Kungl. Maj.ts proposition nr 119.

3

Förslag

till

Landstingslag.

Härigenom förordnas som följer.

1 kap. Allmänna bestämmelser.

1

§•

Varje län utgör en landstingskommun.

Där vid tiden för denna lags ikraftträdande flera landstingskommuner

finnas inom ett län eller stad icke tillhör landstingskommun, skall därvid

förbliva, såvitt icke annorlunda bestämmes i enlighet med vad i 2 § sägs.

2

§•

1 mom. Finnas inom ett län flera landstingskommuner, må Konungen

förordna om deras förening till en landstingskommun, då omständighe­

terna därtill föranleda.

2 mom. Stad, som icke tillhör landstingskommun, äger inträda i sådan

kommun, såvida samstämmande beslut därom fattats av staden och lands­

tingskommunen. Då synnerliga skäl äro därtill, må ock Konungen besluta

om stads inträde i landstingskommun.

3 mom. Skola landstingskommuner förenas eller skall stad inträda i

landstingskommun, bestämmer Konungen tiden för föreningen eller inträ­

det och meddelar övriga i ärendet erforderliga föreskrifter.

3 §.

Medlem av landstingskommun är envar, som är medlem av kommun

inom landstingskommunens område.

4 §•

Landstingskommun äger att själv, efter vad i denna lag närmare bestäm­

mes, vårda sina angelägenheter avseende hälso- och sjukvård, undervisning,

socialvård, jordbrukets och andra näringars utveckling med mera dylikt,

såvitt icke handhavandet därav enligt gällande författningar tillkommer

annan.

Angående vissa på landstingskommun ankommande angelägenheter är

särskilt stadgat.

6

ningen vid lagtima möte året innan val av landstingsman nästa gång äger

rum eller, där Konungen så förordnar, vid urtima möte sist före april må­

nads utgång det år valet förrättas.

15 §.

Har beslut fattats om stads inträde i landstingskommun eller har för­

ordnande meddelats, som föranleder, att landstingskommun eljest utvidgas,

skall landstinget vid nästa lagtima möte eller, när Konungen så föreskri­

ver, vid urtima möte, på länsstyrelsens förslag eller efter inhämtande av

dess yttrande, verkställa den jämkning i valkretsindelningen, som må för­

anledas därav.

I fall, som sägs i första stycket, må Konungen, om förhållandena därtill

föranleda, förordna, att val av landstingsmän jämte suppleanter skall å

dag, som länsstyrelsen bestämmer, året innan utvidgningen sker företagas

inom den eller de valkretsar, som må hava vid jämkningen nybildats av

det område, med vilket landstingskommunen utvidgas, eller del därav eller

ock eljest berörts av jämkningen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 119.

16 §.

Avskiljes område, som bildar egen valkrets, från landstingskommun,

skola de landstingsmän och suppleanter, som utsetts för valkretsen, från-

träda sina befattningar.

Har förordnande meddelats, som föranleder, att område, som utgör del

av en eller flera valkretsar, avskiljes från landstingskommun, skall lands­

tinget vid nästa lagtima möte eller, där Konungen så föreskriver, vid urtima

möte, på länsstyrelsens förslag eller efter inhämtande av dess yttrande,

verkställa den jämkning i valkretsindelningen, som må föranledas därav.

I fall, som sägs i andra stycket, må Konungen, om förhållandena därtill

föranleda, förordna, att val av landstingsmän jämte suppleanter skall å dag,

som länsstyrelsen bestämmer, året innan avskiljandet sker företagas inom

den eller de valkretsar, som berörts av jämkningen.

17 §.

Val av landstingsmän och suppleanter, vilket med anledning av jämkning

i valkretsindelning företages enligt 15 § andra stycket eller 16 § tredje

stycket, skall avse tiden från och med den 1 januari året näst efter det, då

valet skett, till utgången av det år, då allmänna val av landstingsmän

nästa gång skola äga rum.

De landstingsmän och suppleanter, som före jämkningen utsetts för den

eller de äldre valkretsar, jämkningen omfattat, skola frånträda sina be­

fattningar vid utgången av det år, då val enligt nyssnämnda bestämmelser

företagits.

8

ej äga rum förrän minst två månader efter det lagtima möte avslutats.

Har förvaltningsutskottet beslutat urtima möte, skall protokoll i ärendet

överlämnas till länsstyrelsen.

Beträffande sammanträdesort för urtima möte skall vad i 19 § är före­

skrivet med avseende å lagtima möte äga motsvarande tillämpning.

2 mom. Kungörelse om urtima möte, innehållande uppgift om tid och

ställe för mötet och de ärenden, som därvid skola handläggas, utfärdas av

länsstyrelsen. Kungörelsen skall minst fjorton dagar före mötet införas i

en eller flera av länets mest spridda tidningar, varjämte samtliga lands-

tingsmän skola inom samma tid särskilt underrättas om mötet.

3 mom. Vid urtima möte må ej andra ärenden företagas till avgörande än

de, för vilkas handläggning landstinget blivit sammankallat, eller som läns­

styrelsen enligt den om mötet utfärdade kungörelsen särskilt hänskjutit till

landstingets prövning.

22

§.

Avgår landstingsman under den för honom bestämda tjänstgöringstiden,

skall länsstyrelsen införa tillkännagivande därom i länskungörelserna och

till ordinarie landstingsman inkalla den närmast i ordningen varande supp­

leanten.

Inträffar för landstingsman eller behörigen kallad suppleant sådant hin­

der, att han ej kan inställa sig vid landstingsmöte, åligger det honom att

därom ofördröjligen underrätta länsstyrelsen, som till tjänstgöring vid

mötet inkallar den närmast i ordningen varande, till sådan tjänstgöring

förut ej inkallade suppleanten. Den, för vilken hinder uppkommit, åligger

tillika att, så fort ske kan, till landstingskommunens kansli insända skrift­

lig anmälan om hindret och dess beskaffenhet.

Uppkommer för landstingsman eller suppleant, som inställt sig vid lands­

tingsmöte, sådant hinder, att han ej vidare kan tjänstgöra vid mötet, skall

han ofördröjligen anmäla hindret hos landstingets ordförande, vilken har

att skyndsamt underrätta länsstyrelsen. Länsstyrelsen inkallar därefter

ofördröjligen suppleant efter vad i andra stycket är sagt.

23 §.

Landstinget prövar av landstingsman eller suppleant hos landstinget

gjord framställning om befrielse från uppdraget och fråga om förfall för

utevaro från landstingsmöte.

Suppleant, som i anledning av anmält hinder på kallelse inställt sig,

skall tjänstgöra såsom landstingsman, ändå att hindret icke godkänts; den,

vars hinder underkänts, likväl obetaget att efter anmälan hos landstinget

i suppleantens ställe taga säte i landstinget.

24 §.

\ id landstingsmötes början företages upprop av samtliga landstingsmän.

Kungl. Maj.ts proposition nr lt9.

9

25 §.

Sedan upprop ägt rum, utser landstinget å lagtima möte bland tingets

ledamöter en ordförande och en vice ordförande för tiden intill nästa lag­

tima möte.

Upphör under nämnda tid ordföranden eller vice ordföranden att vara

landstingsman, upphör jämväl befattningen som ordförande eller vice ord­

förande.

26 §.

Den landstingsman, som bevistat de flesta landstingsmöten, eller, där två

eller flera landstingsmän deltagit i lika många möten, den av dem, som är

till levnadsåren äldst, för ordet till dess ordförande blivit vald. Inträffar

under landstingsmöte samtidigt förfall för både ordförande och vice ord­

förande, utses under ordförandeskap av den ledamot, som enligt vad nyss

sagts skall anses såsom äldst, en av landstingets ledamöter att tjänstgöra

som ordförande till dess förfallet upphört.

Vid samtidigt förfall för både ordförande och vice ordförande under den

tid, då landstinget ej är samlat till möte, skall landstingets äldste ledamot

tjänstgöra som ordförande till dess förfallet upphört.

Därest under liden mellan landstingets lagtima möten ordföranden av­

går eller hans befattning eljest upphör, skall vice ordföranden tjänstgöra

som ordförande intill nästa lagtima möte. Skulle under samma tid jämväl

vice ordföranden avgå eller hans befattning upphöra, skall landstingets

äldste ledamot tjänstgöra som ordförande.

Länsstyrelsen kallar äldste ledamoten till tjänstgöring, varom ovan är

stadgat.

27 §.

Landstinget må ej handlägga ärende, såvida icke minst två tredjedelar av

dess ledamöter äro tillstädes. Är tillstädesvarande ledamot enligt vad i 28 §

eller 67 § andra stycket sägs hindrad att deltaga i visst ärende, utgör ej

den omständigheten, att till följd därav antalet av de deltagande icke upp­

går till två tredjedelar av landstingets hela ledamotsantal, hinder för ären­

dets handläggande.

28 §.

Landstingsman må ej deltaga i behandling av ärende, som personligen

rör honom eller någon honom närstående, som sägs i 4 kap. 13 § 2. rätte­

gångsbalken om jäv emot domare.

Om hinder att deltaga i val av revisor eller revisorssuppleant och i be­

slut med anledning av revisorernas granskning stadgas i 67 § andra stycket.

29 §.

Varje landstingsman äger en röst.

Landshövdingen i länet må övervara landstingets sammanträden och del­

Kungl. Maj.ts proposition nr 119.

10

taga i dess överläggningar men ej i besluten. Är ej landshövding tillsatt el­

ler förordnad, äger den i tjänsten äldste avdelningschefen i länsstyrelsen

den rätt nu är sagd. Har landshövdingen förhinder, utövas samma rätt av

den avdelningschef, landshövdingen därtill förordnar, eller, därest sådant

förordnande icke meddelats, av den i tjänsten äldste avdelningschefen.

Vid landstingets sammanträden äger jämväl ordföranden eller vice ord­

föranden i förvaltningsutskottet, ändå att han icke är landstingsman, även­

som sådan i landstingskommunens tjänst anställd befattningshavare, som

i 8 § andra stycket sägs, att vara tillstädes och deltaga i överläggningarna

men ej i besluten. Sådan rätt tillkommer vidare ordföranden eller vice ord­

föranden i nämnd, varom förmäles i 53 §, vid behandling av ärende, som

beretts av nämnden, ävensom vid besvarande av interpellation, som fram­

ställts till nämndens ordförande. Dylik rätt äger ock revisor vid gransk­

ning av den av honom avgivna revisionsberättelsen.

30 §.

De ärenden, som företagas till avgörande av landstinget, skola vara ve­

derbörligen beredda av den nämnd eller beredning, dit ärendet efter sin be­

skaffenhet hör, eller av en eller flera personer, som särskilt utsetts att mellan

landstingets möten bereda ärendet. Innan ärende, som beretts annorledes

än av den nämnd eller beredning, dit ärendet hör, företages till avgörande,

skall tillfälle lämnas nämnden eller beredningen att avgiva yttrande där­

över. Förvaltningsutskottet skall städse givas tillfälle alt yttra sig över

ärende, som beretts annorledes än av utskottet.

Ärende må ej företagas till avgörande, innan det under landstingets möte

blivit berett av särskilt utskott, som landstinget för ändamålet utsett bland

sina ledamöter.

Val må dock av landstinget förrättas utan föregående beredning. Det­

samma gäller om avgörande av ärende, som fordrar skyndsam handlägg­

ning och icke avser utgift eller anvisning av medel därtill eller avhän-

dande av landstingskommunen tillhörig egendom eller efterskänkande av

någon dess rättighet.

31 §.

Framställes under landstingets möte yrkande om bordläggning av

ärende och förenar sig minst en tiondedel av de närvarande därom, skall

med ärendets vidare behandling anstå, dock icke utan landstingets med­

givande längre än till nästa dag, då sammanträde hålles.

Bordläggning må ej, såvida icke beslut därom fattas med vanlig röst­

övervikt, ske i fråga om val eller mera än en gång i samma ärende.

32 §.

Sedan överläggningen i ett ärende förklarats avslutad, framställer ord­

föranden proposition så avfattad, att den kan besvaras med ja eller nej.

Kungl. Maj.ts proposition nr 119.

12

Kungörelse om dagen för protokollsjusteringens tillkännagivande med

uppgift å det ställe, där protokollet finnes tillgängligt, skall ock ofördröj-

ligen införas i en eller flera av länets mest spridda tidningar.

35 §.

Den som vid landstingets sammanträde deltagit i avgörandet av ärende

äger anföra reservation mot det fattade beslutet. Reservation skall anmälas

innan sammanträdet avslutas samt, om den närmare utvecklas, avfattas

skriftligen och avgivas sist vid justeringen av protokollet.

36 §.

Landstingets protokoll skall skyndsamt tryckas och i erforderliga delar

tillställas förvaltningsutskottet och de övriga nämnder, åt vilka verkställig­

het av landstingets beslut uppdragits.

Det tryckta protokollet och de till landstinget inkomna handlingar, vilka

befordras till trycket, skola översändas till länsstyrelsen och samtliga lands-

tingsmän samt utdelas till kommunerna för att genom kommunens sty­

relses försorg hållas tillgängliga för kommunens medlemmar.

Landstingets protokoll och övriga till dess arkiv hörande handlingar

skola vårdas och förtecknas på sätt landstinget bestämt.

Den som med begagnande av sin rätt enligt tryckfrihetsförordningen

tagit avskrift av landstingets protokoll äger att utan avgift få avskriftens

riktighet bestyrkt.

Kungl. Maj.ts proposition nr 119.

37 §.

Landstingets förhandlingar skola vara offentliga; dock må landstinget

för visst ärende besluta, att överläggningen skall hållas inom stängda

dörrar.

Ordföranden vakar över ordningen vid landstingets förhandlingar, läm­

nar ordet åt landstingets ledamöter i den ordning de anmält sig därtill,

samt kan varna och, efter förutgången varning, låta utvisa envar, som för­

håller sig oskickligt.

38 §.

Landstinget må i en arbetsordning meddela de föreskrifter, som utöver

vad ovan nämnts för landstingets sammanträden och ärendenas behandling

anses nödiga.

39 §.

1 mom. Landstingsman åtnjuter under landstingsmöte samt, om han

ej bor å den ort där mötet hålles, under resan fram och åter dagtrakta­

mente av landstingskommunens medel efter de grunder, som landstinget

bestämmer.

Landstingsman, som ej bor å den ort där landstingsmöte hålles, äger till­

f) att avgiva förklaring i anledning av besvär över landstingets beslut;

samt

g) att i andra hänseenden företräda landstinget mellan dess möten, i den

mån annorlunda icke föreskrivits genom lag eller författning eller lands­

tingets beslut.

Förvaltningsutskottet har ock att taga befattning med de ärenden, vil­

kas handläggning enligt särskilda författningar ankommer på utskottet.

Förvaltningsutskottet äger att från landstingskommunens övriga nämn­

der samt dess beredningar och befattningshavare infordra de yttranden och

upplysningar, som erfordras för fullgörande av utskottets uppgifter. Vid

behov av upplysningar från ämbets- eller tjänstemän i övrigt inom länet

må utskottet vända sig till länsstyrelsen med begäran om infordrande av

sådana upplysningar.

Landstinget skall antaga reglemente för förvaltningsutskottet.

42 §.

Ledamöter och suppleanter i förvaltningsutskottet väljas av landstinget

till det antal landstinget bestämmer. Antalet ledamöter må dock icke vara

under fem.

Sker ej val av suppleanter proportionellt, skall tillika bestämmas den

ordning, i vilken suppleanterna skola inkallas till tjänstgöring.

43 §.

1 avseende å valbarhet till ledamot eller suppleant i förvaltningsutskottet,

verkan av valbarhetens upphörande och rätt till avsägelse skall vad i 8 §

är stadgat om landstingsman äga motsvarande tillämpning.

44 §.

Ledamöter och suppleanter i förvaltningsutskottet väljas för fyra år,

räknade från och med den 1 januari året näst efter det, då valet skett.

Valet skall förrättas vid det lagtima landstingsmöte, som hålles året näst

efter det, då allmänna val av landstingsmän ägt rum.

Avgår ledamot, som utsetts vid proportionellt val, under den för honom

bestämda tjänstgöringstiden, inkallas till ledamot den suppleant, som en­

ligt den mellan suppleanterna bestämda ordningen bör inträda; den så­

lunda inkallade tjänstgör under den tid, som återstått för den avgångne.

Avgår annan ledamot, anställes fyllnadsval för den återstående delen av

tjänstgöringstiden.

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 119.

45 §.

Av landstinget utses bland ledamöterna i förvaltningsutskottet en ord­

förande och en vice ordförande att tjänstgöra den tid, för vilken de blivit

valda som ledamöter.

16

avskrift av förvaltningsutskottets protokoll äger att utan avgift få avskrif­

tens riktighet bestyrkt.

Kungl. Maj.ts proposition nr 119.

51

§.

Om ansvar och skadeståndsskyldighet för ledamot av förvaltningsutskot­

tet, som vid fullgörandet av sitt uppdrag åsidosätter vad enligt lag eller

författning, reglemente, särskild föreskrift eller uppdragets beskaffenhet

honom åligger, gäller vad i allmän lag stadgas.

52 §.

I reglemente för förvaltningsutskottet må bestämmas, huruvida och i

vilken omfattning de utskottet tillkommande bestyren skola fördelas å två

eller flera särskilda avdelningar av utskottet. Där utskottet skall vara upp­

delat på avdelningar, må landstinget i reglementet kunna föreskriva, att

dessa avdelningar skola av landstinget utses genom särskilda val. Beträf­

fande avdelning skall vad i 45—50 §§ är stadgat med avseende å förvalt­

ningsutskottet äga motsvarande tillämpning, dock har avdelning att själv

inom sig utse ordförande och vice ordförande.

Har uppdelning på avdelningar skett, ankommer dock å utskottet sam­

fällt att uppgöra det förslag till utgifts- och inkomststat, som skall föreläg­

gas landstinget, ävensom att hava inseende över den verksamhet, som ut­

övas av nämnd, varom förmäles i 53 §, och med eget yttrande till lands­

tinget överlämna de framställningar från sådan nämnd, som ankomma på

landstingets handläggning.

Det må ock föreskrivas i reglementet, att utskottet eller avdelning därav

äger uppdraga åt ledamot av utskottet eller åt i landstingskommunens

tjänst anställd befattningshavare att å utskottets eller avdelningens vägnar

fatta beslut i vissa grupper av ärenden, vilkas beskaffenhet skall i regle­

mentet angivas. Beslut, som fattas på grund av sådant uppdrag, skall an­

mälas vid utskottets eller avdelningens nästa sammanträde.

I övrigt må, i den mån icke särskilda bestämmelser meddelas i denna lag,

genom reglementet bestämmas den ordning, i vilken utskottet har att fatta

beslut samt eljest utöva sina befogenheter och fullgöra sina åligganden.

53 §.

1 mom. Ledningen av landstingskommunens hälso- och sjukvårdande

verksamhet skall, i den mån icke genom lag eller författning annorlunda

föreskrives, enligt landstingets bestämmande utövas av en gemensam

nämnd, kallad hälso- och sjukvårdsstyrelse, eller ock av en särskild hälso­

vårds- och en särskild sjukvårdsstyrelse.

Vad i 42—51 §§ är föreskrivet med avseende å förvaltningsutskottet skall

äga motsvarande tillämpning beträffande nämnd, som här avses.

Styrelse må, om landstinget så beslutar, uppdraga åt ledamot av styrelsen

18

grund av göromålens omfattning och art kan anses skäligt. Ersättning med

visst belopp för utgifter må likaledes fastställas för högst ett år i sänder.

3 mom. Där i särskild författning föreskrift meddelas om ersättning åt

ledamot av landstingskommuns nämnd, skall vad sålunda finnes stadgat

lända till efterrättelse.

Kungi. Maj:ts proposition nr 119.

5 kap. Om landstingskommunens dr

Inledande bestämmelser.

56 §.

Vad landstingskommun tillhör i fast eller lös egendom bör så förvaltas,

att dess förmögenhet ej minskas.

Medel, som landstingskommun uppburit såsom vederlag för anläggnings­

tillgång eller på grund av försäkring av sådan tillgång, må tagas i anspråk

endast för återbetalning av lån, som upptagits för förvärv av tillgången,

eller för anskaffande av annan dylik tillgång.

Såsom anläggningstillgång skall anses fast egendom, så ock lös egendom,

avsedd att stadigvarande innehavas av landstingskommunen.

57 §.

Landstingskommuns medelsbehov skall, i den mån det ej fylles på an­

nat sätt, täckas genom utdebitering av landstingsskatt.

58 §.

Beslut om anslag skall tillika innefatta anvisning av medel för anslagets

täckande.

Beviljas anslag att täckas genom utdebitering under mer än fem år, skall

beslutet underställas Konungens prövning och fastställelse.

Utgifts- och inkomststat.

59 §.

Landstingskommun skall årligen upprätta en utgifts- och inkomststat för

det nästföljande kalenderåret.

Å statens utgiftssida skola upptagas:

a) det belopp, vartill nästföregående års underskott enligt avslutade rä­

kenskaper uppgått;

b) de anslag, som erfordras för bestridande av tidigare beslutade utgifter

för nästföljande år, så ock de belopp, som ytterligare anslås i samband

med statens fastställande, däribland även ett anslag för oförutsedda behov.

Statens inkomstsida skall upptaga:

a) det belopp, vartill nästföregående års överskott enligt avslutade rä­

kenskaper uppgått;

Rättelse.

sid. 18. Rubriken till 5 kap. skall lyda:

5 kap. Om landstingskommunens drätsel.

19

b) de inkomster, som i anledning av tidigare fattade beslut eller på an­

nan grund kunna påräknas under det nästföljande året, så ock det belopp,

som ytterligare erfordras, ävensom sättet för täckande av detta medels­

behov.

Hinder möter ej för landstingskommun att besluta, att vad av särskilt

anslag icke förbrukas under det år, för vilket anslaget beviljats, må använ­

das för avsett ändamål under det därpå följande året. Vad som återstår av

anslaget vid sistnämnda års utgång må landstingskommunen reservera för

samma ändamål för ytterligare ett år; och äger landstingskommunen seder­

mera fatta enahanda beslut för ett år i sänder.

60 §.

Förslag till utgifts- och inkomststat skall uppgöras av förvaltningsut­

skottet. För detta ändamål skola landstingskommunens övriga nämnder

före den 1 juli, där ej annan tid bestämmes av förvaltningsutskottet, till

utskottet ingiva sina särskilda statförslag för det nästföljande året.

Landstinget upptager förslaget till utgifts- och inkomststat till gransk­

ning och fastställelse vid sitt lagtima möte. Därvid skola anslag till ut­

gifter, om vilka landstinget icke tidigare fattat beslut, samt därmed sam­

manhängande frågor särskilt bliva föremål för överläggning och avgörande.

Den fastställda utgifts- och inkomststaten skall tryckas och expedieras i

den ordning, som i 36 § första och andra styckena är stadgad med avseende

å landstingets protokoll.

Kungl. Maj:ts proposition nr 119.

Fondbildning.

61

§.

1 mom. Landstingskommun äger avsätta medel till:

a) pensionsfond för beredande av pension eller därmed jämförligt un­

derstöd åt personer i landstingskommunens tjänst eller deras efterlevande;

b) kassaförlagsfond för tillgodoseende av landstingskommunens behov

av rörelsekapital;

c) allmän investeringsfond för anskaffande av anläggningstillgångar för

landstingskommunens behov; samt

d) särskild investeringsfond för anskaffande av i avsättningsbeslutet an­

given anläggningstillgång.

2 mom. Landstingskommun äger i samband med fastställande av ut­

gifts- och inkomststaten avsätta medel till skatteregleringsfond eller taga i

anspråk medel ur sådan fond.

Beslut att taga medel ur fonden i anspråk må ej avse mer än en tredje­

del av det högsta belopp, vartill fonden beräknas uppgå vid utgången av det

år beslutet fattas eller uppgått vid utgången av något av de två närmast

föregående åren.

20

62 §.

Med Konungens medgivande må landstingskommun:

a) avsätta medel till fond för tillgodoseende av annat särskilt behov än

i 61 § 1 mom. sägs; och

b) taga i anspråk medel ur fond för annat ändamål än det för vilket

fonden är avsedd och, såvitt angår skalteregleringsfond, i vidare mån än i

61 § 2 mom. stadgas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 119.

63 §.

Hava medel, som landstingskommun uppburit såsom vederlag för anlägg­

ningstillgång eller på grund av försäkring av sådan tillgång, icke före ut­

gången av det år, varunder de influtit, anvisats för ändamål, som sägs i

56 § andra stycket, skola medlen avsättas till allmän investeringsfond.

Överskottsmedel å lån, som landstingskommun upptagit med Konungens

tillstånd och som ej i sin helhet åtgått för det med lånet avsedda ändamålet,

skola avsättas till allmän investeringsfond, där ej annat föreskrivits vid

tillståndets beviljande.

Om landstingskommuns skyldighet att i andra fall än i denna paragraf

sägs avsätta medel till fond är särskilt stadgat.

Lånerätt.

64 §.

Landstingskommun äger upptaga lån, ställt på en återbetalningstid av

högst fem år. Såsom upptagande av lån skall även anses ingående av borgen.

Med Konungens medgivande må landstingskommun upptaga lån eller

ingå borgen även i andra fall än nu är sagt.

Av Konungen meddelat beslut att bevilja landstingskommun lån av stats­

medel skall anses innefatta jämväl tillstånd att upptaga lånet.

Medelsförvaltning.

65 §.

Penningar och värdehandlingar, som förvaltningsutskottet eller annan

nämnd för landstingskommunens eller annans räkning har om händer,

skola så förvaras och redovisas, att de icke sammanblandas med andra pen­

ningar och värdehandlingar.

Penningmedel, som ej erfordras för nära förestående utbetalningar, skola,

där landstinget ej bestämt annat, för landstingskommunens räkning in­

sättas hos bank eller centralkassa för jordbrukskredit eller å postgirokonto

eller anbringas i sådana tillgångar, i vilka förmyndare äger utan överför­

myndarens tillstånd anbringa omyndigs medel.

och, om sådant anses påkallat, överlämnas till vederbörande nämnder för

yttrande.

Berättelsen jämte inkomna yttranden skall framläggas till granskning

och avgörande hos landstinget vid det lagtima möte, vartill landstinget

sammanträdet året näst efter det revisionen avser.

70 §.

På beslut av landstinget ankommer, huruvida framställd anmärkning

skall förfalla och ansvarsfrihet för förvaltningen meddelas eller laga åt­

gärd för bevarande av landstingskommunens rätt skall vidtagas. Anstäl-

les ej talan å den förvaltning revisionsberättelse avser inom ett år från sista

dagen av det landstingsmöte, vid vilket berättelsen framlades, skall så an­

ses, som om ansvarsfrihet blivit beviljad. Utan hinder av att ansvarsfrihet

beviljats må talan föras på grund av brottslig handling, där ej ansvars­

friheten uppenbarligen avsett även den handlingen.

22

Kungl. Maj.ts proposition nr 119.

6 kap. Om landstingsskatt.

71 §.

Skyldighet att erlägga landstingsskatt skall åligga envar, som inom

landstingskommunen är till allmän kommunalskatt skattskyldig, efter de

grunder, som för utgörande av sådan skatt i allmänhet äro stadgade.

72 §.

Till ledning för landstingsskattens bestämmande skall lokal skattemyn­

dighet varje år efter slutade taxeringsförrättningar så fort ske kan till för­

valtningsutskottet genom länsstyrelsen insända förteckning, som för varje

kommun summariskt upptager antalet skattekronor och skatteören, som

påförts enligt kommunalskattelagen. Förvaltningsutskottet låter däröver

upprätta sammandrag, upptagande summan för hela landstingskommunen,

samt hur mycket som belöper på varje kommun.

73 §.

Med det belopp för skattekrona och skatteöre, som bestämts till utdebi­

tering för ett år, skall utgöras dels sådan landstingsskatt, som ingår i preli­

minär skatt för inkomst under detta år, dels ock sådan landstingsskatt,

som ingår i slutlig skatt på grund av nästföljande års taxering.

74 §.

Förvaltningsutskottet åligger att, sedan landstingskommunens utgifts-

och inkomststat fastställts, ofördröjligen underrätta länsstyrelsen och ve­

derbörande lokala skattemyndighet om det belopp för skattekrona och

skatteöre, som bestämts till utdebitering för nästkommande år. Samtidigt

skall förvaltningsutskottet underrätta länsstyrelsen om det sammanlagda

24

Kungl. Maj.ts proposition nr 119.

7 kap. Om besvär.

78 §.

1 mom. Över beslut av landsting äger medlem av landstingskommunen

anföra besvär hos Konungen. Sådan klagan må grundas endast därå, att

beslutet

icke tillkommit i laga ordning,

står i strid mot allmän lag eller författning eller annorledes överskrider

landstingets befogenhet eller

kränker klagandens enskilda rätt eller eljest vilar på orättvis grund.

Besvären, ställda till Konungen, skola hava inkommit till länsstyrelsen

inom tre veckor från den dag, då verkställd justering av det över beslutet

förda protokollet tillkännagivits å landstingskommunens anslagstavla. Be­

svären skola vara åtföljda av överklagade beslutet jämte bevis om dagen för

justeringens tillkännagivande.

över landstings beslut, som avses i 13—16 §§, må ej klagas.

2 mom. I fråga om besvär över beslut av förvaltningsutskottet eller annan

nämnd skola bestämmelserna i 1 mom. äga motsvarande tillämpning, där

ej annat sägs i 3 mom. eller är särskilt stadgat. Mot beslut av rent förbe­

redande eller verkställande art må talan dock ej föras.

3 mom. Landstingskommun må utse särskild nämnd med uppgift att

upptaga och avgöra besvär över beslut av förvaltningsutskottet eller annan

nämnd om tillsättande av eller förordnande å tjänstebefattning hos lands­

tingskommunen eller entledigande från sådan befattning eller om discipli­

när åtgärd mot befattningshavare, där klagan över beslutet eljest skolat

föras enligt 2 mom.

Reglemente för sådan besvärsnämnd antages av landstinget. Beslut om

antagande av reglemente skall underställas Konungens prövning. Där ej

annat föreskrives i reglementet, skall vad i 42 § andra stycket, 43 §, 44 §

andra stycket samt 46—51 §§ är stadgat med avseende å förvaltnings­

utskottet äga motsvarande tillämpning å besvärsnämnd.

Finnes besvärsnämnd, äger den som ej nöjes åt beslut, varom i första

stycket sägs, anföra besvär hos nämnden inom tid, som stadgas i 1 mom.

Beträffande klagan över besvärsnämnds beslut skall vad i 1 mom. är

stadgat äga motsvarande tillämpning, och må till stöd för dylik klagan, i

den mån anledning därtill finnes, åberopas jämväl, att det hos besvärs-

nämnden överklagade beslutet är oriktigt på någon sådan grund, som

sägs i 1 mom.

26

av samma lagar, skall anses såsom fond, vars bildande medgivits enligt

62 § a) landstingslagen.

3) Förnyelsefond enligt 2 § c) i 1936 års lag eller 6 § femte stycket i

1946 års lag ävensom försäljningsmedelsfond må tagas i anspråk för av­

sedda ändamål. Landstingskommun äger ock rätt att överföra medel i

dylik fond till allmän eller särskild investeringsfond. Låneöverskottsfond

må ej tagas i anspråk utan Konungens medgivande.

4) Fond av annat slag än i 61—63 §§ landstingslagen eller ovan under

1)—3) sägs, som bildats före den 1 januari 1955, må ej tagas i anspråk

utan Konungens medgivande; landstingskommun dock obetaget att före

den 1 januari 1958 besluta om fondmedlens avsättande till allmän eller

särskild investeringsfond.

Kungl. Maj:ts proposition nr 119.

5 §.

Har landsting jämlikt äldre bestämmelser med avseende å visst företags

beskaffenhet beslutat befrielse från eller lindring i skyldigheten att bi­

draga till företaget, må sådant beslut tillämpas jämväl efter den 1 januari

1955.

6

§.

I fråga om offentliggörande, underställning och godkännande av beslut,

som fattats före den 1 januari 1955, samt om anförande av besvär över så­

dant beslut skola förut gällande föreskrifter tillämpas.

7 §.

Förekommer i lag eller författning hänvisning till eller avses däri eljest

föreskrift, som ersatts genom bestämmelse i den nya lagen, skall den be­

stämmelsen i stället tillämpas; dock skola, då hänvisningen gäller de för

landstingsmän stadgade grunderna i fråga om dagtraktamente och rese-

kostnadsersättning eller dessa grunder eljest avses, bestämmelserna i 23 §

lagen om landsting1 fortfarande äga tillämpning, såvitt fråga ej är om er­

sättning, som skall utgå av landstingskommuns medel.

1 Senaste lydelse, se SFS 1952:118.

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 119.

Utdrag av protokollet över inrikesärenden, hållet inför Hans Maj.t

Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 19 feb­

ruari 1954.

Närvarande:

Statsministern

E

rlander

,

ministern för utrikes ärendena

U

ndén

,

statsråden

S

köld

, Z

etterherg

, T

orsten

N

ilsson

, S

träng

, E

ricsson

, A

ndersson

,

L

ingman

, N

orup

, H

edlund

, P

ersson

, H

jälmar

N

ilson

, L

indell

, N

or

­

denstam

.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler

chefen för inrikesdepartementet, statsrådet Hedlund, fråga angående ny

landstingslag m. in. samt anför.

1. Inledning.

Den översyn av kommunallagstiftningen som, enligt Kungl. Maj:ts be­

myndigande den 22 mars 1946, verkställts av kommunallagskommittén och

som tidigare resulterat i flera olika lagförslag har slutförts i och med att

kommittén den 11 december 1952 avlämnat betänkande IV med förslag till

landstingslag m. m. (SOU 1952: 48).1 Detta betänkande innehåller, som

dess titel anger, i första hand förslag till en ny landstingslag, avsedd att

träda i stället för lagen den 20 juni 1924, nr 349, om landsting (LL). I

enlighet med uppdrag som lämnats kommittén genom Kungl. Maj :ts beslut

den 23 november 1951 behandlar kommittén i förevarande sammanhang

därjämte spörsmålet om införande av proportionellt valsätt vid landsting­

ens val av ledamöter och suppleanter i hushållningssällskapens förvalt­

ningsutskott.

Förslaget till ny landstingslag måste i väsentliga delar ses mot bak­

grunden av kommitténs tidigare under år 1952 framlagda förslag till ny

lagstiftning för de borgerliga primärkommunerna (betänkande III med för­

1 I utarbetandet av betänkandet har deltagit kommunallagskommitténs samtliga ledamöter,

nämligen ledamoten av riksdagens andra kammare Erik Fast, ordförande, ledamoten av riks­

dagens första kammare, folkskolinspektören Karl Ragnar Bergh, ledamoten av riksdagens andra

kammare, redaktören Helmer Holmberg, direktören i svenska landskommunernas förbund Sixten

Larsson, f. d. borgarrådet Yngve Larsson, ledamoten av riksdagens andra kammare, hemmans­

ägaren John W. Pettersson, ledamöterna av riksdagens första kammare, lektorn Edgar Sjödahl

och poststationsföreståndaren F. Thun, samt landssekreteraren Olof Åkesson.

30

Kungl. Maj.ts proposition nr 119.

2. Allmänna synpunkter på revisionen av lagen om landsting.

Kommunallagskommittén.

I ett inledande avsnitt av sitt betänkande erinrar kommunallagskommit­

tén om att det betydde en avsevärd modernisering av landstingsförvalt-

ningens former, när den nu gällande LL trädde i stället för 1862 års lands-

tingsförordning. Särskilt innebar tillkomsten av ett obligatoriskt admi­

nistrativt organ, förvaltningsutskottet, en betydelsefull förbättring i orga­

nisationen. Även i andra hänseenden innefattade den nya lagen viktiga

framsteg på det organisatoriska området.

Att LL på det hela taget erbjudit ändamålsenliga former för lands­

tingens verksamhet framgår enligt kommitténs mening därav att varken

de ändringar som vidtagits i lagen eller de önskemål om ändrade bestäm­

melser som framförts berört huvudgrunderna i lagen. Kommittén fram­

håller, att de viktigaste ändringarna varit införandet av ett särskilt organ

för ledningen av landstingets hälso- och sjukvårdande verksamhet, höj­

ningen av det befolkningstal, som berättigar stad att utträda ur landsting,

och framflyttningen av tiden för lagtima landstingsmöte samt att de för­

slag om ändringar, som härutöver blivit väckta och som fortfarande har

aktualitet, är mycket få. Från riksdagen föreligger begäran om utredning

blott i ett enda hänseende, nämligen beträffande införande av proportionellt

valsätt vid val inom landsting av ledamöter i hushållningssällskaps förvalt­

ningsutskott. Denna fråga berör för övrigt snarare speciallagstiftningen

än lagen om landsting. Landstingen själva har, företrädda av svenska

landstingsförbundet, hemställt om vissa jämkningar i besvärsreglerna m. m.

Mot bakgrunden av det anförda kan det — fortsätter kommittén — synas

opåkallat att nu göra LL till föremål för någon mera omfattande revision.

Emellertid hänvisar kommittén i detta sammanhang till sitt tidigare fram­

lagda förslag till ny lagstiftning för de borgerliga primärkommunerna (be­

tänkande III) samt fortsätter.

I detta lagförslag har kommittén för primärkommunernas vidkommande

inarbetat bestämmelser om fondbildning och om användning av vissa kom­

mun tillhöriga kapitalmedel, d. v. s. stadganden motsvarande dem som för

närvarande återfinnas i lagarna den 6 december 1946 om kommunal fond­

bildning och den 12 juni 1936 angående användning i vissa fall av kommun

eller annan samfällighet tillhörig egendom. Härvid har kommittén förut­

satt, att man även beträffande övriga slag av kommunala enheter skulle

infoga bestämmelserna i hithörande ämnen i de författningar, som reglera

dessa enheters organisation. Redan en dylik komplettering av landstings­

lagen blir ganska vittomfattande och måste rubba dess disposition och

paragrafindelning. Men härtill kommer, att förslaget till kommunallag

innehåller en rad andra nyheter, vilka såväl med hänsyn till önskvärdhe­

ten av likformighet i koinmunallagstiftningen som av vägande sakliga skäl

böra erhålla motsvarighet i landstingslagen. Det kan i detta sammanhang

31

vara nog med en hänvisning till de bestämmelser, som för primärkommu­

nernas del föreslagits i fråga om valbarhet, jäv, interpellation och besvär.

Kommittén förklarar, att den med hänsyn till dessa förhållanden ansett

sig böra företaga en fullständig översyn av LL och att den vid detta arbete

helt naturligt främst inriktat sig på att till landstingslagen överföra de

nyheter av saklig eller formell art, som föreslagits för primärkommunernas

del. Men även i sådana ämnen, beträffande vilka förslaget till kommunal­

lag icke innehåller några direkta nyheter, har kommittén enligt vad den

själv framhåller strävat efter att närma landstingslagen till kommunal­

lagen, försåvitt icke rådande olikheter ansetts sakligt motiverade. Dess­

utom har kommittén funnit lämpligt att i förevarande sammanhang be­

handla några spörsmål, som ej har motsvarighet i lagstiftningen för primär­

kommunerna, t. ex. frågorna om stads utträde ur och inträde i landsting

och om territoriell differentiering av landstingsskatten. De ändringar som

med hänsyn härtill föreslås är så många och omfattande, att de enligt

kommitténs mening icke kan vidtagas inom den nuvarande lagens ram.

Kommittén har därför ansett sig böra utarbeta förslag till ny landstings­

lag; dock har kommittén därvid som förut nämnts icke ingått i saklig

prövning av det speciella avsnitt i LL som handlar om valkretsindelning

och antalet landstingsmän i valkretsarna.

Kommitténs strävanden att bringa landstingslagen i överensstämmelse

med förslaget till kommunallag har bl. a. gällt vissa systematiska och ter­

minologiska frågor. I det inledande avsnittet berör kommittén en sådan

fråga, som är av stor betydelse för avfattningen av lagtexten. Det gäller

kommunbegreppets utformning i landstingslagen. Kommittén

anför därvid följande. I den nuvarande lagen framstår måhända lands­

tingsområdet icke i alla avseenden såsom en kommunal enhet. Den möj­

lighet som finnes att differentiera landstingsskatten allt efter den nytta,

som visst företag medför för olika kommuner inom landstingsområdet,

utgör sålunda ett avsteg från den tanke som ligger bakom det vedertagna

kommunbegreppet. Detsamma kan sägas om den i epidemilagen stadgade

rätten för stad, som i andra hänseenden ingår i landstingsgemenskapen, att

bilda eget epidemidistrikt. LL undviker också i allmänhet att förbinda be­

greppet kommun med det territorium varå lagen är tillämplig; endast i ett

mer periferiskt sammanhang (54 §) begagnas uttrycket länskommun. Där

icke ordet landstingsområde begagnas, nyttjar lagen eljest stundom be­

greppet landsting såsom beteckning för den rättspersonlighet som förelig­

ger. I sin vanligaste användning betyder emellertid landstinget det repre­

sentativa organ, som beslutar i landstingsområdets angelägenheter. På

några ställen i lagen har ordet landsting en tredje innebörd, nämligen

landstingsmöte.

Kommittén framhåller emellertid, att landstingsgemenskapens karaktär

av kommunal enhet redan med den nuvarande utformningen av lagstilt-

Kungl. Maj:ts proposition nr 119.

32

Kungl. Maj.ts proposition nr 119.

ningen synes svår att bestrida. Om såsom kommittén föreslår bestämmel­

serna om lokal skattedifferentiering upphävs, blir landstingsterritoriets

egenskap av kommun enligt kommitténs mening än klarare. Det har synts

kommittén naturligt att understryka detta genom att använda kommun­

begreppet i landstingslagen i motsvarande sammanhang, som skett i för­

slaget till ny kommunallag. De beteckningar, som kommittén ansett när­

mast kunna komma i fråga för förevarande slag av kommun, är länskom-

mun och landstingskommun, vilken sistnämnda benämning an­

vändes i lagen den 13 juni 1919 om kommunalförbund. Av dessa har kom­

mittén föredragit landstingskommun, som låter självstyrelsemomentet

komma till starkare uttryck och som för övrigt är sakligt riktigare i de

fall där landstingsområde och län icke sammanfaller.

Genom att införa beteckningen landstingskommun har det blivit möjligt

för kommittén att utforma bestämmelsen om landstingets kompetens i nära

anslutning till motsvarande stadgande för primärkommunerna, att intaga

en allmän föreskrift om befogenhetssfärens uppdelning i beslutanderätt

samt förvaltning och verkställighet o. s. v. Vidare har ordet landsting kun­

nat användas uteslutande som beteckning på det representativa organet.

För landstingets sammankomster nyttjas i förslaget regelmässigt uttrycket

landstingsmöte.

Kommittén förklarar, att det måhända kan dröja, innan en sålunda änd­

rad systematik slår helt igenom i det allmänna språkbruket, och att man

säkerligen fortfarande ofta kommer att tala om landstingets —- och icke

landstingskommunens — anstalter och inrättningar. Några praktiska

olägenheter torde emellertid enligt kommitténs mening icke föranledas

härav. Ur lagteknisk synpunkt är fördelarna med den nya systematiken

så uppenbara, att kommittén ansett sig utan tvekan kunna förorda den­

samma.

En annan terminologisk fråga som kommittén berör i sitt betänkande

och som lämpligen torde kunna behandlas i detta sammanhang gäller de

i LL använda beteckningarna 1 a g t i m a och urtima möte. Kom­

mittén föreslår, att dessa uttryck skall ersättas med beteckningarna ordi­

narie och extra. Som skäl härför åberopar kommittén främst, att uttrycket

urtima leder tanken på en sammankomst av mycket extraordinär och osed­

vanlig natur, medan man numera torde få räkna med extra landstingsses-

sioner såsom allt vanligare företeelser. Kommittén erinrar i detta samman­

hang om de ökade möjligheter till utsättande av urtima landstingsmöte,

som nyligen öppnats dels genom att kravet på kvalificerad majoritet för

landstings beslut om urtima möte borttagits och dels genom att förvalt­

ningsutskottet fått befogenhet att besluta sådant möte. För en ändrad

terminologi talar enligt kommitténs mening också, att överensstämmelse

vinnes med uttrycken ordinarie och extra sammanträde i lagstiftningen för

primärkommunerna.

33

Även beträffande de i LL omnämnda administrativa organen förvalt­

ningsutskott samt hälso- och sjukvårdsberedning upp­

kommer vissa terminologiska spörsmål. Kommunallagskommittén erinrar

om att den i förslaget till kommunallag sökt ernå en enhetlig terminologi

i fråga om de administrativa organens benämningar. Förvaltande och verk­

ställande organ betecknas där såsom nämnder, och organ med enbart be-

redningsuppgifter kallas beredningar (betänkande III s. 203). Dessutom

användes för den ledande administrativa myndigheten i olika slag av kom­

muner — kommunalnämnd, drätselkammare eller stadskollegium — be­

greppet kommunens styrelse, vilket utom att tjäna såsom en ur lagteknisk

synpunkt erforderlig samlingsbeteckning understryker den ifrågavarande

myndighetens styrelseställning (betänkande III s. 62).

Motsvarande terminologi har kommittén i viss utsträckning nyttjat också

i förslaget till landstingslag. De organ, som handhar förvaltnings- eller

verkställighetsbestyr, kallas sålunda nämnder. Enbart beredande organ

kallas beredningar. I överensstämmelse härmed har det (de) organ, på

vilket (vilka) ledningen av landstingets hälso- och sjukvårdande verksam­

het ankommer och som i LL betecknas som beredning, givits namnet

hälso- och sjukvårdsnämnd (respektive hälsovårdsnämnd och

sjukvårdsnämnd). Någon egentlig olägenhet av att benämningen hälso­

vårdsnämnd på detta sätt kommer till användning både inom landstings-

förvaltningen och i primärkommunerna synes man enligt kommitténs me­

ning icke behöva räkna med.

Kommittén framhåller, att namnet förvaltningsutskott i så

måtto är mindre tillfredsställande, som utskott begreppsmässigt utgöres

av medlemmar i det organ som tillsatt detsamma. Förvaltningsutskottets

ledamöter kan däremot utses även utanför landstinget. En benämning så­

dan som landstingsstyrelse — fortsätter kommittén — vore ur angivna syn­

punkt riktigare och skulle därjämte bättre än den nuvarande beteckningen

karakterisera förvaltningsutskottets ställning inom landstingsförvaltningen.

Namnet förvaltningsutskott bygger emellertid på långvarig tradition, och

allmänheten har vant sig vid det såsom beteckning för den centrala instan­

sen bland landstingets organ. Kommittén har därför avstått från att före­

slå någon ändring i beteckningen.

Remissyttrandena.

När det i propositionen nr 210/1953 gällde kommunallagskommitténs för­

slag till kommunallag, kunde jag konstatera, att remissinstansernas all­

männa inställning till nämnda förslag överlag var positiv och att de av

kommittén uppdragna riktlinjerna för en revision av kommunallagarna

på det hela taget genomgående vunnit gillande. På samma sätt förhåller

det sig nu med kommitténs förslag till landstingslag. Antalet av de remiss­

instanser som lämnar förslaget helt utan erinran är väl ej så stort (hit hör

3 — liilmng till riksdagens protokoll 1954. 1 samt. Nr 119.

Kungl. Maj.ts proposition nr 119.

34

riksräkenskapsverket, länsstyrelsen i Hallands lån, Östergötlands och Väs-

iernorrlands låns landsting samt stadsfullmäktige i Norrköping). I det all­

deles övervägande antalet remissyttranden anföres emellertid, att man i allt

väsentligt ansluter sig till förslaget, att man gillar dess allmänna riktlinjer,

att det i huvudsak är väl ägnat att läggas till grund för lagstiftning eller

liknande. På några håll framställes endast den anmärkningen att man

förutsätter, att de ändringar som statsmakterna vidtagit i kommitténs för­

slag till kommunallag skall beaktas vid utformningen av den nya lands­

tingslagen. I andra fall kritiserar man vissa detaljer i lagtextens utform­

ning men uttalar samtidigt sitt erkännande av förslagets förtjänster som

helhet betraktat. Ett mindre antal remissinstanser ifrågasätter visserligen,

om icke kommittén gått väl långt i sina strävanden att åstadkomma lik­

formighet mellan kommunallagen och landstingslagen. De konkreta an­

märkningar som framställes mot lagförslaget inskränker sig dock även i

dessa fall till detaljer.

Till närmare belysning av remissinstansernas syn på det ifrågavarande

lagförslagets principer, disposition och allmänna utformning kan anföras

följande.

Styrelsen för svenska landstingsförbundet framhåller, att kommitténs

revision av LL skett med varsam hand och i pietet för de grundsatser, varpå

lagen är uppbyggd. Detta är enligt styrelsens mening en förtjänst. De skäl

som föranlett kommittén att utarbeta en helt ny lag finner styrelsen bärande.

Därigenom har enligt styrelsens mening bl. a. vunnits att lagen blivit mera

logiskt uppställd och lättöverskådlig. Styrelsen konstaterar, att till följd

av kommitténs strävan efter likformighet med kommunallagen ändringar

i LL vidtagits även på punkter, där ur andra synpunkter ändring knappast

varit påkallad. I stort sett finner styrelsen det föreliggande förslaget lämp­

ligt och ändamålsenligt samt ägnat att läggas till grund för lagstiftning på

området.

Till detta yttrande ansluter sig landstingen i Värmlands, Gävleborgs och

Västerbottens län samt i huvudsak även Jönköpings låns landsting.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län anser, att förslaget till landstingslag

utmärker sig för klarhet och överskådlighet i lagtexten samt att fördelen

av att en lag om landsting så nära som möjligt ansluter sig till lagstift­

ningen om primärkommuner ligger i öppen dag. Länsstyrelsen tillstyrker,

att förslaget lägges till grund för ny landstingslag. — Liknande uttalanden

har gjorts av länsstyrelserna i Kronobergs, Jämtlands och Norrbottens län.

Länsstyrelsen i Blekinge län uttalar som ett allmänt omdöme om för­

slaget, att det är präglat av reda, klarhet och överskådlighet, vilket icke är

minst betydelsefullt för alla de lekmän som skall tillämpa föreskrifterna.

Då förslaget dessutom inrymmer åtskilliga förbättringar och goda detalj­

lösningar i jämförelse med vad nu gäller, finner sig länsstyrelsen i allt

väsentligt kunna biträda detsamma.

Kungl. Maj:ts proposition nr 119.

35

Södermanlands läns landsting är i likhet med kommittén av den upp­

fattningen att LL på det hela taget erbjudit ändamålsenliga former för

landstingens verksamhet. Förslaget till ny landstingslag innebär enligt

landstingets mening en betydande omarbetning av nu gällande lag icke

endast i sakligt hänseende utan kanske fastmera ur systematisk och ter­

minologisk synpunkt. Landstinget finner emellertid, att det i betydande

utsträckning är fråga om ett lagfästande av vad som redan nu tillämpas

samt en anpassning till förslaget till ny lagstiftning för primärkommuner­

na. I huvudsak anser landstinget det nu ifrågavarande förslaget väl ägnat

att läggas till grund för ny lagstiftning.

Kalmar läns norra landsting hyser den uppfattningen att de enhets-

lormer och den avgränsning av arbetsuppgifterna m. in. som vuxit fram

under landstingens nittioåriga verksamhet visat sig vara rationella och till

gagn för deras arbete och antecknar därför med tillfredsställelse, att de

förändringar som föreslås oftare är av formell eller redaktionell art än av

saklig.

Gotlands läns landsting finner det rent allmänt kunna sägas, att kom­

mittén på ett förtjänstfullt sätt lyckats göra dispositionen och texten i den

nya lagen klar och enkel till hjälp för dem som har att tillämpa den samt

att lagförslaget är väl anpassat efter utvecklingen inom landstingens verk­

samhet.

På liknande sätt uttalar sig Kalmar läns södra landsting.

Hallands läns landsting anser det vara en förtjänst i kommitténs be­

tänkande att inga väsentliga ändringar föreslagits. Lagtexten blir enligt

landstingets mening utan tvivel förenklad och förtydligad och torde möj­

liggöra för de kommunalt intresserade att kanske bättre än tidigare sätta

sig in i de för landstingen gällande bestämmelserna.

Lagtextens klarhet, enkelhet och överskådlighet framhäves bl. a. även av

länsstyrelsen i Gotlands län sam/ landstingen i Stockholms, Blekinge och

Norrbottens län.

Styrelsen för svenska stadsförbundet understryker vikten av att de grund­

läggande bestämmelserna för den landstingskommunala och den primär­

kommunala verksamheten, där så kan ske, ges samma innehåll och lydelse.

För närvarande anvisar LL ej sällan, till synes utan bärande skäl, i analoga

fall andra lösningar och tillvägagångssätt än kominunalstyrelselagarna;

och att förekomsten av olika terminologi i de båda lagkomplexen stundom

försvårat tolkningen även för kommunalstyrelselagarnas del har enligt

styrelsens mening visats av erfarenheten.

Bland de remissinstanser som kritiserar vissa detaljer i lagtextens ut­

formning men i huvudsak tillstyrker förslaget eller lämnar dess grundläg­

gande principer utan erinran kan ytterligare nämnas medicinalstyrelsen,

kammarkollegiet, statskontoret, sjukhuslagstiftningskommittén, länsstyrel­

serna i Stockholms, Uppsala, Södermanlands, Östergötlands, Jönköpings,

Kungl. Maj.ts proposition nr 119.

36

Kalmar, Kristianstads, Malmöhus, Älvsborgs, Värmlands, Örebro, Gävle­

borgs, Västernorrlands och Västerbottens län samt landstingen i Uppsala,

Kronobergs, Kristianstads, Malmöhus, Örebro och Jämtlands län.

Göteborgs och Bohus låns landsting understryker, att LL på det hela

taget erbjudit ändamålsenliga former för landstingens verksamhet och

ifrågasätter, om icke kommittén överdrivit betydelsen av likformighet mel­

lan landstingslagen och den nya kommunallagen. Även om flertalet av de

ändringar denna strävan efter likformighet medfört icke synes innebära

några olägenheter för landstingens del, vill landstinget i princip uttala sig

mot ändringar av lagbestämmelser som i praktiken visat sig ändamålsenliga.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län anknyter till detta uttalande

och tillägger att kommittén enligt länsstyrelsens förmenande låtit likfor-

mighetssynpunkten i flera avseenden bli självändamål. Även länsstyrelsen i

Västmanlands län ifrågasätter, om icke kommittén i vissa detaljer gått onö­

digt långt i detta hänseende.

På liknande sätt uttalar sig vidare länsstyrelsen i Skaraborgs län och

detta läns landsting. Särskilt landstinget uttrycker den uppfattningen, att

kommittén i åtskilliga hänseenden gått något längre än vad som kan anses

i och för sig påkallat med hänsyn till det rena landstingsintresset samt

karaktären och omfattningen av den verksamhet landstingen bedriver.

Den detaljkritik som framföres i remissyttrandena avser i stor utsträck­

ning rent terminologiska spörsmål. Andra punkter i lagförslaget som i

mera betydande omfattning tagits upp till diskussion av remissinstanserna

är bestämmelserna om stads inträde i landstingskommun, om landstings­

kommunens kompetens, om valbarhet för vissa befattningshavare, om

bestämmande av plats för landstings lagtima möte, om tiden för väckande

av förslag vid sådant möte, om rätt för utomstående att deltaga i lands­

tingets överläggningar, om justeringstiden för protokoll, om antalet leda­

möter i förvaltningsutskott, om fondbildning, om placering av vissa pen­

ningmedel och om besvärsnämnd. I

I detta sammanhang skall närmare redogörelse lämnas endast för remiss­

instansernas inställning till vissa systematiska och terminologiska frågor.

Kommitténs förslag att i lagtexten införa begreppet landstings­

kommun har i flertalet remissyttranden lämnats utan erinran.

Länsstyrelsen i Stockholms lån framhåller, att landstingsgemenskapen

utan tvivel allt mer kommit att framstå som en kommunal enhet. Avskaffas

möjligheten till territoriell skattedifferentiering, synes landstingsområdet

enligt länsstyrelsens mening i alla avseenden kunna betecknas som en kom­

mun — landstingskommun. Liksom kommittén anser länsstyrelsen, att

»landsting» och »landstingsmöte» bör användas uteslutande som beteck­

ningar för landstingskommunens representativa organ respektive detta

organs sammankomster.

Iiungl. Maj.ts proposition nr 119.

37

Länsstyrelsen i Malmöhus län förklarar, att ordet landstingskommun,

även om det förefaller tungt och helt säkert icke kommer att användas

i allmänt språkbruk, likväl bör godtagas i lagtexten.

Hallands läns landsting finner, att en terminologisk förbättring åstad­

kommits, då den i lagen tidigare i olika betydelser förekommande termen

landsting differentierats så att ordet landsting såsom begrepp för den

kommunala enheten ersatts med »landstingskommun» medan landstings­

kommunens representativa organ förbehållits termen landsting och dess

sammankomst betecknas som »landstingsmöte». Ordet landstingskommun

lagfäster sålunda enligt landstingets mening landstingen som en kom­

munal enhet, vilket kanske icke alltid framstått såsom ett faktum i lag­

stiftningen.

Styrelsen för svenska landstingsförbundet framhåller, att genom be­

greppet landstingskommun understrykes landstingets karaktär av kom­

mun och skapas förutsättningar för en bättre systematik, i det att ordet

landsting som i LL har tre olika betydelser kan förbehållas det representa­

tiva organet. Styrelsen har full förståelse för de lagtekniska synpunkter

som härvid varit vägledande för kommittén men finner dock ordet lands­

tingskommun tungt. I allmänt språkbruk torde därför enligt styrelsens

mening uttrycket landsting som benämning på landstingskommun komma

att fortleva. (En medlem i styrelsen anser icke tillräckliga skäl föreligga för

att införa benämningen landstingskommun.)

Till vad majoriteten av landstingsförbundets styrelse yttrat ansluter sig

landstingen i Jönköpings, Värmlands, Gävleborgs och Västerbottens län.

Vissa remissinstanser ställer sig mera tveksamma till begreppet lands­

tingskommun. Sålunda medger Skaraborgs läns landsting visserligen, att

ur formella synpunkter en ökad klarhet kanske skulle vinnas med den

nya benämningen, men hävdar samtidigt, att uttrycket landstingskommun

är betydligt tyngre än det hävdvunna och allmänt accepterade uttrycket

landsting. Och länsstyrelsen i Södermanlands län finner det visserligen

fördelaktigt, att i lagen varje begrepp får sin särskilda beteckning, även

om någon allvarlig risk för förväxling av hittills använda beteckningar icke

påvisats. Det synes emellertid länsstyrelsen tillräckligt att i lagen inled­

ningsvis klarlägges att bär avses en verklig kommunbildning och att sedan

»landsting» får i praktiken såsom hittills vara beteckningen även för denna

kommun. Kalmar läns norra landsting anser för sin del, att den äldre

terminologien icke medfört några som helst olägenheter och att det därför

ur denna synpunkt icke torde finnas någon nämnvärd anledning att in­

föra en ny.

En icke obetydlig minoritet bland remissinstanserna ställer sig helt

avvisande till tanken att införa begreppet landstingskommun.

Länsstyrelsen i Norrbottens län framhåller, att det nuvarande begreppet

landsting har så gammal hävd att det redan av denna anledning bör kvar­

Kungl. Maj.ts proposition nr 119.

38

stå som beteckning även för landstinget såsom kommunbildning. Det vill

synas länsstyrelsen som om de skäl som kommittén åberopat till stöd för

att beteckningen förvaltningsutskott — ehuru ej helt adekvat — bibehålies,

delvis kan användas som motivering även för att uttrycket landsting i fort­

sättningen får avse såväl det beslutande organet som själva kommunbild­

ningen.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län anser det icke påkallat att för att vinna

en enhetlig terminologi införa en ny benämning, landstingskommun. Den

föreslagna benämningen är enligt länsstyrelsens mening både oegentlig

och obehövlig. De i gällande lag använda, allmänt vedertagna och kända

benämningarna landsting och landstingsområde anser länsstyrelsen vara

fullt tillfredsställande. Benämningen landstingskommun torde enligt läns­

styrelsens mening icke komma att accepteras i praktiken och måste så­

lunda jämväl på den grunden anses onödig.

Malmöhus läns landsting framhåller, att beteckningen landstingskom­

mun kan vara olämplig av det skälet att den medför risk att landstinget

under vissa förhållanden kan komma att opåkallat jämställas med primär­

kommun. Landstinget anser därför, att benämningen icke bör införas.

Södermanlands läns landsting har full förståelse för att en terminologisk

differentiering i enlighet med kommitténs förslag kan innebära en viss

förenkling ur lagstiftarens synpunkt. Detta bör dock enligt landstinget

icke vara tillräckligt skäl att frångå en beteckning, som varit lagfäst i nära

etthundra år utan att något missförstånd genom den dubbla betydelsen

veterligen uppkommit. Det föreslagna uttrycket landstingskommun är där­

till, om än aldrig så adekvat, onödigt tungt för att beteckna vad alla vet

att ordet landsting jämväl betecknar. Landstinget vill med hänsyn härtill

för sin del avstyrka införandet av begreppet landstingskommun.

I avstyrkande riktning uttalar sig vidare Kalmar läns södra landsting

samt landstingen i Gotlands, Blekinge, Kristianstads, Göteborgs och Bohus,

Västmanlands, Kopparbergs och Norrbottens län.

Den punkt i kommunallagskommitténs förslag till landstingslag som

mött starkast motstånd från remissinstansernas sida är tanken att ersätta

uttrycken 1 a g t i m a och urtima med ordinarie och extra. Denna tanke

avvisas av icke mindre än li länsstyrelser och 19 landsting samt därjämte

av styrelsen för svenska landstingsförbundet.

De skäl som därvid åberopas är i huvudsak, att uttrycken lagtima och

urtima vunnit hävd och är värda att bevaras, att orden ordinarie och extra

är av utländsk härstamning samt att det överhuvud icke förebragts någon

bärande motivering för en ändring på denna punkt.

Kommitténs förslag att bibehålla beteckningen förvaltningsut­

skott har mött erinran endast från länsstyrelsen i Kristianstads län. Med

Kungl. Maj:ts proposition nr 119.

40

demilagen förekommer benämningen hälsovårdsnämnd i sådana samman­

hang, att man måste räkna med, att tveksamhet stundom kan komma att

uppstå, huruvida därvid åsyftas primärkommuns eller landstingskommuns

hälsovårdsnämnd eller bådadera.

Skaraborgs läns landsting anför under instämmande av länsstyrelsen i

länet, att bärande skäl knappast föreligger att ändra den hävdvunna be­

teckningen hälso- och sjukvårdsberedning.

Kalmar läns norra landsting finner likaledes den föreslagna ändringen

opåkallad och framhåller risken av förväxlingar, t. ex. med hälsovårds­

nämnden i den ort, där landstinget har sitt kansli. Om en förändring av

beteckningen ovillkorligen skall genomföras, torde det enligt landstingets

mening vara lämpligare att använda beteckningen styrelse eller — analogt

med beteckningen förvaltningsutskott för det organ som motsvarar kom­

muns styrelse — utskott.

Göteborgs och Bohus läns landsting anser, att begreppet hälso- och sjuk­

vårdsberedning visserligen är så nytt, att det icke kan anses ha vunnit

hävd, men ställer sig likväl tveksamt till förslaget om ändring. Skulle en

ändring anses nödvändig med hänsyn till att benämningen beredning icke

fullt täcker organets arbetsuppgifter, torde det enligt landstingets mening

vara lämpligare att välja benämningen styrelse.

På liknande sätt yttrar sig länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län.

För beteckningen styrelse uttalar sig vidare länsstyrelsen i Uppsala län

samt landstingen i Uppsala och Gotlands lån.

Södermanlands läns landsting finner det med hänsyn till risken för för­

växling mindre lämpligt att använda beteckningen nämnd. Då i mer än

80 procent av landstingen en avdelning av förvaltningsutskottet handhar

hälsovårdsärendena, finner landstinget det mera naturligt att i stället an­

vända uttrycket avdelning.

Departementschefen.

När landstingsorganisationen tillskapades genom 1862 års förordning om

landsting, innebar detta en betydelsefull nyhet på kommunallagstiftningens

område. Det fanns icke såsom i fråga om de samtidigt utfärdade förord­

ningarna om kommunalstyrelse på landet och i stad någon gammal tradi­

tion att bygga på. Det gällde alltså icke en reorganisation av redan före­

fintliga samhällen, utan det kommunala systemet byggdes ut med ett nytt,

högre led. Bakgrunden härtill var att man funnit behov föreligga av ett

organ för att handha uppgifter som var alltför betungande för de en­

skilda kommunerna. Man syftade till att skapa en gemenskap och ett

gemensamt organ för kommunerna inom ett visst område, länet. Detta

uttrycktes i landstingsförordningen så att i varje län skulle finnas ett lands­

ting, sammansatt av valda ombud från länets städer och härader eller

tingslag.

Kungi. Maj.ts proposition nr 119.

41

Under förarbetena till 1862 års landstingsförordning uttalades den all­

männa förutsägelsen att landstingen borde vara mäktiga en stark utveck­

ling och att de alltmer skulle öka föremålen för sin verksamhet. Detta har

som bekant i hög grad besannats. Landstingens verksamhet har undan för

undan genomgått en mycket stark expansion. Särskilt gäller detta på

sjukvårdens område, där landstingen såsom huvudmän bl. a. för den slutna

kroppssjukvården gjort betydande insatser och genomfört en omfattande

utbyggnad.

I propositionen nr 210/1953 med förslag till kommunallag m. in. har jag

berört den fortskridande demokratiseringens inverkan för primärkommu­

nernas del och betydelsen av en verklig kommunal självstyrelse. Vad jag

därvid anfört äger givetvis tillämpning även i fråga om landstingen och

deras verksamhet. Behovet av landstingen som lokala samhällsorgan och

värdet av landstingens insatser torde allmänt erkännas.

Såsom kommunallagskommittén framhållit innebar tillkomsten av 1924

års lag om landsting en avsevärd modernisering av landstingsförvaltningens

former. Det torde vara en allmän uppfattning att den grund för lands­

tingens verksamhet, som därigenom lades, i stort sett visat sig vara tillfreds­

ställande och att lagen — med de ändringar som under årens lopp vidtagits

— fortfarande på det hela taget erbjuder ändamålsenliga former för verk­

samheten.

Med hänsyn härtill kan det — som kommunallagskommittén också an­

fört — i och för sig sättas i fråga, om det är påkallat att nu göra LL till

föremål för någon mera omfattande revision. När kommittén funnit så vara

fallet och ansett sig böra utarbeta förslag till en ny landstingslag, har den

kunnat hänvisa till olika skäl som i huvudsak sammanhänger med kom­

mitténs tidigare framlagda förslag till ny kommunallag. Enligt detta för­

slag har bestämmelser, motsvarande dem som nu finns i lagarna den ⁶ de­

cember 1946 om kommunal fondbildning och den 12 juni 1936 angående

användningen i vissa fall av kommun eller annan samfällighet tillhörig

egendom, inarbetats i kommunallagen och därvid har förutsatts, att stad-

ganden i dessa ämnen skulle intagas även i lagarna om övriga kommunala

enheter. I likhet med kommittén finner jag, att redan en dylik komplette­

ring av landstingslagen blir ganska vittomfattande och måste rubba dess

disposition och paragrafindelning. Kommittén har vidare åberopat, att dess

förslag till kommunallag innehåller en rad andra nyheter, vilka såväl med

hänsyn till önskvärdheten av likformighet i kommunallagstiftningen som

av vägande sakliga skäl bör erhålla motsvarighet i landstingslagen. Som jag

senare skall närmare utveckla anser jag även detta skäl beaktansvärt. Då

härtill kommer, att förslaget att ersätta 1924 års lag med en ny lagstift­

ning icke mött någon erinran i remissyttrandena, finner jag mig för egen

del kunna i princip förorda detsamma.

Beträffande de allmänna grundsatser som varit vägledande för kommit-

Kungl. Maj:ts proposition nr 119.

42

Kungl. Maj. ts proposition nr 119.

tén vid dess arbete med den nya lagen har kommittén själv förklarat, att

den främst inriktat sig på att till landstingslagen överföra de nyheter av

saklig eller formell art, vilka föreslagits för primärkommunernas del, men

att den även i sådana ämnen, där förslaget till kommunallag icke innehöll

några direkta nyheter, strävat efter att närma landstingslagen till kommu­

nallagen, försåvitt icke rådande olikheter ansetts sakligt motiverade.

Dessa grundsatser och de praktiska resultat, vartill de lett i utredningens

förslag, har i det stora hela vunnit remissinstansernas gillande. Ett mindre

antal remissinstanser ifrågasätter visserligen, om icke kommittén gått väl

långt i sina strävanden att åstadkomma likformighet mellan kommunal­

lagen och landstingslagen. De konkreta anmärkningar som framställes in­

skränker sig dock över lag till detaljer. I åtskilliga remissyttranden fram-

häves lagförslagets klarhet, enkelhet och överskådlighet.

Redan i propositionen nr 210/1953 har jag givit uttryck för den meningen

att en likformighet mellan de olika kommunalförfattningarna är värd att

eftersträva. Jag har därvid även helt allmänt framhållit betydelsen av en

enhetlig terminologi och över huvud taget ett enkelt och lättfattligt språk

i kommunallagstiftningen. Vad jag sålunda anfört vill jag nu än en gång

understryka. De principer som kommunallagskommittén lagt till grund för

sitt förslag till ny landstingslag och de detaljlösningar som kommittén däri

förordar överensstämmer i allt väsentligt med vad jag själv anser lämpligt

och riktigt. Endast på några få punkter finner jag skäl att hävda en från

kommittén avvikande mening. Till dessa punkter återkommer jag i det

följande. Jag är angelägen att redan i detta sammanhang framhålla att de

ändringar, som kommittén föreslår i fråga om organisations- och verksam­

hetsformer, icke torde rubba något av den för landstingen grundläggande

ordningen. I betydande utsträckning är det — såsom ett landsting påpekar

fråga om att lagfästa vad som redan nu tillämpas. Och i stor utsträck­

ning är de föreslagna nyheterna vidare av formell — systematisk eller

terminologisk — art.

En sådan nyhet avser kommunbegreppets utformning i

landstingslagen. Den nuvarande lagen använder uttrycket landsting som

beteckning både på den kommunbildning som avses i lagen och på denna

kommunala enhets representativa organ. I några sammanhang har ordet

en tredje innebörd, nämligen landstingsmöte. En enda paragraf i LL be­

gagnar uttrycket länskommun; i övrigt undviker lagen att sätta begreppet

kommun i samband med landsting eller län. På flera ställen användes i

stället ordet landstingområde.

Kommunallagskommittén föreslår nu, att i den nya lagen skall införas

begreppet landstingskommun, ett begrepp som redan användes i 1919 års

lag om kommunalförbund. Till stöd härför åberopar kommittén skäl av

både principiell och praktisk-lagteknisk art. Kommittén framhåller till en

början att om den nu stadgade möjligheten till territoriell skattedifferentie-

43

ring — såsom kommittén föreslår — upphävs, blir landstingsterritoriets

egenskap av kommun klarare än vad hittills varit fallet. Det har synts

kommittén naturligt att understryka detta genom att i landstingslagen an­

vända kommunbegreppet i motsvarande sammanhang som skett i förslaget

till ny kommunallag. Genom att använda beteckningen landstingskommun

har det vidare blivit möjligt att utforma bestämmelsen om landstingets

kompetens i nära anslutning till motsvarande stadgande för primärkom­

munerna, att intaga en allmän föreskrift om befogenhetssfärens uppdelning

i beslutanderätt samt förvaltning och verkställighet etc. Och ordet lands­

ting har kunnat förbehållas som beteckning på det representativa organet.

Förslaget att införa begreppet landstingskommun har i allmänhet god­

tagits eller lämnats utan erinran, så exempelvis av styrelsen för svenska

landstingsförbundet. En icke obetydlig minoritet bland remissinstanserna

bär emellertid motsatt sig detta och velat bibehålla ordet landsting som be­

teckning även för kommunbildningen. Såsom skäl har därvid bl. a. åbe­

ropats, att ordet landsting har gammal hävd i denna betydelse och icke

veterligen föranlett missförstånd eller olägenhet, att beteckningen lands­

tingskommun är onödigt tung samt att den icke kommer att accepteras i

praktiken.

För egen del saknar jag ingalunda förståelse för de argument som anförts

mot begreppet landstingskommun, men jag anser att avgörande vikt bör

fästas vid de stora fördelar ur lagteknisk synpunkt som den av kommittén

föreslagna systematiken i detta avseende innebär. Jag ansluter mig alltså

här till kommitténs ståndpunkt.

En avvikelse från den av kommittén använda terminologien finner jag

däremot skäl förorda, när det gäller förslaget att ersätta beteckningarna

lagtima och urtima möte med beteckningarna ordinarie och extra

möte. Detta förslag motiveras av kommittén främst med att ordet urtima

leder tanken på en sammankomst av mycket extraordinär och osedvanlig

natur, medan man numera torde få räkna med extra landstingssessioner

såsom allt vanligare företeelser. Vidare åberopar kommittén som skäl för

en ändrad terminologi, alt överensstämmelse skulle vinnas med uttrycken

ordinarie och extra sammanträden i lagstiftningen för primärkommunerna.

Ifrågavarande punkt i kommitténs förslag har väckt mycket starkt mot­

stånd i remissyttrandena. Man framhåller bl. a. att uttrycken lagtima och

urtima vunnit hävd och är värda att bevaras samt att det över huvud icke

förebragts bärande motivering för en ändring.

I detta finner jag mig kunna instämma. Jag vill därjämte erinra om att

beteckningarna ordinarie och extra sammanträden i samband med riksdags­

behandlingen av förslaget till ny kommunallag utgått ur denna lagstiftning.

Även i fråga om de i LL omnämnda administrativa organen har kommu-

nallagskommittén föreslagit en terminologisk förändring såtillvida att kom­

mittén anser beteckningen hälso- och sjukvårdsberedning böra utbytas mot

Kungl. Maj.ts proposition nr 119.

44

»hälso- och sjukvårdsnämnd» (respektive hälsovårdsnämnd och

sjukvårdsnämnd). Däremot har kommittén icke ansett sig böra föreslå

ändring av den nuvarande beteckningen förvaltningsutskott. De

skäl som kommittén i samband härmed anför är i huvudsak följande. I för­

slaget till kommunallag har kommittén sökt genomföra en enhetlig termino­

logi beträffande de adminstrativa organen i det att förvaltande och verk­

ställande organ betecknats som nämnder och organ med enbart beredande

uPPgifter kallats beredningar. Dessutom har för den ledande administrativa

myndigheten använts begreppet kommunens styrelse. Motsvarande termino­

logi har kommittén i viss utsträckning velat nyttja också i förslaget till

landstingslag. Namnet förvaltningsutskott är enligt kommitténs mening i så

måtto mindre tillfredsställande som utskott begreppsmässigt utgöres av

medlemmar i det organ som tillsatt detsamma men förvaltningsutskottets

ledamöter kan utses även utanför landstinget. En benämning sådan som

landstingsstyrelse vore i och för sig riktigare och skulle därjämte bättre

karakterisera förvaltningsutskottets ställning inom landstingsförvaltningen.

Då emellertid namnet förvaltningsutskott bygger på långvarig tradition och

allmänheten vant sig vid detsamma, har kommittén avstått från någon

ändring. — Beträffande beteckningen hälso- och sjukvårdsnämnd anmär­

ker kommittén, att man icke synes behöva räkna med någon olägenhet av

att »hälsovårdsnämnd» kommer till användning både inom landstingsför­

valtningen och i primärkommunerna.

Förslaget att bibehålla namnet förvaltningsutskott har godtagits av alla

remissinstanser utom en länsstyrelse, som i stället förordar benämningen

förvaltningsnämnd eller landstingsnämnd. Även kommitténs förslag att

införa beteckningen hälso- och sjukvårdsnämnd har i flertalet remissytt­

randen lämnats utan erinran, men en betydande minoritet motsätter sig

denna beteckning och förordar i stället som regel benämningen hälso- och

sjukvårdsstyrelse. Till denna senare grupp hör bl. a. medicinalstyrelsen

och sjukhuslagstiftningskommittén. Vad som anförts mot beteckningen

hälso- och sjukvårdsnämnd är främst risken för förväxling med de primär­

kommunala hälsovårdsnämnderna.

Jag har tidigare understrukit betydelsen av en enhetlig terminologi i

kommunallagstiftningen. Det är emellertid uppenbart, att tillskapandet av

en sådan terminologi icke får bli ett självändamål och att understundom

andra lämplighetssynpunkter måste vara avgörande. Vad kommunallags-

kommittén anfört till stöd för att bibehålla beteckningen förvaltningsutskott

kan jag därför utan vidare biträda. Mera tveksam finner jag frågan om

benämningen på det organ som handhar ledningen av landstingskommu­

nens hälso- och sjukvårdande verksamhet. Den nu använda beteckningen

beredning är av de terminologiska skäl som kommittén anfört icke lämplig.

Mot den ur terminologisk synpunkt adekvata beteckningen nämnd talar

onekligen — som flera remissinstanser framhållit — att den i sammansätt­

Kungl. Maj.ts proposition nr 119.

45

ningen hälsovårdsnämnd kan leda till förväxlingar. Med hänsyn härtill

vill jag i överensstämmelse med flera av remissinstanserna förorda beteck­

ningen hälso- och sjukvårdsstyrelse (hälsovårdsstyrelse, sjukvårdsstyrelse).

Det kan anmärkas, att denna beteckning anknyter till det ifrågavarande

organets funktioner enligt vissa specialförfattningar, exempelvis som dist-

riktsvårdsstyrelse och barnmorskestyrelse.

3. Landstingskommunen i territoriellt hänseende.

Gällande ordning. Frågans tidigare behandling.

I 1 § LL stadgas, att i varje län skall finnas ett landsting. Enligt 2 §

första stycket kan emellertid Kungl. Maj :t beträffande visst län förordna,

att mer än ett landsting skall finnas inom länet. Såsom förutsättning för

sådant förordnande anger lagen, att ett för hela länet gemensamt lands­

ting med hänsyn till läge eller andra skiljaktiga förhållanden icke medför

de med lagen avsedda fördelarna. Innan förordnande ges, skall länssty­

relsen och landstinget höras. Har flera landsting bildats inom ett län, kan

Kungl. Maj :t enligt 2 § andra stycket, där omständigheterna därtill för­

anleder, förordna att antalet landsting skall minskas. Även i detta fall

skall dessförinnan länsstyrelsen och landstingen ha hörts i ärendet.

Enligt 3 § 1 mom. LL äger stad, som uppnått en folkmängd av minst

100 000, utträda ur landsting. Bestämmelser ges i samma lagrum dels om

stadens skyldighet att underrätta landsting om sitt beslut att utträda och

dels om tidpunkten för utträdet. Beslut att utträda ur landsting skall under­

ställas Kungl. Maj :t, som efter landstingets hörande meddelar de närmare

föreskrifter, som är erforderliga för beslutets genomförande.

Stad, som icke deltager i landsting, äger enligt 2 mom. av samma para­

graf inträda i landsting, om samstämmande beslut därom fattats av staden

och landstinget. Beslut angående inträde i landsting skall underställas

Kungl. Maj :t, som efter vederbörandes hörande bestämmer tiden för in­

trädet samt meddelar de övriga föreskrifter, som erfordras för beslutets

genomförande.

Möjligheten att uppdela ett län i två eller flera lands­

tingsområden, som funnits alltsedan landstingsinstitutionens till­

komst, har utnyttjats blott i Kalmar län, vars uppdelning på två områden

(norra och södra) medgavs enligt Kungl. Maj :ts brev den 30 december

1864. I det av kommunalförfattningssakkunniga utarbetade betänkandet

med förslag till landstingslag (SOU 1923: 18), som ligger till grund för

den nuvarande lagstiftningen, bibehölls stadgandet om möjlighet till upp­

delning, men de sakkunniga framhöll, att det skedde uteslutande med

hänsyn till den rådande ordningen i Kalmar län. Någon ytterligare till-

lämpning av stadgandet ansåg de sakkunniga icke böra förutsättas.

Kungl. Maj.ts proposition nr 119.

46

Landstingsförordningen av år 1862 anvisade icke någon utväg för om­

bildning av län, vilket uppdelats på två eller flera landsting, till ett enda

landstingsområde. Nu gällande stadgande härom tillkom på förslag av

kommunalförfattningssakkunniga som påpekade, att bestämmelsen icke

avsågs ha annat praktiskt syfte än att möjliggöra en sammanslagning av

de två landstingsområdena inom Kalmar län. Tanken på en sådan sam­

manslagning har vid olika tillfällen framförts i länet.

Frågan om städernas deltagande i landsting diskuterades

livligt under förarbetena till 1862 års landstingsförordning. Spörsmålet

gällde härvid väsentligen, om städerna — bortsett från Stockholm, som

stod utanför länsindelningen — överhuvud skulle deltaga i landsting eller

icke. Någon differentiering av städerna i detta hänseende efter folkmängden

var det från början icke tal om. Ett under landstingsförordningens be­

handling i stånden väckt förslag härom blev avslaget utan diskussion.

Emellertid kom landstingsförordningen att innehålla ett stadgande, enligt

vilket den icke skulle äga tillämpning å stad, som hade mer än 25 ⁰⁰⁰ in­

vånare. Bestämmelsen synes närmast ha föranletts av en framställning

från Göteborgs stad i samband med remissbehandlingen av förslagen till

kommunalförfattningar. Vid förslagens föredragning i statsrådet yttrade

vederbörande departementschef såsom motivering blott, att för det fall

att stad hade mera än 25 000 invånare, det ansetts mera ändamålsenligt,

att stadens angelägenheter till hela deras omfång blev behandlade för sig

av dess särskilda kommunalstyrelse.

På grund av ifrågavarande bestämmelse har Göteborg aldrig deltagit i

landsting och förklarades Malmö, Norrköping och Gävle ha utträtt ur

landsting respektive åren 1871, 1872 och 1893. Bestämmelsen ändrades åren

1894 och 1909 i samband med författningsändringar i fråga om val till riks­

dagens första kammare respektive landstingsmannaval. Enligt den lydelse

bestämmelsen då erhöll skulle landstingsförordningen icke äga tillämp­

lighet å stad, som hade en folkmängd av minst 1/150 av rikets invånarantal

eller å stad, som utträtt ur landsting och vars invånarantal ej minskats

under det, som berättigat staden till utträde. Med tillämpning av stadgandet

i dess sålunda ändrade lydelse förklarades Hälsingborg år 1918 ha utträtt

ur landsting.

Spörsmålet om stads utträde ur landsting har även där­

efter varit föremål för livligt intresse från statsmakternas sida. Vid 1920

års riksdag väcktes motioner om sådan ändring av landstingsförordningen

att utträde icke vidare skulle förekomma. Riksdagen ville emellertid icke

sträcka sig så långt som avsågs i motionerna utan begränsade sig till att

anhålla om utredning och förslag rörande sådan författningsändring som

möjliggjorde för stad, vilken uppnått den storlek som berättigade till ut­

träde, att för viss tid kvarstanna i landstinget. Den av riksdagen begärda

Kungi. Maj:Is proposition nr 119.

47

utredningen verkställdes av kommunalförfattningssakkunniga. Dessa för­

klarade i sitt förutnämnda betänkande, att mycket starka skäl talade för

att helt borttaga del stadgande i landstingsförordningen som avhandlade

stads utträde ur landsting. Med hänsyn till den ståndpunkt, som riksdagen

intagit till frågan år 1920, och då historiska skäl kunde åberopas för ett

bibehållande i begränsad omfattning av stadgandet, stannade dock de sak­

kunniga vid en omarbetning av detsamma. De av de sakkunniga i sådant

hänseende föreslagna bestämmelserna innebar i huvudsak, att stads ut­

träde ur landsting vid uppnående av viss folkmängd icke blev obligatoriskt

ulan beroende av stadens beslut samt att stad, som icke deltog i landsting,

ägde inträda i landstinget, om samstämmande beslut därom fattades av

staden och landstinget. Vid riksdagsbehandlingen år 192i av förslaget till

landstingslag vidtogs den jämkning i den föreslagna bestämmelsen om stads

rätt till utträde ur landsting, att sådan rätt skulle föreligga, då stad upp­

nått ett invånarantal av 50 000. Det avgörande folkmängdstalet höjdes

till det nu gällande, 100 000, efter beslut av lagtima riksdagen år 7.940.

En närmare redogörelse för frågans behandling vid 1920 och 1940 års

riksdagar samt för motiven till kommunalförfattningskommitténs ställ­

ningstagande finnes intagen i kommunallagskommitténs betänkande IV s.

39—41.

Spörsmålet om stads inträde i landsting har icke rönt sam­

ma uppmärksamhet som frågan om utträde. Nämnda spörsmål har dock

något behandlats av 7944 års kommitté för kommunal samverkan i dess

betänkande med förslag till lag om regionkommuner m. m. (SOU 1947: 30).

Efter att ha diskuterat — och avvisat — en sådan lösning av Stor-Stock-

holms sainarbetsproblem, att Stockholms stad inträdde i Stockholms läns

landsting, anförde kommittén i fråga om andra landstingsfria städer, att

deras inträde i landsting skulle vara väl ägnat att lösa föreliggande behov

av samverkan i sjukvårdsfrågor. Kommittén framhöll, att en expansion

'rån dessa städers sida genom införlivning av kringliggande områden

kunde komma att bli besvärande för landstingens del. överhuvud måste

risken för sådana inkorporeringar utgöra ett osäkerhetsmoment vid lands­

tingens planering av sina sjukvårdsfrågor. Ett upphävande av dessa städers

särställning skulle därför ur denna synpunkt kunna vara av intresse för

vederbörande landsting. Emellertid påpekades, att berörda städers inträde

i landsting med hänsyn till deras relativt betydande skattekraft uppenbar­

ligen skulle komma att medföra ekonomisk fördel för landstingen och

motsvarande nackdel för städerna. Något intresse för ett inträde i lands­

ting syntes därför icke föreligga för städernas del. Under hänvisning till

att något mera markerat behov av en ändring i denna riktning icke yppats

förklarade 1944 års kommitté till sist, att den — liksom i fråga om Stock­

holm — icke beträffande övriga landstingsfria städer ansett sig böra fram­

lägga något förslag om deras inträde i landsting. Kommittén tilläde dock,

Kungl. Maj.ts proposition nr 1W.

48

att det kunde ha sitt intresse att hålla denna utväg i minnet, för den hän­

delse fråga skulle uppkomma om för landstingens ekonomi mera kännbara

inkorporeringar med dessa städer.

Kommunallagskommittén.

Beträffande förhållandet till länsindelningen anför kom­

mittén till en början, att det enligt kommitténs mening icke är realistiskt

att räkna med en framtida uppdelning av län i två eller flera landstings­

områden eller landstingskommuner. Kommittén framhåller, att — under

den tid landstingsinstitutionen ägt bestånd — mellan de olika delarna av

landstingsområdet utvecklats en fast intressegemenskap som manifesterats

i tillkomsten av en rad för hela landstingsområdet gemensamma anstalter,

inrättningar och institutioner, samt fortsätter.

När det gällt att bestämma förläggningen av dessa anstalter och bedöma

behovet av utrymme och teknisk utrustning, har man utgått från den be­

stående indelningen. Särskilt bör i detta sammanhang erinras om det om­

fattande arbete och de stora kostnader, som på många håll nedlagts för

att få till stånd ett fullständigt centrallasarett med dess många avdelningar

för olika slag av specialsjukvård. En rubbning av den gällande indelningen

kan därför icke företagas utan betydande konsekvenser i ekonomiskt och

annat avseende för de olika delarna av landstingsområdet. Till det sagda

kommer lämpligheten ur olika synpunkter av att den administrativa in­

delningen i län sammanfaller med indelningen i landstingskommuner.

Med hänsyn härtill föreslår kommittén, att möjligheten att uppdela län

i olika landstingsområden borttages. Härmed avser kommittén självfallet

icke att göra någon ändring i de bestående förhållandena i Kalmar län. Lik­

som i den nuvarande lagen bör det emellertid enligt kommitténs mening

finnas ett stadgande, som ger möjlighet till en framtida förening av de

båda landstingsområdena i länet ⁽² § ¹ mom. förslaget till landstingslag).

Vad kommittén anfört gentemot uppdelning av län på flera landstings­

kommuner innebär icke, att kommittén tar principiellt avstånd från den

av och till framförda tanken på mera genomgripande ändringar i gällande

länsindelning. Kommittén framhåller, att lämpligheten av en sådan ändring

får bedömas ur alla för frågans avgörande betydelsefulla synpunkter, såväl

allmänna som lokala. Enär — om man i detta sammanhang bortser från

städer utanför landsting — länsindelningen såsom nyss framhållits lämp­

ligen bör vara identisk med indelningen i landstingskommuner och ändring

i den förstnämnda automatiskt inverkar på den senare, är det enligt kom­

mitténs mening uppenbart, att man vid ifrågasatt ändring i länsindelning

måste fästa mycket stort avseende vid de önskemål och synpunkter, som

anföres av det eller de av ändringen berörda landstingen.

På frågan om stads utträde ur landsting kan enligt kom-

munallagskommitténs uppfattning anläggas delvis liknande synpunkter

Kungl. Maj.ts proposition nr 119.

49

som på det förut avhandlade spörsmålet rörande uppdelning av län i flera

landstingskommuner. Sålunda måste man — anför kommittén hysa

allvarliga betänkligheter mot att genom stads utträde splittra en gemen­

skap, vars anstalter och inrättningar under lång tid planerats och utbyggts

för att kunna betjäna det odelade landstingsområdet. Det kan visserligen

invändas, att stads beslut om utträde i allmänhet icke skulle komma helt

oförberett för det övriga landstingsområdet. Landstinget skulle säkerligen

under någon tid ha möjlighet att anpassa sina föranstaltningar med hän­

syn till den väntade utbrytningen. Detta kunde dock med större fog sägas,

så länge uppnåendet av visst folkmängdstal obligatoriskt medförde stads

utträde ur landsting och man sålunda med någon grad av säkerhet kunde

förutse, när förändringen skulle äga rum. Men med den ordning som nu

gäller — enligt vilken utträdet är beroende icke blott av folkmängdstalet

utan även av stadens beslut — kan det under lång tid vara helt ovisst,

huruvida staden kan komma att utträda. Under denna tid måste lands­

tingets anstalter utbyggas så att de tillgodoser det odelade landstingsom­

rådets behov med de olägenheter, som detta på sätt nyss antytts kan med­

föra vid stadens utträde ur landstinget.

Kommittén understryker, att det hittills förda resonemanget utgått från

att stads utträde ur landsting såsom lagen förutsätter medför en fullstän­

dig skilsmässa mellan staden och landstinget i fråga om de uppgifter som

landstinget förut handhaft för det odelade landstingsområdet, men att en

separation av detta totala slag torde stöta på svårigheter i praktiken. Detta

sammanhänger — enligt vad kommittén vidare anför med de ökade

krav som kommit att ställas på landstingets anordningar och anstalter,

framför allt på den slutna sjukvårdens område.

De medicinska framstegen ha här påkallat inrättande av en rad nya

specialavdelningar med stora anspråk på personal, lokaler och teknisk

apparatur. En 'fortsatt stark utveckling på specialsjukvårdens område är

att förvänta. Samtidigt ökar behovet av rymliga och moderna lokaler för

den allmänna kroppssjukvården. Allt detta medför sådana ekonomiska krav

på huvudmännen för den slutna sjukvården, att det får anses uteslutet,

att en stad skulle kunna utträda ur landsting utan allvarliga återverkningar

på stadens och landstingets ekonomi eller sjukvårdens standard. Vad som

nu anförts bestyrkes av hittills vunna erfarenheter. Sålunda har mellan de

båda städer som senast utträtt ur landsting, Gävle och Hälsingborg, å ena

sidan samt respektive landsting å den andra, alltifrån utträdet ägt rum

ett nära samarbete på sjukvårdens område i syfte att med bibehållande

av standarden hålla de sammanlagda sjukvårdskostnaderna nere. I Gävle

är samarbetet icke blott av ekonomisk art utan berör också den kommunala

organisationen, i det att direktionen lör stadens och landstingets gemen­

samma lasarett är sammansatt av representanter för båda målsmännen.

Kommittén förklarar, att om det salunda kan förutses att stads utträde

ur landsting regelmässigt skulle framtvinga ett samarbete i annan form

mellan staden och landstinget för tillgodoseende av sjukvården, så saknas

⁴ —. Bihang till riksdagens protokoll 1954. 1 samt. Nr 119.

Kanyl. Maj.ts proposition nr 11!).

50

enligt kommitténs mening bärande skäl för att i fortsättningen hålla möj­

ligheten till utträde öppen. Ett utträde ur landstinget koinme att kräva

tyngande och invecklade former för den gemensamma uppgiftens hand-

havande till men för effektiviteten i arbetet. Den slutna sjukvården utgör

landstingets ekonomiskt mest betydelsefulla uppgift, och hänsynen till

densamma måste därför enligt kommitténs mening tillerkännas avgörande

betydelse vid ställningstagandet till den föreliggande frågan.

Kommittén anför vidare, att det i fråga om landstingets hälsovårdande

verksamhet, dess uppgifter på undervisningens och socialvårdens områden

samt övriga landstingskommunal uppgifter måhända kan antagas, att

en utträdande stad och ett genom utträdet icke alltför starkt reducerat

landsting kan var för sig nöjaktigt tillgodose sina behov på respektive om­

råden. Men även här gäller det enligt kommitténs mening ofta, att en bi­

behållen samverkan inom landstingets ram är ägnad att nedbringa de

samfällda kostnaderna och därför ur allmän synpunkt är att föredraga

framför en uppspaltning av verksamheten.

Som ytterligare skäl åberopar kommittén, alt ett slopande av rätten för

stad att utträda ur landsting synes överensstämma med de strävanden till

förmån för större förvaltningsenheter och mot en splittring av de kom­

munala resurserna, som fått sitt starkaste uttryck i kommunindelnings-

reformen, samt att utträdesrättens avskaffande också är ägnad att mot­

verka ojämnheter i skattebördans fördelning mellan olika kommunala en­

heter.

Slutligen erinrar kommittén i detta sammanhang om att de fyra städer

som utträtt ur landsting kommit därhän på grund av en bestämmelse, som

tvingade dem till utträde. Hur dessa städer skulle ha förfarit, om de haft

fritt val i utträdesfrågan, kan självfallet icke bedömas. Under alla för­

hållanden innefattar deras utbrytning ur landsting enligt kommitténs me­

ning intet belägg för en tendens hos de större städerna att vilja frigöra

sig från sambandet med landstingen.

På nu angivna skäl föreslår kommittén, att i den nya landstingslagen

icke medtages någon bestämmelse om rätt för stad att utträda ur lands­

tingskommun.

Vad härefter angår spörsmålet om stads inträde i lands­

ting är det däremot med kommitténs allmänna inställning till frågan

om lämpliga enheter för landstingsangelägenheternas ombesörjande själv­

klart, att kommittén önskar bibehålla den nuvarande lagens stadgande i

denna del. Kommittén framhåller, att det — av skäl som anförts i det

förut nämnda betänkandet med förslag till lag om regionkommuner in. in.

— visserligen icke kan antagas, att någon av de utanför landsting stående

städerna för närvarande har intresse av att ingå i landsting men att änd­

rade förhållanden, t. ex. tillkomsten av nya kostnadskrävande uppgifter

Kungl. Maj:ts proposition nr 119.

51

för landstingen och nämnda städer, kan ge anledning till en annan inställ­

ning från städernas sida till denna fråga.

I fortsättningen erinrar kommittén om att det nuvarande villkoret för

stads inträde i landsting — samstämmande beslut av staden och lands­

tinget -— av kommunalförfattningssakkunniga motiverats med olägenheten

av att staden finge tvinga sig in i landstingsområdet vid en för densamma

lämplig tidpunkt, sedan landstinget under en följd av år planerat sin för­

valtning och avpassat sina inrättningar med hänsyn till ett landstings­

område av mindre omfattning och med mindre invånarantal. Olägenheterna

för landstinget av en sådan befogenhet för staden torde emellertid — anför

kommittén vidare — icke vara större än av stads rätt att efter uppnående

av visst folkmängdstal utträda ur landsting. Oavsett detta är det uppen­

barligen av största betydelse, att en i de båda kontrahenternas ekonomi

och förvaltning så djupt ingripande åtgärd som stads inträde i landstings­

kommun kommer till stånd genom deras frivilliga överenskommelse. Emel­

lertid är det icke uteslutet, att kravet på stadens och landstingets enstäm­

miga beslut i något fall kan komma att bli ett hinder för en ur allmän

synpunkt synnerligen påkallad indelningsändring. I sådant fall bör stadens

införlivning med landstinget enligt kommitténs mening kunna genomdrivas

av Kungl. Maj :t. Med hänsyn härtill har kommittén i sitt förslag berett

Kungl. Maj :t möjlighet alt förordna om stads inträde i landstingskommun

där synnerliga skäl är därtill ⁽² § ² mom. i förslaget).

Kommittén framhåller, att en sådan bestämmelse har en viss motsvarig­

het i den rätt att förordna om indelningsändring, som tillkommer Kungl.

Maj:t enligt lagen den 13 juni 1919 om ordning och villkor för ändring i

kommunal och ecklesiastik indelning. Att såsom skett i nämnda lag för

där avsedda fall närmare ange de förutsättningar, under vilka Kungl. Maj:t

må förordna om stads inträde i landsting, synes kommittén icke nöd­

vändigt. Genom kravet på att synnerliga skäl skall föreligga för att in­

träde må komma till stånd genom Kungl. Maj :ts beslut torde bestämmel­

sens undantagskaraktär enligt kommitténs mening ha markerats tillräck­

ligt tydligt. Om stadgandet skulle behöva tillämpas, lär man kunna förut­

sätta, att detta främst befinnes motiverat för att få till stånd ett ur

allmänna synpunkter rationellt ordnande av den slutna sjukvården. Kom­

mittén tror dock, att stadgandet företrädesvis får psykologisk betydelse,

sålunda att det underlättar eu frivillig överenskommelse mellan stad och

landsting i sådana fall, där frågan om stadens inträde i landstingskom­

munen eljest måhända skulle bii bedömd ur ensidigt lokala synpunkter

med bortseende från vad det helas intresse kräver.

Kommittén anför slutligen, alt spörsmålen om förening av landstings­

kommuner och stads inträde i landstingskommun i och för sig har sådant

samband med andra kommunala indelningsfrågor, att de kunde tänkas

Kungl. Maj.ts proposition nr 119.

52

böra erhålla sin reglering i en för ändamålet kompletterad kommunal in­

delningslag. När kommittén dock bibehållit de hithörande bestämmelserna

på deras nuvarande plats, d. v. s. i landstingslagen, har motivet bl. a. varit,

att det ansetts onödigt att betunga en så allmänt hållen lagstiftning som

kommunala indelningslagen med föreskrifter, som skulle äga tillämplighet

blott i några få specialfall. Det synes emellertid kommittén befogat, att

indelningslagens bestämmelser om reglering av de ekonomiska mellan-

havandena vid indelningsändring tillämpas analogivis vid förening av lands­

tingskommuner och stads inträde i landstingskommun. Om stads införliv-

ning med landsting kommer till stånd genom vederbörandes samstäm­

mande beslut — fortsätter kommittén — torde besluten innefatta även en

uppgörelse om de ekonomiska frågorna. Men också i fall av tvångsmässig

införlivning av stad med landsting liksom vid förening av landsting lär

man kunna räkna med en medverkan från kontrahenternas sida, när det

gäller den ekonomiska regleringen. De uppgörelser, som träffas, bör Kungl.

Maj :t enligt kommitténs mening äga fastställa med erforderliga jämk­

ningar och kompletteringar. Kommittén föreslår därför en bestämmelse

av innehåll att — om landstingskommuner förenas eller stad skall inträda

i landstingskommun •—• Kungl. Maj :t bestämmer tiden för föreningen eller

inträdet och meddelar övriga i ärendet erforderliga föreskrifter (2 § 3 mom.

i förslaget).

Remissyttrandena.

Kommunallagskommitténs förslag till bestämmelser om indelningen i

landstingskommuner samt om stads utträde ur och inträde i sådan kom­

mun har av remissinstanserna i allmänhet lämnats utan erinran och har

på flera håll tillstyrkts.

Svenska landstingsförbundets styrelse framhåller, att den utveckling

landstingsinstitutionen undergått helt talar för en reform av innebörd att

möjligheten till uppdelning av län i två eller flera landstingskommuner

borttages och stads rätt till utträde ur landstingskommun försvinner.

Främst med hänsyn till den viktigaste verksamhetsuppgiften, hälso- och

sjukvården, framstår en ytterligare splittring enligt styrelsens mening

såsom synnerligen olycklig; den moderna rikt differentierade och speciali­

serade sjukvården kräver nämligen för sitt ändamålsenliga tillgodoseende

relativt stora områden med tillgång till ett betydande och relativt stabilt

skatteunderlag.

Styrelsen gör gällande, att från nyss anförda synpunkt skäl talar för att

de två landstingen i Kalmar län sammanslås liksom även att vissa städer

som nu står utanför landsting återförenas med de landsting, varur de på

sin tid utträtt. Under alla förhållanden är det enligt styrelsens mening

angeläget, att lagstiftningen så utformas, att möjligheter till en återförening

skapas. Kommittén har beaktat detta förhållande, och styrelsen har för

Kungl. Maj:ts proposition nr 119.

54

Länsstyrelsen i Kalmar län förklarar, att den för närvarande icke är

beredd att taga ståndpunkt till frågan om sammanslagning av länets båda

landsting, och säger sig i detta sammanhang endast vilja framhålla såsom

önskvärt att landstingsområdena, där så kan ske, göres tillräckligt om­

fattande för att den moderna sjukvårdens krav skall bli behörigen tillgodo­

sedda.

Kalmar läns norra landsting anser det värdefullt, att lagförslaget icke

ifrågasätter någon ändring i den bestående uppdelningen av Kalmar län

i två landstingsområden. Detta län uppvisar i jämförelse med andra län

så särskilda förhållanden på åtskilliga för landstingsverksamheten bety­

delsefulla områden, att landstinget förutsätter att den möjlighet Kungl.

Maj :t enligt lagförslaget — liksom enligt gällande lag — har att förordna

om förening av de båda landstingen icke skall utnyftjas mot landstingens

vilja.

Den enda remissinstans som ifrågasätter lämpligheten av att borttaga

möjligheten till uppdelning av län och rätten för stad att utträda ur lands­

tingskommun är stadsfullmäktige i Malmö. I stadsfullmäktiges yttrande

anföres på denna punkt, att man visserligen torde få medge, att bärande

skäl anförts mot uppdelning av och utbrytning ur landstingskommun, men

att förhållandena dock måhända i enstaka fall kan vara sådana, att en

uppdelning eller utbrytning icke vore till skada, och att det därför torde

vara lämpligt att icke införa ett direkt förbud utan överlåta det slutliga

avgörandet till Kungl. Maj :t eller också fordra samstämmigt beslut av

stad och landsting.

Mot förslaget att införa rätt för Kungl. Maj :t att även mot en stads vilja

besluta om dess inträde i landstingskommun har däremot höjts flera kri­

tiska röster.

Svenska stadsförbundets styrelse avstyrker bestämt ett så allvarligt in­

trång i den kommunala självstyrelsen som lagförslaget enligt styrelsens

mening innebär på denna punkt. Därvid understryker styrelsen med skärpa

kommunallagskommitténs uttalande att det uppenbarligen är av största

betydelse att en åtgärd av ifrågavarande slag kommer till stånd genom

frivillig överenskommelse. Styrelsen fortsätter.

Sannolikt hade det i vissa fall varit lyckligare, om en stads utträde ur

landstingskommun aldrig tvångsvis kommit till stånd, men där så en gång

skett och kontrahenterna ordnat sin förvaltning på basis därav, vore det

oriktigt av staten att ännu en gång tvångsvis rubba den bestående ord­

ningen. Syftemålet med ett förenande av stad med landstingskommun kan

även uppnås genom frivilliga överenskommelser utan den rubbning av

kontrahenternas ekonomi, som kan bli följden av en sammanslagning.

Dylika överenskommelser finnas redan nu inom sjukvårdsområdet och

böra kunna få vidgad tillämpning i den mån nya sjukvårdsuppgifter till­

komma.

Kungl. Maj.ts proposition nr 119.

55

Vidare anmärker styrelsen, att kommittén icke gjort sannolikt att en

situation, i vilken tvångsåtgärder av ifrågavarande slag behövde övervägas,

har någon som helst aktualitet nu eller framdeles.

Även stadsfullmäktige i Göteborg och Hälsingborg avstyrker förslaget i

förevarande del.

Stadsfullmäktige i Malmö finner, att kommittén icke övertygat när den

sökt motivera behovet av en rätt för Kungl. Maj:t att mot kommunala

önskemål föreskriva att stad skall inträda i landsting, samt anför vi­

dare bl. a.

Det torde icke kunna förnekas, att sedan en stad under lång tid varit

fristående i förhållande till landstinget och utbyggt sina anstalter och an­

ordningar, olägenheter av påtaglig art skulle uppstå vid en sammanslag­

ning, även om samtidigt vissa fördelar skulle stå att vinna, och det vore

då icke till båtnad att påtvinga de kommunala enheterna en av dem ej

önskad förvaltningsform. Ett lyckligare och bättre resultat torde uppnås

genom ett på lämpligt sätt ordnat samarbete mellan stad och landsting.

Om mot förmodan tydliga fördelar av en sammanslagning i övervägande

mån skulle uppstå, lär man få antaga, att de kommunala enheterna känna

så starkt ansvar, att de icke låta eventuella »ensidiga lokala synpunkter»

få sådan betydelse, att »det helas intresse» skymmes. I detta sammanhang

synes, när man icke förutser eller ens väntar sig någon stads återinträde

i landstingskommun, anledning saknas att ändra på nuvarande regel om

samstämmande beslut från de kommunala enheterna såsom förutsättning

för stads inträde i landstingskommun. Skulle framdeles mot all sannolik­

het visa sig uppstå sådana förhållanden, att tillräckligt starka skäl före­

ligga för förening av någon stad med landstinget mot deras eller enderas

vilja, står alltid den möjligheten öppen, att då, när bedömandet bättre kan

göras, ändra lagstiftningen så, att man kan komma tillrätta med problemet.

Länsstgrelsen i Östergötlands län anför, att det torde kunna ifrågasättas,

om icke en anordning sådan som den nu ifrågavarande innebär ett allt för

stort ingrepp i kommunernas självbestämmanderätt, men framhåller sam­

tidigt att Norrköpings stad icke riktat någon erinran mot förslaget.

Stadsfullmäktige i Gävle anser det tydligt, att kommunallagskommittén

för sin del betraktar en tvångsvis genomförd »införlivning» av stad med

landstingskommun mer som en teoretisk möjlighet men framhåller att det

— om en sådan »införlivning» skulle komma att aktualiseras — ej hjälper

vad kommittén en gång ansett. Stadsfullmäktige fortsätter.

Detta är i själva verket en så oerhört viktig fråga, som innebär ett

sådant ingrepp i en stads hela förvaltning och ekonomi in. in., att man

enligt vår mening måste kräva, att enighet verkligen råder mellan kontra­

henterna om vidtagande av en sådan förändring. Inte ens den teoretiska

möjligheten hör finnas att mot eu stads egen uppfattning och vilja tvinga

staden till inträde i landsting. Vi har för övrigt svårt att förstå, att Kungl.

Maj :t verkligen mot ena partens vilja skulle vilja fatta ett sådant beslut

och under sådana förhållanden är bestämmelsen om denna möjlighet

onödig och bör utgå ur förslaget.

Kungl. Maj.ts proposition nr 119.

56

Länsstyrelsen i Gävleborgs län förklarar sig helt dela kommitténs upp­

fattning att stad oberoende av dess befolkningstal och möjligheter att själv

handha sina landstingskommunala uppgifter i princip skall tillhöra lands-

tingsgemenskapen. Enligt länsstyrelsens mening talar dock starka skäl för

att bryta denna princip när det gäller återförande av stad till sådan gemen­

skap. Den nuvarande bestämmelsen om stads utträde ur landsting har till­

kommit helt i stadens intresse, och det kan därför icke vara riktigt att

stad som med stöd av gällande bestämmelser utträtt ur landstinget tvångs­

vis skall kunna återföras till detsamma. Länsstyrelsen har vidare svårt

att tänka sig en indelningsändring, som skulle komma till stånd utan

stadens medverkan. Såvitt för länsstyrelsen är känt har de landstingsfria

städerna handhaft dem åliggande landstingskommunala uppgifter utan

anmärkning och efter samma linjer som landstingen själva — ensamma i

den mån förutsättningar härför förelegat eller eljest genom samgående

med annan — och det torde därför icke vara lätt att motivera ett ingripande

mot stadens fria bestämmanderätt. Att ett återinträde i landstinget skulle

kunna åvägabringas av andra orsaker — exempelvis en önskan från lands­

tingets sida att åtkomma ett begärligt skatteunderlag eller att ensamt få

beslutanderätt i viktiga gemensamma angelägenheter — anser länsstyrel­

sen uteslutet. Länsstyrelsen förordar därför, att den ifrågavarande bestäm­

melsen utgår ur lagtexten.

Kungl. Maj.ts proposition nr 119.

Departementschefen.

Redan 1862 års landstingsförordning gjorde i två hänseenden undantag

från huvudregeln att landstingets verksamhetsområde skulle omfatta ett

län. I § ¹ föreskrevs, att förordningen icke skulle äga tillämpning på stad

som hade mer än 25 000 invånare, och enligt § 63 ägde Kungl. Maj :t under

vissa förutsättningar förordna, att mer än ett landstingsområde skulle bildas

inom länet.

Båda dessa undantag är av stor betydelse för den nuvarande indelningen

i landstingsområden och för nu gällande bestämmelser.

Vad först angår förhållandet mellan länsindelningen

och indelningen i landstingsområden har möjligheten till

uppdelning av län begagnats endast vid ett tillfälle, nämligen då Kalmar

län år 1864 delades i två landstingsområden. I 1924 års lag bibehölls vis­

serligen befogenheten för Kungl. Maj :t att förordna om uppdelning av ett

län i flera landstingsområden men samtidigt infördes i lagen den ännu gäl­

lande bestämmelsen, att Kungl. Maj :t där omständigheterna så föranleder

kan förordna att antalet landsting inom ett uppdelat län skall minskas.

Denna bestämmelse förklarades vid förarbetena icke gärna kunna få annan

praktisk betydelse än att möjliggöra en sammanslagning av de två lands­

tingsområdena inom Kalmar län.

57

Kommunallagskommittén föreslår nu, att möjligheten att uppdela län i

olika landstingsområden borttages. Kommittén framhåller bl. a., att en

rubbning av den gällande indelningen icke kan företagas utan betydande

konsekvenser i ekonomiskt och annat avseende, och hänvisar därutöver till

lämpligheten ur olika synpunkter av att indelningen i län sammanfaller

med indelningen i landstingskommuner. I anslutning härtill föreslår kom­

mittén vidare, att det även i den nya lagen intages ett stadgande som möj­

liggör en framtida förening av de båda landstingsområdena i Kalmar län.

Kommunallagskommitténs förslag i nu angivna hänseenden har godtagits

eller lämnats utan erinran i så gott som alla remissyttranden och jag kan

för egen del helt ansluta mig till dessa förslag. Att bibehålla bestämmelsen

om möjlighet att dela upp ett landstingsområde vore enligt min mening

ändamålslöst, då en ytterligare splittring av indelningen i landstingskom­

muner endast skulle leda till olyckliga konsekvenser på den slutna sjuk­

vårdens område. Beträffande sammanslagningen av landstingskommuner

i ett uppdelat län vill jag endast med anledning av ett uttalande av Kalmar

läns norra landsting framhålla att något krav på samtycke från de berörda

landstingen ej uppställts i lagtexten och icke heller kan stödjas på den nu­

varande lagens förarbeten. Uppenbarligen finns det icke något hinder för

att Kungl. Maj :t mot landstingens eller ettdera landstingets vilja genom­

driver en förening av landstingskommunerna. Emellertid torde det vara

lika uppenbart, att landstingens inställning till saken är en faktor av största

betydelse då det gäller att pröva, huruvida omständigheterna påkallar en

förening. För att en förening mot landstingens vilja skall komma i fråga

måste enligt min mening betydande allmänna lämplighetsskäl föreligga.

Vad härefter angår frågan om städernas deltagande i

landsting har den förut omnämnda undantagsbestämmelsen i § ¹ lands-

tingsförordningen medfört, att Göteborg aldrig deltagit i landsting samt att

Malmö, Norrköping och Gävle respektive 1871, 1872 och 1893 utträtt ur

vederbörande landstingsområden. Sedan bestämmelsen fått ändrad lydelse,

enligt vilken landstingsförordningen icke skulle äga tillämpning på stad

som hade en folkmängd av minst J/i⁵o av rikets invånarantal, har Hälsing­

borg år 1918 utträtt ur Malmöhus läns landsting. — 1924 års lag medförde

en viktig nyhet såtillvida att stads utträde ur landsting vid uppnående av

viss folkmängd icke längre blev obligatoriskt. I stället föreskrevs, att en

stad som uppnått en folkmängd av minst 50 000 —- från 1940: 100 000 —

ägde utträda ur landstinget. Det blev alltså beroende på stadens beslut, om

utträdet skulle komma till stånd. Enlig LL äger vidare stad, som icke del­

tager i landsting, inträda i landsting, såvida samstämmande beslut därom

fattats av staden och landstinget.

Kommunallagskommitténs förslag till landstingslag innebär två viktiga

ändringar i den nuvarande ordningen. För det första föreslår kommittén,

att i den nya lagen icke skall medtagas någon bestämmelse om rätt för

Kungl. Maj:ts proposition nr J19.

58

stad att utträda ur landstingskommun. För det andra vill kommittén till

den nuvarande föreskriften om stads inträde i landstingskommun — efter

samstämmande beslut av staden och landstinget — foga ett stadgande, som

ger Kungl. Maj:t möjlighet att förordna om sådant inträde, då synnerliga

skäl är därtill.

Förstnämnda förslag har med ett enda undantag godtagits vid remiss­

behandlingen och jag kan ansluta mig till detsamma av samma skäl som

jag nyss anfört mot ett bibehållande av regeln om uppdelning av lands­

tingsområde. Härtill kommer att redan förhandenvaron av en regel om stads

utträde ur landstingskommun kan medföra ogynnsamma verkningar, då

det under lång tid kan vara ovisst om en stad, som uppnått föreskrivet in­

vånarantal, kommer att begagna sig av rätten att utträda.

I fråga om stads inträde i landstingskommun framhåller kommittén, att

det — eftersom de ifrågavarande städernas inträde med hänsyn till deras

relativt betydande skattekraft skulle komma att medföra ekonomisk fördel

för landstingskommunerna och motsvarande nackdel för städerna — vis­

serligen icke kan antagas att någon stad f. n. har intresse av att inträda

men att ändrade förhållanden, t. ex. tillkomsten av nya kostnadskrävande

uPPgifter, kan ge anledning till en annan inställning från städernas sida.

Kommittén anser, att det uppenbarligen är av största betydelse, att en i de

båda kontrahenternas ekonomi och förvaltning så djupt ingripande åtgärd

som stads inträde i landstingskommun kommer till stånd genom deras fri­

villiga överenskommelse. Emellertid är det enligt kommitténs mening icke

uteslutet att det nu stadgade kravet på stadens och landstingets enstämmiga

beslut i något fall kan komma att bli ett hinder för en ur allmän synpunkt

synnerligen påkallad indelningsändring. I sådant fall bör — anser kom­

mittén — stadens införlivning med landstinget kunna genomdrivas av

Kungl. Maj :t.

Om sistnämnda förslag är meningarna delade. I flertalet remissyttranden

lämnas förslaget visserligen utan erinran, och landstingsförbundet under­

stryker — med instämmande av flera landsting, bl. a. det i Gävleborgs län

—■ önskvärdheten av bestämmelsen i fråga. Men mot bestämmelsen uttalar

sig stadsförbundet, stadsfullmäktige i de berörda städerna utom Norrköping

samt länsstyrelserna i Östergötlands och Gävleborgs län. Stadsförbundets

styrelse påtalar särskilt det allvarliga ingrepp i den kommunala självsty­

relsen som förslaget enligt styrelsens mening innebär. Länsstyrelsen i

Gävleborgs län framhåller att de landstingsfria städerna, såvitt känt, hand­

haft dem åliggande landstingskommunala uppgifter utan anmärkning, och

att det därför icke torde vara lätt att motivera ett ingripande mot stadens

fria bestämmanderätt.

Med hänsyn till de delade meningar, som sålunda yppat sig hos de när­

mast berörda instanserna, synes mig förslaget om rätt för Kungl. Maj:t att,

Kungl. Maj.ts proposition nr 119.

59

även mot kontrahenternas vilja, besluta om stads inträde i landstingskom­

mun tveksamt. Jag vill emellertid understryka, att den förutsättning som

enligt förslaget skall vara för handen för att Kungl. Maj :t skall kunna be­

sluta om sådant inträde — att synnerliga skäl är därtill —- innebär ett

mycket strängt krav. Däri bör enligt min mening anses ligga att det skall

vara fråga om ett verkligt missförhållande, som icke kan avhjälpas eller

i erforderlig mån minskas på annat sätt än genom stadens inträde i lands­

tingskommun. Liksom kommittén vill jag starkt betona stadgandets undan-

tagskaraktär och i likhet med kommittén anser jag också, att stadgandet

framför allt får psykologisk betydelse och att, om det över huvud skall

behöva tillämpas, detta torde komma att motiveras av förhållandena på

den slutna sjukvårdens område.

Med hänsyn till den innebörd stadgandet enligt min mening har synes

det mig icke med fog kunna påstås, att det skulle innebära ett opåkallat

ingrepp i den kommunala självstyrelsen. Här kan som kommittén anfört en

jämförelse göras med bestämmelserna i 1919 års kommunala indelnings­

lag. Om det icke ansetts möta något hinder ur principiell synpunkt att

en primärkommun mot sin vilja får underkasta sig en indelningsänd-

ring, då denna finnes vara påkallad av betydande allmänt behov, bör det

knappast heller möta något sådant hinder att i enlighet med vad nyss sagts

tillämpa stadgandet angående rätt för Kungl. Maj :t att besluta om stads

inträde i landstingskommun. Lika litet som i fråga om primärkommunala

indelningsändringar torde det kunna undvikas att ett sådant beslut medför

vissa olägenheter för någondera parten, men det avgörande måste få vara

det helas intresse, när detta nått en sådan grad som här förutsättes.

På grund härav och på de skäl kommittén i övrigt anfört vill jag förorda

kommitténs förslag även i ifrågavarande del.

Jag anser mig i detta sammanhang slutligen böra något beröra den reg­

lering av ekonomiska och andra frågor som måste komma till stånd, när

landstingskommuner skall förenas eller stad skall inträda i landstings­

kommun. Enligt kommitténs förslag skall det i sådana fall ankomma på

Kungl. Maj :t att bestämma tiden för föreningen eller inträdet och meddela

övriga i ärendet erforderliga föreskrifter (2 § 3 mom. lagförslaget). Kom­

mittén förklarar sig anse det befogat, att indelningslagens bestämmelser om

reglering av de ekonomiska mellanhavandena därvid tillämpas analogivis.

Om stads införlivning med landstingskommun kommer till stånd genom

vederbörandes samstämmande beslut, torde besluten innefatta även en upp­

görelse av de ekonomiska frågorna. Men också i fall av tvångsmässig inför­

livning av stad med landstingskommun liksom vid förening av landstings­

kommuner lär man enligt kommitténs mening kunna räkna med en med­

verkan från kontrahenternas sida, när det gäller den ekonomiska rcgle-

Kungl. Maj.ts proposition nr 119.

60

ringen. Kommittén anser, att Kungl. Maj:t bör äga att, med erforderliga

jämkningar och kompletteringar, fastställa de uppgörelser som träffas.

Till ifrågavarande förslag, som av kammarkollegiet och remissinstan­

serna i övrigt lämnats utan erinran, kan jag helt ansluta mig.

Kungl. Maj:ts proposition nr 119.

4. Landstingskommunens kompetens.

Gällande bestämmelser m. m.

Beträffande landstingets beslutanderätt stadgas i 4 § LL att det tillkom­

mer landstinget att, i den ordning lagen stadgar, rådslå och besluta om för

landstingsområdet gemensamma angelägenheter, vilka avser allmänna hus­

hållningen, jordbrukets och andra näringars utveckling, anstalter för kom­

munikationsväsendets befordrande, hälso- och sjukvård, undervisning, all­

män ordning och säkerhet med mera dylikt, såvitt dessa angelägenheter

icke enligt gällande författningar tillhör offentlig myndighets ämbetsåtgärd,

ävensom att handha de ärenden i övrigt, som enligt beslut av Konung och

riksdag skall ankomma på landstinget.

Stadgandet har i huvudsak samma avfattning som i 1862 års landstings-

förordning. Omnämnandet av landstingets befattning med de ärenden, som

enligt de lagstiftande organens beslut skall ankomma på landstinget, till­

kom år 1924, då också den tidigare använda benämningen hälsovård utbyt­

tes mot »hälso- och sjukvård». Det kan anmärkas, att under remissbe­

handlingen av kommunalförfattningssakkunnigas betänkande — vilket som

nämnts låg till grund för 1924 års lag — en anmärkning framställdes mot

uttrycket »med mera dylikt» såsom alltför obestämt och ägnat att föranleda

betänkliga missbruk. Departementschefen fann anmärkningen ha fog för

sig endast under förutsättning att länsstyrelsens prövning av landstingets

beslut avskaffades på sätt kommunalförfattningssakkunniga föreslagit. Då

departementschefen för sin del förordade, att länsstyrelsens prövningsrätt

skulle bibehållas i sin diltillsvarande omfattning, ansåg han den berörda

anmärkningen kunna falla. Emellertid beslöt riksdagen att slopa den all­

männa fastställelseprövningen av landstingsbesluten utan att i samband

därmed göra någon ändring i kompetensstadgandet.

Kommunallagskommittén.

Kommittén framhåller till en början, att det synes vara av intresse att

undersöka i vad mån den i lagen lämnade beskrivningen av landstingets

uPP§ifter motsvaras av förhållandena i landstingens praktiska verksamhet,

och återger i detta avseende först vissa från statistiska centralbyrån in­

hämtade upplysningar rörande landstingens nettoutgifter år 1950. Dessa

utgifter fördelade sig på olika förvaltningsgrenar i procent ungefärligen så­

61

lunda: hälso- och sjukvård 87; undervisnings- och bildningsanstalter 5l/a;

social verksamhet 41/2; allmän förvaltning 2; och andra ändamål 1.

För att närmare åskådliggöra arten av landstingens verksamhet lämnar

kommittén därefter en redogörelse för olika anslagsändamål, sådana de

framgår av uppgifter i Årsbok för Sveriges landsting 1952. Redogörelsen

gäller år 1951 och innehåller följande.

På hälso- och sjukvårdens område anslås medel bl. a. till distriktsvård,

dispensärvård, förebyggande mödra- och barnavård, barnmorskeväsen,

abortförebyggande verksamhet, tandvård, hälsovårds- och bostadsinspek­

tion, psykisk barna- och ungdomsvård, lasarettsväsen, vård av kroniskt

sjuka, tuberkulossjukvård, vård av lättskötta sinnessjuka, undervisning och

vård av sinnesslöa, epidemisjukvård och vanförevård.

I fråga om undervisningsväsendet märkas anslag till folkhögskolor, lant­

manna- och lanthushållsskolor, centrala verkstadsskolor och andra yrkes­

skolor. Åtskilliga landsting lämna stipendie- eller andra anslag för under­

visning vid socialinstitut, för deltagande i skogs- och lantarbetarkurser och

för undervisning i hemslöjd och hantverk. Hemkonsulentverksamheten åt­

njuter anslag från flera landsting. Landstingen understödja vidare olika

grenar av det fria och frivilliga folkbildningsarbetet, såsom folkbiblioteks­

väsen och studiecirkelverksamhet. Även till gymnastik, idrott och frilufts­

liv utgå bidrag. Slutligen kan i detta sammanhang nämnas, att landstingen

understödja olika kulturella och vetenskapliga ändamål, såsom fornmin-

nes- och hembygdsvård, konst och teaterverksamhet.

På jordbrukets område lämnas stundom bidrag till viss upplysningsverk­

samhet. Landsbygdens elektrifiering understödjes på sina håll, och de ke­

miska stationerna åtnjuta vissa anslag. Av övriga näringar, som erhålla

landstingens stöd, märkas boskapsskötsel, trädgårdsskötsel, jaktvård, fiske­

vård och biodling. På senare år ha även företagarföreningarna i olika län

fått anslag av landstingsmedel.

Kommunikationsväsendet är endast i mindre omfattning föremål för

landstingens omvårdnad. I de län, där järnvägsbygge alltjämt kan bli

aktuellt, har anslag lämnats för utredning rörande ifrågakommande pro­

jekt. Viss sjötrafik åtnjuter understöd av landstingsmedel. Flera landsting

anvisa bidrag till den enskilda väghållningen. För upplysnings- och propa­

gandaverksamhet till trafiksäkerhetens främjande lämnas anslag, och även

turisttrafiken främjas genom anslag av flera landsting.

Landstingens verksamhet i fråga om allmän ordning och säkerhet har i

stort sett mist sin betydelse, sedan den i några län inrättade landstings-

polisen avskaffats. Av anslag för vissa närstående ändamål må nämnas

sådana för brandskydd och hemvärn. Åtskilliga landsting lämna bidrag

till skytteväsendet.

Vissa fattigvårds- och barnavårdsbehov tillgodoses av landstingen. I

förstnämnda hänseende lämnas ersättning till primärkommunerna för vård

av vissa sjuka och abnorma samt anordnas och bekostas arbetshem för för­

sumliga försörjare. På barnavårdens område bedrives eller främjas barn-

hemsverksamhet och fosterhemsvård.

Även andra socialvårdsgrenar åtnjuta anslag av landstingsmedel. Hit

hör 1)1. a. husmoderssemesterverksamhet, barnkoloniverksamhct, social

hemhjälpsverksamhet, arbetsvärd åt partiellt arbetsföra samt hjälpverksam­

het för blinda, hörselskadade och dövstumma. Dessutom beviljas medel Ull

Kungl. Maj.ts proposition nr 119.

62

vissa socialvården närstående ändamål, såsom soldathemsverksamhet, rätts­

hjälp och nykterhetens främjande.

Kommunallagskommittén erinrar om att regeln om primärkommunernas

kompetens år 1948 ändrades efter förslag, som kommittén framlagt i sitt

betänkande I (SOU 1947:53), samt anför vidare. Enligt den nya lydelsen

äger kommun själv vårda sina angelägenheter, såvitt icke handhavandet

därav enligt gällande författningar tillkommer annan. Den äldre avfatt­

ningen begränsade kommunens kompetens till dess gemensamma ordnings-

och hushållningsangelägenheter. I sin kritik av denna bestämmelse an­

förde kommittén bl. a., att det framför allt var gemensamhetskravet, som

hindrat den kommunala verksamhetens utsträckande till de angelägen­

heter, som enligt kommitténs uppfattning borde kunna bli föremål för

kommunal omvårdnad. Kommittén underströk emellertid, att kritiken mot

uttrycket gemensamma angelägenheter icke avsåg dess användning i kom­

petensbestämmelserna för församling och landsting. Dess förekomst där­

städes syntes icke ha lagt några större hinder i vägen för verksamheten

inom dessa kommunala enheter. Och kommittén tilläde, att om det ur ter­

minologisk synpunkt vore anledning att omredigera dessa bestämmelser,

finge detta prövas av kommittén i senare sammanhang.

Kommittén understryker nu ytterligare, att de gränser, som lagen upp­

dragit för landstingens verksamhet, på det hela taget är tillräckligt vida

för att landstinget skall kunna fylla sin funktion såsom kommunal enhet

för de förhållandevis stora områden det här är fråga om samt framhåller,

att beslut av landsting i rättspraxis endast undantagsvis blivit undanröjt

på den grund att landstinget överträtt sitt kompetensområde. Och även om

i något sådant fall rättspraxis kommit till ett resultat, som synes svårt att

förena med en nutida mer fri syn på landstinget och dess funktioner, före­

ligger enligt kommitténs mening icke något starkare behov av en lagänd­

ring i syfte att vidga beslutanderätten såsom skett beträffande primär­

kommunerna.

Emellertid anmärker kommittén mot lagens uppräkning av olika lands-

tingsuppgifter, att den i viss mån är föråldrad och att den i varje fall ej

utmärker var tyngdpunkten i landstingsverksamheten är förlagd. Vad som

kan vara att hänföra under det från äldre lagspråk hämtade uttrycket all­

männa hushållningen låter sig — fortsätter kommittén — icke utan vidare

avgöra. Omnämnandet i lagen av landstingets befattning med allmän ord­

ning och säkerhet saknar nära nog varje täckning i det praktiska livet. Och

de åtgärder, som landstinget vidtager för jordbrukets och andra näringars

utveckling och befordrande av kommunikationsväsendet, är av mycket be­

gränsad omfattning i jämförelse med huvuduppgiften, landstingets inåls-

mannaskap för hälso- och sjukvården. Även om en uppräkning av detta

slag icke kan innehålla en gradering av de olika uppgifterna, är det enligt

kommitténs mening uppenbart, att den nuvarande uppräkningen lämnar

Kungl. Maj.ts proposition nr 119.

Kungl. Maj:ts proposition nr 119.

63

eu föga träffande bild av landstingets verksamhet sådan den faktiskt ge­

staltar sig.

Kommittén framhåller, att kompetensbestämmelsens syfte visserligen

mindre är att ange vad landstinget faktiskt sysslar med än vad det äger

rätt att lägga under sin verksamhet men alt den förevarande bestämmelsen

— om man ställer stränga fordringar på fixeringen av kompetensområdet

—- knappast ens ur denna synpunkt kan anses fylla måttet. Genom till­

lägget av uttrycket »med mera dylikt» till den föregående uppräkningen

av skäligen heterogena uppgifter lämnas enligt kommitténs mening i själva

verket fältet ganska fritt för landstinget att självt bestämma sin verksam­

hetssfär.

Kommittén förklarar nu, att landstingskommunens beslutanderätt enligt

kommitténs mening bör omfatta sådana angelägenheter, vilkas vårdande

genom landstingets försorg framstår som berättigat ur allmänna

samhälleliga synpunkter och att det avgörande alltså bör vara

vad som ur dessa synpunkter kan anses som rimligt och ändamålsenligt.

Uppfattningen härom —- fortsätter kommittén — kan givetvis skifta vid

olika tider, och vidare behöver bedömandet icke överallt leda till samma

resultat, eftersom förutsättningarna kan vara olika i olika landstingskom­

muner. Såsom förut antytts kan denna syn på landstingets kompetens i

stort sett anses ha kommit till uttryck redan i den nuvarande utformningen

av kompetensstadgandet. När kommittén ändock föreslår en omarbetning

av detsamma, sker det närmast för att undvika den nuvarande delvis

ålderdomliga och knappast verklighetstrogna beskrivningen av landstingets

uppgifter och för att tillgodose det allmänna önskemålet om ett närmande

av bestämmelserna för landstingskommunerna till kommunallagstiftningen

i övrigt. En konsekvens av kompetensstadgandets anpassning efter mot­

svarande bestämmelse för primärkommunerna synes enligt kommitténs

mening bli, att rättspraxis får möjlighet till en något friare bedömning i

sådana i det föregående antydda fall, där landsting ansetts ha gått utanför

sitt befogenhetsområde.

I enlighet härmed föreslår kommittén en sådan avfattning av kompetens­

bestämmelsen, att landstingskommun äger att själv vårda »sina anlägen-

heter» (4 § i förslaget). Kommittén framhåller, att denna regel innefattar

en gränsdragning i förhållande till såväl staten som primärkommunerna,

samt anför vidare. Avgränsningen gentemot staten betyder, att landstings­

kommunen icke kan befatta sig med angelägenheter, som är förbehållna

staten enligt lag eller författning eller som — utan alt vara författnings-

mässigt reglerade — vidtages i hela landets intresse. Hit hör t. ex. i prin­

cip anstalter för riksförsvaret (jfr kommitténs betänkande I s. 69, 91 ff.).

I förhållande till primärkommunerna innebär stadgandet, att landstings­

kommun icke må främja intressen och behov, vilkas tillgodoseende ankom­

mer på primärkommunerna enligt den allmänna kompetensregeln i lag­

stiftningen för dessa kommuner eller bestämmelser i särskilda författ-

64

ningar. Härvid är emellertid att märka — fortsätter kommittén — att, så­

vida icke i särskild författning annat angives eller kan anses vara förutsatt,

landstingskommun torde vara oförhindrad att inom sitt område främja

verksamhet av samma art som den, vilken inom primärkommunernas om­

råden ankommer på dessa. Sålunda kan både landstingskommun och pri-

märkoinmun understödja sådana ändamål som enskild väghållning, lands­

bygdens elektrifiering och olika kulturella behov. Det av primärkommu­

nerna bedrivna planeringsarbetet med avseende å bebyggelsens ordnande,

vatten- och avloppsanläggningar m. in. torde kunna främjas av landstings­

kommun, t. ex. genom inrättande av ett arkitektkontor, som tillhandagår

primärkommunerna inom landstingskommunens område med utredningar

och planförslag. Skillnaden i kompetens de olika enheterna emellan avser

sålunda deras verksamhetsområden i lokalt hänseende. I enlighet härmed

skall landstingskommuns åtgärder tillgodose intressen, som kan hänföras

till denna. Detta hindrar emellertid enligt kommitténs mening icke, att ett

beslut av landstinget att främja ett speciellt ändamål avser viss eller vissa

delar av landstingskommunens område, blott beslutet fattas under den

givna förutsättningen att övriga delar av landstingskommunen under mot­

svarande betingelser kan åtnjuta samma förmån.

Kommittén framhåller vidare, att den begränsning i landstingskommu­

nens kompetens, som den nuvarande lagen uttrycker med orden »såvitt

dessa angelägenheter icke enligt gällande författningar tillhöra offentlig

myndighets ämbetsåtgärd», måhända kunde vara överflödig att medtaga i

den av kommittén föreslagna bestämmelsen, enär till »sina» angelägenheter,

d. v. s landstingskommunens angelägenheter, knappast hör de som ankom­

mer på offentlig myndighet. På motsvarande sätt som skett i lagstiftningen

för primärkommunerna har kommittén dock låtit ifrågavarande förbehåll

kvarstå, och kommittén har i samband därmed givit regeln den något vidare

avfattning som den har i nyssnämnda lagstiftning. Enligt kommitténs me­

ning får regeln med denna formulering — liksom för närvarande — sin

huvudsakliga betydelse genom att tydliggöra, att utanför kompetensen fal­

ler den verksamhet, som inom landstingskommunens område ankommer

på länsstyrelsen och andra offentliga myndigheter, såsom den statliga väg-

förvaltningen, länsarbetsnämnden m. fl.

Slutligen föreslår kommittén i detta sammanhang, att erinringen om att

de lagstiftande organen kan lägga ytterligare uppgifter på landstingen jäm­

kas så att överensstämmelse vinnes med regeln för primärkommunerna

(jämför 3 § KL).

Remissyttrandena.

Även kommunallagskommitténs förslag till reglering av landstingskom­

munernas kompetens har av remissinstanserna i allmänhet lämnats utan

Kungl. Maj:ts proposition nr 119.

erinran.

65

Svenska landstingsförbundets styrelse framhåller, att även om det ur

olika synpunkter är önskvärt, att det direkt ur lagstiftningen framgår,

vilka uppgifter landstingskommunen har att befatta sig med, erbjuder sig

dock betydande svårigheter att i en kortfattad formel sammanfatta dessa

uppgifter. En uppräkning av uppgifter, i första hand de viktigaste, kan

enligt styrelsens mening visserligen ge en viss vägledning men kan snart

nog på grund av den fortgående utvecklingen i vissa hänseenden bli för­

åldrad eller alltför begränsad. Styrelsen har därför ansett sig kunna lämna

sin anslutning till den av kommittén föreslagna formuleringen. Denna bör

dock — anför styrelsen vidare —- icke få tagas till intäkt för en begränsning

av landstingskommunens kompetens. Den relativa frihet, som på detta

område rått, har såsom erfarenheten visat varit till fördel. Snarare bör,

såsom kommittén uttalat, med den nya formuleringen rättspraxis få möj­

lighet till en friare bedömning.

Till detta yttrande ansluter sig landstingen i Jönköpings, Värmlands,

Gävleborgs och Västerbottens län.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län vill särskilt tillstyrka den avfattning av

bestämmelserna om landstingskommuns kompetens, som innehålles i 4 §

i förslaget, och åberopar därvid bl. a. följande. Landstingen bedriver en

omfattande verksamhet, anpassad efter de särskilda förhållandena inom

varje landstingsområde. Tillämpningen av kompetensbestämmelserna för

landstingets verksamhetsområde kräver därför en vidsynt tolkning av gäl­

lande bestämmelser. Den föreslagna lagbestämmelsen ger enligt länsstyrel­

sens mening möjligheter till en dylik tolkning och en utvidgning av lands­

tingens befogenheter inom sina respektive områden att avse alla de upp­

gifter, som bör tillkomma landstingen.

Länsstyrelsen i Stockholms län framhåller som sin mening att utform­

ningen av 4 § i lagförslaget lämnar landstingens självbestämningsrätt obe­

skuren och synes skapa möjlighet till den friare bedömning av befogenhets-

området som kommittén förordat.

Hallands läns landsting finner förslaget i förevarande del tillfredsstäl­

lande, då den tidigare uppräkningen av landstingsuppgifterna torde få anses

föråldrad.

Örebro läns landsting anser, att den formella utökning av kompetens­

området som förslaget innebär i realiteten torde sakna större betydelse, då

landstingens verksamhet i praxis redan utsträckts att omfatta vitt skilda

uppgifter. Den i LL ingående uppräkningen av vissa uppgifter bör därför

enligt landstingets uppfattning saklöst kunna utgå såsom i långa stycken

föråldrad.

Kalmar läns norra landsting anför, att den av kommittén föreslagna be­

stämmelsen synes vara lämpligare än den nuvarande uppräkningen av

kompetensområdena och torde medge landstingen större möjligheter att

5 — Bihang till riksdagens protokoll 1954. 1 samt. Nr 119.

Kungl. Maj.ts proposition nr 119.

66

tillvarataga landstingsområdets speciella problem, något som för när­

varande försvåras av den osäkerhet som i vissa fall uppstår om huruvida

en åtgärd är tillåten enligt LL eller ej.

Älvsborgs läns landsting förklarar, att den föreslagna kompetensregeln

lättare än den nuvarande torde vara vägledande vid bedömandet av lands­

tingets behörighet.

Stockholms läns landsting framhåller, att den föreslagna formuleringen

otvivelaktigt ger landstinget stor frihet i valet av arbetsuppgifter. Om lag­

texten tolkas så att rättspraxis får möjlighet till en något friare bedöm­

ning än nu, har landstinget intet att erinra mot densamma.

Västmanlands läns landsting delar i princip kommitténs ståndpunkt att

landstingskommunens beslutanderätt bör omfatta sådana angelägenheter,

vilkas vårdande genom landstingets försorg framstår som berättigat ur

allmänna samhälleliga synpunkter. Till skillnad från kommittén anser

landstinget det emellertid vara sannolikt, att den omformulerade kompe­

tensbestämmelsen kommer att medföra önskemål om starkare engagemang

från landstingens sida i uppgifter utanför hälso- och sjukvårdens område.

Realiserandet av dessa önskemål kan — om icke en mycket noggrann eko­

nomisk planering utföres — medföra svårigheter för landstingen att till­

fredsställande fullfölja den pågående vidgningen av det centrala arbets­

området, hälso- och sjukvården. Enligt landstingets mening blir landstings­

kommunen med den föreslagna formuleringen definitivt primärkommunens

storebror och första steget har tagits mot ett konstaterande att storkom­

munerna är för små för vissa arbetsuppgifter även utanför hälso- och sjuk­

vårdens område.

Länsstyrelsen i Uppsala län anser, att den föreslagna formuleringen er­

bjuder påtagliga fördelar framför den nuvarande, vilken närmast är att

betrakta som en exemplifiering av de områden, dit landstingets befogen­

heter sträcker sig. Emellertid finner länsstyrelsen formuleringen icke vara

helt tillfredsställande. Det kan sålunda enligt länsstyrelsens mening ifråga­

sättas, om den icke i någon form bort upptaga en gränsdragning mellan

landstingskommunernas och primärkommunernas uppgifter. Särskilt i de

fall då viss eller vissa kommuner har en osedvanligt stark representation i

landstinget skulle måhända en sådan gränsdragning vara av värde. Då

besvärsvägen emellertid alltid står öppen för den som anser att landstinget

vid ett besluts fattande överskridit sin befogenhet, finner sig länsstyrelsen

icke böra framställa något yrkande på denna punkt.

Södermanlands läns landsting anför med instämmande av länsstyrelsen i

länet följande. Den för landstingen bibehållna friheten att utan snäva grän­

ser vårda »sina angelägenheter» hälsas med tillfredsställelse. Det citerade

uttrycket skulle enligt kommittén innefatta en gränsdragning i förhållande

till såväl staten som primärkommunerna. Det torde kunna ifrågasättas om

Kungl. Maj.ts proposition nr 119.

68

enhetens kompetens lär vara praktiskt taget uteslutet. Då såsom kommit­

tén själv vitsordat den nuvarande kompetensbestämningen är tillräckligt

vid för att landstinget skall kunna fylla sin funktion såsom kommunal

enhet, anser sig kollegiet böra avstyrka den föreslagna ändringen.

Länsstyrelsen i Örebro lån förklarar sig väl förstå kommitténs syfte att

ge bestämmelsen ifråga en smidig utformning, som så nära som möjligt

ansluter sig till motsvarande bestämmelse om primärkommunernas verk­

samhetsområde. Så vitt länsstyrelsen kan finna, har dock stadgandet blivit

sådant, att värdet av detsamma kan ifrågasättas. I paragrafen — fortsätter

länsstyrelsen —- säges sålunda, att landstinget äger vårda »sina angelägen­

heter», en tämligen självfallen sanning. Vilka dessa landstingets angelägen­

heter är, beröres däremot icke. Detta framstår som en avsevärd brist. Till­

lägget »såvitt icke handhavandet därav enligt särskilda författningar till­

kommer annan» skapar nämligen knappast någon större klarhet, snarare

motsatsen, enär det efter ordalagen synes förutsätta, att alla för länet

gemensamma samhälleliga angelägenheter, exempelvis även sådana som

faller inom länsstyrelsens verksamhetsområde, i princip är landstingets,

ehuru vissa av dem undantagits från landstingets rådighet genom särskild

lagstiftning. Denna konstruktion synes länsstyrelsen icke hållbar, enär

landstingsområdet dock är en i tämligen sen tid tillkommen special-

kommun, skapad för vissa uppgifter, detta i motsats till primärkommunen

med dess mera generella verksamhetsfält. Länsstyrelsen förmenar, att en

belysande om ock ej uttömmande exemplifikation av landstingets uppgifter

vore att föredraga och att sjukvårds- och undervisningsuppgifterna därvid

borde nämnas i första hand.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län anser det icke vara motiverat att, för att

få överensstämmelse med kommunallagens bestämmelser, ändra den nu­

varande definitionen på landstingets uppgifter, vilken enligt länsstyrelsens

mening är mera klarläggande och därför att föredraga framför den av

kommittén föreslagna. För att den icke skall kunna begränsa landstingets

kompetensområde på ett icke önskvärt sätt skulle det dock — yttrar läns­

styrelsen —- vara lämpligt, att det stundom missledande ordet »gemen­

samma» utginge och att inledningsorden i paragrafen alltså ändrades att

erhålla ungefär följande lydelse: »Landstinget tillkommer att i den ordning

denna lag stadgar rådslå och besluta om landstingets angelägenheter rö­

rande etc.». Vidare vill länsstyrelsen — för att landstingets huvudsakliga

verksamhetsområde skall tydligare framträda -— förorda, att hälso- och

sjukvårdsuppgifterna sättes först i uppräkningen.

Under hänvisning till att landstingskommunens uppgifter är begränsade

till ett fåtal områden anser länsstyrelsen i Östergötlands län det lämpligast

med en uppräkning av landstingskommunens arbetsuppgifter eller åtmins­

tone de viktigaste av dessa, även om kravet på likformighet med kommu­

nallagen därigenom måste eftersättas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 119.

Kungl. Maj:ts proposition nr 119.

69

Departementschefen.

1859 års kommunallagstiftningskommitté, vars förslag låg till grund för

1862 års landstingsförordning, förklarade i sitt betänkande, att grän­

serna för landstingets verksamhet »icke synts lämpligen kunna uti be­

stämda ordalag uttryckas eller genom uppräkning av ärendena punktvis

uppdragas». Man hade, som kommittén uttryckte det, valt att avfatta det

ifrågavarande stadgandet i allmänna ordalag med ett ganska rymligt

omfång.

Den avfattning som stadgandet om landstingets kommunala kompetens

enligt detta förslag erhöll har det sedan i huvudsak fått behålla. Enligt

4 § LL tillkommer det landstinget att, i den ordning lagen stadgar, rådslå

och besluta om för landstingsområdet gemensamma angelägenheter, vilka

avser allmänna hushållningen, jordbrukets och andra näringars utveckling,

anstalter för kommunikationsväsendets befordrande, hälso- och sjukvård,

undervisning, allmän ordning och säkerhet med mera dylikt, såvitt dessa

angelägenheter icke enligt gällande författningar tillhör offentlig myndig­

hets ämbetsåtgärd, ävensom att handha de ärenden i övrigt, som enligt be­

slut av Kungl. Maj :t och riksdag skall ankomma på landstinget.

Såsom kommunallagskommittén framhåller torde de genom detta stad­

gande uppdragna gränserna för landstingskommunernas verksamhet på det

hela taget vara tillräckligt vida och något starkare behov av en lagändring

i syfte att vidga beslutanderätten alltså icke föreligga. När kommittén trots

detta föreslår att kompetensbestämmelsen skall omarbetas, har detta när­

mast skett dels därför att kommittén vill undvika den nuvarande beskriv­

ningen av landstingskommunens uppgifter, vilken kommittén finner ålder­

domlig och knappast verklighetstrogen, dels därför att kommittén vill

närma bestämmelserna för landstingskommunerna till kommunallagstift­

ningen i övrigt. Kommittén anser, att som en konsekvens av att stadgandet

anpassades efter motsvarande bestämmelse för primärkommunernas del

skulle följa att rättspraxis finge möjlighet till en något friare bedömning

än hittills.

Det nu gällande kompetensstadgandet för primärkommunerna — vilket

oförändrat överflyttats till KL — innehåller att kommun äger att själv,

efter vad i lagen närmare angives, vårda sina angelägenheter, såvitt icke

handhavandet därav enligt gällande författningar tillkommer annan. Då

detta stadgande efter förslag av kommittén infördes genom en lagändring

år 1948, var avsikten alt därigenom möjliggöra en icke oväsentlig utvidg­

ning av primärkommunernas verksamhet. Jag vill erinra om att därvid i

stort sett enighet rådde om behovet av ökade befogenheter för kommunerna,

men att meningarna var delade såväl i fråga om principerna för en koinpe-

lensutvidgning som beträffande avfattningen av själva kompetensstad­

gandet.

70

Kommitténs nu ifrågavarande förslag att bestämma landstingskommu­

nernas kompetens efter förebild av stadgandet för primärkommunerna har

icke väckt sannna intresse. Detta är i och för sig förklarligt, eftersom spörs­

målet när det gäller landstingskommunerna icke i lika hög grad har prak­

tisk betydelse. Remissinstanserna lämnar nu i allmänhet förslaget till kom­

petensstadgande utan erinran, men flera av dem som närmare behandlat

frågan ställer sig tveksamma till eller avstyrker kommitténs lösning. Jag

vill i detta hänseende särskilt hänvisa till de synpunkter soin anförts av

kammarkollegiet, länsstyrelserna i Örebro och Skaraborgs län samt Väst­

manlands läns landsting. Även landstingsförbundets styrelse, som i och

för sig ansett den av kommittén föreslagna formuleringen kunna godtagas,

förklarar, att det ur olika synpunkter är önskvärt att det direkt ur lagen

framgår vilka uppgifter landstingskommunen har att befatta sig med. Sam­

tidigt framhåller styrelsen emellertid, att det erbjuder betydande svårig­

heter att i en kortfattad formel sammanfatta dessa uppgifter och att en

uppräkning snart nog kan i vissa hänseenden bli föråldrad eller alltför

begränsad.

För egen del finner jag spörsmålet om kompetensstadgandets utformning

tveksamt. Jag är ense med kommittén däri att landstingskommunens be­

slutanderätt i princip bör omfatta sådana angelägenheter, vilkas vårdande

genom landstingets försorg framstår som berättigat ur allmänna samhälle-

liga synpunkter. Denna grundsats har emellertid enligt min mening icke

kommit bättre till uttryck i kommitténs förslag än i det nuvarande stad­

gandet. Det av kommittén även i detta sammanhang åberopade önskemålet

om ett närmande av de landstingskommunal bestämmelserna till kommu­

nallagstiftningen i övrigt är som jag tidigare framhållit i och för sig värt

beaktande, men det får givetvis icke leda till likformighet även i sådana

hänseenden där sakliga skäl talar för en annan lösning. När det gäller

att ange arten och beskaffenheten av de angelägenheter som landstings­

kommunerna ur allmänna synpunkter bör äga vårda, föreligger enligt min

mening icke lika stora svårigheter som i fråga om primärkommunerna.

Givet är att en uttömmande uppräkning icke heller i detta fall kan komma

i fråga, men en upplysande exemplifiering, anknuten till ett allmänt stad­

gande, synes mig här vara väl möjlig. Ett bibehållande av en dylik exempli­

fiering i landstingslagen är enligt min mening av värde och behöver — så­

som den nuvarande lagens tillämpning visat — icke komma i strid med

landstingskommunernas intresse av rörelsefrihet.

Kommitténs anmärkning att den nuvarande exemplifieringen i viss mån

är föråldrad och att den ger en föga träffande bild av landstingskommuner­

nas faktiska verksamhet är givetvis befogad. Uttrycket allmänna hushåll­

ningen är numera oklart och torde sakna nämnvärd betydelse. Och som

kommittén framhållit är omnämnandet av landstingskommunernas befatt­

Kungl. Maj.ts proposition nr HD.

kunna göra väsentliga insatser. För att erinra om detta förhållande bör

enligt min mening socialvården ingå i exemplifieringen, även om någon

ändring i gällande rätt därmed icke är avsedd.

De synpunkter som kommittén anfört beträffande kompetensområdets

avgränsning i förhållande till staten och priinärkommunerna kan jag i stort

sett biträda. Och beträffande utformningen av kompetensstadgandet i de

delar jag icke förut särskilt berört kan jag också ansluta mig till kommittén.

I fråga om tillämpningen av det föreslagna stadgandet vill jag slutligen

framhålla att det — om än icke i fullt samma grad som beträffande primär­

kommunerna i stort sett torde bli en uppgift för rättstillämpningen att

närmare ange gränserna för landstingskommunernas verksamhet samt att

det enligt min mening ligger ett väsentligt värde i att praxis därvid har en

jämförelsevis stor frihet.

72

Kungl. Maj:ts proposition nr 119.

5. Vissa frågor rörande landstingets arbetsformer m. m.

Gällande bestämmelser om landstingsmöte och ordningen för ärendenas

handläggning därstädes återfinnes i 3 och 4 kap. LL. Det förstnämnda av

dessa kapitel bär rubriken Om landstingsmöte och om förslagsrätt till

landstinget samt om hinder för och ersättning åt landstingsman. Det senare

kapitlet är betitlat Om landstingets förhandlingar. Kommunallagskommit-

tén har funnit möjligt att sammanföra alla hithörande bestämmelser i ett

kapitel. Den nuvarande omständliga kapitelrubriceringen har därvid und­

vikits, och vidare har innehållet disponerats i nära anslutning till förslaget

till kommunallag.

Det ifragavarande kapitlet, som i kommitténs förslag ges rubriken Om

landstingsmöte, upptager de skilda bestämmelserna i följande ordning. Till

en början behandlas tid och plats för lagtima möte samt förslagsrätt vid

sådant möte. Sedan stadgas när landstinget skall sammanträda till urtima

möte, hur urtima möte skall kungöras och vilka ärenden sådant möte må

besluta om. De därpå följande bestämmelserna äger tillämpning vid såväl

lagtima som urtima möte. Först regleras förfarandet vid landstingsmans

avgång eller förhinder samt avsägelse, varefter följer en rad bestämmelser

om själva förhandlingsordningen. Kapitlet avslutas med stadganden om

ersättning åt landstingsman.

I det följande behandlas vissa frågor, som väckt särskilt intresse bland

remissinstanserna. Övriga delar av ifrågavarande kapitel kommer att be­

röras i specialmotiveringen.

A.

Om tid och plats för lagtima möte.

Gällande bestämmelser m. m.

Enligt 16 § LL sammanträder landstinget utan särskild kallelse till lag­

tima möte varje år den första måndagen i oktober månad. Sammanträdes­

73

ort är länets residensstad; dock må länsstyrelsen utsätta annan samman­

trädesort om föregående landsting begärt det eller inträffade utomordent­

liga händelser påkallar ett sådant förordnande.

Bestämmelsen om tid för landstings lagtima möte har sedan landstings-

institutionens tillkomst flera gånger jämkats. Den senaste ändringen

genomfördes år 1949, på förslag av kommunallagskommittén.

Stadgandet om sammanträdesort har däremot till sitt innehåll varit

oförändrat ända sedan tillkomsten av 1862 års landstingsförordning.

Kommunallagskommittén.

Beträffande tiden för lagtima möte föreslår kommunallagskommit­

tén icke någon ändring i gällande bestämmelser (jämför 19 § i lagför­

slaget).

Däremot förordar kommittén en något ändrad ordning för utsättande av

annan plats för lagtima möte än länets residensstad. Kommittén erinrar

om att länsstyrelsen enligt nuvarande bestämmelser kan utsätta annan

samlingsort bl. a. på därom av föregående landsting gjord framställning.

En årlig framställning från landstinget i de fall där landstinget regelmäs­

sigt samlas på annan ort än residensstaden synes emellertid kommittén icke

behövlig. Detta är — fortsätter kommittén — för närvarande fallet i Kal­

mar läns norra landstingsområde, där landstinget sammanträder i Väster­

vik. Här göres visserligen trots lagens uttryckliga bestämmelse ingen årlig

framställning i saken till länsstyrelsen; till stöd för landstingets rätt att

hålla sina möten i Västervik åberopas nämligen en föreskrift härom i det

kungl. brev av år 1864, vari förordnades om länets uppdelning på två lands­

ting. Oavsett om denna föreskrift numera har någon giltighet synes en

jämkning i den ifrågavarande bestämmelsen påkallad även därav att lands­

tingsmötena i Stockholms län avses att förläggas till ort utom residens­

staden Stockholm, sedan en för landstinget planerad förvaltningsbyggnad

blivit uppförd (i Solna). Med hänsyn till dessa förhållanden föreslår kom­

mittén, att förevarande bestämmelse ändras så, att länsstyrelsens bestäm­

mande av annan sammanträdesort än residensstaden icke såsom nu måste

avse visst landstingsmöte utan kan ges mer permanent giltighet.

Remissyttrandena.

Frågan om tiden för lagtima möte har berörts av svenska landstings­

förbundets styrelse, som anför att, även om ur olika synpunkter en senare

sammanträdestid vore att föredraga, detta likväl icke lär gå att realisera.

I övrigt har nämnda fråga icke uttryckligen behandlats i något remiss­

yttrande.

Väsentligt större intresse har då spörsmålet om platsen för mötet

väckt. Alla de remissinstanser som särskilt gått in på denna fråga har i

Kungl. Maj:ts proposition nr 119.

ett eller annat avseende funnit anledning till erinran mot kommitténs

förslag.

Styrelsen för svenska landstingsförbundet menar visserligen, att läns­

styrelsen bör ha befogenhet att »i anseende till inträffade utomordentliga

händelser» utsätta annan sammanträdesort än residensstaden i länet. Där­

emot anser styrelsen, att under normala förhållanden landstinget självt bör

få bestämma, om det vill hålla möte på annan ort än nämnda stad, och att

därför en modifiering av lagtexten är motiverad.

I detta yttrande instämmer landstingen i Värmlands, Gävleborgs och

Västerbottens län. Jönköpings läns landsting, som är av samma mening,

framhåller att det synes väl omständligt och icke påkallat av några säker­

hetsskäl, att ett landsting — om det under normala tider finner sig böra

sammanträda annorstädes än i residensstaden — skall vara nödsakat att

vända sig till länsstyrelsen.

För tanken att landstinget under normala förhållanden självt bör få be­

stämma sammanträdesorten uttalar sig vidare länsstyrelsen i Stockholms

län samt landstingen i Stockholms, Malmöhus, Älvsborgs och Skaraborgs

län ävensom Kalmar läns norra landsting. Länsstyrelsen i Jönköpings län

anser, att bestämmanderätten i förevarande fall bör ankomma på lands­

tinget eller dess förvaltningsutskott men att länsstyrelsen i god tid före

mötet bör underrättas om beslutet.

Malmöhus läns landsting har närmare utvecklat skälen för sin stånd­

punkt. Sålunda anför landstinget, att det kan diskuteras, om icke dess

möten borde avhållas inom själva landstingsområdet och icke, som nu är

fallet, i Malmö stad. Vad som enligt landstingets mening närmast torde

kunna tala för att landstinget sammanträder i Malmö är den förbindelse

som består mellan landstinget och de länsmyndigheter, framförallt läns­

styrelsen, som är placerade i staden. Landstinget har dock svårt att förstå,

varför denna förbindelse under de få dagar landstingsmötet pågår skulle

vara av den betydelse, att mötet endast med länsstyrelsens medgivande kan

förläggas å annan ort. Vad som däremot synes landstinget vara av prak­

tisk betydelse är att dess förvaltningsutskott och kansli är beroende av

snabb och omedelbar kontakt med landstingsområdet och de olika lands-

tingsinrättningarna inom detta, främst staden Lund med dess stora antal

betydelsefulla landstingsinrättningar. För förvaltningsutskottet och kansliet

gäller enligt landstingets mening otvivelaktigt, att det är en betydlig nack­

del att utskottets sammanträdeslokaler och kansliet icke är förlagda till

Lund. De relativt obetydliga olägenheter som skulle uppstå därigenom att

landstingsmötet och kansliet förlädes till Lund synes landstinget övervägas

av förmånerna med en placering därstädes. Landstinget meddelar, att för­

handlingar pågår mellan representanter för förvaltningsutskottet och

representanter för staden om placering och planering av lokaler för ända­

74

Kungl. Maj:ts proposition nr 119.

75

målet i Lund. Under åberopande härav hemställer landstinget att 19 § av­

fattas så att landstinget självt får bestämma var dess möten skall hållas.

Samtliga de remissinstanser som nu nämnts utgår från att länsstyrelsen

även i fortsättningen bör äga att »i anseende till inträffade utomordentliga

händelser» utsätta särskild sammanträdesort.

Hallands läns landsting anför däremot, utan reservation, att befogen­

heten att bestämma annan sammanträdesort än residensstaden bör till­

komma landstinget självt eller dess förvaltningsutskott.

En mera bestämd ståndpunkt i detta hänseende intar länsstyrelsen i

Blekinge län, som bl. a. anför följande. Att koppla in länsstyrelsen i före­

varande sammanhang synes ej nödvändigt i annan ordning än att det bör

åligga landstinget att, om fråga uppkommer om ändrad sammanträdesort,

inhämta länsstyrelsens yttrande häröver. Ett dylikt yttrande har sin be­

tydelse framför allt i tider, då krig rasar eller krigsfara uppkommit eller

andra utomordentliga händelser inträffat. Länsstyrelsens kännedom om

förhållandena härvidlag och om lämpligheten av olika orter såsom sam­

manträdesorter får anses betydelsefull.

Slutligen gör Göteborgs och Bohus läns landsting gällande, att föreskrif­

ten om att landstingsmöten skall förläggas till länets residensstad på längre

sikt kan medföra olägenheter i de län, där residensstäderna icke tillhör

landstinget. Om landstinget i ett sådant län skulle finna med sin fördel

förenligt att flytta sitt kansli till annan stad, dit eu större del av verksam­

heten är koncentrerad, kan det knappast vara rimligt att länsstyrelsens

tillstånd skall krävas för att få förlägga landstingets möten till den staden.

Huvudregeln bör enligt landstingets mening i stället vara att landstingets

möten skall hållas i den stad, där landstingets kansli är förlagt.

Kungl. Maj.ts proposition nr ti!).

Departementschefen.

Bestämmelser om tid och plats för lagtima möte har sedan landstings-

institutionens tillkomst funnits intagna i den för landstingen gällande för­

fattningen.

I fråga om tiden för mötet har bestämmelserna flera gånger ändrats.

Senast skedde detta år 1949, då sammanträdestiden efter förslag av kom-

munallagskommittén fastställdes till den första måndagen i oktober månad.

I denna bestämmelse har icke nu ifrågasatts någon ändring. För egen del

finner jag — hl. a. med hänsyn till att frågan så nyligen varit föremål för

prövning — icke skäl att avvika från den nuvarande ordningen på denna

punkt och tillstyrker alltså kommitténs förslag.

Beträffande platsen för lagtima möte gäller nu — liksom enligt 1862

års landstingsförordning — att landstinget sammanträder i länets residens­

stad men att länsstyrelsen kan utsätta annan sammanträdesort om före­

76

gående landsting begärt det eller det finnes påkallat »i anseende till in­

träffade utomordentliga händelser».

Kommitténs förslag till landstingslag innebär i förevarande del endast en

mindre jämkning av bestämmelsen om befogenhet för länsstyrelsen att på

landstingets begäran utsätta annan sammanträdesort än residensstaden.

Genom att utbyta orden »på därom av föregående landsting gjord fram­

ställning» mot »på därom av landstinget gjord framställning» har kom­

mittén velat vinna att länsstyrelsens beslut i frågan icke som nu måste

avse visst landstingsmöte utan kan ges mer permanent giltighet.

Åtskilliga remissinstanser har uttalat sig för en annan reglering av sam­

manträdesorten än den kommittén förordat. Svenska landstingsförbundets

styrelse, ett tiotal landsting och två länsstyrelser anser sålunda, att läns­

styrelsen visserligen bör ha befogenhet att »i anseende till inträffade utom­

ordentliga händelser» utsätta annan sammanträdesort än residensstaden,

men att under normala förhållanden landstinget självt bör få bestämma

om det vill hålla möte på annan ort. Två remissinstanser -— en länsstyrelse

och ett landsting —- vill gå ännu längre och helt taga bort länsstyrelsens

bestämmanderätt i fråga om sammanträdesorten. Även andra förslag har

framkommit.

Enligt min mening är det förenat med uppenbara praktiska fördelar, att

för varje landsting finnes en bestämd sammanträdesort, och i det stora

flertalet fall torde det framstå som självklart att denna ort bör vara länets

residensstad, där ju som regel även landstingets kansli är beläget. I de fall

då residensstaden icke tillhör landstingskommunen kan emellertid frågan

vara att bedöma på annat sätt. Beträffande Kalmar läns norra landsting

föreligger speciella omständigheter, då ju residensstaden är belägen på ett

visst avstånd från landstingskommunens område. Men även för andra

landsting kan det bli aktuellt att regelbundet förlägga landstingsmötena till

annan ort än residensstaden. Som exempel kan nämnas, att Stockholms

läns landsting planerat att uppföra en förvaltningsbyggnad i Solna och

där hålla även landstingets möten samt att Malmöhus läns landsting —

enligt vad det uppger i sitt remissyttrande — inlett förhandlingar med

Lunds stad om att inrätta lokaler för kansli och landstingsmöte i staden.

Det synes mig naturligt att landstinget självt i dylika fall skall kunna be­

stämma en annan stadigvarande sammanträdesort än residensstaden.

Otvivelaktigt kan det även eljest — utan att utomordentliga händelser in­

träffat — tänkas föreligga särskilda omständigheter, som gör det befogat

att landstingsmöte vid ett eller flera tillfällen hålles annorstädes än i resi­

densstaden, exempelvis på en ort där landstingskommunen har stora an­

läggningar. Också i sådana fall bör det enligt min mening stå landstinget

fritt att självt utsätta sammanträdesorten. Att i lagen uppställa särskilda

förutsättningar för ett dylikt beslut torde icke vara erforderligt. Samman­

fattningsvis vill jag säga att även om huvudregeln bör vara att landstinget

Kungl. Maj ds proposition nr 119.

77

sammanträder i residensstaden, bör det kunna överlämnas åt landstingen

själva att under normala förhållanden bestämma annan sammanträdesort,

vare sig tillfälligt eller med mera permanent giltighet. Att tillerkänna för­

valtningsutskotten någon befogenhet i förevarande avseende anser jag där­

emot icke påkallat.

Jag finner det emellertid lämpligt att länsstyrelserna fortfarande får

möjlighet att i extraordinära fall ändra den bestämda sammanträdesorten.

Detta bör givetvis gälla vare sig det är fråga om residensstaden eller om

ort, som landstinget bestämt. I sakens natur ligger, att en undantagsföre-

skrift som den förevarande endast mycket sällan kan komma i tillämpning.

Kungl. Maj.ts proposition nr 119.

B. Förslagsrätt vid lagtima möte och tiden för avgivande av förslag.

Gällande ordning och grunderna därför.

Ifrågavarande ämnen avhandlas i 17 § 1 mom. LL, som i huvudsak

innehåller följande.

Rätt att vid lagtima möte väcka förslag tillkommer länsstyrelsen, med­

lem av landstinget samt förvaltningsutskottet.

För att kunna komma under behandling skall förslag vara avlämnat

till landstingets expedition senast den 15 augusti, dock må förvaltnings­

utskottet väcka förslag även efter nämnda tid men ej senare än fjorton

dagar före början av landstingets möte.

Vad nu sagts om tiden för förslags avlämnande utgör icke hinder för

landstinget att, då synnerligen viktiga skäl så föranleder, genom särskilt

beslut medge upptagande till behandling av förslag, som blivit väckt senare,

dock sist första dagen av landstingets möte.

Det kan anmärkas, att för beslut av nyss nämnt slag erfordras kvalifice­

rad majoritet (jämför 33 § 2 mom. LL).

Bestämmelsen om vilka som har rätt att väcka förslag har

kvarstått oförändrad sedan LL:s tillkomst. I sitt betänkande med förslag

till lag om landsting hade kommunalförfattningssakkunniga föreslagit en

regel om rätt för landstingets olika förvaltningsstyrelser att inom respek­

tive verksamhetsfält avge förslag till landstinget (SOU 1923: 18 s. 140).

De sakkunnigas förslag på denna punkt blev emellertid icke upptaget i

propositionen med förslag till landslingslag vid 1924 års riksdag. Såsom

motivering för sitt ställningstagande i denna fråga anförde föredragande

departementschefen bl. a. betänkligheter mot att så länge sjukhusförvalt­

ningens organisation väntade på sin lösning företaga en mera genomgri­

pande ändring i de bestämmelser, som reglerade sjukhusstyrelsernas verk­

samhet.

Den åsyftade omorganisationen av landstingens sjukhusförvaltning har

sedermera kommit till stånd. Av särskild betydelse för de ändringar som

78

genomförts har varit den år 1940 antagna sjukhuslagen och vissa samti­

digt därmed beslutade bestämmelser i LL ävensom den samma år utfär­

dade sjukhusstadgan. Genom denna reform ställdes landstingens hälso-

och sjukvårdande verksamhet under ledning av en hälso- och sjukvårds­

beredning respektive en särskild hälsovårds- och en särskild sjukvårds­

beredning. I fråga om de olika sjukvårdsorganens förslags­

rätt innebär de nya bestämmelserna följande. Sjukhusdirektion skall

före den 1 juli varje år till sjukvårdsberedningen insända förslag till ut­

gifts- och inkomststat för nästkommande år (18 § sjukhusstadgan). Sjuk­

vårdsberedningen åligger i sin tur att till landstinget avge utlåtande och

förslag i anledning av såväl de särskilda sjukhusdirektionernas förslag

till avlönings- samt utgifts- och inkomststater som ock övriga av direktio­

nerna gjorda framställningar, vilka avser åtgärd av landstinget (4 § sjuk­

huslagen). Slutligen åligger det förvaltningsutskottet samfällt att med

e($et yttrande till landstinget överlämna på landstingets handläggning an­

kommande framställningar från de organ, som handhar ledningen och för­

valtningen av sjukhusen (3 § sjukhuslagen, 40 § LL). Med sistnämnda

föreskrifter avses enligt motiven bl. a., att sådana framställningar och

förslag från hälso- och sjukvårdsberedning, som är avsedda att understäl­

las landstingets prövning, alltid skall inges till samfällda förvaltningsut­

skottet, som har att med eget yttrande överlämna dem till landstinget.

Vad härefter angår frågan om tiden för avgivande av för­

slag till landstinget stadgade LL ursprungligen, att förslagen skulle av­

lämnas senast den 1 augusti. 1946 års riksdag beslöt emellertid att för-

slagstiden skulle förkortas till den 15 juli. I samband med den år 1949

beslutade framflyttningen av tiden för landstingsmötets början fick den

ifrågavarande bestämmelsen, enligt förslag av kommunallagskommittén,

sin nuvarande lydelse.

Kommunallagskommittén.

Beträffande förslagsrätten erinrar kommunallagskommittén om

att det såtillvida består en skillnad mellan landsting och primärkommuner,

att primärkommunernas administrativa organ är berättigade att ettvart inom

sitt förvaltningsområde väcka förslag hos fullmäktige (jämför numera 18 §

KL), medan bland landstingskommunens nämnder och styrelser blott för­

valtningsutskottet tillerkänts rätt att direkt till landstinget ingå med förslag.

Under hänvisning till de förut nämnda bestämmelserna i sjukhuslagen och

sjukhusstadgan konstaterar kommittén emellertid, att de lokala sjukvårds-

organen — oaktat de saknar omedelbar förslagsrätt — icke är betagna att få

sina framställningar prövade av landstinget. Kommittén anför vidare. Sjuk­

vårdsberedningen är skyldig att med eget yttrande redovisa dylika förslag

till samfällda förvaltningsutskottet, och detta har att på samma sätt föra

dem vidare till landstinget. De olika direktionernas och styrelsernas mate­

Kungl. Maj.ts proposition nr 119.

79

riella initiativrätt kan sålunda icke anses beskuren genom dessa bestäm­

melser, vilka i stället gäller ordningen för förslagens ingivande och förbere­

dande behandling. Denna ordning garanterar å sin sida, att alla sjukvårds­

behov i länet blir underkastade gemensam granskning och prövning på be­

redningsstadiet, varvid lokala och andra intressen kan vägas mot varandra.

I det sammanfattande förslag, som förvaltningsutskottet sedermera avger

till landstinget, erhåller landstinget en allsidig bild av sjukvårdens läge

och behov.

Kommittén anmärker att det, beträffande framställningar och förslag

från landstingets övriga specialstyrelser, visserligen icke finns bestämmel­

ser motsvarande dem för de sjukvårdande organen men att man i praxis

torde iakttaga en liknande ordning som för dessa. Sålunda redovisas enligt

kommitténs uppgift de olika styrelsernas årliga anslagsäskanden i förvalt­

ningsutskottets förslag till utgifts- och inkomststat. Också andra framställ­

ningar lär regelmässigt av förvaltningsutskottet bringas till landstingets

kännedom och under dess behandling.

Kommittén föreslår nu en uttrycklig bestämmelse om att specialnämn­

derna skall äga väcka förslag hos landstinget med föreskrift tillika att

sådant förslag skall inges till förvaltningsutskottet (20 § 1 mom. i lag­

förslaget). Därvid framhåller kommittén, att detta icke torde innebära

någon egentlig ändring i sak samt att initiativrätten självfallet är begränsad

till angelägenheter inom respektive nämnds förvaltningsområde.

I fråga om tiden för avgivande av förslag från spe­

cial n ä in n d förordar kommittén, att sådant förslag skall inlämnas före

den 1 juli, där ej annan tid bestämmes av förvaltningsutskottet. Såsom skäl

härför anger kommittén, att förvaltningsutskottet skall hinna underkasta

förslaget den granskning som åvilar utskottet i dess egenskap av obliga­

torisk beredningsinstans. Kommittén framhåller, att tidsangivningen i fråga

överensstämmer med den som kommittén i annat sammanhang föreslåi

beträffande avlämnandet av de olika nämndernas förslag till utgifts- och

inkomststat (jämför 60 § i lagförslaget).

Den föreslagna ordningen gäller — anför kommittén vidare — såväl

hälso- och sjukvårdsnämnden som övriga nämnder, alltså bl. a. landslings-

sjukhusens direktioner. Att i detta sammanhang omnämna den befattning,

som sjukvårdsnämnden enligt sjukhuslagstiftningen har att taga med för­

slag från direktionerna synes kommittén onödigt. Emellertid torde det

kunna antagas, att direktionerna såsom hittills varit fallet vanligen kom­

mer att inge sina framställningar direkt till sjukvårdsnämnden, eftersom

denna ändock har att yttra sig i alla ärenden rörande sjukvården. För att

avge sina förslag i denna ordning bör direktionerna enligt kommitténs

mening i allmänhet få uttyttja tiden fram till den 1 juli. Med hänsyn

härtill och för att bereda sjukvårdsnämnden rådrum för dess behandling

Kungl. Maj:ts proposition nr 119.

80

av dylika framställningar synes det kommittén, att förvaltningsutskottet

med stöd av de föreslagna bestämmelserna bör utsträcka förslagstiden för

sjukvårdsnämnden i erforderlig mån.

Kommittén framhåller, att de förslag som inkommit från de särskilda

nämnderna skall av förvaltningsutskottet avlämnas till landstinget inom

samma tid som är stadgad för utskottets egna framställningar. Att särskilt

erinra härom i lagtexten har kommittén icke ansett erforderligt.

Vad angår tiden för avgivande av förslag från annan

än specialnämnd innebär kommitténs lagförslag ett bibehållande

av de regler som nu gäller. Tiden skall alltså utgå den 15 augusti, dock

med rätt för förvaltningsutskottet att väcka förslag även därefter men ej

senare än fjorton dagar före början av landstingets möte.

Det bör emellertid anmärkas, att kommittén — såsom senare skall när­

mare utvecklas —• förordar slopande av kravet på kvalificerad majoritet

för beslut att upptaga förslag som väckts efter förslagstidens utgång.

Remissyttrandena.

De i förevarande avsnitt behandlade spörsmålen har givit åtskilliga

remissinstanser anledning till särskilda yttranden.

Kommitténs lösning av frågan om förslagsrättens omfatt­

ning har i stort sett godtagits eller lämnats utan erinran.

Svenska landstingsförbundets styrelse framhåller, att förslagsrätt redan

tidigare i praktiken förelegat även för annan nämnd än förvaltningsutskott,

eftersom det hört till undantagen att dylikt förslag icke av förvaltnings­

utskottet redovisats för landstinget. I realiteten kommer förslaget därför

enligt styrelsens mening knappast att betyda någon större ändring.

Till detta yttrande ansluter sig landstingen i Jönköpings, Värmlands,

Gävleborgs och Västerbottens län; och på liknande sätt uttalar sig även

Skaraborgs och Älvsborgs läns landsting.

Södermanlands läns landsting anser det böra klart utsägas i lagen, att

specialnämnds förslagsrätt endast avser ärenden som faller inom ramen

för den verksamhet nämnden är satt att förvalta.

På liknande sätt uttalar sig länsstyrelsen i Södermanlands län.

Blekinge läns landsting anför under instämmande av länsstyrelsen i länet,

att förslagsrätt uppenbarligen bör bibehållas länsstyrelse, då det gäl­

ler styrelsens egna förslag, men att anledning ej synes föreligga att enbart

passerandet av länsstyrelsens diarium skall grunda skyldighet att före­

lägga landstinget ett ärende.

Denna synpunkt har närmare utvecklats av Göteborgs och Bohus läns

landsting och länsstyrelsen i detta län. Landstinget anmärker, att den nu­

varande ordningen för att bringa framställningar från olika institutioner,

föreningar och enskilda under landstingets prövning synes föga rationell.

Kungl. Maj:ts proposition nr 119.

81

Enligt landstinget har den praxis utvecklat sig, att praktiskt taget alla

sådana framställningar inges till länsstyrelsen, som vidarebefordrar dem

till landstinget varvid länsstyrelsens remiss uppfattas som förslag att

ärendet skall upptagas till prövning. Då det knappast torde förekomma,

att länsstyrelsen vägrar att vidarebefordra en framställning, innebär för­

farandet enligt landstingets mening en onödig omgång. Landstinget före­

slår, att det uttryckligen anges i lagen att framställning från annan än

länsstyrelse, nämnd eller landstingsledamot skall inges till förvaltnings­

utskottet senast den 15 juli och att framställningen därifrån skall vidare­

befordras till landstinget, om icke förvaltningsutskottet enhälligt beslutar

avvisa framställningen. Genom kravet på enhällighet avser landstinget att

vinna garanti för att endast uppenbart olämpliga eller omöjliga framställ­

ningar kommer att avvisas av utskottet. — Länsstyrelsen instämmer i

landstingets anmärkning och framhåller därvid, att länsstyrelsens rätt

att väcka förslag onekligen fått en av lagstiftaren icke åsyftad omfattning,

då landstinget ansett sig tvingat att taga upp sådana framställningar som

länsstyrelsen utan granskning vidarebefordrat. Om såsom landstinget före­

slagit framställning kunde få inges till förvaltningsutskottet och endast ett

enhälligt utskott finge vägra att vidarebefordra densamma, finns enligt

länsstyrelsens mening anledning hoppas att länsstyrelserna skulle såsom

eget förslag upptaga endast sådana framställningar som det anses sär­

skilt angeläget att stödja.

Även den av kommittén förordade bestämmelsen om tiden för av­

givande av förslag från specialnämnd har i stort sett

godtagits eller lämnats utan erinran.

Svenska landstingsförbundets styrelse framhåller — under instämmande

av landstingen i Jönköpings, Värmlands, Gävleborgs och Västerbottens län

— att det synes vara riktigt att framställning från specialnämnd inges

inom samma tid som gäller för budgetförslagen.

Från några håll framställs emellertid önskemål om ändring av förslaget

på förevarande punkt.

Malmöhus läns landsting och länsstyrelsen i detta län anser att man,

för att få så god tid som möjligt för beredning av ärendena, bör fastställa

i lagen att förslag av annan nämnd än förvaltningsutskott skall inges före

den 1 juni. Samma mening har Kristianstads läns landsting. Sist­

nämnda landsting erinrar om att en framflyttning av tiden till den 1 juni

förutsätter ändring även av 18 § sjukhusstadgan. Visserligen ger lagför­

slaget förvaltningsutskottet möjlighet att bestämma tidigare inlämnings-

dag, men landstinget finner det angeläget alt tidpunkten fixeras i lagen.

Örebro läns landsting och länsstyrelsen i samma län finner det önskvärt,

att det kunde stadgas skyldighet för specialnämnderna att inge sina för­

slag före den 15 juni.

(i — Dihang till riksdagens protokoll 1954. 1 samt. Nr 119.

Kungl. Maj.ts proposition nr 119.

82

Länsstyrelsen i Uppsala län vänder sig mot kommitténs uttalande att

förvaltningsutskottet synes böra utsträcka förslagstiden för sjukvårdsnämn­

den i erforderlig mån. På denna punkt anser sig länsstyrelsen böra fram­

hålla att, om man förutsätter att behov av utsträckt förslagstid regelmäs­

sigt kommer att föreligga för sjukvårdsnämnden, synes det mera ändamåls­

enligt att lagfästa en sådan tid än att göra den beroende av förvaltnings­

utskottets gottfinnande.

Kungl. Maj.ts proposition nr 119.

Den av kommittén förordade bestämmelsen om tiden för avgi­

vande av förslag från annan än special nämnd har

visserligen i flertalet remissyttranden lämnats utan erinran, men åtskil­

liga remissinstanser, som tagit upp spörsmålet till behandling, har uttalat

en från kommittén avvikande mening.

Länsstyrelsen i Blekinge län, Kalmar läns södra landsting samt lands­

tingen i Uppsala, Kristianstads och Västmanlands län finner det önskvärt,

att motionstiden får utgå den 1 augusti. Som skäl härför åberopas

i huvudsak, att förvaltningsutskotten behöver få längre beredningstid än

för närvarande samt att tiden för tryckning och delgivning av landstingens

handlingar är väl kort.

Flera remissinstanser går än längre och vill, att motionstiden skall

sluta redan den 15 juli. Hit hör Södermanlands läns landsting, som

under instämmande av länsstyrelsen i samma län anför följande.

När förslagstiden nu är fastställd till den 15 augusti blir den tid, som

kommer att stå till förfogande för ärendets beredning, dess behandling inom

avdelning av förvaltningsutskottet och därefter i samfällda utskottet all­

deles för kort. I de landsting, där större tryckeri icke står till förfogande

på kansliorten, måste vad som skall inflyta i landstingstrycket i regel

avlämnas senast den 1 september för att, såsom önskvärt är, i god tid före

landstingsmötet kunna tillställas landstingsmännen. Det framstår för lands­

tinget som mera angeläget, att landstingsmännen i god tid före landstings­

mötet beredes tillfälle få del av förekommande ärenden än att ha en något

förlängd motionstid. En sådan måste också motverka möjligheterna till

en ur alla synpunkter önskvärd och lämplig systematik i fråga om lands­

tingstrycket. Förslagstiden synes därför enligt landstinget böra fastställas

till den------------ 15 juli.

Malmöhus läns landsting framhåller med skärpa, att det för närvarande

— bl. a. av tryckeritekniska skäl — är förenat med betydande svårigheter

att på ett lämpligt och önskvärt sätt bereda landstingsärendena samt att

det därför synes högst angeläget att motionstiden flyttas till den 15 juli.

— Av samma mening som landstinget är länsstyrelsen i Malmöhus län,

och på liknande sätt — ehuru ej så kategoriskt — uttalar sig även Göte­

borgs och Bohus låns landsting.

Norrbottens läns landsting gör gällande att den nu stadgade tiden —

senast den 15 augusti — erfarenhetsmässigt visat sig vara mindre lämplig

83

och att det skulle vara synnerligen värdefullt, om det i den nya landstings­

lagen bestämdes att framställningar skulle vara inlämnade senast den 15

juli. Ett undantag från denna regel kunde dock enligt landstingets mening

vara motiverat beträffande de enskilda landstingsmännens motionsrätt,

som landstinget därför föreslår skall få utövas enligt nu gällande bestäm­

melser.

Länsstyrelsen i Norrbottens län anser också, att landslingsmännen själva

bör få åtnjuta längre motionstid än övriga förslagsställare. Däremot synes

det länsstyrelsen som om samtliga framställningar från annan än lands­

tingsman borde kunna avges till förvaltningsutskottet före den 1 juli, där

ej annan tid bestämmes av utskottet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 119.

Departementschefen.

Reglerna om förslagsrätt vid lagtima landstingsmöte hör till de

områden, där de av kommunallagskommittén föreslagna ändringarna i

huvudsak innebär att vad som redan tillämpas lagfästes.

Enligt LL tillkommer sådan förslagsrätt länsstyrelsen, landstingsman

och förvaltningsutskottet. På grund av stadganden i sjukhuslagen och sjuk­

husstadgan har emellertid landstingskommunens sjukvårdande organ en

omfattande initiativrätt på sitt område. Det åligger sålunda sjukhusdirek­

tionen att före den 1 juli varje år till sjukvårdsberedningen insända förslag

till utgifts- och inkomststat för nästkommande år, och sjukvårdsbered­

ningen har sedan i sin tur att avge utlåtanden och förslag i anledning av

dessa och andra framställningar från direktionens sida. Vidare ankommer

det på samfällda förvaltningsutskottet att med eget yttrande till lands­

tinget överlämna de på landstingets handläggning ankommande framställ­

ningarna från organ, som handhar ledningen och förvaltningen av sjuk­

husen. Motsvarande bestämmelser finns visserligen icke beträffande fram­

ställningar och förslag från landstingskommunens övriga specialstyrelser,

men i praxis torde man även i dessa fall tillämpa en liknande ordning.

Då kommittén nu föreslår en uttrycklig bestämmelse, genom vilken även

annan nämnd av förvaltningsutskottet — alltså både hälso- och sjukvårds­

styrelsen och övriga specialnämnder —- tillerkännes rätt att väcka förslag

vid lagtima möte, understryker kommittén, att denna ordning icke torde

innebära någon ändring i sak. Vidare framhåller kommittén, att initiativ­

rätten i fråga självfallet är begränsad till angelägenheter inom respektive

nämnds förvaltningsområde.

Den av kommittén sålunda förordade regleringen av förslagsrättens om­

fattning har av remissinstanserna i huvudsak lämnats utan erinran och

själv anser jag mig kunna biträda densamma. Vad som från ett par håll

anförts om att det borde utsägas i lagen att specialnämnds förslagsrätt en­

dast avser ärenden, som faller inom ramen för nämndens verksamhet, för­

84

tjänar enligt min mening icke beaktande. Liksom kommittén finner jag

denna begränsning självfallen.

I detta sammanhang vill jag också beröra vad några remissinstanser an­

fört beträffande tillämpningen av länsstyrelses förslagsrätt. Enligt dessa

remissinstanser har den praxis utbildat sig att bl. a. föreningar och enskilda

till länsstyrelsen inger framställningar om åtgärder från landstingets sida

och att länsstyrelsen utan närmare granskning vidarebefordrar framställ­

ningarna till landstinget med påföljd att landstinget anser sig ha att be­

handla framställningarna som länsstyrelsens egna förslag. Denna praxis

har givit landstinget och länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län anledning

föreslå att det i landstingslagen infördes ett stadgande att framställning

från annan än länsstyrelse, nämnd eller landstingsledamot skall inges till

förvaltningsutskottet och att framställningen därifrån skall vidarebefordras

till landstinget, om icke utskottet enhälligt beslutar avvisa densamma. —

En sådan utvidgning av förslagsrätten som här förordas kan jag icke finna

befogad. Såsom länsstyrelsen i sitt remissyttrande antytt har den tillämp­

ning av bestämmelsen om länsstyrelses förslagsrätt som ifrågavarande

praxis innebär säkerligen icke varit avsedd av lagstiftaren vid bestämmel­

sens tillkomst. Enligt min mening bör visserligen länsstyrelsen, om skäl

därtill anses föreligga, upptaga en inkommen framställning som sitt eget

förslag och avlämna detta förslag till landstinget. Ärendets karaktär av

länsstyrelsens förslag bör därvid framgå. Om länsstyrelsen däremot icke

vill behandla framställningen på detta sätt eller icke ingå i närmare pröv­

ning av saken, synes det lämpligt att länsstyrelsen — i stället för att vidare­

befordra framställningen till landstinget — överlämnar ärendet till förvalt­

ningsutskottet. Det torde sedan få ankomma på utskottet att i vanlig ord­

ning pröva, om ärendet skall läggas fram för landstinget.

I fråga om tiden för avgivande av förslag anser jag i likhet

med kommittén, att det icke finns någon anledning att frångå den nuva­

rande allmänna motionstiden (senast den 15 augusti eller för förvaltnings­

utskott senast 14 dagar före landstingsmötets början). Åtskilliga remiss­

instanser har visserligen ifrågasatt en förkortning av motionstiden till den

1 augusti eller den 15 juli och har därvid bl. a. åberopat, att förvaltnings­

utskotten behöver få längre beredningstid än för närvarande samt att tiden

för tryckning och delgivning av landstingens handlingar är väl knapp.

Emellertid vill jag erinra om att riksdagen så sent som år 1946 och år 1949

prövat frågan om motionstidens längd. Den avvägning som därvid skett

torde icke nu böra rubbas, helst som förslaget att bibehålla denna avväg­

ning i flertalet remissyttranden lämnats utan erinran.

Beträffande förslag från specialnämnd förordar kommittén, att sådant

förslag — liksom specialnämnds förslag till utgifts- och inkomststat —•

skall inges till förvaltningsutskottet före den 1 juli, där ej annan tid bestäm­

mes av utskottet. Kommittén framhåller emellertid, att det torde kunna

Kungl. Maj.ts proposition nr 119.

85

antagas att sjukhusens direktioner såsom hittills varit fallet vanligen kom­

mer att inge sina framställningar direkt till sjukvårdsstyrelsen, eftersom

denna ändock har att yttra sig i alla ärenden rörande sjukvården. För att

avge sina förslag i denna ordning bör direktionerna enligt kommitténs

mening i allmänhet få utnyttja tiden fram till den 1 juli. Med hänsyn här­

till och för att bereda sjukvårdsstyrelsen rådrum för behandling av fram­

ställningarna bör enligt kommittén förvaltningsutskottet utsträcka för-

slagstiden för sjukvårdsstyrelsen i erforderlig mån.

Vad kommittén här föreslagit har av remissinstanserna i stort sett god­

tagits eller lämnats utan erinran. Även i detta fall är det ett mindre antal

remissinstanser som ifrågasätter en förkortning av förslagstiden. För egen

del vill jag framhålla, att det med hänsyn till förvaltningsutskottets all­

männa ställning i landstingsförvaltningen synes mig naturligt att utskottet

får befogenhet att bestämma förslagstiden för specialnämnderna. Den i

lagen angivna tiden — enligt förslaget före den 1 juli — får därmed endast

en begränsad betydelse som huvudregel, från vilken förvaltningsutskottet

kan göra undantag. Detta synes mig ge möjlighet till en smidig anpassning

efter olika behov. Jag vill därför förorda kommitténs lösning av frågan.

I likhet med kommittén anser jag det icke erforderligt att i lagtexten

särskilt erinra om att förvaltningsutskottet skall tillställa landstinget de

från specialnämnderna inkomna förslagen inom samma tid som är stadgad

för utskottets egna framställningar.

Kungi. Maj.ts proposition nr 119.

C. Rätt för utomstående att deltaga i landstingets överläggningar.

Gällande bestämmelser.

Enligt 35 § LL må landshövding i kraft av sitt ämbete övervara lands­

tingets sammanträden och deltaga i överläggningarna men ej i besluten.

Är landshövding i länet ej tillsatt eller förordnad, äger den i tjänsten

äldste avdelningschefen i länsstyrelsen den rätt som nyss sagts. Har lands­

hövdingen förhinder, utövas samma rätt av den avdelningschef landshöv­

dingen därtill förordnar eller, om sådant förordnande icke meddelats, av

den i tjänsten äldste avdelningschefen.

Ifrågavarande bestämmelser har i stort sett varit oförändrade sedan

LL:s tillkomst.

Kommunallagskommittén.

Efter förebild av primärkommunernas lagstiftning föreslår kommittén

nu, att rätt att deltaga i överläggningarna skall tillkomma — utom lands­

hövdingen eller avdelningschef i länsstyrelsen -— även ordföranden

eller vice ordföranden i förvaltningsutskottet (29 §

i lagförslaget). Att bestämmelse härom hittills kunnat undvaras torde —

framhåller kommittén — sammanhänga med att förvaltningsutskottets ord­

86

förande och vice ordförande regelmässigt tillhört landstinget. Uå emeller­

tid ledamöterna i utskottet kan väljas utanför landstingets krets, synes

det kommittén motiverat att tillförsäkra ordföranden respektive vice ord­

föranden i utskottet samma rätt att deltaga i det representativa organets

överläggningar som tillkommer innehavare av motsvarande uppdrag i pri­

märkommunernas främsta förvaltningsorgan. Däremot torde — anför kom­

mittén vidare — regeln i de primärkommunala lagarna om yttranderätt för

ordförande eller vice ordförande i annan nämnd eller styrelse vid behand­

ling av ärende, som beretts av nämnden eller styrelsen, icke böra efterbildas

i vidare mån än såvitt angår ordföranden i landstingskom­

munens hälso- och sjukvårdsnämnd, respektive ordföran­

dena i särskild hälsovårdsnämnd och särskild sjukvårdsnämnd. Lands­

tingets till cirka en vecka under året koncentrerade förhandlingar kan

nämligen av praktiska skäl icke tillåtas stå öppna för deltagande av utom­

stående i samma utsträckning som fullmäktigsammanträdena i primär­

kommunerna. Eftersom enligt de bestämmelser om interpellation, som

kommittén föreslår i det följande, interpellation skall kunna riktas —

utom till förvaltningsutskottets ordförande — till ordföranden i hälso-

och/eller sjukvårdsnämnden, bör närvarorätten för denne även gälla be­

svarande av interpellation. I likhet med vad som gäller för primärkommu­

nerna bör enligt kommitténs mening vidare landstingets revisorer

äga yttranderätt vid behandlingen av revisionsberättelsen.

Vidare föreslår kommittén, att en allmän rätt att deltaga i landstingets

överläggningar skall tillkomma sådan i landstingskommunens tjänst an­

ställd befattningshavare, vilken såsom föredragande i förvaltningsutskottet

eller eljest på grund av sina tjänsteåligganden intager en ledande ställning

i landstingskommunens samfällda förvaltning. Denna bestämmelse lär en­

ligt vad kommittén framhåller regelmässigt få tillämpning på lands­

tingsdirektören. Beträffande motiven för införande av sådan be­

fogenhet för landstingets främste administrative tjänsteman hänvisar

kommittén i stort sett till vad kommittén anfört rörande motsvarande

stadgande i förslaget till kommunallag (betänkande III s. 378). Kommittén

tillägger, att det med hänsyn till de långa intervallerna mellan landstings­

mötena och svårigheten för landstingets ledamöter att följa verksamheten

under mellanperioderna synes särskilt värdefullt, att landstingsdirektören

får rätt att yttra sig vid landstingets sammanträden och därvid lämna in­

formationer.

Slutligen anmärker kommittén i detta sammanhang, att förslaget till

landstingslag icke innehåller någon motsvarighet till den i kommunallags-

förslaget stadgade rätten för fullmäktige att låta även andra tjänstemän

än den ledande befattningshavaren yttra sig vid sammanträde för läm­

nande av upplysningar. Enligt kommitténs mening lämpar sig en sådan

bestämmelse av olika skäl mindre väl för landstingsförvaltningens del. Bl. a.

Kungl. Maj.ts proposition nr 119.

87

kan inkallandet av tjänstemän från olika orter inom landstingsområdet

möta svårigheter på grund av de stora avstånden därstädes. För övrigt hän­

visar kommittén till att en liknande, av kommunalförfattningssakkunniga

i deras förslag till lag om landsting upptagen bestämmelse möttes av stark

kritik under förslagets remissbehandling och därför ej medtogs i propo­

sitionen med förslag till landstingslag vid 1924 års riksdag (se proposition

nr 188/1924 s. 75 ff.).

Remissyttrandena.

De föreslagna bestämmelserna har vid remissbehandlingen icke föranlett

någon erinran såvitt avser rätt för ordförande eller vice ord­

förande i förvaltningsutskottet samt hälso- och

sjukvårdsnämnden eller för revisor att deltaga i överläggningarna.

Däremot har förslaget att tillerkänna landstingsdirektören

sådan rätt — även om det i flertalet remissyttranden lämnats utan erinran

— på åtskilliga håll mött kritik.

Svenska landstingsförbundets styrelse erinrar om att enligt propositionen

nr 210/1953 skulle rätt av ifrågavarande slag icke tillerkännas den mot

landstingsdirektör svarande befattningshavaren hos primärkommun. Emel­

lertid synes det styrelsen föreligga skäl att landstingsdirektören får ut­

trycklig rätt att deltaga i landstingets överläggningar. Styrelsen framhåller

att, om landstingsdirektören har möjlighet att vid lämplig tidpunkt lämna

erforderliga upplysningar, kan detta vara ägnat att klarlägga frågans inne­

börd och även förkorta debatten.

I detta yttrande instämmer landstingen i Jönköpings, Värmlands, Gävle­

borgs och Västerbottens län. Även Blekinge, Skaraborgs, Örebro och Väst­

manlands läns landsting tillstyrker förslaget i förevarande del. Skaraborgs

läns landsting framhåller därvid, att nu gällande bestämmelser enligt dess

uppfattning knappast utgör hinder för att landstingsdirektören, när så

anses önskvärt, inför det samlade »tinget» lämnar erforderliga upplys­

ningar och klarlägganden.

Statskontoret och Älvsborgs läns landsting förutsätter, att bestämmelsen

om rätt för landstingsdirektör att deltaga i överläggningarna omredigeras

i samma mån som motsvarande del av förslaget till ny kommunallag.

Mot att sådan rätt tillerkännes landstingsdirektören uttalar sig vidare

länsstyrelserna i Stockholms och Gotlands län samt landstingen i Stock­

holms, Södermanlands och Hallands län. Stockholms läns landsting med­

delar, att man inom landstinget hittills tillämpat det förfaringssättet att

såväl landstingsdirektören som andra landstingets befattningshavare, som

landstinget velat höra, inkallats till vederbörande landstingsutskott för att

där lämna upplysningar. Då detta förfaringssätt fungerat väl, finner lands­

tinget någon ändring icke påkallad. — Länsstyrelsen i Stockholms lön

anser, att det kunde fastslås i 29 g att landstinget kan tillåta den ledande

Kungl. Maj.ts proposition nr 119.

88

befattningshavaren att lämna erforderliga upplysningar vid landstingets

sammanträden. Av skäl som kommittén redovisat finner länsstyrelsen något

liknande icke böra föreskrivas i fråga om landstingets övriga tjänstemän.

— Södermanlands läns landsting framhåller, att landstingsdirektören såsom

föredragande i de beredande instanserna haft möjlighet att framföra sina

synpunkter och få avvikande mening antecknad till protokollet och där­

igenom bringad till landstingets kännedom. Skulle det trots allt anses

önskvärt att möjlighet öppnas för landstingsdirektören att yttra sig i

landstinget, anser landstinget detta böra göras beroende av landstingets

beslut i varje särskilt fall. — Länsstyrelsen i Gotlands län förklarar sig

visserligen icke kunna tillstyrka, att landstingsdirektören får deltaga i

debatten på samma sätt som landstingets ledamöter, men anför samtidigt,

att länsstyrelsen icke har något att erinra mot en bestämmelse av innehåll

att landstingsdirektören må efter särskilt beslut av landstinget vid mötet

tillhandagå med erforderliga upplysningar. -— På liknande sätt uttalar sig

Hallands läns landsting.

Länsstyrelsen i Uppsala län och Örebro läns landsting gör däremot gäl­

lande, att rätt att deltaga i landstingets överläggningar bör tillkomma även

ordförande eller vice ordförande i annan nämnd än förvaltningsutskott

samt hälso- och sjukvårdsnämnd, såvitt avser ärende som berelts av nämn­

den. Om man vid införandet av en dylik rätt nödgas utsträcka landstings­

mötet en eller annan dag, anser nämnda länsstyrelse vara en fråga av

underordnad betydelse i jämförelse med det syfte en sådan rätt skulle

kunna tillgodose -—- att erhålla upplysningar från den som närmast haft

att svara för ärendets beredning.

Departementschefen.

Det samarbete som måste äga rum mellan länsstyrelse och landsting har

alltsedan landstingsförordningens tillkomst ansetts motivera en bestäm­

melse om rätt för landshövdingen eller dennes ställföreträdare att deltaga

i landstingens överläggningar men ej i besluten. Att denna rätt skall bi­

behållas synes självfallet.

Då kommunallagskommittén nu föreslår att en motsvarande rätt skall

införas för innehavarna av vissa landstingskommunala förtroendeuppdrag

och tjänster innebär detta en nyhet, som uppenbarligen betingas av in­

tresset att landstingets ärenden får en så fullständig utredning och be­

lysning som möjligt. Kommitténs förslag att ordföranden eller vice ord­

föranden i förvaltningsutskottet skall få en allmän rätt att deltaga i över­

läggningarna har helt godtagits av remissinstanserna, och detsamma gäller

förslaget att en mera begränsad sådan rätt skall tillerkännas ordföranden

eller vice ordföranden i hälso- och sjukvårdsstyrelsen samt revisor. Även

i dessa avseenden kan jag ansluta mig till kommittén.

I fråga om förslaget att bereda landstingsdirektören eller motsvarande

Kungl. Maj.ts proposition nr 119.

90

Kungl. Maj:ts proposition nr 119.

1912 ................

Landstingsman, ej

boende å lands­

tingsorten

kr.

.................... 6

Landstingsman, bo­

ende å landstings­

orten

kr.

1917 ................

................... ....

G

1918

.................... 12

9

1942 ................ .................... 18

12

1947 ................ .................... 24

16

1952 ................ .................... 32

20

Den nuvarande bestämmelsen om resekostnadsersättning

har tillkommit år 1950, i samband med den då på grundval av kommunal-

lagskommitténs betänkande II beslutade reformen i fråga om ersättning till

innehavare av kommunala förtroendeuppdrag.

Kommunallagskommittén.

Kommittén framhåller, att dagtraktamentet — på grund av de

stora förändringarna i penningvärdet —- måst höjas tre gånger under det

senaste decenniet och att detta förhållande synes ge anledning att över­

väga, om det är lämpligt att i fortsättningen ha beloppet fixerat i lag.

En omständlig lagstiftningsprocedur måste företagas varje gång ändringar

i penningvärdet påkallar en justering av ersättningsbeloppen. Oavsett de

härmed förenade olägenheterna och oavsett på vad sätt penningvärdet kan

komma att utveckla sig i framtiden, synes det kommittén att man med

förtroende kan överlämna åt landstingen att själva bestämma traktamen­

tets belopp.

Kommittén fortsätter.

Det kan i detta sammanhang erinras, att någon begränsning till beloppet

numera icke är stadgad för primärkommunerna, när det gäller trakta­

mente för deltagande i särskilt tidskrävande sammanträde eller förrätt­

ning eller när en höjning av det ordinära maximibeloppet 10 kronor eljest

finnes påkallad av särskilda förhållanden. Den skillnaden föreligger dock

i fråga om ersättning åt landstingsmän å ena sidan samt förtroendemän i

primärkommunerna å den andra, att landstingsman äger en i lagen stad­

gad rätt till dagtraktamente — liksom till reseersättning —- medan en

primärkommunal förtroendeman är för sin rätt till ersättning beroende

av kommunens beslut. Men det synes icke möta något hinder att bibehålla

principen om landstingsmans rätt till ersättning, även om det överlämnas

åt landstinget att bestämma ersättningens storlek. Rent formellt har visser­

ligen en på detta sätt utformad rätt icke samma värde för den enskilde

landstingsmannen som den garanti att utbekomma visst bestämt belopp,

som de nuvarande bestämmelserna innefatta. I realiteten torde dock den

ifrågasatta ändringen icke komma att medföra någon försämring av lands­

tingsledamöternas ersättningsförmåner.

Med hänsyn till vad som anförts föreslår kommittén en sådan avfattning

av förevarande bestämmelse, att landstingsman under landstingets möte

92

Svenska landstingsförbundets styrelse tillstyrker, att det lägges i lands­

tingets hand att bestämma storleken av traktamentsbeloppen. Några far­

hågor för att växlande belopp kommer att fastställas inom olika landstings­

kommuner behöver enligt styrelsens mening icke föreligga. Styrelsen avser

nämligen, om kommittéförslaget realiseras, att efter förvaltningsutskottens

hörande framlägga förslag i frågan, och utsikter torde finnas, att man

därigenom liksom skett i fråga om lönesättningen för landstingens

befattningshavare — skall kunna åstadkomma enhetlighet på området.

Styrelsen finner det tveksamt, om det är nödvändigt att i lagen intaga

bestämmelser om resekostnadsersättningens beräknande vid olika färdsätt.

Även denna angelägenhet borde enligt styrelsens mening kunna överläm­

nas till landstinget självt att besluta om.

I detta yttrande instämmer landstingen i Värmlands, Gävleborgs och

Västerbottens län. För tanken att landstingen själva bör få fastställa även

grunderna för resekostnadsersättning uttalar sig vidare länsstyrelserna i

Kalmar och Jämtlands län samt landstingen i Södermanlands, Jönköpings

och Skaraborgs län ävensom Kalmar läns norra landsting.

Däremot ställer sig Gotlands läns landsting tveksamt inför en ordning,

som innebär att landstingen själva får bestämma traktamentsbeloppen.

Och mot en sådan ordning uttalar sig kammarkollegiet och länsstyrelsen

i Blekinge län ävensom landstingen i Blekinge samt Göteborgs och Bohus län.

Kammarkollegiet erinrar om att det kommunala traktamente, som avses

i de primärkommunala lagarna, icke utgår till fullmäktigeledamot utan

är begränsat till ledamot av kommunal styrelse, nämnd och beredning

samt att, såsom kommittén framhållit, någon rätt till sådant traktamente

icke är stadgad i lag utan beror på kommunens gottfinnande. Motsvarande

regel gäller — fortsätter kollegiet — enligt 43 § LL för ledamot av för­

valtningsutskott samt utsedd ledamot av annan landstingets styrelse eller

nämnd m. fl. I statsförvaltningen tillämpas regeln, att vid rätt för befatt­

ningshavare till traktamente beloppet efter riksdagens hörande fastställes

av Ivungl. Maj:t i särskild författning, enhetligt för hela riket. Kommit­

téns förslag avser att möjliggöra för varje landsting att efter eget skön

bestämma traktamentsersättningens belopp. Detta synes kollegiet icke lämp­

ligt. Kollegiet förordar därför, att traktamentsersättningens belopp blir

fixerat i lagen.

Göteborgs och Bohus läns landsting anser sig av principiella skäl böra

avstyrka förslaget i förevarande del. Risk för missbruk torde visserligen

icke uppkomma, men landstinget framhåller att det är eu grannlaga upp­

gift att deltaga i beslut om egna förmåner och att detta hör undvikas,

då så är möjligt. Vidare påpekar landstinget att vid sådana beslut jävs-

bestämmelserna i 28 § lagförslaget måste sättas ur kraft.

Liknande synpunkter anföres av länsstyrelsen i Blekinge län.

Kungl. Maj.ts proposition nr 119.

94

enhetliga normer uppnås genom överenskommelser mellan landstingen. Jag

kan därvid stödja mig på att landstingsförbundets styrelse förklarat, att

styrelsen efter hörande av förvaltningsutskotten ämnar framlägga förslag

i frågan och att utsikter torde finnas att man därigenom skall kunna åstad­

komma enhetlighet på området. — I princip är jag ense med Göteborgs och

Bohus läns landsting om att det är en grannlaga uppgift att deltaga i beslut

om egna förmåner. Emellertid bör detta enligt min mening icke hindra den

lösning av frågan som kommittén föreslagit. Såsom landstinget framhållit

torde någon risk för missbruk icke föreligga.

I och för sig anser jag visserligen att man med samma förtroende skulle

kunna överlämna åt landstingen att själva bestämma även grunderna

för rese k ostnadsersättn ingens beräkning. Några prak­

tiska fördelar torde emellertid här icke vara att vinna genom en ändring i

den nuvarande ordningen, som delvis ansluter sig till motsvarande bestäm­

melser för primärkommunerna.

Under åberopande av vad jag sålunda anfört förordar jag i princip kom­

mitténs förslag till bestämmelser om dagtraktamente och resekostnads-

ersättning åt landstingsmän (39 § 1 mom. i lagförslaget). Och liksom kom­

mittén anser jag, att den föreslagna friheten för landstingen att själva be­

stämma grunderna för dagtraktamente åt landstingsmän bör få betydelse

även för fastställandet av traktamentsersättning åt övriga förtroendemän i

landstingsförvaltningen (39 § 2 mom., 55 § 1 mom. första stycket, 67 §

femte stycket).

Jag vill i detta sammanhang erinra om att den normering av traktaments­

belopp och resekostnadsersättning, som LL innehåller, i flera författningar

lagts till grund för beräkning av motsvarande ersättningar till grupper av

förtroendemän utanför landstingsförvaltningen. Så stadgar 12 § lagen den

22 april 1949 med vissa bestämmelser om rättegången i tryckfrihetsmål, att

juryman av statsmedel åtnjuter bl. a. dagtraktamente enligt de grunder som

gäller för landstingsmän. Av 12 § 5. lagen om val till riksdagen framgår, att

bl. a. stadsfullmäktig, som deltager i riksdagsmannaval till första kamma­

ren, i visst fall äger av statsmedel åtnjuta dagtraktamente enligt samma

grunder som gäller i fråga om deltagande i landstings möte. Enligt 63 §

lagen den 3 januari 1947 om allmän sjukförsäkring må till ombud i cen­

tralsjukkassas ombudsmöte utges dagtraktamente, dock högst med vad som

utgår till landstingsman vid tjänstgöring å landstingsmöte. Även andra

exempel på liknande bestämmelser kan anföras. Om landstingsmans rätt till

dagtraktamente regleras på det sätt jag nyss förordat, bör hänvisningar av

ifrågavarande slag icke få leda till att bestämmelserna i den nya lagen blir

tillämpliga. Att nu omarbeta alla sådana hänvisningar skulle vara förenat

med avsevärda olägenheter. Den lämpligaste lösningen synes mig vara att

i en övergångsbestämmelse till den nya lagen stadga, att då hänvisning i

lag eller författning gäller de för landstingsmän stadgade grunderna i fråga

Kungl. Maj.ts proposition nr 119.

96

mittens förslag till kommunallag avses tillkomma kommunalnämnd i lands­

kommun och drätselkammare i flertalet städer, d. v. s. kommunens sty­

relse, samt anför vidare. Såväl förvaltningsutskottet som kommunens sty­

relse är tilldelade uppgiften som en ledande, initiativtagande och över­

vakande instans samtidigt som de är specialorgan för vissa uppgifter, fram­

för allt drätselförvaltningen. Trots denna överensstämmelse i ställning och

funktioner skiljer sig lagreglerna för förvaltningsutskottet i åtskilliga de­

taljer från kommunallagsförslagets föreskrifter om kommunalnämnd och

drätselkammare. En anpassning av landstingslagen i förevarande avseende

efter de föreslagna bestämmelserna för primärkommunerna synes kommit­

tén dels tillgodose behovet av enhetlighet och konsekvens i lagstiftningen

och dels medföra lättnader och förenkling vid lagstiftningens tillämpning

särskilt för de många förtroendemän, som är verksamma både i primär­

kommuner och landsting. Med hänsyn härtill har kommittén utformat

reglerna om förvaltningsutskottet i nära anslutning till vad som föresla­

gits för kommunens styrelse (40—52 §§ förslaget till landstingslag).

Det ifrågavarande avsnittet av kommitténs förslag inledes med en be­

stämmelse, alt i landstingskommun skall såsom dess styrelse finnas ett

förvaltningsutskott (40 §).

Vad härefter angår förvaltningsutskottets olika uppgif­

ter (41 §) innebär kommitténs förslag ett kraftigare understrykande av

utskottets ledande ställning inom landstingsförvaltningen än den nuva­

rande lagen innefattar. Utskottet skall sålunda enligt förslaget på lands­

tingets vägnar leda förvaltningen av landstingskommunens angelägenheter

och ha inseende över övriga nämnders verksamhet. Bestämmelsen om in­

seende över övriga nämnders verksamhet ersätter det nuvarande stadgan­

det om utskottets överinseende över de för särskilda verkställighetsbestyr

utsedda styrelsers eller personers ekonomiska förvaltning. Den föreslagna

lydelsen torde — anför kommittén — icke innebära någon egentlig änd­

ring i sak av de befogenheter som tillkommer förvaltningsutskottet vid

dess tillsyn över de olika specialorganen. Givetvis äger utskottet icke in­

gripa i de funktioner, som tillkommer specialorganen på grund av särskild

lagstiftning. Tillsynen hänför sig väsentligen till den ekonomiska för­

valtningen, d. v. s. den del av förvaltningen, för vilken de olika special­

nämnderna står i ansvar gentemot landstinget. I övrigt hänvisar kommit­

tén i detta ämne till vad som anförts i motsvarande avseende för primär­

kommunernas del (betänkande III s. 180).

Förvaltningsutskottets ledande roll inskärpes i förslaget ytterligare ge­

nom föreskrift att utskottet med uppmärksamhet skall följa de frågor,

som kan inverka på landstingskommunens utveckling och ekonomiska

ställning, samt hos landstinget och landstingskommunens övriga nämnder

ävensom hos andra myndigheter göra de framställningar, som finns på­

kallade.

Kungl. Maj.ts proposition nr 119.

98

ciellt skäl som motiverar en annan ordning i detta hänseende för lands-

tingsförvaltningens del än den som föreslagits för primärkommunerna.

Dock har kommittén låtit bestämmelsen om obligatoriskt reglemente för

förvaltningsutskottet kvarstå. Kommittén anför, att efterlevnaden av denna

bestämmelse icke torde innebära någon olägenhet för landstingen, detta

bl. a. av det skälet att den på flertalet håll rådande ordningen med upp­

delning av utskottet på avdelningar torde komma att bibehållas i fortsätt­

ningen och grunderna för en sådan uppdelning under alla förhållanden

måste anges i reglemente. Lagförslagets utförliga reglering av de organi­

satoriska frågorna i övrigt medför emellertid enligt kommitténs mening,

att åtskilliga föreskrifter i de nuvarande reglementena kan utgå.

Också när det gäller detaljerna i utskottets verksamhetsformer har kom­

mittén i huvudsak följt förslaget till kommunallag. Endast i ett eller an­

nat avseende har kommittén ansett förhållandena påkalla avvikande reg­

ler för landstingsförvaltningen.

Av de olika detaljbestämmelser, som sålunda föreslås, må här först näm­

nas den som reglerar ledamotsantaleti förvaltningsutskottet (42 §).

Enligt det åsyftade stadgandet bestämmes antalet ledamöter och supplean­

ter av landstinget; ledamöternas antal får dock icke vara under sju (nu­

varande minimiantal är fem). Däremot är icke såsom i gällande lag satt

någon övre gräns för antalet.

Beträffande förvaltningsutskottets mandattid erinrar kommittén

om att den nu stadgade ettåriga mandattiden vid LL:s antagande åbero­

pades såsom ägnad att minska de farhågor, som från något håll uttalades,

att förvaltningsutskottet skulle skaffa sig en otillbörlig maktställning i

förhållande till det blott en gång om året sammanträdande landstinget

(konstitutionsutskottets utlåtande nr 30/1924 s. 15). Huruvida den ett­

åriga tjänstgöringstiden haft någon betydelse som garanti i detta hänse­

ende synes kommittén tvivelaktigt. I varje fall torde denna garanti — an­

för kommittén vidare — icke böra tilläggas den vikt, att man i fortsätt­

ningen bör avvika från den för flertalet kommunala uppdrag gällande fyra­

åriga mandattiden. Denna tid har för landstingens del senast fastslagits

för ledamotskap av hälso- och sjukvårdsberedning. Kommittén föreslår

alltså, att förvaltningsutskottet skall utses för fyra år i sänder (44 §). Av

praktiska skäl — bl. a. med hänsyn till att landstingets räkenskaper föres

för kalenderår — bör mandattiden enligt kommitténs mening avse fyra

kalenderår, räknade från och med den 1 januari året efter det, då valet

sker.

I fråga om tiden för valet erinrar kommittén om att kommunens

styrelse enligt förslaget till kommunallag skulle utses i december samma

år fullmäktigval ägt rum, av de då nyvalda fullmäktige. Kommittén fram­

håller emellertid de betydande olägenheter och kostnader som skulle vara

Kungl. Maj.ts proposition nr 119.

100

Jämtlands läns landsting gör gällande, att det i 41 § andra stycket g)

lagförslaget upptagna, från LL överförda stadgandet om åliggande för för­

valtningsutskottet att i andra hänseenden företräda landstinget mellan

dess möten — liksom hittills •— kommer att föranleda tolkningssvårighe-

ter. Landstinget fortsätter.

Såvitt avser den förvaltande verksamheten intager förvaltningsutskottet

en ställning, som i ganska betydande omfattning skiljer sig från andra

kommunala förvaltande organ, kommunalnämnd och drätselkammare.

Denna skillnad betingas framförallt därav, att landstinget som regel sam­

manträder endast en gång om året. Detta medför, att förvaltningsutskottet

många gånger i praktiken måste påtaga sig uppgifter, som i primärkom­

munerna normalt ankomma på fullmäktige. Ett sådant förfaringssätt lärer

visserligen kunna vara formellt fullt riktigt såsom t. ex. då utskottet be­

slutar med ledning av givna särskilda bemyndiganden. Emellertid är det

ofta icke möjligt att före ett landstingsmöte förutse vilka bemyndiganden,

som kunna bliva erforderliga i avbidan på nästa möte. I sådana fall nödgas

förvaltningsutskottet handla efter omständigheterna. Vid akuta penning­

behov för nödvändiga ändamål vid landstingsanstalter torde ett förvalt­

ningsutskott då i allmänhet åtaga sig ansvaret och fatta beslut om anslag

utan att avvakta nästkommande landsting, såvida anslagsbehovet icke rör

sig om mycket betydande belopp. I andra fall torde utskott bevilja anslag

endast för viktigare ändamål och med jämförelsevis ringa belopp. Möj­

ligheten att sammankalla urtima landsting begagnas i praktiken endast,

då fråga är om mera betydelsefulla frågor med stora anslagsbehov.

Under hänvisning härtill finner landstinget det nödvändigt, att förvalt­

ningsutskottet tillerkännes vissa befogenheter utöver dem som i motsva­

rande fall tillkommer primärkommunernas förvaltande organ. Å andra

sidan måste det enligt landstingets mening också finnas garantier mot en

alltför extensiv tolkning av uttrycket »företräda landstinget mellan dess

möten». Landstinget förklarar sig tillfullo inse svårigheterna att skapa klara

regler i förevarande hänseende men framhåller angelägenheten av att spörs­

målet blir föremål för ett klarläggande.

Länsstyrelsen i Jämtlands län hänvisar till detta landstingets uttalande

och understryker för egen del vikten av att spörsmålet om förvaltnings­

utskottets befogenheter klarlägges.

Kommunallagskommitténs förslag att i lagen utförligt reglera förvalt­

ningsutskottets organisation och verksamhetsfor­

mer har mött erinran endast från Västmanlands läns landsting och läns­

styrelsen i samma län.

Nämnda landsting gör gällande, att de föreslagna bestämmelserna i vissa

fall medför en mera tungrodd administration och att det därför bör över­

lämnas åt landstingen att som hittills fastställa ifrågavarande organisato­

riska föreskrifter; och länsstyrelsen ifrågasätter på samma sätt, om icke

lagförslagets utförliga reglering i vissa avseenden kommer att onödigt

betunga administrationen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 119.

102

En fyraårig mandattid ändrar kanske i praktiken icke förhållandet mellan

landstinget och dess förvaltningsutskott, men för landstinget torde det dock

åtminstone teoretiskt vara en garanti, om ledamöterna i utskott och nämn­

der stå på omval varje år. Om mandattiden bestämmes till ett år, kan också

bestämmelsen i 44 § andra stycket undvaras, vilken kan medföra, att

suppleant vid ledamots avgång, kan tjänstgöra intill fyra år utan möjlig­

het för hans partigrupp att få ändring till stånd, om så skulle anses önsk­

värt. Det torde även vara olämpligt, att det »gamla utskottet» får sitta

kvar efter landstingets avslutande till årets slut, då det torde vara regel,

att utskotten och dess avdelningar under tiden omedelbart efter landstings­

mötet bruka upptaga utredningar och planlägga arbetet under det kom­

mande verksamhetsåret.

Att mandattiden bör räknas från tidpunkten för landstingsmötets slut

anser även Norrbottens läns landsting och länsstyrelsen i samma lån, som

dock båda tillstyrker att mandattiden bestämmes till fyra år.

Norrbottens läns landsting pekar på en olägenhet som enligt dess mening

är förknippad med kommitténs förslag i förevarande del.

Strax efter landstingens möte i oktober månad brukar förvaltningsut­

skotten sammanträda för att bl. a. fatta beslut om de åtgärder och utred­

ningar, som i olika frågor ska verkställas och äro föranledda av lands­

tingets beslut. Därest landstinget i oktober skulle ha valt ett helt nytt för­

valtningsutskott eller verkställt kompletteringsval av en eller flera leda­

möter, så bli de nya ledamöterna icke från början införsatta i föreliggande

frågor och därjämte bundna av de beslut, som fattats av det gamla förvalt­

ningsutskottet.

Länsstyrelsen i Norrbottens län ansluter sig till landstingets mening

men betonar samtidigt, att förvaltningsutskottens sammansättning erfa­

renhetsmässigt sällan förändras i någon mera nämnvärd omfattning och

att därför frågan om den lämpligaste tidpunkten för mandattidens utgång

är av mindre betydelse.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län finner det — med hänsyn till vad kom­

mittén i sitt betänkande III föreslagit beträffande tiden för val av primär­

kommuns styrelse — inkonsekvent att låta val av förvaltningsutskottet äga

rum först vid det ordinarie landstingsmöte som hålles året efter det då

allmänna val av landstingsmän ägt rum.

Även förslaget att val av ordförande och vice ordförande

i förvaltningsutskottet skall förrättas av landstinget har i stort sett god­

tagits i remissyttrandena.

Lämpligheten av denna ordning ifrågasättes endast från några få remiss­

instansers sida. Dessa är länsstyrelsen i Jönköpings län samt landstingen i

Jönköpings, Malmöhus och Göteborgs och Bohus län.

Departementschefen.

Redan före LL:s tillkomst hade alla landsting — trots att någon före­

skrift därom icke fanns — tillsatt förvaltningsutskott och givit dem väsent­

Kungl. Maj:ts proposition nr 119.

104

brister eller felaktiga åtgärder, kan utskottet givetvis som ett led i tillsynen

meddela erforderliga råd och anvisningar.

I uppräkningen av speciella uppgifter har angivits förvaltningsutskottets

ahgganden som allmänt beredningsorgan, som drätselvårdande och förval­

tande myndighet, som verkställighetsorgan och som arkivvårdande myn­

dighet, allt i nära överensstämmelse med motsvarande stadganden beträf­

fande kommunens styrelse i förslaget till kommunallag. Från LL har till

förslaget överförts vissa uppgifter som däremot saknar motsvarighet beträf­

fande kommunens styrelse, nämligen åliggandena för utskottet att till lands­

tinget avge berättelse över utskottets verksamhet under tiden från senaste

lagtima möte, att avge förklaring i anledning av besvär över landstingets

beslut samt att i andra hänseenden företräda landstinget mellan dess

möten, i den mån annorlunda icke föreskrivits genom lag eller författning

eller landstingets beslut.

Frågan om förvaltningsutskottets verksamhet på arkivvårdens område

kommer jag att beröra i samband med specialmotiveringen till 41 §.

Beträffande övriga särskilt angivna åligganden för förvaltningsutskot­

tet har någon principiell erinran icke framställts i remissyttrandena och

för egen del kan jag även på dessa punkter förorda kommitténs förslag.

Med anledning av vad Jämtlands läns landsting anfört om att det all­

männa stadgandet att det tillkommer förvaltningsutskottet att i andra hän­

seenden företräda landstinget mellan dess möten skulle komma att föran­

leda tolkningssvårigheter och att ett klarläggande borde ske, vill lag fram­

hålla följande.

Som landstinget påpekar förhåller det sig otvivelaktigt så att förvalt­

ningsutskottet intager en ställning, vilken i viss omfattning skiljer sig

från den som enligt KL tillkommer kommunens styrelse, och att denna

skillnad framför allt betingas av att landstinget som regel sammanträder

endast en gång om året. Den ifrågavarande skillnaden har fått sitt främsta

uttryck just i bestämmelsen om förvaltningsutskottets uppgift som ställ­

företrädare för landstinget mellan dess möten. Under förarbetena till LL

framhöll kommunalförfattningssakkunniga i sin motivering till bestämmel-

sen ifråga, att erinringar möjligen kunde göras mot ett så omfattande

ställföreträdarskap som lagtextens formulering skulle skapa men att det

var antagligt, att landstingen icke skulle underlåta att genom reglementet

eller annorledes, om behov yppades, göra nödiga begränsningar för att

hindra att representationernas rätt träddes för nära. De sakkunniga ansåg

det självfallet, att begreppet »företräda» icke medförde rätt för utskottet

t. ex. att förvärva eller sälja fast egendom och än mindre kunde omfatta

funktioner som enligt grundlagsbud ankommer på landstinget, såsom ut­

övande av beskattningsrätten eller val av riksdagsmän. Föredragande de­

partementschefen förklarade sig i propositionen nr 188/1924 (s. 91) anse,

att tillbörlig trygghet förelåg för att förvaltningsutskottet icke obehörigen

Iiungl. Maj.ts proposition nr 119.

106

relsen för landstingsförbundet och flera landsting, vill här ha kvar den

gamla regeln och åberopar därvid i huvudsak, att minimiantalet ledamöter i

kommunalnämnd och drätselkammare med frångående av kommitténs för­

slag bestämts till fem, att den nuvarande bestämmelsen visat sig lämplig

och praktisk och att något reellt skäl för en ändring ej torde vara för han­

den. Särskilt med hänsyn till förhållandena i de minsta landstingskommu­

nerna finner jag det vara befogat att bibehålla den nuvarande regeln i

förevarande avseende och förordar alltså i denna del ett avsteg från kom­

mittéförslaget.

Beträffande förslagen att utsträcka förvaltningsutskottets mandattid

till fyra år, att förlägga tiden för valet till det lagtima landstingsmöte

som hålles året efter det då allmänna val av landstingsmän ägt rum samt

att låta val av ordförande och vice ordförande förrättas

av landstinget i stället för av utskottet är jag däremot helt av samma me­

ning som kommittén. Vad enstaka remissinstanser i dessa delar haft att

invända anser jag icke fordra särskilt bemötande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 119.

B. Övriga nämnder.

Gällande bestämmelser.

I den år 1940 tillkomna 40 a § LL lämnas föreskrifter om landstingets

hälso- och sjukvårdsberedning.

Där stadgas till en början, att ledningen av landstingets hälso- och sjuk­

vårdande verksamhet skall, i den mån icke genom lag eller författning

annorlunda föreskrives, enligt landstingets bestämmande utövas av en ge­

mensam hälso- och sjukvårdsberedning eller ock av en särskild hälsovårds-

och en särskild sjukvårdsberedning. Beredningen skall bestå av minst fem

för en tid av fyra kalenderår av landstinget valda ledamöter jämte lika

antal för samma tid utsedda suppleanter. Beredningen utser inom sig ord­

förande och vice ordförande. Landstinget bestämmer den ordning, i vilken

beredningen har att fatta beslut. (1 mom.)

Om landstinget så finner lämpligt, kan landstinget besluta, att beredning

skall utgöras av förvaltningsutskottet eller viss avdelning därav (2 inom.).

Till sammanträde med beredningen skall förste provinsialläkaren kallas

med rätt för honom att deltaga i överläggningarna men ej i besluten samt

att få sin mening antecknad till protokollet (3 mom.).

Paragrafen slutar med en erinran om att angående hälso- och sjukvårds­

beredningens verksamhet i övrigt gäller vad därom stadgas i lag eller för­

fattning (4 inom.).

Utom förvaltningsutskott samt hälso- och sjukvårdsberedning utser lands­

tingen vanligen nämnder och styrelser för speciella för­

valtningsuppgifter. För dessa organ finns inga samlade bestäm­

108

nerna) för en rad av landstingets i särskilda författningar angivna anstalter

och inrättningar, såsom sjukhus av olika slag, arbetshem, alkoholistanstal­

ter, anstalter för bildbara sinnesslöa, rättshjälpsanstalter, folkhögskolor,

centrala verkstadsskolor samt anstalter för lantbruksundervisning och an­

nan yrkesundervisning.

Kommittén framhåller, att landstingen i långt mindre omfattning än

primärkommunerna bedriver verksamhet, som icke är reglerad i särskild

författning och att speciella organ för oreglerad förvaltning därför icke är

särskilt vanliga men att några dock finns, exempelvis undervisningsnämnd,

stipendienämnd, närings- och kommunikationsråd samt social nämnd.

Beträffande vartdera slaget av nu berörda särskilda förvaltningsorgan

har kommittén — efter förebild av förslaget till kommunallag (jämför be­

tänkande III s. 204) -—- intagit en allmän bestämmelse. I första stycket av

54 § säges sålunda, att om utseende av nämnder för vissa i särskilda för­

fattningar angivna förvaltnings- och verkställighetsbestyr skall gälla vad

därom för varje fall finnes stadgat. I samma paragrafs andra stycke förkla­

ras, att landsting må för handhavande av särskilda förvaltnings- och verk­

ställighetsbestyr i övrigt tillsätta de nämnder som finnes erforderliga. Dess­

utom har kommittén ansett vissa organisatoriska föreskrifter böra införas

för nämnder av sist angivna slag (nämnder för oreglerad förvaltning).

Vad som i organisatoriskt hänseende föreslagits för förvaltningsutskottet

har kommittén —- med undantag för föreskrifterna om ledamotsantal,

mandattid, tidpunkten för organets utseende, val av ordförande samt regle­

mente — funnit lämpa sig även för de nu ifrågavarande nämnderna. Också

bestämmelserna om proportionellt val har gjorts tillämpliga å val av dessa

nämnder i likhet med vad kommittén föreslagit för motsvarande organ i

primärkommunerna (betänkande III s. 208). Däremot anser kommittén det

av liknande skäl, som kommittén åberopat för primärkommunernas del

(betänkande III s. 211), icke böra övervägas alt i landstingslagen meddela

organisatoriska föreskrifter för de nämnder och styrelser, som tillsättes

med anledning av bestämmelser i speciallagstiftningen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 119.

Remissyttrandena.

Ifrågavarande avsnitt av kommitténs förslag har föranlett mycket få

erinringar från remissinstansernas sida.

De remissinstanser som anser att minimiantalet ledamöter i förvaltnings­

utskotten bör bibehållas vid fem förklarar uttryckligen eller får antagas för­

utsätta, att detsamma bör gälla beträffande de ledande organen för lands­

tingens hälso- och sjukvårdande verksamhet.

Göteborgs och Bohus läns landsting — som icke har något att erinra mot

att antalet ledamöter i förvaltningsutskottet skall vara minst sju -— ifråga­

sätter om det finns anledning att stadga samma minimiantal i förevarande

no

Såsom jag tidigare nämnt förordar jag att beteckningen beredning i den

nya lagen utbytes mot ordet styrelse.

Kommunallagskommitténs förslag innebär med avseende å det ifrågava­

rande organets ställning och uppgifter icke någon som helst ändring i gäl­

lande bestämmelser. Däremot föreslår kommittén vissa ändringar ifråga om

styrelsens organisation och verksamhetsformer, i det att kommittén vill

ersätta de nuvarande knapphändiga föreskrifterna i detta hänseende med en

hänvisning till vad som är stadgat för förvaltningsutskottet. Vidare infö­

res, liksom beträffande förvaltningsutskottet, en bestämmelse om intern

delegation.

Vad kommittén sålunda föreslagit har så gott som helt vunnit remissin­

stansernas gillande. I den mån hänvisningen till bestämmelserna om för­

valtningsutskottet innebär att minimiantalet ledamöter ökas från fem till

sju har emellertid en viss opposition gjort sig gällande. Den ställning jag

redan tagit till frågan om ledamotsantalet för förvaltningsutskottets vid­

kommande leder enligt min mening till att även beträffande hälso- och

sjukvårdsstyrelsen den nuvarande regeln bör bibehållas. I övrigt ansluter

jag mig helt till kommitténs förslag i förevarande del. Medicinalstyrelsens

förslag att det skall införas skyldighet för sjukvårdsstyrelsen att i vissa

fall till sammanträde kalla lasarettsläkare, som är verksam inom lands­

tingskommunen, torde lämpligen böra behandlas i samband med den på­

gående översynen av sjukhuslagstiftningen.

Beträffande landstingskommunernas organ för speciella för­

valtningsuppgifter har kommittén i 54 § av lagförslaget med­

delat vissa föreskrifter. Dessa innebär en saklig nyhet såtillvida, att beträf­

fande nämnder för oreglerad förvaltning en reglering i organisatoriskt hän­

seende genomföres i form av en hänvisning till vissa bestämmelser angående

förvaltningsutskott samt hälso- och sjukvårdsstyrelse.

Remissinstanserna har — med endast ett par undantag — godtagit detta

förslag och själv förordar jag detsamma.

C. Landstingskommunens befattningshavare.

Gällande bestämmelser.

Enligt 44 § LL skall landstinget anställa eller låta anställa tjänsteman

eller tjänstemän med åliggande att föra landstingets protokoll och expe­

diera dess beslut, att föra landstingets räkenskaper och handha dess kassa

samt att ombesörja i sammanhang därmed förekommande göromål på sätt

och i den omfattning landstinget föreskriver. Landstinget kan i övrigt för

den samfällda förvaltningen anställa eller låta anställa de befattningshavare,

som finnes erforderliga.

Om göromålens fördelning mellan tjänstemännen samt om dessas an­

tagande och entledigande skall föreskrifter meddelas i reglementet för för­

valtningsutskottet eller i instruktion för tjänstemännen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 119.

112

även utan uttrycklig bestämmelse därom äger anställa den personal av olika

kategorier som erfordras för den kommunala verksamheten. Motsvarande

gäller givetvis landstingen. På grund härav och för vinnande av överens­

stämmelse i förevarande avseende mellan de olika kommunallagarna har

kommittén i sitt förslag låtit det nyssnämnda stadgandet utgå. I viss mån

som en konsekvens härav har kommittén likaledes uteslutit den tvingande

föreskriften om reglering i förvaltningsutskottets reglemente eller i in­

struktion av göromålens fördelning mellan tjänstemännen samt dessas an­

tagande och entledigande. Också utan en sådan bestämmelse torde det

enligt kommitténs mening kunna antagas, att landstingen i mån av behov

lämnar föreskrifter i dessa ämnen i den form, som i varje fall finnes lämplig.

Kommunallagskommitténs förslag i förevarande del har i remissyttran­

dena lämnats helt utan erinran.

Departementschefen.

Jag ansluter mig helt till förslaget att i den nya lagen icke medtaga

några bestämmelser om skyldighet eller rätt för landstingskommun att

anställa befattningshavare eller någon föreskrift om obligatorisk reglering

av tjänstemännens ställning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 119.

7. Om landstingskommunens drätsel.

I 6 kap. LL har stadganden om utgifts- och inkomststat, räkenskaper

och revision sammanförts med regler om landstingsskatt. Under hänvis­

ning till att bestämmelserna därigenom kommit att lida av en viss svår­

överskådlighet föreslår kommunallagskommittén nu, att kapitlet uppdelas

på två, ett om landstingskommunens drätsel och ett om landstingsskatt.

Därigenom uppnås samma ordning som i kommitténs förslag till kom­

munallag.

Kapitlet om landstingskommunens drätsel har kommittén i allt väsent­

ligt utformat efter mönster av motsvarande kapitel i kommunallagsförsla-

get (jämför betänkande III s. 261 ff). Kommittén framhåller, att detta be­

tyder en väsentlig omdaning och utbyggnad av de nuvarande bestäm­

melserna i både formellt och sakligt hänseende men att förslaget trots

detta icke torde medföra någon verklig omvälvning i drätselangelägen­

heternas handhavande, eftersom de nya bestämmelser, som föreslås, i stor

utsträckning redan tillämpas i landstingens praktiska verksamhet.

Det ifrågavarande kapitlet (5 kap. i lagförslaget) upptager de skilda be­

stämmelserna i följande ordning. Under rubriken Inledande bestämmelser

meddelas föreskrifter om bevarande av landstingskommunens förmögen­

het, användning av vederlag för viss tillgång, beskattningsrätt, täcknings-

föreskrift vid anslagsbeslut och anslagstäckning genom flerårig utdebite­

114

Gällande bestämmelser.

Huvudbestämmelsen om territoriell skattedifferentiering finnes i 46 §

2 mom. LL. Enligt detta lagrum äger landstinget — där företag, varom

förslag blivit väckt hos landstinget, är av den beskaffenhet, att endast viss

eller vissa kommuner inom landstingsområdet kan ha huvudsaklig nytta

av företaget — besluta, att »den eller de kommuner, som icke hava sådan

nytta, skola från bidrag till företaget befrias eller med sådant bidrag i

jämförelsevis mindre mån betungas». Om yrkande framställes om sådan

befrielse från eller lindring i landstingsskatt, som nyss nämnts, skall

landstinget besluta över detta yrkande, innan huvudfrågan företages till

avgörande. I detta beslut äger landstingets samtliga ledamöter deltaga, men

i överläggning och beslut i huvudfrågan må icke andra deltaga än lands-

tingsmän för de valkretsar, från vilka bidrag skall lämnas till företaget.

De berörda föreskrifterna kompletteras av vissa stadganden om kvali­

ficerad majoritet och underställning. Enligt 33 § 2 inom. kräves sålunda

två tredjedelars majoritet såväl för beslut om befrielse från eller lindring

i skyldighet att bidraga till visst företag som för beviljande av anslag för

dylikt företag, och enligt 55 § erfordras i fråga om båda slagen av beslut

länsstyrelsens godkännande.

Kommunallagskommittén.

Efter att ha redogjort för frågans tidigare behandling, särskilt i sam­

band med förarbetena till 1924 års lag (se betänkande IV s. 79—82), an­

för kommittén bl. a. följande. Förutsättningarna för slopandet av rätten

till territoriell skattedifferentiering synes kommittén nu vara större än vid

tillkomsten av LL. Av betydelse i detta hänseende är bl. a., att nya beslut

om skattedifferentiering icke synes ha fattats på avsevärd tid och att till-

lämpning av äldre beslut numera förekommer blott i ett enda län, Söder­

manlands, där i vissa kommuner alltjämt utgår ett tillägg på landstings­

skatten, olika stort i olika kommuner, för amortering och förräntning av

ett järnvägslån. Det får visserligen icke anses uteslutet, att bidragsgivning

för järnvägsändamål kan få aktualitet även i framtiden — kommittén

erinrar här om projekten på en förlängning av ostkustbanan och på en

järnvägslinje utmed kusten norr ut från Kalmar — men det synes kom­

mittén högst tvivelaktigt, om man med hänsyn härtill eller till andra ovissa

framtidsförhållanden bör bibehålla en från principen om skattebördans

lika fördelning så avvikande bestämmelse som den om territoriell skatte-

differenliering. De skäl, som vid landstingslagens antagande i övrigt åbe­

ropades till stöd för en bestämmelse om skattedifferentiering, är i varje

fall numera utan betydelse. Ingen stad som tillhör landstingsområde —

fortsätter kommittén — begagnar sig numera av rätten att bilda eget epi­

demidistrikt (de städer, som senast utgjorde egna epidemidistrikt, var

Eskilstuna, Örebro och Sundsvall). Och även om sådan stad framdeles

Kungl. Maj.ts proposition nr 119.

116

författning eller annorledes överskrider landstingets befogenhet. Besvären

skall ställas till Kungl. Maj:t och inges till länsstyrelsen inom sextio da­

gar från den dag landstinget avslutats.

Även kommun inom landstingsområdet har besvärsrätt.

Klagande har att, inom fjorton dagar efter besvärstidens utgång, till

landstingets ordförande inge diariebevis över att han besvärat sig. För­

summas detta, kan beslutet gå i verkställighet.

Beslut som angår landstingsskatten får gå i verkställighet trots besvär.

58 § LL innehåller vidare föreskrift om att länsstyrelsen ofördröj ligen

skall på visst sätt kungöra dagen för landstingets avslutande m. m.

Kommunallagskommittén.

Kommittén framhåller inledningsvis, att landstingslagens besvärsregler

i åtskilliga hänseenden påverkas av vad kommittén föreslagit för primär­

kommuner nas vidkommande.

Vad först angår de olika slag av beslut som kan bli föremål för över­

klagande har kommittén funnit, att besvärsrätten, som enligt nuvarande

bestämmelser blott avser landstingsrepresentationens avgöranden, i prin­

cip bör utsträckas till beslut av landstingskommunens ad­

ministrativa organ (jämför betänkande

III

s. 340 ff.).

I

fråga om

beslut av förvaltningsutskott samt hälso- och sjukvårdsberedning har till­

varon av besvärsrätt redan erkänts i praxis, och klagorätten bör nu enligt

kommitténs mening fastslås genom uttrycklig lagbestämmelse. Jämväl be­

slut av de nämnder och styrelser, som landstinget med stöd av landstings­

lagen utser för särskilda förvaltnings- och verkställighetsbestyr — organ

för oreglerad förvaltning, t. ex. en undervisningsnämnd — finner kommit­

tén böra inbegripas under besvärsrätten.

I vilken mån landstingslagens besvärsbestämmelser också bör utsträckas

till beslut av nämnder, som tillsätts enligt föreskrifter i speciallagstift­

ningen, d. v. s. nämnder för reglerad förvaltning, kan enligt kommittén

synas tveksamt. Kommittén framhåller emellertid, att önskvärdheten av

likformighet med kommunallagen torde kräva, att besvärsrätten får gälla

även beslut av dessa organ, i den mån annat ej föreskrives i vederbörande

specialförfattningar. Härigenom blir det möjligt — fortsätter kommittén

vidare — att anföra besvär enligt landstingslagens föreskrifter t. ex. över

beslut av hemhjälpsstyrelse, husmoderssemesternämnd och styrelse för

rättshjälpsanstalt, enär de författningar, som reglerar dessa organs verk­

samhet, saknar bestämmelser om klagorätt. Och avser specialförfattningar­

nas besvärsregler blott vissa slags beslut, torde övriga beslut kunna över­

klagas i den nu föreslagna ordningen.

Kommittén erinrar om att klagorätt enligt nuvarande ordning till­

kommer både kommun inom landstingsområdet och medlem av sådan kom­

mun samt anför vidare.

Kungl. Maj.ts proposition nr 119.

118

Kungl. Maj:ts proposition nr 119.

ker kommittén, att svenska landstingsförbundets styrelse i en framställning

till kommittén den 15 september 1947 föreslagit en förkortning av besvärs-

tiden från sextio till trettio dagar.

Kommittén har övervägt, huruvida utvidgningen av besvärsrätten att

avse även beslut av landstingskommunens administrativa organ bör föran­

leda en ändrad instansordning, så att icke alla besvär skall

prövas hos Kungl. Maj :t i regeringsrätten såsom första och enda instans.

Kommittén har därvid icke ansett det lämpligt att skilja mellan lands­

tinget självt å ena sidan och de administrativa organen å andra sidan samt

behålla regeringsrätten såsom besvärsinstans blott beträffande landstingets

beslut och låta övriga besvär gå till länsstyrelsen som första instans. Det

har nämligen synts kommittén uppenbart, att i varje fall förvaltningsut­

skottets beslut icke skall kunna upphävas annat än genom beslut av Kungl.

Maj :t, detta med hänsyn till utskottets betydelsefulla ställning inom lands­

tingets förvaltning. Vidare talar enligt kommitténs mening skäl för att

hälso- och sjukvårdsnämnds beslut likställs med förvaltningsutskottets, när

det gäller besvärsprövningen. Beträffande övriga administrativa organ

finner kommittén det kunna antagas, att besvärsfrekvensen icke blir så stor,

att ett omedelbart upptagande av besvären hos regeringsrätten ökar dess

arbetsbörda i någon större grad. Med hänsyn härtill och till lämpligheten

av en enhetlig besvärsprocedur för alla landstingskommunala beslut har

kommittén i sitt förslag bibehållit den nuvarande regeln om Kungl. Maj:t

såsom enda besvärsinstans.

Remissyttrandena.

Kommitténs förslag till allmänna besvärsregler har av remissinstanserna

i allmänhet lämnats utan erinran och har överhuvud föranlett endast ett

fåtal särskilda yttranden.

Vad först angår förslaget att i lagen utsträcka besvärsmöjligheterna även

till beslut av landstings kommunens administrativa

organ framhåller svenska landstingsförbundets styrelse att avsaknaden

i gällande lag av bestämmelser om besvärsrätt över förvaltningsutskottets

och andra nämnders beslut föranlett viss tveksamhet och att det därför

synes riktigt att besvärsrätten i dessa hänseenden blir klart fastslagen.

I styrelsens yttrande instämmer landstingen i Jönköpings, Värmlands,

Gävleborgs och Västerbottens län. Även Kalmar läns norra landsting och

landstinget i Gotlands län hälsar med tillfredsställelse att klarhet vinnes

på denna punkt.

Mot förslaget att kommun icke skall äga klagorätt har däremot er­

inringar rests från några håll.

Kammarkollegiet anser visserligen att — om kollegiets förslag att bibe­

hålla nuvarande kompetensregler för landstinget godtages — något större

behov icke föreligger av besvärsrätt för kommun. Därest emellertid kom-

120

kommunalstyrelse i stad så, att länsstyrelsen inskjutes såsom första be-

svärsmyndighet. Detsamma bör givetvis gälla även beslut av förvaltnings­

utskott och annan landstingets nämnd.

Departementschefen.

Redan i propositionen nr 210/1953 med förslag till kommunallag in. in.

underströk jag (s. 53) intresset av en enhetlig besvärsprocedur i olika slag

av kommunala enheter. När kommunallagkommittén nu i förslaget till ny

landstingslag utformat besvärsreglerna i nära anslutning till motsvarande

bestämmelser för primärkommunernas del, överensstämmer detta alltså

helt med min principiella inställning. Jag vill emellertid samtidigt fram­

hålla, att den av kommittén föreslagna regleringen icke heller i förevarande

hänseende torde rubba något av den grundläggande ordningen för lands­

tingens del.

De viktigare nyheter som kommittén föreslår beträffande besvärsregler­

na är att det uttryckligen fastslås att besvärsrätten avser icke blott —

som enligt nu gällande regler — landstingsrepresentationens avgöranden

utan även beslut av förvaltningsutskottet eller annan nämnd, där ej annat

är särskilt stadgat, att klagorätt icke vidare skall tillkomma primärkom-

mun utan endast medlem av landstingskommunen samt att besvärstiden

liksom i KL bestämmes till tre veckor från den dag då protokollsjuste-

ringen tillkännagivits på anslagstavla.

Däremot har kommittén — trots utvidgningen av besvärsrätten till att

avse även beslut av landstingskommunens administrativa organ — icke

funnit sig böra föreslå någon ändring i instansordningen. Kungl. Maj :t

i regeringsrätten skall alltså fortfarande vara första och enda instans.

De av kommittén föreslagna allmänna besvärsreglerna har i stort sett

godtagits av remissinstanserna, och själv anser jag mig böra förorda dem

till alla delar. Vad som från några håll invänts mot slopandet av kommuns

klagorätt och mot bibehållandet av den nuvarande instansordningen kan

jag icke finna befogat. I övrigt vill jag i tillämpliga avseenden åberopa vad

jag i propositionen nr 210/1953 (s. 199 ff) anfört beträffande besvärs­

reglerna i KL.

Kungl. Maj:ts proposition nr 119.

B. Särskilt besvärsinstitut i ärenden angående tjänstetillsättningar m. m.

Kommunallagskommittén.

Kommittén föreslår, att landstingen i likhet med primärkommunerna

skall få rätt att tillsätta en egen besvärsnämnd för prövning av be­

svär över de administrativa organens beslut om tillsättande av eller för­

ordnande å tjänstebefattning eller entledigande från sådan befattning eller

om disciplinär åtgärd mot befattningshavare (jämför betänkande III s. 344

ff.), samt anför därvid bl. a. följande. Visserligen är behovet av en sådan

122

utformning icke synes hindra att samtliga landsting utser en gemensam

besvärsnämnd, exempelvis genom att vart och ett invälja samma ledamöter.

Kristianstads läns landsting anser, att en besvärsnämnd torde ha stor

l,PPgift att fylla och att tillsättandet av sådan nämnd bör vara obligatoriskt.

Även länsstyrelsen i Älvsborgs län finner det mest tilltalande att göra

besvärsnämnden obligatorisk. Om detta från den kommunala självstyrel­

sens synpunkt icke anses tillrådligt, bör man enligt länsstyrelsens mening

överväga att helt slopa institutet.

Flera remissinstanser finner frågan om besvärsnämnd tveksam. Så­

lunda erinrar svenska landstingsförbundets styrelse om att den redan i sitt

yttrande över förslaget till kommunallag uttalat tveksamhet angående

institutet. Då emellertid tillsättande av besvärsnämnd är frivilligt, vill

styrelsen icke motsätta sig att bestämmelsen ifråga får ingå i lagen.

dill detta yttrande ansluter sig landstingen i Jönköpings, Värmlands,

Gävleborgs och Västerbottens län. Det kan vidare anmärkas, att Skaraborgs

läns landsting ställer sig synnerligen tveksamt till förslaget i förevarande

del.

En direkt avvisande hållning fill förslaget om besvärsnämnd intager

länsstyrelserna i Södermanlands, Gotlands och Örebro län samt landstingen

i Stockholms, Södermanlands, Kronobergs, Gotlands och Hallands län.

Stockholms läns landsting finner det med hänsyn till förvaltningsutskot­

tets ställning som landstingskommunens styrelse och dess befogenhet att

ha tillsyn över övriga nämnders verksamhet icke välbetänkt att låta en

särskild nämnd pröva förvaltningsutskottets åtgärder i frågor, som rör

tjänstetillsättningar in. in.

Södermanlands läns landsting hävdar, att de administrativa organ inom

landstingskommunerna som har att handlägga tjänstetillsättningsfrågor

alla har en sammansättning som bör utgöra garanti för oväld och rättvisa.

Under sådana förhållanden och då besvärsförfarandet i fråga om flertalet

av de viktigaste tjänstetillsättningarna hos landstingen är reglerat i spe­

ciallagstiftning, anser landstinget att något behov av särskild besvärsnämnd

icke finns för landstingens del.

Till vad landstinget sålunda yttrat ansluter sig länsstyrelsen i Söder­

manlands län; och på liknande sätt uttalar sig Kronobergs läns landsting

samt landstinget och länsstyrelsen i Gotlands län.

Hallands läns landsting anser, att besvärsnämndsinstitutet är obehövligt

och ur vissa synpunkter olämpligt.

Beträffande den närmare utformningen av reglerna om besvärsnämnd

har i remissyttrandena framförts ett par erinringar.

Medicinalstyrelsen vänder sig mot att alla på sjukhusdirektion ankom­

mande tjänstetillsättningar kommer att falla utanför besvärsnämndernas

behörighet samt hemställer, att bestämmelserna omarbetas så att sjukhus­

direktionernas personal icke utestängs från möjlighet att föra talan hos

Kungl. Maj:ts proposition nr 119.

utan bör tagas upp i samband med en närmare översyn av vederbörande

specialförfattningar.

Även beträffande besvärsnämndsinstitutet vill jag i tillämpliga delar

åberopa vad jag i propositionen nr 210/1953 (s. 205 ff.) anfört om motsva­

rande frågor för primärkommunernas del.

124

Kungl. Maj.ts proposition nr 119.

10. Specialmotivering.

I enlighet med de riktlinjer som angivits i det föregående har inom

inrikesdepartementet upprättats förslag till landstingslag. För att reglera

de tillämpningsfrågor och andra spörsmål som uppkommer vid lagstift­

ningens ikraftträdande har vidare uppgjorts förslag till en särskild lag

om införande av landstingslagen.

Lagförslagen ansluter sig i huvudsak till vad kommunallagskommittén

förordat. Jag övergår nu till att lämna en specialmotivering till dessa för­

slag. Beträffande förslaget till landstingslag anges för varje paragraf dess

motsvarigheter i den nuvarande landstingslagen (LL) och den nya kom­

munallagen (KL), i den mån motsvarande bestämmelser finns i dessa

författningar. Paragraferna har samma nummer som i kommittéförslaget,

såvida ej annat anmärkes. I fråga om åtskilliga stadganden har det ansetts

tillräckligt att hänvisa till den av kommittén lämnade motiveringen. Kom­

mitténs betänkande med förslag till kommunallag m. in. betecknas därvid

som »III» och dess betänkande med förslag till landstingslag in. in. som

»IV». I åtskilliga fall lämnas vidare hänvisning till vad jag anfört i pro­

positionen nr 210/1953 med förslag till kommunallag m. in.

A.

Landstingslagen.

Vad angår lagens rubrik har kommittén vid valet mellan olika tänkbara

alternativ stannat för rubriken landstingslag (motiv, se IV s. 89). Detta

förslag har icke mött någon erinran i remissyttrandena, och för egen del

finner jag mig kunna biträda detsamma.

1 kap. Allmänna bestämmelser.

1 och 2 §§.

Dessa paragrafer, som delvis motsvarar 1—3 §§ LL, har behandlats under

3 i den allmänna motiveringen.

Länsstyrelsen i Kalmar län och Kalmar läns södra landsting har beträf­

fande utformningen av 2 § 1 mom. hemställt att det i lagtexten skall in­

tagas en bestämmelse om att länsstyrelsen och landstingen skall höras,

innan Kungl. Maj :t förordnar om förening av landstingskommunerna.

För egen del finner jag det självfallet att — då beslutanderätt enligt

2 § I eller 2 mom. tillkommer Kungl. Maj:t — vederbörande landstings­

126

håll har man ifrågasatt riktigheten av förbudet för landstingsdirektör att

vara landstingsman, men länsstyrelserna i Södermanlands och Jönköpings

län anser att samma regel bör gälla även beträffande underordnade tjänste­

män i landstingets centrala förvaltning. Vidare hävdar länsstyrelserna i

Södermanlands och Blekinge län, att förbudet att vara landstingsman bör

utsträckas också till länsassessor respektive förste länsassessor. Slutligen

gör länsstyrelsen i Gotlands län gällande, att avsägelserätt för den som

innehaft uppdrag under fyra år bör bibehållas, under förutsättning att

avsägelsen sker i samband med valet.

För egen del ansluter jag mig på förevarande punkter i sak till kom­

mitténs förslag men förordar — med hänsyn till att den långa bestäm­

ningen »befattningshavare, vilken etc.» i detta fall icke synes erforderlig

— den förut angivna redaktionella jämkningen.

⁹

§•

Denna paragraf motsvarar 7 § LL. Jämför 8 § KL.

10—12 §§.

Beträffande dessa paragrafer, som motsvarar 8—10 §§ LL, hänvisas till

vad jag i prop. nr 71/1954 med förslag till lag angående ändring i lagen

den 20 juni 1924 (nr 349) om landsting in. in. anfört beträffande indel­

ningen i valkretsar för val av landstingsmän och antalet landstingsmän i

valkretsarna. Det kan anmärkas, att i redaktionellt hänseende smärre av­

vikelser gjorts från den i nämnda proposition föreslagna lagtexten.

13 och 14 §§.

13 § ersätter 11 § första stycket LL och innehåller dessutom den f. n. i

54 § LL under d) intagna regeln om underställning. 14 § motsvarar 12 § LL.

15 och 16 §§.

Paragraferna ersätter 13 § första och andra styckena samt 14 § LL (motiv,

se IV s. 93—95).

Kommitténs förslag har såvitt nu är ifråga lämnats utan erinran. Dock

gör länsstyrelsen i Älvsborgs län gällande, att en utvidgning eller minsk­

ning i landstingskommunen kan medföra sådan förskjutning i mandatför­

delningen mellan partierna, att förvaltningsutskottets sammansättning icke

längre är representativ för partiernas mandatinnehav i landstinget. Enligt

länsstyrelsens mening bör därför skapas möjlighet att i sådana fall även

förrätta val av ledamöter och suppleanter i förvaltningsutskottet.

Jag vill med anledning härav erinra om att Kungl. Maj:t enligt 2 §

3 mom. i lagförslaget äger att — då landstingskommuner förenas eller stad

skall inträda i landstingskommun — bestämma tiden för föreningen eller

inträdet och meddela övriga i ärendet erforderliga föreskrifter. På grund

av denna bestämmelse torde Kungl. Maj :t kunna förordna, att i där av­

Kungl. Maj.ts proposition nr 119.

29 §.

Bestämmelsen i första stycket av paragrafen är hämtad från 33 §

1 mom. andra stycket LL.

Beträffande 29 § andra och tredje styckena hänvisas till 5 C i den all­

männa motiveringen. Andra stycket har sin motsvarighet i 35 § LL.

Hela den ifrågavarande paragrafen ansluter sig nära till 17 § första och

andra styckena KL. Med hänsyn till den lydelse 17 § andra stycket KL

slutligen erhållit har kommitténs förslag något jämkats.

30 §.

Första och tredje styckena är nya (motiv, se IV s. 56—58). Andra styc­

ket ersätter delvis 31 § första stycket LL. Jämför även 19 § KL.

I första stycket har en jämkning av redaktionell natur vidtagits i den

av kommittén förordade lydelsen.

128

Kungl. Maj:ts proposition nr 119.

31 §.

Paragrafen ersätter 31 § andra stycket LL, enligt vilken två ledamöter

kan genomdriva bordläggning av ett ärende. Kommittén har föreslagit,

att bordläggning skall få komma till stånd först om det påyrkas av minst

fem ledamöter (motiv, se IV s. 58).

Länsstyrelsen i Gotlands län har ifrågasatt lämpligheten av kom­

mitténs förslag i denna del och därvid bl. a. framhållit, att antalet fem

för de minsta landstingen skulle motsvara nästan en fjärdedel mot i de

största landstingen blott omkring en femtondedel av hela antalet leda­

möter. Enligt länsstyrelsens mening borde liksom för primärkommunerna

(jämför 20 § tredje stycket KL) ett relativt antal upptagas i bordläggnings-

bestämmelsen, förslagsvis en tiondedel av de närvarande. Detta skulle vid

fullbesatta möten innebära för de minsta landstingen tre och för de största

åtta ledamöter.

På liknande sätt har Kalmar låns norra landsting uttalat sig.

För egen del finner jag de sålunda framförda synpunkterna beaktans-

värda och föreslår därför, att som förutsättning för bordläggning skall stad­

gas att minst en tiondedel av de närvarande förenar sig därom.

32 §.

De tre första styckena motsvarar 33 § 1 mom. första och andra styc­

kena LL och det sista stycket 32 § LL. I redaktionellt hänseende ansluter

sig den ifrågavarande paragrafen till 22 § KL (motiv, se IV s. 99).

Det bör här anmärkas, att kommittén i sitt förslag icke upptagit någon

motsvarighet till de bestämmelser om kvalificerad majoritet

som nu återfinns i 33 § 2 mom. LL (motiv, se IV s. 59—60). Tanken att

slopa bestämmelserna om kvalificerad majoritet har i remissyttrandena

130

Knngl. Maj.ts proposition nr 11!).

4 kap. Om landstingskommunens förvaltningsutskott och övriga nämnder.

40 och 41 §§.

Dessa paragrafer — som delvis motsvarar 39 § LL men som delvis är

nya och i dessa hänseenden bör jämföras med 29 § 1 mom. första stycket

samt 30 § KL — har i huvudsak behandlats under 6 A i den allmänna

motiveringen.

I kommitténs förslag har gjorts ett par redaktionella jämkningar. Så­

lunda har i 41 § första stycket föreskriften att förvaltningen ledes »å lands­

tingets vägnar» uteslutits. En annan jämkning avser bestämmelsen i samma

paragrafs andra stycke om förvaltningsutskottets befattning med ar ki v-

vården. Riksarkivet har uttalat, att den terminologi, som kommit till

användning i propositionen nr 210/1953, enligt dess förmenande bör till-

lämpas även när det gäller den nya landstingslagen men har samtidigt

förklarat sig stödja ett av en landsarkivarie framfört förslag att till 41 §

andra stycket e) skulle fogas ett tillägg av följande lydelse: »ävensom

tillse, att de av landstinget drivna inrättningarnas protokoll och övriga

handlingar vårdas och förtecknas». Detta förslag kan jag icke ansluta mig

till. Emellertid bör enligt min mening den av kommittén föreslagna lydelsen

jämkas något i anslutning till den utformning som bestämmelserna om

arkivvård erhållit i KL (jämför konstitutionsutskottets utlåtande nr 22/

1953 s. 45). Detta har skett genom att orden »till dess arkiv hörande»

inskjutits på sätt framgår av lagtexten.

42—52 §§.

Dessa paragrafer — som träder i stället för de kortfattade organisato­

riska bestämmelserna i 40 § LL och som nu delvis motsvaras av före­

skrifter i förvaltningsutskottens reglementen —- har i stort sett utformats

efter förebild av 31—39 samt 42 och 43 §§ KL. Även i denna del hänvisas

till vad som anförts under 6 A i den allmänna motiveringen. Jämför även

IV s. 102—103.

Beträffande avvikelser från kommitténs förslag kan —- utöver vad som

framgår av den allmänna motiveringen — anmärkas, att i 48 § andra

stycket införts ett tillägg om förbud för ledamot att närvara under hand­

läggning av ärende, vari han är jävig (jämför prop. nr 210/1953 s. 151),

samt att i 50 § justeringstiden enligt yrkanden från flera remissinstanser

bestämts till fjorton dagar och bestämmelsen om arkivvård jämkats i re­

daktionellt hänseende.

53 §.

Paragrafen, som ersätter 40 a § LL, har behandlats under 6 B i huvud­

motiveringen. Då i paragrafen och hänvisningar därtill talas om nämnd,

avses självfallet såväl gemensam hälso- och sjukvårdsstyrelse som sär­

skild hälsovårds- och särskild sjukvårdsstyrelse.

kommuns och annan kommunal samfällighets utdebitering av skatt för år

1956, m. m.).

Utformningen av bestämmelserna om fondbildning innebär att — i enlig­

het med yrkanden från ett flertal remissinstanser — vissa avsteg gjorts

från kommitténs förslag. Skälen härför torde framgå av vad jag anfört

i prop. nr 210/1953 s. 173—176.

132

Kungl. Maj:ts proposition nr 119.

64 §.

Denna paragraf ersätter stadgandet i 54 § första stycket b) LL. Jämför

även 58—60 §§ KL.

65 §.

Paragrafen, som saknar motsvarighet i LL, ansluter sig nära till

61 § KL.

I enlighet med yrkanden från flera remissinstanser har den av kom­

mittén föreslagna regeln om placering av penningmedel ändrats på sätt

framgår av lagtexten. Beträffande skälen härför hänvisas till vad jag anfört

i prop. nr 210/1953 s. 185.

66

§.

Denna paragraf — som i LL ej har annan motsvarighet än den i 52 § in­

tagna regeln att räkenskaperna skall föras på kalenderår — är utformad

i anslutning till 62 § KL (motiv, se IV s. 78).

67—70 §§.

Förevarande paragrafer, som ersätter de kortfattade reglerna om revision

i 53 § LL och vad 43 § LL innehåller om ersättning åt revisor och som delvis

är nya, har utformats i nära anslutning till 63—66 §§ KL (motiv, se IV

s. 78).

6 kap. Om landstingsskatt.

Slopandet av möjligheten till territoriell skattedifferentiering har be­

handlats under 8 i den allmänna motiveringen.

Det bör här anmärkas, att om förslaget till landstingslag antages och

— med den av mig förordade utformningen av 72 och 73 §§ — träder i

kraft den 1 januari 1955, kommer den i ovannämnda prop. nr 93/1954

föreslagna lagen angående ändrad lydelse av 45 § 2 mom. och 47 § LL

icke att erfordras.

71 §.

Denna paragraf motsvarar 46 § 1 mom. andra punkten LL i dess lydelse

enligt lagen den 5 juni 1953, nr 286, angående ändring i lagen den 20 juni

134

ställning av vissa beslut angående förfogande över donerad fastighet har

mött erinran från Malmöhus läns landsting, som anser att ett uttryckligt

stadgande om dylika förfoganden bör finnas. För egen del ansluter jag

mig i förevarande avseende helt till kommittén (jämför prop. nr 210/1953

s. 223).

De i 57 § LL intagna bestämmelserna om landstingst ryckets

tillhandahållande har i den nya lagen fått annan placering (36 §,

60 § tredje stycket).

7 kap. i lagförslaget kommer sålunda endast att innehålla regler om

besvär.

Kungl. Maj.ts proposition nr 119.

78 §.

Paragrafen motsvarar 58 § LL. Beträffande de skiljaktigheter paragrafen

innefattar i förhållande till gällande lag hänvisas till vad jag anfört under

9 i huvudmotiveringen. Jämför även 76 § KL.

B. Lagen om införande av landstingslagen.

Det av kommittén utarbetade förslaget till promulgationslag har i hu­

vudsak lämnats utan erinran av remissinstanserna och jag kan i de flesta

hänseenden biträda vad kommittén förordat i denna del. Vissa ändringar

påkallas emellertid med hänsyn till de avvikelser, som jag gjort från kom­

mitténs förslag till landstingslag.

1

§•

I likhet med kommittén anser jag det lämpligt, att den nya landstings­

lagen träder i kraft den 1 januari 1955, d. v. s. samtidigt med KL.

Ej heller i övrigt har jag något att erinra mot det innehåll som före­

varande paragraf enligt kommitténs förslag fått och som nära ansluter

sig till 1 § lagen om införande av KL (motiv, se IV s. 106—107). Jag vill

understryka, att det till följd av föreskriften i paragrafens andra stycke

torde vara överflödigt att i detta sammanhang genomföra sådana änd­

ringar i sjukhuslagstiftningen som betingas av förslaget till landstings­

lag, t. ex. ändringen av sjukvårdsberedningens namn till sjukvårdsstyrelse.

De i andra stycket inskjutna orden »med den begränsning här nedan stad­

gas» syftar på senare delen av 7 §.

2

§.

Under förutsättning att den nu föreslagna landstingslagen träder i kraft

den 1 januari 1955 innebär 44 § första stycket i lagförslaget att lands­

tingen vid lagtima möte år 1955 skall utse förvaltningsutskott för åren

1956—59. Och för de landstingskommuner, i vilka ledningen av den hälso-

och sjukvårdande verksamheten är anförtrodd åt hälso- och sjukvårds­

beredning (respektive en särskild hälsovårds- och en särskild sjukvårds­

135

beredning), följer av den i 53 § 1 mom. andra stycket i lagförslaget in­

tagna hänvisningen att — om motsvarande organ förfarande skall finnas

— vid nämnda möte skall förrättas val även av hälso- och sjukvårdssty­

relse (respektive särskild hälsovårds- och särskild sjukvårdsstyrelse) för

samma period. Intill dess ett enligt sistnämnda bestämmelse utsett organ

träder i funktion, har uppenbarligen landstingskommunens enligt nu gäl­

lande föreskrifter valda hälso- och sjukvårdsberedning att fungera som

hälso- och sjukvårdsstyrelse.

I likhet med kommittén (jämför IV s. 107) finner jag det erforderligt

att genom den ifrågavarande paragrafen i promulgationslagen förlänga

mandatperioden för de år 1954 utsedda förvaltningsutskotten till utgången

av år 1955. Då emellertid antalet ledamöter i förvaltningsutskott i lag­

förslaget bibehållits vid fem, har paragrafens utformning något jämkats

i förhållande till kommitténs förslag.

3 §.

Paragrafen överensstämmer helt med kommitténs förslag (motiv, se

IV s. 107) och ansluter sig delvis till 3 § lagen om införande av KL.

4 §•

Denna paragraf överensstämmer i sak helt med 5 § lagen om införande

av KL men avviker — med hänsyn till de ändringar som gjorts i reglerna

om fondbildning — delvis från kommitténs förslag (jämför härom prop.

nr 210/1953 s. 229).

Kungl. Maj:ts proposition nr 119.

5 §■

Paragrafen överensstämmer helt med kommitténs förslag (motiv, se

IV s. 108).

6 och 7 §§.

6 § överensstämmer helt med kommitténs förslag och ansluter sig nära

till 7 § lagen om införande av KL.

I 7 § lagförslaget har till den av kommittén föreslagna bestämmelsen

(jämför även 12 § lagen om införande av KL) fogats en regel, som närmare

behandlats under 5 D i den allmänna motiveringen.

11. Om proportionellt valsätt vid landstingens val av ledamöter och

suppleanter i hushållningssällskapens förvaltningsutskott.

Gällande bestämmelser. Frågans tidigare behandling.

Enligt 13 § kungörelsen den 10 juli 1947, nr 394, med allmänna grunder

för hushållningssällskaps organisation skall hushållningssällskaps förvalt­

ningsutskott bestå av elva ledamöter, varav tre är självskrivna. Av de