2

Kungl. Maj.ts proposition nr 52.

Förslag

till

Lag

om ändring i vattenlagen.

Härigenom förordnas, att 2 kap. 14, 16 och 20 §§, 3 kap. 14 §, 6 kap. 11 §,

7 kap. 40, 58 och 62 §§, 8 kap. 49 §, 9 kap. 48 och 67 §§, 11 kap. 17, 27, 32—

35, 46, 66, 67, 81 och 98 §§, 12 kap. 6 § samt 14 kap. 5 § vattenlagen den 28

juni 1918 (nr 523)' skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse:)

2 KAP.

14 §.

Tarvas för ändamålsenligt tillgodo­

görande av vatten, att å annan till­

hörig fastighet lägges damm, vall el­

ler väg eller ledning för vattnet, eller

att å annans grund i eller vid vatten­

drag verkställes grävning, spräng­

ning eller annan åtgärd till ström­

bäddens reglerande eller till före­

byggande eller minskande av skada,

vare ägare av fastighet, som sålunda

tages i anspråk, pliktig att tåla så­

dant intrång mot ersättning, som i 9

kap. skils. Om rätt att över annans

mark framdraga ledning för vatten

till husbehovsförbrukning gälle vad

särskilt är stadgat.

(Föreslagen lydelse:)

2 KAP.

14 §.

Tarvas för ändamålsenligt tillgodo­

görande av vatten, att å annan till­

hörig fastighet lägges damm, vall el­

ler väg eller ledning för vattnet eller

ock verkställes grävning, sprängning

eller annan åtgärd till strömbäddens

reglerande eller till förebyggande el­

ler minskande av skada, vare fastig­

hetens ägare pliktig att tåla sådant

intrång mot ersättning, som i 9 kap.

skils. Samma lag vare, där det för

utförande av byggnad för vattnets

tillgodogörande och därmed förenade

anläggningar eller eljest av åtgärd,

som ovan nämnts, prövas nödigt, att

annans mark tillfälligt tages i an­

språk för arbetarbostäder eller andra

byggnader, väg, upplagsplats, arbets­

maskiner eller dylikt. Om rätt att

över annans mark framdraga ledning

för vatten till husbehovsförbrukning

gälle vad särskilt är stadgat.

1 Senaste lydelse, se beträffande 2 kap. 14 § SFS 1941: 614, beträffande 2 kap. 16 § 1945: 139,

beträffande 6 kap. 11 § 1919: 425, beträffande 7 kap. 40, 58 och 62 §§ 1920: 459, beträffande

8 kap. 49 § 1941: 614, beträffande 9 kap. 48 § 1945: 139, beträffande 11 kap. 17, 27, 32 och 33

s§ 1948: 479, beträffande 11 kap. 34 § 1939: 146, beträffande 11 kap. 35 och 46 §§ 1948: 479,

beträffande 11 kap. 66 § 1919: 425, beträffande 11 kap. 67 § 1941: 614, beträffande 11 kap. 81

och 98 §§ 1946: 839 samt beträffande 14 kap. 5 § 1939: 146.

3

Kungl. Maj.ts proposition nr 52.

(Gällande lydelse:)

(Föreslagen lydelse:)

Där vid------------ motsvarande till-

lämpning.

Erfordras till------------finnes före­

skrivet.

16 §.

Där utmål för vattenkraftstation

med eller utan elektrisk utrustning

icke utan oskäliga kostnader annor-

ledes står till buds, vare ägare av

mark vid eller i närheten av vatten­

draget pliktig att mot ersättning, som

i 9 kap. sägs, till sådant utmål upp­

låta det område, som för ändamålet

oundgängligen tarvas.

Tages strömfall i anspråk jämlikt

1 kap. i5 §, må utmål, som i första

stycket sägs, lösas, om så erfordras.

20

§.

1 mom. Ej må -— ------- byggnaden

förnärmas.

Äro i andra fall än ovan nämnts

sannolika skäl, att genom byggande

i vatten allmän eller enskild rätt för­

närmas, erfordras jämväl domstolens

prövning; dock äge vad nu sagts icke

tillämpning i fråga om fiskebyggnad

i vatten, där varje svensk undersåte

äger rätt att fiska, ej heller beträf­

fande sådan byggnad i annat vatten,

såframt det icke kan antagas, att

byggnaden förnärmar allmän rätt el­

ler inverkar på vattenståndet eller

vattnets lopp.

Tarvas till------------ av arbetet.

Där någon — — — sådan prov­

ning.

2 mom. Finner vattendomstolen

Konungens avgörande.

Där vid------------ motsvarande till-

lämpning.

Erfordras till —--------- finnes före­

skrivet.

16 §.

Där utmål för byggnad för vattnets

tillgodogörande och därmed förenade

anläggningar icke utan oskäliga kost­

nader annorledes står till buds, vare

ägare av mark vid eller i närheten

av vattendrag eller annat vattenom­

råde, varom fråga är, pliktig att mot

ersättning, som i 9 kap. sägs, till så­

dant utmål upplåta det område, som

för ändamålet oundgängligen tarvas.

Är området avsett att utgöra eller

ingå i strömfallsfastighet, varom i It

kap. 62 § 2 mom. sägs, må det lösas.

20

§.

1 mom. Ej må------ - -— byggnaden

förnärmas.

Äro i andra fall än ovan nämnts

sannolika skäl, att genom byggande

i vatten allmän eller enskild rätt för­

närmas, erfordras jämväl domstolens

prövning. Dock äge vad nu sagts icke

tillämpning i fråga om fiskebyggnad

i allmänt vatten; ej heller beträffan­

de sådan byggnad i enskilt vatten, så­

framt det icke kan antagas, att bygg­

naden förnärmar allmän rätt eller in­

verkar på vattenståndet eller vattnets

lopp.

Tarvas till---------- - av arbetet.

Där någon------------- sådan prov­

ning.

2 mom. Finner vattendomstolen

------ — Konungens avgörande.

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 52.

3 KAP.

14 §.

Innan stadgar för vattenreglerings-

företag blivit antagna och fastställda

samt anmälan om styrelseval gjorts

hos Konungens befallningshavande,

må ej arbete å annans mark verk­

ställas eller åtgärd eljest till förfång

för annan vidtagas.

(Gxällande lydelse:)

Sker ändring------------ Konungens

befallningshavande.

Då anmälan--------— ortens tid­

ningar.

6 KAP.

11

§•

För anläggningskostnaden njute

anläggaren i den ordning, som stad­

gas i lagen om flottning i allmän flott­

led, ersättning av de flottande med

belopp, som, sedan flottleden blivit

besiktigad och godkänd, jämlikt 11

kap. 66 § andra stycket fastställes

med hänsyn till det skick, vari bygg­

nader och arbeten befinnas vid tiden

för godkännandet.

Till anläggningskostnad — — —

flottledens godkännande.

Har ersättning —------- till flott-

ningsföreningen.

7 KAP.

40 §.

Tarvas för ändamål, som i 37 §

sägs, att å annan tillhörig fastighet

lägges damm, vall eller väg eller led­

ning för vattnet eller att å annans

grund i eller vid vattendrag verk­

ställes grävning, sprängning eller

annan åtgärd till strömbäddens reg-

3 KAP.

14 §.

Innan stadgar för vattenreglerings-

företag blivit antagna och fastställda

samt anmälan om styrelseval gjorts

hos Konungens befallningshavande,

må ej arbete å annans mark verk­

ställas eller åtgärd eljest till förfång

för annan vidtagas. Vad nu sagts

gälle dock ej arbete, vartill tillstånd

givits med stöd av 11 kap. 66 § 1

inom.

Sker ändring------------ Konungens

befallningshavande.

Då anmälan — — — ortens tid­

ningar.

6 KAP.

11

§•

För anläggningskostnaden njute

anläggaren i den ordning, som stad­

gas i lagen om flottning i allmän flott­

led, ersättning av de flottande med

belopp, som, sedan flottleden blivit

besiktigad och godkänd, jämlikt 11

kap. 66 § 3 mom. fastställes med

hänsyn till det skick, vari byggnader

och arbeten befinnas vid tiden för

godkännandet.

Till anläggningskostnad-------- —

flottledens godkännande.

Har ersättning-------------till flott-

ningsföreningen.

7 KAP.

40 §.

Tarvas för ändamål, som i 37 §

sägs, att å annan tillhörig fastighet

lägges damm, vall eller väg eller led­

ning för vattnet eller ock verkställes

grävning, sprängning eller annan åt­

gärd till strömbäddens reglerande

eller till förebyggande eller minskan-

(Föreslagen lydelse:)

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 52.

ler åtgärd eljest till förfång för an­

nan vidtagas.

Sker ändring — -------- Konungens

befallningshavande.

Då anmälan------- — i länskungö-

relserna.

8 KAP.

49 §.

Innan anmälan om styrelseval

gjorts hos Konungens befallningsha­

vande, må ej i fall, som i 48 § avses,

arbete å annans mark verkställas el­

ler åtgärd eljest till förfång för an­

nan vidtagas. Vad nu sagts skall dock

ej gälla, om syssloman enligt 53 §

förordnats för handhavande av före­

tagets angelägenheter.

(Gällande lydelse:)

Sker ändring------------ Konungens

befallningshavande.

Då anmälan —----------i länskungö-

relserna.

9 KAP.

48 §.

Ersättning i penningar skall beräk­

nas till fulla värdet och hälften där­

utöver, då fråga är om ersättning för:

5. intrång, som avses i 2 kap. 16 §

första stycket, så ock intrång genom

ledning för elektrisk kraftöverföring;

ler åtgärd eljest till förfång för an­

nan vidtagas. Vad nu sagts gälle dock

ej arbete, vartill tillstånd givits med

stöd av 11 kap. 66 § 1 mom.

Sker ändring -— ------- Konungens

befallningshavande.

Då anmälan —- -— — i länskungö-

relserna.

8 KAP.

49 §.

Innan anmälan om styrelseval

gjorts hos Konungens befallningsha­

vande, må ej i fall, som i 48 § avses,

arbete å annans mark verkställas el­

ler åtgärd eljest till förfång för an­

nan vidtagas. Vad nu sagts gälle dock

ej arbete, vartill tillstånd givits med

stöd av 11 kap. 66 § 1 mom., och ej

heller för det fall, att syssloman en­

ligt vad nedan i 53 § sägs förordnats

för handhavande av företagets ange­

lägenheter.

Sker ändring -------------Konungens

befallningshavande.

Då anmälan------------ i länskungö-

relserna.

9 KAP.

48 §.

Ersättning i penningar skall beräk­

nas till fulla värdet och hälften där­

utöver, då fråga är om ersättning för:

(Föreslagen lydelse:)

5. intrång, som avses i 2 kap. 16 §

första stycket och 7 kap. 40 § andra

stycket, så ock intrång genom ledning

för elektrisk kraftöverföring;

Om undantag--------— i 50 §.

67 §.

Har på grund av förordnande jäm­

likt 11 kap. 67 § vattendomstols ut-

Om undantag —----------i 50 §.

67 §.

Har av vattendomstolen meddelat

tillstånd till företag eller åtgärd, som

8

Kungl. Maj.ts proposition nr 52.

(Gällande lydelse:)

11 KAP.

17 §.

Till vattenmål hänföras följande

mål:

A. ansökningsmål:

B. stämningsmål:

29. talan, som utan samband med

ansökningsmål föres jämlikt 2 kap.

23 § om gottgörelse för damm eller

annan vattenbyggnad eller om fort­

satt tillgodogörande av annan tillhö­

rigt vatten och bestämmande av er­

sättning därför, jämlikt 2 kap. 10 §

om bestämmande av fiskeavgift, jäm­

likt 2 kap. 14 § om rätt till intrång

å annans fastighet i vissa avseenden,

jämlikt 2 kap. 15 § om rätt att be­

gagna annan tillhörig byggnad i vat­

ten eller jämlikt 2 kap. 16 § om rätt

till utmål å annans fastighet;

C. besvärsmål:

D. underställningsmål:

Hurusom, efter —---------- i 68 §.

27 §.

1 mom. Ansökan enligt —-----------

böra utgå.

nungens befallningshavande eller

guldits i annan ordning må ej till

någon del återkrävas, ändå att, efter

klagan över ersättningsbeslutet, er­

sättningen bestämmes till lägre be­

lopp eller ersättning förklaras icke

skola utgå.

11 KAP.

17 §.

Till vattenmål hänföras följande

mål:

A. ansökningsmål;

B. stämning smål:

29. talan, som utan samband med

ansökningsmål föres jämlikt 2 kap.

23 § om gottgörelse för damm eller

annan vattenbyggnad eller om fort­

satt tillgodogörande av annan tillhö­

rigt vatten och bestämmande av er­

sättning därför, jämlikt 2 kap. 10 §

om bestämmande av fiskeavgift, j äm-

likt 2 kap. 14 § om rätt till intrång

å annans fastighet i vissa avseenden,

jämlikt 2 kap. 15 § om rätt att be­

gagna annan tillhörig byggnad i vat­

ten eller jämlikt 2 kap. 16 § om rätt

att taga annans mark i anspråk till

utmål;

C. besvärsmål:

D. underställningsmål:

Hurusom, efter------------ i 68 §.

27 §.

i mom. Ansökan enligt -

böra utgå.

(Föreslagen lydelse:)

10

Kungl. Maj.ts proposition nr 52.

(Gällande lydelse:)

I mål------------ är utfört.

Innefattar ansökan----------- i före­

taget.

Om kungörelsens-------------finnes

stadgat.

Är fråga------------ stycket sägs.

Huruledes mål------------61 § andra

stycket.

33 §.

Kungörelse, som-------------kungö­

relsen angivits.

Vattenrättsdomaren skall därjäm­

te, såframt i målet är fråga om an­

sökan enligt 17 § 1, 2, 3, 4, 5, 7, 8,

9, 10, 11, 14, 15, 16 eller 19, utan

dröjsmål i betalt öppet brev eller

brevkort å posten avlämna underrät­

telse om kungörelsens utfärdande,

om det eller de ställen, varest hand­

lingarna i målet hållas för parterna

tillgängliga, samt om den för erin­

ringars avgivande bestämda tiden till

envar i ansökningen uppgiven eller

eljest för honom känd ägare av fas­

tighet, som i kungörelsen omförmä-

les, så ock till de kända nyttjande-

rättshavare, vilkas rätt beröres i sa­

ken. Underrättelsen skall adresseras

till den fastighet, varom fråga är, så­

vitt ej säker kunskap vinnes om an­

nan adress inom landet för mottaga­

ren. Varder efter ty i 37 § sägs kun­

görelsen delgiven viss sakägare, er­

fordras ej underrättelse, som nu

sagts, till sådan sakägare.

dels ock erinran om vad i 65 §

stadgas om sakägares rätt till gott-

görelse för kostnader samt, i tillämp­

liga fall, om föreskriften i 35 § 1

mom. andra stycket andra punkten

rörande förordnande av särskilt bi­

träde.

I mål------------ är utfört.

Innefattar ansökan —--------- i före­

taget.

Om kungörelsens-------------- finnes

stadgat.

Är fråga------------ stycket sägs.

Huruledes mål----------- 61 § andra

stycket.

33 §.

Kungörelse, som--------— kungö­

relsen angivits.

Vattenrättsdomaren skall därjäm­

te, såframt i målet är fråga om an­

sökan enligt 17 § 1, 2, 3, 4, 5, 7, 8,

9, 10, 11, 14, 15, 16 eller 19, utan

dröjsmål i betalt öppet brev eller

brevkort å posten avlämna underrät­

telse om kungörelsens innehåll till

envar i ansökningen uppgiven eller

eljest för honom känd ägare av fas­

tighet, som i kungörelsen omförmä-

les, så ock till de kända nyttjande-

rättshavare, vilkas rätt beröres i sa­

ken. Underrättelsen skall adresseras

till den fastighet, varom fråga är, så­

vitt ej säker kunskap vinnes om

annan adress inom landet för mot­

tagaren. Varder efter ty i 37 § sägs

kungörelsen delgiven viss sakägare,

erfordras ej underrättelse, som nu

sagts, till sådan sakägare.

(Föreslagen lydelse:)

12

Kungl. Maj.ts proposition nr 52.

Är fråga — — — motsvarande

tillämpning.

46 §.

I mål, som------------i fråga.

(Gällande lydelse:)

Tarvas till-------------motsvarande

tillämpning.

Beslut, som — — — annorlunda

förordnar.

66

§.

Vattendomstolen må, när synnerli­

ga skäl därtill prövas föreligga, med­

dela slutligt utslag rörande viss del

av företaget, innan målet i övrigt av-

göres.

Är fråga — — — motsvarande

tillämpning.

46 §.

I mål, som------------i fråga.

Såvitt angår åtgärder till förebyg­

gande eller avhjälpande av skada el­

ler olägenhet skola bestämmelserna i

första stycket äga tillämpning även i

andra ansökningsmål än där sägs.

Tarvas till — — — motsvarande

tillämpning.

Beslut, som — — — annorlunda

förordnar.

66

§.

1 mom. Vattendomstolen må, när

företagets snara genomförande är

angeläget eller eljest synnerliga skäl

därtill prövas föreligga, till särskilt

avgörande upptaga frågan om företa­

gets tillåtlighet samt, om företaget

finnes tillåtligt, meddela tillstånd till

erforderliga arbeten.

2 mom. Vid meddelande av till­

stånd till företag enligt denna lag cige

vattendomstolen, där verkningarna

av företaget i visst hänseende icke

med erforderlig säkerhet kunna för­

utses, utan hinder av vad i 62 § fin­

nes stadgat i avbidan på erfarenhe­

tens rön uppskjuta frågan om de fö­

reskrifter, som i denna del erfordras

angående ersättning eller annat.

I samband med beslut om uppskov,

som nu sagts, skall vattendomstolen,

såvitt angår skada, förlust eller in­

trång, som kan antagas bliva av mera

kännbar beskaffenhet, meddela er­

forderliga provisoriska bestämmelser

angående ersättning eller om vidta-

(Föreslagen lydelse:)

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 52.

(Gällande lydelse:)

67 §.

Vattendomstolen äge, när skäl där­

till äro, förordna, att dess beslut må

verkställas utan hinder därav, att

det icke äger laga kraft; dock alle­

nast såframt, innan medgivet arbete

påbörjas eller, där fråga är om änd­

rade eller nya bestämmelser angåen­

de hushållning med vatten eller nytt­

jande av vattentäkt eller avledande

av avloppsvatten, varom i 8 kap.

sägs, dessa tillämpas, lios Konung­

ens befallningshavande ställes pant

eller borgen för den ersättning i pen­

ningar, som högre rätt kan ålägga

sökanden eller anläggaren att utgiva

utöver vad vattendomstolen i sådant

avseende bestämt, så ock för det

skadestånd, vartill han kan kännas

skyldig, om vattendomstolens beslut

eljest ändras.

Är sådant förordnande meddelat,

och fullföljes mot beslutet talan i

högre rätt, äge denna, när skäl där­

till förekomma, att, innan åndrings-

sökandet slutligen prövas, förordna,

att verkställighet icke må äga rum.

tillerkänna part ersättning för kost­

nader å målet utan hinder därav, att

partens talan ännu icke blivit slutli­

gen prövad.

67 §.

Vid meddelande av tillstånd till

företag eller åtgärd enligt denna lag

äge vattendomstolen, när skäl därtill

äro, förordna, att tillståndet må ta­

gas i anspråk utan hinder av att be­

slutet därom icke äger laga kraft;

dock allenast såframt dessförinnan

hos Konungens befallningshavande

ställes pant eller borgen för den er­

sättning i penningar, som högre rätt

kan ålägga sökanden eller anlägga­

ren att utgiva utöver vad vattendom­

stolen i sådant avseende bestämt, så

ock för det skadestånd, vartill han

kan kännas skyldig, om vattendom­

stolens beslut eljest ändras.

(Föreslagen lydelse:)

Varder, sedan tillstånd meddelats

till företag eller åtgärd enligt denna

lag, sökanden eller anläggaren ålagt

att förebygga eller avhjälpa skada

eller olägenhet eller att utgiva ersätt­

ning därför, äge vattendomstolen,

när skäl därtill äro, förordna, att be­

slutet genast skall gå i verkställighet

som om det vunnit laga kraft.

Är förordnande meddelat enligt

denna § och fullföljes mot det beslut,

som förordnandet avser, talan i hög­

re rätt, äge denna, när skäl därtill

förekomma, att, innan ändringssö-

kandet slutligen prövas, undanröja

förordandet.

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 52.

14 KAP.

5 §.

Vill någon för uppgörande av plan

eller eljest såsom förberedelse till

företag enligt denna lag verkställa

mätningar, avvägningar eller andra

undersökningsarbeten å fastighet,

som äges eller innehaves av annan,

äge Konungens befallningshavande,

när skäl därtill äro, föreskriva, att

erforderligt tillträde till fastigheten

under viss tid skall lämnas. Konung­

ens befallningshavande må ock, där

för utförande av undersökningsarbe­

te erfordras, att ett eller flera vatten­

märken eller observationsrör utsät­

tas, stadga förbud, vid vite, att rubba

eller skada sådant märke eller rör.

Vid undersökningsarbetets utfö­

rande skall så förfaras, att skada

därav ej eller allenast såvitt den är

oundviklig orsakas annan; växande

träd må ej fällas utan särskilt med­

givande av Konungens befallnings­

havande. För skada och intrång, som

vållas av arbetet, skall ersättning gäl­

das med fulla värdet; och vare den,

som verkställer eller låter verkställa

arbetet, pliktig att, om Konungens

befallningshavande prövar det nödigt,

före arbetets påbörjande ställa säker­

het för ersättningens gäldande.

Konungen äger utfärda närmare

föreskrifter angående utförande av

undersökningsarbeten, som i denna §

avses, och vad därmed äger samband.

(Gällande lydelse:)

14 KAP.

5

§•

1 mom. Vill någon för uppgörande

av plan eller eljest såsom förberedel­

se till företag enligt denna lag verk­

ställa mätningar, avvägningar eller

andra undersökningsarbeten å fastig­

het, som äges eller innehaves av an­

nan, äge Konungens befallningsha­

vande, när skäl därtill äro, föreskri­

va, att erforderligt tillträde till fastig­

heten under viss tid skall lämnas.

Konungens befallningshavande må

ock, där för utförande av undersök­

ningsarbete erfordras, att ett eller

flera vattenmärken eller observa­

tionsrör utsättas, stadga förbud, vid

vite, att rubba eller skada sådant

märke eller rör.

Vid undersökningsarbetets utfö­

rande skall så förfaras, att skada

därav ej eller allenast såvitt den är

oundviklig orsakas annan; växande

träd må ej fällas utan särskilt med­

givande av Konungens befallnings­

havande. För skada och intrång, som

vållas av arbetet, skall ersättning

gäldas med fulla värdet; och vare

den, som verkställer eller låter verk­

ställa arbetet, pliktig att, om Ko­

nungens befallningshavande prövar

det nödigt, före arbetets påbörjande

ställa säkerhet för ersättningens

gäldande.

Konungen äger utfärda närmare

föreskrifter angående utförande av

undersökningsarbeten, som ovan av­

ses, och vad därmed äger samband.

2 mom. Efter framställning av nå­

gon, som vill utföra företag enligt

denna lag men ännu ej ingivit ansö­

kan om tillstånd därtill, må vatten-

(Föreslagen lydelse:)

Kungl. Maj:ts proposition nr 52.

17

(Gällande lydelse:)

rättsdomaren förordna sakkunnig att

på företagarens bekostnad verkställa

erforderliga undersökningar. Avse

undersökningarna att utröna, huru­

vida fiskerinäring kan av företaget

lida förfång och vilka åtgärder må

erfordras till skydd för fisket, skall

till sakkunnig förordnas av fiskeri-

styrelsen föreslagen fiskeritjänste-

man.

(Föreslagen lydelse:)

Denna lag träder i kraft den 1 ja­

nuari 1953.

Bihang till riksdagens protokoll 19ö 2. 1 samt. Nr 52.

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 52.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsårenden, hållet

inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 11 januari 1952.

Närvarande:

Statsministern

E

rlander

,

ministern för utrikes ärendena

U

ndén

,

statsråden

S

köld

, D

anielson

, Z

etterberg

, T

orsten

N

ilsson

, S

träng

, E

ricsson

,

A ^ndersson , L ^ingman , N ^orup , H ^edlund , P ^ersson , H ^jälmar N ^ilson ,

L

indell

.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg, anmäler efter ge­

mensam beredning med cheferna för kommunikations-, jordbruks- och han­

delsdepartementen fråga om ändringar i vattenlagen samt anför därvid föl­

jande.

Den omfattande och forcerade utbyggnadsverksamhet som under senare

år förekommit i våra vattendrag har aktualiserat frågan om ändringar i

vissa avseenden i vattenlagstiftningen.

I skrivelse den 27 augusti 1945 hemställde vattenfallsstyrelsen hos Kungl.

Maj :t om ändringar i vattenlagen i syfte att vinna snabbare prövning av till-

ämnade kraftverks- eller regleringsföretags tillåtlighet. Styrelsen framhöll

därvid såsom önskvärt, att vattendomstolen kunde under ett tidigt skede

i mål om tillstånd till sådana företag meddela preliminära byggnadslov

ävensom att lagen den 20 oktober 1939 med särskilda bestämmelser angå­

ende tillfällig vattenreglering inarbetades i vattenlagen och därmed bleve

en för framtiden gällande beståndsdel av denna.

över vattenfallsstyrelsens framställning avgåvos yttranden av vissa myn­

digheter och organisationer. I flertalet yttranden vitsordades och under­

ströks behovet av möjlighet att meddela deldom med preliminärt byggnads­

lov. Däremot ställde man sig i allmänhet avvisande till tanken på inarbe­

tande i vattenlagen av 1939 års lag. Det medgavs att lagen varit av stor be­

tydelse under de exceptionella förhållanden som rått under kriget, men sam­

tidigt framhölls att lagen varit förenad med icke oväsentliga olägenheter för

motstående intressen. Från flera håll uttalades den uppfattningen att lagen

vid en återgång till normala förhållanden borde upphävas.1

Den 23 november 1945 anmälde jag, efter gemensam beredning med che­

ferna för jordbruks- och handelsdepartementen, vattenfallsstyrelsens skri­

1 Innehållet i yttrandena över vattenfallsstyrelsens framställning har i vissa delar närmare

redovisats i prop. 1916: 154 s. 6—8.

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 52.

arbete med länsstyrelse m. fl. vid förberedande av vissa företag. Prome­

morian bilagt förslag till lag om ändring i vattenlagen torde få fogas såsom

bilaga till protokollet (Bilaga B).

Över nämnda promemoria med därvid fogade författningsförslag ha efter

remiss utlåtanden avgivits av vattenöverdomstolen och — efter hörande

av vederbörande vattenrättsingenjörer — samtliga vattenrättsdomare även­

som av kammarkollegiet, vattenfallsstyrelsen, lantbruksstyrelsen, riksan­

tikvarieämbetet, länsstyrelserna i Kronobergs, Värmlands, Kopparbergs,

Gävleborgs, Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län,

svenska vattenkraftföreningen, Indals älvs flottningsförening, Ljunga älvs

flottningsförening, Gimåns flottningsförening, riksförbundet landsbygdens

folk, styrelsen för Sveriges advokatsamfund och styrelsen för svenska

landskommunernas förbund. Vattenrättsdomarna i Österbygdens och Sö­

derbygdens vattendomstolar ha tillika överlämnat yttranden dels från vat-

tenrättsingenjören P. E. Svensson och dels från vattenrättsingenjörerna H.

Hartzell, A. H. Berndtsson och S. Nilsson. Vid utlåtandet från vattenrätts-

doinaren i Västerbygdens vattendomstol är fogat yttrande från vattenrätts-

ingenjören I. Nyman. Lantbruksstyrelsens utlåtande åtföljes av yttranden

från fisketillsynsmyndigheten samt flertalet fiskeriintendenter. Länsstyrel­

sen i Gävleborgs län har jämväl inkommit med yttrande från handelskam­

maren i Gävle. Till utlåtandet från länsstyrelsen i Västernorrlands län ha

fogats yttranden dels från länets hushållningssällskaps fiskevårdsnämnd

dels ock från föreningsnämnden i Ångermanland. Länsstyrelsen i Jämt­

lands län har även överlämnat ett ytterligare uttalande av en fiskeriintendent.

Genom de förut angivna förslagen ha de sakkunniga slutfört den upp­

gift som ingick i deras ursprungliga uppdrag. Till de sakkunniga ha emel­

lertid under utredningens gång överlämnats ett flertal framställningar

i andra frågor, bland vilka framställningar särskilt märkes en av riksdagen

år 1947 beslutad skrivelse, nr 313, om skyndsam utredning av frågan om

gottgörelse till bygd för skada, som föranledes av vattenkraftanläggningar

och vattenregleringar, samt beträffande möjligheterna att i fråga om sådan

skada, som drabbat enskild, lämna denne ersättning i annan form än i pen­

ningar. De sakkunniga ha med anledning härav fortsatt sitt arbete och där­

vid till behandling upptagit särskilda frågor om ändringar i vattenlagstift­

ningen. I en den 28 februari 1950 avgiven promemoria (stencilerad) ha de

sakkunniga framlagt förslag om ändrade bestämmelser till skydd för fisket

vid vattenkraft- och vattenregleringsföretag samt vid flottning. Vidare har

den 30 maj 1950 överlämnats en promemoria (stencilerad) med förslag till

ändrade bestämmelser angående skyldighet för ägare av större kraftanlägg­

ningar att tillhandahålla kraft åt kringliggande bygd. Även dessa båda pro­

memorior ha varit föremål för remissbehandling. Ytterligare förslag från de

sakkunniga torde vara att vänta inom kort.

Det skulle vara förenat med vissa fördelar om hela det komplex av frå­

gor som hänskjutits till de sakkunniga kunde upptagas till behandling i ett

sammanhang. Emellertid har frågan om den fortsatta tillämpningen av 1939

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 52.

ej såframt det är uppenbart, att varken allmän eller enskild rätt genom

byggnaden förnärmas.

Beträffande tillåtlighet av byggande i vatten stadgas i 2 kap. 3 § i hu­

vudsak följande. Byggande i vatten får ej ske så, att genom uppdämning,

sänkning av vattenståndet eller annan inverkan på vattenförhållandena

skada tillfogas eller intrång göres å annan tillhörig egendom, såvida ej nyt­

tan av byggnaden eller den del därav, som föranleder skadan eller intrånget,

prövas efter avdrag av byggnadskostnaden uppgå till ett värde, motsvarande

tre gånger den skada och det intrång, som göres å åker och äng, samt två

gånger skadan och intrånget å annan egendom; i byggnadskostnaden skall

inräknas skada och intrång å den byggande tillhörig egendom (första styc­

ket). Oavsett om detta villkor är uppfyllt får dock byggnaden ej komma till

stånd, om den medför betydande samhälleliga skadeverkningar, såsom ned­

läggande av större fabrik, väsentligt förfång för jordbruket eller fisket etc.

(andra stycket). Om byggnad i vatten prövas vara av synnerlig betydelse

för näringslivet eller för orten eller eljest från allmän synpunkt, kan Kungl.

Maj :t, även om hinder mot byggnaden skulle möta enligt första och andra

styckena, efter hemställan av vattendomstolen lämna medgivande till bygg­

naden (tredje stycket). Enligt 3 kap. 2 § äro de nämnda reglerna i huvudsak

tillämpliga även å vattenreglering.

Tillståndsprövning beträffande företag enligt vattenlagen sker antingen

såsom ansökningsmål vid vattendomstol eller också vid syneförrättning.

I princip gäller den förstnämnda ordningen bl. a. för frågor om byggande i

vatten och om vattenreglering.

Förfarandet vid vattendomstol i ansökningsmål behandlas i 11

kap. 26—74 §§. Sedan ansökan inkommit till vattendomstolen, skall skrift­

växling och viss förberedande handläggning i övrigt äga rum. Därefter skall

vattendomstolen hålla huvudförhandling i målet. Huvudförhandlingen skall

hållas vid syn på stället eller, där målet kan prövas utan syn, på annan

plats, som är för parterna välbelägen. Där ej särskilda omständigheter nöd­

vändiggöra uppskov, skola förhandlingarna slutföras å ett sammanträde,

varefter dom skall meddelas i regel senast inom två månader. Finnes upp­

skov med förhandlingarna nödvändigt, kan vattendomstolen i samband där­

med förordna om ny skriftväxling m. m.

Bestämmelser om vad dom i ansökningsmål skall innehålla ha meddelats

i 62—64 §§. Om medgivande lämnas att bygga i vatten, skall domen enligt

62 § innehålla noggranna bestämmelser om byggnadens läge och konstruk­

tion samt —- utom i vissa särskilt angivna fall — om den ersättning som

skall utgå till följd av företaget. Även de villkor i övrigt som finnas behöv­

liga för tillgodoseende av allmän eller enskild rätt skola i domen angivas.

Domen skall även upptaga eventuellt erforderliga bestämmelser om vatten­

märke eller eljest om vattenhushållningen. Föreskrifterna om domens inne­

håll i byggnadsmål skola i tillämpliga delar gälla även för andra ansök­

ningsmål. Då tillstånd lämnas till vattenregleringsföretag, i vilket två eller

flera med skilda andelar skola taga del, skall domen innehålla en särskild

23

delaktighetslängd. I sammanhang med tillståndsbeslutet skall vattendom­

stolen även enligt 63 § bestämma viss tid, i regel ej överstigande tio år,

inom vilken arbetet skall vara fullbordat.

Enligt 11 kap. 66 § första stycket äger vattendomstolen, när synnerliga

skäl därtill prövas föreligga, meddela slutlig dom rörande viss del av före­

taget innan målet i övrigt avgöres. Innebörden av denna bestämmelse om

s. k. deldom är ej fullt klar. Enligt en tolkning skulle stadgandet tillåta

meddelandet av särskilt byggnadstillstånd med uppskjutande av övriga frå­

gor i målet. En annan tolkning gör gällande, att bestämmelsens tillämplig­

het är begränsad till sådana fall, då fråga är om fristående delar av ett

företag; om t. ex. en ansökan om tillstånd till uppförande av en kraftan­

läggning med uppdämning till viss höjd tillika innehåller framställning om

rätt att medelst kraftverksdammen utöva korttidsreglering, skulle det slut­

liga avgörandet i den senare frågan kunna uppskjutas, varemot till vardera

åtgärden hörande ersättningsfrågor o. dyl. måste avgöras i samband med

att tillstånd till åtgärden meddelades. För den förra ståndpunkten kan vin­

nas stöd i vattenrätts- och dikningslagskommittéernas år 1910 avgivna be­

tänkande, från vilket stadgandet upptagits i huvudsak oförändrat. I moti­

ven till kommittéernas förslag framhölls, att vid avgörandet av ansökan

om anläggande av vattenverk själva byggnadsfrågan måhända vore lätt nog

löst, under det att vissa ersättningsfrågor, som vore utan betydelse för frå­

gan, om byggnadsföretaget borde tillåtas eller icke, kunde fordra en vidlyf­

tig och långvarig utredning. Under sådana förhållanden borde, framhöllo

kommittéerna, för tids vinnande möjlighet medgivas domstolen att avgöra

byggnadsfrågan för sig och låta frågor om ersättning och om ordnande av

kraftöverföring anstå till ett senare tillfälle.1 De särskilda sakkunniga, vilka

tillkallades för att biträda med överarbetning av vissa delar av nyssnämnda

förslag, yttrade emellertid i sitt år 1917 avgivna betänkande, att de sakkun­

niga funne det vara tvivel underkastat, om stadgandet borde erhålla så vid­

sträckt tillämpning. Enligt dessa sakkunniga hade stadgandet emellertid

sin betydelse i sådana fall, varå dess ordalydelse närmast passade in, eller

då fråga vore om företag av den beskaffenhet och omfattning, att det kunde

bli tal om skilda och i viss mån från varandra fristående delar av detsamma.2

Det äger ett visst intresse att jämföra det ifrågavarande stadgandet i 11

kap. 66 § vattenlagen med rättegångsbalkens bestämmelser om uppdelning

av mål. Enligt 11 kap. 1 § vattenlagen är nämligen vad i fråga om allmän

domstol är föreskrivet subsidiärt tillämpligt beträffande förfarandet i vat­

tenmål. I rättegångsbalken finnas bestämmelser om deldom i 17 kap. 4 §

och om s. k. mellandom i 17 kap. 5 §. På dessa bestämmelser torde dock ej

kunna grundas någon rätt för vattendomstolen att meddela byggnadslov

innan målet i övrigt avgöres.

I praxis har det i stor utsträckning förekommit, att vattendomstolarna

med åberopande av 11 kap. 66 § vattenlagen meddelat byggnadstillstånd i

Kungl. Maj:ts proposition nr 52.

1 1910 års bet. s. 471.

2 1917 års bet. s. 405.

Kungl. Maj.ts proposition nr 52.

25

bete som på vattendomstolarna och deras förmåga att i tid lösa de rättsliga

spörsmål som vattenföretagen droge med sig. Ett strikt upprätthållande av

vattenlagens nu gällande processuella regler läte sig knappast förena med

de krav som komme att ställas på förfarandet.

I första hand ha de sakkunniga upptagit frågan under vilka förutsätt­

ningar det bör vara tillåtet att i ansökningsmål meddela byggnadslov

innan målet i övrigt avgöres. Därvid yttra de sakkunniga till cn början, att

det uttalande angående innebörden av 11 kap. 66 § vattenlagen som före-

komme i 1917 års sakkunnigbetänkande finge anses giva ett mera auktori­

tativt besked än det i motiven till 1910 års förslag till vattenlag förekom­

mande uttalandet av motsatt innehåll. Enligt de sakkunnigas mening vore

det ej utan betänkligheter att på sätt som skett i vattendomstolarnas praxis

avvika från det system på vilket vattenlagen byggde.

De sakkunniga erinra härefter om de fördelar som vore förenade med ett

samtidigt avgörande av alla frågor i ett ansökningsmål och framhålla bl. a.

de praktiska svårigheter som kunde uppkomma om målet i skilda hänseen­

den samtidigt vore anhängigt i olika instanser. Det vore dock, såvitt de

sakkunniga kunde bedöma, ej möjligt att avvisa önskemålet om ett lagfäs­

tande av möjligheten att giva byggnadslov genom deldom. De sakkunniga

anföra härom:

Man måste räkna med så stora svårigheter att bemästra arbetet på att till­

godose det växande kraftbehovet, att det är motiverat att göra vissa avsteg

från vattenlagens i och för sig goda system. Det invändes måhända, att vat­

tenlagen ej bör ändras på grund av svårigheter som åtminstone delvis bero

av övergående förhållanden. Härtill kan emellertid svaras, att svårigheterna

komma att släpa efter under lång tid samt att möjligheterna att göra avvi­

kelser från det mera regelrätta förfarandet må utnyttjas allenast i den mån

det påkallas av ett trängande behov. När en bättre balans mellan produk­

tion och efterfrågan uppnåtts, måste självfallet större försiktighet iakttagas.

Vidare bör påpekas, att det enligt vad erfarenheten visat ofta blir nödvän­

digt för sökanden att ända in i det sista arbeta på förbättringar i företagens

planering bl. a. för att utnyttja de senaste erfarenhetsrön som stå till buds.

Härav följer, att det kan vara behövligt att hålla vissa frågor öppna ända

till ett ganska sent stadium innan ansökan ingives. I annat fall tvingas sö­

kanden alt gång efter annan ändra sina yrkanden, vilket även det kan vålla

åtskillig processuell oreda.

Man kan i sådana fall, då kraven på ökning av vattenkraftproduktionen

redan tränga på, icke gärna hålla sökanden tillbaka i avbidan på att alla

frågor skola bli regelrätt lösta redan innan byggnadslov gives. Den tids­

vinst som erbjudes genom att byggnadslov gives genom deldom kan ofta

vara betydande. Kraftstationer och regleringsföretag medföra ej sällan så

vittgående verkningar både uppströms och nedströms om vattenbyggnaden,

att utredningen kräver så lång tid att det skulle innebära en avsevärd natio­

nalekonomisk förlust att behöva vänta med byggandet till dess skadeverk­

ningarna i detalj fastställts. Uppförandet av cn större kraftstation drager

.‘5—5 år. Härav följer att det gives ganska god tid att under arbetets gång

handlägga sådana ersättningsfrågor som icke direkt sammanhänga med de

arbeten till vilka tillstånd givits.

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 52.

Att meddela byggnadslov genom deldom har även vissa processuella för­

delar. Domstolen får nämligen tillfälle att göra en del erfarenheter som

kunna vara till nytta vid målets fortsatta handläggning. Denna synpunkt

får dock icke drivas för långt, enär det är av vikt att sakägare verkligen som

regel få ersättning i förskott och alltså ej först få lida skada och därefter

vänta på sin ersättning. I viss utsträckning kan det vara ändamålsenligt att

tillerkänna sakägare interimistisk ersättning i avbidan på att slutlig ersätt­

ning kan bestämmas.

Bedömningen av spörsmålet, i vilken utsträckning deldom må medgivas,

är naturligtvis också beroende av det sätt på vilket frågan löses. Enligt de

sakkunnigas mening är det önskvärt att söka fastställa vissa gränser, inom

vilka vattendomstolarna ha att röra sig. Genom att uppställa sådana grän­

ser torde en formell utvidgning av möjligheten att meddela deldomar i

själva verket komma att leda till en större stadga än om nuvarande av om­

ständigheterna framtvungna praxis får okontrollerat fortsätta.

De sakkunniga ha för sin del funnit, att de fördelar som det erbjuder att

kunna giva byggnadslov genom deldom överväga olägenheterna. Därvid

bör emellertid fasthållas, att det är fråga om undantag från det ordinära

förfarandet. Deldom bör alltså ifrågakomma endast om det verkligen är an­

geläget att företaget genomföres utan dröjsmål och att tillstånd till erfor­

derliga arbeten fördenskull meddelas redan innan målet i övrigt avgöres.

De sakkunniga föreslå i anslutning till det anförda att i 11 kap. 66 § upp­

tages en bestämmelse, som ger vattendomstolen rätt att, om ett företags

snara genomförande är angeläget, meddela tillstånd till erforderliga arbeten

innan målet i övrigt avgöres. Bestämmelsen har i förslaget gjorts tillämplig

på ansökningsmål av alla slag; det framhålles dock att den komme att få

sin huvudsakliga betydelse i större kraftverks- och regleringsmål.

De sakkunniga understryka att ett sådant byggnadslov som här avsåges

måste föregås av en i huvudsak definitiv prövning av företagets tillåtlighet.

Till närmare utveckling härav anföra de sakkunniga:

Om deldomen skall vara till avsedd nytta, måste sökanden vara förvissad

om att vattendomstolen icke sedermera kommer till ett motsatt resultat i

fråga om företagets tillåtlighet. Detta får dock icke föranleda, att sökanden

till men för andra intressen kommer i en bättre ställning i fråga om före­

tagets tillåtlighet än om målet handlagts enligt det ordinära förfarandet. Det

lärer därför i många fall bli nödvändigt, att vattendomstolen förbehåller sig

möjlighet att med hänsyn till motstående intressen jämka de bestämmelser

som meddelats i samband med byggnadslovet. Det väsentliga är, att sökan­

den har visshet om att företaget får komma till stånd i huvudsak såsom

man tänkt sig vid byggnadslovets meddelande. Självklart är, att bestämmel­

ser om vattenhushållning o. dyl. ofta icke kunna meddelas när tillstånd att

påbörja kraftverk eller dammbyggnad meddelas. Däremot bör vattendom­

stolen, innan tillstånd till uppförande av en damm gives, åtminstone i huvud­

dragen ha klargjort vilken dämning som må tillåtas.

Beträffande lagtextens utformning på denna punkt ha de sakkunniga an­

sett till fyllest, att det av densamma tydligt framginge att meddelande av

byggnadslov skall föregås av en prövning av företagets tillåtlighet. Det un-

derstrykes dock av de sakkunniga, att vattendomstolen Aid prövningen i

tveksamma fall måste hålla en viss marginal.

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 52.

nåd, borde vattendomstolen åtminstone i regel ha tagit ståndpunkt till den­

na fråga innan tillstånd till byggnadens uppförande gåves.

För att de fördelar som meddelandet av särskilt byggnadslov erbjöde

skulle kunna utnyttjas i regleringsmål ha de sakkunniga förordat en jämk­

ning av den i 3 kap. 14 § vattenlagen intagna föreskriften om rätt att utföra

arbete å annans mark m. m. Motsvarande ändringar ha föreslagits beträf­

fande 7 kap. 62 § och 8 kap. 49 §.

De sakkunniga behandla härefter vattenfallsstyrelsens förslag om inarbe­

tande i vattenlagen av 1939 års lag. Därvid erinra de sakkunniga om att i re­

missyttrandena över vattenfallsstyrelsens framställning nästan genomgå­

ende den uppfattningen kommit till uttryck, att 1939 års lag vore en typisk

kristidslag, vilken icke tillgodosåge de fordringar på rättssäkerhet som un­

der normala förhållanden borde upprätthållas. Man borde i princip fast-

hålla vid att ersättning för uppkommande skador skulle bestämmas i sam­

band med att tillstånd till företaget lämnades samt erläggas innan tillstån­

det toges i anspråk. Någon inarbetning av 1939 års lag i vattenlagen i den

meningen att ersättningsfrågor i princip finge uppskjutas ha de sakkun­

niga sålunda ej kunnat tillstyrka. Däremot ha de sakkunniga ansett moti­

verat att i vattenlagen upptaga bestämmelser om uppskov med svår­

bedömda frågor. Till närmare belysning av detta spörsmål anföra

de sakkunniga:

Vattenlagen lämnar intet svar på frågan, huru vattendomstolen skall för­

fara, när domstolen icke anser det möjligt att på förhand bedöma ett före­

tags verkningar i ett visst avseende. I 2 kap. 24 § talas endast om skada och

intrång, som vid meddelande av tillstånd till byggande i vatten icke av vat­

tendomstolen förutsetts. Uttrycket täcker icke så väl det fallet att vatten­

domstolen förutser, att ett företag kan medföra skadliga verkningar i ett

visst avseende, men icke med säkerhet kan bedöma, huruvida så kommer

att bli förhållandet eller hur stor skadan kommer att bli. Lagens mening torde

närmast vara att vattendomstolen i ett sådant fall vid meddelande av till­

stånd till företaget skall bestämma ersättningar, som från de (eventuellt)

skadelidandes synpunkt sett ligga på den säkra sidan. I praktiken har emel­

lertid en sådan regel icke kunnat upprätthållas, utan det har i stor utsträck­

ning förekommit, att vattendomstolarna visserligen uttalat t. ex. att skade­

verkningar i visst avseende kunde antagas uppstå men tillika förklarat att,

då skadorna icke kunde bedömas på förhand, anspråk på ersättning för de­

samma finge anmälas i samma ordning som anspråk på ersättning för oför­

utsedd skada enligt 2 kap. 24 §. Detta förfaringssätt har även vunnit god­

kännande i högsta instans, se N. J. A. 1926 s. 290. På senare tid har emel­

lertid även det förfaringssättet använts, att vattendomstolen — samtidigt

med att domstolen lämnat tillstånd till företaget och avgjort de ersättnings­

frågor som kunnat bedömas på förhand — allenast uppskjutit de ersätt­

ningsfrågor, beträffande vilka en dylik bedömning icke ansetts kunna ske.

Detta senare förfaringssätt har, jämfört med en tillämpning av reglerna om

oförutsedd skada, flera fördelar. Risken för rättsförluster till följd av under­

låtenhet att göra anmälan enligt nämnda lagrum bortfaller. Det slutliga av­

görandet kan i regel ske snabbare än om utgången av tidsfristen för sådana

anmälningar skolat avvaktas, och — vad som icke är minst viktigt — vat­

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 52.

att slutligt fastställa ersättningen, bör denna kunna bestämmas provisoriskt.

Vattendomstolen bör vidare ha möjlighet att under prövotidens lopp ■— med

verkan för återstående del därav ■— ändra meddelade bestämmelser eller

meddela nya sådana. Det bör exempelvis vara möjligt att höja eller sänka

en årligen utgående ersättning (jfr 8 § andra stycket 1939 års lag) eller att

föreskriva dylik ersättning, oaktat förut under prövotiden ingen ersättning

utgått. Om ersättning, som hänför sig till prövotiden, icke slutligt fastställts

i samband med uppskovsbeslutet, bör sådant fastställande ske senast då

målet i den uppskjutna delen avgöres. Har ersättning förut blivit proviso­

riskt bestämd, bör det slutliga fastställandet under inga omständigheter

föranleda återbetalningsskyldighet för ersättningstagaren. Skulle proviso­

riskt bestämda ersättningsbelopp, som förfallit till betalning innan ersätt­

ningen slutligen fastställes, till äventyrs utestå oguldna när så sker, bör

ersättningstagaren också vara berättigad att utfå dessa belopp. Det torde

därför böra stadgas, att ersättningen icke får fastställas till lägre belopp

än som må ha utgått eller skolat utgå på grund av provisoriska bestäm­

melser.

De sakkunniga ingå härefter på frågan om den omfattning, i vilken de

allmänna ersättningsreglerna i 9 kap. vattenlagen böra bli tillämpliga å

prövotidsersättning. I detta hänseende framhålla de sakkunniga att be­

stämmelserna om ersättning i 9 kap. uppenbarligen, frånsett vissa speciella

undantag, avfattats med tanke på den slutliga prövningen av frågor om

ersättning för skada, förlust eller intrång, som förutsättes bli bestående un­

der all framtid. Även där de olika stadgandena enligt sin ordalydelse skulle

kunna tillämpas på ersättning, som hänförde sig till sådan prövotid varom

nu vore fråga, passade de i allmänhet mindre väl härför. Unda-ntag ut­

gjorde stadgandet i 8 § om ersättning för skada eller lidande av annan be­

skaffenhet än rent ekonomisk samt de i 12 § givna reglerna för det fall,

att kostnad nedlagts å egendom efter det kungörelse utfärdats om företag

eller åtgärd, som medförde skada eller intrång å egendomen, ävensom stad­

gandet i sista punkten av 67 § första stycket — i det vid promemorian den

12 september 1947 fogade lagförslaget överflyttat till 66 § 2 mom. — vilket

gåve uttryck åt den grundsatsen att ändring av ett ersättningsbeslut i högre

instans icke finge föranleda återkrävande av redan erlagd ersättning. De

sakkunniga föreslå därför ett tillägg till 9 kap. 1 §, innebärande att av

de följande bestämmelserna i kapitlet endast 8 och 12 §§ samt 66 § 2 mom.

(motsvarande nuvarande 67 § första stycket sista punkten) skola äga till-

lämpning å prövotidsersättningar.

De sakkunniga framhålla att en dylik föreskrift medförde att vad 9 kap.

innehölle om ersättning för vattenkraft medelst kraftöverföring icke bleve

tillämpligt. Likaså uteslötes regeln i 9 kap. 47 § att ersättning skulle be­

stämmas att utgå på en gång. I anslutning härtill yttra de sakkunniga att,

då prövotidsersättning bestämdes på förhand, årlig ersättning syntes böra

vara det normala, varvid det understundom kunde vara till fyllest att vat­

tendomstolen angåve grunderna för den årliga ersättningens beräknande.

I vissa fall borde vattendomstolen även kunna provisoriskt utdöma ersätt­

ningar som icke hänförde sig till någon viss tidsperiod med förklaring att

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 52.

ersättningar. De sakkunniga anföra emellertid att det torde vara klart att

sökanden, genom att begagna sig av meddelat tillstånd, bleve skyldig att

omedelbart betala engångsbelopp som utdömts i samband med tillståndet.

Detta gällde även om sökanden skulle ha klagat över vattendomstolens be­

slut i ersättningsfrågan. Det torde nämligen ligga i sakens natur, att den

som toge ett tillstånd i anspråk icke kunde undandraga sig att fullgöra

därmed förbundna villkor under åberopande av att beslutet i denna del

icke vunnit laga kraft.

Sökande, som erhåller uppskov, skall enligt förslaget vara skyldig att

ställa säkerhet för ersättning, som icke gäldas i samband med att tillståndet

tages i anspråk.

De sakkunniga upptaga även frågan om möjlighet att innan parts talan

blivit slutligen prövad tillerkänna honom ersättning för rätte­

gångskostnad och anföra i detta ämne följande.

Med den uppdelning av avgörandet i större ansökningsmål på flera olika

domar, som numera är vanlig, föreligger det uppenbarligen ett praktiskt

behov av att även kunna döma ut rättegångskostnader så att säga etappvis.

Vattendomstolarna torde också i regel anse sig oförhindrade därtill. Om nu

deldomsinstitutet erhåller en närmare reglering i lagen i enlighet med vad

de sakkunniga föreslagit, synes det vara motiverat att där upptaga även en

bestämmelse om deldom beträffande rättegångskostnad. Det synes sålunda

böra fastslås att vattendomstolen, i samband med tillämpning av bestämmel­

serna om deldom i huvudsaken, må tillerkänna part ersättning för kost­

nader å målet utan hinder av att partens talan ännu icke blivit slutligen

prövad. Sådan befogenhet torde böra tillkomma vattendomstolen även i andra

fall, då särskilda skäl tala för att part erhåller ersättning för rättegångskost­

nader innan målet slutligen avgöres. Så kan vara förhållandet t. ex. om

målet — sedan det varit föremål för handläggning, som ådragit sökandens

motparter kostnader — uppskjutes på längre tid eller förklaras vilande.

Vad nu sagts om deldom beträffande rättegångskostnad bör så förstås,

att vattendomstolen i dylik deldom skall kunna definitivt bestämma den

viss part tillkommande ersättningen för kostnader som han före deldomens

meddelande nedlagt å målet. Naturligtvis bör dock vattendomstolen, om den

finner det lämpligare, kunna inskränka sig till att utdöma visst belopp i av­

räkning på den ersättning — avseende partens kostnader under hela rätte­

gången — som förutsättes skola bestämmas vid slutlig prövning av hans

talan.

För att bereda plats åt nya bestämmelser om deldom, utformade i enlighet

med vad de sakkunniga anfört, har 11 kap. 66 § i det av de sakkunniga av­

givna lagförslaget uppdelats på fyra moment. De sakkunniga framhålla, att

paragrafen i sin föreslagna lydelse icke innehölle någon direkt motsvarighet

till nuvarande första stycket. Möjligheten att i skilda utslag behandla mer

eller mindre fristående delar av samma företag bleve härigenom utan direkt

stöd i lagen, men med hänsyn till den stora frihet att anpassa förfarandet

efter vad som i varje särskilt fall funnes lämpligt, som vattendomstolen

genom de föreslagna bestämmelserna erhölle, torde, yttra de sakkunniga,

någon tvekan om dess befogenhet i berörda hänseende icke behöva råda.

33

I anslutning till framställningen om deldomsinstitutets omreglering beröra

de sakkunniga några spörsmål, till vilka de föreslagna ändringarna ill kap.

66 § kunna giva anledning vid tillämpningen av andra bestämmelser i vat­

tenlagen. Sålunda framhålles att, därest efter meddelat uppskov kallelser

enligt 11 kap. 47 § andra stycket komma till användning samt delgivningen av

desamma anförtros sökanden, det dock måste anses uteslutet att tillämpa det

stadgade äventyret för underlåtenhet att fullgöra delgivningen, nämligen att

ansökningen förklaras förfallen. — Vidare beröra de sakkunniga frågan om

tillämpning, i samband med beviljande av byggnadslov, av stadgandet i

11 kap. 63 § om bestämmande av viss tid inom vilken medgivet arbete skall

vara utfört. Det strängt taget rätta tillvägagångssättet torde vara, att någon

tidsfrist icke utsattes i samband med byggnadslovet eftersom därigenom icke

något slutligt medgivande till hela företaget lämnats. Emellertid kunde det

vara påkallat, att vattendomstolen stadgade en sådan inskränkning i bygg­

nadslovet som en tidsfrist utgjorde. Meddelades en dylik tidsfrist, borde den

dock icke inverka på den tidsberäkning som angåves i 2 kap. 24 § för an­

mälan av anspråk på ersättning för oförutsedd skada. Där angiven tid borde

räknas från utgången av den för hela företagets fullbordande bestämda

tiden. Kunde tvekan uppkomma, huru fristen för sådan anmälan skulle

räknas, borde vattendomstolen till förekommande av rättsförluster meddela

särskild bestämmelse härom. — Slutligen uttala de sakkunniga att de i It

kap. 98 § med hänsyn till fullföljdsförfarandet givna definitionerna å vat­

tendomstols avgöranden — »dom» och »beslut» —- ej passade särskilt väl

för de många skiftande situationer, som kunde uppkomma vid tillämpningen

av de föreslagna bestämmelserna ill kap. 66 §. De sakkunniga ha dock ej

föreslagit någon ändring av 98 § eller av fullföljdsreglerna i övrigt. I prak­

tiken torde någon tvekan icke behöva uppkomma därom, att »deldomar» av

olika slag vore »domar» och att således fullföljdssättet skulle vara vad.

Varje materiellt avgörande — även om det blott vore provisoriskt — vore

med andra ord att anse såsom ett »avgörande av saken».

Yttrandena. I flertalet av de remissyttranden som avgivits över de sakkun­

nigas promemoria den 12 september 1947 lämnas förslaget, såvitt angår nu

ifrågavarande delar, i stort sett utan erinran. På flera håll understrykes

att vad förslaget innehölle om möjlighet att i dcldom meddela byggnads­

lov och om uppskov med svårbedömda frågor i huvudsak innebure ett lag­

fästande av eu vid vattendomstolarna redan tillämpad praxis.

Vattenöverdomstolen uttalar viss tvekan huruvida någon mera påtagligt

ökad snabbhet vid behandlingen av kraftverks- och regleringsmål vore att

förvänta genom de föreslagna ändringarna i vattenlagen, eftersom i prome­

morian icke framlagts något förslag om ändrade grunder för bedömande av

ett vattenbyggnadsföretags tillåtlighet; vattendomstolens ställningstagande

i denna fråga syntes ej heller enligt förslaget kunna ske, förrän utred­

ningen i målet vunnit sådan fullständighet att företagets nytto- och skade­

verkningar i allt väsentligt kunde överblickas. Vattenöverdomstolen under-

ij Bihang till riksdagens protokoll 1952. 1 rami. Nr 52.

Kungl. Maj:ts proposition nr 52.

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 52.

stryker att lagfästandet av en ordning, varigenom vissa av flera intimt sam­

manhängande frågor i vattenmålet kunde utbrytas ur sitt sammanhang till

särskilt avgörande genom deldom, innebure ett avsteg från det ordinära

förfarandet — där allt som hade samband med vartannat avgjordes sam­

tidigt —- vilket avsteg borde tillåtas endast i den mån det påkallades av ett

trängande behov. Vattenrättsdomaren i Norrbygdens vattendomstol erin­

rar om att under senare år en del svårigheter uppstått genom att sökande

underlåtit eller icke medhunnit att fullgöra förelägganden att förebringa

utredning och genom att tillgången på sakkunniga för utredningar i vat­

tenmål icke svarade mot det behov som uppstått genom den väldiga utök­

ningen av kraftutbyggnadsverksamheten. Vid bedömande huruvida och på

vilket stadium deldom med byggnadslov kunde meddelas måste därför be­

aktas jämväl i vad mån det vore möjligt att i tid få till stånd de ytterligare

utredningar som erfordrades för att tillstånd att taga byggnaden i bruk

skulle kunna meddelas. Vattenfallsstyrelsen framhåller att styrelsens för­

slag om inarbetande i vattenlagen av bestämmelserna i 1939 års lag visser­

ligen av de sakkunniga avvisats, men med de föreslagna långt gående möj­

ligheterna för vattendomstolen att uppskjuta avgöranden om ersättningar

och åtgärder i avvaktan på utgången av bestämda prövotider hade de mest

betydelsefulla beståndsdelarna i 1939 års lag tillvaratagits. Lantbruksstyrel-

sen yttrar att i fråga om fisket i stort sett syntes vara fördelar förbundna

med det föreslagna förfaringssättet, då härigenom möjliggjordes en rätt­

visare prövning av olika ersättnings- och fiskeavgiftsfrågor. Erforderliga

anordningar för hindrande av eller kompensation för fiskeskador samt fiske-

vårdsåtgärder i övrigt kunde med den föreslagna ordningen bättre anpassas

efter lokala förhållanden. Svenska vattenkraftföreningen ger uttryck åt den

uppfattningen, att de föreslagna bestämmelserna vore väl ägnade att undan­

röja det under senare år rådande missförhållandet, att företagare igångsatt

angelägna vattenbyggnadsarbeten, innan tillåtligheten hunnit prövas. Under

pressen av det snabbt stegrade kraftbehovet hade risken måst tagas; i

många fall hade ingen tvekan rått om företagets tillåtlighet, men under alla

omständigheter hade företagaren haft olägenheten av att behöva handla olag­

ligt. Det vore även för rättskänslan stötande, att vattenbyggnader i så stor

utsträckning som skett utfördes innan tillstånd därtill förelåge.

Några remissinstanser motsätta sig att de sakkunnigas förslag till om­

reglering av deldomsinstitutet lägges till grund för lagstiftning. En övervä­

gande kritisk hållning till förslaget intaga sålunda länsstyrelserna i Våster-

norrlands och Jämtlands län, riksförbundet landsbygdens folk och advo­

katsamfundets styrelse.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län förordar sålunda en mera restriktiv

avfattning av de ifrågavarande bestämmelserna, om ändring över huvud

taget ansåges erforderlig. Denna länsstyrelse förmenar att de framlagda

förslagen, i den mån de förtjänade beaktande, borde upptagas till förnyat

övervägande i samband med den revision av vattenlagen som 1947 års riks-

36

mala förhållanden kunna uppställas, och att den principen bör upprätthål­

las även beträffande regleringsföretag, att ersättning för uppkommande ska­

dor skall bestämmas i samband med att tillstånd till företaget lämnas samt

erläggas, innan tillståndet tages i anspråk. Då lagförslaget innebär, att den

gestaltning och reglering, som år 1939 tillskapades för de utomordentliga

krigsförhållandena, kommer att i stort sett bibehållas för framtiden, före­

ligga starka betänkligheter mot förslaget.

I fråga om detaljerna i de sakkunnigas förslag framkomma — även i ytt­

randen som visa en huvudsakligen välvillig inställning till förslaget —

vissa erinringar. Vad först angår frågan om möjligheten att meddela

särskilt byggnadslov (11 kap. 66 § 1 mom. i de sakkunnigas för­

slag) har i några remissyttranden gjorts invändning mot det av de sakkun­

niga föreslagna villkoret för meddelande av byggnadslov eller att företagets

snara genomförande vore angeläget. Sålunda framhåller kammarkollegiet

att de sakkunniga icke närmare angivit ur vilka synpunkter angelägen-

hetsgraden skulle bedömas. Deldom syntes på grund härav kunna med­

delas oberoende av företagets .storleksordning, ehuru de sakkunnigas argu­

mentering huvudsakligen lade vikt vid företagets nationalekonomiska be­

tydelse. Beträffande så gott som varje vattenbyggnadsföretag torde gälla

att dess .snara genomförande kunde vara angeläget ur någon synpunkt.

Kollegiet föreslår med viss anknytning till stadgandet i 2 kap. 3 § tredje

stycket vattenlagen, att bestämmelsen formuleras på följande sätt: »Är

företagets snara genomförande angeläget med hänsyn till dess betydelse

för näringslivet eller för orten eller eljest från allmän synpunkt------------ .»

Liknande synpunkter framföras av länsstyrelsen i Jämtlands län och riks­

förbundet landsbygdens folk. Även advokatsamfundets styrelse uttalar att

praktiskt taget varje sökande till ett kraftverksbygge eller till en sjöregle­

ring kunde göra gällande att företagets snara genomförande vore angeläget.

De mycket stora kostnader som dylika företag krävde visade i och för sig

att icke andra än angelägna företag igångsattes. En begränsning av bygg­

nadsloven med hänsyn till angelägenhetsgraden borde därför göras, förslags­

vis så att angelägenheten skulle vara synnerligen stor. Den för deldomar

hittills tillämpade bestämmelsen i 11 kap. 66 § vattenlagen stadgade också

som villkor för deldom, att synnerliga skäl därtill prövades föreligga. Nå­

gon jämkning i detta villkor borde icke ske.

Flera remissinstanser framhålla angelägenheten av att ett företags till-

låtlighet noggrant prövas innan byggnadslov meddelas. Fiskeriintendenten

i mellersta distriktet anför sålunda att vid tiden för meddelande av bygg­

nadslov till en vattenbyggnad föreliggande beskrivning måhända icke alltid

vore så fullständig och slutgiltig att fiskefrågorna med säkerhet kunde

bedömas. Risk förefunnes då, att ett företag komme till stånd, som med

hänsyn till sedermera framkommande detalj förslag måhända icke bort få

utföras på grund av föreskrifterna i 2 kap. 3 § vattenlagen. För att del-

domsinstitutet skulle få vinna tillämpning borde gälla att det antingen

vore uppenbart, att hinder mot företaget icke mötte enligt 2 kap. 3 § första

Kungl. Maj.ts proposition nr 52.

Kungl. Maj.ts proposition nr 52.

37

och andra styckena, eller också att Kungl. Maj :t lämnat tillstånd till före­

taget enligt tredje stycket av samma paragraf. Även länsstyrelsen i Gävle­

borgs län ifrågasätter om icke uttryckligt stadgande borde meddelas, att

byggnadslov finge lämnas endast om det vore uppenbart att hinder mot

företaget icke mötte enligt 2 kap. 3 § vattenlagen. Riksförbundet lands­

bygdens folk anser alt — med hänsyn till att fullständig utredning icke

kunde föreligga — i lagtexten borde markeras, att det skulle finnas en be­

tydande tillåtlighetsmarginal för att tillstånd skulle lämnas. Advokatsam­

fundets styrelse understryker att en noggrann prövning av att lagens be­

stämmelser om förhållandet mellan nytta och skada vore uppfyllda förut­

satte en ordentlig och fullständig utredning i alla de hänseenden där ska­

dor kunde beräknas uppkomma. Hit hörde frågor om fiske, timmeravlägg-

ning, flottning, farled och vintervägar. Då utredningen av dessa och där­

med likställda frågor knappast kunde beräknas vara fullständig på det

tidiga stadium då deldom begärdes, borde det vara ett oeftergivligt villkor

att någon tvekan om tillåtligheten icke förelåge. Betydelsen av bestämmel­

serna i 2 kap. 3 § vattenlagen vore numera större än förut, varför pröv­

ningen av tillåtligheten måste vara synnerligen ingående. Garantier borde

därför skapas för att denna bestämmelse icke bleve mer eller mindre illu­

sorisk och att rättssynpunkterna ej offrades för ekonomiska intressen eller

påverkades av tillfälliga elkraftbristperioder. För deldoms meddelande

kunde icke endast angelägenhetsgraden vara avgörande, utan det måste

också vara fullständigt och tillförlitligt utrett, att icke något mot sökan­

den stridande intresse bleve lidande av .svårigheten att sedan byggnadsar­

betet påbörjats åstadkomma erforderlig bevisning.

Indals älvs, Ljunga älvs och Gimåns f lottning sförening ar anföra i gemen­

samt yttrande liknande synpunkter på tillåtlighetsprövningen och tillägga

bl. a. följande.

Det väsentliga syftet med en deldom är att möjliggöra arbetets påbör­

jande. I regel torde därvid den blivande vattenbyggnadens konstruktion i

stort sett fastställas. Om det sedan visar sig, att konstruktionen för tillgodo­

seende eller skyddande av motstående intressen måste ändras, uppstå stora

svårigheter. Det är därför uppenbarligen nödvändigt, att, innan byggnadslov

beviljats, fullständig utredning vunnits om vad som bör iakttagas vid bygg­

nadens utförande med hänsyn till motstående intressen. Ett påpekande i

denna riktning återfinnes i de sakkunnigas promemoria såvitt angår fiskets

skyddande. Av lika stor vikt är, att anordningarna för flottningen kunna på

fullt betryggande sätt bestämmas vid meddelande av byggnadslov.

Föreningarna anföra i sitt yttrande ett par exempel på deldomar, som

enligt föreningarnas uppfattning meddelats utan att flottningens intressen

blivit tillräckligt beaktade. Det vore, framhålla föreningarna, ett ofrånkom­

ligt krav att bestämmelsen om deldom utformades på ett sätt, som kunde

vara fullt betryggande för rättssäkerheten.

Kammarkollegiet upptager den av kollegiet i dess yttrande över vatten­

fallsstyrelsens framställning den 27 augusti 1945 väckta och även av de

sakkunniga behandlade frågan om tillståndsprövning beträffande sådana

38

arbeten, som enligt nuvarande bestämmelser icke äro underkastade dom­

stols prövning. Kollegiet anser att tanken på en utvidgning av bestämmel­

serna i 2 kap. 20 § ej borde avvisas. Det syntes ej vara någon principiell

skillnad mellan de delar av en dammbyggnad som vore belägna i ett vatten­

drag och de som låge på stranden över den naturliga högvattenlinjen; ej

heller mellan en kraftverkstunnel, helt på sidan av ett vattendrag, och en

tubledning som vore placerad på stöttor i vattendraget. En lagändring på

denna punkt skulle vara ägnad att undanröja möjligheten att faktiskt binda

vattendomstolarna genom arbeten på land.

De sakkunnigas förslag beträffande fastställande av ersättning i samband

med byggnadslov har föranlett invändningar i några yttranden. Att ersätt­

ning för förlust av t. ex. outbyggd fallhöjd icke skulle fastställas samtidigt

med tillståndets meddelande vore sålunda enligt länsstyrelsens i Jämtlands

län mening svagt motiverat. Länsstyrelsen anser att förlust borde likställas

med såväl skador som intrång. Utredning angående fallhöjdens storlek kunde

omöjliggöras genom förändringar i vattenståndet. För övrigt syntes uteslu­

tandet i förslagets 11 kap. 66 § 1 mom. av ersättning för förlust ej stå i

överensstämmelse med bestämmelsen i 2 mom., som förutsatte ersättning

jämväl för förlust. Advokatsamfundets styrelse ger utryck åt samma upp­

fattning och förordar även att bestämmelsen om att ersättning i förväg

skulle fastställas för genom byggnadsarbete förorsakad skada eller intrång

av någon betydelse uttryckligen borde angiva att betydelsen skulle ses i

förhållande till de skadelidande.

I detta sammanhang må även framhållas en av kammarkollegiet gjord

anmärkning, att om byggnadslov meddelades i deldom, arbetet komme att

påbörjas, innan fiskeavgift enligt 2 kap. 10 § bleve bestämd. Deldomen

skulle följaktligen i detta avseende försätta företaget i bättre läge än om

byggnadslov ej meddelats förrän i en slutlig dom. En utjämning skulle

kunna ske därigenom att företaget ålades att gälda ränta å fiskeavgifterna

från och med den tidpunkt då de bort utgöras.

Förslaget till ändring av 3 kap. 14 § vattenlagen avstyrkes av länsstyrelsen

i Jämtlands län, som uttalar att det med hänsyn till syftet med paragrafens

huvudregel syntes tveksamt, om det av de sakkunniga ifrågasatta undan­

taget borde medgivas.

Vad angår de sakkunnigas förslag beträffande uppskov med svår­

bedömda frågor (11 kap. 66 § 2 mom. i förslaget) framhåller vatten-

överdomstolen, hurusom förslaget innebure ett avsevärt avsteg från vatten­

lagens allmänna princip att skada i följd av vattenbyggnad skulle uppskat­

tas och ersättas på förhand och att uppskovsförfarandet därför borde kom­

ma till användning endast då därtill förelåge synnerliga skäl. Sådana skäl

syntes kunna utgöras såväl av skadas svårbedömbarhet som angelägenheten

ur allmän synpunkt av att företaget snarast komme till utförande. Advo­

katsamfundets styrelse anser att den föreslagna bestämmelsen i praktiken

kunde medföra att ett stort antal, kanske de flesta, ersättningsfrågor kom-

Kungl. Maj:ts proposition nr 52.

40

Kungl. Maj:ts proposition nr 52.

oftast en omdömesfråga, huruvida skada, förlust eller intrång vore av mera

kännbar beskaffenhet eller ej. Den enskilde markägaren borde under alla

förhållanden ha rätt att, om han så yrkade, få ersättningen för prövotiden

genast utdömd. Vattenrättsdomaren i Norrbygdens vattendomstol framför

vissa allmänna synpunkter på ersättningar av nu ifrågavarande slag och ut­

talar bl. a. att det på ett tidigt stadium, då det rådde betydande osäkerhet tim­

ersättningen borde beräknas, stundom kunde vara lämpligt att utdöma sum­

mariskt bestämda förskottsbelopp för att senare, när läget bättre kunde över­

blickas, övergå till årliga ersättningar. Åtminstone i vissa fall torde prövoti-

derna bli jämförelsevis långa. Med ledning av hittillsvarande erfarenheter

kunde det befaras att prövotidsersättningar i avsevärd omfattning komme

att bestämmas jämväl i efterskott. Såvitt avser förfluten tid borde årliga er­

sättningar icke komma i fråga. Att endast taga hänsyn till den minskade av­

kastningen och bortse från en fortgående kapitalskada innebure ett förenk­

lat beräkningssätt, .som det stundom vore praktiskt att använda, men i andra

fall kunde bortseendet från kapitalskadan och ett långvarigt uppskov med

ersättandet av denna skada framstå såsom obilligt. Huvudregeln i vatten­

lagen vore dock att skada skulle ersättas på förhand och i varje fall så fort

som möjligt. Där skadan i verkligheten ej framträdde som en årlig förlust,

kunde en genomsnittlig uppskattning av skadan per år framstå såsom konst­

lad. Beträffande förhållandet mellan ersättning för prövotiden och slutlig

ersättning anför vattenrättsdomaren att, därest en prövotidsersättning bli­

vit bestämd till ett för högt belopp, borde i vissa fall, t. ex. om fastigheten

vid tiden för den definitiva ersättningens bestämmande övergått till ny

ägare, icke ifrågakomma att avräkna någon del av prövotidsersättningen å

ersättningen för framtiden. Om fastigheten däremot vid denna tid hade

samma ägare som förut och andra rättsägares intressen icke berördes syn­

tes det vara väl strängt att — såsom de sakkunniga föreslagit -— förbjuda

sådan avräkning. Enligt allmänna skadeståndsregler gällde att, om samma

egendom genom en åtgärd tillskyndades såväl nytta som skada, nyttan un­

der vissa betingelser finge gå i avräkning å skadan. Vattendomstolen borde

dock icke ■—- även om den skulle vara benägen att i den utsträckning som

sålunda angivits verkställa avräkning — på förhand ställa i utsikt sådan av­

räkning. Även vattenrättsdomaren i Västerbygdens vattendomstol finner det

tveksamt om den av de sakkunniga föreslagna prövotidsersättningen borde

konstrueras såsom ett från den slutligt bestämda ersättningen strängt av­

skilt institut. Det kunde tänkas fall, då det för vattendomstolen skulle

vara lämpligt att för undvikande av för stor återhållsamhet vid ersättning­

ens bestämmande ha möjlighet att avräkna åtminstone en viss del av prövo­

tidsersättningen från den slutliga ersättningen, om hinder härför ej kunde

anses föreligga med hänsyn till inteckningshavares säkerhet. Det vore

olämpligt att betaga vattendomstolen varje möjlighet till sådan avräk­

ning.

Beträffande frågan om den omfattning, i vilken bestämmelserna i 9 kap.

vattenlagen böra göras tillämpliga å prövotidsersättning, kommer i flera

Kungl. Maj.ts proposition nr 52.

41

yttranden den uppfattningen till uttryck, alt de sakkunnigas förslag är allt­

för restriktivt. Invändningar mot den av de sakkunniga föreslagna begräns­

ningen i detta hänseende framföras av vattenöverdomstolen, valtenrättsdo-

maren i Norrbygdens vattendomstol, kammarkollegiet, länsstyrelsen i Jämt­

lands län, advokatsamfundets styrelse och riksförbundet landsbygdens folk.

Framför allt göres gällande, att regeln i 9 kap. 48 § om förhöjning i vissa

fall av ersättning borde bli tillämplig å dylik ersättning. Vattenöverdom­

stolen framhåller att det syntes leda till uppenbart obilliga verkningar att

frånkänna denna regel tillämplighet å prövotidsersättning. Om man ut-

ginge från att lagstiftarens mening varit, att vattendomstol i fall av tvekan

angående omfattningen av ett företags skadliga verkningar i ett visst hän­

seende skulle vid meddelande av tillstånd till företaget bestämma ersätt­

ningar, som från den skadelidandes synpunkt låge på den säkra sidan, tor­

de därav följa att sådana ersättningar — redan i sig själva väl tilltagna •—

avsetts normalt skola utgivas på förhand och i tillämpliga delar med för­

höjning. Även om man till företagarens fördel skulle införa en prövotid

för att möjliggöra säkrare bedömning av skadans storlek, saknades dock

anledning att till ersättningstagarens nackdel befria företagaren från skyl­

dighet att å ersättning för skada under prövotid i tillämpliga fall gälda för­

höjning. Någon principiell åtskillnad i fråga om skadans beskaffenhet och

sättet för ersättnings beräknande kunde icke göras mellan en under eu

längre prövotid perdurerande skada, å exempelvis jord eller fiske, och en

för all framtid bestående dylik skada. I samma fråga anför vattenrätts-

domaren i Norrbygdens vattendomstol följande synpunkter:

Såsom de sakkunniga anfört torde man kunna utgå från att departements­

chefens uttalanden vid 1943 års ändringar i 1939 års lag angående tillämp­

ning av bestämmelserna i 9 kap. 48 § vattenlagen om förhöjning av ersätt­

ningsbeloppen jämväl vid regleringar enligt 1939 års lag haft ett betydande

inflytande å domstolarnas rättstillämpning. Det kan ifrågasättas om det är

lämpligt att kort tid efter det lagstiftarna tagit ställning till frågan om

förhöjning av ersättningar vid tillfällig reglering intaga en helt annan stånd­

punkt till samma fråga såvitt avser prövotid, särskilt som den nya stånd­

punkten knappast kan anses mera välgrundad än den gamla. Genom tillägget

1946 till slutstadgandet i 1939 års lag torde regleringar enligt denna lag

i vidsträckt omfattning komma att pågå under lång tid framåt. Det synes

mindre tilltalande att frågan om förhöjning å ersättningar bedömes enligt

skilda normer enligt 1939 års lag och under prövotid enligt de sakkun­

nigas förslag. Om möjligheten att vinna ökad avkastning av en fastighet

går förlorad, gör den det i regel såväl under prövotiden som därefter. Den

söm får sin ersättning bestämd dels för prövotid och dels därefter för fram­

tiden bör försättas i samma ekonomiska läge som den som från början får

sin ersättning bestämd på en gång för framtiden. Det kan icke anses följd­

riktigt att svårigheten att bestämma ersättningen föranleder att sakägaren

får mindre ersättning än om skadan med säkerhet kunnat uppskattas på

förhand. Den för prövotid efter avkastning beräknade ersättningen bör icke

— när den slutligen bestämmes — få understiga skälig ränta å det med

eventuell förhöjning beräknade belopp, som skulle bestämts på förhand, om

förhandsuppskattning varit möjlig. Söker man genomföra detta, torde frågan

om förhöjningsregeln skall tillämpas å prövotidsersättningar bli beroende

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 52.

av de grunder i övrigt, efter vilka ersättningen avseende prövotiden bestäm­

mes. Den ståndpunkt lagstiftarna 1943 intog synes medgiva domstolarna viss

frihet att vid rättstillämpningen söka komma fram till en rättvis och

lämplig lösning av dessa frågor, som måhända icke ännu äro mogna för

reglerande i detalj. Denna frihet bör åtminstone tills vidare bibehållas.

Vad beträffar önskemål i övrigt i avseende å tillämpligheten av 9 kap.

vattenlagen nämner vattenöverdomstolen för sin del, förutom 48 §, reglerna

i 7 § (ersättning för skada eller förlust, som ej särskilt nämnts), 53 § (rätt

till ersättning för särskild rättighetsinnehavare), 54 och 55 §§ (nedsättning

hos länsstyrelse av ersättningsbelopp) samt bestämmelserna om ersättning

för vattenkraft. Vattenöverdomstolen förordar att en allmän bestämmelse

meddelas om att 9 kap:s bestämmelser i tillämpliga delar skola gälla beträf­

fande prövotidsersättning, 47 § dock med det tillägg att dylik ersättning får

sättas att utgå på en gång eller i form av periodisk avgift, efter vad i varje

fall finnes lämpligast. Att bestämmelserna om nedsättning hos länsstyrelsen

av ersättningsbelopp böra tillämpas å prövotidsersättningar påpekas även

av vattenrättsdomaren i Norrbygdens vattendomstol och länsstyrelsen i

Jämtlands län. Riksförbundet landsbygdens folk anser, att därest möjlighet

till förlängd prövotid skulle föreligga, 9 kap. 1—12 §§ borde äga giltighet

i tillämpliga delar.

Den av de sakkunniga omförmälda grundsatsen, att en sökande genom

att begagna sig av meddelat tillstånd blir skyldig att omedelbart betala

engångsbelopp, som utdömts i samband med tillståndet, bör enligt vatten­

rättsdomaren i Norrbygdens vattendomstol även gälla årliga ersättningar

eller avgifter i den mån de förfallit till betalning. Samma anmärkning göres

av kammarkollegiet, som tillägger att uttryckliga stadganden i ämnet vore

att föredraga framför en hänvisning till sakens natur. Särskild lagbestäm­

melse borde sålunda meddelas att, där årlig ersättning utdömdes, det första

årsbeloppet skulle erläggas innan tillståndet begagnades.

I detta sammanhang kan även nämnas en anmärkning av vattenöver­

domstolen, att en konsekvent tillämpning av den vattenrättsliga principen,

att ersättning för skada skulle utdömas och ersättas på förhand, ledde till

att, i den mån ersättning för prövotid komme att utdömas i efterhand, i regel

särskild räntegottgörelse borde bestämmas, räknad från det tillståndet tagits

i anspråk.

Frågan om tillämpningen av bestämmelserna i 2 kap. 24 § om oförutsedd

skada vid uppskov med bestämmande av ersättning m. m. har upptagits

av vattenöverdomstolen, som påpekar att förtydligande av den i nämnda

lagrum stadgade tidsfristen — fem eller högst tolv år från utgången av den

för anläggningens fullbordande bestämda tiden — erfordrades för det fall

att frågan om förslagets slutliga gestaltning i viss del — exempelvis beträf­

fande byggnadsåtgärder och vattenhushållningsbestämmelser till skydd för

flottning, farled, fiske eller annat ändamål -— uppskjutits i avbidan på er­

farenheter under en prövotid. Därest stadgandet i 2 kap. 24 § ej skulle

underkastas en med tanke på prövotidsinstitutet avpassad jämkning, torde

Kungl. Maj:ts proposition nr 52.

43

dess ordalydelse föranleda domstolarna att bestämma tidsfristen i sam­

band med att tillstånd lämnades till företaget i dess huvuddelar och med

utgångspunkt från fullbordandet av därvid tillstadda byggnadsåtgärder. En

sådan tolkning, varigenom principen om ersättning för oförutsedda skador

i många fall skulle sättas ur kraft, kunde dock icke vara avsedd. Vatten-

överdomstolen anser övervägande skäl tala för att det beträffande hela före­

taget borde gälla en enhetlig tid för anmälan om oförutsedda skador. Bl. a.

framhåller vattenöverdomstolen att det många gånger torde vara ogörligt

att i efterhand bedöma om en vid exempelvis extrem vattenföring uppen­

barad skadeverkan i följd av företaget härrörde från några i samband med

företagets huvudsakliga utförande vidtagna åtgärder eller från åtgärder

eller hushållningsbestämmelser som tillkommit vid prövotidens utgång. Vat­

tenöverdomstolen föreslår därför ett tillägg till bestämmelserna i 2 kap. 24 §

första stycket med det innehåll att, där det slutliga avgörandet beträffande

viss del av byggnad eller skyddsåtgärd eller beträffande vattenhushållning

vid byggnaden uppskjutits i avbidan på erfarenheter under en prövotid, ti­

den för anmälan av anspråk beträffande byggnaden i dess helhet skulle

räknas från utgången av den för byggnadens fullbordande i den uppskjutna

delen eller för skyddsåtgärdens verkställande eller för vattenhushållnings-

bestämmelsernas tillämpning efter prövotidens utgång slutligen bestämda

tiden.

I några yttranden har vidare behandlats spörsmålet om bevisningsskyl-

dighetens fördelning när det gäller uppskjutna frågor. Vattenöverdomstolen

framhåller att av ordalagen i stadgandet i 2 kap. 26 § icke torde otvetydigt

framgå vad de sakkunniga uttalat beträffande uppskjuten del av målet,

nämligen att bevisningsskyldigheten i sådana fall alltid borde åvila sökan­

den. Principen vore av sådan vikt att den borde komma till uttryck i lag­

texten, och den borde göras tillämplig å såväl uppskjutna frågor som oför­

utsedda skador. Vattenöverdomstolen föreslår därför ett tillägg till 2 kap.

26 § av innehåll, att vad stadgandet innehölle om bevisningsskyldighet för

byggnadens ägare skulle gälla även, där byggnad verkställts i enlighet med

ett av vattendomstol meddelat byggnadstillstånd, i fråga om sådana vatten­

förhållanden, som uppenbarligen icke varit föremål för vattendomstolens

bedömande. Såsom förutsättning för tillämplighet av en sådan bestämmelse

borde föreskrivas att, där fråga icke vore om uppskjutna frågor, anspråk

eller talan skulle väckas, inom den i enlighet med bestämmelserna i 2 kap.

24 § föreskrivna tiden. Även Indals älvs, Ljunga älvs och Gimåns flottnings-

föreningar ifrågasätta om icke en uttrycklig bestämmelse i ämnet borde

meddelas. Kammarkollegiet yttrar att bevisbördans läggande på sökanden

ej så mycket stärkte den skadelidandes ställning, då han ej hade tillgång

till samma tekniska och juridiska resurser som sökanden. Oavsett bevisbör­

dans fördelning borde vattendomstolen såvitt möjligt söka fastslå, huru det

förhållit sig med vattenstånden och vattnets lopp före arbetets igångsättan­

de på sådana platser, där detta kunde vara av betydelse för bedömningen av

de frågor som uppskötes. En erinran härom borde upptagas i det föreslagna

11 kap. 66 § 2 mom.

De sakkunnigas förslag rörande möjlighet att till särskilt avgörande upp­

taga fråga om ersättning för rättegångskostnad har ej för­

anlett några erinringar i remissyttrandena.

Slutligen må anmärkas att vattenöverdomstolen upptager spörsmålet huru­

vida sökande, som påfordrat deldom i enlighet med de föreslagna bestäm­

melserna i 11 kap. 66 §, skulle äga föra talan mot vattendomstols beslut

att icke meddela deldom. Det syntes önskvärt att en sådan rätt skulle före­

ligga även för det fall att vattendomstolen helt underläte att uttala sig.

Vattenöverdomstolen föreslår en ändring av 11 kap. 98 § vattenlagen, som

gör stadgandet i 49 kap. 6 § rättegångsbalken tillämpligt i en sådan situa­

tion.

Departementschefen. Det råder icke tvekan om att vattenkraften i vårt

land under många år framåt kommer att bli föremål för en forcerad utbygg­

nad. En utveckling i den riktningen gjorde sig märkbar redan under åren

närmast före det senaste världskriget. Efter krigsutbrottet skärptes läget

ytterligare genom att importen av kol och annat bränsle i väsentlig grad

blev hämmad med därav följande ökad efterfrågan på elektrisk kraft. Även

sedan kriget upphörde och importspärren blivit hävd, har kraftkonsumtio­

nen alltjämt företett en betydande ökning. Det är självfallet av stor vikt att

detta årligen ökade kraftbehov utan större tidsutdräkt kan tillgodoses.

I det rådande läget har det blivit nödvändigt att göra en översyn av vatten­

lagstiftningen i syfte att vattenkraft- och vattenregleringsföretag skola kun­

na genomföras med minsta möjliga dröjsmål. De krav som numera ställas

på det rättsliga förfarandet vid ingrepp i vattendragen för kraftändamål

äro väsentligt andra än man vid tillkomsten av vattenlagen hade anledning

räkna med. Det trängande behovet av att kraftutbyggnaderna, ehuru dessa

företag ofta äro mycket omfattande, kunna något så när snabbt genomfö­

ras påkallar särskilt hänsynstagande från statsmakternas sida.

Jag vill till en början erinra om de kännbara påfrestningar, för vilka dom-

stolsorganisationen utsatts i samband med den inträdda utvecklingen. Dessa

svårigheter har man till en början sökt bemästra genom tillfälliga förstärk­

ningar. Så småningom har det emellertid befunnits erforderligt att mera

stadigvarande utöka organisationen, vilket skett bl. a. genom inrättande

(från den 1 juli 1949) av en ny vattendomstol. Frågan om ytterligare för­

stärkning av organisationen har på sistone blivit aktuell. Enligt bemyndi­

gande av Kungl. Maj:t den 20 september 1951 har jag tillkallat en särskild

sakkunnig att inom justitiedepartementet biträda med utredning rörande in­

stansordningen i vattenmål och därmed sammanhängande spörsmål samt rö­

rande vattendomstolarnas behov av juridiskt och tekniskt utbildade befatt­

ningshavare.

44

Kungl. Maj:ts proposition nr 52.

46

Kungl. Maj:ts proposition nr 52.

nadslov meddelas före det slutliga avgörandet av målet i övrigt. De uttalan­

den i 1910 års kommittéförslag som åberopats för en dylik tolkning av be­

stämmelsen torde med hänsyn till vad som förekom vid överarbetningen av

förslaget icke kunna tillerkännas vitsord. Rätt att medgiva särskilt bygg­

nadslov kan ej heller grundas å de regler om avgörande av del av ett mål

vilka upptagits i den nya rättegångsbalken. Det synes emellertid erforder­

ligt att sanktionera den praxis beträffande medgivande av byggnadslov som

redan på ett tidigt stadium efter vattenlagens genomförande utbildade sig

och som sedermera under utvecklingens tryck fått en vidsträckt tillämp­

ning. De skäl härför som anförts av de sakkunniga har jag funnit över­

tygande.

Det är uppenbart att, såsom de sakkunniga starkt understryka, ett bygg­

nadslov bör föregås av en i huvudsak definitiv prövning av företagets till-

låtlighet. Innan byggnadslov meddelas bör därför utredningen i målet vara

i sådant skick att domstolen har möjlighet att bilda sig en säker uppfatt­

ning i denna fråga. I många fall torde det utan mera ingående prövning

kunna klarläggas att företaget uppfyller de i 2 kap. 3 § resp. 3 kap. 2 §

vattenlagen stadgade fordringarna för medgivande av tillstånd till vatten­

byggnad eller vattenreglering. Om så ej är förhållandet, bör domstolen, så­

som de sakkunniga jämväl framhålla, i tveksamma fall hålla en viss margi­

nal. I likhet med de sakkunniga anser jag att närmare anvisningar härom

i lagtexten icke äro av nöden i annan mån än att det tydligt utsäges att bygg­

nadslov må meddelas endast om en prövning av tillåtligheten utfaller i po­

sitiv riktning. De farhågor som på vissa håll uttalats för att prövningen

skulle kunna bli alltför summarisk eller eljest otillfredsställande torde ej

vara berättigade.

De sakkunniga ha i sitt förslag såsom villkor för att särskilt byggnads­

lov må meddelas jämväl upptagit att företagets snara genomförande är

angeläget. Det torde emellertid böra tillåtas att särskilt byggnadslov med­

delas även i vissa andra fall, där det ej påkallas av ett behov av företagets

snara genomförande utan t. ex. av processekonomiska skäl. Därest tvekan

råder om ett företags tillåtlighet, kunna domstolen och parterna besparas

åtskilligt onödigt arbete, om tillåtligheten prövas innan alla frågor om er­

sättning m. m. upptagas till detaljbehandling. Såsom förutsättning för med­

delande av särskilt byggnadslov bör därför stadgas, att företagets snara

genomförande är angeläget eller att eljest synnerliga skäl därför prövas fö­

religga. Denna formulering innebär även ett understrykande av att, där

intresset av företagets snara genomförande åberopas, angelägenhetsgraden

skall vara något så när betydande. Tydligtvis uteslutes icke möjligheten att

beakta även det privatekonomiska intresset. Med hänsyn till den stora na­

tionalekonomiska betydelsen av vattenkraftens utnyttjande och det domi­

nerande inflytande statliga eller kommunala intressen ofta ha i större kraft­

företag lärer dock den privatekonomiska synpunkten i allmänhet i detta

sammanhang bli mindre framträdande.

48

Kungi. Maj.ts proposition nr 52.

därest vid byggnadslov medgivet arbete medför skada eller intrång av någon

betydelse, ersättning därför skall — om annat ej följer av de i förslaget upp­

tagna bestämmelserna om uppskov med svårbedömda frågor — fastställas

samtidigt med tillståndets meddelande. Härvid åsyftas dels åtgärder å annans

mark, t. ex. arbeten som avses i 2 kap. 14 § första stycket vattenlagen, och

dels de förändringar i vattenförhållandena som byggnaden i och för sig —

alltså även då alla luckor hållas öppna —- kan medföra. Om skadan eller

intrånget är av mindre betydelse, skall enligt förslaget ersättningens fast­

ställande kunna anstå till senare tidpunkt.

Enligt min mening finnas emellertid icke tillräckliga skäl att i fråga om

sådana arbeten som medgivas i särskilt byggnadslov göra avsteg från den i

11 kap. 62 § uttalade grundsatsen, att ersättning skall fastställas i sam­

band med att ett tillstånd meddelas. De skador som föranledas av bygg­

nadsarbetena torde i regel ej vara av sådan natur, att prövningen av er­

sättningsfrågorna behöver föranleda nämnvärd tidsutdräkt. För undvikande

av dröjsmål med meddelande av byggnadslovet lärer det vara tillfyllest

med de regler angående uppskov med svårbedömda frågor som jag i det

följande på grundval av de sakkunnigas förslag kommer att förorda. Jag

har därför icke upptagit något särskilt stadgande angående behandlingen

av ersättningsfrågor i samband med att tillstånd till byggnadsarbeten gives.

I stället kommer i detta avseende, med reservation för vad som följer av

de omförmälda uppskovsreglerna, att gälla grundsatsen att den ersättning,

som till följd av medgivna arbeten skall utgå, av domstolen skall faststäl­

las i samband med byggnadslovets beviljande. Tidsfristen för anmälan av

anspråk med anledning av oförutsedd skada måste emellertid — bl. a. med

hänsyn till att vattendomstolen, såsom de sakkunniga påpeka, ej alltid

torde ha anledning att fastställa någon särskild byggnadstid i samband

med byggnadslovet — räknas i anslutning till den tid som sedermera be­

stämmes beträffande företaget i dess helhet.

Vad härefter angår frågan om möjlighet att medgiva uppskov med

frågor angående ersättning in. in. anknyter de sakkunnigas

förslag till den praxis som redan kan sägas ha utbildat sig, närmast på

grundval av stadgandet i 2 kap. 24 § vattenlagen. Nämnda stadgande avser

skada och intrång, som vid meddelande av ett tillstånd icke av vattendom­

stolen förutsetts. I praxis har bestämmelsen även tillämpats på sådant sätt

att sakägare beträffande skada, som visserligen kan förutses men icke till

omfattningen med någon högre grad av tillförlitlighet bestämmas, hänvisats

att efter vunnen erfarenhet av företagets verkningar göra anmälan till dom­

stolen i den ordning 2 kap. 24 § stadgar. Detta förfaringssätt har, som de

sakkunniga påpeka, uttryckligen sanktionerats i högsta instans. Man har

emellertid i åtskilliga fall nödgats gå ett steg längre och tillämpat det förfa­

randet, att vissa ersättningsfrågor uppskjutits för att sedermera —- even­

tuellt efter verkställda observationer och undersökningar genom utsedda sak­

Kungl. Maj.ts proposition nr 52.

53

het dels för ersättning, som senare kan komma att utdömas, och dels för

ersättning, som fastställts att utgå såsom provisorium och ej skall gäldas

före genomförandet av företaget.

Vattenöverdomstolen har förordat att tidsfristen för anmälan av oförut­

sedd skada i fall, då uppskov i viss del ägt rum i avbidan på erfarenheterna

av företagets verkningar, skulle för hela företaget beräknas i anslutning till

det slutliga avgörandet i den uppskjutna delen. Det synes mig dock ej

kunna komma i fråga att förlänga tidsfristen beträffande hela företaget

blott därför att uppskov skett på någon eller några enstaka punkter. I den

mån oförutsedd skada uppkommer genom en åtgärd, som föreskrivits genom

beslut först efter det egentliga tillståndet till företaget — t. ex. åtgärd i av­

seende å vattenhushållningen, som efter iakttagelser beträffande företagets

verkningar befunnits erforderlig till skydd för fiske, flottning eller dylikt —

ligger det i sakens natur att tidsfristen skall beräknas i anslutning till det

sistnämnda beslutet. I tveksamma fall får fristen alltid räknas från denna

senare tidpunkt; har den skadelidande haft skälig anledning antaga att den

skada varom fråga är uppkommit på grund av den nya åtgärden, bör det för­

hållandet, att det vid närmare utredning visar sig att skadan härrör från

någon tidigare föreskriven åtgärd, icke medföra rättsförlust för den skade­

lidande.

De sakkunniga anmärka att bevisningsskyldigheten beträffande förutva­

rande förhållanden i vattendraget i sådana fall, då ersättning icke fastställes

i samband med ett tillstånd, måste anses åvila sökanden. Denna grundsats

har för ett likartat fall kommit till uttryck i 2 kap. 26 § vattenlagen, varest

stadgas att, där byggnad i vatten verkställes utan föregående prövning av

domstol, byggnadens ägare är bevisningsskyldig i avseende å de före bygg­

nadens tillkomst rådande förhållandena i vattnet. De sakkunnigas uttalan­

de har icke föranlett några erinringar i remissutlåtandena. Vattenöverdom­

stolen och kammarkollegiet ha emellertid ansett önskvärt med uttryckligt

stadgande i ämnet, vilket enligt vattenöverdomstolens mening borde om­

fatta även det fall, att ersättningsanspråk väckes jämlikt 2 kap. 24 §.

Det är tydligt att vederbörande sökande bör stå risken i bevisningshän-

seende, därest företaget igångsättes utan fullt tillförlitlig utredning angåen­

de verkningarna i visst hänseende av detsamma. Ehuru det anförda stadgan­

det i 2 kap. 26 § icke är direkt tillämpligt i förevarande fall, är det enligt

min uppfattning icke behövligt med en särskild bestämmelse i ämnet.1 Up­

penbart är emellertid, att vattendomstolen vid meddelande av uppskovsbe-

slutet bör tillse att möjligheterna till erforderlig utredning i ersättningsfrå­

gan icke spolieras genom de arbeten eller åtgärder till vilka tillstånd lämnas.

Huruvida den angivna principen om bevisningsskyldigheten bör gälla även i

fall som avses i 2 kap. 24 § synes mig icke utan vidare klart, och jag är

icke beredd att biträda vattenöverdomstolens förslag om upptagande av en

1 Jfr uttalande av föredragande departementschefen i prop. 1943: 253 s. 45—43.

Kungl. Maj.ts proposition nr 52.

55

skilt bygnadslov. I 2 mom. ha, i fyra särskilda stycken, införts bestämmel­

serna om uppskov med frågor om ersättning m. m. 3 mom. motsvarar nu­

varande andra stycket av paragrafen, och i k mom. ha de nya bestämmel­

serna om delavgörande beträffande rättegångskostnad fått sin plats. Där­

jämte har 3 kap. 14 § jämkats i syfte att byggnadslov skall kunna utnyttjas

i regleringsmål. Då de nya deldomsbestämmelserna komma att gälla ansök-

ningsmål av alla slag, har en motsvarande jämkning vidtagits i 7 kap. 62 §

och 8 kap. 49 §. En följdändring av redaktionell natur påkallas i 6 kap. 11 §.

Ansökningshandlingarnas innehåll (11 kap. 27 §).

Gällande bestämmelser. I 11 kap. 27 § vattenlagen stadgas beträffande

olika slag av företag vad ansökan till vattendomstol skall innehålla och vil­

ken utredning som i varje särskilt fall skall åtfölja ansökningen. Beträf­

fande ansökan om tillstånd till sådant byggande i vatten, som faller under

de allmänna bestämmelserna i 2 kap., föreskrives bl. a. att ansökningen

skall vara åtföljd av de ritningar jämte beskrivning och andra handlingar

samt innehålla de upplysningar, vilka erfordras för bedömande av det till-

ämnade företagets beskaffenhet, omfattning och verkningar. Den eller de

fastigheter, varå byggandet skall ske eller vilka företaget eljest angår, skola

jämte vederbörande ägares och nyttjanderättshavares namn och hemvist

uppgivas så fullständigt som möjligt. Om företaget ej är av större omfatt­

ning, skola även de ersättningsbelopp angivas som sökanden förmenar böra

utgå. Dessa föreskrifter skola i tillämpliga delar lända till efterrättelse

bl. a. även i fråga om ansökan om tillstånd till vattenreglering.

Om vattenrättsdomaren finner ansökningshandlingarna i något avseende

ofullständiga, skall han enligt 11 kap. 29 § förelägga sökanden viss tid att

komplettera dem, vid äventyr att ansökningen eljest förklaras förfallen.

Om inkommen ansökan skall enligt 11 kap. 32 § utfärdas kungörelse,

som bl. a. skall angiva viss tid för avgivande av erinringar mot ansökning­

en. 1 samband med kungörelsen skall, enligt 33 §, underrättelse avsändas

till ägarna av de i ansökningen uppgivna fastigheterna och till kända nytt-

janderättshavare, vilkas rätt beröres. Visar det sig sedermera, i samband

med sådan sakkunnigutredning varom vattenrättsdomaren jämlikt 11 kap.

45 § äger förordna eller eljest, att företaget berör ytterligare fastigheter, skall

vattenrättsdomaren enligt 11 kap. 47 § utfärda ny kungörelse och avsända

kompletterande underrättelser.

De sakkunniga. De sakkunniga ha ägnat viss uppmärksamhet åt frågan

om ansökningshandlingarnas innehåll, dock utan att föreslå någon ändring

ⁱ gällande bestämmelser. Efter att ha erinrat om den i direktiven för de sak­

kunniga berörda tanken på en lättnad för sökanden i de bestämmelser, som

11 kap. 27 § upptager om ansökningshandlingarnas innehåll, uttala de sak­

kunniga följande.

Kungl. Maj.ts proposition nr 52.

59

vissa delar av vattenlagen för lagens anpassning till nya rättegångsbalkens

bestämmelser. Beredningen uttalade att sådana provisoriska åtgärder som

stadgandet avsåge till sitt syfte mycket nära överensstämde med de hand-

räckningsåtgärder som behandlades i 15 kap. 3 § nya rättegångsbalken.

Genom hänvisningen till rättegångsbalken (11 kap. 1 § vattenlagen) syntes

visserligen — yttrade beredningen vidare — stadgandena i 15 kap. nya

rättegångsbalken i tillämpliga delar komma att gälla även vattenmål, men

då det kunde förefalla ovisst, i vilken utsträckning bestämmelserna i sist­

nämnda kap. kunde anses tillämpliga på vattenmål, syntes ifrågavarande

paragraf i vattenlagen böra bibehållas. Utvidgningen av stadgandets till-

lämplighetsoinråde motiverades ej närmare av beredningen; det framhölls

endast att begränsningen till vissa angivna företag förefölle mindre ända­

målsenlig och att behov syntes föreligga att utsträcka stadgandet att avse

vattenmål i allmänhet.1 Lagrådet fann emellertid vid granskning av bered­

ningens förslag utvidgningen ägnad att väcka betänkligheter, i det att vat-

tenrättsdomaren genom densamma skulle erhålla möjlighet att i alla mål,

hur omfattande företag de än avsåge, medgiva provisoriska åtgärder obero­

ende av dessas beskaffenhet, om blott ärendet vore brådskande. Detta inne­

burs att provisoriska åtgärder i vattenmål skulle kunna vidtagas i avsevärt

större utsträckning än som enligt 15 kap. 3 § nya rättegångsbalken medgåves

i vanliga tvistemål. Om det ansåges behövligt att vattenrättsdomaren er-

hölle möjlighet att i större utsträckning än hittills medgiva provisoriska åt­

gärder, borde i lagen närmare angivas, under vilka förutsättningar dylikt

medgivande finge lämnas. I annat fall förelåge fara för åsidosättande av

den till grund för vattenlagen liggande principen att företag, som där avså-

ges, ej finge igångsättas innan vattendomstolen efter avvägning av de mot

varandra stående intressena lämnat tillstånd därtill.

Då jag den 1 mars 1946 anmälde lagrådets utlåtande i statsrådet (prop.

1946: 133), uttalade jag att stadgandet i 11 kap. 46 § finge anses innebära

att, när vidtagande av en i paragrafen avsedd åtgärd vore så brådskande att

sammanträde med vattendomstolen ej lämpligen kunde avvaktas, vatten­

rättsdomaren ägde meddela tillstånd till åtgärden, ehuru frågan däro7n el­

jest tillkomme vattendomstolen. Huruvida åtgärden som sådan borde tillå­

tas, vore — oavsett om prövningen ankoinme på vattenrättsdomaren eller

■vattendomstolen — beroende av de bestämmelser som vattenlagen i övrigt

innehölle. Med hänsyn härtill och då vattendomstolen alltid hade att pröva,

huruvida förordnande som meddelats enligt ifrågavarande paragraf skulle

äga bestånd, fann jag visserligen de av lagrådet uttalade betänkligheterna

mot den föreslagna utvidgningen av paragrafens tillämplighetsområde icke

vara i allo grundade, men jag ansåg dock icke lämpligt att utan närmare

utredning taga slutlig ståndpunkt till frågan om eu omarbetning av para­

grafen. .lag framhöll i samband därmed att lagrummet komme att bli före­

mål för överväganden vid den åt vattenlagssakkunniga anförtrodda utred­

1 SOU 1944: 9 och 10, motiven sid 231.

Kungl. Maj.ts proposition nr 52.

61

Eu lagändring på denna punkt är i viss mån en konsekvens av de före­

slagna bestämmelserna om rätt för vattendomstolen att meddela deldom i

större utsträckning än som kan anses förenligt med den nuvarande avfatt­

ningen av 11 kap. 66 §. Sedan arbetet på en anläggning igångsatts med

stöd av ett i deldom meddelat byggnadstillstånd, är det nämligen ofta ange­

läget för sökanden att få utföra även sådana arbeten, som verkställda un­

dersökningar visat vara erforderliga till förebyggande av skada, utan att

behöva avvakta den slutliga domen i målet. Såsom exempel på dylika ar­

beten må nämnas grundförstärkning eller dränering till skydd för en bygg­

nad som eljest efter blivande uppdämning skulle bli utsatt för skador genom

tjällyftning. Arbete kan i ett sådant fall behöva ske även på mark, som

tillhör annan än byggnadens ägare, och denne markägare vill måhända icke

tillåta arbetets utförande. Har vattendomstolen i avbidan på erfarenhet av

ett företags verkningar uppskjutit fråga om åtgärder till motverkande av

skada i visst hänseende, kunna liknande situationer inträda. Om exempelvis

uppskovet avser virkesavläggningens ordnande, kan det snart nog — innan

frågan i sin helhet är mogen att slutligt avgöras — visa sig behövligt att

utan dröjsmål anordna vältplats å en fastighet, vars ägare icke frivilligt vill

upplåta erforderlig mark. I fall, sådana som de nu nämnda, innebär det ofta

en onödig omgång att hålla ett särskilt sammanträde med vattendomstolen,

vilket ju kan vara synnerligen olägligt för domstolsarbetet i övrigt. Om det

intresse som skall skyddas är av väsentligt högre valör än det som får vika

och om sistnämnda intresse icke utsättes för större intrång än som är nödvän­

digt, bör vattenrättsdomaren kunna medgiva sökanden att utföra arbetena

resp. att taga erforderlig mark i besittning. Fråga om ersättning för upp­

kommande intrång torde alltid böra prövas av vattendomstolen. Det synes

icke vara lämpligt att låta vattenrättsdomaren ens preliminärt bestämma

ersättningen. Om det arbete, som sökanden vill utföra, förorsakar intrång

av den beskaffenhet, att det icke slcäligen bör kunna tålas utan att ersätt­

ning därför betalas på förhand, bör således vattenrättsdomaren icke meddela

det begärda tillståndet utan liänskjuta frågan härom till vattendomstolen.

Då det vore vanskligt att överblicka de olika situationer, i vilka brådskan­

de frågor om rätt att vidtaga skadeförebyggande åtgärder kunde uppkom­

ma, ha de sakkunniga ansett vattenrättsdomarens befogenhet att medgiva

sådana åtgärder icke böra göras beroende av några speciella förutsättning­

ar i processucllt avseende. I det av de sakkunniga upprättade lagförslaget

har därför — såsom ett särskilt stycke av 11 kap. 46 §, inskjutet mellan nu­

varande första och andra styckena — upptagits en allmän föreskrift av

innehåll, att bestämmelserna i första stycket skola, såvitt angår åtgärder till

förebyggande eller avhjälpande av skada eller olägenhet, äga tillämpning

även i andra ansökningsmål än där sägs. En motsvarande bestämmelse för

stämningsmål (jfr 2 kap. 14 och 45 §§ samt 11 kap. 17 § 29 och 36) har

i de sakkunnigas förslag upptagits i 11 kap. 81 §.

Yttrandena. De sakkunnigas förslag har föranlett uttalanden av vatlcn-

rättsdomaren i Norrbygdens vattendomstol och vattenfallsstyrelsen. Båda

dessa remissmyndigheter anse, att de sakkunniga i denna fråga intagit en

alltför restriktiv hållning.

Vattenrättsdomaren i Norrbygdens vattendomstol framhåller sålunda, att

de sakkunniga icke tillräckligt belyst betydelsen av att vattenrättsdomaren

Kungl. Maj.ts proposition nr 52.

63

för sig tillmätas någon större betydelse vid bedömande av behovet av snabbt

beslut. Ersättningar bestämdes ofta just till det belopp som motsvarade

sakägarens kostnader för åtgärder till skadas förebyggande. Hade man ej

möjlighet att i efterhand snabbt ordna brådskande ersättningsfrågor, nöd­

gades man i stället göra förhandsprövningen av ersättningsfrågor mera

omfattande. Detta vore icke ägnat att påskynda ett snabbt avgörande av

tillståndsfrågor.

Vattenfallsstyrelsen anför att vid genomförande av de sakkunnigas för­

slag vattenrättsdomare komme att, i och med upphävande av 1939 års lag.

vara betagen befogenheten att provisoriskt besluta om regleringsåtgärder.

Vattenfallsstyrelsen ansåge de sakkunnigas betänkligheter i detta hänseende

överdrivna. Det torde icke vara att befara att en vattenrättsdomare på grund

av dylik befogenhet skulle giva tillstånd till åtgärder, som kunde tänkas

nämnvärt inverka på annans rätt eller medföra, att betydande kostnader

nedlades på anläggningar, vilkas tillåtlighet vid beslutets fattande vore oviss.

Betydelsen av att möjlighet till snabba beslut i regleringsfrågor bibehölles

vore även under normala förhållanden på kraftförsörjningsområdet stor.

Situationer kunde uppkomma, då betydande ekonomiska förluster bleve en

oundviklig följd av den tidspillan, som t. ex. ett hänskjutande till vatten­

domstol av frågor om tillfälliga avvikelser från gällande tappningsbestäm-

melser skulle medföra. Starka skäl talade därför för att sådan befogenhet

tillädes vattenrättsdomare, och tillräcklig garanti mot ett missbruk av denna

borde ligga i vattenlagens bestämmelse om att rådgörande med vattenrätts-

ingenjörerna skulle ske, när frågans beskaffenhet påfordrade detta.

Departementschefen. En av de mera betydelsefulla avvikelser från vatten­

lagens stadganden som medgivas enligt 1939 års lag om tillfällig vatten­

reglering innefattas i bestämmelsen i 13 § första stycket, varigenom vatten-

rättsdomaren tillerkänts befogenhet att i mål om tillfällig vattenreglering

förordna om provisoriska åtgärder. Denna möjlighet har i praxis kommit

till vidsträckt användning. I ett mycket stort antal av de fall, då vattendom­

stol meddelat tillstånd till tillfällig vattenreglering, har tillståndet föregåtts

av ett provisoriskt medgivande av vattenrättsdomaren.

Såsom framgår av den förut lämnade redogörelsen har frågan om en ut­

vidgning — utanför krislagstiftningens ram — av vattenrättsdomarens be­

fogenhet att förordna om provisoriska åtgärder nyligen, i samband med

nya rättegångsbalkens genomförande, varit aktuell. Frågan blev då, med

anledning av erinringar från lagrådet, uppskjuten för förnyat övervägande.

De sakkunniga ha nu stannat för att föreslå endast en begränsad utvidgning

av befogenheten, nämligen såvitt angår åtgärder med syfte att förebygga eller

avhjälpa skada eller olägenhet. Denna ståndpunkt har kritiserats av vatten­

rättsdomaren i Norrbygdens vattendomstol och vattenfallsstyrelsen, vilka

ansett att vattenrättsdomaren borde få mera vittgående befogenheter.

Den stora omfattning i vilken provisoriska medgivanden av vattenrätts­

domare lämnats enligt 1939 års lag visar, att den vattenrättsdomaren i

64

Kungl. Maj.ts proposition nr 52.

nämnda lag tillerkända befogenheten varit av ej oväsentlig betydelse. Be­

tydelsen av institutet har särskilt understrukits i det av vattenrättsdomaren

i Norrbygdens vattendomstol avgivna remissyttrandet. Å andra sidan kan

man av de gjorda erfarenheterna sluta sig till att frestelsen ligger nära att

utnyttja befogenheten alltför mycket. Understundom har mycket lång tid,

ett eller flera år, förflutit mellan tidpunkten för det provisoriska medgi­

vandet och vattendomstolens beslut över ansökningen, något som uppen­

barligen ej kan anses förenligt med den tanke som ligger bakom institutet.

Det kan ej förnekas att de av lagrådet i dess yttrande över processlagbe­

redningens förslag uttalade farhågorna ha ett visst fog för sig. Den fara

för missbruk som finnes kan givetvis i någon mån förebyggas genom sär­

skilda restriktioner. Men även andra skäl tala för den ståndpunkt som nu

intagits av de sakkunniga. Det måste medgivas att det är mindre tillta­

lande att åtgärder, som kunna innebära djupt ingripande verkningar för

bygden, eller omfattande förberedelser för dylika åtgärder kunna medgivas

av domstolens ordförande, låt vara att domstolen sedermera icke är for­

mellt bunden av det beslut ordföranden meddelar.

Jag är väl medveten om att det understundom kan inträffa situationer,

då det för kraftförsörjningens tillgodoseende vore önskvärt med en allde­

les särskilt snabb domstolsbehandling och möjligheter till vidtagande av

provisoriska åtgärder. Dylika situationer torde emellertid kunna i görlig

mån undvikas, om vid planeringen av kraftutbyggnadsverksamheten i lan­

det — såväl den kortsiktiga planeringen som planläggningen på längre sikt

— vederbörlig hänsyn tages till de krav vilka måste ställas i fråga om den

rättsliga behandlingen av kraftanläggningar och vattenregleringar. Det är

alldeles nödvändigt att även dessa krav bli beaktade. De svårigheter att ge­

nomföra en snabb behandling, vilka understundom kunna uppkomma till

följd av vattendomstolarnas arbetssätt och förekomsten vid desamma av

andra krävande mål, torde numera lättare kunna bemästras sedan en viss

förstärkning av domstolsorganisationen genomförts.

Jag har sålunda, efter de närmare överväganden i frågan som nu ägt rum,

ansett mig böra avstyrka införande av en generell befogenhet för vatten-

rättsdomare att medgiva provisoriska åtgärder. Däremot måste det anses

välbetänkt att såsom de sakkunniga föreslagit giva vattenrättsdomare möj­

lighet att efter framställning av sökande tillstädja vidtagande av proviso­

riska åtgärder avseende skydd mot skada eller olägenhet. Vattenrättsdoma­

ren i Norrbygdens vattendomstol har givit uttryck åt den uppfattningen att

den av de sakkunniga föreslagna avfattningen av lagtexten icke lägger hin­

der i vägen för att beslut av vattenrättsdomaren meddelas, då åtgärd på­

kallas av en sakägare, som annars skulle drabbas av skada, eller då åtgärd

eljest finnes behövlig. Denna åsikt kan jag emellertid ej dela. I första styc­

ket av 11 kap. 46 §, vartill det föreslagna nya andra stycket hänvisar, stad­

gas uttryckligen att framställning om provisoriskt medgivande skall göras av

sökanden. Såsom de sakkunniga framhålla är det väsentliga syftet med den

föreslagna utvidgningen att bereda möjlighet till ianspråktagande av an-

65

nans mark, där sådant påkallas för skyddsåtgärd, som sökanden önskar

vidtaga. Det kan ej anses påkallat att befogenheten utsträckes på sätt vat-

tenrättsdomaren i Norrbygdens vattendomstol ansett önskvärt. Att tiller­

känna domstolens ordförande generell befogenhet att föreskriva skyddsåt­

gärder och även — såsom samme vattenrättsdomare ifrågasätter — utdöma

provisoriska ersättningar skulle enligt min mening föra alltför långt. Vad

angår ersättning för intrång på grund av provisoriskt medgiven skyddsåt­

gärd bör dylik ersättningsfråga, på sätt de sakkunniga anföra, alltid prö­

vas av vattendomstolen.

I överensstämmelse med de sakkunnigas förslag har jag alltså upptagit ett

tillägg till 11 kap. 46 §, inskjutet såsom ett andra stycke och av innehåll, att

bestämmelserna i paragrafens första stycke skola, såvitt angår åtgärder till

förebyggande eller avhjälpande av skada eller olägenhet, äga tillämpning

även i andra ansökningsmål än där sägs. Genom ett motsvarande tillägg till

11 kap. 81 § kommer regeln att gälla även för vissa stämningsmål.

Det må framhållas att jag med det nu anförda icke tagit ställning till frå­

gan i vad mån den befogenhet, som i 13 § första stycket i 1939 års lag till­

erkänts vattenrättsdomaren, innesluter jämväl rätt att föreskriva vidtagan­

de av skyddsåtgärder och utdöma provisoriska ersättningsbelopp. Bedö­

mandet av denna fråga torde såsom hittills få ankomma på rättstillämp­

ningen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 52.

Verkställighet

(11 kap. 67 §).

Gällande bestämmelser. Enligt 11 kap. 67 § vattenlagen äger vattendomsto­

len, när skäl därtill äro, förordna att dess beslut må verkställas utan hinder

av att det icke äger laga kraft. Det är att märka att ett sådant förordnande

icke befriar sökanden från iakttagandet av den i 9 kap. 66 § meddelade

föreskriften att engångsersättning, som bestämts i samband med att till­

stånd meddelats till visst företag, skall gäldas innan någon åtgärd, som be­

rör ersättningstagarens intressen, får vidtagas. Vidare gäller enligt 11 kap.

67 §, att — innan medgivet arbete må utföras eller eljest åtgärd vidtagas,

som berör annans intressen — säkerhet skall ställas för den ersättning i

penningar, som högre rätt kan ålägga sökanden att utgiva utöver vad vat­

tendomstolen i sådant avseende bestämt, ävensom för det skadestånd, som

han kan bil skyldig att gälda, om vattendomstolens beslut eljest ändras.

Högi c lätt, \arest talan full följ cs mot det beslut verkställighctsförordnandet

avser, äger förordna om inhibition.

Bestämmelserna i 11 kap. 67 § om omedelbar verkställighet torde närmast

avse utnyttjande av ett av vattendomstolen givet tillstånd till visst

företag. Under ordalagen inbegripes dock även verkställighet av ett beslut,

varigenom någon förpliktats till eu viss prestation. Härvid är att

mål ka att lagiummet, som avser ansökningsinal, pa grund av hänvisning

i 11 kap. 81 § äger motsvarande tillämpning i stämningsmål, liksom enligt

92 § i besvärs- och underställningsmål. Den i 11 kap. 67 § meddelade före-

5 Bihang till riksdagens protokoll 19.r>2. 1 samt. Nr 52.

66

skriften om ställande av säkerhet synes vara avfattad närmast med tanke

på utnyttjande av ett givet tillstånd men torde gälla även för det fall att

vattendomstolen förordnat om omedelbar verkställighet av en dom å viss

prestation.

Rättegångsbalkens bestämmelser torde icke medföra någon mera vitt­

gående möjlighet att verkställa vattendomstols dom än som följer av vatten­

lagens nu gällande bestämmelser. Enligt 17 kap. 14 § rättegångsbalken har

domstol en generell befogenhet att, när skäl äro därtill, förordna att dom

må verkställas utan hinder därav att den icke äger laga kraft. Verkställighet

av underrätts dom på grund av ett enligt nämnda lagrum meddelat för­

ordnande förutsätter emellertid att den vinnande ställer pant eller borgen

för det skadestånd, vartill han kan kännas skyldig om domen ändras (42 §

andra stycket utsökningslagen). Beträffande domar, genom vilka betal­

ningsskyldighet ålägges någon, må här erinras om stadgandet i 39 § utsök­

ningslagen, enligt vilket utmätning — men ej försäljning av det utmätta

(jfr 40 §) —- kan ske redan innan domen vunnit laga kraft, varvid dock

den tappande kan förhindra utmätning genom att ställa säkerhet för betal­

ningen och för den skada som genom dröjsmålet vållas borgenären.

De sakkunniga. De sakkunniga uttala, att en efter företagets utförande med­

delad dom i en fråga, som uppskjutits jämlikt de föreslagna reglerna om

uppskov med svårbedömda frågor, i vissa fall borde kunna omedelbart verk­

ställas enligt de regler som gälla för lagakraftvunna domar eller alltså

utan att säkerhet för skada genom verkställigheten behöver ställas. Enligt

de sakkunnigas mening inrymmes icke en sådan möjlighet i stadgandet i

11 kap. 67 §. De sakkunniga föreslå att vattendomstolen får möjlighet att,

i den mån den finner det lämpligt, förordna att dess dom i den uppskjutna

frågan skall omedelbart gå i verkställighet som om den vunnit laga kraft.

Regeln skulle gälla antingen det vore fråga om ersättning för skada under

uppskovstiden eller om ersättning som slutligen bestämdes lör skada under

all framtid, och den skulle även bli tillämplig vid åläggande för sökanden

att utföra skadeförebyggande åtgärder.

De sakkunniga framhålla att vattendomstolen, därest den icke begagnade

sig av den föreslagna befogenheten, givetvis ägde meddela de föreskrifter

som kunde finnas påkallade för tillgodoseende av skadelidandes intressen

intill dess domen vunnit laga kraft. Bestämmelser, som i sådant hänseende

gällt under prövotiden, kunde exempelvis lämpligen erhålla fortsatt giltig­

het till dess lagakraftägande dom förelåge.

I detta sammanhang ha de sakkunniga upptagit frågan om verkställig­

heten av beslut, varigenom vattendomstolen, i fall då uppskov med av­

görandet av svårbedömd ersättningsfråga medgivits, för uppskovstiden eller

del därav föreskriver årlig (eller på annat sätt periodiskt bestämd) ersätt­

ning. Härom ha sakkunniga yttrat, att om sådan föreskrift meddelades

redan i samband med tillstånd till företaget, det låge i sakens natur att

sökanden, i och med att han toge tillståndet i anspråk, måste rätta sig efter

Kungl. Maj:ts proposition nr 52.

68

vattendomstolen vid bifall till ansökningen (resp. käromålet) underläte att

meddela sådant förordnande, kunde däremot särskild klagan däröver icke

föras. De sakkunniga ha icke heller ansett sig böra föreslå en från den all­

männa processlagstiftningen avvikande ordning beträffande de fall, som av­

ses i det föreslagna nya andra stycket av It kap. 67 §. Särskild klagan skulle

sålunda icke kunna föras över vattendomstols underlåtenhet att meddela

verkställighetsförordnande jämlikt nämnda stycke. Däremot ha de sakkun­

niga funnit goda skäl tala för att i första styckets fall göra klagorätten öm­

sesidig, d. v. s. att tillåta klagan även över vattendomstols underlåtenhet att

förordna, att ett meddelat tillstånd må tagas i anspråk utan hinder av att

beslutet därom icke äger laga kraft. Det torde visserligen endast sällan kom­

ma att inträffa, att vattenöverdomstolen, innan den slutligen dömde i ett dit

fullföljt mål angående visst företag, ville taga på sitt ansvar att medgiva att

ett av vattendomstolen i målet meddelat tillstånd omedelbart finge tagas i

anspråk. Man finge emellertid räkna med att underinstansen kunde av för­

biseende ha underlåtit att meddela verkställighetsförordnande, ehuru saken

vore tämligen klar. Vidare torde möjligheten för överinstansen att meddela

sådant förordnande även eljest innebära en viss trygghet för sökanden. En

lagändring i nu angiven riktning stode även i god överensstämmelse med en

ändring, som genom lagen den 20 december 1946 vidtagits beträffande rätten

till fullföljd av talan mot vattenrättsdomares beslut i fråga om sådana provi­

soriska åtgärder som avsåges ill kap. 46 §. Enligt 11 kap. 109 § i dess för­

utvarande lydelse hade klagan endast kunnat föras över beslut varigenom

vattenrättsdomare medgivit vidtagande av dylika åtgärder. Från och med

den 1 januari 1948, då nyssnämnda lag trädde i kraft, förelåge emellertid

enligt 11 kap. 107 §, dit bestämmelserna om fullföljd av talan mot vatten­

rättsdomares beslut överflyttats, klagorätt även beträffande beslut, varige­

nom vattenrättsdomare lämnat en begäran att få vidtaga provisoriska åt­

gärder utan bifall. De sakkunniga ha i det angivna syftet föreslagit en be­

stämmelse i 11 kap. 98 § vattenlagen av innehåll att stadgandet i 49 kap.

5 § andra stycket rättegångsbalken skall äga motsvarande tillämpning be­

träffande fullföljd i fråga som avses i 11 kap. 67 § första stycket vatten­

lagen. Klagorätten borde icke, uttala de sakkunniga, anses vara beroende

av att vattendomstolen uttryckligen avslagit en begäran om verkställighets-

iov eller ens av att sådan begäran framställts.

Yttrandena. Vattenöverdomstolen instämmer i de sakkunnigas uttalande

— i anslutning till frågan om verkställighet av beslut, varigenom vatten­

domstolen för uppskovstid föreskrivit periodisk ersättning — att det låge i

sakens natur, att sökanden i och med att han toge tillståndet i anspråk

måste rätta sig efter föreskrivna villkor och bli skyldig att betala ersättning

i enlighet med beslutet så länge detta icke ändrats i högre instans. Emellertid

ifrågasätter vattenöverdomstolen om icke tankegången borde komma till ut­

tryck genom ett tillägg till 9 kap. 66 §. Vidare anser vattenöverdomstolen

att det föreslagna stadgandet i 11 kap. 67 § andra stycket borde göras till-

Kungl. Maj:ts proposition nr 52.

Kungl. Maj:ts proposition nr 52.

69

lämpligt även där motsvarande föreskrifter meddelats i samband med ett

efterföljande godkännande av redan utfört företag. Jämväl vattenråttsdoma-

ren i Norrbggdens vattendomstol anser att vattendomstolens befogenhet att

förordna om omedelbar verkställighet borde gälla även i fråga om ersätt-

ningsbeslut som meddelas samtidigt med tillståndsbeslut. Vattenrättsdo-

maren framhåller att möjligheten att i detta fall förordna om verkställighet

av ersättningsbeslut vore av betydelse bl. a. i de ingalunda sällsynta fall då

vattendomstolen hade att pröva på vilka villkor ett utan formligt tillstånd

— men måhända med medgivande av ett större eller mindre antal sakägare

— genomfört företag kunde godkännas. Denne vattenrättsdomare anför där­

jämte att de sakkunnigas förslag i viss mån syntes lämna möjlighet öppen

för en illojal sökande att genom åsidosättande av skyldigheten att betala er­

sättningar komma i åtnjutande av en för sökanden förmånligare skadevär-

dering i högre instans. Med hänsyn till att lojala sökande icke torde vara

benägna att använda denna möjlighet, syntes lämpligast att den slopades.

Det vore vanligt att sakägare i vattenmål hade ringa förmåga att tillvarataga

sin rätt. De torde ofta stå främmande för möjligheterna att påkalla verk­

ställighet av beslut i ersättningsfrågor.

Departementschefen. När vattendomstol i samband med tillstånd till ut­

förande av visst företag fastställer den ersättning, som skall utgå till följd

av företaget, eller ålägger sökanden att vidtaga åtgärder till förebyggande

av skada, innebär detta icke ett ovillkorligt åläggande av betalningsskyl­

dighet eller annan prestation utan utgör ett med tillståndet förbundet vill­

kor, i det prestationsskyldigheten inträder blott under förutsättning att

tillståndet tages i anspråk. Innebörden av ålagd betalningsskyldighet fast­

slås i 9 kap. 66 § första stycket vattenlagen, där det uttryckligen stadgas,

att engångsersättning, som bestämts i samband med tillståndet, skall gäldas

innan någon åtgärd som berör ersättningstagarens intressen får vidtagas.

Om däremot ersättningsskyldighet fastställes först efter det företaget blivit

utfört, är det fråga om ett ovillkorligt åläggande, som kan verkställas ge­

nom exekution i vanlig ordning.

Det nuvarande stadgandet ill kap. 67 § vattenlagen, enligt vilket vatten­

domstolen äger förordna att dess beslut går i verkställighet utan hinder

av att det icke äger laga kraft, tager närmast sikte på beslut av det förra

slaget, det vill säga beslut som innefattar tillstånd till utförande av visst

företag med därmed förbundna villkor rörande betalningsskyldighet och

annat. Gives sådant förordnande och vill sökanden begagna sig därav, måste

han fullgöra de med tillståndet förenade villkoren, oavsett om han fullföl­

jer talan till högre instans. Redan erlagd ersättning får enligt 9 kap. 67 §

ej återkrävas, även om den slutligen bestämmes till lägre belopp. I det fall

då ersättning eller skyddsåtgärd bestämmes i efterhand intager sakägaren

en mindre gynnad ställning, i det han för att kunna påkalla verkställighet,

innan beslutet vunnit laga kraft, måste ställa säkerhet för kostnad och skada,

som drabbar motparten om beslutet ändras; såsom förut utvecklats torde

70

Kungl. Maj:ts proposition nr 52.

varken nyssberörda stadgande i vattenlagen eller någon föreskrift annor­

städes giva stöd för att i dylikt fall må meddelas förordnande om omedelbar

verkställighet utan skyldighet att ställa säkerhet. Genom lagfästandet av del-

domssystemet kan det antagas komma att inträffa i jämförelsevis många

fall, att ersättning eller skyddsåtgärd fastställes i efterhand. Det är dock att

märka, att förhållandet kan bli aktuellt även eljest då det gäller företag

enligt vattenlagen. Såsom de sakkunniga framhållit uppkommer spörsmålet

bl. a. i fall, då vattendomstolen, sedan tillstånd meddelats till ett företag,

föreskriver åtgärder till förebyggande eller avhjälpande av oförutsedd skada

eller utdömer ersättning därför.

I syfte att förbättra sakägarens ställning i förevarande avseende ha de

sakkunniga föreslagit, att i 11 kap. 67 § vattenlagen skall upptagas en sär­

skild bestämmelse angående verkställighet i fall, då efter medgivet tillstånd

till ett företag beslut meddelas om skyldighet för företagaren att förbygga

eller avhjälpa skada eller olägenhet eller att utgiva ersättning därför. Vat­

tendomstolen erhåller enligt denna bestämmelse befogenhet att, när skäl

därtill äro, förordna, att sådant beslut genast skall gå i verkställighet som

om det vunnit laga kraft, således utan skyldighet för vederbörande sakägare

att ställa säkerhet för skada genom verkställigheten. Bestämmelsen blir med

den föreslagna utformningen tillämplig ej blott då uppskov meddelats på

grundval av deldomsreglerna utan över huvud taget då fråga är om beslut

efter det tillståndet redan meddelats. Det synes mig rimligt, att skillnaden

mellan sakägarens ställning i det fall då ersättning eller annan prestations-

skyldighet fastställes i samband med tillståndet och då den bestämmes se­

nare på detta sätt kan utjämnas. Dock bör understrykas att möjligheten att

meddela verkställighetsförordnande av detta slag innebär ett avsteg från all­

männa regler om verkställighet av underrätts dom och bör utnyttjas med

försiktighet.

Vattenrättsdomaren i Norrbygdens vattendomstol har anmärkt, att sak­

ägare i vattenmål ofta torde stå främmande för möjligheten att påkalla

verkställighet av beslut i ersättningsfrågor, med vilken anmärkning han

torde åsyfta, att verkställighet borde få ske oberoende av förordnande av

vattendomstolen. Det synes emellertid kunna antagas, att domstolarna utan

uttryckligt yrkande av part meddela beslut om verkställighet, när skäl där­

till föreligger.

Vidare ha vattenöverdomstolen samt nyssnämnde vattenrättsdomare på­

pekat, att de föreslagna verkställighetsreglerna borde gälla även för det fall

att föreskrifter om ersättning eller om skyddsåtgärder meddelas i samband

med ett efterföljande godkännande av ett redan utfört företag. I praxis tor­

de på sina håll ha ansetts, att vattendomstolen enligt grunderna för 9 kap.

66 § i sådant fall kan förordna om omedelbar verkställighet utan skyldighet

för den skadelidande att ställa säkerhet.1 Den föreslagna kompletteringen

av It kap. 67 § lägger ej hinder i vägen för ett dylikt förfaringssätt utan

ger tvärtom ytterligare stöd för detsamma. Därest en dammbyggnad eller

1 Jfr N. J. A. 1945 s. 687 (vattendomstolens dom).

71

annat företag i strid mot lagen utföres utan tillstånd av vattendomstol, står

det sålunda klart, att domstolen vid en efterföljande tillståndsprövning är

berättigad att meddela verkställighetsförordnande på samma sätt som om

tillståndet, på sätt bort ske, sökts i förväg.

Det synes mig ej erforderligt att, såsom vattenöverdomstolen ifrågasatt,

meddela särskild bestämmelse angående verkställighet i det fall, då vatten­

domstolen i samband med tillstånd till ett företag föreskriver årlig eller eljest

periodiskt bestämd ersättning för uppskovstid. Såsom de sakkunniga anfört

ligger det i sakens natur, att sökanden, i och med att han tager tillståndet i

anspråk, måste rätta sig efter därför stadgade villkor, så länge dessa icke

ändrats i högre instans.

I de sakkunnigas förslag ha de nya verkställighetsreglerna i 11 kap. 67 §

ansetts påkalla viss ändring av 9 kap. 58 § tredje stycket. Sistnämnda lag­

rum, som avser att reglera frågan om tiden för avträdande av inlöst fast

egendom i det fall, då verkställighetsförordnande meddelats, anknytes i den

av de sakkunniga föreslagna lydelsen till att vattendomstol meddelat till­

stånd att lösa fast egendom eller meddelat annat tillstånd, som förbundits

med skyldighet i sådant avseende. Stadgandet bör emellertid giva anvisning

om förfarandet även i det fall, att en sökande efter det tillstånd till ett före­

tag meddelats på yrkande av sakägaren ålägges att lösa fast egendom, och

synes vid sådant förhållande kunna bibehållas i sin nuvarande lydelse.

Däremot böra såsom de sakkunniga föreslagit vidtagas vissa jämkningar av

redaktionell natur i 9 kap. 67 §.

De sakkunniga ha i detta sammanhang även upptagit spörsmålet rörande

rätten till fullföljd i frågor angående verkställighet av domar i vattenmål.

Innebörden av den gällande ordningen i detta hänseende är, såsom anföres

av de sakkunniga, att verkställighetsförordnande kan överklagas av mot­

parten i samband med fullföljd av talan i själva saken, medan klagan icke

kan föras över vattendomstols underlåtenhet att meddela verkställighets­

förordnande. I denna ordning ha de sakkunniga förordat den ändringen,

att klagan skall tillåtas över vattendomstols underlåtenhet att förordna,

att ett meddelat tillstånd får tagas i anspråk utan hinder av att beslutet

därom icke äger laga kraft. Jag biträder detta förslag, som på sätt de sak­

kunniga angivit lämpligast genomföres i form av ett tillägg till It kap. 98 §

vattenlagen av innebörd, att 49 kap. 5 § andra stycket rättegångsbalken i det

avsedda fallet skall äga motsvarande tillämpning. Den avfattning av detta

tillägg som de sakkunniga föreslagit torde böra något jämkas till undvikan­

de av den misstolkningen, att sökandens motparter skulle äga rätt att utan

samband med fullföljd av talan i själva saken klaga över ett förordnande

om omedelbar verkställighet av tillståndet.

Enligt vad sålunda anförts har It kap. 67 § vattenlagen upptagits i den

av de sakkunniga föreslagna ändrade lydelsen, innebärande att ett nytt

andra stycke inskjutits i paragrafen och vissa jämkningar i övrigt företa­

gits i densamma, varjämte förut angivna ändringar vidtagits i 9 kap. 67 §

och 11 kap. 98 § samma lag.

Kungl. Maj.ts proposition nr 52.

72

Kungl. Maj.ts proposition nr 52.

II. Utvidgad rätt att taga annans mark i anspråk för

vattenbyggnader ni. in.

Gällande bestämmelser. Vattenlagen innehåller -— vid sidan av de be­

stämmelser som reglera en företagares rätt att ingripa i vattenförhållandena

—- även ett flertal stadganden om rätt att taga i anspråk mark för bygg-

nadsändamål m. ni. I 2 kap. 14 § första stycket vattenlagen stadgas så­

lunda att, om så erfordras för ändamålsenligt tillgodogörande av vatten,

å annan tillhörig fastighet får läggas damm, vall eller väg eller ledning

för vattnet. Under samma förutsättning må å annans grund i eller vid

vattendrag verkställas grävning, sprängning eller annan åtgärd till ström­

bäddens reglerande eller till förebyggande eller minskande av skada. För

uppkommande intrång skall ersättning utgå enligt reglerna i 9 kap. vatten­

lagen.

En motsvarighet till stadgandet i 2 kap. 14 § första stycket finnes i

7 kap. 40 §, som närmast gäller vattenavledning men som jämlikt 49 §

samma kap. äger tillämpning även å invallning.

2 kap. 16 § första stycket ger den som vill bygga en vattenkraftstation

möjlighet att tvångsvis förskaffa sig utmål till kraftstationen, om sådant ut-

mål icke utan oskäliga kostnader annorledes står till buds. Ägare av mark

vid eller i närheten av vattendraget är pliktig att mot ersättning upplåta det

område som för ändamålet oundgängligen tarvas. Tvångsrätten avser att

giva företagaren oinskränkt besittning till visst område. Det är sålunda

fråga endast om upplåtelse, ej avstående av äganderätt.

Beträffande de överväganden som legat till grund för denna inskränk­

ning må anmärkas följande. I 1910 års kommittéförslag hade tvångsrätten

enligt 2 kap. 16 § anordnats såsom en lösningsrätt, vilket motiverats med

alt det särskilt från fastighetskreditens synpunkt vore av vikt, att en

kraftanläggning och den mark varå densamma vore uppförd vore i samma

ägares hand.1 I 1917 års sakkunnigbetänkande förordades jämväl lösnings­

rätt, ehuru kommittéförslagets motivering ej ansågs bärande. De sakkun­

niga framhöllo, att när för en strömfallsfastighets räkning mark toges i

anspråk å annan fastighets område utan att äganderättsöverlåtelse skedde,

bleve rättigheten att för det avsedda ändamålet förfoga över marken lik­

som rätten till de där gjorda anläggningarna att betrakta såsom ett till­

behör till strömfallsfastigheten. Om inteckning beviljades i strömfallsfas-

tigheten, komme såväl servitutsrätten som de för servitutets begagnande

uppförda anläggningarna att tillsammans med strömfallsfastigheten ut­

göra föremål för inteckningsrätten. Då servitutsrätten till tiden begränsa­

des allenast av den omständigheten att dess utövning ej längre medförde

1 1910 års bet. s. 255.

Kungl. Maj. ts proposition nr 52.

73

någon förmån för huvudfastigheten i därmed avsett hänseende, syntes ej

heller med hänsyn till rättighetens varaktighet någon befogad anmärkning

ur kreditsäkerhetens synpunkt kunna göras. I fråga om utmål för kraft­

station ansågo dock de sakkunniga fog finnas att medgiva äganderätts-

förvärv.1 I sitt yttrande över sakkunnigförslaget underströk lagrådet, att

de sakkunniga uppvisat ohållbarheten i åsikten, att äganderättsförv,ärv

skulle vara behövligt ur fastighetskreditens synpunkt. De sakkunnigas

ståndpunkt förmodade lagrådet ha bestämts därav, att det för det allmän­

na rättsmedvetandet skulle te sig mest naturligt, att äganderätten till en

byggnad av i allmänhet så bestående natur som en kraftstation och till den

mark, varå byggnaden vore uppförd, låge i samma hand. Med erkännande

härav fann emellertid lagrådet olägenheterna av att utmålet komrne att

bilda en fristående fastighet, som särskilt kunde intecknas och föryttras,

vara så betydande, att ej heller i detta fall rätt borde finnas att tvångsvis

förvärva äganderätten. Lagrådets mening följdes, och enligt 2 kap. 16 §

är markägare sålunda som nämnts endast skyldig att upplåta erforder­

ligt område till utmål.

Det må emellertid anmärkas att ett undantag från den angivna grund­

satsen numera gäller enligt andra stycket i paragrafen. Detta stadgande har

tillkommit år 1945 i samband med bestämmelserna i 1 kap. 14 § om skyldig­

het att låta strömfall tagas i anspråk av annan och innehåller att, då

strömfall tages i anspråk jämlikt sistberörda lagrum, utmål må lösas, om

så erfordras. Anledningen till detta undantag från huvudregeln är den,

att expropriationsmedgivande enligt 1 kap. 14 § kan avse allenast upplå­

telse av rätt till strömfall och att därför strömfallsfastighet kunde komma

att saknas, om icke exproprianten hade möjlighet att med äganderätt för­

värva erforderligt utmål.

Det må framhållas att bestämmelsen i 9 kap. 48 § om förhöjning i vissa

fall av ersättning utöver fulla värdet omfattar intrång enligt 2 kap. 16 §

men däremot icke intrång enligt 2 kap. 14 § första stycket. I vattenlagens

ursprungliga lydelse föreskrevs förhöjning av ersättningen, även i det se­

nare fallet. Visserligen hade något stadgande därom icke upptagits vare

sig i 1910 års kommittéförslag eller i 1917 års sakkunnigbetänkande. Så­

som förut anmärkts vid togs emellertid beträffande tvångsrätten enligt

2 kap. 16 § den ändringen i förhållande till kommitté- och sakkunnigför­

slagen att endast upplåtelse, ej förvärv av äganderätt, finge ske. I sam­

band härmed uttalade departementschefen, att han ansåge att ersättning­

en vid intrång enligt 2 kap. 16 § likväl borde utgå med förhöjning även­

som att konsekvensen då fordrade att förhöjning tillämpades även beträf­

fande intrång enligt 2 kap. 14 § första stycket. Redan kort tid efteråt, i sam­

band med genomförandet år 1920 av den nya lagstiftningen angående torr­

läggning, borttogs emellertid förhöjningsregelns tillämplighet såvitt angick

intrång enligt 2 kap. 14 § första stycket. Såsom skäl härför anförde de sär­

skilda sakkunniga, vilka tillsattes för överarbetning av 1910 års kommitté­

1 1917 års bet. s.

2'öG.

74

Kungl. Maj:ts proposition nr 52.

förslag i de delar som avsågo bl. a. torrläggning, i sitt år 1919 avgivna

betänkande följande. I kommittéförslaget liksom i de sakkunnigas förslag

hade för vattenavledning och invallning föreslagits bestämmelser, som på det

närmaste anslöte sig till stadgandet i 2 kap. 14 §. Jämväl det intrång som

vållades genom upptagande av dike å annans mark vore i allt väsentligt av

likartad beskaffenhet. Enligt kommittéförslaget skulle i båda dessa fall

ersättning utgå utan förhöjning, något som också överensstämde med 1879

års dikningslags bestämmelser i ämnet. Det syntes de sakkunniga icke böra

ifrågakomma att frångå den gällande rättens ståndpunkt i detta hänseende.

Denna uppfattning syntes emellertid böra föranleda, att jämväl intrång en­

ligt 2 kap. 14 § första stycket ersattes endast med fulla värdet. Särskilt i

fråga om vattenreglering skulle det ej sällan möta stora vanskligheter att

avgöra, huruvida ett intrång av ifrågavarande beskaffenhet skulle bedö­

mas enligt 2 eller 7 kap. och det kunde i varje fall icke anses lämpligt att

ersättningstagarens ställning gjordes beroende av hur ett dylikt avgörande

utfölle. Av dessa skäl ansågs stadgandet i 9 kap. 48 § böra underkastas

jämkning i antytt hänseende.1

Enligt 14 kap. 5 § kan tillträde till annans fastighet beredas den som för

uppgörande av plan eller eljest såsom förberedelse till företag enligt vatten­

lagen vill verkställa mätningar, avvägningar eller andra undersökningsarbe­

ten. Tillståndet meddelas av länsstyrelsen. Vid undersökningsarbetets ut­

förande skall så förfaras, att skada därav ej eller endast såvitt den är ound­

viklig orsakas annan. Växande träd få ej fällas utan särskilt medgivande av

länsstyrelsen. För skada och intrång som vållas av arbetet skall ersättning

gäldas med fulla värdet. Tvist härom handlägges vid allmän domstol. Den

som verkställer arbetet är pliktig att, om länsstyrelsen anser det erforderligt,

före arbetets påbörjande ställa säkerhet för ersättningens gäldande.

De sakkunniga. De sakkunniga förklara att det gjorts gällande, att stad­

gandet i 2 kap. 14 § icke gåve vattendomstolen tillräcklig möjlighet att

föreskriva åtgärder till avhjälpande av olägenheter av ett vattenbyggnads­

företag. Härom anföres närmare:

Man har särskilt framhållit den begränsning som ligger i uttrycket »i eller

vid vattendrag». Orden »vid vattendrag» torde visserligen icke böra tolkas

alltför restriktivt. Några betänkligheter synas knappast möta mot att till-

lämpa lagrummet exempelvis då en väg, som blir överdämd, lämpligen kan

omläggas i ny sträckning över högre belägen mark men vederbörande mark­

ägare icke vill medgiva detta. Vattendomstolarna torde också i stor utsträck­

ning medgiva tvångsrätt i sådana fall. I vissa situationer torde dock den

begränsning, som trots allt ligger i orden »i eller vid vattendrag», kunna

bereda svårigheter. Ett exempel erbjuda de i flera större kraftverksmål nu

aktuella frågorna om särskilda anordningar för uppfödning av laxyngel.

Till uppfödningsdammar behövas avsevärda områden, vilka skola uppfylla

alldeles speciella krav i fråga om tillgång till vatten av viss beskaffenhet,

näringstillgång in. in. Stundom måste dammarna förläggas vid något bi-

1 1919 års bet. sid. 250.

75

vattendrag långt från det kraftverk som ger anledning till åtgärderna; det

kan till och med tänkas, att den lämpligaste platsen finnes inom ett annat

vattensystem. Det förefaller tvivelaktigt om 2 kap. 14 § i sin nuvarande

lydelse ger en kraftverksägare möjlighet att i sådana fall tvångsvis taga de

erforderliga områdena i anspråk. En dylik möjlighet bör dock stå till buds,

då åtgärderna avse att tjäna ett allmänt intresse.

För att tillgodose behovet av tvångsrätt i fall, sådana som de nämnda, har

1 det av de sakkunniga upprättade lagförslaget den ändringen vidtagits i

2 kap. 14 § första stycket, att orden »i eller vid vattendrag» uteslutits, i sam­

band varmed en viss redaktionell jämkning skett. Genom den föreslagna

ändringen undanröjes, framhålla de sakkunniga, också varje anledning till

tvekan om lagrummets tillämplighet t. ex. i det förut berörda vägomlägg-

ningsfallet. Motsvarande ändring föreslås i 7 kap. 40 §.

I fråga om 2 k a p. 16 § uttala de sakkunniga att det framhållits såsom

en brist, att skyldighet att upplåta utmål förelåge endast vid kraftverks­

byggen. Denna begränsning finna även de sakkunniga onödigt snäv och

föreslå, att skyldighet att upplåta utmål för vattenkraftstation utvidgas

till att avse utmål även för annan byggnad i vatten. De sakkunniga anföra:

De ekonomiska intressen, som härigenom kunna få vika, äro i allmänhet

icke på långt när av samma storleksordning som de vilka beröras av för­

ändringar i själva vattenförhållandena. Ändringen medför först och främst,

att lagrummet blir tillämpligt icke blott i fråga om företag för tillgodogö­

rande av vattenkraft utan även där fråga är om tillgodogörande av vatten

annorledes än såsom drivkraft. Såsom exempel kan nämnas, att någon

önskar utnyttja ett honom tillhörigt vattenområde för anordnande av en

ytvattentäkt med tillhörande pumpstation men icke förfogar över lämplig

mark för pumpstationen; han kan då få rätt att uppföra densamma å annan

tillhörig mark som erbjuder gynnsammare betingelser härför. Skyldighet

att upplåta utmål kommer vidare — till följd av de i 3 kap. 2 § andra

stycket och 26 § första stycket gjorda hänvisningarna till 2 kap. — att

förefinnas till förmån för regleringsföretag enligt 3 kap., därest de kräva

byggnader eller anordningar av sådan art, att särskilt utmål kan anses

behövligt (t. ex. bostad för dammvakt eller maskinella anordningar för ma­

növrering av dammluckor).

Omfattningen av ifrågavarande tvångsrätt synes lämpligen kunna be­

stämmas så, att skyldigheten att upplåta utmål förklaras avse det område

som tarvas för byggnaden (i betydelsen »byggnad i vatten») och därmed för­

enade anläggningar. Uttryckssättet ansluter sig till bestämmelsen ill kap.

62 § 2 mom. om vad strömfallsfastighet bör omfatta. Enligt gällande lag,

vilken såsom förut nämnts endast avser kraftverksbyggen, får utmål ej

tagas i anspråk annat än för själva kraftstationen med eventuellt tillhö­

rande elektrisk utrustning. Även i detta hänseende har stadgandet synts

vara alltför begränsat. I förhållande till vad som för närvarande gäller

innebär den föreslagna formuleringen, såvitt angår utmål för vattenkraft­

station, en utvidgning av tvångsrätten så till vida, att kraftverksbyggaren

får möjlighet att tvångsvis förvärva rätt att disponera mark för uppförande

av exempelvis maskinistbostad. Uttrycket »därmed förenade anläggningar»

får däremot — för att anknyta till ett i förarbetena till vattenlagen anfört

exempel — icke fattas så, att tvångsrätten skulle gälla även mark för en

industriell anläggning, i vilken kraften är avsedd att utnyttjas. Att särskilt

Kungl. Maj:ts proposition nr 52.

76

Kungl. Maj.ts proposition nr 52.

angiva, att utmål för kraftstation skall omfatta för elektrisk utrustning

erforderlig mark, synes vara överflödigt.

De sakkunniga ha även upptagit frågan, huruvida den i 2 kap. 16 § stad­

gade formen för områdes ianspråklagande — upplåtelse, ej avstående av

äganderätt — vore tillfredsställande. Efter eu redogörelse för förarbetena

till stadgandet anföra de sakkunniga:

Enligt de sakkunnigas mening tala övervägande skäl för alt utmål skall

kunna lösas med äganderätt. Åtminstone när det gäller större och dyrbarare

anläggningar kan det praktiskt taget aldrig bli tal om att utmålet skulle

återgå till markägaren, och det synes i sådana fall vara ganska meningslöst

att förvägra anläggningens ägare att lösa området. För att förebygga olämp­

liga fastighetsbildningar torde emellertid möjligheten till äganderättsför-

värv böra begränsas till att gälla område som är avsett att utgöra eller ingå

i strömfallsfastighet. Då vattenrättsdomaren enligt särskild föreskrift i

11 kap. 62 § 2 mom. är skyldig att i mål angående byggnad för tillgodo­

görande av vatten ha uppmärksamheten riktad på frågan om bildande av

lämplig strömfallsfastighet, får det förutsättas, att inlösen av ett område,

som icke är ägnat att ensamt utgöra strömfallsfastighet, medgives endast

om det föreligger garantier för att området kommer att sammanläggas med

annan mark som finnes böra ingå i strömfallsfastigheten. Det är härvid

att märka, att område, som löses enligt vattenlagen, automatiskt blir fritt

från penninginteckningar (inteckningsförordningen 24 § 1 inom.), liksom

från inteckningar för andra rättigheter som ej av särskild anledning allt­

jämt skola gälla (jfr 45 § tredje stycket in. fl. lagrum i inteckningsför­

ordningen), något som bör underlätta sammanläggning. Framhållas må

även, att lagrådets uttalande rörande olägenheterna av att utmål, om det

finge förvärvas med äganderätt, konime att bilda en fristående fastighet,

som särskilt kunde intecknas och föryttras, hör ses mot bakgrunden av det

förhållandet, att det vid tiden för vattenlagens tillkomst ännu icke för lands­

bygdens del fanns någon lagstiftning om sammanläggning av fastigheter; en

sådan kom till stånd först med 1926 års lag i ämnet. Numera förhåller det

sig i själva verket så, att införandet av lösningsrätt till utmål skulle skapa

bättre förutsättningar för bildandet av strömfallsfastigheter av den typ som

i vattenlagen angivits såsom önskvärd.

I anslutning till det senast anförda må ett påpekande göras angående den

omfattning i vilken en fastighetsägare skall vara skyldig att med ägande­

rätt avstå mark till utmål. Det särskilda villkor som angivits för skyldig­

het att avstå äganderätten — att marken är avsedd att utgöra eller ingå i

strömfallsfastighet — åsyftar ej att begränsa sökandens rätt att erhålla

erforderlig mark till ett mindre område än om han nöjt sig med servituts­

rätt.

I de sakkunnigas lagförslag har, i överensstämmelse med vad sålunda av

de sakkunniga anförts, ett stadgande som generellt möjliggör äganderätts-

förvärv av mark, vilken är avsedd att utgöra eller ingå i strömfallsfastig­

het, fått ersätta det nuvarande andra stycket i 2 kap. 16 §.

Ett motsvarande stadgande har av de sakkunniga upptagits i 7 kap. 40 §.

Till stöd härför anföra de sakkunniga:

Om den i 2 kap. 16 § första stycket stadgade skyldigheten att upplåta ut­

mål utsträckes att gälla till förmån för byggnad i vatten oavsett byggna­

dens art, kommer lagrummet, såsom förut framhållits, att kunna åberopas

även i mål om vattenreglering enligt 3 kap. Konsekvensen synes kräva, att

Kungl. Maj.ts proposition nr 52.

77

ett motsvarande stadgande upptages bland bestämmelserna om vattenav-

ledning i 7 kap. Så har också skett i lagförslaget, där stadgandet placerats

såsom ett andra stycke i 40 §. Stadgandet innehåller att, om särskilt utmål

är behövligt för byggnad eller anordning, som erfordras för ett vattenav-

ledningsföretag, samt sådant utmål icke utan oskäliga kostnader annor-

ledes står till buds, ägare av därför lämpad mark är pliktig att mot ersätt­

ning upplåta det område som tarvas för ändamålet. Till följd av bestämmel­

sen i 7 kap. 49 § får stadgandet motsvarande tillämpning med avseende

å invallningsföretag. Den praktiska betydelsen av denna utvidgade tvångs-

rätt till förmån för torrläggningsintresset torde icke vara synnerligen stor.

Såsom exempel på ändamål, för vilka det kan vara nödvändigt att dispo­

nera över annan tillhörigt område, må nämnas uppförande av pumpstation

för en invallning.

De sakkunniga ha jämväl upptagit frågan om en företagares rätt att

tillfälligt taga annans mark i anspråk. Härom anföra

de sakkunniga:

Det har för de sakkunniga framhållits, att ägare av mark, som endast

tillfälligt behöver tagas i anspråk för genomförande av ett visst företag, bor­

de vara skyldig att mot ersättning tåla intrånget härav. Vad som åsyftas är

plats för byggnader och anordningar, vilka endast erfordras under själva

byggnadstiden. Otvivelaktigt förekommer det stundom, att en företagare

nödgas betala oskäligt hög ersättning för rätten att taga mark i anspråk

för dylika ändamål. Genom tillskapandet av en tvångsrätt av nyss angiven

innebörd skulle man råda bot på detta missförhållande. Några betänklig­

heter mot en sådan tvångsrätt synas icke behöva möta.

Bestämmelser i förevarande ämne synas lämpligen kunna upptagas i en

särskild paragraf, som inskjutes efter 5 § i 14 kap. Den närmare utform­

ningen av bestämmelserna torde med fördel kunna ske med ledning av be­

stämmelserna i sistnämnda paragraf om rätt att å annans fastighet verk­

ställa förberedande undersökningar. Det torde sålunda i princip böra an­

komma på länsstyrelsen att förordna om markens upplåtande. Förordnande

som nu nämnts bör dock icke få meddelas förrän tillstånd till företaget

lämnats enligt vattenlagen. Under uttrycket »tillstånd till företaget» inbe-

gripes jämväl sådant särskilt byggnadstillstånd som avses ill kap. 66 § 1

mom. i dess av de sakkunniga föreslagna lydelse. Ehuru behovet av en

tvångsrätt i nu åsyftat hänseende är mest framträdande i fråga om kraft­

verks- och regleringsföretag, torde det icke finnas anledning att begränsa be­

stämmelsernas räckvidd till sådana företag. De böra således, liksom bestäm­

melserna i 14 kap. 5 §, äga tillämpning med avseende å företag enligt vatten­

lagen över huvud. De ändamål, för vilka tvångsrätten skall kunna utövas,

synas lämpligen kunna preciseras sålunda, att det skall vara fråga om till­

fälligt ianspråktagande av mark för arbetarbostäder eller andra byggnader,

väg, upplagsplats, arbetsmaskiner eller dylikt. Beträffande ersättning för

skada och intrång torde bestämmelser, motsvarande de i 14 kap. 5 § upp­

tagna, böra meddelas. Det bör sålunda föreskrivas, att ersättning skall gäldas

med fulla värdet samt att, om länsstyrelsen prövar det nödigt, säkerhet för

ersättningens gäldande skall ställas innan medgivandet att taga marken i an­

språk begagnas. Eventuell tvist om ersättningens belopp kommer, liksom i

det i 14 kap. 5 § behandlade fallet, i princip att tillhöra allmän domstols

prövning.

För den händelse, att fråga om rätt att för visst företag tillfälligt taga an­

nans mark i anspråk uppkommer redan under det ansökan om tillstånd till

78

Kungl. Maj:ts proposition nr 52.

företaget är under behandling vid vattendomstol eller inför synemän, skulle

det i regel innebära en onödig omgång att låta frågan prövas av länsstyrel­

sen. Det synes därför böra stadgas, att i sådana fall medgivande att taga

marken i anspråk må, om tillstånd meddelas till företaget, lämnas av vatten­

domstolen resp. synemännen. Beträffande vattendomstols beslut i sådan

fråga torde av It kap. 67 § följa, att domstolen kan förordna om omedelbar

verkställighet.

Om vattendomstol eller synemän lämna medgivande som nu nämnts, torde

det ofta vara praktiskt, att även ersättning för uppkommande skada och in­

trång fastställes av vattendomstolen resp. synemännen. I den mån parterna

äro ense om en dylik ordning, lärer intet hinder däremot möta. Vattendom­

stol torde också med stöd av It kap. 22 § kunna ingå i prövning av sådan

ersättningsfråga som nu avses, även om blott ena parten begär det. En före­

skrift om att ersättning i här åsyftade fall obligatoriskt skall fastställas av

vattendomstolen resp. synemännen synes ej påkallad. Emellanåt torde det

vara svårt att bestämma ersättningen på förhand, och det kan då vara lämp­

ligare att ersättningsfrågan, om uppgörelse icke träffas, får bli föremål för

särskild rättegång vid allmän domstol.

Huruvida säkerhet skall behöva ställas för ersättning för skada eller in­

trång, som kan uppkomma genom att mark tillfälligt tages i anspråk enligt

medgivande av vattendomstol eller synemän, bör prövas i samband med att

medgivandet lämnas.

I det lagförslag som av de sakkunniga utarbetats ha bestämmelser, utfor­

made i enlighet med de anförda synpunkterna, upptagits såsom 5 a § i 14

kap. vattenlagen.

Yttrandena. De sakkunnigas förslag i de delar varom nu är fråga har

i de flesta remissyttrandena tillstyrkts eller lämnats utan erinran. I några

fall ha emellertid invändningar framkommit.

I anslutning till de föreslagna ändringarna i 2 kap. 14 § ifrågasätter

vattenråttsdomaren i Norrbygdens vattendomstol, huruvida icke förhöjning

enligt 9 kap. 48 § borde tillämpas å intrång enligt nämnda stadgande. Vat-

tenrättsdomaren framhåller att vid stora kraftuthyggnadsföretag stundom

förekomme arbeten av ifrågavarande slag vilka vore synnerligen omfattande.

Vare sig en fastighet förlorade mark på det ena eller andra sättet torde

skadan till sina verkningar i regel bli tämligen likartad, och den i för­

arbetena till 9 kap. 48 § vattenlagen i första hand angivna grunden till att

ersättning borde utgå med förhöjning, nämligen att inskränkning skedde i

möjligheten av den fasta egendomens framtida utveckling till ökad produk­

tivitet, kunde vara för handen jämväl där skadan ej vore en omedelbar följd

av ändrade vattenståndsförhållanden. Genom att de sakkunniga föreslagit

en utvidgad rätt att enligt 2 kap. 14 § vattenlagen taga annans mark i an­

språk ökades behovet av att bestämmelserna om ersättning med förhöjning

toges under omprövning. Även länsstyrelsen i Jämtlands län yrkar att 9

kap. 48 § göres tillämplig å intrång enligt 2 kap. 14 § första stycket.

De föreslagna ändringarna i 2 kap. 16 § ha föranlett erinringar av

kammarkollegiet, som bl. a. framhåller, att uttrycket »det område, som tar­

Kungl. Maj.ts proposition nr 52.

79

vas för byggnaden och därmed förenade anläggningar» närmast ledde tan­

ken till de med en kraftstation förenade industriella anläggningarna, för

vilka utmål enligt de sakkunnigas motiv icke skulle erhållas. Ett annat

skrivsätt vore önskvärt. Kollegiet ställer sig över huvud taget tveksamt be­

träffande lämpligheten att utvidga rätten till utmål till byggande i vatten

utan någon begränsning. Det funnes anläggningar, där vattnets användning

vore det väsentliga i proceduren såsom badhus, tvättinrättningar, ångpanne-

anläggningar. Meningen torde ej vara att lämna utmål till dem utan endast

för anordningar för vattnets användning såsom drivkraft eller för dess upp­

fordring. Detta borde komma till uttryck i lagtexten.

I fråga om rätt att tillfälligt taga annans mark i an­

språk (14 kap. 5 a § i förslaget) förklarar kammarkollegiet, att företa­

garen i saknad av en sådan rätt ibland kunde bli tvungen att foga sig efter

markägarens anvisningar eller betala en dryg eller oskälig ersättning. Ge­

nom det föreslagna stadgandet i 14 kap. 5 a § torde rollerna bli helt omkas­

tade. Företagaren finge taga i anspråk vilket område han önskade och beta­

lade därför ersättning allenast för skada eller intrång med fulla värdet. Det

ingrepp varom här vore fråga vore ingalunda jämförligt med undersöknings­

arbeten, som avsåges i 14 kap. 5 §. Både till omfattning, varaktighet och ska­

deverkningar kunde detta »tillfälliga» ingrepp i markägarens rätt vara av

en helt annan storleksordning. Det syntes därför vara berättigat att i över­

ensstämmelse med 5 § expropriationslagen uppställa det villkoret för med­

givandet, att företagarens markbehov icke kunde på annat sätt lämpligen till­

godoses. Dessutom borde i överensstämmelse med regeln i 2 kap. 2 § vatten­

lagen krävas, att anordningarna skulle så förläggas och arbetena så utföras,

att ändamålet kunde utan oskälig kostnad vinnas med minsta intrång och

olägenhet för markägaren eller annan. Företagaren borde också vara skyl­

dig att vid upplåtelsetidens slut återställa de upplåtna områdena i förutva­

rande skick, om så påfordrades och det ej kunde anses oskäligt. Huruvida

de sakkunniga åsyftat att i den föreslagna 5 a § i 14 kap. göra ersättnings­

skyldigheten mera begränsad än enligt 9 kap., framginge ej av promemo­

rian. De i 9 kap. 1 § använda orden »förlust, skada eller intrång» syntes ej

innebära eu begreppsmässig bestämning av de skilda anledningarna till er­

sättningsskyldighet utan en gradering med »förlust» som uttryck för det

starkaste ingreppet i den skadelidandes rätt och »intrång» för det svagaste.

Några skäl att i de fall, som vore avsedda att regleras av 14 kap. 5 a §, be­

gränsa ersättningsskyldigheten snävare än i 9 kap. förelåge ej. Då åker och

äng in. m. även genom den tillfälliga användningen kunde bli obrukbara

för framtiden, borde det vara anledning att även i dessa fall tillämpa regler­

na i 9 kap. 48 § om 50 procent förhöjning av ersättningen. Förhöjningen tor­

de även bidraga till att avhålla företagaren från att utan tvingande skäl ta­

ga mera värdefull mark i anspråk. Medgivande att tillfälligt taga mark i

anspråk borde ej lämnas av länsstyrelse utan av vederbörande vattendom­

stol. Tillståndet borde endast lämnas i redan anhängiga mål, ej särskilt.

80

Kungl. Maj:ts proposition nr 52.

Riksförbundet landsbygdens folk anser i likhet med kammarkollegiet, att

sökanden borde förpliktas återställa i anspråk tagen mark i sitt ursprung­

liga skick, därest ej annan frivillig uppgörelse träffades med markägaren.

Advokatsamfundets styrelse avstyrker helt den föreslagna tvångsrätten,

som enligt styrelsens mening kunde ha mycket vittgående verkningar och

mycket kännbart ingripa i markägarens intressen. Fastigheten kunde bli

helt förändrad under en mångårig byggnadstid. Större delen av eu mindre

fastighet kunde komma att tagas i anspråk, och förutsättningarna för fas­

tighetens brukande för långa tider förändras. Även andra olägenheter av

skilda slag kunde uppstå, t. ex. genom att bostäder, matserveringar och nö-

jeslokaler för flera hundra arbetare uppfördes kanske alldeles intill fastig­

hetsägarens hemvist. Styrelsen tillägger att, därest förslaget skulle genom­

föras, ordningen för ersättningens fastställande borde förenklas. Ersätt­

ningen borde sålunda icke i vissa fall bestämmas av vattendomstolen och i

andra av allmän domstol. Samma regler borde gälla antingen länsstyrelsen,

vattendomstolen eller synemännen lämnade tillstånd till ianspråktagandet.

Det mest ändamålsenliga vore, att vattendomstolen i samtliga fall fastställ­

de ersättningen.

Departementschefen. De sakkunniga ha för att underlätta genomförandet

främst av vattenkraft- och vattenregleringsföretag förordat vissa ändringar

i 2 kap. 14 och 16 §§ ävensom upptagande av ett särskilt stadgande om rätt

att tillfälligt taga mark i anspråk under byggnadstid.

Förslaget till ändrad lydelse av 2 kap. 14 § har till ändamål att upphäva

den begränsning som innefattas i uttrycket »i eller vid vattendrag». Genom

borttagande av detta uttryck skapas möjlighet att tvångsvis taga i anspråk

mark, som erfordras exempelvis för fiskuppfödningsdammar, och tvekan om

lagrummets tillämplighet i vissa andra avseenden undanröjes. Förslaget har

ej rönt några gensagor vid remissbehandlingen och jag anser mig för egen

del böra biträda detsamma.

Vad angår 2 kap. 16 § innebär förslaget en utvidgning i två avseenden. För

det första utsträckas de ändamål, för vilka den i lagrummet stadgade tvångs­

rätten må tagas i anspråk, till att omfatta även annan byggnad i vatten än

vattenkraftstation, varjämte mark får tagas i anspråk ej blott för själva

byggnaden utan jämväl för därmed förenade anläggningar (maskinistbostad

o. dyl.). För det andra skall enligt förslaget sådant område som är avsett

att ingå i strömfallsfastighet få lösas med äganderätt, vilket icke för när­

varande tillätes.

I likhet med kammarkollegiet är jag tveksam rörande lämpligheten av att

utvidga tvångsrätten till utmål till att gälla allt byggande i vatten. Den en­

ligt 2 kap. 14 § första stycket medgivna rätten att tvångsvis taga mark i

anspråk till utmål i en mera begränsad bemärkelse (damm, vall eller väg

eller ledning för vattnet) är inskränkt till företag för tillgodogörande av vat­

ten. Innebörden av begreppet tillgodogörande av vatten är måhända i detta

sammanhang något oklar. I praxis lärer ej ha rått någon tvekan om att be-

Kungl. Maj.ts proposition nr 5:2,

81

stäniinelsea (enligt hänvisningarna i 3 kap. 2 och 26 §§) är tillämplig å vat­

tenreglering, ehuru dylikt företag väl ej avser tillgodogörande av vatten i

egentlig mening. Genom den angivna begränsningen uteslutas emellertid

från tvångsx-ätten sådana fall, då mark behöver tagas i anspråk till land­

fäste för brobyggnad o. dyl. En motsvarande begränsning torde böra ske

vid den föreslagna utvidgningen av tvångsrätten enligt 2 kap. 16 §, så att

denna alltså förklaras skola gälla allenast byggnad för vattnets tillgodo­

görande. Det är uppenbarligen icke avsikten att tvångsrätten skall omfatta

mark som erfordras för sådan industriell anläggning, där vattenkraften eller

vattnet avses skola utnyttjas. Att den föreslagna lagtexten skulle kunna

vålla tvekan i detta avseende synes mig ej behöva befaras.

I ett till chefen för kommunikationsdepartementet i september 1951 avgi­

vet betänkande ha 1946 års vatten- och avloppssakkunniga framlagt förslag

bl. a. till lag om vatten- och avloppsanläggningar. Vid ett genomförande av

detta lagförslag kommer den ifrågavarande ändringen i 2 kap. 16 § vatten­

lagen att bli betydelselös såvitt angår utmål för ytvattentäkt.1 Då det för

närvarande är ovisst vid vilken tidpunkt och i vilken form det av nämnda

sakkunniga framlagda förslaget kommer ätt genomföras, har jag dock icke

vidtagit någon jämkning i fråga om tillämpligheten i berörda avseende av

den nu förordade utvidgningen av 2 kap. 16 §.

De skäl som de sakkunniga anfört för att utmål för vattenkraftstation

bör kunna lösas med äganderätt synas mig övertygande. Jag biträder så­

lunda förslaget i denna del.

Vad angår rätt att tillfälligt taga annans mark i anspråk under bygg­

nadstid ha de sakkunniga föreslagit införande av eu särskild bestämmelse

i 14 kap., enligt vilken sådan rätt, efter det tillstånd till ett företag lämnats

av vattendomstol, finge medgivas av länsstyrelse. Även vattendomstol resp.

synemän skulle emellertid enligt förslaget kunna lämna sådant medgivande,

när begäran därom framställdes i ansökningsmålet eller vid syneförrätt-

ningen.

Möjligheten att tillfälligt taga mark i anspråk för arbetarbostäder in. m.

är en nödvändig betingelse för genomförandet av arbetet på en vattenbygg­

nad av större omfattning. Det synes cj tillfredsställande att företagaren all­

tid skall vara hänvisad till att träffa frivillig överenskommelse med veder­

börande markägare. Jag finner mig därför böra tillstyrka att ett stadgande

i ämnet upptages i vattenlagen. Rent principiellt kan det synas riktigt att

ett dylikt stadgande om temporärt utnyttjande av annans mark placeras i

14 kap. och utformas efter mönster av 5 § i nämnda kap. Emellertid kan

ett sådant utnyttjande innebära betydande intrång och medföra stora eko­

nomiska konsekvenser. Jag anser därför lämpligare, att den erforderliga

lagregleringen sker genom en utvidgning av tvångsrätten enligt 2 kap. 14

så att den kommer att omfatta intrång även av denna mera tillfälliga karak­

tär. Härigenom kommer frågan om utövande av tvångsrätten och villkoren

därför alltid att prövas av vattendomstol; som regel lärer frågan bli aktuell

redan i samband med vattendomstolens prövning av ansökningen angående

1 .Jir SOU 1951: 26 s. 257.

(i Hihang till riksdagens protokoll I!)ä2. I smnl. A'r ö‘Z.

82

Kungl. Maj.ts proposition nr 52.

tillstånd till vederbörande företag och kan då prövas av vattendomstolen i

samband därmed. Vidare blir det av kammarkollegiet uttalade önskemålet

om vissa uttryckliga begränsningar beträffande tvångsrättens utövning i

huvudsak tillgodosett. Sålunda kommer föreskriften i 2 kap. 17 §, att tomt­

plats, trädgård eller park ej må tagas i anspråk där det utan synnerlig

olägenhet kan undvikas, att bli tillämplig. Det kan ej anses erforderligt att

i detta hänseende införa mera restriktiva bestämmelser än som gälla för sta­

digvarande ianspråktagande av annans mark. Vad angår önskemålet, alt

föreskrift måtte meddelas angående skyldighet för företagaren att återställa

marken i samma skick som det vari den övertogs, är det tydligt att dom­

stolen har att med beaktande av omständigheterna pröva i vilken omfatt­

ning åtgärder som kunna medföra ett bestående intrång må medgivas. Be­

träffande ersättning bli reglerna i 9 kap. tillämpliga.

Kammarkollegiet har även ifrågasatt, huruvida icke föreskriften om för­

höjning av ersättningen utöver fulla värdet (9 kap. 48 §) borde göras till­

lämplig i fall då mark tillfälligt tages i anspråk för nu ifrågavarande ända­

mål. Vattenrättsdomaren i Norrbygdens vattendomstol och länsstyrelsen i

Jämtlands län ha framfört det önskemålet att förhöjningsregeln över hu­

vud borde gälla intrång enligt 2 kap. 14 § första stycket. Såsom anmärkts

i samband med översikten av gällande rätt var förhöjningsregeln i vatten­

lagens ursprungliga lydelse tillämplig å intrång enligt 2 kap. 14 § första

stycket, i vilket avseende dock ändring vidtogs i samband med torrlägg-

ningslagstiftningens genomförande år 1920. Jag anser mig ej nu kunna upp­

taga frågan om en återgång till vattenlagens ursprungliga ståndpunkt.

På grund av det anförda har jag upptagit 2 kap. 14 § första stycket i änd­

rad lydelse enligt de sakkunnigas förslag med det tillägg, att mark må till­

fälligt tagas i anspråk jämväl för arbetarbostäder eller andra byggnader,

väg, upplagsplats, arbetsmaskiner eller dylikt. 7 kap. 40 § första stycket

har omarbetats så att det erhållit en mot 2 kap. 14 § första stycket sva­

rande avfattning. Beträffande företag enligt 5, 6 och 8 kap. samt företag

för utnyttjande av grundvatten synas några olägenheter vid tillämpningen

av gällande rätt ej ha försports, varför motsvarande ändringar i dessa kap.

icke äro påkallade.

Talan, som enligt den nya lydelsen av 2 kap. 14 § första stycket utan

samband med ansökningsmål väckes om rätt att tillfälligt taga mark i an­

språk, skall behandlas såsom stämningsmål (11 kap. 17 § 29).

I överensstämmelse med det anförda har vidare 2 kap. 16 § givits ändrad

avfattning. Ett med den nya lydelsen av 2 kap. 16 § första stycket överens­

stämmande stadgande har såsom föreslagits av de sakkunniga upptagits så­

som ett nytt andra stycke i 7 kap. 40 §. Konsekvensen synes fordra, att er­

sättning för intrång enligt detta nya stadgande utgår med förhöjning, var­

för en jämkning i detta syfte vidtagits i 9 kap. 48 §.

Ill kap. 17 § 29 har vidtagits en mindre jämkning, så att bestämmelsen

kommer att täcka även det fall då utmål enligt 2 kap. 16 § löses med ägande­

rätt.

90

Kungl. Maj.ts proposition nr 52.

ligast, om samarbetet med motstående intressen inleddes först sedan före­

tagaren bestämt sig för att verkligen utföra företaget. — Beträffande frå­

gan om förberedande undersökningar genom sakkunniga framhålla vatten-

överdomstolen och kammarkollegiet vikten av att sakägarna beredas till­

fälle att yttra sig över omfattningen och planläggningen av dyiik under­

sökning och valet av sakkunnig. Vattenöverdomstolen åberopar i detta sam­

manhang stadgandet i 40 kap. 3 § rättegångsbalken. Riksantikvarieämbetet

hemställer, att företagare måtte åläggas att vid företagets planering under­

rätta ämbetet om företagets art och omfattning i så god tid, att ämbetet,

därest en undersökning ur fornvårdssynpunkt skulle befinnas nödvändig,

kunde utföra denna, innan företaget igångsattes.

I samband med kungörelseutkastets bestämmelse om underrättelse till

ombud eller länsstyrelse före träffandet av uppgörelser upptages i ett par

yttranden frågan om vattendomstolens prövning av ingångna avtal. Vatten-

rättsdomaren i Norrbygdens vattendomstol framhåller bl. a., att en sökande

kunde ha intresse av att förvärva fastigheter för att komma i ett bättre

läge vid prövningen av tillåtlighetsfrågan; enligt 2 kap. 3 § skulle näm­

ligen skada å sökandens egna fastigheter inräknas i byggnadskostnaden,

medan skada å annans egendom vid jämförelsen mellan nyttan och skadan

skulle fördubblas eller tredubblas. Det kunde ifrågasättas, om icke en sö­

kandes möjligheter att förvärva fastigheter som skulle skadas genom före­

taget borde fullt effektivt begränsas. Att uppgörelser angående skador å

mark, fiske eller liknande på förhand konnne till stånd syntes enligt er­

farenheterna vid Norrbygdens vattendomstol icke vara tillrådligt, med

mindre i avtalet intoges såsom villkor att vattendomstolen skulle äga fri­

het att pröva avtalets skälighet och därvid göra den jämkning av avtalet

som funnes böra ske. Frågan om skäligheten av ingångna avtal om skade­

ersättning hade under senare år i ökad omfattning blivit föremål för tvister.

Tendenser hade framträtt dels att vid uppgörelserna använda av sökan­

departerna tillhandahållna tryckta formulär dels ock alt ordalydelsen i av­

talen ofta av sökandena åberopades till vinnande av befrielse från ansva­

righet för skador, som enligt den skadelidande varit oförutsedda eller för­

anledda av en utökning av företaget, som icke varit aktuell vid avtalet.

Vattenöverdomstolen föreslår att i It kap. 60 § vattenlagen måtte intagas

bestämmelser av innehåll att, om avtal som företagare och skadelidande

med avseende antingen å förestående företag eller å framtida verkningar av

utfört företag träffat om ersättning eller vad därmed äger samband, är

obilligt för den skadelidande, avtalet må på dennes yrkande av vattendom­

stolen jämkas, ävensom att sådant klander skall vid talans förlust väckas

senast i mål angående tillstånd till eller godkännande av företaget eller,

såvitt rör oförutsedd skada, senast inom den jämlikt 2 kap. 24 § vatten­

lagen bestämda tiden. Till närmare motivering av sitt förslag anför vatten­

överdomstolen :

I vattenmål i allmänhet och i ansökningsmål i synnerhet — där det i

fråga om ersättningar normalt gäller att förutse omfattningen av skade­

verkningar, som ännu ej uppstått — råder det, åtminstone vidkommande

92

Kuntjl. Maj.ts proposition nr 52.

För att effektuera tillämpningen av de bestämmelser som komme att

meddelas om förberedande åtgärder samt om befogenhet för länsstyrelse

alt av eget initiativ förordna biträde åt sakägare föreslår vattenöverdomsto-

len sådant tillägg till nyssnämnda stadgande, att vattenrättsdomaren beträf­

fande där avsedda ansökningar ålägges skyldighet att översända ett exemplar

av ansökningshandlingarna jämte kungörelsen till vederbörande länssty­

relse.

Beträffande den av herrar Berggren och Riben föreslagna ändringen ill

kap. 32 § vattenlagen rörande innehållet i kungörelse uttalar vattenöverdom-

stolen, som finner detta förslag välbetänkt, att upplysningen beträffande

sakägares rätt till rättegångskostnadsersättning borde i tillämpliga fall kom­

pletteras med vad enligt 35 § 1 inom. gäller om möjlighet för part att hos

länsstyrelsen göra anmälan om behov av särskilt biträde åt sakägare.

Departementschefen. Det har vid olika tillfällen gjorts gällande, att de

enskilda sakägarna och bygdeintresset intaga en alltför svag ställning i för­

hållande till kraftintressets företrädare och icke ha tillräckliga möjligheter

att verkligen utnyttja det skydd i olika avseenden som vattenlagens regler

avse att skänka.J I anslutning härtill ha framkommit önskemål om åtgärder

för en effektivisering av det allmännas biträde åt sakägare i vattenmål. I

likhet med de sakkunniga är jag emellertid av den åsikten, att några större

fördelar knappast stå att vinna genom en utvidgning av den rättshjälp som

ankommer på kammarkollegiet enligt 11 kaj). 35 § vattenlagen. Med den om­

fattning som vattenbyggnadsverksamheten för närvarande har skulle härför

förutsättas en mycket betydande personalförstärkning. Det är för övrigt,

såsom de sakkunniga framhålla, icke .sannolikt att ett centralt ämbetsverk

kan med framgång bedriva en verksamhet av detta slag. Det biträde för ut­

förande av talan inför vattendomstolen som de enskilda sakägarna äro i

behov av bör tillhandahållas av praktiserande jurister. Kostnaden härför

skall enligt 11 kap. 65 § vattenlagen regelmässigt falla på sökanden. Även

tekniskt biträde kan, om ,så erfordras, av en sakägare anlitas på sökandens

bekostnad. Tydligt är emellertid att kammarkollegiet har en viktig funk­

tion såsom samlande instans för bevakande av de allmänna intressen som

beröras i vattenmålen.

Vad beträffar frågan om särskilda åtgärder för en mera grundlig för­

beredelse av ansökan till vattendomstol, vilken fråga de sakkunniga i det­

ta sammanhang i stället ägnat den .största uppmärksamheten, är det för­

visso av stort värde om planeringen av sådana vattenkraft- och vattenregle-

ringsföretag, som i betydande grad ingripa i bygdens förhållanden, äger

rum i samråd och samarbete med ortsmyndigbeter och representanter i

övrigt för de intressen som kunna beröras. Härigenom bli dessa intressen

redan på ett tidigt stadium uppmärksammade, varvid motsättningar kunna

utjämnas och önskemål av olika slag tillgodoses på ett sätt, som måhända 1

1 Jfr andra lagutskottets utlåtande 1947:37, som ligger till grund för riksdagens i inledningen

omnämnda skiivelse 1947:313.

Kungl. Maj:ts proposition nr 52.

93

ej alltid är möjligt, om förhandlingar upptagas först i samband med dom­

stolsbehandlingen av företaget. Över huvud taget måste det anses vara

en rimlig tanke att företrädare för intressen, som på ett kännbart sätt be­

röras av företaget, beredas tillfälle att innan planerna i detalj utformas

taga del av desamma och göra sin röst hörd. De sakkunnigas majoritet har

i detta syfte föreslagit, att större företag skulle förberedas inför länsstyrel­

se, som bl. a. skulle få befogenhet att utse ett särskilt ombud med uppgift

att upprätthålla kontakt mellan företagaren och de intressen som berördes

av företaget ävensom att i övrigt följa förberedelsen av företaget. I ombu­

dets uppgifter skulle ingå att på lämpligt sätt motverka att ortsbefolkningen

i ovisshet om företagets verkningar eller eljest i anledning av företaget vid-

toge förhastade åtgärder ävensom att lämna ortsbefolkningen upplysningar

om hur den kunde tillvarataga sina intressen. De erinringar mot förslaget

som, i huvudsak i anslutning till den av herrar Berggren och Riben anmäl­

da avvikande meningen, framförts i ett flertal remissutlåtanden, kunna

emellertid enligt min uppfattning icke frånkännas betydelse. Det kan ej

bortses från att, såsom bl. a. framhållits, den föreslagna ordningen i realite­

ten innebär, att en ny instans tillskapas i ansökningsförfarandet, varigenom

den redan förut tyngande tillståndsprövningen kan ytterligare kompliceras

med därav följande risker för ökad tidsutdräkt ocli ökade kostnader. Man

torde böra hålla i sikte, att tyngdpunkten vid tillståndsprövningen är och

bör vara ansökningsförfarandet vid vattendomstolen och att de åtgärder var­

om här är fråga skola innefatta endast en förberedelse härtill och icke en

självständig procedur.

Jag är sålunda tveksam rörande lämpligheten av att i full utsträckning

genomföra den av sakkunnigmajoriteten föreslagna ordningen, övervägan­

de skäl synas tala för att erforderligt samråd lämpligast sker direkt mel­

lan företagaren samt vederbörande myndigheter och organisationer. På detta

sätt torde en förberedelse kunna komma till stånd utan tyngande och stela

former. Över huvud taget kan det ifrågasättas om det är erforderligt att

meddela föreskrifter, .som göra här avsedda åtgärder obligatoriska. Åväga­

bringandet av samråd med berörda intressen på ett relativt tidigt stadium

ligger oftast i företagarens eget intresse. Det är ur dennes synpunkt föga

önskvärt exempelvis alt en omfattande bebyggelse kommer till stånd inom

ett område som beröres av det planerade företaget. Han kan ju härigenom

i onödan komma all få utbetala betydande .skadeståndsbelopp. Det må även

framhållas att utbyggnaden av den återstående oulbyggda vattenkraften

i vårt land i väsentlig grad kommer att domineras av det allmänna däri­

genom att staten äger eu stor del av denna vattenkraft, ett förhållande som

synes ägnat att minska behovet av särskilda lagbud i ämnet. Ivungl. Maj:t

lärer emellertid komma att i fortsättningen ha sin uppmärksamhet riktad

på denna fråga, och om så finnes erforderligt torde böra övervägas att

Kungl. Maj :t, såvitt angår vattenkraft- och vattenregleringsföretag i stat­

lig regi, i direktiv till vattenfallsstyrelsen framhåller angelägenheten av

att vid planeringen av mera omfattande förelag samråd äger rum med de

94

Kuiigl. Maj:ts proposition nr

J

2.

myndigheter och andra organ som representera av företaget berörda intres­

sen. Vattenkraftföreningen har utfäst sig att förmedla eu dylik erinran till

föreningen tillhörande kommunala och privata kraftverk. Eventuellt böra

även andra myndigheter, som beröras av hithörande frågor, särskilt läns­

styrelserna, genom cirkulärskrivelse eller på annat sätt erhålla närmare an­

visningar om vilka åtgärder som myndigheten har att vidtaga, då den er­

håller kännedom om att omfattande kraftföretag eller vattenregleringar pla­

neras. I de nordliga länen, vilka närmast beröras av dessa frågor, ha emel­

lertid länsstyrelserna redan utan direktiv från Kungl. Maj:t visat sig kun­

na taga värdefulla initiativ för hävdande av de allmänna intressena i sam­

band med vattenkrafttillgångarnas tillgodogörande.

Önskvärdheten av att förberedande åtgärder av här avsett slag vidtagas

torde doek höra på något sätt komina till uttryck i vattenlagen. I detta

syfte bör — i överensstämmelse med ett i herrar Berggrens och Ribens

yttrande framfört förslag— i ett tillägg till It kap. 27 § vattenlagen upp­

tagas en föreskrift därom alt ansökan till vattendomstolen skall innehålla

uppgift om de åtgärder sökanden må ha vidtagit för att bereda länsstyrel­

sen i det län, inom vilket företaget huvudsakligen skall verkställas, samt öv­

riga av företaget berörda myndigheter och sammanslutningar tillfälle att

vid planläggningen av företaget framföra önskemål med hänsyn till före­

tagets verkningar ur allmän synpunkt ävensom om vad i anledning av

sådana åtgärder förekommit. Meddelandet av dylika upplysningar i ansök­

ningshandlingarna blir uppenbarligen av stort värde för sakägarna vid de­

ras ställningstagande till ansökningen. Bestämmelsen torde böra avfattas

så, att den blir gällande för företag av betydande omfattning eller ingri­

pande beskaffenhet. Då några bindande bestämmelser om förberedande åt­

gärder ej meddelas, synes mig en närmare precisering ej erforderlig. Det

är att märka att, såsom också framhållits vid remissbehandlingen av de

sakkunnigas förslag, företag av betydande storleksordning kunna ha rela­

tivt ringa verkningar i skadehänseende, medan omvänt företag av mindre

omfattning understundom kunna medföra väsentliga .skadeverkningar. Be­

aktas bör även att ett flertal olika företag, vilka betraktade var för sig

äro av mindre betydelse, kunna tillsammans bilda en enhet, som medför

väsentliga olägenheter för bygden. Även andra företag enligt vattenlagen

än vattenkraft- och vattenregleringsföretag kunna någon gång vara av så

ingripande beskaffenhet, att särskild förberedelse före ansökningsmålets

anhängiggörande vid vattendomstolen kan anses önskvärd. I praktiken

torde det vanligtvis ej behöva vålla någon större svårighet att bedöma, hu­

ruvida ett företag skall anses medföra sådana verkningar ur allmän syn­

punkt alt en förberedande kontakt med de motstående intressena är moti­

verad. Ej heller synes erforderligt att i lagtexten giva närmare anvisning

angående den tidpunkt då de förberedande åtgärderna böra igångsättas.

Erfarenheten har visat, att det är av stor betydelse att undersökningar

rörande mera omfattande företags verkningar å fisket påbörjas i god tid

före igångsättandet av företaget. Förhållandet är i viss mån detsamma även

Kungl. Muj.ts proposition nr

J

2.

95

beträffande verkningarna i andra avseenden, såsom rörande flottning, is­

läggning, klimatiska förhållanden in. in. Riksantikvarieämbetet har fram­

hållit betydelsen av att undersökningar för bevarande av fornminnen också

påbörjas i god tid. Såsom föreslagits av herrar Berggren och Riben synes

vattenrättsdomare böra få befogenhet att, efter framställning av någon,

som vill utföra ett företag enligt vattenlagen men ännu ej ingivit ansökan

om tillstånd därtill, förordna sakkunnig att på företagarens bekostnad verk­

ställa erforderliga undersökningar. Angående sådan sakkunnig som här

avses skola liksom för sakkunnig enligt It kap. 45 § 1 inom. i tillämpliga

delar gälla de allmänna reglerna om sakkunnig i 40 kap. rättegångsbalken.1

Det av vattenöverdomstolen åberopade stadgandet i 40 kap. 3 § rättegångs­

balken — som föreskriver att, innan sakkunnig utses, tillfälle bör lämnas

parterna att yttra sig i frågan — torde visserligen av praktiska skäl ej vara

direkt tillämpligt i ansökningsinål enligt vattenlagen. I praxis förekommer

det ej heller alltid, att sakägarna beredas tillfälle att yttra sig över valet

av sakkunnig enligt It kap. 45 § 1 mom. vattenlagen. Några större olägen­

heter härav torde ej ha uppkommit, då det ofta är tjänsteman, vars opar­

tiskhet och kompetens för uppdraget ej sättes i fråga, som förordnas, och

för övrigt kretsen av sakkunniga som stå till förfogande som regel är be­

gränsad. Understundom torde dock förekomma, att sakägarnas yttrande på

lämpligt sätt inhämtas, ett förfarande som i förekommande fall bör tilläm­

pas även beträffande sakkunnig, varom nu är fråga. Beträffande frågor om

verkningarna å fisket bör den sakkunnige, i överensstämmelse med förfa­

randet enligt 11 kap. 36 § vattenlagen, förordnas efter förslag av fiskeristy-

relsen. Detta bör undantagslöst gälla, varför en uttrycklig föreskrift därom

torde vara erforderlig. Några bestämmelser om sammanträden med sakägar­

na eller eljest beträffande det närmare förfarandet vid sakkunnigundersök­

ningen torde ej böra meddelas, utan undersökningen får i varje särskilt fall

anpassas efter ändamålet med densamma.

I enlighet med de grunder som jämlikt det föregående skola gälla för de

förberedande åtgärderna har jag ej ansett mig böra förorda särskild före­

skrift om skyldighet i förekommande fall för företagaren att före ansök­

ningens ingivande påkalla förordnande av sakkunnig. Det bör få ankomma

på företagaren själv att taga initiativet i detta avseende. Länsstyrelsen eller

andra som på ett förberedande stadium träda i kontakt med företagaren

torde ändock ej vara utan möjlighet att få till stånd erforderliga under­

sökningar. Vid förhandlingar under förberedelsen kan det göras klart för

företagaren att behov av sakkunnigundersökning i visst avseende förelig­

ger, och han torde då finna det med sin egen fördel förenligt att hos vatten-

rättsdomaren begära att sakkunnig förordnas.

Vad beträffar frågan om gäldandet av kostnader, som uppkomma för

myndigheter och andra organ i samband med underhandlingar och åt­

gärder i övrigt på förberedelsestadiet, torde särskild reglering utöver stad­

1 Jfr uttalande av lagrådet i prop. 1916: 133 s. IS.

98

Slutligen har 11 kap. 35 § 1 mom. andra stycket kompletterats för att

möjliggöra för länsstyrelse att på eget initiativ förordna biträde åt sak­

ägare, varjämte föreskrift om skyldighet för vattenrättsdomare att i ansök-

ningsmål rörande större företag till länsstyrelse översända ett exemplar av

ansökningshandlingarna jämte kungörelsen införts såsom ett andra stycke

i 11 kap. 34 §.

Iiungl. Maj:ts proposition nr 52.

IV. Vissa ändringar i övrigt i vattenlagen.

Tillståndsprövning beträffande fiskebyggnad (2 kap. 20 §). Den 1 december

1950 har utfärdats lag om gräns mot allmänt vattenområde och ny lag om

rätt till fiske jämte vissa andra därmed sammanhängande lagar och för­

fattningar. Den ifrågavarande lagstiftningen, som trätt i kraft den 1 januari

1951, påkallar en ändring av formell natur i 2 kap. 20 § vattenlagen, såvitt

angår tillståndsprövning beträffande fiskebyggnad.

Enligt 1 § lagen om gräns mot allmänt vattenområde är vattenområde

i havet allmänt (allmänt vatten), där det ej jämlikt vissa i lagen angivna

grunder ingår i fastigheterna (enskilt vatten). I annat vatten än havet fin­

nes, enligt 5 §, allmänt vatten allenast i Vänern, Vättern, Hjälmaren och

Storsjön i Jämtland.

Rörande fiske i allmänt vatten finnas bestämmelser i 1—4 §§ fiskerätts­

lagen. Huvudregeln är att varje svensk medborgare får fiska med rörligt

redskap i allmänt vatten. Fast redskap får i allmänhet utsättas endast ef­

ter tillstånd av myndighet som Kungl. Maj :t bestämmer.

1 enskilt vatten får enligt 5 § fiskerättslagen i princip fiske bedrivas en­

dast av jordägaren eller annan innehavare av enskild fiskerätt. Åtskilliga

undantag finnas emellertid beträffande kustvattnen och de större sjöarna.

Dessa undantag avse i allmänhet fiske med rörligt redskap men i vissa

trakter även fiske med fast redskap.

Här må även anmärkas bestämmelserna om fiskådra i 28 och 29 §§ fis­

kerättslagen. Fiskådra — som omfattar en sjättedel av vattnets bredd vid van­

ligast förekommande lågt vattenstånd i vattendrag och sund där fisken har

sitt drev — skall lämnas fri från fiskeredskap eller annan anordning som

kan hindra fiskens gång. Länsstyrelsen äger dock efter hörande av rättsägar-

na och av sakkunnig medgiva undantag härifrån, om det kan antagas icke

lända till märkligt förfång för någon som ej samtyckt till åtgärden. I fråga

om fiskebyggnad eller annan anordning, vars tillåtlighet enligt vattenlagen

skall prövas av vattendomstol, skall dock jämväl vad därom är stadgat län­

da till efterrättelse (jfr ett motsvarande stadgande i 2 kap. 39 § vattenla­

gen).

2 kap. 20 § 1 mom. vattenlagen stadgar, som förut i annat sammanhang

anmärkts, obligatorisk förprövning beträffande dammbyggnad i älv, ström,

å eller större bäck samt beträffande annan byggnad i sådant vattendrag,

varigenom märkbar inverkan kan ske på vattenståndet eller vattnets lopp,

Kungl. Maj:ts proposition nr 52.

99

i det senare fallet dock endast såframt det ej är uppenbart, att varken all­

män eller enskild rätt genom byggnaden förnärmas. Denna regel återfinnes

i lagrummets första stycke. Även i andra fall erfordras, enligt andra styc­

ket, domstolens prövning, om sannolika skäl äro att genom byggnaden all­

män eller enskild rätt förnärmas. Detta gäller dock ej i fråga om fiskebygg­

nad »i vatten, där varje svensk undersåte äger rätt att fiska», och ej heller

beträffande sådan byggnad i annat vatten, såframt det icke kan antagas att

byggnaden förnärmar allmän rätt eller inverkar på vattenståndet eller vatt­

nets lopp.

Anledningen till att tillståndsprövningen enligt vattenlagen gjorts mera

begränsad för fiskebyggnad än för byggnad i allmänhet är det förhållan­

det, att i fråga om fiskebyggnad viss tillståndsprövning föreskrivits enligt

fiskelagstiftningen.1 Den ifrågavarande begränsningen har ej någon nämn­

värd praktisk betydelse, då fiskebyggnader ■— som utgöra en särskild form

av fast fiskeredskap — så gott som uteslutande förekomma blott i rinnande

vatten,2 varvid första stycket i 2 kap. 20 § 1 mom. är tillämpligt.

Terminologien i gränslagen och den nya fiskerättslagen torde emellertid

böra användas även i vattenlagen. Undantagsbestämmelsen i andra stycket

bör därför avfattas så, att tillståndsprövning enligt vattenlagen ej erfordras

beträffande fiskebyggnad i allmänt vatten och ej heller beträffande fiske­

byggnad i enskilt vatten, som ej kan antagas förnärma allmän rätt eller in­

verka på vattenståndet eller vattnets lopp.

Påföljd av att företag enligt 7 kap. icke fullbordas inom föreskriven tid

(7 kap. 58 §). I 7 kap. 58 § vattenlagen stadgas att, därest företag varom i 7

kap. sägs icke bragts till slut inom tid, som enligt 10 kap. 62 § föreskrivits,

frågan om företaget skall vara förfallen, såvida anstånd icke medgivits. Fö­

retag enligt 7 kap. kunna numera — se 7 kap. 45 § i lydelse enligt lag den 10

mars 1944 — i vissa fall handläggas såsom ansökningsmål. Med hänsyn

härtill torde i 7 kap. 58 § böra intagas hänvisning också till 11 kap. 63 §.

Underrättelse i anledning av ansökan om inskrivning i vattenboken (12 kap.

6 §). 12 kap. 6 § vattenlagen innehåller bestämmelser om kungörelse i an­

ledning av ansökan om inskrivning i vattenboken. Enligt andra stycket

skall särskild underrättelse om kungörelsens innehåll meddelas kammar­

kollegiet och lantbruksstyrelsen. Underrättelsen till lantbruksstyrclsen har

enligt förarbetena till stadgandet till syfte att sätta styrelsen i tillfälle att

tillvarataga fiskets intressen.3 Lantbruksstyrelsens arbetsuppgifter med av­

seende å fisket överflyttades emellertid från och med den 1 juli 1948 å den

nyinrättade fiskeristyrelsen med statens fiskeriförsök. Med anledning härav

vidtogos genom lag den 30 juni 1948 ändringar i avfattningen av vissa lag­

rum i vattenlagen. Även i förevarande lagrum bör en dylik ändring i an­

ledning av inrättandet av fiskeristyrelsen vidtagas.

1 1917 års sakkunrdgbetänkande s. 246; jfr prop. 1918:128 s. 158.

2 Jfr SOU 1947: 47 s. 86.

8 1917 års sakkunnigbetänkande s. 416.

Kungl. Maj:ts proposition nr 52.

103

3 KAP.

14 §.

Innan stadgar för vattenreglerings-

företag blivit antagna och fastställda

samt anmälan om styrelseval gjorts

hos Konungens befallningshavande,

må ej arbete å annans mark verk­

ställas eller åtgärd eljest till förfång

för annan vidtagas.

(Gällande lydelse:)

Sker ändring------------ Konungens

befallningshavande.

Då anmälan — — — ortens tid­

ningar.

6 KAP.

11

§•

För anläggningskostnaden njute

anläggaren i den ordning, som stad­

gas i lagen om lottning i allmän flott­

led, ersättning av de flottande med

belopp, som, sedan flottleden blivit

besiktigad och godkänd, jämlikt 11

kap. 66 § andra stycket fastställes

med hänsyn till det skick, vari bygg­

nader och arbeten befinnas vid tiden

för godkännandet.

Till anläggningskostnad — — —

flottledens godkännande.

Har ersättning —---------- till flott-

ningsföreningen.

7 KAP.

40 §.

Tarvas för ändamål, som i 37 §

sägs, att å annan tillhörig fastighet

lägges damm, vall eller väg eller led­

ning för vattnet eller att å annans

grund i eller vid vattendrag verk­

ställes grävning, sprängning eller

3 KAP.

14 §.

Innan stadgar för vattenreglerings-

företag blivit antagna och fastställda

samt anmälan om styrelseval gjorts

hos Konungens befallningshavande,

må ej arbete å annans mark verk­

ställas eller åtgärd eljest till förfång

för annan vidtagas. Vad nu sagts

gälle dock ej arbete, vartill tillstånd

givits med stöd av 11 kap. 66 § 1

mom.

Sker ändring------- - — Konungens

befallningshavande.

Då anmälan------------- ortens tid­

ningar.

6 KAP.

11

§•

För anläggningskostnaden njute

anläggaren i den ordning, som stad­

gas i lagen om flottning i allmän flott­

led, ersättning av de flottande med

belopp, som, sedan flottleden blivit

besiktigad och godkänd, jämlikt 11

kap. 66 § 3 mom. fastställes med hän­

syn till det skick, vari byggnader och

arbeten befinnas vid tiden för god­

kännandet.

Till anläggningskostnad — — —

flottledens godkännande.

Har ersättning-------------till flott-

ningsf öreningen.

7 KAP.

40 §.

Tarvas för ändamål, som i 37 §

sägs, att å annan tillhörig fastighet

lägges damm, vall eller väg eller led­

ning för vattnet eller ock verkställes

grävning, sprängning eller annan åt­

gärd till strömbäddens reglerande

(Föreslagen lydelse:)

Kungl. Maj.ts proposition nr 52.

105

(Gällande lydelse:)

(Föreslagen lydelse:)

arbete å annans mark verkställas el­

ler åtgärd eljest till förfång för an­

nan vidtagas.

Sker ändring------- — Konungens

befallningshavande.

Då anmälan — ------i länskungö-

relserna.

8 KAP.

49 §.

Innan anmälan om styrelseval

gjorts hos Konungens befallningsha­

vande, må ej i fall, som i 48 § avses,

arbete å annans mark verkställas el­

ler åtgärd eljest till förfång för an­

nan vidtagas. Vad nu sagts skall dock

ej gälla, om syssloman enligt 53 §

förordnats för handhavande av före­

tagets angelägenheter.

Sker ändring------------ Konungens

befallningshavande.

Då anmälan------------i länskungö-

relserna.

9 KAP.

48 §.

Ersättning i penningar skall beräk­

nas till fulla värdet och hälften där­

utöver, då fråga är om ersättning för:

5. intrång, som avses i 2 kap. 16 §

första stycket, så ock intrång genom

ledning för elektrisk kraftöverföring;

Om undantag--------— i 50 §.

arbete å annans mark verkställas el­

ler åtgärd eljest till förfång för an­

nan vidtagas. Vad nu sagts gälle dock

ej arbete, vartill tillstånd givits med

stöd av il kap. 66 § 1 mom.

Sker ändring------------ Konungens

befallningshavande.

Då anmälan------------i länskungö-

relserna.

8 KAP.

49 §.

Innan anmälan om styrelseval

gjorts hos Konungens befallningsha­

vande, må ej i fall, som i 48 § avses,

arbete å annans mark verkställas el­

ler åtgärd eljest till förfång för an­

nan vidtagas. Vad nu sagts gälle dock

ej arbete, vartill tillstånd givits med

stöd av 11 kap. 66 § 1 mom., och ej

heller för det fall, att syssloman en­

ligt vad nedan i 53 § sägs förordnats

för handhavande av företagets ange­

lägenheter.

Sker ändring------------ Konungens

befallningshavande.

Då anmälan------------ i länskungö-

relserna.

9 KAP.

48 §.

Ersättning i penningar skall beräk­

nas till fulla värdet och hälften där­

utöver, då fråga är om ersättning för:

5. intrång, som avses i 2 kap. 16 §

första stycket och 7 kap. 40 § andra

stycket, så ock intrång genom ledning

för elektrisk kraftöverföring;

Om undantag------------i 50 §.

115

Kungl. Maj:ts proposition nr 52.

(Gällande lydelse:)

(Föreslagen lydelse:)

mätningar, avvägningar eller andra

undersökningsarbeten å fastighet,

som äges eller innehaves av annan,

äge Konungens befallningshavande,

när skäl därtill äro, föreskriva, att

erforderligt tillträde till fastigheten

under viss tid skall lämnas. Konung­

ens befallningshavande må ock, där

för utförande av undersökningsarbe­

te erfordras, att ett eller flera vat­

tenmärken eller observationsrör ut­

sättas, stadga förbud, vid vite, att

rubba eller skada sådant märke eller

rör.

Vid undersökningsarbetets utfö­

rande skall så förfaras, att skada

därav ej eller allenast såvitt den är

oundviklig orsakas annan; växande

träd må ej fällas utan särskilt med­

givande av Konungens befallnings­

havande. För skada och intrång, som

vållas av arbetet, skall ersättning

gäldas med fulla värdet; och vare

den, som verkställer eller låter verk­

ställa arbetet, pliktig att, om Ko­

nungens befallningshavande prövar

det nödigt, före arbetets påbörjande

ställa säkerhet för ersättningens gäl­

dande.

Konungen äger utfärda närmare

föreskrifter angående utförande av

undersökningsarbeten, som i denna

§ avses, och vad därmed äger sam­

band.

ställa mätningar, avvägningar eller

andra undersökningsarbeten å fas­

tighet, som äges eller innehaves av

annan, äge Konungens befallnings­

havande, när skäl därtill äro, före­

skriva, att erforderligt tillträde till

fastigheten under viss tid skall läm­

nas. Konungens befallningshavande

må ock, där för utförande av under­

sökningsarbete erfordras, att ett eller

flera vattenmärken eller observa­

tionsrör utsättas, stadga förbud, vid

vite, att rubba eller skada sådant

märke eller rör.

Vid undersökningsarbetets utfö­

rande skall så förfaras, att skada

därav ej eller allenast såvitt den är

oundviklig orsakas annan; växande

träd må ej fällas utan särskilt med­

givande av Konungens befallnings­

havande. För skada och intrång, som

vållas av arbetet, skall ersättning

gäldas med fulla värdet; och vare

den, som verkställer eller låter verk­

ställa arbetet, pliktig att, om Ko­

nungens befallningshavande prövar

det nödigt, före arbetets påbörjande

ställa säkerhet för ersättningens

gäldande.

Konungen äger utfärda närmare

föreskrifter angående utförande av

undersökningsarbeten, som ovan av­

ses, och vad därmed äger samband.

2 inom. Efter framställning av nå­

gon, som vill utföra företag enligt

denna lag men ännn ej ingivit ansö­

kan om tillstånd därtill, må vatten-

rättsdomarcn förordna sakkunnig att

på företagarens bekostnad verkställa

erforderliga undersökningar. Där un­

dersökningarna avse att utröna, hu­

ruvida fiskerinäring kan av före-

Kungl. Maj:ts proposition nr 52.

117

Bilaga B.

Vid promemorian den 12 september 1947 fogat förslag

till

Lag om ändring i vattenlagen.

Härigenom förordnas dels att 2, 3, 7, 8, 9 och 11 kap. vattenlagen skola

i nedan intagna delar erhålla ändrad lydelse på sätt i det följande angives

dels ock att i 14 kap. samma lag skall införas en ny paragraf, betecknad

5 a §, av nedan angiven lydelse.

2 kap.

14 §.

Tarvas för ändamålsenligt tillgodogörande av vatten, att å annan till­

hörig fastighet lägges damm, vall eller väg eller ledning för vattnet eller ock

verkställes grävning, sprängning eller annan åtgärd till strömbäddens reg­

lerande eller till förebyggande eller minskande av skada, vare fastighetens

ägare pliktig att tåla sådant intrång mot ersättning, som i 9 kap. skils.

Om rätt att över annans mark framdraga ledning för vatten till husbehovs-

förbrukning gälle vad särskilt är stadgat.

Där vid — — — motsvarande tillämpning.

Erfordras till —------- finnes föreskrivet.

16 §.

Där utmål för vattenkraftstation eller annan byggnad i vatten icke utan

oskäliga kostnader annorledes står till buds, vare ägare av mark vid eller

i närheten av vattendrag eller annat vattenområde, varom fråga är, plik­

tig att mot ersättning, som i 9 kap. sägs, till sådant utmål upplåta det om­

råde, som tarvas för byggnaden och därmed förenade anläggningar.

Är området avsett att utgöra eller ingå i strömfallsfastighet, varom i 11

kap. 62 § 2 mom. sägs, må det lösas.

3 kap.

14 §.

Innan stadgar för vattenregleringsföretag blivit antagna och fastställda

samt anmälan om styrelseval gjorts hos Konungens befallningshavande,

må ej arbete å annans mark verkställas eller åtgärd eljest till förfång för

annan vidtagas. Vad nu sagts gälle dock ej arbete, vartill tillstånd givits

med stöd av 11 kap. 66 § 1 mom.

Sker ändring — — •— Konungens befallningshavande.

Då anmälan------------ ortens tidningar.

7 kap.

40 §.

Tarvas för ändamål, som i 37 § sägs, att å annan tillhörig fastighet läg­

ges damm, vall eller väg eller ledning för vattnet eller ock verkställes gräv­

121

56. talan jämlikt 9 kap. 66 § 3 mom. om omprövning av ersättningsbelopp,

så ock talan jämlikt 9 kap. 73 § av innehavare av fordran, varför fast egen­

dom häftar, om högre ersättning för egendomen eller för därifrån förlorad

vattenkraft eller för skada eller intrång därå;

Kungl. Maj:ts proposition nr 52.

C. besvärsmål:

D. underställningsmål:

Hurusom, efter--------— i 08 §.

27 §.

1 mom. Ansökan enligt----------- anläggningen, uppgiven.

1 fråga om------- — ersättning därför.

2 mom. Ansökan, som------------ anläggningens bortskaffande.

Vad nu sagts------------i 17 § 9 sägs.

3 mom. I ansökan — — — och hemvist.

4 mom. Då ansökan —- — — ledningens sträckning.

Vad nu sagts------------till vatten.

5 mom. Innan ansökan ingives rörande företag av betydande omfattning

eller ingripande beskaffenhet, skall ärendet med avseende å företagets verk­

ningar ur allmän synpunkt vara förberett i enlighet med bestämmelser som

Konungen meddelar.

Konungen äger stadga skyldighet att gälda kostnad som i samband med

förberedande av ärende, varom ovan sågs, åsamkas det allmänna.

35 §.

1 mom. Där fråga -—------- i fråga.

Föres efter tv nu sagts talan i målet av allmänt ombud, åligge ombudet

att på begäran lillhandagå dem, vilkas rätt beröres i saken, med kostnads­

fria råd angående bevakandet av deras rätt. Menar part, att på grund av

företagets omfattning eller eljest åliggande av nu nämnd art bör uppdragas

åt annan än allmänt ombud, göre anmälan därom hos Konungens befall-

ningshavande i det län, inom vilket det företag eller den åtgärd ansökning­

en anser huvudsakligen skall verkställas; och må Konungens befallnings-

havande i sådant fall eller, då det eljest prövas erforderligt för tillvarata­

gande av sakägarnas rätt, förordna särskild person att på sätt nyss nämnts

biträda dem.

Om allmänt ------------ parternas kännedom.

2 mom. Finnes i--------— den myndighet.

År fråga -—------- motsvarande tillämpning.

40 §.

I mål, som------- — i fråga.

Såvitt angår åtgärder till förebyggande eller avhjälpande av skada eller

olägenhet, skola bestämmelserna i forsla stycket äga tillämpning även i

andra ansölcningsmåt än där sägs.

Tarvas till — -—

motsvarande tillämpning.

Beslut, som------------annorlunda förordnar.

60 §.

1 mom. Är företagets snara genomförande angeläget, äge vattendomsto­

len, innan målet i övrigt avgöres, pröva företageis tillåtlighet samt, om det

124

Kungl. Maj.ts proposition nr 52.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 31 januari

1952.

Närvarande:

justitieråden E

kberg

,

S

trandberg

,

L

junggren

,

regeringsrådet B ^jörkholm .

Enligt lagrådet den 17 januari 1952 tillhandakommet utdrag av protokoll

över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i stats­

rådet den 11 januari 1952, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets ut­

låtande skulle för det i § 87 regeringsformen angivna ändamålet inhämtas

över upprättat förslag till lag om ändring i vattenlagen.

hörslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet före­

dragits av e. o. hovrättsassessorn P. G. Bergsten.

Lagrådet yttrade:

2 KAP.

14 §.

Den föreslagna nya bestämmelsen i första stycket andra punkten mot­

svaras i sakkunnigförslaget av ett stadgande, som upptagits i en ny para­

graf 5 a i 14 kap. Den närmare utformningen av sistnämnda stadgande har

skett med ledning av bestämmelserna i 14 kap. 5 § om rätt att å annans

fastighet verkställa förberedande undersökningar. Sakkunnigförslaget avvi­

ker från departementsförslaget särskilt så tillvida, som frågan om tvångs-

upplåtelse av mark skulle prövas av Konungens befallningshavande utom

då frågan uppkomme vid syneförrättning eller i mål, som vore anhängigt

hos vattendomstol, i vilka fall prövningen skulle ankomma å synemän-

nen, respektive vattendomstolen. Förutsättningarna för tvångsupplåtelse äro

emellertid i huvudsak desamma som enligt departementsförslaget, nämli­

gen att någon för utförande av företag eller annan åtgärd enligt vatten­

lagen behöver tillfälligt taga annans mark i anspråk för arbetarbostäder

eller andra byggnader, väg, upplagsplats, arbetsmaskiner eller dylikt.

De sakkunniga anförde i sin motivering bland annat, att det otvivelaktigt

understundom förekomme, att en företagare nödgades betala oskäligt hög

Kungl. Maj. ts proposition nr 52.

127

I detta sammanhang vill lagrådet erinra, att även om villkoren att mark

tarvas för uppförande av behövliga arbetarbostäder m. in. och att sådan icke

utan oskäliga kostnader annorledes står till buds äro uppfyllda, det likväl

icke är säkert, att tvångsupplåtelse till det område, som sökanden avser, bör

medgivas under alla förhållanden. Såsom departementschefen framhållit, får

jämlikt 2 kap. 17 § tomtplats, trädgård eller park ej tagas i anspråk, därest

det utan synnerlig olägenhet kan undvikas. Det kan dessutom hända, att

mer än ett område befinnes vara tjänligt för det avsedda ändamålet. I sådana

fall får tvångsupplåtelse ej medgivas beträffande område, vars upplåtande

medför större olägenhet än nödigt är; och det skall jämväl i övrigt tillses,

att ändamålet kan, utan oskälig kostnad för företagaren, vinnas med minsta

olägenhet för annan. Detta följer av regeln i 2 kap. 2 §, vilken har allmän

giltighet. Särskild föreskrift i detta ämne är alltså ej nödvändig i föreva­

rande sammanhang.

Av allmänna rättsgrundsatser lärer följa, att den som fått medgivande

att för visst ändamål nyttja annans mark är skyldig att, när behov av mar­

ken för detta ändamål ej längre föreligger, återställa marken till ägaren i

såvitt möjligt samma skick, vari han mottog densamma. Låter detta sig icke

göra eller skulle återställandet av marken i dess förra skick medföra kost­

nader, vilka icke stå i rimligt förhållande till det intrång eller den skada,

som anläggningens bibehållande skulle förorsaka, torde markägaren böra få

åtnöjas med ersättning för intrånget eller skadan. (Jfr exempelvis 2 kap.

18 § lagen om nyttjanderätt till fast egendom.) Till undvikande av tvister

synes det vara angeläget, att vattendomstolen vid lämnande av tillstånd till

tvångsupplåtelse erinrar om företagarens skyldighet att återställa marken

samt härför utsätter tid. Uttryckliga bestämmelser härom lära emellertid ej

vara erforderliga, eftersom den vattendomstolen jämlikt 11 kap. 62 § åvilan­

de förpliktelsen att föreskriva de villkor, som äro behövliga för tillgodose­

ende av enskild rätt, kan anses omfatta även meddelandet av sådana före­

skrifter, som nu nämnts.

7 KAP.

40 §.

Beaktas lagrådets anmärkning vid 2 kap. 14 §, bör en liknande ändring

vidtagas i förevarande lagrum.

9 KAP.

67 §.

Förevarande paragraf i förslaget behandlar i första stycket till en början

det fall att av vattendomstolen meddelat tillstånd till företag eller åtgärd,

som avses i vattenlagen, på grund av förordnande enligt 11 kap. 67 § första

stycket tagits i anspråk innan vattendomstolens utslag vunnit laga kraft

samt till följd av klagan över utslaget ersättning, som enligt förut i 9 kap.

128

Kungl. Maj:ts proposition nr 52.

givna regler skall nedsättas hos Konungens befallningshavande, blivit slut­

ligen bestämd till högre belopp än det redan nedsatta. Det åligger då er-

sättningsgivaren att inom viss tid nedsätta det överskjutande beloppet.

Vidare stadgas, att om ersättningen ej bestämmes till högre belopp, ersätt-

ningsgivaren skall göra anmälan därom hos Konungens befallningshavan­

de samt att, ändå att ersättningen bestämmes till lägre belopp, vad som

redan nedsatts ej må återkrävas, vilket skall gälla jämväl då ersättningen

guldits i annan ordning än genom dess nedsättning.

Enligt det föreslagna nya andra stycket i 11 kap. 67 § äger vattendom­

stolen, därest -— sedan tillstånd meddelats till företag eller åtgärd enligt

vattenlagen — det ålägges sökanden eller anläggaren att förebygga eller

avhjälpa skada eller olägenhet eller att utgiva ersättning därför, förordna,

att beslutet genast skall gå i verkställighet som om det vunnit laga kraft.

Det åligger då ersättningsgivaren i fall, som avses i 9 kap. 67 § andra styc­

ket i förslaget, att om nedsättningsskyldighet föreligger enligt 54 § samma

kap. inom viss tid efter utslagets dag nedsätta beloppet hos Konungens

befallningshavande. Vad angår belopp, som ej skall nedsättas, gäller att

den ersättningsberättigade genast äger uppbära det. Förslagets mening lä­

rer vara, att ersättningstagaren i nu förevarande fall icke skall intaga en

sämre ställning än då fråga är om ersättning enligt första stycket. Även

om till följd av klagan högre rätt skulle bestämma ersättningen till lägre

belopp än vattendomstolen bestämt eller förklara, att ersättning icke skall

utgå, bör således vad som nedsatts hos Konungens befallningshavande eller

guldits i annan ordning ej få återkrävas. Detta framgår emellertid ej av

den föreslagna lagtexten, i motsats till vad förhållandet var enligt de sak­

kunnigas förslag (jfr 9 kap. 1, 66 och 67 §§ i sistnämnda förslag). Eif för­

ordnande därom att vattendomstolens beslut må verkställas som om det

vunnit laga kraft lärer icke innebära, att återbäringsskyldighet ej kan upp­

komma. För att syftet med lagstiftningen i nu berörda hänseende skall vin­

nas synes den lämpligaste utvägen vara, att sista punkten i första stycket av

förevarande paragraf med någon jämkning av ordalagen sättes som ett

tredje stycke i paragrafen.

11 KAP.

27 §.

Departementschefen har framhållit, att det förvisso vore av stort värde,

om planeringen av sådana vattenkraft- och vattenregleringsföretag, som i

betydande grad ingrepe i bygdens förhållanden, ägde rum i samråd och

samarbete med ortsmyndigheter och representanter i övrigt för de intressen,

som kunde beröras. Särskilda åtgärder för förberedelse av ansökan till vat­

tendomstol rörande sådant företag borde därför äga rum. Önskvärdheten

av att dylika åtgärder vidtoges borde på något sätt komma till uttryck i

vattenlagen.