Prop. 1953:210

('med förslag till kom\xad munallag m. m.',)

Kungl. Maj.ts proposition nr 210.

1

Nr 210.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till kom­

munallag m. m.; given Stockholms slott den 8 april

1953.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av stats­ rådsprotokollet över inrikesärenden för denna dag, föreslå riksdagen att antaga härvid fogade förslag till

1) kommunallag; 2) lag om införande av kommunallagen; 3) lag angående ändring i lagen den 13 juni 1919 (nr 293) om ordning och villkor för ändring i kommunal och ecklesiastik indelning;

4) lag angående ändring i kommunala vallagen den 6 juni 1930 (nr 253); samt

5) lag angående ändrad lydelse av 33 § lagen den 26 november 1920 (nr 796) om val till riksdagen.

GUSTAF ADOLF.

Gunnar Hedlund.

Propositionens huvudsakliga innehåll.

I propositionen föreslås, att de nuvarande särskilda lagarna om kom­ munalstyrelse på landet och i stad ersättes med en för de borgerliga primär­ kommunerna gemensam kommunallag. Denna ger i stort sett enhetliga bestämmelser för den kommunala organisationen i landskommuner, kö­ pingar och städer.

Beträffande formerna för den kommunala beslutanderättens utövning innebär förslaget, att kommunalstämman och allmänna rådstugan avskaf­ fas och beslutanderätten i samtliga kommuner tillägges fullmäktige.

Ledningen av den kommunala förvaltningen reformeras genom att kom­ munalnämnd på landet och drätselkammare i stad ges ställningen av kom­ munens styrelse. I samband härmed föreslås, att magistratens befattning 1—Biliang till riksdagens protokoll 1953. 1 samt. Nr 210.

2

med kommunalstyrelsen skall upphöra. För de största städerna öppnas möjlighet att med bibehållande av drätselkammaren som specialorgan på det finansiella området inrätta en styrelse av särskild typ, benämnd stads- kollegium. Mandattiden för kommunens styrelse skall enligt förslaget vara fyra år och sammanfalla med fullmäktiges. Styrelsen skall utses i december det år, fullmäktigval ägt rum, av de nyvalda fullmäktige.

I fråga om de olika organens verksamhetsformer innefattar förslaget åtskilliga nyheter. Interpellationsrätten i fullmäktige regleras, en ny form för kommunala tillkännagivanden skapas genom att kommunerna ålägges anordna en kommunens anslagstavla, och en allmän jävsregel införes för fullmäktige och ledamöter av nämnder och styrelser. Vidare föreslås nya regler om valbarhet till kommunala uppdrag och om avsägelserätt.

Reglerna om kommunernas drätsel har sammanförts och systematiserats. Detta innebär bl. a., att bestämmelserna om kommunernas fondbildning, som nu finnes i en särskild lag, inarbetats i kommunallagen. I samband härmed föreslås vissa ändringar av saklig natur.

Rätten att anföra besvär, som enligt nuvarande bestämmelser avser blott beslut av det representativa organet samt kommunalnämnd och drätsel­ kammare, utsträckes enligt förslaget att även avse beslut av de särskilda nämnderna. Besvärstiden regleras enhetligt. Kommunerna föreslås få rätt att utse en särskild nämnd, besvärsnämnd, med befogenhet att på mate­ riella grunder pröva besvär i tjänstetillsättningsärenden och vissa andra frågor, som rör kommunala befattningshavare. — Förslaget innebär vidare bl. a. vissa jämkningar i de nuvarande reglerna om municipalsamhälle i syfte att minska användningen av denna organisationsform.

De tillämpningsfrågor, som uppkommer vid övergången till den före­ slagna ordningen, föreslås reglerade i en särskild lag om införande av kommunallagen. — I övrigt framlägges förslag till sådana ändringar i 1919 års kommunala indelningslag, kommunala vallagen och lagen om val till riksdagen, som blir en följd av förslaget till kommunallag.

Kommunallagen jämte följdförfattningar är avsedd att träda i kraft den 1 januari 1955.

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

Kungl. Maj.ts proposition nr 210.

3

Förslag

till

Kommunallag.

Härigenom förordnas som följer.

1 kap. Allmänna bestämmelser.

1 §•

Riket är indelat i kommuner. Kommunerna äro landskommuner, köpingar

och städer.

Råder osäkerhet beträffande gränsen för kommuns område, förordnar

Konungen angående gränsens rätta sträckning.

Om kommunalförbund och om ändring i kommunal indelning är sär­

skilt stadgat.

Denna lag äger icke avseende å Stockholms stad.

2 §•

Medlem av kommun är envar, som är där mantalsskriven, ävensom var

och en, vilken, utan att vara mantalsskriven i kommunen, därstädes äger

eller brukar fast egendom eller är taxerad till allmän kommunalskatt.

3 §•

Kommun äger att själv, efter vad i denna lag närmare bestämmes, vårda

sina angelägenheter, såvitt icke handhavandet därav enligt gällande för­

fattningar tillkommer annan.

Angående vissa kommunala angelägenheter är särskilt stadgat.

4 §■

Kommuns beslutanderätt utövas av kommunens fullmäktige. Fullmäk­

tige äro i landskommun och köping kommunalfullmäktige och i stad stads­

fullmäktige.

Förvaltning och verkställighet tillkomma kommunens styrelse och öv­

riga nämnder. Kommunens styrelse är i landskommun och köping kom­

munalnämnd och i stad drätselkammare eller stadskollegium.

2 kap. Om kommunens fullmäktige.

5 §•

Fullmäktiges antal bestämmes i förhållande till folkmängden sålunda,

alt

4

kommun med 2 000 invånare eller därunder utser 15—30, kommun med över 2 000 till och med 5 000 invånare utser 20—35, kommun med över 5 000 till och med 20 000 invånare utser 25—40, kommun med över 20 000 till och med 40 000 invånare utser 35—50, samt

kommun med över 40 000 invånare utser 45—60. Fullmäktige besluta, med iakttagande av vad nu är sagt, huru många fullmäktige skola utses för kommunen. Om beslutet skall länsstyrelsen ofördröjligen underrättas.

Har beslut fattats om ändring av fullmäktiges antal, skall kommunen ändock intill utgången av det år, då allmänna fullmäktigval nästa gång skola förrättas, företrädas av fullmäktige till det antal, som tidigare bli­ vit bestämt.

Om bestämmande av fullmäktiges antal, då beslut därom påkallas av ändring i kommunal indelning, är särskilt stadgat.

6

§•

Rösträtt vid val av fullmäktige tillkommer envar inom kommunen man­ talsskriven svensk medborgare, som senast under nästföregående kalen­ derår uppnått tjuguett års ålder och ej är omyndig. Varje röstberättigad äger en röst.

Om upprättande av röstlängd och om röstlängdens bindande verkan stadgas i kommunala vallagen.

7 §•

Fullmäktige väljas bland de röstberättigade, som äro boende inom kom­ munen och uppnått tjugutre års ålder. Den som är omyndig eller i kon­ kurstillstånd kan ej väljas till fullmäktig.

Landshövding, landssekreterare och landskamrerare må icke utses till fullmäktige.

Kommer fullmäktig efter valet i den ställning, att han ej längre är valbar, frånträder han omedelbart sitt uppdrag.

Den som uppnått sextio års ålder må avsäga sig uppdrag att vara full­ mäktig. Eljest må ej någon avsäga sig sådant uppdrag med mindre han uppgiver hinder, vilket godkännes av fullmäktige.

8

§•

Fullmäktige väljas för fyra år, räknade från och med den 1 januari året näst efter det, då valet skett; dock skola fullmäktige redan samma år de utsetts förrätta val av fullmäktiges ordförande och vice ordförande samt kommunalnämnd, drätselkammare och stadskollegium på sätt bestämmes nedan i denna lag.

Om val av fullmäktige i anledning av ändring i kommunal indelning är särskilt stadgat.

Kungl. Maj.ts proposition nr 210.

o

9 §•

För val av fullmäktige skall kommun med mera än 40 000 invånare

indelas i valkretsar. Är folkmängden i kommun mindre än nu sagts

men överstiger den 10 000, må valkretsindelning ock företagas, där så

befinnes lämpligt. Annan kommun må ej indelas i valkretsar, såframt icke

till följd av kommunens särskilt betydande utsträckning eller liknande

förhållanden synnerliga skäl föreligga därtill. Valbarhet är ej inskränkt

inom valkrets.

Vid valkretsindelning iakttages, att varje krets kommer att utse minst

tio, högst trettio fullmäktige efter den beräkningsgrund, att i allmänhet

inom varje krets en fullmäktig utses för varje befolkningstal motsvarande

det som erhålles, då kommunens folkmängd delas med antalet fullmäktige

för hela kommunen; att delar av samma by eller hemman ej utan synner­

liga skäl förläggas till olika valkretsar; att varje valkrets skall kunna om­

slutas med en sammanhängande gränslinje; samt att antalet fullmäktige

för hela kommunen, i den mån det utan olägenhet kan ske, fördelas lika

på de särskilda valkretsarna.

Om indelning i valkretsar jämte antalet fullmäktige för varje valkrets

äga, efter därom av kommunens styrelse uppgjort förslag, fullmäktige

göra framställning hos länsstyrelsen. Utan föregående framställning må

länsstyrelsen förordna om sådan indelning, sedan tillfälle beretts fullmäk­

tige att avgiva yttrande i ärendet. Beslut om indelning i valkretsar skall

meddelas senast två månader före ingången av det kalenderår, under vilket

beslutet skall träda i tillämpning.

10

§.

Om valdistrikt och valdag samt vals kungörande, förrättande och av­

slutande, så ock om förfarandet, när fullmäktig avgår före den bestämda

tjänstgöringstidens utgång, stadgas i kommunala vallagen.

11

§•

Fullmäktige välja varje år för nästkommande kalenderår bland sig en

ordförande och en vice ordförande samt, då fullmäktige så besluta, jämväl

en andre vice ordförande. Underrättelse om dessa val, med angivande av

de valdas namn och postadress, skall ofördröjligen insändas till länssty­

relsen för intagande i länskungörelserna.

För året näst efter det, då val av fullmäktige ägt rum, skall ordförande­

valet förrättas av de nyvalda fullmäktige vid sammanträde i december

månad det år fullmäktigvalet skett. Kungörelse om detta sammanträde ut­

färdas av den för sistnämnda år utsedde ordföranden. Denne förer vid

sammanträdet ordet, till dess ordförandevalet ägt rum.

Äro både ordförande och vice ordförande hindrade att inställa sig vid

fullmäktiges sammanträde, äga fullmäktige utse annan ledamot att för

Kungl. Maj.ts proposition nr 210.

6

Kungl. Maj.ts proposition nr 210.

tillfället föra ordet. Intill dess så skett, utövas ordförandeskapet av den

till tjänstgöringstiden äldste bland fullmäktige eller, där två eller flera

fullmäktige ha lika lång tjänstgöringstid, av den bland dessa, som är till

levnadsåldern äldst.

12

§.

Fullmäktigsammanträde skall hållas å ställe, som fullmäktige bestämt.

13 §.

Ordinarie sammanträden skola av fullmäktige hållas enligt ordning, som

bestämmes av fullmäktige.

Vid ordinarie sammanträde före utgången av juni månad eller, där enligt

65 § så bestämts, vid ordinarie sammanträde senare under året fattas beslut

i anledning av berättelsen om föregående årets räkenskaper och förvalt­

ning.

Vid ordinarie sammanträde i oktober månad fastställes kommunens ut­

gifts- och inkomststat.

Vid ordinarie sammanträde före utgången av december månad förrättas

val till de befattningar inom kommunen, vilka vid årets slut bliva lediga.

Skulle beträffande viss kommun utgifts- och inkomststaten till följd av

särskilda förhållanden icke kunna fastställas i oktober månad, skall vid

ordinarie sammanträde i denna månad fastställas grunden för utdebite­

ring av den allmänna kommunalskatt, som ingår i preliminär skatt för in­

komst under nästföljande år. Därefter skall vid ordinarie sammanträde

före utgången av december månad kommunens utgifts- och inkomststat

fastställas; om skäl därtill äro, må därvid annan utdebiteringsgrund fast­

ställas än som beslutats vid sammanträdet i oktober månad.

Extra sammanträde hålles, när länsstyrelsen därom förordnar eller

kommunens styrelse eller de flesta av fullmäktige det begära eller ord­

föranden finner det nödigt.

14

§.

1 mom. Kungörelse om fullmäktigsammanträde, innehållande uppgift

om tid och ställe för sammanträdet och de ärenden, som därvid skola be­

handlas, utfärdas av ordföranden eller, vid hinder för honom, av vice ord­

föranden.

Kungörelsen skall minst en vecka före sammanträdet anslås å en av

kommunen på lämplig plats anordnad anslagstavla (kommunens anslags­

tavla) och, därest fullmäktige så beslutat, jämväl annorstädes. Kungörel­

sen skall ock senast fyra dagar före sammanträdet delgivas envar full­

mäktig.

Därjämte skall tillkännagivande om tid och ställe för sammanträde samt,

därest fullmäktige så bestämt, om de ärenden, som skola behandlas, in­

7

föras i en eller flera ortstidningar senast en vecka före sammanträdet.

Vid ordinarie sammanträde före utgången av december månad avgöres

för nästföljande kalenderår, i vilken eller vilka tidningar tillkännagivande

skall införas. Därvid böra väljas sådana tidningar, som genom spridning

inom olika grupper av kommunens medlemmar bringa tillkännagivandet

till de flestas kännedom. Har vid fattandet av beslut i ämnet förslag om

tillkännagivandets införande i annan ortstidning än sådan, som omfattas

av beslutet, varit under omröstning och därvid erhållit minst en tredjedel

av de i omröstningen deltagandes röster, skall tillkännagivandet införas

jämväl i denna tidning.

Den omständigheten att kungörelse om sammanträde icke blivit anslagen

annorstädes än å kommunens anslagstavla eller att tillkännagivande ej

blivit infört i tidning utgör ej hinder för sammanträdets hållande.

2 mom. Fordrar ärende så skyndsam handläggning, att kungörande icke

medhinnes i den ordning, som stadgas i 1 mom., må sammanträde för

ärendets behandling ändock hållas, därest senast söckendagen före sam­

manträdet kungörelse, innehållande uppgift som i sagda moment avses,

anslagits å kommunens anslagstavla och delgivits envar fullmäktig.

3 mom. Kungörelse må, i stället för att delgivas fullmäktig inom tid,

som sägs i 1 eller 2 mom., översändas till honom med posten så tidigt, att

den kan antagas komma honom tillhanda inom samma tid.

15 §.

Fullmäktige må ej handlägga ärende, såvida icke flera än hälften av dem

äro tillstädes. Är tillstädesvarande fullmäktig enligt vad i 16 § eller 63 §

andra stycket sägs hindrad att deltaga i visst ärende, utgör ej den om­

ständigheten, att till följd därav antalet av de deltagande icke överstiger

hälften av fullmäktiges hela antal, hinder för ärendets handläggande.

Kungl. Maj. ts proposition nr 210.

16 §.

Fullmäktig må ej deltaga i behandling av ärende, som personligen rör

honom eller hans hustru, föräldrar, barn eller syskon.

Om hinder att deltaga i val av revisor eller revisorssuppleant och i be­

slut med anledning av revisorernas granskning stadgas i 63 § andra

stycket.

17 §.

Varje fullmäktig äger en röst.

Vid fullmäktigsaminanträde äger ordföranden eller vice ordföranden i

kommunens styrelse, ändå att han icke är fullmäktig, att deltaga i över­

läggningarna men ej i besluten. Sådan rätt tillkommer jämväl ordförande

eller vice ordförande i annan kommunal nämnd eller beredning vid be­

handling av ärende, som beretts av nämnden eller beredningen, ävensom

8

vid besvarande av interpellation, som framställts till nämndens eller be­

redningens ordförande. Dylik rätt äger ock revisor vid granskning av den

av honom avgivna revisionsberättelsen.

Efter därom av fullmäktige för varje fall fattat beslut må i kommunens

tjänst anställd befattningshavare vara tillstädes vid sammanträde för att

tillhandagå fullmäktige med erforderliga upplysningar.

18 §.

Fullmäktige äro skyldiga att meddela beslut i ärenden, som hänskjutits

till dem av högre myndighet, ävensom i fråga, som väckts genom fram­

ställning av kommunens styrelse eller annan kommunal nämnd eller genom

motion av fullmäktig.

Kungl. Maj.ts proposition nr 210.

19 §•

De ärenden, som företagas till avgörande av fullmäktige, skola vara

vederbörligen beredda av den nämnd eller beredning, dit ärendet efter sin

beskaffenhet hör, eller av en eller flera särskilt för sådan beredning utsedda

personer. Innan ärende, som beretts annorledes än av den nämnd eller be­

redning, dit ärendet efter sin beskaffenhet hör, företages till avgörande, skall

tillfälle lämnas nämnden eller beredningen att avgiva yttrande däröver.

Kommunens styrelse skall städse givas tillfälle att yttra sig över ärende,

som beretts annorledes än av styrelsen.

Val må dock av fullmäktige förrättas utan föregående beredning. Det­

samma gäller om avgörande av ärende, som fordrar skyndsam handlägg­

ning och icke avser utgift eller anvisning av medel därtill eller avhändande

av kommunen tillhörig egendom eller efterskänkande av någon kommunens

rättighet.

20

§.

Kan ärende, som handlägges å fullmäktigsammanträde, icke å den ut­

satta dagen bringas till slut, skall sammanträdet fortsättas å annan dag.

Om sammanträdets fortsättande skall, därest fullmäktige så besluta,

kungörelse i vanlig ordning utfärdas. Beslutes icke sådan kungörelse, har

ordföranden att, innan sammanträdet upplöses, bestämma och för de när­

varande tillkännagiva tid för det fortsatta sammanträdet.

Om fortsättande och avslutande av valförrättning, när val är propor­

tionellt, gäller vad därom är särskilt stadgat.

Begäres vid ärendes behandling å fullmäktigsammanträde bordläggning

av ärendet och förenar sig minst en tredjedel av de närvarande därom,

skall ärendet uppskjutas till annan dag, som ordföranden har att be­

stämma och i vanlig ordning kungöra.

Bordläggning må ej, såvida icke beslut därom fattas med vanlig röst­

övervikt, ske i fråga om val eller mera än en gång i samma ärende.

21

§.

Ordföranden åligger att å fullinäktigsammanträde framställa ärendena

till överläggning samt att tillse, att ej andra frågor företagas till avgö­

rande än de som finnas angivna i kungörelsen om sammanträdet.

Fråga, som fordrar skyndsam handläggning, må med iakttagande av vad

i 19 § är stadgat, ändå att den ej angivits i kungörelsen, företagas till av­

görande å sammanträdet, där samtliga närvarande fullmäktige besluta,

att den skall upptagas.

Kungi. Maj.ts proposition nr 210.

9

22

§.

Sedan överläggningen i ett ärende förklarats avslutad, framställer ord­

föranden proposition så avfattad, att den kan besvaras med ja eller nej.

Ordföranden tillkännagiver därefter, huru enligt hans uppfattning be­

slutet utfallit, och befäster detsamma, där ej omröstning begäres, med

klubbslag.

Begäres omröstning, skall den verkställas efter upprop och utom vid

val ske öppet. Där ej för särskilda fall annorlunda stadgas, bestämmes

utgången genom enkel pluralitet av de avgivna rösterna. Falla rösterna

lika för olika meningar, skiljer vid val lotten mellan lika rösttal, men blir

i övriga fall den mening beslut, som ordföranden biträder. Vid omröstning

för tillsättande av tjänstebefattning skall förfaras såsom vid val.

Val av kommunalnämnd, drätselkammare, stadskollegium och sådan

kommunal nämnd, som sägs i 44 § andra stycket, samt av revisorer och re­

visorssuppleanter, som avses i 63 §, så ock av två eller flera personer för

särskild beredning av ärenden, som skola företagas till avgörande av full­

mäktige, skall vara proportionellt, därest det begäres av minst så många

väljande, som motsvara det tal, vilket erhålles, om samtliga väljandes

antal delas med det antal personer valet avser, ökat med 1. Om förfarandet

vid sådant proportionellt val är särskilt stadgat.

23 §.

Vill fullmäktig till ordföranden i kommunens styrelse eller annan kom­

munal nämnd eller beredning framställa interpellation i ämne, som till­

hör fullmäktiges handläggning, skall interpellationen, skriftligen avfattad,

avlämnas till fullmäktiges ordförande före det sammanträde, vid vilket

den är avsedd alt framställas. Fullmäktige besluta utan föregående över­

läggning, huruvida interpellationens framställande skall medgivas. Läm­

nas sådant medgivande, bör interpellationen besvaras senast vid nästa

sammanträde.

24 §.

Ordföranden skall vid fullinäktigsammanträde föra eller på sill ansvar

låta föra protokoll.

10

Protokollet, av vilket skall framgå, vilka fullmäktige varit närvarande,

skall upptaga för varje ärende överläggningsämnet och beslutet samt, där

omröstning ägt rum, den ordning i vilken den företagits.

Justering av protokollet verkställes senast tio dagar efter sammanträdet

å tid, som ordföranden bestämmer och vid sammanträdet tillkännagiver,

av ordföranden jämte minst två därtill för varje gång av fullmäktige ut­

sedda närvarande ledamöter. Justering må ock verkställas av fullmäktige

antingen genast eller vid nästa sammanträde. Protokollet underskrives,

med anteckning om justeringen, av ordföranden och de utsedda justerings­

männen eller, där justeringen verkställts av fullmäktige, av ordföranden

och minst två vid sammanträdet närvarande ledamöter.

Senast å andra dagen efter det protokollet justerats skall genom ord­

förandens försorg justeringen och det ställe, där protokollet finnes till­

gängligt, tillkännagivas å kommunens anslagstavla. Tillkännagivandet skall

vara försett med uppgift å den dag det anslagits. Det må ej avlägsnas före

utgången av stadgad besvärstid. Bevis om dagen för justeringens tillkänna­

givande skall tillika åtecknas protokollet eller särskilt utfärdas.

25 §.

Den som vid fullmäktigsaminanträde deltagit i avgörandet av ärende

äger anföra reservation mot det fattade beslutet. Reservation skall an­

mälas innan sammanträdet avslutas samt, om den närmare utvecklas, av­

fattas skriftligen och avgivas sist Aid justeringen av protokollet.

26 §.

Så snart fullmäktiges protokoll blivit justerat, skall avskrift av proto­

kollet överlämnas till kommunens styrelse och utdrag därav tillställas de

övriga nämnder, åt vilka verkställighet av fullmäktiges beslut uppdragits.

Fullmäktiges protokoll och övriga handlingar skola av ordföranden eller

på hans ansvar vårdas och förtecknas; dock må handlingar, som ej er­

fordras för det löpande arbetet, för nyssnämnda ändamål överlämnas till

kommunens styrelse.

Den som med begagnande av sin rätt enligt tryckfrihetsförordningen

tagit avskrift av fullmäktiges protokoll äger att utan avgift få avskriftens

riktighet bestyrkt.

27 §.

Fullmäktiges förhandlingar skola vara offentliga; dock må fullmäktige

för visst ärende besluta, att överläggningen skall hållas inom stängda

dörrar.

Ordföranden vakar över ordningen vid fullmäktigsammanträde samt

kan varna och, efter förutgången varning, låta utvisa envar, som förhåller

sig oskickligt. Uppstår oordning, som ordföranden icke kan avstyra, äger

han upplösa sammanträdet.

Kiingl. Maj.ts proposition nr 210.

11

28 §.

1 mom. Fullmäktige må besluta, att fullmäktiges ordförande skall åt­

njuta arvode för med uppdraget förenat arbete. Arvodets belopp skall be­

stämmas för högst ett år i sänder och må icke överstiga vad som är skäligt

med hänsyn till göromålens omfattning och art. Fullmäktige äga ock för

ett år i sänder med visst belopp bevilja ersättning åt ordföranden för ut­

gifter, som för kommunens räkning påkallas vid uppdragets fullgörande.

Enligt fullmäktiges bestämmande må, där våglängden mellan fullmäk-

tigs hemvist och fullmäktiges sammanträdeslokal är större än tre kilo­

meter, resekostnadsersättning vid deltagande i fullmäktiges sammanträde

utgå till fullmäktig. I den mån resa kan företagas med järnväg, omnibus,

spårvagn eller fartyg, må ersättningen ej överstiga avgiften för tredje

klass plats på järnväg, plats i omnibus eller spårvagn eller salongsplats

på fartyg. Eljest må ersättningen högst motsvara lägsta avgiften för taxebil.

Där fullmäktig är bosatt på så stort avstånd från fullmäktiges samman­

trädeslokal, att resan fram eller åter måste företagas å särskild dag, må

fullmäktige besluta, att ersättning för resdag skall utgå efter de grunder,

som fullmäktige bestämma.

2 mom. Fullmäktige äga besluta, att till ledamot av beredning skall

utgå ersättning i enlighet med de bestämmelser, som jämlikt 46 § gälla för

ledamot av kommunens styrelse och utsedd ledamot av annan kommunal

nämnd.

Kungl. Maj.ts proposition nr 2t0.

3 kap. Om kommunens styrelse och övriga nämnder m. m.

29 §.

1 mom. I landskommun och köping skall såsom kommunens styrelse

finnas en kommunalnämnd.

1 stad skall finnas en drätselkammare. Drätselkammaren skall vara

kommunens styrelse, såvida icke Konungen på förslag av stadsfullmäktige

förordnat, att såsom kommunens styrelse skall finnas ett stadskollegium.

Vad i 30—43 och 46 §§ sägs om kommunens styrelse har avseende å kom­

munalnämnd och drätselkammare i stad utan stadskollegium. För stads­

kollegium och drätselkammare i stad med stadskollegium gälla de bestäm­

melser, som meddelas i 47—49 §§.

2 mom. I stad utan magistrat skall finnas en kommunalborgmästare.

Kommunalborgmästaren må icke utses till stadsfullmäktig. Han äger att

vara tillstädes vid stadsfullmäktiges sammanträden och deltaga i över­

läggningarna men ej i besluten.

Kommunalborgmästaren må ej heller vara ledamot av kommunens sty­

relse. Han skall närvara vid styrelsens sammanträden samt äga rätt att

deltaga i överläggningarna men ej i besluten och att få sin särskilda mening

antecknad till protokollet.

12

Om kommunalborgmästarens befattning med andra än i denna lag om-

förmälda ärenden så ock om utseende och entledigande av kommunalborg­

mästare samt om reglemente för honom är särskilt stadgat.

30 §.

Kommunens styrelse skall leda förvaltningen av kommunens angelägen­

heter och hava inseende över övriga nämnders verksamhet. Styrelsen skall

med uppmärksamhet följa de frågor, som kunna inverka på kommunens

utveckling och ekonomiska ställning, samt hos fullmäktige och övriga

nämnder ävensom hos andra myndigheter göra de framställningar, som

finnas påkallade.

Styrelsen har vidare:

a) att, såsom i 19 § sägs, bereda ärenden, som skola förekomma till

behandling hos fullmäktige;

b) att handhava kommunens drätsel och därvid själv förvalta kom­

munens egendom, i den mån ej sådan förvaltning uppdragits åt annan

nämnd;

c) att ombesörja verkställighet av fullmäktiges beslut, i den mån ej

verkställigheten uppdragits åt annan;

d) att själv eller genom ombud föra kommunens talan i alla mål och

ärenden, där detta icke på grund av lag eller fullmäktiges beslut ankom­

mer på annan;

e) att vårda och förteckna fullmäktiges och nämnders protokoll och

övriga handlingar, i den mån de för sådant ändamål överlämnats till sty­

relsen; samt

f) att i övrigt fullgöra de uppdrag, som av fullmäktige överlämnas till

styrelsen.

Kommunens styrelse har ock att taga befattning med de ärenden, vilkas

handläggning enligt särskilda författningar ankommer på styrelsen.

Styrelsen äger att från kommunens övriga nämnder samt dess bered­

ningar och befattningshavare infordra de yttranden och upplysningar, som

erfordras för fullgörande av styrelsens uppgifter.

31 §.

Ledamöter och suppleanter i kommunens styrelse väljas av fullmäktige

till det antal fullmäktige bestämma. Antalet ledamöter må dock icke vara

under fem.

Sker ej val av suppleanter proportionellt, skall tillika bestämmas den

ordning, i vilken suppleanterna skola inkallas till tjänstgöring.

32 §.

I avseende å valbarhet till ledamot eller suppleant i kommunens styrelse,

verkan av valbarhetens upphörande och rätt till avsägelse skall vad i 7 §

är stadgat om fullmäktig äga motsvarande tillämpning; dock må utom

Kungl. Maj. ts proposition nr 210.

13

personer, som avses i andra stycket av nämnda paragraf, ej heller i kom­

munens tjänst anställd befattningshavare, som är chef för något till sty­

relsens förvaltningsområde hörande verk, utses till ledamot eller suppleant i

styrelsen.

33 §.

Ledamöter och suppleanter i kommunens styrelse väljas för fyra år,

räknade från och med den 1 januari året näst efter det, då valet skett.

Valet skall förrättas i december månad det år, då allmänna val av fullmäk­

tige ägt rum, vid det sammanträde, som avses i 11 § andra stycket.

Avgår ledamot, som utsetts vid proportionellt val, under den för honom

bestämda tjänstgöringstiden, inkallas till ledamot den suppleant, som en­

ligt den mellan suppleanterna bestämda ordningen bör inträda; den så­

lunda inkallade tjänstgör under den tid, som återstått för den avgångne.

Avgår annan ledamot, anställes fyllnadsval för den återstående delen av

tjänstgöringstiden.

34 §.

Av fullmäktige utses bland ledamöterna i kommunens styrelse en ord­

förande och en vice ordförande att tjänstgöra den tid, för vilken de blivit

invalda som ledamöter.

Underrättelse om dessa val, med angivande av de valdas namn och post­

adress, skall ofördröjligen insändas till länsstyrelsen för intagande i läns-

kungörelserna.

Äro både ordföranden och vice ordföranden hindrade att inställa sig

vid sammanträde med kommunens styrelse, äger styrelsen utse annan leda­

mot att för tillfället föra ordet.

35 §.

Kommunens styrelse sammanträder å det ställe och å de tider styrelsen

bestämmer och däremellan så ofta ordföranden finner det nödigt, även­

som då minst halva antalet av styrelsens ledamöter för uppgivet ändamål

gör framställning därom.

36 §.

Suppleanterna i kommunens styrelse böra i den vid valet bestämda ord­

ningen kallas till tjänstgöring, i den mån det erfordras till följd av hinder

för ledamot eller vid uppkommen ledighet, som ännu ej kunnat fyllas,

efter ledamot, som icke utsetts vid proportionellt val.

Suppleant äger rätt att även eljest närvara vid styrelsens sammanträden

och skali alltid underrättas om tid för sammanträde.

37 §.

Kommunens styrelse må ej handlägga ärende, såvida icke flera än hälf­

ten av ledamöterna äro tillstädes.

Kungi. Maj.ts proposition nr 210.

14

Vad i 16 § stadgas om jäv för fullmäktig skall äga motsvarande till-

läinpning med avseende å ledamot i kommunens styrelse. Vid behandling

av ärende, vari ledamot är jävig, skall ledamoten avträda.

Kungl. Maj. ts proposition nr 210.

38 §.

I fråga om förfarandet vid fattande av beslut skall vad därom för full­

mäktige är stadgat i 22 § äga motsvarande tillämpning med avseende å

kommunens styrelse.

39 §.

Vad som är stadgat i 24 § om förande av protokoll vid fullmäktiges

sammanträde och om protokollets innehåll samt i 25 § om reservation

skall äga motsvarande tillämpning med avseende å protokoll och reserva­

tion vid sammanträde med kommunens styrelse.

Justering av styrelsens protokoll verkställes senast tio dagar efter sam­

manträdet av ordföranden jämte minst en därtill för varje gång av styrelsen

utsedd närvarande ledamot. Justering må ock verkställas av styrelsen an­

tingen genast eller vid nästa sammanträde.

Tillkännagivande om verkställd justering skall ske i den i 24 § före­

skrivna ordningen.

Den som med begagnande av sin rätt enligt tryckfrihetsförordningen

tagit avskrift av styrelsens protokoll äger att utan avgift få avskriftens rik­

tighet bestyrkt.

40 §.

Kommunens styrelse skall på lämpligt sätt kungöra varest och på vilka

tider till styrelsen ställda framställningar emottagas.

Styrelsens skriftväxling ombesörjes av ordföranden eller under hans

inseende. Styrelsens protokoll och övriga handlingar skola av ordföranden

eller på hans ansvar vårdas och förtecknas.

41 §.

Kommunens styrelse utser för varje kalenderår inom eller utom sig en

kassaförvaltare, där ej styrelsens medelsförvaltning är ordnad på ett sätt,

som gör sådan kassaförvaltare obehövlig.

42 §.

Om ansvar och skadeståndsskyldighet för ledamot av kommunens sty­

relse, som vid fullgörandet av sitt uppdrag åsidosätter vad enligt lag eller

författning, reglemente, särskild föreskrift eller uppdragets beskaffenhet

honom åligger, gäller vad i allmän lag stadgas.

43 §.

Fullmäktige må antaga reglemente för kommunens styrelse. I reglemen­

tet må bestämmas:

a) att med styrelsens medelsförvaltning skall sammanföras medelsför­

valtning, som enligt särskilda författningar tillkommer andra kommunala

nämnder; samt

b) att styrelsen äger uppdraga åt särskild inom densamma bildad av­

delning eller åt ledamot av styrelsen eller åt i kommunens tjänst anställd

befattningshavare att å styrelsens vägnar fatta beslut i vissa grupper av

ärenden, vilkas beskaffenhet skall i reglementet angivas, dock att fram­

ställning eller yttrande till fullmäktige icke må beslutas annorledes än av

styrelsen samfällt.

Innan beslut meddelas om sådan centralisering av medelsförvaltningen,

som avses under a), skola vederbörande nämnder höras i ärendet. Beslut,

vilket fattas på grund av uppdrag, som sägs under b), skall anmälas vid

styrelsens nästa sammanträde.

I övrigt må, i den mån icke särskilda bestämmelser meddelas i denna

lag, genom reglementet bestämmas den ordning, i vilken kommunens sty­

relse har att utöva sina befogenheter och fullgöra sina åligganden.

Beslut om antagande av reglemente skall underställas länsstyrelsens

prövning.

Kungl. Maj.ts proposition nr 210.

15

44 §.

Angående utseende av nämnder för vissa i särskilda författningar an­

givna förvaltnings- eller verkställighetsbestyr gäller vad därom för varje

fall finnes stadgat.

För handhavande av särskilda förvaltnings- eller verkställighetsbestyr i

övrigt må kommun tillsätta de nämnder, som finnas erforderliga.

45 §.

Beträffande sådan nämnd, som avses i 44 § andra stycket, skall vad i

31 § andra stycket, 32 §, 33 § andra stycket och 35—42 §§ är föreskrivet

med avseende å kommunens styrelse äga motsvarande tillämpning.

Nämnd, varom i denna paragraf stadgas, må:

a) om fullmäktige så besluta, uppdraga åt särskild inom nämnden

bildad avdelning eller åt ledamot av nämnden eller åt i kommunens tjänst

anställd befattningshavare att å nämndens vägnar fatta beslut i vissa grup­

per av ärenden, vilkas beskaffenhet skall i fullmäktiges beslut angivas, dock

att framställning eller yttrande till fullmäktige icke må beslutas annorledes

än av nämnden samfällt; samt

b) för vård och förtecknande överlämna nämndens protokoll och övriga

handlingar till kommunens styrelse, i den mån handlingarna icke erfordras

för det löpande arbetet.

16

Beslut, vilket fattas på grund av uppdrag, som sägs under a), skall anmä­

las vid nämndens nästa sammanträde.

Kungl. Maj.ts proposition nr 210.

46 §.

1 mom. Ledamot av kommunens styrelse och utsedd ledamot av annan

kommunal nämnd skola, därest fullmäktige så besluta, för deltagande i

sammanträde eller förrättning inom kommunen i kommunens angelägen­

het åtnjuta gottgörelse av kommunens medel i form av dagtraktamente.

Dagtraktamente må ej överstiga tio kronor för sammanträdes- eller för-

rättningsdag; dock må med avseende å särskilt tidskrävande samman­

träde eller förrättning eller där det eljest finnes påkallat av särskilda för­

hållanden traktamentet sättas till högre belopp.

Där våglängden mellan ledamotens hemvist och sammanträdes- eller

förrättningsstället är större än tre kilometer, må fullmäktige ock besluta,

att resekostnadsersättning skall utgå till ledamoten enligt de grunder,

som i 28 § 1 mom. andra stycket äro stadgade för där avsedda fall.

Är ledamot, som avses i första stycket, bosatt på så stort avstånd från

sammanträdes- eller förrättningsstället, att resan fram eller åter måste

företagas å särskild dag, må fullmäktige besluta, att ersättning för resdag

skall utgå efter de grunder, som fullmäktige bestämma.

Ersättning för resa, som enligt uppdrag i kommunens angelägenhet

företages utom kommunen av person, som sägs i första stycket, må, om

fullmäktige så besluta, utgå efter särskild grund.

2 mom. Jämte gottgörelse, som beslutes enligt 1 inom., må efter full­

mäktiges bestämmande till sådan ledamot av kommunens styrelse eller

annan kommunal nämnd, som utsetts till ordförande eller eljest i viss be­

fattning inom styrelsen eller nämnden eller efter särskilt uppdrag utför

arbete av mera betydande omfattning, utgå dels arvode för med uppdraget

förenat arbete och dels ersättning med visst belopp för utgifter, som för

kommunens räkning påkallas vid uppdragets fullgörande. Beloppet av

arvode eller ersättning för utgifter skall bestämmas för högst fyra år i sän­

der. Arvode må icke överstiga vad som är skäligt med hänsyn till göro-

målens omfattning och art.

3 mom. När särskilda skäl därtill äro, må fullmäktige bevilja pension

åt ledamot av kommunens styrelse eller annan kommunal nämnd, som

under en lång följd av år innehaft befattning eller uppdrag som avses i

2 mom. samt däråt ägnat övervägande del av sin arbetstid. Beslut om pen­

sion skall underställas länsstyrelsens prövning.

4 mom. Där i särskild författning föreskrift meddelas om ersättning

åt ledamot av kommunal nämnd, skall vad sålunda finnes stadgat lända

till efterrättelse.

17

Bestämmelser för stadskollegium och drätselkammare i stad med

stadskollegium.

47 §.

Stadskollegiet skall i egenskap av kommunens styrelse leda förvaltningen

av stadens angelägenheter och hava inseende över övriga nämnders verk­

samhet. Kollegiet skall med uppmärksamhet följa de frågor, som kunna

inverka på stadens utveckling och ekonomiska ställning, samt hos stads­

fullmäktige och övriga nämnder ävensom hos andra myndigheter göra de

framställningar, som finnas påkallade.

Det tillkommer stadskollegiet vidare:

a) att, såsom i 19 § sägs, bereda ärenden, som skola förekomma till

behandling hos stadsfullmäktige;

b) att ombesörja verkställighet av stadsfullmäktiges beslut, i den mån ej

verkställigheten uppdragits åt annan;

c) att själv eller genom ombud föra stadens talan i alla mål och ärenden,

där detta icke på grund av lag eller stadsfullmäktiges beslut ankommer på

annan;

d) att vårda och förteckna stadsfullmäktiges och nämnders protokoll

och övriga handlingar, i den mån de för sådant ändamål överlämnats till

kollegiet; samt

e) att i övrigt fullgöra de uppdrag, som av stadsfullmäktige överläm­

nas till kollegiet.

Stadskollegiet har ock att taga befattning med de ärenden, vilkas hand­

läggning enligt särskilda författningar ankommer på kommunens styrelse.

Stadskollegiet äger att från stadens övriga nämnder samt dess bered­

ningar och befattningshavare infordra de yttranden och upplysningar, som

erfordras för fullgörande av kollegiets uppgifter.

Bestämmelserna i 31—40, 42 och 46 §§ skola äga motsvarande tillämp­

ning med avseende å stadskollegiet.

48 §.

Det tillkommer drätselkammaren i stad med stadskollegium:

a) att föra stadens räkenskaper på sätt i 62 § sägs och taga den befatt­

ning med stadens drätsel i övrigt, som kan vara föreskriven i det i 49 § an­

givna reglementet; samt

b) att i övrigt fullgöra de uppdrag, som av stadsfullmäktige eller stads­

kollegiet överlämnas till drätselkammaren.

Bestämmelserna i 31—40, 42 och 46 §§ skola äga motsvarande tillämp­

ning med avseende å drätselkammaren.

49 §.

Stadsfullmäktige skola antaga ett för stadskollegiet och drätselkam­

maren gemensamt reglemente.

2 — Bihang till riksdagens protokoll 1953. 1 saml. Nr 210.

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

18

Med avseende å drätselkammaren må i reglementet meddelas bestämmel­

ser av det slag, som sägs i 43 § första stycket; och skola i dylikt fall stad-

gandena i andra stycket av samma paragraf äga motsvarande tillämpning.

I övrigt må, i den mån icke särskilda bestämmelser meddelas i denna

lag, genom reglementet bestämmas den ordning, i vilken stadskollegiet

och drätselkammaren hava att utöva sina befogenheter och fullgöra sina

åligganden.

Beslut om antagande av reglemente skall underställas Konungens prov­

ning.

Kungl. Maj.ts proposition nr 210.

4 kap. Om kommunens drätsel.

Inledande bestämmelser.

50 §.

Vad kommun tillhör i fast eller lös egendom bör så förvaltas, att kom­

munens förmögenhet ej minskas.

Medel, som kommun uppburit såsom vederlag för anläggningstillgång

eller på grund av försäkring av sådan tillgång, må tagas i anspråk endast

för återbetalning av lån, som upptagits för förvärv av tillgången, eller för

anskaffande av annan dylik tillgång.

Såsom anläggningstillgång skall anses fast egendom, så ock lös egen­

dom, avsedd att stadigvarande innehavas av kommunen.

51 §.

Kommuns medelsbehov skall, i den mån det ej fylles på annat sätt, täckas

med allmän kommunalskatt.

52 §.

Beslut om anslag skall tillika innefatta anvisning av medel för anslagets

täckande.

Beviljas anslag att täckas genom utdebitering under mer än fem år, skall

beslutet underställas länsstyrelsens prövning.

Utgifts- och inkomststat.

53 §.

Kommun skall årligen upprätta en utgifts- och inkomststat för det

nästföljande kalenderåret.

Å statens utgiftssida skola upptagas:

a) det belopp, vartill nästföregående års underskott enligt avslutade

räkenskaper uppgått;

b) de anslag, som erfordras för bestridande av tidigare beslutade ut­

gifter för nästföljande år, så ock de belopp, som ytterligare anslås i sam-

band med statens fastställande, däribland

även ett anslag för oförutsedda

behov.

'•

Statens inkomstsida skall upptaga:

a) det belopp, vartill nästföregående års överskott enligt avslutade räken-i

skaper uppgått;

i

b) de inkomster, som i anledning av tidigare fattade beslut eller på

annan grund kunna påräknas under det nästföljande året, så ock det be­

lopp, som ytterligare erfordras, ävensom sättet för täckande av detta me­

delsbehov.

Hinder möter ej för kommun att besluta, att vad av särskilt anslag icke

förbrukas under det år, för vilket anslaget beviljats, må användas för av­

sett ändamål under det därpå följande året. Vad som återstår av anslaget

vid sistnämnda års utgång må kommunen reservera för samma ändamål

för ytterligare ett år; och äger kommunen sedermera fatta enahanda be-1

slut för ett år i sänder.

>

54 §.

Förslag till utgifts- och inkomststat skall före september månads ut­

gång uppgöras av kommunens styrelse; i kommun, där utgifts- och in­

komststaten jämlikt 13 § femte stycket fastställes efter oktober månads

utgång, må emellertid statförslaget uppgöras senare än nyss är sagt, dock

före november månads utgång. För upprättande av förslag till utgifts- och

inkomststat skola kommunens övriga nämnder före den 1 september, däw

ej annan tid bestämmes av kommunens styrelse, till styrelsen ingiva sina

särskilda statförslag för det nästföljande året.

Förslaget till utgifts- och inkomststat skall från och med dagen för

kungörandet av det ordinarie fullmäktigsammanträde, vid vilket stäten

skall fastställas, vara offentligen tillgängligt på lämpligt ställe, som till-

kännagives i kungörelsen.

:<*

På nämnda sammanträde upptages statförslaget till granskning och

fastställelse. Därvid skola anslag till utgifter, om vilka fullmäktige icke

tidigare fattat beslut, samt därmed sammanhängande frågor särskilt bliva

föremål för överläggning och

avgörande.

Fondbildning.

^

55 §.

>

1 mom. Kommun äger avsätta medel till:

' 1 '

a) pensionsfond för beredande av pension eller därmed jämförligt un­

derstöd åt personer i kommunens tjänst eller deras efterlevande;

'

b) kassaförlagsfond för tillgodoseende av kommunens behov av rörelse­

kapital;

c) allmän investeringsfond för anskaffande av anläggningstillgångar för

kommunens behov; samt

Kungl. Maj.ts proposition nr 210.

19

£0

Kungl. Mcij:ts proposition nr 210.

d) särskild investeringsfond för anskaffande av i avsättningsbeslutet

angiven anläggningstillgång.

2 mom. Kommun äger i samband med fastställande av utgifts- och in­

komststaten avsätta medel till skatteregleringsfond eller taga i anspråk

medel ur sådan fond.

Beslut att taga medel ur fonden i anspråk må ej avse mer än en tredje­

del av det högsta belopp, vartill fonden beräknas uppgå vid utgången av

det år beslutet fattas eller uppgått vid utgången av något av de två när­

mast föregående åren.

56 §.

i Med Konungens medgivande må kommun:

l a) avsätta medel till fond för tillgodoseende av annat särskilt behov än

i 55 § 1 mom. sägs; och

b) taga i anspråk medel ur fond för annat ändamål än det för vilket fon­

den är avsedd och, såvitt angår skatteregleringsfond, i vidare mån än i 55

§, 2 mom. stadgas.

i

<

.

57

§.

‘Hava medel, som kommun uppburit såsom vederlag för anläggningstill­

gång eller på grund av försäkring av sådan tillgång, icke före utgången

aV det år, varunder de influtit, anvisats för ändamål, som sägs i 50 § andra

stycket, skola medlen avsättas till allmän investeringsfond.

* överskottsmedel å lån, som kommun upptagit med Konungens tillstånd

och som ej i sin helhet åtgått för det med lånet avsedda ändamålet, skola

avsättas till allmän investeringsfond, där ej annat föreskrivits vid till­

ståndets beviljande.

* Om kommuns skyldighet att i andra fall än i denna paragraf sägs avsätta

medel till fond är särskilt stadgat.

.

I

*

Lånerätt.

58 §.

Kommun äger upptaga lån intill ett sammanlagt belopp motsvarande

för varje å kommunen belöpande skattekrona enligt den under nästföre­

gående år fastställda taxeringen en utdebitering av sex kronor, såvitt angår

i landsting ej deltagande stad, och en utdebitering av fyra kronor, såvitt

angår annan kommun. Lån, som här avses, skall vara ställt att återbetalas

inom fem år och, därest lånetiden är mer än ett år, att årligen avbetalas;

dock må kommun vid förvärv av intecknad egendom övertaga betalnings­

ansvar även för sådan i egendomen intecknad gäld, som är ställd att be­

talas inom längre tid eller i annan ordning.

Kommun äger ock upptaga lån, vilket enligt uttryckligt beslut skall

användas för att gälda äldre lån och återbetalas inom de betalningsterminer,

som gälla för det äldre lånet.

Med lån avses i denna paragraf även borgen.

59 §.

Kommun äger jämväl upptaga lån av statsmedel, som av Konungen bevil­

jats kommunen, så ock, i den omfattning och på de villkor Konungen be­

stämmer, lån av statsmedel, som beviljats kommunen av statlig myndighet.

Kommun äger därjämte, i den omfattning och på de villkor Kommgeii

bestämmer, åtaga sig ansvarighet gentemot staten för län, som av sta/f^J

medel beviljas annan än kommunen, så ock borgensansvar för lån åt bd-

stadsföretag, som godkänts för statlig belåning.

60 §.

Med Konungens medgivande må kommun upptaga lån eller ingå borged

även i andra fall än i 58 och 59 §§ sägs.

'

I

I

Medelsförvaltning.

,

61 §.

Penningar och värdehandlingar, som kommunens styrelse eller annan

kommunal nämnd för kommunens eller annans räkning har om händpr,

skola så förvaras och redovisas, att de icke sammanblandas med a ad* a

penningar och värdehandlingar.

,

Penningmedel, som ej erfordras för nära förestående utbetalningar, sko It*

för kommunens räkning insättas hos bank eller centralkassa för jordbruks­

kredit eller å postgirokonto eller anbringas i sådana tillgångar, i vilka föfr

myndare äger utan överförmyndarens tillstånd anbringa omyndigs medel.

Med länsstyrelsens medgivande må kommun anbringa penningmedel även

på annat sätt än nu sagts.

i

62 §.

J

Det åligger kommunens styrelse att föra fortlöpande räkenskaper öve*

de medel den har om händer.

><,

Annan kommunal nämnd, som omhänderhar medel, skall föra räkeno

skaper i enlighet med av kommunens styrelse givna anvisningar och årli­

gen före den 1 mars, där ej styrelsen bestämmer annan tid, till styrelsen av­

lämna redovisning för sin förvaltning under nästföregående kalenderår. >

Sedan sådan redovisning skett, skall kommunens styrelse inom tidt

som fullmäktige bestämma, dock senast före den 1 april, sammanfatta ock

avsluta kommunens räkenskaper för nämnda kalenderår.

f

1 stad, där stadskollegium finnes, skall vad i denna paragraf stadgas

om kommunens styrelse äga tillämpning å drätselkammaren.

« I

Kungl. Maj.ts proposition nr 210.

24

82

Kungl. Maj.ts proposition nr 210.

Revision.

63 §.

Av fullmäktige skola årligen utses tre eller flera revisorer samt lika

inånga suppleanter för granskning av det nästföljande årets förvaltning.

Pen, vilken såsom ledamot eller suppleant i kommunens styrelse eller

eljest är redovisningsskyldig till kommunen, eller sådan den redovisnings-

skyldige närstående, som sägs i 16 §, må icke vara revisor eller revisorssupp­

leant för granskning av förvaltning, som omfattas av redovisningsskyldig­

heten, ej heller deltaga i val av revisor eller revisorssuppleant för gransk­

ning av sådan förvaltning eller i beslut med anledning av granskningen.

Revisorerna äga att när som helst inventera de penningmedel och vär­

dehandlingar, som kommunens styrelse eller annan kommunal nämnd

omhänderhar, samt taga del av räkenskaper och andra handlingar, som

beröra förvaltningen.

Vad i 42 § sägs om ansvar och skadeståndsskyldighet för ledamot av-

kommunens styrelse äger avseende jämväl å revisor.

Fullmäktige må besluta, att till revisor skall utgå ersättning i enlig­

het med de bestämmelser, som jämlikt 46 § 1 och 2 mom. gälla för ledamot

av kommunens styrelse och utsedd ledamot av annan kommunal nämnd.

64 §.

* Revisorerna skola avgiva berättelse, innehållande redogörelse för resul­

tatet av deras granskning med uttalande, huruvida anmärkning beträffande

räkenskapernas förande eller förvaltningen i övrigt föreligger eller icke.

Fi-amställes anmärkning, skall anledningen till denna angivas i berättel­

sen. Revisionsberättelse skall ock innehålla särskilt uttalande, huruvida

ahsvarsfrihet för förvaltningen tillstvrkes eller icke.

.

65 §.

Revisionsberättelse skall inom

tid, som bestämmes av fullmäktiges ord­

förande, avlämnas till honom. Berättelsen

skall jämte de förklaringar över

framställda anmärkningar, som ordföranden infordrar, framläggas till

granskning och avgörande hos fullmäktige vid ordinarie sammanträde före

utgången av juni månad; dock må, där fullmäktige så bestämt, ärendet

företagas vid ordinarie sammanträde senare under året.

«

66

§.

På beslut av- fullmäktige ankommer, huruvida framställd anmärkning

skall förfalla och ansvarsfrihet för förvaltningen meddelas eller laga åt­

gärd för bevarande av kommunens rätt skall vidtagas. Anställes ej talan

å den förvaltning revisionsberättelse avser inom ett år från det berättelsen

framlades å fullmäktigsammanträde, skall så anses, som om ansvarsfri­

het blivit beviljad. Utan hinder av att ansvarsfrihet beviljats må talan

23

föras på grund av brottslig handling, där ej ansvarsfriheten uppenbarligen

avsett även den handlingen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

5 kap. Om allmän kommunalskatt.

67 §.

Utdebitering av allmän kommunalskatt skall fastställas i förhållande till

de skattekronor och skatteören, som enligt bestämmelserna i kommunal­

skattelagen vid senaste taxering påförts de till kommunen skattskyldiga.

68

§.

Är i särskild författning stadgat, att skatt till kommun skall utgå an-

norledes än i 67 § angives, gäller till efterrättelse vad sålunda är förordnat.

69 §.

Med det belopp för skattekrona och skatteöre, som bestämts till utde­

bitering för ett år, skall utgöras dels sådan allmän kommunalskatt, som

ingår i preliminär skatt för inkomst under detta år, dels ock sådan all­

män kommunalskatt, som ingår i slutlig skatt och fastighetsskatt på grund

av nästfoljande års taxering.

Har jämlikt 13 § femte stycket annan utdebiteringsgrund slutligen fast­

ställts än som beslutats vid ordinarie fullinäktigsammanträde i oktober

månad, skall den allmänna kommunalskatt, som ingår i den preliminära

skatten för inkomst under nästföljande år, utgöras efter den tidigare be­

stämda grunden, varemot den allmänna kommunalskatt, som ingår i slut­

lig skatt och fastighetsskatt på grund av det därnäst följande årets taxe­

ring, skall utgöras efter den utdebitering, som bestämts i samband med ut­

gifts- och inkomststatens fastställande.

70 §.

Kommunens styrelse åligger att, sedan kommunens utgifts- och inkomst­

stat fastställts och beslut om utdebitering till församling och skoldistrikt

delgivits styrelsen, ofördröj ligen underrätta länsstyrelsen och vederbörande

lokala skattemyndighet om det belopp för skattekrona och skatteöre, som

bestämts till utdebitering för nästkommande år. Samtidigt skall kommu­

nens styrelse underrätta länsstyrelsen om det sammanlagda belopp, som

för nämnda år beslutats till utdebitering på grundval av det löpande årets

taxering till kommunal inkomstskatt.

I kommun, där utgifts- och inkomststaten jämlikt 13 § femte stycket

fastställts efter oktober månads utgång, skall så snart utdebiteringen för

den preliminära skatten fastställts särskild underrättelse härom lämnas till

den lokala skattemyndigheten.

71 §.

Om debitering och uppbörd av allmän kommunalskatt stadgas i uppbörds-

förordningen.

24

Kungl. Maj. ts proposition nr 210.

72 §.

Kommun äger av statsverket uppbära allmän kommunalskatt med be-

lopp, motsvarande vad som skulle utgå på grundval av det antal skatte­

kronor och skatteören, som vid taxering för visst år påföras de till kom­

munen skattskyldiga, efter det belopp för skattekrona och skatteöre, som

bestämts till utdebitering för nästföregående år. Har jämlikt 13 § femte

stycket annan utdebiteringsgrund slutligen fastställts än som beslutats vid

ordinarie fullmäktigsammanträde i oktober månad, skall till grund för ut­

betalningen läggas den utdebitering, som bestämts i samband med utgifts-

och inkomststatens fastställande. Har dödsbo enligt 75 § kommunalskatte­

lagen medgivits befrielse från att erlägga allmän kommunalskatt, skall be­

lopp, som kommunen eljest ägde uppbära av statsverket, nedsättas i motsva­

rande mån.

Kommunen äger av statsverket såsom förskott uppbära det belopp, som

på grundval av taxeringsnämnds beslut visst år rörande taxering till kom­

munal inkomstskatt beslutats till utdebitering för nästkommande år. Vad

sålunda beslutats till utdebitering ingår i kommunens fordran hos stats­

verket vid ingången av året näst efter det, då beslutet fattades. Förskottet

avräknas mot den allmänna kommunalskatt, som kommunen äger uppbära

av statsverket på grundval av taxeringen under året efter det, då förskottet

enligt bestämmelserna i nästföljande stycke utanordnas.

Belopp, som vid ingången av ett år utgör kommunens fordran hos stats­

verket enligt första och andra styckena, skall länsstyrelsen under samma

år utanordna till kommunen med en sjättedel å åttonde dagen i var och en

av månaderna januari, mars, maj, juli, september och november. Är kom­

munens fordran icke uträknad vid utbetalningstillfället i januari månad,

skall vid detta tillfälle utbetalas samma belopp som utbetalades i november

månad nästföregående år; dock må länsstyrelsen, då särskilda skäl föran­

leda därtill, förordna att utbetalning skall ske med annat belopp. Därest

det i januari månad utbetalade beloppet icke motsvarar en sjättedel av

kommunens fordran, skall härav betingad jämkning ske av det belopp, som

utbetalas i mars månad.

73 §.

Länsstyrelsen skall senast den 15 februari till kommunen överlämna

för nästföregående år upprättad redovisning över kommunen tillkommande

och till kommunen utanordnad allmän kommunalskatt.

Närmare föreskrifter angående dylik redovisning meddelas av Konungen.

25

6 kap. Om underställning och besvär.

74 §.

Fullmäktiges beslut om nya eller förhöjda avgifter å den allmänna rö­

relsen för begagnande av de platser, som anvisats åt densamma, eller de

inrättningar, som äro gjorda till dess betjänande, skola för att vinna bin­

dande kraft underställas Konungens prövning och fastställelse.

Fastställelse av beslut om nya eller förhöjda hamnavgifter eller grund­

penningar eller sluss-, kanal- eller andra farledsavgifter må dock meddelas

av myndighet som Konungen därtill förordnar. Konungen må jämväl före­

skriva, att i rörelse, för vilken avgifter som nu sagts blivit fastställda,

avgifterna samt övriga intäkter må användas allenast för rörelsens direkta

behov, där ej myndighet som Konungen därtill förordnar medgiver, att

medlen användas för annat ändamål.

Om vissa andra beslut, som skola underställas Konungens prövning, sägs

i 49, 56 och 60 §§.

Beslut, som skall underställas Konungens prövning, skall insändas till

länsstyrelsen, vilken det åligger att överlämna handlingarna, jämte eget

yttrande, till Konungen.

75 §.

Fullmäktiges beslut om allmän plan för hushållningen med stads dona-

tionsjord skall för att erhålla gällande kraft godkännas av länsstyrelsen.

Om vissa andra beslut, som skola underställas länsstyrelsens prövning,

sägs i 43 §, 46 § 3 mom., 52 och 61 §§ samt 76 § 3 mom.

Underställt beslut skall antingen oförändrat fastställas eller ogillas. Väg­

ras fastställelse, skall skäl därför uppgivas.

Över vägrad fastställelse må kommunen föra klagan hos Konungen.

76 §.

/ mom. Över beslut av fullmäktige äger, där ej annat är särskilt före­

skrivet, medlem av kommunen anföra besvär hos länsstyrelsen. Sådan kla­

gan må grundas endast därå, att beslutet

icke tillkommit i laga ordning,

står i strid mot allmän lag eller författning eller annorledes överskrider

deras befogenhet, som fattat beslutet, eller

kränker klagandens enskilda rätt eller eljest vilar på orättvis grund.

Besvären skola hava inkommit till länsstyrelsen inom tre veckor från

den dag, då verkställd justering av det över beslutet förda protokollet till­

kännagivits å kommunens anslagstavla. Besvären skola vara åtföljda av

överklagade beslutet jämte bevis om dagen för justeringens tillkännagi­

vande.

2 mom. I fråga om besvär över beslut av kommunens styrelse eller annan

kommunal nämnd skola bestämmelserna i 1 inom. äga motsvarande till-

Kungl. Maj.ts proposition nr 210.

26

lämpning, där ej annat sägs i 3 mom. eller är särskilt stadgat. Mot beslut

av rent förberedande eller verkställande art må talan dock ej föras.

3 mom. Kommun må utse särskild nämnd med uppgift alt upptaga och

avgöra besvär över kommunens styrelses eller annan kommunal nämnds

beslut om tillsättande av eller förordnande å kommunal tjänstebefattning

eller entledigande från sådan befattning eller om disciplinär åtgärd mot

befattningshavare, där klagan över beslutet eljest skolat föras enligt 2 mom.

Reglemente för sådan besvärsnämnd antages av fullmäktige. Beslut om

antagande av reglemente skall underställas länsstyrelsens prövning. Där ej

annat föreskrives i reglementet, skall vad i 45 § sägs äga tillämpning å

besvärsnämnd.

Finnes besvärsnämnd, äger den som ej nöjes åt beslut, varom i första

stycket sägs, anföra besvär hos nämnden inom tid, som stadgas i 1 mom.

Beträffande klagan över besvärsnämnds beslut skall vad i 1 mom. är

stadgat äga motsvarande tillämpning, och må till stöd för dylik klagan, i

den mån anledning därtill finnes, åberopas jämväl, att det hos besvärs-

nämnden överklagade beslutet är oriktigt på någon sådan grund, som sägs

i 1 mom.

Kungl. Maj.ts proposition nr 210.

77

Hava besvär anförts hos länsstyrelsen, äger länsstyrelsen, om skäl där­

till äro, förbjuda överklagade beslutets verkställighet.

Grundas besvären därpå, att klagandens enskilda rätt blivit kränkt ge­

nom beslutet, och bliva besvären godkända, gäller rättelsen till förmån för

den som klagat, men står beslutet i övrigt fast, utan så är, att det finnes

strida mot allmän lag eller författning eller eljest vila på orättvis grund,

då länsstyrelsen må förordna om upphävande av beslutet i dess helhet.

78 §.

I länsstyrelsens utslag må, där icke för vissa frågor annorlunda är sär­

skilt stadgat, ändring sökas hos Konungen senast inom tre veckor från den

dag, då klaganden erhöll del av beslutet; dock äger menighet som klagar

åtnjuta två veckor längre besvärstid än nu sagts.

7 kap. Om municipalsamhälle.

79 §.

Har Konungen förordnat, att för område på landet, som ej utgör egen

kommun, skall lända till efterrättelse ordningsstadgan för rikets städer

eller vad om stad är föreskrivet i byggnadslagen och byggnadsstadgan, i

brandlagen och brandstadgan eller i hälsovårdsstadgan, må Konungen, där

särskilda skäl därtill äro, besluta att området skall utgöra ett municipal-

27

samhälle, vilket äger att oberoende av kommunen i övrigt självt vårda de

angelägenheter, som föranledas av sådana bestämmelsers tillämpning inom

samhället.

Ej må den omständigheten, att del av municipalsamhälle är undantagen

från tillämpningen av vissa bland de föreskrifter, som gälla den övriga de­

len, föranleda därtill, att sistnämnda del anses såsom särskilt municipal­

samhälle.

Kungl. Maj.ts proposition nr 210.

80 §.

För municipalsamhälle skall i avseende å dess särskilda angelägenheter

vad i denna lag är stadgat om landskommun äga motsvarande tillämpning,

med iakttagande dock av följande:

a) i stället för kommunalfullmäktige och kommunalnämnd träda inom

municipalsamhälle municipalfullmäktige och municipalnämnd;

b) indelning i valkretsar för val av municipalfullmäktige må icke i

något fall företagas;

c) beträffande rätt för municipalsamhälle att utan Konungens medgi­

vande upptaga lån gäller i stället för stadgandena i 58 § första stycket:

att municipalsamhälle äger upptaga lån motsvarande sammanlagt den

summa, som vid ingången av löpande år utgör municipalsamhällets ford­

ran hos statsverket enligt bestämmelserna i 72 §, dock högst ett belopp

motsvarande en utdebitering av en krona för varje å samhället belöpande

skattekrona enligt den under nästföregående år fastställda taxeringen;

att, där synnerliga skäl äro, Konungen må på ansökan av municipalsam­

hälle för ett eller flera, högst fem, år fastställa annan grund för beräkning

av samhällets underställningsfria lånerätt; samt

att lån, som municipalsamhälle utan Konungens särskilda tillstånd upp­

tager, skall vara ställt att återbetalas inom två år, municipalsamhälle obe­

taget att vid förvärv av intecknad egendom övertaga betalningsansvar även

för sådan i egendomen intecknad gäld, som är ställd att betalas inom

längre tid.

81 §.

Genom stadgandena i 79 och 80 §§ sker ej inskränkning i de rättigheter

och skyldigheter, som medlem av municipalsamhälle har i sin egenskap

av medlem av den kommun samhället tillhör.

82 §.

Finnas i visst fall särskilda omständigheter påkalla undantag från de i

79 och 80 §§ givna stadgandena, äger Konungen förordna efter ty skä­

ligt prövas.

28

Kungl. Maj.ts proposition nr 210.

Förslag

till

lag om införande av kommunallagen.

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Kommunallagen skall, med iakttagande av vad nedan stadgas, träda i

kraft den 1 januari 1955.

Genom kommunallagen upphävas, med de begränsningar nedan stadgas,

lagen den 6 juni 1930 (nr 251) om kommunalstyrelse på landet och lagen

samma dag (nr 252) om kommunalstyrelse i stad tillika med alla de särskil­

da stadganden, vilka innefatta ändring av eller tillägg till vad de sålunda

upphävda lagarna innehålla, så ock vad i övrigt finnes i lag eller författ­

ning stridande mot den nya lagens bestämmelser.

Sedan kommunallagen trätt i kraft, skola lagarna den 12 juni 1936 (nr

282) angående användning i vissa fall av kommun eller annan samfällig­

het tillhörig egendom och den 6 december 1946 (nr 727) om kommunal

fondbildning ej vidare äga tillämpning å landskommun, köping, munici-

palsamhälle eller annan stad än Stockholm.

2 §•

1 kommun eller municipalsamhälle, där fullmäktige icke finnas vid in­

gången av år 1954, skola under sagda år val av fullmäktige äga rum i den

ordning, som är stadgad i fråga om allmänt kommunalval.

3 §.

I samtliga kommuner och municipalsamhällen skola de fullmäktige, som

utses vid de allmänna valen av fullmäktige år 1954, i december samma

år förrätta val av fullmäktiges ordförande och vice ordförande, ledamöter

och suppleanter i kommunens styrelse samt ordförande och vice ordfö­

rande i styrelsen i enlighet med bestämmelserna i den nya lagen. I stad,

där stadskollegium skall finnas från ingången av år 1955, skola i ena­

handa ordning väljas ledamöter och suppleanter jämte ordförande och

vice ordförande i drätselkammaren.

4 §■

De nya bestämmelserna om valbarhet skola äga tillämpning vid val för

tid, som infaller efter den 31 december 1954, men föranleda ej rubbning i

beståndet av sådana val, som företagits i enlighet med äldre föreskrifter.

Vad kommunallagen innehåller om antalet revisorer och revisorssupple­

anter skall lända till efterrättelse vid val av revisorer jämte suppleanter

för år 1955.

5 §•

Förordnande, som avses i 29 § 1 mom. andra stycket eller 82 § kom­

munallagen, må meddelas jämväl före lagens ikraftträdande. Likaledes

må dessförinnan antagas och fastställas reglemente, som sägs i 43 §, 49 §

eller 76 § 3 mom. samma lag.

Kungl. Maj.ts proposition nr 210.

29

6 §•

Med avseende å nedannämnda slag av fonder, som finnas vid kommunal­

lagens ikraftträdande, skall gälla:

1) Sådan fond enligt 2 § e) lagen den 12 juni 1936 om kommunal fond­

bildning eller 2 § d) lagen den 6 december 1946 om kommunal fondbild­

ning, till vilken medel avsatts för anskaffande av anläggningstillgång, skall

anses såsom särskild investeringsfond. Annan fond enligt nämnda lagrum

må tagas i anspråk för avsett ändamål, men nya medel må icke tillföras

fonden.

2) Fond, som bildats med Konungens medgivande enligt 3 § i någon av

nämnda lagar, så ock försäkringsfond, vartill medel avsatts enligt någon

av samma lagar, skall anses såsom fond, vars bildande medgivits enligt

56 § a) kommunallagen.

3) Förnyelsefond enligt 2 § c) i 1936 års lag eller 6 § femte stycket i

1946 års lag ävensom försäljningsmedelsfond må tagas i anspråk för av­

sedda ändamål. Kommun äger ock rätt att överföra medel i dylik fond

till allmän eller särskild investeringsfond. Låneöverskottsfond må ej tagas

i anspråk utan Konungens medgivande.

4) Fond av annat slag än i 55—57 §§ kommunallagen eller ovan under

1)—3) sägs, som bildats före den 1 januari 1955, må ej tagas i anspråk

utan Konungens medgivande; kommun dock obetaget att före den 1 januari

1958 besluta om fondmedlens avsättande till allmän eller särskild investe­

ringsfond.

7 §•

Blir kommunalborgmästartjänst ledig, må ordinarie innehavare av tjäns­

ten icke utses.

8

§•

I fråga om offentliggörande, underställning och godkännande av beslut,

som fattats före den 1 januari 1955, samt om anförande av besvär över

sådant beslut skola förut gällande föreskrifter tillämpas, där ej fråga är

om fastställelse, som sägs i 5 §.

9 §•

Vad lagen om kommunalstyrelse på landet innehåller om behandling av-

ärende, som endast angår i mantal satt jord, må tillämpas till och med den

31 december 1959 eller den senare dag Konungen bestämmer. Det åligger

30

fullmäktiges ordförande att, på framställning av den som är röstberättigad

å kommunalstämma vid behandling av sådant ärende, utsätta och kungöra

stämma första gången, sedan den nya lagen trätt i kraft, och där föra

ordet, till dess ordförande valts.

10 §.

Bestämmelserna i lagen om kommunalstyrelse på landet om rätt för

kommun att uppgöra kommunalstadgar till främjande av sedlighet samt

ordning och säkerhet inom kommunen ävensom om underställning av så­

dana stadgar skola äga tillämpning, till dess annorlunda varder förordnat.

11

§•

Personliga tjänstbarheter, vilka inom stad utgjorts efter förut antagna

grunder, må fortfarande, till dess annorlunda förordnas, utgöras efter

samma grunder.

Kungl. Maj.ts proposition nr 210.

12

§.

Där köping vid kommunallagens ikraftträdande utgör kommun gemen­

samt med angränsande område, skall därvid förbliva, intill dess annor­

lunda förordnas. Sådan köping utgör municipalsamhälle, som äger att

oberoende av kommunen i övrigt självt vårda alla angelägenheter, som för­

anledas av tillämpningen av därstädes gällande särskilda föreskrifter.

13 §.

Förekommer i lag eller författning hänvisning till eller avses däri eljest

föreskrift, som ersatts genom bestämmelse i den nya lagen, skall den be­

stämmelsen i stället tillämpas.

Kungl. Maj.ts proposition nr 210.

31

Förslag

till

lag angående ändring i lagen den 13 juni 1919 (nr

293) om ordning och villkor för ändring i kommu­

nal och ecklesiastik indelning.

Härigenom förordnas, att 14, 18 och 38 §§ lagen den 13 juni 1919 om

ordning och villkor för ändring i kommunal och ecklesiastik indelning1

skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

14 §.

Fullmäktige i kommun, vars område genom indelningsändring ökas eller

minskas, skola företräda såväl den äldre soin den ökade eller minskade

kommunen.

Vidkommande sådan kommun äge Konungen, om förhållandena därtill

föranleda, förordna, att samtliga fullmäktiges uppdrag skola upphöra, då

den nya indelningen träder i kraft, samt nytt val till fullmäktige verk­

ställas för tiden till utgången av det år, då allmänna val av fullmäktige

nästa gång skola äga rum. Konungens befallningshavande bestämmer, med

tillämpning av vad om valdag och fullmäktiges antal är särskilt stadgat,

vilken dag valet skall äga rum och huru många fullmäktige skola utses.

18 §.

I nybildad kommun skall val av fullmäktige förrättas så fort ske kan

under året innan indelningsändringen träder i kraft. Om valet icke skall

äga rum under år, då allmänna val av fullmäktige förrättas, skall det ej

avse längre tid än till utgången av det år, då sådana allmänna val nästa

gång skola äga rum.

Det åligger Konungens befallningshavande att snarast möjligt under året

innan indelningsändringen träder i kraft och sist före den 1 oktober, med

tillämpning av vad om valdag och fullmäktiges antal är särskilt stadgat,

bestämma vilken dag val av fullmäktige skall äga rum och huru många

fullmäktige skola utses ävensom förordna person att kungöra första sam­

manträdet med fullmäktige och där föra ordet, till dess ordförande valts.

Är nybildad kommun stad, skall Konungens befallningshavande inom

samma tid förordna person att tjänstgöra såsom kommunalborgmästare,

intill dess sådan varder i vederbörlig ordning förordnad, samt utse leda­

möter och suppleanter i den valnämnd, som enligt lagen om val till riks­

dagen skall finnas för vissa städer, för tiden till dess dylika bliva av

stadsfullmäktige valda.

1 Senaste lydelse av 18 § se SFS 1932:273 och av 38 § se SFS 1930:257.

32

I nybildad kommun må under året innan indelningsändringen träder i

kraft kommunens styrelse och övriga nämnder väljas oberoende av eljest

gällande bestämmelser om tid för dylikt val.

I fråga om beräknandet av tjänstgöringstid för fullmäktige samt leda­

möter och suppleanter i kommunens styrelse och övriga nämnder i nybildad

kommun skall så anses, som om tjänstgöringstiden börjat först med in­

gången av nästföljande året.

Fullmäktige skola omedelbart efter valet övertaga handhavandet av de

dem tillkommande uppgifter; och skola jämväl kommunalborgmästare,

valnämnd i stad samt kommunens styrelse och övriga nämnder, som utses

före den nya kommunindelningens ikraftträdande, genast träda i utövning

av sina befattningar med befogenhet att vidtaga sådana åtgärder, som

erfordras i anledning av indelningsändringen.

38 §.

Vid ändring i församlingsindelning äge stadgandet i 13 § motsvarande

tillämpning i fråga om utövandet av församlings beslutanderätt.

Är i församling, vars område genom indelningsändring ökas eller min­

skas, beslutanderätten överlåten åt kyrkofullmäktige, skola dessa företräda

såväl den äldre som den ökade eller minskade församlingen.

Vidkommande sådan församling äge Konungen, om förhållandena därtill

föranleda, förordna, att samtliga fullmäktiges uppdrag skola upphöra, då

den nya indelningen träder i kraft, samt nytt val till fullmäktige för tiden

därefter verkställas i den ordning, som är stadgad för det fall att val sker

första gången.

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1955.

;i

Kungl. Maj.ts proposition nr 210.

33

Förslag

till

lag angående ändring i kommunala vallagen den 6

juni 1930 (nr 253).

Härigenom förordnas, att 5 och 8 §§, 11 § 2 mom., 20 § 1 och 2 inom.,

22 § 1 mom. och 61 § kommunala vallagen den 6 juni 19301 skola erhålla

ändrad lydelse på sätt nedan angives.

5 §•

Kommunalval förrättas-------------nämnda lag.

Har länsstyrelsen meddelat förordnande, som avses i 3 § 2 mom., skall

val av municipalfullmäktige förrättas inför valnämnden i vart och ett av

de valdistrikt vid val till riksdagens andra kammare, vilka helt eller del­

vis ingå i municipalsamhället. Eljest skall i municipalsamhälle, som ej

helt sammanfaller med ett eller flera valdistrikt vid val till andra kam­

maren, val av municipalfullmäktige förrättas inför valnämnden i det di­

strikt vid val till andra kammaren, varav municipalsamhället utgör del,

eller, där samhället ingår i flera sådana distrikt, inför valnämnden i det

distrikt, som länsstyrelsen bestämmer.

Där valdistrikt------------- skall förrättas.

8

§•

I röstlängden skola enligt mantalslängden för året upptagas alla inom

valdistriktet mantalsskrivna personer, vilka uppnått eller under kalender­

året uppnå en ålder av tjuguett år, med angivande för var och en, huruvida

han äger eller saknar rösträtt vid val av kommunal- eller stadsfullmäktige

och landstingsmän.

Envar sådan person, om vilken upplysning ej vinnes, att han den 10

juni brister i något av vad lag stadgar såsom villkor för rösträtt vid val,

som i första stycket sägs, antecknas i längden såsom röstberättigad; dock

att i fråga om den, som först under kalenderåret uppnått eller uppnår en

ålder av tjuguett år, anmärkes, att rösträtt ej tillkommer honom förr än

efter utgången av löpande kalenderår.

Där en vid val, som i första stycket sägs, röstberättigad person saknar

rösträtt å kyrkostämma och vid val av kyrkofullmäktige på den grund, att

han icke är medlem av svenska kyrkan eller att han tillhör icke territoriell

församling, skall om förhållandet göras anteckning i längden.

Närmare föreskrifter-------------av Konungen. 1 * 3

1 Senaste lydelse av 5 §, 20 § 2 mom., 22 § 1 mom. och 61 § se SFS 1946:191, av 8 §

se SFS 1951:688 samt av 11 § 2 mom. och 20 § 1 mom. se SES 1942:177.

3 — Dihang till riksdagens protokoll 1953. 1 samt. Nr 210.

34

11

§•

2 mom. Annat än allmänt kommunalval skall äga rum å sön- eller helg­

dag, som sist tjugonde dagen förut bestämmes av länsstyrelsen.

Beträffande församling — ---------är stadgat.

Sådant val------------- äger rum.

Om valdag —• — — underrätta generalpoststyrelsen.

20

§.

1 mom. När val av landstingsmän, kommunalfullmäktige eller stads­

fullmäktige skall äga rum, utfärdar länsstyrelsen därom sist nittonde

dagen före valdagen kungörelse, som anslås på kommunernas anslags­

tavlor och införes i ortstidningar.

1 kungörelsen —---------- svenskt konsulat.

2 mom. Om val av municipalfullmäktige skall i den beträffande full-

mäktigsammanträde föreskrivna ordningen kungörelse sist nittonde dagen

före valdagen utfärdas av valnämndens ordförande. I kungörelsen skola

upptagas de uppgifter, som angivas i 1 mom.

22

§.

1 mom. Val skall — — — gudstjänsten pågår.

Vallokal och valtider för varje valdistrikt bestämmas i stad av magistra­

ten och på landet av valnämnden. Om beslut beträffande vallokal och val­

tider vid val av landstingsmän, kommunalfullmäktige eller stadsfullmäk­

tige skall underrättelse meddelas länsstyrelsen före juli månads utgång

det år, då valet skall äga rum.

61 §.

I fråga om val av municipalfullmäktige skall vad i 59 och 60 §§ är

stadgat om kommun äga motsvarande tillämpning å municipalsamhället.

Kungl. Maj.ts proposition nr 210.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1955.

Kungi. Maj.ts proposition nr 210.

35

Förslag

till

lag angående ändrad lydelse av 33 § lagen den 26

november 1920 (nr 796) om val till riksdagen.

Härigenom förordnas, att 33 § lagen den 26 november 1920 om val till

riksdagen1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

33 §.

För varje valdistrikt å landet skall finnas en valnämnd av fem inom

distriktet boende personer, vilka utses för fyra år. Ordförande i denna

nämnd jämte suppleant för honom förordnas av Konungens befallnings-

havande före utgången av året näst efter det, då allmänna val av kommu­

nalfullmäktige ägde rum. De fyra ledamöterna jämte lika antal suppleanter

väljas under nyssnämnda år å tid, då val till befattningar inom kommunen

eljest anställas. Utses ny valnämnd under annat år än nu sagts, skall valet

avse allenast den tid, som återstår av löpande fyraårsperiod. Det åligger

kommunalfullmäktiges ordförande att ofördröjligen om valet underrätta

valnämndens ordförande samt utan lösen låta tillställa en var av de valda

ledamöterna och suppleanterna i valnämnden ett utdrag av protokollet, i

vad dem rörer. Om de personers namn och bostad, som blivit till ord­

förande och suppleant för honom utsedda, låter Konungens befallnings-

havande i länskungörelserna årligen meddela underrättelse.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1955. Valnämnd, som tillsatts

dessförinnan, skall kvarbliva i sitt uppdrag, till dess valnämnd utsetts en­

ligt de nya bestämmelserna.

1 Senaste lydelse se SFS 1946: 157.

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

Utdrag av protokollet över inrikesårenden, hållet inför Hans

Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den

8 april 1953.

N ärvarande:

Statsministern

E rlander ,

ministern för utrikes ärendena

U ndén ,

stats­

råden

S

köld

, Z

etterberg

, T

orsten

N

ilsson

, S

träng

, E

ricsson

,

A

ndersson

, L

ingman

, N

orup

, H

edlund

, P

ersson

, H

jälmar

N

ilson

,

L

indell

, N

ordenstam

.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler

chefen för inrikesdepartementet, statsrådet Hedlund, fråga angående ny

kommunallag m. m. samt anför.

1. Inledning.

Kommunallagskommittén, som i enlighet med Kungl. Maj :ts bemyn­

digande den 22 mars 1946 tillsatts för att verkställa viss översyn av den

kommunala lagstiftningen och framlägga därav föranledda förslag, har

den 4 februari 1952 avlämnat betänkande III med förslag till ny kom­

munallag m. in. (SOU 1952: 14).1 Den föreslagna lagen är avsedd att er­

sätta de nuvarande lagarna den 6 juni 1930 om kommunalstyrelse på landet

och i stad (LKL och LKS).

Förslaget innebär, att i stort sett enhetliga former skapas för den kom­

munala organisationen i landskommuner och städer. Kommunalstämman

och allmänna rådstugan avskaffas, och beslutanderätten skall över allt

tillkomma fullmäktige. I syfte att stärka ledningen av förvaltningen före­

slås regler, som ger kommunalnämnd i landskommun och drätselkammare

i stad ställningen av kommunens verkliga centralorgan, dess styrelse. De

största städerna får möjlighet att som kommunens styrelse inrätta ett

stadskollegium. Mandattiderna för fullmäktige och kommunens styrelse

skall enligt förslaget sammanfalla; styrelsen skall utses i december det år,

fullmäktigval ägt rum, av de nyvalda fullmäktige. Magistratens befattning

1 I utarbetandet av betänkandet har deltagit kommunallagskommitténs samtliga ledamö­

ter, nämligen ledamoten av riksdagens andra kammare Erik Fast, ordförande, ledamoten av

riksdagens första kammare, folkskolinspektören Karl Ragnar Bergh, ledamoten av riksdagens

andra kammare, redaktören Helmer Holmberg, direktören i svenska landskommunernas för­

bund Sixten Larsson, f. d. borgarrådet Yngve Larsson, ledamoten av riksdagens andra kam­

mare, hemmansägaren John W. Pettersson, ledamöterna av riksdagens första kammare, lek­

torn Edgar Sjödahl och poststationsföreståndaren F. Thun, samt landssekreteraren Olof

Åkesson.

37

med kommunalstyrelsen föreslås skola upphöra. I anslutning härtill har

kommittén uttalat den meningen, att även magistratens befattning med

vissa statligt administrativa uppgifter skall -— efter en övergångstid —

upphöra. Delvis som en konsekvens av magistratens avskaffande föreslås

en motsvarande successiv avveckling av kommunalborgmästarinstitutionen.

Ändringar föreslås vidare i de nuvarande bestämmelserna om valbarhet

till kommunala förtroendeuppdrag, avsägelserätt och kommunala tillkänna­

givanden. En allmän jävsregel för ledamöterna av de kommunala organen

införes. I fråga om kommunernas drätselförvaltning föreslår kommittén

åtskilliga nyheter. Bl. a. har i lagförslaget inarbetats bestämmelser om

fondbildning, ett ämne som f. n. är reglerat i särskild lag. Kommunernas

fria lånerätt föreslås vidgad. Besvärsreglerna har omarbetats, och i sam­

band därmed har kommittén förordat, att kommunerna skall få rätt att

utse en särskild nämnd, kallad besvärsnämnd, med uppgift att pröva de

kommunala förvaltningsorganens beslut rörande tjänstetillsättningar m. fl.

ärenden. Slutligen föreslår kommittén ändring i bestämmelserna om muni-

cipalsamhällen, åsyftande en minskad användning av denna organisations­

form. Den föreslagna kommunallagen jämte vissa därav betingade änd­

ringar i särskilda författningar avses skola träda i kraft den 1 januari 1955.

Kommitténs förslag är i huvudsak enhälligt. De reservationer, som på

vissa speciella punkter avgivits av olika ledamöter, torde få redovisas vid

behandlingen av de frågor till vilka de hänför sig.

över kommitténs ifrågavarande förslag i dess helhet har efter remiss

yttranden avgivits av kammarkollegiet, statskontoret, riksräkenskapsverket,

överståthållarämbetet och samtliga länsstyrelser (med överlämnande av

yttranden från 107 magistrater eller kommunalborgmästare, samtliga •—

133 — städer, 42 köpingar, 152 landskommuner och 40 municipalsam-

hällen), besvärssakkunniga, ordningsstadgeutredningen, föreningen Sveriges

kommunalborgmästare, svenska kommunalarbetareförbundet och Sveriges

kommunaltjänstemannaförbund samt styrelserna för svenska stadsförbun­

det, svenska landskommunernas förbund, svenska landstingsförbundet, för­

eningen Sveriges kommunala förvaltningsjurister, föreningen Sveriges kom-

munalkamrerare, Sveriges stadskamerala förening och föreningen Sveriges

stadsdoinare. Riksarkivet har efter remiss yttrat sig över vad förslaget

innehåller om kommunernas arkivvård. Efter remiss har vidare yttranden

avgivits av bostadsstyrelsen och kommunlåneutredningen beträffande frå­

gan om kommunernas lånerätt samt av medicinalstyrelsen, byggnadssty­

relsen och hälsovårdsstadgekommittén rörande de föreslagna bestämmel­

serna om municipalsainhälle. Sveriges juristförbund har i en särskild skri­

velse till mig berört vissa av de i kommitténs betänkande avhandlade

frågorna.

Förslaget sett som helhet har vid remissbehandlingen rönt ett gott mot­

tagande, och de erinringar, som framförts, gäller i allmänhet blott speciella

Kungl. Mnj:ts proposition nr 210.

38

detaljer. De delar av förslaget, som ägnats största uppmärksamheten och

i fråga om vilka meningarna varit mest delade, gäller ordningen för valet

av kommunens styrelse samt avskaffandet av kommunalborgmästarinsti-

tutionen.

För egen del har jag funnit mig kunna i väsentliga delar biträda de

förslag till nya bestämmelser om kommunernas styrelse och organisation

in. m., som kommunallagskommittén framlagt i sitt sista betänkande.

I fråga om kommunalborgmästarna anser jag dock att den nuvarande

ordningen t. v. bör bestå i avbidan på utredning om handhavandet av de

statliga uppgifter, som f. n. åvilar dessa befattningshavare. Med nämnda

undantag bör det av kommittén framlagda förslaget till ny kommunallag

in. in. i huvudsak kunna läggas till grund för lagstiftning. Erinras bör,

att vad kommittén föreslagit rörande vidgning i kommunernas lånerätt

upptagits i proposition nr 98 till årets riksdag om ändring i de nuvarande

kommunallagarnas lånebestämmelser.

Vid bearbetningen av förslaget till kommunallag har beaktats de förslag

till ändringar i de nuvarande kommunallagarnas regler om allmän kom­

munalskatt och valkretsindelning, som framlagts vid innevarande års riks­

dag i propositionerna nr 100, respektive nr 185.

I skrivelse den 12 mars 1952 (nr 71) har riksdagen anhållit om förslag

till sådan ändring av kommunala vallagen, att länsstyrelsen får i uppdrag

att kungöra jämväl val av kommunalfullmäktige och stadsfullmäktige

samtidigt med kungörandet av val av landstingsmän. Den härigenom

väckta frågan torde få prövas i samband med de ändringar i nämnda lag,

som kommunallagskommittén förordat. Jag återkommer senare härtill.

Jag anhåller nu att närmare få redogöra för detta kommunallagstiftnings­

ärende.

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

2. Allmänna synpunkter på revisionen av kommunallagarna.

Kommunallagskommittén.

I ett inledande avsnitt av sitt betänkande har kommittén berört huvud­

dragen av reformarbetet på kommunallagstiftningens område. Behovet att

anpassa kommunernas verksamhetsformer efter utvecklingen på samhälls­

livets olika områden har — anför kommittén — föranlett åtskilliga, mer

eller mindre genomgripande ändringar i kommunalförfattningarna under

den tid som förflutit sedan det moderna kommunbegreppets tillskapande

genom 1862 års kommunalförordningar. Kommunallagsrevisionen av år

1930 hade åstadkommit formell reda och överskådlighet i fråga om de dit­

tills vunna resultaten och därigenom skapat ett fast underlag för det fort­

satta reformarbetet.

Kommittén framhåller, att det kommittén givna uppdraget utgör ett led i

39

strävandena att hålla kommunallagstiftningen i nivå med den allmänna

samhälleliga utvecklingen och så gestalta verksamhetsformerna, att kom­

munerna blir arbetsdugliga organ för den lokala självstyrelsen. Att utred­

ningen bestämts till att avse, som det heter i kommitténs direktiv, i viss

mån en allmän översyn av denna lagstiftning syntes väsentligen bero på

två omständigheter. Dels hade efter hand samlats ett jämförelsevis stort

antal reformfrågor, som väntade på sin lösning och som lämpligen kunde

behandlas i ett sammanhang. Och dels hade kommunindelningsreformen

helt naturligt framkallat behov av en undersökning rörande lagändringar,

ägnade att underlätta övergången till den nya ordningen och att skapa

lämpliga former för de nya kommunernas verksamhet.

Rörande de synpunkter, som kommittén låtit vara b e s t ä in­

ni an de för sitt arbete, har anförts följande. Kommunerna borde åtnjuta

största möjliga frihet att ordna sin förvaltning och sina verksamhetsformer

med hänsyn till skiftande lokala behov. Lagstiftningen borde därför icke

innehålla tvingande bestämmelser i andra avseenden än sådana i fråga om

vilka det ur allmän synpunkt erfordrades fasta regler och en enhetlig ord­

ning i alla kommuner. Vidare syntes lagstiftningen genom stadganden av

fakultativ natur böra ge kommunerna möjlighet att efter eget skön bringa

en viss i lagen angiven ordning i tillämpning. Men längre borde lagstiftaren

icke ingripa reglerande, utan kommunerna borde ges den rörelsefrihet och

de utvecklingsmöjligheter på det organisatoriska området, utan vilka den

kommunala verksamheten kunde löpa fara att tyngas och förlora i effek­

tivitet.

Kommittén understryker, att det icke innefattar något avsteg från dessa

principer, då den beträffande några avsnitt av den kommunala lagstift­

ningen, t. ex. i fråga om förvaltningsorganisationen i städerna, föreslår be­

stämmelser, som är mera detaljerade än de nuvarande. Ty där kommittén

så gjort avsåg den antingen att tillgodose det förut antydda behovet av en

viss enhetlighet i kommunerna eller ock blott att legalisera en hittills icke

lagbunden men allmänt gängse ordning.

De nuvarande lagarnas ordval och uttryckssätt har kommittén ansett

böra bibehållas i görligaste mån på sådana punkter, där kommittén icke

föreslår några sakliga ändringar. Med hänsyn till att tillämpningen av kom­

munallagarna ofta anförtroddes personer, som icke hade att i sin dagliga

gärning taga del av och tolka författningstext, vore det nämligen angeläget

att icke göra ändring i välkända och invanda formuleringar. I detta sam­

manhang påpekar kommittén, att bestämmelserna med hänsyn till kommu­

nalförfattningarnas natur av en ramlagstiftning ofta måste ges en mycket

allmän formulering, vars tolkning i det enskilda fallet kan föranleda vissa

svårigheter. Det vore därför klart, att stor betydelse i fortsättningen liksom

hittills måste tillmätas den rättsskapande verksamhet som i kommunala

mål utövades av regeringsrätten.

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

40

I det inledande avsnittet har kommittén också behandlat den i kommitténs

direktiv väckta frågan om sammanförande av de nuva­

rande kommunallagarna för städerna respektive för landsbygden

till en gemensam lag för de borgerliga primärkommunerna.

Efter att ha skildrat bakgrunden till gällande uppdelning på två lagar och

redogjort för olikheterna dem emellan omnämner kommittén, att i flera

främmande länder, där bestämmelserna för olika slag av kommuner med­

delas i särskilda författningar, framträtt strävanden till en mer eller

mindre långtgående kodifiering av kommunallagstiftningen. Av särskilt in­

tresse vore arbetet på en sammanslagning av de finska kommunallagarna

för land och stad, vilket resulterat i kommunallagen av den 27 augusti 1948.

Denna ägde tillämpning på alla slag av kommuner, d.v. s. landskommuner,

städer och köpingar. Kommittén fortsätter med avseende å de svenska

förhållandena.

Frågan om gemensam kommunallag för landsbygden och städerna bör ses

mot bakgrunden av den på många olika områden pågående utvecklingen

i riktning mot ett upphävande av skillnaderna mellan land och stad. Sedan

städernas särställning i näringsrättsligt avseende vid mitten av förra år­

hundradet upphört, ha de gamla stadsmannanäringarna, särskilt handel

och industri, i stor utsträckning flyttat över stadsgränserna och skapat

betingelser för nya samhällsbildningar. I alla delar av landet ha stadslik-

nande samhällen vuxit upp, av vilka åtskilliga såsom centra för näringsliv,

kommunikationer in. in. i betydelse övergå de mindre städerna. Beträffande

bebyggelsesätt, förefintligheten av tekniska anordningar, sociala anstalter

o. dyl. ha dessa samhällen ofta ren stadskaraktär. Även den egentliga lands­

bygden har kommit i åtnjutande av många anordningar och förmåner, som

tidigare voro förbehållna städerna. Till utjämning av olikheterna mellan

land och stad har också bidragit den praxis som på senare tid tillämpats i

kommunala indelningsärenden och som inneburit, att stora landsbygds­

områden inkorporerats med städer eller att en tätort ombildats till stad

tillika med hela den landskommun inom vilken tätorten varit belägen.

Nämnda förhållanden leda helt naturligt till frågan, om det finnes skäl att

vidare upprätthålla olika regler för den kommunala självstyrelsens hand-

havande i landskommuner och städer, i varje fall i den omfattning att sär­

skilda lagar äro erforderliga.

Slutgiltig ställning till frågan om gemensam kommunallag kan emellertid

icke tagas förrän efter en undersökning av varje enskild skiljaktighet i de

nuvarande lagarna och av möjligheten att ersätta den med en enhetlig regel

eller med en regel, som i huvudsak är av samma innehåll för de skilda sla­

gen av kommuner. Särreglerna för landsbygden, respektive städerna få näm­

ligen icke bliva så många och omfattande, att lagen brister i reda och över­

skådlighet.

Vid den undersökning som kommittén företagit för detta ändamål har

kommittén kommit till den uppfattningen, att man utan förfång för vare sig

det ena eller andra slaget kommuner kan skapa enhetliga regler i de flesta

hänseenden vari olikhet för närvarande är rådande. Ofta vore det möjligt

att göra den ena lagens stadgande tillämpligt även för de kommuner, som

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

41

reglerades av den andra lagen. I andra fall erfordrades en helt ny bestäm­

melse. De särregler, som alltjämt syntes erforderliga, vore få och lätt an­

givna. Kommittén understryker, att vinnandet av likformighet i mycket

väsentlig män underlättas av de förslag rörande kommunalstämmans och

allmänna rådstugans avskaffande, upphörandet av magistratens kommu­

nala funktioner och kommunalborgmästarinstitutionens slopande, som kom­

mittén framlägger i betänkandet.

I överensstämmelse med dessa synpunkter har kommittén utarbetat för­

slag till gemensam kommunallag för de borgerliga primärkommunerna.

Beträffande på vad sätt enhetlighet vunnits i skilda avseenden hänvisar

kommittén till förslagets detaljer. I förevarande sammanhang berör kom­

mittén närmare blott några spörsmål av formell natur, som aktualiseras

genom lagarnas sammanförande.

En sådan fråga gäller benämningarna på de främsta kommunala organen,

d. v. s. dels det som utövar den kommunala beslutanderätten och dels det

som utgör kommunens centrala förvaltnings- och verkställighetsmyndighet.

Enligt kommittén kan det med fog sättas i fråga, om för land och stad

skilda benämningar på de kommunala myndigheterna är motiverade i en

kommunallag, som i alla väsentliga avseenden ger enahanda regler för kom­

munalverksamhetens handhavande i olika slags kommuner. Kommittén

framhåller emellertid, att de nuvarande beteckningarna — kommunalfull­

mäktige och kommunalnämnd för landsbygdens vidkommande samt stads­

fullmäktige och drätselkammare för städernas — är starkt förankrade i

det allmänna medvetandet och att en ändring av dem i syfte att vinna en­

hetlighet lätt kan uppfattas som utslag av en opåkallad likriktningssträ-

van. Kommittén har därför avstått från att föreslå samma benämningar

på ifrågavarande organ i de skilda slagen av kommuner. Kommunal- och

stadsfullmäktige har emellertid i lagtexten vanligen sammanfattats såsom

kommunens fullmäktige eller blott fullmäktige. Och som gemensam be­

teckning för kommunalnämnd och drätselkammare samt det speciella sty­

relseorganet i större städer, stadskollegiet, använder kommittén »kommu­

nens styrelse». Om denna beteckning yttrar kommittén, att den i första

hand tjänar ett lagtekniskt syfte, som vore begränsat till kommunallagen.

Emellertid kunde den tänkas komma till användning även i andra författ­

ningar, som reglerade den kommunala verksamheten i ett eller annat av­

seende, och för lagkommentarer och i teoretiska framställningar kunde

denna benämning vara av värde. Därtill komme, att den vore ägnad att

understryka den ställning av kommunens styrande organ, dess regering,

som enligt kommitténs förslag borde tillkomma kommunalnämnden och

drätselkammaren, respektive stadskollegiet där sådant inrättades.

I förslaget till kommunallag har sammanförts icke blott bestämmelser,

motsvarande dem som nu finnes i kommunallagarna för land och stad.

Kommittén har i förslaget även medtagit stadganden om f o n d b i 1 d-

Kungl. Maj.ts proposition nr 210.

42

ning, ett ämne som f. n. regleras i den särskilda lagen om kommunal fond­

bildning av den 6 december 1946. Härmed har kommittén anslutit sig till

en redan i kommitténs direktiv framförd tanke om inarbetning av fond-

bildningsreglerna i kommunallagarna. Kommittén påpekar, att man vid

bedömandet av denna fråga har att beakta, att fondbildningslagen äger

tillämpning ej endast å borgerlig primärkommun jämte municipalsamhälle

utan även å församling, särskilt skoldistrikt, fattigvårdssamhälle och lands­

ting. En inarbetning av fondbildningslagens bestämmelser i den allmänna

kommunallagen borde därför åtföljas av kompletteringar av de författ­

ningar som närmare reglerade verksamheten i de övriga kommunala sam-

fälligheter, för vilka fondbildningslagen vore tillämplig. Lagen om försam-

lingsstyrelse, de särskilda lagarna för Stockholm om kommunalstyrelse

och om församlingsstyrelse samt landstingslagen vore de som närmast

komme i fråga för en sådan komplettering. Trots de olägenheter som vore

förbundna med att bestämmelserna om fondbildning måste intagas i flera

lagar hade kommittén ansett sig för de borgerliga primärkommunernas del

böra föreslå att de infogades i kommunallagen. Vad som framför allt talade

härför vore att dessa bestämmelser utgjorde en betydelsefull del av de

regler som funnes om kommunens drätsel — ett område av den kommunala

förvaltningen, som kommittén ansett önskvärt reglera i ett sammanhang.

Det förelåge också fara för att bestämmelserna om fondbildning icke veder­

börligen beaktades, om de meddelades i en särskild lag.

Av liknande skäl som nu anförts har kommittén i förslaget till kommu­

nallag också infogat bestämmelser i de avseenden vari föreskrifter är med­

delade i lagen den 12 juni 1936 angående användning i vissa fall av kommun

eller annan samfällighet tillhörig egendom.

Utanför det lagstiftningsområde, som varit föremål för översyn av kom­

mittén, faller sådana till kommunallagstiftningen hörande författningar

som lagen om församlingsstyrelse och de särskilda kommunalförfattning-

arna för Stockholm. Kommittén anser, att frågan om att i erforderlig mån

anpassa dessa författningar efter den allmänna kommunallagstiftningen

torde få upptagas till särskild prövning och för stockholmsförfattningarnas

del eventuellt överlämnas till särskilda sakkunniga för utredning. Rörande

landstingen har kommittén den It december 1952 avgivit ett särskilt be­

tänkande, innefattande förslag till landstingslag m. in. (SOU 1952:48).

Remissyttrandena.

Den allmänna inställningen till kommitténs förslag är i remissyttran­

dena över lag positiv, och de av kommittén uppdragna riktlinjerna för en

revision av kommunallagarna har på det hela taget genomgående vunnit

gillande. I ett stort antal yttranden har man helt allmänt förklarat sig icke

ha något att erinra mot förslaget till ny kommunallag eller tillstyrkt det­

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

43

samma. Flera remissinstanser anser, att förslaget är präglat av reda och

klarhet, och betecknar det som ett stort framsteg.

I många yttranden har angivits, att man i stort sett eller på de flesta

punkter kan ansluta sig till lagtextens utformning, frånsett vissa enstaka

detaljer som kritiseras. På åtskilliga håll har man närmare redovisat sitt

allmänna intryck av förslaget.

Länsstyrelsen i Stockholms län anför sålunda.

Genom att i regel så långt som möjligt undvika detaljreglering av den

kommunala verksamheten har kommittén bidragit till att lämna den fun­

damentala principen om kommunernas självbestämningsrätt obeskuren.

-— ------- Metoden att ge föreskrifterna om kommunens fullmäktige, om dess

styrelse och om övriga nämnder ett även i fråga om detaljerna så långt som

möjligt enahanda innehåll måste, särskilt för alla de lekmän, som skola

handhava föreskrifternas efterlevnad, förenkla deras uppgift.

Länsstyrelsen i Kalmar län framhåller, att förslaget i allt väsentligt till­

godoser de krav på en reformering av den nuvarande kommunallagstiftning­

en, som tvingats fram genom den allmänna samhälleliga utvecklingen. Så­

vitt länsstyrelsen kunde bedöma utgjorde den föreslagna lagstiftningen i

stort sett ett instrument lämpligt att gestalta kommunernas verksamhet

så att dessa bildade arbetsdugliga organ för den lokala självstyrelsen. Som

sammanfattande omdöme om kommitténs förslag uttalar länsstyrelsen, att

kommittén på ett förtjänstfullt sätt lyckats i ett enhetligt modernt lagverk

sammanställa den mångfald av bestämmelser, som är avsedd att reglera

primärkommunernas verksamhet.

Av kammarkollegiet uttalas som allmänt omdöme om förslaget, att det,

ehuru präglat av en viss konservatism, innehåller åtskilliga förbättringar

och goda detaljlösningar.

Styrelsen för föreningen Sveriges kommunala förvaltnings jurister anför.

Rent allmänt torde man kunna våga göra det uttalandet, att förslaget näp­

peligen innesluter några för våra kommuner revolutionerande nyheter. Det

bygger på det beståendes grund, och kommittén har som regel varit mycket

återhållsam, då det gällt att reformera eller skapa för kommunerna tving­

ande bestämmelser. Kommittén har sålunda gått till verket med föresatsen

att bereda kommunerna största möjliga frihet att ordna sin förvaltning

och sina verksamhetsformer med hänsyn till skiftande lokala behov. Och

genom ett flertal stadganden av fakultativ natur har kommittén möjliggjort

för kommunerna att bringa en viss i lagen angiven ordning i tillämpning.

Det är med tillfredsställelse styrelsen hälsar en sådan allmän uppläggning

av kommitténs arbete, och styrelsen känner sig jämväl övertygad om, att en

lagstiftning i huvudsaklig överensstämmelse med det framlagda förslaget

skall bliva till gagn för våra kommuner.

Liknande synpunkter återkommer i ett flertal yttranden.

De allmänna principer, vilka kommittén låtit vara vägledande

vid sitt arbete, har närmare berörts i åtskilliga yllranden.

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

44

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län anför sålunda.

Länsstyrelsen är ense med kommittén om riktigheten av de principer som

kommittén inledningsvis angivit såsom grundläggande för det nu framlagda

förslaget. Genom detta synes det ur allmän synpunkt betingade behovet av

enhetlighet i de kommunala förvaltningsformerna behörigen tillgodoses

utan att därför kommunerna betagas den rörelsefrihet och de anpassnings­

möjligheter som med hänsyn till den ständigt fortskridande utvecklingen

på detta område och skiftande lokala förhållanden få anses oundgängliga.

Grundsatsen om att kommunerna bör åtnjuta största möjliga frihet att

ordna sin förvaltning och sina verksamhetsformer gillas av ett stort antal

remissmyndigheter. Hit hör bl. a. länsstyrelserna i Stockholms, Jönköpings,

Gotlands, Hallands, Örebro och Västmanlands län samt stadsfullmäktige i

Linköping, Norrköping, Hälsingborg, Borås, Örebro och flera mindre städer.

Svenska stadsförbundets styrelse framhåller, att de allmänna synpunkter,

som kommittén låtit vara vägledande vid dess arbete, helt sammanfaller

med den allmänna bedömning av den kommunala verksamhetens förutsätt­

ningar och riktlinjerna för kommunallagstiftningens innehåll och utform­

ning, som alltid hävdats från förbundets sida. Styrelsen fortsätter.

Positivt kan denna bedömning summariskt uttryckas så, att kommunerna

böra ha största möjliga frihet att själva bestämma formerna för sin verk­

samhet. Vid styrelsens granskning av nu föreliggande förslag har därför

självfallet uppmärksamheten alldeles särskilt riktats på frågan, om kom­

mittén kan anses ha gjort den rätta avvägningen mellan det kommunala

frihetskravet och kravet ur allmän synpunkt på »fasta regler och en en­

hetlig ordning i alla kommuner».

Styrelsen har härvid kommit till den slutsatsen, att kommittén skilt sig

från denna ingalunda lätta avvägningsuppgift på ett sätt, som ej kan ge

anledning till några mer betydande erinringar från kommunalt håll.

Kammarkollegiet ger problemet om kommunernas frihet en vidare be­

lysning.

Visserligen är det riktigt, att kommunerna böra åtnjuta en vidsträckt

frihet att ordna sin förvaltning och sina verksamhetsformer med hänsyn

till skiftande lokala behov och att lagstiftningen därför såvitt möjligt icke

bör innehålla tvingande bestämmelser i andra avseenden än sådana, i fråga

om vilka det ur allmän synpunkt erfordras fasta regler och en enhetlig

ordning i alla kommuner. Kommunalförvaltningens effektivitet är själv­

fallet beroende av att den kommunala verksamheten ej regelbindes på ett

tyngande sätt. Mot denna synpunkt måste dock balanseras en annan, för

vilken kommittén varit väsentligt mindre lyhörd. I det betänkande av år

1859, som låg till grund för 1862 års kommunalstyrelseförordningar, fram­

hölls, att kommunerna utgjorde integrerande delar av statsförvaltningens

organism och således icke kunde vara alster av fri överenskommelse: det

vore genom staten de finge sitt berättigande. Härtill kan läggas att en be­

tydande del av den kommunala verksamheten utgöres av myndighetsutöv­

ning över kommunens medlemmar — i vissa fall även över andra med­

borgare — samt att kommunens verksamhet till övervägande del finansie­

ras genom skattemedel. Det ligger därför vikt uppå, att den av statsmak-

Kungl. Maj.ts proposition nr 210.

45

terna beslutade regleringen av den kommunala verksamheten icke blott

tillgodoser kommunens behov av rörelsefrihet utan även intresset av att

den fortlöpande kommunalförvaltningen utövas med oväld och att, därest

i det särskilda fallet brister härutinnan framträda, erforderliga korrektiv

finnas tillgängliga. Denna synpunkt har fått ökad betydelse, allteftersom

kommunernas verksamhet undan för undan vidgats till nya områden och

genom 1948 års kompetensreglering erhållit mycket vida gränser. ------------

Det av kommittén framlagda förslaget innebär i främsta rummet en tek­

nisk och formell modernisering av nuvarande kommunallagstiftning. I

denna del synes också kommitténs allmänna utgångspunkter ha givit en

lämplig vägledning. Däremot kan kollegiet icke finna annat än att kom­

mitténs behandling av några betydelsefulla frågor —- behovet och värdet av

ett lagbestämt ämbetsmannaelement i städernas förvaltning samt besvärs-

reglerna — ogynnsamt påverkats av att kommittén valt en ensidig ut­

gångspunkt.

Kommitténs uttalande om begränsning av de tvingande bestämmelserna

i kommunallagstiftningen har vunnit avsevärd anslutning, bl. a. från full­

mäktige i flera städer och landskommuner ävensom från styrelsen för

svenska stadsförbundet, som anför.

Det är med tillfredsställelse som styrelsen konstaterar, att kommittén

funnit det angeläget att i denna del i huvudsak acceptera vad städerna

själva funnit ändamålsenligt och inom den föreslagna lagstiftningen ge stort

utrymme för sådana lokala variationer, som erfarenheten visat vara be­

hövliga.

I skilda sammanhang har kommittén betonat önskvärdheten av enhetliga

och likformiga bestämmelser för olika kommuner och olika organ. Även

denna grundsats biträdes från flera håll. Svenska stadsförbundets styrelse

anser emellertid, att strävandena mot enhetlighet ej får drivas alltför långt,

och framhåller att kravet på enhetlighet säkerligen kan utan olägenhet

ytterligare eftergivas, om särskilda kommuner i sina yttranden önskar

ändring i förslaget på en eller annan punkt, därför att former för verk­

samheten, vilka av dem redan tillämpas och befunnits ändamålsenliga,

eljest skulle behöva övergivas. Det syntes ligga helt i linje med kommitténs

principiella syn på förevarande lagstiftningsuppgift att icke kräva enhetlig­

het, om erfarenheten ådagalagt, att man på skilda vägar kunnat nå lika

tillfredsställande resultat.

Liknande uppfattning har även besvärssakkunniga.

Dispositionen av lagförslaget beröres i flera yttranden. Den allmänna

uppfattningen är, att förslaget är redigt uppställt och dispositionen över­

skådlig. Länsstyrelsen i Örebro län framhåller därjämte, att förslaget äger

betydande systematiska förtjänster. Såsom en stor vinning kunde sålunda

konstateras — förutom att den gamla dualismen mellan lagen om kommu­

nalstyrelse på landet och lagen om kommunalstyrelse i stad vore avsedd att

bortfalla — att ett antal bestämmelser, som hittills återfunnits i speciallag­

stiftningen, överflyttats till sin logiskt betingade plats i den nya kommunal­

lagen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

46

Kommitténs synpunkter på den språkliga utformningen av lagtexten har

berörts i några yttranden. Bibehållandet av de nuvarande lagarnas ordval

och uttryckssätt, där så varit möjligt, anses som värdefullt och biträdes.

Lagtextens språk betecknas i allmänhet såsom klart, enkelt och lättför­

ståeligt. Uttalanden i denna riktning har gjorts av bl. a. länsstyrelserna i

Blekinge och Kopparbergs län ävensom fullmäktige i några städer och

landskommuner.

I några yttranden framföres kritiska erinringar av allmän natur. Stads­

fullmäktige i Linköping anmärker, att kommittén undvikit att taga ställ­

ning i delvis ganska viktiga frågor samt att den i åtskilliga fall ej upptagit

spörsmål till behandling under hänvisning till att spörsmålet vore föremål

för utredning i annat sammanhang. I en del av dessa frågor kunde det ha

varit av värde att få taga del av kommitténs ståndpunkt.

Den del av kommittéförslaget, som mött den starkaste samlade kritiken,

gäller magistraternas och kommunalborgmästarnas successiva avskaffande.

På åtskilliga håll önskar man en närmare utredning om avvecklingen av

dessa myndigheters statliga uppgifter, innan definitiv ställning tages till

kommitténs förslag.

Länsstyrelsen i Östergötlands län anför sålunda.

Länsstyrelsen håller före att, innan slutlig ställning tages till kommunal-

lagsförslaget, fullständig utredning bör verkställas i fråga om avvecklingen

av magistratens statliga uppgifter. Dessa äro numera av större betydelse

än de kommunala uppgifterna och böra fördenskull i detta sammanhang

icke lämnas åsido under hänvisning till att dessa frågor ansetts falla utan­

för kommitténs uppdrag. Följden av ett sådant förfarande kan bli att de

av kommittén ifrågasatta över gångsanordningar na — bibehållande jämväl

efter kommunallagens ikraftträdande tillsvidare av magistrat eller kommu­

nalborgmästare för handhavande av de bestyr, som enligt särskilda författ­

ningar åvila magistrat eller kommunalborgmästare — kan bliva bestående.

Värdet av kommunallagsreformen i detta avseende skulle härigenom bliva

mycket liten, huvudsakligen av formell innebörd, eftersom magistraten

huvudsakligen utgör statlig administrativ lokalmyndighet.

Kommunalborgmästaren i Djursholm anser, att lagförslaget behöver

omarbetas och icke kan upphöjas till lag utan att de spörsmål, som

gäller kommunalborgmästarna, blivit föremål för tillfredsställande utred­

ning och lösning. En dylik bordläggning av förslaget jämte kompletterande

utredning kräves även av bl. a. ett antal andra kommunalborgmästare samt

av länsstyrelsen i Kopparbergs lån ävensom stadsfullmäktige i Eksjö, Avesta

och Haparanda.

På ungefär liknande skäl som de anförda har lagförslaget helt avstyrkts

av stadsfullmäktige i Tidaholm ävensom av ett antal kommunalborgmästare.

I detta sammanhang må framhållas, att flera andra remissmyndigheter,

utan att avstyrka förslaget i övrigt, avstyrkt ett omedelbart avskaffande av

magistraternas och kommunalborgmästarnas kommunala funktioner. Som

regel har man samtidigt föreslagit, att en närmare utredning verkställes om

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

hur dessa organs statliga uppgifter skall administreras vid ett eventuellt

upphörande.

Förslaget om sammanförande av kommunallagarna

för land och stad till en enda lag har i remissyttrandena

tilldragit sig mycket stor uppmärksamhet. Anslutningen till förslaget är på­

fallande. En viss kritik förekommer dock, men de avstyrkande yttrandena

är endast några få.

I flertalet av de tillstyrkande yttrandena uttrycker man sig helt kort.

Ordningen med en gemensam lag anses praktisk och rationell, ägnad att

främja enhetlighet och klarhet, naturlig med hänsyn till den utjämning

som skett mellan stad och land o. s. v.

I några yttranden har man mera utförligt motiverat sitt ställningstagande.

Kammarkollegiet anför.

Frågan om en gemensam kommunallag för städer och landskommuner

kan måhända ej sägas vara av något större intresse för kommunerna. För

statsförvaltningen och ur allmän »citeringssynpunkt» har dock en dylik

anordning vissa fördelar framför nuvarande system med två parallella la­

gar, så lika att skiljaktigheterna ofta framträda först efter en ingående

jämförelse. Såsom kommittén framhåller underlättas vinnandet av likfor­

mighet mellan bestämmelserna för land och stad i mycket väsentlig mån,

därest kommunalstämman, den allmänna rådstugan samt magistratens

kommunala funktioner ävensom kommunalborgmästarinstitutionen av­

skaffas. Men även därest sistnämnda institution, såsom kollegiet föreslår,

behålles, torde tekniska hinder ej möta att reglera kommunalstyrelsen i

städerna och på landet i en gemensam lag.

Länsstgrelsen i Stockholms län yttrar.

Med tillfredsställelse har länsstyrelsen sett, att kommitténs förslag ut­

formats så, att den nya kommunallagen skall gälla för hela landet utom

Stockholm, varigenom olikheterna i förevarande avseenden mellan städerna

och övriga kommunala enheter skulle försvinna. Icke minst inom Stock­

holms län har samhällsutvecklingen gått raskt i riktning mot ett upphä­

vande av skillnaderna mellan stad och land. Åtskilliga stadsliknande sam­

hällen inom landskommunerna överträffa såväl i fråga om folkmängd som

i vissa andra avseenden de mindre städerna.

Länsstyrelsen i Jönköpings län påpekar, att storkommunbildningen samt

redan tidigare utbildad praxis vid stadsbildning medfört, att förhållandena

i många städer med mindre folkmängd men stor ytvidd blivit desamma som

i åtskilliga köpingar eller landskommuner med en relativt väl utvecklad

centralort. Såvitt nu kunde bedömas torde i fortsättningen utvecklingen gå

mot en ytterligare utjämning av de kvarvarande skillnaderna mellan olika

slag av kommuner. Kommitténs förslag om en gemensam lag för stad och

landsbygd syntes därför välgrundat.

Erinringar mot kommitténs förslag i förevarande avseende framställes

i huvudsak blott av stadsfullmäktige i ett fätal fögderistäder och av några

Kungl. Maj.ts proposition nr 210.

47

48

kommunalborgmästare. Man gör därvid gällande bl. a., att landsbygdssyn-

punkterna tillmätts för stor betydelse och att städernas intressen eftersatts

till förmån för den eftersträvade enhetligheten. Om en gemensam kommu­

nallag över huvud taget vore motiverad, borde städernas administration

uppställas som mönster för landskommunerna i stället för tvärtom.

I ett yttrande från en landskommun uttalas, att de för landsbygden gäl­

lande benämningarna på de kommunala organen bör användas även i stä­

derna, och i ett annat yttrande ifrågasättes, om man icke bör taga steget

fullt ut och söka få till stånd kommuner av en enda och enhetlig typ.

Inarbetningen av reglerna om fondbildning i kom­

munallagen har uttryckligen tillstyrkts av bl. a. statskontoret, länsstyrel­

serna i Stockholms, Skaraborgs och Kopparbergs lån, fullmäktige i flera

kommuner samt styrelserna för svenska stadsförbundet, svenska landskom­

munernas förbund, föreningen Sveriges kommunalkamrerare och Sveriges

stadskamerala förening. I remissvaren betonas bl. a., att inarbetningen torde

bidraga till en allmännare kännedom om fondbildningsbestämmelserna.

Mot fondbildningens reglering i kommunallagen har uttalat sig länssty­

relsen i Malmöhus län, stadsfullmäktige i Linköping och Hälsingborg samt

styrelsen för föreningen Sveriges kommunala förvaltnings jurister. Som skäl

för sin ståndpunkt åberopar dessa remissinstanser företrädesvis, att det

med hänsyn till behovet av att tid efter annan omarbeta hithörande be­

stämmelser är mest praktiskt att bibehålla dem i en särskild lag.

Frågan om anpassningen av annan lagstiftning efter

principerna i den föreslagna kommunallagen behandlas i några yttranden.

Sålunda påpekar länsstyrelsen i Stockholms län, att det för uppnåendet till

fullo av syftet med kommunallagsreformen är angeläget, att såväl lagstift­

ningen om andra kommunala enheter som de specialförfattningar, vilka be­

rör kommunerna och som nu utan avgörande skäl uppvisar en mångfald

olikartade organisatoriska föreskrifter, snarast anpassas efter en ny kom­

munallag. Överståthållarämbetet och stadsfullmäktige i Stockholm under­

stryker angelägenheten av att den av kommittén förutsatta utredningen

rörande kommunallagstiftningen för Stockholm igångsättes med det sna­

raste. Stadsfullmäktige tillägger, att denna utredning självfallet kommer att

beröra ett flertal frågor, som behandlats i kommitténs betänkande, och att

nya synpunkter kan komma att framföras därvid. Det vore därför önsk­

värt, att stockholmsutredningen kunde vara avslutad, innan proposition

framlades rörande den allmänna kommunallagen.

Departementschefen.

Den kommunala självstyrelsen i vårt land bygger på gamla traditioner.

Även under perioder av stark statlig maktutveckling har de lokala menig­

heterna haft sina givna uppgifter. Innan det nuvarande kommunbegreppet

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

49

tillskapades genom 1862 års kommunalförordningar, hade förhållandena

härvid delvis utvecklat sig efter olika linjer på landet och i städerna, varvid

på landet självstyrelsen senast uppbars av den gamla ursprungligen kyrkliga

enheten socknen. 1862 års reform innebar flera viktiga principiella för­

ändringar men den nya ordningen anknöt både för landsbygdens och

städernas del också på många punkter till den utveckling som skett. De

skiljaktigheter i fråga om organisationen, som de båda 1862 nytillkomna

förordningarna om kommunalstyrelse på landet och i stad uppvisar sins­

emellan, är sålunda i vissa delar historiskt betingade.

Utvecklingen efter kommunalförordningarnas tillkomst och särskilt under

de senaste tre decennierna har bl. a. kännetecknats av en omfattande

expansion av samhällsverksamheten, varvid kommunerna både själva åtagit

sig och av statsmakterna pålagts ett stort antal nya uppgifter. Jämsides

härmed har genom rösträttsreformerna en fortskridande demokratisering

skett, som givit den kommunala självstyrelsen reell innebörd och gjort

den till en alla kommunmedlemmarnas egen gemensamma angelägenhet.

Den lokala självstyrelsen genom kommunerna framstår numera som en

av hörnpelarna i vårt fria samhällsskick. Det torde heller icke råda några

meningsskiljaktigheter om betydelsen av kommunernas insatser på olika

områden och värdet av att genom överflyttning av härför lämpade upp­

gifter från centrala samhällsorgan på kommunerna nå en smidigare och

bättre ordning samt stärkt lekmannainflytande.

Mot bakgrunden härav ter det sig som en naturlig uppgift för lagstittaren

att reglera kommunernas verksamhetsformer på ett sätt, som är ägnat att

bevara och utveckla kommunernas självstyrelse. Detta måste enligt min

mening vara utgångspunkten för all lagstiftning på det kommunala området

och framför allt den centrala lagstiftning det här gäller. Denna utgör ett

viktigt led i det arbete för att förbättra den kommunala organisationen och

effektivisera verksamheten inom kommunerna, på vilket reformsträvandena

på detta område särskilt varit inriktade sedan genom 1918 års rösträtts-

reform alla medborgare fått lika inflytande på skötseln av de kommunala

angelägenheterna och därmed det primära målet för dessa strävanden

uppnåtts.

Den kommunala organisationen har i vad det gäller dess författnings-

mässiga utformning i det stora hela behållit de grunddrag, som gavs den­

samma genom 1862 års kommunalförordningar. I princip oförändrad är

sålunda den ordning, enligt vilken kommunernas beslutanderätt utövas

på kommunalstämma respektive allmän rådstuga eller av fullmäktige samt

förvaltande och verkställande funktioner tillkommer särskilt tillsatta

nämnder och styrelser. Kvar står också det inslag av ämbetsstyrelse i

städernas förvaltning, som utgöres av magistraten, i mindre och nyare

städer ersatt av kommunalborgmästarinstitutionen.

Däremot har i organisationen gjorts ett stort antal detaljändringar, vilkas

4 — Bihang till riksdagens protokoll 11)53. 1 samt. Nr 210.

Kungl. Maj.ts proposition nr 210.

50

syfte varit att anpassa verksamhetsformerna efter den allmänna samhälls­

utvecklingen. Mångfalden av dylika författningsändringar, vidtagna utan

närmare inbördes sammanhang, gjorde så småningom de ursprungliga

kommunalförfattningarna splittrade och svåröverskådliga och gav anled­

ning till en i huvudsak formell författningsrevision, som resulterade i 1930

års kommunallagstiftning.

Redan vid antagandet av 1930 års lagar torde det för mången stått klart,

att tiden snart skulle mogna för en ny, mera på sakliga reformer inriktad

omarbetning av kommunallagarna. Tanken på en lagrevision av denna art

fick särskild aktualitet genom det förslag om en genomgripande ändring

av den kommunala indelningen, som framlades av särskilda sakkunniga år

1945. I detta förslag räknades med kommuner av den storlek, att det var

uppenbart, att beslutanderätten ej kunde utövas av kommunmedlemmarna

själva å kommunalstämma eller allmän rådstuga. För en översyn av kom­

munallagarna talade också de gamla önskemålen om en reformering av

städernas förvaltning, inneslutande en omprövning av magistratsinstitu-

tionen. Jämsides härmed framfördes efter hand krav på lagändringar i

fråga om än den ena än den andra detaljen i de kommunala verksamhets­

formerna. Mot bakgrunden av dessa förhållanden har man att se till­

kallandet av sakkunniga år 1946 med uppgift att företaga en allmän över­

syn av kommunallagarna.

Vissa av de frågor, som hänsköts till kommittén, har av densamma

behandlats i tidigare avgivna betänkanden, och de förslag kommittén

härutinnan framlagt har redan föranlett lagändringar. Vid 1948 års riksdag

erhöll sålunda den kommunala kompetensen vidgat innehåll, bestäm­

melserna om kvalificerad majoritet vid ekonomiska beslut upphävdes och

nya regler gavs rörande fullmäktiges antal ävensom om centralisering av

medelsförvaltningen i landskommunerna. Ändrade bestämmelser om ersätt­

ning åt innehavare av kommunala förtroendeuppdrag beslöts vid 1950 års

riksdag.

I det nu föreliggande betänkandet har kommittén behandlat återstoden

av lagstiftningen för de borgerliga primärkommunerna utom Stockholms

stad och föreslagit en ny, för land och stad gemensam kommunallag. Utom

i sammanförandet av bestämmelserna för land och stad består de mest

framträdande av de föreslagna ändringarna i att kommunalstämman,

allmänna rådstugan och magistraten utgår ur den kommunala organisa­

tionen. Även kommunalborgmästarinstitutionen föreslås skola upphöra.

Härutöver innefattar förslaget en mängd ändringar och nyheter beträffande

olika sidor av kommunernas förvaltning och arbetsformer.

Rörande de allmänna riktlinjer, som bör vara bestämmande för utform­

ningen av den nya lagstiftningen, kan jag ansluta mig till kommittén. Jag

biträder sålunda dess uttalande, att kommunerna bör åtnjuta största

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

51

möjliga frihet att ordna sin förvaltning och sina verksamhetsformer med

hänsyn till skiftande lokala behov. Denna min ståndpunkt har sin grund

i den principiella uppfattningen, att kommunerna bäst fyller sina många

uppgifter som lokala samhällsorgan, om de åtnjuter relativ frihet på det

organisatoriska området. En allt för ingående reglering från statsmakternas

sida av kommunernas förhållanden skulle dessutom kringskära den kom­

munala självstyrelsen och minska medborgarnas intresse för kommunala

åtgärder och initiativ. Å andra sidan är det självfallet, att grunddragen

för den kommunala organisationen måste anges i lagen. Lagstiftaren måste

fastställa det minimimått av regler, som ger kommunmedlemmarna garan­

tier för likställighet och handläggning under demokratiska former och

säkerställer ett visst reellt lekmannainflytande på avgörandena, utan vilket

självstyrelsen lätt blir ett tomt sken. Detta innebär även, att en viss enhet­

lighet i organisation och arbetsformer för kommunerna under alla förhål­

landen är ofrånkomlig.

I fråga om de kommunala organen och verksamhetsformerna gäller det

alltså att mot varandra väga å ena sidan betydelsen av att kommunerna

åtnjuter största möjliga mått av frihet och utrymme för lokala anord­

ningar och å den andra behovet av garantier för att denna frihet ej miss­

brukas samt det intresse av enhetlighet som föreligger bl. a. ur denna syn­

punkt. Enligt min mening har kommittén på det hela taget löst detta

avvägningsspörsmål på ett lyckligt sätt. I särskilda avsnitt i det följande

kommer jag att ur de nyss antydda synpunkterna närmare pröva och taga

ställning till de förslag kommittén härvid framlagt.

I ett visst samband med den nu behandlade frågan står kommitténs för­

slag att sammanföra de nu i skilda lagar meddelade bestämmelserna för

land och stad i en gemensam lag för de borgerliga primärkommunerna.

Förslaget innebär, att en enhetlig organisation skapas för landskommuner

och städer blott med den modifikationen, att de större städerna får möj­

lighet att ge ledningen av sin förvaltning en särskild utformning. Denna

sammansmältning av kommunallagsbestämmelserna för land och stad

kan jag i och för sig icke finna vara annat än en naturlig konsekvens av

den utveckling, som försiggått och försiggår på många områden hän mot

en utjämning av de olikheter mellan landsbygd och städer, som delvis

betingat den hittillsvarande uppdelningen i skilda lagar. .lag behöver som

exempel endast peka på den ökade tätortsbildningen i landskommunerna

och på det förhållandet att flera städer numera inrymmer stora områden

med ren glesbygd. Delvis har olikheterna, som förut antytts, sin grund i

den äldre utvecklingen före kommunalförordningarnas tillkomst. Den frå­

gan uppställer sig nu, om man genom den föreslagna ordningen tvingar det

ena eller andra slaget av kommuner att uppge något av sin rörelsefrihet i

organisatoriskt avseende och kanske att ordna förvaltningen i främmande

Kungl. Maj:Is proposition nr 210.

52

och olämpliga former. Från några landsrättsstäders sida har gjorts gäl­

lande, att kommittén tillmätt landsbygdssynpunkterna för stor betydelse

vid lagbestämmelsernas sammanförande och utformning på bekostnad av

städernas intressen. I den mån denna invändning hänför sig till förslaget

om kommunalborgmästarinstitutionens avskaffande fordrar den icke något

bemötande i detta sammanhang, då jag på skäl, som kommer att närmare

utvecklas i det följande, anser att ställning till detta förslag ej bör tagas

förrän efter ytterligare utredning. Såvitt den berörda anmärkningen riktar

sig mot det sätt, varpå kommittén i övrigt samordnat bestämmelserna för

land och stad, kan jag icke finna den berättigad. Självfallet betyder en

sådan samordning att i vissa fall städerna och i andra landskommunerna

måste i något avseende övergå till en annan ordning än den för dem förut

gällande. Stundom är den ordning, som skapas, ny för båda slagen av

kommuner. Avgörande för mig är emellertid, att den ändring i organisation

och verksamhetsformer, som föranledes av bestämmelsernas samman­

förande, i intet fall synes behöva rubba några verkligt grundläggande och

omistliga principer i organisationen. Denna mening torde delas av det

övervägande antalet kommuner, som yttrat sig i förevarande fråga. Jag

kan därför utan tvekan ansluta mig till förslaget att sammanföra kom-

munallagsbestämmelserna för land och stad i en och samma författning.

Oaktat kommittéförslaget med förut berört undantag meddelar gemen­

samma bestämmelser för olika slag av kommuner, bibehålies de nuvarande

för land och stad skilda benämningarna på de främsta kommunala organen,

nämligen kommunalfullmäktige och kommunalnämnd i landskommun

vartill i detta sammanhang också räknas köping — samt stadsfullmäktige

och drätselkammare i stad. Häremot finnes enligt min mening knappast

något att invända. De nuvarande benämningarna har långvarig hävd och har

fått ett starkt fäste i det allmänna medvetandet. För övrigt synes det —

så länge man i indelningshänseende skiljer mellan städer och andra kom­

muner — vara lämpligt, att den olika kommunkaraktären kommer till

uttryck just i de kommunala organens namn. Det sagda hindrar givetvis

icke att man, såsom kommittén gjort, för att förenkla lagtexten använder

uttrycket »kommunens styrelse» såsom en samlingsbeteckning för kom­

munalnämnd, drätselkammare och det under namn av stadskollegium före­

slagna styrelseorganet i större städer.

I detta sammanhang vill jag helt allmänt framhålla betydelsen av eu enhet­

lig terminologi och över huvud taget ett enkelt och lättfattligt språk i kom­

munallagstiftningen. Även på denna punkt synes emellertid kommitténs

förslag utgöra en god grund att bygga på, vilket även vitsordats i flera

remissyttranden.

I likhet med kommittén anser jag det lämpligt att i kommunallagen

infoga bestämmelser om fondbildning ävensom föreskrifter i det ämne, som

nu regleras i 1936 års lag om användning i vissa fall av kommun eller annan

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

53

samfällighet tillhörig egendom. Vad särskilt angår fondbildningsreglerna

synes mig deras intagande i kommunallagen ägnat att understryka fond­

bildningens natur av ett normalt led i den kommunala hushållningen.

Alltsedan tillkomsten av våra första kommunallagar har det ansetts

lämpligt att upprätthålla en viss överensstämmelse i form och innehåll

mellan de olika kommunalförfattningarna i sådana avseenden, vari skilj­

aktigheter icke varit sakligt motiverade. Denna strävan till likformighet har

främst avsett kommunallagarna för land och stad, lagen om församlings-

styrelse och de särskilda lagarna om församlingsstyrelse och kommunal­

styrelse i Stockholm. En likformighet av detta slag anser jag värd att

alltjämt bevara, och åtgärder synes därför efter hand böra vidtagas för att

anpassa de av kommittéförslaget ej direkt berörda lagarna efter principerna

i kommunallagen. Kommittén har numera själv framlagt förslag till ny

landstingslag -— avsedd att träda i kraft den 1 januari 1955 — för vilket

kommunallagens bestämmelser i stor utsträckning tjänat som förebild. I

fortsättningen bör även lagen om församlingsstyrelse och de lagar som

reglerar Stockholms kommunalförvaltning uppmärksammas.

Kommunallagskommittén har framhållit önskvärdheten av att arbetet

med översynen av övriga kommunallagar bedrives i den takt, att de nya

bestämmelserna kan träda i tillämpning samtidigt med kommunallagen,

d. v. s. enligt kommitténs förslag den 1 januari 1955. Om — såsom kom­

mittén förutsatt — även i dessa lagar intages bestämmelser om fondbildning

och regler i det ämne, som avses i 1936 års lag om användning i vissa fall

av kommun eller annan samfällighet tillhörig egendom, skulle det bli möj­

ligt att från samma tidpunkt upphäva fondbildningslagen och 1936 års lag

även i vad gäller sådana kommunbildningar, som icke omfattas av kom­

munallagen. Också med hänsyn till intresset av en enhetlig besvärsprocedur

i olika slag av kommunala enheter vore det givetvis av värde, om ändring­

arna i församlingsstyrelselagarna och kommunallagen för Stockholm kunde

träda i kraft vid ingången av år 1955. Huruvida dessa författningar

kan hinna omarbetas till angivna tidpunkt, är dock för närvarande icke

möjligt att med säkerhet bedöma. Det är tänkbart, att man — för undvikande

av att skilda bestämmelser om fondbildning blir gällande från den 1 januari

1955 — måste vidtaga vissa ändringar i fondbildningslagen eller genom pro­

visoriska bestämmelser föreskriva, att kommunallagens fondbildningsregler

tills vidare skall gälla även för församlingarna och Stockholms stad. Ställ­

ning till denna fråga kan icke tagas förrän vid 1954 års riksdag.

I anslutning härtill må framhållas, att det självfallet är önskvärt att

bestämmelser om den kommunala förvaltningsorganisationen, besvärs-

regler m. in. i fattigvårds- och barnavårdslagarna, hälsovårdsstadgan m. fl.

författningar anpassas efter eu ny kommunallag. Frågan härom torde få

upptagas till prövning i anslutning till den översyn av dessa specialförfatt­

ningar, som pågår eller förberedes.

Kungl. Maj.ts proposition nr 210.

54

Kungl. Maj.ls proposition nr 210.

3. Vissa frågor rörande den kommunala beslutanderättens utövning.

A. Kommunalstämmans och allmänna rådstugans avskaffande.

Gällande ordning.

Enligt 1862 års kommunalförordning för landet utövades kommunens be­

slutanderätt å kommunalstämma eller genom kommunalfullmäktige; dock

var beslutanderätten i bl. a. vissa frågor av ekonomisk natur städse förbe­

hållen stämman. För stad med högst 3 000 invånare gällde enligt den stads-

kommunala förordningen, att beslutanderätten kunde utövas vid allmän

rådstuga eller genom fullmäktige, medan för större städer fullmäktiginstitu-

tionen var obligatorisk. År 1918 gjordes systemet med fullmäktige obliga­

toriskt i landskommuner med över 1 500 invånare, och samtidigt blev grän­

sen för stads övergång till fullmäktigsystem nedsatt till samma tal. Slut­

ligen sänktes det avgörande befolkningstalet år 1938 till det nu gällande,

d. v. s. 700, för såväl landskommuner som städer.

Den successivt vidgade skyldigheten att utse fullmäktige ävensom fri­

villig övergång till fullmäktigsystem på många håll gjorde, att fullmäktige

blev införda i flertalet landskommuner redan före kommunindelningsrefor-

men. Vid 1946 års kommunalval valdes sålunda fullmäktige i cirka 72 pro­

cent av landskommunerna. Sedermera har genom kommunernas nyindel­

ning folkmängden praktiskt taget överallt bringats över det tal, vid vars

överskridande beslutanderätten obligatoriskt skall tillkomma fullmäktige.

Den 1 januari 1953 hade blott två kommuner färre än 700 invånare, näm­

ligen S:t Ibb i Malmöhus län (664 inv.) och Holmön i Västerbottens län

(288 inv.). Av rikets städer hade vid samma tid ingen så lågt invånar­

antal som 700. Förutsättningarna för den allmänna beslutanderättens ut­

övning på kommunalstämma eller allmän rådstuga har sålunda på det hela

taget undanryckts.

Emellertid har stämman och rådstugan vissa speciella uppgifter, vilka

lagligen icke kan ombesörjas av fulhnäktige. De ärenden, som enligt kom­

munallagen för landet är förbehållna kommunalstämman, är — om här

bortses från frågor rörande stämmans egen organisation samt om införande

och avskaffande av kommunalfullmäktige — dels ärenden, för vilkas av­

görande gäller särskilda bestämmelser om rösträtt, dels frågor om kommu­

nalfullmäktiges antal och dels vissa valärenden, nämligen val av nämnde­

män i vissa fall, av valmän för utseende av vattenrättsnämndemän, av skif-

tesgodemän, av valmän för utseende av ägodelningsnäinndemän samt av

ledamöter i skogsvårdskommitté (9 § LKL).

De viktigaste bland de ärenden, för vilkas avgörande gäller särskilda be­

stämmelser om rösträtt, är de som angår i mantal satt jord. I dessa ärenden

må ej andra deltaga än de som innehar sådan jord (13 § LKL). Kommunal­

stämma för behandling av dylika ärenden brukar benämnas jordbruks-

55

stämma. De angelägenheter, som avgöres på jordbruksstämma, rör vården

av sockenallmänningar, förvaltningen av olika till den mantalssatta jorden

knutna kassor, såsom magasinskassor och olika slag av rotehållarkas-

sor, m. m.

Rörande de på kommunalstämman ankommande valärendena är före­

skrifter meddelade på skilda håll i lagstiftningen.

Vad först angår nämndemansval ankommer dylikt val enligt stadgande

i rättegångsbalken i princip på kommunalfullmäktige. Förutsättning härför

är emellertid, att kommunen utgör egen valkrets för val av nämndemän. Är

flera kommuner förenade till en valkrets, förrättas valet på kommunal­

stämma, d. v. s. en för kommunerna gemensam stämma.

Beträffande nämndemän och indelning i valkretsar för nämndemansval

stadgas följande i rättegångsbalken (1 kap. 5 § och 4 kap. 5 §). I tingslag

skall finnas aderton nämndemän. Erfordras flera nämndemän, bestämmes

antalet av Kungl. Maj :t. Varje kommun utgör en valkrets. Understiger an­

talet nämndemän kommunernas antal, skall angränsande kommuner på

lämpligt sätt förenas till valkretsar. Två eller flera kommuner far också

sammanföras till gemensam valkrets, om det är erforderligt för att skilda

orter eller delar av tingslaget skall bli behörigen företrädda inom nämnden.

Antalet nämndemän fördelas mellan valkretsarna i förhållande till deras

folkmängd; varje valkrets skall dock utse minst en nämndeman. Indelning

i valkretsar och antalet nämndemän för varje valkrets bestämmes av

häradsrätten.

Om val av valmän för utseende av ägodelningsnämndemän meddelas när­

mare bestämmelser i lagen den 18 juni 1926 om delning av jord å landet

(21 kap. 3 §). Där stadgas, att valmännen skall utses på kommunalstämma

av de i kommunens allmänna angelägenheter röstberättigade, som där äger

eller innehar jordbruksfastighet. I köping, som utgör egen kommun, till­

kommer dock rösträtt vid valmännens utseende envar i kommunens all­

männa angelägenheter röstberättigad.

Enligt vattenlagen (11 kap. 4 §) gäller om val av valmän för utseende av

vattenrättsnämndemän i huvudsak samma bestämmelser som för val av

valmän för utseende av ägodelningsnämndemän, dock tillkommer rösträtt

envar i kommunens allmänna angelägenheter röstberättigad.

Val av skiftesgodemän skall enligt lagen om delning av jord å landet

(2 kap. 6 §) förrättas å kommunalstämma av de i kommunens allmänna

angelägenheter röstberättigade, som äger eller innehar jordbruksfastighet.

Slutligen stadgas i förordningen den 30 maj 1941 angående skogsvårds-

styrelser, att av ledamöterna i skogsvårdskommitté skall alla utom en utses

av kommunalstämman enligt samma grund, som gäller för utseende av

skiftesgodemän.

De ärenden, vari beslutanderätten i stad städse tillkommer allmänna råd­

stugan, är av två slag, nämligen dels överläggningar och beslut i sådana

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

56

Kungl. Maj.ts proposition nr 210.

angelägenheter, som enligt särskilda författningar är förbehållna vissa klas­

ser av stadens medlemmar, och dels frågor —- förutom om införande och

avskaffande av stadsfullmäktige — om stadsfullmäktiges antal (9 § LKS).

Gällande föreskrifter om beslutanderättens utövning genom fullmäktige

i landskommuner och städer med mera än 700 invånare kan icke tillämpas

i nybildad kommun, innan fullmäktige hunnit väljas. Till följd härav har

kommunalstämman och allmänna rådstugan i nybildad kommun vissa upp­

gifter, angivna i 18 § lagen den 13 juni 1919 om ordning och villkor för

ändring i kommunal och ecklesiastik indelning (LKI), vilket lagrum regle­

rar förvaltningsorganisationens uppbyggnad i nybildade kommuner. Dessa

bestämmelser torde få närmare beröras vid redogörelsen för de föreslagna

ändringarna i nämnda lag.

Kommunallagskommittén.

Med utgångspunkt från att efter kommunindelningsreformens genom­

förande den 1 januari 1952 blott en kommun (Holmön) hade färre invånare

än 700 har kommittén framhållit, att fullmäktiginstitutionen med angivna

undantag vore obligatorisk i landets samtliga landskommuner och städer

redan enligt nu gällande bestämmelser. Det syntes därför saknas anledning

att bibehålla regler om kommunalstämma och allmän rådstuga såsom organ

för utövning av kommunens allmänna beslutanderätt. Att ingå på de före­

träden det representativa systemet ägde i jämförelse med beslutanderättens

utövning av medborgarna på stämma och rådstuga syntes icke påkallat. För

kommittén vore det tillräckligt att i detta sammanhang konstatera, att det

med hänsyn till kommunindelningsreformen och befolkningsutvecklingen i

städerna i fortsättningen komine att praktiskt taget saknas tillämplighets­

område för de nuvarande bestämmelserna om kommunalstämma och allmän

rådstuga såsom beslutande organ i kommunernas allmänna angelägenheter.

Dessa bestämmelser borde därför utgå ur kommunallagstiftningen.

Kommittén har i detta sammanhang erinrat, att kommunalstämmans och

allmänna rådstugans avskaffande som organ för utövningen av kommuns

allmänna beslutanderätt påkallar ändringar i de bestämmelser som avser

uppbyggnaden av förvaltningsorganisationen i nybildade kommuner. Under

framhållande av att vissa uppgifter, som för närvarande tillkommer stäm­

man och rådstugan, måste överlämnas till en utomstående instans, förordar

kommittén, att dessa uppgifter anförtros länsstyrelsen, vilken ansetts vara

den myndighet vid sidan av de kommunala organen, som är bäst förtrogen

med lokala förhållanden och behov.

Kommittén har därefter behandlat frågan huruvida kommunalstämman

och allmänna rådstugan — om de anses ej längre böra bibehållas som organ

för utövning av kommuns allmänna beslutanderätt —- likväl bör bestå för

handläggning av de speciella angelägenheter, som enligt gäl-

Kungl. Maj.ts proposition nr 210.

•>/

lande ordning faller under nämnda organs uteslutande kompetens även i

kommuner med fullmäktige. Vid en genomgång av de olika slag av ärenden,

däri kommunalstämman och rådstugan äger exklusiv beslutanderätt, liai

kommittén funnit, att dessa ärenden icke är av den art och betydelse, att

berörda organ bör bibehållas för handläggning av desamma även sedan full­

mäktige blivit obligatoriska i alla kommuner. Då kommittén sålunda funnit

förutsättningar föreligga för en fullständig utmönstring ur kommunallag-

stiftningen av bestämmelserna om kommunalstämma och allmän rådstuga,

har kommittén i sitt förslag till kommunallag icke upptagit några dylika

bestämmelser.

I anslutning härtill har kommittén övervägt åt vem kommunalstämmans

och allmänna rådstugans speciella uppgifter skall anförtros i fortsättningen.

Rörande de ärenden, för vilkas avgörande i landskommun gäller

särskilda bestämmelser om rösträtt, nämner kommittén,

att den gjort en undersökning rörande beskaffenheten och omfånget av de

tillgångar, som förvaltas av jordbruksstämman, samt behandlat frågan om

formen för dessa tillgångars förvaltning efter kommunalstämmans avskaf­

fande. Kommittén fortsätter.

I skrivelse till Kungl. Maj:t den 10 oktober 1949 har kommittén närmare

angivit sina synpunkter på detta spörsmål. Kommittén har därvid förordat,

att man under en övergångstid skulle tillåta jordbruksstämmotillgångarnas

förvaltning på hävdvunnet sätt men samtidigt bereda de olika menigheterna

möjlighet att skapa nya förvaltningsformer för tillgångarna. I anslutning

härtill har kommittén lämnat vissa uppslag till lösning av förvaltnings-

problemet men framhållit, att en undersökning av de lagtekniska förutsätt­

ningarna för deras förverkligande faller utanför kommitténs uppdrag samt

att vad som i förevarande sammanhang ankommer på kommittén icke kan

vara annat än att föreslå lydelsen till ett allmänt övergångsstadgande, enligt

vilket jordbruksstämmotillgångarnas förvaltning tills vidare finge äga rum

på kommunalstämma. Skrivelsen utmynnar i en hemställan att Kungl.

Maj :t måtte på lämpligt sätt draga försorg om att förevarande ärende full­

följes i vad det faller utanför den förestående kommunallagsreformen.

Kommittén föreslår nu en övergångsbestämmelse av den innebörd som

antytts i förenämnda skrivelse. Då det synts kommittén angeläget att så

mycket som möjligt påskynda övergången till andra förvaltningsformer för

ifrågavarande tillgångar, har kommittén föreslagit en begränsning till fem

år av stadgandets giltighet. Skulle denna tid mot förmodan sedermera be­

finnas för snäv, kunde givetvis en förlängning komma i fråga. Kommittén

framhåller, att jordbruksstämmans befattning med hithörande angelägen­

heter under övergångstiden givetvis skall ske med iakttagande av nu gäl­

lande former, t. ex. beträffande sättet för stämmas kungörande. Även de

nuvarande reglerna om anförande av besvär över kommunalstämmas beslut

blir — anför kommittén — tillämpliga under berörda tid.

I fråga om de angelägenheter, som i stad enligt särskilda författ­

ningar är förbehållna vissa klasser av stadens med-

58

lemmar, har kommittén anfört, att dit hörde ursprungligen bl. a. val av

borgmästare och råd, som tillkom borgerskapet, förvaltningen av särskild

klass av stadens medlemmar tillhörig egendom samt frågor om särskilda

klasser åvilande skatter eller personliga tjänstbarheter. Av dessa angelägen­

heter torde enligt vad kommittén framhåller numera endast frågor om per­

sonliga tjänstbarheter ha någon praktisk betydelse. Sådana tjänstbarheter

syntes väsentligen åvila blott fastighetsägarna samt angå gatas anläggning

och underhåll ävensom gaturenhållning. På de flesta håll hade fastighets­

ägarnas skyldigheter beträffande anläggning och underhåll av gata avskaf­

fats och vederbörande stad övertagit ansvaret härför. På andra håll hade

naturaprestationerna utbytts mot avgiftsplikt. Där icke fastighetsägarna

befriats från sina skyldigheter genom stadsfullmäktiges beslut, hade hit­

hörande angelägenheter reglerats genom s. k. likställighetsöverenskommel-

ser i enlighet med Kungl. Maj:ts cirkulär den 10 juli 1863 mellan å ena

sidan staden och å den andra fastighetsägarna, som därvid under magistra­

tens ordförandeskap samlats till allmän rådstuga och där ensamma utövat

rösträtt.

Efter att ha påpekat att frågor om sådana överenskommelser eller om

ändring i äldre dylika alltjämt kan tänkas uppkomma, uttalar kommittén,

att det icke synes behövligt att skapa någon ersättning för allmänna råd­

stugan i dess egenskap av organ för fastighetsägarna. Kommittén anför

härom närmare.

Man torde framdeles kunna nöja sig med att fastighetsägarna få tillfälle

att taga ställning till en ifrågasatt likställighetsöverenskommelse eller änd­

ring i dylik vid ett offentligen utlyst möte, för vilket icke några särskilda

författningsbestämmelser gälla. I jämförelse med nuvarande ordning skulle

detta visserligen kunna sägas innebära ett eftergivande av de garantier, som

innefattas exempelvis i reglerna om kallelse till allmän rådstuga och om

överklagande av allmän rådstugas beslut. Men då en likställighetsöverens­

kommelse för att bliva gällande skall fastställas av Kungl. Maj :t, torde det

få anses ankomma på Kungl. Maj :t att bl. a. tillse, att fastighetsägarna på

ett sätt, som hänsynen till deras intresse kräver, erhållit tillfälle att med­

verka till den reglering som avses med överenskommelsen. Fastighetsägare,

som motsätter sig överenskommelsen, torde för övrigt ha möjlighet att hos

Kungl. Maj :t framföra sina synpunkter i samband med fastställelsepröv-

ningen.

Kommittén anser, att dylikt fastighetsägarsammanträde kan hållas i

landsrättsstad inför valnämnden och i annan stad inför magistraten och,

efter magistratens slutliga avveckling, inför det organ som övertager magi­

stratens valfunktioner. Kommittén tillägger, att fastighetsägarna i städerna

ofta är sammanslutna i föreningar. Där en sådan förening framstode som

ett representativt organ för stadens fastighetsägare, syntes föreningens med­

verkan kunna på ett eller annat sätt tagas i anspråk vid lösningen av nu

berörda frågor.

Vidkommande frågor om fullmäktiges antal erinrar kom­

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

59

mittén, att kommunalstämma och allmän rådstuga enligt gällande regler har

att bestämma antalet fullmäktige såväl då fullmäktige första gången införes

som vid sedermera ifrågakommande ändringar i antalet. Med påpekande

att — sedan fullmäktigsystemet blivit obligatoriskt — det förstnämnda

fallet kan tänkas inträffa blott då kommun nybildas, förordar kommittén,

att länsstyrelsen får bestämma antalet fullmäktige i sådan kommun. Vad det

senare fallet angår anser kommittén, att bestämmanderätten i allmänhet bör

tillkomma fullmäktige själva. Dock har en särskild regel funnits erforderlig

för det fall, att nytt val av fullmäktige skall äga rum i anledning av in- eller

exkorporering. Då det synts vara mindre lämpligt, att antalet fullmäktige

bestämmes av den gamla fullmäktigförsamlingen, föreslår kommittén, att

länsstyrelsen även i detta fall skall fastställa antalet. Innan länsstyrelsen

bestämmer fullmäktiges antal, bör enligt vad kommittén uttalar tillfälle i

regel lämnas den eller de kommuner, som beröres av indelningsändringen,

att yttra sig i frågan.

Slutligen har kommittén behandlat det framtida handhavandet av de

valärenden, som enligt nuvarande bestämmelser ankommer på kom­

munalstämman.

Beträffande val av nämndemän förordar kommittén sådan ändring i

rättegångsbalken, att kommun städse skall utgöra egen valkrets vid närnnde-

mansval. Detta medger i sin tur — framhåller kommittén — att dessa val

städse kan förrättas av kommunernas fullmäktige.

Vad angår val av valmän för utseende av ägodelningsnämndemän fram­

håller kommittén, att de speciella jordägarsynpunkterna torde kunna bli

beaktade, även om valmännen utses av kommunalfullmäktige. Det erinras,

att redan enligt gällande rätt alla röstberättigade i köping oavsett fastighets-

innehav äger deltaga i val av valmän för ifrågavarande ändamål och att val­

männen i stad, som lyder under landsrätt, utses av stadsfullmäktige. Kom­

mittén föreslår därför, att valmännen skall utses av kommunalfullmäktige.

Med åberopande av liknande synpunkter förordar kommittén, att kommu­

nalfullmäktige också får övertaga stämmans befattning med val av valmän

för utseende av vattenrättsnämndemän samt val av skiftesgodemän och

ledamöter i skogsvårdskommitté.

För genomförande av kommitténs nu angivna förslag om handhavandet

i fortsättningen av kommunalstämmans och allmänna rådstugans speciella

uppgifter har kommittén framlagt förslag till ändringar i LKI, kommunala

vallagen, rättegångsbalken, lagen om delning av jord å landet, vattenlagen

och förordningen angående skogsvårdsstyrelser.

Kaiigl. Maj:ts proposition nr 210.

Remissyttrandena.

Kommitténs förslag om avskaffande av kommunalstämma och allmän

rådstuga har berörts i ett mycket stort antal yttranden. I de allra flesta av

60

dessa tillstyrkes förslaget eller lämnas utan erinran. Endast i ett yttrande

har förslaget direkt avstyrkts.

Kammarkollegiet anser, att det helt visst är föga rationellt att vid sidan

av fullmäktige bevara kommunalstämman och allmänna rådstugan för

handläggningen av ett fåtal mindre betydande ärenden. På ungefär lik­

nande sätt uttalar sig länsstyrelsen i Hallands län. Länsstyrelsen i Väst­

manlands län erinrar, att stämmoärendena ofta avgjorts av en tillfälligt

hoptrummad majoritet, och betecknar detta som en mycket primitiv form

av demokrati. Kommunalfullmäktige i Hallstahammar uppger, att oftast

endast presidiet varit närvarande, då kommunalstämman i köpingen haft

att avgöra något ärende, och tillägger, att ärendena merendels skulle hos

fullmäktige erhållit en mer objektiv behandling. Kommunalfullmäktige i

Algutsboda anser det visserligen vara en förlust, att sista resten av menig­

hetens direkta beslutanderätt i kommunala angelägenheter försvinner, men

ser kommitténs förslag som en naturlig följd av utvecklingen.

Frågan om ombesörjandet i framtiden av de angelägenheter, vari beslu­

tanderätten enligt nuvarande ordning är förbehållen kommunalstämman

och allmänna rådstugan, har uppmärksammats blott i ett mindre antal

yttranden.

Kammarkollegiet omnämner, att kollegiet i utlåtande över kommunallags-

kommitténs skrivelse den 10 oktober 1949 förordat, att kommunalstämma

skulle utan tidsbegränsning få användas som förvaltningsform för jord-

bruksstämmotillgångarna. Vid förnyat övervägande av detta spörsmål hade

emellertid kollegiet, då den av kommittén föreslagna övergångstiden av fem

år — vid behov förlängd — syntes erbjuda nödigt rådrum för omläggningen

av ifrågavarande förvaltning till former, som helt tillgodosåge såväl all­

männa som enskilda intressen, funnit sig icke längre böra motsätta sig

kommitténs förslag. Beträffande den s. k. klassrådstugan hade kollegiet i

likhet med kommittén funnit, att någon författningsreglerad ersättning för

densamma icke behövdes.

Styrelsen för svenska landskommunernas förbund understryker nödvän­

digheten av att den av kommittén år 1949 föreslagna utredningen om jord-

bruksstämmotillgångarnas fortsatta förvaltning snarast kommer till stånd.

Det vore icke tillfredsställande, om den långa tidsfristen fram till den 31

december 1959 bleve helt utnyttjad. Kommunalfullmäktige i Mora anser

riktigast, att förslag till de nya förvaltningsformerna framlägges och prövas,

innan kommunalstämmas befattning med berörda angelägenheter prin­

cipiellt upphäves.

Departementschefen.

Allmänna rådstugan kom redan tidigt att förlora mycket av sin betydelse

som beslutande organ i städerna, i det att flertalet av de städer, som icke

var skyldiga att utse fullmäktige, frivilligt övergick till fullmäktigsystem.

Knngl. Maj.ts proposition nr 210.

61

På landet dröjde det däremot länge, innan det representativa systemet i

någon nämnvärd utsträckning började komma i bruk. Härtill bidrog för­

utom att införandet av fullmäktige på landet överallt var frivilligt att

vissa viktigare ärenden ursprungligen alltid skulle handläggas på kommu­

nalstämma. Men även sedan fullmäktige ställts i paritet med stämman

såsom beslutande organ i kommunens allmänna angelägenheter, gick över­

gången till fullmäktiginstitutionen långsamt.

Det var först lagändringar år 1918, då fullmäktigsystemet gjordes obli­

gatoriskt i kommuner med över 1 500 invånare, och 1938, när det avgö­

rande befolkningstalet sänktes till 700, som ledde till införandet av full­

mäktige i flertalet landskommuner. Men ännu så sent som efter 1946 års

kommunalval kvarstod kommunalstämman som det beslutande organet i

mer än en fjärdedel av landskommunerna.

Genom kommunindelningsreformen har de legala förutsättningarna för

beslutanderättens utövning på kommunalstämma nästan fullständigt för­

svunnit. Folkmängden har genomgående höjts till tal långt över 700. I

storleksordningen omkring 700 invånare befinner sig numera blott någon

enstaka kommun, och klart under detta tal faller endast Holmöns kommun

i Västerbottens län, som den 1 januari 1953 hade 288 invånare.

Av städerna har numera ingen så lågt befolkningstal som 700.

I det läge, som sålunda uppkommit genom kommunindelningsreformen

och befolkningsutvecklingen i städerna, torde saknas anledning att taga

upp någon principdiskussion om formerna för den kommunala beslutande­

rättens utövning. Några spörsmål av denna art har ej heller förts fram i de

yttranden, som avgivits över kommitténs förslag. Det synes, såsom kom­

mittén anfört, vara tillräckligt med att konstatera, att det numera prak­

tiskt taget saknas tillämpningsområde för bestämmelserna om kommunal­

stämma och allmän rådstuga som beslutande organ i kommunernas all­

männa angelägenheter. Som följd härav bör dessa bestämmelser utgå ur

kommunallagstiftningen.

Därmed är icke sagt, att stämman och rådstugan kan undvaras som be­

slutande myndigheter under vissa speciella förhållanden eller i vissa sär­

skilda ärenden. Givet är emellertid, att deras utmönstring ur den så att

säga ordinära kommunala organisationen ger anledning till frågan, om de

ens bör bibehållas för speciella funktioner. Kommitténs prövning av detta

spörsmål har gett till resultat, att kommunalstämman och allmänna råd­

stugan helt kan avskaffas och deras nuvarande speciella uppgifter anför­

tros andra myndigheter och organ. Kommitténs förslag härom och om den

närmare fördelningen av uppgifterna i framtiden har i det stora hela vunnit

remissinstansernas gillande, och jag kan för egen del ge förslaget min

anslutning.

Detta innebär bl. a., att vissa av de uppgifter, som tillkommer kommunal­

stämma och allmän rådstuga vid nybildning a v k o in in u n e r,

Kanyl. Maj:ts proposition nr 210.

62

uppdrages åt länsstyrelsen. För de ändringar i LKI, som påkallas av detta

förslag, torde jag få redogöra i ett senare sammanhang.

1 fråga om de ärenden, för vilkas avgörande i landskommun gäller

särskilda bestämmelser om rösträtt, d. v. s. ärenden om

sockenallmänningar, magasins- och rotehållarkassor in. fl. på jordbruks-

stämman ankommande angelägenheter, innebär kommitténs förslag i prin­

cip, att dessa angelägenheter ej vidare skall handläggas inom kommunal­

förvaltningens ram. Jag delar den uppfattning, som torde ligga bakom detta

förslag, den nämligen att förvaltningen av tillgångar, som är knutna till

den mantalssatta jorden, faller utanför det i egentlig mening kommunala

verksamhetsområdet. På sätt kommittén föreslagit bör emellertid hithö­

rande angelägenheter få behandlas på kommunalstämma under lämplig

övergångstid, under vilken de olika menigheterna beredes tillfälle att an­

ordna förvaltningen av jordbruksstämmotillgångarna i nya former. Då

frågan om de framtida förvaltningsformerna icke synes böra hållas svä­

vande längre än nödvändigt, bör övergångstiden fastställas till fem år från

kommunallagens ikraftträdande, dock med rätt för Kungl. Maj :t att för­

länga denna tid, om det skulle befinnas oundgängligt.

Över kommitténs framställning den 10 oktober 1949 rörande jordbruks-

stämman har, efter att kammarkollegiet inkommit med utlåtande, justitie-

kanslersämbetet den 13 mars 1953 avgivit yttrande. Frågan på vad sätt

staten skall, genom lagstiftning eller annorledes, medverka till omlägg­

ningen av jordbruksstämmotillgångarnas förvaltning är f. n. föremål för

övervägande.

Vad kommittén anfört och föreslagit rörande den framtida handlägg­

ningen av angelägenheter, som i stad enligt särskilda författ­

ningar är förbehållna vissa klasser av stadens med-

1 e m in a r, anser jag innefatta en praktisk lösning av detta problem.

Dessa angelägenheter, som väsentligen avser fastighetsägarna, bör sålunda

kunna behandlas vid offentligt möte med vederbörande utan att formerna

för mötet är reglerade genom författningsbestämmelser.

Likaså kan jag biträda kommitténs förslag angående behandlingen av

frågor o in fullmäktiges antal. Huvudregeln bör sålunda

vara, att fullmäktige själva bestämmer om ändring i sin numerär. Vid ny­

bildning av kommun liksom då nyval av fullmäktige skall äga rum i an­

ledning av förändring i kommunens område genom in- eller exkorporering

bör det tillkomma länsstyrelsen att bestämma fullmäktiges antal. Helt

naturligt bör länsstyrelsen i sådana fall, då den har bestämmanderätt,

regelmässigt lämna vederbörande kommun eller kommuner tillfälle att yttra

sig. Dessa avvikelser från den nyss berörda huvudregeln synes böra regle­

ras i LKI.

Slutligen kan jag utan tvekan ge min anslutning till kommitténs förslag

att överflytta de v a 1 ä r e n d e n, som nu i landskommunerna ankommer

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

på kommunalstämman, till fullmäktige. Härigenom vinnes överensstäm­

melse med vad som gäller för motsvarande val i städerna, överförandet

av valärendena till fullmäktige erfordrar ändringar i vissa författningar

på civillagstiftningens område. Med dessa ändringar torde böra få anstå

till 1954 års riksdag.

Kungl. Mnj:ts proposition nr 210.

63

B. Fråga om att införa suppleanter för fullmäktige.

Förslag i riksdagen.

Tid efter annan har i riksdagen framförts förslag om införande i större

eller mindre utsträckning av suppleanter i kommunernas fullmäktigförsam-

lingar. Senast skedde detta åren 1938 och 1944, och vid båda tillfällena

ledde förslagen till riksdagsskrivelser med anhållan om utredning i de

väckta frågorna.

I sin skrivelse av år 1938 (nr 83) anhöll riksdagen i anledning av två av

konstitutionsutskottet tillstyrkta motioner av herr Ivar öman in. fl. (I: 62)

och herr Arnemark (II: 121) in. fl., att Kungl. Maj:t ville föranstalta om

utredning och förslag till bestämmelser av innehåll att i stad, som utgjorde

egen förstakammarvalkrets vid val av stadsfullmäktige, tillika skulle utses

suppleanter för dessa med uppgift att vid förfall för fullmäktige deltaga i

val av ledamöter till första kammaren. Konstitutionsutskottet påpekade i

sitt utlåtande (nr 4), att i Stockholm och Göteborg till skillnad från vad som

gällde i övriga valkretsar icke funnes möjlighet att vid förhinder för valman

att deltaga i förstakammarval inkalla någon suppleant. Med hänsyn till de

förevarande valens rikspolitiska betydelse borde ett förhinder för en stads­

fullmäktig att deltaga i valet, såsom svår sjukdom o. dyl., icke få kunna

utöva inflytande på valutgången. Utskottet ansåg därför i likhet med motio­

närerna, att även i Stockholm och Göteborg suppleant borde finnas att tillgå

för stadsfullmäktigledamot, som vore förhindrad att deltaga i törsta-

kammarval.

Riksdagsskiävelsen av år 1944 (nr 96) var föranledd av en av herrar

Ekdahl och Andersson i Malmö väckt motion (II: 177), vilken tillstyrkts

av konstitutionsutskottet. I skrivelsen anhölls om utredning rörande lämp­

ligheten av införande i kommunallagarna av sådana bestämmelser, att vid

val av stads-, kommunal-, municipal- och kyrkofullmäktige även supplean­

ter måtte utses för att inträda såväl vid ledamots avgång som vid hinder för

honom att bevista sammanträde. I sitt utlåtande (nr 8) sade sig utskottet

biträda motionärernas uppfattning att betydande olägenheter vore förenade

med gällande ordning, enligt vilken suppleanter ej funnes för ordinarie

ledamöter i fullmäktiginstitutionerna. Sålunda måste det anses vara olämp­

ligt, att suppleant saknades för det fall att ledamot t. ex. på grund av sjuk­

dom, för fullgörande av offentligt uppdrag under längre tid eller till följd

av jäv i frågor om ansvarsfrihet vore förhindrad deltaga i fullmäktiges sam­

64

manträden. Nackdelarna med rådande system gjorde sig särskilt paminta i

de fall, då en ledamots frånvaro medförde att ett annat beslut fattades än

vad som skulle skett, om den meningsgrupp den frånvarande tillhörde varit

fulltaligt representerad. Till stöd för motionens tanke framhöll utskottet

vidare det värdefulla i att vid fullmäktigs avgång personer funnes att tillgå,

som i anledning av sin tidigare ställning som suppleanter förvärvat erfaren­

het eller i varje fall haft större anledning att sätta sig in i det kommunala

arbetet. Ett genomförande av en reform i ämnet koinme även att innebära

en lösning av den i 1938 års riksdagsskrivelse avsedda frågan om utseende

av suppleanter för stadsfullmäktige i de två största städerna vid val av leda­

möter till första kammaren. Emot det åsyftade förslaget skulle — anförde

utskottet till sist — möjligen kunna invändas, att därigenom ansvarskänslan

hos fullmäktiges ordinarie ledamöter komine att undergrävas. Enligt ut­

skottets mening vore emellertid riskerna härför obetydliga, då utskottet

förutsatte, att anmält hinder icke finge godkännas, med mindre verkligt

bärande skäl för utevaro från sammanträde förelåge.

Kommunallagskommittén.

Kommittén har till en början redogjort för en enquéte, som på kommit­

téns initiativ företagits i suppleantfrågan bland ett 70-tal landskommuner

och 20 städer. Av redogörelsen framgår, att man i betydligt mer än hälften

av de avgivna svaren avstyrkt införande av suppleanter.

Kommittén framhåller härefter, att vad man främst åsyftat med förslagen

om en suppleantinstitution är, att den skulle bli en garanti för att medbor­

garnas vid val uttryckta vilja återspeglades i fullmäktiges beslut även vid

sådana tillfällen, då någon eller några av de ordinarie representanterna vore

förhindrade att deltaga i besluten. Kommittén finner, att visst fog före­

ligger för ett sådant resonemang, och yttrar härom.

Hela vårt valsystem förutsätter ju tillvaron av politiska grupperingar, och

dess ändamål är att tillförsäkra de olika grupperna den representation i

samhällets beslutande organ vartill anslutningen bland väljarna berättigar

dem. Suppleantinstitutionen kan, såsom det uttryckts i ett yttrande i an­

ledning av kommitténs förfrågan hos kommunerna, sägas framstå såsom en

konsekvens av och en logisk komplettering av det proportionella val­

systemet.

Emellertid framhåller kommittén, att i och med detta konstaterande har

tillräckliga skäl icke anförts för inrättande av en suppleantinstitution och

fortsätter:

Uppmärksamhet måste också ägnas frågan, i vad mån det enligt erfaren­

heten faktiskt förekommer, att fullmäktigledamöters frånvaro leder till be­

slut som icke överensstämma med en fulltalig församlings vilja. En sådan

betydelsefull utbyggnad av den kommunala organisationen, som införandet

av fullmäktigsuppleanter skulle innebära, synes nämligen, trots de princi­

piella skäl som tala därför, icke böra komma i fråga, såvida icke en viss

Kungl. Maj.ts proposition nr 210.

Iiungl. Maj.ts proposition nr 210.

65

frekvens av dylik bristande överensstämmelse mellan beslut och fulltaligt

organs vilja kan konstateras. Det måste med andra ord kunna påvisas ett

praktiskt behov av den ifrågasatta reformen. Och även om ett sådant behov

ådagalägges, är det nödvändigt att utröna vilka olägenheter som äro för­

enade med suppleantinstitutionen och om dessa väga tyngre än skälen för

suppleanter.

Innan kommittén går in på dessa spörsmål, behandlar kommittén vad

som vid sidan av mera allmänna synpunkter anförts som skäl för införande

av fullmäktigsuppleanter. Bl. a. anföres, att önskemålet att vid fullmäk­

tiges avgång ha tillgång till personer, som genom sin ställning som supple­

anter förvärvat kommunal erfarenhet, uppenbarligen icke spelar någon av­

görande roll vid bedömandet av den föreliggande reformfrågan. Men även

som ett stöd i andra hand för tanken på en suppleantinstitution vore detta

motiv — av skäl som kommittén närmare utvecklar — föga bärkraftigt.

Kommittén har därefter berört frågan, huruvida det erfarenhetsmässigt

kan påvisas ett behov av fullmäktigsuppleanter till förhindrande av att be­

slut fattas, som icke är representativa för en fulltalig församlings vilja. För

bedömande härav borde finnas tillgång till uppgifter om konkreta fall, där

fullmäktigs frånvaro kunde antagas ha föranlett annat beslut än om för­

samlingen varit fulltalig. Kommittén hade icke ansett sig böra företaga en

undersökning i detta hänseende, vilken även om den begränsades till ett

relativt litet antal kommuner och avsåge en kortare tidrymd skulle bli myc­

ket tidsödande och för övrigt komma att lida av åtskilliga osäkerhetsmo­

ment. Emellertid har kommittén ansett betydelse böra tillmätas det för­

hållandet, att man blott i eu enda av de 90 kommuner, varifrån yttranden i

suppleantfrågan inkommit till kommittén, direkt hänvisat till att ärende

till följd av fullmäktigs frånvaro fått annan utgång än om församlingen

varit fulltalig. Särskilt med stöd härav har kommittén ansett sig kunna fast­

slå, att behovet av fullmäktigsuppleanter till hindrande av att beslut för-

ryckes genom fullmäktigs utevaro är skäligen ringa.

Av de olägenheter, som är förenade med suppleantsystemet, har kom­

mittén ansett den betydelsefullaste vara faran av ansvarskänslans försva­

gande hos fullmäktige. Det kunde ligga nära till hands för en ledamot, som

av bekvämlighetsskäl eller för att slippa ansvaret för visst avgörande ville

utebli från sammanträde, att anmäla förhinder och påkalla inkallande av

suppleant. Kommittén framhåller att det icke torde vara möjligt att effek­

tivt hindra en sådan användning av suppleantinstitutionen med aldrig så

stränga villkor för godkännande av utevaro.

Kommittén anför vidare, att suppleanterna kan antagas icke på samma

sätt som de ordinarie fullmäktige bli i tillfälle att sätta sig in i de förelig­

gande frågorna. Deras insats syntes därför icke bli av högre värde.

I huvudsak av de skäl som nu angetts har kommittén i sitt förslag till

kommunallag icke upptagit några bestämmelser om fullmäktigsuppleanter.

Kommittén tillfogar i detta sammanhang, att den vid sitt ställningstagande

5 - lliliang till riksdagens protokoll 1053. 1 samt. Nr 210.

66

givetvis icke kunnat undgå att beakta den avvisande hållning till suppleant­

institutionen, som kommit till uttryck i flertalet av de från kommunerna

inkomna yttrandena i denna fråga.

Även om sålunda tanken på ett allmänt införande av suppleanter i pri­

märkommunerna avvisas, har kommittén ansett starka skäl kunna anföras

för utseende av suppleanter i stad, som utgör egen förstakainmarvalkrets,

med uppgift att vid förfall för fullmäktig deltaga i val av förstakammar-

ledamöter. Emellertid framhåller kommittén, att dessa suppleanter icke

skulle komma att taga någon befattning med i vanlig mening kommunala

angelägenheter. Suppleanternas uppgift skulle helt falla inom statslivets

område, och regler om dylika suppleanter hörde hemma bland bestämmel­

serna om första kammarens bildande. Enär med hänsyn härtill kommittén

ansett ämnet falla utanför det lagstiftningsområde, som vore föremål för

översyn av kommittén, har kommittén icke upptagit spörsmålet till när­

mare övervägande.

Remissyttrandena.

Kommunallagskommitténs avvisande av suppleantinstitutionen i fullmäk-

tigförsamlingarna har vunnit anslutning hos det alldeles övervägande an­

talet remissinstanser. Av länsstyrelserna har endast länsstyrelsen i Jämt­

lands län och av 30-talet kommuner, som yttrat sig speciellt i ämnet, blott

4 förordat införande av suppleanter.

Länsstyrelsen i Stockholms län uttalar sin förståelse för de svårigheter i

kommunikationsavseende, som — särskilt under vissa årstider — kan upp­

komma i länets skärgårdskommuner och inom dessa föranlett önskemål om

införande av suppleanter. Bl. a. på grund av erfarenheterna från länet i

dess helhet ansluter sig dock länsstyrelsen till den ståndpunkt kommittén

tagit. Länsstyrelsen i Kristianstads län antager, att en suppleantinstitution

skulle bidraga till det kommunala livets ytterligare politisering, vilket läns­

styrelsen anser skulle vara till avgjord nackdel. Länsstyrelsen i Älvsborgs

län håller före, att sammanräkningen av rösterna från ett fullmäktigval, vid

vilket även suppleanter utses, skulle bli mycket tidskrävande.

I de Yttranden, vari man uttalar sig till förmån för en suppleantinstitu­

tion, framhålles bl. a., att kommittén överdrivit faran av ansvarskänslans

försvagande hos de ordinarie fullmäktige, om suppleanter funnes att tillgå.

Erfarenheten från suppleantsystemet i landstingen och de kommunala

nämnderna anses icke ge stöd för sådana farhågor. Den omständigheten,

att fall förekommit, där utgången i fullmäktige blivit en annan än den skulle

blivit, om församlingen varit fulltalig, säges fullt ut motivera införandet av

suppleantsystem. Stadsfullmäktige i Luleå framhåller, att det är rätt van­

ligt, att en person är både riksdagsman och fullmäktig. Med den omfatt­

ning riksdagsarbetet nu hade kunde han icke deltaga i flertalet fullmäktig-

sammanträden, varför hans parti där bleve underrepresenterat.

Kungl. Maj.ts proposition nr 210.

Kungl. Maj.ts proposition nr 210.

67

Departementschefen.

Den genom motioner i riksdagen väckta samt av konstitutionsutskottet

och riksdagen understödda tanken på införande av suppleanter i kom­

munernas fullmäktigförsamlingar har vunnit föga gehör i kommunerna.

Kommunernas i allmänhet negativa inställning till denna reformfråga har

framträtt redan vid en enquéte, som kommunallagskommittén anordnat i

frågan, och har ytterligare bekräftats vid remissen av kommitténs be­

tänkande.

Anledningarna till denna avvisande hållning torde vara flera. Den främsta

orsaken är nog, att man i kommunerna överlag icke känt något praktiskt

behov av suppleanter och sålunda ej uppfattat det som en brist i den

kommunala organisationen att suppleanter saknas. Säkerligen vill man

ej ifrågasätta det principiellt befogade i önskemålet, att de politiska grup­

peringarna bör kunna öva inflytande på kommunala angelägenheter efter

sin inbördes styrka och utan hänsyn till att en eller flera av deras före­

trädare är tillfälligt hindrad att deltaga i visst ärende. Men man torde

anse, att de fall, då viktiga beslut kan påverkas genom frånvaro av någon

ledamot, är alltför undantagsbetonade för att motivera införande av en

suppleantinstitution.

Denna syn på frågan delas av mig. Skall fullmäktigförsamlingarna i

landets kommuner kompletteras med en suppleantkår, måste ha ådaga­

lagts ett klart, till icke alltför få kommuner begränsat behov av suppleanter

för att garantera fullmäktiges funktionsduglighet och hindra tillfälliga om­

kastningar i partifördelningen. Den behandling frågan fått i kommittén

och i samband med remissen synes visa, att ett sådant behov icke före­

ligger.

I det läge förevarande spörsmål sålunda befinner sig torde saknas an­

ledning att närmare ingå på alla de speciella skäl för och mot ett supp­

leantsystem, som anförts under diskussionen i frågan. Jag kan i detta av­

seende i huvudsak ansluta mig till kommitténs argumentering och skall

därutöver blott taga upp ett par synpunkter, som framförts i yttranden

från kommunalt håll.

Det har där bl. a. hänvisats till att suppleantinstitutionens användning

i landsting och kommunala nämnder icke gett belägg för farhågan att

införandet av suppleanter för fullmäktige skulle undergräva de ordinarie

ledamöternas ansvarskänsla. Häremot vill jag blott erinra, att jämförelsen

med landsting och nämnder knappast kan ge någon ledning i detta av­

seende. Normalt torde landstingsmännens personliga intresse av att vara

närvarande vid det i regel endast en gång om året sammanträdande lands­

tinget vara en borgen för att de icke uteblir därifrån utan tvingande skäl.

Och vad jämförelsen med nämnderna angår är att märka icke blott att

fullmäktige och nämnder har artskilda uppgifter — vilket ej är betydelse­

löst i detta sammanhang — utan också att fullmäktiges arbete på ett annat

68

sätt än nämndernas försiggår under offentlig insyn och lättare kan göras

till föremål för offentlig debatt och kritik.

I något yttrande har påpekats olägenheten av att suppleant ej finnes att

tillgå för fullmäktig, som ej kan närvara vid fullmäktigsammanträde på

grund av riksdagsmannauppdrag. Även om detta skäl för suppleantinsti­

tutionen fortfarande kan anses ha berättigande, har det med hänsyn till

kommunikationernas fortgående utveckling fått allt mindre betydelse. Det

bör också erinras, att införandet av fria resor för riksdagens ledamöter

underlättar deras deltagande i hemortens kommunala angelägenheter.

Med hänsyn till det anförda har i det förslag till kommunallag, som

nu framlägges, icke medtagits några bestämmelser om suppleanter för

fullmäktige.

Ett från den nu behandlade frågan skilt spörsmål gäller införande av

bestämmelser om suppleanter för stadsfullmäktige i de städer, som utgör

egna valkretsar vid val till riksdagens första kammare, med den enda upp­

giften att vid förfall för ordinarie fullmäktig deltaga i dylikt val. Enär

detta spörsmål såsom kommittén framhållit faller utanför kommunal­

lagstiftningens område, torde anledning saknas att behandla detsamma i

förevarande sammanhang.

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

C.

Överlåtande av beslutanderätt från fullmäktige till nämnd.

Kommunallagskommittén.

Enligt 7 § LKL och LKS skall kommuns beslutanderätt utövas av full­

mäktige (kommunalstämma, allmän i-ådstuga) medan förvaltning och verk­

ställighet skall tillkomma kommunalnämnd respektive drätselkammare

eller de styrelser, nämnder eller personer, som är utsedda för särskilda

förvaltnings- eller verkställighetsbestyr.

Med utgångspunkt från dessa bestämmelser har kommittén i ett avsnitt

av sitt betänkande behandlat frågan om överlåtande av beslutanderätt från

fullmäktige till nämnd. Kommittén framhåller till en början, att något ut­

tryckligt stadgande, som medger det beslutande organet att till admini­

strativt organ överlåta sin beslutanderätt, ej finnes i kommunallagarna.

Den svenska kommunallagstiftningens principiella ståndpunkt måste där­

för anses vara att delegation av beslutanderätt icke är tillåten. I några

specialförfattningar hade emellertid beretts möjlighet för fullmäktige att

till annat organ överlåta viss beslutanderätt. Då i rättspraxis delegation av

beslutanderätt likväl i viss omfattning godtagits även då författningsbestäm­

melser härom saknades, berodde detta på den utformning, som 7 § LKL och

motsvarande stadganden erhållit. Den stränga uppdelning av den kommu­

nala verksamheten, som här gjordes, vore nämligen i praktiken ogenom­

förbar. I det levande livet ginge det ej att upprätthålla en sådan bestämd

69

saklig motsats mellan beslutanderätt å ena sidan samt verkställighet och

förvaltning å den andra.

Efter att till belysande av rättspraxis ståndpunkt ha återgivit ett antal

rättsfall anför kommittén, att önskemål framställts att fullmäktige skall

erhålla ökade möjligheter att till förvaltningsorganen överlåta beslutande­

rätt. Särskilt vore det på två områden av kommunalförvaltningen, som

behov av en ökad delegationsrätt hade ifrågasatts. Det ena avsåge ärenden

rörande förvärv och försäljning av fast egendom och det andra avtals- och

lönefrågor angående hos kommunen anställda arbetstagare.

Vad först angår ärenden rörande förvärv och försäljning av fast egendom

har kommittén för att A7inna närmare kännedom om praxis och önskemål

i städerna genom svenska stadsförbundets försorg infordrat vissa uppgifter

härom, varvid svar ingått från 114 städer. I betänkandet lämnas en kort

redogörelse för det inkomna undersökningsmaterialet. På en förfrågan

huruvida det förefunnes önskemål om en utvidgning av de nuvarande möj­

ligheterna att överlåta beslutanderätten i fråga om förvärv och försälj­

ning av fast egendom hade en majoritet bland städerna förklarat, att något

behov av ändring i kommunallagarnas bestämmelser icke kunde anses

föreligga. En tämligen stark minoritet hade emellertid svarat, att nuvarande

lagstiftning och rättspraxis icke kunde anses tillfredsställande, samt yrkat

vidgad delegationsrätt.

Kommittén har härefter anfört.

Kommittén finner det vara av vikt, att bestämmelserna om beslutande­

rätt samt förvaltning och verkställighet givas en sådan innebörd, att kom­

munernas befattning med fastighetsaffärer icke försvåras, särskilt som

kommunerna torde komma att spela en alltmera aktiv roll i den framtida

bostads- och markpolitiken. Där det ur praktisk förvaltningssynpunkt

befinnes nödigt eller i varje fall ändamålsenligt, att kommunens styrelse

eller annat förvaltningsorgan, som omhänderhar kommunens fastighets­

förvaltning, vanligen en fastighetsnämnd, omedelbart kan fatta beslut om

köp eller försäljning av fastighet, böra fullmäktige ha möjlighet att giva

styrelsen eller nämnden bemyndigande härtill. Vid dylika bemyndiganden

böra emellertid alltid fogas så ingående direktiv, att fullmäktige icke till

förvaltningsorgan överlämna den huvudsakliga förfoganderätten över kom­

munens egendom.

I enlighet med vad nu sagts har kommittén funnit, att fullmäktige bör ha

möjlighet att till det administrativa organ, som omhänderhar kommunens

fastighetsförvaltning, överlåta rätt att besluta om förvärv eller avhändande

av fastighet för genomförande av fastställd stadsplan eller tomtindelning.

Kommittén anger närmare vilket innehåll ett bemyndigande i detta hän­

seende bör ha. I viss utsträckning bör fullmäktige enligt kommitténs me­

ning ha möjlighet att även i andra fall än när fråga är om regleringsmark

överlåta till förvaltningsorgan att besluta om inköp av fastigheter. Ett dy­

likt bemyndigande borde vara begränsat på sådant sätt, att fullmäktige icke

avhände sig rätten att träffa avgöranden i ärenden av principiell natur eller

Kungl. Mnj:ts proposition nr 210.

70

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

i fråga om för kommunerna mera betydelsefulla fastighetsförvärv. I detta

sammanhang framhåller kommittén, att kommunens styrelse måste anses

ha rätt att, därest detta finnes nödigt för skyddande av kommunens in­

tressen, å exekutiv auktion inköpa fastighet, vari kommunen har intecknad

fordran eller vilken är intecknad för lån, för vars infriande kommunen

iklätt sig ansvar.

Vad angår försäljning av fastigheter har kommittén funnit, att full­

mäktige bör ha möjlighet att överlåta till förvaltningsorgan att besluta

härom även när försäljning ej sker för genomförande av tomtindelning.

Fullmäktige borde dock därvid bestämma de huvudsakliga försäljnings­

villkoren. Liksom i fråga om inköp av fastigheter borde vidare gälla att

fullmäktige icke ägde avhända sig rätten att träffa avgöranden av princi­

piell natur eller såvitt angår större fastighetskomplex.

Kommittén framhåller, att rättspraxis hitintills ej kan anses ha lagt

några hinder i vägen för delegationsrätt i den utsträckning, kommittén nu

förordat. Kommittén fortsätter.

Med hänsyn till vad sålunda anförts synes det icke nödvändigt att i

kommunallagen införa närmare regler om delegationsrätt på förevarande

område. Det skulle för övrigt vålla svårigheter att i lagtext lämna en ända­

målsenlig precisering av de fall, då delegation här borde vara tillåten. En

uppräkning av dessa fall skulle säkerligen komma att tolkas såsom en

inskränkning av möjligheten för fullmäktige att på andra områden delegera

beslutanderätt till förvaltningsorgan. Kommittén har därför icke funnit

skäl vidtaga någon ändring i lagtexten utan anser det lämpligare att liksom

hitintills överlåta åt rättspraxis att draga upp gränserna för delegationsrätt

på nu ifrågavarande område. Det synes kommittén vara att förvänta att

man härigenom kan erhålla en smidigare anpassning till de särskilda för­

hållandena i kommuner av olika storleksordning och bebyggelsetyp.

Vad angår möjligheten att till förvaltningsorgan överlåta beslutanderätt

i avtals- och lönefrågor har kommittén anfört, att fullmäktige i stad

enligt rättspraxis ansetts kunna lämna stadens avtals- och lönenämnd

allmänt bemyndigande att fatta för staden bindande beslut i ärenden

rörande arbets- och löneförhållanden för arbetare och med dem likställd

personal. Huruvida till ett administrativt kommunalt organ kunde delegeras

rätt att träffa för kommun bindande avtal även i fråga om tjänstemän hade

ej prövats av regeringsrätten. Det torde särskilt i städerna föreligga ett

starkt behov av en sådan delegationsrätt. Kommittén framhåller som sin

mening, att det ej finnes anledning att härutinnan göra skillnad mellan

arbetare och tjänstemän, en skillnad som för övrigt skulle vara svår att

upprätthålla i praktiken, enär det stundom förhåller sig så att befattnings­

havare med enahanda göromål å en ort hänföres till den ena kategorien

och å en annan ort till den andra.

Kommittéledamoten Holmberg har i särskild reservation framhållit, att

kommittén, i stället för att faktiskt godtaga och förorda en utvidgning av

71

delegationsrätten, borde ha varnat för en sådan utveckling och tillrått en

restriktivare hållning mot tendenserna till ökat delegationsförfarande.

I samband med behandlingen av frågan om överlåtande av beslutande­

rätt från fullmäktige till nämnd har kommittén även berört det därmed

besläktade spörsmålet om beredande av möjlighet för fullmäktige att be­

myndiga kommunförbund eller annan liknande sammanslutning att träffa

för kommunen bindande avgöranden i löne- och avtalsfrågor, s. k. extern

delegation. Kommittén har därvid kommit till den slutsatsen, att det f. n.

ej finnes tillräckligt starka skäl för att i lagstiftningen införa rätt till

delegation av nämnda slag.

Remissyttrandena.

Åtskilliga kommunala remissinstanser, bland dem stadsfullmäktige i

Halmstad, Göteborg och flera mindre städer, har helt allmänt förklarat sig

gilla eller lämna utan erinran kommitténs synpunkter på fragan om dele­

gationsrätten.

Stadsfullmäktige i Borås anför.

Även om en exemplifiering av delegationsrätten måhända hade varit

ägnad att underlätta tillämpningen av lagen, tala övervägande skäl för den

av de sakkunniga valda utvägen att överlåta frågan om den interna delega­

tionsrättens omfattning åt rättspraxis. Det kommunala livet av i dag är

alltför mångskiftande och växlande från tid till annan för att kunna låta

sig inrangeras i förutbestämda skrankor. Utvecklingen har i varje fall

under de senaste årtiondena gått så snabbt, att övervägande skäl måste

anses tala för den elasticitet, som de sakkunniga förordat.

Länsstyrelsen i Kalmar län finner visserligen bestämmelser om delega­

tionsrätt i och för sig önskvärda men anser, att kommitténs förslag bör

kunna godtagas tills vidare och intill dess praxis ger bättre ledning för

utformande av bestämmelser rörande delegationsrättens tillämpning i

skilda fall. I samma riktning har länsstyrelsen i Hallands lån uttalat sig.

Länsstyrelsen i Stockholms län vitsordar svårigheten att i lagtexten

lämna en tillfredsställande precisering av de fall, då delegation skulle med­

givas, men framhåller önskvärdheten av att en blivande proposition i ämnet

innehåller så klarläggande uttalanden i förevarande avseende, att kommuner

och rättspraxis därav kan hämta tillräcklig vägledning i skilda fall.

Från andra håll har däremot framförts önskemål, att bestämmelser om

delegation intages i lagtexten. Kammarkollegiet anför sålunda.

Ett överlåtande av fullmäktiges beslutanderätt i mera betydelsefulla

frågor till styrelse eller nämnd utgör en alltför stor och principiell avvikelse

från den grundläggande kompetensfördelningen inom kommunen för att

densamma bör få äga rum utan stöd i lag. Kommittén synes ha överdrivit

de lagtekniska svårigheterna. Lämpligheten av att delegationsrätten lag­

fästes understrykes av det förhållandet att kommittén i 43 och 45 §§ före-

slår ell lagfästande av den delegationspraxis, som på vissa håll utvecklats

inom de kommunala nämnderna.

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

Länsstyrelsen i Södermanlands län är av liknande uppfattning och fram­

håller.

Länsstyrelsen har i princip icke något att invända mot den av kommittén

gjorda gränsdragningen beträffande möjligheten för det representativa

organet att överlåta sin beslutanderätt, men länsstyrelsen anser tillika, att

denna delegationsrätt bör regleras i lag. Det synes nämligen önskvärt, att

lagstiftningen även på detta område såvitt möjligt anpassas efter den

rättsutveckling, som faktiskt ägt rum vid sidan om gällande föreskrifter.

Ur denna synpunkt måste det anses mindre lämpligt att i den nya kom­

munallagen utan några som helst modifikationer fastslå regeln, att den

kommunala beslutanderätten utövas av kommunens fullmäktige, men

samtidigt lämna fritt spelrum åt ett i strid mot denna norm och utan stöd

av lag praktiserat delegationsförfarande.

Enligt stadsfullmäktige i Kalmar är det angeläget, att delegationsrätten

blir antingen i detalj reglerad eller, om detta skulle stöta på oöverstigliga

hinder, i varje fall i princip stadfäst i kommunallagen. Liknande uttalanden

har gjorts av bl. a. länsstyrelsen i Örebro län samt stadsfullmäktige i Lund,

Landskrona, Kristinehamn och Västerås.

Stadsfullmäktige i Stockholm anser, att det vore värdefullt, om möjlig­

heterna och lämpligheten av en utvidgning beträffande delegationsrätten

i fråga om förvärv av fastigheter kunde ytterligare belysas.

Frågan om möjlighet till extern delegation i löne- och avtalsfrågor har

berörts i åtskilliga yttranden. Någon närmare redogörelse för innehållet i

remissvaren skall icke här ges. Nämnas må dock, att av de 27 städer, som

särskilt behandlat denna fråga, 17 uttalat sig för rätt till extern delegation

och 10 mot en sådan rätt. Till de övriga remissinstanser, som förordat

extern delegationsrätt, hör styrelsen för svenska stadsförbundet samt

svenska kommunalarbetareförbundet och Sveriges kommunaltjänstemanna­

förbund.

72

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

Departementschefen.

Den kommunalrättsliga princip, som uttryckes i regeln att beslutanderät­

ten utövas av fullmäktige samt förvaltning och verkställighet tillkommer

nämnder och styrelser, har sin förebild i uppdelningen av de statsrättsliga

funktionerna mellan folkrepresentation och regering. Men medan grund­

lagen närmare anger karaktären av representationens uppgifter inskränker

sig kommunallagarna till att sammanfatta fullmäktiges befogenheter i be­

greppet beslutanderätt. Visserligen framgår av spridda stadganden, att den

ena eller andra uppgiften ankommer på fullmäktige — fastställande av

utgifts- och inkomststaten, beviljande av ansvarsfrihet m. m. — men i

princip är fullmäktiges befogenhetssfär icke närmare reglerad.

Om detta förhållande ur rent teoretiska synpunkter lämnar rum för

anmärkningar, kunde med större skäl invändningar riktas mot att för

73

befogenhetsområdet valts just uttrycket »beslutanderätt». Uppenbart är

nämligen, att en vidsträckt rätt att fatta beslut tillkommer även nämnder

och styrelser, nämligen inom ramen för förvaltning och verkställighet.

Detta ligger i sakens natur och framgår för övrigt direkt av kommunal­

lagarna, då dessa ger regler om överklagande av förvaltningsorgans beslut.

Jag har ansett detta böra understrykas, enär det i ett remissyttrande fram­

hållits som olämpligt att utan modifikationer fastslå regeln, att beslutande­

rätten utövas av kommunens fullmäktige, men samtidigt lämna utrymme åt

ett i strid med denna norm praktiserat delegationsförfarande. Ett radikalt

angripande av förevarande spörsmål borde, såsom jag fattar det, snarare

taga sikte på att söka en annan bestämning av fullmäktiges befogenhets-

område än uttrycket beslutanderätt. I och för sig synes det emellertid ej

påkallat att i detta avseende göra någon ändring i den hävdvunna termi­

nologin i kommunallagstiftningen.

Alldeles oavsett vad som nu anförts synes rådande praxis i fråga om

delegation icke behöva uppfattas som avvikelse från lagens uttryckliga

bestämmelse att beslutanderätten tillkommer fullmäktige samt förvaltning

och verkställighet de olika nämnderna. I stället synes det betraktelse­

sättet vara motiverat, att ett beslut om »delegation» innefattar icke ett

överlämnande av fullmäktiges beslutanderätt utan ett verkställighetsupp-

drag, som kan vara mer eller mindre preciserat.

Om man lämnar dessa överväganden av huvudsakligen teoretisk natur,

ställer sig frågan om tillåtligheten av delegation praktiskt sålunda: erfordras

i kommunallagen bestämmelser, som närmare än de nu gällande anger

befogenheternas fördelning mellan fullmäktige och nämnder? Speciellt in­

tresse tilldrager sig härvid de i kommitténs betänkande avhandlade frågorna

om förvärv eller avyttring av fast egendom samt ingående av avtal rörande

kommunala arbetstagares arbets- och löneförhållanden. Skilda meningar

har uttalats i detta spörsmål. För egen del är jag liksom kommittén av den

uppfattningen, att förevarande ämne lämpar sig mindre väl för en detalj­

reglering i lagen. Även om lösningen av spörsmålet icke saknar intresse ur

mera allmän synpunkt — jag tänker bl. a. på kommunens förhållande till

den med vilken kommunen ingår avtal — rör frågan främst den interna

kommunala organisationen. På detta område måste finnas ett visst utrymme

för anpassning efter de krav som utvecklingen ställer. Det torde vara ofrån­

komligt, att en reglering i lagen skulle minska möjligheterna härtill. Helt

allmänt vill jag tillägga, att det i betraktande av kommunallagarnas gene­

rella bestämning av den kommunala kompetensen icke synes konsekvent

att reglera uppgifternas fördelning mellan representation och nämnder

mer ingående än som fallet är i gällande lag. Jag anser sålunda, att det

liksom hittills bör anförtros rättspraxis att med hänsynstagande till vad

som är rimligt och ändamålsenligt draga upp gränsen mellan beslutande­

rätt å ena sidan samt förvaltning och verkställighet å den andra.

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

74

Till de synpunkter kommittén anfört på frågan om behovet av delega-

tionsmöjligheter i praxis kan jag i stort sett ansluta mig. Jag anser sålunda,

att fullmäktige — på samma sätt som redan erkänts i rättspraxis beträf­

fande kommunalarbetare och likställd personal — bör äga uppdraga åt

administrativt organ att träffa bindande överenskommelse om kommunala

tjänstemäns anställningsvillkor.

Kommunallagskommittén har även berört frågan om rätt för kommun

att bemyndiga kommunförbund eller liknande sammanslutning att med

bindande verkan för kommunen ingå avtal rörande kommunala arbets­

tagares anställningsvillkor. Kommittén har ansett, att sådan rätt ej f. n.

bör införas i lagstiftningen. Jag vill med anledning härav erinra om att

1948 års förhandlingsrättskommitté likaledes övervägt förevarande spörs­

mål och därvid enhälligt intagit en annan ståndpunkt än kommunallags­

kommittén. Förhandlingsrättskommittén har sålunda i sitt den 31 december

1951 avgivna betänkande rörande stats- och kommunaltjänstemäns för­

handlingsrätt (SOU 1951: 54) framlagt förslag till lag om rätt för kommun

att uppdraga beslutanderätten i hithörande frågor till sammanslutning av

kommuner.

För egen del är jag närmast böjd för att ansluta mig till sistnämnda

förslag och sålunda förorda, att kommun genom en särskild lagstiftning av

kommunallags natur medgives rätt till en sådan extern delegation av

beslutanderätten. Med hänsyn till de delade meningar som kommit till

uttryck i denna sak såväl hos de båda kommittéer, som behandlat den­

samma, som i remissyttrandena över kommittéförslagen anser jag emeller­

tid, att frågan bör ytterligare övervägas och underställas nästkommande

års riksdag. Då jag ämnar förorda, att den nya kommunallagen skall träda

i kraft först den 1 januari 1955 och den särskilda lagstiftning, som för­

ordats av förhandlingsrättskommittén, icke rimligen bör träda i kraft

tidigare, torde något uppskov med tillämpningen av eventuellt nya bestäm­

melser på detta område icke behöva vållas genom att avgörandet sålunda

uppskjutes ett år.

Kungl. Maj.ts proposition nr 210.

4. Kommunernas centrala förvaltning och dess ledning.

Nuvarande ordning.

Landskommunerna.

Det främsta organet för förvaltning och verkställighet i landskommu­

nerna är kommunalnämnden. Dess uppgifter, organisation och arbetsformer

regleras i huvudsak i 4 kap. LKL (43—60 §§).

Bland kommunalnämndens i 44 § angivna uppgifter märkes i första rum­

met beredning, förvaltning och verkställighet. Kommunalnämnden har så­

lunda att bereda de ärenden, som skall förekomma till behandling å kom­

munalstämma eller hos kommunalfullmäktige, att förvalta kommunens

egendom, uppbära dess inkomster och i övrigt handhava dess drätsel samt

att verkställa representationens beslut, i den mån ej sådan verkställighet

uppdragits åt särskilt därtill utsedda styrelser, nämnder eller personer.

Vidare skall kommunalnämnden ha överinseende över för särskilda för­

valtnings- eller verkställighetsbestyr utsedda styrelsers, nämnders eller per­

soners förvaltning. I samma lagrum nämnes också, att kommunalnämnden

har att avge infordrade betänkanden i kommunens angelägenheter och att

handhava och tillämpa kommunalstadgar rörande sedlighet samt ordning

och säkerhet i kommunen, varjämte erinras, att nämnden har att enligt

särskilda författningar taga befattning med andra ärenden, såsom beträf­

fande hälsovård, brandväsende, försäljning av rusdrycker och arbetarskydd.

Bestämmelsen om beredning kompletteras av en föreskrift i 20 § LKL,

att innan ärende, som beretts annorledes än av kommunalnämnden, före­

tages till avgörande å kommunalstämma (hos kommunalfullmäktige) till­

fälle skall lämnas nämnden att avge yttrande däröver.

Kommunalnämndens befattning med kommunens drätsel avhandlas i

vissa avseenden närmare i 5 kap. LKL, där det stadgas, att nämnden skall

uppgöra förslag till utgifts- och inkomststat samt föra kommunens räken­

skaper och avsluta dem för kalenderår.

Ledamöter i nämnden väljes av kommunalstämman eller, där kommu­

nalfullmäktige finnes, av dem till ett antal av minst fem och högst elva.

Jämte ledamöterna skall utses lika många suppleanter. Valet skall ske

proportionellt, om det begäres av viss angiven minoritet. Valet förrättas i

december månad året näst efter det, då allmänna val av kommunalfullmäk­

tige ägt rum, och avser de fyra därpå följande kalenderåren.

Rörande kommunalnämndens organisation och verksamhetsformer inne­

håller lagen utförliga bestämmelser. Föreskrifter finnes sålunda bl. a. om

valbarhet, förfarandet vid ledamots avgång, val av ordförande, suppleanter­

nas tjänstgöring, beslutförhet, protokoll öring, utseende av kassaförvaltare,

ledamöternas ansvar m. in.

Kommunallagskommittén har i sitt betänkande lämnat vissa uppgifter

om kommunalnämndens ställning och funktioner sådana de ter sig i det

praktiska livet. Från denna redogörelse må antecknas följande. Medan

nämndens uppgift från början huvudsakligen bestod i att handha vad som

i snävare bemärkelse benämnes drätsel, nämligen debitering, uppbörd och

bokföring, har denna arbetsuppgift avsevärt reducerats genom 1945 års

uppbördsreform och andra mycket arbetskrävande uppgifter i stället till­

kommit. Allteftersom den kommunala verksamheten ökats och uppdelats

på ett flertal nämnder och styrelser, har större krav ställts på kommunal­

nämnden i dess egenskap av allmänt beredningsorgan och kommunens cent­

rala finansstyrelse. Nämndens ordförande måste ofta ägna stor del av sin

tid åt uppdraget. Till nämndens biträde har på många håll anställts kom-

Kungl. Maj.ts proposition nr 210.

75

76

munalkamrerare och andra tjänstemän. I några av de största kommunerna

har man sökt tillgodose behovet av enhetlig ledning av förvaltningen an­

tingen genom att låta kommunalnämndsordföranden tjänstgöra som verk­

ställande ledamot med heltidssysselsättning eller genom att inrätta en kom-

munaldirektörsbefattning med en förutvarande förtroendeman som befatt­

ningshavare.

Kungl. Maj.ts proposition nr 210.

Städerna.

1. Gällande bestämmelser.

Beträffande stadsförvaltningens utveckling i äldre tid och uppkomsten

av den ämbetsmyndighet, som under namn av magistrat utövade förvalt-

ningsfunktioner och såsom rådstuvurätt handhade rättsskipningen, torde

få hänvisas till den historik, som lämnas i kommunallagskommitténs be­

tänkande (s. 134—138). Ur kommitténs framställning skall här endast

återges vissa uppgifter rörande utvecklingen under senare tid.

Vid tillkomsten av 1862 års konnnunalförfattningar fanns två städer

utan rådhusrätt och magistrat, Borgholm och Haparanda. Magistratens

ålig§anden och bestyr handhades i dessa städer av särskilda stadsstyrelser,

inrättade enligt av Kungl. Maj:t fastställda reglementen. I judiciellt hän­

seende hörde städerna under landsrätt. De städer som tillkom efter 1862

t. o. m. 1903 erhöll egen jurisdiktion och magistrat. Däremot har samtliga

städer, som erhållit sina stadsrättigheter därefter, fått förbli under lands­

rätt och saknar magistrat. Denna myndighet ersattes till en början av en

stadsstyrelse, bestående av en utav länsstyrelsen förordnad ordförande samt

två kommunalvalda bisittare. Genom lagändring 1920 bestämdes, att stads-

styrelsen skulle bestå av en kommunalborgmästare och minst två kommu­

nalrådmän. År 1932 avskaffades stadsstyrelserna. Magistratens statliga

förvaltningsuppgifter övertogos i Iandsrättsstäderna i huvudsak av kom­

munalborgmästaren. Flertalet av magistratens kommunala uppgifter över­

flyttades i dessa städer på drätselkammaren, som biträdes av kommunal­

borgmästaren. Antalet landsrättsstäder utgör f. n. 85 och städer med ma­

gistrat 48.

De grundläggande bestämmelserna i LKS om magistrat, drätselkammare

och kommunalborgmästare meddelas i 4 kap. (44—55 §§). I speciella hän­

seenden ges föreskrifter på andra ställen i lagen. Körande magistrat och

kommunalborgmästare finnes dessutom bestämmelser i andra författningar

än LKS.

Magistrat.

Magistraten består av borgmästare och minst två rådmän. Formerna för

dessa befattningshavares tillsättande regleras i regeringsformen och lagen

den 5 april 1949 om val av borgmästare och rådman. Den närmare orga­

77

nisationen bestämmes för varje stad i en arbetsordning eller stadga, som

efter förslag av stadsfullmäktige fastställes av Konungen.

Magistratens uppgifter brukar indelas i två huvudgrupper, kommunala

och statliga. Med kommunala uppgifter avses framför allt magistratens

funktioner enligt LKS och med statliga uppgifter vad som enligt särskilda

författningar eller eljest åligger magistraten såsom en statlig, lokal admi­

nistrativ myndighet. En mellanställning mellan dessa grupper intager de

åligganden som magistraten har i fråga om allmänna val.

Enligt LKS tillkommer det magistraten att vaka över att stadsfullmäk­

tiges beslut bringas till verkställighet av drätselkammaren och övriga verk-

ställighetsorgan. Finner magistraten, att ett fullmäktigbeslut icke tillkom­

mit i laga ordning, står i strid mot allmän lag eller författning eller annor-

ledes överskrider fullmäktiges befogenhet eller att underställning urakt­

låtits, är magistraten pliktig att vägra handräckning till verkställighet av

beslutet. För att magistraten skall bli i stånd att utöva denna legalitets-

kontroll stadgas, att fullmäktiges beslut skall skriftligen delges magistraten.

Vidare skall magistraten tillse, att åt staden donerad fast egendom och

staden förunnade inkomstgivande rättigheter blir behörigen använda för

sina bestämda ändamål. Magistraten tillsätter vid stadens förvaltning an­

ställda tjänstemän och betjänte, såvitt ej särskilda författningar eller regle­

menten annorlunda stadgar. Alla av staden utsedda styrelser står i sin

förvaltning under magistratens överinseende. Till följd av denna bestäm­

melse anses magistraten som besvärsinstans i förhållande till stadens

nämnder och styrelser, i den mån ej talan mot deras beslut skall föras

enligt bestämmelser i särskilda författningar. Magistraten har rätt att hos

stadsfullmäktige framställa förslag i alla ämnen, som rör stadens gemen­

samma angelägenheter, och fullmäktige är skyldiga att efter sakens be­

skaffenhet antingen meddela yttrande eller fatta beslut över alla frågor,

vilka hänskjutits till fullmäktige av magistraten. Magistraten äger påkalla

extra sammanträde med stadsfullmäktige. Borgmästaren eller, om han är

förhindrad, annan ledamot av magistraten äger närvara vid stadsfullmäk­

tigsammanträde och deltaga i överläggningarna men ej i besluten. Magi­

straten har vidare att uppgöra förslag till indelning av staden i valkretsar

för val av stadsfullmäktige. Beslut av stadsfullmäktige, som skall under­

ställas Konungens eller länsstyrelsens prövning, skall av magistraten med

eget utlåtande insändas till länsstyrelsen. Dessutom skall magistraten till

högre myndighet översända framställningar och utlåtanden, som från stads­

fullmäktige eller stadens styrelser avges till sådan myndighet.

Magistraten har enligt kapitlet om stadens drätsel vissa befogenheter med

avseende å stadens budget och revisionen av dess räkenskaper. Det åligger

sålunda magistraten att — efter hörande av drätselkammaren eller särskild

beredning — göra upp förslag till utgifts- och inkomststat. För detta ända­

mål skall magistraten utsätta tid, inom vilken de olika nämnderna skall

Kungl. Maj.ts proposition nr 210.

78

inge sina specialförslag över utgifter och inkomster för det nästföljande

året. Stadens räkenskaper, som det åligger drätselkammaren att föra, skall

årligen före den 1 april tillhandahållas magistraten, som har att, med före­

läggande av viss tid för revisionsberättelsens avgivande, tillhandahålla dem

åt revisorerna. Revisionsberättelsen avlämnas sedermera till magistraten,

vilken infordrar förklaringar över de anmärkningar som framställts.

Slutligen har magistraten enligt LKS viss befattning med allmänna råd­

stugans sammanträden.

Enligt vallagarna — lagen om val till riksdagen och kommunala vallagen

— vilar huvudansvaret för andrakammarvalens och de kommunala valens

anordnande på magistraten. Magistraten framlägger röstlängden till gransk­

ning, behandlar anmärkningar mot längden, förordnar person att utfärda

röstlängdsutdrag, vidtager åtskilliga valförberedelser och förrättar valet

själv eller genom deputerade. Vid de kommunala valen verkställer magi­

straten i allmänhet röstsammanräkningen. I stad, som ej deltager i lands­

ting, har magistraten vissa uppgifter beträffande valen till första

kammaren.

Av magistratens statligt administrativa uppgifter nämnes här endast de

viktigare. Ur kommunal synpunkt särskilt betydelsefulla är de, som anges

i ordningsstadgan för rikets städer. Enligt denna stadga ankommer det

på magistraten att bl. a. reglera handeln å torg och andra allmänna platser,

besluta om tillfälliga dispositioner av gatumark, meddela tillstånd till

isupptagning, stensprängning m. in., upprätta reglementen och taxor för

åkare, spårvägar, stadsbud in. fl. samt mottaga anmälningar om och i vissa

fall bevilja tillstånd till offentliga föreställningar. Tillstånd till droskbil­

trafik meddelas av magistraten, som även upprättar taxa för trafiken.

Vidare för magistraten handelsregistret, avger yttranden i utskänknings-

och butikstängningsärenden samt meddelar i vissa städer tillstånd till

hotell- och pensionatsrörelse. Fastställandet av avstyckningar ankommer

i viss utsträckning på magistraten, som dessutom har tillsyn över arbetet

med fastighetsregistret. En ledamot i byggnadsnämnden utses av magi­

straten. Slutligen har magistraten vissa funktioner, som står på gränsen

mellan rent administrativa och judiciella uppgifter. Magistraten eller leda­

mot av denna är sålunda överexekutor. Vanligen är ledamot av magistra­

ten notarius publicus.

I städer, där poliskammare eller polismästare finnes, omhänderhar denna

myndighet åtskilliga av magistratens nu nämnda uppgifter.

Drätselkammare.

Enligt huvudstadgandet om drätselkammarens uppgifter har kammaren

att förvalta stadens egendom, uppbära dess inkomster och i övrigt hand­

hava dess drätsel samt därjämte ombesörja de allmänna uppdrag för sta­

dens räkning, vilka enligt för drätselkammaren gällande reglemente tillhör

dess befattning. Drätselkammaren har vidare beredningsskyldighet med

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

79

avseende å de ärenden, som faller inom dess verksamhetsområde. Innan

ärende, som beretts annorledes än av drätselkammaren eller allmänt be­

redningsutskott, företages till avgörande av stadsfullmäktige, skall tillfälle

lämnas kammaren eller utskottet att avge yttrande. I stad utan magistrat

skall tillfälle städse lämnas drätselkammaren att avge yttrande över ärende,

som beretts annorledes än av kammaren.

I LKS:s kapitel om stadens drätsel stadgas skyldighet för drätselkam­

maren att föra stadens räkenskaper och avsluta dem för kalenderår. I stad

utan magistrat är uppgörandet av förslag till utgifts- och inkomststat ålagt

drätselkammaren.

Utöver vad nu sagts har drätselkammaren i stad utan magistrat att full­

göra flertalet av de uppgifter, som enligt LKS ankommer på magistraten.

Det åligger sålunda drätselkammaren att övervaka verkställigheten av

stadsfullmäktiges beslut samt användningen av stadens donationsfastig-

heter och inkomstgivande rättigheter. Stadsfullmäktiges beslut skall delges

drätselkammaren. Någon kontroll av stadsfullmäktigbeslutens laglighet

tillkommer det dock icke drätselkammaren att utöva. Vidare står stadens

styrelser under drätselkammarens överinseende, och styrelsernas beslut

anses på grund härav kunna överklagas hos drätselkammaren, såvitt icke

besvärsbestämmelser i särskilda författningar är tillämpliga. Liksom magi­

straten har drätselkammaren initiativrätt hos stadsfullmäktige och be­

fogenhet att påkalla extra sammanträde med fullmäktige. Drätselkamma­

ren har vidare att göra upp förslag till stadens indelning i valkretsar för

stadsfullmäktigval. Kammaren har slutligen samma befattning som magi­

straten med insändande av framställningar, utlåtanden och underställnings-

krävande beslut, dock att det icke åligger drätselkammaren att avge utlå­

tande i underställningsärenden.

I detta sammanhang må nämnas, att den formella befattning med den

kommunala revisionen, som i magistratsstad åvilar magistraten, i övriga

städer ankommer på stadsfullmäktiges ordförande. Magistratens uppgifter

enligt vallagarna tillkommer i stad utan magistrat valnämnden.

De organisatoriska föreskrifterna för drätselkammaren i LKS är synner­

ligen knapphändiga. Ledamöterna skall utses av stadsfullmäktige, varvid

vissa valbarhetsregler skall gälla. Valet skall vara proportionellt, om så

yrkas av på visst sätt bestämd minoritet. I övrigt förutsättes, att erforder­

liga bestämmelser meddelas i ett reglemente för drätselkammaren, som skall

fastställas av länsstyrelsen. Detta gäller sålunda t. ex. om antalet leda­

möter, mandattid, suppleanter, val av ordförande in. m.

Kommunalborgmästare.

I LKS stadgas, att i stad utan magistrat skall jämte drätselkammare fin­

nas en kommunalborgmästare. Kommunalborgmästaren får icke vara leda­

mot av drätselkammaren men skall närvara vid kammarens sammanträden

samt äger rätt alt deltaga i överläggningarna men cj i besluten och att få

Kungl. Maj.ts proposition nr 2t0.

80

sin särskilda mening antecknad till protokollet. Kommunalborgmästaren

får ej heller vara stadsfullmäktig. Han äger emellertid att vara tillstädes

vid fullmäktigsammanträde och deltaga i överläggningarna men ej i be­

sluten. I fråga om kommunalborgmästarens befattning med andra än i

LKS omförmälda ärenden ävensom beträffande tillsättning, entledigande

och reglemente hänvisas till vad som är särskilt stadgat. Utöver vad nu

sagts omnämnes icke kommunalborgmästaren i LKS.

De åsyftade bestämmelserna om kommunalborgmästares tillsättning och

entledigande samt om reglemente för honom finnes i lagen den 17 juni

1932 om kommunalborgmästare. Kommunalborgmästare väljes av stads­

fullmäktige, men förordnande å befattningen utfärdas av länsstyrelsen. Han

skall ha avlagt för utövande av domarämbete föreskrivna kunskapsprov;

dock får till kommunalborgmästare även utses den som av Konungen på

grund av annan utbildning eller ådagalagd duglighet i kommunala värv

eller eljest i allmän befattning funnits skickad att inneha den tjänst, varom

är fråga. Reglemente för kommunalborgmästare skall utfärdas av Ko­

nungen efter förslag av stadsfullmäktige. I reglementet skall meddelas be­

stämmelser om kommunalborgmästarens tillsättande, samtliga åligganden,

avlöning, entledigande, pension och tjänsteförhållanden i övrigt. För kom­

munalborgmästares entledigande får stadgas endast vissa i lagen angivna

grunder, nämligen att han uppnått viss ålder, att han för framtiden i följd

av sjukdom, vanförhet eller lyte finnes oförmögen till tjänstgöring samt

att länsstyrelsen funnit skäl föreligga för bifall till framställning från stads­

fullmäktige om hans entledigande, såframt förslag därom väckts av drät­

selkammaren och antagits av stadsfullmäktige med minst tre fjärdedelars

majoritet.

Enligt bestämmelse i lagen om val till riksdagen är kommunalborgmäs­

taren ordförande i valnämnden.

I övrigt regleras kommunalborgmästarens befattning med andra än i

LKS angivna ärenden i huvudsak av lagen den 17 juni 1932 om överflyt­

tande å kommunalborgmästare av magistrat eller stadsstyrelse åliggande be­

styr. Där föreskrives —• till den del bestämmelserna är av intresse i före­

varande sammanhang — att vad i lag eller författning är stadgat med av­

seende å magistrat eller magistratsledamot skall i stad utan magistrat äga

tillämpning å kommunalborgmästaren, såvitt ej annat blivit särskilt stad­

gat. Till följd av denna bestämmelse ombesörjer kommunalborgmästaren

huvuddelen av de statligt administrativa uppgifter, som i magistratsstad

ankommer på magistraten. Bland de från hans befattning undantagna be­

styren märkes fastställande av avstyckningar och överexekulorgöromålen.

2. Den faktiska förvaltningsorganisationen.

De bestämmelser om städernas centrala förvaltning, för vilka redogjorts

i det föregående, ger ingen fullständig bild av hur organisationen är ut­

Kungl. Maj.ts proposition nr 210.

81

formad i det praktiska livet. Kommunallagskommittén har med beaktande

härav kompletterat sin redogörelse för lagbestämmelserna med en översikt

av den nuvarande stadsförvaltningens organisation (betänkandet s. 148—

163). Ur denna övei-sikt skall återges några av de karakteristiska dragen

i organisationen.

I fråga om magistraten har kommittén konstaterat, att dess uppgifter i

stadsstyrelsen blivit av allt mera formell karaktär, allteftersom den kom­

munala självstyrelsen vuxit i styrka och förvaltningsorganisationen byggts

ut. Någon verklig legalitetskontroll från magistratens sida torde numera

icke förekomma i det stora flertalet städer; dock brukar borgmästaren när­

vara vid stadsfullmäktiges sammanträden. Stadsfullmäktiges beslut an-

mäles i allmänhet för magistraten, men det torde ytterst sällan inträffa,

att magistraten vägrar verkställighet. Ej heller förekommer någon över­

vakning eller uppsikt från magistratens sida över den kommunala förvalt­

ningen. Bestämmelsen om magistratens befattning med tjänstetillsättningar

saknar numera praktiskt taget all betydelse. Magistratens allmänna initia­

tivrätt inom kommunalförvaltningen torde begagnas ytterst sällan. Dess

befattning med budgetberedningen är numera liksom dess uppgifter med

avseende å den kommunala revisionen nästan undantagslöst av rent for­

mell art. Budgetförslaget upprättas regelmässigt av drätselkammaren eller

särskild beredning, och magistratens behandling av ärendet har i allmänhet

enbart expeditionell karaktär.

Rörande magistratens befattning med de allmänna valen framhåller kom­

mittén, att arbetet därmed ofta är ganska tidsödande, särskilt i de större

städerna. Å andra sidan har magistraten befriats från en stor del av de

administrativa uppgifter, som tidigare ankommit på densamma.

Kommittén har vidare redogjort för beredningen av stadsfullmäktig­

ärendena och uppger därvid, att tyngdpunkten vid utredningen i flertalet

städer förlagts till drätselkammaren. Huvudorsaken härtill torde vara drät­

selkammarens centrala ställning inom stadens finanspolitik. Trots det sagda

förekommer allmänna beredningsutskott i flertalet städer. I vissa städer

låter man utskottet i sista hand avge yttranden i praktiskt taget alla ären­

den, som skall behandlas av stadsfullmäktige. I andra städer hänvisas endast

vissa grupper av ärenden till beredningsutskottet.

I några städer har — upplyser kommittén — beredningsutskottet fått till

uppgift att följa förvaltningen av stadens angelägenheter och att hos stads­

fullmäktige göra framställningar och förslag, som föranledes härav. Ut­

skottet har härigenom fått möjlighet att tjänstgöra som ett högsta förvalt­

ningsorgan i staden. I praktiken torde dock blott det i Göteborg år 1932

under namn av stadskollegium inrättade allmänna beredningsutskottet ha

kommit att intaga en sådan ställning av kommunal centralstyrelse.

Dessutom innehåller den av kommunallagskommittén lämnade övcrsik-

6 — Bihang till riksdagens protokoll 1050. 1 samt. Nr 210.

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

ten en redogörelse för drätselkammarens förvaltningsuppgifter och arbets­

former.

Kommittén framhåller till en början, att drätselkammaren i allmänhet

kommit att intaga en ställning motsvarande kommunalnämndens i lands­

kommunerna blott med den skillnad som följer därav att städerna på

grund av verksamhetens omfattning i regel delat upp förvaltningsbestyren

på ett större antal speeialstyrelser.

Vad angår drätselkammarens uppgift att förvalta stadens egendom har

kommittén framhållit, att i större och medelstora städer de olika special­

styrelserna i stor utsträckning kommit att handhava den direkta förvalt­

ningen av den egendom, som brukas inom deras respektive verksamhets­

områden. Det oaktat har drätselkammaren eller en av dess avdelningar i

allmänhet förblivit det ledande organet för stadens fastighetspolitik. I några

städer har dock inrättats fastighetsnämnder, vilka torde ha övertagit hela

den fastighetsförvaltning, som i andra städer tillkommer drätselkammaren.

Beträffande drätselkammarens ställning som allmänt verkställighets-

organ har kommittén erinrat om den förut antydda utbrytningen av vissa

förvaltningsgrenar ur drätselkammarens verksamhetsområde och deras läg­

gande under specialstyrelser. Särskilt i de största städerna har därför

drätselkammaren eller, om kammaren är uppdelad, i varje fall dess finans­

avdelning ofta kommit att renodlas till en finansslyrelse.

Ett sjuttiotal städer har odelad drätselkammare, medan kammaren i öv­

riga städer är uppdelad på två eller tre avdelningar. I några av de största

städerna intager avdelningarna vanligen en mycket självständig ställning.

Så är fallet t. ex. i Göteborg, vars drätselkammare är uppdelad på en finans­

avdelning och en fastighetsavdelning. Samfällda kammaren sammanträder

praktiskt taget aldrig. I Malmö och Norrköping finnes en finansavdelning,

en avdelning för gator, vägar, vattenledningsverk m. m. och en för fastig­

hetsförvaltningen. Avdelningarna intager en i stort sett självständig

ställning. I flertalet av de städer, som har drätselkammaren uppdelad på

avdelningar, har dessa emellertid icke så stora befogenheter som fallet är

i de nyssnämnda städerna utan tjänstgör i huvudsak som beredningar.

Antalet ledamöter i drätselkammaren är mycket varierande. Vanligast

synes det vara med 6—10 ledamöter. Då drätselkammaren är uppdelad på

avdelningar, förekommer dock ofta betydligt större antal.

Mandatperioden är i allmänhet fyra år, men det förekommer såväl tre­

som tvåårig period. Där mandattiden är fyra år, väljes kammaren i all­

mänhet i december året efter det ordinarie stadsfullmäktigval ägt rum.

Men det finnes också fall, där kammaren väljes samma år som fullmäktig-

valet skett och där sålunda den fullmäktiguppsättning, som skall avgå, får

bestämma kammarens sammansättning under de närmast följande åren. I

några städer tillsättes drätselkammaren vid stadsfullmäktiges första sam­

82

Kungl. Maj.ts proposition nr 210.

83

manträde året efter det då fullmäktigval ägt rum. Successiv förnyelse av

kammaren förekommer här och var.

Utom bestämmelser i nu angivna hänseenden brukar drätselkammar-

reglementena innehålla föreskrifter om protokollföring, ledamöternas an­

svar, jäv, besvär m. in.

Kommittén har även lämnat några uppgifter om tjänstemannaorganisa-

tionen i städerna. Kommittén framhåller, att i samma mån som kommu­

nalförvaltningen svällt och tjänsteorganisationen utökats behov framträtt

av ett ledande och samordnande organ. Den år 1932 införda kommunal-

borgmästarbefattningen avsåg att för landsrättsstädernas del tillgodose

detta behov. I flertalet av dessa städer torde kommunalborgmästaren också

ha blivit den ledande och enande kraft inom förvaltningen, som lagstif­

taren avsåg. Men det finns — enligt kommittén — också städer där kom-

munalborgmästarbefattningen närmast blivit en sekreterarsyssla. Detta

gäller i synnerhet de städer där befattningen inrättats såsom en halvtids­

tjänst. Det finns även exempel på att i landsrättsstäder tillsatts en heltids-

sysselsatt verkställande ledamot i drätselkammaren, vilken delvis torde ha

övertagit de uppgifter som lagstiftaren avsett skola tillkomma kommunal­

borgmästaren.

Spörsmålet om hur man bör skapa en enhetlig ledning för kommunal­

förvaltningen har — enligt vad kommittén vidare framhåller — i magi-

stratsstäderna sedan länge varit en mycket omstridd fråga, och man har i

skilda städer försökt olika lösningar. I åtskilliga medelstora och större

städer har anställts en stads- eller drätseldirektör. Stadsdirektören har i

allmänhet getts en ledande och initiativtagande ställning inom kommunal­

förvaltningen i dess helhet. Han är vanligen i princip skyldig att bereda

och föredraga drätselkammarens ärenden och att vaka över att stadsfull­

mäktiges och stadens styrelsers beslut bringas till verkställighet. I de flesta

städer har han rätt att deltaga i drätselkammarens och andra kommunala

nämnders överläggningar.

Kommittén nämner till sist, att man i andra städer sökt tillgodose be­

hovet av en enhetlig ledning genom att utse en verkställande ledamot i

drätselkammaren, som för sitt uppdrag åtnjuter årligt arvode. I flera

städer har denne ledamot heltidsarbete och skiljer sig i fråga om befogenhet

och uppgifter icke mycket från stadsdirektörerna.

Kungl. Maj.ts proposition nr 210.

Tidigare förslag till omläggning av städernas förvaltning.

Kommitténs betänkande innehåller en redogörelse (s. 1(55—172) för

tidigare framlagda förslag till omläggning av magistrats- och kommunal­

förvaltningen. Det framhålles där, att frågan om en omläggning av magi-

stratsförvaltningen och i samband därmed eu omorganisation av den cent­

84

rala stadsförvaltningen sedan lång tid varit föremål för en livlig diskussion,

och flera utredningar hade verkställts. Det hade därvid än varit önske­

målet att förstatliga rättsskipningen i städerna, än behovet att effektivisera

kommunalförvaltningen därstädes som aktualiserat dessa spörsmål. Frågan

om att förstatliga rådhusrätterna och att i detta sammanhang skilja magi­

straterna från rådhusrätterna hade framför allt diskuterats i samband med

förberedelserna för den år 1948 genomförda processreformen. Det förhål­

landet att magistraten icke blott hade befattning med kommunalstyrelsen

utan även skulle ombestyra ett stort antal statligt administrativa ärenden

hade komplicerat denna fråga.

Av kommitténs redogörelse lämnas i det följande en sammanfattning.

Sedan riksdagen år 1913 avslagit en motion, som syftade till upphörande

eller inskränkande av magistratens kommunala verksamhet, vann frågan

om stadsförvaltningens omorganisation aktualitet till följd av den plane­

rade omdaningen av rättegångsväsendet. I betänkande år 1926 angående

rättegångsväsendets ombildning föreslog processkommissionen, att städer­

nas egen jurisdiktion skulle upphöra och staten ombesörja rättsskipningen

även där. De mindre magistratsstäderna skulle läggas under landsrätt, och

i de större skulle upprättas nya statliga domstolar. Sambandet mellan rätts­

skipning och förvaltning i städerna skulle därmed upphöra. Processkom­

missionen påpekade, att därvid uppstode spörsmålet, vart de kommunala

och administrativa uppgifter, som åvilade magistraten, skulle förläggas.

Kommissionen framhöll även, att det ekonomiska mellanhavandet mellan

staten och städerna, som föranleddes av dessa ändringar, måste vinna sin

lösning.

Under de följande åren verkställdes flera utredningar rörande de frågor,

som aktualiserats genom processkommissionens förslag. Olika förslag

framkom därvid. Sålunda föreslog de s. k. ekonomisakkunniga i en pro­

memoria år 1928, att några av magistratens funktioner skulle upphöra samt

de övriga överflyttas på länsstyrelse, polismyndighet och andra organ. I

ett år 1929 avlämnat betänkande föreslog å andra sidan 1928 års kommu-

nalförvaltningssakkunniga, att ett kommunalt centralorgan med benäm­

ningen stadsstyrelse skulle inrättas i städerna. I stadsstyrelsen skulle drät­

selkammaren uppgå, och den skulle vidare övertaga magistratens kommu­

nala uppgifter med undantag av legalitetskontrollen, vilken skulle upphöra,

samt åtskilliga av magistratens statliga uppgifter. Övriga statliga uppgifter

skulle överflyttas å länsstyrelse, polismyndighet och andra organ.

Frågan om stadsförvaltningens ordnande efter processreformens genom­

förande berördes därefter i samband med antagandet av nya kommunal­

lagar vid 1930 års riksdag men ansågs då icke kunna bringas till sin lös­

ning. När sedermera den nya rättegångsordningen efter principbeslut vid

1931 års riksdag antogs år 1942, sköts frågan om stadsdomstolarnas för­

statligande på framtiden. Enligt ett uttalande av första särskilda utskottet

Kungl. Maj.ts proposition nr 210.

85

vid sistnämnda års riksdag borde denna fråga upptagas till förnyat över­

vägande så snart eu reform av städernas förvaltning blev aktuell.

Vid 1943 års riksdag väckte herr Linder motion (I: 2) med yrkande om

slutgiltig utredning om magistrats skiljande från rådhusrätt i anseende till

magistratens såväl kommunala som statliga funktioner. I sitt utlåtande

(nr 1) sade sig det sammansatta konstitutions- och första lagutskott, till

vilket motionen hänvisades, visserligen för sin del finna en reform av magi-

stratsinstitutionen påkallad men tilläde, att det icke syntes kunna komma

i fråga att då igångsätta en utredning av så vidlyftig omfattning. Mot en

sådan åtgärd talade framför allt den omständigheten, att en slutlig lös­

ning komme att inbegripa även frågan om kostnaderna för städernas rätts­

skipning och att densamma med hänsyn härtill icke syntes kunna åväga­

bringas under dåvarande statsfinansiella förhållanden. Utskottet fann sig

därför endast kunna förorda anhållan om en mera begränsad utredning,

nämligen rörande avveckling av magistratens befattning med i kommunal­

lag föreskrivna uppgifter jämte därmed sammanhängande ämnen. Med bi­

fall till utskottets hemställan anhöll riksdagen hos Kungl. Maj:t (skrivelse

nr 351) om utredning av frågan, huruvida de av magistratens funktioner,

som avsåges i LKS, kunde upphöra eller överflyttas på andra organ. Den

av riksdagen åsyftade utredningen har uppdragits åt kominunallags-

kommittén.

Inom svenska stadsförbundet har frågan om stadsstyrelsens organisation

vid flera tillfällen varit föremål för övervägande. Frågan har behandlats

vid flera förbundskongresser och i uppsatser i förbundets tidskrift. Efter

kommunallagskommitténs tillsättande hemställde stadsförbundets styrelse

i skrivelse till Kungl. Maj:t den 29 juni 1946 om åtgärder för utvidgning i

en eller annan form av den utredning rörande magistratens funktioner, som

inbegripits i kommunallagskommitténs uppdrag, så att utredning sam­

tidigt komme att verkställas beträffande frågorna om magistraternas av­

skaffande, reformering av magistratsstädernas kommunalstyrelse, rådhus­

rätternas förstatligande samt städernas rättigheter och skyldigheter. Denna

framställning har hittills icke föranlett någon Kungl. Maj:ts åtgärd.

Kommunallagskommittén.

huvuddragen i kommitténs förslag.

Kommittén har inledningsvis framhållit, att det trots olikheterna i lag­

stiftningen i allmänhet icke föreligger några större principiella skiljaktig­

heter mellan förvaltningsformerna i olika slag av kommuner. Kommunal­

nämndens och drätselkammarens uppgifter sammanfölle i stort sett, och

även formerna för deras verksamhet överensstämde i huvudsak. Vad angår

magistrats- och landsrättsstäder erinrar kommittén, att drätselkammaren i

magistratsstäderna ofta ombesörjer åtskilliga av de uppgifter, som enligt

LKS åvilar magistraten i magistratsstad och drätselkammaren i annan stad.

Kungl. Maj.ts proposition nr 210.

86

Mot bakgrunden härav och efter en närmare undersökning på de punk­

ter, där reglerna för närvarande är olika, har kommittén funnit, att det är

möjligt att skapa en i stort sett enhetlig ordning för den centrala kommu­

nalförvaltningen och dess ledning i olika slag av kommuner.

De nyheter kommittén föreslår är i huvudsak följande. I varje kommun

skall finnas en ledande centralmyndighet för förvaltningen, kommunens

styrelse, som på landet skall utgöras av kommunalnämnden och i städerna

av drätselkammaren eller ett nytt organ, benämnt stadskollegiet. Enhet­

liga regler införes om sammansättningen av kommunens styrelse och for­

merna för dess verksamhet. Magistratens befattning med kommunalför­

valtningen avskaffas och kommunalborgmästarbefattningen upphör att

vara en lagligen reglerad kommunal tjänst.

Avveckling av magistraten och kommunalborgmästarinstitutionen.

Under hänvisning till sin redogörelse för magistratens ställning

i den nutida stadsförvaltningen framhåller kommittén, att magistratens be­

fattning med de uppgifter, som enligt LKS tillkommer densamma, under

utvecklingens gång i allmänhet kommit att sakna reell betydelse. Om

orsakerna härtill anför kommittén.

Den kommunala självstyrelsen i städerna har genomgått en synnerligen

kraftig utveckling, och städerna ha i stor utsträckning skaffat sig kvalifi­

cerade tjänstemän. De kommunala organen ha vunnit en stadga och fast­

het som medfört att behovet av en ledande och ingripande verksamhet från

magistratens sida bortfallit. Magistratens funktioner i förhållande till den

kommunala organisationen ha därför kommit att te sig såsom alltmer for­

mella och betydelselösa. Då magistraten icke heller tillsättes enligt prin­

ciperna för den kommunala självstyrelsen, har den också av denna anled­

ning kommit att för nutida uppfattning verka obehörig i förhållande till

den kommunala organisationen. Kommunalförvaltningens växande om­

fattning har för övrigt ofta gjort det omöjligt för magistratsledamöterna att

vid sidan av sin huvuduppgift som domare kunna ägna ett verkligt bety­

delsefullt arbete även åt översynen av stadens löpande förvaltning.

Kommittén betonar vidare det oegentliga i att det kommunala livet i vissa

städer, nämligen i dem som på grund av sin storlek eller av andra särskilda

skäl fått behålla egen jurisdiktion, skall vara underkastat en ständig över­

vakning av en magistratsinstitution, medan rikets övriga kommuner, vilka

i allmänhet har en väsentligt mindre utvecklad organisation för den kom­

munala förvaltningen, är befriade därifrån.

Vad sålunda anförts har kommittén funnit utgöra skäl för att magistra­

tens befattning med de i LKS angivna uppgifterna bör upphöra.

Kommittén har därefter behandlat frågan i vad mån magistratens hit­

tillsvarande funktioner enligt LKS kan helt upphöra eller bör överflyttas

på andra organ.

Vad angår legalitetskontrollen med avseende å stadsfullmäktiges beslut

erinrar kommittén, att någon sådan kontroll numera icke synes förekomma

Kungl. Maj. ts proposition nr 210.

87

i det stora flertalet magistratsstäder. I landskommunerna hade legalitets-

kontroll aldrig förekommit, och motsvarande ordning hade avskaffats för

landstingens del år 1924 och i fråga om landsrättsstäderna 1932 utan att

detta visat sig medföra några olägenheter. Kommittén fortsätter.

Vad landsrättsstäderna angår må dock nämnas, att då proposition till

riksdagen framlades om legalitetskontrollens upphörande i dessa städer,

departementschefen framhöll, att detta icke torde väcka några betänklig­

heter, eftersom samtidigt i kommunalförvaltningen infördes ett ämbets-

mannamässigt element genom inrättande av kommunalborgmästarbefatt-

ningen och det därför med fog syntes kunna förväntas, att de formella syn­

punkterna skulle röna vederbörligt beaktande. När kommittén nu föreslår,

att såväl magistraten som kommunalborgmästarinstitutionen skola för­

svinna, kan man därför möjligen invända, att betingelserna nu icke äro de­

samma som då legalitetskontrollen genom 1932 års reform borttogs i lands­

rättsstäderna. Den stadga som vår kommunala självstyrelse numera vunnit

torde emellertid ha gjort en löpande formell tillsyn över stadsförvaltningen

obehövlig. För övrigt må framhållas, att i magistratsstäderna vanligen fin­

nas kvalificerade tjänstemän, och vad landsrättsstäderna beträffar kan det

med goda skäl förutsättas att där kommer att i stället för kommunalborg­

mästarna anställas chefstjänstemän med lämpliga kvalifikationer. Det må

slutligen erinras, att om lagstridiga beslut skulle fattas, står det i städerna

liksom i övriga kommuner envar kommunmedlem fritt att överklaga ett

sådant beslut.

Med åberopande av det anförda har kommittén ansett, att legalitetskon­

trollen bör upphöra och att det icke föreligger behov att skapa någon er­

sättning för denna.

Beträffande övriga magistratsbestyr i kommunalförvaltningen har kom­

mittén i huvudsak anfört följande, övervakningsskyldigheten beträffande

användningen av donerad fastighet och inkomstgivande rättigheter kunde

upphöra. I den mån förmögenhetsförvaltning av detta slag omhänder-

hades av särskilda nämnder hade dock kommunens styrelse att övervaka

förvaltningen, överinseendet över stadens särskilda förvaltningsnämnder

borde övertagas av kommunens styrelse. Som kommitténs förslag till be-

svärsregler visade, betydde detta dock icke, att kommunens styrelse skulle

fungera som besvärsmyndighet i förhållande till övriga nämnder, över­

vakningen av att stadsfullmäktiges beslut bringades till verkställighet borde

i den mån verkställigheten ankom på särskilda nämnder överflyttas på

kommunens styrelse. Något särskilt stadgande härom erfordrades icke, enär

övervakningsskyldigheten omfattades av åliggandet för kommunens styrelse

att ha inseende över övriga nämnders verksamhet. Magistratens allmänna

initiativrätt borde i stället tillkomma kommunens styrelse. Befattningen

med tillsättande av tjänstemän och betjänte saknade all praktisk betydelse

utanför de av magistraten själv förvaltade verken, och någon överflyttning

av detta bestyr kom alltså ej i fråga. Om insändande av underställningskrä-

vande beslut samt framställningar och utlåtanden borde städerna själva

bestämma.

Kungl. Mnj.ts proposition nr 210.

88

Vidare har kommittén ansett, alt magistratens befattning med budget­

beredningen kan upphöra. De åtgärder, som enligt LKS skulle vidtagas av

magistraten i fråga om den kommunala revisionen, borde i den mån dylika

åtgärder alltjämt ansågs erforderliga överflyttas å fullmäktiges ordförande.

Skyldigheten att göra upp förslag till valkretsindelning borde övertagas av

kommunens styrelse. Då magistraten icke längre skulle ha någon befatt­

ning med kommunalförvaltningen, skulle borgmästaren givetvis ej ha rätt

att deltaga i stadsfullmäktiges överläggningar.

Kommittén har i förevarande sammanhang även tagit upp frågan om

överflyttning av magistratens befattning med valen och av dess nuvarande

statligt administrativa uppgifter. Kommittén uttalar som sin uppfattning,

att en fullständig skilsmässa mellan förvaltning och rättsskipning bör

åvägabringas i magistratsstäderna, den nuvarande magistratsinstitutionen

avvecklas och rättsväsendet övertagas av staten. Då en utredning av dessa

frågor icke kunde anses ingå i kommitténs uppdrag, hade kommittén ej

haft anledning att framlägga något förslag härom. Inom kommittén hade

emellertid diskuterats olika vägar för en slutlig avveckling av magistraten.

Vad angår magistratens befattning med valen har kommittén funnit, att

hithörande bestyr bör övertagas av valnämnder och att i samband härmed

för hela riket i huvudsak enhetliga bestämmelser om valförrättningsorgan

bör antagas.

Beträffande de statligt administrativa uppgifternas ombesörjande vid en

fullständig avveckling av magistraten har kommittén anfört.

En avveckling av nu ifrågavarande administrativa uppgifter synes lämp­

ligen böra ske sålunda att dessa utskiftas å redan bestående statliga och

kommunala organ. Det kan visserligen för allmänheten vara förenat med

vissa fördelar att magistratsärendena sammanhållas hos ett och samma

organ, men detta är ur varken statlig eller kommunal synpunkt oundgäng­

ligt. Beträffande åtskilliga uppgifter, som nu handhavas av magistraten,

torde det enligt kommitténs förmenande förhålla sig så att dessa skulle

kunna ombesörjas minst lika väl av statliga eller kommunala specialorgan,

vilka med avseende å ifrågavarande uppgifter representera större sakkun­

skap än ett allmänt administrativt organ sådant som den nuvarande magi­

straten. Då magistratsuppgifterna äro av inbördes mycket skiftande natur,

måste man från fall till fall pröva, å vilka organ de lämpligen böra över­

flyttas. Uppgifterna äro icke sammanfattade i en enda författning utan an­

givna i speciallagstiftning från vitt skilda tider. En överflyttning av upp­

gifterna kan därför knappast ske på annat sätt än genom att ändringar

vidtagas i denna mycket omfattande speciallagstiftning.

I anslutning härtill har kommittén framhållit, att i huvudsak samma

regler bör gälla i alla städer och att sålunda även de uppgifter av före­

varande slag, som åvilar kommunalborgmästaren, bör överflyttas till andra

organ. Kommittén finner alltså, att kommunalborgmästarens ställning som

ett statligt administrativt organ bör upphöra.

Beträffande utskiftningen av magistratens och kommunalborgmästarens

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

89

förevarande uppgifter har kommittén ansett, att en viss ledning kan häm­

tas ur de bestämmelser, som gäller för motsvarande fall på landsbygden

samt i köpingar och municipalsamhällen. Åtskilliga uppgifter enligt ord-

ningsstadgan för rikets städer kan enligt kommitténs mening överflyttas

på den polisiära myndigheten. Magistratens skyldighet att avge yttranden

i utskänkningsärenden anses kunna upphöra utan att någon ersättning här­

för skapas. Befogenheten att meddela tillstånd till droskbiltrafik kan en­

ligt kommittén överflyttas på länsstyrelsen. Om det nuvarande systemet

med särskilt handelsregister för varje stad bibehålies, anses drätselkam­

maren kunna övertaga ansvaret för registrets förande. Magistratens be­

fattning med fastighetsväsendet har kommittén funnit böra överflyttas på

överlantmätaren, ägodelningsrätten eller ägodelningsdomaren och andra

uppgifter av mera judiciell natur å allmänna domstolen i orten eller någon

dess ledamot.

I en bilaga till betänkandet har kommittén närmare angett sina synpunk­

ter på den ifrågasatta överflyttningen av de statligt administrativa upp­

gifterna till andra organ.

I fråga om kommunalborgmästarinstitutionen har

kommittén påpekat, att kommunalborgmästaren, om hans statligt admi­

nistrativa uppgifter såsom kommittén förordat överflyttas till andra organ,

skulle bli en rent kommunal tjänsteman. Det kan enligt kommittén under

sådana förhållanden ifrågasättas, om det finnes anledning att i lag bibe­

hålla särskilda bestämmelser om en dylik befattningshavare. Kommittén

framhåller, att om man vid övervägandet av denna fråga kommer till den

uppfattningen, att en sådan befattning bör finnas, bestämmelserna härom

bör vara tillämpliga å städerna oberoende av om de har rådhusrätt eller hör

under landsrätt. Grunderna för den kommunala organisationen i städerna

borde vara desamma, i varje fall borde stadens judiciella ställning icke

vara avgörande för vilken stadsstyrelseform som skulle tillämpas.

Kommittén har därefter sammanfattat de skäl som kan anföras för och

emot en obligatorisk chefstjänstemannabefattning i alla städer. Som skäl

för inrättandet av en sådan tjänst kunde framför allt åberopas följande.

Ett lagstadgat ämbetsmannaelement kunde vara ägnat att skapa vissa

garantier för kontinuitet, sakkunskap och administrativ rutin i den kom­

munala förvaltningen. Ur statens synpunkt torde förefintligheten av en

chefstjänstemannabefattning, för vars innehavare staten uppställt krav på

viss kompetens, i någon mån utgöra garanti för formell ordning och stadga

i kommunalförvaltningen; befattningen skulle därför innebära en viss er­

sättning för legalitetskontrollens upphörande. Om staten skulle medverka

vid tillsättningen av en sådan befattningshavare och vid regleringen av

hans arbetsuppgifter samt lagbestämmelserna även skulle innebära en viss

garanti mot obehörig avsättning, torde befattningshavaren erhålla en mera

fri och oavhängig ställning än en kommunaltjänsteman vanligen intager.

Kungl. Maj.ts proposition nr "210.

90

Såväl för statliga organ som för allmänheten vore det en fördel, att det i

varje stad funnes en chefstjänsteman, till vilken man alltid kunde vända

sig i stadens ärenden. Vidare skulle ett bibehållande av en befattning lik­

nande kommunalborgmästarens icke rubba de bestående förhållandena i

omkring två tredjedelar av de nuvarande städerna.

Mot ett obligatoriskt ämbetsmannaelement i städerna brukar enligt kom­

mittén anföras bl. a. följande synpunkter. Man beskar städernas rätt att

själva ordna den kommunala förvaltningen och inskränkte därmed också

den kommunala självstyrelsen. Någon motsvarighet härtill förelåg icke i

landskommunerna. Om befattningshavarens arbetsuppgifter skulle angivas

i ett reglemente, som skulle underställas Konungens prövning, innebar

detta, att staden nödgades underställa Konungen frågor om förvaltningens

inre organisation. Varje omorganisation, som skulle beröra chefstjänste­

mannen, skulle påkalla en tidsödande underställningsprocedur. I de nu­

varande magistratsstäderna funnes i allmänhet redan ett stabilt, ämbets-

mannamässigt element inom kommunalförvaltningen, som gav garantier

för formell ordning och stadga; det förelåg därför icke något allmänt behov

av att i lag reglera en viss tjänst.

Kommittén förklarar sig vid övervägandet av skälen för och emot ett

obligatoriskt ämbetsmannaelement i städerna ha kommit till den uppfatt­

ningen, att man icke bör påtvinga städerna en i lag reglerad chefstjänste-

mannabefattning. Väl torde det kunna sägas, att inrättandet av en sådan

befattning som kommunalborgmästarens flerstädes varit till gagn för kom­

munalförvaltningen. Men även de nuvarande magistratsstäderna hade ord­

nat sin tjänstemannaorganisation på i stort sett tillfredsställande sätt, och

detta hade skett utan att LKS ger några föreskrifter härom. Kommittén

anser, att det ej finnes någon anledning antaga, att icke landsrättsstäderna

skall kunna ordna sin förvaltning lika ändamålsenligt utan reglering i lag.

Kommittén föreslår därför, att de nuvarande bestämmelserna om kommu­

nalborgmästare skall upphöra och hela kommunalborgmästarinstitutionen

försvinna.

Kommittén framhåller, att en sådan reform i praktiken icke torde med­

föra någon omedelbar förändring i förvaltningsorganisationen, och fort­

sätter.

I fråga om den som före kommunallagens ikraftträdande utnämnts till

kommunalborgmästare innebär kommitténs förslag visserligen, att hans

offentligrättsliga ställning i kommunalförvaltningen upphör. Han har så­

lunda t. ex. icke vidare någon i lag grundad rätt att i egenskap av kom­

munalborgmästare deltaga i överläggningarna i stadsfullmäktige och drät­

selkammaren. Hans kommunala uppgifter skola icke vidare regleras i ett

av Konungen fastställt reglemente. Men det finns anledning antaga, att de

flesta av de nuvarande kommunalborgmästarna komma att stanna kvar i

respektive städers tjänst med i huvudsak oförändrade arbetsuppgifter inom

kommunalförvaltningen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 210.

91

Kommittén tillägger, att utmönstrandet ur kommunallagstiftningen av

reglerna om kommunalborgmästare icke i och för sig medför, att det i enlig­

het med vederbörande kommunalborgmästarreglemente närmare utformade

avtalsförhållandet mellan denne befattningshavare och staden upphör. Kom­

mittén yttrar härom närmare.

Kommunalborgmästaren är skyldig att utföra de åligganden, som enligt

reglementet ankommer på honom, i den mån föreskrifterna härom icke stå

i strid med bestämmelserna i den nya lagen. Likaså är staden å sin sida

bunden av sina åtaganden i fråga om avlöning och pensionering. Eftersom

befattningshavarens kommunala verksamhet icke längre är underkastad

statlig reglering, blir det möjligt att, såvitt angår de kommunala uppgif­

terna, träffa överenskommelse om ändrad tjänstgöringsskyldighet utan att

hos Konungen begära ändring av reglementet.

Såsom det föregående ger vid handen innebär kommitténs förslag att,

då kommunallagen träder i kraft, magistratens kommunala funktioner

skall försvinna och kommunalborgmästarbefattningen upphöra att vara en

obligatorisk kommunal institution. Då emellertid kommittén förutsätter,

att båda institutionerna måste finnas kvar som statliga myndigheter under

den tid, som åtgår innan de administrativa uppgifterna kan överflyttas på

andra organ, har kommittén föreslagit vissa övergångsbestämmelser i en

särskild lag om införande av kommunallagen. Enligt dessa bestämmelser

skall i stad — för handhavande av de bestyr, som enligt särskilda författ­

ningar åvilar magistrat eller kommunalborgmästare — jämväl efter kom­

munallagens ikraftträdande tills vidare finnas magistrat eller kommunal­

borgmästare. Kommittén framhåller, att detta innebär, att den som före

lagens ikraftträdande utnämnts till kommunalborgmästare under över­

gångstiden bibehåller sin befattning med de statliga uppgifterna.

Slutligen må i detta sammanhang omnämnas ett uttalande av kommittén

rörande kommunalborgmästartitelns användning. Kommittén yttrar, att

om de administrativa uppgifterna i enlighet med kommitténs förslag efter

en övergångstid överflyttas på andra organ och komrnunalborgmästarinsti-

tutionen helt upphör, det torde vara självfallet, att kommunalborgmästar-

titeln framdeles icke skall användas för annan kommunal befattnings­

havare.

Kommunens styrelse.

Kommittén har till en början framhållit, att den kommunala verksam­

heten otvivelaktigt är i behov av en central ledning, som har överblick

över hela förvaltningen och dess behov, kan taga behövliga initiativ och

låta planmässigt bereda förekommande ärenden samt bära ansvaret för de

olika beslutens genomförande. Från vissa håll hade hävdats, att kommu­

nerna borde få ordna förvaltningen i sådana former, som de själva fann

bäst. Att lämna kommunerna full frihet i detta hänseende syntes dock ej

lämpligt. Enligt kommitténs mening vore det önskvärt att skapa en viss

Kungi. Maj:ts proposition nr 210.

92

enhetlighet såvitt angick ledningen av den kommunala förvaltningen. Kom­

munallagen borde på grund härav ålägga kommunerna att inrätta ett kom­

munalt centralorgan och ange huvudprinciperna för dess funktioner, sam­

mansättning och formerna för dess verksamhet, men kommunerna borde

själva få ordna detaljerna efter de särskilda lokala förhållandena.

I fråga om landskommunerna har kommittén anfört, att kommunal­

nämnden i egenskap av allmänt berednings- och verkställighetsorgan i regel

är ett verkligt centralorgan för kommunen och kan sägas utgöra dess rege­

ring. Från landskommunernas sida hade icke heller försports några önske­

mål om ändringar i kommunalnämndens ställning och uppgifter eller for­

merna för dess verksamhet.

Kommittén erinrar därefter om uppdelningen av de administrativa funk­

tionerna mellan magistrat och drätselkammare i städerna och framhåller,

att behovet av ett centralt organ därstädes framträtt allt starkare. För

landsrättsstädernas del hade man vid 1932 års reform sökt tillgodose detta

behov genom att låta drätselkammaren bliva stadens styrelse och övertaga

flertalet av magistratens kommunala funktioner. Även i magistratsstä-

derna hade drätselkammaren kommit att intaga en allt mera betydande

ställning i den kommunala förvaltningen. Kommittén anser, att det där­

för är ett naturligt led i utvecklingen, när den nu föreslår, att drätselkam­

maren också i dessa städer skall bli den ordnande och ledande myndigheten

i stadens förvaltning samt övertaga magistratens kommunala funktioner.

Enligt kommitténs förslag skall sålunda i såväl landskommun som stad

finnas ett kommunalt centralorgan, i landskommun benämnt kommunal­

nämnd och i stad drätselkammare. Såsom en gemensam beteckning för

dessa organ införes benämningen kommunens styrelse. I städerna skall

dock med tanke på de största städernas behov kunna inrättas ett nytt

centralorgan, nämligen ett stadskollegium, som i drätselkammarens ställe

skall vara kommunens styrelse och handha en del av de uppgifter, som i

övriga städer tillkommer drätselkammaren.

Kommittén ger därefter en översikt över styrelsens uppgifter.

Kommunens styrelse skall såsom namnet anger — utan att inkräkta på

fullmäktiges beslutanderätt — utgöra kommunens styrelseorgan, en verk­

lig regering, som inför fullmäktige i främsta rummet bär ansvaret för den

kommunala förvaltningen. Styrelsen skall icke blott tjänstgöra såsom all­

mänt berednings-, förvaltnings- och verkställighetsorgan utan även ha vissa

stijrelsefunktioner i egentlig bemärkelse. Det skall sålunda tillkomma kom­

munens styrelse att å fullmäktiges vägnar leda förvaltningen av kommu­

nens angelägenheter. Styrelsen skall för detta ändamål skaffa sig över­

blick över hela förvaltningen och kännedom om kommunens skilda verk­

samhetsområden. I den mån det icke ankommer på styrelsen att verkställa

fullmäktiges beslut skall styrelsen övervaka att besluten bliva av veder­

börande nämnder behörigen verkställda. Avskrift av fullmäktiges protokoll

skall därför alltid överlämnas till styrelsen. Styrelsen skall också i övrigt

ha inseende över för särskilda förvaltnings- och verkställighetsbestyr ut­

Kungl. Maj.ts proposition nr 210.

93

sedda nämnders verksamhet. Detta överinseende innebär i första hand en

tillsyn över förvaltningens fortgång i allmänhet. Om styrelsen därvid fin­

ner, att vederbörande kommunala organ gjort sig skyldigt till brister i för­

valtningen eller vidtagit felaktiga eller mindre önskvärda åtgärder, böra

påpekanden härom göras samt råd och anvisningar meddelas. Därest så

erfordras, skall styrelsen påkalla ingripande av fullmäktige i de fall då

dessa ha befogenhet därtill eller ock hos annan vederbörlig myndighet. Det

tillkommer däremot ej styrelsen alt besluta, att viss åtgärd skall vidtagas

av nämnd, och den har naturligtvis icke heller rätt att ingripa i verksamhet

som en i särskild specialförfattning reglerad nämnd utövar enligt denna för­

fattning. Styrelsen skall med uppmärksamhet följa de frågor, som kunna

inverka på kommunens utveckling och ekonomiska ställning. I alla ämnen,

som tillhöra kommunens kompetensområde, äger styrelsen givetvis rätt till

initiativ hos fullmäktige. Styrelsen skall även hos kommunens övriga

nämnder samt hos andra myndigheter göra de framställningar, som kunna

finnas påkallade. För fullgörandet av sina uppgifter äger styrelsen från

kommunens nämnder, beredningar och tjänstemän infordra de yttranden

och upplysningar, som kunna finnas påkallade.

Kommunens styrelse skall vidare enligt förslaget i princip vara sista

instans för beredning av ärenden, som företages till avgörande av fullmäk­

tige. Om styrelsen icke själv berett ett sådant ärende, skall styrelsen alltid

lämnas tillfälle att yttra sig däröver. Kommittén framhåller, att förslaget

icke innebär något hinder för fullmäktige att anlita ett allmänt berednings­

utskott. I regel torde det dock vara tillräckligt, att ett ärende behandlas

hos vederbörande fackstyrelse och kommunens styrelse.

Kommittén föreslår vidare, att kommunens styrelse skall föra kommu­

nens talan i alla mål och ärenden, där detta icke på grund av lag eller

fullmäktiges beslut ankommer på annan, samt — på sätt kommer att när­

mare beröras i annat sammanhang — taga befattning med kommunens

arkivvård.

De hittills angivna uppgifterna skall enligt förslaget alltid tillkomma

kommunens styrelse, antingen denna utgöres av kommunalnämnd, drät­

selkammare eller stadskollegium. Kommittén övergår härefter till att

redogöra för de uppgifter som i flertalet kommuner bör ombesörjas av

kommunens styrelse men i städer med stadskollegium i annan ordning. Då

i det följande talas om kommunens styrelse har denna benämning sålunda

endast avseende å styrelsen i kommuner utan stadskollegium. Viktigast av

de bestyr varom här är fråga är enligt kommittén uppgiften att handha

kommunens drätsel. I egenskap av kommunens centralorgan för finans­

förvaltningen skall styrelsen förvalta kommunens huvudkassa samt om­

besörja dess huvudbokföring och den budgetära uppläggningen av hela den

kommunala verksamheten. I mindre och medelstora kommuner kommer

— anser kommittén — medelsförvaltningen att i allmänhet centraliseras

till styrelsen, som därför torde komma att handha praktiskt taget hela

finansförvaltningen i kommunen. Kommittén framhåller emellertid, att

även i de kommuner, där de viktigaste nämnderna har var sin kassa, måste

Kungl. Maj.ts proposition nr 210.

94

det yttersta ansvaret för samt det samlade och koncentrerade handhavan-

det av kommunens drätsel förläggas till styrelsen.

Beträffande förvaltningen av kommunens egendom har kommittén er­

inrat om att i de större kommunerna, trots gällande stadgande att kommu­

nens egendom skall förvaltas av kommunalnämnden respektive drätsel­

kammaren, ofta endast en ringa del av egendomen förvaltas av dessa organ.

Kommittén anser, att det ur saklig synpunkt i stort sett icke finnes något

att invända mot den praxis som uppkommit i kommunerna i fråga om

egendomens förvaltning. Kommittén föreslår därför den regeln, att kommu­

nens styrelse skall förvalta kommunens egendom, i den mån ej sådan för­

valtning uppdragits åt annan nämnd. Kommittén anför härom närmare.

I de mindre och medelstora kommunerna torde det i regel vara lämpli­

gast, att styrelsen omhänderhar förvaltningen av kommunens egendom,

givetvis med undantag för den egendom, som enligt speciallagstiftning

skall förvaltas av särskild nämnd. Men om de större kommunerna finna

det ändamålsenligt att dela upp förvaltningen på olika förvaltningsnämn­

der, t. ex. gatunämnd, fastighetsnämnd etc., bör det stå dem fritt. Kom­

munens styrelse måste dock alltid såsom kommunens centralorgan hålla

förvaltningens alla trådar i sin hand, en uppgift som för övrigt också hör

hemma hos styrelsen i dess egenskap av kommunens finansstyrelse.

Liksom nu är stadgat i fråga om kommunalnämnd skall det enligt kom­

mitténs förslag åligga kommunens styrelse att ombesörja verkställighet av

fullmäktiges beslut, i den mån ej sådan verkställighet uppdragits åt annan.

Kommittén förklarar, att den ej ansett anledning föreligga att ■— efter

mönster av bestämmelserna för kommunalnämnd —• ålägga kommunens

styrelse skyldighet att avge infordrade betänkanden i kommunens ange­

lägenheter och tillfogar.

Enligt kommitténs förmenande bör det vara huvudregel att kommunens

fullmäktige skola avgiva yttranden och utlåtanden å kommunens vägnar.

Det må emellertid framhållas, att det givetvis i första hand är den remit­

terande myndighetens sak att avgöra, vilket kommunalt organ som skall

besvara en remiss. För de fall då intet utsagts härom synes det i ärenden

av mindre vikt böra vara möjligt för fullmäktige att uppdraga åt kom­

munens styrelse att å kommunens vägnar avgiva utlåtande.

Slutligen föreslår kommittén, att styrelsens uppgifter skall kunna när­

mare bestämmas i ett av fullmäktige antaget reglemente, som skall under­

ställas länsstyrelsens prövning.

Vid utformningen av bestämmelser om sammansättningen av

kommunens styrelse och formerna för dess verksa m-

het i landskommuner och städer utan stadskolle-

g i u m har kommittén i stort sett som förebild använt de regler, som gäl­

ler för kommunalnämnd i dessa hänseenden. Kommittén framhåller, att

bestämmelserna för kommunalnämnd i stor utsträckning faktiskt tilläm­

pas för drätselkamrarna och att förslagets genomförande även för deras

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

del därför ofta endast kommer att innebära ett stadfästande av gängse

ordning.

I detta sammanhang skall redogörelse lämnas blott för ett par viktigare

detaljer i kommitténs förslag, nämligen beträffande antalet ledamöter i

kommunens styrelse, styrelsens mandattid och ordningen för styrelsevalet

samt delegation av styrelsens beslutanderätt.

Enligt förslaget skall antalet ledamöter och suppleanter i kommunens

styrelse bestämmas av fullmäktige; antalet ledamöter får dock icke vara

under sju. Kommittén anser, att genom fastställandet av ett sådant mi­

nimiantal skiftande meningsriktningar inom fullmäktige liksom också olika

delar av kommunen torde kunna bli representerade i styrelsen. Då man, om

visst maximiantal bestämmes, på sina håll måhända skulle komma att

hålla sig vid den övre gränsen utan att behov därav förefinnes, har kom­

mittén stannat för att ej föreslå någon begränsning av antalet ledamöter.

Kommittén framhåller dock, att det ligger i sakens natur att en styrelse

för att vara funktionsduglig ej bör ha för stort antal ledamöter.

Rörande mandattiden för styrelsen erinrar kommittén, att kommunal­

nämnd väljes för fyra år i sänder, medan mandattiden för drätselkam­

maren växlar mellan två och fyra år. Med motiveringen att det för styrel­

sens arbetsuppgifter måste anses vara av vikt, att styrelsen får utöva sin

verksamhet under en längre tidsperiod, föreslår kommittén, att ledamö­

ter och suppleanter i styrelsen såväl i landskommuner som i städer skall

utses för en tid av fyra år.

I fråga om förläggningen av mandattiden i förhållande till fullmäktiges

tjänstgöringsperiod och ordningen för styrelsevalet har två olika meningar

gjort sig gällande inom kommittén. Majoriteten, bestående av fem leda­

möter1, föreslår, att fullmäktiges och styrelsens mandattider skall sam­

manfalla och att styrelsen skall utses i december det år, fullmäktigval

ägt rum, av de nyvalda fullmäktige. Det kan i detta sammanhang näm­

nas, att majoriteten dessutom föreslår, att fullmäktige skall välja sin

ordförande och vice ordförande vid samma tillfälle. Kommitténs av fyra

ledamöter bestående minoritet1

2 har i särskilt yttrande förordat den ordning,

som för närvarande gäller för val av kommunalnämnd. Enligt minorite­

tens uppfattning bör alltså valet förrättas i december året efter det, då

allmänna fullmäktigval ägt rum, och mandattiden sålunda börja och sluta

ett år senare än fullmäktiges mandattid.

I motiveringen för sitt förslag har majoriteten erinrat om den diskus­

sion, som föregick antagandet av de nuvarande bestämmelserna för kom­

munalnämnd vid 1922 års riksdag. I ett av särskilda sakkunniga avgivet

betänkande hade föreslagits, att kommunalnämndsval skulle förrättas i

december månad andra året efter det allmänna fullmäktigval ägt rum.

Kurigl. Maj.ts proposition nr 210.

95

1 Herrar Holmberg, Sixten Larsson, Yngve Larsson, Sjödahl och Thun.

2 Herrar Fast, Bergh, Pettersson och Åkesson.

96

Som skäl härför hade anförts bl. a., att man borde söka undvika plötslig

omkastning eller ensidighet i förvaltningen, som kunde bli en följd av en

mer eller mindre samtidig förnyelse av fullmäktige och nämnd, samt att

kommunalnämndsval icke borde företagas av fullmäktige, som vore helt

nya i sin funktion. Rörande detta förslag, som upptogs i proposition till

riksdagen, framhöll konstitutionsutskottet, att därmed vore förknippad

den olägenheten, att kommunalnämnden skulle komma att under ej mindre

än två års tid ha en sammansättning, som ej motsvarade fullmäktiges.

Utskottet förklarade, att det icke syntes kunna komma i fråga att för und­

vikande av denna olägenhet förlägga kommunalnämndsvalen till samma

tid som fullmäktigvalen, men föreslog, att valet skulle förrättas under året

näst efter det, då allmänna val av fullmäktige ägt rum. Riksdagen beslöt

i enlighet med utskottets förslag.

Kommittémajoriteten har därefter anfört.

De skäl som av ovan omnämnda sakkunniga anfördes mot en mer eller

mindre samtidig förnyelse av fullmäktige och kommunalnämnd ha knap­

past vunnit stöd av erfarenheten. Förskjutningarna mellan partierna i full­

mäktige bliva till följd av den proportionella valmetoden i regel mindre

betydande, och detta även i de fall då en omkastning av majoritetsförhål­

landena ägt rum. Genom att valen till kommunalnämnd — liksom till drät­

selkammare — kunna förrättas proportionellt, och en fördelning av plat­

serna även utan proportionellt val i allmänhet sker med hänsynstagande

till de olika gruppernas numerär, komma dessa nämnder icke att förete

den ensidighet som befarats. Det är snarare sannolikt, att i huvudsak den

äldre uppsättningen av nämndledamöter kommer att återväljas, dock med

återspeglande av fullmäktiges nya sammansättning. Det är likaså överens­

stämmande med erfarenheten, att fullmäktige även efter ett nyval komma

att i allmänhet inrymma icke blott ett flertal av de förutvarande fullmäk-

tigledamöterna utan även de ledande kommunalmännen från olika parti­

grupper, försåvitt de icke avböjt förnyad kandidatur. Fullmäktige äro på

grund härav väl skickade att redan för året efter valet utse kommunal­

nämnd och drätselkammare. Av det anförda framgår, att det — även om

kommunens styrelse tillsättes av de nyvalda fullmäktige redan för första

året efter nyval — finnes skäl antaga, att kontinuiteten uti kommunal­

förvaltningen kommer att upprätthållas. Om sålunda ett sammanförande

av mandattiden för kommunens fullmäktige och dess styrelse knappast

kan medföra några olägenheter av den art, som man vid 1922 års lagänd­

ring befarade, tala å andra sidan enligt kommitténs mening starka princi­

piella skäl för en sådan ordning. Att sammansättningen av kommunens

styrelse nära återspeglar kommunalrepresentationens utgör ett naturligt

uttryck för den demokrati, som numera är bestämmande för vår kommu­

nalförvaltning.

Kommitténs majoritet framhåller, att även praktiska skäl, nämligen hän­

synen till samordningen av de viktigaste kommunala organen, kan anfö­

ras för att kommunens styrelse skall nyväljas så snart ske kan sedan ny­

val av fullmäktige ägt rum. I detta avseende anföres.

Den kommunala förvaltningen har under de senaste årtiondena under-

Kungl. Maj.ts proposition nr 210.

Kungl. Maj.ts proposition nr 210.

97

gått en stark utveckling och därvid erhållit eu helt annan omfattning och

struktur än i äldre tider. Fullmäktige äro i den moderna kommunalför­

valtningen på ett helt annat sätt än tidigare beroende av det centrala finans-

och beredningsorganet. Det är detta organ som har att i detalj söka bedöma

de olika frågorna, avväga olika anslagsbehov mot varandra och mot före­

liggande resurser och att över huvud taget tillrättalägga ärendena så att

fullmäktiges ställningstagande underlättas. Det synes kommittén därför

vara en konsekvens av utvecklingen att nu införa sådana bestämmelser,

att fullmäktige ha möjlighet att efter nyval giva kommunens styrelse en

sammansättning, som med avseende å de företrädda meningsriktningarna

motsvarar fullmäktiges. Härigenom understrykes också, att kommunens

styrelse är avsedd att bliva ett av fullmäktige utsett centralorgan för kom­

munen, en verklig kommunens regering, som skall leda den kommunala

förvaltningen och hava inseende över övriga nämnders verksamhet.

Kommittémajoriteten tillägger, att vad som nu anförts icke kan åbero­

pas till stöd för att kommunens nämnder över lag skall nyväljas omedel­

bart efter ett fullmäktigval. Även om vissa skäl kunde anföras för att ock­

så övriga nämnder förnyades så snart som möjligt efter det att fullmäk­

tigval ägt rum vore nämligen dessa skäl icke alls av samma styrka eller

art som de, vilka åberopats i fråga om nyval av kommunens styrelse. Detta

organ hade härvidlag en särställning.

Till stöd för minoritetens mening angående lämplig tidpunkt för styrelse­

valet har i det särskilda yttrandet till en början anförts, att gällande be­

stämmelser om val av kommunalnämnd icke medfört några olägenheter

och att några önskemål om ändring i bestämmelserna icke framförts från

landskommunernas sida. Minoriteten framhåller vidare, att i städerna ofta

praktiseras samma ordning i fråga om styrelsevalet som i landskommu­

nerna. Under sådana förhållanden syntes det knappast påkallat att utan

starka skäl införa regler om samtidig förnyelse av fullmäktige och kom­

munens styrelse. Minoriteten har vidare yttrat.

Enligt vår uppfattning är det förenat med påtagliga fördelar att kom­

munens styrelse icke förnyas samtidigt som fullmäktige. Särskilt må fram­

hållas, att det för kontinuiteten i kommunalförvaltningen synes vara av

betydelse, att den gamla styrelsen kvarstår tills den nya fullmäktigupp-

sättningen hunnit bliva förtrogen med sitt arbete. Det är också angeläget,

att de nyvalda fullmäktige få tillfälle att förvärva erforderlig erfarenhet

för att bedöma vilka personer som lämpa sig såsom ledamöter i styrelsen.

En förläggning av styrelsevalet till en tidpunkt i närmare anslutning till

fullmäktigvalet än nu är fallet i fråga om val av kommunalnämnd och

i allmänhet även i fråga om val av drätselkammare skulle i ett stort antal

kommuner kunna medföra en ökad politisering av styrelsevalet. Det bör

slutligen även framhållas, att det sätt på vilket man löser frågan om när

val av kommunens styrelse skall äga rum icke synes kunna undgå att

utöva inflytande på tiden för valen till övriga nämnder i kommunen. Om

ett stort antal kommunala nämnder skulle förnyas i anslutning till full­

mäktigvalet, torde den stabilitet och fasthet, som kännetecknar den

kommunala förvaltningen i flertalet av våra kommuner, kunna komma

att äventyras.

7—llihang till riksdagens protokoll 1953. 1 samt. Nr 211).

98

Minoriteten har tillagt, att den med sin inställning till frågan om sty­

relsevalet icke funnit anledning till ändring i gällande bestämmelser om

val av fullmäktiges ordförande.

Enligt de bestämmelser kommittén föreslagit angående delegation av

styrelsens beslutanderätt kan i reglementet för kommunens styrelse be­

stämmas, att styrelsen äger uppdraga åt särskild inom densamma bildad

avdelning eller åt ledamot av styrelsen eller åt i kommunens tjänst an­

ställd befattningshavare att å styrelsens vägnar fatta beslut i vissa grup­

per ärenden, vilkas beskaffenhet skall anges i reglementet. Framställning

eller yttrande till fullmäktige eller offentlig myndighet får dock icke be­

slutas annorledes än av styrelsen samfällt. Beslut, som fattas på grund av

sådant uppdrag, skall anmälas vid styrelsens nästa sammanträde.

I sin motivering för denna anordning har kommittén anfört, att till

styrelsens förvaltning kan komma att höra åtskilliga ärenden av rutinmäs­

sig karaktär och att det framför allt är för sådana ärenden som delega-

tionsmöjligheten är avsedd. I många kommuner hade redan vid sidan av

lagen utbildats en praxis i huvudsaklig överensstämmelse med kommit­

téns förslag. Kommittén erinrar i detta sammanhang om den i städerna

förekommande uppdelningen av drätselkammaren på avdelningar. Då dessa

i allmänhet endast tjänstgör som beredningar och det slutliga avgörandet

tillhör den samfällda kammaren, anser kommittén, att kommittéförslaget

i regel icke behöver föranleda någon ändring i kammarens organisation.

För de städer, som delat upp drätselkammaren på helt självständiga av­

delningar, innebär förslaget däremot —- framhåller kommittén — att de

måste ändra kammarens organisation. Den avdelning, som hade hand om

stadens drätsel, den s. k. finansavdelningen, kunde lämpligen ombildas till

kommunens styrelse, medan den eller de avdelningar, som förvaltade gator,

respektive fastigheter, förvandlades till specialstyrelser under namn av

exempelvis gatunämnd, respektive fastighetsnämnd.

Kommitténs förslag om en särskild styrelseform för de större städerna

innebär i stort sett att de uppgifter, som eljest skulle åvila drätselkamma­

ren, delas upp mellan ett stadskollegium och drätselkammaren.

Beslut om inrättande av stadskollegium skall ankomma på Konungen, se­

dan stadsfullmäktige gjort framställning därom. Som skäl för en dylik

organisation har kommittén anfört, att det i de största städerna förelig­

ger fara för att drätselkammarens arbetsbörda blir alltför betungande, om

den skall tjänstgöra både som kommunens styrelse och som förvaltnings­

organ.

Enligt förslaget skall stadskollegiet utöva de egentliga stvrelsefunktio-

nerna och vara beredningsorgan. Det skall sålunda åligga kollegiet att leda

förvaltningen av stadens angelägenheter och ha inseende över övriga nämn­

ders, däribland även drätselkammarens, förvaltning. Stadskollegiet har att

följa de frågor, som kan inverka på stadens utveckling och ekonomiska

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

99

ställning, samt hos fullmäktige, övriga nämnder och andra myndigheter

göra de framställningar, som finnes påkallade. Kollegiet skall vara sista

beredningsinstans för fullmäktigärendena. Kommittén framhåller, att den

egentliga utredningen kan väntas ske hos respektive specialstyrelser och

beredningar, varför stadskollegiets uppgift framför allt blir att behandla

ärendena ur allmänt kommunala och finansiella synpunkter. Det tillkom­

mer stadskollegiet vidare att företräda staden utåt såväl inför som utom

domstol samt att taga viss befattning med arkivvården.

I stad med stadskollegium skall enligt kommitténs förslag drätselkam­

marens främsta uppgift vara att handha stadens drätsel. I övrigt skall

drätselkammaren fullgöra de uppdrag som stadsfullmäktige eller stads­

kollegiet överlämnar till kammaren. Kommittén anmärker, att kammaren

på detta sätt närmast blir att betrakta som en special styrel se och i stort

sett likställd med övriga dylika styrelser.

För såväl stadskollegiet som drätselkammaren föreslår kommittén sam­

ma regler om sammansättning och verksamhetsformer, som kommittén

föreslagit för kommunens styrelse i kommuner utan stadskollegium.

Enligt förslaget skall i stad med stadskollegium finnas ett för stads­

kollegiet och drätselkammaren gemensamt reglemente, som antages av

stadsfullmäktige och fastställes av Kungl. Maj:t. Reglementet bör enligt

kommittén innehålla närmare bestämmelser om hur stadsstyrelsen är

ordnad, i första hand bestämmelser om stadskollegiet och drätselkamma­

ren samt förhållandet dem emellan.

Kungl. Maj.is proposition nr 210.

Remissyttrandena.

Avveckling av magistraten och kommunalborgmästarinstitutionen.

Kommitténs förslag om upphörande av magistratens i LKS an­

givna funktioner har vunnit stark anslutning i remissyttrandena.

Bland de remissinstanser, som direkt tagit upp denna fråga och tillstyrkt

kommitténs förslag, befinner sig kammarkollegiet, statskontoret, riksräkcn-

skapsverket, flertalet av länsstyrelserna samt magistraterna och stadsfull­

mäktige i ett stort antal städer.

Kammarkollegiet framhåller i sitt yttrande, att magistratsmyndigheten

i sin nuvarande utformning icke kan anses utgöra något fullt lämpligt

organ vare sig för statsuppsikt över kommunalförvaltningen eller för eget

handhavande av kommunala förvaltningsfunktioner.

Länsstyrelsen i Västmanlands län yttrar.

Magistraten har numera helt förlorat sin karaktär av stadens styrelse,

och övervakningen eller uppsikten över kommunalförvaltningen har bli­

vit enbart en tom form, legalitetskontrollen är endast en formalitet, och

initiativrätten inom kommunalförvaltningen betraktas alltmer som en onö­

dig och opåkallad inblandning i kommunens angelägenheter.

100

Magistraten i Gävle anför.

De skäl, som i betänkandet anföras för legalitetskontrollens avskaffande,

kunna icke motsägas. Ej heller torde med den fasta uppbyggnad den kom­

munala självstyrelsen fått i vårt land en ämbetsmyndighet som magistra­

ten behövas som tillsynsorgan över den kommunala förvaltningsapparaten.

Magistratens befattning med stadens utgifts- och inkomststat, stadsrevisio­

nen och tjänstetillsättningar får väl anses de facto redan hava upphört.

Som redan tidigare antytts har emellertid några remissmyndigheter —

utan att i princip avstyrka förslaget om de kommunala funktionernas upp­

hörande — ansett, att hela frågan om magistratens avskaffande bör prö­

vas i ett sammanhang. Yttranden av denna innebörd har avgetts av bl. a.

länsstyrelserna i Älvsborgs och Västernorrlands lån.

Av stadsfullmäktige i magistratsstäderna har blott stadsfullmäktige i

Söderhamn vänt sig mot kommitténs förslag, varvid åberopats, att det

varit en fördel för städerna med en oberoende tillsynsmyndighet.

Magistraten i Karlstad har ensam bland magistraterna avstyrkt försla­

get i förevarande del. Den anser, att kommitténs motivering saknar egent­

lig bärkraft, och fortsätter.

Man får intrycket att kommittén utan vidare utgått från såsom givet att

magistratens fullständiga avveckling är den enda ifrågakommande möjlig­

heten. Det vore väl emellertid också tänkbart — ehuru kommittén synes

vilja bortse därifrån —- att en allmän översyn av magistratens kommu­

nala uppgifter, vid vilken naturligen åtskilligt kunde bortrensas som nu­

mera saknar betydelse, skulle kunna leda till en ordning, som till gagn

för städerna ledde till förbättringar i skilda hänseenden.

Kommitténs uppfattning att även magistratens statliga

funktioner bör upphöra och magistraten sålunda helt avskaffas delas

av en tydlig majoritet bland de remissinstanser, som uttryckligen berört

detta ämne. Av 19 länsstyrelser har sålunda 12 och av 20 städer 14 uttalat

sig för den av kommittén hävdade meningen. I de svar, vari man ej biträ­

der kommitténs ståndpunkt, framhålles i allmänhet, att ställning till för­

slaget ej kan tagas förrän en fullständig utredning verkställts rörande

möjligheten att överflytta de statliga funktionerna på andra organ. På

några håll anses, att även frågan om statens övertagande av rättsväsendet

i magistratsstäderna först måste utredas.

Beträffande förslaget om kommunalborgmästarinstitutio-

nens avskaffande har man i åtskilliga remissvar uppehållit sig vid

de i betänkandet anförda skälen för och emot ett obligatoriskt ämbets-

mannaelement i kommunalförvaltningen. I andra yttranden har man icke

velat taga ställning till frågan under hänvisning till dess samband med

det ännu olösta spörsmålet om magistratens slutliga avveckling.

Bland de myndigheter, som anslutit sig till kommitténs förslag om kom-

munalborgmästarinstitutionens avskaffande märkes länsstyrelserna i Stock­

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

101

holms, Uppsala, Kronobergs, Gotlands, Blekinge, Kristianstads, Göteborgs

och Bohus, Skaraborgs, Örebro, Gävleborgs och Västerbottens län.

I yttrandet från länsstgrelsen i Kristianstads lån anföres.

I fråga om kommunalborgmästarinstitutionen anser länsstyrelsen dess

största betydelse ligga däri, att städerna ha tillgång till en kvalificerad

tjänsteman, som kan svara för beslutens formella och juridiska riktighet.

Rent principiellt synes det dock böra ankomma på staden själv att be­

stämma i vilken ordning de formella och juridiska synpunkterna skola

tillgodoses vid ärendenas behandling. Så är ju förhållandet beträffande

de nuvarande magistratsstäderna, och det kan svårligen motiveras varför

övriga städer skulle förvägras motsvarande rätt. Även om kommunalborg-

mästartjänsten avskaffas, lärer det ej behöva befaras, att städerna undan­

draga sig att ha en ombudsman, stadssekreterare eller liknande tjänste­

man anställd med i huvudsak enahanda kommunala uppgifter som kom­

munalborgmästarna.

Liknande synpunkter framföres av länsstyrelsen i Skaraborgs län.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län är mer tveksam vid sitt ställ­

ningstagande. Länsstyrelsen framhåller, att kommittén logiskt sett upp­

visat starka skäl för sin ståndpunkt och fortsätter.

Då förslaget i denna del berör ett så avsevärt antal av våra städer och

någon närmare undersökning väl knappast torde ha verkställts angående

befattningens faktiska ändamålsenlighet, kan det förefalla tveksamt, huru­

vida vid ställningstagandet rent allmänna synpunkter i förening med strä­

vandena att åstadkomma enhetlighet i förvaltningen här böra få bli utslags­

givande. Länsstyrelsen vill även erinra om att medan magistraternas kom­

munala funktioner med utvecklingen förlorat i reell betydelse, den relativt

nyskapade kommunalborgmästareinstitutionen synes ha visat en livskraft,

som möjligen kan sammanhänga med befattningens speciella konstruktion.

För den händelse befattningen tillsvidare skulle komma att bibehållas i

landsrättsstäderna synes därav icke obetingat följa, att en liknande tjänst

bör inrättas i magistratsstäder, där utvecklingen medfört ordnande av en

rent kommunal tjänstemannaorganisation.

Då något formligt, mera ingående berett förslag angående de statliga

magistratsuppgifternas framtida utgörande icke för närvarande föreligger,

synes även detta mana till en viss försiktighet vid ett ställningstagande

redan nu till frågan om kommunalborgmästarebefattningens slopande så­

som en lagligen reglerad kommunal tjänst.

Länsstyrelsen har oavsett antydda betänkligheter förklarat sig icke nu

vara beredd att förorda en avvikelse från förslaget. Dock syntes hela frå­

gan böra noggrant övervägas och eventuellt ytterligare utredas.

Av de landsrättsstäder, 56 till antalet, som ingått på frågan om kommunal-

borgmästarinstitutionens avveckling, har 16 uttryckligen tillstyrkt förslaget,

medan de återstående 40 vänt sig däremot. De övriga 29 landsrättsstäderna

har som regel i allmänna ordalag tillstyrkt kommittéförslaget utan att undan­

taga vad det innehåller i förevarande del.

Ur yttrandena från de städer, som anslutit sig till kommitténs förslag,

må anföras följande.

Kungl. Maj.ts proposition nr 210.

102

Stadsfullmäktige i Arboga framhåller, att staden icke haft annat än

goda erfarenheter av kommunalborginästarinstitutionen. När stadsfullmäk­

tige likväl biträdde kommitténs förslag, skedde det till följd av instäm­

mandet i den principiella utgångspunkten, att enhetliga normer borde gälla

i kommunerna och att städerna liksom övriga kommuner borde ha frihet

att själva ordna sin tjänsteorganisation. Stadsfullmäktige i Eslöv uttalar

sig i samma riktning. I yttrandet från stadsfullmäktige i Säter understry-

kes angelägenheten för de minsta städerna att kunna ordna sin förvalt­

ning på billigaste och mest rationella sätt. Det kunde icke finnas större

skäl att ålägga en liten stad med några tusen innevånare att anställa viss

befattningshavare än att ge sådant åläggande för landskommuner, som

kunde hysa tätorter av vidare större omfattning. Stadsfullmäktige i Tors-

hälla anför liknande synpunkter.

Av intresse i detta sammanhang är ett uttalande av kommunalfullmäk­

tige i Sollentuna köping.

Sollentuna köping har f. n. närmare 20 000 invånare och en fullt stads-

mässig förvaltning. Vunna erfarenheter tala icke för att därest köpingen

ombildades till stad något behov skulle uppstå av en befattningshavare

med de speciella åligganden, som tillkomma en kommunalborgmästare.

Stgrelsen för svenska stadsförbundet har belyst frågan i ett utförligt

yttrande. Styrelsen uttalar som sin mening, att det saknas skäl att upp­

rätthålla krav på att inom den stadskommunala förvaltningen skall finnas

en befattningshavare med den särställning som nu gäller för kommunal­

borgmästaren genom i lag bestämda kvalifikationer för befattningen, för­

ordnande å densamma av statlig myndighet samt av Konungen utfärdat

reglemente för befattningshavaren. Men styrelsen kunde förstå, om man

i landsrättsstäderna funne det tveksamt att tillstyrka kommunalborg-

mästarinstitutionens avveckling utan att ha fått klarlagt, vad detta slut­

ligt komme att innebära för dem.

Styrelsen har vidare anfört.

Styrelsen har också ett starkt intryck av att man i många städer håller

mycket på den linje i fråga om den tjänstemannamässiga förvaltnings­

organisationen, som har sitt ursprung i gamla tiders borginästarbefatt-

ningar — bortsett från den därmed förbundna dömande funktionen -—-

och som man senare anslutit till vid utformandet av kommunalborgmästar-

institutionen. En ledande tjänsteman med i huvudsak samma förvaltnings­

uppgifter, som brukat knytas till kommunalborgmästarbefattningarna,

torde alltjämt te sig såsom den naturligaste lösningen för många städer

inom en vid ram på folkmängdsskalan. Från kommunallagskommitténs

principiella utgångspunkt, att kommunerna böra ha största möjliga fri­

het att ordna sin förvaltning, bör man därför eftersträva, att denna för­

valtningsform kan, i de städer som så önska, få bibehållas utan några

mera väsentliga förändringar.

Härtill har styrelsen fogat det uttalandet, att det enligt dess mening

saknades skäl för att beröva städerna möjligheten att för en rent kom­

Kungl. Maj.ts proposition nr 210.

10.3

munal befattning med väsentligen samma ställning inom den kommunala

förvaltningen som den nuvarande kommunalborgmästarbefattningen an­

vända benämningen kommunalborgmästare.

Sammanfattningsvis har stadsförbundets styrelse anfört följande.

Nuvarande bestämmelser om kommunalborgmästare böra utmönstras ur

kommunallagen, men fördenskull bör icke på grundval av nu föreliggande

utredning träffas något avgörande, som utesluter för stad att tillsätta en

likabenämnd befattningshavare med i huvudsak samma ställning inom den

kommunala förvaltningen. För att ej städerna på så vis skola för någon

längre tid försättas i ett besvärande övergångsläge, bör emellertid enligt

styrelsens mening utredning omedelbart igångsättas för definitivt klarläg­

gande av frågan om fullgörandet av kommunalborgmästarnas nuvarande

statligt administrativa funktioner och därmed sammanhängande spörsmål

om den kommunala förvaltningens organisation. Om det vid en sådan ut­

redning skulle befinnas ur offentligrättsliga synpunkter betänkligt att

generellt till en rent kommunal befattning anknyta viss eller vissa av de

nu statligt administrativa uppgifterna, synes det alternativt kunna ifråga­

sättas att möjliggöra sådan anknytning efter Kungl. Maj :ts prövning i

varje särskilt fall, varvid de med befattningen förbundna åliggandena

kunde preciseras i av Kungl. Maj :t fastställt reglemente.

Två centrala ämbetsverk har avstyrkt förslaget om kommunalborg-

mästarinstitutionens avskaffande. Kammarkollegiet bemöter utförligt kom­

mitténs argumentering och framhåller, att motivet att bestämmelser om

ett obligatoriskt tjänstemannaelement skulle inskränka den kommunala

självstyrelsen är av rent doktrinär natur och skulle med samma rätt kunna

åberopas mot varje författningsreglering av kommunernas styrelse. Argu­

mentet att angivandet av befattningshavarens uppgifter i ett av Kungl. Maj :t

fastställt reglemente nödgade staden att underställa Kungl. Maj :t frågor om

förvaltningens inre organisation och att därför varje omorganisation, som

skulle beröra chefstjänstemannen, skulle påkalla en tidsödande underställ-

ningsprocedur, syntes enligt kollegiet rätteligen kunna åberopas endast som

skäl för att en icke alltför stel reglering av kommunalborgmästarens ålig­

ganden borde ske. Statskontoret anser, att förevarande spörsmål bör upp­

tagas till förnyat övervägande, sedan ytterligare utredning skett beträffande

magistratens statligt administrativa uppgifter.

Länsstyrelsen i Södermanlands län framhåller, att krav på obligatoriska

chefstjänsteinannabefattningar med viss kompetens hos deras innehavare

förekommer inom andra områden av städernas förvaltning och näppeligen

kan anses utgöra en otillbörlig inskränkning i den kommunala självsty­

relsen. Länsstyrelsen avstyrker förslaget om kommunalborgmästarinsti-

tutionens avskaffande och anser, att hela frågan bör behandlas i samband

med närmare utredning om magistraternas avveckling, rådhusrätternas

förstatligande samt över huvud städernas rättigheter och skyldigheter gent­

emot staten.

Länsstyrelserna i Kalmar, Kopparbergs och Västernorrlands län biträ­

Kungl. Maj.ts proposition nr 210.

104

der i princip förslaget att kommunalborgmästarinstitutionen skall upp­

höra men anser, att frågan ej bör avgöras förrän utredning skett i fråga

om de statliga uppgifternas ombesörjande i framtiden. Länsstyrelserna i

Östergötlands, Jönköpings, Hallands, Älvsborgs, Värmlands och Västman­

lands län anser —• utan att göra något närmare uttalande i sak — att

ställningstagandet bör anstå i avbidan på resultatet av den ifrågasatta ut­

redningen.

Av de städer, som avstyrkt kommittéförslaget, har somliga gjort det i

liknande form som de sistnämnda länsstyrelserna och sålunda yrkat upp­

skov med frågans avgörande. De övriga uttalar sig för kommunalborg-

mästarinstitutionens bibehållande. Man framhåller därvid, att man haft

goda erfarenheter av densamma, att den är smidig och anpassningsbar

samt att en centralisering av statsadministrativa ärenden till en enda lokal

myndighet är till fördel både för staden och allmänheten. Uttalanden av

denna innebörd har gjorts av såväl äldre som nyare städer. Från några håll

anföres, att önskemålet om magistratens avskaffande bör kunna tillgodo­

ses utan förändring i landsrättsstädernas organisation. I ett par yttranden

ifrågasättes den lösningen, att städerna själva får bestämma, om kommu-

nalborgmästare skall tillsättas eller icke.

Av 71 kommunalborgmästare, som yttrat sig i frågan, har 3 tillstyrkt

och 68 avstyrkt kommitténs förslag. I de avstyrkande svaren har fram­

hållits bl. a., att landsrättsstäderna själva icke väckt fråga om kommunal-

borgmästarinstitutionens avskaffande. Vidare anmärkes, att kommittén

framlagt sitt förslag utan att undersöka, om institutionen varit ändamåls­

enlig och hur den fungerat. Att slopa kommunalborgmästarbefattningen

enbart för att få till stånd likformighet med andra kommuner i organisa­

toriskt hänseende anses icke rimligt. Man utvecklar värdet såväl ur sta­

tens som kommunernas och allmänhetens synpunkt av ett fast och opar­

tiskt tjänstemannaelement i förvaltningen. En överflyttning av de statliga

uppgifterna till andra myndigheter befaras medföra försämrad betjäning

av allmänheten. Det påpekas också, att kommunalborgmästarnas avskaf­

fande minskar möjligheterna till decentralisering av statsförvaltningen.

Slutligen anses det för tidigt att i princip besluta om kommunalborg-

mästarinstitutionens avskaffande, innan lämpligheten av de statliga upp­

gifternas fördelning på sätt kommittén skisserat blivit slutligt utredd.

Föreningen Sveriges kommunalborgmästare har i sitt yttrande framhål­

lit, att den organisation av kommunalförvaltningen, som 1932 års reform

införde, enbart torde ha varit till gagn för kommunalförvaltningen. Den

omständigheten att motsvarighet till kommunalborgmästartjänsten icke

fanns i landskommunerna hade ofta varit en av anledningarna till att en

landskommun ansökt om stadsrättigheter. Därvid hade sannolikt önsk­

värdheten, att de statsadministrativa bestyren blev omhändertagna av en

till kommunen knuten tjänsteman spelat en betydelsefull roll. Enligt för­

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

105

eningens mening borde kominunalborgmästarinstitutionen i stället för att

avvecklas komma till användning i flertalet av de nuvarande magistrats-

städerna.

Föreningen har vidare — på sätt som också flera kommunalborgmäs­

tare gjort — tagit upp spörsmålet huruvida de nuvarande kommunalborg­

mästarna är skyldiga att underkasta sig den föreslagna avvecklingen.

Fråga är väl, om kommitténs förslag i förevarande hänseende rättsligen

låter sig genomföra, med mindre antingen i särskild övergångsbestäm­

melse uttryckligen stadgas, att nuvarande innehavare av kommunalborg-

mästartjänst obeskuret äger bibehålla sin ställning och sina befogenheter,

intill dess han avgår ur tjänsten, eller ock de nuvarande kommunalborg­

mästarna överföres å indragningsstat. I vart fall torde samtliga frågor,

vilka beröra kommunalborgmästarnas ställning och befogenheter, böra in­

nan avgörande träffas underkastas grundlig och sakkunnig juridisk

prövning.

I det nu berörda hänseendet har föreningen åberopat en promemoria

av docenten Stig Jägerskiöld. I denna uttalas den uppfattningen, att en

kommunalborgmästares ställning skulle, om förslaget till kommunallag

upphöjes till lag, bli så förändrad, att fråga skäligen synes vara om en

annan tjänst än den kommunalborgmästaren hittills innehaft.

Sveriges juristförbund anser, att ett bibehållande av kommunalborg-

mästarinstitutionen är av synnerligt intresse för fögderistäderna och de­

ras invånare. I fråga om de rättsfrågor, som vid en avveckling av insti­

tutionen kan uppkomma med avseende på de nuvarande tjänsteinneha-

varna, har förbundet anfört liknande synpunkter som föreningen Sveriges

kommunalborgmästare.

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

Kommunens styrelse.

Vad kommittén föreslagit rörande den ställning och de upp­

gifter, som skall tillkomma kommunens styrelse, har i allmänhet vun­

nit gillande hos de remissinstanser, som berört dessa frågor i sina ytt­

randen.

Länsstyrelsen i Stockholms län anför.

De sakkunnigas förslag om inrättande av en kommunens styrelse är

enligt länsstyrelsens mening ägnat att skapa goda förutsättningar för er­

forderlig enhetlighet och stadga i den kommunala förvaltningen. Särskilt

för städernas del är vad kommittén här föreslagit av största betydelse så­

väl i mera formellt hänseende beträffande drätselkammarens förhållande

till magistraten som reellt i fråga om dess förhållande till affärsdrivande

verk och andra förvaltningsorgan för fastighetsförvaltning, kommunika­

tioner in. in. I sistnämnda hänseende torde emellertid krävas en viss för­

siktighet från drätselkammarens sida vid utövandet av den centrala led­

ningen. Med hänsyn till önskemålet att erhålla en verklig »styrelse» tve­

kar länsstyrelsen dock icke att tillstyrka kommitténs förslag.

106

Stadsfullmäktige i Härnösand anser, att förslaget ger kommunerna i

allmänhet och magistratsstäderna i synnerhet välkomna möjligheter att

få till stånd en starkare och mera enhetlig ledning för förvaltningen än

vad nuvarande lagbestämmelser medger. Stadsfullmäktige i Gävle utta­

lar sig i samma riktning.

Även från flera landskommuners sida har uttryckts tillfredsställelse över

förslaget, vars genomförande man anser vara ägnat att stärka kommunal­

nämndens ställning. I något enda yttrande har man dock ifrågasatt lämp­

ligheten av en maktkoncentration hos nämnden.

Förhållandet mellan kommunens styrelse och de organ som kommunen

tillsätter på den specialreglerade förvaltningens område har berörts i flera

yttranden. Sålunda önskar stadsfullmäktige i några städer en precisering

av styrelsens ställning och befogenheter i detta avseende. Styrelsen för

svenska stadsförbundet framhåller svårigheten för kommunens styrelse

att upprätthålla den avsedda regeringsställningen visavi de ifrågavarande

styrelserna och nämnderna. Vid tillkomsten av de olika specialförfatt­

ningarna torde föga uppmärksamhet ha ägnats åt just denna fråga. Sty­

relsen anser, att en översyn av speciallagstiftningen ur denna synpunkt

är välbehövlig. Enligt länsstyrelsen i Uppsala län bjuder försiktigheten

att i lagen intaga en erinran om att styrelsens inseende över övriga nämn­

ders verksamhet endast avser deras ekonomiska förvaltning och icke med­

för någon befogenhet att ingripa i den verksamhet, som nämnderna ut­

övar som administrativa lokalorgan enligt specialförfattningarna.

Med anledning av förslaget att kommunens styrelse alltid skall erhålla

tillfälle att yttra sig i ärende, som ej beretts av styrelsen, har från några

städers sida ifrågasatts, huruvida icke denna uppgift åtminstone i vissa

ärenden kunde anförtros ett allmänt beredningsutskott. Sålunda anser

stadsfullmäktige i Filipstad, att kommunens styrelse ej behöver höras i

ärende av icke ekonomisk natur, som beretts av beredningsutskott. Även

stadsfullmäktige i Växjö håller före, att det i vissa fall är tillräckligt, att

ärende beredes av allmänt beredningsutskott.

Spörsmålen om styrelsens sammansättning och verk­

samhetsformer i landskommuner och städer utan stadskollegium

har rönt uppmärksamhet i ett stort antal yttranden.

Förslaget att antalet ledamöter skall vara minst sju har ut­

tryckligen tillstyrkts av bl. a. länsstyrelserna i Stockholms och Hal­

lands län.

Å andra sidan ifrågasätter länsstyrelsen i Västernorrlands län, om den

höjning av minimiantalet, som förslaget innefattar i jämförelse med vad

som f. n. gäller för kommunalnämnd, är lämplig för små städer och mindre

landskommuner.

Därest suppleanter utses till samma antal som ordinarie ledamöter och

de förra dessutom, vilket är mycket sannolikt, i fortsättningen regelmäs­

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

107

sigt komma att deltaga i styrelsens sammanträden, finnes anledning befara,

att styrelsens arbete nödvändigtvis kommer att tyngas av det stora antalet

ledamöter. En styrelse med begränsat antal ledamöter torde bliva mera

arbetsduglig och effektiv.

Liknande synpunkter har framförts av bl. a. stadsfullmäktige i Djurs­

holm, Ulricehamn och Haparanda.

Länsstyrelsen i Jämtlands län och kommunalfullmäktige i några kom­

muner anser, att avsaknaden av en föreskrift om högsta antalet ledamöter

kan leda till att alltför många ledamöter utses.

Bestämmandet av mandattiden till fyra år har i allmänhet gillats

av remissmyndigheterna. Stadsfullmäktige i Halmstad, Laholm och Örebro

ifrågasätter emellertid om icke den nuvarande möjligheten till successiv

förnyelse av drätselkammaren bör bibehållas. Styrelsen för svenska stads­

förbundet förordar, att mandattiden bestämmes till fyra år med rätt för

fullmäktige att besluta om kortare tid .

Frågorna om mandattidens förläggning och ordningen

för styrelsevalet torde vara de spörsmål, som föranlett de flesta

uttalandena i remissvaren.

Kommittémajoritetens förslag, att styrelsens mandattid skall samman­

falla med fullmäktiges och att styrelsen skall utses det år fullmäktigval

ägt rum av de nyvalda fullmäktige har uttryckligen tillstyrkts av kammar­

kollegiet, länsstyrelserna i Stockholms, Blekinge, Kopparbergs och Gävle­

borgs län, 39 kommuner samt av en majoritet inom styrelsen för svenska

landskommunernas förbund. Kommittéreservanternas linje — innefattande

att styrelsen utses året efter det fullmäktigval ägt rum för de fyra därpå

följande åren -— har biträtts av länsstyrelserna i Uppsala, Södermanlands,

Östergötlands, Jönköpings, Kronobergs, Kalmar, Gotlands, Kristianstads,

Hallands, Värmlands, Västmanlands, Västernorrlands, Jämtlands och Norr­

bottens län samt 95 kommuner och 4 municipalsamhällen. I yttrandena

från 193 kommuner och 36 municipalsamhällen har ifrågavarande spörsmål

ej uttryckligen berörts eller bestämd ställning ej tagits. I de yttranden, vari

frågan ej särskilt behandlats, uttalas emellertid i allmänhet anslutning till

huvudlinjerna i kommittéförslaget. Åsiktsfördelningen bland kommunerna

och municipalsamhällena inom de olika länen framgår av bifogade tabell

(s. 110).

Allteftersom remissinstanserna följt det ena eller andra av de i betän­

kandet diskuterade alternativen har de i huvudsak åberopat de motiv, som

inom kommittén framförts för de olika meningarna.

Kammarkollegiet, som funnit att goda skäl kan anföras för båda syste­

men, har dock ansett, att företräde bör ges åt majoritetens förslag såsom

bättre överensstämmande med de allmänna grunderna för ett representa­

tivt system. Länsstyrelsen i Stockholms län anser, att arbetet för kommu­

nens styrelse kommer alt underlättas, om dess sammansättning under hela

Kungl. Maj.ts proposition nr 210.

mandatperioden motsvarar de inom fullmäktige företrädda meningsrikt-

ningarna.

Det sammanträde, vid vilket de nyvalda fullmäktige skall utse kommu­

nens styrelse, anses av styrelsen för föreningen Sveriges kommunala för­

valtnings jurister böra hållas den första helgfria dagen i januari året efter

det, då fullmäktige valts. Härigenom skulle man undvika, att två fullmäktig-

församlingar fungerade samtidigt.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län ■— som i princip biträtt kommitté­

majoritetens förslag — anser, att december månad icke bör obligatoriskt

föreskrivas som tidpunkt för förrättandet av styrelsevalet. Länsstyrelsen

anför.

Kommittémajoriteten synes här icke hava beaktat att, i händelse av be­

svär över fullmäktigvalet, dessa besvär endast i undantagsfall torde hava

hunnit att av besvärsinstansen slutligen behandlas under december månad

valåret. I händelse av bifall till besvären och förordnande av nytt val kom­

ma genom lagakraftägande val utsedda kommunalfullmäktige att träda

i funktion först någon gång in på året efter valåret. Under denna tid kom­

mer vederbörande kommun att sakna kommunalfullmäktige. Enligt de

föreslagna nya bestämmelserna kommer då jämväl att saknas kommu­

nalnämnd, medan enligt hittillsvarande bestämmelser kommunalnämn­

dens mandattid gällde även under året efter valet.

Förevarande spörsmål har även uppmärksammats av bl. a. styrelsen för

svenska landskommunernas förbund, som särskilt ställer frågan, huru­

vida kommunens styrelse, som utsetts av nyvalda fullmäktige, äger kvar-

stanna i sitt uppdrag om fullmäktigvalet blir upphävt.

Några kommuner har uttalat den meningen att de nyvalda fullmäktige

utom styrelsevalet också skall förrätta val till de övriga förtroendebefatt­

ningar, som blir lediga vid samma årsskifte. Vidare framhålles i ett ytt­

rande, att fullmäktige bör ha möjlighet att sammanträda före styrelsevalet

för att utse valberedning.

Av de remissinstanser, som biträtt kommittéreservanternas mening, har

länsstyrelsen i Södermanlands län framhållit, att det icke är givet, att en

strängt genomförd parlamentarism alltid skulle bli till största gagn för den

kommunala självstyrelsen. Den nuvarande förläggningen av kommunal­

nämndens mandattid torde icke ha medfört några olägenheter utan snarare

bidragit till att främja ett fruktbart samarbete ovan partilinjerna.

Stadsfullmäktige i Trollhättan erinrar om att vid den tidpunkt, då full­

mäktige enligt förslaget skall förrätta styrelsevalet, icke finnes någon av

den nya fullmäktiguppsättningen tillsatt valberedning, samt tillägger.

Valet skulle sålunda komma att företagas utan beredning. Med hänsyn

till den betydelse kommunens styrelse har synes detta icke vara lämpligt.

Valets förläggande till året näst efter det då allmänna val av fullmäktige

ägt rum medför större förutsättningar för ett gott personval. Det synes

vara viktigare att valet av styrelse sker efter omsorgsfullt övervägande

än att partiställningen inom fullmäktige genast återspeglas inom styrelsen.

108

Kungl. Maj.ts proposition nr 210.

109

Den föreslagna ordningen i fråga om delegation av styrelsens

beslutanderätt har tillstyrkts av bl. a. stadsfullmäktige i Nässjö,

Göteborg och Gävle. I visst hänseende har förslaget kritiserats av flera

remissinstanser, nämligen såvitt det från delegationsmöjlighet utesluter

framställning eller yttrande till offentlig myndighet. Stadsfullmäktige i

Borås anser en sådan begränsning osmidig under hänvisning till att drät­

selkammaren har att avge en mängd rutinartade remissvar till länsstyrelse,

poliskammare, länsarbetsnämnder, statens affärsdrivande verk m. fl. myn­

digheter. I dessa hänseenden borde en friare delegationsrätt än den före­

slagna kunna tillämpas. Yttranden av liknande innebörd har avgetts av

bl. a. länsstyrelsen i Södermanlands län, stadsfullmäktige i flera städer

samt styrelserna för svenska landskommunernas förbund och föreningen

Sveriges kommunalkamrerare.

Styrelsen för svenska stadsförbundet har en annan invändning mot för­

slaget.

För närvarande torde i många fall, då bestämmelser om delegation före­

komma i drätselkammarreglementen, åt drätselkammaren själv ha över­

lämnats att besluta om dess uppdelning på avdelningar samt om ärendenas

fördelning på dessa. Denna anordning är smidig, vilket man icke kan säga

om den av kommittén föreslagna. Man synes nämligen få förutsätta, att

den föreslagna lydelsen utesluter, att delegationsbestämmelsen får ett så­

dant innehåll, att den i själva verket överlämnar åt kommunens styrelse

att själv bestämma, hur långt delegationen i varje särskilt fall skall kunna

gå. Enligt förbundsstyrelsens mening kan emellertid i praktiken behövas

en delegationsbestämmelse av denna innebörd.

Stadsfullmäktige i Malmö anser, att de städer, som så önskar, bör få

möjlighet att bibehålla sin organisation med självständiga drätselkammar-

avdelningar .

Från några håll har framhållits, att skyldigheten att för styrelsen anmäla

beslut, som fattas på grund av delegation, kan bli onödigt betungande.

Den speciella organisation, som kommittén föreslagit med tanke på de

största städernas behov — uppdelning av styrelsens uppgifter mellan

stadskollegium och drätselkammare — har berörts av ett måttligt

antal remissinstanser.

Stadsfullmäktige i Lund uttalar, att den föreslagna organisationen er­

hållit en tillfredsställande utformning. Stadsfullmäktige i Linköping säger

sig kunna helt och hållet biträda förslaget. I yttrandet från stadsfullmäk­

tige i Söderhamn framföres den meningen, att stadskollegium bör inrättas

i alla städer, som icke genom Kungl. Maj :ts beslut fått befrielse därifrån.

I yttrandet från stadsfullmäktige i Malmö ger man uttryck åt en annan

syn på organisationsproblemet i de större städerna, då man ifrågasätter,

om det icke vore mest praktiskt och ändamålsenligt att låta stadskollegiet

också övertaga de uppgifter, som avsetts tillkomma drätselkammaren i

stadskollegiestad.

Kungi. Maj:ts proposition nr 210.

no

Länsstyrelsen i Malmöhus län anser, att förhållandet mellan stadskolle-

giet och drätselkammaren ävensom vad som ingår i drätselkammarens

uppgift att handhava stadens drätsel bör närmare klarläggas. Kammar­

kollegiet, magistraten i Hälsingborg och stadsfullmäktige i Västerås har

framfört liknande önskemål.

I fråga om mandattiden för stadskollegium framhåller styrelsen för

svenska stadsförbundet, att man kan låta denna fråga regleras genom be­

stämmelser i reglementet för stadskollegiet.

Stadsfullmäktige i Linköping och Göteborg har påtalat det förhållandet,

att kommunallagskommittén icke dryftat frågan om införande av borgar-

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

Kommunernas inställning till frågan om mandattiden för kommunens styrelse.

Län

Totala antalet

yttranden

Antal yttran­

den med ut­

tryckligt ställ­

ningstagande

för kommitté-

majoritetens

förslag

Antal yttran­

den med ut­

tryckligt ställ­

ningstagande

för reservan­

ternas förslag

Antal yttran­

den, vari frå­

gan ej uttryck­

ligt berörts

eller bestämd

ståndpunkt

ej tagits

S

d

er

K

ö

p

in

g

a

r

L

a

n

d

sk

o

m

.

tÅ1

d

o

C

s

S

S

d

er

K

ö

p

in

g

a

r

L

a

n

d

sk

o

m

.

M

u

n

ic

ip

.-

s.

S

d

er

K

ö

p

in

g

a

r

L

a

n

d

sk

o

m

.

M

u

n

ic

ip

.-

s.

S

d

er

K

ö

p

in

g

a

r

L

a

n

d

sk

o

m

.

M

u

n

ic

ip

.-

s.

Stockholms.............................

12

4

10

2

4

3

1

3

1

2

5

7

2

?

1

3

1

1

1

3

Södermanlands.......................

9

1

7

2

1

1

_

3

1

3

1

5

_

3

1

Östergötlands.........................

7

2

3

1 —

1 — —

3

1

1 —

4

2

1

Jönköpings...............................

9

3

8

1 — — — —

4 —

5 —

5

3

3

1

Kronobergs.............................

2

3

7

2 — — — —

1

3

3 —

1

4

2

Kalmar.....................................

6

1

6

1 — — — —

2

1

1 —

4

---

5

1

Gotlands...................................

1

1

3 ---‘ — — — —

1 —

1 — —

1

2 —

Blekinge...................................

4

1

3 — — — — — — —

2 —

4

1

1 —

Kristianstads..........................

4

2

6

3

1

1 — —

1 —

1 —

2

1

5

3

Malmöhus.................................

9

4

5

2 — —

1 —

1

1

2

1

8

3

2

1

Hallands...................................

5

1

6 —

1 — — —

1

1

5 —

3

1 —

Göteb. o. Bohus....................

7 __

8

4

2 __

1 __ __ __ __ __

5

_

7

4

Älvsborgs ................................

6

1

3

1

2 —

2 —

1 — — —

3

1

1

1

Skaraborgs.............................

7

2

10

3

2 —

1 —

3

1

1 —

2

1

8

3

Värmlands...............................

6

2

7

2 — — — __

3

1

2 —

3

1

5

2

Örebro.....................................

6

1

3

3 — — — —

3

1

1

1

3

2

2

Västmanlands.........................

5

1

3 —

1

1 — —

3 —

1 —

1

2 —

Kopparbergs...........................

6

2

15

2

1

2

2

1

3

2 13

1

Gävleborgs...............................

5

1

8

1

1

1

1

2

3

1

5

1

Västernorrlands......................

5

2

5

1

3

2

2

2

2 —

Jämtlands...............................

1

2

10

3 — —

1 —

1

1

2 — —

1

7

3

Västerbottens........................

3

3

8

5 — — — —

1 —

2 —

2

3

6

5

Norrbottens.............................

5

1

5

2

1

1 —

2 —

1 —

2

1

3

2

132 42 152 40 191

7 13 — 42 13 40

4 71 22 99 36

1 Dessa städer är Sundbyberg, Solna, Lidingö, Vaxholm, Uppsala, Katrineholm, Hässle-

holm, Falkenberg, Göteborg, Kungälv, Borås, Åmål , Mariestad, Skövde, Arboga, Avesta,

Gävle, K ramfors och Boden.

in

rådsbefattningar. För att inrättandet av borgarrådsbefattningar skall bli

möjligt förordas sådan ändring i bestämmelserna om ersättning till inne­

havare av kommunala uppdrag, att ersättning kan bestämmas för mera

än ett år i sänder. Även stadsfullmäktige i Hälsingborg har uttalat sig för

en dylik ändring i ersättningsbestämmelserna.

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

Departementschefen.

När det gällde att i de ursprungliga kommunalförfattningarna utforma

regler för kommunernas centrala förvaltning ställde sig problemet väsent­

ligt olika för land och stad. För landsbygdens del erbjöd frågans lösning

inga särskilda svårigheter. Man kunde här bygga vidare på det gamla

lekmannastyret, som fått ett organ i den under 1800-talets tidigare hälft

inrättade sockennämnden. Denna nämnd ersattes i 1862 års lagstiftning

av kommunalnämnden, om vilken det under förarbetena till lagstiftningen

uttalades, att den skulle vara det drivande hjulet inom kommunen och

det ständiga centrum för dess självverksamhet. Vad åter angick städerna

hade lagstiftaren att beakta den där rådande sammankopplingen av kom­

munala och statliga funktioner hos ett och samma organ, magistraten,

som dessutom i egenskap av rådstuvurätt var stadens domstol. Det gällde

vidare att finna en enhetlig ordning för drätselförvaltningen, som utövades

i skilda former i olika städer. Frågan löstes för magistratens del så, att

magistraten fick behålla sin dubbelställning av kommunalt organ och stat­

lig myndighet —- den skulle vara »stadens styrelse» och samtidigt hand­

hava statligt administrativa funktioner och vara domstol. För ombesörjan­

det av den ekonomiska förvaltningen inrättades en drätselkammare, vilken

i likhet med de nämnder och styrelser, som kunde utses för särskilda för-

valtningsbestyr, ställdes under magistratens överinseende.

Den särprägel, som städernas förvaltning sålunda erhöll i förhållande

till ordningen i landskommunerna, har den i stort sett bibehållit. Visserligen

har sedan lång tid nytillkomna städer icke erhållit magistrat och egen

jurisdiktion, och drätselkammaren har i dessa städer blivit det främsta

kommunala organet. Vidare har magistraten avskaffats i åtskilliga äldre

städer, varigenom dessa fått samma organisation som de nybildade. Men

sambandet mellan kommunal och statlig förvaltning har bevarats. Städer

utan magistrat och egen jurisdiktion fick sålunda ursprungligen en stads-

styrelse med samma kommunala och statligt administrativa uppgifter som

magistraten. Och sedermera har dessa städer i kommunalborgmästaren

erhållit en institution, som i sig förenar både kommunala och statliga

funktioner.

De förslag, som framförts rörande reformering av den centrala kom­

munalförvaltningen i städerna, har väsentligen tagit sikte på förhållandena

i magistratsstäderna. De mest vittgående förslagen har åsyftat att fullstän­

112

digt avskaffa magistraten både som kommunalt och statligt organ.

I samband därmed har önskemål även framförts, att staten skall övertaga

ansvaret för städernas rättsskipning. Från riksdagens sida har reform­

kravet hittills begränsats till spörsmålet om att avskaffa magistratens

funktioner enligt LKS. I förevarande sammanhang, där frågan gäller en

reform av den egentliga kommunallagstiftningen, synes det också natur­

ligt att såvitt angår magistraten begränsa prövningen på sätt riksdagen

angivit. Slopas magistratens kommunala funktioner, föranleder detta givet­

vis en ändring i drätselkammarens ställning. Intresset av likformighet i

lagstiftningen ger därvid anledning att överväga enhetliga regler för kom­

munalnämnd och drätselkammare. Ur denna synpunkt förtjänar också

frågan om kommunalborgmästarinstitutionen uppmärksamhet.

Av magistratens uppgifter enligt LKS intager den kontroll, som magistra­

ten har att utöva med avseende å stadsfullmäktigbeslutens laglighet, en

särställning i det att magistraten härutinnan fungerar som organ för

statsuppsikten över kommunalstyrelsen. En liknande natur har magistra­

tens överinseende över stadens nämnder, i den mån magistraten på grund

av denna funktion utgör besvärsinstans i förhållande till nämnderna.

Övriga uppgifter är i stort sett av rent kommunal karaktär. Detta gäller

bl. a. tillsättningen av tjänstemän och betjänte, uppgörandet av förslag

till utgifts- och inkomststat, befattningen med den kommunala revisionen,

initiativrätten hos stadsfullmäktige o. s. v.

Kommittén har föreslagit, att legalitetskontrollen skall avskaffas och att

magistratens befattning även med övriga i LKS angivna bestyr skall upp­

höra. Förslaget har vunnit anslutning från det alldeles övervägande fler­

talet av de remissinstanser, som yttrat sig i frågan. I några svar har man

emellertid ifrågasatt huruvida icke ställningstagandet till förslaget borde

anstå i avvaktan på utredning rörande magistratens avveckling även som

lokal statsmyndighet.

För egen del kan jag ej finna bärande skäl för ett sådant uppskov, och

beträffande själva saken biträder jag obetingat kommitténs förslag. Någon

reell, fortlöpande övervakning av stadsfullmäktigbeslutens laglighet torde

icke längre utövas av magistraterna. En dylik uppsikt torde också vara

oförenlig med nutida syn på den kommunala självstyrelsen och dess hand-

havande. Särskilt i betraktande av att landskommunerna icke är under­

kastade någon motsvarande kontroll framstår bestämmelserna i LKS i detta

ämne som en kvarleva från äldre tiders förvaltningsformer i städerna.

Även den befattning magistraten i övrigt har att taga med kommunal­

förvaltningen har under utvecklingens gång kommit att förlora sin reella

betydelse. En utmönstring av de kommunalrättsliga bestämmelserna om

magistrat innebär därför i praktiken ingen större omdaning i städernas

förvaltning. Men den skapar förutsättningar för att även i lagstiftningen

Kungl. Maj.ts proposition nr 210.

Kungl. Maj ds proposition nr 210.

113

ge drätselkammaren den ställning, som den i verkligheten ofta redan till­

vunnit sig.

Som redan antytts kan och bör i detta sammanhang icke tagas någon

ställning till frågan om en fullständig avveckling av magistralsinstitutionen.

En sådan avveckling förutsätter, att man kan finna lämpliga former för

handhavandet i fortsättningen av magistratens befattning med de allmänna

valen och de magistraten åvilande statligt administrativa bestyren, såsom

tillämpning av ordningsstadgan för rikets städer, handelsregistrets förande,

fastställande av avstyckningar o. s. v. Klart är emellertid, att magistratens

upphörande som kommunalt organ och som instrument för statsuppsikten

över städerna ger stark aktualitet åt de gamla önskemålen om särskiljande

av förvaltning och rättsskipning i städerna och om stadsdomstolarnas över­

tagande av staten. Ehuru en utredning av dessa frågor legat utanför kom-

munallagskommitténs egentliga uppdrag har kommittén upptagit dem till

preliminär diskussion och uttalat sig för magistratsinstitutionens slopande

och rättsväsendets förstatligande. Kommittén har vidare dragit upp vissa

riktlinjer för handhavandet i framtiden av magistratens valbestyr och

statligt administrativa funktioner. Dessa funktioner bör enligt kommit­

téns mening utskiftas på länsstyrelsen, polismyndigheten, drätselkamma­

ren in. fl. organ. Yttrandena över kommitténs betänkande visar, att det

föreligger en stark opinion för en definitiv avveckling av magistraten eller

åtminstone för en utredning av spörsmålet. Även riksdagen har nyligen

uttalat sig i samma riktning. En vid 1952 års riksdag väckt motion om

utredning angående magistrats skiljande från rådhusrätt i avseende på

magistratens statliga funktioner in. in. blev visserligen på hemställan av

vederbörande utskott avslagen av riksdagen. Men i utskottets av riksdagen

godkända utlåtande framhölls, att en reform av magistratsinstitutionen ej

borde begränsas till att avse endast magistratens kommunala uppgifter

utan borde fullföljas även beträffande dess statligt administrativa upp­

gifter. Då inriktningen och omfattningen av en fortsatt utredning till

väsentlig del vore beroende av det ställningstagande, som kommunallags-

konnnitténs förslag koniine att föranleda, kunde emellertid utskottet icke

förorda, att riksdagen då anhöll om den begärda utredningen. Frågan om

igångsättande av eu dylik utredning överväges f. n.

I anslutning till förslaget om magistratens avskaffande har kommittén

även tagit upp frågan om kommunalborgmästarinstitu-

t i o n e n bör bibehållas. Utgångspunkten för kommittén har härvid varit,

att överflyttningen av magistratens statligt administrativa uppgifter till

andra organ måste föranleda eu liknande överflyttning av kommunalborg-

mästarens motsvarande uppgifter. Kommunalborgmästaren skulle här­

igenom bli en rent kommunal tjänsteman. Då städerna icke bör påtvingas

eu i lag reglerad befattning av detta slag, har kommittén föreslagit, att

kommunalborgmästarinstitutionen avskaffas. Kommittén har emellertid

8 — Bihang titt riksdagens protokoll 1053. 1 sand. Nr 210.

114

förutsatt, att kommunalborgmästaren liksom magistraten under en över­

gångstid måste bibehållas som statligt organ i avbidan på att frågan om

de administrativa funktionernas handhavande i framtiden blir löst.

Meningarna om detta förslag har varit mycket delade bland remiss­

instanserna. Av de 21 länsstyrelser, som yttrat sig i frågan, har 11 till­

styrkt förslaget, medan de övriga 10 ansett, att ställningstagandet bör anstå

i avbidan på resultatet av en kommande utredning om de statliga uppgif­

ternas ombesörjande i framtiden. Av de 85 städer, som har kommunalborg-

mästare, har 16 uttryckligen tillstyrkt förslaget om kommunalborgmästar-

institutionens avskaffande. 29 städer har som regel yttrat sig i allmänt till­

styrkande ordalag om kommittéförslaget utan att särskilt beröra det före­

varande spörsmålet. De övriga 40 städerna har vänt sig mot förslaget i denna

del. Bland de avstyrkande städerna anser somliga att kommunalborgmästar-

befattningen bör bibehållas; andra uttalar, att ställning ej bör tagas förrän

resultatet av den åsyftade utredningen föreligger.

Innan jag anger mina synpunkter på frågan om kommunalborgmästar-

institutionens avskaffande vill jag erinra om kommunalborgmästarens

ställning och uppgifter enligt LKS. Han är skyldig närvara vid drätsel­

kammarens sammanträden och har rätt att deltaga i dess överläggningar

och få sin särskilda mening antecknad till protokollet. Vidare har han

rätt att deltaga i stadsfullmäktiges överläggningar. Enligt den särskilda

lagen av 1932 om kommunalborgmästare väljes han av stadsfullmäktige,

men förordnande utfärdas av länsstyrelsen. Han skall ha juridisk utbild­

ning, därest icke Kungl. Maj:t meddelat dispens från detta krav. För

kommunalborgmästare skall finnas reglemente, som utfärdas av Konungen

och som skall innehålla bestämmelser om tillsättande, samtliga åligganden,

avlöning, entledigande, pension och tjänsteförhållanden i övrigt.

Om man som kommittén gjort förutsätter, att magistratens kommunala

funktioner avskaffas samt att, efter en övergångstid, magistratens och

som en följd därav även kommunalborgmästarens statligt administrativa

bestyr överflyttas på andra organ, ter det sig onekligen egendomligt, om

man för de städer, som f. n. saknar magistrat — de s. k. landsrättsstäderna

-— skulle bibehålla den nuvarande organisationen med en lagreglerad kom-

munalborgmästartjänst, vilken ju under sådana förhållanden skulle bli

en rent kommunal befattning. En sådan särställning för dessa städer kan

knappast motiveras på rationella grunder. Problemet kan heller icke be­

gränsas på detta sätt utan måste vidgas att gälla frågan huruvida i stä­

derna överhuvudtaget bör finnas ett lagstadgat ämbetsmannaelement med

den ställning inom kommunalförvaltningen, som tillkommer kommunal­

borgmästaren. Det skulle för övrigt rent av kunna ifrågasättas att ut­

sträcka spörsmålet att gälla kommunerna i gemen, såväl städer som lands­

kommuner.

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

Kungl. Maj.ts proposition nr 210.

115

Begränsar man emellertid, som väl är naturligast, frågan till städerna,

erbjuder uppenbarligen ett kommunalt ämbete av den ifrågavarande typen

fördelar ur flera synpunkter. Kravet på juridisk kompetens i förening

med befattningshavarens rätt att deltaga i stadsfullmäktiges och drätsel­

kammarens överläggningar ger vissa garantier för att formella och för-

fattningsmässiga synpunkter beaktas i den kommunala verksamheten.

Förhandenvaron av en fast, enhetlig och likabenämnd chefstjänst under­

lättar vidare kommunikationerna mellan statsmyndigheterna och städerna,

och även för allmänheten kan det vara av värde, att i varje stad finnes

en bestämd befattningshavare, till vilken man i första hand kan vända

sig i kommunala angelägenheter.

Mot det sagda kan emellertid anföras, att kravet på inrättande av en

befattning, vars innehavare skall uppfylla vissa kompetensvillkor och för

vilken skall finnas ett av Kungl. Maj :t fastställt reglemente, upptagande

bl. a. tjänsteinnehavarens alla åligganden, synes mer än nödigt beskära

städernas självbestämningsrätt på det organisatoriska området. Med den

vida frihet, som kommunerna har att i andra hänseenden anpassa sin

förvaltning och sina verksamhetsformer efter lokala förhållanden och

önskemål, synes det stämma mindre väl överens att i lag ålägga dem att

inrätta en bestämd tjänst för den centrala kommunalförvaltningens behov.

Kommunerna torde själva vara bäst i stånd att bedöma behovet av tjänste­

män på detta område och att reglera deras uppgifter. Jag vill i detta

sammanhang framhålla, att magistratsstäderna utan att vara bundna av

lagbestämmelser ordnat sin tjänsteorganisation på ett sätt, som ur allmän

synpunkt icke torde lämna rum för några anmärkningar. Även önske­

målet om juridisk kompetens i kommunalförvaltningen torde därvid i

allmänhet ha tillgodosetts. Till det anförda vill jag foga, att drätselkam­

maren i egenskap av stadens styrelse enligt förslaget ges en sådan fram­

skjuten ställning, att det torde te sig naturligt för såväl statliga myndig­

heter som enskilda att i första hand vända sig till kammaren, dess ord­

förande eller tjänstemän, i förekommande kommunala ärenden.

Oaktat vad jag nu anfört är jag icke beredd att förorda, att slutlig

ställning i detta sammanhang tages till förslaget om kommunalborgmästar-

institutionens avskaffande. När frågan diskuterats i det föregående, har

detta i viss mån skett utifrån förutsättningen att magistratens och kom­

munalborgmästarens statligt administrativa uppgifter i eu framtid skall

delas upp på andra myndigheter och organ. Huruvida detta blir fallet, kan

emellertid icke med visshet bedömas, förrän resultatet föreligger av den

utredning som skall sättas i gång rörande dessa spörsmål. Utan att i något

avseende taga ståndpunkt vill jag erinra, att stadsförbundet i sitt yttrande

pekat på möjligheten av en anknytning även framdeles av viss eller vissa

statligt administrativa uppgifter till en rent kommunal befattning. Till

116

det sagda kommer ovissheten om hur länge det kan dröja, innan det åsyf­

tade spörsmålet blir löst. Under denna övergångstid skulle de nuvarande

kommunalborgmästarna enligt kommitténs förslag komma att intaga en

något egendomlig ställning. De skulle å ena sidan innehava en obenämnd

befattning i kommunalförvaltningen och å andra sidan i egenskap av

kommunalborgmästare ombesörja uteslutande statliga funktioner. Med hän­

syn till nu åberopade förhållanden förordar jag, att ställningstagandet i

fråga om kommunalborgmästarinstitutionen får anstå, till dess utredning

skett rörande de statligt administrativa funktionernas handhavande i fram­

tiden. Jag ansluter mig därmed till den mening, varåt ett stort antal remiss­

instanser gett uttryck.

Mitt ståndpunktstagande har föranlett, att gällande bestämmelser om

kommunalborgmästare överförts oförändrade i sak till förslaget till kom­

munallag. De har där erhållit en sådan placering, att de, om ett förnyat

övervägande av den nu behandlade frågan ger anledning därtill, kan bort­

tagas utan att lagens uppställning och paragrafindelning rubbas.

Helt naturligt bör i de fall kommunalborgmästartjänst blir ledig under

den förut berörda övergångstiden tjänsten icke besättas med ordinarie

innehavare. Motsvarande bör gälla kommunalborgmästartjänst i stad, som

nybildas. En föreskrift härom har intagits i förslaget till lag om införande

av kommunallagen.

Jag övergår härefter att behandla kommitténs förslag till bestämmelser

om kommunens styrelse.

Förslaget innebär, att en för land och stad enhetlig organisation skapas

för den centrala kommunalförvaltningen och dess ledning. I varje kom­

mun skall finnas en »kommunens styrelse», som i landskommun skall

utgöras av kommunalnämnden och i stad i regel av drätselkammaren.

Styrelsen skall leda förvaltningen, taga erforderliga initiativ och ha in­

seende över övriga nämnders verksamhet. Den skall erhålla tillfälle att

avge yttrande i alla fullmäktigärenden, som den icke själv berett. Styrelsen

skall vidare handhava kommunens drätsel samt — i den mån dessa upp­

gifter icke uppdragits åt annan —- förvalta kommunens egendom, verk­

ställa fullmäktiges beslut och föra kommunens talan i mål och ärenden.

Den har också att taga befattning med kommunens arkivvård.

Enligt min mening är genomförandet av kommitténs förslag i denna

del ägnat att skapa förutsättningar för enhetlighet och samordning i kom­

munernas förvaltning. Den föreslagna ordningen, till vilken jag sålunda

kan ansluta mig, får sin största betydelse för magistratsstäderna, där den

rådande dualismen mellan magistrat och drätselkammare upphör och drät­

selkammaren får obestridd ställning av stadens styrelse. För upprätthållan­

det av denna ställning är det av vikt att, såsom kommittéförslaget innebär,

alla ärenden på sin väg till fullmäktige passerar drätselkammaren. Jag kan

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

117

sålunda icke biträda den mening som uttalats från ett par städers sida, att

ett allmänt beredningsutskott skulle kunna inträda som sista remissinstans

i drätselkammarens ställe på sätt f. n. är tillåtet i magistratsstäderna. Det

inseende över övriga nämnders verksamhet, som enligt förslaget skall till­

komma kommunens styrelse, har en nära motsvarighet i stadgandet i LKL

om kommunalnämndens överinseende över särskilda nämnders och styrel­

sers förvaltning. Till vad kommittén anfört rörande innebörden av förslaget

i detta hänseende kan jag i stort sett ansluta mig. Jag finner det sålunda

bl. a. klart, att kommunens styrelse till följd av detta inseende icke erhåller

några direkta befogenheter gentemot i speciallagstiftningen reglerade nämn­

der i fråga om deras där avsedda uppgifter.

Beträffande de organisatoriska föreskrifterna för kommunens styrelse

har kommittén valt att efter mönster av vad som gäller för kommunal­

nämnd ge en ganska utförlig reglering i själva lagen. Detta betyder en

ändring för drätselkamrarna, vars sammansättning och verksamhetsformer

enligt nuvarande ordning bestämmes i ett av länsstyrelsen fastställt regle­

mente. Den föreslagna övergången till det för landskommunerna gällande

systemet synes icke ha mött några särskilda invändningar från städernas

sida. För egen del vill jag erinra, att denna övergång i första rummet för-

anledes av de båda nuvarande kommunallagarnas sammanförande till en

gemensam lag med enhetliga bestämmelser för land och stad. Men oavsett

detta synes det riktigt, att organisationen av den ledande kommunala

förvaltningsmyndigheten i sina huvuddrag bestämmes i lagen.

Enär de organisatoriska bestämmelserna i stora delar utformats med

reglerna för kommunalnämnd som förebild, torde jag i detta samman­

hang i huvudsak kunna inskränka mig till att beröra de viktigare nyheter,

som förslaget innefattar i jämförelse med den nuvarande ordningen för

kommunalnämnd.

Antalet ledamöter i kommunens styrelse föreslås av kommittén till minst

sju, medan något högsta antal ej anges. Ledamotsantalet i kommunal­

nämnd skall enligt nuvarande lag vara minst fem, högst elva. Höjningen

av minimiantalet har av kommittén motiverats med' att därigenom vinnes

en viss garanti för en allsidig sammansättning av kommunalnämnderna

i de kommuner, som bildats vid kommunindelningsreformen. Denna syn­

punkt må ha sitt värde. Å andra sidan torde vissa mindre städer och lands­

kommuner ha funnit lämpligast med ett ledamotstal av fem eller sex i

drätselkammaren respektive kommunalnämnden. Med hänsyn härtill vill

jag för min del förorda, att minimitalet sättes till fem. Däremot är jag

ense med kommittén om lämpligheten att i lagen icke bestämma det högsta

antalet ledamöter. Man torde få förutsätta, att kommunerna icke begagnar

avsaknaden av en maximibestämmelse till att ge styrelsen en större nume­

rär än vad som är påkallat med hänsyn till styrelsens arbetsuppgifter och

behovet av allsidig representation.

Kungl. Maj.ts proposition nr 210.

En mandattid av fyra år för styrelsens samtliga ledamöter torde lämpa

sig även för städerna, där mandattiden för drätselkammaren nu är väx­

lande och där även successiv förnyelse av kammaren förekommer på

sina håll.

Rörande mandattidens förläggning och ordningen för styrelsevalet har

uopfattningen varit delad såväl inom kommittén som bland remissinstan­

serna. Mot varandra står två alternativ. Majoriteten i kommittén har före­

slagit att de fullmäktige, som valts vid de allmänna fullmäktigvalen i

september, skall sammanträda i december valåret och utse styrelse för de

fyra följande kalenderåren. Kommitténs minoritet har i sin tur förordat

den ordning, som nu gäller för val av kommunalnämnd och som innebär,

att nämnden utses året efter det fullmäktigval ägt rum för de fyra därpå

följande åren. Av de remissinstanser, som i sina svar särskilt berört det

förevarande spörsmålet, har ganska starka majoriteter bland både läns­

styrelserna och kommunerna anslutit sig till den av kommitténs minoritet

hävdade linjen. Härvid är emellertid att märka, att de kommuner, som

icke uttryckligen behandlat frågan om styrelsevalet i sina yttranden -

men yttrat sig i allmänt tillstyrkande ordalag rörande kommittéförslaget

sett som helhet — är betydligt fler än de som gjort ett direkt uttalande

i den berörda frågan.

För egen del vill jag understryka, att starka skäl kan anföras för såväl

det ena som det andra alternativet. Mitt övervägande i saken har emellertid

föranlett mig att förorda det av kommitténs majoritet framlagda förslaget.

Vad som framför allt bestämt min ståndpunkt är, att det synes mest fören­

ligt med den moderna demokratiens allmänna grunder, att den fullmäk-

tiguppsättning, som framgått ur ett val, så snart som möjligt blir i till­

fälle att öva inflytande på kommunens angelägenheter. Argumentet att de

nyvalda fullmäktige skulle vara mindre skickade att så kort tid efter valet

som här avses utse styrelse synes mig ej kunna tillmätas större vikt. Er­

farenheten visar, att vid varje val en mycket stor procent fullmäktige om­

välj es. Och de som väljes första gången är ofta personer, som redan för­

värvat viss erfarenhet i nämnder och styrelser eller eljest ådagalagt intresse

för kommunala angelägenheter. Enär såsom kommittémajoriteten erinrat

förskjutningarna mellan partierna vid fullmäktigvalen mera sällan är

avsevärda, är det sannolikt, att den styrelse, som utses av de nyvalda full­

mäktige, oftast kommer att innesluta flertalet av ledamöterna i den äldre

styrelsen. Med hänsyn till dessa förhållanden torde man ej behöva hysa

några farhågor för att genomförandet av förslaget skulle bli till nackdel

för kontinuiteten i det kommunala arbetet. Helt allmänt sett förefaller den

föreslagna ordningen kunna underlätta detta arbete genom att de friktio­

ner undvikes som kan uppstå mellan en nyvald representation och en sty­

relse, vars sammansättning icke återspeglar representationens. Att samspe­

118

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

119

let mellan kommunens båda viktigaste organ är av stor betydelse för den

kommunala verksamhetens fortgång behöver icke här särskilt understrykas.

I likhet med kommittémajoriteten kan jag däremot icke finna tillräck­

liga skäl föreligga för en bestämmelse, som ålägger kommunen att nyvälja

även de för särskilda förvaltnings- och verkställighetsbestyr tillsatta nämn­

derna och styrelserna i anslutning till fullmäktigvalet. På denna punkt

bör kommunerna ha fria händer.

Den av kommittén föreslagna tiden för styrelsevalet, december månad

samma år fullmäktigvalet ägt rum, finner jag lämpligare än januari månad

påföljande år såsom föreslagits från något håll. Av betydelse i detta avse­

ende är, att kommunens styrelse har ansvaret för medelsförvaltning och

räkenskaper, vilka skall avslutas per kalenderår. En uppdelning av detta

ansvar under löpande kalenderår synes icke lämplig. Att till undvikande

härav stadga, att styrelsevalet städse skall förrättas första helgfria dagen i

januari, skulle innebära en stel ordning, som måhända icke alltid skulle

vara lätt för kommunerna att iakttaga.

I några remissyttranden har anmärkts, att de nyvalda fullmäktige en­

ligt den föreslagna ordningen kommer att förrätta styrelsevalet utan att

valet förberetts av någon av dessa fullmäktige utsedd valberedning.

Härtill må anmärkas — förutom att beredningsförfarande icke är obliga­

toriskt i valärenden — att intet synes hindra, att det valberedningsorgan

som förut kan finnas tillsatt i kommunen avger förslag rörande styrelsens

sammansättning. Att detta organ kanske i sin tur ej bar en sammansätt­

ning, som motsvarar fullmäktiges, torde i praktiken icke komma att med­

föra några svårigheter. En annan möjlighet, som stundom torde kunna

utnyttjas, är att fullmäktige vid valsammanträdet tillsätter en beredning

och därpå ajournerar sammanträdet i avvaktan på förslag från bered­

ningens sida. För övrigt vill jag erinra om de möjligheter till en mer in­

formell beredning, som överläggningar inom de olika partigrupperna och

mellan dessa inbördes erbjuder.

I ett par remissyttranden har påtalats, att komplikationer kan uppstå

i fråga om styrelsevalet i det fall att besvär anföres över valet av fullmäk­

tige och besvären ej hinner avgöras före den tid då styrelsen skall utses.

Man har också pekat på de spörsmål, som ytterligare uppstår om full­

mäktigvalet i anledning av sådana besvär blir upphävt. Jag vill med anled­

ning härav erinra att det även enligt gällande lag kan inträffa, att besvär

över fullmäktigval icke är avgjorda vid den tidpunkt, då fullmäktige skall

inträda i sina funktioner. Särskilt lätt kan en sådan situation uppstå med

den ordning, som råder i Stockholm. Stadsfullmäktiges tjänstgöringstid bör­

jar där nämligen redan den 15 oktober, och stadsfullmäktige sammanträder

första gången denna eller nästa helgfria dag. Vid detta sammanträde skall

stadskollegium väljas. Hur det skall förfaras i detta och andra fall, då full­

mäktigval överklagas, har icke reglerats i lag. Enligt min mening kräver ej

Kungl. Maj.ts proposition nr 210.

120

heller den nu föreslagna ordningen för styrelsens utseende några särskilda

bestämmelser för det fall att besvär anföres över fullmäktigvalet. Uppkom­

mande frågor synes böra lösas efter vad som kan anses stå närmast i överens­

stämmelse med kommunallagstiftningens grunder. För det fall att full­

mäktigvalet upphäves före utgången av december valåret torde det må­

hända ligga närmast till hands att de fullmäktige, vilkas mandattid utgår

vid årets slut, väljer styrelse att tjänstgöra till dess de vid omvalet utsedda

fullmäktige tillsatt styrelse för sin mandattid.

Enligt kommitténs förslag kan fullmäktige genom föreskrifter i regle­

mente för kommunens styrelse — vilket skall underställas länsstyrelsens

prövning — i vissa angivna hänseenden bringa i tillämpning en annan

ordning än den som eljest skulle gälla för st}rrelsen. Sålunda kan styrelsen

i reglementet erhålla bemyndigande att i viss utsträckning delegera sin

beslutanderätt till avdelning inom styrelsen, särskild ledamot eller kom­

munal befattningshavare. Beskaffenheten av de ärenden, som må delegeras,

skall anges i reglementet. Beslut på grund av delegation skall anmälas

vid styrelsens nästa sammanträde. Enligt kommitténs motivering är de-

legationsmöjligheten framför allt avsedd för ärenden av rutinmässig karak­

tär. Uttryckligen föreskrives att framställning eller yttrande till fullmäktige

eller offentlig myndighet alltid skall beslutas av styrelsen samfällt. Den

föreslagna ordningen innebär, att helt självständiga avdelningar av styrel­

sen ej blir tillåtna. De städer, där drätselkammaren f. n. är uppdelad på

självständiga avdelningar, måste sålunda ändra kammarens organisation.

Att möjligheten till delegation av styrelsens beslutanderätt på detta sätt

regleras i lagen anser jag värdefullt med hänsyn till den oklarhet som råder

om kommuns befogenheter i nämnda avseende. Behovet av bestämmelser i

ämnet har ej heller ifrågasatts från något håll.

Rörande delegationsrättens omfattning har i flera remissvar framhållits,

att avgivande av yttrande till offentlig myndighet bör kunna bli föremål

för delegation. Då dylika yttranden kan röra allehanda rutinmässiga frågor,

vill jag förorda, att delegationsrätten får omfatta även yttranden till offent­

lig myndighet.

Mot föreskriften att de ärenden, vari beslutanderätten kan delegeras,

skall till sin beskaffenhet anges i styrelsens reglemente, har anmärkts, att

den är mindre smidig, i det att den synes utesluta, att kommunens styrelse

själv bestämmer, hur långt delegationen i varje särskilt fall skall kunna gå.

Jag vill i anledning härav framhålla, att uppräkningen i reglementet av

de olika grupper av ärenden, vari beslutanderätten må överlåtas, i princip

bör vara uttömmande. För att emellertid reglementet icke skall behöva

ändras varje gång behov uppkommer av delegation i fråga om ärende,

som icke är uttryckligen nämnt, synes det böra vara tillåtet att till upp­

räkningen i reglementet foga en föreskrift av innebörd, att beslutande­

Kungl. Maj. ts proposition nr 210.

121

rätten därutöver må överlåtas i ärenden, som till art och betydelse är

jämförliga med de särskilt angivna.

Det förbud mot helt självständiga avdelningar av styrelsen, som för­

slaget innefattar, står i full överensstämmelse med tanken att styrelsen

skall vara ett enhetligt och fast sammanhållet organ för ledningen av

kommunens förvaltning. Jag kan därför icke ansluta mig till den av stads­

fullmäktige i Malmö uttalade uppfattningen, att de städer, som önskar,

skulle få behålla sin organisation med självständiga drätselkammaravdel-

ningar.

Den föreslagna skyldigheten för den som utövar beslutanderätt på styrel­

sens vägnar att anmäla fattat beslut för styrelsen synes icke, såsom några

remissinstanser befarar, behöva bli särskilt betungande. I fråga om exem­

pelvis rutinmässigt avgivna remissvar till myndigheter torde anmälningen

ofta kunna inskränkas till en uppgift om antalet svar av olika slag. Enligt

vad kommittén uttalat får dagen för anmälning av beslut, som fattas på

grund av delegation, betydelse för beräknande av besvärstid. Till denna

fråga, beträffande vilken jag har en annan mening än kommittén, torde jag

få återkomma i samband med redogörelsen för förslagets regler om besvär.

Den föreslagna möjligheten till delegation avser rätten att å styrelsens

vägnar fatta beslut. Utan att det direkt utsäges i lagen torde det vara klart,

att styrelsen äger att uppdela sig på avdelningar för förberedande behand­

ling av ärende och för verkställande av beslut, som styrelsen fattat, liksom

att för sådant ändamål överlämna visst ärende till en eller flera ledamöter

av styrelsen.

Med tanke på de största städernas behov har kommittén föreslagit

bestämmelser rörande en särskild organisation av den centrala kommunal­

förvaltningen, vars tillämpning skall bero på Konungens förordnande.

I stort sett innebär denna organisation, att de uppgifter, som i andra kom­

muner i sin helhet skall tillkomma kommunens styrelse, uppdelas på ett

s t a d s k o 11 e g i u in och drätselkammaren. Stadskollegiet skall vara sta­

dens styrelse och som sådan ha hand om huvuddelen av de vanliga styrelse-

uppgifterna, medan drätselkammaren skall handhava stadens drätsel. I

fråga om mandattid, sammansättning och verksamhetsformer skall för

såväl stadskollegiet som drätselkammaren gälla motsvarande bestämmelser

som för kommunens styrelse i övriga kommuner. För stadskollegiet och

drätselkammaren skall finnas ett gemensamt, av Konungen fastställt

reglemente.

De remissmyndigheter, som yttrat sig över kommitténs förslag i denna

del, har i allmänhet biträtt tanken på en speciell organisationsform för

de största städerna. Även för egen del vill jag erkänna behovet för dessa

städer av en organisation, enligt vilken den ledande centralmyndigheten i

huvudsak är befriad från de egentliga förvaltningsgöromålen, framför allt

Kungl. Maj.ts proposition nr 210.

122

från det närmare bestyret med drätselförvaltningen. Jag anser också, att

kommitténs förslag i förevarande avseende i huvudsak erhållit en tillfreds­

ställande utformning, och förordar, att det lägges till grund för lagstiftning.

Detta innebär bl. a., att samma organisatoriska bestämmelser, som föreslås

för kommunens styrelse i allmänhet, göres tillämpliga på både stads-

kollegiet och drätselkammaren. Jag kan sålunda icke biträda den i ett

remissvar uttalade meningen, att stadskollegiets mandattid bör bestämmas

i det förut berörda reglementet. Mandattiden för kommunens styrelse bör

enligt min mening vara densamma i alla kommuner.

Från några remissinstansers sida har framhållits, att innebörden av den

drätselkammaren tillagda uppgiften att handhava stadens drätsel icke klar­

lagts tillräckligt i kommittéförslaget. Att i lagen närmare precisera drätsel­

kammarens åligganden i detta hänseende synes icke vara lämpligt. Utrymme

måste här finnas att anpassa kammarens arbetsuppgifter efter behovet i

de olika städerna. Jag förordar därför en föreskrift åsyftande att berörda

åligganden skall anges i det för stadskollegiet och drätselkammaren gemen­

samma reglementet.

Kommittén har i sitt betänkande icke diskuterat frågan om inrättande

av borgarrådsbefattningar, en fråga som tilldragit sig ett visst intresse i

några större städer. Anledningen till att kommittén ej gått in på detta

ämne torde vara, att kommittén ansett möjligheter att inrätta sådana

befattningar föreligga inom den förordade lagstiftningens ram och att det

alltså tillkommer städerna att i detta avseende välja den organisation de

finner lämplig. Enligt min mening skulle möjligheterna att ge ledamot av

kommunens styrelse en ställning, påminnande om den som tillkommer

borgarråden i Stockholm, kunna ökas, om städerna får rätt att bestämma

arvode åt sådan ledamot för längre tid åt gången än den nu högsta med­

givna, ett år. Jag förordar därför sådan ändring i bestämmelserna om

arvode och ersättning för utgifter, att beloppet därav må bestämmas för

högst fyra år i sänder. Erinras må, att frågan om möjligheten att pensio­

nera kommunala förtroendemän, som självfallet har betydelse för infö­

randet av en borgarrådsinstitution, blivit löst genom de bestämmelser som

antogs i detta ämne vid 1950 års riksdag.

5.

Valbarhet till kommunala förtroendeuppdrag samt avsägelsegrunder.

Gällande bestämmelser.

Rörande de allmänna villkor, som skall vara uppfyllda för att

någon skall kunna väljas till innehavare av kommunalt förtroendeuppdrag

och bibehålla uppdraget under mandattiden, ges bestämmelser på olika stäl­

len i kommunallagarna.

I 15 § första stycket LKL stadgas sålunda, att kommunalstämmas ord­

förande och vice ordförande skall utses bland de röstberättigade, som är

Kungl. Maj.ts proposition nr 210.

123

boende inom kommunen och uppnått tjugutre års ålder. Enligt andra styc­

ket av samma paragraf kan ej den vara ordförande eller vice ordförande,

som är omyndig, i konkurstillstånd eller av allmänna fattigvården omhän­

dertagen för varaktig försörjning. Av de sålunda gällande kvalifikations-

grunderna plägar de i första stycket stadgade benämnas valbarhetsvillkor.

De som framgår av andra styckets begränsande avfattning brukar kallas

behörighetsvillkor.

Enligt 32 och 47 §§ LKL skall dessa bestämmelser äga motsvarande till-

lämpning å kommunalfullmäktig, respektive ledamot och suppleant i kom­

munalnämnden. För stadsfullmäktige och ledamöter av drätselkammaie

gäller enligt 13 och 51 §§ LKS motsvarande regler, dock att drätselkammar­

ledamot ej behöver vara boende inom staden.

I fråga om ämbets- och tjänstemäns behörighet finnes

vissa inskränkande bestämmelser.

Enligt 47 § andra stycket LKL må följande personer icke vara ledamöter

eller suppleanter i kommunalnämnden: landshövding, landssekreterare,

landskamrerare, länsassessor, domhavande eller allmän åklagare i orten, ej

heller tjänsteman eller betjänt, som är anställd vid kommunens drätsel eller

annat dess förvaltande verk och är för sin befattning redovisningsskyldig

inför nämnden.

I 13 § tredje stycket LKS föreskrives, att följande personer icke må vara

stadsfullmäktige: landshövding, landssekreterare, landskamrerare, läns­

assessor, ledamot av magistraten, tjänsteman eller betjänt vid magistraten,

kommunalborgmästare eller allmän åklagare i orten, ej heller tjänsteman

eller betjänt, som är anställd vid stadens drätsel eller annat dess förvaltande

verk och är för sin befattning redovisningsskyldig.

I fråga om uppdrag som kommunalfullmäktig eller ledamot av drätsel­

kammare, liksom beträffande ledamotskap av styrelser eller nämnder, som

enligt kommunallagarna utses för särskilda förvaltnings- eller verkställig-

hetsbestyr, finnes inga obehörighetsgrunder av nu berörda slag stadgade i

lag. Däremot innehåller vissa specialförfattningar, t. ex. fattigvårdslagen

och barnavårdslagen, bestämmelser i ämnet.

Frågan huruvida viss kommunal befattningshavare varit att anse som

redovisningsskyldig för sin befattning och på grund därav obehörig att

mottaga förtroendeuppdrag har vid upprepade tillfällen dragits under rege­

ringsrättens prövning. Kommunallagskommittén har i sitt betänkande an­

fört några exempel på rättspraxis ställningstagande i dylika fall. Såsom

icke valbara till stadsfullmäktige har i särskilda fall ansetts bl. a. fattig-

vårdssyssloman, inkasserare vid stads gas- och elektricitetsverk, förestån­

dare för stads badhus, arbetsförman hos stad, hälsovårdstillsyningsman och

rektor för kommunalt gymnasium.

I princip föreligger skyldighet för den som är valbar alt mottaga kom­

munalt förtroendeuppdrag. För att vinna befrielse härifrån måste man

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

124

Kungl. Maj.ts proposition nr 210.

kunna åberopa någon av de särskilda avsägelsegrunder som kom­

munallagarna upptager. I fråga om uppdrag i landskommuner och städer

finnes sådana grunder stadgade för kommunalstämmas ordförande och vice

ordförande, kommunalfullmäktig och ledamot av kommunalnämnd (15, 32

och 47 §§ LKL) samt stadsfullmäktig (13 § LKS). Enligt dessa bestäm­

melser må annan ej avsäga sig uppdrag än a) ämbets- eller tjänsteman,

som av sin befattning är hindrad att fullgöra uppdraget; b) den som upp­

nått sextio års ålder; c) den som eljest uppgiver hinder, vilket godkännes

av kommunalstämman, respektive av flertalet bland de övriga fullmäktige;

eller d) vid valet den som de fyra senaste åren, det år då valet sker inbe-

räknat, innehaft uppdraget.

Kommunallagskommittén.

I fråga om de allmänna valbarhets- och behörighets­

villkoren har kommittén i sitt förslag icke medtagit någon motsvarig­

het till den nuvarande regeln om obehörighet till kommunala uppdrag för

den som är av allmänna fattigvården omhändertagen för varaktig försörj­

ning. Kommittén erinrar, att socialvårdskommittén i samband med fram­

läggandet av sitt förslag till lag om socialhjälp uttalat, att socialhjälp icke

borde få någon inverkan på de medborgerliga rättigheterna. I övrigt anför

kommunallagskommittén som motiv för regelns uteslutning dess säkerli­

gen mycket ringa praktiska betydelse samt påpekar, att ifrågavarande

diskvalifikationsgrund icke har någon motsvarighet beträffande åtskilliga

kommunala förtroendeuppdrag, varom regler ges i speciallagstiftningen,

och ej heller i fråga om riksdagsmannauppdrag.

Kommitténs förslag innebär vidare — och detta gäller både de allmänna

bestämmelserna och reglerna om ämbets- och tjänstemäns innehav av för­

troendeuppdrag — att alla kvalifikationsvillkor, som stadgas för visst upp­

drag, skall vara uppfyllda alltifrån valtillfället och under hela uppdrags-

tiden. Alla villkor betecknas som valbarhetsvillkor. För att fullt klargöra

att de föreskrivna kvalifikationerna skall föreligga under hela uppdrags-

tiden föreslår kommittén uttryckligt stadgande, att den som efter valet

kommer i den ställning, att han ej längre är valbar, omedelbart skall från-

träda sitt uppdrag.

Såvitt angår utformningen av särskilda valbarhetshinder för

tjänstemän har kommittén förklarat, att den ledande principen bör

vara att icke utestänga ämbets- och tjänstemän från rätten att utöva kom­

munala förtroendeuppdrag i andra fall än när särskilt starka skäl därför

föreligger med hänsyn till ämbetets eller tjänstens speciella art och natur.

Kommittén har i detta sammanhang erinrat om en på senare tid inom spe­

ciallagstiftningen framträdande tendens att upphäva eller inskränka be­

fintliga förbud för befattningshavare i kommunal tjänst att inneha för­

troendeposter. Kommittén omnämner i detta hänseende avskaffandet år

125

1948 av förbudet för polischef och annan personal vid polisväsendet att

vara ledamot eller suppleant i polisnämnd samt den året därpå beslutade

lindringen i förbudet för befattningshavare vid sjukhus att tillhöra sjuk­

husets direktion, varigenom förbudet begränsades till att gälla befattnings­

havare, som är redovisningsskyldig inför direktionen.

Vad först angår gällande regler om obehörighet för landshövding och

de främsta befattningshavarna hos länsstyrelsen att vara stadsfullmäktige

och ledamöter av kommunalnämnd har kommittén ansett reglerna i vad

de avser landshövding, landssekreterare och landskamrerare böra bibehål­

las och i enhetlighetens intresse utsträckas att gälla alla uppdrag som

fullmäktig och ledamot av kommuns styrelse eller annan kommunal nämnd.

Till den del bestämmelserna gäller länsassessor har de ansetts kunna utan

olägenhet upphävas. Kommittén har funnit, att tillräckliga skäl saknas att

behålla förbuden för domhavande och allmän åklagare i orten att tillhöra

kommunalnämnd och för åklagaren att vara stadsfullmäktig. Vidare har

kommittén ansett, att det huvudsakliga hindret för magistratens ledamöter

och befattningshavare att vara fullmäktige bortfaller, om magistratens kom­

munala funktioner avskaffas, och föreslår därför, att de för dem stadgade

behörighetshindren slopas.

Kommittén har därefter behandlat gällande förbud för redovisningsskyl­

dig befattningshavare att tillhöra vissa kommunala organ. Såvitt förbudet

gäller ledamotskap av stadsfullmäktige framhåller kommittén, att förbudets

införande i 1862 års kommunalförordning för stad möjligen kan sättas i

samband med att förordningen ursprungligen icke innehöll några jävsbe-

stämmelser för stadsfullmäktige vare sig i fråga om deltagande i revisors-

val eller i beslut med anledning av verkställd granskning, ej heller beträf­

fande mottagande av revisionsuppdrag. Då de jävsförhållanden som kunde

uppstå i samband med stadsfullmäktiges behandling av revisionsfrågorna

sedermera — genom lagändringar år 1908 — erhållit sin reglering, sakna­

des det ur denna synpunkt anledning att utesluta de berörda tjänstemän­

nen från behörighet att vara stadsfullmäktige. Kommittén anser, att i detta

sammanhang också bör beaktas de svårigheter som framträtt i rättspraxis

att ge en enhetlig tolkning åt begreppet redovisningsskyldig. Med hänsyn

till vad som anförts föreslår kommittén borttagande av redovisningsskyl­

dighet som obehörighetsgrund i fråga om stadsfullmäktiguppdrag. Kom­

mittén påpekar, att överensstämmelse härigenom vinnes med den för leda­

motskap av kommunalfullmäktige gällande ordningen.

Vad angår förbudet för redovisningsskyldig befattningshavare att till­

höra kommunalnämnd framhåller kommittén, att detta främst berör kom-

munalkamrerare och kommunalkassörer. Under hänvisning till att kom­

mittén ämnade föreslå en generell obehörighetsregel för ledande tjänstemän

i kommunalkamrerares ställning •— för vilket förslag redogöres nedan -—■

påpekar kommittén, att bibehållandet av redovisningsskyldighet som obe­

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

126

hörighetsgrund beträffande ledamotskap av kommunalnämnd i huvudsak

skulle få betydelse blott för de landskommuner, i vilka jämte kommunal­

kamrer även särskild kommunalkassor är anställd. Tillräckliga skäl före-

låge emellertid icke att utesluta en befattningshavare från att tillhöra ett

kommunalt förvaltningsorgan blott på den grund att han handhade medel

för organets räkning och sålunda vore redovisningspliktig inför detsamma.

Andra kommunala befattningshavares ansvar för fullgörandet av sina ålig­

ganden vore icke av lägre valör än en kommunal kassörs ansvarighet för om-

händerhavda medel. Ifrågavarande behörighetshinder skulle för övrigt knap­

past kunna bibehållas utan att utsträckas till ledamotskap av drätselkam­

mare i stad och kommunala nämnder över huvud. Av dessa skäl föreslår

kommittén upphävande av förbudet för redovisningspliktig befattnings­

havare att tillhöra kommunalnämnden.

Vid sin undersökning av obehörighetsreglerna för kommunala tjänstemän

har kommittén funnit, att behov av en utvidgning av reglerna förefinnes

i fråga om två kategorier tjänstemän.

Den ena kategorien utgöres av befattningshavare, som till följd av sina

tjänsteåligganden intager en ledande ställning inom den kommunala för­

valtningsorganisationen i dess helhet. Hit hör — framhåller kommittén—-på

landet vanligen kommunalkamreraren. I stad utan magistrat hade kommu­

nalborgmästaren för närvarande en liknande ställning. Innehavarna av de

i vissa städer inrättade tjänsterna som stads- eller drätseldirektör syntes

ävenledes höra hit. Kommittén betonar, att dessa befattningshavares i

tjänsten förvärvade erfarenhet bör tillföras de kommunala myndighe­

terna, fullmäktige såväl som nämnder, av befattningshavaren enbart i egen­

skap av kommunens tjänsteman och icke tillika såsom ledamot av veder­

börande organ. Det syntes vara en allmän uppfattning, att kommunens

främste tjänsteman borde stå neutral i förhållande till olika partirikt­

ningar, åtminstone såtillvida att han icke företrädde viss riktning såsom

ledamot av kommunal representation eller nämnd.

Dessa överväganden har föranlett kommittén att föreslå, att i kommu­

nens tjänst anställd befattningshavare, vilken såsom föredragande hos kom­

munens styrelse eller eljest på grund av sina tjänsteåligganden intager en

ledande ställning inom kommunens centrala förvaltning, icke må väljas

till fullmäktig eller tillhöra kommunens styrelse eller annan kommunal

nämnd. Rörande denna regels tillämplighetsområde har kommittén anfört

vissa närmare angivna synpunkter.

Den andra gruppen av kommunala befattningshavare, som enligt kom­

mittén bör omfattas av en utvidgad obehörighetsregel, är cheferna för de

kommunala verken. Kommittén föreslår, att en tjänsteman tillhörande denna

kategori icke må vara ledamot eller suppleant i den nämnd — kommunens

styrelse eller annan nämnd — till vars förvaltningsområde verket hör. Som

motiv för en sådan bestämmelse åberopar kommittén angelägenheten av att

Kangl. Maj.ts proposition nr 2JO.

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

127

den för verkets omedelbara ledning tillsatte tjänstemannen i ansvarighets-

hänseende intager en klar ställning i förhållande till nämnden. Dubbelställ­

ningen av förtroendeman och tjänsteman kunde lätt leda till en samman­

blandning av vederbörandes befogenheter och åligganden i den ena eller

andra egenskapen.

Beträffande rätt till avsägelse från kommunalt uppdrag föreslår

kommittén avskaffande av den ovillkorliga avsägelserätt, som nu tillkom­

mer dels ämbets- eller tjänsteman, som av sin befattning är hindrad att

fullgöra uppdraget, och dels den som innehaft uppdraget de fyra senaste

åren. Ovillkorlig avsägelserätt skall sålunda tillkomma blott den som fyllt

sextio år. I övriga fall ankommer det på fullmäktige att pröva gjorda av-

sägelser.

Till stöd för förslaget att borttaga tjänstemännens avsägelserätt fram­

håller kommittén bl. a. att den statliga och kommunala verksamhetens

kraftiga tillväxt avsevärt ökat antalet medborgare, som äger avböja kom­

munala förtroendeuppdrag under hänvisning till sin tjänst. Tillvaron av

denna rätt innebure utan tvivel en olägenhet för kommunerna. Vidare kunde

man med skäl ifrågasätta det rimliga i att många statstjänstemän i relativt

underordnad ställning kunde vägra mottaga kommunala uppdrag, medan

befattningshavare med ansvarsfyllda uppgifter i för hela samhället bety­

delsefulla företag och organisationer vore pliktiga att ställa sig till kom­

munernas förfogande. Kommittén framhåller också, att rätten för tjänste­

man att själv bedöma om kommunalt uppdrag är hinderligt för hans tjänst

lämnar stort utrymme åt det enskilda godtycket .

Gentemot avsägelserätten på grund av fyraårigt innehav av uppdrag an­

för kommittén, att den kan leda till allvarliga olägenheter för kommu­

nerna, särskilt om den tages i anspråk samtidigt av flera ledamöter. För

övrigt syntes det kommittén icke lämpligt att i lagen fixera viss tids tjänst­

göring såsom villkor för rätt till avsägelse. En tidsbestämmelse som denna

måste alltid lida av viss godtycklighet. Det syntes riktigare, att fullmäktige

finge pröva, i vad mån kortare eller längre tids innehav av visst uppdrag

skäligen borde berättiga innehavaren att erhålla befrielse därifrån.

Remissyttrandena.

Vad kommittén föreslagit rörande allmänna valbarhetsvill­

kor har föranlett erinringar blott i ett fåtal yttranden. Länsstyrelsen i

Västernorrlands län anser, att den som är av allmänna fattigvården om­

händertagen för varaktig försörjning alltjämt bör vara obehörig som full­

mäktig. I yttrandet från en stad anföres, att även behörighetshindret för

den som är i konkurs bör utgå, och i ett annat kommunalt yttrande ut­

talas den meningen, att den som vid ingången av mandatperioden fyllt

sjuttio år icke bör få väljas till fullmäktig.

Av de remissinstanser, som särskilt berört valbar hets hindren

128

för tjänstemän, har ett antal kommuner och Sveriges kommunal­

tjänstemannaförbund förklarat sig antingen tillstyrka eller lämna utan er­

inran kommitténs förslag i denna del. Länsstyrelsen i Stockholms län anser

det ur demokratisk synpunkt angeläget, att man icke utan starka skäl

begränsar valbarheten, och finner kommitténs förslag innebära en rim­

lig avvägning.

I åtskilliga yttranden har man kritiserat kommitténs förslag, och flera

ändringsförslag har framlagts.

Länsstyrelsen i Södermanlands län anser, att länsassessorerna efter före­

tagen omorganisation av länsstyrelserna får sådan ställning och omfattande

föredragningsskyldighet, att även för dem bör gälla förbud att vara full­

mäktig. Liknande uttalande göres av länsstyrelsen i Gävleborgs län. Även

statskontoret vänder sig mot valbarhet för länsassessor. Å andra sidan an­

ser länsstyrelsen i Västernorrlands län, att även bestämmelsen om obehö­

righet för avdelningscheferna vid länsstyrelsen bör utgå.

Den fråga, som tilldragit sig största intresset i remissvaren, gäller de

kommunalt anställdas valbarhet.

Några remissmyndigheter, bland dem statskontoret och länsstyrelsen i

Jönköpings län, ifrågasätter huruvida icke förbudet för redovisningsskyl-

dig befattningshavare att tillhöra stadsfullmäktige eller kommunalnämnd

bör bibehållas och ges generell räckvidd. Kammarkollegiet anser det icke

tillhöra god ordning, att tjänsteman som i högre grad är ekonomiskt direkt

redovisningsskyldig inför nämnd eller styrelse, tillhör densamma.

I åtskilliga yttranden riktas anmärkningar mot den föreslagna bestäm­

melsen med förbud för befattningshavare, vilken såsom föredragande hos

kommunens styrelse eller eljest på grund av sina tjänsteåligganden inta­

ger en ledande ställning i kommunens samfällda förvaltning, att tillhöra

fullmäktige och nämnder. Flera länsstyrelser och kommunala remissinstan­

ser samt styrelsen för svenska stadsförbundet finner bestämmelsen oklar

och ägnad att medföra tolkningssvårigheter. Den anses bl. a. lämna rum för

tvivel, huruvida en eller flera tjänstemän avses. Särskilt med tanke på de

större städernas organisatoriska förhållanden framställes önskemål om för­

tydligande.

Även ur sakliga synpunkter kritiseras den nyssnämnda bestämmelsen.

Styrelsen för svenska landskommunernas förbund anför sålunda:

Ehuru förbundsstyrelsen i princip ansluter sig till kommitténs uppfatt­

ning, vill styrelsen framhålla, att motiven för bestämmelsens införande även

kunna vara tillämpliga på en del andra kommunala tjänstemän, t. ex. kom­

munalkassor, socialvårdssyssloman, kommunalingenjör, vare sig de intaga

chefsställning eller underordnad ställning. Vilja dylika tjänstemän i egen­

skap av fullmäktige politiskt utnyttja sina kunskaper och erfarenheter inom

sina tjänsteområden, torde detta ur ifrågakommande synpunkter få anses

lika olämpligt som om den ledande tjänstemannen gjorde det. Kommittén

har betonat, att det i vissa städer ej sällan torde uppstå svårigheter att

Kungl. Maj.ts proposition nr 210.

129

bedöma vilken tjänsteman, som bör anses intaga den ledande ställningen, vilket däremot som regel ej torde vara fallet i landskommunerna. Skulle nämnda svårighet anses kunna motivera obehörighetsbestämmelsens slo­ pande, bör enligt förbundsstyrelsens åsikt vad ovan framhållits rörande bestämmelsens tillämpningsområde utgöra ett starkt bidragande skäl till att bestämmelsen utginge. Någon olägenhet ur de synpunkter, som moti­ verat förslaget, torde ej behöva uppstå. Väljarkåren torde sällan önska kommunalt tjänstemannainslag i fullmäktige, och tjänstemännen torde ej heller i allmänhet önska att offentligt deltaga i kommunalpolitiken.

Styrelsen upplyser, att högst ett tiotal av de omkring 400 kommunal- kamrerarna i landet för närvarande torde ha uppdrag som fullmäktig. I fler­ talet fall gällde det äldre personer, som tidigare varit heltidssysselsatta som förtroendemän. Skulle den föreslagna bestämmelsen anses böra slopas, vore förbundet berett att bland sina medlemmar verka för att de ifrågavarande befattningshavarna icke anförtroddes uppdrag som fullmäktige.

Stadsfullmäktige i Lidingö anser det som en inkonsekvens att t. ex. en kommunalkamrer eller kanslichef, som endast svarar för den rent formella samordningen, enligt förslaget icke är valbar till fullmäktig, medan en byggnadschef eller fastighetschef, vars reella inflytande ofta är större, blir valbar.

Vad speciellt angår fullmäktiguppdraget vill man på några håll utsträcka obehörigheten längre än vad kommittén föreslagit. Sålunda ifrågasätter länsstyrelsen i Södermanlands län om icke samtliga kommunens tjänste­ män bör förklaras obehöriga till fullmäktige. En motsatt uppfattning ut­ talas av länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län, som anser, att föga olä­ genhet skulle uppstå, om den föreslagna obehörighetsgrunden utginge. Även fullmäktige i några kommuner företräder denna mening.

Också när det gäller nämnder och styrelser är meningarna delade beträf­ fande frågan i vilken utsträckning ledamotskap skall kunna ges personer i kommunens tjänst. Särskilt från stadskommunalt håll har gjorts gällande, att icke blott chefer för kommunala verk utan alla i kommuns tjänst an­ ställda personer bör vara uteslutna från ledamotskap i den nämnd eller styrelse, till vars förvaltningsområde de hör.

Svenska stadsförbundets styrelse framhåller, att det i praktiken mer än eu gång visat sig, att arbetstagarnas valbarhet medfört påtagliga olägenheter och försvårat arbetet inom vederbörande styrelse eller nämnd. Själva anställ­ ningsförhållandet konstituerade speciella intressen för den anställde, vilka ur hans synpunkt framstode som vida mera betydelsefulla än vad en all­ sidig bedömning av respektive verks angelägenheter berättigade till. För övrigt toge anordningen med samarbetsnämnder sikte på att bereda de an­ ställda ett visst inedinflytande och att tillgodogöra ledningen för verksam­ heten den speciella sakkunskap, som de anställda ägde. Det sagda syntes utgöra tillräckliga skäl för eu allmängiltig bestämmelse om obehörighet för kommunalt anställda alt vara ledamot eller suppleant i nämnd, varunder 9 llihang till riksdagens protokoll 1053. 1 sand. Nr 210.

Kungl. Maj.ts proposition nr 210.

130

de sorterade, och givetvis även i sådan nämnd (lönenämnd), som kunde

vara tillsatt för handläggning speciellt av frågor om deras anställningsför­

hållanden.1

Uttalanden av liknande innebörd har gjorts av länsstyrelsen i Norrbottens

län, stadsfullmäktige i ett tiotal städer samt styrelserna för föreningen Sve­

riges kommunala förvaltnings jurister och Sveriges stadskamerala förening.

Därvid påpekas särskilt det mindre lämpliga i att enligt förslaget en under­

ordnad tjänsteman vid ett kommunalt verk kan genom ledamotskap i ver­

kets styrelse på sätt och vis bli överordnad sin verkschef.

Även länsstyrelsen i Kronobergs län ifrågasätter, om icke förbudet för

verkschef att tillhöra den styrelse, varunder verket lyder, bör utsträckas

att gälla samtliga befattningshavare hos verket. Emellertid anser länssty­

relsen en mera tilltalande utväg vara att slopa förbudet för verkschef. Olä­

genheterna av att låta en verkschef tillhöra styrelsen för sitt verk syntes

vara överdrivna. Vilken linje man än valde borde enligt länsstyrelsens me­

ning huvudsynpunkten vara den, att verkschefen och hans underlydande i

fråga om valbarhet till styrelsen skulle vara likställda.

Kammarkollegiet vänder sig mot förbudet för kommunal verkschef.

Såvitt kollegiet kunnat finna torde visserligen i åtminstone de större stä­

derna i allmänhet tillämpas den praxis, att verkscheferna ej äro ledamöter

av respektive nämnd. Å andra sidan är inom såväl statliga som enskilda

bolag verkställande direktören regelmässigt ledamot av bolagets styrelse.

Kommitténs motivering för det föreslagna förbudet synes vare sig ur prak­

tiska eller principiella synpunkter bärande. Mot bakgrunden av kommitténs

allmänna inställning, att åt kommunerna skall beredas största möjliga

frihet att ordna sin förvaltning efter de lokala behoven, synes förslaget

böra ses som ett utslag av önskemålet att slå vakt om de kommunala för­

troendemännens inflytande gentemot de högre tjänstemännen.

Från några fögderistäder har påpekats, att kommunalborgmästaren enligt

gällande reglemente är ordförande eller ledamot i flera nämnder. Detta

borde icke hindras i en ny kommunallag.

I yttrandena från fullmäktige i ett par kommuner uttalas, att alla för­

bud för kommunala befattningshavare att utöva förtroendeuppdrag bör slo­

pas. Sveriges juristförbund anser, att alla bestämmelser om begränsning

i valbarheten för tjänstemän bör utgå. Inom organisationsväsen och före­

tagsledning i övrigt syntes det icke finnas motsvarighet till de nu föreslagna

reglerna om uteslutning av vissa chefstjänstemän.

Vad slutligen gäller kommitténs förslag rörande avsägelsegrunder

i fråga om kommunala uppdrag anser länsstyrelserna i Östergötlands, Got­

lands, Kalmar, Hallands och Kopparbergs län, fullmäktige i några kommu­

ner och styrelsen för föreningen Sveriges kommunala förvaltnings jurister

att avsägelserätten för den som innehaft uppdrag under fyra år bör bibehål­

las. Såsom motiv härför åberopar länsstyrelsen i Kalmar län, att den som

Kungl. Maj.ts proposition nr 210.

1 En minoritet i förbundsstyrelsen har reserverat sig till förmån för kommitténs förslag.

131

icke vill deltaga i det kommunala arbetet icke bör tvingas därtill. En sådan

persons insats kunde icke väntas bli till gagn för kommunen. Enligt stads­

fullmäktige i Norrköping bör den enskilde medborgaren ha en lagfäst rätt

att icke mot sin vilja betungas med kommunala förtroendeuppdrag i vidare

utsträckning än vad som nu gäller.

I något enstaka yttrande vill man behålla avsägelserätten för ämbets-

och tjänstemän. Länsstyrelsen i Kristianstads län anser att fullmäktige

skall vara pliktiga att godkänna sådan avsägelse, då vederbörande överord­

nade myndighet uttalat, att hinder för uppdragets fullgörande föreligger.

Länsstyrelsen i Uppsala län och några kommunala remissinstanser önskar

uttryckligt stadgande om rätt till avsägelse på grund av bristande hälsa.

Departementschefen.

Kommitténs förslag till bestämmelser rörande valbarhet till kom­

munala uppdrag innefattar betydelsefulla ändringar i de nuvarande

reglerna.

Förslaget att alla de kvalifikationer, som stipuleras för visst uppdrag,

skall föreligga allt ifrån valtillfället och under hela uppdragstiden, inne­

bär, att den nuvarande uppdelningen i särskilda valbarhets- och särskilda

behörighetsvillkor försvinner. Denna indelning torde stundom ha vållat

svårigheter vid tillämpningen. .lag finner, att förslaget på denna punkt

innefattar en förbättring i jämförelse med den nuvarande ordningen, och

ger det min anslutning.

Såvitt angår de allmänna valbarhets g runde ma har kom­

mittén i sitt förslag icke medtagit någon motsvarighet till den nuvarande

diskvalifikationen av den som är omhändertagen av allmänna fattigvården

för varaktig försörjning. De skäl som kommittén anfört härför anser jag

bärande. Däremot kan jag icke ansluta mig till det i ett remissyttrande

framförda önskemålet om borttagande av valbarhetshindret för den som

är försatt i konkurs. Denna diskvalifikationsgrund har — i motsats till

fattigvårdshindret — sin motsvarighet bl. a. beträffande riksdagsmanna-

uppdrag, och det synes icke böra komma i fråga att i förevarande avse­

ende göra skillnad mellan kommunala uppdrag och ledamotskap av riks­

dagen. Ej heller torde det finnas anledning att i detta sammanhang när­

mare överväga den tanke, som väckts i ett annat remissvar, att införa en

övre åldersgräns för kommunala uppdrag.

Vad gäller ämbets- och tjänstemäns valbarhet till kom­

munala förtroendeuppdrag anser jag i likhet med kommittén, att några

begränsande regler icke bör uppställas i lagen i andra fall än där det på­

kallas av särskilt starka skäl. En grundtanke i det demokratiska styrelse­

skicket är att medborgarna utan avseende å ställning och villkor skall

kunna deltaga i handhavandet av allmänna angelägenheter. I enlighet här­

med innehåller grundlagen icke något förbud för ämbets- och tjänstemän

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

132

Kungl. Maj. ts proposition nr 210.

att tillhöra riksdagen. För de kommunala organen ställer sig visserligen

förhållandena delvis annorlunda, men även här synes utgångspunkten böra

vara att ledamotskap skall, i den utsträckning det är möjligt, kunna till­

komma medborgare av alla kategorier. Såsom kommittén erinrat har detta

betraktelsesätt på senare tid tagit sig uttryck i lindringar i de förbud som

tidigare gällt för befattningshavare att tillhöra vissa speciella organ i den

kommunala förvaltningen.

Kommitténs förslag i förevarande del innebär, såvitt angår statliga be­

fattningshavare och med dem i valbarhetshänseende jämförliga tjänste­

män, att förhuden för länsassessor och allmän åklagare att tillhöra kom­

munalnämnd och vara stadsfullmäktige, för domhavande att vara ledamot

av kommunalnämnd samt för magistratsledamöter och befattningshavare

hos magistraten att vara stadsfullmäktige utgår ur lagstiftningen. Detta

förslag har under remissbehandlingen icke mött gensaga i annat avseende

än såvitt angår länsassessor, vilken befattningshavare enligt statskontorets

och två länsstyrelsers mening bör vara utesluten från valbarhet i samma

utsträckning som de övriga högre befattningshavarna hos länsstyrelsen.

Med hänsyn till önskvärdheten att så mycket som möjligt inskränka val-

barhetshindren för tjänstemän finner jag ej anledning till avvikelse från

kommitténs förslag på denna punkt. Även i övrigt biträder jag kommitté­

förslaget i förevarande avseende och förordar alltså att gällande valbarhets-

hinder för de nu berörda tjänstemännen slopas. För vinnande av en­

hetlighet förordar jag dessutom liksom kommittén, att gällande förbud för

landshövding, landssekreterare och landskamrerare att vara stadsfullmäk­

tige och ledamöter av kommunalnämnd utsträckes att avse alla uppdrag

som fullmäktig och ledamot av kommunens styrelse eller annan kommu­

nal nämnd för icke specialreglerad förvaltning.

Det nuvarande stadgandet med förhud för konnnunalborgmästare att

vara stadsfullmäktig har lika litet som övriga bestämmelser om kommunal­

borgmästare medtagits i kommitténs förslag. Då med den ståndpunkt jag

intagit till frågan om kommunalborgmästarinstitutionens avveckling stad­

gandet bör kvarstå tills vidare, har det medtagits i det nu föreliggande för­

slaget.

I fråga om övriga kommunala tjänstemäns rätt att utöva förtroendeupp­

drag har kommittén föreslagit, att redovisningsskyldighet ej vidare skall

utgöra hinder för befattningshavare att vara stadsfullmäktig och ledamot

i kommunalnämnd. Kommittén föreslår i stället förbud dels för i kom­

munens tjänst anställd befattningshavare, vilken såsom föredragande hos

kommunens styrelse eller eljest på grund av sina tjänsteåligganden intager

en ledande ställning i kommunens samfällda förvaltning, att tillhöra full­

mäktige, kommunens styrelse och kommunala nämnder för oreglerad för­

valtning, dels ock för chef för kommunalt verk att vara ledamot i den

nämnd, varunder verket lyder.

133

Förslaget att slopa redovisningsskyldighet såsom valbarhetshinder är

enligt min mening välgrundat. Vad speciellt angår stadsfullmäktigupp­

draget drabbar det ifrågavarande förbudet en lång rad befattningshavare

i olika ställningar i den kommunala förvaltningen. Stundom ingår redo-

visningsplikten blott som en mindre detalj i de uppgifter, som åvilar be­

fattningshavaren. Frågan om redovisningsskyldighet i lagens mening före­

ligger eller icke i visst fall är för övrigt ofta oklar. Detta medför osäkerhet

vid nomineringen av kandidater till fullmäktigvalen och har ej sällan för­

anlett, att val överklagats. De anförda skälen äger visserligen icke i allo

tillämpning, när det gäller förbud för redovisningsskyldig att tillhöra

kommunalnämnd. Ej heller i fråga om detta uppdrag synes det emellertid

rationellt att låta redovisningsskyldighet inverka på valbarheten. Därtill

kommer, såsom kommittén framhållit, att redovisningsskyldighet som val­

barhetshinder knappast kan bibehållas i fråga om kommunalnämnden utan

att utsträckas till ledamotskap av drätselkammare i stad och till andra

kommunala nämnder. En sådan utvidgning skulle icke vara förenlig med

den allmänna inställning till frågan om kommunaltjänstemännens valbar­

het, varåt jag givit uttryck i det föregående. Jag förordar alltså, att gäl­

lande förbud för redovisningsskyldig att vara stadsfullmäktig och ledamot

av kommunalnämnd uteslutes ur kommunallagstiftningen.

Det återstår att pröva om behov föreligger att på annan grund än redo­

visningsskyldighet utesluta kommunal personal från medlemskap i kom­

munernas organ. Kommittén har som nyss nämnts ansett, att den främste

tjänstemannen — beskriven som den befattningshavare vilken på grund av

sina tjänsteåligganden intager en ledande ställning i kommunens samfällda

förvaltning — bör genom uttrycklig lagbestämmelse ställas utanför fullmäk­

tige och de kommunala förvaltningsorganen.

Enligt min mening talar åtskilliga skäl för att en tjänsteman i den an­

givna ställningen icke deltager i avgörandena i fullmäktige och nämnder.

Hans insikter och erfarenheter kan fullt ut tillgodogöras i den kommunala

verksamheten utan hans inval i dessa organ. För övrigt torde det ofta för­

hålla sig så, att en chefstjänsteman har lättare att vinna förtroende och

auktoritet samt gehör för sakliga synpunkter, om han icke låter engagera

sig på det kommunalpolitiska [dånet. Det oaktat ställer jag mig liksom

åtskilliga remissinstanser tveksam till den av kommittén föreslagna be­

stämmelsen. Kommittén har med densamma åsyftat den ledande och sam­

ordnande kraften i den kommunala administrationen i dess helhet. För

landskommunernas och även för många städers vidkommande torde det

i allmänhet vara oomtvistligt vilken tjänsteman som i det enskilda fallet

intager en sådan ställning. Men flera städer har och kanske också kommer

att behålla en sådan organisation av sin förvaltning att det kan vara ovisst,

på vem bestämmelsen rätteligen blir att tillämpa. Till det sagda kommer en

annan synpunkt, som också betonats i remissyttrandena, den nämligen att

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

m

vissa andra chefstjänstemän i den kommunala förvaltningen, såsom bygg­

nads- och fastighetschefer, reellt intager en ställning, som borde kräva att

de i valbarhetshänseende sättes i paritet med den av kommittén åsyftade

befattningshavaren. Men en sådan utvidgning av regelns tillämplighets­

område är jag icke beredd att förorda. Vad jag sålunda anfört har föran­

lett mig att utesluta den ifrågavarande bestämmelsen ur förslaget.

Den nu behandlade regeln avser valbarhet till såväl fullmäktige som

nämnder. Den andra av kommittén föreslagna bestämmelsen rörande kom­

munaltjänstemäns valbarhet gäller endast kommunens styrelse och dess

särskilda nämnder inom den icke specialreglerade förvaltningens område.

Enligt denna bestämmelse må chef för kommunalt verk ej tillhöra den

nämnd, till vars verksamhetsområde verket hör. Jag finner en sådan

regel utgöra en godtagbar kompromiss mellan de motsatta uppfattningar

rörande den kommunala personalens ledamotskap i nämnderna, som kom­

mit till uttryck i remissyttrandena och som pendlar mellan ett totalförbud

för de anställda att tillhöra den nämnd, varunder de lyder, och ett slo­

pande av alla valbarhetshinder. Genom en sådan bestämmelse undvikes de

komplikationer i ansvarighetshänseende, som lätt kan uppstå, om verks­

chefen tillhör verkets styrelse. Till följd av att denna regel icke hindrar,

att annan befattningshavare vid verket inväljes i styrelsen, kan det visser­

ligen inträffa att en sådan befattningshavare, såsom det uttryckts i något

remissvar, på sätt och vis blir överordnad sin verkschef. En dylik situation

kan emellertid uppstå redan med nuvarande ordning utan att detta, såvitt

erfarenheten visar, vållat några påtagliga olägenheter. Jag anser mig alltså

kunna biträda förslaget, att blott chefen för kommunalt verk skall sakna

valbarhet till den nämnd, varunder verket lyder.

Framför allt genom borttagandet av redovisningsskyldighet som diskva-

lifikationsgrund innefattar de bestämmelser som ovan förordats en bety­

dande lindring i de nuvarande förbuden för ämbets- och tjänstemän att

tillhöra kommunala organ. Det bör emellertid kraftigt understrykas, att

förslaget icke är att förstå som en anvisning hur det skall förfaras i de

enskilda fall, då fråga uppkommer att besätta förtroendeposter med tjänste­

män. Lämpligheten att ge de tjänstemän, varom här är fråga, kommunala

uppdrag av förtroendekaraktär tillkommer det de väljande församlingarna

att själva bedöma på samma sätt som de fritt prövar lämpligheten av

andra personers inval i de kommunala organen.

Beträffande avsägelse från kommunala uppdrag har kommittén

föreslagit avskaffande av den ovillkorliga avsägelserätt, som enligt gällande

rätt tillkommer dels ämbets- eller tjänsteman, som av sin befattning är

hindrad att fullgöra uppdraget, och dels den som innehaft sitt uppdrag

under de fyra senaste åren. Jag är ense med kommittén, att tjänstemän­

nens särställning i förevarande avseende bör avskaffas. Rörande avsägelse

på grund av minst fyra års tjänstgöring kan skäl anföras såväl för som

Kungl. Maj.ts proposition nr 210.

135

mot ett borttagande av den ovillkorliga avsägelserätten. Att den kommu­

nala förvaltningen kan råka i svårigheter, om denna avsägelserätt sam­

tidigt utnyttjas av flera ledamöter i ett och samma organ, torde emellertid

vara otvivelaktigt. Jag förordar därför, att även nu berörda avsägelse-

grund får utgå ur lagstiftningen. I praktiken torde denna ändring icke få

så stor betydelse, då man torde kunna förutsätta, att de väljande instan­

serna sällan finner det ur kommunal synpunkt lämpligt att tvinga någon

att kvarstanna i ett uppdrag längre tid än han själv önskar.

Med den reglering av avsägelserätten som här förordats kommer blott

den som fyllt sextio år att äga ovillkorlig avsägelserätt. Den som på annan

grund vill lämna kommunalt uppdrag har att söka fullmäktiges samtycke

därtill. En helt fri prövningsrätt torde dock härvid icke tillkomma full­

mäktige. Sålunda synes fullmäktige icke kunna vägra att godkänna en av­

sägelse, som grundas på styrkt sjukdom. Att genom uttrycklig lagbestäm­

melse erinra härom har jag icke ansett erforderligt.

Kungl. Maj.ts proposition nr 210.

6. Kallelser och tillkännagivanden.

Gällande bestämmelser.

Kommunallagarna innehåller vissa bestämmelser, som avser att garan­

tera dels att de kommunala organens ledamöter och övriga kommunmed­

lemmar får underrättelse om när och var samt för vilket ändamål sam­

manträden hålles, och dels att de vid sammanträdena fattade besluten

ges offentlighet. I sistnämnda hänseende är bestämmelserna av betydelse

bl. a. med hänsyn till kommunmedlemmarnas besvärsrätt. Reglerna är i

väsentliga hänseenden olika för land och stad.

Beträffande kungörande av kommunalfullmäktigsammanträde ges före­

skrifter i 38 § LKL, som i visst avseende hänvisar till 19 § samma lag.

Huvudregeln är att kungörelse, innehållande bestämd uppgift om tid, ställe

och överläggningsämne för sammanträdet, skall uppläsas från predikstolen

i församlingens kyrka minst en vecka före sammanträdet. För ärende,

som fordrar skyndsam handläggning, är med vissa förbehåll kortare kun­

görelsetid medgiven. Den formliga uppläsningen har emellertid numera

ersatts med ett anslagsförfarande, som regleras i lagen den 13 mars 1942

med vissa bestämmelser om kungörande i kyrka. Förfarandet innebär, att

före gudstjänstens början i vapenhuset eller å annan lämplig plats i eller

invid kyrkan anslås kungörelsens rubrik eller kort uppgift om dess inne­

håll jämte tillkännagivande att kungörelsen under den närmaste veckan

finnes tillgänglig för allmänheten å pastorsexpeditionen eller annat ställe

som bestämts av vederbörande präst. Enligt utfärdade tillämpningsföre­

136

skrifter till nämnda lag skall anslag ske genom att rubriken eller uppgiften

införes i en uppsatt förteckning.

Vidare skall kungörelse om kommunalfullmäktigsammanträde anslås å

plats eller platser inom kommunen, som fullmäktige för ändamålet bestämt.

Dessutom finnes bestämmelser om annonsering av sammanträde. Enligt

dessa bör tillkännagivande av sammanträde, om icke fullmäktige beslutar

annorlunda med två tredjedelars majoritet, införas i en eller flera orts­

tidningar, såvida ej hinder möter däremot beträffande sammanträde för

ärende, som fordrar skyndsam handläggning. Rörande utväljandet av de

tidningar, vari tillkännagivande skall införas, meddelas vissa föreskrifter,

som avser att tillförsäkra även minoritetsgrupper inflytande på urvalet.

Såvida fullmäktige ej beslutat annat, skall tillkännagivande innehålla under­

rättelse endast om de viktigare ärenden, som icke enligt lag skall före­

komma på sammanträdet. Införandet i tidning bör om möjligt ske minst

en vecka före sammanträdet.

Den omständigheten, att kungörelse om sammanträde ej blivit anslagen

å plats eller platser inom kommunen, som för ändamålet bestämts, eller

att tillkännagivande ej införts i tidning, utgör ej hinder för sammanträdets

hållande.

Slutligen innehåller LKL föreskrift om personlig kallelse till kommunal­

fullmäktigsammanträde: skriftlig kallelse till sammanträdet, innehållande

uppgift om tid, ställe och överläggningsämne, bör såvitt möjligt är senast

fyra dagar förut delgivas envar fullmäktig eller med posten översändas

till honom.

Motsvarande bestämmelser i fråga om stadsfullmäktigsammanträde, som

återfinnes i 20 § LKS, upptager blott två kallelseformer, nämligen personlig

kallelse och annonsering.

Kallelse skall innehålla bestämd uppgift om tid och ställe ävensom, så­

vitt möjligt är, om överläggningsämne samt skall senast söckendagen före

sammanträdet delgivas envar stadsfullmäktig.

En vecka före sammanträdet eller, om saken ej tål sådant uppskov,

senast söckendagen förut bör tillkännagivande om sammanträdet, med upp­

gift å de ärenden, som därvid skall förekomma, införas i en eller flera

ortstidningar. Om de tidningar, vari tillkännagivandet skall införas, gäller

samma regler som i LKL. Den omständigheten att tillkännagivande ej blivit

infört i tidning utgör ej hinder för sammanträdes hållande.

Offentliggörande au fattade beslut sker för kommunalfullmäktiges vid­

kommande enligt 26 och 41 §§ LKL i den enkla formen, att justeringen av

fullmäktiges protokoll tillkännages från predikstolen i församlingens kyrka

nästa sön- eller helgdag, då gudstjänst hålles där. Enligt 55 § LKL skall

tillkännagivande om verkställd justering av kommunalnämndens protokoll

ske i enahanda ordning. Till följd av bestämmelserna i den förutnämnda

lagen av den 13 mars 1942 har uppläsningen från predikstolen ersatts med

Kungl. Maj.ts proposition nr 210.

137

det i nämnda lag angivna anslagsförfarandet. Dagen för justeringens till­

kännagivande bildar enligt 81 § LKL utgångspunkt för tiden för anförande

av besvär över kommunalfullmäktiges beslut och enligt 84 § LKL i allmän­

het för motsvarande tid beträffande beslut av kommunalnämnd.

Stadsfullmäktiges justerade protokoll skall enligt 30 § LKS å förut kun­

gjord dag offentligen uppläsas. Besvärstid räknas enligt 76 § LKS från

uppläsningsdagen.

Tidigare förslag om officiell anslagstavla i kommunerna m. m.

Vid antagandet av 1942 års lag med vissa bestämmelser om kungörande

i kyrka utgick man från att lagen skulle äga blott provisorisk giltighet,

intill dess genom ändring av olika författningar kyrkokungörandet ersattes

med andra publikationsformer. Frågan har därefter gjorts till föremål för

ytterligare undersökning inom justitiedepartementet genom en särskilt till­

kallad utredningsman, häradshövdingen Olof Thulin, som den 25 septem­

ber 1945 avgivit en P. M. med förslag till lag om officiella anslagstavlor i

lands- och stadskommunerna samt till vissa ändringar i kommunala och

därmed sammanhängande lagars bestämmelser om kungörande. Denna pro­

memoria har överlämnats till kommunallagskommittén för att tagas i

övervägande vid fullgörandet av dess utredningsuppdrag.

I förslaget till lag om officiella anslagstavlor i lands- och stadskommu­

nerna ålägges landskommuner och städer att anordna anslagstavla för

offentliga tillkännagivanden (»kommunens officiella anslagstavla»). Tav­

lan är enligt förslaget avsedd såväl för vissa kungörelser enligt rättegångs­

balken, vattenlagen, jorddelningslagen, expropriationslagen in. fl. författ­

ningar, som för kommunala tillkännagivanden. Erforderliga ändringar i

de angivna författningarna skall, enligt vad utredningsmannen förutsätter,

vidtagas i ett senare skede. Däremot har han i detta sammanhang fram­

lagt förslag till ändringar i kommunallagarna. Enligt förslaget skall anslag

å kommunens officiella anslagstavla ersätta det nuvarande kyrkokungöran­

det i fråga om fullmäktigsammanträde och protokollsjustering i lands­

kommunerna. För städernas del innebär förslaget, att tillkännagivande av

fullmäktigsammanträde även skall ske på kommunens officiella anslags­

tavla samt att den offentliga uppläsningen av justerat protokoll utbytes

mot justeringens tillkännagivande på nämnda anslagstavla. Tiden för an­

förande av besvär föreslås skola räknas från justeringens tillkännagivande.

Förslaget till lag om officiella anslagstavlor innehåller utöver vad som

förut nämnts bl. a. bestämmelser om särskild anslagsförrättare.

Kommunallagskommittén.

Kommittén har inledningsvis anfört, att del icke syntes tillkomma kom­

mittén att taga ställning till frågan om avskaffande av kyrkokungörandet

såvitt angår offentliga tillkännagivanden över huvud taget utan blott att

Kungl. Maj.ts proposition nr 210.

138

överväga spörsmålet i den mån det vore av betydelse ur kommunal-

lagssynpunkt. I detta hänseende framhåller kommittén, att det torde vara

en allmän uppfattning, att anlitandet av en prästerlig befattningshavare

för kommunala tillkännagivanden jämte anslagsförfarandets anknytning till

kyrkliga lokaliteter är mindre ändamålsenligt. Den nuvarande ordningen

utgjorde en övergångsform mellan den gamla uppläsningen från predik­

stolen och ett modernare, på kommunerna själva ankommande publika-

tionsförf arande.

Detta nya publikationssätt föreslås av kommittén få formen av anslag

på en av kommunen själv anordnad och omhänderhavd anslagstavla (»kom­

munens anslagstavla»). Kommittén erkänner, att möjligheterna att på detta

sätt bringa kommunala tillkännagivanden till allmän kännedom är relativt

begränsade. Men det framhålles, att huvudvikten vid anslåendet å kom­

munens anslagstavla icke ligger vid möjligheten att sprida ett tillkänna­

givande bland så många kommunmedlemmar som möjligt. I stället finge

denna publikationsform sin främsta betydelse genom den speciella rätts­

liga innebörd som tillädes densamma. Vad gällde kungörande av fullmäktig-

sammanträde borde anslag å kommunens anslagstavla sålunda utgöra en

konstitutiv form för tillkännagivandets spridande bland allmänheten, vars

eftersättande medförde att sammanträde ansågs olagligt och därvid fattade

beslut ogiltiga. Dagen för tillkännagivande om verkställd justering genom

anslag å kommunens anslagstavla skulle i sin tur bilda utgångspunkten för

beräknande av besvärstid i fråga om fullmäktiges och andra kommunala

organs beslut.

Kommittén anser, att det angivna publikationsförfarandet med fördel

kan tillämpas icke endast i landskommunerna utan också i städerna. Att

ersätta den offentliga uppläsningen av stadsfullmäktiges protokoll med

anslag om protokollets justering finner kommittén så mycket mer befogat

som bestämmelsen om uppläsning blott i ringa utsträckning efterleves.

Angående den kommunala anslagstavlans placering har kommittén ej

funnit annat stadgande erforderligt än att den skall anordnas å lämplig

plats. Kommittén anser den ändamålsenligaste platsen vara en entréhall

eller annat förrum till kommunalhus, sockenstuga eller kommunalkontor,

rådhus eller stadshus. Med hänsyn till de rättsverkningar som är förbundna

med anslående å kommunens anslagstavla förordar kommittén — dock

utan att föreslå uttrycklig bestämmelse därom — att den förses med en

särskild beteckning, t. ex. »X kommuns anslagstavla», som skiljer den från

andra tavlor eller anordningar för anslag av kommunala meddelanden,

vilka kommunen kan låta anbringa på olika platser i kommunen.

På sådana andra platser skall enligt kommitténs förslag kungörelse om

fullmäktigsammanträde anslås, därest fullmäktige så beslutat. Underlåten­

het att anslå kungörelse skall emellertid i detta fall icke utgöra hinder för

sammanträdes hållande. Kommittén förklarar, att även tillkännagivande

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

139

om protokollsjustering kan enligt fullmäktiges eller vederbörande nämnds

beslut anslås å sådana ställen, men besvärstid skall under alla förhållan­

den räknas från dagen för justeringens tillkännagivande på kommunens

anslagstavla. Sådana andra anslagstavlor eller anslagsställen, som här åsyf­

tas, borde icke förses med sådan beteckning som »X kommuns anslags­

tavla»; de kunde i stället betecknas »kommunala meddelanden» eller något

dylikt.

Kommittén tillägger, att de bestämmelser om anslag av kommunala till­

kännagivanden å en kommunens anslagstavla, som kommittén enligt det

föregående ansett erforderliga, kan och bör inrymmas i kommunallagen.

Någon sådan speciell lagstiftning som föreslagits i den särskilde utred­

ningsmannens promemoria vore sålunda ej behövlig för detta ändamål.

Vilken form en lagstiftning rörande anslående av andra offentliga till­

kännagivanden än oyannämnda kommunala borde ha vore återigen en

fråga, som det icke syntes tillkomma kommittén att undersöka och be­

döma. Kommittén har härutinnan endast framhållit, att därest den av

kommittén föreslagna kommunala anslagstavlan genom särskilda lagbe­

stämmelser göres tillgänglig för icke-kommunala tillkännagivanden, dessa

bör genom placering å särskild del av tavlan tydligt särhållas från kom­

munens kungörelser.

Kommittén har därefter behandlat frågan om kungörande i tidning av

fullmäktigsammanträde och framhåller, att det effektivaste medlet till kom­

plettering av anslagsförfarandet utgör annonsering i pressen. Av särskild

betydelse vore, att kommunmedlemmarna genom tillkännagivanden i tid­

ningarna hölls underrättade om den kommunala representationens sam­

manträden. Kommittén föreslår därför, att sammanträdeskungörelses in­

förande i tidning göres obligatorisk, där den icke redan nu är det. För

landskommunernas del innebär förslaget, att fullmäktige icke vidare må

med viss majoritet besluta underlåta annonsering.

I samband härmed föreslås, att den i städerna gällande regeln om an­

givande i tidningskungörelse av de ärenden, som skall förekomma vid

fullmäktigsammanträde, göres tillämplig även i övriga kommuner. Kom­

mittén framhåller, att först härigenom vinnes den erforderliga publiciteten.

Det är givet — anför kommittén — att denna ordning kommer att medföra

större annonskostnader än för närvarande i landskommunerna, i synner­

het på sådana håll där flera tidningar ifrågakommer för annonsering.

Genom att i kungörelsen ange de olika ärendena på ett så kortfattat sätt

som möjligt samt genom att begagna de tekniska möjligheter som funnes

att begränsa annonsens format syntes man emellertid kunna hålla kost­

naderna inom en rimlig ram. Vederbörande kommunförbund torde till

ledning i detta hänseende kunna utarbeta exempel på kungörelses avfatt­

ning och lämna anvisningar om sådana åtgärder i fråga om kungörelsens

återgivande i tryck, som vore ägnade att nedbringa kostnaderna.

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

140

Såväl anslående som annonsering av sammanträdeskungörelse föreslås

skola äga rum minst en vecka före sammanträdet.

Vid sidan av det offentliga kungörandet av fullmäktigsammanträde ge­

nom anslag och annonsering, vilket främst riktar sig till allmänheten, skall

enligt kommitténs förslag kallelse utgå till envar fullmäktig i den formen

att kungörelsen överbringas till ledamoten. Detta må ske genom att kun­

görelsen antingen delges eller översändes med posten. Delgivning skall

normalt äga rum senast fyra dagar före sammanträde. Anlitas posten,

skall kungörelsen avsändas så tidigt, att den kan antagas komma veder­

börande tillhanda inom nämnda tid.

I avseende å särskilt brådskande ärenden föreslår kommittén delvis efter

förebild av LKL, att sammanträde för behandling av dylikt ärende må

hållas, om kungörelse anslagits å kommunens anslagstavla senast söcken-

dagen före sammanträdet och delgetts envar fullmäktig senast nämnda

dag eller avsänts med posten så tidigt, att den kan antagas ha kommit

vederbörande tillhanda inom berörda tid.

Remissyttrandena.

Åtskilliga av de remissmyndigheter, som direkt behandlat frågorna om

kallelser och tillkännagivanden, tillstyrker kommitténs förslag i denna del

eller säger sig lämna det utan erinran. Hit hör bl. a. fullmäktige i ett antal

landskommuner och städer. Den föreslagna moderniseringen av gällande

ordning anses av kammarkollegiet starkt påkallad.

Förslaget om inrättande av en kommunens anslagstavla har uttryckligen

biträtts av bl. a. stadsfullmäktige i Linköping, Norrköping, Malmö och

Göteborg, k andra sidan avstyrkes förslaget av stadsfullmäktige i ett tiotal

städer, av vilka den största är Eskilstuna, samt av stgrelsen för föreningen

Sveriges kommunala förvaltnings jurister. I de avstyrkande yttrandena gör

man gällande, att en kommunal anslagstavla är överflödig. Kungörandet av

sammanträde genom annons och personliga kallelser anses tillräckligt. Det

uppges, att alla kommunala beslut av någon betydelse kommenteras i tid­

ningspressen, varför ingen svårighet föreligger för intresserade kommun­

medlemmar att få del av beslutens närmare innehåll och tidpunkten för be­

svärs anförande.

Med hänsyn till den centrala betydelse kommunens anslagstavla avses

få för delgivningsförfarandet anser besvärssakkunniga det ur rättssäker­

hetssynpunkt böra fordras, att åtminstone några närmare föreskrifter ges

rörande tavlan. Dessa borde icke endast bestämma huru tavlan skulle se

ut till skillnad från andra tavlor utan även ge garantier för att ett anslag

verkligen kom att sitta uppe på tavlan under föreskriven tid. Lämpligen

kunde i lagen införas ett bemyndigande för Kungl. Maj:t att utfärda när­

mare föreskrifter.

Förslaget om obligatoriskt kungörande i tidning av fullmäktigsamman-

Kungl. Maj.ts proposition nr 210.

141

träde avstyrkes av länsstyrelserna i Kalmar och Malmöhus län samt av

fullmäktige i tre städer och ett tjugutal landskommuner.

Åtskilliga remissinstanser vänder sig mot förslaget att tidningskungörelse

skall innehålla uppgift å de ärenden, som skall förekomma. Det anses till­

räckligt att i annonsen ange tid och plats för sammanträdet. Styrelsen för

svenska landskommunernas förbund anför i detta hänseende.

Förbundsstyrelsen delar kommunallagskommitténs uppfattning att det

är av stor principiell vikt att fullmäktiges sammanträden givas största

möjliga offentlighet. Icke desto mindre anser styrelsen det ej vara erforder­

ligt att föreskriva att hela kungörelsen obligatoriskt skall införas i orts­

tidning. Särskilt de många landskommuner, som ligga på gränsen mellan

olika tidningars spridningsområden, skulle härigenom få vidkännas högst

avsevärda annonskostnader. Enligt styrelsens mening kommer i praktiken

samma publicitet att givas åt fullmäktiges sammanträden, om bestämmel­

sen ändras därhän att såsom minhnifordran på annonsering stadgas att

annons i en eller flera ortstidningar skall innehålla uppgift om tid och

ställe för fullmäktiges sammanträde.

Där antalet ortstidningar är ringa torde man med en sådan bestämmelse

ändå finna lämpligt att i annonsen intaga hela kungörelsen. I andra fall

kan man nöja sig med att i annonsen redovisa de mera väsentliga ären­

dena. Regeln torde bli att anslagstavlor anordnas på olika håll i kommu­

nerna, och förbundet är för sin del berett att rekommendera kommunerna

ett sådant arrangemang. Lämpligt anordnade anslagstavlor måste för lands­

kommunernas vidkommande bli det billigaste och samtidigt effektivaste

medlet att hålla kommunmedlemmarna underkunniga om bl. a. fullmäk­

tiges sammanträden.

Liknande yttranden har avgetts av länsstyrelserna i Stockholms, Krono­

bergs, Kristianstads, Göteborgs och Bohus, Värmlands och Jämtlands län,

fullmäktige i en stad och omkring femton landskommuner samt styrelsen

för svenska landstingsförbundet.

Beträffande personlig kallelse till fullmäktigsammanträde framhålles

från några håll, att delgivning bör kunna ske genom att kallelserna utdelas

av stadsvaktmästare eller annat bud.

I fråga om de tidsfrister, inom vilka kungörelseåtgärderna skall vidtagas,

anföres från kommittéförslaget avvikande önskemål i yttrandena från ett

par kommuner.

Även rörande tillkännagivandet av protokollsjustering och utgångspunk­

ten för besvärstid har — från några städers sida — framförts vissa mot­

förslag. De går i stort sett ut på att dagen för protokollsjustering eller

protokollets offentliga tillhandahållande efter skedd justering skulle anges

redan i kungörelsen om fullmäktigsammanträde och besvärstid räknas från

den sålunda angivna dagen.

Departementschefen.

Kungörandet av de kommunala organens sammanträden och tillkänna­

givandet i en eller annan form av de därvid fattade besluten avser att för­

Kungl. Maj. ts proposition nr 210.

142

läna verksamheten i kommunerna den offentlighet, som utgör en av grund­

principerna i den kommunala självstyrelsen. Kommunmedlemmarna hlir

härigenom i tillfälle att följa verksamheten och att i förekommande fall

genom besvär påkalla en omprövning av de beslutade åtgärdernas laglighet.

Bestämmelserna om kallelser och tillkännagivanden måste uppenbarligen

utformas så, att de på bästa sätt tjänar det angivna syftet. Visserligen ges

den kommunala verksamheten numera en vidsträckt publicitet i tidnings­

pressen och på annat sätt, varigenom allmänhetens möjlighet att följa

gången av ärendena ökats. Denna offentlighet är ytterst värdefull, men den

gör icke de kommunala organens egna publicitetsåtgärder överflödiga.

Vid utformningen av erforderliga bestämmelser i ämnet i en ny kommu­

nallag förtjänar framför allt två önskemål beaktande. Dels bör en ersättning

skapas för det nu för landskommunerna stadgade förfarandet med kun­

görande i kyrka och dels bör såväl i detta som i andra hänseenden åstad­

kommas en enhetlig ordning för land och stad.

Kommunallagskommittén har föreslagit, att det kyrkliga anslagsförfa-

randet skall ersättas med anslag på en »kommunens anslagstavla». En

sådan tavla skall finnas både i landskommun och i stad, och på den skall

fullmäktigsammanträde kungöras med angivande av tid, plats och de

ärenden, som skall behandlas, samt tillkännagivande anslås om justering

av fullmäktiges och kommunala nämnders protokoll. Kungörandet av full­

mäktigsammanträde på anslagstavlan skall enligt förslaget vara villkor för

sammanträdets hållande. Dagen för tillkännagivandet av justering skall

i sin tur bilda utgångspunkt för besvärstid.

Enligt min mening kan bestämmelser av detta slag icke undvaras i kom­

munallagen. Av särskild betydelse är, att kommunerna i anslagstavlan får

ett publikationsmedel, över vilket de själva förfogar och som ständigt står

till buds. Det är därför naturligt att, som kommittén föreslagit, göra anslag

om fullmäktigsammanträde å denna tavla till en grundläggande kungörelse-

form, som icke får eftersättas. Vidare torde det vara en rationell ordning

att låta tillkännagivande på tavlan av protokollsjustering bilda utgångs­

punkt för besvärstid i avseende å såväl fullmäktiges som nämndernas be­

slut. Det ifrågavarande anslagsförfarandet synes kunna genomföras både i

landskommuner och i städer. För städernas del betyder detta bl. a., att an­

slag om protokollsjustering ersätter den för städerna föreskrivna offentliga

uppläsningen av stadsfullmäktiges protokoll. Några betänkligheter häremot

behöver knappast hysas, eftersom föreskriften om protokollets uppläsning

numera iakttages blott i ringa utsträckning, .lag kan med hänsyn till vad

som anförts ansluta mig till vad kommittén föreslagit i nu berörda av­

seenden.

I kommitténs förslag finnes ej några bestämmelser om den kommunala

anslagstavlans utseende, och beträffande dess placering stadgas ej annat

än att den skall anordnas på lämplig plats. Jag delar kommitténs mening

Kungl. Maj.is proposition nr 210.

143

att några speciella föreskrifter i dessa hänseenden icke är erforderliga. I

likhet med kommittén anser jag emellertid lämpligt att tavlan förses med

beteckning, varav framgår att den utgör sådan »kommunens anslagstavla»

som enligt lagen skall finnas i varje kommun. Denna karaktär hos tavlan

torde för övrigt framträda ännu tydligare, om tavlan — såsom kommittén

förordat och jag för egen del anser lämpligt — placeras i ett förrum till

kommunal- eller rådhus eller eljest i nära anslutning till kommunens cen­

trala förvaltningslokaler. Tillsynen över anslagstavlan torde i princip böra

ankomma på kommunens styrelse i dess egenskap av allmänt förvaltnings-

och verkställighetsorgan. Den närmare skötseln och tillsynen — vilken bl. a.

bör avse att uppsatta anslag sitter kvar under stadgad tid — kan själv­

fallet uppdragas åt någon ledamot i styrelsen eller annan lämplig person.

Som det föregående ger vid handen ersätter tillkännagivande å kommu­

nens anslagstavla det nuvarande anslåendet i kyrkan av kommunala kun­

görelser. Frågan om kyrkokungörandets avskaffande på andra områden

faller utanför reformen av den kommunala lagstiftningen. Vilka publika-

tionsformer som skall ersätta det kyrkliga kungörelseförfarandet på dessa

områden och om den kommunala anslagstavlan härvid kan tilldelas några

uppgifter, torde få övervägas i ett annat sammanhang.

I kommitténs förslag förutsättes, att kungörelse om fullmäktigsamman-

träde kan anslås på andra ställen än kommunens anslagstavla. Mot de i

detta avseende föreslagna bestämmelserna har jag intet att erinra.

Kommittén har vidare föreslagit obligatoriskt kungörande i en eller flera

ortstidningar av fullmäktigsammanträde. Kungörelse i tidning skall vara

av samma innehåll som kungörelsen på kommunens anslagstavla och skall

sålunda upptaga icke blott tid och ställe för sammanträdet utan även de

ärenden som skall behandlas. Förslaget innebär en skärpning av de nuva­

rande kraven i fråga om annonsering av fullmäktigsammanträde, i varje

fall för landskommunernas del. I landskommun kan nämligen f. n. annon­

sering underlåtas, om kommunalfullmäktige så beslutar med två tredje­

delars majoritet, och vidare behöver kungörelsen endast upptaga de vikti­

gare ärenden, som icke enligt lag skall förekomma vid sammanträdet.

Annonsering i tidningspressen utgör ett av de effektivaste medlen att

nå den stora allmänheten med kommunala meddelanden, och jag kan ore­

serverat ansluta mig till kommitténs förslag, att tid och plats för fullmäk­

tigsammanträde skall tillkännagivas i ortstidningarna. I och för sig är det

givetvis önskvärt, att även de ärenden som skall handläggas vid samman­

trädet anges i tillkännagivandet. Att genom lagbestämmelse ålägga kom­

munerna att ge kungörelse i tidning en sådan fullständighet anser jag

emellertid icke tillrådligt. På denna punkt måste man enligt min mening

beakta de invändningar, som åtskilliga remissinstanser ur kostnadssyn­

punkt riktat mot förslaget. Visserligen torde utgifterna för en fullständig

annonsering i allmänhet icke behöva bli större än att de till fullo kan

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

144

anses rättfärdigade av kravet på offentlighet i den kommunala verksam­

heten. Men särskilt i det fall, som omnämnts i yttrandet från landskom­

munernas förbund, nämligen där en kommun ligger på gränsen mellan

olika tidningars spridningsområden, kan annonskostnaderna bli alltför känn­

bara. På grund härav vill jag förorda, att fullmäktige får avgöra om till­

kännagivande i tidning om fullmäktigsammanträde även skall innehålla

uppgift å de ärenden, som skall behandlas. Med denna ordning är det

uppenbarligen även möjligt för fullmäktige att rörande tillkännagivande

i tidning bestämma exempelvis, att det skall upptaga de viktigare ärenden,

som skall förekomma vid sammanträdet, eller innehålla ett sammandrag i

någon form av den fullständiga kungörelse, som anslås på kommunens an­

slagstavla.

Vad kommittén i övrigt föreslagit i fråga om kallelser och tillkänna­

givanden — rörande sammanträdeskungörelses överbringande till fullmäk-

tigledamöterna, tidsfristen för de olika åtgärdernas vidtagande och förfa­

randet beträffande brådskande ärenden — har godtagits av flertalet remiss­

instanser och kan enligt min mening läggas till grund för lagstiftning. Med

anledning av vad som anförts i några remissyttranden vill jag i detta sam­

manhang blott framhålla, att den »delgivning» av sammanträdeskungörelse

som vid sidan av kungörelsens översändande med posten utgör det sätt,

varpå personlig kallelse till fullmäktigsammanträde sker enligt förslaget,

icke behöver äga rum i särskilt kvalificerade former. Sålunda får kravet

på delgivning anses fyllt, om kungörelsen överlämnas t. ex. genom stads­

vaktmästare eller annat bud.

7. Jäv vid kommunala sammanträden.

Gällande ordning.

Den enda jävsregel, som kommunallagstiftningen för land och stad inne­

håller, är föreskriften i 63 § LKL och 58 § LKS, att den som är redovis-

ningsskyldig till kommunen icke må deltaga i val av revisorer för gransk­

ning av förvaltning, för vilken han har att redovisa, eller i beslut med an­

ledning av granskningen. Några allmänna jävsregler finnes ej stadgade,

vare sig för fullmäktige och stämmodeltagare eller för ledamöter av nämn­

der och styrelser. Den omständigheten att ett ärende rör ledamot av det

organ som förehar ärendet till behandling eller anhörig till honom hindrar

sålunda icke enligt kommunallagarna ledamoten från att deltaga i ärendets

handläggning och avgörande.

Avsaknaden av lagbestämmelser har föranlett åtskilliga kommuner att

själva reglera jävsförhållandena i arbetsordningar och instruktioner för de

kommunala organen. Särskilt vanliga är jävsreglerna i drätselkamrarnas

reglementen. I allmänhet stadgas i dessa att, om ärende förekommer, vars

utgång kan medföra nytta eller skada för ledamot av drätselkammaren eller

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

145

för någon, som till honom är i skyldskaps- eller svågerförhållande, som

grundlägger laga jäv, ledamoten icke må deltaga i ärendets behandling.

Enligt en annan stundom förekommande formulering är ledamot jävig vid

behandling av fråga, vars utgång personligen rör ledamoten eller någon,

som till honom står i sådant förhållande som nyss nämnts. I något enstaka

reglemente stadgas, att domarjäven skall gälla i tillämpliga delar.

I de olika alternativ till normalreglemente för kommunalnämnd, som ut­

arbetats inom landskommunernas förbund, finnes intagen samma jävsregel,

som förekommer i flertalet drätselkammarreglementen.

Till belysning av rättspraxis ställning i jävsfrågan har kommunallags-

kommittén i sitt betänkande anfört vissa rättsfall, i vilka hithörande spörs­

mål varit föremål för regeringsrättens prövning. Härav synes framgå, att

ledamöterna av kommunernas heslutande församlingar icke är under­

kastade några regler om jäv förutom den speciella bestämmelse, som gäller

vid behandling av revisionsfrågor. I fråga om de av kommunallagarna

reglerade administrativa organen synes det däremot som om rättspraxis

ansett vissa jävsprinciper böra iakttagas, fastän nämnda lagar själva icke

innehåller några föreskrifter i ämnet och oavsett om dylika intagits i regle­

mente för vederbörande organ. Sålunda har regeringsrätten funnit ett

beslut av kyrkoråd att utarrendera en församlingens fastighet icke vara i

laga ordning tillkommet, enär en ledamot av kyrkorådet tillåtits deltaga i

behandlingen av utarrenderingsfrågan, oaktat ett av honom avgivet arren­

deanbud förelegat till prövning. I ett annat fall har regeringsrätten upphävt

såsom ej i laga ordning tillkommet ett beslut av kommunalfullmäktige att

inköpa viss fastighet, enär fastighetens ägare vid ärendets behandling i

kommunalnämnden tjänstgjort som ordförande i nämnden och deltagit i

dess överläggningar.

Frågan om reglering av jävsförhållandena inom kommunalförvaltningen

har en eller annan gång dragits upp i riksdagen. Sålunda hemställdes i en

motion vid 1934 års riksdag (1:36) av herr Boman in. fl., att riksdagen

ville i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa om utvidgning av jävsbestäm-

melserna i kommunallagarna för land och stad. Riksdagen avslog motionen.

Konstitutionsutskottet anförde i sitt utlåtande (nr 17) — efter att i vissa

hänseenden ha bemött de i motionen framförda synpunkterna —- att det

ifrågavarande spörsmålet omfattade jävsförhållanden å vidsträckta om-

den med en mångfald olika och svårbedömda fall samt förklarade sig med

hänsyn härtill sakna anledning att i ärendets dåvarande skick föreslå ut­

redning i ämnet. Ett annat uttalande i utskottets motivering är av intresse

i förevarande sammanhang. Utskottet yttrade nämligen, att det syntes rik­

tigt, att i den mån kommunala organ fått sig anförtrott utövandet av statliga

eller andra uppgifter gentemot allmänheten, såsom vore fallet beträffande

så viktiga författningsområden som reglerades av exempelvis ordnings-

stadgan för rikets städer, byggnadsstadgan, hälsovårdsstadgan in. in., vid

10 — Ililumtj till riksdagens protokoll l!k~>3. 1 sand. Nr 210.

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

146

Kungl. Maj.ts proposition nr 210.

utövandet av dessa uppgifter jävsbestämmelserna i allmän lag borde vinna

tillämpning.

Kommunallagskoinmittén.

Kommittén framhåller inledningsvis, att till följd av de jämförelsevis

lindriga krav, som kommunallagarna uppställer i fråga om det för beslut­

förhet erforderliga antalet ledamöter i de olika organen, ledamot i allmänhet

har möjlighet att avhålla sig från att deltaga i behandling av ärende, som

rör honom själv eller honom närstående. Den enskilde ledamotens ansvars­

känsla och omdöme vore dock icke alltid så utvecklade, att han självmant

droge konsekvenserna av en jävsituation. Det förekomme stundom fall av

handlande i egen sak, som vore stötande för den allmänna rättskänslan och

ägnade att undergräva förtroendet för de kommunala myndigheterna. Kom­

mittén har därför ansett behov föreligga av en viss reglering i lag av hit­

hörande förhållanden.

Efter att ha berört jävsfrågan sådan den gestaltar sig för de nämnder

som tillsättes enligt föreskrifter i särskilda författningar har kommittén

av närmare anförda skäl funnit, att jävsförhållandena för övriga nämnder

samt fullmäktige bör regleras genom enhetliga bestämmelser. Vid utform­

ningen av dessa bestämmelser har kommittén sökt ledning i domar jäven

och därvid särskilt uppehållit sig vid den regel, enligt vilken domare är

jävig, om han av sakens utgång kan vänta synnerlig nytta eller skada. Där­

vid har kommittén funnit, att en motsvarande regel på det kommunala om­

rådet lätt kan ges en vidare innebörd än vad som är påkallat. Detta kunde

bli fallet, då ärendets avgörande medförde nytta för en begränsad grupp av

kommunens medlemmar, exempelvis invånarna i en viss del av kommunen

eller utövarna av visst yrke eller näring. Ett sådant beslut kunde gälla t. ex.

förbättring av vägförhållandena inom en begränsad del av kommunen, an­

tagande av stadsplan för ett förortsområde, ekonomiskt understödjande av

elektrifiering av ett antal fastigheter, avlyftande av fastighetsägarnas be­

svär med gaturenhållning i stad, igångsättning av byggnadsverksamhet, var­

igenom tillfälle till arbete och leveranser bereddes ortens byggnadsarbetare

och näringsidkare, den kommunala personalens arbets- och lönevillkor

o. s. v. Beslut i dylika frågor kunde ofta medföra ej ringa fördel för den

enskilde kommunalmannen själv. Men det torde stå i mindre god överens­

stämmelse med grunderna för kommunallagstiftningen att utesluta någon

från att deltaga i sådana beslut.

För att hindra en tillämpning av jävsreglerna vid behandling av ärende,

vari utgången på anfört sätt kan medföra »nytta eller skada» för ett kol­

lektiv, har kommittén funnit nödvändigt att begränsa jäven för de kommu­

nala organens ledamöter till de fall, då ärende personligen rör ledamot

(respektive vissa honom närstående). Rörande innebörden av en sådan

regel har kommittén anfört.

147

Att ett ärende rör någon personligen tager sig vanligen uttryck däri, att

vederbörandes namn finnes angivet i de till ärendet hörande handlingarna.

Ärendet är så att säga personindividualiserat. Det kan gälla ingående av

avtal med viss person, behandling av ansökningar till kommunal befattning,

prövning av framställningar om bostadssubvention o. s. v. Ett särskiljande

på antytt sätt av ärenden, som angå kollektiv, och personindividualiserade

ärenden kan emellertid, om det sker alltför formellt, stundom leda till re­

sultat, som icke sakna drag av godtycklighet. Så kan bliva fallet, då ett

»kollektiv» består av blott ett fåtal personer och beslutets karaktär av att

kunna lända till fördel eller nackdel för de enskilda individerna är starkt

framträdande. Givetvis kan det även eljest inträffa, att någons förhållande

till ett ärende är sådant, att ärendet måste anses röra honom personligen,

oaktat han icke är nämnd i saken, t. ex. om han äger huvudparten av

aktierna i ett bolag, som ärendet angår. I dylika fall ankommer det på leda­

moten själv och det organ han tillhör, i sista hand på de besvärsprövande

myndigheterna, att taga ställning till jävssituationen i överensstämmelse

med andan i och syftet med jävsregeln.

De ledamot närstående personer, vilkas personliga förhållande till ärende

bör göra ledamoten jävig, har kommittén ansett böra bestämmas i enlighet

med 4 kap. 13 § 2. rättegångsbalken. De där avsedda närstående utgöres av

make — nuvarande eller tidigare — trolovad, släktingar i rätt upp- eller

nedstigande led, syskon, vissa släktingar i annat sidoled samt personer, i

förhållande till vilka visst svågerlag föreligger. Även den, till vilken leda­

moten står i adoptivförhållande, räknas hit.

I övrigt har kommittén icke funnit lämpligt att efterbilda reglerna om

domarjäv. Detta betyder enligt kommittén bl. a., att ledamot av kommunalt

organ icke i och för sig är att anse som jävig därför att han eller någon av

hans anhöriga är ställföreträdare för den som ärende rör eller är ledamot

av styrelsen för bolag eller annan juridisk person, som ärendet angår. Ställ­

företrädare i den mening här avses är bl. a. förmyndare, god man, verk­

ställande direktör i aktiebolag och firmatecknare i aktiebolag eller förening.

Kommittén har rörande ställföreträdares och styrelseledamöters ställning

anfört.

Att jäv icke förefinnes för ställföreträdare eller styrelseledamot, då ett

kommunalt ärende angår den företrädde, respektive den sammanslutning

styrelseledamotskapet avser — bortsett från fall där ärendet tillika rör

ställföreträdaren eller styrelseledamoten personligen —• kan visserligen

stundom synas betänkligt. Med denna ordning är t. ex. en förmyndare be­

hörig att som ledamot av en stipendieutdelande nämnd pröva myndlingens

ansökan om stipendium. Eu situation som den antydda hindras emellertid

ofta av släktskapsjäv. Värre är måhända, att direktör, firmatecknare eller

styrelseledamot i bolag eller förening i allmänhet icke blir jävig i vissa fall,

då anledning därtill kan synas föreligga. Sålunda kan t. ex. verkställande

direktören i ett industribolag eller styrelseledamöter i en kooperativ för­

ening deltaga i sammanträde med kommunal nämnd eller fullmäktige, då

fråga om försäljning av mark till bolaget eller föreningen behandlas. Emel­

lertid skulle en regel om jäv på grund av ställföreträdare- och styrelseleda­

Kungl. Mnj:ts proposition nr 210.

148

motskap komma att få icke önskvärda verkningar. Den skulle t. ex. hindra

styrelseledamot i ett i bolagsform drivet kommunalt företag, såsom ett

bostads- eller spårvägsbolag, från att deltaga i fullmäktiges och kommunala

nämnders behandling av ärenden rörande företaget. Och att i förevarande

hänseende bestämma en gräns mellan kommunala och icke kommunal^

bolag skulle säkerligen ställa sig svårt. Vidare skulle styrelseledamöterna

i alla de ideella föreningar, som samarbeta med och åtnjuta anslag av kom­

munerna för olika slags allmännyttiga ändamål, bliva jäviga i frågor om

anslag för föreningsverksamheten. Med hänsyn till det anförda torde ställ­

företrädare- och styrelseledamots jäven icke böra få någon motsvarighet

inom kommunalrätten.

Den jävsregel kommittén föreslår är alltså av innehåll, att fullmäktig,

respektive ledamot i kommunens styrelse eller annan enligt kommunal­

lagen tillsatt nämnd icke må deltaga i behandling av ärende, som person­

ligen rör honom eller någon honom närstående, som sägs i 4 kap. 13 § 2.

rättegångsbalken om jäv emot domare.

Kommittén har tillfogat, att denna regel tar sikte på att träffa de mest

flagranta av de fall, där det kan tänkas, att andra intressen än kommu­

nens bestämmer eller inverkar på den enskilde ledamotens ställningsta­

gande till viss fråga. Emellertid påpekar kommittén, att ledamot i allmänhet

är oförhindrad att frivilligt avhålla sig från deltagande i ärende, där visser­

ligen icke laga jäv föreligger men beträffande vilket det kan göras gällande,

att ovidkommande intressen kan influera på ställningstagandet. Denna möj­

lighet att åberopa »grannlagenhetsjäv» har kommittén ansett kunna utgöra

ett värdefullt komplement till den lagstadgade regeln om jäv.

Remissyttrandena.

Jävsfrågorna har berörts i ett stort antal yttranden. Överlag är inställ­

ningen positiv till tanken på införande av jävsbestämmelser i kommunal­

lagen.

Den av kommittén föreslagna jävsregeln har tillstyrkts av bl. a. kammar­

kollegiet, statskontoret, länsstyrelsen i Hallands län och fullmäktige i ett

antal kommuner.

Flera remissinstanser har emellertid ur olika synpunkter kritiserat den

utformning kommittén gett bestämmelsen. Stadsfullmäktige i Västerås an­

ser formuleringen alltför vag och obestämd för att med lätthet kunna upp­

fattas. I andra yttranden från kommunalt håll befaras, att bestämmelsen

kommer att medföra stora svårigheter vid tillämpningen och ge anledning

till överklaganden. Några remissinstanser anser hänvisningen till rätte­

gångsbalken mindre lämplig.

I åtskilliga remissvar anmärkes mot den föreslagna regeln, att den är

alltför snäv. Länsstyrelsen i Örebro län anser sålunda, att regeln knappast

bör godtagas i den föreslagna formen, därest man verkligen avser att undan­

röja de förargelseväckande fallen av jävighet. Länsstyrelsen i Jönköpings

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

149

län har visserligen icke velat direkt avstyrka bestämmelsen sådan den före­

slagits men anmäler starka betänkligheter under framhållande bl. a. av att

det knappast är förenligt med kravet på opartiskhet vid handläggningen av

allmänna angelägenheter, att i kommunens tjänst anställda arbetstagare

som valda ledamöter i lönenämnd eller annat organ, där lönefrågor in. in.

behandlas, deltager i behandlingen av ärenden, som angår deras egna an­

ställningsvillkor. Liknande uttalanden göres av fullmäktige i några kom­

muner. I ett par yttranden anser man, att kommittén överskattat betydelsen

av »grannlagenhetsjävet» som komplement till ett lagstadgat jäv. Besvärs-

sakkunniga framhåller i detta sammanhang, att vid besvärsprövning icke

andra jävsförhållanden torde kunna beaktas än de som angivits i lagen.

De av kommittén åsyftade lägen, då jäv borde iakttagas, ehuru de ej ginge

in under lagförslagets bestämmelse, borde kunna täckas med en supple­

mentär regel av allmän natur, förslagsvis efter mönster av bestämmelsen

i 4 kap. 13 § 9. rättegångsbalken.

Det förhållandet att förslaget icke upptager någon motsvarighet till de

för domare gällande ställföreträdare- och styrelseledamotsjäven har påtalats

av stadsfullmäktige i ett tiotal städer. Sålunda anför stadsfullmäktige i

Skövde, att det icke kan anses tillfredsställande, att ett bolags direktör eller

styrelseledamot pläderar och röstar för ett förslag, som är till förmån för

hans bolag och indirekt kanske för honom själv.

Slutligen har i några yttranden från kommunalt håll framhållits vikten

av att en jävig ledamot i styrelse eller nämnd icke genom sin närvaro

hindrar ett fritt meningsutbyte. Man föreslår därför uttryckligt förbud för

jävig ledamot att närvara vid ärendets behandling.

Departementschefen.

I likhet med kommittén anser jag, att det föreligger behov av en viss

reglering i lag av de jävssituationer, som kan uppkomma inom de kom­

munala organen. Att på detta viktiga område helt lita till praxis i kommu­

nerna är enligt min mening desto mindre tillrådligt som uppfattningen på

kommunalt håll i hithörande frågor ofta torde vara oklar och meningarna

delade. Dessutom visar erfarenheten, att frågor om jäv endast undantags­

vis dragés under besvärsmyndigheternas prövning och göres till föremål

för auktoritativa rättsliga avgöranden.

Innan jag anger mina synpunkter på förevarande spörsmål, bör inskju­

tas, att frågan om jäv för ledamöter av sådana kommunala organ, som till­

sättes enligt andra författningar än kommunallagen, icke tages upp till

övervägande i detta sammanhang. Beträffande denna fråga inskränker jag

mig till att erinra om konstitutionsutskottets med avseende å dessa organ

gjorda uttalande vid 1934 års riksdag, att jävsbestämmelserna i allmän

lag bör vinna tillämpning.

Vad spörsmålet åter rör fullmäktige samt kommunens styrelse och andra

Kungl. Maj.ts proposition nr 210.

150

nämnder, som utses enligt kommunallagen, ger kommitténs framställ­

ning vid handen, att det är förenat med stora svårigheter att finna en

klar och lämpligt avvägd jävsbestämmelse. Att för dessa organs del efter­

bilda de regler, som gäller för domstolar, ämbetsverk och andra med myn­

dighetsfunktioner utrustade organ, synes icke kunna komma i fiåga. Den

ställning kommunernas fullmäktige och deras här avsedda nämnder in­

tager gentemot den enskilde är en helt annan än den som tillkommer dom­

stolar och myndigheter. Fullmäktige och nämnder är kommunmedlem­

marnas organ för utövande av deras självstyrelse, och de angelägenhetei

varmed organen tar befattning är kommunmedlemmarnas egna. I vidsträckt

bemärkelse kan varje ärende, som handlägges av fullmäktige eller nämnd,

sägas röra kommunens medlemmar i gemen.

När det gäller att bedöma i vad mån en enskild kommunmedlems för­

hållande till visst ärende är sådant, att han icke bör få deltaga i ären­

dets avgörande, måste uppenbarligen sökas en annan grund än den som

hänför sig till blotta medlemskapet. Av särskilt intresse i detta samman­

hang är sådana av kommittén exemplifierade fall, där avgörande av ärende

kan gynna en speciell grupp av kommunens medlemmar, ett »kollektiv»,

t. ex. invånarna i en viss del av kommunen eller utövarna av visst yrke

eller näring. I dessa fall rör ärendet dem som tillhör sådan grupp närmare

än övriga kommunmedlemmar, och den personliga relationen till ärendet

blir mer framträdande ju mindre gruppen är. Svårigheten ligger i att av­

gränsa jävsområdet å ena sidan så, att icke alltför många kommunmed­

lemmar i strid mot den kommunala självstyrelsens idé berövas möjlighe­

ten att deltaga i visst ärende, och å andra sidan så, att den enskilde kom­

munmedlemmen hindras från att besluta i egen sak.

Kommittén har ansett, att denna avgränsning bör ske genom en regel,

enligt vilken fullmäktig respektive ledamot av nämnd eller styrelse icke

må deltaga i ärende, som personligen rör honom eller någon sådan honom

närstående, som avses i rättegångsbalkens bestämmelser om domarjäv.

Med en sådan avfattning av jävsregeln har kommittén åsyftat att från jävs­

området avskilja de fall, där ärende rör någon såsom tillhörande ett kol­

lektiv av förut nämnt slag, och i princip begränsa förekomsten av jäv till

vad kommittén benämner personindividualiserade ärenden.

Enligt min mening bör eu jävsregel av detta slag — med en mindre

jämkning som jag strax skall beröra — kunna godtagas för kommunalla­

gens del. I det stora hela kan jag också ansluta mig till de uttalanden

kommittén gjort rörande den närmare innebörden av regeln. Särskilt vill

jag understryka, att bestämmelsens tillämpning på viss fullmäktig- eller

nämndledamot icke ovillkorligen förutsätter, att ledamoten respektive den

honom närstående är särskilt omtalad i ärendet. Även om detta icke är

fallet kan omständigheterna stundom vara sådana, att ärendet får anses

röra vederbörande personligen. Överhuvudtaget synes man icke av den

Kungl. Maj.ts proposition nr 2t0.

151

föreslagna regleringen nödvändigtvis behöva draga den slutsatsen, att leda­

mot skulle äga att utan annan inskränkning än den som kommer till ome­

delbart uttryck i bestämmelsens ordalag deltaga i alla förekommande ären­

den. Något hinder för en rättsutveckling, enligt vilken inom jävsområdet

föres fall, som med avseende å jävsregelns anda och syfte är fullt jämför­

bara med de särskilt reglerade fallen, kan jag sålunda icke finna.

Det har mot den föreslagna bestämmelsen anmärkts, att den kommer att

vålla svårigheter vid tillämpningen. Jag tror dock, att det skall vara möj­

ligt att ge bestämmelsen en förnuftig och praktisk tolkning i de enskilda

fallen. Under alla förhållanden utgör regeln i den föreslagna utformningen

enligt min uppfattning ett bättre underlag för gränsdragningen i praxis

än den f. n. i många kommunala nämndreglementen inskrivna bestämmel­

se om jäv för ledamot, som kan vänta nytta eller skada av utgången i visst

ärende.

Den jämkning, som jag enligt vad nyss antytts finner erforderlig i kom­

mitténs förslag, avser kretsen av de närstående personer, vilkas förhållande

till visst ärende gör fullmäktig eller nämndledamot jävig. Jag anser, att

denna krets bör bestämmas på i huvudsak samma sätt som skett i 111 §

taxeringsförordningen med avseende å anhöriga till ledamot av taxerings­

nämnd. Med denna jämkning får regeln det innehållet, att ledamot av full­

mäktige eller nämnd är jävig, då ärende personligen rör ledamoten eller

hans hustru, föräldrar, barn eller syskon.

I överensstämmelse med vad som föreslagits i några remissyttranden

förordar jag, att jävsbestämmelsen för nämndernas del kompletteras med

förbud för ledamot att närvara under handläggningen av ärende, vari han

är jävig.

Även om den jävsbestämmelse jag sålunda föreslår icke tolkas restrik­

tivt, täcker den givetvis ej alla de fall, där en ledamot kan tänkas sätta

eget eller annans intresse framför kommunens vid ställningstagandet till

viss fråga. Det torde emellertid kunna antagas, att förhandenvaron av

denna regel ofta skall förmå ledamot att vid en intressekollision av be­

rörda slag hellre frivilligt avstå från att deltaga i ärendet än att ådraga

sig misstanken att handla i eget eller annans enskilda intresse. Regeln

kan på detta sätt utanför sitt egentliga verkningsområde få en effekt, som

är värdefull för samarbetet inom organen samtidigt som den är ägnad att

utåt stärka förtroendet för kommunalförvaltningen.

O

Kungl. Maj.ts proposition nr 210.

8. Kommunal arkivvård.

Gällande bestämmelser.

Några generella lagstadganden om kommunernas arkivvård finnes icke.

Däremot innehåller kommunallagarna vissa regler om vem ansvaret föi

protokolls och andra handlingars förvaring och vård i olika fall åvilar.

152

Sålunda skall kommunalstämmas protokoll med tillhörande handlingar

och bilagor förvaras av ordföranden på sätt och å ställe, som kommunal­

stämman bestämt (26 § LKL). Motsvarande gäller beträffande kommunal­

fullmäktiges protokoll och handlingar (41 §). Kommunalnämndens ord­

förande åligger att vårda nämndens handlingar och hålla register över dem

(56 §). Stadsfullmäktiges protokoll med tillhörande handlingar och bilagor

skall förvaras på sätt och å ställe, som fullmäktige bestämt (LKS 30 §).

De nu återgivna reglerna överensstämmer helt med motsvarande stad-

ganden i 1862 års kommunalförordningar.

Bestämmelser av liknande slag finnes också på vissa håll i speciallag­

stiftningen för där avsedda nämnder och styrelser.

Den kommunala arkivfrågans tidigare behandling.

I en skrivelse år 1916 anhöll riksdagen, att Kungl. Maj:t ville vidtaga

vissa närmare angivna åtgärder till tryggande av kommunernas arkivvård.

Sedan ärendet hänskjutits till riksarkivet, föreslog riksarkivet i utlåtande

den 4 oktober 1926 nya bestämmelser om arkivvården, vilka delvis berörde

kommunallagarna och delvis var avsedda att utfärdas i administrativ ord­

ning. Vid remissbehandlingen av riksarkivets förslag uttalades bl. a. från

de tre kommunförbundens sida, att man tills vidare borde lita till råd och

anvisningar rörande arkivvården och till revisorernas granskning. Kungl.

Maj :ts övervägande av frågan ledde till utfärdande av ett cirkulär till riks­

arkivet m. fl. myndigheter den 20 januari 1933, vari riksarkivet anbefalldes

att tillhandagå kommunerna med råd och anvisningar beträffande för­

varing, vård, ordnande och förtecknande av kommunala arkivalier. Till

åtlvdnad härav utfärdade riksarkivet den 14 juni 1933 ett cirkulär, benämnt

»Råd och anvisningar rörande vården av kommunala arkiv» (SFS nr

483/1933).

Den 27 november 1947 ingav riksarkivet två skrivelser till Kungl. Maj :t

med framställningar rörande den kommunala arkivvården. Den ena skri­

velsen behandlade de arkivproblem, som aktualiserades genom kommun­

sammanslagningarna. I den andra har riksarkivet tagit upp den kommu­

nala arkivfrågan till behandling ur mer allmänna synpunkter.

På framställning av riksarkivet i den förstberörda skrivelsen har Kungl.

Maj:t den 29 december 1949 utfärdat kungörelse (nr 719) angående överläm­

nande av kommunala arkivalier till nybildade borgerliga kommuner. Enligt

denna kungörelse skall vid den nya indelningen i borgerliga kommuner

samtliga kommunala arkivalier, tillhöriga kommun som sammanlägges

med annan kommun, med leveransreversal överlämnas till den nybildade

kommunen. Ett exemplar av reversalet skall insändas till vederbörande

lands- eller länsarkiv. Vidare föreskrives i kungörelsen, att de kommunala

myndigheterna äger för råd och anvisningar angående arkivvården och in-

Kungl. Maj.ts proposition nr 210.

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

153

rättandet av arkivlokaler att hänvända sig till vederbörande lands- eller

länsarkivarie.

I den andra skrivelsen av den 27 november 1947 —- vilken av Kungl.

Majrt överlämnats till kommunallagskommittén för att tagas i övervägande

vid fullgörandet av dess utredningsuppdrag — har riksarkivet föreslagit

inarbetande i kommunallagarna av bestämmelser av följande innebörd:

1. De kommunala arkiven böra omsorgsfullt vårdas av den, under vilkens

närmaste tillsyn de äro ställda. Angående vården i övrigt meddelas av

Kungl. Maj :t särskilda bestämmelser. 2. Handlingarna skola förtecknas

på sätt Kungl. Maj :t förordnar. 3. Arkiven skola inspekteras enligt av Kungl.

Maj :t fastställd inspektionsförordning. 4. Gallring av kommunala hand­

lingar sker efter av Kungl. Maj :t utfärdade föreskrifter. — I skrivelsen

har riksarkivet anfört, att dess år 1933 utfärdade råd och anvisningar visser­

ligen bidragit till en förbättrad arkivvård på sina håll. Förhållandena vore

dock alltjämt sådana, att särskilda åtgärder måste anses i hög grad på­

kallade för att åstadkomma ett annat tillstånd.

Kommunallagskommittén.

Kommittén har funnit oemotsägligt, att arkivvården i många kommuner

eftersatts i betydande mån och att det är nödvändigt att få till stånd en

bättre ordning på detta område. Emellertid har kommittén icke ansett, att

situationen kräver ingripande från lagstiftarens sida i den utsträckning

som riksarkivet ifrågasatt. Kommittén framhåller i detta hänseende, att ett

ökat intresse för arkivfrågorna i kommunerna kunnat konstateras på senare

tid. Helt naturligt gällde detta främst de större kommunerna, som i betyd­

ligt större omfattning än småkommunerna centraliserat förvaringen av

arkivalier och låtit förteckna desamma. Bättre resurser i fråga om arkiv­

lokaler och den omständigheten att de rena förvaltningsbestyren i dessa

kommuner i avsevärd utsträckning handhades av tjänstemän hade skapat

förutsättningar för en rationell arkivvård därstädes. Detta förhållande

syntes ge anledning till förhoppningen, att småkommunernas försvinnande

och uppgående i större enheter i samband med den nya kommunindel­

ningens genomförande skulle efter hand medföra en allmän standard­

höjning på arkivvårdens område.

Kommittén har närmare kritiserat riksarkivets förslag och därvid på­

pekat, att det i alltför hög grad förbehåller Kungl. Maj:t att detaljreglera

ett ämne, vilket såsom icke omnämnt i annan allmän lag än kommunal­

lagarna principiellt är att betrakta som kommunens egen angelägenhet.

Den förordade inspektionen skulle ge vederbörande myndigheter möjlighet

att ganska närgånget ingripa på ett område, som av gammalt varit föremål

för kommunernas bestämmanderätt. Även om de ifrågasatta närmare be­

stämmelserna om vård, förtecknande och gallring icke förbundes med in-

154

spektionsrätt, syntes de knappast förenliga med den rådighet över den

kommunala egendomen, som i princip finge anses tillkomma kommunerna

enligt kommunallagarna. Kommittén har därför funnit, att berättigade

gensagor kan ur den kommunala självstyrelsens synpunkt riktas mot en

reglering i detalj av arkivvården.

Avstår man från att reglera den kommunala arkivvården i den av riks­

arkivet föreslagna utsträckningen, måste man enligt kommittén på andra

vägar söka ernå den bättre ordning på detta område som inledningsvis

betecknades som nödvändig. Kommittén yttrar i detta hänseende.

Av största betydelse för åstadkommandet av en god arkivvård är sam­

arbetet med de statliga arkivmyndigheterna. Värdefullt är i detta hänseende

det i kungörelsen den 29 december 1949 (nr 719) lämnade medgivandet för

kommunala myndigheter att i arkivfrågor konsultera vederbörande lands-

eller länsarkivarie. Enbart ett dylikt medgivande är dock icke tillräckligt

för att stimulera intresset för arkivvården i kommunerna. Härutöver torde

en aktiv upplysningsverksamhet böra bedrivas, och i detta avseende lärer

man i första rummet få lita till insatser från kommunförbundens sida.

Denna verksamhet synes bl. a. böra gå ut på att sprida kännedom om de

råd och anvisningar för kommunernas arkivvård, som riksarkivet på sin

tid utfärdat, och att tillhandahålla tryckta formulär för arkivförteckningar.

Önskvärt vore också, om den rådgivningsverksamhet i kommunala för­

valtningsfrågor, som kommunförbunden och bland dem framför allt lands­

kommunernas förbund bedriva ute i kommunerna genom sina konsulent­

organisationer, kunde kompletteras med någon handledning i arkivvård.

Enligt vad kommittén erfarit planeras redan särskilda kurser i arkivvård

av landskommunernas förbund. Det är sannolikt, att ett målmedvetet upp­

lysningsarbete på detta område efter hand skall visa sig lika framgångsrikt

som det vilket kommunförbunden bedrivit i exempelvis bokförings- och

revisionsfrågor.

Med den ståndpunkt kommittén intagit i förevarande fråga har kom­

mittén icke funnit några mera genomgripande ändringar erforderliga i

kommunallagarnas regler om vården av handlingar. I ett par betydelsefulla

avseenden har dock bestämmelserna ansetts i behov av komplettering. Så­

lunda föreslår kommittén, att skyldighet att vårda handlingar och föra

förteckning över dem, som för närvarande är uttryckligen stadgad blott för

ordföranden i kommunalnämnden, skall åläggas fullmäktiges ordförande

samt ordförandena i kommunens styrelse och de övriga nämnder, som

utses enligt kommunallagen. Även om det funnes lämpligt att överlåta den

direkta skötseln av arkivalierna till annan ledamot än ordföranden eller

till tjänsteman, borde dock ordföranden bära ansvaret för vården. Vidare

föreslår kommittén vissa bestämmelser, som avser att öppna möjlighet

till central arkivering av fullmäktiges och förvaltningsorganens hand­

lingar. Bland de uppgifter som skall åvila kommunens styrelse anges så­

lunda skyldighet att vårda och förteckna fullmäktiges och nämnders proto­

koll och övriga handlingar i den mån de för sådant ändamål överlämnats

till styrelsen. Om arkivalier skall överlämnas för central förvaring och

Kungl. Mcij.ts proposition nr 210.

vård, ankommer enligt förslaget på vederbörande organ att självt be­

stämma.

Remissyttrandena.

Blott ett mindre antal av remissmyndigheterna har berört arkivvårds-

frågorna i sina yttranden. Där så skett från kommunalt håll har man i

allmänhet tillstyrkt kommitténs förslag. Kommunalfullmäktige i Njutånger

anser, att spörsmålet om arkivvården kommer att lösas med vederbörande

statsmyndigheter såsom samarbetande och icke inspekterande organ, samt

tillägger, att den aktivisering på hithörande område, som föranletts av

kommunsammanslagningen, säkerligen skall föra hela arkivfrågan framåt.

Frågan om ansvaret för arkivvården har berörts i några yttranden. Stads­

fullmäktige i Malmö finner det orimligt att lägga hithörande uppgifter på

ordförandena i de olika organen. Arkivvården borde tillkomma vederbörande

organ, som i sin tur finge låta uppgiften fullgöras av någon därför lämplig

tjänsteman och eventuellt, vad äldre protokoll och handlingar beträffade,

av stadsarkivet. Även från ett par andra håll uttalas den meningen, att

kommunerna bör ha möjlighet att avlasta ordföranden ansvaret för arkiv­

vården.

Kammarkollegiet anser, att kommunal nämnd icke bör kunna motsätta

sig att överlämna sina arkivalier till kommunens styrelse, om fullmäktige

fattat beslut om central arkivering.

Riksarkivet — som vid sitt remissvar fogat yttranden av lands-, läns-

och stadsarkivarier —• beklagar, att de i riksarkivets skrivelse den 27 no­

vember 1947 framförda förslagen avvisats av kommittén.

För riksarkivet, som väl känner till att det i flera hänseenden icke är väl

beställt med den kommunala arkivvården och i tidigare sammanhang även

understrukit detta och som förutser, att den framtida forskningen i kom­

munernas historia kan komma att rikta berättigade förebråelser mot ett

bristande intresse för vården av de kommunala arkivalierna, synes syftet

med det förslag, som det framlagt, väga vida över hänsyn av formell art.

Att för framtiden rädda den kommunala självstyrelsens arkivalier är en

angelägenhet stor nog att gå före varje fråga om den formella och admi­

nistrativa innebörden av härför erforderliga åtgärder. Ett sådant räddnings­

arbete låter sig enligt riksarkivets förmenande icke heller genomföra utan

det statliga arkivväsendets medverkan. Den moderna arkivmannen är för

övrigt så skolad, att han i arbetet för de kommunala arkiven med all säker­

het skulle företräda arkivväsendets bästa utan att träda kommunal själv­

känsla för när. Riksarkivet håller sålunda före, att dess förslag, i betrak­

tande av vad därmed åsyftas, borde ha kunnat komma till genomförande.

Med erkännande att de föreslagna bestämmelserna dock utgör eu för­

bättring i jämförelse med nuvarande regler har riksarkivet som sin upp­

fattning uttalat, att bestämmelserna bör kompletteras med föreskrifter dels

att kommunens styrelses vårdnadsplikt avser jämväl äldre protokoll och

handlingar samt avslutade kommittéers och upphörda kommunala organs

Kungl. Maj.ts proposition nr 210.

155

156

handlingar, dels hur det skall förfaras med vården av upphörande kom­

muners arkiv och dels att kopia av upprättad arkivförteckning skall över­

lämnas till vederbörande lands- eller länsarkiv.

För samarbete mellan arkivmyndigheterna och kommunerna utöver det

som förutsättes i cirkuläret den 20 januari 1933 och kungörelsen den 29

december 1949 har riksarkivet förklarat sig finna en rådgivande verksam­

het tänkbar. Eu dylik verksamhet syntes med fördel kunna anknytas till

lands- och länsarkiven, möjligen i form av rådgivningsbyråer.

I de lokala arkivmyndigheternas yttranden har bl. a. föreslagits kontroll

över arkivvården, utövad av de kommunala revisorerna eller på annat sätt,

samt bestämmelser om inventering av handlingar vid förtroendemans eller

befattningshavares avgång. Riksarkivet har förklarat sig stödja dessa för­

slag, försåvitt de befunnes praktiskt genomförbara. I ett par av nyss-

berörda yttranden har även förordats, att centralisering av arkivvården

skall vara obligatorisk.

Departementschefen.

Kommunallagarnas bestämmelser om vården av de kommunala arkiva-

lierna är knapphändiga och begränsar sig i huvudsak till att för några

speciella fall ange vem ansvaret för handlingars förvaring och vård

åvilar. Till ledning för arkivvården i kommunerna har riksarkivet år

1933 utfärdat ett cirkulär med råd och anvisningar rörande vården av

kommunala arkiv. Riksarkivet har emellertid funnit, att anvisningar i

denna form icke är tillräckliga för att trygga en tillfredsställande kom­

munal arkivvård, och har därför i en år 1947 avgiven framställning

anhållit om komplettering av kommunallagarnas bestämmelser och ut­

färdande av administrativa föreskrifter i närmare angivna hänseenden.

Kommunallagskommittén har å sin sida gjort gällande, att en höjning

av arkivvårdens standard bör kunna ernås genom rådgivning från de

statliga arkivmyndigheternas sida och genom en av kommunförbunden

bedriven aktiv upplysningsverksamhet. Kommittén har därför i fråga

om arkivvårdens reglering i kommunallagen begränsat sig till att före­

slå dels att ordföranden i respektive organ skall vara ansvarig för vård

och förtecknande av organets protokoll och övriga handlingar och dels

att fullmäktige och de särskilda nämnderna skall äga överlämna sina

arkivalier till kommunens styrelse för central vård och registrering.

För egen del vill jag starkt understryka behovet av att de kommunala

arkivalierna erhåller en betryggande förvaring och vård. En säker för­

varing och ett ändamålsenligt ordnande av äldre handlingar är ett viktigt

intresse redan ur synpunkten av att de ofta tjänar till bevis om rättig­

heter eller befrielse från förpliktelser i olika hänseenden. Vidare kan

ej sällan vid behandlingen av någon kommunal fråga tillgången till

äldre protokoll och utredningsmaterial vara av betydelse för frågans

Kungl. Maj.ts proposition nr 210.

157

bedömande. Till det sagda kommer värdet för den framtida forskningen

på bygdehistoriens och den allmänna kulturhistoriens in. fl. områden,

att kommunernas arkivalier bevaras åt kommande generationer.

Av det sagda torde framgå, att jag till fullo belijärtar syftet med

riksarkivets framställning om införande av närmare bestämmelser rö­

rande arkivvården i kommunerna. Det oaktat kan jag i likhet med

kommittén icke förorda, att kommunernas verksamhet på förevarande

område regleras genom författningsbestämmelser i den utsträckning riks­

arkivet ifrågasatt. En sådan reglering skulle säkerligen av kommunerna

uppfattas såsom tyngande, särskilt om den såsom riksarkivet föreslagit

skulle inbegripa skyldighet för kommunerna att underkasta sin arkivvård

inspektion från de statliga arkivmyndigheternas sida. Det synes mig också

oegentligt att just för denna del av den interna kommunala förvaltningen

uppställa en rad detaljbestämmelser, när man i andra viktiga avseenden,

t. ex. i fråga om det kommunala räkenslcapsväsendet, anser sig kunna

lämna kommunerna en vidsträckt frihet.

När jag därför tillråder en mer begränsad reglering av arkivvården, förut­

sätter jag liksom kommittén, att betydande framsteg på detta område skall

kunna nås på frivillighetens väg, bl. a. genom samarbete mellan de statliga

arkivmyndigheterna samt kommunerna och deras sammanslutningar. Det

kan nämnas, att sedan kommittén avgett sitt betänkande frågan om ett

dylikt samarbete behandlats i ett av särskilda sakkunniga — 1952 års

arkivgallringssakkunniga —• i december 1952 avlämnat betänkande med

förslag till kungörelse rörande råd och anvisningar angående gallring av

kommunala arkivalier in. in. (stencilerat). Förslaget innehåller bl. a. an­

visning därom att utgallring av andra handlingar än de i förslaget särskilt

nämnda ej bör ske utan samråd med vederbörande lands- eller läns-

arkivarie, till vilken hänvändelse även i andra arkivfrågor kan göras. Dess­

utom föreslås ett tillägg till instruktionen den 8 september 1924 för lands­

arkiven, varigenom landsarkivarien ålägges att på kommunala myndig­

heters begäran meddela råd och anvisningar angående kommunala arkivs

vård och gallring samt angående inrättandet av arkivlokaler. De sakkun­

nigas förslag överväges f. n. inom ecklesiastikdepartementet.

De av kommittén föreslagna bestämmelserna har jag funnit välgrundade.

Liksom när det gäller protokollföring synes det riktigt, att ansvaret för

handlingarnas vård och förtecknande lägges på ordförandena i de olika

organen. Genom att det omedelbara handhavandet av vården kan fullgöras

av annan person torde ordförandens åliggande icke bli särskilt betungande.

Härtill kommer, att fullmäktige och de olika specialnämnderna enligt för­

slaget får rätt att överlämna äldre handlingar till kommunens styrelse för

vård och förtecknande. Den centralisering av arkivvården, som härigenom

blir möjlig, synes enligt min mening kunna bli ett mycket värdefullt led i

strävandena att höja den allmänna standarden på förevarande område.

Kungl. Maj.ts proposition nr ‘210.

158

Att för åstadkommande av sådan centralisering ge ett formligt åläggande i

lagen för de olika nämnderna att överlämna sina handlingar till kommunens

styrelse torde icke vara erforderligt.

Med anledning av de önskemål, som riksarkivet i sitt remissyttrande

framfört angående komplettering i vissa hänseenden av kommitténs för­

slag, vill jag — utöver vad jag tidigare erinrat gentemot en alltför ingående

reglering — framhålla, att kommunens styrelses vårdnadsplikt givetvis

omfattar även före lagens ikraftträdande upprättade protokoll och hand­

lingar, och den får även anses inbegripa upphörda kommunala organs

arkivalier. Vid sammanslagning av kommuner synes det naturligt, att den

nybildade kommunens olika organ övertager de handlingar, som mot­

svarande organ i de äldre kommunerna vårdat. I den mån arkivvården där

varit centraliserad, skall alltså kommunens styrelse i den nybildade kom­

munen taga hand om arkivalierna. Vad angår riksarkivets förslag om

skyldighet att överlämna kopia av upprättad arkivförteckning till veder­

börande lands- eller länsarkiv torde detta lämpligen böra prövas i samband

med arkivgallringssakkunnigas förut berörda förslag.

Kungl. Maj.ts proposition nr 210.

9.

Det kommunala förmögenlietsskyddet.

Kommunallagskommittén.

Kommittén har ägnat ett avsnitt av sitt betänkande åt frågan om lag-

reglerat skydd för den kommunala förmögenheten. Kommittén framhåller

till en början, att såsom en allmänt erkänd norm för kommunernas eko­

nomiska förvaltning gäller, att en generation icke har rätt att förbruka

vad föregående generationer hopbragt till sina efterkommandes gagn. Kom­

mittén påpekar, att denna princip icke grundar sig på något uttryckligt

stadgande i kommunallagarna, och fortsätter.

Att man upprätthållit principen och även lyckats förkovra den kom­

munala förmögenheten framgår därav, att denna under lång tid i de allra

flesta kommuner varit stadd i stark tillväxt. Under sådana förhållanden

kunde det kanske synas opåkallat att i kommunallagen införa en uttryck­

lig bestämmelse om skydd för den kommunala förmögenheten. Enligt

kommitténs mening måste det dock anses såsom en brist, att lagstiftningen

icke fastslår en sådan fundamental och allmänt omfattad princip för den

kommunala förmögenhetsförvaltningen. Kommittén har därför ansett sig

böra undersöka, huruvida denna brist skulle kunna avhjälpas genom ett

allmänt stadgande i kommunallagen om förbud mot förmögenhetsförbruk-

ning. Införandet av en dylik bestämmelse förutsätter, att de kommunala

räkenskaperna på ett klart och översiktligt sätt utvisa, hur förmögenheten

förändras från tid till annan. Vidare måste fastställas, vad som skall inne­

fattas i den lagskyddade förmögenheten och hur förmögenheten skall be­

räknas. I nära samband härmed står frågan, huruvida enhetliga regler

erfordras för värdesättningen av kommunernas tillgångar.

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

159

Kommittén omnämner, att dessa spörsmål närmare belysts i en vid dess

betänkande som bilaga fogad utredning, utarbetad av kommitténs expert,

numera framlidne borgarrådet Harald Göransson. Av utredningsmannens

redogörelse framgår -— tillägger kommittén — att de krav på kommuner­

nas bokföring, som den ifrågasatta bestämmelsen om förmögenhetsskydd

skulle komma att ställa, kan uppfyllas och att i detta hänseende sålunda

icke föreligger något hinder för införandet av en lagbestämmelse av den

innebörd varom här är fråga.

Under hänvisning till vad sålunda anförts har kommittén föreslagit en

bestämmelse i kommunallagen av innehåll att vad kommun tillhör i fast

eller lös egendom skall så förvaltas, att kommunens förmögenhet ej mins­

kas, varvid det dock skall vara kommun obetaget att för löpande behov

taga i anspråk överskott samt fondmedel på sätt i lagen närmare anges.

Kommittén betonar, att bestämmelsen i huvudsak får principiell innebörd

och att det i fråga om dess tillämpning, särskilt när det gäller värdesätt­

ningen av tillgångarna, är nödvändigt att hänvisa till allmänna bokförings-

grunder och god sedvänja. Kommittén anser dock bestämmelsen vara av

värde som ett rättesnöre för det kommunala handlandet på det ekonomiska

området.

Kommittén har därefter behandlat några av de frågor, som uppställer

sig vid bestämmelsens tillämpning, och i detta sammanhang också hänvisat

till utredningsmannens yttrande. Efter att ha utvecklat vad som är att

hänföra till den lagskyddade förmögenheten framhåller kommittén, att

prövningen av att en kommun icke förbrukar sin förmögenhet i första hand

måste äga rum i samband med att utgifts- och inkomststaten fastställes.

Den slutliga överblicken av förmögenhetsförändringarna erhåller man dock

först, när bokslutet för året upprättas. Skulle det då visa sig, att den lag­

skyddade förmögenheten minskats, borde förlusten täckas i den stat, som

uppgjordes närmast därefter. Kommittén har också övervägt att i kom­

munallagen införa stadganden angående de högsta värden, till vilka till­

gångarna får upptagas i balansräkning, men av närmare angivna skäl

avstått från att framlägga något förslag härom. Slutligen har kommittén

angett ett par fall, då förmögenhetsminskning får anses tillåten oavsett

den föreslagna bestämmelsen.

I samband med förslaget om kommunalt förmögenhetsskydd har kom­

mittén även behandlat de bestämmelser, som återfinnes i 1936 års lag

angående användning i vissa fall av kommun eller annan samfällighet

tillhörig egendom. I första stycket av denna lag stadgas förbud för kom­

mun att utan Konungens medgivande använda ersättning, som uppburits

vid försäljning av tillgång för stadigvarande bruk eller på grund av för­

säkring av sådan egendom, för annat ändamål än anskaffande av annan

dylik tillgång eller för avsättning till fond. Enligt andra stycket i lagen

må kommun icke utan Konungens medgivande använda överskott å lån,

160

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

som med Konungens tillstånd upptagits, för annat ändamål än för avsätt­

ning till fond. Angående nu ifrågavarande fondavsättningar finnes närmare

bestämmelser i fondbildningslagen. Om medel, som avses i första stycket

av 1936 års lag icke finner omedelbar användning för anskaffande av till­

gång för stadigvarande bruk, skall de avsättas till försäljningsmedelsfond:

Överskott å sådant lån, som nyss berörts, skall avsättas till låneöverskotts-

fond.

Kommittén föreslår, att innehållet i första stycket av 1936 års lag med

vissa jämkningar överflyttas till kommunallagen. Enligt den lydelse be­

stämmelsen har i kommitténs lagförslag -— där den placerats i anslutning

till det förut berörda stadgandet om allmänt förmögenhetsskydd — må

medel, som kommun uppburit såsom vederlag för anläggningstillgång eller

på grund av försäkring av sådan tillgång, tagas i anspråk endast för åter­

betalning av lån, som upptagits för förvärv av tillgången, eller för anskaf­

fande av annan dylik tillgång. Såsom anläggningstillgång skall enligt för­

slaget anses fast egendom, så ock lös egendom, avsedd att stadigvarande

innehavas av kommunen. Den i första stycket av 1936 års lag inrymda

föreskriften att där avsedda medel alternativt skall avsättas till fond hav

kommittén i sitt lagförslag låtit ingå bland bestämmelserna om försälj-

ningsmedelsfond.

Rörande utbytet av begreppet »tillgång för stadigvarande bruk» mot det

från aktiebolagslagen hämtade uttrycket »anläggningstillgång» har kom­

mittén anfört, att det åsyftade förmögenhetsskyddet bör gälla icke blott

tillgångar, som stadigvarande brukas, såsom fastigheter, inventarier in. in.,

utan även aktier, fordringar in. in., avsedda att stadigvarande innehavas.

I fråga om den ändring som den föreslagna bestämmelsen i övrigt inne­

fattar i förhållande till den nu gällande framhåller kommittén, att kom­

mun i praxis ansetts lagligen berättigad att använda ersättning varom nu

är fråga — vare sig medlen tages i anspråk omedelbart eller fonderas —

till avbetalning å alla lån, som upptagits för anskaffande av tillgång för

stadigvarande bruk. Enär en sådan vidsträckt befogenhet för kommunen

torde kunna missbrukas, har kommittén ansett, att vederlag för anlägg­

ningstillgång bör få användas, utom för anskaffande av annan sådan till­

gång, endast för återbetalning av lån, som upptagits för förvärv av till­

gången.

Slutligen må i detta sammanhang nämnas, att kommittén icke ansett

erforderligt att i anslutning till stadgandet om allmänt förmögenhetsskydd

erinra om det i andra stycket av 1936 års lag intagna förbudet mot att

utan Konungens medgivande använda överskottsmedel å lån, upptaget med

Konungens tillstånd, för annat ändamål än avsättning till fond. Bestäm­

melse om skyldighet att avsätta sådana medel till låneöverskottsfond har

upptagits bland reglerna om fondbildning.

Kungl. Maj.ts proposition nr 210.

161

Remissyttrandena.

Flertalet av de remissinstanser, som behandlat frågan om det kommunala

förmögenhetsskyddet, har uttalat sig till förmån för införande i någon

form av en allmän bestämmelse i ämnet. Kommitténs förslag till sådan

bestämmelse — regeln att vad som tillhör kommun skall så förvaltas, att

förmögenheten icke minskas — har tillstyrkts av bl. a. kammarkollegiet,

statskontoret, länsstyrelserna i Hallands och Kopparbergs län samt full­

mäktige i ett tiotal städer och några landskommuner.

I åtskilliga remissvar har man emellertid kritiserat bestämmelsens av­

fattning såsom alltför kategorisk och förordat en sådan jämkning däri,

att den i huvudsak principiella innebörd, som kommittén synes ha velat

tillägga den, kommer till uttryck.

Sålunda föreslår länsstyrelsen i Malmöhus län, att ordet »skall» utbytes

mot »bör». Härigenom undvikes, framhåller länsstyrelsen, de konsekvenser

i fråga om rättsliga åtgärder, som med den av kommittén föreslagna lydel­

sen skulle kunna inträda vid en minskning i kommunens förmögenhet.

Länsstyrelsen tillägger, att enligt dess uppfattning ett fullt tillfredsstäl­

lande skydd erhålles för kommunens förmögenhet, även om bestämmelsen

ges karaktär av anvisning. Också enligt länsstyrelsen i Södermanlands län

bör regeln mildras, så att den blott anger en principiell målsättning för

kommunernas ekonomiska handlande. Andra remissinstanser uttalar sig i

samma riktning. Bland dessa framhåller stadsfullmäktige i Stockholm,

att det torde vara alldeles ogörligt att gardera sig för situationer, då en

plötslig bokföringsmässig förmögenhetsminskning inträder, och även om

det i sådant fall får anses riktigt, att en kommun snarast söker återvinna

sin tidigare förmögenhetsställning, kan det icke förutsättas, att detta alltid

skall kunna ske genom omedelbar utdebitering av kommunalskatt.

I andra svar anser man sig kunna tillstyrka den föreslagna bestämmel­

sen, om i motiveringen klart utsäges, att bestämmelsen endast har prin­

cipiell innebord. På detta sätt uttalar sig styrelsen för svenska landskom­

munernas förbund, som vidare anför.

Landskommunernas räkenskaper äro icke upplagda på sådant sätt, att

ändringarna i förmögenheten utan vidare kunna utläsas. Härigenom kan

bestämmelsen för landskommunernas vidkommande av praktiska skäl icke

få annat än rent principiell innebörd. En dylik innebörd torde också enligt

förbundsstyrelsens mening vara fullt tillfyllest. Det kan ju här icke vara

fråga om annat än att i lagen ge uttryck åt den av kommunerna redan

allmänt anammade principen om att förmögenhetsförbrukning ej får ske.

Styrelsen för Sveriges stadskamerala förening önskar också ett uttalande

i motiveringen, att den föreslagna bestämmelsen blott har principiell inne­

börd. I annat fall kan det enligt styrelsens mening befaras, att lagtexten

vid uppkommande tolkningsfrågor anknytes till kommitténs motivering

It—Bihang till riksdagens protokoll 1003. 1 samt. Nr 210.

med därvid fogade bilaga, vilket skulle innebära en icke avsedd skärpning

av bestämmelsen.

Styrelsen för svenska stadsförbundet anser det vara på sin plats att i

kommunallagen ge uttryck åt principen om den kommunala förmögen­

hetens bevarande men förklarar sig icke kunna gå med på att detta bör ske i

form av något absolut förbud mot minskning av förmögenheten.

I några yttranden påpekar man den roll värderingsnormerna spelar för

beräknande av den kommunala förmögenheten. Stadsfullmäktige i Göte­

borg anser, att det varit på goda grunder, som kommittén avvisat tanken

på lagstadgade värderingsregler, men framhåller, att detta minskar värdet

av den föreslagna bestämmelsen.

Några kommuner har direkt avstyrkt bestämmelsen. Stadsfullmäktige i

Lund anser den i princip riktig men befarar, att den skall ge anledning

till tvister vid tillämpningen och medföra ej önskvärda ekonomiska konse­

kvenser för kommunerna.

Mot den bestämmelse rörande användningen av vederlag för anläggnings­

tillgång, som förordats av kommittén och som är avsedd att ersätta mot­

svarande stadgande i 1936 års lag angående användning i vissa fall av

kommun eller annan samfällighet tillhörig egendom, har i svaren från två

kommuner anmärkts, att den innebär en onödig inskränkning i den hand­

lingsfrihet kommunerna hittills ansetts äga i fråga om dispositionen av

influtna försäljningsmedel. Kammarkollegiet ifrågasätter beträffande det

från aktiebolagslagen hämtade uttrycket anläggningstillgång, om det är

lyckligt att anknyta en för den kommunala drätseln central regel till nyss­

nämnda lag.

Departementschefen.

Såsom kommittén framhållit brukar som mål för kommunernas eko­

nomiska politik uppställas grundsatsen att den levande generationen icke

må förslösa vad tidigare generationer hopbragt till de efterlevandes gagn.

Denna grundsats betyder icke blott att den kommunala förmögenheten ej

får tagas i bruk för löpande behov. Den innebär också, att förmögenheten

måste skyddas mot den värdeminskning, som egendomen kan undergå

genom ålder, förslitning eller jämförlig orsak. Ehuru denna princip icke

utformats i någon direkt bestämmelse i kommunallagstiftningen, får den i

stort sett anses ha varit normerande för kommunernas handlande på det

ekonomiska området. Detta framgår, såsom också kommittén påpekat,

av att den kommunala förmögenheten under lång tid varit stadd i stark

tillväxt. Härvid bör framhållas, att kommunerna i sina strävanden att

vidmakthålla och förkovra sin förmögenhet haft ett betydelsefullt stöd i

bestämmelserna om underställning av lånebeslut och den praxis Kungl.

Maj :t tillämpar vid låneprövningen. Av betydelse har också varit de regler,

som på senare tid införts rörande kommunernas fondbildning och använd­

162

Kungl. Maj.ts proposition nr 210.

ningen av medel, som kommun uppburit vid avyttring av tillgångar för

stadigvarande bruk.

Kommittén har ansett som en brist, att den berörda principen icke fast­

slagits i lag. Med hänsyn härtill har kommittén föreslagit en bestäm­

melse av innehåll, att vad kommun tillhör i fast eller lös egendom skall'

så förvaltas, att dess förmögenhet icke minskas, kommun dock obetaget

att för löpande behov taga i anspråk överskott samt fondmedel på sätt

stadgas i lagförslaget.

I flertalet av de remissyttranden, däri frågan om det kommunala för-

mögenhetsskyddet behandlats, har man funnit ett lagstadgande i ämnet

befogat. Åtskilliga remissinstanser har emellertid ansett, att den före­

slagna bestämmelsen fått en alltför kategorisk avfattning, och andra har

godtagit den endast under förutsättning av ett klart uttalande i motive­

ringen att regeln blott har principiell innebörd.

Kommittén har visserligen förklarat, att den förordade bestämmelsen

blott får principiell innebörd och att den är av värde som ett rättesnöre

för kommunerna. Å andra sidan har kommittén framhållit, att införandet

av en dylik bestämmelse förutsätter, att de kommunala räkenskaperna

på ett klart och översiktligt sätt utvisar, hur förmögenheten förändras

från tid till annan. Kommittén har vidare angett vad som är att hänföra

till den lagskyddade förmögenheten och framhållit att, om det vid bok­

slutet visar sig att förmögenheten minskats, förlusten bör täckas i nästa stat.

För egen del anser jag det värdefullt, att den inledningsvis angivna mål­

sättningen för kommunernas ekonomiska politik inskrives i kommunal­

lagstiftningen. I likhet med åtskilliga remissinstanser kan jag emellertid

icke finna, att detta bör ske genom ett till form och syfte kategoriskt förbud

mot förmögenhetsminskning. Ett sådant förbud förutsätter ett klart och

överskådligt budget- och räkenskapssystem, som tillåter en avläsning av

förmögenhetsförändringarna år från år. I varje fall torde icke landskom­

munernas bokföring vara inrättad så, att en dylik fortlöpande kontroll*

av förmögenhetsställningen är möjlig. Härtill kommer, att ett på budget

och bokföring grundat förmögenhetsskydd svårligen kan bli fullt effektivt

utan vissa allmängiltiga normer för värdesättningen av kommunens till­

gångar. Någon reglering i lag av värderingsgrunderna har ej föreslagits

av kommittén. Att binda kommunernas handlingsfrihet i detta avseende

synes ej heller lämpligt, bl. a. därför att det skulle föregripa det reform­

arbete på området som bedrives av de olika kommunförbunden.

Mot införandet av ett absolut förbud mot förmögenhetsminskning talar

också den omständigheten, att situationer kan inträffa, då en bokförings-*

mässig nedgång i förmögenheten knappast kan undvikas. I detta hänseende

kan erinras, att kommuner, som till följd av särskilda omständigheter

råkat i ekonomiskt trångmål, stundom erhållit tillstånd att täcka drift-

utgifter med kortfristiga amorteringslån. En plötslig förmögenhetsminsk-

Kungl. Maj.ts proposition nr 210.

163

164

ning kan också uppkomma, om kommun måste göra en större utbetalning

på grund av en borgensförpliktelse. Visserligen är det befogat, att kom­

munen i dylika fall snarast söker återvinna sin tidigare förmögenhets-

ställning, men det synes knappast kunna krävas, att detta under alla för­

hållanden skall ske genom förlustens täckande i den stat, som uppgöres

närmast därefter.

Av vad jag anfört framgår, att jag icke kan förorda en sådan reglering

i lag av det kommunala förmögenhetsskyddet att en kommun måste kunna

år för år bokföringsmässigt redovisa, att dess förmögenhet icke minskats.

Däremot vill jag tillstyrka, att den allmänt erkända principen om bevarande

av förmögenheten lagfästes. Med hänsyn till det uttalande jag gjort gent­

emot en ovillkorlig anknytning av förmögenhetsskyddet till bokföringen

kan det synas vara av mindre betydelse, om den åsyftade bestämmelsen

ges den av kommittén föreslagna avfattningen eller en mindre kategorisk

formulering. Då emellertid stadgandets rättsliga innebörd kommer till

klarare uttryck, om ordet »skall» utbytes mot »bör», föreslår jag den

lydelsen, att vad kommun tillhör i fast eller lös egendom bör så förvaltas

att kommunens förmögenhet icke minskas. Väljes denna formulering, torde

det icke vara erforderligt att såsom kommittén gjort särskilt undantaga

överskott och fondmedel.

I anslutning till den allmänna bestämmelsen om förmögenhetsskydd

har kommittén i förslaget infört ett stadgande rörande användningen av

vad som uppburits i vederlag för anläggningstillgång eller på grund av

försäkring av sådan tillgång. Enligt förslaget må uppburet belopp tagas i

anspråk endast för återbetalning av lån, som upptagits för förvärv av till­

gången, eller för anskaffande av annan anläggningstillgång. Stadgandet

är avsett att ersätta den däremot i huvudsak svarande bestämmelsen i

första stycket av 1936 års lag angående användning i vissa fall av kom­

mun eller annan samfällighet tillhörig egendom. Jag har icke funnit an­

ledning till erinran mot den avfattning kommittén gett stadgandet och den

därtill knutna definitionen å begreppet anläggningstillgång och förordar

alltså, att bestämmelsen i detta skick införes i kommunallagen.

10. Fondbildning.

Gällande bestämmelser.

Bestämmelser rörande kommunernas så att säga ordinära fondbildning

meddelas i lagen den 6 december 1946 om kommunal fondbildning. Lagens

bestämmelser har i allt väsentligt bestått i sin ursprungliga form intill

den 1 juli 1952, då vissa betydelsefulla ändringar, som antagits vid riks­

dagen samma år, trätt i kraft. Från och med nämnda dag gäller för kom­

munernas fondbildning dessutom vissa bestämmelser av provisorisk natur,

meddelade i lagen den 30 maj 1952 angående skyldighet för kommun att

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

avsätta medel till skatteregleringsfond åren 1953 och 1954. Sistnämnda

bestämmelser beröres icke i den följande framställningen.

Enligt 1946 års lag sådan den numera är utformad äger kommun för

framtida ändamål avsätta medel till fyra olika slag av fonder, nämligen

särskild fond, allmän investeringsfond, skatteregleringsfond och tillfällig

fond. Lagen ger i särskilda avdelningar föreskrifter om dessa fondtyper

samt innehåller därjämte vissa för samtliga slag av fonder gemensamma

bestämmelser.

Kommun äger enligt 2 § i lagen avsätta medel till följande särskilda

fonder, nämligen a) pensionsfond, b) försäkringsfond, c) kassaförlags-

fond samt d) fond för bestridande av kostnaderna för förvärvande av viss

ägodel, genomförande av visst företag eller upprättande av viss anstalt,

där kommunen fattat beslut om ägodelens förvärvande, företagets genom­

förande eller anstaltens upprättande. Vill kommun avsätta medel för till­

godoseende av annat särskilt, uttryckligen angivet kommunalt behov än i

2 § sägs, erfordras för beslut därom jämlikt 3 § Konungens medgivande.

Medel, som avsatts i enlighet med bestämmelserna i dessa lagrum, får

tagas i anspråk för annat ändamål än vid avsättningen bestämts eller i

reglemente för fond stadgats, endast om Konungens tillstånd därtill erhålles.

Bestämmelserna om allmän investeringsfond, som återfinnes i 3 a §, till­

hör de nyheter, som beslöts vid 1952 års riksdag. Dessa bestämmelser inne­

bär, att kommun äger att till allmän investeringsfond avsätta medel för

anskaffande av tillgångar för stadigvarande bruk. Beslut att taga medel

ur fonden i anspråk för annat ändamål skall för att vinna bindande kraft

underställas Konungens prövning och fastställelse.

För reglering av utdebiteringen äger kommun enligt 4 § i samband med

fastställande av utgifts- och inkomststaten avsätta medel till skatteregle­

ringsfond. Enligt den lydelse lagen hade före den 1 juli 1952 fick beslut

om avsättning ej avse mer än en femtedel av det belopp, som enligt samma

stat skulle täckas med allmän kommunalskatt. Ej heller fick fonden genom

beslutet bringas att överstiga hälften av nämnda belopp. Dessa begräns­

ningar slopades vid 1952 års riksdag, och avsättningsrätten gjordes helt

fri. Beslut att taga medel ur fonden i anspråk får fattas endast i samband

med lastställande av utgifts- och inkomststaten och må ej avse mer än

en tredjedel av det högsta belopp, vartill fonden beräknas uppgå vid ut­

gången av det år beslutet fattas eller uppgått vid utgången av något av

de två närmast föregående åren. Enligt 5 § må, då särskilda skäl föreligger

därtill, med Konungens tillstånd medel tagas i anspråk ur skattereglerings-

fonden utöver vad nu sagts.

I 6 § ges regler om avsättning till tillfällig fond. Om medel influtit vid

avyttring av tillgång för stadigvarande bruk eller på grund av försäkring

av sådan tillgång och medlen ej finner omedelbar användning för anskaf­

fande av dylik tillgång, är kommun skyldig att tills vidare, i avvaktan

Kungl. Maj.ts proposition nr 210.

165

166

på beslut om deras tagande i anspråk, avsätta medlen till tillfällig fond,

benämnd försäljningsmedelsfond. överskottsmedel å lån, som upptagits

med Konungens tillstånd och ej i sin helhet åtgått för det med lånet av­

sedda ändamålet, är kommun likaledes skyldig att avsätta till en fond,

nämligen till låneöverskottsfond. Bestämmelserna i 6 § avser även vissa

frivilliga fondavsättningar. Avhänder sig kommun tillgång för stadigvarande

bruk utan att erhålla ersättning till fulla värdet, må enligt 6 § andra

stycket ett belopp motsvarande högst skillnaden mellan fulla värdet och

den bekomna ersättningen avsättas till försälj ningsmedelsfond. Om kom­

mun eljest erhåller belopp, som ej är att hänföra till kommunens löpande

inkomster, får beloppet jämlikt paragrafens fjärde stycke avsättas till till­

fällig fond. Såsom dylik fond skall slutligen också anses förnyelsefond,

till vilken kommunen må avsätta medel enligt särskilda regler, som när­

mare skall behandlas i det följande. Jämlikt 7 § får medel, som avsättes

till låneöverskottsfond, ej tagas i anspråk utan Konungens medgivande.

Andra till tillfällig fond avsatta medel får enligt samma lagrum, för såvitt

icke särskilda villkor blivit fastställda för deras disposition, tagas i an­

språk för bestridande av kostnaderna för anskaffande av tillgång för sta­

digvarande bruk. Konungen må dock medgiva, att dylika medel användes

aekså för annat ändamål.

Pensions- och försäkringsfonder är driftfonder. Till detta slag av fon­

der hänföres också skatteregleringsfond. Kassaförlagsfond och alla till­

fälliga fonder är kapitalfonder, och hit hör i regel även fond bildad enligt

2 § d). De fonder, som enligt 3 § må bildas med Konungens tillstånd,

kan vara såväl drift- som kapitalfonder.

Av de gemensamma bestämmelserna må i detta sammanhang nämnas,

att ränta endast må tillföras särskild fond (9 §). Övriga hithörande stad-

ganden — avseende anbringande och nyttjande av fondmedel (8 §) och

innehållande en uppräkning av fonder, varå lagen ej är tillämplig (11 §) —

skall närmare behandlas i senare sammanhang.

Kommunallagskommittén

t Som redan tidigare berörts innefattar kommitténs förslag, att reglerna

om fondbildning för de borgerliga primärkommunernas vidkommande över­

flyttas från kommunala fondbildningslagen till kommunallagen. I formellt

hänseende har kommittén i samband med denna överflyttning frångått

den nuvarande lagens uppdelning av fonderna i fyra huvudslag och i stället

samlat de fonder, vilkas inrättande beror på kommunens frivilliga beslut,

i en grupp och de fonder, till vilka medel skall avsättas enligt föreskrift

i lagen, i en annan grupp.

Även i materiellt hänseende innehåller förslaget flera nyheter. I vissa

hänseenden har kommitténs intentioner redan förverkligats genom de änd­

ringar, som vidtogs i fondbildningslagen vid 1952 års riksdag.

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

167

Såsom frivilliga fonder upptager förslaget pensionsfond, kassaförlags-

fond, allmän investeringfond, särskild investeringsfond, avskrivningsfond

och skatteregleringsfond.

Till pensionsfond äger enligt förslaget kommun avsätta medel

för beredande av pension eller därmed jämförligt understöd åt personal i

kommunens tjänst eller deras efterlevande. Kommittén anför rörande

denna fond.

Enligt gällande lag är pensionsfondens uppgift att bereda pension eller

därmed jämförligt understöd eller olycksfallsersättning eller sjukunder­

stöd åt personer i kommunens tjänst eller pension eller därmed jämförligt

understöd åt deras efterlevande. Av ordalydelsen framgår, att olycksfalls­

ersättning och sjukunderstöd icke ansetts vara med pension jämförligt

understöd. Att så icke är fallet i fråga om ersättning vid kortvarig arbets­

oförmåga till följd av olycksfall eller sjukdom synes uppenbart. Däremot

plägar vid försäkring i pensionsanstalt ersättning på grund av sådan ned­

sättning eller förlust av arbetsförmågan, som beräknas bliva för framtiden

bestående, ingå i försäkringen och principiellt jämställas med pension.

Enligt kommitténs mening föreligger icke behov för kommun att till pen­

sionsfond avsätta medel för andra olycksfallsersättningar och sjukunder­

stöd än sådana som beräknas bliva varaktiga. Kommittén har därför ansett,

att bestämmelserna om pensionsfond kunna till ordalydelsen förenklas på

sätt framgår av förslaget, och har därvid utgått ifrån att till pension och

därmed jämförligt understöd är att hänföra vad som enligt sedvänja inbe-

gripes däri vid försäkring hos pensionsanstalt.

Den föreslagna k assaför lagsfonden har sin motsvarighet i gäl­

lande lag.

Till allmän investeringsfond kan enligt förslaget avsättas

medel för anskaffande av anläggningstillgångar för kommunens behov.

Denna fondtyp har såsom tidigare nämnts numera reglerats i fondbild-

ningslagen. Begreppet anläggningstillgångar användes här liksom på andra

ställen i lagförslaget i stället för det nuvarande uttrycket tillgångar för

stadigvarande bruk. Såsom förut berörts definieras anläggningstillgångar

som fast egendom, så ock lös egendom, avsedd att stadigvarande innehavas

av kommun.

Kommun må till särskild investeringsfond avsätta medel

för anskaffande av i avsättningsbeslutet angiven anläggningstillgång. Enligt

kommittén överensstämmer denna fondbildningsrätt i huvudsak med den

som nu regleras i 2 § d) fondbildningslagen.

Förslaget rörande avskrivningsfond innebär, att kommun må

till sådan fond avsätta belopp motsvarande högst vad som under räken­

skapsåret avskrives å kommunens anläggningstillgångar. Anslag för åter­

betalning av lån, som upptagits för förvärv av dylika tillgångar, skall —

där avskrivningsfond finnes —- i första hand täckas av medel ur denna

fond. Vad som av fondens medel ej åtgår för nämnda ändamål må tagas i

anspråk för förvärv av anläggningstillgång.

Kangl. Maj:ts proposition nr 210.

168

Denna fond har i fondbildningslagen en viss motsvarighet i förnyelse­

fonden, till vilken kommun äger i samband med fastställande av utgifts-

och inkomststaten avsätta högst skillnaden mellan å ena sidan det belopp,

varmed tillgång för stadigvarande bruk beräknas under nästa år minska i

värde, och å andra sidan beloppet av i staten upptagna amorteringar å

lån för förvärv av tillgången.

I sin motivering för den föreslagna avskrivningsfonden har kommittén

anfört, att kommunerna genom inrättande av en sådan fond skulle kunna

effektivt övervaka, att deras förmögenhet icke minskas. Kommittén hade

övervägt, om samma syfte kunde vinnas genom avskrivningsmedlens av­

sättande till den allmänna investeringsfonden, vilken i så fall skulle få

användas även för amortering å lån. Emellertid hade kommittén funnit

starka betänkligheter möta mot en sådan utvidgning av den allmänna

investeringsfondens uppgifter. Kommittén har i stället för det åsyftade

ändamålet omarbetat de nuvarande bestämmelserna om förnyelsefond och

i samband därmed ändrat fondens namn till avskrivningsfond.

En av kommitténs ledamöter, herr Sixten Larsson, har i särskilt yttrande

uttalat som sin mening, att bestämmelsen om avskrivningsfond bör utgå

ur förslaget. Till stöd härför har anförts:

De hittills gällande fondbildningsreglerna ha i praktiken ofta frångåtts.

Anledningen härtill är säkerligen, att bestämmelserna varit onödigt kom­

plicerade och detaljerade. Kommitténs strävan att förenkla fondbildnings-

bestämmelserna motverkas direkt av förslaget om avskrivningsfond. Denna

fond skulle närmast ersätta förnyelsefonden enligt nuvarande fondbild-

ningslag. Förnyelsefonden, som hade sin motsvarighet också i 1936 års

fondbildningslag, har icke haft nämnvärd praktisk betydelse. Det finnes

så mycket mindre anledning att bibehålla en fond av denna typ, därest

kommitténs förslag om allmän investeringsfond genomföres. Den allmänna

investeringsfonden skulle nämligen i förekommande fall mycket väl kunna

fylla den funktion, som avses med avskrivningsfonden.

Herr Larsson understryker, att ett betydande antal landskommuner även

i fortsättningen kommer att helt administreras av förtroendemän och att

man därför bör undvika onödigt invecklade finansierings- och redovis-

ningsmetoder. Han har vidare ifrågasatt, om avskrivningsfonden kan få

den betydelse för det kommunala förmögenhetsskyddet, som kommittén

förmenat.

Enligt de bestämmelser, som kommittén föreslagit för s k a 11 e regle­

ringsfond, behålles såtillvida en spärr för avsättningar till fonden som

fonden icke genom beslut om avsättning får bringas att överstiga det be­

lopp, som enligt utgifts- och inkomststaten skall täckas med allmän kom­

munalskatt. Som tidigare nämnts, har varje begränsning i avsättnings-

rätten numera borttagits. Rörande ianspråktagande av medel ur skatte-

regleringsfond innehåller förslaget samma föreskrifter i sak som de nu

gällande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

169

De fonder, till vilka avsättning av medel i vissa angivna fall obligatoriskt

skall äga rum, är försäljningsmedelsfond och låneöverskottsfond.

Till försäljningsmedelsfond skall kommun enligt förslaget

avsätta medel, som kommunen uppburit som vederlag för anläggnings­

tillgång eller på grund av försäkring av sådan tillgång, för såvitt icke

medlen före utgången av det år, varunder de influtit, anvisas för återbetal­

ning av lån, som upptagits för förvärv av tillgången, eller för anskaffande

av annan dylik tillgång. Medel ur försäljningsmedelsfond får tagas i an­

språk endast för nu angivna ändamål.

Som motiv för att bibehålla försäljningsmedelsfonden även efter införan­

det av allmän investeringsfond har kommittén anfört bl. a., att det kan

anses höra till god ordning, att försäljningsmedel och därmed jämförliga

medel redovisas för sig, skilda från andra fonder. Därtill kommer — anför

kommittén — att vederlag för anläggningstillgång enligt kommitténs för­

slag skulle få användas icke blott för anskaffande av ny anläggningstillgång

utan även för återbetalning av lån, som upptagits för förvärv av den för­

sålda tillgången.

Såvitt angår låneöverskottsfond överensstämmer förslaget i

sak med nuvarande bestämmelser.

Liksom enligt gällande lag äger enligt förslaget kommun med Konungens

medgivande avsätta medel till fond för annat särskilt behov än de som

anges i förslaget samt att taga medel ur fond i anspråk för annat ändamål

än det för vilket fonden är avsedd.

Vissa av bestämmelserna i fondbildningslagen har icke getts någon mot­

svarighet i kommitténs förslag. Detta gäller bl. a. bestämmelsen om rätt

för kommun att avsätta medel till försäkringsfond. Enligt vad kommittén

anfört i detta avseende förefinnes de ekonomiska förutsättningarna för

att kommun skall kunna övertaga självrisk i fråga om brandskador eller

andra mera betydande skador endast i landets största städer, och hittills

hade endast några få av dessa bildat försäkringsfonder för dylikt ändamål.

För att täcka andra förluster, som genom skadefall kunde drabba kom­

munerna, syntes dessa i regel icke ha något behov av fondbildning. Enär

nya försäkringsfonder endast i undantagsfall torde komma att bildas,

har kommittén ansett, att medgivande till sådan fondbildning bör inhämtas

hos Konungen.

I denna del har inom kommittén särskilt yttrande avgetts av herrar

Sjödahl och Holmberg, som ansett, att förslaget bort upptaga bestämmel­

ser om försäkringsfond på samma sätt som nuvarande lag. Som motivering

härför har anförts, att det saknas skäl att avskaffa en rätt, som kom­

munerna i praxis tillämpat innan fondbildningsrätten reglerades i lag och

som sedan inrymts i lagstiftningen och därefter icke ifrågasatts. Reservan­

terna erinrar i detta sammanhang, att någon skyldighet att hålla egendom

försäkrad icke föreligger enligt kommunallagarna och att det endast är

Kungl. Maj.ts proposition nr 210.

170

kommunernas förtänksamhet som är drivkraften. Under sådana omständig­

heter syntes det rimligt att låta kommunerna självständigt välja formerna

för försäkringsskyddet.

Förslaget innehåller ingen sådan reglering av frivilliga fondavsättningar,

som anges i 6 § andra och fjärde styckena fondbildningslagen, ej heller

någon bestämmelse om ränta. Rörande uteslutningen av bestämmelserna i

förstnämnda hänseende har kommittén framhållit att, med den frihet som

enligt förslaget lämnas kommunerna att avsätta medel till investerings­

fond, de behov tillgodoses, som ifrågavarande bestämmelser avser att fylla.

Och i fråga om ränta påpekar kommittén, att räntegottgörelse är att be­

trakta som en avsättning av medel, vilken bör följa de bestämmelser härom

som i övrigt gäller.

Kommittén har ansett speciella regler om anbringande och nyttjande

av fondmedel obehövliga och föreslagit enhetliga bestämmelser i dessa

hänseenden för alla kommunala medel. Dessa bestämmelser kommer att

behandlas i ett senare sammanhang.

Remissyttrandena.

I ett stort antal av de yttranden, vari man berört fondbildningsspörs-

målen, har kommitténs förslag tillstyrkts i allmänna ordalag eller lämnats

utan erinran. Så är fallet beträffande de yttranden som avgetts av bl. a.

länsstyrelsen i Hallands län samt fullmäktige i åtskilliga kommuner.

Rörande förslaget i allmänhet har bl. a. styrelserna för svenska stads­

förbundet, svenska landskommunernas förbund, svenska landstingsförbun­

det och föreningen Sveriges kommunalkamrerare anfört, att en minskning

av antalet fondtyper bör övervägas.

Vad kommittén föreslagit rörande pensionsfond och kassa-

förlagsfond har icke föranlett några erinringar från remissmyndig­

heternas sida.

De uttalanden, som rör förslaget om införande av bestämmelser om

allmän investeringsfond, torde kunna lämnas åsido med hän­

syn till att frågan lösts genom lagändring, som trätt i kraft den 1 juli 1952.

Kommitténs förslag angående särskild investeringsfond har

berörts blott i några få yttranden. Stadsfullmäktige i Göteborg tillstyrker

förslaget i denna del. Kommunalfullmäktige i Stora Sunne uttalar sig för

att särskild investeringfond skall kunna tagas i anspråk för annat ändamål

än det avsedda, om fullmäktige så beslutar med kvalificerad majoritet.

De föreslagna bestämmelserna om avskrivningsfond har till­

styrkts av kammarkollegiet, som yttrar.

Den av kommittén såsom frivillig fond föreslagna avskrivningsfonden

synes utgöra en tekniskt sett riktig konstruktion. Genom den av kommun­

förbunden bedrivna informationsverksamheten i budget- och bokförings­

frågor bör kunna undvikas att fonden, såsom i en reservation till betänkan­

det befaras, komplicerar det kommunala arbetet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

Även stadsfullmäktige i Skövde och Örebro har tillstyrkt förslaget i

denna del.

I det alldeles övervägande antalet av de yttranden, vari förslaget om

avskrivningsfond behandlats, har man emellertid vänt sig mot förslaget, i

de flesta fall under åberopande av det särskilda yttrande, som avgetts av

herr Sixten Larsson. Förslaget har sålunda avstyrkts av länsstyrelserna i

Södermanlands och Västerbottens län, stadsfullmäktige i Malmö, Göteborg,

Borås och flera andra städer, kommunalfullmäktige i åtskilliga kommuner

samt styrelserna för svenska landskommunernas förbund, svenska lands­

tingsförbundet, föreningen Sveriges kommunalkamrerare och Sveriges stads-

kamerala förening.

Även styrelsen för svenska stadsförbundet biträder herr Larssons mening.

Vad särskilt angår den av kommittén föreslagna avskrivningsfonden är

styrelsen icke övertygad om att lagen bör anvisa en speciell fondtyp för

det ändamål, som därmed åsyftats. De synpunkter på frågan härom, som

anförts i särskilt yttrande av kommittéledamoten Sixten Larsson, synes

beaktansvärda. Ur förmögenhetsskyddande synpunkt skulle de föreslagna

bestämmelserna om denna fond givetvis få begränsad betydelse, då de icke

skulle innebära skyldighet för kommunerna att på angivet sätt fondera

avskrivningsmedel. För såvitt med avskrivningsfonden avses ersättning för

förnyelsefond enligt gällande bestämmelser, torde fonderingsbehovet åter

vara tillgodosett genom den i överensstämmelse med kommitténs nu före­

liggande förslag redan beslutade ändringen i fondbildningslagen, som med­

ger avsättning till allmän investeringsfond.

Beträffande rätten att avsätta medel till s katteregleringsfond

har kammarkollegiet i sitt yttrande erinrat att, då tidigare gällande be­

gränsningar i avsättningsrätten borttogs år 1952, den frågan lämnades

öppen, huruvida på längre sikt en övre gräns borde sättas för det belopp,

vartill fonden fick uppgå. Med hänsyn till de vidgade fonderingsmöjlig-

heter, som erhållits genom införandet av den allmänna investeringsfonden,

förordar kollegiet kommitténs förslag, att skatteregleringsfonden genom

avsättning må tillåtas uppgå till ett belopp motsvarande vad som i samma

års stat skall täckas genom allmän kommunalskatt. Statskontoret och

stadsfullmäktige i några städer har uttalat sig i samma riktning.

Kommunläneutredningen anser däremot, att den föreslagna begräns­

ningen i avsättningsrätten bör utgå.

Något behov att genom lagstiftning förhindra alltför stora avsättningar

till skatteregleringsfond kan efter källskattesystemets införande rimligen

icke anses föreligga. Risken är i praktiken den rakt motsatta, nämligen

att kommunerna på grund av den naturliga benägenheten att hålla låg

skatt icke skapa erforderliga reserver för framtiden.

Mot ett återinförande av begränsande regler i fråga om rätten att göra

avsättningar till skatteregleringsfond har även uttalat sig bl. a. stadsfull­

mäktige i Land, Göteborg och Örebro samt styrelserna för svenska lands­

Kungl. Maj.ts proposition nr 210.

171

172

kommunernas förbund, svenska landstingsförbundet och föreningen Sveri­

ges kommunalkamrerare.

Några remissinstanser håller före, att bestämmelserna om försälj-

nings medelsfond kan utgå och fondens uppgifter övertagas av den

allmänna investeringsfonden. Sålunda anför styrelsen för Sveriges stads-

kamerala förening.

Behov torde ej föreligga att bibehålla försäljningsmedelsfonden, vars

uppgifter utan olägenhet kan tillgodoses av den allmänna investerings­

fonden. Den omständigheten att sistnämnda fond icke får tagas i anspråk

för låneamorteringar saknar praktisk betydelse. Skulle så undantagsvis

behöva ske, förefinnes möjlighet att därtill begära Konungens medgivande.

Liknande uttalanden har gjorts av bl. a. styrelserna för svenska stads­

förbundet, svenska landskommunernas förbund, svenska landstingsförbun­

det och föreningen Sveriges kommunalkamrerare.

I några yttranden har man även uttalat sig för borttagande av bestäm­

melserna om låneöver skottsfond. Styrelsen för svenska lands­

kommunernas förbund anför i denna del.

Låneöverskottsfonden har hittills icke haft någon nämnvärd praktisk

betydelse. Skulle i undantagsfall mindre överskott uppstå på med Kungl.

Maj :ts medgivande upptagna lån, böra dessa överskott givetvis icke dispo­

neras för driftutgifter. Ett förbud härför får anses ligga redan i den prin­

cipiella huvudregeln att kommunens förmögenhet icke får minskas. Skyldig­

het att överföra låneöverskott till allmän investeringsfond torde dock kunna

införas i kommunallagen. Sådan skyldighet torde också kunna föreskrivas

i de kungabrev, vari lånetillstånd lämnas. Här kan då i praktiken helt

bortses från att ur allmänna investeringsfonden anslag kunna anvisas för

ändamål, vartill tillstånd endast till kortfristiga lån kunna erhållas. Detta

är fullt försvarbart ur synpunkten att det här rör sig om obetydliga be­

lopp och att förmögenhetsskyddet redan är accepterat men ändå icke kan

utövas med någon större grad av precision.

Också styrelserna för svenska landstingsförbundet och föreningen Sveri­

ges kommunalkamrerare anser, att bestämmelserna om låneöverskottsfond

bör utgå.

Den i särskilt yttrande av herrar Sjödahl och Holmberg uttalade meningen,

att de nuvarande föreskrifterna om försäkringsfond bör bibehållas, har

biträtts av styrelsen för Sveriges stadskamerala förening, som anför.

Flera kommuner hava påtagit sig självrisk i fråga om ersättning enligt

olycksfallsförsäkringslagen, i samband varmed en försäkringsfond i regel

bildats. I den mån kommunerna övergå till att själva taga risk — helt

eller delvis -— för skador, böra de äga möjlighet att utan underställning

avsätta medel till en fond för ändamålet. Det synes därför styrelsen icke

finnas anledning att ändra hittillsvarande bestämmelse om rätt för kom­

mun att bilda försäkringsfond.

Även några kommunala remissinstanser, bland dem stadsfullmäktige i

Malmö, Göteborg, Borås, Örebro och några andra städer önskar behålla den

nuvarande ordningen i fråga om försäkringsfond.

Kungl. Maj.ts proposition nr 210.

Kungl. Maj.ts proposition nr 210.

173

Departementschefen.

Rörande frågan om fondbiidningsbestämmelsernas inarbetande i kom­

munallagen hänvisar jag till vad jag i ett tidigare sammanhang anfört i

detta ämne.

Av de förslag till vidgad fonderingsrätt för kommunerna som kommunal-

lagskommittén framlagt har förslaget om allmän investeringsfond redan

genomförts, i det att kommun från den 1 juli 1952 erhållit rätt att till

sådan fond avsätta medel för anskaffande av tillgångar för stadigvarande

bruk. Kommitténs förslag föranleder därför från min sida ej annat yttrande

än att fonderingsändamålet synes i enlighet med den terminologi, som an­

vändes i kommittéförslaget, böra betecknas som anskaffande av anlägg­

ningstillgångar för kommunens behov.

I jämförelse med de bestämmelser, som gällde vid tiden för avlämnandet

av kommitténs betänkande, innefattade kommitténs förslag även vidgad

rätt att i samband med fastställande av utgifts- och inkomststaten avsätta

medel till skatteregleringsfond. Enligt förslaget borttogs den då gällande

inaximeringen av avsättning till en femtedel av det belopp, som enligt

samma stat skulle täckas med allmän kommunalskatt, varjämte fonden

skulle genom beslut om avsättning tillåtas uppgå till hela nyssnämnda

belopp mot endast hälften därav enligt de äldre bestämmelserna. Genom

lagändring, som beslutats vid 1952 års riksdag och trätt i kraft den 1 juli

samma år, gjordes rätten att avsätta medel till skatteregleringsfond helt

fri. Denna ändring betraktades därvid emellertid icke som en slutgiltig

lösning av frågan om avsättningsrätten. Såväl föredragande departements­

chefen, statsrådet Sköld, som konstitutionsutskottet uttalade sålunda, att

frågan om en vidgning på längre sikt finge prövas i samband med kom-

munallagskommitténs förslag.

Flertalet av de remissinstanser, som yttrat sig rörande rätten att avsätta

medel till skatteregleringsfond, har ansett, att den nya kommunallagen icke

bör uppställa några begränsningar i denna rätt. Även för egen del är jag

oeredd att förorda, att den nyligen beslutade fria avsättningsrätten bibe­

hålies. Jag vill erinra om att de tidigare gällande begränsningarna huvud­

sakligen hade till syfte att förhindra, att ett visst års skattebetalare icke

oskäligt betungades genom för höga fondavsättningar. Risken härför sam­

manhängde med att kommunalskatten före ikraftträdandet av 1945 års

uppbördsförordning bestämdes i efterhand, d. v. s. vid en tidpunkt, då

skatteunderlagets storlek och fördelning var kända. Detta huvudskäl har

förlorat sin bärkraft i och med införandet av det nuvarande uppbörds-

systemet. Det kan tilläggas, att koinmunallagskommittén i det betänkande

med förslag till landstingslag in. in., som kommittén avgett i december

1952, ansett sig böra för landstingens del acceptera slopandet av varje

gräns för avsättningar till skatteregleringsfond som en definitiv lösning

av det förevarande spörsmålet.

174

Bortses från vad kommittén föreslagit rörande allmän investeringsfond

och skatteregleringsfond innefattar kommittéförslaget i huvudsak följande

nyheter i jämförelse med gällande lag. Den rätt, som kommun f. n. äger

att avsätta medel för bestridande av kostnaderna för förvärvande av viss

ägodel, genomförande av visst företag eller upprättande av viss anstalt, får

sin motsvarighet i rätt att avsätta medel till särskild investeringsfond för

anskaffande av i avsättningsbeslutet angiven anläggningstillgång. Den nu­

varande förnyelsefonden utgår, och i dess ställe träder en avskrivnings-

fond med delvis vidgade uppgifter. I fråga om försäljningsmedelsfond

anges som föremål för fonderingstvånget vad kommun uppburit som veder­

lag för anläggningstillgång eller på grund av försäkring av sådan tillgång.

Fonderingsskyldighet skall föreligga endast om medlen icke före utgången

"av det år, varunder de influtit, anvisas för återbetalning av lån, som upp­

tagits för förvärv av tillgången, eller för anskaffande av annan anlägg­

ningstillgång. Reglerna om rätt för kommun att avsätta medel till för­

säkringsfond utgår och inrättande av sådan fond göres, liksom tillskapande

av fonder för andra i lagen icke särskilt nämnda ändamål, beroende av

Konungens medgivande. Slutligen slopas de särskilda föreskrifterna om

placering och nyttjande av fondmedel, och fondmedlen likställes i fråga

om placeringen med övriga kommunala medel.

Vad kommittén föreslagit rörande särskild investeringsfond föranleder

ingen erinran från min sida.

Den föreslagna befogenheten att inrätta avskrivningsfond har mött be­

stämda gensagor från de allra flesta av de remissinstanser, som yttrat sig

över detta förslag. Man har satt i fråga, om en dylik fond kan få den be­

tydelse för det kommunala förmögenhetsskvddet, som kommittén velat

tillägga den. Det har vidare framhållits, att om förnyelsefonden avskaffas,

någon särskild ersättning för densamma ej behöver skapas, enär dess

funktion kan fyllas av den allmänna investeringsfonden. Slutligen har

man anmärkt mot den komplicering av fondbildningsbestämmelserna, som

föranledes av förslaget.

De skäl som sålunda anförts mot införande av bestämmelser om av­

skrivningsfond måste enligt min mening tillerkännas avgörande vikt. Vad

angår den nuvarande förnyelsefonden torde reglerna i ämnet icke haft

någon större praktisk betydelse. Efter tillskapandet av den allmänna in­

vesteringsfonden synes behovet av fondavsättningar för nyanskaffnings-

ändamål kunna tillgodoses genom motsvarande avsättningar till denna

fond. I kommunallagen bör följaktligen ej upptagas några bestämmelser

om vare sig avskrivningsfond eller förnyelsefond. Kommun, som vill in­

föra fond av berörda slag, har emellertid givetvis möjlighet att söka till­

stånd härtill hos Konungen.

Rörande den nuvarande försäljningsmedelsfonden har flera remissinstan­

Kangl. Maj.ts proposition nr 210.

ser, bland dem de tre kommunförbunden och de i ärendet hörda samman­

slutningarna av kameral expertis, ansett att bestämmelserna om sådan

fond kan utgå och fondens uppgifter övertagas av den allmänna investe­

ringsfonden. Även för egen del är jag av den meningen, att en särskild

fondering av vederlag för anläggningstillgångar respektive vad kommun

uppburit på grund av försäkring av sådana tillgångar icke erfordras efter

tillkomsten av den allmänna investeringsfonden. Fonderingstvånget bör

bibehållas men gälla avsättning till sistnämnda fond. Härvid bör erinras om

att fonderingsskyldigheten är subsidiär i förhållande till den av mig förut

tillstyrkta regeln om ianspråktagande av medel av berörda slag för åter­

betalning av lån, som upptagits för förvärv av tillgången, eller för an­

skaffande av annan anläggningstillgång. I överensstämmelse med kom­

mitténs förslag förordar jag, att avsättning av hithörande medel till allmän

investeringsfond skall äga rum, för såvitt icke medlen före utgången av

det år, varunder de influtit, anvisas för sålunda angivet ändamål. Denna

ordning innebär, att kommun har en något vidare förfoganderätt över

medlen under det år de influtit än sedan de tillförts allmänna investerings­

fonden. Medel, som tillhör allmän investeringsfond, må nämligen ej an­

vändas för amorteringar utan blott för anskaffande av anläggningstill­

gångar.

I detta sammanhang vill jag även taga upp den av några remissinstanser

väckta frågan om slopande av bestämmelserna om låneöverskottsfond,

d. v. s. den i fondbildningslagen reglerade fond, till vilken skall avsättas

överskott å lån, som upptagits med Konungens tillstånd. Man har ifrågasatt

om icke dylika överskottsmedel skulle kunna avsättas till allmän investe­

ringsfond i likhet med vederlag för anläggningstillgång.

Med anledning härav bör erinras, att låneöverskottsfond enligt nuvarande

bestämmelser icke må tagas i anspråk utan Konungens tillstånd. En regel

att överskottsmedel i stället skall tillföras allmän investeringsfond synes

icke lämpligen kunna förbindas med ett motsvarande förbud mot medlens

ianspråktagande. Emellertid torde man icke behöva hysa några större be­

tänkligheter mot att jämställa dylika medel med övriga medel, som ingår

i allmän investeringsfond, och sålunda tillåta deras användning för an­

skaffande av anläggningstillgångar för kommunens behov. Med de villkor,

som plägar förbindas med lånetillstånd, torde sällan uppkomma överskott

av någon betydenhet. Och om eventuellt överskott avsättes till allmän in­

vesteringsfond, är under alla förhållanden sörjt för att medlen icke tages

i anspråk för driftutgifter. Skulle det emellertid finnas påkallat, torde det

stå Kungl. Maj :t fritt att vid beviljande av lånetillstånd stadga, att över­

skott å lånet skall avsättas till fond, som ej må tagas i anspråk utan

Konungens tillstånd, eller meddela andra föreskrifter rörande överskottet.

Det anförda ger mig anledning föreslå, att bestämmelserna om låne-

Kungl. Maj.ts proposition nr 210.

175

176

överskottsfond slopas och ersättes med föreskrift, att överskott å lån skall

avsättas till allmän investeringsfond, där ej Konungen föreskrivit annat i

samband med beviljandet av lånetillståndet.

I likhet med kommittén anser jag ej erforderligt att bland de särskilt

reglerade fonderna medtaga den nuvarande försäkringsfonden. På samma

sätt som gäller för fondavsättning till andra i lagen icke särskilt angivna

ändamål har alltså kommun, som vill inrätta försäkringsfond, att utverka

Konungens tillstånd härtill. Det torde kunna förutsättas, att denna ordning

icke kommer att innebära någon väsentligare inskränkning i de nuvarande

möjligheterna för kommun att vid behov bilda försäkringsfond.

Jag delar också kommitténs mening, att speciella regler om placering

och nyttjande av fondmedel ej behöves. Till de för alla slag av medel gemen­

samma bestämmelser om placering, som kommittén föreslagit, skall jag

återkomma i ett annat sammanhang.

Vad kommittén i övrigt föreslagit rörande utformningen av fondbild-

ningsbestämmelserna kan jag lämna utan erinran. Det bör tilläggas, att

omregleringen av fondbildningsinstitutet ger anledning till vissa spörsmål

i samband med kommunallagens ikraftträdande. Hithörande frågor kom­

mer att behandlas vid redogörelsen för förslaget till lag om införande av

kommunallagen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 210.

11. Medelsförvaltning och revision.

Gällande bestämmelser.

Beträffande kommunernas medelsförvaltning — uttrycket fat­

tat såsom avseende åtgärder för omhänderhavande, placering och redovis­

ning av medel — finnes bestämmelser på spridda ställen i kommunal­

lagarna.

Enligt 58 § LKL och 53 § LKS skall penningar eller värdehandlingar,

som för kommunens räkning innehaves av kommunalnämnden respektive

drätselkammaren, så förvaras, att de icke sammanblandas med andra pen­

ningar eller värdehandlingar. Penningmedel, som ej erfordras för verk­

ställande av nära förestående utbetalningar, skall för kommunens räkning

insättas hos bank — varmed jämväl avses centralkassa för jordbruks­

kredit — eller å postgirokonto. Enligt förarbetena till de nuvarande kom­

munallagarna hindrar dessa bestämmelser icke, att medel, som ej direkt er­

fordras i kommuns rörelse, på annat sätt placeras mot fullt betryggande

säkerhet (konstitutionsutskottets utlåtande nr 30/1930 s. 23). För fond­

medels placering finnes särskilda regler i 8 § lagen om kommunal fond­

bildning. Huvudregeln är, att fonds medel skall vara på betryggande sätt an-

bragta. Utan tillstånd av länsstyrelsen må fonds medel ej anbringas annor­

lunda än hos bank eller centralkassa för jordbrukskredit eller å postgiro­

konto eller i sådana tillgångar, i vilka förmyndare äger utan överförmyn­

177

darens tillstånd anbringa omyndigs medel, d. v. s. statliga, kommunala och

vissa därmed i säkerhetshänseende jämställda obligationer samt, i viss ut­

sträckning, fastighetsinteckningar. Dessa bestämmelser utgör dock ej hin­

der att till fond avsätta och i densamma behålla vad kommunen vid av­

yttrande av tillgång för stadigvarande bruk bekommit i andra tillgångar

än penningmedel.

Räkenskapsföringen behandlas i 64 § LKL och 59 § LKS. Det åligger en­

ligt dessa lagrum kommunalnämnden respektive drätselkammaren att i en­

lighet med givna föreskrifter föra kommunens räkenskaper och avsluta

dem för kalenderår. Räkenskaperna skall årligen på landet före den 1 febru­

ari och i stad före den 1 april tillhandahållas kommunalfullmäktiges (kom­

munalstämmans) ordförande respektive magistraten eller i stad utan ma­

gistrat ordföranden i stadsfullmäktige. Den åt vilken räkenskaperna till­

handahållits har att oförtövat, med föreläggande av viss tid för revisions­

berättelsens avgivande, tillhandahålla dem åt revisorerna. Av kommunen

för särskilda förvaltningsbestyr tillsatta styrelser, nämnder eller personer

skall varje år på landet före den 15 januari och i stad före den 1 mars till

kommunalnämnden respektive drätselkammaren avlämna redovisning för

de medel de under nästföregående kalenderår omhänderhaft för att upp­

tagas i kommunens allmänna räkenskaper och granskas tillika med dem.

Om revision ger de båda kommunallagarna i huvudsak överensstäm­

mande regler. Enligt 63 § LKL och 58 § LKS skall fullmäktige (kommunal­

stämman) årligen utse två eller flera revisorer samt lika många supplean­

ter för granskning av det nästföljande årets förvaltning. Den, vilken såsom

ledamot av kommunalnämnd eller drätselkammare eller eljest är redovis-

ningsskyldig till kommunen, får icke väljas till revisor eller revisorssupp­

leant för granskning av förvaltning, för vilken han har att redovisa, ej

heller deltaga i val av revisor eller revisorssuppleant för granskning av

sådan förvaltning eller i beslut med anledning av granskningen. Revisorerna

äger att när som helst inventera kommunens kassor och övriga tillgångar

samt taga del av räkenskaper och andra handlingar, som berör förvalt­

ningen.

I 65 § LKL och 60 § LKS stadgas, att revisionsberättelsen skall avlämnas

till kommunalfullmäktiges (kommunalstämmans) ordförande, respektive

magistraten (ordföranden i stadsfullmäktige). Över framställda anmärk­

ningar skall vederbörandes förklaringar infordras så tidigt, att de jämte

revisionsberättelsen kan framläggas till granskning och avgörande på lan­

det å årets första ordinarie kommunalfullmäktigsammanträde (kommu­

nalstämma), som skall hållas under tiden den 16 mars—den 31 maj, och i

stad hos stadsfullmäktige vid ordinarie sammanträde, som hålles före ut­

gången av juni månad. På beslut av fullmäktige (kommunalstämman) an­

kommer det enligt 66 § LKL och 61 § LKS därefter, om framställd an­

märkning skall förfalla och ansvarsfrihet för förvaltningen meddelas eller

12 — Bihang till riksdagens protokoll 1953. 1 sand. Nr 210.

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

178

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

laga åtgärd för bevarande av kommunens rätt skall vidtagas. Anställes ej

talan å den förvaltning revisionsberättelsen avser inom ett år efter det

berättelsen framlades å fullmäktigsammanträde (kommunalstämma), skall

så anses, som om ansvarsfrihet blivit beviljad.

Förslag i riksdagen angående förbättring av räkenskapsväsen och revision.

Frågan om förbättring av kommunernas räkenskaps- och revisionsväsen

har behandlats i riksdagen vid flera tillfällen efter tillkomsten av de nuva­

rande kommunallagarna.

Sålunda hemställde 1934 års riksdag i skrivelse (nr 298) om utredning

och förslag rörande anordningar i syfte att förbättra landskommunernas

räkenskapsväsen. Sedan Kungl. Maj:t överlämnat skrivelsen till de sak­

kunniga angående finansstatistiken, framlade de sakkunniga i sitt år 1942

avgivna betänkande (SOU 1943: 28) vissa önskemål rörande en normering

av den kommunala budgeten och bokföringen, vilka borde tillgodoses ur

finansstatistisk synpunkt. Sedermera har fastställts ett nytt för finanssta-

tistiskt ändamål avsett formulär till räkenskapssammandrag för städer,

köpingar och municipalsamhällen. Frågan om omarbetning av detta for­

mulär samt fastställande av nytt finansstatistiskt formulär för landskom­

munerna befinner sig för närvarande under utredning.

Vidare anhöll 1937 års riksdag (skrivelse nr 266) om verkställande av

utredning och framläggande för riksdagen av de förslag, vartill utredningen

kunde föranleda, såväl angående sådan komplettering av kommunallagarnas

bestämmelser om revision att pågående kommunala strävanden till en mera

effektiv kommunal revision underlättades, som ock angående en förbättrad

organisation av den inre kommunala medelsförvaltningen, över denna hem­

ställan avgavs yttranden av svenska stadsförbundet och svenska lands­

kommunernas förbund.

De båda nu nämnda riksdagsskrivelserna berördes vid 1945 års riksdag

i ett utlåtande (nr 13), som andra kammarens första tillfälliga utskott av­

gav i anledning av en motion om utredning i syfte att åstadkomma sakkun­

nig rådgivning i bokförings- och revisionsfrågor för landskommunernas för­

valtningsorgan. Utskottet erinrade, att riksdagen såväl 1934 som 1937 an­

hållit om utredning av det i motionen berörda spörsmålet utan att Kungl.

Maj :t funnit anledning låta verkställa de sålunda begärda utredningarna.

Detta fick — framhöll utskottet — uppenbarligen tillskrivas den omständig­

heten att Kungl. Maj :t velat avvakta resultaten av pågående strävanden från

landskommunernas förbunds sida att komma till rätta med förevarande

spörsmål. Motionen avslogs av riksdagen.

Ett speciellt spörsmål rörande den kommunala revisionen, nämligen frå­

gan om införande av kompetenskrav för revisorerna, har några gånger ge­

nom motioner dragits under riksdagens prövning. I sina av riksdagen god­

kända utlåtanden (nr 17/1935, 18/1937, 12/1944) har konstitutionsutskottet

179

därvid framhållit önskvärdheten att en mer fackmässig revision kom till

stånd men förklarat, att detta borde ske på frivillighetens väg och genom

samarbete mellan kommunerna och deras sammanslutningar.

I riksdagen har man även tagit upp frågan om de kommunala revisorernas

befattning med kontrollen över barnavårdsnämndernas handhavande av

mödrahjälpsmedel. Enligt uttalanden av såväl statsutskottet som riksdagen

(skrivelse nr 329/1947) har därvid förutsatts, att spörsmålet skulle upp­

märksammas vid översynen av kommunallagarna.

Kungl. Maj.ts proposition nr 210.

Kommunförbundens bokförings- och revisionsverksamhet.

I sitt betänkande har kommunallagskommittén lämnat en redogörelse för

den rådgivande verksamhet i fråga om kommunal bokföring, medelsförvalt­

ning och revision, som i många år bedrivits av svenska stadsförbundet och

svenska landskommunernas förbund. Stadsförbundets revisionsverksamhet

har fr. o. m. år 1949 omlagts och övertagits av Sveriges kommunalekono­

miska förening u.p.a. Rörande de närmare former, i vilka de olika samman­

slutningarna bedriver sin verksamhet, torde få hänvisas till framställningen

i betänkandet (s. 311—314).

Kommunallagskommittén.

Kommittén har till en början anfört vissa allmänna synpunkter på frå­

gorna om den kommunala medelsförvaltningen och revisionen. Till följd av

kommunalförvaltningens starka expansion under de senaste decennierna

har — anför kommittén — kraven stigit på ett ändamålsenligt räkenskaps-

väsen och en effektiv kontroll över användningen av de kommunala medlen.

Kommittén framhåller emellertid, att det endast i begränsad utsträckning

är möjligt att tillgodose behovet av en rationell ordning på förevarande om­

råden genom bestämmelser i kommunallagen. Detta gällde särskilt den

kommunala bokföringen men i viss män också det kommunala kontroll­

systemet. Medelsförvaltningens omfattning och därmed behovet av lämpliga

redovisningsmetoder vore så olika i kommuner av olika storlek och struk­

tur, att generella regler för bokföringen, som skulle få verklig praktisk be­

tydelse, svårligen kunde åstadkommas. Den kommunala kontrollen i sin

tur måste, när det gällde dess närmare anordning, vara beroende på hur

medelsförvaltningen i olika kommuner vore organiserad, om den vore sam­

manförd till ett organ eller handhades av de olika nämnderna var för sig,

om tjänstemän funnes anställda o. s. v.

Från dessa synpunkter har kommittén ansett, att endast smärre ändringar

eller kompletteringar bör vidtagas i de nuvarande bestämmelserna. Kom­

mittén framhåller att, när den på detta sätt vill bevara den nuvarande själv­

bestämmanderätten för kommunerna på förevarande områden, kommittén

fäster synnerligt avseende vid den verksamhet i syfte att förbättra medels­

180

Kungl. Maj.ts proposition nr 210.

förvaltning och revision, som bedrives av kommunernas egna sammanslut­

ningar. Rörande denna verksamhet har kommittén närmare anfört.

Helt naturligt har denna verksamhet sin största betydelse för sådana

landskommuner där man icke har tillgång till tjänstemän med kameral

utbildning. Genom att tillhandahålla personal för rådgivning och biträde

vid revision, genom kursverksamhet och genom utarbetande av räkenskaps-

förslag och handböcker torde landskommunernas förbund i avsevärd mån

ha bidragit till ett förbättrat räkenskapsväsen och över huvud till en ratio­

nellare medelsförvaltning i landskommunerna. Enligt kommitténs mening

har man berättigad anledning förvänta, att den berörda verksamheten efter

hand kommer att skänka erforderlig stadga och enhetlighet åt landskom­

munernas bokföringsväsen och effektivisera deras kontrollsystem. Att även

kommunsammanslagningarna i dessa som i så många andra hänseenden

torde skapa gynnsamma betingelser för en dylik ordning synes uppenbart.

Också stadsförbundets strävanden på hithörande områden förtjäna det

största beaktande. Särskilt har förbundet nedlagt ett betydande arbete på

att skapa ett enhetligt budget- och räkenskapsväsen för städerna. Revisions-

väsendet i sin tur torde komma att draga nytta av och vinna i effektivitet

genom den av Sveriges kommunalekonomiska förening inledda verksam­

heten.

De närmare bestämmelser kommittén föreslår beträffande medels­

förvaltningen innebär till en början, att det nuvarande förbudet mot

sammanblandning av penningar och värdehandlingar, som kommunal­

nämnd eller drätselkammare innehar för kommunens räkning, med andra

penningar och värdehandlingar, utsträckes att avse alla medel, som kom­

munalt organ innehar för kommunens eller annans räkning.

I fråga om medlens placering har kommittén ansett, att samma skäl,

som föranlett särskilda bestämmelser om fondmedels placering, äger till-

lämpning å kommunernas medelsförvaltning i övrigt. Kommittén har fun­

nit, att det är naturligast med en för alla kommunens medel gemensam

regel och att alla de i normala fall föreliggande behoven kan tillgodoses

genom en något enklare men på samma gång snävare bestämmelse än den

som nu gäller för fondmedlen. Kommittén föreslår därför, att penning­

medel, som icke erfordras för nära förestående utbetalningar, skall för

kommunens räkning insättas hos bank, hos centralkassa för jordbruks­

kredit eller å postgirokonto eller anbringas i obligationer, vilka utfärdats

eller garanterats av staten eller svensk kommun. Skulle i undantagsfall be­

hov föreligga av annan placering, har kommunen att inhämta länsstyrel­

sens medgivande därtill.

Vad angår de föreslagna placeringsmöjligheterna har kommittén fram­

hållit, alt det ytterst sällan förekommer, att kommunerna anbringar medel

i obligationer, och att begränsningen till av staten eller svensk kommun

utfärdade eller garanterade obligationer icke synes innebära någon olägen­

het. Kommittén fortsätter.

181

Genom att kommunobligationer medtagas tillgodoses det behov som

de större städerna, vilka utfärda egna obligationer, understundom ha av

att själva förfoga över ett tillräckligt antal sådana obligationer för att de

icke på en gång skola behöva företaga inköp av stora poster och därigenom

kanske påverka kursläget på marknaden i ogynnsam riktning, när amor­

teringen av obligationslån verkställes genom inlösning av obligationer.

Enligt de föreslagna reglerna får kommun ej anbringa medel genom

utlåning mot säkerhet av inteckning. Härom anför kommittén.

Något behov av sådan placeringsmöjlighet torde ej förefinnas. Däremot

förekommer det ej sällan, att kommun i syfte att främja t. ex. bostads-

byggandet på orten utlämnar lån mot inteckningssäkerhet, men det är då

icke fråga om att anbringa medel utan i stället att anvisa eller nyttja medel

för ett ändamål, som faller inom området för den kommunala kompeten­

sen. Med anbringande av medel avses en åtgärd, som uteslutande betingas

av önskemålet för kommunen att erhålla en god avkastning och trygghet

mot kapitalförlust.

De bestämmelser kommittén föreslagit rörande den kommunala bok­

föringen är följande. Kommunens styrelse skall föra fortlöpande räken­

skaper över de medel den har om händer. Annan medelsförvaltande nämnd

skall föra räkenskaper enligt de anvisningar kommunens styrelse med­

delar och årligen före den 1 mars, där styrelsen icke bestämmer annan

tid, avlämna redovisning till styrelsen för sin förvaltning under nästföre­

gående kalenderår. Därefter har kommunens styrelse att sammanfatta

och avsluta kommunens räkenskaper för året. Detta skall ske inom tid,

som fullmäktige bestämmer, dock senast före den 1 april. I stad med stads-

kollegium skall drätselkammaren taga den befattning med den kommunala

bokföringen, som i andra kommuner ankommer på kommunens styrelse.

Av dessa bestämmelser utgör regeln att de särskilda förvaltningsnämn­

derna skall föra räkenskaper enligt styrelsens anvisningar en nyhet i jäm­

förelse med gällande rätt. Som motiv för en sådan regel har kommittén

bl. a. framhållit betydelsen av att samma bokföringsprinciper tillämpas i

en kommuns olika specialräkenskaper, då i annat fall bokslutsarbetet kan

fördröjas och försvåras. Vidare innebär förslaget, att de tidsfrister, som

t. n. är stadgade för stad i fråga om särskild nämnds redovisning och det

kommunala bokslutet, i princip göres tillämpliga på alla kommuner. För

att denna ordning emellertid icke skall utnyttjas för ett uppskjutande av

bokslutet i sådana landskommuner, där bokslutet utan olägenhet kan fär­

digställas inom den tid som i gällande lag är stadgad för landet, har på

sätt framgår av förslaget möjlighet beretts fullmäktige att utsätta eu tidi­

gare tidpunkt för räkenskapsavslutningen. Vidare får kommunens styrelse

större möjligheter att bestämma takten i bokslutsarbetet genom den be­

fogenhet som förslaget ger styrelsen att utsätta annan tid för avgivande

av särskild nämnds redovisning än den lagen upptager som den normala.

Av de nyheter kommittéförslaget innehåller beträffande den kom­

munala revisionen må först nämnas, att minimiantalet revisorer

Kungl. Maj.ts proposition nr 210.

182

höjes från två till tre. Kommittén framhåller, att en minoritetsgrupp bland

fullmäktige genom denna ändring får större möjligheter än f. n. att bli

representerad vid revisionen. Genom förslaget tillgodoses ett av konstitu­

tionsutskottet på sin tid framfört önskemål (utlåtande nr 7/1939).

Vidare utsträckes revisorernas inventeringsrätt, som nu avser kommu­

nens kassor och övriga tillgångar, att gälla alla de penningmedel och värde­

handlingar, som kommunens styrelse eller annan kommunal nämnd om-

händerhar. Enligt kommittén blir det med denna ordning otvivelaktigt,

att revisorerna äger att granska bl. a. de av barnavårdsnämnderna omhän-

derhavda statliga mödrahjälpsmedlen.

I motsats till gällande kommunallagar ger förslaget föreskrifter om in­

nehållet i revisionsberättelse. Kommittén har framhållit, att det ur vissa

synpunkter är lämpligt och för övrigt tillhör god ordning, att lagen anger

minimifordringarna i detta hänseende. Enligt förslaget skall revisionsbe­

rättelse innehålla redogörelse för resultatet av revisorernas granskning

jämte uttalande huruvida anmärkning beträffande räkenskapernas förande

eller förvaltningen i övrigt föreligger eller icke. Anledningen till framställd

anmärkning skall anges. Vidare skall berättelsen innehålla särskilt utta­

lande huruvida ansvarsfrihet för förvaltningen tillstvrkes eller icke.

Beträffande revisionsberättelsens framläggande och granskning föreslår

kommittén som huvudregel, att det skall ske vid ordinarie fullmäktigsam-

manträde före juni månads utgång; dock skall fullmäktige äga framflytta

ärendets behandling till senare ordinarie sammanträde under året. Denna

befogenhet för fullmäktige har av kommittén motiverats med att den nu­

varande för städerna stadgade tidsfristen visat sig för knappt tillmätt för

ett antal städer. Med hänsyn till fullmäktiges naturliga intresse av att så

snart som möjligt taga ställning till ansvarsfrågorna antager kommittén,

att befogenheten kommer att begagnas blott i undantagsfall.

Remissyttrandena.

De frågor som rör kommunernas medelsförvaltning har behand­

lats i ett avsevärt antal yttranden. I huvudsak har kommitténs förslag

vunnit anslutning. De avvikande meningar, som anförts, gäller framför allt

medelsplaceringen och tidpunkten för det kommunala bokslutet.

Några remissinstanser har funnit de föreslagna bestämmelserna om me­

delsplacering alltför snäva. Stadsfullmäktige i Göteborg framhåller, att

staden med den av kommittén föreslagna regeln icke utan länsstyrelsens

medgivande kan bibehålla den nuvarande, i icke ringa utsträckning före­

kommande placeringen av stadens fondmedel i inteckningslån och obliga­

tioner, som utfärdats eller garanterats av annan än staten eller svensk

kommun. Fullmäktige anser, att regeln bör erhålla samma lydelse som

den nuvarande bestämmelsen i kommunala fondbildningslagen om place­

ring av fondmedel. Stadsfullmäktige i Sundsvall uttalar, att ett borttagande

Kungl. Maj.ts proposition nr 210.

183

av rätten att placera fondmedel i fastighetsinteckningar skulle ställa såväl

kommunerna som låntagarna i ett svårt läge. Fullmäktige ifrågasätter, om

icke kommunerna borde erhålla full frihet att placera de kommunala med­

len på lämpligaste sätt. Stadsfullmäktige i Örebro kritiserar likaledes för­

slaget och påpekar bl. a., att vissa donationsfonder, som enligt 11 § kom­

munala fondbildningslagen är undantagna från lagens föreskrifter om

fondmedels placering, ej sällan är placerade i andra obligationer än sådana,

som skulle bli tillåtliga enligt förslaget, ävensom i fastighetsinteckningar,

och detta kanske på grund av föreskrifter i donationsbestämmelserna.

Stadsfullmäktige i Gävle anser, att förslagets bestämmelser är alltför re­

striktiva och att möjlighet bör beredas kommun att utlåna medel till före­

tag, vari kommunen har ett direkt ekonomiskt intresse. Även länsstyrelsen

i Västerbottens län samt stadsfullmäktige i Solna, Borås, Lidköping och

Kristinehamn har gjort invändningar mot den föreslagna skärpningen av

hithörande bestämmelser.

Tidpunkten för de kommunala räkenskapernas avslutande anses av

stadsfullmäktige i Ulricehamn och kommunalfullmäktige i Valdemarsvik

böra framflyttas till den 1 maj. Fullmäktige i två landskommuner anser,

att den av kommittén föreslagna fristen i många fall kommer att bli för

kort, och i svaren från två andra landskommuner ifrågasättes, om icke

tiden för bokslutet kunde bestämmas i reglementet för kommunens styrelse.

Av de uttalanden, som remissinstanserna i övrigt gjort i fråga om den

kommunala räkenskapsföringen, kan nämnas, att statskontoret —- i an­

slutning till ett i kommunallagskommitténs betänkande diskuterat men av­

visat förslag om regler för balansvärderingen — ansett övervägande skäl

tala för att normerande stadganden införes i kommunallagen rörande

värdesättningen av kommuntillgångarna.

De av kommittén föreslagna bestämmelserna om den kommunala

revisionen har i allmänhet tillstyrkts av de remissinstanser, som be­

handlat hithörande frågor. Kommunalfullmäktige i Ragunda anser, att

höjningen av minimiantalet revisorer från två till tre är välbefogad ur

synpunkten av att revisorerna härigenom skulle få tid till en mera omfat­

tande sakrevision än f. n. Riksräkenskapsverket betonar i sitt tillstyrkande

svar speciellt, att revisorerna enligt förslaget får befogenhet att granska

nämndernas medelsförvaltning även i vad den avser andra än kommunala

medel.

I några yttranden har man tagit upp frågan om införande av regler

rörande revisorernas kompetens. Sålunda har länsstyrelsen i Örebro län

ifrågasatt, huruvida icke i lagen borde stadgas, att revisor skall vara bok-

föringskunnig och jämväl i övrigt genom utbildning eller tidigare verksam­

het kvalificerad för uppdraget. Kommunalfullmäktige i Algutsboda anför,

att den kommunala revisionen i alltför många fall stannar vid en siffer-

granskning, medan eu verklig sakrevision antingen saknas eller är av

Kungl. Maj.ts proposition nr 210.

184

ringa omfattning. Fullmäktige ifrågasätter därför om det icke vore lämp­

ligt att i lagen understryka angelägenheten av att åtminstone en av revi­

sorerna är fackrevisor. Övriga detaljfrågor beträffande revisionen har be­

rörts blott i ett fåtal yttranden. Fullmäktige i tuå landskommuner anser,

att den tid, inom vilken revisionsberättelse skall avlämnas, bör bestämmas

i lagen och icke av fullmäktiges ordförande. Stadsfullmäktige i Visby av­

styrker, att kommunerna får möjlighet att behandla dechargefrågan senare

än i juni.

Departementschefen.

Den kommunala verksamhetens starka expansion har tagit sig uttryck

bl. a. i större medelsomslutning och ökad kapitalbildning. Detta har själv­

fallet kommit att medföra högre krav på överskådlighet och tillförlitlighet

i bokföringen och på en effektiv kommunal revision.

Kommunallagskommittén har ej ansett det möjligt eller lämpligt att i

annat än begränsad utsträckning reglera medelsförvaltning och revision

genom föreskrifter i kommunallagen. Kommitténs förslag i dessa ämnen

innefattar därför i stort sett endast smärre jämkningar i de nuvarande

bestämmelserna. Kommittén har härvid tillmätt stor betydelse åt den verk­

samhet som kommunerna själva genom sina sammanslutningar bedriver

i syfte att förbättra sitt redovisningsväsen och kontrollen över de kom­

munala medlens användning.

Kommitténs sätt att betrakta hithörande spörsmål har icke mött några

egentliga invändningar i remissyttrandena. Även för egen del är jag av

den uppfattningen att den närmare utformningen av kommunernas räken­

skaps- och kontrollväsen lämpar sig mindre väl för en reglering i lag.

Kommunerna bör på detta område ha möjlighet att anpassa sina anord­

ningar efter utvecklingens krav och förefintliga lokala behov. De olika

kommunförbunden har nedlagt ett betydande arbete på att förbättra redo-

visningsmetoderna och effektivisera revisionen, och man synes med för­

troende kunna överlämna åt dem att även i fortsättningen söka och finna

de för kommunerna lämpligaste vägarna.

Av de förslag till nya eller ändrade bestämmelser i fråga om medels

omhänderhavande och placering, som kommittén framlagt, biträder jag

förslaget att det nu blott för kommunalnämnd och drätselkammare stad­

gade förbudet mot sammanblandning av penningar och värdehandlingar,

som innehas för kommunens räkning, med andra penningar och värde­

handlingar, utvidgas att gälla alla kommunala förvaltningsorgan och alla

av dem omhänderhavda medel av ifrågavarande slag, oavsett om de inne­

has för kommunens eller annans räkning.

Beträffande medlens placering har kommittén föreslagit en för såväl

fondmedel som andra medel gemensam bestämmelse, enligt vilken pen­

ningmedel, som icke erfordras för nära förestående utbetalningar, skall

Kungl. Maj.ts proposition nr 210.

185

för kommunens räkning insättas hos bank, hos centralkassa för jordbruks­

kredit eller å postgirokonto eller anbringas i obligationer, vilka utfärdats

eller garanterats av staten eller svensk kommun. För placering på annat

sätt skall enligt förslaget krävas länsstyrelsens medgivande. Förslaget

innebär beträffande såväl fondmedel som andra medel en begränsning av

kommunernas nuvarande möjlighet att välja placeringsformer. Fonds medel

kan nämligen f. n. utan länsstyrelsens tillstånd anbringas — förutom hos

bank eller centralkassa för jordbrukskredit eller å postgiro — i sådana

tillgångar, i vilka förmyndare äger utan överförmyndarens tillstånd an­

bringa omyndigs medel. Detta betyder, att vissa andra obligationer än

sådana som garanterats av staten eller kommun kan komma i fråga som

placeringsobjekt, och vidare kan i viss utsträckning placering ske i fastig-

hetsinteckningar. Rörande åter anbringande av andra medel än fondmedel

finnes inga särskilda bestämmelser.

I likhet med flera remissinstanser kan jag icke finna, att anledning

föreligger att beskära den rätt, som nu tillkommer kommunerna att utan

länsstyrelsens medgivande placera fondmedel i vissa obligationer och fastig-

hetsinteckningar. En sådan beskärning skulle utan tvivel vålla åtskilliga

kommuner vissa olägenheter. Å andra sidan kan jag icke tillstyrka, att

såsom ifrågasatts i något remissyttrande valet av placeringsobjekt lämnas

helt fritt. Jag förordar därför, att den nu för fondmedel stadgade regeln

om placering bibehålies och ges tillämplighet även på andra medel. Med

anledning av vad stadsfullmäktige i Gävle i sitt yttrande anmärkt därom

att kommun bör vara berättigad att utlåna medel till företag, vari kom­

munen har ett direkt ekonomiskt intresse, vill jag framhålla, att det här

synes vara fråga mera om ett anvisande eller nyttjande av medel för ett

kommunalt behov än om placering av medel, som icke direkt erfordras i

rörelsen. För ett dylikt anvisande eller nyttjande synes den föreslagna

regeln icke lägga något hinder i vägen.

Av de nyheter kommittén föreslagit i fråga om bokföringen består en

däri att kommunens styrelse får befogenhet att meddela anvisningar rö­

rande de olika specialnämndernas räkenskapsföring. Vidare göres de nu

för städerna stadgade tidsfristerna beträffande nämnds redovisning och

det kommunala bokslutet tillämpliga på alla kommuner, därvid emellertid

möjlighet ges dels styrelsen att förkorta fristen för redovisning och dels

fullmäktige att bestämma en tidigare dag för bokslutet. De föreslagna

reglerna synes välgrundade, och jag ger dem min anslutning. Jag kan så­

lunda icke biträda de önskemål, som framförts från enstaka kommuner

om möjlighet att avsluta räkenskaperna senare än vad som nu är före­

skrivet för städerna.

Beträffande den kommunala revisionen innefattar kommittéförslaget så­

dana ändringar i gällande lag, att minimiantalet revisorer höjes från två till

tre, att revisorernas inventeringsrätt utvidgas att avse icke blott kom­

Kungl. Maj.ts proposition nr 210.

186

Kungl. Maj.ts proposition nr 210.

munens kassor utan alla av kommunalt organ omhänderhavda medel, att

regler införes om innehållet i revisionsberättelse, samt att den ordinära

tidsfristen för dechargefrågans behandling även för landskommunerna be­

stämmes till utgången av juni månad, dock med rätt för fullmäktige att

företaga detta ärende senare under året.

För de ifrågasatta ändringarna har kommittén enligt min mening anfört

bärande skäl. Kommitténs förslag i denna del har också tillstyrkts av fler­

talet remissinstanser, som yttrat sig i hithörande frågor. I anledning av

att man i ett par yttranden framfört önskemål att vissa kompetenskrav skall

uppställas för de kommunala revisorerna vill jag erinra om att riksdagen

vid flera tillfällen avvisat härom väckta förslag under hänvisning till att

utvecklingen i riktning mot en mera fackmässig revision borde främjas

på frivillighetens väg av kommunerna själva och deras sammanslutningar.

Att frångå denna inställning torde vara så mycket mindre motiverat som

kommunsammanslutningarnas verksamhet för åstadkommande av bättre

redovisningsmetoder och effektivare revision alltmera utvidgats. Det kan

tilläggas, att kommunerna när det gäller revisorsuppdraget lika väl som

i fråga om övriga förtroendeposter givetvis är bäst betjänta av att utse de

mest lämpade av de personer, som står till buds. Stipulerandet av vissa

kvalifikationer för revisorerna skulle därför innebära ett visst underkän­

nande av kommunernas förmåga att tillgodose sina egna intressen. Det

skulle också ge revisorskapet en särställning bland de kommunala förtro­

endeuppdragen, som synes böra undvikas. Av anförda skäl kan jag icke

understödja önskemålet om lagbestämmelser i ämnet.

12. Allmänna besvärsregler.

Gällande ordning.

Bestämmelser om klagan över kommunala beslut och fullföljd av sådan

klagan finnes i 81—84 §§ LKL och 76—79 §§ LKS. Kommittén har i sitt

betänkande redogjort för bestämmelsernas innehåll och jämfört dem med

besvärsreglerna i andra författningar. Denna redogörelse har följts i den

framställning av gällande rätt, som lämnas här nedan.

Vad angår beslut av kommunalrepresentationerna gäller i stort sett samma

regler för land och stad. Enligt dessa äger medlem av kommun, som ej

nöjes åt fullmäktiges (respektive kommunalstämmans och allmänna råd­

stugans) beslut, att, där ej annat är särskilt föreskrivet, söka rättelse däri

genom besvär, om beslutet icke tillkommit i laga ordning, står i strid mot

allmän lag eller författning eller annorledes överskrider deras befogenhet,

som fattat beslutet, eller kränker hans enskilda rätt eller eljest vilar på

orättvis grund. Besvären skall jämte det överklagade beslutet inges till

länsstyrelsen. Besvärstiden är beträffande landskommunala beslut trettio

dagar och för stadskommunala beslut tjugu dagar. Den räknas i förra

187

fallet från dagen för tillkännagivandet i kyrkan om verkställd justering

av det över beslutet förda protokollet och i det senare fallet från den dag,

då stadsfullmäktiges protokoll offentligen upplästes eller allmän rådstugas

protokoll justerades. Den som klagar har att dels vid besvären foga bevis

om dagen, då sådant tillkännagivande eller sådan uppläsning eller justering

ägde rum, och dels inom fjorton dagar efter besvärstidens utgång ingiva

diariebevis över att han besvärat sig. På landet skall beviset lämnas till

kommunalfullmäktiges (kommunalstämmans) ordförande och i stad till

magistraten eller, där sådan ej finnes, till drätselkammaren. Försummar

klaganden något av vad sålunda föreskrivits, må det överklagade beslutet

gå i verkställighet.

Beträffande förfarandet och prövningen hos länsstyrelsen är stadgan-

dena knapphändiga. Går besvären ut på att beslutet icke tillkommit i laga

ordning eller att det står i strid mot allmän lag eller författning eller annor-

ledes överskrider deras befogenhet, som fattat beslutet, äger länsstyrelsen,

där besvären finnes böra godkännas, att förbjuda beslutets verkställighet.

Grundas besvären på att klagandens enskilda rätt blivit genom beslutet

kränkt, och bli besvären godkända, gäller rättelsen till förmån för den som

klagat, men beslutet står i övrigt fast; dock må länsstyrelsen om beslutet

finnes strida mot allmän lag eller författning eller eljest vila på orättvis

grund, förordna om upphävande av beslutet i dess helhet.

Länsstyrelsens utslag må i sin tur överklagas hos Konungen, där icke

för vissa frågor annorlunda är särskilt stadgat. Besvärstiden är trettio da­

gar och räknas från det klaganden erhöll del av beslutet; dock är tiden

för klagande menighet femton dagar längre.

I fråga om de administrativa organen avser kommunallagarnas besvärs-

bestämmelser blott beslut av kommunalnämnd och drätselkammare. Be­

stämmelserna härom (84 § LKL, 79 § LKS) inledes med ett stadgande,

enligt vilket för besvärs anförande mot kommunalnämnds, respektive drät­

selkammares beslut i sådana mål och ärenden, vilka nämnden (kammaren

på grund av föreskrifter i särskilda författningar har att handlägga, gäller

vad i dessa författningar för varje fall finnes stadgat. Den talan som föres

enligt sådana särbestämmelser kan benämnas förvaltningsbesvär; beträf­

fande detta slag av besvär må hänvisas till det följande.

Körande talan mot kommunalnämnds och drätselkammares beslut i öv­

riga ärenden, d. v. s. sådana som ankommer på nämnden respektive kam­

maren enligt kommunallagarnas allmänna regler, är bestämmelserna olika

för landskommuner och städer utan magistrat, å ena sidan, och magistrats-

städer å den andra. För de förstnämnda gäller, att där medlem av kommu­

nen ej nöjes åt kommunalnämnds eller drätselkammares beslut, som icke

är av rent förberedande eller verkställande art, reglerna om besvär över

fullmäktigbeslut skall äga motsvarande tillämpning; dock skall besvärstiden

beträffande kommunalnämnds beslut, som rör uteslutande enskild persons

Kungl. Maj.ts proposition nr 210.

188

förhållande, räknas från den dag, då beslutet genom utdrag av protokollet

delgavs klaganden, och beträffande drätselkammares beslut alltid räknas

från den dag, då klaganden erhöll del av beslutet. Beslut må utan hinder av

förd klagan gå i verkställighet, där icke den prövande myndigheten annor-

ledes förordnar. För magistratsstäderna åter gäller om besvärs anförande

mot drätselkammarens beslut vad i drätselkammarens reglemente är be­

stämt. Vissa drätselkammarreglementen innehåller dylika bestämmelser,

andra icke. Där de finnes, stadgar de i allmänhet, att besvär skall anföras

hos magistraten, men det förekommer också, att länsstyrelsen är besvärs-

instans. Besvärstiden växlar; vanligen är den tjugu dagar och räknas från

det överklagade beslutets delgivning. Saknas besvärsregler i reglementet,

kan klagan enligt rättspraxis föras hos magistraten på grund av dess ställ­

ning som närmaste tillsynsmyndighet över kommunalförvaltningen. Be-

svärsbestämmelserna i LKS tillämpas analogivis å sådan klagan.

Ehuru kommunallagarna vad angår administrativa organ innehåller be­

svärsregler blott för kommunalnämnd och drätselkammare, har i rätts­

praxis besvär ansetts kunna föras även mot beslut av organ, som kommun

tillsatt med stöd av sin i kommunallagarna grundade befogenhet att utse

styrelser och nämnder för särskilda förvaltnings- eller verkställighetsbestyr,

såsom styrelse för gas- och elektricitetsverk, badhusstyrelse och hamndirek­

tion. På sådana besvär har kommunallagarnas besvärsregler tillämpats

analogiskt.

Även beslut av sådana styrelser eller nämnder, som kommunerna utser

med föranledande av stadganden i särskilda författningar (nämnder för

reglerad förvaltning), har enligt rättspraxis i viss utsträckning ansetts

kunna överklagas i den ordning kommunallagarna föreskriver, nämligen

i sådana fall där den särskilda författningen saknar besvärsbestämmelse.

Sålunda har besvär över beslut av brand styrelse och polisnämnd upptagits

till prövning.

Det i kommunallagarna reglerade besvärsinstitutet, för vilket ovan redo­

gjorts, plägar benämnas kommunalbesvär. Utmärkande för kommunal­

besvär är bl. a. att besvärsrätt tillkommer envar medlem av kommunen,

oavsett om han mer eller mindre nära eller icke alls beröres av det över­

klagade beslutet. Olika meningar har uttalats beträffande frågan om annan

än kommunmedlem äger besvärsrätt, därest han beröres av kommunalt

beslut. Emellertid synes rättspraxis åtminstone på senare tid ha ställt sig

avvisande till besvärsrätt för icke-kommunmedlem. Vidare kännetecknas

kommunalbesvären av att någon lämplighetsprövning av det överklagade

beslutet icke förekommer. Prövningen hos besvärsmyndigheten kan endast

avse, huruvida beslutet är felaktigt (olagligt) på någon av de i lagen an­

givna besvärsgrunderna. Slutligen kan kommunalbesvär icke föranleda

positiv rättelse av felaktigt beslut. Bifall till besvären innefattar därför i

allmänhet blott undanröjande av det överklagade beslutet.

Kungl. Maj.ts proposition nr 210.

189

Möjlighet alt anföra förvaltningsbesvär över kommunalt organs beslut

förefinnes ofta, då beslutet faller inom ett verksamhetsområde, som när­

mare reglerats i särskild författning, och framför allt i sådana fall där

kommunalt organ handhaver myndighetsfunktioner. Uppgifter av sådant

slag tillkommer exempelvis hälsovårdsnämnd, barnavårdsnämnd och bygg­

nadsnämnd. Där talan mot visst beslut skall föras genom förvaltningsbe­

svär, förefinnes besvärsrätt blott för den som på ett eller annat sätt be-

röres av beslutet. Besvärsinstansen äger vidare pröva icke blott om beslutet

är formellt lagligt utan även om det är lämpligt och ändamålsenligt ur de

tynpunkter, som varit bestämmande vid verksamhetens reglering i för­

fattning. I konsekvens härmed kan besvärsmyndigheten icke endast upp­

häva överklagat beslut utan också sätta annat beslut i dess ställe.

Kommunallagskommittén.

Kommittén har framhållit, att kommunalbesvärens främsta funktion är

att tjäna som medel för utlösning av den statliga legalitetskontrollen över

kommunalstyrelsen. Att genom en omgestaltning av besvärsinstitutet skapa

möjligheter för en materiell kontroll av de kommunala besluten skulle

rubba grundvalarna för kommunernas självbestämningsrätt och kunde

därför icke komma i fråga. Å andra sidan hade den på kommunalbesvären

grundade legalitetskontrollen haft betydelse som garanti för att kommu­

nerna handhaver självstyrelsen i lagbundna former och under iakttagande

av de bestämmelser som innehåller en materiell reglering av den kommu­

nala verksamheten. Besvärsreglerna hade, sådana de vore utformade, även

erbjudit ett visst skydd mot åsidosättandet av den allmänna objektivitets-

och rättviseprincip, som borde vara normerande för kommunernas verk­

samhet, liksom även mot vissa former av rättskränkning gentemot enskild.

Vad som anförts har synts kommittén leda till slutsatsen att någon mer

genomgripande ändring i det kommunala besvärsinstitutet icke är er­

forderlig.

Däremot har kommittén funnit, att gällande besvärsregler i sina detaljer

på en del punkter är i behov av kompletteringar och förtydliganden, var­

jämte vissa ändringar ansetts påkallade i syfte att vinna enhetlighet och

att fullständiga lagbestämmelserna i överensstämmelse med gällande rätts­

praxis.

Före behandlingen av dessa frågor har kommittén uppehållit sig vid ett

par spörsmål, beträffande vilka dess överväganden icke föranlett förslag.

Dessa spörsmål gäller besvärsrätt för annan än kommunmedlem och verk-

ställbarheten av kommunala beslut.

Beträffande frågan om besvärsrätt för annan än kommunmedlem fram­

håller kommittén, att det i praktiken förekommer fall, där icke-kommun-

inedlem beröres av kommunalt beslut på sådant sätt, att frågan om besvärs­

rätt kan förtjäna att övervägas.

Kungl. Maj.ts proposition nr 210.

Kommittén har i detta avseende omnämnt en i kommitténs direktiv be­

rörd framställning av socialstyrelsen, vari hemställts om sådana lagstift­

ningsåtgärder, att förening, som äger förhandlingsrätt enligt lagen om för­

handlingsrätt för kommunala tjänstemän, tillerkännes rätt att anföra be­

svär över beslut, som fattats av kommunalmyndighet utan iakttagande av

de i nämnda lag givna bestämmelserna. Bl. a. med hänsyn till att hela frå­

gan om kommunaltjänstemännens förhandlingsrätt och rättsliga ställning

och därmed även frågan om förhandlingsrättslagens framtida utformning

gjorts till föremål för särskild utredning (1948 års förhandlingsrättskom-

mitté) har kommittén ansett sig sakna anledning att framlägga något för­

slag i ämnet.

I övrigt har kommittén behandlat frågan om besvärsrätt för annan än

kommunmedlem med avseende å tjänstetillsättningsbeslut, beslut om änd­

rade löne- eller tjänstgöringsförhållanden för befattningshavare, som icke

är mantalsskriven i kommunen, disciplinära åtgärder mot sådan befatt­

ningshavare samt beslut i entreprenadfrågor. Beträffande samtliga dessa

fall har kommittén av skäl, som närmare utvecklas, avvisat en utom-

kommunal besvärsrätt.

Kommittén har tillagt, att om man öppnade besvärsrätt för icke-kommun-

medlem i de angivna fallen, detta måhända skulle så småningom framkalla

önskemål om dylik besvärsrätt även i sådana fall, där det med mindre fog

än i de nyss berörda kan göras gällande, att beslut har intresse för icke­

kommunmedlem. En rättsutveckling i den riktningen har kommittén icke

ansett sakligt motiverad. Gentemot en vidgad besvärsrätt kunde för övrigt

över huvud anföras, att den skulle innebära ett visst inkräktande på kom­

munernas självbestämningsrätt, sådan denna kommer till uttryck i prin­

cipen att endast kommunmedlem kan taga initiativ till utlösning av den

legalitetskontroll, som utövas av statliga myndigheter. Kommittén har allt­

så bibehållit den nuvarande regeln, att blott kommunmedlem kan besvära

sig över kommunalt beslut. Från denna regel göres dock undantag i det

fall att kommun — enligt de bestämmelser som kommittén för detta ända­

mål föreslagit och som skall behandlas i ett följande avsnitt — inrättat en

särskild besvärsnämnd för tjänstetillsättningsärenden in. in. Hos denna

nämnd avses klagorätt skola tillkomma även icke-kommunmedlem.

I fråga om kommunala besluts verkställbarhet har kommittén anfört, att

de nuvarande bestämmelserna såvitt angår beslut av representativa organ

är dunkla och varandra motsägande. Två synpunkter krävde beaktande vid

bedömandet av frågan om verkställbarheten. Den ena hänförde sig till be­

hovet av effektivitet i det kommunala arbetet. Det vore ofta önskvärt,

stundom nödvändigt, att fattat beslut kunde bringas till verkställighet utan

hinder av att det ej vunnit laga kraft. Mot det anförda stode den andra

synpunkten, den nämligen att anförda besvär, som vore befogade, i möj­

190

Kungl. Maj.ts proposition nr 210.

191

ligaste mån borde kunna leda till åsyftat resultat, d. v. s. hindra beslutets

verkställighet. Kommittén fortsätter.

Enligt kommitténs mening bör det förevarande spörsmålet ses mot bak­

grunden därav att kommunalstyrelsen i allmänhet utövas enligt lag och

författning och att de beslut, som med utsikt till framgång kunna över­

klagas, därför äro relativt sällsynta. Med det praktiska livets förhållanden

överensstämmer det därför bäst att i princip anse kommunalbeslut verk-

ställbart så snart det föreligger i definitivt skick, d. v. s. då protokollet över

beslutet blivit justerat. För att emellertid icke syftet med besvärsreglerna

skall tillspillogivas måste det verkställande organet städse överväga, om

verkställighet av ej lagakraftvunnet beslut äventyrar möjligheten för even­

tuell klagande att vinna rättelse. Medan vissa beslut äro sådana, att deras

verkställande icke hindrar en återgång, kan i andra fall läget före verk­

ställigheten icke återställas. Beträffande beslut av det senare slaget måste

verkställighetsorganets övervägande bl. a. innefatta ett visst bedömande

av frågan om beslutet med framgång kan angripas med besvär. Finner

organet risk föreligga för att besvär skulle leda till beslutets undanröjande,

bör det låta anstå med verkställigheten, till dess besvärstiden utlöpt, respek­

tive till dess beslutet fastställts genom lagakraftägande utslag, såvida ej

effektivitetskravet påkallar annat. Frågan huruvida ett icke lagakraftvunnet

beslut bör verkställas eller icke har organet att bedöma under i princip

samma ansvar för dess ledamöter som i fråga om andra förvaltningsåtgärder.

Av flera skäl har kommittén ej funnit lämpligt att föreslå uttryckliga

bestämmelser om verkställbarheten av kommunala organs beslut. Genom

att utesluta det nuvarande stadgandet att beslut må verkställas, om kla­

ganden försummar vissa angivna formföreskrifter, men bibehålla bestäm­

melsen om rätt för länsstyrelsen att meddela verkställighetsförbud har

kommittén ansett sig ha gett tillräckligt uttryck åt den av kommittén skis­

serade huvudregeln.

Av de nyheter, som kommitténs förslag innehåller beträffande den när­

mare utformningen av besvärsinstitutet, må först nämnas, att besvärsrät-

ten, som enligt gällande regler avser beslut av de kommunala representa­

tionerna samt kommunalnämnd och drätselkammare, utsträckes i fråga

om de administrativa organen att gälla beslut av kommunens nämnder

över huvud taget, där ej annat är särskilt stadgat.

Som tidigare nämnts har rättspraxis redan erkänt förhandenvaron av eu

på dylikt sätt vidgad besvärsrätt. Kommittén har gjort vissa undersökningar

rörande förekomsten av sådana extralegala besvär och funnit, att i flertalet

kommuner besvär av denna beskaffenhet icke förekommit. Kommittén

framhåller, att detta torde bero mindre på att något behov av besvärsrätt

ej föreligger än på avsaknaden av bestämmelser i ämnet och bristande

kännedom om de möjligheter till klagan som föreligger enligt rättspraxis.

Förhandenvaron av en i lagen fastslagen besvärsrätt är enligt kommittén

ägnad att fästa vederbörande nämnds uppmärksamhet på vikten av att

noga följa lag och författning samt iakttaga den objektivitet, som bör

Kungl. Maj.ts proposition nr 210.

192

utmärka kommunalförvaltningen. Kommittén påpekar även, att tendensen

att överflytta allt flera förvaltningsuppgifter från drätselkammare och

kommunalnämnd till särskilda nämnder och styrelser understryker be­

hovet av besvärsbestämmelser för dessa organ.

Kommittén har tillagt, att enligt den föreslagna ordningen undantages

i allmänhet de obligatoriska specialnämndernas beslut från kommunal­

besvär. Å dessa nämnders beslut vore i stället regelmässigt de särskilda

författningarnas bestämmelser om förvaltningsbesvär att tillämpa. Huru­

vida förvaltningsbesvär kunde anföras mot vilket som helst beslut, som

dylik nämnd meddelade, berodde emellertid på avfattningen av den sär­

skilda författningens besvärsbestämmelse. Om denna täckte endast vissa

slag av beslut, torde övriga beslut i allmänhet kunna överklagas genom

kommunalbesvär på grund av dessas tillämplighet å kommunal nämnds

beslut »där ej annat är särskilt stadgat».

Besvärsinstans är enligt förslaget i samtliga fall länsstyrelsen. Magistra­

tens funktion som besvärsmyndighet i förhållande till stadens nämnder upp­

hör alltså i likhet med magistratens kommunala uppgifter i övrigt.

Beträffande tiden för anförande av besvär har kommittén, såsom berörts

vid redogörelsen för förslaget om anordnande av kommunal anslagstavla,

föreslagit, att den skall räknas från den dag då protokollsjustering till­

kännagetts å anslagstavlan. I förevarande sammanhang har kommittén

övervägt, huruvida icke i fråga om beslut av kommunens styrelse och öv­

riga nämnder tillkännagivandet å anslagstavlan borde omfatta även en för­

teckning över besluten, detta med hänsyn till att nämndernas sammanträden

i motsats till fullmäktiges icke behöver kungöras och ej heller är offentliga.

Emellertid har kommittén funnit, att en sådan ordning uppenbarligen skulle

bli ganska betungande för nämnderna. Dessutom visade erfarenheten, att

det vore ytterst ovanligt, att beslut av kommunalt förvaltningsorgan över­

klagades av annan än den beslutet rörde. Denne återigen torde i allmänhet

av egen drift hålla sig underrättad om ärendets gång. Kommittén har därför

avstått från att framlägga något förslag i den antydda riktningen.

Besvärstidens längd har kommittén föreslagit till tre veckor under hän­

visning till att överensstämmelse härigenom vinnes med den i rättegångs­

balken stadgade tiden för vad mot underrätts dom.

Enär det syfte, som gällande bestämmelser om insändande av diariebevis

avsetts att fylla -— beredande av kännedom om att besvär anförts — numera

regelmässigt tillgodoses genom besvärens kommunicering med kommunen,

har kommittén i sitt lagförslag ej medtagit någon regel om insändande av

diariebevis.

I samband med att kommittén vidtagit vissa jämkningar i bestämmelserna

om rätt för länsstyrelsen att besluta verkställighetsförbud, har kommittén

framhållit, att meddelande av interimistiskt verkställighetsförbud i allmän­

het får anses förutsätta, att länsstyrelsen finner vad i målet förekommit

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

Kungl. Maj ds proposition nr 210.

193

göra det sannolikt, att den slutliga prövningen av besvären skall leda till

deras godkännande.

Remissyttrandena.

Kommitténs förslag rörande besvärsinstitutets reglering har tilldragit sig

intresse i ett avsevärt antal yttranden. Åtskilliga remissinstanser, bland dem

länsstyrelserna i Hallands och Kopparbergs län, tillstyrker förslaget utan

erinringar. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län finner, att besvärsinsti-

tutet genom de föreslagna bestämmelserna vunnit i enkelhet och klarhet.

Vissa uttalanden av kommittén rörande kommunalbesvärens funktion -—

särskilt förklaringen att de ej finge så omgestaltas att möjligheter för en

materiell kontroll av de kommunala besluten skapades — har föranlett på­

pekanden från ett par remissinstansers sida. Kammarkollegiet säger sig

visserligen dela den meningen att en allmän omgestaltning av kommunalbe­

svären till förvaltningsbesvär ej är förenlig med grundvalarna för den kom­

munala självstyrelsen. Därmed vore dock ej sagt, att icke vid en mera ingå­

ende prövning än den kommittén ägnat frågan en viss utvidgning av om­

rådet för förvaltningsbesvär skulle visa sig önskvärd och genomförbar utan

att den kommunala förvaltningens effektivitet lede skada. Besvärssakkun-

niga ger uttryck åt liknande tankegångar och kommer därvid in på frågan

om besvärsrätt för annan än kommunmedlem.

Visserligen böra kommunerna äga största möjliga frihet att själva ordna

sina angelägenheter, men därmed är icke sagt, att legalitetskontrollen över

den kommunala verksamheten är något som i varje situation blott angår

kommunmedlemmarna. Icke minst med hänsyn till den mångfald skiftande

uppgifter, kommunerna så småningom anförtrotts, måste det anses vara

ett starkt offentligt intresse att vad som föreskrivits rörande kommunernas

verksamhet också iakttages. Enligt besvärssakkunnigas mening bör därför

i princip var och en som direkt beröres av ett kommunalt beslut beredas

tillfälle att överklaga avgörandet. Två olika huvudmöjligheter äro därvid

tänkbara — rätten att anföra kommunalbesvär kan vidgas till andra än

kommunmedlemmar; kommunalbesvären kunna ersättas med förvaltnings­

besvär — men även skilda kombinationer och modifikationer äro möjliga,

t. ex. så att förvaltningsbesvär införas men besvärsmyndighetens kompetens

begränsas till att blott undanröja det överklagade beslutet. Vilken metod

som är den lämpligaste torde få avgöras från fall till fall.

Besvärssakkunniga tillägger att, därest möjlighet icke nu skulle före­

ligga att genomföra en sådan ordning som de sakkunniga skisserat, i vart

fall åtgärder bör i avbidan härpå vidtagas för att tillgodose icke-kommun-

inedlemmars rättsskyddsbehov i sådana ärenden, där detta framstår som

mest trängande.

Också andra remissinstanser har tagit upp frågan om icke-kommun-

medlems besvärsrätt. Länsstyrelsen i Kronobergs län yttrar, att den stånd­

punkt kommittén intager synes vara alltför formalistisk och kan leda till

13 — Bihang till riksdagens protokoll 1050. 1 sand. Nr 210.

194

för rättskänslan stötande resultat. Länsstyrelsen anser, att envar, vars rätt

beröres av ett kommunalt beslut, bör få överklaga detsamma. Liknande

synpunkter anföres av remissorgan i några städer och styrelsen för för­

eningen Sveriges stadsdomare. I andra yttranden riktar man uppmärk­

samheten på speciella fall, i fråga om vilka skälen för vidgad besvärsrätt

anses särskilt starka. Kammarkollegiet, länsstyrelsen i Kristianstads län

och svenska kommunalarbetarförbundet anser sålunda, att kommunal be­

fattningshavare, mot vilken beslutats disciplinär åtgärd, bör äga klagorätt,

även om han är bosatt i annan kommun. Länsstyrelsen i Västmanlands

län och några kommunala remissorgan anser det obilligt att vägra icke-

kommunmedlem besvärsrätt i tjänstetillsättningsärenden.

Den av kommittén behandlade frågan om kommunala besluts verkställ-

barhet har berörts blott av besvärssakkunniga, som förklarat sig icke

kunna förorda en generell övergång till den uppfattningen att kommunala

beslut är omedelbart verkställbara.

Beträffande kommitténs förslag om utvidgning av besvärsrätten att gälla

beslut av kommunens nämnder i allmänhet yttrar länsstyrelsen i Stock­

holms län, att en dylik utvidgning kan komma att för länsstyrelsens del

medföra en icke ringa arbetsökning på grund av stegrat antal kommunala

besvärsmål. Någon anledning att motsätta sig förslaget kunde länsstyrel­

sen emellertid icke finna. Invändningar mot förslaget i denna del har gjorts

blott i yttrandena från ett fåtal kommuner, vilka befarar, att länsstyrelserna

skulle bli belastade med besvärsmål i oväsentliga ting eller med mål, i

vilka kommunen icke tagit slutlig ställning.

Förhållandet mellan kommunalbesvär och de genom bestämmelser i

särskilda författningar reglerade förvaltningsbesvären beröres av besvärs­

sakkunniga, som yttrar.

Genom kommitténs förslag har visserligen vunnits att kommunallagens

regler blivit klarare och relativt enkla. Däremot ha icke övriga regler

granskats och den ökade enhetlighet uppnåtts, som enligt besvärssak-

kunnigas uppfattning varit önskvärd. Om kommunallagskommitténs all­

männa ståndpunkt godtages, nämligen att kommunalbesvär skola vara

den normala formen för överklagande av beslut av kommunalt organ och

förvaltningsbesvär förekomma endast i mån av särskilda bestämmelser,

erfordras icke blott en allmän översyn av dessa stadganden, vilka tillkom­

mit vid olika tidpunkter och utan samband med varandra, utan även en

undersökning av de fall, då kommunala nämnder givits beslutanderätt i

särskilda ärenden, utan att besvärsregler intagits i vederbörande special-

författning'. Besvärssakkunniga komma möjligen att under en senare fas

av sitt arbete företaga en allmän genomgång av befintliga besvärsregler,

då även förevarande problem kan beaktas. Det är emellertid angeläget,

att lagstiftaren, redan innan en sådan översyn kommer till stånd, har sin

uppmärksamhet riktad på frågan. Så snart nya bestämmelser, innebärande

att kommunal nämnd eller annan kommunal myndighet skall handha vissa

göromål, eller ändringar i äldre sådana bestämmelser förberedas, bör enligt

Kungl. Maj.ts proposition nr 210.

195

de sakkunnigas mening frågan om gränsdragningen mellan kommunal­

besvär och förvaltningsbesvär noga övervägas.

Såsom tidigare nämnts har från några håll gjorts erinringar mot att låta

dagen för tillkännagivande å kommunens anslagstavla av protokollsjuste-

ring bilda utgångspunkt för besvärstiden. I förevarande sammanhang har

man i ett par yttranden tagit upp denna fråga såvitt rör besvär över

styrelsers och nämnders beslut. Stadsfullmäktige i Lidingö anser sålunda,

att det i rättssäkerhetens intresse bör föreskrivas, att tillkännagivande

om justering av styrelses eller nämnds protokoll från visst sammanträde

alltid skall innehålla en förteckning över alla vid sammanträdet fattade

beslut, som ej är av rent förberedande eller verkställande art. Svenska kom­

munalarbetareförbundet uttalar, att besvärstiden i fall, som rör enskild

person, bör räknas från den dag beslutet delgetts honom. Besvärssakkun-

niga redogör för den ordning, som de sakkunniga avser att föreslå i mot­

svarande hänseende beträffande förvaltningsbesvär, samt anför i fråga

om kommunalbesvärsinstitutet följande.

Lagstiftaren ställes här inför problemet att bringa ett mycket stort

antal beslut till samtliga kommunmedlemmars kännedom. Besvärssak-

kunniga ha icke sett sig i stånd att finna en lösning, som är på en gång

billig och icke alltför arbetskrävande samt tillfredsställande ur rättssäker­

hetssynpunkt. De sakkunniga, som måste böja sig inför de praktiska svårig­

heterna, kunna med hänsyn härtill icke motsätta sig kommitténs förslag

i denna del, oaktat detta icke fyller ens synnerligen lågt ställda krav på

ett delgivningsförfarande. Detta ståndpunktstagande underlättas av att

fråga är om kommunalbesvär. Beslut, som kunna angripas genom kom­

munalbesvär, beröra nämligen de klagoberättigade i allmänhet icke i lika

hög grad som beslut, vilka överklagas genom förvaltningsbesvär. Vill kom­

munmedlem i denna sin egenskap få till stånd en omprövning av ett kom­

munalt besluts lagenlighet, synes icke orimligt att av honom fordra ett

icke oväsentligt mått av aktivitet.

Styrelsen för svenska stadsförbundet har berört frågan om utgångs­

punkten för besvärstid i det fall att beslut meddelas på grund av delega­

tion av styrelses eller nämnds beslutanderätt. Styrelsen, som förutsätter

att sådant beslut skall protokollföras, anser, att justeringen av detta beslut

skall tillkännages på kommunens anslagstavla och besvärstiden räknas

från anslagsdagen.

Tiden för anförande av besvär hos länsstyrelsen föreslås i ett par ytt­

randen till tjugo dagar. Besvär ssakkunniga biträder kommitténs förslag

om eu besvärstid av tre veckor samt meddelar, att de sakkunniga för för-

valtningsbesvärens vidkommande ämnar föreslå genomförande av enhetlig

besvärstid av denna längd för såväl den statliga som den kommunala

förvaltningen. De sakkunniga föreslår, att även tiden för fullföljd av kom­

munalbesvär till Konungen fastställes till tre veckor och att den förläng­

ning av besvärstiden, som i detta fall är medgiven menighet, bestämmes

till två veckor.

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

196

Rörande förutsättningen för meddelande av interimistiskt verkställighets­

förbud har besvärssakkunniga uttalat en från kommunallagskonmiitténs

mening i viss mån avvikande uppfattning. De sakkunniga framhåller

nämligen att om ett sådant förbud skall kunna fylla sin uppgift, måste

möjlighet finnas att tillgripa det redan så snart det icke är uppenbart, att

anförda besvär icke kan leda till ändring i överklagat beslut, allt förutsatt

att beslutet icke är av den art att omedelbar verkställighet är nödvändig.

Departementschefen.

Med hänsyn till att det kommunala besvärsinstitutet i den utformning

det haft alltifrån tillkomsten av kommunalförfattningarna utgör ett väsent­

ligt element i det system av regler, som avser att säkerställa den kommunala

självbestämningsrätten, synes det icke böra komma i fråga att vidtaga några

mera genomgripande ändringar i nuvarande bestämmelser om kommunal­

besvär. Det förefaller mig därför riktigt att, såsom kommittén gjort, be­

gränsa översynen av dessa bestämmelser till sådana detaljer, i fråga om vilka

förbättringar kan ernås inom ramen för den nuvarande ordningen i stort.

Beträffande en av de grundläggande reglerna, nämligen den som för­

behåller kommunmedlemmarna ensamma rätten att överklaga kommunala

beslut, har kommittén dock ingått på en närmare diskussion. Efter att ha

behandlat vissa speciella fall, däri frågan om besvärsrätt för annan än

kommunmedlem ansetts kunna övervägas, har kommittén stannat för att

lämna den nuvarande ordningen orubbad.

Jag delar kommitténs betänkligheter mot att i förevarande avseende

göra någon ändring i vad som nu gäller. Det kommunala besvärsinstitutets

funktion är närmast att möjliggöra en omprövning hos statlig myndighet

av kommunala besluts överensstämmelse med lag eller författning, och

det synes vara i princip riktigt att låta kommunmedlemmarna i varje

särskilt fall ensamma avgöra, om ett kommunalt organs beslut skall

underkastas sådan kontroll. Att märka är, att här blott är fråga om så­

dana beslut, mot vilka besvär skall anföras i den i kommunallagen stad­

gade ordningen. Sådana beslut innefattar — i motsats till många av de

beslut, som skall överklagas enligt bestämmelser i särskilda författningar

— i princip ingen utövning av myndighetsfunktioner gentemot den en­

skilde utan är endast led i den fortlöpande verksamhet, som tillkommer

fullmäktige och nämnder i egenskap av kommunens beslutande och för­

valtande organ. Den som utan att vara medlem av kommunen träder i

förbindelse med dessa organ på sådant sätt, att han kan beröras av deras

beslut, gör detta av fri vilja. Det förefaller därför rimligt att han får

underkasta sig den för kommunen gällande ordningen, sålunda bl. a. regeln

att blott kommunmedlem äger besvärsrätt. Ur denna synpunkt saknas an­

ledning att tillåta den som sökt en ej författningsreglerad tjänst i en främ­

mande kommun att draga frågan om tillsättningsbeslutets laglighet under

Kungl. Maj. ts proposition nr 210.

197

de statliga besvärsmyndigheternas prövning. Motsvarande gäller i fråga

om den som avgivit anbud vid utbjudande av arbete på entreprenad eller

vid upphandling beträffande beslutet om antagande av visst anbud.

Oaktat vad jag nu anfört kan givetvis förekomma fall, där avsaknaden

av klagorätt för annan än kommunmedlem ter sig stötande. Enligt min

mening kan det vara påkallat, att besvärsrätten i dylika fall regleras

genom specialbestämmelser. Beträffande ett särskilt slag av kommunala

beslut, som tilldrager sig intresse i detta sammanhang, nämligen beslut

om disciplinär åtgärd mot kommunal befattningshavare, har ett steg i

den antydda riktningen tagits genom det förslag om inrättande av en för

hela riket gemensam tjänstedomstol, som framlagts av 1948 års förhand-

lingsrättskommitté i dess i annat sammanhang omnämnda betänkande

angående stats- och kommunaltjänstemäns förhandlingsrätt. Hos denna

domstol skall enligt förslaget kommunal befattningshavare, som är miss­

nöjd med beslut om varning, mistning av lön eller avskedande på grund

av tjänstefel, kunna påkalla prövning av beslutet oavsett av vilken kom­

mun han är medlem. I avvaktan på att ställning tages till detta förslag,

synes f. n. inga generella åtgärder böra övervägas i syfte att bereda icke­

kommunmedlem klagorätt i fråga om disciplinär åtgärd. Man torde t. v.

böra begränsa sig till att öppna möjlighet för icke-kommunmedlem att

besvära sig i hithörande frågor — liksom i vissa andra ärenden — hos en

av kommunen inrättad besvärsnämnd på sätt utvecklas under 13. här nedan.

Även den i kommunallagskommitténs direktiv berörda frågan om be-

svärsrätt för förening, som äger förhandlingsrätt enligt lagen om förhand­

lingsrätt för kommunala tjänstemän, torde böra prövas i samband med

övriga frågor, som sammanhänger med förhandlingsrätten.

I överensstämmelse med de ovan utvecklade synpunkterna har regeln

om besvärsrättens beroende av medlemskap i kommunen i princip bibe­

hållits i det förslag som nu framlägges.

De viktigare nyheter kommittén föreslagit beträffande besvärsreglerna

består bortsett från sistnämnda förslag i att genom uttrycklig bestäm­

melse fastslås att besvärsrätten avser beslut icke blott — som enligt nu

gällande regler — av fullmäktige, kommunalnämnd och drätselkammare

utan av de kommunala organen över huvud, såvida ej annat är särskilt

stadgat, att en enhetlig besvärstid av tre veckor införes i stället för de nu

för land och stad gällande olika tiderna, trettio respektive tjugo dagar,

att hesvärstiden städse räknas från den dag då protokollsjustering till­

kännagetts på kommunens anslagstavla, samt att magistratens ställning

som besvärsinstans upphör och länsstyrelsen blir besvärsmyndighet i samt­

liga fall.

Den förenkling och enhetlighet som vinnes genom dessa förslag är enligt

min mening betydande. Även i sak synes de föreslagna ändringarna vara

välmotiverade, och jag anser mig kunna biträda dem till alla delar. Vad

Kungl. Mnj:ts proposition nr 210.

198

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

angår utvidgningen av besvärsrätten att avse beslut även av andra nämn­

der än kommunalnämnd och drätselkammare — en utvidgning soin i viss

mån redan genomförts i rättspraxis — är det självfallet, att förslagets

stadfästande kan komma att medföra en ökning av antalet överklaganden.

En sådan ökning torde emellertid närmast böra ses som en bekräftelse

på behovet av bestämmelser i ämnet och kan icke, såsom skett i yttran­

dena från några kommuner, åberopas som skäl mot besvärsrättens regle­

ring i lag. Frågan om klagotidens räknande från den dag, då protokolls­

justering tillkännages på kommunens anslagstavla, har jag berört i sam­

band med redogörelsen för de föreslagna bestämmelserna om sådan tavla.

En kommunal remissinstans har ansett att dylikt tillkännagivande såvitt

gäller styrelsers eller nämnders protokoll borde innehålla en förteckning

över de i protokollet upptagna besluten. Jag vill vitsorda ATärdet av en

sådan förteckning men anser i likhet med kommittén, att man icke i lagen

bör uppställa något krav på att tillkännagivande om justering skall vara

av detta utförliga innehåll.

Frågan om utgångspunkten för besvärstiden i det speciella fallet att

beslut meddelas av en avdelning av kommunens styrelse eller annan nämnd

eller eljest på grund av delegation av beslutanderätt inom sådan nämnd

har diskuterats av svenska stadsförbundets styrelse i dess yttrande. Enligt

ett uttalande av kommunallagskommittén skall besvärstiden räknas som

om beslutet fattats vid det sammanträde med nämnden, då beslutet an-

mäles, d. v. s. från dagen för tillkännagivandet av det vid sammanträdet

förda protokollets justering. Med denna ordning kan det emellertid in­

träffa, att en av ett beslut berörd person kan bli utsatt för verkställighet

men icke får möjlighet att överklaga beslutet, förrän nämnden haft sam­

manträde och meddelande om justering av protokollet från detta sam­

manträde upptagits på kommunens anslagstavla. För undvikande av en

sådan situation har stadsförbundets styrelse förordat, att justeringen av

det protokoll, som förts vid beslutets fattande, skall tillkännages å anslags­

tavlan och klagotiden räknas från anslagsdagen. Härtill vill jag anmärka,

att kommitténs förslag rörande kommunens styrelse och övriga nämnder

icke innehåller några bestämmelser om skyldighet att föra pi-otokoll över

beslut, som fattas på grund av delegation av nämndens beslutanderätt.

Emellertid torde det utan att dylika föreskrifter finnes kunna förutsättas,

att protokollföring städse sker i ärende av den art och betydelse, att klagan

över det däri fattade beslutet ligger inom den praktiska möjlighetens ram.

Där så sker, bör enligt min mening protokollets justering tillkännages å

anslagstavlan och besvärstiden räknas från dagen för detta tillkänna­

givande. För tillämpningen av en sådan ordning torde de föreslagna be-

svärsbestämmelserna icke lägga några hinder i vägen.

De synpunkter kommittén anfört på frågan om verkställbarheten av

kommunala beslut synes mig väl avvägda och lämpade att tjäna som led­

199

ning för praxis i kommunerna. Den länsstyrelsen tillerkända rätten att

meddela interimistiskt verkställighetsförbud torde blott undantagsvis be­

höva begagnas. Genom att förutsättningen för meddelande av verkställig­

hetsförbud i lagtexten blott anges med orden »om skäl därtill äro», synes

länsstyrelsen erhålla tillräcklig frihet att handla efter omständigheterna i

det särskilda fallet.

Kommittén har i sitt förslag bibehållit de nuvarande bestämmelserna

om fullföljd av besvär hos Konungen oförändrade. I enlighet med vad

besvär ssakkunniga förordat i sitt yttrande vill jag för min del föreslå,

att tiden för anförande av sådana besvär ändras från nuvarande trettio

dagar till tre veckor samt att den för menighet medgivna förlängningen

av besvärstiden bestämmes till två veckor i stället för femton dagar som

föreskrives i gällande lag.

13. Särskilt besvärsinstitut i ärenden angående tjänstetillsättningar

m. m.

Kungl. Maj.ts proposition nr 210.

Gällande ordning.

Så som bestämmelserna om kommunalbesvär är utformade kan i regel

icke ett kommunalt besluts lämplighet och ändamålsenlighet omprövas

efter besvär. Ett beslut om tillsättning av kommunal befattningshavare kan

alltså icke undanröjas på den grund att besvärsmyndigheten finner den

klagande lämpligare eller bättre meriterad än den av kommunen tillsatte.

I huvudstaden har emellertid med stöd av vissa bestämmelser i 68 § lagen

om kommunalstyrelse i Stockholm skapats en ordning, som i viss utsträck­

ning tillåter en materiell omprövning av de kommunala nämndernas tjäns­

tetillsättningar. De närmare föreskrifterna är meddelade i en av Kungl.

Maj :t den 5 mars 1937 fastställd stadga angående besvär i vissa fall över

nämnds beslut om tillsättande av eller förordnande å tjänstebefattning

ä Stockholms stads lönestat. Enligt denna stadga äger den, som ej nöjes

åt nämnds beslut om tillsättande av eller förordnande å tjänstebefattning

å stadens lönestat, anföra besvär däröver hos Stockholms stads besvärs-

nämnd i de fall klagan eljest skolat föras enligt de vanliga reglerna om

kommunalbesvär. Detta innebär, att besvär över tjänstetillsättning skall

anföras hos besvärsnämnden, för såvitt icke någon av de i olika special­

författningar meddelade föreskrifterna om förvaltningsbesvär är tillämplig

på tillsättningsbeslutet. Det sistnämnda är fallet bl. a. med de tjänstetill­

sättningar, som beslutas av byggnadsnämnden, fattigvårdsnämnden och

barnavårdsnämnden. I de besvärsmål, som faller inom besvärsnämndens

kompetensområde, äger nämnden pröva klagomålen i sak och sålunda ingå

på en värdering av klagandens meriter. Besvärsnämndens beslut i anledning

av där anförda besvär kan däremot överklagas blott genom kommunal­

besvär.

200

Rörande besvärsnämndens sammansättning och arbetsformer innehåller

den nyssnämnda stadgan vissa föreskrifter. Nämnden skall bestå av fem

ledamöter jämte suppleanter, vilka utses av stadskollegiet årligen i oktober

månad för tiden intill nästa val. Besvärsnämnden är ej beslutför, om icke

minst fyra ledamöter är närvarande. För ändring i överklagat beslut ford­

ras, att fyra ledamöter är ense därom. I fråga om jäv stadgas bl. a. att om

ledamot av besvärsnämnden hos den nämnd, vars beslut överklagats, del­

tagit i beslutets fattande, han ej må deltaga i besvärsnämndens behandling

av besvären. I övrigt innehåller stadgan bestämmelser om ordningen för

suppleants inkallande, utseende av ordförande och sekreterare, förande av

protokoll m. m.

Reformförslag.

Under senare år har frågan om införande av materiell besvär sprövning

av kommunala tjänstetillsättningar vid flera tillfällen tagits upp i riksdagen.

De förslag, som framlagts, har omspänt olika alternativ, alltifrån pröv­

ningens förläggning till de vanliga besvärsmyndigheterna i kommunala mål

och till inrättande av en rent kommunal besvär snämnd efter mönster av den

i Stockholm gällande ordningen.

I anledning av motioner i ämnet vid 1948 års riksdag (I: 148 och II: 242)

framhöll konstitutionsutskottet (utlåtande nr 13), att lämplighetsprövning

av tjänstetillsättningsärende!! efter besvär till statligt organ skulle innebära

ett allvarligt intrång i den kommunala självbestämmanderätten, något som

utskottet icke kunde förorda. Emellertid ansåg utskottet, att kommunal­

förvaltningens och därmed den kommunala förvaltningsapparatens under

senare år alltmera vidgade omfattning gjorde frågan om en rent kommunal

besvärsanordning, motsvarande eller liknande den i Stockholm befintliga,

förtjänt av uppmärksamhet även för andra kommuners vidkommande.

Bl. a. under hänvisning till att kommunallagskommittén kunde förutsättas

upptaga frågan till behandling avstyrkte utskottet motionerna. Dessa av­

slogs av riksdagen, av andra kammaren med uteslutande av utskottets

motivering.

Också vid 1950 års riksdag avslogs i frågan väckta motioner (I: 21 av

fröken Andersson m. fl. och II: 23 av herr Kyling m. fl.; I: 285 av herr

Sunne m. fl. och II: 341 av herr Nihlfors m. fl.). I sitt avstyrkande utlåtande

(nr 4) åberopade konstitutionsutskottet bl. a., att kommunallagskommittén

dåmera till omprövning upptagit förevarande spörsmål.

Frågan om inrättande av kommunal besvärsnämnd för prövning av

tjänstetillsättningsbeslut har tilldragit sig intresse även i några av de större

landsortsstäderna. Sålunda har från stadsfullmäktige i Norrköping och

Gävle överlämnats framställningar i frågan till kommunallagskommittén.

I förevarande sammanhang må även omnämnas ett av Stockholms stads-

kollegium väckt förslag rörande vidgad kompetens för stadens besvärs-

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

Kungl. Mnj:ts proposition nr 210.

201

nämnd. Förslaget, som framförts i skrivelse till Kungl. Maj:t den It sep­

tember 1947, åsyftar, att vissa av de tjänstetillsättningar, som till följd av

besvärsbestämmelser i särskilda författningar f. n. är undantagna från

besvärsnämndens kompetens, skall kunna överklagas hos nämnden.

Kommunallagskommittén.

Kommunallagskommittén har först berört de förslag som i olika sam­

manhang väckts om införande av materiell besvärsprövning i tjänstetill-

sättningsärenden, förlagd till de vanliga besvärsinstanserna eller till ett spe­

ciellt inrättat riksorgan. Med hänsyn till de invändningar, som ur den

kommunala självstyrelsens synpunkt kan riktas däremot, har kommittén

för sin del avvisat tanken på en sådan ordning. Däremot har kommittén

funnit, att några erinringar av detta slag icke kan göras mot förslaget att

tillåta en omprövning av tjänstetillsättningar inom kommunalförvaltning­

ens egen ram. Kommittén framhåller i detta hänseende, att inrättandet av

en särskild kommunal nämnd med befogenhet att efter besvär pröva för­

valtningsorganens tillsättningsbeslut synes, om nämndens beslut i sin tur

kan överklagas blott genom vanliga kommunalbesvär, utgöra en intern

organisatorisk angelägenhet, som icke står i strid med någon grundläggande

princip. Under hänvisning till att en sådan besvärsinstans finnes i Stock­

holm och att man där synes ha haft goda erfarenheter av dess verksamhet,

föreslår kommittén, att även övriga kommuner beredes möjlighet att, där

de så finner lämpligt, inrätta ett motsvarande organ. Kommittén har funnit

sannolikt, att den föreslagna ordningen kommer att få praktisk användning

huvudsakligen i de största kommunerna, framför allt de större städerna.

I fråga om besvärsnämndens kompetens har kommittén föreslagit eu

utvidgning i jämförelse med den som tillkommer besvärsnämnden i Stock­

holm, nämligen såtillvida att utom tjänstetillsättningar även beslut om

entledigande och disciplinära åtgärder mot befattningshavare skall kunna

överklagas hos den särskilda nämnden. Till stöd härför har kommittén

åberopat beträffande entledigande, att ett sådant beslut kan för den en­

skilde vara långt mer ingripande än ett felaktigt tillsättningsbeslut samt

i fråga om disciplinära åtgärder, att klagan till besvärsnämnden ger större

utrymme för den materiella prövning som även kommunalbesvär i viss mån

tillåter i fråga om sådana åtgärder.

I likhet med vad som gäller för huvudstaden är enligt kommitténs för­

slag rätten att anföra besvär hos besvärsnämnden avsedd för de fall, där

klagan eljest skolat föras genom kommunalbesvär. På de beslut om tjänste­

tillsättning, entledigande och disciplinära åtgärder, som fattas exempelvis

av fattigvårdsstyrelse och barnavårdsnämnd, är bestämmelserna om för­

valtningsbesvär i vederbörande författningar tillämpliga, och dessa beslut

beröres sålunda ej av förslaget. Kommittén har emellertid framhållit, att

202

åtskilliga av de kommunala befattningar, vilkas tillsättande skall överklagas

genom förvaltningsbesvär, till sin natur är sådana, att kommunalbesvärs-

reglerna bör vara tillämpliga. Vid revision av specialförfattningarna bör

enligt kommitténs mening en saklig översyn äga rum rörande de befatt­

ningar, vilkas tillsättande kan helt förbehållas kommunala organ, och de

tjänstetillsättningar, som alltjämt bör stå under statstillsyn genom för­

medling av förvaltningsbesvärsinstitutet.

Enligt kommittéförslaget är rätten att föra klagan hos besvärsnämnden

icke beroende av medlemskap i kommunen. Som skäl för den avvikelse från

reglerna om kommunalbesvär, som förslaget innefattar i detta avseende,

har kommittén åberopat, att klagan hos besvärsnämnden blott avser att

påkalla ingripande från ett rent kommunalt kontrollorgan och sålunda

ej att utlösa den statliga legalitetskontrollen över kommunen.

I övrigt innebär kommitténs förslag, att i ärende, som tillhör nämndens

kompetensområde, besvär alltid skall — inom den för besvär i allmänhet

stadgade tiden av tre veckor från den dag då protokollsjustering tillkänna­

givits å kommunens anslagstavla — anföras hos nämnden, således både

då besvären stödjes på materiella skäl och då någon av de vanliga kom­

munala besvärsgrunderna åberopas. Hos länsstyrelsen må klagan föras

endast över beslut, som besvärsnämnden meddelar i anledning av hos

nämnden anförda besvär. För sådana besvär skall gälla de allmänna reg­

lerna om kommunalbesvär.

Med hänsyn till de grannlaga frågor, som skall ankomma på besvärs­

nämnden, har kommittén vidare föreslagit, att föreskrifter om nämndens

sammansättning och arbetsformer i varje särskilt fall skall fastställas av

Kungl. Maj :t i form av ett reglemente för nämnden. I reglementet bör

enligt kommitténs mening bestämmas antalet ledamöter och suppleanter

i nämnden och den tid för vilken de skall utses. Beträffande nämndens

arbetsformer i övrigt har kommittén ansett, att i regel visserligen samma

bestämmelser kan tillämpas som enligt kommitténs förslag är avsedda att

gälla för kommunens enligt kommunallagen utsedda nämnder i allmänhet.

Men det framhålles, att besvärsnämndens speciella uppgifter kan påkalla

särbestämmelser i några hänseenden, t. ex. beträffande beslutförhet och jäv.

Remissyttrandena.

Flertalet av de remissmyndigheter, som särskilt berört frågan om en

särskild besvärsform för ärenden om tjänstetillsättningar in. in., har till­

styrkt kommitténs förslag i denna del. Länsstyrelsen i Hallands län hälsar

förslaget med tillfredsställelse och finner det väl avvägt. Förslaget har

vidare helt och hållet eller med smärre modifikationer tillstyrkts av bl. a.

kammarkollegiet, länsstyrelserna i Stockholms, Jönköpings, Göteborgs och

Bohus, Västmanlands och Kopparbergs lån, fullmäktige i nio städer — bland

dem Malmö och Göteborg —- och tre landskommuner, svenska kommunalar­

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

203

betareförbundet och besvärssakkunniga. Stadsfullmäktige i Vetlanda, som

tillstyrkt förslaget, anser, att eu besvärsnämnd av föreslagen art kan få be­

tydelse även för mindre städer. Genom sin blotta tillvaro skulle den

säkerligen bidraga till att vid de skilda nämndernas tjänstetillsättningar

större hänsyn togs till sökandens materiella meriter än vad som f. n.

stundom var fallet.

Å andra sidan har förslaget avstyrkts av bl. a. länsstyrelsen i Örebro län,

fullmäktige i fem städer och sju landskommuner samt styrelsen för svenska

stadsförbundet. Enligt nämnda länsstyrelse synes tillskapande av en kom­

munal besvärsinstans knappast ligga i tjänstemännens intresse, enär den

liksom den utnämnande kommunala myndigheten skulle vara obunden av

de för statstjänster gällande formella befordringsgrunderna och allenast

ha kommunens fördel för ögonen. Ej heller ur den kommunala självstyrel­

sens synpunkt syntes en dylik besvärsnämnd vara påkallad. Stadsfullmäk­

tige i Halmstad antager, att besvärsnämnden knappast kan få den aukto­

ritativa ställning och det förtroende, som en besvärsinstans bör äga. Utför­

ligast bland de avstyrkande instanserna är styrelsen för svenska stadsför­

bundet. Styrelsen anser, att några befogade erinringar ej har framförts mot

det sätt, varpå tjänstetillsättningsfrågorna handlagts av de kommunala

nämnderna. Styrelsen befarar, att det föreslagna besvärsförfarandet skulle

leda till att rent formella befordringsgrunder blir mera utslagsgivande.

Påtagligt vore vidare, att förfarandet, när det toges i anspråk, måste för­

dröja avgörandet i det aktuella fallet och ofta kanske även i andra därav

beroende tillsättningsärenden. Ej heller syntes det möjligt att finna några

tillfredsställande garantier mot ett obefogat anlitande av besvärsinstitutet.

Styrelsen fortsätter:

Betydelsen av det nu anförda förringas enligt styrelsens mening icke

därav att kommittén trott sig kunna räkna med att ifrågavarande besvärs-

institut skulle komma till användning endast i de största kommunerna.

Man får härvid ej bortse ifrån att ett dylikt besvärsinstitut torde ur den

enskilde befattningshavarens synpunkt kunna anses lika befogat i en liten

som i en större kommun. Att — låt vara med tanke endast på de största

städerna — öppna möjligheten att införa detta institut genom en på alla

kommuner tillämplig bestämmelse kan därför befaras på längre sikt med­

föra krav från befattningshavarhåll i allt flera kommuner på tillsättandet av

sådan besvärsnämnd. I händelse av en sådan utveckling torde alltid ett

avvisande av kravet i en kommun, sedan det bifallits av andra, uppfattas

såsom bristande tillmötesgående mot befattningshavarna och skapa onödig

irritation i förhållandet mellan kommunen och dem.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län påpekar det otillfredsställande ur tjänste­

mannasynpunkt i att en tjänstetillsättning i kommun, där besvärsnämnd

finnes, skall kunna bli föremål för både materiell och formell omprövning,

medan ett tillsättningsbeslut i annan kommun endast kan underkastas

formell prövning av besvärsmyndigheten. Om det ur den kommunala själv­

styrelsens synpunkt icke ansågcs tillrådligt att göra besvärsnämnd obliga­

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

204

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

torisk i alla kommuner, vilket syntes mest tilltalande, borde man enligt

länsstyrelsens förmenande överväga att helt slopa detta institut.

Sveriges kommunaltjänstemannaförbund har erinrat om att förhand-

lingsrättskommittén i sitt betänkande diskuterat tanken på ett av represen­

tanter för arbetsgivar- och arbetstagarorganisationerna på det kommunala

området sammansatt organ, som skulle ha till uppgift att på begäran av

kommunal besvärsnämnd avge yttrande i befordringsärende, som fullföljts

hos nämnden. Denna anordning skulle enligt förhandlingsrättskommittén

också kunna vara ett embryo till en gemensam kommunal besvärsnämnd

för hela landet. Ehuru förbundet hyste förståelse för uppfattningen, att man

icke f. n. kunde utsträcka besvärsprövningen längre än som kommunal-

lagskommittén föreslagit, ville dock förbundet understryka de synpunkter

förhandlingsrättskommittén lagt på frågan och betona angelägenheten av

att problemet för framtiden ägnades uppmärksamhet.

I åtskilliga yttranden har man gått in på den närmare utformningen av

det särskilda besvärsinstitutet.

Rörande besvärsnämndens kompetens erkänner stadsfullmäktige i Göte­

borg riktigheten av de skäl, som kommittén åberopat till stöd för den före­

slagna utsträckningen av kompetensen i jämförelse med vad som f. n.

gäller för besvärsnämnden i Stockholm. Länsstyrelsen i Göteborgs och

Bohus lån erinrar om det av förhandlingsrättskommittén framlagda för­

slaget om fullföljd till en särskild tjänstemannadomstol av talan mot beslut

i disciplinmål och förutsätter, att en samordning av de båda förslagen

kommer till stånd. Stadsfullmäktige i Borås föreslår — under hänvisning

till att fullmäktige tidigare tillstyrkt förhandlingsrättskommitténs nyss-

berörda förslag — att besvärsnämndens kompetens begränsas till den ma­

teriella prövningen av tillsättningsfrågor.

Stadsfullmäktige i Stockholm anser, att den av stadskollegiet i skrivelse

till Kungl. Maj:t den 11 september 1947 väckta frågan om utvidgning av

besvärsnämndens kompetens till att även omfatta tjänstetillsättningar inom

den specialreglerade kommunalförvaltningen bör lösas i förevarande sam­

manhang. Enligt överståthållarämbetet är icke denna fråga av den be­

skaffenhet, att antagandet av den nya kommunallagen bör uppskjutas i

avbidan på dess lösning.

Även andra önskemål i fråga om besvärsnämndens kompetens har fram­

förts.

I fråga om rätten att anföra besvär hos besvärsnämnden förordar be-

svärssakkunniga en något annan ordning än den av kommunallagskom-

mittén föreslagna. Rätt att klaga hos besvärsnämnden bör enligt de sak­

kunnigas mening endast den äga, som saken rörer, t. ex. i tjänstetillsätt­

ningsärende blott sökande. Kommunmedlem borde däremot äga att anföra

besvär över såväl det ursprungliga beslutet som besvärsnämndens beslut

på samma sätt som över varje annat kommunalt beslut. Besvärsnämndens

205

beslut borde sålunda få överklagas även av den som icke fört talan mot det

tidigare beslutet. Svenska kommunalarbetareförbundet föreslår, att även

kommunalanställd, som är bosatt i annan kommun, skall äga anföra besvär

över beslut av besvärsnämnd.

Vad slutligen angår fastställandet av reglemente för besvärsnämnd har

styrelsen för föreningen Sveriges kommunalkamrer are förordat, att fast-

ställelseprövningen förlägges till länsstyrelsen.

Kungl. Maj. ts proposition nr 210.

Departementschefen.

Vid flera tillfällen har önskemål framförts att få till stånd materiell

omprövning av de kommunala organens beslut i tjänstetillsättningsärenden.

Kommunallagskommittén har ansett, att dessa önskemål bör tillgodoses

på det sättet, att kommunerna får rätt att för ändamålet utse en kommunal

besvärsnämnd, i huvudsak utformad efter mönster av den i Stockholm

inrättade besvärsnämnden. Enligt förslaget skall denna nämnd äga att

pröva besvär över kommunens styrelses eller annan kommunal nämnds

beslut om tillsättande av eller förordnande å kommunal tjänstebefattning

och dessutom över beslut av sådant organ rörande entledigande från be­

fattning och om disciplinär åtgärd mot befattningshavare. Besvärsnämn-

dens kompetens är begränsad till de fall, där talan eljest skolat föras

enligt de vanliga besvärsreglerna i kommunallagen.

I flertalet av de remissyttranden, vari frågan om materiell besvärsrätt

i hithörande ärenden behandlats, har man tillstyrkt kommitténs förslag.

Även för egen del är jag beredd att förorda, att kommunerna får befogen­

het att inrätta en besvärsinstans av den föreslagna typen. Ur den kom­

munala självstyrelsens synpunkt kan ej resas några invändningar mot

förslaget. Anordningen med besvärsnämnd avser ej annat än att inom den

kommunala organisationens egen ram skapa möjligheter för en mer grund­

lig, allsidig och objektiv prövning av vissa ärenden än vad som eljest kan

åstadkommas. Om denna möjlighet skall utnyttjas eller icke får kom­

munen själv avgöra. I likhet med kommittén finner jag sannolikt, att

blott de största kommunerna kommer att inrätta besvärsnämnd.

Från någon remissmyndighets sida har uttryckts farhågor för att be­

svärsnämnden icke skulle få en tillräckligt auktoritativ ställning. Med

anledning härav må framhållas, att nämndens förmåga att tillvinna sig

förtroende och auktoritet givetvis blir beroende på vilken sammansättning

den ges samt framför allt på objektiviteten och vederhäftigheten i dess

avgöranden. De erfarenheter som vunnits av den i Stockholm inrättade

besvärsnämndens verksamhet är positiva och ger ej anledning till farhågor

av den antydda arten. Mot förslaget har från annat håll anförts bl. a., att

klagan hos nämnden fördröjer proceduren vid tjänstetillsättningar och

alt ett obefogat anlitande av klagorätten ej kan förhindras. Invändningar

206

av denna art kan göras mot varje anordning, som avser att garantera

riktigheten i fattat beslut genom beslutets omprövning i en annan instans.

Någon avgörande betydelse kan dylika erinringar icke tillmätas. Ej heller

anser jag, att något avseende kan fästas vid den i ett remissvar framförda

anmärkningen, att det ur tjänstemannasynpunkt är otillfredsställande, att

med den ordning, som föreslås, möjlighet till materiell omprövning av

tjänstetillsättning kan stå till buds i vissa kommuner men icke i andra.

Jag vill i detta hänseende erinra, att den kommunala organisationen och

de kommunala anstalterna överhuvudtaget kan vara mera omfattande och

utvecklade i den ena kommunen än i den andra utan att detta kan medföra

några anspråk på att överensstämmelse mellan kommunerna skall komma

till stånd.

Beträffande arten av de beslut, som bör kunna dragas under besvärs-

nämndens prövning — enligt kommunallagskommitténs förslag beslut om

tillsättning, förordnande, entledigande eller disciplinär åtgärd — så har

visserligen förhandlingsrättskommittén, såsom tidigare berörts, förordat

inrättande av en tjänstedomstol, hos vilken kommunal befattningshavare

skall äga påkalla prövning av beslut om varning eller annan disciplinär

åtgärd. Något ställningstagande till detta förslag torde emellertid icke kunna

väntas under de närmaste åren. Med hänsyn härtill och då kommunal­

lagskommitténs förslag i denna del i flertalet yttranden tillstyrkts eller

lämnats utan erinran, biträder jag detta förslag.

Enligt min mening kan skäl anföras för att låta besvärsnämndens på

detta sätt bestämda behörighet även inbegripa beslut, som f. n. skall över­

klagas genom förvaltningsbesvär enligt särskilda författningsbestämmelser.

Prövningen av denna fråga — som förutsätter en närmare översyn av

besvärsreglerna i flera olika specialförfattningar — kan emellertid icke

företagas i detta sammanhang.

Jag är ense med kommittén rörande ordningen för besvärs anförande i

kommun, där besvärsnämnd finnes. Hos besvärsnämnden skall klagan

sålunda föras icke blott då besvären stödjes på materiella skäl utan även

då det göres gällande, att någon av de vanliga grunderna för kommunal­

besvär föreligger. Vidare skall besvärsrätt tillkomma även annan än kom­

munmedlem, om han beröres av fattat beslut. Eftersom klagan hos be­

svärsnämnden ej åsyftar en prövning av statlig myndighet, synes ur prin­

cipiella synpunkter ej någon erinran kunna göras mot en på detta sätt

vidgad besvärsrätt. Av vad jag anfört framgår, att jag icke kan biträda

besvärssakkunnigas mening, att blott besvär på materiella grunder skall

anföras hos besvärsnämnden och kommunalbesvär anföras direkt hos läns­

styrelsen. För talan mot besvärsnämndens beslut skall däremot gälla de

vanliga reglerna om kommunalbesvär. Har besvärsnämnden ändrat det

ursprungliga beslutet, kan varje kommunmedlem besvära sig hos läns­

styrelsen. Innefattar besvärsnämndens beslut däremot fastställelse av det

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

ursprungliga beslutet kan det blott överklagas av kommunmedlem, som

besvärat sig över det ursprungliga beslutet.

I likhet med kommittén anser jag, att reglemente bör finnas för be-

svärsnämnd. Då det emellertid ej synes erforderligt att underställa sådant

reglemente Kungl. Maj :ts prövning, förordar jag, att fastställelsepröv-

ningen förlägges till länsstyrelsen. Det torde kunna förväntas, att genom

kommunförbundens försorg upprättas normalreglementen, som kan tjäna

till förebild för kommunernas beslut om reglemente för besvärsnämnd

och vid länsstyrelsens prövning av dessa beslut.

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

207

14. Specialmotivering.

I enlighet med de riktlinjer, som angivits i det föregående, har inom

inrikesdepartementet upprättats förslag till kommunallag. För reglering av

de tillämpningsfrågor och andra spörsmål, som uppkommer vid den av­

sedda lagstiftningens ikraftträdande, har uppgjorts förslag till lag om in­

förande av kommunallagen. Vidare har inom departementet upprättats för­

slag till erforderliga följdändringar i lagarna den 13 juni 1919 (nr 293)

om ordning och villkor för ändring i kommunal och ecklesiastik indelning,

kommunala vallagen den 6 juni 1930 (nr 253) och lagen den 26 november

1920 (nr 796) om val till riksdagen. Som i tidigare sammanhang antytts

påkallar genomförandet av ny kommunallagstiftning ändringar i ytterligare

några författningar. Med framläggandet för riksdagen av förslag i dessa

hänseenden torde såsom där nämnts böra anstå till nästa år.

De ovan angivna lagförslagen ansluter sig i huvudsak till vad kommunal-

lagskommittén förordat. Jag övergår nu till att lämna en specialmotivering

till dessa förslag. Beträffande förslaget till kommunallag anges för varje

paragraf dess motsvarigheter i de nuvarande kommunallagarna för land

och stad, i den mån motsvarande bestämmelser där finnes. Paragraferna har

samma nummer som i kommittéförslaget, såvida ej annat anmärkes. I fråga

om åtskilliga stadganden har det ansetts tillräckligt att hänvisa till den av

kommittén lämnade motiveringen.

Kommunallagen.

Såsom benämning på den för land och stad gemensamma kommunal­

lagen har kommittén föreslagit »kommunallag» (motiv, se s. 61—62 i be­

tänkandet). Länsstyrelsen i Uppsala län har ansett, att lagen för und­

vikande av förväxling med det statsrättsliga begreppet kommunallag bör

rubriceras »lag om kommunalstyrelse». Då jag i likhet med kommittén hål­

ler före, att en sådan förväxling icke är att befara, och då en kort rubrik

underlättar citering av lagen, har jag biträtt kommitténs förslag.

208

1 kap. Allmänna bestämmelser.

1

§•

Förevarande paragraf motsvarar 1 § LKL och LKS. Besvärssakkunniga

har mot den använda formuleringen, som överensstämmer med den av kom­

mittén förordade, anmärkt att begreppet kommun i rättsliga framställningar

regelmässigt tages i vidare bemärkelse och omfattar t. ex. även landsting,

municipalsamhälle, skoldistrikt och församlingar. Enligt de sakkunnigas

mening bör man icke reservera ordet kommun för den borgerliga primärkom­

munen, förrän man vet sig ha tillgång till en lämplig term betecknande alla

kommunala menigheter. De sakkunniga anser det i förevarande samman­

hang vara tillräckligt, om man tillgodoser behovet av att i lagen kunna

begagna termen kommun såsom betecknande borgerlig primärkommun.

Jag vill med anledning härav erinra, att uttrycket kommun som beteck­

ning för landskommuner, köpingar och städer redan vunnit insteg i kom­

munallagstiftningen, bl. a. i kommunala fondbildningslagen, och det torde

■därför saknas anledning att vidtaga någon jämkning i den av kommittén

förordade avfattningen.

2

§•

Denna paragraf överensstämmer med 2 § LKL och LKS.

3 §•

Paragrafen motsvarar 3 § LKL och LKS.

4 §•

Förevarande paragraf har sin motsvarighet i 7 § LKL och LKS. Frågan

om överlåtande av beslutanderätt har behandlats i den allmänna motive­

ringen under 3 C.

Kungl. Maj:ts proposition, nr 210.

2 kap. Om kommunens fullmäktige.

5 §•

Paragrafen motsvarar i huvudsak 30 § LKL och 10 § LKS samt viss del

av 33 § LKL och 14 § LKS (motiv, se betänkandet s. 373).

6

§•

Denna paragraf har sin motsvarighet i 31 § LKL, jämfört med 11 och 12 §§

samma lag, samt 11 och 12 §§ LKS (motiv, se s. 373 i betänkandet).

7 §•

Förevarande paragraf motsvarar 32 § LKL, jämfört med 15 § samma lag,

och 13 § LKS. Det nuvarande stadgandet om obehörighet för kommunal­

borgmästare har i förslaget placerats i 29 § 2 mom. De ändringar paragrafen

i övrigt innefattar i jämförelse med gällande bestämmelser har behandlats

under 5. i den allmänna motiveringen.

8

§.

Paragrafen motsvarar den inledande bestämmelsen i 33 § LKL och 14 §

LKS samt sista stycket av nämnda paragrafer (motiv, se s. 374 i betän­

kandet). En jämkning av redaktionell natur har företagits i den av kom­

mittén förordade lydelsen.

9 §•

Denna paragraf har sin motsvarighet i 34 § LKL och 15 § LKS (motiv,

se s. 374 i betänkandet). Första stycket har avfattats i överensstämmelse

med den lydelse av 15 § LKS, som föreslagits i proposition nr 185 till årets

riksdag. Detta innebär, att den där för stad förordade ordningen göres till­

lämplig å kommunerna i gemen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

209

10 §.

Paragrafen överensstämmer med 35 § LKL och 16 § LKS.

11

§•

Första stycket av denna paragraf motsvarar första stycket av 36 § LKL

och 17 § LKS. Den särskilda regeln för stad om möjlighet att utse en andre

vice ordförande har givits generell tillämplighet. I andra stycket ges en ny

regel rörande tidpunkten för val av fullmäktiges ordförande för året efter

det, då fullmäktigval ägt rum, och tredje styckets bestämmelser om tillfällig

ordförande är helt nya (motiv, se s. 374—375 i betänkandet).

12

§.

Denna paragraf motsvarar 16 § (41 §) LKL och 18 § LKS.

Styrelsen för svenska landskommunernas förbund har i ett tillägg till

sitt remissyttrande erinrat om ett regeringsrättsutslag av den 21 oktober

1952, vari fastslagits, att enligt nuvarande bestämmelser sammanträde med

fullmäktige skall hållas inom kommunens område, såframt ej särskilt skäl

till annat föranleder. Styrelsen uppger, att i ett 20-tal landskommuner full­

mäktige håller sina sammanträden å lokal utom kommunen, samt yttrar

vidare.

Trots den ovisshet, som på grund av rättsfallet uppstår för de av det­

samma möjligen berörda kommunerna, torde man i dessa kommuner av

rent praktiska skäl icke finna anledning att ändra sammanträdesort. Efter­

som frågan berör ett begränsat antal kommuner, är det enligt styrelsens

mening näppeligen nödvändigt att vidtaga ändring i 16 § nu gällande lag.

Eftersom 12 § i förslaget till kommunallag materiellt torde ansluta sig till

nuvarande regler, är det däremot nödvändigt att den nya bestämmelsen

får en sådan avfattning eller motivering att det iråkade osäkerhetstillståndet

avlägsnas. Enligt styrelsens mening kan man utan att riskera missbruk

överlåta åt fullmäktige att utan några som helst inskränkningar bestämma

sammanträdesort. Där det till följd av kommunikations- och geografiska

förhållanden finnes vara ändamålsenligt att förlägga sammanträden till

angränsande kommun bör icke lagen lägga hinder i vägen härför.

14 Bihang till riksdagens protokoll 1950. 1 samt. Nr 210.

210

Kungi. Maj.ts proposition nr 210.

Även länsstyrelsen i Gotlands län har fäst uppmärksamheten på denna

fråga.

Gällande bestämmelser om plats för fullmäktigsammanträde utsäger

icke, att sammanträde skall hållas inom kommunens område. Ä^en om

man utgår från att denna ordning bör vara den normala, synes det böra

stå fullmäktige fritt att sammanträda å plats utanför kommunen, där det

till följd av kommunikationerna å orten eller eljest är lämpligt. Då den

nuvarande regeln icke lägger hinder i vägen för ett sådant förfarande, har

jag ansett densamma kunna med smärre jämkningar av redaktionell natur

överflyttas till förslaget.

13 §.

Denna paragraf träder i stället för 37 § LKL och 19 § LKS. De föreslagna

bestämmelserna innebär, att den för städerna gällande regeln, att ordinarie

sammanträden skall hållas enligt ordning, som bestämmes av fullmäktige,

utsträckes till landskommunerna. I jämförelse med 19 § LKS innefattar

paragrafen dessutom jämkningar i ett par hänseenden (motiv, se s. 375—376

i betänkandet).

Jag har icke funnit tillräckliga skäl föreligga att biträda ett av stadsfull­

mäktige i Umeå framfört förslag att extra sammanträde skall kunna hållas

för fastställande av utgifts- och inkomststaten och för val till de befatt­

ningar, som blir lediga vid årets slut. Något mer allmänt behov av en dylik

ändring i den nuvarande ordningen torde icke ha framträtt.

14 §.

Paragrafen ersätter 38 § LKL, jämfört med 19 § samma lag, samt 20 §

LKS. De viktigare nyheter paragrafen innehåller i jämförelse med nu­

varande bestämmelser har behandlats i den allmänna motiveringen under 6.

Den av kommittén förordade avfattningen har — utöver vad som framgår

av huvudmotiveringen — jämkats i ett par hänseenden, bl. a. i syfte att

möjliggöra anordnande av kommunal anslagstavla även utom kommunens

område. Behovet härav kan föreligga i de fall, då kommunens förvaltnings-

lokaler är belägna i annan kommun.

15 §.

Denna paragraf motsvarar första stycket av 39 § LKL och 21 § LKS.

Länsstyrelsen i Uppsala län har förordat en skärpning av regeln rörande

minimiantalet närvarande fullmäktigledamöter — quorum — därhän att

närvaro av minst två tredjedelar av ledamöterna skulle erfordras. Tillräcklig

anledning att avvika från nuvarande stadgande i detta hänseende kan jag

emellertid icke finna.

Kommittén har i sitt lagförslag ej upptagit någon motsvarighet till gäl­

lande bestämmelser om böter för fullmäktig, som utan godkänt hinder av­

håller sig från sammanträde (motiv, se s. 376—377 i betänkandet). Ute­

211

slutandet av dessa bestämmelser har ej mött några invändningar i remiss­

yttrandena, och även för egen del anser jag bötesföreskrifter kunna und­

varas i kommunallagen.

16 §.

Stadgandet i första stycket, som saknar motsvarighet i nuvarande kom­

munallagar, har behandlats i den allmänna motiveringen under 7. Om det

särskilda jävet vid behandlingen av revisionsfrågor har införts en erinran

i andra stycket.

17 §.

Paragrafen ersätter 40 § LKL och 22 § LKS samt överensstämmer med

kommitténs förslag (motiv, se s. 377—379) utom i det hänseendet att stad­

gandet om rätt för befattningshavare med ledande ställning inom kommu­

nens samfällda förvaltning att deltaga i fullmäktiges överläggningar ej

medtagits. Rörande anledningen till att denna bestämmelse uteslutits får

jag hänvisa till vad jag under 5. i den allmänna motiveringen anfört gent­

emot det av kommittén förordade stadgandet med förbud för sådan befatt­

ningshavare att vara fullmäktig.

I några remissvar har framställts önskemål om vidgning av den i para­

grafens tredje stycke stadgade rätten för fullmäktige att tillåta utomstående

att lämna upplysningar vid fullmäktigsammanträde. Sålunda har läns­

styrelsen i Gävleborgs län ifrågasatt, huruvida icke landshövdingen eller

den länsstyrelsens tjänsteman, som han därtill bemyndigar, bör ha rätt

att i motsvarande utsträckning deltaga vid behandlingen inom fullmäktige

av fråga, för vilken länsstyrelsen med stöd av sin därutinnan i lagen stad­

gade befogenhet påkallat extra sammanträde. Styrelsen för svenska lands­

kommunernas förbund har framhållit, att behov ofta kan föreligga av

muntlig föredragning inför fullmäktige av expert, som icke är anställd i

kommunens tjänst, såsom i frågor rörande byggnads- och anläggnings-

projekt av olika slag. Fullmäktige borde anförtros att i fall från fall avgöra

vilka utomstående som må höras. Stadsfullmäktige i Hässleholm har uttalat

sig i samma riktning.

Enligt min mening är en viss återhållsamhet påkallad, när det gäller att

tillåta utanför fullmäktiges krets stående personer att lämna upplysningar

vid sammanträde. I princip bör beredningen av ärendena vara så full­

ständig, att de kan avgöras utan att informationer lämnas i angivna

ordning. Jag kan därför icke förorda, att rätten att höra utomstående vid

fullmäktigsammanträde utsträckes utöver vad kommittén föreslagit.

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

18

§.

I denna paragraf, som har viss motsvarighet i 23 § LKS och för vilken

även stadgandet i 21 § lagen om kommunal styrel se i Stockholm tjänat som

förebild, regleras de olika formerna av anhängiggörande av ärende hos full­

212

Kungl. Maj.ts proposition nr 210.

mäktige (motiv, se s. 116 i betänkandet). Då fullmäktige får anses vara

skyldiga att behandla de ärenden, som anhängiggöres i sådan form har

härav betingad jämkning vidtagits i den av kommittén föreslagna lydelsen.

Mot det även i gällande lag använda uttrycket »högre myndighet» har i

något remissyttrande anmärkts, att det icke är alldeles välvalt och tydligt.

Någon lämpligare beteckning å de statliga myndigheter, som äger hän-

skjuta ett ärende till fullmäktige för dess prövning eller yttrande, torde

dock vara svårt att finna.

19 §.

Paragrafen motsvarar 20 § (41 §) LKL och 24 § LKS. Förutom att vad

sistnämnda lagrum innehåller om allmänt beredningsutskott uteslutits av

skäl, som berörts i tidigare sammanhang, har vissa andra jämkningar vid­

tagits i den nuvarande avfattningen (motiv, se s. 379 i betänkandet). Jag

har icke funnit anledning att biträda ett av stadsfullmäktige i Gävle fram­

fört förslag om sådan bestämmelse, att val må företagas utan beredning

blott i undantagsfall.

20

§.

Paragrafen motsvarar 21 § (41 §) LKL och 25 § LKS.

21

§.

Första stycket motsvarar första stycket i 22 § LKL, jämfört med 41 §

samma lag, samt första stycket i 26 § LKS. Andra stycket har sin motsvarig­

het i 26 § andra stycket LKS.

Enligt 22 g andra stycket LKL kan ny fråga väckas vid kommunalstämma

av envar röstberättigad men må icke avgöras förrän vid annan stämma samt

efter vederbörlig beredning och kungörelse. Bestämmelsen skall enligt 41 §

äga motsvarande tillämpning med avseende å kommunalfullmäktige. Detta

får anses innebära, att ny fråga kan väckas vid kommunalfullmäktiges

sammanträde av envar fullmäktig men icke må avgöras förrän vid ett

kommande, vederbörligen utlyst sammanträde och efter verkställd bered­

ning. Bestämmelser av enahanda innebörd finnes för stadsfullmäktige i

26 § tredje stycket LKS.

Den angivna regeln är av betydelse i två hänseenden: dels begränsar den

motionsrätten å stämma till röstberättigad och i fullmäktigförsamling till

ledamot därav och dels innebär den enligt en allmänt omfattad åsikt, att

motion får väckas allenast vid stämma eller sammanträde och sålunda

icke mellan sammanträdena.

Kommittén har föreslagit, att den berörda regeln i vad den avser att

fastslå vem som äger motionsrätt bör placeras bland de övriga bestäm­

melser, som avser anhängiggörande av ärende hos fullmäktige (18 § i för­

slaget till kommunallag). Rörande vad regeln i övrigt innehåller har kom­

mittén erinrat om att 22 § LKL och 26 § LKS i sitt första stycke ålägger

213

ordföranden att framställa ärendena till överläggning samt att tillse att ej

andra frågor företages till avgörande än de som finnes angivna i kungö­

relsen om stämman respektive sammanträdet. Syftet med detta stadgande

och föreskriften att ny fråga kan väckas vid sammanträde men ej må

avgöras förrän vid annat, vederbörligen kungjort sammanträde vore uppen­

barligen att förhindra, att ärende avgjordes av kommunens beslutande

myndighet utan att dessförinnan ärendets företagande givits publicitet i de

former lagen föreskriver. Emellertid är det — framhåller kommittén — ur

synpunkten av bestämmelsernas ändamål tillräckligt med åläggandet för

ordföranden att tillse, att ej andra frågor företages till avgörande än de

som finnes angivna i kungörelsen om sammanträdet. Föreskriften att ny

fråga kan väckas vid sammanträde men ej må avgöras förrän vid annat

vederbörligen kungjort sammanträde kan därför enligt kommitténs mening

utgå. Kommittén påpekar, att det genom uteslutningen av denna föreskrift

torde bli fullt klart, att motion, som ingives mellan fullmäktiges samman­

träden, kan efter vederbörlig kungörelse — och beredning, där sådan ej

undantagsvis må underlåtas — bli föremål för avgörande vid första därpå

följande sammanträde.

Vad kommittén sålunda anfört och föreslagit har icke mött någon

erinran i remissyttrandena, och jag kan för egen del ansluta mig därtill.

Härigenom godkännes ett förfaringssätt, som redan torde tillämpas i prak­

tiken, åtminstone i landskommunerna.

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

22

§.

Paragrafen motsvarar 23 § 1 mom. LKL och 27 § 1 mom. LKS. De i dessa

lagrum meddelade bestämmelserna om användning av proportionell val­

metod har utsträckts att gälla kommunens nämnder för icke reglerad för­

valtning (motiv, se s. 206—208 i betänkandet). Länsstyrelsen i Örebro län

och fullmäktige i några kommuner har kritiserat en sådan utvidgning,

varvid bl. a. framhållits, att det proportionella valsättet medför olägenheter,

om man vill föreskriva speciella kvalifikationer för en eller flera ledamöter

i nämnd. Härtill må anmärkas, att det väl mindre ofta förekommer, att

speciella kvalifikationer stipuleras för ledamöter i de nämnder som kom­

munerna tillsätter på den oreglerade förvaltningens område. Föreligger ett

allmänt erkänt behov att tillföra nämnd t. ex. en representant för särskild

fackkunskap, torde detta kunna ske utan hinder av att bestämmelserna

om proportionellt valsätt är tillämpliga. Bortsett härifrån vill jag fram­

hålla, att tendensen särskilt i städerna att överflytta allt flera förvaltnings­

uppgifter från det centrala förvaltningsorganet till specialstyrelser utgör

ett skäl att underkasta dessa organs tillsättning och organisation en viss

reglering, bl. a. genom att den proportionella valmetoden göres tillämplig

på tillsättningen.

214

23 §.

Denna paragraf, som saknar motsvarighet i den nuvarande konuuunal-

lagstiftningen, har avfattats i överensstämmelse med kommitténs förslag

(motiv, se betänkandet s. 118—122).

I flertalet av de yttranden, vari interpellationsrätten behandlats, har man

tillstyrkt vad kommittén föreslagit i denna del. Tveksamhet mot att över­

huvud införa bestämmelser har uttalats blott av länsstyrelsen i Örebro län.

Under hänvisning till erfarenheten från andra församlingar framhåller läns­

styrelsen, att ett flitigt utövande av interpellationsrätten kan taga de inter­

pellerades arbetskraft i anspråk till den grad, att arbetets normala gång

därigenom äventyras. Beträffande utformningen av interpellationsinstitu-

tet har fullmäktige i tre kommuner ansett, att möjlighet bör finnas att

framställa interpellation muntligen. I fråga om detaljerna har även andra

önskemål framförts från ett eller annat håll.

För egen del anser jag, att kommittén anfört goda skäl för interpellations-

rättens reglering i lag och för stadgandet att interpellation skall ha skrift­

lig form. Såsom kommittén anfört utesluter den föreslagna regleringen

icke att muntliga frågor kan riktas till kommunalnämndens eller drätsel­

kammarens vid fullmäktigesammanträde närvarande ordförande.

24 §.

Paragrafen motsvarar 26 § (41 §) LKL och 30 § LKS (motiv, se s. 380

i betänkandet). Den föreslagna ordningen för tillkännagivande av proto­

kollsjustering har behandlats i den allmänna motiveringen under 6. I en­

lighet med önskemål, som framförts av bl. a. besvärssakkunniga, har para­

grafen i det skick den förordats av kommittén kompletterats med föreskrift

att tillkännagivande å kommunens anslagstavla om protokollsjustering skall

vara försett med uppgift om dagen för anslåendet.

Att ansvaret för protokollets förande i princip åvilar fullmäktiges ord­

förande synes riktigt. Jag har därför icke kunnat biträda ett förslag, som

framställts från ett par städers sida, att fullmäktige skall åläggas utse en

sekreterare, som på eget ansvar skall föra protokollet.

25 §.

Paragrafen överensstämmer med 27 § (41 §) och 31 § LKS.

26

§.

Första stycket av denna paragraf ersätter första stycket i 28 § LKL (41 §)

och 32 g LKS (motiv, se s. 380—381 i betänkandet). Bestämmelserna i para­

grafens andra stycke har behandlats under 8. i den allmänna motiveringen.

Tredje stycket motsvarar andra stycket i 28 § LKL (41 §) och 32 § LKS,

därvid i överensstämmelse med vad som gäller för landet men ej för stad

stadgats, att vidimation å avskrift av fullmäktiges protokoll skall vara

avgiftsfri.

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

215

27 §.

Paragrafen motsvarar 29 och 41 §§ LKL samt 33 § LKS.

28 §.

I enlighet med kommitténs förslag har bestämmelserna om ersättning

åt innehavare av kommunala förtroendeuppdrag, vilka nu återfinnes i 25

och 42 §§ LKL samt 29 § LKS, placerats i de olika avsnitt i lagförslaget,

där övriga regler beträffande de särskilda uppdragen ges. I förevarande

paragraf behandlas ersättning åt fullmäktig och åt ledamot av bered­

ning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

3 kap. Om kommunens styrelse och övriga nämnder m. m.

29 §.

Bestämmelserna i 1 mom. första och andra styckena har viss motsvarig­

het i 43 § LKL och 51 § första stycket LKS. I 2 mom. har införts de be­

stämmelser om kommunalborgmästare, som nu finnes i 13, 22 och

55 §§ LKS.

30 §.

Denna paragraf ersätter 44 § LKL samt 52 § och 55 § andra stycket LKS.

Bestämmelsernas innehåll har behandlats i den allmänna motiveringen

under 4. I den av kommittén förordade lydelsen har ett par smärre jämk­

ningar vidtagits; bl. a. har föreskriften att förvaltningen ledes »å fullmäk­

tiges vägnar» uteslutits som mindre adekvat.

31 §.

Paragrafen har motsvarighet i 46 § LKL. I vad bestämmelserna rör anta­

let ledamöter i kommunens styrelse har de berörts i den allmänna motive­

ringen under 4.

32 §.

Denna paragraf motsvarar 47 § LKL och 51 § andra stycket LKS. Inne­

hållet har behandlats under 5. i den allmänna motiveringen.

33 §.

Paragrafen har motsvarighet i 48 § LKL. Vad paragrafen stadgar om sty­

relsens mandattid och ordningen för styrelsevalet har behandlats i den

allmänna motiveringen under 4.

34 §.

Förevarande paragraf motsvarar innehållet i 50 § LKL. I städerna väljer

f. n. drätselkammaren ofta själv ordförande och vice ordförande i kamma­

ren. Från ett par städers sida har ifrågasatts, huruvida icke denna ord­

ning borde antagas för kommunens styrelse. I likhet med kommittén (mo­

216