SOU 1968:35

Storlandstingets författning

departementet

Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 7 april 1967 tillkallade chefen för kom- munikationsdepartementet samma dag hov- rättsrådet Erik Borglund att såsom sakkun- nig och hovrättsassessorn S. V. Boman att såsom expert i samverkan med storlands- tingskommittén och kommunalrättskommit- tén lägga fram förslag till författningsbe- stämmelser för storlandstinget.

Såsom tillkallad expert har jag medverkat i arbetet på betänkandet beträffande alla

Arbetet har nu genomförts och redovisas i betänkande, kallat Storlandstingets författ- ning. I betänkandet lämnas under avsnittet »utredningsuppdraget» redogörelse för den samverkan som ägt rum och för vad stor- landstingskommittén och kommunalrätts— kommittén uttalat vid slutgenomgång av be- tänkandet i manuskript.

Jag får härmed vördsamt överlämna be— tänkandet.

Slockholm i juli 1968

Erik Borglund

där behandlade frågor. Jag instämmer i de förslag betänkandet innehåller.

Göteborg i juli 1968

Svante Boman

Förslag till

Lag om landsting för Stockholms län

Härigenom förordnas som följer.

1 Kap.

1 &. Storlandstingskommunen för Stockholms län är landstingskommun för länet.

2 %. Ändras den landstingskommunala indel- ningen, meddelar Kungl. Maj:t nödvändiga föreskrifter.

3 5. Medlem av landstingskommunen är den som är medlem av kommun inom lands- tingskommunen.

2 Kap.

6 &.

Landstinget består av etthundrafyrtionio ledamöter. För ledamöterna utses supplean- ter.

Val av landstingsmän jämte suppleanter sker för tre år, räknade från och med den I januari året efter valåret.

7 &.

Rösträtt har den som äger rösträtt vid val av fullmäktige i kommun inom lands- tingskommunen.

Om röstlängd och om förfarandet vid val stadgas i kommunala vallagen .

Allmänna bestämmelser

4 &.

Landstingskommunen äger att själv, ef- ter vad i denna lag närmare bestämmes, vårda sina angelägenheter, om ej handha- vandet därav enligt gällande författningar tillkommer annan.

Om vissa angelägenheter, som ankom- mer på landsting, är särskilt stadgat.

5 %.

Landstingskommunens beslutanderätt ut- övas av landstinget.

Förvaltning och verkställighet tillkom- mer kommunens styrelse (förvaltningsut— skottet) och övriga nämnder.

Till den kommunala förvaltningen kan vara knutna förtroendemän med heltids- tjänstgöring (landstingsråd).

Om val av landstingsmän och om valkretsar

8 &.

Landstingsmän och suppleanter väljes bland de röstberättigade som bor inom landstingskommunen. Den som är omyndig är ej valbar.

Landshövdingen, länsöverdirektören eller avdelningschef vid länsstyrelsen i länet kan ej väljas till lantstingsman eller suppleant.

Är landstingsman eller suppleant ej läng— re valbar, upphör omedelbart hans upp- drag.

Den som fyllt sextio år äger efter avsä- gelse frånträda sitt uppdrag. Avsägelse, för vilken åberopas annat skäl, prövas av lands- tinget.

Landstingskommunen indelas i valkret- sar.

Valkrets skall omfatta en eller flera kom— muner. Stockholm må dock indelas i val- kretsar.

För varje valkrets skall kunna väljas minst sju landstingsmän. Valkretsarna skall vara till folkmängden i huvudsak lika stora. Valkrets skall kunna omslutas med en sam- manhängande gränslinje.

10 &.

För fördelning av antalet landstingsmän mellan valkretsarna gäller följande. Jäm- förelsetal uträknas genom att för varje val- krets folkmängden för valåret enligt man- talslängden multipliceras med etthundrafyr— tionio och delas med hela landstingskom- munens invånarantal vid samma tid. Varje valkrets tilldelas platser i landstinget efter de heltal, som framkommit vid uträkningar- na. Nås därmed icke tillhopa etthundrafyr- tionio platser, fördelas återstående platser mellan kretsarna i tur och ordning efter de resttal, som erhållits vid uträkningarna. Vid

3 Kap.

13 &.

Landstinget sammanträder på de tider som bestämmes av landstinget i samman- trädesordning för varje år. Sammanträdes— ordning utformas med iakttagande av vad i 16, 33, 41, 48, 53 och 56 %% stadgas om tider för handläggning av vissa ärenden.

Sammanträde hålles även på begäran av en tredjedel av landstingets ledamöter eller när landstingets ordförande finner det be— hövligt eller efter framställning av lands— tingskommunens styrelse eller länsstyrelsen. Sammanträdestid bestämmes i dessa fall av ordföranden.

Landstinget sammanträder på ställe som bestämmes av landstinget i sammanträdes- ordningen. Landstinget, eller vid särskilda

lika resttal avgöres företrädet genom lott- ning.

11 &.

Om indelningen i valkretsar beslutar länsstyrelsen. Förslag till indelning göres upp av landstinget. Landstinget bereder kommunerna tillfälle att yttra sig över för- slaget.

Länsstyrelsen fastställer senast under maj månad varje valår antalet landstings- män för varje valkrets.

12 &.

Blir jämkning av valkretsindelningen nödvändig med hänsyn till bestämmelserna i 9 5 eller finnes jämkning av annat skäl böra ske, handlägges frågan därom i den ordning 11 & föreskriver för indelning. Länsstyrelsen tillser att nödvändiga jämk- ningar företages.

Beslut om jämkning meddelas senast un- der maj månad valåret.

Vid ändring av landstingskommunens område äger Kungl. Maj:t förordna om an- nan ordning för handläggning av frågor om jämkning av valkretsindelningen.

Om landstinget och dess sammanträden

skäl ordföranden, kan för visst sammanträ— de bestämma annan sammanträdesplats.

14 &.

Kungörelse om sammanträde utfärdas av ordföranden. Kungörelsen skall angiva de ärenden som skall behandlas på samman- trädet.

Kungörelsen skall minst en vecka före sammanträdet anslås på landstingskommu- nens anslagstavla och med posten sändas till varje landstingsman. Den bör samtidigt införas i en eller flera inom kommunen spridda tidningar samt, om landstinget så bestämt, anslås på ytterligare ställen än kommunens anslagstavla. Länsstyrelsen bör skriftligen underrättas om sammanträde.

:

Landstinget beslutar i vilka tidningar som kungörelser skall införas. Röstar minst en tredjedel av landstingsmännen för infö— rande i viss tidning, skall kungörelser in- föras i denna.

15 %.

Avgår landstingsman, fastställer länssty- relsen efter anmälan av landstingets ord- förande vilken suppleant, som i hans ställe skall vara ordinarie landstingsman. Finnes ej suppleant för avgången landstingsman, gäller bestämmelserna i 53 a & kommunala vallagen .

För landstingsman, som före samman- träde anmäler att han på grund av sjukdom eller av annan orsak är ur stånd att deltaga däri, kallar ordföranden på lämpligt sätt till sammanträdet den suppleant som står i tur att inträda. Vid förfall för kallad suppleant äger vad här sagts motsvarande tillämpning.

16 &.

Landstinget väljer varje år på samman- träde i december månad bland landstings- männen ordförande, vice ordförande och andre vice ordförande för nästa kalenderår. Avgår den som valts till sådant uppdrag, väljes annan i hans ställe för återstående del av uppdragstiden. Valår förrättas valet av det nyvalda landstinget vid sammanträde senast i december månad.

Är såväl ordföranden som vice ordföran- den och andre vice ordföranden hindrade att tjänstgöra vid sammanträde, utses ge- nast annan landstingsman att för tillfället föra ordet. Äldste närvarande landstings- mannen är ordförande tills val skett.

Landstinget utser på sammanträde som avses i första stycket sekreterare för följande kalenderår. Sekreterares åligganden bestäm- mes av landstinget.

17 å. Landstinget äger ej handlägga ärende, om ej minst två tredjedelar av landstings- männen är närvarande. Såsom närvarande

räknas därvid också landstingsman, som är tillstädes men på grund av jäv ej deltager i behandlingen av ärendet.

18 &.

Rätt att närvara vid sammanträde och deltaga i överläggningarna men ej i beslu- ten tillkommer ]) landshövdingen i länet eller, vid hinder

för honom, länsöverdirektören,

2) landstingsråd,

3) ordföranden eller vice ordföranden i landstingskommunens styrelse, 4) ordförande eller vice ordförande inämnd eller beredning, såvitt gäller ärende, som beretts av nämnden eller beredningen, eller interpellation, som berör nämnden eller beredningen, samt 5) revisor hos kommunen vid behandling av revisionsberättelse för den förvaltning revisionen avser.

19 %.

Landstingsman får ej deltaga i behand- ling av ärende, som personligen rör honom eller någon honom närstående, som sägs i 4 kap. 13 ä 2 rättegångsbalken om jäv mot domare. Om jäv i andra fall stadgas i 53 &.

20 %-

Landstinget beslutar i ärenden, som har väckts genom motion av landstingsman, ge- nom förslag av landstingskommunens sty- relse, nämnder eller beredningar eller av landstingsråd eller genom framställning av Kungl. Maj:t, centralt ämbetsverk, länssty- relsen eller kommun inom landstingsområ- det.

21 5.

Ärende får ej avgöras av landstinget utan att beredning skett. Val får ske utan beredning.

Beredning sker genom landstingskommu- nens styrelse eller genom nämnd eller be- redning, som består av en eller flera av landstinget särskilt utsedda personer.

Nämnd eller beredning, till vars område ärende hör på grund av sin beskaffenhet, skall beredas tillfälle till yttrande, när be- redning skett genom annan nämnd eller bc— redning. Styrelsen skall i ärende, som be- retts av annan, ges tillfälle att yttra sig.

22 &.

Landstingsman äger till landstingsråd el- ler till ordförande i landstingskommunens styrelse eller i nämnd eller beredning fram- ställa interpellation i ämne, som tillhör landstinget att handlägga. Interpellation skall vara skriftlig och ingivas inom tid före sammanträde, som bestämmes av lands- tinget. Landstinget beslutar vid sammanträ— det utan överläggning om interpellationen får framställas. Tillåtes interpellationen, bör den besvaras senast vid nästa samman- träde.

Med landstingets tillstånd må ledamot ställa enkel fråga till landstingsråd eller till ordförande i styrelsen eller i nämnd eller beredning.

23 &.

Sammanträde fortgår till dess samtliga ärenden i kungörelsen behandlats. Hinner sammanträdet ej slutföras på den utsatta da- gen, beslutar landstinget om detta skall fort- sätta omedelbart eller vid senare tidpunkt. Ordföranden bestämmer och tillkännagiver genast tid för fortsatt sammanträde. Från- varande landstingsmän underrättas på lämp- ligt sätt om tiden för det fortsatta samman— trädet.

Om fortsättande och avslutande av val- förrättning, när val är proportionellt, är sär- skilt stadgat.

Ärende, som ej avser val, bordlägges om detta begäres av minst en tredjedel av de landstingsmän som vid sammanträdet del- tager i ärendets behandling. Sålunda bord- lagt ärende upptages på nästa sammanträde. Det får då ej åter bordläggas, om inte fler- talet av de deltagande landstingsmännen röstar för detta.

Val får bordläggas genom beslut av fler- talet deltagande landstingsmän.

Sedan överläggningen i ett ärende för- klarats avslutad, framställer ordföranden proposition så avfattad, att den kan besva- ras mcd ja eller nej.

Ordföranden ger därefter till känna, hur beslutetlenligt hans uppfattning utfallit och befäster beslutet med klubbslag, om ej om- röstning begäres.

Omröstning vcrkställes efter upprop och sker öppet utom vid val. Utgången bestäm- mes genom enkel pluralitet av de avgivna rösterna, om ej för särskilda fall annat stad- gas. Vid val och vid tillsättande av tjänst skiljes genom lottning mellan lika röstetal. I övriga ärenden äger ordföranden utslags- röst vid lika röstetal.

Val av landstingskommunens styrelse, av nämnd eller beredning eller av revisorer el- ler revisorssuppleanter skall vara proportio- nellt, om det begäres av minst så många väljande som motsvarar det tal, vilket erhål- les, om samtliga väljandes antal delas med siffran för det antal personer valet avser, ökad med 1. Om förfarandet vid sådant pro- portionellt val är stadgat i särskild lag.

Landstingsman, som deltagit i avgörande, äger reservera sig mot fattat beslut. Reser- vation anmäles före sammanträdets slut. Om den närmare utvecklas, skall detta ske skriftligen före justeringen av protokollet. Vad här sägs om reservation gäller även av- vikande mening av landstingsråd.

25 %.

Landstingets sammanträden är offentliga, dock äger landstinget för visst ärende be— sluta om överläggning inom stängda dör- rar.

Ordföranden äger varna och efter var- ning utvisa var och en som uppträder stö- rande eller eljest på sätt som strider mot god ordning.

26 &. Vid sammanträde föres protokoll. Pro- tokoll skall innehålla uppgift om närvaran- de ledamöter och för varje ärende upptaga

förslag och yrkanden som ej återtagits samt landstingets beslut. Har omröstning ägt rum, redovisas propositionsordningen och antalet röster för olika meningar. För öppen om— röstning skall angivas hur envar röstat. Re- servation skall antecknas i protokollet. Har landstingsman utvecklat reservationen, skall till protokollet fogas skrift, vari detta skett. Vad här sägs om reservation gäller även av- vikande mening av landstingsråd.

Protokoll justeras på sätt landstinget be- slutar senast fjorton dagar efter samman- trädet.

Justeringen och det ställe, där protokollet finnes tillgängligt, tillkännagives på lands- tingskommunens anslagstavla senast andra dagen efter justeringen. Tillkännagivandet skall innehålla uppgift om den dag det an- slagits. Det får ej avlägsnas före besvärs- tidens utgång. Bevis om dagen för juste- ringens tillkännagivande skall även tecknas på protokollet eller utfärdas särskilt.

Kungörelse om dagen för justeringens tillkännagivande med uppgift om var proto- kollet finnes tillgängligt, skall ofördröjligen införas i de tidningar som angives i 14 å andra stycket.

27 &.

Landstingets protokoll och de handlingar i övrigt som landstinget bestämmer tryckes fortlöpande och sändes till landstingsmän- nen, länsstyrelsen och landstingsområdets kommuner. Om tryckning i övrigt av vissa handlingar stadgas i 48 och 55 55.

Den som med begagnande av sin rätt en— ligt tryckfrihetsförordningen tagit avskrift av landstingets protokoll äger att utan av— gift få avskriftens riktighet bestyrkt.

Landstingets arkiv vårdas enligt de före- skrifter landstinget meddelar.

Landstinget äger besluta, att till lands- tingsman skall enligt de grunder landstinget bestämmer utgå traktamente för särskilda av uppdraget föranledda kostnader för uppehälle samt ersättning för resekostnader och andra med uppdraget förenade utgifter.

Efter landstingets bestämmande må till landstingsman jämväl utgå arvode för det arbete som är förenat med uppdraget. Ar- vodet må icke överstiga vad som är skäligt med hänsyn till göromålens omfattning och art samt den tid som kan beräknas åtgå för uppdraget.

Landstinget äger, i fall som avses i för- fattning om allmän försäkring, träffa över- enskommelse att utgående arvoden skall an- ses som inkomst av anställning.

Landstinget äger ock, då särskilda skäl föreligger, bevilja landstingsman, som un- der en lång följd av år på grund av upp- drag utfört arbete av betydande omfatt- ning, pension i form av ålderspension, för- tidspension och familjepension.

Utöver vad som följer av första—tredje styckena må landstingsman, som skall ägna hela sin arbetstid åt uppdrag för landstinget, tillförsäkras pension och tilläggas andra ekonomiska förmåner enligt vad som är skäligt.

Vad ovan stadgas äger motsvarande till— lämpning med avseende å ledamot av be- redning samt suppleant för sådan ledamot.

29 &.

Landstinget meddelar i arbetsordning de närmare föreskrifter som anses nödvändiga för landstingets sammanträden och ären— denas behandling.

4 Kap.

nämnder

30 5.

Landstingskommunens styrelse leder för- valtningen av kommunens angelägenheter och har inseende över övriga nämnders verksamhet.

Det tillkommer vidare styrelsen a) att, såsom i 21 & sägs, bereda ärenden,

som landstinget skall behandla,

b) att göra upp förslag till kommunens ut- gifts— och inkomststat samt i övrigt hand— ha kommunens drätsel,

e) att själv eller genom ombud föra kom-

munens talan i mål och ärenden, om an-

nat ej följer av lag eller landstingets be— slut, att handha den förvaltning och verk— ställighet, som ej ankommer på annan nämnd, samt

e) att i övrigt fullgöra de uppdrag, som landstinget lämnar styrelsen.

Styrelsen handlägger också de ärenden, som enligt särskilda författningar ankom- mer på styrelsen.

Styrelsen äger från kommunens nämn- der, beredningar och befattningshavare in- hämta yttranden och upplysningar. d V

31 5.

Styrelsen består av sjutton ledamöter. För dem skall finnas suppleanter till det antal landstinget bestämmer. Ledamöter och supp- leanter väljes av landstinget.

Sker ej val av suppleanter proportionellt, bestämmer landstinget ordningen för inkal- lande av suppleant.

32 &. Till ledamot eller suppleant i styrelsen får ej väljas annan än den som enligt 8 5 är

Om landstingskommunens styrelse och övriga

valbar till landstingsman. Ej heller kan till ledamot eller suppleant väljas hos lands- landstingskommunen anställd befattnings- havare, som är chef för något kommunens verk.

Vad i 8 & stadgas om valbarhetens upp— hörande och om avsägelse tillämpas för le- damot och suppleant.

33 %.

Ledamöter och suppleanter i styrelsen väl- jes för en mandattid av tre år, räknade från den 1 januari året efter valår. Valet förrättas av det under valåret nyvalda landstinget vid sammanträde senast i december månad.

Avgår ledamot, som utsetts vid propor- tionellt val, kallas till ledamot för återståen- de del av mandattiden den suppleant, som skall inträda enligt den för suppleanterna gällande ordningen. Avgår annan ledamot, sker fyllnadsval för återstående mandattid.

34 &.

Landstinget utser vid val av styrelse bland de valda ledamöterna ordförande och vice ordförande för styrelsens mandattid. Avgår ordföranden eller vice ordföranden, förrättas val för återstående mandattid.

Är såväl ordföranden som vice ordföran- den hindrade att tjänstgöra vid samman- träde, utser styrelsen annan ledamot att för tillfället föra ordet.

35 5. Styrelsen sammanträder på det ställe och på de tider som styrelsen bestämmer. Sam— manträde hålles därutöver, då ordföranden

finner det behövligt eller på begäran av en tredjedel av styrelsens ledamöter.

36 å.

Styrelsen äger ej handlägga ärende om ej minst hälften av ledamöterna är närva- rande.

Suppleant äger närvara vid styrelsens sammanträden och skall alltid underrättas om tid för sammanträde.

Beträffande jäv för ledamot tillämpas vad i 19 & stadgas. Ledamot, som är jävig i ärende, skall avträda vid dess behandling.

37 5.

För förfarandet då styrelsen beslutar och om ledamots reservation tillämpas vad 24 & stadgar.

Vad i 26 5 första stycket sägs om pro- tokoll tillämpas för styrelsens protokoll.

Protokoll justeras på sätt styrelsen be- stämmer senast fjorton dagar efter sam- manträdet.

Tillkännagivande av justering sker på sätt föreskrives i 26 % tredje stycket.

Bestämmelsen i 27 å andra stycket om bestyrkande av protokoll tillämpas för sty- relsens protokoll.

Styrelsens arkiv vårdas enligt de före- skrifter landstinget meddelar.

.

38 &.

Om ansvar och skadeståndsskyldighet för ledamot av styrelsen, som vid sitt uppdrag åsidosätter vad enligt lag eller författning, arbetsordning, särskild föreskrift eller upp- dragets beskaffenhet åligger honom, stad- gas i allmän lag.

39 5.

För styrelsen skall finnas en av lands- tinget antagen arbetsordning med närmare bestämmelser för styrelsens verksamhet.

I arbetsordningen kan bestämmas att styrelsen skall vara uppdelad på avdel- ningar. Därvid skall angivas vilka uppgif— ter, som ankommer på hela styrelsen, och

hur verksamheten i övrigt är fördelad mel- lan avdelningarna. På hela styrelsen skall bland annat ankomma att göra upp förslag till utgifts- och inkomststat, att, såsom i 21 & sägs, bereda ärenden, som landstinget skall behandla, samt att i övrigt taga befattning med ärenden av särskild betydelse för lands- tingskommunens utveckling och ekonomiska ställning.

Ledamöter och suppleanter i avdelning samt ordförande och vice ordförande väljes av styrelsen för styrelsens mandattid. För val av ledamöter och suppleanter tillämpas vad 24 & fjärde stycket stadgar om propor- tionellt val.

Vad i 35—37 åå stadgas tillämpas för avdelning.

40 &.

Styrelsen äger att enligt landstingets be- slut uppdraga åt avdelning eller åt en eller flera styrelseledamöter eller åt tjänsteman hos landstingskommunen att besluta i grup- per av ärenden. Ärendenas beskaffenhet an- gives i landstingets beslut. Vad här stadgas om överlämnande av beslutanderätt tilläm- pas också för avdelning.

Styrelsen eller avdelningen bestämmer i vilken utsträckning beslut, som fattas efter uppdrag enligt första stycket, skall anmälas till styrelsen eller avdelningen samt hur re- dogörelse skall lämnas för övriga sådana beslut.

Landstinget äger meddela närmare före- skrifter om ordningen för handläggning av ärenden på grund av uppdrag.

41 &.

Landstingsråden är föredragande i sty- relsen och dess avdelningar.

Landstingsråd väljes av landstinget för en mandattid av tre år, räknade från den 1 ja- nuari året efter valår. Om så begäres, skall val ske särskilt av varje landstingsråd. Valet förrättas av det under valåret nyvalda lands- tinget vid sammanträde senast i december månad. Avgår landstingsråd, sker nytt val för återstående del av mandattiden.

Till landstingsråd kan endast väljas den som enligt 8 & är valbar till landstingsman. Vad i 8 & stadgas om valbarhetens upp- hörande och om avsägelse tillämpas för landstingsråd.

Landstingsråd äger, även om han ej är ledamot av styrelsen, närvara vid dess sam- manträden och därvid deltaga i överlägg- ningarna men ej i besluten samt i ärende, där han är föredragande, anmäla avvikande mening.

För landstingsråden skall finnas arbets- ordning, fastställd av landstinget. [ arbets- ordningen meddelas bestämmelser om landstingsråden och deras verksamhet samt om fördelningen av arbetsuppgifter mellan dem.

42 &.

Om ledningen av landstingskommunens sjukvårdande verksamhet föreskrives i sjukvårdslagen.

Om nämnder för viss annan förvaltning och verkställighet gäller vad därom särskilt stadgas.

För förvaltning och verkställighet i öv— rigt äger kommunen tillsätta nämnder. Le- damöter och suppleanter i sådana nämnder

5 Kap.

Inledande bestämmelser

44 &.

Vad landstingskommunen tillhör i fast eller lös egendom bör så förvaltas, att dess förmögenhet ej minskas.

Till förmögenhetstillgångarna hör kom- munens anläggningstillgångar. Därmed av- ses fast egendom, så ock lös egendom, som är avsedd att stadigvarande innehavas av kommunen.

45 %. Landstingskommunens behov av medel

väljes av landstinget till det antal och för de mandattider landstinget bestämmer. Val, som förrättas sedan allmänna val ägt rum, sker genom det nyvalda landstinget.

Till ledamot eller suppleant av nämnd en- ligt tredje stycket får ej väljas annan än den som enligt 8 5 är valbar till landstingsman. Ej heller kan till ledamot eller suppleant väljas hos kommunen anställd befattnings- havare, som är chef för verk inom nämn- dens förvaltningsområde.

För nämnd enligt tredje stycket tilläm- pas vad 31 å andra stycket, 32 å andra stycket, 33 å andra stycket, 35—38 55 samt 40 % stadgar. Överlämnande av be- slutanderätt enligt 40 & får ske också till annan nämnd.

43 5.

Vad 28 & första—femte styckena stad— gar om ersättning med mera tillämpas för ledamot av styrelsen, utsedd ledamot av an- nan nämnd, suppleant för sådan ledamot samt landstingsråd.

Meddelas i särskild författning föreskrift om ersättning åt ledamot av nämnd hos landstingskommunen, länder vad sålunda stadgas till efterrättelse.

Om landstingskommunens drätsel

täckes genom utdebitering av landstings- skatt i den mån behovet ej fylles på annat sätt.

46 5.

Beslut om anslag skall tillika innefatta anvisning av medel för att täcka anslaget.

För anslag kan föreskrivas att vad som ej förbrukas å anslaget får användas för anslagsändamålet jämväl under året efter det år anslaget avser. Beslut om ytterligare förlängning kan fattas för ett år i sänder.

47 &.

Landstingskommunen upprättar årligen en på drift- och kapitalbudget uppdelad ut- gifts- och inkomststat för nästa kalenderår.

Staten skall, med utgångspunkt från ställningen enligt de avslutade räkenskaper- na för det föregående året, lämna en plan för kommunens ekonomi under budgetåret med redovisning för utvecklingen av den ekonomiska ställningen, de anslag som skall utgå och täckningen av medelsbeho- vet.

48 %.

Förslag till utgifts- och inkomststat göres upp av styrelsen. Övriga nämnder lämnar sina särskilda statförslag till styrelsen senast den dag styrelsen bestämmer.

Landstinget tager upp styrelsens statför— slag till granskning och fastställelse vid sammanträde senast den 15 november. Val- år sker granskningen och fastställelsen ge- nom det nyvalda landstinget.

Den fastställda staten tryckes och sändes till landstingsmännen, länsstyrelsen och landstingsområdets kommuner.

Fondbildning

49 &.

Landstingskommunen äger avsätta medel till kapitalfonder och driftfonder.

Fondmedel får tagas i anspråk för annat ändamål än det fonden avser endast genom beslut när utgifts- och inkomststaten fast- ställes. Medel ur kapitalfond får dock ej tagas i anspråk för driftändamål.

Om skyldighet att avsätta medel till fond är särskilt stadgat.

Låneriitr

50 &. Landstingskommunen äger taga upp lån med en återbetalningstid av högst fem år samt lån, som Kungl. Maj:t beviljar av stats- medel. För lån i andra fall än ovan sägs inhäm- tas Kungl. Maj:ts medgivande.

Kungl. Maj:t kan i särskild författning föreskriva att kommunen utan underställ- ning äger taga upp lån av statsmedel, som beviljas av statlig myndighet, och lån för särskilt angivna ändamål. För sådana fall föreskrives i författningen i vilken omfatt- ning och på vilka villkor lån får tagas upp.

Med att taga upp lån jämställes att ingå borgen eller ikläda sig ansvarighet för lån åt annan.

Medelsförvallniug

51 &.

Medel, som styrelsen eller annan nämnd har om hand för landstingskommunen eller annan, skall hållas avskilda från andra me- del.

För förvaltningen och redovisningen av medel äger landstinget meddela föreskrifter.

52 &.

Över förvaltade medel föres fortlöpande räkenskaper.

Anvisningar för nämnds räkenskaper meddelas av styrelsen. Nämnd lämnar årli- gen redovisning för sin förvaltning till sty- relsen på tid som styrelsen bestämmer.

Styrelsen sammanfattar och avslutar se- nast den 15 maj kommunens räkenskaper för det föregående året.

Revision

53 å. .

Landstinget väljer senast i december må- nad varje år minst tre revisorer och lika många suppleanter för nästa års förvalt- ning. Valår förrättas valet av det nyvalda landstinget.

Till revisor eller revisorssuppleant får ej väljas annan än den som enligt 8 & är val- bar till landstingsman. Ej heller får ledamot eller suppleant i landstingskommunens sty- relse eller annan redovisningsskyldig vara revisor eller revisorssuppleant för förvalt- ning, som omfattas av redovisningsskyldig- heten. Med redovisningsskyldig jämställes honom närstående person, som avses i 19 5.

Den som ej kan väljas till revisor eller revisorssuppleant för viss förvaltning får ej deltaga i valet eller i beslut med anledning av revisionen.

För revisor tillämpas vad som stadgas i 8 & tredje och fjärde styckena om valbar- hetens upphörande och om avsägelse, i 28 & första—femte styckena om ersättning med mera samt i 38 5 om ansvar och ska- deståndsskyldighet.

54 &.

Revisorerna granskar landstingskommu- nens räkenskaper och förvaltning. De över- vakar att förvaltningen utövas på ett från ekonomisk synpunkt tillfredsställande sätt och att den inom förvaltningsorganen ut- övade kontrollen är ändamålsenlig. Revi- sorerna får anlita biträde vid arbetet.

Revisor äger att när som helst taga del av räkenskaper och handlingar samt inven- tera kassor och övriga tillgångar. Revisor äger att av föwaltningsorganen erhålla upp- gifter och upplysningar, som begäres i re- visionsarbetet.

Revisorerna avger till landstinget berät- telse med redogörelse för resultatet av re- visionen. Av berättelsen skall framgå om anmärkning framställes eller ej. Anledning- en till framställd anmärkning skall redovi- sas. Särskilt uttalande göres om ansvarsfri- het tillstyrkes eller ej.

Revisionsberättelsen lämnas till lands- tingets ordförande senast den 15 september året efter räkenskapsåret.

6. Kap. Om landstingsskatt

57 %.

Skyldighet att erlägga landstingsskatt åligger envar, som inom landstingskommu- nen är skattskyldig till allmän kommunal- skatt, efter de grunder som stadgas för ut- görande av sådan skatt.

Framställes i revisionsberättelsen an- märkning, infordrar landstingets ordföran- de förklaring av dem, som beröres av an- märkningen. Revisorerna beredes tillfälle till yttrande över förklaring.

Landstingets ordförande låter trycka re- visionsberättelsen och översänder denna jämte förklaringar och yttranden till lands- tingsmännen, länsstyrelsen och landstings- områdets kommuner.

Berättelsen jämte inkomna förklaringar och yttranden överlämnas till landstinget för beslut enligt 56 &.

56 &.

Landstinget beslutar senast den 15 no- vember i de frågor, som behandlas i revi- sionsberättelsen. Behöves ytterligare utred- ning i viss fråga, får landstinget besluta om uppskov med avgörande av denna.

Landstinget avgör om framställd an- märkning skall förfalla och ansvarsfrihet beviljas eller laga åtgärd vidtagas för be- varande av landstingskommunens rätt. An- hängiggöres ej talan inom ett år från det revisionsberättelsen framlades på samman- träde med landstinget, anses ansvarsfrihet beviljad. Utan hinder av att ansvarsfrihet beviljats får talan föras på grund av brottslig handling, om ej ansvarsfriheten uppenbar- ligen avsett även den handlingen.

Landstinget äger meddela särskilda före- skrifter om revisionen.

58 &.

Till ledning för landstingsskattens be- stämmande insänder länsstyrelsen senast den 10 augusti varje år till landstingskom- munens styrelse sammandrag över antalet skattekronor och skatteören, som på grund

av taxeringsnämndernas beslut påförts in- om landstingskommunens område enligt kommunalskattelagen. Sammandraget upp- tager summan för hela landstingskommu- nen och hur mycket som belöper på varje kommun.

59 5.

Med det belopp för skattekrona och skat- teöre, som bestämts till utdebitering för ett år, utgöres dels sådan landstingsskatt, som ingår i preliminär skatt för inkomst under detta är, dels ock sådan landstingsskatt, som ingår i slutlig skatt på grund av det närmast följande årets taxering.

60 &.

Landstingskommunens styrelse underrät- tar, sedan kommunens utgifts- och inkomst— stat fastställts, ofördröjligen länsstyrelsen och lokal skattemyndighet om det belopp för skattekrona och skatteöre, som bestämts till utdebitering för nästa år. Samtidigt un- derrättas länsstyrelsen om det sammanlagda belopp, som för nästa år beslutats till utdebi- tering på grundval av det löpande årets taxering till kommunal inkomstskatt.

61 &. Landstingsskatt debiteras och uppbäres under benämningen landstingsmedel enligt uppbördsförordningen.

62 &.

Landstingskommunen uppbär av stats- verket landstingsmedel med det belopp, som motsvarar vad som skulle utgå på grundval av det antal skattekronor och skatteören, som vid taxering för visst är på- föres de till landstingskommunen skattskyl- diga, efter det belopp för skattekrona och skatteöre, som bestämts till utdebitering för det närmast föregående året. Har dödsbo enligt 75 & kommunalskattelagen medgivits

befrielse från att erlägga landstingsmedel, skall belopp, som landstingskommunen el- jest ägde uppbära av statsverket, nedsättas i motsvarande mån.

Landstingskommunen uppbär av stats- verket såsom förskott det belopp, som på grundval av taxeringsnämnds beslut visst år rörande taxering till kommunal inkomstskatt beslutats till utdebitering för det följande året. Vad sålunda beslutats till utdebitering ingår i landstingskommunens fordran hos statsverket vid ingången av året efter beslu- tet. Förskottet avräknas mot de landstings- medel, som kommunen äger uppbära av statsverket på grundval av taxeringen under året efter det, då förskottet enligt bestäm- melserna i nästa stycke utanordnas.

Belopp, som vid ingången av ett år utgör landstingskommunens fordran hos statsver- ket enligt första och andra styckena, utan- ordnar länsstyrelsen under samma år till landstingskommunens styrelse med en sjät- tedel å åttonde dagen i var och en av må- naderna januari, mars, maj, juli, september och november. Är kommunens fordran ej fastställd vid utbetalningstillfället i januari månad, utbetalas samma belopp som utbe- talades i november månad året före. Läns- styrelsen må dock, då särskilda skäl före- ligger, förordna att utbetalning skall ske med annat belopp. Om det i januari månad utbetalade beloppet ej svarar mot en sjätte- del av kommunens fordran, sker jämkning av det belopp, som betalas i mars månad.

63 5.

Länsstyrelsen överlämnar senast den 8 mars till landstingskommunen för det före- gående året upprättad redovisning över kommunen tillkommande och till kommu- nen utanordnade landstingsmedel.

Närmare föreskrifter om denna redovis- ning meddelas av Kungl. Maj:t.

7. Kap. Om besvär

64 å. Över beslut av landstinget äger medlem av landstingskommunen anföra besvär hos Kungl. Maj:t. Sådan klagan må grundas en- dast på att beslutet

icke tillkommit i laga ordning, strider mot allmän lag eller författning eller annorledes överskrider landstingets be- fogenhet eller

kränker klagandens enskilda rätt eller el- jest vilar på orättvis grund.

Besvärsrätt enligt första stycket tillkom- mer också kommun inom landstingskom- munens område.

Besvären skall vara ställda till Kungl. Maj:t. De skall ha inkommit till länsstyrel- sen inom tre veckor från den dag, då det på kommunens anslagstavla givits till kän— na, att det över beslutet förda protokollet justerats. Besvären skall åtföljas av det överklagade beslutet jämte bevis om dagen för tillkännagivande av justeringen.

Om annat ej sägs i 65 5 eller är särskilt stadgat, äger vad ovan sägs tillämpning be- träffande besvär över beslut av landstings— kommunens styrelse eller annan nämnd.

Talan får dock ej föras mot beslut av rent förberedande eller verkställande art.

65 &.

Landstingskommunen äger utse särskild nämnd med uppgift att avgöra besvär över beslut av kommunens styrelse eller annan nämnd om tillsättning av tjänst eller för- ordnande å tjänst eller om entledigande från tjänst eller om disciplinär åtgärd mot befattningshavare, om klagan över beslutet annars skolat föras enligt 645 fjärde stycket.

Reglemente för sådan besvärsnämnd an- tages av landstinget. Beslut om antagande av reglemente underställes Kungl. Maj:ts prövning. Om annat ej föreskrives i regle- mentet, skall vad i 31 5 andra stycket, 32 &, 33 å andra stycket samt 35—38 55 stad- gas tillämpas för besvärsnämnd.

Besvär till besvärsnämnd skall anföras inom tid som stadgas i 64 & tredje stycket.

Beträffande klagan över besvärsnämnds beslut tillämpas vad i 64 5 första och tred- je styckena stadgas. Till stöd för klagan får åberopas också att det hos besvärsnämnden överklagade beslutet är oriktigt på någon sådan grund, som sägs i 64 5 första stycket.

Förslag till

Lag om införande av lagen om landsting för Stockholms län

Härigenom förordnas som följer.

1 &.

Lagen om landsting för Stockholms län träder i tillämpning den 1 januari 1971, dock skall, på sätt nedan framgår, vissa bestämmelser i lagen tillämpas dessförin— nan.

2 5. Det under år 1970 valda landstinget skall

l) senast den 15 november 1970 granska och fastställa utgifts- och inkomststat för år 1971, 2) senast i december månad 1970 förrätta val av ordförande, vice ordförande och sekreterare i landstinget, av ledamöter och suppleanter i landstingskommunens styrelse och övriga nämnder, av ordfö- rande och vice ordförande i styrelsen, av landstingsråd och av revisorer samt 3) senast i december månad 1970 antaga arbetsordningar enligt 39 och 41 55 la- gen om landsting för Stockholms län samt, om detta ej kan anstå, samman— trädesordning och arbetsordning för landstinget enligt 13 och 29 %% samma lag.

3 5.

Andra frågor om landstingskommunens blivande förhållanden än i 2 & sägs avgö- res före lagens ikraftträdande genom sam- stämmande beslut av stadsfullmäktige i Stockholm och det nuvarande landstinget. Fullmäktige och det nuvarande landstinget äger uppdraga åt kommunalförbund att be- sluta i sådana frågor.

4 &. .

För 1970 års val av landstingsmän skall tillämpas vad i 6—12 55 lagen om lands— ting för Stockholms län stadgas om val av landstingsmän och om valkretsar.

5 &.

Kungörelse om första sammanträde med det år 1970 valda landstinget utfärdas av den av ledamöterna som länsstyrelsen utser därtill. Denne bestämmer tid och plats för sammanträdet samt är ordförande till dess landstinget vid sammanträdet förrättat ord- förandeval för verksamheten under år 1970.

Ärenden enligt 2 5 ovan skall beredas enligt ordning, som bestämmes genom sam— stämmande beslut av stadsfullmäktige i Stockholm och det nuvarande landstinget. Val må ske utan beredning.

För landstingets verksamhet enligt 2 5 ovan gäller i övrigt vad i 13—20 55 samt 23—28 åå lagen om landsting för Stock- holms län stadgas om landstinget och dess sammanträden.

6 &.

Vid beslut enligt 2 5 ovan och beslut i övrigt om landstingskommunens förhållan- den från och med den 1 januari 1971 skall beaktas de bestämmelser, som då kommer att gälla genom lagen om landsting för Stockholms län.

7 &.

Uppdragen för ledamöter och supplean- ter i nuvarande landstingskommunens för- valtningsutskott och övriga nämnder upp- hör med utgången av år 1970.

Stadsfullmäktige i Stockholm äger besluta om upphörande med utgången av år 1970 av uppdragen för ledamöter och suppleanter i nämnder med uppgifter, som efter den 1 januari 197] tillkommer landstingskommu- nen.

8 %.

Mot beslut enligt 2 & ovan må talan fö- ras på de grunder och i den ordning, som sägs i 64 5 lagen om landsting för Stock- holms län. Talan må föras av medlem av

Stockholms stad och av medlem av nuva- rande landstingskommunen.

Mot beslut, som fattas av Stockholms stad eller av nuvarande landstingskommunen, må föras talan också under åberopande av att beslutet strider mot förutsättningarna för indelningsändringen eller avser angelä- genhet, som skäligen bort handläggas en- ligt 2 och 3 åå ovan. Rätt till sådan talan tillkommer Stockholms stad, den nuvarande landstingskommunen eller dessa kommu- ners medlemmar.

Denna lag träder i kraft den ..........

Förslag till Lag om ändrad lydelse av l & landstingslagen den 14 maj 1954 (nr 319).

Härigenom förordnas, att 1 & landstings- lagen den 14 maj 1954 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse) 1 &. Varje län ——————————————— en landstingskommun. Där vid ——————————————— i 2 & sägs.

Denna lag äger icke tillämpning för landstingskommunen i Stockholms län.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1971.

Utredningsuppdraget

lKungl. brev den 7 april 1967 bemyndigade Kungl. Maj:t chefen för kommunikations- departementet att tillkalla en sakkunnig för att i samverkan med storlandstingskommit- tén och kommunalrättskommittén lägga fram förslag till författningsbestämmelser för storlandstinget. Samtidigt gavs bemyndi- gande att besluta om experter och om sek- reterare och annat arbetsbiträde åt den sakkunnige. Kungl. Maj:t befriade genom brevet kommunalrättskommittén från mot- svarande del av dess utredningsuppdrag.

I brevet lämnades följande redogörelse för utgångspunkterna för utredningen.

Enligt beslut den 21 december 1963 av Stockholms stadskollegium och den 23 januari 1964 av Stockholms läns landstings förvalt- ningsutskott har bildats en kommitté bestående av representanter för staden och landstinget med uppdrag att utreda frågan om att förena staden och länet i ett gemensamt storlandsting för handhavande av vissa förvaltningsuppgifter. Kommittén, som har antagit namnet storlands- tingskommittén, har i betänkande avgivet den 16 maj 1966 till stadskollegiet och förvaltnings- utskottet lagt fram ett principförslag till ett sådant samgående.

Den 5 mars 1965 fick kommunalrättskom- mittén i uppdrag av Kungl. Maj:t att utreda bl.a. vissa frågor om den landstingskommu- nala kompetensen som kunde aktualiseras vid en samverkan i vissa former mellan primär- kommun och landstingskommun. I de direktiv som därvid lämnades kommittén erinras bl.a. om den utredning som hade påbörjats inom storlandstingskommittén.

Storlandstingskommittén har nu väckt frågan om en särskild utredning rörande författnings- bestämmelser för storlandstinget.

De i brevet berörda direktiven för kom- munalrättskommittén har, såvitt nu är av intresse, följande lydelse.

Under senare tid har samarbetet på det kom- munala området utvecklats starkt. Framför allt

har detta kommit till uttryck i bildandet av samarbetsnämnder inom de nya kommunbloc- ken. Men även storstädernas uppgående i landstingskommun är att se som ett led i denna utveckling. Redan har Gävle och Hälsingborg återinträtt i respektive landstingskommun och beslut har meddelats om Norrköpings återin- träde i Östergötlands läns landstingskommun. Utredningar pågår vidare om Stockholms, Gö- teborgs och Malmö städers samgående med landstingskommun. I samband härmed har den frågan tagits upp, om det särskilda behovet av samverkan och samordning inom storstads- regionerna kan tillgodoses genom att lands- tingskommun, i vilken sådan region ingår, över- tar vissa funktioner som hittills utövats av pri- märkommunerna inom regionen formellt var för sig men ofta i samverkan genom frivilliga samarbetsorgan. Landstingskommunen skulle i den här delen framför allt svara för planering och samordning i fråga om bebyggelsen, bo- stadsförsörjningen, vatten- och avloppsanlägg- ningar, naturvården och lokaltrafiken.

Den landstingskommunala och den primär- kommunala kompetensen sammanfaller mate- riellt sett i stor utsträckning. Något principiellt hinder för landstingskommun att för lands- tingsområdet i dess helhet komplettera åtgärder som primärkommun vidtagit för sitt område har sålunda inte ansetts föreligga. Om lands- tingskommun skall handha den planerings- och samordningsverksamhet som jag tidigare berört, förutsätter det emellertid befogenhet för lands- tingskommunen att vidta åtgärder som hänför sig till bara en del av landstingskommunen. Det bör undersökas hur en sådan befogenhet lämpligen kan inrymmas i landstingskommuns kompetens.

Med stöd av bemyndigandet den 7 april 1967 tillkallade chefen för kommunikations- departementet samma dag hovrättsrådet Erik Borglund, Göteborg, som sakkunnig och hovrättsassessorn Svante Boman, Gö- teborg, som expert. Borglund och Boman har gemensamt bedrivit utredningsarbetet, som i huvudsak sattes i gång i oktober 1967.

I direktiven anvisad samverkan med stor- landstingskommittén och kommunalrätts— kommittén har skett i följande ordning.

Under författningsarbetet aktualiserade frågor har av utredningsmannen fortlöpande upptagits till överläggningar på samman- träden med slorlandstingskommittén. I stor- landstingskommittén har därvid deltagit bor- garrådet Nils Hallerby, ordförande, lands- tingsrådet Fritjof Petersson, vice ordfö- rande (fr.o.m. 1/1 1968), borgarrådet Gösta Agrenius, direktören Albert Aronson, direktören Åke Ericsson (t.o.m. 31/12 1967), direktören Gunnar Hjerne, lands- tingsrådet P. G. Holm (t.o.m. 31/12 1967), landstingsrådet Bertil Jonberger (fr.o.m. 1/1 1968), landstingsrådet Ruth Kärnek, landstingsrådet Erik A. Lindh, borgarrådet Hjalmar Mehr, landstingsrådet Lennart Stiernstedt. Från januari 1968 har i sam- manträdena också deltagit suppleanterna, riksdagsmannen Bengt Bengtsson, sekrete- raren Björn Björnström, direktören Åke Ericsson, direktören Paul Grabö, borgar- rådet Per-Olof Hanson, landstingsrådet P. G. Holm, borgarrådet Sven Johansson, di— rektören Olov Lekberg, kommunalrådet Ur- ban Palmgren och ombudsmannen Hilding Sjöberg.

Vid sammanträdena har som utgångs- punkt använts av utredningsmannen upp- rättade promemorior med redovisning av uppkomna frågor. Promemoriorna och jäm- sides därmed utarbetade utkast till bestäm- melser med motivering har ingående dis- kuterats med storlandstingskommitténs kans- li. Kansliet ltar därvid främst representerats av direktören Lennart Nyström och sek- tionschefen Torsten Lilja.

Storlandstingskommitténs kansli har upp- tagit promemoriorna och övrigt material till överläggningar med en särskild tjänsteman- naberedning. I denna berednings arbete har deltagit professorn C.-F. Ahlberg (Stock- holmstraktens regionplanenämnd), kanslidi- rektören Rune Carlsson (KSL), sekreteraren Hilding Edin (landstingskommunen), direk- tören Axel Granath (Stor-Stockholms pla- neringsnämnd), direktören Inge Hörlén (Stor-Stockholmsdelegationen), landstingsdi-

rektören Fredrik Lindencrona (landstings- kommunen), direktören Anders Nordberg (Stockholms stads generalplaneberedning), kanslichefen Karl-Gustaf Paulsson (Stor- Stockholmsdelegationen), sjukvårdsdirektö- ren Gösta Pehrson (Stor-Stockholms sjuk- vårdsberedning), sjukvårdsdirektören Wil- helm Romberg (Stockholms stads sjukvårds- styrelse), drätseldirektören E. Sundberg (Stockholms stads drätselnämnd) och finans- direktören P.-E. Öberg (landstingskommun- nen).

Tjänstemannaberedningens och kansliets arbete har utmynnat i särskilda promemo- rior. Dessa har utgjort underlag för stor- landstingskommitténs ställningstaganden i de frågor utredningsmannen aktualiserat.

På särskilda områden har utrednings- mannen haft tillgång till promemorior, som upprättats av särskilda experter eller expert- grupper hos storlandstingskommittén. Över- läggningar om utredningsmannens författ- ningsutkast har sedan skett mellan utred- ningsmannen och expertgruppema. Såsom kommitténs experter har deltagit, i drätsel- frågor ovannämnda Rune Carlsson och Hil- ding Edin samt direktören Olle Wiström, i revisionsfrågor stadsrevisorn Karl-Gösta Hising och landstingsrevisorn Börje Johans- son samt i skattefrågor fögderidirektören Nils Gottliebsson.

Sedan författningsutkastet efter överar- betning blivit komplett har detta föranlett särskilda överläggningar med storlandstings- kommittén, senast på sammanträde den 27 juni 1968. Storlandstingskommittén har då fattat följande, i dess protokoll anteck- nade beslut.

Efter framställning från storlandstingskom- mittén förordnade chefen för kommunikations- departementet den 7 april 1967 hovrättsrådet Erik Borglund att i samverkan med storlands- tingskommittén och kommunalrättskommittén framlägga förslag till författningsbestämmelser för storlandstinget. Författningsarbetet inleddes i oktober 1967 och hade skett under ingående samverkan mellan utredningsmannen och stor- landstingskommittén samt dess kansli. Vid för- fattningsarbetet aktualiserade frågor hade fort- löpande underställts storlandstingskommittén och varit föremål för överläggningar mellan kommittén och utredningsmannen vid ett fler-

tal sammanträden. Det därefter utarbetade för- fattningsförslaget med motiveringar hade äg- nats en samlad genomgång vid särskilda sam- manträden, senast vid storlandstingskommitténs sammanträde den 18 juni 1968 (jfr protokollet från detta sammanträde, 5 3).

Då nu ärendet upptogs till fortsatt behand- ling uppkom överläggning ——- — —. Under överläggningen var kommittén enig om att be- träffande 5 39 i det föreliggande författnings- förslaget förorda den ändringen, att ledamöter och suppleanter i avdelningarna skulle väljas av styrelsen i stället för av landstinget.

Efter avslutad överläggning beslöt storlands- tingskommittén enhälligt tillstyrka att en sär- skild författning för storlandstinget utforma- des efter de huvudlinjer, som redovisats i det av den statliga utredningsmannen framlagda förslaget. Skulle vid en senare detaljgranskning finnas påkallat att avvikelse från förslaget i något hänseende gjordes, borde frågan därom upptagas i remissammanhanget.

Samverkan med kommunalrättskommir- tén har skett på följande sätt. Vid särskilt sammanträde har lämnats redogörelse för förslagets huvudlinjer. Med utgångspunkt från bl. a. en särskild promemoria togs där- vid principiellt viktiga frågor upp till över-

läggning. Utkastet till betänkande har efter överarbetning därefter i manuskript tillställts kommunalrättskommitténs ledamöter och experter. Utkastet har såvitt gäller huvud- linjerna varit föremål för genomgång och för överläggningar vid sammanträde den 5 jttni 1968. Kommittén beslutade då att uttala att kommittén tillstyrkte en lagstift- ning efter förslagets huvudlinjer.

I kommunalrättskommittén har deltagit ledamöterna landshövdingen Ingvar Lindell, ordförande, direktören Carl Albert Ander- son, landstingsrådet T. E. Andrée, lantbru- karen Nils—Eric Gustafsson, kommunal- nämndsordföranden Sture Holmqvist, lands- tingsrådet Erik A. Lindh, regeringsrådet Stig Nordlund, kaptenen Bertil Strandberg och rektorn Olof Westberg, experterna förbunds- direktören Sven-Olof Dahlman, förbunds- direktören Sven A. Järdler, preceptorn Fritz Kaijser, landstingsdirektören Bernt Olvén, förste sekreteraren Rolf Romson och kansli- rådet Jan—Erik Stenius samt, såsom kom- mitténs sekreterare, revisionssekreteraren Ulf Lindquist.

I Storlandstinget — en presentation

Befolkningsutveckling m. in. För lokala förvaltningsangelägenheter är ri— ket indelat i olika enheter. Man talar bl. a. om primärkommunal, landstingskommunal och statlig administrativ indelning. Med för- skjutningar i befolkningsunderlaget och med förändringar beträffande samhällsuppgifter- na följer ändringar och krav på ändringar i dessa indelningar. Under 1950- och 1960- talen har genomgripande reformer genom— förts såväl beträffande den primärkommu- nala som den administrativa indelningen. I Stockholmsregionen har utvecklingen bl. a. varit följande.

1920 hade landstingskommunen en folk— mängd av omkring 243 000 och Stockholms stad av omkring 419 000. Motsvarande siff- ror uppgick år 1940 till 287 000 och 590 000 år 1950 till 356000 och 744000 samt är 1966 till 624000 och 781000. Av lands- tingskommunens befolkning den 31 decem- ber 1950 bodde 75,4 procent i tätorter. An- talet större tätorter inom landstingskommu— nen har under de senaste decennierna ökat påtagligt. 1950 fanns det 5 tätorter med mer än 10000 invånare. Nu finns det 11. Av den totala folkmängden i landstingskom- munen och Stockholms stad den 1 novem- ber 1965 bodde 95,4 procent i tätorter.

Inom landstingskommunen fanns 105 pri- märkommuner år 1950. I dag finns i Stock- holms län, förutom primärkommunen Stock- holm, 48 kommuner, varav 11 är städer. Dessa 48 kommuner bildar 24 kommun- block.

Stockholms stad och Stockholms län i dess tidigare sträckning bildar sedan den 1 januari 1968 ett län, benämnt Stockholms län. Överståthållarämbetet och den tidigare

länsstyrelsen har förts samman till en läns- styrelse.

Samhällsplanering

En allt intensivare uppmärksamhet ägnas nu frågor om samhällsplaneringen. Åtskilliga utredningar avser dessa frågor. Hur frågor- na löses torde få en avsevärd betydelse för kommunernas framtida ställning och verk- samhet. Det kan vara anledning att här i korthet erinra om följande utredningar.

Länsförvaltningsutredningen har i ett 1967 avgivet betänkande (SOU 1967: 23) föreslagit att länsstyrelsen skall leda och samordna den översiktliga samhällsplanering som ankommer på de statliga länsmyndig- heterna. Som exempel härpå nämner utred- ningen vägplanering, vattenvärdsfrågor och planering för jordbrukets och skogsbrukets lokalisering och utveckling samt den allmän- na skolplaneringen. En samordning och en samverkan mellan de landstingskommunala och statliga sektorerna av samhällsplane- ringen är enligt utredningen nödvändig. Utredningen föreslår att en medborgerlig representation införs i länsstyrelsen. Med- borgarrepresentanterna jämte landshövding- en skall fatta beslut i samhällsplaneringsfrå- gor av översiktlig natur. Landstinget skall enligt förslaget utse flertalet av dessa med- borgarrepresentanter.

Den 1964 tillsatta länsdemokratiutred- ningen har bl.a. till uppgift att dra upp principiella riktlinjer för hur den lokala och regionala självstyrelsen skall utformas. Ut- redningen har låtit förstå att en hel del uppgifter, som nu ligger hos statliga läns- organ, bör flyttas över till landstingen. Även

vissa primärkommunala uppgifter har sagts böra övertas av landstingen.

Kommunalrättskommitte'n har enligt till- läggsdirektiv från 1965 att i vissa hänse— enden göra en översyn av reglerna om den kommunala och landstingskommunala kom- petensen.

1967 uppdrog Kungl. Maj:t åt länsstyrel- serna att försöksvis genomföra en planering med lokaliseringspolitisk inriktning (Läns- planering 67). Främsta syftet med denna planering sägs vara att få fram en regional— politisk målsättning. Denna skulle kunna ge vägledning för olika fördelningsbeslut, t. ex. fördelning av bostäder och avgörande av ärenden om lokaliseringsstöd. Den regional— politiska målsättningen skall uttryckas i vis- sa ramvärden för den framtida befolkningen i kommunblocken. Länsplaneringen skall bl.a. kunna upplysa näringslivet om inom vilka regioner samhället är berett att göra de investeringar som en utveckling inom näringslivet kräver. Önskemålet om en regio- nal utvecklingsplanering, där lokaliserings- politik, arbetsmarknadspolitik och sam- hällsutbyggnad samordnas, är bakgrunden till länsplaneringen. Den avses tillgodose in- tressen som anses i högsta grad gemensam- ma för kommunerna och staten.

Under våren 1968 har tillkallats en sak- kunnig för att utreda den fortsatta lokalise- ringspolitiska stödverksamheten. I direktiven till utredningen sägs bl.a. att länsplanering 67 syftar till att i väsentliga avseenden bidra till ett bättre underlag för ett framtida ställ- ningstagande till utformningen av den sam- hälleliga lokaliseringspolitikens medel.

I mars 1968 har tillsatts en utredning för översyn av byggnadslagstiftningen. I ut- redningens direktiv sägs bl.a. följande. Utformningen av miljön måste göras från en helhetsbedömning både av utgångsläget och av den väntade utvecklingen. Denna helhetsbedömning bör ske genom översikt- lig planering på olika nivåer. Vid avväg- ningen mellan statligt och kommunalt infly- tande på den fysiska planläggningen, bör utgångspunkten vara att översiktsplanerna med de långsiktiga perspektiven och de vik- tiga principiella bedömningarna skall prövas

allsidigt av statlig myndighet. Däremot sy nes tveksamt om det är ändamålsenligt att, som nu sker, alla detaljplaner i alla detaljer skall underkastas granskning av statlig plan- expertis. Utredningen bör utgå från att det skall finnas riksplan, regionplan, kommun- plan och kommundelsplan. Av dessa skall regionplan och kommunplan fastställas av Kungl. Maj:t. Kommundelsplan förutsättes i normalfallet kunna fastställas av kommu- nens fullmäktige. Riksplanen förutsättes bli till ledning vid regional och lokal fysisk planering. Regionplanen skall samordna och utgöra underlag för den lokala översikts- planeringen. Nuvarande princip, enligt vil- ken Kungl. Maj:t från fall till fall bestäm— mer regionplaneområdes omfattning, bör behållas. Möjligheter att uppdra regionpla- neringen åt annan huvudman än ett förbund av primärkommuner bör emellertid finnas.

Återblick

Huvudstadsregionens kommunala samord- ningsfrågor har varit aktuella i flera decen- nier. Den lösning, som arbetet nu inriktats på, kan betecknas som slutfasen i en lång utveckling. Utredningar har ägt rum och diskussioner förts. Också andra förslag till lösningar har funnits men inte förverkligats. Samtidigt har befolkningstillväxten och ur- baniseringsprocessen gått vidare, parallellt med en allmän ökning och intensifiering av den kommunala verksamheten. Kraven på en lösning har därmed vuxit. Samtidigt har förutsättningarna för en lösning föränd- rats.

Några data från den tidigare utvecklingen skall här särskilt noteras. Dessa data bör ses mot bakgrund av utvecklingen beträffande befolkningstillväxt och befolkningsfördel- ning inom regionen.

Uppkomna samordningsbehov löstes un- der ett tidigare skede främst genom att hu- vudstaden med sig införlivade förortsområ- den. Sålunda inkorporerades Brännkyrka 1913 och Bromma 1916. Efter ett längre uppehåll inleddes 1937 åter förhandlingar om nya inkorporeringar. Dessa resulterade i att delar av Spånga samt Hässelby år 1949 fördes till Stockholm.

Redan tidigt synes ha yppats viss tvekan inför en fortsatt utbredning av huvudstaden som kommun.

I en motion till 1928 års riksdag begärdes utredning om den lämpligaste kommunala organisationen för storstäderna och deras omgivningar. Motionären ansåg inte att frå- gorna kunde lösas genom fortsatta inkorpo- reringar. Till Stockholms förortsområden räknades då höra ett 20-tal kommuner. ln- korporeringarna sades vålla olägenheter från självstyrelsesynpunkt. Därjämte erinrades om att intressegemenskapen begränsades till vissa uppgiftsområden. De uppgifter, som särskilt åberopades, avsåg kommunikatio— nerna med samfärdsleder och kollektivtra- fik. I motionen nämndes även hälsovården med sjukvården samt allmän ordning och säkerhet. Motionären anvisade möjligheten att inrätta en särskild sekundärkommun med egen författning. — Motionen avstyrk- tes av konstitutionsutskottets majoritet och ledde ej till någon utredning.

En utredning tillsattes 1938 med uppgift att utreda frågor om samverkan mellan olika kommunala enheter beträffande gemensam- ma förvaltningsuppgifter. Til] grund för ut- redningsdirektiven låg bl.a. en skrivelse från överståthållarämbetet till chefen för socialdepartementet. I skrivelsen berördes de kommunala problem, som sammanhäng- de med den intensiva förortsbildningen i an— slutning till Stockholm. Intressegemenskapen sades ofta vara begränsad till några uppgifts- områden. Inkorporeringsvägen syntes därför inte lämpligen kunna användas. Som upp- giftsområden av gemensamt intresse nämn- des kommunikationsväsendet, sjukvården och polisväsendet samt byggnadsväsendet och luftskyddet. I skrivelsen anfördes att någon form för närmare och regelbunden samverkan måste åstadkommas. Överståt- hållaren ansåg att Stockholm och förorts— området också borde sammanföras under gemensam statlig administration genom en utbrytning av förortsområdet ur Stockholms län.

' Direktiven för 1938 års utredning redo— visade — förutom ett yttrande av kammar- kollegiet — också en framställning från

länsstyrelsen i Stockholms län. Länsstyrel- sen erinrade om att Stockholm och förorter- na 1936 antagit regionplan. Ett genomfö- rande av planens intentioner kunde emeller- tid inte säkerställas utan att regionplane— institutet i någon form legaliserades eller rättsregler eljest gavs till stöd för planens successiva genomförande. En utredning i ämnet borde enligt länsstyrelsen komma till stånd.

Andra världskrigets utbrott föranledde att 1938 års utredning lades ned, utom såvitt rörde regionplanefrågorna. Sistnämnda frå— gor överfördes senare till stadsplaneutred— ningen 1942.

1944 fattades beslut att 1938 års utred- ning skulle återupptas. Beslutet hade före— gåtts av en skrivelse till chefen för social- departementet från förvaltningsutskottet i Stockholms läns landstingskommun. I skri- velsen berördes vissa frågor om då aktuella inkorporeringar med Stockholm (Spånga och Hässelby). Förvaltningsutskottet anför- de att landstingsverksamheten krävde ett fast ekonomiskt underlag. Full klarhet mås- te enligt utskottet skapas angående länets och landstingets framtida bestånd.

Den återupptagna utredningen —— 1944 års kommitté för kommunal samverkan -—— redovisade sitt arbete i ett betänkande med förslag till lag om regionkommuner m.m. (SOU 1947: 30). Kommittén prövade olika förslag till lösning av samordningsproble- men.

Tanken att inrätta en stor enhetskommun avvisades. Därmed åsyftades en primär- kommun, bestående av Stockholms stad och de till förortskretsen hörande kommunerna. Man torde ha utgått ifrån att denna primär- kommun inte skulle delta i landsting. Som skäl för att lösningen med enhetskommun avböjdes anfördes bl.a. följande. Kommun- bildningen medförde en onödig samman- koppling av berörda kommuners alla an- gelägenheter. Denna sammankoppling skul- le föra med sig en svår belastning för administrationen. Den alltför starka centra- liseringen medförde vådor för den lokala självstyrelsen och risker för åsidosättande av lokala intressen.

Kommittén förordade att frågorna skulle lösas genom en regionkommun. Regionkom- munen skulle innebära en ny kommunbild- ning, som skulle verka samtidigt som primär- kommunerna och landstingskommunen. Ut- gångspunktema för förslaget skulle vara den blivande byggnadslagens bestämmelser om regionplan. En särskild utredning skulle ske innan regionkommun bildades. Vid denna skulle undersökas om också andra uppgif- ter än regionplanefrågorna borde lösas re— gionalt genom regionkommunen. Utredning- en om upprättande av regionplan kunde leda till att uppgifterna lades på regionpla— neförbund, regionkommun eller landstings- kommun. För Stockholmsområdet förorda- de kommittén att en regionkommun inrät— tades.

Regionkommunen skulle enligt förslaget ha en direktvald representation. Föreslagen ordning skulle föra med sig att berörda kom— muner blev representerade i förhållande till invånarantalet. Härav följde enligt kommit- tén risker för ett förtryck från de största primärkommunernas sida. För att säker- ställa att minoritetens intressen beaktades, föreslogs vissa befogenheter för en kommu- nal rikssamarbetsnämnd. Denna skulle ha rådgivande funktioner. Om regionkommu— nens fullmäktige frångick nämndens ytt- rande, skulle nämnden kunna besvära sig hos Kungl. Maj:t. Kungl. Maj:t skulle äga att undanröja beslut, som kunde anses inne- bära övergrepp mot en lokal minoritet.

Regionkommunen skulle ha en direkt be- skattningsmakt.

Som uppgifter för regionkommunen nämn- des främst att upprätta och genomföra re- gionplan i samarbete med primärkommu- nerna. Regionkommunen föreslogs få ytt- randerätt över detaljplaner. Regionkommu— nen skulle verka för att regionens utbygg— nad skedde på lämpligt sätt och i lämplig takt. Ett avgörande inflytande på kommu- nikationsområdet skulle tillkomma kommu- nen. För vägfrågor förutsattes ett författ- ningsgaranterat inflytande. Kommunen skulle gå i spetsen för markförvärv för ex— ploatering och fritidsändamål. Den skulle

ägna uppmärksamhet åt frågor om vatten. avlopp, gas, el m. m.

Förslaget om regionkommuner utsattes för stark kritik vid remissen. Kritiken gällde särskilt representationsfrågans lösning. Rikssamarbetsnämndens roll och dess be- svärsrätt ansågs kunna förstärka intresse- motsättningarna inom regionen och inne- bära ett ingrepp i självstyrelsen. Ytterligare anmärktes att sjukvården, som var en av de viktigaste samordningsfrågorna, lämnats olöst. Anmärkningar gjordes också mot att ytterligare en kommuntyp skapades med därav följande komplikationer beträffande representationsval, regionskatt och särskild organisation. — Förslaget föranledde inte någon proposition.

1944 års kommitté prövade också frågan om storlandsting men avvisade en sådan lösning. En av kommitténs ledamöter, di- rektören Carl Albert Anderson, reserverade sig mot kommitténs förslag om regionkom— mun och förordade lösningen med stor- landsting.

Beträffande kommitténs ståndpunkt i storlandstingsfrågan är att anteckna föl- jande. Stockholms stad skulle förena sig med landstinget till en storlandstingskom— mun. Storlandstingskommunens uppgifter skulle omfatta de sedvanliga landstingsupp— gifterna och de uppgifter, som avsågs till- komma den föreslagna regionkommunen. Såsom fördelar med en lösning efter stor- landstingslinjen angavs att man anknöt till en befintlig kommunform och undgick de olika komplikationerna med en tredje, sam- tidigt verksam kommuntyp. En särskild för- del var att sjukvårdsfrågorna fick sin lös- ning. Ytterligare samarbetsbehov antogs kunna uppkomma, bl.a. på undervisnings- väsendets område. Dessa frågor kunde då lösas över storlandstingskommunen. En sär- skild författning antogs bli erforderlig. Kommittén ansåg emellertid att särskilda svårigheter skulle möta att ur Stockholms förvaltning bryta ut de uppgifter som skulle falla på storlandstinget. Det bedömdes ock— så vara svårt att i samförstånd mellan be- rörda parter lösa frågorna om representa- tionen. Särskilda anordningar diskuterades

för att lösa frågorna om minoritetens — dåvarande landstingsdelens — intressen.

Att anteckna är slutligen den utredning som tillsattes 1961 för organisations- och samarbetsfrågor i Stockholmsområdet (stor- stadsutredningen). Utredningens huvudupp- gift var den statliga administrationen. Ut- redningen hade emellertid att pröva också olika förslag att underlätta en utveckling mot förstärkt samarbete mellan primärkom- munerna. Under utredningens arbete hade Stockholms stad och landstingskommunen upptagit sina förhandlingar om storlands- tingslinjen. Storstadsutredningen kartlade i sitt betänkande (SOU 1964: 56) då rådande läge och diskuterade möjliga lösningar. En lösning över kommunalförbund ansågs där- vid inte motsvara lägets krav. Utredningen tillade storlandstingslinjen klara företräden. En lösning efter den linjen sades rimma väl med vad som var lämpligt för den statliga administrationen.

Samarbete

Medan utredningar och diskussioner pågått, har samarbetet inom regionen vidgats och fördjupats på frivillighetens väg.

Samarbetet inom regionen har sedan 1950-talet bedrivits framför allt genom föl— jande tre organ.

Stockholmstraktens regionplaneförbund består av praktiskt taget samtliga primär- kommuner i det nuvarande länsområdet. En av förbundet enhälligt antagen region- plan fastställdes av Kungl. Maj:t år 1960. En skiss till ny regionplan har lagts fram 1967 och är under bearbetning.

Stor-Stockholms sjukvårdsberedning sva- rar för samplanering av utbyggnaden av sjukvårdens olika grenar inom Stockholm och landstingsområdet. Planeringen har le- gat till grund för huvudmännens konkreta beslut om sjukhusbyggen och i organisa- tionsfrågor.

Stor-Stockholms planeringsnämnd är ett organ för samarbete mellan Stockholm och dess 28 närmaste grannkommuner. Nämn- den behandlar primärkommunala frågor av gemensamt intresse, främst frågor om bo- stadsbyggandet och vad därmed hänger

samman. Nämnden samordnar kommuner- nas bostadsförsörjningsprogram. Den med- verkar vid fördelningen av statliga låneme- del och krediter i övrigt till bostadsbyggan- det.

För vissa förvaltningsuppgifter har sär- skilda samarbetsorgan inrättats. Som exem— pel kan nämnas Stockholmstraktens vatten- verksförbund, Käppalaförbundet, Sydvästra Stockholmsregionens va-verksaktiebolag samt bostadsaktiebolagen Nacka-Stockholm, Salem-Stockholm och Botkyrka-Stockholm.

En särskild ställning intar Kommunalför- bundet för Stockholms stads och läns regio- nala frågor (KSL). Förbundet, som bildades av staden och landstingskommunen för att omhänderha den kollektiva trafiken, är av provisorisk karaktär. Det tillförs successivt uppgifter, som är avsedda att ingå i stor- landstingskommunens verksamhetsområde. Förbundet skall upphöra när storlandstings- verksamheten börjar.

Primärkommunerna runt Stockholm har bildat Stockholms förorters samarbets- nämnd. I samarbetsnämnden är även lands— tingskommunen representerad. Till nämn- dens uppgifter hör att välja förortskom— munernas företrädare i Stor-Stockholms planeringsnämnd.

Slutligen bör nämnas att Stockholms stad och landstingskommunen på olika sätt an- passat sina förvaltningsorganisationer till de krav som det alltmer utbyggda samarbetet ställer. I Stockholm finns en särskild borgar- rådsrotel och därtill knuten förtroende- mannaorganisation för handläggning av alla frågor av interkommunal natur. För mot- svarande uppgifter hos landstingskommu- nen har avdelats ett landstingsråd.

Storlandstingskommittén I december 1963 föreslog dåvarande finans— borgarrådet Hjalmar Mehr i ett tal inför Stockholms stadsfullmäktige, att staden skul- le förena sig med Stockholms län i ett stor- landsting såsom kommunaladministrativ en- het. Storlandstinget skulle enligt förslaget handha gemensamma interkommunala upp- gifter i huvudstadsregionen. I första hand räknades hit regionplanering, sjukvård,

samordning av och stöd åt kommunernas bostadsbyggande, planering av vattenför- sörjning och avloppssystem, kollektiv trafik i samverkan med staten samt planering av skolväsendet ovanför grundskolan. Även andra uppgifter ansågs kunna bli storlands- tingsuppgifter.

Genom beslut den 21 december 1963 ut- talade sig Stockholms stadskollegium för en allsidig utredning av frågan om storlands- ting. Kollegiet inbjöd Stockholms läns lands- tings förvaltningsutskott att med fem repre- sentanter delta i överläggningarna. 1 beslut den 23 januari 1964 uppdrog förvaltnings- utskottet åt sin ordförandeberedning att företräda utskottet. Stadens och landsting- ets representanter, som bildar storlandstings- kommittén. höll sitt första sammanträde den 12 mars 1964. Vid detta beslöts bl. a. »att förutsättningslösa utredningar skulle företa- gas om regional, lagbunden samverkan och att därvid storlandstinget skulle godtas pre- liminärt som administrativ form i avvaktan på resultatet av detaljutredningar och fram- tida definitiva ställningstaganden.»

Ett omfattande utredningsarbete utfördes därefter av storlandstingskommitténs kansli och av ett flertal interkommunala organ. Den 3 mars 1966 beslöt kommittén att för- slag skulle framläggas till stadsfullmäktige och landstinget att fatta ett principbeslut om stadens och landstingets samgående i ett regionalt organ med arbetsnamnet storlands- ting. Storlandstingskommitténs betänkande »Principbeslut om storlandsting» har tryckts som bihang till Stadskollegiets utlåtanden och memorial (nr 81 år 1966). Principbeslut fattades samma år av landstinget och full- mäktige.

Storlandstingslinjen

Skilda faktorer har medverkat till att skapa det läge, som nu kräver en lösning. Liknan- de förhållanden torde föreligga inom många storstadsregioner i andra länder. Den ökan- de inflyttningen till stadssamhällena berör i särskild grad storstadsregionerna. Den egent- liga storstaden växer ut över sina gränser. Förorter uppstår med mer eller mindre ut- präglad stadskaraktär. Förortsområdena får

under den fortsatta tillväxten en allt större utbredning. Drabantstäder, delvis självstän— diga men delvis beroende av regionkärnan, skapas. Samtidigt får kommunerna, särskilt i de urbaniserade regionerna, allt fler upp- gifter. Kraven på service växer. Förhållan— dena för också med sig ökade krav på stan- dard hos de kommunala anläggningarna m. m.

Behoven av samordning och av omgrup— peringar ökar. Lösningar söks efter olika vägar. Skilda faser i utvecklingen kan ge företräde åt olika lösningar. En utväg är att ändra den primärkommunala indelningen och låta centralkommunen införliva förorts- områdena. En annan utväg är att bygga ut samarbetet i olika former mellan de be- stående kommunerna. Det är vidare möjligt att för berörda områden inrätta en helt ny kommuntyp för de uppgifter, som kräver samordning. Slutligen kan också ifråga— komma att flytta huvudmannaskapet för viss verksamhet. Staten kan ta över uppgifter med särskilda behov av samordning och en- hetlighet. Primärkommunala uppgifter kan flyttas till landstingskommunal nivå.

Vid valet av lösning måste bl.a. beaktas vilken verkan denna har från självstyrelse- synpunkt. Samordningsbehoven torde i hu- vudsak avse vissa avgränsade uppgiftsom- råden och planeringen i stort. Andra upp- gifter kan med fördel handhas av existe- rande primärkommuner. En stor primär- kommun ökar avstånden mellan kommun- medlemmarna och de styrande. Den ger sämre möjligheter att få kännedom om och beakta lokala intressen. Som en särskild komplikation tillkommer så relationerna mellan kommuner på olika nivåer. Vissa lösningar kan i alltför hög grad beröva sekundärkommunen uppgifter, befolknings- underlag och skattekraft.

Utvecklingen inom huvudstadsregionen har nu nått därhän att storlandstingslinjen framstår som den mest naturliga lösningen. Den tillgodoser bäst de behov som förelig- ger och kan förutses uppkomma. Samtidigt synes linjen bäst tillgodose de önskemål, som kan uppställas från självstyrelsesyn- punkt. Den primärkommunala självständig-

heten bevaras i största utsträckning samti- digt som den landstingskommunala själv- styrelsen byggs ut. Storlandstingslinjens framgång måste emellertid också ses som ett resultat av att balans i befolkningshän- seende nu håller på att nås mellan Stock- holm och nuvarande landstingsområdet. Förutsättningarna för en samförståndslös- ning efter storlandstingslinjen har därmed ökat

Det bör erinras om att samordningsbeho- ven till väsentlig del vuxit fram över verk- samhetsområden, som är primärkommunala. Även för sjukvårdsverksamheten har emel- lertid funnits ett samordningsbehov. Lands- tingskommunen har därför tidigt varit be- rörd av diskussionerna om en lösning. Landstingskommunens allt intensivare an- knytning till problemen har samtidigt varit betingad av att samordningsbehoven alltmer brett ut sig över regionen och av att andra lösningar kunnat försvaga landstingskom- munens ställning. Nu skisserad bakgrund ger storlandstingskommunen en särprägel och för med sig att samgåendet i väsent- liga hänseenden skiljer sig från förhållan- dena vid ett återinträde i landsting.

I principbeslutet (storlandstingskommit— téns betänkande s. 24 f.) ges en motivering till varför storlandstingskommittén förordat storlandstingslinjen. Motiveringen kan här ges följande sammanfattning.

Kommittén diskuterar först en lösning över frivillig samverkan genom avtal av olika slag. Kommittén anför här bl .a. En samverkan på frivillighetens grund kan inte ge tillräckliga ad-ministrativa resurser att lösa de gemensamma problem, som befolk- ningstillväxt och fortskridande integration av stad och län skapar. Regionen utgör i hög grad en näringsgeografisk enhet. Den- na har gemensam arbets- och bostadsmark- nad, gemensamma trafikproblem. Ur sam- hällsekonomisk synpunkt och med hänsyn till angelägenheten av en ändamålsenlig ser- vice för medborgarna, oberoende av kom- mungränser, tränger med alltmer ökad tyngd kravet fram på en gemensam planering, utbyggnad och disposition av resurser för bostadsbyggandet, trafiken, sjukvården, den

högre undervisningen, vatten- och avlopps— frågorna. Med en beräknad befolkning på över 2 miljoner vid nästa sekelskifte ter det sig uteslutet med enbart frivilliga lösningar för de stora problemen av gemensam natur. Det krävs ingrepp i större skala och på längre sikt. Det krävs helt enkelt nya kom- munaladministrativa former för att nöj- aktigt kunna bemästra problemen.

Också en frivillig samverkan i kommu- nalförbund diskuteras av kommittén. Här säger kommittén bl. a. Parterna har funnit att kommunalförbund utgör det enklaste sättet att övergångsvis organisera ett fastare samarbete. Långsiktigt erbjuder förbunds— vägen emellertid inte den lämpligaste lös- ningen. Förbundets beslutande organ väljes inte vid allmänna val utan indirekt. Kom- munalförbundet är sålunda, trots sina stora och väsentliga uppgifter, inte direkt ansva- rigt inför medborgarna i allmänna val. Det är inte ett lika fullödigt uttryck för den kommunala självstyrelsens principer som de primär- och sekundärkommunala försam- lingarna. Även avsaknaden av självständig direkt beskattningsrätt är en grundläggande svaghet. Mot ett kommunalförbund, som innefattar också sjukvården, anfördes där— utöver särskilda skäl. En kommun kan inte på ett förbund överlåta huvuddelen av sina angelägenheter. Om hälso- och sjukvården överfördes till kommunalförbund, skulle landstingskommunen praktiskt taget ställas utan egentliga förvaltningsuppgifter och fungera endast såsom finansiär åt kommu- nalförbundet.

Vid diskussionerna om lämplig kom-mun- form uppehåller sig storlandstingskommit- tén först vid frågan om en särskild region- kommun (en tredje kommuntyp, verksam vid sidan av övriga). Kommittén konstate- rar att kritiken mot en sådan nybildning inte förlorat i styrka. Så är förhållandet även om representationsfrågan nu skulle kunna lösas på ett mera invändningsfritt sätt. Härtill kommer enligt kommittén att utvecklingen snabbt skulle växa förbi en regionkommunbildning. Området för en re— gionkommun skulle inom relativt begrän- sad tid vara i stort sett utbyggt. Därmed

skulle svårigheter uppkomma i relation till nya förortsområden.

Övervägandena förs därefter in på en- hetskommunen. Inledningsvis beröres hur regionens frivilliga samverkan avser områ- den av olika utbredning. Regionplanen om- fattar nu 44 av de 52 kommunerna inom landstingsområdet. Revideringen av planen kan förutses ge en utvidgning. Den kollek- tiva trafikplaneringen beträffande tunnelba- nor och pendeltrafik avser 35 kommuner. Ytterligare kommuner kan komma att se- nare beröras. Planeringen för andra kollek- tiva trafikmedel avser hela länsområdet. Planeringen för gymnasiala skolor omfattar nu 35 kommuner (delvis andra än vid tra- fikplaneringen). Bostadsförsörjningen avser 30 kommuner. Planeringen för vattenför- sörjning och avloppssystem berör också områden utanför länet.

Mot denna bakgrund antas en enhetskom- mun böra omfatta den allt övervägande delen av länsområdet och vissa områden av grannlänen. Också de landstingskommunala angelägenheterna fick då föras till enhets- kommunen.

Enhetskommunen har enligt kommittén en del påtagliga företräden. En fullständig kommunal skatteutjämning inom regionen skulle följa av lösningen. Den kommunala sociala bidragsnivån och övrig kommunal standard inom barnavård, åldringsvård, hemtjänst m.m. skulle bli enhetlig. Sam— ordningen till stora enheter kunde enligt kommittén öppna möjligheter till planering, projektering och byggande i rationella for- mer av skolor, pensionärs- och ålderdoms- hem, barndaghem och övriga kommunala anläggningar och anstalter.

Såsom avgörande skäl mot enhetskom- munen anför kommittén främst följande. Omkring 50 fullmäktigeförsamlingar och landstinget skulle försvinna. Enhetskom- munen skulle syssla inte bara med regionala utan också med lokalt begränsade frågor. Distansen till de styrande organen skulle öka. Minoriteters möjligheter att verka för genomförande av reformer, som är ange- lägna för dem, skulle försämras eller för- intas. Man fick räkna med en utveckling

mot en förvaltningsorganisation, uppbyggd efter byråkratiska principer. — Kommittén anför slutligen också att enhetskommunlin- jen skulle skjuta hela frågan in i en oviss framtid.

Av storlandstingskommitténs presentation av storlandstinget bör här följande återges.

Storlandsting innebär att Stockholms stad går samman med Stockholms län i en gemen- sam sekundärkommunal representation, som utses vid direkta val och som har beskattnings- rätt. Den nuvarande representationen för Stock- holms läns landstingsområde upplöses sålunda och Stockholms stads och läns invånare väljer gemensamt en ny representation.

Stockholms stad består som kommun för primärkommunala uppgifter — liksom övriga primärkommuner i länet — men stadens >lands- tingskommunala» verksamhet, som omfattar i huvudsak sjukvården, vissa övriga vårdgrenar och viss social verksamhet, i allt motsvarande runt en tredjedel av stadens ekonomiska om- slutning och en tredjedel av dess personal, bryts ut ur stadens nuvarande förvaltning och samordnas med länets landstingsförvaltning till en enhetlig förvaltningsorganisation under nyss- nämnda gemensamma representation. Det så- lunda bildade storlandstinget tillägges dels ome- delbart vid bildandet, dels framdeles i upp- kommande fall sådana eljest på primärkom- muner ankommande uppgifter, för vars lös- ning det krävs regionala bedömanden och åt- gärder. Storlandstinget utgör till sitt innehåll aldrig någon färdig produkt utan är en utveck- lingslinje. Takten i utvecklingen bestäms av de uppkommande behoven av samverkan över kommungränserna men framför allt av till- gången till personella och ekonomiska resurser för genomförande av de organisatoriska och funktionella förändringar, som betingas av samordningsbehovet.

Kommittén anför slutligen att parterna intill samgåendet 1971 måste koncentrera sig på att skapa en väl fungerande regional administrationsform för de nuvarande lands- tingskommunala uppgifterna. Därefter blir det utrymme för överväganden om en ytter- ligare utbyggd verksamhet.

Författningen Om storlandstingsverksamheten skall kunna starta den 1 januari 1971, behöver en för— fattning för kommunen finnas antagen av vårriksdagen 1969. Samtidigt måste ges be- stämmelser, som reglerar genomförandet och verksamheten fram till samgåendet.

Författningsarbetet är ett av inslagen i det omfattande arbetet för övergången till en storlandstingskommun. Det är främst via författningen, som statsmakterna kommer att ta ställning till och kunna öppna vägen för storlandstingskommunen. —— Till detta kommer vissa särskilda beslut av Kungl. Maj:t om övergången. — Författningen styr i stor utsträckning det andra arbetet för ge- nomförandet. När en författning antagits, kan arbetet gå vidare med en fast inrikt- ning för ett antal centrala frågor.

Beträffande det författningsförslag som utredningsmannen framlägger i detta be- tänkande hänvisas till avdelning II. I inled- ningsavsnittet av detta ges en motivering för att en särskild, fristående författning valts för den nya landstingskommunen. Här bör endast erinras om hur av den föregående redovisningen framgått, att man tidigare alltid synes ha förutsatt att kommunbild- ningen kräver särskild författningsreglering. Redogörelsen för utvecklingen torde också ha visat hur storlandstingskommunen fått en särprägel, betingad av de uppgifter som kräver en lösning och av önskemålen om balans i regionens kommunala förhållanden.

Ett annat led i genomförandet utgörs av Kungl. Maj:ts handläggning av frågan om tidpunkt för samgåendet och frågor om fö— reskrifter för detta. När staden och lands- tingskommunen träffat överenskommelse om ekonomisk uppgörelse m.m., kommer dessa frågor att bringas under Kungl. Maj:ts prövning.

Också andra lagstiftningsfrågor än själva författningsfrågan kommer att behöva lösas. Här åsyftas då ändringar i speciallagstiftning för verksamhet, som skall bedrivas av stor- landstingskommunen. Ändringar får sålunda ske av sjukvårdslagen och möjligen också av annan författningsreglering på sjukvår- dens och angränsande områden. Utred- ningsarbetet inom storlandstingskommittén och dess utredningsgrupper har inte ännu nått så långt, att behovet av ändringar eller specialbestämmelser kan klart överblickas. Frågor om ändringar kommer att föranleda särskilda framställningar till berörda depar- tementschefer, när de pågående utredning—

arna här gett besked. För sjukvårdens del torde sådan framställning kunna ske som- maren 1969.

Genomförandet

Ett intensivt arbete på skilda områden före- står för att bringa storlandstingskommunen i funktion den 1 januari 1971. Ett 15-tal utredningsgrupper, tillsatta av storlandstings- kommittén, är nu verksamma. På dessa fal- ler utredningsuppgifter och uppgifter att på olika områden ha hand om genomförandet. En summarisk översikt över planeringen av genomförandet ger en antydan om vilka uppgifter, som skall lösas.

Författningsförslaget beräknas vara ute på remiss till i november 1968. Proposi- tion kan därefter komma att läggas fram för vårriksdagen 1969 och resultera i att författning antages före sommaren.

Frågorna om ekonomisk uppgörelse mel- lan staden och landstingskommunen kan ut- mynna i ett principförslag under hösten 1968. Samtidigt redovisas en preliminär eko- nomisk kalkyl över uppgörelsen. Beslut om principerna för uppgörelsen kan väntas bli fattade av stadsfullmäktige och landstinget under samma höst. Ett förslag till detalj- reglering för uppgörelsen torde bli färdigt hösten 1969 för beaktande vid budgetarbe- tet hos staden och landstingskommunen. Beslut av fullmäktige och landstinget om detaljregleringen kan fattas hösten 1970. Kamera] redovisning för uppgörelsen får ske under 1971. — Om uppgörelsen skall underställas Kungl. Maj:t efter principbe- slutet eller efter detaljbeslutet är ännu inte avgjort.

Sedan författning med bestämmelser för övergångstiden antagits, skall en rad konsti— tutiva åtgärder vidtas. Arbetet får här på lämpligt sätt delas mellan storlandstings- kommittén och den organisation, som an- förtros att ha hand om övergången. — Om det, såsom föreslås, blir ett kommunalför- bund (KSL) som blir organisation för över- gångstiden, förenklas många bestyr högst avsevärt. — Arbetet med valkretsindelning— en kan snabbt komma i gång. Beslut om indelningen kan sedan fattas hösten 1969.

Fördelningen av mandat mellan valkretsarna får ske under april 1970. De första stor- landstingsvalen äger sedan rum i september 1970.

Storlandstingskommittén och organisatio- nen för övergångsuppgifterna får svara för det centrala genomförandet och hålla sam- man övergången över hela linjen. Ett antal frågor om kommunens centrala organisation m.m. skall bearbetas. Arbetsordningar för landstinget och för styrelsen skall förberedas och utarbetas. Nämndinstruktioner, före- skrifter för drätsel, revision, delegation m.m. skall komma till. Förslag till strukturorgani— sation skall läggas fram. Arbetet får sedan föras vidare genom detaljplaner. Personal- anställningar måste ske under 1970. Beslut skall fattas om lokaldispositioner o.d.

En del uppgifter förutsättes hösten 1970 ankomma på det då valda storlandstinget. Detta gäller främst budgetfastställelse och val av styrelse, nämnder etc. Beträffande storlandstingskommunens första budget tor- de förslag från fackförvaltningarna få läggas fram i mars 1970. Budgetberedningen får sedan fortsätta centralt. I november 1970 kan budgeten behandlas av det nyvalda ting- et. -— Hur budgeten skall läggas upp får utredas i ett skede före det första budget- arbetet.

KSL har att utreda, lämna princip- och detaljförslag samt svara för genomförandet såvitt gäller förbundets nuvarande uppgifts- områden. Ytterligare verksamhet kan föras till förbundet. Särskilt kan nämnas region- planeuppgifterna och uppgifter på bostads- försörjningens område. Som antytts kan KSL därutöver bli allmänt organ för över- gångsuppgifterna.

För olika verksamhetsområden har för- beredelserna kommit olika långt. Den vida- re gången kommer att variera. För de större huvudområdena gäller i sammandrag föl— jande.

De sjukvårdsadministrativa frågorna har hittills bearbetats i olika diskussionsprome- morior. Dessa har rört huvudfunktioner så- som sjukvårds- och sjukhusplanering, bygg- nadsverksamhet och personaladministration. Analyser av beslutsförfarandet inom den

omfattande organisationen föreligger och beslutsordningen har diskuterats. Ytterligare diskussionspromemorior rörande organisa- tion. ledningsfunktioner, ansvarsfördelning m.m. kommer att presenteras under hös— ten 1968. Under våren 1969 väntas för- slag kunna läggas fram om strukturorgani— sation för sjukvårdsuppgifterna. Beslut om organisationen får sedan fattas under hösten samma år av det organ, som handhar över- gångsuppgifterna. Framställning om nöd- vändiga ändringar i sjukvårdsförfattningar- na väntas kunna göras sommaren 1969. En plan för genomförande av övergången räk- nas finnas hösten 1969. Detaljförslag får sedan följa under 1970.

På andra verksamhetsområden har arbetet kommit längre. Detta gäller bl. a. folktand- vård, undervisning och vård av psykiskt efterblivna, arbetsvård, barnhem. psykisk barna- och ungdomsvård, samt förebyggan- de barnavård. Hit hör också övrig lands— tingskommunal verksamhet, såsom rätts- hjälp, husmoderssemesterverksamhet, famil- jerådgivning o. (1. Liknande tidsschema föl- jes för utbildningsfrågor (vårdyrkesutbild- ning, folkhögskolor, planeringen för gym- nasier och fackskolor). För angivna verk- samheter finns avslutade utredningar i hu- vudmannaskapsfrågorna (se bil. A). Stor- landstingskommittén har fattat beslut om flertalet uppgifter. Fullmäktige i Stockholm och landstinget kommer att ta upp frågorna hösten 1968. Förslag till strukturorganisa- tion läggs för flertalet av angivna verksam- heter fram samma höst. Förslag till detalj- organisation väntas under sommaren 1969. Därefter kommer organisationsfrågorna un- der hösten upp hos organisationen för över- gångsuppgifterna. Ett genomförande av sam- ordningen sker sedan under 1970.

Utredningar pågår också om storlands- tingskommunens insatser för bostadsförsörj- ningen, på planväsendets område och när det gäller fritidsfrågor. Fortgången på dessa områden torde bero på vilka riktlinjer som de pågående utredningarna ger.

Personalfrågorna kommer att ha stort ut- rymme i det fortsatta arbetet. Sedan 1966 pågår fortlöpande överläggningar med de

fackliga organisationerna för berörd perso- nal om olika övergångsfrågor. Utredning föreligger om verksamhetsformerna på löne- och förhandlingsområdet. Där redovisas ock- så frågor om organisationen för förhand- lingsverksamheten och om former för löne- administrationen. Under hösten 1968 sker en omfattande information till stadens och landstingskommunens personal. Likalydande avtal skall träffas centralt för tiden från den 1 januari 1969. Personaltillsättningar väntas ske under 1970.

1 övrigt är att nämna att förslag lagts fram om ett för storlandstingskommunen och primärkommunerna gemensamt stati- stik- och utredningsinstitut. Storlandstings- kommittén har lämnat Stockholms stads sta- tistiska kontor uppdrag att göra en årlig befolkningsstatistik från och med 1968. Arbete pågår med en för regionen gemen- sam sjukvårdsstatistik.

En ingående uppmärksamhet ägnas olika informationsfrågor. Fortlöpande informa- tion lämnas om det pågående arbetet. Sam- tidigt bearbetas frågor om storlandstings- kommunens informationstjänst. Förslag fö- religger om organisation och former för in- formation utåt och internt till storlands- tingskommunens personal (omkring 30000 anställda).

Statsbidrag Utredningsmannen har funnit att frågorna om konsekvenserna i statsbidragshänseende av den föreslagna reformen här bör ges nå- gon belysning. Storlandstingskommittén har tillhandahållit en särskild promemoria, upp- rättad hos Stor-Stockholms sjukvårdsbered- ning.

Statsbidragsbestämmelsema synes som re- gel ge lika bidrag åt landstingskommun och landstingsfri stad. För några statsbidrag fö- religger emellertid olikheter. Där landstings- kommunerna är särskilt gynnade, skulle Stockholms förening med landstingskom- munen kunna föranleda ökat statsbidrag. I andra fall synes konsekvenserna av över- gången vara svåröverskådliga.

I författning eller Kungligt brev grundade skillnader förekommer nu på nedan angivna fem områden.

Folktandvård. Statsbidragen regleras av en kungörelse den 2 juni 1961 (nr 278, änd- rad 1962: 654, 1965: 246 och 1968: 44). Driftbidrag utgår till landstingskommun med sexton kronor per år för varje barn, som erhållit systematisk behandling. Mot- svarande bidrag utgör för stad, som inte tillhör landstingskommun, åtta kronor. Dess- utom finns för landstingskommunerna -— men inte för de landstingsfria städerna — vissa mindre utrustningsbidrag.

Enligt 1968 års budget beräknas lands— tingskommunens driftbidrag till 950000 kronor. Inga utrustningsbidrag utgick för 1967 eller beräknas utgå för 1968. Stock- holms driftbidrag för 1968 är beräknat till 739000 kronor. Skulle staden haft ersätt- ning enligt samma normer som landstings- kommunerna, skulle sålunda ytterligare 739 000 kronor ha utgått.

T iänsteläkare. Tidigare har landstingskom- munerna fått särskilda statsbidrag för sitt tjänsteläkarväsende _— provinsialläkarväsen- det. För Stockholms läns landsting uppgick bidraget för 1967 till drygt 2 miljoner kro- nor. Något motsvarande bidrag utgick inte till de landstingsfria städerna för deras mot- svarande organisation -— stadsdistriktsläkar- väsendet. Från den 1 januari 1967 har landstingen övertagit huvudmannaskapet för tjänsteläkarna hos städer, som tillhör lands- tingskommun. Statsbidragen borttogs i sam- band därmed (statsverkspropositionen 1968, bilaga 7, s. 170 f). Landstingen bereddes härvid viss kompensation. Landstingen be- räknas sålunda kunna av provinsialläkarna ta ut högre lokalersättning m.m. med hän- syn till den nya återbäringstaxan för sjuk- försäkringen. Därutöver skulle, enligt över- enskommelse mellan staten och landstings- förbundet, en successiv höjning åren 1968 —1971 ske av det allmänna statsbidraget till viss hälso— och sjukvård. — Höjningen av det allmänna anslaget för 1971 torde inte ha beräknats med hänsyn till att stor- landstinget då kan komma att vara huvud—

man också för Stockholms tjänsteläkarvä- sende.

Tandsköterskeutbildning. För utbildning av tandtekniker och tandsköterskor vid East- maninstitutet skall Stockholm enligt Kung- ligt brev den 25 maj 1967 under statliga budgetåret 1968/ 69 erhålla statsbidrag med högst 86000 kronor. För 1967 utgjorde bi- draget drygt 89000 kronor. Motsvarande utbildning hos landstingskommunen får statsbidrag, som ingår i bidraget till yrkes— skolor. Bidraget för tandsköterskeutbildning torde inte utan stora svårigheter kunna sär- skiljas från totalbidraget.

Skolhem. Enligt kungörelse den 29 juni 1945 (nr 594, ändrad 1952: 404 och 1967: 471) kan statsbidrag utgå till avlöning av föreståndare för vissa skolhem. Landstings- kommun kan få sådant bidrag men inte pri- märkommun. I landstingets budget för 1968 har beräknats ett statsbidrag av 25 000 kro- nor (36 705 kronor för 1967).

Åtgärder mot utbredning av könssjukdo- mar. För läkarundersökning, läkemedel m. m. vid könssjukdom utgår nu vissa stats- bidrag, lika för landstingskommun och lands- tingsfri stad. Därutöver finns enligt en kun- görelse av den 19 maj 1933 (nr 239, senast ändrad 1963: 278) vissa bidrag till arvoden åt stadsläkare, som tjänstgör som sundhets- inspektörer. Bidragen gäller endast städer, som inte tillhör »förste .provinsialläkares» verksamhetsområde. Stockholm har därut- över statsbidrag till särskild sundhetsinspek- tör enligt Kungl. brev den 4 juni 1964 (änd- rat 3 juni 1965 och 3 juni 1966).

Förhållandena kommer att vara föränd- rade då storlandstingsverksamheten startar (statsverkspropositionen 1968, bilaga 7, s. 101 f). Enligt smittskyddslagen den 26 april 1968 (nr 231), som träder i kraft den 1 ja- nuari 1969, skall det åligga sjukvårdshuvud— männen att ombesörja kostnadsfri undersök- ning och behandling i öppen vård vid fall av venerisk sjukdom eller misstanke därom. Statsbidragen skall då falla bort. Huvud- männen skall erhålla kompensation genom ökning av det allmänna bidraget till viss hälso- och sjukvård.

Om statsbidrag på andra än ovan behand- lade fem områden gäller följande.

Skillnaderna i statsbidragshänseende har förut varit mera markerade. Vissa tidigare skillnader kan emellertid på indirekt väg fortfarande finnas kvar. Ett antal tidigare bidragsformer avlöstes sålunda från den 1 januari 1967 av det allmänna hälso- och sjukvårdsbidraget. Sistnämnda bidrag har för femårsperioden 1967—1971 beräknats på grundval av de tidigare, särskilda bidra- gen för femårsperioden dessförinnan. Där- med har vissa olikheter blivit konserverade. Städer utanför landstingskommun har så- lunda på en del områden tidigare haft lägre bidrag än landstingskommunerna.

Det har förutsatts att nya avtal för tiden efter 1 januari 1971 skall träffas mellan sjukvårdshuvudmännen och statens förhand— lingsnämnd. Frågor om höjning av bidragen på sjukvårdsområdet torde därvid komma upp. Den utredning, vars förslag låg till grund för införande av det enhetliga bidra- get (SOU 1966: 6), hade föreslagit att stor- städerna skulle få samma bidrag som lands— tingen. Departementschefen ansåg emeller- tid denna fråga böra tas upp i annat sam- manhang vid förhandling mellan parterna på området (statsverkspropositionen 1967, bilaga 7, s. 149).

Skillnader kan också föreligga därigenom att utbyggnaden varierat på de olika sidor- na. En intensivare utbyggnad av viss bi- dragsberättigad verksamhet har då kunnat föranleda större statsbidrag. Sådana skillna- der torde inte kräva någon uppmärksamhet i sammanhanget. Inte heller finns anledning att beröra de särskilda ersättningar, som grundas på avtal mellan staten och huvud- männen. Sådana avtal har exempelvis träf- fats vid övertagandet av mentalsjukvården.

Frågorna om statsbidrag får tas upp i an- nan ordning. Till en del torde skillnaderna i bidrag avse belopp, som i sammanhanget framstår som obetydliga. Bidragsfrågor, som berör storlandstingskommunen, får aktuali— tet i statsbudgeten för 1970/ 71. Den orga- nisation, som före samgåendet skall förbe— reda storlandstingskommunens sjukvårds- verksamhet, bör följa frågorna. Om så fin-

nes behövligt, bör åtgärder vidtas för att i budget— eller förhandlingssammanhang till- varata det blivande storlandstingets intres- sen.

Statliga lokalorgan m.m.

Utvecklingen har fört med sig en fortlöpan- de upprustning av den statliga förvaltnings- apparaten. Särskilt intresse har här utveck— lingens konsekvenser för länsförvaltningen. I mycket stor utsträckning går kontakterna mellan stat och kommun över länsstyrelser- na och över statliga organ, med vilka läns- styrelsens verksamhet är samordnad. Exem- pel härpå är länsarbetsnämnd, länsbostads- nämnd och länsarkitekt. I sådana statliga lokalorgan finns ofta medborgarrepresen- tanter, utsedda av något kommunalt organ.

Den statliga länsadministrationen i nuva- rande Stockholms län är i flera hänseenden uppbyggd med hänsyn till att Stockholms stad stått utanför länsindelningen. Den verk- samhet som i det tidigare länet utövats av länsmyndigheter eller länsexperter, har be- drivits och bedrivs såvitt gäller Stockholm delvis alltjämt enligt särskilda för staden utformade anordningar. F.n. är följande länsorgan gemensamma för staden och landstingskommunens område, nämligen skogsvårdsstyrelsen, länsarbetsnämnden, länsbostadsnämnden, länsskolnämnden, lant- bruksnämnden, Stockholms stads och läns hushållningssällskap, planeringsrådet. Läns- organ, som endast täcker landstingskommu- nens område, är länsnykterhetsnämnden, Stockholms läns företagareförening och länsvägnämnden. Följande länsexperter ver- kar i hela länet, nämligen länsarkitekten, länsveterinären, överlantmätaren, statens so- cialvårdskonsulent i I distriktet, sundhets- inspektören, jaktvårdskonsulenter, fiskeri- intendenter, barnavårdskonsulenter och länsbrandinspektören. Enbart inom lands- tingskommunens område verkar Vägförvalt- ningen, länsläkaren, barnavårdsombudet och landsantikvarien.

En ändring av verksamhetsområdena för de länsorgan som inte täcker hela det nu- varande länsområdet kommer att fortlöpan-

de bli föremål för uppmärksamhet och be- handling (prop. 1967: 77).

Av intresse i föreliggande sammanhang är de länsorgan eller andra författningsregle- rade organ, till vilka landstinget, förvalt- ningsutskottet eller Stockholms stadsfullmäk- tige utser lekmannarepresentanter. Mandat- tiderna kan i författning vara bestämda till fyra år. Löpande valperioder kan sträcka sig framåt i tiden till efter den 1 januari 1971. Fråga uppkommer i sådana fall om valpe- rioden för ledamöterna skall bringas att upphöra med utgången av 1970. Vidare kan statsmakterna komma att allmänt överväga en omläggning av mandattiderna i länsor- gan med lekmannarepresentanter och i andra författningsreglerade organ. Därvid kommer i fråga att ansluta till de treåriga mandattider, som nu beslutats för primär- kommunala och landstingskommunala för- samlingar, styrelser och speciallagsreglerade nämnder.

Författningsändringar i nämnda hänseen- den skulle kunna beröra skogsvårdsstyrelsen, länsarbetsnämnden, länsbostadsnämnden, länsskolnämnden, lantbruksnämnden, Stock- holms stads och läns hushållningssällskap, länsnykterhetsnämnden, länsvägnämnden, rådgivande nämnd enligt rusdrycksförsälj- ningsförordningen, styrelse och pensionsde- legation i allmän försäkringskassa, inskriv- ningsnämnder enligt värnpliktslagen, huvud- män i sparbanker,jurymän i tryckfrihets- mål, nämnden för arrendeuppskattning å kronoegendomar och styrelse för rättshjälps- anstalt.

Beträffande för hela länet gemensamma organ. till vilka nuvarande landsting eller förvaltningsutskott och Stockholms stad väl- jer ledamöter följer med storlandstinget att detta eller dess styrelse blir valkorporation. Storlandstinget eller styrelsen kommer emel- lertid också —— om annat ej blir föreskrivet — att välja ledamöter i länsorgan, som en- dast täcker nuvarande landstingskommuns område. Exempel härpå är länsnykterhets- nämnd. I detta sammanhang kan särskilt framhållas att bestämmelserna om jurymän i tryckfrihetsmål synes böra överses. Jury- män utses gemensamt för Stockholms stad

och län (3 & tryckfrihetsförordningen). Val av jurymän förrättas för Stockholms stad av stadsfullmäktige och för länet av lands- tinget. Fördelningen av antalet jurymän mellan staden och länet bestämmes av Kungl. Maj:t.

Slutligen kan erinras om bestämmelserna

för val av ledamöter i fastighetstaxerings— nämnd på landet. Ledamöterna utses av för- valtningsutskottet och av kommunernas full- mäktige. Med dessa bestämmelser oföränd- rade, kommer storlandstingskommunens sty- relse att få utse ledamöter i fastighetstaxe- ringsnämnderna på landet.

II

Författningsförslagen med motiv

1. Allmänna bestämmelser

Författningsförslaget har uppgjorts med utgångspunkt från den utsträckning länet nu kan beräknas få den 1 januari 1971. Upplands-Bro landskommun i Uppsala län samt vissa kommuner, som nu ingår i Sö- dertälje kommunblock i Södermanlands län, torde inom den närmaste tiden komma att tillföras Stockholms län. Beslut om länstillhörigheten för några kommuner i Stockholms län, som ingår i Uppsala och Alunda kommunblock, torde komma att träffas före den 1 januari 1971.

Särskilda svårigheter skulle möta om man _ såsom länsindelningsutredningen föresla- git (SOU 1967: 23) —— till Stockholms län för ytterligare områden och då särskilt Got- lands län. De svårigheter som följer av ett sålunda vidgat landstingsområde berör emel- lertid i mindre mån själva författningsarbe- tet. Lagregleringen kan utformas så att den täcker även det fall att länet får en ytter- ligare vidgad utsträckning. Under författ- ningsarbetet har därför beaktats att bestäm- melserna skall kunna användas oförändra- de också vid ett större länsområde.

Utredningsmannen föreslår att en särskild landstingslag skall gälla för den nya lands- tingskommunen. Skälen härför är flera.

I förarbetena till landstingslagen (SOU 1952: 48) fann kommunallagskommittén anledning att något beröra de särskilda lag- stiftningsproblem som skulle uppkomma om Stockholm ingick i ett landsting — stor- landsting —— omfattande staden och Stock- holms län eller delar av länet. Frågan om bildandet av ett Storlandsting hade enligt kommunallagskommittén inte full aktualitet men kunde snart nog komma att påkalla uppmärksamhet från lagstiftarens sida.

Kommittén uttalade i detta sammanhang (betänkandet s. 45).

Skulle man därvid ge storlandstingslinjen företräde, torde det, liksom om man väljer al- ternativet regionkommun, erfordras en speciell lagstiftning för ändamålet med hänsyn till så- väl storlandstingets-uppgifter som reglerna för dess sammansättning m.m. Frågans lösning sy- nes därför icke kunna öva något inflytande på den framtida utformningen av landstingslagen.

Föreliggande utredningsuppdrag synes in- nefatta bl.a. följande huvuduppgifter, näm- ligen att utforma en allmän lagregel, som kan utgöra det rättsliga underlaget för den nya sekundärkommunens allmänna verk- samhet, att pröva i vilken utsträckning nu- varande regler i landstingslagen för lands- tingskommunernas organisation och arbets- former lämpar sig för en verksamhet av nu aktuell omfattning samt att mot bakgrun- den härav föreslå en författningsreglering. Vid denna allmänna prövning har utred- ningsmannen undersökt möjligheterna att komplettera landstingslagen med en särskild avdelning eller med några kapitel, som skul- le innehålla bestämmelser för den nya kom- munbildningen. Härvid har konstaterats att en sådan lösning av författningsmaterialets disposition skulle ge ett flertal nya bestäm- melser liksom också åtskilliga hänvisningar till eller kompletteringar av landstingslagens nuvarande regler. Detta synes också ganska naturligt inte minst mot bakgrunden av att landstingslagen, såsom kommunallagskom- mittén sagt, inte utformats med beaktande av storlandstingsförhållanden. 1965 års ändringar i landstingslagen har inte heller

i någon större utsträckning medfört en an- passning till landstingskommunal verksam— het av den omfattning som nu är i fråga.

Det nya landstinget beräknas komma att arbeta kontinuerligt med regelbundet åter- kommande sammanträden, spridda över hela kalenderåret. Reglema för landstings- kommunens organisation och verksamhets- former måste anpassas härefter. Landstings- lagens regler utgår alltjämt i huvudsak från mönstret med ett varje höst återkommande landstingsmöte. Sådana frågor som lands- tingskommunens allmänna kompetens, val- systemet, det dubbla beredningstvånget, för— valtningsutskottets ställföreträdarskap, dele— gationsreglerna, de heltidsengagerade för- troendemännens ställning, drätselbestäm- melserna m.m. har prövats och bedömts kräva eller vinna på en särskild reglering. För utredningsmannens ställningstagande till frågan om särskild lag för den nya landstingskommunen har resultatet av den- na prövning varit det utslagsgivande.

Härtill kommer att man med en fullstän- dig författning gör regleringen överskådlig på ett helt annat sätt än med en mångfald undantags- och hänvisningsstadganden. Det- ta får anses angeläget bl.a. med hänsyn till det stora antal förtroendemän och tjänste- män, som kommer att handskas med för- fattningsbestämmelsema. Frågor, som inte är av principiell natur, kan vid en friståen- de författning mera obundet lösas efter vad som synes lämpligast från funktionssyn— punkt. Genom att utarbeta en fullständig författning öppnas också möjligheter till att förenkla vissa bestämmelser och till att nå en i språkligt avseende tidsenlig utformning av lagreglema.

Den föreslagna lagens första kapitel in- nehåller bl. a. ett par grundstadganden, som rör den allmänna kompetensen och funk- tionsfördelningen mellan beslutande och för- valtande organ. De allmänna överväganden som ligger till grund för utredningsmannens förslag i dessa hänseenden utvecklas i moti- veringen under fjärde paragrafen och i in- ledningen till fjärde kapitlet om landstings- kommunens förvaltningsorganisation.

1 &. Storlandstingskommunen för Stockv holms län är landstingskommun för lä- net.

Att varje län utgör en landstingskommun sägs i 1 5 första stycket LL. Storlandstings- kommunen är en landstingskommun. För denna föreslås emellertid gälla särskilda be- stämmelser, intagna i särskild lag. En erin- ran om denna särskilda lag föreslås intagen i l & LL. Storlandstingslagen anknytes på detta sätt till landstingslagen efter samma mönster som kommunallagen för Stock— holm till kommunallagen.

I den inledande paragrafen användes be- teckningen storlandstingskommun. Be- nämningen storlandstingskommun har mo- tiverats av länets befolkningsmässiga stor- lek, uppgifternas mångfald och omfattning samt av de avvikelser som i övrigt finns i förhållande till andra landstingskommuner. Det synes också motiverat att använda be— nämningen eftersom denna under senare de- cennier allmänt använts i diskussionerna om en stor sekundärkommun i Stockholms— regionen. Benämningen användes inte i för- fattningstexten i övrigt men i motiven. Det- ta sker av praktiska skäl i fall där särför- hållandena särskilt skall markeras. Benämn- ningen kan naturligtvis tänkas komma till användning även i andra sammanhang så— som i lagkommentarer. För landstingskom— munens representativa organ användes, så- som i landstingslagen, beteckningen lands- ting. I författningsmotiven användes stund- om benämningen storlandsting — även det- ta av praktiska skäl.

Det kan invändas att beteckningen lands— tingskommun (storlandstingskommun) är relativt otymplig. I dagligt tal synes lands- tingslagens terminologi inte heller ha slagit igenom; genomgående användes i stället den kortare beteckningen landsting för själva rättssubjektet (man talar om »landstingets» sjukhus etc.). Att nu i ett begränsat sam- manhang frångå landstingslagens begrepp kan dock inte komma i fråga.

Att storlandstingskommunen är lands- tingskommun utmärker att vad i lagar och författningar sägs om landstingskommun av- ser storlandstingskommunen. Som grund- författning gäller dock landstingslagen för Stockholms län i stället för den allmänna landstingslagen. Beträffande vissa special- lagsreglerade verksamhetsområden kan kom— ma att gälla särskilda regler för storlands- tingskommunen. Finns i författning hänvis— ning till särskilt angivna bestämmelser i landstingslagen, torde hänvisningarna få kompletteras med hänvisningar till stor— landstingslagen. Förslag till författningsänd- ringar kan emellertid inte utarbetas förrän beslut föreligger om hur verksamheten skall handhas på de särskilda specialområdena.

Enligt landstingslagen utgör, med vissa undantag grundade på tidigare förhållan- den, varje län en landstingskommun. Även för storlandstingskommunen skall hela läns- området vara verksamhetsområde. När storlandstingskommunen träder i verksam- het skall den sålunda omfatta vad som då är Stockholms län. En senare förändring av länsområdet förändrar också storlandstings- kommunen — om inte författningsänd- ringar göres.

Också i namnhänseende har det allmän- na landstingskommunala mönstret följts.

2 &. Ändras den landstingskommunala in— delningen, meddelar Kungl. Maj:t nöd- vändiga föreskrifter.

Av landstingslagens 2 & har endast 3 mom. intresse för storlandstingskommunen. Länsindelningsutredningen har föreslagit viss omredigering av bestämmelsen (SOU 1967: 23, s. 153 f och 158). Den nu för storlandstingskommunen under 2 & före- slagna bestämmelsen har beaktat länsindel— ningsutredningens förslag. En formulering har sålunda valts, som avser att täcka alla typer av ändringar av den landstingskom- munala indelningen. Ändringar av den typ, som kan komma i fråga — exempelvis om Stockholms län tillföres kommunblock från

andra län — kommer sålunda att omfattas av den föreslagna bestämmelsen. Aktualite— ten av sådana områdesändringar har utgjort skäl för att här ansluta till vad länsindel— ningsutredningen föreslagit.

Länsindelningsutredningen har vidare föreslagit att i 2 & LL skall såsom ett 4 mom. införas bestämmelsen att landstings— män, som valts för en ny landstingskom- mun, skall välja förvaltningsutskott och nämnder redan innan de tillträtt sina man— dat. Beträffande dessa frågor hänvisas till vad som sägs under 33 å i förslaget till stor- landstingslag och i 2 & förslaget till över- gångsbestämmelser.

3 5. Medlem av landstingskommunen är den som är medlem av kommun inom landstingskommunen.

Bestämmelsen överensstämmer med 3 & LL. 4 &.

Landstingskommunen äger att själv, efter vad i denna lag närmare bestäm- mes, vårda sina angelägenheter, om ej handhavandet därav enligt gällande för— fattningar tillkommer annan.

Om vissa angelägenheter, som an- kommer på landsting, är särskilt stad- gat.

I parternas principbeslut om ett samgå- ende (stadsfullmäktiges beslut den 20 juni och landstingets beslut den 15 juni 1966) upptas uttryckligen vissa uppgifter, som skall vara storlandstingsuppgifter. Det rör sig om uppgifter, för vilka utredningar om samverkan förelåg redan vid tiden för prin— cipbeslutet. Uppgifterna är: I) alla sjuk— vårdsuppgifter enligt sjukvårdslagen, 2) den kollektiva trafiken, 3) regionplaneringen och 4) den översiktliga planeringen för vatten och alepp.

Vid tiden för principöverenskommelsen pågick utredningar om andra uppgifter, som kunde bli storlandstingsuppgifter. Dessa ut-

redningar är nu i betydelsefulla delar av- slutade. Storlandstingskommittén kommer att på grundval av dessa utredningar hem- ställa hos parterna om beslut att till stor- landstingsuppgifter hänföra ytterligare upp- gifter nämligen: 5) »landstingskommunala» uppgifter utöver sjukvården enligt sjukvårds- lagen, 6) vissa uppgifter beträffande skol- väsendet ovanför grundskolan samt 7) vissa uppgifter beträffande mark- och bostadsför- sörjning.

Inom Storlandstingskommittén pågår bl. a. utredningar om storlandstingets befattning med fritidsfrågor samt med frågor, som rör planväsendet.

En redogörelse för vad storlandstings- kommunen i praktiken tänkes komma att syssla med —— enligt principbeslutet och en- ligt storlandstingskommitténs hemställan —— ges i Bilaga A till detta betänkande.

De principiella riktlinjerna för samgåen- det i en ny sekundärkommun och för den- na kommuns verksamhet kan ges följande sammanfattning. Nuvarande landstingskom- mun uppgår i storlandstingskommunen. Stockholms stads »landstingsuppgifter» över- tas av storlandstingskommunen. All traditio- nell landstingsverksamhet bör emellertid inte utan vidare hänföras till storlandstingskom- munen. Endast uppgifter, som från service- synpunkt kräver regionala lösningar, bör så- lunda vara storlandstingsuppgifter. Övriga uppgifter bör ligga på primärkommunerna. Traditionella primärkommunala uppgifter bör vara uppgifter för storlandstingskom- munen vid behov av regionala lösningar. _— Tidsmässigt bör storlandstingsverksamheten kunna successivt byggas ut. Intressenterna synes också ha tänkt sig att uppgifter senare kan övergå från storlandstingskommunen till primärkommunerna.

Riktlinjerna kan sägas innefatta önskemål om en faktisk kompetensfördelning, som kan avvika från vad som eljest förekommer i relationerna landstingskommun—primär- kommun. Vidare eftersträvas en ökad flexi- bilitet i kompetensfördelningen.

Först ett allmänt ställningstagande till de ovan angivna riktlinjerna.

Stockholmsregionens förhållanden avvi- ker väsentligt från nuvarande förhållanden för landet i övrigt. Centralortens influens- område är vidare. Urbaniseringen i huvud- stadsregionen är intensivare och mera ho- mogen. Den kommunala verksamheten in- om regionen är mera omfattande och sam- verkansinriktad. Regionala lösningar behövs oftare och kan lättare förverkligas. Önske- målen om en från gängse mönster avvikan- de uppgiftsfördelning har sålunda fog för sig. Också strävandena efter större flexibili— tet uppbäres av antydda särförhållanden. Härtill kommer skäl, som hänger samman med svårigheterna att i en omgång ge full och definitiv bredd åt storlandstingsverk- samheten. Hela organisationen är ny. Ut- redningar, förberedelser och överenskom- melser måste föregå övertagande av varje uppgiftsområde. Praktiska skäl talar därför för regler, som medger en utbyggnad i etap- per.

Vilka möjligheter finns nu att tillgodose önskemålen inom ramen för nuvarande lag- stiftning? För den fortsatta diskussionen får göras en uppdelning mellan uppgifter av olika slag.

Landstingen har vissa uppgifter, där i särskild lag föreskrives skyldighet till verk- samhet. Viktigast är väl här den öppna och slutna sjukvården. En annan grupp uppgif- ter är specialreglerade uppgifter, som lands- tingen kan men inte behöver ägna sig åt. Som exempel kan nämnas folktandvården, yrkesutbildning inom lantbrukets yrkessko- lor och inom centrala verkstadsskolor. Slut- ligen förekommer verksamhet, som fullgö- res frivilligt utan annat lagstöd än det all- männa kompetensstadgandet i landstingsla- gen. Hit hör exempelvis stöd åt näringsliv och kommunikationer samt den service vis- sa landsting i planeringssammanhang läm- nar åt bl.a. primärkommunema.

De specialreglerade uppgifterna — dit då räknas de båda kategorier som nämnts först — vållar förhållandevis mindre bekymmer. Det får bli en uppgift för speciallagstift- ningen att utifrån varje verksamhetsområde bestämma kompetensfördelningen. Lagbe- stämmelser ålägger här landstingskommu-

nerna uppgifter eller auktoriserar genom statsbidrag eller på annat sätt deras insatser. — Härvid jämställes stad, som ej tillhör landstingskommun, med sådan kommun. — Själva förekomsten av speciallagstiftning kan väl i viss mån sägas utvisa att riksgiltiga lösningar ter sig angelägnare än för den rent frivilliga verksamheten. Skulle nu eller se- nare på något specialreglerat område vara befogat med en särreglering för storlands- tingsförhållandena, får statsmakterna ta ställning till frågan i lagstiftningssamman- hang.

Frågor om behov av ändringar i special— lagstiftningen kan ännu inte bedömas. Ut- redningarna om huvudmannaskapsfrågor har till väsentlig del blivit färdiga först i slutskedet av arbetet med storlandstings- kommunens författning. I dessa frågor föreligger nu beslut endast av storlands- tingskommittén. Frågorna skall överlämnas till stadsfullmäktige och landstinget för avgörande. Vidare behöver utredningarna föras vidare och ställningstagande ske till verksamhetens konkreta utformning på en del specialområden. Först därefter får man ett säkert underlag för att bedöma beho— vet av ändringar i specialregleringar. Stor- landstingskommittén avser att senare göra framställning om nödvändiga författnings- ändringar. — Vid arbetet med storlands- tingslagen måste man sålunda utgå från de kompetensgränser, som gällande special- författningar nu uppställer i relationerna primärkommun—landstingskommun.

I detta sammanhang kan vara av intresse att något beröra frågor om insatser av den ena typen av kommun (primärkommun— sekundärkommun) på verksamhetsområde, som enligt specialreglering ankommer på den andra typen. I vad mån kan här spe- cialregleringen sägas medföra hinder för in- satser från kommun, som i författning ej anförtrotts huvudmannaskapet? På dessa verksamhetsområden torde huvudmanna- skapet inte sällan få anses förhållandevis hårt bundet till viss typ av kommun. Även om detta kan minska möjligheterna för in- satser från den andra kommuntypens sida, synes vissa kompletterande insatser vara

tillåtna. Möjligheterna till insatser synes i vissa fall vara något större. Stundom före— kommer sålunda ett till viss del blandat hu- vudmannaskap. Så är förhållandet för bl.a. vissa uppgifter beträffande undervisning, socialvård samt sjukvård och hälsovård. Vi- dare förekommer att uppgifter med olika huvudmannaskap flyter över i varandra. Till följd härav försvåras i praktiken möjlighe- terna att strikt urskilja gränserna i kompe- tenshänseende. Som exempel härpå kan erinras om förhållandena när det gäller åld- ringsvård samt åldringssjukvård och men- talsjukvård. Kompletterande insatser kan emellertid självfallet aldrig avlyfta den egentlige huvudmannens ansvar på verk- samhetsområdet. Erinras kan också om de samordningsbehov som gör sig gällande vid kompletterande insatser.

I det följande skall nuvarande regler för fördelning av rent frivilliga uppgifter mel- lan primärkommuner och landstingskom- muner upptas till diskussion.

För primärkommunerna har kompetensen tidigare varit bestämd till »sina gemensam- ma ordnings- och hushållningsangelägenhe- ter» (1862 års kommunalförordningar, 1930 års kommunallagar). Lagändring med gil- tighet från 1 juli 1948 gav nuvarande kom- munallags bestämning »sina angelägenheter». Landstingen hade enligt 1862 års landstings- lag att »rådslå och besluta om för länet ge- mensamma angelägenheter, vilka avse den allmänna hushållningen, jordbrukets och andra näringars utveckling, anstalter för kommunikationsväsendets befordrande, häl- sovård, undervisning, allmän ordning och säkerhet, med mera dylikt». 1924 års lands- tingslag bibehöll denna bestämning, dock att till uppräkningen fogades »sjukvård». 1954 års landstingslag bestämmer kompe- tensen till »sina angelägenheter avseende hälso- och sjukvård, undervisning, social— vård, jordbrukets och andra näringars ut- veckling med mera dylikt».

Uttrycket »sina angelägenheter» bestäm- mer alltså kompetensen för båda nivåemas kommuner. Landstingslagen innehåller dock en exemplifierande uppräkning, aVSlutad med »med mera dylikt». Om uppräkningen

kan föranleda någon kompetensbegränsning kan vara osäkert. Viss tvekan yppas emel- lertid stundom (se länsförvaltningsutred— ningen SOU 1967: 23, s 43).

Vid tillkomsten av 1954 års landstingslag uttalade departementschefen (prop. 1954: 119 s. 70).

När det gäller att ange arten och beskaffen— heten av de angelägenheter, som landstings- kommunerna ur allmänna synpunkter bör äga vårda, föreligger enligt min mening icke lika stora svårigheter som i fråga om primärkom- munerna. Givet är att en uttömmande upp- räkning icke heller i detta fall kan komma i fråga, men en upplysande exemplifiering, an- knuten till ett allmänt stadgande, synes mig här vara möjlig. Ett bibehållande av en dylik exem- plifiering i landstingslagen är enligt min me- ning av värde och behöver — såsom den nu- varande lagens tillämpning visat — icke kom- ma i strid med landstingskommunernas intresse av rörelsefrihet.

Det är inte uteslutet att detta uttalande kan anses innefatta en viss antydan av gränsen mellan primärkommunal och lands— tingskommunal kompetens. Ostridigt är att det för båda slagen kommuner använda ut- trycket »sina angelägenheter» åsyftar upp- gifter, för vilka insatser kan vara rimliga och ändamålsenliga från allmänna samhälle- liga synpunkter.

Kompetenskonflikter mellan landstings- kommunalt och primärkommunalt har hit- tills säkerligen varit sällsynta. I vart fall lämnar rättspraxis endast sparsamma exem- pel på sådana konflikter. Säkerligen har av- ståndet mellan landstingens verksamhetssfär och primärkommunernas hittills i allmän- het varit betryggande. Till detta har väl bi— dragit att landstingsverksamheten haft sin tyngdpunkt inom specialuppgiften sjukvård. Landstingsinsatser på gemensamma upp- giftsområden har merendels skett i bidrags- form, en form som inte kunnat ådraga in- satserna något primärkommunalt motstånd.

En traditionell uppfattning om »naturli- ga» verksamhetsområden för de olika kom- muntyperna kan möjligen i viss mån ha bevarats. Landstingslagens exemplifierings- metod må uppfattas som ett uttryck för det- ta.

I detta sammanhang bör erinras om att våra största städer inte tillhört eller tillhör landstingskommun. Kompetensbestämning- en i kommunallagen (och kommunallagen för Stockholm) har gett dessa städer kom— petens för både primärkommunala och se- kundärkommunala uppgifter. — Anmärk- ningsvärt är att denna »dubbla» kom- petens återfaller på exakt samma bestäm- melse som de landstingsdeltagande primär- kommunernas kompetens. — Det får anta- gas att möjligheterna till kompetenskonflik- ter mellan primärkommuner och sekundär- kommuner i och för sig är större inom starkt urbaniserade områden av typen stor- stadsregioner. Att de största städerna varit landstingsfria och haft en dubbel kompe- tens, bör då ha bidragit till att minska en direkt aktualisering av kompetenskonflik- ter.

Förarbetena till den landstingskommuna- la kompetensbestämmelsen berör frågor om gränser mellan landstingskommunalt och primärkommunalt. Kommunallagkommit- tén anför (SOU 1952: 48, s. 50 f) — sedan kommittén förordat en liknande bestämning som kommunallagens — följande.

I enlighet härmed föreslår kommittén en så- dan avfattning av kompetensbestämmelsen, att landstingskommun äger att själv vårda »sina angelägenheter» (4 5 i förslaget). Denna regel innefattar en gränsdragning i förhållande till såväl staten som primärkommunerna. — —— _ I förhållande till primärkommunerna inne— bär stadgandet, att landstingskommun icke må främja intressen och behov, vilkas tillgodose- ende ankommer på primärkommunerna enligt den allmänna kompetensregeln i lagstiftningen för dessa kommuner eller bestämmelser i sär- skilda författningar. Härvid är emellertid att märka, att — såvida icke i särskild författning annat angives eller kan anses vara förutsatt — landstingskommun torde vara oförhindrad att inom sitt område främja verksamhet av samma art som den, vilken inom primärkom- munernas områden ankommer på dessa. Så- lunda kunna både landstingskommun och pri- märkommun understödja sådana ändamål som enskild väghållning, landsbygdens elektrifie- ring och olika kulturella behov. Det av pri- märkommunerna bedrivna planeringsarbetet med aVseende å bebyggelsens ordnande, vat— ten— och avloppsanläggningar m.m. torde kun- na främjas av landstingskommun, t.ex. genom

inrättande av ett arkitektkontor, som tillhanda- går primärkommunerna inom landstingskom- munens område med utredningar och planför- slag. Skillnaden i kompetens de olika enheter- na emellan avser sålunda deras verksamhets— områden i lokalt hänseende. I enlighet härmed skola landstingskommuns åtgärder tillgodose intressen, som kunna hänföras till denna. Detta hindrar emellertid icke, att ett beslut av lands- tinget att främja ett speciellt ändamål avser viss eller vissa delar av landstingskommunens område, blott beslutet fattas under den givna förutsättningen, att övriga delar av landstings- kommunen under motsvarande betingelser kun— na åtnjuta samma förmån.

Kommunallagskommitténs uttalande ger knappast någon ledning för de förhållanden, som aktualiseras i storlandstingssamman- hang. Det vill i viss mån synas som om ut— talandet närmast utgår ifrån, att det som kärna skulle finnas ett »naturligt» primär- kommunalt kompetensområde, skiljt från ett »naturligt» landstingskommunalt. An— nars skulle några gränser knappast kunna utfinnas utifrån det på båda håll i begrän- sande syfte använda uttrycket »sina ange- lägenheter». Vidare är osäkert i vad mån uttalandet närmast avser endast komplette- rande insatser av den kommun, som inte är »egentlig» huvudman på ett verksamhets- område. Det kan med andra ord inte klart avgöras om uttalandet över huvud avser att ge ledning för avgörande om det »egentli— ga» huvudmannaskapet bör tillkomma den ena eller den andra kommuntypen. Vad som vid tiden för uttalandet främst kunnat få aktualitet torde ha varit frågor om kom- pletterande insatser. De landstingsfria stä- dernas dubbla kompetens kan här ha bidra- git till att hålla borta mera långtgående kompetenskonflikter. Kommunallagskom- mittén tog, som förut sagts, inte alls ställ- ning till de frågor, som kunde aktualiseras vid en sekundärkommun av typen storlands- tingskommun (SOU 1952: 48 s. 45).

Samtidigt är det en grundprincip för gäl- lande bestämmelser för den frivilliga kom- petensen att dessa skall medge en fortlöpan- de anpassning av den kommunala verksam— heten.

Regleringen tillåter att den kommunala verksamheten vidgas till insatser på nya

uppgiftsområden om utvecklingen kräver det. Härvid har frågorna om förskjutning av gränserna mellan enskilda och kommu- nala verksamhetsområden och förhållande- na inför förut okänd verksamhet uppenbar- ligen stått i förgrunden. Ingenstädes i för— arbetena belyses frågor om förskjutningar i gränserna mellan primärkommunalt och landstingskommunalt. Det kan därför egent- ligen inte närmare avgöras i vad mån man varit beredd att acceptera en utvidgning av landstingskommunal verksamhet till områ- den, där primärkommunerna traditionellt är huvudmän.

För både landstingskommunerna och primärkommunerna har det tidigare kravet att angelägenhetema skulle vara »gemen- samma» tagits bort. För primärkommuner- nas del sades detta innebära att man — för att medge en vidgning av kompetensutrym- met — i lagrummet inte tog med krav att en åtgärd skulle vara till gagn för samtliga eller ett mera betydande antal kommun- medlemmar. Ingen ingående motivering läm— nades till att uttrycket försvann ur lands- tingslagens kompetensbestämmelse. Förhål- landena kan dock för landstingskommuner- nas del i praktiken behöva bedömas något annorlunda. Särskilt beskattningsförhållan- dena kan kanske kräva beaktande. Vid en del landstingskommunala insatser kan ett i viss mening »dubbelt» skatteuttag komma i fråga. Så kan bli fallet om landstings— kommunen handhar en angelägenhet för huvuddelen av landstingsområdet, medan primärkommuner nödgas ombesörja mot- svarande uppgift i andra områden. Invå- narna i sistnämnda kommuner får då bi- draga både till de landstingskommunala och de primärkommunala insatserna. Tidigare möjligheter att differentiera landstingsskat- ten med hänsyn till nyttan av visst företag inom de olika primärkommunerna (46 ä 2 mom. i 1924 års landstingslag) finns inte enligt 1954 års landstingslag. — Följderna i kompetenshänseende av borttagandet dis- kuterades härvid inte _. Landstingskom- munerna och primärkommunerna är kom- muner på två nivåer. Förhållandena i kom- petenshänseende kan sägas vara i viss mån

parallella med förhållandena i relationerna primärkommun—municipalsamhälle.

Naturligtvis kan det knappast sägas att landstingslagens kompetensbestämmelse för den frivilliga kompetensen skulle vara helt omöjlig att använda också för storlands- tingskommunens del. Bestämningen »sina angelägenheter» ger ett rätt obegränsat ut- rymme för en anpassning. Intet uttalande i förarbetena till bestämmelserna lägger hel- ler hinder i vägen för en sådan anpassning. Viss ledning för tillämpningen kan måhän- da utfinnas särskilt av de uttalanden, som gjorts om verksamhetens lokala anknytning såsom vägledande för kompetensfördelning- en. Väsentligen saknas emellertid vägledan- de motivuttalanden för den nu aktuella si- tuationen. Denna har inte varit aktuell vid förarbetenas tillkomst. Många frågor, som blir betydelsefulla för storlandstingskom- munen, är därför inte belysta. Kan ett landsting göra insatser, om dessa saknar in- tresse för en begränsad del av landstings— området? Landstinget skall —- heter det _ vara berett till samma insatser för den inte gynnade delen under motsvarande betingel- ser. Men motsvarande betingelser kanske aldrig kan uppkomma eller i vart fall inte uppkomma inom överblickbar tid. Hur stor del av en landstingskommun behöver dra nytta av en insats för att landstinget skall vara kompetent? Kan ett landsting utan vi- dare börja ägna sig åt angelägenheter, som dittills skötts av primärkommunerna även då en eller annan primärkommun ämnar fortsätta med denna verksamhet? Förlorar en primärkommun sin kompetens genom att ett landsting tar itu med uppgiften med inriktning på hela regionens behov? Vad ligger i friheten för kommuner att själva bestämma om sin verksamhet, en frihet som finns både för landstingskommunerna och primärkommunerna? Går denna frihet så långt att det helt saknar betydelse vem som först är verksam?

Vad bör mot här skisserad bakgrund nu göras beträffande storlandstingskommunens frivilliga kompetens?

Det bör inledningsvis understrykas att kompetensfrågorna är uppe i ett isolerat ut-

redningssammanhang med ett särpräglat subjekt — storlandstingskommunen — som kompetensbärare. Den primärkommunala kompetensbestämmelsen är nu inte under diskussion. Inte ens landstingslagens be- stämmelse kan, såvitt gäller övriga lands- tingskommuners förhållanden, nu reforme— ras eller utfyllas genom nya motiv.

Valet står mellan att lita till en anpass- ning i praxis och att vidta direkta åtgärder genom lagreglering och motivuttalanden. Även om den förra utvägen möjligen är framkomlig, skulle anpassningen kräva ett utdraget tidsförlopp, präglat av en viss osä— kerhet. De verksamma kommunalmännen måste här säkerligen föredra att inför nya uppgifter kunna lita till riktlinjer, som i ett sammanhang angetts av statsmakterna. Ut- redningsmannen har därför valt att lösa kompetensfrågorna genom lagstiftning— motiv.

Ett antal praktiskt betydelsefulla frågor inför storlandstingsverksamheten behöver lösas genom vägledande uttalanden från statsmakternas sida. Möjligen skulle en helt annorlunda avfattad kompetensbestämmel- se vara befogad. Det kan emellertid vara av tveksamt värde att ersätta en allmänt hållen bestämmelse med en efter liknande linjer utformad annan bestämmelse. Det vä- sentliga innehållet i en sådan bestämmelse får i alla händelser ges i lagmotiven. Till detta kommer att avvikelserna i förhållande till landstingslagens kompetensbestämmelse inte bör vara särdeles genomgripande. När- mast blir väl fråga om att ge en nära över— ensstämmande bestämmelse med en för storlandstingets särskilda förhållanden an- passad tolkning. Storlandstingsfrågorna bär med andra ord knappast en genomgripande ny kompetensbestämmelse. Den utvägen har därför valts, att landstingslagens kompe- tensbestämmelse i huvudsak överförts till storlandstingslagen. Därvid har uppräkning- en av uppgiftsområden rensats ut för att markera särförhållandena. Man får därmed en i viss mån ändrad bestämmelse som an- knytningspunkt för motiv, särskilt anpassa- de och avsedda för storlandstingets speciella behov.

Samtidigt föreslås som ett komplement till kompetensbestämmelsen att landstingsom- rådets primärkommuner skall ha rätt att väcka förslag hos storlandstinget och att an— föra besvär över beslut av storlandstings- kommunen. Gränsdragningen mellan pri- märkommunalt och landstingskommunalt blir särskilt betydelsefull vid kompetensbe- stämmelsens tillämpning. Ett ökat samar— bete mellan landstingskommunen och pri- märkommunerna torde följa av storlands- tingsverksamheten. Samspelet mellan kom- muner på olika nivåer blir ett viktigt inslag i regionens kommunala liv. Det kan exem- pelvis erinras om, att storlandstinget kom- mer att ha viktiga planeringsuppgifter. Där— av följer krav på samarbete i utrednings- och förhandlingsskedet. Uppgjorda planer kommer sedan att på olika sätt beröra pri— märkommunerna. Lokaliseringen av anlägg— ningar påverkar förhållandena där. Stund- om måste anläggningar, som har planerats av storlandstinget, få ett primärkommunalt huvudmannaskap. Det har mot denna bak- grund bedömts vara fördelaktigt för sam- arbetet och utvecklingen inom regionen att primärkommunerna får rätt att väcka för— slag hos landstinget. Uppslag och synpunk— ter, som aktualiseras på primärkommunal nivå, kan då diskuteras där och sedan av kommunen föras vidare till storlandstinget. En besvärsrätt för primärkommunerna ger ökad precision åt kompetensbestämmelsen när det gäller förhållandet mellan stor- landstingskommunen och primärkommu- nerna. Själva besvärsprocessen torde vinna på att primärkommun kan stå som part. Primärkommunerna har då goda möjlighe- ter att medverka till att utredningen och argumenteringen blir allsidig. Frågorna om initiativ- och besvärsrätt beröres ytterliga- re under bestämmelserna därom (20 och 64 55).

De motivuttalanden, som göres till stor- landstingslagens kompetensbestämmelse, får tillämpning endast för storlandstingskom- munen. Frågor om motivens giltighet för andra landstingskommuner får avgöras i an- nat sammanhang. Därvid kan kanske vara befogat att angripa frågorna i ett samman-

hang, där också den primärkommunala kompetensen beröres. Ett vidare synfält er- hålles då över frågor om kompetensavgräns- ningar mellan primärkommunalt och lands- tingskommunalt. Som ett tänkbart mål skymtar här de stundom antydda möjlig— heterna att göra en för alla primärkom- muner och landstingskommuner gemensam kommunallag.

Härefter följer förslag till vissa riktlinjer för tolkningen av bestämmelsen om den fri- villiga kompetensen.

Storlandstingskompetensen skall natur- ligtvis innefatta den kompetens landstingen i gemen anses ha enligt motivuttalanden och praxis. Med en vidgning av den generella landstingskompetensen följer då att också storlandstingskommunens kompetens ökas. Det har förutsatts att den nuvarande lands- tingskommunens uppgifter övertas av stor- landstingskommunen. Samtidigt förutsättes att motsvarande uppgifter i Stockholm av- skiljes från primärkommunen och blir stor— landstingsuppgifter. Skulle man i något un- dantagsfall önska göra avsteg från denna princip, får särskilt övervägas om uppgiften skall handhas på det primärkommunala pla- net.

Av intresse för tolkningen av storlands— tingslagens kompetensbestämmelse är främst i vad mån storlandstingskommunen skall kunna ägna sig åt uppgifter, som nu inte alls eller endast i begränsad omfattning handhas av övriga landstingskommuner. Härvid blir närmast fråga om att ange lämpliga riktlinjer för en avgränsning mel- lan landstingskommunalt och primärkom- munalt. Gränserna mellan kommunalt och icke-kommunalt tilldrar sig i sammanhanget knappast något särskilt, av särförhållandena föranlett intresse. Med en schematisering kan väl sägas att uttrycket »sina angelä- genheter» i lagstiftningen för båda nivåer- nas kommuner ger en gemensam grupp av kommunala uppgifter, uppgifter där allmän- na samhälleliga synpunkter ger anledning till kommunala insatser från något håll. Vem är nu närmast att göra den insatsen? Frågan kan möta såväl inför en alldeles ny verksamhet som en verksamhet, där primär—

kommunerna i gemen eller några av dem nu gör insatser. Det kan antagas att avväg- ningen blir särskilt besvärlig, när storlands- tinget överväger att gå in på ett verksam- hetsområde, där det redan finns en etable- rad primärkommunal verksamhet.

Kommunallagskommittén uttalade att en åtgärd till förmån för viss del av landstings- kommunen är tillåten om beslut därom fat- tas »under den givna förutsättningen, att övriga delar av landstingskommunen under motsvarande betingelser kunna åtnjuta den- na förmån». Uttalandet ger inte alltid till- räcklig ledning. I praktiken är det nämligen så att »motsvarande betingelser» ofta aldrig uppnås i andra delar av kommunen, eller att sådana betingelser i vart fall tillhör en mycket avlägsen och osäker framtid. Även i andra fall kan råda tvekan om uttalandets räckvidd. Kan insatserna begränsas till viss del av landstingsområdet, om behovet av insatser redan har full aktualitet även inom andra delar av området? Uttalandet tar möj- ligen främst sikte på att ett behov av insat- ser först aktualiserats inom ett område, och att man redan då kan förutse att motsva- rande behov kontinuerligt kommer att ak- tualiseras inom andra delar.

För att avgöra om en uppgift bör kunna vara en storlandstingsuppgift får göras en bedömning med utgångspunkt från ett fler- tal faktorer. Viktiga sådana skall diskuteras i det följande.

Vid valet mellan regional och lokal verk- samhet måste bl.a. rent kvantitativa förhål- landen — frågor om i vad mån en insats når ut över regionen — bedömas. När intresset av en insats hänför sig till hela landstingsområdet, bör man sålunda kunna utgå ifrån att en insats är i princip tillåten. Insatser bör emellertid kunna komma i frå- ga också där intresset inte är alldeles »to- talt». Om inte hela men en alldeles över- vägande del av storlandstingsområdet har intresse av landstingskommunal verksamhet, bör insatser i princip också vara tillåtna. När en åtgärd avser endast en begränsad del av landstingsområdet, bör som utgångs— punkt däremot antas, att nödvändiga åtgär-

der i stället ankommer på primärkommu- nerna.

Naturligtvis är det här egentligen inte själva områdesstorleken som blir avgörande. Bedömningar får göras utifrån relationerna i befolkningstal. Beaktas måste emellertid också om ett större eller mindre antal pri- märkommuner kommer att ställas vid sidan av de landstingskommunala insatserna.

Frågor om behov och nytta får avgöras i stort och ur vida synvinklar. Det måste be— aktas att intresseintensiteten kan variera. Även ett rätt uttunnat intresse måste kunna medräknas som underlag för en insats. För exempelvis den kollektiva trafiken kan så- gas att intresset har sin koncentration i själ- va huvudstadsregionen med ett avtagande intresse i regionens gränsområden. Inte ens i ytterområdena kan emellertid intresset sä- gas vara helt borta.

Riktlinjerna bör något konkretiseras med några viktiga verksamhetsområden för ögo- nen. Därvid kan vara lämpligt att tänka på förhållandena vid kommunalteknisk verk- samhet (vattenverk, avloppsverk, sopför- bränningsverk, kraftvärmeverk o.d.) eller på fritidsverksamhetens område (strövom- råden, sportflygplatser, idrottsplatser o.d.).

Alldeles klart är att en anläggning, som avser hela områdets behov, kan vara lands- tingskommunal. Även anläggningar för de- lar av området bör emellertid kunna kom- ma till i landstingsregi, om behov av mot- svarande anläggningar redan finns eller hål— ler på att aktualiseras i övriga kommunde- lar. En förutsättning bör då vara att dessa behov kan fortlöpande tillgodoses genom utbyggda insatser från landstingskommu- nens sida. Den första insatsen kan då när- mast ses som en etappinsats i en kontinuer- lig, sammanhållen utbyggnad och samord- ning. Tidsmässiga förhållanden gör sig så- lunda här gällande. Ett verksamhetsområde synes däremot inte vara moget för lands- tingskommunala insatser, om intressetillväx- ten och utbyggnaden bedömes ske i ett allt— för utdraget tidsförlopp. Insatser av stor- landstingskommunen för ett område bör så- lunda i princip inte komma i fråga, om motsvarande insatser för övriga områden

saknar all aktualitet. Om kommunal verk- samhet är och för överskådlig framtid kom— mer att vara ett delområdesintresse, måste insatserna lämpligast ske genom primär— kommunerna var för sig eller i inbördes samverkan.

Synpunkterna ovan har närmast utgått från landstingskommunala »huvudmanna- skapsinsatser». Motsvarande bedömningar bör emellertid i stort sett kunna göras ock- så när landstingskommunala insatser avser att komplettera primärkommunala.

Mot ett kvantitativt bedömningssätt synes möjligen kunna invändas att man med detta ger ökad betydelse åt ett »gemensamhets- krav». Detta gemensamhetskrav finns inte som förut upptaget i kompetensbestämmel- serna. I stället har i dessa en bedömning av rimlighet och ändamålsenlighet från allmän- na samhälleliga synpunkter skjutits i för— grunden.

Avvägningen enligt sistnämnda grunder torde emellertid närmast avse gränsdragning- en mellan kommunalt och icke-kommunalt. En dylik avvägning måste naturligtvis alltid göras också för storlandstingskommunens verksamhet. För utskiftningen av uppgifter mellan kommuner på två nivåer synes i vart fall intet vara att invända mot att avseende fästes vid i vilken mån insatser från sekun- därkommunen kan nå ut över kommun- området.

Även om svårigheterna för en kvantita- tiv bedömning kan bli betydande, måste konstateras att storlandstinget får särskilda möjligheter att bedöma förhållandena. På många områden kommer storlandstings- kommunen sålunda att ha planeringsupp- gifter för hela regionen. Vid denna plane— ring framtages underlag av betydelse för kompetensbedömningen. Vid antagande av planer avgöres och redovisas bl.a. vilka be- tydelsefulla anläggningar som skall finnas och vilka områden som skall betjänas av dessa.

Föruthar antytts att de rent kvantitativa bedömningarna måste kombineras med and— ra. Av betydelse blir då främst om samla- de, regionala lösningar i landstingskommu- nal regi har klara företräden från service-

synpunkter och med hänsyn till ekonomiska och förvaltningsmässiga förhållanden. Bl. a. får härvid effektivitetssynpunkter vägas mot intressen av lokalt administrerade insatser. De kommunmedlemmar, som betjänas av viss insats, kan sålunda ibland ha särskilt intresse av att verksamheten handhas av 10- kalt organ.

Storlandstingskommunen kommer att ha betydande resurser, resurser av en omfatt- ning som ännu inte finns hos övriga lands- tingskommuner med deras dominerande in- riktning på sjukvården. Att lägga över en viss uppgift på storlandstingskommunen, kan innebära att större områden kan ges en service, som i dag inom regionen nås endast i de större primärkommunerna. En sådan möjlighet att höja standarden måste natur- ligtvis kunna tillmätas vikt, även om höj- ningen kanske blir märkbar endast för be— gränsade områden. Möjligheterna till stor— drift — kanske med en eller några få an— läggningar — bör kunna tillvaratas och ge ökad service och standard utan ökade kostnader. På vissa områden kan anlägg- ningar i landstingskommunal regi vara förutsättningen för att anläggningarna skall kunna få en teknisk standard, som sär- skilt med tanke på den framtida utveck- lingen ter sig tillfredsställande med hän— syn till förhållandena inom regionen. På andra områden kan fördelar vinnas av att verksamheten anknytes till storlandstings- kommunens förvaltningsresurser. Särskilt kan detta vara fallet för verksamhet, som har samband med uppgifter som stor— landstingskommunen redan ombesörjer fri- villigt eller till följd av specialreglering. Den specialreglerade kompetensen kan på detta och andra sätt påverka den frivilliga kom- petensen. Överhuvud måste en utvidgning av verksamheten i praktiken ofta komma att gå fram den vägen att anknuten, närbe- släktad eller likartad verksamhet tilldrar sig intresse. — Här kan också allmänt tilläggas att svårigheter att etablera och driva ett in— terkommunalt samarbete mellan ett stort antal primärkommuner kan utgöra ett sär- skilt skäl att göra en angelägenhet till lands- tingskommunal.

Ovan anförda synpunkter måste göra sig gällande i samspel med de kvantitativa bedömningsgrunderna. I särskilda fall bör ekonomiska och förvaltningsmässiga hänsyn kunna föranleda att de kvantitativa kraven kan sättas något lägre.

Möjligheterna till insatser över ett brett fält torde knappast bli i avsevärd utsträck- ning begagnade redan vid verksamhetens start. Det bör emellertid erinras om att be- stämmelsen och dess motiv också skall möj- liggöra en fortlöpande tillväxt av verksam— heten med inriktning på rationella lösningar av storlandstingsregionens särskilda pro- blem.

Ovan har redovisats vilka allmänna för- utsättningar, som bör föreligga för att stor- landstingskommunen skall kunna göra insat— ser beträffande någon traditionellt primär- kommunal uppgift av frivillig natur. Bör härutöver krävas särskilt medgivande från den eller de primärkommuner som redan svarar för verksamhet, som skall upptas av storlandstingskommunen? Kan det tän- kas att man stadgar krav på Kungl. Maj:ts godkännande för ett ändrat huvudmanna- skap? Krav på annan kommuns medgivande torde föra med sig en vidlyftig ordning. En bestämmelse om beroende av Kungl. Maj:t eller av annan kommun skulle i hög grad innebära en inskränkning i kommunernas handlingsfrihet i fråga om frivillig kommu- nal verksamhet.

Till storlandstingskommunens huvudupp- gifter kommer att höra den översiktliga samhällsplaneringen (regionplaneringen). I storlandstingets hand har härigenom lagts en betydelsefull prövning av vilka verksam- heter av regionalt intresse, som bör särskilt utvecklas och till vilka områden anlägg- ningar o.d. bör lokaliseras. Med denna pröv— ningsrätt torde lämpligen också böra följa ett inflytande över i vilken utsträckning storlandstingskommunen skall vara huvud- man för någon sådan verksamhet.

Av bl.a. här anförda skäl anser utred— ningsmannen att krav inte bör ställas på ut- tryckligt medgivande från primärkommu- nerna om storlandstinget vill gå in på ett verksamhetsområde, där primärkommunala

engagemang förekommer. Ej heller bör in— föras något prövningsförfarande hos Kungl. Maj:t eller annan statlig myndighet. Stora landstinget skall ha i sin makt att själv av- göra om en frivillig uppgift av här behand- lat slag skall vara en uppgift för storlands- tingskommunen. Denna rätt för storlands- tinget att själv träffa avgörandet förutsätter naturligtvis, att samråd sker med berörda primärkommuner och att en ömsesidig an- passning eftersträvas. Storlandstinget måste bl.a. vara berett att i rimlig utsträckning överta anläggningar o.d., som kan bli över— flödiga i kommunerna. Detta gäller natur- ligtvis främst anläggningar, som kan kom- ma till nytta vid storlandstingskommunens verksamhet. Även eljest bör emellertid en inlösen stundom kunna vara skälig. Så kan exempelvis vara fallet om anläggningen av tekniska eller ekonomiska skäl visserligen läggs ned, men anläggningen i och för sig har god standard och en beaktansvärd åter- stående livslängd.

Till sist kan här erinras om att frågan, huruvida någon eller några förutsättningar är otillräckliga för ett beslut om storlands— tingskommunalt huvudmannaskap, alltid kan kommunalrättsligt prövas via storlands— tingslagens besvärsbestämmelse. Ett viktigt inslag i besvärsbestämmelsen är i samman- hanget att primärkommunerna utrustats med initiativ- och besvärsrätt.

Med verksamhet i storlandstingskommu- nal regi behöver, som tidigare sagts, inte nödvändigtvis förbindas villkoret att verk- samheten skall nå landstingskommunens alla delar. Visst slag av verksamhet kan ha stor betydelse för vissa områden men inte för andra. I sådana fall kan det knappast komma i fråga att landstinget skall ha att särskilt kompensera medborgarna i de icke gynnade områdena. Till grund för den nya landstingskommunala bildningen ligger strä— vanden till samarbete och starka önskemål att finna goda lösningar till fördel för ge- menskapen inom regionen. Om något eller några områden av landstingskommunen inte får samma utbyte av viss verksamhet, måste man räkna med att dessa områden kan bli

i högre grad tillgodosedda genom andra landstingskommunala åtgöranden. Dessa möjligheter ökar vid en utbyggd och allsidig storlandstingskommunal verksamhet.

Om däremot primärkommuner i icke gynnade områden nödgas göra insatser av motsvarande slag, som de landstinget gör i övriga delar av landstingskommunen, ford— rar detta särskilda lösningar. Sådana lös- ningar bör komma i fråga också när viss -— annars landstingskommunal —— verksamhet i ett område av något skäl finnes lämpligen böra handhas av primärkommun. En lös— ning med bestämmelser om skattedifferen- tiering kan inte övervägas. Det synes emel- lertid — bl.a. för att inte »dubbel skatt» skall uttas — berättigat att storlandstinget bidragsvägen här stödjer primärkommuner. Ekonomiskt kan sådana bidrag ha stort vär- de för primärkommunerna men sakna nämnvärd betydelse i landstingsekonomien. Bestämmelser om bidrag torde inte vara nödvändiga. Det synes räcka med ett utta- lande, att storlandstinget får anses äga kom- petens att ge sådana bidrag.

En särskild fråga är hur ett ändrat huvud- mannaskap påverkar kompetensen för den kommun, vars insatser ersättes av insatser från kommun på annan nivå. Kan det sägas att kompetens för förstnämnda kommun då försvinner? Behovet av insatser kan ju upphöra genom att det allmänna på detta sätt på andra vägar tillgodoser behoven. Man torde vid en kompetensbedömning inte kun- na bortse från att det faktiska behovet av en insats inte längre finns. Härmed är inte sagt att inte den ena kommunen kan äga rätt att på sätt den finner lämpligt komplettera in- satser från kommun på annan nivå. Det in- nebär inte heller att man kan begära att någon kommun i det nya läget skall vara nödsakad att omgående lägga ner en redan bedriven verksamhet. Ekonomiska realiteter torde dock leda till att verksamheten åtmin— stone efter hand avvecklas. — Det bör på- pekas att en direkt reglering eller styrning av dessa frågor nu inte är möjlig. Den pri- märkommunala kompetensen är inte under bedömande i detta utredningssammanhang.

Enligt principöverenskommelsen skall

storlandstinget på en del områden — så- som va-området —— endast ha planerings- uppgifter. Ett delat ansvar skulle följa av detta. Primärkommunerna får nämligen an- tagas ofta ha att svara för genomförande och drift. Det delade ansvaret kan måhända någon gång föranleda svårigheter och risker för motsättningar. Erfarenheterna från re- gionen visar att problemen i regel kan lösas förhandlingsvägen. Landstingskommunema och primärkommunerna är emellertid i för— hållande till varandra helt fristående och självständiga enheter. Landstingen har inte — såsom ofta statliga myndigheter med planeringsuppgifter — någon makt att för- må primärkommunerna till verksamhet. Pri- märkommunernas resurser kan stundom va- ra otillräckliga eller intresset av ett eller an- nat skäl begränsat. Till en del måste väl svårigheter och motsättningar — åtminstone övergångsvis — i undantagslägen bemästras genom bidrag eller förskott från storlands- tingskommunen för anläggningarsom är pla- nerade av storlandstinget. På längre sikt är det dock troligen nödvändigt att räkna med att storlandstinget efter hand kan behöva överta hela ansvaret för vissa sådana upp- giftsområden. Om och när ett övertagande i så fall skall ske, beror bl.a. av hur man i praktiken kommer till rätta med olika samordnings- och fördelningsfrågor. Storlandstingets kompetens avses inte ha andra gränser mot staten och mot enskilda än landstingskompetensen i gemen. Särskilda frågor kan uppkomma beträf- fande samverkan mellan storlandstingskom— munen och primärkommuner. Rätten för storlandstingskommunen att samverka med primärkommunerna får följa de gränser, som kommer att gälla för storlandstings- kommunens frivilliga kompetens. Brister i de kvantitativa förutsättningarna kan sålun- da omöjliggöra samverkan. För vissa för- valtningsuppgifter kan emellertid finnas ett större utrymme för samverkan också med ett mera begränsat antal kommuner. Här åsyftas då en samverkan beträffande s.k. »neutral förvaltning» såsom upphandling och ren fastighets- eller penningförvaltning. Samarbete för sådana uppgifter är inte när—

mast en kompetensfråga utan en fråga om lämpliga vägar att lösa interna förvaltnings- bestyr. För närvarande synes samverkan av denna typ främst kunna komma i fråga mellan storlandstingskommunen och pri- märkommunen Stockholm.

5 %. Landstingskommunens utövas av landstinget. Förvaltning och verkställighet till— kommer kommunens styrelse (förvalt- ningsutskottet) och övriga nämnder. Till den kommunala förvaltningen kan vara knutna förtroendemän med heltidstjänstgöring (landstingsråd).

beslutanderätt

Som i landstingslagen (5 &) och övriga lagar (4 & KL, 4 % KLS) ges här en grund- läggande allmän bestämmelse om funktions- fördelningen mellan beslutande och förval- tande organ. Första och andra stycket över- ensstämmer nära med 5 5 första och andra stycket LL. Genom den valda formulering- en anges dock redan här (jfr 40 & LL) att landstingskommunen skall ha ett ledande förvaltningsorgan, en styrelse. Någon sär- skild benämning på styrelsen användes inte i författningsförslaget. Benämningen »för-

valtningsutskott» har i den inledande be- stämmelsen anmärkts inom parentes för att utmärka sambandet med övriga landstings- kommuners organisation.

Reglerna för landstingets organisation och arbetsformer finns i förslagets andra och tredje kapitel medan bestämmelserna om förvaltande och verkställande organ finns i fjärde kapitlet. Motiveringarna till utredningsmannens ställningstaganden i des- sa avseenden redovisas under respektive ka- pitelrubriker eller i anslutning till viss para- graf.

Den långtgående rätt att företräda lands- tinget mellan dess möten som landstingsla- gen ger förvaltningsutskottet har inte fått någon motsvarighet i förslaget. Skälen här— till redovisas under 30 5. 5 % tredje stycket LL med hänvisning till ställföreträdarskapet saknar därför motsvarighet i förslaget.

Som tredje stycke i förslaget upptas i stället en erinran om de heltidsengagerade förtroendemännens roll i organisationen. Dessa förtroendemän, landstingsråden, om- nämnes på olika ställen i författningsför— slaget. Om deras uppgifter och mandattider m.m. finns en särskild bestämmelse i 41 5. Det har därför från redigeringssynpunkt bedömts lämpligt att redan i den grund- läggande allmänna bestämmelsen om orga— nisationen nämna landstingsråden.

2. Om val av landstingsmän och om valkretsar

Kapitlet innehåller bestämmelser om anta- let landstingsmän och valperiod, om röst— rätt och valbarhet samt om valkretsindel- ning.

Vid ett övervägande av bestämmelsernas innehåll är inledningsvis att beakta följan- de utgångspunkter.

Storlandstinget avses träda i verksamhet den 1 januari 1971. Samtidigt börjar val- perioden på tre år för den första enkam— marriksdagen enligt den grundlagsreform som antagits av vårriksdagen såsom vilande till 1969 års riksdag (prop 1968: 27 och rskr 279). Reformen innebär bl. a. att ge- mensamma riksdags- och kommunalval skall hållas hösten 1970. Därefter skall sådana val hållas vart tredje år.

Kommunikationsministern har enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande i juni 1967 tillkallat sakkunniga med uppgift att utreda frågor om ändrade regler för bestämmandet av antalet landstingsmän, om landstings- kommuns indelning i valkretsar och om valsystem för kommunalvalen. I direktiven för den tillsatta utredningen (kommunal— valskommittén) sägs bl.a.

Den befolkningsomflyttning som pågår fn innebär bl a att vissa landstingskommuners in- vånarantal ökar mycket kraftigt. Med nuvaran- de regler om antalet landstingsmän medför denna utveckling en motsvarande ökning av landstingsmännens antal. Med anledning härav har satts i fråga om det i längden är möjligt att undvara regler om begränsning av det an- tal landstingsmän som får utses. Frågan blir särskilt aktuell i det from den 1 januari 1968 nybildade Stockholms län.

Sedan den av Stockholms stad och Stock- holms läns landsting tillsatta storlandstings- kommittén lagt fram principförslag om att förena staden och landstingskommunen i ett

gemensamt sk storlandsting för handhavande av vissa förvaltningsuppgifter, har jag enligt Kungl Maj:ts bemyndigande den 7 april 1967 samma dag tillkallat en sakkunnig för att i samverkan med storlandstingskommittén och kommunalrättskommittén lägga fram förslag till författningsbestämmelser för storlands- tinget, varvid frågorna om en reglering av det högsta antal landstingsmän som får utses också kommer att behandlas. Eftersom reglerna för bestämmandet av antalet landstingsmän bör utformas så att de i möjligaste män kan tilläm- pas generellt, bör emellertid frågan samtidigt utredas också för landet i övrigt. Jag förordar därför att särskilda sakkunniga tillkallas för att göra en sådan utredning.

Regleras det högsta antal landstingsmän som får utses, måste nuvarande regler för bestäm- mandet av antalet mandat per valkrets ändras och reglerna för valkretsindelningen ses över. Också dessa frågor bör utredas i detta sam- manhang. Härvid bör beaktas intresset av att inom varje valkrets olika meningsriktningar kan bli i skälig utsträckning representerade, vilket förutsätter ett visst lägsta antal mandat per valkrets. Detta kan tillgodoses genom att valkretsarna göres tillräckligt stora. Valkretsar- na bör emellertid i princip omfatta områden som från befolkningsmässiga, geografiska och andra synpunkter utgör naturliga enheter. Med hänsyn härtill är möjligheterna att vidga val- kretsarna begränsade. Det torde därför bli nöd- vändigt att överväga särskilda regler för det fall att man vid en proportionell beräkning inte kommer upp till ett tillräckligt antal man- dat i en i övrigt lämplig valkrets. När det gäl- ler att utforma reglerna för valkretsindelningen bör vidare iakttas att valkretsarna anpassas till kommunblocken.

Grundlagberedningen har i betänkandet »Partiell författningsreform» (SOU 1967: 26) lagt fram förslag till ett nytt valsystem för utseende av ledamöterna i en enkammarriks- dag. Enligt förslaget utses alla ledamöterna ge- nom direkta val. Vid utformningen av valsy- stemet har tjänat som riktpunkt att systemet bör ge en mandatfördelning som är rättvisan- de med hänsyn till valresultatet i hela landet

(riksproportionalitet), att en splittring på många småpartier dock bör undvikas samt att syste- met bör ge en tillfredsställande regional rep- resentation, som är så stabil som möjligt med hänsyn till kravet på riksproportionalitet.

Kravet på riksproportionalitet tillgodoses i det föreslagna systemet genom att dels ett an- tal mandat fördelas mellan partierna inom valkretsarna —— vilka förutsätts tills vidare vara oförändrade — dels ett annat antal man- dat, som är gemensamma för hela landet, an- vänds för att utjämna de avvikelser från riks- proportionaliteten som kan uppstå vid fördel- ningen inom valkretsarna. Även utjämnings- mandaten tilldelas valkretsarna. Spärr mot småpartier får man i det nya systemet genom att låta bara partier med minst 4 % av röster- na i hela landet eller — vid fördelning av mandat inom valkretsarna — 12 % av rös- terna i kretsen delta i mandatfördelningen.

Fn tillämpas samma fördelningsmetod vid val till riksdagens andra kammare och vid kommunalvalen. Detta innebär att i stort sett ingen annan skillnad i proportionaliteten vid valen föreligger än den som föranleds av att valen avser olika stora områden och att val- kretsindelningen — i den mån en sådan indel- ning gjorts — är olika. Givetvis är det av vär- de att riksdagsvalen och de kommunala valen på detta sätt ger likvärdiga utslag. Om pro- portionaliteten vid riksdagsvalet med det val- system som grundlagberedningen har föresla- git kan väntas komma att skilja sig väsentligt från proportionaliteten vid kommunalvalen bör därför undersökas om en större likhet går att få till stånd genom en anpassning av val- systemet vid dessa val till det föreslagna. Detta är dock aktuellt bara när det område valet avser har delats in i valkretsar. Också dessa frågor bör utredas i detta sammanhang. Jag förordar att utredningen anförtros samma sak- kunniga. Om de sakkunniga med hänsyn till resultatet av utredningen finner att valsystemet vid kommunalvalen bör ändras bör de lägga fram förslag till en sådan ändring.

De sakkunniga bör i sitt arbete särskilt sam- råda med dels den sakkunnige som utarbetar förslag till författningsbestämmelser för stor- landstinget, dels kommunalrättskommittén.

Kommunalvalskommittén har i sin verk- samhetsredogörelse för 1967 angett att dess arbete kommer att pågå hela 1968. I mars 1968 har kommittén beslutat inrikta arbetet på att ha utredningen klar i oktober detta år. Utredningsmannen för storlandstingets författning har fortlöpande fått de] av kom- munalvalskommitténs utredningsmaterial och information om arbetet.

När betänkandet om storlandstingets för fattning läggs fram, har arbetet inom kom- munalvalskommittén inte nått det stadium, att några ställningstaganden från kommit- téns sida kan redovisas och användas i stor- landstingssammanhang. Kommunalvalskom- mittén har att ta ställning till ett flertal in- vecklade frågor. En del av frågorna är av den art att såväl kommittéarbetet som frå- gans fortsatta handläggning kan bli debatt- rik och tidskrävande. En viss osäkerhet kan därför råda om när arbetet kan resul- tera i lagstiftning.

Kommunalvalskommitténs pågående ar- bete kan synas motivera att frågorna om valsystem etc. nu lämnas helt öppna i för- slaget till storlandstingslag. Å andra sidan kan det vara vanskligt att välja en sådan ut- väg. Arbetet med planering och igångsätt- ning av storlandstingskommunens verksam- het måste löpa vidare och tål inga tidsför- skjutningar. De frågor, som skulle bli läm- nade olösta och odiskuterade med hänvis- ning till kommunalvalskommitténs arbete, är centrala och har betydelse för andra frå— gor. Det gäller bl.a. frågor om antalet lands- tingsmän och om valkretsindelningen. Ar- betet med valkretsindelningen måste starta så snart statsmakterna antagit författning för storlandstinget. Det är synnerligen an- geläget att snabbt nå regler, som kan ge huvudsakliga riktlinjer för det fortsatta ar- betet. För alla andra kommuner finns ett valsystem. som kan användas vid 1970 års val. För storlandstingets del kan vara lämp- ligt att nu skapa ett system, som skulle kun— na användas som ett provisorium vid detta val.

Frågorna om valsystem har ingående dis- kuterats av storlandstingskommittén (prin- cipbetänkandet, s 108 f) och vid samråd mellan storlandstingskommittén och utred— ningsmannen. Det torde vara av värde att därvid framkomna resultat nu redovisas och kan vinna belysning vid förslagets remiss- behandling och vidare handläggning.

Utredningsmannen har mot bakgrund av ovan angivna skäl i förslaget till storlands- tingslag upptagit bestämmelser om valsy- stem. Utgångspunktema för valet av system

har varit gällande kommunala valsystem. Dessa system och det valsystem grundlags- reformen innefattar kan här ges följande översiktliga beskrivning.

A. Det nuvarande landstingskommunala systemet. Detta ger en automatisk reglering av antalet landstingsmän. Landstingskom- munen indelas i valkretsar. Varje valkrets utser en landstingsman — har ett »grund- mandat» — och därutöver en landstings- man för varje påbörjat tal av 5000 invå— nare i kretsen (10 & LL). Utom för vissa undantagsfall föreskrives kretsar med 7—13 landstingsmän (11 & LL), vilket betyder att kretsarna har 25 001—60 000 invånare. Kommun kan inte delas i valkretsar. Även större städer bildar sålunda endast en val- krets. Antalet mandat kan i sådana fall komma att avsevärt överstiga 13. Maximi— antalet 13 mandat får nämligen utan vidare överskridas om valkrets består av enbart en kommun.

Det proportionella valsystemet förde för landstingens del med sig krav på att en val- krets skulle kunna ge underlag för mer än en landstingsman. Samtidigt restes också krav på att de olika orterna (städerna) skul- le kunna bli representerade i behörig ut- sträckning. När det proportionella valsyste- met infördes, löstes frågorna genom att val- kretsarna gjordes något större och genom att flera städer kunde bilda en valkrets (prop 1907: 30 s 16). På detta sätt sökte man tillgodose de nämnda båda kraven. Med denna lösning kom man också att i princip ta viss hänsyn till den intressemot- sättning mellan landsbygd och stad, som man ansåg föreligga i landstingskommunalt sammanhang (Jfr SOU 1953: 25 s 32 och SOU 1967: 58 s 92).

Beträffande ortsintressena kan sägas att dessa i viss mån gynnas genom grundman- daten. Mandatkostnaden blir lägre i en liten valkrets än i en större. Skillnaden utjämnas ju större och jämnare kretsarna göres. För en krets med något över 25 000 invånare kostar varje mandat sålunda drygt 3570 röster, medan varje mandat för en krets på drygt 55 000 invånare kostar inemot 4230

röster. Andra uttryck för ortsintressenas ut- rymme kan sägas vara möjligheten att i un- dantagsfall bilda mindre valkretsar med minst 15 000 invånare (5 mandat med en lägsta mandatkostnad på omkring 3 000 röster) och föreskriften att valkrets i regel skall bestå av sammanhängande områden.

Städernas särställning i landstingssam- manhang har föranlett bestämmelsen att stad med minst 20000 invånare skall vara egen valkrets. Mindre städer sammanföres med angränsande bygd eller med andra mindre städer. I sistnämnda fall torde sam— manhängande valkrets i regel inte kunna bildas.

Särskild undantagsbestämmelse (12 % LL) finns för landstingskommuner, där huvud- regeln inte skulle ge ett landsting med 20 landstingsmän. För dessa fall har valts sär- regeln att den siffra som reglerar mandat- antalet — 5 000 invånare — får sättas läg- re så att minst 20 landstingsmän kan väl- 135.

B. Det primärkommunala systemet. Detta bygger på ett lagreglerat latitudsystem. Fullmäktige har frihet att bestämma anta- let fullmäktige inom angivna latituder (5 & KL). Antalet fullmäktige kan vara mel- lan 15 och 80. Skalan ger möjligheter till en mjuk anpassning efter utvecklingen och skilda förhållanden genom att latituderna (dock ej de högsta latituderna) går in över varandra (15—30, 20—35, 25—40, 35— 50, 45—60 och 60—80). Antalet fullmäk- tige kan sedan fördelas på valkretsar (9 & KL). Valkretsindelning är obligatorisk för kommuner med mer än 40000 invånare. Kommuner med mer än 10000 invånare kan indelas i valkretsar, då så finnes lämp- ligt. Ännu mindre kommuner kan ha indel- ning i valkretsar vid synnerliga skäl. Man- datfördelningen mellan valkretsarna sker i två etapper. Invånarantalet i valkretsen multipliceras med totala antalet mandat i kommunen och delas med hela kommunens invånarantal. Resultatet — uttryckt i när— mast lägre heltal — ger i första omgången motsvarande antal mandat. Uträkningen — med resultatet i heltal — ger i praktiken

alltid en rest, ett överskott. Summan av kretsarnas mandat understiger då det antal mandat som skall finnas i kommunen. En fördelning sker då av »felande» mandat. Vid denna får valkretsarna i tur och ordning ett mandat efter överskottstalens storlek.

Beträffande valkretsindelningen stadgas (9 & KL) att den skall göras så att varje krets beräknas utse minst 10 fullmäktige. Valkretsindelningen skall, där så kan ske utan olägenhet, utformas så att antalet man— dat blir lika fördelat mellan valkretsarna. Delar av samma by eller hemman får inte föras till olika kretsar utan synnerliga skäl. Varje valkrets skall om möjligt utformas så, att den kan omslutas med en sammanhäng- ande gränslinje. — Bestämmelserna om val— kretsindelning innehåller sålunda dels ele- ment, som avser att garantera proportiona- litet inom kommunen i dess helhet, dels regler som är uppburna av omsorger om orts- och stadsdelsintressen.

C. Kommunallagen för Stockholm. Antalet fullmäktige är där fixerat till 100 (5 ä KLS). Indelning i valkretsar skall finnas (9 & KLS). Fördelningen av mandaten mellan valkret- sarna sker efter samma principer som för primärkommunerna i övrigt. Kretsarna skall utformas så att för varje krets kan beräknas minst 10 mandat. Kretsarna skall vara sam— manhängande och sinsemellan jämna, där så kan ske utan olägenhet.

D. Grundlagsreformens system. Riksdagen skall enligt detta system ha 350 ledamöter. Av dessa fördelas först 310 mandat inom valkretsarna (nuvarande 28 kretsar) efter motsvarande metod som vid fördelningen mellan valkretsar vid de primärkommunala valen. Återstående 40 mandat användes i utjämnande syfte. En uträkning göres hur den totala mandatfördelningen mellan par- tierna skulle ha blivit om hela riket hade varit en valkrets (riksproportionalitet). Varje parti tillförs det antal utjämningsmandat, som svarar mot skillnaden mellan vad par- tiet skulle ha fått enligt riksproportionali- teten och vad partiet sammanlagt fått vid den första fördelningen (av de 310 man-

daten). Ett partis utjämningsmandat fördelas sedan mellan valkretsarna med utgångs- punkt från de jämförelsetal, som partiet står på i respektive kretsar efter den första för— delningen. — Med denna fördelningsprin— cip följer att valkretsar med högt valdelta— gande gynnas i konkurrensen om utjäm- ningsmandaten. — Fördelningen går vidare, varvid parti, som fått ett utjämningsman- dat, deltar med nästa jämförelsetal. Ett parti kan sålunda få flera utjämnings- mandat i samma krets. Till systemet hör en spärr mot småpartier. Sådana par- tier uteslutes från fördelningsomgångar ge— nom procentspärrar. Karakteristiskt för sy- stemet kan sägas vara'dess inriktning på faktiska valresultat, som är rättvisande i för— hållande till riksproportionaliteten och sam- tidigt bevarar en tillfredsställande regional representation. Särskilda regler syftar till att göra valkretsvalen till personval. Bo- stadsbanden har borttagits. En betydelsefull avvikelse från de nu tillämpade fördelnings- systemen är att antalet röstberättigade och inte antalet invånare lägges till grund för mandatfördelningen mellan valkretsarna.

Ytterligare några förhållanden skall redo— visas som bakgrund för avgörandet av frå— gan om valsystem.

Stockholms stad beräknas ha en befolk- ning 1970 av omkring 750000 invånare, 1975 av omkring 700000 invånare och 1980 av omkring 650000 invånare. Sam- manlagda antalet invånare i länsområdet i övrigt (till en mindre del nu områden under andra län), beräknas vid motsvarande tid— punkter till omkring 750000, omkring 900 000 och omkring 1 050 000. Storlands- tingskommunens invånarantal skulle enligt dessa beräkningar bli 1970 omkring 1,5 miljoner, 1975 omkring 1,6 miljoner och 1980 omkring 1,7 miljoner. Om Stock— holm tillhört landstinget och nuvarande mandatantalsregler tillämpats, skulle 1966 års val ha avsett 293 mandat. 1970 års val skulle med oförändrade regler ha gett över 300 landstingsmän.

Vilket valsystem skall nu väljas för stor- landstingslagen? Det nuvarande valsystemet enligt landstingslagen kan inte användas.

Detta skulle som ovan framgått ge ett all- deles för stort landsting. Utredningsmannen har stannat för att föreslå ett system med ett i lag fixerat antal landstingsmän.

Den allmänna motiveringen för att utred- ningsmannen valt antydda sätt att nu lösa frågorna är i huvudsak följande. En lösning bör väljas, som nära ansluter till något av de nu förekommande valsystemen. Refor- mer i senare sammanhang ställer sig enkla- re, om det av reformerna berörda regelsy- stemet är enhetligt. Något nykonstruerat sy- stem, utan nära förebild i nuvarande kom- munallagstiftning, bör därför inte införas nu. Ett system med fixerat antal ledamöter synes minst binda en senare översyn. Vill man exempelvis senare införa ett latitudsy- stem för landstingen, bör latituderna kunna utformas så att det nu för storlandstinget fixerade antalet landstingsmän passar in i tillämplig latitud. Preliminära utkast till latitudsystem har gjorts av kommunalvals— kommittén. Utkasten visar att en samord— ning här är möjlig. För valkretsarnas stor- lek och valkretsindelningen bör nu eftersträ- vas regler, som kan ge kretsar med ungefär samma antal landstingsmän per krets som det nuvarande systemet.

Skulle kommunalvalskommitténs arbete leda till att förslag förelägges riksdagen re- dan i samband med att förslaget till stor- landstingslag behandlas, bör naturligtvis storlandstingsreglerna anpassas till reglerna för kommunerna i övrigt. Nu presenterat förslag för storlandstinget synes emellertid vara fullt användbart som ett »proviso- rium» för det första storlandstingsvalet 1970.

Som ett alternativ till lösningen med fixe— rat antal landstingsmän har övervägts möj— ligheterna att använda nuvarande lands- tingslags system med ändring av reglerings- talet 5 000 invånare (10 & LL) till 12000. Detta skulle kunna sägas innebära att man- datantalet för de största landstingen löstes efter en liknande undantagsbestämmelse, som nu gäller för de minsta landstingen (12 % LL). En sådan lösning synes emellertid inte böra förordas nu i ett isolerat samman- hang.

Utredningsmannen har inte ansett sig böra ingå i en närmare prövning av frågan om grundlagsreformens valsystem kan över- föras till det storlandstingskommunala pla- net. Emellertid finns anledning att erinra om några i storlandstingssammanhang ac- centuerade förhållanden, som torde kom— ma att beaktas vid frågans övervägande.

Ett valsystem med utjämningsmandat an- ses i första hand syfta till att främja intres— set av partiproportionalitet. Önskemålen om representation för skilda ortsintressen är emellertid säkert starkare när det gäller landstingen än i rikssammanhang. Särskilt kan detta vara fallet med ökande lands- tingsuppgifter, däribland uppgifter som tra— ditionellt varit primärkommunala och som kanske främst avser intressen för tätorts- områdena. Åtskilliga frågor kommer att be- röra särskilda ortsintressen också genom gemensamma anordningars lokalisering och liknande förhållanden. Det måste vara av vikt att avgöranden här om möjligt kan ske under allsidig samverkan mellan företräda- re för olika områden. Vidare bör erinras om att landstingsuppgifterna till största de- len är förvaltningsuppgifter. Detta kan för- anleda att intresset av full partiproportiona- litet inom landstingskommunen inte är lika framträdande som på riksplanet. Tanken på ett system med utjämningsmandat för lands- tingskommunerna avvisades på sin tid av 1950 års folkomröstnings- och valsättsut- redning (SOU 1953: 25 s 82).

En övergång till ett fördelningssystem, inriktat på en bättre »landstingsproportio- nalitet», synes knappast behöva föra med sig några komplikationer för valkretsindel- ningen. Det förutsättes emellertid då, att proportionalitetsintresset inte föranleder reg- ler, som leder till avsevärt större kretsar. En valkretsindelning, som görs med utgångs- punkt från de föreslagna reglerna i stor- landstingslagen, bör sålunda ha goda möjlig- heter att kunna bibehållas vid en eventuell senare reform.

Möjligheterna till oförändrad indelning kan påverkas av om man senare inför be- stämmelsen, att antalet röstberättigade skall användas för mandatfördelningen mellan

kretsarna. Fördelningsresultatet skulle då avsevärt kunna komma att avvika från re- sultatet vid en fördelning efter folkmängd. Vissa överslagsberäkningar har gjorts med utgångspunkt från 149 mandat. Enligt dessa skulle Stockholm vid ett landstingsval 1965 med fördelning efter antalet röstberättigade ha fått fyra mandat mer än vid en fördel- ning efter folkmängd. Vid val 1975 skulle Stockholm vinna sju mandat på en fördel- ning efter röstberättigade. Vinsterna för in- nerstadens valkretsar skulle vara stora. En övergång till fördelning efter röstberättigade kan innebära, att den förutsedda övergången från dominans för Stockholm till dominans för övriga landstingsområdet förskjuts i ti- den. Göres nu en valkretsindelning med nå- gon eller några småkretsar, är det möjligt att antalet mandat i en sådan krets kan bli för litet vid en övergång till fördelning efter röstberättigade. Liknande problem kan upp- komma om några kretsar blir »för stora» genom ändrad fördelningsprincip. Överslags- beräkningarna (se under 9 &) synes emeller— tid visa att en ändrad fördelningsprincip i praktiken inte behöver påverka den skisse— rade valkretsindelningen. Det kan emellertid vara ett önskemål att man vid övergång till fördelning efter röstberättigade inte inför några helt undantagslösa minimi— och maxi- migränser för antalet mandat per krets.

6 &.

Landstinget består av etthundrafyrtio- nio ledamöter. För ledamöterna utses suppleanter.

Val av landstingsmän jämte supplean- ter sker för tre år, räknade från och med den 1 januari året efter valåret.

Som framgått av motiveringen under ka- pitelrubriken har utredningsmannen stannat för att föreslå ett fixerat antal landstings- män. För bestämmande av detta antal har funnits följande underlag.

För landstingen står i genomsnitt drygt 4000 invånare bakom varje mandat. Mot- svarande invånarantal bakom ett stadsfull- mäktigemandat i Stockholm var vid senaste

valet omkring 8000. I andra primärkom— muner är invånarantalet bakom mandaten lägre, från ett eller annat hundratal för de mindre kommunerna till omkring 4 000 för Malmö och omkring 5 500 för Göteborg. För riksdagen står nu omkring 20000 in— vånare bakom varje mandat. Grundlagsre- formen ger en riksdagsman på drygt 22 000 invånare.

Hur stor representationen i storlands- tinget skall göras är en avvägningsfråga. Lämpligen synes bakom varje landstings- man böra finnas ett invånarantal, som lig- ger mellan invånarantalet bakom fullmäk- tigeplatserna i Stockholm och invånaranta- let bakom riksdagsmandaten enligt grund- lagsreformen. För en begränsning av anta- let landstingsmän i storlandstingskommu- nen kan anföras att en stor församling ger mera tungrodda förhållanden och större omständlighet. Vidare minskar med större församlingar möjligheterna för de enskilda ledamöterna att aktivt delta i beredning och förvaltning, att erhålla plats i styrelse, nämnder etc. För en inte alltför begränsad församling talar att med en mindre försam- ling följer sämre möjlighet att ge olika re— gioner inom storlandstingskommunen en tillfredsställande representation.

De diskussioner som förts beträffande avvägningsfrågorna har gett till resultat att ett landsting med mellan 125 och 175 leda— möter framstått som lämpligast.

Storlandstingskommittén har under hän- synstagande till de skilda synpunkterna för sin del funnit, att 149 ledamöter bör väljas till storlandstinget vid 1970 års val. Antalet invånare per ledamot blir då omkring 10 000.

Utredningsmannen finner för sin del ej anledning att närmare diskutera vilka mer avgörande skäl, som skulle kunna tala för lägre eller högre ledamotsantal, utan stan- nar för att godta storlandstingskommitténs bedömning. Det bör dock antydas att anta- let 149 kan synas väl högt. Vill man sedan på ett eller annat sätt ha en anpassning av antalet landstingsmän efter befolkningstill- växten, kunde det finnas skäl att nu välja ett lägre tal än 149. Man minskar sålunda

i viss mån expansionsmöjligheterna genom att i starten ha så många landstingsmän. Å andra sidan kan skäl naturligtvis anföras för att redan i inledningsskedet göra lands- tinget så gott som fullbemannat. Att ex- pansionsmöjligheterna blir begränsade, får ändock alltid accepteras när det gäller de allra största kommunerna.

För ledamöterna skall enligt utrednings- mannens förslag finnas suppleanter.

Bestämmelser om suppleanter för lands- tingsmän fanns redan i 1862 års landstings- författning. Suppleantinstitutionen torde ha sin grund i landstingskommunernas geogra- fiska omfång. Därav har ansetts följa större svårigheter att samla landstingsmännen än primärkommunernas fullmäktige. Med en- dast ett årligt möte för landstingen har fö— relegat ett starkt intresse av att församling- en då varit fulltalig.

En undersökning beträffande Stockholms läns landstings lagtima möten åren 1961— 1965 visar, att suppleanter anlitats i mycket liten utsträckning.

Vid regelbundet återkommande — kan- ske månatliga — sammanträden blir skälen för ett system med suppleanter svagare. För fullmäktige i primärkommuner och för riks— dagsledamöter finns ju inte suppleanter.

Emellertid pågår f.n. utredningar om suppleantsystem för kommunala försam- lingar och för riksdagsledamöter. Kommu- nalrättskommittén har är 1966 fått i upp— drag att pröva om suppleanter för stads-, kommunal- och kyrkofullmäktige bör infö- ras. Författningsutredningen föreslog i sitt betänkande VI med förslag till riksdagsord- ning (SOU 1963: 16), att ersättare skulle kunna inkallas för frånvarande riksdagsle— damot. Grundlagberedningen har i sin ut- redning om partiell författningsreform inte prövat frågan om ett ersättarsystem för riksdagsledamöterna. En sådan prövning kommer att ske under beredningens fort- satta arbete med författningsreformen.

Utredningsmannen har inte funnit anled- ning att under föreliggande förhållanden närmare diskutera frågan om suppleanter för ledamöterna i storlandstinget. Ett supp- leantsystem, motsvarande det som gäller för

övriga landsting, förordas. Om utredningar- na av kommunalrättskommittén och grund- lagberedningen leder till att suppleanter för kommunernas fullmäktige och riksdagsle- damötema inte kommer att finnas, kan emellertid kanske finnas anledning att ta upp frågan om suppleanter i storlandstinget till särskilt övervägande.

Suppleantsystemet för landstingsmännen regleras i kommunala vallagen. Efter 1962 års val fanns det för ledamöterna i Stock- holms läns landsting 163 suppleanter. An— talet kan tyckas lågt med hänsyn till regeln i kommunala vallagen, att det för varje landstingsman skall utses så många supp- leanter som hans parti har mandat i val- kretsen, dock minst två. Genom att samma person är suppleant för flera ordinarie le- damöter blir emellertid antalet suppleanter mindre än antalet tillgängliga suppleantplat- ser. Vid fullt utnyttjande av suppleantplat- serna skulle antalet suppleanter efter 1962 års val ha varit 265.

Utredningsmannen finner inte heller skäl att nu överväga ett annorlunda utformat suppleantsystem än det som finns i kommu- nala vallagen.

Genom beslut i samband med den vilan— de grundlagsreformen har införts treåriga mandattider för landstingen. Förslaget för storlandstinget följer denna ordning.

7 &.

Rösträtt har den som äger rösträtt vid val av fullmäktige i kommun inom landstingskommunen.

Om röstlängd och om förfarandet vid val stadgas i kommunala vallagen.

Paragrafens första stycke motsvarar-till sitt innehåll helt 7 & första stycket LL.

l 7 5 andra stycket och 18 & LL sägs att kommunala vallagen reglerar frågorna om upprättande av röstlängd och om röst- längds bindande verkan, om valdistrikt och valdag samt om vals kungörande, förrättan- de Och avslutande.

I den föreslagna paragrafens andra styc- ke finns dessa hänvisningar sammanförda

och utformade som en allmän hänvisning till kommunala vallagens bestämmelser om röstlängd och om förfarandet vid val.

8 %.

Landstingsmän och suppleanter väl— jes bland de röstberättigade som bor in- om landstingskommunen. Den som är omyndig är ej valbar.

Landshövdingen, länsöverdirektören eller avdelningschef vid länsstyrelsen i länet kan ej väljas till landstingsman el- ler suppleant.

Är landstingsman eller suppleant ej längre valbar, upphör omedelbart hans uppdrag.

Den som fyllt sextio år äger efter av- sägelse frånträda sitt uppdrag. Avsägel- se, för vilken åberopas annat skäl, prö— vas av landstinget.

Bestämmelsen har — utom i det hänse- ende som anges nedan — samma innehåll som 8 & LL. Därvid har använts den ly- delse som bestämmelsen kommer att ha sedan lagändringen den 28 maj 1968 (nr 186) trätt i kraft. Kretsen icke valbara läns— styrelsechefer har bestämts med utgångs- punkt från organisationen av länsstyrelsen i Stockholms län.

Enligt 8 5 andra stycket LL kan, bland andra, landstingsdirektör eller motsvarande befattningshavare inte utses till landstings- man eller suppleant.

Något motsvarande valbarhetshinder finns ej med i förslaget till storlandstings— lag. Storlandstingskommunens organisa- tion kommer att bygga på landstingsråden som ledare av förvaltningen på motsvaran- de sätt som borgarråden leder Stockholms förvaltning (se under kap. 4). I kommunal- lagen för Stockholm uppställes såvitt gäller fullmäktige ej något valbarhetshinder för tjänstemän. Den nu föreslagna bestämmel- sen kan egentligen inte heller sägas avvika från landstingslagen eller kommunallagen. I dessa lagar reglerat valbarhetshinder för den »ledande tjänstemannen» saknar sålunda självfallet intresse om sådan organisation

väljes, att någon »ledande tjänsteman» inte finns (jfr KU 1953: 22, s 36).

I de två sista styckena har valts formu— leringar (»upphör», »äger frånträda» och »prövas av»), som avviker från landstings- lagens ordval och mera exakt återger vad som inträffar eller skall göras i de olika si— tuationerna. Bestämmelsen avses inte i sak ge en annan ordning än den som tillämpas enligt landstingslagen.

9 &.

Landstingskommunen indelas i kretsar.

Valkrets skall omfatta en eller flera kommuner. Stockholm må dock inde— las i valkretsar.

För varje valkrets skall kunna väljas minst sju landstingsmän. Valkretsarna skall vara till folkmängden i huvudsak lika stora. Valkrets skall kunna omslu- tas med en sammanhängande gränslinje.

val-

För valkretsindelningen har valts regler, som närmast hämtats från kommunallagen för Stockholm. Detta har framstått som lämpligt eftersom man i Stockholm har ett fixerat antal fullmäktige.

En indelning behövs av praktiska skäl och den underlättar att representation er- hålles för olika delar av landstingskommu- nen. Valkretsindelningen skall bygga på hela kommuner för att öka möjligheterna till ortsrepresentation. I linje med dessa syn- punkter ligger vidare att valkretsarna skall bestå av sammanhängande områden (sista stycket).

I andra punkten av andra stycket har upptagits en undantagsbestämmelse för Stockholm. Utan denna skulle Stockholm vara en enda valkrets. Uppenbarligen bör Stockholm kunna indelas i valkretsar av likvärdigt slag som valkretsarna för stor- landstingsområdet i övrigt.

Självfallet bör kommunblocksindelningen följas vid valkretsindelningen. Detta är nöd— vändigt för att få stabilitet i valkretsindel- ningen. Om kommunerna i ett block går samman till en kommun. skulle en valkrets- indelning, som inte följt blockgränserna,

annars behöva göras om. Uttrycklig be— stämmelse om anslutning till blockgränser- na har inte ansetts behövlig. Undantagslä- gen kan tänkas uppkomma, då en omedel- bar anpassning till blockgräns inte ter sig påkallad. Så kan exempelvis vara förhållan- det om ändring vidtas i blockindelningen och ytterligare väntade ändringar eller and- ra förhållanden gör det lämpligt att dröja med ändringar i den bestående valkretsin- delningen.

I tredje stycket har valkretsamas storlek fixerats genom bestämmelser om mandat- antal.

När det gäller att fastställa lämpliga val- enheter är det främst två intressen som skall vara avgörande och som får vägas mot var- andra. Intresset av att skilda delar av lands- tingskommunen blir representerade får så- lunda vägas mot intresset av proportionell rättvisa partierna emellan vid mandatför- delningen.

En preliminär valkretsindelning har gjorts. Den bygger på gällande valkretsin- delningar inom nuvarande landstingskom- munen och Stockholms stad. Indelnings— skissen visar att de sju valkretsarna vid stadsfullmäktigeval i Stockholm kan använ— das även vid val till storlandstinget. Den visar vidare att storlandstingskommunen i övrigt genom sammanförande av nuvaran— de valkretsar lämpligen kan indelas i åtta kretsar. Den skisserade indelningen har ta- git sikte på valen 1970, 1973 och 1976. Den ger en ganska god överensstämmelse mellan valkretsarna i fråga om folkmängd och mandatantal. År 1972 skulle för Stock- holms stad nås ett genomsnitt av 105 000 invånare per valkrets, varierande mellan 97 000 för minsta och 112 000 för största valkretsen. För regionen i övrigt skulle ge- nomsnittet enligt skissförslaget ligga vid om- kring 100000 invånare per valkrets. Med ett ledamotsantal av 149 i storlandstinget skulle lägsta faktiska mandatsiffra inte för någon valkrets understiga åtta vid de tre valen. — Överslagsberäkningar visar att den skisserade indelningen skulle kunna an- vändas också vid mandatfördelning mellan kretsarna efter antalet röstberättigade.

Utredningsmannen föreslår att valkret- sarna skall vara så stora att minst sju leda- möter kommer att utses för varje valkrets. Att såsom i landstingslagen fastställa en övre gräns för antalet landstingsmän per valkrets har inte ansetts fylla något ända- mål. Genom att i stället kräva att valkret- sarna skall vara till folkmängden i huvud- sak lika stora når man en viss garanti för att storlandstingskommunens olika delar vinner likvärdig representation i landstinget.

Något behov att i undantagsfall tillåta valkretsar med mindre än sju landstingsmän (jfr 11 & sista stycket LL) har inte ansetts föreligga.

I 10 & LL finns bestämmelsen att »val- barhet ej är inskränkt inom valkrets». Att bostadsband till valkrets ej skall finnas, tor- de framgå utan uttrycklig lagbestämmelse. l 8 & sägs att personer, som bor inom stor- landstingskommunen är valbara. Det har synts överflödigt med särskild erinran, att krav inte uppställes att landstingsman skall bo inom den valkrets där han väljes.

10 5.

För fördelning av antalet landstings- män mellan valkretsama gäller följan— de. Jämförelsetal uträknas genom att för varje valkrets folkmängden för valåret enligt mantalslängden multipliceras med etthundrafyrtionio och delas med hela landstingskommunens invånarantal vid samma tid. Varje valkrets tilldelas plat- ser i landstinget efter de heltal, som framkommit vid uträkningarna. Nås därmed icke tillhopa etthundrafyrtionio platser, fördelas återstående platser mel- lan kretsarna i tur och ordning efter de resttal, som erhållits vid uträkningarna. Vid lika resttal avgöres företrädet ge- nom lottning.

Paragrafen har sin motsvarighet i 9 & tredje stycket KLS. De i lagrummen be- skrivna beräkningsmetoderna är desamma. Den föreslagna utformningen torde emeller- tid klarare än förebildens bestämmelse be- skriva den räkneoperation varom är fråga.

Om indelningen i valkretsar beslutar länsstyrelsen. Förslag till indelning gö— res upp av landstinget. Landstinget be— reder kommunerna tillfälle att yttra sig över förslaget.

Länsstyrelsen fastställer senast under maj månad varje valår antalet lands- tingsmän för varje valkrets.

I 13 & LL stadgas att landstinget skall besluta om valkretsindelningen. Beslutet skall underställas Kungl. Maj:t. 9 & KLS låter länsstyrelsen förordna om sådan in- delning.

Utredningsmannen har valt att låta läns- styrelsen bestämma om valkretsindelningen efter förslag av landstinget. Eftersom det är eftersträvansvärt att valkretsarna inom Stockholm är desamma för det primärkom- munala valet och för valet till storlands- tinget, bör samma organ ha beslutanderät— ten i fråga om indelningen. Då länsstyrelsen anförtrotts fastställelsen, saknas anledning föreskriva underställning hos Kungl. Maj:t.

I 13 & LL har med indelningen i kretsar förenats bestämmandet av antalet lands- tingsmän per krets. Möjligen samman- hänger detta bl. a. med att bestämmandet av antalet mandat synes inrymma en viss fri— het med hänsyn till särbestämmelsen i 12 % LL. För storlandstinget blir mandatanta— lets bestämmande en ren uträkningsåtgärd. Mandatuträkningen bör emellertid inför varje val redovisas genom uttryckligt beslut. Någon bestämmelse om tidpunkt härför finns inte i landstingslagen. Tidpunkten har i förslaget satts till senast under maj varje valår. Denna tidpunkt överensstämmer med tidsgränsen för ändring av valkretsindel- ningen (12 å andra stycket i förslaget).

Det är viktigt, bl. a. för partiernas valar— bete och för valförberedelserna i övrigt, att den grundläggande valkretsindelningen blir klar i god tid. Det har förutsatts att indel- ningen inför storlandstingets start kommer att vara klar i mycket god tid. — Beträffan- de tidpunkt för beslut om jämkad indelning finns bestämmelse i 12 5 andra stycket i förslaget.

Blir jämkning av valkretsindelningen nödvändig med hänsyn till bestämmel- serna i 9 _S, eller finnes jämkning av an- nat skäl böra ske, handlägges frågan därom i den ordning 11 & föreskriver för indelning. Länsstyrelsen tillser att nödvändiga jämkningar företages.

Beslut om jämkning meddelas senast under maj månad valåret.

Vid ändring av landstingskommunens område äger Kungl. Maj:t förordna om annan ordning för handläggning av frå- kor om jämkning av valkretsindelningen.

14 & LL innehåller synnerligen utförliga bestämmelser om jämkning av valkretsin- delningen. I paragrafen anges de fall när jämkning skall ske, förfarandet vid jämk- ningar och sista tidpunkt för beslut i saken. Förutsättningama för jämkning har då i första hand knutits till sådana ändrade för- hållanden, att jämkning är påkallad till följd av bestämmelserna för valkretsarnas ut- formning. Därjämte kan valkretsjärnkning enligt nämnda bestämmelse företas, när så- dan eljest finnes nödvändig. Förfarandet vid jämkning överensstämmer i huvudsak med förfarandet vid beslut om valkretsindelning, dock att uttrycklig föreskrift att kommu— nerna skall höras inte finns.

Första stycket av här föreslagen bestäm- melse skiljer sig från motsvarande bestäm- melse i landstingslagen. Det har ansetts fin— nas utrymme för förenklingar. Bestämmel— sen talar när det gäller förutsättningarna för jämkning först om fall, då ändring är nödvändig och skall ske för att lagbestäm- melserna om valkretsarnas utseende skall följas. Länsstyrelsen har här skyldighet att tillse att jämkad indelning kommer till stånd. Därutöver har getts befogenhet att frivilligt göra jämkning. Sådan jämkning kan komma till stånd bl.a. efter initiativ av landstinget. Något motsvarande villkor, som landstingslagen uppställer genom den all- männa formuleringen »finnes eljest sådan jämkning nödig», har inte ansetts behövligt. Förfarandet har ansetts kunna vara detsam- ma för jämkning som för ordinär. valkrets-

indelning. Beträffande tidpunkten för jämk- ningsbeslut har i andra stycket i förslaget en enda tidpunkt ersatt de två tidsgränser- na i landstingslagen (oktober året före val— året eller, efter Kungl. Maj:ts förordnande, maj månad valåret). Tidpunkten kan synas sen. Det får förutsättas att åtminstone stör- re ändringar beslutas tidigare än under maj månad valåret.

15—16 åå LL ger bestämmelser om val— kretsindelning och val vid ändring av lands- tingskommunens område. Jämkningen av valkretsindelningen beslutas av landstinget, sådant det är sammansatt före ändringen. Bestämmelserna beträffande val för det jämkade området tar sikte på val vid tid- punkt mellan ordinarie valår.

Med de omfattande ändringar som nu kan komma i fråga synes inte alldeles rik— tigt att alltid låta det »gamla» landstinget göra upp förslag till valkretsindelning. Vid mindre jämkningar kan detta vara praktiskt,

men vid mera omfattande utvidgningar sy- nes befogat att landstinget för tillkomman- de område skall kunna få visst inflytande. Den för varje särskilt fall rimligaste lös- ningen kan knappast fångas i lagbestäm— melser. Den utvägen har därför valts att Kungl. Maj:t skall äga förordna om annan ordning för handläggningar av valkretsfrå- gorna (tredje stycket i förslaget). En sådan bestämmelse ligger i linje med de allmänna befogenheterna i 2 & för Kungl. Maj:t i indelningsärenden. Kungl. Maj:t bör vid obetydliga jämkningar kunna direkt före— skriva hur valkretsfrågan skall lösas. Berör- da landstingskommuners synpunkter får då antas ha blivit bekanta genom de förhand- lingar som förts i sammanläggningsfrågan. Mera omfattande ändringar i den lands- tingskommunala indelningen får antas ske endast i anslutning till ordinarie valperioder. Särskilda bestämmelser om val vid andra tidpunkter är därför överflödiga.

3. Om landstinget och dess sammanträden

Storlandstingskommunen är en avsevärt större enhet än andra landstingskommuner. Uppgifterna och organisationen måste på grund härav bli av större omfattning än i dessa. Storlandstingskommunen kommer också att ha betydelsefulla uppgifter, som saknar motsvarighet hos andra landstings- kommuner.

Ovan berörda förhållanden gör det nöd- vändigt att det representativa organet, stor- landstinget, sammanträder mera ofta och under hela året. Landstingslagen är fortfa— rande i huvudsak utformad utifrån ord— ningen med ett »lagtima» landstingsmöte varje höst. Bestämmelserna för ett storlands- ting med regelbundet återkommande — kan- ske månatliga — sammanträden måste där- för ges en väsentligen annan utformning. Storlandstinget kan sägas vara närmare jämförbart med primärkommunernas full— mäktigeförsamlingar än med övriga lands- ting.

Kapitlet om landstinget och dess sam- manträden innehåller åtskilliga avvikelser från motsvarande kapitel i landstingslagen. Avvikelserna betingas främst av att lands- tinget skall sammanträda kontinuerligt över hela året. En del avvikelser har därför fram- stått som helt nödvändiga. I en del andra fall har gjorts avvikelser utan att dessa kan sägas ha varit lika nödvändiga. Det rör sig emellertid då om bestämmelser, som inte har någon principiell innebörd. Det har i sådana fall funnits vara befogat att mindre bundet välja regler, som framstått som mest ändamålsenliga för storlandstingets arbets- förhållanden. De har utformats efter ingå— ende samråd med storlandstingskommittén. Landstingslagen innehåller vidare rätt

många detaljbetonade bestämmelser. Det har synts möjligt och lämpligt att inte ta med några motsvarigheter till ett antal så- dana bestämmelser. 1 den mån någon reg- lering här kan behövas, bör den ges i lands- tingets arbetsordning och följa vad lands- tinget kan finna vara lämpligast.

13 &.

Landstinget sammanträder på de tider som bestämmes av landstinget i sam- manträdesordning för varje år. Samman- trädesordning utformas med iakttagande av vad i 16, 33, 41, 48, 53 och 56 åå stadgas om tider för handläggning av vissa ärenden.

Sammanträde hålles även på begäran av en tredjedel av landstingets ledamö- ter eller när landstingets ordförande fin- ner det behövligt eller efter framställ- ning av landstingskommunens styrelse eller länsstyrelsen. Sammanträdestid be- stämmes i dessa fall av ordföranden.

Landstinget sammanträder på ställe som bestämmes av landstinget i sam- manträdesordningen. Landstinget, eller vid särskilda skäl ordföranden, kan för visst sammanträde bestämma annan sammanträdesplats.

Enligt 19 & LL sammanträder landstinget till landstingsmöte första måndagen i okto- ber och i övrigt enligt den ordning lands— tinget bestämmer. Landstingsmöte hålles även när Kungl. Maj:t omedelbart eller på framställning av länsstyrelsen förordnar därom. Landstingsmöte hålles vidare om förvaltningsutskottet eller minst en tredje- del av landstingsmännen begär det eller ord-

föranden finner det behövligt. I dessa fall bestämmer ordföranden tid för mötet. Full- mäktige i primärkommunerna sammanträ- der enligt ordning, som bestämmes av full- mäktige (13 å KL, 14 % KLS). Vissa obli- gatoriska sammanträden anges i bestäm- melserna. Därutöver regleras bl. a. rätten att få annat sammanträde till stånd.

Det bör ankomma på storlandstinget att bestämma när sammanträden skall hållas. De »ordinarie» över hela året spridda sam- manträdena bör redovisas i en sammanträ- desordning för varje år. När sammanträ- desordning göres upp måste beaktas, att vissa regelmässigt återkommande viktigare frågor måste avgöras inom bestämda tider. Här avses sammanträden för val till olika förtroendeuppdrag, för att fastställa budge- ten och för att besluta med anledning av revisionsberättelsen. En erinran härom har getts formen av en hänvisning till de be- stämmelser som reglerar tider m.m. för handläggning av de angivna frågorna.

Sammanträden bör också kunna hållas vid sidan av den »ordinarie» sammanträ- desordningen. Sådana sammanträden bör kunna initieras från i huvudsak samma håll som för landstingen i Övrigt. I andra styc- ket upptas bestämmelser härom. Lands- tingslagens bestämmelse om sammanträde efter förordnande av Kungl. Maj:t har dock ej fått någon motsvarighet i förslaget. En sådan bestämmelse torde inte fylla någon praktisk funktion. I den mån Kungl. Maj:t vill att ett »extra» landstingssammanträde skall hållas, får hänvändelse ske till behö- riga landstingsorgan eller till länsstyrelsen. Med ett ofta och regelbundet sammanträ— dande landsting torde behovet av utifrån initierade sammanträden vara ringa.

Landstinget räknas få ett fast samman— trädesställe. Detta bör redovisas i samman- trädesordningen. Stundom kan kanske vara lämpligt med sammanträde på annat ställe. Det bör därför stå landstinget fritt att be- stämma, att visst sammanträde skall hållas på annan plats. För att ändrad sammanträ- desplats i brådskande fall skall kunna be- stämmas, bör storlandstingets ordförande

äga rätt att i sådana fall förordna om annan sammanträdesplats.

Förslaget har ingen motsvarighet till landstingslagens bestämmelse om rätt att bestämma sammanträdesplats vid utomor- dentliga förhållanden. För sådana förhål- landen finns bestämmelser i beredskapslag- stiftningen.

14 &.

Kungörelse om sammanträde utfärdas av ordföranden. Kungörelsen skall an- giva de ärenden som skall behandlas på sammanträdet.

Kungörelsen skall minst en vecka fö- re sammanträdet anslås på landstings- kommunens anslagstavla och med pos- ten sändas till varje landstingsman. Den bör samtidigt införas i en eller flera in- om kommunen spridda tidningar samt, om landstinget så bestämt, anslås på ytterligare ställen än kommunens an- slagstavla. Länsstyrelsen bör skriftligen underrättas om sammanträde.

Landstinget beslutar i vilka tidningar som kungörelser skall införas. Röstar minst en tredjedel av landstingsmännen för införande i viss tidning, skall kun- görelser införas i denna.

Paragrafen har sin motsvarighet i 20 & LL. Föreslagna avvikelser torde framgå av vad nedan sägs.

Storlandstingets sammanträden skall be- kantgöras på samma sätt som landstings— möte med övriga landsting och sammanträ- de med primärkommunernas fullmäktige. Som obligatoriska åtgärder — åtgärder som skall vidtas anger förslaget anslag av kungörelse på kommunens anslagstavla och kungörelsens översändande med posten till ledamöterna. Vidare bör kungörelsen infö- ras i en eller flera tidningar och, om lands— tinget så bestämt, anslås också på annan anslagstavla än landstingskommunens. Med uttrycket bör har utmärkts att en underlå- tenhet inte kan få den verkan att hinder möter mot sammanträde (jfr 20 5 1 mom. fjärde stycket LL som ger en bestämmelse av samma innebörd).

Landstingslagen samt kommunallagen och kommunallagen för Stockholm innehål- ler ett flertal, delvis från varandra skiljak- tiga bestämmelser om tider för vidtagande av de olika åtgärderna i kungörelsehänse— ende.

För storlandstinget föreslås en enhetlig tid; stadgade åtgärder skall vidtas minst en vecka före sammanträde.

Endast ärenden, som intagits i kungörel— sen, får tas upp på sammanträdet.

Enligt landstingslagen (20 & 1 mom.) skall kungörelse med uppgift om tid och ställe för landstingsmöte införas i viss eller vissa tidningar. Lagen innehåller inte någon regel om att därvid de ärenden som skall behandlas på mötet skall tillkännages i pres- sen. Enligt 14 5 1 mom. tredje stycket KL och 15 ä 1 mom. tredje stycket KLS avgör fullmäktige om tillkännagivandet i tidning- arna av sammanträde även skall innehålla uppgift om de ärenden som skall behandlas på sammanträdet.

I förslaget sägs att själva kungörelsen om sammanträde bör införas i en eller flera tidningar. Genom att kungörelsen skall in- nehålla uppgift om sammanträdesärendena, kommer dessa att automatiskt bli offentlig- gjorda i pressen. Utredningsmannen har funnit att det inte bör ges möjlighet att från tillkännagivandet i tidningarna undanta uppgifter om föredragningslistans innehåll. Det får nämligen anses vara av stort värde att inom landstingskommunen ges fortlö- pande information om vad storlandstinget har på dagordningen. Även med hänsyn till enskilda som berörs av ärenden kan en publicering av föredragningslistan vara av värde.

Närmare bestämmelser om kungörelse bör kunna ges i storlandstingets arbetsordning

(29 5).

15 &.

Avgår landstingsman, fastställer läns- styrelsen efter anmälan av landstingets ordförande vilken suppleant, som i hans ställe skall vara ordinarie landstingsman. Finnes ej suppleant för avgången lands-

tingsman, gäller bestämmelserna i 53 a & kommunala vallagen.

För landstingsman, som före sam- manträde anmäler att han på grund av sjukdom eller av annan orsak är ur stånd att deltaga däri, kallar ordföran- den på lämpligt sätt till sammanträdet den suppleant som står i tur att inträda. Vid förfall för kallad suppleant äger vad här sagts motsvarande tillämpning.

Bestämmelser om förfarandet vid lands- tingsmans avgång och vid förfall för lands- tingsman samt om suppleants tjänstgöring finns i 22 och 23 55 LL, Bestämmelserna är avfattade närmast med tanke på ett landsting, som sammanträder en gång om året till lagtima möte under flera dagar. För ett storlandsting med täta, kortare sam- manträden bör bestämmelserna ha ett del- vis annat innehåll. Förslag till sådana be- stämmelser finns i förevarande paragraf.

Första stycket handlar om åtgärder för att fylla vakans, som uppkommit genom avgång. Bestämmelsen har 22 5 första styc- ket LL till förebild. Den föreslagna bestäm- melsen överensstämmer i sak med förebil- den. Suppleant skall sålunda —— genom för- klaring av länsstyrelsen —- upphöjas till le- damot i alldeles samma fall som enligt landstingslagen. Den föreslagna bestämmel- sen ger emellertid en mera fullständig reg- lering av hur det skall förfaras vid avgång för att ett länsstyrelsebeslut skall komma till stånd.

Bestämmelser om landstingsmannaupp- dragets upphörande och om avsägelse finns i 8 % tredje och fjärde stycket i förslaget. Där angivna olika sätt för uppdragets upp- hörande bör omfattas av uttrycket »avgår» i nu föreslagen bestämmelse. Sedan det konstaterats att uppdrag upphört eller av- sägelse godtagits av landstinget, har lands- tingets ordförande att göra anmälan till länsstyrelsen. Genom en officiell akt fast- ställer sammanräkningsmyndigheten — länsstyrelsen — vem som nu blir ordinarie landstingsman. Eventuellt får fortsatt sam- manräkning göras.

Andra stycket har bestämmelser om bor- tavaro från visst sammanträde. Dessa be- stämmelser har fått anpassas efter storlands- tingsförhållandena med tätare, regelbundna sammanträden. Landstingslagens bestäm— melser bygger nämligen här i utpräglad grad på utgångsläget med ett sammanhäng- ande lagtima möte. Vidare synes befogat med något mera fullständiga bestämmelser än de som ges i landstingslagen. Avvikelser mellan förslagets och landstingslagens be- stämmelser framgår av redovisningen ne- dan.

Enligt den föreslagna bestämmelsen skall iakttagas följande. Den som avser att vara borta skall alltid anmäla detta. Anmälan sker till landstingets ordförande. Ingen prövning sker beträffande uppgivet förfall. För att understryka att bortavaroanmälan bör ha reell grund, har emellertid utsagts att frånvaron skall sammanhänga med att landstingsman av sjukdom eller annan or— sak är ur stånd att komma. Det är inte för- enligt med uppdraget att landstingsman uteblir, exempelvis för att han inte vill delta i behandlingen av visst ärende. Borta- varoanmälan skall alltid göras före sam- manträdet. När sammanträdet skall bör- ja måste ordföranden ha antecknat förfall för viss landstingsman för att suppleant skall få träda i dennes ställe. Ordföranden skall ha varit i tillfälle att kalla suppleanten. Detta sker på »lämpligt sätt». Därmed av- ses vara utmärkt att ordinarie kallelseord- ning ej behöver iakttas. Hur kallelsen skall ske, får bero av hur sent anmälan göres. Sker anmälan samma dag som samman- trädet, bör kallelse genom telegram eller telefon godtas. Det bör också kunna tillåtas att suppleanten inställer sig hos ordföran- den en stund före sammanträdet och mot- tager kallelse. Göres förfallsanmälan ge- nom suppleanten, får denne vara beredd att styrka, att landstingsmannen lämnat ho- nom uppdrag att göra anmälan.

Såsom framgått skall ingen prövning ske av uppgivet förfall för utevaro. Inga regler finns — vare sig i landstingslagen eller i förslaget — för när förfall skall anses före— ligga eller beträffande påföljder vid förfal-

lolös utevaro. Det synes mot denna bak- grund inte tillfredsställande att frågan om förfall för utevaro skall kunna bli föremål för landstingets avgörande. Vad som synes angeläget att reglera är, att en utevaro inte kan föra med sig att något parti riskerar att bli underrepresenterat genom frånvaron. Den i förslaget angivna ordningen för an- mälan av förfall och kallelse av suppleant synes väl sörja för att sådana olägenheter inte skall behöva uppkomma. Med försla- gets regler behövs inte någon motsvarighet till bestämmelsen i 23 å andra stycket LL, att suppleant får tjänstgöra tills vidare och att ordinarie landstingsman har rätt att in- träda om anmält förfall inte godkännes. In- te heller har det ansetts behövligt att i för- slaget ta med någon bestämmelse om för- fall, som uppkommer under pågående möte (22 & tredje stycket LL).

16 &.

Landstinget väljer varje år på sam- manträde i december månad bland landstingsmännen ordförande, vice ord- förande och andre vice ordförande för nästa kalenderår. Avgår den som valts till sådant uppdrag, väljes annan i hans ställe för återstående del av uppdrags- tiden. Valår förrättas valet av det ny- valda landstinget vid sammanträde se- nast i december månad.

Är såväl ordföranden som vice ord- föranden och andre vice ordföranden hindrade att tjänstgöra vid sammanträ- de, utses genast annan landstingsman att för tillfället föra ordet. Äldste närvaran- de landstingsmannen är ordförande tills val skett.

Landstinget utser på sammanträde som avses i första stycket sekreterare för följande kalenderår. Sekreterares åliggan- den bestämmes av landstinget.

Bestämmelsen reglerar bl. a. de ämnen, som behandlas i 25 och 26 55 LL. Här- jämte ges en bestämmelse om sekreterare (jfr 12 & KLS).

Enligt 25 & LL har landstingen en ord- förande och en vice ordförande, valda för högst ett år. Fullmäktige i Stockholm har ett presidium på tre personer (11 & KLS).

Storlandstinget synes behöva två vice ord- förande. På presidiet faller vissa fortlöpan- de funktioner mellan sammanträdena, så— som att utfärda kungörelser, att motta an- mälan om förfall och kalla suppleanter samt att ta emot revisionsberättelsen och vidta vissa åtgärder beträffande denna.

Det har ansetts vara utan vidare klart att den som avgår som landstingsman inte läng- re kan ingå i presidiet. Någon motsvarighet till bestämmelsen härom i 25 å andra styc- ket LL har därför inte medtagits.

Val av styrelse avses alltid skola ske se- nast i december månad och mandattiderna börja med det nya kalenderårets ingång (33 5). För ordförandepostema i landstinget föreslås val i december och en mandatpe- riod av ett kalenderår. Företas ordförande- val under valår, blir det de nyvalda lands- tingsmännen som får sammanträda senast i december valåret för att förrätta val. Den- na bestämmelse ansluter till bestämmelsen i förslaget om val av styrelse och landstings- råd (33 och 41 åå).

Ordförandevalet skall enligt förslaget av- se ett år. Övriga landsting kan välja ordfö- rande för kortare tid (25 5 första stycket LL, »högst ett år»). Landstingslagens regel möjliggör att det »gamla» landstinget vid oktobermötet under valår väljer ordföran- de för kortare tid. Därigenom kan det ny- valda landstinget, när detta sedan samman- träder, utse sin »egen» ordförande. De önskemål, som sålunda uppbär landstings- lagens regel, är tillgodosedda på annat sätt i förslaget till storlandstingslag. Val av tingets ordförande för nästa år skall näm- ligen under valår alltid förrättas av det ny- valda tinget.

I 26 å LL finns utförliga bestämmelser om vem som i särskilda fall skall fungera som ordförande. Där regleras frågor om ordförandefunktionerna vid förfall vid sam— manträde, mellan sammanträdena och vid vakanser till följd av avgång samt frågor om val, när någon inom presidiet avgår.

Dessa bestämmelser får ses mot bakgrund av ordningen med ett enda flerdagarsmöte och ett presidium på endast två personer. För storlandstingets del synes frågorna kun- na lösas enklare. Bestämmelser behövs en— dast om val vid avgång och om ordförande- skapet vid förfall vid sammanträde.

Med »äldste» närvarande landstingsman avses den som längst varit ledamot i stor- landstinget. Skulle två eller flera ha varit ledamöter lika länge, får levnadsåren fälla utslaget. Landstingslagen innehåller särskild bestämmelse (26 & femte stycket) om vem som skall anses vara »äldste ledamot». Sär- skild bestämmelse härom synes ej behövas. Det kan erinras om att författningsutred— ningen — utan att i lagen närmare uttyda uttrycket »äldste ledamot» — använt detta i 1 kap. 8 & i sitt förslag till riksdagsordning (se SOU 1963: 18 s 29).

17 &.

Landstinget äger ej handlägga ärende, om ej minst två tredjedelar av lands- tingsmännen är närvarande. Såsom när- varande räknas därvid också landstings— man, som är tillstädes men på grund av jäv ej deltager i behandlingen av ärendet.

27 & LL stadgar att landstinget inte får handlägga ärende om inte minst två tredje- delar av ledamöterna är närvarande. Enligt kommunallagen (15 å) och kommunallagen för Stockholm (16 5) är fullmäktige inte beslutsföra om inte fler än hälften av dem är närvarande.

Utredningsmannen har valt att följa landstingslagens regel bl.a. med hänsyn till att storlandstinget har suppleanter för sina ledamöter. Även i övrigt överensstämmer bestämmelsen i sak med landstingslagens regel.

18 5. Rätt att närvara vid sammanträde och deltaga i överläggningarna men ej i be— sluten tillkommer

1) landshövdingen i länet eller, vid hin- der för honom, länsöverdirektören, 2) landstingsråd, 3) ordföranden eller vice ordföranden i landstingskommunens styrelse, 4) ordförande eller vice ordförande i

nämnd eller beredning, såvitt gäller

ärende, som beretts av nämnden eller

beredningen, eller interpellation, som berör nämnden eller beredningen,

samt revisor hos kommunen vid behand- ling av revisionsberättelse för den förvaltning revisionen avser. 5 V

I några hänseenden avviker den föreslag- na bestämmelsen från sin motsvarighet i landstingslagen (29 å). Avvikelserna fram- går av det följande.

Att varje landstingsman äger en röst, be— höver ej särskilt föreskrivas. Bestämmelsen härom i 29 5 första stycket LL har därför inte fått någon motsvarighet i förslaget.

29 å andra stycket LL har en detaljerad reglering om närvarorätten för företrädare för länsstyrelsen. Regler ges om vem som äger rätt att övervara landstingsmöte, då landshövdingen har förfall eller landshöv- ding ej tillsatts eller förordnats. Det torde här räcka med en enklare bestämmelse om närvarorätt för landshövdingen eller hans närmaste ställföreträdare, länsöverdirektö- ren (jfr 18 å andra stycket KLS). Skulle länsöverdirektören vara ledig, torde den som uppehåller hans tjänst ha rätt att när- vara.

I storlandstingskommunens förvaltnings- organisation kommer inte att finnas någon »ledande tjänsteman». Bestämmelsen om närvarorätt för tjänsteman av detta slag (29 5 tredje stycket LL) har därför ej fått nå- gon efterbild i förslaget.

För ordföranden och vice ordföranden i landstingskommunens styrelse har föresla- gits en obegränsad närvarorätt. Övriga före- trädare för den administrativa organisatio- nen liksom revisorerna föreslås få närvaro— rätt endast när ärenden, som berör dem, behandlas. Regleringen i dessa delar över-

ensstämmer med regleringen i 29 % tredje stycket LL. Oftast torde landstingsråd kom- ma att bekläda de avsedda ordförandepos- terna. Med hänsyn till landstingsrådens uppgifter synes det emellertid lämpligt, att de har en vidare närvarorätt än den som följer med ordförandeposterna. Som punkt 2) i förslaget intas därför en bestämmelse om obegränsad närvarorätt för alla lands- tingsråd. Om närvaroskyldighet skall finnas för dem, får denna regleras i arbetsordning— en för landstingsråden.

Enligt 29 & sista stycket LL äger lands- tinget bestämma att tjänsteman skall vara närvarande vid sammanträde för att lämna upplysningar. Genom landstingsråden har storlandstinget tillgång till i ärendena på förhand väl insatta förtroendemän. De upp- lysningar, som kan komma att efterfrågas på landstingets sammanträden, synes lämp- ligast kunna lämnas av landstingsråden. Om annan än landstingsråd är ordförande i det organ, som närmast handhaft visst ärende, torde ordföranden — förtroendemannen vara väl skickad att lämna begärda upp— lysningar. Här angiven ordning står också bäst i överensstämmelse med nutida upp- fattning om hur en kommunal förtroende- mannaförsamling bör arbeta. Bestämmelser att tjänsteman må närvara för att tillhanda- gå med upplysningar har därför ansetts inte böra finnas.

Med nämnd avses här permanent organ, utsett av landstinget. Som beredning be- tecknas tillfälligt organ, som tillsatts av tinget. För organ, som utses av förvaltnings- organisationen, bör andra, enhetliga be- teckningar begagnas i arbetsordningar, in- struktioner o.d.

19 &.

Landstingsman får ej deltaga i be- handling av ärende, som personligen rör honom eller någon honom närstående, som sägs i 4 kap. 13 ä 2 rättegångsbal— ken om jäv mot domare. Om jäv i and— ra fall stadgas i 53 5.

Paragrafen motsvarar 28 & LL. Hänvis- ningen till 53 & rör de särskilda jäven vid revisorsval och i revisionssammanhang.

20 &.

Landstinget beslutar i ärenden, som har väckts genom motion av landstings- man, genom förslag av landstingskom- munens styrelse, nämnder eller bered- ningar eller av landstingsråd eller genom framställning av Kungl. Maj:t, centralt ämbetsverk, länsstyrelsen eller kommun inom landstingsområdet.

Förslag i landstingskommunens angelä- genheter väckes hos landstinget. I 21 ä 1 mom. LL ges initiativrätt åt landstingsman, kommunens förvaltningsorgan och länssty- relsen. Därjämte omnämnes ärenden, som hänskjutits till landstinget av Kungl. Maj:t. I kommunallagen (18 &) liksom i kommu- nallagen för Stockholm (19 &) sägs att full- mäktige — såvitt gäller utifrån kommande ärenden — skall fatta beslut i ärenden, som hänskjutits till fullmäktige av »högre myn- dighet».

Initiativrätt skall enligt förslaget, såsom enligt landstingslagen, tillkomma landstings- männen samt kommunens styrelse och nämnder. Därutöver ges landstingsråden rätt till initiativ.

Utredningsmannen har därjämte med sin författningsutformning gett en precisering av vilka utomstående myndigheter, som skall ha rätt att få en fråga prövad av lands— tinget. Viss utvidgning i förhållande till landstingslagen föreslås här. Förutom Kungl. Maj:t och länsstyrelsen, upptas sålunda bland dessa de centrala ämbetsverken. Ka- tegorien kommer därmed att överensstäm- ma med gruppen »högre myndighet», vil- ken enligt kommunallagen och kommunal- lagen för Stockholm är berättigad att an- hängiggöra fullmäktigeärende. Med utvidga- de landstingsuppgifter — särskilt tillkom- mer uppgifter i planeringshänseende — sy- nes vara av praktiskt värde, att de centrala verken inte skall behöva anlita någon mel— lanhand för att hänvända sig till storlands- tinget.

Förslaget ger även primärkommun inom landstingsområdet en initiativrätt. Skälen härtill är följande. Primärkommunala upp- gifter behöver allt oftare lösas gemensamt för större områden. Åtminstone kan lös- ningarna behöva anpassas till den regionala planeringen. Detta för med sig ökade krav på samverkan mellan primärkommunerna och landstingskommunen. Som uppgiftsom- råden med samverkansbehov kan nämnas friluftsliv, naturskydd, vatten- och luftvård samt den kommunalindustriella verksamhe- ten. En primärkommun som övervägar en utbyggnad av sina insatser kan ibland ha anledning att få möjligheterna till insatser i större sammanhang prövade. Även om landstingen redan nu säkerligen tar upp från primärkommunalt håll väckta frågor, ger en direkt primärkommunal initiativrätt en bättre ordning än den som nu står pri— märkommunema till buds. Initiativrätten sy- nes kunna bli ett värdefullt inslag i sam- spelet mellan primärkommunema och stor— landstingskommunen.

Det bör erinras om att också revisorerna kan sägas ha en »förslagsrätt». Frågor om ansvarsfrihet skall sålunda tas upp utifrån revisorernas uttalanden i revisionsberättelsen (55 % tredje stycket i förslaget).

En fast terminologi (motion, förslag, framställning) föreslås begagnad för de oli— ka vägarna att anhängiggöra ärende.

Ett antal mera detaljbetonade bestämmel- ser i 21 5 LL saknar motsvarighet i försla— get till storlandstingslag. Detta gäller exem- pelvis frågor om tid för inlämnande av för— slag och om upprättande av föredragnings— lista. De angivna bestämmelserna i lands— tingslagen är utformade med tanke på ett årligen återkommande landstingsmöte. För storlandstinget är motsvarande bestämmel— ser inte nödvändiga eller behövs kanske andra bestämmelser. Behövs bestämmelser, bör dessa ges i landstingets arbetsordning.

I 21 ä 2 mom. LL finns bestämmelser om tryckning av inkomna förslag och om över- sändande av detta tryck till landstingsmän- nen och länsstyrelsen. Beträffande frågor om tryckning får utredningsmannen hän-

visa till 27 å i förslaget och vad som an- föres under nämnda paragraf.

En särskild fråga bör ägnas någon upp- märksamhet i anslutning till bestämmelser- na om anhängiggörande av ärenden. Lands- tinget skall på ett eller annat sätt skilja sig från anhängigt ärende. Varken landstings- lagen eller lagarna för primärkommunerna har emellertid några bestämmelser om när ett anhängigt ärende skall upptas av den beslutande församlingen. Det kan synas va- ra en brist att en sådan fråga lämnas oreg- lerad i lag. I praktiken blir det den admi- nistrativa organisationen och tjänstemännen jämte den representativa församlingens pre- sidium som avgör, när ett ärende skall bringas under representationens direkta handläggning för avgörande. Ett antal för- beredande beslut, närmast beslut om bered- ning, krävs innan ärendet kommer i skick att kunna avgöras. Även sedan ett ärende blivit färdigberett, kan det representativa organets beslut dröja. Om det inte medtas i kungörelse av dem som utfärdar sådan, tas ärendet inte upp till avgörande. Teore- tiskt har den administrativa organisationen och presidiet sålunda möjlighet att fördröja ett ärendes fortgång. Det har inte funnits lämpligt att nu söka i ett begränsat sam- manhang uppta några lagregler i berörda hänseenden. Det får emellertid förutsättas att storlandstinget i sin arbetsordning reg- lerar dessa frågor. Lämpligt synes därvid vara bl.a. med föreskrift, att man årligen skall upprätta och för landstinget presente- ra en uppställning över anhängiga ärenden, som inte blivit avgjorda.

21 %.

Ärende får ej avgöras av landstinget utan att beredning skett. Val får ske utan beredning.

Beredning sker genom landstingskom— munens styrelse eller genom nämnd el— ler beredning, som består av en eller fle- ra av landstinget särskilt utsedda perso- ner. Nämnd eller beredning, till vars område ärende hör på grund av sin be- skaffenhet, skall beredas tillfälle till ytt- rande, när beredning skett genom annan

nämnd eller beredning. Styrelsen skall i ärende, som beretts av annan, ges till- fälle att yttra sig.

Enligt 30 % LL gäller följande om bered- ning. Ärenden som skall avgöras skall vara vederbörligen beredda av den nämnd eller beredning, dit ärendet efter sin beskaffen- het hör. Beredning kan också verkställas av en eller flera personer, som särskilt utsetts att mellan landstingets möten bereda ären- de. Om annan nämnd eller beredning än den »normala» verkställt beredning, skall den »ordinarie» nämnden eller beredningen lämnas tillfälle att avge yttrande innan ären- det avgörs. Förvaltningsutskottet skall all- tid ges tillfälle att yttra sig över ärende, som beretts av annan än av utskottet. Här- utöver gäller att ärende inte får avgöras av landstinget, innan det blivit berett av sär- skilt utskott, som landstinget för ändamålet utsett bland sina ledamöter. För landstingen gäller således vad man brukar kalla dubbelt beredningstvång. Undantag från beredning är med givet för val och för ärende, som krä- ver skyndsam behandling och inte är eko— nomiskt förpliktande för landstingskommu- nen.

1924 års landstingslag innehöll regeln, att beredning kunde underlåtas i vilket ärende som helst blott landstinget enhälligt beslu- tade därom. Enligt förarbetena till nuvaran— de bestämmelser fanns inte anledning att låta landstinget i så stor utsträckning dis— pensera sig självt från beredningstvånget.

20 & första stycket KLS ger motsvarande bestämmelser som landstingslagen för be- redningsordningen inom förvaltningsorgani- sationen. Härjämte stadgas att drätselnämn— den skall lämnas tillfälle att yttra sig över ärende, som nämnden inte berett och som avser avhändande eller inköp av fast egen- dom eller som eljest är av särskild vikt för stadens ekonomi. Undantagna från bered- ning är enligt 20 % tredje stycket KLS val- ärenden och ärenden, som fordrar skynd- sam handläggning om samtliga närvarande fullmäktige biträder framställt förslag. Brådskande ärende kan utan beredning tas upp till avgörande även om det inte intagits

i kungörelsen om sammanträdet. Förutsätt— ning härför är emellertid att enighet nås om att ärendet skall tas upp för avgörande (22 å andra stycket KLS).

Kommunallagens beredningsbestämmelse (19 å) avviker i några hänseenden från mot— svarande bestämmelse i kommunallagen för Stockholm. Någon motsvarighet till bestäm- melsen att finansorganet skall höras finns sålunda inte. Som »snabbärenden» rubrice- ras i kommunallagen ärenden, som fordrar skyndsam handläggning och inte avser ut- gift eller anvisning av medel därtill eller av- händelse av kommunen tillhörig egendom eller efterskänkande av någon kommunens rättighet.

Förslaget anvisar en beredningsordning, som fullt motsvarar den normala bered- ningsordningen enligt kommunallagen. Be- redning skall alltså ske genom styrelsen el— ler genom nämnd eller särskild beredning. Styrelsens roll vid det slutliga berednings- arbetet tillkommer den samfällda styrelsen. Uppgiften för styrelsen att avge slutligt ytt- rande till landstinget kan inte lämnas över till avdelning (39 å andra stycket i förslaget).

Val skall enligt förslaget inte kräva be- redning. Behov av undantagsstadgande för ärenden, som fordrar skyndsam handlägg- ning, har inte ansetts föreligga. Landstinget kommer att ha täta sammanträden. Det sy- nes rimligt att uppställa kravet, att alla ären- den som avgöres i den beslutande försam- lingen är beredda. Med en förvaltningsor- ganisation av här aktuell omfattning måste beredning alltid kunna ske. I praktiken lär inte heller de undantagsmöjligheter från be- redning som kommunallagen för Stockholm ger utnyttjas.

Här bör påpekas att revisionsfrågorna handlägges av landstinget utan beredning enligt förevarande paragraf. För revisions- ärendenas beredning stadgas särskild ordning (54—56 åå i förslaget).

Utredningsmannens författningsförslag in- nehåller inte någon bestämmelse om dub- belt beredningstvång. De skäl, som föran- lett att en beredning genom särskilda utskott ansetts kunna undvaras, redovisas i anslut-

ning till diskussionen om storlandstings— kommunens förvaltningsorganisation.

22 &.

Landstingsman äger till landstingsråd eller till ordförande i landstingskommu— nens styrelse eller i nämnd eller bered- ning framställa interpellation i ämne, som tillhör landstinget att handlägga. Interpellation skall vara skriftlig och in- givas inom tid före sammanträde, som bestämmes av landstinget. Landstinget beslutar vid sammanträdet utan över— läggning om interpellationen får fram- ställas. Tillåtes interpellationen, bör den besvaras senast vid nästa sammanträde.

Med landstingets tillstånd må ledamot ställa enkel fråga till landstingsråd eller till ordförande i styrelsen eller i nämnd eller beredning.

Enligt 33 & LL skall interpellation inges senast på landstingsmötes första dag och bör interpellation besvaras vid mötet. Kom— munallagen för Stockholm (24 5) har be— stämmelser om ingivande senast fem dagar före sammanträde och om besvarande senast vid nästa sammanträde. Kommunallagen (23 5) har bestämmelsen att interpellation skall avlämnas före sammanträde.

Den av utredningsmannen föreslagna be- stämmelsen överensstämmer, med hänsyn till storlandstingets sammanträdesordning, närmast med bestämmelsen i kommunalla- gen för Stockholm. I förslaget har lands- tinget dock getts rätt att bestämma hur ti- digt före sammanträde som interpellation skall inges.

I regel torde interpellation komma att riktas till landstingsråden. Förvaltningsor- ganisationen kan emellertid komma att få ordförande i styrelse, nämnd eller bered— ning som inte är landstingsråd. Förslaget upptar därför som adressater för interpella- tion även ordförandena inom förvaltnings— och beredningsorganisationen.

I ett andra stycke har intagits en bestäm- melse om enkla frågor. Den föreslagna be- stämmelsen torde innehålla vad som enligt praxis nu utan lagbestämmelse brukar till-

lämpas hos landstingen och hos fullmäkti- ge i primärkommunerna.

Närmare ordningsföreskrifter i anslutning till interpellationsinstitutet och de enkla frågorna kan upptas i landstingets arbets- ordning.

23 å.

Sammanträde fortgår till dess samt- liga ärenden i kungörelsen behandlats. Hinner sammanträdet ej slutföras på den utsatta dagen, beslutar landstinget om detta skall fortsätta omedelbart eller vid senare tidpunkt. Ordföranden bestämmer och tillkännagiver genast tid för fortsatt sammanträde. Frånvarande landstings- män underrättas på lämpligt sätt om ti- den för det fortsatta sammanträdet.

Om fortsättande och avslutande av valförrättning, när val är proportionellt, är särskilt stadgat.

Ärende, som ej avser val, bordlägges om detta begäres av minst en tredjedel av de landstingsmän som vid samman- trädet deltager i ärendets behandling. Sålunda bordlagt ärende upptages på näs- ta sammanträde. Det får då ej åter bord- läggas, om inte flertalet av de deltagande landstingsmännen röstar för detta.

Val får bordläggas genom beslut av flertalet deltagande landstingsmän.

20 & KL och 21 & KLS innehåller regler om förfarandet i fall där handläggning av ärende inte kan bringas till slut på den ut- satta sammanträdesdagen. Bestämmelser härom finns inte i landstingslagen.

Bestämmelserna, som överensstämmer sinsemellan, innehåller att sammanträde skall fortsättas på annan dag om ärende in— te kunnat bringas till slut på utsatt dag. Om fullmäktige så beslutar, utfärdas kungörelse om fortsatt sammanträde i vanlig ordning. Beslutas inte kungörelse, skall ordföranden, innan sammanträdet upplöses, bestämma och för de närvarande tillkännage tid för fortsatt sammanträde. Till bestämmelserna bör fogas följande anmärkningar om till— lämpningen. De anses inte hindra att en

viss dags sammanträde fortsätter över kloc- kan 24. I praktiken brukar ordföranden här utan vidare själv avgöra vad som ställer sig lämpligast. Om flertalet ledamöter enas om att sammanträdet skall avbrytas, måste det- ta emellertid ske. Detta ligger i sakens na- tur, men kan också sägas vara en konse— kvens av att en majoritet alltid kan genom- driva bordläggning av återstående ärenden. I fortsatt sammanträde anses även de som tidigare varit frånvarande ha rätt att delta- ga. Även om kungörelse inte utfärdas om fortsatt sammanträde, anses det höra till god kanslipraxis att alla ledamöter tillstäl- les särskild kallelse.

Möjligen skulle bestämmelser om fortsatt sammanträde helt kunna undvaras. Återstå- ende ärenden skulle kunna bordläggas och tas upp på nästa sammanträde. Det har dock synts lämpligt att efter förebild från kommunallagen och kommunallagen för Stockholm ge en särskild bestämmelse. Be- stämmelsen i förslaget har dock fått en nå- got annorlunda avfattning. Sålunda utsäges uttryckligen att landstinget skall bestämma om sammanträdet skall fortsätta genast el- ler senare. Viktigast vid utformningen av en regel synes vara att säkerställa att från— varande ledamöter får underrättelse om fortsatt sammanträde. Detta har särskild be- tydelse också med hänsyn till att det finns suppleanter för ledamöterna. En ordinarie ledamot, i vars ställe suppleant fungerat, bör sålunda ha tillfälle att själv träda in på fortsatt sammanträde. Skulle han utebli, framstår det dock här som oberättigat att kräva ny anmälan om förfall.

Det ankommer på ordföranden att på »lämpligt sätt» underrätta frånvarande landstingsmän. Medhinnes kungörelse 1 or- dinarie ordning, bör detta kallelsesätt väljas. Skall sammanträde fortsätta inom kortare tid, får skriftliga meddelanden eller kallelse genom telegram eller telefon väljas. Som frånvarande landstingsmän bör räknas ock- så landstingsmän, som efter anmälan till ordföranden lämnat sammanträdet. Dit bör, som ovan framgått, hänföras också lands- tingsman, som företrätts av suppleant.

Bestämmelsen i förslagets andra stycke överensstämmer helt med 20 5 andra styc- ket KL och 21 å andra stycket KLS.

Paragrafens tredje stycke innehåller be- stämmelser om bordläggning.

Bordläggning skall enligt kommunallagen (20 å) och kommunallagen för Stockholm (21 &) ske om det begäres av minst en tred- jedel av de närvarande. Ordföranden be— stämmer och låter kungöra dag, när ärendet skall återupptas till behandling. Bordlägg— ning får ske mer än en gång i samma ären- de om flertalet röstar härför. 3l & LL lå- ter en minoritet av en tiondel av de närva- rande bestämma om bordläggningsyrkande skall bifallas. Utan landstingets medgivande får behandlingen av det bordlagda ärendet inte anstå längre än till nästa sammanträ— desdag.

Storlandstinget kommer att kontinuerligt sammanträda under verksamhetsåret och in- te som landstingen i övrigt under ett antal sammanhängande dagar. Landstingslagens regler om minoritetsbordläggning berättigar en svag minoritet att få sådan bordläggning. Å andra sidan kommer i fråga endast ytterst korta bordläggningstider. Storlandstingets sammanträdesordning synes medföra att reglerna om bordläggning hos primärkom- munerna lämpar sig bättre för storlands- tinget än landstingslagens bestämmelser.

Enligt utredningsmannens förslag skall det inte — såsom enligt 21 & tredje stycket KLS och 20 & tredje stycket KL — ligga i ordförandens hand att bestämma tidpunk- ten för när bordlagt ärende åter skall tas upp till handläggning. Denna regel i kom- munallagen och kommunallagen för Stock- holm synes lägga en alltför stor makt i ord- förandens hand. Regelmässigt skall bord- lagt ärende därför enligt förslaget tas upp vid närmast följande sammanträde. För fortsatt bordläggning krävs då vanligt ma- joritetsbeslut.

Föreslagen regel om bordläggning av val överensstämmer med motsvarande regler för landstingen och primärkommunernas fullmäktige.

Sedan överläggningen i ett ärende förklarats avslutad, framställer ordfö- randen proposition så avfattad, att den kan besvaras med ja eller nej.

Ordföranden ger därefter till känna, hur beslutet enligt hans uppfattning ut— fallit och befäster beslutet med klubb- slag, om ej omröstning begäres.

Omröstning verkställes efter upprop och sker öppet utom vid val. Utgången bestämmes genom enkel pluralitet av de avgivna rösterna, om ej för särskilda fall annat stadgas. Vid val och vid till- sättande av tjänst skiljes genom lottning mellan lika röstetal. I övriga ärenden äger ordföranden utslagsröst vid lika röstetal.

Val av landstingskommunens styrelse, av nämnd eller beredning eller av revi- sorer eller revisorssuppleanter skall vara proportionellt, om det begäres av minst så många väljande, som motsvarar det tal, vilket erhålles, om samtliga väljan- des antal delas med siffran för det antal personer valet avser, ökad med 1. Om förfarandet vid sådant proportionellt val är stadgat i särskild lag.

Landstingsman, som deltagit i avgö- rande, äger reservera sig mot fattat be- slut. Reservation anmäles före samman- trädets slut. Om den närmare utvecklas, skall detta ske skriftligen före justering- en av protokollet. Vad här sägs om reser- vation gäller även avvikande mening av landstingsråd.

Paragrafens fyra första stycken motsvarar till sitt innehåll 32 5 LL (22 & KL).

Kommunallagen för Stockholm har en annan regel (23 & tredje stycket) för fall av lika röstetal. Vid val och tillsättande av tjänst sker lottning. I andra ärenden företa— ges ny omröstning med slutna sedlar. Där- vid lägges en sedel undan och får avgöra ärendet om det åter blir lika röstetal. Full- mäktige uppgår till jämnt antal och ord- föranden kan sålunda vara utsedd med lot- tens hjälp. Om ordföranden hade haft ut- slagsröst, skulle han sedan ha kunnat av-

göra alla ärenden med lika röstetal. Ut— gången av lottningen vid valet skulle så- lunda kunnat få vidsträckta verkningar, om man i Stockholm haft samma regel som i landstingen och för primärkommunerna i övrigt. .

Enligt förslaget (6 &) skall ett udda antal landstingsmän finnas. Lika röstetal torde därför endast undantagsvis förekomma. Val skall vid lika röstetal avgöras genom lott— ning. Det är angeläget för meningsriktning, som har majoritet, att vara fulltaligt repre- senterad vid val och besätta ordförande— posten. Genom suppleantsystemet har ma- joriteten tillfredsställande möjligheter att gardera detta. Med hänsyn härtill och då frågor i minsta möjliga utsträckning bör av- göras genom lottning, har det synts rikti- gast att ordföranden har utslagsröst vid lika röstetal vid andra avgöranden än val.

Till paragrafens fjärde stycke är att an- märka följande. Genom särskild bestäm- melse i 39 & tredje stycket i förslaget kan proportionellt valsätt också tillämpas då styrelsen väljer avdelningsledamöter. Såvitt gäller landstingsråd finns däremot ingen rätt att få till stånd proportionellt val (41 å andra stycket).

1 paragrafens sista stycke finns regler om landstingsmans reservationsmöjlighet. Be- stämmelsen har sin motsvarighet i 35 & LL (25 % KL, 26 & KLS). Utredningsmannen har funnit det lagtekniskt lämpligt att i fö- revarande paragraf, som rör beslutsförfa- randet, även inrymma reservationsrätten. Bestämmelsen överensstämmer helt med förebilderna. Om reservationens behandling i protokollet stadgas i 26 % första stycket.

Också landstingsråd måste anmäla avvi- kande mening före sammanträdets slut. Ut— vecklas meningen, skall detta ske skriftligen före protokollets justering.

25 %.

Landstingets sammanträden är offent- liga, dock äger landstinget för visst ärende besluta om överläggning inom stängda dörrar.

Ordföranden äger varna och efter varning utvisa var och en som uppträ-

der störande eller eljest på sätt som stri- der mot god ordning.

Motsvarande bestämmelse finns i 37 & LL (27 & KL, 28 & KLS). I förslaget har dock någon motsvarighet till beskrivningen i landstingslagen av ordförandens allmänna funktioner (vaka över ordningen, lämna or- det till landstingsmännen) ej ansetts behöva medtagas. Vidare har det äldre uttrycket »förhåller sig oskickligt» ersatts av de nya- re »uppträder störande» (jämför brottsbal— ken 16 kap. 4 5) eller »som strider mot god ordning». Den avvikande formuleringen syftar inte till en annan tillämpning än den som de motsvarande bestämmelserna i öv- riga kommunallagar fått.

26 &.

sammanträde föres protokoll. Protokoll skall innehålla uppgift om närvarande ledamöter och för varje ärende upptaga förslag och yrkanden, som ej återtagits, samt landstingets be- slut. Har omröstning ägt rum, redovisas propositionsordningen och antalet röster för olika meningar. För öppen omröst- ning skall angivas hur envar röstat. Re- servation skall antecknas i protokollet. Har landstingsman utvecklat reservatio- nen, skall till protokollet fogas skrift, vari detta skett. Vad här sägs om reser— vation gäller även avvikande mening av landstingsråd.

Protokoll justeras på sätt landstinget beslutar senast fjorton dagar efter sam- manträdet.

Justeringen och det ställe, där proto- kollet finnes tillgängligt, tillkännagives på landstingskommunens anslagstavla senast andra dagen efter justeringen. Tillkänna- givandet skall innehålla uppgift om den dag det anslagits. Det får ej avlägsnas före besvärstidens utgång. Bevis om da- gen för justeringens tillkännagivande skall även tecknas på protokollet eller utfärdas särskilt.

Kungörelse om dagen för justeringens tillkännagivande med uppgift om var

Vid

protokollet finnes tillgängligt, skall oför- dröjligen införas i de tidningar som an- gives i 14 5 andra stycket.

Bestämmelsen överensstämmer innehålls- mässigt nära med 34 & LL. Övriga lagar har bestämmelser (24 & KL, 25 & KLS), som avviker från landstingslagens bl.a. beträf- fande tider för protokollsjusteringen.

Det har ej funnits lämpligt att göra någ- ra avvikelser från rådande och nu inarbetat landstingssystem för protokollsjustering och anslag om justeringen. Det kan emellertid ifrågasättas om inte systemet får anses otids- enligt. Med de personella och tekniska re- surser, som de representativa organen i dag förfogar över, synes en generellt fastlagd protokollsjustering i nära anslutning till var- je sammanträde vara möjlig och mest ratio- nell. Besvärstiden skulle då ha kunnat räk- nas från sammanträdesdagen och anslag om justering ej behövt komma i fråga.

Bestämmelsen ger en sista tidsgräns för protokollsjusteringen. En tidigare justering kan givetvis ske, såsom justering genast vid det sammanträde protokollet avser.

Det synes lämpligt att storlandstinget föl- jer en fast ordning för sin protokollsjuste- ring. Beslut om en sådan ordning kan lämp- ligen intas i arbetsordningen. Även i övrigt kan särskilda bestämmelser om protokoll intas där. Intet bör sålunda hindra att lands- tinget beslutar att diskussionsprotokoll skall föras. Här föreslagen lagbestämmelse anger endast det minimiinnehåll som protokollen skall ha. Härvid nämnes samma förhållan— den, som anges beträffande innehållet i pro- tokollen enligt landstingslagen. Det har dock inte ansetts behövligt att uttryckligen nämna »kortfattad redogörelse för» ären- des »beskaffenhet». Att nödvändiga upp- gifter för ärendenas identifiering måste fin- nas, bör ändock vara klart.

Bestämmelsen har kompletterats med vissa föreskrifter om reservation och avvi- kande mening (förslagets första stycke). Be- träffande anteckning av landstingsråds av- vikande mening ger bestämmelsen en mot- svarighet till bestämmelsen härom i 18 & tredje stycket KLS.

Landstingets protokoll och de hand- lingar i övrigt som landstinget bestäm- mer tryckes fortlöpande och sändes till landstingsmännen, länsstyrelsen och landstingsområdets kommuner. Om tryckning i övrigt av vissa handlingar stadgas i 48 och 55 55.

Den som med begagnande av sin rätt enligt tryckfrihetsförordningen tagit av- skrift av landstingets protokoll äger att utan avgift få avskriftens riktighet be- styrkt.

Landstingets arkiv vårdas enligt de föreskrifter landstinget meddelar.

I 36 & LL finns bestämmelser om tryck— ning och utsändning av landstingets proto- koll, om arkivvård och om rätt att få pro- tokollsavskrift bestyrkt. Utsändande sker dels till landstingskommunens egen förvalt- ningsorganisation och till landstingsmännen. dels till länsstyrelsen och landstingsområdets kommuner. Också på andra ställen i lands— tingslagen finns bestämmelser om tryck— ning. Tryckning skall sålunda ske av ingiv- na förslag (21 ä 2 mom. LL), av fastställd budget (60 & sista stycket LL) och av revi- sionsberättelsen (69 & LL).

Några bestämmelser om tryckning finns inte i kommunallagen och kommunallagen för Stockholm. Om utsändande. arkivvård och rätt att få avskrift bestyrkt finns be- stämmelser i 26 å KL och 27 & KLS.

I denna paragraf stadgas i första stycket om tryckning och utsändning av lands- tingets protokoll. — Bestämmelser om tryckning finns i övrigt i 48 & (fastställd budget) och 55 & (revisionsberättelsen). — Ingivna förslag torde, med tätare samman- träden, knappast alltid behöva tryckas för sig. De blir ofta vederbörligen redovisade exempelvis som bilagor till nämndprotokoll o.d. Det får också antagas att storlands— tinget kan finna skäl att låta landstings- trycket omfatta annat än det ordinära lands- tingstrycket, såsom förvaltningsorganisatio- nens protokoll o.d. Det har därför funnits lämpligast att göra tryckningen av andra

handlingar än landstingets protokoll, bud- geten och revisionsberättelsen beroende av landstingets eget avgörande.

Att landstingstrycket skall sändas till där- av berörda enheter inom landstingskommu- nens egen organisation synes inte behöva föreskrivas i lag. Ej heller har ansetts nöd- vändigt att uttryckligen nämna att lands- tingstrycket hos kommunerna skall vara tillgängligt för kommunmedlemmar. Tryc- ket är offentligt. Med den organisation som landstingskommunen får och kommunerna har, bör envar lätt kunna få tillgång till önskade handlingar.

Bestämmelserna i andra stycket om be- styrkande av avskrift och i tredje stycket om arkivvård motsvarar 36 & tredje och fjärde stycket LL.

28 &.

Landstinget äger besluta, att till lands- tingsman skall enligt de grunder lands- tinget bestämmer utgå traktamente för särskilda av uppdraget föranledda kost— nader för uppehälle samt ersättning för resekostnader och andra med uppdraget förenade utgifter.

Efter landstingets bestämmande må till landstingsman jämväl utgå arvode för det arbete som är förenat med upp- draget. Arvodet må icke överstiga vad som är skäligt med hänsyn till göromå- lens omfattning och art samt den tid som kan beräknas åtgå för uppdraget.

Landstinget äger, i fall som avses i författning om allmän försäkring, träffa överenskommelse att utgående arvoden skall anses som inkomst av anställning.

Landstinget äger ock, då särskilda skäl föreligger, bevilja landstingsman, som under en lång följd av år på grund av uppdrag utfört arbete av betydande omfattning, pension i form av ålders- pension, förtidspension och familjepen- sion.

Utöver vad som följer av första— tredje styckena må landstingsman, som skall ägna hela sin arbetstid åt uppdrag för landstinget, tillförsäkras pension och tilläggas andra ekonomiska förmåner enligt vad som är skäligt.

Vad ovan stadgas äger motsvarande tillämpning med avseende å ledamot av beredning samt suppleant för sådan le- damot.

Den föreslagna bestämmelsen motsvarar helt 39 & LL med den lydelse den har ef- ter lagändring den 25 maj 1967 (SFS 1967: 317).

Bestämmelserna ger möjlighet att tiller- känna de landstingskommunala förtroen- demännen en tillfredsställande ersättning. Detta gäller såväl förtroendemännen i ge- men som, efter 1967 års lagändring, de heltidssysselsatta förtroendemännen. De sistnämnda kan sålunda enligt bestämmel- sen ges ersättningar och förmåner, som motsvarar vad som kommer i fråga för borgarråden.

Med den särskilda regleringen beträffan- de borgarrådens ersättning är förbunden en bestämmelse (45 5 3 mom. KLS) om förbud för borgarråd att utan medgivande av full- mäktige ha annan befattning eller allmänt eller enskilt uppdrag. Kommunalrättskom- mittén hade i sitt betänkande om ekono- miska förmåner till kommunala förtroende- män med heltidstjänstgöring (SOU 1966: 72) föreslagit en sådan förbudsbestämmel- se jämväl i kommunallagen och landstings- lagen. De föreslagna bestämmelserna togs emellertid inte med vid departementsbe- handlingen och riksdagen följde här pro- pOSitionens förslag. Departementschefen ut- talade (prop 1967: 114 s 21), att han förut- satte, att heltidssysselsatt förtroendeman åt- minstone i huvudsak avstod från förvärvs- verksamhet vid sidan av uppdraget. Rätt till verksamhet vid sidan av förtroendeupp- draget borde enligt departementschefen vara beroende av kommunalt beslut. Skyldighet att underkasta sig angiven inskränkning i rätten till bisysslor kunde enligt departe- mentschefen föreskrivas i samband med be- slut om ekonomiska förmåner. Vad kom- munalrättskommittén föreslagit torde enligt propositionen komma att iakttas utan ut- trycklig lagbestämmelse. — Såvitt gäller storlandstingslagen synes med hänvisning

till redogörelsen ovan skäl saknas att nu uppta fråga om direkt lagbestämmelse om bisysslor för landstingsråden.

29 %.

Landstinget meddelar i arbetsordning de närmare föreskrifter som anses nöd- vändiga för landstingets sammanträden och ärendenas behandling.

För landstingen gäller sedan år 1966 (38 & LL) att de skall ha arbetsordning, i vilken bör finnas de bestämmelser rörande organi- sation och arbetsformer, som landstingen själva har att besluta om. Landstingsutred-

ningens motivering för denna bestämmelse var, att den syntes främja ett ändamålsen- ligt landstingsarbete. Vidare anfördes att en arbetsordning skulle ge de enskilda ledamö- terna bättre möjligheter att bedöma lands- tingets arbetssätt (SOU 1963: 64 s 138).

Utredningsmannen föreslår att det för storlandstinget skall finnas en arbetsord- ning. Detta har bedömts vara betydelsefullt inte minst med hänsyn till att lagreglering- en för landstingets verksamhet då kan gö— ras mindre detaljerad och tydligare få for- men av en ramlagstiftning. Härigenom vin— nes också den fördelen att storlandstingets arbetsformer kan anpassas efter vad lands- tinget vid varje tidpunkt prövar vara mest ändamålsenligt.

4. Om landstingskommunens styrelse och övriga

nämnder

Frågorna om organisationen för förvaltning och verkställighet har föranlett ingående diskussioner mellan storlandstingskommit- tén och utredningsmannen. Storlandstings- kommunens särförhållanden synes föra med sig att organisationsfrågorna kan och mås- te angripas utan alltför stor bundenhet vid landstingslagens lösningar. Landstingslagens utformning av organisationsbestämmelserna har alltjämt som bakgrund ett landsting, som i huvudsak håller ett årligt, samman- hängande möte. Med ett kontinuerligt verk- samt landsting förändras utgångsförutsätt- ningarna.

Det har funnits lämpligt att här ge en förhållandevis fyllig redovisning av utgångs- punkter och motiveringar för förslagen. Denna inledes av en allmän översikt över de olika organisationsmodeller, som använ- des hos kommunerna. Därefter följer en redogörelse för förslagets huvudgrunder med allmän motivering.

Allmän översikt De beteckningar, som brukar användas för skilda funktioner hos den kommunala or— ganisationen, är knappast fullt entydiga. I kommunallagarna skiljer man mellan, å ena sidan, beslutande och, å andra sidan, bere— dande, förvaltande och verkställande upp- gifter. Organisationen för de senare upp- gifterna brukar —— vilket i sin män kan ge en antydan om begreppens mångtydighet —— benämnas den administrativa organisa- tionen eller förvaltningsorganisationen. Redan gränserna mellan de ovan antydda båda huvudgrupperna är oskarpa. Ett full- mäktigebeslut kan innefatta långtgående fö- reskrifter om verkställigheten. Skötseln av

en förvaltningsuppgift kan ha ett markerat inslag av beslutsfattande. Också skiljelin- jerna inom den senare gruppen, de admi- nistrativa uppgifterna, kan vara osäkra. Man talar sålunda i olika sammanhang om exem- pelvis styrande funktioner och om över- inseende, tillsyn, granskning, samordning, planering, företrädarskap och initiativtagan- de. Den begränsade precisionen hos de an— vända termerna för med sig, att det kan vara svårt att av lagbestämmelser, arbets— ordningar o. d. få full klarhet i vilka kon- kreta uppgifter, som olika organ i prakti- ken har.

En lagreglering kan knappast ge mer än huvudlinjema för organisation och för upp- giftsfördelning i stort. I nuvarande kommu- nallagstiftning kommer sålunda endast de allmänna huvuddragen, organisationstypen, till uttryck i författningarna. Detta betyder i sin tur att lagregleringen endast i begrän- sad mån binder organisationen.

Stora variationer finns beträffande för- valtningsorganisationens uppbyggnad. Ett gemensamt drag för landstingskommuner- nas organisation och för de olika organisa- tionsmodellerna hos primärkommunerna är att man har ett ledande förvaltningsorgan, en styrelse för kommunen. Hos landstings- kommunen är förvaltningsutskottet styrel— se. Hos primärkommunerna är kommunal- nämnd, drätselkammare eller stadskollegium styrelse.

Styrelsen brukar ofta betecknas som kommunens »regering». De styrande funk- tionerna räknas upp i lagen. Styrelsen skall leda förvaltningen, ha inseende över and- ra organs verksamhet, med uppmärksam- het följa frågor av betydelse för kommu-

nens utveckling och ekonomiska ställning samt hos den beslutande församlingen, hos övriga nämnder och hos andra myndighe- ter göra de framställningar, som finnes på— kallade (30 å första stycket och 47 % första stycket KL, 30 & första stycket KLS, 41 & första stycket LL). Med styrelsefunktioner— na sammanhänger också en lagreglerad rätt för styrelsen att från övriga organ och från kommunens tjänstemän infordra de yttran- den och upplysningar, som behövs för att styrelseuppgiftema skall kunna fullgöras (30 & sista stycket och 47 & fjärde stycket KL, 30 & sista stycket KLS, 41 & fjärde stycket LL).

Vissa skillnader i själva organisationsty- pen finns mellan den primärkommunala styrelsen och landstingskommunens styrel- se. Den primärkommunala styrelsen kan inte uppdelas på avdelningar med själv- ständig, på reglemente grundad beslutan- derätt. Beredande och verkställande upp- gifter kan däremot läggas på avdelningar av styrelsen. Förvaltningsutskottet kan däremot uppdelas på avdelningar med be— slutanderätt (52 % LL). Det ankommer dock på det samfällda utskottet att upp- göra förslag till budget, att ha inseende över den sjukvårdande verksamhet, som omhänderhas av särskild nämnd härför, och att med eget yttrande till landstinget överlämna framställningar från sådan nämnd (52 5 andra stycket LL).

Ovan angivna regler om uppdelning kan medföra skillnader beträffande styrelsens ställning som ledande organ. Medan den primärkommunala styrelsen alltid måste vara samlad, kan styrelsefunktionerna i landstingssammanhang till en del vara för— delade mellan självständiga avdelningar. Förhållandena kan också leda till skilda modeller för den allmänna uppbyggnaden av hela förvaltningsorganisationen. I pri- märkommunerna måste man, när verksam- heten uppdelas, arbeta med fristående nämnder etc. för särskilda uppgiftsområ- den. Landstingen däremot kan utforma en motsvarande organisation över en uppdel- ning av förvaltningsutskottet. I praktiken behöver emellertid skillnaden mellan den

ena och den andra modellen knappast bli särdeles betydelsefull. Landstingskommunerna synes i dag inte i någon avsevärd utsträckning begagna möj- ligheterna att dela upp förvaltningsutskottet. Tidigare har delade utskott varit vanligare. Av uttalande av kommunallagskommittén (SOU l952:48 s 68) framgår att flertalet landstingskommuner vid tiden för tillkoms- ten av 1954 års landstingslag använde sig av delat förvaltningsutskott. Kommittén antog att en sådan ordning skulle komma att bibehållas i fortsättningen. Landstings- utredningen lämnade en ingående redogö- relse för den faktiska utformningen av landstingskommunernas administrativa or- ganisation. Av utredningens uppgifter (SOU 1963: 64 s 193 f) framgår att 20 lands- tingskommuner hade odelat utskott och 5 delat. Därvid användes i fyra fall uppdel- ning på två och i ctt fall på tre avdelningar. ] vilken omfattning fristående, centrala nämnder förekom redovisades inte särskilt. Utredningen visar vidare att det var van- ligt att förvaltningsutskottet fullgjorde ock- så uppgifter av lokal karaktär, uppgifter som kunnat anförtros åt lokal nämnd. Någon undersökning har nu inte gjorts i vad mån organisationen förändrats sedan landstingsutredningen framlade sitt betän- kande. Utredningsmannen har införskaffat uppgifter om den nuvarande organisationen hos sex landstingskommuner, valda med hänsyn till att de med utgångspunkt från landstingsutredningens uppgifter borde kun- na representera olika organisationsmodeller. Det visade sig emellertid att alla sex kom- munerna nu har odelat utskott och 4——6 fristående nämnder. Två av dessa kommu- ner hade enligt landstingsutredningen ett delat utskott. Av uppgifterna kan också ut- läsas att till organisationen kan höra sär- skilda beredningar, planeringsråd, delega- tioner eller kommittéer. — Huruvida ut- vecklingen kan vara på väg mot större överensstämmelse mellan den landstings- kommunala och den primärkommunala or- ganisationsmodellen, kan inte med någon säkerhet utläsas av uppgifterna samman- ställda med tidigare uppgifter. Jämförelsen

synes emellertid antyda att en sådan ut- veckling kan försiggå.

De kommunala styrelsernas ställning som det ledande organet är inte i någon framträdande grad underbyggd i lagen. En- dast de allmänna bestämmelserna (uppgif- terna »att leda förvaltningen» etc.) tillägger styrelsen sådana ledande funktioner. Be- träffande förhållandet till andra organ gäl- ler enligt motiven till kommunallagen föl- jande. Överinseendet över andra organ in- nebär i första hand en tillsyn över förvalt- ningens fortgång i allmänhet. Om styrelsen därvid finner, att något organ gjort sig skyl- digt till brister i förvaltningen eller vidta- git felaktiga eller mindre önskvärda åtgär- der, bör påpekanden göras samt råd och anvisningar meddelas. Om så behövs, skall styrelsen begära ingripande av fullmäktige, i de fall fullmäktige har befogenheter här- till eller begära att myndighet med sådana befogenheter ingriper. Det tillkommer där- emot inte styrelsen att besluta att viss åt- gärd skall vidtas av en nämnd. Styrelsen har naturligtvis inte heller rätt att ingripa i verksamhet, som speciallagsreglerad nämnd utövar enligt specialförfattning. (Kommunallagskommittén, SOU 1952: 14 s 180.) Något mellan styrelsen och veder- börande specialstyrelse delat revisionsan- svar vill lagen ej veta av (Kaijser, Kommu- nallagama II, tredje uppl. s 196). — Såväl de specialreglerade som de fakultativa nämnderna intar sålunda en i princip själv- ständig ställning gentemot styrelsen.

Frågor om styrelsens ledande funktioner dryftades också vid tillkomsten av 1954 års landstingslag. Departementschefen an- förde i detta sammanhang (prop 1954: 119 s 103) följande.

Den från ett par håll framförda åsikten, att förvaltningsutskottet borde tillerkännas särskild befogenhet att meddela underordnade nämnder och styrelser anvisningar och att de hinder här- för som kan föreligga i annan lagstiftning bor- de undanröjas, finner jag sakna berättigande. Jag vill i detta sammanhang hänvisa till vad jag i propositionen nr 210/1953 (sid 117) an— fört beträffande motsvarande problem för pri- märkommunernas del. Det kan enligt min me- ning icke komma i fråga att förvaltningsutskot-

tet skulle äga ingripa i verksamhet som en i specialförfattning reglerad nämnd enligt sagda författning utövar. Såsom kommittén framhållit måste förvaltningsutskottets tillsyn väsentligen hänföra sig till de olika specialnämndernas ekonomiska förvaltning. Om utskottet på detta område konstaterar brister eller felaktiga åt- gärder, kan utskottet givetvis som ett led i till- synen meddela erforderliga råd och anvis- ningar.

Förvaltningsutskottet har i betydelsefulla hänseenden en starkare ställning än pri- märkommunernas styrelser. Förvaltningsut— skottet har sålunda befogenhet att »avgiva förklaring i anledning av besvär över lands- tingets beslut» och »att i andra hänseenden företräda landstinget mellan dess möten, i den mån annorlunda icke föreskrivits ge- nom lag eller författning eller landstingets beslut» (41 å andra stycket f) och g) LL). Dessa befogenheter har föranlett bestäm- melsen om skyldighet för förvaltningsut- skottet att avge verksamhetsberättelse till landstinget (41 å andra stycket d) LL).

Av redogörelsen ovan torde ha framgått att styrelsens ställning som ledande organ inte kan sägas vara entydigt markerad. Vill man schematiskt framställa hur en viss kommuns organisation är uppbyggd är det knappast riktigt att inruta styrelsen som ett andra nämnder överordnat organ i ett hierarkiskt system. Särskilt kan en sådan bild vara missvisande i primärkommunalt sammanhang och då i synnerhet i relatio- nerna till de specialreglerade nämnderna. Det synes emellertid inte heller fullt rik- tigt att i en schematisk framställning lägga in styrelsen såsom ett parallellt organ till nämndorganisationen i övrigt.

Andra administrativa uppgifter än de egentliga styrelseuppgiftema ger ytterligare variationer i organisationsmodellen. De skilda bestämmelserna om styrelse räknar under särskilda littera (ej parallella) upp ett antal tillkommande styrelseuppgifter (30 å andra stycket a)—f) och 47 å andra styc- ket a)—e) KL, 30 å andra stycket a)—d) KLS samt 41 å andra stycket a)—c) och e) LL). Alla berörda paragrafer nämner här beredning av ärenden och verkställig- het av den representativa församlingens be—

slut. Ytterligare erinras i särskilt stycke i alla lagrummen om uppgifter, som kan an- komma på styrelsen enligt speciallagstift- ning. Primärkommunernas styrelser till- kommer ytterligare att föra kommunens talan och att »i övrigt» fullgöra uppdrag som fullmäktige överlämnat. I kommunal- lagen liksom i landstingslagen nämnes ock- så arkivvården som en styrelseuppgift. För budget, drätselförvaltning och förvaltning av kommunal egendom är regleringen inte enhetlig. Dessa frågor skall beröras i sena- re sammanhang. För flera av de i författ- ningsrummen uppräknade uppgifterna ut- säges, att uppgiften faller på styrelsen »i den mån» den inte »uppdragits åt annan nämnd» eller användes annorlunda formu- lerad reservation av sådant innehåll. Här kan också erinras om att styrelsen alltid obligatoriskt har att ta befattning med ärendeberedningen. Styrelsen har nämligen genom bestämmelser i annat sammanhang tillagts rätt att yttra sig i alla ärenden (19 & KL, 20 & KLS och 30 % LL).

För en del av de ovan uppräknade upp— gifterna har, som antytts, stadgats att de ligger på styrelsen i den mån de ej anför- trotts annan nämnd etc. Vissa speciallags- reglerade uppgifter ankommer på särskilda nämnder. Ibland men inte alltid kan styrel- sen fullgöra sådana funktioner av special- lagsreglerad art. Här beskrivna förhållanden kan ge en mer eller mindre vittförgrenad organisation. I stora primärkommuner kan det sålunda för den kommunallagsreglerade förvaltningen finnas ett 15-ta.l nämnder och den speciallagsreglerade kan vara fördelad på ett 20-tal. Drives uppdelningen långt, kan styrelsens verksamhet vara mera kon- centrerad till de egentliga styrelseuppgifter- na. Redan inom kommunallagsreglernas allmänna ram kan sålunda nås en organi- sation med en rätt »renodlad» styrelse.

En speciell organisationsform med ett för styrelsefunktionerna uppbyggt särskilt organ och särskild drätselförvaltning erbju- der kommunallagens regler om stadskolle- gium —— drätselkammare. Organisationsfor- men är avsedd för de större stadskommu- nerna. Den fanns inte i 1930 års kommu-

nalstyrelselagar. Bestämmelserna uppbäres av det allmänna syftet att man skall kunna inrätta en stadsstyrelse, som i möjligaste mån är frigjord från löpande förvaltnings- bestyr. För att få använda organisationsty- pen krävs att Kungl. Maj:ts förordnande utverkas (29 ä 1 mom. andra stycket KL). Kungl. Maj:t har att pröva om det, med hänsyn till stadens folkmängd och förvalt- ningsorganisation samt övriga inverkande omständigheter, kan anses ändamålsenligt att inrätta ett särskilt centralorgan vid si- dan av drätselkammaren. Tidigare kunde inte delegation av beslutanderätt förekom- ma inom ett stadskollegium. Skälet härtill var att en delegationsrätt för kollegiet an— sågs ge stadsstyrelsen försämrade funk- tionsmöjligheter. Numera har emellertid stadskollegium delegationsrätt i samma ut- sträckning som andra styrelser (lag den 25 maj 1967, nr 315). Organisationsformen står ej öppen för landskommuner och kö- pingar. Den saknar motsvarighet i lands- tingslagen.

Skillnaderna mellan den organisations- form, som erbjudes primärkommunerna i gemen, samt landstingen, å ena sidan, och organisationsformen stadskollegium — drätselkammare, å andra sidan, är författ- ningsmässigt knappast särskilt stora. Själva styrelsefunktionerna har fått identiskt sam- ma beskrivning för de båda formerna. Iden- titet råder i största utsträckning också för de »tillkommande» uppgifterna.

Vissa variationer förekommer emellertid beträffande budget, drätselförvaltning och förvaltning av kommunal egendom. Lands- tingslagen lägger i den allmänna bestämmel- sen om styrelsens uppgifter alla nu nämnda tre uppgifter på förvaltningsutskottet [41 å andra stycket b) LL]. Kommunallagens be- stämmelse för den »ordinarie» organisations- formen (kommunalnämnd, drätselkammare) hänför drätseln och egendomsförvaltningen till styrelsen [30 å andra stycket b) KL]. Ingenting sägs i uppräkningen om budget- arbetet. Styrelsens uppgift att göra upp för- slag till budget framgår emellertid av annan bestämmelse (54 & KL). Vid modellen stads- kollegium—drätselkammare har drätselkam-

maren att föra stadens räkenskaper och ta den befattning med drätseln i övrigt, som kan vara föreskriven i reglemente [48 % första stycket a) KL]. Ingenting sägs om egendomsförvaltningen. Stadskollegiet skall göra upp budgetförslag (54 å KL). För Stockholm sker utskiftningen av uppgifter mellan stadskollegiet och drätselnämnden efter samma modell som för formen stads- kollegium—drätselkammare [47 & första stycket b) och 58 & KLS]. Beträffande drät- selnämnden i Stockholm kan tilläggas att nämnden därjämte bl. a. har att avge yttran- den i ärenden om avhändelse och inköp av fast egendom m.m. Detsamma gäller ären- den som eljest är av särskild vikt för sta- dens ekonomi samt budgetförslagen.

Den författningsmässiga lösningen av stadskollegium —— drätselkammarformen medger i praktiken stora variationer även vid denna speciella organisationstyp. Stads- kollegiet kan sålunda i större eller mindre utsträckning ha kvar olika löpande förvalt- ningsuppgifter. Möjligheterna härtill har befästs eller vidgats genom att stadskolle- gium genom författningsändring 1967 fått delegationsrätt i samma utsträckning som andra nämnder. Drätselkammaren kan ges en mer eller mindre stark ställning. Den kan å ena sidan ges betydande inflytande över budget, investeringar, ekonomisk långtidsplanering o.d. samt ansvara för den kommunala förmögenhetsförvaltningen. Å andra sidan kan funktionerna också in— skränkas så att kammaren närmast blir ett organ för ledning av den ekonomiska redo- visningen hos kommunen.

Frågan om inrättande av organisations- typen stadskollegium—drätselkammare har under senare år övervägts i några större städer i samband med utredningar om den centrala förvaltningens organisation och ar- betsformer. Man har därvid kommit att stanna för att bibehålla drätselkammaren som stadens styrelse. Ett motiv härför synes ha varit de olägenheter som kan vara för- enade med en splittring av ansvaret för frågor av ekonomisk betydelse. Det synes numera sättas i fråga om organisationsty- pen i tillräcklig grad kan tillgodose kraven

på samordning och effektivitet i den kom- munala förvaltningen.

Det kan här erinras om att kommunal- rättskommittén i betänkandet Enhetlig kommuntyp, städernas auktionsmonopol m. rn. (SOU 1967: 58) föreslagit att bestäm- melserna om stadskollegium upphäves. En- ligt förslaget ges i stället varje kommun möjlighet att utan prövning av Kungl. Maj:t inrätta särskild drätselnämnd att »handha- va kommunens drätselförvaltning». Försla- get syftar inte till något annat än att ta bort gällande olikhet i bestämmelserna för stad och land.

Stockholmsorganisationens främsta sär- drag sammanhänger närmast med borgar- rådsinstitutionen. Organisationen behandlas därför lämpligast i sammanhang med frå- gorna om de heltidsengagerade förtroende- männens plats i organisationen. —— Här bör endast erinras om att drätselnämnden har en stark ställning. Drätselnämnden är enligt gällande reglemente stadens finansstyrelse och utgör organ för stadens penningförvalt- ning och räkenskapsföring. Drätselnämn- dens starka ställning kommer också till ut- tryck i den förut berörda bestämmelsen om yttranderätt för nämnden vid beredning av ärenden av särskild ekonomisk betydelse (20 å andra stycket KLS). Bestämmelsen tillämpas extensivt. Inte bara alla anslags- ärenden utan varje ärende av ekonomiskt intresse, exempelvis planärenden, passerar nämnden. Budgetförslagen göres upp av stadskollegiet (58 % KLS). Drätselnämnden skall höras. Tyngdpunkten i budgetarbetet ligger hos finansborgarrådet och den ho- nom underställda finansavdelningen inom stadskollegiets kansli.

Landstingskommunerna företer en orga- nisationsmodell, som trots viss överens- stämmelse med de primärkommunala mo- dellerna i väsentliga hänseenden avviker från dem. Förvaltningsutskottet har en sär- skilt stark ställning genom rätten att före- träda landstinget mellan dess möten. Lands— tingskommunerna kan ha en organisation med styrelse och nämnder av ungefär sam- ma typ som primärkommunerna. Denna organisation bereder de ärenden som skall

avgöras av den representativa församling- en, landstinget. Landstinget har emellertid också sina särskilda beredningsorgan. En- ligt 30 å andra stycket LL må ärende så- lunda ej företas till avgörande innan det blivit berett av särskilt utskott, som lands- tinget för ändamålet utsett bland sina leda- möter.

Ordningen med beredning genom särskil— da utskott vid landstingsmötena torde tidigt ha blivit praxis. 1862 års landstingsförord- ning gav landstingen rätt att för närmare utredning överlämna ärendes förberedande behandling åt vissa av sina ledamöter (38 å i 1862 års förordning). Bestämmelser om beredningar togs in i flera arbetsordningar. Denna beredningsform avsåg att främja ett effektivt utskottsarbete under landstingsmö- tena. 1924 års landstingslag konfirmerade denna ordning med beredning genom sär- skilda utskott (31 å i 1924 års lag). Undan— tag från beredning genom utskott kunde en- ligt bestämmelsen endast göras vid enighet därom hos landstinget. —— Under lands- tingsinstitutionens första halvsekel tillkom olika förvaltningsorgan för speciella verk- samhetsgrenar. Behovet av ett centralt or- gan gjorde sig dock snart gällande. Särskilt var det den finansiella tillsynen av lands- tingsverksamheten som aktualiserade beho- ven av centralt organ. En del landsting in- rättade tidigt ett sådant organ. Först 1913 reglerades den centrala styrelsens, förvalt- ningsutskottets, ställning i landstingsförord- ningen. Genom 1924 års landstingslag fick förvaltningsutskottet i huvudsak sin nuva- rande starka ställning. Det var emellertid först genom 1954 års landstingslag som förvaltningsutskottets hörande i alla ären- den blev obligatoriskt. Det dubbla bered- ningstvånget blev sålunda lagreglerat först i och med den nuvarande landstingslagen.

När kommunallagskommittén (SOU 1952: 48 s 56 f) tog upp frågorna om be— redning av landstingets ärenden var ut- gångsläget sålunda det, att den föreskrift som fanns om obligatorisk beredning en- dast avsåg beredning genom särskilda ut- skott. Kommitténs prövning gällde således om obligatorisk beredning jämväl skulle

ske genom den fasta förvaltningsorganisa— tionen. Kommittén anförde här följande.

Ärendenas behandling i utskott är förvisso av värde. Därigenom erhålla representanter för landstinget tillfälle att mera ingående än vad som är möjligt under landstingets egna förhandlingar tränga in i föreliggande frågor. Detta är av vikt med hänsyn till att landstings- ledamöterna icke på samma sätt som fullmäk— tige i primärkommunerna kunna följa förvalt- ningen mellan representationens sammanträ- den. Lika angeläget synes det emellertid kom- mittén vara, att varje ärende underkastas bered- ning av den styrelse eller nämnd, inom vars verksamhetsområde ärendet faller, samt att in- tet ärende avgöres utan att landstingskommu- nens ledande administrativa organ, förvalt- ningsutskottet, får möjlighet att avge yttrande i frågan. Först härigenom vinnes full garanti för att ärendet dels blir föremål för erforder- lig fackmässig granskning och dels bedömes med hänsyn till dess betydelse för landstings- kommunens ekonomi och ur allmän förvalt- ningssynpunkt. På grund härav föreslår kom- mittén att bestämmelserna om beredning kom- pletteras så, att ärende skall obligatoriskt bere- das icke blott av utskott såsom nu är föreskri- vet utan även av de administrativa organen i överensstämmelse med vad som gäller för pri- märkommunerna.

1962 års landstingsutredning diskutera— de frågan om att slopa bestämmelserna om utskottsberedning. Viss kritik hade riktats mot denna beredningsform. Bl. a. hade gjorts gällande att beredningsförfarandet under landstingsmöte på sina håll blivit en forma- litet utan sakligt värde. Med utgångspunkt från kommunallagskommitténs ovan åter— givna uppfattning om värdet av utskotts- beredning uttalade landstingsutredningen bl. a. följande (SOU 1963: 64 s 134).

I den mån landstinget sammanträdde oftare och beredningen av vederbörande nämnder och motsvarande vore fullt uttömmande och till- fredsställande, skulle motivet för det dubbla beredningstvånget väsentligen minska. Skulle landstinget sålunda sammanträda ofta och re- gelbundet samt landstingets ledamöter konti- nuerligen tillställas förvaltningsutskottets pro- tokoll, vilket nu är fallet i nästan alla lands- tingskommuner, skulle ledamöterna få möjlig- het att hålla sig fullt informerade om alla de ärenden, som blir föremål för den landstings- kommunala styrelsens behandling och beslut. Med hänsyn till landstingets organisation, ar-

betsformer och uppgifter är landstingsutred- ningen emellertid av den uppfattningen, att det dubbla beredningstvånget, som infördes genom 1954 års lagstiftning, bör bibehållas.

På förslag av landstingsutredningen in- fördes nuvarande möjlighet att låta lands- tingets utskott träda i verksamhet före landstingsmöte.

Av särskild betydelse vid valet av orga- nisationsform är vilken ställning, som skall tillkomma de heltidsengagerade förtroende- männen, och vilka uppgifter dessa skall ha. Tidigast synes heltidsengagemang av nu aktuell typ ha förekommit i Stockholm. Borgarrådsinstitutionen där tillkom 1920. Vid tillkomsten och vid senare reformer har ingående överväganden ägnats frågor- na om borgarrådens ställning och uppgif- ter. Uppgifterna och inplaceringen i orga- nisationen har gjorts till föremål för lag- reglering.

Antalet heltidsengagemang för förtroen- demän har, särskilt under de allra senaste åren, vuxit i kraftigt ökat tempo. En un- dersökning från 1965 visar redan då på ett sammanlagt antal av närmare 275 i pri— mär— och landstingskommuner. Till en del har man vid tillkomsten av heltidssysslor — åtminstone när det rört större förvalt- ningar — redovisat överväganden om de heltidsengagerades ställning och funktioner. På andra håll åter har heltidssysslor ibland tillkommit utan någon sådan redovisning. Åtskilliga heltidsengagemang synes ha upp- kommit genom att ordförandesysslor o.d. i nämndorganisationen befunnits kräva tids- ödande insatser. I många fall har heltids- engagemanget sammankopplats med kom— munalkamrers och kommunalkassörs upp- gifter, med verkställande ledamotskap eller direktörsfunktion i verk eller bolag. Ibland, särskilt i mindre förvaltningar, torde bris- ten på tjänstemän ha medverkat till denna utveckling.

Frågor om ställning och funktioner vid heltidsengagemang har tilldragit sig föga intresse i lagstiftningssammanhang. Vad som där stått i förgrunden synes främst ha varit frågor om ekonomiska förmåner. Där- till har kommit frågor om förtroendeman—

naposternas avgränsning mot tjänsteman- naposterna. Sistnämnda frågor har närmast aktualiserats av föreställningen att förtro- endemännen genom att inordnas under av- löningsreglemente o.d. och med hänsyn till arbetsuppgifterna skulle komma att jäm- ställas med de ledande tjänstemännen. Man har då befarat att förtroendemännen skulle komma att drabbas av de valbarhetshinder, som kommunallagen och landstingslagen uppställer för ledande tjänstemän. I dis- kussionerna av frågorna har man ibland sökt andra kriterier för en gränsdragning än de, som hänför sig till sätten för till- sättning och lydnadsförhållandena. Det tor- de vara den avvikande ordningen i sist- nämnda hänseenden som medför, att för— troendemännen vid heltidsengagemang inte kan vara att jämställa med tjänstemän så- vitt gäller valbarheten.

Heltidsengagemang är nödvändiga och av stort värde, särskilt vid en mera omfat- tande administrativ verksamhet och orga- nisation. Detta torde stå utom varje diskus- sion. En redovisning av de skäl, som bru- kar anföras för sådana engagemang, är det oaktat påkallad. En analys av vad man ef- tersträvar med engagemangen torde näm- ligen kunna ge anvisning om hur förtroen— demannaposterna lämpligast skall inordnas i organisationen och vilka uppgifter som skall falla på förtroendemän med heltids- sysslor.

I en stor kommun med omfattande upp- gifter och organisation blir särskilt de sty- rande funktionerna av krävande art. Led- ning, överinseende, samordning, långtids- planering etc. kräver omfattande insatser av förtroendemän. Förtroendemän med upp- gifter på hithörande områden måste ha möjligheter att skaffa sig allsidig överblick över hela det kommunala verksamhetsfäl- tet. Kraven på en samlad politisk bedöm— ning av uppkommande frågor växer. För att förtroendemännens handhavande av och ansvar för angivna frågor skall bli en rea- litet, anses vissa heltidsengagemang nöd- vändiga. Till en del anges heltidsengage- mangen fylla uppgiften att ge balans i en annars av fackmannasynpunkter bunden

tjänstemannaförvaltning. Heltidsengage- mang för en kärna av förtroendemän an— tages öka möjligheterna för förtroende- männen i gemen att erhålla den informa- tion de behöver för sina insatser. För för- valtningens tjänstemän anses det ha ett be- tydande värde att möjligheter finns till fort- löpande samråd med företrädare för för— troendemännen.

Heltidssysselsatta förtroendemän tilldelas i växlande omfattning uppgifter beträffan- de beredning och föredragning. Uppgifter- na tangerar väl här stundom tjänstemanna- uppgifter. I princip sägs då på förtroende- männen falla den politiska, översiktliga be- redningen och föredragningen. Tjänstemän- nens insatser skall däremot närmast tillgo- dose kraven på fackmannamässig bered- ning. Gränserna måste här i praktiken inte sällan vara svåra att upprätthålla. Det tor- de särskilt vara i anslutning till dessa frå- gor och skiljelinjer som viss tveksamhet ibland yppas om kommunalrådens lämpliga inplacering och funktion. Tjänstemännen har ansetts böra stå fria från partipolitiska bedömningar. Detta för att fullmäktige och nämnder — som inrymmer företrädare för olika meningsriktningar —— skall få del av en objektiv beredning och föredragning. Valbarhetshindren för ledande tjänstemän skall tillgodose dessa synpunkter. För en meningsriktning kan — heter det stundom — en beredning och föredragning genom företrädare för en annan meningsriktning vara av begränsat värde. Fönroende för denna typ av beredning och föredragning säges i väsentlig mån bero på bl. a. hur man i praktiken lyckas särhålla politiska och fackmannamässiga synpunkter. Andra ibland påtalade olägenheter i anslutning till heltidsengagemang är att de heltidsengage- rade — stundom med ett flertal uppgifter samlade på en hand — kan få ett växande inflytande, som i motsvarande mån försvå- rar övriga förtroendemäns bedömningsmöj- ligheter och minskar deras inflytande.

Heltidsengagemangen kan också ha andra, mera sällan belysta funktioner. De heltids— engagerade torde sålunda spela en viktig roll vid den politiska beredning och information,

som sker i de politiska partiernas grupp- arbete. Uppgifter finns också att informera och hålla kontakt med kommunmedlemmar- na, olika organisationer m.m.

I anslutning till vad ovan sagts bör erin- ras om att enligt gängse ordning rådspos- terna — i den mån de är flera — brukar besättas proportionellt. Kommunallagen för Stockholm uppställer dock regeln, att val om så begäres skall ske av varje borgarråd för sig (45 5 1 mom.).

Det bör också erinras om att det ingen- städes i kommunala sammanhang förekom- mer att styrelsens ledamöter hämtas endast från det ledande partiet. Kommunallagarna reser hinder mot en sådan ordning. En ma- joritetsrekrytering till rådsposterna och en lämplig inplacering av rådsposterna i orga- nisationen skulle emellertid kunna ge ett in- slag av parlamentarism i kommunerna. —— Frågor av nu antytt slag kan komma att be— handlas av länsdemokratiutredningen.

I fem av de sex landstingskommuner, från vilka uppgifter inhämtats, finns lands- tingsråd. Där landstingsråd ingår i organi- sationen, sker uppgiftsfördelningen dem emellan genom att de bekläder olika ord- förandeposter inom förvaltningsorganisa- tionen. Landstingsråden är så gott som ge- nomgående ledamöter av förvaltningsut— skottet. Endast i begränsad utsträckning har landstingsråden föredragningsuppgifter i dessa kommuner.

Organisationen i Stockholm är i särskild grad präglad av heltidsengagemangen och deras utformning. Stadens styrelse utgöres av ett stadskollegium med 12 ledamöter. För styrelseledamöterna finns den eljest ingenstädes förekommande regeln att leda- möterna endast får hämtas ur fullmäktige- församlingen (31 & KLS).

De heltidsengagerade, borgarråden, är nu nio till antalet. De bildar ett särskilt organ, borgarrådsberedningen (46 & KLS). Bered- ningen anges i lagen vara inrättad »till vin- nande av enhetlighet i förvaltningen». För beredningen finns ett av stadsfullmäktige antaget och av Kungl. Maj:t fastställt reg- lemente. Ett av borgarråden (finansborgar-

rådet) är ordförande i beredningen, vald därtill av fullmäktige.

Lagen anger särskilda kvalifikationskrav för borgarråden. Till borgarråd får endast utses personer med synnerlig insikt och er- farenhet i kommunala förvaltningsfrågor eller eljest i allmänna värv (45 ä 1 mom. KLS). Borgarråden är _ där annan ord- ning ej undantagsvis förekommer — före- dragande i stadskollegiet (44 ?; KLS). De får ej vara ledamöter där eller eljest delta- ga i kollegiets beslut. Avviker föredragan- de borgarråds mening från kollegiets be- slut, skall meningen antecknas till kolle- giets protokoll (46 5 3 mom. KLS). Bor— garråden brukar oftast vara fullmäktige. Även utan att vara fullmäktig har borgar- råd närvaroskyldighet samt förslags- och yttranderätt i fullmäktige (18 & tredje styc- ket KLS). De är även skyldiga att vara när- varande vid sammanträde hos kollegiet (46 5 1 mom. KLS).

För borgarråden finns en fast rotelindel- ning. Borgarråden är i regel ordförande i de viktigaste nämnderna inom de egna rot- larna. Särskild lagbestämmelse möjliggör denna ordning (50 & KLS). I de särskilda författningar som reglerar organisationen inom vissa speciallagsreglerade verksam- hetsområden hänvisas till 50 & KLS (ex. KK 9/12 1960, nr 721 om organisationen av barnavårdsverksamheten i Stockholm).

Borgarrådsberedningen har i praktiken fått en mycket stark ställning. Stundom gö- res gällande att den i realiteten övertagit kollegiets ställning som stadens styrelse. Huvudvikten har redan från början kom- mit att läggas på beredningen som en sam- fällt verksam institution. Beredningen har blivit ett självständigt beredningsorgan och ett sammanhållande organ över stadens ad- ministration. Till beredningens och borgar- rådens starka ställning har självfallet också medverkat att borgarråden som nämndord- förande tidigt kommer i kontakt med och får grepp om förekommande ärenden.

Det bör erinras om att borgarrådsbered- ningens ordförande är chef för stadskolle- giets kansli, stadskansliet.

Heltidsengagemangen i Göteborg har

fått en väsentligt annan utformning. Hel- tidstjänster inrättades där 1955 i form av fyra stadssekreterartjänster. Nu finns i stäl— let fem kommunalrådstjänster. Staden har organisationstypen stadskollegium — drät- selkammare. Kommunalråden är under- ställda stadskollegiet. Deras uppgifter kan helt allmänt sägas vara att biträda stads- kollegiet vid handläggningen av alla på kol- legiet ankommande ärenden. De väljes po- litiskt och proportionellt. Råden är ej kol- legieledamöter, men oftast stadsfullmäkti- geledamöter. Det är ej heller tänkt att de skall vara ledamöter av nämnder etc. För råden finns en fast rotelindelning.

Kommunalråden skall övervaka förvalt- ningen av stadens angelägenheter. De skall ha inseende över nämndernas verksamhet. De skall med uppmärksamhet följa frågor, som kan inverka på stadens ställning och ekonomi. Vidare har de att verkaför en- hetlighet och följdriktighet inom förvalt- ningen samt för samarbete mellan nämn- derna. Kommunalråden har att hos kolle- giet göra de framställningar och väcka de förslag, som de finner påkallade. Råden har också att övervaka verkställigheten av fullmäktiges och kollegiets beslut.

Beredningsskyldigheten medför ett an- svar för att de ärenden, som överlämnas till kommunalråd, förelägges kollegiet i fullt utrett skick så fort ske kan. Råden skall därvid avge yttrande med förslag till beslut samt föredra ärendena.

Kommunalråden är ej ordförande eller ledamöter i nämnder som hör till deras rot- lar. De bildar ej något särskilt organ inom organisationen. Informella samråd mellan dem, stadskollegiets presidium och kansli- chefen sker inom den s.k. presidiebered- ningen.

En intressant belysning av frågorna om stadens styrelse och om kommunalrådsin- stitutionen ger det betänkande med förslag till vissa organisatoriska reformer, som ut- arbetats av en särskild beredning (stads- fullmäktiges handlingar, nr 447: 1963).

Av beredningens uttalanden kan här föl- jande vara av särskilt intresse.

Beredningen konstaterar inledningsvis att

erfarenheterna av den dittillsvarande orga- nisationen i huvudsak varit positiva. Vissa förbättringar har dock ansetts möjliga. Be- redningen påvisar att berednings- och före— dragningsuppgit'terna för stadssekreterarna (kommunalråden) periodvis tagit all arbets- tid i anspråk. 1952 års organisationskom— mitté — vars förslag låg till grund för stadssekreterarinstitutionen — syntes enligt 1963 års beredning ha lagt huvudvikten vid berednings- och föredragningsuppgifterna medan den alltför litet betonat den minst lika viktiga uppgiften för stadssekreterarna att biträda kollegiet i utövandet av styrelse- funktionerna. 1963 års beredning har ansett dagens akuta problem så mångskiftande, stora och ofta komplicerade att det blivit alltför litet tid över för ledning, samord— ning och planering för morgondagens sam- hälle. Inte heller har det enligt beredning- ens uppfattning blivit möjligt att ägna till- räcklig tid åt uppföljning och kontroll av hur fullmäktigebeslut och kollegiets anvis- ningar genomförts av förvaltningarna. En ytterligare svaghet med rådande ordning har beredningen ansett vara att handlägg- ningen av de ekonomiska frågorna i prak- tiken varit delad mellan stadskollegiet och drätselkammaren. Kammaren har —— bl.a. genom sin tillgång till kvalificerade tjänste- män på uppgiftsområdet — ägnat ett be- tydande arbete åt och haft inflytande över årsbudget- och rambudgetfrågor. Också när det har gällt löne- och anställningsfrå— gor finns enligt beredningen anledning till vissa reformer. Genom sådana kunde nås en bättre samordning av dessa frågor bl. a. med de ekonomiska frågorna och med ad- ministrativa frågor. Beredningen har också betonat behoven av en fastare samordning av de centrala administrativa funktionerna.

Enligt beredningen 'bör reformer vidtas, som medger att kollegiet mera aktivt kan ägna sig åt sina ledande uppgifter och åt uppföljning av beslut och anvisningar. Här- för krävs enligt beredningen Ökad medver- kan av stadssekreterarna. Dessa bör få öka- de möjligheter att biträda kollegiet i ut- övandet av dess styrande och ledande funk- tioner och åt uppföljningen.

Beredningens förslag innefattar bl. a. att budget- och rambudgetarbetet och de per- sonella resurserna härför helt föres över till stadskollegiet. Därjämte förordas att en kommitté skapas för löne- och personal- frågor. Kommittén skulle ha till uppgift att dra upp riktlinjer för viktigare förhandlingar rörande löne- och anställningsfrågor och att bereda sådana frågor av större principiell be- tydelse. Därjämte föreslås att en femte stads- sekreterarpost inrättas. Dennes uppgifter skulle avse ärenden om ekonomi (bl. a. bud— get- och rambudgetfrågor), löner och per- sonal, organisation och rationalisering samt ärenden av administrativ natur.

Beredningens förslag har nu genomförts. Det bör understrykas att kommunalråds— institutionen för Göteborgs vidkommande till ingen del är lagreglerad. Institutionen är där ännu jämförelsevis ny. Vilken mera de- finitiv funktion den kommer att få och hur den slutligen kommer att i realiteten inverka på maktförhållandena inom organi— sationen torde till en del få anses osäkert. Uteslutet är väl inte att rådens ställning i praktiken mer och mer förstärks. Därmed skulle en utveckling mot en ordning med den styrande makten i realiteten samlad hos råden in corpore, inte vara otänkbar.

Också Malmö har nu heltidsengagerade kommunalråd. Organisationen har vissa grunddrag gemensamma med organisatio- nen i Göteborg. Flera väsentliga skillnader föreligger dock. Malmö har ej något stads- kollegium, drätselkammaren med nio leda- möter utgör styrelse. Kammaren biträdes av sex kommunalråd, för vilka finns en rotelindelning. För råden tillåtes i viss ut- sträckning ledamotskap av styrelsen. Högst fyra av dem får vara drätselkammarleda- möter. Kommunalråden är oförhindrade att vara ledamöter —— och även ordförande — i stadens övriga nämnder och styrelser. Kommunalråden bildar en informell drät- selkammarberedning. Kommunalråden har, enligt för dem gällande instruktion, till upp- gift bl.a. att närmast under drätselkamma- ren leda förvaltningen och ha inseende över övriga nämnders verksamhet. De skall vi- dare enligt instruktionen med uppmärk—

samhet följa de frågor, som kan inverka på stadens utveckling och ekonomiska ställ- ning, verka för enhetlighet, följdriktighet och samarbete. Kommunalråden svarar in- om roteln för att överlämnade ärenden så fort ske kan förelägges drätselkammaren i fullt utrett skick. Om så finnes nödvändigt skall yttrande med förslag till beslut avges. Det är vanligt att drätselkammaren då den delegerar sin beslutanderätt, lämnar upp- drag åt kommunalråden att fatta beslut.

En något annan organisationstyp finns i Hälsingborg. Stadskollegiet med nio leda- möter är där stadens styrelse. Kollegiets ordförande (stadsdirektören) och två leda- möter, kollegieråd, är heltidsengagerade. Mellan dessa tre finns en rotelindelning. De heltidsengagerade föredraget till respektive rotlar hörande ärenden inför stadskollegiet. De heltidsengagerade bildar en gemensam beredning, vid vars sammanträden också kanslitjänstemän är närvarande. Drätsel- kammaren utgör stadens finansstyrelse. Kammaren höres i budgetärenden, ärenden om avyttring och förvärv av fast egendom samt i alla övriga ärenden av särskild vikt för stadens ekonomi, dock att ärenden, som rör mindre belopp undantas.

Även i andra kommuner — städer,lands- kommuner Och landstingskommuner —— förekommer nu ett stort antal heltidsenga- gemang. Merendels avser då heltidsengage— mangen viss ordförandepost, vanligen ord- förandeposten i styrelsen. Ibland förenas med denna post andra ordförandeposter. En närmare funktionell inbyggnad i orga- nisationen torde ofta inte förekomma för sådana enstaka heltidsengagemang.

Redogörelsen ovan antyder sammanfatt- ningsvis att ett otal variationer 1 organisa- tionshänseende är tänkbara. Ytterligare fak- torer kan ge ytterligare variationer. Sålunda röner organisationen självfallet inverkan av hur tjänstemannaorganisationen ser ut. Yt- terligare bör erinras om att man genom att i större eller mindre utsträckning delegera uppgifter till ledamöter och till tjänstemän kan variera organisationen.

Beträffande de kommunala tjänstemän-

nen kan särskilda frågor uppkomma. Före- komsten av tjänstemän vidgås i enstaka stadganden i kommunallagarna (valbarhet, närvarorätt, delegation). Tjänstemännen är underkastade brottsbalkens bestämmelser om ämbetsbrott och åtnjuter särskilt skydd genom brottsbalkens bestämmelser om brott mot allmän verksamhet. Tjänstemännens åtgöranden och ansvar är emellertid utan kommunalrättslig reglering. En förvaltning av stor omfattning kan inte försiggå utan att en mängd åtgärder, som binder det offentligrättsliga subjektet, måste vidtas av tjänstemän.

Förslagets huvudgrunder Författningsförslaget ger endast vissa ra- mar för organisationen. Inom dessa ramar får storlandstinget möjligheter att närmare gestalta organisationen. Organisationsfrå— gorna har emellertid diskuterats och försla- gen utformats utifrån mera konkreta orga- nisationsutkast. I särskild bilaga (Bilaga B) redovisas en schematisk uppställning över den tänkta organisationen. Det är denna or- ganisation som närmast är utgångspunkt för förslagen. Det har synts befogat att redo- visa en sådan organisationsplan liksom att i motiven ingå också på rätt detaljbetonade frågor. Härigenom tecknas en mera konkret och allsidig bild av förslagets grunder.

Den av utredningsmannen föreslagna or- ganisationen har i sammanfattning följan- de huvuddrag. Ärendeberedningen skall ske genom den administrativa organisationen, där den inte undantagsvis sker genom av landstinget för särskilt ärende utsedd be- redning. Obligatorisk beredning genom landstingsutskott skall inte förekomma. Nå- got dubbelt beredningstvång skall alltså ej föreligga. Kärnan i den administrativa or- ganisationen är en relativt stor styrelse. Dennas arbete koncentreras i huvudsak till de styrande uppgifterna — ledning, över- inseende, samordning, initiativ, långtidspla- nering o.d. Särskilt finansorgan inrättas ej. de ekonomiska frågorna ligger hos styrel- sen. Styrelsen kan delas upp på några avdel- ningar. Ärendena delas upp mellan den

samfällda styrelsen och avdelningarna och mellan avdelningarna inbördes. För enstaka fackområden måste styrelsen ha ett direkt ansvar, vara facknämnd. För huvuddelen av fackområdena inrättas emellertid fristå- ende facknämnder. Facknämnderna sam— manföres i ett antal rotlar. För varje rotel utses en heltidsengagerad förtroendeman, ett landstingsråd. Landstingsråden är ord— förande i nämnderna inom rotlarna och föredrager rotelns ärenden hos styrelsen. Landstingsråden skall ej tillsammans bilda något särskilt organ — landstingsrådsbe- redning e. d. Samråd dem emellan får ske informellt och under hand. Landstingsrå- den skall kunna vara styrelseledamöter men behöver inte vara detta. Styrelsen tänkes få en stark ställning. Sammanjämkningar o.d. tänkes sålunda ske hos avdelningarna och samfällda styrelsen.

Följande allmänna motiveringar finns för författningsförslagets huvuddrag.

Landstinget måste vara kontinuerligt verksamt med förhållandevis täta samman- träden. Med en sådan sammanträdesord- ning saknas motiv för särskild beredning inom landstingsutskott. Landstingsmännen får genom landstingets sammanträden en kontinuerlig kontakt med och information om kommunens angelägenheter. I stor ut- sträckning blir landstingsmännen engagera- de i styrelser och nämnder i den omfattan- de administrativa organisationen. Styrelse och nämnder kommer att bestå av företrä- dare för olika meningsriktningar. Därmed är sörjt för att landstingsärendena blir po- litiskt beredda. Landstingsmännen erhåller god information genom att deltaga i lands- tingets sammanträden och genom arbete i den administrativa organisationen. Om_yt- terligare informationsbehov föreligger, kan detta tillgodoses på annat sätt än genom medverkan i särskilda landstingsutskott. Här kan erinras om den information och bered- ning som sker genom pattigruppernas ar- bete.

Särskilt i större kommuner, stadda i en stark utveckling och med omfattande upp- gifter, är det nödvändigt att tillräckligt ut- rymme kan ägnas åt de ledande och sty-

rande funktionerna. Storlandstingskommu- nens styrelse måste därför i största utsträck- ning koncentrera sig på dessa uppgifter. Den bör så långt möjligt vara befriad från löpande förvaltningsbestyr på fackområ- den. För dessa bör således inrättas fack- nämnder. Budgeten och finansuppgifterna i övrigt däremot hör så intimt samman med ledningen, att dessa uppgifter ej bör ligga på särskild nämnd utan finnas kvar hos styrelsen. Styrelsens uppgifter blir så om- fattande att en uppdelning på avdelningar torde bli nödvändig. Avdelningarna bör ha på arbetsordning grundad beslutanderätt. Arbetsuppgifternas omfattning gör detta nödvändigt. Mindre viktiga ärenden behöver med denna ordning inte avgöras av den samlade styrelsen. I övrigt bör avdelningar- na ha att var och en överblicka sitt områ- de och ta de initiativ vartill avdelningen finner skäl. Det har synts bäst gagna själv- styrelsen att det ledande organet åtminstone till huvuddelen är sammansatt av politiker utan heltidsengagemang. Arbetet i styrelsen torde dock bli så betungande och tidsödan- de att årsarvoden bör utgå till ledamöterna. En garanti för att styrelsen väl skall kunna hävda sin ledande ställning synes kunna nås genom att inget lagreglerat organ inskjutes mellan styrelsen och nämnderna. Politiska sammanjämkningar och den slutliga avväg- ningen mellan olika fackområdens anspråk tänkes sålunda ankomma på styrelsen och dess avdelningar. Med ett särskilt organ av typ borgarrådsberedning skulle kunna följa risker att styrelsens ledande ställning inte blir någon realitet.

I linje med tankarna på en till ledande uppgifter koncentrerad styrelse ligger att fackområdena i största utsträckning bör va- ra anförtrodda fristående facknämnder. En sådan organisationsmodell är motiverad också av omfattningen av storlandstings- kommunens uppgifter. Verksamheten på de traditionella uppgiftsområdena blir myc— ket omfattande. Därtill kommer att kom- munen i starten och genom den vidare ut— vecklingen beräknas få uppgifter, som i vart fall beträffande omfattningen saknar motsvarighet hos dagens landsting i övrigt.

Synnerligen viktiga uppgifter kommer att åvila ett antal heltidsengagerade förtroen- demän, landstingsråd. Det har funnits mo- tiverat att —— såsom för Stockholm —— i lagen ge vissa grundbestämmelser om deras ställning och uppgifter. Landstingsrådens inplacering i organisationen har ingående diskuterats. Utredningsmannens förslag syf- tar här till att tillgodose främst följande krav. Landstingsråden bör utgöra en kon- tinuerlig förbindelselänk mellan facknämn- derna och styrelsen. Genom landstingsrå- dens anknytning till viss rotel underlättas samordningen inom naturligt samman- hängande fackområden. Landstingsråden bör kunna förvärva en ingående och vid kännedom om förvaltningen, en kännedom som de har att förmedla till styrelsen. Sam— tidigt har det synts angeläget att landstings- råden ej sammanföres till särskilt organ el- ler eljest ges sådan ställning att styrelsens ställning som ledande organ äventyras. Ge- nom landstingsrådens ansvar för beredning- en och ärendenas föredragning bör styrel- sen kunna erhålla ett tillfredsställande fackligt och politiskt berett underlag för sina ställningstaganden. Även om alla eller några landstingsråd — med bibehållen fö- redragningsskyldighet —- tillhör styrelsen som ledamöter, tänkes de aldrig bilda ma- joritet där.

30 &. Landstingskommunens styrelse leder förvaltningen av kommunens angelägen- heter och har inseende över övriga nämnders verksamhet. Det tillkommer vidare styrelsen

a) att, såsom i 21 & sägs, bereda ären- den, som landstinget skall behandla,

b) att göra upp förslag till kommunens utgifts— och inkomststat samt i övrigt handha kommunens drätsel,

c) att själv eller genom ombud föra kommunens talan i mål och ärenden, om annat ej följer av lag eller lands- tingets beslut,

d) att handha den förvaltning och verk— ställighet, som ej ankommer på an- nan nämnd, samt

e) att i övrigt fullgöra de uppdrag, som landstinget lämnar styrelsen.

Styrelsen handlägger också de ären- den, som enligt särskilda författningar ankommer på styrelsen.

Styrelsen äger från kommunens nämnder, beredningar och befattnings— havare inhämta yttranden och upplys- ningar.

40 & LL anger att i landstingskommu- nen skall såsom dess styrelse finnas ett förvaltningsutskott. Motsvarande inledan- de bestämmelse är här inte behövlig. För- slaget till storlandstingslag lämnar i de in- ledande allmänna bestämmelserna några huvudlinjer för landstingskommunens or- ganisation (5 5). Där sägs bl. a. att kom- munen skall ha en styrelse (förvaltningsut— skott).

I lagtexten användes beteckningen »sty- relse» för det ledande administrativa orga- net. Att beteckningen »förvaltningsutskott» är mindre tillfredsställande anmärktes re- dan av kommunallagskommittén (SOU 1952: 48, s 65). Kommittén menade att beteckningen »utskott» borde användas endast där orga— nets ledamöter hämtades helt från det till- sättande organet och att beteckningen inte tillfredsställande karakteriserade den ställ- ning som tillkom landstingskommunens styrelse. Uppenbarligen ökar kritiken mot beteckningen utskott, när man får ett över hela året verksamt landsting och tar bort styrelsens rätt att företräda landstinget mel- lan dess möten. Här kan också anmärkas att en ökad överensstämmelse med de pri— märkommunala förhållandena kan komma att nås genom användning av beteckningen »styrelse». Kommunalrättskommittén har i betänkandet Enhetlig kommuntyp (SOU 1967:58 s 77) föreslagit att de olika be- teckningarna för den primärkommunala styrelsen skall tas bort. I 5 5 i förslaget till storlandstingslag har efter omnämnande första gången av kommunens styrelse inom parentes upptagits beteckningen »förvalt- ningsutskottet». Detta har skett främst med

hänsyn till att benämningen stundom direkt användes i andra lagar (ex. sjukvårdslagen).

Utformningen av första stycket motsva- rar i sina huvuddrag 41 5 första stycket LL, 30 & första stycket KL och 30 å förs- ta stycket KLS. Bestämmelsen ger en all— män beskrivning av de styrande uppgifter- na. Dessa är att leda förvaltningen och ha inseende över övriga nämnders verksamhet. Bestämmelsen utmärker att styrelsen skall vara ett ledande, initiativtagande och sam- ordnande organ.

Det har bedömts inte vara påkallat att i detta författningssammanhang, såsom i öv- riga lagar, särskilt specificera att till de styrande uppgifterna hör att med uppmärk- samhet följa de frågor som kan inverka på landstingskommunens utveckling och eko- nomiska ställning samt att ta skilda initia- tiv. Dessa uppgifter omfattas redan av upp- giften enligt den allmänna formuleringen att leda förvaltningen och öva inseende. Till de ledande uppgifterna hör i dag en rad viktiga uppgifter för uppföljning, pla- nering, initiativtagande, samordning etc. Det kan knappast anses befogat att i an- slutning till de allmänna ledningsuppgifter- na särskilt nämna några däri ingående upp- gifter. Vidare kan erinras om att uppgifter beträffande uppföljning och initiativ fram- går av andra bestämmelser i lagförslaget. Även bestämmelsen i 39 5 om styrelsens ar- betsformer ger vissa anvisningar om de le- dande uppgifterna. Ej heller har ansetts på- kallat att uttryckligen, såsom i förebilderna, nämna styrelsens rätt att göra framställning— ar hos kommunala och andra organ. Rätten att väcka förslag hos landstinget framgår av 20 &.

Förslagets andra stycke, punkterna a), b) och d), har sin motsvarighet i 41 5 and- ra stycket a), b) och c) LL. Innehållet i LL 41 5 andra stycket b) sista punkten har fått plats i förslagets punkt d). Denna anger sty- relsen såsom förvaltande och verkställande organ om inte annat gäller.

Styrelsen ges i förslagets punkt c) en allmän behörighet att företräda landstings- kommunen i processer m. m. Behörigheten gäller inte bara inom styrelsens förvalt-

ningsområde utan även för fall som ligger inom området för landstingets beslutande- rätt. Författning eller särskilt beslut av landstinget kan emellertid begränsa styrel- sens behörighet. Stadgandet är hämtat från 30 & d) KL (30 å andra stycket KLS). Utan uttryckligt stadgande i landstingslagen har landstingskommunens styrelse ansetts äga en allmän behörighet att i process företrä- da kommunen. Även om rätten att företrä- da storlandstingskommunens intressen i rät— tegång vid allmän domstol eller i admini- strativa processer kan följa av styrelsens allmänna ställning, har det emellertid synts påkallat att i ett särskilt stadgande ge ut— tryck för detta. Detta är befogat bl. a. med hänsyn till att storlandstingskommunens organisation kan komma att innehålla ett flertal nämnder för särskilda verksamhets- områden. Också med tanke på domstolar, andra myndigheter samt parter har det synts lämpligt att rätten att företräda lands- tingskommunen i rättsliga sammanhang framgår direkt av lag.

Punkten e) i förslaget har sin motsvarig- het i 30 5 andra stycket f) KL och 30 å andra stycket d) KLS. Till uppdrag som landstinget kan överlämna hör vården av landstingets, styrelsens och kanske även andra nämnders arkiv. Föreskrifter om arkivvården skall ges av landstinget (27, 37, 39 och 42 åå).

Tredje och fjärde stycket har sin mot- svarighet i landstingslagen. Det i 41 & fjär- de stycket LL beskrivna förfarandet att via länsstyrelsen införskaffa upplysningar från ämbets- och tjänstemän har inte medtagits i förslaget. Skälet härtill är att förefintlig upplysningsskyldighet för statliga organ eller deras tjänstemän torde följa av de in- struktioner o.d. som gäller för dem.

Bestämmelserna i 41 å andra stycket d), f) och g) LL innefattar skyldighet för för- valtningsutskottet att till landstinget avge berättelse över utskottets verksamhet mel— lan landstingets möten, att avge förklaring i anledning av besvär över landstingets be- slut samt att i andra hänseenden företräda landstinget mellan dess möten. Bestämmel- serna sammanhänger till stor del med för-

valtningsutskottets särställning i förhållande till de primärkommunala styrelserna. För- valtningsutskottet är ställföreträdare för landstinget mellan landstingsmötena. Med ett kontinuerligt arbetande landsting följer inte något behov av företrädarskap i här angiven mening. Styrelsens behörighet som ställföreträdare för landstingskommunen vid process följer av den föreslagna bestämmel- sen i punkten c).

För styrelsen skall finnas en av storlands- tinget antagen arbetsordning. Om detta stadgas i 39 5 första stycket.

31 &.

Styrelsen består av sjutton ledamöter. För dem skall finnas suppleanter till det antal landstinget bestämmer. Ledamöter och suppleanter väljes av landstinget.

Sker ej val av suppleanter proportio- nellt, bestämmer landstinget ordningen för inkallande av suppleant.

I 42 & LL och 31 & KL stadgas att an- talet styrelseledamöter bestämmes av lands- tinget respektive fullmäktige. Antalet får dock inte understiga fem. Stadskollegiet i Stockholm har tolv ledamöter och lika många suppleanter (31 & KLS). Ledamots- antalet är fixerat i lagen.

Under förarbetena till landstingslagen och kommunallagen diskuterades att i för- fattningarna fastlägga såväl ett minimi— som maximital för antalet styrelseledamö- ter. Det ansågs därvid ligga i sakens natur att en styrelse för att vara funktionsduglig inte bör ha för stort antal ledamöter. Lag- stiftaren fann att kommunerna själva skall få göra den lämpliga avvägningen. Genom att fixera ett visst minimiantal menade man sig ge tillräckligt utrymme till repre- sentation för skiftande meningsriktningar inom den beslutande församlingen. Även olika kommundelar ansågs på detta sätt bli tillförsäkrade möjligheter till represen— tation i styrelsen.

Företräde bör enligt utredningsmannens mening ges åt lösningen att i lag fixera an- talet styrelseledamöter. Partiställningen i

landstinget ger då en fixerad fördelning av styrelseplatserna. Något utrymme för att efter landstingsmannaval söka skapa en an- nan fördelning genom minskning eller ök- ning av antalet styrelseplatser finns inte med en sådan ordning. Att antalet hålles öppet i landstingslagen och kommunallagen måste ses mot bakgrund av att dessa lagar avser ett flertal kommuner med mycket va- rierande förhållanden. Inte heller kan, för att hålla antalet öppet, här åberopas att nya uppgifter kan kräva att en organisation för dessa läggs in i styrelsen. Storlandstings- kommunen kommer nämligen att arbeta med fristående facknämnder och en ut- byggnad kommer därför främst att ske över facknämnderna.

Beträffande styrelsens storlek har stor- landstingskommittén enats om att föreslå sjutton ledamöter. Utredningsmannen anser sig sakna skäl att inte godta detta förslag. Särskilt har utredningsmannen därvid be- aktat styrelseuppgifternas mångfald och omfattning samt att ett arbete på avdelning- ar kan kräva en stor styrelse. Beträffande suppleanter har överläggningarna gett vid handen att ett färre antal suppleanter kan tänkas. KSL:s styrelse har sjutton ledamö- ter och åtta suppleanter. Utredningsmannen föreslår att antalet suppleanter får bestäm- mas av landstinget.

Med sjutton ledamöter får landstinget tillfredsställande möjlighet att bygga upp en styrelseorganisation av den typ som fö- reslås i 39 och 40 åå. Vidare har utred- ningsmannen förutsatt att heltidssysselsatta förtroendemän, landstingsråd, inte skall kom- ma att bilda majoritet i styrelsen. Detta för- hållande talar för ett relativt stort antal ledamöter. Slutligen bör i görligaste mån alla skilda delar av den vidsträckta lands- tingskommunen beredas möjlighet till rep- resentation i styrelsen.

Bestämmelsen i andra stycket motsvarar 42 å andra stycket LL (31 å andra stycket KL och 31 å andra stycket KLS).

32 &.

Till ledamot eller suppleant i styrel- sen får ej väljas annan än den som en-

ligt 8 5 är valbar till landstingsman. Ej heller kan till ledamot eller suppleant väljas hos landstingskommunen anställd befattningshavare, som är chef för något kommunens verk.

Vad i 8 % stadgas om valbarhetens upphörande och om avsägelse tillämpas för ledamot och suppleant.

Bestämmelsen upptar regler om valbar- het till styrelsen, om valbarhetens upphö- rande och om avsägelse.

I första hand föreslås samma valbarhets— hinder som gäller vid val av landstingsman.

Enligt 31 & KLS får till ledamot av stadskollegiet väljas endast stadsfullmäktig. Mandattiden är ettårig (33 å KLS). Någon motsvarande begränsning gäller inte för val till styrelser i landstingskommuner eller i andra primärkommuner (42 och 43 åå LL, 31 och 32 55 KL). För storlandstingskom- munens del synes knappast finnas tillräck- liga skäl att inskränka valbarheten till lands- tingsmännen. Utredningsmannen följer där— för här landstingslagens mönster.

Enligt förslaget skall vidare hos lands- tingskommunen anställd befattningshavare, som är chef för något kommunens verk, inte vara valbar till styrelseledamot eller suppleant. I landstingslagen (43 &) är val— barhetshindret för tjänstemän begränsat till »chef för verk inom utskottets förvaltnings- område». I kommunallagen (32 &, 45 & för- sta stycket och 47 å femte stycket) finns en motsvarande begränsning genom bestäm- ningen att verket skall tillhöra det kommu- nala organets »förvaltningsområde». Kom- munallagen för Stockholm stadgar samma begränsning såvitt rör de fakultativa nämn- derna (51 ä 1 mom. tredje stycket). Beträf- fande stadskollegiet och drätselnämnden i Stockholm (32 & första stycket och 47 & tredje stycket) drabbar valbarhetshindret emellertid alla verkschefer genom bestäm- ningen »chef för något till kommunalför- valtningen hörande verk».

Enligt förslaget träffar valbarhetshindret alla landstingskommunala verkschefer. En chef för ett verk, som närmast sorterar un-

der någon fristående nämnd, blir således inte valbar. Skälen till förslaget är bl. a. föl- jande. Styrelsen kommer att svara för ett intensivt arbete med ledning, planering, samordning m. m. över alla verksamhetsgre- nar. Styrelsens »förvaltningsområde» kan sålunda sägas omspänna hela den kommu- nala förvaltningen. Att ett verk närmast ly- der under viss facknämnd kan därför inte sägas medföra att verket i avgörande grad står utanför styrelsens förvaltningsområde.

Härtill kommer att föredragningen hos storlandstingskommunens styrelse i största utsträckning skall ske genom de politiskt valda landstingsråden. Ärendeberedningen och föredragningen skall beakta såväl fack- betonade som politiska synpunkter. Om de kommunala verkscheferna, som har nyc- kelroller vid den fackmässiga beredningen. tilläts att som företrädare för viss menings- riktning delta i styrelsearbetet, skulle tilliten till denna beredning kunna befaras minska.

De föreslagna reglerna om valbarhetens upphörande och om avsägelse följer försla- gets bestämmelser för landstingsman.

33 %.

Ledamöter och suppleanter i styrel— sen väljes för en mandattid av tre är, räknade från den 1 januari året efter valår. Valet förrättas av det under val- året nyvalda landstinget vid samman- träde senast i december månad.

Avgår ledamot, som utsetts vid pro- portionellt val, kallas till ledamot för återstående del av mandattiden den suppleant, som skall inträda enligt den för suppleanterna gällande ordningen. Avgår annan ledamot, sker fyllnadsval för återstående mandattid.

Paragrafen innehåller bestämmelser om styrelsens mandattid och om tidpunkten för styrelsevalet samt om förfarandet när ledamot avgår under den för honom be- stämda mandattiden.

Enligt lag den 28 maj 1968 (nr 186) om ändring i landstingslagen har 44 å LL er- hållit innehållet att ledamöter och supple-

anter i förvaltningsutskottet väljes för tre är, räknade från och med den 1 januari året näst efter det, då valet skett. Motsva- rande ändring har gjorts i 33 & KL. Änd- ringarna, som har samband med den vilan- de grundlagsreformen, skall träda i kraft när grundlagsändringarna slutligt antagits och erhållit kraft av grundlag. Utrednings- mannen finner sig kunna utgå från den lydelse 44 % LL nu fått.

Val av styrelse sker enligt 44 & LL vid landstingsmöte året efter det, då allmänna val av landstingsmän ägt rum. Den gamla styrelsen sitter sålunda kvar under det ny- valda landstingets första tjänstgöringsår. Mot- svarande s.k. eftersläpningsregel gäller för de primärkommunala styrelserna enligt kom- munallagen (33 och 48 åå). Vid ändringen enligt ovan av 44 & LL har ställning inte tagits till frågan om man vid ändrade man- dattider skall bibehålla eftersläpningsregeln (prop. 1968: 27 s. 245). Kommunalrätts- kommittén har den 15 juni 1967 fått i upp- drag att pröva fortvaron av denna regel så- vitt gäller både prirnär- och landstingskom- muner.

Stadskollegium i Stockholm väljes av stadsfullmäktige varje år vid första sam— manträdet under fullmäktiges tjänstgörings- år (11 och 33 åå KLS). Fullmäktiges tjänst- göringsår räknas från och med den 15 ok- tober (8 & KLS). Kollegieledamötemas ett- åriga mandattid räknas från valet till nästa års val.

Med den utformning och det arbetssätt som föreslås för storlandstingskommunens styrelse finns enligt utredningsmannens me- ning ej skäl att välja annan mandatperiod än den som kommer att gälla för primär- och landstingskommunala styrelser i all- mänhet. Mandattiden föreslås därför bli tre år.

Nästa fråga blir, när val av styrelse skall ske och när tjänstgöringstiden skall börja.

I sitt förslag till gällande kommunallag föreslog kommunallagskommittén att full- mäktiges och styrelsens mandattider skulle sammanfalla och att därför styrelsen skulle väljas av de nyvalda fullmäktige i decem- 1ber valåret. Enligt kommitténs mening tala-

de starka principiella skäl för en sådan ord- ning. »Att sammansättningen av kommu— nens styrelse nära återspeglar kommunal- representationens utgör ett naturligt uttryck för den demokrati, som numera är bestäm- mande för vår kommunalförvaltning» (SOU 1952: 14 s 186). Även praktiska skäl, näm- ligen hänsynen till samordningen av de vik- tigaste kommunala organen, kunde enligt kommunallagskommittén anföras till stöd för dess förslag. För landstingskommunens del föreslog kommittén emellertid den ord- ning som 44 & LL innehåller. Eftersläp- ningsregeln motiverades med att betydande olägenheter och kostnader skulle vara för- enade med att låta landstinget sammanträ- da enbart för val av förvaltningsutskott (SOU 1952: 48 s 69).

Vid riksdagsbehandlingen av förslaget till kommunallag förordade konstitutionsut— skottet att styrelseval skulle ske i december året efter allmänt valår. Till stöd härför åbe- ropade utskottet bl.a. att det måste anses värdefullt att nyvalda fullmäktigeledamöter vinner förtrogenhet med de kommunala an- gelägenheterna innan de deltar i det viktiga valet av styrelse och att ett styrelseval i nära anslutning till fullmäktigevalet sanno- likt skulle komma att på många håll orsaka en onödig politisering av fullmäktigevalet (KU 1953: 22 s 31). Med den av konstitu- tionsutskottet förordade bestämmelsen skul- le man också enligt utskottet undvika den i och för sig mindre lämpliga anordningen med två samtidigt fungerande fullmäktige- församlingar.

En treårig mandattid förstärker enligt ut- redningsmannen de olägenheter som kan vara förbundna med eftersläpningsregeln. Landstinget skulle under en betydande del av sin mandatperiod sålunda kunna få en styrelse, som inte återspeglar landstingets sammansättning. Med styrelsens funktioner i en modern, stor kommunalförvaltning ökar kraven på en samverkan mellan sty- relsen och den representativa församlingen. Det kan erinras om den roll styrelsen har att fylla när det gäller initiativ, planering och samordning. Styrelsen har en avgöran- de betydelse för gestaltningen av landstings-

kommunens utveckling och verksamhet. De särskilda skäl som vid landstingslagens till- komst åberopades för eftersläpningsregeln, saknar större betydelse i storlandstingssam- manhang. Landstinget kommer att verka året runt. Ett valsammanträde får alltid hållas. Om detta hålles av det gamla eller det nyvalda landstinget kan inte ha någon betydelse från kostnadssynpunkt och lik- nande synpunkter.

Utredningsmannen föreslår därför att val av styrelse skall förrättas av det nyvalda landstinget senast i december valåret och att mandattiden räknas från den 1 januari föl- jande år. Förslaget får ses i sammanhang med mandattiderna i övrigt hos storlands- tingskommunen.

Vid överläggningarna "med storlands- tingskommittén har beträffande tjänstgö- ringstidema bl.a. diskuterats en ordning, som närmare anknyter till den i Stockholm brukade. Enligt denna ordning skulle lands- tingets arbetsår alltid börja den 1 november. Sammanträde för val av presidium skulle därefter hållas första helgfria dag efter ar- betsårets början. Styrelse och centrala nämn- der skulle väljas i december valåret med tjänstgöringstid från den 1 januari. Före- dragandena i styrelsen, landstingsråden, skul- le väljas vid en tidigare tidpunkt än styrel- sen. Den » gamla» styrelsen skulle ha att be- sluta om fördelning av föredragningsskyl- digheten mellan de nyvalda landstingsråden. Samma styrelse skulle utse ordförande i de centrala facknämnderna. Byte av nämnd- ordförandena skulle ske vid en tidigare tid- punkt än val av övriga nämndledamöter.

I Stockholm väljer stadsfullmäktige i ok- tober varje år ledamöter i kollegiet. Kolle- giets tjänstgöringstid börjar omedelbart ef- ter valet. Borgarråden väljes samtidigt med kollegiet. Kollegiet utser därefter borgarrå- den till ordförande i stadens nämnder om inte annat är föreskrivet i författning eller bestämts av stadsfullmäktige (50 & KLS). Borgarråden tillträder genast dessa befatt- ningar. Vid val senast den 8 december ut- ses ledamöterna i de olika facknämnderna (14 & KLS). Mandattiden är två år räkna- de från och med den 1 januari året efter

valåret (51 5 1 mom. andra stycket KLS). Samma gäller för ledamöterna i drätsel- nämnden (47 5 tredje stycket KLS).

Några bestämda fördelar måste tilläggas den ovan skisserade ordningen. Den skulle medverka till att valresultatet snabbt får verkningar också inom den administrativa organisationen. Från arbets- och ansvars- synpunkt är av värde att det nya landstinget snabbt får sin »egen» administrativa orga- nisation.

Andra skäl talar emellertid avgjort mot en sådan ordning. Budget och räkenskaper måste avse kalenderår. Revisionsansvaret skulle vid den skisserade ordningen komma att splittras, låt vara att byten endast skulle ske på ordförandeposterna. Vidare kan framhållas att frågan om hur snabbt resul- tatet av ett allmänt val skall ge utslag i be- slutande församlingar och i förvaltande och verkställande lekmannorgan synes böra få en för hela riket gällande utformning. Grundlagberedningen har i det fortsatta ar- betet med en författningsreform att pröva när nyvald riksdag lämpligen skall börja sitt arbete. Frågan om placeringen av lands- tingens och fullmäktigeförsamlingarnas mandattider är inte föremål för någon ut- redning. Det nya valsätt som kommer att införas med grundlagsreformen, får åter- verkningar bl. a. på sammanräkningsförfa- randet och på följderna av besvär över riksdagsval. Ett nytt valsystem för de kom- munala valen —— frågan därom prövas nu av kommunalvalskommittén — kan få lik- nande konsekvenser. Det synes därför inte för storlandstingskommunens förhållanden lämpligt att nu överväga en ordning, som följer kommunallagen för Stockholm och avviker från reglerna i landstingslagen och kommunallagen. Snarare är det kanske så att reglerna i Stockholmslagen kommer att få anpassas till vad som i en framtid kan bli gällande för landstings- och primärkom- munernai gemen.

Till det nu sagda kommer ytterligare tungt vägande praktiska skäl. Gemensam valdag för riksdag, landsting och primär- kommuner medför att åtskilliga uppdrag skall besättas under den närmaste tiden ef-

ter valen. Kandidater till poster inom den administrativa organisationen hos landstings- kommuner och primärkommuner måste ha viss tid att ta ställning till vilka uppdrag som de vill och kan ägna sig åt. En mängd samordnings— och förhandlingsfrågor måste lösas. Särskilt beträffande landstingsråds- posterna måste det i praktiken ofta bli svårt att kunna träffa tidiga val. De för posterna lämpliga kandidaterna torde inte sällan få stora svårigheter att med kort varsel frigöra sig från andra offentliga och privata upp- drag. Med beaktande av samtliga här an- förda synpunkter har utredningsmannen funnit sig inte kunna förorda den ovan dis- kuterade ordningen.

Det nyvalda landstinget skall enligt ut- redningsmannens förslag sammanträda un- der valåret för att fastställa budgeten för följande kalenderår (48 å i förslaget). Att styrelsens mandattid börjar först vid kalen- derårsskiftet behöver inte medföra att det nyvalda landstinget behöver stå utan »egen» organisation vid sitt viktiga arbete med bud- geten. Intet formellt hinder möter mot att det nyvalda landstinget omedelbart väljer styrelseledamöter och landstingsråd. De valda kan då som akonsulter» biträda det nyvalda landstinget. Möjligt är exempelvis att de kan bilda ett tillfälligt berednings- organ hos det nyvalda landstinget. Bl.a. kan frågorna om ersättning åt de nyvalda ges en tillfredsställande lösning efter denna linje. Samtidigt bör emellertid här erinras om att det kan bli svårt att bereda de ny— valda tid för någon meningsfull medverkan i budgetarbetet. Beslutet om budgeten tor— de nämligen få fattas senast den 15 novem- ber.

33 å andra stycket motsvarar 44 å andra stycket LL (33 å andra stycket KL och 33 å andra stycket KLS).

Det bör observeras att inga regler här eller i förebilderna finns om komplettering- ar vid suppleants avgång. Möjligen kan vis— sa olägenheter följa av att frågorna är oreg- lerade. En översyn bör emellertid knappast ske i nu begränsade sammanhang.

Landstinget utser vid val av styrelse bland de valda ledamöterna ordförande och vice ordförande för styrelsens man- dattid. Avgår ordföranden eller vice ord- föranden, förrättas val för återstående mandattid.

Är såväl ordföranden som vice ord- föranden hindrade att tjänstgöra vid sammanträde, utser styrelsen annan le- damot att för tillfället föra ordet.

Första stycket första punkten motsvarar 45 5 första stycket LL (34 5 första stycket KL och 34 & första stycket KLS). Andra punkten i förslagets första stycke innehål- ler motsvarande bestämmelse som för stor- landstingets presidium i 16 å. Förebilder- na har ingen bestämmelse om val vid av- gång. Sådana val anordnas emellertid i praktiken. Frågan är enligt utredningsman- nens mening av sådan art att en direkt be— stämmelse bör finnas.

Andra stycket har sin motsvarighet i 45 5 andra stycket LL (34 & tredje stycket KL och 34 & tredje stycket KLS).

35 5.

Styrelsen sammanträder på det ställe och på de tider som styrelsen bestämmer. Sammanträde hålles därutöver, då ord- föranden finner det behövligt eller på begäran av en tredjedel av styrelsens le- damöter.

Bestämmelsen överensstämmer i sin in— ledande del helt med inledningen i 46 & LL (35 & KL, 37 & KLS).

För extra sammanträde -— som också kan komma till stånd då ordföranden fin- ner det nödvändigt — krävs enligt lands- tingslagen (46 å) och kommunallagen (35 5) att halva antalet av styrelsens ledamöter för uppgivet ändamål gör framställning därom. Enligt kommunallagen för Stock- holm (37 ä) räcker här begäran av en tred- jedel av ledamöterna.

Utredningsmannen föreslår en bestäm- melse, som överensstämmer med den i kommunallagen för Stockholm. Ett särskilt skäl att här ge en tredjedel av ledamöterna rätt att utlösa sammanträde är att styrelsen beräknas arbeta på avdelningar (39 å i förslaget). En avdelning av styrelsen bör ha rätt att få till stånd sammanträde med den samfällda styrelsen.

36 5.

Styrelsen äger ej handlägga ärende om ej minst hälften av ledamöterna är när- varande.

Suppleant äger närvara vid styrelsens sammanträden och skall alltid underrät- tas om tid för sammanträde.

Beträffande jäv för ledamot tillämpas vad i 19 % stadgas. Ledamot, som är jävig i ärende, skall avträda vid dess behandling.

Den föreslagna quorumregeln överens- stämmer med den i 48 % första stycket LL (37 % KL och 39 å KLS). Det bör här på- pekas att jäviga ledamöter enligt tredje stycket skall avträda och inte räknas som närvarande när det bestämmes om styrel- sen är beslutsför. En annan regel gäller för landstinget (förslagets 17 5).

Andra stycket i förslaget motsvarar till sitt innehåll 47 å andra stycket LL (36 å andra stycket KL). Enligt kommunallagen för Stockholm (38 %) äger suppleant när- vara i stadskollegiet endast om han kallats till tjänstgöring. Enligt utredningsmannens mening saknas tillräckliga skäl att begrän- sa suppleants närvarorätt. Suppleants när— varorätt brukar betraktas som betydelsefull för suppleants möjlighet att hålla sig un- derrättad om förvaltningen.

Tredje stycket har sin motsvarighet i 48 å andra stycket LL (37 5 andra stycket KL och 39 å andra stycket KLS).

37 5. För förfarandet då styrelsen beslutar och om ledamots reservation tillämpas vad 24 & stadgar.

Vad i 26 5 första stycket sägs om protokoll tillämpas för styrelsens proto- koll.

Protokoll justeras på sätt styrelsen be- stämmer senast fjorton dagar efter sam- manträdet.

Tillkännagivande av justering sker på sätt föreskrives i 26 & tredje stycket.

Bestämmelsen i 27 å andra stycket om bestyrkande av protokoll tillämpas för styrelsens protokoll.

Styrelsens arkiv vårdas enligt de före- skrifter landstinget meddelar.

Bestämmelserna i första, andra, fjärde och femte styckena innehåller hänvisningar till bestämmelser som gäller för storlands- tinget.

Landstingslagen gör för förvaltningsut- skottets del liknande hänvisningar. I den mån reglerna för storlandstingskommunens styrelse materiellt inte överensstämmer med landstingslagens regler är detta be- tingat av att föreslagna bestämmelser för storlandstinget inte motsvarar landstingsla- gens bestämmelser. Förekommande avvikel— ser har motiverats under respektive para— graferi 3 kap.

Om landstingsråds rätt att vara närva- rande vid styrelsens sammanträden finns bestämmelse i 41 % fjärde stycket i försla- get. Hänvisningen i 37 5 första stycket näm— ner reservation av ledamot. Intet sägs om landstingsråds avvikande mening. Om rätten (för föredragande landstingsråd) att anmäla avvikande mening stadgas i 41 & fjärde styc- ket. Bestämmelserna i 41 å fjärde stycket avser landstingsråd som inte är styrelseleda- mot. Landstingsråd som är ledamot av sty— relsen, har naturligtvis i alla avseenden sam- ma ställning som andra ledamöter.

Justering av förvaltningsutskottets proto- koll skall enligt 50 å andra stycket LL ske senast fjorton dagar efter sammanträdet el- ler genast eller vid nästa styrelsesammanträ- de. Lagen anger också på vilket sätt juste- ring skall ske, nämligen i förstnämnt fall genom ordföranden och minst en särskilt utsedd justeringsman och i sistnämnda bå- da fall genom utskottet.

Enligt 26 å andra stycket i förslaget skall landstingets protokoll justeras senast fjorton dagar efter sammanträde. En motsvarande bestämmelse föreslås här för styrelsens pro— tokoll. Bestämmelsen inrymmer möjligheten till justering genast vid sammanträdet. Be- träffande sättet för justering föreslås att styrelsen själv skall äga bestämma härom. Det torde vara lämpligt att en fast juste- ringsordning i största utsträckning tilläm- pas.

Enligt utredningsmannens uppfattning bör föreskrifter om all storlandstingskom- munens arkivvård ges av landstinget i sär- skild arkivstadga vari arkivorganisationen redovisas. I paragrafens sista stycke erin- ras därför om att styrelsens arkiv skall vår- das enligt sådana föreskrifter.

38 &.

Om ansvar och skadeståndsskyldighet för ledamot av styrelsen, som vid sitt uppdrag åsidosätter vad enligt lag eller författning, arbetsordning, särskild före- skrift eller uppdragets beskaffenhet ålig— ger honom, stadgas i allmän lag.

51 % LL är med en mindre redaktionell jämkning överförd till 38 å i förslaget. Be- stämmelsen har sin motsvarighet i 42 & KL och 43 & KLS.

39 5.

För styrelsen skall finnas en av lands— tinget antagen arbetsordning med när- mare bestämmelser för styrelsens verk- samhet.

I arbetsordningen kan bestämmas att styrelsen skall vara uppdelad på avdel- ningar. Därvid skall angivas vilka upp- gifter, som ankommer på hela styrelsen, och hur verksamheten i övrigt är förde- lad mellan avdelningarna. På hela sty- relsen skall bland annat ankomma att göra upp förslag till utgifts- och in- komststat, att, såsom i 21 & sägs, bereda ärenden, som landstinget skall behandla, samt att i övrigt taga befattning med ärenden av särskild betydelse för lands-

tingskommunens utveckling och ekono- miska ställning.

Ledamöter och suppleanter i avdel- ning samt ordförande och vice ordfö- rande väljes av styrelsen för styrelsens mandattid. För val av ledamöter och suppleanter tillämpas vad 24 % fjärde stycket stadgar om proportionellt val.

Vad i 35—37 åå stadgas tillämpas för avdelning.

Genom den föreslagna bestämmelsen tas ställning till viktiga frågor om huvudlin— jerna för den administrativa organisationen och dess arbetsformer. Frågorna rör när- mast fördelningen av befogenheter emel- lan olika enheter av organisationen. Vik- tiga hithörande frågor behandlas också i nästföljande paragraf om delegation av be- slutanderätt.

Valet kan här — schematiskt uttryckt — sägas stå mellan två olika organisations— modeller, den i 52 & LL reglerade och den primärkommunala. Den landstingskommu- nala utmärkes då av att man rör sig med en styrelse som kan uppdelas på fasta av- delningar med självständig beslutanderätt. Systemet kompletteras i någon utsträck- ning av fristående facknämnder. Den pri- märkommunala modellen utmärkes däre- mot av en sammanhållen styrelse, som ej kan uppdelas på självständiga avdelningar. — Avdelningar för beredning och verk- ställighet kan dock finnas. — Till den pri- märkommunala organisationen hör vid större förvaltningar ett vittförgrenat nät av fristående facknämnder.

Det ovan skisserade mönstret kan sägas bli modifierat och kompletterat genom olika former för befogenhetsfördelningen. En befogenhetsfördelning kan erhållas på två vägar. Den första vägen åstadkommes fördelningen genom själva uppbyggnaden av organisationen. Man inrättar fristående facknämnder och därav följer att viktiga befogenheter överflyttas från styrelsen till nämnd. En sådan organisationsmodell för fördelningen användes också när ett för- valtningsutskott delas upp på självständiga

avdelningar. Den andra vägen, delegations- vägen, innebär att ett organ —— inom de ramar som angetts av det representativa or- ganet —— lämnar ifrån sig beslutanderätt. Delegationsvägen kan i viss mån sägas rep- resentera en mindre utvecklad och fast form för uppdelning av funktioner. Den är också avsedd att främst användas för ärenden av rutinmässigt slag. I princip finns inga fasta regler för vem som skall ta emot den överlåtna beslutanderätten. Det kan vara en eller flera ledamöter eller en kom- munal tjänsteman. Inte sällan torde emel- lertid delegation ske till en fast mottagare, exempelvis ett arbetsutskott hos styrelsen. På detta sätt kan en avdelning hos en pri- märkommunal styrelse »— ehuru den inrät- tats för beredning och verkställighet —— ut- rustas med mer eller mindre långtgående beslutanderätt.

Landstingsmodellen med självständiga av- delningar torde vara historiskt framvuxen. Behoven av arbetsfördelning har mötts främst genom uppdelning av förvaltnings- utskottet på självständiga avdelningar. Här kan möjligen vara anledning att också erin- ra om förvaltningsutskottets starka ställning till följd av dess rätt att företräda lands- tinget mellan mötena. Utskottet har sålun- da i betydande utsträckning kunnat upp- bära landstingets beslutanderätt. Därvid kan det ha framstått som särskilt naturligt att utskottets avdelningar fått en stor själv- ständighet.

En uppdelning av den primärkommuna- la styrelsen på avdelningar var möjlig enligt 1930 års lag om kommunalstyrelse för stad. Uppdelning förekom vanligen i de större städerna. Avdelningarna fullgjorde då ofta facknämndsfunktioner och systemet med ett stort antal fristående nämnder var mind- re utvecklat. 1953 års kommunallag inför- de förbud mot självständiga avdelningar. Förbudet ansågs stå i full överensstämmel- se med tanken att styrelsen skulle vara ett enhetligt och fast sammanhållet ledande or- gan. Den nuvarande primärkommunala modellen torde sålunda ha uppfattats som mera modern och tidsenlig.

Med ett kontinuerligt verksamt landsting kan måhända tyckas att skälen minskar för en anslutning till den i 52 & LL angivna modellen. Starka skäl synes emellertid fö- religga för en sådan anslutning. Styrelsens uppgifter kommer att bli mycket omfattan- de. Styrelseuppgiftema — ledning, samord- ning, planering etc. — blir i en modern, stor kommunalförvaltning krävande och tidsödande. I bl.a. de två största primär- kommunerna arbetar man också med en viss uppdelning genom organisationsformen stadskollegium—drätselkammare. Emeller- tid torde erfarenheterna av att skilja drät- selförvaltningen från styrelseuppgifterna knappast vara genomgående positiva. Be- greppet drätsel är besvärande opreciserat. Möjligheterna är små att i praktiken av- gränsa ett ansvarsområde för drätseln från ansvarsområdet för den kommunala ekono- mien i övrigt. De ekonomiska frågorna hör så intimt samman med ledningsuppgifterna att dessa, innefattande budgetarbete och drätselförvaltning, lämpligast bör handhas av styrelsen. Att budget och drätsel skall tillhöra styrelsens ansvarsområde ökar kraftigt styrelsens arbetsuppgifter. Liknan- de synpunkter gör sig i någon mån också gällande beträffande vissa frågor om tjäns- ter, personal och avlöningar. Även här får man räkna med att det är mest ändamåls- enligt att frågor av principiell betydelse får ankomma på styrelsen. Till omfattningen av styrelsens uppgifter bidrar slutligen också att styrelsen på några fackområden måste fungera som facknämnd. Det kan inte gär- na komma i fråga att inrätta facknämnder för varje uppgiftsområde.

Redogörelsen ovan talar för en förhål- landevis stor styrelse, som kan uppdelas på avdelningar. Ett effektivt avdelningsarbete och en verklig avlastning av den samfällda styrelsens arbetsbörda förutsätter en bety— dande självständighet hos avdelningarna. Även om avdelningarna får en stor själv- ständighet och till en del kan komma att framstå som fristående organ, torde ett av- delningssystem vara att föredra framför ett system med fristående nämnder för drätsel och andra med ledningsfunktionema nära

sammanhängande uppgifter. Ett avdelnings- system har klara företräden i samordnings- och samarbetshänseende. Alla avdelningsle- damöter är ledamöter av den samfällda sty- relsen och i viss utsträckning måste leda— möter medverka i flera avdelningar. Av- delningarnas beslutanderätt kan erhållas an— tingen genom en via arbetsordning fast knuten funktionsuppdelning mellan avdel- ningarna eller genom delegation. Övervä- gande skäl talar för att beslutanderätt främst erhålles i de fastare former som kännetecknar den förra vägen. Avdelning— arnas beslutanderätt måste nämligen i viss utsträckning avse också andra uppgifter än de rent rutinmässiga. Styrelsens organisation och fördelningen av uppgifter bör sålunda regleras i en arbetsordning, som antages av landstinget.

Avdelningssystemet får kompletteras ge- nom ett system med fristående facknämn- der. Därvid torde en något större nämnd- organisation komma i fråga än för lands- tingskommunerna i gemen.

Första stycket av den föreslagna bestäm- melsen utsäger, att det skall finnas en av landstinget antagen arbetsordning för sty- relsen. En motsvarande reglering är obliga- torisk också för övriga landsting (41 & sista stycket LL), dock att i landstingslagen talas om reglemente. För primärkommunerna är reglemente för styrelsen inte obligatoriskt. Reglemente erfordras emellertid om före- skrifter meddelas om centraliserad medels- förvaltning, eller om delegationsrätt för styrelsen (43 % KL). Reglemente som om- fattar nämnda frågor är underställnings- krävande. Ordningsbestämmelser och be- stämmelser om kontorsorganisation, arbets- uppgifter, tjänster m. ni. kan tas in i en inte underställningskrävande arbetsordning för styrelsen. För stadskollegiet i Stockholm skall antagas reglemente (48 % KLS), som skall underställas Kungl. Maj:t. Reglemente för landstingens förvaltningsutskott kräver inte underställning. Någon anledning att frångå landstingslagens bestämmelser och föreskriva underställning av reglemente finns inte.

I stället för beteckningen »reglemente» användes i förslaget beteckningen »arbets- ordning». Denna beteckning synes vara lämpligare för en inte underställningskrä- vande urkund. Vad arbetsordningen kan innehålla — vissa obligatoriska bestämmel- ser omnämnes i andra stycket av den före- slagna paragrafen — framgår av tillägget »med närmare bestämmelser för styrelsens verksamhet». Denna formulering avses täc- ka vad som står i 52 & sista stycket LL.

Andra stycket reglerar uppdelningen på avdelningar med en självständig, på arbets- ordningen grundad beslutanderätt. Mening- en är emellertid att hela styrelsen skall ha kvar de viktigaste uppgifterna. För övriga uppgifter skall finnas en fast fördelning mellan avdelningarna. Lämpligast synes * vara att större ämnesområden sammanhål- les. Att i lag närmare precisera linjerna för en uppdelning synes inte möjligt. Den sam- fällda styrelsen skall göra upp förslag till utgifts- och inkomststat. Därmed är inte sagt att inte det huvudsakliga arbetet också här kan ligga på en avdelning, närmast en finansavdelning. Viktigt är emellertid att den samfällda styrelsen slutligen kommer att stå bakom det budgetförslag, som pre- senteras för landstinget.

En motsvarande ordning som för budget föreslås gälla för beredning av ärenden, som skall före hos landstinget. Även om sådant ärende beredes av avdelning, bör förslaget till yttrande gå till den samfällda styrelsen. Denna har att i sista hand svara för de för- slag, som underställes landstinget. Det synes riktigast att varje styrelseledamot får till— fälle att uttrycka sin mening i frågor, som går till landstinget.

I övrigt har som uppgifter för hela sty- relsen upptagits ärenden av särskild bety— delse för landstingskommunens utveckling och ekonomiska ställning. Uttryckssättet är närmast hämtat från förekommande lagbe- skrivningar av styrelsens ledande uppgifter (41 5 första stycket LL, 30 & första stycket KL och 30 5 första stycket KLS).

Vid landstingslagens tillkomst uttalades att rätt att avge yttrande till offentlig myn— dighet inte torde kunna delegeras inom för-

valtningsutskottet (SOU 1952: 48 s 70). Kommunallagskommittén hade föreslagit en motsvarande ordning för primärkommu- nerna.

Departementschefen uttalade emellertid (prop 1953:210 5 120) att delegationsrät- ten också borde få omfatta yttranden till offentlig myndighet, eftersom sådana ytt- randen kunde röra allehanda rutinmässiga frågor. I betraktande av vad sålunda före- kommit i förarbetena till kommunallagen och landstingslagen, kan det vara oklart i vad mån landstingslagen kan anses tillåta att yttrande till landstinget eller offentlig myndighet kan beslutas av avdelning.

Den för storlandstingets styrelse föreslag- na bestämmelsen ger inget uttryckligt be- sked om rätten för avdelning att avge så- dana yttranden. Praktiska skäl talar med styrka för att yttranden i viss utsträckning skall kunna beslutas av avdelning och inte behöver avges av hela styrelsen. Utrednings- mannen föreslår därför att bestämmelsen ges den tillämpningen att yttranden till offentlig myndighet i rutinärenden kan beslutas av avdelning.

Det är uppenbart att stora svårigheter kan möta att klart avgränsa den samfällda styrelsens och de olika avdelningarnas an- svarsområden. Från ansvarssynpunkt kan detta, särskilt vid försummelser, kanske medföra besvärligheter. Problemen är emel- lertid inte unika. De förekommer i lika mån också vid uppdelningen på fristående nämnder och vid delegation. Styrelsen sam- fällt bär ytterst ansvaret för ledning, sam- ordning etc. Även om ett uppgiftsområde anförtros viss avdelning, måste sålunda all- varligare försummelser på något område kunna aktualisera också den samfällda sty- relsens ansvar. — På några områden torde avgränsningen mellan samfällda styrelsens uppgifter och avdelningarnas kunna ansluta till beloppsgränser för inköp och investe- ringar och till andra mer exakta förhål- landen.

Tredje stycket reglerar val av avdelnings- ledamöter. Enligt landstingslagen (52 5 för- sta stycket) kan landstinget i reglemente fö-

reskriva att avdelningar skall utses av lands- tinget genom särskilda val. Av bestämmel- sen följer att avdelningsledamöterna som huvudregel tänkes utses genom förvaltnings— utskottet. Härvid torde — med hänsyn till utskottets ställning som ställföreträdare för landstinget — bestämmelserna om rätt till proportionellt val gälla. Storlandstingskom- mittén har förordat att styrelsen får välja avdelningsledamöter. En sådan regel synes ge den smidigaste möjligheten att på lämp- ligt sätt ordna styrelsens arbetsförhållanden. Förslaget innehåller därför denna regel. Sam- tidigt har —— genom hänvisning till 24 & fjärde stycket — rätten till proportionella val behövt särskilt säkerställas. Mandattiderna föreslås överensstämma med styrelsens. Frågor om fyllnadsval m. m. bör utan uttrycklig bestämmelse kunna lö- sas enligt enahanda regler som för styrel- sen.

De självständiga avdelningarna bör arbe- ta efter samma huvudprinciper som den samfällda styrelsen. I sista stycket har där- för intagits en hänvisning till vissa för sty- relsen gällande bestämmelser. En liknande ordning föreskrives i landstingslagen (52 5 första stycket sista punkten).

Frågor om delegation av beslutanderätt inom styrelsen och avdelning av denna be- handlas i följande paragraf.

40 5.

Styrelsen äger att enligt landstingets beslut uppdraga åt avdelning eller åt en eller flera styrelseledamöter eller åt tjäns- teman hos landstingskommunen att be- sluta i grupper av ärenden. Ärendenas beskaffenhet angives i landstingets beslut. Vad här stadgas om överlämnande av beslutanderätt tillämpas också för avdel- ning.

Styrelsen eller avdelningen bestämmer i vilken utsträckning beslut, som fattas efter uppdrag enligt första stycket, skall anmälas till styrelsen eller avdelningen samt hur redogörelse skall lämnas för övriga sådana beslut.

Landstinget äger meddela närmare föreskrifter om ordningen för handlägg- ning av ärenden på grund av uppdrag.

Med en uppdelning på avdelningar, ut- rustade med självständig beslutanderätt, minskar i viss mån behovet av delegations- möjligheter. Alla ärenden kan emellertid inte fångas upp i en fast indelning i ären- degrupper för särskilda avdelningar. För- hållandena kan snabbt förändras. För sam- fällda styrelsen och särskilt för avdelning— arna finns behov att smidigt kunna överlå- ta beslutanderätt i rutinärenden till en per- son eller en liten grupp av personer. I före- varande paragraf tas därför upp särskilda bestämmelser om delegation. Som utgångs- punkt för bestämmelsen har använts 52 % tredje stycket LL. Nedan berörda avvikel- ser föreslås.

Delegationsrätten för förvaltningsutskot- tet fixeras enligt landstingslagen i reglemen- te för utskottet. För fakultativ kommunal nämnd kräves inte att delegationsrätten an- ges i reglemente. Delegationsrätten kan fastställas genom ett fristående beslut av den representativa församlingen (54 & sista stycket LL, 45 å andra stycket KL och 51 ä 2 mom. KLS). Det synes opåkallat att delegationsrätten skall behöva regleras på samma fasta sätt och i samma urkund som själva avdelningsuppdelningen. Delegations- rätten bör därför kunna regleras av fristå- ende beslut av landstinget. Förslaget följer därför här den för fakultativa nämnder brukade ordningen.

Landstingslagen medger inte att förvalt- ningsutskottet delegerar beslutanderätt till avdelning som har självständig beslutande- rätt, fastställd i reglemente. Denna begräns- ning förefaller knappast motiverad. För storlandstingskommunens vidkommande kan erinras om att styrelsens uppgifter blir många och mångskiftande. Det måste inte sällan inträffa att ärenden i viss mån faller utanför den fasta funktionsfördelningen mellan avdelningarna. En arbetsordning kan inte avse alla detalj- och rutinbetonade ärenden. Det synes därför lämpligt att sam-

fällda styrelsen på basis av ett landstings- beslut ges möjlighet att på ett smidigt sätt ytterligare fördela ärenden mellan de fasta avdelningarna. På denna väg kan då styrel- sen komplettera avdelningarnas fasta upp- giftsområden enligt arbetsordningen.

Här bör också erinras om att delegation enligt landstingslagens ordalag egentligen kan ske endast till en person (»ledamot» el- ler »befattningshavare», 52 & tredje stycket och 54 % tredje stycket LL). För primär- kommunerna nämnes däremot avdelning som mottagare av delegation (43 & första stycket b), 45 å andra stycket a) KL och 48 å andra stycket b) samt 51 5 2 mom. första stycket KLS). Med de skiftande de- legationsbehov som kan föreligga är lämp- ligast att delegation kan ske också till en grupp av flera ledamöter. Förslaget nämner därför »en eller flera styrelseledamöter» som mottagare av delegation. Även i denna del skall bestämmelsen äga motsvarande tillämpning för avdelning.

Hos primärkommunerna tillåtes sedan 1967 delegation till suppleanter (43 5 första stycket b) och 45 % första stycket a) KL, 48 5 första stycket b) och 51 ä 2 mom. förs- ta stycket KLS). En sådan delegationsmöj- lighet har inte införts i landstingslagen. Nå- got behov av att införa denna i storlands- tingslagen föreligger inte. Särskilt kan här erinras om att styrelsen har många ledamö- ter och till att delegation kan ske till avdel- ning.

Beträffande bestämmelsen i paragrafens sista stycke hänvisas till vad som anföres i motiveringen under 42 &.

41 &.

Landstingsråden är föredragande i styrelsen och dess avdelningar.

Landstingsråd väljes av landstinget för en mandattid av tre år, räknade från den 1 januari året efter valår. Om så be— gäres, skall val ske särskilt av varje lands- tingsråd. Valet förrättas av det under val- året nyvalda landstinget vid sammanträde senast i december månad. Avgår lands- tingsråd, sker nytt val för återstående del av mandattiden.

Till landstingsråd kan endast väljas den som enligt 8 & är valbar till lands- tingsman. Vad i 8 % stadgas om valbar- hetens upphörande och om avsägelse till- lämpas för landstingsråd.

Landstingsråd äger, även om han ej är ledamot av styrelsen, närvara vid dess sammanträden och därvid delta- ga i överläggningarna men ej i besluten samt i ärende, där han är föredragande, anmäla avvikande mening.

För landstingsråden skall finnas ar- betsordning, fastställd av landstinget. I arbetsordningen meddelas bestämmelser om landstingsråden och deras verksam- het samt om fördelningen av arbetsupp- gifter mellan dem.

I landstingslagen saknas bestämmelser om de heltidsengagerade förtroendemän- nens ställning och uppgifter. En ingående reglering finns däremot för borgarråden i Stockholm. Storlandstingskommunens lands- tingsråd avses få en fast inplacering i orga- nisationen. Det har därför funnits lämpligt att i en bestämmelse ge några grundläggan— de regler för landstingsrådsinstitutionen.

Olika modeller för landstingsrådens in— ordning i organisationen har diskuterats. Därvid har bl. a. övervägts att göra hela sty- relsen heltidsengagerad liksom att ställa rå- den utanför styrelsen, men låta dem bilda ett särskilt fast beredningsorgan. En fast utgångspunkt har varit att landstingsråden skall vara föredragande i styrelsen och dess avdelningar. Därmed sörjes för att bered- ningen genom fackorgan blir kompletterad med en politisk beredning och att försla- gen blir bearbetade med beaktande av krav på samlade bedömningar utifrån kommu- nens hela verksamhet. Landstingsrådens ställning som föredragande fastslås i para- grafens första stycke.

Bestämmelsen innehåller intet om något för landstingsråden gemensamt organ av typ borgarrådsberedning. Samarbete och sam- råd landstingsråden emellan bör ske i oreg- lerade former. Det får avgöras under hand och utifrån varje ärendegrupp för sig, vilka

vägar som skall användas för samråd. Un- der alla omständigheter synes lämpligast att det praktiska arbetet får utvisa de bästa ar- betsformema för råden inbördes.

Borgarråden i Stockholm får ej vara le- damöter av stadskollegiet (32 5 första styc- ket KLS). I förslaget upptas ej något för- bud för landstingsråden att vara styrelsele- damöter. Det har synts angeläget att styrel- sen, sammansatt av företrädare för olika meningsriktningar och delar av kommun— området, får en stark ställning. Om antalet landstingsråd, som beräknats, inte uppgår till hälften av antalet styrelseledamöter, tor- de erforderligt utrymme finnas för medver— kan av andra förtroendemän än landstings- råden. Under sådana förhållanden synes inga nackdelar vara förbundna med att landstingsråden kan vara styrelseledamöter. Även de 1 Visst ärende inte föredragande landstingsråden kan då främja styrelsearbe- tet med sin överblick och erfarenhet. Ge— nom att övriga styrelseledamöter beräknas vara — såsom årsarvoderade — intensivt knutna till styrelsearbetet nås säkerligen en god balans och undvikes, att landstingsråden blir alltför dominerande. Man torde kunna räkna med att landstingsråden regelmässigt kommer att vara styrelseledamöter. Krav att så skall vara fallet uppställes dock inte.

Mandattiderna för landstingsråden skall enligt andra stycket i förslaget samman- falla med styrelseledamöternas. Nyval får på motsvarande sätt ske vid avgång. Inget vikariatsystem har inskrivits i lagen. Det synes mest förenligt med institutionen att inte ha ett suppleantsystem. Skulle någon gång genom sjukdom c. d. uppstå mera lång- varigt tjänstgöringshinder för ett landstings- råd, kan landstinget utan lagregler bemäst— ra svårigheterna. Exempelvis kan kanske någon styrelseledamot utses att mot särskilt arvode tillfälligt fullgöra landstingsrådets uppgifter.

För landstingsråden bör finnas en rotel— indelning för föredragningen. Det är tänkt att landstingsråden inom sina rotlars äm- nesområden skall vara ordförande i fack- nämnderna. I kommunallagen för Stock- holm finns särskild lagbestämmelse om ord-

förandeskapen (50 & KLS). Föreskriften är ej undantagslös (»där ej annat - - -»). Att bestämmelsen ej gjorts helt obligatorisk ger den i viss mån karaktär av rekommendation och värdet av lagregleringen tunnas ut. Till stöd för en lagbestämmelse kan inte heller åberopas att en sådan säkersäller att också landstingsråd, som tillhör en minoritet, till- försäkras ordförandeuppdrag. Regeln skulle bli illusorisk, eftersom något lagkrav på pro- portionella val till landstingsrådsposterna ej uppställes. Det har därför synts riktigast att inte ge några bestämmelser om att lands— tingsråden skall väljas till ordförande. Man har att lita till att överenskommelser här träffas om en lämplig ordning. Det bör till- läggas att det knappast synes tillåtet att i arbetsordningar o.d. ge regler, som binder valen och sålunda inskränker valbarheten. Vill man binda valen, bör detta utan tvekan ske genom direkta lagregler.

Efter förebild av kommunallagen för Stockholm (45 _8, 1 mom.) föreslås bestäm— melsen att, om så begäres, val skall ske av varje landstingsråd för sig. Någon rätt att få till stånd proportionellt val av landstings- råd skall sålunda ej finnas.

Tredje stycket reglerar valbarheten samt frågor om valbarhetens upphörande och om avsägelse. Något valbarhetshinder för verks- chefer uppställes inte. Självfallet är det otänkbart att ett landstingsrådsuppdrag i praktiken kan förenas med sysselsättning som verkschef.

Några särskilda jävsregler föreslås in- te. Som styrelse- och nämndledamöter är landstingsråden underkastade de jävsregler som gäller för dessa organ. Därmed bör landstingsråden anses vara förhindrade att också på beredningsstadiet ta någon befatt- ning med ärende, vari jäv föreligger. Om nu åberopade jävsregler i något undantags- fall inte skulle ge ett klart jäv, kan säker- ligen antas att grannlagenhetsjäv avhåller från deltagande.

Enligt kommunallagen för Stockholm skall borgarråden vara närvarande vid stads- kollegiets sammanträden (46 5 1 mom. KLS). De har rätt att därvid deltaga i över- läggningarna men ej i besluten. Föredragan-

de borgarråds förslag skall, om det avviker från kollegiets beslut, tas in i kollegiets protokoll (46 ä 3 mom.).

De landstingsråd som är styrelseledamö- ter har naturligtvis i alla avseenden samma ställning i styrelsen som övriga ledamöter. Någon gång kan kanske hända att ett lands- tingsråd står utanför styrelsen. Det är då med hans uppgifter och ställning mest för- enligt att han ges särskild rätt att närvara vid sammanträden med styrelsen och delta i överläggningarna men ej i besluten. Är han föredragande, bör han ha rätt att an- mäla avvikande mening. En bestämmelse i dessa frågor har intagits i paragrafens fjär— de stycke.

Det bör påpekas att bestämmelser ej getts om närvarorätt för landstingsråd i avdelning där han ej är ledamot. En närvaro av lands- tingsråd som ej är föredragande eller leda- möter av avdelning skulle kunna tynga av- delningsarbetet.

Enligt femte stycket är arbetsordning för landstingsråden obligatorisk. Viktigt i ar- betsordningen blir regleringen av rotelindel- ningen. I övrigt kan där ges föreskrifter om bl. a. skyldighet att ge förslag till beslut och om samråd mellan landstingsråden vid be- redningen.

Utredningsmannen har övervägt att låta styrelsen själv bestämma om rotelindelning- en. Eftersom landstingsråden kan vara sty- relseledamöter torde emellertid en sådan ordning inte vara lämplig. Det får förut— sättas att landstinget beaktar styrelsens ön- skemål om arbetsformema för landstings- råden. Arbetsordning bör kunna utformas så att smärre eller tillfälliga jämkningar kan företas av styrelsen.

42 5.

Om ledningen av landstingskommu- nens sjukvårdande verksamhet föreskri- ves i sjukvårdslagen.

Om nämnder för viss annan förvalt- ning och verkställighet gäller vad därom särskilt stadgas.

För förvaltning och verkställighet i övrigt äger kommunen tillsätta nämn- der. Ledamöter och suppleanter i såda-

na nämnder väljes av landstinget till det antal och för de mandattider lands- tinget bestämmer. Val, som förrättas se- dan allmänna val ägt rum, sker genom det nyvalda landstinget.

Till ledamot eller suppleant av nämnd enligt tredje stycket får ej väljas annan än den som enligt 8 & är valbar till landstingsman. Ej heller kan till ledamot eller suppleant väljas hos kommunen an- ställd befattningshavare, som är chef för verk inom nämndens förvaltningsområ- de.

För nämnd enligt tredje stycket till- lämpas vad 31 å andra stycket, 32 å andra stycket, 33 å andra stycket, 35— 38 %& samt 40 % stadgar. Överlämnande av beslutanderätt enligt 40 & får ske också till annan nämnd.

Första stycket motsvarar helt 53 & LL. Bestämmelsen, som egentligen kan vara överflödig på grund av bestämmelsen i andra stycket (54 5 första stycket LL), har medtagits för att bevara överensstämmelsen med landstingslagen.

Andra och tredje stycket motsvarar 54 5 första och andra stycket LL. Vissa för- enklingar har gjorts i själva utformningen. Vidare märks att det uttryckligen nämnes att landstinget skall bestämma antalet leda- möter och mandattider för de fakultativa nämnderna. Med ett fixerat antal styrelse- ledamöter kan frågan ej lösas med en hän- visning till bestämmelserna för styrelsen. Att mandattiderna för fakultativa nämnder kan fritt bestämmas innebär ingen avvikel- se från vad som gäller enligt landstingsla- gen (54 & tredje stycket LL hänvisar ej till 44 5 första stycket LL). Ett uttryckligt om- nämnande av rätten att bestämma mandat- tider synes dock öka klarheten.

Till tredje stycket har fogats en bestäm- melse som möjliggör att nyvalt landsting väljer nämnder som skall verka efter nästa kalenderårsskifte. Det kan förutsättas att mandattiderna för nämnderna anpassas till styrelsens mandattid.

Frågan om valbarhet har i förslagets fjärde stycke lösts i full överensstämmelse med vad som gäller enligt landstingslagen (54 & tredje stycket och 43 % LL).

Sista stycket innehåller hänvisningar till ett antal bestämmelser för styrelsen. Hän- visningarna avser —— förutom en hänvisning till delegationsbestämmelserna i 40 å — samma ämnen som motsvarande hänvis— ningsstadgande i landstingslagen, nämligen bestämmande av ordning för suppleants in- kallande, valbarhetens upphörande och av- sägelse, kallelse av suppleant för avgången ledamot, sammanträdestider och plats för sammanträde jämte rätten att få samman- träde till stånd, beslutsförhet, suppleants närvarorätt, jäv, beslutsproceduren, proto- koll, arkivvård samt ledamots förhållande i ansvars- och skadeståndshänseende. Mate- riellt förekommer vissa avvikelser därige- nom att de bestämmelser, till vilka hänvis- ning sker, delvis avviker från landstingsla- gens bestämmelser.

Hänvisningen innefattar, som framgått, en hänvisning också till delegationsbestäm- melserna för styrelsen. För de fakultativa nämnderna har här tillagts en rätt att dele- gera till annan nämnd. Det har varit möjligt att lösa de fakultativa nämndernas delega- tionsrätt genom en hänvisning, eftersom de- legationsrätten både för styrelsen och de fakultativa nämnderna skall kunna regleras genom fristående beslut av landstinget.

Bestämmelsen för de fakultativa nämn- derna får också, och kanske främst, bety- delse för en del specialreglerade nämnder. I exempelvis sjukvårdslagen sker nämligen hänvisning till landstingslagens bestämmel- ser om delegation hos de fakultativa nämn- derna. — Det förutsättes att motsvarande hänvisning sedan kommer att göras till storlandstingslagen.

Viktiga avvikelser från förebilderna (54 & fjärde stycket LL, 45 å andra stycket a) KL och 51 5 2 mom KLS) föreslås, främst i två hänseenden.

För det första föreslås att nämnd skall äga överlämna beslutanderätt till annan nämnd. Så kan inte ske nu. Vid delegation till förtroendemän är mottagarna begränsa-

de till »ledamot av nämnden» (54 & LL). Delegation till tjänstemän kan däremot i princip ske till varje tjänsteman hos kom- munen. Någon begränsning till tjänstemän, som arbetar inom nämndens uppgiftsområ- de, finns sålunda inte. Några bärande skäl att här ha andra regler för förtroendemän än för tjänstemän synes ej föreligga. Be- gränsningarna torde få ses mot bakgrund av att några praktiska behov av en vidare delegationsrätt inte förelegat.

För storlandstingskommunen finns ett starkt behov att öka kretsen av mottagare av delegerad beslutanderätt. Antalet ären- den, som kan behöva delegeras, är mycket stort. Särskilt är detta förhållandet på sjuk- vårdsområdet. På detta område beräknas storlandstingskommunen få arbeta med nämnder på flera nivåer. Utöver en central sjukvårdsnämnd, planeras särskilda nämn- der såsom direktioner för sjukhus och and- ra vårdinrättningar eller grupper därav. Ett mycket påtagligt behov finns därför att kunna smidigt lägga beslutsfunktioner hos nämnderna på den »lägre» nivån. Det är inte möjligt att här tillfredsställande lösa frågorna enbart genom en funktionell, fast fördelning av arbetsuppgiftema mellan nämnderna. Förhållandena kan svårligen helt överblickas i starten. En ständig an- passning måste ske till vad som vid det praktiska arbetet visar sig mest ändamålsen- ligt. En arbetsordning kan inte ge en alltför detaljerad ärendeuppdelning.

Ovan berörda behov av decentralisering synes lämpligen kunna tillgodoses genom en delegationsrätt till nämnd. Främst är möj- ligheterna avsedda att komma till använd- ning vid en organisation med nämnder på olika nivåer. Delegationsmöjligheten kan emellertid också användas om nämnd vill delegera uppgifter till annan nämnd, som handhar specialuppgifter av visst slag för hela storlandstingskommunens organisation. Så kan exempelvis vissa upphandlings-, per- sonal-, projekterings- och byggnadsärenden kanske lämpligen hanteras på detta sätt.

Den andra viktiga avvikelsen avser an- mälan av beslut, som fattas efter delegation. Enligt förebilderna skall varje sådant beslut

anmälas vid nästa sammanträde hos den delegerande nämnden (54 & fjärde stycket LL, 45 & sista stycket KL, 51 5 2 mom. sista stycket KLS).

För denna undantagslösa anmälnings- skyldighet brukar åberopas informations- och kontrollintressen. När antalet delegera- de ärenden blir mycket stort, blir anmäl- ningarna mycket omfattande och tyngande för arbetet hos den delegerande nämnden. Anmälningsskyldigheten blir självfallet ock- så betungande för den beslutande. Viktigast är emellertid att informationsintresset knap- past blir tillgodosett genom anmälningar, som tar en sådan omfattning. Den delege- rande nämnden får inte genom anmäl- ningarna den samlade överblick över verk— samheten som bör eftersträvas. Någon verk- sam kontroll kan naturligtvis inte utövas utifrån dessa massor av anmälda, enskilda ärenden.

Antalet ärenden, som får avgöras efter delegation, blir mycket stort hos storlands- tingskommunen. Särskilt torde detta kom- ma att gälla personalärendena inom sjuk- vårdsförvaltningen. Denna förvaltning be- räknas under början av 1970-talet ha en personal på omkring 20 000 personer. Verksamheten kommer att präglas av en ständig ökning av personalstyrkan. Omsätt- ningen av personal inom sjukvården är liv- lig. Här lämnade uppgifter kan ge en an- tydan om antalet personalärenden—anställ- ningsärenden, vikariatsfrågor, ledighetsan- sökningar etc. En obligatorisk anmälnings- skyldighet skulle närmast ställa sig helt omöjlig från effektivitetssynpunkt.

Utredningsmannen föreslår därför att den obligatoriska anmälningsskyldigheten för enskilt ärende tas bort. Den delegeran- de nämnden bör själv kunna bestämma i vad mån den för information och kontroll vill ha enskilda beslut anmälda. Anmäl- ningsskyldigheten skall ju tillgodose denna nämnds intressen. Viktiga ärenden — så- som ärenden rörande de högre tjänsterna och ärenden av större ekonomisk eller principiell betydelse —— kan troligen behö- va anmälas genom översändande av de en- skilda besluten. I övrigt torde den delege-

rande nämndens intressen bli bättre tillgo- dosedda om rapporteringen sker genom exempelvis kvartalsrapporter med statistik över olika ärenden, antalet sökande till tjänster, vakanser o.d. Nämnden bör själv kunna finna ut och bestämma hur redogö- relse skall ske. Enligt bestämmelsen (40 &) skall därför nämnden, för de ärenden som ej anmäles var för sig, bestämma i vilken ordning redogörelse skall lämnas.

Redan nu kan, vid en vittförgrenad or- ganisation med omfattande delegation, va- ra svårt att få reda på var ett ärende hand- lägges. Förhållandena blir naturligtvis än mer svårbemästrade med en vidgad delega- tionsrätt och en annorlunda utformad ord- ning för redovisning av beslut efter dele- gation. Synnerligen viktigt är därför att alla ansträngningar görs för att åstadkomma enhetlighet och överblickbarhet beträffande beslutsfunktionerna och ärenderedovisning- en hos storlandstingskommunens admini- strativa organisation.

Det har, såsom framgår av 40 % tredje stycket i förslaget, förutsatts att landstinget i en kansliinstruktion e. d. ger vägledande föreskrifter. Detta har särskild betydelse också med hänsyn till att delegationsrätten här inte behöver regleras genom reglemen- te för styrelse eller nämnder utan kan följa av fristående landstingsbeslut. En enhetlig kansliinstruktion kan då ge ökad stadga åt förhållandena.

Hur olika betydelsefulla frågor om för- farandet därvid skall lösas får utfinnas i anslutning till det praktiska arbetet. Några synpunkter skall emellertid anföras på vad som kan behöva regleras.

Ett centralt register kan måhända öka möjligheterna att få klarhet i var ett ären- de hör hemma. Vid ändringar i besluts- funktionerna bör vederbörande förvaltning då sörja för att uppgifter inflyter i det cen- trala registret.

Att den individuella anmälningsskyldig- heten i stor utsträckning torde försvinna medför särskilda komplikationer. Ibland har den beslutande själv brukat föra pro- tokoll och anslå uppgift om protokollets

justering. Besvärstid räknas då från ansla- get. I andra fall har beslutet efter anmälan brukat inflyta i den delegerande nämn— dens protokoll. Dagen för anslag om jus- teringen av nämndprotokollet bildar då ut- gångspunkt för besvärstiden.

Om styrelseavdelning eller nämnd fattår beslut efter delegation, omfattas beslutet av avdelningens eller nämndens protokolls- skyldighet enligt lagen (37, 39 och 42 55 i förslaget). För beslut av förtroendemän, som inte bildar någon nämnd, eller av be- fattningshavare finns inte någon lagreglerad protokollsskyldighet. Det har emellertid förutsatts (prop 19532210 s 198) att pro- tokoll föres. Det får förutsättas också här att protokoll föres eller att annan systema- tisk anteckning sker av beslut. Landstinget bör i kansliinstruktionen ge regler för be- slutsanteckningen. Det synes lämpligt att landstinget föreskriver fasta beslutsdagar samt att justering och anslag skall ske efter ett fast mönster. Anslag om justeringen torde få ske på kommunens anslagstavla.

Det kan emellertid anmärkas att proto- kollering och anslag på kommunens an- slagstavla kan behöva kompletteras med andra medel för tillkännagivande. Personer, som berörs av ett beslut, bör ha andra möj- ligheter att enkelt få reda på att beslut fat- tats och beslutets innehåll. En tänkbar lös- ning kan här vara att notiser om beslut av viss vikt (tjänstetillsättningar o.d.) intages i en särskild följd av meddelanden för hela organisationen. Dessa meddelanden bör då finnas tillgängliga hos varje förvaltning. Det kan vara en uppgift för den infoma- tionsorganisation, som beräknas komma att finnas hos kommunen, att här finna ut lämpliga anordningar.

43 &.

Vad 28 & första—femte styckena stadgar om ersättning med mera tilläm- pas för ledamot av styrelsen, utsedd le- damot av annan nämnd. suppleant för sådan ledamot samt landstingsråd.

Meddelas i särskild författning före-

skrift om ersättning åt ledamot av nämnd hos landstingskommunen, länder vad sålunda stadgas till efterrättelse.

Bestämmelsen motsvarar 55 & LL. Till upp-

räkningen av dem som kan få ersättning har förts också landstingsråden. Härmed blir fullt klart att också landstingsråd, som ej har annat förtroendeuppdrag, omfattas av bestämmelserna i 28 5.

5. Om landstingskommunens drätsel

I kapitel om drätseln behandlas i kommu- nallagen, kommunallagen för Stockholm och landstingslagen frågor om skydd för den kommunala förmögenheten, om utde- bitering av skatt, om anslag och täck- ningsanvisning, om budget, om fondbild- ning och lånerätt, om medelsförvaltning och om revision. Bestämmelserna i de oli- ka lagarna överensstämmer sinsemellan till sina grunddrag.

Inom bestämmelsernas ram har kommu- nerna utvecklat ett modernt budget- och redovisningssystem av hög standard. Frå- gorna om budget och redovisning har fort- löpande följts av kommunförbunden. Dessa har ägnat ett omfattande arbete åt anvis- ningar på området. Särskilt i de största kommunerna finns stora arbetsenheter för uppgifterna. Ett ständigt arbete ägnas där åt utveckling och rationalisering av budget- och redovisningssystemet. Kommunförbun- dens aktuella anvisningar finns i två be- tänkanden, det första med titeln »Kommu- nernas kapitalredovisning» (Kristianstad 1956) och det andra »Kommunernas bud- get och räkenskaper» (Jönköping 1962). Det förra betänkandet anvisar bl.a. ett system för kapital- och resultatsredovisning, som står nära formerna för dagens före- tagsekonomiska redovisning och särskilt an- passats till de kommunala förhållandena. Det andra betänkandet ger en systematiskt uppbyggd kontoplan för bokföring och bud- get. För denna har industriell kostnadsre- dovisning utgjort förebild. Planen ger öka- de möjligheter till en verksam uppföljning och kontroll av den kommunala ekonomien. Kommunförbunden har rekommenderat si- na medlemmar att följa de sålunda medde-

lade anvisningarna. Rekommendationerna har vunnit en praktiskt taget fullständig ef- terföljd.

Om nu aktuella lagbestämmelser kan allmänt sägas att de lämnat utrymme för en fortlöpande och ändamålsenlig utveck- ling av budget- och redovisningssystemet. Bestämmelserna framstår emellertid i dag som rätt föråldrade. Detta gäller särskilt bestämmelserna om budgetens innehåll och om fondbildning och lånerätt. De saknar till en del samklang med dagens kommu- nalekonomiska förhållanden. Ytterligare kan sägas att bestämmelserna delvis avser detaljfrågor. De detaljer, som därvid reg- lerats, framstår i dag inte alltid som mera viktiga än andra. — Bestämmelserna, som till en del har rötter i 1862 års kommunal— förordningar, är uppenbarligen närmast ut- formade med utgångspunkt från avsevärt mindre kommuner och en mindre omfat- tande kommunal verksamhet än dagens. Det är uppenbart att tvekan måste råda om bestämmelserna är lämpade för storlands- tingskommunens förhållanden.

Det bör erinras om att kommunalrätts- kommittén i betänkandet »Kommunala bo- lag» (SOU l965:40) föreslagit en genom- gripande modernisering av kommunallagar- nas bestämmelser om ekonomien. Försla— gen har inte lett till någon proposition i ämnet. Ett ställningstagande torde anstå i avvaktan på utredningar i närliggande ämnen. De skäl, som kommunalrättskom- mittén anfört för sina förslag, torde inte lämpligen nu ensamma kunna åberopas för en separat »reform». Skall avvikelser göras från landstingslagens bestämmelser, bör

dessa vara särskilt motiverade utifrån stor- landstingskommunens förhållanden.

Fråga är nu hur lagförslaget om stor- landstingskommunens drätsel allmänt skall läggas upp. I vilken utsträckning bör lands- tingslagens bestämmelser oförändrade över- föras till storlandstingslagen? Utrednings- mannen har stannat för följande allmänna riktlinjer. Fundamentala bestämmelser av principiell natur bör i huvudsak ges mot- svarigheter i lagförslaget. Därmed bibe- hålles ett grundläggande system, som över- ensstämmer för alla kommuner. Vissa re- daktionella jämkningar bör emellertid här kunna ske med inriktning på att öka lag- förslagets formella enhetlighet. Detaljer i lagbestämmelserna bör i stor utsträckning kunna rensas bort. Mot en detaljreglering kan, förutom principiella skäl, i samman- hanget särskilt anföras att balansen omoti- verat kan rubbas genom att vissa detaljer tages med och andra lämnas oreglerade. Reglerna för själva förfarandet — ordning och tider för förslag, beredning och beslut — bör kunna utformas med de avvikelser från landstingslagens bestämmelser som be- tingas av storlandstingskommunens särskil- da förhållanden.

Inledande bestämmelser 44 5.

Vad landstingskommunen tillhör i fast eller lös egendom bör så förvaltas, att dess förmögenhet ej minskas.

Till förmögenhetstillgångarna hör kommunens anläggningstillgångar. Där- med avses fast egendom, så ock lös egendom, som är avsedd att stadigva- rande innehavas av kommunen.

Bestämmelsen har sin motsvarighet i 56 & LL (50 & KL, 54 & KLS). Av förebilden har endast första och tredje styckena tagits med. Andra stycket har utelämnats av skäl som redovisas senare nedan.

Såsom en allmänt erkänd norm gäll- de enligt kommunallagskommittén (SOU 1952: 14 s 268) att en generation inte ha- de rätt att förbruka vad föregående gene-

ration hopbragt till sina efterkommandes gagn. Denna princip fick ett uttryck i 1953 års kommunallag bl. a. genom bestäm- melsen att »vad kommunen tillhör i fast eller lös egendom bör så förvaltas, att kommunens förmögenhet ej minskas» (50 % första stycket KL). Ett principstadgande av samma innehåll upptogs sedan också i 1954 års landstingslag och 1957 års kom- munallag för Stockholm.

Principen om skydd för förmögenheten är en av de grundläggande principerna för kommunal ekonomisk förvaltning. Andra viktiga principer av liknande allmän art torde emellertid kunna utfinnas. Det kan vidare sägas att principen om fortlöpande konsolidering av den ekonomiska ställning- en är en helt självklar princip för all varak- tig ekonomisk verksamhet. Med dessa ut- gångspunkter kan möjligen ifrågasättas om anledning finns att direkt lagfästa den be- rörda principen. För enhetlighetens skull synes det emellertid vara riktigast att taga med denna i övriga kommunallagar intagna bestämmelse.

Bestämmelsen har getts samma formule- ring i förslaget som i förebilderna. Andra formuleringar skulle måhända bättre kun- na ange och täcka vad som nu inlägges i principen. Exempelvis kunde stadgas att den ekonomiska förvaltningen skall så handhas att förmögenhetsbehållningen ej minskar. Vad som skall förvaltas med om— sorg är förmögenheten sedd som helhet. med varierande sammansättning till sina positiva och negativa poster. Även gälds— förvaltningen spelar självfallet en viktig roll vid en förmögenhetsbevarande ekono- misk förvaltning. Vad som genom en sådan förvaltning skall skyddas mot minskning är (med vissa undantag för till driften hänför- liga poster) kommunens nettoförmögenhet.

Det har satts i fråga om inte i särskilda lägen avsteg skall kunna göras från grund- principen. Därvid har såsom exempel nämnts det fall att viss verksamhet över- flyttas till annan kommunal huvudman. Därvid kan vara svårt att ibland undgå en förmögenhetsminskning. Det bör erinras om att lagregeln (»bör så — —») torde

medge vissa avsteg från grundprincipen. Principen torde främst kunna uppfattas som ett uttryck för vilken inriktning den mera långsiktiga ekonomiska politiken skall ha. Det kan utan vidare säkerligen också sägas att en »engångsförändring», som är föran- ledd av en indelningsändring eller ett ändrat kommunalt huvudmannaskap, inte kan stri- da mot grundprincipen.

Vad som hör till den kommunala förmö- genheten framgår endast delvis och indirekt av 56 & LL genom preciseringen i tredje stycket av det i andra stycket använda be- greppet anläggningstillgång. Fasta normer finns emellertid i kommunal praxis. För— mögenhetsbegreppet bör självfallet för stor- landstingskommunen vara detsamma som för andra kommuner. I sammanfattning he— står förmögenheten av dels bokförda vär- det av kommunens anläggningstillgångar efter avdrag av anläggningslånen (investe- rat stamkapital) och dels -— efter avdrag av negativa element — de medel som blivit fonderade eller reserverade för anskaffning av anläggningstillgångar eller återbetalning av anläggningslån (disponibelt stamkapital).

Bestämmelsen i 56 & tredje stycket LL ger en precisering av begreppet anlägg- ningstillgång. Detta begrepp användes i andra stycket av berörda bestämmelse och preciseringen sker till förtydligande av be- stämmelsen där. Som nedan redovisas med- tages i förslaget ej någon motsvarighet till andra stycket. En bestämmelse med defi- nition av begreppet anläggningstillgång bör dock finnas med. Begreppet har nämligen en något annan innebörd än i bokförings- lagen och aktiebolagslagen. —— Bland annat kan erinras om att kommunala exploate- ringsfastigheter alltid utgör anläggningstill- gångar; dess motsvarigheter skulle på and- ra håll kunna vara omsättningstillgångar. — I andra stycket av förslaget har därför in- tagits en bestämmelse om att till förmögen— hetstillgångarna hör anläggningstillgångar- na. Dessa beskrives sedan på samma sätt som i 56 5 tredje stycket LL. Egentligen kan synas omotiverat att inte begreppet förmögenhetstillgång i sammanhanget ock- så fastlägges. Ett sådant fastläggande är

emellertid inte möjligt eftersom en uppdel- ning av de särskilda omsättningstillgångar- na mellan disponibelt stamkapital och drift- kapital ej är möjlig.

56 å andra stycket LL (50 5 andra styc- ket KL, 54 å andra stycket KLS) innehål- ler att medel, som erhållits som vederlag för anläggningstillgång eller på grund av försäkring av sådan tillgång, må användas endast för återbetalning av lån, som upp- tagits för förvärv av tillgången, eller för anskaffande av anläggningstillgång. Regeln utbygges i 63 5 första stycket LL (57 5 första stycket KL, 61 5 första stycket KLS). Om medel av nu angivet slag inte under det år de influtit anvisats för ändamål enligt 56 5, skall medlen enligt detta stadgande avsättas till allmän investeringsfond. Be- stämmelsen står i dålig överensstämmelse med de betingelser som, särskilt i större kommuner, nu gäller för modern kommu- nalekonomi. En låneåterbetalning skall så- lunda enligt bestämmelsen avse just de lån, som kan hänföras till den särskilda anlägg- ningstillgången. En sådan uppspaltning är främmande i moderna redovisningssam- manhang.

Förmögenhetsskyddet kan lika väl tillgo- doses genom minskning av anläggningslå- nen sedda som en helhet. Vidare gäller regleringen uppburna medel i dess helhet. Även om en anläggningstillgång är helt av- skriven, måste sålunda hela det uppburna beloppet tillföras stamkapitalet. Detta kan knappast motiveras utifrån förmögenhets- skyddet. Ofta finns möjligheter att i reali- teten undgå en bruttoavsättning genom andra transaktioner. Kommunen har exem- pelvis möjlighet att reducera det belopp, som eljest skulle tillförts kapitalbudgeten från driftbudgeten eller uppskriva anlägg— ningstillgångens värde. Slutligen skall an- märkas att den allmänna investeringsfon- den —— liksom de särskilda investeringsfon- derna -— är avsedda för anskaffning av an- läggningstillgångar. Klara uttalanden vid kommunallagens tillkomst (prop. 1953: 210 s 175) utsäger att investeringsfondema inte får användas för låneamorteringar. Även i denna del föreskrives sålunda en sträng spe-

cialdestinering av vederlag och försäkrings- ersättningar. En sådan specialdestinering framstår som omotiverad. Det saknar reellt intresse hur berörda medel användes inom kapitalbudgeten. Bestämmelsen om ett snävt bundet användningssätt kan knappast heller antagas vinna efterföljd i modern kommunalekonomi.

Vad ovan anförts talar för att någon motsvarighet till 56 å andra stycket LL — och 63 5 första stycket — ej bör medtagas. Såsom en särskild, till storlandstingskom- munens förhållanden hänförlig, motivering må anföras att kommunens ekonomiska förvaltning här måste hanteras i sådana på totaliteten inriktade former, att en dylik re- gel framstår som särskilt främmande.

45 &. Landstingskommunens behov av me- del täckes genom utdebitering av lands- tingsskatt i den mån behovet ej fylles på annat sätt.

Bestämmelsen motsvarar innehållsmäs- sigt helt 57 å LL (51 & KL, 55 & KLS).

Här kan erinras om att storlandstings- kommunen med sin bredare verksamhet kan komma att driva avgiftsfinansierad verksamhet i större utsträckning än andra landstingskommuner. Detta förhållande sy- nes ej påkalla särskilda regler i storlands- tingskommunens författning. För avgiftsfi- nansieringen kommer att gälla vad i kom- munalrätten allmänt gäller om avgifter.

46 &.

Beslut om anslag skall tillika innefat- ta anvisning av medel för att täcka an- slaget.

För anslag kan föreskrivas att vad som ej förbrukas å anslaget får använ- das för anslagsändamålet jämväl under året efter det år anslaget avser. Beslut om ytterligare förlängning kan fattas för ett år i sänder.

Bestämmelsen i första stycket överens- stämmer till innehållet helt med 58 & förs— ta stycket LL (52 & första stycket KL, 56 % första stycket KLS). Ingen motsvarighet har medtagits till bestämmelsen i andra stycket av de angivna paragraferna. Skälen härtill redovisas senare nedan. Som andra stycke av den föreslagna paragrafen ingår en bestämmelse, som har sin motsvarighet i 59 % sista stycket LL (53 & sista stycket KL, 57 & sista stycket KLS).

Viss tvekan kan råda om tillräckliga skäl finns att upptaga någon motsvarighet till 58 5 första stycket LL. Mot bestäm- melsen kan anföras vissa invändningar, som nedan redovisas och som kan med- verka till belysning av bestämmelsernas innehåll. Utredningsmannen har emellertid stannat för att i förslaget här följa lands- tingslagen. Därmed nås anknytning till den kommunala praxis, som byggts upp kring bestämmelsen. En avvikelse från be- stämmelsen med dess principiella innehåll skulle kunna föranleda missförstånd.

Enligt förslaget liksom enligt 58 & första stycket LL skall beslut om anslag tillika in- nefatta anvisning av medel för anslagets täckande. Bestämmelsen gäller formellt var- je anslagsbeslut. Denna sammankoppling av anslagsbeslut och täckningsanvisning åter- faller i viss mån på äldre, mindre förhållan- den. Bestämmelsen har förebild i tidigare författningar (se exempelvis 40 ä 2 i 1862 års landstingsförordning efter lagändring 1909 och 34 å i 1924 års landstingslag). Grunden för införande av en bestämmelse torde närmast ha varit reglerna om kvalifi- cerad majoritet vid beslut om upplåning. Numera torde regeln främst få uppfattas såsom en principiell regel om god ordning; när en utgift beslutas skall tillses att det finns medel för utgiften. Kommunallags- kommittén påpekade (SOU 1952: 14 s 275) att regeln har sin största praktiska betydelse beträffande anslag, som beviljas annorledes än i samband med budgeten, liksom när det gäller täckning lånevägen eller av fondme- del.

För dagens kommunalekonomiska för- hållanden — med inriktning på en totalbe-

dömning av ekonomien —- har vad kom- munallagskommittén här anförde knappast någon avsevärd bärkraft. Vad gäller det förstnämnda tillämpningsområdet — anslag annat än i budgetsammanhang —— ger be- stämmelsen endast en allmän föreskrift om täckning. Den uppställer sålunda inga be- gränsningar beträffande användbara medel. Bestämmelsen ger inte någon skyldighet att begränsa utgifter efter budgetårets resurser. Om man vill gå utöver budgetårets resur- ser torde täckning oftast ske genom an- slagsförskott och finansiering ske tills vi- dare med tillgängliga rörelsemedel eller kortfristiga lån. Beträffande det andra till- lämpningsområdet — täckning med fond- medel eller lånemedel '— kan sägas att det nu saknar nämnvärt intresse vad slags medel som används. En systematisk indel- ning av budgeten i drift- och kapitalbudget medför att valet av visst slag av täckning in- om endera budgetdelen inte påverkar förmö- genhetsställningen eller det totala rörelsere- sultatet. En uppdelning av budgeten i skat— testat samt låne- och fondstat är inte läng- re aktuell.

Motsvarighet till 58 % första stycket LL har dock som nämnts medtagits i förslaget.

Också andra stycket av 58 5 LL (52 & KL, 56 % KLS) har en liknande bakgrund i äldre förhållanden. Bestämmelsen torde i praktiken nästan aldrig föranleda någon underställning. Kommunerna synes tidigt ha tagit lätt på detta underställningstvång. Enligt praxis anses en hel del viktiga an- slagsbeslut falla utanför regelns tillämp- ningsområde. Om exempelvis en ny tjänst inrättas eller ett särskilt, mera stadigvaran- de bidrag beslutas, anses underställning ej nödvändig, trots att beslutet drar kostnader under flera år. Omfattande investeringar under en följd av år kan behandlas på lik- nande sätt. I varje års stat upptas då endast kostnaderna för budgetårets arbeten. Van- ligt är också att en byggnadskommitté e. d. får ett beställningsbemyndigande med tota- la kostnadsramar. Bestämmelsen torde ha haft sin främsta praktiska betydelse genom att den medfört att anslagsförskott brukat täckas under högst fem år. En täckning un-

der så lång tid som fem år torde emellertid mycket sällan förekomma. En kommun kan i praktiken knappast i någon betydelsefull omfattning skjuta sina kostnader framför sig.

För storlandstingskommunens del saknar ett finansieringssätt. som skulle varit under- ställningskrävande enligt 58 å andra styc- ket LL, varje aktualitet. Det har därför synts befogat att inte ta med någon mot— svarighet till bestämmelsen.

I andra stycket har upptagits en bestäm- melse om reservationsanslag. Bestämmelsen överensstämmer innehållsmässigt med be- stämmelsen i 59 % fjärde stycket LL (53 & fjärde stycket KL, 57 & fjärde stycket KLS) men har redigeringsmässigt förenklats. Då reservation kan beslutas också utan sam- band med budgeten, har bestämmelsen an- setts böra upptagas i den allmänna bestäm- melsen om anslag. Det har ansetts påkallat att särskild bestämmelse finns om reserva- tionsanslag. Dylika anslag bryter nämligen den eljest rådande ordningen, att kommu- nens ekonomiska förhållanden regleras ge— nom årsvis bestämda dispositioner.

Utgifts- och inkomststat 47 %.

Landstingskommunen upprättar årli- gen en på drift- och kapitalbudget upp- delad utgifts- och inkomststat för nästa kalenderår.

Staten skall, med utgångspunkt från ställningen enligt de avslutade räkenska- perna för det föregående året, lämna en plan för kommunens ekonomi under budgetåret med redovisning för utveck- lingen av den ekonomiska ställningen, de anslag som skall utgå och täckningen av medelsbehovet.

Landstingslagen har i 59 & (53 & KL, 58 & KLS) en förhållandevis detaljerad be- stämmelse om budgeten och dess uppställ- ning. Första stycket stadgar att budget år- ligen skall göras för följande kalenderår. Enligt andra stycket skall på uppgiftssidan tagas upp underskott i nästföregående års

bokslut (a), anslagen för tidigare beslutade utgifter under budgetåret samt de belopp, som ytterligare anslås vid statbeslutet, där- ibland ett anslag för oförutsedda behov (b) På inkomstsidan skall enligt tredje stycket upptagas överskottet enligt nyss berörda bokslut (a), de inkomster som kan påräk- nas samt de belopp, som ytterligare erford- ras, varvid sättet för täckning av det ytter- ligare medelsbehovet skall redovisas (b). I fjärde stycket finns den under föregående paragraf berörda bestämmelsen om reser- vationsanslag.

1862 års landstingsförordning och 1924 års landstingslag hade bestämmelser, som var mera allmänt avfattade. Lydelsen i 1954 års landstingslag är hämtad från mot- svarande bestämmelse i kommunallagen. Sistnämnda bestämmelse återfaller ytterst delvis på en likartad, detaljerad bestämmel— se i 1862 års förordningar för primärkom- munerna. Uppenbarligen ger bestämmelsen, trots sin detaljerade utformning, knappast någon bild av hur en modern kommunal budget i sina huvuddrag nu är uppbyggd. Uppräkningen av vad som skall med i bud— geten ger delvis uttryck åt vad som numera får anses självfallet. Sålunda är uppenbart att ingen budget kan göras upp utan att ti- digare överskott och underskott tas som ut- gångspunkt för planerna. Vidare är uppen- bart att en redovisning måste lämnas för hur man tänker sig att täcka planerade ut- gifter, att budgeten på något sätt skall ba- lanseras. De begrepp, som användes (exem- pelvis »anslag», »anslås»), är knappast hel- ler fullt entydiga och överensstämmer ej med termer som brukas i modern redovis- ning.

Utredningsmannen finner det befogat att modernisera bestämmelsen och göra den mindre detaljerad. Samtidigt bör bestäm- melsen såvitt gäller huvudprinciperna inte avvika från motsvarande bestämmelse för övriga kommuner.

Förslagets första stycke överensstämmer nära med 59 & första stycket LL. Dock har tillagts att budgeten skall vara uppdelad på en kapital- och en driftsida. En sådan upp- delning tillämpas nu genomgående i prakti-

ken i det kommunala budget- och räken- skapssystemet. Uppdelningen har funnits lämplig från förmögenhetsskyddssynpunkt och anknyter till vedertagna system för eko- nomisk redovisning. Systemet ger ett grepp över förändringarna beträffande förmögen- hetens storlek och sammansättning. Samti- digt ger den renodlade driftbudgeten en överskådlig resultatredovisning. Redan kom- munallagskommittén övervägde att föreslå regler om budgetens uppdelning på driftpos- ter och kapitalposter (SOU 1952: 14 s 278). Kommittén avstod emellertid härifrån med hänsyn till att nyare budgetformer då inte ännu hade vunnit tillämpning hos många landskommuner. Det bör erinras om att be- stämmelsen inte stadgar annat än vad som nu allmänt tillämpas.

Andra stycket i förslaget avser att ge ett sammandrag av vad som stadgas i 59 å andra och tredje stycket LL. Att man i bud— getsammanhang måste utgå från befintliga överskott och underskott är visserligen själv- klart. Detta nämnes emellertid här för att utmärka det för den kommunala budgeten säregna, att utgångsläget är förskjutet ett år (1966 års resultat redovisas 1967 och an- vändes då vid arbetet på 1968 års budget). I övrigt nämnes (jämför 4 & bokföringsla- gen) att budgeten skall utvisa den tänkta för- ändringen i den ekonomiska ställningen. Vi- dare lagfästes i korthet den nu tillämpade principen att budgeten på utgiftssidan inne- fattar en förteckning över budgetårets an- slag (tidigare beslutade och beslutade vid statfastställelsen) och på inkomstsidan de medel som skall disponeras för verksamhe- ten. Den föreslagna bestämmelsen avses inte ge andra materiella regler för budgeten än vad landstingslagen nu ger.

48 5.

Förslag till utgifts- och inkomststat gö- res upp av styrelsen. Övriga nämnder lämnar sina särskilda statförslag till sty- relsen senast den dag styrelsen bestäm- mer.

Landstinget tager upp styrelsens stat- förslag till granskning och fastställelse vid sammanträde senast den 15 novem-

ber. Valår sker granskningen och fast- ställelsen genom det nyvalda landstinget.

Den fastställda staten tryckes och sän- des till landstingsmännen, länsstyrelsen och landstingsområdets kommuner.

Bestämmelsen överensstämmer innehålls- mässigt nära med 60 & LL (54 & KL, 58 å KLS). Några avvikelser föreslås.

Statsbeslut hos storlandstingskommunen skall kunna fattas senast den 15 november (senast i oktober för övriga landsting). Fram— flyttningen är av värde med hänsyn till om- fattningen av kommunens verksamhet. Ar- betet med staten måste bli omständligt och tidskrävande. En framflyttning är möjlig ge- nom att man får ett kontinuerligt verksamt landsting. Med senareläggningen följer att statförslaget under valår kan behandlas av det nyvalda landstinget.

Enligt sista punkten av 60 å andra styc- ket LL skall anslag till utgifter, om vilka landstinget inte tidigare fattat beslut, samt därmed sammanhängande frågor särskilt bli föremål för överläggning och avgörande. Motsvarande bestämmelse finns i kommu- nallagen och kommunallagen för Stock- holm.

Bestämmelsen tillämpas i dag, särskilt i de större kommunerna, på ett sätt som kan göra formuleringen missvisande. Av orda- lagen skulle väl nämligen närmast följa att ordföranden har att ur budgeten till särbe- handling avskilja alla »nya» poster. Vid en omfattande verksamhet, med en budget med ett stort antal poster, är en sådan tillämp- ning praktiskt omöjlig. Särskilda beslut i budgetsammanhang förekommer sällan. Större frågor avgöres på andra sammanträ- den. I stället genomgås budgeten över stör- re, samlade anslagsposter för hela verksam- hetsområden. Endast själva huvudposterna brukar befästas genom särskilda beslut. Det skulle för övrigt i dag möta avsevärda svå- righeter att bestämma vad som skall vara »nya» frågor. Åtskilliga anslag återkommer ehuru med varierande belopp — år från år. Bestämmelsen säger nu knappast mer än att de yrkanden, som framställes i stat— förslaget eller av landstingsman i där berörd

fråga, kan föranleda debatt och avgörande.

Med en övergång från i huvudsak ett ok- tobersammanträde, där budgeten behandlas, till tätare sammanträden ändras förhållan- dena. Frågor exempelvis om större projekt kan oftare väntas bli avgjorda på andra sammanträden än budgetsammanträdet.

Det har av ovan anförda skäl funnits rik- tigast att inte ta med någon motsvarighet till den diskuterade bestämmelsen.

Fondbildning

Landstingslagen har i 61—63 åå särskilda bestämmelser om fondbildning och ianspråk— tagande av fondmedel. Innehållsmässigt iden- tiskt lika regler finns i kommunallagen (55—— 57 åå) och kommunallagen för Stockholm (59—61 åå).

Enligt 61 ä 1 mom. LL äger landstings- kommun rätt att — utan krav på medgivan- de av Kungl. Maj:t — avsätta medel till pensionsfond för anställda (a), kassaför/ags- fond för rörelsekapital (b), allmän investe— ringsfona' (c) och särskilda investeringsfon- der (d). Sistnämnda båda fondtyper avser an- skaffande av anläggningstillgångar. Amorte- ring får ej ske med fondmedel. Enligt 61 5 2 mom. får vidare fritt avsättas medel till skatteregleringsfond. Inga spärrar finns för vad som får avsättas till sistnämnda — eller andra — fonder. Kommunen får årligen ta i anspråk högst en tredjedel av beräknade behållningen i skatteregleringsfonden vid ut- gången av det år ianspråktagandet beslutas eller något av de två närmast föregående åren. Beslut om avsättning till skatteregle- ringsfond eller om användande av medel i sådan fond skall fattas i samband med budgetfastställelsen.

62 & reglerar beroendet i fondsamman- hang av Kungl. Maj:ts medgivande. Sådant medgivande krävs för inrättande av andra fonder än i 61 ä 1 mom. sägs (a), för att ta fondmedel i anspråk för annat än avsätt- ningsändamålet och för att överskrida ovan berörda gränser för att ta i anspråk skatte- regleringsfondens medel (b).

I 63 5 finns bestämmelser om skyldighet att avsätta vederlag för anläggningstillgångar eller försäkringsersättning för sådana till-

gångar till allmän investeringsfond. Sådan avsättning skall ske om medlen det år de erhållits inte reinvesteras eller användes för avbetalning på vederbörande lån. Överskott på lån, upptagna med Kungl. Maj:ts med- givande, skall också avsättas till allmän in- vesteringsfond, om annat ej föreskrivits vid medgivandet. Slutligen finns i bestämmel- sen en erinran om att landstingskommun kan vara ålagd fonderingstvång i särskilda författningar.

De kommunala fonderingarna skiljer sig i några hänseenden från enskilda företags fonderingar. Skillnaderna har sin bakgrund i en tidigare restriktiv inställning till kom— munala fonderingar. Fonderingar kan ju så— gas innebära att en tids skattebetalare i viss utsträckning får svara för utgifter under senare skeden. Det var då naturligt att ge fonderna en mera specificerad ändamåls- bindning och att röra sig med flera olika slags fonder. De allmänna konsolideringsin- tressena har senare kommit mera i förgrun- den. Fonderingsrätten har blivit friare och i praktiken användes i modern kommunal— ekonomi ett litet antal fonder med vida an- vändningsområden. Alltjämt finns emeller- tid i lagstiftningen spår av äldre synsätt. Här kan erinras om specificeringen av olika slags fonder, om krav på underställning för avsättning till andra fonder samt om de särskilda reglerna om skatteregleringsfon— den. Även balanstekniskt behandlas de kom- munala fonderna på ett sätt som avviker från vad som är fallet vid redovisningen hos enskilda företag. Fondernas ställning i ba— lanstekniskt hänseende framgår ej direkt av lagreglerna utan följer av kapitalredovis— ningssystemet.

Hur fondfrågorna i praktiken hanteras kan belysas genom några uppgifter om landstingskommunernas fonderingar, häm- tade ur »Kommunernas Finanser år 1966». Totala fondbehållningen för samtliga lands- ting utgjorde 786,7 miljoner, varav kapital— fonderna uppgick till 306,1 miljoner (39 procent) och driftfonderna till 480,6 miljo- ner (61 procent). Bland kapitalfonderna finns som de största de allmänna investe- ringsfonderna med 79 procent av samman-

lagda behållningen hos kapitalfonderna, kas- saförlagsfonderna med 12 procent och de särskilda investeringsfonderna med 3,5 pro— cent. De kapitalfonder, som inrättats med Kungl. Maj:ts medgivande, har en fondbe— hållning på endast något över 1 miljon kro- nor (0,3 procent av sammanlagda behåll- ningen hos kapitalfonderna). Av driftfonder- na dominerar skatteregleringsfonden med drygt 55 procent av driftfondernas behåll- ning och pensionsfonderna med nära 44 procent. Sammanlagda behållningen hos driftfonder, som inrättats med Kungl. Maj:ts tillstånd, är 2,6 miljoner kronor (0.5 pro— cent).

Bestämmelserna om fonder kan i olika hänseenden framstå som otidsenliga. När man har en fri fonderingsrätt till de mest brukade fonderna, förlorar underställnings- skyldigheten för andra fonder i betydelse. Av de fria fonderna dominerar på både ka- pital- och driftsidan de fonder, som har ett helt ospecificerat användningsområde (all— männa investeringsfonden och skatteregle- ringsfonden). Uppenbarligen måste detta slag av fonder komma till ökad användning. Något reellt intresse att binda avsatta medel till mera specificerade ändamål finns inte vid en modern, sammanhållen finansförvalt- ning. Även regeln om underställningsskyl— dighet för att få ta medel i användning för annat än avsättningsändamålet förlorar vid bruket av några få, allmänt användbara fonder sitt värde. Mot begränsningarna i rät— ten till uttag ur skatteregleringsfonden kan anföras att dessa ter sig rätt omotiverade då själva avsättningsrätten är helt fri. Är fond— behållningen stor, ger begränsningsregeln så— lunda ingen adekvat spärr mot omfattande uttag. De ovan anförda siffrorna ger en illustration av läget och särskilt av de un— derställningskrävande fondernas ytterst be— gränsade betydelse för landstingskommuner— nas del.

Även i några mera detaljbetonade delar kan invändningar resas mot bestämmelser- na. Dessa invändningar bör lämpligen redo- visas vid utredningsmannens konkreta lag- förslag.

Synpunkterna ovan talar närmast för en allmän översyn av bestämmelserna om fon- der i alla kommunalförfattningar. Fråga är nu om tillräcklig anledning finns att i ett begränsat sammanhang avvika från reglerna och ge storlandstingskommunen mera mo- derna och enkla bestämmelser. Den cen- trala frågan är väl då, om skäl finns att ställa storlandstingskommunen vid sidan av det underställningstvång, som gäller för kommunerna i gemen. Först bör då erinras om att underställningen för landstingskom- munernas del i praktiken helt saknar bety- delse. Storlandstingskommunen är en helt ny enhet. Dess fonder skall byggas upp från grunden. Detta kan sägas ge ett mera obundet utgångsläge för lagregleringen. Kommunens ekonomiska hushållning kom- mer att vara starkt sammanhållen under led- ning av kommunens styrelse. Fonderings- frågorna kommer att med inriktning på den totala ekonomien handhas över fonder med allmänt utformade användningsområden. Önskas i något fall en närmare specificering av ett fondändamål (medel för viss inrätt- ning e. d.), torde fonden regelmässigt kunna utformas som en särskild investeringsfond, som ju ej kräver underställning. Tänkbart är att kommunen vid självrisk i försäkringshän- seende kan önska inrätta en försäkrings- fond. En sådan fond kan nu inte fritt in- rättas. Emellertid är svårt att förstå varför ett underställningstvång skulle bibehållas be- träffande en sådan fond. Det kan ju i prak- tiken inte gärna komma i fråga att resa något hinder mot en sådan fondering.

Nu anförda synpunkter kan anföras för att underställningstvånget tas bort och be- stämmelserna förenklas. Även en annan re- formväg är tänkbar i sammanhanget. Det skulle sålunda vara möjligt att direkt i lagen ge en uttömmande uppräkning av samtliga de fonder, som kan ha intresse för stor- land ztingskommunen. Även sådana fonder, som nu är underställningskrävande, skulle då k mna tas med. Sistnämnda fonder skulle på detta sätt kunna auktoriseras lagstift— ningsvägen och särskild underställning onö- diggöras. En sådan metod skulle kunna vara lämplig när det som här rör sig om en regle-

ring för ett enda rättssubjekt. Det är emel- lertid rätt vanskligt att på förhand närmare avgöra vilka fonder, som kan behövas. Be- hovet av olika slags fonder låter sig bättre bedömas under den fortlöpande utveckling- en. Vidare skulle den här diskuterade upp- läggningen inte lösa frågorna om använd- ning av viss fond för annat ändamål än fonderingsändamålet.

Utredningsmannen finner att fondbe- stämmelsema i lagen för storlandstingskom- munen bör utformas utan någon detaljerad uppräkning av olika slags fonder och utan att underställningsskyldigheten bibehålles. En underställningsskyldighet fyller i sam- manhanget inget syfte. Bestämmelserna bör ges en ny gestalt, som återspeglar förhål— landena sådana de kommer att bli i verklig— heten.

49 &.

Landstingskommunen äger avsätta me- del till kapitalfonder och driftfonder.

Fondmedel får tagas i anspråk för an- nat ändamål än det fonden avser endast genom beslut när utgifts- och inkomst- staten fastställes. Medel ur kapitalfond får dock ej tagas i anspråk för drift- ändamål.

Om skyldighet att avsätta medel till fond är särskilt stadgat.

Förslagets 49 & ersätter 61—63 %% LL. Bestämmelsen ger emellertid i flera hän— seenden andra regler för fondavsättningar och ianspråktaganden. Skiljaktigheterna kommer att framgå av det följande.

Förenklingar nås för det första genom att de olika slagen av fonder (pensionsfond etc.) ej räknas upp i lagen. Uppdelning göres bara mellan kapitalfonder och driftfonder.

Storlandstingskommunen föreslås få rätt att helt fritt inrätta fonder. I intet fall stäl- les sålunda krav på medgivande av Kungl. Maj:t. Skälen för ett borttagande av under- ställningstvånget torde ha framgått av vad som anförts under rubriken för avsnittet. Det förutsättes att de olika fonderna vid tillkomsten ges särskilda beteckningar, som

tillsammans med en allmän beskrivning ut- märker fondernas användningsområden. Därvid måste klargöras om fonden skall höra till kapital- eller driftsidan. Den före- slagna bestämmelsen anger att en sådan in- delning skall iakttagas. Det har ansetts lämp- ligt att på detta sätt anknyta till budget- och redovisningssystemet. Visserligen kan en så- dan indelning sägas vara utan särskild lag- reglering självklar. Indelningen följer av be- stämmelsen om förmögenhetsskyddet och det redovisningssystem som byggts upp i an— slutning härtill. Emellertid torde det vara lämpligt att på några punkter genom kon— kreta regler ge fastare innebörd och stöd åt det allmänt hållna stadgandet om förmögen- hetsskydd.

Det är möjlig att storlandstingskommu- nen kommer att arbeta med endast två fonder, nämligen en allmän investeringsfond och en skatteregleringsfond.

Kommunen skall enligt förslaget ha rätt att utan krav på särskilt medgivande an— vända fonderade medel för annat än fonde- ringsändamålet. Friheten får ses bl.a. mot bakgrunden av att kommunen antagits sak- na anledning att inrätta snävt inriktade fon- der. Frågor om ändrad användning kan så- lunda knappast uppkomma. Även om så- dana frågor undantagsvis skulle få aktualitet, finns inte tillräckliga skäl till ett underställ- ningstvång. Det nuvarande underställnings— tvånget måste här ses såsom uttryck för ett äldre synsätt. Fonderade medel torde ha uppfattats såsom ändamålsbundna på ett sätt som kan påminna om förhållandena vid stiftelser. Det finns nu anledning att i högre grad fästa sig vid fondmedlens jämställdhet med andra kommunala medel.

Intresset av en totalbedömning av de eko- nomiska resurserna talar mot att ge fond- medlem en alltför markerad särställning. Härav följer att kommunen bör fritt kunna ändra också ianspråktagandet av fonderade medel. En lämplig regel synes dock vara att ändring endast får ske i budgetsammanhang. Det är då man har överblick över den totala finansieringen och bäst kan avgöra i vad mån ett ändrat användningssätt är motive- rat. — Det bör erinras om att ändrat an-

vändningssätt givetvis inte fritt kan komma i fråga för fonder o.d., som härrör från do- nationer.

Av lagtexten framgår att ändring bara skall kunna ske inom kapitalsidan och drift- sidan var för sig. Det är möjligt att en sådan begränsning inte skulle varit nödvändig. Yt- terst beror utvecklingen av den ekonomiska ställningen nämligen på om kommunen för ekonomien som helhet iakttager de konsoli- deringssynpunkter, som uppbär den all- männa bestämmelsen om förmögenhetsskyd— det. Emellertid kan, såsom i annat sam- manhang uttalats, vara lämpligt att ge någ— ra konkreta regler som kompletterar den allmänna bestämmelsen om förmögenhets- skydd. Några avsevärda praktiska svårighe- ter torde inte kunna följa av tvånget att strikt hålla isär kapital— och driftfonderna.

En annan avvikelse från eljest gällande regler hänför sig till kapitalfondemas an— vändning för amorteringar. Nuvarande be- stämmelser talar beträffande investerings- fonderna om »anskaffande» av anläggnings- tillgångar. Förarbetena utvisar att medel ur berörda fonder ej får tas i anspråk för att återbetala anläggningslån. Ser man till eko- nomien som en helhet, bör en sådan regel inte upprätthållas. Att avbetala anläggnings- lån med fondmedel har precis lika god ef- fekt i förmögenhetsförkovrande riktning som att använda medlen för nya anlägg- ningstillgångar. -— Ingen motsvarighet till ifrågavarande bindning till »anskaffande» finns med i förslaget.

Bestämmelserna i 63 5 första stycket LL om fondering av vederlag och försäkrings- ersättning för anläggningstillgångar har inte någon motsvarighet i förslaget. Motiven för att ej taga med bestämmelsen är redovisade under 44 5, där frågor om reinvestering av dylika medel och låneamorteringar med dem behandlas. Medel av nu avsett slag skall så- lunda få användas fritt. Av budget- och redovisningssystemet följer att medlen skall användas inom kapitalsidan. Att någon sär- skild bestämmelse inte finns med, kommer att medföra att en användning på kapital- sidan i och för sig inte behöver avse den del av medlen, som överstiger bokförda värdet

av berörd anläggningstillgång. Man har emellertid anledning räkna med att det näs- tan undantagslöst skall finnas vara bäst för- enligt med en god ekonomisk förvaltning att låta hela vederlaget eller försäkringssumman gå till kapitalbildande ändamål.

I 63 å andra stycket LL finns bestäm- melse om skyldighet att fondera överskott på lån, som uppburits med Kungl. Maj:ts medgivande. Allmänt kan här hänvisas till vad som säges i avsnittet om lånerätten. Någon motsvarighet till bestämmelsen finns inte med i förslaget. Bestämmelsen synes närmast syfta till att hindra att lån, för vars upptagande tillstånd erhållits, användes för ändamål, som bör finansieras med egna me- del. I praktiken kan regeln knappast längre vara tjänlig för detta syfte. När lånefrågan prövas av Kungl. Maj:t, finns kostnadsbe— räkningar för anläggningarna. De verkliga kostnaderna torde sällan understiga de pro- jekterade. Vidare lånefinansieras aldrig hela anläggningen. Detta betyder att egna medel samtidigt investeras. Blir anläggningen bil- ligare än beräknat, har kommunen ingen skyldighet att låta besparingarna fördelas mellan lånen och den egna insatsen. Göres en sådan fördelning och uppkommer så— lunda ett låneöverskott, är svårt att inse var- för inte detta fritt skall kunna användas in- om kapitalbudgeten. Liknande är förhållan— det om ett överskott eljest uppkommer ge- nom egen insats. Att kräva fondering av överskott synes sålunda inte rimligt.

Lånerätt Kommunalrättskommittén har i betänkan- det »Kommunala bolag» (SOU 1965: 40) in- gående behandlat frågor om den kommu- nala lånerätten. Kritik har där riktats mot ett bibehållande av underställningstvånget för vissa lån. Kommittén har föreslagit att lånerättsbestämmelserna skall reformeras. Kommitténs diskussion har förts mot bak— grund av de primärkommunala förhållan- dena och reformförslagen berör inte lands- tingslagen. Landstingslagens bestämmelser är något annorlunda utformade än de pri- märkommunala.

Enligt 64 % LL äger landstingskommunen underställningsfritt ta upp lån med en åter- betalningstid av högst fem år. Med lån jäm- ställes borgen. Lån eller borgen i andra fall kräver Kungl. Maj:ts medgivande. Särskilt sådant medgivande behövs inte vid lån av statsmedel, som beviljats av Kungl. Maj:t.

Lagrummets förhistoria är enkel. Redan 1862 års landstingsförordning hade — i underställningsavsnittet — den grundläg- gande regeln att lån med längre återbetal- ningstid än fem år krävde underställning. Regeln överfördes oförändrad till 1924 års landstingslag. Lagändring 1937 tillförde de nuvarande reglerna om borgen och om lån av statsmedel, som beviljats av Kungl. Maj:t. Vid tillkomsten av 1954 års lands- tingslag fördes bestämmelserna utan ändring i sak över till drätselkapitlet.

De primärkommunala lagarnas förhistoria är här betydligt brokigare. Gränserna mel- lan underställningsfria och underställnings- krävande lån har där varierat. Därvid har olika tids- och beloppsgränser var för sig eller i kombination fått skilja de båda kate- gorierna lånerätt. Vid en omfattande revi- sion 1937 noterades att landstingslagsbe- stämmelserna hade en helt annan utform- ning. Det övervägdes särskilt om landstings- lagens regler borde anpassas till reglerna för primärkommunerna. Tanken på ändringar i landstingslagen avvisades, varvid om bestäm- melsen i landstingslagen uttalades (SOU 1936: 35 s 21): »Bestämmelsen torde emel- lertid ha visat sig lämplig och missbruk synes icke hava förekommit. Anledning till antagande att missbruk skulle äga rum i framtiden torde ej finnas». Ett särskilt in- slag i de primärkommunala reglerna har sedan 1939 utgjorts av de ofta komplette— rade bestämmelserna om lån på bostads- försörjningens område. Ytterligare bör näm— nas den år 1962 införda underställningsfria lånerätten för vatten- och avloppsanlägg- ningar.

Förhållandena på lånerättsområdet kan illustreras av några uppgifter ur »Kommu- nernas finanser 1966». Samtliga landsting hade vid utgången av 1966 skulder på till- hopa drygt 971 miljoner kronor. Motsva-

rande belopp för de borgerliga primärkom- munerna uppgick till nära 16 miljarder kro- nor. Av landstingslånens sammanlagda be- lopp hänförde sig över 540 miljoner kronor (drygt 56 procent) till lån, som upptagits med Kungl. Maj:ts medgivande. De kort- fristiga skulderna uppgick till 322 miljoner kronor. Andelen lån med Kungl. Maj:ts medgivande utgjorde för de borgerliga pri— märkommunerna drygt 62 procent.

Förarbetena till landstingslagens lånerätts- bestämmelse ger i stort sett ej någon anty- dan om vilken användning som är tänkt för den underställningsfria lånerätten. Motsva- righeten för primärkommunerna — högst femåriga lån till belopp, som beror på skatte- underlaget — skall enligt förarbetena an- vändas för att tillgodose behoven av kassa- förlag och av medel för finansiering med lån under kortare tid av vissa investeringar (SOU 1936: 35 s 16 f, SOU 1952: 14 s 295 f). Man torde kunna utgå ifrån att en liknande användning varit tänkt också för landstingskommunernas fria lånerätt.

Bestämmelserna i landstingslagen ger i realiteten en snävt begränsad fri lånerätt. Sålunda kan anmärkas att en rätt att fritt upptaga lån för anläggningsfinansiering med så kort löptid som fem år knappast har nå— got nämnvärt intresse. Användningsområdet för den fria lånerätten kommer i huvudsak att inskränka sig till kassaförlagsupplå- ningen.

Även i övrigt kan sägas att lånerättsbe— stämmelserna är bristfälligt anpassade till dagens kommunalekonomiska förhållanden. Bestämmelserna har sålunda, liksom andra bestämmelser i drätselavsnittet, ett samband med äldre finansieringsförhållanden. Inves— teringarna utgjorde tidigare, särskilt i mindre kommuner, ett rätt sporadiskt inslag i den ekonomiska förvaltningen. Man lånade för en viss anläggning och anpassade då lånen efter anläggningens kostnader och livslängd. Det var då naturligt att betrakta upptagna lån som klart specialdestinerade. Den nu- varande lånekontrollen har byggts upp ut- ifrån ett sådant synsätt. I dag träder andra förhållanden i förgrunden. Särskilt för större kommuner med en ständig investeringsverk-

samhet blir totalfinansieringsfrågorna vikti- gast. Lånebehoven måste bedömas i budget— sammanhang (årsbudget och rullande inves- teringsplanering). För storlandstingskommu— nens del torde det bli aktuellt att för skilda investeringar sammantagna ta upp stora lån — främst obligationslån — i ett samman- hang. Skall någon lånekontroll då utövas, får bedömningarna ske ur vidare synvinklar än då fråga är om upplåning för viss projekte- rad anläggningsinvestering.

Vad ovan anförts kan synas ge skäl för att utforma lånerättsbestämmelserna med av— vikelse från landstingslagens nuvarande be- stämmelser. Samtidigt kan emellertid skäl tala för att inte här ge storlandstingskom- munen en mera långtgående frihet än öv- riga landstingskommuner. — I fondsamman- hang är förhållandena väsentligen andra. Där kan påvisas att underställningstvånget i praktiken nu saknar betydelse. —— Det lig- ger sålunda nära till hands att hävda att frågorna om lånerätt bör bedömas i ett sam— manhang för alla kommuner. Statsmaktema kan ha önskemål att lånekontrollen inte släp- pes utan att man på andra vägar tillgodoser de kontrollbehov, som nu uppbär lånekon- trollen. Det kan också göras gällande att underställningstvånget på sätt och vis kan framstå som förhållandevis mindre besväran— de vid en upplåningspolitik av den typ som storlandstingskommunen väntas bedriva.

Utredningsmannen har stannat för att ge lånerättsbestämmelserna en utformning, som inte i avgörande grad avviker från prin- ciperna för landstingslagens regler. Gränsen mellan underställningsfria och underställ- ningskrävande lån har sålunda funnits böra i princip överensstämma med landstingsla- gens gränser. Till sina allmänna grunddrag bör bestämmelserna då bygga på följande grundsatser och ha följande huvudlinjer.

Storlandstingskommunen kommer enligt förslaget att fritt få ta upp lån med högst fem års löptid. Därmed kommer att finnas en fri lånerätt för kassaförlagsbehov. Sär- skilt i inledningsskedet kan en sådan låne— rätt vara av värde och medge ett smidigt hanterande av olika finansieringsfrågor.

Den långfristiga investeringsupplåningen blir enligt förslaget underställningskrävande. Naturligtvis kan åtskillig tvekan råda om ett sådant underställningstvång här är befogat. Storlandstingskommunen kan inte väntas bedriva sin upplåning så att lån sporadiskt upptages för olika, enstaka investeringsända- mål. Kommunen måste komma att regel- bundet bedöma sitt totala lånebehov utifrån flerårsplaner för investeringarna. Närmast blir det därför frågan om att söka tillstånd till större samlade lån, ofta obligationslån. En upplåning av detta slag kan i praktiken knappast komma i fråga utan att överlägg- ningar dessförinnan förts med statsmakter- na, de finansvårdande myndigheterna och kreditinstituten om låneformer, lånens för- delning på kreditinstitut, upplåningens tids- mässiga fördelning etc. Det kan sättas i fråga om den kontroll, som därefter kan komma att ägnas låneärendet i underställningssam- manhang kan fylla någon funktion. För en— hetlighetens skull tas emellertid en under- ställningsskyldighet med i förslaget.

Primärkommunerna har i vissa hänseen- den en vidare fri lånerätt än landstingskom— munerna. Detta gäller — i den omfattning och på de villkor Kungl. Maj:t bestämmer —— lån, beviljade av statlig myndighet, samt lån för bostadsbyggnadsföretag, som god- känts för statlig belåning (59 å första styc- ket KL). Vidare äger primärkommunerna, i den omfattning och på de villkor Kungl. Maj:t bestämmer, åtaga sig ansvarighet gent- emot staten för annans lån av statsmedel samt borgensansvar för lån för bostadsbygg- nadsföretag, som godkänts för statlig belå- ning (59 å andra stycket KL). Slutligen finns underställningsfria lån för va-anlägg- ningar (59 % tredje stycket KL). Någon fri borgensrätt finns emellertid inte på va-om- rådet.

Storlandstingskommunen beräknas, åt- minstone efter hand, komma att göra insat- ser på bostadsförsörjningens område. Även på va-området kommer insatser i fråga och då främst i planeringshänseende. Huruvida en utvidgning av insatserna senare kan komma att övervägas kan inte nu bedömas. Något lånebehov eller några borgensåtagan-

den på nu berörda områden torde knappast få aktualitet i inledningsskedet. Det synes emellertid vara en fördel att redan nu be- reda väg för en rätt till fri upplåning för nu antydda ändamål. Detta synes lämpligen kunna ske genom en allmänt hållen bestäm- melse, som ger Kungl. Maj:t befogenhet att släppa sin lånekontroll på avgränsade om- råden. Någon tveksamhet kan knappast yp- pas inför en sådan utvidgning. En utvidgning aVses ske inom ramarna för vad som på så- dana områden gäller för primärkommuner— na. Anslutning kan sålunda ske till ett beprö- vat system.

En sådan bestämmelse om fri lånerätt enligt Kungl. Maj:ts bestämmande för sär- skilda ändamål synes lämpligen kunna kom- bineras med en möjlighet för Kungl. Maj:t att i särskild författning också efterge kraven på kontroll av lån av statsmedel, som bevil- jas av annan statlig myndighet än Kungl. Maj:t. Därmed skulle Kungl. Maj:t kunna efterge underställningskontrollen för vissa lån, där en betryggande kontroll i annan ordning kan anses finnas. Även denna ut- vidgning ligger inom ramen för den frihet primärkommunerna åtnjuter i lånehänseende (59 & första stycket KL).

50 &.

Landstingskommunen äger taga upp lån med en återbetalningstid av högst fem år samt lån, som Kungl. Maj:t be- viljar av statsmedel.

För lån i andra fall än ovan sägs in- hämtas Kungl. Maj:ts medgivande.

Kungl. Maj:t kan i särskild författning föreskriva att kommunen utan under- ställning äger taga upp lån av stats- medel, som beviljas av statlig myndighet, och lån för särskilt angivna ändamål. För sådana fall föreskrives i författningen i vilken omfattning och på vilka villkor lån får tagas upp.

Med att taga upp lån jämställes att ingå borgen eller ikläda sig ansvarighet för lån åt annan.

Samtliga bestämmelser om storlandstings- kommunens lånerätt har här samlats i en paragraf. Bestämmelsen utgår från 64 & LL. På några områden föreslås emellertid en vidare fri lånerätt än som tillkommer övriga landstingskommuner.

] första stycket ges kommunen en fri lånerätt av samma omfattning som övriga landstingskommuner (64 5 första och tredje stycket LL). Den mot 64 & tredje stycket LL svarande bestämmelsen har närmast utfor- mats med 59 5 första stycket KL som före- bild. Innehållsmässigt innebär detta ingen avvikelse från landstingslagen.

Som andra stycke ges bestämmelse om underställningskrävande lån. Bestämmelsen motsvarar innehållsmässigt 64 5 andra styc- ket LL. Den har placerats före bestämmel- sen om fri lånerätt i vissa fall enligt Kungl. Maj:ts särskilda förordnande. Denna place- ring kan sägas understryka karaktären hos denna särskilda fria lånerätt. Kungl. Maj:ts befogenheter att kontrollera upplåningen kan i angivna fall sägas utövas genom att ramar för lånerätten generellt uppdrages i särskild författning.

Det tänkta användningsområdet för den fria lånerätten enligt tredje stycket torde ha framgått av vad som anförts i det allmänna avsnittet. Vad i dessa hänseenden gäller för primärkommunerna torde här kunna ge rikt- linjer.

l fjärde stycket ges en bestämmelse att borgen och ansvarsåtaganden skall följa samma bestämmelser som gäller för lån. Därmed ges Kungl. Maj:t möjlighet att för- ordna om underställningsfrihet för borgen också på va-området. En motsvarande un- derställningsfrihet finns inte för primärkom- munerna. Frågan synes inte ha diskuterats då bestämmelsen om fria va-lån tillkom. En underställningsfrihet för borgen kan här ha intresse för storlandstingskommunen. Kom- munens insatser torde nämligen här i stor utsträckning ske i samverkan med och som stöd åt primärkommuner, kommunalför- bund och privaträttsliga rättssubjekt i kom- munal ägo.

Medelsförvaltning 51 &.

Medel, som styrelsen eller annan nämnd har om hand för landstingskom- munen eller annan, skall hållas avskilda från andra medel.

För förvaltningen och redovisningen av medel äger landstinget meddela före- skrifter.

Enligt 65 5 första stycket LL (61 & första stycket KL, 65 & första stycket KLS) skall penningar och värdehandlingar, som för- valtningsutskottet eller annan nämnd för landstingskommunens eller annans räkning har om händer, så förvaras och redovisas, att de inte sammanblandas med andra pen- ningar och värdehandlingar. En innehålls- mässigt fullt identisk regel upptas i första stycket av förslaget.

65 5 andra stycket LL meddelar bestäm- melser om anbringande av medel, som inte erfordras för nära förestående utbetalningar. Medlen skall insättas i bank, hos central- kassa för jordbrukskredit eller å postgiro eller anbringas i sådana tillgångar, i vilka förmyndare äger utan överförmyndarens till- stånd anbringa omyndigs medel. I bestäm- melsen möjliggöres också andra placeringar. De anvisade placeringsmöjlighetema skall anlitas »där landstinget ej bestämt annat». Landstingen har här en större frihet än pri- märkommunerna. Dessa behöver länsstyrel- sens medgivande för en avvikande place- ring (61 & tredje stycket KL, 66 & tredje stycket KLS). Med den frihet som lands- tingskommunerna sålunda har synes den de- taljerade bestämmelsen lämpligen kunna er- sättas av en enkel bestämmelse att lands- tinget äger meddela förvaltningsföreskrifter (förslagets andra stycke). Förvaltningen är av den omfattning att det är nödvändigt att någon instruktion utfärdas för medelsför- valtningen, vari bl. a. då kan upptagas pla- ceringsföreskrifter.

52 &.

Över förvaltade medel föres fortlöpan- de räkenskaper.

Anvisningar för nämnds räkenskaper meddelas av styrelsen. Nämnd lämnar årligen redovisning för sin förvaltning till styrelsen på tid som styrelsen be- stämmer.

Styrelsen sammanfattar och avslutar senast den 15 maj kommunens räken- skaper för det föregående året.

Bestämmelsen överensstämmer i sak nära med 66 % LL ( 62 & KL, 66 % KLS). Av— vikelse föreligger endast beträffande en tids— angivelse. Enligt landstingslagen skall nämnd lämna sin redovisning till förvaltningsutskot— tet »före den 1 mars, där ej utskottet be- stämmer annan tid». Enligt förslaget skall avlämnande ske på tid som styrelsen be- stämmer.

Revision I stort sett överensstämmande bestämmelser om revision finns i landstingslagen (67—70 åå), kommunallagen (63—66 553) och kom— munallagen för Stockholm (67—70 åå). Be- stämmelserna ger ingen detaljreglering. På många håll utfylles reglerna nu genom sär— skilda instruktioner eller reglementen för revisionsverksamheten. Till sina grunddrag härrör lagbestämmelserna från 1930 års kommunallagar. Kommunallagskommitténs arbete föranledde endast begränsade jämk- ningar i bestämmelserna.

Tidigare har den rent redovisningstekniska granskningen kraftigt dominerat revisions- verksamheten och synen på denna. Revisio- nen inriktades främst på en räkenskaps- granskning i efterhand i syfte att upptäcka oegentligheter och felaktigheter. Utveckling- en har nu lett till ett väsentligt förändrat synsätt och till andra arbetsmetoder. För- ändringarna har delvis haft samband med ändrade faktiska betingelser för redovisning och redovisningskontroll. På många håll har räkenskaperna nu fått en sådan omfattning att en granskning i efterhand av alla trans- aktioner inte gärna kan komma i fråga. Samtidigt har den fortsatta mekaniseringen på det redovisningstekniska området påver— kat granskningstekniken och minskat bety-

delsen av en siffermässig granskning. Också införandet av automatisk databehandling (ADB) har medverkat till en omprövning av revisionsarbetets inriktning och bedrivande.

Med dagens synsätt och dagens arbets- metodik har ett allt större intresse kommit att ägnas vad som brukar kallas för sak- revisionen. Revisionsarbetet inriktas mera på allmänekonomiska, sakliga bedömningar av företagna åtgärder. Därvid hänför sig in- tresset främst till åtgärder, som har väsent- lig ekonomisk betydelse. Granskningen sker då ofta i närmare anslutning till själva för- valtningsåtgärderna. Den redovisningstek— niska granskningen sker nu alltmer genom stickprov. Ett omfattande arbete har ägnats åt utvecklingen av vetenskapligt grundade, statistiska stickprovsmetoder. Det utveck- lingsarbete, som bedrivits av Stockholms stads revisionskontor, anses här ha varit av särskild betydelse. De sålunda utveck- lade metoderna för bestämmande av urval och omfattning när det gäller stickprov har väsentligt ökat värdet av arbetsmetoden med stickprov. Samtidigt har det framstått som alltmer betydelsefullt att i organisation och redovisningssystem bygga in olika kontroll- anordningar, som kan medverka till att för— hindra felaktigheter och öka kontrollmöjlig— heterna. Detta interna kontrollsystem upp— fattas främst som en angelägenhet för för- valtningen och dess ledning. Revisorernas uppgift blir i anslutning härtill att fortlö— pande granska funktionsdugligheten hos det interna kontrollsystemet. Revisionsarbetet präglas av ett växande samarbete i förebyg— gande syfte mellan revisorerna och förvalt— ningen.

Även om förhållandena i dag väsentligen avviker från förhållandena vid revisionsbe— stämmelsernas tillkomst, kan knappast sä- gas att bestämmelserna framstår som sär- skilt föråldrade. Lagregleringen är också i huvudsak begränsad till frågor om val av revisorer och valbarhet och till en kortfattad beskrivning av revisionsverksamhetens yttre förlopp. I stort sett bör därför bestämmel- serna kunna utan ändring i sak överföras till storlandstingslagen. Det finns ingen an- ledning att i storlandstingslagen införa be-

stämmelser av större principiell innebörd eller mera i detalj reglera förhållandena. Sådana bestämmelser skulle inte medge en smidig anpassning till den fortsatta utveck- lingen. Det förutsättes att revisionsfrågorna genom särskilda av landstinget meddelade föreskrifter eller på annat sätt ges en utfyl- lande reglering.

På några punkter föreslås avvikelser från landstingslagens bestämmelser. Tiderna för de olika faserna i revisionsarbetet bestäm- mes annorlunda med hänsyn till storlands- tingskommunens särskilda förhållanden. Landstingslagen skapar på olika sätt bilden, att den redovisningstekniska granskningen står helt i förgrunden vid revisionsarbetet. I olika sammanhang användes termen »granskning». Revisorernas inventeringsbe- fogenheter nämnes särskilt. Även bestäm- melserna om den årliga revisionsberättelsen skapar intrycket, att räkenskapsgranskning— en utgör revisionsarbetets tyngdpunkt. För att i någon mån ge balans åt bestämmel- serna föreslås en särskild bestämmelse (54 5 första stycket) med en allmän beskrivning av revisorernas huvuduppgifter. I övrigt göres en del moderniserande förändringar i be- stämmelsernas avfattning.

Avsnittet om revision borde lämpligen ha utgjort ett särskilt kapitel i lagen. Revisio- nen är nämligen till funktion och organisa- tion fristående. Det har emellertid här inte ansetts lämpligt att bryta den enhetliga disposition, som utmärker kommunalförfatt- ningarna.

53 &.

Landstinget väljer senast i december månad varje år minst tre revisorer och lika många suppleanter för nästa års för- valtning. Valår förrättas valet av det nyvalda landstinget.

Till revisor eller revisorssuppleant får ej väljas annan än den som enligt 8 & är valbar till landstingsman. Ej heller får ledamot eller suppleant i landstingskom- munens styrelse eller annan redovisnings— skyldig vara revisor eller revisorssupp- leant för förvaltning, som omfattas av redovisningsskyldigheten. Med redovis—

ningsskyldig jämställes honom närståen- de person, som avses i 19 5.

Den som ej kan väljas till revisor eller revisorssuppleant för viss förvaltning får ej deltaga i valet eller i beslut med an— ledning av revisionen.

För revisor tillämpas vad som stadgas i 8 % tredje och fjärde styckena om val- barhetens upphörande och om avsägelse, i 28 & första—femte styckena om ersätt— ning med mera samt i 38 % om ansvar och skadeståndsskyldighet.

Enligt 67 % LL skall landstinget varje år vid landstingsmöte utse tre eller flera revi- sorer samt lika många suppleanter för granskning av nästa kalenderårs förvaltning. En nära överensstämmande bestämmelse finns i 63 & KL. Kommunallagen för Stock— holm har en något annorlunda bestämmelse (67 å). Revisorsval sker i Stockholm vart— annat år och avser de två följande åren. Antalet revisorer och suppleanter regleras inte i lagen för Stockholm. Härav följer bl. a. att antalet revisorer för mindre för- valtningar kan vara under tre och att antalet suppleanter ej behöver vara lika stort som antalet revisorer.

I större kommuner brukar utses många revisorer, varvid väljes revisorer för olika verksamhetsområden. Därvid användes för varje verksamhetsområde minst tre reviso— rer. En sådan tolkning av landstingslagens och kommunallagens bestämmelse har un- derlag i ett uttalande av kommunallagskom- mittén vid bestämmelsens tillkomst (SOU 1952: 14 s 320). Minimiantalet revisorer be- stämdes till tre (förut två) för att en minori- tetsgrupp skulle få ökade möjligheter att bli representerad vid revisionen.

Landstingslagens ordning med årligen ut- sedda revisorer har synts mest lämplig för storlandstingskommunens förhållanden. Tidsschemat för räkenskapemas avslutande, revisionsarbetet och dechargefrågans hand- läggning av landstinget har utformats med inriktning på att frågorna skall slutföras un— der året efter räkenskapsåret.

Även ordningen med minst tre revisorer och samma antal suppleanter föreslås bli oförändrad överförd till storlandstingslagen. Den princip som uppbär bestämmelsen om minst tre revisorer äger betydelse också för storlandstingskommunen. Med minst tre revisorer ökar möjligheterna till en mera allsidig representation. Intresset av sådan re- presentation gör det också naturligast att antalet suppleanter överensstämmer med an- talet ordinarie revisorer.

Tidpunkten för val av revisorer avviker från landstingslagens bestämmelse, som är anpassad till ordningen med ett fast lands- tingsmöte i oktober månad. Den för stor— landstingskommunen föreslagna bestämmel- sen står i överensstämmelse med vad för- slaget innehåller om val av förvaltnings- organisation och landstingsråd och beträf— fande förhållandena efter nyval (33, 41 och 42 %% i förslaget).

För revisorer uppställes i övriga kommu- nalförfattningar ej de valbarhetshinder som gäller för övriga förtroendemän (8 % LL, 7 & KL och 7 & KLS). Man har nämligen velat göra det möjligt, att för revisionsarbete häm— ta särskild sakkunskap utifrån. För stor— landstingskommunen har en sådan möjlighet naturligtvis ingen praktisk aktualitet. Det sy- nes därför riktigt att för revisorer upprätt- hålla samma valbarhetshinder som för öv- riga förtroendemän. En hänvisning till 8 5 i förslaget inleder därför här andra stycket. Därmed blir också, vilket synes lämpligt, andra valbarhetsvillkor än som rör bostads- bandet medtagna. Vidare framstår det då som naturligt att ta med också bestämmelser om valbarhetens upphörande och om avsä- gelse. En hänvisning till 8 & andra och tred- je styckena i förslaget upptas därför här i fjärde stycket.

Bestämmelserna i övrigt i andra och tred- je styckena av förslaget om särskilda val- barhetshinder och om jäv står i sak i full överensstämmelse med 67 å andra stycket LL (63 & KL och 67 & KLS). Förebildens långa mening har för att öka tillgänglighe— ten delats upp.

Här bör erinras om att kommunalrätts- kommittén i betänkandet Kommunala bo-

lag (SOU 1965:40) föreslagit vissa refor- mer av valbarhets- och jävsreglerna i kom- munallagen. Reformförslagen har närmast syftat till att ledningen för kommunala bo- lag och stiftelser skulle komma att i behö- righetshänseende jämställas med ledningen för kommunala verk, drivna i ordinarie form. Särskilda »storlandstingsskäl» torde inte kunna utfinnas för att nu i ett isolerat sammanhang separat genomföra en sådan reform.

I fjärde stycket har samlats ett antal hän- visningsbestämmelser. Två av hänvisning- arna överensstämmer med motsvarande hän- visningar i 67 å fjärde och femte styckena LL (ansvar och skadeståndsskyldighet, er- sättning). Den tredje hänvisningen avser. som ovan framgått, valbarhetens upphöran- de och avsägelse.

Det kan påpekas att det på några ställen i förebilden använda uttrycket » granskning» inte återfinnes i förslaget. Anledningen här- till är att det synts missvisande att genom ett sådant uttryck ställa den redovisnings- tekniska granskningen i förgrunden. Vidare har undvikits uttryck, som kan ge intryck av att revisionen endast avser rent kom- munala medel (jfr. uttrycket »redovis- ningsskyldig till landstingskommunen» i 67 5 första stycket LL). I princip omfattar nämligen revisionen enligt kommunallagen också medel, som förvaltningen har om händer för annan (SOU 1952: 14 s 321).

54 &.

Revisorerna granskar landstingskom- munens räkenskaper och förvaltning. De övervakar att förvaltningen utövas på ett från ekonomisk synpunkt tillfredsställan- de sätt och att den inom förvaltnings- organen utövade kontrollen är ändamåls- enlig. Revisorema får anlita biträde vid arbetet.

Revisor äger att när som helst taga del av räkenskaper och handlingar samt in- ventera kassor och övriga tillgångar. Re- visor äger att av förvaltningsorganen er- hålla uppgifter och upplysningar, som begäres i revisionsarbetet.

Revisorerna avger till landstinget be- rättelse med redogörelse för resultatet av revisionen. Av berättelsen skall framgå om anmärkning framställes eller ej. An- ledningen till framställd anmärkning skall redovisas. Särskilt uttalande göres om ansvarsfrihet tillstyrkes eller ej.

Revisionsberättelsen lämnas till lands- tingets ordförande senast den 15 septem- ber året efter räkenskapsåret.

Första stycket saknar motsvarighet i landstingslagen och övriga författningar. Det har — som anförts under rubriken för revisionsavsnittet — tagits med för att den redovisningstekniska granskningen inte så markerat skall träda i förgrunden. En lik- nande bestämmelse finns i lll & 1 mom. aktiebolagslagen. Bestämmelsen i förslaget har gjorts mindre detaljerad. Såsom föremål för » granskningen» nämnes kommunens rä- kenskaper och förvaltning. Därmed avses också sakrevisionen få sitt omnämnande. Till räkenskaperna och förvaltningen hänföres _då också räkenskaper och förvaltning av annan egendom än kommunens. Vid sidan därav nämnes övervakningen från ekono- misk synpunkt och tillsyn av funktionsdug- ligheten hos den interna kontroll, som ut— övas inom de olika förvaltningsenheterna.

Till första stycket har fogats en bestäm- melse om biträde åt revisorerna. Kommu- nalförfattningarna i övrigt saknar motsvarig- het till den föreslagna bestämmelsen. Enligt 111 5 1 mom. tredje stycket aktiebolags- lagen får revisor med omfattande gransk- ningsuppgifter anlita biträde av hos honom anställd medhjälpare efter vad med hänsyn till arbetets art får anses tillbörligt. Bolags— stämman kan dock motsätta sig att biträde användes. Behoven av biträde vid den kom- munala revisionen tillgodoses på olika sätt. Många kommuner använder den sakkun- skap på revisionsområdet, som tillhandahål- les av kommunförbunden. Inom större för— valtningar anlitas fackmän, anställda hos kommunen. Stundom har kommunen därvid 'ett särskilt revisionskontor eller dylikt för »denna arbetsenhet.

Storlandstingskommunen beräknas få till- gång till en omfattande arbetsenhet för revi- sionsarbetet. Därutöver kan emellertid kom- ma i fråga att anlita fackkunskap utifrån. Så kan bli förhållandet för revision på något speciellt verksamhetsområde. Behov kan också tänkas uppkomma av speciell fack- kunskap för tillfälligt uppdrag av revisionell karaktär. Det har mot denna bakgrund synts lämpligt att rätten att anlita biträde uttryckligen skrives in i lagen. Bestämmel- sen innefattar såväl biträde, som hämtas från den ordinarie revisionsorganisationen, som biträde, vilket erhålles genom uppdrag åt utomstående.

I andra stycket ges först en bestämmelse, som i sak stämmer överens med 67 & tredje stycket LL (63 & KL och 67 & KLS). Så- som föremål för inventeringen nämnes. efter förebild från aktiebolagslagen, kassor och övriga tillgångar i stället för kommunalla- garnas mindre moderna och uttömmande »penningmedel och värdehandlingar». Som regel torde förvaltningsorganisationen få till revisorerna överlämna erforderligt material för granskning. Om så befinnes lämpligt, bör emellertid revision även kunna äga rum hos förvaltningsorganen.

I andra stycket finns också bestämmelse om skyldighet för förvaltningsorganen att lämna uppgifter och upplysningar till revi- sorerna. Övriga kommunalförfattningar sak- nar motsvarande bestämmelse. Aktiebolags- lagen har bestämmelser i 111 5 1 mom. fjärde stycket. En uttrycklig bestämmelse om en sådan skyldighet kan, enligt vad som upplysts från revisorshåll, någon gång vara av värde vid revisionsarbetet. Intet synes vara att invända mot, att en sådan upplys- ningsskyldighet föreskrives för offentlig för- valtning.

I detta sammanhang har också övervägts om förvaltningsorganen bör i lagen åläggas att lämna biträde åt revisorerna. Ej heller i detta avseende finns bestämmelser i öv— riga kommunalförfattningar. Aktiebolagsla- gen har även här bestämmelser i 111 & 1 mom. fjärde stycket. Främst bör för revi- sionsarbetet anlitas personal, som tillhör revisionsorganisationen. Ibland kan emeller-

tid visst arbete med större fördel kanske ut- föras av förvaltningsorganens folk. Bl.a. kan förvaltningsorganens ansvar för den in- terna kontrollen göra det naturligt att er- forderligt biträde lämnas. Det får då antas att biträdesfrågan skall kunna lösas på ett smidigt sätt genom överenskommelse mellan revisorerna och berört förvaltningsorgan. I särskild revisionsinstruktion e. (1. bör rikt- linjer kunna ges för dylika frågor. Det har inte synts befogat att i lagen skriva in någon skyldighet för förvaltningsorgan att lämna biträde.

I tredje stycket regleras revisorernas upp- gifter i anslutning till den kommunala års— redovisningen. Bestämmelsen har samma innehåll som 68 & LL (64 % KL och 68 & KLS). De formella jämkningar som företa- gits syftar närmast till att ur bestämmelsen utmönstra framhävandet av den redovis- ningstekniska granskningen. Det har i be- stämmelsen särskilt utsagts att revisionsbe- rättelsen skall riktas till landstinget.

Såsom fjärde stycke av bestämmelsen om revisorernas uppgifter upptages en före- skrift, att revisionsberättelsen skall lämnas senast den 15 september. I landstingslagen (69 5 första stycket) är tiden bestämd till före juni månads utgång. Den föreslagna tiden har anpassats efter den omfattande förvaltningen hos storlandstingskommunen. Tiden är inlagd i ett av storlandstingskom- mitténs experter uppgjort tidsschema för rä- kenskaper, revision och decharge. Frågorna om till vem berättelsen skall lämnas har av nedan redovisade skäl fått en från lands- tingslagen avvikande lösning.

Enligt landstingslagen (69 &) lämnas re- visionsberättelsen till förvaltningsutskottet. Utskottet låter trycka berättelsen. Om så anses påkallat, lämnas berättelsen till veder- börande nämnder för yttrande. Den fram- lägges därefter vid landstingsmötet i okto- ber. Bestämmelsen i 65 å KL säger, att berättelsen skall lämnas till fullmäktiges ord- förande. Den skall sedan jämte de förkla- ringar över framställda anmärkningar, som ordföranden infordrar, framläggas för full- mäktige. Enligt kommunallagen för Stock- holm (69 &) frantlägges berättelsen, sedan

vederbörandes förklaringar och utlåtanden inhämtats, till granskning och avgörande hos fullmäktige. I Stockholm lämnar revisorer- na, enligt där gällande revisionsstadga, först revisionsberättelsen till vederbörande nämn— der. Berättelsen jämte de utlåtanden, vartill den kan föranleda, återgår sedan till revi- sorerna. Dessa inger därefter berättelsen till fullmäktige.

Att revisionsberättelsen hos kommunerna först går till förvaltningsut- skottet får anses sammanhänga med lands- tingets arbetsformer och förvaltningsutskot- tets ställföreträdarskap för landstinget mel- lan dess möten. Med storlandstingets arbets- former synes lämpligast att revisorerna läm- nar berättelsen till landstingets ordförande. Denne bör då ha att vidta de åtgärder, som bör ske innan landstinget tar upp berättelsen för avgörande. Berättelsen avser också sty- relsens förvaltning och det är därför mindre lämpligt att styrelsen tar befattning med revisionsberättelsen. Frågor, som föranle- des av berättelsen, bör utan beredning i gängse ordning hos förvaltningsorganen tas upp av landstinget och behandlas utifrån vad revisorerna anfört.

landstings-

55 &.

Framställes i revisionsberättelsen an- märkning, infordrar landstingets ordfö- rande förklaring av dem, som beröres av anmärkningen. Revisorerna beredes till- fälle till yttrande över förklaring.

Landstingets ordförande låter trycka revisionsberättelsen och översändes den— na jämte förklaringar och yttranden till landstingsmännen, länsstyrelsen och landstingsområdets kommuner.

Berättelsen jämte inkomna förklaringar och yttranden överlämnas till landstinget för beslut enligt 56 5.

I denna paragraf har samlats de bestäm- melser, som anger de uppgifter beträffande revisionsberättelsen, som skall ankomma på landstingets ordförande.

Som förut framgått är det hos övriga landstingskommuner förvaltningsutskottet

som tar emot revisionsberättelsen och vid- tar vidare åtgärder (69 & LL). Hos primär- kommunerna ankommer där ifrågakom- mande uppgifter på fullmäktiges ordföran— de (65 å KL). I Stockholm slutligen inford- rar revisorerna yttranden och framlägger därefter berättelsen för fullmäktige (69 & KLS).

Skälen för att uppgifterna lagts på lands- tingets ordförande och inte på styrelsen framgår av motiveringen under 54 &. Utred- ningsmannen har övervägt också möjlighe- ten att låta revisorerna såsom i Stockholm infordra förklaringar. Den här föreslagna ordningen synes emellertid likvärdig. Enligt förslaget skall sålunda förklaringar alltid in- fordras, när anmärkning gjorts. Vidare har revisorerna uttryckligen tillförsäkrats rätt till yttrande över inkomna förklaringar.

I bestämmelsen utsättes ingen tid för be- rättelsens överlämnande till landstinget. Tiden måste bestämmas under beaktande att landstinget senast den 15 november skall avgöra dechargefrågoma (56 5 första styc- ket i förslaget). Frågorna torde kunna lösas i en av landstinget antagen revisionsinstruk— tion e. d.

56 &.

Landstinget beslutar senast den 15 no— vember i de frågor, som behandlas i revisionsberättelsen. Behöves ytterligare utredning i viss fråga, får landstinget be- sluta om uppskov med avgörande av denna.

Landstinget avgör om framställd an— märkning skall förfalla och ansvarsfrihet beviljas eller laga åtgärd vidtagas för be- varande av landstingskommunens rätt. Anhängiggöres ej talan inom ett år från det revisionsberättelsen framlades på sammanträde med landstinget, anses an— svarsfrihet beviljad. Utan hinder av att ansvarsfrihet beviljats får talan föras på grund av brottslig handling, om ej an-

svarsfriheten uppenbarligen avsett även den handlingen.

Landstinget äger meddela särskilda föreskrifter om revisionen.

Här ges bestämmelser om landstingets handläggning av dechargefrågorna och om verkningarna av landstingets beslut och åt- gärder i dessa frågor samt om föreskrifter för revisionen.

Första stycket utsätter tid för frågornas avgörande. Tiden har satts till senast den 15 november året efter räkenskapsåret. Motsvarande tid för övriga landsting är landstingsmötet i oktober månad (69 5 and- ra stycket LL). För primärkommunerna gäller att frågan skall upp på sammanträde senast i juni månad, där fullmäktige ej beslutar att frågan skall handläggas på sam- manträde senare under året (65 & KL). I Stockholm skall dechargesammanträde hål- las senast i mars månad andra året efter räkenskapsåret (69 & KLS).

Till första stycket har fogats en bestäm- melse om uppskov med avgörande av an— svarsfrihet i särskild fråga. Som framgått av redogörelsen finns uppskovsmöjlighet för dechargebeslut endast i primärkommunerna, dock ej i Stockholm. Speciella förhållanden får anses betinga att uppskov ej medges hos landsting och i Stockholm. Landstingen sam- manträder ju endast sporadiskt. I Stockholm är revisionsarbetet mera utdraget, varför ti- den för specialutredningar o.d. är mera väl tilltagen. Ett praktiskt behov torde finnas av möjlighet till uppskov i särskilda fall. Kom- pletterande utredningar kan då företas av revisorerna innan dessa tar slutlig ställning till frågan om ansvarsfrihet.

Andra stycket motsvarar i sak helt 70 & LL (66 & KL och 70 & KLS). Ett par språk- liga moderniseringar har gjorts.

Paragrafen avslutas med en erinran om möjligheten att komplettera lagbestämmel- serna genom revisionsinstruktion e. (1.

6 Om landstingsskatt

När landstinget fastställer sin budget be- stämmes bl. a. det belopp som skall tas ut i landstingsskatt för nästa år. Med utgångs- punkt från skatteunderlaget, fastställes där— vid bl. a. utdebiteringens höjd. skattesatsen.

I 6 kap. LL finns bestämmelser om lands- tingsskatt. Om allmän kommunalskatt finns liknande bestämmelser i 5 kap. KL och 5 kap. KLS. — 71 & LL reglerar skattskyl- digheten. 72—77 åå LL ger regler om bl. a. den ordning. i vilken landstingsskatten tillföres landstingskommunerna. Denna ord- ning har i huvudsak följande bakgrund och ger i huvudsak följande linjer.

När landstinget i oktober visst är fast- ställer budgeten för nästa år (budgetåret), är det verkliga skatteunderlaget för budget— året inte känt. Man utgår därför från ett ti- digare skatteunderlag. Detta hämtas från den senaste taxeringen. Till ledning för skat— tens bestämmande översänder länsstyrelsen sålunda senast den 10 augusti varje år till förvaltningsutskottet ett sammandrag över antalet skattekronor, påförda inom lands- tingskommunens område. Detta samman- drag bygger på det då slutförda taxerings- arbetet för föregående års inkomster. Sam- mandraget upptar summan för hela lands- tingskommunen och hur mycket som belö- per på varje primärkommun (72 % LL). Så snart landstinget sedan fastställt budgeten, skall länsstyrelsen och lokal skattemyndig- het underrättas om utdebiteringsbeloppet (skattesatsen). Samtidigt underrättas länssty- relsen om det sammanlagda belopp som landstinget beslutat utdebitera (74 & LL).

Enligt uppbördsförordningen uppbär sta- ten landstingsskatt. Landstingskommunen

äger av statsverket i förskott uppbära det sammanlagda belopp som landstinget be- slutat utdebitera visst budgetår. Detta be- lopp ingår i landstingskommunens fordran hos statsverket vid budgetårets ingång. Landstingskommunens fordran hos statsver- ket vid budgetårets ingång utbetalas sedan under budgetåret av länsstyrelsen med en sjättedel var och en av månaderna januari. mars, maj, juli, september och november.

En avräkning mellan landstingskommunen och staten måste sedan ske, när budgetårets verkliga skatteunderlag blir känt. Denna av- räkning kommer att få ske andra året efter budgetåret. Det under budgetåret utbetalda förskottet avräknas mot den »slutliga» landstingsskatten. Den taxering, som sker året närmast efter budgetåret ger då bud- getårets verkliga skatteunderlag och den slutliga landstingsskatten. Om därvid upp- kommer en mellanskillnad till landstings- kommunens fördel (vilket blir fallet när skatteunderlaget stiger), får landstingskom- munen en fordran på statsverket. Denna fordran regleras samtidigt med de förskotts- utbetalningar som börjar i januari månad året närmast efter det, då taxeringen ägt rum eller sålunda andra året efter budget— året. Blir mellanskillnaden till landstings- kommunens nackdel (vilket inträffar när skatteunderlaget sjunker), får statsverket en fordran på landstingskommunen. Denna kvittas mot det skatteförskott som börjar ut- betalas andra året efter budgetåret (76 5).

Den ordning som gäller för landstings- kommuner i gemen skall gälla också för storlandstingskommunen. Någon materiell ändring av här återgivna bestämmelser kom- mer sålunda inte i fråga. Landstingslagens

bestämmelser har därför överförts till för- slaget till storlandstingslag.

I Kungl. förordning den 17 december 1948 (nr 766) ang. taxering och debitering av skatt vid ändring i kommunal eller eckle- siastik indelning, m.m. stadgas bl.a. När område överföres från en landstingskommun till annan, skall fordran hos statsverket å landstingsskatt, som påförs inom området på grund av taxering under året innan in- delningsändringen träder i kraft eller under det därpå följande året, tillkomma den landstingskommun som området tillhör en- ligt den äldre indelningen. Motsvarande be- stämmelse gäller vid stads inträde i lands- ting (2 5).

Även dessa bestämmelser bör enligt ut- redningsmannen tillämpas för samgåendet mellan nuvarande landstingskommun och Stockholms stad. Följande kommer då att gälla.

År 1971. Det nyvalda storlandstinget fastställer senast den 15 november 1970 budgeten för 1971 och därmed också utde- biteringen (skattesatsen). Detta sker på grundval av det samlade skatteunderlaget för storlandstingskommunen enligt 1970 års taxering för 1969 års inkomster. Länsstyrel- sen har att senast den 10 augusti 1970 in- sända sammandrag över antalet skattekronor till det beredningsorgan som kommer att handha beredningen av storlandstingskom- munens budget för 1971. Sedan länsstyrelsen i november 1970 fått besked om skattesats och sammanlagda utdebiteringsbeloppet får storlandstingskommunen den 1 januari 1971 en häremot svarande förskottsfordran hos statsverket. Samtidigt med detta förskott utanordnas under 1971 den fordran å stats— verket som för »gamla» landstingskommu- nens del kan föreligga vid jämförelse mellan landstingsmedlen enligt 1970 års taxering, å ena sidan, och det år 1969 erhållna skatte-

o

förskottet, a andra sidan.

Å r 1972. Storlandstinget fastställer i no— vember 1971 utdebiteringen för 1972. Det sker på grundval av det samlade skatteun- derlaget för storlandstingskommunen enligt 1971 års taxering för 1970 års inkomster. Om skatteunderlaget lämnar länsstyrelsen

besked till landstingskommunens styrelse se- nast den 10 augusti 1971. Skatteförskott utanordnas under 1972. Samtidigt utanord- nas den fordran å statsverket som för »gam- la» landstingskommunens del kan föreligga vid jämförelse mellan landstingsmedlen en- ligt 1971 års taxering för 1970 års inkoms- ter, å ena sidan, och det 1970 erhållna skat— teförskottet, å andra sidan.

År 1973. Detta år är storlandstingskom- munen inne i den ordning som regleras i storlandstingslagen.

För Stockholms stads del kommer med hänsyn till bestämmelserna i 1948 års för- ordning stadens avräkningsfordringar med statsverket åren 1971 och 1972 att i sin helhet tillfalla staden. Detta kommer att beaktas vid den ekonomiska uppgörelse som kommer att träffas före samgåendet.

57 5.

Skyldighet att erlägga landstingsskatt åligger envar, som inom landstingskom- munen är skattskyldig till allmän kom- munalskatt, efter de grunder som stadgas för utgörande av sådan skatt.

58 5.

Till ledning för landstingsskattens be- stämmande insänder länsstyrelsen senast den 10 augusti varje år till landstings- kommunens styrelse sammandrag över antalet skattekronor och skatteören, som på grund av taxeringsnämndernas beslut påförts inom landstingskommunens om- råde enligt kommunalskattelagen. Sam— mandraget upptager summan för hela landstingskommunen och hur mycket som belöper på varje kommun.

59 5.

Med det belopp för skattekrona och skatteöre, som bestämts till utdebitering för ett år, utgöres dels sådan landstings- skatt, som ingår i preliminär skatt för inkomst under detta år, dels ock sådan landstingsskatt, som ingår i slutlig skatt på grund av det närmast följande årets taxering.

60 5. Landstingskommunens styrelse under- rättar, sedan kommunens utgifts- och inkomststat fastställts, ofördröjligen läns- styrelsen och lokal skattemyndighet om det belopp för skattekrona och skatteöre, som bestämts till utdebitering för nästa år. Samtidigt underrättas länsstyrelsen om det sammanlagda belopp, som för nästa år beslutats till utdebitering på grund- val av det löpande årets taxering till kommunal inkomstskatt.

61 &. Landstingsskatt debiteras och uppbä- res under benämningen landstingsmedel enligt uppbördsförordningen.

62 5.

Landstingskommunen uppbär av stats- verket landstingsmedel med det belopp, som motsvarar vad som skulle utgå på grundval av det antal skattekronor och skatteören, som vid taxering för visst år påföres de till landstingskommunen skattskyldiga, efter det belopp för skatte- krona och skatteöre, som bestämts till ut- debitering för det närmast föregående året. Har dödsbo enligt 75 & kommunal- skattelagen medgivits befrielse från att erlägga landstingsmedel, skall belopp, som landstingskommunen eljest ägde uppbära av statsverket, nedsättas i mot- svarande mån.

Landstingskommunen uppbär av stats— verket såsom förskott det belopp, som på grundval av taxeringsnämnds beslut visst år rörande taxering till kommunal inkomstskatt beslutats till utdebitering för det följande året. Vad sålunda beslutats till utdebitering ingår i landstingskom- munens fordran hos statsverket vid in- gången av året efter beslutet. Förskottet avräknas mot de landstingsmedel, som

kommunen äger uppbära av statsverket på grundval av taxeringen under året ef- ter det, då förskottet enligt bestämmel- serna i nästa stycke utanordnas.

Belopp, som vid ingången av ett år ut— gör landstingskommunens fordran hos statsverket enligt första och andra stycke- na, utanordnar länsstyrelsen under sam- ma år till landstingskommunens styrelse med en sjättedel å åttonde dagen i var och en av månaderna januari, mars, maj, juli, september och november. Är kom- munens fordran ej fastställd vid utbe- talningstillfället i januari månad, utbeta- las samma belopp som utbetalades i no— vember månad året före. Länsstyrelsen må dock, då särskilda skäl föreligger, förordna att utbetalning skall ske med annat belopp. Om det i januari månad utbetalade beloppet ej svarar mot en sjättedel av kommunens fordran, sker jämkning av det belopp, som betalas i mars månad.

63 &.

Länsstyrelsen överlämnar senast den 8 mars till landstingskommunen för det föregående året upprättad redovisning över kommunen tillkommande och till kommunen utanordnade landstingsmedel.

Närmare föreskrifter om denna redo- visning meddelas av Kungl. Maj:t.

Enligt 77 & tredje stycket LL låter för- valtningsutskottet upprätta sammandrag över redovisningen att föreläggas landstinget vid dess första sammanträde. Någon mot- svarighet till denna bestämmelse har inte medtagits i förslaget. Liknande bestämmelse finns inte heller i kommunallagen (73 5) eller i kommunallagen för Stockholm (77 5). Det får förutsättas att storlandstinget genom styrelsens försorg får erforderlig redovis- ning.

7 Om besvär

64 &.

Över beslut av landstinget äger med- lem av landstingskommunen anföra be- svär hos Kungl. Maj:t. Sådan klagan må grundas endast på att beslutet

icke tillkommit i laga ordning, strider mot allmän lag eller författning eller annorledes överskrider landstingets befogenhet eller

kränker klagandens enskilda rätt eller eljest vilar på orättvis grund.

Besvärsrätt enligt första stycket till- kommer också kommun inom landstings- kommunens område.

Besvären skall vara ställda till Kungl. Maj:t. De skall ha inkommit till länssty- relsen inom tre veckor från den dag, då det på kommunens anslagstavla givits till känna, att det över beslutet förda proto- kollet justerats. Besvären skall åtföljas av det överklagade beslutet jämte bevis om dagen för tillkännagivande av juste- ringen.

Om annat ej sägs i 65 5 eller är sär- skilt stadgat, äger vad ovan sägs tillämp— ning beträffande besvär över beslut av landstingskommunens styrelse eller an- nan nämnd. Talan får dock ej föras mot beslut av rent förberedande eller verk- ställande art.

Den här föreslagna bestämmelsen har — utom i vad nedan särskilt redovisas —— sam— ma innehåll som 78 ä 1 och 2 mom. LL (76 ä 1 och 2 mom. KL, 80 5 1 och 2 mom. KLS).

Kommunerna inom landstingskommunens område föreslås få rätt att anföra kommu- nalbesvär. En sådan besvärsrätt fanns i 1924 års landstingslag (58 5 andra stycket). Be- svärsrätten togs bort vid tillkomsten av 1954 års landstingslag. Motiven härför angavs av kommunallagskommittén (SOU 1952: 48 s. 85 f) vara följande. Medlemmarna i pri- märkommunerna inom landstingsområdet utgör landstingskommunens medlemmar. De utövar sin rätt utan förmedling av primär- kommunerna och primärkommunerna har ingen uppgift inom landstingsorganisationen. Möjligheterna till territoriell skattedifferen- tiering föreslogs försvinna. Det fanns mot denna bakgrund ingen anledning att bibe— hålla primärkommunernas besvärsrätt. En verkställd undersökning visade dessutom att vad primärkommunerna kunde ha intresse av att få prövat inte främst berörde lands— tingsbeslutens laglighet utan oftast deras praktiska lämplighet. I sistnämnt hänseende hade besvärsmyndigheterna ingen prövnings— rätt. Skulle i speciellt fall finnas något in- tresse av ett överklagande. kunde man lita till den enskilda besvärsrätten.

En annan bedömning synes nu befogad i storlandstingssammanhang. I kompetenshän— seende står här frågor om avgränsning och samspel mellan primärkommunalt och lands- tingskommunalt i förgrunden. Landstings- kommunala insatser måste föregås av utred— ningar om lokala förhållanden. Överlägg— ningar får äga rum mellan företrädare för storlandstingskommunen och för primär- kommunerna. Storlandstinget får på flera områden planeringsuppgifter, varvid genom- förandet ofta får ske genom primärkom— munerna. Besvärprocessen torde kunna vin—

na på att primärkommun kan stå som part. Primärkommunerna har goda möjligheter att framlägga utredningsmaterial och i proces- sen ge en allsidig belysning åt de lokala syn- punkterna. En besvärsrätt för primärkom- munerna framstår därför som rimlig och ändamålsenlig. Den kan utgöra ett betydel- sefullt komplement till kompetensbestäm- melsen.

Kommun inom landstingskommunens om- råde har i bestämmelsens andra stycke där- för getts en besvärsrätt.

Bestämmelsen i 78 ä 1 mom. sista stycket LL att klagan inte må föras i fråga om landstingets beslut i valkretsindelningsfrågor har inte fått någon motsvarighet. Enligt för- slaget är det nämligen länsstyrelsen, som skall meddela sådana beslut (11 och 12 55). Över länsstyrelsens beslut kan här föras för- valtningsbesvär, varvid även primärkom- munens fullmäktige äger besvärsrätt.

Bestämmelsen i 78 ä 3 mom; LL om sär- skild besvärsnämnd har närmast av prak- tiska skäl utbrutits till särskild bestämmelse. Det har nämligen synts lämpligt att inte gö- ra storlandstingslagens bestämmelser alltför långa och att inte använda momentindelning.

Landstingskommunen äger utse sär- skild nämnd med uppgift att avgöra be- svär över beslut av kommunens styrelse eller annan nämnd om tillsättning av tjänst eller förordnande å tjänst eller om entledigande från tjänst eller om disci- plinär åtgärd mot befattningshavare, om klagan över beslutet annars skolat föras enligt 64 & fjärde stycket.

Reglemente för sådan besvärsnämnd antages av landstinget. Beslut om anta- gande av reglemente underställes Kungl. Maj:ts prövning. Om annat ej föreskrives i reglementet, skall vad i 31 å andra stycket, 32 &, 33 å andra stycket samt 35—38 åå stadgas tillämpas för besvärs- nämnd.

Besvär till besvärsnämnd skall anföras inom tid som stadgas i 64 & tredje styc- ket.

Beträffande klagan över besvärs— nämnds beslut tillämpas vad i 64 5 första och tredje styckena stadgas. Till stöd för klagan får åberopas också att det hos besvärsnämnden överklagade beslutet är oriktigt på någon sådan grund, som sägs i 64 5 första stycket.

8. Övergångsbestämmelser

Lagen om landsting för Stockholms län avses träda i kraft den 1 januari 1971. För tiden dessförinnan behöver förhållandena inför samgåendet vara reglerade i vissa hän— seenden. Detta gäller bl.a. frågorna om val av landstingsmän samt frågorna om organi- sation och verksamhetsformer för handlägg- ningen av frågor om den blivande storlands- tingskommunen. Utredningsmannen föreslår att vissa bestämmelser i storlandstingslagen skall tillämpas för dessa förhållanden. Till- lämpningen avser tiden från beslutet om ändring i den landstingskommunala indel- ningen och fram till ikraftträdandet. Regler- na om denna förtida tillämpning föreslås in- tagna i övergångsbestämmelser till storlands- tingslagen. Härutöver behövs vissa särskilda föreskrifter för handläggning av frågor un- der övergångstiden. Även dessa bestämmel- ser föreslås intagna i samma övergångsbe- stämmelser. Till grund för utredningsman- nens ställningstagande ligger följande över- väganden.

Allmänna utgångspunkter Ändring i rikets primärkommunala indel- ning regleras genom lagen den 13 juni 1919 (nr 293) om ändring i kommunal och eckle- siastik indelning. Lagen tillkom i främsta rummet som en inkorporeringslagstiftning. Indelningslagen innehåller bestämmelser i bl. a. följande hänseenden. Kungl. Maj:t förordnar om indelning. Två huvudtyper av indelning kan förekomma, nämligen nybild- ning av kommun, varvid de tidigare kom- munerna upplöses, och vidgning av kom- mun, varvid kommun helt eller till viss del uppgår i annan kommun. Med utgångspunkt i dessa skillnader följer med de båda huvud-

typerna en delvis olika lagreglering. Be- stämmelser ges bl.a. om reglering av de ekonomiska mellanhavandena, om ställföre- trädarskapet för den nya kommunen under tiden från Kungl. Maj:ts beslut om indel- ningsändring till dagen för indelningens ikraftträdande, om utskiftande av beslutan- derätten mellan olika ställföreträdare under övergångstiden samt om besvärsrätt på vissa grunder mot beslut fattade av kommuner, som berörs av indelningsändringen.

För ändringar i den landstingskommunala indelningen finns ingen reglering motsva- rande den för primärkommunala indelnings— ändringar. Landstingslagen innehåller emel- lertid några regler härom. 1 & LL stadgar att varje län skall utgöra en landstingskom- mun. Om vid tiden för landstingslagens ikraftträdande (år 1955) stad ej tillhörde landstingskommun, skall detta förhållande fortvara till dess annat bestämmes. Ändring- ar beslutas av berörda kommuner. — Vid synnerliga skäl kan Kungl. Maj:t besluta om inträde. — I 2 5 2 och 3 mom. LL sägs att stad, som inte tillhör landstingskommun, äger inträda i sådan kommun om samstäm- mande beslut därom fattas av staden och landstingskommunen. Kungl. Maj:t bestäm— mer tiden för inträdet och meddelar i ären- det erforderliga föreskrifter.

Kommunallagskommittén tog i sitt be- tänkande (SOU 1952: 48 s. 45 f) med för- slag till landstingslag upp frågan om stads inträde i landstingskommun. Kommittén övervägde om ett inträde i och för sig hade sådant samband med andra kommunala in- delningsfrågor, att den borde regleras i en för ändamålet kompletterad kommunal in- delningslag. — Vid sin diskussion hade

kommittén för ögonen endast de städer som föll inom länsindelningen, alltså inte Stock- holm. — Kommittén ansåg det onödigt att betunga en så allmänt hållen lagstiftning som indelningslagen med föreskrifter, som skulle få tillämplighet endast i några få specialfall. Enligt kommittén syntes det emellertid befogat. att indelningslagens be- stämmelser om reglering av de ekonomiska mellanhavandena tillämpades analogivis vid stads inträde i landstingskommun. Träffade uppgörelser mellan stad och landstingskom- mun borde enligt kommittén fastställas av Kungl. Maj:t med erforderliga jämkningar och kompletteringar. [ prop. 1954: 119 (s. 60) uttalade departementschefen, att han helt anslöt sig till dessa ställningstaganden.

Lagreglerna för primärkommunala indel- ningsändringar har sålunda inte uttryckligen sagts böra tillämpas vid stads inträde i lands- tingskommun annat än i ett avseende. Detta gäller regleringen av de ekonomiska mel- lanhavandena. Det kan här framhållas att när stad inträder i landstingskommun inne- bär detta inte endast en indelningsändring utan även att huvudmannaskapet för viss verksamhet övergår från primärkommun till landstingskommun.

Under l960-talet har tre landstingsfria städer, Gävle. Hälsingborg och Norrköping. inträtt i respektive landstingskommuner.

I Kungl. Maj:ts brev till länsstyrelsen i Östergötlands län den 20 november 1964 gavs förordnande om att Norrköpings stad den 1 januari 1967 skulle återinträda i lä- nets landstingskommun. Kungl. Maj:ts för- ordnande innehöll ett flertal föreskrifter av vilka följande är av intresse.

Östergötlands läns landstings förvaltningsut- skott skall medverka till att fyra ledamöter av stadsfullmäktige, vilka av fullmäktige därtill utses, skola äga att under tiden fram till indel- ningsändringens ikraftträdande deltaga i för- valtningsutskottets sammanträden med rätt för dem att deltaga i överläggningarna men ej i be- sluten. Likaledes skall stadens styrelse medver- ka till att under samma tid fyra av landstinget utsedda landstingsmän skola äga att på motsva- rande sätt deltaga i styrelsens sammanträden vid behandling av ärenden av landstingskom- munal beskaffenhet eller eljest av betydelse för indelningsändringen. Så snart ske kan efter in- delnmgsändringens ikraftträdande, skola vid ur-

tima möte nya val av ledamöter och supplean- ter i landstingskommunens styrelse samt nämn— der och direktioner verkställas för tiden till ut- gången av då löpande tjänstgöringstider, och skola i samband därmed de dittillsvarande leda- möternas och suppleanternas uppdrag upphöra. Detsamma skall gälla beträffande av lands- tinget utsedda jurymän samt ledamöter och suppleanter i andra offentliga styrelser, nämn- der och direktioner än som förut sagts. Upp- dragen för samtliga av staden utsedda ledamö- ter och suppleanter i nämnder för inrättningar och verksamhetsgrenar, vilka helt övertagas av landstingskommunen, upphöra med utgången av 1966. I den mån mandattiden utgår före indelningsändringen, skola nya val avse endast tiden intill utgången av nämnda år. Därest verk- samheten delvis övergår till landstingskommu- nen, upphör härav berörd nämnds befattning med de landstingskommunala uppgifterna vid tidpunkten för indelningsändringen. Vad nu sagts gäller även beträffande jurymän samt le— damöter och suppleanter i andra offentliga sty— relser, nämnder och direktioner. vilka utsetts av staden i dess egenskap av stad. som icke tillhör landstingskommunen.

Föreskriften om visst ömsesidigt deltagan— de i stadens och landstingskommunens sty— relsesammanträden vid behandling av lands— tingskommunala ärenden eller ärenden av betydelse för indelningsändringen syftade till att åstadkomma en viss samordning av verk— samheten under åren 1964—1966. Utöver samarbete i denna form verkade under tiden fram till ikraftträdandet en särskild plane- ringsnämnd, utsedd av landstinget och stads— fullmäktige. Den hade till uppgift att hand- ha planeringen av de organisatoriska frå- gorna samt andra frågor av betydelse för in- delningsändringen. Nämndens huvudsakliga arbetsuppgifter kom att röra planeringen av den landstingskommunala organisationen ef— ter den 1 januari 1967. Nämnden hade inte några beslutsfunktioner. Ärende som fordra- de beslut av något kommunalt organ pröva- des, förutom i planeringsnämnden, också av stadens och landstingskommunens beslutan— de församlingar eller styrelser och nämnder. Det förberedande arbetet med 1967 års landstingsbudget gjordes inom de båda kom- munernas förvaltningsorganisationer. Sta- dens organ lämnade sina statförslag till landstingskommunen. Det slutliga förslaget till landstingskommunens utgifts- och in— komststat för 1967 upprättades 1966 av för—

valtningsutskottet. Vid dess sammanträden ägde, som ovan redovisats, fyra stadsfull- mäktigeledamöter rätt att närvara och delta i överläggningarna. Budgeten fastställdes hösten 1966 av det landsting som utsetts vid de allmänna valen 1962, dvs. det gamla landstinget.

Om ställföreträdarskap m.m. i indelnings- lagen Frågorna om den kommunala beslutanderät- tens fördelning under tiden mellan beslutet om ändringen och dess ikraftträdande regle- ras i 13 'g' LKI. Innebörden av denna be- stämmelse är följande. Vid fattande av kom- munala beslut i angelägenheter. som avser äldre kommun. följes den äldre indelningen. I annan angelägenhet utövas beslutanderät- ten enligt den nya indelningen.

När kommun vidgas, genom att område av landskommun sammanläggs med stad, utövar stadens fullmäktige beslutanderätten för såväl sitt gamla område som för områ— det från landskommunen beträffande ange- lägenhet, som rör den vidgade kommunen (13 och 14 55 LKI). Kungl. Maj:t kan emel- lertid med stöd av 19 & LKI föreskriva att kommunala sammanIäggningsdelegerade, en— ligt lag härom den 3 december 1965 (nr 596), skall utöva beslutanderätten i angelä- genheter som rör den vidgade kommunen. I angelägenheter, som endast rör kommuner— na enligt den äldre indelningen, har fullmäk— tige och förvaltningsorganen i de äldre kommunerna beslutanderätten (13 & LKI). Ges föreskrift om sammanläggningsdelege- rade, kan Kungl. Maj:t förordna, att nyval- da fullmäktige före kommunsammanlägg- ningens ikraftträdande skall välja styrelse och nämnder i den vidgade kommunen (14 & tredje stycket LKI).

Före 1966 gällde bl. a. följande författ— ningsbestämmelser vid vidgning av kommun. Förordnande kunde ges om nyval av full— mäktige. Tiden mellan förordnandet om in- delningsändringen och ikraftträdandet sön- derföll i två perioder. Under den första utövades beslutanderätten på sätt ovan be- skrivits enligt 14 å LKI. Under den andra svarade den nyvalda fullmäktigeförsamling-

en för angelägenheter, som angick den vid— gade kommunen. De nyvalda fullmäktige skulle nämligen omedelbart efter valet över- ta handhavandet av dem tillkommande upp— gifter. De äldre kommunerna handlade an- gelägenheter som rörde dem. Under den andra perioden kunde också väljas styrelse och övriga nämnder i den vidgade kommu— nen. Dessa organ fick genast börja utöva si— na befattningar. De hade befogenheter att vidta av indelningsändringen påkallade åt- gärder.

Vid nybildning av kommun gäller enligt indelningslagen att val av fullmäktige skall förrättas så fort ske kan Linder året innan indelningsändringen träder i kraft. Enligt tillämpade riktlinjer genomföres sådan in- delning endast de år när allmänna val hål- les. Nybildad kommun skulle mellan för— ordnandet om indelningsändringen och valet inte ha något organ, som kan företräda kommunen, om inte Kungl. Maj:t föreskri— ver att samman!äggningsdelegerade skall ut- ses. Föreskrift härom skall alltid meddelas (prop. 1965: 151 s. 37). Sammanläggnings- delegerade har beslutanderätten i den nybil- dade kommunen fram till indelningens ikraftträdande utom i ett avseende, nämligen val av kommunens förvaltningsorganisation. Sådant val skall enligt 18 & fjärde stycket LKI förrättas av de nyvalda fullmäktige in- nan indelningen träder i kraft. Beträffande angelägenheter. som endast rör de äldre kommunerna utövas beslutanderätten vid nybildning _ liksom vid vidgning —— av de äldre kommunernas församlingar och för- valtningsorgan.

Före 1966 gällde vid nybildning, att de nyvalda fullmäktige omedelbart efter valet övertog handhavandet av den nya kommu- nens angelägenheter och att val skedde av styrelse och nämnder. Dessa fick också ge— nast träda i utövning av sina befattningar.

Utskiftandet av ärenden under övergångs- tiden mellan de äldre kommunernas organ och den nya kommunens kan i viss utsträck— ning rättsligt prövas med stöd av en sär— skild besvärsregel i 23 & LKI. Bestämmelsen öppnar möjlighet för berörda kommuner och dess medlemmar att föra talan mot beslut

av äldre kommun. Besvärsgrunderna är att den äldre kommunens beslut strider mot de förutsättningar på vilka förordnandet om indelningsändringen grundats eller, även om så inte är förhållandet, avser angelägenhet, vars ordnande skäligen bör tillkomma kom- munen enligt den nya indelningen. Som förutsättning för besvär gäller, att beslutet är fattat i tiden mellan förordnandet om in- delningsändringen och ikraftträdandet och att det sträcker sina verkningar till tiden därefter.

Bestämmelserna i 23 5 LKI är tillkom- na för att skydda mot missbruk från de äldre kommunernas sida. Regeringsrättens årsbok utvisar att stadgandet vunnit till- lämpning i praxis (RÅ 1934 ref. 50, 1950 1221, 1951 I 100 och 296, 1952 I 21 och 227). I samtliga dessa fall har regeringsrät- ten funnit att en äldre kommun under tiden mellan beslutet om indelningsändring och indelningens ikraftträdande fattat beslut i angelägenhet, vars ordnande skäligen bort tillkomma den vidgade eller nybildade kom- munen. Besluten har gällt tillsättande av överlärartjänst, försäljning av kommunalt el- verk till distributionsförening. uppförande av kommunalhus, köp av mark till samlings- lokal, ordnande av skolbarnsbespisning samt köp av mark för bostadsbebyggelse.

Om primärkommunala sammanläggningsde- legerade Kungl. Maj:t fastställer efter förslag av de kommuner som berörs av indelningsänd- ringen antalet delegerade och suppleanter från varje kommun. Delegerade och supp- leanter väljes av kommunernas fullmäktige senast trettio dagar efter det respektive kom- mun fått del av förordnandet om indelnings- ändringen.

För beredning och verkställighet av ären- de, som ankommer på delegerade skall des- sa utse ett centralt organ — ett arbetsut- skott. Vid sidan av arbetsutskottet må dele- gerade ha en eller flera kommittéer för sär- skilda förvaltnings- och verkställighetsbestyr. Delegerade får även anlita nämnd eller be- redning i äldre kommuner liksom s. k. kom- munal samarbetsnämnd för att bereda ären-

de, i vilket delegerade skall fatta beslut. Även verkställighet av delegerades beslut kan överlämnas åt nämnd i äldre kommun.

Som tidigare sagts upphör sammanlägg— ningsdelegerades uppdrag i och med att den nya indelningen träder i kraft. Deras kom- munala kompetens motsvarar i princip en fullmäktigeförsamlings kompetens med den begränsningen. att delegerade inte får välja den nya kommunens förvaltningsorganisa- tion. Till delegerades viktigaste uppgifter hör att fastställa den nya kommunens ut- gifts- och inkomststat samt frågor om för- valtningsorganisationens utformning och om allmän plan för: kommunens investerings- verksamhet. Delegerade äger besluta om taxor för kommunala avgifter, köpa och sälja fast egendom, ta upp lån, ingå borgen och besluta om reglemente för styrelse, nämnder, verk och tjänstemän hos den nya kommunen. I den inom inrikesdepartemen- tet upprättade promemorian (stencil 1965 : 2 s. 12), som låg till grund för lagförslaget sägs allmänt, att delegerade skall besluta i ärenden, som kan få betydelse för den nya kommunens ekonomi eller organisation, om ställningstagandet inte kan anstå till de nya fullmäktige träder i funktion.

Besvär över beslut av delegerade kan fö- ras på de grunder som anges i 76 & 1 och 2 mom. KL, dvs. på de grunder som gäller beträffande kommunala beslut i allmänhet.

Först i och med indelningsändringens ikraftträdande övertar den nya kommunen de äldre kommunernas tillgångar och skul- der. När förordnande getts om indelnings- ändring kan enligt indelningslagens regler den nya kommunen företa rättshandlingar av offentligrättslig art. Den kan exempelvis fatta beslut om skilda förvaltningsåtgärder. Men även privaträttsligt handlande får anses möjligt för den nya kommunen under över- gångstiden. Den får således uppta lån, köpa och sälja egendom. Dessa frågor, liksom frågorna om den nya kommunens rättsliga status under övergångstiden, har dock inte närmare diskuterats eller klarlagts i förar- betena till indelningslagen eller till bestäm- melserna om sammanläggningsdelegerade. Bestämmelser om det ekonomiska underla-

get för den nya kommunens verksamhet ge- nom sammanläggningsdelegerade ges i 19 % LSD. Där ålägges berörda kommuner att tillhandahålla medel för delegerades verk- samhet. Bidragen skall fördelas mellan kom- munerna efter det skatteunderlag som lig- ger till grund för kommunernas utdebitering för det år beslut om indelningsändring ges av Kungl. Maj:t. Medlen till delegerades verksamhet skall de äldre kommunerna stäl- la till förfogande via sina stater. I praktiken torde kommunerna inför en indelningsänd- ring anslå så stora belopp för oförutsedda behov. att fullmäktige ur dessa anslag kan förse delegerade med nödvändiga medel. En- ligt departementschefen borde en sådan ord- ning kunna fungera tillfredsställande (prop. 19651151s. 40).

Lagen om kommunala sammanläggnings- delegerade innehåller inte några bestämmel- ser om revision. Särskilda bestämmelser här— om har bedömts inte vara nödvändiga. Vad först gäller delegerades åtgärder kan erinras om att dessa inte bör kunna bli föremål för revision. I den kommunala revisionens be- fogenheter ingår ju inte att granska full- mäktiges åtgärder. Såvitt angår de admini- strativa organens verksamhet borde revi- sionsfrågorna lösas på följande sätt (prop. 1965: 151 s. 46). Sammanläggningsdelege- rade kan anförtro förvaltning eller verkstäl- lighet åt styrelsen eller annan nämnd i kom- mun, som berörs av indelningsändringen. Dessa organs verksamhet med övergångs- uppgifter omfattas då av den vanliga kom- munala revisionen. Denna revision bör ock- så omfatta den verksamhet delegerades egna berednings- och verkställighetsorgan hand— haft. Frågan om ansvarsfrihet får prövas av fullmäktige i den nybildade eller vidgade kommunen.

Länsindelningsutredningens förslag om landstingskommunala sammanläggnings- delegerade m. m. Frågan om vilka landstingskommunala or— gan, som i tiden mellan ett beslut om änd- ring i den landstingskommunala indelningen och ikraftträdandet skall företräda den nya landstingskommunen, är inte reglerad i lag.

När ett område förs över från en lands- tingskommun till en annan synes en- ligt länsindelningsutredningen landstingsla- gen bygga på förutsättningen, att landstings- kommunen både enligt den äldre och den nya indelningen företrädes av den äldre landstingskommunens organ under över- gångstiden (SOU 1967: 23 s. 147). Förenas stad utanför landstingskommun med sådan kommun, synes enligt utredningen förutsät- tas att landstingskommunens organ under övergångstiden också företräder den vidgade landstingskommunen.

Länsindelningsutredningen föreslår att Kungl. Maj:t skall kunna föreskriva att be- slutanderätten vid ändring i den landstings- kommunala indelningen under övergångsti- den skall tillkomma ett särskilt organ, be- nämnt landstingskommunala sammanlägg- ningsdelegerade. Delegerade skall utses av de landstingskommuner som berörs av indel- ningsändringen. Delegerades allmänna befo- genheter skall enligt förslaget motsvara ett landstings befogenheter med undantag för valhandlingar. Utredningens förslag till be- stämmelser om sammanläggningsdelegerade kompletteras med förslag till författnings— ändring i 2 & LL av innehåll, att Kungl. Maj:t vid indelningsändring äger förordna att nyvalt landsting före ikraftträdandet skall välja den nya landstingskommunens förvaltningsorganisation för det närmast föl- jande året (betänkandet s. 154).

Enligt förslaget om landstingskommunala sammanläggningsdelegerade har dessa bl. a. att fastställa utgifts- och inkomststaten, landstingskommunala avgifter och vid behov allmän plan för investeringsverksamheten. De skall vidare besluta om valkretsindelning och antalet landstingsmän per valkrets. De- legerades uppgifter skall enligt förslaget överhuvud principiellt motsvara vad som gäller för primärkommunala sammanlägg- ningsdelegerade. Liksom för dessa bör emel- lertid för landstingskommunala samman- läggningsdelegerade gälla den begränsningen att delegerade »bör avhålla sig från att träffa avgöranden i sådana fall då avgöran- det utan olägenhet kan uppskjutas till dess indelningsändringen genomförts och det nya

landstinget trätt i funktion» (betänkandet s. 150).

Delegerades organisation och verksam- hetsformer föreslås i huvudsak bli desamma som för primärkommunala sammanlägg- ningsdelegerade. Följande avvikelser är här av intresse. Delegerades arbetsutskott bör få rätt att mellan delegerades sammanträden företräda dem. S. k. dubbelt beredningstvång skall finnas. Landshövdingen skall äga rätt att närvara vid delegerades sammanträden. Utgifts- och inkomststaten skall fastställas i oktober månad.

Någon besvärsbestämmelse motsvarande den i 23 & LKI synes inte ha diskuterats i utredningens betänkande.

Kommunalförbundet för Stockholms stads och läns regionala frågor (KSL) Förbundsordningen för KSL antogs av landstinget den 8 oktober 1965 och av stads- fullmäktige den 15 i samma månad. Dåva- rande överståthållarämbetet och länsstyrel- sen fastställde förbundsordningen den 26 november 1965.

En av staden och landstinget tillsatt ge- mensam planeringskommitté samt storlands- tingskommittén utförde det utredningsar- bete som föregick förbundsbildningen. I sin utredning framhöll planeringskommittén sär- skilt, att utvecklingen mot ett lagbundet samarbete mellan staden och landstinget, storlandstinget. främjas och påskyndas om kommunalförbundet —— allt eftersom utred- ningsarbetet ] storlandstingsfrågan fortskri- der — tillföres verksamhetsområden, som skall ingå i storlandstinget. Ändamålsbe— stämningen i förbundsordningen utformades därför så, att man utan omfattande omar— betningar kan tillföra förbundet arbetsupp- gifter utöver den kollektiva trafiken. KSL handhar nu denna trafik samt den översikt- liga planeringen för vattenförsörjning och avloppssystem. Framställning har gjorts till Kungl. Maj:t om ändring i byggnadslagen så att KSL skall kunna överta regionplane- ringen från Stockholmstraktens regionpla- neförbund. En departementspromemoria har nu upprättats med förslag till sådana änd- ringar (stencil K 1968: 4). Vidare pågår ut—

redningar som syftar till att utöka KSL:s verksamhet med uppgifter på bostadsförsörj- ningsområdet. Enligt förbundsordningen skall KSL verka för ett samgående beträf- fande kommunala angelägenheter av ge- mensamt intresse för Stockholms stad och länet i dess tidigare sträckning.

Förbundsfullmäktige består av åttio leda- möter. Fyrtio utses av stadsfullmäktige i Stockholm och lika många av landstinget. Förbundsstyrelsen har sjutton ledamöter jämte åtta suppleanter. För beredning av vissa ärenden har styrelsen tillsatt ett tra- fikutskott och ett va-utskott. Till trafikut— skottets förfogande står ett expertutskott för tunnelbanesystemets utbyggnad. Vidare har ett expertutskott för avloppsfrågor tillsatts av va-utskottet. Styrelsen har gett en sär- skild beredning — taxeberedningen _— i uppdrag att överväga och framlägga förslag beträffande taxesystem och taxenivå för den kollektiva trafiken inom Storstockholm.

Valperiod för förbundsfullmäktige har börjat den 1 januari 1968. Styrelsens valpe- riod utgår den 31 december 1968.

KSL saknar beskattningsrätt men äger i stället enligt förbundsordningen kräva bi- drag av medlemmarna för den verksamhet förbundet handhar. De årliga bidragen skall fördelas mellan staden och landstinget en— ligt skatteunderlaget.

l förbundsordningen har medgetts en lå— nerätt, som uppgår till 300 miljoner kronor. Beloppet har bedömts täcka förbundets låne- behov fram till 1971. Utbyggnaden av tun- nelbanenätet avses bli finansierad genom förbundets upplåning. Övrig verksamhet av- ses bli bekostad genom de årliga bidragen.

Allmänna överväganden och förslagets hu- vudlinjer ' Alltsedan 1940-talet har åtskilliga förslag framlagts om offentligrättsliga former för Stockholmsregionens kommunala samord- ningsfrågor. Det av staden och landstinget år 1966 fattade principbeslutet om ett sam— gående i en sekundärkommun — ett stor— landsting — grundar sig på önskemål om en regional, lagbunden samverkan mellan staden och landstinget. Vid tiden för detta

principbeslut stod Stockholm utanför läns- indelningen. Sammanförandet i länshänse- ende och storlandstingsplanerna får ses i sammanhang med varandra. Att samman- förandet föregått storlandstingets genomfö- rande har varit förestavat av bl.a. prak- tiska skäl (jfr. prop. 1967: 77 s 43). I och med att staden fr.o.m. 1968 ingår i länet kan emellertid i viss mån ha inträtt en för- ändring i de formella utgångspunkterna för samgåendet.

När landstingsfria städer vid tidigare till- fällen inträtt i landstingskommun, har Kungl. Maj:t fastställt vissa föreskrifter för samgåendet. Dessa har bl.a. — såsom i Norrköpingsfallet — gällt möjligheter för staden och landstingskommunen att på ömse håll vinna inflytande på beslut, som fattats av respektive kommuner i ärenden av lands— tingskommunal beskaffenhet eller av bety- delse för indelningsändringen. För att utreda och lämna förslag till åtgärder, som rört samgåendet eller den nya landstingskommu- nen, har landstingen och städernas fullmäk- tige måst tillsätta särskilda samarbetsorgan. Till följd av bristen på organisatoriska regler för landstingsfri stads inträde i landstings- kommun, har den lösningen fått väljas att samarbetsorganet fått presentera sina förslag för staden och för landstinget. Därefter har de kommunala organen å ömse sidor fått träffa avgöranden. I ärenden som rört en- bart den nya kommunbildningen har det gamla landstinget eller förvaltningsutskottet formellt stått för beslutsfattandet. Föreskrif- ter om tidpunkten för val av det nya lands— tingets förvaltningsorganisation och man- dattider har meddelats av Kungl. Maj:t. Därvid torde i likhet med vad som skedde beträffande Norrköping också ha sagts, att valperioderna för vissa förtroendeuppdrag skulle avbrytas vid indelningsändringens ikraftträdande.

Bestämmelser eller föreskrifter för sam- verkan mellan Stockholms stad och lands- tingskommunen i angelägenheter som rör storlandstingskommunen måste bl.a. syfta till att nå former för samverkan, som ger båda parter ett rimligt inflytande på angelä- genheternas handhavande. Praktiska syn-

punkter måste dessutom ges ett avgörande inflytande. Utredningsmannen har från des- sa utgångspunkter prövat och med stor- landstingskommittén diskuterat tre alterna- tiva vägar beträffande formerna för sam- verkan.

Alternativen är följande. A) Samstämmiga beslut fattas av nuvarande landstingskommunala organ och av stadens organ. Landstingskommunens organ skall formellt bära ansvaret för beslut i de ange- lägenheter som rör storlandstingskommunen (övergångsuppgifterna). Landstinget beslutar exempelvis om valkretsindelningen och fast- ställer budgeten för 1971. (Norrköpingsmo- dellen). B) Särskilda sammanläggningsdelegerade får beslutanderätten beträffande angelägenheter, som rör storlandstingskommunen (över- gångsuppgifterna). Undantag görs för val- handlingar samt eventuellt också för beslut om budgeten och beträffande arbetsord- ningar. Undantag kan också göras för KSL:s verksamhet. C) Staden och landstingskommunen över- flyttar beslutanderätten i angelägenheter som rör storlandstingskommunen (över- gångsuppgifterna) på kommunalförbund. Undantag görs för val av den nya förvalt- ningsorganisationen och för beslut om ut- gifts- och inkomststaten samt eventuellt ock- så för beslut om arbetsordningar. Alternativ A. Med detta alternativ följer en omfattande beslutsapparat. Alla ärenden får prövas inom såväl landstingskommunens som stadens förvaltningsorganisationer. Nu- varande landsting och förvaltningsutskott får formellt fatta besluten. Med en sådan ordning torde följa avsevärda risker för att beslutsprocessen skall bli långdragen. En- dast en allmän uppslutning kring bered- ningsorganens förslag till lösningar torde vara ett verksamt medel häremot. Detta medför å andra sidan minskade möjligheter till en bredare diskussion om vilket innehåll avgörandena skall ha.

Stadens medverkan beträffande över— gångsuppgifterna är med detta alternativ inte säkerställd utan särskilda författnings- bestämmelser härom.

Det kan komma i fråga att öppna möj- ligheter för ledamöter i ena partens organ att med yttranderätt vara närvarande vid sammanträde med andra partens organ. Det- ta synes emellertid stöta på vissa kommunal— rättsliga svårigheter. (Jfr regeringsrättens avgörande den 8/2 1968, RB 1231/1967.)

Alternativ B. Genom val av sammanlägg— ningsdelegerade får storlandstingskommunen en särskild ställföreträdare för övergångs— uppgifterna. Bl.a. följande frågor kräver vid en författningsreglering om samman- läggningsdelegerade ett skyndsamt ställ- ningstagande. Hur många delegerade skall utses av staden respektive landstinget? Skall suppleanter finnas? Vilket antal ledamöter skall delegerades »styrelse» — arbetsutskot- tet — ha? Hur skall den övriga organisatio— nen i stort se ut? Skall sammanläggnings— delegerade utöva storlandstingskommunens beslutanderätt med vissa undantag? Skall till undantagen räknas KSL:s uppgifter? Hur skall ekonomiskt underlag skapas för dele- gerades verksamhet? Fordras särskilda be— stämmelser om revision?

Om alternativ B) väljes synes det ligga nära till hands, att i rättsliga hänseenden skapa en reglering som i stort överensstäm- mer med dem som gäller för primärkom- munala sammanläggningsdelegerade. Emel— lertid måste en anpassning göras till den författningsreglering som finns i förslaget till storlandstingslag. I några avseenden tor- de närmare få övervägas, om bestämmel- serna för primärkommunala sammanlägg— ningsdelegerade lämpligen går att anpassa till storlandstingskommunala förhållanden. Detta gäller bl. a. bestämmelserna om dele- gerades kompetens, om finansieringen av verksamheten samt om revisionen.

Bland kompetensfrågorna träder följande särskilt i förgrunden. Skall delegerade ta storlandstingskommunens budget? Skall be- gränsning göras för frågor av stor vikt med verkningar långt fram i tiden och som utan olägenhet kan anstå till dess indelningsänd- ringen trätt ikraft (jfr prop. 1965 : 151 s 37)? Skall KSL:s uppgifter falla utanför delege- rades verksamhetsområde?

Bestämmelserna om revision av primär- kommunala sammanläggningsdelegerades förvaltning synes inte gå att överföra till storlandstingskommunala sammanläggnings- delegerade. Nuvarande landsting väljer i ok- tober 1968 revisorer för granskning av 1969 års förvaltning. Berättelsen granskas vid det landstingsmöte som hålles i oktober 1970 (67 och 69 %% LL). 1970 års förvaltning får granskas och prövas av storlandstinget 1971. Stadsfullmäktige i Stockholm utser vartan— nat år i december revisorer för granskning av bl. a. stadskollegiets och drätselnämndens förvaltning (67 % KLS). Val av revisorer har skett i december 1967 för åren 1968 och 1969. Revisionsberättelsen granskas se- nast i mars andra året efter det revisionen avser (69 & KLS), dvs. 1969 års förvaltning granskas av stadsfullmäktige senast i mars 1971 och 1970 års förvaltning senast i mars 1972.

En lösning enligt alternativ B) ger bl.a. den fördelen att en ny organisation kan ska- pas och anpassas efter rådande förhållanden. Delegerade, eventuellt med suppleanter, kan ge en bred förankring i storlandstingskom- munens alla delar. En uppgiftsfördelning mellan KSL och delegerade kan från vissa synpunkter vara ändamålsenlig. Samman- läggningsdelegerade är en av lagstiftaren er- känd ställföreträdarinstitution.

Till nackdelarna torde få räknas följande. En ny tillfällig organisation måste byggas upp både på förtroendemannasidan och tjänstemannasidan. Det måste bli fråga om en mycket stor organisation. Praktiskt, tids- mässigt och ekonomiskt skulle man här stäl- las inför avsevärda svårigheter. Åtskilliga samordningsproblem mellan förvaltningsor- ganen i de äldre kommunbildningarna och sammanläggningsdelegerades förvaltningsor- ganisation torde uppkomma. Sannolikt får man räkna med visst dubbelarbete mellan KSL och delegerade. Vidare anmäler sig —— såsom ovan antytts —— en hel del rättsliga och praktiska frågor för vilka det gäller att utfinna passande lösningar. Alternativ C. Grundläggande för kommu- nalförbundsinstitutet är att på ett förbund inte får överlåtas samtliga uppgifter, som

tillkommer de i förbundet deltagande kom- munerna. Skälet härför anses vara att en kommunal enhet inte kan ställas helt utan förvaltningsuppgifter. Om det visar sig att två eller flera kommuner har behov av sam- arbete på så många och betydelsefulla för- valtningsområden, att endast mindre krä- vande uppgifter skulle komma att återstå på förbundsmedlemmarnas egen handläggning, har den interkommunala utvecklingen nått så långt att frågan om sammanläggning av kommunerna är högst aktuell. (Jfr SOU 1956: 19 s112).

Kommunalförbundsbildningen innebär inte att de däri ingående kommunala enhe- terna upplöses. Härav följer att vissa för kommunerna konstitutiva moment och funk- tioner inte kan överflyttas på kommunalför- bund. (Kaijser Kommunallagarna I 5 212 f). Exempelvis kan inte beskattningsmakten samt rätten och skyldigheten att utse ställ- företrädare överflyttas på kommunalför- bund.

Kommunalförbund har ingen beskatt- ningsmakt men äger en offentligrättslig befogenhet att för sin verksamhet utkräva bidrag av medlemskommunerna. I sam- band med fastställandet av förbundets utgifts- och inkomststat bestämmer för- bundsfullmäktige, enligt de i förbundsord- ningen givna grunderna, beloppet av det bi— drag som förbundsmedlem skall utge till för- bundet. Särskilda regler om kommunalför— bunds lånerätt, om revision och om be- svärsrätt finns i 17, 16, 19 och 22 && KFL.

Om ett kommunalförbund har flera kom— munallagsreglerade förvaltningsuppgifter, står det förbundet fritt att lägga uppgifterna på ett eller flera förvaltningsorgan. Ingår i förbundet obligatoriska, speciallagsreglerade förvaltningsuppgifter, bör kommunalförbun- det inrätta särskilda förvaltningsorgan härför med sammansättning som föreskrives i spe- ciallagstiftningen (SOU 1956: 19 s lll).

En kommuns styrelse har att leda för- valtningen av kommunens angelägenheter oeh ha inseende över övriga nämnders verk- samhet. På samma sätt skall i ett kommu- nalförbund med flera förvaltningsorgan ett

av dem, styrelsen, inta en ledande ställning i förhållande till de övriga. Frågan om för— delningen av uppgifter mellan de olika för- valtningsorganen skall regleras i förbunds- ordningen.

Om man söker en lösning enligt alterna- tiv C) får först avgöras om det över huvud föreligger hinder mot att på kommunalför— bund — med vissa undantag lägga de angelägenheter som under övergångstiden är gemensamma för Stockholms stad och lands- tingskommunen. Primärkommunala sam- manläggningsdelegerade är ett av lagstifta- ren skapat rättsinstitut, som skall handha den nya kommunens angelägenheter under övergångstiden. Att ett särskilt institut ska- pades får ses mot bakgrunden av bl. a., att det gällde att finna en samarbetsform, som skulle kunna passa vid alla de olika kom- munsammanläggningar för vilka 1962 års kommunindelningsreform bildar underlag.

I föreliggande fall är det fråga om en enda indelningsändring. Inga förebilder finns för en landstingskommunal indelnings- ändring av den omfattning som nu kommer i fråga. Institutet primärkommunala sam— manläggningsdelegerade går inte att direkt överflytta utan måste anpassas efter aktuella förhållanden. Mot bakgrund härav synes man mera fritt kunna söka en lämplig lös— ning. Intet hinder synes föreligga mot att lägga övergångsuppgifterna på kommunal- förbund, förutsatt att undantag göres åt— minstone för valhandlingar och beslut om storlandstingskommunens budget. De undan— tagna uppgifterna kan handhas av det ny- valda storlandstinget. Det kan här erinras om att ett överförande av övergångsuppgif— terna till ett kommunalförbund inte innebär att nuvarande kommuner ställes utan upp— gifter. Staden och landstingskommunen har ju kvar alla de uppgifter som hänför sig till den äldre indelningen.

En särskild fråga är om man uttryckligen skall ange att övergångsuppgifterna skall an- komma på KSL. Mot en sådan lösning kan åberopas följande förhållanden. Förbunds- fullmäktige har inte valts med sikte på att de övergångsvis skall omhänderha storlands- tingskommunens beslutanderätt i vissa av—

seenden. Mandatfördelningen mellan staden och nuvarande landstingskommun återspeg— lar inte fullt fördelningen av befolkningsun- derlaget. Om en bestämmelse däremot en- dast utsäger att övergångsuppgifterna enligt parternas bestämmande kan läggas på kom- munalförbund, förlorar dessa invändningar väsentligen sin bärkraft.

I realiteten torde principiellt sett inga av- sevärda skillnader föreligga mellan här skis- serad form (frivillig användning av för- bund) och formen sammanläggningsdele— gerade. I båda fallen kan man tala om att parternas beslutanderätt delegeras på en särskild institution. Vid formen samman- läggningsdelegerade föreskriver lagen en så- dan delegation och ger regler för institutio- nen. Formen med kommunalförbund anvisar parterna möjligheten att anlita en i annat sammanhang lagreglerad institution för sam- arbete. De båda institutionerna är varandra lika i väsentliga hänseenden. Vissa skillna— der finns främst beträffande sättet för verk- samhetens finansiering, revision m. m. Kom— munalförbundsvägen, sådan den ovan skis- serats, medger större frihet för parterna själva att gestalta förhållandena utifrån sammanläggningsfallets speciella krav. Här kan staden och landstingskommunen utse ett oförändrat KSL till ställföreträdare. Möjligheter finns också att ändra förbunds- ordningen och närmare anpassa denna för övergångsuppgifterna. I princip finns också frihet att inrätta ett helt nytt förbund.

Alternativ C) har flera företräden framför alternativ B). Förbundsformen synes ge mer ändamålsenliga regler för verksamhetens fi- nansiering och för revisionen. Ekonomiska uppgörelser mellan staden och landstings- kommunen synes successivt kunna ske över förbundet. Även övergångsuppgifterna synes successivt kunna flyttas över på förbundet. När förbundet upplöses torde slutlig avräk- ning behöva ske endast gentemot staden. Organ som i dag handhar storlandstings- frågor kan inordnas i ett sådant förbund. Om staden och landstingskommunen i stäl- let för att bilda ett nytt förbund använder sig av KSL med vissa justeringar av för— bundsordningen följer med alternativ C) yt-

terligare fördelar. En etablerad organsa- tionsform finns, vilket bl.a. ur organsa- tions- och kostnadssynpunkt synes erbjida högst avsevärda fördelar. Dessa synpunlter väger särskilt tungt när det gäller en sam- manläggning av sådan omfattning som det här är fråga om.

Utredningsmannen förordar en lösning av samverkansformerna enligt alternativ C). Föreskrifter om de huvudsakliga verksam- hetsformerna från beslutet om samgående mellan staden och landstingskommunen fram till den 1 januari 1971 bör enligt ut- redningsmannen ges i särskild lag. En författning som ger bestämmelser för över- gångstiden synes lämpligen kunna benämnas »lag om införande av lagen om landsting för Stockholms län». Författningen bör in- nehålla —— förutom regler om de huvudsak— liga samverkansformema — även bestäm- melser om vilka regler i storlandstingslagen som skall lända till efterrättelse före den 1 januari 1971. Härutöver bör som över- gångsbestämmelser bl. a. finnas normer, som ger möjligheter till en gränsdragning mellan uppgifter som endast tillkommer nuvarande kommunbildningar och som är storlands- tingskommunala.

De föreslagna övergångsbestämmelserna förutsättes bli antagna av Kungl. Maj:t och riksdagen samtidigt som förslaget till stor- landstingslag blir föremål för statsmakternas beslut. En närmare motivering till över- gångsbestämmelserna lämnas under de skilda paragraferna i lagförslaget.

1 5.

Lagen om landsting för Stockholms län träder i tillämpning den 1 januari 1971, dock skall, på sätt nedan framgår, vissa bestämmelser i lagen tillämpas dess- förinnan.

Kungl. Maj:t bör — med hänsyn till be- stämmelsen i 2 5 3 mom. LL — bestäm- ma tiden för samgåendet mellan nuva- rande landstingskommun och Stockholms stad. Landstinget och stadsfullmäktige har i principbeslut uttalat att den 1 januari

1971 skall vara riktpunkt för samgåendet. Det utredningsarbete för samgåendet som på kommunalt håll bedrivits alltsedan detta be— slut är inriktat på att den nya sekundär- kommunen skall träda i verksamhet vid nämnda tidpunkt. Utredningsmannen före— slår därför att lagen om landsting för Stock— holms län skall träda i tillämpning den 1 januari 1971.

Före verksamhetens början måste ett fler- tal olika beslut fattas. Landstingsmän skall väljas och val ske av ledamöter i förvalt- ningsorganisationen. En budget för 1971 skall fastställas. Beslut i dessa och andra an- gelägenheter måste träffas senast under hös- ten 1970.

Utgångsläget när storlandstinget träder i verksamhet avviker från utgångsläget vid andra indelningsändringar. För den nya kommunen skall sålunda gälla en helt ny författning. Vid andra indelningsändringar styr däremot samma författning både den dittillsvarande och den blivande verksamhe- ten. Det har med detta utgångsläge synts riktigast att lagstiftningen för det nya sub- jektet i viss utsträckning vinner tillämpning före indelningsändringens ikraftträdande (övergångstiden). Lagens direkta tillämpning under övergångstiden regleras närmast av 4, 5 och 8 åå i övergångsbestämmelserna. När- mare uppgifter härom redovisas under dessa paragrafer. Lagen får emellertid därutöver viss betydelse under övergångstiden. Anta- gande av budget, val av förvaltningsorga- nisation osv. kan sålunda inte ske utan att besluten anpassas efter de förhållanden, som genom storlandstingslagen kommer att råda efter den 1 januari 1971. En erinran om ett förtida beaktande i dylika hänseenden av storlandstingslagens bestämmelser finns i 6 5.

2 5.

Det under år 1970 valda landstinget skall 1) senast den 15 november 1970 granska och fastställa utgifts- och inkomststat för år 1971, 2) senast i december månad 1970 för- rätta val av ordförande, vice ordförande

och sekreterare i landstinget, av ledamö- ter och suppleanter i landstingskommu- nens styrelse och övriga nämnder, av ordförande och vice ordförande i styrel- sen, av landstingsråd och av revisorer samt 3) senast i december månad 1970 antaga arbetsordningar enligt 39 och 41 55 la- gen om landsting för Stockholms län samt, om detta ej kan anstå, samman- trädesordning och arbetsordning för landstinget enligt 13 och 29 && samma lag.

] förslaget till lag om landsting för Stock- holms län ges regler, som siktar till att ny- valt landsting tidigt skall börja ta befatt- ning med landstingsuppgifterna. Lands- tingsmännens mandattider börjar visserligen först kalenderårsskiftet efter valet (6 & i för- slaget). Det nyvalda tinget sammanträder emellertid för begränsade uppgifter dessför— innan. Budgeten för tingets första verksam— hetsår skall sålunda granskas och fastställas av det nyvalda tinget redan under valåret (förslagets 48 å). Tinget väljer även före års- skiftet ordförande i landstinget (förslagets 16 å), ledamöter av styrelsen (33 å i försla- get), landstingsråd (förslagets 41 å) och re- visorer (förslagets 53 5) att träda i verksam- het från årsskiftet.

Utredningsmannen föreslår att motsva- rande ordning skall tillämpas, innan indel— ningsändringen träder i kraft. Det måste nämligen i inledningsskedet bedömas vara av särskild vikt, att den representation som i de allmänna valen 1970 utsetts att före- träda medborgarna i storlandstingskommun- en får bestämma efter vilken finansplan kommunen skall arbeta, vilken skattesats som skall gälla, vilka förtroendemän som skall handha förvaltningen m. m.

En bestämmelse om det nyvalda lands- tingets befattning med budget och val un- der hösten 1970 har fått plats i 2 5 1) och 2) övergångsbestämmelserna.

Val av avdelningsledamöter torde kunna anstå till början av 1971. Valet skall förrät- tas av styrelsen. Någon landstingskommu-

nens styrelse finns inte i funktion hösten 1970.

I punkt 3) sägs att det nyvalda landstinget hösten 1970 också skall anta vissa arbets- ordningar. Enligt 39 och 41 åå förslaget till storlandstingslag skall arbetsordningar för styrelsens verksamhet och för landstingsrå- den fastställas av landstinget. Frågorna om antagande av arbetsordning har stor bety- delse. Arbetsordning bör finnas när val sker till förvaltningsorganisationen. Utrednings- mannen har därför funnit sig böra föreslå att arbetsordningar enligt nämnda båda pa- ragrafer skall antas av det nyvalda lands- tinget hösten 1970. Även om arbetsordning- arna i inledningsskedet kan komma att få en i viss mån provisorisk karaktär, synes lämpligt att frågorna handlägges av tinget.

När det gäller landstingets egna arbets— förhållanden är det inte lika påkallat att det före den 1 januari 1971 finns fastställda sammanträdes- och arbetsordningar (13 och 19 %% förslag till storlandstingslag). Det får ankomma på det nyvalda landstinget att av- göra om föreskrifter i berört hänseende skall antas redan 1970. Skall föreskrifterna antas, bör inget annat organ än landstinget äga befogenhet att besluta om dem.

3 %.

Andra frågor om landstingskommunens blivande förhållanden än i 2 & sägs avgö- res före lagens ikraftträdande genom samstämmande beslut av stadsfullmäk- tige i Stockholm och det nuvarande landstinget. Fullmäktige och det nuva- rande landstinget äger uppdraga åt kom- munalförbund att besluta i sådana frå- gor.

Denna paragraf intar tillsammans med 2 5 en central ställning bland övergångsbe- stämmelserna. Den reglerar hur övergångs- tidens frågor — utom de under 2 & behand- lade — skall handläggas.

Paragrafen inleds med en allmänt hållen beskrivning av dessa övergångsfrågor —— »andra frågor om landstingskommunens bli- vande förhållanden än i 2 5 sägs». En mot-

svarande reglering finns i indelningslagen (13 å). Enligt indelningslagens bestämmelse skall, efter beslut om indelningsändring, den nya indelningen iakttas redan före dess ikraftträdande. Paragrafen utsäger därvid att den kommunala beslutanderätten skall utövas enligt den nya indelningen. Undan- tag görs för angelägenheter, som avser kom- mun enligt den äldre indelningen. För sist- nämnda angelägenheter skall den äldre in- delningen följas. Förslagets 3 5 avses ge en i sak överensstämmande, grundläggande reg- lering. Att de äldre kommunernas aktuella angelägenheter skall handhas enligt den äldre indelningen synes knappast behöva ut- sägas. Det följer av att dessa kommuner skall existera fram till indelningsändringens ikraftträdande.

Även andra frågor än de i 2 & behand- lade kräver ställningstagande under över- gångstiden.

Hit här först och främst frågorna om val- kretsindelningen för 1970 års val. Verksam- heten genom KSL rymmer frågor som rör förhållanden efter 1970. Sådana frågor upp- kommer vidare inom de skilda verksamhets- områden för vilka storlandstingskommunen avses bli huvudman, nämligen sjukvården, folktandvården, barnhemsverksamheten, ar- betsvården etc. För nu nämnda och andra verksamheter kommer att krävas ställnings- taganden till frågor om organisation. tjänste- tillsättningar, reglementen. taxor. m.m.

Som grundläggande princip fastslås i pa- ragrafen att övergångstidens frågor skall av- göras genom samstämmande beslut. Båda parter skall sålunda vara tillförsäkrade en avgöranderätt. Denna grundprincip _ att man kan komma fram genom två samstäm- mande beslut — är i sammanhanget helt naturlig och invändningsfri. Bestämmelsen får karaktär av ett grundstadgande som ger utgångsläget för möjligheterna att anförtro övergångsuppgifterna åt kommunalförbund. Det är utan vidare klart att det här gäller en fusion mellan så jämställda parter att in- flytandet på de nya angelägenheterna måste delas mellan dem. Det torde vara tillräck- ligt att som skäl för ett sådant förslag er- inra om det goda samarbete som präglat

idé- och utredningsskedet. Utan denna sam- förståndsanda skulle en sammanläggning av här ifrågavarande omfattning inte kunna genomföras.

Ordningen med samstämmande beslut skulle. tillämpad över hela linjen, bli avse- värt tungrodd. Som en förlängning av sam- arbetstanken anvisas parterna därför möj- ligheten att lösa de gemensamma frågorna genom en gemensam institution — ett kom- munalförbund. Parterna har övervägt att här använda ett mellan dem redan etablerat sub- jekt —— KSL. Önskvärda ändringar med hänsyn till dessa uppgifter för KSL under— söks. Utredningsmannens förslag beträffan- de användning av kommunalförbund har närmare utvecklats i den allmänna motive- ringen.

Enligt 11 ?; storlandstingslagen skall läns- styrelsen fastställa valkretsindelningen me- dan landstinget upprättar förslag till sådan indelning. För 1970 års val måste av själv- klara skäl finnas bestämmelser för hur man skall handha frågan om förslaget till val- kretsindelning. Förevarande paragraf ger nu- varande landsting och fullmäktige i Stock- holm möjlighet att besluta härom. Bestäm- melsen öppnar möjlighet för landstinget och staden att om så bedöms lämpligt lägga upp- giften om förslag till valkretsindelning på kommunalförbund. Tänkbart är också att man kan enas om förslag som göres upp av staden för stadsområdet och av den nuva- rande landstingskommunen för dess område. Vid en sådan ordning kan vara lämpligt att man inför arbetet kommer överens om hur många valkretsar som skall finnas på ömse sidor. — Att länsstyrelsen fattar be- slutet om valkretsindelningen framgår av hänvisningsstadgandet i fjärde paragrafen.

Arbetet hos ett kommunalförbund med övergångstidens frågor skulle kunna börja genast efter antagandet av storlandstingsla- gen och dess övergångsbestämmelser. Frå- gorna kan successivt föras över till förbun- det. Huvudmannaskapsfrågor blir inte i alla hänseenden klara ännu vid behandlingen av lagförslaget. Skulle pågående utredningar göra ytterligare frågor till storlandstingsan- gelägenheter, kan förbundsverksamheten

senare utökas med övergångsuppgifterna också för sådana frågor. Det bör påpekas att fullmäktige i Stockholm och nuvarande landsting har möjlighet att vid sidan av sin förbundssamverkan förbehålla sig avgöran- derätten i vissa viktigare frågor. Avgöran- det av dessa frågor får då ske genom sam- stämmande beslut. Vid överlämnande av uppgifter till förbundet bör då uttryckligt undantag ske för klart bestämda sådana frågor. Det kan måhända finnas frågor, som av ett eller annat skäl inte lämpar sig för handläggning hos förbundet.

4 5.

För 1970 års val av landstingsmän skall tillämpas vad i 6—12 åå lagen om landsting för Stockholms län stadgas om val av landstingsmän och om valkretsar.

Hänvisningen till 6—12 åå i storlands— tingslagen avser antalet landstingsmän, man— dattider, rösträtt, valbarhet, valkretsindel— ningens utseende, mandatfördelning, val- kretsindelningens genomförande och jämk— ning av indelning. — Rösträtten vid stor- landstingsvalet torde konstitueras av ett upp— tagande i röstlängd för primärkommun, som ligger inom det blivande storlandstingsom- rådet. Någon särskild övergångsbestämmelse i detta hänseende har bedömts inte vara nödvändig.

5 &.

Kungörelse om första sammanträde med det år 1970 valda landstinget utfär- das av den av ledamöterna som länssty- relsen utser därtill. Denne bestämmer tid och plats för sammanträdet samt är ord- förande till dess landstinget vid samman- trädet förrättat ordförandeval för verk- samheten under år 1970.

Ärenden enligt 2 & ovan skall beredas enligt ordning, som bestämmes genom samstämmande beslut av stadsfullmäk- tige i Stockholm och det nuvarande landstinget. Val må ske utan beredning.

För landstingets verksamhet enligt 2 5 ovan gäller i övrigt vad i 13—20 55 samt 23—28 55 lagen om landsting för

Stockholms län stadgas om landstinget och dess sammanträden.

I denna paragraf regleras formerna för det nyvalda landstingets verksamhet före la- gens ikraftträdande.

Första stycket av paragrafen ger anvis- ning om hur tingets första sammanträde skall utlysas. Såsom enligt indelningslagen (14 och 18 55) och lagen om sammanlägg- ningsdelegerade (4 5) har länsstyrelsen an- förtrotts att utse någon att utfärda kungö- relse och vara ordförande tills ordförande valts. Härtill kan endast landstingsman utses. Formerna för kungörelse regleras av 14 & storlandstingslagen, som skall träda i för- tida tillämpning genom bestämmelsen i tred- je stycket av förevarande paragraf. Den av länsstyrelsen utsedde interimistiske ordfö- randen har uttryckligen bemyndigats att be- stämma tid och plats för första samman- trädet. Storlandstingets ordförande har en motsvarande rätt att i vissa fall besluta i dessa frågor (13 & storlandstingslagen). Vid ordförandevalet för 1970 kan landstinget, om det finner detta lämpligt, utse såväl ord- förande som förste och andre vice ordfö- rande (jfr 16 5 storlandstingslagen). Un- der hösten 1970 skall ytterligare ett ordfö— randeval äga rum nämligen för 1971 såsom framgår av 2 5 punkt 2 övergångsbestäm— melserna. —— Länsstyrelsen måste ge sitt för- ordnande om första sammanträde med det nyvalda landstinget så tidigt att samman- träde hinner hållas senast den 15 november för budgetbehandlingen.

Andra stycket stadgar ett beredningstvång för landstingets verksamhet under 1970. Val behöver dock ej beredas. Regleringen över- ensstämmer med 21 & första stycket stor- landstingslagen. Ordningen för beredningen har ej fixerats. Landstingskommunen har 1970 inte någon »egen» administrativ orga- nisation, som kan uppbära en beredning di— rekt i ordinarie ordning. Det har därför överlämnats till parterna att fastställa bered- ningsordningen genom samstämmande be- slut. Åtminstone när det gäller ordningen för beredning av budgeten måste beslut fat-

tas tidigt. Användes kommunalförbund för övergångstidens uppgifter, torde förbundets administrativa organ kunna i största ut- sträckning anlitas för beredningsarbetet. Det kan då vara lämpligt att i förbundsordning- en eller genom avtal fastlägges, att förbun- dets organ äger utföra beredning och redo- visa denna direkt till storlandstinget. På sär- skilda områden kan kanske beredning ske genom särskilda av det nyvalda landstinget utsedda beredningar eller utskott.

Hänvisningen i tredje stycket gör ett an- tal för landstinget enligt storlandstingslagen gällande bestämmelser tillämpliga också un- der övergångstiden. Följande huvudsakliga frågor blir då reglerade, nämligen samman- trädestider och plats för sammanträde samt rätten att påkalla sammanträde (13 å), kun- görelse (14 å), avgång och förfall (15 5), ordförandeval (16 å). beslutsförhet (17 å), närvarorätt (18 5), jäv (19 å), anhängiggö- rande (20 5), fortsatt sammanträde och bordläggning (23 å), beslutsordning (24 å), offentlighet (25 å), protokoll (26 och 27 55) samt ersättning till landstingsmännen (28 5). I sistnämnt hänseende torde frågorna enklast kunna lösas genom beslut av det nyvalda tinget att 1970 års sammanträden i ersätt- ningshänseende skall föras samman med sammanträdena 1971. Påpekas bör att be- hov av instituten interpellation och enkel fråga inte synes finnas med de begränsade uppgifter som det nyvalda landstinget har under 1970. Ej heller behövs arbetsordning för det nyvalda landstingets verksamhet un- der 1970.

6 5. Vid beslut enligt 2 5 ovan och beslut i övrigt om landstingskommunens förhål— landen från och med den 1 januari 1971 skall beaktas de bestämmelser, som då kommer att gälla genom lagen om lands- ting för Stockholms län.

Vid budgetarbetet 1970 måste naturligt- vis budgeten för 1971 års verksamhet an- passas till de 1971 rådande förhållandena. Andra exempel på dylika beslut som fattas

1970 med inriktning på senare förhållan— den finns. I nu angivna hänseenden får allt- så redan 1970 tas hänsyn till olika bestäm- melser i storlandstingslagen. Det synes dock inte nödvändigt att storlandstingslagen på sådana punkter, där den alltså får indirekt betydelse. uttryckligen sättes i kraft före 1971. Endast bestämmelser, som reglerar själva förfarandet för arbetet under över- gångstiden, har ansetts böra få ett tidigare ikraftträdande. I klarhetens intresse har det emellertid synts lämpligt att i övergångsbe- stämmelserna ta med en erinran om princi- pen. att storlandstingslagen på detta sätt måste beaktas.

7 5.

Uppdragen för ledamöter och supp- leanter i nuvarande landstingskommu- nens förvaltningsutskott och övriga nämnder upphör med utgången av år 1970.

Stadsfullmäktige i Stockholm äger be— sluta om upphörande med utgången av år 1970 av uppdragen för ledamöter och suppleanter i nämnder med uppgifter. som efter den 1 januari 1971 tillkommer landstingskommunen.

Valperioden för nuvarande förvaltningsut— skott och andra landstingskommunala nämnder utgår med år 1971. Stadgandet i paragrafens första stycke anpassar mandat- tiderna till storlandstingskommunens start. Bestämmelsen avses gälla såväl fakultativa nämnder som speciallagsreglerade sådana. Övergångsbestämmelserna ger allmänna fö- reskrifter för genomförandet av samgåen- det. Det har därför ansetts kunna godtas att de speciallagsreglerade nämndernas mandat- förhållanden på detta sätt inbegripes i över- gångsbestämmelserna till storlandstingsla- gen. Fakultativa och speciallagsreglerade nämnder i Stockholm kan handha uppgif— ter, som endast till viss del skall överflyttas till storlandstingskommunen. Nämnder, vil- kas uppgifter sålunda minskar eller försvin- ner, kan tillföras nya primärkommunala uppgifter. Utredningsmannen har av dessa

skäl funnit det lämpligt att ge staden beslu- tanderätt i fråga om mandattiderna såvitt gäller stadens nämnder med »landstingsupp- gifter».

Det kan här erinras om att kommunal- rättskommittén den 15 juni 1967 fått Kungl. Maj:ts uppdrag att föreslå de ändringar i kommunallagstiftningen, som bör genomfö- ras i samband med en grundlagsreform. Uppdraget avser en anpassning till gemen- samma riksdags- och kommunalval och tre- åriga valperioder. Kommunalrättskommit- téns utredningsuppgifter omfattar bl. a. mandattiderna för alla speciallagsreglerade kommunala och landstingskommunala or— gan. Kommittén har också enligt sina direk- tiv, att pröva fortvaron av de s. k. eftersläp- ningsreglerna i 33 å KL och 44 å LL.

Det må framhållas att bestämmelserna i denna paragraf kan bli helt obehövliga om generella ändringar i landstingslagen och kommunallagen för Stockholm genomföres efter kommunalrättskommitténs blivande ut- redning.

Till kommunallagstiftningen torde inte räknas den lagstiftning, som reglerar de stat- liga lokalförvaltningsorganens organisation och verksamhetsformer. Nuvarande lands— ting, förvaltningsutskottet eller stadsfullmäk— tige kan ha att utse lekmannarepresentanter i sådana förvaltningsorgan. Mandattiderna kan vara fyra år och valperioden sträcka sig framåt i tiden till efter den 1 januari 1971. De statliga lokalförvaltningsorganen täcker i några fall inte hela nuvarande Stockholms län. Exempel härpå är länsnykterhetsnämn- den. På angivna och andra områden upp— kommande frågor om mandattider och val— korporationer torde få bli föremål för sär- skilda ställningstaganden från statsmakter- nas sida. Författningsbestämmelser som kan komma att beröras av sådana ställningsta- ganden är exempelvis 3 å tryckfrihetsför- ordningen den 5 april 1949 (SFS 1965: 818), 3 å lagen den 27 juli 1954 (nr 579) om nykterhetsvård, 133 å 1 mom. taxe- ringsförordningen den 23 november 1956 (nr 623) och 18 kap. 1, 7, 8 och 20 åå la- gen den 25 maj 1962 (nr 381) om allmän försäkring.

Det får anses falla utanför utrednings- mannens uppdrag att lämna förslag i angiv- na frågor. En inventering av förhållandena har gjorts av storlandstingskommittén.

8 å.

Mot beslut enligt 2 å ovan må talan föras på de grunder och i den ordning, som sägs i 64 å lagen om landsting för Stockholms län. Talan må föras av med- lem av Stockholms stad och av medlem av nuvarande landstingskommunen.

Mot beslut, som fattas av Stockholms stad eller av nuvarande landstingskom- munen, må föras talan också under åbe- ropande av att beslutet strider mot förut- sättningarna för indelningsändringen el- ler avser angelägenhet, som skäligen bort handläggas enligt 2 och 3 åå ovan. Rätt till sådan talan tillkommer Stockholms stad, den nuvarande landstingskommu- nen eller dessa kommuners medlemmar.

Särskilda besvärsregler för övergångstiden behövs i några hänseenden.

Beslut 1970 av det nyvalda landstinget bör kunna överklagas genom vanliga kom- munalbesvär. Uttrycklig föreskrift härom

upptas i paragrafens första stycke. Eftersom det nya subjektet, storlandstingskommunen, inte finns redan 1970 har särskild bestäm- melse föreslagits om rätten till besvär. Be- svärsrätten har knutits till medlemskap i Stockholm eller i nuvarande landstingskom- munen. Något behov att i denna omgång ge besvärsrätt även åt blivande medlemmar av storlandstingskommunen, som kan tillhö— ra kommuner utanför nuvarande länet, har inte ansetts föreligga. Skulle sådan kommun tillföras landstinget före storlandstingets början, löses frågan automatiskt. Eljest kan frågan särskilt övervägas i det indelnings- ärende, då kommun från annat län överfö- res. Det bör erinras om att någon besvärs- rätt vid ändrad landstingsindelning av denna typ nu över huvud inte finns. Besvärsrätt i detta skede har inte ansetts behövas för nuvarande landstingsområdes kommuner.

Bestämmelsen i paragrafens andra stycke har sin fulla motsvarighet i 23 å indelnings- lagen. Det har bedömts vara påkallat med denna särskilda besvärsmöjlighet.

Slutligen kan erinras om att besvär mot beslut av kommunalförbund regleras i kom- munalförbundslagen. Besvärsrätt tillkommer såväl till förbundet ansluten kommun som medlem av sådan kommun.

Sammanfattning

Huvudstadsregionens kommunala förhållan- den. med växande behov av samordning och organisatoriska förändringar, har under fle- ra decennier varit under utredning och dis— kussion.

Stockholms stad och Stockholms läns landstingskommun tillsatte 1964 en gemen- sam kommitté, storlandstingskommittén, för att utreda frågor om ett samgående. Sedan kommittén 1966 avlämnat betänkandet »Principbeslut om storlandsting», fattade staden och landstingskommunen samma år principbeslut om att gå samman i ett stor- landsting. Beslutet avser ett samgående den 1 januari 1971.

Omfattande utredningar föregick princip— beslutet. Omfattande utredningar och förbe- redelser har därefter ägt rum och kommer att fortgå genom storlandstingskommittén och ett flertal till denna knutna utrednings- grupper. Till uppgifterna hör att lägga fram förslag till ekonomisk uppgörelse med an- ledning av samgåendet. Dit hör bl. a. också att organisera en utbrytning ur Stockholms stads förvaltning av de enheter, som skall gå över till storlandstingskommunen (om— kring en tredjedel av stadens organisation).

Till storlandstinget skall enligt princip- beslutet föras dels det nuvarande landsting- ets uppgifter och dels Stockholms stads »landstingskommunala» uppgifter. Därtill kommer ett antal uppgifter, som inom re- gionen i huvudsak has om hand av primär- kommunerna enskilt eller i samverkan. Hit hör uppgifter beträffande regionplanering, kollektiv trafik, regional planering beträf- fande vatten och avlopp, planering för de gymnasiala skolorna samt vissa uppgifter beträffande mark- och bostadsförsörjning.

Andra uppgifter räknas senare komma att tillföras storlandstinget. Storlandstingskom- munen blir en landstingskommun med en markerad särprägel. Denna prägel betingas av utvecklingen i huvudstadsregionen och av de starka behoven där av regionala lös— ningar på olika uppgiftsområden.

Efter framställning av storlandstingskom- mittén tillkallade chefen för kommunika- tionsdepartementet i april 1967 en statlig utredningsman med uppgift att lägga fram förslag till författningsreglering för stor— landstinget. Utredningsmannens arbete skul— le ske i samverkan med storlandstingskom- mittén och kommunalrättskommittén. En omfattande sådan samverkan har ägt rum. Utredningsarbetet beträffande författningen är nu avslutat. Utredningsmannens förslag, som till huvudlinjema vunnit anslutning av storlandstingskommittén och kommunalrätts- kommittén, framlägges i detta betänkande.

I betänkandet lägges fram ett förslag till lag om landsting för Stockholms län. För Stockholms stad gäller en särskild kommu- nallag. För Stockholms läns landsting före- slås nu en motsvarande ordning. Det har övervägts att bygga in de för landstinget, storlandstinget, nödvändiga bestämmelserna i landstingslagen. Avvikelserna från lands- tingslagens bestämmelser skulle emellertid då bli många. Därav skulle följa att bestäm- melserna skulle bli mindre överskådliga för de många förtroendemän och tjänstemän, som skall tillämpa dem. Med att välja en fristående lag vinnes också att man för frå- gor, som inte har principiell räckvidd, lätta- re fritt kan välja de lösningar, som antages ge den bästa funktionen. En fristående lag synes också bäst överensstämma med de

riktlinjer, som utstakats för samgåendet mellan nuvarande landstingskommunen och Stockholms stad för de regionala uppgifter- na.

I ett tillägg till l & landstingslagen upptas enligt förslaget en erinran om att en sär- skild lag gäller för landstinget för Stock- holms län. »Storlandstingskommunen» är en landstingskommun, men en särpräglad landstingskommun för vilken gäller särskil- da, delvis avvikande bestämmelser.

Förslaget till särskild lag är uppbyggt i anslutning till landstingslagen. Det följer samma kapitelindelning och det är i huvud- sak samma frågor, som regleras i de båda lagarna. Huvuddelen av de föreslagna be- stämmelserna överensstämmer i sak med landstingslagens bestämmelser. Språkliga och redigeringsmässiga förenklingar har gjorts beträffande en del bestämmelser, som läm— nas i sak oförändrade. De i sak ändrade be- stämmelserna har ofta utformats efter före- bild av motsvarande bestämmelser i kom- munallagen eller i kommunallagen för Stock- holm.

I första kapitlet (Allmänna bestämmelser) tilldrar sig främst bestämmelsen om kompe- tensen (4 %) intresse. Bestämmelsen överens- stämmer till formuleringen med motsvaran- de bestämmelse i landstingslagen. Dock har den särskilda uppräkningen av uppgifter i landstingslagen (hälso-, sjukvård-, undervis- ning etc.) tagits bort. Därmed ges en anty- dan om att storlandstinget kommer att ha en verksamhet, som är mera omfattande än den traditionella landstingsverksamheten. Om på detta sätt ges en ny bestämmelse, kom- mer riksdagen och regeringen att kunna i anslutning till antagandet av lagen ange hu- vudsakliga riktlinjer för bestämmelsens till- lämpning. En kompetensstyrning efter den- na linje genom direkta uttalanden från stats- makternas sida är fast praxis i kommunal— rättsliga kompetenssammanhang.

De kompetensfrågor, som här träder i för- grunden, rör avgränsningen mellan de pri— märkommunala och de landstingskommu— nala uppgifterna. Gränsdragningen mellan kommuner på olika nivåer torde hittills inte ha vållat några mera betydande svårigheter.

Med en intensivare landstingskommunal verksamhet inom en starkt urbaniserad re- gion, blir vissa riktlinjer nödvändiga för av- görande av när en insats skall göras av landstinget och när uppgifterna bör upp— fattas som främst primärkommunala.

För specialreglerade uppgifter — upp- gifter där landstinget ålägges eller berätti— gas ombesörja viss angiven verksamhet — synes några särregler inte nu påkallade. Statsmaktema får över vederbörande spe- ciallagstiftning i varje särskilt fall bestäm- ma om en uppgift skall ligga på storlands- tingskommunen eller primärkommunerna.

De fakultativa uppgifterna —— uppgifter som kommunerna frivilligt ombesörjer — ger större problem. Inga för dagens för- hållanden genomgående vägledande uttalan- den om kompetensfördelningen finns. Det har betonats att insatsernas lokala inrikt— ning skall avgöra vem som äger vara verk— sam. Det har sagts att landstinget kan stödja primärkommunal verksamhet inom viss del av landstingsområdet, om stödet lämnas un- der förutsättning att andra områden under liknande betingelser kan få samma för- måner.

Utredningsmannen föreslår att i huvudsak följande riktlinjer skall gälla för tillämp— ningen. Olika bedömningar måste göras för att bestämma om en uppgift skall vara re- gional eller lokal. Bl. a. får göras en kvan— titativt betonad avvägning. Om en insats kan nå ut över en alldeles övervägande del av landstingsområdet, bör storlandstinget sålun- da i princip kunna göra insatsen. Att en in— sats har intresse för hela landstingsområdet kan ej krävas. När däremot insatsen endast avser delar av landstingsområdet, får det anses i princip riktigast med primärkommu- nal verksamhet. En insats inriktad på en del av området bör vara tillåten, om lik- nande behov aktualiserats eller håller på att aktualiseras inom andra delar. Den första insatsen får då ses som en etapp i en kon- tinuerlig, sammanhållen utbyggnad, som inte överspänner ett alltför utdraget tidsförlopp.

Till de kvantitativa bedömningarna kom— mer krav att landstingskommunala insatser är påkallade och lämpliga med hänsyn till

servicesynpunkter samt ekonomiska och för- valtningsmässiga förhållanden. Genom in— satser av landstinget kan större delar av landstingsområdet nå en servicestandard, som eljest kanske inte kan åstadkommas an- nat än i de största primärkommunerna. En del anläggningar — kanske särskilt kom- munaltekniska sådana — måste i regionen i framtiden ges en hög teknisk standard. Denna torde ofta inte vara möjlig utan de planeringsresurser och ekonomiska resur- ser, som kommer att finnas hos storlands— tingskommunen. I andra fall kan betydande fördelar vara att vinna genom en anslutning till landstingskommunens administrativa or- ganisation. Denna organisation kommer, även på områden utanför sjukvården, att förfoga över avsevärda resurser. Talar här berörda synpunkter med särskild styrka för landstingskommunala insatser, bör de kvan- titativa kraven kunna sättas något lägre än eljest.

Effektivitetssynpunkter får vägas mot in- tressen av lokalt administrerade insatser. De kommunmedlemmar, som betjänas av viss insats, kan sålunda ibland ha särskilt in- tresse av att verksamheten handhas av lo- kalt organ.

Det har övervägts att uppställa krav på medgivande av Kungl. Maj:t eller av be- rörda primärkommuner, om landstingskom- munen avser att gå in på nytt verksamhets- område, där primärkommunala insatser nu förekommer. Sådana krav skulle emellertid i alltför hög grad ingripa i landstingets själv- ständighet och inskränka dess beslutande- rätt. Med uppgifternas frivillighet följer, att det bör stå landstinget fritt att själv bedöma om insatser är påkallade. Det förutsättes emellertid att överläggningar hålles med be- rörda primärkommuner i sådana här situa- tioner. För att ge lämpliga former för sam- spelet mellan landstingskommunalt och pri— märkommunalt och som ett viktigt komple- ment till kompetensregeln föreslås primär- kommunerna få förslagsrätt hos landstinget och rätt att anföra besvär över landstingets beslut.

Landstingsinsatser på ett område med pri- märkommunal verksamhet kan ge vissa eko-

nomiska problem. Storlandstinget bör an— ses äga befogenhet och bör känna sig för— pliktat att i rimlig omfattning lösa in an- läggningar, som blir över i primärkommu- nerna.

I ekonomiskt hänseende bör landstinget vara berett att stödja primärkommunala an- läggningar, som tillkommer efter planering från landstingets sida. Vidare bör komma i fråga att landstinget bidragsvägen stödjer separata insatser från primärkommunerna på verksamhetsområden, där landstinget för andra delar gör egna insatser.

Uppgifterna för storlandstingskommunen beräknas i starten överstiga vad landstings- kommunerna i övrigt sysslar med, bl. a. ge- nom de intensiva insatserna för den kollek- tiva trafiken samt för regionplanering och annan planering. Det är tänkt att verksam- heten successivt skall kunna byggas ut till andra verksamhetsområden. Utredningar på— går beträffande en del sådana områden. Kompetensen bör därför vara flexibel för att kunna medge en sådan utvidgning.

Det synes i och för sig möjligt att här ovan eftersträvade kompetensgränser skulle kunna nås genom en successiv utveckling utifrån landstingslagens kompetensbestäm- melse. Denna väg skulle emellertid kräva ett mera utdraget tidsförlopp och kunna ge an- ledning till osäkerhet. För de verksamma kommunalmännen synes det därför vara en bestämd fördel att här kunna lita till direkta uttalanden i ett sammanhang från statsmak- ternas sida.

Andra kapitlet handlar om val av lands- tingsmän och om valkretsar. Om nuvarande landstingsregler skulle följas, skulle stor— landstinget redan i starten få över 300 lands- tingsmän. Avvikande regler behövs därför. En särskild utredning, kommunalvalskom- mittén, har tillsatts för att utreda frågor om de kommunala valen. Kommitténs uppdrag gäller inte bara den i storlandstingssamman- hang aktuella frågan om begränsning av an- talet landstingsmän i mycket stora kommu- ner. Uppdraget avser också en prövning av om det valsystem för riksdagen, som anta- gits i anslutning till den vilande grundlags- reformen, lämpligen bör överföras till de

kommunala valen. Dit hör bl. a. frågor om fördelning, som närmare följer partipropor- tionaliteten, och om spärrar mot småpar— tier. Kommunalvalskommitténs arbete kom- mer att fortgå sedan betänkandet om stor- landstingets författning lagts fram.

Utredningsmannen har övervägt att nu lämna frågorna om valsystem helt öppna i avvaktan på kommunalvalskommitténs för- slag. Det har emellertid ansetts riktigast att nu redovisa de synpunkter på valsystem, som framkommit i storlandstingssammanhang. Storlandstinget har inte som andra landsting ett valsystem, som kan användas vid 1970 års val, om frågorna om valsystem inte hun- nit slutligt lösas dessförinnan. Vid utform- ningen av valsystem har utredningsmannen stannat för ett system, som i minsta möjliga mån binder förhållandena inför en senare reform.

Ett fixerat antal landstingsmän föreslås. Landstinget skall bestå av 149 ledamöter (6 5). För ledamöterna skall finnas supple- anter. Landstingsmännen skall ha tre-åriga mandattider, räknade från den 1 januari året efter valåret. Det nyvalda landstinget skall emellertid redan under valåret äga vis- sa befogenheter. Följande års budget skall sålunda antagas av det nyvalda landstinget senast den 15 november valåret (48 å). Det nyvalda landstinget skall senast i december månad för perioder, som börjar vid följande kalenderårsskifte, välja styrelse (33 å), lands- tingsråd (41 å), övriga nämnder (42 å) och revisorer (53 5). Någon motsvarighet till den s.k. eftersläpningsregeln upptas ej i förslaget.

Landstingsmandaten fördelas proportio- nellt mellan valkretsarna efter en motsva- rande metod som hos primärkommunerna (10 å). Valkretsindelningen skall inriktas på kretsar med minst 7 landstingsmän (9 5). Kretsarna skall vara till folkmängden i hu— vudsak lika stora. De skall bestå av hela kommuner och kunna omslutas av en sam- manhängande linje. Stockholm skall kunna delas in i valkretsar.

Om kommunalvalskommittén skulle kom- ma att föreslå ett latitudsystem för bestäm— mandet av antalet landstingsmän, torde an-

talet här föreslagna landstingsmän kunna passa in i latituderna. Valkretsindelningen synes också kunna göras så att kretsarna kan bibehållas, om en reform senare följer. En provindelning visar att det kan vara möjligt att nå jämnstora kretsar, 7 kretsar i Stockholm (nuvarande kretsar för kom- munalvalen) och 8 kretsar i nuvarande landstingsområdet (sammanförande av be- fintliga kretsar).

En övergång senare till fördelning av man— daten mellan kretsarna efter antalet röstbe- rättigade i stället för som nu invånarantalet, kan medföra vissa förskjutningar. Den do- minans, som utvecklingen beräknas komma att ge det nuvarande landstingsområdet, kan bli fördröjd av en sådan reform. Stockholm och särskilt innerstadsområdena, med dess genomsnittligt äldre befolkning, ger nämli- gen ett relativt större antal röstberättigade.

Kretsindelningen skall beslutas av läns— styrelsen efter förslag av landstinget (11 5).

I övrigt föreslås i kapitlet inga ändringar i sak i förhållande till landstingslagen.

Tredje kapitlet avhandlar frågor om lands- tinget och dess sammanträden. Betydande avvikelser föreslås i förhållande till lands- tingslagen. Avvikelserna är främst betingade av att storlandstinget skall hålla täta sam- manträden över hela året. Landstingslagens regler utgår däremot alltjämt i största ut- sträckning från ett enda sammanhängande lagtima landstingsmöte. På en del områden har mera fritt sökts lösningar, som fram- stått som lämpligast för det praktiska lands— tingsarbetet.

Landstinget bestämmer sammanträdesord- ning och plats för sammanträde (13 5). Vid bestämmande av den årliga sammanträdes- ordningen skall tillses att lämpliga samman- träden obligatoriskt utsättes för tidsbundna åtgärder. Dessa åtgärder avser antagande av budget, val av presidium och av förvaltnings- organisation och revisorer samt behandling av frågor i anslutning till revisionen. Extra sammanträde skall kunna utlösas efter fram- ställning av en tredjedel av landstingsmän— nen eller då landstingets ordförande finner det behövligt eller på initiativ av landstings— kommunens styrelse eller av länsstyrelsen.

Ordföranden skall utfärda kungörelse om sammanträde (14 å). En enhetlig tid, en vecka före sammanträdet, föreslås för alla kungörelseåtgärder. Kungörelsen skall anslås på kommunens anslagstavla och sändas med post till landstingsmännen. Kungörelse bör också publiceras i en eller flera tidningar. Vid tidningskungörelse skall därvid obliga- toriskt även intagas uppgifter om vilka ären- den som skall behandlas. Denna regel, som ej finns i landstingslagen, har ansetts bety- delsefull från informationssynpunkt. Några möjligheter har ej öppnats för sammanträde utan kungörelse.

Bestämmelserna om utevaro från samman— träde har förenklats (15 5). Ingen prövning genom landstinget skall ske om förfall före- ligger för utevaro. Utevaro skall emellertid alltid anmälas före sammanträdet till lands- tingets ordförande. Tingets ordförande kal- lar då på lämpligt sätt den suppleant som skall tjänstgöra. Härigenom anses tillfreds- ställande sörjt för att en utevaro ej medför olägenheter för det parti, som den frånva—

rande tillhör.

Landstinge skall varje år för nästa är väl— ja ordförande och två vice ordförande (16 å). Valår skall valet förrättas av det nyvalda landstinget. Landstinget skall också årligen välja sekretariat, en föreskrift som är häm- tad från kommunallagen för Stockholm.

Rätten att närvara vid landstingets sam- manträden är i huvudsak reglerad som i landstingslagen. I bestämmelsen (18 &) upp- tas särskilt en närvarorätt för landstings- råden. Närvarorätten för tjänstemän har kunnat tas bort. Landstingsråden förutsättes nämligen kunna lämna de kompletterande uppgifter, som i olika ärenden kan komma att efterfrågas vid sammanträde.

Ärenden hos landstinget skall kunna väc— kas genom motioner av landstingsmän, för— slag av landstingskommunens styrelse, nämn- der och beredningar eller av landstingsråd samt framställningar av Kungl. Maj:t, cen- tralt ämbetsverk och länsstyrelsen, ävensom genom framställningar av primärkommun inom landstingsområdet (20 å). Fasta be- teckningar föreslås sålunda för de olika sät- ten att anhängiggöra ärende. Förslagsrätten

för primärkommunerna är en nyhet. Enligt praxis torde visserligen från primärkommu- nalt håll gjorda framställningar genomgåen- de bli upptagna av landstinget. Det synes emellertid vara av värde att här, där pri— märkommunalt och landstingskommunalt får närmare beröringspunkter, ha en i lag direkt anvisad och auktoriserad väg för pri- märkommunerna att påkalla upptagande av frågor hos landstinget. Denna rätt säker— ställer i anslutning till kompetensregeln möjligheten för primärkommunerna att de]- ta i samspelet. Det bör också vara en fördel att man på det lokala planet inte främst skall behöva lita till särskilda landstings- mäns insatser för att få framfört lokala syn- punkter.

Beredning skall ske genom förvaltnings- organisationen eller genom särskilt tillsatta beredningar (21 5). Styrelsen skall alltid be- redas tillfälle att yttra sig vid berednings— förfarandet. Yttranderätt skall också alltid finnas för den nämnd, som svarar för det fackområde en fråga rör. Någon motsvarig- het till det för övriga landsting gällande s. k. dubbla beredningstvånget — beredning också genom särskilda utskott _ skall ej finnas för storlandstingets del. Några sär- skilda regler, enligt vilka snabbärenden skall kunna avgöras utan beredning, har ej an- setts behövliga med hänsyn till förvaltnings- organisationens kapacitet och de täta lands- tingssammanträdena.

I 22 & regleras interpellationsrätten och även rätten till enkla frågor. Sistnämnda reglering innebär en nyhet i förhållande till landstingslagen.

Bordläggning skall ske, om en tredjedel av landstingsmännen begär detta (23 5). Så- lunda bordlagt ärende skall här obligatoriskt tas upp på nästa sammanträde och får inte vidare »minoritetsbordläggas». Ny bordlägg- ning kan emellertid alltid beslutas av en ma- joritet av landstingsmännen.

För lika rösttal föreslås bestämmelsen att val skall avgöras genom lottning och övriga frågor genom ordförandens utslagsröst (24 å). Med hänsyn till det udda antalet lands- tingsmän och till förekomsten av supplean-

ter, torde mera sällan behöva inträffa att lika rösttal nås.

Nästa kapitel, det fjärde kapitlet, reglerar frågor om landstingskommunens styrelse och övriga nämnder.

I en fyllig redogörelse och diskussion un- der kapitelrubriken överväges olika grund- modeller för utformning av den administra- tiva organisationen. Diskussioner föres ock- så om den lämpligaste inplaceringen i orga- nisationen av de heltidsengagerade förtroen- demännen, landstingsråden. Också där an- vändes som utgångspunkt nu använda olika principlösningar.

Som grundmodell användes i förslaget den i landstingslagen tillåtna modellen med en styrelse, ett förvaltningsutskott, som kan de— las upp på självständiga avdelningar med beslutanderätt. Härtill ansluts ett system med fristående nämnder, en organisations- typ som användes hos primärkommunerna och synes bli allt vanligare också hos lands- tingskommunerna. Förord anses inte kunna ges åt en modell med särskilt, från styrelsen skilt drätselorgan. De ekonomiska frågorna hör så intimt samman med lednings- och planeringsfrågorna att de bör handhas av styrelsen. -— Reglerna i förslaget ger lands- tinget en betydande frihet vid organisatio- nens utformning.

Styrelsen skall vara kommunens ledande förvaltningsorgan (30 5). Som särskilda upp- gifter för styrelsen nämnes bl.a. obligato— riskt yttrande vid all beredning, uppgörande av budgetförslag, företrädande av kommu- nen vid rättegångar etc., handhavandet av fackförvaltning, som inte anförtros annan nämnd, samt i övrigt fullgörande av de upp- drag som landstinget lämnar. —

Styrelsen skall bestå av sjutton ledamöter och suppleanter till det antal landstinget be— stämmer (31 å). Ett fixerat antal ledamöter synes ge den stabilaste ordningen och onö- diggör diskussioner i olika lägen om annat ledamotsantal för att påverka maktbalansen.

Mandattiden skall vara tre år (33 5). Val skall förrättas av nyvalt landsting. Styrelsen skall utan eftersläpning träda till genast vid följande kalenderårsskifte. Även ordförande och vice ordförande i styrelsen utses av

landstinget (34 å). Har man avdelningar, väljes avdelningsledamöterna av styrelsen (39 ä)-

Styrelsens suppleanter skall, som i andra kommuner än Stockholm, ha rätt att vara närvarande vid styrelsens sammanträden. De skall alltid ha underrättelse om sammanträ- de (36 5).

Det skall finnas en arbetsordning för sty- relsen (39 å). Avdelningsuppdelning och fördelning av uppgifter mellan avdelningarna skall beskrivas i arbetsordningen. Som rikt- linjer för fördelningen anges att på hela sty- relsen skall bl.a. ankomma att göra upp förslag till utgifts- Och inkomststat, att bere- da ärenden. som skall före hos landstinget, samt att i övrigt ta befattning med ärenden av särskild betydelse för landstingskommu— nens utveckling och ekonomiska ställning.

Beträffande delegation av beslutanderätt föreslås nya regler, som antas kunna bli av stor betydelse för verksamheten hos stor- landstingskommunen. Mängden av ärenden inom den stora förvaltningsorganisationen föranleder att landstingslagen'låregler skulle ge alltför stor omständlighet.

En särskild utvidgning föreslås i 42 % av den krets till vilken delegation kan göras. Bestämmelsen handlar om' då fakultativa nämnderna. Åtskillig speciallagstiftning, där- ibland sjukvårdslagen, hänvisar emellertid till dessa regler för de fakultativa nämnder— na, För storlandstinget bör hänvisningarna i sådana fall här ändras till hänvisningar till storlandstingslagen. Därmed skulle den nya delegationsbestämmelsen få avsevärd bety— delse, särskilt för sjukvårdsorganisationen.

Mängden av ärenden, särskilt personal- ärenden, är mycket stor inom sjukvårdsorga— nisationen. Vidare kan organisationen vän- tas komma att arbeta med nämnder på olika nivåer, en central sjukvårdsstyrelse och särskilda förtroendemannaorgan för större sjukhus eller sektorer av sjukhus. Delega- tion från nämnds sida kan nu, såvitt gäller förtroendemän, ske endast till ledamöter av vederbörande nämnd. När det gäller tjänste- män är delegation däremot möjlig till varje tjänsteman hos kommunen. Nu föreslås att delegation allmänt skall kunna ske också till

annan nämnd. Därmed kan centrala sjuk— vårdsstyrelsen uppdra beslutsfunktioner åt andra förtroendemannaorgan inom sjukvår- den. En delegation blir också möjlig efter den linjen att facknämnder i särskilda frå- gor, såsom upphandlings-, personal-, pro- jekterings- eller byggnadsfrågor, delegerar uppgifter till specialnämnder för sådana uppgifter.

Nytt är vidare att det inte som nu skall finnas en undantagslös skyldighet att anmäla varje vid delegation fattat beslut till den delegerande nämnden. Denna anmälnings- skyldighet anses fylla informations— och kontrolluppgifter. Med ett stort antal ären- den kan dessa funktioner i praktiken inte fyllas genom sådana anmälningar. Anmäl- ningarna blir betungande också för den nämnd där de göres. Nu föreslås därför att direkta anmälningar av de enskilda besluten skall behöva ske endast i den utsträckning den delegerande nämnden föreskriver. I öv— rigt skall informationskraven här fyllas ge- nom att nämnden anvisar särskild ordning för redogörelse för övriga beslut på grund av delegation. Här kan regelbundna rappor- ter med översikter och statistik med stor fördel ersätta en anmälningsskyldighet för varje enskilt småärende.

Vad som sägs om anmälan och redovis- ning av beslut efter delegation föreslås ock- så gälla för delegation från styrelsen eller dess avdelningar (40 5). En rätt för styrelsen att delegera till annan nämnd har däremot ej ansetts påkallad. En annan nyhet i delega- tionsbestämmelserna för styrelsen är att sty- relsen skall kunna delegera beslutanderätt till avdelning av styrelsen. Därmed kan den i arbetsordningen uppdragna funktionsför- delningen mellan samfällda styrelsen och avdelningarna kompletteras på ett smidigt sätt.

Som förut antytts har frågan om lands- tingsrådens ställning i organisationen ägnats en fyllig diskussion. Utredningsmannen har stannat för att en funktionsfördelning mel- lan ]andstingsråden bör nås genom rotelin— delning för deras föredragning. Landstings- råden skall vara föredragande i styrelsen och

dess avdelningar (41 å). Det förutsättes att landstingsråden skall vara ordförande i nämnderna inom deras rotlars verkamhets- fält. För landstingsråden skall finnas av landstinget antagen arbetsordning, vari bl. a. anges fördelningen av uppgifter mellan dem.

Landstingsråden skall inte bilda någon i lag reglerad arbetsgrupp av typen borgar- rådsberedning. Samarbete och samråd dem emellan får ske i obundna former. Lands- tingsråden skall äga rätt att vara styrelse- ledamöter, men behöver inte vara detta. De får vara landstingsmän och har, utan att vara landstingsmän, närvarorätt vid lands- tingets sammanträden (18 5) samt rätt att hes landstinget väcka förslag (20 å) och att få avvikande mening antecknad i landsting- ets protokoll (26 å). Landstingsråden före- slås också få rätt att vara närvarande vid sammanträde med styrelsen (41 å). Före- dragande landstingsråd skall därvid äga rätt att anmäla avvikande mening.

Antalet landstingsråd beräknas inte bli så stort att landstingsråden kan antalsmässigt dominera styrelsen. Också övriga styrelse- ledamöter beräknas få ägna åtskillig tid åt styrelsearbetet. De bör därför bli årsarvo- derade. En lämplig balans i inflytandet mel- lan landstingsråden och förtroendemännen i övrigt räknas kunna nås med denna ordning.

Också kapitlet om landstingskommunens drätsel (5 kap.) innehåller en del nyheter. Riktlinjerna för förslagen är här i huvudsak följande. De ekonomiska bestämmelserna framstår med hänsyn till dagens redovis- ningsteknik och dagens synsätt på kommu- nal ekonomi såsom i många hänseenden föråldrade. En ändring i ett isolerat sam- manhang av dessa regler kan emellertid inte komma i fråga, om inte särskilda storlands- tingsskäl kan åberopas för en avvikelse. Reg- ler av principiell räckvidd bör i största ut- sträckning lämnas oförändrade. Detaljbe- stämmelser har rensats bort och ersatts med mer allmänt hållna rambestämmelser.

Bestämmelserna om förmögenhetsskydd, landstingsskatt samt anslags— och medelsan— visning föreslås bli i huvudsak utan ändring- ar överförda till storlandstingslagen (44— 46 åå). Någon motsvarighet föreslås där-

emot inte i detta avsnitt till bestämmelserna i 56 & landstingslagen om skyldighet att an- vända försäkringsmedel eller vederlag för anläggningstillgångar för återbetalning av lån för vederbörande anläggning eller an- skaffande av annan anläggningstillgång. Med bestämmelsen korresponderar en be- stämmelse i 63 % landstingslagen om fonde— ring av sådana medel. Ej heller sistnämnda regel har här fått någon motsvarighet. Skä- let för borttagandet är att en fri användning inom kapitalbudgeten här bör kunna ske. Omsorgerna om förmögenhetsskyddet främjas i lika mån genom en annan använd- ning inom kapitalbudgeten än den bundna användning som landstingslagen här anvi- sar. En kommuns och särskilt storlands- tingskommunens ekonomi måste ges en samlad, på totaliteten inriktad bedömning. ' Ingen motsvarighet föreslås heller till be- stämmelsen i 58 % landstingslagen om un- derställning av beslut, som kräver utdebite— ring under mer än fem år. Regeln skulle sakna varje betydelse i storlandstingssam- manhang. Beslut av det slag, som skulle medföra underställningsskyldighet enligt en sådan bestämmelse, kan här inte komma i fråga.

Budgetavsnittet innehåller föreskrifter om budgetens uppdelning på kapital- och drift- sida (47 &I). En sådan indelning tillämpas all— mänt i modern kommunalekonomi och bör vara föreskriven i lagens allmänna budget- bestämmelser. Den detaljerade bestämmel— sen i förebilderna om budgetens olika pos- ter har moderniserats och förenklats.

Ett för budgetarbetet lämpligt tidsschema har särskilt diskuterats. Budgetförslag skall göras upp av styrelsen (48 å). Facknämnder- na skall lämna sina statförslag till styrelsen senast på tid som styrelsen bestämmer. Ar- betet skall sedan utmynna i beslut av lands- tinget på sammanträde senast den 15 no- vember. Valår är det det nya landstinget som beslutar om nästa års budget.

Avsnittet om fonder har avsevärt förenk- lats. En enda bestämmelse föreslås. Nuva- rande skyldighet att inhämta Kungl. Maj:ts tillstånd till vissa fondavsättningar och fond- dispositioner föreslås borttagen. Bestämmel-

sen saknar betydelse i praktiken, endast i mycket obetydlig omfattning fattar lands- tingen nu underställningskrävande fondbe- slut. Den föreslagna bestämmelsen (49 &) innehåller att storlandstingskommunen äger avsätta medel till kapitalfonder och driftfon- der. Någon uppräkning av olika fondslag sker inte. I praktiken torde fondfrågorna komma att hanteras över två fonder, en all- män investeringsfond på kapitalsidan och en skatteregleringsfond på driftsidan. Fondme- del skall få överföras från en fond till annan fond på samma sida. Detta skall dock få ske endast i budgetsammanhang. De båda fondtyperna skall emellertid alltid särhållas. Medel från kapitalfond får sålunda ej an- vändas för driftändamål. Bestämmelsen har betydelse för förmögenhetsskyddet.

På lånerättsområdet föreslås en motsvarig- het till nuvarande huvudregel i landstings- lagen. Lån med högst fem års återbetal- ningstid liksom lån av statsmedel, beviljat av Kungl. Maj:t, skall sålunda vara underställ- ningsfria. Övrig upplåning skall kräva Kungl. Maj:ts medgivande (50 5). En viss utvidg- ning av den fria lånerätten skall emellertid bli möjlig efter föreskrifter av Kungl. Maj:t. Skulle storlandstingsuppgifterna för bostads- försörjning och på va.-området aktualisera låne- och borgensfrågor, har Kungl. Maj:t möjlighet att i kungörelse ge en fri lånerätt åt storlandstingskommunen av samma slag som primärkommunerna här har. Samma regel föreslås för lån av statsmedel, beviljade av annan än Kungl. Maj:t. De individuella- lånetillstånden kan sålunda här komma att ersättas av en generell, av Kungl. Maj:t fö- reskriven och utstakad underställningsfri lå- nerätt på vissa områden. Därvid skall även en fri borgensrätt — även på va-området —— kunna införas.

Beträffande medelsförvaltning märks att storlandstinget skall äga att formellt obun- det bestämma om placeringen av medel (51 å). Regeln innebär en förenkling av motsva- rande regel i landstingslagens 65 %.

I avsnittet om revision har bestämmelsen om revisionens inriktning (54 %) getts en ut- formning, som avses bättre återge vad som

enligt dagens synsätt och moderna revisions- metoder brukar framstå såsom uppgifter för revision. Vid sidan av den redovisningstek- niska granskningen antydes sålunda här sak— revisionen och kontrollen av att den inom förvaltningen utövade interna kontrollen är ändamålsenlig. Ordet »granskning», som närmast antyder den redovisningstekniska granskningen, återfinns inte i förslaget.

För revisionen föreslås följande ordning och tidsschema. Revisorerna lämnar revi- sionsberättelsen till landstingets ordförande senast den 15 september året efter räken- skapsåret (54 å). Om anmärkning framställts i berättelsen, sänder Ordföranden ut berät- telsen för förklaring (55 å). Revisorerna skall ges tillfälle att yttra sig över förklaring (55 å). Ordföranden låter trycka revisions- berättelsen och sänder denna jämte förkla- ringar och yttranden till landstingsmännen. länsstyrelsen och landstingsområdets kom- muner (55 å). Landstinget fattar beslut med anledning av berättelsen senast den 15 no- vember (56 å).

Sjätte kapitlet om landstingsskatt har utan ändringar hämtats från motsvarande kapitel i landstingslagen. Här bör anmärkas att den avräkning. som kommer att ske mellan stats- verket och landstinget beträffande skatt för tiden före samgåendet, kommer att tillföra storlandstingskommunen särskilda medel. Motsvarande medel för Stockholm, tillkom- mer i sin helhet staden. En utjämning med hänsyn till dessa förhållanden avses skola ske i den ekonomiska uppgörelsen. Några särskilda bestämmelser i denna fråga blir därför inte behövliga.

Avslutningskapitlet om besvär (kap. 7) in— nehåller avvikelse från landstingslagens 78 å så till vida som områdets primärkommuner getts en besvärsrätt. Denna besvärsrätt kom- pletterar kompetensbestämmelsen, där gräns- dragningen och samspelet mellan primär- kommunalt och landstingskommunalt står i förgrunden. Till värdet av en sådan besvärs— rätt hör bl. a. att frågor, som drages under besvärsmyndighets prövning, på detta sätt kan väntas bli allsidigt utredda och belysta från olika synpunkter.

Utredningsmannens författningsförslag in—

nefattar även ett särskilt förslag till lag med övergångsbestämmelser. Dessa föreslås in- tagna i en lag benämnd Lag om införande av lagen om landsting för Stockholms län.

Vid primärkommunala indelningsändring- ar gäller särskilda övergångsföreskrifter med- delade i 1919 års indelningslag och lagen om kommunala sammanläggningsdelegerade av den 3 december 1965.

För landstingskommunala indelningsänd- ringar av typ stads inträde i landstingskom- mun finns inga sådana särskilda lagregler. I dessa fall bestämmer Kungl. Maj:t tiden för inträdet och meddelar erforderliga orga- nisatoriska föreskrifter (2 5 3 mom. LL). Ut- redningsmannen har funnit det nödvändigt med närmare organisatoriska föreskrifter. Dessa skall tillämpas för tiden mellan be- slutet om samgående och fram till den 1 januari 1971.

Olika sätt att lösa frågan om organisation för övergångsuppgifterna har diskuterats. Utredningsmannen har stannat för att före- slå regler, som möjliggör för staden och landstinget att anförtro en väsentlig del av övergångsuppgifterna åt kommunalförbund. Därmed skulle Kommunalförbundet för Stockholms stads och läns regionala frågor (KSL) kunna bli övergångsorgan. Storlands- tingskommittén förordar att KSL får dessa uppgifter. Praktiska skäl talar med avsevärd styrka för att en redan etablerad organisa- tion blir övergångsorgan.

Övergångsbestämmelserna har följande hu— vudsakliga innehåll. Lagen om landsting för Stockholms län träder i tillämpning den 1 januari 1971. Dessförinnan skall vissa be- stämmelser i storlandstingslagen tillämpas. Enligt 2 5 i övergångsbestämmelserna skall det landsting som väljes under år 1970 se- nast den 15 november 1970 granska och fastställa utgifts- och inkomststat för år 1971. Det nyvalda landstinget skall senast i december månad 1970 förrätta val av ord- förande, vice ordförande och sekreterare i landstinget, av ledamöter och suppleanter i landstingskommunens styrelse och övriga nämnder, av ordförande och vice ordföran— de i styrelsen, av landstingsråd och av re- visorer. Landstinget skall vidare senast i de-

cember månad 1970 anta vissa arbetsord- ningar.

Andra frågor om storlandstingskommu- nens förhållanden skall före storlandstings- lagens ikraftträdande i princip avgöras ge- nom samstämmande beslut av fullmäktige i Stockholm och det nuvarande landstinget (3 5). Denna grundläggande bestämmelse ger fullmäktige i Stockholm och landstinget lika rätt att bestämma beträffande över- gångsuppgifterna. Detta grundstadgande kompletteras med bestämmelse att fullmäk- tige och landstinget äger uppdra åt kommu- nalförbund att besluta beträffande några el- ler alla övergångsuppgifterna. Bestämmel- sen öppnar möjlighet för staden och lands— tinget att anförtro övergångsuppgifterna åt KSL.

För 1970 års val av landstingsmän skall tillämpas vad storlandstingslagen innehåller om val av landstingsmän och om valkretsar

(4 5).

Initiativet till storlandstingets första sam- manträde hösten 1970 skall tas av länssty- relsen (5 5). De ärenden som det nyvalda landstinget skall behandla under hösten 1970 måste vara beredda av en förvaltningsorga- nisation. Enligt 5 5 andra stycket skall det ankomma på fullmäktige i Stockholm och det nuvarande landstinget att bestämma hur beredningen skall ske. Möjlighet finns med denna bestämmelse att lägga beredningsupp- gifter på KSL.

För storlandstingets sammanträden under hösten 1970 skall enligt 5 & tredje stycket gälla vad storlandstingslagen stadgar.

Mot beslut som fattas av storlandstinget 1970 skall kunna anföras besvär (8 5 första stycket). Beslut av staden eller nuvarande landstinget som strider mot förutsättningar- na för indelningsändringen eller som rör uppgifter, vilka skäligen bort handläggas av storlandstinget eller övergångsorganet, kan överklagas enligt 8 5 andra stycket.

Huvudmannaskapsfrågor

Storlandstingets verksamhet 1971 Efterföljande översiktliga redovisning avser beslutade åtgärder eller framlagda förslag m. m., som rör omfattningen av storlands- tingets blivande uppgifter. Storlandstingets verksamhet har angetts i två huvudgrupper. Till den ena gruppen (1) har hänförts upp- gifter huvudsakligen inom det traditionellt landstingskommunala verksamhetsområdet. Den andra gruppen (II) avser uppgifter som —— mer eller mindre —— kan betraktas som speciella för storlandstinget i jämförelse med andra landsting.

Redovisningen avser storlandstingets upp- gifter i inledningsskedet.

]. nLandstingskommunala» uppgifter Sjukvården

Enligt beslut fattade av Stockholms stadsfull- mäktige och Stockholms läns landsting i juni 1966 skall storlandstinget ombesörja sjukvård i den omfattning som anges i sjuk- vårdslagen.

Storlandstingets hälso- och sjukvårdsför- valtning blir en av de större förvaltningsen- heterna i landet. Mot bakgrunden av den i takt med folkmängdsökningen nödvändiga utbyggnaden av resurserna kan — för att ge ett mått på verksamhetens omfattning — an— ges, att antalet anställda inom denna sektor av storlandstingets verksamhet är 1971 be- räknas till flera än 22 000. Nettodriftkostna- dema enligt 1968 års budget utgör för den egentliga sjukvården i Stockholm ca 430 Mkr och i landstinget ca 260 Mkr eller sammanlagt 690 Mkr. Denna summa kan fram till 1971 beräknas växa till omkring 1 miljard kronor.

Stockholm har fem lasarett, Sabbatsberg, S:t Göran, S:t Erik, Södersjukhuset-Sachs- ska barnsjukhuset och Serafimerlasarettet (c:a 4 200 vårdplatser) samt tre specialsjuk— hus, Södra BB, Söderby och Roslagstull, jämte tre mentalsjukhus, Långbro, Beckom- berga och Rålambshov. Härtill kommer ett antal sjukvårdsinrättningar under sjukvårds- styrelsens förvaltning med sammanlagt över 2 500 platser för långtidsvård av skilda slag, bland vilka må nämnas Rånäs, Norrtull, Blackeberg samt de nyuppförda Högdalen och Farsta. Dessutom är över 2 500 platser vid socialnämndens vårdhem godkända som sjukhemsplatser, bland vilka må nämnas Stureby med 860 sjukhemsplatser.

Landstinget har sex lasarett, Danderyd, Södertälje, Norrtälje, Löwenströmska, Nacka och Östhammar (c:a 2 100 vårdplatser) samt ett specialsjukhus, Uttran. Härtill kommer c:a 1200 platser vid sjukvårdsinrättningar för långtidssjukvård av skilda slag. Några mentalsjukhus finns ej i länet, utan mental- sjukvården är i huvudsak förlagd till Uller- åker i Uppsala län och Sundby i Söderman- lands län.

Både staden och landstinget har dessutom genom avtal tillförsäkrat sig vårdplatser vid sjukhus tillhörande staten, stiftelser etc., i första hand Karolinska sjukhuset, Ersta sjukhus, Allmänna BB, Kronprinsessan Lo- visas barnsjukhus, Akademiska sjukhuset i Uppsala och barnsjukhuset Samariten.

I staden handhar sjukvårdsstyrelsen de uppgifter som enligt sjukvårdslagen och sjukvårdsstadgan samt eljest enligt allmänna författningar ankommer på sådan styrelse. Styrelsen är också direktion för stadens sjukvårdsinrättningar. Sjukvårdsdirektören är

närmast under sjukvårdsstyrelsen högste chef för förvaltningen av sjukvården.

Förvaltningsutskottet är landstingets sjuk- vårdsstyrelse. Till hälso— och sjukvårdsnämn- den har dock överförts arbetsuppgifter av löpande karaktär. Landstinget har 12 lokala förtroendemannaorgan för den sjukvårdande verksamheten. Någon chefstjänsteman som enbart svarar för sjukvården finns inte. Landstingsdirektören svarar för hela lands- tingsförvaltningen medan det centrala kan- sliets avdelningschefer svarar för funktioner eller verksamhetsområden.

Avsevärda skillnader förefinns således mellan stadens och landstingets sjukvårds- förvaltning i organisatoriskt hänseende.

Sedan staden och landstinget beslutat, att sjukvården skall bli en storlandstingsangelä- genhet, har en särskild förtroendemannade- legation erhållit storlandstingskommitténs uppdrag att framlägga förslag om storlands— tingets sjukvårdsorganisation. Sjukvårdsad- ministrativ och annan expertis svarar för det erforderliga Utredningsarbetet.

Utredningsarbetet har hittills inriktats på en beskrivning av nuvarande organisation och arbetsformer samt en belysning av de problem avseende beslutsfattande m. m., som kräver särskilda lösningar inom mycket sto- ra administrativa enheter. Dessa speciella stordriftsproblem har beaktats i förslaget till författning för storlandstinget bl. a. genom

Antal tandpolikliniker

vidgade möjligheter till delegation av beslu— tanderätt.

Det fortsatta arbetet tar närmast sikte på en strukturorganisation för sjukvårdens cen- trala och lokala ledning.

Övrig »landstingskommunal» verksamhet Genom särskilda arbetsgrupper samt de re- gionala organens kanslier har storlands- tingskommittén i enlighet med 1966 års principbeslut låtit utreda en rad frågor in- om det »landstingskommunala» uppgifts- området m.m. vid sidan om hälso— och sjukvården. Utredningarna har redovisats i ett antal promemorior under våren 1968. Med dessa promemorior som underlag har kommittén i juni månad 1968 tagit ställning till storlandstingets uppgifter år 1971. Kom- mitténs förslag, som i korthet redovisas här nedan, skall under hösten 1968 underställas stadsfullmäktige i Stockholm och Stock- holms läns landsting.

1. Folktandvård Folktandvården är en frivillig kommunal förvaltningsuppgift. Både landstinget och staden bedriver en relativt omfattande tand- vård. Allmänna och lokala författningsbe- stämmelker och instruktioner reglerar denna verksamhet. Det aktuella läget beträffande folktand- vården i staden och landstinget kan över- siktligt redovisas i följande två tabeller.

Staden Landstinget Enl ftv- Ifunktion Enl ftv- Ifunktion plan 1.1.1968 plan 1.1.1968 Centraltandpol 3 3 1 1 Distriktstandpol 10 10 48 38 Tandpol vid skolor 95 90 — — Tandregleringspol 5 5 8 4 Summa 113 108 * 57 43

Antal under år 1967 fullständigt behandlade patienter fördelade på åldersgrupper samt

akuta fall och konsultationer vid tandregle- ringspolikliniker.

Fullständigt behandlade

Barn 0—6 år

» 7—16 år Ungdom 17—19 år Vuxna 20 år —

Akuta fall Tand regleringskonsultationer

Landstingskommunen (649 646 inv. 31.12.1967)

Fullständigt behandlade

Barn 0—6 år

» 7—16 år Ungdom 17—19 år Vuxna 20 år ——

Akuta fall Tandregleringskonsultationer

Enligt 1968 års stat finns totalt 1 202 or— dinarie och tillfälliga tjänster inom folktand— vården hos staden och landstinget.

De överskjutande driftskostnaderna upp- gick år 1967 till totalt 43 miljoner kronor, varav hos staden drygt 28 miljoner kronor.

Väsentliga olikheter föreligger för närva- rande mellan stadens och landstingets folk- tandvård. Landstingets folktandvårdsplan ansluter till statsbidragskungörelsens be- stämmelser. Stadens folktandvårdsplan inne- fattar däremot en dispens från kungörelsens bestämmelser beträffande vuxna bemedlade patienter. Landstinget har en betydligt mer utbyggd vuxentandvård än staden. Antalet behandlade akuta fall är störst hos lands- tinget. I fråga om förskolebarn och skol- barn har folktandvården större omfattning i staden. Även resurserna vid centraltand— poliklinikerna och tandregleringspoliklini— kerna är mer utbyggda i staden.

Antal Procent av patienter folkmängden 8.371 69.488 2.001 5.421 85.281 11,0 16.935 2,2 12.919 1,7 Antal Procent av patienter folkmängden 2.364 58.697 1.205 11.092 73.358 1 1,3 25.871 4,0 2.046 0,3

Skoltandvården inom landstinget bedrivs vid distriktstandpoliklinikema. I staden ut— gör skoltandvården en särskild organisato- risk enhet inom distriktsvården, skild från den övriga tandvården och närmast under— ställd skolövertandläkaren. Tandvården be- drivs nästan helt vid särskilda tandpoliklini- ker vid skolorna.

Storlandstingskommitténs ställningstagan- de innebär att folktandvården hos Stock— holms stad skall, liksom landstingets folk- tandvård, överföras till storlandstinget.

2. Arbetsvård Arbetsvården i landet står under ledning av arbetsmarknadsstyrelsen (AMS). AMS och länsarbetsnämndema svarar för yrkesväg- ledning, yrkesutbildning, omskolning och ar— betsförmedling samt viss arbetsprövning, medan av landsting och kommuner anord- nade institutioner bedriver viss arbetspröv- ning samt svarar för arbetsträning och skyd-

dad sysselsättning. Statsbidrag till arbets- vårdsinstitutioner utgår enligt särskilda be- stämmelser.

Den av kommuner och landsting bedriv- na arbetsvårdsverksamheten är inte närmare reglerad i lag eller författning. Fördelning- en av förvaltningsansvaret mellan primär- och sekundärkommunala organ liksom om- fattningen av deras insatser skiftar i olika delar av landet.

I november 1967 förfogade arbetsvårds- nämnden i Stockholm över 709 skyddade arbetsplatser, 110 träningsplatser (varav 45 för kontorsträning) och 50 prövningsplatser. Dessutom har nämnden resurser för s.k. dagligt-liv-träning (träningslägenhet). Vid si- dan av arbetsvården ingår i arbetsvårds— nämndens uppgifter även viss bidragsgivning och handikappservice (administration av specialtransporter och bostadsstöd för han- dikappade m.m.).

I landstingets organisation ingår ett ar- betsträningsinstitut med 60 platser för trä- ning och 15 för prövning samt ett internat. Inom landstingsområdet omhänderhas skyd- dade verksamheten av för närvarande sex primärkommuner. Det sammanlagda plats- antalet vid verkstäderna uppgår till c:a 400.

Stockholms stads respektive landstingets nettodriftkostnader för arbetsvården uppgår enligt 1968 års stater till cirka 13,9 resp. 2,7 Mkr. Primärkommunernas inom lands- tingsområdet nettodriftkostnader för skyd- dad verksamhet uppgår till sammanlagt c:a 2,2 Mkr.

Storlandstingskommitténs förslag i fråga om arbetsvården innebär följande. Stor- landstinget skall vara huvudman och band- ha förvaltningsansvaret för arbetsprövning, arbetsträning och skyddad verksamhet inom storlandstingsområdet. När det gäller befint-

Antal institutioner

liga skyddade verkstäder i landstingsområ- dets primärkommuner upptages förhandling- ar om ett övertagande. Beträffande utbygg- naden av arbetsvården fram till 1971 förut- sättes samplanering mellan staden och lands— tinget.

I varje kommunblock med en eller flera institutioner för arbetsvård skall finnas ett särskilt inskrivnings- och samrådsorgan. I detta organ skall ingå representanter för primärkommunala intressen, bl. a. för social- vården.

3. Vård av barn och ungdom a) Barnhemsvård.

Bestämmelser rörande barnavårdsanstalter ges i 8 kapitlet bamavårdslagen (Bvl). Bar- navårdsanstaltema — däribland barnhem- men — står under tillsyn av de lokala bar- navårdsnämnderna, av länsstyrelserna och av socialstyrelsen.

Enligt andra stycket i 56 & Bvl är lands- tingskommun skyldig att inrätta och driva barnhem, som finnes upptagna i barnhems- planen »i den mån annan icke drager för- sorg därom». Barnhemmen kan vara av oli- ka slag —— spädbarnshem, mödrahem, upp— tagningshem och specialhem.

Stockholms stads barnavårdsnämnd sva- rar för administrationen av verksamheten vid stadens barn- och ungdomshem.

Verksamheten inom landstingsområdet administreras av landstinget. Det verkstäl- lande organet är familjesociala nämnden. För varje anstalt finns en särskild lokalsty- relse. Barnhem under primärkommunalt huvudmannaskap förekommer ej.

Vid årsskiftet 1967—68 förfogade staden och landstinget över följande antal institu- tioner och platser.

Antal platser

Staden Landstinget Staden Landstinget

Spädbarnshem 6 2 162 58 Mödrahem 6 1 74 17 Upptagningshem 15 5 287 84 Specialhem 5 3 60 26 Ungdomshem 18 4 297 24 Barnbyn Skå med annex 4 —— 77 —— Farsta behandlingshem 1 —— 6 — Enskilda barnhem 5 —— 101 —

60 1 064 209

Stadens nettodriftkostnader beräknas i 1968 års stat uppgå till c:a 24,0 Mkr. Mot— svarande kostnader för landstinget uppgår till c:a 5,1 Mkr.

Storlandstingskommittén har i fråga om barnhemsvården intagit följande ståndpunkt. Legal huvudman för regionens bamhems- vård skall från och med den 1 januari 1971 vara storlandstinget. Förslag till barnhems- plan för hela regionen skall från samma tidpunkt framläggas av storlandstinget.

Med stöd av 56 & barnavårdslagen behål— ler Stockholms stad äganderätten till och förvaltningsansvaret för sina barnhem per den 1 januari 1971. Storlandstinget övertar förvaltningsansvaret för landstingets institu- tioner.

Samtliga platser vid stadens och storlands- tingets barnhem enligt barnhemsplan ut— nyttjas för storlandstingskommunens ge- mensamma behov, varvid intagningen skall ske uteslutande med hänsyn till vårdbeho- vet. Sättet för beläggningen av barnhemmen bestämmes efter särskild utredning, som förutsättes ske efter erforderligt samråd med socialstyrelsen.

Staden förbinder sig att driva i bamhems- plan upptaget barnhem intill dess annat över- enskommes mellan storlandstinget och sta— den. Storlandstinget ersätter staden dess kost- nader för barnhem, som ingår i barnhems— planen. Närmare regler för beräkning av er- sättningen fastlägges i samband med den ekonomiska uppgörelsen mellan parterna.

b) Psykisk barna- och ungdomsvård. Den psykiska barna- och ungdomsvården (PBU-vården) är en landstingskommunal uppgift, reglerad författningsmässigt år 1945 i samband med att statsbidrag infördes. Verksamheten i Stockholms stad omfattar nu dels en till barn- och ungdomspsykiatris- ka kliniken vid Kronprinsessan Lovisas barn- sjukhus anknuten central, dels fem lokalt verksamma fristående centraler för s.k. öp- penverksamhet samt tre fristående centraler för konsultverksamhet, samtliga under bar- navårdsnämndens ledning. Kliniken och PBU-centralen vid barnsjukhuset kommer 1970 att överflyttas till S:t Görans sjukhus.

PBU-vården i landstinget är koncentrerad till Danderyds sjukhus, vars sjukhusdirek— tion förestår en till sjukhuset knuten central samt fyra fristående centraler. En femte kommer att öppnas. Vidare finns mottag- ningar vid två sjukhus i länet, ett behand— lingshem, samt en speciallekskola.

Stockholms stads respektive landstingets nettodriftkostnader för PBU uppgår enligt l968 års stater till c:a 7,3 respektive c:a 3,2 Mkr.

Storlandstingskommitténs ställningstagan- de innebär följande. Inom landstinget på— går överväganden rörande PBU-vårdens in- riktning och organisation. Gällande plan för PBU-vården inom Stockholms stad gäller längst intill utgången av år 1969. Med hän- syn härtill bör ställningstaganden icke ske mot bakgrunden av nuvarande organisation m.m. i staden och landstinget.

PBU-vården för storlandstingsregionen skall utredas med sikte på en inriktning och organisation, som även tillgodoser dels har- navårdsnämndernas behov av konsultationer i samband med deras utrednings- och be- handlingsarbete av öppen karaktär, dels be- hovet av expertis inom barnhemsvården. Ut— redningen bör bedrivas så att förslag kan framläggas under 1969. Kostnaderna för PBU-vården förutsättes åvila storlandstinget.

c) Vård och undervisning av rörelsehind— rade barn och ungdomar. Enligt SFS 136/1965 skall fysiskt handi- kappade barn, som till följd av sitt handi- kapp eller av andra särskilda skäl är i be- hov av inackordering för att kunna delta i undervisning i grundskola eller förskola, kunna beredas sådan inackordering i elev- hem. Det ankommer på landstingskommun att sörja härför.

1964 upprättades en principplan för or- ganisationen, i vilken förutsattes, att en full- ständig samordning skulle ske mellan staden och landstinget av vården och undervisning- en av rörelsehindrade. Ett samordningsavtal har träffats mellan staden och landstinget om formerna för verksamheten och fördel- ningen av kostnaderna. Barnavårdsnämnden i Stockholm är sammanhållande administra-

tivt organ. Undervisningen i specialskolor handhas av skoldirektionen i Stockholm. En- ligt en av Kungl. Maj:t fastställd plan för elevhemsorganisationen, som också innefat- tar Gotlands län, skall det inrättas 120 ex- ternat- och 90 internatplatser, varav bland de sistnämnda avses 10 platser förskola, 30 låg- och mellanstadium, samt 40 högstadium.

Samordningsavtalet gäller intill dess sta- den och landstingets huvudmannaskap för- enas. ] avtalet anges att man senast under år 1969 bör ta ställning till vem som skall svara för verksamheten.

Stor/andstingskommitte'n har föreslagit att verksamheten såsom en obligatorisk uppgift för landstingskommun omhänderhas av stor- landstinget.

d) Förskolor för hörselskadade.

] Stockholms stad svarar barnavårdsnämn- den för undervisning och behandling av hör- selskadade barn före skolåldern. Undervis- ningen är dimensionerad för upp till 50 barn och omfattar dels individuell undervisning och behandling i hemmet tills barnet nått 4 års ålder, dels undervisning vid förskola för åldrarna 4—7 år.

Landstingets verksamhet för hörselskada- de barn lyder under hälso— och sjukvårds- nämnden. För den centrala ledningen svarar hörselkliniken vid Danderyds sjukhus. För undervisning i förskola har landstinget träf- fat avtal med fem kommuner om inrättande och drift av förskolor med särskild avdel- ning för hörselskadade barn. Kostnaderna fördelas enligt träffade avtal.

Storlandstingskommitténs förslag innebär att storlandstinget skall svara för planering- en av verksamheten och — i samma former som landstinget hittills — träffa avtal med storlandstingsområdets primärkommuner om inrättande och drift av förskolor.

e) Förebyggande barnavård. Den förebyggande mödra— och barnavården reglerades år 1937 genom en statsbidrags- kungörelse, enligt vilken verksamheten blev en frivillig landstingsuppgift. Denna författ- ningsmässiga reglering har upphört, sedan 1944 års kungörelse om statsbidrag till fö-

rebyggande mödra- och barnavård upphävts genom Kungl. kungörelse den 26 april 1967 om statsbidrag till viss hälso- och sjukvård.

Verksamheten äger rum vid mödravårds- och barnavårdscentraler samt mödravårds- och barnavårdsstationer. Centralerna är av två slag, typ I och II, av vilka de förstnämn- da skall stå under ledning av tjänsteläkare eller stadsläkare. Enligt en kungörelse år 1944 inryms nu också filialer inom organi- sationen.

Verksamhetens ledning i Stockholm är de- lad på så sätt, att sjukvårdsmyndigheten handhar verksamheten vid mödravårdscen- tralerna, medan barnavårdsnämnden svarar för verksamheten vid barnavårdscentralerna. Den förebyggande barnavården i Stockholm omfattar 71 barnavårdscentraler, samtliga av typ I, vilket innebär, att varje central står under ledning av läkare med specialistkom- petens.

Inom Stockholms läns landsting står verk- samheten under sjukvårdsmyndighetens led- ning. Den förebyggande barnavården sker dels vid fristående barnavårdscentraler, dels inom distriktssjukvården. Sålunda finns 15 barnavårdscentraler av typ I och 7 av typ II. Inom distriktssjukvården finns 22 mödra- och barnavårdsstationer. 8 mödra- och bar- navårdsfilialer, 18 barnavårdsstationer och 37 barnavårdsfilialer.

Nettodriftkostnaderna enligt 1968 års stat för den förebyggande barnavården i Stock- holm och landstinget uppgår till c:a 3,2 re- spektive 2,0 Mkr.

Storlandstingskommittén har föreslagit föl- jande. Storlandstinget blir den 1 januari 1971 huvudman och svarar från samma tidpunkt för administration av den förebyggande bar- navården i storlandstingsområdet. Storlands- tinget tillser, att den förebyggande barna- vården inom Stockholms stad drivs i fortsatt samverkan med stadens barnavårdsförvalt- ning, varvid centralerna bl. a. åtager sig att svara för den praktiska tillsynen av uä-barn (inklusive rapporteringen till barnavårds- männen) samt för hälsokontrollen vid sta— dens daghem. Uppkommer fråga om väsent— liga ändringar i organisation och arbetsfor—

mer skall samråd ske med Stockholms stads barnavårdsnämnd.

4. Omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda Verksamheten för de psykiskt utvecklings- störda är enligt lag en landstingskommunal uppgift. Den reglerades av 1954 års lag om undervisning och vård av vissa psykiskt ef- terblivna (SFS 483/1954), som från den 1

Skolor

Internat, externat Vårdinstitutioner Övriga platser Utomstående institutioner

Nettodriftkostnaderna för verksamheten uppgår enligt 1968 års budget för staden till 23,6 Mkr och för landstinget till 28,0 Mkr.

Storlandstingskommitténs förslag innebär, att huvudmannaskap och förvaltningsansvar skall ankomma på storlandstinget.

5. Familjerådgivning Familjerådgivning av abortförebyggande ka- raktär utgör såväl i Stockholm som inom landstinget en del av sjukvården och kom— mer härigenom att ingå i storlandstingets verksamhet. Familjerådgivning utan samband med abortrådgivning bedrives av Stockholms stad genom dess barnavårdsnämnd, i landstinget genom familjesociala nämnden samt själv- ständigt av vissa primärkommuner i lands- tingsområdet. Storlandstingskommitténs förslag innebär att landstingets verksamhet övertas av stor- landstinget men att den verksamhet som be- drives av Stockholms barnavårdsnämnd och vissa primärkommuner i landstingsområdet kvarblir under primärkommunalt huvud- mannaskap. Kommittén har uttalat att det bör ankomma på Stockholms stad liksom övriga primärkommuner att bedöma i vad mån kommunerna själva vill bedriva famil- jerådgivning eller helt förlita sig till den av storlandstinget bedrivna verksamheten på detta område.

juli 1968 ersatts av lagen angående omsor- ger om vissa psykiskt utvecklingsstörda (SFS 940/1967).

Ledningen av verksamheten utövas såväl i staden som i landstinget av en centralsty- relse. Vid årsskiftet 1967/ 68 hade staden I 917 inskrivna i verksamheten och lands- tinget 1 693, eller sammanlagt 3 610.

Antalet platser av olika slag fördelar sig enligt följande tabell.

Stad Landsting 586 556 inkl avtalspl 988 583 » » 181 140 222 262

1 796 1 401

6. Rättshjälp Fri rättegång är en social förmån som regle- ras i lagen den 19 juni 1919 om fri rätte- gång. Tillämpningsföreskrifter till lagen ut- färdades 1947 (SFS nr 776). Vid sidan av den fria rättegången finns också särskilda anordningar för att meddela fri rättshjälp genom rättshjälpsanstalter och genom sär- skilda avtal mellan landsting och Sveriges advokatsamfund. Rättshjälpsanstalterna drivs av landsting och landstingsfria städer med statsbidrag, men det föreligger inte författ- ningsmässigt hinder för primärkommun att erhålla medel för dylikt ändamål. Stockholms stad och landstinget har var- dera en rättshjälpsanstalt. Storlandstingskommittén har föreslagit, att rättshjälpsanstaltema övertas av storlands- tinget.

7. H usmoderssemesterverksamhet De bestämmelser på familjepolitikens områ— de som reglerar bl. a. statliga bidragsformer för husmoderssemester har fr. o. m. den 1 januari 1968 ändrats. Enligt de nya bestäm- melserna skall i varje landstingskommun (respektive landstingsfri stad) finnas en sär- skild semesterhemsnämnd.

I Stockholms stad har socialnämnden va- rit husmoderssemestemämnd och utgör ge— nom beslut av stadsfullmäktige semester- hemsnämnd fr.o.m. år 1968. Staden äger

och driver tre semesterhem. I Stockholms läns landsting handhas verksamheten av fa- miljesociala nämnden. Beslut om inrättande av semesterhemsnämnd har ännu inte fat- tats. Landstinget äger två fastigheter som upplåtits till semesterhem. För driften sva- rar Stockholms läns husmödrars semester- hemsförening u. p. a.

Storlands!ingskommittén har föreslagit följande. I storlandstingskommunen skall finnas en semesterhemsnämnd, som skall svara för i författningen reglerade uppgifter beträffande bidrag till semesterhem m.m. Samgåendet i storlandstinget medför icke ändrade former för driften av Stockholms stad tillhöriga semesterhem. Staden kommer således att handha sina semesterhem som enskild semesterhemsanordnare. Landsting— ets semesterhem övergår i storlandstingets ago.

8. Storlandstingets förvaltningsuppgifter på utbildningsområdet Stor-Stockholms planeringsnämnds skol- kommitté och arbetsgruppen för utredning om vårdyrkesutbildningen i storlandstinget (AVUS) har i ett utredningsavsnitt avgett förslag till vilka av Stockholms läns lands- tings respektive Stockholms stads nuvaran- de utbildningsverksamheter jämte bidrags- former, som bör läggas under storlands- tingets huvudmannaskap och utgöra förvalt- ningsuppgifter för storlandstinget. Det må anmärkas att huvudmannaskapet för de gymnasiala skolformerna — gymna- sium, fackskola och yrkesskola — under hösten 1967 har blivit föremål för förnyad statlig utredning. Med hänsyn till rådande oklarhet i huvudmannaskapsfrågan har skol- kommittén och AVUS framlagt följande ar— betshypotes för att göra det möjligt att fatta beslut om vilka av stadens och landstingets nuvarande utbildningar, som storlandstinget framdeles bör bli huvudman för.

1. Yrkesutbildningen reformeras i stort sett enligt YB:s intentioner och integreras med övrig gymnasial utbildning. Hänsyn tas därvid till de olika kommunernas speciella förutsättningar för en modifierad integra- tion.

2. Det konsumtions- och vårdtekniska utbildningsblocket uppdelas i ett konsum- tions och ett vårdtekniskt block. En alter- nativ läroplan för det sistnämnda blocket, såsom föreslagits i YB:s tredje delbetänkan- de, kommer att tillämpas.

3. Huvudmannaskapet för de gymnasiala skolformerna blir i princip primärkommu— nalt, men med möjlighet att, då särskilda skäl föreligger, även inordna yrkesutbild- ning under landtingskommunalt huvudman- naskap. Av skäl som närmare utvecklats i yttranden från Stockholms läns landsting och Stor-Stockholms sjukvårdsberedning för— utsättes inom vårdyrkesutbildningen en pri— märkommunal i huvudsak ettårig basutbild- ning (grundutbildning) följd av en speciali— serad utbildning under landstingskommunalt huvudmannaskap.

4. Specialiserad vuxenutbildning samt postgymnasial utbildning inom vårdyrkes- området läggs i regel under landstinget. Till sist förutsätts, att de folkhögskolor, som för närvarande har landstinget som hu- vudman framdeles skall få storlandstinget som huvudman. Principen för uppdelningen skall alltså vara den, att gymnasier, fackskolor och yr- kesskolor samt gymnasial vuxenutbildning kommer att tillhöra det primärkommunala verksamhetsområdet, medan vårdyrkessko- lor, folkhögskolor och lantbruksskolor m. fl. kommer att tillhöra storlandstinget. Ännu ligger i denna uppdelning åtskilliga ovissa moment med hänsyn till osäkerheten beträf- fande utformningen av den framtida yrkes- utbildningen. Storlandstingkommittén har biträtt de framlagda riktlinjerna. (Beträffande stor- landstingets planeringsuppgifter för det gym— nasiala stadiet, se nedan under II. 5.)

II. För storlandstinget speciella uppgifter Storlandstingets verksamhet vid 1971 års in- gång beror huvudsakligen av två faktorer. Den ena är omfattningen av den »landstings- kommunala» verksamheten vid denna tid- punkt; för denna verksamhet har under av— snitt I lämnats en översiktlig redovisning. Den andra är omfattningen av den verksam-

het, som vid samgåendet bedrives inom Kommunalförbundet vid Stockholms stads och läns regionala frågor (KSL). Det är denna sistnämnda verksamhet, som kan sä- gas vara speciell för storlandstinget och konstituerar dess särprägel och kompetens i jämförelse med andra landsting. När Stock- holms stad förenas med Stockholms läns landsting i ett storlandsting skall KSL upp- lösas och dess verksamhet övergå till stor- landstinget.

I enlighet med stadens och landstingets principbeslut av år 1966 tillföres KSL suc- cessivt uppgifter, som sedermera skall bli storlandstingsuppgifter.

KSL:s administrationsområde omfattar Stockholms stad och Stockholms län i dess helhet. För samverkan med vissa kommuner utom länsgränsen — däribland Upplands-Bro kommun inom Uppsala län — har avtal in- gåtts.

Förbundets beslutande organ är förbunds- fullmäktige, till antalet 80. Av dessa har stadsfullmäktige i Stockholm utsett 40 och Stockholms läns landsting 40. KSL:s förval- tande och verkställande organ är dess sty- relse med 17 ledamöter och 8 suppleanter. För särskilda beredningsuppgifter har styrel-

SL SJ entreprenad Waxholms Ångfartygs AB Lidingöbolaget Mälaröarnas omnibuss AB Övriga trafikutgifter

För utbyggnaden av tunnelbanenätet har antagits en tunnelbaneplan. Den hittills be— slutade utbyggnaden medför under den kom- mande 15-årsperioden investeringar för to- talt c:a 2 miljarder kronor räknat i dagens penningvärde och kostnadsnivå. Härav är 900 Mkr statsbidragsgrundande investering- ar. Tunnelbaneutbyggnaden avser i första hand linjesträckningar till olika förortskom- muner, i första hand planerade bostadsbygg- nadsområden (Botkyrka—staden, Järvafältet m.fl.). Enligt avtalet med SJ skall SJ under tiden fram till 1970 investera 400 Mkr för

I det följande ges en kortfattad översikt över nuvarande och föreslagna uppgifter för KSL samt för storlandstingets befattning med vissa skolplaneringsfrågor och fritids- frågor.

1. Den kollektiva trafiken KSL skall samordna, utbygga och driva det kollektiva trafiksystemet i regionen. I enlig- het härmed svarar KSL bl. a. för den över- siktliga planeringen av kollektivtrafikens ut- byggnad, anläggningen av tunnelbanor m.m., driften av kollektiv lokaltrafik (genom sär- skilda bolag), finansiering av investeringar samt fastställande av taxenivåer och trafik- standard.

Driften av kollektivtrafiken ombesörjes av förbundsägda bolag. Dessa är f.n. AB Storstockholms lokaltrafik (SL), Waxholms Ångfartygs AB, Mälaröarnas Omnibuss AB och Lidingö-bolagen. Med SJ har avtal träf— fats om den s. k. pendeltågstrafiken. Avtalet innebär att SJ på entreprenadbasis bedriver lokaltrafik åt KSL. Nedanstående samman— ställning belyser omfattningen av trafikdrif- ten m.m.

'

Beräknade drift- Antal sysselsatta kostnader 1968 1968 338 mkr 5 063 l30 » 850 7 » 94 8 » 153 5 » 65 52 » 38 540 mkr 6 263

pendeltågstrafiken. Kapitaltjänstkostnaderna för dessa investeringar erlägges av KSL. I år påbörjades pendeltrafiken på sträckan SÖ- dertälje—Kungsängen. 1970 läggs trafiken om och utvidgas till sträckorna Södertälje— Märsta och Västerhaninge—Kungsängen.

Genom att ansvaret för den kollektiva lokaltrafiken inom regionen sammanföres under en huvudman har bl. a. skapats förut- sättningar för enhetlig trafikstandard och successiv utjämning av resekostnader. För beredning av taxefrågor har en särskild kom- mitté tillsatts.

2. Regionplanering Viktiga uppgifter rörande stockholmsregio- nens utbyggnad har överförts eller beräknas bli överförda till landstingskommunalt hu- vudmannaskap —— först i kommunalförbun- dets form och därefter i storlandstingets. Med hänvisning härtill beslöt stadsfullmäk- tige i Stockholm och Stockholms läns lands- ting i samband med 1966 års principbeslut för sin del, att det sammanhållande elemen- tet för de olika regionala aktiviteterna — regionplaneringen —— skulle inordnas under samma huvudman. Bestämmelser om regionplan meddelas i byggnadslagen. Kungl. Maj:t bestämmer om regionplan skall finnas. Har beslut härom fattats skall de kommuner (primärkommu- ner), som berörs av planen, bilda regionpla- neförbund för handläggning av frågor rö- rande planen. I enlighet med dessa bestämmelser har primärkommunerna i Stockholmsregionen bildat Stockholmstraktens regionplaneför- bund. Medlemskommunernas antal är för närvarande 46. Förbundets förvaltande och verkställande organ är regionplanenämnden. Under nämnden lyder regionplanekontoret med ett 40-tal anställda. Gällande regionplan är av 1958. År 1966 framlades en skiss till reviderad regionplan för stockholmstrakten. Denna är för närvarande under remissbe- handling. På förslag av storlandstingskommittén hemställde stadsfullmäktige i Stockholm och Stockholms läns landsting i framställning till Kungl. Maj:t den 19 juni respektive 30 au- gusti 1967 om sådana åtgärder, som behövs för att handläggningen av regionplanefrå- gor kan överföras till KSL i avvaktan på att storlandstinget bildas. Med anledning av framställningarna har i en inom kommunikationsdepartementet den 13 maj 1968 upprättad promemoria framlagts förslag om ändringar i byggnads- lagen. Ändringarna åsyftar befogenhet för Kungl. Maj:t att bestämma, att frågor om regionplan skall handläggas av landstings- kommun, kommunalförbund mellan lands- tingskommunen eller kommunalförbund mel- lan stad utanför landsting samt landstings-

kommun. Enligt förslaget skall lagändringar- na träda i kraft den I januari 1969. Försla- get är under remissbehandling. I yttrande till länsstyrelsen den 18 juni 1968 har stor- landstingskommittén tillstyrkt förslaget.

Under förutsättning att förslaget vinner riksdagens och Kungl. Maj:ts bifall kommer Stockholms stad och Stockholms läns lands- ting att fatta sådana beslut att KSL och sedermera storlandstinget blir huvudman för regionplaneringen inom området. En särskild facknämnd inom KSL kommer att handlägga regionplanefrågor.

3. Bostadsförsörjningsfrågor

I skrivelse den 18 juni 1968 till Stockholms stadsfullmäktige och Stockholms läns lands- ting har storlandstingskommittén framlagt förslag om att KSL fr.o.m. den 1 januari 1969 skall handha vissa uppgifter på bo- stadsförsörjningsområdet. Förslaget grundar sig på en av en särskild expertgrupp verk- ställd utredning.

Enligt förbundsordningen skall KSL i sam- verkan med berörda kommuner främja bo- stadsförsörjningen i Stockholms län. För full- görandet av dessa uppgifter äger förbundet att förvärva mark för bostadsbebyggelse och övrigt samhällsbyggande i anslutning härtill och för friluftsliv samt att i den utsträckning och på de villkor varom avtal träffas med berörd kommun dels utföra markplanering, exploateringsarbeten och husprojektering samt bygga eller låta bygga bostadshus, cen- trumanläggningar och erforderliga anord- ningar dels medverka vid finansieringen av de med utbyggnaden förenade kostnaderna.

l förslaget konstateras att det primära an- svaret för bostadsförsörjningen åvilar kom- munerna. KSL skall därför verka supple- mentärt i förhållande till dessa och företrä— desvis i regionens mera perifera delar. I första hand avses förbundets insatser skola gälla större områden för nybebyggelse, som vederbörande kommun icke har tillräckliga resurser att genomföra. Det har förutsatts, att beslut om utbyggnad av bostadsområden utöver kommunens eget bostadsförsörjnings- program fattas i samförstånd med kommu- nen.

Förbundets medverkan i finansieringsfrå- gorna kan gälla rådgivning, medverkan vid förhandlingar med kreditinstitut och liknan- de åtgärder, men förbundet ges även möj- lighet att tillhandahålla kommunen lån.

Förslaget beräknas bli behandlat av stads- fullmäktige och landstinget —— samt läns- styrelsen såvitt gäller förbundsordningen —— under hösten 1968. Det har förutsatts att ett särskilt utskott, tillsatt av KSL:s styrelse, skall svara för beredningen av frågor röran- de bostadsförsörjningen.

Fr.o.m. 1971 kommer KSL:s verksam- het på förevarande område att överföras till storlandstinget.

4. Vattenförsörjnings— och avloppsfrågor Staden och landstinget angav i 1966 års principbeslut att den regionala planeringen för vattenförsörjnings- och avloppssystem skulle tillhöra storlandstingets blivande upp- gifter. I samband härmed framlade Stor- Stockholms planeringsnämnd, som ditintills varit verksam på dessa områden, förslag om att huvudmannaskapet för regionala utred- ningar om vattenförsörjning och avlopp skulle överföras till KSL. Förslaget biträd- des av stadsfullmäktige och landstinget. Utrednings- och planeringsverksamheten inom KSL står under ledning av ett av sty- relsen tillsatt va-utskott. Utredningarna sker i samverkan med bl. a. väg- och vattenbygg- nadsstyrelsen samt naturvårdsverket. De to- tala utredningskostnaderna har uppskattats till 7 år 8 Mkr, varav staten beräknas svara för hälften.

De nu pågående utredningarna — som i första hand inriktats på avloppsfrågor —— omfattar bl. a. recipientundersökningar, uppföljning av grundundersökningarna för avloppstunnlar, skisserande av tänkbara av- loppstunnelsystem, upprättande av princip- förslag och val av princip för avledande av regionens avloppsvatten till havs (till en el- ler två platser) samt undersökningar av möj- ligheterna att genom reningstekniska åtgär- der lokalt lösa regionens avloppsproblem. Den översiktliga planeringen för vattenför— sörjningens ordnande har påbörjats.

Resultatet av de fortsatta utredningarna

får ge vid handen om ett ökat engagemang blir nödvändigt från KSL:s och storlands- tingets sida, bl. a. när det gäller åtgärder på genomförandestadiet.

5. Planering av skolväsendet ovanför grundskolan För skolplaneringen arbetar nu ett särskilt utredningsorgan, kommittén för planering av det icke-obligatoriska skolväsendet i Stor- Stockholm, vars planeringsområde omfattar de 32 kommuner som ingår i Stockholms gymnasieregion. Skolkommittén färdigställde år 1966 utredningen »De gymnasiala skol- formerna i Stor-Stockholm» med förslag till utbyggnad av gymnasier och fackskolor åren 1966—1975. De riktlinjer och förslag, som redovisas i betänkandet, ligger hos berörda kommuner och statliga organ (skolnämnd och skolöverstyrelse) till grund för den fort- satta utbyggnaden. Inom kommittén har förslag framlagts, som innebär att det regionala skolplanerings— området skall omfatta samtliga tre gymnasie- regioner inom Stockholms län, nämligen Stockholms-, Norrtälje- och Södertäljeregio— nerna, varvid vinnes att gränserna för plane— ringsområdet och storlandstingsområdet sam- manfaller. Förslag har vidare framlagts att planeringsuppgifterna överföres till stor- landstinget. Storlandstingskommitte'n har biträtt för- slaget.

6. Friluftsfrågor Bland storlandstingskommitténs utrednings- uppgifter ingår att undersöka förutsättning- arna för storlandstinget att handha frågor, som berör genomförande, ekonomi och drift när det gäller områden och anläggningar för fritidsverksamhet av olika slag. En utred- ningsgrupp arbetar med dessa frågor. Storlandstingskommitte'n har, i anslutning till ovan redovisade förslag om bostadsför- sörjningen, föreslagit att KSL ges befogen- het att föra en aktiv markpolitik även för fritidsändamål.

Storlandstingskommitténs kansli den 9 juli 1968

Lennart Nyström

Bilaga B Organisationsplan

Storlandstinget 149 ledamöter

Styrelsen 17 ledamöter

]. Förslag till storlandstingets utgifts- och inkomststat

ning (bl a viktiga planeringsfrågor)

2. Ärenden av särskild betydelse för landstingskommunens utveckling och ekonomiska ställ-

3. Beredning i sista instans av ärenden som skall avgöras i storlandstinget

4. Frågor i övrigt som inte åvilar avdelning (eller som av avdelning hänskjutits till styrelsen)

2. Anslagsärenden i övrigt fysisk planering, regionala

3. Central ekonomiförvaltning handlingsprogram såsom 2. Samordning i övrigt mellan penningförvaltning storlandstingets, primär- räkenskapsföring kommunernas och annan

planering av betydelse för regionens utveckling Storlandstingets utbyggnad (nya verksamhetsgrenar m m) och organisation; frå- gor rörande den kommuna- la lagstiftningen och in- struktioner.

anslagsöverskridande (upp till visst belopp) fondförvaltning 3. viss central upphandling försäkringsfrågor m m

Avd I Avd II Avd III Drätselavdelning Planeringsavdelning Förvaltningsavdelning 1. Storlandstingets budget [. Samordning ekonomisk- ]. Ärenden som ankommer

på styrelsen som fack- nämnd Intern förvaltning avseen- de bl a

personalfrågor

information arkivvård fastighetsförvaltning

Föredragning i styrelse och avdelningar åligger landstingsråd

tinget.

. Fördelning av föredragnings- skyldigheten följer av den indelning av facknämnderna i rotlar, som skall fastställas av lands-

Facknämnder

och författning Förvaltning och verkställighet enligt instruktionå Beredning av frågor som skall avgöras av stor- Elandstinget eller styrelsen

Uppgifter för facknämnder Arbetsvård Barnhemsvård Bostadsförsörjningsfrågor Familjerådgivning

Folktandvård

Husmoderssemesterverksamhet Hälso— och sjukvård >Lönenämndsfrågor) Markanskaffning

Regionplanering Rättshjälp Trafikförsörjning

Vårdyrkesutbildning Folkhögskolor, lantbruksskolor mfl Förvaltning av storlandstingets mark och fastigheter Omsorger om psykiskt utvecklingsstörda Planering av skolväsendet ovanför grundskolan Planering för vattenförsörjning och avlopp

Undervisning och vård av rörelsehindrade

Sakregister

med översikt över bestämmelserna i kommu- nalförfattningama (LL = landstingslagen, KL = kommunallagen, KLS = kommunallagen för Stockholm). Förslaget LL KL A nhängiggörande 20 21 l 8 Anläggningslillgång 44 56, 63 50, 57 Anslag 46, 47 58,60 52—54 Ansvar och skadestånd Nämnd 42 (38) 54 (51) 45 (42) Revisorer 53 (38) 67 (51) 63 (42) Styrelse 38 51 42 Ansvarsfrihet 56 70 66 Arkivvård Nämnd 42 (37) 54 (50) 45 (40) Representation 27 36 26 Styrelse 37 50 40 A vdelm'ng 39 52 _ A vsägelse Nämnd 42 (32) 54 (43) 45 (32) Representation 8, 15 8, 22, 23 7, 10 Styrelse 32 (8) 43 (8) 32 (7) Beredning 21, 55 30, 69 19, 65 Beslutsförhel Nämnd 42 (36) 54 (48) 45 (37) Representation l 7 27 1 5 Styrelse 36: 48 37 Besultsordning Nämnd 42 (37) 54 (49) 45 (38) Representation 24 32 22 Styrelse 37 (24) 49 (32) 38 (22) Besvär 64, 65 78 76—78 Besvärsnämnd 65 78: 3 76: 3 Bordläggning 23 3 1 20 Borgarråd, se råd Borgen 50 64 5 8—60 Brådskande ärende — 20: 2, 30 14: 2, 21 Budget Fastställelse 48 60 54 Förslag 48, 30, 39 60, 41 54 Innehåll _ 47, 49 59 53 Decharge 56 70 66

KLS 19 54, 61 56, 58

51 (43) 67 (43) 43

70

52 27 52

51 (7) 7, 10 32 (7)

20, 69

51 (39) 16 39

51 (40) 23 40 (23)

80—82 80: 3 21

62—64 15: 2, 20, 22

58 58 57

70

Delegation Nämnd Styrelse Drätselorgan Enkel fråga

Ersättning Beredning Råd (landstings-, borgar-) Nämnd Representation Revisor Styrelse

Fonder

F örmögenhetsskydd Förslagsrätt Interpellation

Jäv Dechargebehandling Nämnd Representation Revisorsval Styrelse

Kassaförvaltare Nämnd Styrelse Kammunindelning Kommunmedlem Kompetens Kungörelse Ledamotsantal

Representation Styrelse

Lånerätt Låneöverskott Landstingsråd (se råd) Mandattid Nämnd Ordf. i representationen Representation Revisor Råd (landstings-, borgar-) Styrelse M edelsförvaltning Municipalsamhälle Nämnd, fakultativ Nämnd, specialreglerad Närvarorätt

Representation Styrelse Offentlighet

Omröstning Nämnd Representation Styrelse

Förslaget 42 (40) 40

30 22

28 43 (28) 43 (28) 28 53 (28) 43 (28)

49 44 20 22.

53 42 (36) 19, 53 53 36 (19)

Äh)»—

14, 26

31 50

16 6 53 41 33

5 1 42 42

18 36,41

25

42 (37) 24 37 (24)

54 52

41

39: 3

55: 1 (39) 39 67 (39) 55: 1, (39)

61—63 56 21 33

67 54 (48) 28, 67 67 48 (28)

AL».—

20, 34

10 42

64 63

25 67

44 65

54 53, 54

29 47

37 54 (49) 32 49 (32)

45 43

30, 48

28: 3 46 (28) 28 63 (28) 46 (28) 55—57 50

18

23

63 45 (37) 16, 63 63 37 (16)

45 (41) 41

1 2 3 14

31 58—60 57

11 63

33 61 79—82 44, 45 44

17 36

27 45 (38) 22 38 (22)

51:2 48

47

29: 3 45: 3 53: 1 (29) 29 67 (29) 53: 1 (29)

59—61 54' 19 24

67 51: 1 (39) 17,67 67 39 (17)

3 1 62_64 61 '

51:1 11

67 45: 1 33

65

49, 51 49

18 36, 46: 1

28

51 (40) 23 40 (23)

Ordförande Avdelning Nämnd Representation Styrelse Organisation Protokoll N ämnd Representation Styrelse Redovisning Reglemente (arbetsordning) Representation Råd (landstings-, borgar-) Styrelse

Reservation Nämnd Representation Styrelse

Reservationsanslag

Revisorer

Revisionsberättelse Råd, landstings-, borgar- Räkenskaper Röstlängd

Rösträtt

Sammanträde Nämnd Representation Styrelse Sekreterare

Skatt

Stadskollegium Styrelse Suppleant Nämnd Representation Styrelse Tryckning

Val Avdelning Nämnd Revisorer Råd, landstings-, borgar— Styrelse Val, proportionella Valbarhet Nämnd Representation Revisor Styrelse Valdistrikt Valkrets

39

16, 55 34

5

42 (37) 26, 27 37 (26, 27)

52

29 41 39

42 (37) 24 37 (24), 41

46 53—55 54—56 41, 43 52

7

42 (35) 13, 23 35

16 45, 57—63

5, 30, 39

42 (31, 32) 6,15 31,32 27, 48, 55

39 42 (31,32) 53 41

31,32

24, 39

42 (8, 32) 8 53 (8) 32 (8)

7

9—12

52

25, 26 45

54 (50) 34, 36 50 (34)

66

38 41,52

54 (50) 35 50 (35)

59 67—69 68—70 66

7

54 (46) 19 46

57, 71—77

5, 40,41, 52

54 (42, 43, 47) 6, 22 42, 43, 47 21: 2, 36,60, 69 52 54 (42—43) 67

42, 43

32

54 (43) 8 67 43 (8) 18

10—17

KL 11,65 34

4

45 (39) 24, 26 39 (24)

62

43

45 (39) 25 39 (25)

53 63, 65 64—66 48, 62 6

6

45 (35) 12, 13, 20 35

51, 67—73 47 4, 29, 30

45 (31, 32, 36) 31, 32, 36

45 (31, 32) 63

31,32 22

45 (32) 7 63 32 (7) 10 9

50 11, 36 34, 35

4

51: 1 (41) 25, 27 41 (25)

47, 66

48 48

51: 1 (41) 18, 26 41 (26), 46: 3

57 67—69 68—70 45, 46 47, 66 6

6

51 (37) 13, 14, 21 37

12 55, 71__77 30

4, 30

51 (31,7, 38)

31, 32, 38

51 (31, 7) 67

51 (7)

67 32 (7)

10

KI

'3 0 AUG(1968

Nordisk udredningsserie (Nu) 1968

Kronologisk förteckning

. Nordisk patentråd. Tredje instans i patentsaker. . Kopenhavns lufthavns framtid. . Konsumentlovgivning i Danmark, Finland, Norge og Sverige. . Nordisk gränsregion. Näringspolitik och samhällsservice. . Nordic Economic and Social Cooperation. . Harmonisering av sociaIhjälpslagstiftningen i de nordiska länderna. 11. Langtidsplan for Nordforsk. _. omm ma—

Statens offentliga utredningar 1968

Systematisk förteckning

Justictiada'partemantet

Handli ningen av säkerhetsfrågor. [4] Traflk autredningar. [19] Förvaltninosla'g'. [27] , Intersexuollaa könstillhörighet. [28]

Försvaradepartementat

Ekonomisystem för försvaret [.1]. Ekonominyatemiföt försvarat. Bihang'. 52], Säkerhetspolitik och försvarautgifter. [ 0]

Socialdqpartamantot Penalonstillskott m.m. [21] Kommunlkati'onsdepar'temantet

Allmänna vågar. [17] Parkering. 118] Bilregiatrering. .[23]. Lokal tratikservice. [33] Transponforsknimanager-ganisation. [34] Storlandstingets författning. [35]

Flnansdepartementat

Knncemrationsutredningen ll. _Kraditrn'a'rknidens struktur och funktionssätt. [3 lll". lndustrlna struktur och-konkurrans- lörhlllandsn. [5 I ; Strukturutveckhng' och konkurronp inom handeln. [ ] v. Ägande och in'tlytanda inom det pri- vata nbihgaliVet. [7] , Upphandling av by gnader. Del 1, Eormerna. [20] Avstämning av 19 års långtrdsutredrtinq. [24] Ånödrado avskrivnin'gsregl'ar för rörelse, och hyresfastighet".

[2 ] .. ,

1965 års fastighetstaxering'skommlttéar. 1. 1965 års alli- mä'nna faatlghets'taxering. [31]. 2. Fastighetstaxennqens regler och organisation. [32

Utblldningsddpartamantat

1958 ha utredning kyrka—stat: Xl. Svenska kyrkan och ataten. [11] Förvaltningen av kyrklig—jord m.m. [12] Skolbolulavaramer. [1 ] Muaikutblldnlngi Sverige. [15] Studiepmgnos 'oeh studietramgång. [25]

Jordbruksdepartamentet Skogsbrukets plan'lig ningalrlgor. [8] Virkubelanaar 1967. [9]

_Frltidsfisket. 13] Rennirinqan' Sverige. [16] Jordhävdalag. [22]

Inrikesdeparteman'tet

Stritistikb'ehov och statistikproduktio'n för regionala utred- ningar. [29] . Bostadsbyggandets planering och kreditförsörining [30]

___-..

Anm. Siffrorna inom klammer betecknar ut-Edriilngarnes nummer | den kronologiska förteckningen. 3 0 K L Beckmans Tryckerier AB 1968 _ ' . ..J J