 074 000 kronor och för pe-' rioden 1965/66—1969/70 944 000 kronor. För treårsperioden 1967/68— 1969/70 är medeltalet dock bara drygt 500 000 kronor. Statsverkets totala kostnad för vattendomstolarna under samma period var 5—6 miljoner kronor. Enligt utredningen bör beaktas att vattenfallsverket, som hittills stått för inemot hälften av vattenkraftsutbyggnaderna, svarar för en betydande del av avgiftsbeloppen. Med Icdning av uppgifter om hittillsvarande vattenkraftsutbyggnader och prognoser rörande 1970talets utbyggnader vågar utredningen en gissning, att avgiftsbeloppen . kommer att uppgå till i genomsnitt omkring 250 000 kronor per år under 1970-talet.
Utredningen anser att domstolsavgifterna bör slopas utan att statsverket bereds särskild kompensation för inkomstbortfallet. Kan viss kompensation inte undvaras, bör man enligt utredningen överväga att höja den avgift som enligt avgiftslistan till expeditionskungörelsen (1964: 618) utgår för ansökan och dom i vattenmål.
Prop. 1974: 83 126
5.3 Remissyttrandena 5.3.1 Allmänt
Utredningens förslag i denna del tillstyrks av LRF och lämnas uttryckligen utan erinran av Luleå tingsrätt.
Statens vattenfallsverk, som i övrigt hänför sig till yttrande av VASO, betonar särskilt vikten av att avgiftsbestämmelserna utformas så att det entydigt kommer att framgå att ingen väsentlig rubbning i avgiftsbelastningen sker för äldre anläggningar, utöver vad som betingas av att den allmänna fiskeavgiftens storlek anpassas till penningvärdeförändringen. För vattenkraftintresset innebär redan ett accepterande av förslaget under denna förutsättning, att eftergifter gjorts från det rättsläge som råder enligt gällande lag. Ytterligare skärpning av reglerna kan befaras rycka undan grunden för att förslaget kunnat accepteras. Bålforsens kraftaktiebolag, som inte har något att erinra mot utredningens förslag, anser det angeläget att översynen av avgiftssystemet inte leder
till ökade kostnader för kraftindustrien. Även på detta område måste
ökade kostnader slutligen komma att belasta konsumenterna av clektrisk kraft. |
Länsstyrelsen i Västerbottens län anser, att den föreslagna renodlingen av avgifterna till i huvudsak två typer, bygdeavgift och fiskeavgift, innebär cen rationalisering som torde vara till gagn för både regleringsföretag och berörda bygdeintressen. Länsstyrelsen delar utredningens uppfattning att de s.k. villkorsmedlen bör lämnas utanför reformen och framhåller den stora betydelse som villkorsmedlen har. Jämtbygdens tingsrätt anser också, att villkorsmedlen bör lämnas utanför reformen. Tingsrätten framhåller, att en sammanslagning av regleringsavgifter och fiskeavgifter till en enhetlig vattenföretagsavgift kan synas naturlig. Som argument mot en dylik sammanslagning har utredningen äiberopat komplikationer, främst av administrativ natur. Även om utredningen inte alls belyst vari dessa komplikationer skulle bestå, är det möjligt att en enhetlig avgift skulle vara olämplig. Tingsrätten vill därför inte påfordra en sådan.
Länsstyrelsen i Västernorrlands län noterar med tillfredsställelse, att utredningen åstadkommit vissa förenklingar i avgiftssystemet och sökt : nå en så nära överensstämmelse som möjligt mellan de kvarstående avgifterna. Länsstyrelsen anser — mot bakgrund av lagstiftningen om återställningsåtgärder i avlyst flottled (se prop. 1969: 104) — att man redan nu bör se till att det finns tillgångar för en återställning i våra vattendrag, när kraftverk och regleringsanläggningar läggs ner som i fortsättningen obehövliga. Länsstyrelsen föreslår, att varje kraftföretag åläggs att tillskapa en särskild fond för återställningsåtgärder i berörda vattendrag och att tillskotten till denna fond sker genom domstolsbestämda avgifter från kraftföretagen.
Prop. 1974: 83 127
5.3.2 Bygdeavgift
Utredningens förslag i denna del tillstyrks eller lämnas i huvudsak utan erinran av flertalet remissinstanser. Åtskilliga avvikande synpunkter framförs.
Utredningens förslag att skyldigheten att utge bygdeavgift begränsas till kraftföretagen kritiseras av några remissinstanser. Växjö tingsrätt ifrågasätter skäligheten av begränsningen till regleringar för vattenkraftsändamål. Vatten kan ju även tillgodogöras för den kommunala förbrukningen eller för industriändamål som fabrikationsvatten och allt flera vattenregleringar genomförs numera för dessa ändamål. Det finns enligt tingsrättens mening knappast något sakligt skäl för att inte avgift skulle utgå också för sådana regleringar. Tingsrätten föreslår därför att avgiftsplikt införs för alla slag av regleringar. Länsstyrelsen i Jönköpings län har särskilt övervägt om inte bygdeavgift bör erläggas för större vattenbortledningar t. ex. för vattenförsörjning. Sådana företag kan medföra allvarligt intrång i allmänna bygdeintressen men vanligen syftar de till att tillgodose bygdens eget vattenbehov. I fråga om vattenbortledningar som görs för att tillgodose andra vattenbehov än bygdens egna är det däremot angeläget att intrång i allmänna bygdeintressen kompenseras. Eftersom i alla beaktansvärda fall kompensation kan utgå i form av villkorsmedel, har länsstyrelsen stannat för att bygdeavgift inte skall utgå för vattenbortledningar. Jämtbygdens tingsrätt förordar avgiftsplikt även för andra företag än kraftföretag på sätt nu gäller och alltjämt föreslås gälla i fråga om fiskeavgift enligt 2 kap. 10 3. Det är av allmänna rättviseskäl motiverat att införa avgiftsplikt för alla företag som orsakar inverkan på bygdens förhållanden. En kompensation genom villkorsmedel skulle innebära dels att företag, som medför kännbart intrång men inte skall underställas Kungl. Maj:ts prövning, slipper kompensationsskyldighet, dels att sökanden till ett företag som skall underställas Kungl. Maj:ts prövning inte på samma sätt som sökanden till ett kraftföretag från början kan beräkna kostnaderna för företaget. Föreningen Sveriges tingsrättsdomare framför motsvarande synpunkter.
I fråga om grunderna för beräkning av den föreslagna bygdeavgiften framförs många olika synpunkter. Jämtbygdens och Umebygdens tingsrätter samt Föreningen Sveriges tingsrättsdomare framhåller att förslaget till ändring av beräkningsgrunderna innebär en avsevärd förenkling i förhållande till nuvarande regler. Bålforsens kraftaktiebolag ifrågasätter om inte beräkningarna kunde förenklas ytterligare. Vattenöverdomstolen tillstyrker förslaget att införa avgift även för kraftverk och att slopa avgiften för korttidsregleringar. Vattenöverdomstolen anser det däremot vara tveksamt om man bör ändra grunderna för beräkning av årsregleringsavgift. Det av utredningen föreslagna systemet
Prop. 1974: 83 128
med magasinsvolymen som beräkningsgrund är på det sättet sämre än det nuvarande systemet att det inte direkt återspeglar nyttan av regleringsföretaget. En fördel med förslaget är emellertid att det förenklar avgiftsberäkningen. Vidare medför det att man i princip får överensstämmelse med de beräkningsgrunder som gäller i fråga om fiskeavgift enligt 2 kap. 10 §. — Eftersom utredningen utgår från att den totala avgiftsnivån i landet inte bör höjas, kommer förslaget om kraftverksavgift och nya beräkningsgrunder för årsregleringsavgift att Ieda till en omfördelning av avgiftsmedlen. Såsom framgår av betänkandet skulle avgiftsmedlen i södra Sverige öka kraftigt på bekostnad av med- Ien för främst Luleälven och i någon mån även Umeälven. Vidare skulle en omfördelning komma att ske från reglerings- till kraftverksbygder inom ett och samma vattensystem. — Enligt vattenöverdomstolens mening skulle det närmast vara stötande att på detta sätt gynna södra Sverige på bekostnad av glesbygder i övre Norrland som allvarligt påverkas av vattenkraftutbyggnader. För att i någon mån motverka denna omfördelningseffekt kan man utforma beräkningsgrunderna för årsregleringsavgiften så att — förutom magasinsvolymen — även fallhöjden beaktas. Om man använder schablonmetoder för att beräkna fallhöjden kompliceras inte beräkningsförfarandet nämnvärt. — Vad beträffar omfördelningen mellan reglerings- och kraftverksbygder har utredningen antytt en lösning av detta problem. Den innebär i princip att man för samman avgiftsmedel för olika regleringsoch kraftverksföretag i ett vattensystem till en enda fond och att fördelning av fondens medel mellan berörda bygder inom vattensystemet sker i förhållande till graden av inverkan på bygden. Vattenöverdomstolen har sig bekant att ett liknande förfarande tillämpas av en länsstyrelse i Norrland. Där ett vattendrag går genom två eller flera län torde förfarandet förutsätta att länsstyrelserna kommer överens i frågan eller att den löses genom bestämmelser i administrativ ordning. — Utredningen föreslår att övergången till det nya systemet sker på cn gång för hela vattendrag, så snart det tillkommer ett nytt avgiftspliktigt företag eller omprövning i något fall skall ske av utgående avgift. Vattenöverdomstolen är inte alls övertygad om att en samtidig omprövning för samtliga företag är så enkel som utredningen vill göra gällande. Om man har den utgångspunkten att avgiftsbelastningen i princip inte får öka, torde det emellertid vara ofrånkomligt med en sådan samtidig omprövning. Även om man skulle acceptera en ökad avgiftsbelastning talar vissa skäl för utredningens förslag. Också en successiv Övergång till det nya systemet medför nämligen svårbemästrade problem, eftersom man i allmänhet måste räkna med ett flertal års- och korttidsregleringsföretag i samma vattendrag, för vilka avgiftsperioderna löper ut vid olika tidpunkter. Som utredningen anfört kan det vidare anses i och för sig ändamålsenligt att avgiftsfrågorna
Prop. 1974: 83 129
för varje vattensystem kommer under bedömande i ett sammanhang. — Som framgår av det anförda är utreåningens förslag behäftat med brister, som gör att det inte kan godtas oförändrat. Vattenöverdomstolen har redan antytt en möjlighet att jämka beräkningsgrunderna för att delvis råda bot på dessa nackdelar. En ännu bättre lösning är emellertid enligt vattenöverdomstolens mening att övergå till ett system med enbart kraftverksavgift av den typ som utredningen föreslagit. En sådan avgift kan lätt avvägas så att totalbelastningen för ett vattensystem blir i huvudsak oförändrad jämförd med nuläget. Den förenkling av avgiftsberäkningen som utredningen eftersträvar blir ännu större om man har bara en avgift att räkna med. Även övergången till det nya systemet blir enklare. Däremot förstärks omfördelningseffekten inom varje vattensystem. Som redan anförts kan emellertid denna konsekvens elimineras genom lämplig fondbildning. — Vattenöverdomstolen tar också upp frågan om hur man skall få reda på den installerade effekten. Det är inte lämpligt att, som utredningen föreslår, enbart utgå från uppgifterna i ansökningshandlingarna, eftersom den verkliga effekten ofta är större än den från början uppgivna. Ett säkrare värde kan enligt vattenöverdomstolens mening erhållas om man utgår från märkeseffekten hos generatorerna. — Vattenöverdomstolen ansluter sig till utredningens förslag att avgift inte skall utgå om antalet avgiftsenheter understiger 2000. Vattenöverdomstolen förutsätter, att förslaget innebär att ett äldre regleringsföretag vid omprövning skall befrias från avgiftsplikt, om sådan inte föreligger enligt nya lagen. — Med förslaget att från avgiftsskyldighet undanta regleringsmagasin med mindre volym än 30 miljoner kubikmeter har utredningen avsett att undanta även korttidsregleringarna. Vattenöverdomstolen anser det emellertid inte uteslutet med Kkorttidsmagasin på -mer än 30 miljoner kubikmeter. Det förekommer korttidsregleringar i anslutning till årsregleringar med cn latitud som delvis faller utanför latituden för årsregleringen. Enligt vattenöverdomstolens mening krävs därför ett uttryckligt undantag för korttidsregleringarna. Umebygdens tingsrätt anser det tveksamt om gränsen för avgiltsskyldighet vid regleringar bör ligga så högt som vid 30 miljoner kubikmeter. Regleringar av ett flertal sjöar inom en och samma bygd, vilka sammantagna kän innebära stor olägenhet för bygden, kan då komma att bli avgiftsbe-: lagda enbart i form av kraftverksavgift. Utredningens syfte att på ett enkelt sätt undanta korttidsregleringarna kan självfallet tillgodoses på annat sätt. — Den av utredningen föreslagna ”mängdrabatten” kan även diskuteras. Hög utbyggnadsvattenföring torde regelmässigt medföra häftig och för bygden obehaglig korttidsreglering och i den mån ett stort års- eller flerårsmagasin uppnåtts genom hög regleringsamplitud finns knappast skäl för.rabatt. Hänsyn kan dock i de enskilda fallen tas till sådana förhållanden vid bestämning av avgiften inom Jatituden. 9 Riksdagen 1974. 1 saml. Nr 83
Prop. 1974: 83 130
Synpunkter på grunderna för beräkning av bygdeavgiften framförs även av andra remissinstanser. Kammarkollegiet konstaterar, att regleringsbygderna genom den föreslagna reformen går miste om uppskattningsvis hälften av sitt nuvarande avgiftsunderlag till förmån för kraftverksbygderna längre nedströms. För regleringsbygderna är detta naturligtvis en klar försämring. Utredningens påstående att det från bygdeintressenas synpunkt skulle vara likgiltigt kan alltså inte vara riktigt. — Till ledning för domstolarna hade det enligt kammarkollegiets mening varit önskvärt med en mera åskådlig redovisning av utredningens undersökningar av utfallet av det nya avgiftssystemet, cxempelvis genom en fullständig redovisning av utredningens beräkningar för ett av de i undersökningen ingående vattendragen. Det sätt på vilket materialet nu redovisas tillåter knappast någon kontroll eller bedömning av metodiken. Länsstyrelsen och lantbruksnämnden i Jämtlands län anser, att möjlighet bör finnas att döma ut bygdeavgift även när antalet avgiftsenheter understiger 2 000. I så fall bör den årliga avgiften förvandlas till ett engångsbelopp. VASO hälsar med tillfredsställelse att det nya systemct är enkelt att tillämpa. När bygdeavgiften delas upp mellan regleringar och kraftanläggningar, blir emellertid följden ofta en väsentlig omfördelning mellan de olika kraftföretagarna av avgiftsbördan. Omfördelningen inskränker sig inte bara till förhållanden inom en och samma älv utan kommer även att framträda vid jämförelse mellan olika älvars totala avgiftsbelastning. Det nya avgiftssystemet bör enligt VASO dock godtas för nytillkommande utbyggnader. Mer tveksamt är att tillämpa systemet på äldre utbyggnader. De nya avgiftsreglerna kan för ctt äldre företag innebära att företagets rättsskydd, grundat på lagakraftägande beslut, bryts igenom. Detta är ur principiell synpunkt betänkligt och kan även medföra ofördelaktiga ekonomiska konsekvenser. För kraftintressets delskan man därför acceptera de föreslagna reglerna endast under den ofrånkomliga förutsättningen, att blivande praxis följer förslagets anvisning att sådana negativa verkningar skall motverkas. Avgiftens storlek kan avvägas med utnyttjande av avgiftslatitudens register och den möjlighet till underskridande av normallatituden som finns, om särskilda skäl föreligger. Länsstyrelsen i Västerbottens län bedömer det som värdefullt om förslaget kan medföra enklare metoder för avgiftsberäkningen och att samma grunder får användas för fiskeavgifter och bygdeavgifter. Avgiftsberäkningen medför i förhållande till nuvarande: avgifter för t. ex. Umeälven och Ångermanälven en inte obetydlig nedgång. I utredningens förslag att en omprövning skall kunna ske också av äldre avgifter synes den begränsningen ha inlagts att avgifterna behålls väsentligen oförändrade under det äldre beslutets giltighetstid. Detta grundas dock på behovet av skydd för den avgiftsskyldige och skulle därmed kunna innebära hinder endast för höjning av avgiften. För de berörda bygdeintressena måste det
Prop. 1974: 83 131
framstå som klart otillfredsställande om äldre avgifter kan sänkas. Enligt länsstyrelsens mening bör det inte heller få ske, i vart fall inte utan samband med lagstadgad omprövning per tioårsperiod. Svenska teknologföreningen anser det viktigt att avgiften knyts till den inverkan på bygden ett företag har. En sådan grund för beräkningen av avgiftens storlek skulle också överensstämma med i andra sammanhang diskuterade miljöavgifter. Jokkmokks kommun anser, att bygdeavgiften bör sättas i relation till företagets vinst.
En klart negativ inställning till förslaget har länsstyrelsen i Norrbottens län. Länsstyrelsen anser, att det är av underordnad betydelse att försöka uppnå en total balans mellan regleringsavgifter och bygdeavgifter för riket i dess helhet. Av vida större intresse är i stället utfallet av det föreslagna systemet för varje enskilt kraftföretag. Avsevärda skillnader uppstår, bl. a. drabbas Luleälven av en minskning med inte mindre än 795 000 kronor årligen, Det finns även skäl att räkna med en betydande omfördelning av avgifter från Skelleftcälvens regleringsmagasin, som ligger i Norrbottens län, till kraftverksbygderna nedströms. För länet utgår f.n. 3,5 miljoner kronor, varav 3,1 faller på Luleälven och 0,4 på Skellefteälvens nederbördsområde. Länsstyrelsen har inget väsentligt att erinra mot den av utredningen föreslagna konstruktionen men motsätter sig bestämt införandet av ett system som med säkerhet kommer att innebära ett klart försämrat ekonomiskt läge för kraftföretagsbygderna i Norrbottens län. Förslaget kan leda till en tillfredsställande fördelning av avgiftsmedlen endast om berörda bygder genom kompensation i någon form — cxempelvis villkorsvägen — bibehålls vid en oförändrad reell medelstilldelningsnivå. Om en sådan fördelningsprincip inte kan komma till stånd, är det bäst att nuvarande system bibehålls. Arjeplogs kommun ställer sig ytterst tveksam till förslaget, eftersom det torde komma att medföra en minskning av tillgången på avgiftsmedel för kommunen.
Flera remissinstanser uttalar sig i motsats till utredningen för en höjning av avgiftsnivån. Vattenöverdomstolen anser, att en ändring av gällande latitud bör ske redan nu. Härför talar för det första det förhållandet att konsumentprisindex stigit med omkring 75 procent sedan 1959, då latituden senast fastställdes. Vidare har förekommit omprövningsfall då en fullständig anpassning efter penningvärdet inte kunnat ske, eftersom maximiavgiften 8 kronor då skulle ha överskridits. Kammarkollegiet kritiserar utredningens argumentering i fråga om avgiftsenheternas storlek. Försöket att fastställa en gräns för medelsbehovet ter sig något verklighetsfrämmande, Utredningen har också övervägt vad en högre avgiftsnivå skulle innebära för kraftindustrin och åberopar härvid det kärva läge denna industri arbetar i. Den i sammanhanget dominerande redan utbyggda vattenkraften kan enligt kollegiets mening knappast sägas arbeta i ett betryckt ekonomiskt läge.
Prop. 1974: 83 132
I fråga om penningvärdeförändringen sedan 1959 uttalar utredningen, att den då gjorda anpassningen var tilltagen med så vida marginaler att någon ytterligare anpassning f£. n. inte är påkallad. 1959 års ändring av latituden innebar emellertid en materiell höjning av avgiftsnivån (se prop. 1959: 31 s. 31). Penningvärdeförändringen sedan 1959 motiverar enligt kollegiet i och för sig en uppskrivning av avgiftsnivån med ungefär 75 procent. Konsekvenserna av utredningens förslag kan illustreras med att ett äldre företag med den normala avgiften 5 kronor per turbinhästkraft redan vid övergången till det nya systemet kan komma i 8-kronorsnivån med hänsyn till penningvärdeförändringen, medan ett samtidigt nytillkommande företag av motsvarande typ placeras i 35kronorsnivån. Eftersom i fråga om befintliga företag den nya avgiften skall avvägas med hänsyn till det belopp som utgått tidigare, är latitudsnivån i princip av mindre intresse. Det kan för dessa företag alltid bli fråga om jämkningar till undvikande av obilliga ändringar — uppåt eller nedåt — i avgiftsskyldigheten. En anpassning till penningvärdeförändringen sedan 1959 är därför enligt kammarkollegiets mening påkallad. Den bör lämpligen ske på samma sätt som utredningen föreslagit beträffande fiskeavgift enligt 2 kap. 10 §, dvs. genom en minskning av avgiftsenhetens storlek. Avgiftsenheterna bör förslagsvis bestämmas till fyra resp. åtta kilowatt och 10000 kubikmeter magasinsrymd. Länsstyrelserna i Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län, Västerbottens länsorgan för vattenkraftsfrågor samt ett antal kommuner betonar det stora behov som finns av avgiftsmedel och den stora betydelse som dessa avgifter har och kräver en höjning av avgiftsnivån.
Möjligheterna att beakta framtida förändringar i penningvärdet behandlas av några remissinstanser. Vattenöverdomstolen anser i likhet med utredningen, att det är principiellt olämpligt att på ett speciellt rättsområde införa automatiskt verkande regler som kan påverka kostnadsutvecklingen. Ett indexreglerat avgiftssystem bör därför inte komma i fråga. En anpassning efter penningvärdet bör i stället, som utredningen föreslår, ske i samband med omprövning av fastställd avgift. Därvid måste emellertid beaktas att, om avgiftslatitudens övre gräns förblir oförändrad, relationen mellan olika företags avgiftsbelastning
utjämnas efterhand som den högsta avgiftsnivån nås. För att komma
till rätta med denna inte önskvärda konsekvens måste avgiftslatituden med jämna mellanrum anpassas efter penningvärdet. Vid omprövning av avgiften efter en latitudjustering som föranletts av ändring i penningvärdet måste man vara uppmärksam på risken för dubbelräkning. Anpassning efter penningvärdet kan nämligen ske antingen genom att avgiften läggs på samma relativa nivå som i den tidigare latituden eller genom att avgiften räknas upp med hjälp av index. Däremot kan dessa metoder inte kombineras. För att avgiftslatituden skall kunna ändras utan omgång kan det övervägas att låta det ankomma på Kungl. Maj:t
Prop. 1974: 83 133
att fastställa latituden. Länsstyrelsen i Jämtlands län anser, att det kan finnas skäl för ett indexreglerat avgiftssystem. Eftersom tanken på en indexreglering av värden eller förmåner har avvisats på andra rättsområden, torde en sådan reglering inte heller kunna påfordras med framgång i detta sammanhang. Länsstyrelsen i Västerbottens län anser, att utredningens uttalande att omprövning skall kunna ske bl. a. med hänsyn till penningvärdets förändringar är tillfredsställande.' Motiv har inte funnits för den tidigare skillnaden i fråga om fiskeavgifter och regleringsavgifter. |
Ett indexreglerat avgiftssystem påfordras av samarbetsnämnden för Järpenblocket.
Tre tingsrätter kritiserar utredningens förslag i denna del. Vänersborgs tingsrätt anser sig inte kunna godta förslaget att införa penningvärdeförändring som skäl för omprövning av avgift. Det är en missuppfattning när utredningen antyder att gällande regler skulle inne- "fatta en sådan möjlighet. Visserligen var latitudshöjningarna 1955 och 1959 avsedda att kompensera penningvärdeförändringen och en inplacering av avgiften på sin relativa plats i den nya Jatituden vid en omprövning därefter kan således sägas innefatta ett hänsynstagande till penningvärdets förändring. Man kan emellertid inte enligt gällande rätt härutöver direkt ta hänsyn till en sådan förändring såsom fallet är med fiskeavgift enligt 2 kap. 10 §. Om man kunnat göra detta skulle ganska snart de flesta regleringsavgifterna legat vid latitudmaximum, oberocnde av regleringarnas svårighetsgrad. Detta kan inte rimligen vara avsikten. Att inte motsvarande problem uppstått beträffande fiskeavgiften i 2 kap. 10 § beror på att avgifterna där i regel satts så lågt inom latituden, att full hänsyn kunnat tas till penningvärdets fall genom cen direkt uppräkning vid omprövningen efter gällande konsumentprisindex. Ett direkt hänsynstagande till penningvärdet på detta sätt genom uppjustering av värdet inom gällande latitud torde emellertid leda till icke avsedda konsekvenser redan innan de flesta företag hamnat på latitudmaximum. Såväl den gällande regeln i 2 kap. 10 § som den nu av utredningen föreslagna motsvarigheten i 4 kap. 15 § leder nämligen till att ett äldre företag med små verkningar på fiske eller kringliggande bygd, vilket företag varit föremål för uppräkning av avgifterna p. g. a. penningvärdets fall, mycket väl kan komma att betala större avgifter än ett yngre företag med svåra verkningar i dessa hänseenden, där omprövning av avgiften ännu inte skett. En lösning av frågan efter den modell, som redan föreligger i 2 kap. 10 8, kan alltså inte rekommenderas. Antingen måste man helt överlämna åt statsmakterna att tillgodose behovet av ändring med hänsyn till penningvärdesförändringar genom återkommande ändringar av avgiftsnivån i lagtexten, varefter omprövning kan ske med hänsyn till den ändrade avgiftsnivån. Detta är vad som hittills skett beträffande regleringsavgifterna. Eller också får man,
Prop. 1974: 83 134
1 stället för att höja avgiften efter index inom latituden, indexreglera själva latituden. Tingsrätten delar utredningens uppfattning angående det olämpliga i att införa automatiskt verkande regler som kan påverka kostnaderna och föreslår därför en lösning enligt det första av angivna två alternativ. Umebygdens tingsrätt framför liknande synpunkter. Enligt tingsrätten lades 1959 års latitud så högt att någon ny justering inte beräknades bli erforderlig inom överskådlig tid. Efter 1959 års lagändring har emellertid avgifterna i många fall satts så högt, i synnerhet av vattenöverdomstolen, att full hänsyn till penningvärdeförsämring inte kan tas inom gällande latitud. Med utredningens förslag kommer merparten av avgifterna att redan under 1970-talet ligga vid latitudmaximum oberoende av regleringarnas svårighetsgrad, vilket inte kan vara avsikten. Enligt tingsrättens mening måste latituden höjas eller övre gränsen göras flexibel eller också måste föreskriften om hänsyn till penningvärdeförändring strykas ur lagtexten. Södertörns tingsrätt framför motsvarande kritik mot förslaget och efterlyser klarläggande regler eller uttalanden för omprövningsfallen. Tingsrätten ifrågasätter om inte det mest ändamålsenliga är att ändringar i penningvärdet först får komma till uttryck i en ändrad avgiftslatitud. En sådan lösning medför bl. a. den fördelen att omprövningen i de fall, där den nya omständigheten uteslutande består i att en ny avgiftslatitud antagits under den förflutna avgiftsperioden, kan ske i administrativ ordning och att domstolsförfarandet kan reserveras för de fall, där nya erfarenheter vunnits rörande företagets verkningar. I de enkla fallen bör den administrativa myndigheten fastställa den nya bygdeavgiften efter dels det antal avgiftsenheter som bestämts tidigare dels det belopp i den nya latituden som motsvarar tidigare utgående belopps läge i den äldre latituden.
Flera remissinstanser uttalar sig om bygdebegreppet. Kammarkollegiet anser, att utredningens förslag om uppdelning av nuvarande regleringsavgifter på bygdeavgifter för både kraftverk och årsregleringar ter sig föga meningsfullt, om bygdebegreppet tunnas ut så att det kanske omfattar hela vattensystem. Länsstyrelsen i Västerbottens län anseri likhet med utredningen att det inte är lämpligt att regelmässigt knyta bygdebegreppet till kommun. Läget växlar kommuner emellan och praxis bör inte låsas vid ett nytt bygdebegrepp. Länsstyrelsen i Jämtlands län anser på grundval av hittillsvarande erfarenheter av avgiftsfrågor, att några mera betydande problem beträffande en rättvis fördelning av medlen i regel inte behöver uppstå. Utredningens slutsats att anknytning till kommun kan innebära en inte önskvärd begränsning av användningsområdet är enligt länsstyrelsens mening långt ifrån invändningsfri. Kommunreformen medför att kommunerna i länet kommer att vara mycket stora. Handläggningen av avgiftsärendena skulle underlättas av en anknytning till kommun. Men därtill kommer, att en sådan generell regel skulle innebära att den kommun, som berörs av företaget
Prop. 1974: 83 135
i fråga, också i görligaste mån skulle kompenseras för företagets skadeverkningar. Enligt länsstyrelsen talar alltså mycket för att ändamålsområdet bestäms till kommun. Samarbetsnämnden för Järpenblocket vill med bestämdhet och skärpa slå vakt om regleringsmagasinen och kraftverken kringliggande bygders självklara rätt till huvuddelen av avgiftsmedlen och finner det naturligt att medlen till övervägande del knyts till i varje fall sådana storkommuner, som inom sina gränser har vattenmagasin av mera betydande storlek. Det finns en överhängande risk för att närliggande kommuner, som är befolkningsmässigt och ekonomiskt betydande, begagnar sig av en vag skrivning i VL till att på de skadelidande regleringskommunernas bekostnad tillskansa sig avgiftsmedel. Västerbottens länsorgan för vattenkraftsfrågor anser, atti lagstiftningsärendet bör understrykas vikten av att berörda kommuner får avgörande inflytande på hur medlen fördelas. De allmänna ortsintressena kan mest ändamålsenligt tillvaratas av kommunerna. All lokal planering sker i första hand på det primärkommunala planet. Om bygdebegreppet ges en snäv geografisk tolkning, t.ex. genom anknytning till nederbördsområdet för det vattendrag som blivit föremål för utbyggnad, kan avgiftsmedlen komma att antingen befordra en inte önskad samhällsutveckling eller att behöva fonderas i brist på vettiga än-. damål. Flera kommuner i Västerbottens län ansluter sig till länsorganets yttrande medan några kommuner anser att avgiftsmedlen i huvudsak bör reserveras för den bygd som berörs.
Jämtbygdens tingsrätt framhåller, att utredningen gör gällande att avgiftsmedel enligt nuvarande ordning används bl.a. för att gottgöra skador som inte är ersättningsgilla enligt 9 kap. VL. Enligt tingsrättens uppfattning är förhållandet tvärtom det att ett ovillkorligt krav för bidrag i praxis är att skadan i och för sig är att betrakta som ersättningsgill enligt 9 kap. VL. Föreningen Sveriges tingsrättsdomare och Sveriges advokatsamfund framför samma uppfattning som tingsrätten.
5.3.3 Fiskeavgifter
Ingen remissinstans uttalar sig om utredningens förslag att tills vidare bibehålla den fiskeavgift som utgår enligt 6 kap. 9 8.
Utredningens förslag att fiskeavgift enligt 2 kap. 8 § inte längre skall utgå särskilt föranleder flera uttalanden mestadels av kritisk karaktär. Vattenöverdomstolen ifrågasätter lämpligheten av förslaget, eftersom erfarenheten visar att det många gånger är mer ändamålsenligt att döma ut avgift för fiskevårdande åtgärder i ett vattenområde än att föreskriva konkreta åtgärder. Genom att utnyttja avgifter för olika företag kan de fiskevårdande myndigheterna åstadkomma samordnade större insatser i ett vattendrag. Ofta påskyndas också målens handläggning — i fråga om både allmänt fiskcintresse och ersättningsfrågor — om vattendomstolen kan döma ut en avgift i stället för att avvakta
Prop. 1974: 83 136
slutligt åtgärdsförslag av fiskerimyndigheterna, i synnerhet om ett sådant förslag kräver särskilda undersökningar celler en längre tids erfarenhet av företagets verkningar. Även om man genom administrativa föreskrifter kan ordna så att den del av den allmänna fiskeavgiften som enligt förslaget skall ersätta nuvarande avgift enligt 2 kap. 8 § kommer lokala ändamål till godo, anser vattenöverdomstolen att det nuvarande . Systemet dels ges säkrare garanti för att avgiften kommer till lokal användning dels bättre markerar avgiftens karaktär av alternativ till konkreta fiskevårdsåtgärder. Enligt vattenöverdomstolens mening hindrar nuvarande lagstiftning inte att avgift enligt 2 kap. 8 § används för åtgärder i bivattendrag, om detta ger bättre resultat från lokal fiskevårdssynpunkt. För att undanröja varje tvekan i denna del bör ett tilllägg göras i paragrafen, Kammarkollegiet ifrågasätter också lämpligheten av förslaget. Kollegict framhåller att den befrielse från skyldighet att vidta fiskevårdande åtgärder som avses i 2 kap. 8 § inte resulterar i en avgift enligt 2 kap. 8 § utan i stället skall inverka vid bestämmandet av avgift enligt 2 kap. 10 §. Avgift enligt 2 kap. 8 § döms ut då förutsättningarna saknas för en sådan befrielse men de i och för sig ändamålsenliga åtgärderna bedöms lämpligen böra utföras av annan än företagaren själv. Som exempel nämner kollegiet avgifter till bestridande av fiskerimyndighets kostnader för vissa konkreta skadeförebyggande åtgärder, avgifter för befrielse att hålla fingrindar framför kraftverksintag och avgifter för uppsamling och utsättning av ålyngel. Enligt kammarkollegiets mening tillgodoser utredningens förslag inte något mer påtagligt reformbehov. Nuvarande praxis har vuxit fram ur ett behov av ett dylikt system. I ett vattendrag med flera kraftverk med olika ägare kan det således ibland vara rationellt med en samordnad lösning av vissa av åtgärdsfrågorna. Från fiskerimyndigheternas sida har det normalt varit ett önskemål att företagaren så långt möjligt själv utför åtgärderna, Detta önskemål har dock ibland fått vika av praktiskt organisatoriska eller andra hänsyn. — Om utredningens förslag genomförs kan man enligt kammarkollegiet tänka sig två alternativ. Närmast till hands ligger kanske att domstolarna, då förutsättningarna för åtgärd finns, alltid förpliktar företagaren att själv utföra åtgärden. Företagaren har sedan frihet att utom processen träffa överenskoramelse med t, ex. lantbruksnämnden eller hushållningssällskap att i hans ställe ombesörja åtgärden. En annan lösning är att domstolen i beslutet om fiskcavgift enligt 2 kap. 10 § lämnar föreskrifter om avgiftens användning till den del avgiften hänför sig till åtgärder enligt 2 kap. 8 8. Kammarkollegiet anser att det senare alternativet är dirckt olämpligt. Lantbruksstyrelsen hyser betänkligheter mot förslaget, eftersom det enligt styrelsens mening bör finnas avgiftsmedel tillgängliga för mera 1okalt betonade insatser. Motsvarande betänkligheter framförs av lantbruksnämnderna i Värmlands och Jämtlands län. Lantbruksnämnden i
Prop. 1974: 83 | 137
Värmlands län framhåller att avgifter enligt 2 kap. 8 § också har karaktären av kompensation till fiskerättsägarna i vattenområdet. Den ökning av handlingsfribeten som utredningen eftersträvar är enligt lantbruksnämnden i Värmlands län givetvis önskvärd men en lösning bör förslagsvis sökas i analogi med förslaget till bygdeavgift. — Lantbruksnämnden i Jämtlands län anser, att förvandling av åtgärdsskyldighet inte bör ske till förmån för en allmän fiskeavgift utan i stället som påbyggnad till bygdeavgiften. Lantbruksnämnden påpekar, att avgifter enligt 2 kap. 8 § inte kunnat tas i anspråk i önskvärd utsträckning. Vänersborgs tingsrätt lämnar förslaget utan erinran men anser att det inte får medföra att den del av den allmänna fiskeavgiften, som ersätter åtgärd enligt 2 kap. 8 §, används till annat än fiskefrämjande åtgärder i det skadade vattenområdet. Först om det. inte är möjligt att genomföra sådana åtgärder bör dessa medel få användas i andra vattendrag. Tingsrätten utgår från att det även i fortsättningen skall vara möjligt att ålägga en sökande att utge kostnaden för utförande av en åtgärd som sökanden inte själv kan utföra. Även Umebygdens tingsrätt Våmnar förslaget utan erinran men förutsätter att den del av fiskeavgifterna, som ersätter avgift eller åtgärd enligt 2 kap. 8 8, helt används för fiskefrämjande åtgärder inom den av företaget påverkade bygden. Som utredningen påpekar bör sådana avgiftsmedel kunna användas inte bara i det skadade vattenområdet utan även i andra vattenområden i närheten. Gällivare kommun anser att utdömd fiskcavgift 1 största möjliga utsträckning skall komma det vatten till godo, som det avsetts för.
Utredningens förslag att fiskeavgift enligt 2 kap. 8 § inte längre skall utgå särskilt avstyrks av tre remissinstanser. Växjö tingsrätt framhåller, att grundsyftet med 2 kap. 8 § är skyddet för fisket i just det berörda vattenområdet och att det enligt lagmotiven är angeläget att man genom åtgärder tryggar fiskets bestånd och inte nöjer sig med att ersätta de enskilda fiskeskadorna kontant. 2 kap. 10 § hänför sig däremot till fiskerinäringen i stort inom riket, utan anknytning till det aktuelia vattenområdet. Redan av 2 kap. 2 § framgår att det förra syftet är det primära. Även i fråga om fisket åligger det en byggare att inom skälighetens ram se till att skadan blir så liten som möjligt. Detta innebär att alla möjligheter enligt 2 kap. 8 § bör utnyttjas. Resultatet härav blir sedan avgörande för storleken av ersättningen för enskild fiskeskada och en av utgångspunkterna för bestämmandet av avgift enligt 2 kap. 10 §. Mot denna bakgrund är det inte tillfredsställande att stänga en av de möjligheter 2 kap. 8 § hittills erbjudit. Tingsrätten har utnyttjat möjligheten att föreskriva avgift enligt 2 kap. 8 § i avsevärd omfattning och har i flertalet fall angivit för vilken konkret åtgärd avgiften skall användas. Ibland har tingsrätten dock underlåtit att konkretisera åtgärden. Tingsrätten förutsätter att utredningens förslag riktar sig endast mot sistnämnda typ av avgift. Även med denna begränsning avstyrker
Prop. 1974: 83 138
tingsrätten förslaget, som dessutom torde medföra olägenheter när det gäller rättegången. Jämtbygdens tingsrätt avstyrker också förslaget och framhåller att resultatet av förslaget blir att avgift enligt 2 kap. 8 § förs in bakvägen i 2 kap. 10 8. Den reella skillnaden jämfört med gällande rätt blir att domstolen berövas möjligheten att bestämma för vilket lokalt ändamål motsvarigheten till avgift enligt 2 kap. 8 §& skall användas. Detta bestäms i stället av administrativ myndighet. Tingsrätten finner en sådan ändring otillfredsställande och föreslår att nuvarande ordning bibehålls. I 2 kap. 8 § bör emellertid införas en uttrycklig bestämmelse om att avgiften får användas för fiskefrämjande åtgärder inte bara i det skadade vattenområdet utan också inom annat vattenområde i trakten, om förutsättningarna för positivt resultat är större där. — Om utredningens förslag genomförs, föreslår tingsrätten en uttrycklig bestämmelse om att de delar av avgift enligt 2 kap. 10 § som motsvarar nuvarande avgift enligt 2 kap. 8 § i allt väsentligt skall användas för lokala åtgärder. Föreningen Sveriges tingsrättsdomare avstyrker förslaget på motsvarande skäl som redovisats av Jämtbygdens tingsrätt. |
Lantbruksnämnden i Hallands län tar upp frågan om omprövning av åtgärder enligt 2 kap, 8 8. Ändring får inte ske av sådan åtgärd, om det medför väsentlig kostnad eller olägenhet utöver vad som förut ålagts den byggande. Med hänsyn till svårigheterna att på förhand bedöma skadeverkningarna för fisket och att förutse hur föreskrivna skyddsanordningar kommer att fungera i praktiken anser lantbruksnämnden att denna begränsade omprövningsmöjlighet är mindre tillfredsställande ur fiskets synpunkt och att den väl mycket tillgodoser exploateringsintressena. Lantbruksnämnden föreslår att den byggande, om vidtagna åtgärder befinnes mindre tjänliga, skall kunna åläggas förpliktelser i en utsträckning som är skälig med beaktande av skadegörelsens omfattning och förhållandena i övrigt.
Utredningens förslag i fråga om allmän fiskeavgift enligt 2 kap. 10 8 lämnas i huvudsak utan erinran. Remissinstanserna framför åtskilliga synpunkter. Förslaget tillstyrks av Växjö tingsrätt. Fiskeristyrelsen hälsar med tillfredsställelse att den för fisket och fiskeriforskningen m. m. centrala avgiftstypen bibehållits. VASO anser, att den föreslagna avgiftshöjningen, som innebär att avgiften i genomsnitt för landet ungefär fördubblas, kan godtas, dock under den bestämda förutsättningen att garanti skapas att förslagets intentioner om avgiftens avvägning med hänsyn till vad som utgått enligt äldre beslut skall beaktas vid alla slag av omprövning. VASO föreslår en bestämmelse härom i övergångsbestämmelserna. — Enligt förslaget får avgiftslatituden överskridas med hänsyn till 2 kap. 8 §. Lagtexten innehåller inte någon begränsning av detta överskridande. Det är angeläget, att det i lagens motiv på ett tydligare sätt än i betänkandet anges att någon ändrad praxis beträf-
Prop. 1974: 83 139
fande värdeuppskattningen av befrielse från åtgärdsskyldighet enligt 2 kap. 8 § inte åsyftas. Kammarkollegiet tar upp frågan om tillämpning av stadgandet om överskridande av avgiftslatituden, om den byggande befriats i vissa hänseenden men inte i andra. Kollegiet anser, att överskridande skall få ske så snart befrielsen framstår som väsentlig. Kollegiet föreslår i detta sammanhang att man generellt slopar de övre latitudsgränserna vid omprövning. Lantbruksnämnden i Jönköpings län anser, att en bättre följsamhet till penningvärdet och ett enklare förfarande än enligt förslaget skulle uppnås om i avgiftsbeslut kunde tas in en bestämmelse om att avgiften skulle efter t. ex. fem års intervall automatiskt utgå efter ett med hänsyn till konsumentprisindex omräknat belopp. Lantbruksnämnden i Hallands län ifrågasätter om inte omprövningstiden med hänsyn till de snabba förändringarna i penningvärdet bör sättas till fem år. Lantbruksnämnden framhåller i fråga om utredningens resonemang om grunderna för avgiftsberäkningen att kännedom ännu saknas om var gränsen går för ett vattendrags produktion av fisk med hänsyn till variationerna i fråga om låg- respektive medelvattenföring. Södertörns tingsrätt föreslår bestämmelser om omprövning motsvarande vad tingsrätten föreslagit i fråga om bygdeavgift (se avsnitt 5.3.2).
Några remissinstanser framför önskemål om lokal användning även av medel från allmänna fiskeavgifter. Lantbruksnämnden i Jämtlands län framhåller att 1954 års riksdag uttalade att sådana medel skall användas så att behoven i de bygder, från vilka avgifter influtit, i första hand tillgodoses. Detta har emellertid hittills inte varit möjligt. Jämtlands län svarar för ungefär hälften av i landet totalt utdömda avgifter enligt 2 kap. 10 § men endast en obetydlig del har återförts till länet. Lantbruksnämnden föreslår att en lämplig fördelning av influtna avgiftsmedel åstadkommes genom att det årligen reserveras förslagsvis 50 procent av utdömda medel för respektive län. Enligt Umebygdens tingsrätt går f.n, en oproportionerligt stor andel av de allmänna fiskeavgifterna till forskning och fiskeadministration. En större del borde användas till fiskefrämjande åtgärder, med förtur för de bygder varifrån avgifterna kommer. Länsstyrelsen i Jämtlands län anser det önskvärt, att en betydande del av fiskeavgiftsmedlen reserveras för lokala åtgärder inom berörda vattenområden.
5.3.4 Domstolsavgift
Utredningens förslag i denna del lämnas utan erinran. Förslaget tillstyrks uttryckligen av vattenöverdomstolen och kammarkollegiet.
Prop. 1974: 83 140
6¶Föredraganden
6.1 Allmänna synpunkter
Vattenlagsutredningen tillkallades i november 1968 med uppdrag att
se över vattenlagen (1918: 523) (VL). Utredningens uppdrag omfattar
en allmän översyn av VL med huvudvikten lagd på de delar av lagen som har samband med samhällsplaneringen i stort. Enligt utredningens
direktiv talar vägande skäl för att den vattenrättsliga tillståndsprövningen
flyttas över från domstolar till administrativa organ. Ersättningsfrågorna bör enligt direktiven även i fortsättningen handläggas av domstol och utredningen bör överväga att förlägga denna prövning till fastighetsdomstol,
På grundval av ett första delbetänkande av vattenlagsutredningen har — ij avbidan på en mera genomgripande reform av VL — vidtagits vissa ändringar i VL. Ändringarna trädde i kraft den 1 januari 1972. Kungl. Maj:ts prövningsrätt i vattenmål har därvid utvidgats för att
behovet av allmän planering skall tillgodoses. Vidare har vattendom-
stolarna inordnats 1 tingsrättsorganisationen genom att sex tingsrätter utsetts att vara vattendomstol. Dessa tingsrätter är även fastighetsdomstol. I det nu aktuella delbetänkandet, som avlämnades i mars 1972, anför
utredningen att tiden ännu inte är mogen för ett slutligt ställningstagande till prövningssystemets utformning i VE. Procedur- och tillåtlighetsfrågorna har central betydelse i det vattenrättsliga regelsystemet och frågan om deras framtida utformning blir enligt utredningen i allmänhet avgörande också för hur man skall lösa flertalet övriga vattenrättsliga problem. Ett slutligt reformförslag måste därför omfatta i huvudsak samtliga delfrågor som berörs av utredningsuppdraget och presenteras som ett förslag till ny VL. Utredningen har emetHertid av arbetsekonomiska skäl undersökt möiligheterna till partiella reformer, som kan genomföras inom rarnen för nuvarande VL i sådan form att bestämsmelserna buvudsakligen oförändrade kan infogas i den nya lagen. Be-
stämmelsernas sakliga innehåll får alltså inte nämnvärt påverkas av senare ställningstaganden i centrala frågor, t. ex. beträffande prövningssystemet. Med dessa utgångspunkter har utredningen lagt fram ett del-
betänkande omfattande i huvudsak ersättnings- och avgiftsfrågorna i VL.
Utredningens betänkande har fått ett mycket gott mottagande vid remissbehandlingen. Remissinstanserna har med ett undantag inte något att erinra mot att VL partiellt reformeras i föreslagen omfattning. En delreform avstyrks endast av advokatsamfundet, som anser att det skulle vara olyckligt för både domstolarnas och parternas arbete att nu införa regler som ånyo skulle komma att ändras vid den slutliga prövningen av en ny VIL.
Prop. 1974: 83 141
Det är enligt min mening klart att ersättningsfrågorna i vattenmål även i fortsättningen skall avgöras av domstol. Ersättningsbestämmel-
serna kan utformas så att det från lagteknisk synpunkt blir betydelselöst att ersättningsfrågorna under en övergångstid kommer att ligga kvar hos vattendomstolarna. De nya ersättningsbestämmelserna torde enligt min mening utan någon väsentlig ändring kunna flyttas över till en ny
VL. Förutsättningarna för en delreform är alltså uppfyllda såvitt gäller ersättningsbestämmelserna i 9 kap. Jag ansluter mig dessutom till ut-
redningens uppfattning att det är angeläget att ersättningsbestämmel-
1919, anpassas till annan fastighetsrättslig lagstiftning. Däremot kan
delreformen inte omfatta de processuella bestämmelserna i VL, eftersom
vattendomstolarna handlägger tillåtlighets- och ersättningsfrågor i ett sammanhang. Jag vill erinra om att ersättningsbestämmelserna liksom
f.n. skall kunna tillämpas inte bara av vattendomstol utan även av synemän vid förrättning enligt VL. Förslaget till ett helt nytt 9 kap. behandlar jag i avsnitt 6.2. Vissa särskilda vattenkraftsfrågor som har samband med ersättningsbestämmelserna behandlar jag i avsnitt 6.3. Utredningen har lämnat de s. k. skadeförebyggande åtgärderna utanför den föreslagna delreformen. Den fasta praxis som utbildats i fråga
om skadeförebyggande åtgärder har sin teoretiska grund i en tillämp-
ning av tillåtlighetsregeln i 2 kap. 2 § VL. Jag vill emellertid redan nu
förutskicka att jag vid behandlingen av ersättningsbestämmelserna kommer att föreslå ett lagfästande av nu gällande praxis (se avsnitt 6.2.4).
Utredningen har på grundval av reformkrav som framförts till utredningen gjort en allmän översyn av avgiftssystemet i VL. Enligt utredningen torde bestämmelsernas sakliga innehåll inte nämnvärt kunna påverkas av senare ställningstaganden till prövningssystemet eller andra centrala frågor, även om det f.n. kan vara ovisst åt vilken myndighet det bör uppdras att bestämma avgifter enligt en ny VL.
Jag behandlar förslaget till nya avgiftsbestimmelser i avsnitt 6.4.
Det är som utredningen antyder ovisst vilken myndighet som i fram-
tiden skall pröva avgiftsfrågorna. Valet av prövningsmyndighet torde komma att påverka bl. a. formerna för omprövning av avgiftsbeslut. De viktiga rättskraftsfrågorna kommer utredningen att behandla först i sitt slutbetänkande. Osäkerheten om hur avgiftsbestämmelserna skall
passas in i en ny VL manar enligt min mening till försiktighet vid
genomförande av partiella reformer. Jag vill därför redan nu förutskicka att jag bl.a. på grund av denna osäkerhet anser att förslaget till
avgiftsreform inte bör genomföras. |
Prop. 1974: 83 142
6.2 Ersättning enligt 9 kap. VL 6.2.1 Allmänt
VL:s bestämmelser om ersättning återfinns i 9 kap. Som förutsätt-
ning för att ersättningsskyldighet skall inträda gäller att någon har medgivits rätt enligt VL att lösa, taga i anspråk eller skada annans egendom. Om denna förutsättning är uppfylld, skall ersättning utges för
egendom som avstås eller för förlust, skada eller intrång som förorsakas.
Ersättningen skall bestämmas i pengar, om den inte till följd av sär-
skilt stadgande i 9 kap. skall utgå genom kraftöverföring eller till-
handahållande av vatten. Parterna kan avtala om att ersättning skall
utgå på annat sätt. Sådant avtal gäller dock bara om det efter Jlämplighetsprövning fastställs av vattendomstolen. Enligt fast praxis inom
vattenrättsskipningen kan skadeförebyggande åtgärder föreskrivas i stället för ersättning. Till skydd för panträttshavare finns bestämmelser om nedsättning hos länsstyrelsen av utdömd penningersättning.
Utredningen lägger fram ett förslag till helt nytt 9 kap. I detta finns bestämmelser endast om ersättning i pengar. Förslaget bygger i huvudsak på lagen (1917: 189) om expropriation med de nya bestämmelser om ersättning som trädde i kraft den 1 januari 1972 (prop. 1971: 122, CU 1971: 27, rskr 1971: 310, SFS 1971: 915). En ny expropriationslag
(1972: 719) (ExL) har emellertid trätt i kraft den 1 januari 1973 (prop. 1972: 109, CU 1972: 34, rskr 1972: 346). När det i fortsättningen är
nödvändigt att särskilja den gamla och den nya expropriationslagen
kommer jag att använda beteckningen 1917 års expropriationslag resp.
ExL.
Utredningens förslag har fått ett mycket positivt mottagande av det helt övervägande flertalet av remissinstanserna. Förslaget avstyrks av Jämtbygdens tingsrätt, Arjeplogs kommun, Föreningen Sveriges tingsrättsdomare och advokatsamfundet. De grundar sin avvisande inställ-
ning framför allt på att en värdering efter marknadsvärde inte skulle vara lämplig i vattenmål.
Jag återkommer i följande avsnitt till den kritik som framförts mot utredningens betänkande men vill redan nu framhålla att jag i huvudsak anser förslaget vara väl genomarbetat och ägnat att läggas till grund för lagstiftning.
6.2.2 Förutsättningarna för samordning
Utredningen framhåller, att flertalet fastighetsrättsliga lagar hänvisar till expropriationslagen i fråga om inlösen och denna utgör enligt utredningen en naturlig utgångspunkt för översynen av VL. De allmänna
utgångspunkterna för skaderegleringen är desamma i VL och expropriationslagen. Båda lagarna utgår från att den som har fått tillstånd
att tvångsvis förfoga över annans egendom skall ersätta därav föran-
ledd förmögenhetsförlust.
Prop. 1974: 83 143
Även tvångsingreppens art är enligt utredningen i stora delar överensstämmande. Detta gäller självfallet vid jämförelse mellan inlösen
enligt VL och expropriation men också den rätt att ta i anspråk, skada
eller göra intrång på fast egendom som kan medges enligt VL kan betraktas som en form av expropriation. Det vattenrättsliga expropriationsobjektet utgörs här i allmänhet inte av viss bestimd fast egendom utan primärt av den rådighet över vatten som enligt VL är förenad
med äganderätt till fast egendom. Det har ansetts att fastigheterna be-
lastas med tvångsservitut till förmån för vattenföretaget. Vad som skall
ersättas är också i dessa fall skador som vållas av direkta ingrepp på
fast egendom samt olika därmed sammanhängande följdskador. Att skadorna i vattenmål oftast är en följd av ändrade hydrologiska förhållanden bör enligt utredningen inte hindra en ytterligare anpassning till de allmänna ersättningsreglerna i expropriationslagen, låt vara att vissa vattenrättsliga specialfrågor alltjämt kan behöva uppmärksammas.
Som allmän utgångspunkt för uppskattning av penningersättning i vattenmål gäller enligt utredningen att ersättningen skall motsvara ska-
dans fulla värde. Den skadelidande skall genom ersättningen försättas i
samma ekonomiska läge som han skulle ha befunnit sig i om skadan inte hade inträffat. Expropriationslagens ersättningsregler har utformats utifrån den grundsatsen att å ena sidan ingen bör drabbas av ekonomiska förluster på grund av att hans egendom tas i anspråk genom expropria-
tion men att å andra sidan den exproprierande har ett befogat anspråk
att inte behöva ersätta sådana värden som tillskapas genom hans egna insatser (prop. 1971:122 s. 199). Enligt utredningen görs emellertid
detta senare förbehåll med tanke på den s.k. presumtionsregeln i 1917 års expropriationslag, som utredningen anser inte bör införas i VL.
Även den allmänna utgångspunkten för värderingen av en skada i pengar är enligt utredningen alltså gemensam för båda lagarna.
Utredningens uppfattning att VL:s ersättningsbestämmelser bör samordnas med expropriationslagen delas av det alldeles övervägande antalet remissinstanser. Det understryks att ersättningsreglerna vid olika typer av ingripanden mot fast egendom bör vara principiellt likartade oavsctt vilken lagstiftning som åberopas.
Kritiska synpunkter i denna del framförs av de fyra remissinstanser
som avstyrker hela ersättningsförslaget, nämligen Jämtbygdens tingsrätt,
Arjeplogs kommun, Föreningen Sveriges tingsrättsdomare och advokatsamfundet. Enligt tingsrätten och tingsrättsdomareföreningen är i expropriationsfallen inlösen det normala medan det i vattenmålen i stället
i allt väsentligt är fråga om ett ofta stort antal olikartade skador. Dessa remissinstanser anser det inte rimligt att beräkna ersättning för denna mångfald av skade- och intrångssituationer med hjälp av expropria-
tionslagens skaderegleringssystem, som främst tar sikte på inlösen i tätbebyggelse. Advokatsamfundet, som också hävdar att tvångsingreppens
Prop. 1974: 83 144
art i stora delar inte är överensstämmande, anser att vidtagna ändringar i expropriationslagens ersättningsregler gjort dessa mindre lämpade som förebild för VL. Det skulle enligt samfundets mening vara olyckligt
att tvinga in VL:s beprövade ersättningsregler i expropriationslagens
nya och oprövade regelsystem. Enligt Arjeplogs kommun har den bärande principen att ingen bör drabbas av ekonomisk förlust på grund av tvångsingrepp kommit till uttryck i nuvarande ersättningsbestämmelser i VL och fungerar enligt kommunens mening tillfredsställande. I vattenmålen saknas de för expropriationsmålen karakteristiska markvärdestegringsproblemen.
Jag ansluter mig helt till vad utredningen anför om de allmänna förutsättningarna för en samordning med expropriationslagens ersättningsbestämmelser, På en punkt måste jag emellertid redan här skjuta in en reservation. De skäl utredningen anför mot tillämpning av presumtionsregeln i 1917 ärs expropriationslag är inte längre bärande efter-
som denna regel i ExL erhållit ett utvidgat tillämpningsområde och kan
åberopas vid all expropriation. Jag återkommer senare till frågan om
den utvidgade presumtionsregeln bör erhålla en motsvarighet i VL (se avsnitt 6.2.6) men jag vill kraftigt understryka att såväl presumtions-
regeln som övriga ersättningsbestämmelser i ExL är avsedda att äga lika tillämpning i hela landet. Även om värdestegringsproblemen givetvis är mest akuta i eller alldeles i närheten av tätbebyggda områden är ExL alltså allmängiltig.
Sedan utredningen avlämnade sitt betänkande har argumenten för en samordning ytterligare förstärkts. För att säkerställa syftet med den fysiska riksplanceringen genomfördes åtskilliga lagändringar med ikraftträdande den 1 januari 1973. Härvid intogs i berörda lagar hänvisningar
till ExL inte bara som tidigare i fråga om inlösen utan även i fråga om
ersättning enligt respektive lagar (prop. 1972: 111 bil. 2 och 3 s. 350 och
353). Jag kan som exempel ange 137 § byggnadslagen (1947: 385, omtryckt 1972: 775), 25 § naturvårdslagen (1964: 822, omtryckt 1972: 779, 25 § ändrad scnast 1973: 311) och 55 § väglagen (1971: 948).
Det är enligt min mening tämligen självklart att ersättningsreglerna vid olika typer av ingripanden mot fast egendom bör vara så likartade som möjligt för att undvika att man erhåller olika resultat vid tillämpning av olika lagar. Som 1972 års ersättningsreform visar är det ExL som bör utgöra riktmärke vid ändringar i annan fastighetsrättslig lag-
stiftning. Jag vill också påpeka att utredningens förslag delvis endast
innebär att man återställer en överensstämmelse mellan VL och expropriationslagen som gått förlorad genom ändringar i sistnämnda lag. Jag kommer i det följande att ange i vilken utsträckning det är möjligt och lämpligt att uppnå överensstämmelse mellan .VL och ExL.
Utredningen föreslår att särbestämmelserna i nuvarande VL om ersättning för ideell skada (9 kap. 8 §) och om ersättning med 50 pro-
Prop. 1974: 83 145
cents förhöjning i vissa fall (9 kap. 48 §) inte ges någon motsvarighet
i det nya ersättningskapitlet.
I fråga om 9 kap. 8 § framhåller utredningen, att bestämmelsen till-
lämpats bara i undantagsfall och att det inte kan komma i fråga att i
expropriationslagen och liknande lagstiftning utvidga rätten till ersätt-
ning på denna punkt. Man kan enligt utredningen inte bortse från svårigheterna att finna en objektiv värderingsnorm,. De allmänna skadeståndsrättsliga och expropriationsrättsliga grundsatserna bör enligt utredningen i stället få slå igenom i VL. Utredningens förslag i fråga om crsättning för ideell skada avstyrks
endast av Vänersborgs tingsrätt, som anser att särskild generositet bör visas en skadelidande vid ett tvångsingripande med utpräglat vinstin-
tresse. Det förefaller vidare tingsrätten omotiverat att ta bort möjlig-
heten till ersättning för ideell skada i tider då på de allmänna intressenas område hänsynstagande till annat än ekonomiska intressen får en allt större betydelse. Man bör enligt tingsrätten inte bortse från att bestämmelsen gjort det möjligt att vid de allt oftare förekommande
frågorna om ersättning för trevnadsvärden inte hårdra fall, där tvek-
samhet rått om inverkan på fastighetsvärdet. Utredningens förslag ifrågasätts av Jämtbygdens tingsrätt och advokatsamfundet på liknande. skäl.
Jag har inte kunnat finna något belägg för att bestämmelsen om er-
sättning för ideell skada har någon funktion att fylla. Det är inte fråga om skönhetsvärden på fastigheten, eftersom dessa anses ha en ekono-
misk betydelse och inverka på fastighetens värde. Det enda exempel som har angivits i förarbetena är att en släktgård eller en fastighet där ägaren nedlagt mycket arbete av speciellt slag går förlorad. Ersättning
kommer givetvis att utgå för ekonomisk skada på fastigheten och för ägaren. Det är emellertid enligt min mening inte möjligt att med rimliga anspråk på rättvisa och stadga i beräkningen utmäta någon särskild
ersättning därutöver. Den värderingsnorm som 9 kap. 8 § erbjuder är alltför subjektiv. Denna bestämmelse, som saknar motsvarighet i annan lagstiftning, bör därför som utredningen föreslår mönstras ut ur VL. Detta hindrar enligt min mening inte att hänsyn tas till affektionsvärden vid bedömningen av om skadeförebyggande åtgärder bör föreskrivas
(se avsnitt 6.2.4). Bestämmelserna i 9 kap. 48 § VL om femtio procents förhöjning i vissa fall avser enligt utredningen i första hand att bereda kompensa-
tion för minskade möjligheter att utveckla egendomen till ökad pro-
duktivitet i framtiden.. Avsikten synes också ha varit att skydda sakägare mot underkompensation, om ersättningen bestämmes under en
tillfällig konjunkturnedgång. De skäl som på sin tid har föranlett förhöjningsregeln kan enligt utredningen knappast längre anses bärande. Hänsyn till framtida produktionsutveckling kan tas inom ramen för 10 Riksdagen 1974. I saml. Nr 83
Prop. 1974: 83 146
gängse metoder att värdera skador på fast egendom. Den synpunkten har emellertid också framförts att syftet skulle vara att bereda den skadelidande del i företagets vinst. Detta stämmer enligt utredningen
mindre väl med uppfattningen att ersättningsgivare i expropriations-
situationer inte skall behöva ersätta värden som har uppstått genom hans egna insatser. Det nuvarande systemet har enligt utredningen också vållat åtskilliga tolkningssvårigheter i praxis. Utredningen föreslår på grund av det anförda att förhöjningsregeln utmönstras ur vattenlagstiftningen.
Utredningens förslag att mönstra ut bestimmelserna om femtio procents förhöjning avstyrks av fiskeriintendenten i Övre Norra distriktet, Arjeplogs och Jokkmokks kommuner, Svenska naturskyddsföreningen,
Svenska samernas riksförbund och Vattenvärnet. Dessa remissinstanser
anser att det finns skäl att bibehålla förhöjningsregeln.
Jag anser i likhet med utredningen att de skäl som ursprungligen anfördes för förhöjningsregeln har förlorat sin aktualitet. Vid fastighetsvärdering bör eftersträvas en exakt värdering utan inslag av överkompensation. Jag anser det inte heller motiverat att via förhöjningsregeln bereda den skadelidande del i företagets vinst. En motsvarighet
till förhöjningsregeln, som var allmänt förekommande vid expropria-
tionsliknande förvärv under 1800-talet, finns f.n. endast i gruvlagstift-
ningen. I ett till lagrådet den 25 maj 1973 remitterat förslag till ny
gruvlag har emellertid denna särregel inte bibehållits (s. 152 i lagråds-
remissen). Förhöjningsregeln i VL gäller endast i vissa fall och inte vid
företag för allmänt ändamål. "Tillämpningen har varit besvärlig och regeln garanterar inte rättvisa resultat. Jag anser alltså att förhöjnings-
regeln bör mönstras ut ur VL.
Svenska samernas riksförbund för i detta sammanhang fram tanken att samerna borde få viss procent i vinsten på vattenkraftsutbyggnad inom samernas område. Ersättningsbestämmelserna vid tvångsförvärv
bör enligt min mening inte innebära att den skadelidande bereds del i
företagets vinst. Jag anser inte att det finns utrymme för en särreglering till förmån för samerna i detta avseende.
6.2.3 Ersättning genom kraftöverföring
När annans vattenkraft tas i anspråk för gemensamt tillgodogörande, gäller f.n. att ersättning i allmänhet skall utgå i form av kraft. Parterna kan inte avtala om annan ersättningsform. Vattendomstolen kan
emellertid föreskriva att ersättningen helt eller delvis skall utgå i pengar,
om kraftöverföring skulle medföra olägenhet av betydenhet för ena
eller andra parten. Ersättningskraft kan föreskrivas, även om det sökta
företaget inte innefattar tillgodogörande av vattenkraft men ändå medför förlust av vattenkraft för annan. Ersättningstagaren skall i viss utsträckning bidra till kostnaderna för produktion och överföring av er-
Prop. 1974: 83 : 147
sättningskraften, Denna ersättningsform regleras i ett stort antal paragrafer (9 kap. 13—4345 §§). |
Utredningen anser att det fortfarande behövs bestämmelser om tvångsförvärv av minoritetsandel i strömfall och om ersättning för så-
dant ianspråkstagande. Utredningen anser emellertid att denna ersiätt-
ningssituation i princip inte avviker från andra fall då tvångsingrepp medför ett minskat fastighetsvärde.
För den nuvarande ordningen har enligt utredningen i förarbetena
huvudsakligen åberopats tre skäl. För det första ville man tillförsäkra ersättningstagaren en värdebeständig ersättning. För det andra såg man I institutet en möjlighet att motverka de olägenheter, bl.a. i form av
godtycklig prissättning, som kunde bli en följd av monopolbildning på
producentsidan. Det tredje och kanske viktigaste skälet var att främja landsbygdens elektrifiering. Utredningen konstaterar att kraftpriserna vid detaljdistribution har
sjunkit i förhållande till priserna för flertalet andra nyttigheter. Genom de bestämmelser om koncession och prisreglering som införts i lagen (1902: 71 s. 1), innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar, har statsmakterna redan nu möjlighet att säkerställa en ändamåilsenlig elförsörjning på skäliga villkor och att åstadkomma en planmässig och rationell distribution. På det energipolitiska området pågår f.n. ett betydande reformarbete bl. a. genora elutredningen (I 1971: 01).
Detta arbete tillsammans med en fortsatt utveckling på produktionssi-
dan får enligt utredningen väntas leda till att varje legitimt kraftbehov
också i framtiden kommer att kunna tillgodoses till skäliga priser. Landsbygdens elektrifiering är i realiteten slutförd. De skäl på vilka det nuvarande ersättningssystemet bygger har enligt utredningen alltså väsentligen förlorat sin bärkraft.
Utredningen framhåller också att den ändrade utbyggnadstekniken, enligt vilken vattenkraften från milslånga sträckor tillgodogörs i ett
kraftverk, har medfört att överföringskostnaderna blir så stora att det är fördelaktigare för ersättningstagarna att köpa sin kraft från det lokala distributionsföretaget. Utvecklingen har nått dithän att ersättningsformen numera saknar praktisk betydelse, såvitt gäller mindre
falldelar.
Av det anförda kan enligt utredningen till en början dras den slut-
satsen att ersättning genom kraftöverföring inte längre är ett realistiskt alternativ till ersättning i pengar, när de fallsträckor som avses är obetydliga. De lokala småförbrukarna torde över huvud taget, bl.a. av distributionstekniska skäl, kunna lämnas ur räkningen i sammanhanget.
Frågan är enligt utredningen om ersättningsformen bör behållas med
tanke på de situationer då ersättningstagaren har ett stort behov av elektrisk kraft, t.ex. en kommun eller en industri, och äger en betydande minoritetsandel i den fallsträcka som skall byggas ut.
Prop. 1974: 83 | 148
Enligt utredningen är det å ena sidan tveksamt om ersättningsformen
bör behållas med tanke enbart på de s.k. större minoritetsdelägarna. Sådana ersättningstagare kommer av distributionstekniska skäl oftast att själva tillhöra producentkretsen och det kan därför enligt utred-
ningen hävdas att frågan om ersättning i kraft bör kunna lösas inom
ramen för det väl utvecklade samarbetet på kraftproduktionens område
även om rättsinstitutet utmönstras.
Å andra sidan framgår av förarbetena till jordabalkens bestämmelser om institutet rätt till elektrisk kraft att VL:s ersättningskraft tillmäts
viss betydelse som kreditunderlag (prop. 1970:145 s. 301). Svenska bankföreningen har vid kontakter med utredningen bekräftat sin uppfattning om ersättningskraftens betydelse från finansieringssynpunkt. Enligt utredningen finns det visserligen möjlighet att finansiera kraft-
verksbyggnad genom upplåtelse enligt jordabalkens bestämmelser av rätt till elektrisk kraft. Utredningen anser emellertid att kraftintressen-
ternas önskemål om fortsatt lagstiftning om ersättning i kraft samt bankföreningens synpunkter på institutets betydelse för finansieringen
tillsammantagna utgör tillräckliga skäl för lagstiftning.
Beträffande utformningen av nya bestämmelser i ämnet framhåller
utredningen att de betydande ekonomiska motprestationer som enligt gällande lag kan åläggas minoritetsdelägaren är mindre väl förenliga med ett ersättningssystem i vanlig mening. Minoritetsdelägarnas intresse är enligt utredningen inte i första hand att få ersättning utan att få del i
kraftproduktionen och de är beredda att på samma villkor som den
byggande bära de kostnader och ta de ekonomiska risker som kan vara förenade med företaget. Frågan om minoritetsdelägarnas rätt att delta i företaget är väsentligen av privaträttslig natur och bör därför enligt ut-
redningen åtminstone tills vidare prövas av domstol. Domstolen bör dock vid behov inhämta yttrande från statens industriverk om frågor med encrgipolitisk anknytning. .
Utredningen förordar att de materiella bestämmelserna om minoritetsdelägares rätt till kraft, i fortsättningen benämnd andelskraft, tas in bland bestämmelserna om byggande i vatten i 2 kap.
Förslaget att slopa de nuvarande bestämmelserna om ersättning genom kraftöverföring aktualiserar frågan om sådan rätt till ersättningskraft som redan har beslutats bör bestå för framtiden. Enligt gällande
rätt torde det inte vara möjligt för ersättningstagaren att få en rätt till ersättningskraft utbytt mot ersättning i pengar även om vattendomstolen
skulle finna en sådan lösning ändamålsenlig. Utredningen, som betonar att beslut om ersättningskraft mycket väl kan ha fattats i strid med båda parters önskemål, föreslår en möjlighet att byta ut ersättningskraft
mot penningersättning. Detta innebär en naturlig konsekvens av utredningens ståndpunkt i fråga om själva institutet ersättningskraft. Behovet av en sådan avlösningsmöjlighet är särskilt stort när det gäller
Prop. 1974: 83 149
mindre kraftbelopp. Som förutsättning för att avlösning skall få ske bör enligt utredningen alltid gälla att den inte medför betydande olägenhet för motparten till den som gjort framställningen.
Utredningens förslag att upphäva bestimmelserna om ersättningskraft och att införa möjlighet till avlösning av redan beslutad ersättningskraft samt att införa ett nytt institut, benämnt andelskraft, tillstyrks eller lämnas utan erinran av samtliga remissinstanser.
Jag anser på de av utredningen anförda skälen, att bestämmelserna om ersättningskraft bör upphävas och ersättas av bestämmelser om andelskraft. Andelskraften är inte en ersättningsform utan erbjuder vissa minoritetsdelägare möjlighet att genom erhållande av kraft få del i kraftproduktionen. De nya bestämmelserna bör som utredningen föreslagit tas in i 2 kap. I motsats till vad som gäller för ersättningskraft kan frågan om andelskraft aktualiseras endast i samband med utförande av kraftföretag. Jag kommer att behandla den närmare utformningen av bestämmelserna om andelskraft i avsnitt 6.3.2 och frågan om hur ersättning för förlorad vattenkraft skall bestämmas, när beslut om andelskraft inte meddelas, i avsnitt 6.3.3.
Jag ansluter mig också till utredningens förslag om att införa en möjlighet till avlösning av redan beslutad ersättningskraft. I avsnitt 6.3.2 kommer jag att behandla frågan huruvida rätten till ersättningskraft från en äldre anläggning skall bevaras, när denna anläggning kommer att ingå i en större anläggning.
6.2.4 Skadeförebyggande åtgärder
Bestämmelserna i nuvarande 9 kap. 46 § om ersättning genom tillhandahållande av vatten har i åtskilliga hänseenden utformats efter mönster av bestämmelserna om ersättning genom kraftöverföring. Ersättning i vatten skall utgå, när någon till följd av medgivet uttag av grundvatten berövas möjligheten att vid egen grundvattentäkt tillgodogöra erforderligt vatten, om inte ersättningsformen prövas medföra olägenheter av betydenhet för någon av parterna. Vattendomstolen kan också efter lämplighetsprövning föreskriva att ersättning för annan skada genom nyttjande av grundvattentäkt skall utgå genom tillhandahållande av vatten. Skyldigheten att tillhandahålla vatten åvilar vattentäktsfastigheten och består även om fastigheten försäljs i exekutiv ord- ' ning eller byter ägare på annat sätt. Rätten till vattnet är förenad med den skadade fastigheten.
Enligt fast praxis inom vattenrättsskipningen kan skadeförebyggande åtgärder föreskrivas i stället för ersättning även mot sökandens bestridande och även om kostnaden för åtgärden beräknas överstiga den ersättning som annars skulle ha utgått. Det förutsätts dels att åtgärden är av sådan beskaffenhet att den lämpligare kan vidtas av sökanden än av den skadelidande dels att kostnadsökningen för sökanden inte är
Prop. 1974: 83 150
oskäligt stor. Domstolarnas befogenhet att föreskriva skadeförebyggande åtgärder härleds ur den i 2 kap 2 § fastslagna principen att en vattenbyggnad skall inrättas så att ändamålet utan oskälig kostnad kan vinnas med minsta intrång och olägenhet för motstående intressen. Motsvarande bestämmelse för grundvattentäkt finns i 2 kap. 43 '$. Ersättning utgår endast för eventuell kvarstående skada.
Utredningen anser, att de nuvarande bestämmelserna om ersättningsvatten motsvarar ett praktiskt behov. Emellertid är de tillämpliga bara i mål om grundvattentäkt. Detta har dock inte hindrat vattendomstolarna
att i andra fall — exempelvis vid uppdämning eller avsänkning av ett
grundvattentäkten närbeläget vattenområde — ålägga företagarna att som skadeförebyggande åtgärd svara för vattenleverans. Utredningen
anser att dessa likartade situationer bör behandlas på samma sätt. Det
rör sig i båda fallen om skadeförebyggande åtgärder. Endast frågor om eventuellt kvarstående men bör enligt utredningen komma under bedömande enligt VL:s ersättningsregler. Utredningen förordar att nuvarande bestämmelser om ersättning genom tillhandahållande av vatten utmönstras. |
Om utredningens förslag genomförs kommer frågor om rätt till vattenleverans vid skada till följd av grundvattentäkt i fortsättningen helt
att överlämnas åt rättstillämpningen. Med hänsyn till den praxis som
numera etablerats på området bör detta enligt utredningen inte inge några betänkligheter. Eftersom förhållandena kan vara mycket skiftande, bör det enligt utredningen tvärtom vara en fördel att domstolarna
får fria händer att anpassa sina föreskrifter till vad som behövs i varje
särskilt fall. Utredningen understryker att det även utan uttryckliga lagregler naturligtvis åligger domstolarna att meddela sådana föreskrifter om åtgärder och ersättning att ersättningstagarna inte blir sämre ställda än tidigare. .
Utredningen föreslår alltså att nuvarande bestämmelser. om ersätt-
ning genom tillhandahållande av vatten upphävs och att frågan om
skyldighet att leverera vatten i samband med grundvattentäkt skall ses som en fråga om skadeförebyggande åtgärder.
Flertalet remissinstanser lämnar utredningens förslag utan erinran. Vattenöverdomstolen, som ansluter sig. till. förslaget, framhåller att den vattenleverans som åläggs enligt 9 kap. 46 § får sakrättslig dignitet till skillnad mot åläggande i övrigt att vidta skadeförebyggande åtgärd. Vattenöverdomstolen anser inte att sakrättsligt skydd är i så hög grad
motiverat i just detta fall att man. för den skull bör avstå från ett av andra skäl i och för sig motiverat upphävande av 9 kap. 46 §. I detta
sammanhang ifrågasätter vattenöverdomstolen en uttrycklig lagbestäm-
melse om möjlighet för domstol att förordna om skadeförebyggande åt-
gärd som alternativ till ersättning i pengar. Det kommer enligt vatten-
överdomstolen alltid att finnas behov av att. kunna meddela sådana för-
Prop. 1974:-83 151
ordnanden inte bara vid grundvattentäkt utan över huvud taget vid företag enligt VL. En uttrycklig lagbestämmelse är enligt vattenöverdom-
stolens mening särskilt motiverad när man ansluter VL till expropria-
tionslagen, som saknar institutet .skadeförebyggande åtgärder. Ett ytterligare skäl för lagreglering är enligt vattenöverdomstolen. att skadeförebyggande åtgärder i undantagsfall kan innebära viss överkompensation för den skadelidande, vilket står i mindre god överensstämmelse med
expropriationslagen. Södertörns, Vänersborgs, Jämtbygdens, Umebygdens och Luleå tings-
rätter, Föreningen Sveriges tingsrättsdomare och Sveriges advokatsamfund anser att bestämmelserna om ersättningsvatten bör bibehållas och
avstyrker utredningens förslag. Vänersborgs tingsrätt påpekar att utred-
ningen som skäl för förslaget endast anför att motsvarighet till 9 kap. 46 § saknas för andra mål än grundvattentäktsmål. Detta resonemang borde enligt tingsrätten närmast leda till en utvidgning av institutet även till andra måltyper, där vattenleverans framstår som en önskvärd kom-
pensationsform. Att så inte skett tidigare har enligt tingsrättens mening
sin naturliga förklaring i det förhållandet att vid anläggande av grundvattentäkt i motsats till vid andra företag vattenleverans kan påtvingas anläggaren, eftersom man i regel inte behöver befara att det skall medföra olägenhet av betydenhet för honom. Tingsrätten delar alltså inte utredningens uppfattning att det här rör sig om likartade situatio-
her. Tingsrätten ifrågasätter om det kan vara lämpligt att sedan fast praxis etablerats på ett visst område under förebärande härav ta bort
de bestämmelser som utgör grunden för denna praxis. Utan stöd av en lagbestämmelse torde det för övrigt inte vara möjligt att ålägga ersättningstagaren bidragsskyldighet vid överkompensation. — Jämtbygdens tingsrätt och tingsrättsdomareföreningen framhåller också att det är egendomligt att införa en lagregel, varav uppenbarligen behov förelegat, för att sedan efter någon tid, när praxis inrättat sig efter denna regel, slopa den. Enligt dessa remissinstanser bör bestämmelserna i stället utvidgas att gälla även andra måltyper än mål om grundvattentäkt. — Även Umebygdens och Luleå tingsrätter samt advokatsamfundet anser att bestimmelserna bör utvidgas, lämpligen genom en allmän regel om ersättning genom tillhandahållande av vatten i 2 kap. — Södertörns tingsrätt anser att bestämmelserna om ersättningsvatten bör flyttas över till 2 kap. och att där bör kodifieras gällande praxis i fråga om skadeförebyggande åtgärder. . .
Jag anser i likhet med utredningen och flertalet av de remissinstanser som yttrat sig i frågan att: tillämpningsområdet för nuvarande bestämmelser om ersättning genom tillhandahållande av vatten bör utvidgas. - Detta sker som utredningen föreslår lämpligen genom att frågan om vattenleverans bedöms som en. skadeförebyggande åtgärd. Härigenom får ' domstolarna möjlighet att utforma sina föreskrifter efter vad som be-
Prop. 1974: 83 152
hövs i varje enskilt fall. Domstolarna får också möjlighet att välja mel- : lan olika skadeförebyggande åtgärder. Förutom vattenleverans kan ifrå-
gakomma exempelvis anläggande av en ny brunn, fördjupning av befintlig brunn eller installering av en ny pump. Det sakrättsliga skydd som nuvarande bestämmelser ger torde inte ha någon nämnvärd bety-
delse i förevarande sammanhang.
Som jag redan angivit har inom vattenrättsskipningen utbildats en fast praxis i fråga om skadeförebyggande åtgärder. Enligt min mening bör nu denna praxis ges uttryck i en lagbestämmelse, Gällande praxis har sin teoretiska grund i tillåtlighetsbestämmelserna i 2 kap. 2 och 43 §§
att företaget skall utföras så att ändamålet vinnes utan oskälig kost-
nad med minsta intrång och olägenhet för annan. Det kunde därför
vara naturligt att komplettera dessa paragrafer med en uttrycklig befo-
genhet för domstol att föreskriva. skadeförebyggande åtgärder. Emellertid anser jag, att principer med skadeförebyggande åtgärder som ett alternativ till ersättning utgör en så viktig del i VL:s skaderegleringssys-
tem att den nya bestämmelsen bör tas in i 9 kap. Härför talar även
den omständigheten att, om i en ny VL endast ersättningsfrågorna kom-
mer att ligga kvar hos domstolarna, dessa måste ha möjlighet att föreskriva skadeförebyggande åtgärder. Hur samordningen i en ny VL skall
ske med en eventuell administrativ tillståndsgivning får lösas när denna fråga blir aktuell. Jag anser det i vart fall klart att domstolarna tills
vidare även utan samband med någon konkret ersättningsfråga har rätt och skyldighet att pröva lämpligheten av skadeförebyggande åtgärder
av mera allmänt slag.
Som exempel på skadeförebyggande åtgärder kan nämnas att flytta byggnader som annars skulle dimmas över, att utföra erosionsskydd, att utföra nya bryggor i stället för sådana som skulle bli överdämda eller torrlagda, att planera badplatser där badmöjligheterna annars skulle försämras, att höja lågt liggande vägar samt att genom olika åtgärder ordna vattenförsörjningen för en fastighet. Att exempelvis lämna ersättning i form av ny mark i stället för den skadade räknas där-
emot inte som en skadeförebyggande åtgärd.
Den nya bestämmelsen om skadeförebyggande åtgärder bör enligt
min mening utformas i mycket nära anslutning till gällande praxis. Bestämmelsen bör i huvudsak endast innebära att sökanden skall åläg-
gas att utföra skadeförebyggande åtgärd, om det finnes lämpligt, och
att ersättning endast skall utgå för eventuellt kvarstående skada. Lämplighetsprövningen bör till att börja med avse frågan om en åtgärd över
huvud taget är ändamålsenlig. Åtgärden syftar ju till att fastighets-
ägaren fortfarande skall kunna använda sin fastighet och att fastigheten i huvudsak skall bibehålla sitt värde i oskadat skick. Den kvarstående skadan får alltså inte bli alltför omfattande. Lämplighetsprövningen kommer även att utgöra ett skydd för fastighetsborgenärerna. Den före-
Prop. 1974: 83 153
slagna lämplighetsprövningen avser också frågan om sökanden bör åläggas att utföra åtgärden eller om sökanden skall förpliktas att utge ersättning för skadan med valfrihet för fastighetsägaren att själv utföra åtgärden eller att tillgodogöra sig ersättningen på annat sätt. Ofta kan situationen vara sådan att all rimlighet talar för att åtgärden bör utföras
av sökanden, som disponerar erforderliga resurser. Om flera fastigheter
berörs av åtgärden torde det också i allmänhet vara lämpligt att sökan-: den svarar för erforderliga arbeten. Vid prövningen måste givetvis beaktas att sökandens kostnader för åtgärden inte blir oskäliga i förhållande till den ersättning som annars skulle utgå. Jag anser det dock möj-
ligt att vid bedömningen av om skadeförebyggande åtgärd skall före-
skrivas ta hänsyn till affektionsvärden.
Det är ofta nödvändigt att en skadeförebyggande åtgärd utförs på annan tillhörig fastighet (jfr 2 kap. 14 § första stycket). Jag anser det därför nödvändigt med en bestämmelse om tvångsrätt för detta fall. Den skada som den skadeförebyggande åtgärden kan orsaka skall givetvis beaktas vid prövningen av åtgärdens lämplighet, Ersättning skall utgå för eventuell skada.
Enligt nuvarande bestämmelser om ersättningsvatten kan den skade-
lidande åläggas bidragsskyldighet. I fråga om möjligheten till ekonomiska motprestationer vid skadeförebyggande åtgärder har jag följande
inställning, som ansluter till vad utredningen oemotsagt anfört beträffande vattenleverans. Det låter sig mindre väl förenas med ett ersättningssystem att åligga den ersättningsberättigade betalningsskyldighet gentemot ersättningsgivaren. En sådan ordning bör undvikas genom en lämplig utformning av domstolarnas föreskrifter. Om den skadelidande bereds förmån av någon betydenhet, bör värdet därav kunna reduceras exempelvis genom att företagaren åläggs att vidta åtgärder för att möjliggöra vattenleveransen medan den skadelidande får svara för drift och underhåll. Det bör också vara möjligt att låta företagaren svara för vattenleveransen bara till en viss punkt, exempelvis fastighetsgräns.
Att en skadeförebyggande åtgärd kan innebära viss överkompensation är inte något ovanligt i vattenmål. Enligt utredningens mening är det rimligt att den som utsätts för tvångsingrepp får tillgodogöra sig de obetydliga övervärden som här är i fråga. Jag delar denna uppfattning under förutsättning att det är fråga om obetydliga övervärden. Som jag redan angivit bör föreskrifterna utformas så att åtgärden så exakt som möjligt motsvarar skadan. Om detta inte är möjligt bör en eventuell överkompensation kunna beaktas vid den helhetsbedömning av skador
på fastigheten som jag skall återkomma till i avsnitt 6.2.6.
Beträffande omfattningen av vattenleverans som skadeförebyggande åtgärd bör som allmän utgångspunkt gälla att leveransen skall motsvara'
vad som faktiskt har tagits ut vid den skadade vattentäkten i dess opåverkade skick. Viss hänsyn måste emellertid också tas till fastighetens
Prop. 1974: 83 154
framtida vattenbehov. Skadevållaren bör svara för att fastighetens normala behov av husbehovsvatten kan tillgodoses också för framtiden. Skall vattnet användas för annat ändamål än husbehovsförbrukning, torde man i allmänhet ha att bestämma leveransskyldighetens omfattning med utgångspunkt i förbrukningen under de senare åren och vad som kan behövas för den närmaste framtiden. Det får i denna situation ankomma på sakägaren att göra sannolikt att hans vattenbehov ökar i
framtiden.
Jag ansluter mig också till vad utredningen oemotsagt har uttalat om VL:s förhållande till lagen (1970: 244) om allmänna vatten- och avloppsanläggningar (va-lagen). Enligt gällande rätt skall rättsförhålandet mellan en allmän va-anläggning och den fastighetsägare som genom
anläggningen lider intrång i sin rätt till vatten i princip bedömas enligt
VL:s regler utan beaktande av att fastighetsägaren samtidigt kan vara skyldig att bli ansluten till anläggningen och därigenom få vatten i ersättning för det han förlorat (NJA 1959 s. 501). Om skyldigheten att leverera vatten secs som en fråga om skadeförebyggande åtgärder, kan man inte undgå att vid skaderegleringen ta hänsyn till va-lagens bestämmelser. Har det klarlagts att sakägare får bruka va-anläggningen, bör hänsyn tas till det. Detta innebär att åtgärder i form av brunnsför-
djupning eller vattenleverans i särskild ledning i allmänhet inte blir meningsfulla. Vidare innebär det att ersättning för fastighetsskada skall
beräknas till skillnaden mellan fastighetens värde i oskadat skick och dess värde skadad men ansluten till va-anläggningen, med de ekonomiska fördelar och nackdelar denna anslutning kan medföra. Dessutom kan personlig ersättning komma i fråga.
6.2.5 Ersättning it realvärden
F.n. gäller att överenskommelse mellan parterna om att ersättning skall utgå i annan form än VL medger, t. ex. i form av mark, måste
fastställas av vattendomstolen efter lämplighetsprövning för att bli gällande. I samband med den intensiva exploateringen av landets vatten-
krafttillgångar under 1950- och 1960-talen framfördes från olika håll önskemål om möjligheter för domstolarna att oberoende av överenskommelse döma ut ersättning i realvärden.
Enligt utredningen torde frågan om ersättning i realvärden i dagens
utbyggnadssituation sakna nämnvärd: aktualitet. Remissinstanserna har
inte intresserat sig för denna fråga. Jag anser: i likhet med utredningen att någon lagstiftningsåtgärd inte är motiverad. Jag vill dock erinra om att jag i föregående avsnitt (6.2.4) föreslagit en bestämmelse om' skadeförebyggande åtgärder, enligt vilken kan åläggas bl.a. skyldighet att leverera vatten. . .
I fråga om överenskommelse om realkompensation har utredningen
inte föreslagit någon motsvarighet till nuvarande krav på lämplighets-
Prop. 1974: 83 155
prövning av vattendomstol. I vilken mån överenskommelse om réealkompensation kan fastställas måste enligt utredriingen bero på om domstolen med bindande verkan kan besluta i frågan. Att hänsyn vid prövningen alitid måste tas till fastighetsborgenärernas intressen är enligt utredningen klart även utan någon särskild bestämmelse.
Svenska bankföreningen anser, att hänsynstagandet till fastighetsbor-
genärerna är så väsentligt att en föreskrift härom bör tas in i lagtexten.
Barkföreningen anser, att det är oklart vad utredningen avser med sitt uttalande om domstolarnas möjlighet att fastställa överenskommelser. Vänersborgs tingsrätt anser, att vattendomstol fortfarande bör ha skyldighet att pröva lämpligheten av överenskommelser om realkompensation.
Jag anser inte, att det finns skäl att bibehålla nuvarande krav på
Jämplighetsprövning av vattendomstol. Parterna bör i princip ha frihet alt välja ersättningsform. Emellertid anser jag att det behövs en uttrycklig föreskrift om oskadlighetsprövning med hänsyn till fastighetsborgenärerna. En förebild till bestämmelsen finns i 5 kap. 25 § tredje stycket ExL. I VL bör bestämmelsen avse överenskommelser både om:
ersättning i pengar och om ersättning i annan form. Oskadlighetspröv-
ningen bör dessutom avse överenskommelser om skadeförebyggande åtgärder.
6.2.6 Ersättning i pengar
Min genomgång av VL:s ersättningssystem har hittills resulterat i att
de för VE speciella ersättningsformerna ersättningskraft och ersättningsvatten föreslås utmönstrade. Däremot har jag föreslagit en lagbestämmelse om skadeförebyggande åtgärder, som inte återfinns i annan fastighetsrättslig lagstiftning (avsnitt 6.2.4). Skadeförebyggande åtgärder utgör emellertid inte en ersättningsform utan ett alternativ till ersättning, Ersättning i pengar kommer "alltså även i VL' att utgöra d den enda ersättningsformen.
Enligt nuvarande bestämmelser skall ersättning i pengar bestämmas att utgå på en gång. Avgörandet av ersättningsfrågor kan enligt 11 kap. 66 § 2 mom. uppskjutas under en prövotid, om verkningarna av företaget i visst hänseende inte kan förutses med erforderlig säkerhet. I sam-
band med uppskovsbeslutet bör i regel meddelas provisoriska bestämmelser om ersättning. Provisoriska ersättningar kan utgå. med årliga
belopp. Ett alternativ till uppskov är att med stöd av 11 kap. 1 § fjärde stycket VL och 35 kap. 5 § rättegångsbalken fastställa ersättningen till skäligt belopp.
Ersättning som inte utgår med förhöjning (se om förhöjning avsnitt
6.2.2) skall enligt 9 kap. 49 § motsvara fulla värdet av den egendom
som avstås och full gottgörelse för annan förlust eller skada. Uttrycket
Prop. 1974: 83 156
full ersättning återfanns i 1917 års expropriationslag fram till 1949 års ändringar i denna lag. |
I ExL, som gäller sedan den 1 januari 1973, behandlas ersättningsfrågorna i 4 kap. Enligt 4 kap. I $ första stycket ExL skall för fastighet som exproprieras i sin helhet betalas löseskilling motsvarande fastighetens marknadsvärde. Paragrafen har dock försetts med en erinran
om att löseskillingen på grund av följande paragrafer i vissa fall inte
överensstämmer med marknadsvärdet. När en del av en fastighet exproprieras, skall erläggas intrångsersättning motsvarande den minskning av fastighetens marknadsvärde, som uppkommer genom expropriationen. Intrångsersättningen skall alltså motsvara skillnaden mellan fastighetens marknadsvärde före expropriationen och restfastighetens marknadsvärde efter expropriationen. Även annan ekonomisk skada som uppkommer för ägaren genom expropriationen skall ersättas. Expro-
priationsersättningen kan alltså utgå i form av tre olika ersättningsarter
som betecknas löseskilling, intrångsersättning samt annan ersättning.
Enligt 4 kap. 2 § ExL skall vid bestämmande av ersättningen under
vissa förutsättningar bortses från inverkan av expropriationsföretaget.
Den s.k. influensregeln avser både positiv och negativ inverkan och ansluter till de grannelagsrättsliga ersättningsrekvisit som lagfästs i 30 §
miljöskyddslagen (1969: 387).
I 4 kap. 3 § ExL finns den s.k. presumtionsregeln. Enligt denna skall vid bestämmande av löseskilling sådan ökning av fastighetens marknadsvärde av någon betydelse som ägt rum under tio år före ansök-
ningen om expropriation — dock högst femton år före talans väckande
vid domstol och enligt en särskild övergångsbestämmelse inte i något fall tidigare än från den 1 juli 1971 räknas ägaren tillgodo endast i den mån det blir utrett, att den beror på annat än förväntningar om ändring i markens tillåtna användningssätt. Regeln innebär dels en presumtion för att all värdeökning beror på förväntningar om ändring i markens tillåtna användningssätt, dels att värdeökning på grund av så-
dana förväntningar inte skall ersättas. Endast i den mån presumtionen motbevisas utgår ersättning för den värdestegring som inträffat. Vid delexpropriation skall presumtionsregeln tillämpas i fråga om värdet före expropriationen.
Ersättningsbestämmelserna i ExL överensstämmer i sakligt hänseende med de bestämmelser i 1917 års expropriationslag som legat till grund för utredningens förslag utom i ett avseende. I ExL har nämligen presumtionsregeln utvidgats att gälla vid all expropriation.
Utredningen anser, att man i VL bör införa expropriationslagens system att uppdela penningersättningen på olika ersättningsarter: löseskilling, ersättning för fastighetsintrång och annan ersättning. Viss uppdelning på olika ersättningsarter förutsätts redan nu i VL. Utredningen tar upp frågan om VL bör innehålla en uttrycklig före-
Prop. 1974: 83 157
skrift om att löseskilling och intrångsersättning skall bestämmas med utgångspunkt i fastighetens marknadsvärde i överensstämmelse med vad som gäller enligt expropriationslagen. Från allmänna rättvisesynpunkter är det självfallet angeläget att likartade ersättningsfrågor bedöms efter enhetliga grunder. Principen att fastighetsskada' skall värderas med ut-
gångspunkt i marknadsvärdet måste enligt utredningen därför få slå
igenom också i VL, om inte starka skäl kan anföras för en särreglering.
Några sådana skäl kan enligt utredningens mening inte anföras när det gäller inlösen av hel fastighet. Det förhåller sig visserligen så att företagen enligt VL ofta är lokaliserade till glesbygds- eller avfolkningsområden, där det kan vara svårt att fastställa ett marknadsvärde. Expropriationslagens ersättningsregler är emellertid avsedda att tilläm-
pas också inom sådana områden och en värdering enligt expropriations-
lagens riktlinjer bör enligt utredningen leda till ett tillfredsställande re-
sultat även i vattenmål. Inlösen av hel fastighet förekommer emellertid förhållandevis sällan i vattenmål. Den vanligaste ersättningssituationen är i stället att en del av en fastighet drabbas av ett direkt ingrepp, t. ex. inlösen eller över-
dämning, och att återstoden menligt påverkas av de förändrade vatten-
förhållandena i form av försumpning, skada på fiske, försvårad virkesutdrivning osv. När en fastighet samtidigt drabbas av flera olikartade skador leder en värdering av varje skadetyp för sig emellertid erfaren-
hetsmässigt lätt till att de särskilda objekten övervärderas. Det torde också förekomma att man vid värderingen utgår från en oförändrad
användning, trots att en sådan måste framstå som orationell, om hänsyn
tas till företagets samlade inverkan på fastigheten. Enligt utredningen kommer det inte heller in i bilden att företaget eventuellt kan medföra
nytta, t. ex. från torrläggningssynpunkt, celler att skadeförebyggande åt-
gärder kan innebära viss överkompensation. Värderingen av olika skadeobjekt kan också leda till ersättningar för skadetyper som vid en samlad bedömning tar ut varandra, t. ex. om inverkan i ett hänseende innebär att arbetskraft blir överflödig och i ett annat att det kommer att krävas ökad arbetsinsats. Enligt utredningens mening bör partiella fastighetsskador i vattenmål avgöras efter en helhetsbedömning.
Man kan enligt utredningen inte bortse från att slutresultatet blir ett annat och för den enskilde fastighetsägaren i allmänhet mera förmånligt med nuvarande tillvägagångssätt vid skadeuppskattningen i vatten-
mål jämfört med de metoder som numera tillämpas i andra expropria-
tionslikande situationer. Enligt utredningen kan dessa ojämnheter svårligen försvaras.
Utredningen förordar med hänsyn till det anförda att det i VL uttryckligen anges att löseskilling skall motsvara fastighetens marknads-
värde och att intrångsersättning skall motsvara den minskning i fastighetens marknadsvärde som uppkommer genom ingreppet.
Prop. 1974: 83 158
Expropriationslagens värderingsregel för intrångsfallen står enligt utredningen i tämligen god överensstämmelse med vad som får antas vara gällande rätt inom VL:s område i fråga om avräkning av nytta mot skada. Samtidigt måste emellertid uppmärksammas att nyttan enligt föreskrift i VL kan grunda tvångsdelaktighet och därigenom bidragsskyldighet. I sådana fall får enligt utredningen nyttan inte avräknas i samband med regleringen av till äventyrs uppkommande fastighetsskada.
Enligt expropriationslagen skall man vid värderingen under vissa förutsättningar bortse från inverkan av expropriationsföretaget. Enligt utredningen saknar de för expropriationsmålen karakteristiska markvärdestegringsproblemen större aktualitet i vattenmålen. Däremot kan det tänkas att ett företag enligt VL genom att väcka farhågor för förfulning, dimbildning eller buller påverkar fastighetsvärdena i negativ riktning. Detsamma kan enligt utredningen vara fallet om företaget befaras medföra en minskning av befolkningsunderlaget i bygden. Enligt utredningens mening är det därför befogat att i sakägarnas intresse låta expropriationslagens regel om inverkan av expropriationsföretaget få en motsvarighet i VL.
Utredningens förslag i denna del utsätts för åtskillig kritik. Även de remissinstanser som inte avstyrker förslaget framför kritik av varierande styrka mot användande av marknadsvärdet vid bestämmande av ersättning enligt VL. Vattenöverdomstolen godtar förslaget med en utförlig motivering.
Förslaget att införa marknadsvärdeprincipen i VL avstyrks av tio remissinstanser, nämligen Växjö, Vänersborgs, Jämtbygdens och Umebygdens tingsrätter, länsstyrelsen i Jämtlands län, samarbetsnämnden för Järpenblocket. Arjeplogs kommun, Föreningen Sveriges tingsrättsdomare, LRF och Sveriges advokatsamfund. Det framhålls särskilt att det i vattenmål oftast är fråga om fastigheter i glesbygdsområden och att vid inlösen marknadsvärdet då blir ocimligt lågt och inte står i någon som helst relation till kostnaderna för anskaffande av likvärdig bostad. Marknadsvärdet ger inte heller något uttryck för fastighetens värde i ägarens hand i det i glesbygden ofta förekommande fallet att fastigheten utgör bas för ägarens försörjning genom att bereda honom, förutom billig bostad, möjligheter till biinkomster och naturahushållning. Utredningens förslag att lösa detta problem med ”annan ersättning” medför en försämring för fastighetsborgenärerna. Den starkaste kritiken riktar sig emellertid mot den föreslagna tillämpningen av marknadsvärdeprincipen i skadefallen. I de i vattenmålen vanligasi förekommande skadesituationerna torde det vara mycket vanligt att ett ingrepp på en fastighetsdel inte ger utslag i ändrat marknadsvärde. Det är svårt att utläsa om utredningen avser att ”annan ersättning” skall kunna utgå även i dessa fall. Det framhålls också att i praxis utbildats normer för olika
Prop. 1974: 83 | 159
slag av delskador som väsentligt underlättar skadevärderingen och att partiella fastighetsskador av likartat slag skall bedömas lika för samtliga berörda fastigheter enligt den s.k. likformighetsregeln i 11 kap. 60 § tredje stycket.
Enligt min mening bygger en del av den kritik som förts fram mot
marknadsvärdeprincipen på en felaktig uppfattning om de verkningar denna princip har jämfört med nuvarande bestämmelser. Det är
enligt min mening inte värderingsprinciperna i nuvarande VL som Jett till för höga ersättningar utan snarare värderingsmetodiken med ett bedömande av varje skadekategori för sig utan någon relation till de skadade fastigheternas värde. Det har talats om den s.k. å Ja cartemetoden. Om en fastighet samtidigt drabbas av flera skador, är det
emellertid inte troligt att en presumtiv köpare söker bedöma :'vilken
reduktion av köpeskillingen som bör föranledas av varje särskild skada sedd för sig. Det naturliga är enligt min mening i stället att köparen
försöker bilda sig en uppfattning om vilken inverkan på fastighetens användningssätt företaget totalt sett kan tänkas få och bestämmer sitt
bud efter det. Den överkompensation som den nu tillämpade metoden lett fram till kan enligt mia mening inte försvaras och utgör i och för sig tillräcklig grund för en reform. Det finns självfallet ingen anledning till att den framtida energikonsumtionen skall betala kostnader för er-
sättning till fastighetsägare som inte motsvaras av någon reell ekonomisk skada för dessa. De omställningssvårigheter på grund av andra än eko-
nomiska orsaker som en fortsatt utbyggnad av vattenkraften kan föra med sig för ortsbefolkningen måste lösas och löses också av samhället
genom regionalpolitiska åtgärder. Däremot skall självfallet vattenbyggnadsföretagen bära de direkta ekonomiska omstiällningskostnaderna för de fastighetsägare vilkas mark berörs av utbyggnaden. Detta följer
emellertid också av ExL:s regler om ersättning för annan skada.
Jag vill också erinra om att marknadsvärdeprincipen i ExL inte tar ställning till värderingsmetoderna utan endast anger. att syftet är att bestimma det pris som en fastighet av ifrågavarande art sannolikt skulle betinga om den bjöds ut till försäljning i allmänna marknaden. I fråga om värderingsmetod kan man välja mellan ortsprismetoden, avkastningsmetoden och produktionskostnadsmetoden. Sistnämnda metod innebär att man söker beräkna marknadsvärdet av en byggnad med utgångspunkt i vad det skulle kosta att producera en likartad byggnad. Härvid beaktas även den värdeminskning som byggnaden mundergått genom ålder och bruk.
Som jag redan antytt (avsnitt 6.2.2) anser jag med hänsyn till värdet
av ett enhetligt regelsystem, att ersättningsbestämmelserna i ExL bör
ges motsvarande tillimpning i VL om inte starka sakliga skäl talar mot
en sådan reform. Några sådana skäl kan enligt min mening inte åbe-
Prop. 1974: 83 160
ropas i fråga om inlösen av hel fastighet eller del av fastighet. Det torde inte ens i avfolkningsbygder möta några oöverstigliga svårigheter att med hjälp av angivna metoder få fram ett marknadsvärde. Det torde i avfolkningsbygder också vara förhållandevis lätt att förvärva en likvärdig fastighet, för vilken köparen alltså inte behöver betala mer än han får för den fastighet som han tvingas avträda. Visserligen kan inne- ' havet av en fastighet för ägaren medföra fördelar i form av möjlighet till biinkomster och naturahushållning som inte påverkar marknadsvärdet. Det senare kan i så fall te sig orimligt lågt för ägaren. I så fall bör emellertid annan ersättning utgå för ekonomisk skada som drabbar ägaren utöver fastighetsskadan. Sådan ersättning skall också utgå för direkta omställningskostnader. Fastighetsborgenärerna kan inte anses lida förfång genom en sådan uppdelning av ersättningen, eftersom deras säkerhet i fastigheten självfallet inte kan uppskattas till större belopp än fastighetens marknadsvärde. Jag kan också hänvisa till vad jag anförde 1 1971 års lagstiftningsärende (prop. 1971: 122 s. 173 och 189) t. ex. om att intrångsersättning undantagsvis kan bestämmas genom ett kvadratmeterpris på den inlösta delen av fastigheten.
I fråga om skadefallen, som dominerar i vattenmålen, uppnår man med marknadsvärdeprincipen en helhetsbedömning av skadeverkningarna på en fastighet i relation till fastighetens marknadsvärde. Mot bak- grund av vad jag uttalat om den s.k. å la carte-metoden och övriga olägenheter med nuvarande skadevärdering som utredningen påtalat utgör detta enligt min mening en stor vinning. Även i skadefallen kan man använda sig av olika metoder för att räkna fram en minskning i den skadade fastighetens marknadsvärde. Intrångsersättningen skall självfallet vid behov kompletteras med annan ersättning, dvs. ersättning för ekonomisk skada för fastighetsägaren som inte täcks av minskningen i marknadsvärde. Fastighetsägaren måste t. ex. lägga ned en av honom bedriven rörelse. Skadeberäkningen sker f.n. i stor utsträckning enligt vissa normer för olika skadekategorier. Skador på jordbruksmark eller på skogsmark och växande skog kan sålunda uppskattas inom hela skadeområdet efter allmänt vedertagna normer. Motsvarande gäller exempelvis företagets verkningar på fisket. Jag anser inte att det finns något hinder mot att även i fortsättningen använda sådana normer som givetvis underlättar den ofta mycket omfattande skaderegleringen. Normerna syftar emellertid till att bestämma ersättning för marginalvärden. Vid tillämpningen av dem måste för varje enskild fastighet också noga observeras att ersättningen inte står i missförhållande till minskningen av marknadsvärdet. Jag finner alltså ingen anledning att frångå den s.k. likformighetsprincipen som innebär att lika skador skall bedömas lika. Det torde vara klart även utan uttryckligt förbehåll att denna princip i speciella fall kan genombrytas av marknadsvärdeprincipen.
Jag ansluter mig till vad utredningen uttalat om att nytta som en-
Prop. 1974: 83 161
ligt föreskrift i VL grundar tvångsdelaktighet och bidragsskyldighet inte får avräknas mot till äventyrs uppkommande fastighetsskada. Detta torde vara klart även utan särskild föreskrift.
Ett av huvudsyftena med presumtionsregeln är att dimpa markvärdestegringen. Med anledning därav har den gjorts tillämplig vid all expropriation, sålunda även när enskild exproprierar. Presumtionsregeln har också förts in i annan ny fastighetsrättslig lagstiftning, t. ex. anläggningslagen (1973: 1149) och ledningsrättslagen (1973: 1144). Presumtionsregelns syfte att dämpa markvärdestegringen talar med styrka för att den tillämpas också vid värdering enligt VL. Jag förordar att presumtionsregeln görs tillämplig också i fråga om ersättning enligt VL.
Sammanfattningsvis anser jag alltså att ersättningsbestämmelserna i ExL bör få en motsvarighet i VL. Tidigare använda värderingsmetoder kan användas också i fortsättningen men vid hopräkning av olika ersättningsposter måste en slutlig jämförelse göras med minskningen i fastighetens marknadsvärde och i förekommande fall justering av ersättningen ske till ett belopp motsvarande denna minskning. Härtill kommer sedan ersättning för ekonomisk skada för fastighetsägaren som inte täcks av marknadsvärdet.
I fråga om presumtionsregeln måste här observeras att presumtionstidens utgångspunkt måste vara tiden för talans väckande vid domstol (jfr 142 § byggnadslagen) eller vid förrättning tiden för påkallande av förrättningen (jfr 13 § anläggningslagen). Utgångspunkten för tillämpning av presumtionsregeln i övergångsförhållandena har i samtlig ny fastighetsrättslig lagstiftning bestämts till den 1 juli 1971 och jag anser att denna tidpunkt bör gälla också i förevarande sammanhang.
I 1971 års lagstiftningsärende rörande ändring av 1917 års expropriationslag behandlade jag utförligt frågan om bevisbördan (prop. 1971: 122 s. 168—170, 255 och 264). Vad jag då uttalade om att viss bevisbörda alltid skall ligga på den som framställer ett yrkande skall gälla även i vattenmål. Detsamma gäller givetvis vad som vid detta tillfälle uttalades om vissa bevisbördeproblem vid tillämpning av presumtionsregeln (prop. 1971: 122 s. 257 och 264).
Enligt utredningen har den uppskovsmöjlighet som VL erbjuder genom bestämmelserna om prövotid flitigt utnyttjats, företrädesvis i de stora kraftverks- och regleringsmålen. Man har därvid i allmänhet förfarit på det sättet att hela frågekomplex i målen, t. ex. om företagens inverkan på fiske, flottning eller virkesutdrivning, ställts på framtiden för särbehandling efter fortsatt utredning, ofta genom en av domstolen tillkallad sakkunnig. Slutregleringen i uppskjutna delar kan sedan äga rum avsevärd tid efter den definitiva prövningen av övriga ersättningsfrågor för de olika fastigheterna. Detta förfarande låter sig enligt utredningen mindre väl förenas med ett ersättningssystem som grundas på en samtidig bedömning av vattenföretagets samlade inverkan på olika fastigheter. 11 Riksdagen 1974. I saml. Nr 83
Prop. 1974: 83 162
Utredningen föreslår därför, att prövotidsbestämmelserna jämkas så att slutlig skadereglering för fastighet inte behöver äga rum, förrän även uppskjutna ersättningsfrågor är mogna för avgörande. Om provisorisk ersättning anses påkallad under uppskovstiden, bör denna utges i form av förskott på den slutliga ersättningen. Detta bör enligt utredningen gälla både för skador som i och för sig hade kunnat regleras omedelbart och för skador som omfattas av uppskovet. Förskottet bör enligt utredningen avvägas så att det i rimlig mån kompenserar den förutsebara totala nedgången i fastighetens marknadsvärde. När den uppskjutna ersättningsfrågan blir klar för avgörande, får den slutliga ersättningen för alla skador på fastigheten bestämmas och utgivna för-
skott avräknas. |
Utredningen betonar nödvändigheten av att uppskov i fortsättningen förbehålls de fall då ett verkligt trängande behov därav föreligger. Enligt utredningen bör i första hand den utvägen prövas att domstolen med tillämpning av 35 kap. 5 § rättegångsbalken uppskattar skadan till skäligt belopp utan någon mera ingående undersökning av olika delskador.
Utredningens förslag att slutlig skadevärdering för en fastighet inte skall äga rum förrän samtliga ersättningsfrågor för den fastigheten är mogna för avgörande avstyrks av vattenöverdomstolen, samtliga sex tingsrätter som är vattendomstolar, Föreningen Sveriges tingsrättsdomare och Västerbottens länsorgan för vattenkraftsfrågor. Viss kritik framförs även mot utredningens förslag i fråga om tillämpning av 35 kap. 5 § rättegångsbalken, som anses äventyra rättssäkerheten. Vattenöverdomstolen anser det önskvärt med en mer restriktiv tillämpning av uppskovsinstitutet och förordar en skärpning av förutsättningarna för uppskov och införandet av en efter VL:s uppskovssystem avpassad motsvarighet till 35 kap. 5 § rättegångsbalken.
Jag anser inte, att det är nödvändigt att skjuta upp samtliga ersättningsfrågor för en fastighet enbart av den anledningen att någon enstaka ersättningsfråga för fastigheten inte är mogen för avgörande. Utredningens förslag med denna innebörd skulle medföra betydande praktiska nackdelar. Om en ersältningsfråga måste skjutas upp, får man enligt min mening bedöma den inverkan övriga skador har på marknadsvärdet och döma ut slutlig ersättning för dessa. När den uppskjutna frågan blir mogen för avgörande, får man bedöma den ytterligare minskning av marknadsvärdet som förorsakas och bestämma ersättning härför. Vid prövningen av den uppskjutna ersättningsfrågan torde marken ha tillträtts eller tillståndet tagits i anspråk. Värderingen måste då hänföras till den tidpunkt när detta skedde. Det angivna tillvägagångssättet måste för övrigt även med utredningens förslag användas vid prövning av oförutsedda skador. Jag är alltså inte beredd att föreslå någon ändring av nuvarande bestämmelser om provisorisk ersättning vid uppskov.
Prop. 1974: 83 163
Uppskovsinstitutet har hittills framför allt använts i fråga om fiske, flottning och virkesutdrivning. Eftersom flottningen har avvecklats i
flertalet vattendrag, torde det i framtiden mest vara fiskefrågorna som
blir aktuella. De missförhållanden som kan konstateras i fråga om upp-
skovsinstitutet torde till stor del kunna hänföras till dels vattendomsto-
larnas arbetsbelastning under den stora utbyggnadsepoken — i viss ut-
sträckning uppsköts hela skadevärderingen — dels motsvarande arbets-
belastning för fiskeadministrationen. Jag förutsätter alltså att uppskov i
framtiden inte kommer att behöva tillgripas i samma utsträckning som tidigare och att uppskjutna frågor avgörs så snart det är möjligt. Att så skall ske framgår av lagtexten i dess nuvarande lydelse. Någon ändring
av denna är därför i och för sig inte nödvändig för att hindra onödiga dröjsmål. Uppskovsinstitutet hör till de processuella bestämmelser som
måste ses över i förslaget till en ny VL. I avbidan på detta förslag an-
ser jag mig därför inte behöva föreslå ändring i fråga om förutsättningarna för uppskov eller någon särskild bestämmelse om skälighets-
prövning i vattenmål. Förutsättningarna för tillämpning av 35 kap. 5 §
rättegångsbalken torde emellertid förhållandevis ofta komma att föreligga i vattenmål.
Enligt nuvarande 9 kap. 9 § skall ersättning under vissa förutsätt-
ningar fastställas även för fastighet som tillhör sökanden i vattenmålet.
Bestämmelsen avser att skydda fastighetsborgenärerna. I utredningens
förslag har någon motsvarighet till bestämmelsen inte tagits med. Med de belånings- och finansieringsmetoder som numera tillämpas saknar
bestämmelsen enligt utredningen: nämnvärd betydelse. Det torde i prak-
tiken vara utomordentligt svårt för en företagare att bakom ryggen
på någon av sina kreditgivare skaffa sig erforderliga ekonomiska re-
surser och tillstånd enligt VL för att genomföra ett företag med de
konsekvenser som avses i paragrafen. Enligt utredningen skapas er-
forderliga garantier mot förluster, om borgcnären genom klausul i
omslagsreversen tillförsäkrar sig rätt att i ifrågavarande situation kräva betalning ur fastigheten i förtid (jfr 6 kap. 6 § jordabalken och prop.
1970: 20 del B 1 s. 312).
Svenska bankföreningen, Sveriges jordbrukskasseförbund och Vänersborgs tingsrätt anser, att en bestämmelse motsvarande 9 kap. 9 § bör finnas kvar i VL. Utredningens förslag med en klausul i omslagsreversen anses inte utgöra tillräckligt skydd.
Jag kan inte finna att en klausul i omslagsreversen utgör någon ab-
solut garanti mot förluster. En sådan klausul kan dessutom endast tas in
i framtida lån. Det kan visserligen inte vara någon särskilt vanlig situa-
tion att en sökande i vattenmål inte kan erbjuda annan säkerhet, om vattenföretaget skadar en egen fastighet men, framför allt med tanke på att fallhöjd kan tas i anspråk från egen fastighet, anser jag det tillrådligt med en motsvarighet till 9 kap. 9 §. Bestämmelsen bör utformas
Prop. 1974: 83 164
efter mönster av den oskadlighetsprövning med hänsyn till fastighetsborgenärerna och de bestämmelser om nedsättning som jag kommer att föreslå i nästa avsnitt. Ersättning som bestäms enligt förevarande bestämmelse kommer alltså alltid att sättas ned hos länsstyrelsen.
6.2.7 Betalning och tillträde m.m.
En grundläggande princip i VL är £. n. att åtgärd i vatten som skadar annan inte får utföras innan föreskriven engångsersättning betalts. Jag anser i likhet med utredningen att denna princip bör vidmakthållas med hänsyn till de skadelidandes trygghet. Betalning bör liksom hittills ske antingen genom nedsättning hos länsstyrelsen eller direkt till ersättningstagaren. Annan ersättning bör liksom hittills alltid betalas direkt till den berättigade.
Enligt VL skall nedsättning alltid ske vid inlösen men i övrigt endast under vissa förutsättningar. Utredningen föreslår att den ovillkorliga nedsättningsskyldigheten vid inlösen tas bort.
Enligt 6 kap. 2 § ExL skall nedsättning av löseskilling och intrångsersättning inte ske, om fastigheten inte svarar för beviljad eller sökt inteckning eller om de borgenärer som har panträtt i fastigheten medgivit att ersättningen betalas till den ersättningsberättigade. Medgivande behövs dock inte av den för vars rätt expropriationen är väsentligen utan betydelse.
Jag anser att denna bestämmelse, som tämligen väl stimmer med vad som i VL redan gäller för skadefallen, bör ges tillämpning även i VL. Bestämmelsen måste liksom i ExL kompletteras med en bestämmelse om skyldighet för den ersättningsskyldige att till länsstyrelsen anmäla att ersättning betalats direkt till den ersättningsberättigade.
Enligt nuvarande 9 kap. 73 § har panträttshavarna viss rätt att kräva gottgörelse i efterhand. Utredningens förslag innehåller motsvarande reglering. En liknande lösning för expropriationslagens del föreslogs på sin tid i en inom justitiedepartementet upprättad promemoria (Ds Ju 1971: 23) med förslag till ändringar i expropriationsförfarandet m. m. Jag fann emellertid på anförda skäl att en annan lösning var lämpligare (se prop. 1972: 109 s. 256). Besväras fastigheten av beviljad eller sökt inteckning, får löseskilling och intrångsersättning oavsett yrkande enligt 5 kap. 25 § andra stycket ExL inte sättas lägre än som föranleds av ersättningsbestämmelserna i 4 kap., om det inte är väsentligen utan betydelse för borgenärernas rätt. Är parterna överens om storleken av löseskilling eller intrångsersättning, får domstolen enligt 5 kap. 25 § tredje stycket ExL meddela dom i enlighet därmed, om medgivande lämnats av samtliga borgenärer som har panträtt i fastigheten. Medgivande erfordras inte av den för vars rätt domstolens avgörande är väsentligen utan betydelse. Förebild till denna oskadlighetsprövning var motsvarande bestämmelse i 3 kap. 16 § fastighetsbildningslagen (1970: 988, omtryckt 1971: 1035).
Prop. 1974: 83 165
Jag har redan föreslagit en motsvarighet till 5 kap. 25 § tredje stycket ExL (se avsnitt 6.2.5.) och jag anser på grund av mitt ställningstagande i 1972 års lagstiftningsärende att de nya bestämmelserna bör utformas i överensstämmelse med 5 kap. 25 § ExL.
Enligt VL har företagaren viss betänketid under vilken han måste bestämma sig för om han vill utnyttja ett givet tillstånd att efter betalning ta annans egendom i anspråk. I skadefallen är betänketiden fem år från lagakraftägande beslut och vid inlösen ctt år. Att fristerna i VL gjorts avsevärt längre än expropriationslagens tremånadersfrist torde enligt utredningen ha berott på att det ofta tar betydande tid att detaljplanera och utföra företag enligt VL och att man velat frita ersättningsgivaren från att utge ersättning, innan han verkligen använder den rättighet han har fått. Jag anser i likhet med utredningen att dessa skäl alltjämt är bärande, Ersättningstagarnas anspråk på att inte under alltför lång tid hållas i ovetskap om huruvida deras egendom skall tas i anspråk eller inte motiverar emellertid en förkortning av företagarnas nuvarande betänketider. Jag finner att utredningens förslag om två år vid skada och sex månader vid inlösen utgör en lämplig avvägning. Samtidigt bör emellertid möjlighet beredas vattendomstolen att för extraordinära fall förkorta eller förlänga fristerna. Om parterna är ense om annan tid än som anges i lagen bör vattendomstolen naturligtvis kunna förordna i enlighet med parternas önskemål.
För att undvika uppenbara orättvisor, som kan tänkas inträffa vid betydande ändringar i allmänna prisläget under tiden mellan tidpunkten för skadeuppskattningen (den s. k. värdetidpunkten) och betalningsdagen, föreslår utredningen att ersättningstagarna tillförsäkras rätt till gottgörelse för förluster som drabbar dem till följd av den ekonomiska utvecklingen. Tvister om bagatellbelopp bör dock undvikas. Gottgörelse bör med hänsyn härtill utgå bara till dem, vilkas förluster inte är ringa. Talan om gottgörelse bör enligt utredningen väckas genom stämning till vattendomstolen.
Kammarkollegiet ansluter sig till principen om gottgörelse för förlust till följd av ändring i penningvärdet. Enligt kollegiet kan det emellertid ifrågasättas om den föreslagna bestämmelsen verkligen gagnar ersättningstagarna. Det förekommer nämligen redan nu utan stöd av någon lagbestämmelse att vattendomstolarna på yrkande av part meddelar föreskrift om indexreglering av utdömda ersättningsbelopp fram till betalningsdagen. Enligt förslaget gäller särskilda förutsättningar för gottgörelse och talan om gottgörelse skall väckas genom stämning, vilket innebär att sakägaren är sämre ställd i rättegångskostnadshänseende. Kollegiet anser därför, att det finns anledning att ytterligare överväga förslaget.
Jag anser i likhet med kammarkollegiet, att utredningens förslag i denna del har en alltför begränsad räckvidd. Jag anser det i stället
Prop. 1974: 83 166
lämpligt med en allmän föreskrift om att ersättningsbeslutet, om det är lämpligt, bör innehålla bestämmelser som garanterar att ersättningstagaren inte åsamkas förluster på grund av penningvärdeändringen under tiden mellan ersättningsbeslutet och tiden för ersättningens erläggande. Den lämpligaste formen är givetvis indexreglering. I mån av behov kan denna indexreglering anknyta till en längre tillbaka i tiden liggande antagen värdetidpunkt. Detta förfarande används f.n. av vattendomstolarna.
Enligt VL gäller f.n. förbud mot att återkräva betald ersättning. Jag anser i likhet med utredningen att de ersättningsberättigades ekonomiska trygghet kräver att detta förbud behålls. Enligt pleniavgörandet NJA 1961 s. 743 får ersättningsgivaren inte fullfölja talan mot ersättningsbeslut, när ersättning har betalts. Utredningen anser, att den teoretiska grunden för detta avgörande undanröjs med utredningens förslag till ändring av avräkningsbestämmelserna vid uppskov (se avsnitt 6.2..6). Jag har emellertid inte biträtt utredningens förslag i den delen och pleniavgörandet kommer därför alltjämt att äga full giltighet. Jag finner inte någon anledning att genom lagstiftning rubba detta avgörande.
VL innehåller nu utförliga regler om tillträde till fast egendom som skall lösas. Enligt utredningens mening bör VL:s tillträdesregler närmas till motsvarande regler i expropriationslagen. De synbarligen något stela reglerna i VL bör enligt utredningen med fördel kunna ersättas med bestämmelser om rätt för företagaren att tillträda egendom som skall lösas utan ett komplicerat uppsägningsförfarande. Jag biträder utredningens förslag att företagaren berättigas tillträda egendomen när han betalt ersättningen för egendomen liksom ersättning för skada genom avståendet och dessutom, i förekommande fall, gjort anmälan till länsstyrelsen. Förslaget stämmer väl överens med vad som gäller enligt ExL. Utredningen anser emellertid också att ersättningstagaren måste få rätt till skäligt uppskov, om hans förhållanden ger anledning till det. Med hänsyn till att företagaren enligt VL har en betänketid av två år vid skada och sex månader vid inlösen anser jag det nödvändigt att ersättningstagaren kan ges skäligt uppskov. I ersättningsbeslutet skall alltså kunna föreskrivas viss minsta tid inom vilken tillträde inte får ske resp. skadebringande åtgärd inte utföras.
Utredningen föreslår en motsvarighet till nuvarande bestämmelser i 9 kap. 74 § om återlösen av fast egendom som inte använts för avsett ändamål. Jag har emellertid i 1972 års lagstiftningsärende angående ExL funnit att det praktiska behovet av ett återlösningsinstitut är så ringa att det, med tanke på det komplicerade regelsystem som skulle behövas, inte är motiverat att behålla institutet i ExL (prop. 1972: 109 s. 224—226). Inte heller i VL anser jag att det finns behov av bestämmelser om återlösen.
Prop. 1974: 83 167
6.3 Särskilda vattenkraftsfrågor 63.1 Utbyggnadsvitsord
Strömfallen i våra vattendrag omfattas av den allmänna fastighetsindelningen. Rådigheten över vattenkraften i ett vattenområde ingår bland de befogenheter som enligt I kap. I $ VL tillkommer vattenområdets, dvs. ofta strandfastighetens, ägare. I fråga om möjligheterna att överlåta vattenområdet eller upplåta särskild rätt till detta gäller allmänna bestämmelser om fast egendom.
Bestämmelser om ianspråktagande av annans vattenkraft finns i 2 kap. 5—7 §§ VL. Tvångsrätt enligt dessa paragrafer kan bara beviljas i samband med tillstånd att bebygga fallsträckan i fråga. Utbyggnadsföretagets tillåtlighet skall alltså prövas enligt VL:s allmänna tillåtlighetsregler.
I 2 kap. 5 § behandlas den situationen att ett strömfall till skilda delar tillhör olika ägare. Den som äger eller på grund av servitut förfogar över mer än hälften av den efter vattenmängd och naturlig fallhöjd beräknade vattenkraften är berättigad att tillgodogöra sig det hela. Det förutsätts att det gemensamma tillgodogörandet innebär en väsentlig teknisk eller ekonomisk fördel. Samma ordning gäller beträffande rätten att tillgodogöra vattenkraften i två eller flera strömfall som har olika ägare och som har sådant läge att de kan tillgodogöras gemensamt.
Enligt utredningens mening kan det möjligen göras gällande att majoritetsprincipen i 2 kap. 5 § är för stel. Starka kraftintressen kan uppträda också på minoritetssidan och man kan knappast ur fallhöjdsinnehavets storlek dra några bestämda slutsatser om den ena eller andra partens förutsättningar att utföra och driva företaget på ett i tekniskt och ekonomiskt hänseende betryggande sätt. Det kunde därför enligt utredningen stå i god överensstämmelse med grunderna för Kungl. Maj:ts prövningsrätt i vattenmål att tillerkänna även en minoritetsdelägare initiativrätt till utbyggnad, särskilt som prövningsrätten också inrymmer effektiva möjligheter att hindra en från allmän synpunkt mindre önskvärd exploatering. Det får emellertid antas att kraftintressenterna har inrättat sig efter nuvarande rättsliga reglering och att deras långsiktiga planering av kraftproduktionen följaktligen kan förryckas, om majoritetsprincipen uppges. Utredningen anser därför, att det i 2 kap. 5 § alltjämt bör slås fast att utbyggnadsvitsord tillkommer den som förfogar över majoritet i vattenkraft i fallsträckan. Något yrkande om ändring av majoritetsprincipen har inte framkommit vid remissbehandlingen.
Jag anser visserligen att majoritetsprincipen gör ett något föråldrat intryck och att det bättre skulle stämma överens med de nya bestämmelserna om Kungl. Maj:ts prövningsrätt att ge varje fallhöjdsinne-
Prop. 1974: 83 168
havare initiativrätt. Emellertid har majoritetsprincipen fungerat väl under gången tid och det skulle därför verka egendomligt att i det skede av utbyggnaden av vårt lands vattenkraft i vilket vi nu befinner oss ändra denna princip. Bestämmelserna i 1 kap. 14 § VL, som ger Kungl. Maj:t möjlighet att förordna om ianspråktagande av strömfall som inte utnyttjas på ändamålsenligt sätt, har aldrig behövt utnyttjas. Den utbyggnadsvärda vattenkraft som ännu återstår outbyggd torde i allt väsentligt redan tillhöra statens vattenfallsverk eller enskilda kraftproducenter. I övrigt torde det i framtiden i huvudsak bli fråga om ändring och utbyggnad av befintliga kraftverk. Det är enligt min mening inte något samhällsintresse att kraftföretagen bedriver konkurrerande projektering. På grund av det anförda anser jag att majoritetsprincipen bör bibehållas. Den bör i fortsättningen endast avse tillgodogörande för vattenkraftsändamål.
Utredningen föreslår, att bestämmelserna i 2 kap. 6 och 7 §§ upphävs som obehövliga. Detta förslag har lämnats utan erinran av remissinstanserna.
I 2 kap. 6 § avses den situationen att fallsträckan genom ägogräns i strömriktningen i sin helhet är uppdelad på olika ägare med lika lott i vattnet. Eftersom initiativrätten till utbyggnad då inte kan fördelas enligt majoritetsprincipen, anvisar 2 kap. 6 § ett inbjudningsförfarande. I takt med den vattenbyggnadstekniska utvecklingen, som möjliggjort utbyggnad av allt längre fallsträckor, har en sådan situation som avses i 2 kap. 6 § blivit allt ovanligare. Lagrummet har ytterligare förlorat i betydelse genom att kraftproducenterna successivt har förvärvat merparten utbyggnadsvärd vattenkraft. Om vattenkraftsägarna på ömse sidor är kraftproducenter, kan man enligt min mening utgå från att överenskommelse träffas om utbyggnad utan något i lag reglerat inbjudningsförfarande. Jag biträder alltså förslaget att upphäva 2 kap. 6 §.
I 2 kap. 7 3 avses det fallet att ett strömfall är samfälld egendom för en by eller ett skifteslag. Den moderna utbyggnadstekniken har medfört att det numera helt sällan kan bli fråga om utbyggnad som omfattar enbart ett samfällt strömfall eller del därav. Om ett samfällt strömfall ingår som del av en utbyggnadssträcka bör enligt min mening strömfallet kunna tas i anspråk enligt 2 kap. 5 §, om den byggande har utbyggnadsvitsord för hela fallsträckan. Bestämmelserna i 2 kap. 7 § första stycket saknar enligt min mening alltså praktisk betydelse i denna situation. I fråga om behovet av bestämmelsen bör dessutom beaktas att dess syfte är att i kraftutbyggnadens intresse kringgå tidigare gällande hinder mot skifte. Bestämmelserna i 2 kap. 7 § andra stycket, vars undantagskaraktär betonades redan vid VL:s tillkomst, är numera helt otidsenliga. På anförda skäl anser jag att även 2 kap. 7 § bör upphävas.
Utredningen behandlar utförligt frågan vilka rättigheter till vatten-
Prop. 1974: 83 169
området som skall beaktas, när det vid en tillämpning av 2 kap. 5 § gäller att bedöma om utbyggnadssökanden har majoriteten i vattenkraft. Jag har inte något att erinra mot vad utredningen oemotsagt anför i den delen. Resultatet av utredningens överväganden kan sammanfattas på följande sätt.
Man bör utgå från att förhållandena skall regleras på ett för framtiden bestående sätt och att sökanden därför inte bör få tillgodoräkna sig tidsbegränsade rättighetsupplåtelser eller rättigheter som inte förenas med strömfallsfastigheten. Sökanden bör alltså få tillgodoräkna sig vad som innehas med äganderätt eller på grund av servitut som gäller för all framtid. Avtal om upplåtelse av annan nyttjanderätt än tomträtt är enligt 7 kap. 5 § jordabalken i princip inte bindande längre än femtio år och bör följaktligen inte kunna ligga till grund för utbyggnadsvitsord. Däremot bör tomträtt kunna jämställas med äganderätt vid beräkning av utbyggnadsvitsord.
I fråga om andel i samfällt strömfall bör sökanden få tillgodoräkna sig andel som han förfogar över på grund av äganderätt eller servitutsrätt som gäller för all framtid. Enligt 7 kap. 9 § jordabalken får upplåtelser av servitut eller nyttjanderätt i fastighets andel i mark inte sakrättslig verkan och bör alltså inte få beaktas för utbyggnadsvitsord. Sådana upplåtelser som skett före jordabalkens ikraftträdande kan emellertid åtnjuta sakrättsligt skydd enligt 35 § lagen (1970: 995, omtryckt 1971: 1210) om införande av nya jordabalken och de kan då få tillgodoräknas. Sådana upplåtelser har förekommit i mycket stor utsträckning.
Vattenområde som utgör gemensam ägovidd för två eller flera fastigheter utgör inte samfällt strömfall i vedertagen mening. Sökanden bör få tillgodoräkna sig varje innehav av andel i vattenområde som hör till flera fastigheter gemensamt. Avgränsningen bör lösas genom en hänvisning till vad som enligt I kap. 3 § fastighetsbildningslagen (1970: 988, omtryckt 1971: 1035) utgör samfällighet. -
Om ett strömfall utan att vara samfällt ägs av flera personer, t. ex. tillhör en fastighet med flera ägare, bör en sökande inte få för utbyggnadsvitsord tillgodoräkna sig egen andel eller upplåtelse i servitutsform från andel i samägd fastighet.
Om en äldre vattenkraftanläggning skall uppgå i en ny anläggning, bör sökanden för utbyggnadsvitsord till den nya anläggningen få tillgodoräkna sig den vattenkraft som med stöd av 2 kap. 5 § tagits i anspråk för den äldre anläggningen, om denna ägs av honom. Den gamla anläggningen bör alltså i denna situation betraktas som ett helt, oavsett om vattenkraften tillgodogörs på grund av äganderätt, avtalsservitut eller medgivande enligt 2 kap. 5 §.
Länsstyrelsen i Västernorrlands län framhåller, att utredningen inte har behandlat det fallet att en fastighet, som har enskild äganderätt
Prop. 1974: 83 170
till fallhöjd, är sämjedelad. Men hänsyn till att simjedelningar som gjorts före den 1 juli 1962 regelmässigt kan legaliseras och med hänsyn till sådana sämjedelningars rättsliga verkan mellan sämjelottshavarna anser Jänsstyrelsen, att en sökande för utbyggnadsvitsord bör få tillgodoräkna sig innehav av sådan sämjelott.
Jag anser, att sämjedelning och arealöverlåtelse kan få påverka frågan om utbyggnadsvitsord under förutsättning att legalisering kan ske enligt lagen (1971: 1037) om äganderättsutredning och legalisering.
6.3.2 Andelskraft
Utgångspunkten för förslaget om ett nytt institut benämnt andelskraft är den situationen att viss del av en fallsträcka måste tas i anspråk med stöd av 2 kap. 5 §. Den vars fallhöjd då tas i anspråk föreslås under vissa förutsättningar kunna genom erhållande av kraft få del i kraftproduktionen i förhållande till sitt fallhöjdsinnehav mot skyldighet att i motsvarande mån bidra till kostnaderna för kraftanläggningens utförande, drift och underhåll (se avsnitt 6.2.3). När beslut om: andelskraft inte meddelas skall ersättning för förlorad vattenkraft utgå i pengar (se avsnitt 6.3.3).
Utredningen föreslår, att som förutsättning för andelskraft skall gälla att det är av betydelse för minoritetshavarens verksamhet att han får delta i tillgodogörandet av vattenkraften.
Vattenöverdomstolen anser, att detta rekvisit är alltför vagt och att det bör ersättas eller i vart fall kompletteras med att det skall vara fråga om en betydande minoritetsandel. Kammarkollegiet framhåller, att förslaget innebär att rätten till vattenkraften skall bedömas olika beroende på i vems hand den befinner sig men har i sak inte något att invända mot förslaget. I övrigt har utredningens förslag lämnats utan erinran.
Jag anser i likhet med utredningen, att rätten till andelskraft inte bör inträda som en undantagslös konsekvens av att 2 kap. 5 § tillämpas. Rätt till andelskraft bör i första hand tillkomma dem som själva är kraftproducenter. De torde undantagslöst ha tekniska och ekonomiska resurser att ta emot kraftleveranser på ett lämpligt sätt. Även ett förhållandevis litet krafttillskott måste anses vara av betydelse för exempelvis statens vattenfallsverk. Rätt till andelskraft bör även tillkomma stora konsumenter av kraft, exempelvis industrier och kommunala eldistributionsföretag. För att andelskraften skall vara ekonomisk för dem krävs givetvis att de har erforderliga resurser för att ta emot kraften. Mycket små fallhöjdsinnehav torde vara uteslutna från andelskraft redan på grund av att andelskraften inte kan utnyttjas ekonomiskt. Kostnaden för överföring av kraften kommer att göra andelskraften oekonomisk för andra än dem som har möjlighet till uttag och avräkning vid stam- eller radiallinjer. Jag anser, att det av utredningen
Prop. 1974: 83 171
föreslagna betydelserekvisitet ticker de omständigheter som jag nu angivit och ansluter mig därför till utredningens förslag. Någon intresse-
avvägning skall inte ske mellan majoritetshavaren och minoritetshava-
ren. De olägenheter som skyldigheten att leverera andelskraft kan in- . nebära för majoritetshavaren tillmäts alltså inte någon betydelse.
I fråga om förfarandet får majoritetshavaren på samma sätt som nu
ansöka om tillstånd till företaget, varefter övriga innehavare av fall-
höjd får framställa anspråk på andelskraft. Rätten till andelskraft bör fastställas i tillståndsbeslutet efter prövning huruvida förutsättningarna
är uppfyllda. Domstolen bör kunna meddela närmare föreskrifter om
kraftverkets drift så att minoritetsdelägarens särskilda önskemål i möjlig mån kan tillgodoses. Domstolen bör också fastställa s.k. leveranspunkt, dvs. den punkt där mottagaren av andelskraft skall överta an-
svaret för överföring av kraften. F.n. är det majoritetshavaren som
skall svara för överföringen av ersättningskraften mot rätt till ersätt-
ning för överföringskostnaden. I fråga om andelskraft bör mottagaren i enlighet med den avtalspraxis som utbildat sig i fråga om ersättnings-
kraft i princip svara för överföringen. Andelskraften skall alltså till-
handahållas på lämplig punkt nära kraftstationen.
Vattendomstolen skall även om parterna är överens pröva att betydelserekvisitet är uppfyllt. För andelskraft krävs alltså beslut av domstolen. I fråga om andelskraftens storlek och vederlagsfrågorna råder emellertid avtalsfrihet. Parterna bör dock kunna falla tillbaka på vissa
grundläggande lagregler i ämnet. Med hänsyn till utbildad avtalspraxis bör reglerna enligt min mening kunna vara mycket allmänt hållna.
Minoritetsdelägarens andel i kraftproduktionen bör motsvara hans andel i den vattenkraft som skall tillgodogöras vid anläggningen. Han bör vara oförhindrad att avstå från viss del av vattenkraften mot ersättning
i pengar. Minoritetshavarens motprestation bör bestå i bidrag till samtliga kostnader för kraftstationens utförande, drift och underhåll efter samma andelstal som för kraftleveransen.
Enligt nuvarande 9 kap. 21 § räknas till driftkostnad skälig avsättning till förnyelsefond. Sådan avsättning underlåts enligt utredningen ofta i avtalsfallen och minoritetshavaren bör därför som regel inte be-
lastas med förnyelsekostnader förrän de blir aktuella. Vänersborgs tingsrätt anser det mindre lämpligt att andelskraften i
decennier utgår mot en mindre årlig kostnad för att efter 40—50 år
belastas med en kraftig engångskostnad.
Frågan om avsättning till förnyelsefond skall enligt förslaget inte lagregleras och den får enligt min mening liksom övriga detaljfrågor lösas i tillämpningen i så nära anslutning som möjligt till utbildad avtalspraxis.
Enligt gällande rätt har hänsynen till fastighetskrediten ansetts kräva inte bara att den belastade fastigheten på ett bestående sätt bundits
Prop. 1974: 83 172
vid skyldigheten att leverera ersättningskraft utan också att rätten till kraften inte skall avhändas den berättigade fastigheten. Den som har rätt till ersättningskraft är dock oförhindrad att upplåta kraften på viss tid.
Enligt utredningen måste andelskraftstagaren tillförsäkras absolut trygghet gentemot kraftverksägaren och dennes borgenärer. För detta behövs ett skydd som fungerar både vid kraftverksägarens konkurs och vid frivillig eller exekutiv försäljning. Ett sådant skydd för andelskraftstagaren ger enligt utredningen på samma gång ett absolut skydd för hans inteckningsborgenärer i nämnda situationer. Utredningen förordar alltså att skyldigheten att leverera andelskraft binds vid kraftstationsfastigheten på motsvarande sätt som nu gäller för ersättningskraft.
Enligt utredningen bör däremot rätten till andelskraft i mottagarens hand utgöra lös egendom ingående i den förmögenhetsmassa han utnyttjar i sin verksamhet med de möjligheter som därmed kan erbjudas att använda rättigheten som kreditunderlag. Genom en sådan ordning uppnås principiell överensstämmelse med vad som gäller för rätt till elektrisk kraft enligt 15 kap. jordabalken, med vilken rättighet rätten till andelskraft även i övrigt har beröringspunkter. För att den föreslagna lösningen skall medföra tillfredsställande belåningsmöjligheter, bör enligt utredningen lagen (1966: 454) om företagsinteckning kompletteras så att rätt till andelskraft ingår bland i lagen angivna rättighetstyper som kan utgöra objekt för företagsinteckning.
Utredningens förslag i denna del utsätts för viss kritik. Det framhålls att en företagsinteckning i bl. a. andelskraft inte innebär någon garanti mot att andelskraften överlåts. I stället för företagsinteckning förordas en möjlighet till separat pantsättning av rätten till andelskraft.
Jag ansluter mig till bedömningen att möjligheten till företagsinteckning inte utgör en fullgod ersättning för den möjlighet till fastighetsinteckning som nuvarande ordning ger. Belåningsmöjligheten är av stor vikt i förevarande sammanhang. Det är enligt min mening naturligt att en rättighet, som tillskapas som kompensation för att en fastighet förlorar viss fallhöjd, tilläggs denna fastighet med servitutsrätt. Institutet rätt till elektrisk kraft är inte jämförbart i detta avseende, eftersom rättigheten inte har någon naturlig anknytning till fastighet. Det är enligt min mening en olägenhet att som utredningen föreslår för beslut om andelskraft kräva medgivande av fastighetsborgenärerna. Jag anser på grund av det anförda att ersättningskraftens rättsliga konstruktion inte bör överges och att alltså både skyldigheten och rättigheten till andelskraft bör knytas till fastighet. Med en sådan lösning är fastighetsborgenärernas intressen väl tillgodosedda redan genom vattendomstolens prövning av förutsättningarna för andelskraft.
Om rättigheten till andelskraft knyts till fastighet är det nödvändigt med en bestämmelse om att vattendomstolen efter ansökan kan flytta
Prop. 1974: 83 173
över rättigheten till annan fastighet som tillhör samme ägare. Liksom enligt nuvarande 9 kap. 17 § bör en förutsättning för överflyttning vara
att den kan ske utan förfång för borgenär med panträtt eller andra
rättsägare.
Andelskraftens mottagare bör givetvis kunna till annan upplåta större
eller mindre del av kraftbeloppet. För att hindra att förbudet mot avyttring kringgås genom en sådan upplåtelse är det nödvändigt med en
motsvarighet till bestämmelsen i nuvarande 9 kap. 18 § att avtal om upplåtelse inte är bindande längre tid än femtio år.
Om en äldre anläggning i framtiden kommer att ingå i en större ny anläggning, som byggs ut av annan företagare, är det enligt utredningen naturligt att ägaren av den äldre anläggningen träder in som andelskraftstagare. Härvid bör han enligt utredningen få tillgodoräkna sig fallhöjd till vilken han ursprungligen förvärvat rätten enligt 2 kap. 5 §
VL. Enligt utredningen saknas nämligen anledning till annan bedöm-
ning i detta fall än vid bestämning av sökandens innehav för utbygg-
nadsvitsord.
Några remissinstanser behandlar i anslutning till detta uttalande av utredningen frågan hur rätt till ersättningskraft resp. andelskraft från
den äldre anläggningen skall behandlas i denna situation, Det fram-
hålls att innehavare av ersättningskraft resp. andelskraft måste få ett
betryggande rättsligt skydd.
Jag anser i likhet med utredningen, att innehavaren av den äldre anläggningen bör vara berättigad till andelskraft från den nya anläggningen för den fallhöjd som tillgodogjorts i hans anläggning. Rättig-
heten till andelskraft bör givetvis förenas med strömfallsfastigheten i
den äldre anläggningen. Avdrag måste emellertid ske för eventuell andelskraft som utgår från den äldre anläggningen. För denna andelskraft skall i stället kompensation ges antingen i form av andelskraft från den nya anläggningen eller genom ersättning i pengar. Motsvarande gäller i fråga om ersättningskraft. För alternativet med andelskraft från den nya anläggningen bör dock krävas att förutsättningarna för andelskraft är uppfyllda, annars återstår bara alternativet med ersättning i pengar. Med den rättsliga konstruktion som jag föreslagit för rätten till andelskraft utgör andelskraft en med ersättningskraft likvär-
dig kompensationsform.
6.3.3¶Ersättning för förlorad vattenkraft
Ersättning i pengar för förlorad vattenkraft har redan enligt gällande
ordning blivit allt oftare förekommande. Ersättning för vattenkraft
skall alltid bestämmas med utgångspunkt i vattenkraftens värde i tillgodogjort skick. Ersättningen bestäms enligt de grunder som gäller för
ersättning genom kraftöverföring, vilket innebär att ersättningen i prin-
cip skall motsvara värdet av det kraftbelopp som går förlorat med av-
Prop. 1974: 83 174
drag för den s.k. uttagningskostnaden. Frågan om principerna för värdering av förlorad vattenkraft hör emellertid till de mera omtvistade i svensk vattenrätt.
Enligt utredningen kan nuvarande ordning ses som ett uttryck för lagstiftarens strävan att till fullo kompensera förlorad avkastningsförmåga, dvs. samma tankegångar som ligger bakom bestämmelserna om femtio procents förhöjning av vissa ersättningsbelopp. Utredningen anser emellertid att vinstaspekten kommit att överbetonas.
Enligt utredningen finns det från ersättningssynpunkt inte några principiella olikheter mellan den situationen att en fastighets vattenkraft tas i anspråk och andra fall då tvångsingrepp medför ett minskat fastighetsvärde. Det finns därför enligt utredningens mening ingen anledning att beträffande fastighetsskada i form av förlust av vattenkraft avvika från den förordade huvudregeln att ersättning för fastighetsskada skall utgå som löseskilling eller intrångsersättning, i båda fallen med utgångspunkt i fastighetens marknadsvärde. Detta utesluter givetvis inte att förlusten av vattenkraft värderas separat. Eftersom ett företag som vållar förlust av vattenkraft regelmässigt torde medföra även andra skador på fastigheten, måste cmellertid effekten av de olika skadorna vägas samman i en helhetsbedömning. En sådan bedömning kan få till följd att sakägaren får lägre ersättning än han skulle ha fått om nuvarande bestämmelser tillämpats. Enligt utredningen torde det nämligen bli svårt för sakägare att som f.n. få ut både full ersättning för ianspråktagen fallhöjd och särskild ersättning för skada till följd av den inverkan tillgodogörandet av fallhöjden får på vattenståndsförhållandena. Mot det anförda kan kanske invändas att förlorad vattenkraft inte på detta sätt kommer att värderas med nämnvärt större precision än hittills. Det förhåller sig också otvivelaktigt så att varje möjlig värderingsmetod inrymmer felkällor av olika slag. Principen att ersättning skall bestämmas med hänsyn till fastighetens marknadsvärde har emellertid enligt utredningens mening den bestämda fördelen att den motverkar användningen av mer eller mindre omfattande kalkyler med hypotetiskt underlag. Principen innebär också att domstolarna vid sin sammanvägning av olika skadeeffekter och delvärderingar har att se till att slutresultatet helt allmänt ter sig förnuftigt.
Jämtbygdens tingsrätt, Föreningen Sveriges tingsrättsdomare och Sveriges advokatsamfund ställer sig avvisande till förslaget. De avstyrker utredningens förslag om värdering enligt marknadsvärdeprincipen även i fråga om förlorad vattenkraft.
Jag ansluter mig till vad utredningen anför i denna del. Jag föreslår alltså inte några särskilda bestämmelser för värdering av förlorad vattenkraft utan sådan förlust skall ersättas efter sin inverkan på fastighetens marknadsvärde, i förekommande fall sammanvägd med övriga skador på fastigheten. Jag ansluter mig också till vad utredningen
Prop. 1974: 83 175
uttalar om hur kraftvärderingen i praktiken bör utföras. Jag återger i det följande huvuddragen av utredningens synpunkter. Jag vill dock understryka att presumtionsregeln enligt mitt förslag kan komma att åberopas även vid kraftvärdering.
Frågor om värdering av vattenkraft kan till en början bli aktuella, om vattenkraft som tillgodogörs i en äldre anläggning skall tas i anspråk för att utnyttjas i en större kraftstation. Situationen synes i allt väsentligt kunna jämföras med expropriation av rörelse. Värderingen får alltså liksom i expropriationsfallet bygga på avkastnings- och produktionskostnadskalkyler. Ersättningen får fastställas med ledning av nettoavkastningen. En kraftstations nettoavkastning torde i allmänhet motsvara det kapitaliserade värdet av dess kraftproduktion minskat med drift-, underhålls- och förnyelsekostnaderna. Kapitaliseringen bör avse all framtid eller en begränsad tid motsvarande stationens antagna återstående livstid. Kraftproduktionens värde bör kunna bestämmas med utgångspunkt i kostnaden för likvärdig kraft från annan kraftkälla, till exempel värmekraftverk, eller för inköp av motsvarande kraftkvantitet. Om ägaren av den äldre anläggningen har att utge ersättning medelst kraftöverföring, bör ersättningen i det nya kraftverksmålet bestämmas 1 skilda poster för den äldre anläggningens ägare och för ersättningskraftens mottagare såsom innehavare av särskild rätt i den gamla strömfallsfastigheten.
En annan tänkbar situation är att påbyggnad av en kraftstation medför att fallhöjd som tillhör en uppströms belägen kraftstation tas i anspråk. Härigenom vållas visst produktionsbortfall som inte uppvägs av minskade drift- och underhållskostnader. Vad som sagts om värderingsmetodiken beträffande det nyss behandlade utrivningsfallet gäller 1 princip även här.
I nu behandlade situationer kan ägaren av befintlig anläggning troligen ofta ha rätt till andelskraft i förhållande till den vattenkraft som tas i anspråk och som tidigare helt eller delvis tillgodogjorts i hans egen anläggning. Därmed bortfaller inte hans rätt till ersättning för förlusten av eller skadan på hans anläggning men flerfaldig kompensation måste självfallet undvikas. En ersättning för den tillgodogjorda vattenkraften som bestäms enligt nettoavkastningsmetoden får anses omfatta även värdet av samma, från början outbyggda vattenkraft. Produktionsvärdet måste därför reduceras inte bara med kostnaden för kraftproduktionen utan också med den ianspråktagna vattenkraftens värde i outbyggt skick, det s.k. naturvärdet. Ersättningstagaren bör därefter få andelskraft på samma villkor som ägaren av outbyggt strömfall.
Nettoavkastningsmetoden är i och för sig möjlig att tillämpa också vid värdering av ett outbyggt strömfall som är självständigt utbyggnadsvärt. Det kan emellertid inte antas att en sådan begränsad utbyggnad i allmänhet kan tillåtas från allmänna planeringssynpunkter, om
Prop. 1974: 83 176
det finns förutsättningar att tillgodogöra strömfallet jämte andra fallsträckor i en större anläggning. Värderingen enligt nettoavkastningsmetoden kommer alltså i sådana fall att vila på ett fiktivt underlag, något som mindre väl stämmer överens med principen om rätt till ersättning för fastighetens marknadsvärde. Detta utesluter inte att: metoden någon gång kan behöva tillgripas åtminstone som kontroll. Om ersättning för vattenkraften skall utgå enligt 9 kap., bör den emellertid som regel bestämmas efter samma grunder som bör gälla för fallsträckor som inte kan byggas ut självständigt.
En värdering av outbyggd vattenkraft med utgångspunkt i dess marknadsvärde innebär att vattenkraften skall åsättas ett pris som sannolikt
skulle erbjudas i en allmän marknad. Det finns f.n. inte någon allmän
marknad för vattenkraft, något som bl. a. beror på att kraftexploatörerna redan förfogar över större delen av den utbyggnadsvärda vattenkraften. Detta utesluter inte att domstolarna bör kunna bilda sig en uppfattning om vad en exploatör kan vara villig att betala för ytterligare krafttillskott för att få utbyggnadsvitsord. Intresse för sådana förvärv kan antas föreligga alltjämt. Det kan också finnas anledning för innehavare av större minoritetsandelar att utöka sitt fallhöjdsinnehav inför utsikterna att omsätta detta i andelskraft. Det föreligger med andra ord en konkurrenssituation som kan tänkas stimulera intresset för förvärv av outbyggd vattenkraft i exploaterbara vattendrag. Det bör alltså finnas vissa möjligheter att grunda värderingen på prisjämförelser. En ersättning för ianspråktagen vattenkraft som bestäms på detta sätt kan sägas återspegla den nytta eller vinst som ett gemensamt tillgodogörande i allmänhet innebär. Om en prisjämförelse kan grundas på förvärv med anledning av det aktuella utbyggnadsprojektet kommer ersättningen att ha viss anknytning till företagets beräknade produktionsvärde. Det nya systemet kan således inte anses innebära att man helt uppger den nuvarande metoden att uppskatta ersättning för ianspråktagen vattenkraft med hänsyn bland annat till den nytta som det gemensamma tillgodogörandet medför för ersättningsgivaren.
Värdet av den vattenkraft i utbyggnadssträckan som den byggande inte förfogar över får antas komma att öka inför den förestående exploateringen. Det uppkommer då en situation av det slag som avses i den s.k. influensregeln, nämligen att det ersättningsgrundande företaget skapar förväntningsvärden från vilka man bör bortse när ersättningen bestäms (se avsnitt 6.2.6). Om värderingen av ianspråktagen vattenkraft sker med beaktande av priset vid frivilliga upplåtelser i andra delar av utbyggnadssträckan, leder en sådan tillämpning till att den som tvingas upplåta sin vattenkraft får mindre betalt än vad som har utgått för annan vattenkraft i orten. Det är i denna situation rimligt att tillämpa den undantagsregel som innebär att reduktion får underlåtas om det bedöms skäligt med hänsyn till förhållandena i orten.
Prop. 1974: 83 177
Det kan komma att visa sig svårt att få ett tillfredsställande underlag för värdering av de oftast smärre fallsträckor som det nu är fråga om. Domstolarna kan därför tvingas att med tillämpning av 35 kap. 5 § rättegångsbalken uppskatta skadan till skäligt belopp. Detta innebär inte någon alltför uppseendeväckande förändring jämfört med nuvarande ordning, eftersom de ersättningar som nu utdömts måste anses utgöra en mycket ungefärlig gottgörelse för vattenkraften. Utredningen har dock undersökt möjligheterna att för de fall då några större värden inte står på spel använda en mera summarisk värderingsmetod som vägledning vid skälighetsbedömningen. Resultatet av denna undersökning redovisas i utredningens betänkande s. 115, 178 och 179.
Den utförda undersökningen visar att det normala marknadsvärdet f.n. motsvarar den genomsnittliga ersättningen i vattenmål, dvs. ungefär 100 kronor per kilowatt natureffekt, samt att avvikelserna uppåt och nedåt i enskilda fall på grund av fallhöjdens större eller mindre attraktivitet som regel inte är större än 50 procent. Denna bedömning gäller förhållandena f.n. men dessa kan komma att förändras. Bl. a. är det svårt att bedöma hur attraktiv den ännu outbyggda vattenkraften kan visa sig vara. Vidare är det osäkert hur den ökade konkurrensen om en och samma fallhöjd som andelskraftsinstitutet skapar kommer att påverka värdet. Även om det genomsnittliga värdet på vattenkraft skulle ändras talar övervägande skäl för att värdet bör vara relativt enhetligt olika strömfall emellan. En summarisk värdering av outbyggd vattenkraft enligt de angivna grunderna kan alltså tänkas leda till ett rimligt resultat, när ett bättre värderingsunderlag inte står till buds. Avsikten är inte att på denna punkt binda rättstillämpningen utan bara att antyda en möjlig väg för parter och domstolar att utan onödig omgång komma till rätta med de värderingsproblem som kan uppstå.
6.3.4 Bygdekraft
Bestämmelserna om bygdekraft i 4 kap. 1—4 88 VL har tillkommit med tanke på att bygden närmast omkring de större kraftkällorna av sociala och ekonomiska skäl borde tillförsäkras kraft för sina behov på skäliga villkor. Skyldigheten att tillhandahålla bygdekraft innebär att ägaren av ett kraftverk kan åläggas att avstå intill en tiondel av den årliga kraftmängden för att tillgodose den kringliggande bygdens behov av kraft. När bygdekraftsandelen bestäms i samband med tillstånd till kraftverket skall beaktas bygdens behov av kraft och den tillgång på kraft som eljest kan påräknas. Skyldigheten att börja leverera bygdekraft aktualiseras först efter ett särskilt ansökningsförfarande. För den kraft som levereras skall mottagaren betala skälig ersättning. Vid tvist skall ersättningen bestämmas av statens prisregleringsnämnd för elektrisk ström. 12 Riksdagen 1974. I saml. Nr 83
Prop. 1974: 83 178
År 1962 genomfördes vissa ändringar i bestimmelserna för att göra dem lättare att tillimpa. Enligt utredningen har institutet trots detta inte kommit till större användning än tidigare. Förklaringen till institutets ringa praktiska betydelse är enligt utredningen att söka i utvecklingen på kraftförsörjningens område. Behovet av en särskild reglering i VL i syfte att slå vakt om kraftverksbygdernas elektrifiering minskar i takt med distributionsnätets utbredning. År 1962 fanns omkring 5 000 inte elektrifierade helårsbostäder mot mellan 1 000 och 2000 år 1972. Enligt utredningen bör också beaktas att bygdekraftsinstitutet inte avser att bereda kraftverksbygderna någon prisförmån. De sociala och ekonomiska skäl som ligger bakom bygdekraftsinstitutet har enligt utredningen alltså nu väsentligen förlorat sin bärkraft. Utredningen ansluter sig bl. a. därför till den i direktiven framförda uppfattningen att institutet bör utmönstras ur VL.
I fråga om flertalet befintliga större vattenkraftverk har principbeslut om skyldighet att leverera bygdekraft redan fattats utan att frågan om leverans av kraft sedermera har aktualiserats genom ansökan från lokala avnämare. En redan fastställd men inte utnyttjad skyldighet att tillhandahålla bygdekraft från ett kraftverk torde enligt utredningen bestå. till dess anläggningen överges, även om bygdekraftsbestämmelserna upphävs. Med hänsyn till vad utredningen anfört om behovet av institutet finns det enligt utredningen inte anledning att anta att det föreligger något nämnvärt intresse från de berättigades sida att utnyttja redan existerande möjligheter till leverans av bygdekraft. Från kraftproducenternas synpunkt är det givetvis ett rimligt önskemål att bli befriade från en skyldighet med vars infriande det inte finns anledning att räkna. Utredningen anscr därför att de beslut varigenom ägare av kraftanläggning med stöd av 4 kap. 1—3 §§ ålagts att tillhandahålla bygdekraft bör upphöra att gälla i vad de inte har tagits i anspråk efter ansökan enligt 4 kap. 4 §. De bygdekraftsberättigade bör enligt utredningen beredas skäligt rådrum genom att under en övergångstid av förslagsvis två år från den nya lagens ikraftträdande bevaras vid möjligheterna att göra sina anspråk gällande.
Utredningens förslag i denna del Jämnas utan erinran av remissinstanserna. Förslaget tillstyrks uttryckligen av bl.a. vattenöverdomstolen, kammarkollegiet och LRF.
Jag anser, att bestämmelserna om bygdekraft numera förlorat all be- : tydelse och att de därför bör upphävas. Jag ansluter mig också till utredningens förslag att redan meddelade principbeslut om bygdekraft, som inte tagits i anspråk genom beslut om leverans, bör förlora sin verkan efter en övergångstid av två år. Om beslut om leverans redan har meddelats eller om sådant beslut meddelas efter ansökan inom den tvååriga övergångstiden, gäller beslutet givetvis utan hinder av att bygdekraftsbestämmelserna upphävs. Den nuvarande möjligheten till omprövning av beslutet står emellertid inte längre till buds.
Prop. 1974: 83 179
6.4 Avgifter
Ett tillstånd att utföra företag i vatten kan vara förenat med skyldighet att utge avgifter av olika slag. Avgifternas syfte är att tillgodose
huvudsakligen allmänna intressen. I 4 kap. 14 och 15 §§ ges bestämmelser om regleringsavgift i samband med större vattenregleringar för
kraftändamål. Avgiftsmedlen används för att kompensera skador som
inte ersätts i vattenmålet och för att tillgodose allmänna ändamål i den
bygd som berörs av företaget. För att åstadkomma bättre fiskeförhållanden inom områden som påverkas av ett företag föreskrivs ibland
särskild avgift med stöd av 2 kap. 8 § VL. Enligt 2 kap. 10 § utgår all-
män fiskeavgift för byggnad i vatten eller vattenreglering som påverkar de naturliga vattenståndsförhållandena eller hindrar etler försvårar fiskens framkomst. Influtna medel skall användas för att främja fisket inom landet. Enligt 6 kap. 9 § kan flottande åläggas viss fiskeavgift,
om flottningen eller flottningsanläggningar vållar avsevärt men för fisket. Vissa fiskeavgifter som fastställts enligt den före VL gällande lag-
stiftningen utgår fortfarande. Med tillstånd att utföra ett antal olika
typer av vattenföretag följer också skyldighet enligt 11 kap. 95 § att betala ett engångsbelopp, s.k. domstolsavgift, som bidrag till kostnaderna för vattendomstolarnas organisation och verksamhet.
Kungl. Maj:t kan enligt 4 kap. 18 § VL föreskriva villkor för att tillgodose allmänna intressen i samband med prövning av underställda vattenmål. Sådana villkor brukar oftast gå ut på att sökanden skall betala vissa belopp s. k. villkorsmedel. I egentliga avgifter inflyter f.n. omkring 12 miljoner kronor om
året. Därav utgörs cirka 10 miljoner av regleringsavgifter, 1,5 miljoner av olika fiskeavgifter och 0,5 miljoner av domstolsavgifter. Man kan räkna med att fram till den 1 januari 1972 har betalats sammanlagt
omkring 110 miljoner kronor i regleringsavgifter. Som villkorsmedel
har inom samma tid utgått omkring 50 miljoner kronor, vartill kom-
mer kostnaderna, uppskattningsvis 20 miljoner kronor, för de åtgärder
som Kungl. Maj:t föreskrivit som villkor. (Närmare detaljer om avgifts-
beloppen finns i utredningens betänkande s. 180—185.) . Enligt utredningen företer det nuvarande avgiftssystemet en splittrad
bild och ett enhetligt avgiftssystem vore därför i och för sig tilltalande. Att låta ett sådant system omfatta de s.k. villkorsmedlen skulle emel-
lertid innebära en opåkallad inskränkning i Kungl. Maj:ts generella be-
fogenhet att villkorsvägen tillgodose allmänna intressen. Utredningen anser sig sakna anledning att nu gå in på denna fråga. Utredningen anser det självklart att regleringsavgifter och allmänna fiskeavgifter bör bibehållas som viktiga delar av det vattenrättsliga kompensationssystemet. Utredningen har ingående övervägt en sammanslagning av dessa avgifter men funnit att den skulle medföra olika komplikationer, främst
Prop. 1974: 83 180
av administrativ natur, utan att erbjuda några betydande fördelar. Utredningen är därför inte beredd att lägga fram något förslag i ämnet men har i stället sökt uppnå ungefär samma fördelar som en gemen-
sam avgift skulle ge genom att i möjlig mån närma de båda avgiftstyperna till varandra.
Utredningen föreslår, att bestämmelserna om regleringsavgift ersätts av bestämmelser om bygdeavgift, som innebär en avgiftsbeläggning inte bara som nu av regleringar utan även av kraftverk. Utredningen
avvisar tanken på att avgiftsbelägga även andra företag än kraftföretag. Det är enligt utredningen inte meningen att kraftverken skall påföras nya avgifter medan regleringsavgifter utgår i samma omfattning som nu. Avgiftssystemet bör utformas så att den sammanlagda belastningen på de olika kraftverksägarna blir rimlig. Sett från bygdeintressenas syn-
punkt bör det vara likgiltigt om avgift bestäms enbart för kraftverken, enbart för regleringarna eller för båda företagstyperna i kombination,
så länge de totala avgiftsbeloppen blir tillräckliga för sitt ändamål. Utredningens förslag innebär att även kraftverksbygderna blir bidragsbe-
rättigade. |
Utredningen föreslår ett helt nytt system för beräkning av bygdeavgift. Avgiften skall beräknas på grundval av installerad effekt för kraftverk och magasinsvolym för regleringar. När det gäller att bestämma avgiftsenheter av lämplig storlek i detta nya system har en utgångspunkt varit att det totala avgiftsbeloppet inom landet i stort sett skall motsvara
vad som f.n. inflyter i regleringsavgifter. Vidare har eftersträvats en i stort sett oförändrad avgiftsbelastning för de enskilda företagen. En ytterligare utgångspunkt har varit nuvarande avgiftslatitud för regleringsavgifter. Utredningen har redovisat resultatet av en beräkning enligt ut-
redningens förslag för vart och ett av de avgiftspliktiga kraftverken i
Luleälven, Umeälven, Ångermanälven, Faxälven, Indalsälven, Göta älv
och Lagan (se utredningens betänkande s. 186—188). Utredningen anser
att denna beräkning ger vid handen att ett system med avgiftsenheter för kraftverk och regleringsföretag är ägnat att leda till en godtagbar
fördelning av avgiftsbördan samtidigt som det är lätt att tillämpa. Utredningen anser, att det nya avgiftssystemet kan tillämpas på äldre företag, eftersom regleringsavgiften i praktiken har fungerat som en
slags kraftverksavgift. Det nya systemet framtvingar en omfördelning av fastställda avgifter inom ett helt vattendrag, så snart det tillkommer ett nytt kraftverks- eller regleringsföretag för vilket bygdeavgift skall fastställas eller omprövning dessförinnan skall ske av fastställd regleringsavgift. Det rättsskydd som lagakraftvunna avgiftsbeslut innebär för den avgiftsskyldige bör enligt utredningen beaktas genom att avgifts-
belastningen behålls väsentligen oförändrad under det äldre beslutets återstående giltighetstid. Enligt utredningen bör emellertid det nya syste-
met inte heller för tiden därefter få medföra några mera avsevärda för-
ändringar i den reella avgiftsnivån.
Prop. 1974: 83 181
I fråga om den allmänna avgiftsnivån för framtiden måste enligt utredningen medelsbehovet vägas mot den belastning på företagen som avgifterna utgör och återverkningarna av denna belastning i konsumentledet. Om latituderna bestäms till lägst tre kronor och högst åtta kronor för de av utredningen föreslagna avgiftsenheterna innebär detta att man står kvar på 1959 års avgiftsnivå, fastän penningvärdet undergått betydande förändringar. Enligt utredningens mening bör detta emellertid inte vara avgörande. Medelsbehovet kan enligt utredningen väntas bli tillgodosett, även om avgiftsnivån behålls oförändrad. Den anpassning till penningvärdeförändringarna som skedde 1959 kan med andra ord sägas vara tilltagen med så vida marginaler att någon ytterligare anpassning f.n. inte är påkallad. Hittills bestämda avgifter torde bara i enstaka undantagsfall utgå efter maximibeloppet åtta kronor. Utredningen föreslår därför att bygdeavgiften per avgiftsenhet bestäms till lägst tre kronor och högst åtta kronor.
Utredningens förslag i fråga om bygdeavgift tillstyrks eller lämnas i huvudsak utan erinran av flertalet remissinstanser. Åtskilliga avvikande synpunkter framförs emellertid. Utredningens förslag att skyldigheten att utge bygdeavgift begränsas till kraftföretagen kritiseras av några remissinstanser. Flera remissinstanser uttalar sig i motsats till utredningen för en höjning av avgiftsnivån. I fråga om grunderna för beräkning av bygdeavgiften framförs många olika synpunkter. Vattenöverdomstolen framhåller att förslaget kommer att leda till en omfördelning av avgiftsmedlen. Avgiftsmedlen i södra Sverige skulle öka kraftigt på bekostnad av medlen för främst Luleälven och i någon mån även Umeälven (se utredningens betänkande s. 188). Vidare skulle en omfördelning komma att ske från reglerings- till kraftverksbygder inom ett och samma vattensystem. Enligt vattenöverdomstolens mening skulle det närmast vara stötande att på detta sätt gynna södra Sverige på bekostnad av glesbygder i övre Norrland som allvarligt påverkas av vattenkraftutbyggnader. Vattenöverdomstolen förordar ett system med enbart kraftverksavgift av den typ som utredningen föreslagit. Även andra remissinstanser än vattenöverdomstolen påtalar att förslaget kommer att leda till en omfördelning av avgiftsmedlen.
En klart negativ inställning till förslaget till bygdeavgift har länsstyrelsen i Norrbottens län. Länsstyrelsen anser, att det är av underordnad betydelse att försöka uppnå en total balans mellan regleringsavgifter och bygdeavgifter för riket i dess helhet. Av vida större intresse är i stället utfallet av det föreslagna systemet för varje enskilt kraftföretag. Avsevärda skillnader uppstår, bl. a. drabbas Luleälven av en minskning med inte mindre än 795 000 kronor årligen. Det finns även skäl att räkna med en betydande omfördelning av avgifter från Skellefteälvens regleringsmagasin, som ligger i Norrbottens län, till kraftverksbygderna nedströms. Länsstyrelsen motsätter sig bestämt införandet av ett system
Prop. 1974: 83 182
som med säkerhet kommer att innebära ett klart försämrat ekonomiskt läge för kraftföretagsbygderna i Norrbottens län.
Jag anser att de betydande belopp som varje år kommer in i form av regleringsavgifter utgör en betydelsefull och riktig kompensation för de bygder som utsätts för sådana allmänna olägenheter som vattenkraftutbyggnad medför. Det är till övervägande delen fråga om glesbygdsoch avfolkningsområden i Norrland. Jag anser det alltså självklart att en avgiftstyp av ifrågavarande slag måste bibehållas för framtiden.
Utredningens förslag till bygdeavgift innebär enligt min mening en förenkling i förhållande till nuvarande beräkningsgrunder. Förslaget innebär emellertid en omfördelning av avgifterna från regleringar till kraftverk. I fråga om skyldigheten att utge avgiften spelar detta inte så stor roll med hänsyn till att kraftverksägarna betalar även nuvarande regleringsavgift och att denna numera omfattar även korttidsreglering vid kraftverken. Vid fördelningen av avgiftsmedlen kommer däremot denna omfördelning i varje fall övergångsvis att vålla avsevärda problem. Helt oacceptabel framför allt från regionalpolitisk synpunkt är enligt min mening den omfördelning som förslaget medför från glesbygder i övre Norrland till södra Sverige. Norrbottens län kommer exempelvis att förlora en betydande del av nu utgående avgiftsmedel. De motsvarande höjningar som förslaget skall medföra kan inte heller tas ut förrän nuvarande avgiftsbeslut förlorat sin rättskraft. Enligt min mening kan det dessutom ifrågasättas om man ens därefter verkligen kan genomföra så kraftiga höjningar som förslaget innebär i vissa fall. För Vänern och Göta älv skulle enligt utredningens beräkning avgifterna höjas från 38 000 kronor till 661 000 kronor. En övergång till utredningens förslag kräver en omräkning av samtliga regleringsavgifter för vattendraget så snart någon avgiftsfråga aktualiseras. Omräkningen måste bli komplicerad särskilt som eventuella höjningar inte får tas ut under löpande avgiftsperiod. Jag är på grund av det anförda inte beredd att föreslå att utredningens förslag till bygdeavgift genomförs. Det är enligt min mening inte heller meningsfullt att införa den föreslagna bygdeavgiften endast för nytillkommande företag.
I denna situation uppkommer då frågan om nuvarande bestämmelser om regleringsavgift behöver ändras på något annat sätt än utredningen föreslagit. Enligt min mening bör som ett alternativ övervägas att i en ny VL införa en enda avgiftstyp som omfattar alla företag enligt VL av någorlunda storlek. Denna avgift bör fastställas genom en skälighetsprövning. Även nuvarande beräkningsgrunder innehåller starka inslag av skälighetsbedömning. I avbidan på en sådan reform anser jag att nuvarande bestämmelser om regleringsavgift kan kvarstå i huvudsak oförändrade. Förslag om utredning av frågan torde senare få anmälas för Kungl. Maj:t.
Jag anser det dock befogat med en försiktig höjning av avgiftslatitu-
Prop. 1974: 83 183
den så att den penningvärdeförändring som skett sedan år 1959 blir beaktad vid en framtida omprövning av enskilda avgiftsbeslut. Jag förordar en höjning från nuvarande tre resp. åtta kronor till fyra resp. 12 kronor för varje turbinhästkraft. Dessutom anser jag att den nuvarande exemplifieringen av bygdeändamålen bör upphävas och ersättas av en formulering att avgifterna skall användas för allmänna ändamål i den bygd, som berörs av företaget. Någon ändring av bygdebegreppet sker alltså inte.
Länsstyrelsen i Västernorrlands län föreslår en särskild avgift för att tillgodose behovet av pengar till återställningsåtgärder i våra vattendrag, när kraftverk och regleringsanläggningar definitivt tas ur drift. Ansvaret för sådana åtgärder åvilar givetvis i första hand kraftintressenterna men problem kan enligt min mening uppkomma när dessa inte förmår fullgöra sina skyldigheter. Jag anser det visserligen inte lämpligt med en särskild avgift för detta ändamål men vill gärna understryka att om behov av sådana åtgärder föreligger redan nu eller uppkommer senare så kan regleringsavgiftsmedel i mån av tillgång användas. Eftersom åtgärder av denna typ kan bereda önskvärda arbetstillfällen i regioner med undersysselsättning torde det också vara möjligt att få statsbidrag.
På grund av vad jag nu anfört finner jag inte skäl att närmare gå in på utredningens förslag till ändring av bestämmelserna om allmän fiskeavgift, som i huvudsak innebär en anpassning till förslaget om bygdeavgift. Utredningen föreslår att avgiftsnivån anpassas till de förändringar i penningvärdet som inträffat sedan 1954. Konsumentprisindex har i stort sett fördubblats under denna tid. Utredningens förslag till minskning av avgiftsenheterna, vilket medför en höjning av avgifterna, är inte användbart, eftersom det hänför sig till de föreslagna beräkningsgrunderna som inte bör genomföras. Jag förordar i stället cn fördubbling av maximibeloppen i gällande avgiftslatituder.
Utredningens förslag att upphäva möjligheten att döma ut särskild fiskeavgift med stöd av 2 kap. 8 § innebär att denna avgiftsform förs in under 2 kap. 10 §. Ett ställningstagande till utredningens förslag i denna del bör anstå.
Som utredningen föreslagit bör den särskilda fiskeavgiften för flottledsföretag enligt 6 kap. 9 § kvarstå tills vidare:
Utredningen föreslår att domstolsavgiften enligt 11 kap. 95 % avskaffas. Statsverkets inkomster av vattendomstolsavgifterna har varit 600 000 kronor under budgetåret 1971/72 och 900000 kronor under budgetåret 1972/73. Även om principiella skäl kan anföras för utredningens förslag anser jag att ett ställningstagande i denna fråga bör anstå i avbidan på förslaget till en ny VL.
Prop. 1974: 83 184
7¶Upprättade lagförslag
I enlighet med det anförda har inom justitiedepartementet upprättats
förslag till
1) lag om ändring i vattenlagen (1918: 523), 2) Jag om ändring i lagen (1919: 426) om flottning i allmän flottled, 3) lag om ändring i lagen (1962: 627) om vissa åtgärder för utnyttjande av vattenkraft vid krig m. m. Förslagen torde få fogas till statsrådsprotokollet i detta ärende som
bilaga 2.
8¶Specialmotivering
8.1¶Förslaget till lag om ändring i vattenlagen
Bestämmelserna om ersättning i 9 kap. får helt ny lydelse. Kapitlet delas upp i två avdelningar med rubrikerna ”Om ersättningsskyldighet” samt ”Om betalning av ersättning och om tillträde m. m.” De nuva-
rande bestämmelserna i 9 kap. om ersättning genom kraftöverföring
upphävs. I stället föreslås nya bestämmelser om andelskraft, som tas in i 2 kap. 6 och 7 §§. Bestämmelserna om ersättningsvatten upphävs
också och ersätts av en bestämmelse med allmän giltighet om skadeförebyggande åtgärder i 9 kap. 1 § andra stycket.
Av övriga bestämmelser i nuvarande 9 kap. som inte får någon motsvarighet i förslaget kan nämnas 9 kap. 8 § om ersättning för ideell skada, 9 kap. 48 § om ersättning med femtio procents förhöjning, 9 kap. 73 § om rätt för fordringsägare att påkalla omprövning av ersättningsbelopp och 9 kap. 74 § om återlösningsrätt (se avsnitten 6.2.2 och
6.2.7).
1 kap. 43
I paragrafen görs endast den ändringen att bänvisningen i första styc-
ket till 2 kap. 7 § tas bort. Detta lagrum, som nu innehåller bestämmelser om tillgodogörande av vattenkraft i samfällt strömfall, kommer i fortsättningen i stället att handla om andelskraft.
2 kap. 3 §
I paragrafen görs endast den ändringen att hänvisningen i sista styc-
ket till bestämmelserna i 2 kap. 5—7 §§ om tillgodogörande av annans vattenkraft ändras att avse endast 2 kap. 5 §, som nu föreslås uttömmande reglera denna fråga.
2 kap. 5 §
I paragrafen ges bestämmelser om rätt att ta i anspråk annan tillhörig vattenkraft. Eftersom nuvarande bestämmelser i 2 kap. 6 och 7 §§
Prop. 1974: 83 185
föreslås upphävda kommer frågan om tvångsrätt att avgöras endast en-
ligt förevarande paragraf. .
Paragrafens första stycke har utformats i enlighet med vad jag redovisat i den allmänna motiveringen (avsnitt 6.3.1). Tillhör en fallsträcka olika ägare, får en av dem tillgodogöra sig vattenkraften i hela sträckan, om han på grund av äganderätt eller annan rättighet som gäller mot envar och inte är begränsad till tiden råder över mer än hälften av kraften. Hänsyn skall tas till den kraft som svarar mot andel i samfällighet som avses i 1 kap. 3 § fastighetsbildningslagen.
Första stycket är tillämpligt på hela den för utbyggnad avsedda fall-
sträckan vare sig den består av ett eller flera fall och oavsett om den
helt eller delvis är samfälld egendom. Det följer enligt min mening av de faktiska förhållandena att majoriteten i kraft skall beräknas på grundval av vattenmängd och naturlig fallhöjd. Den nuvarande förutsättningen för tvångsrätt att det gemensamma tillgodogörandet skall innebära väsentlig ekonomisk eller teknisk fördel anser jag vara över-
flödig. Alternativet, nämligen en separat utbyggnad av olika falldelar,
torde sakna aktualitet i dagens läge. Dessutom inrymmer de allmänna tillåtlighetsreglerna tillräckliga korrektiv mot olämplig kraftexploatering. Utredningen behandlar utförligt frågan om utbyggnadsvitsord vid överledning av vatten från ett vattendrag till ett annat. Flera sådana projekt av stor omfattning har aktualiserats under senare tid. För rätt till vattenreglering krävs inte utbyggnadsvitsord utan tvångsrätten är ett utflöde av förfoganderätten till den för regleringsvinstens tillgodogö-
rande nödvändiga fallhöjden. Vid överledning för kraftändamål skall
dock enligt NJA 1953 s. 535 företaget betraktas som en form av tillgodogörande av annans vattenkraft på vilket 2 kap. 5 § skall tillämpas. Utredningen diskuterar olika möjliga lösningar i de mera kompli-
cerade utbyggnadssituationer som förekommer numera. Utredningen konstaterar att det är förenat med vissa svårigheter att tillskapa ett
nytt system för beräkning av utbyggnadsvitsord som kan tänkas fungera i alla förekommande överledningssituationer. Med hänsyn till att
vattenkraftens utbyggnad gått in i ett slutskede anser utredningen det också opåkallat att föreslå några mera ingripande förändringar i rättsläget. Enligt utredningen är det tillräckligt att visst sammanlagt fallhöjdsinnehav dokumenteras beträffande de vattendrag vilkas gemen-
samma tillgodogörande är en nödvändig förutsättning för ett kraftverks
tillkomst. Huruvida så är fallet torde enligt utredningen i allmänhet
kunna bedömas utan större svårighet. Med en nyanläggning bör jäm-
ställas bl. a. den situationen att man i ett befintligt kraftverk måste in-
stallera ett nytt aggregat för att kunna tillgodogöra överlett vatten. Om
kraftverkets tillkomst är oberoende av överledningen bör denna enligt utredningen i stället ses som ett fullständigande av anläggningen, liknande det som sker genom vattenreglering och särskilt vitsord behövs
Prop. 1974: 83 186
då inte. Detta torde vara det normala fallet vid överledning till förmån för utbyggda kraftverk men kan också komma i fråga vid utbyggnad av kraftverk. Avgörande är bl a. kraftverkets självständiga ekonomi, vattendragens inbördes storlek och vattendragens geografiska och faktiska samband. Utredningen gör i exemplifierande syfte en genomgång av den föreslagna bestämmelsens tillämpning vid olika projekt av överledningskaraktär (se utredningens betänkande s. 147—149).
VASO anser det särskilt tillfredsställande, att en entydig lagbestämmelse tillskapas i fråga om Överledningar. Jämtbygdens tingsrätt anser, att utredningens exemplifiering är av stort värde i dessa ofta komplicerade situationer. Kammarkollegiet ställer sig något tveksamt till förslaget. Vattenöverdomstolen ifrågasätter behovet och lämpligheten av den föreslagna regeln och anser att det inte innebär några olägenheter att även i fortsättningen låta frågan lösas i praxis.
Jag anser det ofrånkomligt att nu taga ställning i denna komplicerade fråga och finner, att utredningens förslag utgör en lämplig lösning. I andra stycket av förevarande paragraf föreskrivs alltså att bestämmelserna om utbyggnadsvitsord i första stycket skall äga motsvarande tillämpning, när någon vill i en kraftanläggning tillgodogöra sig vattenkraft i fallsträckor som ingår i olika vattensystem, om det gemensamma tillgodogörandet är en förutsättning för anläggningens tillkomst. I den mån byggande i vatten inte innebär att annans strömfall tillgodogörs skall åtgärden bedömas enligt de allmänna reglerna i 2 kap. 3 §.
2 kap. 6 §
Denna paragraf innehåller f. n. vissa bestämmelser om tillgodogörande av annans vattenkraft. Dessa bestämmelser föreslås upphävda (se avsnitt 6.3.1). I stället upptas i paragrafen de grundläggande bestämmelserna om det nya institutet andelskraft, som jag har behandlat i den allmänna motiveringen (se avsnitt 6.2.3 och 6.3.2).
I första stycket regleras förutsättningarna för beslut om andelskraft. Rätt till andelskraft kan tillerkännas den vars vattenkraft tas i anspråk med stöd av 2 kap. 5 §. Det bör emellertid inte krävas att tvångsrätten enligt nämnda lagrum verkligen utövas. I hittillsvarande rättspraxis har domstolarna avvisat yrkande om fastställelse av leverans av ersättningskraft varom avtal träffats vid förvärvet av vattenrätterna (NJA 1960 s. 488). I förevarande paragraf utsägs därför att rätt till andelskraft kan tillerkännas även den vars vattenkraft på grund av överenskommelse skall tillgodogöras av annan. Rätt till andelskraft skall kunna tillerkännas den vars strömfall tas i anspråk med stöd av den speciella bestämmelsen i 1 kap. 14 §, om ersättning för ianspråktagandet inte redan bestämts (jfr nuvarande 9 kap. 13 § andra stycket), samt den som är berättigad till ersättning för vattenkraft i den speciella situation som an-
Prop. 1974: 83 187
ges i 2 kap. 23 § (fr nuvarande 9 kap. 13 § första stycket in fine). En bestämmelse härom har tagits in i första stycket av förevarande paragraf. Jag vill erinra om vad jag i den allmänna motiveringen (avsnitt
6.3.2) anfört om att mottagare av andelskraft resp. ersättningskraft kan vara berättigade till andelskraft, när en äldre anläggning kommer att
ingå i en ny större anläggning. Detta följer av huvudregeln i första
stycket.
Som ett ytterligare krav för rätt till andelskraft har i första stycket
angivits att rätten till vattenkraften är sådan som avses i 2 kap. 5 §
första stycket. Jag har i den allmänna motiveringen (avsnitt 6.3.1) be-
handlat frågan vilka rättigheter som får beaktas för utbyggnadsvitsord. Rättigheten måste alltså gälla mot envar och får inte vara begränsad
till tiden. Kravet bör i fråga om den vars strömfall tagits i anspråk enligt 1 kap. 14 § ges den innebörden att den exproprierade rätten kan
åberopas till stöd för andelskraft bara i den mån den före expropriationen varit av beskaffenhet som jag nu angivit.
I första stycket anges också den centrala förutsättningen för andelskraft, nämligen att betydelsekravet är uppfyllt, samt att andelskraften
innebär rätt till andel i kraftproduktionen och skyldighet att bidraga
till kostnaderna för kraftanläggningens utförande, drift och underhåll, allt i förhållande till andelen i vattenkraft.
I andra och tredje styckena av förevarande paragraf anges att skyldigheten att tillhandahålla andelskraft resp. rättigheten till andelskraften skall vara förenade med viss fastighet.
Vattendomstolen skall även om parterna är överens pröva att förut-
sättningarna för andelskraft är uppfyllda. Vattendomstolen måste också
ange fastighet som avses i andra resp. tredje stycket. I övrigt råder av-
talsfrihet. Om parterna inte kan komma överens om de närmare vill-
koren för tillhandahållande av andelskraft eller om kostnadsbidrag, skall vattendomstolen meddela bestämmelser härom efter anmälan av
någon av parterna. En bestämmelse av detta innehåll har tagits in i fjärde stycket av förevarande paragraf. Sådan anmälan måste givetvis
göras medan ansökningsmålet ännu pågår vid vattendomstolen.
Femte stycket innehåller bestämmelser rörande omprövning av redan fastställd rätt till andelskraft och om de närmare förutsättningarna för
sådan omprövning. Bestämmelserna skall kunna tillämpas både när någon av parterna önskar jämkning i villkoren och då fråga är om avlös-
ning av rätten till andelskraft. Parterna kan avtala om ändrade villkor
men för avlösning av rätten till andelskraft krävs beslut av vattendom-
stolen. Som förutsättning för omprövning anges att den begärda änd-
ringen i rättsförhållandet mellan parterna skall innebära väsentlig för-
del för någon av dem utan att medföra betydande olägenhet för motparten. Dessa krav för omprövning är något strängare än de som en-
ligt övergångsbestämmelserna föreslås gälla, när någon påkallar avlös-
Prop. 1974: 83 188
ning av rätt till ersättningskraft. Sådan avlösning förutsätter endast att motparten till den som påkallat avlösningen inte genom denna utsätts för betydande olägenhet. Bakom skillnaden ligger uppfattningen att en utrensning av rättigheter som är meningslösa eller svåradministrerade inte bör försvåras i onödan, medan några motsvarande situationer inte skall behöva uppkomma som en följd av de föreslagna reglerna om andelskraft. Talan om omprövning avser endast rättsförhållandet mellan kraftstationens ägare och andelskraftens mottagare och bör därför handläggas som stämningsmål (se 11 kap. 17 § punkt 22 i förslaget). Vid avlösning av rättighet till andelskraft mot ersättning i pengar skall bestämmelserna i 9 kap. äga motsvarande tillämpning. Ersättningen kommer alltså i allmänhet att nedsättas hos länsstyrelsen.
2 kap. 7 §
Denna paragraf innehåller £. n. vissa bestämmelser om tillgodogörande av vattenkraft i samfällt strömfall. Dessa bestämmelser föreslås upphävda (se avsnitt 6.3.1). I stället upptas i paragrafen vissa kompletterande bestämmelser om andelskraft.
Enligt 2 kap. 6 § tredje stycket skall rättighet till andelskraft vara förenad med den fastighet, till vilken vattenkraften hört eller rättigheten överflyttats i laga ordning. I första stycket av förevarande paragraf ges bestämmelser om överflyttning av rättighet till andelskraft (jfr nuvarande 9 kap. 17 § andra stycket). Endast vattendomstolen kan besluta om sådan överflyttning. Förutsättning för överflyttning är att den kan ske utan förfång för borgenär med panträtt eller annan rättsägare. I praktiken krävs alltså godkännande av dessa. Rätt till ersättningskraft kan endast överflyttas till fastighet i närheten av det strömfall, varifrån vattenkraften gått förlorad, eller av det, varifrån ersättning lämnas. Dessa restriktioner behöver enligt min mening inte upprätthållas i fråga om andelskraft. Det är nämligen mottagaren av andelskraft som svarar för överföring av kraften. Att rättigheten till andelskraft flyttas över till en annan fastighet kommer inte att medföra någon ändring av leveranspunkten eller av kraftverksägarens skyldigheter. Jag anser det däremot lämpligt att ange att överflyttning endast får ske till annan fastighet som tillhör samme ägare. Härigenom kommer betydelsekravet att kunna upprätthållas även vid överflyttning.
Frågan om överflyttning skall liksom f.n. prövas efter ansökan (se 11 kap. 17 § punkt 21 i förslaget). Detta innebär bl. a. att kungörelse kommer att utfärdas. Särskilda bestämmelser om innehållet i ansökan ges 111 kap. 27 § 5 mom.
Enligt nuvarande 9 kap. 17 § tredje stycket får vid ägostyckning av fastighet, med vilken rättighet till ersättningskraft är förenad, rättigheten i sin helhet tilläggas viss eller vissa lotter. Enligt äldre fastighetsbildningslagstiftning skulle annars varje lott ha tilldelats sin andel i rät-
Prop. 1974: 83 189
tigheten. Någon motsvarighet till denna bestämmelse fordras enligt min mening inte i fråga om andelskraft. Frågan om verkan av fastighetsbildning regleras nämligen uttömmande i 2 kap. 5 §, 10 kap. 4 § och 11 kap. 5 § fastighetsbildningslagen och den nuvarande bestämmelsen i VL följer direkt av 10 kap. 4 § fastighetsbildningslagen.
Utan iakttagande av föreskrifterna i första stycket i förevarande paragraf får andelskraft inte definitivt avhändas den fastighet till vilken den är knuten. För att fastighetsägaren inte skall vara betagen varje möjlighet att annorledes än för eget bruk förfoga över kraften får han enligt andra stycket av förevarande paragraf upplåta större eller mindre del av kraftbeloppet till annan på viss tid. För att förhindra att en sådan upplåtelse skall få samma verkan som en definitiv avyttring stadgas vidare att avtalet inte är bindande längre tid än femtio år från det avtalet slöts eller under nyttjanderättshavarens livstid (jfr nuvarande 9 kap. 18 § VL samt 7 kap. 5 § första stycket jordabalken).
2 kap. 10 § I mom.
Detta lagrum innehåller bestämmelser om den allmänna fiskeavgiften. Jag har i den allmänna motiveringen (avsnitt 6.4) angivit varför jag inte finner skäl att närmare gå in på utredningens förslag till ändring av dessa bestämmelser. I andra stycket av förevarande lagrum har endast gjorts den ändringen att maximibeloppen i gällande avgiftslatituder fördubblats.
2 kap. 18 §
Denna paragraf, som innehåller bestämmelser om ledningsdragning m. m. vid ersättningskraft, föreslås upphävd (jfr prop. 1972: 109 s. 332).
2 kap. 19 §
Paragrafen innehåller vissa bestämmelser för det fallet att annan tillhörig byggnad i vatten måste utrivas eller ändras. I första stycket ändras nuvarande hänvisning till 2 kap. 5—7 §§ till att endast avse 2 kap. 5 §. Dessutom görs ett tillägg av innehåll att vattendomstolen, om ägaren av den gamla byggnaden själv vill utföra arbetet, kan meddela bestämmelser som säkerställer att ersättningen för arbetet används på föreskrivet sätt. Sistnämnda bestämmelse utgör i förslaget enda motsvarigheten till nuvarande 9 kap. 56 § andra punkten.
2 kap. 22 §
Denna paragraf innehåller bestämmelser om rättsverkningarna av ett beslut om tillstånd till byggnad i vatten. I första stycket anges uttryckligen att rättskraften inskränks av vad som i 2, 4 och 9 kap. finns stadgat angående förnyad prövning i vissa fall. I fråga om nuvarande 9 kap. torde avses 23, 25, 29—31, 44, 65, 66, 73 och 74 §§. De åsyftade
Prop. 1974: 83 190
bestämmelserna erhåller inte någon motsvarighet i det nya 9 kap. och hänvisningen till 9 kap. har därför tagits bort.
2 kap. 50 §
Denna paragraf innehåller bestämmelser om rättsverkningarna av ett beslut om tillstånd till grundvattentäkt och motsvarar 2 kap. 22 §. Hänvisningen till 9 kap. har tagits bort av skäl som angivits vid detta lagrum.
2 kap. 59 §
Enligt paragrafens första stycke åligger det ägare av grundvattentäkt att underhålla anläggningen så att fara för allmän eller enskild rätt förebyggs. Vill ägaren ta anläggningen ur bruk är han enligt andra stycket berättigad till det. Om vattendomstolen enligt nuvarande 9 kap. 46 § har ålagt honom att tillhandahålla vatten, måste emellertid domstolen pröva under vilka villkor vattentäkten får tas ur bruk.
Bestämmelserna om ersättningsvatten i 9 kap. 46 3 föreslås upphävda men det blir möjligt att som skadeförebyggande åtgärd ålägga skyldighet för vattentäktens ägare att tillhandahålla vatten. Med hänsyn härtill bör anläggningen inte utan vidare få tas ur bruk. Bestämmelsen i andra stycket har därför formulerats om så att vattendomstolens tillstånd måste inhämtas om nedläggningen kan medföra fara för allmän eller enskild rätt. Bestämmelsen omfattar även andra intressen än sådana som erhållit rätt till vattenleverans. Ur ordningssynpunkt är det lämpligt att vattendomstolen kan upphäva eventuellt meddelade skyddsbestämmelser.
4 kap. 1—4 8§
Dessa paragrafer, som innehåller bestämmelser om bygdekraft, föreslås upphävda på skäl som jag redovisat i den allmänna motiveringen (avsnitt 6.3.4). |
4 kap. 5 §
I denna och följande paragrafer ges bestämmelser om nyprövning.. I fråga om förutsättningarna för nyprövning hänvisas i första stycket av förevarande paragraf till 4 kap. 1 §. Eftersom denna paragraf föreslås upphävd, måste förutsättningarna nu anges direkt i 5 8. I förevarande sammanhang åsyftar jag endast en formell ändring och tar alltså inte saklig ställning till förutsättningarna för nyprövning. Den frågan får övervägas under vattenlagsutredningens fortsatta arbete. På grund av det anförda har i första stycket som förutsättning för nyprövning angivits dels att den vattenkraft som kan vid oreglerat Jågvatten uttagas vid byggnaden uppgår till minst 500 turbinhästkrafter dels att vattenkraften inte inom tio år före det vattendomstolens med-
Prop. 1974: 83 oo 191
givande lämnas till byggnaden varit utnyttjad vid byggnad som tillkom-
mit enligt äldre Jag. |
4 kap. 6 § I mom.
Vid nyprövning är byggnadens ägare under vissa förutsättningar be-
rättigad till ersättning av statsmedel. Enligt andra stycket skall vid be-
räkning av värdet på vattenkraften avdrag ske bl.a. för utgående er-
sättning medelst kraftöverföring. I paragrafen görs endast den ändringen att orden ”ersättning medelst kraftöverföring” ersätts av ”andelskraft”.
4 kap. 7 §
I denna paragraf regleras den rätt till gottgörelse av statsmedel som
mottagare av ersättningskraft har vid nyprövning. Paragrafen ändras att i stället avse mottagare av andelskraft. Någon saklig ändring sker inte. Av en särskild övergångsbestämmelse för redan meddelade beslut om ersättningskraft framgår att förevarande paragraf alltjämt kommer att avse även mottagare av ersättningskraft.
4 kap. 8 § Enligt denna paragraf kan nyprövning under vissa förutsättningar ske
av beslut som meddelats före VL:s ikraftträdande. I fråga om dessa
förutsättningar hänvisas i första stycket till 4 kap. 2 § och i andra stycket till 4 kap. 3 §. Eftersom dessa paragrafer föreslås upphävda, måste
förutsättningarna anges direkt i förevarande paragraf. Någon saklig ändring sker inte.
4 kap. 9 §
I denna paragraf, som innehåller bestämmelser om kronans lösningsrätt, görs endast den formella ändringen att en hänvisning 1 första
stycket till 4 kap. 1 § ändras till 4 kap. 5 §.
4 kap. 12 §
Enligt denna paragraf omfattar kronans lösningsrätt under vissa förutsättningar även rätt till ersättningskraft. Paragrafen ändras att i stäl-
let avse andelskraft. Någon saklig ändring sker inte. Av en särskild
övergångsbestämmelse för redan meddelade beslut om ersättningskraft' framgår att paragrafen alltjämt kommer att avse även ersättningskraft.
4 kap. 14 §
Denna paragraf innehåller bestämmelser om regleringsavgift. På skäl som jag redovisat i den allmänna motiveringen (avsnitt 6.4) anser jag
att utredningens förslag till bygdeavgift inte bör genomföras och att
nuvarande bestämmelser om regleringsavgift kan kvarstå oförändrade
Prop. 1974: 83 192
i avbidan på en ny VL. På grund härav görs i paragrafen endast den ändringen att avgiftslatituden i tredje stycket höjs från tre resp. åtta kronor till fyra resp. tolv kronor.
4 kap. 15 §
Denna paragraf innehåller bestämmelser om användningen av influtna regleringsavgifter. På sätt jag angivit i den allmänna motiveringen (avsnitt 6.4) görs i paragrafen endast den ändringen att den nuvarande exemplifieringen av bygdeändamål tas bort.
5 kap. 5 §
Denna paragraf innehåller en hänvisning i fråga om allmän farled till vissa angivna paragrafer. 2 kap. 18 § föreslås upphävd och skall därför utgå ur denna uppräkning.
6 kap. 8 §
I denna paragraf, som handlar om allmän flottled, görs motsvarande ändring som i 5 kap. 5 8. Jag vill erinra om att anledningen till att hänvisningen till 2 kap. 8 § här endast avser första stycket är att redan enligt 6 kap. finns viss omprövningsrätt (se prop. 1954: 23 s. 76).
7 kap. 42 §
Denna paragraf innehåller endast att 2 kap. 18 § skall gälla även vid ersättningskraft som grundas på skada av vattenavledningsföretag. Eftersom 2 kap. 18 §& föreslås upphävd skall även förevarande paragraf upphävas. 7 kap. 54 §
Enligt denna paragraf är delägare i invallningsföretag som inte är sökande till företaget berättigad att påfordra att all hans mark som ingår i samfälligheten skall lösas in för företagets räkning. I fråga om ersättningsberäkningen hänvisas till 9 kap. 49 §. Enligt 9 kap. 49 § andra stycket skall ersättningen bestämmas till markens värde i dess skick efter företagets fullbordande efter avdrag för det belopp, vartill båtnaden för marken genom invallningen uppskattats i laga ordning. Vidare gäller att bidrag som markens ägare erlagt till företaget skall gottgöras honom med skälig ränta från den dag då bidraget utgavs. Har markens ägare vunnit avkastning utöver den som varit att påräkna i markens skick före invallningen, har delägarna i invallningsföretaget rätt till skälig gottgörelse för ökningen. Skall mark som inte ingår i samfälligheten dessutom Jösas såsom onyttig för ägaren skall ersättning för sådan mark bestämmas till fulla värdet.
Enligt utredningen bygger de nu berörda bestämmelserna i 9 kap. på samma tankegångar som ligger bakom förhöjningsregeln i nuvarande 9 kap. 48 §. Enligt utredningen saknas anledning att för detta speciella
Prop. 1974: 83 193
och i praktiken betydelselösa fall behålla en för ersättningstagaren särskilt förmånlig reglering och utredningen föreslår alltså att ersättningen
skall bestämmas enligt de nya reglerna i 9 kap.
Jag kan i denna fråga inte ansluta mig till utredningens förslag. Bestämmelserna i 9 kap. 49 § andra stycket avser att reglera ersättningen för en delägare som inte vill deltaga i invallningsföretaget. Han skall
befrias från sin bidragsskyldighet men skall då givetvis inte heller tillgodoräknas företagets båtnad. Detta resultat uppnås inte vid en till- Jimpning av de allmänna reglerna i 9 kap. som inte heller avser en ersättningssituation av förevarande slag. Jag anser det alltså nödvändigt att behålla de nuvarande bestämmelserna i 9 kap. 49 § andra stycket.
De har emellertid förts över till förevarande paragraf, där de ersätter det nuvarande fjärde stycket.
7 kap. 56 § och 8 kap. 34 §
På skäl som jag redovisat vid 2 kap. 22 § har hänvisningarna till 9
kap. tagits bort.
9 kap. 15
Första stycket i förevarande paragraf motsvarar nuvarande 9 kap. 1 § första stycket och innehåller den grundläggande regeln beträffande ersättningsskyldighet enligt 9 kap. I andra stycket ges bestämmelser om skadeförebyggande åtgärder, som innebär ett lagfästande av gällande
praxis på detta område.
Att ersättning betalas kommer liksom f.n. att utgöra ett med vissa
undantag försett generellt villkor för sådana företag i vatten som medför ekonomiskt intrång i enskild rätt. Under vilka förutsättningar sådant intrång kan tillåtas anges i ett stort antal paragrafer i 1—8 kap.
Bestämmelserna om ersättningsskyldighet inleds därför med ett sammanfattande stadgande där den generella ersättningsskyldigheten slås fast. Bestämmelsen har fått en mera allmän utformning än den nuvarande men någon saklig ändring åsyftas inte. Ett olagligt ingrepp i ett
vattenområde, t. ex. olaga dämning, är givetvis skadeståndsgrundande
men ersättningen bestäms inte enligt 9 kap. VL utan enligt skadestånds-
lagen (1972: 207).
Enligt nuvarande lydelse skall reglerna i 9 kap. tillämpas, om annat inte följer av särskilda bestämmelser i 1, 2, 5 elier 6 kap. Detta undantag avser främst bestämmelserna om kungsådra som innebär att den som råder över vatten kan vara skyldig att utan ersättning avstå vatten till förmån för allmänna intressen. I första stycket har därför gjorts en erinran om att ersättningsskyldigheten inte gäller om förlust eller skada
enligt särskild bestämmelse skall tålas utan ersättning.
I samband med en så genomgripande reform av de allmänna ersätt-
ningsreglerna som nu föreslås kan det vara befogat att söka klarlägga
13 Riksdagen 1974. I saml. Nr 83
Prop. 1974: 83 194
vad reformen kan innebära i fråga om ersättningsskyldighetens omfattning såvitt denna bestäms av skadebegrepp och sakägarkrets. VL:s ersättningsregler måste i dessa hänseenden kompletteras med allmänna
civilrättsliga: grundsatser, framför allt på den utomobligatoriska skade-
ståndsrättens område.
Vad först gäller skadebegreppet anses detta i utomobligatoriska sam-
manhang vanligen utgöra den ekonomiska förlust som den skadelidande har tillfogats genom den skadevållande åtgärden. Skadan skall stå i naturligt orsakssammanhang med åtgärden. Förlusten skall kunna hänfö-
ras till en sak till vilken den skadelidande har rätt (sakskada) eller till
den skadelidandes person (personskada). Presumtionen anses vara emot att andra slag av skador är ersättningsgilla och tillfogande av sådana
skador anses i brist på stöd för motsatsen inte medföra skadeståndsskyldighet för skadevållaren. Här avses dels s. k. allmän förmögenhets-
skada, dvs. skada på en persons förmögenhetsställning eller förvärvsverksamhet i allmänhet, dels skada på andra obligatoriska, ekonomiska rättigheter än sådana som avser en bestämd sak och dels ideell skada. Nuvarande 9 kap. 2—6 §8 avser ekonomiska skador på fast eller lös egendom, dvs. typiska sakskador. Det torde Jigga 1 sakens natur att de vattenrättsliga ersättningsreglerna inte omfattar personskador. Allmän
förmögenhetsskada är f.n. ersättningsgill enligt 9 kap. 7 § och 9 kap.
8 § öppnar möjlighet att döma ut ersättning för ideell skada. Intrång i obligatoriska rättigheter är inte ersättningsgillt enligt 9 kap. VL. De nya bestämmelserna innebär i fråga om skadebegreppet ingen annan ändring än att ideella skador i fortsättningen lämnas utanför. Som framhållits i den allmänna motiveringen kommer VL:s skadebegrepp härigenom att sammanfalla med ExL:s (se avsnitt 6.2.2). Beträffande sakägarkretsen anses inom den allmänna skadeståndsläran rätt till skadestånd i princip bara tillkomma den som omedelbart
drabbas av skada. Vid sakskada innebär detta att ersättningsskyldighe-
ten begränsas till den som är ägare till eller på annat sätt har sakrätt till den skadade egendomen. Kravet på sakrätt har ansetts böra förstås så att sakrättsligt skydd inte är nödvändigt i det enskilda fallet, om rättigheten enligt sin beskaffenhet i princip kan beredas sådant skydd. Som sakägare enligt VL betraktas i enlighet med det anförda först
och främst ägare till sakskadad fastighet och nuvarande bestämmelser i
9 kap. 2—6 §§ behandlar liksom motsvarande regler i förslaget fastighetsägarens rätt till ersättning. I vilken utsträckning ersättning enligt
VL kan utgå till innehavare av olika rättigheter som belastar en sakskadad fastighet framgår delvis av lagens bestämmelser. Sålunda kan enligt gällande rätt med stöd av 9 kap. 7 § ersättning utdömas till rättighetshavare och enligt 9 kap. 52 och 53 §§ skall ersättning bestämmas särskilt för ägaren till en fastighet och för innehavaren av sådan särskild rätt till fastigheten som består i nyttjanderätt, servitut eller rätt
Prop. 1974: 83 195
till elektrisk kraft. De nämnda lagrummen motsvaras i förslaget av 9
kap. 9 § och förslaget innebär inte heller i denna del någon ändring i
gällande rätt. VL:s sakägarbegrepp torde så långt överensstämma med vad som anses gälla enligt ExL (se prop. 1972: 109 s. 186).
I vattenrättslig praxis har emellertid ersättningsskyldigheten fått en betydligt mera vidsträckt omfattning än som framgått av det hittills anförda (se SOU 1966:65 s. 435—449). Särskilt när det gäller nytt-
jande- eller servitutsrätt till tvätt- eller båtplats har ersättningsgillt in-
trång ansetts uppkomma, även om rättigheten såvitt visats grundas
bara på muntlig upplåtelse eller tyst medgivande. I fråga om intrång i rätt till båtfart och virkesutdrivning visar praxis en tydlig tendens att
tunna ut eller t.o.m. överge kravet på sakrättslig anknytning till det vattenområde som berörs av ingreppet (NJA 1958 s. 215 och 1965 s. 182). Man har i sammanhanget talat om intrång i kvalificerad allemansrätt. Rättsläget har sammanfattats så att sakägare är — förutom
fastighetsägaren — innehavare av skriftligen eller muntligen upplåten särskild rätt till fast egendom som direkt skadas av företaget eller eljest
lider intrång i något för fastigheten väsentligt intresse med anknytning till det vatlendrag som byggs ut (se SOU 1966: 65 s. 449 och prop. 1969: 28 s. 375). I rättspraxis synes man dock hittills inte vara beredd att som ersättningsgillt godta varje intrång i ett kvalificerat intresse med
anknytning till det berörda vattenområdet (se NJA 1971 s. 8). Det torde
också stå klart att intrång i form av minskat skönhetsvärde utan sam-
band med sakskada på fastighet inte omfattas av VL:s ersättningsregler
utan är att bedöma enligt allmänna grannelagsrättsliga grundsatser (se
NJA 1960 s. 726 och 1965 s. 359).
Utredningen tar upp frågan om vad som för framtiden bör gälla i
fråga om intrång i kvalificerad allemansrätt (jfr SOU 1969: 50 s. 68).
Utredningen kan emellertid inte komma till annat resultat än att det i
varje särskilt fall får avgöras huruvida ersättningsgill skada kan anses
uppkomma genom intrång i rättigheter av mera obestämbart slag. Det har enligt utredningen ifrågasatts om inte konsekvenserna av nuvarande
praxis bör bli att man i stället för att vattna ur den rättsliga anknyt-
ningen vidgar själva skadebegreppet utöver gränsen för de egentliga sakskadorna. Ersättning för allmän förmögenhetsskada skulle i enlighet
härmed i princip kunna utgå utan samband med sakskada på fastighe-
ten, låt vara att ersättningsskyldigheten i olika hänseenden begränsas av
allmänna skadeståndsrättsliga grundsatser. En sådan tillämpning av nuvarande bestimmelser kan visserligen ha stöd i utformningen av 9 kap.
7 § (Holmbäck i Festskrift för Hult s. 254). Enligt utredningen är det mera tveksamt om sådant stöd kan hämtas i VL:s förarbeten. Med den
utformning av VL:s ersättningsregler som nu föreslås synes det i varje fall vara avgörande huruvida ExL medger ett motsvarande tillväga-
gångssätt och såvitt utredningen kan finna är detta inte förhållandet.
Prop. 1974: 83 196
Man bör enligt utredningen därför för VL:s del alltjämt hålla fast vid
att ersättning för allmän förmögenhetsskada förutsätter direkt ingrepp på fastighet. Vad angår innebörden av begreppet särskild rätt anser ut-
redningen att anpassningen till ExL:s ersättningsregler närmast talar för
en mera återhållsam rättstillämpning än tidigare.
Jämtbygdens tingsrätt finner inte anledning till erinran mot utredningens synpunkter. Kammarkollegiet framhåller att den från ersättningstagarens synpunkt liberala tillämpningen på denna punkt i de enskilda fallen: torde ha berott på speciella glesbygdsförhållanden och att
ersättningsgivarsidan inte har haft något att erinra mot nuvarande praxis. Vattenöverdomstolen ansluter sig inte till utredningens uppfattning att nuvarande praxis bör brytas och anser att det inte bör göras några uttalanden som inskränker domstolarnas handlingsfrihet.
Jag intar följande ståndpunkt i denna fråga. Som vattenöverdomsto-
len anför har nuvarande rättstillämpning, som utvecklats under lång tid,
uppenbarligen sin grund i ett starkt behov av att, för att åstadkomma en
rimlig och rättvis skadereglering, i vissa lägen utvidga ersättningsmöj-
ligheterna utöver de gränser som dras upp av allmänna skadeståndsrättsliga regler. Huruvida en fastighet skadas på grund av ändrade vat-
tenförhållanden beror inte uteslutande på om fastigheten direkt påver-
kas därav. Fastigheter som ligger ett stycke ifrån ett vattendrag kan vara lika beroende av att utnyttja vattendraget och skadas i lika hög grad av ändrade vattenförhållanden som fastigheter i direkt anslutning till vattendraget. Den i praxis företagna måttfulla utvidgningen av sak-
ägarkretsen är enligt min mening väl motiverad och överensstämmer
med nyare tendenser inom skadeståndsrätten (se NJA 1966 s. 210) och
med de ersättningsprinciper som gäller enligt miljöskyddslagen (se prop. 1969: 28 s. 375). Jag anser alltså att frågan om kretsen av ersättnings-
berättigade bör lösas i anslutning till gällande praxis. I överensstäm-
melse med vad jag anfört tidigare i liknande sammanhang bör avgräns-
ningen av sakägarkretsen inte bestämmas i lag.
1 andra stycket av förevarande paragraf regleras frågan om skadefö-
rebyggande åtgärder i enlighet med vad jag angivit i den allmänna motiveringen (avsnitt 6.2.4). Enligt min mening bör skadeförebyggande åt-
gärder självfallet kunna ifrågakomma vid prövning av anspråk på ersättning för oförutsedd skada. I detta sammanhang vill jag också erinra om att förvärvaren vid expropriation eller liknande tvångsförvärv enligt
5 kap. 3 § andra stycket fastighetsbildningslagen får begära sådan fas-
tighetsreglering varigenom olägenhet av förvärvet kan undanröjas, minskas eller förebyggas. Det är inte möjligt för vattendomstolen eller syne-
männen att instifta servitut i fråga om exempelvis vattenleverans men däremot anser jag det möjligt för dem att ålägga ersättningsgivaren att
hos inskrivningsmyndigheten ansöka om inskrivning av servitut.
Prop. 1974: 83 197
9 kap. 28
Denna paragraf motsvarar nuvarande 9 kap. 47 §. I anslutning till nämnda paragraf och 5 kap. 27 § ExL föreskrivs som allmän huvud-
regel att ersättning skall bestämmas i pengar att betalas på en gång.
Från huvudregeln om engångsersättning gäller nu vissa undantag beträffande företag för allmän flottled. Undantagen är betingade av svå-
righeten att i flottledsmålet alltid på förhand bedöma skadans omfatt-
ning och natur. Dessa undantagsregler får tills vidare kvarstå oförändrade.
9 kap. 3 §
Denna paragraf överensstämmer med 3 kap. 8 § ExL, som innehåller bestämmelser om utvidgning av expropriation på begäran av fastighetsägaren eller den exproprierande.
Enligt nuvarande 9 kap. 2 § första punkten, 3 § första punkten och
5 § är ersättningsgivaren skyldig att på begäran av den skadelidande lösa annan fast egendom än som utsätts för direkta ingrepp, om sådan egendom blir onyttig för ägaren eller om synnerligt men uppstår vid begagnandet. I 3 kap. 8 § första stycket ExL anges som förutsättning för utvidgning av expropriation att den återstående delen av fastigheten
lider synnerligt men genom expropriationen eller det sätt på vilket den exproprierade delen används.
I första stycket av förevarande paragraf regleras fastighetsägarens rätt att påkalla inlösen. Medför företag eller åtgärd vartill tillstånd lämnats enligt VL att fastighet eller del av fastighet lider synnerligt
.uen, skall den del som lider sådant men lösas, om ägaren begär det.
Bestämmelsen bör kunna utnyttjas även vid ianspråktagande av strömfall enligt I kap. 14 §, om mark blir onyttig.
I andra stycket ges den ersättningsskyldige rätt till sådan inlösen som avses i första stycket, om detta skulle medföra endast en ringa förhöjning av fastighetsägaren tillkommande ersättning och denne inte har ett beaktansvärt intresse av att behålla fastigheten eller fastighetsdelen. Bestämmelsen, som motsvarar 3 kap. 8 § andra stycket ExL, utgör en nyhet i VL.
Enligt tredje stycket skall kostnaden för skadeförebyggande åtgärd räknas in i ersättningen vid tillämpningen av andra stycket (jfr 3 kap.
8 § tredje stycket ExL).
Inlösen enligt 3 § kan aktualiseras utan att den ersättningsskyldige begärt någon inlösen enligt annat lagrum, Det räcker att fastigheten tas
i anspråk eller utsätts för skada till följd av tillstånd enligt VL.
9 kap. 4 §
Denna paragraf motsvarar 4 kap. 1 § ExL och innehåller de grund-
läggande bestämmelserna om ersättning i vattenmål. Paragrafen ersätter nuvarande 9 kap. 7 och 48—50 §§.
Prop. 1974: 83 198
I enlighet med vad jag anfört i den allmänna motiveringen (avsnitt
6.2.6) föreskrivs i första stycket att för fastighet som inlöses i sin hel-
het betalas löseskilling motsvarande fastighetens marknadsvärde. Om del av fastighet inlöses betalas intrångsersättning motsvarande den
minskning i fastighetens marknadsvärde som uppkormnmer genom ingreppet. Motsvarande gäller också i det i vattenmål vanliga fallet att
fastighet eller del av fastighet tages i anspråk eller skadas. Uppkommer
i övrigt skada för ägaren genom ingreppet skall även sådan skada er-
sättas. Det finns alltså tre ersättningsarter, löseskilling, intrångsersättning och annan ersättning.
Andra stycket innehåller en erinran om att hänsyn skall tas till skadeförebyggande åtgärd vid bestämmande av ersättning (jfr 4 kap. 1 8
andra stycket ExL). Eventuell överkompensation genom en skadeföre-
byggande åtgärd kan härigenom beaktas vid helhetsbedömningen av skador på fastigheten (se avsnitt 6.2.4).
Löseskilling och intrångsersättning utgör fastighetsägarens kompensation för den direkta förmögenhetsförlust som tillfogas honom genom att han tvingas avstå från fast egendom eller underkasta sig värde-
minskning på denna. Ersättningen skall i första hand komma fastighets-
borgenärerna till godo. Löseskilling måste alltså bestämmas så att den omfattar all berörd egendom som har karaktär av fast cgendom och
vari fastighetspanträtt gäller, dvs. även egendom som enligt 2 kap.
jordabalken är tillbehör till den fasta egendomen. Vad jag nu anfört gäller i tillämpliga delar även intrångsersättning.
Gränsdragningen mellan löseskilling och intrångsersättning torde i all-
mänhet inte bereda några tillämpningssvårigheter. T vattenmål torde intrångsersättning bli den normala arten av ersättning för fastighetsskada. När intrångsersättning skall bestämmas bör man inte vara strikt bunden av gällande fastighetsindelning. Jag hänvisar i denna fråga till
vad jag anförde i 1971 års lagstiftningsärende angående 1917 års ex-
propriationslag (prop. 1971: 122 s. 191, 253 och 264). Intrångsersättning omfattar bl. a. sådana skador på restfastighet som avses i nuvarande 9
kap. 2 § andra punkten, 3 § andra punkten, 4 § och 5 § andra stycket. Ersättning för fast egendom som totalskadas utan att inlösen sker bör likaså utgå som intrångsersättning.
Annan ersättning kommer liksom vid expropriation att avse ekono-
miska följdskador av annat slag än fastighetsskada, dvs. allmän förmögenhetsskada. Som jag utvecklat vid 9 kap. 1 § kan annan ersättning i princip utgå blott i kombination med löseskilling cHer intrångsersätt-
ning, dvs. bara i samband med sakskada på fast egendom. Även om ett
ingrepp på en fastighetsdel undantagsvis inte skulle ge utslag i ändrat
marknadsvärde och intrångsersättning följaktligen inte skall utgå, måste emellertid annan ersättning självfallet kunna utdömas.
Som exempel på allmän förmögenhetsskada som bör ersättas genom
Prop. 1974: 83 199
annan ersättning kan nämnas att den skadelidande får kostnader för flyttning eller att cn av honom bedriven rörelse måste läggas ner eller inskränkas. Hit hör också den särskilda ersättning för cen fastighets värde i ägarens hand som jag behandlat i den allmänna motiveringen (avsnitt 6.2.6). De i viss mån personliga skälen för sådan ersättning kan väntas föreligga t. ex. i fjällbygder där självhushållning fortfarande har ekonomisk betydelse. Även sådana omständigheter som att arbetstillfällen eller möjligheter ull fritidsfiske går förlorade kan tänkas innefatta allmän förmögenhetsskada av här avsett slag.
Bestämmelserna i nuvarande 9 kap. 5 § andra stycket och 9 kap. 6 § om skyldighet för skadevållaren att lösa in onyttig lös egendom innebär att denne vid inlösen av t. ex. en jordbruksfastighet kan bli skyldig att
lösa också maskiner och redskap som används i jordbruksrörelsen. Ett
i praktiken vanligare fall är att ett till en fastighet hörande fiske förstörs utan att inlösen av fastigheten blir aktuell. Det åligger då den byggande att lösa fiskeredskap som blir onyttiga för ägaren. Det finns enligt min mening inte tillräckliga skäl att på denna punkt ålägga sökanden i vattenmål längre gående förpliktelser än som åvilar en exproprierande. Jag föreslår därför inte några bestämmelser om skyldighet att lösa in lös egendom. Ersättning skall givetvis regelmässigt utgå för lös egendom som blir helt eller delvis onyttig till följd av ingrepp på fast egendom och måste kasseras eller realiseras till underpris, Gottgörelse för sådan allmän förmögenhetsskada utgår i form av annan ersältning.
Det kan ibland vara tveksamt om en förmögenhetsförlust bör behandlas som fastighetsskada eller som allmän förmögenhetsskada. Ett
exempel på detta är att ersättning för skada på fiske skall utdömas för
förfluten tid, när det slutliga avgörandet har uppskjutits under en prövotid. Fastighetsvärdet bör enligt min mening i allmänhet inte komma 1 betraktande annat än vid beräkning av ersättning för framtida skada och skador för förfluten tid bör i enlighet därmed ersättas genom an-
nan ersättning.
En särskild fråga är hur de nya ersättningsreglerna skall tillämpas i den situationen att skada uppstår på fiske som är samfällt för flera fastigheter. Det torde till en början stå klart att VL trots avsaknad av ut-
trycklig regel i ämnet utgår från att ersättning i princip skall bestämmas särskilt för varje sakägare. Det är också tydligt att så måste ske om samfälligheten inte är ställd under särskild förvaltning. Tvekan kan
däremot råda om det lämpliga tillvägagångssättet när sådan förvaltning finns. Åtminstone tidigare torde man vid en del domstolar ha löst frågan så att ersättning för fiskeskada utdömts till samfälligheten som
juridisk person utan att ange hur ersättningen skall fördelas mellan de
olika delägarna. I andra fall torde samfälligheten ha tillerkänts ersättningen, varvid dock domen innehållit föreskrift om fördelningen.
Prop. 1974: 83 200
Jag hänvisar i denna fråga till 5 kap. 23 § ExL (se prop. 1972: 109 s. 300, 407 och 427). Enligt detta lagrum skall ersättning bestämmas särskilt för varje sakägare (jfr nuvarande 9 kap. 52 och 53 §§ VL). Avser expropriation samtliga delägares andel i samfällighet eller del av denna och finns för samfälligheten känd styrelse eller förvaltare med rätt att uppbära medel som härrör från samfälligheten, kan emellertid gemensam ersättning bestämmas för delägarna i den mån nedsättning inte skall ske. Den i ExL fastslagna ordningen bör enligt min mening vinna tillämpning även i vattenmål.
I tredje och fjärde styckena av förevarande paragraf tas alltså upp bestämmelser motsvarande 5 kap. 23 § ExL. Om ersättning bestäms gemensamt ankommer det enligt min mening inte på domstolen eller synemännen att meddela bestämmelser om hur medlen skall fördelas mellan de enskilda sakägarna. En tvist dem emellan om fördelningsgrunderna bör nämligen inte prövas som vattenmål (se 9 kap. 29 § i föreslagen lydelse), även om sådan prövning formellt sett kan vara tillåten enligt 11 kap. 22 §. Det olämpliga i en sådan prövning kommer tydligt till uttryck i en fullföljdssituation, där tvisten inte kommer att gälla förhållandet mellan sökanden och enskilda motparter utan förhållandet mellan enskilda motparter inbördes.
Det är enligt min mening uppenbart att vad som kan tillerkännas samfälligheten som sådan endast kan motsvara intrångsersättning för fiskets objektiva värde jämte annan ersättning för gemensamma följdskador. Särskilt i landets norra delar torde emellertid ersättningsfrågan väsentligen komma att gälla vad som bör utgå till de enskilda fastighetsägarna i form av annan ersättning för mistad förmån av husbehovsfiske, arbetsintrång och annat sådant. Man kommer alltså inte ifrån att i dessa hänseenden bestämma särskild ersättning för varje fastighetsägare, vilket otvivelaktigt är ägnat att tynga utredningen och handläggningen av målet. Det är enligt min mening viktigt att möjligheterna att med stöd av 35 kap. 5 § rättegångsbalken uppskatta sådana skador till skäligt belopp i möjlig mån utnyttjas.
9 kap. 5 §
Denna paragraf motsvarar 4 kap. 2 § ExL och innehåller bestämmelser om den s. k. influensregeln.
I enlighet med vad jag anfört i den allmänna motiveringen (avsnitt 6.2.6) föreskrivs i förevarande paragraf att, om det företag för vars genomförande fastighet inlöses har medfört inverkan av någon betydelse på fastighetens marknadsvärde, löseskillingen skall bestämmas på grundval av det marknadsvärde fastigheten skulle ha haft utan sådan inverkan. Regeln gäller dock endast i den mån det finnes skäligt med hänsyn till förhållandena i orten eller den allmänna förekomsten av likartad inverkan under jämförliga förhållanden. Denna inskränkning anknyter till
Prop. 1974: 83 201
de grannelagsrättsliga ersättningsrekvisit som lagfästs i 30 § miljö-
skyddslagen. Immissionsskador från företaget ersätts alltså endast om
rätt till ersättning för sådana skador föreligger enligt miljöskyddslagen. Motsvarande regler gäller då företaget har en positiv inverkan på mark-
nadsvärdet. Vid intrångsersättning skall vad nu sagts tillämpas i fråga
om marknadsvärdet före ingreppet. Den i 4 § första stycket föreskrivna
jämförelsen skall alltså ske mellan å ena sidan hela fastighetens mark-
nadsvärde före ingreppet med bortseende från företagets inverkan och å andra sidan restfastighetens marknadsvärde efter ingreppet, varvid
hänsyn skall tas till sådan inverkan.
9 kap. 6 §
Denna paragraf motsvarar 4 kap. 3 § ExL och innehåller bestämmelser om den s. k. presumtionsregeln. I enlighet med vad jag anfört i den allmänna motiveringen (avsnitt 6.2.6) föreskrivs i första stycket av förevarande paragraf att sådan ök-
ning av fastighetens marknadsvärde av någon betydelse som ägt rum under tiden från dagen tio år före det talan väcktes vid domstol eller förrättning påkallades, skall räknas ägaren till godo endast i den mån det blir utrett, att den beror på annat än förväntningar om ändring i markens tillåtna användningssätt. På grund av en särskild övergångsbestämmelse gäller presumtionsregeln inte värdeökning som inträffat före utgången av juni 1971. Värderingen skall ske med hänsyn till fastighetens skick när ersättningsfrågan avgörs eller, om den tillträtts eller tagits i anspråk eller skadats, när så skedde.
I andra stycket tas upp en motsvarighet till 4 kap. 3 § andra stycket
ExL om verkan av att plan fastställes innan talan väckes vid domstol
eiler förrättning påkallas.
I tredje stycket återfinns den s.k. egnahemsgarantin (ifr 4 kap. 3 8 tredje stycket ExL).
I fjärde stycket slutligen görs en hänvisning till influensregeln i 5 8,
som kan tillämpas i andra hand (jfr 4 kap. 3 § fjärde stycket ExL).
9 kap. 7 §
Första och andra styckena i denna paragraf motsvarar 4 kap. 4 8
ExL och innehåller bestämmelser om värdetidpunkt. Bestämmelserna utgör undantag från en underförstådd huvudregel, att värderingen skall hänföras till förhållandena när vattenmålet slutligt avgörs (jfr prop. 1972: 109 s. 288). Tredje stycket saknar motsvarighet i ExL och nuvarande 9 kap. På
sätt jag angivit i den allmänna motiveringen (avsnitt 6.2.7) skall, om det är påkallat, föreskrifter lämnas som är ägnade att hindra att er-
sättningstagaren åsamkas förlust till följd av ändring i penningvärdet
Prop. 1974: 83 202
under tiden från ersättningsbeslutet till dess betalning sker. Indexreglering är allmänt förekommande i större vattenmål.
Däremot anser jag inte att det finns behov av någon motsvarighet till nuvarande 9 kap. 65 § och 66 § tredje stycket, som ger ersättningstagaren rätt till ersättning för nödig eller nyttig kostnad för fastigheten under tiden fram till dess betalning sker (jfr 9 kap. 23 § i utredningens förslag). ExE har inte någon motsvarighet till dessa bestämmelser och jag anser det olämpligt med en ytterligare ersättningstvist sedan huvudfrågan avgjorts. Frågan torde utan svårighet kunna lösas genom överenskommelse mellan parterna.
9 kap. 8 §
Paragrafen motsvarar 4 kap. 5 § första stycket ExL och innehåller bestämmelser om verkan av åtgärder som fastighetsägaren vidtar för att höja fastighetens värde inför ett tvångsingrepp. Paragrafen ersätter nuvarande 9 kap. 12 §.
I kap. 9 §
Denna paragraf innehåller bestämmelser om ersättning till innehava-
re av särskild rätt. Den ersätter delvis nuvarande 9 kap. 7 §. Jag har vid 9 kap. 1 § redan behandlat frågan om vad som förstås
med särskild rätt. Enligt I kap. 5 § ExL gäller bestämmelserna om expropriation av fastighet i tillämpliga delar om särskild rätt till fastighet exproprieras eller rubbas genom expropriation. I förevarande paragraf stadgas att 9 kap. 1. 2 och 4—8 §§ skall äga motsvarande tillämpning i fråga om ersättning till innehavare av särskild rätt. Bestämmelserna om inlösen i 9 kap. 3 § har inte tagits med i hänvisningen.
Ersättningen skall fördelas på ersättningsarter i vanlig ordning (se 9 kap. 4 § tredje stycket i föreslagen lydelse). Om nyttjanderätt upphör helt, bör ersättning för dess ekonomiska värde utgå som löseskilling. Upphör nyttjanderätt bara delvis utgår intrångsersättning. I de fall då det är fråga om servitut eller annan rättighet som är knuten till innehavet av viss fastighet, bör ersättningen bestämmas som intrångsersättning motsvarande förändringar i den härskande fastighetens värde genom att rättigheten upphör. Annan ersättning tillkommer i förekommande fall. De för vattenmålen speciella fallen då särskild rätt anses
lida intrång genom försvårad båtfart celler virkesutdrivning (se vad jag
anfört vid 9 kap. 1 3) bör bedömas på samma sätt som om intrång uppstår i servitut. Den särskilda rätten kan anses utgöra en med fastig-
helsinnehavet förenad förmån vilken besvärar det vattenområde på vil-
ket ingrepp sker. Ersättningen bör alltså även i dessa fall delas upp på
intrångsersättning och annan ersättning. En speciell form av särskild rätt till fast egendom utgör den s.k.
renskötselrätten som regleras i rennäringslagen (1971: 437). I likhet med
Prop. 1974: 83 203
vad som gäller f. n. skall utvägen att upphäva renskötselrätt inte tillgri-
pas, när renbetesmark blir föremål för ingrepp enligt bl. a. VL (prop.
1971: 51 s. 126). Ersättning för skada till följd av ingrepp enligt VL skall
alltså bestämmas med tillämpning av 9 kap. Vad särskilt angår den omtvistade frågan om sådan ersättning skall tillfalla samefonden celler samebyn är det enligt min mening naturligt att i enlighet med ett uttalande av lagrådet (prop. 1971: 51 s. 267) låta schablonregeln i 28 § rennäringslagen bli vägledande.
I fråga om hänvisningen i förevarande paragraf till bestämmelserna 19 kap. 8 § måste en särbestämmelse införas (jfr 11 § 1917 års expropriationslag och 4 kap. 5 3 andra stycket ExL). 9 kap. 8 § skall alltså, i fall då åtgärd vidtagits av fastighetens ägare i avsikt som där anges, tillämpas så att den ersättningsskyldige erhåller gottgörelse genom minskning av ägaren tillkommande ersättning.
9 kap. 10 §
Denna paragraf innehåller bestämmelser om att ersättning under vis-
sa förutsättningar skall bestämmas även för fastighet som tillhör sö-
kanden i vattenmålet. Den ersätter nuvarande 9 kap. 9 3 men har på sätt jag angivit i den allmänna motiveringen (avsnitt 6.2.6 in fine) utformats efter mönster av bestimmelserna om oskadlighetsprövning i ExL. Eftersom förutsättningarna för att ersättning skall bestämmas
enligt förevarande paragraf korresponderar med förutsättningarna för
nedsättning kommer nedsättning alltid att ske (jÉ&r nuvarande 9 kap.
54 § första stycket in fine). Om ersättningen inte tas i anspråk av fas-
tighetsborgenärerna skall den av länsstyrelsen utbetalas till den berättigade, dvs. sökanden.
9 kap. 11 §
Med denna paragraf inleds avsnittet om betalning av ersättning och om tillträde m. m. Jag har i den allmänna motiveringen (avsnitt 6.2.7) angivit att bestämmelserna bör utformas efter mönster av motsvarande bestämmelser i ExL.
Denna paragraf motsvarar 6 kap. 1 § ExL. Löseskilling och intrångsersättning som fastställts att utgå på en gång skall betalas genom nedsättning hos länsstyrelsen. Annan ersättning skall aldrig sättas ned och
inte heller periodisk ersättning i den mån sådan får förekomma (se 9
kap. 2 §).
I tredje stycket av paragrafen anges att denna och följande paragrafer utom 9 kap. 20 § äger motsvarande tillämpning när ersättning bestämts för innehavare av särskild rätt till fastighet (jfr I kap. 5 §& ExL).
9 kap. 12 § Denna paragraf motsvarar 6 kap. 2 § ExL och innehåller undantag från nedsättningsskyldigheten enligt 9 kap. 11 §.
Prop. 1974: 83 204
Nedsättning skall inte ske, om fastigheten inte svarar för beviljad
eller sökt inteckning eller om de borgenärer som har panträtt i fastigheten har medgivit att ersättningen utbetalas till den ersättningsberättigade. Medgivande fordras inte av den för vars rätt domstolens eller synemännens avgörande är väsentligen utan betydelse.
9 kap. 13 5
Denna paragraf motsvarar 6 kap. 3 § ExL. Domstolen och synemännen skall enligt denna bestämmelse ange i vad mån nedsättning skall ske.
I kap. 14 §
Denna paragraf motsvarar 6 kap. 4 § ExL.
Ersättning som inte skall nedsättas betalas direkt till den ersättnings-
berättigade. Om det är fråga om inlösen av mark skall ersättningsgivaren anmäla hos länsstyrelsen att ersättningen har betalts. Sådan anmä- Jan behövs i VL endast vid inlösen av mark, dvs. fastighet eller del av fastighet, samt på grund av 9 kap. 11 § tredje stycket vid inlösen av särskild rätt. I ExL är anmälan däremot obligatorisk eftersom det alltid är fråga om inlösen av fastighet eller särskild rätt.
I kap. 158
Denna paragraf motsvarar 6 kap. 5 § ExL och innehåller en bestäm-
melse om att I kap. 11—14 §§ äger motsvarande tillämpning på provisorisk ersättning som bestämmes med stöd av 11 kap. 66 8 2 mom. Sådan ersättning bör enligt min mening i förekommande fall bestämmas till engångsbelopp att avräknas på den slutliga ersättningen. Årliga ersättningsbelopp bör förekomma endast vid ”annan ersättning”.
9 kap. 16 §
Denna paragraf motsvarar 6 kap. 6 § ExL och innehåller bestärn-
melser om vilka handlingar som ersättningsgivaren skall ge in till läns-
styrelsen i samband med nedsättning eller anmälan.
9 kap. 17 §
Denna paragraf innehåller bestämmelser om betänketid för företa-
garen och saknar motsvarighet i ExL. Paragrafen ersätter nuvarande 9 kap. 58 § andra stycket och 66 § andra stycket.
I enlighet med vad jag anfört i den allmänna motiveringen (avsnitt
6.2.7) har företagaren en betänketid av sex månader vid inlösen och
två år, när det inte är fråga om inlösen. Tiden räknas från det samtliga tillstånds- och ersättningsfrågor blivit slutligt avgjorda. Om alltså endast
tillståndsdelen överklagas, börjar tidsfristen löpa först när ctt rättskraf-
tigt avgörande föreligger också i tillståndsdelen. Enligt andra stycket i paragrafen kan tidsfristen förkortas eller förlängas, när parterna är ense
Prop. 1974: 83 205
om det eller eljest särskilda skäl föreligger. Det kan förtjäna att understrykas att förevarande paragraf givetvis inte är tillämplig, om tillståndet redan tagits i anspråk (se 9 kap. 21 § i föreslagen lydelse).
9 kap. 18 §
Denna paragraf motsvarar 6 kap. 9 § ExL men avviker i vissa hän-
seenden från förebilden (se avsnitt 6.2.7).
Enligt första stycket är inlösen av mark fullbordad när ersättnings-
givaren fullgjort vad som åligger honom i fråga om betalning (genom nedsättning eller direkt till den berättigade) och i förekommande fall anmälan till länsstyrelsen. Ersättningsgivaren har då genast rätt att tillträda cgendomen. I första stycket tillägges att även annan ersättning skall ha betalats innan tillträde får ske.
I andra stycket regleras det i vattenmålen vanligaste fallet nämligen att tillståndet avser inte inlösen utan rätt att begagna annans cgendom eller att vidtaga åtgärd som medför skada för annan. Sådant tillstånd får tas i anspråk när ersättningsgivaren betalat föreskriven ersättning (jfr nu-
varande 9 kap. 66 § första stycket).
9 kap. 19 §
I denna paragraf föreskrives på sätt jag angivit i den allmänna motiveringen (avsnitt 6.2.7) att ersättningstagaren kan få skäligt uppskov, om hans förhållanden påkallar det.
9 kap. 205
Första stycket i förevarande paragraf motsvarar 6 kap. 9 § andra stycket andra punkten ExL och stadgar att ändring av fastighetsindelningen på grund av inlösen sker när inlösen är fullbordad. Att beslut om inlösen enligt vattenlagen har fastighetsbildande verkan är inte någon nyhet (se 10 kap. 25 § och 66 § andra stycket samt 11 kap. 44 §). Särskild underrättelseskyldighet gentemot fastighetsregistermyndigheten
föreligger enligt kungörelsen (1939: 155) angående uppgifter om inlösen
enligt vattenlagen av område som utgör del av fastighet.
Andra till fjärde styckena i förevarande paragraf motsvarar 1 kap. 3 § ExL (se prop. 1972: 109 s. 183—186 och 265). Det tillkommer vat-
tendomstolen eller synemännen att avgöra om särskild rätt skall bestå eller inte. Expropriation kan inte ske av fastighet som tillhör staten. Någon motsvarighet till denna inskränkning finns inte i VL och bör
inte heller införas i fråga om särskild rätt som tillkommer staten exem-
pelvis vägrätt (jfr 1 kap. 3 § tredje stycket ExL).
9 kap. 21 §
Paragrafens första stycke innehåller bestämmelser om tid för betal-
ning av ersättning som fastställts först efter det att inlöst egendom till-
Prop. 1974: 83 206
trätts eller skadebringande åtgärd vidtagits. Bestämmelserna motsvarar
i huvudsak nuvarande 9 kap. 67 § och får väsentligen sin betydelse när meddelat tillstånd tagits i anspråk jämlikt 11 kap. 67 § första stycket och ersättning sedan av överinstans bestäms till högre belopp, när er-
sältningsfrågan uppskjutits enligt 11 kap. 66 § 2 mom. i avbidan på erfarenhetens rön samt när ersättning döms ut för s. k. oförutsedd skada. Ersättnings- och anmälningsskyldighet skall fullgöras inom en månad från det ersättningen blev slutligt bestämd eller vid förordnande enligt 11 kap. 67 § andra stycket från dagen för ersättningsbeslutet.
Enligt andra stycket skall första stycket äga motsvarande tillämp-
ning beträffande ersättning som bestämts i samband med laglighetsprövning enligt VL (fr exempelvis 2 kap. 25 §).
I tredje stycket åläggs ersättningsgivaren med 6 kap. 16 § ExL som förebild skyldighet att utge ränta vid för sen betalning. Inlösen anses emellertid fullbordad utan hinder av att ränta ej betalas.
I fjärde stycket ges bestämmelser om exekution som stämmer Ööverens med 6 kap. 14 § andra stycket ExL.
9 kap. 22 §
Denna paragraf motsvarar slutet av nuvarande 9 kap. 67 § första stycket. Om slutlig ersättning inte överstiger vad som utgivits enligt lägre rätts beslut eller som provisorisk ersättning och skulle i annat fall ha förelegat nedsättnings- eller anmälningsskyldighet skall ersättningsgivaren göra anmälan därom till länsstyrelsen.
) kap. 23 5
Enligt denna paragraf skall vid ansökan om verkställighet enligt 21 § sista stycket och vid anmälan enligt 22 § fogas ersättningsbeslutet samt lagakraftbevis.
9 kap. 24 §
Enligt denna paragraf som motsvarar 6 kap. 17 § ExL skall medel
som nedsatts eller uttagits av länsstyrelsen utan dröjsmål insättas i bank
mot ränta.
9 kap. 25 §
Denna paragraf motsvarar 6 kap. 18 § ExL och innehåller de grundläggande bestämmelserna om länsstyrelsens befattning med nedsatta medel. Någon avvikelse från ExL sker inte.
9 kap. 26 §
Denna paragraf motsvarar 6 kap. 19 § ExL och innehåller bestämmelser om sammanträde för fördelning av nedsatta medel. Någon avvikelse från ExL sker inte.
Prop. 1974: 83 207
9 kap. 27 §
Denna paragraf motsvarar viss del av 7 kap. 1 § ExL samt nuva-
rande 9 kap. 70 § andra stycket. Ersättningsgivaren skall svara för
samtliga kostnader i ärendet om crsättnings fördelning i den mån annat inte följer vid en motsvarande tillämpning av 18 kap. 6 eller 8 § rättegångsbalken. Tvist om sådan kostnadsersättning skall inte prövas av vattendomstolen.
9 kap. 285
Denna paragraf ersätter nuvarande 9 kap. 71 § och innehåller be-
stämmelser om anmälan till inskrivningsmyndigheten. När inlösen av
mark är fullbordad, skall länsstyrelsen genast underrätta inskrivningsmyndigheten för anteckning i fastighetsboken.
2 kap. 29 §
Denna paragraf, som motsvarar nuvarande 9 kap. 55 §, föreskriver obligalorisk nedsättning i fråga om ersättning som är föremål för tvist.
Vattendomstolen eller synemännen kan föreskriva nedsättning eniigt
denna paragraf. Att föreskrift om nedsättning inte meddelats fritar emellertid inte ersättningsgivaren från nedsättningsskyldighet. För att paragrafen skall vara tillämplig krävs inte att tvist anhängiggjorts vid domstol utan det räcker att det i vattenmålet eller på annat sätt fram-
kommer att flera gör anspråk på ersättningen eller att det är oklart tiil
vem ersättningen skall betalas. Av hänvisningen till 24—26 §§ framgår
bi. a. att länsstyrelsen skall betala medlen till den som är berättigad till
beloppet. Denna fråga får i allmänhet avgöras genom lagakraftägande dom. Av hänvisningen följer vidare att utdelning till fastighetsborge-
närerna kan ske enligt vanliga regler. Pågående tvist får inte uppehålla
deras rätt till betalning. Paragrafen omfattar även provisorisk crsättning som bestämmes med stöd av 11 kap. 66 § 2 mom.
9 kap. 30 §
Denna paragraf motsvarar nuvarande 9 kap. 67 § tredje stycket och
stadgar att ersättningsbelopp som betalats inte får till någon del åter-
krävas. Jag har i den allmänna motiveringen (avsnitt 6.2.7) behandlat
detta återkravsförbud och dess betydelse för pleniavgörandet NJA 1961 s. 743. Förbudet täcker uppenbarligen den situation som den nuvarande bestämmelsen åsyftar, alltså att överinstans efter klagan över ersätt-
ningsbeslutet minskar det av underinstans fastställda beloppet, som ersättningsgivaren redan har betalat. Förbudet omfattar emellertid också i föreslagen lydelse det antagligen mindre vanliga fallet att ersättnings-
givaren sedan han betalat ersättningstagaren ett fastställt ersättningsbelopp, av någon anledning beslutar sig för att avstå från att ta
tvångsrättsmedgivandet i anspråk. Detta innebär troligen ingen saklig
Prop. 1974: 83 208
ändring i nuvarande rättsläge. Återkravsförbudet är som hittills underkastat en inskränkning. En ersättningsgivare kan knappast fråntas rätten att få tillbaka vad han betalt, om högre instans på talan av ersättningstagaren undanröjer det tvångsrättsmedgivande som föranlett ersättningsbeslutet. En erinran om detta förhållande har tagits in i paragrafen.
10 kap. 20 5
Denna paragraf, som ingår bland förfarandebestämmelserna om syneförrättning rörande företag enligt 6 kap., innehåller endast ett stadgande att synemännen inte får meddela beslut om ersättningskraft. Eftersom andelskraft i motsats till ersättningskraft bara kan utgå vid utförande av kraftföretag, föreslås paragrafen upphävd.
10 kap. 21 5
Denna paragraf innehåller f.n. bestämmelser om verkan av överenskommelse vid förrättning rörande företag enligt 6 kap. Synemännen
skall godkänna överenskommelse om ersättning eller annat, om de inte finner att överenskommelsen innehåller villkor, som är oförenligt med flottledens intresse eler länder de flottande till men. Denna reglering
bör enligt min mening bibehållas.
De nya tredje och fjärde styckena motsvarar 5 kap. 25 § andra och
tredje styckena ExL. Jag har i den allmänna motiveringen (avsnitt
6.2.5 och 6.2.7) behandlat den oskadlighetsprövning som till skydd för
fastighetsborgenärerna skall ske enligt dessa bestämmelser. I det nya femte stycket föreskrivs att synemännen skall företa en oskadlighetsprövning även vid överenskommelse om ersättning i annan form än pengar eller om skadeförebyggande åtgärd (se avsnitt 6.2.5). Motsvarande bestämmelser för vattendomstolen föreslås i 11 kap. 60 83.
10 kap. 57 §
Denna paragraf innehåller f. n. bestämmelser bl. a. om att synemän-
nen skall försöka få till stånd överenskommelser vid förrättning rö-
rande företag enligt 3, 7 och 8 kap. Angår överenskommelsen annat än beloppet av sakägare tillkommande ersättning skall den dock bara gälla, om den prövas lämplig av synemännen. Denna reglering bör en-
ligt min mening i huvudsak bibehållas. Från lämplighetsprövningen skall emellertid undantag göras för alla frågor om ersättning och om skadeförebyggande åtgärder (se avsnitt 6.2.5). I ett nytt tredje stycke anges att de nya bestämmelserna i 21 § tredje till femte styckena om oskadlighetsprövning med hänsyn till fastighetsborgenärerna skall gälla även vid företag varom är fråga i förevarande paragraf.
Prop. 1974: 83 209
10 kap. 60 §
Denna paragraf innehåller vissa bestämmelser om s.k. båtnadsbe-
räkning. Andra stycket hänvisar till nuvarande bestämmelser i 9 kap.
om värdering av vattenkraft. Dessa bestämmelser föreslås inte få någon motsvarighet. Andra stycket kan därför upphävas.
10 kap. 64 §
1 denna paragraf ges förfarandebestämmelser om ersättning på
grund av företag enligt 3, 7 och 8 kap. I första stycket har tagits bort
dels en hänvisning till 10 kap. 20 § som föreslås upphävd, dels en bestämmelse om hur ersättning med förhöjning skall anges.
10 kap. 67 §
I denna paragraf ges bestämmelser om vad förrättningsutlåtande en-
ligt 3, 7 och 8 kap. skall innehålla. I fjärde stycket ändras hänvisningen till ”40 § lagen om allmänna vägar” till 44 § väglagen (1971: 948), som innehåller motsvarande reglering i fråga om ledningsarbete inom vägområde (se prop. 1971: 123 s. 183).
11 kap. 17 §
I förevarande paragraf räknas upp vilka mål som skall hänföras till vattenmål. I punkt 13 tas mål om bygdekraft bort. Punkt 21 ändras att avse ansökan om överflyttning av rättighet till andelskraft. Nuvarande punkt 22, som avser ansökan om överflyttning av rättighet till ersätt-
ningsvatten, föreslås upphävd. Som punkt 22 upptas i stället en bestäm-
melse att talan jämlikt 2 kap. 6 § femte stycket om omprövning av
rättsförhållandet mellan ägare av vattenkraftanläggning och mottagare
av andelskraft skall handläggas som stämningsmål. Punkterna 52—58 föreslås upphävda, eftersom de hänför sig till bestämmelser i nuvarande 9 kap. som inte får någon motsvarighet i de nya bestämmelserna.
11 kap. 26 §
I paragrafen görs endast en följdändring till ändringarna i 11 kap.
17 8.
11 kap. 27 § 5 mom.
I första stycket ges bestämmelser om innehållet i ansökan om överflyttning av ersättningskraft. Bestämmelserna görs tillämpliga på andelskraft. Föreskriften om uppgift om ny leveranspunkt har strukits, eftersom ändring av denna inte är i och för sig nödvändig när rättigheten flyttas till en ny fastighet.
Bestämmelserna i andra stycket om innehållet i ansökan om överflyttning av ersättningsvatten föreslås upphävda. 14 Riksdagen 1974.1 saml. Nr 83
Prop. 1974: 83 210
li kap. 328
I tredje stycket görs endast en följdändring till ändringarna i 11 kap. 17 3. Nuvarande fjärde stycket avser endast tillgodogörande av annans
vattenkraft med stöd av nuvarande 2 kap. 7 § och föreslås därför
upphävt.
ll kap. 33 8
Denna paragraf innehåller bestämmelser om expediering av kungörelse om ansökan. Enligt andra stycket skall vattenrättsdomaren i vissa fall med posten sända underrättelse om kungörelsens innehåll till sakägare i betalt öppet brev eller brevkort. Av 11 kap. 97 § 1 mom. fram-
går att portokostnaden skall förskjutas av sökanden i ansökningsmålet.
Domstolsväsendets organisationsnämnd (DON) har i remissyttrande
den 24 mars 1972 över en inom justitiedepartementet upprättad promemoria (Ds Ju 1972: 1) angående vissa ändringar i rättegångsbalken
m. m. hemställt att portofrihet måtte införas för dessa underrättelser.
Enligt DON kan det utan överdrift sägas att statsverkets kostnader för
arbetet med att frankera underrättelserna och att företaga redovisning
klart överstiger vad som tas in för portokostnaden. De aktuella portoinkomsterna saknar enligt DON betydelse för det allmänna. De upp-
gick enligt uppgifter som DON inhämtat från vattendomstolarna år
1970 till 5 555 kronor och år 1971 till 2 920 kronor.
Jag anser att portofrihet bör införas för ifrågavarande underrättelser och att sökanden alltså bör befrias från portokostnaden. I andra stycket
av förevarande paragraf tas alltså orden ”betalt öppet” bort framför ”brev eller brevkort”. I 11 kap. 97 § 1 mom. tas som en följdändring sökandens kostnadsansvar bort. Motsvarande ändring kan inte göras för förrättning (se 10 kap. 8 och 40 §§). eftersom synemännen inte har tjänstebrevsrätt.
1f kap. 35 § 3 mom.
I paragrafen görs endast en följdändring i första stycket till ändringarna i 11 kap. 17 §.
11 kap. 37 §
I paragrafen görs i fjärde stycket en följdändring till ändringarna i
11 kap. 17 §. Sjätte stycket, som avser överflyttning av rättighet till er-
sättningsvatten, föreslås upphävt.
11 kap. 41 §
Denna paragraf, som endast avser ledning för överföring av ersätt-
ningskraft, föreslås upphävd (jfr 2 kap. 18 5).
Prop. 1974: 83 211
11 kap. 48 §
I paragrafens första stycke görs en följdändring till upphävandet av
11 kap. 41 3.
11 kap. 60 §
I denna paragraf regleras i huvudsak vattendomstolens skyldighet att
ex officio pröva ersättningsfrågor. I andra och fjärde styckena görs endast formella ändringar. I tredje stycket återfinns den s.k. likformighetsprincipen, som enligt vad jag angivit i den allmänna motiveringen
(avsnitt 6.2.6) fortfarande skall gälla. Den kan dock genombrytas av
marknadsvärdeprincipen. Nuvarande femte stycket har blivit åttonde
stycket.
De nya femte och sjätte styckena motsvarar 5 kap. 25 § andra och tredje styckena ExL. Jag har i den allmänna motiveringen (avsnitt
6.2.5 och 6.2.7) behandlat den oskadlighetsprövning som domstolen till
skydd för fastighetsborgenärerna skall företa enligt dessa bestämmelser.
I sjunde stycket föreskrivs att vattendomstolen skall företa en oskadlighetsprövning även vid överenskommelse om ersättning i annan form
än pengar eller om skadeförebyggande åtgärd (se avsnitt 6.2.5). Det kan tilläggas att vattendomstolen inte får föreskriva ersättning i annan form än pengar om inte parterna är överens om det samt att domsto-
len visserligen kan föreskriva skadeförebyggande åtgärd oavsett över-
enskommelse men att en lämplighetsprövning med hänsyn bl. a. till fas-
tighetsborgenärerna är inskriven redan i den grundläggande bestäm-
melsen i 9 kap. 1 5 andra stycket.
11 kap. 61 §
I första stycket görs endast en följdändring i anledning av att 11 kap.
41 § föreslås upphävd.
11 kap. 62 § I mom.
I första momentet görs en formell ändring. Hänvisningen till nuvarande 9 kap. 47 § ändras att avse 9 kap. 2 §, som innehåller motsvarande bestämmelser om flottningsskada.
11 kap. 62 § 2 mom.
I tredje stycket tas hänvisningen till bestämmelserna om bygdekraft
bort.
11 kap. 62 § 3 mom.
Enligt andra stycket skall vattendomstolen ange fastighet med vilken
rätten att tillgodogöra grundvatten skall vara förenad för framtiden (vattentäktsfastighet). F.n. gäller att så skall ske, om ersättningsvatten skall utgå eller om det eljest kan anses erforderligt. Eftersom bestäm-
Prop. 1974: 83 212
melserna om ersättningsvatten föreslås upphävda, ändras förevarande bestämmelse så att vattentäktsfastighet skall anges, om det anses erforderligt. Behov av en vattentäktsfastighet föreligger nu framförallt om vattendomstolen meddelar skyddsbestämmelser enligt 2 kap. 62 §.
11 kap. 75 §
[ paragrafen görs endast följdändringar till ändringarna i 11 kap. 17 3. Härvid beaktas att punkterna 47—50 i nämnda paragraf redan tidigare har upphävts.
11 kap. 81 §
I fråga om stämningsmål görs i första stycket av förevarande paragraf en hänvisning till vissa angivna bestämmelser för ansökningsmål. Första stycket kompletteras med en hänvisning till de nya bestämmelserna i 11 kap. 60 § om oskadlighetsprövning med hänsyn till fastighetsborgenärerna. Vidare tas hänvisningen till den redan upphävda 11 kap. 74 § bort.
Il kap. 92 8
I fråga om besvärs- och underställningsmål görs i förevarande paragraf motsvarande ändring som i 11 kap. 81 §. Dessutom tas bort hänvisningen till 11 kap. 41 §, som föreslås upphävd.
11 kap. 97 § I mom.
På sätt jag redan motiverat vid 11 kap. 33 § skall sökandens ansvar för vissa portokostnader avskaffas. Detta föranleder en ändring i första stycket av förevarande paragraf.
11 kap. 106 §
Enligt första stycket i förevarande paragraf skall vissa angivna paragrafer gälla även för vattenöverdomstolen och behandlingen av mål i vattenöverdomstolen. Första stycket kompletteras med en hänvisning till de nya bestämmelserna i 11 kap. 60 § om oskadlighetsprövning med hänsyn till fastighetsborgenärerna. Genom en hänvisning i 11 kap. 108 § till förevarande paragraf blir de nya bestämmelserna tillämpliga också i högsta domstolen.
l4 kap. 3 §
Enligt andra stycket i förevarande paragraf är kronan fri från skyldighet att ställa säkerhet. I enlighet med vad som gäller enligt 7 kap. 7 § tredje stycket ExL befrias nu även kommun, Jandstingskommun och kommunalförbund från att ställa säkerhet.
Prop. 1974: 83 213
Övergångsbestämmelserna
Punkt 1
Den nya lagstiftningen föreslås träda i kraft den t juli 1974.
Punkterna 2 och 3
Äldre bestämmelser föreslås gälla i mål som anhängiggjorts före ikraftträdandet resp. vid förrättning, i vilken förrättningsman förord-
nats före ikraftträdandet. Mål om ersättning för oförutsedd skada bör
i detta sammanhang ses som en fortsättning på äldre mål och följakt-
ligen bedömas enligt äldre lag. Om vattendomstolen eller synemännen förordnar om nedsättning enligt äldre bestämmelse, måste även länsstyrelsens befattning med nedsatta medel regleras av äldre bestämmelser. De föreslagna höjningarna av avgiftslatituderna för allmän fiskeavgift och regleringsavgift kräver enligt min mening inte några särskilda övergångsbestämmelser. I äldre mål tillämpas nuvarande latituder och i mål om nya företag celler om omprövning av äldre avgifter som anhängiggöres efter ikraftträdandet tillämpas de nya latituderna. Som ett undantag från huvudregeln har i punkt 2 angivits att vattendomstolen får
meddela beslut om andelskraft i äldre mål. Bestämmelsen innebär givet-
vis inte att fallhöjdshavare kan nekas rätt till ersättningskraft därför att förutsättningarna för andelskraft inte föreligger.
Punkt 4
Jag har redan i den allmänna motiveringen (avsnitt 6.3.4) behandlat behovet av övergångsbestämmelser till upphävandet av bestämmelserna
om bygdekraft. Redan meddelade principbeslut om bygdekraft, som inte tagits i anspråk genom beslut om leverans, skall alltså förlora sin
giltighet, om inte talan om leverans kommer in till vattendomstolen senast den 30 juni 1976.
Vad gäller anhängiga kraftverksmål, där frågan om skyldighet att tillhandahålla bygdekraft inte hunnit avgöras innan lagändringen träder i kraft, torde äldre lag få tillämpas också efter ikraftträdandet. En motsatt ordning synes i alltför hög grad göra bygdekraftintressenternas rätt beroende av domstolens arbetstakt och andra ovidkommande omständigheter. Huvudregeln i övergångsbestämmelserna punkt 2 bör alltså
gälla i dessa fall. I mål som anhängiggjorts före ikraftträdandet kan det den 30 juni 1976 möjligen ännu återstå att avgöra fråga om skyldighet att tillhandahålla bygdekraft enligt 4 kap. 1—3 §§. Har det då inte
heller framställts något yrkande enligt 4 kap. 4 § synes domstolen böra förklara den förstnämnda frågan förfallen.
Punkt 5
Enligt förevarande bestämmelse skall äldre bestämmelser fortfarande
gälla i fråga om ersättning som enligt äldre lag bestämts att utgå genom tillhandahällande av vatten.
Prop. 1974: 83 214
Punkt 6
Även i fråga om ersättningskraft skall äldre bestämmelser i princip
gälla. Emellertid bör som jag angivit i den allmänna motiveringen (avsnitt 6.2.3) möjlighet finnas till avlösning av redan beslutad ersättnings-
kraft mot ersättning i pengar, om det inte medför betydande olägenhet
för motparten till den som gör ansökan. Frågan om avlösning skall handläggas enligt de bestämmelser som gäller för talan om avlösning av andelskraft (11 kap. 17 § punkt 22). Jag anser det inte lämpligt att som utredningen föreslagit öppna möjlighet till årliga avbetalningar av
halva ersättningsbeloppet. Vattendomstolen skall bestämma dag då skyldigheten att fullgöra kraftöverföring upphör. Ersättningsgivaren skall dessförinnan ha betalat föreskriven penningersättning. Vattendomstolen
skall vid bestämmande av tidpunkt givetvis ta hänsyn till parternas önskemål och kan härvid beakta ersättningsgivarens eventuella likviditets-
problem. Bestämmelserna 1 9 kap. skall gälla.
Den ersättning i pengar som skall utgå vid avlösningen bör lämpligen
fastställas direkt på grundval av den ifrågavarande förmånens värde.
Detta kan skattas till skillnaden mellan det för all framtid kapitaliserade värdet av ersättningskraften med avdrag för de på samma sätt
kapitaliserade drift-, underhålls- och förnyelsekostnaderna samt den vid
avlösningstillfället obetalda delen av anläggningskostnaden. Värdet av
kraften bör därvid bestämmas med ledning främst av ersättningstaga-
rens kostnad för ett abonnemang av motsvarande kraftbelopp.
Punkt 7
Efter mönster av punkt 6 i övergångsbestämmelserna till ExL skall ersättning i fråga om fideikomissegendom alltid nedsättas. Bestämmel-
sen ersätter nuvarande 9 kap. 55 §.
Punkt 8
Här görs den inskränkningen att presumtionsregeln i 9 kap. 6 § inte skall tillämpas på värdestegring som inträffat före utgången av juni 1971 (se avsnitt 6.2.6).
8.2 Förslaget till lag om ändring i flottningslagen
I 13 § andra stycket flottningslagen görs endast en formell ändring av en hänvisning till bestämmelserna om nedsättning i VL.
8.3 Förslaget till lag om ändring i lagen om vissa åtgärder för utnyttjande av vattenkraft vid krig m. m.
I 7 § andra stycket lagen (1962: 627) om vissa åtgärder för utnyttjande av vattenkraft vid krig m. m. (1962 års lag) anges att vissa angiv-
Prop. 1974: 83 215
na paragrafer i 4 kap. VL inte skall äga tillämpning i fråga om företag enligt 1962 års Jag. Eftersom bestämmelserna om bygdekraft i 4 kap. 1—4 §§ föreslås upphävda, har dessa paragrafer tagits bort i uppräkningen i 7 § andra stycket. |
I 13 § 1962 års lag anges, att vissa bestämmelser i 9 kap. VL om
uppsägning vid tillträde av fast egendom inte skall äga tillämpning.
Eftersom dessa bestämmelser inte har fått någon motsvarighet i det nu aktuella förslaget (se avsnitt 6.2.7), kan 13 § upphävas.
Enligt 16 § första stycket 1962 års lag skall bestämmelserna i 11 kap.
33 och 47 §§ VL att brev eller brevkort med underrättelse till sakägare skall vara betalt inte äga tillämpning i mål enligt 1962 års lag. Efter-
som jag föreslår att portofrihet införs för angivna underrättelser enligt VL, kan 16 § första stycket upphävas. |
Med hänsyn till karaktären av de ändringar som görs i 1962 års lag behövs det inte några övergångsbestämmelser.
9 Hemställan
Jag hemställer att lagrådets yttrande över förslagen till
1) lag om ändring i vattenlagen (1918: 523),
2) lag om ändring i lagen (1919: 426) om flottning i allmän flottled,
3) lag om ändring i lagen (1962: 627) om vissa åtgärder för utnyttjande av vattenkraft vid krig m. m.
inhämtas genom utdrag av protokollet.
Vad föredraganden sålunda med instämmande av statsrådets övriga ledamöter hemställt bifaller Hans Maj:t Konungen.
Ur protokollet:
Britta Gyllensten
Prop. 1974: 83 216
Bilaga I
Utredningens förslag
Förslag till
Lag om ändring i vattenlagen (1918: 523)
Härigenom förordnas i fråga om vattenlagen (1918: 523)1,
dels att 2 kap. 18 §, 4 kap. 1—4 88, 7 kap. 42 8, 10 kap. 20 8, 11 kap. 27 § 5 mom. samt 41, 95 och 96 88 skall upphöra att gälla,
dels att rubriken närmast före 4 kap. 1 § skall utgå, dels att nuvarande 4 kap. 16 § skall betecknas 4 kap. 13 8,
dels att 1 kap. 4 8, 2 kap. 3, 5—38 §§, 10 8 1 och 2 mom. samt 19 och 59 §§, 4 kap. 5, 7—9, 12, 14 och 15 88, 5 kap. 5 8, 6 kap. 8 8, 7 kap. 41 och 54 §§, 9 kap., 10 kap. 60, 64, 67 och 80 8§, 11 kap. 17, 26, 29 och 32 §§, 35 § 3 mom., 37, 48 och 60 §§, 62 8 1 och 2 mom., 66 § 2 mom., 75 och 92 §§ samt 14 kap. 3 § skall ha nedan angivna lydelse,
dels att rubriken närmast före 4 kap. 14 § skall ha nedan angivna lydelse,
dels att den nya 4 kap. 16 § skall ha nedan angivna lydelse,
dels att rubriken närmast före 4 kap. 16 § skall sättas närmast före
4 kap. 13 8.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
1 KAP.
4 82
Huruledes under vissa förutsätt- Huruledes under vissa förutsättningar den, som äger råda över ningar den, som äger råda över vatten, kan förpliktas att till följd vatten, kan förpliktas att till följd av företag, som avses i 2, 3, 5, 6 av företag, som avses i 2, 3, 5, 6 eller 7 kap., underkasta sig förlust eller 7 kap., underkasta sig förlust i honom tillkommande vatten- i honom tillkommande vattenmängd eller vattenkraft, därom mängd eller vattenkraft, därom stadgas i nämnda kap.; och gälle stadgas i nämnda kap.; och gälle i fråga om rätt till ersättning för i fråga om rätt till ersättning för sålunda tillskyndad förlust vad i sålunda tillskyndad förlust vad i 5 kap. 4 § och 6 kap. 5 § samt i 5 kap. 4 § och 6 kap. 5 § samt i 9 kap. finnes föreskrivet, dock 9 kap. finnes föreskrivet, dock med de inskränkningar, som för- med de inskränkningar, som föranledas av stadgandena i 6 och anledas av stadgandena i 6 och följande 88 av detta kap. samt i följande $$ av detta kap. samt i 2 kap. 7 och 8 §§. 2 kap. 8 §.
> Senaste lydelse av
4 kap. 1 och 4 §§ 1962: 83
7 kap. 42 § 1920: 459
10 kap. 20 § 1919: 425
11 kap. 27 8 5 mom, 1948: 479
11 kap. 95 8 1969: 393
11 kap. 96 § 1920: 459
Förutvarande 4 kap. 13 § jämte framförstående rubrik upphävd genom 1971: 531.
2 Senaste lydelse 1920: 459.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Beträffande skyldighet att i andra fall än i första stycket sägs underkasta sig förlust, som ovan nämnts, så ock om gottgörelse därför gälle vad särskilt är stadgat, dock med här nedan föreskrivna inskränkningar i rätten till ersättning, där sådan kunnat eljest ifrågakomma.
2 KAP.
Ej må någon så bygga i vatten, att genom uppdämning, sänkning av vattenståndet eller annan inverkan på vattenförhållandena skada tillfogas eller intrång göres å annan tillhörig egendom; vare sig jord, hus, fiske, bebyggt eller obebyggt strömfall eller annat, utan så är att nyttan av byggnaden eller den del därav, som föranleder skadan eller intrånget, prövas efter avdrag av byggnadskostnaden uppgå till ett värde, motsvarande tre gånger den skada och det intrång, som göres å åker och äng, samt två gånger skadan och intrånget å annan egendom. I byggnadskostnaden skall inräknas det belopp, vartill skadan och intrånget å den byggande tillhörig egendom må skattas. För skada och intrång skall ersättning givas efter ty i 9 kap. skils.
Skulle byggande i vatten hava till följd, att ett avsevärt antal bofasta personer berövas sina bostäder, eller att större fabrik eller annan anläggning, varav många hava uppehälle, måste nedläggas eller dess drift väsentligt minskas, eller att odlad jord till en efter ortsförhållandena betydande omfattning sättes under vatten eller cljest väsentligt skadas, eller att fiskeri- eller annan näring av större betydenhet lider väsentligt förfång, eller att befolkningen eljest får sina levnadsförhållanden väsentligt försämrade, må byggnaden, ändå att nyttan uppgår till värde, som ovan sagts, icke ske. Lag samma vare, där genom byggande i vatten skulle förorsakas sådan bestående ändring av naturförhållandena, varigenom väsentligt minskad trevnad för närboende celler betydande förlust från naturskyddssynpunkt är att befara.
Prövas byggnad i vatten vara av synnerlig betydelse för näringslivet eller för orten eller eljest från allmän synpunkt, må Konungen, ändå att hinder mot byggnaden skulle möta av vad i första och andra styckena sägs, efter hemställan av vattendomstolen på sätt i 20 § 3 mom. stadgas, lämna medgivande till byggnaden.
Om byggande, varigenom an- Om byggande, varigenom annans strömfall eller del av ström- nans strömfall eller del av strömfall tillgodogöres, gälle vad i 5-7 fall tillgodogöres, gälle vad i 5 § $$ finnes stadgat. finnes stadgat.
$
Tillhör ett strömfall till skilda Tillhör en fallsträcka olika ägadelar olika ägare, och vill en av re, får en av dem tillgodogöra sig dem tillgodogöra sig förutom egen vattenkraften i hela sträckan, om jämväl annans del i fallet, vare han på grund av äganderätt eller han, där falldelarnas gemensamma annan rättighet, som gäller mot tillgodogörande innebär väsentlig envar och ej är begränsad till tiekonomisk eller teknisk fördel, be- den, råder över mer än hälften
1 Senaste lydelse 1961: 48.
Prop. 1974: 83 218
Nuvarande Ivdelse Föreslagen lydelse
rättigad därtill mot ersättning, av kraften. Hänsyn skall tagas till
som i 9 kap. skils, såframt han vad som svarar mot andel i sam-
såsom ägare eller på grund av fällighet vilken avses i I kap. 3 § servitutsrätt, som är gällande för fastighetsbildningslagen (1970: all framtid, råder över mer än 988).
hälften av den efter vattenmängd Första stycket äger motsvaran-
och naturlig fallhöjd beräknade de tillämpning, när någon vill i en
vattenkraften i fallet eller den del kraftanläggning tillgodogöra sig
därav, om vars bebyggande är vattenkraft i fallsträckor som infråga. gå i olika vattensystem, om det
Vad nu sagts äge motsvarande gemensamma tillgodogörandet är tillämpning i fråga om två eller en förutsättning för anläggningens flera, olika ägare tillhöriga ström- tillkomst. fall.
68 Äro å ömse sidor av ett ström- I mom. Den vars vattenkraft fall olika ägare, må ena sidans skall tillgodogöras av annan med ägare bjuda ägaren av motsatta stöd av 5 § eller på grund av sidan att gemensamt utnyttja fal- överenskommelse får deltaga i till-
let; vill denne det ej, äge den, som godogörandet, om det är av bebjudit, att mot ersättning, som i tydelse för hans verksamhet och 9 kap. skils, tillgodogöra sig jäm- hans rätt är sådan som avses i 5 § väl andra sidans lott i vattnet, så- första stycket. Han är då beriätti-
framt det prövas kunna ske utan gad till andel i kraftproduktionen synnerlig skada för dess ägare. (andelskraft) och skyldig att bi- Har denne förklarat sig villig del- draga till kraftanläggningens utfötaga i fallets tillgodogörande, men rande, drift och underhåll, allt i
kan ej enighet nås om sättet för förhållande till sin andel i den dess bebyggande eller vattnets vattenkraft som skall tillgodogönyttjande, bestänume vattendom- ras vid anläggningen. Motsvaran-
stolen de villkor, varunder tillgo- de rätt tillkommer den vars ström-
dogörandet må äga rum. fall tages i anspråk enligt 1 kap.
Vilja båda var för sig utnyttja 14 §, om ersättning för ianspråk-
hela strömfallet, pröve vattendom- tagandet icke redan bestämts. stolen, åt vilkendera företräde bör Skyldighet att tillhandahålla an-
givas. delskraft åvilar den fastighet till
vilken kraftanläggningen hör och
består oavsett fastighetens försälj-
ning.
Bestämmelserna i I5 kap. 3 §
jordabalken äga motsvarande tilllämpning i fråga om rätten till
andelskraft.
2 mom. Beslut att någon enligt
1 mom. skall deltaga i tillgodogö-
randet av vattenkraften i en fall-
sträcka får meddelas endast om
borgenär med panträtt i den fas-
tighet för vilken vattenkraft går
förlorad lämnat medgivande till
Prop. 1974: 83 219
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
deltagandet eller förlusten av vat-
tenkraften är väsentligen utan be-
tydelse för borgeniärens säkerhet.
78 Kan strömfall, som tillhör oskift Kan överenskommelse ej träffas by eller annan samfälld mark el- om de närmare villkoren för tilller som vid skifte av samfällighet handahållandet av andelskraft el-
ej ingått i skiftet, icke utan del- ler om kostnadsbidrag som uvses
ägares förfång skiftas vare sig en- i 6§ I mom. första stycket, besamt eller i förening med annat stämmer vattendomstolen därom samfälligheten tillhörigt vattenom- efter anmälan av kraftanläggningråde, och vill en delägare tillgodo- ens ägare eller andelskraftens mot-
göra sig hela fallet, vare han, så- tagare.
framt det prövas kunna ske utan Inträda ändrade förhållanden,
synnerlig skada för övriga deläga- kan kraftanläggningens ägare eller re samt han antingen ensam eller andelskraftens mottagare hos vattillsammans med delägare, som tendomstolen påkalla omprövning lämnat honom medgivande till fö- av rättsförhållandet mellan dem. retaget, äger mer än hälften i Därvid får endast sådan ändring strömfallet, berättigad ati mot er- beslutas som innebär väsentlig försättning, som i 9 kap. skils, från del för någon av parterna utan att samfälligheten tillösa sig fallet för motparten medföra olägenhet
jämte det utmål, som enligt be- av betydelse. stämmelse vid skifte må finnas av-
satt för fallets tillgodogörande.
Gränserna för strömfallet ovan och nedan i vattendraget skola bestämmas av vattendomstolen.
Om delägare i samfällt ström-
fall, vilket ej kan utan delägares förfång skiftas, vill utan att lösa
fallet bygga kvarn, såg eller annan mindre anläggning för vattnets tillgodogörande, bjude de andra att
taga del däri; vilja de ej, och prövar vattendomstolen det kunna ske utan synnerlig skada för dem, fö-
relägge då honom, på vad sätt, vill-
kor och tid han må bygga och nyttja anläggningen. Ändå att tid, som må vara bestämd för bibehål-
lande av sådan anläggning, icke gått till ända, äge under de i förs-
ta stycket omförmälda förutsättningar delägare begagna sig av
lösningsrätt, som där nämnts. 88 Vill någon i vatten, där fisken har sin gång, göra damm eller annan byggnad, vare han pliktig att utan ersättning vidtaga och för framtiden underhålla nödiga anordningar för fiskens framkomst eller eljest för
1 Senaste lydelse 1954: 124.
Prop. 1974: 83 226
Nuvarande Iydelse Föreslagen lydelse tryggande av fiskets bestånd samt tillsläppa för ändamålet nödigt vatten så ock att ställa sig till efterrättelse de särskilda föreskrifter i övrigt, vilka till följd av byggnaden må erfordras till skydd för fisket. Kan nyttan av ifrågasatt anordning icke skäligen anses motsvara den förlust och kostnad, som därigenom skulle tillskyndas byggnadens ägare, må dock efter inhämtat yttrande av statens fiskeritjänsteman befrielse från sagda skyldighet medgivas.
Finnes att till skydd för fisket Finnes att till skydd för fisket vidtagna anordningar eller medde- vidtagna anordningar eller medlade föresktifter äro minäre tjän- delade föreskrifter äro mindre liga, äge vatltendomstolen på an- tjänliga, .äge vattendomstolen på sökan av myndighet. som Konung- ansökan av myndighet, som en bestämmer, eller av byggna- Konungen bestämmer, eller av dens ägare meddela sådana be- byggnadens ägare meddela sådastämmelser, som utan att förnär- na bestämmelser, som utan att förma tredje mans rätt må påkallas närma tredje mans rätt må påkalav anmärkta förhållanden. Därvid las av anmärkta förhållanden, Därskall iakttagas att, i den mån frå- vid skall iakttagas att byggnadens gå ej är om sådan höjning av år- ägare ej må åläggas förpliktelser, lig avgift, som motsvaras av änd- som för honom medföra väsentlig ring i penningvärdet, byggnadens kostnad eller olägenhet utöver vad ägare ej må åläggas förpliktelser, förut blivit honom ålagt. som för honom medföra väsentlig kostnad celler olägenhet utöver vad förut blivit honom ålagt.
I mom. Bygges damm för till- I mom. För vattenkraftanlägggodogörande av vattnet eller för ning samt för byggnad för vattenreglering av vattnets avrinning, el- reglering eller för vattenbortledler göres för sådant ändamål an- ning i annat syfte än kraftproduknan byggnad i vatten, vare bygg- tion skall årligen erläggas fiskeavnadens ägare, såframt byggnaden gift för att främja fisket inom lanförorsakar sådan ändring i de na- det, om byggnaden orsakar sådan turliga vattenstårdstförhållandena, ändring i vattenståndsförhållandesom ej är obetydlig, eller hindrar na som ej är obetydlig eller hindeller försvårar fiskens framkomst, rar eller försvårar fiskens frampliktig att från och med kalender- komst. året näst efter det, då arbetet å Avgiften utgör: byggnaden påbörjats, så länge för vattenkraftanläggning minst byggnaden bibehålles, erlägga viss tio öre och högst två kronor för årlig avgift till befrämjande av varje enhet installerad effekt som fisket inom landet. omfattar tre kilowatt intill 150
Avgiften skall beträffande bygg- procent av effekten vid medelvatnad för vattnets tillgodogörande tenföring och för varje enhet om såsom drivkraft utgå med minst tio sex kilowatt därutöver, öre och högst två kronor för varje för vattenreglering minst tio öre hästkraft, som beräknas kunna vid och högst en krona för varje enoreglerat lågvatten = uttagas vid het av magasinets rymd som ombyggnaden. I fråga om byggnad fattar 25 000 kubikmeter intill 100
1 Senaste lydelse 1954: 124.
Prop. 1974: 83 221
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
för tillgodogörande av vattnet an- miljoner kubikmeter och för var-
norledes än såsom drivkraft skall je enhet om 50000 kubikmeter avgiften utgå med minst tio och därutöver samt
högst etthundra kronor för varje för vattenbortledning minst tio sekundkubikmeter av den vatten- öre och högst en krona för varje mängd, som är avsedd att uttagas liter i sekunden bortledd vatten-
vid byggnaden. Är ändamålet med mängd.
byggnaden att reglera vattnets av- Avgift bestämmes efter förslag rinning, utgår avgiften efter vat- av statens fiskeritjänsteman med
tenmagasinets rymd med minst tio beaktande av i vilken omfattning
öre och högst en krona för varje fisk finnes eller fiske förekommer
del, som omfatiar 50 000 kubik- i vattendraget, i vilken utsträck-
meter, intill 100 miljoner kubik- ning vattenförhållandena och fismeter och för varje del därutöver, ket påverkas samt omfattningen av som omfattar 100 000 kubikmeter. de förpliktelser som enligt 8 § Beträffande byggnad, som göres ålagts byggnadens ägare. Har den-
såväl i ändamål av vattnets tillgo- ne befriats från skyldighet att vid-
dogörande såsom drivkraft som taga anordning till skydd för fisför utnyttjande av vattnet annorle- ket, får avgift för byggnaden bedes eller för reglering av vattnets stämmas till det belopp som med avrinning, skall i fråga om beräk- hänsyn härtill finnes skäligt utan ningsgrunden vid avgiftens be- hinder av att de i andra stycket anstämmande hänsyn tagas till det givna gränserna överskridas. ändamål, som är det huvudsakliga. Har beträffande annan byggnad
Inom ovan angivna gränser skall i vatten än som avses i första styc-
avgiften, efter förslag av statens ket befrielse från skyldighet att
fiskeritjänsteman, bestämmas med vidtaga anordning till skydd för fäst avseende bland annat därå, fisket medgivits byggnadens ägare, om fiske finnes, som genom bygg- skall fiskeavgift med skäligt belopp
naden skadas, om med hänsyn till utgå för byggnaden. byggnadens storlek och beskaffen- Är byggnad i vatten avsedd att het i övrigt samt dess belägenhet tillgodose flera ändamål, skall i
inverkan därav å fisket är mer el- fråga om beräkningsgrunden vid ler mindre menlig, om byggnadens avgiftens bestämmande hänsyn taägare jämlikt 8 § förpliktats att gas till det ändamål som är det
vidtaga och underhålla anordning- huvudsakliga.
ar för fiskets bestånd, samt om Om det årliga avgiftsbeloppet föreskrivna dylika anordningar för enligt nu stadgade grunder är ägaren medföra större eller mind- ringa, får vattendomstolen förere kostnad. skriva att avgift för byggnaden i
Om det årliga avgiftsbeloppet stället skall utgå med visst belopp enligt nu stadgade grunder är en gång för alla. Sådan föreskrift
ringa, äge vattendomstolen före- skall meddelas, om det årliga avskriva, att avgift för byggnaden i giftsbeloppet understiger etthund-
stället skall utgå med visst belopp ra kronor.
en gång för alla.
Avgift avseende byggnad för vat-
tenreglering betalas av deltagare
i företaget och för annan byggnad
av dess ägare. Avgiften utgår från
och med kalenderåret närmast ef-
Prop. 1974: 83 222
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
ter det då tillstånd till arbeten på
byggnaden först togs i anspråk
och så länge byggnaden består.
2 mom. Vattendomstolens av- 2 mom. Vattendomstolens avgögörande angående årlig avgift, som rande angående iårlig avgift, som avses i 1 mom., gälle för en tid- avses i I mom., gälle för en tidrymd av tjugu år i sänder, första rymd av tio år i sänder, första gången räknat från och med det gången räknat från och med det kalenderår, då avgiften först skall kalenderår, då avgiften först skall erläggas. På ansökan, som under erläggas. På ansökan, som under nittonde året av sådan tidsperiod nionde året av sådan tidsperiod göres av myndighet, som Konung- göres av myndighet, som Konungen bestämmer, eller av byggnadens en bestämmer, eller av byggnadens ägare, föreskrive vattendomstolen ägare, föreskrive vattendomstolen den ändring, som finnes påkallad den ändring, som finnes påkallad med hänsyn till ändring i penning- med hänsyn till ändring i penningvärdet. Göres ej sådan ansökan, värdet. Göres ej sådan ansökan, skall den förut meddelade bestäm- skall den förut meddelade bestämmelsen lända till efterrättelse jäm- melsen lända till efterrättelse jämväl för nästa period. väl för nästa period.
Utan hinder av vad nu sagts må frågan om avgiftens storlek upptagas till omprövning i samband med förnyad prövning enligt 8 § andra stycket; och skall därvid med avseende å omfattningen av de förpliktelser, som enligt denna $ och 8 § sammanlagt må åläggas byggnadens ägare, gälla vad i nämnda stycke av 8 8 är för där avsett fall stadgat.
19 8?
Den, som med stöd av stadgan- Den, som med stöd av stadgandena i 5, 6 eller 7 § vill tillgodo- dena i 5 § vill tillgodogöra sig angöra sig annan tillhörigt vatten nan tillhörigt vatten, vare där för eller lösa samfällt strömfall, vare, ändamålet erfordras, att annans där för ändamålet erfordras, att byggnad i vatten utrives eller ändannans byggnad i vatten utrives ras, pliktig att draga försorg om eller ändras, pliktig att draga för- arbetet. Skall byggnaden ändras, sorg om arbetet. Skall byggnaden och vill ägaren själv utföra arbeändras, och vill ägaren själv ut- tet, äge han rätt därtill och njute föra arbetet, äge han rätt därtill ersättning cfter ty skäligt prövas; och njute ersättning efter ty skäligt vare dock, vid påföljd av skadeprövas; vare dock, vid påföljd av ståndsskyldighet och förlust av skadeståndsskyldighet och förlust rätten att verkställa vad som kan av rätten att verkställa vad som vara ogjort, pliktig att fullgöra arkan vara ogjort, pliktig att fuli- betet inom tid och på sätt, som i göra arbetet inom tid och på sätt sammanhang med beslutet om ändsom i sammanhang med beslutet ringen bestämmes. Därvid får om ändringen bestämmes. även meddelas bestämmelse som
säkerställer att ersättningen an-
vändes på föreskrivet sätt.
" Vad i första stycket sägs skall äga motsvarande tillämpning, där strömfall tages i anspråk jämlikt 1 kap. 14 §.
1 Senaste lydelse 1954: 124.
2 Senaste lydelse 1945: 139.
Prop. 1974: 83 223
Nuvarande lvdelse Föreslagen lydelse
59 §!
Ägare av grundvattentäkt vare, där försummelse i underhållet av anläggningen kan föranleda fara för allmän eller enskild rätt, pliktig underhålla den så, att dylik fara förebygges.
Vill grundvattentäkts ägare taga Vill grundvattentäkts ägare taden ur bruk, vare därtill berätti- ga den ur bruk, vare därtill berätgad. Har vattendomstolen jämlikt tigad. Kan åtgärden medföra fara 9 kap. 46 § meddelat föreskrift för allmän eller enskild rätt, skall om skyldighet för grundvattentäk- dock inhämtas föreskrift av vattens ägare att tillhandahålla vat- tendomstolen, under vilka villkor ten, skall dock inhämtas föreskrift grundvattentäkten må tagas ur av vattendomstolen, under vilka bruk. villkor grundvattentäkten må tagas ur bruk.
4 KAP.
5§
Har strömfall blivit bebyggt Har strömfall blivit bebyggt enjämlikt denna lag, äge under de i ligt denna lag, och uppgår den I $ stadgade förutsättningar Ko- vattenkraft som kan vid oreglerat nungen eller myndighet, åt vilken lågvatten uttagas vid byggnaden Konungen uppdragit att i föreva- till minst femhundra turbinhästrande hänseende bevaka det all- krafter, äge, såframt vattenkraften minnas rätt, så ock byggnadens icke inom tio år före det vattenägare i den ordning 11 kap. stadgar domstolens medgivande lämnas påkalla ny prövning angående de till byggnaden varit utnyttjad vid villkor, varunder med hänsyn till byggnad som tillkommit enligt äldallmänna intressen byggnaden må re lag, Konungen eller myndighet, bibehållas och nyttjas. Yrkande åt vilken Konungen uppdragit att om sådan prövning skall fram- i förevarande hänseende bevaka ställas under femtiofemte året ef- det allmännas rätt, så ock byggter det kalenderår, under vilket nadens ägare i den ordning 11 byggnaden enligt därom meddelad kap. stadgar påkalla ny prövning bestämmelse skall hava fullbor- angående de villkor, varunder med dats, samt därefter vart fyrtionde hänsyn till allmänna intressen år. Varder ej å föreskriven tid ny- byggnaden må bibehållas och nyttprövning påkallad, vare ägaren jas. Yrkande om sådan prövning berättigad att under förut fast- skall framställas under femtiofemställda villkor bibehålla och nyttja te året efter det kalenderår, under byggnaden intill dess i anledning vilket byggnaden enligt därom av nyprövning, som sedermera en- meddelad bestämmelse skall hava ligt vad nu sagts blivit påkallad, fullbordats, samt därefter vart fyrannan bestämmelse = härutinnan tionde år. Varder ej å föreskriven meddelas och skall lända till efter- tid nyprövning påkallad, vare ägarättelse. ren berättigad att under förut fast-
ställda villkor bibehålla och nyttja
byggnaden intill dess i anledning
av nyprövning, som sedermera en-
ligt vad nu sagts blivit påkallad,
1 Senaste lydelse 1964: 110.
Prop. 1974: 83 224
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
annan bestämmelse härutinnan
meddelas och skall lända till efter-
rättelse.
Nyprövning, varom nu stadgats, skall ske i enlighet med den lagstiftning, som vid varje särskild tidpunkt är gällande i fråga om villkoren för byggande i vatten. Fastställas vid nyprövningen andra villkor än de -förut gällande, må de icke tillämpas förrän fem år förflutit från utgången av det kalenderår, varunder nyprövningen påkallats.
7§
Skall från anläggning, beträffan- Skall från anläggning, beträffande vilken nyprövning äger rum, på de vilken nyprövning äger rum, på grund av vattendomstolens jämlikt grund av vattendomstolens jämlikt denna lag meddelade föreskrift äldre lag meddelade föreskrift kraft tillhandahållas någon i cr- kraft tillhandahållas någon i crtsättning för förlorad vattenkraft sättning för förlorad vattenkraft eller annat, och kommer sådan er- eller annat, och kommer sådan sältningstagares rätt i anledning ersättningstagares rätt i anledning av nyprövningen att upphöra eller av nyprövningen att upphöra eller inskränkas, vare han berättigad att inskränkas, vare han berättigad av statsmedel undfå gottgörelse för att av statsmedel undfå gottgörelse den förlust han lider. Är fråga om för den förlust han lider. Är fråga ersättning för vattenkraft, som om ersättning för vattenkraft, som tillgodogöres genom anläggningen, tillgodogöres genom anläggningen, och har sådan vattenkraft icke fö- och har sådan vattenkraft icke före dess avstående varit av ersätt- re dess avstående varit av ersättningstagaren utnyttjad eller av ningstagaren utnyttjad eller av denne utnyttjats vid anläggning, denne utnyttjats vid anläggning, som avses i 5 8, skall dock be- som avses i 5 §, skall dock beträfträffande ersättningstagarens rätt fande ersättningstagarens rätt till till gottgörelse vad i 6 § 1 mom. gottgörelse vad i 6 8 1 mom. finfinnes stadgat äga motsvarande nes stadgat äga motsvarande tilltillämpning. lämpning.
Vad i 6 8 2 mom. är föreskrivet beträffande framställande av ersättningsanspråk, prövning av sådant anspråk samt sättet för ersättningens erläggande med mera skall jämväl gälla i fråga om gottgörelse, som i denna $ avses.
88
Varder beträffande byggnad i Har beträffande byggnad i strömfall, vilken tillkommit enligt strömfall, vilken tillkommit enligt äldre lag, jämlikt denna lag verk- äldre lag, jämlikt denna lag verkställd sådan ombyggnad eller till- ställts ombyggnad eller tillbyggbyggnad, som i 2 § första stycket nad, skola bestämmelserna i 5—7 avses, skola under de i nämnda $$ gälla i fråga om anläggningen, stadgande angivna förutsättningar om åtgärden medför att i strömbestämmelserna i 5—7 88 gälla fallet minst trehundra turbinhästi fråga om anläggningen; dock krafter mera än förut kunna utvare ägaren icke pliktig att av tagas vid lågvatten och den uttagvärdeminskning och kostnad, som bara vattenkraften sammanlagt
Prop. 1974: 83 225
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse omförmälas i 6 8, utan ersättning uppgår till femhundra turbinhästvidkännas mera än som motsvarar krafter vid oreglerat lågvatten. en fjärdedel av värdet i tillgodo- Ägaren är dock icke pliktig att av gjort skick å den vid anläggningen värdeminskning och kostnad, som uttagbara vattenkraft, som icke omförmälas i 6 §, utan ersättning kunnat tillgodogöras vid den äldre vidkännas mera än som motsvarar byggnaden. en fjärdedel av värdet i tillgodo-
gjort skick å den vid anläggningen
uttagbara vattenkraft, som icke
kunnat tillgodogöras vid den äldre
byggnaden.
Vad i 5 och 6 88 är stadgat i Vad i 5 och 6 88 är stadgat i fråga om byggnad, som tillkommit fråga om byggnad, som tillkommit jämlikt denna lag, skall äga mot- jämlikt denna lag, skall äga motsvarande tillämpning beträffande svarande tillämpning, när strömsådan byggnad i strömfall, som i fall, vari jämlikt denna lag kungs- 3 § avses, med iakttagande likväl ådra finnes, bebyggts = enligt att yrkande om nyprövning skall Konungens på grund av äldre lag framställas under femtiofemte meddelade tillstånd till byggande året efter det denna lag trätt i i kungsådra, såframt vid tillståndet kraft samt att byggnadens ägare gjorts sådant förbehåll, som omej är pliktig att utan ersättning förmäles i I kap. 8 §, och kungsvidkännas större värdeminskning ådrans vattenkraft, i den mån denoch kostnad än som motsvara en samma kan vid byggnaden uttagas, fjärdedel av värdet å kungsådrans tillika uppgår till minst femvattenkraft i tillgodogjort skick, hundra turbinhästkrafter vid oregmed beräkning av nämnda vatten- lerat lågvatten. Yrkande om nykraft på sätt i 3 § sagts. prövning skall framställas under
femtiofemte året efter det denna
lag trätt i kraft. Byggnadens ägare
är ej pliktig att utan ersättning
vidkännas större värdeminskning
och kostnad än som motsvara en
fjärdedel av värdet å kungsådrans
vattenkraft i tillgodogjort skick.
Vid tillämpning av vad nu sagts
skall kungsådrans vattenkraft an-
ses utgöra en tredjedel av vatten-
kraften i strömfallet.
9 §
Har strömfall blivit bebyggt Har strömfall blivit bebyggt jämjämlikt denna lag, äge under de i likt denna lag, äge under de i I $ stadgade förutsättningar kro- 35 § stadgade förutsättningar kronan att, där det påkallas för till- nan att, där det påkallas för tillgodoseende av allmänt behov, vid godoseende av allmänt behov, vid utgången av fyrtionde året efter utgången av fyrtionde året efter det kalenderår, under vilket enligt det kalenderår, under vilket enligt därom meddelad «bestämmelse därom meddelad bestämmelse byggnaden skall hava fullbordats, byggnaden skall hava fullbordats, tillösa sig strömfallet med vatten- tillösa sig strömfallet med vatten-
15 Riksdagen 1974. 1 saml. Nr 83
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse verksbyggnader, kraftstation med verksbyggnader, kraftstation med installerat maskineri samt för installerat maskineri samt för kraftstationens personal avsedda kraftstationens personal avsedda bostäder och, där marken tillhör bostäder och, där marken tillhör anläggningens ägare, nödigt utmål. anläggningens ägare, nödigt utmål. Lösningsrätt, som ej vid nämnda Lösningsrätt, som ej vid nämnda tidpunkt begagnas, skall stå kro- tidpunkt begagnas, skall stå kronan
nan öppen vid utgången av vart öppen vid utgången av vart fyr-
fyrtionde år därefter. tionde år därefter.
Varder i strömfall, vars vattenkraft till viss del varit inom de tio närmast förflutna åren utnyttjad vid byggnad, som tillkommit enligt äldre lag, jämlikt denna lag verkställd byggnad, vilken är avsedd att ersätta eller utgör tillbyggnad till den äldre byggnaden, och medför åtgärden, att i strömfallet kan uttagas i medeltal minst dubbelt så stor vattenkraft som förut, vare kronan, såframt den uttagbara vattenkraften sammanlagt uppgår till minst femhundra turbinhästkrafter vid oreglerat lågvatten, på sätt ovan sagts lösningsberättigad till strömfallet med vattenverksbyggnader, kraftstation och utmål.
12 8
Där från kraftanläggning, till Där från kraftanläggning, till vilken lösningsrätt enligt vad ovan vilken lösningsrätt enligt vad ovan stadgats göres av kronan gällande, stadgats göres av kronan gällande, på grund av vattendomstolens på grund av vattendomstolens jämlikt denna lag meddelade före- jämlikt äldre lag meddelade föreskrift kraft skall tillhandahållas skrift kraft skall tillhandahållas någon i ersättning för vattenkraft, någon i ersättning för vattenkraft, som tillgodogöres genom anlägg- som tillgodogöres genom anläggningen, äge kronan tillösa sig jäm- ningen, äge kronan tillösa sig jämväl sådan rättighet. Vad nu sagts väl sådan rättighet. Vad nu sagts gälle dock ej i fråga om vatten- gälle dock ej i fråga om vattenkraft, som före dess avstående kraft, som före dess avstående vavarit av ersättningstagaren utnytt- rit av ersättningstagaren utnyttjad jad vid anläggning, beträffande vid anläggning, beträffande vilken vilken icke enligt bestämmelserna icke enligt bestämmelserna i 9 § i 9 § lösningsrätt tillkommit kro- lösningsrätt tillkommit kronan. nan.
Beträffande lösningsrätt, som i denna 8 avses, skola bestämmelserna i 10 och 11 §§ i tillämpliga delar lända till efterrättelse.
Om avgifter OM BYGDEAVGIFT
14 8 14 8
Varder genom vattenreglering, För vattenkraftanläggning och som verkställes jämlikt denna lag, vattenreglering skall årligen erlägden uttagbara vattenkraften i det gas bygdeavgift för ändamål som eller de strömfall, för vilkas räk- angivas i 16 §. ning regleringen utföres, ökad med Avgiften utgör: i medeltal femhundra turbinhäst- för vattenkraftanläggning minst
1 Senaste lydelse 1959: 114.
Prop. 1974: 83 227
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse krafter, vare ägare av sådant tre och högst åtta kronor för varje strömfall pliktig att för nedan an- enhet installerad effekt som omfatgivna ändamål erlägga en årlig tar sex kilowatt intill 150 procent avgift, beräknad på grundval av av effekten vid medelvattenföring det antal turbinhästkrafter, varmed och för varje enhet om tolv kilogenom regleringen den uttagbara watt därutöver samt vattenkraften i strömfallet i medel- för vattenreglering minst tre och tal blivit ökad. Medför vattenregle- högst åtta kronor för varje enhet ring sådan ändring av vattenfö- av magasinets rymd som omfattar ringen att förut uttagbar vatten- 15 000 kubikmeter intill 100 miljokraft kan utnytjas på fördelaktiga- ner kubikmeter, för varje ytterligare sätt, skall, med avseende å skyl- re enhet om 30 000 kubikmeter indighet att erlägga dylik avgift, så till 1 000 miljoner kubikmeter och stor del av denna vattenkraft, som för varje enhet om 60 000 kubiksvarar mot förhöjningen av dess meter därutöver. värde, anses såsom ökning av den Om särskilda skäl föreligga, får uttagbara vattenkraften. avgift bestämmas till lägre belopp,
Medför vattenregleringen sådan dock minst femtio öre för varje båtnad, som i första stycket sägs, avgiftsenhet. för annat strömfall än där avses, Avgift utgår ej, om antalet aväge vattendomstolen, på ansökan giftsenheter understiger tvåtusen. av myndighet, som Konungen be- Avgift bestämmes med beaktanstämmer, förklara ägaren av ström- av den större eller mindre förändfallet pliktig att gälda avgift, som ring av vattenförhållandena som nu nämnts. företaget orsakar samt den större
Avgiften skall av vattendomsto- eller mindre olägenhet eller fördel len, särskilt för varje strömfall, be- som härigenom uppkommer för stämmas till belopp, utgörande bygden. minst tre och högst åtta kronor Avgift för kraftanläggning betaför varje turbinhästkraft; och bör las av ägaren och för reglering av härvid hänsyn tagas dels till den deltagare i företaget. Avgiften utstörre eller mindre förändring av går från och med kalenderåret närvattenstånds- och avrinningsförhål- mast efter det då tillstånd till förelanden, som genom företaget för- taget först togs i anspråk och så orsakas, och den olägenhet eller länge företaget består. fördel, vilken härigenom uppkommer för den kringliggande bygden, dels ock till den större eller mindre kostnad, som är förenad med företaget, samt företagets ekonomiska betydelse för varje särskilt strömfall. Om särskilda skäl föranleda därtill, må avgiften bestämmas till lägre belopp än förut sagts, dock minst femtio öre för varje turbinhäst kraft.
Avgift skall erläggas från och med kalenderåret näst efter det, då vattendomstolens tillstånd till vattenregleringen först tages i anspråk. Är fråga om företag, som
Prop. 1974: 83 228
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse avses i 3 kap. I $, skall dock, såvitt angår strömfall, för vars ägare enligt bestämmelserna i nämnda kap. skyldigheten att taga del i kostnaden för företaget inträder senare, avgift ej utgå förrän från och med kalenderåret näst efter betalningsskyldighetens = inträde. Har ägare av strömfall enligt andra stycket förklarats pliktig att gälda avgift, skall den utgå från och med kalenderåret näst efter det, då talan därom anhängiggjorts, dock ej för tid innan skyldighet att erlägga avgift skolat inträda, därest ägaren av strömfallet förklarats pliktig att taga del i kostnaden för företaget.
15 §
Vattendomstolens avgörande Vattendomstolens avgörande angälle för en tidrymd av tio år i gående bygdeavgift gäller för en sänder, första gången räknat från tidrymd av tio år i sänder, första det kalenderår, under vilket till- gången räknat från det kalenderår, ståndet till vattenregleringen först då avgiften först skall erläggas. På tagits i anspråk. Varder ej genom ansökan, som under nionde året ansökan hos vattendomstolen un- av sådan tidsperiod göres av mynder nionde året av sådan tidsperiod dighet som Konungen bestämmer ny prövning påkallad av strömfal- eller av den avgiftsskyldige förelets ägare eller av myndighet, som skriver vattendomstolen den änd- Konungen bestämmer, skall den ring, som finnes påkallad med hänförut meddelade bestämmelsen syn till erfarenheterna av företalända till efterrättelse jämväl för gets inverkan eller ändring i pennästa period. Ålägges ägare av ningvärdet. Föreligga begränsningströmfall enligt andra stycket att ar i möjligheterna att utnyttja fögälda avgift, skall avgörandet förs- retaget i avsedd omfattning, skall ta gången ej gälla längre än den hänsyn tagas även härtill. Göres ej tid, som gäller för annan avgift sådan ansökan, skall den förut enligt denna $, vilken förklarats meddelade bestämmelsen lända till skola utgå med anledning av före- efterrättelse jämväl för nästa petaget. Varder strömfall bebyggt ef- riod. ter det avgift bestämts, äge vattendomstolen, ändå att tid, som nyss nämnts, ej gått till ända, för återstående tiden meddela ändrad föreskrift, när det påkallas av myndighet, som Konungen bestämmer.
På yrkande av myndighet, som Konungen bestämmer, må vattendomstolen, såframt det finnes erforderligt och lämpligt, bestämma
Prop. 1974: 83 12 [SE] Ne
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
att den för en tioårsperiod stadgade avgiftsskyldigheten skall fullgöras genom att strömfallets ägare erlägger högst hälften av det beräknade sammanlagda nuvärdet av avgifterna på en gång och återstoden genom årliga inbetalningar under perioden.
Huru avgifter, som nu nämnts, skola indrivas, därom förordnar Konungen.
15 §! 16 §
Influtna avgifter skola efter de Medel som influtit i bygdeavgift närmare bestämmelser, som härut- skola användas för att förebygga innan meddelas av Konungen, an- eller minska skada eller olägenvändas dels till förebyggande el- het, som vållas genom företaget ler minskande av skada eller olä- och för vilken ersättning enligt genhet, som vållas genom företa- 9 kap. icke bestämts, och för att get och för vilken ersättning icke gottgöra sådan skada eller olägenblivit av vattendomstolen bestämd, het samt för att tillgodose annat samt till gottgörelse för sådan ska- ändamål beträffande den bygd da eller olägenhet, dels ock för som beröres av företaget. tillgodoseende av annat ändamål Närmare bestämmelser om inbeträffande den bygd, som berö- drivningen och användningen av res av företaget, såsom jordbru- bygdeavgifter meddelas av Kokets främjande, särskilt genom nungen. jords torrläggning, eller beredande av tillgång till elektrisk kraft för samfärdsel, jordbruk, hantverk eller småindustri eller eljest för befolkningens behov.
5 KAP.
Vad i 2 kap. 2 och 8 §§, 11 8 Vad i 2 kap. 2, 8 och 10 §§, andra stycket, 12, 13, 18, 19, 27— 11 § andra stycket, 12, 13, 19, 27 30 88 samt 32—34 §8 finnes stad- -—30 §§ samt 32—34 88 finnes gat om byggande i vatten skall äga stadgat om byggande i vatten skall motsvarande tillämpning med av- äga motsvarande tillämpning med seende å anläggning eller åtgärd avseende å anläggning eller åtgärd för inrättande av allmän farled. för inrättande av allmän farled.
6 KAP.
8 82
Vad i 2 kap. 8 § första stycket, Vad i 2 kap. 8 § första stycket, 11 § första stycket, 12, 13 och 18 11 § första stycket samt 12 och $$ finnes stadgat i fråga om byg- 13 §§ finnes stadgat i fråga om
2 Senaste lydelse 1944: 199.
2 Senaste lydelse 1920: 459.
3 Senaste lydelse 1954: 124.
Prop. 1974: 83 230
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse gande i vatten skall äga motsva- byggande i vatten skall äga motrande tillämpning med avseende svarande tillämpning med avseenå arbete för inrättande av allmän de å arbete för inrättande av allflottled. män flottled.
7 KAP.
41 82
Å företag, som i 37 8 sägs, skall Å företag, som i 37 8 sägs, skall vad i 2 kap. 2 och 8 §§, 11—13 vad i 2 kap. 2, 8 och 10 §§, 11— 38, 14 § andra stycket, 27—30 88 13 88, 14 § andra stycket, 27—30 31 § andra stycket samt 32—34 §§ $$, 31 § andra stycket samt 32— stadgas beträffande byggande i 34 §§ stadgas beträffande bygganvatten äga motsvarande tillämp- de i vatten äga motsvarande tillning. lämpning. Visas efter det vattenavledningsföretag blivit utfört, att därigenom vinnes stadigvarande minskning i kostnaderna för flottningen i allmän flottled eller för flottledens underhåll, må de flottande på talan av deltagarna förpliktas att erlägga högst så stor del av det belopp, vartill kostnadsminskningen kan skattas, som svarar mot förhållandet mellan å ena sidan företagets anläggningskostnad och å den andra den beräknade båtnaden därav för mark, som beröres av företaget; och skall flottledens bidrag av de flottande betalas i den ordning, som finnes stadgad beträffande allmän flottleds anläggningskostnad. ÅA oguldet kapitalbelopp skall gäldas ränta efter den räntefot som finnes skälig. För bidrag, som nu nämnts, förvärvas ej delaktighet i företaget, och vare förty de flottande ej skyldiga att taga del i framtida kostnad för detta.
54 82
Har delägare i invallningsföre- Har delägare i invallningsföretag icke sökt företaget och är han tag icke sökt företaget och är han ej heller efter ty i 27 8 sägs lik- ej heller efter ty i 27 § sägs likställd med sökanden, vare han be- ställd med sökanden, vare han berättigad påfordra, att all honom rättigad påfordra, att all honom tillhörig mark, som ingår i sam- tillhörig mark, som ingår i samfälligheten, skall med belopp, som fälligheten, skall lösas för företai 9 kap. 49 § sägs, lösas för före- gets räkning mot ersättning enligt tagets räkning. 9 kap. Vill någon begagna sig av rättighet, som nu sagts, skall yrkande därom framställas medelst stämning å deltagarna i den ordning 11 kap. stadgar inom sextio dagar efter det tiden för påkallande av sådan ny uppskattning av båtnaden, som omförmäles i 10 kap. 77 och 78 88, tilländagått, eller, om sådan uppskattning påkallats, inom samma tid efter det uppskattningen vunnit laga kraft. Sedan sådan talan blivit anhängiggjord, vare ägaren av den fastighet, vartill marken hör, fri från skyldighet att taga del i företaget; och träde den lösta marken i fastighetens ställe med skyldighet för ägaren 1 Senaste lydelse 1945: 343. 2 Senaste lydelse 1920: 459.
Prop. 1974: 83 231
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse att övertaga den delaktighet i företaget, varifrån fastighetens ägare befriats.
Om rätt för fastighetens ägare att återbekomma förskjutet bidrag så ock om denne åliggande ersättningsskyldighet i visst fall stadgas i 9 kap. 49 §.
9 KAP!
Om ersättning
OM ERSÄTTNINGSSKYLDIGHET
1§ Den som fått tillstånd enligt denna lag att lösa eller taga i anspråk annans egendom eller att vidtaga åtgärd varigenom annans egendom skadas skall utgiva ersättning för vad som avstås eller skadas. Vad nu sagts gäller ej, om förlust eller skada enligt särskild bestämmelse skall tålas utan ersättning.
2 8 Ersättning bestämmes i pengar att utgå på en gång. Ersättning för skada till följd av företag för allmän flottled får dock fastställas att utgå som årlig avgäld, när skälig anledning förekommer därtill. Kan i mål om sådant företag skadan ej med säkerhet uppskattas på förhand eller synes den ej komma att uppstå årligen, får den skadelidande hänvisas att göra sin talan gällande i den ordning som i lagen (1919: 426) om flottning i allmän flottled föreskrives med avseende på flottningsskada. Grunderna för ersättningens beräknande böra dock angivas, om det är möjligt.
3 & Medför företag eller åtgärd vartill tillstånd lämnats enligt denna lag att fastighet eller del av fastighet lider synnerligt men, skall fastigheten eller fastighetsdelen lösas, om ägaren begär det.
Den ersättningsskyldige har rätt till sådan inlösen som avses i första stycket, om detta skulle medföra endast en ringa förhöjning av fastighetsägaren tillkommande ersättning och fastighetsägaren icke har ett beaktansvärt intresse av att behålla fastigheten eller fastighetsdelen. Kostnaden för åtgärd som avses i 4 § andra stycket skall inräknas i ersättningen.
4 § För fastighet som i sin helhet avstås betalas löseskilling motsvarande fastighetens marknadsvärde. Om del av fastighet avslås eller fastighet eller del därav eljest tages i anspråk eller skadas, betalas intrångsersättning motsvarande den minskning i fastighetens marknadsvärde som uppkommer genom ingreppet. Uppkommer eljest genom ingreppet skada för ägaren, skall även sådan skada ersättas.
Har den skadevållande åtagit sig att vidtaga åtgärd för att minska skada, skall hänsyn tagas därtill vid bestämmande av ersättning, om åtagandet är av beskaffenhet att skäligen böra godtagas av den ersättningsberättigade.
5 8 Har det företag för vars genomförande fastighet får lösas medfört inverkan av någon betydelse på fastighetens marknadsvärde, skall
1 Beträffande 9 kap. anges endast föreslagen lydelse.
Prop. 1974: 83 232
löseskillingen bestämmas på grundval av det marknadsvärde fastigheten skulle hava haft om sådan inverkan icke förekommit, dock endast i den mån det finnes skäligt med hänsyn till förhållandena i orten eller till den allmänna förekomsten av likartad inverkan under jämförliga förhållanden. Är ingreppet sådant att intrångsersättning skall utgå, skall vad nu sagts om beräkning av marknadsvärde tillämpas i fråga om värdet före ingreppet.
6 8 Har åtgärd vidtagits i uppenbar avsikt att höja den ersättning som den ersättningsskyldige har att erlägga skall, om skäl äro därtill, genom åtgärden uppkommen ökning av fastighetens värde icke tagas i beräkning vid ersättningens bestämmande.
7 & Medför företag eller åtgärd vartill tillstånd lämnats enligt denna lag att särskild rätt till fast egendom går förlorad eller rubbas, skall vad i 1-—6 §§ stadgas äga motsvarande tillämpning beträffande ersättning till rättighetens innehavare. Därvid skall 6 8, i fall då åtgärd vidtagits av fastighetens ägare i avsikt som där angives, tillämpas så att den ersättningsskyldige erhåller gottgörelse genom minskning av ägaren tillkommande ersättning.
OM BETALNING AV ERSÄTTNING OCH OM TILLTRÄDE
M.M.
8 8 Löseskilling och intrångsersättning som fastställts att utgå på en gång betalas genom nedsättning hos Koungens befallningshavande i det län där fastigheten är belägen, om fastigheten svarar för beviljad eller sökt inteckning. Detta gäller dock ej, om samtliga borgenärer som hava panträtt i fastigheten medgivit att ersättning utbetalas till ersättningstagaren. Besväras fastigheten av gemensam inteckning, fordras dessutom de medgivanden som i 22 kap. 11 § jordabalken föreskrivas för relaxation. Medgivande av rättsägare fordras ej, om företaget är väsentligen utan betydelse för honom.
Skall nedsättning ej ske, utbetalas ersättningen till ersättningstagaren. Avser ersättningen mark som avstås, åligger det ersättningsgivaren att hos Konungens befallningshavande anmäla och därvid styrka att ersättningen erlagts.
I samband med att ersättning bestämmes skall angivas i vad mån nedsättning skall ske.
9 8 Bestämmelserna i 8 § äga motsvarande tillämpning i fråga om förskott som avses i 11 kap. 66 8 2 mom.
10 8 Vid nedsättning eller anmälan skall ersättningsgivaren ingiva utslaget samt lagakraftbevis. Lagakraftbevis behöver dock ej ingivas, om förordnande enligt 11 kap. 67 § meddelats. Vid nedsättning skall ersättningsgivaren även ingiva gravationsbevis rörande fastigheten.
Försummar ersättningsgivaren att ingiva handlingar som avses i första stycket skall Konungens befallningshavande anskaffa dem på ersättningsgivarens bekostnad.
11 8 Ersättning för mark som avstås skall betalas och anmälan enligt 8 § andra stycket ske inom sex månader från det tillstånds- och ersättningsfrågorna blivit slutligt avgjorda. Annan ersättning som fastställts att utgå på en gång skall betalas inom två år från samma tid. Iakttager
Frop. 1974: 83 233
ersättningsgivaren ej vad nu sagts, är den väckta frågan förfallen såvitt angår ersättningstagarens rätt.
Tid som avses 1 första stycket får förkortas eller förlängas, när parterna äro ense därom eller eljest särskilda skäl föreligga.
12 8 Inlösen av fastighet som helt eller delvis skall avstås är fullbordad, när ersättningstagaren fullgjort vad som åligger honom enligt 8 och 11 38. Ersättningsgivaren får då genast tillträda egendomen. Har utom ersättningen för den egendom som skall avstås annan ersättning fastställts för skada genom avståendet, får dock tillträde ej ske förrän denna ersättning betalats. Tillstånd att begagna annans egendom eller att vidtaga åtgärd som medför skada för annan får tagas i anspråk, så snart ersättningsgivaren fullgjort nämnda åligganden.
Om ersättningstagarens förhållanden påkalla det, skall skäligt uppskov med tillträdet eller utförandet av arbete eller åtgärd föreskrivas.
13 8 När enligt 12 8 inlösen av fastighet eller område därav fullbordats, upphör all särskild rätt i den inlösta egendomen.
14 8 Har fast egendom eller område därav efter inlösen tillträtts eller har tillstånd tagits i anspråk att begagna annans egendom eller att vidtaga åtgärd som medför skada för annan, skall ersättning som hänför sig till egendomen eller skadan och bestämts att utgå på en gång i vad den återstår obetalad erläggas och föreskriven anmälan ske inom en månad från det ersättningen blev slutligt bestämd. Har vattendomstolen meddelat förordnande enligt 11 kap. 67 § andra stycket skall dock betalning erläggas inom samma tid från ersättningsbeslutets dag. Vad nu sagts skall äga motsvarande tillämpning beträffande ersättning som bestämts i samband med prövning enligt denna lag av fråga om godkännande av vidtagen åtgärd.
Erlägges ersättning senare än som följer av bestämmelserna i första stycket, skall ersättningsgivaren utgiva sex procent årlig ränta från den dag egendomen tillträddes eller företaget eller åtgärden utfördes.
Försummar ersättningsgivaren att erlägga ersättningen, skall Konungens befallningshavande på ansökan av den ersättningsberättigade låta uttaga beloppet jämte ränta. Reglerna i utsökningslagen (1877: 31 s. 1) om verkställighet av lagakraftägande dom i tvistemål varigenom betalningsskyldighet ålagts någon äga därvid motsvarande tillämpning.
15 & Överstiger ersättning som avses i 14 § första stycket ej vad som utgivits enligt lägre rätts beslut eller som förskott och skulle i annat fall nedsättning eller anmälan hava erfordrats, skall ersättningsgivaren göra anmälan därom hos Konungens befallningshavande sedan ersättningsbeslutet vunnit laga kraft.
16 8 Vid ansökning om verkställighet enligt 14 § tredje stycket celler vid anmälan som avses i 15 § skola fogas utslaget samt lagakraftbevis. Har förordnande meddelats enligt 11 kap. 67 3 andra stycket, skall dock ej lagakraftbevis fogas vid ansökningen.
17 8 Medel som nedsatts eller uttagits skola av Konungens befallningshavande utan dröjsmål insättas i bank mot ränta.
18 8 Ersättning som nedsatts eller uttagits samt ränta därpå skola av Konungens befallningshavande utbetalas till den som är berättigad därtill.
Prop. 1974: 83 234
19 8 Om ersättning nedsatts, äga bestämmelserna om fördelning av köpeskilling för utmätt fastighet som sålts på auktion motsvarande tilllämpning. Är egendomen förutom av inteckning besvärad av annan särskild rätt som minskar egendomens värde och åtnjuter sämre rätt än inteckningen, skall borgenär som har panträtt på grundval av inteckningen, i den mån det erfordras för att han skall få full betalning för sin fordran, erhålla betalning som om egendomen ej var besvärad av nämnda rättighet. Ersättningen för rättigheten minskas i motsvarande mån.
20 8 Sammanträde för fördelning hålles så snart det kan ske. Kallelse till sammanträdet sändes minst två veckor i förväg till egendomens ägare, kända borgenärer som hava panträtt i egendomen och innehavare av annan särskild rätt. Om borgenär är okänd, införes kallelsen i allmänna tidningarna och tidning inom orten.
21 8 Ersättningsgivaren svarar för kostnaderna för ersättningens fördelning.
22 8 Pågår tvist om bättre rätt till ersättning eller skall ersättning, bestämd att utgå på en gång, betalas för egendom som innhaves såsom fideikommiss, skall ersättningen nedsättas hos Konungens befallningshavande, även om nedsättning ej erfordras enligt 7 §. Bestämmelserna i 17—20 §8 äga tillämpning i fråga om sådan ersättning.
23 8 Har ägare av fast egendom som avståtts, tagits i anspråk eller skadats, sedan egendomen eller skadan värderats men innan ersättning betalats, vidtagit åtgärd som ökar fastighetens värde, är han berättigad till ersättning för värdeökningen, om åtgärden ej vidtagits i uppenbar avsikt att höja ersättningen:
Bestämmelsen i första stycket äger motsvarande tillämpning i fråga om innehavare av särskild rätt till fast egendom, om denne enligt lag och avtal har rätt till ersättning av fastighetsägaren för värdcökningen.
24 8 Inträffar under tid som anges i 23 8 betydande ändring i allmänna prisläget, är ersättningstagare berättigad till gottgörelse för förlust till följd därav, om den ej är ringa.
25 8 Ersättningsbelopp som betalats får ej till någon del återkrävas.
Har ersättningsbelopp betalats men ersättningen efter fullföljd av talan sedermera bestämts till lägre belopp eller förklarats ej skola utgå, äger ersättningsgivaren utan hinder av bestämmelsen i första stycket avräkna överskottet på ersättning som vid målets fortsatta behandling ytterligare kan komma att tillerkännas samme ersättningstagare. Yrkande därom skall framställas innan vattendomstolen hållit huvudförhandling för behandling av frågan om den sistnämnda ersättningen.
26 8 Lider borgenär som har panträtt i fast egendom förlust till följd av att ersättning cj bestämts eller blivit för lågt beräknad och har frågan till följd av överenskommelse mellan crsättningsgivaren och sakägaren eller av annan anledning ej prövats av domstol eller vid syneförrättning, är borgenären berättigad till gottgörelse av den ersättningsskyldige för förlusten mot avskrivning på fordringshandlingen.
Prop. 1974: 83 235
27 & Har inlösen av fast egendom fullbordats utan att egendomen använts för det avsedda ändamålet inom den tid som bestämts för företagets fullbordande och är ändamålet att anse som övergivet, får inom två år efter utgången av nämnda tid talan om återlösen av egendomen väckas av den som närmast före inlösen var egendomens ägare. Om ett område av en fastighet inlösts, tillkommer rätten att väcka talan i stället ägaren av den återstående delen av fastigheten.
Om ersättning vid återlösen samt om byggnad eller annan anläggning som uppförts på egendomen efter inlösen skall gälla vad som för motsvarande fall stadgas i lagen (1917: 189) om expropriation.
28 & Närmare föreskrifter för tillämpningen av detta kapitel meddelas av Konungen.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
10 KAP.
60 8 .
För utrönande av värdet å båtnad för mark genom dess torrläggning, där sådan med företaget avses, skola synemännen med tillämpning av de i 7 kap. 22 § stadgade grunder efter undersökning av den mark, varom fråga är, uppskatta marken såväl i dess skick före företaget som ock i det skick, vari den antages komma efter företagets fullbordan.
Vid uppskattning av båtnad, som genom = vattenreglering beredes strömfall, skola de i 9 kap. stadgade grunder beträffande värdering av vattenkraft, som skall ersättas, i tillämpliga delar lända till efterrättelse.
64 8?
Vid bestämmande av sakägare Vid bestämmande av sakägare tillkommande ersättning för för- tillkommande ersättning för förlust, skada eller intrång skola sy- lust, skada eller intrång skola synemännen jakttaga de i 9 kap. nemännen iakttaga de i 9 kap. stadgade grunder; dock att, där stadgade grunder. fråga uppkommer om ersättning medelst kraftöverföring, härom skall gälla föreskriften i 20 §. Skall ersättning utgå med förhöjning över värdet, böra värdet och förhöjningen var för sig angivas.
Uppkommer eljest på grund av bestämmelserna i 3, 7 eller 8 kap. vid syneförrättning fråga om ersättning åt delägarna eller annan för arbete eller dylikt, skall ock sådan fråga prövas av synemännen.
67 83
Sedan erforderliga sammanträden hållits och alla vid syneförrättningen förefallande frågor blivit utredda, skola synemännen upprätta utlåtande angående företaget.
2 Senaste lydelse 1920: 459.
2 Senaste lydelse 1941: 614.
3 Senaste lydelse 1969: 393.
Prop. 1974: 83 236
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Utlåtandet skall innehålla syne- Utlåtandet skall innehålla syncemännens besked, med angivande männens besked med angivande av skälen, i de i 62—64 88 eller av skälen, i de i 62—64 88 eller eljest här ovan omförmälda frågor. eljest här ovan omförmälda frå- Avgift, som omförmäles i 11 kap. gor. Avgift enligt 2 kap. 10 8, där 95 §, så ock avgift enligt 2 kap. sådan bör utgå, skall bestämmas i 10 8, där sådan bör utgå, skola utlåtandet. Lämnas medgivande till bestämmas i utlåtandet. Lämnas vattenreglering, varde angivet, om medgivande till vattenreglering, företaget är av beskaffenhet att varde angivet, om företaget är av stadgandena i 4 kap. om nyprövbeskaffenhet att stadgandena i 4 ning och om avgifter därå äga tillkap. om nyprövning och om av- lämpning; och skall för sådant fall gifter därå äga tillämpning; och utlåtandet upptaga förslag till dyskall för sådant fall utlåtandet upp- lik avgift. taga förslag till dylik avgift.
Skola två eller flera med skilda andelar taga del i företaget, skall utlåtandet innehålla särskild längd, upptagande såväl den å varje delägare belöpande anparten i kostnaden för företaget med noggrant angivande av strömfall eller annan egendom, som med delaktigheten avses, som ock det belopp, vartill kostnaden för företaget beräknats. Skall anläggningskostnaden för viss del av företaget eller kostnaden för skötsel och underhåll fördelas på särskilt sätt, varde det ock tydligt angivet i längden. För varje delägare skall anmärkas, huruvida han är sökande till företaget eller på grund av föreskriften i 82 § att anse såsom likställd med sökande, så ock beskaffenheten av båtnad, som må hava lagts till grund för delaktigheten, samt det uppskattade värdet av sagda båtnad. Har på grund av bestämmelsen i 7 kap. 28 § eller 8 kap. 18 § rätt medgivits delägare att erlägga å honom belöpande bidrag med fördelning å visst antal år, skall ock härom anteckning ske. Beträffande mark, som genom företaget vinner torrläggning, skall längden innehålla uppgift för varje fastighet å markens värde före och efter företaget. Är i avbidan på slutlig uppskattning delaktigheten bestämd på sätt i 61 § sägs, varde anteckning därom gjord.
Innehåller utlåtandet föreskrift om anordnande eller ändrande av vattenavlopp genom allmän väg, skall, där arbetets utförande åligger annan än vägens ägare, tillika meddelas bestämmelse, att, innan sådant arbete påbörjas, medgivande, som avses i 40 § lagen om allmänna vägar, skall inhämtas. Vad nu sagts om anordnande eller ändrande av vattenavlopp genom allmän väg skall äga motsvarande tillämpning i fråga om åtgärd till skydd för sådan väg.
80 &
Beträffande den slutliga fördel- Beträffande den slutliga fördelningen av kostnad, som i 79 8 ningen av kostnad, som i 79 8 sägs, gälle enahanda grunder som sägs, gälle enahanda grunder som för fördelningen av kostnaden för för fördelningen av kostnaden för själva företaget, dock att sådan själva företaget, dock att sådan kostnad skall fördelas utan hänsyn kostnad skall fördelas utan hänsyn till sådan begränsning i delaktighe- till sådan begränsning i delaktighe-
1 Senaste lydelse 1969: 393.
Prop. 1974: 83 237
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse ten, som omförmäles i 3 kap. 5 8, ten, som omförmäles i 3 kap. 5 8, 7 kap. 27 och 28 88 samt 8 kap. 7 kap. 27 och 28 §§ samt 8 kap. 18 8. Avgift enligt 11 kap. 95 § 1838. skall fördelas enligt samma grunder, som jämlikt sistnämnda lagrum skola tillämpas vid avgiftens bestämmande.
Har sakägare eller annan framställt invändning eller påstående, ändå att han insett eller skäligen bort inse, att fog därför saknas, och vållas därav uppskov eller eljest ökade kostnader, varde honom i utlåtandet ålagt att såsom en honom enskilt åliggande kostnad ersätta delägarna eller annan sakägare de utgifter, som därigenom åsamkats dessa. Där vid sådan ny uppskattning, som i 77 8 sägs, ändring ej göres i förut verkställd värdering, skall den, som påkallat den senare uppskattningen, ensam gälda kostnaden därför.
11 KAP.
17 &
Till vattenmål hänföras följande mål: ÅA. ansökningsmål:
1. ansökan jämlikt 1 kap. 14 3 om bestämmande av ersättning för rätt att taga strömfall i anspråk;
2. ansökan om prövning jämlikt 2 kap, 20 8, huruvida och under vilka villkor byggande i vatten må ske;
3. ansökan om godkännande jämlikt tredje stycket i nyssnämnda lagrum av verkställt ändrings- eller reparationsarbete å byggnad i vatten;
4. ansökan om prövning jämlikt 2 kap, 25 8 av befintlig vattenbyggnads laglighet;
5. ansökan jämlikt 2 kap. 31 § första stycket om meddelande av bestämmelser rörande hushållning med vatten;
6. ansökan jämlikt 2 kap. 34 § om rätt att utriva byggnad i vatten;
7. ansökan om prövning jämlikt 2 kap. 47 8, huruvida och under vilka villkor grundvattentäkt må anläggas eller nyttjas;
8. ansökan om prövning jämlikt 2 kap. 53 § av lagligheten av befintlig grundvattentäkt;
9. ansökan jämlikt 2 kap. 56 § första stycket om meddelande av bestämmelser angående den omfattning, i vilken grundvatten må tillgodogöras vid annan tillhörig grundvattentäkt;
10. ansökan jämlikt 2 kap. 59 § andra stycket om prövning, under vilka villkor grundvattentäkt må tagas ur bruk;
11. ansökan jämlikt 3 kap. 11 § om prövning, utan förutgången syneförrättning enligt 10 kap., rörande sättet och villkoren för verkställande av vattenreglering, som avses i 3 kap. 1 8, så ock angående delaktigheten i kostnaden för företaget;
12. ansökan enligt 2 kap. 8 § andra stycket så ock ansökan om bestämmande av avgift enligt 10 § i nämnda kap.;
13. ansökan om prövning jäm- 13. ansökan om nyprövning enlikt 4 kap. I $, huruvida och i vil = ligt 4 kap. 5 eller I3 § eller om
1 Senaste lydelse 1969: 396.
Prop. 1974: 83 238
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse ken utsträckning skyldighet må å- bestämmande av avgift enligt 14 läggas ägare av strömfall att till- och 15 §§ i nämnda kap.; handahålla kraft åt kringliggande bygd, samt ansökan jämlikt 4 kap. 4 § att komma i åtnjutande av kraft, som på grund av dylikt åläggande skall tillhandahållas, så ock ansökan om nyprövning enligt 4 kap. 5 eller 76 § eller om bestämmande av avgift enligt 14 § i nämnda kap.;
14. ansökan jämlikt 5 kap. 2 eller 7 § om inrättande, utvidgande eller förbättrande av allmän farled eller om nya eller ändrade föreskrifter rörande hushållningen med vattnet eller annat för sjöfartens underlättande eller till förebyggande eller minskande av skada eller om godkännande av anläggning eller åtgärd för allmän farled;
15. ansökan jämlikt 6 kap. 12 § om ändrade anordningar med avseende å beslutade flottledsarbeten;
16. ansökan jämlikt 6 kap. 21 § om prövning, utan förutgången syneförrättning enligt 10 kap., av fråga om anläggning eller åtgärd för befintlig allmän flottleds utvidgande eller förbättrande eller om nya eller ändrade föreskrifter rörande hushållningen med vatten eller annat för flottningens underlättande eller om bestämmelser rörande virkes barkning eller fiskeavgift.
17. ansökan jämlikt 6 kap. 27 § första stycket om avlysande av aillmän flottled;
18. ansökan jämlikt 6 kap. 28 § första stycket om tillåtelse att bortskaffa flottledsanläggning samt ansökan, utan samband med prövning av fråga om sådan tillåtelse, om övertagande av flottledsanläggning enligt tredje stycket nämnda paragraf;
19. ansökan jämlikt 7 kap. 45 § andra stycket om prövning, utan förutgången syncförrättning enligt 10 kap., av fråga rörande vattenavlednings- eller invallningsföretag, så ock ansökan jämlikt 8 kap. 33 § första stycket om prövning, utan sådan förrättning, av fråga rörande företag, som avses i 8 kap.;
20. ansökan om anstånd med fullbordande av företag, vartill medgivande enligt denna lag lämnats, så ock om tillämpning av de i 7 kap 38 § andra stycket och 59 § samt 8 kap. 36 § andra stycket och 37 8 meddelade bestämmelser eller om sådan ny uppskattning, som avses i 69 8 här nedan;
21. ansökan jämlikt 9 kap. I7 § om överflyttning från en fastighet till en annan av rättighet till kraftbelopp, vilket utgår i ersättning för förlorad vattenkraft;
22. ansökan jämlikt 9 kap. 46 § om överflyttning från en fastighet till en annan av rättighet till vatten, vilket skall tillhandahållas i ersättning för förlust av grundvatten.
Prop. 1974: 83 239
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse B. stämningsmål: B. stämningsmål:
22. talan jämlikt 2 kap. 7 § and-
ra stycket om omprövning av rätts-
förhållandet mellan ägare av vat-
tenkraftanläggning och mottagare
av andelskraft från anläggningen;
23. talan om borttagande eller ändrande av annan tillhörig byggnad i vatten för uttagande av vattenkraft eller vattnets tillgodogörande annorledes i industriellt syfte, för vattenreglering, för fiske eller fiskens framkomst, för bevattning, för allmän farled eller för ändamål, som avses i 2 kap. 40 § andra stycket eller 8 kap. 27 §, eller för järnvägsbro eller allmän vägbro, såframt talan grundas därå, att byggnaden icke tillkommit i laga ordning eller icke är av laga beskaffenhet;
24. talan om ersättning för skada eller intrång av sådan byggnad i vatten, som under 23 sägs;
25. talan om ansvar för det sådan byggnad utförts eller ändrats i strid mot stadgande i denna lag eller mot föreskrift, som meddelats i sammanhang med arbetets medgivande, eller för det någon mot stadgandet i 2 kap. 20 § tredje stycket underlåtit att söka vattendomstolens godkännande av verkställd ändring å dylik byggnad;
26. talan jämlikt 2 kap. 24 § om ändrande av byggnad i vatten, vartill vattendomstolen meddelat tillstånd, eller om ändrade föreskrifter rörande hushållningen med vattnet vid sådan byggnad;
27. talan, beträffande andra företag enligt denna lag än de i 6 kap. avsedda, om ansvar eller skadestånd för hushållning med eller framsläppande av vattnet i strid mot lag eller givna föreskrifter så ock talan jämlikt 2 kap. 31 § andra stycket om meddelande av dylika föreskrifter eller ändrande av förut givna sådana i fråga om annan tillhörig byggnad i vatten;
28. talan, som grundas därå, att den, vilken är skyldig att underhålla sådan byggnad i vatten, som under 23 sägs, brister i fullgörande av denna skyldighet, eller därå, att någon utan erhållet medgivande, där sådant erfordras, utriver dylik byggnad;
29. talan, som utan samband med ansökningsmål föres jämlikt 2 kap. 23 § om gottgörelse för damm celler annan vattenbyggnad eller om fortsatt tillgodogörande av annan tillhörigt vatten och bestämmande av ersättning därför, jämlikt 2 kap. 14 § om rätt till intrång å annans fastighet i vissa avseenden, jämlikt 2 kap. 15 § om rätt att begagna annan tillhörig byggnad i vatten eller jämlikt 2 kap. 16 § om rätt att taga annans mark i anspråk till utmål;
30. talan utan samband med ansöknings- eller underställningsmål om tillämpning av stadgandena i 1 kap. 6-—13 §§;
31. talan om borttagande eller ändrande av annan tillhörig grundvattentäkt, som ej är avsedd allenast för viss fastighets förseende med vatten till husbehovsförbrukning, eller om förbud mot tillgodogörande av vatten vid sådan grundvattentäkt, såframt talan grundas därå att grundvattentäkten icke tillkommit i laga ordning eller icke är av laga beskaffenhet eller att vatten vid grundvattentäkten tillgodogöres till större myckenhet än lagligen är tillåten;
32. talan om ersättning för skada eller intrång av sådan grundvattentäkt, som under 31 sägs;
Prop. 1974: 83 240
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
33. talan om ansvar för det sådan grundvattentäkt anlagts eller ändrats eller nyttjats i strid mot stadgande i denna lag eller mot föreskrift, som med stöd av denna lag meddelats;
34. talan jämlikt 2 kap. 51 § om ändrande av grundvattentäkt, vartill vattendomstolen meddelat tillstånd, eller om ändrade föreskrifter rörande tillgodogörande av vatten vid sådan grundvattentäkt;
35. talan jämlikt 2 kap. 56 § andra stycket om meddelande av föreskrifter rörande tillgodogörande av grundvatten vid annan tillhörig grundvattentäkt eller ändrande av förut givna sådana föreskrifter;
36. talan, som utan samband med ansökningsmål föres jämlikt 2 kap. 45 eller 62 8 om rätt till intrång å annans fastighet i vissa avseenden;
37. talan utan samband med ansökningsmål om tillämpning av stadgandena i 2 kap. 49 och 52 §§;
38. talan jämlikt 3 kap. 6 § om skyldighet för delägare i regleringssamfällighet att deltaga i kostnaden för vattenreglering och om beräkning av den kostnad, vari sådan delägare har att taga del, så ock talan jämlikt 3 kap. 9 § om skyldighet för den, som av vattenreglering tillskyndas båtnad i annat hänseende än som omförmäles i 3 8 av nämnda kap., att lämna bidrag till företaget;
39. talan jämlikt 5 kap. 10 § om vidtagande av sådana anordningar vid allmän farled, som erfordras till förebyggande av skada genom vågsvall eller dylikt;
40. talan beträffande allmän flottled om vidtagande av sådana anordningar eller åtgärder eller meddelande av sådana föreskrifter, som i 6 kap. 17 § första stycket eller 18 3 sägs;
41. talan om borttagande eller ändrande av anläggning eller om rättelse i åtgärd, som skett för allmän flottled, såframt talan grundas därå,
att anläggningen eller åtgärden icke tillkommit i laga ordning eller icke
är av laga beskaffenhet, så ock talan om ansvar för vidtagande av dylik anläggning eller åtgärd eller för olovligt hushållande med eller framsläppande av vattnet i allmän flottled;
42. talan jämlikt 6 kap. 13 § första stycket om förverkande av rätten till flottledsarbetes vidare utförande;
43. talan jämlikt 7 kap. 29 3 om skyldighet för ägare av mark att deltaga i kostnaden för diknings-, vattenavlednings- eller invallningsföretag eller om sådan jämkning av bidragsskyldigheten, som i nämnda lagrum omförmäles, så ock talan jämlikt 7 kap. 41 § andra stycket om bidrag med anledning av båtnad, som genom vattenavledning eller invallning tillskyndas allmän flottled;
44. talan jämlikt 7 kap. 54 § om skyldighet att lösa mark, som ingår i invallningssamfällighet;
45. talan, som grundas därå, ått genom vattenavledning eller invallning vattenförhållandena ändrats i strid mot stadgande i denna lag eller mot föreskrift, som meddelats i samband med arbetets medgivande;
46. talan om tillämpning av stadgandena i 7 kap. 57 § andra stycket;
51. talan om tillämpning av stadgandena i 8 kap. 35 § andra stycket;
52. talan jämlikt 9 kap. 25, 29, 52. talan jämlikt 9 kap. 23 § om 31 eller 42 § om ändrade före- = ersättning för värdeökning; skrifter rörande kraftbelopp, som utgår i ersättning för förlorad vattenkraft, samt om ändring i vad
Prop. 1974: 83 241
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse förut bestämts angående uttagningskostnadens storlek och dess gäldande, så ock talan om förnyad prövning av sådan ständig avgälds belopp, som omförmäles i 9 kap. 23 §; 53. talan om fördelning av upp- 53. talan om gottgörelse för förburen penningersättning, varom i 9 lust som avses i 9 kap. 24 §; kap. 31 § förmäles; 54. talan om fastställande av vite, som i 9 kap. 37 § sägs, eller om höjning eller sänkning av redan bestämt sådant vite; 55. talan jämlikt 9 kap. 39 § om rätt att åter komma I åtnjutande av vattenkraft, som strömfallsägare till följd av företag enligt denna lag gått förlustig; 56. talan jämlikt 9 kap. 46 § om ändring i vad förut bestämts angående vederlag för vatten, som skall tillhandahållas i ersättning för förlust av grundvatten, eller om rätt att åter komma i åtnjutande av möjlighet att vid egen grundvattentäkt tillgodogöra vatten; 57. talan jämlikt 9 kap. 73 § 57. talan av borgenär som har av innehavare av fordran, varför panträtt i fast egendom om gottfast egendom häftar, om högre er- görelse enligt 9 kap. 26 §; sättning för egendomen eller för därifrån förlorad vattenkraft eller för skada eller intrång därå; 58. talan jämlikt 9 kap. 74 § om 58. talan jämlikt 9 kap. 27 § rätt att få återlösa fast egendom, om rätt att få återlösa fast egensom på grund av stadgande i den- dom, som på grund av stadgande i na lag blivit av annan löst. denna lag blivit av annan löst.
C. besvärsmål: 59. besvär mot synemäns beslut, varigenom vid syneförrättning enligt 10 kap. jävsinvändning ogillats, ävensom klagan över synemännens åtgöranden eller utlåtande i fall, då utlåtande ej underställes.
D. underställningsmål: 60. underställning av samt besvär mot utlåtande vid syneförrättning enligt 10 kap. i fall, då underställning av utlåtandet äger rum. Hurusom, efter anmälan, ersättningsanspråk i vissa fall skola prövas av vattendomstolen, därom stadgas i 68 8.
16 Riksdagen 1974. 1 saml. Nr 83
Prop. 1974: 83 242
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
26 81
Ansökan, som i I7 § 1—22 sägs, Ansökan, som i 17 § 1—20 sägs, skall göras skriftligen och ingivas skall göras skriftligen och ingivas till vattenrättsdomaren i det antal till vattenrättsdomaren i det antal exemplar, som finnes nedan för excmplar, som finnes nedan för varje fall föreskrivet. varje fall föreskrivet.
29 82
I mål, som i 27 § I och 5 mom. I mål, som i 27 § I mom. avses, avses, skola samtliga ansöknings- skola samtliga ansökningshandhandlingar ingivas i tre exemplar, lingar ingivas i tre exemplar, i mål i mål som avses i 27 8 6 mom. i som avses i 27 8 6 mom. i åtta åtta exemplar samt i övriga ansök- exemplar samt i övriga ansökningsmål i sex exemplar. Där så ningsmål i sex exemplar. Där så finnes erforderligt, må vatten- finnes erforderligt, må vattenrättsrättsdomaren föreskriva, att ytter- domaren föreskriva, att ytterligare ligare ctt eller flera exemplar sko- ett eller flera exemplar skola ingila ingivas. vas.
Hava ansökningshandlingar ej ingivits i nödigt antal exemplar, eller finner vattenrättsdomaren handlingarna eljest i något avseende ofullständiga, förelägge han sökanden viss tid att ingiva vad ytterligare erfordras, vid äventyr, om det försummas, att ansökningen förklaras förfallen.
32 83
Äro ansökningshandlingarna fullständiga, eller varder vad därutinnan brister inom förelagd tid fullgjort, skall vattenrättsdomaren skyndsamt inhämta nödiga upplysningar för bestämmande av det eller de ställen, där handlingarna efter ty nedan sägs skola hållas för parterna tillgängliga, samt därefter om ansökningen utfärda kungörelse.
Kungörelsen skall innehålla
dels tillkännagivande:
att, intill dess frågan blivit slutligen prövad, ett exemplar av ansökningshandlingarna skall för dem, som önska taga del därav, finnas tillgängligt å viss för parterna välbelägen plats hos tjänsteman, kommunal befattningshavare eller pålitlig enskild person eller, där ansökningen angår företag, som berör två eller flera län eller eljest ett vidsträckt område, å flera dylika ställen;
att, därest i målet avgivas erinringar eller påminnelser, varom i 39 § förmäles, eller sådant utlåtande, som i 45 3 sägs, jämväl dessa handlingar skola hållas tillgängliga på förut angivna ställe eller ställen;
att även handlingar, som ingivits vid sammanträde för muntlig förberedelse eller vid vattendomstolens sammanträde, de vid dessa sammanträden förda protokollen samt vattendomstolens utslag skola därstädes i avskrift vara för parterna att tillgå; samt
att kallelser och andra meddelanden till parterna, under det målet är anhängigt vid vattendomstolen, skola, där de icke röra allenast sökanden eller ock särskilt tillställas den eller dem, till vilka de äro riktade,
2 Senaste lydelse 1948: 479.
2 Senaste lydelse 1971: 531.
3 Senaste lydelse 1961: 548.
Prop. 1974: 83 243
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse ske på det sätt, att de genom vattenrättsdomarens försorg införas i viss eller vissa tidningar inom orten och hållas tillgängliga så som nyss är sagt;
dels erinran om innehållet i 38 och 53 §§ jämte besked om den tid, inom vilken erinringar enligt 38 8 skola ingivas;
dels ock erinran om vad i 65 § stadgas om sakägares rätt till gottgörelse för kostnader samt, i tillämpliga fall, om föreskriften i 35 8 1 mom. andra stycket andra punkten rörande förordnande av särskilt biträde.
I mål, som avses i 17 § I—I3, I mål, som avses i 17 § I—13, 18, 19, 21 och 22, skola i kungö- 18 och 19, skola i kungörelsen de relsen de fastigheter, om vilka fastigheter, om vilka uppgift skall uppgift skall lämnas i ansökning- lämnas i ansökningen, namngivas en, namngivas eller, i den mån det eller, i den mån det kan ske på kan ske på oförtydbart sätt, ut- oförtydbart sätt, utmärkas medelst märkas medelst gemensam geo- gemensam geografisk eller annan grafisk eller annan beteckning, var- beteckning, varjämte, där sökanjämte, där sökanden vill med till- den vill med tillärnad byggnad ärnad byggnad tillgodogöra sig tillgodogöra sig annan tillhörig vatannan tillhörig vattenkraft, sär- tenkraft, särskild uppgift därom skild uppgift därom skall lämnas. skall lämnas. I mål, som avses i I mål, som avses i 17 8 14, 15 och 17 § 14, 15 och 16, skall i kungö- 16, skall i kungörelsen uppgivas, relsen uppgivas, vilka bebyggda vilka bebyggda strömfall eller med strömfall eller med fast fiskebyggfast fiskebyggnad försedda fisken nad försedda fisken saken må saken må angå, så ock, då ansök- angå, så ock, då ansökningen avningen avser utförande eller god- ser utförande eller godkännande kännande av visst arbete, å vilken av visst arbete, å vilken fastigfastighet arbetet skall utföras el- het arbetet skall utföras eller är ler är utfört. utfört.
Innefattar ansökan om tillstånd till utnyttjande av samfällt strömfall så, som i 2 kap. 7 § sägs, tilllika inbjudan till övriga delägare att deltaga i företaget, skall i kungörelsen, med omförmälan av sistnämnda förhållande, jämväl intagas föreläggande för delägare, som vill begagna sig av inbjudningen, att tillkännagiva detta i den ordning och inom den tid, som är förelagd för bestridande av ansökningen eller framställande av invändningar i fråga om företaget, vid äventyr ait den, som underlåter detta, skall hava försuttit sin rätt att bliva delaktig i företaget.
Cm kungörelsens innehåll i fall, som avses i 61 § första stycket, gälle vad där finnes stadgat.
Är fråga om ansökan, varom i 17 8 15 och 20 förmäles, skall kungörelse enligt denna 8 eller 61 § första stycket utfärdas allenast, då vatten-
Prop. 1974: 83 244
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse rättsdomaren prövar det nödigt. Utfärdas ej sådan kungörelse, skall dock tiden och stället för vattendomstolens sammanträde sist å tjugoförsta dagen förut kungöras på sätt i 33 3 första stycket sägs.
Huruledes mål i viss fall må kunna behandlas utan förutgången kungörelse, därom stadgas i 61 § andra stycket.
35 8
3 mom.l I mål, som avses i 17 8 3 mom. I mål, som avses i 17 § 2—11, 18 och 19, ävensom i mål, 2—11, 18 och 19, ävensom i mål, som anhängiggjorts genom ansö- som anhängiggjorts genom ansökan enligt 2 kap. 8 § andra stycket kan enligt 2 kap. 8 § andra stycket samt 4 kap. I $ sista stycket och samt 4 kap. 14 och 15 §§, må 14 § andra och femte styckena, kommun föra talan för tillgodomå kommun föra talan för till- seende av allmänna intressen inom godoseende av allmänna intres- orten. Om sådan talan skall komsen inom orten. Om sådan talan munen snarast underrätta kamskall kommunen snarast underrät- markollegiet. ta kammarkollegiet.
I mål, som avses i första stycket skall vattenrättsdomaren utan dröjsmål översända kungörelsen till vederbörande kommun. Är fråga om ansökan om tillstånd att tillgodogöra grundvatten, skall kungörelsen städse tillställas kommun, inom vars område tillgången på grundvatten kan påverkas.
37 8?
Kan inverkan ske på kanal- eller slussanläggning, skall kungörelsen delgivas anläggningens ägare eller styrelsen för densamma på sätt, som för delgivande av stämning i tvistemål är stadgat. Lag samma vare beträffande känd förvaltning eller styrelse för annan allmän farled eller vattenregleringsföretag eller flottningsstyrelse för allmän flottled eller syssloman eller styrelse för torrläggningsföretag eller företag enligt 8 kap., där det företag, varom i målet är fråga, berör led eller företag, som nu nämnts.
Är fråga att genom tillärnad byggnad taga i anspråk av annan tillgodogjord vattenkraft, skall kungörelsen på sätt förut sagts delgivas ägaren av den anläggning, där kraften tillgodogöres.
Vad i andra stycket är stadgat skall äga motsvarande tillämpning, där fråga är om meddelande av bestämmelser angående den omfattning, i vilken vatten må tillgodogöras vid annans grundvattentäkt.
Där fråga är om ansökan, som i Ansökan, som avses i 17 § I2 17 § 21 avses, skall kungörelsen eller 13, skall delgivas sökandens delgivas ägaren av det strömfall, motpart. från vilket kraftbelopp, varom frågå är, tillkhandahålles. Vad nu sagts äge motsvarande tillämpning beträffande ansökan enligt 17 § 13.
Ansökan, som i 17 § 12 avses, skall, där ansökningen ej göres av byggnadens ägare, delgivas denne.
1 Senaste lydelse 1971: 531.
2 Senaste lybelse 1964: 110.
Prop. 1974: 83 245
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Är fråga om ansökan, som i 17 § 22 avses, skall kungörelsen delgivas ägaren av den grundvattentäkt, från vilken vatten, varom fråga är, tillhandahålles.
Skall delgivning ske genom sökandens försorg, äge vad i 32 kap. 2 § rättegångsbalken är stadgat om stämning motsvarande tillimpning; vad där sägs om rätten skall avse vattenrättsdomaren. Förklaras ansökningen i anledning av underlåten delgivning förfallen, skall bevis därom med de skäl, varå beslutet grundas, tecknas å ett exemplar av ansökningen. Tillkännagivande om beslutet skall lämnas parterna i den för kallelser till dem stadgade ordning.
För att lämna vederbörande För att lämna vederbörande kommuner, trafikanter och andra kommuner, trafikanter och andra tillfälle att yttra sig angående den tillfälle att yttra sig angående den inverkan företag eller åtgärd, var- inverkan företag eller åtgärd, varom i målet är fråga, kan medföra om i målet är fråga, kan medföra å allmän samfärdsel celler flottning å allmän samfärdsel eller flotteller eljest å allmänna intressen ning eller eljest å allmänna intressamt om vidtagande av åtgärder sen samt om vidtagande av åtgärför tillgodoseende av dylika in- der för tillgodoseende av dylika tressen eller angående ärende, intressen förordne vattenrättsdosom i 41 § sägs, förordne vatten- maren, där sådant prövas lämprättsdomaren, där sådant prövas ligt, att särskilda sammanträden lämpligt, att särskilda sammanträ- skola hållas i sammanhang med den skola hållas i sammanhang undersökning, som i 45 8 sägs, elmed undersökning, som i 45 3 ler ock i annan ordning. sägs, eller ock i annan ordning.
För anordnandet av sådana sammanträden äge vattenrättsdomaren, där det finnes lämpligt, påkalla Konungens befallningshavandes biträde.
60 81
Finner vattendomstolen anledning antaga, att företag eller åtgärd, som i målet avses, har vidsträcktare verkningar än i ansökningen uppgivits, skall tillfälle lämnas tillstädesvarande parter att yttra sig däröver. Finnes antagandet grundat, ålägge domstolen, ändå att särskilt yrkande ej framställes, sökanden att gälda den ökade ersättning, som därav må föranledas.
I mål rörande företag enligt 6 I mål rörande företag enligt 6 kap. skall vattendomstolen, ändå kap. skall vattendomstolen, ändå att yrkande därom ej göres, ingå i att yrkande därom ej göres, ingå i prövning av, huruvida och till vad prövning av, huruvida och till vad belopp ersättning för skada och belopp ersättning för skada och intrång genom anläggning eller åt- "intrång genom anläggning eller åtgärd för företaget bör till veder- gärd för företaget bör till vederbörande utgå, allt i den mån ej börande utgå, allt i den mån ej så-
1 Senaste lydelse 1964: 110.
Prop. 1974: 83 246
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse sådan prövning må jämlikt 9 kap. dan prövning må jämlikt 9 kap. 47 § göras beroende på särskild 2 § göras beroende på särskild tatalan. lan.
Där i andra mål på yrkande av någon part uppskattningen av honom tillkommande ersättning finnes böra sättas högre än sökanden föreslagit, må domstolen jämväl beträffande andra parter vidtaga sådan jämkning i ersättningsbelopp, som må erfordras för vinnande av likformighet i uppskattningen. Ej må i dessa mål ersättning sättas lägre än sökanden i ansökningen föreslagit.
Har särskild uppgörelse träffats, må ersättning ej på grund av föreskrifterna i denna $ bestämmas annorlunda än sålunda blivit avtalat, dock må i mål rörande företag enligt 6 kap. uppgörelse, som nu sagts, icke fastställas, därest den finnes innehålla villkor, som är oförenligt med flottledens intresse eller länder de flottande till men.
I fråga om grundvattentäkt skall vattendomstolen, ändå att yrkande därom ej göres, ingå i prövning, huruvida förbehåll, varom i 2 kap. 49 8 sägs, erfordras.
62 §
I mom.t Där genom vatten- 1 mom. Där genom vattendomdomstols utslag lämnas medgi- stols utslag lämnas medgivande att vande att bygga i vatten, skall ut- bygga i vatten, skall utslaget inneslaget innehålla noggranna be- hålla noggranna bestämmelser om stämmelser om byggnadens läge byggnadens läge och konstruktion, och konstruktion, om den ersätt- om den ersättning, som skall till ning, som skall till följd av före- följd av företaget utgå, i den mån taget utgå, i den mån ej prövning ej prövning därav jämlikt 9 kap. därav jämlikt 9 kap. 47 § göres 2 § göres beroende på särskild taberoende på särskild talan eller lan eller bestämmelser därom skobestämmelser därom skola träffas la träffas i den för expropriation i den för expropriation stadgade stadgade ordning, samt om de villordning, samt om de villkor i öv- kor i övrigt, som må vara behövrigt, som må vara behövliga för liga för tillgodoseende av allmän tillgodoseende av allmän och en- och enskild rätt, så ock, i den mån skild rätt, så ock, i den mån det det prövas erforderligt, innefatta prövas erforderligt, innefatta be- bestämmelse om vattenmärke elstämmelse om vattenmärke eller ler andra föreskrifter om hushållandra föreskrifter om hushållning- ningen med och framsläppande av en med och framsläppande av vattnet såväl efter byggnadens vattnet såväl efter byggnadens fullbordan som under byggnadsfullbordan som under byggnads- tiden. tiden.
2 mom. Är fråga om byggnad för vattnets tillgodogörande, skall utslaget angiva, med vilken fastighet rätten till tillgodogörandet skall för framtiden vara förenad. Denna fastighet (strömfallsfastigheten) bör, där så lämpligen kan ske, omfatta allenast den sökanden tillhöriga mark, som upptages av byggnaden och därmed förenade anläggningar, jämte den del av vattenområdet, som sökanden äger. Vattenrättsdomaren bör förty, när omständigheterna därtill föranleda, tillse att, såvitt möjligt,
1 Senaste lydelse 1919: 425.
Prop. 1974: 83 247
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse en till strömfallsfastighet lämpad fastighet varder under målets handläggning bildad.
Utslaget skall jämväl angiva, i vad mån tillgodogörandet medgivits på grund av äganderätt eller av annan grund, samt, där med byggnaden avses tillgodogörande allenast av en del av det framrinnande vattnet, huruvida utslaget vilar på antagande att jämväl vattnet i övrigt i strömfallet eller den del därav, vars fallhöjd tages i anspråk, eller den sida av strömfallet, om vars tillgodogörande är fråga, tillhör fastighet, för vilken sökanden såsom ägare fört talan i målet.
I utslag, varigenom medgivande I utslag, varigenom medgivanlämnas till byggnad för utnyttjan- de lämnas till byggnad för utnyttde av vattenkraft, varde vidare an- jande av vattenkraft, varde vidare givet, huruvida byggnaden är av angivet, huruvida byggnaden är beskaffenhet, att de i 4 kap. med- av beskaffenhet, att de i 4 kap. delade bestämmelserna om skyl meddelade bestämmelserna om dighet för byggnadens ägare att nyprövning och lösningsrätt för tillhandahålla kraft åt kringliggan- kronan samt om avgifter därå äga de bygd ävensom angående ny- tillämpning. prövning och lösningsrätt för kronan därå äga tillämpning.
66 §
2 mom.ti Vid meddelande av 2 mom. Vid meddelande av tilltillstånd till företag enligt denna stånd till företag enligt denna lag lag äge vattendomstolen, där verk- äge vattendomstolen, när verkningarna av företaget i visst hän- ningarna av företaget på allmänna seende icke med erforderlig säker- intressen eller på viss fastighet het kunna förutses, utan hinder av icke med nöjaktig säkerhet kunna vad i 62 8 finnes stadgat i avbi- förutses, utan hinder av vad i 62 8 dan på erfarenhetens rön uppskju- finnes stadgat i avbidan på erfata frågan om de föreskrifter, som renhetens rön i erforderlig omfatti denna del erfordras angående ning uppskjuta frågan om de föreersättning eller annat. skrifter, som skola gälla i dessa
I samband med beslut om upp- delar. skov, som nu sagts, skall vatten- I samband med beslut om uppdomstolen, såvitt angår skada, för- skov, som nu sagts, skall vattenlust eller intrång, som kan antagas domstolen, såvitt angår skada, förbliva av mera kännbar beskaffen- lust eller intrång, som kan antagas het, meddela erforderliga proviso- bliva av mera kännbar beskaffenriska bestämmelser angående er- het, förordna att provisoriska åtsättning eller om vidtagande av gärder skola vidtagas till skydd för åtgärder till skvdd för den skade- allmänna eller enskilda intressen lidande. eller att förskott skall utgå till ska-
delidande i avräkning på den er-
sättning som slutligt fastställes.
Beslut som avses i andra stycket
får meddelas även sedan tillstån-
det till företaget tagits i anspråk.
Har beslut om förskott meddelats
på yrkande av viss skadelidande,
1 Senaste lydelse 1952: 235.
Prop. 1974: 83 248
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
får på talan av denne fråga om
nytt förskott ej upptagas till pröv-
ning, förrän ett år förflutit sedan
det föregående beslutet vann laga
kraft.
Avgörande av målet i den upp- Avgörande av målet i uppskjutskjutna delen skall äga rum så na delar skall äga rum så snart snart ske kan. Ersättning må där- ske kan. Ersättning må därvid ej vid ej bestämmas till lägre belopp bestämmas till lägre belopp än än som utgått eller skolat utgå på som utgått eller skolat utgå som grund av provisoriska bestäm- förskott. melser.
Då målet i viss del uppskjutits Då målet i viss del uppskjutits enligt vad i första stycket sägs, enligt vad i första stycket sägs, skall, innan tillståndet till företa- skall, innan tillståndet till företaget må tagas i anspråk, hos Ko- get må tagas i anspråk, hos Konungens befallningshavande ställas nungens befallningshavande stälpant eller borgen för den crsätt- las pant eller borgen för ersättning ning, som sökanden eller anläg- och förskott, som sökanden eller garen i denna del kan förpliktas anläggaren i denna del kan förutgiva, så ock för ersättning, som pliktas utgiva. i samband med uppskovsbeslutet bestämts att utgå i avbidan på den slutliga prövningen och som ej skall gäldas innan tillståndet tages i anspråk.
75 8!
Vill någon mot annan föra ta- Vill någon mot annan föra talan, som i 17 8 23—58 avses, skall lan, som i 17 8 22.—58 avses, skall han hos vattenrättsdomaren göra han hos vattenrättsdomaren göra skriftlig ansökan om stämning å skriftlig ansökan om stämning å svaranden. svaranden.
92 8?
Vad i 29 § andra stycket, 39— Vad i 29 andra stycket, 39 och 41 §§, 56 § första stycket, 60 8 40 §§, 56 § första stycket, 60 § första, andra och fjärde styckena, första, andra och fjärde styckena, 70—72 88, 73 8 första, tredje och 70—-72 §§, 73 8 första, tredje och fjärde styckena samt 74 8 stadgas fjärde styckena samt 74 8 stadgas beträffande ansökningsmål skall beträffande ansökningsmål skall äga motsvarande tillämpning å un- äga motsvarande tillämpning å underställningsmål ävensom i till- derställningsmål ävensom i tilllämpliga delar å besvärsmål vid lämpliga delar å besvärsmål vid vattendomstolen, 60 8 dock med vattendomstolen, 60 §& dock med iakttagande av bestämmelserna i iakttagande av bestämmelserna i 3 kap. 11 §, 6 kap. 3 8 1 mom. 3 kap. 11 8, 6 kap. 3 8 1 mom. samt 7 kap. 45 och 55 88. samt 7 kap. 45 och 55 88.
2 Senaste lydelse 1948: 479.
s Senaste lydelse 1971: 531.
Prop. 1974: 83 249
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Bestämmelserna i 42—45, 48, 49 §§, 50 § första stycket, 52, 54, 55, 57 -—59, 62—64, 66 och 67 88 skola tillämpliga delar gälla besvärsmål vid vattendomstolen och underställningsmål.
14 KAP.
3§
I allt, varom denna lag innehåller bestämmelse, vare kronan likställd med enskild person, där ej för särskilt fall finnes annorlunda stadgat.
Kronan vare fri från skyldig- Kronan, kommun, landstingshet att ställa säkerhet, där sådan kommun och kommunalförbund eljest är föreskriven. behöva ej ställa säkerhet.
1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1973.
2.1 mål som anhängiggjorts före ikraftträdandet skall äldre lag tilllämpas, om annat ej följer av vad nedan sägs.
3. Årlig avgift som fastställts med stöd av 2 kap. 8 § eller däremot svarande äldre lag skall utgå till dess annat bestämts efter omprövning som avses i nämnda lagrum.
Skyldighet att utge fiskeavgift enligt 2 kap. 10 § nya lagen får ej åläggas i fråga om företag som tillkommit eller till vilket tillstånd meddelats före ikraftträdandet, om företaget är så beskaffat att avgift ej skolat utgå enligt äldre bestämmelser. Utan hinder av vad nu sagts får fråga om fiskeavgift för företaget upptagas i samband med förnyad prövning enligt 2 kap. 8 § och skall därvid vad i 2 kap. 10 § 3 mom. andra stycket stadgas om avgift för byggnad, som tillkommit enligt äldre lag, äga motsvarande tillämpning.
Har beträffande byggnad i vatten avgift enligt 2 kap. 10 § fastställts
före ikraftträdandet, skall vad i nämnda lagrum i dess nya lydelse stadgas ej äga tillämpning med avseende på den tidrymd av tjugu år, för vilken vattendomstolens avgörande skall gälla. Även utan samband med förnyad prövning enligt 2 kap. 10 8 2 mom. får fråga om avgiftens storlek upptagas till omprövning när avgift skall bestämmas för annat företag, om avgift för företagen till följd av nya lagens bestämmelser skall fastställas i ett sammanhang. Härvid får beträffande beslutets återstående giltighetstid ej annan avgift bestämmas för byggnaden än som motsvarar den avgiftsskyldiges förpliktelser enligt äldre lag.
4. Har enligt 4 kap. 1—3 8§ äldre lag ägare av vattenkraftanläggning ålagts skyldighet att tillhandahålla kraft åt kringliggande bygd, skall ansökan att enligt 4 kap. 4 § komma i åtnjutande av kraft som skall tillhandahållas ha inkommit till vattendomstolen senast den 31 december 1974 och skall i fråga om ärendets handläggning äldre lag alltjämt
gälla. Om sådan talan ej har väckts inom nu föreskriven tid, skall frå-
gan om tillämpning beträffande anläggningen av bestämmelserna i sistnämnda lagrum anses förfallen.
5. Skall till följd av nya lagens bestämmelser bygdeavgift för flera företag fastställas i ett sammanhang, får därvid upptagas fråga om avgift för företag, vartill tillstånd lämnats före ikraftträdandet, även om
företaget är så beskaffat att avgift för vattenreglering ej skolat utgå
enligt äldre bestämmelser.
Har genom beslut, som alltjämt gäller, avgift för vattenreglering en-
Prop. 1974: 83 250
ligt äldre lag fastställts för visst företag, får även fråga om avgift enligt nya lagen för företaget upptagas till gemensam prövning som nu sagts. Härvid får beträffande beslutets återstående giltighetstid ej annan avgift bestämmas än som motsvarar avgiftsskyldigheten enligt äldre lag.
6. I fråga om ersättning, som enligt äldre lag bestämts att utgå genom överföring av kraft eller tillhandahållande av vatten, äger äldre bestämmelser fortfarande tillämpning.
Har ersättning fastställts att utgå genom Överföring av kraft, får vattendomstolen efter ansökan av part bestämma att rättigheten skall avlösas mot ersättning i pengar, om detta icke medför betydande olägenhet för motparten. Finner vattendomstolen det erforderligt och lämpligt får förordnas, att ersättningen i pengar skall utgå med minst hälften på en gång och med återstoden under högst tio år som annuiteter beräknade efter skälig ränta. Betalningen av annuiteterna skall fullgöras på tid som vattendomstolen bestämmer av ägaren till fastighet varå skyldigheten att tillhandahålla kraften vilar oavsett fastighetens försäljning och tillfalla ägaren av fastighet som är berättigad till kraften. I fråga om ersättning som skall utgå på en gång gäller i tillämpliga delar vad i 9 kap. stadgas om nedsättning och fördelning av intrångsersättning. För belopp som ej skall betalas på en gång skall säkerhet ställas hos länsstyrelsen,
Skyldigheten att fullgöra kraftöverföring upphör den dag vattendomstolen bestämmer. Ersättningsgivaren skall dessförinnan ha fullgjort vad som åligger honom i fråga om penningersättning som bestämts att utgå på en gång.
I fråga om rättegången i avlösningsärende gäller i tillämpliga delar vad i 11 kap. föreskrivs om mål som anhängiggjorts efter ansökan enligt 17 § 13. Ersättningsgivaren skall dock alltid själv vidkännas sina kostnader vid vattendomstolen, om annat ej föranleds av bestämmelserna i 18 kap. 6 § rättegångsbalken.
Prop. 1974: 83 251
Bilaga 2
De remitterade förslagen
1 Förslag till
Lag om ändring i vattenlagen (1918: 523)
Härigenom förordnas i fråga om vattenlagen (1918: 523)!
dels att 2 kap. 18 §, 4 kap. 1—4 8§, 7 kap. 42 §, 10 kap. 20 § samt 11 kap. 41 § skall upphöra att gälla,
dels att rubriken närmast före 4 kap. 1 § skall utgå,
dels att 1 kap. 4 §, 2 kap. 3, 5—7 §§, 10 § 1 mom., 19, 22, 50 och 59 §§, 4 kap. 5 §, 6 § I mom., 7—9, 12, 14 och 15 §§, 5 kap. 5 §, 6 kap.
8 §, 7 kap. 54 och 56 §§, 8 kap. 34 §, 9 kap., 10 kap. 21, 57, 60, 64 och
67 §§, 11 kap. 17 och 26 §§, 27 § 5 mom., 32 och 33 §§, 35 § 3 mom., 37, 48, 60—562, 75, 81 och 92 §§, 97 § I mom. och 106 § samt 14 kap. 3 § skall ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
I KAP. 482
Huruledes under vissa förutsätt- Huruledes under vissa förutsätt-
ningar den, som äger råda över ningar den, som äger råda över
vatten, kan förpliktas att till följd vatten, kan förpliktas att till följd av företag, som avses i 2, 3, 5, 6 av företag, som avses i 2, 3, 5, 6 eller 7 kap., underkasta sig förlust eller 7 kap., underkasta sig förlust i honom tillkommande vatten- i honom tillkommande vattenmängd eller vattenkraft, därom mängd eller vattenkraft, därom stadgas i nämnda kap.; och gälle stadgas i nämnda kap.; och gälle i fråga om rätt till ersättning för i fråga om rätt till ersättning för sålunda tillskyndad förlust vad i sålunda tillskyndad förlust vad i
5 kap. 4 § och 6 kap. 5 §& samt i 5 kap. 4 § och 6 kap. 5 § samt i 9 kap. finnes föreskrivet, dock 9 kap. finnes föreskrivet, dock med de inskränkningar, som för- med de inskränkningar, som för-
anledas av stadgandena i 6 och anledas av stadgandena i 6 och
följande $$ av detta kap. samt i följande $$ av detta kap. samt i 2 kap. 7 och 8 §§. 2 kap. 8 §.
Beträffande skyldighet att i andra fall än i första stycket sägs under-
kasta sig förlust, som ovan nämnts, så ock om gottgörelse därför gälle
1 Senaste lydelse av 4 kap. 1 och 4 §§ 1962: 83, 7 kap. 42 § 1920: 459, 10 kap. 20 § 1919:425 samt 9 kap. 55 och 59 §§ 1919:425, 49 § 1920: 459, 38 § 1920:479, 11 8, 46 § 4 mom. och 6—8 mom, och 66 §& 1939: 146, 20 och 34 §§ 1945:139, 5, 12 och 13 §§ 1948:479, 67 § 1952:235, 24 och 33 §§ 1956:67, 70 8 1961: 548, 46 8 1—3 mom. och 5 mom. 1964: 110, 48 och 63 88 1968:209, 1, 47 och 50 §8 1969:393, 9, 52, 54, 69, 71—73 §§ 1970: 1009.
2 Senaste lydelse 1920: 459.
Prop. 1974: 83 252
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse vad särskilt är stadgat, dock med här nedan föreskrivna inskränkningar i rätten till ersättning, där sådan kunnat eljest ifrågakomma.
2 KAP.
3 83
Ej må någon så bygga i vatten, att genom uppdämning, sänkning av vattenståndet eller annan inverkan på vattenförhållandena skada tillfogas eller intrång göres å annan tillhörig egendom, vare sig jord, hus, fiske, bebyggt eller obebyggt strömfall eller annat, utan så är att nyttan av byggnaden eller den del därav, som föranleder skadan eller intrånget, prövas efter avdrag av byggnadskostnaden uppgå till ett värde, motsvarande tre gånger den skada och det intrång, som göres å åker och äng, samt två gånger skadan och intrånget å annan egendom. I byggnadskostnaden skall inräknas det belopp, vartill skadan och intrånget å den byggande tillhörig egendom må skattas. För skada och intrång skall ersättning givas efter ty i 9 kap. skils.
Skulle byggande i vatten hava till följd, att ett avsevärt antal bofasta personer berövas sina bostäder eller att större fabrik eller annan anläggning, varav många hava uppehälle, måste nedläggas eller dess drift väsentligt minskas, eller att odlad jord till en efter ortsförhållandena betydande omfattning sättes under vatten eller eljest väsentligt skadas, eller att fiskeri- eller annan näring av större betydenhet lider väsentligt förfång, eller att befolkningen eljest får sina levnadsförhållanden väsentligt försämrade, må byggnaden, ändå att nyttan uppgår till värde, som ovan sagts, icke ske. Lag samma vare, där genom byggande i vatten skulle förorsakas sådan bestående ändring av naturförhållandena, varigenom väsentligt minskad trevnad för närboende eller betydande förlust från naturskyddssynpunkt är att befara.
Prövas byggnad i vatten vara av synnerlig betydelse för näringslivet eller för orten eller eljest från allmän synpunkt, må Konungen, ändå att hinder mot byggnaden skulle möta av vad i första och andra styckena sägs, efter hemställan av vattendomstolen på sätt i 20 § 3 mom. stadgas, lämna medgivande till byggnaden.
Om byggande, varigenom an- Om byggande, varigenom annans strömfall eller del av ström- nans strömfall eller del av strömfall tillgodogöres, gälle vad i 5— fall tillgodogöres, gälle vad i 5 § 7 §§ finnes stadgat. finnes stadgat.
5§
Tillhör ett strömfall till skilda Tillhör en fallsträcka olika ägadelar olika ägare, och vill en av re, får en av dem tillgodogöra sig dem tillgodogöra sig förutom egen vattenkraften i hela sträckan, om jämväl annans del i fallet, vare han på grund av äganderätt eller han, där falldelarnas gemensam- annan rättighet, som gäller mot ma tillgodogörande innebär vä- envar och ej är begränsad till tisentlig ekonomisk eller teknisk den, råder över mer än hälften av fördel, berättigad därtill mot er- kraften. Hänsyn skall tagas till den sättning, som i 9 kap. skils, så- kraft som svarar mot andel i samframt han såsom ägare eller på fällighet vilken avses i 1 kap.
3 Senaste lydelse 1961: 48.
Prop. 1974: 83 253
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse grund av servitutsrätt, som är gäl- 3 § fastighetsbildningslagen (1970: lande för all framtid, råder över 988). mer än hälften av den efter vattenmängd och naturlig fallhöjd beräknade vattenkraften i fallet eller den del därav, om vars bebyggande är fråga.
Vad nu sagts äge motsvarande Första stycket äger motsvarantillämpning i fråga om två eller de tillämpning, när någon vill i en flera, olika ägare tillhöriga ström- kraftanläggning tillgodogöra sig fall. vattenkraft i fallsträckor som ingå
i olika vattensystem, om det ge-
mensamma tillgodogörandet är en
förutsättning för anläggningens
tillkomst.
6§
Äro å ömse sidor av ett ström- Den, vars vattenkraft skall tillfall olika ägare, må ena sidans godogöras av annan med stöd av ägare bjuda ägaren av motsatta si- 5 § eller på grund av överenskomdan att gemensamt utnyttja fallet; melse, kan av vattendomstolen bevill denne det ej, äge den, som rättigas att deltaga i tillgodogöbjudit, att mot ersättning, som i 9 randet, om det är av betydelse för kap. skils, tillgodogöra sig jämväl hans verksamhet och hans rätt är andra sidans lott i vattnet, såframt sådan som avses i 5 §& första stycdet prövas kunna ske utan synner- ket. Han är då berättigad till anlig skada för dess ägare. Har den- del i kraftproduktionen (andelsne förklarat sig villig deltaga i fal- kraft) och skyldig att bidraga till lets tillgodogörande, men kan ej kostnaderna för kraftanläggningenighet nås om sättet för dess be- ens utförande, drift och underhåll, byggande eller vattnets nyttjande, allt i förhållande till sin andel i bestämme vattendomstolen de vill- den vattenkraft som skall tillgodokor, varunder tillgodogörandet må göras vid anläggningen. Motsvaäga rum. rande gäller om den vars ström-
fall tages i anspråk enligt 1 kap.
14 §, om ersättning för ianspråk-
tagandet icke redan bestämts,
samt den som är berättigad till er-
sättning för vattenkraft enligt be-
stämmelserna i 2 kap. 23 §.
Vilja båda var för sig utnyttja Skyldighet att tillhandahålla anhela strömfallet, pröve vattendom- delskraft åvilar den fastighet med stolen, åt vilkendera företräde bör vilken rätten till tillgodogörandet £ivas. av vattenkraften skall vara för-
enad. Skyldigheten består oavsett
fastighetens försäljning.
Rättighet till andelskraft skall
vara förenad med den fastighet,
till vilken vattenkraften hört eller
rättigheten överflyttats enligt 7 8
första stycket.
Prop. 1974: 83 254
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Kan överenskommelse ej träffas
om de närmare villkoren för till-
handahållandet av andelskraft eller om kostnadsbidrag som avses
i första stycket, bestämmer vatten-
domstolen därom efter anmälan
av kraftanläggningens ägare eller
andelskraftens mottagare.
Inträda ändrade förhållanden,
kan kraftanläggningens ägare eller
andelskraftens mottagare hos vattendomstolen påkalla omprövning
av rättsförhållandet mellan dem.
Därvid får endast sådan ändring
beslutas som innebär väsentlig för-
del för någon av parterna utan
att för motparten medföra bety-
dande olägenhet. Beslutar vatten-
domstolen att rättighet till andels-
kraft skall avlösas mot ersättning
i pengar skola bestämmelserna i 9 kap. äga motsvarande tillämpning.
7§
Kan = strömfall, som = tillhör På ansökan av ägare till fastigoskift by eller annan samfälld het, varmed rättighet till andelsmark eller som vid skifte av sam- kraft är förenad, får vattendomfällighet ej ingått i skiftet, icke stolen besluta om överflyttning av
utan delägares förfång skiftas va- rättigheten till annan fastighet som re sig ensamt eller i förening med tillhör samme ägare, om detta kan annat samfälligheten tillhörigt vat- ske utan förfång för borgenär med tenområde, och vill en delägare panträtt eller annan rättsägare. tillgodogöra sig hela fallet, vare
han, såframt det prövas kunna ske
utan synnerlig skada för övriga delägare samt han antingen ensam
eller tillsammans med delägare,
som lämnat honom medgivande till företaget, äger mer än hälften
i strömfallet, berättigad att mot ersättning, som i 9 kap. skils, från samfälligheten — tillösa sig fallet jämte det utmål, som enligt bestämmelse vid skifte må finnas av-
satt för fallets tillgodogörande.
Gränserna för strömfallet ovan
och nedan i vattendraget skola bestämmas av vattendomstolen.
Om delägare i samfällt ström- Rättighet till andelskraft får
fall, vilket ej kan utan delägares upplåtas av ägaren till den fastigförfång skiftas, vill utan att lösa het, varmed den är förenad. Avtal
Prop. 1974: 83 255
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
fallet bygga kvarn, såg eller an- om upplåtelse är ej bindande längnan mindre anläggning för vatt- re än femtio år från det avtalet
nets tillgodogörande, bjude de slöts. Upplåtelse för någons livsandra att taga del däri; vilja de ej, tid gäller dock utan begränsning
och prövar vattendomstolen det till viss tid. kunna ske utan synnerlig skada för dem, förelägge då honom, på vad sätt, villkor och tid han må bygga och nyttja anläggningen. Ändå att tid, som må vara be-
stämd för bibehållande av sådan
anläggning, icke gått till ända, äge under de i första stycket omförmälda förutsättningar delägare be-
gagna sig av lösningsrätt, som där
nämnts.
10 §
1 mom.t Bygges damm för tillgodogörande av vattnet eller för reglering av vattnets avrinning, eller göres för sådant ändamål annan byggnad i vatten, vare byggnadens ägare, såframt byggnaden förorsakar sådan ändring i de naturliga vattenståndsförhållandena, som ej är obe-
tydlig, eller hindrar eller försvårar fiskens framkomst, pliktig att från
och med kalenderåret näst efter det, då arbetet å byggnaden påbörjats,
så länge byggnaden bibehålles, erlägga viss årlig avgift till befrämjande
av fisket inom landet.
Avgiften skall beträffande bygg- Avgiften skall beträffande byggnad för vattnets tillgodogörande nad för vattnets tillgodogörande såsom drivkraft utgå med minst såsom drivkraft utgå med minst
tio öre och högst två kronor för tio öre och högst fyra kronor för varje hästkraft, som «beräknas varje hästkraft, som «beräknas kunna vid oreglerat lågvatten ut- kunna vid oreglerat lågvatten uttagas vid byggnaden. I fråga om tagas vid byggnaden, I fråga om byggnad för tillgodogörande av byggnad för tillgodogörande av vattnet annorledes än såsom driv- vattnet annorledes än såsom drivkraft skall avgiften utgå med kraft skall avgiften utgå med minst tio och högst etthundra kro- minst tio och högst tvåhundra nor för varje sekundkubikmeter kronor för varje sekundkubikmeav den vattenmängd som är av- ter av den vattenmängd som är sedd att uttagas vid byggnaden. avsedd att uttagas vid byggnaden.
Är ändamålet med byggnaden att Är ändamålet med byggnaden att
reglera vattnets avrinning, utgår reglera vattnets avrinning, utgår
avgiften efter vattenmagasinets avgiften efter vattenmagasinets rymd med minst tio öre och högst rymd med minst tio öre och högst
en krona för varje del, som om- två kronor för varje del, som om-
fattar 50 000 kubikmeter, intill 100 fattar 50 000 kubikmeter, intill 100 miljoner kubikmeter och för varje miljoner kubikmeter och för varje
del därutöver, som <omfattar del därutöver, som =<:omfattar
100 000 kubikmeter. Beträffande 100 000 kubikmeter. Beträffande
byggnad, som göres såväl i ända- byggnad, som göres såväl i ända-
4 Senaste lydelse 1954: 124.
Prop. 1974: 83 256
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse mål av vattnets tillgodogörande mål av vattnets tillgodogörande såsom drivkraft som för utnytt- såsom drivkraft som för utnyttjande av vattnet annorledes eller jande av vattnet annorledes eller för reglering av vattnets avrin- för reglering av vattnets avrinning ning, skall i fråga om beräknings- skall i fråga om beräkningsgrungrunden vid avgiftens bestämman- den vid avgiftens bestämmande de hänsyn tagas till det ändamål, hänsyn tagas till det ändamål, som som är det huvudsakliga. är det huvudsakliga.
Inom ovan angivna gränser skall avgiften, efter förslag av statens fiskeritjänsteman, bestämmas med fäst avseende bland annat därå, om fiske finnes. som genom byggnaden skadas, om med hänsyn till byggnadens storlek och beskaffenhet i övrigt samt dess belägenhet inverkan därav å fisket är mer eller mindre menlig, om byggnadens ägare jämlikt 3 § förpliktats att vidtaga och underhålla anordningar för fiskets bestånd, samt om föreskrivna dylika anordningar för ägaren medföra större eller mindre kostnad.
Om det årliga avgiftsbeloppet enligt nu stadgade grunder är ringa, äge vattendomstolen föreskriva, att avgift för byggnaden i stället skall utgå med visst belopp en gång för alla.
19 55
Den, som med stöd av stadgan- Den, som med stöd av stadgandena i 5, 6 eller 7 §& vill tillgodo- dena i 5 § vill tillgodogöra sig göra sig annan tillhörigt vatten annan tillhörigt vatten, vare där eller lösa samfällt strömfall, vare, för ändamålet erfordras, att andär för ändamålet erfordras, att nans byggnad i vatten utrives eller annans byggnad i vatten utrives ändras, pliktig att draga försorg eller ändras, pliktig att draga för- om arbetet. Skall byggnaden ändsorg om arbetet. Skall byggnaden ras, och vill ägaren själv utföra ändras, och vill ägaren själv ut- arbetet, äge han rätt därtill och föra arbetet, äge han rätt därtill njute ersättning efter ty skäligt och njute ersättning efter ty skä- prövas; vare dock, vid påföljd av ligt prövas; vare dock, vid påföljd skadeståndsskyldighet och förlust av skadeståndsskyldighet och för- av rätten att verkställa vad som lust av rätten att verkställa vad kan vara ogjort, pliktig att fullgösom kan vara ogjort, pliktig att ra arbetet inom tid och på sätt, fullgöra arbetet inom tid och på som i sammanhang med beslutet sätt, som i sammanhang med be- om ändringen bestämmes. Därvid slutet om ändringen bestämmes. får även meddelas bestämmelse
som säkerställer att ersättningen
användes på föreskrivet sätt.
Vad i första stycket sägs skall äga motsvarande tillämpning, där strömfall tages i anspråk jämlikt 1 kap. 14 §.
22 86
Innefattar beslut, som meddelas Innefattar beslut, som meddelas i anledning av ansökan enligt 20 §, i anledning av ansökan enligt 20 8, medgivande att bygga i vatten, medgivande att bygga i vatten,
5 Senaste lydelse 1945: 139.
$ Senaste lydelse 1954: 124.
Prop. 1974: 83 257
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse vare beslutet, sedan det tagit åt vare beslutet, sedan det tagit åt sig laga kraft, gällande mot envar sig Jaga kraft, gällande mot envar såväl vad angår rätten att verk- såväl vad angår rätten att verk-
ställa och för framtiden bibehålla ställa och för framtiden bibehålla
byggnaden jämte de anläggningar, byggnaden jämte de anläggningar,
vilka efter ty förut sagts med vilka efter ty förut sagts med
byggnaden äga samband, som ock, byggnaden äga samband, som ock,
där med byggnaden avses tillgo- där med byggnaden avses tillgodo-
dogörande av vattnet, beträffande görande av vattnet, beträffande rätten därtill, dock med de in- rätten därtill, dock med de inskränkningar, som i 23 § I mom. skränkningar, som 1 23 8 I mom. och 24 § omförmälas, samt med och 24 § omförmälas, samt med
iakttagande av vad 1 övrigt i detta jakttagande av vad i övrigt i detta kap. ävensom i 4 och 9 kap. fin- kap. ävensom i 4 kap. finnes stadnes stadgat angående förnyad gat angående förnyad prövning i
prövning i vissa fall. Om begrän- vissa fall. Om begränsad rättsver-
sad rättsverkan i visst fall av be- kan i visst fall av beslut, som nu slut, som nu sagts, skils i 11 kap. sagts, skils i 11 kap. 61 §& andra
61 § andra stycket. stycket.
Hurusom under viss förutsättning beslutet är gällande även i fråga om rätten till annat vatten än det, vars tillgodogörande avses med
byggnaden, därom stadgas i 23 § 2 mom.
Har byggnaden ej blivit fullbordad inom tid, som enligt 11 kap. 63 §
av vattendomstolen bestämts, vare beslutet förfallet, såvitt det avser sådan del av byggnaden, som ej kommit till stånd; och må förty därefter sådant arbete å byggnaden, för vilket enligt 20 §& vattendomstolens
prövning erfordras, ej ske utan förnyad prövning. Visas giltigt skäl för
dröjsmål eller skulle genom arbetets inställande synnerligt men uppstå,
äge dock vattendomstolen, på därom före nämnda tids utgång gjord ansökan, bevilja anstånd med byggnadens fullbordande på högst tio år.
50 §7
Innefattar beslut, som meddelas Innefattar beslut, som meddelas
i anledning av ansökan enligt 47 §, i anledning av ansökan enligt 47 §,
medgivande att anlägga och nyttja medgivande att anlägga och nyttgrundvattentäkt = eller att vid ja grundvattentäkt eller att vid
grundvattentäkt tillgodogöra stör- grundvattentäkt tillgodogöra stör-
re vattenmängd än förut, vare så- re vattenmängd än förut, vare så-
dant beslut, sedan det tagit åt sig dant beslut, sedan det tagit åt sig
laga kraft, gällande mot envar, laga kraft, gällande mot envar, dock med de inskränkningar, som dock med de inskränkningar, som
i 51 och 52 §§ omförmälas, samt i 51 och 52 §§ omförmälas. Om med iakttagande av vad i 9 kap. begränsad rättsverkan i visst fall finnes stadgat angående förnyad av beslut, som nu sagts, skils i 11
prövning i vissa fall. Om begrän- kap. 61 3 andra stycket.
sad rättsverkan i visst fall av beslut, som nu sagts, skils i 11 kap.
61 § andra stycket.
7 Senaste lydelse 1964: 110. 17 Riksdagen 1974. 1 saml. Nr 83
Prop. 1974: 83 258
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Har arbete för anläggande av grundvattentäkt ej utförts inom tid, som enligt 11 kap. 63 % av vattendomstolen bestämts, vare beslutet förfallet, såvitt det avser sådan del av anläggningen, som ej kommit till stånd. Visas giltigt skäl för dröjsmål eller skulle genom arbetets inställande synnerligt men uppstå, äge dock vattendomstolen, på därom före nämnda tids utgång gjord ansökan, bevilja anstånd med anläggningens :' fullbordande på högst tio år. .
59 88
Ägare av grundvattentäkt vare, där försummelse i underhållet av anläggningen kan föranleda fara för allmän eller enskild rätt, pliktig underhålla den så, att dylik fara förebygges.
Vill grundvattentäkts ägare ta- Vill grundvattentäkts ägare taga ga den ur bruk, vare därtill berät- den ur bruk, vare därtill berättitigad. Har vattendomstolen jämlikt gad. Kan åtgärden medföra fara 9 kap. 46 § meddelat föreskrift för allmän eller enskild rätt, skall om skyldighet för grundvattentäk- dock inhämtas föreskrift av vattens ägare att tillhandahålla vat- tendomstolen, under vilka villkor ten, skall dock inhämtas föreskrift grundvattentäkten må tagas ur av vattendomstolen, under vilka bruk. villkor grundvattentäkten må tagas ur bruk.
4 KAP.
5§
Har strömfall blivit bebyggt Har strömfall blivit bebyggt jämjämlikt denna lag, äge under de i likt denna lag, och uppgår den 1 §§ stadgade = förutsättningar vattenkraft som vid oreglerat låg- Konungen eller myndighet, åt vil- vatten kan uttagas vid byggnaden ken Konungen uppdragit att i fö- till minst femhundra turbinhästrevarande hänseende bevaka det krafter, äge, såframt vattenkraften allmännas rätt, så ock byggnadens icke inom tio år före det vattenägare i den ordning 11 kap. stad- domstolens medgivande lämnas gar påkalla ny prövning angående till byggnaden varit utnyttjad vid de villkor, varunder med hänsyn byggnad som tillkommit enligt till allmänna intressen byggnaden äldre lag Konungen eller myndigmå bibehållas och nyttjas. Yrkan- het, åt vilken Konungen uppdrade om sådan prövning skall fram- git att i förevarande hänseende ställas under femtiofemte året ef- bevaka det allmännas rätt, så ock ter det kalenderår, under vilket byggnadens ägare i den ordning byggnaden enligt därom medde- 11 kap. stadgar påkalla ny pröv- Jad bestämmelse skall hava full- ning angående de villkor, varunbordats, samt därefter vart fyr- der med hänsyn till allmänna intionde år. Varder ej å föreskriven tressen byggnaden må bibehållas tid nyprövning påkallad, vare äga- och nyttjas. Yrkande om sådan ren berättigad att under förut fast- "prövning skall framställas under ställda villkor bibehålla och nyttja femtiofemte året efter det kalenbyggnaden intill dess i anledning derår, under vilket byggnaden enav nyprövning, som sedermera en- ligt därom meddelad bestämmelse
8 Senaste lydelse 1964: 110.
Prop. 1974: 83 259
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
ligt vad nu sagts blivit påkallad, skall hava fullbordats, samt där-
annan bestämmelse härutinnan efter vart fyrtionde år. Varder ej meddelas och skall lända till ef- å föreskriven tid nyprövning påterrättelse. kallad, vare ägaren berättigad att
under förut fastställda villkor bibehålla och nyttja byggnaden intill dess i anledning av nypröv-
ning, som sedermera enligt vad nu
sagts blivit påkallad, annan bestämmelse härutinnan meddelas och skall lända till efterrättelse. Nyprövning, varom nu stadgats, skall ske i enlighet med den lagstift-
ning, som vid varje särskild tidpunkt är gällande i fråga om villkoren för byggande i vatten. Fastställas vid nyprövningen andra villkor än de förut gällande, må de icke tillämpas förrän fem år förflutit från utgången av det kalenderår, varunder nyprövningen påkallats. ”
6§ .
1 mom. Lämnas vid nyprövning, som i 5 § sägs, föreskrift, att byggnaden skall för tillgodoseende av allmänna intressen ändras, eller göres eljest med hänsyn till nämnda intressen byggnadens bibehållande och nyttjande beroende av villkor, som innebära inskränkning i ägarens rätt eller utvidgning av honom åliggande skyldigheter, vare han, där den värdeminskning, som till följd av de nya villkoren tillskyndas honom tillhörig egendom, jämte kostnaden för föreskrivna ändringsarbeten överstiger en fjärdedel av värdet å den vattenkraft i tillgodogjort skick, som kan uttagas vid byggnaden, berättigad att av statsmedel erhålla: ersättning för överskjutande belopp. Är kungsådra i strömfallet och har på grund av bestämmelserna i 1 kap. 6 och 12 §§ vattenmängd eller fallhöjd tagits i anspråk utan att ersättning därför utgått, må den förlust, som byggnadens ägare har att vidkännas utan gottgörelse, sammanlagt icke överstiga det belopp, vartill med iakttagande av stadgandet i: 1 kap. 13 § förlusten av allt kungsådrans vatten må skattas.
Vid beräkning av värdet å Vid beräkning av värdet å vatvattenkraften skall avdrag göras tenkraften skall avdrag göras dels dels för den del därav, för vilken för den del därav, för vilken byggnadens ägare jämlikt vatten- byggnadens ägare jämlikt vattendomstolens beslut har att tillhan- domstolens beslut har att tillhan-
dahålla ersättning medelst kraft- dahålla andelskraft, och dels för
överföring, och dels för kraft, kraft, varmed till följd av sådan varmed till följd av sådan vatten- vattenreglering, som enligt be-
reglering, som enligt bestämmel- stämmelserna i 16 § är underkas-
serna i 16 § är underkastad ny- tad nyprövning, den vid byggnaprövning, den vid byggnaden el- den eljest uttagbara kraften blivit jest uttagbara kraften blivit ökad. ökad. Ej må vattenkraftens sam- Ej må vattenkraftens .sammanlag- manlagda värde beräknas högre da värde beräknas högre än till än till anläggningens saluvärde. anläggningens saluvärde.
Vill ägare av byggnad, som i denna $ avses, verkställa tillbyggnad eller ändring av bygghaden i ändamål att möjliggöra uttagande av mera
Prop. 1974: 83 260
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse vattenkraft eller eljest ett bättre utnyttjande av vattenkraften i strömfallet, äge vattendomstolen vid sitt medgivande till arbetets utförande bestämma, huruvida och i vad mån den därav föranledda kostnaden må avräknas från det värde å vattenkraften, varom stadgas i första stycket. Vid prövning av dylik fråga skall tillses, att skälig amorteringstid beredes byggnadens ägare.
7§
Skall från anläggning, beträf- Skall från anläggning, beträffande vilken nyprövning äger rum, fande vilken nyprövning äger rum, på grund av vattendomstolens på grund av vattendomstolens jämlikt denna lag meddelade före- jämlikt denna Jag meddelade föreskrift kraft tillhandahållas någon skrift andelskraft tillhandahållas i ersättning för förlorad vatten- någon och kommer sådan mottakraft eller annat, och kommer så- gares rätt i anledning av nyprövdan ersättningstagares rätt i an- ningen att upphöra eller inskränledning av nyprövningen att upp- kas, vare han berättigad att av höra eller inskränkas, vare han statsmedel undfå gottgörelse för berättigad att av statsmedel undfå den förlust han lider. Är fråga gottgörelse för den förlust han li- om vattenkraft, som tillgodogöres der. Är fråga om ersättning för genom anläggningen, och har såvattenkraft, som tillgodogöres ge- dan vattenkraft icke före dess avnom anläggningen, och har sådan stående varit av mottagaren utvattenkraft icke före dess avstå- nyttjad eller av denne utnyttjats ende varit av ersättningstagaren vid anläggning, som avses i 5 8, utnyttjad eller av denne utnyttjats skall dock beträffande mottagavid anläggning som avses i 5 §, rens rätt till gottgörelse vad i 6 8 skall dock beträffande ersättnings- 1 mom. finnes stadgat äga mottagarens rätt till gottgörelse vad svarande tillämpning. 16 § I mom. finnes stadgat äga motsvarande tillämpning.
Vad i 6 § 2 mom. är föreskrivet beträffande framställande av ersättningsanspråk, prövning av sådant anspråk samt sättet för ersättningens erläggande med mera skall jämväl gälla i fråga om gottgörelse, som i denna $ avses.
8§
Varder beträffande byggnad i Har beträffande byggnad i strömfall, vilken tillkommit enligt strömfall, vilken tillkommit enligt äldre lag, jämlikt denna lag verk- äldre lag, jämlikt denna lag verkställd sådan ombyggnad eller till- ställts ombyggnad eller tillbyggbyggnad, som i 2 § första stycket nad, skola bestämmelserna i 5— avses, skola under de i nämnda 7 §§ gälla i fråga om anläggningstadgande angivna förutsättningar en, om åtgärden medför att i bestämmelserna i 5—7 §§ gälla i strömfall minst trehundra turbinfråga om anläggningen; dock vare hästkrafter mera än förut kunna ägaren icke pliktig att av värde- uttagas vid lågvatten och den utminskning och kostnad, som om- tagbara vattenkraften sammanlagt förmälas i 6 §, utan ersättning uppgår till femhundra turbinhästvidkännas mera än som motsva- krafter vid oreglerat lågvatten. rar en fjärdedel av värdet i tillgo- Ägaren är dock icke pliktig att av
Prop. 1974: 83 261
Nuvarande tydelse Föreslagen lydelse dogjort skick å den vid anlägg- värdeminskning och kostnad, som ningen uttagbara vattenkraft, som omförmälas i 6 §, utan ersättning icke kunnat tillgodogöras vid den vidkännas mera än som motsvaäldre byggnaden. rar en fjärdedel av värdet i till-
godogjort skick å den vid anlägg-
ningen uttagbara vattenkraft, som
icke kunnat tillgodogöras vid den
äldre byggnaden.
Vad i 5 och 6 §§ är stadgat i Vad i 5 och 6 §§ är stadgat i fråga om byggnad, som tilikom- fråga om byggnad, som tillkommit jämlikt denna lag, skall äga mit jämlikt denna lag, skall äga motsvarande tillämpning beträf- motsvarande = tillämpning, «när fande sådan byggnad i strömfall, strömfall, vari jämlikt denna lag som i 3 § avses, med iakttagande finnes kungsådra, bebyggts enligt likväl att yrkande om nyprövning Konungens på grund av äldre lag skall framställas under femtiofem- meddelade tillstånd till byggande te året efter det denna lag trätt i i kungsådra, om vid tillståndet kraft samt att byggnadens ägare gjorts sådant förbehåll, som sägs ej är pliktig att utan ersättning i I kap. 8 8, och kungsådrans vatvidkännas större värdeminskning tenkraft, i den mån densamma kan och kostnad än som motsvara en vid byggnaden uttagas, tillika uppfjärdedel av värdet å kungsådrans går till minst femhundra turbinvattenkraft i tillgodogjort skick, hästkrafter vid oreglerat lågvatten. med beräkning av nämnda vatten- Yrkande om nyprövning skall kraft på sätt i 3 § sagts. framställas under <femtiofemte
året efter det denna lag trätt i
kraft. Byggnadens ägare är ej plik-
tig att utan ersättning vidkännas
större värdeminskning och kost-
nad än som motsvara en fjärdedel
av värdet å kungsådrans vatten-
kraft i tillgodogjort skick. Vid till-
lämpning av vad nu sagts skall
kungsådrans vattenkraft anses ut-
göra en tredjedel av vattenkraften
i strömfallet.
9? $
Har strömfall blivit bebyggt Har strömfall blivit bebyggt jämlikt denna lag, äge under de i jämlikt denna lag, äge under de i 1 §& stadgade förutsättningar kro- 5 8 stadgade förutsättningar kronan att, där det påkallas för till- nan att, där det påkallas för tillgodoseende av allmänt behov, vid godoseende av allmänt behov, vid utgången av fyrtionde året efter utgången av fyrtionde året efter det kalenderår, under vilket enligt det kalenderår, under vilket enligt därom «meddelad «bestämmelse därom meddelad «bestämmelse byggnaden skall hava fullbordats, byggnaden skall hava fullbordats, tillösa sig strömfallet med vatten- tillösa sig strömfallet med vattenverksbyggnader, kraftstation med verksbyggnader, kraftstation med installerat maskineri samt för installerat maskineri samt för kraftstationens personal avsedda kraftstationens personal avsedda
Prop. 1974: 83 262
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse bostäder och, där marken tillhör bostäder och, där marken tillhör anläggningens ägare, nödigt utmål. anläggningens ägare, nödigt utmål. Lösningsrätt, som ej vid nämnda Lösningsrätt, som ej vid nämnda tidpunkt begagnas, skall stå kro- tidpunkt begagnas, skall stå kro-
nan öppen vid utgången av vart nan öppen vid utgången av vart
fyrtionde år därefter. fyrtionde år därefter.
Varder i strömfall, vars vattenkraft till viss del varit inom de tio närmast förflutna åren utnyttjad vid byggnad, som tillkommit enligt äldre lag, jämlikt denna lag verkställd byggnad, vilken är avsedd att ersätta eller utgör tillbyggnad till den äldre byggnaden, och medför åtgärden, att i strömfallet kan uttagas i medeltal minst dubbelt så stor vattenkraft som förut, vare kronan, såframt den uttagbara vattenkraften sam-
manlagt uppgår till minst femhundra turbinhästkrafter vid oreglerat
lågvatten, på sätt ovan sagts lösningsberättigad till strömfallet med vattenverksbyggnader, kraftstation och utmål.
$
Där från kraftanläggning, till Där från kraftanläggning,' till
vilken lösningsrätt enligt vad ovan vilken lösningsrätt enligt vad ovan stadgats göres av kronan gällande, stadgats göres av kronan gällande,
på grund av vattendomstolens på grund av vattendomstolens
jämlikt denna lag meddelade före- jämlikt denna lag meddelade föreskrift kraft skall tillhandahållas skrift andelskraft skall tillhanda-
någon i ersättning för vattenkraft, hållas någon, äge kronan tillösa som tillgodogöres genom anlägg- sig jämväl sådan rättighet. Vad nu
ningen, äge kronan tillösa sig jäm- sagts gälle dock ej i fråga om vatväl sådan rättighet. Vad nu sagts . tenkraft, som före dess avstående gälle dock ej i fråga om vatten- . varit av mottagaren av andelskraft kraft, som före dess avstående va- utnyttjad vid anläggning, beträf-
rit av ersättningstagaren utnyttjad fande vilken icke enligt bestämvid anläggning, beträffande vilken melserna i 9 §& lösningsrätt till-
icke enligt bestämmelserna i 9 8 kommit kronan.
lösningsrätt tillkommit kronan.
Beträffande lösningsrätt, som i denna $ avses, skola bestämmelserna i 10 och 11 §§ i tillämpliga delar lända till efterrättelse.
14 89 Varder genom vattenreglering, som verkställes jämlikt denna lag, den
uttagbara vattenkraften i det eller de strömfall, för vilkas räkning regleringen utföres, ökad med i medeltal femhundra turbinhästkrafter,
vare ägare av sådant strömfall pliktig att för nedan angivna ändamål erlägga en årlig avgift, beräknad på grundval av det antal turbinhästkrafter, varmed genom regleringen den uttagbara vattenkraften i ström-
fallet i medeltal blivit ökad. Medför vattenreglering sådan ändring av.
vattenföringen att förut uttagbar vattenkraft kan utnyttjas på fördelaktigare sätt, skall, med avseende å skyldighet att erlägga dylik avgift, så stor del av denna vattenkraft, som svarar mot förhöjningen av dess
värde, anses såsom ökning av den uttagbara vattenkraften. :
Medför vattenregleringen sådan båtnad, som i första stycket sägs, för
9 Senaste lydelse 1959: 114.
Prop. 1974: 83 263
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
annat strömfall än där avses, äge vattendomstolen, på ansökan av myndighet, som Konungen bestämmer, förklara ägaren av strömfallet pliktig att gälda avgift, som nu nämnts.
Avgiften skall av vattendomsto- Avgiften skall av vattendomstolen, särskilt för varje strömfall, len, särskilt för varje strömfall,
bestimmas till belopp, utgörande bestämmas till belopp, utgörande
minst sre och högst årra kronor minst fyra och högst tolv kronor för varje turbinhästkraft; och bör för varje turbinhästkraft; och bör
härvid hänsyn tagas dels till den härvid hänsyn tagas dels till den större eller mindre förändring av större eller mindre förändring av
vattenstånds- och avrinningsför- vattenstånds- och avrinningsförhållanden, som genom företaget hållanden, som genom företaget
förorsakas, och den olägenhet el- förorsakas, och den olägenhet eller fördel, vilken härigenom upp- - ler fördel, vilken härigenom uppkommer för den kringliggande kommer för den kringliggande bygden, dels ock till den större el- bygden, dels ock till den större cller mindre kostnad, som är för- ler mindre kostnad, som är för-
enad med företaget, samt företa- enad med företaget, samt företa-
gets ekonomiska betydelse för var- gets ekonomiska betydelse för varje särskilt strömfall. Om särskilda je särskilt strömfall. Om särskilda skäl föranleda därtill, må avgiften skäl föranleda därtill, må avgiften bestämmas till lägre belopp än bestämmas till lägre belopp än förut sagts, dock minst femtio öre förut sagts, dock minst femtio öre
för varje turbinhästkraft. för varje turbinhästkraft.
Avgift skall erläggas från och med kalenderåret näst efter det; då
vattendomstolens tillstånd till vattenregleringen först tages i anspråk.
Är fråga om företag, som avses i 3 kap. 1 §, skall dock, såvitt angår ' strömfall, för vars ägare enligt bestämmelserna i nämnda kap. skyldig-
heten att taga del i kostnaden för företaget inträder, senare, avgift ej utgå förrän från och med kalenderåret näst efter betalningsskyldighe-
tens inträde. Har ägare av strömfall enligt andra stycket förklarats plik-
tig att gälda avgift, skall den utgå från och med kalenderåret näst efter det, då talan därom anhängiggjorts, dock ej för tid innan skyldighet att erlägga avgift skolat inträda, därest ägaren av strömfallet förklarats pliktig att taga del i kostnaden för företaget.
Vattendomstolens avgörande gälle för en tidrymd av tio år i sänder, första gången räknat från det kalenderår, under vilket tillståndet till vattenregleringen först tagits i anspråk. Varder ej genom ansökan hos vattendomstolen under nionde året av sådan tidsperiod ny prövning påkallad av strömfallets ägare eller av myndighet, som Konungen bestäm-
mer, skall den förut meddelade bestämmelsen lända till efterrättelse
jämväl för nästa period. Ålägges ägare av strömfall enligt andra stycket
att gälda avgift, skall avgörandet första gången ej gälla längre än den
tid, som gäller för annan avgift enligt denna $, vilken förklarats skola
utgå med anledning av företaget. Varder strömfall bebyggt efter det av-
gift bestämts, äge vattendomstolen, ändå att tid, som nyss nämnts, ej gått till ända, för återstående tiden meddela ändrad föreskrift, när det påkallas av myndighet, som Konungen bestämmer.
På yrkande av myndighet, som Konungen bestämmer, må vattendomstolen, såframt det finnes erforderligt och lämpligt, bestämma att den för en tioårsperiod stadgade avgiftsskyldigheten skall fullgöras ge-
Prop. 1974: 83 264
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse nom att strömfallets ägare erlägger högst hälften av det beräknade sammanlagda nuvärdet av avgifterna på en gång och återstoden genom årliga inbetalningar under perioden. Huru avgifter, som nu nämnts, skola indrivas, därom förordnar Konungen.
15 510
Influtna avgifter skola efter de Influtna avgifter skola efter de närmare bestämmelser, som här- närmare bestämmelser, som härutinnan meddelas av Konungen, utinnan meddelas av Konungen, användas dels till förebyggande användas dels till förebyggande eller minskande av skada eller olä- eller minskande av skada eller genhet, som vållas genom företa- olägenhet, som vållas genom föreget och för vilken ersättning icke taget och för vilken ersättning blivit av vattendomstolen bestämd, icke blivit av vattendomstolen besamt till gottgörelse för sådan stämd, samt till gottgörelse för skada eller olägenhet, dels ock för sådan skada eller olägenhet, dels tillgodoseende av annat ändamål ock för tillgodoseende av allmänt beträffande den bygd, som berö- ändamål beträffande den bygd, res av företaget, såsom jordbru- som beröres av företaget. kets främjande, särskilt genom jords torrläggning, eller beredande av tillgång till elektrisk kraft för samfärdsel, jordbruk, hantverk eller småindustri eller eljest för befolkningens behov.
5 KAP. 5 gt Vad i 2 kap. 2 och 8 §§, 11 § Vad i 2 kap. 2 och 8 8§, 11 § andra stycket, 12, 13, 18, 19, 27— andra stycket, 12, 13, 19, 27— 30 §§ samt 32—34 §§ finnes stad- 30 §§ samt 32—34 §§ finnes stadgat om byggande i vatten skall gat om byggande i vatten skall äga motsvarande tillämpning med äga motsvarande tillämpning med avseende å anläggning eller åtgärd avseende å anläggning eller åtgärd för inrättande av allmän farled. för inrättande av allmän farled.
6 KAP. 8 gr Vad i 2 kap. 8 § första stycket, Vad i 2 kap. 8 § första stycket, 11 § första stycket, 12, I3 och 11 § första stycket samt 12 och 18 §§ finnes stadgat i fråga om 13 §§ finnes stadgat i fråga om byggande i vatten skall äga mot- byggande i vatten skall äga motsvarande tillämpning med avseen- svarande tillämpning med avseende å arbete för inrättande av all- de å arbete för inrättande av allmän flottled. män flottled. 10 Senaste lydelse 1944: 199. 11 Senaste lydelse 1920: 459. 12 Scnaste lydelse 1954: 124.
Prop. 1974: 83 265
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
7 KAP.
54 g13
Har delägare i invallningsföre- Har delägare i invallningsföretag icke sökt företaget och är han tag icke sökt företaget och är han
ej heller efter ty i 27 § sägs lik- ej heller efter ty i 27 § sägs lik-
ställd med sökanden, vare han be- ställd med sökanden, vare han berättigad påfordra, att all honom rättigad påfordra, att all honom tillhörig mark, som ingår i sam- tillhörig mark, som ingår i samfälfälligheten, skall med belopp, som ligheten, skall lösas för företagets
i9 kap. 49 § sägs, lösas för före- räkning.
tagets räkning. Vill någon begagna sig av rättighet, som nu sagts, skall yrkande därom framställas medelst stämning å deltagarna i den ordning 11 kap. stadgar inom sextio dagar efter det tiden för påkallande av sådan ny
uppskattning av båtnaden, som omförmäles i 10 kap. 77 och 78 §§,
tilländagått, eller, om sådan uppskattning påkallats, inom samma tid
efter det uppskattningen vunnit laga kraft. Sedan sådan talan blivit anhängiggjord, vare ägaren av den fastighet, vartill marken hör, fri från skyldighet att taga del i företaget; och
träde den lösta marken i fastighetens ställe med skyldighet för ägaren
att övertaga den delaktighet i företaget, varifrån fastighetens ägare
befriats. Om rätt för fastighetens ägare att Ersättning för sådan mark, som
återbekomma förskjutet bidrag så skall lösas enligt första stycket,
ock om denne åliggande ersätt- skall bestämmas till markens vär-
ningsskyldighet i visst fall stadgas de i dess skick efter företagets
19 kap. 49 §. fullbordande efter avdrag av det
belopp, vartill båtnaden för sam-
ma mark genom invallningen blivit i laga ordning uppskattad. Bidrag, som markens ägare erlagt
till företaget, skall gottgöras ho-
nom med skälig ränta därå från den dag, då bidraget utgavs. Har markens ägare tillgodonjutit avkastning utöver den, som varit att .. påräkna i markens skick före invallningen, är deltagarna berättigade till skälig gottgörelse för denna ökning. Skall enligt 9 kap. 3 § dessutom lösas mark, som ej ingår i samfälligheten, bestämmes ersätt-
ningen för sådan mark enligt 9 kap.
56 §1
Innefattar synemäns utlåtande, Innefattar synemäns utlåtande, varvid enligt 10 kap. 75 § skall varvid enligt 10 kap. 75 § skall
13 Senaste lydelse 1920: 459. 14 Senaste lydelse 1954: 124.
Prop. 1974: 83 266
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
bero, eller vattendomstols laga bero, eller vattendomstols laga kraft ägande beslut rörande före- kraft ägande beslut rörande företag enligt detta kap. medgivande tag enligt detta kap. medgivande till företaget, vare det gällande till företaget, vare det gällande
mot envar såväl vad angår rätten mot envar såväl vad angår rätten att utföra företaget och för fram- att utföra företaget och för fram-
tiden bibehålla dike och annan tiden bibehålla dike och annan anläggning som beträffande skyl- anläggning som beträffande skyl-
dighet att taga del i företaget, dighet att taga del i företaget, dock med de inskränkningar, som dock med de inskränkningar, som
följa av bestämmelserna i 57 8 följa av bestämmelserna i 57 8 samt av vad i 2 kap., i den mån samt av vad i 2 kap., i den mån nämnda kap. till följd av hänvis- nämnda kap. till följd av hänvisningen ovan i 41 § första stycket ningen ovan i 41 § första stycket äger tillämpning, i 9 kap. ävensom äger tillämpning, ävensom i 10 kap.
i 10 kap. 77 och 78 §§ finnes stad- 77 och 78 §§ finnes stadgat om gat om förnyad prövning i vissa förnyad prövning i vissa fall.
fall.
8 KAP.
34 815
Har vattendomstol eller syne- Har vattendomstol eller syne-
män lämnat medgivande till före- män lämnat medgivande till företag enligt detta kap. och har vat- tag enligt detta kap. och har -vattendomstolens beslut vunnit laga tendomstolens besiut vunnit laga
kraft eller skall vid synemännens kraft eller skall vid synemännens
utlåtande bero, gäller beslutet el- utlåtande bero, gäller beslutet el-
ler utlåtandet mot envar med de ler utlåtandet mot envar med de
inskränkningar som följa av be- inskränkningar som följa av be-
stämmelserna 1 35—37 §§ samt av stämmelserna i 35—37 §§ samt av
vad som föreskrives i 9 kap., 10 vad som föreskrives i 10 kap. 77 kap. 77 och 78 §§ samt 11 kap. och 78 §§ samt 11 kap. 69 § om 69 § om ny prövning i vissa fall. ny prövning i vissa fall. Angående Angående begränsad rättsverkan i begränsad rättsverkan i visst fall visst fall av vattendomstols beslut av vattendomstols beslut meddelas
meddelas föreskrift i 11 kap. 61 § föreskrift i 11 kap. 61 § andra
andra stycket. stycket.
Beträffande verkan av vattendomstols beslut i fall som enligt 27 §
skall bedömas enligt 2 kap. gäller vad som föreskrives i sistnämnda kap.
9¶KAP.S
Om ersättning
: Om ersättningsskyldighet
18 Den som fått tillstånd enligt denna Jag att lösa eller taga i anspråk
annans egendom eller att vidtaga åtgärd varigenom annans egendom skadas skall utgiva ersättning för vad som avstås eller skadas. Vad som sagts nu gäller ej, om förlust eller skada enligt särskild bestämmelse skall tålas utan ersättning.
13 Senaste lydelse 1969: 393. 18 Beträffande 9 kap. anges endast föreslagen lydelse.
Prop. 1974: 83 | 267
Den ersättningsskyldige skall, om det finnes lämpligt, åläggas att utföra åtgärd som är ägnad att förebygga eller minska skada. Ersättning utgår endast för skada som kvarstår sedan åtgärden utförts. Erfordras att åtgärden utföres på fastighet som tillhör annan än den ersättningsskyldige, är denna fastighets ägare skyldig att tåla sådant intrång mot ersättning enligt detta kapitel.
25 Ersättning bestämmes i pengar att betalas på en gång. Ersättning för skada till följd av företag för allmän flottled får dock fastställas att utgå med årliga belopp, när skälig anledning förekommer därtill. Kan i mål om sådant företag skadan ej med säkerhet uppskattas på förhand eller synes den ej komma att uppstå årligen, får den skadelidande hänvisas att göra sin talan gällande i den ordning som i lagen (1919: 426) om flottning i allmän flottled föreskrives med avseende på flottningsskada. Grunderna för ersättningens beräknande anges dock, om det är möjligt.
38 Medför företag eller åtgärd vartill tillstånd lämnats enligt denna lag att fastighet eller del av fastighet lider synnerligt men, skall den del som lider sådant men lösas, om ägaren begär det.
Den ersättningsskyldige har rätt till sådan inlösen som avses i första stycket, om detta skulle medföra endast en ringa förhöjning av fastighetsägaren tillkommande ersättning och denne icke har ett. beaktansvärt intresse av att behålla fastigheten eller fastighetsdelen.
Vid tillämpningen av andra stycket skall kostnaden för åtgärd som avses i I $ andra stycket räknas in i ersättningen.
4 8 För fastighet, som inlöses i sin helhet, skall, i den mån ej annat följer av vad som sägs nedan, betalas löseskilling med belopp som motsvarar fastighetens marknadsvärde. Inlöses del av fastighet eller tages fastighet eller del av fastighet eljest i anspråk eller skadas, skall intrångsersättning betalas med belopp som motsvarar den minskning av fastighetens marknadsvärde, som uppkommer genom ingreppet. Uppkommer i övrigt skada för ägaren genom ingreppet, skall även sådan skada ersättas.
Vid bestämmande av ersättning skall hänsyn tagas till åtgärd som avses i I 3 andra stycket.
Ersättning skall bestämmas särskilt för varje sakägare. Löseskilling, intrångsersättning och annan ersättning skall bestämmas var för sig.
Är fråga om samtliga delägares andel i samfällighet eller del av denna och finns för samfälligheten känd styrelse eller förvaltare imed rätt att uppbära medel som härrör från samfälligheten, kan domstolen eller synemännen utan hinder av tredje stycket bestämma gemensam ersättning för delägarna i den mån nedsättning icke skall ske enligt 11 §.
5 § Har det företag för vars genomförande fastighet inlöses medfört inverkan av någon betydelse på fastighetens marknadsvärde, skall löseskilling bestämmas på grundval av det marknadsvärde fastigheten skulle ha haft om sådan inverkan icke förekommit, dock endast i den mån det finnes skäligt med hänsyn till förhållandena i orten eller till den allmänna förekomsten av likartad inverkan under jämförliga förhållanden. Är
Frop. 1974: 83 268
ingreppet sådant att intrångsersättning skall utgå, skall vad som sagts nu om beräkning av marknadsvärde tillämpas i fråga om värdet före ingreppet.
6 § Vid bestämmande av löseskilling skall sådan ökning av fastighetens marknadsvärde av någon betydelse, som ägt rum under tiden från dagen tio år före det talan väcktes vid domstol elter förrättningen på-
kallades, räknas ägaren tillgodo endast i den mån det blir utrett att den beror på annat än förväntningar om ändring i markens tillåtna användningssätt. Är ingreppet sådant att intrångsersättning skall utgå, skall vad
som sagts nu om beräkning av marknadsvärde tillämpas i fråga om värdet före ingreppet. Värderingen skall ske med hänsyn till fastighetens
skick när ersättningsfrågan avgöres eller, om fastigheten dessförinnan har tillträtts eller tagits i anspråk eller skadats, när detta skedde.
Har stadsplan eller byggnadsplan, enligt vilken marken avsetts för en-
skilt bebyggande, fastställts innan talan väcktes vid domstol eller för-
rättningen påkallades, skall första stycket tillämpas endast på värde-
stegring som inträffat efter det att planen fastställdes.
Avser inlösen bebyggd fastighet som innehas i huvudsakligt syfte att bereda bostad åt ägaren och honom närstående, gäller den begränsningen för tillämpningen av första stycket att löseskillingen ej i något fall får bestämmas till lägre belopp än som fordras för anskaffning av an-
nan likvärdig bostadsfastighet. I den mån det blir utrett att värdestegringen utan att ha samband med förväntningar om ändring i markens tillåtna användningssätt beror på
inverkan av det företag varom är fråga, gäller 5 §.
7 8 Har fastigheten i sin helhet tillträtts eller har den tagits i anspråk
eller skadats, skall vid bestämmande av ersättningen hänsyn icke tagas till sådan ändring i fastighetens värde som uppkommer därefter. Detsamma gäller i fall då fastigheten endast delvis har tillträtts, om ej
värdeändringen beror på att den återstående delens skick ändras. Har höjning i allmänna prisläget skett efter det att fastigheten till-
träddes, skall ersättningen jämkas med hänsyn därtill. Om det är påkallat, skall i beslut om ersättning tas in bestämmelser ägnade att hindra att ersättningstagaren åsamkas förlust till följd av ändring i penningvärdet under tiden från ersättningsbeslutet till dess
betalning sker.
85 Har åtgärd vidtagits i uppenbar avsikt att höja den ersättning, som den ersättningsskyldige har att erlägga, skall, om skäl föreligger
till det, ersättningen bestämmas så som om åtgärden icke vidtagits.
9 8 Medför företag eller åtgärd vartill tillstånd lämnats enligt denna lag att särskild rätt till fastighet går förlorad eller rubbas, skall vad i 1, 2 och 4—38 88 stadgas äga motsvarande tillämpning beträffande er-
sättning till rättighetens innehavare. Därvid skall 8 §, i fall då åtgärd
vidtagits av fastighetens ägare i avsikt som anges där, tillämpas så att den ersättningsskyldige erhåller gottgörelse genom minskning av den ersättning som tillkommer ägaren.
Prop. 1974: 83 269
10 8 Ersättning skall bestämmas även för fastighet som tillhör den ersättningsskyldige. Detta kan dock underlåtas, om medgivande lämnats
av samtliga borgenärer som har panträtt i fastigheten. Besväras fastig-
heten av gemensam inteckning, fordras dessutom de medgivanden från
fastighetsägare och fordringshavare som i 22 kap. 11 § jordabalken föreskrives för relaxation. Medgivande fordras dock ej av den för vars rätt domstolens eller synemännens avgörande är väsentligen utan betydelse.
Om betalning av ersättning och om tillträde m. m. 11 § Löseskilling och intrångsersättning som fastställts att utgå på en gång betalas genom nedsättning hos länsstyrelsen i det län där fastigheten är belägen.
Avser ersättningen fastigheter i olika län, skall nedsättningen ske hos den länsstyrelse som domstolen eller synemännen bestämmer.
Denna och följande paragrafer utom 20 § äger motsvarande tillämpning när ersättning bestämts för innehavare av särskild rätt till fastighet.
12 8 Nedsättning enligt 11 § skall ej ske, om fastigheten icke svarar
för beviljad eller sökt inteckning eller om de borgenärer som har pant-
rätt i fastigheten medgivit att ersättningen utbetalas till den ersättnings-
berättigade. Besväras fastigheten av gemensam inteckning, gäller vad som sagts nu endast om dessutom de medgivanden från fastighetsägare och fordringshavare som i 22 kap. 11 § jordabaiken föreskrives för relaxation föreligger. Medgivande fordras dock ej av den för vars rätt domstolens eller synemännens avgörande är väsentligen utan betydelse.
13 3 I samband med att domstolen eller synemännen bestämmer löseskilling och intrångsersättning skall de ange i vad mån nedsättning
skall ske. ” .
14 8 Ersättning som ej skall nedsättas betalas till den ersättningsberättigade. Avser ersättningen mark som inlöses, åligger det ersättningsgivaren att hos länsstyrelsen i det län där fastigheten är belägen anmäla och därvid styrka att ersättningen har betalats. Avser ersättningen fastigheter i olika län, äger 11 3 andra stycket motsvarande tillämpning.
15 § Bestämmelserna i 11—14 §§ äger motsvarande tillämpning på provisorisk ersättning som bestämts med stöd av 11 kap. 66 § 2 mom.
16 § Vid nedsättning eller anmälan skall ersättningsgivaren till länsstyrelsen ge in domen eller utlåtandet samt lagakraftbevis och vid ned-
sättning dessutom gravationsbevis rörande fastigheten. Sker det ej, skall
länsstyrelsen anskaffa handlingarna på ersättningsgivarens bekostnad.
17 3 Ersättning för mark som inlöses skall betalas och anmälan enligt
14 § skall ske inom sex månader från det tillstånds- och ersättningsfrågorna blivit slutligt avgjorda. Ersättning som ej avser mark som inlöses och som fastställts att utgå på en gång skall betalas inom två år från
Prop. 1974: 83 270
samma tid. Iakttager ersättningsgivaren ej vad som sagts nu, är den väckta frågan förfallen såvitt angår ersättningstagarens rätt.
Tid som avses i första stycket får förkortas eller förlängas, när parterna är ense därom eller eljest särskilda skäl föreligger.
18 8 Inlösen av mark är fullbordad, när ersättningsgivaren fullgjort vad som åligger honom enligt 11 och 14 §§. Ersättningsgivaren har då genast rätt att tillträda egendomen, om ej annat följer av 19 §. Har utom ersättningen för den mark som inlöses annan ersättning fastställts för skada genom avståendet av mark, får dock tillträde ej ske förrän även denna ersättning betalats.
Tillstånd att begagna annans egendom eller att vidtaga åtgärd som medför skada för annan får tagas i anspråk, när ersättningsgivaren betalat föreskriven ersättning.
19 8& Om ersättningstagarens förhållanden påkallar det, skall skäligt uppskov med tillträdet eller utförandet av arbete eller åtgärd föreskrivas.
20 & Ändring av fastighetsindelningen på grund av inlösen sker, när inlösen är fullbordad enligt 18 §.
När inlösen av mark är fullbordad enligt 18 §, upphör sådan särskild rätt till fastigheten som tillkommit genom frivillig upplåtelse, om ej rättigheten skall lämnas orubbad på grund av förordnande av domstolen eller synemännen. Förordnande att särskild rätt skall bestå får meddelas endast om det uppenbarligen är utan betydelse för den rätt som tillkommer borgenär med panträtt i fastigheten.
Annan särskild rätt till fastigheten än som avses i andra stycket består efter inlösen, om ej annat har förordnats av domstolen celler synemännen. .
Genom inlösen upphör fastighetens ansvar för fordran? Detta gäller dock ej fordran som åtnjuter förmånsrätt enligt 6 § 1 förmånsrättslagen (1970: 979).
2138 Har mark efter inlösen tillträtts eller har tillstånd tagits i anspråk att begagna annans egendom eller att vidtaga åtgärd som medför skada för annan, skall ersättning som hänför sig till egendomen. eller skadan och bestämts att utgå på en gång betalas inom en månad från det ersättningen blev slutligt bestämd, om den ej betalats tidigare. Anmälningsskyldighet som kan föreligga enligt 14 § skall även fullgöras inom angiven tid, om tillträde ej redan skett. Har domstolen meddelat förordnande enligt 11 kap. 67 § andra stycket skall tiden räknas från ersättningsbeslutets dag.
Första stycket äger motsvarande tillämpning beträffande ersättning som bestämts i samband med prövning enligt denna lag av fråga om godkännande av vidtagen åtgärd.
Erlägges ersättning senare än som följer av första stycket, skall ersättningsgivaren utge sex procent årlig ränta på ersättningen från den dag marken tillträddes eller företaget eller åtgärden utfördes. Inlösen fullbordas utan hinder av att ränta ej betalas. ' |
Försummar cersättningsgivaren att erlägga ersättning, som avses i:
Prop. 1974: 83 271
första eller andra stycket, skall länsstyrelsen på ansökan av den ersätt-
ningsberättigade låta uttaga beloppet jämte ränta. Reglerna i utsökningslagen (1877: 31 s. 1) om verkställighet av Jagakraftägande dom i tvistemål, varigenom betalningsskyldighet blivit någon ålagd, äger där-
vid motsvarande tillämpning.
22 8 Överstiger ersättning som avses i 21 § ej vad som utgivits enligt lägre rätts beslut eller som provisorisk ersättning och skulle i annat fall nedsättning eller anmälan ha erfordrats, skall ersättningsgivaren göra
anmälan därom hos länsstyrelsen sedan ersättningsbeslutet vunnit Jaga kraft. |
23 8 Vid ansökan om verkställighet enligt 21 § sista stycket och vid anmälan som avses i 22 § skall fogas ersättningsbeslutet samt lagakraftbevis.
24 § Medel som har nedsatts eller uttagits skall av länsstyrelsen utan dröjsmål insättas i bank mot ränta.
25 8 Nedsatta eller uttagna medel skall jämte upplupen ränta utbetalas av länsstyrelsen till den som är berättigad till medlen.
Vid utbetalning av medel som enligt domstolens eller synemännens
bestämmande skall nedsättas äger, med de avvikelser som anges i tredje
och fjärde styckena, bestämmelserna om fördelning av köpeskilling för fast egendom som sålts på exekutiv auktion motsvarande tillämpning. Om rätt för innehavare av pantbrev att avstå från sin rätt till betalning och verkan därav finns särskilda bestämmelser.
Är fastigheten, förutom av inteckning, besvärad av särskild rätt som
minskar fastighetens värde och har sämre rätt än inteckningen, skall
borgenär som har panträtt på grundval av inteckningen erhålla betalning som om fastigheten icke besvärades av rättigheten, i den mån det
krävs för att han skall få full betalning för sin fordran. Ersättningen
för rättigheten skall minskas i motsvarande mån.
Har löseskilling eller intrångsersättning till följd av bestämmelser till
skydd för borgenärer som har panträtt i fastigheten bestämts till högre
belopp än fastighetens ägare har yrkat och uppstår efter betalning av de fordringar som skall utgå ur ersättningen överskott som ej faller inom det yrkade beloppet, skall överskottet återställas till den ersättningsskyldige.
26 § Sammanträde för fördelningen hålles så snart det kan ske. Kallelse till sammanträdet sändes minst två veckor i förväg till fastighetsägaren, annan sakägare och kända innehavare av panträtt. De skall i kallelsen uppmanas att anmäla sina anspråk senast vid sammanträdet. Föreligger särskilda skäl, skall kungörelse om sammanträdet minst två veckor i förväg också föras in i Post- och Inrikes Tidningar och tid-
ning inom orten.
27 § Ersättningsgivaren svarar för samtliga kostnader i ärendet om ersättningens fördelning, i den mån ej annat följer vid en motsvarande tillämpning av 18 kap. 6 eller 8 § rättegångsbalken.
Prop. 1974: 83 272
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
28 § När inlösen av mark är fullbordad, skall länsstyrelsen genast underrätta inskrivningsmyndigheten om detta för anteckning i fastighetsboken.
29 & Pågår tvist om bättre rätt till ersättning, skall ersättningen ned-
sättas hos länsstyrelsen, även om nedsättning ej erfordras enligt 11 3. Bestämmelserna i 24—26 §§ äger tillämpning i fråga om sådan ersättning.
30 § Ersättningsbelopp som betalats får ej till någon del återkrävas.
Vad som sagts nu gäller ej om det tillstånd som föranlett beslut om ersättning upphäves på talan av ersättningstagaren.
10 KAP.
21 S17 |
Vilja sakägare träffa överenskommelse i fråga om ersättning eller
annat, skall särskild avhandling därom upprättas, av vederbörande un-
derskrivas samt, där ej synemännen finna överenskommelsen innehålla
villkor, som är oförenligt med flottledens intresse eller länder de flottande till men, förses med intyg om synemännens godkännande; och
varde därefter sådan överenskommelse bindande såväl för de flottande
som för dem, som slutit överenskommelsen, och deras rättsinnehavare.
Rör överenskommelsen fastighet, tillhörig kronan eller allmän anstalt,
skall den i avseende å kronans eller anstaltens rätt ej gälla, med mindre
den godkännes av vederbörande myndighet.
Besväras fastighet av beviljad
eller sökt inteckning, får löseskil-
ling och intrångsersättning, oavsett
vad den ersättningsberättigade har
begärt, ej sättas lägre än som för-
anledes av 9 kap., om det icke är
väsentligen utan betydelse för
borgenärernas rätt.
Träffas överenskommelse om
storleken av löseskilling eller in-
trångsersättning, får synemännen
godkänna överenskommelsen, om
medgivande lämnats av samtliga
borgenärer som har panträtt i fas-
tigheten. Besväras fastigheten av
gemensam = inteckning, fordras
dessutom de medgivanden från
fastighetsägare och fordringsha-
vare som i 22 kap. II $ jordabalken föreskrivas för relaxation. Medgivande fordras dock ej av
den för vars rätt synemännens av-
görande är väsentligen utan betydelse.
17 Senaste lydelse 1919: 425.
Nuvarande lydelse Föreslagen. lydelse
Vad som Jöreskrives i fjärde -
stycket äger motsvarande tillämp-
ning i fråga om överenskommelse -
om att ersättning skall utgå på an-
nat sätt än i pengar eller om ut-
förande av åtgärd som är ägnaa
att förebygga eller minska skada.
57 818:
Möter ej hinder mot företaget Möter ej hinder mot företaget böra synemännen, efter det sak- böra synemännen, efter det sakägarna blivit hörda och utredning ägarna blivit hörda och utredning skett angående de förhållanden, skett angående de förhållanden, vilka kunna inverka på frågan, sö- vilka kunna inverka på frågan, söka att i de delar, varom tvist yp- ka att i de delar, varom tvist yppas, åvägabringa överenskommelse pas, åvägabringa överenskommelse mellan dem, vilkas rätt därav be- mellan dem, vilkas rätt därav beröres; och varde, där sådan över- röres; och varde, där sådan överenskommelse träffas, särskild av- enskommelse träffas, särskild avhandling därom upprättad, av sak- handling därom upprättad, av sakägarna underskriven samt me- ägarna underskriven samt medelst delst synemännens påskrift vitsor- synemännens påskrift vitsordad. dad. Angår överenskommelsen an- Angår överenskommelsen annat än nat än beloppet av sakägare till- sakägare tillkommande ersättning kommande ersättning, vare den eller utförande av åtgärd som är dock ej gällande, med mindre den ägnad att förebygga eller minska av synemännen prövas lämplig. skada, vare den dock ej: gällande,
med mindre den av synemännen
prövas lämplig. |
Rör överenskommelsen fastighet, tillhörig kronan eller allmän anstalt, skall den i avseende å kronans eller anstaltens rätt ej gälla, med mindre den godkännes av vederbörande myndighet.
Vad i 21 8 tredje—femte styc-
kena föreskrives skall. jämväl äga
tillämpning i fråga om företag var-
om nu är fråga.
60 § 519
För utrönande av värdet å båtnad för mark genom dess torrläggning, där sådan med företaget avses, skola synemännen med tillämpning av de i 7 kap. 22 § stadgade grunder efter undersökning av den mark, varom fråga är, uppskatta marken såväl i dess skick före företaget som ock i det skick, vari den antages komma efter företagets
fullbordan. |
Vid uppskattning av båtnad, som genom = vattenreglering = beredes strömfall, skola de i 9 kap. stad-
18 Senaste lydelse 1920: 459.
19 Senaste lydelse 1920: 459. 18 Riksdagen 1974. 1 saml. Nr 83
Prop. 1974: 83 274
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse gade grunder beträffande värdering av vattenkraft, som skall ersättas, i tillämpliga delar lända till efterrättelse.
64 §20
Vid bestämmande av sakägare Vid bestämmande av sakägare tillkommande ersättning för för- tillkommande ersättning för förlust, skada eller intrång skola sy- lust, skada eller intrång skola synemännen iakttaga de i 9 kap. nemännen iakttaga de i 9 kap. stadgade grunder; dock att, där stadgade grunder. fråga uppkommer om ersättning medelst kraftöverföring, härom skall gälla föreskriften i 20 8. Skall ersättning utgå med förhöjning över värdet, böra värdet och förhöjningen var för sig angivas.
Uppkommer eljest på grund av bestämmelserna i 3, 7 eller 8 kap. vid syneförrättning fråga om ersättning åt delägarna eller annan för arbete eller dylikt, skall ock sådan fråga prövas av synemännen.
67 821
Sedan erforderliga sammanträden hållits och alla vid syneförrättningen förefallande frågor blivit utredda, skola synemännen upprätta utlåtande angående företaget. SS
Utlåtandet skall innehålla synemännens besked, med angivande av skälen, i de i 62—64 §§ eller eljest här ovan omförmälda frågor. Avgift, som omförmäles i 11 kap. 95 §, så ock avgift enligt 2 kap. 10 §, där sådan bör utgå, skola bestämmas i utlåtandet. Lämnas medgivande till vattenreglering, varde angivet, om företaget är av beskaffenhet att stadgandena i 4 kap. om nyprövning och om avgifter därå äga tillämpning; och skall för sådant fall utlåtandet upptaga förslag till dylik avgift.
Skola två eller flera med skilda andelar taga del i företaget, skall utlåtandet innehålla särskild längd, upptagande såväl den å varje delägare belöpande anparten i kostnaden för företaget med noggrant angivande av strömfall eller annan egendom, som med delaktigheten avses, som ock det belopp, vartill kostnaden för företaget beräknats. Skall anläggningskostnaden för viss del av företaget eller kostnaden för skötsel och underhåll fördelas på särskilt sätt, varde det ock tydligt angivet i längden. För varje delägare skall anmärkas, huruvida han är sökande till företaget eller på grund av föreskriften i 82 § att anse såsom likställd med sökande, så ock beskaffenheten av båtnad, som må hava lagts till grund för delaktigheten, samt det uppskattade värdet av sagda båtnad. Har på grund av bestämmelsen i 7 kap. 28 § eller 8 kap. 18 § rätt medgivits delägare att erlägga å honom belöpande bidrag med fördelning å visst antal år, skall ock härom anteckning ske. Beträffande mark som genom företaget vinner torrläggning, skall längden innehålla uppgift för
20 Senaste lydelse 1941: 614.
21 Senaste lydelse 1969: 393.
Prop. 1974: 83 275
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse varje fastighet å markens värde före och efter företaget. Är i avbidan på slutlig uppskattning delaktigheten bestämd på sätt i 61 8 sägs, varde anteckning därom gjord.
Innehåller utlåtandet föreskrift Innehåller utlåtandet föreskrift om anordnande eller ändrande av om anordnande eller ändrande av vattenavlopp genom allmän väg, vattenavlopp genom allmän väg, skall, där arbetets utförande ålig- skall, där arbetets utförande åligger annan än vägens ägare, tillika ger annan än vägens ägare, tillika meddelas bestämmelse, att, innan meddelas bestämmelse, att, innan sådant arbete påbörjas, medgivan- sådant arbete påbörjas, medgivande, som avses i 40 § lagen om all- de, som avses i 44 § väglagen männa vägar, skall inhämtas. Vad (1971: 948), skall inhämtas. Vad nu sagts om anordnande eller änd- nu sagts om anordnande eller ändrande av vattenavlopp genom all- rande av vattenavlopp genom allmän väg skall äga motsvarande män väg skall äga motsvarande tillämpning i fråga om åtgärd till tillämpning i fråga om åtgärd till skydd för sådan väg. skydd för sådan väg.
11 KAP.
17 822
Till vattenmål hänföras följande mål:
A. ansökningsmål:
1. ansökan jämlikt 1 kap. 14 § om bestämmande av ersättning för rätt att taga strömfall i anspråk;
2. ansökan om prövning jämlikt 2 kap. 20 §, huruvida och under vilka villkor byggande i vatten må ske;
3. ansökan om godkännande jämlikt tredje stycket i nyssnämnda lagrum av verkställt ändrings- eller reparationsarbete å byggnad i vatten;
4. ansökan om prövning jämlikt 2 kap. 25 % av befintlig vattenbyggnads laglighet;
5. ansökan jämlikt 2 kap. 31 § första stycket om meddelande av bestämmelser rörande hushållning med vatten;
6. ansökan jämlikt 2 kap. 34 § om rätt att utriva byggnad i vatten;
7. ansökan om prövning jämlikt 2 kap. 47 §, huruvida och under vilka villkor grundvattentäkt må anläggas eller nyttjas;
8. ansökan om prövning jämlikt 2 kap. 53 % av lagligheten av befintlig grundvattentäkt;
9. ansökan jämlikt 2 kap. 56 3 första stycket om meddelande av bestämmelser angående den omfattning, i vilken grundvatten må tillgodogöras vid annan tillhörig grundvattentäkt;
10. ansökan jämlikt 2 kap. 59 § andra stycket om prövning, under vilka villkor grundvattentäkt må tagas ur bruk;
11. ansökan jämlikt 3 kap. 11 § om prövning, utan förutgången syneförrättning enligt 10 kap. rörande sättet och villkoren för verkställande av vattenreglering, som avses 1 3 kap. 1 §, så ock angående delaktigheten i kostnaden för företaget; |
12. ansökan enligt 2 kap. 8 § andra stycket så ock ansökan om be: stämmande av avgift enligt 10 § i nämnda kap.;
22 Senaste lydelse 1969: 396.
Prop. 1974: 83 276
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
13. ansökan om prövning jäm- 13. ansökan om nyprövning enlikt 4 kap. I $, huruvida och i vil- ligt 4 kap. 35 eller 16 § eller om ken utsträckning skyldighet må bestämmande av avgift enligt 14 § åläggas ägare av strömfall att till- 1 nämnda kap. handahålla kraft åt kringliggande bygd, samt ansökan jämlikt 4 kap. 4 § att komma i åtnjutande av kraft, som på grund av dylikt åläggande skall tillhandahållas, så ock ansökan om nyprövning enligt 4 kap. 5 eller 16 8 eller om bestämmande av avgift enligt 14 §i. nämnda kap.;
14. ansökan jämlikt 5 kap. 2 eller 7:$ om inrättande, utvidgande eller förbättrande av allmän farled eller om nya eller ändrade föreskrifter rörande hushållningen med vattnet eller annat för sjöfartens underlättande eller till förebyggande eller minskande av skada eller om godkännande av anläggning eller åtgärd för allmän farled;
15. ansökan jämlikt 6 kap. 12 § om ändrade anordningar med avseende å beslutade flottledsarbeten;
16. ansökan jämlikt 6 kap. 21 § om prövning, utan förutgången syneförrättning enligt 10 kap. av fråga om anläggning eller åtgärd för befintlig allmän flottleds utvidgande eller förbättrande eller om nya eller ändrade föreskrifter rörande hushållningen med vatten eller annat för flottningens underlättande eller om bestämmelser rörande virkes barkning eller fiskeavgift;
17. ansökan jämlikt 6 kap. 27 § första stycket om avlysande av allmän flottled;
18. ansökan jämlikt 6 kap. 28 § första stycket om tillåtelse att bortskaffa flottledsanläggning samt ansökan, utan samband med prövning av fråga om sådan tillåtelse, om övertagande av flottledsanläggning enligt tredje stycket nämnda paragraf;
19. ansökan jämlikt 7 kap. 45 § andra stycket om prövning, utan förutgången syneförrättning enligt 10 kap., av fråga rörande vattenavlednings- eller invallningsföretag, så ock ansökan jämlikt 8 kap. 33 § första stycket om prövning, utan sådan förrättning, av fråga rörande företag, som avses i 8 kap.;
20. ansökan om anstånd med fullbordande av företag, vartill medgivande enligt denna lag lämnats, så ock om tillämpning av de i 7 kap. 58 § andra stycket och 59 § samt 8 kap. 36 § andra stycket och 37 8 meddelade bestämmelser eller om sådan ny uppskattning, som avses i 69 § här nedan;
21. ansökan jämlikt 9 kap. 17 § 21. ansökan jämlikt 2 > kap. 78 om överflyttning från en fastighet om överflyttning från en fastighet till en annan av rättighet till kraft- till en annan av rättighet till anbelopp, vilket utgår i ersättning delskraft. för förlorad vattenkraft;
22. ansökan jämlikt 9 kap. 46 § om överflyttning från en fastighet till en annan av rättighet till vatten, vilket skall tillhandahållas i
Prop. 1974: 83 : 277
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse ersättning för förlust av grundvat- =
ten.
B. stämningsmål: B. stämningsmål: 22. talan jämlikt 2 kap. 6 § fem-
te stycket om omprövning av rätts-
förhållandet mellan ägare av vat-
tenkraftanläggning och mottagare
av andelskraft från anläggningen;
23. talan om borttagande eller ändrande av annan tillhörig byggnad 1 vatten för uttagande av vattenkraft eller vattnets tillgodogörande an-
norledes i industriellt syfte, för vattenreglering, för fiske eller fiskens
framkomst, för bevattning, för allmän farled eller för ändamål, som avses i 2 kap. 40 § andra stycket eller 8 kap. 27 §, eller för järnvägsbro eller allmän vägbro, såframt talan grundas därå, att byggnaden icke tillkommit i laga ordning eller icke är av laga beskaffenhet;
24. talan om ersättning för skada eller intrång av sådan byggnad i
vatten, som under 23 sägs;
25. talan om ansvar för det sådan byggnad utförts eller ändrats i
strid mot stadgande i denna lag eller mot föreskrift, som meddelats i sammanhang med arbetets medgivande, eller för det någon mot stadgandet i 2 kap. 20 § tredje stycket underlåtit att söka vattendomstolens
godkännande av verkställd ändring å dylik byggnad;
26. talan jämlikt 2 kap. 24 § om ändrande av byggnad i vatten, vartill vattendomstolen meddelat tillstånd, eler om ändrade föreskrifter
rörande hushållningen med vattnet vid sådan byggnad; 27. talan, beträffande andra företag enligt denna lag än de i 6 kap.
avsedda, om ansvar eller skadestånd för hushållning med eller fram-
släppande av vattnet i strid mot lag eller givna föreskrifter så ock talan jämlikt 2 kap. 31 § andra stycket om meddelande av dylika föreskrifter eller ändrande av förut givna sådana i fråga om annan tillhörig byggnad i vatten; . 28. talan, som grundas därå, att den, vilken är skyldig att underhålla sådan byggnad i vatten, som under 23 sägs, brister i fullgörande av
denna skyldighet, eller därå, att någon utan erhållet medgivande, där sådant erfordras, utriver dylik byggnad;
29. talan, som utan samband med ansökningsmål föres jämlikt 2 kap.
23 3 om gottgörelse för damm eller annan vattenbyggnad eller om fort-
satt tillgodogörande av annan tillhörigt vatten och bestämmande av ersättning därför, jämlikt 2 kap. 14 § om rätt till intrång å annans fastig-
het i vissa avseenden, jämlikt 2 kap. 15 § om rätt att begagna annan
tillhörig byggnad i vatten eller jämlikt 2 kap. 16 § om rätt att taga an-
nans mark i anspråk till utmål;
30. talan utan samband med ansöknings- eller underställningsmål om tillämpning av stadgandena i I kap. 6—13 §§;
31. talan om borttagande eller ändrande av annan tillhörig grundvattentäkt, som ej är avsedd allenast för viss fastighets förseende med vatten till husbehovsförbrukning, eller om förbud mot tillgodogörande av
vatten vid sådan grundvattentäkt, såframt talan grundas därå att grund-
vattentäkten icke tillkommit i laga ordning eller icke är av laga beskaffenhet eller att vatten vid grundvattentäkten tillgodogöres till större myckenhet än lagligen är tillåten;
Prop. 1974: 83 278
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 32. talan om ersättning för skada eiler intrång av sådan grundvatten-
täkt, som under 31 sägs;
33. talan om ansvar för det sådan grundvattentäkt anlagts eller ändrats eller nyttjats i strid mot stadgande i denna lag eller mot föreskrift,
som med stöd av denna lag meddelats;
34. talan jämlikt 2 kap. 51 § om ändrande av grundvattentäkt, vartill vattendomstolen meddelat tillstånd, eller om ändrade föreskrifter rörande tillgodogörande av vatten vid sådan grundvattentäkt;
35. talan jämlikt 2 kap. 56 § andra stycket om meddelande av före-
skrifter rörande tillgodogörande av grundvatten vid annan tillhörig grundvattentäkt eller ändrande av förut givna sådana föreskrifter;
36. talan, som utan samband med ansökningsmål föres jämlikt 2 kap. 453 eller 62 § om rätt till intrång å annans fastighet i vissa avseenden;
37. talan utan samband med ansökningsmål om tillämpning av stadgandena i 2 kap. 49 och 52 §§;
38. talan jämlikt 3 kap. 6 § om skyldighet för delägare i reglerings-
samfällighet att deltaga i kostnaden för vattenreglering och om beräkning av den kostnad, vari sådan delägare har att taga del, så ock talan
jämlikt 3 kap. 9 § om skyldighet för den, som av vattenreglering till-
skyndas båtnad i annat hänseende än som omförmäles i 3 % av nämnda kap., att lämna bidrag till företaget;
39. talan jämlikt 5 kap. 10 § om vidtagande av sådana anordningar
vid allmän farled, som erfordras till förebyggande av skada genom vågsvall eller dylikt;
40. talan beträffande allmän flottled om vidtagande av sådana anordningar eller åtgärder eller meddelande av sådana föreskrifter, som
i 6 kap. 17 § första stycket eller 18 § sägs;
41. talan om borttagande eller ändrande av anläggning eller om rättelse i åtgärd, som skett för allmän flottled, såframt talan grundas därå, att anläggningen eller åtgärden icke tillkommit i laga ordning eller icke är av laga beskaffenhet, så ock talan om ansvar för vidtagande av dylik anläggning eller åtgärd eller för olovligt hushållande med eller framsläppande av vattnet i allmän flottled;
42. talan jämlikt 6 kap. 13 § första stycket om förverkande av rätten till flottledsarbetes vidare utförande; 43. talan jämlikt 7 kap. 29 § om skyldighet för ägare av mark att deltaga i kostnaden för diknings-, vattenavlednings- eller invallningsföretag eller om sådan jämkning av bidragsskyldigheten, som i nämnda lagrum omförmäles, så ock talan jämlikt 7 kap. 41 § andra stycket om bidrag med anledning av båtnad, som genom vattenavledning eller invallning tillskyndas allmän flottled; 44. talan jämlikt 7 kap. 54 § om skyldighet att lösa mark, som ingår
1 invallningssamfällighet; 45. talan, som grundas därå, att genom vattenavledning eller invallning vattenförhållandena ändrats i strid mot stadgande i denna lag eller mot föreskrift, som meddelats i samband med arbetets medgivande;
46. talan om tillämpning av stadgandena i 7 kap. 57 § andra stycket;
51. talan om tillämpning av stadgandena i 8 kap. 35 §& andra stycket;
52. talan jämlikt 9 kap. 25, 29,
31 eller 42 § om ändrade före-
Prop. 1974: 83 279
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse skrifter rörande kraftbelopp, som utgår i ersättning för förlorad vattenkraft, samt om ändring i vad förut bestämts angående uttagningskostnadens storlek och dess gäldande, så ock talan om förnyad prövning av sådan ständig avgälds belopp, som omförmäles i 9 kap.
23 §;
33. talan om fördelning av uppburen penningersättning, varom i 9 kap. 31 § förmäles;
54. talan om fastställande av vite, som i 9 kap. 37 § sägs, eller om höjning eller sänkning av redan bestämt sådant vite;
55. talan jämlikt 9 kap. 39 8 om rätt att åter komma I åtnjutande av vattenkraft, som strömfallsägare till följd av företag enligt denna lag gått förlustig;
56. talan jämlikt 9 kap. 46 § om ändring i vad förut bestämts angående vederlag för vatten, som skall tillhandahållas i ersättning för förlust av grundvatten, eller om rätt aft åter komma i åtnjutande av möjlighet att vid egen grundvattentäkt tillgodogöra vatten;
57. talan jämlikt 9 kap. 73 % av innehavare av fordran, varför fast egendom häftar, om högre ersättning för egendomen eller för därifrån förlorad vattenkraft eller för skada eller intrång därå;
58. talan jämlikt 9 kap. 74 8 om rätt att få återlösa fast egendom, som på grund av stadgande i denna lag blivit av annan löst.
C. besvärsmål:
59. besvär mot synemäns beslut, varigenom vid syneförrättning enligt 10 kap. jävsinvändning ogillats, ävensom klagan över synemännens åtgöranden eller utlåtande i fall, då utlåtande ej underställes.
D. underställningsmål:
60. underställning av samt besvär mot utlåtande vid syneförrättning enligt 10 kap. i fall, då underställning av utlåtandet äger rum.
Hurusom, efter anmälan, ersättningsanspråk i vissa fall skola prövas av vattendomstolen, därom stadgas i 68 8.
Prop. 1974: 83 280
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
26 823 Ansökan, som i 17 § 1—22 sägs, Ansökan, som i 17 § 1—21 sägs,
skall göras skriftligen och ingivas skall göras skriftligen och ingivas
till vattenrättsdomaren i det antal till vattenrättsdomaren i det antal exemplar, som finnes nedan för exemplar, som finnes nedan för
varje fall föreskrivet. varje fall föreskrivet.
5 mom.2t Då ansökan göres en- 5 mom. Då ansökan göres enligt
ligt 17 § 21, skall sökanden förete 17 § 21, skall sökanden förete bebevis därom, huruvida den fastig- vis därom, huruvida den fastighet, het varifrån rättigheten till över- varifrån rättigheten till andelskraft förd kraft skall överflyttas, är be- skall överflyttas, är besvärad med svärad med inteckning, ävensom inteckning, ävensom de överensde överenskommelser, som i ären- komnmelser, som i ärendet må hava
det må hava träffats med inteck- träffats med inteckningshavare. ningshbavare. Ansökningen = skall därjämte innehålla uppgift å den plats, dit kraften önskas för fram-
tiden överförd, samt vara åtföljd av plan för den erforderliga led-
ningens sträckning. Vad nu sagts skall äga motsvarande tillämpning beträffande ansökan enligt 17 § 22 om överflyttning av rättighet till vatten.
32 325
Äro ansökningshandlingarna fullständiga, eller varder vad därutinnan brister inom förelagd tid fullgjort, skall vattenrättsdomaren. skyndsamt inhämta nödiga upplysningar för bestämmande av det eller de ställen, där handlingarna efter ty nedan sägs skola hållas för parterna tillgängliga, samt därefter om ansökningen utfärda kungörelse. Kungörelsen skall innehålla dels tillkännagivande: att, intill dess frågan blivit slutligen prövad, ett exemplar av ansökningshandlingarna skall för dem, som önska taga del därav, finnas till-
gängligt å viss för parterna välbelägen plats hos tjänsteman, kommunal befattningshavare eller pålitlig enskild person eller, där ansökningen an-
går företag, som berör två eller flera län eller eljest ett vidsträckt område, å flera dylika ställen; |
att, därest i målet avgivas erinringar eller påminnelser, varom i 39 § förmäles, eller sådant utlåtande, som i 45 § sägs, jämväl dessa hand-
lingar skola hållas tillgängliga på förut angivna ställe eller ställen; att även handlingar, som ingivits vid sammanträde för muntlig förberedelse eller vid vattendomstolens sammanträde, de vid dessa sammanträden förda protokollen samt vattendomstolens utslag skola därstädes i avskrift vara för parterna att tillgå; samt 23 Scnaste lydelse 1948: 479. 24 Senaste lydelse 1948: 479. 25 Senaste lydelse 1961: 548.
Prop. 1974: 83 281
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse att kallelser och andra meddelanden till parterna, under det målet är
anhängigt vid vattendomstolen, skola, där de icke röra allenast sökanden eller ock särskilt tillställas den eller dem, till vilka de äro riktade, ske på det sätt, att de genom vattenrättsdomarens försorg införas i viss eller vissa tidningar inom orten och hållas tillgängliga så som nyss är sagt;
dels erinran om innehållet i 38 och 53 §§ jämte besked om den tid; inom vilken erinringar enligt 38 § skola ingivas;
dels ock erinran om vad i 65 § stadgas om sakägares rätt till gottgörelse för kostnader samt, i tillämpliga fall, om föreskriften i 35 § 1 mom. andra stycket andra punkten rörande förordnande av särskilt biträde.
I mål, som avses i 17 § 1—13, I mål, som avses i 17 :$ 1—13, 18, 19, 21 och 22, skola i kungö- 18, 19 och 21, skola i kungörelsen
relsen de fastigheter, om vilka upp- de fastigheter, om vilka uppgift
gift skall lämnas i ansökningen, skall lämnas i ansökningen, namnnamngivas eller, i den mån det kan givas eller, i den mån det kan ske
ske på oförtydbart sätt, utmärkas på oförtydbart sätt, utmärkas me-
medelst gemensam geografisk eller delst gemensam geografisk eller
annan beteckning, varjämte, där annan beteckning, varjämte, där sökanden vill med tillärnad bygg- sökanden vill med tillärnad byggnad tillgodogöra sig annan tillhö- nad tillgodogöra sig annan tillhörig vattenkraft, särskild uppgift rig vattenkraft, särskild uppgift därom skall lämnas. I mål, som av- därom skall lämnas. I mål, som
ses i 17 § 14, 15 och 16, skall i avses i 17 § 14, 15 och 16, skall i
kungörelsen uppgivas, vilka be- kungörelsen uppgivas, vilka bebyggda strömfall eller med fast byggda strömfall eller med fast
fiskebyggnad försedda fisken sa- fiskebyggnad försedda fisken saken må angå, så ock, då ansök- ken må angå, så ock, då ansökningen avser utförande eller god- ningen avser utförande eller godkännande av visst arbete, å vilken kännande av visst arbete, å vilken fastighet arbetet skall utföras eller fastighet arbetet skall utföras eller är utfört. är utfört.
Innefattar ansökan om tillstånd till utnyttjande av samfällt strömfall så, som i 2 kap. 7 § sägs, tillika inbjudan till övriga delägare att deltaga i företaget, skall i kungörelsen, med omförmälan av sistnämnda förhållande, jämväl inta-
gas föreläggande för delägare,som vill begagna sig av inbjudningen,. att tillkännagiva detta i den ord-
ning och inom den tid, som är fö-
relagd för bestridande av ansökningen eller framställande av invändningar i fråga om företaget,
vid äventyr att den, som underlå-
ter detta, skall hava försuttit sin rätt att bliva delaktig i företaget.
Prop. 1974: 83 282
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Om kungörelsens innehåll i fall, som avses i 61 § första stycket, gälle vad där finnes stadgat.
Är fråga om ansökan, varom i 17 8 15 och 20 förmäles, skall kungörelse enligt denna $ eller 61 § första stycket utfärdas allenast, då vatten-
rättsdomaren prövar det nödigt. Utfärdas ej sådan kungörelse, skall
dock tiden och stället för vattendomstolens sammanträde sist å tjuguförsta dagen förut kungöras på sätt i 33 § första stycket sägs.
Huruledes mål i visst fall må kunna behandlas utan förutgången
kungörelse, därom stadgas i 61 § andra stycket.
33 §26
Kungörelse, som i 32 § sägs, skall genom vattenrättsdomarens försorg inom tio dagar införas i en eller flera av ortens tidningar så ock,
där fråga ej allenast är om företag enligt 7 eller 8 kap., i allmänna tidningarna. Ett exemplar av kungörelsen skall tillika med ett exemplar av ansökningshandlingarna ofördröjligen sändas till det eller de ställen som i kungörelsen angivits.
Vattenrättsdomaren skall där- Vattenrättsdomaren skall därjämte, såframt i målet är fråga jämte, såframt i målet är fråga om ansökan enligt 17 § 1, 2, 3, 4, om ansökan enligt 17 § 1, 2, 3, 4,
5, 7, 8, 9, 10, 11, 14, 15, 16 eller 5, 7, 8, 9, 10, 11, 14, 15, 16 eller
19, utan dröjsmål i betalt öppet 19, utan dröjsmål i brev eller brevbrev eller brevkort å posten av- kort å posten avlämna underrätlämna underrättelse om kungörel- telse om kungörelsens innehåll till sens innehåll till envar i ansök- envar i ansökningen uppgiven eller
ningen uppgiven eller eljest för ho- eljest för honom känd ägare av
nom känd ägare av fastighet, som fastighet, som i kungörelsen omi kungörelsen omförmäles, så ock förmäles, så ock till de kända nytt-
till de kända nyttjanderättshavare, janderättshavare, vilkas rätt berö-
vilkas rätt beröres i saken. Under- res i saken. Underrättelsen skall rättelsen skall adresseras till den adresseras till den fastighet, varfastighet, varom fråga är, såvitt ej om fråga är, såvitt ej säker kunsäker kunskap vinnes om annan skap vinnes om annan adress inom adress inom landet för mottaga- landet för mottagaren. Varder efren. Varder efter ty i 37 8 sägs ter ty i 37 § sägs kungörelsen delkungörelsen delgiven viss sakäga- given viss sakägare, erfordras ej re, erfordras ej underrättelse, som underrättelse, som nu sagts, till nu sagts, till sådan sakägare. sådan sakägare.
Där sakägare, som i andra stycket sägs, varder för vattenrättsdomaren känd först efter underrättelsernas utsändande, skall vattenrättsdomaren ofördröjligen på ovannämnda sätt meddela sådan sakägare underrättelse om målet så ock om vad han för sin rätts bevakande må hava att iakttaga. Befinnes underrättelse, som blivit å posten avlämnad, hava försetts med oriktig adress, och vinnes upplysning om mottagarens rätta adress, eller finnes sakägare, till vilken underrättelse efter ty ovan sägs bort sändas, hava förbigåtts, vare lag samma, Ej må dock målets handläggning och avgörande uppehållas av anledning, som nu
sagts. . Är jord eller annan fast egendom, som saken angår, samfälld för helt
26 Senaste lydelse 1961: 548.
Prop. 1974: 83 283
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
skifteslag eller eljest för flera fastigheter, erfordras ej underrättelse, varom ovan förmäles, till de särskilda delägarna i den samfällda egendomen. Finnes för denna känd styrelse, varde styrelsen på nämnda sätt underrättad.
Ägare av fastighet, som saken angår, vare pliktig att till vattenrätts-
domaren eller vattendomstolen uppgiva innehavare av nyttjanderätt till
fastigheten, där dennes rätt beröres av saken. Underlåter han det, och
uppstår skada för nyttjanderättshavare, som saknat kännedom därom,
att företaget eller åtgärden angår fastigheten, skall ägaren, där han visas hava ägt dylik kännedom, hålla nyttjanderättshavaren skadeslös. Erinran härom varde införd i den kallelse, som enligt denna $ tillsändes fastighetens ägare.
35 8
3 mom.”7 I mål, som avses i 3 mom. I mål, som avses i 17 8
17 8 2—11, 18 och 19, ävensom i 2—11, 18 och 19, ävensom i mål,
mål, som anhängiggjorts genom som anhängiggjorts genom ansö-
ansökan enligt 2 kap. 8 § andra kan enligt 2 kap. 8 § andra stycstycket samt 4 kap. I $ sista stycket ket samt 4 kap. 14 § andra och och 14 § andra och femte stycke- femte styckena, må kommun föra
na, må kommun föra talan för till- talan för tillgodoseende av allmängodoseende av allmänna intressen na intressen inom orten. Om sådan
inom orten. Om sådan talan skall talan skall kommunen snarast un-
kommunen «snarast underrätta derrätta kammarkollegiet. kammarkollegiet.
I mål, som avses i första stycket, skall vattenrättsdomaren utan
dröjsmål översända kungörelsen till vederbörande kommun. Är fråga
om ansökan om tillstånd att tillgodogöra grundvatten, skall kungörelsen städse tillställas kommun, inom vars område tillgången på grundvatten
kan påverkas.
37 828
Kan inverkan ske på kanal- eller slussanläggning, skall kungörelsen delgivas anläggningens ägare eller styrelsen för densamma på sätt, som för delgivande av stämning i tvistemål är stadgat. Lag samma vare be-
träffande känd förvaltning eller styrelse för annan allmän farled eller
vattenregleringsföretag eller flottningsstyrelse för allmän flottled eller
syssloman eller styrelse för torrläggningsföretag eller företag enligt 8 kap., där det företag, varom i målet är fråga, berör led eller företag,
som nu nämnts.
Är fråga att genom tillärnad byggnad taga i anspråk av annan till-
godogjord vattenkraft, skall kungörelsen på sätt förut sagts delgivas
ägaren av den anläggning, där kraften tillgodogöres. Vad i andra stycket är stadgat skall äga motsvarande tillämpning,
där fråga är om meddelande av bestämmelser angående den omfattning, i vilken vatten må tillgodogöras vid annans grundvattentäkt.
27 Senaste lydelse 1971: 531.
28 Senaste lydelse 1964: 110.
Prop. 1974: 83 284
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Där fråga är om ansökan, som Där fråga är om ansökan, som i 17 8 21 avses, skall :kungörelsen 117 § 21 avses, skall kungörelsen
delgivas ägaren av det strömfall, delgivas ägaren av det strömfall,
från vilket kraftbelopp, varom från vilket andelskraft tillhanda-
fråga är, tillhandahålles. Vad nu hålles. Vad nu sagts äge motsvasagts äge motsvarande tillämpning rande tillämpning beträffande an-
beträffande ansökan enligt 17 § 13. sökan enligt 17 § 13.
Ansökan, som i 17 § 12 avses, skall, där ansökningen ej göres av byggnadens ägare, delgivas denne. Är fråga om ansökan, som i
17 8 22 avses, skall kungörelsen delgivas ägaren av den grundvat-
tentäkt, från vilken vatten, varom
fråga är, tillhandahålles. Skall delgivning ske genom sökandens försorg, äge vad i 32 kap. 2 §
rättegångsbalken är stadgat om stämning motsvarande tillämpning; vad där sägs om rätten skall avse vattenrättsdomaren. Förklaras ansökningen i anledning av underlåten delgivning förfallen, skall bevis därom
med de skäl, varå beslutet grundas, tecknas å ett exemplar av ansökningen. Tillkännagivande om beslutet skall lämnas parterna i den för kallelser till dem stadgade ordning.
48 §
För att lämna vederbörande För att lämna vederbörande
kommuner, trafikanter och andra kommuner, trafikanter och andra
tillfälle att yttra sig angående den tillfälle att yttra sig angående den inverkan företag eller åtgärd, var- inverkan företag eller åtgärd, var-
om i målet är fråga, kan medföra om i målet är fråga, kan medföra å allmän samfärdsel eller flottning å allmän samfärdsel eller flottning eller eljest å allmänna intressen eller eljest å allmänna intressen samt om vidtagande av åtgärder samt om vidtagande av åtgärder för tillgodoseende av dylika intres- för tillgodoseende av dylika insen eller angående ärende, som i tressen förordne vattenrättsdoma- 41 § sägs, förordne vattenrättsdo- ren, där sådant prövas lämpligt, maren, där sådant prövas lämp- att särskilda sammanträden skola
ligt, att särskilda sammanträden hållas i sammanhang med under-
skola hållas i sammanhang med sökning, som i 45 § sägs, eller ock
undersökning, som i 45 § sägs, el- i annan ordning. ler ock i annan ordning.
För anordnandet av sådana sammanträden äge vattenrättsdomaren, där det finnes lämpligt, påkalla Konungens befallningshavandes biträde.
60 829
Finner vattendomstolen anledning antaga, att företag eller åtgärd, som i målet avses, har vidsträcktare verkningar än i ansökningen upp-
givits, skall tillfälle lämnas tillstädesvarande parter att yttra sig där-
över. Finnes antagandet grundat, ålägge domstolen, ändå att särskilt
yrkande ej framställes, sökanden att gälda den ökade ersättning, som
därav må föranledas.
29 Senaste lydelse 1964: 110.
Prop. 1974: 83 285
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
I mål rörande företag enligt 6: I mål rörande företag enligt 6
kap. skall vattendomstolen, ändå kap. skall vattendomstolen, ändå att yrkande därom ej' göres, ingå i att yrkande därom ej göres, ingå i prövning av, huruvida och till vad prövning av, huruvida och till vad belopp ersättning för skada och in- belopp ersättning för skada och in-
trång genom anläggning eller åt- trång genom anläggning eller åtgärd för företaget bör till veder-: gärd för företaget bör till veder-
börande utgå, allt i den mån ej börande utgå, allt i den mån ej såsådan prövning må jämlikt 9 kap. dan prövning må jämlikt 9 kap.
47 § göras beroende på särskild 2 § göras beroende på särskild ta-
talan. Ian. Där i andra mål på yrkande av någon part uppskattningen av honom tillkommande ersättning finnes böra sättas högre än sökanden föresla-
git, må domstolen jämväl beträffande andra parter vidtaga sådan
jämkning i ersättningsbelopp, som må erfordras för vinnande av likformighet i uppskattningen. Ej må i dessa mål ersättning sättas lägre än
sökanden i ansökningen föreslagit.
Har särskild uppgörelse träffats, Har särskild uppgörelse träffats,
må ersättning ej på grund av före- må ersättning ej på grund av föskrifterna i denna 8 bestämmas reskrifterna i första—tredje stycannorlunda än sålunda blivit av- kena bestämmas annorlunda än talat, dock må i mål rörande före- sålunda blivit avtalat, dock må i
tag enligt 6 kap. uppgörelse, som mål rörande företag enligt 6 kap.
nu sagts, icke fastställas, därest uppgörelse, som nu sagts, icke den finnes innehålla villkor, som fastställas, därest den finnes inneär oförenligt med flottledens in- hålla villkor, som är oförenligt tresse eller länder de flottande till med flottledens intresse eller länmen. der de flottande till men.
Besväras fastighet av beviljad eller sökt inteckning, får löseskilling och intrångsersättning, oavsett vad
den ersättningsberättigade har be-
gärt, ej sättas lägre än som föran-
ledes av 9 kap., om det icke är
väsentligen utan betydelse för
borgenärernas rätt.
Äro parterna överens om stor-
leken av löseskilling eller intrångs-
ersättning, får domstolen meddela dom i enlighet därmed, om medgivande lämnats av samtliga borge-
närer som har panträtt i fastighe-
ten. Besväras fastigheten av ge-
mensam inteckning, fordras dess-
utom de medgivanden från fastig-
hetsägare och fordringshavare som
i 22 kap. II $ jordabalken före-
skrivas för relaxation. Medgivan-
de fordras dock ej av den för vars
rätt domstolens avgörande är vä-
sentligen utan betydelse.
Prop. 1974: 83 286
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Vad som föreskrives i sjätte stycket äger motsvarande tillämpning i fråga om överenskommelse
om att ersättning skall utgå på an-
nat sätt än i pengar eller om ut-
förande av åtgärd som är ägnad
att förebygga eller minska skada.
I fråga om grundvattentäkt skall vattendomstolen, ändå att yrkande
därom ej göres, ingå i prövning, huruvida förbehåll, varom i 2 kap.
49 8 sägs, erfordras.
61 830 Där mål finnes behörigen kunna Där mål finnes behörigen kun-
utredas utan skriftväxling mellan na utredas utan skriftväxling melparterna, äge vattenrättsdomaren lan parterna, äge vattenrättsdoma-
i kungörelse genast utsätta viss tid, ren i kungörelse genast utsätta
minst tre veckor efter kungörelsens viss tid, minst tre veckor efter kun-
utfärdande, och viss ort för målets görelsens utfärdande, och viss ort
handläggning inför vattendomsto- för målets handläggning inför vatlen; och skall beträffande sådant tendomstolen; och skall beträffan-
mål i tillämpliga delar gälla vad i de sådant mål i tillämpliga delar
32 § tredje stycket, 33—37 och 41 gälla vad i 32 § tredje stycket, 33 -—58 §§ samt 60 § föreskrivits. —37 och 42—58 §§ samt 60 § fö-
reskrivits.
Är mål av beskaffenhet, att det synes lämpligen kunna avgöras med bindande verkan allenast mot viss eller vissa sakägare, som uteslutande
eller huvudsakligen av dess utgång äro beroende, och deras rättsinnehavare, må vattenrättsdomaren kunna förordna, att målet utan kungö-
relse skall behandlas enligt de för stämningsmål i 75—84 §§ stadgade
regler.
62 §
1 mom.3! Där genom vatten- 1 mom. Där genom vattendomdomstols utslag lämnas medgivan- stols utslag Jämnas medgivande att de att bygga i vatten, skall utslaget bygga i vatten, skall utslaget inneinnehålla noggranna bestämmelser hålla noggranna bestämmelser om om byggnadens läge och konstruk- byggnadens läge och konstruktion, tion, om den ersättning, som skall om den ersättning, som skall till till följd av företaget utgå, i den följd av företaget utgå, i den mån mån ej prövning därav jämlikt 9 ej prövning därav jämlikt 9 kap.
kap. 47 § göres beroende på sär- 2 § göres beroende på särskild taskild talan eller bestämmelser där- lan eller bestämmelser därom sko-
om skola träffas i den för expro- la träffas i den för expropriation " priation stadgade ordning, samt stadgade ordning, samt om de villom de villkor i övrigt, som må kor i övrigt, som må vara behövvara behövliga för tillgodoseende Higa för tillgodoseende av allmän av allmän och enskild rätt, så ock, och enskild rätt, så ock, i den mån 1 den mån det prövas erforderligt, det prövas erforderligt, innefatta
30 Senaste lydelse 1919: 425,
31 Senaste lydeise 1919: 425.
Prop. 1974: 83 287
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
innefatta bestämmelse om vatten- bestämmelse om vattenmärke eller
märke eller andra föreskrifter om andra föreskrifter om hushållninghushållningen med och framsläp- en med och framsläppande av
pande av vattnet såväl efter bygg- vattnet såväl efter byggnadens fullnadens fullbordan som under bordan som under byggnadstiden.
byggnadstiden.
2 mom.3? Är fråga om byggnad för vattnets tillgodogörande, skall utslaget angiva, med vilken fastighet rätten till tillgodogörandet skall
för framtiden vara förenad. Denna fastighet (strömfallsfastigheten) bör,
där så lämpligen kan ske, omfatta allenast den sökanden tillhöriga mark, som upptages av byggnaden och därmed förenade anläggningar, jämte den del av vattenområdet, som sökanden äger. Vattenrättsdomaren bör förty, när omständigheterna därtill föranleda, tillse, att såvitt möjligt,
en till strömfallsfastighet lämpad fastighet varder under målets handläggning bildad.
Utslaget skall jämväl angiva, i vad mån tillgodogörandet medgivits på grund av äganderätt eller av annan grund, samt, där med byggna-
den avses tillgodogörande allenast av en del av det framrinnande vattnet, huruvida utslaget vilar på antagande att jämväl vattnet i övrigt i
strömfallet eller den del därav, vars fallhöjd tages i anspråk, eller den sida av strömfallet, om vars tillgodogörande är fråga, tillhör fastighet, för vilken sökanden såsom ägare fört talan i målet.
I utslag, varigenom medgivande I utslag, varigenom medgivande
lämnas till byggnad för utnyttjan- lämnas till byggnad för utnyttjan-
de av vattenkraft, varde vidare an- de av vattenkraft, varde vidare angivet, huruvida byggnaden är av givet, huruvida byggnaden är av
beskaffenhet, att de i 4 kap. med- beskaffenhet, att de i 4 kap. meddelade bestämmelserna om skyl- delade bestämmelserna om nydighet för byggnadens ägare att prövning och lösningsrätt för kro-
tillhandahålla kraft åt kringliggan- nan därå äga tillämpning. de bygd ävensom angående mny-
prövning och lösningsrätt för kro-
nan därå äga tillämpning.
3 mom.23 Vad i I mom. stadgats skall i tillämpliga delar lända till efterrättelse beträffande vattendomstols utslag i andra ansökningsmål.
I mål rörande grundvattentäkt I mål rörande grundvattentäkt skall, såframt medgivande att vid skall, såframt medgivande att vid
grundvattentäkten tillgodogöra grundvattentäkten tillgodogöra grundvatten lämnas, utslaget tilli- grundvatten lämnas, utslaget tillika, där ersättning skall utgå ge- ka, där det kan anses erforderligt, nom tillhandahållande av vatten angiva fastighet, med vilken rätten eller det eljest kan anses erforder- till tillgodogörandet skall för fram-
ligt, angiva fastighet, med vilken tiden vara förenad (vattentäktsfasrätten till tillgodogörandet skall tighet). Vattenrättsdomaren bör
för framtiden vara förenad (vat- fördenskull, när omständigheterna
tentäktsfastighet). Vattenrättsdo- därtill föranleda, i mål, som nu
maren bör fördenskull, när om- nämnts, tillse att, såvitt möjligt, en ständigheterna därtill föranleda, i för ändamålet lämpad fastighet
32 Senaste lydelse 1919: 425.
33 Senaste lydelse 1964: 110.
Prop. 1974: 83 288
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
mål, som nu nämnts, tillse att, så- varder under målets handläggning vitt möjligt, en för ändamålet läm- bildad.
pad fastighet varder under målets handläggning bildad.
I utslag, varigenom lämnas medgivande till utförande av vattenreglering, varde angivet, om regleringsföretaget är av beskaffenhet, att stadgandena i 4 kap. om nyprövning och om avgifter därå äga tillämpning.
I fråga om meddelande av bestämmelser rörande delaktighet i företag, som nu sagts, eller företag enligt 7 eller 8 kap. skola i tillämpliga delar gälla föreskrifterna i 10 kap. 67 §.
75 §34
Vill någon mot annan föra ta- Vill någon mot annan föra ta-
lan, som i 17 § 23—58 avses, skall lan, som i 17 § 22—46 samt 5I han hos vattenrättsdomaren göra avses, skall han hos vattenrättsdo-
skriftlig ansökan om stämning å' maren göra skriftlig ansökan om
svaranden. stämning å svaranden.
81 8335
Vad i 42—45 88, 49 8 första Vad i 42—45 88, 49 § första
stycket, 50 § första stycket, 52 8, stycket, 50 §& första stycket, 52 §,
55 § första stycket, 56 § första 55 § första stycket, 56 § första
stycket, 57, 58, 64, 67, 70—72 88, stycket, 57 och 58 88, 60 8 femte
73 § första, tredje och fjärde styc- —sjunde styckena, 64, 67, 70—
kena samt 74 8 stadgas beträffan- 72 88 samt 73 § första, tredje och de ansökningsmål skall, där ej an- fjärde styckena stadgas beträffannat framgår av vad nedan i denna de ansökningsmål skall, där ej an- $ sägs, äga motsvarande tillämp- nat framgår av vad nedan i denna ning i fråga om stämningsmål. I sägs, äga motsvarande tillämp-
ning i fråga om stämningsmål. I mål enligt 17 § 29 eller 36, vilket avser arbete till förebyggande el-
ler avhjälpande av skada eller olägenhet till följd av företag enligt denna lag, skola jämväl bestämmelserna i 46 § äga motsvarande tillämpning.
Utlåtande, som i 45 § sägs, skall hållas för parterna tillgängligt å vat-
tenrättsdomarens tjänsterum.
I de fall, då enligt vad för ansökningsmål finnes föreskrivet parterna skola erhålla besked i den för kallelser till dem i 32 § bestämda ord-
ning, skall i stämningsmål med avseende å sättet för meddelande av
sådant besked i stället lända till efterrättelse vad om delgivning är
stadgat.
92 838
Vad i 29 § andra stycket, 39— : Vad i 29 § andra stycket, 39 och
41 88, 56 § första stycket, 60 § 40 §§, 56 § första stycket, 60 §
första, andra och fjärde styckena, första, andra och fjärde—sjunde 70—272 88, 73 § första, tredje och styckena, 70—72 §§ samt 73 8
34 Senaste lydelse 1948: 479. 35 Senaste lydelse 1971: 531. 36 Senaste lydelse 1971: 531.
Prop. 1974: 83 289
Nuvarande lydelse Föreslagen Iydelse fjärde styckena samt 74 § stadgas första, tredje och fjärde styckena
beträffande ansökningsmål skall stadgas beträffande ansökningsmål äga motsvarande tillämpning å un- skall äga motsvarande tillämpning
derställningsmål ävensom i till- i underställningsmål ävensom i lämpliga delar å besvärsmål vid tillämpliga delar å besvärsmål vid vattendomstolen, 60 3 dock med vattendomstolen, 60 § dock med
iakttagande av bestämmelserna i 3 iakttagande av bestämmelserna i kap. 11 §, 6 kap. 3 3 I mom. samt 3 kap. 11 §, 6 kap. 3 § I mom.
7 kap. 45 och 55 8§. samt 7 kap. 45 och 535 3§.
Bestämmelserna i 42—45, 48, 49 §§, 50 § första stycket, 52, 54, 55,
57-—59, 62—564, 66 och 67 §§ skola i tillämpliga delar gälla besvärsmål vid vattendomstolen och underställningsmål.
97 § I mom.37 Sökande i ansökningsmål vare pliktig att förskjuta:
kostnaden för sådana kungörel- kostnaden för sådana kungörelser och underrättelser i målet, vil- ser i målet, vilka det åligger vatka det åligger vattenrättsdomaren tenrättsdomaren att offentliggöra, . att offentliggöra eller avsända, så så ock för handlingarnas tillhanock för handlingarnas tillhanda- dahållande, såsom i 32 § sägs, där hållande, såsom i 32 § sägs, där särskild utgift härför ifrågakomsärskild utgift härför ifrågakom- mer, ävensom för handlingars del-
mer, ävensom för handlingars del- givning i fall, då delgivningen ej givning i fall, då delgivningen ej sker genom sökandens försorg;
sker genom sökandens försorg; ersättning för sådana utgifter för sammanträde, varom i 11 § förmäles; gottgörelse åt person, som jämlikt 35 § 1 mom. särskilt förordnats att biträda sakägarna i målet; gottgörelse åt sakkunnig, som tillkallas av vattenrättsdomaren eller vattendomstolen, så ock annan ersättning eller kostnad i anledning av förhör med vittnen eller annan bevisning, varom vattenrättsdomaren eller vattendomstolen självmant föranstaltar; samt ersättning för undersökning enligt 45 § 1 mom. Vad nu sagts beträffande sökande i ansökningsmål äge motsvarande tillämpning i avseende å kärande i stämningsmål samt å klagande i besvärs- och underställningsmål, i den mån kostnaden förorsakats av hans besvär. Där i underställningsmål kostnad, som nu nämnts, är av nöden, vare
om dess förskjutande lag, som i 10 kap. 30 och 79 8§ sägs, i den mån cj
kostnaden efter ty nyss sagts skall förskjutas av klagande. Huruvida kostnad, som någon sålunda förpliktas att gälda, skall helt eller delvis gottgöras honom av annan part, varde avgjort enligt de rörande rättegångskostnader i vattenmål gällande regler.
106 833
Bestämmelserna i 43 och 44 8§, Bestämmelserna i 43 och 44 §§,
45 8§ I mom. samt 57, 58, 62—64, 45 § I mom. samt 57 och 58 8§,
37 Senaste lydelse 1961: 548. 38 Senaste lydelse 1969: 264. 19 Riksdagen 1974.1 saml. Nr 83
Prop. 1974: 83 290
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 66, 67 och 97 §§ skola i tillämpli- 60 § femte— sjunde styckena, 62
ga delar gälla om vattenöverdom- —64, 66, 67 och 97 §§ skola i till-
stolen och måls behandling där- lämpliga delar gälla om vattenstädes. överdomstolen och måls behand-
ling därstädes.
Vattenöverdomstolen må, där så finnes lämpligt, uppdraga åt vattenrättsråd att verkställa undersökning å stället. Finnes önskvärt, att lagfaren ledamot är närvarande vid undersökningen, äge vattenöverdom-
stolen förordna härom. I fråga om undersökning, som nu sagts, skall
vad i 45 § 2 mom. stadgas äga motsvarande tillämpning.
Då på grund av bestämmelserna i första stycket stadgandena i 97 §
i mom. tillämpas å mål i vattenöverdomstolen, skall vad där föreskri-
ves om sökande, kärande eller klagande avse den, som i vattenöverdomstolen fullföljt talan.
Med avseende å gottgörelse åt sakkunnig, som tillkallats av vattenöverdomstolen, samt ersättning för sådan på uppdrag av vattenöverdomstolen hållen undersökning, som avses i 45 § 1 mom., äge domsto-
len, efter vad med hänsyn till omständigheterna finnes skäligt, förord-
na, att kostnaden skall förskjutas av allmänna medel och gäldas av statsverket.
I mål som avses i 17 § 1—11 skall, med tillämpning i övrigt av 18 kap. rättegångsbalken, gälla att sökanden, där ej annat föranledes av 18 kap. 6 och 8 §§ samma balk, städse själv skall vidkännas sina kostnader i vattenöverdomstolen, så ock kostnad som åsamkas motpart genom att sökanden fullföljt talan.
14 KAP.
3§
I allt, varom denna lag innehåller bestämmelse, vare kronan likställd med enskild person, där ej för särskilt fall finnes annorlunda stadgat.
Kronan vare fri från skyldighet Kronan, kommun, landstingsatt ställa säkerhet, där sådan eljest kommun och kommunalförbund är föreskriven. behöva ej ställa säkerhet.
I. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1974.
2. I mål som anhängiggjorts före ikraftträdandet skall äldre lag till-
lämpas. Vattendomstolen får dock meddela beslut om andelskraft enligt
2 kap. 6 § i dess nya lydelse.
3. Har förrättningsman förordnats före ikraftträdandet, skall äldre
lag tillämpas vid förrättningen.
4. Har enligt 4 kap. 1—3 §§ äldre lag ägare av vattenkraftanläggning ålagts skyldighet att tillhandahålla kraft åt kringliggande bygd, skall ansökan att enligt 4 kap. 4 § äldre lag komma i åtnjutande av kraft som skall tillhandahållas ha inkommit till vattendomstolen senast den 30 juni 1976 och skall i fråga om ärendets handläggning äldre bestämmelser alltjämt gälla. Om sådan talan ej har väckts inom nu föreskriven tid, skall frågan om tillämpning beträffande anläggningen av bestämmelserna 1 sistnämnda lagrum anses förfallen.
5. I fråga om ersättning som enligt äldre lag bestämts att utgå genom tillhandahållande av vatten, äger äldre bestämmelser fortfarande till-
lämpning.
Prop. 1974: 83 291
6. I fråga om ersättning som enligt äldre lag bestämts att utgå genom överföring av kraft, äger äldre bestämmelser fortfarande tillämpning.
På talan av part får vattendomstolen bestämma alt rättighet till över-
föring av kraft som nu avses skall avlösas mot ersättning i pengar, om
detta icke medför betydande olägenhet för motpart. För sådan talan gäller bestämmelserna om talan som avses i 11 kap. 17 § 22 i dess nya lydelse i tillämpliga delar. Vattendomstolen bestämmer dag då skyldigheten att fullgöra kraftöverföringen upphör. Ersättningsgivaren skall dessförinnan ha betalat föreskriven penningersättning. I fråga om sådan
ersättning gäller i övrigt bestämmelserna i 9 kap. i dess nya lydelse i tillämpliga delar.
7. Löseskilling och intrångsersättning för fastighet som innehas med
fideikommissrätt får icke sättas lägre än som föranledes av 9 kap. Er-
sättning som nämnts nu och som tillkommer innehavaren av fideikom-
missegendomen skall alltid nedsättas hos länsstyrelsen och får icke ut-
betalas, innan Kungl. Maj:t eller myndighet som Kungl. Maj:t bestämmer har förordnat hur det skall förfaras med ersättningen.
8. Bestämmelserna I 9 kap. 6 § gäller ej värdeökning som inträffat
före utgången av juni 1971.
2 Förslag till
Lag om ändring i lagen (1919: 426) om flottning i allmän flottled
Härigenom förordnas, att 13 § lagen (1919: 426) om flottning i all-
män flottled skall ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
13 X!
Finnes flottningsskada bliva så stadigvarande, att värdet därå kan genom uppskattning på förhand utrönas, skall, om ersättningstagaren
påstår det, ersättningen på förhand bestämmas att utgå vare sig i årlig
avgift under hela den tid flottning kommer att fortgå eller ock på en gång. allt efter ty skäligt prövas. Ej må, ändå att parterna må vara ense om visst belopp, ersättningen bestämmas till högre belopp än som kan anses skäligt.
Vad i 9 kap. 54—57 samt 68— Vad 1 9 kap. vattenlagen (1918: 71 §8 vattenlagen stadgas beträf- 523) stadgas beträffande ersätt-
fande ersättnings nedsättande i nings nedsättande i vissa fall samt vissa fall samt Kungl. Maj:ts be- Kungl. Maj:ts befallningshavandes fallningshavandes befattning med befattning med nedsatta ersätt-
nedsatta ersättningsmedel och om ningsmedel och om anmälan i vis-'
anmälan ; vissa fall till vederbö- sa fall till vederbörande domstol
rande domstol skall äga motsva- skall äga motsvarande tillämpning rande tillämpning i fråga om er- 1 fråga om ersättning för flott-
sättning för flottningsskada, som ningsskada, som blivit på förhand
hlivit på förhand bestämd att utgå bestämd att utgå på en gång. I
1 Senaste lydelse 1954: 123.
Prop. 1974: 83 292
Nuvarande lydelse Föreslaxen lydelse på en gång. I samband därmed att samband därmed att ersättning enersättning enligt denna $ bestäm- ligt denna $ bestämmes, skola skilmes, skola skiljemännen giva till- jemännen giva tillkänna, om och
känna, om och i vilken mån ned- i vilken mån nedsättning därav
sättning därav skall ske. skall ske.
Beslut, varigenom ersättning bestämmes på förhand, vare, sedan beslutet vunnit laga kraft, gällande jämväl mot framtida ägare och innehavare av fastighet, som beröres av beslutet. Om insändande till vattendomstolen, för anteckning i vattenboken, av beslut, varom nu är fråga, förordnar Konungen.
Hurusom till följd av ändrade förhållanden avgift, som bestämts att
utgå årligen, kan varda tili beloppet ändrad eller ock bestämd att upphöra, därom skils i 6 kap. 23 § vattenlagen.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1974.
3 Förslag till
Lag om ändring i lagen (1962: 627) om vissa åtgärder för utnyttjande av vattenkraft vid krig m. m.
Härigenom förordnas i fråga om lagen (1962: 627) om vissa åtgärder för utnyttjande av vattenkraft vid krig m. m.
dels att 13 § skall upphöra att gälla,
dels att 7 och 16 §§ skall ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande lydelse | Föreslagen lydelse
78! Är företag enligt denna lag av betydande omfattning eller ingripande
beskaffenhet, kan Konungen förbehålla sig prövning av frågan huru-
vida företaget får komma till stånd. I sådant fall äger vad i 4 kap. 17,
18 och 20 §§ vattenlagen (1918: 523) föreskrives om Konungens prövningsrätt motsvarande tillämpning.
Bestämmelserna i 4 kap. /—12, Bestämmelserna i 4 kap. 3—12, 16 och 19 §§ vattenlagen skola ej 16 och 19 §§ vattenlagen skola ej
äga tillämpning i fråga om företag äga tillämpning i fråga om före-
enligt denna Jag. tag enligt denna lag.
16 § Bestämmelserna i I1 kap. 33 och
47 88 vattenlagen att brev eller
brevkort med underrättelse till sak-
ägare skall vara betalt, äger ej till-
lämpning i mål, som avses i denna lag.
I mål enligt denna lag skall ett exemplar av ansökningshandlingarna
jämte kungörelsen städse genom vattenrättsdomarens försorg tillställas
1 Senaste lydelse 1971: 532.
Prop. 1974: 83 293
länsstyrelsen i det län, inom vilket företaget huvudsakligen skall verkställas. .
Vid tillämpning i mål, varom nu är fråga, av bestämmelserna i 11 kap. 38 §, 39 § andra stycket, 45 § 1 mom. andra stycket sista punkten,
47 §, 50 § andra stycket och 61 § första stycket vattenlagen må i brådskande fall frister, som avses i nämnda stadganden, begränsas med iakttagande likväl av att skäligt rådrum beredes.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1974.
Prop. 1974: 83 294
Utdrag av protokoll, hållet i lagrådet den 21 mars 1974
Närvarande: justitierådet BERGSTEN, regeringsrådet LIDBECK, justiticrådet HÖGLUND, justitierådet BRUNDIN.
Enligt lagrådet den 12 mars 1974 tillhandakommet utdrag av protokollet över justitieärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den 7 februari 1974, har Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets yttrande skulle inhämtas över upprättade förslag till
1) lag om ändring i vattenlagen (1918: 523),
2) lag om ändring i lagen (1919: 426) om flottning i allmän flottled,
3) lag om ändring i lagen (1962: 627) om vissa åtgärder för utnyttjande av vattenkraft vid krig m. m.
Förslagen, som finns bilagda detta protokoll, har föredragits inför lagrådet av hovrättsassessorn Lars K. Beckman.
Förslagen föranleder följande yttrande av lagrådet:
Det remitterade förslaget utgör ett led i en allmän översyn av VL, avsedd att utmynna i en ny vattenlag. De partiella reformer som förslaget innehåller är i sak utformade så, att de huvudsakligen oförändrade skall kunna infogas i en ny lag. Förslagets tyngdpunkt ligger i VL:s ersättningsbestämmelser i 9 kap., vilka fått cn helt ny utformning. Den väsentliga innebörden därav är att ersättning skall utgå endast i en form, penningersättning, och att bestämmelserna anslutits till ExL:s regler. Ersättning skall alltså inte längre bestämmas i form av kraftöverföring eller tillhandahållande av vatten. Möjlighet för den som måste avstå vattenkraft till ett företag enligt VL att få del i kraftproduktionen behålls emellertid, men i en ny form benämnd andelskraft och begränsad till sådana fall då fråga är om utförande av ett kraftföretag. Även föreskrifter om vattenleverans skall kunna meddelas i fortsättningen, men inte längre som ersättning för förlorad grundvattentillgång utan som skadeförebyggande åtgärd. Också andra skadeförebyggande åtgärder skall kunna föreskrivas i vattenmål. Förslaget ansluter sig i denna del till den praxis som, i avsaknad av uttrycklig regel i ämnet, utvecklats med stöd av grunderna för vissa lagrum i VL, såsom 2 kap. 2, 14 och 43 §§. Förslaget upptager sålunda en uttrycklig bestämmelse om möjlighet att ålägga den ersättningsskyldige att utföra åtgärd som är ägnad att förebygga cller minska skada.
Lagrådet har intet att erinra mot förslaget att utmönstra ersättningsformerna kraftöverföring och vattenleverans samt i stället införa institutet andelskraft och inordna frågan om tillhandahållande av vatten bland skadeförebyggande åtgärder. Vad angår de föreslagna bestämmelserna om skadeförebyggande åtgärder, vilka bestämmelser ej har
Prop. 1974: 83 295
motsvarighet i vattenlagsutredningens förslag utan tillkommit under departementsbehandlingen, vill lagrådet påpeka den mindre goda samordningen mellan dessa bestämmelser och andra regler i VL. Särskilt kan anmärkas, att den bland bestämmelserna ingående föreskriften om utförande av åtgärd på fastighet, som tillhör annan än den ersättningsskyldige, för flertalet förekommande fall är överflödig med hänsyn till vad som redan är sagt i 2 kap. 14 8 VL. Det kan även ifrågasättas om inte regleringen borde göras något fylligare än som skett i förslaget, särskilt med tanke på de fall då den skadeförebyggande åtgärden får formen av en perdurerande förpliktelse. Lagrådet vill ej motsätta sig att förslaget i denna del genomförs men förutsätter att utformningen av bestämmelserna övervägs på nytt i samband med arbetet på en ny vattenlag.
Ersättningsreglernas anslutning till ExL innebär betydelsefulla ändringar på VL:s område. Denna nyordning, som väsentligen grundas på utredningens förslag, har föranlett kritik under remissbehandlingen, . inte minst från instanser som besitter särskild erfarenhet av vattenrättsliga frågor. Kritiken riktar sig såväl mot förslagets centrala del, att i VL upptaga den i ExL genomförda principen om värdering efter marknadsvärde, som mot andra delar av förslaget. I remisskritiken har framför allt invänts, att förhållandena i vattenmålen som regel är annorlunda än förhållandena i sådana fall för vilka ExL främst är avsedd. Det kan därför vara anledning att något närmare beröra förslagets allmänna innebörd.
Principen om värdering efter marknadsvärde — marknadsviärdeprincipen — infördes genom en lagändring år 1971 i 1917 års expropriationslag och har sedermera överförts till ExL. Principen innebär vid bestämmande av löseskilling för fastighet, att löseskillingen skall motsvara fastighetens marknadsvärde, dvs. det pris fastigheten sannolikt skulle betinga vid försäljning i den allmänna marknaden (se t. ex. prop. 1971: 122 s. 171 och prop. 1972: 109 s. 230). På motsvarande sätt skall vid expropriation av del av fastighet intrångscersättning bestämmas till skillnaden i marknadsvärde på fastigheten före och efter expropriationen (prop. 1971: 122 s. 189). Ett principiellt och praktiskt betydelsefullt undantag från marknadsvärdeprincipen utgör den likaledes år 1971 införda s. k. presumtionsregeln. Den innebär, att sådan ökning av fastighetens marknadsvärde av någon betydelse som ägt rum under tio år före ansökningen om expropriation — dock högst femton år före talans väckande vid domstol — räknas ägaren till godo endast i den mån det blir utrett att den beror på annat än förväntningar om ändring i markens tillåtna användningssätt. Regeln innehåller sålunda en presumtion för att all värdeökning beror på förväntningar om ändring i markens tillåtna användningssätt. Endast i den mån presumtionen motbevisas, utgår ersättning för den markvärdestegring som inträffat. Enligt
Prop. 1974: 83 296
en särskild övergångsbestämmelse räknas den angivna presumtionstiden ej längre tillbaka än till den 1 juli 1971. Marknadsvärdeprincipen och presumtionsregeln infördes samtidigt med nya regler om expropriation för tätbebyggelse och om värdestegringsexpropriation. Det huvudsakliga syftet med 1971 års reform var att dämpa prisstegringen på mark och hindra, att kommunerna vid expropriation för tätbebyggelseändamål behövde ersätta värden som uppstått till följd av samhällets egna insatser och hade samband med tätbebyggelseutvecklingen. Det är klart att denna inriktning på tätbebyggelseförhållanden kom att prägla de nya reglerna. Den definition av marknadsvärdet som angavs i motiven till 1971 års lagändring, nämligen det pris som en fastighet sannolikt skulle betinga vid försäljning på öppna marknaden, leder också tanken till sådana förhållanden där det verkligen finns en marknad för fastigheter av det slag som är i fråga — tätbebyggelsefallen. Såsom påpekats under remissbehandlingen i nu förevarande lagstiftningsärende rör emellertid vattenmålen i regel helt andra förhållanden. En tillämpning efter orden av marknadsvärdeprincipen, sådan den angivits enligt det nyss sagda, skulle säkerligen i glesbygdsförhållanden ofta kunna leda till att någon ersättning knappast alls skall utgå. Delta är dock tydligen ingalunda meningen. Av motiven till 1971 års reform framgår, att marknadsvärdeprincipen ej såsom själva ordet antyder är uttryck för en värderingsmetod, närmast jämförlig med den hittills allmänt brukade s.k. ortsprismetoden, utan i stället är avsedd att ange målet för värderingen — vad som skall ersättas — utan att precisera vilka metoder som skall användas för att nå detta mål (prop. 1971: 122 s. 171). Enligt uttalande av föredragande statsrådet skulle domstolarna få ”större frihet att för varje särskilt fall utnyttja de värderingsmetoder som med största sannolikhet leder till rättvisande resultat”. Det framgår också, att värderingen i fråga om sådana fastigheter för vilka det kan vara svårt att fastställa en allmän prisnivå huvudsakligen får bygga på avkastnings- och produktionskostnadskalkyler (prop. 1971: 122 s. 173). I anslutning till vissa exemplifierade fall görs vidare uttalanden som går ut på att en fastighetsägare i den mån han ej erhåller kompensation genom löseskilling kan få gottgörelse i form av annan ersättning. Detta skulle gälla t. ex. fall, då någon nödgas lägga ned eller flytta en rörelse eller då någon går förlustig en särskild anläggning och det uppskattade marknadsvärdet inte täcker den förlust som motsvarar kostnaderna för en ny likvärdig anläggning där verksamheten kan bedrivas i fortsättningen (prop. 1971: 122 s. 173 och 174). Innebörden av dessa uttalanden ter sig visserligen något oklar med hänsyn till den fastslagna principen, att de tre olika ersättningsarterna löseskilling, intrångsersättning och annan ersättning skall hållas isär och att skador inte får föras över från den ena ersättningsarten till den andra (prop. 1971: 122 s. 171). Problem av detta slag
Prop. 1974: 83 297
torde emellertid få lösas i rättstillämpningen. Av intresse för frågan liksom för nu förevarande sammanhang över huvud är särskilt det allmänna uttalandet i 1971 års lagstiftningsärende, att en ersättningsregel som vilar på principen om rätt till ersättning för fastighetens marknadsvärde i många fall torde leda till i stort sett samma resultat som då gällande rätt (prop. 1971: 122 s. 172).
I förevarande lagstiftningsärende utvecklas också av föredragande statsrådet, att hittills brukade värderingsmetoder, såsom ortsprismetoden, avkastningsmetoden och produktionskostnadsmetoden, får användas även vid tillämpning av marknadsvärdeprincipen. Skulle i något fall innehavet av en fastighet för ägaren medföra fördelar som inte påverkar marknadsvärdet och detta därför te sig orimligt lågt för ägaren, får enligt vad som nu ånyo framhålls annan ersättning bestämmas för ekonomisk skada som drabbar ägaren utöver fastighetsskadan. På samma sätt får vid skada på fastighet intrångsersättning vid behov kompletteras med annan ersättning, när den ekonomiska skadan för fastighetsägaren inte täcks av minskningen i marknadsvärde. Vidare uttalas bl. a. i fråga om skador på jordbruksmark eller på skogsmark och växande skog, att de även i fortsättningen får uppskattas inom hela skadeområdet efter allmänt vedertagna normer, likaså ett företags verkning- = ” ar på fisket, allt dock med den begränsningen att ersättningen inte får stå i missförhållande till minskningen av marknadsvärdet. Vid inlösen av del av fastighet skall intrångsersättningen undantagsvis också kunna bestämmas genom ett kvadratmeterpris på den inlösta delen.
Med den vida innebörd som sålunda torde få ges marknadsvärdeprincipen synes denna kunna utan större olägenheter överföras till VL:s område. Det nya med principens införande synes väsentligen inskränka sig till att uppkomna skador skall, även om de är av skilda slag, värderas i ett sammanhang och icke var för sig. En sådan helhetsbedömning avses hindra den överkompensation som ofta följer med ett bedömande av varje skadekategori för sig.
På grund av det anförda anser sig lagrådet inte böra rikta någon erinran mot att marknadsvärdeprincipen läggs till grund för VL:s ersättningsbestämmelser.
Den förut nämnda presumtionsregeln fick till en början ett begränsat tillämpningsområde, i det att den kom att gälla endast vid tätbebyggelseexpropriation samt värdestegringsexpropriation i samband med tätbebyggelse. Det huvudsakliga motivet för regeln var att det inte ansågs tillfredsställande att samhället vid expropriation för tätbebyggelse skulle behöva betala ersättning med belopp som innefattade sådan värdestegring som berodde på samhällets egna insatser för bebyggelseplanering, kommunikationer m. m. i samband med tätbebyggelseutvecklingen.
Enligt vattenlagsutredningen saknades anledning att i VL införa motsvarighet till de särskilda bestämmelser i expropriationslagen som tog 20 Riksdagen 1974. 1 saml. Nr 83
Prop. 1974: 83 298
sikte på tätbebyggelse- och värdestegringsproblemen. Utredningens förslag innehåller därför inte någon motsvarighet till presumtionsregeln. Sedan utredningen avlämnat sitt betänkande, har emellertid i samband med den nya expropriationslagens antagande år 1972 regelns tillämpningsområde utvidgats till att avse all expropriation. Det har föranlett att regeln upptagits i det nu remitterade förslaget. I anslutning därtill anförs i remissprotokollet, att presumtionsregelns syfte — att dämpa markvärdestegringen — med styrka talar för att regeln tillämpas också vid värdering enligt VL.
Medan presumtionsregeln sålunda till en början tog sikte på sådan värdestegring som hade sin grund i förväntningar om tätbebyggelse, har regeln nu utvidgats till att avse all värdeökning som grundar sig på förväntningar om ändrad markanvändning, vilken denna än är. Även andra förväntningar om ändrad markanvändning än förväntningar om tätbebyggelse eller glesbebyggelse avses sålunda. Detta vidsträckta tilllämpningsområde ökar osäkerheten om regelns innebörd (jfr lagrådets yttrande år 1972 över förslaget till expropriationslag, prop. 1972: 109 s. 397). Genom att förslaget om regceins införande i VL framkommit först under departementsbehandlingen har regelns verkningar på VL:s område inte fått den belysning som varit önskvärd. En av de frågor som uppställer sig är i vad mån regeln är tillämplig om statsmakterna häver ett tidigare principbeslut om undantagande av visst vattensystem från utbyggnad. Frågor av denna art berörs inte i remissprotokollet, cxempelvis i anslutning till den behandlade frågan om värdering av förlorad vattenkraft. Regeln har nu visserligen införts över hela linjen inom expropriationslagstiftningen och annan därmed besläktad lagstilftning men gäller inte på fastighetsbildningslagens område. Det vill synas som om frågan om dess betydelse inom VL:s område bort undersökas närmare. Förslaget att nu göra presumtionsregeln tillämplig även här väcker betänkligheter. Möjligen kan dock regeln tänkas få så pass ringa praktisk betydelse på VL:s område att uppkommande problem utan väsentlig olägenhet kan överlämnas åt rättstillämpningen. Lagrådet anser sig därför ej böra motsätta sig förslaget.
Andra viktiga nyheter på ersättningsområdet som följer av reglernas anslutning till ExL är att nuvarande bestämmelser om ersättning för ideell skada (9 kap. 8 §) och om crsättning med 50 procents förhöjning. i vissa fall (9 kap. 48 3) utmönstras ur VL. Lagrådet har från de synpunkter lagrådet har att beakta ej funnit anledning till erinran häremot.
Enligt 2 kap. 24 § VL gäller att anspråk på ersättning för skada som inte förutsetts av vattendomstolen får väckas inom viss tid. Bestämmelsen innebär, såsom framgår av förarbetena till VL (NJA II 1919 s. 149), att det är möjligt att få ny bedömning av den faktiska omfattningen av en skada men inte ny värdering av en tidigare förutsedd. skada. Vid den helhetsbedömning av skadeverkningarna på en fastighet.
Prop. 1974: 83 299
som domstolen enligt de nya bestämmelserna har att göra är det angeläget att domstolen klart anger vilka skador som ingår i bedömningen, eljest kan senare lätt uppkomma tvist huruvida viss skada beaktats av domstolen eller ej (jfr NJA 1965 s. 515).
I fråga om bevisbördan vid prövningen av ersättningsfrågor hänvisar föredragande statsrådet till de uttalanden därom som han gjorde i samband med 1971 års ändringar i expropriationslagstiftningen. Dessa uttalanden — som gick ut på att samma principer i bevisningshänseende skulle gälla i expropriationsrättsliga mål som i skadeståndsrättsliga mål och att bevisbördan alltså inte, såsom ofta varit fallet i dittillsvarande praxis, skulle ensidigt Jäggas på den exproprierande — torde närmast ta sikte på själva värderingen, ej på frågan om den faktiska omfattningen av det ingrepp som görs, Den senare frågan är sällan föremål för tvist i expropriationsmål, eftersom sådana mål regelmässigt avser ianspråktagande av fastighet helt eller till viss bestämd del. I vattenmål är det däremot vanligt att det tvistas om hur långt verkningarna av företaget i olika hänseenden sträcker sig. Rimligen skall det i första hand ankomma på sökanden att framlägga erforderligt material för bedömande av verkningarna. Detta kommer också till uttryck i VL, särskilt genom reglerna om vad ansökan skall innehålla ( 11 kap. 27 §) och i bestämmelserna om skyldighet för sökanden att bekosta behövliga sakkunnigutredningar i tekniska frågor (11 kap. 45, 65 och 97 88). Härav får dock ej dragas slutsatsen, att domstolen i den situationen då det är svårt eller omöjligt att förebringa tillförlitlig utredning om verkningarna utan vidare skall godta vad sakägaren påstår. Klart är att det ej kan åligga sökanden att motbevisa helt orealistiska påståenden om skadeverkningar av företaget. I tveksamma fall kan sakägaren hänvisas att göra sina anspråk gällande i den ordning som gäller beträffande oförutsedd skada. Bestämmelserna i 11 kap. 66 § 2 mom. VL om uppskov med svårbedömda crsättningsfrågor medverkar också till att begränsa antalet fall då det slutliga bestämmandet av ersättning måste bygga på ofullständig utredning rörande omfattningen av skadeverkningarna.
De reformer som föreslås beträffande utbyggnadsvitsord, bygdekraft och avgifter föranleder i princip inga invändningar från lagrådets sida.
Förslaget till lag om ändring i vattenlagen
2 kap. 5 8
I andra stycket regleras frågan om utbyggnadsvitsord när fråga är om gemensamt tillgodogörande av vattenkraften i fallsträckor som hör till olika vattendrag. Såsom närmare redovisas i vattenlagsutredningens motiv kan i sådana fall förekomma olika slag av utbyggnadssituationer,
Prop. 1974: 83 300
ibland tämligen komplicerade. Ett vanligt typfall, som omfattas av förslaget, är att en kraftanläggning skall byggas för utnyttjande av ett strömfall och att man önskar öka kraftmängden i anläggningen genom överledning av vatten från ett annat vattendrag. Sökanden har utbyggnadsvitsord, om han innehar majoriteten i det för utbyggnad avsedda: fallsträckskomplexet och det gemensamma tillgodogörandet är en förutsättning för anläggningens tillkomst. Tydligtvis avses, att det gemensamma tillgodogörandet skall vara nödvändigt för att vattenkraften skall kunna utnyttjas på ett från teknisk och ekonomisk synpunkt rimligt sätt. Detta bör komma till uttryck i lagtexten, lämpligen genom att framför ordet ”förutsättning” inskjuts orden ”från teknisk och ekonomisk synpunkt nödvändig”. Det är språkligt sett något oegentligt, när det sägs att det gemensamma tillgodogörandet av fallsträckorna skall vara en förutsättning för ”anläggningens” tillkomst. Den avsedda innebörden får dock anses tillräckligt klarlagd genom de vägledande exemplen i vattenlagsutredningens motiv. Slutligen anmärks, att det i förslagets lagtext använda ordet ”vattensystem” i sammanhanget synes missvisande och bör ersättas med ”vattendrag”.
2 kap. 6 §
Det är uppenbarligen avsett att vattendomstolen skall ta upp frågan om andelskraft endast om sakägare framställer yrkande därom. Detta kommer till klarare uttryck, om i första stycket orden ”kan av vattendomstolen berättigas att” byts ut mot ”får”.
När sökanden i ett kraftutbyggnadsmål åläggs att tillhandahålla andelskraft, får detta åläggande anses som ett med byggnadstillståndet förbundet villkor, som den byggande har att iakttaga i likhet med andra villkor. Villkoret torde utan vidare bli gällande även för ny ägare till den fastighet med vilken rätten till tillgodogörandet av vattenkraften är förenad, om denne vill utnyttja tillståndet. Detta innebär att föreskriften i andra punkten av andra stycket är obehövlig. Då den kan föranleda missförstånd beträffande innebörden av andra villkor som föreskrivs i samband med byggnadstillstånd, förordar lagrådet att den får utgå.
I fjärde stycket stadgas att, om överenskommelse ej kan träffas om de närmare villkoren för tillhandahållandet av andelskraft eller om kostnadsbidrag, vattendomstolen bestämmer därom efter anmälan av kraftanläggningens ägare eller andelskraftens mottagare. Det skall alltså i första hand ankomma på parterna själva att fastställa villkoren. Av motiven kan utläsas, att det är avsett att avtalsfriheten skall omfatta även så grundläggande frågor som andelskraftens och vederlagets storlek. Bakom den föreslagna bestämmelsen synes ligga tanken att andelskraften skall kunna bestämmas så, att den till fullo motsvarar mottagarens andel i den vattenkraft som skall tillgodogöras vid anläggningen. Niågon ersättning i pengar skall m. a. o. inte utgå därutöver för den vatten-
Prop. 1974: 83 301
kraft som avstås. Med tanke på sådana fall anser lagrådet, att det med hänsyn bl. a. till den mottagande fastighetens borgenärer ej är tillrådligt att medge så vidsträckt avtalsfrihet som förslaget tycks innebära. Det väsentliga innehållet i rätten till andelskraft bör bestämmas av vattendomstolen och fastslås i dess beslut rörande andelskraften. Visserligen torde 11 kap. 60 8, i den lydelse paragrafen skall ha enligt förslaget, medföra att domstolen i fall, då andelskraften ej motsvarar fulla värdet av den vattenkraft som avstås, skall bestämma ersättning i pengar enligt bestämmelserna i 9 kap., i den mån 11 kap. 60 § föranleder därtill. Det synes emellertid lämpligt att förevarande bestämmelse får sådan utformning att borgenärernas rätt blir beaktad redan när innehållet av rätten till andelskraft bestäms. Om parterna är överens, kan domstolen grunda sitt avgörande på överenskommelsen, men domstolen bör därvid ha att pröva om överenskommelsen är lämplig. Hinder skall givetvis ej föreligga mot att vattendomstolen överlämnar regleringen av detaljfrågor till parterna med möjlighet för dem att vid eventuell tvist vända sig till domstolen. Särskild bestämmelse härom är ej behövlig. Lagrådet förordar: i anslutning till det anförda att fjärde stycket ges den lydelsen, att vattendomstolen i samband med beslut om tillhandahållande av andelskraft skall meddela erforderliga bestämmelser om villkoren för tillhandahållandet och om kostnadsbidrag.
Enligt det föreslagna femte stycket kan omprövning av rättsförhållandet mellan kraftanläggningens ägare och andelskraftens mottagare ske, när ändrade förhållanden inträder. Sådan omprövning kan gå ut på att rätten till andelskraft avlöses mot ersättning i pengar. I sådant fall skall enligt sista punkten i stycket bestämmelserna i 9 kap. äga motsvarande tillämpning. Eftersom den ersättning som kommer i fråga får anses ha natur av löseskilling eller intrångsersättning, blir även de skyddsregler till förmån för panträttshavare som föreslås i 11 kap. 60 § femte—sjunde styckena tillämpliga (jfr 11 kap. 81 § i förslaget). Även om parterna skulle komma överens om att rätten till andelskraft skall upphöra utan att någon ersättning skall utgå, torde nyssnämnda skyddsregler bli tillämpliga.
2 kap. 19 §
Enligt vad som uttalas i motiven utgör det föreslagna tillägget till första stycket enda motsvarigheten i förslaget till 9 kap. 56 § andra punkten VL som nu föreslås skola upphävas. Det må framhållas att den i sistnämnda lagrum intagna regeln om befogenhet för vattendomstol att meddela föreskrifter rörande användningen av ersättningsmedel främst syftar till att skydda inteckningshavares rätt. Det nu föreslagna tillägget åter avser att i den cersättningsskyldiges eget intresse säkerställa att arbetet för vilket ersättning utgår vorkligen blir utfört (jfr SOU . 1972: 14 s. 165 f). Den avsedda innebörden skulle komma till klarare
Prop. 1974: 83 302
uttryck om tillägget får lyda: ”Därvid får även meddelas bestämmelser angående ersättningen som säkerställer att arbetet blir fullgjort.”
7 kap. 54 8 Det föreslagna fjärde stycket om bestämmande av ersättning till delägare i invallningsföretag som påfordrar att hans mark löses har utan ändring i sak förts över från nuvarande 9 kap. 49 § andra stycket. Ehuru inte utsagt torde det vara förutsatt att ersättningen, i den mån ej annat följer av förevarande stycke, skall bestämmas med tillämpning av de nya reglerna i 9 kap. Vad som sägs i sista punkten av fjärde stycket torde följa av 9 kap. 3 8, varför punkten kan utgå.
9 kap. Detta kapitel som är helt omarbetat innehåller de nya ersättningsbestämmelserna. I kapitlet har intagits vissa bestämrnelser som strängt taget inte är ersättningsregler och vilkas placering i ersättningskapitlet kan diskuteras från systematisk synpunkt. Här åsyftas bestämmelserna om skadeförebyggande åtgärder (1 § andra stycket) och om tvångsinlösen av fastighet eller fastighetsdel (3 §). Om dessa bestämmelser skall ha sin plats i kapitlet, bör rubriken till det avsnitt där bestämmelserna är intagna ändras till ”Om ersättningsskyldighet m. m.”.
9 kap. 15 För det fall att företag eller åtgärd medför att särskild rätt till fastighet går förlorad eller rubbas finns i förslaget en regel i 9 § med hänvisningar till vissa av de föregående bestämmelserna i kapitlet. Placeringen av regeln är mindre lyckad. Lagrådet förordar att en bestämmelse i ämnet tas upp redan i 1 3. Den kan inskjutas såsom ett nytt andra stycke i paragrafen och få det innehållet att, i fall då företag eller åtgärd vartill tillstånd lämnats enligt VL medför att särskild rätt till fastighet går förlorad eller rubbas, vad som föreskrivs om ersättning då fastighet tas i anspråk eller skadas skall äga motsvarande tillämpning. Bestämmelsen får anses innebära att även vad som föreskrivs i 3 8 om inlösen blir tillämpligt. I anslutning till den föreslagna regeln om skadeförebyggande åtgärder uttalar föredragande statsrådet, att det inte är möjligt för vattendomstolen eller synemännen att instifta servitut i fråga om exempelvis vattenlevcrans, medan det däremot får anses möjligt för dem att ålägga ersältningsgivaren att hos inskrivningsmyndigheten ansöka om inskrivning av servitut. Uttalandet torde ha föranletts av påpekanden vid remissbehandlingen om att åläggande att vidtaga skadeförebyggande åtgärd inte får sakrättslig dignitet till skillnad från den vattenleverans som åläggs enligt 9 kap. 46 8& VL. Om sökande till grundvattentäkt åläggs att
Prop. 1974: 83 303
fullgöra vattenleverans som skadeförebyggande åtgärd, blir emellertid detta att anse som ett med tillståndet förenat villkor, som gäller oberoende av växlingar i äganderätten till den fastighet till vilken vattentäkten hör (jfr lagrådets yttrande vid 2 kap. 6 §). Särskilda åtgärder för att den som är berättigad till leveransen skall vara skyddad mot rättsförlust till följd av att nämnda fastighet byter ägare synes därför ej erforderliga.
9 kap. 2 och 3 §§
Beträffande 2 8 vill lagrådet förorda en uppdelning i två stycken, varvid första punkten får bilda ett första stycke och återstående tre punkter ett andra stycke. Vad lagrådet förordat vid 1 § föranleder en redaktionell jämkning i 3 § tredje stycket. Vidare ifrågasätter lagrådet om inte en bättre disposition vinnes, om 2 och 3 §§ får byta plats.
9 kap. 4 §
Vid beaktande av vad lagrådet förordat vid 1 § skall en redaktionell jämkning göras i andra stycket av denna paragraf.
Dispositionen av kapitlet skulle vinna i överskådlighet, om tredje och fjärde styckena i paragrafen bryts ut till en särskild paragraf som placeras efter 8 8.
9 kap. 8 och 9 §§
Om i enlighet med vad lagrådet förordat vid 1 § där tas upp en regel om ersättning för det fall att särskild rätt till fastighet går förlorad eller rubbas, skall 9 § första punkten utgå. Andra punkten i 9 8 bör då med erforderlig redaktionell jämkning föras till 8 8 och där tas upp som ett andra stycke. Det lediga paragrafutrymmet kan användas för den paragraf som enligt lagrådets förslag vid 4 § skall bildas av tredje och fjärde styckena i 4 8. Den nya paragrafen med dessa båda stycken får alltså beteckningen 9 83.
9 kap. 10 §
Formuleringen av första punkten är något oegentlig, Lagrådet vill förorda att punkten får innehålla att, om företag eller åtgärd vartill tillstånd lämnats enligt VL medför att fastighet tillhörig den som fått tillståndet skadas, ersättning för skadan skall bestämmas.
9 kap 11 3
Vad som föreskrivs i tredje stycket kan utgå om i 1 §, på sätt lagrådet förordat vid nämnda paragraf, tas upp en regel om ersättning i fall då särskild rätt till fastighet går förlorad eller rubbas.
Prop. 1974: 83 304
9 kap. 1§ och 19 §8
Första stycket första punkten i 18 §, som handlar om fullbordande av inlösen, bör lämpligen få bilda en särskild paragraf med beteckningen 18 §. De övriga bestämmelserna i paragrafen, vilka avser tillträde av inlöst fastighet och vidtagande av åtgärd på fastighet, kan med erforderlig redaktionell jämkning föras över till 19 8. De kan där få utgöra första och andra styckena, medan förslagets 19 8 får bilda ett tredje stycke.
9 kap. 21 och 22 §§
Bestämmelserna i dessa paragrafer reglerar frågor rörande betalningsoch anmälningsskyldighet i fall då ersättning fastställs efter det att fastighet tagits i anspråk eller utsatts för skada. Ett vanligt sådant fall är att sökanden får verkställighetstillstånd enligt 11 kap. 67 § första stycket VL och ersättningstagare för talan i högre rätt om höjning av den ersättning som utdömts i samband med tillståndsbeslutet. Ett annat ofta förekommande fall är att ersättning bestäms efter uppskov enligt 11 kap. 66 § 2 mom. Ytterligare exempel på ersättning som bestäms i efterhand är ersättning för oförutsedd skada enligt 2 kap. 24 8 VL. Det händer även, att sökanden på grund av avtal tillträder egendomen i förtid, och slutligen kan frågan aktualiseras i samband med laglighetsprövning av befintlig anläggning. Vad beträffar det sistnämnda fallet bör anmärkas, att det kan förekomma att i samband med laglighetsprövning ersättning döms ut för skada till följd av olaga byggande (jfr 11 kap. 83 8 VL). Som föredragande statsrådet framhållit i annat sammanhang gäller ej 9 kap. VL i fråga om sådan ersättning.
Regleringen har i förslaget blivit något svåröverskådlig. Det är bl. a. inte så lätt att förstå innebörden av 22 8. För att bestämmelserna skall bli tydligare bör vad som föreskrivs 1.22 § inarbetas i 21 §. Därvid skulle 21 § kunna få förslagsvis denna lydelse:
”Har på grund av förordnande enligt 11 kap. 67 § första stycket tillstånd till företag eller åtgärd tagits i anspråk innan tillståndsbeslutet vunnit laga kraft och höjer högre rätt ersättning som fastställts i samband med tillståndsbeslutet, skall det överskjutande beloppet betalas och anmälan enligt 14 § göras inom en månad från det ersättningen slutligen bestämts.
Överstiger ersättning som bestämts efter uppskov enligt 11 kap. 66 § 2 mom. provisorisk ersättning, skall det överskjutande beloppet betalas inom en månad från det ersättningen slutligen bestämts eller, om förordnande meddelats enligt 11 kap. 67 § andra stycket, från ersättningsbeslutets dag. Anmälan enligt 14 § skall göras inom samma tid.
Bestämmes i fall som avses i första eller andra stycket ersättningen ej till högre belopp och skulle eljest nedsättnings- eller anmälnings-
Prop. 1974: 83 305
skyldighet ha förelegat, skall den ersättningsskyldige göra anmälan hos länsstyrelsen om cersättningsbeslutet sedan detta vunnit laga kraft.
Har i annat fall än som avses i första eller andra stycket ersättning till följd av företag eller åtgärd, vartill tillstånd lämnats enligt denna lag, fastställts först efter det företaget eller åtgärden utförts, skall ersättningen betalas och anmälan enligt 14 § göras inom en månad från det ersättningen slutligen bestämdes. Detsamma gäller ersättning som bestämts i samband med prövning enligt denna Jag av fråga om godkännande av företag eller åtgärd som redan utförts.” =
Som 22 § bör med erforderlig redaktionell jämkning tas upp de bestämmelser som i förslaget ingår i 21 § tredje och fjärde styckena.
9 kap. 23 8
Vad som föreskrivs i denna paragraf är självklart och torde ej behöva särskilt utsägas. Paragrafen kan sålunda utgå.
9 kap. 27 § |
Tvist om kostnadsersättning som avses 1 denna paragraf skall vid vanlig expropriation prövas av den domstol som handlägger själva ersättningsfrågan eller alltså fastighetsdomstolen. I konsekvens härmed borde prövningen i det fall som här avses ske av vattendomstolen. Att allmän domstol får pröva frågan kan dock godtagas med hänsyn till vad som föreskrivs i 11 kap. 25 8 VL. Lagrådet vill därför inte påkalla någon ändring av förslaget i denna del.
10 kap. 60 §
Förslaget innebär beträffande denna paragraf att andra stycket skall ulgå som följd av att det nya 9 kap. saknar särskilda regler om grunderna för värdering av vattenkraft. Lagrådet vill påpeka, att resultatet av ändringen — som slår igenom även i 11 kap., där 69 § hänvisar till bl. a. 10 kap. 60 8 — blir att VL ej kommer att innehålla någon prin: cipregel om grunderna för båtnadsuppskattningen vid vattenreglering för kraftändamål. |
Övergångsbestämmelserna
I anslutning till bestämmelsen i punkten 2, att äldre lag skall tillämpas i mål som anhängiggjorts före ikraftträdandet, förtjänar framhållas att många ansöknings- och stämningsmål är följdmål till tidigare ansökningsmål, som lett till att tillstånd meddelats till utförande av kraftanläggning eller annat företag. I vissa fall föreligger så nära samband att det kan finnas anledning att betrakta det nya målet som fortsättning på det gamla målet. Detta kan få betydelse vid tillämpningen av denna punkt i övergångsbestämmelserna. Några bestämda grunder för tillämpningen torde ej kunna anges, utan frågan får avgöras från fall till fall.
Prop. 1974: 83 306
Som exempel kan anföras att talan enligt 9 kap. 73 § VL, som nu blir upphävd, bör kunna väckas efter ikraftträdandet, om tillståndsmålet anhängiggjorts dessförinnan (jfr även SvIT 1959 s. 691 f).
Vad angår övergångsreglerna i punkten 4 angående bygdekraft saknas uttrycklig föreskrift om att redan meddelat beslut enligt 4 kap. 4 § om rätt att komma i åtnjutande av bygdekraft skall vara gällande även efter ikraftträdandet. Det kan vidare anmärkas, att reglerna i punkten, med den innebörd de har enligt motiven, i vissa fall skulle kunna leda till egenartade resultat. Med hänsyn till bygdekraftsbestämmelsernas mycket ringa praktiska betydelse anser lagrådet dock att förslaget kan godtagas i föreliggande skick.
Övriga lagförslag
Förslagen lämnas utan crinran.
Ur protokollet:
Ingrid Hellström
Prop. 1974: 83 307
Utdrag av protokollet över justitieärenden hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den 22 mars 1974.
Närvarande: Statsministern PALME, ministern för utrikes ärendena ANDERSSON, statsråden STRÄNG, JOHANSSON, HOLMQVIST, ASPLING, BENGTSSON, NORLING, LÖFBERG, LIDBOM, FELDT, GUSTAFSSON, LEIJON, HJELM-WALLEÉN.
Statsrådet Lidbom anmäler efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter lagrådets yttrande över förslag till
1. lag om ändring i vattenlagen (1918: 523),
2. lag om ändring i lagen (1919: 426) om flottning i allmän flottled,
3. lag om ändring i lagen (1962: 627) om vissa åtgärder för utnyttjande av vattenkraft vid krig m. m.
Föredraganden redogör för lagrådets yttrande och anför.
Som jag uttalade i remissprotokollet utgör principen om skadeförebyggande åtgärder som alternativ till ersättning en så viktig det i VL:s skaderegleringssystem att en bestämmelse om möjlighet för vattendomstol och synemän att föreskriva skadeförebyggande åtgärder bör tas in i VL:s ersättningskapitel. Lagrådet vill inte motsätta sig att förslaget i denna del genomförs men förutsätter att utformningen av bestämmelserna Övervägs på nytt i samband med arbetet på en ny VL. Jag uttalade redan i remissprotokollet att frågan om hur samordningen i en ny VL skall ske med en eventuell administrativ tillståndsgivning får lösas när frågan blir aktuell. Principen med skadeförebyggande åtgärder kommer alltså som lagrådet förutsätter att övervägas på nytt.
Lagrådet ifrågasätter i detta sammanhang behovet av ytterligare bestämmelser med tanke på de fall då den skadeförebyggande åtgärden får formen av en perdurerande förpliktelse för sökanden i vattenmålet. Jag kommer i det följande att behandla innebörden av en föreskrift om vattenleverans, som utgör ett cxempel på cen perdurerande förpliktelse. Ett annat exempel är att sökanden för all framtid åläggs att underhålla en brygga som utförts som skadeförebyggande åtgärd. Jag anser inte att det finns något behov av lagreglering speciellt för perdurerande förpliktelser. Uppkommande frågor torde med fördel kunna lösas i den praktiska tillämpningen.
Lagrådet, som med vissa cgna kommentarer lämnar en utförlig redogörelse för marknadsvärdeprincipen, har inte något att erinra mot att den läggs till grund för VL:s ersättningsregler. Lagrådets kommentarer innefattar i sak inte något nytt i förhållande till vad som före-
Prop. 1974: 83 ne 308
kom under förarbetena till 1971 och 1972 års lagstiftningsärenden. För min del vill jag i detta sammanhang endast erinra om att denna princip redan i 1971 års lagstiftningsärende gjordes tillämplig på alla expropriationsgrunder, som t. ex. expropriation för att bevara område som nationalpark, naturreservat eller naturminne (1 § första stycket 11 1917
års expropriationslag). Den är sålunda utformad för att användas ock-
så vid expropriation i glesbygdsförhållanden. Jag vill här påminna om mina tidigare, av lagrådet återgivna yttranden, att om innehavet av en fastighet medför fördelar för ägaren som inte påverkar marknadsvärdet, annan ersättning får bestämmas för ekonomisk skada som drabbar ägaren utöver fastighetsskadan.
Enligt lagrådets mening hade frågan om presumtionsregelns betydelse inom VL:s område bort undersökas närmare. Lagrådet, som anser att förslaget att nu göra presumtionsregeln tillämplig även på VL:s område väcker betänkligheter, motsätter sig dock inte förslaget. Jag vill i detta sammanhang understryka att presumtionsregelns syfte att dämpa markvärdestegringen med styrka talar för att den införs också i VL och att i vissa andra sammanhang — t. ex. enligt naturvårdslagen när ett område förklaras för naturreservat — crsättning ges cfter en mer restriktiv princip, nämligen endast för intrång i pågående markanvändning. Givetvis bör presumtionsregeln ges samma innebörd i VL som i annan fastighetsrättslig lagstiftning. Det av lagrådet anförda exemplet att statsmakterna häver ett tidigare principbeslut om undantagande av visst vattensystem från utbyggnad har sin motsvarighet i andra situationer, t. ex. om ett enligt generalplan gällande byggnadsförbud upphävs.
Vad lagrådet i anledning av gällande bestämmelser om oförutsedd skada anför om vikten av att domstolen klart anger vilka skador som ingår i helhetsbedömningen av skadeverkningarna på cen fastighet anser jag vara viktigt och värt att särskilt understrykas.
Jag ansluter mig också till vad lagrådet anför om bevisbördan vid prövningen av ersättningsfrågor i vattenmål. - |
Vidare ansluter jag mig till lagrådets förslag till ändrad utformning av bestämmelserna i 2 kap. 5 § andra stycket VL om utbyggnadsvitsord vid vattenöverledning. Förslaget innebär inte någon saklig ändring i förhållande till det remitterade förslaget och utredningens genomgång av den föreslagna bestämmelsens tillämpning vid olika aktuella projekt av överledningskaraktär kan alltså fortfarande tjäna till Icdning (se utredningens betänkande s, 147—149). .
Jag ansluter mig också till lagrådets förslag till ändrad utformning av 2 kap. 6 § VE och vad lagrådet uttalar om innebörden av denna paragraf. I vad avser fjärde stycket innebär lagrådets förslag cn saklig ändring av innebörd att vattendomstolen skall inte bara pröva förutsättningarna för andelskraft utan även bestämma det väsentliga innehållet i rätten till andelskraft.
Prop. 1974: 83 309
Lagrådet förordar att redan i 9 kap. I $ VL skall tas in en bestämmelse om särskild rätt till fastighet. Jag ansluter mig till detta förslag. Bestämmelsen motsvaras i det remitterade förslaget av första punkten i 9 kap. 9 § samt 9 kap. 11 § tredje stycket. Som lagrådet anför får ändringen anses medföra att också vad som föreskrivs i 3 § om inlösen får motsvarande tillämpning i fråga om särskild rätt till fastighet.
Jag instämmer i lagrådets uttalande om att ett åläggande för sökande i mål om grundvattentäkt att fullgöra vattenleverans som skadeförebyggande åtgärd blir att anse som ett med tillståndet förenat villkor, som gäller oberoende av växlingarna i äganderätten till vattentäktsfastigheten. Jag vidhåller alltså inte vad jag i remissprotokollet uttalade i fråga om ansökan om inskrivning av servitut.
Jag kan också biträda de förslag till ändrad utformning av 2 kap. 19 §, 7 kap. 54 §, rubriken före 9 kap. I $, 9 kap. 2—4, 8-—11, 18, 19 och 21-23 §§, allt VL, samt har inte heller något att erinra mot vad lagrådet i övrigt anför i anslutning till dessa paragrafer och beträffande punkten 2 av övergångsbestämmelserna till VL. |
Utöver vad jag anfört i det föregående bör vissa redaktionella jämkningar vidtas i de remitterade förslagen.
Jag hemställer, att Kungl. Maj:t föreslår riksdagen att antaga de av lagrådet granskade förslagen till
1. lag om ändring i vattenlagen (1918: 523),
2. lag om ändring i lagen (1919: 426) om flottning i allmän flott-
led, -
3. lag om ändring i lagen (1962: 627) om vissa åtgärder för utnyttjande av vattenkraft vid krig m. m. med vidtagna ändringar.
Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande
av statsrådets övriga ledamöter hemställt förordnar Hans
Maj:t Konungen att till riksdagen skall avlåtas proposition av
den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Britta Gyllensten
Prop. 1974: 83 310
Innebåll PropositiOneD . osserrereresseserterrrrrre sr rr skr RKA RR RR KA RKA 1 Propositionens huvudsakliga innehåll ...ssssssssssrrees ror rst 1 Lagförslag
Prop. 1974: 83 311
4.3 Remissyttrandena ..o.ssssssresersessresere res ser rs ess 102
Prop. 1974: 83 312
3. Förslag till lag om ändring i lagen (1962: 627) om vissa
åtgärder för utnyttjande av vattenkraft vid krig m. m. .. 292 Utdrag av statsrådsprotokollet över justitieärenden den 22 mars 1974 sosererreresresss er esrr er sett rer rr rr rt rr sr RR r ses ... 307
MARCUS BOKTR. STOCKHOLM 1974 730681