Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås att ersättningsbestämmelserna i vattenlagen (1918: 523) anpassas till expropriationslagen (1972: 719). Ersättnings- kapitlet i vattenlagen (9 kap.) är helt nyskrivet. Det innehåller inte någon motsvarighet till nuvarande bestämmelser om ersättning för ideell skada eller om ersättning med femtio procents förhöjning i vissa fall. Ersättning i pengar skall i vattenmål liksom i expropriationsmål bestäm- mas enligt marknadsvärdeprincipen. Även bestämmelserna om ned- sättning och tillträde m.m. har ändrats med expropriationslagen som förebild.

Bestämmelserna om ersättning genom kraftöverföring ersätts av ett nytt institut benämnt andelskraft. Bestämmelserna om ersättning genom tillhandahållande av vatten upphävs. De ersätts av en bestämmelse med generell giltighet om möjlighet för vattendomstol att föreskriva skadeförebyggande åtgärder. Denna bestämmelse innebär ett lagfästande av nuvarande domstolspraxis.

Den reform av avgiftssystemet som vattenlagsutredningen har före— slagit genomförs inte. Däremot höjs maximigränserna för vissa avgifter.

Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 juli 1974.

1. Riksdagen 1974. ] saml. Nr 83

Prop. 1974: 83

• Sida 2
•  Original

Prop. 1974: 83

Föreslagen lydelse

beslutas som innebär väsentlig för- del för någon av parterna utan att för motparten medföra bety- dande olägenhet. Beslutar vatten- domstolen att rätt till andelskraft skall avlösas mot ersättning i pengar skola bestämmelserna i 9 kap. äga motsvarande tillämpning.

7å

Kan strömfall, som tillhör oskift by eller annan samfälld mark eller som vid skifte av sam- fällighet ej ingått i skiftet, icke utan delägares förfång skiftas va- re sig ensamt eller i förening med annat samfälligheten tillhörigt vat- tenområde, och vill en delägare tillgodogöra sig hela fallet, vare han, såframt det prövas kunna ske utan synnerlig skada för övriga delägare samt han antingen ensam eller tillsammans med delägare, som lämnat honom medgivande till företaget, äger mer än hälften i strömfallet, berättigad att mot ersättning, som i 9 kap. skils, från samfälligheten tillösa sig fallet jämte det utmål, som enligt be- stämmelse vid skifte må finnas av- satt för fallets tillgodogörande. Gränserna för strömfallet ovan och nedan i vattendraget skola bestämmas av vattendomstolen.

Om delägare i samfällt ström- fall, vilket ej kan utan delägares förfång skiftas, vill utan att lösa fallet bygga kvarn, såg eller an- nan mindre anläggning för vatt- nets tillgodogörande, bjude de andra att taga del däri; vilja de ej, och prövar vattendomstolen det kunna ske utan synnerlig skada för dem, förelägge då honom, på vad sätt, villkor och tid han må bygga och nyttja anläggningen. Ändå att tid, som må vara be- stämd för bibehållande av sådan anläggning, icke gått till ända, äge under de i första stycket omför-

På ansökan av ägare till fastig- het, varmed rätt till andelskraft är förenad, får vattendomstolen besluta om överflyttning av rättig- heten till annan fastighet som till- hör samme iigare, om detta kan ske utan förfång för borgenär med panträtt eller annan rättsägare.

Rätt till andelskraft får upplå- tas av ägaren till den fastighet, varmed den är förenad. Avtal om upplåtelse är ej bindande längre än femtio år från det avtalet slöts. Upplåtelse för någons livstid gäl- ler dock utan begränsning till viss tid.

• Sida 6
•  Original

Prop. 1974: 83 6

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

mälda förutsättningar delägare be- gagna sig av lösningsrätt, som där nämnts.

10 å

] mom.4 Bygges damm för tillgodogörande. av vattnet eller för regle- ring av vattnets avrinning, eller göres för sådant ändamål annan bygg- nad i vatten, vare byggnadens ägare, såframt byggnaden förorsakar sådan ändring i de naturliga vattenståndsförhållandena, som ej är obe— tydlig, eller hindrar eller försvårar fiskens framkomst, pliktig att från och med kalenderåret näst efter det, då arbetet å byggnaden påbörjats, så länge byggnaden bibehålles, erlägga viss årlig avgift till befrämjande av fisket inom landet.

Avgiften skall beträffande bygg- nad för vattnets tillgodogörande såsom drivkraft utgå med minst tio örc och högst två kronor för varje hästkraft, som beräknas kunna vid oreglerat lågvatten ut- tagas vid byggnaden. I fråga om bygonad för tillgodogörande av vattnet annorledes än såsom driv- kraft skall avgiften utgå med minst tio och högst etthundra kro- nor för varje sekundkubikmeter av den vattenmängd, som är av- sedd att uttagas vid byggnaden. Är ändamålet med byggnaden att reglera vattnets avrinning, utgår avgiften efter vattenmagasinets rymd med minst tio öre och högst en krona för varje del, som om- fattar 50 000 kubikmeter, intill 100 miljoner kubikmeter och för varje del därutöver, som omfattar 100000 kubikmeter. Beträffande byggnad, som göres såväl i ända- mål av vattnets tillgodogörande såsom drivkraft som för utnytt- jande av vattnet annorledes eller för reglering av vattnets. avrin— ning. skall i fråga om beräknings- grundcn vid avgiftens bestämman- de hänsyn tagas till det ändamål, som är det huvudsakliga.

Avgiften skall beträffande bygg- nad för vattnets tillgodogörande såsom drivkraft utgå med minst tio örc och högst fyra kronor för varje hästkraft, som beräknas kunna vid oreglerat lågvatten ut- tagas vid byggnaden. I fråga om byggnad för tillgodogörande av vattnet annorledes än såsom driv- kraft skall avgiften utgå med minst tio och högst tvåhundra kronor för varje sekundkubikme- ter av den vattenmängd, som är avsedd att uttagas vid byggnaden. Är ändamålet med byggnaden att reglera vattnets avrinning, utgår avgiften efter vattenmagasinets rymd med minst tio öre och högst två kronor för varje del, som om- fattar 50 000 kubikmeter, intill 100 miljoner kubikmeter och för varje del därutöver, som omfattar 100000 kubikmeter. Beträffande byggnad, som göres såväl i ända- mål av vattnets tillgodogörande såsom drivkraft som för utnytt- jande av vattnet annorledes eller för reglering av vattnets avrinning, skall i fråga om bcräkningsgrun- den vid avgiftens bestämmande hänsyn tagas till det ändamål, som är det huvudsakliga.

Inom ovan angivna gränser skall avgiften, efter förslag av statens fiskeritjänsteman, bestämmas med fäst avseende bland annat därå, om fiske fin-nes, som genom byggnaden skadas, om med hänsyn till bygg- nadens storlek och beskaffenhet i övrigt samt dess belägenhet inverkan

"* Senaste lydelse 1954: 124.

• Sida 7
•  Original

Prop. 1974: 83 7

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

därav å fisket är mer eller mindre menlig, om byggnadens ägare jäm- likt 8 5 förpliktats att vidtaga och underhålla anordningar för fiskets bestånd, samt om föreskrivna dylika anordningar för ägaren medföra större eller mindre kostnad.

Om det årliga avgiftsbeloppet enligt nu stadgade grunder är ringa, äge vattendomstolen föreskriva, att avgift för byggnaden i stället skall utgå med visst belopp en gång för alla.

19

Den, som med stöd av stadgan— dena i 5, 6 eller 7 & vill tillgodo- göra sig annan tillhörigt vatten eller läsa samfällt strömfall, vare, där för ändamålet erfordras, att annans byggnad i vatten utrives eller ändras, pliktig att draga för- sorg om arbetet. Skall byggnaden ändras, och vill ägaren själv ut- föra arbetet, äge han rätt därtill och njute ersättning efter ty skä- ligt prövas: vare dock. vid påföljd av skadeståndsskyldighet och för- lust av rätten att verkställa vad som kan vara ogjort, pliktig att fullgöra arbetet inom tid och på sätt. som i sammanhang med be- slutet om ändringen bestämmes.

år:

Den som med stöd av stadgan- dena i 5 & vill tillgodogöra sig annan tillhörigt vatten, vare, där för ändamålet erfordras, att an- nans byggnad i vatten utrives eller ändras, pliktig att draga försorg om arbetet. Skall byggnaden änd- ras, och vill ägaren själv utföra arbetet, äge han rätt därtill och njute ersättning efter ty skäligt prövas; vare dock. vid påföljd av skadeståndsskyldighct och förlust av rätten att verkställa vad som kan vara ogjort, pliktig att fullgö- ra arbetet inom tid och på sätt, som i sammanhang med beslutet om ändringen bestämmes. Därvid får även meddelas bestämmelser angående ersätt/tingen som säker— ställer att arbetet blir fullgjort.

Vad i första stycket, sägs skall äga motsvarande tillämpning, där strömfall tages i anspråk jämlikt ]. kap. "14 %.

22 56

innefattar beslut, som meddelas i anledning av ansökan enligt 20 %, medgivande att bygga i vatten, vare beslutet, sedan det tagit åt sig laga kraft, gällande mot envar såväl vad angår rätten att verk— ställa och för framtiden bibehålla byggnaden jämte de anläggningar, vilka efter ty förut sagts med byggnaden äga samband, som ock, där med byggnaden avses tillgo- dogörande av vattnet, beträffande rätten därtill, dock med de in- skränkningar, som i 23 5 1 mom. och 24 % omförmälas, samt med

5 Senaste lydelse 1945: 139. U Senaste lydelse 1954: 124.

Inncfattar beslut, som meddelas i anledning av ansökan enligt 20 &, medgivande att bygga i vatten, vare beslutet, sedan det tagit åt sig laga kraft, gällande mot envar såväl vad angår rätten att verk- ställa och för framtiden bibehålla byggnaden jämtc de anläggningar, vilka efter ty förut sagts med byggnaden äga samband, som ock, där med byggnaden avses tillgodo- görande av vattnet, beträffande rätten därtill, dock med de in- skränkningar, som i 23 ä 1 mom. och 24 & omförmälas, samt med

• Sida 8
•  Original

Prop. 1974: 83

Nuvarande lydelse

iakttagande av vad i övrigt i detta kap. ävensom i 4 och 9 kap. fin— ncs stadgat angående förnyad prövning i vissa fall. Om begrän- sad rättsverkan i visst fall av be- slut, som nu sagts, skils i 11 kap. 61 å andra stycket.

Föreslagen lydelse

iakttagande av vad i övrigt i detta kap. ävensom i 4 kap. finnes stad— gat angående förnyad prövning i vissa fall. Om begränsad rättsver- kan i visst fall av beslut, som nu sagts, skils i 11 kap. 61 å andra stycket.

Hurusom under viss förutsättning beslutet är gällande även i fråga om rätten till annat vatten än det, vars tillgodogörandc avses med byggnaden, därom stadgas i 23 ä 2 mom.

Har byggnaden ej blivit fullbordad inom tid, som enligt 11 kap. 63 5 av vattendomstolen bestämts, vare beslutet förfallet, såvitt det avser så- dan del av byggnaden, som ej kommit till stånd; och må förty därefter sådant arbete å byggnaden, för vilket enligt 20 & vattendomstolens prövning erfordras, ej ske utan förnyad prövning. Visas giltigt skäl för dröjsmål eller skulle genom arbetets inställande synnerligt men uppstå, äge dock vattendomstolen, på därom före nämnda tids utgång gjord ansökan, bevilja anstånd med byggnadens fullbordande på högst tio år.

50 57

Innefattar beslut, som meddelas i anledning av ansökan enligt 47 &, medgivande att anlägga och nyttja grundvattentäkt eller att vid grundvattentäkt tillgodogöra stör- re vattenmängd än förut, vare så- dant beslut, sedan det tagit åt sig laga kraft, gällande mot envar, dock med de inskränkningar, som i 51 och 52 åå omförmälas, samt med iakttagande av vad i 9 kap. finnes stadgat angående förnyad pröt-vzing i vissa fall. Om begrän- sad rättsverkan i visst fall av be- slut, som nu sagts, skils i 11 kap. 61 å andra stycket.

Innefattar beslut, som meddelas i anledning av ansökan enligt 47 &, medgivande att anlägga och nytt— ja grundvattcntäkt eller att vid grundvattentäkt tillgodogöra stör- re vattenmängd än förut, vare så- dant beslut, sedan det tagit åt sig laga kraft, gällande mot envar, dock med de inskränkningar, som i 51 och 52 åå omförmälas. Om begränsad rättsverkan i visst fall av beslut, som nu sagts, skils i 11 kap. 61 å andra stycket.

Har arbete för anläggande av grundvattentäkt ej utförts inom tid, som enligt 11 kap. 63 5 av vattendomstolen bestämts, vare beslutet för- fallet, såvitt det avser sådan del av anläggningen, som ej kommit till stånd. Visas giltigt skäl för dröjsmål eller skulle genom arbetets instäl— lande synnerligt men uppstå, äge dock vattendomstolen, på därom före nämnda tids utgång gjord ansökan, bevilja anstånd med anläggningens fullbordande på högst tio år.

59 53 Ägare av grundvattentäkt vare, där försummelse i underhållet av an- läggningen kan föranleda fara för allmän eller enskild rätt, pliktig un- derhålla den så, att dylik fara förebygges.

'" Senaste lydelse 1964: 110. 8 Senaste lydelse 1964: 110.

• Sida 9
•  Original

Prop. 1974: 83

Nuvarande lydelse

Vill grundvattentäkts ägare ta- ga den ur bruk, varc därtill berät- tigad. Har vattendomstolen jämlikt 9 kap. 46 5 meddelat föreskrift om skyldighet för grundvattentäk- tens ägare att tillhandahålla vat- ten, skall dock inhämtas föreskrift av vattendomstolen, under vilka villkor grundvattentäktcn må ta- gas ur bruk.

Föreslagen lydelse

Vill grundvattentäkts ägare taga den ur bruk, vare därtill berätti- gad. Kan åtgärden medföra fara för allmän eller enskild rätt, skall dock inhämtas föreskrift av vat— tendomstolen, under vilka villkor grundvattentäktcn må tagas ur bruk.

4KAP. 55

Har strömfall blivit bebyggt jämlikt denna lag, äge under de i ] Q stadgade förutsättningar Konungen eller myndighet, åt vil— ken Konungen uppdragit att i fö- revarande hänseende bevaka det allmännas rätt, så ock byggnadens ägare i den ordning 11 kap. stad— gar påkalla ny prövning angående de villkor, varunder med hänsyn till allmänna intressen byggnaden mä bibehållas och nyttjas. Yrkan- de om sådan prövning skall fram- ställas undcr femtiofemte året ef- ter det kalenderår, under vilket byggnaden enligt därom medde- lad bcstämmelse skall hava full- bordats, samt därefter vart fyr— tionde år. Varder ej å föreskriven tid nyprövning påkallad, vare äga- ren berättigad att under förut fast- ställda villkor bibehålla och nyttja byggnaden intill dess i anledning av nyprövning, som sedermera en- ligt vad nu sagts blivit påkallad, annan bestämmelse härutinnan meddelas och skall lända till ef- terrättelse.

Har strömfall blivit bebyggt jäm- likt denna lag, och uppgår den vattenkraft som vid oreglerat låg- vatten kan uttagas vid byggnaden till minst femhundra turbin/täst- krafter, äge, såframt vattenkraften icke inom tio år före det vatten- domstolens medgivande lämnas till byggnaden varit utnyttjad vid byggnad, som tillkommit enligt äldre lag. Konungen eller myndig- het, åt vilken Konungen uppdra- git att i förevarande hänseende bevaka det allmännas rätt, så ock byggnadens ägare i den ordning 11 kap. stadgar påkalla ny pröv- ning angående de villkor, varun- der med hänsyn till allmänna in- tressen byggnaden må bibehållas och nyttjas. Yrkande om sådan prövning skall framställas under femtiofemte året efter det kalen- derår. under vilket byggnaden cn- ligt därom meddelad bestämmelse skall hava fullbordats, samt där- efter vart fyrtionde år. Varder ej å föreskriven tid nyprövning på— kallad, vare ägaren berättigad att under förut fastställda villkor bi- behålla och nyttja byggnaden in- till dess i anledning av nypröv- ning, som sedermera enligt vad nu sagts blivit påkallad, annan be- stämmelse härutinnan meddelas och skall lända till efterrättelse.

Nyprövning, varom nu stadgats, skall ske i enlighet med den lagstift- ning, som vid varje särskild tidpunkt är gällande i fråga om villkoren

• Sida 10
•  Original

Prop. 1974: 83 10

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

för byggande i vatten. Fastställas vid nyprövningen andra villkor än de förut gällande, må de icke tillämpas förrän fem år förflutit från ut- gången av det kalenderår, varunder nyprövningen påkallats.

6 %

1 Inom. Lämnas vid nyprövning, som i 5 & sägs, föreskrift, att bygg- naden skall för tillgodoseende av allmänna intressen ändras, eller göres eljest med hänsyn till nämnda intressen byggnadens bibehållande och nyttjande beroende av villkor, som innebära inskränkning i ägarens rätt eller utvidgning av honom åliggande skyldigheter, vare han, där den värdeminskning, som till följd av de nya villkoren tillskyndas honom tillhörig egendom, jämte kostnaden för föreskrivna ändringsarheten överstiger en fjärdedel av värdet å den vattenkraft i tillgodogjort skick, som kan uttagas vid byggnaden, berättigad att av statsmedel erhålla, ersättning för överskjutande belopp. Är kungsådra i strömfallet och har på grund av bestämmelserna i 1 kap. 6 och 12 åå vattenmängd eller fallhöjd tagits i anspråk utan att ersättning därför utgått, må den för- lust, som byggnadens ägare har att vidkännas utan gottgörelse, samman- lagt icke överstiga det belopp, vartill med iakttagande av stadgandet i 1 kap. 13 & förlusten av allt kungsådrans vatten må skattas.

Vid beräkning av värdet å Vid beräkning av värdet å vat- vattenkraften skall avdrag göras dels för den del därav, för vilken byggnadens ägare jämlikt vatten- domstolens beslut har att tillhan- dehålla ersättning medelst kraft- överföring, och dels för kraft, varmed till följd av sådan vatten- reglering, som enligt bestämmel- serna i 16 5 är underkastad ny- prövning. den vid byggnaden el- jest uttagbara kraften blivit ökad. Ej må vattenkraftcns sammanlag- da värde beräknas högre än till anläggningens saluvärde.

tenkraften skall avdrag göras dels för den del därav, för vilken byggnadens ägare jämlikt vatten- domstolens beslut har att tillhan- dahålla andelskraft, och dels för kraft, varmed till följd av sådan vattenreglering. som enligt be- stämmelserna i 16 & är underkas- tad nyprövning, den vid byggna- den eljest uttagbara kraften blivit ökad. Ej må vattenkraftcns sam- manlagda värde beräknas högre än till anläggningens saluvärdc.

Vill ägare av byggnad, som i denna % avses, verkställa tillbyggnad eller ändring av byggnaden i ändamål att möjliggöra uttagande av mera vattenkraft eller eljest ett bättre utnyttjande av vattenkraften i ström- fallet, äge vattendomstolen vid sitt medgivande till arbetets utförande bestämma, huruvida och i vad mån den därav föranledda kostnaden må avräknas från det värde å vattenkraften, varom stadgas i första stycket. Vid prövning av dylik fråga skall tillses, att skälig amorterings- tid beredes byggnadens ägare.

7 %

Skall från anläggning. beträf- fande vilken nyprövning äger rum, fande vilken nyprövning äger rum, på grund av vattendomstolens på grund av vattendomstolens jämlikt denna lag meddelade före- jämlikt denna lag meddelade före- skrift kraft tillhandahållas någon skrift andelskraft tillhandahållas

Skall från anläggning. beträf-

• Sida 11
•  Original

Prop. 1974: 83

Nuvarande lydelse

i ersättning för förlorat] ratten.- kraft eller annat, och komm-cr så- dan ersättningstagares rätt i an- ledning av nyprövningen att upp- höra eller inskränkas, vare han berättigad att av statsmedel undfå gottgörelse för den förlust han li- der. Är fråga om ersättning för vattenkraft, som tillgodogöres ge— nom anläggningen, och har sådan vattenkraft icke före dess avstå- ende varit av ersättningstagaren utnyttjad eller av denne utnyttjats vid anläggning, som avses i 5 3. skall dock beträffande ersättnings- tagarens rätt till gottgörelse vad i 6 & 1 mom. finnes stadgat äga motsvarande tillämpning.

ll

Föreslagen lydelse

någon och kommer sådan 'motta— gares rätt i anledning av nypröv-' ningen att upphöra eller inskrän- kas, vare han berättigad att av statsmedel undfå gottgörelse för den förlust han lider. Är fråga om vattenkraft. som tillgodogöres genom anläggningen, och har så- dan vattenkraft icke förc dess av- stående varit av mottagaren ut- nyttjad eller av denne utnyttjats vid anläggning, som avses i 5 5, skall dock beträffande mottaga- rens rätt till gottgörelse vad i 6 5 1 mom. finnes stadgat äga mot- svarande tillämpning.

Vad i 6 5 2 mom. är föreskrivet beträffande framställande av ersätt- ningsanspråk, prövning av sådant anspråk samt sättet för ersättningens erläggande med mera skall jämväl gälla i fråga om gottgörelse, som i denna & avses.

8

Varder beträffande byggnad i strömfall, vilken tillkommit enligt äldre lag, jämlikt denna lag verk- ställd sådan ombyggnad eller till— byggnad, som i 2 5 första stycket avses, skola under de i nämnda stadgande angivna förutsättningar bestämmelserna i 5—7 SS gälla i fråga om anläggningen; dock rare ägaren icke pliktig att av värde— minskning och kostnad, som om- förmälas i 6 &, utan ersättning vidkännas mera än som motsva- rar en fjärdedel av värdet i tillgo- dogjort skick å den vid anlägg- ningen uttagbara vattenkraft, som icke kunnat tillgodogöras vid den äldre byggnaden.

Vad i 5 och 6 55 är stadgat i fråga om byggnad, som tillkom- mit jämlikt denna lag, skall äga motsvarande tillämpning beträf- fande sådan byggnad [ strömfall,

%

Har beträffande byggnad i strömfall, vilken tillkommit enligt äldre lag. jämlikt denna lag verk- ställts ombyggnad eller tillbygg- nad, skola bestämmelserna i 5—— 7 55 gälla i fråga om anläggning- en, om åtgärden medför att i strömfall minst trehundra turbin- lu'istkrafter mera än förut kunna uttagas vid lågvatten och den ut- tagbara vattenkraften sammanlagt uppgår till fem/tundra turbin/läst- krafter vid oreglerat lågvatten. Ägaren är dock icke pliktig att av värdeminskning och kostnad, som omförmälas i 6 3. utan ersättning vidkännas mera än som motsva- rar en fjärdedel av värdet i till- godogjort skick å den vid anlägg- ningen uttagbara vattenkraft, som icke kunnat tillgodogöras vid den äldre byggnaden.

Vad i 5 och 6 åå är stadgat i fråga om byggnad, som tillkom- mit jämlikt. denna lag, skall äga motsvarande tillämpning. när strömfall, vari jämlikt denna lag

• Sida 12
•  Original

Prop. 1974: 83

Nuvarande lydelse

som i 3 5 avses, med iakttagande likväl att yrkande om nyprövning skall framställas under femtiofem- te året efter det denna lag trätt i kraft samt att byggnadens ägare ej är pliktig att utan ersättning vidkännas större värdeminskning och kostnad än som motsvara en fjärdedel av värdet å kungsådrans vattenkraft i tillgodogjort skick, med beräkning av nämnda vatten- kraft på sätt i 3 5? sagts.

12

Föreslagen lydelse finnes kungsådra, bebyggts enligt Konungens på grund av äldre lag meddelade tillstånd till byggande i kungsådra, om vid tillståndet gjorts sådant förbehåll, som sägs i 1 kap. 8 så, och kungsådrans vat- tenkraft, i den mån densamma kan vid byggnader: uttagas, tillika upp- går till minst femhundra turbin- hästkrafter vid oreglerat lågvatten. Yrkande om nyprövning skall framställas under femtiofemte året efter det denna lag trätt i kraft. Byggnadens ägare är ej plik— tig att utan ersättning vidkännas större värdeminskning och kost- nad än som motsvara en fjärdedel av värdet å kungsådrans vatten— kraft i tillgodogjort skick. Vid till- liimpning av vad nu sagts skall kungsådrans vattenkraft anses ut- göra en tredjedel av vattenkraften i strömfallet.

9å

Har strömfall blivit bebyggt jämlikt denna lag, äge under de i ] & stadgade förutsättningar kro- nan att, där det påkallas för till- godoseende av allmänt behov, vid utgången av fyrtionde året efter det kalenderår, under vilket enligt därom meddelad bestämmelse byggnaden skall hava fullbordats, tillösa sig strömfallet med vatten— verksbyggnader, kraftstation med installerat maskineri samt för kraftstationens personal avsedda bostäder och, där marken tillhör anläggningens ägare, nödigt utmål. Lösningsrätt, som ej vid nämnda tidpunkt begagnas, skall stå kro— nan öppen vid utgången av vart fyrtionde år därefter.

Har strömfall blivit bebyggt jämlikt denna lag, äge under de i 5 5 stadgade förutsättningar kro— nan att, där det påkallas för till- godoseende av allmänt behov, vid utgången av fyrtionde året efter det kalenderår, under vilket enligt därom meddelad bestämmelse byggnaden skall hava fullbordats, tillösa sig strömfallet med vatten— verksbyggnader, kraftstation med installerat maskineri samt för kraftstationcns personal avsedda bostäder och, där marken tillhör anläggningens ägare, nödigt utmål. Lösningsrätt, som ej vid nämnda tidpunkt begagnas, skall stå kro- nan öppen vid utgången av vart fyrtionde år därefter.

Varder i strömfall, vars vattenkraft till viss del varit inom de tio när- mast förflutna åren utnyttjad vid byggnad, som tillkommit enligt äldre lag, jämlikt denna lag verkställd byggnad, vilken är avsedd att ersätta eller utgör tillbyggnad till den äldre byggnaden, och medför åtgärden, att i strömfallet kan uttagas i medeltal minst dubbelt så stor vatten- kraft som förut, vare kronan, såframt den uttagbara vattenkraften sam—

• Sida 13
•  Original

Prop. 1974: 83

Nuvarande lydelse

13

Föreslagen lydelse

manlagt uppgår till minst femhundra turbinhästkrafter vid oreglerat lågvatten, på sätt ovan sagts lösningsberättigad till strömfallet med vat- tenverksbyggnader, kraftstation och utmål.

12å

Där från kraftanlåggning, till vilken lösningsrätt enligt vad ovan stadgats göres av kronan gällande, på grund av vattendomstolens jämlikt denna lag meddelade före- skrift kraft skall tillhandahållas någon i ersättning för vattenkraft, som tillgodogöres genom anlägg- ningen, äge kronan tillösa sig jäm- väl sådan rättighet. Vad nu sagts gälle dock ej i fråga om vatten- kraft, som före dess avstående va- rit av ersiittningstagaren utnyttjad vid anläggning, beträffande vilken icke enligt bestämmelserna i 9 5 lösningsrätt tillkommit kronan.

Där från kraftanläggning, till vilken lösningsrätt enligt vad ovan stadgats göres av kronan gällande, på grund av vattendomstolens jämlikt denna lag meddelade före- skrift andelskraft skall tillhanda- hållas någon, äge kronan tillösa sig jämväl sådan rättighet. Vad nu sagts gälle dock ej i fråga om vat- tenkraft, som före dess avstående varit av mottagaren av andelskraft utnyttjad vid anläggning, beträf— fande vilken icke enligt bestäm- melserna i 9 & lösningsrätt till- kommit kronan.

Beträffandc lösningsrätt, som i denna 5 avses, skola bestämmelserna i 10 och 11 E% i tillämpliga delar lända till efterrättelse.

14 59

Varder genom vattenreglering, som verkställes jämlikt denna lag, den uttagbara vattenkraften i det eller de strömfall, för vilkas räkning reg— leringen utföres, ökad med i medeltal femhundra turbinhästkrafter, vare ägare av sådant strömfall pliktig att för nedan angivna ändamål erlägga en årlig avgift, beräknad på grundval av det antal turbinhäst- krafter, varmed genom regleringen den uttagbara vattenkraften i ström- fallet i medeltal blivit ökad. Medför vattenreglering sådan ändring av vattenföringen att förut Uttagbar vattenkraft kan utnyttjas på fördelak- tigare sätt, skall med avseende å skyldighet att erlägga dylik avgift, så stor del av denna vattenkraft, som svarar mot förhöjningen av dess värde, anses såsom ökning av den uttagbara vattenkraften.

Medför vattenregleringen sådan båtnad, som i första stycket sägs, för annat strömfall än där avses, äge vattendomstolen, på ansökan av myn— dighet, som Konungen bestämmer, förklara ägaren av strömfallet plik- tig att gälda avgift, som nu nämnts.

Avgiften skall av vattendomsto— len, särskilt för varje strömfall,

Avgiften skall av vattendomsto- len, särskilt för varje strömfall,

bestämmas till belopp, utgörande minst tre och högst åtta kronor för varje turbinhästkraft; och bör härvid hänsyn tagas dels till den större eller mindre förändring av vattenstånds- och avrinningsför- hållanden, som genom företaget

9. Senaste lydelse 1959: 114

bestämmas till belopp, utgörande minst fyra och högst tolv kronor för varje turbinhästkraft; och bör härvid hänsyn tagas dels till den större eller mindre förändring av vattenstånds- och avrinningsför- hållanden, som genom företaget

• Sida 14
•  Original

Prop. 1974: 83 14

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

förorsakas, och den olägenhet el- ler fördel, vilken härigenom upp- kommer för den kringliggande bygden, dels ock till den större el— ler mindre kostnad, som är för- enad med företaget, samt företa— gets ekonomiska betydelse för var— je särskilt strömfall. Om särskilda skäl föranleda därtill, må avgiften bestämmas till lägre belopp än förut sagts, dock minst femtio öre för varje turbinhästkraft.

förorsakas, och den olägenhet el- ler fördel, vilken härigenom upp- kommer för den kringliggande bygden, dels ock till den större el— ler mindre kostnad, som är för- enad med företaget, samt företa- gets ekonomiska betydelse för var- je särskilt strömfall. Om särskilda skäl föranleda därtill, må avgiften bestämmas till lägre belopp än förut sagts, dock minst femtio öre för varje turbinhästkraft.

Avgift skall erläggas från och med kalenderåret näst efter det, då vattendomstolens tillstånd till vattenregleringen först tages i anspråk. Är fråga om företag, som avses i 3 kap. 1 8, skall dock, såvitt angår strömfall, för vars ägare enligt bestämmelserna i nämnda kap. skyldig- heten att taga del i kostnaden för företaget inträder senare, avgift ej utgå förrän från och med kalenderåret näst efter betalningsskyldighe- tens inträde. I—lar ägare av strömfall enligt andra stycket förklarats plik- tig att gälda avgift, skall den utgå från och med kalenderåret näst efter det, då talan därom anhängiggjorts, dock ej för tid innan skyldighet att erlägga avgift skolat inträda, därest ägaren av strömfallet förklarats pliktig att taga del i kostnaden för företaget.

Vattendomstolens avgörande gällc för en tidrymd av tio år i sänder. första gången räknat från det kalenderår, under vilket tillståndet till vattenregleringen först tagits i anspråk. Varder ej genom ansökan hos vattendomstolen under nionde året av sådan tidsperiod ny prövning på- kallad av strömfallets ägare ellerav myndighet, som Konungen bestäm- mer. skall den förut meddelade bestämmelsen lända till efterrättelsc jämväl för nästa priod. Ålägges ägare av strömfall enligt andra stycket att giilda avgift, skall avgörandet första gången ej gälla längre än den tid. som gäller för annan avgift enligt denna %, vilken förklarats skola utgå med anledning av företaget. Varder strömfall bebyggt efter det av- gift bestämts, äge vattendomstolen, ändå att tid, som nyss nämnts, ej gått till ända, för återstående tiden meddela ändrad föreskrift, när det påkallas av myndighet, som Konungen bestämmer.

På yrkande av myndighet, som Konungen bestämmer. må vatten- domstolen, såframt det finnes erforderligt och lämpligt, bestämma att den för en tioårsperiod stadgade avgiftsskyldigheten skall fullgöras ge- nom att strömfallets ägare erlägger högst hälften av det beräknade sammanlagda nuvärdet av avgifterna på en gång och återstoden genom årliga inbetalningar under perioden.

Huru avgifter, som nu nämnts, skola indrivas, därom förordnar Konungen.

15 glo

Influtna avgifter skola efter de Influtna avgifter skola efter de

närmare bestämmelser, som här- utinnan meddelas av Konungen, användas dels till förebyggande

10 Senaste lydelse 1944: 199.

närmare bestämmelser, som här- utinnan meddelas av Konungen, användas dels till förebyggande

• Sida 15
•  Original

Prop. 1974: 83

Nuvarande lydelse

eller minskande av skada eller olä- genhet, som vållas genom företa- get och för vilken ersättning icke blivit av vattendomstolen bestämd, samt till gottgörelse för sådan skada eller olägenhet, dels ock för tillgodoseende av annat ändamål beträffande den bygd, som berö- res av företaget, såsom jordbru- kets främjande, särskilt genom jords iorrläggning, eller beredan- de av tillgång till elektrisk kraft för samfärdsel, jordbruk, hantverk eller .s'nzåindnslri eller eljest för befolkningens behov.

15

Föreslagen lydelse

eller minskande av skada eller olä- genhet. som vållas genom företa- get och för vilken ersättning icke blivit av vattendomstolen bestämd, samt till gottgörelse för sådan skada eller olägenhet, dels ock för tillgodoSeende av allmänt ändamål beträffande den bygd, som berö- res av företaget.

5 KAP. 5 511 Vad i 2 kap. 2 och 8 55, 11 5 andra stycket, 12, 13, 18, 1.9, 27— 30 55 samt 32—34 åå finnes stad- gat om byggande i vatten skall äga motsvarande tillämpning med avseende å anläggning eller åtgärd för inrättande av allmän farled.

Vad i 2 kap. 2 och 8 åå, 11 å andra stycket, 12, 13, 19, 27—— 30 %% samt 32—34 åå finnes stad- gat om byggande i vatten skall äga motsvarande tillämpning med avseende å anläggning eller åtgärd för inrättande av allmän farled.

6 KAP. 8 å12 Vad i 2 kap. 8 % första stycket, 11 5 första stycket, 12, ]3 och 18 55 finnes stadgat i fråga om byggande i vatten skall äga mot- svarande tillämpning med avseen- de å arbete för inrättande av all- män flottled.

Vad i 2 kap."8 % första stycket, 11 5 första stycket samt 12 och 13 55 finnes stadgat i fråga om byggande i vatten skall äga mot- svarande tillämpning med avseen- de å arbete för inrättande av all- män flottled.

7 KAP. 54 513 Har delägare i invallningsföre- tag icke sökt företaget och är han ej heller efter ty i 27 % sägs lik- ställd med sökanden, vare han be- rättigad påfordra, att all honom tillhörig mark, som ingår i sam- fälligheten, skall med belopp, som i 9 kap. 49 % sägs, lösas för före— tagets räkning.

11 Senaste lydelse 1920: 459. 12 Senaste lydelse 1954: 124. 1” Senaste lydelse 1920: 459.

Har delägare i invallningsföre- tag icke sökt företaget och är han ej heller efter ty i 27 % sägs lik- ställd med sökanden, vare han be— rättigad påfordra, att all honom tillhörig mark, som ingår i sam- fälligheten. skall lösas för företa- gets räkning.

• Sida 16
•  Original

Prop. 1974: 83 16

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Vill någon begagna sig av rättighet, som nu sagts, skall yrkande där— om framställas medelst stämning å deltagarna i den ordning 11 kap. stadgar inom sextio dagar efter det tiden för påkallande av sådan ny uppskattning av båtnaden, som omförmäles i 10 kap. 77 och 78 55. tilländagått, eller, om sådan uppskattning påkallats, inom samma tid efter det uppskattningen vunnit laga kraft.

Sedan sådan talan blivit anhängiggjord, vare ägaren av den fastighet, vartill marken hör, fri från skyldighet att taga del i företaget; och träde den lösta marken i fastighetens ställe med skyldighet för ägaren att övertaga den delaktighet i företaget, varifrån fastighetens ägare befriats.

Om rätt för fastighetens ägare att återbekomma förskjutet bidrag så ock om denne åliggande ersätt- ningsskyldighet i visst fall stadgas i 9 kap. 49 &.

Ersättning för sådan mark, som skall lösas enligt första stycket, skall bestämmas till markens vär- de i dess skick efter företagets fullbordande efter avdrag av det belopp, vartill båtnaden för sam- ma mark genom invallningen bli- vit i laga ordning uppskattad. Bi- drag, som markens ägare erlagt till företaget, skall gottgöras ho- nom med skälig ränta dårå från den dag, då bidraget utgavs. Har markens ägare tillgodonjutit av- kastning utöver den, som varit att påräkna i markens skick före in- vallningen, är deltagarna berätti- gade till skälig gottgörelse för den- na _ökning.

56 514

Innefattar synemäns utlåtande, varvid enligt 10 kap. 75 & skall bero, eller vattendomstols laga kraft ägande beslut rörande före- tag enligt detta kap. medgivande till företaget, vare det gällande mot envar såväl vad angår rätten att utföra företaget och för fram- tiden bibehålla dike och annan anläggning som beträffande skyl- dighet att taga del i företaget, dock med de inskränkningar, som följa av bestämmelserna i 57 & samt av vad i 2 kap., i den mån nämnda kap. till följd av hänvis— ningen ovan i 41 % första stycket äger tillämpning, i 9 kap. ävensom

14 Senaste lydelse 1954: 124.

Innefattar synemäns utlåtande, varvid enligt 10 kap. 75 5 skall bero, eller vattendomstols laga kraft ägande beslut rörande före- tag enligt detta kap. medgivande till företaget, vare det gällande mot envar såväl vad angår rätten att utföra företaget och för fram- tiden bibehålla dike och annan anläggning som beträffande skyl- dighet att taga del i företaget, dock med de inskränkningar, som följa av bestämmelserna i 57 5 samt av vad i 2 kap., i den mån nämnda kap. till följd av hänvis- ningen ovan i 41 5 första stycket äger tillämpning, ävensom i 10 kap.

• Sida 17
•  Original

Prop. 1974: 83

Nuvarande lydelse

i 10 kap. 77 och 78 åå finnes stad- gat om förnyad prövning i vissa fall.

17

Föreslagen lydelse

77 och 78 åå finnes stadgat om förnyad prövning i vissa fall.

8 KAP. 34 sw. Har vattendomstol eller syne- män lämnat medgivande till före- tag enligt detta kap. och har vat— tendomstolens beslut vunnit laga kraft eller skall vid synemänncns utlåtande bero, gäller beslutet el- ler utlåtandet mot envar med de inskränkningar som följa av be- stämmelserna i 35—37 åå samt av vad som föreskrives i. 9 kap., 10 kap. 77 och 78 åå samt 11 kap. 69 å om ny prövning i vissa fall. Angående begränsad rättsverkan i visst fall av vattendomstols beslut meddelas föreskrift i 11 kap. 61 å andra stycket.

Har vattendomstol eller syne- män lämnat medgivande till före- tag enligt detta kap. och har vat- tendomstolens beslut vunnit laga kraft eller skall vid synemännens utlåtande-bero, gäller beslutet el- ler utlåtandet mot envar med de inskränkningar som följa av be- stämmelserna i 35—37 åå samt av vad som föreskrives i 10 kap. 77 och 78 åå samt 11 kap. 69 å om ny prövning i vissa fall. Angående begränsad rättsverkan i visst fall av vattendomstols beslut meddelas föreskrift i 11 kap. 61 å andra stycket.

Beträffande verkan av vattendomstols beslut i fall som enligt 27 å skall bedömas enligt 2 kap. gäller vad som föreskrives i sistnämnda kap.

9 KAPIG ' Om ersättning Om ersättningsskyldighet m. m.

1 €; Den som fått tillstånd enligt denna lag att genom inlösen eller på annat sätt taga i anspråk annans egendom eller att vidtaga åtgärd varige- nom annans egendom skadas skall, om ej annat är särskilt föreskrivet, utgiva ersättning för vad som avstås eller skadas.

I fall då företag eller åtgärd vartill tillstånd lämnats enligt denna lag medför att särskild rätt till fastighet går förlorad eller rubbas skall vad som föreskrives om ersättning då fastighet tages i anspråk eller skadas äga motsvarande tillämpning.

Den ersättningsskyldige skall, om det finnes lämpligt, åläggas att ut- föra åtgärd som är ägnad att förebygga eller minska skada. Ersättning utgår endast för skada som kvarstår sedan åtgärden utförts. Erfordras att åtgärden utföres på fastighet som tillhör annan än den ersättnings- skyldige, är denna fastighets ägare skyldig att tåla sådant intrång mot ersättning enligt detta kapitel.

2 5 Medför företag eller åtgärd vartill tillstånd lämnats enligt denna lag att fastighet eller del av fastighet lider synnerligt men, skall fastig- heten eller fastighetsdelen lösas, om ägaren begär det.

15 Senaste lydelse 1969: 393. 10 Beträffande 9 kap. anges endast föreslagen lydelse. 2 Riksdagen 1974. ] saml. Nr 83

• Sida 18
•  Original

Prop. 1974: 83 18

Den ersättningsskyldige har rätt till sådan inlösen som avses i första stycket, om detta skulle medföra endast en ringa höjning av fastig- hetsägaren tillkommande ersättning och denne icke har ett beaktans— värt intresse av att behålla fastigheten eller fastighetsdelen.

Vid tillämpningen av andra stycket skall kostnaden för åtgärd som avses i 1 å tredje stycket räknas in i ersättningen.

3 & Ersättning bestämmes i pengar att betalas på en gång.

Utan hinder av vad som föreskrives i första stycket får, om skäl före- ligger, ersättning för skada till följd av företag för allmän flottlcd fast- ställas att utgå med årliga belopp. Kan i mål om sådant företag ska— dan cj med säkerhet uppskattas på förhand eller synes den ej komma att uppstå årligen, får den skadelidande hänvisas att framställa anspråk i den ordning som föreskrives i lagen (1919: 426) om flottning i allmän flottled. Grunderna för beräkning av ersättningen anges dock, om det är möjligt.

4 å För fastighet som löses i sin helhet skall, i den mån ej annat följer av vad som sägs nedan, betalas löseskilling med belopp som mot- svarar fastighetens marknadsvärde. Om del av fastighet löses eller fastig— het eller del av fastighet eljest tages i anspråk eller skadas, skall in- trångsersättning betalas med belopp som motsvarar den minskning av fastighetens marknadsvärde, som uppkommer genom ingreppet. Upp- kommer i övrigt skada för ägaren genom ingreppet, skall även sådan skada ersättas.

Vid bestämmande av ersättning skall hänsyn tagas till åtgärd som avses i 1 å tredje stycket.

5 å Har det företag för vars genomförande fastighet löses medfört inverkan av någon betydelse på fastighetens marknadsvärde, skall löse- skilling bestämmas på grundval av det marknadsvärde fastigheten skulle ha haft om sådan inverkan icke förekommit, dock endast i den mån det finnes skäligt med hänsyn till förhållandena i orten eller till den allmän- na förekomsten av likartad inverkan under jämförliga förhållanden. Är ingreppet sådant att intrångsersättning skall utgå, skall vad- som sagts nu om beräkning av marknadsvärde tillämpas i fråga om värdet före ingreppet.

6 å Vid bestämmande av löseskilling skall sådan ökning av fastighe- tens marknadsvärde av någon betydelse. som ägt rum under tiden från dagen tio år före det talan väcktes vid domstol eller förrättningen på- kallades, räknas ägaren. tillgodo endast i den mån det blir utrett att den beror på annat än förväntningar om ändring i markens tillåtna använd- ningssätt. Är ingreppet sådant att intrångsersättning skall utgå, skall vad som sagts nu om beräkning av marknadsvärde tillämpas i fråga om vår- det före ingreppet. Värderingen skall ske med hänsyn till fastighetens skick när ersättningsfrågan avgöres eller, om fastigheten dessförinnan har tillträtts eller tagits i anspråk eller skadats. när detta skedde.

Har stadsplan eller byggnadsplan, enligt vilken marken avsetts för en- skilt bebyggande, fastställts innan talan väcktes vid domstol eller för- rättningen påkallades, skall första stycket tillämpas endast på värde- stegring som inträffat efter det att planen fastställdes.

Löses bebyggd fastighet som innehas i huvudsakligt syfte att bereda

• Sida 19
•  Original

Prop. 1974: 83 19

boståd åt ägaren och honom närstående, gäller den begränsningen för tillämpningen av första stycket att löseskillingen ej i något fall får be- stämmas till lägre belopp än som fordras för anskaffning av annan lik- värdig bostadsfastighet.

I den mån det blir utrett. att värdestegringcn utan att ha samband med förväntningar om ändring i markens tillåtna användningssätt beror på inverkan av det företag varom är fråga, gäller 5 å.

7 %- Har fastigheten i sin helhet tillträtts eller har den tagits i anspråk eller skadats, skall vid bestämmande av ersättningen hänsyn icke tagas till sådan ändring i fastighetens värde som uppkommer därefter. Det— samma gäller i fall då fastigheten endast delvis har tillträtts, om ej värdeändringen beror på att den återstående delens skick ändras.

Har höjning i allmänna prisläget skett efter det att fastigheten till- träddes, skall ersättningen jämkas med hänsyn därtill.

Om det är påkallat, skall i beslut om ersättning tagas in bestämmelser ägnade att hindra att crsättningstagaren åsamkas förlust till följd av ändring i penningvärdet under tiden från ersättningsbeslutet till dess betalning sker. ' '

8 5 Har åtgärd vidtagits i uppenbar avsikt att höja den ersättning som den ersättningsskyldigc har att erlägga skall, om skäl föreligger, ersättningen bestämmas så som om åtgärden icke vidtagits.

Medför företag eller åtgärd vartill tillstånd lämnats enligt denna lag att särskild rätt till fastighet går förlorad eller rubbas, skall i fall då åtgärd som avses i första stycket vidtagits av fastighetens ägare i avsikt som anges där, första stycket tillämpas så att den ersättningsskyldige er- håller gottgörelse genom minskning av den ersättning som tillkommer agaren.

9 å Ersättning skall bestämmas särskilt för varje sakägare. Löseskilling, intrångsersättning och annan ersättning skall bestämmas var för sig.

Är fråga om samtliga delägares andel i samfällighet eller del av denna och finnes för samfälligheten känd styrelse eller förvaltare med rätt att uppbära medel som härrör från samfälligheten, kan domstolen eller synemännen utan hinder av första stycket bestämma gemensam er— sättning för delägarna i den mån nedsättning icke skall ske enligt 11 å.

10 % Medför företag eller åtgärd vartill tillstånd lämnats enligt denna lag att fastighet tillhörig den som fått tillståndet skadas, skall ersättning för skadan bestämmas. Detta gäller dock icke, om medgivande lämnats av samtliga borgenärer som har panträtt i fastigheten. Besväras fastig-- heten av gemensam inteckning, fordras dessutom de medgivanden från fastighetsägare och fordringshavare som i 22 kap. 11 å jordabalken föreskrives för relaxation. Medgivande fordras dock ej av den för vars rätt domstolens eller synemännens avgörande är väsentligen utan be- tydelsc.

Om betalning av ersättning, tillträde m. m.

11 å Löseskilling och intrångsersättning som fastställts att utgå på en gång betalas genom nedsättning hos länsstyrelsen i det län där fastig— heten är belägen.

Avser ersättningen fastigheter i olika län, skall nedsättningen ske hos den länsstyrelse som domstolen eller synemännen bestämmer.

• Sida 20
•  Original

Prop. 1974: 83 20

12 % Nedsättning enligt 11 5 skall ej ske, om fastigheten icke svarar för beviljad eller sökt inteckning eller om de borgenärer som har pant- rätt i fastigheten medgivit att ersättningen utbetalas till den ersättnings- berättigade. Besväras fastigheten av gemensam inteckning, gäller vad som sagts nu endast om dessutom de medgivanden från fastighetsägare och fordringshavare som i 22 kap. 11 & jordabalken föreskrives för relaxation föreligger. Medgivande fordras dock ej av den för vars rätt domstolens eller syncmännens avgörande är väsentligen utan betydelse.

13 & I beslut varigenom löseskilling eller intrångsersättning bestäm- mes skall anges i vad mån nedsättning skall ske.

14 % Ersättning som ej skall nedsättas betalas till den ersättningsbe- rättigade. Avser ersättningen mark som löses, åligger det ersättnings— givaren att hos länsstyrelsen i det län där fastigheten är belägen an- mäla och därvid styrka att ersättningen har betalats. Avser ersättningen fastigheter i olika län, äger 11 å andra stycket motsvarande tillämpning.

15 & Bestämmelserna i 11—14 %% äger motsvarande tillämpning på provisorisk ersättning som bestämts med. stöd av 11 kap. 66 ä 2 mom.

16 5 Vid nedsättning eller anmälan skall den ersättningsskyldige till länsstyrelsen ge in domen eller utlåtandet samt lagakraftbevis och vid nedsättning dessutom gravationsbcvis rörande fastigheten. Sker det ej. skall länsstyrelsen anskaffa handlingarna på den ersättningsskyldiges be- kostnad.

17 5 Ersättning för mark som löses skall betalas och anmälan enligt 14 & skall ske inom sex månader från det såväl tillståndsfrågan som er- sättningsfrågan slutligen avgjorts. Ersättning som ej avser mark som löses och som fastställts att utgå på en gång skall betalas inom två år från samma tid. Iakttager ersättningsgivaren ej vad som sagts nu, är den väckta frågan förfallen såvitt den rör den ersättningsberättigades rätt.

Tid som avses i första stycket får förkortas eller förlängas, när par— terna är ense därom eller eljest särskilda skäl föreligger.

18 % Inlösen av mark är fullbordad, när den ersättningsskyldige full- gjort vad som åligger honom enligt 11 och 14 åå.

19 % Den ersättningsskyldige äger genast tillträda egendomen, när in- lösen är fullbordad enligt 18 &. Har utom löseskilling eller intrångser- sättning fastställts annan ersättning till följd av avståendet, får dock" tillträde ej ske förrän även denna ersättning betalats.

Tillstånd att på annat sätt än genom inlösen taga annans egendom i anspråk eller att vidtaga åtgärd som medför skada för annan får ut- nyttjas när den ersättningsskyldige betalat föreskriven ersättning.

Skäligt uppskov med tillträdet eller med utförandet av åtgärd skall föreskrivas, om den ersättningsberättigades förhållanden påkallar det.

20 å Ändring av fastighetsindelningen på grund av inlösen sker, när inlösen är fullbordad enligt 18 &.

Sådan särskild rätt till fastighet som tillkommit genom frivillig upp- låtelse upphör, när inlösen av fastigheten eller av sådan del därav som beröres av rättigheten är fullbordad enligt 18 5, om ej domstolen eller synemännen förordnat att rättigheten skall bestå. Sådant förordnande

• Sida 21
•  Original

Prop. 1974: 83 21

får meddelas endast om det uppenbarligen är utan betydelse för den rätt som tillkommer borgenär med panträtt i fastigheten.

Annan särskild rätt till fastighet än som sägs i andra stycket består efter inlösen, om ej annat har för-ordnats av domstolen eller synemän- nen.

Genom inlösen upphör den lösta egendomens ansvar för fordran. Detta gäller dock ej fordran som åtnjuter förmånsrätt enligt 6 5 1 för- månsrättslagcn (1970: 979).

21 % Har på grund av förordnande enligt 11 kap. 67 & första stycket tillstånd till företag eller åtgärd tagits i anspråk innan tillståndsbeslutet vunnit laga kraft och höjer högre rätt ersättning som fastställts i sam- band med tillståndsbeslutet, skall det överskjutande beloppet betalas och anmälan enligt 14 & göras inom en månad från det ersättningen slutligen bestämts. .

Överstiger ersättning som bestämts efter uppskov enligt 1.1 kap. 66 ä 2 mom. provisorisk ersättning, skall det över—skjutande beloppet betalas inom en månad från det ersättningen slutligen bestämts eller, om för- ordnande meddelats enligt 11 kap. 67 å andra stycket, från ersättnings- beslutets dag. Anmälan enligt 14 5 skall göras inom samma tid.

[Bestämmes i fall som avses i första eller andra stycket ersättningen ej till högre belopp och skulle eljest nedsättnings— eller anmälningsskyl— dighet ha förelegat, skall den ersättningsskyldige göra anmälan hos läns- styrelsen om ersättningsbeslutet sedan detta vunnit laga kraft.

Har i annat fall än som avses i första eller andra stycket ersättning till följd av företag eller åtgärd, vartill tillstånd lämnats enligt denna lag, fastställts först efter det företaget eller åtgärden utförts, skall er- sättningen betalas och anmälan enligt 14 å göras inom en månad från det ersättningen slutligen bestämdes. Detsamma gäller ersättning som bestämts i samband med prövning enligt denna lag av fråga om godkän— nande av företag eller åtgärd som redan utförts.

22 % Om ersättning i fall som avses i 21 & betalas senare än som före- skrives där, skall den ersättningsskyldige erlägga sex procent årlig ränta på ersättningen från den dag marken tillträddes eller företaget eller åt— gärden utfördes. Inlösen fullbordas utan hinder av att ränta ej betalas.

Försummar den ersättningsskyldige att betala ersättning som avses i 21 5, skall länsstyrelsen på ansökan av den ersättningsberättigade låta uttaga beloppet jämte ränta. Reglerna i utsökningslagen (1877: 31 s. 1) om verkställighet av lagakraftägande dom i tvistemål, varigenom betal- ningsskyldighet blivit någon ålagd, äger därvid motsvarande tillämpning.

23 & Medel som har nedsatts eller uttagits skall av länsstyrelsen utan dröjsmål insättas i bank mot ränta.

24 & Nedsatta eller uttagna medel skall jämte upplupen ränta utbeta- las av länsstyrelsen till den som är berättigad till medlen.

Vid utbetalning av medel som enligt domstolens eller synemännens bestämmande skall nedsättas äger, med de avvikelser som anges i tredje och fjärde styckena, bestämmelserna om fördelning av köpeskilling för fast egendom som sålts på exekutiv auktion motsvarande tillämpning. Om rätt för innehavare av pantbrev att avstå från sin rätt till betalning och verkan därav finns särskilda bestämmelser.

• Sida 22
•  Original

Prop. 1974: 33 22

Är fastigheten, förutom av inteckning, besvärad av särskild rätt som minskar fastighetens värde och har sämre rätt än inteckningen, skall borgenär som har panträtt på grundval av inteckningen erhålla betal— ning som om fastigheten icke besvärades av rättigheten, i den mån det krävs för att han skall få full betalning för sin fordran. Ersättningen för rättigheten skall minskas i motsvarande mån.

Har löseskilling eller intrångsersättning med tillämpning av bestäm— melser till skydd för borgenärer som har panträtt i fastigheten bestämts till högre belopp än fastighetens ägare har yrkat och uppstår efter be— talning av de fordringar som skall utgå ur ersättningen överskott som ej faller inom det yrkade beloppet, skall överskottet återställas till den er- sättningsskyldige.

25 % Sammanträde för fördelningen hålles så snart det kan ske. Kal- lelse till sammanträdet sändes minst två .veckor i förväg till fastighets— ägaren, annan sakägare och kända innehavare av panträtt. De skall i kallelsen uppmanas att anmäla sina anspråk senast vid sammanträdet. Föreligger särskilda skäl, skall kungörelse om sammanträdet minst två veckor i förväg också föras in i Post- och Inrikes Tidningar och tid- ning inom orten.

26 % Ersättningsgivaren svarar för samtliga kostnader i ärendet om ersättningens fördelning, i den mån ej annat följer vid en motsvaran- de tillämpning av 18 kap. 6 eller 8 & rättegångsbalken.

27 % När inlösen av mark är fullbordad, skall länsstyrelsen genast un- derrätta inskrivningsmyndigheten därom för anteckning i fastighetsbo- ken.

28 å Råder tvist om bättre rätt till ersättning, skall ersättningen ned- sättas hos länsstyrelsen, även om nedsättning ej erfordras enligt 11 &. Bestämmelserna i 23—25 55 äger tillämpning i fråga om sådan ersätt— ning.

29 5 Ersättningsbelopp som betalats får ej till någon del återkrävas. Vad som sagts nu gäller ej, om det tillstånd som föranlett beslut om er- sättning upphäves på talan av den ersättningsberättigade.

10 KAP.

21 517

Vilja sakägare träffa överenskommelse i fråga om ersättning eller annat, skall särskild avhandling därom upprättas, av vederbörande un- derskrivas samt, där ej synemännen finna överenskommelsen innehålla villkor, som är oförenligt med flottledens intresse eller länder de flot- tande till men, förses med intyg om synemännens godkännande; och varde därefter sådan överenskommelse bindande såväl för de flottande som för dem, som slutit överenskommelsen, och deras rättsinnehavare.

Rör överenskommelsen fastighet, tillhörig kronan eller allmän anstalt, skall den i avseende å kronans eller anstaltens rätt ej gälla, med mindre den godkännes av vederbörande myndighet.

17 Senaste lydelse 1919: 425.

• Sida 23
•  Original

Prop. 1974: 83

Nuvarande lydelse

23

Föreslagen lydelse

Besväras fastighet av beviljad eller sökt inteckning, må löseskil- ling och intrångsersättning, oavsett vad den ersättningsberättigade har begärt, ej sättas lägre än som för- anledes av 9 kap., om det icke är väsentligen utan betydelse för borgenärer/tas rätt. Träffas överenskonzmelse om storleken av löseskilling eller in- trångsersättning, få synemännen godkänna överenskommelsen, om medgivande lämnats av samtliga borgenärer som hava panträtt i fas- tigheten. Besväras fastigheten av gemensam inteckning, fordras dessutom de medgivanden från fastighetsägare och fordringshava- re som i 22 kap. ll & jordabal- ken föreskrivas för relaxation. Medgivande fordras dock ej av den för vars rätt synemännens av- görande är väsentligen utan bety- delse.

Vad som föreskrives i fjärde stycket äger motsvarande tillämp- ning i fråga om överenskommelse om att ersättning skall utgå på an- nat sätt än i pengar eller om at- förande av åtgärd som är ägnad att förebygga eller minska skada.

57 518

Möter ej hinder mot företaget, böra synemännen, efter det sak- ägarna blivit hörda och utredning skett angående de förhållanden, vilka kunna inverka på frågan, sö- ka att i de delar, varom tvist yp- pas. åvägabringa överenskommelse mellan dem, vilkas rätt därav be- röres; och varde, där sådan över- enskommelse träffas, särskild av- handling därom upprättad, av sak- ägarna underskriven samt me- delst synemännens påskrift vitsor- dad. Angtir överenskommelse/t an- nat än beloppet av sakägare till— kommande ersättning, vare den

15 Senaste lydelse 1920: 459.

Möter ej hinder mot företaget, böra synemännen, efter det sak— ägarna blivit hörda och utredning skett angående de förhållanden, vilka kunna inverka på frågan, sö- ka att i de delar, varom tvist yp- pas, åvägabringa överenskommelse mellan dem, vilkas rätt därav be- röres; och varde. där sådan över- enskommelse träffas, särskild av- handling därom upprättad, av sal;— ägarna underskriven samt medelst synemännens påskrift vitsordad. Överenskommelsen vare dock, så- vitt cj är fråga om sakägare till— kommande ersättning eller utfö-

• Sida 24
•  Original

Prop. 1974:83

Nuvarande lydelse

dock ej gällande, med mindre den

Föreslagen lydelse

rande av åtgärd som är ägnad att

av synemännen prövas lämplig. förebygga eller minska skada, gäl- lande endast om den av synemän- nen prövas lämplig.

Rör överenskommelsen fastighet, tillhörig kronan eller allmän an- stalt, skall den i avseende å kronans eller anstaltens rätt ej gälla, med mindre den godkännes av vederbörande myndighet.

Vad i 21 & tredje—femte styc- kena föreskrives skall jämväl äga tillämpning.

60 519

För utrönande av värdet å båtnad för mark genom dess torr—lägg- ning, där sådan med företaget avses, skola synemänncn med tillämp- ning av de i 7 kap. 22 & stadgade grunder efter undersökning av den mark, varom fråga är, uppskatta marken såväl i dess skick före före- taget som ock i det skick, vari den antages komma efter företagets fullbordan. '

Vid uppskattning av båtnad, som genom vattenreglering beredes strömfall, skola de i 9 kap. stad- gade grunder beträffande värde- ring av vattenkraft, som skall er- sättas, i tillämpliga delar lända till efterrättelse.

20

64

Vid bestämmande av sakägare tillkommande ersättning för för- lust, skada eller intrång skola sy- nemännen iakttaga de i 9 kap. stadgade grunder; clock att, där fråga uppkommer om ersättning medelst kraftöverföring, härom skall gälla föreskriften i 20 &. Skall ersättning utgå med förhöj- ning över värdet, höra värdet och förhöjningen var för sig angivas.

(I!)

Vid bestämmande av sakägare tillkommande ersättning för för- lust, skada eller intrång skola sy- nemännen iakttaga de i 9 kap. stadgade grunder.

Uppkommer eljest på grund av bestämmelserna i 3, 7 eller 8 kap. vid syneförrättning fråga om ersättning åt delägarna eller annan för arbete eller dylikt, skall ock sådan fråga prövas av synemännen.

67 ger Sedan erforderliga sammanträden hållits och alla vid syneförrätt- ningen förefallande frågor blivit utredda, skola synemännen upprätta utlåtande angående företaget.

1" Senaste lydelse 1920: 459. 30 Senaste lydelse 1941: 614. '-'1 Senaste lydelse 1969: 393.

• Sida 25
•  Original

Prop. 1974: 83 25

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Utlåtandet skall innehålla synemännens besked, med angivande av skälen, i de i 62—64 åå eller eljest här ovan omförmälda frågor. Avgift, som omförmäles i 11 kap. 95 å, så ock avgift enligt 2 kap. 10 5, där sådan bör utgå, skola bestämmas i utlåtandet. Lämnas medgivande till vattenreglering, varde angivet, om företaget är av beskaffenhet att stad- gandcna i 4 kap. om nyprövning och om avgifter därå äga tillämpning; och skall för sådant fall utlåtandet upptaga förslag till dylik avgift.

Skola två eller flera med skilda andelar taga del i företaget, skall ut- låtandet innehålla särskild längd, upptagande såväl den lå varje delägare bclöpande anparten i kostnaden för företaget med noggrant angivande av strömfall eller annan egendom, som med delaktigheten avses, som ock det belopp, vartill kostnaden för företaget beräknats. Skall anlägg- ningskostnaden för viss del av företaget eller kostnaden för skötsel och underhåll fördelas på särskilt sätt, varde det ock tydligt angivet i läng- den. För varje delägarc skall anmärkas, huruvida han är sökande till företaget eller på grund av föreskriften i 82 5 att anse såsom likställd med sökande, så ock beskaffenheten av båtnad, som må hava lagts till grund för delaktigheten, samt det uppskattade värdet av sagda båtnad. Har på grund av bestämmelsen i 7 kap. 28 % eller 8 kap. 18 & rätt med— givits delägare att erlägga å honom bclöpande bidrag med fördelning å visst antal år, skall ock härom anteckning ske. Beträffande mark som genom företaget vinner torrläggning, skall längden innehålla uppgift för varje fastighet å markens värde före och efter företaget. Är i avbidan på slutlig uppskattning delaktigheten bestämd på sätt i 61 & sägs, varde anteckning därom gjord.

Innehåller utlåtandet föreskrift om anordnande eller ändrande av vattenavlopp genom allmän väg, skall, där arbetets utförande ålig- ger annan än vägens ägare, tillika meddelas bestämmelse. att. innan sådant arbete påbörjas, medgivan- de, som avses i 40 5 lagen om all- männa vägar, skall inhämtas. Vad nu sagts om anordnande eller änd- rande av vattenavlopp genom all- män väg skall äga motsvarande tillämpning i fråga om åtgärd till skydd för sådan väg.

Innehåller utlåtandet föreskrift om anordnande eller ändrande av vattenavlopp genom allmän väg, skall, där arbetets utförande ålig- ger annan än vägens ägare, tillika meddelas bestämmelse, att, innan sådant arbete påbörjas, medgivan- de. som avses i 44 & väglagen (.I97I:948), skall inhämtas. Vad nu sagts om anordnande eller änd— rande av vattenavlopp genom all— män väg skall äga motsvarande tillämpning i fråga om åtgärd till skydd för sådan väg.

11 KAP. 17 522 Till vattenmål hänföras följande mål:

A. ansökningsmål:

1. ansökan jämlikt 1 kap. 14 5 om bestämmande av ersättning för rätt att taga strömfall i anspråk;

2. ansökan om prövning jämlikt 2 kap. 20 %, huruvida och under vilka villkor byggande i vatten må ske;

23 Senaste lydelse 1969: 396.

• Sida 26
•  Original

Prop. 1974: 83 26

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

3. ansökan om godkännande jämlikt tredje stycket i nyssnämnda lag- rum av verkställt ändrings- eller reparationsarbete å byggnad i vatten;

4. ansökan om prövning jämlikt 2 kap. 25 & av befintlig vattenbygg— nads laglighet;

5. ansökan jämlikt 2 kap. 31 & första stycket om meddelande av be- stämmelser rörande hushållning med vatten;

6. ansökan jämlikt 2 kap. 34 5 om rätt att utriva byggnad i vatten;

7. ansökan om prövning jämlikt 2 kap. 47 &, huruvida och under vilka villkor grundvattentäkt må anläggas eller nyttjas;

S. ansökan om prövning jämlikt 2 kap. 53 % av lagligheten av befint— lig grundvattentäkt;

9. angökan jämlikt 2 kap. 56 & första stycket om meddelande av be- stämmelser angående den omfattning, i vilken grundvatten må tillgodo- göras vid annan tillhörig grundvattentäkt;

10. ansökan jämlikt 2 kap. 59 å andra stycket om prövning, under vilka villkor grundvattentäkt må tagas ur bruk;

11. ansökan jämlikt 3 kap. 11 5 om prövning, utan förutgången syneförrättning enligt 10 kap., röran-de sättet och villkoren för verk- ställande av vattenreglering, som avses i 3 kap. 1 5, så ock angående delaktigheten i kostnaden för företaget;

12. ansökan enligt 2 kap. 8 5 andra stycket så ock ansökan om be- stämmande av avgift enligt 10 å i nämnda kap.;

13. ansökan om prövning jäm- 13. ansökan om nyprövning en- Iikt 4 kap. ] sf, huruvida och i vil- ligt 4 kap. 5 eller 16 5 eller om ken m_s-träckning skyldighet må bestämmande av avgift enligt 14 & åläggas ägare av strömfall att till- i nämnda kap.; handahålla kraft åt kringliggande bygd, samt ansökan jämlikt 4 kap. 4 35" att komma i åtnjutande av kraft, som på grund av dylikt åläggande skall tillhandahållas, så ock ansökan om nyprövning enligt 4 kap. 5 eller 16 5 eller om be- stämmande av avgift enligt 14 å i nämnda kap.:

14. ansökan jämlikt 5 kap. 2 eller 7 % om inrättande, utvidgande el- ler förbättrande av allmän farled eller om nya eller ändrade föreskrif- ter rörande hushållningcn med vattnet eller annat för sjöfartens under- lättande eller till förebyggande eller minskande av skada eller om god- kännande av anläggning eller åtgärd för allmän farled;

1.5. ansökan jämlikt 6 kap. 12 5 om ändrade anordningar med avse— ende å beslutade flottledsarbeten:

16. ansökan jämlikt 6 kap. 21 _S om prövning. utan förutgången syne- förrättning enligt 10 kap., av fråga om anläggning eller åtgärd för be- fintlig allmän flottleds utvidgande eller förbättrande eller om nya eller ändrade föreskrifter rörande hushållningen med vatten eller annat för flottningens underlättande eller om bestämmelser rörande virkes bark— ning eller fiskeavgift;

17. ansökan jämlikt 6 kap. 27 5 första stycket om avlysande av all— män flottled;

• Sida 27
•  Original

Prop. 1974: 83 27

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

18. ansökan jämlikt 6 kap. 28 5 första stycket om tillåtelse att bort- skaffa flottledsanläggning samt ansökan, utan samband med prövning av fråga om sådan tillåtelse. om övertagande av flottledsanläggning en- ligt tredje stycket nämnda paragraf:

19. ansökan jämlikt 7 kap. 45 å andra stycket om prövning, utan för- utgången syneförrättning enligt 10 kap., av fråga rörande vattenavled— nings- eller invallningsföretag. så ock ansökan jämlikt 8 kap. 33 5 första stycket om prövning, utan sådan förrättning, av fråga rörande företag, som avses i 8 kap.;

20. ansökan om anstånd med fullbordande av företag, vartill med- givande enligt denna lag lämnats, så ock om tillämpning av de i 7 kap. 58 å andra stycket och 59 % samt 8 kap. 36 å andra stycket och 37 & meddelade bestämmelser eller om sådan ny uppskattning, som avses i 69 & här nedan;

21. ansökan jämlikt 9 kap. 17 & 21. ansökan jämlikt 2 kap. 7 5 om överflyttning från en fastighet om överfiyttning från en fastighet till en annan av rättighet till kraft- till en annan av rätt till andels- helopp, vilket utgår i ersättning kraft. för förlorad vattenkraft;

22. ansökan jämlikt 9 kap. 46 .(S' om överflyttning från en fastighet till en annan av rättighet till vat- ten, vilket skall tillhandahållas i ersättning för förlust av grundvat- ten.

B. stämningsmål: B. stämningsmål:

22. talan jämlikt 2 kap. 6 5 fem- te stycket om omprövning av rätts- förhällandet mellan ägare av kraft- anläggning och mottagare av an- delskraft från anläggningen;

23. talan om borttagande eller ändrande av annan tillhörig byggnad i vatten för uttagande av vattenkraft eller vattnets tillgodogörande an- norledes i industriellt syfte, för vattenreglering. för fiske eller fiskens framkomst, för bevattning, för allmän farled eller för ändamål. som avses i 2 kap. 40 å andra stycket eller 8 kap. 27 3, eller för järnvägsbro eller allmän vägbro, såframt talan grundas dårå, att byggnaden icke tillkommit i laga ordning eller icke är av laga beskaffenhet;

24. talan om ersättning för skada eller intrång av sådan byggnad i vatten, som under 23 sägs:

25. talan om ansvar för det sådan byggnad utförts eller ändrats i strid mot stadgande i denna lag eller mot föreskrift, som meddelats i sammanhang med arbetets medgivande, eller för det någon mot stad- gandet i 2 kap. 20 % tredje stycket underlåtit att söka vattendomstolens godkännande av verkställd ändring å dylik byggnad;

26. talan jämlikt 2 kap. 24 5 om ändrande av byggnad i vatten, var- till vattendomstolen meddelat tillstånd, eller om ändrade föreskrifter rörande hushållningen med vattnet vid sådan byggnad;

27. talan, beträffande andra företag enligt denna lag än de i 6 kap. avsedda, om ansvar eller skadestånd för hushållning med eller fram- släppande av vattnet i strid mot lag eller givna föreskrifter så ock talan

• Sida 28
•  Original

Prop. 1974: 83 25!

jämlikt 2 kap. 31 5 andra stycket om meddelande av dylika föreskrifter eller ändrande av förut givna sådana i fråga om annan tillhörig bygg- nad i vatten;

28. talan, som grundas därå, att den, vilken är skyldig att underhålla sådan byggnad .i vatten, som under 23 sägs, brister i fullgörande av denna skyldighet, eller därå, att någon utan erhållet medgivande, där sådant erfordras, utriver dylik byggnad;

29. talan, som utan samband med ansökningsmål föres jämlikt 2 kap. "23 & om gottgörelse för damm eller annan vattenbyggnad eller om fort- satt tillgodogörande av annan tillhörigt vatten och bestämmande av er- sättning därför, jämlikt ?. kap. 14 5 om rätt till intrång å annans fastig- het i vissa avseenden, jämlikt 2 kap. 15 5 om rätt att begagna annan tillhörig byggnad i vatten eller jämlikt 2 kap. 16 & om rätt att taga an— nans mark i anspråk till utmål;

30. talan utan samband med ansöknings- eller underställningsmål om tillämpning av stadgandena i 1 kap. 6—13 55;

31. talan om borttagande eller ändrande av annan tillhörig grundvat- tentäkt, som ej är avsedd allenast för viss fastighets förseende med vat— ten till husbehovsförbrukning, eller om förbud mot tillgodogörande av vatten vid sådan grundvattentäkt, såframt talan grundas därå att grund— vattentäkten icke tillkommit i laga ordning eller icke är av laga beskaf- fenhet eller att vatten vid grundvattentäkten tillgodogöres till större myckenhet än lagligen är tillåten;

32. talan om ersättning för skada eller intrång av sådan grundvatten- täkt, som under 31 sägs:

33. talan om ansvar för det sådan grundvattentäkt anlagts eller änd- rats eller nyttjats i strid mot stadgande i denna lag eller mot föreskrift, som med stöd av denna lag meddelats;

34. talan jämlikt 2 kap. 51 S, om ändrande av grundvattentäkt, vartill vattendomstolen meddelat tillstånd, eller om ändrade föreskrifter rö— rande tillgodogörande av vatten vidsådan grundvattentäkt;

35. talan jämlikt 2 kap. 56 å andra stycket om meddelande av före- skrifter rörande tillgodogörande av grundvatten vid annan tillhörig grundvattentäkt eller ändrande av förut givna sådana föreskrifter:

36. talan, som utan samband med ansökningsmål föres jämlikt 2 kap. 45 eller 62 5 om rätt till intrång å annans fastighet i vissa av- seenden;

"37. talan utan samband med ansökningsmål om tillämpning av stad- gandena i 2 kap. 49 och 52 55;

38. talan jämlikt 3 kap. 6 % om skyldighet för delägare i reglerings- samfällighet att deltaga i kostnaden för vattenreglering och om beräk- ning av den kostnad, vari sådan delägare har att taga del, så ock talan jämlikt 3 kap. 9 & om skyldighet för den, som av vattenreglering till- skyndas båtnad i annat hänseende än som omförmäles i 3 5 av nämnda kap., att lämna bidrag till företaget;

39. talan jämlikt 5 kap. 10 5 om vidtagande av sådana anordningar vid allmän farled, som erfordras till förebyggande av skada genom våg— svall eller dylikt;

40. talan beträffande allmän flottled om vidtagande av sådana an- ordningar eller åtgärder eller meddelande av sådana föreskrifter, som i 6 kap. 17 5 första stycket eller 18 % sägs;

41. talan om borttagande eller ändrande av anläggning eller om rät— telse i åtgärd, som skett för allmän flottled, såframt talan grundas

• Sida 29
•  Original

Prop. 1974: 83 29

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse därå, att anläggningen eller åtgärden icke tillkommit i laga ordning el- ler icke är av laga beskaffenhet, så ock talan om ansvar för vidtagande av dylik anläggning eller åtgärd eller för olovligt hushållandc med eller framsläppandc av vattnet i allmän flottled;

42. talan jämlikt 6 kap. 13 5 första stycket om förverkande av rätten till flottledsarbetes vidare utförande;

43. talan jämlikt 7 kap. 29 & om skyldighet för ägare av mark att deltaga i kostnaden för diknings-, vattenavlednings- eller invallnings- företag eller om sådan jämkning av bidragsskyldigheten, som i nämnda lagrum omförmäles, så ock talan jämlikt 7 kap. 41 å andra stycket om bidrag med anledning av båtnad, som genom vattenavledning eller in- vallning tillskyndas allmän flottled;

44. talan jämlikt 7 kap. 54 5 om skyldighet att lösa mark, som ingår i inval]ningssamfällighet;

45. talan som grundas därå, att genom vattenavledning eller invall- ning vattenförhällandena ändrats i strid mot stadgande i denna lag eller mot föreskrift, som meddelats i samband med arbetets medgivande;

46. talan om tillämpning av stadgandena i 7 kap. 57 å andra stycket; 51. talan om tillämpning av stadgandena i 8 kap. 35 å andra stycket. 52. talan jämlikt 9 kap. 25, 29, 31 eller 42 5 om ändrade före- skrifter rörande kraftbelopp, som utgår i ersättning för förlorad vat- tenkraft, samt om ändring i vad förut bestämts angående uttag- ningskostnadens storlek och dess gällande, så ock talan om förnyad prövning av sådan ständig avgälds belopp, som omförmäles i 9 kap. 23 _Q';

53. talan om fördelning av upp- buren penningersättning, varom i 9 kap. 3.1 _6 förnzäles;

54. talan om fastställande av vite, som i 9 kap. 37 5 sägs, eller om höjning eller sänkning av re- dan bestämt sådant vite;

55. talan jämlikt 9 kap. 39 5 om rätt att åter komma i åtnju- tande av vattenkraft, som ström— fallsägare till följd av företag en- ligt denna lag gått förlustig;

56. talan jämlikt 9 kap. 46 5 om ändring i vad förut bestämts angående vederlag för vatten, som skall tillhandahållas i ersättning för förlust av grundvatten, eller om rätt att åter komma i åtnjutande av möjlighet att vid egen grund- vattentäkt tillgodogöra vatten;

57. talan jänzlikt 9 kap. 73 5 av innehavare av fordran, varför fast

• Sida 30
•  Original

Prop. 1974: 83

Nuvarande lydelse

egendom häftar, om högre ersätt- ning för egendomen eller för där- ifrån förlorad vattenkraft eller för skada eller intrång därä;

58. talan jämlikt 9 kap. 74 5 om rätt att få återlösa fast egen— dom, som på grztnd av stadgande i denna lag blivit av annan löst.

C. besvärsmål:

30

Föreslagen lydelse

59. besvär mot synemäns beslut, varigenom vid syneförrättning enligt 10 kap. jävsinvändning ogillats, ävensom klagan över synemännens åt- göranden eller utlåtande i fall, då utlåtande ej underställes.

D. underställningsmål:

60. underställning av samt besvär mot utlåtande vid syncförrättning enligt 10 kap. i fall, då underställning av utlåtandet äger rum.

Hurusom, efter anmälan, ersättningsanspråk i vissa fall skola prövas av vattendomstolen, därom stadgas i 68 5.

26 523

Ansökan, som i 17 5 1—22 sägs, skall göras skriftligen och ingivas till vattenrättsdomaren i det antal exemplar, som finnes nedan för varje fall föreskrivet.

Ansökan, som i 17 5 1—21 sägs, skall göras skriftligen och ingivas till vattenrättsdomaren i det antal exemplar, som finnes nedan för varje fall föreskrivet.

275

5 ina/71.34 Då ansökan göres en- ligt 17 g» 2], skall sökanden förete bevis därom, huruvida den fastig- het, varifrån rättigheten till över- förd kraft skall överflyttas, är be— svärad med inteckning, ävensom de överenskommelser, som i ären- det må hava räffats med inteck— ningshavare. Ansökningen skall därjämte innehålla uppgift å den plats, dit kraften önskas för fram- tiden överförd, samt vara åtföljd av platz för den erforderliga led- ningens sträckning.

Vad nu. sagts skall äga motsva- rande tillämpning beträffande an- sökan enligt 17 % 22 om överflytt— ning av rättighet till vatten.

23 Senaste lydelse 1948: 479. 34 Senaste lydelse- 1948: 479.

5 mom. Då ansökan göres enligt 17 g 21, skall sökanden förete be- vis därom, huruvida den fastighet, varifrån rätten till andelskraft skall överflyttas, är besvärad med in- teckning, ävensom de överenskom- melser, som i ärendet må hava träffats med inteckningshavare.

• Sida 31
•  Original

Prop. 1974: 83 31

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

32 ågö

Äro ansökningshandlingarna "fullständiga, eller varder vad därutinnan brister inom förelagd tid fullgjort, skall vattenrättsdomaren skyndsamt inhämta nödiga upplysningar för bestämmande av det eller de ställen, där handlingarna efter ty nedan sägs skola hållas för parterna tillgäng- liga, samt därefter om ansökningen utfärda kungörelse.

Kungörelsen skall innehålla dels tillkännagivande: att, intill dess frågan blivit slutligen prövad. ett exemplar av ansök- ningshandlingarna skall för dem, som önska taga del därav, finnas till- gängligt å viss för parterna Välbelägen plats hos tjänsteman. kommunal bcfattningshavarc eller pålitlig enskild person eller, där ansökningen an- går företag, som berör två eller flera län eller eljest ett vidsträckt om- råde, å flera dylika ställen;

att, därest i målet avgivas erinringar eller påminnelser, varom i 39 & förmälcs, eller sådant utlåtande, som i 45 & sägs. jämväl dessa hand- lingar skola hållas tillgängliga på förut angivna ställe eller ställen;

att även handlingar, som ingivits vid sammanträde för muntlig för- bcrcdelse eller vid vattendomstolens sammanträde, de vid dessa sam- manträden förda protokollen samt vattendomstolens utslag skola där- städes i avskrift vara för parterna att tillgå; samt

att kallelser och andra meddelanden till parterna, under det målet är anhängigt vid vattendomstolen, skola, där de icke röra allenast sökan- den eller ock särskilt tillställas den eller dem, till vilka de äro riktade, ske på det sätt, att de genom vattenrättsdomarens försorg införas i viss eller vissa tidningar inom orten och hållas tillgängliga så som nyss är sagt;

dels erinran om innehållet i 38 och 53 %% jämte besked om den tid, inom vilken erinringar enligt 38 & skola ingivas; .

dels ock erinran om vad i 65 & stadgas om sakägarcs rätt till gott- görelse för kostnader samt, i tillämpliga fall, om föreskriften i 35 ä 1 mom. andra stycket andra punkten rörande förordnande av särskilt biträde.

I mål, som avses i 17 5 1—13, 18, 19, 21 och 32, skola i kungö- relsen dc fastigheter, om vilka uppgift skall lämnas i ansökning— en, namngivas eller, i den mån det kan ske på oförtydbart sätt, ut- märkas mcdelst gemensam geogra— fisk eller annan beteckning, var- jämte, där sökanden vill med till- ärnad byggnad tillgodogöra sig annan tillhörig vattenkraft, sär- skild uppgift därom skall lämnas. ] mål, som avses i 17 5 14, 15 och ]6, skall i kungörelsen uppgivas, vilka bebyggda strömfall eller med fast fiskebyggnad försedda fisken

% Senaste lydelse 1961: 548.

I mål, som avses i 17 5 1—13, 18, 1.9 och 2], skola i kungörelsen de fastigheter, om vilka uppgift skall lämnas i ansökningen, namn— givas eller, i den mån det kan ske på oförtydbart sätt, utmärkas mc- delst gemensam geografisk eller annan beteckning, varjämte, där sökanden vill med tillärnad bygg- nad tillgodogöra sig annan tillhö- rig vattenkraft, särskild uppgift därom skall lämnas. I mål, som avses i 17 & 14, 15 och 16, skall i kungörelsen uppgivas, vilka be- byggda strömfall eller med fast fiskebyggnad försedda fisken sa-

• Sida 32
•  Original

Prop. 1974: 83

Nuvarande lydelse

saken må angå, så ock, då ansök- ningen avser utförande eller god- kännande av visst arbete, å vilken fastighet arbetet skall utföras eller är utfört.

Inne/"altar ansökan om tillstånd till utnyttjande av samfällt ström— fall Så, som i 2 kap. 7 % sägs, till- lilca inbjudan till övriga delägare att deltaga i företaget, skall i kan- görelsen, med omförmälan av sist- nämnda förhållande, jämväl inta- gas föreläggande för delägare, som vill begagna sig av inbjudningen, att tillkännagiva detta i den ord- ning och inom den tid, som är fö- relagd för bestridande av ansök- ningen eller framställande av in- vändningar i fråga om företaget, vid äventyr att den, som underlå- ter detta, skall ltava försuttit sin rätt att bliva delaktig i företaget.

32

Föreslagen lydelse

ken må angå, så ock, då ansök- ningen avser utförande eller god- kännande av visst arbete, å vilken fastighet arbetet skall utföras eller är utfört.

Om kungörelsens innehåll i fall, som avses i 61 5 första stycket, gälle- vad där finnes stadgat.

Är fråga om ansökan, varom i 17 5 15 och 20 förmäles, skall kungö- relse enligt denna & eller 61 & första stycket utfärdas allenast, då vatten- rättsdomaren prövar det nödigt. Utfärdas ej sådan kungörelse, skall dock tiden och stället för vattendomstolens sammanträde sist å tjugu- första dagen förut kungöras på sätt i 33 5 första stycket sägs.

Huruledes mål i visst fall må kunna behandlas utan förutgången kungörelse, därom stadgas i 61 5 andra stycket.

33 gas

Kungörelse, som i 32 & sägs, skall genom vattenrättsdomarens för- sorg inom tio dagar införas i en eller flera av ortens tidningar så ock, där fråga ej allenast är om företag enligt 7 eller 8 kap., i allmänna tid- ningarna. Ett exemplar av kungörelsen skall tillika med ett exemplar av ansökningshandlingarna ofördröjligen sändas till det eller de ställen som i kungörelsen angivits. Vattenrättsdomaren skall där- jämte, såframt i målet är fråga om ansökan enligt 17 ä 1, 2, 3, 4, 5, "7, 8, 9, 10, 11, 14, 15, 16 eller 19, utan dröjsmål i betalt öppet brev eller brevkort å posten av- lämna underrättelse om kungörel- sens innehåll till envar i ansök- ningen uppgiven cllcr eljest för 110- nom känd ägare av fastighet, som i kungörelsen omförmäles, så ock

% Senaste lydelse 1961: 548.

Vattenrättsdomaren skall d'ar- jämte, såframt i målet är fråga om ansökan enligt 17 ä 1, 2, 3, 4, 5, 7, 8, 9, 10, 11, ]4, 15, 16 eller 19, utan dröjsmål i brev eller brev- kort å postcn avlämna underrät- telse om kungörelscns innehåll till envar i ansökningen uppgiven eller eljest för honom känd ägare av fastighet, som i kungörelsen om- förmäles, så ock till de kända nytt-

• Sida 33
•  Original

Prop. 1974: 83

Nuvarande lydelse till de kända nyttjanderättshavare, vilkas rätt beröres i saken. Under- rättelsen skall adresseras till den fastighet, varom fråga är, såvitt cj säker kunskap vinnes om annan adress inom landet för mottaga- ren. Varder efter ty i 37 % sägs kungörelsen delgiven viss sakäga- re, erfordras ej underrättelse, som nu sagts, till sådan sakägare.

33

Föreslagen lydelse jandcrättshavare, vilkas rätt berö- res i saken. Underrättclsen skall adresseras till den fastighet, var- om fråga är, såvitt ej säker kun- skap vinnes om annan adress inom landet för mottagaren. Varder ef- ter ty i 37 & sägs kungörelsen del- given viss sakägare, erfordras ej underrättelse, som nu sagts, till sådan sakägare.

Där sakägare, som i andra stycket sägs, varder för vattenrättsdoma- ren känd först efter underrättelsernas utsändande, skall vattenrättsdo- maren ofördröjligen på ovannämnda sätt meddela sådan sakägare un- derrättelse om målet så ock om vad han för sin rätts bevakande må hava att iakttaga. Befinnes underrättelse, som blivit å posten avlämnad, hava försetts med oriktig adress, och vinnes upplysning om mottaga- rens rätta adress, eller finnes sakägare, till vilken underrättelse efter ty ovan sägs bort sändas, hava förbigåtts, vare lag samma. Ej må dock målets handläggning och avgörande uppehållas av anledning, som nu sagts.

Är jord eller annan fast egendom, som saken angår, samfälld för helt skifteslag eller eljest för flera fastigheter, erfordras ej underrättelse, varom ovan förmäles, till de särskilda delägarna i den samfällda egen— domen. Finnes för denna känd styrelse, vardc styrelsen på nämnda sätt underrättad.

Ägare av fastighet, som saken angår, vare pliktig att till vattenrätts— domaren eller vattendomstolen uppgiva innehavare av nyttjanderätt till fastigheten, där dennes rätt beröres av saken. Underlåter han det, och uppstår skada för nyttjanderättshavarc, som saknat kännedom därom, att företaget eller åtgärden angår fastigheten, skall ägaren, där han visas hava ägt dylik kännedom, hålla nyttjanderättshavarcn skadeslös. Erinran härom varde införd i den kallelse, som enligt denna & tillsän— des fastighetens ägare.

35%

3 mom."—'7 1 mål, som avses i 17 5 2—11, 18 och 19, ävensom i mål, som anhängiggjorts genom ansökan enligt 2 kap. 8 5 andra stycket samt 4 kap. 1 5 sista styc- ket och 14 å andra och femte styckena, må kommun föra talan för tillgodoseende av allmänna in- tressen inom orten. Om sådan ta- lan skall kommunen snarast un- derrätta kammarkollegiet.

3 mom. I mål, som avses i 17 5 2—11, 18 och 19, ävensom i mål, som anhängiggjorts genom ansö- kan enligt 2 kap. 8 & andra styc- ket samt 4 kap. 14 å andra och femte styckena, må kommun föra talan för tillgodoseende av allmän- na intressen inom orten. Om så- dan talan skall kommunen snarast underrätta kammarkollegiet.

I mål, som avses i första stycket, skall vattenrättsdomaren utan dröjsmål översända kungörelsen till vederbörande kommun. Är fråga om ansökan om tillstånd att tillgodogöra grundvatten, skall kungörelsen städse tillställas kommun, inom vars område tillgången på grundvatten kan påverkas.

27 Senaste lydelse 1971: 531. 3 Riksdagen 1974. ] saml. Nr 83

• Sida 34
•  Original

Prop. 1974: 83 34

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

37 533

Kan inverkan ske på kanal- eller slussanläggning, skall kungörelsen delgivas anläggningens ägare eller styrelsen för densamma på sätt, som för delgivande av stämning i tvistemål är stadgat. Lag samma vare be— träffande känd förvaltning eller styrelsc för annan allmän farled eller vattenregleringsföretag eller flottningsstyrelse för allmän flottled eller sysslornan eller styrelse för torrläggningsföretag eller företag enligt 8 kap.. där det företag, varom i målet är fråga, berör led eller företag, som nu nämnts.

Är fråga att genom tillärnad byggnad taga i anspråk av annan till— godogjord vattenkraft, skall kungörelsen på sätt förut sagts delgivas ägaren av den anläggning, där kraften tillgodogöres.

Vad i andra stycket är stadgat skall äga motsvarande tillämpning, där fråga är om meddelande av bestämmelser angående den omfatt— ning. ivilken vatten må tillgodogöras vid annans grundvattentäkt.

Där fråga är om ansökan, som i 17 5 21 avses, skall kungörelsen delgivas ägaren av det strömfall,- från vilket kraftbelopp, varom fråga är, tillhandahålles. Vad nu sagts äge motsvarande tillämpning beträffande ansökan enligt 17 5 13.

Där fråga är om ansökan, som i 17 & 21 avses, skall kungörelsen delgivas ägaren av det strömfall, från vilket andelskraft tillhanda- hålles. Vad nu sagts äge motsva- rande -tillämpning beträffande an.- sökan enligt 17 & 13.

Ansökan, som i 1.7 5 12 avses, skall, där ansökningen ej göres av byggnadens ägare, delgivas denne.

Är fråga om ansökan, som i ]7 33 22 avses, skall kungörelsen delgivas ägaren av den grundvat- tentäkt, från vilken vatten, varom fråga a'r tillhandahålles.

Skall delgivning ske genom sökandens försorg, äge vad i 32 kap. 2 & rättegångsbalken är stadgat om stämning motsvarande tillämpning; vad där sägs om rätten skall avse vattenrättsdomaren. Förklaras ansök- ningen i anledning av underlåtcn delgivning förfallen, skall bevis därom med de skäl varå beslutet grundas, tecknas å ett exemplar av ansök- ningen. Tillkännagivande om beslutet skall lämnas parterna iden för kallelser till dem stadgade ordning.

' 48 &.

För att lämna vederbörande kommuner, trafikanter och andra tillfälle att yttra sig angående den inverkan företag eller åtgärd, var- om i målet är fråga, kan medföra

För att lämna vederbörande kommuner, trafikanter och andra tillfälle att yttra sig angående den inverkan företag eller åtgärd, var- om i målet är fråga, kan medföra

å allmän samfärdsel eller flottning eller eljest å allmänna intressen samt om vidtagande av åtgärder för tillgodoseende av dylika intres- sen eller angående iirende, som i

”lä Senaste lydelse 1964: 110.

å allmän samfärdsel eller flottning eller eljest å allmänna intressen samt om vidtagande av åtgärder för tillgodoseende av dylika in— tressen förordne vattenrättsdoma-

• Sida 35
•  Original

Prop. 1974: 83

Nuvarande lydelse

4.1 3? sägs, förordne vattenrättsdo- maren, där sådant prövas lämp- ligt, att särskilda sammanträden skola hållas i sammanhang med undersökning, som i 45 & sägs, el- ler oek i annan ordning.

35

Föreslagen lydelse

ren, där sådant prövas lämpligt, att särskilda sammanträden skola hållas i sammanhang med under- sökning, som i 45 & sägs, eller ock i annan ordning.

För anordnandet av sådana sammanträden äge vattenrättsdomaren, där det finnes lämpligt, påkalla Konungens befallningshavandes biträde.

60 geo

Finner vattendomstolen anledning antaga, att företag eller åtgärd, som i målet avses, har vidsträcktare verkningar än i ansökningen upp- givits, skall tillfälle lämnas tillstädesvarande parter att yttra sig där- över. Finnes antagandet grundat, ålägge domstolen, ändå att särskilt yrkande ej framställes, sökanden att gälda den ökade ersättning, som därav må föranledas.

] mål rörande företag enligt 6 kap. skall vattendomstolen, ändå att yrkande därom ej göres, ingå i

I mål rörande företag enligt 6 kap. skall vattendomstolen, ändå att yrkande därom ej göres, ingå i

prövning av, huruvida och till vad belopp ersättning för skada och in- trång genom anläggning eller åt- gärd för företaget bör till veder- börande utgå, allt i den mån ej sådan prövning må,-jämlikt 9 kap. 47 % göras beroende på särskild talan.

prövning av, huruvida och till vad belopp ersättning för skada och in— trång genom anläggning eller åt— gärd för företaget hör till veder- börande utgå, allt i den mån ej så- dan prövning må jämlikt 9 kap. 3 & göres beroende på särskild ta- lan.

Där i andra mål på yrkande av någon part uppskattningen av honom tillkommande ersättning finnes böra sättas högre än sökanden föresla- git, må domstolen jämväl beträffande andra parter vidtaga sådan jämkning i ersättningsbelopp, som må erfordras för vinnande av likfor— mighet i uppskattningen. Ej må i dessa mål ersättning sättas lägre än sökanden i ansökningen föreslagit.

Har särskild uppgörelse träffats, må ersättning ej på grund av före- skrifterna i deuna & bestämmas annorlunda än sålunda blivit av- talat, dock må i mål rörande före- tag enligt 6 kap. uppgörelse. som nu sagts, icke fastställas, därest den finnes innehålla villkor, som är oförenligt med flottledens in- tresse eller länder de flottande till men.

29 Senaste lydelse 1964: 110.

Har särskild uppgörelse träffats, må ersättning ej på grund av fö- reskrifterna i första—tredje styc- kena bestämmas annorlunda än sålunda blivit avtalat, dock må i mål rörande företag enligt 6 kap. uppgörelse, som nu sagts, icke fastställas, därest den finnes inne- hålla villkor, som är oförenligt med flottledens intresse eller län- der de flottande till men.

Besväras fastighet av beviljad el- ler sökt inteckning, må löseskilling och intrångsersättning, oavsett vad den ersii!tningsberättigade har be-

• Sida 36
•  Original

Prop. 1974: 83

Nuvarande lydelse

36

Föreslagen lydelse

gärt, ej sättas lägre än som föran- leti'es av 9 kap., om det icke är väsentligen utan betydelse för borgenärernas rätt.

Ära parterna överens om stor- leken av löseskilling eller intrångs— ersättning, får domstolen meddela dom i enlighet därmed, om med- givande lämnats av samtliga borge- närer som hava panträtt i fastig- heten. Besväras fastigheten av ge- mensam inteckning, fordras dess- utom de medgivanden från fastig- hetsägare och fordringshavare som i 22 kap. 11 & jordabalken före- skrivas för relaxation. Medgivan- de fordras dock ej av den för vars rätt domstolens avgörande är vä- sentligen utan betydelse.

Vad som föreskrives i sjätte stycket äger motsvarande tillämp- ning i fräga om överenskommelse om att ersättning skall utgå på an- nat sätt än i pengar eller om at- förande av åtgärd som är ägnad att förebygga eller minska skada.

I fråga om grundvattentäkt skall vattendomstolen, ändå att yrkande därom ej göres, ingå i prövning, huruvida förbehåll, varom i 2 kap. 49 & sägs, erfordras.

61 geo

Där mål finnes behörigen kunna utredas utan skriftväxling mellan parterna, äge vattenrättsdomaren i kungörelse genast utsätta viss tid, minst tre veckor efter kungörelsens utfärdande, och viss ort för målets handläggning inför vattendomsto- len; och skall beträffande sådant mål i tillämpliga delar gälla vad i 32 & tredje stycket, 33—37 och 41 —58 %% samt 60 & föreskrivits.

Där mål finnes behörigen kun- na utredas utan skriftväxling mel- lan parterna, äge vattenrättsdoma- rcn i kungörelse genast utsätta viss tid, minst tre veckor efter kun— görelsens utfärdande, och viss ort för målets handläggning inför vat- tendomstolen; och skall beträffan- de sådant mål i tillämpliga delar gälla vad i 32 % tredje stycket, 33 —37 och 42—58 åå samt 60 & fö- reskrivits.

Är mål av beskaffenhet, att det synes lämpligen kunna avgöras med bindande verkan allenast mot viss eller vissa sakägare, som uteslutande eller hUVudsakligen av dess utgång äro beroende, och deras rättsinne- havare, må vattenrättsdomaren kunna förordna, att målet utan kungö- relse skall behandlas enligt de för stämningsmål i 75—84 åå stadgade

regler.

30 Senaste lydelse 1919: 425.

• Sida 37
•  Original

Prop. 1974: 83

N nvarande lydelse

37

Föreslagen lydelse

625

] mom."n Där genom vatten- domstols utslag lämnas medgivan- de att bygga i vatten, skall utslaget innehålla noggranna bestämmelser om byggnadens läge och konstruk- tion, om den ersättning, som skall till följd av företaget utgå, i den mån ej prövning därav jämlikt 9 kap. 47 & göres beroende på sär- skild talan eller bestämmelser där- om skola träffas i den för expro— priation stadgade ordning, samt om de villkor i övrigt, som må vara behövliga för tillgodoseende av allmän och enskild rätt, så ock, i den mån det prövas erforderligt, innefatta bestämmelse om vatten— märke eller andra föreskrifter om hushållningen med och framsläp- pande av vattnet såväl efter bygg- nadens fullbordan som under byggnadstiden.

] inom. Där genom vattendom- stols utslag lämnas medgivande att bygga i vatten, skall utslaget inne- hålla noggranna bestämmelser om byggnadens läge och konstruktion, om den ersättning, som skall till följd av företaget utgå, i den mån ej prövning därav jämlikt 9 kap. 3 % göres beroende på särskild ta- lan eller bestämmelser därom sko- la träffas i den för expropriation stadgade ordning, samt om de vill- kor i övrigt, som må vara behöv- liga för tillgodoseende av allmän och enskild rätt, så ock, i den mån det prövas erforderligt, innefatta bestämmelse om vattenmärke eller andra föreskrifter om hushållning- en med och framsläppande av vattnet såväl efter byggnadens full- bordan som under byggnadstiden.

2 mom.32 Är fråga om byggnad för vattnets tillgodogörande, skall . utslaget angiva, med vilken fastighet rätten till tillgodogörandet skall för framtiden vara förenad. Denna fastighet (strömfallsfastigheten) bör, där så lämpligen kan ske, omfatta allenast den sökanden tillhöriga mark, som upptages av byggnaden och därmed förenade anläggningar, jämte den del av vattenområdet, som sökanden äger. Vattenrättsdomaren bör förty, när omständigheterna därtill föranleda, tillse att, såvitt möjligt, en till strömfallsfastighet lämpad fastighet varder under målets hand- läggning bildad.

Utslaget skall jämväl angiva. i vad mån tillgodogörandet medgivits på grund av äganderätt eller av annan grund, samt, där med byggna- den avses tillgodogörande allenast av en del av det framrinnande vatt- net, huruvida utslaget vilar på antagande att jämväl vattnet i övrigt i strömfallet eller den del därav, vars fallhöjd tages i anspråk, eller den sida av strömfallet, om vars tillgodogörande är fråga, tillhör fastighet, för vilken sökanden såsom ägare fört talan i målet.

] utslag, varigenom medgivande lämnas till byggnad för utnyttjan- de av vattenkraft, varde vidare an- givet, huruvida byggnaden är av beskaffenhet, att de i 4 kap. med- delade bestämmelserna om skyl- dighet för byggnadens ägare att tillhandahålla kraft åt kringliggan-

31 Senaste lydelse 1919: 425. 39 Senaste lydelse 1919: 425.

I utslag, varigenom medgivande lämnas till byggnad för utnyttjan- de av vattenkraft, varde vidare an- givet, huruvida byggnaden är av beskaffenhet, att de i 4 kap. med- delade bestämmelserna om ny- prövning och lösningsrätt för kro- nan därå äga tillämpning.

• Sida 38
•  Original

Prop. 1974: 83

Nuvarande lydelse

de bygd ävensom angående ny- prövning och lösningsrätt för kro- nan därå äga tillämpning.

38

Föreslagen lydelse.

3 "10:71:33 Vad i 1 mom. stadgats skall i tillämpliga delar lända till efterrättelse beträffande vattendomstols utslag i andra ansökningsmål.

I mål rörande grundvattentäkt skall, såframt medgivande att vid grundvattentäkten tillgodogöra grundvatten lämnas, utslaget tilli- ka, där ersättning skall utgå ge- nom tillhandahållande av vatten eller det eljest kan anses erforder- ligt, angiva fastighet, med vilken rätten till tillgodogörandet skall för framtiden vara förenad (vat- tentäktsfastighet). Vattentättsdo- maren bör fördenskull, när om- ständigheterna därtill föranleda, i mål, som nu nämnts, tillse att, så- vitt möjligt, en för ändamålet läm- pad fastighet varder under målets handläggning bildad.

I mål rörande grundvattentäkt skall, såframt medgivande att vid grundvattentäkten tillgodogöra grundvatten lämnas, utslaget tilli- ka, där det kan anses erforderligt, angiva fastighet, med vilken rätten till tillgodogörandet skall för fram- tiden vara förenad (vattentäktsfas- tighet). Vattenrättsdomaren bör fördenskull, när omständigheterna därtill föranleda, i mål, som nu nämnts, tillse att, såvitt möjligt, en för ändamålet lämpad fastighet varder under målets handläggning bildad.

I utslag, varigenom lämnas medgivande till utförande av vattenregle- ring, varde angivet, om regleringsföretaget är av beskaffenhet, att stad- gandena i 4 kap. om nyprövning och om avgifter dårå äga tillämpning. I fråga om meddelande av bestämmelser rörande delaktighet i företag, som nu sagts, eller företag enligt 7 eller 8 kap. skola i tillämpliga delar gälla föreskrifterna i 10 kap. 67 å.

75 sm

Vill någon mot annan föra ta- lan, som i 17 s? 23—58 avses, skall han hos vattenrättsdomaren göra skriftlig ansökan om stämning å svaranden.

81. 53?»

Vad i 42—45 åå. 49 å första stycket. 50 å första stycket, 52 å, 55 å första stycket, 56 å första stycket, 57, 58, 64, 67, 70—72 åå, 73 å första, tredje och fjärde styc- kena samt 74 å stadgas beträffan- de ansökningsmål skall, där ej an- nat framgår av vad nedan i denna å sägs, äga motsvarande tillämp- ning i fråga om stämningsmål.

3” Senaste lydelse 1964: 110. 34 Senaste lydelse 1948: 479. 35 Senaste lydelse 1971: 531.

Vill någon mot annan föra ta- lan, som i 17 å 22—46 samt 5] avses, skall han hos vattenrättsdo- maren göra skriftlig ansökan om stämning å svaranden.

Vad i 42—45 åå, 49 å första stycket, 50 å första stycket, 52 å, 55 å första stycket, 56 å första stycket, 57 och 58 åå. 60 å' femte —sjunde styckena, 64, 67, 70— 72 åå samt 73 å första, tredje och fjärde styckena stadgas beträffan- de ansökningsmål skall, där ej an- nat framgår av vad nedan i denna å sägs. äga motsvarande tillämp- ning i fråga om stämningsmål.

• Sida 39
•  Original

Prop. 1974: 83 39

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

I mål enligt 17 å 29 eller 36, vilket avser arbete till förebyggande el- ler avhjälpande av skada eller olägenhet till följd av företag enligt den- na lag, skola jämväl bestämmelserna i 46 å äga motsvarande tillämp- ning.

Utlåtande, som i 45 å sägs, skall hållas för parterna tillgängligt å vat- ' tenrättsdomarens tjänsterum.

1" de fall. då enligt vad för ansökningsmål finnes föreskrivet parterna skola erhålla besked i den för kallelser till dem i 32 å bestämda ord- ning, skall i stämningsmål med avseende å sättet för meddelande av sådant besked i stället lända till efterrättelse vad om delgivning är stadgat. '

Vad i 29 å andra stycket, 39— 4] åå 56 å första stycket, 60 å första, andra och fjärde styckena, 70—72 åå, 73 å första, tredje och fjärde styckena samt 74 å stadgas beträffande ansökningsmål skall äga motsvarande tillämpning å un- derställningsmål ävensom i till- lämpliga delar å besvärsmål vid vattendomstolen, 60 å dock med iakttagande av bestämmelserna i 3 kap. 11 å. 6 kap. 3 å 1 mom. samt 7 kap. 45 och 55 åå.

Vad i 29 å andra stycket, 39 och 40 åå, 56 å första stycket, 60 å första, andra och fjärde—sjunde styckena, 70—72 åå samt 73 å första, tredje och fjärde styckena stadgas beträffande ansökningsmål skall äga motsvarande tillämpning å underställningsmål ävensom i tillämpliga delar å besvärsmål vid vattendomstolen, 60 å dock med iakttagande av bestämmelserna i 3 kap. 11 å, 6 kap. 3 å 1 mom. samt 7 kap. 45 och 55 åå.

Bestämmelserna i 42—45, 48, 49 åå, 50 å första stycket, 52, 54, 55. 57-—-59, 62—64, 66 och 67 åå skola i tillämpliga delar gälla besvärsmål vid vattendomstolen och underställningsmål.

97 å .] nmm.”T Sökande i ansökningsmål vare pliktig att förskjuta:

kostnaden för sådana kungörel- ser och underrättelser i målet, vil- ka det åligger vattenrättsdomaren att offentliggöra eller avsända, så ock för handlingarnas tillhanda- hållande, såsom i 32 å sägs. där särskild utgift härför ifrågakom- mer, ävensom för handlingars del- givning i fall, då delgivningen ej sker genom sökandens försorg;

kostnaden för sådana kungörel— ser i målet, vilka det åligger vat— tenrättsdomaren att offentliggöra, så ock för handlingarnas tillhan- dahållande. såsom i 32 å sägs, där särskild utgift härför ifrågakom- mer, ävensom för handlingars del- givning i fall. då delgivningen ej sker genom sökandens försorg;

ersättning för sådana utgifter för sammanträde, varom i 11 å för-

mäles;

gottgörelse åt person, som jämlikt 35 å 1 mom. särskilt förordnats att biträda sakägarna i målet;

gottgörelse åt sakkunnig, som tillkallas av vattenrättsdomaren eller vattendomstolen, så ock annan ersättning eller kostnad i anledning av

3” Senaste lydelse 1971: 531. 37 Senaste lydelse 1961: 548.

• Sida 40
•  Original

Prop. 1974: 83 40

N avarande lydelse Föreslagen lydelse

förhör med vittnen eller annan bevisning, varom vattenrättsdomaren eller vattendomstolen självmant föranstaltar; samt

ersättning för undersökning enligt 45 å 1 mom. Vad nu sagts beträffande sökande i ansökningsmål äge motsvarande tillämpning i avseende å kärande i stämningsmål samt å klagande i bc- svärs- och underställningsmål, i den mån kostnaden förorsakats av hans besvär.

Där i underställningsmål kostnad, som nu nämnts, är av nöden, vare om dess förskjutande lag, som i 10 kap. 30 och 79 åå sägs, i den mån ej kostnaden efter ty nyss sagts skall förskjutas av klagande.

Huruvida kostnad, som någon sålunda förpliktas att gälda, skall helt eller delvis gottgöras honom av annan part, varde avgjort enligt de rörande rättegångskostnader i vattenmål gällande regler.

106 538

Bestämmelserna i 43 och 44 åå,- Bestämmelserna i 43 och 44 åå, 45 å 1 mom. samt 57, 58, 62—64, 45 å 1 mom. samt 57 och 58 åå, 66, 67 och 97 åå skola i tillämpli- 60 å femte—sjunde styckena, 62 ga delar gälla om vattenöverdom- —64, 66, 67 och 97 åå skola i till— stolen och måls behandling där- lämpliga delar gälla om vatten- städes. överdomstolen och måls behand-

ling därstädes.

Vattenöverdomstolen må, där så finnes lämpligt, uppdraga åt vatten— rättsråd att verkställa undersökning å stället. Finnes önskvärt, att lag- faren ledamot är närvarande vid undersökningen, äge vattenövcrdom- stolen förordna härom. I fråga om undersökning, som nu sagts, skall vad i 45 å 2 mom. stadgas äga motsvarande tillämpning.

Då på grund av bestämmelserna i första stycket stadgandena i 97 å 1. mom. tillämpas å mål i vattenöverdomstolen, skall vad där föreskri- ves om sökande, kärande eller klagande avse den, som i vattenöverdom— stolen fullföljt talan.

Med avseende å gottgörelse _åt sakkunnig, som tillkallats av vatten- överdomstolen, samt ersättning för sådan på uppdrag av vattenöver- domstolen hållen undersökning, som avses i 45 å 1 mom., äge domsto- len, efter vad med hänsyn till omständigheterna finnes skäligt. förord- na, att kostnaden skall förskjutas av allmänna medel och gäldas av statsverket.

I mål som avses i 17 å 1—11 skall. med tillämpning i övrigt av 18 kap. rättegångsbalken, gälla att sökanden, där ej annat föranledes av 18 kap. 6 och 8 åå samma balk. städse själv skall vidkännas sina kost- nader i vattenöverdomstolen, så ock kostnad som åsamkas motpart ge— nom att sökanden fullföljt talan.

14 "KAP. 3 % Il allt, varom denna lag innehåller bestämmelse, vare kronan likställd med enskild person, där ej för särskilt fall finnes annorlunda stadgat.

33 Senaste lydelse 1969: 264.

• Sida 41
•  Original

Prop. 1974: 83 41

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Kronan vare fri från skyldighet Kronan, kommun, landstings- att ställa säkerhet, där sådan eljest kommun och kommunalförbund är föreskriven. behöva ej ställa säkerhet.

1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1974-.

2. I mål som anhängiggjorts före ikraftträdandet skall äldre lag till- lämpas. Vattendomstolen får dock meddela beslut om andelskraft enligt 2 kap. 6 å i dess nya lydelse.

3. Har förrättningsman förordnats före ikraftträdandet, skall äldre lag tillämpas vid förrättningen.

4. Har enligt 4 kap. 1—3 åå äldre lag ägare av vattenkraftanläggning ålagts skyldighet att tillhandahålla kraft åt kringliggande bygd, skall ansökan att enligt 4 kap. 4 å äldre lag komma i åtnjutande av kraft som Skall tillhandahållas ha inkommit till vattendomstolen senast den 30 juni 1976 och skall i fråga om ärendets handläggning äldre bestäm- melser alltjämt gälla. Om sådan talan ej har väckts inom nu föreskri- ven tid, skall frågan om tillämpning beträffande anläggningen av be- stämmelserna i sistnämnda lagrum anses förfallen.

5. [ fråga om ersättning som enligt äldre lag bestämts att utgå genom tillhandahållande av vatten äger äldre bestämmelser fortfarande till- lämpning.

6. I fråga om ersättning som enligt äldre lag bestämts att utgå ge— nom överföring av kraft äger äldre bestämmelser fortfarande tillämp- ning. På talan av part får vattendomstolen bestämma att rättighet till över— förng av kraft som nu avses skall avlösas mot ersättning i pengar, om detta icke medför betydande olägenhet för motpart. För sådan talan gäller bestämmelserna om talan som avses i 11 kap. 17 22 i dess nya lydelse i tillämpliga delar. Vattendomstolen bestämmer dag då skyldig- heten att fullgöra kraftöverföringen upphör. Ersättningsgivaren skall dessförinnan ha betalat föreskriven penningersättning. I fråga om sådan ersättning gäller i övrigt bestämmelserna i 9 kap. i dess nya lydelse i tillämpliga delar.

7. Löseskilling och intrångsersättning för fastighet som innehas med fideikommissrätt får icke sättas lägre än som föranledes av 9 kap. i dess nya lydelse. Er5ättning som nämnts nu och som tillkommer inne- havaren av fideikommissegendomcn skall alltid nedsättas hos länssty- relsen och får icke utbetalas, innan Kungl. Maj:t eller myndighet som Kungl. Maj:t bestämmer har förordnat hur det skall förfaras med er- sättningen. S. Bestämmelserna i 9 kap. 6 å i dess nya lydelse gäller ej värdeök- ning som inträffat före utgången av juni 1971.

• Sida 42
•  Original

Prop. 1974: 83 42

2. Förslag till Lag om ändring i lagen (1919: 426) om flottning i allmän flottled

Härigenom förordnas att 13 å lagen (1919: 426) om flottning i all- män flottled skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

13 å1 Finnes flottningsskada bliva så stadigvarande, att värdet därå kan genom uppskattning på förhand utrönas, skall, om ersättningstagaren påstår det, ersättningen på förhand bestämmas att utgå vare sig i årlig avgift under hela den tid flottning kommer att fortgå eller ock på en gång, allt efter ty skäligt prövas. Ej må, ändå att parterna må vara ense om visst belopp, ersättningen bestämmas till högre belopp än som kan

anses skäligt.

Vad i 9 kap. 54—57 samt 68— 71 åå" vattenlagen stadgas beträf- fande ersättnings nedsättande i vissa fall samt Kungl. Maj:ts be- fallningshavandes befattning med nedsatta ersättningsmedel och om anmälan i vissa fall till vederbö- rande domstol skall äga motsva- rande tillämpning i fråga om er— sättning för flottningsskada. som blivit på förhand bestämd att utgå på en gång. I samband därmed att ersättning enligt denna å bestäm- mes. skola skiljemännen giva till— känna, om och i vilken. mån ned- sättning därav skall ske.

Vad i 9 kap. vuttenlagen (1918: 523) stadgas beträffande ersätt- nings nedsättande i vissa fall samt länsstyrelsens befattning med ned- satta ersättningsmcdel och om an- mälan i vissa fall till vederböran- de domstol skall äga motsvaran— de tillämpning i fråga om ersätt- ning för flottningsskada, som bli- vit på förhand bestämd att utgå på en gång. [I samband därmed att ersättning enligt denna å be- stämmes, skola skiljemännen giva tillkänna, om och i vilken mån nedsättning därav skall ske.

Beslut, varigenom ersättning bestämmes på förhand, vare, sedan be- slutet vunnit laga kraft, gällande jämväl mot framtida ägare och inne- havare av fastighet, som beröres av beslutet. Om insändande till vat— tendomstolen, för anteckning i vattenboken. av beslut, varom nu är. fråga, förordnar Konungen.

Hurusom till följd av ändrade förhållanden avgift, som bestämts att utgå årligen, kan varda till beloppet ändrad eller ock bestämd att upp- höra, därom skils i 6 kap. 23 å vattenlagen.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1974.

1 Senaste lydelse 1954: 123.

• Sida 43
•  Original

Prop. 1974: 83 43

3. Förslag till

Lag om ändring i lagen (1.962: 627) om vissa åtgärder för utnyttjande av vattenkraft vid krig m. m.

Härigenom förordnas i fråga om lagen (1962: 627) om vissa åtgärder för utnyttjande av vattenkraft vid krig m. m.

dels att 13 5 skall upphöra att gälla, dels att 7 och 16 åå skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 7 51 Är företag enligt denna lag av betydande omfattning eller ingripande beskaffenhet, kan Konungen förbehålla sig prövning av frågan huru- vida företaget får komma till stånd. I sådant fall äger vad i 4 kap. 17, 18 och 20 %% vattenlagen (1918: 523) föreskrives om Konungens pröv- ningsrätt motsvarande tillämpning.

Bestämmelserna i 4 kap. 1——12. Bestämmelserna i 4 kap. 5—12. 16 och 19 %% vattenlagen skola ej 16 och 19 åå vattenlagen skola ej äga tillämpning i fråga om företag äga tillämpning i fråga om före- enligt denna lag. tag enligt denna lag.

1.6 &

Bestämmelserna i 11 kap. 33 och 47 55 vattenlagen att brev eller brevkort med lmderrältelse till sak- ägare skall vara betalt, äger ej till- lämpning i mål, som avses i denna lag.

i mål enligt denna lag skall ett exemplar av ansökningshandlingarna jämte kungörelsen städse genom vattenrättsdomarens försorg tillställas länsstyrelsen i det län, inom vilket företaget huvudsakligen skall verk— ställas.

Vid tillämpning i mål, varom nu är fråga, av bestämmelserna i 11 kap. 38 %, 39 å andra stycket, 45 & 1 mom. andra stycket sista punkten, 47 5, 50 å andra stycket och 61 % första stycket vattenlagen må i bråds- kande fall frister, som avses i nämnda stadganden, begränsas med iakt- tagande likväl av att skäligt rådrum beredes.

Denna lag träder i kraft den i. juli 1974.

1 Senaste lydelse 1971: 532.

• Sida 44
•  Original

Prop. 1974: 83 44

Utdrag av protokollet över justitieärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den 7 februari 1974.

Nin-varande: Statsministern PALME, ministern för utrikes ärendena ANDERSSON, statsråden STRÄNG, JOHANSSON, ASPLING, GEI- JER, NORLING, LIDBOM, CARLSSON, SIGURDSEN, GUSTAFS— SON, LEIJON, HJELM—WALLEN

Statsrådet Lidbom anmäler efter gemensam beredning med stats- rådets övriga ledamöter fråga om nya ersättningsbestämmelser i vatten- lagen, m. m. och anför.

2.1. Utredningen

Utredningen gav i sitt första delbetänkande uttryck för uppfattningen att tiden — med hänsyn till pågående reformarbete på den fysiska pla- neringens område —— ännu inte var mogen för ett slutligt ställningstagan- de till prövningssystemcts utformning i VL (SOU 1970: 40 s. 36). Denna uppfattning godtogs av statsmakterna (prop. 1971: 106 s. 107 och JuU 1971: 13 s. 81). Utredningen har i detta läge ansett sig böra över- väga möjligheterna att föra arbetet framåt genom partiella reformer.

Procedur- och tillåtlighetsfrågorna har central betydelse i det vatten- rättsliga regelsystemet och frågan om deras framtida utformning blir en- ligt utredningen i allmänhet avgörande också för hur man skall lösa

• Sida 46
•  Original

Prop. 1974: 83 46

flertalet övriga vattenrättsliga problem. Ett slutligt reformförslag måste därför omfatta i huvudsak samtliga de frågor som berörs av utrednings- uppdraget och presenteras som ett förslag till en ny VL. Utrymmet för partiella reformer är enligt utredningen följaktligen begränsat. Utred- ningen anser det inte desto mindre vara angeläget att av arbetsekono— miska skäl försöka ta till vara de möjligheter som kan finnas till sådana reformer. Lagändringarna bör då i en första reformetapp kunna genom- föras inom ramen för nuvarande VL i sådan form att bestämmelserna huvudsakligen oförändrade kan infogas i den nya lagen. Partiella re- former av detta slag förutsätter med andra ord att bestämmelsernas sakliga innehåll inte nämnvärt påverkas av senare ställningstaganden i centrala frågor, t.ex. beträffande prövningssystemet. Från dessa ut- gångspunkter har utredningen närmare undersökt förutsättningarna för ett delbetänkande omfattande ersättnings- och avgiftsfrågorna.

Ersättningsfrågorna i vattenmål bör enligt utredningen liksom hittills avgöras av domstol. Man kan enligt utredningen i detta sammanhang bortse från att ersättningsfrågor eventuellt liksom hittills kan prövas vid syneförrättning. Utredningen har utgått från att skaderegleringen i vattenmål enligt en ny vattenlag skall kunna förläggas till fastighetsdom- stol i enlighet med de riktlinjer för reformarbetet som anges i utred- ningens direktiv. Ersättningsbestämmelserna kan utformas så att det från lagteknisk synpunkt blir bctydclselöst att ersättningsfrågorna under en övergångstid kommer att ligga kvar hos vattendomstolarna. Dessa har för övrigt den 1 januari 1972 knutits till de tingsrätter med fastig- hetsdomstol vilka kan väntas svara för vattenrättsskipningen enligt nya VL. .

Förutsättningarna för en partiell reform är enligt utredningen alltså uppfyllda såvitt gäller ersättningsbestämmelsema i 9 kap. VL. Det är enligt utredningen dessutom angeläget att dessa bestämmelser, som i stort sett är oförändrade sedan VL:s ikraftträdande år 1919, anpassas till annan fastighetsrättslig lagstiftning. Vissa speciella ersättningsbe- stämmelser utanför 9 kap. får enligt utredningen däremot lämnas åt sidan på grund av sambandet med materiella bestämmelser. Vidare måste enligt utredningen vissa delar av VL:s skaderegleringssystem läm- nas utanför den nu aktuella översynen. Detta gäller de s.k. skadeföre- byggande åtgärderna samt processuella bestämmelser bl. a. om oförut— sedd skada och prövotid.

Utredningen lägger fram förslag till ett helt nytt 9 kap. (avsnitt 3). Utredningen behandlar även vissa särskilda vattenkraftsfrågor som har samband med ersättningsbestämmelserna (avsnitt 4).

Till utredningen har framförts önskemål om reformer som föran- leder en allmän översyn av avgiftssystemet i VL. Utredningen anser att en sådan översyn utan olägenhet kan ske redan nu. Enligt utred- ningen torde bestämmelsernas sakliga innehåll inte nämnvärt kunna

• Sida 47
•  Original

Prop. 1974: 83 47

påverkas av senare ställningstaganden till prövningssystemet eller andra centrala frågor, även om det f.n. möjligen kan vara ovisst åt vilken myndighet det bör uppdras att bestämma avgifter enligt en ny VL. (Avgiftsfrågorna behandlas i avsnitt 5).

2.2. Remissyttrandena

Utredningens betänkande har fått ett mycket gott mottagande vid remissbehandlingen. Kritik av varierande styrka framförs dock framför allt mot utredningens förslag att ersättning skall bestämmas med ut— gångspunkt i fastighetens marknadsvärde.

Förslaget i dess helhet lämnas utan erinran av konmnmförbzuidei. Bankinspektionen har inte något att erinra mot förslaget såvitt det berör kreditväsendet.

Remissinstanserna har med ett undantag inte något att erinra möt att VL partiellt reformeras i föreslagen omfattning. Jämtbygdenr tingsrätt _ och Föreningen Sveriges tingsrättsdomare förutsätter härvid att det med säkerhet kan påräknas att de reformavsnitt, som betänkandet omfattar, inte kommer att ånyo ändras i slutstadiet av den allmänna översynen av VL. I annat fall kan domstolarna komma att jämsides behöva hand- lägga vattenmål med exempelvis skadercgleringsbestämmelser enligt tre olika system.

Advokatsamfundet anser att formella skäl talar mot den föreslagna partiella reformen. Enligt styrelsens mening sammanhänger åtskilliga av de frågor betänkandet omfattar med tillåtlighetsreglema och pröv- ningsförfarandet. Det skulle för både domstolarnas och parternas ar- bete vara olyckligt att nu införa regler som ånyo skulle komma att ändras i samband med den slutliga prövningen av en ny VL.

3.2. Utredningen

3.2.1. Allmänt

Den 1 januari 1973 har en ny expropriationslag (1972: 719) trätt i kraft (prop. 1972: 109, CU 1972: 34, rskr 1972: 346). Vattenlagsutred- ningens år 1972 avgivna förslag bygger emellertid på lagen (1917: 189) om expropriation med de nya bestämmelser om ersättning som trädde i kraft redan den 1 januari 1972 (prop. 1971: 122, CU 1971: 27, rskr 1971: 310, SFS 1971: 915). I fråga om betalning och tillträde m.m. har utredningen utgått från en inom justitiedepartementet upprättad pro- memoria (Ds Ju 1971: 23) med förslag till ändringar i expropriations- förfarandet m. m.

3.2.2 Förutsättningarna för samordning Utredningen skall enligt sina direktiv försöka närma de vattenrätts- liga ersättningsreglerna till de regler som finns inom likartad lagstift- ning, främst den expropriationsrättsliga. Flertalet fastighetsrättsliga la- gar hänvisar i fråga om inlösen till expropriationslagen och denna ut- gör enligt utredningen en naturlig utgångspunkt för översynen av er- sättningsbestämmelserna i VL. De allmänna utgångspunkterna för skaderegleringen är enligt utred- ningen väsentligen desamma i VL och expropriationslagen. Båda lagar- na utgår från att den som har fått tillstånd att tvångsvis förfoga över

• Sida 55
•  Original

Prop. 1974: 83 55

annans egendom skall ersätta därav föranledd förmögenhetsförlust. Er- sättningen skall avse dels fast egendom som direkt utsätts för ingrep- pet, dels intrång på eventuellt återstående fastighetsdel och dels ekono- miska följdskador i övrigt. Ersättning skall bestämmas särskilt för fas- tighetsägaren och för eventuella innehavare av rättigheter knutna till den fasta egendomen. Panträttshavarnas intressen tillgodoses bl. a. ge- nom föreskrifterna om ersättningens nedsättning och fördelning.

Även tvångsingreppens art är enligt utredningen i stora delar över- ensstämmande. Detta gäller självfallet i första hand vid jämförelse mellan inlösen av fast egendom enligt VL och expropriation, men också den rätt att ta i anspråk, skada eller göra intrång på fast egen- dom som kan medges enligt VL kan i själva verket betraktas som en form av expropriation. Det vattenrättsliga expropriationsobjektet utgörs här i allmänhet inte av viss bestämd fast egendom eller särskild rätt till sådan egendöm utan primärt av den rådighet över vatten som enligt 1 kap. 1 och 15 åå VL är förenad med äganderätten till fast egendom. Det har ansetts. att fastigheterna belastas med ett tvångsservitut till företagets förmån och situationen påminner såtillvida om en s.k. själv- ständig rättighetsexpropriation. Vad som skall ersättas är också i dessa fall skador som vållas av direkta ingrepp på fast egendom samt olika därmed sammanhängande följdskador. Att skadorna i vattenmål oftast är en följd av ändrade hydrologiska förhållanden bör enligt utred- ningen inte hindra en ytterligare anpassning till de allmänna ersättnings- reglerna i expropriationslagen, låt vara att vissa vattenrättsliga special- frågor alltjämt kan behöva uppmärksammas. Å andra sidan saknas enligt utredningen anledning att i VL införa motsvarighet till de sär- skilda bestämmelser i expropriationslagen som tar sikte på tätbebyggel- se- och värdestegringsproblemen. Utredningen syftar här på 111 11 och 115 åå lagen (1917:189) om expropriation (den s.k. presumtions— regeln).

Som allmän utgångspunkt för uppskattning av penningersättning i vattenmål gäller att ersättningen skall motsvara skadans fulla värde. Den skadelidande skall genom ersättningen försättas i samma ekono— miska läge som han skulle ha befunnit sig i om skadan inte hade in- träffat. Expropriationslagens ersättningsregler har utformats utifrån den grundsatsen att å ena sidan ingen bör drabbas av ekonomisk förlust på grund av att hans egendom tas i anspråk genom expropriation men att å andra sidan den exproprierande har ett befogat anspråk att inte behöva ersätta sådana värden som tillskapas genom hans egna insatser (prop. 1971: 122 s. 199). Detta senare förbehåll görs emellertid med tanke på de särskilda tätbebyggelse- och markvärdestegringsbestäm- melserna som utredningen anser inte bör införas i VL. Även den all- männa utgångspunkten för värderingen av en skada i pengar är alltså enligt utredningen gemensam för båda lagarna.

• Sida 56
•  Original

Prop. 1974: 83 56

Den i viss mån mera generösa inställning till ersättningstagarcn som VI. intar kan enligt utredningen ha en naturlig förklaring i att lagen vid sin tillkomst innebar nya ingrepp i den enskilda äganderätten. Vid tiden för VL:s tillkomst torde enligt utredningen tvångsmöjligheterna ha uppfattats som en förmån för övervägande enskilda intressen, även om dessa måste uppfylla bestämda krav på allmännytta för att få göras gällande. Enligt utredningen har uppfattningen om vad som bör hän- föras till allmänna och enskilda intressen sedermera avsevärt förändrats. Genom VL:s tillåtlighetsregler är det sörjt för att företag av betydande omfattning eller ingripande beskaffenhet inte kommer till utförande utan att de uppfyller krav på en från allmän synpunkt ändamålsenlig resursanvändning. Frågan huruvida ingreppet kan sägas ske till förmån för ett allmänt eller ett enskilt intresse har enligt utredningen också där- igenom underordnad bctydelse från ersättningssynpunkt. Att tvångsrätt kan tänkas bli utövad till förmån för övervägande enskilda intressen vid mindre ingripande företag är inte något som särskilt utmärker VL.

Bestämmelsen om ideell skada i 9 kap. 8 å VL har enligt utredningen tillämpats bara i undantagsfall. Det måste enligt utredningen också an- tas att situationer där fråga om särskild ersättning för ideell skada kan uppkomma i vattenmål blir ännu ovanligare i vattenkraftutbyggnadens slutskede. I andra typer av mål än kraftverks- och regleringsmål torde ingreppen sällan bli så omfattande att ideella värden berörs. Det kan enligt utredningen inte komma i fråga att i expropriationslagen och lik- nande lagstiftning nu utvidga rätten till ersättning på denna punkt för att därigenom nå överensstämmelse mellan de olika lagarna. Man kan i sammanhanget inte bortse från svårigheterna att finna en objektiv vär- dcringsnorm. De allmänna skadeståndsrättsliga och expropriationsrätts- liga principerna bör enligt utredningen i stället få slå igenom även i VL. Utredningen föreslår följaktligen inte någon motsvarighet till 9 kap. 8 å, vilket enligt utredningen innebär att ideell skada kommer att be- aktas bara i den mån skadan kan antas inverka på fastighetens värde.

Bestämmelserna i 9 kap. 48 å VL om femtio procents förhöjning i vissa fall avser enligt utredningen i första hand att bereda kompensa- tion för minskade möjligheter att utveckla egendomen till ökad produk- tivitet i framtiden. Avsikten synes också ha varit att skydda sakägare mot underkompensation, om ersättningen bestämmes under en tillfäl- lig konjunkturnedgång. De skäl som på sin tid har föranlett förhöj- ningsregeln kan enligt utredningen knappast längre anses bärande. Hän- syn till framtida produktionsutveckling kan tas inom ramen för gängse metoder att värdera skador på fast egendom. Den fasta egendom som det här närmast är fråga om kan enligt utredningen inte heller beteck- nas som särskilt konjunkturkänslig. Den synpunkten har emellertid ock- så framförts att tvångsingripandcn enligt VL ofta sker för att tillgodose privatekonomiska intressen och att det därför kunde vara befogat att

• Sida 57
•  Original

Prop. 1974: 83 57

för sådana fall låta VL:s regler liksom f.n. avvika från de expropria- tionsrättsliga. Syftet skulle med andra ord vara att bereda den skade- lidande del i företagets vinst. Detta stämmer enligt utredningen dock mindre Väl med uppfattningen att ersättningsgivaren i expropriations- situationer inte skall behöva ersätta värden som har uppstått genom hans egna insatser. Det nuvarande systemet har enligt utredningen också vållat åtskilliga tolkningssvårigheter i praxis. Utredningen före- slår därför att förhöjningsregeln utmönstras ur vattenlagstiftningen.

Sammanfattningsvis anser utredningen att VL:s ersättningsbcstäm- melser bör samordnas med expropriationslagen och att särbestämmel- serna i 9 kap. 8 och 48 åå inte bör ges någon motsvarighet i de nya be- stämmelserna. Vissa delar av VL:s skaderegleringssystem måste enligt utredningen lämnas utanför den nu aktuella översynen. Detta gäller de s. k. skadeförebyggande åtgärderna samt processuella bestämmelser bl. a. om oförutsedd skada och om prövotid (se avsnitt 2.1).

3.2.3. Ersättning genom kraftöverföring

Enligt utredningen behövs det alltjämt bestämmelser om tvångsför- värv aV minoritetsandel i strömfall och om ersättning för sådant ianå' språktagande. Utredningen anser emellertid att denna ersättningssitua- tion i princip inte avviker från andra fall då tvångsingrepp medför ett minskat fastighetsvärde, eventuellt i förening med annan ekonomisk skada för fastighetsägaren. _

För den nuvarande ordningen har enligt utredningen i förarbetena huvudsakligen åberopats tre skäl. För 'det första ville man tillförsäkra ersättningstagaren en värdebeständig ersättning. För det andra såg man i institutet en möjlighet att motverka de olägenheter, bl. a. i form av godtycklig prissättning, som kunde bli en följd av monopolbildning på producentsidan. Det tredje och kanske viktigaste skälet var att främja landsbygdens elektrifiering.

Utredningen konstaterar att kraftpriserna vid detaljdistribution har sjunkit i förhållande till priserna för flertalet andra nyttigheter. Genom bestämmelser om koncession och prisreglering för distributionsanlägg- ningar som införts i lagen (1902: 71 s. 1), innefattande vissa bestäm; melser om elektriska anläggningar har statsmakterna redan nu möj- lighet att säkerställa en ändamålsenlig elförsörjning på skäliga villkor och att åstadkomma en planmässig och rationell distribution. På det energipolitiska området pågår ett betydande reformarbete bl. a. genom elutredningen (I 1971: 01). Detta arbete tillsammans med en fortsatt utveckling på produktionssidan får enligt utredningen väntas leda till att varje legitimt kraftbehov också i framtiden kommer att kunna till- godoses till skäliga priser. Landsbygdens elektrifiering är i realiteten slutförd. De skäl på vilka det nuvarande ersättningssystemet bygger har enligt utredningen alltså väsentligen förlorat sin bärkraft. '

• Sida 58
•  Original

Prop. 1974: 83 ' 58

Utredningen framhåller också att den ändrade utbyggnadstekniken, enligt vilken vattenkraften från milslånga sträckor tillgodogörs i ett kraftverk, har medfört att överföringskostnaderna blir så stora att det är fördelaktigare för ersättningstagarna att köpa sin kraft från det 10- kala distributionsförctaget. Utvecklingen har enligt uppgift från de norrländska vattendomstolama nått dithän att ersättningsformen nu- mera saknar praktisk betydelse, vilket såvitt gäller mindre falldelar be— kräftas av en summarisk genomgång som utredningen gjort av vissa domar.

Av det anförda kan enligt utredningen till en början dras den slut- satsen att ersättning genom kraftöverföring inte längre är ett realistiskt alternativ till ersättning i pengar, när de fallsträckor som avses är obe- tydliga. De lokala småförbrukarna torde över huvud taget bl.a. av distributionstekniska skäl kunna lämnas ur räkningen i sammanhanget. Frågan är enligt utredningen om ersättningsformen bör behållas med tanke på de situationer då ersättningstagaren har ett stort behov av elektrisk kraft, t. ex. en kommun eller en industri, och äger en betydan— de minoritetsandel i den fallsträcka som skall byggas ut. I sådana si- tuationer brukar i allmänhet överenskommelse träffas om gemensam utbyggnad. Överenskommelserna utgår vanligen från VL:s bestämmelser. om ersättningskraft.

Enligt utredningen är det å ena sidan tveksamt om ersättningsformen bör behållas med tanke enbart på de s.k. större minoritetsdelägarna. Sådana ersättningstagare kommer av distributionstekniska skäl oftast att själva tillhöra producentkretsen och det kan därför enligt utredning- en hävdas att frågan om ersättning i kraft bör kunna lösas" inom ramen för det väl utvecklade samarbetet på kraftproduktionens område även om rättsinstitutet utmönstras.

Å andra sidan framgår av förarbetena till jordabalkens bestämmel- ser om institutet rätt till elektrisk kraft (7 och 15 kap.) att VL:s ersätt- ningskraft tillmäts viss betydelse som kreditunderlag (prop. 1970: 145 s. 301). Svenska bankföreningen har vid kontakter med utredningen bekräftat sin uppfattning om ersättningskraftens betydelse från finan- sieringssynpunkt. Enligt utredningen finns det visserligen möjlighet att finansiera kraftverksbyggnad genom upplåtelse enligt jordabalkens bestämmelser av rätt till elektrisk kraft. Utredningen anser emellertid att kraftintressenternas önskemål om fortsatt lagstiftning om ersättning i kraft samt bankföreningens synpunkter på institutets betydelse för fi- nansieringen tillsammantagna utgör tillräckliga skäl för lagstiftning.

Beträffande utformningen av nya bestämmelser i ämnet framhåller utredningen att de betydande ekonomiska motprestationer som enligt gällande lag kan åläggas minoritetsdelägaren är mindre väl förenliga med ett ersättningssystem i vanlig mening. Minoritetsdelägarnas in- tresse är enligt utredningen inte i första hand att få ersättning utan att

• Sida 59
•  Original

Prop. 1974: 83 59

få del i kraftproduktionen och de är beredda att på samma villkor som den byggande bära de kostnader och ta de ekonomiska risker som kan vara förenade med företaget. Frågan om minoritetsdelägarnas rätt att delta i företaget är väsentligen av privaträttslig natur och bör därför enligt utredningen åtminstone tills vidare prövas av domstol. Vatten- domstolen bör dock vid behov inhämta yttrande från kommerskollegium (numera statens industriverk) om frågor med energipolitisk anknytning.

Utredningen förordar att de materiella bestämmelserna om minori- tetsdelägarens rätt till kraft, i fortsättningen kallad andelskraft, tas in i 2 kap. VL. En redogörelse för utredningens förslag till sådana be- stämmelser lämnas i det följande (avsnitt 4.2.2).

Förslaget att slopa de nuvarande bestämmelserna om ersättning ge- nom kraftöverföring aktualiserar frågan om sådan rätt till ersättnings— kraft som redan har beslutats bör bestå för framtiden. Enligt gällande rätt torde det inte vara möjligt för ersättningstagaren att få en rätt till ersättningskraft utbytt mot ersättning i pengar även om vattendomstolen skulle finna en sådan lösning ändamålsenlig. Utredningen, som betonar att beslut om ersättningskraft mycket väl kan ha fattats i strid med båda parters önskemål, förelår en möjlighet att byta ut ersättningskraft mot penningersättning. Detta innebär en naturlig konsekvens av utred- ningens ståndpunkt i fråga om själva institutet ersättningskraft. Behovet av en sådan avlösningsmöjlighet är särskilt stort när det gäller mindre kraftbelopp. Som förutsättning för att avlösning skall få ske bör enligt utredningen alltid gälla att den inte medför betydande olägenhet för motparten till den som gjort framställningen.

Sammanfattningsvis föreslår utredningen att bestämmelserna om ersättning genom kraftöverföring upphävs och ersätts av bestämmelser i 2 kap. VL om andelskraft samt att möjlighet införs till avlösning av redan beslutad ersättningskraft.

3.2.4 Ersäzming genom tillhandahållande av vatten

En realkompensation i form av vattenleverans kan enligt utredningen ofta vara den enda utvägen att trygga vattenförsörjningen på en' fastig— het vars egna vattentäkt påverkas av en ny anläggning. Enligt vad. utredningen inhämtat'är det inte heller ovanligt att vattendomstolama meddelar föreskrifter i ämnet. De nuvarande bestämmelserna om er- sättningsvatten motsvarar enligt utredningen alltså ett praktiskt behov. Emellertid är de tillämpliga bara i mål om grundvattentäkt. Detta har dock inte hindrat vattendomstolama att i andra fall — exempelvis vid uppdämning eller avsänkning av ett grundvattentäkten närbeläget vat- tenområde — ålägga företagarna att som skadeförebyggande åtgärd svara för vattenleverans. Utredningen anser att dessa likartade situationer bör behandlas på samma sätt. Det rör sig i båda fallen om skadeförebyggan- de åtgärder. Endast frågor om eventuellt kvarstående men bör enligt

• Sida 60
•  Original

Prop. 1974: 83 60

utredningen komma under bedömande enligt VL:s ersättningsregler. Utredningen förordar att nuvarande bestämmelser om ersättning genom tillhandahållande av vatten utmönstras.

Om utredningens förslag genomförs kommer frågor om rätt till vat- tenlcverans vid skada till följd av grundvattentäkt i fortsättningen helt att överlämnas åt rättstillämpningen. Med hänsyn till den praxis som _numera etablerats på området bör detta enligt utredningen inte inge ' några betänkligheter. Eftersom förhållandena kan vara mycket skif- tande, bör det enligt utredningen tvärtom vara en fördel att domsto— larna får fria händer att anpassa sina föreskrifter till vad som behövs i varje särskilt fall. Utredningen understryker att det även utan uttryck- liga lagregler naturligtvis åligger domstolarna att meddela sådana före- skrifter om åtgärder och ersättning att ersättningstagarna inte blir sämre ställda än tidigare.

Beträffande vattenleveransens omfattning bör enligt utredningen som allmän utgångspunkt gälla att leveransen skall motsvara vad som fak- tiskt har tagits ut vid den skadade vattentäkten i dess opåverkade skick. Viss hänsyn måste emellertid också tas till fastighetens framtida vatten- behov. Skadevållaren bör enligt utredningen svara för att fastighetens normala behov av husbehovsvatten kan tillgodoses också för framtiden. Skall vattnet användas för annat ändamål än husbehovsförbrukning, torde man i allmänhet ha att bestämma leveransskyldighetens'omfatt- ning med utgångspunkt i förbrukningen under de senare åren och vad som kan behövas för den närmaste framtiden. Enligt utredningen får det i denna situation ankomma på sakägaren att göra sannolikt att hans vattenbehov ökar i framtiden.

Utredningen behandlar frågan om den skadelidande också enligt den föreslagna ordningen bör kunna åläggas någon ekonomisk motpresta- . tion. Enligt utredningen låter det sig mindre väl förenas med ett ersätt- ningssystem att ålägga den ersättningsberättigade betalningsskyldighet gentemot ersättningsgivaren. En sådan ordning bör undvikas genom en lämplig utformning av domstolarnas föreskrifter. Om den skadelidande bereds förmån av någon betydenhet, bör värdet därav kunna reduceras. exempelvis genom att'företagaren åläggs att vidta åtgärder för att möj- liggöra leveransen medan den skadelidande får svara för. drift" och underhåll. Det bör enligt utredningen också vara möjligt att låta företa- garen svara för vattenleveransen bara till en viss punkt, exempelvis fastighetsgräns. Att en skadeförebyggande åtgärd kan innebära viss överkompensation är inte något ovanligt i vattenmål. Enligt utredning- ens mening är det rimligt att den som utsätts för tvångsingrepp får till- godogöra sig de obetydliga övervärden som här är i fråga.

Utredningen tar upp frågan om VL:s förhållande till lagen (1970: 244) om allmänna vatten- och avloppsanläggningar (Va-lagen). Enligt gällande rätt skall rättsförhållandet mellan en allmän va-anläggning

• Sida 61
•  Original

Prop. 1974: 83 61

och den fastighetsägare som genom anläggningen lider intrång i sin rätt till vatten i princip bedömas enligt VL:s regler utan beaktande av att fastighetsägaren samtidigt kan vara skyldig att bli ansluten till anlägg- ningen oeh därigenom få vatten i ersättning för det han förlorat (NJA 1959 s. 501). Om skyldigheten att leverera vatten i samband med grund- vattentäkt i enlighet med utredningens förslag ses som en fråga om skadeförebyggande åtgärder, kan man enligt utredningen inte undgå att vid skaderegleringen ta hänsyn till va-lagens bestämmelser. Har det klarlagts att sakägare får bruka va-anläggningen, bör enligt utredningen hänsyn tas till det. Detta innebär att åtgärder i form av brunnsför- djupning eller vattenleverans i särskild ledning i allmänhet inte blir meningsfulla. Vidare innebär det enligt utredningen att ersättning för fastighetsskada skall beräknas till skillnaden mellan fastighetens värde i oskadat skick och dess värde skadad men ansluten till va-anläggningen, med de ekonomiska fördelar och nackdelar denna anslutning kan med- föra. Dessutom kan personlig ersättning komma i fråga. Sammanfattnipgsvis föreslår utredningen, att nuvarande bestämmel- ser om ersättning genom tillhandahållande av vatten utmönstras och att frågan om skyldighet att leverera vatten i samband med grund— vattentäkt skall ses som en fråga om skadeförebyggande åtgärder.

3.2.5. Ersättning i realvärden av annat slag

”F.n. gäller att överenskommelse mellan parterna om att "ersättning skall utgå i annan form än VL medger, t. ex. i form av mark, måste fastställas av vattendomstolen efter lämplighetsprövning för att bli gäl- lande. I samband med den intensiva exploateringen av landets vatten- krafttillgångar under 1950- och 1960-talen framfördes från olika håll önskemål om möjligheter för domstolarna att oberoende av överens- kommelse döma ut ersättning i realvärden (se stencilerade'betänkanden av vattenlagssakkunniga år 1952 och av norrländska .vattenkraftsut- redningen år 1957 samt 3LU 1960: 33 och 1962: 14).

Enligt utredningen torde frågan om ersättning i realvärden, som inte berörs i utredningens direktiv, i dagens utbyggnadssit'uation sakna nämnvärd aktualitet. Utredningen anser att frågan nu bör avföras från dagordningen.

Vad gäller överenskommelse om ersättning i form av mark är det en- ligt utredningen tydligt att överenskommelsens lämplighet måste bedö- mas bl.a. från fastighetsbildningssynpunkt. En sådan bedömning synes inte böra ankomma på domstol utan ske i den ordning som gäller enligt fastighetsbildningslagen (1970: 988). Enligt 5 kap. 3 ?; fastighetsbild- ningslagen får förvärvaren vid tvångsförvärv begära sådan fastighets- reglering varigenom olägenhet av förvärvet kan undanröjas, minskas eller förebyggas. Enligt utredningens mening bör domstolens medverkan begränsas till att pröva eventuellt kvarstående ersättningsfrågor. Även

• Sida 62
•  Original

Prop. 1974: 83 6"

andra former av realkompensation framstår närmast som skadeförebyg- gande och bör enligt utredningen bedömas som sådana. Av det anförda följer enligt utredningen att en överenskommelse mellan parterna om ersättning i form av mark bör kunna fastställas av domstol endast under förutsättning att erforderliga fastighetsbildningsåtgärder visas kunna genomföras. I vilken mån överenskommelse om andra former av real- - kompensation kan fastställas måste enligt utredningen på samma sätt bero på om domstolen med bindande verkan kan besluta i frågan. Att hänsyn vid prövningen alltid måste tas till fastighetsborgenärernas in- tresse är tydligt. Utredningen anser att särskilda bestämmelser i ämnet kan undvaras.

3.2.6. Ersättning i pengar

Utredningen anser att man i VL bör införa expropriationslagens sys— tem att uppdela penningersättningen på olika ersättningsarter: löse— skilling, ersättning för fastighetsintrång samt annan ersättning. Viss uppdelning på olika ersättningsarter förutsätts redan nu i VL.

Utredningen tar upp frågan om VL bör innehålla en uttrycklig före- skrift om att löseskilling och intrångsersättning skall bestämmas med utgångspunkt i fastighetens marknadsvärde i överensstämmelse med vad som gäller enligt expropriationslagen. Från allmänna rättvisesynpunkter är det självfallet angeläget att likartade ersättningsfrågor bedöms efter enhetliga grunder. Principen att fastighetsskada skall värderas med ut- gångspunkt i marknadsvärdet måste enligt utredningen därför få slå igenom också i VL, om inte starka skäl kan anföras för en särreglering.

Några sådana skäl kan enligt utredningens mening inte anföras när det gäller inlösen av hel fastighet. Det förhåller sig visserligen så att företagen enligt VL ofta är lokaliserade till glesbygds- eller avfolknings- områden, där det kan vara svårt att fastställa ett marknadsvärde. Ex- propriationslagens ersättningsregler är emellertid avsedda att tillämpas också inom sådana områden och en värdering enligt för expropriations- lagen angivna riktlinjer bör enligt" utredningen leda till ett tillfredstäl- lande resultat även i vattenmål. Marknadsvärdet för fastigheter i gles- bygdsområden torde ofta te sig orimligt lågt, särskilt om man jämför med en värdering enligt den ibland för byggnader tillämpade metoden att uppskatta nybyggnadskostnaden med reduktion för ålder och be- skaffenhet i övrigt hos den befintliga byggnaden. Innehavet av en fas— tighet kan för ägaren medföra förutom fördel av bostad möjligheter till biinkomster och naturahushållning. Om ett uppskattat marknads- värde inte täcker fastighetsägarens förlust, bör enligt utredningen lik- som vid expropriation särskild ersättning kunna utgå vid sidan av löse- skillingen. Systemet med särskild ersättning bör enligt utredningen inte tillämpas generellt inom områden med extremt låga marknadsvärden

• Sida 63
•  Original

Prop. 1974: 83 63

utan först efter prövning i varje särskilt fall huruvida de i viss mån personliga skälen för särskild ersättning föreligger.

Inlösen av hel fastighet förekommer emellertid förhållandevis sällan i vattenmål. Den vanligaste ersättningssituationen är i stället att en del av en fastighet drabbas av ett direkt ingrepp, t. ex. inlösen eller över- dämning, och att återstoden menligt påverkas av de förändrade vatten- förhållandena i form av försumpning, skada på fiske, försvårad virkes— utdrivning osv. Utredningen är medveten om att åtskilliga praktiska skäl kan anföras för den nuvarande ordningen. Skador på jordbruksmark eller på skogsmark och växande skog kan uppskattas inom hela skade- området med ledning av allmänt vedertagna normer och värderingen sker därigenom efter enhetliga grunder. Motsvarande gäller exempelvis företagets verkningar på fisket eller på virkesutdrivningen som kan ut- redas och skaderegleras i ett sammanhang. När en fastighet samtidigt drabbas av flera olikartade skador leder en värdering av varje skadetyp- för sig emellertid erfarenhetsmässigt lätt till att de Särskilda objekten övervärderas. Det torde också förekomma att man vid värderingen utgår från en oförändrad användning, trots att en sådan måste framstå som orationell, om hänsyn tas till företagets samlade inverkan på fas- tigheten. Enligt utredningen kommer det inte heller in i bilden att före- taget eventuellt kan medföra nytta, t. ex. från torrläggningssynpunkt eller att skadeförebyggande åtgärder kan innebära viss överkompensa- tion. Värderingen av olika skadeobjekt kan också leda till ersättningar för skadetyper som vid en samlad bedömning tar ut varandra, t. ex. om inverkan i ett hänseende innebär att arbetskraft blir överflödig och i ett annat att det kommer att krävas ökad arbetsinsats. Om en fastighet samtidigt drabbas av flera skador, är det inte troligt att en presumtiv köpare söker bedöma vilken reduktion av köpeskillingen som bör för- anledas av varje särskild skada sedd för sig. Det naturliga är enligt ut- redningen i stället att köparen försöker bilda sig en uppfattning om vilken inverkan på fastighetens användningsätt företaget totalt sett kan tänkas få och bestämmer sitt bud efter det. Enligt utredningens mening bör partiella fastighetsskador i vattenmål på motsvarande sätt avgöras efter en helhetsbedömning.

Man kan enligt utredningen inte bortse från att slutresultatet blir ett annat och för den enskilde fastighetsägaren i allmänhet mera för- månligt med nuvarande tillvägagångssätt vid skadeuppskattningen i vattenmål jämfört med de metoder som numera måste tillämpas i andra expropriationsliknande situationer. Enligt utredningen kan dessa ojämn— heter svårligen försvaras.

Utredningen förordar med hänsyn till det anförda att det i VL ut- tryckligen anges att löseskilling skall motsvara fastighetens marknads- värde och att intrångsersättning skall motsvara den minskning i fastig- hetens marknadsvärde som uppkommer genom ingreppet.

• Sida 64
•  Original

Prop. 1974: 83 64

VL saknar f. n. uttryckliga bestämmelser om avräkning av nytta mot skada. I praxis har det ansetts tillåtligt med sådan kvittning åtminstone i vissa fall. I doktrinen har framhållits att avräkningsfrågan rymmer så många konkurrerande ändamålssynpunkter att ett försiktigt lagande efter lägligheten ter sig motiverat inom rättstillämpningen (Ljungman i Festskrift för Karlgren s. 235). Den nya värderingsregeln för intrångs—- fallen kan enligt utredningen alltså sägas stå i tämligen god överens- stämmelse med vad som får antas vara gällande rätt inom VL:s om- råde. Samtidigt måste emellertid uppmärksammas att tveksamhet möj- ligen kan uppkomma vid tillämpningen av den nya regeln i den för vattenrättens del inte alldeles "ovanliga situationen att nyttan enligt föreskrift i VL grundar tvångsdelaktighet och därigenom bidragsskyl- dighet. I dessa fall får enligt utredningen nyttan inte avräknas i sam- band med regleringen av till äventyrs uppkommande fastighetsskada till följd av företaget.

Enligt expropriationslagen gäller det undantaget från marknads- värdesprincipen att man vid värderingen skall bortse från inverkan av någon betydelse av expropriationsföretaget. Regeln gäller endast i den mån det finnes skäligt med hänsyn till förhållandena i orten eller till den allmänna förekomsten av likartad inverkan under jämförliga för- . hållanden. Denna inskränkning ansluter till de grannelagsrättsliga er- sättningsrekvisit som lagfästs i 30 & miljöskyddslagen ("1969: 387). Regeln gäller både positiv och negativ inverkan.

Vad vattenmålen beträffar torde enligt utredningen någon påvisbar förändring av fastighetsvärdcna knappast äga rum annat än i samband med åtgärder av mera betydande omfattning eller ingripande beskaffen- het. Behovet av en motsvarighet till expropriationslagens regel fram- står alltså som begränsat med hänsyn till utvecklingen på vattenkraft- exploateringens område. De för expropriationsmålen karakteristiska markvärdestcgringsproblemen saknar enligt utredningen större aktualitet i vattenmålet]. Däremot kan det tänkas att ett företag enligt VL genom att väcka farhågor för förfulning, dimbildning eller buller påverkar fastighetsvärdena i negativ riktning. Detsamma kan vara fallet, om företaget befaras medföra en minskning av befolkningsunderlaget i bygden.

Enligt utredningens mening är det mot bakgrund av det anförda befogat att i sakägarnas intresse låta expropriationslagens regel om in- verkan av expropriationsföretaget få en motsvarighet i VL.

Den uppskovsmöjlighet som VL erbjuder genom bestämmelserna om prövotid har enligt utredningen kommit att flitigt utnyttjas, företrädesvis i de stora kraftverks- och regleringsmålen. Man har därvid i allmänhet förfarit på det sättet att hela frågekomplex i målen, t. ex. om företagens inverkan på fiske, flottning eller virkesutdrivning ställts på framtiden för särbehandling efter fortsatt utredning, ofta genom en av domstolen

• Sida 65
•  Original

Prop. 1974: 83 65

tillkallad sakunnig. Slutregleringen i uppskjutna delar kan sedan äga rum avsevärd tid efter den definitiva prövningen av övriga ersättnings- frågor för de olika fastigheterna. Detta förfarande låter sig enligt ut- redningen mindre väl förenas med ett ersättningssystem som grundas på en samtidig bedömning av vattenföretagets samlade inverkan på olika fastigheter.

Utredningen föreslår därför att prövotidsbestämmelserna jämkas så att slutlig skadereglering för fastighet inte behöver äga rum, förrän även uppskjutna ersättningsfrågor är mogna för avgörande. Om provi- sorisk ersättning anses påkallad under uppskovstiden, bör denna utges i form av förskott på den slutliga ersättningen. Detta bör enligt ut- redningen gälla både för skador som i och för sig hade kunnat regle- ras omedelbart och för skador som omfattas av uppskovet. Förskottet bör enligt utredningen avvägas så att det i rimlig mån kompenserar den förutsebara totala nedgången i fastighetens marknadsvärde. När den uppskjutna ersättningsfrågan blir klar för avgörande, får den slut- liga ersättningen för alla skador på fastigheten bestämmas och utgivna förskott avräknas. Enligt utredningen är det uppenbart att slutersätt- ningen inte får understiga summan av utdömda förskott. Utredningen framhåller att personlig ersättning kan bestämmas slutligt även om frågan om fastighetsskada ställs på framtiden.

Utredningen är medveten om att utredningens förslag kan verka något tyngande på målens handläggning. Förslaget ansluter dock till vad som gäller om förskott vid förhandstillträde enligt expropriations- lagen. Väsentligare är att förslaget enligt utredningens mening leder till en så riktig skadevärdering i vattenmålen som möjligt.

Utredningen betonar nödvändigheten av att uppskov i fortsättningen förbehålls de fall då ett verkligt trängande behov därav föreligger. En sådan återhållsamhet förutsattes vid de nuvarande bestämmelsernas till-

komst (prop. 1952: 52 s. 49 och 3LU 1952: 12 s. 27). Enligt utredningen bör i första hand den utvägen prövas att domstolen med tillämpning av 35 kap. 5 & rättegångsbalken uppskattar skadan till skäligt belopp utan någon mera ingående undersökning av olika delskador. Väntas mera .. omfattande skador på fiske eller annat bör domstolen självfallet inte underlåta att närmare utreda företagets verkningar, eventuellt under en prövotid, även om detta medför viss tidsutdräkt. Om företaget bara i mindre mån kan väntas påverka t. ex. fisket, bör enligt utredningen mera ingående undersökningar kunna underlåtas.

Enligt 9 kap. 9 & skall ersättning under vissa förutsättningar fast- ställas även för fastighet som tillhör sökanden i vattenmålet. Bestäm— melsen avser att skydda fastighetsborgenärerna. I utredningens förslag har någon motsvarighet till bestämmelsen inte tagits med. Med de belånings- och finansieringsmetoder som numera tillämpas saknar be- stämmelsen enligt utredningen nämnvärd betydelse. Det torde i prak—

• Sida 66
•  Original

Prop. 1974: 83 66

tiken vara utomordentligt svårt för en företagare att bakom ryggen på någon av sina kreditgivare skaffa sig erforderliga ekonomiska resurser och tillstånd enligt VL för att genomföra ett företag med de konsekven- ser som avses i paragrafen. Enligt utredningen skapas erforderliga ga- rantier mot förluster om borgenären genom klausul i omslagsreversen tillförsäkrar sig rätt att i ifrågavarande situation kräva betalning ur fastigheten i förtid (jfr 6 kap. 6 & jordabalken och prop. 1970: 20 del B 1 s. 312).

Sammanfattningsvis föreslår utredningen att ersättning skall bestäm- mas med utgångspunkt i fastighetens marknadsvärde och att mark- nadsvärdet under vissa förutsättningar skall bestämmas med bortseende från företagets inverkan. Utredningen föreslår också att slutlig skade— reglering skall ske först när samtliga ersättningsfrågor för en fastighet kan avgöras.

3.2.7 Betalning och tillträde m.m. En grundläggande princip i VL är f. 11. att åtgärd i. vatten som skadar annan inte får utföras innan föreskriven engångsersättning har betalts. Med hänsyn till de skadelidandes trygghet är det enligt utredningens mening ett oeftergivligt krav att denna princip vidmakthålls. Betalningen bör liksom hittills ske antingen genom nedsättning hos länsstyrelsen i det län där den skadade fastigheten ligger eller direkt till ersättningstagaren. Avgörande för vilken ersättningsform ——. nedsättning eller direktbetal- ning — som skall användas bör vara hänsynen till de borgenärer som- har panträtt i fastigheten. För uppnående av likformighet med expropriationslagen föreslår ut- redningen att de regler om nedsättning som nu gäller i fråga om skade- och intrångsersättningar tillämpas även för ersättning vid inlösen. Detta innebär att nedsättning bara behöver ske om egendomen är intecknad och att nedsättning kan underlåtas även om egendomen är intecknad under förutsättning att skadan prövas vara väsentligen utan betydelse för borgenärerna. Den nuvarande ovillkorliga skyldigheten att sätta ned lösenbelopp kan enligt utredningen ha varit motiverad inte bara av omtanke om fastighetsborgenärema utan också av önskemålet att ägarbytet ges viss offentlighet. En anmälan till länsstyrelsen är enligt utredningen fullt tillräcklig och en sådan anmälan får på samma sätt som nedsättning den rättsverkan att inlösningen anses fullbordad. .Länsstyrelsen bör enligt utredningen i administrativ ordning åläggas att underrätta inskrivnings- myndigheten om att anmälan har inkommit. Enligt VL har företagaren viss betänketid under vilken han måste bestämma sig för om han vill utnyttja ett givet tillstånd att efter betal- ning ta annans egendom i anspråk. Vid skade- och intrångsersättning är betänketiden fem år från lagakraftägande beslut med möjlighet till för-

• Sida 67
•  Original

Prop. 1974: 83 67

Iängning medan betänketiden vid inlösen är ett år utan möjlighet, for- mellt sett, till förlängning. Att fristerna i VL gjorts avsevärt mycket längre än expropriationslagens tremånadersfrist torde enligt utredningen ha berott på att det ofta tar betydande tid att detaljplanera och utföra företag enligt VL och att man velat frita ersättningsgivaren från att utge ersättningen, innan han verkligen använder den rättighet han har fått. Dessa skäl är enligt utredningen alltjämt bärande. Ersättnings- tagarnas anspråk på att inte under alltför lång tid hållas i ovetskap om huruvida deras egendom skall tas i anspråk eller inte motiverar emeller- tid enligt utredningen en viss förkortning av företagarnas nuvarande betänketider. Utredningen föreslår två år vid skada och intrång samt sex månader vid inlösen. Samtidigt bör enligt utredningen möjlighet- beredas vattendomstolen att med tanke på de mera extraordinära fallen förkorta eller förlänga fristerna. Om parterna är ense om annan tid än- som anges i lagen bör vattendomstolen naturligtvis kunna förordna i enlighet med parternas önskemål.

För att undvika uppenbara orättvisor som kan tänkas inträffa vid" betydande ändringar i allmänna prisläget under tiden mellan tidpunkten för skadeuppskattnin gen (den s. k. värdetidpunkten) och betalningsdagen föreslår utredningen att ersättningstagarna tillförsäkras rätt till gott- görelse för förluster som drabbar dem till följd av den ekonomiska utvecklingen. Tvister om bagatellbelopp bör dock undvikas. Gottgörelse bör med hänsyn härtill utgå bara till dem, vilkas förluster inte är ringa. Talan om gottgörelse bör enligt utredningen'väckas genom stämning till vattendomstolen.

Enligt VL gäller förbud mot att återkräva betald ersättning. De ersättningsberättigades ekonomiska trygghet kräver enligt utredningen att detta förbud behålls. Emellertid har återkravsförbudet ansetts inne-'. bära att det inte är tillåtet för företagaren att ens avräkna det belopp han utgett för mycket mot ersättningsbelopp som han sedermera blir skyldig fastighetsägaren (NJA 1953 s. 341). Med'de ändringar som ut- redningen föreslår i bestämmelserna om prövotid (avsnitt 3.2.6) kom- mer detta problem normalt att bortfalla. Den slutliga ersättningen för hela fastigheten bestäms i ett sammanhang och från denna skall avräknas vad som utgått i förskott.

Den föreslagna regeln om rätt till avräkning får enligt utredningen konsekvenser även i fråga om ersättningsgivarens möjligheter att full- följa talan mot ersättningsbeslut, när ersättningen har betalats. Högsta domstolen har i pleniavgörandet NJA 1961 s. 743 med tolv röster mot tolv förklarat att någon fullföljdsrätt då inte föreligger. Om avräkning tillåts, är enligt utredningen emellertid den teoretiska grunden för full- följdsförbudet undanröjd. Därmed bortfaller också en inskränkning av möjligheterna att under högre rätts-prövning föra frågor om lagtolkning

• Sida 68
•  Original

Prop. 1974: 83 68

och rättstillämpning, som utredningen i likhet med högsta domstolens minoritet anser mindre önskvärd. '

Det är tänkbart att skillnaden mellan erlagt och i högre rätt reducerat ersättningsbelopp kan komma att kvittningsvis göras gällande av före- tagaren i samband med talan om ersättning för oförutsedd skada. Med hänsyn till de skiftande förhållandena måste det enligt utredningen över— lämnas till rättstillämpningen att avgöra under vilka omständigheter så- dan avräkning bör få ske. Vad som i allmänhet gäller för rätt till kvitt— ning torde härvid få vara vägledande. Detta innebär enligt utredningen bl. a. att kvittning får ske inom den allmänna preskriptionstiden, räknat från den tidpunkt då den ursprungliga ersättningsfrågan slutligt. av- gjordes i högre rätt, under förutsättning att den skadade fastigheten inte bytt ägare.

VL innehåller nu utförliga regler om tillträde till fast egendom som skall lösas. Enligt utredningens mening bör VL:s tillträdesregler närmas till motsvarande regler i expropriationslagen. De synbarligen något stela reglerna i VL bör enligt utredningen med fördel kunna ersättas med bestämmelser om rätt för företagaren att tillträda egendom som skall lösas utan ett komplicerat uppsägningsförfarande. Utredningen föreslår att företagaren berättigas tillträda egendomen när han betalt ersättningen för egendomen liksom ersättning för skada genom avstån- det och dessutom, i förekommande fall, gjort anmälan till länsstyrelsen. Ersättningstagaren måste emellertid samtidigt få rätt till skäligt upp- skov, om hans förhållanden ger anledning till det. Sådana regler kan enligt utredningen samordnas med reglerna om rätt att utnyttja tillstånd. Utredningen anmärker, att möjligheten att föreskriva tillträde med kor- tare eller längre varsel medför att ersättningens storlek måste bestäm- mas med hänsyn till tillträdesvillkoren. Däremot bör enligt utredningen ett uppskov med tillträde inte ha någon inverkan på frågan om när inlösningen skall anses fullbordad.

Utredningen föreslår en motsvarighet till nuvarande bestämmelser om återlösen av fast egendom som inte använts för avsett ändamål.

3.3. Remissyttrandena

3.3.1. Allmänt

Förslaget har fått ett mycket positivt mottagande av det helt över- vägande flertalet av remissinstanserna. Åtskilliga synpunkter framförs dock i fråga om förslagets utformning. Förslaget i dess helhet tillstyrks av lantbruksstyrelsen, fiskeristyrelsen, kommerskollegium och länssty- relsen i Jönköpings län.

Jämtbygdens tingsrätt, Arjeplogs kommun, Föreningen Sveriges tings- rättsdomare och advokatsamfundet avstyrker med vissa mindre undan- tag att förslaget till nya ersättningsbestämmelser läggs till grund för

• Sida 69
•  Original

Prop. 1974: 83 69 lagstiftning. De grundar sin- avvisande inställning framför allt på att en värdering efter marknadsvärde inte skulle vara lämplig i vattenmål (se vidare avsnitt 3.3.2 och 3.3.6).

3.3.2. Förutsättningarna för samordning

Utredningens uppfattning att VL:s ersättningsbestämmelser bör sam- ordnas med expropriationslagen delas av praktiskt taget samtliga re- missinstanser. Det understryks att ersättningsreglerna vid olika typer av ingripanden mot fast egendom bör vara principiellt likartade oavsett vilken lagstiftning som åberopas. VASO anser förslaget vara välmotive- rat och att det skulle underlätta och påskynda skaderegleringen i såväl den skadelidandes som företagarens intresse. Bankföreningen anser, att en mera enhetlig utgångspunkt vid bedömningen av ersättningsproble- men inom fastighetsrätten är ägnad att göra hela regelsystemet mera lättillgängligt, vilket underlättar den rättsliga bedömningen av det en- skilda fallet.

Industriförbundet delar utredningens uppfattning att en så långt som möjligt enhetlig bedömning av likartade ersättningsproblem är naturlig och önskvärd. Enligt förbundets mening hade dock en vidareutveck- ling av de vattenrättsliga principerna varit ett möjligt alternativ dels med hänsyn till de speciella vattenrättsliga förhållandena, dels mot bak- grund av den kritik som riktats mot expropriationslagens ersättnings- principer.

Jämtbygdens tingsrätt och Föreningen Sveriges tingsrättsdomare, som avstyrker förslaget, framhåller att lagstiftaren synes eftersträva ett visst enhetligt regelsystem för all lagstiftning med fastighetsrättslig anknyt- ning utan tillräckligt beaktande av om detta är förenligt med rådande sakliga skillnader inom de olika rättsområdena. Vid genomförande av de nya ersättningsbestämmelserna i expropriationslagen behandlades inte de speciella vattenrättsliga förhållandena och det gjordes inte någon undersökning av om det finns något av värde i VL:s skadereglerings- system att ta vara på och överföra till expropriationslagen. I. motsats till utredningen anser tingsrätten och föreningen, att det inte föreligger huvudsaklig överensstämmelse mellan VL och expropriationslagen be- träffande tvångsingreppens art. I cxpropriationsfallen är inlösen det nor— mala medan i vattenmålen inlösen förekommer endast undantagsvis. I vattenmålen är det i stället i allt väsentligt fråga om ett ofta stort antal olikartade skador, som visserligen vållas av det direkta ingreppet på fastigheten men som sammanhänger med belägenheten vid vattendraget och de däri ändrade hydrologiska förhållandena. Att beräkna ersättning för denna mångfald av skade- och intrångssituationer med hjälp av expropriationslagens skaderegleringssystem, som främst tar sikte på in- lösen i tätbebyggelse, verkar inte rimligt. Med hänsyn till'mångfalden av skador och intrång, som saknar motsvarighet i expropriationsfallen, kan

• Sida 70
•  Original

Prop. 1974: 83 70

enligt tingsrättens och föreningens mening en mera nyanserad inställning mot den skadelidande vara på plats än vad utredningens förslag om an- passning till expropriationslagens skaderegleringssystem skulle få till följd.

Advokatsamfundet, som också avstyrker förslaget, anser att nuvarande ersättningsbestämmelser i VL, fastän de inte är särskilt lättillgängliga, ändå i stort sett har fungerat väl i praxis. Enligt samfundets mening har vidtagna ändringar i expropriationslagens ersättningsregler gjort dessa mindre lämpade att tjäna som förebild för VL. Det skulle vara olyck- ligt att nu tvinga in VL:s beprövade ersättningsregler i expropriations- lagens nya och oprövade regelsystem. I likhet med Jämtbygdens tings- rätt och tingsrättsdomareföreningen hävdar samfundet vidare att tvångs- ingreppens art i stora delar inte är överensstämmande. '

Arjeplogs kommun hyser allvarliga betänkligheter mot förslaget. Ex- propriation sker för allmänna behov medan tvångsingripanden enligt VL ofta sker för att tillgodose lukrativa intressen. Dessutom saknas de för expropriationsmålen karakteristiska markvärdestegringsproble- men. Den bärande principen att ingen bör drabbas av ekonomisk för- lust på grund av att hans egendom tvångsvis tas i anspråk har kommit till uttryck i nuvarande ersättningsbestämmelser i VL och fungerar enligt kommunens mening tillfredsställande. Kommunen står därför främmande för en ändring av gällande regler.

Frågan om tillämpning i VL av presumtionsregeln i 111 a 5 lagen (1917: 189) om expropriation tas upp av två remissinstanser. Länssty- relsen i Västernorrlands län anser att en sådan regel inte är motiverad inom den lukrativa vattenrätten. Lantmäteristyrelsen delar denna upp- fattning men anser att det bör undersökas om någon motsvarighet möj- ligen behövs för inlösen i samband med sådana typer av ingrepp enligt VL, som hänför sig till statens eller kommuns skyldigheter gentemot medborgarna, t. ex. vattenförsörjning "och avloppshantering.

Utredningens förslag att särbestämmelserna i 9 kap. 8 och 48- 55 om ersättning för ideell skada resp. förhöjning i vissa fall med femtio pro- cent inte skall ges någon motsvarighet i de nya bestämmelserna tillstyrks eller lämnas utan erinran av flertalet remissinstanser. Lantmäteristyrel- sen framhåller, att fastighetsrationalisering i flera fall stött på svårig- heter eller rentav motstånd så länge vattenkraftutbyggnad är aktuell." Förhöjningsregeln kan medföra handlingsförlamning under avsevärd tid. Den har dessutom indirekt verkan genom att den slår igenom även i fri- villiga uppgörelser mellan vattenkraftsföretagare och markägare. Lant- mäteristyrelsen vill därför kraftigt understödja förslaget att upphäva förhöjningsregeln. Västerbottens länsorgan för vattenkraftsfrågor, som tillstyrker utredningens förslag, anser att ideell skada borde kunna be- aktas då fråga uppkommer om en skada bör undanröjas eller minskas genom en skadeförebyggande åtgärd. Länsorganet efterlyser i anslut-

• Sida 71
•  Original

Prop. 1974: 83 71

ning härtill en lagbestämmelse om att domstol kan föreskriva skadeföre- byggande åtgärder undcr vissa betingelser.

Utredningens förslag att utmönstra regeln om ersättning för ideell skada avstyrks av Vänersborgs tingsrätt och ifrågasätts av Jämtbygdens tingsrätt och advokatsamfundet. Enligt Vänersborgs .tingsrätt bör avgö- rande för frågan om särskild generositet skall visas en skadelidande vid ett tvångsingripande vara i vad mån ingripandet sker till förmån för ett utpräglat vinstintresse. Det är fortfarande i detta hänseende stor skillnad mellan ett cxpropriationsfall och t. ex. ett större vattenkraftsmål. Vinst- intresset i sistnämnda mål minskas enligt tingsrätten inte av att staten eller en kommun står som sökande. Det förefaller tingsrätten omotiverat att ta bort möjligheterna till ersättning för ideella skador i tider då på de allmänna intressenas område hänsynstagande till annat än ekono- miska verkningar får en allt större betydelse. Tingsrätten anser det inte heller rimligt att som skäl för ett borttagande åberopa svårigheten att finna en objektiv värderingsnorm. Man bör enligt tingsrätten inte bortse från att vid de allt oftare förekommande frågorna om ersättning för trevnadsvärden 9 kap. 8 & gjort det möjligt att inte hårddra fall, där tveksamhet rätt om inverkan på fastighetsvärdet. -— Jämtbygdens tings- rätt kritiserar särskilt det av utredningen anförda skälet att 9 kap. 8 & saknar motsvarighet i expropriationslagen och att det inte kan komma i fråga att i denna lag utvidga rätten till ersättning. —— Advokatsam- fundet framhåller, att 9 kap. 8 % visserligen sällan föranlett särskild ersättning i pengar men att bestämmelsen haft betydelse vid bedömning av ett företags utformning och av skadeförebyggande åtgärder.

Utredningens förslag att mönstra ut bestämmelserna om femtio pro- cents förhöjning avstyrks av fiskeriintendenten i Övre Norra distriktet, Arjeplogs och Jokkmokks kommuner, Svenska naturskyddsföreningen, Svenska samernas riksförbund och Vattenvämet. Enligt fiskeriintenden- ten hänvisas i vattenmål i fråga om ersättning för skada på fiske till denna förhöjningsregel, när det gäller att t. ex. beakta eventuella fram- tida rationaliscringsvinster eller vinsten av andra mera ekonomiska for- mer för att utnyttja fisket. Det är nästan ogörligt att mera bestämt kun- na förutsäga sådana framtida förhållanden. Speciellt' kan detta gälla ut- vecklingen i sportfisket, där värdet av en enskild fiskerätt kan flerdubb- las. — Enligt Arjeplogs kommun medför framför allt vattenreglering- arna så betydande ingrepp i den omgivande bygden att skadan bara del- vis blir ersatt enligt VL:s regler. Enligt kommunen finns det därför up- penbarligen fog för att bibehålla förhöjningsregeln. Ett av motiven för förhöjningsregeln, nämligen att tillförsäkra fastighetsägaren er- sättning för minskade möjligheter att öka fastighetens produktions- förmåga, står enligt kommunen alltjämt fast. Enligt kommunens me- ning är syftet med tvångsingrepp enligt expropriationslagen väsensskilt från motsvarande tvångsingrepp enligt VL och ersättningsbestämmel-

• Sida 72
•  Original

Prop. 1974: 83 72

serna i expropriationslagen kan därför inte åberopas som skäl för att slopa förhöjningsregeln. — Jokkmokks kommun anser, att de skäl som på sin tid föranlett förhöjningsregeln alltjämt är lika bärande. —- Naturskyddsföreningen anser, att det kan vara väl motiverat att den Skadelidande får viss vinst av att honom tillhörig egendom exploateras av ekonomiska intressenter. —- Samernas riksförbund anser, att samma skäl som utredningen anför för bygdeavgifter kan åberopas även för förhöjningsregeln. Principen att låta de skadelidande få del i företagets vinst måste enligt förbundet anses riktig. Förbundet för i detta sam- manhang fram tanken att samerna borde få viss procent av vinsten på vattenkraftsutbyggnad inom samernas områden. — Vattenvärnet anför, att förhöjningsregeln infördes för att ge skadelidande en chans att skaffa sig en acceptabel ersättningsfastighet och att situationen inte på något sätt har förändrats.

3.3.3. Ersättning genom kraftöverföring

Utredningens förslag att upphäva bestämmelserna om ersättnings- kraft och att införa möjlighet till avlösning av redan beslutad ersätt- ningskraft samt att införa ett nytt institut, benämnt andelskraft, till- styrks eller lämnas utan erinran av samtliga remissinstanser. Vissa syn- punkter framförs dock.

Bri/farsans kraftaktiebolag anser, att .det är av intresse både ur all- män och enskild synpunkt att det även i fortsättningen blir möjligt för minoritetsägare till strömfall att ta del'i kraftproduktionen och fram- håller att bestämmelserna om ersättningskraft uppenbarligen har varit av mycket stor betydelse under den gångna kraftutbyggnadsperioden. Samarbetet mellan företagen på produktionssidan bygger i betydande omfattning på aktiebolagsformen och systemet med ersättningskraft. Bolaget har kraftandelar i form av ersättningskraft omfattande sam- manlagt cirka 500 miljoner kWh under ett normalår — från sammanlagt 12 vattenkraftstationer —— medan bolagets på aktier baserade kraft- andelar svarar mot cirka 1 325 miljoner kWh —— från sammanlagt 14 vattenkraftstationer.

Vattenövcrdomstolen anser det högst tveksamt om det är motiverat att införa ett system med andelskraft vid sidan av jordabalkens be- stämmelser om rätt till elektrisk kraft. Eftersom det föreslagna institutet omfattas av ett starkt önskemål hos kraftindustrin och det kan få viss betydelse som medel att underlätta uppgörelser mellan ägare av vatten— kraft, vill vattenöverdomstolen inte motsätta sig att institutet andels- kraft införs.

Vänersborgs tingsrätt framhåller att vattenkraft kan gå förlorad för en strömfalls'zigare även om den inte tillgodogörs och att f. n. ersättning kan bestämmas i kraft (9 kap. 14 5). Fall kan uppkomma, där en stor del av en strömfallsägares vattenkraft går förlorad genom ett annat

• Sida 73
•  Original

Prop. 1974: 83 73

vattenbyggnadsföretag och där överföring av motsvarande mängd kraft skulle vara av stor betydelse för hans verksamhet. Med hänsyn till å ena sidan nuvarande möjligheteratt köpa kraft från tillgängliga distri- butionsnät och å andra sidan möjligheten till överenskommelser i så- dana fall anser sig tingsrätten med viss tvekan kunna godta utredningens förslag att inte införa någon motsvarighet till nuvarande 9 kap. 14 %.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län framhåller, att rätt till ersätt- ningskraft som inte kan utnyttjas på fastigheten kan föra med sig att ägaren behåller fastigheten endast i spekulationssyfte. Rätt till ersätt— ningskraft medför ofta irritation och oklarheter och hindrar ibland jord- brukets och skogsbrukets rationalisering. Länsstyrelsen anser därför att de föreslagna övergångsbestämmelserna om möjlighet att avlösa ersättningskraft mot pengar är av värde för den allmänna rationalise- ringen av fastighetsbeståndet.

3.3.4 Ersättning genom tillhandahållande av vatten

Utredningens förslag i denna del lämnas utan erinran av flertalet remissinstanser. Några instanser kritiserar dock förslaget att mönstra ut de nuvarande bestämmelserna om ersättning genom tillhandahållande av vatten.

Vattenöverdontrtolen, som ansluter sig till förslaget, framhåller att den vattenleverans som åläggs enligt 9 kap. 46 & får sakrättslig dignitet till skillnad mot åläggande i övrigt att vidta skadeförebyggande åtgärd. Vattenöverdomstolen anser inte att sakrättsligt skydd är i så hög grad motiverat i just detta fall att man för den" skull bör avstå från ett av andra skäl i och för sig motiverat upphävande av 9 kap. 46 5. I detta sammanhang ifrågasätter vattenöverdomstolen en uttrycklig lagbestäm- melse om möjlighet för domstol att förordna om skadeförebyggande åtgärd som alternativ till ersättning i pengar. Det kommer enligt vatten- överdomstolen alltid att finnas behov av att kunna meddela sådana för- ordnanden inte bara vid grundvattentäkt utan över huvud taget vid företag enligt VL. Eftersom den teoretiska grunden för nuvarande praxis är föremål för olika meningar, är en uttrycklig lagbestämmelse enligt vattenöverdomstolens mening särskilt motiverad när man ansluter VL:s ersättningsregler till motsvarande bestämmelser i expropriationslagen, som saknar institutet skadeförebyggande åtgärder. Ett ytterligare skäl för en uttrycklig lagbestämmelse är enligt vattenöverdomstolen att skadeförebyggande åtgärder i undantagsfall kan innebära en viss över- kompensation för den skadelidande, vilket står i mindre god överens- stämmelse med utvecklingen inom expropriationslagens tillämpnings- område. Växjö tingsrätt, som också ansluter sig till utredningens för- slag, utgår från att utredningens uttalanden om skadeförebyggande "åt- gärder kommer att tjäna till ledning för blivande rättstillämpning. LRF motsätter sig inte förslaget att mönstra ut bestämmelserna om ersätt-

• Sida 74
•  Original

Prop. 1974: 83 74

ningsvatten mot bakgrund av att utredningen uttalat att det även utan uttryckliga lagregler åligger domstolarna att meddela sådana föreskrifter om åtgärder och ersättning att ersättningstagarna inte blir sämre ställda än tidigare.

Södertörns, Vänersborgs, Jämtbygdens, Umebygdens och Luleå tings- rätter, Föreningen Sveriges tingsrättsdomare och Sveriges advokatsam- fund anscr att bestämmelserna om ersättningsvatten bör bibehållas och avstyrker utredningens förslag i denna del. Södertörns tingsrätt anser att bestämmelserna om ersättningsvatten bör flyttas över till 2 kap. och att i detta kapitel bör kodifieras gällande praxis i fråga om skadeföre- byggande åtgärder. — Vänersborgs tingsrätt framhåller att realkom- pensation i form av vattenleverans ofta är den enda möjligheten att trygga vattenförsörjningen på en fastighet. Bestämmelserna i 9 kap. 46 & motsvarar ett praktiskt behov. Som skäl för sitt förslag anförut- redningen endast att motsvarighet till 9 kap. 46 & saknas för andra mål än grundvattentäktsmål. Detta resonemang borde enligt tingsrätten när- mast leda till en utvidgning av institutet även till andra måltyper, där vattenleverans framstår som en önskvärd kompensationsform. Att så inte skett tidigare har enligt tingsrättens mening sin naturliga förklaring i det förhållandet att vid anläggande av grundvattentäkt i motsats till vid andra företag vattenleverans kan påtvingas anläggaren, eftersom man i regel inte behöver befara att det skall medföra olägenhet av betydenhet för honom. Tingsrätten delar alltså inte utredningens upp- fattning att det här rör sig om likartade situationer. Tingsrätten ifråga- sätter om det kan vara lämpligt att sedan fast praxis etablerats på 'ett visst område under förebärande härav ta bort de bestämmelser som utgör grunden för denna praxis. Utan stöd av en lagbestämmelse torde det för övrigt inte vara möjligt att ålägga ersättningstagaren bidrags- skyldighet vid överkompensation. — Jämtbygdens tingsrätt och tings- rättsdomareföreningen framhåller också att det är egendomligt att in- föra cn lagregel, varav uppenbarligen behov förelegat, för att sedan efter någon tid, när praxis inrättat sig efter denna regel, slopa den. Syftet att tillförsäkra en skadelidande'fastighet varaktig tillgång till vatten kan enligt tingsrättens och föreningens mening inte tillgodoses annat än genom en sakrättslig konstruktion av leveransförhållandet. Rätt till ersättningsvatten kan ha viss betydelse för en fastighets värde som kreditunderlag. Parter och domstol bör dessutom ha vissa grund- läggande lagregler att falla tillbaka på i fråga om ersättningsvatten. Bestämmelserna bör enligt tingsrätten och föreningen utvidgas att gälla även andra måltyper än mål om grundvattentäkt. —- Umebygdens tingsrätt framhåller, att det är fråga om borttagande från fastigheten av en nyttighet som fastighetsägaren är beroende av och som han ut- nyttjat utan någon egentlig kostnad. Föreskrifter om ersättning genom tillhandahållande av vatten bör därför enligt tingsrättens mening finnas

• Sida 75
•  Original

Prop. 1974: 83 75

i VL, lämpligen i 2 kap. — Luleå tingsrätt anser, att en utmönstring av bestämmelserna om ersättningsvatten, vilka motsvarar ett praktiskt behov, skulle innebära en försämring av rättsläget för den skadelidande. Skillnaden mellan mål om grundvattentäkt .oeh andra mål bör enligt tingsrättens mening i stället överbryggas genom en allmän regel om ersättning genom tillhandahållandc av vatten i 2 kap. — Även advokat- samfundet anser att bestämmelsernas tillämpningsområde bör utsträckas.

Länsstyrelsen i Jönköpings län är inte fullt övertygad om att tiden är mogen för att slopa bestämmelserna om ersättning genom tillhanda- hållande avvatten.

3.3.5 Ersättning [ realvärden av annat slag

Utredningens förslag i denna del lämnas utan erinran av prak— tiskt taget samtliga remissinstanser. Tre remissinstanser framför dock viss kritik. '

Fiskeriintendenten i Övre Norra distriktet anser, att ersättning i realvärde i princip är att föredraga, när det gäller fiskeskada.

Svenska Bankföreningen tar upp frågan om domstolens prövning av överenskommelser om realkompensation. Bankföreningen instämmer i utredningens uttalande, att hänsyn vid prövningen alltid måste tas till fastighetsborgenärernas intresse. Enligt föreningens mening är emeller— tid denna princip så väsentlig, att en föreskrift med detta innehåll bör tas in i lagtexten. Bankföreningen anser, att det är oklart vad utred— ningen avser med sitt uttalande att frågan i vilken mån överenskom— melser kan fastställas beror på om domstolen med bindande verkan kan besluta i ämnet.

Vänersborgs tingsrätt anser, att vattendomstol fortfarande bör ha skyldighet att pröva lämpligheten av överenskommelser om realkom- pensation. — Beträffande det av utredningen särskilt diskuterade fallet om ersättning i mark har utredningen sammanblandat- prövningar som skall företagas av olika myndigheter. Den lämplighetsprövning som enligt gällande rätt åligger vattendomstolen avser givetvis endast ifråga— varande överenskommelse och inte frågan huruvida en fastighetsbild- ning av överenskommet slag bör få ske. Vattendomstolen kan inte, som utredningen förordar, begränsa sin prövning till att avse eventuellt kvarstående ersättningsfrågor utan domstolen har att, sedan parterna beretts tillfälle att ordna fastighetsbildningsfrågan, avgöra hela den föreliggande ersättningsfrågan. Avgörande för om annan myndighets beslut skall anses vara en förutsättning för fastställelsen torde i första hand vara att överenskommelsen förutsätter ett sådant beslut. Fall kan således i och för sig förekomma'då en överenskommelse redan nu finnes böra fastställas, trots att t. ex. fastighetsbildning av någon an- ledning ännu inte skett. — Även efter det att de av utredningen före—

• Sida 76
•  Original

Prop. 1974: 83 76

slagna nya ersättningsreglerna trätt i kraft kan givetvis fråga om fast- ställelse av överenskommelse om realkompensation bli aktuell och då som ett stadfästande av förlikning. Möjligheterna för vattendomstolen att för sådant fall vägra fastställelse på grund.av att annan myndig— hets beslut inte föreligger är enligt tingsrättens mening i varje fall inte större än nu. Sådan vägran förutsätter ju i själva verket en prövning av överenskommelsens lämplighet. — Tingsrätten delar inte utan vidare utredningens uppfattning att överenskommen realkompensation när- mast framstår som en skadeförebyggande åtgärd. Utredningens upp- fattning är inte heller ägnad att motivera den föreslagna lagändringen, eftersom en skadeförebyggande åtgärds lämplighet utgör den avgö- rande förutsättningen för åläggandet att vidta åtgärden.

3.3.6. Ersättning i pengar

Utredningens förslag i denna del har utsatts för åtskillig kritik. Även de remissinstanser som inte avstyrker förslaget har framfört kritik av varierande styrka mot användande av marknadsvärdet vid bestämman- de av ersättning enligt VL. Förslaget att införa marknadsvärdesprinci- pen i VL avstyrks av tio remissinstanser.

Lantmäteristyrelsen, som anser att den föreslagna principlösningen är riktig, behandlar följderna av att begreppet marknadsvärde förs in i VL. Enligt styrelsen syftar ändringarna otvivelaktigt till en avsevärd sänkning av ersättningsbeloppen i förhållande till nuvarande ersätt-' ningsregler. Vid kraftverksbyggande och vattenreglering har enligt lant- mäteristyrclsen fastighetsskadan hittills ofta beräknats till högre belopp än vad som motiveras av ändring i marknadsvärdet. Detta beror inte enbart på regeln om 50 procents förhöjning utan även på att begreppet ”fulla värdet” skall vara vägledande. Belopp som utdömts enligt nuva- rande ersättningsregler i VL eller som erlagts på grund av överens- kommelse kan därför inte utan vidare tjäna som underlag för ersätt- ningsberäkningar enligt de av utredningen föreslagna reglerna. Om marknadsvärdeberäkningar enligt dessa regler skulle ge till resultat att nuvarande ersättningspraxis förs vidare finns det risk för att marknads- värdebegreppet i annan lagstiftning också fjärmas från en riktig till- lämpning. Om det bedöms som svårt att i tillämpningen frångå nuva— rande ersättningspraxis är det enligt lantmäteristyrelsen med hänsyn till fördelarna med ett enhetligt marknadsvärdebegrepp bättre att i VL behålla systemet med förhöjning av fulla värdet än att införa mark- nadsvärdebegreppet. Emellertid rör det sig vid vattenkraftsutbyggnad oftast om ersättning förskador på jord- och skogsbruksmark utan några större förväntningar på övervärden och det finns därför enligt lantmäteristyrelsens mestadels godtagbar utgångspunkt för värderingen i lantbruksnämndernas inköps- och försäljningsverksamhet.

Vattenöverdomstolen, som godtar förslaget, framhåller, att när det

• Sida 77
•  Original

Prop. 1974: 83 77

gäller lösen av hel fastighet eller del av fastighet förhållandena är lik- artade vid alla typer av tvångsförfoganden. För dessa fall ansluter sig vattenöverdomstolen till förslaget att expropriationslagens ersättnings- bestämmelser görs tillämpliga inom vattenrätten, även om fastigheter som berörs av företag enligt VL ofta ligger i glesbygden, där en mark— nad för försäljning och köp av fastigheter saknas. Som förutsatts i ex- propriationslagens förarbeten (prop. 1971: 122) får man i dessa fall tillgripa olika hjälpmetoder. — De tvångsförfoganden som består i att företagaren utan inlösen ges rätt att ta annans mark i anspråk står rättighetsexpropriationen nära. Det är därför enligt vattenöverdomsto- len även för dessa fall motiverat med en anpassning till expropriations— lagens ersättningssystem. -— De ersättningsfrågor som helt dominerar i vattenmål avser emellertid skador som en följd av ändrade hydrologiska förhållanden som inte är av sådan art och omfattning att de föranleder inlösen. Sådana skador består i exempelvis överdämning eller försump- ning av mark, minskat utbyte av fiske, påverkan på brunnar eller. förstörelse av s. k. tekniska föremål som bryggor och stängsel. Andra vanliga former av skador är ökade svårigheter att tillgodogöra sig en fastighets skogsproduktion eller att använda båt för fastighetens skötsel. Dessa typiskt vattenrättsliga skador är ofta marginella, vilket kan göra det orealistiskt att tala om ändringar i marknadsvärdet, helt bortsett från svårigheten över huvud taget att bestämma marknadsvärden i hit- hörande fall. En övergång från värdering efter skadekategorier till en " ordning som innebär en samlad värdering fastighet för fastighet innebär enligt vattenöverdomstolen att man överger ett sedan länge fast utbildat system med ersättningsnormer för olika skadetyper. Liksom i de fall då expropriation medför marginell skada får man här tillämpa olika hjälpmetoder —- i form av kvadratmeterpris, avkastningskalkyler o. dyl. — för att komma fram till en värdedifferens. Ett visst behov av fort- satt bcgagnande av nu tillämpade normer kommer därför att finnas. Enligt vattenöverdomstolens mening bör marknadsvärdesprincipen inte få leda till att omfattande utredningar om marknadsvärdet utförs i fall då de saknar egentlig betydelse. Vid kommande reform av de proces- suella reglerna i VL kan det möjligen vara lämpligt att utrusta dom- stolarna med befogenhet att ge anvisningar om hur utredningen i målet bör läggas upp. — En klar fördel med den av utredningen förordade metoden är enligt vattenöverdomstolen att man i varje fall som ett slutsteg i värderingen måste företa en helhetsbedömning av de skador som drabbar en fastighet. Härigenom kan man på ett helt annat sätt än med nuvarande system kvitta skada mot nytta av ett och samma före- tag. Särskilt när det gäller överkompensation, som ibland blir följden av skadeförebyggande åtgärder, saknas nu möjlighet att beakta den vinst som uppkommer för den skadelidande. Med det föreslagna syste- met kan man också motverka den överkompensation som lätt uppstår

• Sida 78
•  Original

Prop. 1974: 83 78

när t. ex. flera var för sig bestämda ersättningsposter adderas till var- andra. — Med hänsyn till det anförda och till värdet av enhetlighet i regelsystemet på fastighetsrättens område anser sig vattenöverdomsto- len även i fråga om de typiskt vattenrättsliga skadorna kunna godta förslaget att intrångsersättning skall bestämmas så att den motsvarar minskningen i fastighetens marknadsvärde. Vattenöverdomstolcn under- stryker att sådana skador på fastighet ofta inrymmer moment för vilka ”annan ersättning” bör utgå.

Vissa betänkligheter mot användning av marknadsvärdesprincipen framför allt i skadefallen framförs också av andra remissinstanser. Kam- markollegiet framhåller att nedströmsverkningarna av en reglering kan beröra ett stort antal fastigheter med sinsemellan varierande relativa marknadsvärden. Att för dessa i varje särskilt fall undersöka vilken re- duktion av en eventuell köpeskilling som regleringen kan tänkas mcd- föra förefaller kunna leda till praktiska svårigheter och osäkra resul--- tat. Kollegiet anser det möjligt att den nya skadevärderingsregeln leder till ökade processkostnader. Södertörns tingsrätt påpekar att i de gles- ' bygder som berörs av t. ex. de norrländska kraftutbyggnadsföretagen kommer ersättningsprövningcn, åtminstone vid delskada, att ofta do- mineras av frågor om annan ersättning än sådan som hänför sig till marknadsvärdcn. Luleå tingsrätt delar utredningens uppfattning att marknadsvärdet för fastigheter i glesbygdsområden oftast ter sig orim- ligt lågt. Det är enligt tingsrätten också tydligt att fastighetens" värde för ägaren i dessa fall oftast är väsentligt högre än marknadsvärdet, som kan vara svårt att få fram i glesbygdsområden. Enligt tingsrättens mening kommer vattendomstolens handläggning av vattenmål att tyngas av skyldighet att i de enskilda fallen pröva om de personliga skälen för särskild ersättning föreligger vid inlösen av hel fastighet. Länsstyrelsen i Västernorrlands län framför liknande synpunkter och ifrågasätter — för det fall att en fastighetsägare nödgas lämna byggnad som innehas i huvudsakligt syfte att bereda bostad åt ägaren eller honom närstående

- en bestämmelse om att löseskillingen inte får bestämmas till lägre belopp än som behövs för anskaffande av likvärdig bostad. En sådan garanti, som liknar egnahemsgarantin i expropriationslagen, skulle en- ligt länsstyrelsens mening vara betydelsefull särskilt om förhöjnings- regeln avskaffas. Västerbottens länsorgan för vattenkraftsfrågor anser, att bestämmelsen om att marknadsvärdet skall användas bör komplette- ras med ett stadgande om att vattendomstolen kan värdera skadan efter andra principer, om en sådan värdering är mera praktisk och ändamåls- enlig. Länsorganet framhåller svårigheten att få grepp om marknads- värdet eller minskning i detta på grund av skada. Den föreslagna skade- värdcringen torde bli mycket omständlig och tidskrävande, bl. a. därför att man inte får använda sig av schabloner. Industriförbimdet anser, att det även med utredningens förslag som principiell utgångspunkt

• Sida 79
•  Original

Prop. 1974: 83 79

finns skadefall då en objektvärdering ter sig naturligare och lättare leder till ett tillfredsställande resultat. En sådan värderingsmctodik överensstämmer med vad som förordats för vissa situationer i delexpro- priationsfallen. Industriförbundet anser att den bör kunna användas i vattenrätten exempelvis om skadorna är av enhetlig typ och små i för- hållande till fastighetens marknadsvärde men inte desto mindre i sig ' beaktansvärda och ersättningsgilla.

Följande tio remissinstanser avstyrker förslaget att införa marknads- värdesprincipen i VL, nämligen'Växjö, Vänersborgs, Jämtbygdens och Umebygdens tingsrätter, länsstyrelsen i Jämtlands län, samarbetsnämn- den. för Järpenblocket, Arjeplogs kommun, Föreningen Sveriges tings- rättsdomare, LRF och Sveriges advokatförbund.

Växjö tingsrätt framhåller att bestämmelsen i VL att ersättningen skall motsvara skadans fulla värde helt stämmer överens med den all- männa skadeståndsrätten. Med det nu framlagda förslaget lär inte heller ' ha avsetts annat än att ersättningen skall svara upp mot skadan, utan syftet har väl blott varit att förebygga överkompensation. Samma av- sikt hör till utgångspunkterna för-de år 1971 genomförda ändringarna i expropriationslagen. Utredningen har emellertid i sitt förslag inte till- räckligt beaktat de för VL säregna skadesituationerna, särskilt när det är fråga om del av fastighet, som tas i anspråk eller skadas. Dessa situa- tioner motiverar enligt tingsrättens mening knappast regler motsvarande dem som från helt andra utgångspunkter, närmast intresset av kommu- nal exploatering för tätbebyggelse, funnits .lämpliga i expropriations- lagen. I vattenrättsliga sammanhang, där numera knappast kan spåras några spekulationsmoment, finns enligttingsrättens mening inte någon så stor risk för överkompensation, att marknadsvärdesregeln är- påkallad. Tingsrätten delar inte utredningens uppfattning att nuvarande regler ger möjlighet till överkompensation. Även i praxis eftersträvar vattendom- stolama adekvata ersättningar. En annan sak är att domstolarna, när skadans storlek inte kan exakt fixeras, är benägna att ta till ersättnings- beloppet så att det ger rimlig säkerhet för skadans täckning. De expro- priationsrättsliga ersättningsbestämmelserna kan insatta i vattenrättsliga sammanhang befaras medföra osäkerhet och oenhetlighet i rättstillämp— ningen och det kan uppkomma ökade dröjsmål och kostnader i vatten- processen. Tingsrätten har i och för sig inte någon erinran mot att löse— skillingen för hel fastighet och i flertalet fall för del av fastighet prin- cipiellt bestäms efter marknadsvärdet. Det skulledå, eftersom tingsrät- ten i övrigt ställer sig tveksam eller kritisk mot marknadsvärdesregeln, kunna övervägas att begränsa denna regel till nämnda inlösenfall och låta nuvarande regler bestå i övrigt. En så begränsad marknadsvärdes- regel skulle med hänsyn till redan utbildad praxis i inlösenfallen knap- past få någon praktisk uppgift att fylla. På grund av det anförda av-

• Sida 80
•  Original

Prop. 1974: 83 80

styrker tingsrätten att marknadsvärdet införs som lagfäst norm för ska- deregleringen i vattenmål.

Vänersborgs tingsrätt framhåller, att förslaget i vad avser inlösen av hel fastighet inte innefattar någon ändring av gällande praxis, särskilt i beaktande av att det utöver prisjämförelser förutsätts användande av andra värderingsmetoder såsom avkastnings— och produktionskalkyler (prop. 1971: 122 s. 172). I vattenmålen torde liksom hittills sistnämnda metoder bli vanligast redan därför att det ofta är svårt att i glesbygds- och avfolkningsområden fastställa ett marknadsvärde som inte ter sig orimligt lågt i förhållande till fastighetens värde för ägaren. Den utväg i form av särskild ersättning som utredningen anvisar stämmer väl över- ens med' gällande praxis, där ersättning för subjektiva övervärden av detta slag utgår som intrångsersättning som regelmässigt inte blir före- mål för nedsättning. — Även då fråga är om inlösen av del av fastighet har tingsrätten inte något att erinra mot att ersättningen bestäms med utgångspunkt i marknadsvärdet. Tingsrätten ställer sig däremot helt av- visande till förslaget att ersättningen skall motsvara den minskning i hela fastighetens marknadsvärde som uppkommer genom det" medgivna intrånget. Mot värderingsmetoden talar till en början de .praktiska svå- righeter som uppstår vid dess tillämpning. Det måste i själva verket sna- rare bli regel än undantag att man måste utgå från att skillnaden'i värde före och efter ingreppet överensstämmer med värdet på den av- stådda marken. Allvarligare är emellertid att metoden enligt tingsrättens mening är ägnad att leda till oriktiga resultat. Det framstår för tings- rätten som minst sagt egendomligt att en metod, om vilken det oförbe- hållsamt erkänns att den kan få till följd att ett visst mindre mark- område inte åsätts något värde alls, i ett annat fall, då det avstådda om— . rådet är något större, kan sägas .leda fram till en riktigare skadevärde- ring än om området även i detta fall värderades separat. '—-. Svårighe- terna att använda den föreslagna värderingsmetoden accentueras emel- lertid ytterligare i de för vattenmålen typiska skadefallen. För flertalet av de skadesituationer, som föreligger i vattenmål, framstår fastställan- det av marknadsvärdet för fastigheten i såväl oskadat som skadat skick som en helt orimlig operation, oberoende av vilken metod som används för att få fram marknadsvärdena. Till en början kan prisjämförelser sägas sakna all relevans. Det föreligger svårigheter att få fram prisjäm- förelser redan i fråga om hel fastighet eller del av fastighet. Helt otänk- bar blir situationen i en mängd av de skadefall som uppkommer i vat- tenmål. —— I motsats till vad som gäller för prisjämförelser är det där— emot i och för sig fullt möjligt att även vid de skadesituationer det nu gäller med användning av avkastningsmetoden fastställaett marknads- värde såväl före som efter ingreppet och att genom en subtraktion mel- lan dessa ofta mycket stora tal få fram en minskning i fastighetens marknadsvärde, som då skulle anses motsvara en relativt obetydlig skada

• Sida 81
•  Original

Prop. 1974: 83 81

på fastigheten. I ännu högre grad än som är fallet vid avstående av visst markområde gäller i dessa skadesituationer att det sålunda framräknade ' värdet kan presumeras vara felaktigt. I själva verket torde värdet på skadan ligga helt inom felmarginalen. I de i vattenmålen vanligast före- kommande skadesituationerna torde det vara mycket vanligt att ctt in- grepp på en fastighetsdel inte ger utslag i ändrat marknadsvärde. Det är svårt att utläsa om utredningen anser att ”annan ersättning” skall kun- na utgå i en sådan situation. För den skadelidande måste det framstå som egendomligt att inte få ersättning för ett ingrepp, som faktiskt erkänns föreligga, bara därför att ingreppet förklaras inte ha påverkat fastighetens marknadsvärde. Ett klargörande uttalande om behandlingen av dessa vanliga situationer är nödvändigt. —— Till redan angivna svå- righeter bör läggas den omöjlighet att tillämpa den föreslagna värde— ringsprincipen, som uppkommer vid prövning av anspråk på ersättning för oförutsedd skada långt efter det att en helhetsbedömning av ska- dorna utförts.

Jämtbygdens tingsrätt och Föreningen Sveriges tingsrättsdomare, som helt avstyrker förslaget till nya ersättningsregler, anser, att åtskil- liga praktiska skäl kan anföras för den nuvarande värderingsordningen i vattenmål och att påtalade svagheter i detta system inte är av sådan styrka att det finns anledning att införa en som det synes dubiös mark- nadsvärdesregel. Till de avsevärda svårigheterna att över huvud taget fastställa ett marknadsvärde kommer att detta för fastigheter i gles- bygdsområden ofta blir orimligt lågt och i inlösenfall inte står i någon som helst relation till kostnaderna för anskaffande av en likvärdig bo- stad. Det kan antas att utdömande av särskild ersättning som tillägg till löseskillingen blir det normala i Norrlands glesbygdsområden. Om - marknadsvärdesregeln anses böra införas i VL, kan den enligt tings- rättens och föreningens mening till nöds användas i de fåtaliga inlösen—

fallen. I delskadefallen är den- däremot oacceptabel. Om det är svårt ' ' att bestämma ctt marknadsvärde, blir svårigheterna ännu större att be- stämma minskningen i marknadsvärde. Sett från en presumtiv köpares synpunkt påverkar kanske " vissa skador på en fastighet inte alls mark- nadsvärdet, i synnerhet om' han tänker utnyttja fastigheten på ett sätt, ' som gör att skadorna saknar'större betydelse. Intrångsersättning skulle då inte utgå, vilket förefaller orimligt och inte står i överensstämmelse med allmän rättsuppfattning. Konstruktionen att kompensera skadan med personlig ersättning är till nackdel för fastighetsborgenärerna. Hur'd'en av utredningen förordadehelhetsbedömningen av minskningen i mark- nadsvärde vid partiella fastighetsskador skall gå till har inte på-något sätt belysts närmare. Utredningens förslag förutsätter uppenbarligen att ' "

intrångets storlek bedöms. särskilt för varje fastighet. Av bl. .a. den s.k. likformighetsregeln i 11 kap. 60 (i tredje stycket VL framgår att par- tiella fastighetsskador av likartat slag skall bedömas lika för samtliga

• Sida 82
•  Original

Prop. 1974: 83 82

berörda fastigheter. Utredningen har inte föreslagit ändring eller slo- pande av denna regel eller närmare belyst hur den skall tolkas och till- lämpas i fortsättningen. .

Umebygdens tingsrätt framhåller svårigheterna att i glesbygderna i Norrland fastställa något marknadsvärde och påpekar att marknads- värdet dessutom är helt ointressant för fastighetsägaren, när någon lämplig ersättningsfastighet inte finns. Marknadsvärdet utgör inte något uttryck för fastighetens värde i ägarens hand i det i glesbygderna ofta förekommande fallet att fastigheten utgör "bas för ägarens försörjning genom att bereda honom, förutom billig bostad, möjligheter till biin- komster och naturahushållning. Utredningens förslag att lösa .detta problem med ”annan ersättning” medför en försämring för borgenärer- na i jämförelse med nu tillämpade principer för fastighetsvärdering, eftersom sådan ersättning inte skall nedsättas. En överdämning har ofta . en rad i marknadsvärdehänseende svåröverblickbara konsekvenser ut- över den direkta markskadan. En genomgång av vid tingsrätten före— kommande rubriker vid registrering av skador .visar ett trettiotal olika skadetyper. Detta gör att marknadsvärdesprincipen är mindre väl ägnad' för tillämpning i vattenmål. Tingsrätten tar upp ett speciellt problem som rör värdering av skogsmark som skall överdämmas. För närvaran- de bestäms ersättning för mark och tillväxtförlust för sig och ersätt- ning för växande skog för sig. De marknadsvärden som finns i fråga om skogsmark är baserade på att avverkning får ske endast i den takt som skogsvårdslagen (1948: 237) medger. Däremot torde det inte finnas några marknadsvärden på skogsmark som får kalavverkas. 'LRF ansluter sig till tingsrättens yttrande.

Länsstyrelsen i Jämtlands län ifrågasätter om förslaget ger en till- fredsställande ersättning åt fastighetsägare i glesbygd med ofta påfal- -. lande låga taxeringsvärden. Det är tveksamt om marknadsvärdesprin- eipen visar sig användbar vid skada genom fastighetsintrång. Det före— slagna systemet har också vissa nackdelar från fastighetsborgenärernas synpunkt. Förslaget med totalbedömning. av ersättning för fastighets-' skada medför enligt länsstyrelsen risk för lägre ersättning än vad nu— varande system ger utrymme för. Länsstyrelsen anser det-utomordent- ligt viktigt att det nya regelsystemet inte kommer att innebära någon försämring för skadelidande parter. Eftersom det kan befaras vara fallet, anser länsstyrelsen att nuvarande värderingsordning i-vattenmål _bör få - bestå. Även samarbetsnämnden för Järperibloeket anser att nuvarande värderingsordning bör bibehållas, eftersom det inte-finns någon anled- ning att ytterligare öka regleringsföretagens vinster på boendebefolk- ningens bekostnad. Arjeplogs kommun, som helt avstyrker förslaget till _ nya ersättningsbestämmelser, anser attbåde praktiska och materiella skäl- talar för att nuvarande ordning bibehålls. Gällande rätt tar på ett helt -

• Sida 83
•  Original

Prop. ].974: 83 83

annat sätt än förslaget hänsyn till den enskilde fastighetsägarens intresse av att få bli skadeslös vid ett tvångsingripande.

Advokatsamfundet, som helt avstyrker förslaget till nya ersättnings— bestämmelser, framhåller att en tämligen fast praxis utvecklats inom vattenrätten vad gäller ersättningar och skadeförebyggande åtgärder. Denna praxis omfattar normer för värdering av olika slags "delskador. Dessa normer har, framför allt under senare år, slagit igenom i sådan omfattning att skaderegleringen blivit väsentligt underlättad. Även om en mer enhetlig och samtidig bedömning av ett vattenföretags samlade inverkan skulle kunna åstadkommas, anser samfundet att en samlad skadevärdering grundad på uppskattning av minskning av "fastighets marknadsvärde är en otymplig och svårbemästrad'lösning jämfört" med nuvarande ordning. Uppkommande partiella skador är regelmässigt sådana som försvårar ägarens fortsatta brukande av fastigheten utan att innebära en häremot direkt svarande minskning av fastighetens. marknadsvärde. Att betrakta skadorna som personliga följdskador är inte tillfredsställande. Skadorna är att betrakta som fastighetsskador och bör bedömas oberoende av vem som är ägare. Denna princip är betydel— sefull också ur fastighetskredits'ynpunkt. '

Utredningens förslag att låta expropriationslagens regel om inverkan av expropriationsföretagct få en motsvarighet i VL berörs särskilt endast av bankföreningen och industriförbundet. Bankföreningen anser det' uppenbart att denna undantagsregel, som i VL föreslagits'i sakägarnas . intresse, måste tillämpas restriktivt och med största försiktighet med hänsyn till att många vattenföretag typiskt sett påverkar ett stort antal ' fastigheter i samma region. I sådana fall bör enligt bankföreningen åt- gärdens orts- och allmänvanlighet inte få leda till begränsning av ersätt- ningen. — Industriförbu'ndet anser, att det hade varit önskvärt att ut- redningen närmare diskuterat vilka' effekter dessa nya principer kan be- räknas få för ersättningar i vattenmål. Hänvisningen till miljöskydds- ' lagen (1969: 387) ger inte erforderlig vägledning. '

Utredningens förslag att slutlig skadevärdering för en fastighet inte . '

skall äga rum förrän samtliga ersättningsfrågor för den fastigheten är mogna för avgörande avstyrks av vattenöverdomstolen, samtliga sex tingsrätter som är vattendomstolar, Föreningen Sveriges tingsrättsda- mare och Västerbottens länsorgan för vattenkraftsfrågor. Vattenöverdomstolen anser, att den föreslagna ordningen har bety- dande praktiska nackdelar. Målens handläggning kommer att avsevärt tyngas, efterso'm domstolen måste företa en mer eller mindre omfattan— de skadevärdering vid två tillfällen, det ena när förskottsbelopp bestäms och det andra när slutlig ersättning fastställs. Handläggningen försvåras också av att kretsen av sakägare i många fall kommer att förändras in- nan slutprövningen sker. Vidare vilar en slutlig skadevärdering långt efter det att företaget genomförts på osäker grund 'i flera väsentliga av-

• Sida 84
•  Original

Prop. 1974: 83 84

seenden. Skadevärderingen måste även då bygga på en jämförelse mel- lan förhållandena före och efter ingreppet men kunskaperna om de tidigare förhållandena försämras successivt och man kan inte heller utgå från att domsmotivering och övrigt material i målet är så fylligt att man kan få fram en tillräckligt klar bild av den tidigare bedömning- en. Därtill kommer att domstolens sammansättning ofta är en annan vid slutprövningen. Den föreslagna ordningen medför också att sakägar- na under lång tid svävar i ovisshet om hur stora ersättningar de slut- ligen kommer att få. Detta kan få uppenbara nackdelar i fråga om möj- ligheterna för dem att göra förbättringsarbeten på fastigheterna eller att avyttra dessa. Även för ersättningsgivaren måste det vara en olägenhet att ersättningsfrågorna-hålls svävande under avsevärd" tid. Förslaget i denna del måste sägas stå i bjärt kontrast mot en av grundtankarna i VL, nämligen att skaderegleringen i princip skall vara avslutad innan ingrepp sker i annans rätt. — Vattenöverdomstolen anser alltså att den ordning som utredningen föreslagit skulle medföra så avsevärda olägen- heter att man måste finna sig i att rucka på principen om samlad be- . dömning av alla skadefrågor. Enligt vattenöverdomstolens mening kan skaderegleringen, i de fall då någon ersättningsfråga oundgängligen måste skjutas upp, lämpligen tillgå så att man först bedömer inVerkan på marknadsvärdet av de skador som kan prövas omedelbart och dömer ut slutlig ersättning för dessa skador. När den uppskjutna frågan är mo- gen för avgörande bcdömer man den ytterligare minskning i marknads- värdet som beräknas ha inträffat genom den skada som avses med uppskovet och fastställer ersättning härför.

De övriga remissinstanser, som avstyrker utredningens förslag i denna . del, framför i huvudsak samma synpunkter som vattenöverdomstolen.

Utredningens synpunkter om det önskvärda i en minskad användning av prövotidsförfarande och en ökad användning-av skälighctsuppskatt- ning enligt 35 kap. 5 & rättegångsbalken berörs av flera remissinstanser. Lantmäteristyrelsen understödjer kraftigt förslaget i denna del, eftersom förordnande om prövotid kan medföra handlingsförlamning under av- sevärd tid till skada för fastighetsrationaliseringen. VASO anser, att även andra omständigheter än den väntade skadans omfattning hör till- mätas betydelse vid valet mellan skälighetsuppskattning av en slutlig ersättning och prövotidsförfarande. Exempelvis kan" utredningsmöjlig- heterna rörandc utgångsläget för skadebedömningen och utredningskost- naden utgöra skäl för omedelbar slutreglering av skadan; Länsstyrel- sen i Norrbottens län framhåller, att möjligheterna att skjuta på den slutliga regleringen av ersättningsfrågor har utnyttjats i stor utsträck- ning och att detta i många fall har'inneburit allvarliga olägenheter för enskilda och näringslivet. Länsstyrelsen understryker, att uppskov i fort- sättningen endast bör ges om tvingande behov föreligger. Svenska sa- mernas riksförbund anser att viss schablonisering beträffande skada och

• Sida 85
•  Original

Prop. 1974: 83 s 5

intrång vid en förhandsbedömning är att föredra för samerna framför att hamna i ett hopplöst bevisläge efter utgången av en prövotid. Vat- tenvärnet framhåller att sakägare f.n., kanske främst när det gäller skada på fiske, kan få vänta i årtionden innan ersättningen slutregleras.

Några remissinstanser framför viss kritik mot utredningens synpunk- ter. Advokatsamfundet framhåller att en bedömning av vissa frågor kan ske först sedan företaget är slutligt utfört och samtliga villkor slut- ligt fastställda. I praktiken har inte endast vissa skadefrågor'uppskjutits utan även frågor rörande företagets slutliga utformning, såSom åtgärder ägnade att förebygga eller kompensera skador, liksom frågor' rörande slutliga vattenhushållningsbestämmelser. Möjlighet till sådant uppskov är enligt samfundets mening önskvärt även i framtiden och utgör ett starkt skäl för att välja ett uppskovsförfarande framför en skälighets- uppskattning jämlikt 35 kap. 5 & rättegångsbalken. Att som utredningen anvisa detta lagrum som en förstahandslösning anser samfundet vara direkt stötande ur rättssäkerhetssynpunkt. Växjö tingsrätt anser, att 35 kap. 5 & rättegångsbalken inte skall tillämpas så som utredningen rekommenderar. Lagrummet är i stället reserverat för det fall, att full bevisning om skadan inte alls eller endast med svårighet kan åstadkom- mas och befriar inte part från skyldighet att förebringa den utredning som skäligen kan åstadkommas. Lagrummet omfattar inte att'man be- ' höver någon tids praktisk erfarenhet för att kunna med erforderlig grad- av säkerhet bedöma ett vattenföretags verkningar. Vänersborgs tingsrätt ifrågasätter om inte den lösning av svårigheterna vid uppskovssitua- tioner, som förordas av utredningen, är i äventyrligaste laget ur rätts- säkerhetssynpunkt. En tillämpning av 35 kap. 5 & rättegångsbalken är enligt tingsrätten försvarlig först i sista hand, om. någon fördel inte kan uppnås genom att avvakta utvecklingen eller utreda skadefrågan ytterligare. I vattenmål är det emellertid ofta fråga om just sådana skador, vilkas storlek någorlunda väl kan utredas, om man bara avvaktar utvecklingen. Luleå tingsrätt och Föreningen Sveriges tingsrättsdomare framför motsvarande synpunkter. _

Även Jämtbygdens och Umebygdens tingsrätter kritiserar på angivna skäl den av utredningen föreslagna ökade användningen av 35 kap. 5 & rättegångsbalken. Dessa tingsrätter förordar, om man för vattenmålens del skall söka sig fram efter den av utredningen tänkta linjen, att i VL tas in en för ändamålet avpassad motsvarighet till 35 kap. 5 & rättegångs- balken. .

Vattenöverdomstolen delar helt utredningens uppfattning att upp— skov f. n. tillgrips i större omfattning än lagstiftaren avsett och att det är önskvärt med större restriktivitet." Vad som uttalades när uppskovs- institutet infördes år 1952 äger alltjämt giltighet. För att få tillstånd en mer restriktiv tillämpning av uppskovsinstitutet kan det enligt vat- tenöverdomstolens mening förtjäna" att övervägas att skärpa förutsätt-

• Sida 86
•  Original

Prop. 1974: 83 86

ningarna för uppskov och att införa en efter VL:s uppskovssystem av- passad motsvarighet till 35 kap. 5 % rättegångsbalken. '

Utredningen har inte föreslagit någon motsvarighet. till nuvarande bestämmelse att ersättning under vissa förutsättningar skall fastställas även för fastighet som tillhör sökanden. Bankföreningen, Sveriges jord- brukskasseförbund och Vänersborgs tingsrätt anser att en bestämmelse motsvarande 9 kap. 9'å bör kvarstå i VL. Enligt bankföreningen går det inte att bortse från risken att företaget finansieras och genomförs utan att den som har panträtt i den fastighet vars värde minskas blir uppmärksam på förändingen. En klausul i omslagsreversen av det inne- håll utredningen åsyftar 'utgör i det läget inte någon garanti mot för- luster. Jordbrukskasseförbundet framför motsvarande synpunkter. Vä- nersborgs tingsrätt påpekar att situationer mycket väl kan uppkomma där något annat samband mellan strömfallsfastigheten och den skadade fastigheten inte föreligger än att ägaren är densamme. Brukningssättet kan vara helt olika och även finansieringsmetod och långivarkrets. Om långivningen skett innan vattenbyggnadsföretaget var påtänkt, är den av utredningen anvisade möjligheten med en klausul i omslagsreversen om förtidsbetalning inte särskilt praktisk.

3.3.7 Betalning och tillträde m. m.

Utredningens förslag i denna del lämnas i huvudsak utan erinran. Vissa kompletterande synpunkter och önskemål framförs dock.

Bankföreningen anser det angeläget, att behandlingen av bagatell- ersättningar kan förenklas. Nedsättning bör emellertid ske om ersätt- ningen kan ha någon betydelse för panträttshavarna. Om inte panträtts- havarna medger annat, bör därför enligt föreningens mening nedsätt- ning ske så snart det inte är ”uppenbart” att ersättningen är utan bety- delse. Föreningens förslag innebär en skärpning av gällande krav i fråga om intrångsersättning.

VASO anser, att av utredningen föreslagna förkortningar av betän- ketiderna för företagarna kan medföra betydande olägenhet för vissa utbyggnadsprojekt. Om tillåtlighetsfrågorna i framtiden skall handläg- gas i särskild ordning vid sidan av den judiciella handläggningen av ersättningsfrågorna, blir denna olägenhet mindre framträdande. Det är dock angeläget med en erinran om att som sådant särskilt skäl som får föranleda förlängning av betalningsfristen får beaktas företagarens behov av tid att överväga de villkor som fastställts vid tillåtlighets- prövningen.

Kammarkollegiet ansluter sig till principen om gottgörelse för förlust till följd av ändring i penningvärdet. Det kan emellertid ifrågasättas om den föreslagna bestämmelsen verkligen gagnar erSättningstagarna. Det förekommer nämligen redan nu utan stöd av någon lagbestämmelse att vattendomstolama på yrkande av part meddelar föreskrift .om index-

• Sida 87
•  Original

Prop. 1974: 83 '_ 87

reglering av utdömda ersättningsbelopp fram till betalningsdagen. Enligt förslaget gäller särskilda förutsättningar för gottgörelse och talan om gottgörelse skall väckas genom stämning, vilket innebär att sakägaren är sämre ställd i rättegångskostnadshänseende. Kollegiet anser därför, att det finns anledning att ytterligare överväga förslaget. Om en bestäm- melse anses erforderlig, bör det klargöras att den s. k. värdetidpunkten inte är liktydig med tiden för lagakraftägande beslut i ersättningsfrågan (se Viklund Om ersättning enligt vattenlagen s. 116). Lantbruksnämn- den i Jönköpings län anser, att det bör övervägas att införa någon typ av indexberäkning för sådan ersättning som inte betalas inom mycket kort tid efter värderingstillfället.

Utredningen föreslår en förenkling av nuvarande komplicerade upp- sägningsförfarande vid inlösen. Jämtbygdens. tingsrätt befarar, att den föreslagna bestämmelsen om skäligt uppskov med tillträde "och dess" inverkan på ersättningsbeloppens storlek kan komma att medföra svår- utredda och omfattande tvister inte bara om sakägarens personliga och ekonomiska förhållanden och deras inverkan på tidpunkten för före— tagarens tillträde av fastigheten utan även om den jämkning av ersätt— ningsbeloppet som dessa förhållanden bör medföra. Tingsrätten efter— lyser en bestämmelse som tillgodoser båda parters berättigade intressen" utan att komplicera förfarandet eller förlänga vattenmålets handlägg— ning. Föreningen Sveriges tingsrättsdomare framför motsvarande syn- punkter.

4. Särskilda vattenkraftsfrågor 4.1 Gällande ordning 4.1.1 Utbyggnadsvitsord

Strömfallen i våra vattendrag omfattas av den allmänna fastighets- indelningen. Fallsträckan kan vara uppdelad på flera ägare genom ägogränser tvärs över vattendraget. Ägogränsen kan också gå i vatten- draget parallellt med strömriktningen, varigenom fallets båda sidor kan komma att tillhöra olika ägare. Ett strömfall kan slutligen utgöra en samfällighet för en by eller ett skifteslag, varvid varje fastighetsägare i byn eller skifteslaget innehar en ideell andel ifallet. Det är inte ovan- ligt att dessa situationer förekommer i kombination inom en fallsträcka som skall byggas ut.

Rådigheten över vattenkraften i ett vattenområde ingår bland de be— fogenheter som enligt 1 kap. 1 & VL tillkommer vattenområdets, dvs. ofta strandfastighetens ägare. I fråga om möjligheterna att överlåta vattenområdet eller upplåta särskild rätt till detta gäller allmänna be- stämmelser om fast egendom. Rådigheten över vattenkraften kan följ— aktligen övergå till annan genom överlåtelse av en fastighet eller dess

• Sida 88
•  Original

Prop. 1974: 83 88

vattenområde i den mån överlåtelsen är giltig enligt 4 kap. jordabalken och gällande förvärvslagstiftning. Rådigheten kan också övergå till an- nan genom särskild rättighetsupplåtelse enligt 7 kap. jordabalken. Upp- låtelse före jordabalkens ikraftträdande av rätt till andel i samfällt strömfall såsom nyttjanderätt eller servitut har rättsverkan enligt 35 % lagen (1970: 995) om införande av nya jordabalken.

Bestämmelser om ianspråktagande av annans vattenkraft finns i 2 kap. 5——7 %% VL. I 2 kap. 5 & behandlas den situationen att ett strömfall till skilda delar tillhör olika ägare. Den som äger eller på grund av servitut förfogar över mer än hälften av den efter vattenmängd och na- turlig fallhöjd beräknade vattenkraften är berättigad att tillgodogöra sig det hela. Det förutsätts att det gemensamma tillgodogörandet inne- bär en väsentlig teknisk eller ekonomisk fördel. Samma ordning gäller beträffande rätten att tillgodogöra vattenkraften i två eller flera ström- fall som har olika ägare och som har sådant läge att de kan tillgodogöras gemensamt.

När strömfallets båda sidor tillhör olika ägare, har vardera sidans ägare i allmänhet lika lott i vattnet. Initiativrätten till utbyggnad kan därför inte fördelas enligt majoritetsprincipen. Den ena sidans ägare har i stället genom 2 kap. 6 & hänvisats att inbjuda den andra sidans ägare att gemensamt utnyttja fallet. Om inbjudan antas utan att parterna kan enas om hur utbyggnaden skall ske, skall vattendomstolen bestäm- ma villkoren. Avvisas inbjudan, får initiativtagaren bygga ut hela fallet. Vill den inbjudne själv utnyttja hela strömfallet, får vattendomstolen avgöra frågan om företräde mellan parterna enligt de allmänna reglerna om konkurrerande företag i 2 kap. 38 å andra stycket VL.

2 kap. 7 % avser det fallet att ett strömfall är samfälld egendom för en by eller ett skifteslag. En upplösning av en sådan samfällighet bör" " enligt nämnda paragraf i första hand komma till stånd genom tillämp- - ning av skifteslagstiftningen. Möjligheterna till skifte av samfällt ström- fall regleras numera bl. a. genom de allmänna bestämmelserna om fas- tighetsreglering i fastighetsbildningslagcn (1970: 988). I andra hand ger paragrafens första stycke rätt åt den som förfogar "över mer än "hälften i strömfallet att påkalla inlösen av hela fallet och att därefter tillgodo- göra sig vattenkraften i detta. Det förutsätts att ifrågasatt inlösen inte medför synnerlig skada för övriga delägare. I paragrafens andra stycke öppnas möjlighet för delägare i samfällt strömfall att efter ett inbjud- ningsförfarandc utan inlösen få utnyttja vattenkraften i fallet för kvarn, såg eller annan mindre anläggning.

Tvångsrätt enligt 2 kap. 5——7 åå kan inte beviljas självständigt utan bara i samband med tillstånd att bebygga fallsträckan i fråga. Utbygg- nadsföretagets tillåtlighet från allmän och enskild synpunkt skall alltså prövas enligt VL:s allmänna tillåtlighetsregler. Det i 2 kap. 5 & lagfästa kravet på väsentlig ekonomisk eller teknisk fördel av ett gemensamt

• Sida 89
•  Original

Prop. 1974: 83 89

tillgodogörande anses utan särskilt stadgande gälla också vid tillämpning av 2 kap. 6 och 7 55. Medgivandet av en tvångsrätt måste alltid grundas på den nytta från allmän synpunkt som därigenom kan vinnas och inte på den enskildes fördel.

2 kap. 5—7 åå är avsedda att användas i samband med företag för tillgodogörande av vattenkraft. Rent formellt kan de dock tillämpas också när det är fråga om en uppdämning och avledning av vatten för bevattningSändamål eller om annat sätt att använda vatten till ekono- misk nytta.

En möjlighet att tvångsvis ta strömfall i anspråk utan att den som gör det själv har del i fallet ges i 1 kap. 14 & VL. Bestämmelserna, som tillkom på 1940-talet, syftar till att motverka spekulation i vattenkraft.

4.1.2 Ersättning för förlorad vattenkraft

Ersättning för vattenkraft som tas i anspråk eller skadas skall i all— mänhet utgå genom kraftöverföring. Ersättning i pengar har emellertid blivit allt oftare förekommande. Ersättning för vattenkraft skall enligt 9 kap. 11 & alltid bestämmas med utgångspunkt i vattenkraftens värde i tillgodogjort skick (se avsnitt 3.1.2). Ersättningen bestäms enligt de grunder som gäller för ersättning genom kraftöverföring (se avsnitt 3.1.3). Ersättningen skall alltså i princip motsvara värdet av det kraft- belopp SOm går förlorat med avdrag för den s. k. uttagningskostnaden. -

Frågan om principerna för värdering av förlorad vattenkraft hör till de mera omtvistade i'svensk vattenrätt. En utgångspunkt är att ersätt- ningstagaren skall beredas andel i den vinst som blir en följd av vatten- kraftens gemensamma tillgodogörande. Enligt den s. k. ncttoandels- principen skall domstolen bestämma och fördela hela vinsten (ncttonyt- tan) i den gemensamma anläggningen. Hur stor ersättning som skall tillkomma varje särskild ersättningstagare beror på hur stor del av års- produktionen som kan utvinnas ur den vattenkraft som skall ersättas och på den större eller mindre nytta som ersättningsgivaren kan anses få av det gemensamma tillgodogörandet. Undantagsvis kan olika fall- delar anses vara till olika stor nytta. Nettoandelsprincipen har kritise- rats av ledamoten i utredningen Bengt Sterne, som lanserat. den s. k. bruttoandelsprincipen.

4.1.3 Bygdekraft .

Bestämmelser om bygdekraft finns i 4 kap. 1—4 55 VL under rubri- . ken Om tillhandahållande av kraftåt kringliggande bygd. '

Skyldighet att leverera bygdekraft föreligger enligt huvudregeln i 4 kap. 1 5 första stycket när strömfall bebyggs enligt VL med-en an- läggning vid vilken kan tas ut minst 500 turbinhästkrafter vid oreglerat lågvatten. Vattenkraft som har tillgodogjorts redan enligt äldre lag är i princip inte underkastad bestämmelserna om bygdekraft även om

• Sida 90
•  Original

Prop. 1974: 83 90

medgivande att tillgodogöra denna vattenkraft, eventuellt vid ny bygg- nad, inhämtas enligt VL. Vissa undantagsrcgler finns (4 kap. 2" och 3 åå).

Skyldigheten att tillhandahålla bygdekraft innebär enligt 4 kap. 1 å första stycket att anläggningens ägare kan åläggas att avstå intill en tiondel av den årliga kraftmängd som kan tas ut med det installerade maskineriet för att tillgodose den kringliggande bygdens behov av kraft för användning i hantverk, industri eller lantbruk eller till belysning eller uppvärmning.

När bygdekraftsandelcn bestäms skall enligt 4 kap. 1 å andra stycket beaktas å ena sidan det behov av kraft inom bygden som redan förelig- ger eller är att motse i en nära framtid och å andra sidan den tillgång på kraft som eljest kan påräknas för ändamålet. _

Enligt 4 kap. 1 å tredje stycket gäller avgörandet för perioder om tjugo år med möjlighet till omprövning före varje periods utgång.

Frågan om skyldighet i princip föreligger att tillhandahålla bygde- kraft prövas vanligen i samband med att tillstånd ges till kraftföretaget. Skyldigheten att börja leverera kraften aktualiseras förSt efter särskilt ansökningsförfarande hos vattendomstolen (4 kap. 4 å). Anläggningens ägare är inte skyldig att tillhandahålla sökanden kraft tidigare än två år efter det ansökningen delgetts honom, annat än efter överenskommelse eller om eljest särskilda omständigheter föreligger. ' '

För den kraft som levereras skall mottagaren enligt 4 kap. 4 å tredje stycket utge skälig ersättning. Vid tvist skall ersättningen bestämmas av statens prisregleringsnämnd för elektrisk ström. Villkoren i övrigt för kraftens tillhandahållande fastställs av vattendomstolen. I 4 kap. 4 å fjärde stycket hänvisas till vissa av bestämmelserna om ersättningskraft i 9 kap.

4.2 Utredningen 4.2.1 Utbyggnadsvitsord Enligt utredningens mening kan det möjligen göras gällandeatt majo- ritetsprincipen i 2 kap. 5 å är för stel. Starka kraftintressen kan upp— träda också på minoritetssidan och man kan knappast ur fallhöjdsinne- havets storlek dra några bestämda slutsatser om den ena eller andra. partens förutsättningar att utföra och driva företaget på ett i tekniskt och ekonomiskt hänseende betryggande sätt. Det kunde därför enligt utredningen stå i god överensstämmelse med grtindérna för Kungl. Maj:ts prövningsrätt i vattenmål att tillerkänna även en minoritetsdel- ägare initiativrätt till utbyggnad, särskilt som prövningsrätten också in- rymmer effektiva möjligheter att hindra en från allmän synpunkt mind- re önskvärd exploatering. Det får emellertid antas att kraftintressenterna har inrättat sig efter nuvarande rättsliga reglering och att deras lång- siktiga planering av kraftproduktionen följaktligen kan förryckas, om majoritetsprincipen uppges. Utredningen anser därför, att det i 2 kap.

• Sida 91
•  Original

Prop. 1974: 83 91

5 å alltjämt bör slås fast att utbyggnadsvitsord tillkommer den som för— fogar över majoritet i vattenkraft i fallsträckan. .

Utredningen behandlar utförligt frågan ur vilka rättigheter till vat- tenområdet som majoriteten i vattenkraft bör härröra. Enligt utredning— ens mening bör man liksom f. n. utgå från—att .förhållandena skall reg- leras på ett för framtiden bestående sätt och att sökanden därför inte bör få tillgodoräkna sig tidsbegränsade rättighetsupplåtelser eller rättig— heter som inte förenas med strömfallsfastigheten. Sökanden bör alltså liksom f.n. få tillgodoräkna sig vad som innehas med äganderätt eller på grund av servitut som gäller för all framtid. Avtal om upplåtelse av annan nyttjanderätt än tomträtt är enligt 7 kap. 5 å jordabalken i prin- cip inte bindande längre än femtio år och bör följaktligen inte kunna ligga till grund för utbyggnadsvitsord. Enligt utredningens mening bör däremot tomträtt kunna jämställas med äganderätt vid beräkning av utbyggnadsvitsord.

Frågan huruvida rättigheter till ideella andelar får tillgodoräknas har i stor utsträckning fått överlämnas till rättstillämpningen. Vad först gäller andel i samfällt strömfall kan rättsläget enligt utredningen sam- manfattas så att sökanden med tillämpning av grunderna för 2 kap. 5 å och lagrummets tolkning i rättspraxis (NJA 1949 s. 18). får tillgodoräkna sig andel som han förfogar över på grund av äganderätt eller servituts- rätt som gäller för all framtid. Upplåtelse i servitutsform av "rätt till andel i samfällt strömfall har förekommit i mycket stor utsträckning, sammanlagt flera tusen avtal, omfattande en betydande del av landets utbyggnadsvärda vattenkraft. Servituten har i allmänhet intecknats. Un- dantagsvis har upplåtelse också skett i form av nyttjanderätt. Den tve- kan som tidigare rått om ifrågavarande rättigheters sakrättsliga verkan har undanröjts genom 35 å jordabalkens promulgationslag (prop. 1970: 145 s. 338, 416 och 452). Det är enligt utredningen uppenbart att de rättighetsupplåtelser som åtnjuter sakrättsligt skydd på grund av nämn- da bestämmelse bör få tillgodoräknas för utbyggnadsvitsord. Enligt 7 kap. 9 å jordabalken får emellertid upplåtelser av servitut eller nytt- janderätt i fastighets andel i mark inte sakrättslig verkan. Enligt utred- ningen får alltså sådana rättigheter inte beaktas vid beräkningen av ut- byggnadsvitsord, om de grundas på upplåtelser som skett efter den 31" . december 1971.

Enligt utredningen torde vattenområde som utgör gemensam ägovidd för två eller flera fastigheter inte utgöra samfällt strömfall i vedertagen mening. Utredningen anser att sökanden bör få tillgodoräkna sig varje innehav av andel i vattenområde som hör till flera fastigheter gemen- samt. Utredningen föreslår att avgränsningen löses genom en hänvis- ning till vad som enligt 1 kap. 3 5 fastighetsbildningslagen (1970: 988) utgör samfällighet.

Om ett strömfall utan att vara samfällt ägs av flera personer, t. ex.

• Sida 92
•  Original

Prop. 1974: 83 92

tillhör en fastighet med flera ägare, är rättsläget i viss mån oklart. En- ligt NJA 1957 s. 787 får en delägare i samägd fastighet inte som ser- vitut upplåta rätt till vattenkraft. En sådan delägare torde inte heller få för utbyggnadsvitsord tillgodoräkna sig sin andel i fallsträckan. Lagen (1904: 48 s. 1) om samäganderätt kräver samfällt beslut av delägarna med rätt för varje delägare att påkalla försäljning på offentlig auktion.

Utredningen försöker klarlägga vad som bör gälla för framtiden i detta avseende. Vad först angår rätt till vattenkraft som upplåtits i ser- vitutsform från andel i samägd fastighet uppställs i 7 kap. 9 å jorda- balken förbud mot servitutsupplåtelse från sådan andel och något sak- rättsligt skydd för äldre upplåtelser har inte tillskapats. Enligt utred- ningen bör en sökande under dessa omständigheter inte heller tillåtas att åberopa sådana upplåtelser för utbyggnadsvitsord enligt 2 kap. 5 å VL. ' '

Beträffande sökandens rätt att tillgodoräkna sig vattenkraft som kan hänföras till egen andel i samägd fastighet kan enligt utredningen å ena sidan konstateras att överlåtelse av sådan andel från civilrättslig "syn- punkt är fullt giltig (4 kap. 8 5 jordabalken). Sådant andelsinnehav skulle alltså kunna tillgodoräknas för utbyggnadsvitsord. Å andra sidan skulle enligt utredningen vid en sådan tillämpning "av 2 kap. 5 å'VL kvarstå ett behov av att ta i anspråk den vattenkraft .som belöper på återstående ideella andelar i fastigheten. Ett sådant ianspråktagande skulle emellertid innebära att en servitutsliknande rättighet fastställs att gälla i andel av fastighet, vilket får anses strida mot den civilrättsliga regleringen i 7 kap. 9 å jordabalken. Ett ianspråktagande enligt 2 kap. 5 å bör alltså avse all vattenkraft som belöper på den samägda fastig- heten och sökanden bör enligt utredningen inte till någon del få till- godoräkna sig vad som sålunda tas i anspråk.

Även samäganderättslagen leder enligt utredningen fram till en sådan tillämpning av 2 kap. 5 å VL. Om en sökande har uppnått utbygg- nadsvitsord först genom att vattenkraft som belöper på andel i samägd egendom tillgodoräknats honom, kan situationen tydligen bli den att sökanden efter sedermeraframtvingad försäljning enligt sainäganderätts- lagen kommer att sakna majoritet i fallsträckan. Hans" rådighet över vattenkraften har med andra ord i detta läge inte haft den stabilitet som förutsätts i 2 kap. 5 å.

En ytterligare fråga är om sökanden bör få tillgodoräkna sig tidigare förvärvad rätt att enligt 2 kap. 5 eller 6 å ta i anspråk annans vatten- kraft. En sådan rätt består till dess företaget överges. Det har enligt utredningen varit tveksamt om den förvärvade rättigheten vid en ny tillämpning av 2 kap. 5 5 kan sägas gälla för all framtid som förutsätts i lagrummet. Ett tillgodoräknande kan "åtminstone teoretiskt leda till att majoritetsregeln kringgås genom successiva förvärv av allt större delar

• Sida 93
•  Original

Prop. 1974: 83 93

av en utbyggbar fallsträcka. Övervägande skäl har därför enligt utred- ningen ansetts tala för att tillgodoräknande inte bör tillåtas.

VL innehåller inte något allmänt stadgande om när ett vattenbygg- nadsföretag skall anses övergivet men om vattendomstolen meddelar beslut om utrivning anses företaget övergivet och de med vattenbyggna- den förenade rättigheterna förfallna. Samma verkan inträder enligt ut— redningen inte om domstolen meddelar utrivningsbeslut beträffande en äldre kraftstation i samband med att tillstånd ges till en ny kraftanlägg- ning, vid vilken bl.a. den vattenkraft som tillgodogjorts i den äldre an- läggningen skall utnyttjas. Något hinder mot att i en sådan situation förordna att rätt att tillgodogöra vattenkraft som är förenad med den äldre anläggningen för framtiden skall vara förenad med den nya ström- fallsfastigheten torde inte föreligga. Det anförda ger enligt utredning- en vid handen, att sökanden i princip bör för utbyggnadsvitsord till den nya anläggningen få tillgodoräkna sig den vattenkraft som med stöd av 2 kap. 5 å tagits i anspråk för den äldre anläggningen, om denna ägs av honom. Även om vissa invändningar skulle kunna riktas mot ett sådant ställningstagande, bör enligt utredningen den gamla anläggningen naturligen betraktas som ett helt oavsett om vattenkraften däri tillgodo- görs på grund av äganderätt, avtalsservitut eller medgivande enligt 2 kap. 5 å.

Utredningen tar slutligen upp frågan om det för framtiden behövs någon motsvarighet till bestämmelserna i 2 kap. 6 och 7 åå. I takt med den vattenbyggnadstekniska utVecklingen, som möjliggjort utbyggnad av allt längre fallsträckor, har de situationer som avses med bestäm- melserna blivit allt ovanligare. Detta gäller särskilt den i 2 kap. 6 å avsedda situationen att fallsträckan genom ägogräns iströmriktningen i sin helhet är uppdelad på olika ägare med lika lott i- vattnet. Lagrum- met torde ytterligare ha förlorati betydelse genom -att kraftproducen-- terna successivt har förvärvat merparten utbyggnadsvärd vattenkraft. Man måste nämligen utgå från att om strandägarna på ömse—sidor är kraftproducenter överenskommelse träffas omutbyggnad utan att par- terna behöver falla tillbaka på ett inbjudningsförfarande enligt .2-kap. 6 g. . - '

I fråga om 2 kap. 7 å har den moderna utbyggnadstekniken medfört att det numera helt Sällan kan bli fråga om utbyggnad 'som omfattar enbart ett samfällt strömfall eller del därav. Däremot är det inte ovan- ligt att samfällda strömfall ingår som delar av en längre utbyggnads- sträcka. Visserligen råder viss oenighet om hur 2 kap. 5 och 7 åå då— skall tillämpas men enligt utredningens mening _är det otänkbart att . man i denna situation Skall tillåta utbyggnad av'fallsträckan med undan— tag för samfälligheten, något som för övrigt oftast inte är praktiskt möj- ligt. När ett samfällt Strömfall ingår som del av en utbyggnadssträcka bör enligt utredningen strömfallet alltid kunna tas i anspråk med stöd

• Sida 94
•  Original

Prop. 1974: 83 94

av 2 kap. 5 å, om den byggande har utbyggnadsvitsord för hela fall- sträckan. Bestämmelserna i 2 kap. 7 å,första stycket saknar enligt ut- redningen följaktligen praktisk betydelse i denna situation.,I fråga om behovet av bestämmelsen bör enligt utredningen dessutom beaktas att dess syfte är att i kraftutbyggnadens intresse kringgå tidigare gällande hinder mot skifte. ' Bestämmelserna i 2 kap. 7 å andra stycket, vars undantagskaraktär betonades redan vid VL:s tillkomst, framstår enligt utredningen nume- ra som helt otidsenliga. Utredningen föreslår på anförda skäl att bestämmelserna i 2 kap. 6 och 7 åå utmönstras. '

4.2.2 Andelskraft

Utgångspunkten för utredningens förslag är att en fallsträcka som skall byggas ut har olika ägare och att fallsträckan till en del måste tas i anspråk med stöd av 2 kap. 5 å VL." Den vars fallhöjd tas i an- språk föreslås då under vissa förutsättningar kunna få del i kraftpro- duktionen i förhållande till sitt fallhöjdsinnehav mot skyldighet att i motsvarande mån bidra till kostnaderna'för kraftanläggningens utfö- rande, drift och underhåll efter hand som de uppkommer (se avsnitt 3.2.3).

Utredningen anser att rätten till andelskraft lika lite-t som rätten till: . ersättning genom kraftöverföring bör inträda som en undantagslös konsekvens av att 2 kap. 5 å tillämpas. De faktiska förhållandena inne- bär att det i allmänhet bara inom kraftproducenternas'egen krets lär föreligga något intresse för andelskraft och .att smärre fallhöjdsinnehav inte bör föranleda anspråk på andelskraft. Enligt förslaget till anlägg- ningslag krävs för anslutning att det är av väsentlighetydelse för fastig- heten att ha del i anläggningen. Förslaget överensstämmer med fastig— hctsbildningslagens rekvisit för samfällighetsbildning (6 kap. 1 å). Enligt utredningen kan det för minoritetsdelägarna-vara ett förstahandsintresse att få del i kraftproduktionen. Delägaren har.haft berättigad anledning att planera sin verksamhet med utgångspunkt i att minoritetsinnehav vid utbyggnad medför rätt till motsvarande kraftbelopp. Å andra sidan kan de marginella krafttillskott det här blir fråga om knappast anses" vara av väsentlig betydelse för verksamheten i ett större kraftföretag, t. ex. vattenfallsverket. Om väsentlighetsrekvisitet godtas som villkor för deltagande i kraftutbyggnad, skulle institutets tillämpningsområde enligt utredningen följaktligen bli alltför snävt. Utredningen föreslår att som förutsättning för en minoritetsdelägares rätt att delta i utbygg- naden anges att deltagandet är av betydelse för hans verksamhet. Med en sådan formulering kan enligt utredningen också andra minoritets- havare än kraftföretag få möjlighet att delta, när de tekniska och eko-

• Sida 95
•  Original

Prop. 1974: 83 95

nomiska förutsättningarna härför föreligger. Det kan t. ex. vara fråga om en industri eller ett kommunalt eldistributionsföretag.

En särskild fråga är om delaktighet bör kunna vägras, trots att bety- delsekravet är uppfyllt. Majoritetshavarens intresse av att ensam få tillgodogöra sig all vattenkraft skulle alltså kunna ges företräde framför minoritetshavarens berättigade anspråk på delaktighet. Enligt nuvarande 9 kap. 13 å skall ersättning inte utgå i kraft utan i pengar, om kraft— överföringen skulle medföra olägenheter av betydenhet för ena eller andra parten. Det är emellertid enligt utredningen svårt att konstruera några situationer då majoritetshavarens olägenheter av att avstå andels- kraft skulle bli så stora att minoritetshavarens intresse bör få vika. Det är visserligen alltid en olägenhet för den byggande att avstå från kraft och dessa olägenheter växer i takt med kraftbortfallet men enligt utred- ningen måste detta förhållande frånkännas betydelse i sammanhanget. Utredningens slutsats blir att minoritetshavarens- rätt att delta i utbygg- naden bör vara ovillkorlig, om betydelsekravet är uppfyllt.

I fråga om förfarandet föreslår utredningen att majoritetshavaren på samma sätt som nu ansöker om tillstånd till företaget och att övriga ägare av vattenkraft i fallsträckan inom erinringstiden framställer an- språk på att få delta. Rätten därtill bör fastställas i tillståndsbeslutet efter prövning huruvida betydelserekvisitet är- uppfyllt. Domstolen bör enligt utredningen kunna meddela närmare föreskrifter om kraftverkets drift så att minoritetsdelägarens särskilda önskemål'i möjlig mån kan tillgodoses. Domstolen .bör också fastställa s. k. leveranspunkt. '

Träffas överenskommelse om gemensam utbyggnad, får det enligt utredningen antas att avtalet också kommer att omfatta andelskraftens storlek och vederlagsfrågorna. Enligt utredningen bör dock parterna kunna falla tillbaka på vissa grundläggande lagregler i ämnet. Med hänsyn till utbildad avtalspraxis bör reglerna kunna vara allmänt hållna. Minoritetsdelägarens andel i kraftproduktionen bör motsvara hans andel i den vattenkraft som skall tillgodogöras vid anläggningen. Han bör vara oförhindrad att avstå från viss del av vattenkraften mot ersättning i pengar. Minoritetshavarens motprestation bör bestå i bidrag till samt- liga kostnader för kraftstationens utförande, drift och underhåll efter samma andelstal som för kraftleveransen. Anläggningskostnaderna anses vanligen böra omfatta" alla kostnader för att utföra stationen och där- till hörandc anläggningar till och med leveranspunkten. Kostnader för förvärv av vattenkraft brukar inte hänföras till anläggningskostnad. Dessa begreppsbestämningar behöver enligt utredningen inte tas in i lagtexten. Enligt nuvarande 9 kap. 21 å räknas till driftkostnad skälig avsättning till förnyelsefond. Sådan avsättning underlåts enligt utred- ningen ofta i avtalsfallen och minoritetshavaren bör därför som regel inte belastas med förnyelsekostnader förrän" de blir aktuella. Bidraget

• Sida 96
•  Original

Prop. 1974: 83 96

bör enligt utredningen också avse kostnader för de regleringar som betjänar kraftverket.

Om en äldre anläggning i framtiden kommer att ingå i en större ny anläggning, som byggs ut av annan företagare, är det enligt utredningen naturligt att ägaren av den äldre anläggningen träder in som andels- kraftstagare. Härvid hör han enligt utredningen få tillgodoräkna sig fallhöjd till vilken han ursprungligen föwärvat rätten enligt 2 kap. 5-å VL. Enligt utredningen saknas nämligen anledning till annan bcdöm-- ning i detta fall än vid bestämning av sökandens innehav för utbygg— nadsvitsord.

En viktig fråga är andelskraftens rättsliga konstruktion, inte minst med tanke på rättsinstitutets betydelse från finansieringssynpunkt. En- ligt gällande rätt har hänsynen till fastighetskrediten ansetts kräva inte bara att den belastade fastigheten på ett bestående sätt bundits vid skyl- digheten att tillhandahålla ersättningskraft utan också att rätten till kraften inte skall avhändas den berättigade fastigheten. Den som har rätt till ersättningskraft är dock oförhindrad att upplåta kraften på viss tid. Om rätten till ersättningskraft har servitutskaraktär, utgör rätten till elektrisk kraft enligt 15 kap. jordabalken närmast en avkomsträtt.

Som säkerhet för obligationslån för vattenkraftverk, vilka under åren 1962—1969 sammanlagt torde ha uppgått till 'omkring 1 600 miljoner kronor, synes företrädesvis ha utnyttjats fastighetsinteckningar i kraft- verk som utbyggnaden avser eller som eljest tillhör den byggande—eller honom närstående företag. Vid beräkning av belåningsvärdet hos dessa kraftverksfastigheter har reduktion brukat ske med hänsyn till den - värdeminskning som följer med skyldighet att leverera ersättningskraft enligt 9 kap. VL eller att fullgöra andra kraftleveranser enligt avtal om rätttill elektrisk kraft. Därjämte har som säkerheter utnyttjats dels in- teckningar i företagens-fastigheter med vilka är förenade rätt till "ersätt— ningskraft och dels, undantagsvis, företagsinteckningar i-lös egendom"- som hör till den vid visst kraftverk bedrivna rörelsen.

Svenska bankföreningen-har för utredningen framför allt betonat vikten av att andelskraftstagaren inte blir sämre ställd än ersättnings— kraftstagaren nu är, när det gäller skyddet för hans rättighet. Han bör sålunda tillförsäkras absolut trygghet gentemot kraftverksägaren' och dennes borgenärer. För detta behövs ett skydd som fungerar både-"vid kraftverksägarens konkurs och vid frivillig eller exekutiv försäljning av kraftverksfastigheten. Ett sådant skydd för andelskraftstagaren ger" enligt utredningen på samma gång ett absolut skydd för hans inteck- ningsborgenärer i nämnda situationer. Utredningen anser att de fram- förda synpunkterna bör beaktas och förordar att skyldigheten att leve- - rera andelskraft binds vid kraftstationsfastigheten på motsvarande sätt som nu gäller i fråga om ersättning genom kraftöverföring.

Enligt utredningens förslag bör förutsättningen för att minoritetsdel-

• Sida 97
•  Original

Prop. 1974: 83 97

ägare skall få delta i en kraftverksutbyggnad vara att deltagandet är av betydelse-för hans verksamhet. Härmed stämmer enligt utredningen bäst överens att låta rätten till andelskraft i mottagarens hand utgöra lös egendom ingående i den förmögenhetsmassa han utnyttjar i sin verk- samhet med de möjligheter som därmed kan erbjudas att använda rättig- heten som kreditunderlag. Genom en sådan ordning uppnås principiell överensstämmelse med vad som gäller för rätt till elektrisk kraft" enligt 15 kap. jordabalken, med vilken rättighet rätten till andelskraft även i övrigt har beröringssynpunkter. För att den föreslagna lösningen skall medföra tillfredsställande belåningsmöjligheter, bör enligt utredningen lagen (1966: 454) om företagsinteckning kompletteras så att rätt till andelskraft ingår bland i lagen angivna rättighetstyper som kan utgöra objekt för företagsinteckning.

4.2.3 Ersättning för förlorad vattenkraft

Utredningen diskuterar nettoandelsprincipen och bruttoandelsprin- cipen vid kraftvärdering och anmärker härvid bl. a. att båda metoderna förutsätter vissa skönsmässiga bedömningar. Enligt utredningen kan man se nuvarande ordning som ett uttryck för lagstiftarens strävan att till fullo kompensera förlorad avkastningsförmåga, dvs. samma tankegångar som ligger bakom bestämmelserna om 50 procents förhöjning av vissa ersättningsbelopp. Det förefaller emellertid utredningen som om vinst- aspekten kommit att överbetonas, eftersom bestämmelserna om uttag- ningskostnad enligt motiven bara ger uttryck för huvudsynpunkten att ersättningstagaren skall få full gottgörelse för vad han avstår.

Enligt utredningen finns det från ersättningssynpunkt inte några prin- cipiella olikheter mellan den situationen att en fastighets vattenkraft tas i anspråk och andra fall då tvångsingrepp medför ett minskat fastighets- värde. Det finns därför enligt utredningens mening ingen anledning att beträffande fastighetsskada i form av förlust av vattenkraft avvika från den förordade huvudregeln att ersättning för fastighetsskada skall utgå som löseskilling eller intrångsersättning, i båda fallen med utgångspunkt i fastighetens marknadsvärde. Detta utesluter givetvis inte att förlusten ' av vattenkraft värderas separat. Eftersom ett företag som vållar förlust av vattenkraft regelmässigt torde medföra även andra skador på fastig- heten, måste emellertid effekten av de olika skadorna vägas samman i en helhetsbedömning. En sådan bedömning kan få till följd att sak- ägaren får lägre ersättning än han skulle ha fått om nuvarande bestäm- melser tillämpats. Enligt utredningen torde det nämligen bli svårt för sakägare att som f.n. få ut både full ersättning för ianspråktagen fall— höjd och särskild ersättning för skada till följd' av den inverkan till- godogörandet av fallhöjden får på vattcnståndsförhållandena (NJA 1963 s. 586). Mot det anförda kan kanske invändas att förlorad vatten-

7 Riksdagen 1974. ] saml. Nr 83

• Sida 98
•  Original

Prop. 1974: 83 98

kraft inte på detta sätt kommer att värderas med nämnvärt större preci- sion än hittills. Det förhåller sig också otvivelaktigt så att varje möjlig värdcringsmetod inrymmer felkällor av olika slag. Principen att ersätt- ning skall bestämmas med hänsyn till fastighetens marknadsvärde har emellertid enligt utredningens mening den bestämda fördelen att den motverkar användningen av mer eller mindre omfattande kalkyler med hypotetiskt underlag. Principen innebär också att domstolarna vid sin sammanvägning av olika skadeeffekter och delvärderingar har att se till att slutresultatet helt allmänt ter sig förnuftigt.

Frågor om värdering av vattenkraft kan till en början bli aktuella, om vattenkraft som tillgodogörs i en äldre anläggning skall tas i am- språk för att utnyttjas i en större kraftstation. Situationen synes i allt väsentligt kunna jämföras med expropriation av rörelse. Värderingen får alltså liksom i expropriationsfallet bygga på avkastnings- och pro- duktionskostnadskalkyler. Ersättningen får enligt utredningen fastställas med ledning av nettoavkastningen. En kraftstations nettoavkastning tor- de i allmänhet motsvara det kapitaliserade värdet av dess kraftproduk- tion minskat med drift-, underhålls- och förnyelsekostnaderna. Kapitali- seringen bör avse all framtid eller en begränsad tid motsvarande sta- tionens antagna återstående livstid. Kraftproduktionens värde bör kun- na bestämmas med utgångspunkt i kostnaden för likvärdig kraft från annan kraftkälla, t. ex. värmekraftverk, eller för inköp av motsvarande kraft. Om ägaren av den äldre anläggningen har att utge ersättning medelst kraftöverföring, bör enligt utredningen ersättningen i det nya kraftverksmålet bestämmas i skilda poster för den äldre anläggningens ägare och för ersättningskraftens mottagare såsom innehavare av sär- skild rätt i den gamla strömfallsfastigheten. '

En annan tänkbar situation är att påbyggnad av en kraftstation med- för att fallhöjd som tillhör en uppströms belägen kraftstation tas i an- språk. Härigenom vållas visst produktionsbortfall som inte uppvägs av minskade drift- och underhållskostnader. Vad som sagts om värde- ringsmetodiken beträffande det nyss behandlade utrivningsfallet gäller enligt utredningen i princip även här med den skillnaden att man rör sig med marginella värden.

I nu behandlade situationer kan ägaren av befintlig anläggning troli- gen ofta ha rätt till andelskraft i förhållande till den vattenkraft som tas i anspråk och som tidigare helt eller delvis tillgodogjorts i hans egen anläggning. Därmed bortfaller enligt utredningen inte hans rätt till ersättning för förlusten av eller skadan på hans anläggning men dubbel- kompensation måste självfallet undvikas. En ersättning för den tillgodo- gjorda vattenkraften som bestäms enligt nettoavkastningsmetoden får enligt utredningen anses omfatta även värdet av samma, från början outbyggda vattenkraft. Produktionsvärdet måste därför reduceras inte bara med kostnaden för kraftens framställning utan också med den

• Sida 99
•  Original

Prop. 1974: 83 99

ianspråktagna vattenkraftens värde i outbyggt skick, det s.k. naturvär- det. Ersättningstagaren bör enligt utredningen därefter få andelskraft på samma villkor som ägaren av outbyggt strömfall.

Nettoavkastningsmetoden är enligt utredningen i och för sig möjlig att tillämpa också vid värdering av ett outbyggt strömfall som är självstän- digt utbyggnadsvärt. Det kan emellertid enligt utredningen inte antas att en sådan begränsad utbyggnad i allmänhet kan tillåtas från allmänna planeringssynpunkter, om det finns förutsättningar att tillgodogöra strömfallet jämte andra fallsträckor i en större anläggning. Värderingen enligt nettoavkastningsmetoden kommer alltså i sådana fall att vila på ett fiktivt underlag, något som mindre väl stämmer överens med princi- pen om rätt till ersättning för fastighetens marknadsvärde. Detta ute- sluter inte att metoden någon gång kan behöva tillgripas åtminstone som kontroll. Om ersättning för vattenkraften skall utgå enligt 9 kap., bör den enligt utredningen emellertid som regel bestämmas efter samma grunder som kan höra gälla för fallsträckor som inte kan byggas ut självständigt.

En värdering av outbyggd vattenkraft med utgångspunkt i dess mark- nadsvärde innebär att vattenkraften skall åsättas ett pris som sannolikt skulle erbjudas i en allmän marknad. I dagens utbyggnadssituation finns det inte någon allmän marknad för vattenkraft, något som bl. a. beror på att kraftexploatörerna redan förfogar över större delen av den ut- byggnadsvärda vattenkraften. Enligt utredningen utesluter detta inte att domstolarna bör kunna bilda sig en uppfattning om vad en exploatör kan vara villig att betala för ytterligare tillskott för att få utbyggnads- vitsord. Intresse för sådana förvärv måste alltjämt antas föreligga. Det kan också finnas anledning för innehavare av större minoritetsandelar att utöka sitt innehav inför utsikterna att omsätta detta i andelskraft. Det föreligger med andra ord en konkurrenssituation som kan tänkas stimulera intresset för förvärv av outbyggd vattenkraft i exploaterings- bara vattendrag. Det bör enligt utredningen alltså finnas vissa möjlig- heter att grunda värderingen på prisjämförelser. En ersättning för ian- språktagen vattenkraft som bestäms på detta sätt kan sägas återspegla den nytta eller vinst som ett gemensamt tillgodogörande i allmänhet innebär. Om 'en prisjämförelse kan grundas på förvärv med anledning av det aktuella utbyggnadsprojektet kommer ersättningen att ha viss an- knytning till företagets beräknade produktionsvärde. Det nya systemet kan således inte anses innebära att man helt uppger den nuvarande me- toden att uppskatta ersättning för ianspråktagen vattenkraft med hänsyn bl. a. till den nytta som det gemensamma tillgodogörandet medför för ersättningsgivaren.

Värdet av den vattenkraft i utbyggnadssträckan som den byggande inte förfogar över får antas komma att öka inför den förestående exploa- teringen. Det uppkommer då en situation av det slag som avses i den

• Sida 100
•  Original

Prop. 1974: 83 100

s.k. influensregeln, nämligen att det ersättningsgrundande företaget skapar förväntningsvärden från vilka man kan böra bortse när ersätt- ningen bestäms (se avsnitt 3.2.6). Om värderingen av ianspråktagen vat- tenkraft sker med beaktande av priset vid frivilliga upplåtelser i andra 'delar av utbyggnadssträckan, leder en sådan tillämpning till att den som tvingas upplåta sin vattenkraft får mindre betalt än vad som har utgått . för annan vattenkraft i orten. Enligt utredningens mening är det rim- ligt att i denna situation tillämpa den undantagsregel som innebär att reduktion får underlåtas om det bedöms skäligt med hänsyn till förhål- landena i orten. '

Enligt utredningen kan det komma att visa sig svårt att få ett tillfreds- ställande underlag för värdering av de oftast smärre fallsträckor som det nu är fråga om. Domstolarna kan därför tvingas att med tillämpning av 35 kap. 5 & rättegångsbalken uppskatta skadan till skäligt belopp. Detta innebär enligt utredningen inte någon alltför uppseendeväckande för- ändring jämfört med nuvarande ordning, eftersom de ersättningar som nu utdömts måste anses utgöra en mycket ungefärlig gottgörelse för vattenkraften. Utredningen har dock ansett sig böra undersöka möjlig- heterna att för de fall då några större värden inte står på spel använda en mera summarisk värderingsmetod som vägledning vid skälighetsbe- dömningen.

Utredningen har i detta syfte undersökt ett trettiotal vattenmål i vilka ersättning för ianspråktagen vattenkraft utdömts huvudsakligen under åren 1958—1963 och 1969—1970. Ersättningarna i kronor per meter enkel strand har omräknats till kronor per kilowatt natureffekt (se ut- redningens betänkande s. 178). Ersättningarna företer vid en första an- blick en splittrad bild. Utredningen har därför särredovisat de elva kraft- verk som har en effekt över 100 megawatt (se utredningens betänkande s. 179). Bortser man från Bergeforsens kraftverk, som utgör ett special— fall, blir medelvärdet för gruppen med effekt över 100 megawatt 191 kronor och för gruppen med lägre effekt 100 kronor räknat per kilo- watt natureffekt. Ökad storlek och därmed som regel bättre lönsamhet höjer således ersättningsnivån avsevärt.

En analys av den utförda undersökningen ger enligt utredningen an- ledning till antagandet att det normala marknadsvärdet f.n. motsvarar den genomsnittliga ersättningen i vattenmål, dvs. ungefär 100 kronor per kilowatt natureffekt, samt att avvikelserna uppåt och nedåt i enskilda fall på grund av fallhöjdens större eller mindre attraktivitet som regel inte är större än 50 procent. Denna bedömning gäller förhållandena f. n. men dessa kan komma att förändras. Bl. a. är det svårt att bedöma hur attraktiv den återstående vattenkraften kan visa sig vara. Vidare är det osäkert hur den ökade konkurrenssituationen om en och samma fallhöjd som andelskraftsinstitutet skapar kommer att påverka värdet.

Även om det genomsnittliga värdet på vattenkraft Skulle ändras anser

• Sida 101
•  Original

Prop. 1974: 83 101

utredningen att övervägande skäl talar för att värdet bör vara relativt enhetligt olika strömfall emellan. En summarisk värdering av outbyggd vattenkraft enligt de angivna grunderna kan enligt utredningen alltså tänkas leda till ett rimligt resultat, när ett bättre" värderingsunderlag inte står till buds. Utredningen understryker, att avsikten inte är att på den- na punkt binda rättstillämpningen utan bara att antyda en möjlig väg för parter och domstolar att utan onödig omgång komma till rätta med de värderingsproblem som kan uppstå.

4.2.4 Bygdekraft

Bygdekraftsbestämmelserna har tillkommit med tanke på att bygden närmast omkring de större kraftkällorna av sociala och ekonomiska skäl borde tillförsäkras kraft för sina behov på skäliga villkor. År 1962 genomfördes vissa ändringar i bestämmelserna för att göra dem lättare att tillämpa (se prop. 1962: 24). Trots detta har enligt utredningen insti- tutet inte kommit till större användning än tidigare.

Förklaringen till institutets ringa praktiska betydelse är enligt utred- ningen att söka i utvecklingen på kraftförsörjningens område (jfr av-' snitt 3.2.3). Behovet av en särskild reglering i VL i syfte att slå vakt om kraftverksbygdernas elektrifiering minskar i takt med distributions- nätets utbredning. År 1962 fanns omkring 5000 inte elektrifierade helårsbostäder mot mellan 1 000 och 2 000 år 1972. Enligt utredningen bör också beaktas att bygdekraftsinstitutet inte avser att bereda kraft— verksbygdema någon prisförmån i betydelsen av en särskild subven- tion på kraftpriset för att detta skulle bli förhållandevis lägre än i trak- ten i övrigt. De sociala och ekonomiska skäl som ligger bakom bygde- kraftsinstitutet har enligt utredningen alltså nu väsentligen förlorat sin bärkraft och institutet kommer dessutom att falla utom ramen för det eldistributionssystem som kan väntas bli följden av elutredningens (I 1971: 01) arbete. Utredningen ansluter sig därför till den i direktiven framförda uppfattningen att institutet bör utmönstras ur VL.

I fråga om flertalet befintliga större vattenkraftverk har principbe- slut om skyldighet att leverera bygdekraft redan fattats utan att frågan om leverans av kraft sedermera har aktualiserats genom ansökan från lokala avnämare. En redan fastställd men inte utnyttjad skyldighet att tillhandahålla bygdekraft från ett kraftverk torde enligt utredningen bestå till dess anläggningen överges, även om bygdekraftsbestämmel- serna upphävs. Med hänsyn till vad utredningen anfört om behovet av institutet finns det enligt utredningen inte anledning att anta att det föreligger något nämnvärt intresse från de berättigades sida att utnyttja redan existerande möjligheter till leverans av bygdekraft. Från kraft- producenternas synpunkt är det givetvis ett rimligt önskemål att bli befriade från en skyldighet med vars infriande det inte finns anledning att räkna. Utredningen anser därför att de beslut varigenom ägare av

• Sida 102
•  Original

Prop. 1974: 83 - 102

kraftanläggning med stöd av 4 kap. 1—3 åå ålagts att tillhandahålla bygdekraft bör upphöra att gälla i vad de inte har tagits i anspråk efter ansökan enligt 4 kap. 4 5. De bygdekraftsberättigade bör enligt utred- ningen beredas skäligt rådrum genom att under en övergångstid av förslagsvis två "år från den nya lagens ikraftträdande bevaras vid möj- ligheterna att göra sina anspråk gällande.

4.3. Remissyttrandeua

4.3.1. Utbyggnadsvitsord

Utredningens förslag i denna del lämnas utan erinran. Länsstyrelsen i Västernorrlands län framhåller, att utredningen inte har behandlat det fallet att en fastighet, som har'enskild äganderätt till fallhöjd, är sämjedelad. Med hänsyn till att sämjedelningar som gjorts före den 1 juli 1962 regelmässigt kan legaliseras och med hänsyn till sådana sämjedelningars rättsliga verkan mellan sämjelottshavarna anser länsstyrelsen, att den sökande för utbyggnadsvitsord bör få tillgodoräkna sig innehav av sådan sämjelott.

4.3.2. Andelskraft

Utredningens förslag i denna del lämnas i huvudsak utan erinran. Vissa synpunkter och önskemål framförs dock.

Av utredningen föreslagna förutsättningar för att få andelskraft be- handlas särskilt av två remissinstanser. Vattenöverdomstolen anser, att utredningen inte har givit någon ledning för bedömning av betydelse- kravet. Detta rekvisit är enligt vattenöverdomstolens mening alltför vagt och bör ersättas eller i vart fall kompletteras med att det skall vara fråga om en betydande minoritetsandel i den fallsträcka som skall byggas ut. Det är för övrigt främst denna kategori som utredningen haft i tankarna vid utformningen av förslaget. Kammarkollegiet fram- håller, att förslaget från sakrättslig synpunkt innebär en intressant lös- ning, eftersom rätten till vattenkraften skall bedömas efter olika regler beroende på i vems hand den befinner sig. I sak finns dock inte så mycket att invända, eftersom ersättning i form av kraftleveranser redan nu som regel inte ifrågakommer annat än då vederbörande behöver kraften för sin verksamhet.

Andelskraftens innebörd behandlas också av två remissinstanser. Bålforsens kraftakticbolag anser att förslaget är rationellt och rättvi- sande. Minoritetshavarens prestationer blir ganska likartade med vad som i dag är fallet för delägarna i de särskilda kraftbolag, som bildats i anslutning till vattenkraftutbyggnaderna. För majoritetsägaren inne- bär det nya systemet vissa i och för sig skäliga förbättringar. Vänersborgs tingsrätt delar inte utredningens uppfattning, att regler för vattendom- stolens bestämmande av de närmare villkoren för tillhandahållande av

• Sida 103
•  Original

Prop. 1974: 83 103

andelskraften och i anledning därav utgående kostnadsbidrag kan und- varas i den utsträckning som framgår av förslaget. De föreslagna reg- lerna ger praktiskt taget ingen ledning för domstolen. Att en fast praxis utbildats såväl för domstolarnas bedömande av dessa frågor som vid ingående av avtal kan knappast utgöra skäl att upphäva de regler som utgör grunden för denna praxis. Tingsrätten anser alltså, att i vart fall de viktigaste av reglerna i 9 kap. 15-—44 %% i tillämpliga delar bör flyt- tas över till 2 kap. — I detta sammanhang föreslår utredningen att minoritetsdelägaren inte bör belastas med förnyelsekostnader förrän de blir aktuella, vilket innebär en ändring av gällande rätt (9 kap. 21 å). Tingsrätten anser det mindre lämpligt med en regel som innebär att andelskraften i decennier utgår mot en mindre årlig kostnad för att efter 40—50år belastas med en kraftig engångskostnad. Kostnaderna bör vara kontinuerligt överblickbara.

Om en äldre anläggning kommer att ingå i en större anläggning är det enligt utredningen naturligt att ägaren av den äldre anläggningen som andelskraftstagare från den större anläggningen får tillgodoräkna sig även fallhöjd som han förvärvat med stöd av 2 kap. 5 5. Några re- missinstanser behandlar i anslutning härtill frågan hur rätt till ersätt- ningskraft resp. andelskraft från den äldre anläggningen skall behandlas i denna situation. Vattenöverdonzstolen framhåller att utredningen ut- talat att ersättning i pengar bör bestämmas i skilda poster för den äldre anläggningens ägare och för ersättningskraftens mottagare som innehavare av särskild rätt i den gamla strömfallsfastigheten (se _avsnitt 4.2.3). Detta uttalande innebär enligt vattenöverdomstolen att ersätt- ningskraftens mottagare3kan få gottgörelse i pengar eller på grund av de föreslagna övergångsbestämmelsema (punkt 6 första stycket) möjli- gen genom fortsatt kraftöverföring. Däremot är det högst ovisst om han kan bli berättigad till andelskraft eller om den äldre anläggningens ägare får tillgodoräkna sig den'vattenkraft, för vilken han utger ersätt— ning genom kraftöverföring, då han gör gällande anspråk på andels- kraft. VASO anser att hänsyn i den diskuterade situationen måste tas till ersättningstagarens intresse. Med nuvarande lagstiftning torde det finnas möjlighet att bibehålla rätten till ersättningskraft och överflytta leveransskyldigheten till den nya kraftanläggningen. Det är ovisst om samma möjlighet finns enligt förslaget, eftersom institutet ersättnings- kraft avskaffas och .övergångsbestämmelserna (punkt 6 första stycket) inte med Säkerhet är tillämpliga i denna situation. Om ersättningskraften skulle förvandlas till andelskraft från den nya anläggningen, skulle en— ligt VASO:s mening uppstå en försämring ”för ersättningskraftens mot- tagare och eventuellt även för hans kreditgivare, eftersom rätten till andelskraft får karaktären av lös egendom. Även om andelskraften kan bli föremål för företagsinteckning, innebär detta en inskränkning i ersättningstagarens rätt, eftersom en sådan säkerhet anses sämre och

• Sida 104
•  Original

Prop. 1974: 83 - 104

Vanligen medför högre låneränta. Frågor av denna beskaffenhet kan med nuvarande utveckling av utbyggnadstekniken bli aktuella och de kan gälla mycket stora värden. VASO anser därför att förslaget bör kompletteras så att det av övergångsbestämmelserna framgår att rätten till ersättningskraft enligt VL i dess nuvarande lydelse kommer att bestå och belasta den nya anläggningen. Bål/orsens kraftaktiebolag anser att- innehavare av ersättningskraft resp. andelskraft måste få ett betryggande rättsligt skydd i förevarande situation och exemplifierar de svårigheter som annars kan uppstå. Detta önskemål understöds av länsstyrelsen i Västernorrlands län.

Några remissinstanser tar upp frågan om andelskraftens rättsliga kon- struktion. Svenska bankföreningen framhåller att förslaget till skillnad mot gällande rätt i fråga om ersättningskraft innebär att rätten till an- delskraft i mottagarens hand utgör lös egendom. Det är enligt bank- föreningens mening logiskt att andelskraften knyts till mottagarens verk— samhet och ingår i underlaget för företagsinteckning. Emellertid torde den som har företagsinteckning inte kunna värja sig mot att andels- kraften överlåts. Den säkerhet, som kan uppnås genom en företagsin- teckning i bl. a. rätt till andelskraft blir därmed mindre värdefull. Med den rättsliga konstruktion andelskraften har torde emellertid en separat pantsättning av rätten till andelskraft vara möjlig. Bankföreningen an— ser, att det vore värdefullt med en bekräftelse att så är fallet. Sveriges industriförbund anser, att den föreslagna rättsliga konstruktionen av andelskraften är ändamålsenlig men framhåller att inteckning i fastighet med ersättningskraft från kreditsynpunkt är överlägsen företagsinteck- ning i verksamhet omfattande andelskraft. Industriförbundet anser där— för att det vore värdefullt om rätten till andelskraft även skulle kunna belånas separat. Sveriges jordbrukskasseförbzmd anser, att förslaget '. inte innebär någon nackdel under förutsättning att rätten till andelskraft kan göras till föremål för separat pantsättning. Enligt jordbrukskasse- förbundets mening är företagsinteckning en klart sämre säkerhet än fastighetsinteckning.

Vänersborgs tingsrätt förordar, att gällande servitutskaraktär i fråga- om rätten till ersättningskraft bevaras i fråga om rätten till andelskraft. Den av utredningen gjorda jämförelsen med den 'avkomsträtt som en- ligt 15 kap. jordabalken kan tillskapas genom avtal är enligt .tingsrätten inte särskilt naturlig. Tvärtom borde det vara naturligt att en rättighet, som tillskapas som kompensation för att värdet på en fastighet sjunker genom ett tvångsingripande, tilläggs den skadade fastigheten som en servitutsrätt. Om tillgodogörandet av fallhöjden upphör återförs ju vär- det till fastigheten. Som säkerhet för kreditgivning har då hela tiden kunnat ligga fastigheten antingen inklusive värdet på fallhöjden eller inklusive den rättighet som trätt i stället. Att som utredningen föreslagit för beslut om andelskraft kräva medgivande från panträttshavare i fas- tigheten innebär enligt tingsrättens mening en onödig omgång.

• Sida 105
•  Original

Prop. 1974: 83 105

4.3.3. Ersättning för förlorad vattenkraft

Utredningens förslag i denna del lämnas 'i huvudsak utan erinran av praktiskt taget samtliga remissinstanser. Vattenöverdomstolen delar ut- redningens uppfattning att frågan om ersättning för ianspråktagen vat— tenkraft inte kräver någon särreglering och anser att de av utredningen angivna riktlinjerna för värderingen är väl ägnade att tjäna till ledning vid tillämpningen. VASO anser, att det är en väsentlig fördel att det nuvarande invecklade systemet med beräkning av ersättning för vatten— kraft avskaffas. Förslaget torde spara arbete och kostnader för domstol och parter.

Vissa synpunkter, delvis av kritisk art, framförs dock. Kammarkol- legiet framhåller, att det är en öppen fråga hur en ersättningsregel med utgångspunkt i det minskade fastighetsvärdet kommer att utfalla. Bl.a. är det osäkert hur andelskraftsinstitutet kommer att påverka marknads- värdet av outbyggd vattenkraft. De metoder som nu tillämpas vid taxe— ring av outbyggd vattenkraft kan enligt kollegiet inte tjäna till ledning för värderingen, eftersom de får antagas vara influerade av den ersätt- ningsnivå som nu förekommer. Kammarkollegiet anser, att det hade varit önskvärt med mera vägledande uttalanden om den framtida er- sättningsnivån. Reformen kan mycket väl få till följd att ianspråktagen vattenkraft i vissa fall bedöms inte ha något värde som behöver er- sättas. Vänersborgs tingsrätt ifrågasätter om fastighetens marknadsvärde verkligen påverkas genom att man tar i anspråk fallhöjd, som inte kan byggas ut självständigt. Utredningen framhåller att förlust av vatten- kraft kan värderas separat och tycks mena att en helhetsbedömning med utgångspunkt i fastighetens marknadsvärde blir nödvändig först om även andra skador uppkommer på fastigheten. Det kan knappast vara riktigt att förlusten av vattenkraft skall ersättas om den föreligger ensam men inte annars. Bålforscns kraftaktiebolag framhåller, att det i fråga om inte tillgodogjord kraft är nödvändigt att tillgripa enkla schabloner men att bolaget inte nu kan uttala sig om de av utredningen angivna alterna- tiven. I fråga om redan tillgodogjord vattenkraft får frågan helt andra dimensioner och ersättningen bör här principiellt baseras på avkastnings- värdet hos den gamle ägaren i relation till anskaffningskostnaden för motsvarande annan kraft. Sveriges jordbrukskasseförbund framhåller, att taxeringsvärdet på fallhöjd baseras på VL:s ersättningsbestämmelser och att förslaget därför kommer att medföra sänkta värden på fastigheter med outbyggd fallhöjd, om ägaren inte har utbyggnadsvitsord. Vatten- överdomstolen framhåller, att utredningen påpekat att dubbelkompensa- tion måste undvikas, när ägaren av en äldre anläggning som går upp i en ny blir berättigad till andelskraft. Den anvisning utredningen lämnar för hur värderingen bör ske kan emellertid i vissa fall medföra dubbel- kompensation. Enligt utredningens metod kan ägaren av den äldre an-

• Sida 106
•  Original

Prop. 1974: 83 ' 105

läggningen dels genom andelskraften få de] i vinsten av den nya an- läggningen dels få ersättning för nettoavkastningen av den äldre an- läggningen, såvida råfallsvärdet understiger värdet av denna nettoav- kastning.

Tre remissinstanser ställer sig helt avvisande till utredningens förslag. Jämtbygdens tingsrätt anser inte att utredningen har lämnat några sär- skilt tillfredSStällande förslag till bättre och säkrare värderingsmetoder. Tingsrätten kan inte förstå att liian kan komma ifrån att först göra en separatvärdering. Enligt utredningen torde det vara svårt att få till- räckligt underlag för en sådan värdering och utredningen hänvisar en- dast till tillämpning av 35 kap. 5 & rättegångsbalken. Detta lagrum har förutsatts vara en nödfallsbestämmelse men utredningen ger det en an- nan innebörd. Tingsrätten efterlyser betydligt klarare och för parterna säkrare bestämmelser om värdering av förlorad vattenkraft. I annat fall är det risk för att praxis utvecklar sig alltför oenhetligt. Föreningen Sveriges tingsrättsdomare framför motsvarande synpunkter. Sveriges advokatsamfund anser, att nuvarande bestämmelser i stort sett har fun- gerat väl i praxis men att de är svårtillgängliga och i behov av en om- arbetning. Utredningens förslag löser emellertid inte de svårigheter som hittills må ha förelegat. Ersättningen bör enligt advokatsamfundet lik- som hittills grundas på andel i exploatörcns vinst.

4.3.4. Bygdekraft

Utredningens förslag i denna del lämnas utan erinran. Förslaget till- styrks uttryckligen av bl. a. vattenöverdomstolen, kammarkollegiet och LRF.

5. Avgifter 5.1 Gällande ordning 5.1.1 Allmänt

Ett tillstånd att utföra företag i vatten kan vara förenat med skyl- dighet att utge avgifter av olika slag. Avgifternas syfte är att tillgodose huvudsakligen allmänna intressen. För att åstadkomma bättre fiske— förhållanden inom områden som påverkas av ett företag föreskrivs ibland särskild avgift med stöd av 2 kap. 8 ?; VL. Enligt 2 kap. 10 % utgår s. k. allmän fiskeavgift för byggnad i vatten eller vattenreglering som påverkar de naturliga vattcnståndsförhållandena eller hindrar eller försvårar fiskens framkomst. lnflutna medel skall användas för att främ— ja fisket inom landet. Enligt 6 kap. 9 % kan flottande åläggas viss fiske- avgift, om flottningen eller flottningsanläggningar vållar avsevärt men för fisket. Vissa fiskeavgifter som fastställts enligt den före VL gäl- lande lagstiftningen utgår fortfarande. l 4 kap. 14 och 15 55 ges be-

• Sida 107
•  Original

Prop. 1974: 83 107

stämmelser om regleringsavgift i samband med större vattenregleringar för kraftändamål. Avgiftsmedlen används för att kompensera skador som inte ersätts i vattenmålet och för att tillgodose allmänna ändamål i den bygd som berörs av företaget. Med tillstånd att utföra ett antal olika typer av vattenföretag följer också skyldighet enligt 11 kap. 95 5 att betala ett engångsbelopp, s.k. domstolsavgift, som bidrag till kost- naderna för vattendomstolarnas organisation och verksamhet. Kammar- kollegiet för det allmännas talan i avgiftsfrågor med stöd av 7 & vat- tenrättskungörelsen (1971: 789). VL:s avgiftsregler kompletteras av be- stämmelser i kungörelsen (1953: 620) angående indrivningen och an- vändningen av vissa med anledning av företag i vatten utgående av- gifter.

Kungl. Maj:t kan enligt 4 kap. 18 & VL föreskriva villkor för att tillgodose allmänna intressen i samband med prövning av underställda vattenmål. Sådana villkor brukar oftast gå ut på att sökanden skall be- tala vissa belopp, s.k. villkorsmedel (se prop. 1971: 106 s. 65 och 110).

I egentliga avgifter inflyter f. n. omkring 12 miljoner kronor om året. Därav utgörs cirka 10 miljoner av regleringsavgifter, 1,5 miljoner av olika fiskeavgifter Och 0,5 miljoner av domstolsavgifter. Man kan räkna med att fram till den 1 januari 1972 har betalats sammanlagt omkring 110 miljoner kronor i regleringsavgifter. Som villkorsmedel har inom samma tid utgått omkring 50 miljoner kronor, vartill kommer kostnaderna, uppskattningsvis 20 miljoner kronor, för de åtgärder som Kungl. Maj:t föreskrivit som villkor. (Närmare detaljer om avgifts- beloppen finns i utredningens betänkande s. 180—185.)-

5.1.2 Regleringsavgift

Regleringsavgift betalas av ägare till strömfall för vars räkning vat- tenreglering sker, om den uttagbara vattenkraften i strömfallet ökar med i medeltal 500 turbinhästkrafter. Avgiften beräknas på grundval av det antal turbinhästkrafter varmed vattenkraften i medeltal ökats genom regleringen. Medför vattenreglering sådan ändring av vatten- föringen att förut uttagbar vattenkraft kan utnyttjas på fördelaktigare sätt, skall i fråga om avgiftsskyldigheten så stor del av vattenkraften som svarar mot värdeförhöjningen anses som ökning av uttagbar vatten- kraft (4 kap. 14 5 första stycket).

Även strömfallsägare som inte ålagts att ta del i kostnaderna för regleringen och inte heller sökt företaget eller förenat sig med sökanden kan på ansökan av kammarkollegiet åläggas att betala regleringsavgift, om regleringen för honom medför ökat kraftutbyte enligt första stycket (4 kap. 14 å andra stycket).

För varje avgiftsgrundande turbinhästkraft bestäms avgiften till ett belopp mellan 3 och 8 kronor. Avgiften bestäms för varje strömfall för sig. Hänsyn skall tas till den större eller mindre förändring av

• Sida 108
•  Original

Prop. 197 4: 83 108

vattenstånds— och avrinningsförhållanden _som företaget medför, till den därmed förenade olägenheten eller fördelen för kringliggande bygd, till kostnaderna för företaget samt till företagets ekonomiska betydelse för varje särskilt strömfall. Om särskilda skäl föranleder till det, får avgiften bestämmas till lägre belopp än 3 kronor, dock minst 50 öre för varje turbinhästkraft (4 kap. 14 % tredje stycket). De nuvarande avgiftslatituderna har fastställts år 1959 (prop. 1959: 31, 3LU 1959: 5, rskr 1959: 124, SFS 1959: 114).

Avgiften skall betalas årligen från och med året efter det då tillstån- det till vattenregleringen först tas i anspråk. Är fråga om vattenregle- ring med tvångsdelaktighet skall dock, såvitt angår strömfall för vars ägare skyldigheten att ta del i kostnaderna enligt 3 kap. inträder senare, avgift inte utgå förrän året efter betalningsskyldighetens inträde. Har ägare av'strömfall förklarats avgiftspliktig med stöd av 4 kap. 14 å andra stycket, utgår avgiften i regel från och med året efter det talan väcktes mot honom (4 kap. 14 & fjärde stycket).

Vattendomstolens avgörande gäller i tioårsperioder, av vilka den första räknas från det kalenderår under vilket tillståndet till vatten- regleringen först tagits i anspråk. Om inte strömfallsägaren eller kam- markollegiet under periodens nionde år påkallar ny prövning av av- giften, gäller avgörandet även för nästa period. Åläggs ägare avgifts- plikt enligt 4 kap. 14 å andra stycket, gäller avgörandet första gången inte längre tid än som kan gälla för annan regleringsavgift som be- stämts med anledning av företaget. Om strömfall bebyggs sedan avgift bestämts kan vattendomstolen på talan av kammarkollegiet även under löpande giltighetsperiod ompröva avgiften för återstående tid (4 kap. 14 & femte stycket).

På talan av kammarkollegiet kan vattendomstolen bestämma avgift för tioårsperiod att utgå med högst hälften av nuvärdet på en gång och med resten fördelad på årliga inbetalningar (4 kap. 14 % sjätte stycket).

De grundläggande bestämmelserna om hur avgiftsmedlen skall an— vändas finns i 4 kap. 15 5. Det ena ändamålet är att föreby ga eller minska skada eller olägenhet som vållas genom företaget och för vilken ersättning inte bestämts av vattendomstolen och för att gottgöra sådan skada eller olägenhet. Avgiftsmedlen skall vidare användas för att till- godose annat ändamål beträffande den av företaget berörda bygden. Som exempel på sådana ändamål nämns i lagen jordbrukets främjande, särskilt genom torrläggning, och elektrifiering för samfärdsel, jordbruk, hantverk eller småindustri eller eljest för befolkningens behov.

• Sida 109
•  Original

Prop. 1974: 83 109

5.1.3 F iskeavgifter

Enligt 2 kap. 8 5 första stycket VL gäller som huvudregel att den som bygger i vatten där fisken har sin gång är skyldig att utan er- sättning vidta och för framtiden underhålla nödiga anordningar för fiskens framkomst eller för att trygga fiskets bestånd. Han är också skyldig att släppa till för ändamålet nödigt vatten och att ställa sig till efterrättelse de särskilda föreskrifter i övrigt som kan behöva meddelas till skydd för fisket. Om anordning inte kan väntas medföra nytta som står i rimlig proportion till kostnaden eller förlusten för byggnadens ägare, behöver den dock inte utföras.

Att särskild avgift kan utdömas med stöd av 2 kap. 8 & framgår indirekt av lagrummets andra stycke. Enligt detta får vattendomstolen på ansökan av kammarkollegiet eller av byggnadens ägare meddela nya bestämmelser, om åtgärder eller föreskrifter som avses i första stycket visar sig mindre tjänliga. Därvid skall iakttas att byggnadens ägare inte får åläggas förpliktelser som medför väsentlig kostnad eller olägen- het utöver vad som tidigare ålagts honom, i den mån fråga ej är om sådan höjning av årlig avgift som motsvaras av ändring i penning- värdet.

Bestämmelserna i 2 kap. 8 & är i allmänhet tillämpliga också på andra typer av företag än byggande i vatten (se 3 kap. 2 5 andra styc- ket, 26 å första stycket och 27 5 första stycket, 5 kap. 5 5, 6 kap. 8 5, 7 kap. 41 & första stycket och 49 5).

I fråga om avgiftsskyldigheten enligt 2 kap. 10 $, gäller att årlig avgift skall betalas för att främja fisket inom landet i samband med vissa byggnadsföretag i vatten, nämligen damm eller annan byggnad för att tillgodogöra vattnet eller för att reglera vattnets avrinning. Det förutsätts att byggnaden förorsakar sådan ändring i de naturliga vat- tenståndsförhållandena som inte är obetydlig eller att den hindrar eller försvårar fiskens framkomst. Avgiftsskyldigheten inträder från och med kalenderåret näst efter det då byggnadsarbetena påbörjats och åvilar byggnadens ägare så länge byggnaden bibehålls (1 mom. första stycket).

Avgiftens storlek skall bestämmas inom vissa gränser. Beträffande byggnad för vattnets tillgodogörande såsom drivkraft är avgiften minst 10 öre och högst 2 kronor för varje hästkraft som beräknas kunna tas ut vid oreglerat lågvatten. Är byggnaden avsedd för att tillgodogöra vatten på annat sätt än som drivkraft skall avgiften utgå med minst 10 och högst 100 kronor för varje sekundkubikmeter som är avsedd att uttagas vid byggnaden. Om byggnadens ändamål är att reglera vattnets avrinning, utgår avgiften efter vattenmagasinets rymd med minst 10 öre och högst 1 krona för varje magasinsdel om 50000 kubikmeter intill 100 miljoner kubikmeter och för varje magasinsdel om 100 000 kubik— meter därutöver. Beträffande byggnad som samtidigt tjänar flera av

• Sida 110
•  Original

Prop. 1974: 83 110

de nu angivna ändamålen bestäms avgiften efter det huvudsakliga än- damålet (1 mom. andra stycket). De nuvarande avgiftslatituderna har fastställts år 1954 (prop. 1954: 23, 3LU 1954: 2, rskr 1954: 97, SFS 1954: 124).

Avgiftsnivån inom de angivna gränserna bestäms efter förslag av fiskeriintendenten. I lagtexten anges vissa förhållanden som skall bc- aktas när avgiften bestäms. Hit hör förekomsten av fiske som skadas genom byggnaden och den mer eller mindre menliga inverkan på fiske som byggnaden har med hänsyn till sin storlek och beskaffenhet i övrigt samt sitt läge. Det skall slutligen också beaktas om byggnadens ägare jämlikt 2 kap. 8 5 kan förpliktas att vidta och underhålla anord- ningar för fiskets bestånd samt om sådana anordningar medför större eller mindre kostnad för ägaren (1 mom. tredje stycket).

Om det årliga avgiftsbeloppet, beräknat efter de nu angivna grun- derna, blir ringa kan vattendomstolen föreskriva att avgiften i stället skall utgå med visst engångsbelopp (1- mom. fjärde stycket).

Vattendomstolens avgörande angående årlig avgift gäller för en tid- rymd av 20 år i sänder, första gången räknat från och med det kalender- år då avgiften först skall erläggas. Om kammarkollegiet eller byggna- dens ägarc under nittonde året av en sådan tidsperiod ansöker om det, kan vattendomstolen ändra avgiftsbeloppet med hänsyn till ändring i penningvärdet. I annat fall gäller avgörandet också för nästa period (2 mom. första stycket).

Utan hinder av det sagda får frågan om avgiftens storlek omprövas i samband med förnyad prövning enligt 2 kap. 8 & andra stycket. I frå- ga om omfattningen av de förpliktelser som enligt 8 och 1.0 %% samman- lagt får åläggas byggnadens ägare gäller vad som i 8 5 andra stycket föreskrivs för där avsett fall. Ägaren får alltså inte i vidare mån än som påkallas av ändringar i penningvärdet åläggas väsentligt ökade förplik- telser (2 mom. andra stycket).

Om byggnad som tillkommit jämlikt äldre lag byggs om eller ändras så att därigenom uppkommer väsentligt större skada på fisket än tidi- gare, inträder avgiftsskyldighet enligt 1 och 2 mom. (3 mom. första stycket). Görs det beträffande sådan äldre by gnad ansökan enligt 8 5 andra stycket, kan byggnadens ägare likaså åläggas avgiftsskyldighet enligt 1 och 2 mom. (3 mom. andra stycket).

Enligt 6 kap. 9 & föreligger viss särskild avgiftsskyldighet beträffan- de flottledsföretag. Om det i vatten, där allmän flottled skall inrättas, finns fiske av någon betydenhet och kan det skäligen befaras att genom anläggningar eller åtgärder för flottleden eller genom flottningen avse- värt men tillskyndas fisket, kan sålunda de flottande åläggas att betala årlig avgift för att bekosta åtgärder för fiskets bevarande inom området. Avgiften får motsvara högst 5 öre per kubikmeter flottgods. Avgifts- nivån har varit oförändrad sedan bestämmelsens tillkomst år 1919.

• Sida 111
•  Original

Prop. 1974: 83 111

5.1.4 Domstolsavgift

Skyldighet att utge avgift som bidrag till kostnaden för domstolarnas organisation och verksamhet åligger sökanden i vattenmål som avser medgivande till byggande i vatten för att tillgodogöra vattnet som driv- kraft eller till vattenreglering. Avgiftsskyldighet föreligger också om målet gäller ändrade bestämmelser om vattenhushållning i syfte att öka möjligheterna att utnyttja vattenkraft. Avgiftsskyldighet föreligger slut- ligen även för torrläggningsföretag. Skyldigheten att erlägga avgiften inträder så snart beslutet därom har vunnit laga kraft (11 kap. 95 5 första stycket).

Beträffande byggnad för vattnets tillgodogörande såsom drivkraft bestäms avgiften i förhållande till den förut- inte tillgodogjorda vatten— kraft som beräknas vid lågvatten kunna tas ut vid byggnaden. Avdrag skall göras för den vattenkraft för vilken avgift förut erlagts i samband med regleringsförctag. Om vattenreglering eller ändrade hushållnings- bestämmelser åsyftar ökning i uttagbar vattenkraft, bestäms avgiften i förhållande till ökningen i den vattenkraft som vid lågvatten kan tas ut i sökandens eller, då fråga är om vattenreglering med tvångsdelak- tighet, samtliga till regleringssamfälligheten hörande strömfall. Är av- sikten att utnyttja förut uttagbar vattenkraft på fördelaktigare sätt, be- stäms avgiften i förhållande till den ökning i vattenkraftens värde som vinns genom företaget eller de ändrade hushållningsbestämmelserna. I fråga om torrläggningsföretag är torrläggningsbåtnaden avgörande. Om avgiften skall beräknas på grundval av viss vattenkraft, skall den utgå med 5 kronor för varje hästkraft. Skall avgiften beräknas efter värde- ökning för vattenkraft eller efter torrläggningsbätnad utgör avgiften 2 promille av värdeökningen eller båtnaden (11 kap. 95 å andra stycket). Avgiftsnivån har fastställts genom lagstiftning år 1.960 (prop 1960: 52, 3LU 1960: 7, rskr 1960: 134, SFS 1960: 304).

Avgift utgår inte, om den efter beräkning enligt angivna grunder skul- le uppgå till mindre belopp än 50 kronor (11 kap. 95 g— tredje stycket). Avgifterna bestäms av vattendomstol eller synemän (11 kap. 96 å).

5.1.5 Administration m.m.

Med stöd av bemyndigande i VL har Kungl. Maj:t utfärdat kungörel- sen (1953: 620) angående indrivningen och användningen av vissa med anledning av företag i vatten utgående avgifter.

Fiskeavgifter skall inbetalas till fiskeristyrelsen, om inte annat fram— går av avgiftsbeslutet (1 5 första och andra styckena samt 2 5). Styrelsen bestämmer hur avgifterna skall användas. Avgifterna får dock inte an- vändas i styrelsens egen verksamhet utan medgivande av Kungl. Maj:t (6 %)-

Regleringsavgifter skall inbetalas till länsstyrelsen (1 & tredje stycket).

• Sida 112
•  Original

Prop. 1974: 83 112

Den som anser sig ha tillfogats skada genom regleringsföretag utan att ha fått ersättning enligt VL kan hos vattenrättsdomaren ansöka om gott- görelse med avgiftsmedel. Om inte särskilda omständigheter föranleder till annat, får ansökan inte prövas förrän tiden gått ut för anmälan av anspråk på ersättning för oförutsedd skada (7 å). Ärendet avgörs av vat- tenrättsdomaren, en eller två tekniska ledamöter samt två nämndemän. Vid avgörandet skall hänsyn tas till vad som i varje fall kan anses skäligt (8 g). Talan mot beslut i ärendet förs hos Kungl. Maj:t genom besvär (9 5)-

Ansökan om bidrag av regleringsmedel för annnat ändamål än som avses i 7 & görs hos länsstyrelsen. Ansökan prövas av länsstyrelsen, om det inte är fråga om medel för att främja renskötseln. Länsstyrelsen överlämnar då ärendet med eget utlåtande till lantbruksstyrelsen för av- görande. Om bidragsfråga med hänsyn till beloppets storlek eller annan omständighet är av synnerlig vikt eller principiell betydelse, skall den i båda fallen underställas Kungl. Maj:ts prövning (12 å).

Domstolsavgift inbetalas till länsstyrelsen (1 & tredje stycket). I fråga om de 5. k. villkorsmedlen framgår av Kungl. Maj:ts beslut i varje särskilt fall till vem och för vilket ändamål avgift skall erläggas.

5.2. Utredningen 5.2.1 Allmänt

Det nuvarande avgiftssystemet företer enligt utredningen en splittrad bild och ett enhetligt avgiftssystem vore därför i och för sig tilltalande. Att låta ett sådant system omfatta de 5. k. villkorsmedlen skulle å andra sidan innebära en opåkallad inskränkning i Kungl. Maj:ts generella be- fogenhet att villkorsvägen tillgodose allmänna intressen. Utredningen anser sig sakna anledning att nu gå in på denna fråga. Vad de egentliga avgifterna beträffar råder det enligt utredningen inga delade meningar om att regleringsavgifter och fiskeavgifter enligt 2 kap. 10 å i princip bör behållas som viktiga delar av det vattenrättsliga kompensationssyste- met. Utredningen har ingående övervägt en sammanslagning av dessa avgifter men funnit att den skulle medföra olika komplikationer, främst av administrativ natur, utan att erbjuda några betydande fördelar. Ut- redningen är därför inte beredd att lägga fram något förslag i ämnet men har i stället sökt uppnå ungefär samma fördelar som en gemen- sam avgift skulle ge genom att _i möjlig mån närma de båda avgifts- typerna till varandra. Utredningen föreslår alltså två avgiftstyper. Den ena, som motsvarar nuvarande regleringsavgift, bör med hänsyn till vad som skall tillgodoses kallas bygdeavgift. Den andra blir en allmän fiske- avgift.

• Sida 113
•  Original

Prop. 1974: 83 113

5.2.2. Bygdeavgift

[ regleringsavgifter inflyter f. n. omkring 10 miljoner kronor om året. För skadereglering har bara blygsamma belopp använts. Det totala årliga ersättningsbeloppet har på senare år understigit 100 000 kronor. Betydande belopp har däremot utgått för sådana allmänna bygdebehov som sport och fritidsverksamhet, vägbelysning och elektrifiering, turism, enskilda vägar, kulturella ändamål, renskötsel, va-anläggningar, gator och parker. Enligt utredningen har man alltjämt anledning att räkna med ett stort behov av avgiftsmedel för sådana ändamål. De stora reg- leringarna är i huvudsak lokaliserade till utflyttningsbygder i Norrlands inland och de berörda kommunerna har oftast svag ekonomi. Tillgång- en på avgiftsmedel utgör enligt utredningen ofta en förutsättning för investeringar av angivet slag. Bakom de nuvarande bestämmelserna om regleringsavgift ligger den uppfattningen att den vinst som företaget ger ofta uppkommer på bekostnad av avsevärda naturförändringar i den omgivande bygden och olägenheter av olika slag för befolkningen och att det därför är rimligt att en del av denna vinst kommer bygden till godo i form av avgiftsmedel. Enligt utredningens mening har detta synsätt alltjämt fog för sig.

Enligt utredningen är frågan närmast om avgiftsplikten bör utvidgas till att omfatta även andra företag i vatten än vattenregleringar för kraft- ändamål. Av allmänna rättviseskäl är det enligt utredningen i och för sig motiverat att införa avgiftsplikt för alla företag i vatten oberoende av deras ändamål förutsatt att de är av sådan omfattning eller beskaf— fenhet att de mera kännbart inverkar på bygdens förhållanden. Utred- ningen nämner som exempel kraftverk samt sjöregleringar och vatten- bortledningar t. ex. för vattenförsörjning. Enligt utredningen föreligger det inte några principiella hinder mot en sådan utvidgning av avgifts- plikten. Av förarbetena (se NJA II 1919 s. 245) framgår att avgifts- skyldigheten begränsats till vattenregleringar för kraftändamål främst därför att tvångsrätten till reglering inte förutsätter rätt till vatten i regleringsbassängen utan är ett utflöde av förfoganderätten till den för regleringsvinstens tillgodogörande nödvändiga fallhöjden. Sedan av- giftsplikt år 1959 införts för korttidsreglering får enligt utredningen frågan om det föreligger vattenrätt eller inte beträffande det påverkade området anses sakna betydelse för avgiftsskyldighetens omfattning. En- ligt utredningen måste man emellertid räkna med att det även i fortsätt- ningen blir kraftföretagen, dvs. kraftverk samt regleringar och s. k. överledningar till förmån för kraftverk, som främst kan påverka byg- dens förhållanden i nilgon mera betydande omfattning. 1 den mån andra företag någon gång kan ha liknande inverkan bör enligt utred— ningen intrång i bygdcintresset i allmänhet kunna kompenseras med villkorsmedel. Utredningen förordar därför att skyldigheten att utge

8. Riksdagen 1974. ] saml. Nr 83

• Sida 114
•  Original

Prop. 1974: 83 1 14

avgiften begränsas till kraftföretagen och att avgiften benämnes bygde- avgift.

I förhållande till gällande rätt innebär utredningens förslag att kraft- verken avgiftsbeläggs. Nuvarande avgiftsskyldighet åvilar emellertid i första hand kraftverksägarna i det nedanförliggande vattendraget. Den redan införda avgiftsskyldigheten för korttidsreglering innebär också att kraftverken avgiftsbelagts. Vad utredningen föreslår innebär alltså inte något mera väsentligt avsteg från nuvarande ordning.

Det är enligt utredningen inte meningen att kraftverken skall påföras nya avgifter medan regleringsavgifter utgår i samma omfattning som nu. Avgiftssystemet bör utformas så att den sammanlagda belastningen på de olika kraftverksägarna blir rimlig. Sett från bygdeintressenas syn- punkt bör det vara likgiltigt om avgift bestäms enbart för kraftverken, enbart för regleringarna eller för båda företagstyperna i kombination, så länge de totala avgiftsbeloppen blir tillräckliga för sitt ändamål. Det kan påpekas att utredningens förslag innebär att även kraftverksbyg- derna blir bidragsberättigade.

Det mest framträdande behovet av ändringar hänför sig enligt ut- redningen till grunderna för beräkning av avgiften. Beräkningsförfa— randet är inte teoretiskt invändningsfritt och det leder dessutom i vissa situationer till påtagliga fel eller verklighetsfrämmande resultat. Ut- redningen har försökt att skapa ett helt nytt system för beräkning av bygdeavgift, vilket bygger på faktorer som är kända eller lätta att be- stämma samtidigt som de ger uttryck för företagens omfattning och därmed antyder deras inverkan på bygden.

Utredningen föreslår i fråga om kraftverken att beräkningen grun- das på den effekt som kan tas ut vid de i kraftverket installerade ge- neratorerna, i fortsättningen kallad den installerade effekten. Detta värde kan lätt erhållas. Det brukar bl. a. framgå av ansökningshand- lingarna. Den installerade effekten återspeglar enligt utredningen inte bara kraftverkets storlek utan också sambandet mellan kraftverket och de regleringar som betjänar det. Effekten bestäms av utbyggnadsvatten- föring och fallhöjd. I fråga om utbyggnadsvattenföringen föreligger ett klart samband med nyttan och omfattningen av korttidsreglering till förmån för kraftverket. Detsamma gäller åtminstone inom vissa grän- ser också beträffande års- och flerårsreglering. Genom att nyttan av en reglering under alla förhållanden är avhängig av den fallhöjd på vilken regleringen utnyttjas i kraftverket, blir den installerade effekten också härigenom ett mått på regleringsvinsten.

Det nu anförda leder enligt utredningen närmast till den slutsatsen att kraftverksavgiftcn kan bestämmas så att den inrymmer även avgifter för regleringar. Utredningen förordar en sådan lösning beträffande korttidsregleringarna. Med korttidsreglering avses därvid reglering av avrinningen under dygn. vecka eller längre helg såsom jul eller påsk.

• Sida 115
•  Original

Prop. 1974: 83 ' 115

Som tidigare berörts sker korttidsreglering oftast vid kraftverken och regleringarnas nytta och omfattning kommer till direkt uttryck i kraft— verkens storlek. Det sist sagda gäller också för överledningama, som ofta är en förutsättning för lönsam kraftverksutbyggnad, och särskild bygdeavgift bör därför enligt utredningen inte utgå för dem. Däremot bör av flera skäl avgift alltjämt bestämmas särskilt för års- och flerårs- regleringar. Sambandet mellan dessa företag och kraftverkens effekt är inte lika entydigt. Regleringarna ger alltså inte något direkt utslag i kraftverkens utbyggnadsvattenföring, när de har sådan omfattning att de medger utjämning av vattentillgången mellan våtår och torrår. Det bör också framhållas att man bara genom särskild avgiftsbelägg- ning kan anpassa avgiften till regleringens inverkan på den omgivande bygden. På vilken fallhöjd regleringsvinsten tillgodogörs är från den synpunkten av underordnad betydelse, utan magasinets storlek blir helt naturligt utslagsgivande. Bygdeavgiften för vattenreglering bör därför enligt utredningen grundas på magasinsvolymen i likhet med vad som nu gäller för fiskeavgift enligt 2 kap. 10 %.

Fiskeavgift för vattenreglering bestäms med utgångspunkt i vad som kan kallas olika avgiftsenheter. Varje sådan enhet består av viss del av vattenmagasinets volym. Utredningen anser att denna beräkningsgrund med fördel bör kunna tillämpas också när det gäller bygdeavgift för vattenreglering. För kraftverk bör enligt utredningen på motsvarande sätt fastställas en avgiftsenhet omfattande ett visst antal kilowatt. Efter mönster av nuvarande bestämmelser bör vidare fastställas vissa avgiftslatituder som anknyts till dessa enheter.

Inom utredningen har verkställts särskilda undersökningar för att bestämma avgiftsenheter av lämplig storlek. En utgångspunkt har härvid varit att det totala avgiftsbeloppet inom landet i stort sett skall motsvara vad som f. n. inflyter i regleringsavgifter. Vidare har eftersträvats en i huvudsak oförändrad avgiftsbelastning för de enskilda företagen. Slut- ligen har undersökningarna skett med utgångspunkt i nuvarande av— giftslatitud för regleringsavgift i normalfallcn, dvs. lägst trc kronor och högst åtta kronor.

De avgiftsenheter som vid dessa undersökningar har visat sig bäst motsvara nuvarande avgiftsnivå utgör för vattenkraftanläggning 6 kilo- watt installerad effekt intill 150 procent av effekten vid medelvattcn- föring och 12 kilowatt för installerad effekt därutöver. För vattenregle- ring blir avgiftsenheten en magasinsrymd av 15 000 kubikmeter intill rymden 100 miljoner kubikmeter, 30 000 kubikmeter för den ytterligare rymden intill 1 000 miljoner kubikmeter och 60 000 kubikmeter för rym- den därutöver. Att avgiftsskyldigheten i fråga om kraftverken begränsats för s.k. toppeffekt sammanhänger med att varken kraftverkets ekono- miska förutsättningar eller dess inverkan på den kringliggande bygden står i eljest antagen relation till utbyggnadscffekten, när utbyggnadsvat-

• Sida 116
•  Original

Prop. 1974: 83 1 16

tcnföringen är extremt hög till följd av goda möjligheter till korttids- reglering. Den jämkade avgiftsskyldigheten för större regleringsmagasin ansluter i princip till vad som redan gäller för fiskeavgift. Den marginel— la avgiften per magasinsenhet har dock ytterligare reducerats för de allra största regleringarna, eftersom en reglerings marginella inverkan avtar när man närmar sig de högsta magasinsvolymerna. De största reglering- arna lokaliseras för övrigt till bygder där ingreppen kan accepteras an- tingen därför att regleringsamplituden på grund av sjöns storlek kan hål- las inom måttliga gränser eller helt enkelt därför att sjön ligger avsides. Utredningen har redovisat resultatet av beräkningen med nu angivna värden på enheterna för vart och ett av de avgiftspliktiga kraftverken i Luleälven, Umeälven, Ångermanälven, Faxälven, Indalsälven, Göta älv och Lagan (se utredningens betänkande s. 186—188). För vissa kraftverk uppstår betydande skillnader i avgiftsbelastningen enligt det nuvarande och det försöksvis tillämpade systemet. Detta gäller särskilt i Luleälven. Göta älv och Lagan. Förhållandet kan enligt utredningen förklaras bl. a. med att avgift f. n. utgår för korttidsreglering vid vissa kraftverk men inte vid andra och att nuvarande avgifter har bestämts enligt olika meto- der i olika älvar. I vissa fall kan avvikelserna enligt utredningen bero på att ett kraftverks utbyggnadsvattenföring har påverkats av planerade regleringar som sedan inte genomförts. Avvikelserna blir särskilt stora i Göta älv och Lagan. Detta beror huvudsakligen på att den fallhöjd vid vilken regleringsvinsten tillgodogörs är väsentligt mindre än vad som är normalt. Vad särskilt gäller Vänern beror skillnaden dessutom på att den utnyttjade magasinsrymden bara utgör en mindre del av det tillåtna magasinet. Enligt utredningens mening bör avvikelser som har samband med särskilda förhållanden inte tillmätas avgörande betydelse när det gäller att bedöma om det nya systemet är användbart på nya företag. Avvikelserna går åt olika håll och skillnaden mellan totalsum- morna är obetydlig. Man har därför anledning räkna med att de totala avgifterna för nytillkommande företag skall bli i stort desamma, vilket system som än tillämpas. Utredningen anser för sin del att de verk— ställda undersökningarna ger vid handen att ett system med avgifts- enheter för kraftverk och regleringsföretag är ägnat att leda till en god- tagbar fördelning av avgiftsbördan samtidigt som det är lätt att tillämpa. Utredningen tar upp frågan om systemet kan tillämpas också på äldre företag. Utredningen erinrar om att systemet bara formellt sett kan anses innefatta ny avgiftsbeläggning av kraftverken, eftersom regle- ringsavgiften i praktiken har fungerat som en slags kraftverksavgift. Vad systemet innebär i fråga om avgiftsskyldighetens omfattning böralltså enligt utredningen inte hindra att det tillämpas på äldre företag. Förslaget får vissa iögonenfallande konsekvenser i fråga om ompröv- ningen av äldre avgiftsbeslut. Det nya systemet kan enligt utredningen övergångsvis framtvinga en omfördelning av fastställda avgifter inom

• Sida 117
•  Original

Prop. 1974: 83 117

ett helt vattensystem, så snart det tillkommer ett nytt kraftverks- eller regleringsföretag för vilket bygdeavgift skall fastställas eller omprövning dessförinnan skall ske av fastställd regleringsavgift. Från mera princi- piell synpunkt kan det synas betänkligt att lagakraftvunna avgiftsbeslut kan få rivas upp under sin giltighetstid. Det rättsskydd som beslutet in- nebär för den avgiftsskyldige bör enligt utredningen beaktas genom att avgiftsbelastningen behålls väsentligen oförändrad under det äldre be- slutets återstående giltighetstid. Enligt utredningen bör emellertid det nya systemet inte heller för tiden därefter få medföra några mera av- sevärda förändringar i den reella avgiftsnivån (jfr 3LU 1959: 5 s." 23). Utredningen bemöter en tänkbar invändning att ett omfattande ompröv- ningsförfarande ställer myndigheter och parter inför alltför stora prak- tiska svårigheter. Den utredning som krävs är dock inte av annat slag än den undersökning rörande det nya systemets verkningar som utred— ningen verkställt för vissa älvar och som inte varit särskilt tidskrävande. Enligt utredningen är det tvärtom ändamålsenligt att avgiftsfrågorna för varje vattensystem kommer under bedömande i ett sammanhang. Ut- redningen föreslår därför att den nuvarande regleringsavgiften ersätts av en bygdeavgift. .

Utredningen tar härefter ställning till den allmänna avgiftsnivån för framtiden. Härvid måste enligt utredningen medelsbehovet vägas mot den belastning på företagen som avgifterna utgör och återverkningarna av denna belastning i konsumentledet.

I fråga om behovet av avgiftsmedel konstaterar utredningen att den totala behållningen den 30 juni 1970, drygt 20 miljoner kronor, utgör ungefär en fjärdedel av de totala inkomsterna (se utredningens betän— kande s. 181). Redovisningen för de senaste budgetåren tyder dock på en bättre balans mellan inkomster och utgifter (se utredningens betän- kande s. 182). Den ökade behållningen utgörs huvudsakligen av räntor på tidigare fonderade medel. Utredningen beräknar de årliga inkoms- terna av avgiftsmedel till omkring 15 miljoner kronor mot slutet av 1970-talet, om nuvarande ordning behålls oförändrad. Enligt utred- ningen kan vissa behov t. ex. av medel för vägbelysning och liknande ändamål antas bli mättade efter hand och exempelvis va-anläggningar och gator kan ha bort finansieras över den kommunala budgeten i stäl- let för med avgiftsmedel. Å andra sidan kan nya behov anmäla sig. Restaurering av mindre vattendrag i naturvårdande och fiskeförbätt- randc syfte har under senare år fått allt större aktualitet på olika håll i landet och för sådana ändamål bör avgiftsmedel självfallet kunna ställas till förfogande i de av vattenföretagen berörda bygderna. Även skogsbruket i bygden bör kunna främjas genom avgiftsmedel. Behovet av forskning med inriktning på mål som är till fromma för kraftverks- och regleringsbygderna bör vidare uppmärksammas. Också behov av här

• Sida 118
•  Original

Prop. 1974: 83 118

antytt slag bör enligt utredningen i rimlig mån kunna tillgodoses inom ramen för nuvarande avgiftsnivå.

Vad sedan gäller belastningen på företagarsidan kan vattenkraft- produktionen vid slutet av 1970-talet beräknas uppgå till ungefär 60 miljarder kilowattimmar per år och ha ett produktionsvärde av om- kring 1 500 miljoner kronor. Avgifterna utgör alltså grovt räknat i me- deltal 1 procent av kostnaden för kraftens framställning. I vissa fall kan denna andel vara större, 2 till 3 procent. Eftersom en stor del av elkostnaden hänför sig till andra faktorer än produktionen och då vär- mekraften år 1980 kan väntas svara för ungefär hälften av elkraften blir avgifternas andel i den totala elkostnaden likväl så låg att den ' knappast kan betunga konsumenterna. En måttlig höjning av avgifts- nivån skulle från denna synpunkt kunna te sig försvarlig. Utredningen vill emellertid inte förorda detta med hänsyn till att kraftindustrin nu arbetar i ett betydligt kärvare läge än under slutet av 1950-talet, vilket på senare tid kommit till uttryck bl. a. i taxehöjningar.

Ett indexreglerat avgiftssystem skulle enligt utredningen otvivelak- tigt innebära ett Smidigt och säkert sätt att anpassa avgifterna till för- ändringarna i penningvärdet. Lagtekniskt kunde systemet lätt genom- föras genom att avgiften för varje avgiftsenhet bestämdes till viss del av basbeloppet enligt lagen (1962: 381) om allmän försäkring.-Utred- ningen anser det emellertid principiellt olämpligt att på detta rättsom- råde införa automatiskt verkande regler som kan påverka kostnadsut- vecklingen. '

Om latituderna bestäms till lägst tre kronor och högst åtta kronor innebär detta att man står kvar på 1959 års avgiftsnivå, fastän pen- ningvärdet undergått betydande förändringar. Enligt utredningens me- ning bör detta emellertid inte vara avgörande. Medelsbehovet kan en- ligt utredningen väntas bli tillgodosett, även om avgiftsnivån behålls oförändrad. Den anpassning till penningvärdeförändringarna som sked- de 1959 kan med andra ord sägas vara tilltagen med så vida marginaler att någon ytterligare anpassning f.n. inte är påkallad. Hittills be- stämda avgifter torde bara i enstaka undantagsfall utgå efter maximi- beloppet åtta kronor. Utredningen föreslår därför att byg'deavgiften per avgiftsenhet bestäms till lägst tre kronor och högst åtta kronor.

Enligt utredningen kommer det nya systemet även med dessa latitu- der att ge högre avgifter än det nuvarande i de allt vanligare situatio— nerna att befintliga kraftverk utvidgas för att öka effektutbytet. Den intensivare korttidsreglering som förutsätts skulle nämligen inte på samma sätt ge utslag i högre regleringsavgifter. '

När bygdeavgiftens storlek skall bestämmas bör enligt utredningen liksom f.n. hänsyn tas till den större eller mindre förändringen i vat- - tenförhållandena som företaget vållar och till den större eller mindre olägenhet eller fördel som uppkommer för bygden.-Däremot bör enligt

• Sida 119
•  Original

Prop. 1974: 83 - 119

utredningen hänsyn inte längre tas till kostnaderna för och båtnaden av företaget. -

Bygdeavgift bör utgå bara för företag som på grund av sin storlek eller ingripande beskaffenhet kan antas ha mera kännbar inverkan på bygden. Mindre företag kan i allmänhet inte väntas ha sådan inverkan och bör enligt utredningen därför undantas från avgiftsplikt. Detta kan lämpligen ske genom 'en föreskrift att avgift inte utgår om antalet av- giftsenheter understiger 2 000. Härigenom undviker man också att myndigheter och enskilda belastas med administrativt arbete som inte står i proportion till beloppens storlek. Förslaget innebär att lägsta bygdeavgift blir 6000—16 000 kronor. Lägsta regleringsavgift utgör f. n. 1 500—4 000 kronor.

Den föreslagna begränsningen innebär bl. a. att vattenreglering med mindre magasinsrymd än 30 miljoner kubikmeter befrias från avgift. Därmed blir enligt utredningen alla regleringsmagasin för enbart kort- tidsreglering undantagna från avgift utan att detta behöver särskilt an- ges. Såvitt känt finns nämligen inga sådana magasin med större rymd och det kan inte heller anses sannolikt att några sådana magasin skall tillkomma. Större korttidsregleringsmagasin förekommer däremot inom gränserna för ett flertal stora årsregleringar. I sådana fall bör enligt ut- redningen bygdeavgift utgå efter hela årsregleringens rymd men inte därutöver för den korttidsreglering som bedrivs inom en del av denna rymd.

Tidsfristen för omprövning av avgiftsbeslut förkortades år 1959 från 20 till 10 år. Det kan enligt utredningen inte komma i fråga att ytter- ligare förkorta avgiftsbeslutens giltighetstid. Det har hävdats att änd- ring i penningvärdet inte kan åberopas till stöd för höjning av regle- ringsavgift. Utredningen finner det tveksamt om detta är"-riktigt. Ut- talanden i förarbetena till 1959 års lagändring tyder enligt utredningen närmast på att regleringsavgift vid utgången av varje avgiftsperiod kan inom gällande avgiftslatituder anpassas till sådana förändringar (prop. "1959: 31 s. 10, 18 och 32). Om avgiftslatituderna har höjts under avgiftsperioden, får enligt utredningen avgiften alltså också höjas. "Utredningen anser att det nu bör slås fast att bygdeavgift vid ompröv- ning cfter avgiftsperiodens slut får ändras med hänsyn bl. a. till för- ändringar i penningvärdet. Detta gäller redan nu i fråga om fiskeavgift enligt 2 kap. 10 5. Enligt utredningen bör det självfallet liksom f. n. ankomma på statsmakterna att genom ändringar i avgiftslatituderna bestämma den allmänna avgiftsnivån.

Utredningen föreslår inte någon ändring i fråga om principen för bygdeavgifternas användning men understryker vikten av att bygde- begreppet ges en vid tolkning. Vid 1959 års lagändringar betonades att bygdeområdet inte får avgränsas så snävt att bara trakten kring själva regleringsmagasinet tillgodoses med avgiftsmedel. Med utredningens

• Sida 120
•  Original

Prop. 1974: 83 120

förslag kommer även kraftverksbygdema att bli berättigade till bidrag. Denna ändring är enligt utredningens mening närmast av teoretisk na- tur och får inte leda till att områdena kring regleringsmagasinen blir eftersatta. Riktpunkten bör enligt utredningen vara att avgiftsmedlen används där de bäst behövs inom utbyggnadsområdena och alltför stor vikt bör inte tillmätas frågan från vilket företag medlen härrör. Utred- ningen tar också avstånd från tanken att avgiftsmedlen skall knytas till kommun som berörs av företag. En sådan anknytning skulle enligt ut- redningens mening i många fall kunna leda till en inte önskvärd be- gränsning av användningsområdet.

Utredningen anser att exemplifieringen av de allmänna ortsända- målen bör ändras för att bättre täcka de behov som i dag är aktuellai kraftverks— och regleringsbygder. Förslagsvis bör som exempel anges åtgärder och forskning till gagn för näringsliv, kommunikationer, mil- jöskydd, kulturliv och friluftsliv, ävensom uppförande av samlings- lokaler och andra anläggningar för gemensamt behov. Utredningen fö- reslår att exemplifieringen sker i administrativ ordning så att ändring kan ske utan onödig omgång.

Utredningen föreslår att de nya administrativa bestämmelserna om medelsanvändningen och bestämmelserna om medlens indrivning förs in i vattenrättskungörelscn (1971: 789).

Sammanfattningsvis föreslår utredningen att nuvarande reglerings- avgift ersätts av en bygdeavgift för kraftverk och regleringar men inte för andra företag i vatten samt att bygdeavgiften skall beräknas på grundval av för kraftverk installerad effekt och för regleringar maga- sinsvolym. Utredningen föreslår inte någon ändring av gällande avgifts- nivå utan har eftersträvat en oförändrad avgiftsbelastning totalt sett och i huvudsak även för de enskilda företagen.

5.2.3 Fi.s'keavgifter

Enligt utredningen saknar den fiskeavgift som enligt 6 kap. 9 & kan åläggas flottande större praktisk betydelse från allmän fiskevårdssyn- punkt. Budgctåret 1969—1970 inflöt omkring 75 000 kronor. Avgiften 5 öre per kubikmeter flottgods har varit oförändrad sedan 1919. Med hänsyn till flottningens successivt minskande omfattning anser utred— ningen att det inte är mycket att vinna med en, anpassning av avgiften till det förändrade penningvärdet. Enligt utredningens mening bör be- stämmelsen stå kvar oförändrad i avvaktan på en framtida översyn av flottningslagstiftningen.

Bestämmelserna i 2 kap. 8 5 utgör enligt utredningen en bekräftelse av principen att företagaren är skyldig att vidta rimliga skadeförebyg— gande åtgärder. Av VL:s förarbeten (se NJA ll 1919 s. 110) framgår att alternativet i enlighet med VL:s ersättningssystem har ansetts vara att ersättning betalas till fiskerättsägarna och att förhöjd fiskeavgift be-

• Sida 121
•  Original

Prop. 1974: 83 121

stäms enligt 2 kap. 10 5. Efter hand har emellertid i praxis befrielse från skyldighet att utföra åtgärd enligt 2 kap. 8 & medfört förpliktelse för den byggande att i stället betala särskild avgift för lokala fiskevårdsåt- gärder i hushållningssällskaps eller fiskemyndighets regi. Denna praxis har lagfästs år 1954 (prop. 1954: 23, 3 LU 1954: 2, rskr 1954: 97, SFS 1.954: 124). Avgifter av detta slag erläggs f.n. med drygt 250 000 kro- ner om året. Avgifter för i stort sett samma ändamål som avses i 2 kap. 8 % utgår enligt föreskrifter som meddelats enligt äldre lag med omkring 50 000 kronor per år.

Genom att avgift enligt 2 kap. 8 & måste utgöra kompensation för åtgärder i det direkt berörda vattenområdet är det enligt utred- ningen inte möjligt för de fiskevårdande myndigheterna att använda avgiftsmedlen för fiskevårdande åtgärder i exempelvis ett bivatten- drag där förutsättningarna för positivt resultat kan vara större. Detta är enligt utredningen en från allmän fiskevårdssynpunkt mindre önsk— värd begränsning i handlingsfriheten. För utredningen framstår det också som i viss mån irrationellt med två olika avgiftstyper för fiske- främjande ändamål. Utredningen förordar därför en återgång till den rättstillämpning som ursprungligen avsetts. Företagaren bör alltså med stöd av 2 kap. 8 % liksom f.n. kunna åläggas att vidta åtgärder och tåla föreskrifter till skydd för fisket om detta är ändamålsenligt och kan ske till rimlig kostnad. I motsatt fall bör det enligt utredningen utgå en med hänsyn till omständigheterna anpassad allmän fiskeavgift enligt 2 kap. 10 %.

Fiskeavgifterna enligt 2 kap. 10 % uppgår f.n. till drygt en miljon kronor om året. Medlen används i enlighet med statsmakternas beslut för forskning och försöksverksamhet på fiskets område och för olika former av fiskevård (se utredningens betänkande s. 180—181). Av- gifterna är ett mycket betydelsefullt instrument för den statliga fiskeri- politiken och det är enligt utredningen rimligt att de företag som ge- nom åtgärder i vatten medför skada för fiskerinäringen i stort också får tillskjuta medel för angivna ändamål.

Enligt utredningens mening får de nuvarande bestämmelserna i 2 kap. 10 % anses vara i stort sett ändamålsenliga. I fråga om beräk- ningsgrunderna har utredningen beträffande bygdeavgift för regle- ringsföretagen förordat en lösning som ansluter till vad som gäller för beräkning av fiskeavgift. Utredningen anser att,man även för kraft- verken bör försöka få en lösning efter enhetliga grunder i detta fall dock med bygdeavgiften som förebild. Till grund för nuvarande ord— ning vid bestämmande av fiskeavgift för kraftverk ligger uppfattningen att storleken av det fiskbestånd som ett vattendrag förmår uppbära beror på den genomsnittligt lägsta vattenföringen och att värdet på den presumtiva skadan på fisket i stort sett står i- proportion till låg- vattenmängdens storlek. Särskilt när ett vattendrag under en följd av

• Sida 122
•  Original

Prop. 1974: 83 122

år gjorts till föremål för olika regleringar tvingas man emellertid att vid avgiftsberäkningen röra sig med fiktiva värden. Den installerade effekten är enligt utredningen å andra sidan ett lätt tillgängligt värde och den har också ett nära samband med de faktiska förhållandena i vattendraget. Den installerade effekten ger enligt utredningens-me- ning ett godtagbart uttryck för kraftverkets inverkan på fiskerinäringen i stort. Det är ju fråga om en högst skönsmässig uppskattning. Utred- ningen förordar alltså att fiskeavgiften för kraftverk liksom bygde- avgiften baseras på den installerade effekten.

Nuvarande ordning leder vid korttidsreglering till påfallande låga fiskeavgifter som enligt utredningens mening inte svarar mot korttids- regleringarnas ofta rätt ingripande verkan på fisket. Om den installe- rade effekten godtas som underlag för avgiftsberäkningen för kraft- verken, bör detta liksom beträffande bygdeavgiften leda till att särskild fiskeavgift inte tas ut för korttidsreglering. Den installerade effekten ger ju också uttryck för omfattningen av de korttidsregleringar som bedrivs vid kraftverket. Av samma skäl bör inte heller särskild fiske- avgift utgå vid s.k. övcrledning. Den föreslagna beräkningsgrunden leder liksom vid bygdeavgift till högre avgifter än f. n. när kraftverk byggs om för ökat effektutbyte.

I fråga om avgiftsenheternas storlek är det enligt utredningens me- ning naturligt att man så långt som möjligt försöker bevara avgiftemas realvärde. Detta synsätt ligger bakom de år 1954 införda bestämmel- serna om omprövning efter avgiftsperiodens slut med hänsyn till pen- ningvärdets förändringar. Utredningen anser att avgiftsnivån bör an- passas till de förändringar i penningvärdet som inträffat sedan 1954. Konsumentprisindex, som i praxis används för omprövning (se NJA 1965 s. 110), har under samma tid i stort sett fördubblats. Utredningen anser att denna ändring bör komma till uttryck inte i en höjning av avgiftslatituderna utan i en motsvarande minskning av avgiftsenhe- terna.

Utredningens förslag i fråga om kraftverken medför att lågvatten- effekten i hästkrafter måste räknas om till installerad effekt i kilo- watt. ]nom utredningen har gjorts en sådan omräkning för ett antal kraftverk i olika delar av landet. Installerad effekt överstigande vad som kan tas ut vid 150 procent av medelvattcnföringen har härvid tagits upp till halva värdet, eftersom den högre effekten får anses vara betingad enbart av korttidsreglering. Av undersökningen (se utred-' ningens betänkande s. 189) framgår att en hästkraft vid oreglerat låg- vatten motsvaras av 6,3 på angivet sätt beräknade kilowatt för de undersökta kraftverken sammantagna. Om avgiftslatituderna behålls oförändrade, dvs. lägst 10 öre och högst 2 kronor, bör enheterna en- ligt utredningen minskas till'hälften för att avgiftemas realvärde skall bibehållas. Enligt utredningen bör enheten därför vara tre kilowatt

• Sida 123
•  Original

Prop. 1974: 83 _ 123

installerad effekt intill 150 procent av effekten vid mcdelvattcnföring och sex kilowatt för installerad effekt därutöver. Med dessa värden blir det totala avgiftsbeloppets realvärde för kraftverken något högre än tidigare, vilket utredningen anser skäligt, eftersom avgiften också kommer att omfatta hittillsvarande avgifter för korttidsregleringar och överledningar.

Vad beträffar annan vattenreglering än korttidsreglering gäller f.n. att fiskeavgift utgår med minst 10 öre och högst en krona för varje av- giftsenhet om 50 000 kubikmeter intill 100 miljoner kubikmeter och för varje enhet om 100 000 kubikmeter därutöver. I syfte att nå ett oför- ändrat realvärde bör avgiftsenheterna enligt utredningen minskas till 25 000 resp. 50 000 kubikmeter. Utredningen anser det inte motiverat med någon särskild reducering för de största regleringsföretagen när det gäller fiskeavgift. '

I fråga om avgiften för vattenbortledning leder enligt utredningen de nuvarande beräkningsgrunderna till otillfredsställande resultat. En- ligt utredningen uppnås ett rimligt resultat om avgiftsenheten och av- giftslatituderna bestäms med utgångspunkt i vad som föreslås gälla beträffande vattenreglering. Vatten undanhålls i båda fallen vatten- draget nedströms, även om undanhållandet vid reglering inte sker kon- tinuerligt och vid vattenbortledning ibland bara berör en del av ned- strömssträckan. Rymden i en magasinsenhet är 25 000 kubikmeter, vilket enligt utredningen innebär att man kan innehålla något mindre än en liter per sekund i medeltal per år. Utredningen föreslår därför att en- heten för vattenbortledning bestäms" till en'liter per sekund bortledd vattenmängd.

Enligt nuvarande ordning ger en större industriell vattenbortledning om 2 kubikmeter per sekund en fiskeavgift av 20—200 kronor om året. Utredningens förslag leder till ett årligt belopp på 200—2 000 kronor.

Utredningen har redan föreslagit att det inte längre skall vara möj- ligt att med stöd av 2 kap. 8 & döma ut årlig avgift som alternativ till skadeförebyggande åtgärder. Enligt utredningen skall först övervägas vilken fiskeavgift som bör bestämmas för företaget enligt de grund- läggande bestämmelserna i 2 kap. 10 å och därefter kan avgiften för varje enhet höjas i den utsträckning som krävs för. att den uteblivna åtgärden skall anses kompenserad. Eftersom en sådan kompensation inte alltid kan beredas inom avgiftslatitudernas ram, föreslår utredningen att möjlighet ges att för sådana undantagsfall överskrida eljest gällande maximigränscr. Avgiftsmcdel av detta slag bör enligt utredningen kun- na användas t. ex. för fiskefrämjande åtgärder inte bara i det skadade vattenområdet utan också alternativt inom annat vattenområde i trakten, om förutsättningarna för ett positivt resultat där är större. '

2 kap. 8 & kan i motsats till 2 kap. 10 & tillämpas för exempelvis broar och vägbankar samt allmänna farledsföretag enligt 5 kap. VL och vat-

• Sida 124
•  Original

Prop. 1974: 83 124

tenavlednings- och invallningsförctag enligt 7 kap. VL. Denna möjlig- het torde bara sällan ha utnyttjats. Om 2 kap. 8 % ändras i enlighet med utredningens förslag utan att skyldighet samtidigt införs för dessa företag att betala allmän fiskeavgift, begränsas enligt utredningens mening möj- ligheterna att tillgodose allmänna fiskcintresscn på ett principiellt otill- fredsställande sätt. Utredningen föreslår därför, att skyldighet att betala allmän fiskeavgift införs för dessa företag, om tillståndet innebär befrielse från skyldighet att vidta åtgärder av betydelse för fisket. Av- giften kan enligt utredningen lämpligen fastställas till ett med hänsyn till omständigheterna skäligt belopp.

Vad gäller avgiftemas storlek i det särskilda fallet bör enligt utred- ningen domstolarnas avgöranden liksom hittills kunna grundas på för- slag från fiskerimyndighet och i övrigt bestämmas med hänsyn till den omfattning i vilken fisk finns eller fiske bedrivs i vattendraget, i vilken utsträckning vattenförhållandena och fisket påverkas och i vad mån företagaren är Skyldig att vidta skadeförebyggande åtgärd. Hänsyn bör tas även till förekomsten av fritidsfiske. Avgifterna bör i princip vara årliga men om det årliga avgiftsbeloppet blir obetydligt bör domstolen liksom f. n. kunna föreskriva, att avgiften skall utgå med visst engångs- belopp. Utredningen föreslår att domstolen skall vara skyldig att före- skriva engångsbelopp, om det årliga avgiftsbeloppet skulle understiga 1100 kronor.

Utredningen föreslår att omprövning skall få ske vart tionde år i stället för som f.n. vart tjugonde år. Härigenom uppnås överensstäm- melse med bestämmelserna för bygdeavgift. Omprövning bör liksom lf. n. kunna ske under löpande giltighetsperiod, om fråga uppkommer om ändrade föreskrifter enligt 2 kap. 8 5. Det ligger enligt utredningen i sakens natur att fiskeavgiften vid omprövning inte får höjas över . maximum i föreskriven latitud. .

Utredningens förslag i fråga om korttidsreglering och överledning kan medföra att också äldre beslut om fiskeavgift som alltjämt gäller måste rivas upp. Förslaget har dock inte här samma räckvidd som i fråga om bygdeavgift. Om det tillkommer exempelvis en ny korttidsreglering vid ett kraftverk, måste den för kraftverket fastställda fiskeavgiften ersättas med en ny som alltså blir gemensam för kraftverket och kort- tidsregleringen. Eftersom avgiftsplikten oavsett vilket system som till— lämpas åvilar kraftverksägaren bör detta enligt utredningen inte föran- leda några invändningar. Liksom i fråga om bygdeavgift bör den sam- manlagda avgiftsbelastningen övergångsvis vara i stort sett oförändrad.

Sammanfattningsvis föreslår utredningen att avgift enligt 2 kap. 8 5 inte längre skall utgå särskilt och att avgift enligt 2 kap. 10 % skall bestämmas enligt grunder liknande de som föreslagits för bygdeavgift och att tiden för omprövning minskas från tjugo till tio år. Utredningen föreslår att avgiftsenheterna minskas för att kompensera penningvärde— försämringen.

• Sida 125
•  Original

Prop. 1974: 83 125

5.2.4 Domstolsavgift

Domstolsavgiften bör enligt utredningen ses mot den bakgrunden att VL:s tillkomst bl.a. innebar att en särskild domstolsorganisation tillskapades för vattenmålen. Den nya vattendomstolsorganisationen medförde ökade utgifter för statsverkct och det ansågs därför inte obil- ligt att kräva något bidrag till kostnaderna av dem som tar den nya organisationen i anspråk.

Det har hävdats att domstolsavgiften av principiella skäl borde av- skaffas (se prop. 1954: 198). Härvid har bl.a. framhållits, att parternai vattenmål på samma sätt som rättssökande i andra mål har att bidra till . statsverkets kostnader genom att betala stämpel och lösen och att det saknades skäl att särskilt belasta vissa partskategorier. Det har också på- pekats att någon motsvarande avgift inte togs ut i samband med rätte- gång vid andra specialdomstolar.

Utredningen framhåller att vattendomstolsorganisationen den 1 ja- nuari 1972 har införlivats med det allmänna domstolsväsendet. Vatten- domstolens dömande funktion utövas av tingsrätt i viss sammansätt- ning. Redan de principiella invändningar som riktats mot domstolsav- giften medan den självständiga vattendomstolsorganisationen fanns kvar har enligt utredningen fog för sig. I dagens läge har avgiften uppen- barligen inte längre något principiellt berättigande och den bör enligt utredningen därför avskaffas.

Det sammanlagda avgiftsbeloppet har varit mycket skiftande år från år (se utredningens betänkande s. 184). Uttryckt i medeltal för år un- der femårsperioder blir värdet för perioden 1955/56—1959/60 423 000 kronor, för perioden 1960/61—1964/65 2074 000 kronor och för pe-' rioden 1965/66—1969/70 944 000 kronor. För treårsperioden 1967i'68— 1969/70 är medeltalet dock bara drygt 500 000 kronor. Statsvcrkets to- tala kostnad för vattendomstolarna under samma period var 5—6 mil- joner kronor. Enligt utredningen bör beaktas att vattenfallsverket, som hittills stått för inemot hälften av vattenkraftsutbyggnaderna, svarar för en betydande del av avgiftsbeloppen. Med ledning av uppgifter om hittillsvarande vattenkraftsutbyggnader och prognoser rörande 1970- talets utbyggnader vågar utredningen en gissning, att avgiftsbeloppen. kommer att uppgå till i genomsnitt omkring 250000 kronor per år under 1970-talet.

Utredningen anser att domstolsavgiftema bör slopas utan att stats- vcrkct bereds särskild kompensation för inkomstbortfallet. Kan viss kompensation inte undvaras, bör man enligt utredningen överväga att höja den avgift som enligt avgiftslistan till expeditionskungörelsen (1964: 618) utgår för ansökan och dom i vattenmål.

• Sida 126
•  Original

Prop. 1974: 83 126

5.3 Remissyttrandena

5.3.1 Allmänt

Utredningens förslag i denna del tillstyrks av LRF och lämnas ut- tryckligen utan erinran av Luleå tingsrätt.

Statens vattenfallsverk, som i övrigt hänför sig till yttrande av VASO, betonar särskilt vikten av att avgiftsbestämmelserna utformas så att det entydigt kommer att framgå att ingen väsentlig rubbning i avgiftsbe— lastningen sker för äldre anläggningar, utöver vad som betingas av att den allmänna fiskeavgiftens- storlek anpassas till penningvärdeföränd- ringen. För vattenkraftintresset innebär redan ett accepterande av för- slaget under denna förutsättning, att eftergifter gjorts från det rättsläge som råder enligt gällande lag. Ytterligare skärpning av reglerna kan be- faras rycka undan grunden för att förslaget kunnat accepteras. 'Båljor- sens kraftaktiebolag, som inte har något att erinra mot utredningens förslag, anser det angeläget att översynen av avgiftssystemet inte leder till ökade kostnader för kraftindustrien. Även på detta område måste ökade kostnader slutligen komma att belasta konsumenterna av elek- trisk kraft. '

Länsstyrelsen i Västerbottens län anser, att den föreslagna renodling- en av avgifterna till i huvudsak två typer, bygdeavgift och fiskeavgift, innebär en rationalisering som torde vara till gagn för. både reglerings— företag och berörda bygdeintressen. Länsstyrelsen delar utredningens uppfattning att de s.k. villkorsmedlen bör lämnas utanför reformen och framhåller den stora' betydelse som villkorsmedlen har. Jämtbyg- dens tingsrätt anser också, att villkorsmedlen bör lämnas utanför re- formen. Tingsrätten framhåller, att en sammanslagning av reglerings- avgifter och fiskeavgifter till en enhetlig vattenföretagsavgift kan synas naturlig. Som argument mot en dylik sammanslagning har utredningen åberopat komplikationer, främst av administrativ natur. Även om ut— redningen inte alls belyst vari dessa komplikationer skulle bestå, är det möjligt att en enhetlig avgift skulle vara olämplig. Tingsrätten vill där- för inte påfordra en sådan.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län noterar med tillfredsställclse, att utredningen åstadkommit vissa förenklingar i avgiftssystemet och sökt ' nå en så nära överensstämmelse som möjligt mellan de kvarstående av— gifterna. Länsstyrelsen anser — mot bakgrund av lagstiftningen om återställningsåtgärder i avlyst flottled (se prop. 1969: 104) — att man redan nu bör se till att det finns tillgångar för en återställning i våra vattendrag, när kraftverk och regleringsanläggningar läggs ner som i fortsättningen obehövliga. Länsstyrelsen föreslår, att varje kraftföretag åläggs att tillskapa en särskild fond för återställningsåtgärder i berörda vattendrag och att tillskotten till denna fond sker genom domstolsbe- stämda avgifter från kraftföretagen.

• Sida 127
•  Original

Prop. 1974: 83 127

5.3.2 Bygdeavgift

Utredningens förslag i denna del tillstyrks eller lämnas i huvudsak utan erinran av flertalet remissinstanser. Åtskilliga avvikande syn- punkter framförs.

Utredningens förslag att skyldigheten att utge bygdeavgift begränsas till kraftföretagen kritiseras av några remissinstanser. Växjö tingsrätt ifrågasätter skäligheten av begränsningen till regleringar för vatten- kraftsändamål. Vatten kan ju även tillgodogöras för den kommunala förbrukningen eller för industriändamål som fabrikationsvatten och allt flera vattenregleringar genomförs numera för dessa ändamål. Det finns enligt tingsrättens mening knappast något sakligt skäl för att inte avgift skulle utgå också för sådana regleringar. Tingsrätten föreslår därför att avgiftsplikt införs för alla slag av regleringar. Länsstyrelsen i Jönköpings län har särskilt övervägt om inte bygdeavgift bör erläggas för större vattenbortledningar t. ex. för vattenförsörjning. Sådana före- tag kan medföra allvarligt intrång i allmänna bygdeintressen men van— ligen syftar de till att tillgodose bygdens eget vattenbehov. I fråga om vattenbortledningar som görs för att tillgodose andra vattenbehov än bygdens egna är det däremot angeläget att intrång i allmänna bygde- intressen kompenseras. Eftersom i alla beaktansvärda fall kompensa— tion kan utgå i form av villkorsmedel, har länsstyrelsen stannat för att bygdeavgift inte skall utgå för vattenbortledningar. Jämtbygdens tingsrätt förordar avgiftsplikt även för andra företag än kraftföretag på sätt nu gäller och alltjämt föreslås gälla i fråga om fiskeavgift en— ligt 2 kap. 10 5. Det är av allmänna rättviseskäl motiverat att införa avgiftsplikt för alla företag som orsakar inverkan på bygdens förhål- landen. En kompensation genom villkorsmedel skulle innebära dels att företag, som medför kännbart intrång men inte skall underställas Kungl. Maj:ts prövning, slipper kompensationsskyldighet, dels att sökanden till ett företag som skall underställas Kungl. Maj:ts prövning inte på sam- ma sätt som sökanden till ett kraftföretag från början kan beräkna kostnaderna för företaget. Föreningen Sveriges tingsrättsdomare fram- för motsvarande synpunkter.

I fråga om grunderna för beräkning av den föreslagna bygdeavgiften framförs många olika synpunkter. Jämtbygdens och Umebygdens tings— rätter samt Föreningen Sveriges tingsrättsdomare framhåller att för- slaget till ändring av bcräkningsgrunderna innebär en avsevärd för- enkling i förhållande till nuvarande regler. Bålforsens kraftaktiebolag ifrågasätter om inte beräkningarna kunde förenklas ytterligare. Vatten- t'ircrclonn'tolmz tillstyrker förslaget att införa avgift även för kraftverk och att slopa avgiften för korttidsregleringar. Vattenöverdomstolen anser det däremot vara tveksamt om man bör ändra grunderna för be— räkning av årsregleringsavgift. Det av utredningen föreslagna systemet

• Sida 128
•  Original

Prop. 1974: 83 128

med magasinsvolymen som beräkningsgrund är på det sättet sämre än det nuvarande systemet att det inte direkt återspeglar nyttan av regle- ringsföretaget. En fördel med förslaget är emellertid att det förenklar avgiftsberäkningen. Vidare medför det att man i princip får överens- stämmelse med de beräkningsgrunder som gäller i fråga om fiskeavgift enligt 2 kap. 1.0 5. —— Eftersom utredningen utgår från att den totala avgiftsnivån i landet inte bör höjas, kommer förslaget om kraftverks- avgift och nya beräkningsgrunder för årsregleringsavgift att leda till en omfördelning av avgiftsmedlen. Såsom framgår av betänkandet skulle avgiftsmedlen i södra Sverige öka kraftigt på bekostnad av med- len för främst Luleälven och i någon mån även Umeälven. Vidare skulle en omfördelning komma att ske från reglerings- till kraftverks- bygder inom ett och samma vattensystem. — Enligt vattenöverdom- stolens mening skulle det närmast vara stötande att på detta sätt gynna södra Sverige på bekostnad av glesbygder i övre Norrland som allvar- ligt påverkas av vattenkraftutbyggnader. För att i någon mån mot- verka denna omfördelningscffekt kan man utforma beräkningsgrun- derna för årsregleringsavgiften så att _— förutom magasinsvolymen —— även fallhöjden beaktas. Om man använder schablonmetoder för att beräkna fallhöjden kompliceras inte beräkningsförfarandet nämnvärt. — Vad beträffar omfördelningen mellan reglerings- och kraftverks- bygder har utredningen antytt en lösning av detta problem. Den inne- bär i princip att man för samman avgiftsmedel för olika reglerings- och kraftverksföretag i ett vattensystem till en enda fond och att för- delning av fondens medel mellan berörda bygder inom vattensystemet sker i förhållande till graden av inverkan på bygden. Vattenöverdom- stolen har sig bekant att ett liknande förfarande tillämpas av en läns- styrelse i Norrland. Där ett vattendrag går genom två eller flera län torde förfarandet förutsätta att länsstyrelserna kommer överens i frå- gan eller att den löses genom bestämmelser i administrativ ordning. _ Utredningen föreslår att övergången till det nya systemet sker på en gång för hela vattendrag, så snart det tillkommer ett nytt avgifts- pliktigt företag eller omprövning i något fall skall ske av utgående avgift. Vattenöverdomstolen är inte alls övertygad om att en samtidig omprövning för samtliga företag är så enkel som utredningen vill göra gällande. Om man har den utgångspunkten att avgiftsbelastningen i princip inte får öka, torde det emellertid vara ofrånkomligt med en sådan samtidig omprövning. Även om man skulle acceptera en ökad avgiftsbelastning talar vissa skäl för utredningens förslag. Också en successiv övergång till det nya systemet medför nämligen svårbemäst— rade problem, eftersom man i allmänhet måste räkna med ett flertal års- och korttidsregleringsförctag i samma vattendrag, för vilka av- giftsperioderna löper ut vid olika tidpunkter. Som utredningen anfört kan det vidare anses i och för sig ändamålsenligt att avgiftsfrågorna

• Sida 129
•  Original

Prop. 1974: 83 129

för varje vattensystem kommer under bedömande i ett sammanhang. _ Som framgår av det anförda är utredningens förslag behäftat med brister, som gör att det inte kan godtas oförändrat. Vattenöverdom- stolen har redan antytt en möjlighet att jämka beräkningsgrunderna för att delvis råda bot på dessa nackdelar. En ännu bättre lösning är emellertid enligt vattenöverdomstolens mening att övergå till ett system med enbart kraftverksavgift av den typ som utredningen föreslagit. En sådan avgift kan lätt avvägas så att totalbelastningen för ett vatten- system blir i huvudsak oförändrad jämförd med ntiläget. Den förenk- ling av avgiftsbcräkningen som utredningen eftersträvar blir ännu större om man har bara en avgift att räkna med. Även övergången till det nya systemet blir enklare. Däremot förstärks omfördelningseffek- ten inom varje vattensystem. Som redan anförts kan emellertid denna konsekvens elimineras genom lämplig fondbildning. — Vattenöver— domstolen tar också upp frågan om hur man skall få reda. på den in- stallerade effekten. Det är inte lämpligt att, som utredningen föreslår, enbart utgå från uppgifterna i ansökningshandlingama, eftersom den verkliga effekten ofta är större än den från början uppgivna. Ett säk- rare värde kan enligt vattenöverdomstolens mening erhållas om man utgår från märkeseffekten hos generatorerna. -—— Vattenöverdomstolen ansluter sig till utredningens förslag att avgift inte skall utgå om an- talet avgiftsenheter understiger 2000. Vattenöverdomstolcn förutsät- ter, att förslaget innebär att ett äldre regleringsföretag vid ompröv— ning skall befrias från avgiftsplikt, om sådan inte föreligger enligt nya lagen. —— Med förslaget att från avgiftsskyldighet undanta reglerings- magasin med mindre volym än 30 miljoner kubikmeter har utredning- en avsett att undanta även korttidsregleringarna. Vattenöverdomstolen anser det emellertid inte uteslutet med korttidsmagasin på .mer än 30 miljoner kubikmeter. Det förekommer korttidsregleringar i anslut— ning till ärsregleringar med en latitud som delvis faller utanför lati- tuden för årsregleringen. Enligt vattenöverdomstolens mening krävs därför ett uttryckligt undantag för korttidsregleringarna. Umebygdens tingsrätt anser det tveksamt om gränsen för avgiftsskyldighet vid regle- ringar bör ligga så högt som vid 30 miljoner kubikmeter. chleringar av ett flertal sjöar inom en och samma bygd, vilka sammantagna kan innebära stor olägenhet för bygden, kan då komma att bli avgiftsbe-= lagda enbart i form av kraftverksavgift. Utredningens syfte att på ett enkelt sätt undanta korttidsregleringarna kan självfallet tillgodoses på annat sätt. — Den av utredningen föreslagna ”mängdrabatte'n” kan även diskuteras. Hög utbyggnadsvattenföring torde regelmässigt med- föra häftig och för bygden obehaglig korttidsreglering och i den mån ett stort års- eller flerårsmagasin uppnåtts genom hög reglerings— amplitud finns knappast skäl förrabatt. Hänsyn kan dock i de en- skilda fallen tas till sådana förhållanden vid bestämning av'avgiften inom latituden.

• Sida 130
•  Original

Prop. 1974: 83 130

Synpunkter på grunderna för beräkning av bygdeavgiften framförs även av andra remissinstanser. Kammarkollegiet konstaterar, att regle- ringsbygderna genom den föreslagna reformen går miste om uppskatt- ningsvis hälften av sitt nuvarande avgiftsunderlag till förmån för kraft- verksbygderna längre nedströms. För regleringsbygderna är detta na— turligtvis en klar försämring. Utredningens påstående att det från byg- deintressenas synpunkt skulle vara likgiltigt kan alltså inte vara riktigt. —- Till ledning för domstolarna hade det enligt kammarkollegiets me- ning varit önskvärt med en mera åskådlig redovisning av utredningens undersökningar av utfallet av det nya avgiftssystemet, exempelvis genom en fullständig redovisning av utredningens beräkningar för ett av de i undersökningen ingående vattendragen. Det sätt på vilket ma- terialet nu redovisas tillåter knappast någon kontroll eller bedömning av mctodiken. Länsstyrelsen och lantbruksnämnden i Jämtlands län anser, att möjlighet bör finnas att döma ut bygdeavgift även när antalet avgiftsenheter understiger 2000. I så fall bör den årliga avgiften för- vandlas till ett engångsbelopp. VASO hälsar med tillfredsställelse att det nya systemet är enkelt att tillämpa. När bygdeavgiften delas upp mel- lan regleringar och kraftanläggningar, blir emellertid följden ofta en väsentlig omfördelning mellan de olika kraftföretagarna av avgifts- bördan. Omfördelningen inskränker sig inte bara till förhållanden inom en och samma älv utan kommer även att framträda vid jämförelse mellan olika älvars totala avgiftsbelastning. Det nya avgiftssystemet bör enligt VASO dock godtas för nytillkommande utbyggnader. Mer tvek- samt är att tillämpa systemet på äldre utbyggnader. De nya avgiftsregler- na kan för ett äldre företag innebära att företagets rättsskydd, grundat på lagakraftägande beslut, bryts igenom. Detta är ur principiell syn- punkt betänkligt och kan även medföra ofördelaktiga ekonomiska kon- sekvenser. För kraftintressets del-kan man därför acceptera de föreslagna reglerna endast under den ofrånkomliga förutsättningen, att blivande praxis följer förslagets anvisning att sådana negativa verkningar skall motverkas. Avgiftens storlek kan avvägas med utnyttjande av avgifts- latitudens register och den möjlighet till underskridande av normal- latituden som finns, om särskilda skäl föreligger. Länsstyrelsen i Väs- terbottens län bedömer det som värdefullt om förslaget kan medföra enklare metoder för avgiftsberäkningen och att samma grunder får an- vändas för fiskeavgifter och bygdeavgifter. Avgiftsberäkningcn medför i förhållande till nuvarande avgifter för t. ex. Umeälven och Ångerman- älven en inte obetydlig nedgång. I utredningens förslag att en om- prövning Skall kunna ske också av äldre avgifter synes den begräns- ningen ha inlagts att avgifterna" behålls väsentligen oförändrade under det äldre beslutets giltighetstid. Detta grundas dock på behovet av skydd för den avgiftsskyldigc och skulle därmed kunna innebära hinder endast för höjning av avgiften. För de berörda bygdeintressena måste det

• Sida 131
•  Original

Prop. 1974: 83 131

framstå som klart otillfredsställande om äldre avgifter kan sänkas. En- ligt länsstyrelsens mening bör det inte heller få ske, i vart fall inte utan samband med lagstadgad omprövning per tioårsperiod. Svenska tekno- logföreningen anser det viktigt att avgiften knyts till den inverkan på bygden ett företag har. En sådan grund för beräkningen av avgiftens storlek skulle också överensstämma med i andra sammanhang diskute- rade miljöavgifter. Jokkmokks kommun anser, att bygdeavgiften bör sättas i relation till företagets vinst.

En klart negativ inställning till förslaget har länsstyrelsen i Norr- bottens län. Länsstyrelsen anser, att det är av underordnad betydelse att försöka uppnå en total balans mellan regleringsavgifter och bygdeav- gifter för riket i dess helhet. Av vida större intresse är i stället utfallet av det föreslagna systemet för varje enskilt kraftföretag. Avsevärda skill- nader uppstår, bl. a. drabbas Luleälven av en minskning med inte mindre än 795000 kronor årligen. Det finns även skäl att räkna med en betydande omfördelning av avgifter från Skellefteälvens reglerings- magasin, som ligger i Norrbottens län, till kraftverksbygderna ned- ströms. För länet utgår f.n. 3,5 miljonerkronor, varav 3,1 faller på Luleälven och 0,4 på Skellefteälvens nederbördsområde. Länsstyrelsen har inget väsentligt att erinra mot den av utredningen föreslagna konstruktionen men motsätter sig bestämt införandet av ett system som med säkerhet kommer att innebära ett klart försämrat ekonomiskt läge för kraftföretagsbygderna i Norrbottens län. Förslaget kan leda till en tillfredsställande fördelning av avgiftsmedlen endast om berörda bygder genom kompensation i någon form — exempelvis villkors- vägen — bibehålls vid en oförändrad reell medelstilldelningsnivå. Om en sådan fördelningsprincip inte kan komma till stånd, är det bäst att nuvarande system bibehålls. Arjeplogs kommun ställer sig ytterst tvek- sam till förslaget, eftersom det torde komma att medföra en minsk- ning av tillgången på avgiftsmedel för kommunen.

Flera remissinstanser uttalar sig i motsats till utredningen för en höjning av avgiftsnivån. Vattenöverdomstolen anser, att en ändring av gällande latitud bör ske redan nu. Härför talar för det första det förhållandet att konsumentprisindex stigit med omkring 75 procent sedan 1959, då latituden senast fastställdes. Vidare har förekommit omprövningsfall då en fullständig anpassning efter penningvärdct inte kunnat ske, eftersom maximiavgiften 8 kronor då skulle ha över- skridits. Kammarkollegiet kritiserar utredningens argumentering i fråga om avgiftsenheternas storlek. Försöket att fastställa en gräns för me- delsbehovet ter sig något verklighetsfrämmande. Utredningen har också övervägt vad en högre avgiftsnivå skulle innebära för kraftindustrin och åberopar härvid det kärva läge denna industri arbetar i. Den i sammanhanget dominerande redan utbyggda vattenkraften kan enligt kollegiets mening knappast sägas arbeta i ett betryckt ekonomiskt läge.

• Sida 132
•  Original

Prop. 1974: 83 132

I fråga om penningvärdeförändringen sedan 1959 uttalar utredningen, att den då gjorda anpassningen var tilltagen med så vida marginaler att någon ytterligare anpassning f.n. inte är påkallad. 1959 års ändring av latituden innebar emellertid en materiell höjning av avgiftsnivån (se prop. 1959: 31 s. 31). Penningvärdeförändringen sedan 1959 motiverar enligt kollegiet i och för sig en uppskrivning av avgiftsnivån med unge- fär 75 procent. Konsekvenserna av utredningens förslag kan illustreras med att ett äldre företag med den normala avgiften 5 kronor per turbin- hästkraft redan vid övergången till det nya systemet kan komma i S-kronorsnivån med hänsyn till penningvärdeförändringen, medan ett samtidigt nytillkommande företag av motsvarande typ placeras i 5- kronorsnivån. Eftersom i fråga om befintliga företag den nya avgiften skall avvägas med hänsyn till det belopp som utgått tidigare, är latituds- nivån i princip av mindre intresse. Det kan för dessa företag alltid bli fråga om jämkningar till undvikande av obilliga ändringar — uppåt eller nedåt —— i avgiftsskyldigheten. En anpassning till penningvärdcföränd- ringen sedan 1959 är därför enligt kammarkollegiets mening påkallad. Den bör lämpligen ske på samma sätt som utredningen föreslagit be- träffande fiskeavgift enligt 2 kap. 10 %, dvs. genom en minskning av avgiftsenhetens storlek. Avgiftsenheterna bör förslagsvis bestämmas till fyra resp. åtta kilowatt och 10000 kubikmeter magasinsrymd. Läns- styrelserna i Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län, Västerbot— tens Iänsorgan för vattenkraftsfrågor samt ett antal kommuner betonar det stora behov som finns av avgiftsmedel och den stora betydelse som dessa avgifter har och kräver en höjning av avgiftsnivån. Möjligheterna att beakta framtida förändringar i penningvärdet be- handlas av några remissinstanser. Vattenöverdomstolen anser i likhet med utredningen, att det är principiellt olämpligt att på ett speciellt rättsområde införa automatiskt verkande regler som kan påverka kost- nadsutvecklingen. Ett indexreglerat avgiftssystem bör därför inte kom- ma i fråga. En anpassning efter penningvärdet bör i stället, som utred- ningen föreslår, ske i samband med omprövning av fastställd avgift. Därvid måste emellertid beaktas att, om avgiftslatitudens övre gräns förblir oförändrad, relationen mellan olika företags avgiftsbelastning utjämnas efterhand som den högsta avgiftsnivån nås. För att komma till rätta med denna inte önskvärda konsekvens måste avgiftslatituden med jämna mellanrum anpassas efter penningvärdet. Vid omprövning av avgiften efter en latitudjustering som föranletts av ändring i pen- ningvärdet måste man vara uppmärksam på risken för dubbelräkning. Anpassning efter penningvärdet kan nämligen ske antingen genom att avgiften läggs på samma relativa nivå som i den tidigare latituden eller genom att avgiften räknas upp med hjälp av index. Däremot kan dessa metoder inte kombineras. För att avgiftslatituden skall kunna ändras utan omgång kan det övervägas att låta det ankomma på Kungl. Maj:t

• Sida 133
•  Original

Prop. 1974: 83 133

att fastställa latituden. Länsstyrelsen i Jämtlands län anser, att det kan finnas skäl för ett indexreglerat avgiftssystem. Eftersom tanken på en indexreglering av värden eller förmåner har avvisats på andra rättsom- råden, torde en sådan reglering inte heller kunna påfordras med fram- gång i detta sammanhang. Länsstyrelsen :" Västerbottens län anser, att utredningens uttalande att omprövning skall kunna ske bl. a. med hän- syn till penningvärdets förändringar är tillfredsställande." Motiv har inte funnits för den tidigare skillnaden i fråga om fiskeavgifter och regleringsavgifter.

Ett indexreglerat avgiftssystem påfordras av samarbetsnämnden för Järpettblacket.

Tre tingsrätter kritiserar utredningens förslag i denna del. Väners- borgs tingsrätt anser sig inte kunna godta förslaget att införa penning- värdeförändring som skäl för omprövning av avgift. Det är en miss- uppfattning när utredningen antyder att gällande regler skulle inne- fatta en sådan möjlighet. Visserligen var latitudshöjningarna 1955 och 1959 avsedda att kompensera penningvärdeförändringen och "en inpla- cering av avgiften på sin relativa plats i den nya latituden vid en om- prövning därefter kan således sägas innefatta ett hänsynstagande till penningvärdets förändring. Man kan emellertid inte enligt gällande rätt härutöver direkt ta hänsyn till en sådan förändring såsom fallet är med fiskeavgift enligt 2 kap. 10 5. Om man kunnat göra detta skulle ganska snart de flesta regleringsavgifterna legat vid latitudmaximum', oberoen- de av regleringarnas svårighetsgrad. Detta kan inte rimligen vara avsik- ten. Att inte motsvarande problem uppstått beträffande fiskeavgifteni 2 kap. 10 & beror på att avgifterna där i regel satts så lågt inom latitu- den, att full hänsyn kunnat tas till penningvärdets fall genom en direkt uppräkning vid omprövningen efter gällande konsumentprisindcx. Ett direkt hänsynstagande till penningvärdet på detta sätt genom uppjuste- ring av värdet inom gällande latitud torde emellertid leda till icke av- sedda konsekvenser redan innan de flesta företag hamnat på latitud- maximum. Såväl den gällande regeln i 2 kap. 10 å som den nu av ut- redningen föreslagna motsvarigheten i 4 kap. 15 % leder nämligen till att ett äldre företag med små verkningar på fiske eller kringliggande bygd, vilket företag varit föremål för uppräkning av avgifterna p. g. a. penningvärdets fall, mycket väl kan komma att betala större avgifter än ett yngre företag med svåra verkningar i dessa hänseenden, där om— prövning av avgiften ännu inte skett. En lösning av frågan efter den modell, som redan föreligger i 2 kap. 10 &, kan alltså inte rekommende— ras. Antingen måste man helt överlämna åt statsmakterna att tillgodose behovet av ändring med hänsyn till penningvärdesförändringar genom återkommande ändringar av avgiftsnivån i lagtexten, varefter ompröv- ning kan ske med hänsyn till den ändrade avgiftsnivån. Detta är vad som hittills skett beträffande regleringsavgifterna. Eller också får man,

• Sida 134
•  Original

Prop. 1974: 83 134

i stället för att höja avgiften efter index inom latituden, indexreglera själva latituden. Tingsrätten delar utredningens uppfattning angående det olämpliga i att införa automatiskt verkande regler som kan påverka kostnaderna och föreslår därför en lösning enligt det första av angivna två alternativ. Umebygdens tingsrätt framför liknande synpunkter. En- ligt tingsrätten lades 1959 års latitud så högt att någon ny justering inte beräknades bli erforderlig inom överskådlig tid. Efter 1959 års lag- ändring har emellertid avgifterna i många fall satts så högt, i synnerhet av vattenöverdomstolen, att full hänsyn till penningvärdeförsämring inte kan tas inom gällande latitud. Med utredningens förslag kommer mer- parten av avgifterna att redan under 1970-talet ligga vidlatitudmaximum oberoende av regleringarnas svårighetsgrad, vilket inte kan vara avsik- ten. Enligt tingsrättens mening måste latituden höjas eller övre gränsen göras flexibel eller också måste föreskriften om hänsyn till penning- värdeförändring strykas ur lagtexten. Södertörns tingsrätt framför mot- svarande kritik mot förslaget och efterlyser klarläggande regler eller uttalanden för omprövningsfallen. Tingsrätten ifrågasätter om inte det mest ändamålsenliga är att ändringar i penningvärdet först får komma till uttryck i en ändrad avgiftslatitud. En sådan lösning medför bl. a. den fördelen att omprövningen i de fall, där den nya omständigheten uteslutande består i att en ny avgiftslatitud antagits under den förflutna avgiftsperioden, kan ske i administrativ ordning och att domstolsför- farandet kan reserveras för de fall, där nya erfarenheter vunnits röran- de företagets verkningar. I de enkla fallen bör den administrativa myn- digheten fastställa den nya bygdeavgiften efter dels det antal avgifts- enheter som bestämts tidigare dels det belopp i den nya latituden som motsvarar tidigare utgående belopps läge i den äldre latituden.

Flera remiSsinstanser uttalar sig om bygdebegreppet. Kammarkolle- giet anser, att utredningens förslag om uppdelning av nuvarande regle- ringsavgifter på bygdeavgifter för både kraftverk och årsregleringar ter sig föga meningsfullt, om bygdebegreppet tunnas ut så att det kanske omfattar hela vattensystem. Länsstyrelsen i Västerbottens län anseri likhet med utredningen att det inte är lämpligt att regelmässigt knyta bygdebegreppet till kommun. Läget växlar kommuner emellan och praxis bör inte låsas vid ett nytt bygdebegrepp. Länsstyrelsen i Jämt- lands län anser på grundval av hittillsvarande erfarenheter av avgifts- frågor, att några mera betydande problem beträffande en rättvis för- delning av medlen i regel inte behöver uppstå. Utredningens slutsats att anknytning till kommun kan innebära en inte önskvärd begränsning av användningsområdet är enligt länsstyrelsens mening långt ifrån invänd- ningsfri. Kommunreformen medför att kommunerna i länet kommer att vara mycket stora. Handläggningen av avgiftsärendena skulle under- lättas av en anknytning till kommun. Men därtill kommer, att en sådan generell regel skulle innebära att den kommun, som berörs av företaget

• Sida 135
•  Original

Prop. 1974: 83 135

i fråga, också i görligaste mån skulle kompenseras för företagets skade- verkningar. Enligt länsstyrelsen talar alltså mycket för att ändamåls- området bestäms till kommun. Samarbetsnämnden för Järpenbloeket vill med bestämdhet och skärpa slå vakt om regleringsmagasinen och kraftverken kringliggande bygders självklara rätt till huvuddelen av av- giftsmedlen och finner det naturligt att medlen till övervägande del knyts till i varje fall sådana storkommuner, som inom sina gränser har vattenmagasin av mera betydande storlek. Det finns en överhängande risk för att närliggande kommuner, som är befolkningsmässigt och ekonomiskt betydande, begagnar sig av en vag skrivning i VL till att på de skadelidande regleringskommunernas bekostnad tillskansa sig av- giftsmedel. Västerbottens länsorgan för vattenkraftsfrågor anser, atti lagstiftningsärendet bör understrykas vikten av att berörda kommuner får avgörande inflytande på hur medlen fördelas. De allmänna ortsin- tressena kan mest ändamålsenligt tillvaratas av kommunerna. All lokal planering sker i första hand på det primärkommunala planet. Om byg- debegreppet ges en snäv geografisk tolkning, t.ex. genom anknytning till nederbördsområdet för det vattendrag som blivit föremål för ut- byggnad, kan avgiftsmedlen komma att antingen befordra en inte öns- kad samhällsutveckling eller att behöva fonderas i brist på vettiga än-. damål. Flera kommuner i Västerbottens län ansluter sig till länsorga- nets yttrande medan några kommuner anser att avgiftsmedlen i huvud- sak bör reserveras för den bygd som berörs.

Jämtbygdens tingsrätt framhåller, att utredningen gör gällande att avgiftsmedel enligt nuvarande ordning används bl.a. för att gottgöra skador som inte är ersättningsgilla enligt 9 kap. VL. Enligt tingsrättens uppfattning är förhållandet tvärtom det att ett ovillkorligt krav för bi- drag i praxis är att skadan i och för sig är att betrakta som ersättnings- gill enligt 9 kap. VL. Föreningen Sveriges tingsrättsdomare och Sve- riges advokatsamfund framför samma uppfattning som tingsrätten.

5.3.3 F iskeavgi fter

Ingen remissinstans uttalar sig om utredningens förslag att tills vi- dare bibehålla den fiskeavgift som utgår enligt 6 kap. 9 &.

Utredningens förslag att fiskeavgift enligt 2 kap. 8 & inte längre skall utgå särskilt föranleder flera uttalanden mestadels av kritisk ka- raktär. Vattenöverdomstolen ifrågasätter lämpligheten av förslaget, ef- tersom erfarenheten visar att det många gånger är mer ändamålsenligt att döma ut avgift för fiskevårdande åtgärder i ett vattenområde än att föreskriva konkreta åtgärder. Genom att utnyttja avgifter för olika företag kan de fiskevårdande myndigheterna åstadkomma samordnade större insatser i ett vattendrag. Ofta påskyndas också målens handlägg- ning ———- i fråga om både allmänt fiskeintresse och ersättningsfrågor — om vattendomstolen kan döma ut en avgift i stället för att avvakta

• Sida 136
•  Original

Prop. 1974: 83 136

slutligt åtgärdsförslag av fiskerimyndigheterna, i synnerhet om ett så- dant förslag kräver särskilda undersökningar eller en längre tids erfa- renhet av företagets verkningar. Även om man genom administrativa föreskrifter kan ordna så att den del av den allmänna fiskeavgiften som enligt förslaget skall ersätta nuvarande avgift enligt 2 kap. 8 5 kommer lokala ändamål till godo, anser vattenöverdomstolen att det nuvarande . systemet dels ges säkrare garanti för att avgiften kommer till lokal an- vändning dels bättre markerar avgiftens karaktär av alternativ till kon— kreta fiskevårdsåtgärder. Enligt vattenöverdomstolens mening hindrar nuvarande lagstiftning inte att avgift enligt 2 kap. 8 & används för åt- gärder i bivattendrag, om detta ger bättre resultat från lokal fiske- vårdssynpunkt. För att undanröja varje tvekan i denna del bör ett till- lägg göras i paragrafen. Kammarkollegiet ifrågasätter också lämplig- heten av förslaget. Kollegiet framhåller att den befrielse från skyldig- het att vidta fiskevårdande åtgärder som avses i 2 kap. 8 & inte resulte- rar i en avgift enligt 2 kap-. 8 5 utan i stället skall inverka vid bestäm- mandet av avgift enligt 2 kap. 10 &. Avgift enligt 2 kap. 8 & döms ut då förutsättningarna saknas för en sådan befrielse men de i och för sig ändamålsenliga åtgärderna bedöms lämpligen böra utföras av annan än företagaren själv. Som exempel nämner kollegiet avgifter till be- stridande av fiskerimyndighets kostnader för vissa konkreta skadeföre- byggande åtgärder, avgifter för befrielse att hålla fingrindar framför kraftverksintag och avgifter för uppsamling och utsättning av ålyngel. Enligt kammarkollegiets mening tillgodoser utredningens förslag inte något mer påtagligt reformbehov. Nuvarande praxis har vuxit fram ur ett behov av ett dylikt system. I ett vattendrag med flera kraftverk med olika ägare kan det således ibland vara rationellt med en samordnad lösning av vissa av åtgärdsfrågorna. Från fiskerimyndigheternas sida har det normalt varit ett önskemål att företagaren så långt möjligt själv ut- för åtgärderna. Detta önskemål har dock ibland fått vika av praktiskt organisatoriska eller andra hänsyn. — Om utredningens förslag genom— förs kan man enligt kammarkollegiet tänka sig två alternativ. Närmast till hands ligger kanske att domstolarna, då förutsättningarna för åt- gärd finns, alltid förpliktar företagaren att själv utföra åtgärden. Före- tagaren har sedan frihet att utom processen träffa överenskommelse med t. ex. lantbruksnämnden eller hushållningssällskap att i hans ställe ombesörja åtgärden. En annan lösning är att domstolen i beslutet om fiskeavgift enligt 2 kap. 10 & lämnar föreskrifter om avgiftens använd— ning till den del avgiften hänför sig till åtgärder enligt 2 kap. 8 %. Kammarkollegiet anser att det senare alternativet är direkt olämpligt. Lantbruksstyrelsen hyser betänkligheter mot förslaget, eftersom det en- ligt styrelsens mening bör finnas avgiftsmedel tillgängliga för mera lo- kalt betonade insatser. Motsvarande betänkligheter framförs av lant- bruksnämnderna i Värmlands och Jämtlands län". Lantbruksnämnden i

• Sida 137
•  Original

Prop. 1974: 83 _ 137

Värmlands län framhåller att avgifter enligt 2 kap. 8 & också har ka- raktären av kompensation till fiskerättsägarna i vattenområdet. Den ökning av handlingsfriheten som utredningen eftersträvar är enligt lantbruksnämnden i Värmlands län givetvis önskvärd men en lösning bör förslagsvis sökas i analogi med förslaget till bygdeavgift. —— Lant- bruksnämnden i Jämtlands län anser, att förvandling av åtgärdss'kyldig- het inte bör ske till förmån för en allmän fiskeavgift utan i stället som påbyggnad till bygdeavgiften. Lantbruksnämnden påpekar, att avgifter enligt 2 kap. 8 & inte kunnat tas i anspråk i önskvärd utsträckning. Vänersborgs tingsrätt lämnar förslaget utan erinran men anser att det inte får medföra att den del av den allmänna fiskeavgiften, som ersätter" åtgärd enligt 2 kap. 8 %, används till annat än fiskefrämjande åtgärderi det skadade vattenområdet. Först om det_inte är möjligt att genomföra sådana åtgärder bör dessa medel få användas i andra vattendrag. Tingsrätten utgår från att det även i fortsättningen skall vara möjligt att ålägga en sökande att utge kostnaden för utförande av en åtgärd som sökanden inte själv kan utföra. Även Umebygdens tingsrätt läm— nar förslaget utan erinran men förutsätter att den del av fiskeavgifter- na. som ersätter avgift eller åtgärd enligt 2 kap. 8 5, helt används för fiskefrämjande åtgärder inom den av företaget påverkade bygden. Som utredningen påpekar bör sådana avgiftsmedel kunna användas inte bara i det skadade vattenområdet utan även i andra vattenområden i närhef ten. Gällivare kommun anser att utdömd fiskeavgift i största'möjliga utsträckning skall komma det vatten till godo, som det avsetts för. Utredningens förslag att fiskeavgift enligt 2 kap. 8 5 inte längre skall utgå särskilt avstyrks av tre remissinstanser. Växjö tingsrätt framhåller, att grundsyftet med 2 kap. 8 & är skyddet för fisket i just det berörda vattenområdet och att det enligt lagmotiven är angeläget att man genom åtgärder tryggar fiskets bestånd och inte nöjer sig med att ersätta de enskilda fiskeskadorna kontant. 2 kap. 10 & hänför sig däremot till fiskerinäringen i stort inorn riket, utan anknytning till det aktuella vat— tenområdet. Redan av 2 kap. 2 % framgår att det förra syftet är det pri— mära. Även i fråga om fisket åligger det en byggare att inom skälig— hctens ram se till att skadan blir så liten som möjligt. Detta innebär att alla möjligheter enligt 2 kap. 8 & bör utnyttjas. Resultatet härav blir se— dan avgörande för storleken av ersättningen för enskild fiskeskada och en av utgångspunkterna för bestämmandet av avgift enligt 2 kap. 10 S. Mot denna bakgrund är det inte tillfredsställande att stänga en av de möjligheter 2 kap. 8 & hittills erbjudit. Tingsrätten har utnyttjat möj- ligheten att föreskriva avgift enligt 2 kap. 8 5 i avsevärd omfattning och har i flertalet fall angivit för vilken konkret åtgärd avgiften skall användas. Ibland har tingsrätten dock underlåtit att konkretisera åt- gärden. Tingsrätten förutsätter att utredningens förslag riktar sig endast mot sistnämnda typ av "avgift. Även med denna begränsning avstyrker

• Sida 138
•  Original

Prop. 1974: 83 138

tingsrätten förslaget, som dessutom torde medföra olägenheter när det gäller rättegången. Jämtbygdens tingsrätt avstyrker också förslaget och framhåller att resultatet av förslaget blir att avgift enligt 2 kap. 8 & förs in bakvägen i 2 kap. 10 &. Den reella skillnaden jämfört med gäl- lande rätt blir att domstolen berövas möjligheten att bestämma för vil- ket lokalt ändamål motsvarigheten till avgift enligt 2 kap. 8 5 skall användas. Detta bestäms i stället av administrativ myndighet. Tings- rätten finner en sådan ändring otillfredsställande och föreslåratt nu- varande ordning bibehålls. I 2 kap. 8 % bör'emcllertid införas en ut- trycklig bestämmelse om att avgiften får användas för fiskefrämjande åtgärder inte bara i det skadade vattenområdet utan också inom annat vattenområde i trakten, om förutsättningarna för positivt resultat är större där. — Om utredningens förslag genomförs, föreslår tingsrätten cn uttrycklig bestämmelse om att de delar av avgift enligt 2 kap. 10 å som motsvarar nuvarande avgift enligt 2 kap. 8 & i allt väsentligt skall användas för lokala åtgärder. Föreningen Sveriges tingsrättsdon-zare avstyrker förslaget på motsvarande skäl som redovisats av Jämtbygdens tingsrätt. '

Lantbruksnämnden i Hallands län tar upp frågan om omprövning av åtgärder enligt 2 kap. 8 %. Ändring får inte ske av sådan åtgärd, om det medför väsentlig kostnad eller olägenhet utöver vad som förut ålagts den byggande. Med hänsyn till svårigheterna att på förhand be- döma skadeverkningarna för fisket och att förutse hur föreskrivna skyddsanordningar kommer att fungera i praktiken anser lantbruks- nämnden att denna begränsade omprövningsmöjlighet är mindre till- fredsställande ur fiskets synpunkt och att den väl mycket tillgodoser exploateringsintressena. Lantbruksnämnden föreslår att den byggande, om vidtagna åtgärder befinnes mindre tjänliga, skall kunna åläggas för- pliktelser i en utsträckning som är skälig med beaktande av skadegörel- sens omfattning och förhållandena i övrigt.

Utredningens förslag i fråga om allmän fiskeavgift enligt 2 kap. 10 & lämnas i huvudsak utan erinran. Remissinstanserna framför åtskilliga synpunkter. Förslaget tillstyrks av Växjö tingsrätt. Fiskeristyrelsen hälsar med tillfredsställclse att den för fisket och fiskeriforskningen rn. m. centrala avgiftstypen bibehållits. VASO anser, att den föreslagna avgiftshöjningen, som innebär att avgiften i genomsnitt för landet unge- fär fördubblas, kan godtas, dock under den bestämda förutsättningen att garanti skapas att förslagets intentioner om avgiftens avvägning med hänsyn till vad som utgått enligt äldre beslut skall beaktas vid alla slag av omprövning. VASO föreslår en bestämmelse härom i övergångsbe- stämmelserna. —— Enligt förslaget får avgiftslatituden överskridas med hänsyn till 2 kap. 8 5. Lagtexten innehåller inte någon begränsning av detta överskridande. Det är angeläget, att det i lagens motiv på ett tydligare sätt än i betänkandet anges att någon ändrad praxis beträf-

• Sida 139
•  Original

Prop. 1974: 83 139

fande värdeuppskattningen av befrielse från åtgärdsskyldighet enligt 2 kap. 8 & inte åsyftas. Kammarkollegiet tar upp frågan om tillämpning av stadgandet om överskridande av avgiftslatituden, om den byggande befriats i vissa hänseenden men inte i andra. Kollegiet anser, att över- skridande skall få ske så snart befrielsen framstår som väsentlig. Kol- legiet föreslår i detta sammanhang att man generellt slopar de övre latitudsgränserna vid omprövning. Lantbruksnämnden i Jönköpings län anser, att en bättre följsamhet till penningvärdet och ett enklare för— farande än enligt förslaget skulle uppnås om i avgiftsbeslut kunde tas in en bestämmelse om att avgiften skulle efter t. ex. fem års intervall automatiskt utgå efter ett med hänsyn till konsumentprisindex omräk- nat belopp. Lantbruksnämnden i Hallands län ifrågasätter om inte om- prövningstiden med hänsyn till de snabba förändringarna i penningvär- det bör sättas till fem år. Lantbruksnämnden framhåller i fråga om ut- redningens resonemang om grunderna för avgiftsberäkningen att kän- nedom ännu saknas om var gränsen går för ett vattendrags produktion av fisk med hänsyn till variationerna i fråga om låg— respektive medel- vattenföring. Södertörns tingsrätt föreslår bestämmelser om ompröv- ning motsvarande vad tingsrätten föreslagit i fråga om bygdeavgift (se avsnitt 5.3.2).

Några remissinstanser framför önskemål om lokal användning även av medel från allmänna fiskeavgifter. Lantbruksnämnden i Jämtlands län framhåller att 1954 års riksdag uttalade att sådana medel skall an- vändas så att behoven i de bygder, från vilka avgifter influtit, i första hand tillgodoses. Detta har emellertid hittills inte varit möjligt. Jämt- lands län svarar för ungefär hälften av i landet totalt utdömda avgifter enligt 2 kap. 10 5 men endast en obetydlig del har återförts till länet. Lantbruksnämnden föreslår att en lämplig fördelning av influtna av- giftsmedel åstadkommas genom att det årligen reserveras förslagsvis 50 procent av utdömda medel för respektive län. Enligt Umebygdens tingsrätt går f. n. en oproportionerligt stor andel av de allmänna fiske- avgiftema till forskning och fiske-administration. En större del borde användas till fiskefrämjande åtgärder, med förtur för de bygder var- ifrån avgifterna kommer. Länsstyrelsen i Jämtlands län anser det önsk- värt, att en betydande del av fiskeavgiftsmedlen reserveras för lokala åtgärder inom berörda vattenområden.

5.3.4 Domstolsavgift

Utredningens förslag i denna del lämnas utan erinran. Förslaget till- styrks uttryckligen av vattenöverdomstolen och kammarkollegiet.

• Sida 140
•  Original

Prop. 1974: 83 140

6. Föredraganden

6.1. Allmänna synpunkter

Vattenlagsutredningen tillkallades i november 1968 med uppdrag att se över vattenlagen (1918: 523) (VL). Utredningens uppdrag omfattar en allmän översyn av VL med huvudvikten lagd på de delar av lagen som har samband med samhällsplaneringen i stort. Enligt utredningens direktiv talar vägande skäl för att den vattenrättsliga tillståndsprövningen flyttas över från domstolar till administrativa organ. Ersättningsfrågor- na bör enligt direktiven även i fortsättningen handläggas av domstol och utredningen bör överväga att förlägga denna prövning till fastig- hetsdomstol.

På grundval av ett första delbetänkande av vattenlagsutredningen har — i avbidan på en mera genomgripande reform av VL —— vidtagits vissa ändringar i VL. Ändringarna trädde i kraft den 1 januari 1972. Kungl. Maj:ts prövningsrätt i vattenmål har därvid utvidgats för att loehovet av allmän planering skall tillgodoses. Vidare har vattendom- stolarna inordnats i tingsrättsorganisationen genom att sex tingsrätter ut- setts att vara vattendomstol. Dessa tingsrätter är även fastighetsdomstol.

I det nu aktuella delbetänkandet, som avlämnades i mars 1972, anför utredningen att tiden ännu inte är mogen för ett slutligt ställningsta- gande till prövningssystemets utformning i VL. Procedur- och tillåtlig- hetsfrågorna har central betydelse i det vattenrättsliga regelsystemet och frågan om deras framtida utformning blir enligt utredningen i allmänhet avgörande också för hur man skall lösa flertalet övriga vattenrättsliga problem. Ett slutligt reformförslag måste därför omfatta i huvudsak samtliga delfrågor som berörs av utredningsuppdraget och presenteras som ett förslag till ny VL. Utredningen har emellertid av arbetsekono- miska skäl undersökt möjligheterna till partiella reformer, som kan genomföras inom ramen för nuvarande VL i sådan form att bestäm- melserna huvudsakligen oförändrade kan infogas i den nya lagen. Be- stämmelsernas sakliga innehåll får alltså inte nämnvärt påverkas av senare ställningstaganden i centrala frågor, t. ex. beträffande prövnings- systemet. Med dessa utgångspunkter har utredningen lagt fram ett del- betänkande omfattande i huvudsak ersättnings- och avgiftsfrågorna i VL.

Utredningens betänkande har fått ett mycket gott mottagande vid remissbehandlingen. Remissinstanserna har med ett undantag inte något att erinra mot att VL partiellt reformeras i föreslagen omfattning. En delreform avstyrks endast av advokatsamfundet, som anser att det skulle vara olyckligt för både domstolarnas och parternas arbete att nu införa regler som ånyo skulle komma att ändras vid den slutliga prövningen av en ny VI..

• Sida 141
•  Original

Prop. 1974: 83 141

Det är enligt min mening klart att ersättningsfrågorna i vattenmål även i fortsättningen skall avgöras av domstol. Ersättningsbestämmel- serna kan utformas så att det från lagteknisk synpunkt blir betydelselöst att ersättningsfrågorna under en övergångstid kommer att ligga kvar hos vattendomstolama. De nya ersättningsbestämmelserna torde enligt min mening utan någon väsentlig ändring kunna flyttas över till en ny VL. Förutsättningarna för en delreform är alltså uppfyllda såvitt gäller ersättningsbestämmclserna i 9 kap. Jag ansluter mig dessutom till ut- redningens uppfattning att det är angeläget att ersättningsbestämmel- serna, som i stort sett är oförändrade sedan VL:s ikraftträdande år 1919, anpassas till annan fastighetsrättslig lagstiftning. Däremot kan delreformen inte omfatta de processuella bestämmelserna i VL, eftersom vattendomstolama handlägger tillåtlighets- och ersättningsfrågor i ett sammanhang. Jag vill erinra om att ersättningsbestämmelserna liksom f.n. skall kunna tillämpas inte bara av vattendomstol utan även av synemän vid förrättning enligt VL.

Förslaget till ett helt nytt 9 kap. behandlar jag i avsnitt 6.2. Vissa särskilda vattenkraftsfrågor som har samband med ersättningsbestäm- melserna behandlar jag i avsnitt 6.3.

Utredningen har lämnat de s.k. skadeförebyggande åtgärderna utan- för den föreslagna delreformen. Den fasta praxis som utbildats i fråga om skadeförebyggande åtgärder har sin teoretiska grund i en tillämp- ning av tillåtlighetsregeln i 2 kap. 2 & VL. Jag vill emellertid redan nu förutskicka att jag vid behandlingen av ersättningsbestämmelserna kom- mer att föreslå ett lagfästande av nu gällande praxis (se avsnitt 6.2.4).

Utredningen har på grundval av reformkrav som framförts till ut- redningen gjort en allmän översyn av avgiftssystemet i VL. Enligt ut- redningen torde bestämmelsernas sakliga innehåll inte nämnvärt kunna påverkas av senare ställningstaganden till prövningssystemet eller andra centrala frågor, även om det f.n. kan vara ovisst åt vilken myndighet det bör uppdras att bestämma avgifter enligt en ny VL.

Jag behandlar förslaget till nya avgiftsbestämmelser i avsnitt 6.4. Det är som utredningen antyder ovisst vilken myndighet som i fram- tiden skall pröva avgiftsfrågorna. Valet av prövningsmyndighet torde komma att påverka bl. a. formerna för omprövning av avgiftsbeslut. De viktiga rättskraftsfrågorna kommer utredningen att behandla först i sitt slutbetänkande. Osäkerheten om hur avgiftsbeslämmelserna skall passas in i en ny VL manar enligt min mening till försiktighet vid genomförande av partiella reformer. Jag vill därför redan nu förut- skicka att jag bl.a. på grund av denna osäkerhet anser att förslaget till avgiftsreform inte bör genomföras.

• Sida 142
•  Original

Prop. 19.74: 83 142

6.2. Ersättning enligt 9 kap. VL 6.2.1 Allmänt

VL:s bestämmelser om ersättning återfinns i 9 kap. Som förutsätt- ning för att ersättningsskyldighet skall inträda gäller att någon har medgivits rätt enligt VL att lösa, taga i anspråk eller skada annans egendom. Om denna förutsättning är uppfylld, skall ersättning utges för egendom som avstås eller för förlust, skada eller intrång som förorsakas. Ersättningen skall bestämmas i pengar, om den inte till följd av sär- skilt stadgande i 9 kap. skall utgå genom kraftöverföring eller till- handahållande av vatten. Parterna kan avtala om att ersättning skall utgå på annat sätt. Sådant avtal gäller dock bara om det efter lämp- lighetsprövning fastställs av vattendomstolen. Enligt fast praxis inom vattenrättsskipningen kan skadeförebyggande åtgärder föreskrivas i stället för ersättning. Till skydd för panträttshavare finns bestämmelser om nedsättning hos länsstyrelsen av utdömd penningersättning.

Utredningen lägger fram ett förslag till helt nytt 9 kap. I detta finns bestämmelser endast om ersättning i pengar. Förslaget bygger i huvud- sak på lagen (1917: 189) om expropriation med de nya bestämmelser om ersättning som trädde i kraft den 1 januari 1972 (prop. 1971:122, CU 1971: 27, rskr 1971: 310, SFS 1971:915). En ny expropriationslag (1972: 7l9) (ExL) har emellertid trätt i kraft den 1 januari 1973 (prop. 1972:109, CU 1972134, rskr 1972: 346). När det i fortsättningen är nödvändigt att särskilja den gamla och den nya expropriationslagen kommer jag att använda beteckningen 1917 års expropriationslag resp. ExL.

Utredningens förslag har fått ett mycket positivt mottagande av det helt övervägande flertalet av remissinstanserna. Förslaget avstyrks av Jämtbygdens tingsrätt, Arjeplogs kommun, Föreningen Sveriges tings- rättsdomare och advokatsamfundet. De grundar sin avvisande inställ- ning framför allt på att en värdering efter marknadsvärde inte skulle vara lämplig i vattenmål.

Jag återkommer i följande avsnitt till den kritik som framförts mot utredningens betänkande men vill redan nu framhålla att jag i huvud- sak anser förslaget vara väl genomarbetat och ägnat att läggas till grund för lagstiftning.

6.2.2. Förutsättningarna för samordning

Utredningen framhåller, att flertalet fastighetsrättsliga lagar hänvisar till expropriationslagen i fråga om inlösen och denna utgör enligt ut- redningen en naturlig utgångspunkt för översynen av VL. De allmänna utgångspunkterna för skaderegleringen är desamma i VL och expro- priationslagen. Båda lagarna utgår från att den som har fått tillstånd att tvångsvis förfoga över annans egendom skall ersätta därav föran- ledd förmögenhetsförlust.

• Sida 143
•  Original

Prop. 1974: 83 143

Även tvångsingreppens art är enligt utredningen i stora delar över- ensstämmande. Detta gäller självfallet vid jämförelse mellan inlösen enligt VL och expropriation men också den rätt att ta i anspråk, skada eller göra intrång på fast egendom som kan medges enligt VL kan be- traktas som en form av expropriation. Det vattenrättsliga expropria- tionsobjektet utgörs här i allmänhet inte av viss bestämd fast egendom utan primärt av den rådighet över vatten som enligt VL är förenad med äganderätt till fast egendom. Det har ansetts att fastigheterna be- lastas med tvångsservitut till förmån för vattenföretaget. Vad som skall ersättas är också i dessa fall skador som vållas av direkta ingrepp på fast egendom samt olika därmed sammanhängande följdskador. Att skadorna i vattenmål oftast är en följd av ändrade hydrologiska för— hållanden bör enligt utredningen inte hindra en ytterligare anpassning till de allmänna ersättningsreglerna i expropriationslagen, låt vara att vissa vattenrättsliga specialfrågor alltjämt kan behöva uppmärksammas.

Som allmän utgångspunkt för uppskattning av penningersättning i vattenmål gäller enligt utredningen att ersättningen skall motsvara ska- dans fulla värde. Den skadelidande skall genom ersättningen försättas i samma ekonomiska läge som han skulle ha befunnit sig i om skadan inte hade inträffat. Expropriationslagens ersättningsregler har utformats ut- ifrån den grundsatsen att å ena sidan ingen bör drabbas av ekonomiska förluster på grund av att hans egendom tas i anspråk genom expropria- tion men att å andra sidan den exproprierande har ett befogat anspråk att inte behöva ersätta sådana värden som tillskapas genom hans egna insatser (prop. 1971: 122 s. 199). Enligt utredningen görs emellertid detta senare förbehåll med tanke på den s.k. presumtionsregeln i 1917 års expropriationslag, som utredningen anser inte bör "införas i VL. Även den allmänna utgångspunkten för värderingen av en skada i pengar är enligt utredningen alltså gemensam för båda lagarna.

Utredningens uppfattning att VL:s ersättningsbestämmelser bör sam- ordnas med expropriationslagen delas av det alldeles övervägande an- talet remissinstanser. Det understryks att ersättningsreglerna vid olika typer av ingripanden mot fast egendom bör vara principiellt likartade oavsett vilken lagstiftning som åberopas.

Kritiska synpunkter i denna del framförs av de fyra remissinstanser som avstyrker hela ersättningsförslaget, nämligen Jämtbygdens tingsrätt, Arjeplogs kommun, Föreningen Sveriges tingsrättsdomare och advokat- samfundet. Enligt tingsrätten och tingsrättsdomareföreningen är i ex- propriationsfallen inlösen det normala medan det i vattenmålen i stället i allt väsentligt är fråga om ett ofta stort antal olikartade skador. Dessa remissinstanser anser det inte rimligt att beräkna ersättning för denna mångfald av skade- och intrångssituationer med hjälp av expropria- tionslagens skaderegleringssystem, som främst tar sikte på inlösen i tät— bebyggelse. Advokatsamfundet, som också hävdar att tvångsingreppens

• Sida 144
•  Original

Prop. 1974: 83 144

art i stora delar inte är överensstämmande, anser att vidtagna ändringar i expropriationslagens ersättningsregler gjort dessa mindre lämpade som förebild för VL. Det skulle enligt samfundets mening vara olyckligt att tvinga in VL:s beprövade ersättningsregler i expropriationslagens nya och oprövade regelsystem. Enligt Arjeplogs kommun har den bä- rande principen att ingen bör drabbas av ekonomisk förlust på grund av tvångsingrepp kommit till uttryck i nuvarande ersättningsbestämmel- ser i VL och fungerar enligt kommunens mening tillfredsställande. I vattenmålen saknas de för expropriationsmålen karakteristiska mark- värdestegringsproblemen.

Jag ansluter mig helt till vad utredningen anför om de allmänna förutsättningarna för en samordning med expropriationslagens ersätt- ningsbestämmelser. På en punkt måste jag emellertid redan här skjuta in en reservation. De skäl utredningen anför mot tillämpning av pre- sumtionsregeln i 1917 års expropriationslag är inte längre bärande efter- som denna regel i ExL erhållit ett utvidgat tillämpningsområde och kan åberopas vid all expropriation. Jag återkommer senare till frågan om den utvidgade presumtionsregeln bör erhålla en motsvarighet i VL (se avsnitt 6.2.6) men jag vill kraftigt understryka att såväl presumtions- regeln som övriga ersättningsbestämmelser i ExL är avsedda att äga lika tillämpning i hela landet. Även om värdestegringsproblemen givetvis är mest akuta i eller alldeles i närheten av tätbebyggda områden är ExL alltså allmängiltig.

Sedan utredningen avlämnade sitt betänkande har argumenten för en samordning ytterligare förstärkts. För att säkerställa syftet med den fysiska riksplancringen genomfördes åtskilliga lagändringar med ikraft- trädande den 1 januari 1973. Härvid intogs i berörda lagar hänvisningar till ExL inte bara som tidigare i fråga om inlösen utan även i fråga om ersättning enligt respektive lagar (prop. 1972: 111 bil. 2 och 3 s. 350 och 353). Jag kan som exempel ange 137 & byggnadslagen (1947: 385, om- tryckt 1972: 775), 25 g" naturvårdslagen (1964: 822, omtryckt 1972: 779, 25 & ändrad senast 1973: 311) och 55 & väglagen "(1971: 948).

Det är enligt min mening tämligen självklart att ersättningsreglerna vid olika typer av ingripanden mot fast egendom bör vara så likartade som möjligt för att undvika att man erhåller olika resultat vid tillämp- ning av olika lagar. Som 1972 års ersättningsreform visar är det ExL som bör utgöra riktmärke vid ändringar i annan fastighetsrättslig lag- stiftning. Jag vill också påpeka att utredningens förslag delvis endast innebär att man återställer en överensstämmelse mellan VL och ex- propriationslagen som gått förlorad genom ändringar i sistnämnda lag.

Jag kommer i det följande att ange i vilken utsträckning det är möj- ligt och lämpligt att uppnå överenstämmelse mellan VL och ExL.

Utredningen föreslår att särbestämmelserna i nuvarande VL om er- sättning för ideell skada (9 kap. 8 g") och om ersättning med 50 pro-

• Sida 145
•  Original

Prop. 1974: 83 145

cents förhöjning i vissa fall (9 kap. 48 5) inte ges någon motsvarighet i det nya ersättningskapitlet.

I fråga om 9 kap. 8 & framhåller utredningen, att bestämmelsen till- lämpats bara i undantagsfall och att det inte kan komma i fråga att i expropriationslagen och liknande lagstiftning utvidga rätten till ersätt- ning på denna punkt. .Man kan enligt utredningen inte bortse från svå- righeterna att finna en objektiv värderingsnorm. De allmänna skade- ståndsrättsliga och expropriationsrättsliga grundsatserna bör enligt ut- redningen i stället få slå igenom i VL.

Utredningens förslag i fråga om ersättning för ideell skada avstyrks endast av Vänersborgs tingsrätt, som anser att särskild generositet bör visas en skadelidande vid ett tvångsingripande med utpräglat vinstin- tresse. Det förefaller vidare tingsrätten omotiverat att ta bort möjlig- heten till ersättning för ideell skada i tider då på de allmänna intresse- nas område hänsynstagande till annat än ekonomiska intressen får en allt större betydelse. Man bör enligt tingsrätten inte bortse från att bestämmelsen gjort det möjligt att vid de allt oftare förekommande frågorna om ersättning för trevnadsvärden inte hårdra fall, där tvek- samhet rått om inverkan på fastighetsvärdet. Utredningens förslag ifrå- gasätts av Jämtbygdens tingsrätt och advokatsamfundet på liknande. skäl.

Jag har inte kunnat finna något belägg för att bestämmelsen om er- sättning för ideell skada har någon funktion att fylla. Det är inte fråga om skönhetsvården på fastigheten, eftersom dessa anses ha en ekono- misk betydelse och inverka på fastighetens värde. Det enda exempel som har angivits i förarbetena är att en släktgård eller en fastighet där ägaren nedlagt mycket arbete av speciellt slag går förlorad. Ersättning kommer givetvis att utgå för ekonomisk skada på fastigheten och för ägaren. Det är emellertid enligt min mening inte möjligt att med rim- liga anspråk på rättvisa och stadga i beräkningen utmäta någon särskild ersättning därutöver. Den värderingsnorm som 9 kap. 8 & erbjuder är alltför subjektiv. Denna bestämmelse, som saknar motsvarighet i annan lagstiftning, bör därför som utredningen föreslår mönstras ut ur VL. Detta hindrar enligt min mening inte att hänsyn tas till affektionsvär- den vid bedömningen av om skadeförebyggande åtgärder bör föreskrivas (se avsnitt 6.2.4).

Bestämmelserna i 9 kap. 48 & VL om femtio procents förhöjning i vissa fall avser enligt utredningen i första hand att bereda kompensa- tion för minskade möjligheter att utveckla egendomen till ökad pro- duktivitet i framtiden..Avsikten synes också ha varit att skydda sak- ägare mot underkompensation, om ersättningen bestämmes under en tillfällig konjunkturnedgång. De skäl som på sin tid har föranlett för- höjningsregeln kan enligt utredningen knappast längre anses bärande. Hänsyn till framtida produktionsutveckling kan tas inom ramen för

10 Riksdagen 1974. ] saml. Nr 83

• Sida 146
•  Original

Prop. 197 4: 83 146

gängse metoder att värdera skador på fast egendom. Den synpunkten har emellertid också framförts att syftet skulle vara att bereda den skadelidande del i företagets vinst. Detta stämmer enligt utredningen mindre väl med uppfattningen att ersättningsgivare i expropriations- situationer inte skall behöva ersätta värden som har uppstått genom hans egna insatser. Det nuvarande systemet har enligt utredningen också vållat åtskilliga tolkningssvårigheter i praxis. Utredningen föreslår på grund av det anförda att förhöjningsregeln utmönstras ur vattenlag- stiftningen.

Utredningens förslag att mönstra ut bestämmelserna om femtio pro- cents förhöjning avstyrks av fiskeriintendenten i Övre Norra distriktet, Arjeplogs och Jokkmokks kommuner, Svenska naturskyddsföreningen, Svenska samernas riksförbund och Vattenvärnet. Dessa remissinstanser anser att det finns skäl att bibehålla förhöjningsregeln.

Jag anser i likhet med utredningen att de skäl som ursprungligen anfördes för förhöjningsregeln har förlorat sin aktualitet. Vid fastig- hetsvärdering bör eftersträvas en exakt värdering utan inslag av över- kompensation. Jag anser det inte heller motiverat att via förhöjnings- regeln bereda den skadelidande del i företagets vinst. En motsvarighet till förhöjningsregeln, som var allmänt förekommande vid expropria- tionsliknande förvärv under 1800-talet, finns f. n. endast i gruvlagstift- ningen. I ett till lagrådet den 25 maj 1973 remitterat förslag till ny gruvlag har emellertid denna särregel inte bibehållits'(s. 152 i lagråds- remissen). Förhöjningsregeln i VL gäller endast i vissa fall och inte vid företag för allmänt ändamål. Tillämpningen har varit besvärlig och regeln garanterar inte rättvisa resultat. Jag anser alltså att förhöjnings- regeln bör mönstras ut ur VL.

Svenska samernas riksförbund för i detta sammanhang fram tanken att samerna borde få viss procent i vinsten på vattenkraftsutbyggnad inom samernas område. Ersättningsbestämmelserna vid tvångsförvärv bör enligt min mening inte innebära att den skadelidande bereds del i företagets vinst. Jag anser inte att det finns utrymme för en särregle- ring till förmån för samerna i detta avseende.

6.2.3 ätstörning genom kraftöverföring

När annans vattenkraft tas i anspråk för gemensamt tillgodogörande, gäller f.n. att ersättning i allmänhet skall utgå i form av kraft. Par- terna kan inte avtala om annan ersättningsform. Vattendomstolen kan emellertid föreskriva att ersättningen helt eller delvis skall utgå i pengar, om kraftöverföring skulle medföra olägenhet av betydenhet för ena eller andra parten. Ersättningskraft kan föreskrivas, även om det sökta företaget inte innefattar tillgodogörande av vattenkraft men ändå med- för förlust av vattenkraft för annan. Ersättningstagaren skall i viss ut- sträckning bidra till kostnaderna för produktion och överföring av er-

• Sida 147
•  Original

Prop. 1974: 83 - 147

sättningskraften. Denna ersättningsform regleras i ett stort antal para- grafer (9 kap. 13—45 55). '

Utredningen anser att det fortfarande behövs bestämmelser om tvångsförvärv av minoritetsandel i strömfall och om ersättning för så- dant ianspråkstagande. Utredningen anser emellertid att denna ersätt- ningssituation i princip inte avviker från andra fall då tvångsingrepp medför ett minskat fastighetsvärde.

För den nuvarande ordningen har enligt utredningen i förarbetena huvudsakligen åberopats tre skäl. För det första ville man tillförsäkra ersättningstagaren en värdebeständig ersättning. För det andra såg man i institutet en möjlighet att motverka de olägenheter, bl.a. i form av godtycklig prissättning, som kunde bli en följd av monopolbildning på producentsidan. Det tredje och kanske viktigaste skälet var att främja landsbygdens elektrifiering.

Utredningen konstaterar att kraftpriserna vid detaljdistribution har sjunkit i förhållande till priserna för flertalet andra nyttigheter. Genom de bestämmelser om koncession och prisreglering som införts i lagen (1902: 71 s. 1), innefattande vissa bestämmelser om elektriska anlägg- ningar, har statsmakterna redan nu möjlighet att säkerställa en ända- målsenlig elförsörjning på skäliga villkor och att åstadkomma en plan- mässig och rationell distribution. På det energipolitiska området pågår f. n. ett betydande reformarbete bl.a. genom elutredningen (I 1971: 01). Detta arbete tillsammans med en fortsatt utveckling på produktionssi- dan får enligt utredningen väntas leda till att varje legitimt kraftbehov också i framtiden kommer att kunna tillgodoses till skäliga priser. Landsbygdens elektrifiering är i realiteten slutförd. De skäl på vilka det nuvarande ersättningssystemet bygger har enligt utredningen alltså väsentligen förlorat sin bärkraft.

Utredningen framhåller också att den ändrade utbyggnadstekniken, enligt vilken vattenkraften från milslånga sträckor tillgodogörs i ett kraftverk, har medfört att överföringskostnaderna blir så stora att det är fördelaktigare för ersättningstagarna att köpa sin kraft från det lokala distributionsföretaget. Utvecklingen har nått dithän att ersätt- ningsformen numera saknar praktisk betydelse, såvitt gäller mindre falldclar.

Av det anförda kan enligt utredningen till en början dras den slut- satsen att ersättning genom kraftöverföring inte längre är ett realistiskt alternativ till ersättning i pengar, när de fallsträckor som avses är obe- tydliga. De lokala småförbrukarna torde över huvud taget, bl.a. av distributionstekniska skäl, kunna lämnas ur räkningen i sammanhanget. Frågan är enligt utredningen om ersättningsformen bör behållas med tanke på de situationer då ersättningstagaren har ett stort behov av elektrisk kraft, t. ex. en kommun eller en industri, och äger en bety- dande minoritetsandel i den fallsträcka som skall byggas ut.

• Sida 148
•  Original

Prop. 1974: 83 . 148

Enligt utredningen är det å ena sidan tveksamt om ersättningsformen bör behållas med tanke enbart på de s.k. större minoritetsdelägarna. Sådana ersättningstagare kommer av distributionstekniska skäl oftast att själva tillhöra producentkretsen och det kan därför enligt utred- ningen hävdas att frågan om ersättning i kraft bör kunna lösas inom ramen för det väl utvecklade samarbetet på kraftproduktionens område även om rättsinstitutet utmönstras.

Å andra sidan framgår av förarbetena till jordabalkens bestämmelser om institutet rätt till elektrisk kraft att VL:s ersättningskraft tillmäts viss betydelse som kreditunderlag (prop. 1970: 145 s. 301). Svenska bankföreningen har vid kontakter med utredningen bekräftat sin upp- fattning om ersättningskraftens betydelse från finansieringssynpunkt. Enligt utredningen finns det visserligen möjlighet att finansiera kraft- verksbyggnad genom upplåtelse enligt jordabalkens bestämmelser av rätt till elektrisk kraft. Utredningen anser emellertid att kraftintressen- ternas önskemål om fortsatt lagstiftning om ersättning i kraft samt bankföreningens synpunkter på institutets betydelse för finansieringen tillsammantagna utgör tillräckliga skäl för lagstiftning.

Beträffande utformningen av nya bestämmelser i ämnet framhåller utredningen att de betydande ekonomiska motprestationer som enligt gällande lag kan åläggas minoritetsdelägaren är mindre väl förenliga med ett ersättningssystem i vanlig mening. Minoritetsdelägarnas intresse är enligt utredningen inte i första hand att få ersättning utan att få del i kraftproduktionen och de är beredda att på samma villkor som den byggande bära de kostnader och ta de ekonomiska risker som kan vara förenade med företaget. Frågan om minoritetsdelägarnas rätt att delta i företaget är väsentligen av privaträttslig natur och bör därför enligt ut- redningen åtminstone tills vidare prövas av domstol. Domstolen bör dock vid behov inhämta yttrande från statens industriverk om frågor med encrgipolitisk anknytning.

Utredningen förordar att de materiella bestämmelserna om minoritets- delägares rätt till kraft, i fortsättningen benämnd andelskraft, tas in bland bestämmelserna om byggande i vatten i 2 kap.

Förslaget att slopa de nuvarande bestämmelserna om ersättning ge- nom kraftöverföring aktualiserar frågan om sådan rätt till ersättnings- kraft som redan har beslutats bör bestå för framtiden. Enligt gällande rätt torde det inte vara möjligt för ersättningstagaren att få en rätt till ersättningskraft utbytt mot ersättning i pengar även om vattendomstolen skulle finna en sådan lösning ändamålsenlig. Utredningen, som betonar att beslut om ersättningskraft mycket väl kan ha fattats i strid med båda parters önskemål, föreslår en möjlighet att byta ut ersättningskraft mot penningersättning. Detta innebär en naturlig konsekvens av utred- ningens ståndpunkt i fråga om själva institutet ersättningskraft. Beho- vet av en sådan avlösningsmöjlighet är särskilt stort när det gäller

• Sida 149
•  Original

Prop. 1974: 83 149

mindre kraftbelopp. Som förutsättning för att avlösning skall få ske bör enligt utredningen alltid gälla att den inte medför betydande olä- genhet för motparten till den som gjort framställningen.

Utredningens förslag att upphäva bestämmelserna om ersättningskraft och att införa möjlighet till avlösning av redan beslutad ersättningskraft samt att införa ett nytt institut, benämnt andelskraft, tillstyrks eller läm- nas utan erinran av samtliga remissinstanser.

Jag anser på de av utredningen anförda skälen, att bestämmelserna om ersättningskraft bör upphävas och ersättas av bestämmelser om an- delskraft. Andelskraften är inte en ersättningsform utan erbjuder vissa minoritetsdelägare möjlighet att genom erhållande av kraft få del i kraftproduktionen. De nya bestämmelserna bör som utredningen före- slagit tas in i 2 kap. I motsats till vad som gäller för ersättningskraft kan frågan om andelskraft aktualiseras endast i samband med utförande av kraftföretag. Jag kommer att behandla den närmare utformningen av bestämmelserna om andelskraft i avsnitt 6.3.2 och frågan om hur ersätt- ning för förlorad vattenkraft skall bestämmas, när beslut om andels- kraft inte meddelas, i avsnitt 6.3.3.

Jag ansluter mig också till utredningens förslag om att införa en möj- lighet till avlösning av redan beslutad ersättningskraft. I avsnitt 6.3.2 kommer jag att behandla frågan huruvida rätten till ersättningskraft från en äldre anläggning skall bevaras, när denna anläggning kommer att ingå i en större anläggning.

6.2.4. Skadeförebyggande åtgärder

Bestämmelserna i nuvarande 9 kap. 46 ;S om ersättning genom till- handahållande av vatten har i åtskilliga hänseenden utformats efter mönster av bestämmelserna om ersättning genom kraftöverföring. Er- sättning i vattcn skall utgå, när någon till följd av medgivet uttag av grundvatten berövas möjligheten att vid egen grundvattentäkt tillgodo- göra erforderligt vatten, om inte ersättningsformen prövas medföra olä- genheter av betydenhet för någon av parterna. Vattendomstolen kan också efter lämplighetsprövning föreskriva att ersättning för annan skada genom nyttjande av grundvattentäkt skall utgå genom tillhanda- hållande av vatten. Skyldigheten att tillhandahålla vatten åvilar vatten- täktsfastigheten och består även om fastigheten försäljs i exekutiv ord- ' ning eller byter ägare på annat sätt. Rätten till vattnet är förenad med den skadade fastigheten.

Enligt fast praxis inom vattenrättsskipningen kan skadeförebyggande åtgärder föreskrivas i stället för ersättning även mot sökandens bestri- dande och även om kostnaden för åtgärden beräknas överstiga den er- sättning som annars skulle ha utgått. Det förutsätts dels att åtgärden är av sådan beskaffenhet att den lämpligare kan vidtas av sökanden än av den skadelidande dels att kostnadsökningen för sökanden inte är

• Sida 150
•  Original

Prop. 1974: 83 150

oskäligt stor. Domstolarnas befogenhet att föreskriva skadeförebyggan- de åtgärder härleds ur den i 2 kap 2 & fastslagna principen att en vat- tenbyggnad skall inrättas så att ändamåletutan oskälig kostnad kan vinnas med minsta intrång och olägenhet för motstående intressen. Motsvarande bestämmelse för grundvattentäkt finns i 2 kap. 43 "å. Er- sättning utgår endast för eventuell kvarstående skada.

Utredningen anser, att de nuvarande bestämmelserna om ersättnings- vatten motsvarar ett praktiskt behov. Emellertid är de tillämpliga bara i mål om grundvattentäkt. Detta har dock inte hindrat vattendomstolama att i andra fall — exempelvis vid uppdämning eller avsänkning av ett grundvattentäkten närbeläget vattenområde — ålägga företagarna att som skadeförebyggande åtgärd svara för vattenleverans. Utredningen anser att dessa likartade situationer bör behandlas på samma sätt. Det rör sig i båda fallen om skadeförebyggande åtgärder. Endast frågor om eventuellt kvarstående men bör enligt utredningen komma under bedömande enligt VL:s ersättningsregler. Utredningen förordar att nu- varande bestämmelser om ersättning genom tillhandahållande av vatten utmönstras.

Om utredningens förslag genomförs kommer frågor om rätt till vat- tenleverans vid skada till följd av grundvattentäkt i fortsättningen helt att överlämnas åt rättstillämpningen. Med hänsyn till den praxis som numera etablerats på området bör detta enligt utredningen inte inge några betänkligheter. Eftersom förhållandena kan vara mycket skiftan- de. bör det enligt utredningen tvärtom vara en fördel att domstolarna får fria händer att anpassa sina föreskrifter till vad som behövs i varje särskilt fall. Utredningen understryker att det även utan uttryckliga lag- regler naturligtvis åligger domstolarna att meddela sådana föreskrifter om åtgärder och ersättning att ersättningstagarna inte blir sämre ställ- da än tidigare.

Utredningen föreslår alltså att nuvarande bestämmelser. om ersätt- ning genom tillhandahållande av vatten upphävs .och att frågan om skyldighet att leverera vatten i samband med grundvattentäkt skall ses som en fråga om skadeförebyggande åtgärder.

Flertalet remissinstanser lämnar utredningens förslag utan erinran. Vattenöverdomstolcn, som ansluter sig. till- förslaget, framhåller att den vattenleverans som åläggs enligt 9 kap. 46 & får sakrättslig dignitet till skillnad mot åläggande i övrigt att vidta skadeförebyggande åtgärd. Vattenöverdomstolen anser inte att sakrättsligt skydd är i så hög grad motiverat i just detta fall att man. för den skull bör avstå från ett av andra skäl i och för sig motiverat upphävande av 9 kap. 46 5. I detta sammanhang ifrågasätter vattenöverdomstolen en uttrycklig lagbestäm- melse om möjlighet för domstol att förordna om skadeförebyggande åt- gärd som alternativ till "ersättning i pengar. Det kommer enligt vatten- överdomstolen alltid att finnas behov av attkunna meddela sådana för-

• Sida 151
•  Original

Prop. 1974:-83 151

ordnanden inte bara vid grundvattentäkt utan över huvud taget vid företag enligt VL. En uttrycklig lagbestämmelse är enligt vattenöverdom- stolens mening särskilt motiverad när man ansluter VL till expropria- tionslagen, som saknar institutet .skadeförebyggande åtgärder. Ett ytter- ligare skäl för lagreglering är enligt vattenöverdomstolen. att skadeföre- byggande åtgärder i undantagsfall kan innebära viss överkompensation för den skadelidande, vilket står i mindre god överensstämmelse med expropriationslagen.

Södertörns, Vänersborgs, Jämtbygdens, Umebygdens och Luleå tings- rätter, Föreningen Sveriges tingsrättsdomare och Sveriges advokatsam- fund anser att bestämmelserna om ersättningsvatten bör bibehållas oeh avstyrker utredningens förslag. Vänersborgs tingsrätt påpekar att utred- ningen som skäl för förslaget endast anför att motsvarighet till 9 kap. 46 & saknas för andra mål än grundvattentäktsmål. Detta resonemang borde enligt tingsrätten närmast leda till en utvidgning av institutet även till andra måltyper, där vattenleverans framstår som en önskvärd kom- pensationsform. Att så inte skett tidigare har enligt tingsrättens mening sin naturliga förklaring i det förhållandet att vid anläggande av grund- vattentäkt i motsats till vid andra företag vattenleverans kan påtvingas anläggaren, eftersom man i regel inte behöver befara att det skall medföra olägenhet av betydenhet för honom. Tingsrätten delar alltså inte utredningens uppfattning att det här rör sig om likartade situatio- ner. Tingsrätten ifrågasätter om det kan vara lämpligt att sedan fast praxis etablerats på ett visst område under förebärande härav ta bort de bestämmelser som utgör grunden för denna praxis. Utan stöd av en lagbestämmelse torde det för övrigt inte vara möjligt att ålägga er- sättningstagaren bidragsskyldighet vid överkompensation. — Jämtbyg- dens tingsrätt och tingsrättsdomareföreningen framhåller också att det är egendomligt att införa en lagregel, varav uppenbarligen behov före- legat, för att sedan efter någon tid, när praxis inrättat sig efter denna regel, slopa den. Enligt dessa remissinstanser bör bestämmelserna i stål- let utvidgas att gälla även andra måltyper än mål om grundvattentäkt. _ Även Umebygdens och Luleå tingsrätter samt advokatsamfundet an- ser att bestämmelserna bör utvidgas, lämpligen genom en allmän regel om ersättning genom tillhandahållande av vatten i 2 kap. _— Södertörns tingsrätt anser att bestämmelserna om ersättningsvatten bör flyttas över till 2 kap. och att där bör kodifieras gällande praxis i fråga om skade- förebyggande åtgärder.

Jag anser i likhet med utredningen och flertalet av de remissinstanser som yttrat sig i frågan .att- tillämpningsområdet för nuvarande bestäm- melser om ersättning genom tillhandahållande av vatten bör utvidgas. - Detta sker som utredningen föreslår lämpligen genom att frågan .om vat- tenleverans bedöms som enskadeförebyggande åtgärd. Härigenom får ' domstolarna möjlighet att utforma sina föreskrifter efter vad som be-

• Sida 152
•  Original

Prop. 1974: 83 152

hövs i varje enskilt fall. Domstolarna får också möjlighet'att välja mel- ' lan olika skadeförebyggande åtgärder. Förutom vattenleverans kan ifrå- gakomma exempelvis anläggande av en ny brunn, fördjupning av be- fintlig brunn eller installering av en ny pump. Det sakrättsliga skydd som nuvarande bestämmelser ger torde inte ha någon nämnvärd bety- delse i förevarande sammanhang.

Som jag redan angivit har inom vattenrättsskipningen utbildats en fast praxis i fråga om skadeförebyggande åtgärder. Enligt min mening bör nu denna praxis ges uttryck i en lagbestämmelse. Gällande praxis har sin teoretiska grund i tillåtlighetsbestämmelserna i 2 kap. 2 och 43 55 att företaget skall utföras så att ändamålet vinnes utan oskälig kost- nad med minsta intrång och olägenhet för annan. Det kunde därför vara naturligt att komplettera dessa paragrafer med en uttrycklig befo- genhet för domstol att föreskriva. skadeförebyggande åtgärder. Emeller- tid anser jag, att principen" med skadeförebyggande åtgärder som ett al- ternativ till ersättning utgör en så viktig del i VL:s skaderegleringssys- tem att den nya bestämmelsen bör tas in i 9 kap. Härför talar även den omständigheten att, om i en ny VL endast ersättningsfrågorna kom- mer att ligga kvar hos domstolarna, dessa måste ha möjlighet att före- skriva skadeförebyggande åtgärder. Hur samordningen i en ny VL skall ske med en eventuell administrativ tillståndsgivning får lösas när denna fråga blir aktuell. Jag anser det i vart fall klart att domstolarna tills vidare även utan samband med någon konkret ersättningsfråga har rätt och skyldighet att pröva lämpligheten av skadeförebyggande åtgärder av mera allmänt slag.

Som exempel på skadeförebyggande åtgärder kan nämnas att flytta byggnader som annars skulle dämmas över, att utföra erosionsskydd, att utföra nya bryggor 'i stället för sådana som skulle bli överdämda eller torrlagda, att planera badplatser där badmöjligheterna annars skulle försämras, att höja lågt liggande vägar samt att genom olika åt- gärder ordna vattenförsörjningen för en fastighet. Att exempelvis läm- na crsättning i form av ny mark i stället för den skadade räknas där- emot inte som en skadeförebyggande åtgärd.

Den nya bestämmelsen om skadeförebyggande åtgärder bör enligt min mening utformas i mycket nära anslutning till gällande praxis. Bestämmelsen bör i huvudsak endast innebära att sökanden skall åläg- gas att utföra skadeförebyggande åtgärd, om det finnes lämpligt, och att ersättning endast skall utgå för eventuellt kvarstående skada. Lämp- lighetsprövningen bör till att börja med avse frågan om en åtgärd över huvud taget är ändamålsenlig. Åtgärden syftar ju till att fastighets- ägaren fortfarande skall kunna använda sin fastighet och att fastigheten i huvudsak skall bibehålla sitt värde i oskadat skick. Den kvarstående skadan får alltså inte bli alltför omfattande. Lämplighetsprövningen kommer även att utgöra ett skydd för fastighetsborgenärerna. Den före-

• Sida 153
•  Original

Prop. 1974: 83 153

slagna lämplighetsprövningen avser'också frågan om sökanden bör åläg- gas att utföra åtgärden eller om sökanden skall förpliktas att utge er- sättning för skadan med valfrihet för fastighetsägaren att själv utföra åtgärden eller att tillgodogöra sig ersättningen på annat sätt. Ofta kan situationen vara sådan att all rimlighet talar för att åtgärden bör utföras av sökanden, som disponerar erforderliga resurser. Om flera fastigheter berörs av åtgärden torde det också i allmänhet vara lämpligt att sökan- ' den svarar för erforderliga arbeten. Vid prövningen måste givetvis be- aktas att sökandens kostnader för åtgärden inte blir oskäliga i förhållan- de till den ersättning som annars skulle utgå. Jag anser det dock möj- ligt att vid bedömningen av om skadeförebyggande åtgärd skall före- skrivas ta hänsyn till affektionsvärden.

Det är ofta nödvändigt att en skadeförebyggande åtgärd utförs på annan tillhörig fastighet (jfr 2 kap. 14 5 första stycket). Jag anser det därför nödvändigt med en bestämmelse om tvångsrätt för detta fall. Den skada som den skadeförebyggande åtgärden kan orsaka "skall givet- vis beaktas vid prövningen av åtgärdens lämplighet. Ersättning skall utgå för eventuell skada.

Enligt nuvarande bestämmelser om ersättningsvatten kan den skade- lidande åläggas bidragsskyldighet. I fråga" om möjligheten till ekono- miska motprestationer vid skadeförebyggande åtgärder har jag följande inställning, som ansluter till vad utredningen oemotsagt anfört beträf- fande vattenleverans. Det låter sig mindre väl förenas med ett ersätt- ningssystem att ålägga den ersättningsberättigade betalningsskyldighet gentemot ersättningsgivaren. En sådan ordning bör undvikas genom en lämplig utformning av domstolarnas föreskrifter. Om den skadelidande bereds förmån av någon betydenhet. bör värdet därav kunna reduceras exempelvis genom att företagaren åläggs att vidta åtgärder för att möj- liggöra vattenleveransen medan den skadelidande får svara för drift och underhåll. Det bör också vara möjligt att låta företagaren svara för vattenleveransen bara till en viss punkt, exempelvis fastighetsgräns.

Att en skadeförebyggande åtgärd kan innebära viss överkompensation är inte något ovanligt i vattenmål. Enligt utredningens mening är det rimligt att den som utsätts för tvångsingrepp får tillgodogöra sig de obetydliga övervärden som här är i fråga. Jag delar denna uppfattning under förutsättning att det är fråga om obetydliga övervärden. Som jag redan angivit bör föreskrifterna utformas så att åtgärden så exakt som möjligt motsvarar skadan. Om detta inte är möjligt bör en eventuell överkompensation kunna beaktas vid den helhetsbedömning av skador på fastigheten som jag skall återkomma till i avsnitt 6.2.6.

Beträffande omfattningen av vattenleverans som skadeförebyggande åtgärd bör som allmän utgångspunkt gälla att leveransen skall motsvara" vad som faktiskt har tagits ut vid den" skadade vattentäkten i dess opå- verkade skick. Viss hänsyn måste emellertid också tas till fastighetens

• Sida 154
•  Original

Prop. 1974: 83 154

framtida vattenbehov. Skadevållaren bör svara för att fastighetens nor- mala behov av husbehovsvatten kan tillgodoses också för framtiden. Skall vattnet användas för annat ändamål än husbehovsförbrukning, torde man i allmänhet ha att bestämma leveransskyldighetens omfattning med utgångspunkt i förbrukningen under de senare åren och vad som kan behövas för den närmaste framtiden. Det får i denna situation an- komma på sakägaren att göra sannolikt att hans vattenbehov ökar i framtiden.

Jag ansluter mig också till vad utredningen oemotsagt har uttalat om VL:s förhållande till lagen (1970: 244) om allmänna vatten- och av- loppsanläggningar (va-lagen). Enligt gällande rätt Skall rättsförhållandet mellan en allmän va-anläggning och den fastighetsägare som genom anläggningen lider intrång'i sin rätt till vatten i princip bedömas enligt VL:s regler utan beaktande av att fastighetsägaren samtidigt kan vara skyldig att bli ansluten till anläggningen och därigenom få vatten i er- sättning för det han förlorat (NJA 1959 s. 501). Om skyldigheten att leverera vatten ses som en fråga om skadeförebyggande åtgärder, kan man inte undgå att vid skaderegleringen ta hänsyn till va-lagens be- stämmelser. Har det klarlagts att sakägare får bruka va-anläggningen, bör hänsyn tas till det. Detta innebär att åtgärder i form av brunnsför- djupning eller vattenleverans i särskild ledning i allmänhet inte blir me- ningsfulla. Vidare innebär det att ersättning för fastighetsskada skall beräknas till skillnaden mellan fastighetens värde i oskadat skick och dess värde skadad men ansluten till va-anläggningen, med de ekonomis- ka fördelar och nackdelar denna anslutning kan medföra. Dessutom kan personlig ersättning komma i fråga.

6.2.5. Ersättning i real värden

F.n. gäller att överenskommelse mellan parterna om att ersättning skall utgå i annan form än VL medger, t. ex. i form av mark, måste fastställas av vattendomstolen efter lämplighetsprövning för att bli gäl- lande. I samband med den intensiva exploateringen av landets vatten- krafttillgångar under 1950- och l960-talen framfördes från olika håll önskemål om möjligheter för domstolarna att oberoende av överens- kommelse döma ut ersättning i realvärden.

Enligt utredningen torde frågan om ersättning i-realvärden i dagens utbyggnadssituation sakna nämnvärd-aktualitet. Remissinstanserna har inte intresserat sig för denna fråga. Jag anser'i likhet med utredningen att någon lagstiftningsåtgärd inte är motiverad. Jag vill dock erinra om att jag i föregående avsnitt (6.2.4) föreslagit en bestämmelse om' skade- förebyggande åtgärder. enligt vilken kan åläggas bl.a. skyldighet att leverera vatten.

I fråga om överenskommelse om realkompensation har utredningen inte föreslagit någon motsvarighettill nuvarande krav på lämplighets-

• Sida 155
•  Original

Prop. 1974: 83 155

prövning av vattendomstol. I vilken mån överenskommelse om real- kompensation kan fastställas måste enligt utredningen bero på om dom- stolen med bindande verkan kan besluta i frågan. Att hänsyn vid pröv- ningen alitid måste tas till fastighetsborgenärernas intressen är enligt utredningen klart även utan någon särskild bestämmelse.

Svenska bankföreningen anser, att hänsynstagandet till fastighetsbor- genärema är så väsentligt att en föreskrift härom bör tas in i lagtexten. Bankföreningen anser, att det är oklart vad utredningen avser med sitt uttalande om domstolarnas möjlighet att fastställa överenskommelser. Vänersborgs tingsrätt anser, att vattendomstol fortfarande bör ha skyl- dighet att pröva lämpligheten av överenskommelser om realkompensa- tion.

Jag anser inte, att det finns skäl att bibehålla nuvarande krav på lämplighetsprövning av vattendomstol. Parterna bör i princip ha frihet att välja ersättningsform. Emellertid anser jag att det behövs en ut- trycklig föreskrift om oskadlighetsprövning med hänsyn till fastighets- borgenärerna. En förebild till bestämmelsen finns i 5 kap. 25 & tredje stycket ExL. I VL bör bestämmelsen avse överenskommelser både om- ersättning i pengar och om ersättning i annan form. Oskadlighetspröv- ningen bör dessutom avse överenskommelser om skadeförebyggande åtgärder. "

6.2.6. Ersättning i pengar

Min genomgång av VI.:s ersättningssystem har hittills resulterat i att de för VL speciella ersättningsformerna ersättningskraft och ersättnings— vatten föreslås utmönstrade. Däremot har jag föreslagit en lagbestäm- melse om skadeförebyggande åtgärder, som inte återfinns i annan fas- tighetsrättslig lagstiftning (avsnitt 6.2.4). Skadeförebyggande åtgärder utgör emellertid inte en ersättningsform utan ett alternativ till ersätt- ning. Ersättning i pengar kommer 'alltså även i VL"att utgöra den enda ersättningsformen. "

Enligt nuvarande bestämmelser skall ersättning i pengar bestämmas att utgå på en gång. Avgörandet av ersättningsfrågor kan enligt 11 kap. 66 ä 2 mom. uppskjutas under en prövotid, om verkningarna av företa- get i visst hänseende inte kan förutses med erforderlig säkerhet. I sam- band med uppskovsbeslutet bör i regel meddelas provisoriska bestäm- melser om ersättning. Provisoriska ersättningar kan utgå- med årliga belopp. Ett alternativ till uppskov är att med stöd av 11 kap; 1 & fjärde stycket VL och 35 kap. 5 & rättegångsbalken fastställa ersättningen till skäligt belopp. . .

Ersättning som inte utgår med förhöjning (se om förhöjning avsnitt 6.2.2) skall enligt 9 kap. 4.9 & motsvara fulla värdet av den egendom som avstås och full gottgörelse för annan förlust eller skada. Uttrycket

• Sida 156
•  Original

Prop. 1974: 83 156

full ersättning återfanns i 1917 års expropriationslag fram till 1949 års ändringar i denna lag. '

I ExL, som gäller sedan den 1 januari 1973, behandlas ersättnings- frågorna i 4 kap. Enligt 4 kap. 1 5 första stycket ExL skall för fastig- het som exproprieras i sin helhet betalas löseskilling motsvarande fas— tighetens marknadsvärde. Paragrafen har dock försetts med en erinran om att löseskillingen på grund av följande paragrafer i vissa fall inte överensstämmer med marknadsvärdet. När en del av en fastighet ex- proprieras, skall erläggas intrångsersättning motsvarande den minskning av fastighetens marknadsvärde, som uppkommer genom expropriatio- nen. Intrångsersättningen skall alltså motsvara skillnaden mellan fastig- hetens marknadsvärde före expropriationen och restfastighetens mark- nadsvärde efter expropriationen. Även annan ekonomisk skada som uppkommer för ägaren genom expropriationen skall ersättas. Expro- priationsersättningen kan alltså utgå i form av tre olika ersättningsarter som betecknas löseskilling, intrångsersättning samt annan ersättning.

Enligt 4 kap. 2 & ExL skall vid bestämmande av ersättningen under vissa förutsättningar bortses från inverkan av expropriationsföretaget. Den s.k. influensregeln avser både positiv och negativ inverkan och ansluter till de grannelagsrättsliga ersättningsrekvisit som lagfästs i 30 & miljöskyddslagen (1969: 387).

I 4 kap. 3 & ExL finns den s. k. presumtionsregeln. Enligt denna skall vid bestämmande av löseskilling sådan ökning av fastighetens mark- nadsvärde av någon betydelse som ägt rum under tio år före ansök- ningen om expropriation —— dock högst femton år före talans väckande vid domstol och enligt en särskild övergångsbcstämmelse inte i något fall tidigare än från den 1 juli 1971 räknas ägaren tillgodo endast i den mån det blir utrett, att den beror på annat än förväntningar om ändring i markens tillåtna användningssätt. Regeln innebär dels en presumtion för att all värdeökning beror på förväntningar om ändring i markens tillåtna användningssätt, dels att värdeökning på grund av så- dana förväntningar inte skall ersättas. Endast i den mån presumtionen motbevisas utgår ersättning för den värdestegring som inträffat. Vid delcxpropriation skall presumtionsregeln tillämpas i fråga om värdet före expropriationen.

Ersättningsbestämmelserna i ExL överensstämmer i sakligt hänseende med de bestämmelser i 1917 års expropriationslag som legat till grund för" utredningens förslag utom i ett avseende. I ExL har nämligen pre- sumtionsregeln utvidgats att gälla vid all expropriation.

Utredningen anser, att man i VL bör införa expropriationslagens system att uppdela penningersättningen på olika ersättningsarter: löse- skilling, ersättning för fastighetsintrång och annan ersättning. Viss upp- delning på olika ersättningsarter förutsätts redan nu i VL.

Utredningen tar upp frågan om VL bör innehålla en uttrycklig före-

• Sida 157
•  Original

Prop. 1974: 83 157

skrift om att löseskilling och intrångsersättning skall bestämmas med utgångspunkt i fastighetens marknadsvärde i överensstämmelse med vad som gäller enligt expropriationslagen. Från allmänna rättvisesynpunkter är det självfallet angeläget att likartade ersättningsfrågor bedöms efter enhetliga grunder. Principen att fastighetsskada skall värderas med ut- gångspunkt i marknadsvärdet måste enligt utredningen därför få slå igenom också i VL, om inte starka skäl kan anföras för en särreglering.

Några sådana skäl kan enligt utredningens mening inte anföras när det gäller inlösen av hel fastighet. Det förhåller sig visserligen så att företagen enligt VL ofta är lokaliserade till glesbygds- eller avfolk- ningsområden, där det kan vara svårt att fastställa ett marknadsvärde. Expropriationslagens ersättningsregler är emellertid avsedda att tilläm- pas också inom sådana områden och en värdering enligt expropriations- lagens riktlinjer bör enligt utredningen leda till ett tillfredsställande re- sultat även i vattenmål.

Inlösen av hel fastighet förekommer emellertid förhållandevis sällan i vattenmål. Den vanligaste ersättningssituationen är i stället att en del av en fastighet drabbas av ett direkt ingrepp, t. ex. inlösen eller över- dämning, och att återstoden menligt påverkas av de förändrade vatten- förhållandena i form av försumpning, skada på fiske, försvårad virkes- utdrivning osv. När en fastighet samtidigt drabbas av flera olikartade skador leder en värdering av varje skadetyp för sig emellertid erfaren- hetsmässigt lätt till att de särskilda objekten övervärderas. Det torde också förekomma att man vid värderingen utgår från en oförändrad användning, trots att en sådan måste framstå som orationell, om hänsyn tas till företagets samlade inverkan på fastigheten. Enligt utredningen kommer det inte heller in i bilden att företaget eventuellt kan medföra nytta, t. ex. från torrläggningssynpunkt, eller att skadeförebyggande åt- gärder kan innebära viss överkompensation. Värderingen av olika ska- deobjekt kan också leda till ersättningar för skadetyper som vid en samlad bedömning tar ut varandra, t. ex. om inverkan i ett hänseende innebär att arbetskraft blir överflödig och i ett annat att det kommer att krävas ökad arbetsinSats. Enligt utredningens mening bör partiella fastighetsskador i vattenmål avgöras efter en helhetsbedömning.

Man kan enligt utredningen inte bortse från att slutresultatet blir ett annat och för den enskilde fastighetsägaren i allmänhet mera förmån- ligt med nuvarande tillvägagångssätt vid skadeuppskattningen'i vatten- mål jämfört med de metoder som numera tillämpas i andra expropria- tionslikande situationer. Enligt utredningen kan dessa ojämnheter svår- ligen försvaras.

Utredningen förordar med hänsyn till det anförda att det i VL ut- tryckligen anges att löseskilling skall motsvara fastighetens marknads- värde och att intrångsersättning skall motsvara den minskning i fastig- hetens marknadsvärde som uppkommer genom ingreppet. "

• Sida 158
•  Original

Prop. 1974: 83 158

Expropriationslagens värderingsregel för intrångsfallen står enligt ut- redningen i tämligen god överensstämmelse med vad som får antas vara gällande rätt inom VL:s område i fråga om avräkning av nytta mot skada. Samtidigt måste emellertid uppmärksammas att nyttan en- ligt föreskrift i VL kan grunda tvångsdelaktighet och därigenom bi- dragsskyldighet. I sådana fall får enligt utredningen nyttan inte avräknas i samband med regleringen av till äventyrs uppkommande fastighets- skada.

Enligt expropriationslagen skall man vid värderingen under vissa för- utsättningar bortse från inverkan av expropriationsföretaget. Enligt ut- redningen saknar de för expropriationsmålen karakteristiska markvärde- stegringsproblemen större aktualitet i vattenmålen. Däremot kan det tänkas att ett företag enligt VL genom att väcka farhågor för förful- ning, dimbildning eller buller påverkar fastighetsvärdena i negativ rikt- ning. Detsamma kan enligt utredningen vara fallet om företaget befaras medföra en minskning av befolkningsunderlaget i bygden. Enligt utred- ningens mening är det därför befogat att i sakägarnas intresse låta expropriationslagens regel om inverkan av "expropriationsföretagct få en motsvarighet i VL.

Utredningens förslag i denna del utsätts för åtskillig kritik. Även de remissinstanser som inte avstyrker förslaget framför kritik av varieran- de styrka mot användande av marknadsvärdet vid bestämmande av er- sättning enligt VL. Vattenöverdomstolen godtar förslaget med en utför- lig motivering.

Förslaget att införa marknadsvärdeprincipen i VL avstyrks av .tio remissinstanser, nämligen Växjö, Vänersborgs, Jämtbygdens och Ume- bygdens tingsrätter, länsstyrelsen i Jämtlands län, samarbetsnämnden för Järpenblocket, Arjeplogs kommun, Föreningen Sveriges tingsrättsdoma- re, LRF och Sveriges advokatsamfund. Det framhålls särskilt att det i vattenmål oftast är fråga om fastigheter i glesbygdsområden och att vid inlösen marknadsvärdet då blir orimligt lågt och inte står i någon som helst relation till kostnaderna för anskaffande av likvärdig bostad. Marknadsvärdet ger inte heller något uttryck för fastighetens värde i ägarens hand i det i glesbygden ofta förekommande fallet att fastigheten utgör bas för ägarens försörjning genom att bereda honom, förutom billig bostad, möjligheter till biinkomster och naturahushållning. Utred- ningens förslag att lösa detta problem med ”annan ersättning" medför en försämring för fastighetsborgenärerna. Den starkaste kritiken riktar sig emellertid mot den föreslagna tillämpningen av marknadsvärdeprin- cipen i skadefallen. I de i vattenmålen vanligast förekommande skade- situationerna torde det vara mycket vanligt att ett ingrepp på en fastig- hetsdel inte ger utslag i ändrat marknadsvärde. Det är svårt att utläsa om utredningen avser att "annan ersättning” skall kunna utgå även i dessa fall. Det framhålls också att ipraxis utbildats normer för olika

• Sida 159
•  Original

Prop. 1974: 83 ' 159

slag av delskador som väsentligt underlättar skadevärderingen och att partiella fastighetsskador av likartat slag skall bedömas lika för samt- liga berörda fastigheter enligt den s.k. likformighetsregeln i 11 kap. 60 &" tredje stycket.

Enligt min mening bygger en del av den kritik som förts fram mot marknadsvärdeprincipen på en felaktig uppfattning om de verkning- ar denna princip har jämfört med nuvarande bestämmelser. Det är enligt min mening inte värderingsprinciperna i nuvarande VL som lett till för höga ersättningar utan snarare värderingsmetodiken med ett bedömande av varje skadekategori för sig utan någon relation till de skadade fastigheternas värde. Det har talats om den s.k. å la carte- metoden. Om en fastighet samtidigt drabbas av flera skador, är det emellertid inte troligt att en presumtiv köpare söker bedöma'vilken reduktion av köpeskillingen som bör föranledas av varje särskild skada sedd för sig. Det naturliga är enligt min mening i stället att köparen försöker bilda sig en uppfattning om vilken inverkan på fastighetens användningssätt företaget totalt sett kan tänkas få och bestämmer sitt bud efter det. Den överkompensation som den nu tillämpade metoden lett fram till kan enligt min mening inte försvaras och utgör i och för sig tillräcklig grund för en reform. Det finns självfallet ingen anledning till att den framtida energikonsumtionen skall betala kostnader för er- sättning till fastighetsägare som inte motsvaras av någon reell ekonomisk skada för dessa. De omställningssvårigheter på grund av andra än eko- nomiska orsaker som en fortsatt utbyggnad av vattenkraften kan föra med sig för ortsbefolkningen måste lösas och löses också av samhället genom regionalpolitiska åtgärder. Däremot skall självfallet vattenbygg- nadsföretagen bära de direkta ekonomiska omställningskostnaderna för de fastighetsägare vilkas mark berörs av utbyggnaden. Detta följer emellertid också av ExL:s regler om ersättning för annan skada.

Jag vill också erinra om att marknadsvärdeprincipen i ExL inte tar ställning till värderingsmetoderna utan endast angeratt syftet är att bestämma det pris som en fastighet av ifrågavarande art sannolikt skulle betinga om den bjöds ut till försäljning i allmänna marknaden. I fråga om värderingsmetod kan man välja mellan ortsprismetoden, av- kastningsmetoden och produktionskostnadsmetoden. Sistnämnda metod innebär att man söker beräkna marknadsvärdet av en byggnad med utgångspunkt i vad det skulle kosta att producera en likartad byggnad. Härvid beaktas även den värdeminskning som byggnaden undergått genom ålder och bruk.

Som jag redan antytt (avsnitt 6.2.2) anser jag med hänsyn till värdet av ett enhetligt regelsystem, att ersättningsbestämmelserna i ExL bör ges motsvarande tillämpning i VL om inte starka sakliga skäl talar mot en sådan reform. Några sådana skäl kan enligt min mening inte åbe-

• Sida 160
•  Original

Prop. 1974: 83 160

ropas i fråga om inlösen av hel fastighet eller del av fastighet. Det torde inte ens i avfolkningsbygder möta några oöverstigliga svårigheter att med hjälp av angivna metoder få fram ett marknadsvärde. Det torde i avfolkningsbygder också vara förhållandevis lätt att förvärva en lik- värdig fastighet, för vilken köparen alltså inte behöver betala mer än han får för den fastighet som han tvingas avträda. Visserligen kan inne- ' havet av en fastighet för ägaren medföra fördelar i form av möjlighet till biinkomster och naturahushållning som inte påverkar marknadsvär- det. Det senare kan i så fall te sig orimligt lågt för ägaren. I så fall bör emellertid annan ersättning utgå för ekonomisk skada som drab- bar ägaren utöver fastighetsskadan. Sådan ersättning skall också utgå för direkta omställningskostnader. Fastighetsborgenärerna kan inte an- ses lida förfång genom en sådan uppdelning av ersättningen, eftersom deras säkerhet i fastigheten självfallet inte kan uppskattas till större belopp än fastighetens marknadsvärde. Jag kan också hänvisa till vad jag anförde i 1971 års lagstiftningsärende (prop. 1971: 122 s. 173 och 189) t. ex. om att intrångsersättning undantagsvis kan bestämmas genom ett kvadratmeterpris på den inlösta delen av fastigheten.

I fråga om skadefallen, som dominerar i vattenmålen, uppnår man med marknadsvärdeprincipen en helhetsbedömning av skadeverkningar- na på en fastighet i relation till fastighetens marknadsvärde. Mot bak- . grund av vad jag uttalat om den s.k. å la carte-metoden och övriga olägenheter med nuvarande skadevärdering som utredningen påtalat ut- gör detta enligt min mening en stor vinning. Även i skadefallen kan man använda sig av olika metoder för att räkna fram en minskning i den skadade fastighetens" marknadsvärde. Intrångsersättningen skall självfallet vid behov kompletteras med annan ersättning, dvs. ersättning för ekonomisk skada för fastighetsägaren som inte täcks av minskningen i marknadsvärde. Fastighetsägaren måste t.ex. lägga ned en av honom bedriven rörelse. Skadeberäkningen sker f.n. i stor utsträckning enligt Vissa normer för olika skadekategorier. Skador på jordbruksmark eller på skogsmark och växande skog kan sålunda uppskattas inom hela skadeområdet efter allmänt vedertagna normer. Motsvarande gäller ex- empelvis företagets verkningar på fisket. Jag anser inte att det finns något hinder mot att även i fortsättningen använda sådana normer som givetvis underlättar den ofta mycket omfattande skaderegleringen. Nor- merna syftar emellertid till att bestämma ersättning för marginalvärden. Vid tillämpningen av dem måste för varje enskild fastighet också noga observeras att ersättningen inte står i missförhållande till minskningen av marknadsvärdet. Jag finner alltså ingen anledning att frångå den s.k. likformighetsprincipen som innebär att lika skador skall bedömas lika. Det torde vara klart även utan uttryckligt förbehåll att denna prin- cip i speciella fall kan genombrytas av marknadsvärdeprincipen.

Jag ansluter mig till vad utredningen uttalat om att nytta som en-

• Sida 161
•  Original

Prop. 1974: 83 161

ligt föreskrift i VL grundar tvångsdelaktighet och bidragsskyldighet inte får avräknas mot till äventyrs uppkommande fastighetsskada. Detta torde vara klart även utan särskild föreskrift.

Ett av huvudsyftena med presumtionsregeln är att dämpa markvärde- stegringen. Med anledning därav har den gjorts tillämplig vid all ex- propriation, sålunda även när enskild exproprierar. Presumtionsregeln har också förts in i annan ny fastighetsrättslig lagstiftning, t. ex. anlägg- ningslagen (1973: 1149) och ledningsrättslagen (1973: 1144). Presum- tionsregelns syfte att dämpa markvärdestegringen talar med styrka för att den tillämpas också vid värdering enligt VL. Jag förordar att pre- sumtionsregeln görs tillämplig också i fråga om ersättning enligt VL.

Sammanfattningsvis anser jag alltså att ersättningsbestämmelserna i ExL bör få en motsvarighet i VL. Tidigare använda värderingsmeto- der kan användas också i fortsättningen men vid hopräkning av olika ersättningsposter måste en slutlig jämförelse göras med minskningen i fastighetens marknadsvärde och i förekommande fall justering av ersättningen ske till ett belopp motsvarande denna minskning. Härtill kommer sedan ersättning för ekonomisk skada för fastighetsägaren som inte täcks av marknadsvärdet.

I fråga om presumtionsregeln måste här observeras att presumtions- tidens utgångspunkt måste vara tiden för talans väckande vid domstol (jfr 142 & byggnadslagen) eller vid förrättning tiden för påkallande av förrättningen (jfr 13 & anläggningslagen). Utgångspunkten för tillämp- ning av presumtionsregeln i övergångsförhållandena har i samtlig ny fastighetsrättslig lagstiftning bestämts till den 1 juli 1971 och jag anser att denna tidpunkt bör gälla också i förevarande sammanhang.

I 1971 års lagstiftningsärende rörande ändring av 1917 års expropria- tionslag behandlade jag utförligt frågan om bevisbördan (prop. 1971: 122 s. 168—170, 255 och 264). Vad jag då uttalade om att viss bevisbörda alltid skall ligga på den som framställer ett yrkande skall gälla även i vattenmål. Detsamma gäller givetvis vad som vid detta tillfälle uttala- des om vissa bevisbördeproblem vid tillämpning av presumtionsregeln (prop. 1971: 122 s. 257 och 264).

Enligt utredningen har den uppskovsmöjlighet som VL erbjuder ge- nom bestämmelserna om prövotid flitigt utnyttjats, företrädesvis i de stora kraftverks- och regleringsmålen. Man har därvid i allmänhet för- farit på det sättet att hela frågekomplex i målen, t. ex. om företagens inverkan på fiske, flottning eller virkesutdrivning, ställts på framtiden för särbehandling efter fortsatt utredning, ofta genom en av domstolen tillkallad sakkunnig. Slutregleringen i uppskjutna delar kan sedan äga rum avsevärd tid efter den definitiva prövningen av övriga ersättnings- frågor för de olika fastigheterna. Detta förfarande låter sig enligt ut- redningen mindre väl förenas med ett ersättningssystem som grundas på en samtidig bedömning av vattenföretagets samlade inverkan på olika fastigheter.

• Sida 162
•  Original

Prop. 1974: 83 162

Utredningen föreslår därför, att prövotidsbestämmelserna jämkas så att slutlig skadereglering för fastighet inte behöver äga rum, förrän även uppskjutna ersättningsfrågor är mogna för avgörande. Om provisorisk ersättning anses påkallad under uppskovstiden, bör denna utges i form av förskott på den slutliga ersättningen. Detta bör enligt utredningen gälla både för skador som i och för sig hade kunnat regleras omedel- bart och för skador som omfattas av uppskovet. Förskottet bör enligt utredningen avvägas så att det i rimlig mån kompenserar den förutse- bara totala nedgången i fastighetens marknadsvärde. När den upp- skjutna ersättningsfrågan blir klar för avgörande, får den slutliga er- sättningen för alla skador på fastigheten bestämmas och utgivna för- skott avräknas. '

Utredningen betonar nödvändigheten av att uppskov i fortsättningen förbehålls de fall då ett verkligt trängande behov därav föreligger. En- ligt utredningen bör i första hand den utvägen prövas att domstolen med tillämpning av 35 kap. 5 & rättegångsbalken uppskattar skadan till skäligt belopp utan någon mera ingående undersökning av olika delskador.

Utredningens förslag att slutlig skadevärdering för en fastighet inte skall äga rum förrän samtliga ersättningsfrågor för den fastigheten är mogna för avgörande avstyrks av vattenöverdomstolen, samtliga sex tingsrätter som är vattendomstolar, Föreningen Sveriges tingsrättsdo- mare och Västerbottens länsorgan för vattenkraftsfrågor. Viss kritik framförs äVen mot utredningens förslag i fråga om tillämpning av 35 kap. 5 & rättegångsbalken, som anses äventyra rättssäkerheten. Vatten- överdomstolen anser det önskvärt med en mer restriktiv tillämpning av uppskovsinstitutet och förordar en skärpning av förutsättningarna för uppskov och införandet av en efter VL:s uppskovssystem avpassad motsvarighet till 35 kap. 5 5 rättegångsbalken.

Jag anser inte, att det är nödvändigt att skjuta upp samtliga ersätt- ningsfrågor för en fastighet enbart av den anledningen att någon en- staka ersättningsfråga för fastigheten inte är mogen för avgörande. Utredningens förslag med denna innebörd skulle medföra betydande praktiska nackdelar. Om en ersättningsfråga måste skjutas upp, får man enligt min mening bedöma den inverkan övriga skador har på marknadsvärdet och döma ut slutlig ersättning för dessa. När den uppskjutna frågan blir mogen för avgörande, får man bedöma den ytterligare minskning av marknadsvärdet som förorsakas och bestäm- ma ersättning härför. Vid prövningen av den uppskjutna ersättningsfrå- gan torde marken ha tillträtts eller tillståndet tagits i anspråk. Värde- ringen måste då hänföras till den tidpunkt när detta skedde. Det an- givna tillvägagångssättet måste för övrigt även med utredningens för- slag användas vid prövning av oförutsedda skador. Jag är alltså inte beredd att föreslå någon ändring av nuvarande bestämmelser om pro- visorisk ersättning vid uppskov.

• Sida 163
•  Original

Prop. 1974: 83 163

Uppskovsinstitutet har hittills framför allt använts i fråga om fiske, flottning och virkesutdrivning. Eftersom flottningen har avvecklats i flertalet vattendrag, torde det i framtiden mest vara fiskefrågorna som blir aktuella. De missförhållanden som kan konstateras i fråga om upp- skovsinstitutet torde till stor del kunna hänföras till dels vattendomsto- larnas arbetsbelastning under den stora utbyggnadsepoken — i viss ut- sträckning uppsköts hela skadevärderingen — dels motsvarande arbets- belastning för fiskeadministrationen. Jag förutsätter alltså att uppskov i framtiden inte kommer att behöva tillgripas i samma utsträckning som tidigare och att uppskjutna frågor avgörs så snart det är möjligt. Att så skall ske framgår av lagtexten'i dess nuvarande lydelse. Någon ändring av denna är därför i och för sig inte nödvändig för att hindra onödiga dröjsmål. Uppskovsinstitutet hör till de processuella bestämmelser som måste ses över i förslaget till en ny VL. I avbidan på detta förslag an- ser jag mig därför inte behöva föreslå ändring i fråga om förutsätt- ningarna för uppskov eller någon särskild bestämmelse om skälighets- prövning i vattenmål. Förutsättningarna för tillämpning av 35 kap. 5 5 rättegångsbalken torde emellertid förhållandevis ofta komma att före- ligga i vattenmål.

Enligt nuvarande 9 kap. 9 5 skall ersättning under vissa förutsätt- ningar fastställas även för fastighet som tillhör sökanden i vattenmålet. Bestämmelsen avser att skydda fastighetsborgenärerna. I utredningens förslag har någon motsvarighet till bestämmelsen inte tagits med. Med de belånings- och finansieringsmetoder som numera tillämpas saknar bestämmelsen enligt utredningen" nämnvärd betydelse. Det torde i prak- tiken vara utomordentligt svårt för en företagare att bakom ryggen på någon av sina kreditgivare skaffa sig erforderliga ekonomiska re- surser och tillstånd enligt VL för att genomföra ett företag med de konsekvenser som avses i paragrafen. Enligt utredningen skapas er- forderliga garantier mot förluster, om borgenären genom klausul i omslagsreversen tillförsäkrar sig rätt att i ifrågavarande situation kräva betalning ur fastigheten i förtid (jfr 6 kap. 6 & jordabalken och prop. 1970: 20 del B 1 s. 312).

Svenska bankföreningen, Sveriges jordbrukskasseförbund och Väners- borgs tingsrätt anser, att en bestämmelse motsvarande 9 kap. 9 & bör finnas kvar i VL. Utredningens förslag med en klausul i omslagsreversen anses inte utgöra tillräckligt skydd.

Jag kan inte finna att en klausul i omslagsreversen utgör någon ab- solut garanti mot förluster. En sådan klausul kan dessutom endast tas in i framtida län. Det kan visserligen inte vara någon särskilt vanlig situa- tion att en sökande i vattenmål inte kan erbjuda annan säkerhet, om vattenföretaget skadar en egen fastighet men, framför allt med tanke på att fallhöjd kan tas i anspråk från egen fastighet, anser jag det till- rådligt med en motsvarighet till 9 kap. 9 &. Bestämmelsen bör utformas

• Sida 164
•  Original

Prop. 1974: 83 164

efter mönster av den oskadlighetsprövning med hänsyn till fastighets- borgenärema och de bestämmelser om nedsättning som jag kommer att föreslå i nästa avsnitt. Ersättning som bestäms enligt förevarande be— stämmelse kommer alltså alltid att sättas ned hos länsstyrelsen.

6.2.7. Betalning och tillträde m. m.

En grundläggande princip i VL är f. n. att åtgärd i vatten som skadar annan inte får utföras innan föreskriven engångsersättning betalts. Jag anser i likhet med utredningen att denna princip bör vidmakthållas med hänsyn till de skadelidandes trygghet. Betalning bör liksom hittills ske antingen genom nedsättning hos länsstyrelsen eller direkt till ersättnings- tagaren. Annan ersättning bör liksom hittills alltid betalas direkt till den berättigade.

Enligt VL skall nedsättning alltid ske vid inlösen men i övrigt endast under vissa förutsättningar. Utredningen föreslår att den ovillkorliga nedsättningsskyldigheten vid inlösen tas bort.

Enligt 6 kap. 2 & ExL skall nedsättning av löseskilling och intrångs- ersättning inte ske, om fastigheten inte svarar för beviljad eller sökt inteckning eller om de borgenärer som har panträtt i fastigheten med- givit att ersättningen betalas till den ersättningsberättigade. Medgivande behövs dock inte av den för vars rätt expropriationen är väsentligen utan betydelse.

Jag anser att denna bestämmelse, som tämligen väl stämmer med vad som i VL redan gäller för skadefallen, bör ges tillämpning även i VL. Bestämmelsen måste liksom i ExL kompletteras med en bestäm- melse om skyldighet för den ersättningsskyldige att till länsstyrelsen an- mäla att ersättning betalats direkt till den ersättningsberättigade.

Enligt nuvarande 9 kap. 73 5 har panträttshavarna viss rätt att kräva gottgörelse i efterhand. Utredningens förslag innehåller motsvarande reglering. En liknande lösning för expropriationslagens del föreslogs på sin tid i en inom justitiedcpartementet upprättad promemoria (Ds Ju 1971: 23) med förslag till ändringar i expropriationsförfarandet m.m. Jag fann emellertid på anförda skäl att en annan lösning var lämpli- gare (se prop. 1972: 109 s. 256). Besväras fastigheten av beviljad eller sökt inteckning, får löseskilling och intrångsersättning oavsett yrkande enligt 5 kap. 25 å andra stycket ExL inte sättas lägre än som föranleds av ersättningsbestämmelserna i 4 kap., om det inte är väsentligen utan betydelse för borgenärernas rätt. Är parterna överens om storleken av löseskilling eller intrångsersättning, får domstolen enligt 5 kap. 25 & tredje stycket ExL meddela dom i enlighet därmed, om medgivande lämnats av samtliga borgenärer som har panträtt i fastigheten. Medgi- vande erfordras inte av den för vars rätt domstolens avgörande är vä- sentligen utan betydelse. Förebild till denna oskadlighetsprövning var motsvarande bestämmelse i 5 kap. 16 & fastighetsbildningslagen (1970: 988, omtryckt 1971: 1035).

• Sida 165
•  Original

Prop. 1974: 83 165

Jag har redan föreslagit en motsvarighet till 5 kap. 25 & tredje stycket ExL (se avsnitt 6.2.5.) och jag anser på grund av mitt ställningstagande i 1972 års lagstiftningsärende att de nya bestämmelserna bör utformas i överensstämmelse med 5 kap. 25 & ExL.

Enligt VL har företagaren viss betänketid under vilken han måste bestämma sig för om han vill utnyttja ett givet tillstånd att efter betal- ning ta annans egendom i anspråk. I skadefallen är betänketiden fem år från lagakraftägande beslut och vid inlösen ett år. Att fristerna i VL gjorts avsevärt längre än expropriationslagens tremånadersfrist torde enligt utredningen ha berott på att det ofta tar betydande tid att detalj- planera och utföra företag enligt VL och att man velat frita ersättnings- givaren från att utge ersättning, innan han verkligen använder den rät- tighet han har fått. Jag anser i likhet med utredningen att dessa skäl alltjämt är bärande. Ersättningstagamas anspråk på att inte under alltför lång tid hållas i ovetskap om huruvida deras egendom skall tas i an- språk eller inte motiverar emellertid en förkortning av företagarnas nu- varande betänketider. Jag finner att utredningens förslag om två år vid skada och sex månader vid inlösen utgör en lämplig avvägning. Sam- tidigt bör emellertid möjlighet beredas vattendomstolen att för extra- ordinära fall förkorta eller förlänga fristerna. Om parterna är ense om annan tid än som anges i lagen bör vattendomstolen naturligtvis kunna förordna i enlighet med parternas önskemål.

För att undvika uppenbara orättvisor, som kan tänkas inträffa vid betydande ändringar i allmänna prisläget under tiden mellan tidpunkten för skadeuppskattningen (den s. k. värdetidpunkten) och betalningsdagen, föreslår utredningen att ersättningstagarna tillförsäkras rätt till gott- görelse för förluster som drabbar dem till följd av den ekonomiska ut- vecklingen. Tvister om bagatellbelopp bör dock undvikas. Gottgörelse bör med hänsyn härtill utgå bara till dem, vilkas förluster inte är ringa. Talan om gottgörelse bör enligt utredningen väckas genom stämning till vattendomstolen.

Kammarkollegiet ansluter sig till principen om gottgörelse för förlust till följd av ändring i penningvärdet. Enligt kollegiet kan det emellertid ifrågasättas om den föreslagna bestämmelsen verkligen gagnar ersätt- ningstagarna. Det förekommer nämligen redan nu utan stöd av någon lagbestämmelse att vattendomstolama på yrkande av part meddelar föreskrift om indexreglering av utdömda ersättningsbelopp fram till betalningsdagen. Enligt förslaget gäller särskilda förutsättningar för gott- görelse och talan om gottgörelse skall väckas genom stämning, vilket innebär att sakägaren är sämre ställd i rättegångskostnadshänseende. Kollegiet anser därför, att det finns anledning att ytterligare överväga förslaget.

Jag anser i likhet med kammarkollegiet, att utredningens förslag i denna del har en alltför begränsad räckvidd. Jag anser det i stället

• Sida 166
•  Original

Prop. 1974: 83 166

lämpligt med en allmän föreskrift om att ersättningsbeslutet, om det är lämpligt, bör innehålla bestämmelser som garanterar att ersättnings- tagaren inte åsamkas förluster på grund av penningvärdeändringen un- der tiden mellan ersättningsbeslutet och tiden för ersättningens erläg- gande. Den lämpligaste formen är givetvis indexreglering. I mån av behov kan denna indexreglering anknyta till en längre tillbaka i tiden liggande antagen värdetidpunkt. Detta förfarande används f.n. av vat- tendomstolarna.

Enligt VL gäller f.n. förbud mot att återkräva betald ersättning. Jag anser i likhet med utredningen att de ersättningsberättigades ekonomiska trygghet kräver att detta förbud behålls. Enligt pleniavgörandet NJA 1961 s. 743 får ersättningsgivaren inte fullfölja talan mot ersättnings- beslut, när ersättning har betalts. Utredningen anser, att den teoretiska grunden för detta avgörande undanröjs med utredningens förslag till ändring av avräkningsbestämmelsema vid uppskov (se avsnitt 6.2..6). Jag har emellertid inte biträtt utredningens förslag i den delen och pleniavgörandet kommer därför alltjämt att äga full giltighet. Jag finner inte någon anledning att genom lagstiftning rubba detta avgörande.

VL innehåller nu utförliga regler om tillträde till fast egendom som skall lösas. Enligt utredningens mening bör VL:s tillträdesregler när- mas till motsvarande regler i expropriationslagen. De synbarligen något stela reglerna i VL bör enligt utredningen med fördel kunna ersättas med bestämmelser om rätt för företagaren att tillträda egendom som skall lösas utan ett komplicerat uppsägningsförfarande. Jag biträder utredningens förslag att företagaren berättigas tillträda egendomen när han betalt ersättningen för egendomen liksom ersättning för skada ge- nom avståendet och dessutom, i förekommande fall, gjort anmälan till länsstyrelsen. Förslaget stämmer väl överens med vad som gäller enligt ExL. Utredningen anser emellertid också att ersättningstagaren måste få rätt till skäligt uppskov, om hans förhållanden ger anledning till det. Med hänsyn till att företagaren enligt VL har en betänketid av två år vid skada och sex månader vid inlösen anser jag det nödvändigt att ersättningstagaren kan ges skäligt uppskov. I ersättningsbeslutet skall alltså kunna föreskrivas viss minsta tid inom vilken tillträde inte får ske resp. skadebringande åtgärd inte utföras.

Utredningen föreslår en motsvarighet till nuvarande bestämmelser i 9 kap. 74 5 om återlösen av fast egendom som inte använts för avsett ändamål. Jag har emellertid i 1972 års lagstiftningsärende angående ExL funnit att det praktiska behovet av ett återlösningsinstitut är så ringa att det, med tanke på det komplicerade regelsystem som skulle behövas, inte är motiverat att behålla institutet i ExL (prop. 1972: 109 s. 224—226). Inte heller i VL anser jag att det finns behov av bestäm- melser om återlösen.

• Sida 167
•  Original

Prop. 1974: 83 167

6.3. Särskilda vattenkraftsfrågor

6.3.1. Utbyggnadsvitsord

Strömfallen i våra vattendrag omfattas av den allmänna fastighets- indelningen. Rådigheten över vattenkraften i ett vattenområde ingår bland de befogenheter som enligt 1 kap. ] & VL tillkommer vattenom- rådets, dvs. ofta strandfastighetens, ägare. I fråga om möjligheterna att överlåta vattenområdet eller upplåta särskild rätt till detta gäller all- männa bestämmelser om fast egendom.

Bestämmelser om ianspråktagande av annans vattenkraft finns i 2 kap. 5—7 åå VL. Tvångsrätt enligt dessa paragrafer kan bara beviljas i samband med tillstånd att bebygga fallsträckan i fråga. Utbyggnads- företagets tillåtlighet skall alltså prövas enligt VL:s allmänna tillåtlig- hetsregler.

I 2 kap. 5 & behandlas den situationen att ett strömfall till skilda delar tillhör olika ägare. Den som äger eller på grund av servitut för- fogar över mer än hälften av den efter vattenmängd och naturlig fall- höjd beräknade vattenkraften är berättigad att tillgodogöra sig det hela. Det förutsätts att det gemensamma tillgodogörandet innebär en väsent- lig teknisk eller ekonomisk fördel. Samma ordning gäller beträffande rätten att tillgodogöra vattenkraften i två eller flera strömfall som har olika ägare och som har sådant läge att de kan tillgodogöras gemen- samt.

Enligt utredningens mening kan det möjligen göras gällande att majo- ritetsprincipen i 2 kap. 5 & är för stel. Starka kraftintressen kan upp- träda också på minoritetssidan och man kan knappast ur fallhöjdsinne- havets storlek dra några bestämda slutsatser om den ena eller andra partens förutsättningar att utföra och driva företaget på ett i tekniskt Och ekonomiskt hänseende betryggande sätt. Det kunde därför enligt utredningen stå i god överensstämmelse med grunderna för Kungl. Maj:ts prövningsrätt i vattenmål att tillerkänna även en minoritetsdel- ägare initiativrätt till utbyggnad, särskilt som prövningsrätten också in- rymmer effektiva möjligheter att hindra en från allmän synpunkt mind- re önskvärd exploatering. Det får emellertid antas att kraftintressenter- na har inrättat sig efter nuvarande rättsliga reglering och att deras långsiktiga planering av kraftproduktionen följaktligen kan förryckas, Om majoritetsprincipen uppges. Utredningen anser därför, att det i 2 kap. 5 & alltjämt bör slås fast att utbyggnadsvitsord tillkommer den som förfogar över majoritet i vattenkraft i fallsträckan. Något yrkande om ändring av majoritetsprincipen har inte framkommit vid remissbehand- lingen.

Jag anser visserligen att majoritetsprincipen gör ett något föråldrat intryck och att det bättre skulle stämma överens med de nya bestäm- melserna om Kungl. Maj:ts prövningsrätt att ge varje fallhöjdsinne-

• Sida 168
•  Original

Prop. 1974: 83 168

havare initiativrätt. Emellertid har majoritetsprincipen fungerat väl un- der gången tid och det skulle därför verka egendomligt att i det skede av utbyggnaden av vårt lands vattenkraft i vilket vi nu befinner oss ändra denna princip. Bestämmelserna i 1 kap. 14 & VL, som ger Kungl. Maj:t möjlighet att förordna om ianspråktagande av strömfall som inte utnyttjas på ändamålsenligt sätt, har aldrig behövt utnyttjas. Den utbyggnadsvärda vattenkraft som ännu återstår outbyggd torde i allt väsentligt redan tillhöra statens vattenfallsverk eller enskilda kraft— producenter. I övrigt torde det i framtiden i huvudsak bli fråga om ändring och utbyggnad av befintliga kraftverk. Det är enligt min me- ning inte något samhällsintresse att kraftföretagen bedriver konkurreran- de projektering. På grund av det anförda anser jag att majoritetsprin- cipen bör bibehållas. Den bör i fortsättningen endast avse tillgodogö- rande för vattenkraftsändamål.

Utredningen föreslår, att bestämmelserna i 2 kap. 6 och 7 55 upp- hävs som obehövliga. Detta förslag har lämnats utan erinran av remiss- instanserna.

I 2 kap. 6 & avses den situationen att fallsträckan genom ägogräns i strömriktningen i sin helhet är uppdelad på olika ägare med lika lott i vattnet. Eftersom initiativrätten till utbyggnad då inte kan fördelas en- ligt majoritetsprincipen, anvisar 2 kap. 6 5 ett inbjudningsförfarande. I takt med den vattenbyggnadstekniska utvecklingen, som möjliggjort ut- byggnad av allt längre fallsträckor, har en sådan situation som avses i 2 kap. 6 & blivit allt ovanligare. Lagrummet har ytterligare förlorat i betydelse genom att kraftproducenterna successivt har förvärvat mer- parten utbyggnadsvärd vattenkraft. Om vattenkraftsägarna på ömse si- dor är kraftproducenter, kan man enligt min mening utgå från att över- enskommelse träffas om utbyggnad utan något i lag reglerat inbjud- ningsförfarande. Jag biträder alltså förslaget att upphäva 2 kap. 6 5.

I 2 kap. 7 & avses det fallet att ett strömfall är samfälld egendom för en by eller ett skifteslag. Den moderna utbyggnadstekniken har medfört att det numera helt sällan kan bli fråga om utbyggnad som omfattar enbart ett samfällt strömfall eller del därav. Om ett samfällt strömfall ingår som del av en utbyggnadssträcka bör enligt min mening ström- fallet kunna tas i anspråk enligt 2 kap. 5 5, om den byggande har ut- byggnadsvitsord för hela fallsträckan. Bestämmelserna i 2 kap. 7 5 första stycket saknar enligt min mening alltså praktisk betydelse i den- na situation. I fråga om behovet av bestämmelsen bör dessutom beak- tas att dess syfte är att i kraftutbyggnadens intresse kringgå tidigare gäl- lande hinder mot skifte. Bestämmelserna i 2 kap. 7 & andra stycket, vars undantagskaraktär betonades redan vid VL:s tillkomst, är numera helt otidsenliga. På anförda skäl anser jag att även 2 kap. 7 & bör upp- hävas.

Utredningen behandlar utförligt frågan vilka rättigheter till vatten-

• Sida 169
•  Original

Prop. 1974: 83 169

området som skall beaktas, när det vid en tillämpning av 2 kap. 5 % gäller att bedöma om utbyggnadssökanden har majoriteten i vatten- kraft. Jag har inte något att erinra mot vad utredningen oemotsagt anför i den delen. Resultatet av utredningens överväganden kan sam- manfattas på följande sätt.

Man bör utgå från att förhållandena skall regleras på ett för fram- tiden bestående sätt och att sökanden därför inte bör få tillgodoräkna sig tidsbegränsade rättighetsupplåtelser eller rättigheter som inte för- enas med strömfallsfastigheten. Sökanden bör alltså få tillgodoräkna sig vad som innehas med äganderätt eller på grund av servitut som gäller för all framtid. Avtal om upplåtelse av annan nyttjanderätt än tomträtt är enligt 7 kap. 5 & jordabalken i princip inte bindande längre än femtio år och bör följaktligen inte kunna ligga till grund för ut- byggnadsvitsord. Däremot bör tomträtt kunna jämställas med ägande- rätt vid beräkning av utbyggnadsvitsord.

I fråga om andel i samfällt strömfall bör sökanden få tillgodoräkna sig andel som han förfogar över på grund av äganderätt eller servituts- rätt som gäller för all framtid. Enligt 7 kap. 9 & jordabalken får upp- låtelser av servitut eller nyttjanderätt i fastighets andel i mark inte sakrättslig verkan och bör alltså inte få beaktas för utbyggnadsvitsord. Sådana upplåtelser som skett före jordabalkens ikraftträdande kan emellertid åtnjuta sakrättsligt skydd enligt 35 5 lagen (1970: 995, om- tryckt 1971: 1210) om införande av nya jordabalken och de kan då få tillgodoräknas. Sådana upplåtelser har förekommit i mycket stor ut- sträckning.

Vattenområde som utgör gemensam ägovidd för två eller flera fas- tigheter utgör inte samfällt strömfa'll i vedertagen mening. Sökanden bör få tillgodoräkna sig varje innehav av andel i vattenområde som hör till flera fastigheter gemensamt. Avgränsningen bör lösas genom en hän- visning till vad som enligt 1 kap. 3 & fastighetsbildningslagen (19701988, omtryckt 1971: 1035) utgör- samfällighet. _

Om ett strömfall utan att vara samfällt ägs av flera personer, t. ex. tillhör en fastighet med flera-ägare, bör en sökande inte få för ut- byggnadsvitsord tillgodoräkna sig egen andel eller upplåtelse i servituts- form från andel i samägd fastighet.

Om en äldre vattenkraftanläggning skall uppgå i en ny anläggning, bör sökanden för utbyggnadsvitsord till den nya anläggningen få till- godoräkna sig den vattenkraft som med stöd av 2 kap. 5 & tagits i an— språk för den äldre anläggningen, om denna ägs av honom. Den gamla anläggningen bör alltså i denna situation betraktas som ett helt, oavsett om vattenkraften tillgodogörs på grund av äganderätt, avtalsservitut eller medgivande enligt 2 kap. 5 &.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län framhåller, att utredningen inte har behandlat det fallet att en fastighet, som har enskild äganderätt

• Sida 170
•  Original

Prop. 1974: 83 170

till fallhöjd, är sämjedelad. Men hänsyn till att sämjedelningar som gjorts före den 1 juli 1962 regelmässigt kan legaliseras och med hän- syn till sådana sämjedelningars rättsliga verkan mellan sämjelottsha- varna anser länsstyrelsen, att en sökande för utbyggnadsvitsord bör få tillgodoräkna sig innehav av sådan sämjelott.

Jag anser, att sämjedelning och arealöverlåtelse kan få påverka frå- gan om utbyggnadsvitsord under förutsättning att legalisering kan ske enligt lagen (1971: 1037) om äganderättsutredning och legalisering.

6.3.2. Andelskraft

Utgångspunkten för förslaget om ett nytt institut benämnt andels- kraft är den situationen att viss del av en fallsträcka måste tas i an- språk med stöd av 2 kap. 5 &. Den vars fallhöjd då tas i anspråk föreslås under vissa förutsättningar kunna genom erhållande av kraft få del i kraftproduktionen i förhållande till sitt fallhöjdsinnehav mot skyldighet att i motsvarande mån bidra till kostnaderna för kraftanlägg- ningens utförande, drift och underhåll (se avsnitt 6.2.3). När beslut om' andelskraft inte meddelas skall ersättning för förlorad vattenkraft utgå i pengar (se avsnitt 6.3.3).

Utredningen föreslår, att som förutsättning för andelskraft skall gälla att det är av betydelse för minoritetshavarens verksamhet att han får delta i tillgodogörandet av vattenkraften.

Vattenöverdomstolen anser, att detta rekvisit är alltför vagt och att det bör ersättas eller i vart fall kompletteras med att det skall vara fråga om en betydande minoritetsandel. Kammarkollegiet framhåller, att förslaget innebär att rätten till vattenkraften skall bedömas olika beroende på i vems hand den befinner sig men har i sak inte något att invända mot förslaget. I övrigt har utredningens förslag lämnats utan erinran.

Jag anser i likhet med utredningen, att rätten till andelskraft inte bör inträda som en undantagslös konsekvens av att 2 kap. 5 & tillämpas. Rätt till andelskraft bör i första hand tillkomma dem som själva är kraftproducenter. De torde undantagslöst ha tekniska och ekonomiska resurser att ta emot kraftleveranser på ett lämpligt sätt. Även ett för- hållandevis litet krafttillskott måste anses vara av betydelse för exem- pelvis statens vattenfallsverk. Rätt till andelskraft bör även tillkomma stora konsumenter av kraft, exempelvis industrier och kommunala el- distributionsföretag. För att andelskraften skall vara ekonomisk för dem krävs givetvis att de har erforderliga resurser för att ta emot kraf- ten. Mycket små fallhöjdsinnehav torde vara uteslutna från andels- kraft redan på grund av att andelskraften inte kan utnyttjas ekono- miskt. Kostnaden för överföring av kraften kommer att göra andels- kraften oekonomisk för andra än dem som har möjlighet till uttag och avräkning vid stam- eller radiallinjer. Jag anser, att det av utredningen

• Sida 171
•  Original

Prop. 1974: 83 171

föreslagna betydelserekvisitet täcker de omständigheter som jag nu an- givit och ansluter mig därför till utredningens förslag. Någon intresse- avvägning skall inte ske mellan majoritetshavaren och minoritetshava- ren. De olägenheter som skyldigheten att leverera andelskraft kan in- . nebära för majoritetshavaren tillmäts alltså inte någon betydelse.

I fråga om förfarandet får majoritetshavaren på samma sätt som nu ansöka om tillstånd till företaget, varefter övriga innehavare av fall- höjd får framställa anspråk på andelskraft. Rätten till andelskraft bör fastställas i tillståndsbeslutet efter prövning huruvida förutsättningarna är uppfyllda. Domstolen bör kunna meddela närmare föreskrifter om kraftverkets drift så att minoritetsdelägarens särskilda önskemål i möj- lig mån kan tillgodoses. Domstolen bör också fastställa s.k. leverans- punkt, dvs. den punkt där mottagaren av andelskraft skall överta an- svaret för överföring av kraften. F.n. är det majoritetshavaren som skall svara för överföringen av ersättningskraften mot rätt till ersätt- ning för överföringskostnaden. I fråga om andelskraft bör mottagaren i enlighet med den avtalspraxis som utbildat sig i fråga om ersättnings- kraft i princip svara för överföringen. Andelskraften skall alltså till- handahållas på lämplig punkt nära kraftstationen.

Vattendomstolen skall även om parterna är överens pröva att bety- delserekvisitet är uppfyllt. För andelskraft krävs alltså beslut av dom- stolen. I fråga om andelskraftens storlek och vederlagsfrågorna råder emellertid avtalsfrihet. Parterna bör dock kunna falla tillbaka på vissa grundläggande lagregler i ämnet. Med hänsyn till utbildad avtalspraxis bör reglerna enligt min mening kunna vara mycket allmänt hållna. Minoritetsdelägarens andel i kraftproduktionen bör motsvara hans an- del i den vattenkraft som skall tillgodogöras vid anläggningen. Han bör vara oförhindrad att avstå från viss del av vattenkraften mot ersättning i pengar. Minoritetshavarens motprestation bör bestå i bidrag till samt- liga kostnader för kraftstationens utförande, drift och underhåll efter samma andelstal som för kraftleveransen.

Enligt nuvarande 9 kap. 21 & räknas till driftkostnad skälig avsätt- ning till förnyelsefond. Sådan avsättning underlåts enligt utredningen ofta i avtalsfallen och minoritetshavaren bör därför som regel inte be- lastas med förnyelsekostnader förrän de blir aktuella.

Vänersborgs tingsrätt anser det mindre lämpligt att andelskraften i decennier utgår mot en mindre årlig kostnad för att efter 40—50 år belastas med en kraftig engångskostnad.

Frågan om avsättning till förnyelsefond skall enligt förslaget inte lagregleras och den får enligt" min mening liksom övriga detaljfrågor lösas i tillämpningen i så nära anslutning som möjligt till utbildad av- talspraxis.

Enligt gällande rätt har hänsynen till fastighetskrediten ansetts kräva inte bara att den belastade fastigheten på ett bestående sätt bundits

• Sida 172
•  Original

Prop. 1974: 83 172

vid skyldigheten att leverera ersättningskraft utan också att rätten till kraften inte skall avhändas den berättigade fastigheten. Den som har rätt till ersättningskraft är dock oförhindrad att upplåta kraften på viss tid.

Enligt utredningen måste andelskraftstagaren tillförsäkras absolut trygghet gentemot kraftverksägaren och dennes borgenärer. För detta behövs ett skydd som fungerar både vid kraftverksägarens konkurs och vid frivillig eller exekutiv försäljning. Ett sådant skydd för andelskrafts- tagaren ger enligt utredningen på samma gång ett absolut skydd för hans inteckningsborgenärer i nämnda situationer. Utredningen förordar alltså att skyldigheten att leverera andelskraft binds vid kraftstations- fastigheten på motsvarande sätt som nu gäller för ersättningskraft.

Enligt utredningen bör däremot rätten till andelskraft i mottagarens hand utgöra lös egendom ingående i den förmögenhetsmassa han ut- nyttjar i sin verksamhet med de möjligheter som därmed kan erbjudas att använda rättigheten som kreditunderlag. Genom en sådan ordning uppnås principiell överensstämmelse med vad som gäller för rätt till elektrisk kraft enligt 15 kap. jordabalken, med vilken rättighet rätten till andelskraft även i övrigt har beröringspunkter. För att den före- slagna lösningen skall medföra tillfredsställande belåningsmöjligheter, bör enligt utredningen lagen (1966: 454) om företagsinteckning kom- pletteras så att rätt till andelskraft ingår bland i lagen angivna rättig- hetstyper som kan utgöra objekt för företagsinteckning.

Utredningens förslag i denna del utsätts för viss kritik. Det framhålls att en företagsinteckning i bl. a. andelskraft inte innebär någon garanti mot att andelskraften överlåts. I stället för företagsinteckning förordas en möjlighet till separat pantsättning av rätten till andelskraft.

Jag ansluter mig till bedömningen att möjligheten till företagsinteck— ning inte utgör en fullgod ersättning för den möjlighet till fastighetsin- teckning som nuvarande ordning ger. Belåningsmöjligheten är av stor vikt i förevarande sammanhang. Det är enligt min mening naturligt att en rättighet, som tillskapas som kompensation för att en fastighet för- lorar viss fallhöjd, tilläggs denna fastighet med servitutsrätt. Institutet rätt till elektrisk kraft är inte jämförbart i detta avseende, eftersom rättigheten inte har någon naturlig anknytning till fastighet. Det är en- ligt min mening en olägenhet att som utredningen föreslår för beslut om andelskraft kräva medgivande av fastighetsborgenärerna. Jag anser på grund av det anförda att ersättningskraftens rättsliga konstruktion inte bör överges och att alltså både skyldigheten och rättigheten till än- delskraft bör knytas till fastighet. Med en sådan lösning är fastighets- borgenärernas intressen väl tillgodosedda redan genom vattendomsto- lens prövning av förutsättningarna för andelskraft.

Om rättigheten till andelskraft knyts till fastighet är det nödvändigt med en bestämmelse om att vattendomstolen efter ansökan kan flytta

• Sida 173
•  Original

Prop. 197 4: 83 173

över rättigheten till annan fastighet som tillhör samme ägare. Liksom enligt nuvarande 9 kap. 17 & bör en förutsättning för överflyttning vara att den kan ske utan förfång för borgenär med panträtt eller andra rättsägare.

Andelskraftens mottagare bör givetvis kunna till annan upplåta större eller mindre del av kraftbeloppet. För att hindra att förbudet mot av- yttring kringgås genom en sådan upplåtelse är det nödvändigt med en motsvarighet till bestämmelsen i nuvarande 9 kap. 18 5 att avtal om upplåtelse inte är bindande längre tid än femtio år.

Om en äldre anläggning i framtiden kommer att ingå i en större ny anläggning, som byggs ut av annan företagare, är det enligt utredningen naturligt att ägaren av den äldre anläggningen träder in som andels- kraftstagare. Härvid bör han enligt utredningen få tillgodoräkna sig fallhöjd till vilken han ursprungligen förvärvat rätten enligt 2 kap. 5 & VL. Enligt utredningen saknas nämligen anledning till annan bedöm- ning i detta fall än vid bestämning av sökandens innehav för utbygg- nadsvitsord.

Några remissinstanser behandlar i anslutning till detta uttalande av utredningen frågan hur rätt till ersättningskraft resp. andelskraft från den äldre anläggningen skall behandlas i denna situation. Det fram- hålls att innehavare av ersättningskraft resp. andelskraft måste få ett betryggande rättsligt skydd.

Jag anser i likhet med utredningen, att innehavaren av den äldre an- läggningen bör vara berättigad till andelskraft från den nya anlägg- ningen för den fallhöjd som tillgodogjorts i hans anläggning. Rättig- heten till andelskraft bör givetvis förenas med strömfallsfastigheten i den äldre anläggningen. Avdrag måste emellertid ske för eventuell an- delskraft som utgår från den äldre anläggningen. För denna andels- kraft skall i stället kompensation ges antingen i form av andelskraft från den nya anläggningen eller genom ersättning i pengar. Motsva- rande gäller i fråga om ersättningskraft. För alternativet med andels— kraft från den nya anläggningen bör dock krävas att förutsättningarna för andelskraft är uppfyllda, annars återstår bara alternativet med er- sättning i pengar. Med den rättsliga konstruktion som jag föreslagit för rätten till andelskraft utgör andelskraft en med ersättningskraft likvär- dig kompensationsform.

6.3.3. Ersättning för förlorad vattenkraft

Ersättning i pengar för förlorad vattenkraft har redan enligt gällande ordning blivit allt oftare förekommande. Ersättning för vattenkraft skall alltid bestämmas med utgångspunkt i vattenkraftens värde i till- godogjort skick. Ersättningen bestäms enligt de grunder som gäller för ersättning genom kraftöverföring, vilket innebär att ersättningen i prin- cip skall motsvara värdet av det kraftbelopp som går förlorat med av-

• Sida 174
•  Original

Prop. 1974: 83 174

drag för den s.k. uttagningskostnaden. Frågan om principerna för vär- dering av förlorad vattenkraft hör emellertid till de mera omtvistade i svensk vattenrätt.

Enligt utredningen kan nuvarande ordning ses som ett uttryck för lagstiftarens strävan att till fullo kompensera förlorad avkastningsför- måga, dvs. samma tankegångar som ligger bakom bestämmelserna om femtio procents förhöjning av vissa ersättningsbelopp. Utredningen anser emellertid att vinstaspekten kommit att överbetonas.

Enligt utredningen finns det från ersättningssynpunkt inte några prin- cipiella olikheter mellan den situationen att en fastighets vattenkraft tas i anspråk och andra fall då tvångsingrepp medför ett minskat fastig- hetsvärde. Det finns därför enligt utredningens mening ingen anledning att beträffande fastighetsskada i form av förlust av vattenkraft avvika från den förordade huvudregeln att ersättning för fastighetsskada skall utgå som löseskilling eller intrångsersättning, i båda fallen med ut- gångspunkt i fastighetens marknadsvärde; Detta utesluter givetvis inte att förlusten av vattenkraft värderas separat. Eftersom ett företag som vållar förlust av vattenkraft regelmässigt torde medföra även andra skador på fastigheten, måste emellertid effekten av de olika skadorna vägas samman i en helhetsbedömning. En sådan bedömning kan få till' följd att sakägaren får lägre ersättning än han skulle ha fått om nu- varande bestämmelser tillämpats. Enligt utredningen torde det nämligen bli svårt för sakägare att som f.n. få ut både full ersättning för ian- språktagen fallhöjd och särskild ersättning för skada till följd av den inverkan tillgodogörandet av fallhöjden får på vattenståndsförhållan- dena. Mot det anförda kan kanske invändas att förlorad vattenkraft inte på detta sätt kommer att värderas med nämnvärt större precision än hittills. Det förhåller sig också otvivelaktigt så att varje möjlig vär- deringsmetod inrymmer felkällor av olika slag. Principen att ersättning sl—zall bestämmas med hänsyn till fastighetens marknadsvärde har emel- lertid enligt utredningens mening den bestämda fördelen att den mot- verkar användningen av mer eller mindre omfattande kalkyler med hypotetiskt underlag. Principen innebär också att domstolarna vid sin sammanvägning av olika skadeeffekter och delvärderingar har att se- till att slutresultatet helt allmänt ter sig förnuftigt. ,

Jämtbygdens tingsrätt, Föreningen Sveriges tingsrättsdomare och Sveriges advokatsamfund ställer sig avvisande till förslaget. De avstyr- ker utredningens förslag om värdering enligt marknadsvärdeprincipen även i fråga om förlorad vattenkraft.

Jag ansluter mig till vad utredningen anför i denna del. Jag före- slår alltså inte några särskilda bestämmelser för värdering av förlorad vattenkraft utan sådan förlust skall ersättas efter sin inverkan på fas- tighetens marknadsvärde, i förekommande fall sammanvägd med öv- riga skador på fastigheten. Jag ansluter mig också till vad utredningen

• Sida 175
•  Original

Prop. 1974: 83 175

uttalar om hur kraftvärderingen i praktiken bör utföras. Jag återger i det följande huvuddragen av utredningens synpunkter. Jag vill dock understryka att presumtionsregeln enligt mitt förslag kan komma att åberopas även vid kraftvärdering.

Frågor om värdering av Vattenkraft kan till en början bli aktuella, om vattenkraft som tillgodogörs i en äldre anläggning skall tas i an- språk för att utnyttjas i en större kraftstation. Situationen synes i allt väsentligt kunna jämföras med expropriation av rörelse. Värderingen får alltså liksom i expropriationsfallet bygga på avkastnings- och pro- duktionskostnadskalkyler. Ersättningen får fastställas med ledning av nettoavkastningen. En kraftstations nettoavkastning torde i allmänhet motsvara det kapitaliseradeyärdet av dess kraftproduktion minskat med drift-, underhålls- och förnyelsekostnaderna. Kapitaliseringen bör avse all framtid eller en begränsad tid motsvarande stationens antagna återstående livstid. Kraftproduktionens värde bör kunna bestämmas med utgångspunkt i kostnaden för likvärdig kraft från annan kraftkäl- la, till exempel värmekraftverk, eller för inköp av motsvarande kraft- kvantitet. Om ägaren av den äldre anläggningen har att utge ersättning medelst kraftöverföring, bör ersättningen i det nya kraftverksmålet be- stämmas i skilda poster för den äldre anläggningens ägare och för er- sättningskraftens mottagare såsom innehavare av Särskild rätt i den gamla strömfallsfastigheten.

En annan tänkbar situation är att påbyggnad av en kraftstation med- för att fallhöjd som tillhör en uppströms belägen kraftstation tas i an- språk. Härigenom vållas visst produktionsbortfall som inte uppvägs av minskade drift- och underhållskostnader. Vad som sagts om värde- ringsmetodiken beträffande det nyss behandlade utrivningsfallet gäller i princip även här.

I nu behandlade situationer kan ägaren av befintlig anläggning tro- ligen ofta ha rätt till andelskraft i förhållande till den vattenkraft som tas i anspråk och som tidigare helt eller delvis tillgodogjorts i hans egen anläggning. Därmed bortfaller inte hans rätt till ersättning för för- lusten av eller skadan på hans anläggning men flerfaldig kompensation måste självfallet undvikas. En ersättning för den tillgodogjorda vatten- kraften som bestäms enligt nettoavkastningsmetoden får anses omfatta även värdet av samma, från början outbyggda vattenkraft. Produk- tionsvärdet måste därför reduceras inte bara med kostnaden för kraft- produktionen utan också med den ianspråktagna vattenkraftens värde i outbyggt skick, det s.k. naturvärdet. Ersättningstagaren bör därefter få andelskraft på samma villkor som ägaren av outbyggt strömfall.

Nettoavkastningsmetoden är i och för sig möjlig att tillämpa också vid värdering av ett outbyggt strömfall som är självständigt utbygg- nadsvärt. Det kan emellertid inte antas att en sådan begränsad utbygg— nad i allmänhet kan tillåtas från allmänna planeringssynpunkter, om

• Sida 176
•  Original

Prop. 1974: 83 176

det finns förutsättningar att tillgodogöra strömfallet jämte andra fall- sträckor i en större anläggning. Värderingen enligt nettoavkastnings- metoden kommer alltså i sådana fall att vila på ett fiktivt underlag, något som mindre väl stämmer överens med principen om rätt till er- sättning för fastighetens marknadsvärde. Detta utesluter inte att' meto- den någon gång kan behöva tillgripas åtminstone som kontroll. Om er- sättning för vattenkraften skall utgå enligt 9 kap., bör den emellertid som regel bestämmas efter samma grunder som bör gälla för fallsträc- kor som inte kan byggas ut självständigt.

En värdering av outbyggd vattenkraft med utgångspunkt i dess mark- nadsvärde innebär att vattenkraften skall åsättas ett pris som sannolikt skulle erbjudas i en allmän marknad. Det finns f. 11. inte någon allmän marknad för vattenkraft, något som bl. a. beror på att kraftexploatö- rerna redan förfogar över större delen av den utbyggnadsvärda vatten- kraften. Detta utesluter inte att domstolarna bör kunna bilda sig en uppfattning om vad en exploatör kan vara villig att betala för ytterli- gare krafttillskott för att få utbyggnadsvitsord. Intresse för sådana för- värv kan antas föreligga alltjämt. Det kan också finnas anledning för innehavare av större minoritetsandelar att utöka sitt fallhöjdsinnehav inför utsikterna att omsätta detta i andelskraft. Det föreligger med andra ord en konkurrenssituation som kan tänkas stimulera intresset för förvärv av outbyggd vattenkraft i exploaterbara vattendrag. Det bör alltså finnas vissa möjligheter att grunda värderingen på prisjäm- förelser. En ersättning för ianspråktagen vattenkraft som bestäms på detta sätt kan sägas återspegla den nytta eller vinst som ett gemensamt tillgodogörande i allmänhet innebär. Om en prisjämförelse kan grun- das på förvärv med anledning av det aktuella utbyggnadsprojektet kommer ersättningen att ha viss anknytning till företagets beräknade produktionsvärde. Det nya systemet kan således inte anses innebära att man helt uppger den nuvarande metoden att uppskatta ersättning för ianspråktagen vattenkraft med hänsyn bland annat till den nytta som det gemensamma tillgodogörandet medför för ersättningsgivaren.

Värdet av den vattenkraft i utbyggnadssträckan som den byggande inte förfogar över får antas komma att öka inför den förestående ex- ploateringen. Det uppkommer då en situation av det slag som avses i den s.k. influensregeln, nämligen att det ersättningsgrundande företa- get skapar förväntningsvärden från vilka man bör bortse när ersätt- ningen bestäms (se avsnitt 6.2.6). Om värderingen av ianspråktagen vattenkraft sker med beaktande av priset vid frivilliga upplåtelser i andra delar av utbyggnadssträckan, leder en sådan tillämpning till att den som tvingas upplåta sin vattenkraft får mindre betalt än vad som har utgått för annan vattenkraft i orten. Det är i denna situation rim- ligt att tillämpa den undantagsregel som innebär att reduktion får un- derlåtas om det bedöms skäligt med hänsyn till förhållandena i orten.

• Sida 177
•  Original

Prop. 1974: 83 177

Det kan komma att visa sig svårt att få ett tillfredsställande underlag för värdering av de oftast smärre fallsträckor som det nu är fråga om. Domstolarna kan därför tvingas att med tillämpning av 35 kap. 5 & rättegångsbalken uppskatta skadan till skäligt belopp. Detta innebär inte någon alltför uppseendeväckande förändring jämfört med nuvarande ordning, eftersom de ersättningar som nu utdömts måste anses utgöra en mycket ungefärlig gottgörelse för vattenkraften. Utredningen har dock undersökt möjligheterna att för de fall då några större värden inte står på spel använda en mera summarisk värderingsmetod som vägledning vid skälighetsbedömningen. Resultatet av denna undersök- ning redovisas i utredningens betänkande s. 115, 178 och 179.

Den utförda undersökningen visar att det normala marknadsvärdet f.n. motsvarar den genomsnittliga ersättningen i vattenmål, dvs. unge- fär 100 kronor per kilowatt natureffekt, samt att avvikelserna uppåt och nedåt i enskilda fall på grund av fallhöjdens större eller mindre attraktivitet som regel inte är större än 50 procent. Denna bedömning gäller förhållandena f.n. men dessa kan komma att förändras. Bl.a. är det svårt att bedöma hur attraktiv den ännu outbyggda vattenkraf- ten kan visa sig vara. Vidare är det osäkert hur den ökade konkurren- sen om en och samma fallhöjd som andelskraftsinstitutet skapar kom- mer att påverka värdet. Även om det genomsnittliga värdet på vatten- kraft skulle ändras talar övervägande skäl för att värdet bör vara rela- tivt enhetligt olika strömfall emellan. En summarisk värdering av out- byggd vattenkraft enligt de angivna grunderna kan alltså tänkas leda till ett rimligt resultat, när ett bättre värderingsunderlag inte står till buds. Avsikten är inte att på denna punkt binda rättstillämpningen utan bara att antyda en möjlig väg för parter och domstolar att utan onödig omgång komma till rätta med de värderingsproblem som kan uppstå.

6.3.4 Bygdekraft Bestämmelserna om bygdekraft i 4 kap. 1—4 åå VL har tillkommit med tanke på att bygden närmast omkring de större kraftkällorna av sociala och ekonomiska skäl borde tillförsäkras kraft för sina behov på skäliga villkor. Skyldigheten att tillhandahålla bygdekraft innebär att ägaren av ett kraftverk kan åläggas att avstå intill en tiondel av den årliga kraftmängden för att tillgodose den kringliggande bygdens behov av kraft. När bygdekraftsandelen bestäms i samband med tillstånd till kraftverket skall beaktas bygdens behov av kraft och den tillgång på kraft som eljest kan påräknas. Skyldigheten att börja leverera bygde- kraft aktualiseras först efter ett särskilt ansökningsförfarande. För den kraft som levereras skall mottagaren betala skälig ersättning. Vid tvist skall ersättningen bestämmas av statens prisregleringsnämnd för elek- trisk ström.

12 Riksdagen 1974. ] saml. Nr 83

• Sida 178
•  Original

Prop. 1974: 83 178

År 1962 genomfördes vissa ändringar i bestämmelserna för att göra dem lättare att tillämpa. Enligt utredningen har institutet trots detta inte kommit till större användning än tidigare. Förklaringen till institu- tets ringa praktiska betydelse är enligt utredningen att söka i utveck- lingen på kraftförsörjningens område. Behovet av en särskild reglering i VL i syfte att slå vakt om kraftverksbygdernas elektrifiering minskar i takt med distributionsnätets utbredning. År 1962 fanns omkring 5 000 inte elektrifierade helårsbostäder mot mellan 1000 och 2000 år 1972. Enligt utredningen bör också beaktas att bygdekraftsinstitutet inte av- ser att bereda kraftverksbygderna någon prisförmån. De sociala och- ekonomiska skäl som ligger bakom bygdekraftsinstitutet har enligt ut- redningen alltså nu väsentligen förlorat sin bärkraft. Utredningen an- sluter sig bl.a. därför till den i direktiven framförda uppfattningen att institutet bör utmönstras ur VL.

I fråga om flertalet befintliga större vattenkraftverk har principbe- slut om skyldighet att leverera bygdekraft redan fattats utan att frågan om leverans av kraft sedermera har aktualiserats genom ansökan från lokala avnämare. En redan fastställd men inte utnyttjad skyldighet att tillhandahålla bygdekraft från ett kraftverk torde enligt utredningen be- stå. till dess anläggningen överges, även om bygdekraftsbestämmelserna upphävs. Med hänsyn till vad utredningen anfört om behovet av insti- tutet finns det enligt utredningen inte anledning att anta att det förelig- ger något nämnvärt intresse från de berättigades sida att utnyttja redan existerande möjligheter till leverans av bygdekraft. Från kraftprodu- centernas synpunkt är det givetvis ett rimligt önskemål att bli befriade från en skyldighet med vars infriande det inte finns anledning att räkna. Utredningen anser "därför att de beslut varigenom ägare av kraftanläggning med stöd av 4 kap. 1—3 55 ålagts att tillhandahålla bygdekraft bör upphöra att gälla i vad de inte har tagits i anspråk efter ansökan enligt 4 kap. 4 & De bygdekraftsberättigade bör enligt utred- ningen beredas skäligt rådrum genom att under en övergångstid av för- slagsvis två år från den nya lagens ikraftträdande bevaras vid möjlig- heterna att göra sina anspråk gällande.

Utredningens förslag i denna del lämnas utan erinran av remissin- stanserna. Förslaget tillstyrks uttryckligen av bl.a. vattenöverdomsto- len, kammarkollegiet och LRF.

Jag anser, att bestämmelserna om bygdekraft numera förlorat all be- - tydelse och att de därför bör upphävas. Jag ansluter mig också till ut- redningens förslag att redan meddelade principbeslut om bygdekraft, som inte tagits i anspråk genom beslut om leverans, bör förlora sin verkan efter en övergångstid av två år. Om beslut om leverans redan har meddelats eller om sådant beslut meddelas efter ansökan inom den- tvååriga övergångstiden, gäller beslutet givetvis utan hinder av att byg- dekraftsbestämmelsema upphävs. Den nuvarande möjligheten till om- prövning av beslutet står emellertid inte längre till buds.

• Sida 179
•  Original

Prop. 1974: 83 179

6.4. Avgifter

Ett tillstånd att utföra företag i vatten kan vara förenat med skyldig- het att utge avgifter av olika slag. Avgifternas syfte är att tillgodose huvudsakligen allmänna intressen. I 4 kap. 14 och 15 55 ges bestäm- melser om regleringsavgift i samband med större vattenregleringar för kraftändamål. Avgiftsmedlen används för att kompensera skador som inte ersätts fvattenmålet och för att tillgodose allmänna ändamål i den bygd som berörs av företaget. För att åstadkomma bättre fiskeförhål- landen inom områden som påverkas av ett företag föreskrivs ibland särskild avgift med stöd av 2 kap. 8 & VL. Enligt 2 kap. 10 & utgår all- män fiskeavgift för byggnad i vatten eller vattenreglering som påver- kar de naturliga vattenståndsförhållandena eller hindrar eller försvårar fiskens framkomst. Influtna medel skall användas för att främja fisket inom landet. Enligt 6 kap. 9 5 kan flottande åläggas viss fiskeavgift, om flottningen eller flottningsanläggningar vållar avsevärt men för fis- ket. Vissa fiskeavgifter som fastställts enligt den före VL gällande lag- stiftningen utgår fortfarande. Med tillstånd att utföra ett antal olika typer av vattenföretag följer också skyldighet enligt 11 kap. 95 5 att betala ett engångsbelopp, s.k. domstolsavgift, som bidrag till kostna- derna för vattendomstolarnas organisation och verksamhet.

Kungl. Maj:t kan enligt 4 kap. 18 & VL föreskriva villkor för att till-' godose allmänna intressen i samband med prövning av underställda vattenmål. Sådana villkor brukar oftast gå ut på att sökanden Skall be- tala vissa belopp s. k. villkorsmedel.

I egentliga avgifter inflyter f.n. omkring 12 miljoner kronor om året. Därav utgörs cirka 10 miljoner av "regleringsavgifter, 1,5 miljoner av olika fiskeavgifter och 0,5 miljoner av domstolsavgifter. Man kan räkna med att fram till den 1 januari 1972 har betalats sammanlagt omkring 110 miljoner kronor i regleringsavgifter. Som villkorsmedel har inom samma tid utgått omkring 50 miljoner kronor, vartill kom- mer kostnaderna, uppskattningsvis 20 miljoner kronor, för de åtgärder som Kungl. Maj:t föreskrivit som villkor. (Närmare detaljer om avgifts- beloppen finns i utredningens betänkande s. 180—185.)

Enligt utredningen företer det nuvarande avgiftssystemet en splittrad bild och ett enhetligt avgiftssystem vore därför i och för sig tilltalande. Att låta ett sådant system omfatta de s.k. villkorsmedlen skulle emel- lertid innebära en opåkallad inskränkning i Kungl. Maj:ts generella be- fogenhet att villkorsvägen tillgodose allmänna intressen. Utredningen anser sig sakna anledning att nu gå in på denna fråga. Utredningen an- ser det självklart att regleringsavgifter och allmänna fiskeavgifter bör bibehållas som viktiga delar av det vattenrättsliga kompensationssyste- met. Utredningen har ingående övervägt en sammanslagning av dessa avgifter men funnit att den skulle medföra olika komplikationer, främst

• Sida 180
•  Original

Prop. 1974: 83 180

av administrativ natur, utan att erbjuda några betydande fördelar. Ut- redningen är därför inte beredd att lägga fram något förslag i ämnet men har i stället sökt uppnå ungefär samma fördelar som en gemen- sam avgift skulle ge genom att i möjlig mån närma de båda avgiftsty- perna till varandra.

Utredningen föreslår, att bestämmelserna om regleringsavgift ersätts av bestämmelser om bygdeavgift, som innebär en avgiftsbeläggning inte bara som nu av regleringar utan även av kraftverk. Utredningen avvisar tanken på att avgiftsbelägga även andra företag än kraftföretag.

Det är enligt utredningen inte meningen att kraftverken skall påföras nya avgifter medan regleringsavgifter utgår i samma omfattning som nu. Avgiftssystemet bör utformas så att den sammanlagda belastningen på de olika kraftverksägarna blir rimlig. Sett från bygdeintressenas syn- punkt bör det vara likgiltigt om avgift-bestäms enbart för kraftverken, enbart för regleringarna eller för båda företagstyperna i kombination, så länge de totala avgiftsbeloppen blir tillräckliga för sitt ändamål. Ut- redningens förslag innebär att även kraftverksbygderna blir bidragsbe- rättigade. '

Utredningen föreslår ett helt nytt system för beräkning av bygdeav- gift. Avgiften skall beräknas på grundval av installerad effekt för kraft- verk och magasinsvolym för regleringar. När det gäller att bestämma av— giftsenheter av lämplig storlek i detta nya system har en utgångspunkt varit att det totala avgiftsbeloppet inom landet i stort sett skall motsvara vad som f. n. inflyter i regleringsavgifter. Vidare har eftersträvats en i stort sett oförändrad avgiftsbelastning för de enskilda företagen. En yt- terligare utgångspunkt har varit nuvarande avgiftslatitud för reglerings- avgifter. Utredningen har redovisat resultatet av en beräkning enligt ut- redningens förslag för vart och ett av de avgiftspliktiga kraftverken i Luleälven, Umeälven, Ångermanälven, Faxälven, Indalsälven, Göta älv och Lagan (se utredningens betänkande s. 186—188). Utredningen anser att denna beräkning ger vid handen att ett system med avgiftsenheter för kraftverk och regleringsföretag är ägnat att leda till en godtagbar fördelning av avgiftsbördan samtidigt som det är lätt att tillämpa.

Utredningen anser, att det nya avgiftssystemet kan tillämpas på äldre företag, eftersom regleringsavgiften i praktiken har fungerat som en slags kraftverksavgift. Det nya systemet framtvingar en omfördelning av fastställda avgifter inom ett helt vattendrag, så snart det tillkommer ett nytt kraftverks- eller regleringsföretag för vilket bygdeavgift skall fastställas eller omprövning dessförinnan skall ske av fastställd regle- ringsavgift. Det rättsskydd som lagakraftvunna avgiftsbeslut innebär för den avgiftsskyldige bör enligt utredningen beaktas genom att avgifts- belastningen behålls väsentligen oförändrad under det äldre beslutets återstående giltighetstid. Enligt utredningen bör emellertid det nya syste- met inte heller för tiden därefter få medföra några mera avsevärda för- ändringar i den reella avgiftsnivån.

• Sida 181
•  Original

Prop. 1974: 83 181

I fråga om den allmänna avgiftsnivån för framtiden måste enligt ut- redningen medelsbehovet vägas mot den belastning på företagen som avgifterna utgör och återverkningarna av denna belastning i konsu- mentledet. Om latituderna bestäms till lägst tre kronor och högst åtta kronor för de av utredningen föreslagna avgiftsenheterna innebär detta att man står kvar på 1959 års avgiftsnivå, fastän penningvärdet under- gått betydande förändringar. Enligt utredningens mening bör detta emellertid inte vara avgörande. Medelsbehovet kan enligt utredningen väntas bli tillgodosett, även om avgiftsnivån behålls oförändrad. Den anpassning till penningvärdeförändringarna som skedde 1959 kan med andra ord sägas vara tilltagen med så vida marginaler att någon ytter- ligare anpassning f.n. inte är påkallad. Hittills bestämda avgifter torde bara i enstaka undantagsfall utgå efter maximibeloppet åtta kronor. Utredningen föreslår därför att bygdeavgiften per avgiftsenhet bestäms till lägst tre kronor och högst åtta kronor.

Utredningens förslag i fråga om bygdeavgift tillstyrks eller lämnas i huvudsak utan erinran av flertalet remissinstanser. Åtskilliga avvikande synpunkter framförs emellertid. Utredningens förslag att skyldigheten att utge bygdeavgift begränsas till kraftföretagen kritiseras av några remissinstanser. Flera remissinstanser uttalar sig i motsats till utred- ningen för en höjning av avgiftsnivån. I fråga om grunderna för be- räkning av bygdeavgiften framförs många olika synpunkter. Vatten- överdomstolen framhåller att förslaget kommer att leda till en omför- delning av avgiftsmedlen. Avgiftsmedlen i södra Sverige skulle öka kraftigt på bekostnad av medlen för främst Luleälven och i någon mån även Umeälven (se utredningens betänkande s. 188). Vidare skulle en omfördelning komma att ske från reglerings- till kraftverksbygder inom ett och samma vattensystem. Enligt vattenöverdomstolens mening skulle det närmast vara stötande att på detta sätt gynna södra Sverige på bekostnad av glesbygder i övre Norrland som allvarligt påverkas av vattenkraftutbyggnader. Vattenöverdomstolcn förordar ett system med enbart kraftverksavgift av den typ som utredningen föreslagit. Även andra remissinstanser än vattenöverdomstolen påtalar att förslaget kom- mer att leda till en omfördelning av avgiftsmedlen.

En klart negativ inställning till förslaget till bygdeavgift har länssty- relsen i Norrbottens län. Länsstyrelsen anser, att det är av underordnad betydelse att försöka uppnå en total balans mellan regleringsavgifter och bygdeavgifter för riket i dess helhet. Av vida större intresse är i stället utfallet av det föreslagna systemet för varje enskilt kraftföretag. Avsevärda skillnader uppstår, bl. a. drabbas Luleälven av en minskning med inte mindre än 795000 kronor årligen. Det finns även skäl att räkna med en betydande omfördelning av avgifter från Skellefteälvens regleringsmagasin, som ligger i Norrbottens län, till kraftverksbygderna nedströms. Länsstyrelsen motsätter sig bestämt införandet av ett system

• Sida 182
•  Original

Prop. 1974: 83 182

som med säkerhet kommer att innebära ett klart försämrat ekonomiskt läge för kraftföretagsbygderna i Norrbottens län.

Jag anser att de betydande belopp som varje år kommer in i form av regleringsavgifter utgör en betydelsefull och riktig kompensation för de bygder som utsätts för sådana allmänna olägenheter som vattenkraft- utbyggnad medför. Det är till övervägande delen fråga om glesbygds- och avfolkningsområden i Norrland. Jag anser det alltså självklart att en avgiftstyp av ifrågavarande slag måste bibehållas för framtiden.

Utredningens förslag till bygdeavgift innebär enligt min mening en förenkling i förhållande till nuvarande beräkningsgrunder. Förslaget in- nebär emellertid en omfördelning av avgifterna från regleringar till kraftverk. I fråga om skyldigheten att utge avgiften spelar detta inte så stor roll med hänsyn till att kraftverksägarna betalar även nuvarande regleringsavgift och att denna numera omfattar även korttidsreglering vid kraftverken. Vid fördelningen av avgiftsmedlen kommer däremot denna omfördelning i varje fall övergångsvis att vålla avsevärda pro- blem. Helt oacceptabel framför allt från regionalpolitisk synpunkt är enligt min mening den omfördelning som förslaget medför från gles- bygder i övre Norrland till södra Sverige. Norrbottens län kommer exempelvis att förlora en betydande del av nu utgående avgiftsmedel. De motsvarande höjningar som förslaget skall medföra kan inte heller tas ut förrän nuvarande avgiftsbeslut förlorat sin rättskraft. Enligt min mening kan det dessutom ifrågasättas om man ens därefter verkligen kan genomföra så kraftiga höjningar som förslaget innebär i vissa fall. För Vänern och Göta älv skulle enligt utredningens beräkning avgif- terna höjas från 38 000 kronor till 661000 kronor. En övergång till ut- redningens förslag kräver en omräkning av samtliga regleringsavgifter för vattendraget så snart någon avgiftsfråga aktualiseras. Omräkningen måste bli komplicerad särskilt som eventuella höjningar inte får tas ut under löpande avgiftsperiod. Jag är på grund av det anförda inte be- redd att föreslå att utredningens förslag till bygdeavgift genomförs. Det är enligt min mening inte heller meningsfullt att införa den föreslagna bygdeavgiften endast för nytillkommande företag.

I denna situation uppkommer då frågan om nuvarande bestämmelser om regleringsavgift behöver ändras på något annat sätt än utredningen föreslagit. Enligt min mening bör som ett alternativ övervägas att i en ny VL införa en enda avgiftstyp som omfattar alla företag enligt VL av någorlunda storlek. Denna avgift bör fastställas genom en skälig- hetsprövning. Även nuvarande beräkningsgrunder innehåller starka in- slag av skälighetsbedömning. I avbidan på en sådan reform anser jag att nuvarande bestämmelser om regleringsavgift kan kvarstå i huvudsak oförändrade. Förslag om utredning av frågan torde senare få anmälas för Kungl. Maj:t.

Jag anser det dock befogat med en försiktig höjning av avgiftslatitu-

• Sida 183
•  Original

Prop. 1974: 83 183

den så att den penningvärdeförändring som skett sedan år 1959 blir beaktad vid en framtida omprövning av enskilda avgiftsbeslut. Jag för- ordar en höjning från nuvarande tre resp. åtta kronor till fyra resp. 12 kronor för varje turbinhästkraft. Dessutom anser jag att den nuvaran- de exemplifieringen av bygdeändamålen bör upphävas och ersättas av en formulering att avgifterna skall användas för allmänna ändamål i den bygd, som berörs av företaget. Någon ändring av bygdebegreppet sker alltså inte.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län föreslår en särskild avgift för att tillgodose behovet av pengar till återställningsåtgärder i våra vatten- drag, när kraftverk och regleringsanläggningar definitivt tas ur drift. Ansvaret för sådana åtgärder åvilar givetvis i första hand kraftintres- senterna men problem kan enligt min mening uppkomma när dessa inte förmår fullgöra sina skyldigheter. Jag anser det visserligen inte lämpligt med en särskild avgift för detta ändamål men vill gärna un- derstryka att om behov av sådana åtgärder föreligger redan nu eller uppkommer senare så kan regleringsavgiftsmedel i mån av tillgång an- vändas. Eftersom åtgärder av denna typ kan bereda önskvärda arbets- tillfällen i regioner med undersysselsättning torde det också vara möj- ligt att få statsbidrag.

På grund av vad jag nu anfört finner jag inte skäl att närmare gå in på utredningens förslag till ändring av bestämmelserna om allmän fis- keavgift, som i huvudsak innebär en anpassning till förslaget om bygde- avgift. Utredningen föreslår att avgiftsnivån anpassas till de förändringar i penningvärdet som inträffat sedan 1954. Konsumentprisindex har i stort sett fördubblats under denna tid. Utredningens förslag till minsk- ning av avgiftsenheterna, vilket medför en höjning av avgifterna, är inte användbart, eftersom det hänförlsig till de föreslagna beräknings- grunderna som inte bör genomföras. Jag förordar i stället en fördubb- ling av maximibeloppen i gällande avgiftslatituder.

Utredningens förslag att upphäva möjligheten att döma ut särskild fiskeavgift med stöd av 2 kap. 8 & innebär att denna avgiftsform förs in under 2 kap. 10 &. Ett ställningstagande till utredningens förslag i denna del bör anstå.

Som utredningen föreslagit bör den särskilda fiskeavgiften för flott- ledsföretag enligt 6 kap. 9 & kvarstå tills vidare:

Utredningen föreslår att domstolsavgiften enligt 11 kap. 95 5 av- skaffas. Statsverkets inkomster av vattendomstolsavgifterna har varit 600000 kronor under budgetåret 1971/72 och 900000 kronor under budgetåret l972,-'73. Även om principiella skäl kan anföras för utred- ningens förslag anser jag att ett ställningstagande i denna fråga bör an- stå i avbidan på förslaget till en ny VL.

• Sida 184
•  Original

Prop. 1974: 83 184

7. Upprättade lagförslag

I enlighet med det anförda har inom justitiedepartementet upprättats förslag till

1) lag om ändring i vattenlagen (1918: 523), 2) lag om ändring i lagen (1919: 426) om flottning i allmän flottled, 3) lag om ändring i lagen (1962: 627) om vissa åtgärder för utnytt- jande av vattenkraft vid krig m. m.

Förslagen torde få fogas till statsrådsprotokollet i detta ärende som bilaga 2.

Övergångsbestämmelserna Punkt 1 Den nya lagstiftningen föreslås träda i kraft den 1 juli 1974.

Punkterna 2 och 3

Äldre bestämmelser föreslås gälla i mål som anhängiggjorts före ikraftträdandet resp. vid förrättning, i vilken förrättningsman förord- nats före ikraftträdandet. Mål om ersättning för oförutsedd skada bör i detta sammanhang ses som en fortsättning på äldre mål och följakt- ligen bedömas enligt äldre lag. Om vattendomstolen eller synemännen förordnar om nedsättning enligt äldre bestämmelse, måste även länssty- relsens befattning med nedsatta medel regleras av äldre bestämmelser. De föreslagna höjningarna av avgiftslatituderna för allmän fiskeavgift och regleringsavgift kräver enligt min mening inte några särskilda över- gångsbestämmelser. I äldre mål tillämpas nuvarande latituder och i mål om nya företag eller om omprövning av äldre avgifter som anhängig- göres efter ikraftträdandet tillämpas de nya latituderna. Som ett undan— tag från huvudregeln har i punkt 2 angivits att vattendomstolen får meddela beslut om andelskraft i äldre mål. Bestämmelsen innebär givet- vis inte att fallhöjdshavare kan nekas rätt till ersättningskraft därför att förutsättningarna för andelskraft inte föreligger.

Punkt 4

Jag har redan i den allmänna motiveringen (avsnitt 6.3.4) behandlat behovet av övergångsbestämmelser till upphävandet av bestämmelserna om bygdekraft. Redan meddelade principbeslut om bygdekraft, som inte tagits i anspråk genom beslut om leverans, skall alltså förlora sin giltighet, om inte talan om leverans kommer in till vattendomstolen senast den 30 juni 1976.

Vad gäller anhängiga kraftverksmål, där frågan om skyldighet att tillhandahålla bygdekraft inte hunnit avgöras innan lagändringen träder i kraft, torde äldre lag få tillämpas också efter ikraftträdandet. En mot- satt ordning synes i alltför hög grad göra bygdekraftintressenternas rätt beroende av domstolens arbetstakt och andra ovidkommande omstän- digheter. Huvudregeln i övergångsbestämmelsema punkt 2 bör alltså gälla i dessa fall. I mål som anhängiggjorts före ikraftträdandet kan det den 30 juni 1976 möjligen ännu återstå att avgöra fråga om skyldig- het att tillhandahålla bygdekraft enligt 4 kap. 1—3 55. Har det då inte heller framställts något yrkande enligt 4 kap. 4 & synes domstolen böra förklara den förstnämnda frågan förfallen.

Punkt 5

Enligt förevarande bestämmelse skall äldre bestämmelser fortfarande gälla i fråga om ersättning som enligt äldre lag bestämts att utgå ge- nom tillhandahållande av vatten.

• Sida 214
•  Original

Prop. 1974: 83 214

Punkt 6

Även i fråga om ersättningskraft skall äldre bestämmelser i princip gälla. Emellertid bör som jag angivit i den allmänna motiveringen (av- snitt 6.2.3) möjlighet finnas till avlösning av redan beslutad ersättnings- kraft mot ersättning i pengar, om det inte medför betydande olägenhet för motparten till den som gör ansökan. Frågan om avlösning skall handläggas enligt de bestämmelser som gäller för talan om avlösning av andelskraft (11 kap. 17 5 punkt 22). Jag anser det inte lämpligt att som utredningen föreslagit öppna möjlighet till årliga avbetalningar av halva ersättningsbeloppet. Vattendomstolen skall bestämma dag då skyl- digheten att fullgöra kraftöverföring upphör. Ersättningsgivaren skall dessförinnan ha betalat föreskriven penningersättning. Vattendomstolen skall vid bestämmande av tidpunkt givetvis ta hänsyn till parternas öns- kemål och kan härvid beakta ersättningsgivarens eventuella likviditets- problem. Bestämmelserna i 9 kap. skall gälla.

Den ersättning i pengar som skall utgå vid avlösningen bör lämpligen fastställas direkt på grundval av den ifrågavarande förmånens värde. Detta kan skattas till skillnaden mellan det för all framtid kapitalise- rade värdet av ersättningskraften med avdrag för de på samma sätt kapitaliserade drift-, underhålls- och fömyelsekostnaderna samt den vid avlösningstillfället obetalda delen av anläggningskostnaden. Värdet av kraften bör därvid bestämmas med ledning främst av ersättningstaga- rens kostnad för ett abonnemang av motsvarande kraftbelopp.

Punkt 7

Efter mönster av punkt 6 i övergångsbestämmelserna till ExL skall ersättning i fråga om fideikomissegendom alltid nedsättas. Bestämmel— sen ersätter nuvarande 9 kap. 55 &.

Punkt 8

Här görs den inskränkningen att presumtionsregeln i 9 kap. 6 5 inte skall tillämpas på värdestegring som inträffat före utgången av juni 1971 (se avsnitt 6.2.6).

8.2 Förslaget till lag om ändring i flottningslagen

I 13 å andra stycket flottningslagen görs endast en formell ändring av en hänvisning till bestämmelserna om nedsättning i VL.

8.3 Förslaget till lag om ändring i lagen om vissa åtgärder för utnytt- jande av vattenkraft vid krig m. m.

I 7 & andra stycket lagen (1962: 627) om vissa åtgärder för utnytt- jande av vattenkraft vid krig m.m. (1962 års lag) anges attlvissa angiv-

• Sida 215
•  Original

Prop. 1974: 83 215

na paragrafer i 4 kap. VL inte skall äga tillämpning i fråga om företag enligt 1962 års lag. Eftersom bestämmelserna om bygdekraft i 4 kap. 1—4 åå föreslås upphävda, har dessa paragrafer tagits bort i uppräk— ningen i 7 5 andra stycket. '

I 13 & 1962 års lag anges, att vissa bestämmelser i 9 kap. VL om uppsägning vid tillträde av fast egendom inte skall äga tillämpning. Eftersom dessa bestämmelser inte har fått någon motsvarighet i det nu aktuella förslaget (se avsnitt 6.2.7), kan 13 & upphävas.

Enligt 16 5 första stycket 1962 års lag skall bestämmelserna i 11 kap. 33 och 47 55 VL att brev eller brevkort med underrättelse till sakägare skall vara betalt inte äga tillämpning i mål enligt 1962 års lag. Efter- som jag föreslår att portofrihet införs för angivna underrättelser enligt VL. kan 16 5 första stycket upphävas.

Med hänsyn till karaktären av de ändringar som görs i 1962 års lag behövs det inte några övergångsbestämmelser.

85

Varder beträffande byggnad i strömfall, vilken tillkommit enligt äldre lag, jämlikt denna lag verk- ställd sådan ambyggnad eller till- byggnad, som i 2 5 första stycket avses, skola under de i nämnda stadgande angivna förutsättningar bestämmelserna i 5—7 åå gälla i fråga om anläggningen; dock vare ägaren icke pliktig att av värdeminskning och kostnad, som

Har beträffande byggnad i strömfall, vilken tillkommit enligt äldre lag, jämlikt denna lag verk- ställts ombyggnad eller tillbygg- nad, skola bestämmelserna i 5—7 åå gälla i fråga om anläggningen, om åtgärden medför att i ström- fallet minst trehundra turbinhäst- krafter mera än förut kunna ut- tagas vid lågvatten oclt den uttag— bara vattenkraften sammanlagt

• Sida 225
•  Original

Prop. 1974: 83

Nuvarande lydelse

omförmälas i 6 5, utan ersättning vidkännas mera än som motsvarar en fjärdedel av värdet i tillgodo- gjort skick å den vid anläggningen uttagbara vattenkraft, som icke kunnat tillgodogöras vid den äldre byggnaden.

Vad i 5 och 6 55 är stadgat i fråga om byggnad, som tillkommit jämlikt denna lag, skall äga mot- svarande tillämpning beträffande sådan byggnad i strömfall, som i 3 5 avses, med iakttagande likväl att yrkande om nyprövning skall framställas under femtiofemte året efter det denna lag trätt i kraft samt att byggnadens ägare ej är pliktig att utan ersättning vidkännas större värdeminskning och kostnad än som motsvara en fjärdedel av värdet å kungsådrans vattenkraft i tillgodogjort skick, med beräkning av nämnda vatten- kraft på sätt i 3 5 sagts.

225

Föreslagen lydelse

uppgår till femhundra turbinhäst- krafter vid oreglerat lågvatten. Ägaren är dock icke pliktig att av värdeminskning och kostnad, som omförmälas i 6 5, utan ersättning vidkännas mera än som motsvarar en fjärdedel av värdet i tillgodo- gjort skick å den vid anläggningen uttagbara vattenkraft, som icke kunnat tillgodogöras vid den äldre byggnaden.

Vad i 5 och 6 55 är stadgat i fråga om byggnad, som tillkommit jämlikt denna lag, skall äga mot- svarande tillämpning, när ström- fall, vari jämlikt denna lag kungs- ådra finnes, bebyggts enligt Konungens på grund av äldre lag meddelade tillstånd till byggande i kungsådra, såframt vid tillståndet gjorts sådant förbehåll, som om- förmäles'i ] kap. 8 5, och kungs- ådrans vattenkraft, i den mån den- samma kan vid byggnaden uttagas, tillika uppgår till minst fem- hundra turbinhästkrafter vid oreg- lerat lågvatten. Yrkande om ny- prövning skall framställas under femtiofemte året efter det denna lag trätt i kraft. Byggnadens ägare är ej pliktig att utan ersättning vidkännas större värdeminskning och kostnad än som motsvara en fjärdedel av värdet 5. kungsådrans vattenkraft i tillgodogjort skick. Vid tillämpning av vad nu sagts skall kungsådrans vattenkraft an- ses utgöra en tredjedel av vatten- kraften i strömfallet.

9å

Har strömfall blivit bebyggt jämlikt denna lag, äge under de i 1 5 stadgade förutsättningar kro- nan att, där det påkallas för till- godoseende av allmänt behov, vid utgången av fyrtionde året efter det kalenderår, under vilket enligt därom meddelad bestämmelse byggnaden skall hava fullbordats, tillösa sig strömfallet med vatten-

15. Riksdagen 1974. ] saml. Nr 83

Har strömfall blivit bebyggt jäm- likt denna lag, äge under de i 5 5 stadgade förutsättningar kro- nan att, där det påkallas för till- godoseende av allmänt behov, vid utgången av fyrtionde året efter det kalenderår, under vilket enligt därom meddelad bestämmelse byggnaden skall hava fullbordats, tillösa sig strömfallet med vatten-

• Sida 226
•  Original

Prop. 1974: 83

N u varande lydelse

verksbyggnader, kraftstation med installerat maskineri samt för kraftstationens personal avsedda bostäder och, där marken tillhör anläggningens ägare, nödigt utmål. Lösningsrätt, som ej vid nämnda tidpunkt begagnas, skall stå kro- nan öppen vid utgången av vart fyrtionde år därefter.

Föreslagen lydelse verksbyggnader, kraftstation med installerat maskineri samt för kraftstationens personal avsedda bostäder och, där marken tillhör anläggningens ägare, nödigt utmål. Lösningsrätt, som ej vid nämnda tidpunkt begagnas, skall stå kronan öppen vid utgången av vart fyr- tionde år därefter.

Varder i strömfall, vars vattenkraft till viss del varit inom de tio när- mast förflutna åren utnyttjad vid byggnad, som tillkommit enligt äldre lag, jämlikt denna lag verkställd byggnad, vilken är avsedd att ersätta eller utgör tillbyggnad till den äldre byggnaden, och medför åtgärden, att i strömfallet kan uttagas i medeltal minst dubbelt så stor vattenkraft som förut, vare kronan, såframt den uttagbara vattenkraften samman- lagt uppgår till minst femhundra turbinhästkrafter vid oreglerat låg- vatten, på sätt ovan sagts lösningsberättigad till strömfallet med vatten— verksbyggnader, kraftstation och utmål.

125

Där från kraftanläggning, till vilken lösningsrätt enligt vad ovan stadgats göres av kronan gällande, på grund av vattendomstolens jämlikt denna lag meddelade före- skrift kraft skall tillhandahållas någon i ersättning för vattenkraft, som tillgodogöres genom anlägg- ningen, ägc kronan tillösa sig jäm- väl sådan rättighet. Vad nu sagts gälle dock ej i fråga om vatten- kraft, som före dess avstående varit av ersättningstagaren utnytt- jad vid anläggning, beträffande vilken icke enligt bestämmelserna i 9 & lösningsrätt tillkommit kro- nan.

Där från kraftanläggning, till vilken lösningsrätt enligt vad ovan stadgats göres av kronan gällande, på grund av vattendomstolens jämlikt äldre lag meddelade före- skrift kraft skall tillhandahållas någon i ersättning för vattenkraft, som tillgodogöres genom anlägg- ningen, äge kronan tillösa sig jäm- väl sådan rättighet. Vad nu sagts gälle dock ej i fråga om vatten- kraft, som före dess avstående va- rit av ersättningstagaren utnyttjad vid anläggning, beträffande vilken icke enligt bestämmelserna i 9 & lösningsrätt tillkommit kronan.

Beträffande lösningsrätt, som i denna & avses, skola bestämmelserna i 10 och 11 55 i tillämpliga delar lända till efterrättelse.

Om avgifter

14 51 Varder genom vattenreglering, som verkställes jämlikt denna lag, den uttagbara vattenkraften i det eller de strömfall, för vilkas räk- ning regleringen utföres, ökad med i medeltal femhundra turbinhäst-

" Senaste lydelse 1959: 114.

OM BYGDEAVGIFT

145

För vattenkraftanläggning och vattenreglering skall årligen erläg- gas bygdeavgift för ändamål som angivas i 16 9”.

Avgiften utgör: för vattenkraftanläggning minst

• Sida 227
•  Original

Prop. 1974: 83

Nuvarande lydelse

krafter, vare ägare av sådant strömfall pliktig att för nedan an- givna ändamål erlägga en årlig avgift, beräknad på grundval av det antal turbinhästkrafter, varmed genom regleringen den uttagbara vattenkraften i strömfallet i medel- tal blivit ökad. Medför vattenregle- ring sådan ändring av vattenfö- ringen att förut uttagbar vatten- kraft kan utnytjas på fördelaktiga- re sätt, skall, med avseende å skyl- dighet att erlägga dylik avgift, så stor del av denna vattenkraft, som svarar mot förhöjningen av dess värde, anses såsom ökning av den uttagbara vattenkraften.

Medför vattenregleringen sådan båtnad, som i första stycket sägs, för annat strömfall än där avses, äge vattendomstolen, på ansökan av myndighet, som Konungen be- stämmer, förklara ägaren av ström- fallet pliktig att gälda avgift, som nu nämnts.

Avgiften skall av vattendomsto— len, särskilt för varje strömfall, be- stämmas till belopp, utgörande minst tre och högst åtta krattor för varje turbinhästkraft; och bör härvid hänsyn tagas dels till den större eller mindre förändring av vattenstånds— och avrinningsförhål— landen, som genom företaget för- orsakas, och den olägenhet eller fördel, vilken härigenom uppkom- mer för den kringliggande bygden, dels ock till den större eller mindre kostnad, som är förenad med före- taget, samt företagets ekonomiska betydelse för varje särskilt ström- fall. Om särskilda skäl föranleda därtill, må avgiften bestämmas till lägre belopp än förut sagts, dock minst femtio öre för varje turbin- hästkraft.

Avgift skall erläggas från och med kalenderåret näst efter det, då vattendomstolens tillstånd till vattenregleringen först tages i an- språk. År fråga om företag, som

227

Föreslagen lydelse

tre och högst åtta kronor för varje enhet installerad effekt som omfat- tar sex kilowatt intill 150 procent av effekten vid medelvattenföring och för varje enhet om tolv kilo- watt därutöver samt

för vattenreglering minst tre och högst åtta kronor för varje enhet av magasinets rymd som omfattar 15 000 kubikmeter intill 100 miljo— ner kubikmeter, för varje ytterliga- re enhet om 30 000 kubikmeter in- till 1 000 miljoner kubikmeter och för varje enhet om 60 000 kubik- meter därutöver.

Om särskilda skäl föreligga, får avgift bestämmas till lägre belopp, dock minst femtio öre för varje avgiftsenhet.

Avgift utgår ej, om antalet av- giftsenheter understiger tvåtusen.

Avgift bestämmes med beaktan- av den större eller mindre föränd- ring av vattenförhållandena som företaget orsakar samt den större eller mindre olägenhet eller fördel som härigenom uppkommer för bygden.

Avgift för kraftanläggning beta- las av ägaren och för reglering av deltagare i företaget. Avgiften ut- går från och med kalenderåret när— mast efter det då tillstånd till före- taget först togs i anspråk och så länge företaget består.

• Sida 228
•  Original

Prop. 1974: 83

Nuvarande lydelse

avses i 3 kap. 1 5, skall dock, så- vitt angår strömfall, för vars ägare enligt bestämmelserna i nämnda kap. skyldigheten att taga del i kostnaden för företaget inträder senare, avgift ej utgå förrän från och med kalenderåret näst efter betalningsskyldighetens inträde. Har ägare av strömfall enligt andra stycket förklarats pliktig att gälda avgift, skall den utgå från och med kalenderåret näst efter det, då talan därom anhängiggjorts, dock ej för tid innan skyldighet att erlägga avgift skolat inträda, därest ägaren av strömfallet förklarats pliktig att taga del i kostnaden för företaget.

Vattendomstolens avgörande gälle för en tidrymd av tio år i sänder, första gången räknat från det kalenderår, under vilket till- ståndet till vattenregleringen först tagits i anspråk. Varder ej genom ansökan hos vattendomstolen un- der nionde året av sådan tidsperiod ny prövning påkallad av strömfal- lets ägare eller av myndighet, som Konungen bestämmer, skall den förut meddelade bestämmelsen lända till efterrättelse jämväl för nästa period. Ålägges ägare av strömfall enligt andra stycket att gälda avgift, skall avgörandet förs- ta gången ej gälla längre än den tid, som gäller för annan avgift enligt denna 5, vilken förklarats skola utgå med anledning av före- taget. Varder strömfall bebyggt ef- ter det avgift bestämts, äge vatten- domstolen, ändå att tid, som nyss nämnts, ej gått till ända, för åter- stående tiden meddela ändrad före- skrift, när det påkallas av myndig- het, som Konungen bestämmer.

På yrkande av myndighet, som Konungen bestämmer, må vatten- domstolen, såframt det finnes er- farderligt och lämpligt, bestämma

228

Föreslagen lydelse

15 5

Vattendomstolens avgörande an- gående bygdeavgift gäller för en tidrymd av tio år i sänder, första gången räknat från det kalenderår, då avgiften först skall erläggas. På ansökan, som under nionde året av sådan tidsperiod göres av myn— dighet som Konungen bestämmer eller av den avgiftsskyldige före— skriver vattendomstolen den änd- ring, som finnes påkallad med hän- syn till erfarenheterna av företa- gets inverkan eller ändring i pen- ningvärdet. F öreligga begränsning- ar i möjligheterna att utnyttja fö- retaget i avsedd omfattning, skall hänsyn tagas även härtill. Göres ej sådan ansökan, skall den förut meddelade bestämmelsen lända till efterrättelse jämväl för nästa pe- riod.

• Sida 229
•  Original

Prop. 1974: 83

Nuvarande lydelse att den för en tioårsperiod stadga- de avgiftsskyldigheten skall fullgö- ras genom att strömfallets ägare erlägger högst hälften av det be- räknade sammanlagda nuvärdet av avgifterna på en gång och återsto- den genom årliga inbetalningar un- der perioden.

Huru avgifter, som nu nämnts, skola indrivas, därom förordnar Konungen.

15 51

lnflutna avgifter skola efter de närmare bestämmelser, som härut- innan meddelas av Konungen, an- vändas dels till förebyggande el- ler minskande av skada eller olä- genhet, som vållas genom företa- get och för vilken ersättning icke blivit av vattendomstolen bestämd, samt till gottgörelse för sådan ska- da eller olägenhet, dels ock för tillgodoseende av annat ändamål beträffande den bygd, som berö- res av företaget, såsom jordbru- kets främjande, särskilt genom jords torrläggning, eller beredande av tillgång till elektrisk kraft för samfärdsel, jordbruk, hantverk el- ler småindustri eller eljest för be- folkningens behov.

lo lx) XC

Föreslagen lydelse

16 5

Medel som influtit i bygdeavgift skola användas för att förebygga eller minska skada eller olägen- het, som vållas genom företaget och för vilken ersättning enligt 9 kap. icke bestämts, och för att gottgöra sådan skada eller olägen- het samt för att tillgodose annat ändamål beträffande den bygd som beröres av företaget.

Närmare bestämmelser om in— drivningen och användningen av bygdeavgifter meddelas av Ko- nungen.

5 KAP. 5 52 Vad i 2 kap. 2 och 8 55, 11 å andra stycket, 12, 13, 18, 19, 27— 30 åå samt 32—34 %% finnes stad— gat om byggande i vatten skall äga motsvarande tillämpning med av- seende å anläggning eller åtgärd för inrättande av allmän farled.

Vad i 2 kap. 2, 8 och 10 55, 11 å andra stycket, 12, 13, 19, 27 -—30 55 samt 32—34 55 finnes stadgat om byggande i vatten skall äga motsvarande tillämpning med avseende å anläggning eller åtgärd för inrättande av allmän farled.

6 KAP. 8 53 Vad i 2 kap. 8 5 första stycket, 11 5 första stycket, 12, 13 och 18 55 finnes stadgat i fråga om byg-

1 Senaste lydelse 1944: 199. ' Senaste lydelse 1920: 459. ' Senaste lydelse 1954: 124.

Vad i 2 kap. 8 & första stycket, 11 5 första stycket samt 12 och 13 55 finnes stadgat i fråga om

• Sida 230
•  Original

Prop. 1974: 83

Nuvarande lydelse

gande i vatten skall äga motsva- rande tillämpning med avseende å arbete för inrättande av allmän flottled.

230

Föreslagen lydelse

byggande i vatten skall äga mot- svarande tillämpning med avseen- de å arbete för inrättande av all- män flottled.

7 KAP. 41 51 Å företag, som i 37 & sägs, skall vad i 2 kap. 2 och 8 55, 11—13 åå, 14 å andra stycket, 27—30 55 31 % andra stycket samt 32—34 %% stadgas beträffande byggande i

Å företag, som i 37 & sägs, skall vad i 2 kap. 2, 8 och 10 55, 11— 13 åå, 14 å andra stycket, 27—30 åå, 31 5 andra stycket samt 32— 34 55 stadgas beträffande byggan-

vatten äga motsvarande tillämp- ning.

de ivatten äga motsvarande till— lämpning.

Visas efter det vattenavledningsföretag blivit utfört, att därigenom vin- nes stadigvarande minskning i kostnaderna för flottningen i allmän flottled eller för flottledens underhåll, må de flottande på talan av del- tagarna förpliktas att erlägga högst så stor del av det belopp, vartill kostnadsminskningen kan skattas, som svarar mot förhållandet mellan å ena sidan företagets anläggningskostnad och å den andra den be- räknade båtnaden därav för mark, som beröres av företaget; och skall flottledens bidrag av de flottande betalas i den ordning, som finnes stadgad beträffande allmän flottleds anläggningskostnad. Å oguldet kapitalbelopp skall gäldas ränta efter den räntefot som finnes skälig. För bidrag, som nu nämnts, förvärvas ej delaktighet i företaget, och vare förty de flottande ej skyldiga att taga del i framtida kostnad för detta.

54 sn

Har delägare i invallningsföre- tag icke sökt företaget och är han ej heller efter ty i 27 & sägs lik- ställd med sökanden, vare han be- rättigad påfordra, att all honom tillhörig mark, som ingår i sam- fälligheten, skall med belopp, som i 9 kap. 49 5 sägs, lösas för före- tagets räkning.

Har delägare i invallningsföre- tag icke sökt företaget och är han ej heller efter ty i 27 & sägs lik- ställd med sökanden, vare han be- rättigad påfordra, att all honom tillhörig mark, som ingår i sam- fälligheten, skall lösas för företa- gets räkning mot ersättning enligt 9 kap.

Vill någon begagna sig av rättighet, som nu sagts, skall yrkande där- om framställas medelst stämning å deltagarna i den ordning 11 kap. stadgar inom sextio dagar efter det tiden för påkallande av sådan ny uppskattning av båtnaden, som omförmäles i 10 kap. 77 och 78 55, tilländagått, eller, om sådan uppskattning påkallats, inom samma tid efter det uppskattningen vunnit laga kraft.

Sedan sådan talan blivit anhängiggjord, vare ägaren av den fastighet, vartill marken hör, fri från skyldighet att taga del i företaget; och träde den lösta marken i fastighetens ställe med skyldighet för ägaren

1 Senaste lydelse 1945: 343. ' Senaste lydelse 1920: 459.

• Sida 231
•  Original

Prop. 1974: 83 231

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse att övertaga den delaktighet i företaget, varifrån fastighetens ägare befriats.

Om rätt för fastighetens ägare att återbekomma förskjutet bidrag så ock om denne åliggande er- sättningsskyldighet i visst fall stad- gas i 9 kap. 49 5.

9 KAP1 Om ersättning OM ERSÄTTNINGSSKYLDIGHET 1 5 Den som fått tillstånd enligt denna lag att lösa eller taga i anspråk annans egendom eller att vidtaga åtgärd varigenom annans egendom skadas skall utgiva ersättning för vad som avstås eller skadas. Vad nu sagts gäller ej, om förlust eller skada enligt särskild bestämmelse skall tålas utan ersättning.

2 & Ersättning bestämmes i pengar att utgå på en gång. Ersättning för skada till följd av företag för allmän flottled får dock fastställas att utgå som årlig avgäld, när skälig anledning förekommer därtill. Kan i mål om sådant företag skadan ej med säkerhet uppskattas på förhand eller synes den ej komma att uppstå årligen, får den skadelidande hän- visas att göra sin talan gällande i den ordning som i lagen (1919: 426) om flottning i allmän flottled föreskrives med avseende på flottningsska- da. Grunderna för ersättningens beräknande böra dock angivas, om det är möjligt.

3 & Medför företag eller åtgärd vartill tillstånd lämnats enligt denna lag att fastighet eller del av fastighet lider synnerligt men, skall fastig- heten eller fastighetsdelen lösas, om ägaren begär det.

Den ersättningsskyldige har rätt till sådan inlösen som avses i första stycket, om detta skulle medföra endast en ringa förhöjning av fastig- hetsägaren tillkommande ersättning och fastighetsägaren icke har ett beaktansvärt intresse av att behålla fastigheten eller fastighetsdelen. Kostnaden för åtgärd som avses i 4 5 andra stycket skall inräknas i er- sättningen.

4 5 För fastighet som i sin helhet avstås betalas löseskilling motsva- rande fastighetens marknadsvärde. Om del av fastighet avslås eller fas- tighet eller del därav eljest tages i anspråk eller skadas, betalas intrångs- ersättning motsvarande den minskning i fastighetens marknadsvärde som uppkommer genom ingreppet. Uppkommer eljest genom ingreppet skada för ägaren, skall även sådan skada ersättas.

Har den Skadevållande åtagit sig att vidtaga åtgärd för att minska ska— da, skall hänsyn tagas därtill vid bestämmande av ersättning, om åtagan- det är av beskaffenhet att skäligen böra godtagas av den ersättnings- berättigade.

55. Har det företag för vars genomförande fastighet får lösas med- fört inverkan av någon betydelse på fastighetens marknadsvärde, skall

1 Beträffande 9 kap. anges endast föreslagen lydelse.

• Sida 232
•  Original

Prop. 1974: 83 232

löseskillingen bestämmas på grundval av det marknadsvärde fastigheten skulle hava haft om sådan inverkan icke förekommit, dock endast i den mån det finnes skäligt med hänsyn till förhållandena i orten eller till den allmänna förekomsten av likartad inverkan under jämförliga för- hållanden. Är ingreppet sådant att intrångsersättning skall utgå, skall vad nu sagts om beräkning av marknadsvärde tillämpas i fråga om vår- det före ingreppet.

6 5 Har åtgärd vidtagits i uppenbar avsikt att höja den ersättning som den ersättningsskyldige har att erlägga skall, om skäl äro därtill, genom åtgärden uppkommen ökning av fastighetens värde icke tagas i beräk- ning vid ersättningens bestämmande.

7 5 Medför företag eller åtgärd vartill tillstånd lämnats enligt denna lag att särskild rätt till fast egendom går förlorad eller rubbas, skall vad i 1—6 && stadgas äga motsvarande tillämpning beträffande ersättning till rättighetens innehavare. Därvid skall 6 5, i fall då åtgärd vidtagits av fastighetens ägare i avsikt som där angives, tillämpas så att den ersätt- ningsskyldige erhåller gottgörelse genom minskning av ägaren tillkom- mande ersättning.

OM BETALNING AV ERSÄTTNING OCH OM TILLTRÄDE M. M.

8 & Löseskilling och intrångsersättning som fastställts att utgå på en gång betalas genom nedsättning hos Koungens befallningshavande i det län där fastigheten är belägen, om fastigheten svarar för beviljad eller sökt inteckning. Detta gäller dock ej, om samtliga borgenärer som hava panträtt i fastigheten medgivit att ersättning utbetalas till ersättningsta- garen. Besväras fastigheten av gemensam inteckning, fordras dessutom de medgivanden som i 22 kap. 11 & jordabalken föreskrivas för relaxa- tion. Medgivande av rättsägare fordras ej, om företaget är väsentligen utan betydelse för honom.

Skall nedsättning ej ske, utbetalas ersättningen till ersättningstagaren. Avser ersättningen mark som avstås, åligger det ersättningsgivaren att hos Konungens befallningshavande anmäla och därvid styrka att ersätt- ningen erlagts.

I samband med att ersättning bestämmes skall angivas i vad mån ned- sättning skall ske.

9 5 Bestämmelserna i 8 & äga motsvarande tillämpning i fråga om förskott som avses i 11 kap. 66 ä 2 mom.

10 & Vid nedsättning eller anmälan skall ersättningsgivaren ingiva ut- slaget samt lagakraftbevis. Lagakraftbevis behöver dock ej ingivas, om förordnande enligt 11 kap. 67 & meddelats. Vid nedsättning skall er- sättningsgivaren även ingiva gravationsbevis rörande fastigheten.

Försummar ersättningsgivaren att ingiva handlingar som avses i första stycket skall Konungens befallningshavande anskaffa dem på ersätt- ningsgivarens bekostnad.

11 & Ersättning för mark som avstås skall betalas och anmälan enligt 8 5 andra stycket ske inom sex månader från det tillstånds- och ersätt- ningsfrågorna blivit slutligt avgjorda. Annan ersättning som fastställts att utgå på en gång skall betalas inom två år från samma tid. Iakttager

• Sida 233
•  Original

Prop. 1974: 83 233

ersättningsgivaren ej vad nu sagts, är den väckta frågan förfallen såvitt angår ersättningstagarens rätt.

Tid som avses i första stycket får förkortas eller förlängas, när par- terna äro ense därom eller eljest särskilda skäl föreligga.

12 & Inlösen av fastighet som helt eller delvis skall avstås är fullbor- dad, när ersättningstagaren fullgjort vad som åligger honom enligt 8 och 11 55. Ersättningsgivaren får då genast tillträda egendomen. Har utom ersättningen för den egendom som skall avstås annan ersättning fastställts för skada genom aVStåendet, får dock tillträde ej ske förrän denna er- sättning betalats. Tillstånd att begagna annans egendom eller att vidtaga åtgärd som medför skada för annan får tagas i anspråk, så snart ersätt- ningsgivaren fullgjort nämnda åligganden.

Om ersättningstagarens förhållanden påkalla det, skall skäligt uppskov mcd tillträdet eller utförandet av arbete eller åtgärd föreskrivas.

13 5 När enligt 12 & inlösen av fastighet eller område därav fullbor- dats, upphör all särskild rätt i den inlösta egendomen.

14 5 Har fast egendom eller område därav efter inlösen tillträtts eller har tillstånd tagits i anspråk att begagna annans egendom eller att vidtaga åtgärd som medför skada för annan, skall ersättning som hän- för sig till egendomen eller skadan och bestämts att utgå på en gång i vad den återstår obetalad erläggas och föreskriven anmälan ske inom en månad från det ersättningen blev slutligt bestämd. Har vattendom- stolen meddelat förordnande enligt 11 kap. 67 5 andra stycket skall dock betalning erläggas inom samma tid från ersättningsbeslutets dag. Vad nu sagts skall äga motsvarande tillämpning beträffande ersättning som bestämts i samband med prövning enligt denna lag av fråga om god- kännande av vidtagen åtgärd.

Erlågges ersättning senare än som följer av bestämmelserna i-första stycket, skall ersättningsgivaren utgiva sex procent årlig ränta från den dag egendomen tillträddes eller företaget eller åtgärden utfördes.

Försummar ersättningsgivaren att erlägga ersättningen, skall Konung- ens befallningshavande på ansökan av den ersättningsberättigade låta ut- taga beloppet jämte ränta. Reglerna i utsökningslagen (1877: 31 s. 1) om verkställighet av lagakraftägande dom i tvistemål varigenom betal- ningsskyldighet ålagts någon äga därvid motsvarande tillämpning.

15 & Överstiger ersättning som avses i 14 & första stycket ej vad som utgivits enligt lägre rätts beslut eller som förskott och skulle i annat fall nedsättning eller anmälan hava erfordrats, skall ersättningsgivaren göra anmälan därom hes Konungens befallningshavande sedan ersättnings- beslutet vunnit laga kraft.

16 ?; Vid ansökning om verkställighet enligt 14 & tredje stycket eller vid anmälan som avses i 15 & skola fogas utslaget samt lagakraftbevis. Har förordnande meddelats enligt 11 kap. 67 5 andra stycket, skall dock ej lagakraftbevis fogas vid ansökningen.

17 & Medel som nedsatts eller uttagits skola av Konungens befall— ningshavande utan dröjsmål insättas i bank mot ränta.

18 & Ersättning som nedsatts eller uttagits samt ränta därpå skola av Konungens befallningshavande utbetalas till den som är berättigad där- till.

• Sida 234
•  Original

Prop. 1974: 83 234

19 & Om ersättning nedsatts, äga bestämmelserna om fördelning av köpeskilling för utmätt fastighet som sålts på auktion motsvarande till— lämpning. Är egendomen förutom av inteckning besvärad av annan särskild rätt som minskar egendomens värde och åtnjuter sämre rätt än inteckningen, skall borgenär som har panträtt på grundval av inteck- ningen, i den mån det erfordras för att han skall få full betalning för sin fordran, erhålla betalning som om egendomen ej var besvärad av nämn- da rättighet. Ersättningen för rättigheten minskas i motsvarande mån.

20 å Sammanträde för fördelning hålles så snart det kan ske. Kallel- se till sammanträdet sändes minst två veckor i förväg till egendomens ägare, kända borgenärer som hava panträtt i egendomen och innehava- re av annan särskild rätt. Om borgenär är okänd, införes kallelsen i all- männa tidningarna och tidning inom orten.

21 & Ersättningsgivaren svarar för kostnaderna för ersättningens för- delning.

22 5 Pågår tvist om bättre rätt till ersättning eller skall ersättning, be- stämd att utgå på en gång, betalas för egendom som innhaves såsom fideikommiss, skall ersättningen nedsättas hos Konungens befallningsha- vande, även om nedsättning ej erfordras enligt 7 5. Bestämmelserna i 17—20 55 äga tillämpning i fråga om sådan ersättning.

23 _8, Har ägare av fast egendom som avståtts, tagits i anspråk eller skadats, sedan egendomen eller skadan värderats men innan ersättning betalats, vidtagit åtgärd som ökar fastighetens värde, är han berättigad till ersättning för värdeökningen, om åtgärden ej vidtagits i uppenbar avsikt att höja ersättningen:

Bestämmelsen i första stycket äger motsvarande tillämpning i fråga om innehavare av särskild rätt till fast egendom, om denne enligt lag och avtal har rätt till ersättning av fastighetsägaren för värdeökningen.

24 & Inträffar under tid som anges i 23 & betydande ändring i all- männa prisläget, är ersättningstagare berättigad till gottgörelse för för- lust till följd därav, om den ej är ringa.

25 & Ersättningsbelopp som betalats får ej till någon del återkrävas. Har ersättningsbelopp betalats men ersättningen efter fullföljd av ta- lan sedermera bestämts till lägre belopp eller förklarats ej skola utgå, äger ersättningsgivaren utan hinder av bestämmelsen i första stycket av- räkna överskottet på ersättning som vid målets fortsatta behandling yt- terligare kan komma att tillerkännas samme ersättningstagare. Yrkande därom skall framställas innan vattendomstolen hållit huvudförhandling för behandling av frågan om den sistnämnda ersättningen.

26 & Lider borgenär som har panträtt i fast egendom förlust till följd av att ersättning ej bestämts eller blivit för lågt beräknad och har frå- gan till följd av överenskommelse mellan ersättningsgivaren och sak- ägaren eller av annan anledning ej prövats av domstol eller vid syne- förrättning, är borgenären berättigad till gottgörelse av den ersättnings- skyldige för förlusten mot avskrivning på fordringshandlingen.

• Sida 235
•  Original

Prop. 1974: 83 235

27 5 Har inlösen av fast egendom fullbordats utan att egendomen använts för det avsedda ändamålet inom den tid som bestämts för före- tagets fullbordande och är ändamålet att anse som övergivet, får inom två år efter utgången av nämnda tid talan om återlösen av egendomen väckas av den som närmast före inlösen var egendomens ägare. Om ett område av en fastighet inlösts, tillkommer rätten att väcka talan i stäl- let ägaren av den återstående delen av fastigheten.

Om ersättning vid återlösen samt om byggnad eller annan anlägg- ning som uppförts på egendomen efter inlösen skall gälla vad som för motsvarande fall stadgas i lagen (1917: 189) om expropriation.

28 & Närmare föreskrifter för tillämpningen av detta kapitel medde- las av Konungen.

Föreslagen lydelse

10 KAP. 60 å1 För utrönande av värdet å båtnad för mark genom dess torrläggning, där sådan med företaget avses, skola synemännen med tillämpning av de i 7 kap. 22 & stadgade grunder efter undersökning av den mark, varom fråga är, uppskatta marken såväl i dess skick före företaget som ock i det skick, vari den antages komma efter företagets fullbordan. Nuvarande lydelse

Vid uppskattning av båtnad, som genom vattenreglering beredes strömfall, skola de i 9 kap. stad- gade grunder beträffande värde- ring av vattenkraft, som skall er- sättas, i tillämpliga delar lända till efterrättelse.

64 52

Vid bestämmande av sakägare Vid bestämmande av sakägare tillkommande ersättning för för- lust, skada eller intrång skola sy- nemännen iakttaga de i 9 kap. stadgade grunder; dock att, där fråga uppkommer om ersättning medelst kraftöverföring, härom skall gälla föreskriften i 20 5 . Skall ersättning utgå med förhöjning över värdet, böra värdet och för- höjningen var för sig angivas.

tillkommande ersättning för för- lust, skada eller intrång skola sy- nemännen iakttaga de i 9 kap. stadgade grunder.

Uppkommer eljest på grund av bestämmelserna i 3, 7 eller 8 kap. vid syneförrättning fråga om ersättning åt delägarna eller annan för arbete eller dylikt, skall ock sådan fråga prövas av synemännen.

67 53 Sedan erforderliga sammanträden hållits och alla vid syneförrättning— en förefallande frågor blivit utredda, skola synemännen upprätta utlå— tande angående företaget.

1 Senaste lydelse 1920: 459. ' Senaste lydelse 1941 : 614. ' Senaste lydelse 1969: 393.

• Sida 236
•  Original

Prop. 1974: 83

Nuvarande lydelse

Utlåtandet skall innehålla syne— männens besked, med angivande av skälen, i de i 62—64 55 eller eljest här ovan omförmälda frågor. Avgift, som omförmäles i 11 kap. 95 5, så ock avgift enligt 2 kap. 10 &, där sådan bör utgå, skola bestämmas i utlåtandet. Lämnas medgivande till vattenreglering, varde angivet, om företaget är av beskaffenhet att stadgandena i 4 kap. om nyprövning och om av- gifter därå äga tillämpning; och skall för sådant fall utlåtandet upp-

236

Föreslagen lydelse

Utlåtandet skall innehålla sync— männens besked med angivande av skälen, i de i 62—64 55 eller eljest här ovan omförmälda frå— gor. Avgift enligt 2 kap. 10 %, där sådan bör utgå, skall bestämmas i utlåtandet. Lämnas medgivande till vattenreglering, varde angivet, om företaget är av beskaffenhet att stadgandena i 4 kap. om nypröv- ning och om avgifter därå äga till- lämpning; och skall för sådant fall utlåtandet upptaga förslag till dy- lik avgift.

taga förslag till dylik avgift.

Skola två eller flera med skilda andelar taga del i företaget, skall ut— låtandet innehålla särskild längd, upptagande såväl den å varje delägare belöpande anparten i kostnaden för företaget med noggrant angivande av strömfall eller annan egendom, som med delaktigheten avses, som ock det belopp, vartill kostnaden för företaget beräknats. Skall anlägg- ningskostnaden för viss del av företaget eller kostnaden för skötsel och underhåll fördelas på särskilt sätt, varde det ock tydligt angivet i läng— den. För varje delägare skall anmärkas, huruvida han är sökande till företaget eller på grund av föreskriften i 82 & att anse såsom likställd med sökande, så ock beskaffenheten av båtnad, som må hava lagts till grund för delaktigheten, samt det uppskattade värdet av sagda båtnad. Har på grund av bestämmelsen i 7 kap. 28 5 eller 8 kap. 18 5 rätt med- givits delägare att erlägga å honom belöpande bidrag med fördelning å visst antal år, skall ock härom anteckning ske. Beträffande mark, som genom företaget vinner torrläggning, skall längden innehålla uppgift för varje fastighet å markens värde före och efter företaget. Är i avbidan på slutlig uppskattning delaktigheten bestämd på sätt i 61 & sägs, varde an- teckning därom gjord.

lnnehåller utlåtandet föreskrift om anordnande eller ändrande av vat— tenavlopp genom allmän väg, skall, där arbetets utförande åligger annan än vägens ägare, tillika meddelas bestämmelse, att, innan sådant arbete påbörjas, medgivande, som avses i 40 & lagen om allmänna vägar, skall inhämtas. Vad nu sagts om anordnande eller ändrande av vatten- avlopp genom allmän väg skall äga motsvarande tillämpning i fråga om åtgärd till skydd för sådan väg.

80 51

Beträffande den slutliga fördel- ningen av kostnad, som i 79 & sägs, gälle enahanda grunder som för fördelningen av kostnaden för själva företaget, dock att sådan kostnad skall fördelas utan hänsyn till sådan begränsning i delaktighe-

1 Senaste lydelse 1969: 393.

Beträffande den slutliga fördel- ningen av kostnad, som i 79 & sägs, gälle enahanda grunder som för fördelningen av kostnaden för själva företaget, dock att sådan kostnad skall fördelas utan hänsyn till sådan begränsning i delaktighe-

• Sida 237
•  Original

Prop. 1974: 83 237

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

ten, som omförmäles i 3 kap. 5 &, ten, som omförmäles i 3 kap. 5 5, 7 kap. 27 och 28 %% samt 8 kap. 7 kap. 27 och 28 åå samt 8 kap. 18 &. Avgift enligt 11 kap. 95 5 18 5. skall fördelas enligt samma grun- der, som jämlikt sistnämnda lag- rum skola tillämpas vid avgiftens bestämmande.

Har sakägare eller annan framställt invändning eller påstående, ändå att han insett eller skäligen bort inse, att fog därför saknas, och vållas därav uppskov eller eljest ökade kostnader, varde honom i utlåtandet ålagt att såsom en honom enskilt åliggande kostnad ersätta delägarna eller annan sakägare de utgifter, som därigenom åsamkats dessa. Där vid sådan ny uppskattning, som i 77 & sägs, ändring ej göres i förut verkställd värdering, skall den, som påkallat den senare uppskattningen, ensam gälda kostnaden därför.

11 KAP.

17 51

Till vattenmål hänföras följande mål: A. ansökningsmål:

1. ansökan jämlikt 1 kap. 14 5 om bestämmande av ersättning för rätt att taga strömfall i anspråk;

2. ansökan om prövning jämlikt 2 kap. 20 &, huruvida och under vil- ka villkor byggande i vatten må ske;

3. ansökan om godkännande jämlikt tredje stycket i nyssnämnda lag- rum av verkställt ändrings- eller reparationsarbete å byggnad i vatten;

4. ansökan om prövning jämlikt 2 kap. 25 5 av befintlig vattenbygg- nads laglighet;

5. ansökan jämlikt 2 kap. 31 5 första stycket om meddelande av be- stämmelser rörande hushållning med vatten;

6. ansökan jämlikt 2 kap. 34 5 om rätt att utriva byggnad i vatten;

7. ansökan om prövning jämlikt 2 kap. 47 &, huruvida och under vil- ka villkor grundvattentäkt må anläggas eller nyttjas;

8. ansökan om prövning jämlikt 2 kap. 53 5 av lagligheten av befint- lig grundvattentäkt;

9. ansökan jämlikt 2 kap. 56 5 första stycket om meddelande av be- stämmelser angående den omfattning, i vilken grundvatten må tillgodo- göras vid annan tillhörig grundvattentäkt;

10. ansökan jämlikt 2 kap. 59 5 andra stycket om prövning, under vilka villkor grundvattentäkt må tagas ur bruk;

11. ansökan jämlikt 3 kap. 11 5 om prövning, utan förutgången syne- förrättning enligt 10 kap., rörande sättet och villkoren för verkställande av vattenreglering, som avses i 3 kap. 1 5, så ock angående delaktighe- ten i kostnaden för företaget;

12. ansökan enligt 2 kap. 8 & andra stycket så ock ansökan om be- stämmande av avgift enligt 10 å i nämnda kap.;

13. ansökan om prövning jäm— 13. ansökan om nyprövning en- Iikt 4 kap. 1 5, huruvida och i vil— ligt 4 kap. 5 eller 13 5 eller om

1 Senaste lydelse 1969: 396.

• Sida 238
•  Original

Prop. 1974: 83 238

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse ken utsträckning skyldighet må å- bestämmande av avgift enligt 14 läggas ägare av strömfall att till- och 15 55 inämnda kap.; handa/tällä kraft åt kringliggande bygd, samt ansökan jämlikt 4 kap.

4 5 att komma i åtnjutande av kraft, som på grund av dylikt å- läggande skall tillhandahållas, så ock ansökan om nyprövning enligt 4 kap. 5 eller 16 55 eller om be- stämmande av avgift enligt 14 5 i nämnda kap.;

14. ansökan jämlikt 5 kap. 2 eller 7 & om inrättande, utvidgande eller förbättrande av allmän farled eller om nya eller ändrade föreskrifter rörande hushållningen med vattnet eller annat för sjöfartens underlät- tande eller till förebyggande eller minskande av skada eller om god- kännande av anläggning eller åtgärd för allmän farled;

15. ansökan jämlikt 6 kap. 12 & om ändrade anordningar med avseen- de å beslutade flottledsarbeten;

16. ansökan jämlikt 6 kap. 21 & om prövning, utan förutgången syne- förrättning enligt 10 kap., av fråga om anläggning eller åtgärd för be- fintlig allmän flottleds utvidgande eller förbättrande eller om nya eller ändrade föreskrifter rörande hushållningen med vatten eller annat för flottningens underlättande eller om bestämmelser rörande virkes bark- ning eller fiskeavgift.

17. ansökan jämlikt 6 kap. 27 & första stycket om avlysande av all- män flottled;

18. ansökan jämlikt 6 kap. 28 5 första stycket om tillåtelse att bort- skaffa flottledsanläggning samt ansökan, utan samband med prövning av fråga om sådan tillåtelse, om övertagande av flottledsanläggning enligt tredje stycket nämnda paragraf;

19. ansökan jämlikt 7 kap. 45 5 andra stycket om prövning, utan för- utgången syncförrättning enligt 10 kap., av fråga rörande vattenavled- nings- eller invallningsföretag, så ock ansökan jämlikt 8 kap. 33 % första stycket om prövning, utan sådan förrättning, av fråga rörande företag, som avses i 8 kap.;

20. ansökan om anstånd med fullbordande av företag, vartill medgi- vande enligt denna lag lämnats, så ock om tillämpning av de i 7 kap 58 å andra stycket och 59 5 samt 8 kap. 36 5 andra stycket och 37 & meddelade bestämmelser eller om sådan ny uppskattning, som avses i 69 5 här nedan;

21. ansökan jämlikt 9 kap. 17 5 om överflyttning från en fastighet till en annan av rättighet till kraft- belopp, vilket utgår i ersättning för förlorad vattenkraft;

22. ansökan jämlikt 9 kap. 46 5 om överflyttning från en fastighet till en annan av rättighet till vat- ten, vilket skall tillhandahållas i ersättning för förlust av grundvat- ten.

• Sida 239
•  Original

Prop. 1974: 83 239

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse B. stämningsmål: B. stämningsmål:

22. talan jämlikt 2 kap. 7 53 and- ra stycket om omprövning av rätts- förhållandet mellan ägare av vat- tenkraftanläggning och mottagare av andelskraft från anläggningen;

23. talan om borttagande eller ändrande av annan tillhörig byggnad i vatten för uttagande av vattenkraft eller vattnets tillgodogörande annor- ledes i industriellt syfte, för vattenreglering, för fiske eller fiskens fram- komst, för bevattning, för allmän farled eller för ändamål, som avses i 2 kap. 40 å andra stycket'eller 8 kap. 27 5, eller för järnvägsbro eller allmän vägbro, såframt talan grundas därå, att byggnaden icke tillkom- mit i laga ordning eller icke är av laga beskaffenhet;

24. talan om ersättning för skada eller intrång av sådan byggnad i vat- ten, som under 23 sägs;

25. talan om ansvar för det sådan byggnad utförts eller ändrats i strid mot stadgande i denna lag eller mot föreskrift, som meddelats i sam- manhang med arbetets medgivande, eller för det någon mot stadgandet i 2 kap. 20 & tredje stycket underlåtit att söka vattendomstolens god- kännande av verkställd ändring å dylik byggnad;

26. talan jämlikt 2 kap. 24 5 om ändrande av byggnad i vatten, vartill vattendomstolen meddelat tillstånd, eller om ändrade föreskrifter röran- de hushållningen med vattnet vid sådan byggnad;

27. talan, beträffande andra företag enligt denna lag än de i 6 kap. avsedda, om ansvar eller skadestånd för hushållning med eller fram- släppande av vattnet i strid mot lag eller givna föreskrifter så ock talan jämlikt 2 kap. 31 å andra stycket om meddelande av dylika föreskrifter eller ändrande av förut givna sådana i fråga om annan tillhörig bygg- nad i vatten;

28. talan, som grundas dårå, att den, vilken ärskyldig att underhålla sådan byggnad i vatten, som under 23 sägs, brister i fullgörande av den- na skyldighet, eller därå, att någon utan erhållet medgivande, där så— dant erfordras, utriver dylik byggnad;

29. talan, som utan samband med ansökningsmål föres jämlikt 2 kap. 23 & om gottgörelse för damm eller annan vattenbyggnad eller om fort- satt tillgodogörande av annan tillhörigt vatten och bestämmande av er- sättning därför, jämlikt 2 kap. 14 5 om rätt till intrång å annans fastig- het i vissa avseenden, jämlikt 2 kap. 15 5 om rätt att begagna annan tillhörig byggnad i vatten eller jämlikt 2 kap. 16 5 om rätt att taga an- nans mark i anspråk till utmål;

30. talan utan samband med ansöknings- eller underställningsmål om tillämpning av stadgandena i 1 kap. 6—13 55;

31. talan om borttagande eller ändrande av annan tillhörig grundvat- tentäkt, som ej är avsedd allenast för viss fastighets förseende med vat- ten till husbehovsförbrukning, eller om förbud mot tillgodogörande av vatten vid sådan grundvattentäkt, såframt talan grundas därå att grund- vattentäkten icke tillkommit i laga ordning eller icke är av laga beskaf- fenhet eller att vatten vid grundvattentäkten tillgodogöres till större myckenhet än lagligen är tillåten;

32. talan om ersättning för skada eller intrång av sådan grundvatten- täkt, som under 31 sägs;

• Sida 240
•  Original

Prop. 1974: 83 240

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

33. talan om ansvar för det sådan grundvattentäkt anlagts eller änd- rats eller nyttjats i strid mot stadgande i denna lag eller mot föreskrift, som med stöd av denna lag meddelats;

34. talan jämlikt 2 kap. 51 & om ändrande av grundvattentäkt, vartill vattendomstolen meddelat tillstånd, eller om ändrade föreskrifter röran- de tillgodogörande av vatten vid sådan grundvattentäkt;

35. talan jämlikt 2 kap. 56 å andra stycket om meddelande av före- skrifter rörande tillgodogörande av grundvatten vid annan tillhörig grundvattentäkt eller ändrande av förut givna sådana föreskrifter;

36. talan, som utan samband med ansökningsmål föres jämlikt 2 kap. 45 eller 62 & om rätt till intrång å annans fastighet i vissa avseenden;

37. talan utan samband med ansökningsmål om tillämpning av stad- gandena i 2 kap. 49 och 52 55;

38. talan jämlikt 3 kap. 6 5 om skyldighet för delägare i reglerings— samfällighet att deltaga i kostnaden för vattenreglering och om beräk- ning av den kostnad, vari sådan delägare har att taga del, så ock talan jämlikt 3 kap. 9 & om skyldighet för den, som av vattenreglering till— skyndas båtnad i annat hänseende än som omförmäles i 3 & av nämnda kap., att lämna bidrag till företaget;

39. talan jämlikt 5 kap. 10 & om vidtagande av sådana anordningar vid allmän farled, som erfordras till förebyggande av skada genom våg- svall eller dylikt;

40. talan beträffande alhnän flottled om vidtagande av sådana anord- ningar eller åtgärder eller meddelande av sådana föreskrifter, som i 6 kap. 17 5 första stycket eller 18 & sägs;

41. talan om borttagande eller ändrande av anläggning eller om rät- telse i åtgärd, som skett för allmän flottled, såframt talan grundas dårå, att anläggningen eller åtgärden icke tillkommit i laga ordning eller icke är av laga beskaffenhet, så ock talan om ansvar för vidtagande av dylik anläggning eller åtgärd eller för olovligt hushållande med eller fram- släppande av vattnet i allmän flottled;

42. talan jämlikt 6 kap. 13 5 första stycket om förverkande av rätten till flottledsarbetes vidare utförande;

43. talan jämlikt 7 kap. 29 & om skyldighet för ägare av mark att del- taga i kostnaden för diknings-, vattenavlednings— eller invallningsföretag eller om sådan jämkning av bidragsskyldigheten, som i nämnda lag- rum omförmäles, så ock talan jämlikt 7 kap. 41 å andra stycket om bi- drag med anledning av båtnad, som genom vattenavledning eller in- vallning tillskyndas allmän flottled;

44. talan jämlikt 7 kap. 54 & om skyldighet att lösa mark, som ingår i invallningssamfällighet;

45. talan, som grundas därå, ått genom vattenavledning eller invall— ning vattenförhållandena ändrats i strid mot stadgande i denna lag eller mot föreskrift, som meddelats i samband med arbetets medgivande;

46. talan om tillämpning av stadgandena i 7 kap. 57 å andra stycket; 51. talan om tillämpning av stadgandena i 8 kap. 35 å andra stycket;

52. talan jämlikt 9 kap. 25, 29, 52. talan jämlikt 9 kap. 23 5 om 31 eller 42 5 om ändrade före— ersättning för värdeökning; skrifter rörande kraftbelopp, som utgår i ersättning för förlorad vat- tenkraft, samt om ändring i vad

• Sida 241
•  Original

. Prop. 1974: 83

Nuvarande lydelse

förut bestämts angående uttag— ningskostnadens storlek och dess gäldande, så ock talan om förnyad prövning av sådan ständig avgälds belopp, som omförmäles i 9 kap. 23 5;

53. talan om fördelning av upp— buren penningersättning, varom i 9 kap. 31 5 förmäles;

54. talan om fastställande av vite, som i 9 kap. 37 5 sägs, eller om höjning eller sänkning av re- dan bestämt sådant vite;

55. talan jämlikt 9 kap. 39 5 om rätt att åter komma i åtnjutan- de av vattenkraft, som strömfalls- ägare till följd av företag enligt denna lag gått förlustig;

56. talan jämlikt 9 kap. 46 5 om ändring i vad förut bestämts an- gående vederlag för vatten, som skall tillhandahållas i ersättning för förlust av grundvatten, eller om rätt att åter komma i åtnjutan- de av möjlighet att vid egen grundvattentäkt tillgodogöra vat- ten;

57. talan jämlikt 9 kap. 73 9” av innehavare av fordran, varför fast egendom häftar, om högre er- sättning för egendomen eller för därifrån förlorad vattenkraft eller för skada eller intrång dårå;

58. talan jämlikt 9 kap. 74 s om rätt att få återlösa fast egendom, som på grund av stadgande i den- na lag blivit av annan löst.

C. besvärsmål:

241

Föreslagen lydelse

53. talan om gottgörelse för för- lust som avses i 9 kap. 24 9;

57. talan av borgenär som har panträtt i fast egendom om gott- görelse enligt 9 kap. 26 5;

58. talan jämlikt 9 kap. 27 9” om rätt att få återlösa fast egen- dom, som på grund av stadgande i denna lag blivit av annan löst.

59. besvär mot synemäns beslut, varigenom vid syneförrättning enligt 10 kap. jävsinvändning ogillats, ävensom klagan över synemännens åt- göranden eller utlåtande i fall, då utlåtande ej underställes.

D. underställningsmål:

60. underställning av samt besvär mot utlåtande vid syneförrättning enligt 10 kap. i fall, då underställning av utlåtandet äger rum.

Hurusom, efter anmälan, ersättningsanspråk i vissa fall skola prövas av vattendomstolen, därom stadgas i 68 5.

• Sida 242
•  Original

Prop. 1974: 83

Nuvarande lydelse

242

Föreslagen lydelse

26 51

Ansökan, som i 17 6 1—22 sägs, skall göras skriftligen och ingivas till vattenrättsdomaren i det antal exemplar, som finnes nedan för varje fall föreskrivet.

Ansökan, som i 17 5 1—20 sägs, skall göras skriftligen och ingivas till vattenrättsdomaren i det antal exemplar, som finnes nedan för varje fall föreskrivet.

29 53

I mål, som i 27 5 1 och 5 mom. avses, skola samtliga ansöknings- handlingar ingivas i tre exemplar, i mål som avses i 27 ä 6 mom. i åtta exemplar samt i övriga ansök— ningsmål i sex exemplar. Där så finnes erforderligt, må vatten- rättsdomaren föreskriva, att ytter- ligare ett eller flera exemplar sko- la ingivas.

I mål, som i 27 5 1 mom. avses, skola samtliga ansökningshand- lingar ingivas i tre exemplar, i mål som avses i 27 5 6 mom. i åtta exemplar samt i övriga ansök- ningsmål i sex exemplar. Där så finnes erforderligt, må vattenrätts- domaren föreskriva, att ytterligare ett eller flera exemplar skola ingi- vas.

Hava ansökningshandlingar ej ingivits i nödigt antal exemplar, eller finner vattenrättsdomaren handlingarna eljest i något avseende ofull- ständiga, förelägge han sökanden viss tid att ingiva vad ytterligare er- fordras, vid äventyr, om det försummas, att ansökningen förklaras för- fallen.

32 53

Äro ansökningshandlingarna fullständiga, eller varder vad därutinnan brister inom förelagd tid fullgjort, skall vattenrättsdomaren skyndsamt inhämta nödiga upplysningar för bestämmande av det eller de ställen, där handlingarna efter ty nedan sägs skola hållas för parterna tillgäng- liga, samt därefter om ansökningen utfärda kungörelse.

Kungörelsen skall innehålla

dels tillkännagivande: att, intill dess frågan blivit slutligen prövad, ett exemplar av ansök- ningshandlingarna skall för dem, som önska taga del därav, finnas till- gängligt å viss för parterna välbelägen plats hos tjänsteman, kommunal befattningshavare eller pålitlig enskild person eller, där ansökningen angår företag, som berör två eller flera län eller eljest ett vidsträckt om- råde, å flera dylika ställen;

att, därest i målet avgivas erinringar eller påminnelser, varom i 39 & förmäles, eller sådant utlåtande, som i 45 & sägs, jämväl dessa hand- lingar skola hållas tillgängliga på förut angivna ställe eller ställen;

att även handlingar, som ingivits vid sammanträde för muntlig förbe- redelse eller vid vattendomstolens sammanträde, de vid dessa samman— träden förda protokollen samt vattendomstolens utslag skola därstädes i avskrift vara för parterna att tillgå; samt

att kallelser och andra meddelanden till parterna, under det målet är anhängigt vid vattendomstolen, skola, där de icke röra allenast sökan- den eller ock särskilt tillställas den eller dem, till vilka de äro riktade,

1 Senaste lydelse 1948: 479. ' Senaste lydelse 1971 : 531. ' Senaste lydelse 1961: 548.

• Sida 243
•  Original

Prop. 1974: 83

Nuvarande lydelse

243

Föreslagen lydelse

ske på det sätt, att de genom vattenrättsdomarens försorg införas i viss eller vissa tidningar inom orten och hållas tillgängliga så som nyss är sagt;

dels erinran om innehållet i 38 och 53 55 jämte besked om den tid, inom vilken erinringar enligt 38 & skola ingivas;

dels ock erinran om vad i 65 & stadgas om sakägares rätt till gott- görelse för kostnader samt, i tillämpliga fall, om föreskriften i 35 ä 1 mom. andra stycket andra punkten rörande förordnande av särskilt biträde.

I mål, som avses i 17 5 1—13, 18, 19, 21 och 22, skola _i kungö- relsen de fastigheter, om vilka uppgift skall lämnas i ansökning- en, namngivas eller, i den mån det kan ske på oförtydbart sätt, ut— märkas medelst gemensam geo- grafisk eller annan beteckning, var- jämte, där sökanden vill med till- ärnad byggnad tillgodogöra sig annan tillhörig vattenkraft, sär- skild uppgift därom skall lämnas. I mål, som avses i 17 5 14, 15 och 16, skall i kungörelsen uppgivas, vilka bebyggda strömfall eller med fast fiskebyggnad försedda fisken saken må angå, så ock, då ansök- ningen avscr utförande eller god— kännande av visst arbete, å vilken fastighet arbetet skall utföras el- ler är utfört.

Innefattar ansökan om tillstånd till utnyttjande av samfällt ström- fall så, som i2 kap. 7 5 sägs, till- lika inbjudan till övriga delägare att deltaga i företaget, skall i kungörelsen, med omförmälan av sistnämnda förhållande, jämväl in- tagas föreläggande för delägare, som vill begagna sig av inbjud- ningen, att tillkännagiva detta i den ordning och inom den tid, som är förelagd för bestridande av an- sökningen cller framställande av invändningar i fråga om företaget, vid äventyr att den, som underlä- ter detta, skall hava försuttit sin rätt att bliva delaktig i företaget.

I mål, som avses i 17 55 1—13, 18 och 19, skola i kungörelsen de fastigheter, om vilka uppgift skall lämnas i ansökningen, namngivas eller, i den mån det kan ske på oförtydbart sätt, utmärkas medelst gemensam geografisk eller annan beteckning, varjämte, där sökan- den vill med tillämad byggnad tillgodogöra sig annan tillhörig vat- tenkraft, särskild uppgift därom skall lämnas. I mål, som avses i 17 5 14, 15 och 16, skall i kungö- relsen uppgivas, vilka bebyggda strömfall eller med fast fiskebygg- nad försedda fisken saken må angå, så ock, då ansökningen av- ser utförande eller godkännande av visst arbete, å vilken fastig- het arbetet skall utföras eller är utfört.

Om kungörelsens innehåll i fall, som avses i 61 5 första stycket, gälle vad där finnes stadgat.

Är fråga om ansökan, varom i 17 5 15 och 20 förmäles, skall kungö- relse enligt denna & eller 61 5 första stycket utfärdas allenast, då vatten-

• Sida 244
•  Original

Prop. 1974: 83

Nuvarande lydelse

244

Föreslagen I ydelse

rättsdomaren prövar det nödigt. Utfärdas ej sådan kungörelse, skall dock tiden och stället för vattendomstolens sammanträde sist å tjugo- första dagen förut kungöras på sätt i 33 5 första stycket sägs.

Huruledes mål i viss fall må kunna behandlas utan förutgången kun- görelse, därom stadgas i 61 5 andra stycket.

355

3 mom.1 I mål, som avses i 17 5 2—11, 18 och 19, ävensom i mål, som anhängiggjorts genom ansö- kan enligt 2 kap. 8 i") andra stycket samt 4 kap. 1 5 sista stycket och 14 5 andra och femte styckena, må kommun föra talan för till- godoseende av allmänna intres- sen inom orten. Om sådan talan skall kommunen snarast underrät-

3 mom. I mål, som avses i 17 5 2—11, 18 och 19, ävensom i mål, som anhängiggjorts genom ansö- kan enligt 2 kap. 8 5 andra stycket samt 4 kap. 14 och 15 55, må kommun föra talan för tillgodo- seende av allmänna intressen inom orten. Om sådan talan skall kom- munen snarast underrätta kam- markollegiet.

ta kammarkollegiet.

I mål, som avses i första stycket skall vattenrättsdomaren utan dröjs- mål översända kungörelsen till vederbörande kommun. Är fråga om ansökan om tillstånd att tillgodogöra grundvatten, skall kungörelsen städse tillställas kommun, inom vars område tillgången på grundvatten kan påverkas.

37 52

Kan inverkan ske på kanal— eller slussanläggning, skall kungörelsen delgivas anläggningens ägare eller styrelsen för densamma på sätt, som för delgivande av stämning i tvistemål är stadgat. Lag samma vare be- träffande känd förvaltning eller styrelse för annan allmän farled eller vattenregleringsföretag eller flottningsstyrelse för allmän flottled eller syssloman eller styrelse för torrläggningsföretag eller företag enligt 8 kap., där det företag, varom i målet är fråga, berör led eller företag, som nu nämnts.

Är fråga att genom tillämad byggnad taga i anspråk av annan till- godogjord vattenkraft, skall kungörelsen på sätt förut sagts delgivas ägaren av den anläggning, där kraften tillgodogöres.

Vad i andra stycket är stadgat skall äga motsvarande tillämpning, där fråga är om meddelande av bestämmelser angående den omfattning,i vilken vatten må tillgodogöras vid annans grundvattentäkt.

Ansökan, som avses i 17 5 12 eller 13, skall delgivas sökandens motpart.

Där fråga är om ansökan, som i 17 5 21 avses, skall kungörelsen delgivas ägaren av det strömfall, från vilket kraftbelopp, varom frå- ga a'r, tillhandahålles. Vad nu sagts äge motsvarande tillämpning be- träffande ansökan enligt 17 s 13.

Ansökan, som i 17 Q' 12 avses, skall, där ansökningen ej göres av byggnadens ägare, delgivas denne.

1 Senaste lydelse 1971 : 531. " Senaste lybelse 1964: 110.

• Sida 245
•  Original

Prop. 1974: 83 245

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

År fråga om ansökan, som i 17 5 22 avses, skall kungörelsen delgivas ägaren av den grundvat- tentäkt, från vilken vatten, varom fråga är, tillhandahålles.

Skall delgivning ske genom sökandens försorg, äge vad i 32 kap. 2 & rättegångsbalken är stadgat om stämning motsvarande tillämpning; vad där sägs om rätten skall avse vattenrättsdomaren. Förklaras ansökning- en i anledning av underlåten delgivning förfallen, skall bevis därom med de skäl, varå beslutet grundas, tecknas å ett exemplar av ansökningen. Tillkännagivande om beslutet skall lämnas parterna i den för kallelser till dem stadgade ordning.

485

För att lämna vederbörande kommuner, trafikanter och andra tillfälle att yttra sig angående den inverkan företag eller åtgärd, var— om i målet är fråga, kan medföra å allmän samfärdsel eller flottning eller eljest å allmänna intressen samt om vidtagande av åtgärder för tillgodoseende av dylika in- tressen eller angående ärende, som i 41 5 sägs, förordne vatten- rättsdomaren, där sådant prövas lämpligt, att särskilda sammanträ- den skola hållas i sammanhang med undersökning, som i 45 & sägs, eller ock i annan ordning.

För att lämna vederbörande kommuner, trafikanter och andra tillfälle att yttra sig angående den inverkan företag eller åtgärd, var- om i målet är fråga, kan medföra å allmän samfärdsel eller flott- ning eller eljest å allmänna intres- sen samt om vidtagande av åtgär- der för tillgodoseende av dylika intressen förordne vattenrättsdo- maren, där sådant prövas lämp- ligt, att särskilda sammanträden skola hållas i sammanhang med undersökning, som i 45 & sägs, el- ler ock i annan ordning.

För anordnandet av sådana sammanträden äge vattenrättsdomaren, där det finnes lämpligt, påkalla Konungens befallningshavandes biträde.

60 51 Finner vattendomstolen anledning antaga, att företag eller åtgärd, som i målet avses, har vidsträcktare verkningar än i ansökningen upp- givits, skall tillfälle lämnas tillstädesvarande parter att yttra sig där- över. Finnes antagandet grundat, ålägge domstolen, ändå att särskilt yrkande ej framställes, sökanden att gälda den ökade ersättning, som

därav må föranledas.

I mål rörande företag enligt 6 kap. skall vattendomstolen, ändå att yrkande därom ej göres, ingåi prövning av, huruvida och till vad belopp ersättning för skada och intrång genom anläggning eller åt- gärd för företaget bör till veder- börande utgå, allt i den mån ej

1 Senaste lydelse 1964: 110.

I mål rörande företag enligt 6 kap. skall vattendomstolen, ändå att yrkande därom ej göres, ingåi prövning av, huruvida och till vad belopp ersättning för skada och

intrång genom anläggning eller åt-

gärd för företaget hör till veder- börande utgå, allt i den mån ej så-

• Sida 246
•  Original

Prop. 1974: 83

Nuvarande lydelse sådan prövning må jämlikt 9 kap. 47 5 göras beroende på särskild talan.

246

Föreslagen lydelse

dan prövning må jämlikt 9 kap. 2 5 göras beroende på särskild ta- lan.

Där i andra mål på yrkande av någon part uppskattningen av honom tillkommande ersättning finnes böra sättas högre än sökanden före- slagit, må domstolen jämväl beträffande andra parter vidtaga sådan jämkning i ersättningsbelopp, som må erfordras för vinnande av likfor- mighet i uppskattningen. Ej må i dessa mål ersättning sättas lägre än sökanden i ansökningen föreslagit.

Har särskild uppgörelse träffats, må ersättning ej på grund av före- skrifterna i denna & bestämmas annorlunda än sålunda blivit avtalat, dock må i mål rörande företag enligt 6 kap. uppgörelse, som nu sagts, icke fastställas, därest den finnes innehålla villkor, som är oförenligt med flottledens intresse eller länder de flottande till men.

I fråga om grundvattentäkt skall vattendomstolen, ändå att yrkande därom ej göres, ingå i prövning, huruvida förbehåll, varom i 2 kap. 49 % sägs, erfordras.

62å

1 mom.1 Där genom vatten- domstols utslag lämnas medgi- vande att bygga i vatten, skall ut- slaget innehålla noggranna be- stämmelser om byggnadens läge och konstruktion, om den ersätt— ning, som skall till följd av före- taget utgå, i den mån ej prövning därav jämlikt 9 kap. 47 5 göres beroende på särskild talan eller bestämmelser därom skola träffas i den för expropriation stadgade ordning, samt om de villkor i öv- rigt, som må vara behövliga för tillgodoseende av allmän och en- skild rätt, så ock, i den mån det prövas erforderligt, innefatta be- stämmelse om vattenmärke eller andra föreskrifter om hushållning- en med och framsläppande av vattnet såväl efter byggnadens fullbordan som under byggnads- tiden.

1 mom. Där genom vattendom- stols utslag lämnas medgivande att bygga i vatten, skall utslaget inne- hålla noggranna bestämmelser om byggnadens läge och konstruktion, om den ersättning, som skall till följd av företaget utgå, i den mån ej prövning därav jämlikt 9 kap. 2 5 göres beroende på särskild ta— lan eller bestämmelser därom sko- la träffas i den för expropriation stadgade ordning, samt om de vill- kor i övrigt, som må vara behöv- liga för tillgodoseende av allmän och enskild rätt, så ock, i den mån det prövas erforderligt, innefatta bestämmelse om vattenmärke el- ler andra föreskrifter om hushåll- ningen med och framsläppande av vattnet såväl efter byggnadens fullbordan som under byggnads- tiden.

2 mom.1 Är fråga om byggnad för vattnets tillgodogörande, skall ut- slaget angiva, med vilken fastighet rätten till tillgodogörandet skall för framtiden vara förenad. Denna fastighet (strömfallsfastigheten) bör, där så lämpligen kan ske, omfatta allenast den sökanden tillhöriga mark, som upptages av byggnaden och därmed förenade anläggningar, jämte den del av vattenområdet, som sökanden äger. Vattenrättsdomaren bör förty, när omständigheterna därtill föranleda, tillse att, såvitt möjligt,

1 Senaste lydelse 1919: 425.

• Sida 247
•  Original

Prop. 1974: 83 247

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse en till strömfallsfastighet lämpad fastighet varder under målets hand- läggning bildad.

Utslaget skall jämväl angiva, i vad mån tillgodogörandet medgivits på grund av äganderätt eller av annan grund, samt, där med byggnaden avses tillgodogörande allenast av en del av det framrinnande vattnet, huruvida utslaget vilar på antagande att jämväl vattnet i övrigt i ström- fallet eller den del därav, vars fallhöjd tages i anspråk, eller den sida av strömfallet, om vars tillgodogörande är fråga, tillhör fastighet, för vilken sökanden såsom ägare fört talan i målet.

I utslag, varigenom medgivande lämnas till byggnad för utnyttjan- de av vattenkraft, varde vidare an- givet, huruvida byggnaden är av beskaffenhet, att de i 4 kap. med- delade bestämmelserna om skyl' dighet för byggnadens ägare att tillhandahålla kraft åt kringliggan- de bygd ävensom angående ny- prövning och lösningsrätt för kro- nan därå äga tillämpning.

66

2 mom.1 Vid meddelande av tillstånd till företag enligt denna lag äge vattendomstolen, där verk- ningarna av företaget i visst hän- seende icke med erforderlig säker- het kunna förutses, utan hinder av vad i 62 & finnes stadgat i avbi- dan på erfarenhetens rön uppskju- ta frågan om de föreskrifter, som i denna del erfordras angående ersättning eller annat.

I samband med beslut om upp- skov, som nu sagts, skall vatten- domstolen, såvitt angår skada, för- lust eller intrång, som kan antagas bliva av mera kännbar beskaffen- het, meddela erforderliga proviso- riska bestämmelser angående er- sättning eller om vidtagande av åtgärder till skydd för den skade- lidande.

1 Senaste lydelse 1952: 235.

I utslag, varigenom medgivan- de lämnas till byggnad för utnytt- jande av vattenkraft, varde vidare angivet, huruvida byggnaden är av beskaffenhet, att de i 4 kap. meddelade bestämmelserna om nyprövning och lösningsrätt för kronan samt om avgifter därå äga tillämpning.

%

2 mom. Vid meddelande av till- stånd till företag enligt denna lag äge vattendomstolen, när verk- ningarna av företaget på allmänna intressen eller på viss fastighet icke med nöjaktig säkerhet kunna förutses, utan hinder av vad i 62 ?; finnes stadgat i avbidan på erfa- renhetens rön i erforderlig omfatt- ning uppskjuta frågan om de före- skrifter, som skola gälla i dessa delar.

I samband med beslut om upp— skov, som nu sagts, skall vatten- domstolen, såvitt angår skada, för- lust eller intrång, som kan antagas bliva av mera kännbar beskaffen- het, förordna att provisoriska åt- gärder skola vidtagas till skydd för allmänna eller enskilda intressen eller att förskott skall utgå till ska- delidande i avräkning på den er- sättning sonz slutligt fastställes.

Beslut som avses i andra stycket får meddelas även sedan tillstån- det till företaget tagits i anspråk. Har beslut om förskott meddelats på yrkande av viss skadelidande,

• Sida 248
•  Original

Prop. 1974: 83

Nuvarande lydelse

Avgörande av måleti den upp- skjutna delen skall äga rum så snart ske kan. Ersättning må där- vid ej bestämmas till lägre belopp än som utgått eller skolat utgå på grund av provisoriska bestäm- melser.

Då målet i viss del uppskjutits enligt vad i första stycket sägs, skall, innan tillståndet till företa- get må tagas i anspråk, hos Ko— nungens befallningshavande ställas pant eller borgen för den ersätt- ning, som sökanden eller anläg- garen i denna del kan förpliktas utgiva, så ock för ersättning, som i samband med uppskovsbeslutet bestämts att utgå i avbidan på den slutliga prövningen och som ej skall gäldas innan tillståndet tages i anspråk.

248

Föreslagen lydelse

får på talan av denne fråga om nytt förskott ej upptagas till pröv- ning, förrän ett år förflutit sedan det föregående beslutet vann laga kraft.

Avgörande av målet i uppskjut- na delar skall äga rum så snart ske kan. Ersättning må därvid ej bestämmas till lägre belopp än som utgått eller skolat utgå som förskott.

Då målet i viss del uppskjutits enligt vad i första stycket sägs, skall, innan tillståndet till företa- get må tagas i anspråk, hos Ko- nungens befallningshavande stäl- las pant eller borgen för ersättning och förskott, som sökanden eller anläggaren i denna del kan för- pliktas utgiva.

75 gi

Vill någon mot annan föra ta- lan, som i 17 5 23—58 avses, skall han hos vattenrättsdomaren göra skriftlig ansökan om stämning å svaranden.

Vill någon mot annan föra ta- lan, som i 17 5 22—58 avses, skall han hos vattenrättsdomaren göra skriftlig ansökan om stämning å svaranden.

92 52

Vad i 29 å andra stycket, 39— 41 559, 56 5 första stycket, 60 5 första, andra och fjärde styckena, 70—72 55, 73 & första, tredje och fjärde styckena samt 74 & stadgas beträffande ansökningsmål skall äga motsvarande tillämpning å un- derställningsmål ävensom i till— lämpliga delar å besvärsmål vid vattendomstolen, 60 & dock med iakttagande av bestämmelserna i 3 kap. 11 ä, 6 kap. 3 5 1 mom. samt 7 kap. 45 och 55 55.

1 Senaste lydelse 1948: 479. ' Senaste lydelse 1971 : 531.

Vad i 29 andra stycket, 39 och 40 55, 56 % första stycket, 60 & första, andra och fjärde styckena, 70—72 55, 73 5 första, tredje och fjärde styckena samt 74 & stadgas beträffande ansökningsmål skall äga motsvarande tillämpning å un- derställningsmål ävensom i till- lämpliga delar å besvärsmål vid vattendomstolen, 60 % dock med iakttagande av bestämmelserna i 3 kap. 11 ä, 6 kap. 3 5 1 mom. samt 7 kap. 45 och 55 åå.

• Sida 249
•  Original

Prop. 1974: 83 249

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Bestämmelserna i 42—45, 48, 49 55, 50 5 första stycket, 52, 54, 55, 57 —59, 62—64, 66 och 67 åå skola tillämpliga delar gälla besvärsmål vid vattendomstolen och underställningsmål.

14 KAP. 3 i? I allt, varom denna lag innehåller bestämmelse, vare kronan likställd med enskild person, där ej för särskilt fall finnes annorlunda stadgat. Kronan vare fri från skyldig— Kronan, kommun, landstings— het att ställa säkerhet, där sådan kommun och kommunalförbund eljest är föreskriven. behöva ej ställa säkerhet.

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1973. 2.1 mål som anhängiggjorts före ikraftträdandet skall äldre lag till- lämpas, om annat ej följer av vad nedan sägs.

3. Årlig avgift som fastställts med stöd av 2 kap. 8 5 eller däremot svarande äldre lag skall utgå till dess annat bestämts efter omprövning som avses i nämnda lagrum. Skyldighet att utge fiskeavgift enligt 2 kap. 10 5 nya lagen får ej åläggas i fråga om företag som tillkommit eller till vilket tillstånd med- delats före ikraftträdandet, om företaget är så beskaffat att avgift ej skolat utgå enligt äldre bestämmelser. Utan hinder av vad nu sagts får fråga om fiskeavgift för företaget upptagas i samband med förnyad prövning enligt 2 kap. 8 & och skall därvid vad i 2 kap. 10 ä 3 mom. andra stycket stadgas om avgift för byggnad, som tillkommit enligt äldre lag, äga motsvarande tillämpning. Har beträffande byggnad i vatten avgift enligt 2 kap. 10 & fastställts före ikraftträdandet, skall vad i nämnda lagrum i dess nya lydelse stadgas ej äga tillämpning med avseende på den tidrymd av tjugu år, för vilken vattendomstolens avgörande skall gälla. Även utan samband med förnyad prövning enligt 2 kap. 10 ä 2 mom. får fråga om avgiftens storlek upptagas till omprövning när avgift skall bestämmas för annat företag, om avgift för företagen till följd av nya lagens bestämmelser skall fastställas i ett sammanhang. Härvid får beträffande beslutets återstående giltighetstid ej annan avgift bestämmas för byggnaden än som motsvarar den avgiftsskyldiges förpliktelser enligt äldre lag.

4. Har enligt 4 kap. 1—3 55 äldre lag ägare av vattenkraftanläggning ålagts skyldighet att tillhandahålla kraft åt kringliggande bygd, skall ansökan att enligt 4 kap. 4 & komma i åtnjutande av kraft som skall tillhandahållas ha inkommit till vattendomstolen senast den 31 decem— ber 1974 och skall i fråga om ärendets handläggning äldre lag alltjämt gälla. Om sådan talan ej har väckts inom nu föreskriven tid, skall frå- gan om tillämpning beträffande anläggningen av bestämmelserna i sist- nämnda lagrum anses förfallen.

5. Skall till följd av nya lagens bestämmelser bygdeavgift för flera företag fastställas i ett sammanhang, får därvid upptagas fråga om av- gift för företag, vartill tillstånd lämnats före ikraftträdandet, även om företaget är så beskaffat att avgift för vattenreglering ej skolat utgå enligt äldre bestämmelser. Har genom beslut, som alltjämt gäller, avgift för vattenreglering en-

• Sida 250
•  Original

Prop. 1974: 83 250

ligt äldre lag fastställts för visst företag, får även fråga om avgift enligt nya lagen för företaget upptagas till gemensam prövning som nu sagts. Härvid får beträffande beslutets återstående giltighetstid ej annan avgift bestämmas än som motsvarar avgiftsskyldigheten enligt äldre lag.

6. I fråga om ersättning, som enligt äldre lag bestämts att utgå genom överföring av kraft eller tillhandahållande av vatten, äger äldre be- stämmelser fortfarande tillämpning. Har ersättning fastställts att utgå genom överföring av kraft, får vattendomstolen efter ansökan av part bestämma att rättigheten skall avlösas mot ersättning i pengar, om detta icke medför betydande olä- genhet för motparten. Finner vattendomstolen det erforderligt och lämpligt får förordnas, att ersättningen i pengar skall utgå med minst hälften på en gång och med återstoden under högst tio år som annuite- ter beräknade efter skälig ränta. Betalningen av annuitetema skall full- göras på tid som vattendomstolen bestämmer av ägaren till fastighet varå skyldigheten att tillhandahålla kraften vilar oavsett fastighetens försäljning och tillfalla ägaren av fastighet som är berättigad till kraften. I fråga om ersättning som skall utgå på en gång gäller i tillämpliga delar vad i 9 kap. stadgas om nedsättning och fördelning av intrångs- ersättning. För belopp som ej skall betalas på en gång skall säkerhet ställas hos länsstyrelsen.

Skyldigheten att fullgöra kraftöverföring upphör den dag vattendom- stolen bestämmer. Ersättningsgivaren skall dessförinnan ha fullgjort vad som åligger honom i fråga om penningersättning som bestämts att utgå på en gång.

I fråga om rättegången i avlösningsärende gäller i tillämpliga delar vad i 11 kap. föreskrivs om mål som anhängiggjorts efter ansökan en- ligt 17 5 13. Ersättningsgivaren skall dock alltid själv vidkännas sina kostnader vid vattendomstolen, om annat ej föranleds av bestämmelser- na i 18 kap. 6 & rättegångsbalken.

• Sida 251
•  Original

Prop. 1974: 83 251