AD 1997 nr 88

Parter:

Svenska Kyrkans Personalförbund; Lunds stiftssamfällighet

Nr 88

Svenska Kyrkans Personalförbund

mot

Lunds stiftssamfällighet i Stockholm.

LAGRUM

33 kap. 18 § kyrkolagen (1992:300) har följande lydelse.

Stiftsstyrelsen får förflytta en präst som innehar en tjänst som komminister till en annan sådan tjänst. Förflyttning får ske bara om den tjänst prästen innehar dras in eller när det annars finns synnerliga skäl för det.

Detsamma gäller också för en präst som innehar en tjänst som kyrkoherde. Synnerliga skäl får dock åberopas bara när det annars är domkapitlet som enligt 11 § skulle ha tillsatt den kyrkoherdetjänst till vilken förflyttningen avses ske.

Om en stiftsstyrelse förflyttar en präst skall styrelsen bereda kyrkorådet eller tillsättningsnämnden i berörda pastorat tillfälle att yttra sig.

BAKGRUND

Mellan Lunds stiftssamfällighet och Svenska Kyrkans Personalförbund (SKPF) gäller kollektivavtal.

U.H., som är medlem i SKPF, innehade fram till den 21 februari 1996 tjänst som amiralitetspastor i Karlskrona Amiralitetsförsamling i Lunds stift. Amiralitetspastorn i denna församling har kyrkoherdes ställning.

Genom beslut av Lunds stiftsstyrelse den 21 februari 1996 med stöd av 33 kap. 18 § kyrkolagen förflyttades U.H. mot sin vilja till kyrkoherdetjänsten i Örkeneds församlings pastorat i Lunds stift. Denna senare tjänst skulle annars ha tillsatts av domkapitlet enligt 33 kap 11 § första stycket kyrkolagen.

YRKANDEN OCH GRUNDER FÖR TALAN

SKPF har yrkat att arbetsdomstolen skall

1. upphäva stiftsstyrelsens beslut att förflytta U.H. till annan tjänst, samt

2. förplikta stiftssamfälligheten att till U.H. utge allmänt skadestånd med 60 000 kr för den skada han lidit genom förflyttningsbeslutet.

Stiftssamfälligheten har bestritt bifall till käromålet. Stiftssamfälligheten har inte vitsordat något belopp avseende allmänt skadestånd som skäligt i och för sig.

SKPF har sammanfattat de rättsliga grunderna för talan på följande sätt. För det första har SKPF anfört att stiftsstyrelsens beslut om förflyttningen av U.H. till annan kyrkoherdetjänst skall upphävas därför att stiftsstyrelsen inte med giltig verkan kunnat förflytta honom till annan kyrkoherdetjänst med hänsyn till att han innehade tjänsten som amiralitetspastor med fullmakt. Endast regeringen kan enligt SKPF:s mening fatta ett sådant beslut med giltig verkan. För det andra har SKPF anfört att stiftstyrelsens beslut skall upphävas därför att det enligt 33 kap. 18 § kyrkolagen under alla förhållanden hade krävts synnerliga skäl för en förflyttning och att sådana skäl inte har förelegat i U.H:s fall. Genomförs förflyttningen, sker enligt SKPF:s mening ett ingrepp i U.H:s anställningsavtal som grundar rätt till skadestånd.

Stiftssamfälligheten har som grund för bestridandet åberopat följande. Bestämmelserna om förflyttning av präst i 33 kap. 18 § kyrkolagen innehåller inte någon undantagsregel för fullmaktshavare. I U.H:s fall har förelegat synnerliga skäl för att förflytta honom till tjänsten som kyrkoherde i Örkeneds församlings pastorat. Under alla förhållanden föreligger inte grund för att ålägga samfälligheten skyldighet att utge allmänt skadestånd.

Parterna har yrkat ersättning för rättegångskostnader.

PARTERNAS UTVECKLING AV TALAN

SKPF

U.H. är född i Karlskrona år 1942. Han är medlem i SKPF sedan den 1 oktober 1987.

Efter att ha tagit studenten studerade U.H. vid Uppsala Universitet. År 1969 avlade han filosofie kandidatexamen och teologie kandidatexamen. Han avlade kort tid därefter pastoratteologisk examen och prästexamen inför Domkapitlet i Västerås. Den 15 maj 1969 prästvigdes han för tjänst inom Västerås stift.

I Västerås stift tjänstgjorde U.H. bl.a. som kyrkoherde i Kumla-Tärna- Kila pastorat under åren 1974 - 1988. Från år 1988 erhöll han tjänsten som amiralitetspastor i Karlskrona Amiralitetsförsamling inom Lunds stift. Församlingen är en icke territoriell församling. Detta innebär att församlingen betjänar vissa bestämda befolkningsgrupper och har ett upptagningsområde för sina medlemmar som sträcker sig utöver de vanliga territoriella församlingsgränserna. Amiralitetspastor motsvarar kyrkoherde i en territoriell församling.

I U.H:s arbetsuppgifter som amiralitetspastor ingick, förutom sedvanliga prästerliga arbetsuppgifter i församlingen, att stå till marinens förfogande med bl.a. etikundervisning vid kadettskolan i Karlskrona. Arbetet inom marinen innebar också personalvårds- och traditionsvårdsarbete och sedvanliga själavårdsuppgifter samt att leda korum.

Det kan nämnas att U.H. vid sidan av sitt prästerliga arbete utbildade sig inom försvaret. Han blev fänrik år 1971 och fick sedermera en sjöutbildning. Han var stabspastor i krigsorganisationen Marinkommando syd. U.H. erhöll goda vitsord från sin militära tjänstgöring.

U.H. blev i mars 1993 av stiftsstyrelsen påtvingad semester. Därefter beviljade stiftsstyrelsen honom tjänstledighet från hans tjänst i Karlskrona.

Dåvarande chefen för Sydkustens marinkommando översten av första graden, S.F., beslutade att marinkommandot skulle stå för U.H:s resekostnader vid dennes deltagande i en officerskurs för teologer inom Norske Forsvaret under juni och juli 1993. Stiftsstyrelsens ledning gav sitt medgivande till att han deltog i kursen. U.H. inbjöds personligen av feltprosten i Norge till denna utbildning. Efter genomförd utbildning fick U.H. ett mycket gott vitsord från kursen. S.F. utfärdade i augusti 1993 ett tjänstgöringsomdöme om U.H.. Omdömet var mycket positivt för denne.

Inom amiralitetsförsamlingen fungerade allt väl fram till vintern 1993. Samarbetssvårigheter blev då märkbara bland personalen. Det påstods att relationsproblem och otrygghet förelåg på arbetsplatsen. Detta resulterade i sjukskrivningar bland personalen. U.H:s relationer till kyrkorådet var tidvis ansträngda. Grunden till detta angavs bl.a. vara U.H:s agerande i vissa ekonomiska frågor.

Problemen inom församlingen uppmärksammades. Kyrkofullmäktige beviljade 30 000 kr till en arbetslagsutveckling för att om möjligt komma till rätta med problemen. Enligt kyrkofullmäktiges beslut tilläts inte U.H. att delta i arbetslagsutvecklingen. I stället beordrades han genom dåvarande biskopen K.G.H. att genomgå rådgivning för att han skulle få en bättre självinsikt. Rådgivningen påbörjades under våren 1993 och pågår alltjämt.

Det som slutligen kom att utlösa en akut situation i församlingen var en tidningsintervju, där U.H. besvarade en journalists frågor. Hans svar blev efter intervjun mycket hårt vinklade i tidningarna. Detta resulterade i att personalen under inga omständigheter ville ha U.H. kvar som arbetsledare.

U.H. uppfattade att motivet för hans tjänstledighet år 1993 var att det fanns konflikter bland personalen samt mellan honom som arbetsledare och personalen. Ingen hade informerat honom om att grunden för tjänstledigheten skulle vara oenighet mellan honom och kyrkorådet samt mellan honom och marinledningen.

U.H. kritiserades av stiftssamfällighetens ledning för "uniformshysteri". Enligt reglementet och i all annan militär verksamhet får uniform bäras vid tjänsteutövning. Sedan U.H. blivit officer var det naturligt för honom att bära officersuniform med gradbeteckningar och andra beteckningar, som visade vem han var. Han ville förändra beteckningarna för amiralitetspastor och amiralitetspredikant (motsvarande komminister i en territoriell församling), men det mötte motstånd bland marinens företrädare i Karlskrona. U.H. fick emellertid klartecken för de föreslagna förändringarna från marinchefen.

Personalen i Amiralitetsförsamlingen och senare även vissa bland de förtroendevalda uppgav tidigt under konflikten att de saknade förtroende för U.H. och att han därför inte borde återgå i tjänst.

SKPF och domkapitlet i Lund kom överens om att U.H. under en tvåårsperiod skulle vara borta från Amiralitetsförsamlingen. En utvärdering skulle därefter göras för att man skulle kunna se vilka möjligheter som fanns för U.H. att återvända till sin tjänst i Karlskrona.

U.H. erhöll inledningsvis under sin tjänstledighet från tjänsten som amiralitetspastor ett förordnande som komminister i Sölvesborgs pastorat. Förordnandet gällde ursprungligen för tiden den 1 september 1993 - 31 augusti 1994. När förordnandetiden närmade sig sitt slut, begärde domkapitlet hos Sölvesborgs pastorat att förordnandet skulle förlängas till årets slut. Detta medgav pastoratet.

Från den 1 januari 1995 förordnades U.H. att som vikarie uppehålla kyrkoherdetjänsten i Örkeneds pastorat inom Lunds stift.

Under åren 1993 - 1995 träffades vid ett flertal tillfällen företrädare för domkapitlet och SKPF för att om möjligt finna en godtagbar lösning på situationen. Från domkapitlets sida ställdes i utsikt att U.H. skulle kunna återvända till sin tjänst i Karlskrona. När parterna träffades under hösten 1995, visade det sig emellertid att domkapitlet hade ändrat uppfattning i frågan. Enligt den uppfattning som då presenterades från domkapitlets sidan fanns ingen som helst möjlighet för U.H. att återvända till tjänsten som amiralitetspastor.

Den nuvarande marinkommandochefen i Karlskrona, T.L., uppgav att marinen inte velat gå emot domkapitlet i dess uppfattning, eftersom de förtroendevalda i församlingen och de anställda inte ville att U.H. skulle återvända till församlingen. Marinkommandochefen kunde därför inte stödja U.H.. Detta kan från SKPF:s sida inte uppfattas på annat sätt än att marinen saknade en egen uppfattning i fråga om U.H:s tjänstgöring.

Parterna inledde sedermera diskussioner för att om möjligt med U.H:s medverkan få fram en annan tjänst åt honom. Ett flertal diskussioner fördes, men det hela föll på att stiftsstyrelsen ansåg sig inte kunna medverka till en för U.H. godtagbar ekonomisk uppgörelse.

U.H. och dennes familj bor i Karlskrona där de äger en villafastighet. I denna bedriver familjen ett familjehem för handikappade barn. Hustrun, som är legitimerad sjuksköterska, är anställd hos landstinget i Blekinge län. Hon är föreståndare för familjehemmet. På grund av dessa omständigheter är det för familjen inte genomförbart vare sig att sälja fastigheten eller lägga ned verksamheten och flytta exempelvis till Örkeneds pastorat i Osby kommun. Ett sådant alternativ skulle resultera i sociala, ekonomiska och sysselsättningsmässiga problem för fru H.. Det skulle även få utvecklingsmässigt negativa konsekvenser för de placerade barnen. Förmodligen skulle fru H. inte heller kunna få något nytt arbete, om hon tvingades att flytta. Hon skulle nämligen då ha att söka arbete i ett annat landstingsområde och därmed förlora den tjänstetid som hon tjänat in hos landstinget i Blekinge.

U.H. har hittills pendlat fyra till fem dagar per vecka den elva mil långa vägen mellan bostaden i Karlskrona och pastorsämbetet i Örkened. Stiftsstyrelsen har under denna tid stått för resekostnaderna.

Såväl lokala som centrala förhandlingar har förts i ärendet, innan stiftsstyrelsen den 21 februari 1996 med stöd av 33 kap. 18 § kyrkolagen beslutade att förflytta U.H. till kyrkoherdetjänsten i Örkeneds pastorat. Beslutet togs utan att han tillerkändes ekonomisk ersättning för de kostnader för resor han har i dag.

Under U.H:s tjänstledighet från Amiralitetsförsamlingen har personalen där, sammanlagt tio - tolv personer, bytts ut på grund av pensionering och för tillträde av annan tjänst. I dag är endast tre av de ursprungliga arbetstagarna kvar i tjänst. Av dessa har en med tillfredsställelse förklarat sig vara beredd att återta U.H. som sin arbetsledare.

Enligt SKPF kan förflyttning av en präst med fullmakt, vilket U.H. har, endast ske genom beslut av regeringen. Det är således inte möjligt för stiftsstyrelsen att med stöd av 33 kap. 18 § kyrkolagen förflytta någon som innehar en sådan tjänst. Detta beror på att förflyttningen skall ske till en annan likadan tjänst. Den aktuella paragrafen i kyrkolagen går tillbaka på kungörelsen (1965:729) med vissa bestämmelser om anställning som präst. I § 11 i denna kungörelse angavs att "präst som är anställd med fullmakt är skyldig att låta sig förflytta till annan prästerlig tjänst som tillsättes med samma anställningsform, om det är påkallat av organisatoriska eller andra synnerliga skäl".

Mot bakgrund av det tjänstgöringsomdöme som S.F. avgav i augusti 1993 är det inte heller trovärdigt att det skulle ligga några sakliga skäl till grund för nuvarande marinkommandochefen T.L:s beslut att stänga alla dörrar till marinen i Karlskrona för U.H., om denne skulle återvända till sin tjänst i Amiralitetsförsamlingen. SKPF menar att ifrågavarande beslut, vilket stiftsledningen inte invänt emot, är kränkande för U.H..

SKPF anser att, om stiftsstyrelsens beslut skulle bestå, detta skulle innebära att U.H. förlorar sin fullmakt och därmed får ett sämre anställningsskydd. Genomförs förflyttningen, sker ett ingrepp i U.H:s anställningsavtal som grundar rätt till skadestånd.

Stiftssamfälligheten

Redan kort tid efter det att U.H. den 25 juli 1988 tillträdde tjänsten som amiralitetspastor i Karlskrona Amiralitetsförsamling började olika problem att utvecklas. Inom loppet av några år uppstod allvarliga samarbetsproblem mellan U.H. som chef och flertalet av de omkring 10 anställda i församlingen. Problemen uppkom främst till följd av att U.H. hade ett dominant och auktoritärt uppträdande gentemot sina medarbetare. Hans sätt att uppträda skilde sig på ett avgörande sätt från vad medarbetarna var vana vid från den tidigare amiralitetspastorn. Såsom de upplevde situationen gick det inte att resonera med U.H.. Han bestämde vad som skulle ske och lyssnade inte på medarbetarna. Han hade heller inte någon förmåga att entusiasmera dem och leda dem genom styrning.

I någon mån kan detta illustreras genom det tjänstgöringsbetyg den 3 augusti 1993, som dåvarande chefen för Sydkustens marinkommando i Karlskrona, S.F., avgivit beträffande U.H.. I handlingen framgår bl.a. vilka arbetsuppgifter som en amiralitetspastor i Karlskrona skall utföra. Det anges vidare att han skall vara främste själavårdare och regementspastor (motsvarande) vid de skilda marinförbanden, bl.a. de delar av kustflottan som har Karlskrona som hemmabas. Sedan följer att amiralitetspastorn skall medverka i militär utbildning och personalvård. I samband med krigsförbandsövningar skall denne också ha ansvaret för själavårdens planering och genomförande.

Det som stiftssamfälligheten närmast hänför sig till i tjänstgöringsbetyget är uttalandet från S.F. där denne anför: "Jag har lärt känna U.H. som en hårt arbetande och drivande chef. Hans ledningsmetoder är grundade på en markerad auktoritetsfilosofi som i många avseenden också varit vägledande för all militär verksamhet, men som i ett renodlat civilt samhälle kan upplevas något främmande. U.H:s krav på sig själv, men också på sin omgivning och sina medarbetare, är stora. U.H. arbetar utifrån den ståndpunkten att när beslut väl fattats, så skall verksamheten genomföras snabbt och effektivt enligt givna direktiv. Att efter beslut på nytt ta diskussion i frågan är inte U.H. modell.". Stiftssamfälligheten ställer sig i detta sammanhang frågan vad chefen för Sydkustens marinkommando egentligen velat uttrycka med detta uttalande. Enligt stiftssamfälligheten är uttalandet inte något egentligt beröm över U.H. utan illustrerar i stället till en del bakgrunden till problemen med medarbetarna.

Det fanns också bland den aktiva militära personal, som skulle ta i anspråk amiralitetspastorn i dennes funktion, ett missnöje med U.H:s sätt att utöva tjänsten. Bland annat var man irriterad över att U.H. uppträdde i olika självkomponerade uniformer, som inte var reglementerade och därför inte gick att känna igen. De var utstyrda enligt den design, som U.H. hade valt med mycket guld och annan prålighet. Detta ansågs olämpligt och ovärdigt och bidrog till att många bland den militära personalen, vilka var församlingsmedlemmar, kom att förlora den positiva tron på honom.

Även de förtroendevalda, som valts av den aktiva och den pensionsavgångna personalen inom flottan, upplevde svårigheter i samarbetet med U.H.. Bland annat började en växande irritation gro hos de förtroendevalda. Detta hängde samman med U.H:s oerhörda uppfinningsrikedom när det gällde att öka sin ersättning med motsvarande ökade lönekostnader som följd. Han hittade på olika sätt att kräva ersättning för vad han kallade extra arbetstid och ersättning för tjänsteresor med bil. Under år 1991 fick U.H. en genomsnittlig ersättning per månad om 32 000 kr, medan hans genomsnittliga månadslön var ca 18 000 kr under samma år. Detta väckte stor irritation och man upplevde svårigheter att komma till rätta med detta på grund av U.H:s ovilja att lyssna och ta reson i de diskussioner som förekom.

I januari 1992 hade kyrkorådets dåvarande ordförande, S.O.U., ett allvarligt samtal med U.H. angående främst dennes uppträdande gentemot personal och församlingsmedlemmar samt hans agerande i förhållande till de förtroendevalda. S.O.U. uppfattade att samtalet var uppriktigt och att U.H. tog emot kritiken på det sättet att han förstod att han måste ändra sig. Det blev emellertid inte någon ändring från U.H:s sida. Kritik mot U.H. framfördes till S.O.U. i betydande utsträckning även fortsättningsvis under år 1992 i form av klagomål från framförallt de anställda men även från det militära etablissemanget.

Under hösten 1992 kontaktades S.O.U. av chefen för Kustflottan, konteramiralen S.. Denne framhöll att han saknade förtroende för U.H. och därför önskade att amiralitetspredikanten R. skulle avdelas som förbandspräst för Kustflottans Karlskrona-baserade enheter. Detta skulle ske därför att man i fortsättningen inte skulle ha med U.H. att göra.

Vid ungefärligen samma tid hade en av de anställda medarbetarna i församlingen, kyrkoskrivaren, drabbats av hälsoproblem som avlöste varandra i en följd. Hälsoproblemen gick att hänföra till de psykiska problemen med att klara upp situationen på arbetsplatsen. Detta ledde till att Kommunhälsan i Karlskrona på hösten 1992 kopplades in i samband med att det genomfördes en omfattande rehabiliteringsutredning rörande kyrkoskrivarens hälsa och dess bakgrund.

Samtliga anställda på arbetsplatsen intervjuades om förhållandena där och om hur man upplevde arbetsmiljön. I Kommunhälsans redovisning i december 1992 framkom att de anställda var starkt kritiska till U.H:s sätt att uppträda i arbetet och att leda personalen. Kommunhälsans utredare ansåg att förtroendeklyftan var så djup och svår, att det med Kommunhälsans resurser saknades möjligheter att göra någonting åt situationen. Enligt utredaren kunde lösningen på problemen sannolikt endast åstadkommas genom organisatoriska förändringar.

I samband med Kommunhälsans redovisning i december 1992 uttalade sig Kommunalarbetareförbundets dåvarande ombudsman i Karlskrona, S.H.. Denne ansåg att arbetsmiljön var synnerligen dålig till följd av U.H:s agerande samt uppträdande gentemot de anställda och att det förelåg fara för deras hälsa. S.H. krävde att någonting drastiskt skulle göras för att få till stånd en ändring av den uppkomna situationen.

Med anledning av att U.H. blev sjukskriven och tog ut semester i början av år 1993 kom denne praktiskt tagit inte att vara i tjänst förrän en tid in på året.

Förslag hade utarbetats som gick ut på att såväl U.H. som övriga anställda skulle underkasta sig terapeutisk behandling och senare någon form av gruppterapi. Förutsättningen för terapin var emellertid att alla inblandade skulle delta och erkänna nödvändigheten av denna, inklusive U.H.. U.H. demonstrerade dock emot detta och ville inte medverka.

Det inträffade föranledde de kyrkokommunala förtroendemännen att diskutera situationen. Stora ansträngningar hade gjorts och man upplevde det som omöjligt att komma till rätta med problemen. Den besvikelse som upplevdes, återspeglade sig i ett gemensamt brev den 16 mars 1993 till domkapitlet från kyrkorådsordföranden S.O.U. och kyrkofullmäktiges ordförande m.fl. Framställningen i brevet gick ut på ett önskemål om att domkapitlet skulle vidta sådana åtgärder mot U.H. att denne inte kunde återkomma till den dittillsvarande verksamheten inom Amiralitetsförsamlingen. Orsaken till framställningen var, enligt kyrkorådsordföranden m.fl., att alla vägar till ett framtida konstruktivt samarbete mellan U.H. och arbetslaget i övrigt bedömdes som obefintliga.

Innehållet i brevet den 16 mars 1993 behandlades vid ett kyrkorådssammanträde den 25 mars 1993. Kyrkorådet beslutade därvid, som framgår av § 34 i protokollet från sammanträdet, att ställa sig bakom skrivelsen. Kyrkorådet beslutade också om en så anmärkningsvärd åtgärd i sammanhanget som att byta lås i dörrarna till pastorsexpeditionen och till församlingshemmet.

De fackliga organisationerna upplevde också situationen som omöjlig vad gäller relationerna mellan de anställda och U.H.. Med anledning därav skrev Svenska Kommunalarbetareförbundets avd. 26 i Karlskrona och Svenska Kommunaltjänstemannaförbundet i Karlskrona ett gemensamt brev den 20 april 1993 till prosten C.K.. I brevet angav organisationerna följande: "I händelse att domkapitlet beslutar om att U.H. får komma tillbaka till arbetsplatsen vid Amiralitetsförsamlingen kommer undertecknade organisationer med stöd av arbetsmiljölagen att stänga berörda arbetsplatser."

U.H. kom inte tillbaka till Amiralitetsförsamlingen under våren 1993 på grund av att han fick ett vikariat i Sölvesborgs församling. Förtroendet för U.H. var alltjämt påverkat och gick inte att återupprätta vare sig hos de anställda eller hos förtroendemännen.

Kyrkorådet m.fl. vände sig till stiftsstyrelsen genom ett brev den 28 januari 1994. I brevet angavs bl.a. följande: "Kyrkorådet utgår från att de problem som sammanhänger med U.H:s verksamhet i Amiralitetsförsamlingen är kända för stiftsstyrelsen och därför inte skall behöva upprepas här. Därmed är det, som kyrkorådet ser det, helt klarlagt att U.H. förverkat sitt förtroendekapital såväl vad gäller kyrkorådet som den personal han varit satt att leda. Förtroendeklyftan är så djup att den inte är möjlig att återställa. Det är därför, enligt kyrkorådet, helt uteslutet att U.H. tillåts återvända till amiralitetspastorstjänsten eller till någon annan tjänst med anknytning till Amiralitetsförsamlingen. Skulle detta ändock ske är det kyrkorådets klara bedömning att huvuddelen av de förtroendevalda i kyrkoråd och fullmäktige kommer att avgå från sina befattningar. Likaså är det helt klarlagt att den anställda personalen i ett sådant läge kommer att snarast söka sig andra anställningar". Mot den sålunda angivna bakgrunden begärdes från undertecknarnas sida att stiftsstyrelsen skulle vidta åtgärder för att förflytta U.H..

Något beslut av stiftsstyrelsen om förflyttning av U.H. fattades emellertid inte vid denna tidpunkt. Fortfarande ville man följa utvecklingen beträffande det frivilliga arrangemanget avseende U.H:s vikariat i Sölvesborgs församling.

Frågan om förflyttning aktualiserades på nytt i stiftsstyrelsen under våren 1996. Kontakter togs med den militära sidan. Detta resulterade i ett brev till stiftsstyrelsen den 11 mars 1996 från marinkommandochefen T.L.. Denne uttalade följande.

Amiralitetsförsamlingen med dess nära koppling till marinen i Karlskrona är sedan bildandet 1680 en levande och omistlig del av det marina kulturarvet. Kopplingen anställda och f d anställda inom marinen är den unika grunden för församlingen.

Det är bland dessa anställda och f d anställda som representanter till kyrkofullmäktige och kyrkoråd väljs.

Dessa förtroendevalda har och har haft mycket stora svårigheter att samarbeta med U.H. (U.H) vilket slutligen utmynnat i nuvarande situation.

I arbetet som amiralitetspastor finns en naturlig koppling till att vara krigsplacerad som stabspastor, verka som regementspastor samt att delta i högtidligheter som soldaterinran m.m.

Som chef för Sydkustens marinkommando vare sig kan eller vill jag företräda en uppfattning som går stick i stäv med de förtroendevalda. Denna uppfattning delas av övriga chefer och verkande i Karlskrona. Detta innebär att om U.H får stå kvar som amiralitetspastor kommer U.H ej att få några som helst uppgifter kopplade till marinen.

Den mycket svåra och låsta situationen med allt förverkat förtroende som uppkommit innebar att stiftsstyrelsen måste ta upp och behandla frågan. En mer permanent lösning på problemet med U.H. och dennes placering som amiralitetspastor i Karlskrona måste åstadkommas.

Inför stiftsstyrelsens beslut med anledning av kyrkorådets hemställan om förflyttning avseende U.H. lät styrelsen utföra en utredning. Denna är redovisad i ett tjänsteutlåtande, nr 46/95. Utlåtandet, som reviderades den 16 februari 1996, inleds med en promemoria angående förflyttning av amiralitetspastorn U.H.. I promemorian lämnas en kort redogörelse för historiken. Vidare anges att biskopen och stiftssekreteraren har samtalat med arbetslaget i Karlskrona och med representanter för de förtroendevalda i församlingen. Stiftssekreteraren har också haft ett samtal med marinkommandochefen T.L..

Samtalet med arbetslaget visade att det fanns flera nya medarbetare som inte hade arbetat tillsammans med U.H.. Av de tre medarbetarna i arbetslaget som hade haft honom som arbetsledare var två emot att han skulle återvända. En av medarbetarna hade inte någon erinran emot att han kom tillbaka som amiralitetspastor.

Samtalet med de förtroendevalda visade att det förelåg ett kompakt motstånd mot att U.H. skulle återgå i tjänst. De förtroendevalda uppgav att de skulle lämna sina uppdrag inom församlingen om U.H. kom tillbaka.

Vid stiftssekreterarens samtal med marinkommandochefen T.L. framkom följande. Marinen var inte beredd att låta U.H. återvända till sina tidigare uppgifter inom försvaret, eftersom man inte längre hade något förtroende för honom. Anledningen till detta var hans sätt att agera, inte minst i uniformsfrågan. Även om han skulle återvända till sin tjänst som amiralitetspastor, skulle han inte återfå sina tidigare uppgifter inom marinen. Marinen har nu återkrävt hans tjänstelegitimation och hans uniform.

I promemorian anges vidare att U.H. och SKPF haft motsvarande kontakter med uppgiftslämnarna och fått samma besked.

Mot den nu redovisade bakgrunden fattade stiftsstyrelsen sitt beslut att förflytta U.H. från amiralitetspastortjänsten i Karlskrona till en kyrkoherdetjänst i Örkeneds församling.

DOMSKÄL

Tvisten

Stiftsstyrelsen i Lunds stift förflyttade den 21 februari 1996 U.H. från dennes tjänst som amiralitetspastor i Karlskrona Amiralitetsförsamling, som tillhör Lunds stift, till en tjänst som kyrkoherde i Örkeneds församling inom samma stift. Stiftsstyrelsen fattade beslutet med tillämpning av bestämmelser i 33 kap. 18 § i 1992 års kyrkolag. En viktig omständighet i tvisten är att U.H. tilldelades anställningsformen fullmakt när han år 1988 erhöll tjänsten som amiralitetspastor. En amiralitetspastor innehar ställningen av kyrkoherde i Amiralitetsförsamlingen.

Den huvudsakliga tvistefrågan i målet gäller om stiftsstyrelsens beslut om förflyttning av U.H. till annan kyrkoherdetjänst har giltig verkan för denne. SKPF har angripit beslutet från två skilda utgångspunkter. För det första har SKPF anfört att stiftsstyrelsen inte haft befogenhet att förflytta U.H. till annan kyrkoherdetjänst med hänsyn till att denne innehade tjänsten som amiralitetspastor med fullmakt. Endast regeringen kan enligt SKPF:s mening fatta ett sådant beslut. För det andra har SKPF anfört att det enligt 33 kap. 18 § kyrkolagen under alla förhållanden hade krävts synnerliga skäl för en förflyttning och att sådana skäl inte har förelegat i U.H:s fall.

Stiftssamfälligheten har tillbakavisat SKPF:s invändningar mot beslutet under åberopande av att bestämmelserna om förflyttning av präst i 33 kap. 18 § kyrkolagen inte innehåller någon undantagsregel för fullmaktshavare och att det har förelegat synnerliga skäl för att förflytta U.H. till tjänsten som kyrkoherde i Örkeneds församlings pastorat.

Har hinder förelegat för stiftsstyrelsen att förflytta U.H. med hänsyn till att denne innehade tjänsten som amiralitetspastor med fullmakt?

Gällande bestämmelser i kyrkolagen angående förflyttning av kyrkoherde

Som framgår av lydelsen av 33 kap. 18 § kyrkolagen (se den i domens inledning återgivna lagtexten) föreligger - bortsett från fall av indragning av tjänst - en skyldighet för präst som innehar kyrkoherdetjänst att underkasta sig förflyttning till annan kyrkoherdetjänst endast om två förutsättningar är uppfyllda. För det första skall förflyttningen gälla en kyrkoherdetjänst som annars skulle ha tillsatts av domkapitlet och för det andra måste det föreligga synnerliga skäl för att genomföra förflyttningen.

Det är stiftsstyrelsen som enligt 33 kap. 18 § kyrkolagen har befogenheten att fatta beslut om förflyttning av en kyrkoherde till annan kyrkoherdetjänst. Varken i denna paragraf eller annars i kyrkolagen föreligger någon uttrycklig begränsning i stiftstyrelsens beslutanderätt med avseende på en kyrkoherde som innehar fullmakt.

I förarbetena till kyrkolagen anges att inga ändringar i sak har varit åsyftade vad gäller bl.a. bestämmelserna i 33 kap. 18 § om förflyttning av en kyrkoherde (prop. 1991/92:85 s. 136 - 137). Förarbetena innehåller inte något uttalande om att det skulle föreligga någon begränsning i stiftsstyrelsens beslutanderätt avseende en kyrkoherde som är anställd med fullmakt.

Det skall anmärkas att det i 12 § lagen (1992:301) om införande av kyrkolagen finns en bestämmelse om rätt för regeringen att var tredje gång en kyrkoherdetjänst blir ledig i ett pastorat till tjänsten förflytta en präst som är anställd med fullmakt.

Några drag i rättsutvecklingen före och efter tillkomsten av kyrkolagen

I det följande lämnas en översiktlig redogörelse för några drag i rättsutvecklingen rörande frågan om förflyttning av en kyrkoherde som innehar fullmakt. Redogörelsen gör inte anspråk på någon fullständighet och har inte något annat syfte än att utgöra en bakgrund till arbetsdomstolens överväganden. Redogörelsen inleds med en beskrivning av begrepp som används. Därefter behandlas dels kyrkoherdes skyldighet att underkasta sig förflyttning till annan kyrkoherdetjänst, dels fullmaktsinnehavets betydelse för en kyrkoherdes förflyttningsskyldighet, dels som en jämförelse motsvarande frågeställningar för sådana statstjänstemän i allmänhet som innehar fullmaktsanställning.

Det skall anmärkas att domstolen hittills och i det följande i allmänhet behandlar endast en kyrkoherdes rättsställning. Detta sker för att framställningen skall vara lätt att följa och bli tydlig. Det förhåller sig dock så att vad som anförs ofta gäller också komministrar och ibland även andra präster.

1. Fullmakten

Traditionellt har regeringens beslut att utnämna en präst till kyrkoherde inneburit att prästen tilldelats fullmakt. Det har brukat sägas att en kyrkoherde med fullmakt har varit oavsättlig. Häri har legat en avsevärd överdrift av fullmaktens betydelse. Reellt sett har fullmakten för en kyrkoherde inneburit att kyrkoherden inte har kunnat sägas upp från sin kyrkoherdetjänst. I en gången tid har en kyrkoherde inte heller mot sin vilja kunnat förflyttas till annan kyrkoherdetjänst. Med ett modernt uttryckssätt kan fullmakten anses ha tillförsäkrat innehavaren ett förstärkt anställningsskydd. Här lämnas därhän att en kyrkoherde med fullmakt i likhet med varje annan präst kunnat entledigas från sin tjänst på grund av särskilda i kyrkolagstiftningen angivna skäl. (Se allmänt om anställningsformen fullmakt SOU 1992:60 s. 250 f).

2. Förflyttningen som begrepp

Bestämmelser om förflyttning har förekommit och förekommer framför allt för arbetstagare med anställningsformen fullmakt (se exempelvis 8 § lagen, 1994:261, om fullmaktsanställning). Det förstärkta anställningsskyddet för en fullmaktshavare innebär som nämnts att uppsägning inte kan ske. För att kunna genomföra organisatoriska förändringar och med tanke på andra speciella situationer har i stället förelegat och föreligger under vissa förutsättningar en rätt för den statlige arbetsgivaren att förflytta fullmaktshavaren från den innehavda anställningen till annan anställning.

3. Förflyttningsskyldighet för statstjänstemän i allmänhet som har fullmakt

Förflyttningsskyldighet för statstjänstemän i allmänhet med fullmaktsanställning infördes i mitten av 1800-talet genom bestämmelser i avlöningsförfattningar. Bestämmelserna skärptes efter hand. I tiden före statstjänstemannalagens tillkomst år 1965 föreskrevs följande i statens allmänna avlöningsreglemente (Saar): "Innehavare av ordinarie tjänst, vilken tillsatts medelst fullmakt eller konstitutorial, är pliktig att låta förflytta sig till annan stationeringsort eller annan ordinarie tjänst vid det verk han tillhör liksom ock, där Kungl. Maj:t så prövar lämpligt, till ordinarie tjänst vid annat verk, å vilken reglementet är tillämpligt" (se till detta exempelvis prop. 1964:140 s.85 f).

4. Förflyttningsskyldighet införs på det kyrkliga området genom en bestämmelse i 1951 års prästlönereglemente

En kyrkoherde med fullmakt var inte före tillkomsten av 1951 års prästlönereform skyldig att låta sig förflyttas till annan tjänst. En förflyttningsskyldighet för präster som innehade ordinarie tjänst - en kyrkoherde innehade ordinarie tjänst och tjänsten var förenad med fullmakt - infördes genom en bestämmelse i 1951 års prästlönereglemente. I 12 § första stycket i reglementet angavs följande: "Innehavare av ordinarie tjänst är pliktig att efter Kungl. Maj:ts bestämmande låta sig förflytta till annan stationeringsort eller till annan ordinarie, i detta reglemente avsedd tjänst, om organisatoriska skäl sådant påkalla eller eljest synnerliga skäl därtill äro." (Se om detta exempelvis prop. 1957:152 s. 73 f).

5. En i lag reglerad förflyttningsskyldighet avseende bl.a. kyrkoherdar infördes genom en bestämmelse i 1957 års prästvalslag

I 37 § lagen (1957:577) om prästval (i det följande kallad prästvalslagen) föreskrevs följande: "Prästerlig tjänst må tillsättas genom förflyttning endast om det påkallas av att annan prästerlig tjänst indrages eller eljest synnerliga skäl äro att innehavare av dylik tjänst förflyttas". Tillsättning genom förflyttning av kyrkoherde beslutades, såsom framgår av 4 § prästvalslagen, alltid av regeringen.

Det skall uppmärksammas att tillsättning av tjänst genom förflyttning enligt prästvalslagens bestämmelser gällde endast tjänster som domprost, kyrkoherde eller komminister. Under den tid prästvalslagen gällde tillsattes emellertid dessa tjänster med fullmakt. Detta innebär att en förflyttning av en kyrkoherde med tillämpning av 37 § prästvalslagen inte kunde medföra någon förlust av fullmaktsinnehavet. Det är dock viktigt att framhålla att prästvalslagens förflyttningsbestämmelse inte innefattade någon uttrycklig regel som tillförsäkrade den kyrkoherde som förflyttades att vara bevarad vid fullmakten. Skyddet för fullmakten låg, som nämnts, i att tillsättningen på den nya kyrkoherdetjänsten var förenad med fullmakt.

6. Genom tillkomsten av statstjänstemannalagen med ikraftträdande den 1 januari 1966 infördes en i lag föreskriven förflyttningsskyldighet för statstjänstemän i allmänhet med fullmaktsanställning

I 34 § första stycket första meningen statstjänstemannalagen (1965:274) angavs: "Tjänsteman som är anställd med fullmakt eller konstitutorial må förflyttas till annan statlig tjänst som tillsättes med samma anställningsform." Statstjänstemannalagens förarbeten ger ett tydligt uttryck för inställningen hos lagstiftaren att tvångsvis förflyttning av en tjänsteman inte skulle få leda till att tjänstemannen gick miste om det förstärkta anställningsskydd som fullmakten medför. (Se särskilt SOU 1963:51 s. 99 samt även prop. 1965:60 s. 214 f).

Statstjänstemannalagen gällde inte innehavare av prästtjänst.

7. 1965 års förordning

I anslutning till statstjänstemannalagens ikraftträdande tillkom en kungörelse (1965:729) med vissa bestämmelser om anställning som präst. Kungörelsen kom i ett senare skede att betecknas förordning (och på den tiden i dagligt tal prästanställningsförordningen). I det följande kallas förordningen 1965 års förordning för att inte sammanblandas med en senare i anslutning till prästanställningslagen införd prästanställningsförordning. I 11 § i 1965 års förordning angavs: "Präst som är anställd med fullmakt är skyldig att låta sig förflytta till annan prästerlig tjänst som tillsättes med samma anställningsform, om det är påkallat av organisatoriska eller andra synnerliga skäl". (Jfr prop. 1965:156).

Genom 11 § i 1965 års förordning tillskapades, som framgår av det anförda, för präster med fullmakt ett motsvarande författningsskydd för fullmakten i en förflyttningssituation som samtidigt kom att införas för fullmaktshavare i allmänhet på det statliga området genom 34 § statstjänstemannalagen.

8. 1988 års prästanställningslag

Prästanställningslagen (1988:184), som trädde i kraft den 1 juli 1989, tillkom samtidigt som en ny organisation på lokal- och stiftsplanet i Svenska Kyrkan infördes (prop. 1987/88:31). Genom lagen upphävdes prästvalslagen.

I 10 § prästanställningslagen finns bestämmelser om tillsättning av tjänst som komminister och som kyrkoherde genom förflyttning. Bestämmelserna är - frånsett ett par betydelselösa språkliga skillnader - likalydande med de sedermera införda och nu gällande bestämmelserna i 33 kap. 18 § i 1992 års kyrkolag.

I 1987/88 års proposition gjordes följande uttalande (s. 145):

- - - - -

Förflyttningsskyldighet för präst

Kommittén har föreslagit att förflyttningsskyldigheten för präst skall avskaffas på sikt.

Som jag (dvs. det föredragande statsrådet; anm. av AD) har framhållit (avsnitt 3.3.4) bör stiftsstyrelsen göra en fortlöpande översyn av pastoratsindelningen. Ändringar i indelningen innebär också ändringar i den prästerliga tjänsteorganisationen. Det behövs därvid en smidig ordning för att åstadkomma en personalrörlighet med tillgodoseende av anställningstryggheten. Alternativet till möjligheten att förflytta en präst är uppsägning på grund av arbetsbrist eller en frivillig uppsägning, varvid prästen själv har att söka en ny anställning. Jag vill också erinra om att flera remissinstanser med anledning av förslaget om tidsbegränsad anställning för nyprästvigd har framhållit att svenska kyrkan inte vill medverka till en ordning där det finns en risk för att få ett vigt prästerskap som inte innehar prästtjänster. Jag har anslutit mig till uppfattningen att en prästvigning innebär att prästen träder i hela kyrkans tjänst i ett stift (avsnitt 2.3). Med detta synsätt anser jag att förflyttningsskyldigheten bör behållas för vissa fall. Det gäller framför allt den situationen att en kyrkoherdetjänst blir övertalig i samband med en pastoratsreglering. Stiftsstyrelsen bör då ha rätt att förflytta innehavaren av en tjänst som skall dras in till en annan motsvarande tjänst i stiftet.

- - - - -

I en övergångsbestämmelse till prästanställningslagen (punkt 5) gavs regeringen befogenhet att i vissa fall och under särskilda förutsättningar förflytta en kyrkoherde med fullmakt från den innehavda kyrkoherdetjänsten till en annan kyrkoherdetjänst. I anslutning till denna övergångsbestämmelse gjordes i förarbetena följande uttalande (prop. 1987/88:31 s. 245).

- - - - -

Punkt 5

Enligt nuvarande föreskrifter i 4 och 5 §§ prästvalslagen kan regeringen tillsätta en kyrkoherde- eller komministertjänst som blir ledig för tredje gången i ett pastorat genom att till denna förflytta en präst, som innehar en annan prästtjänst. Vidare föreskrivs i 11 § prästanställningsförordningen att präst som är anställd med fullmakt är skyldig att låta sig förflyttas till annan prästtjänst som tillsätts med samma anställningsform, om det är nödvändigt av organisatoriska eller andra synnerliga skäl. Bestämmelsen gäller inte biskop.

Prästvalslagen upphävs genom denna lag. Vid tjänsteindragning eller annan förändring i tjänsteorganisationen gäller allmänna regler om bl.a. uppsägning, eftersom samtliga prästtjänster - utom biskopstjänsten - fortsättningsvis skall tillsättas med förordnande. De församlingspräster som innehar prästtjänst med fullmakt kan dock inte sägas upp. De måste ändå kunna omfattas av ändringar i tjänsteorganisationen. Särskilt gäller detta kyrkoherdetjänsterna, som i första hand påverkas av ändringar i pastoratsindelningen. Regeringen får övergångsvis behålla sin nuvarande befogenhet att förflytta en präst som är anställd med fullmakt till en kyrkoherdetjänst tredje gången den är ledig i ett pastorat. Bestämmelsen innefattar samtidigt en skyldighet för den präst som är anställd med fullmakt att låta sig förflyttas om dessa förutsättningar är uppfyllda.

- - - - -

Ett inslag i 1988 års reform på det kyrkliga området var vidare att andra prästtjänster än biskopstjänster inte längre skulle tillsättas med fullmakt (prop. 1987/88:31 s. 133).

9. Förflyttningsbestämmelserna i 1965 års förordning upphävs

Samtidigt som prästanställningslagen trädde i kraft den 1 juli 1989 och prästvalslagen därmed upphävdes, blev även skilda bestämmelser i 1965 års förordning upphävda (se SFS 1989:85) Bland dessa återfinns bestämmelsen i 11 § om förflyttningsskyldighet för präst som är anställd med fullmakt.

I anslutning till att 1965 års förordning fick ett ändrat innehåll, angavs i en övergångsbestämmelse att äldre föreskrifter fortfarande skulle gälla i fråga om fullmaktstjänster som kyrkoherde i svenska församlingar i utlandet och prästtjänster i icke-territoriella pastorat (SFS 1989:85, punkten 2 i övergångsbestämmelserna).

10. Gällande bestämmelser i 1992 års kyrkolag

Den nu gällande regleringen i 33 kap. 18 § i 1992 års kyrkolag har redovisats i det föregående. Som nämnts berörs inte fullmaktsinnehav vare sig i själva lagtexten eller i motiven.

Genom tillkomsten av kyrkolagen upphävdes såväl prästanställningslagen som 1965 års förordning (se 2 § punkterna 23 och 33 i lagen, 1992:301, om införande av kyrkolagen). Som nämnts i det föregående finns en övergångsbestämmelse (§ 12 i lagen om införande av kyrkolagen) som utgör en direkt motsvarighet till den i det föregående omnämnda övergångsbestämmelsen till prästanställningslagen och som alltså ger befogenhet för regeringen att i vissa fall och under särskilda förutsättningar förflytta en kyrkoherde med fullmakt från den innehavda kyrkoherdetjänsten till en annan kyrkoherdetjänst.

11. 1994 års lag om fullmaktsanställning

Lagen (1994:261) om fullmaktsanställning, som tillkom som ett led i reformeringen av bestämmelserna om statstjänstemännens anställningsförhållanden (nya LOA), innehåller i 8 § en bestämmelse om förflyttning avseende arbetstagare som är anställd med fullmakt. Enligt denna bestämmelse får en fullmaktshavare förflyttas till annan statlig tjänst med fullmakt. Bestämmelsen är lika litet som bestämmelserna i övrigt i lagen om fullmaktsanställning och i nya LOA tillämpliga på prästers anställningar.

Arbetsdomstolens bedömning

Sammanfattning avseende den rättsliga bakgrunden

För statstjänstemän i allmänhet med anställningsformen fullmakt har, som redovisats i det föregående, sedan mitten av 1800-talet gällt och gäller alltjämt bestämmelser om förflyttning från den innehavda tjänsten till annan tjänst. Som förutsättning för förflyttningsåtgärdens genomförande har genomgående gällt - vid sidan av andra förutsättningar - att tjänstemannen varit tillförsäkrad fullmakt även på den nya tjänsten. På det kyrkliga området har emellertid som framgår av den lämnade redovisningen utvecklingen varit en annan.

Regler om förflyttning i fråga om präst med anställningsformen fullmakt infördes så sent som genom en bestämmelse i 1951 års prästlönereglemente. Dessförinnan kunde tjänstetillsättning genom förflyttning mot prästens vilja inte ske. En i lag angiven förflyttningsskyldighet avseende bl.a. kyrkoherdar infördes genom tillkomsten av 1957 års prästvalslag. Lagen innehöll visserligen inte något skydd för fullmakten men vid tillsättning genom förflyttning erhöll kyrkoherden på den tiden fullmakt på den nya tjänsten. Genom 11 § i 1965 års förordning tillskapades för präster med fullmakt ett motsvarande författningsskydd för fullmakten i en förflyttningssituation som samtidigt infördes genom 34 § statstjänstemannalagen för fullmaktshavare i allmänhet på det statliga området.

1989 års författningsändringar

Tidigare bestämmelser om förflyttningsskyldighet för präster upphörde att gälla den 1 juli 1989 i och med att prästanställningslagen trädde i kraft och prästvalslagen upphävdes samt 1965 års förordning ändrades. Den nya förflyttningsbestämmelse som infördes i prästanställningslagen innehöll inte någon föreskrift om att en kyrkoherde med fullmakt var tillförsäkrad anställningsformen fullmakt på den tjänst som tillträddes i och med förflyttningen. Det fanns inte heller någon övergångsbestämmelse av generell natur av innebörd att äldre bestämmelser om förflyttningsskyldighet för präster med fullmakt alltjämt skulle gälla efter tillkomsten av prästanställningslagen och ändringen av 1965 års förordning.

De i det föregående redovisade förarbetsuttalandena av det föredragande statsrådet i regeringspropositionen till 1988/89 års riksdag innehåller inte något uttryckligt besked i frågan om förflyttningsbestämmelsernas tillämpning på en kyrkoherde med anställningsformen fullmakt. Det anförs sålunda inte direkt att meningen är att prästanställningslagens förflyttningsbestämmelser skall kunna tillämpas även på en kyrkoherde med fullmakt. Det viktiga från lagtolkningssynpunkt är dock att motsatsen inte anges, dvs. att uttalandena inte innefattar något besked om att förflyttningsbestämmelserna skulle sakna tillämpning på en kyrkoherde med fullmakt. Denna omständighet i förening med att lagtexten är otvetydig leder till att man måste anta att innebörden av det sedermera av riksdagen antagna lagförslaget är att prästanställningslagens förflyttningsbestämmelser var tillämpliga även på en kyrkoherde med fullmakt.

Det ter sig anmärkningsvärt att lagstiftaren har velat skydda fullmakten för statstjänstemän i allmänhet i en förflyttningssituation men att synsättet har varit ett annat avseende präster med fullmakt. Vill man söka en förklaring till denna olikhet i behandlingen av fullmaktshavare, kan denna måhända stå att finna dels i det förhållandet att anställningsformen fullmakt inte längre skulle användas vid tillsättning av tjänster som kyrkoherde, dels - och framför allt - i de särskilda problem vad gäller fullmaktshavare på det kyrkliga området som uppmärksammats såväl i 1988 års lagstiftningsärende som tidigare då frågan om införande av bestämmelser om att kunna förflytta präster med fullmakt varit aktuell.

Arbetsdomstolen finner sammanfattningsvis att enligt prästanställningslagens bestämmelser förflyttning av kyrkoherde kunde ske av stiftsstyrelse utan hinder av att kyrkoherden innehade fullmakt.

Nu gällande bestämmelser i 1992 års kyrkolag

Tillkomsten av 1992 års kyrkolag har uppenbarligen inte inneburit någon förändring såvitt gäller förflyttningsskyldigheten för präster med fullmakt i jämförelse med det rättsläge som inträdde fr.o.m. den 1 juli 1989 genom ikraftträdandet av prästanställningslagen.

Särskilt om präster med fullmakt i icke-territoriella pastorat

Man kan fråga sig om det föreligger anledning att se på något speciellt sätt på en präst med fullmakt i ett icke-territoriellt pastorat. Som anförts i det föregående (punkt 9 andra stycket) förekom en övergångsbestämmelse till förordningen om upphävande den 1 juli 1989 av vissa bestämmelser i 1965 års förordning - bland dem förflyttningsbestämmelserna i § 11 - av innebörd att äldre bestämmelser alltjämt skulle gälla för bl.a. präster i icke-territoriella pastorat. Den frågan kan ställas om denna övergångsbestämmelse hade någon betydelse för frågan om förflyttning av en präst med fullmakt i ett icke-territoriellt pastorat. Utan att närmare gå in på frågan konstaterar arbetsdomstolen att det mesta tyder på att övergångsbestämmelsen inte hade någon sådan betydelse. Hur härmed än må förhålla sig förlorade övergångsbestämmelsen emellertid varje betydelse i och med att 1965 års förordning förbehållslöst upphävdes samtidigt som 1992 års kyrkolag trädde i kraft.

Arbetsdomstolens slutsats

Arbetsdomstolens slutsats blir att stiftsstyrelsen i Lunds stift har kunnat förflytta U.H. utan hinder av att denne innehade fullmakt på tjänsten som amiralitetspastor i den icke-territoriella Karlskrona Amiralitetsförsamling.

Leder en förflyttning av en kyrkoherde med fullmakt till att kyrkoherden går miste om fullmakten?

Arbetsdomstolen vill anmärka följande.

SKPF:s talan är grundad på uppfattningen att den kyrkoherde med fullmakt som en stiftsstyrelse med tillämpning av 33 kap. 18 § kyrkolagen förflyttar till annan kyrkoherdetjänst går miste om fullmakten. Detta skulle i så fall bero på att kyrkoherden som följd av förflyttningen erhåller en ny anställning utan fullmakt och förlorar den tidigare fullmaktsanställningen. Saken kan måhända uttryckas så att SKPF betraktar kyrkoherdens anställning som knuten till pastoratet - anställningen uppfattas alltså som sammanfallande med tjänsten som kyrkoherde - och att därför innehavet av kyrkoherdetjänsten i det nya pastoratet utgör en ny anställning som inte förenas med den tidigare anställningen utan tvärt om släcker ut denna och därmed också fullmakten. Ett sådant synsätt har lett SKPF till uppfattningen att en stiftsstyrelse är förhindrad att förflytta en kyrkoherde med fullmakt. Tanken har därvid varit att endast regeringen kan åstadkomma att den nya anställningen förenas med en fullmakt.

Stiftsstyrelsen i Lunds stift har anfört att 33 kap. 18 § kyrkolagen till skillnad från 8 § lagen om reglering av fullmaktsanställningar inte innehåller något skydd för fullmaktsinnehavet och att i enlighet härmed en stiftsstyrelse kan med giltig verkan förflytta en kyrkoherde med fullmakt även om åtgärden får till följd att fullmakten går förlorad.

Frågan om inverkan på fullmakten av att en kyrkoherde med fullmakt förflyttas med tillämpning av bestämmelserna i 33 kap. 18 § kyrkolagen till annan kyrkoherdetjänst har ingående behandlats i det i april 1997 avgivna betänkandet Svenska Kyrkans personal (SOU 1997:44). I betänkandet anför utredaren på s. 160 följande:

- - - - -

Den som en gång har fått en fullmakt anses inte kunna fråntas denna ställning. Fullmaktsanställningen innebär, som redovisats ovan i avsnitt 4.1.10, främst ett skydd mot uppsägning. Det har i olika sammanhang gjorts gällande att ett beslut om förflyttning av en fullmaktsanställd präst skulle kunna innebära att prästen i fråga får en ny statligt reglerad anställning och att han därvid mister sin fullmakt. Inga nya prästtjänster tillsätts ju numera med fullmakt. Detta skulle betyda att den prästerliga fullmaktsanställningen är svagare än andra fullmaktsanställningar. Ett sådant synsätt är enligt min mening ohållbart. Om så kunde ske skulle fullmakten i praktiken inte innebära något uppsägningsskydd. En stiftsstyrelse skulle kunna kringgå uppsägningsförbudet genom att först förflytta prästen till en annan tjänst. Domkapitlet skulle sedan kort därefter kunna säga upp honom. Synsättet att förflyttningen innebär en omstart hade möjligen fog för sig på den tiden då begreppet tjänst inte alltid ansågs ha samma innebörd som begreppet anställning. Då var det dessutom så att varje ordinarie pastoratstjänst tillsattes med fullmakt. Om förflyttningen ansågs innebära att prästen i fråga fick en ny tjänst så var det i alla fall även fortsättningsvis fråga om en tjänst tillsatt med fullmakt. Som framgått ovan anser jag att förflyttningen måste jämställas med en omplacering. Oavsättligheten kan inte påverkas därav.

- - - - -

Härefter redovisas i betänkandet olika förarbetsuttalanden i anslutning till kyrklig lagstiftning. Fortsättningsvis anges följande (s. 162):

- - - - -

De lagförarbeten jag nu redovisat leder mig alltså till slutsatsen att förflyttningen bör betraktas som en omplacering och att denna inte innebär att man får en ny anställning. Om förflyttningen inte innebär att man får en ny anställning innebär den inte heller att fullmakten bortfaller. Jag finner därför inte något belägg för att den prästerliga fullmakten skulle vara svagare än andra fullmakter.

- - - - -

Arbetsdomstolen har velat peka på de sålunda framförda uttalandena i betänkandet, som numera är föremål för remissbehandling. Domstolens ställningstagande till innebörden av 33 kap. 18 § kyrkolagen i det nu behandlade hänseendet skall inte uppfattas som ett ställningstagande i frågan om vilken inverkan en förflyttning av en kyrkoherde med fullmakt kan ha för fullmakten.

Har synnerliga skäl förelegat för att förflytta U.H. till kyrkoherdetjänsten i Örkeneds pastorat.

Enligt 33 kap. 18 § kyrkolagen får i ett fall som det förevarande förflyttning till annan kyrkoherdetjänst ske, om det finns synnerliga skäl för åtgärden.

Stiftssamfälligheten har till stöd för sin uppfattning att det förelegat synnerliga skäl för att förflytta U.H. anfört i sammanfattningsvis följande. Kort tid efter det att U.H. i juli 1988 tillträdde tjänsten som amiralitetspastor uppstod allvarliga samarbetsproblem mellan denne som chef och flertalet av de omkring 10 anställda inom församlingen. Problemen hade sin grund i att U.H. uppträdde dominant och auktoritärt mot sina medarbetare. Det uppstod även missnöje bland den aktiva militära personalen med U.H:s sätt att utöva sin tjänst. Även de förtroendevalda upplevde svårigheter i samarbetet med U.H. särskilt vad gäller ekonomiska frågor. U.H. tog inte rättelse trots att kyrkorådets dåvarande ordförande vid ett allvarligt samtal i januari 1992 framförde kritik mot honom för hans uppträdande mot personal och församlingsmedlemmar samt hans agerande i förhållande till de förtroendevalda. Under hösten 1992 framförde chefen för Kustflottan till kyrkorådsordföranden att man saknade förtroende för U.H. och inte ville ha med honom att göra fortsättningsvis. En utredning gjordes genom Kommunhälsan hösten 1992 som utmynnade i ett uttalande att problemen sannolikt inte kunde lösas annat än genom organisatoriska förändringar. Ett förslag att U.H. och övriga anställda skulle underkasta sig terapeutisk behandling och senare någon form av gruppterapi kunde inte genomföras på grund av att U.H. inte medverkade. I mars 1993 vände sig bland andra kyrkorådsordföranden och kyrkofullmäktiges ordförande med stöd av kyrkorådet till domkapitlet och framförde önskemål om att åtgärder skulle vidtas så att U.H. inte skulle återkomma till Amiralitetsförsamlingen. En förnyad framställning gjordes i januari 1994 till stiftsstyrelsen med begäran om förflyttning av U.H.. Som ett led i den utredning som på grund därav gjordes mottogs det beskedet från chefen för Sydkustens marinkommando att U.H., om han fick stå kvar som amiralitetspastor, inte skulle komma att få några som helst uppgifter som var kopplade till marinen.

SKPF har sammanfattningsvis anfört följande. U.H. blev i mars 1993 av stiftsstyrelsen påtvingad semester och blev därefter beviljad tjänstledighet från sin tjänst. Sedan denna tid har han inte varit i tjänst inom marinen. I augusti 1993 utfärdade emellertid dåvarande chefen för Sydkustens marinkommando S.F. ett tjänstgöringsomdöme som var mycket positivt för U.H.. Först under vintern 1993 uppkom märkbara svårigheter bland personalen och U.H:s relationer till kyrkorådet var tidvis ansträngda. Som grund angavs dennes agerande i vissa ekonomiska frågor. Problemen uppmärksammades. Kyrkofullmäktige beviljade medel till en arbetslagsutveckling men U.H. tilläts inte delta i denna. U.H. uppfattade att motivet till hans tjänstledighet år 1993 var att det fanns konflikter bland personalen samt mellan honom som arbetsledare och personalen. Ingen informerade honom om att grunden för tjänstledigheten skulle vara oenighet mellan honom och kyrkorådet samt mellan honom och marinledningen. SKPF och domkapitlet i Lund kom överens om att U.H. under en tvåårstid skulle vara borta från Amiralitetsförsamlingen. En utvärdering skulle därefter göras för att man skulle se vilka möjligheter som fanns för U.H. att återvända till sin tjänst i Karlskrona. Under åren 1993 - 1995 sammanträffade vid ett flertal tillfällen företrädare för domkapitlet och SKPF för att om möjligt finna en godtagbar lösning på situationen. Domkapitlet ställde i utsikt att U.H. skulle kunna återvända i tjänst. På hösten visade det sig dock att domkapitlet hade ändrat uppfattning. Det uttalande från den nuvarande marinkommandochefen som åberopats kan från SKPF:s sida inte uppfattas på annat sätt än att marinen numera saknar en egen uppfattning om U.H:s tjänstgöring. Starka sociala skäl talar vidare för att en förflyttning av U.H. till Örkeneds församling inte bör ske.

Arbetsdomstolen gör följande bedömande.

Den skriftliga bevisning som från stiftssamfällighetens sida har åberopats i målet visar enligt arbetsdomstolens mening att mycket allvarliga motsättningar tidigt uppstod mellan på ena sidan U.H. samt på andra sidan såväl honom underställd personal och förtroendevalda inom församlingen som aktiv personal inom marinen. Problemen förvärrades och ledde efter hand till att förtroendet för U.H. gick förlorat. Stiftsstyrelsen och SKPF kom gemensamt fram till att det var nödvändigt att U.H. under en längre tid var borta från församlingen. En kortsiktig lösning på konfliktsituationen blev att U.H. beviljades tjänstledighet under två års tid. Under tjänstledigheten uppehöll han vikariat på prästtjänster först i Sölvesborgs församling och senare i Örkeneds församling. Den utvärdering som senare skedde utmynnade enligt stiftsstyrelsens uppfattning i att det inte förelåg förutsättningar för U.H. att återinträda i arbetet som amiralitetspastor. Visserligen framgår av utredningen att U.H. hade gjort sig uppskattad som präst under sin vikariatstjänstgöring i Sölvesborgs församling och i Örkeneds församling. Mot denna bakgrund kunde tyckas att ett återupptagande av verksamheten som amiralitetspastor skulle ha varit möjlig med tanke på att vid tidpunkten för utvärderingen en förhållandevis lång tid hade förflutit sedan motsättningarna hade kulminerat och att de flesta bland den underställda personalen då inte längre fanns kvar i tjänst i församlingen. Utredningen visar emellertid enligt domstolens bedömning att situationen inte hade förändrats på något avgörande sätt när utvärderingen gjordes. Särskild betydelse måste tillmätas det förhållandet att avsaknaden av förtroende för U.H. visade sig alltjämt bestå. Ett entydigt belägg för att det förhöll sig på detta sätt utgörs av beskedet från chefen för Sydkustens marinkommando att marinen inte var beredd att ha med U.H. att göra, om denne skulle få återuppta sin tjänst som amiralitetspastor. Det finns inte något som tyder på att detta ställningstagande ej skulle ha varit övervägt och allvarligt menat. Redan med hänsyn till att marinen tog denna ställning skulle, såvitt arbetsdomstolen kan finna, ett framgångsrikt arbete i församlingen för U.H:s del ha blivit omöjligt och församlingens verksamhet ha tagit allvarlig skada om U.H. återupptagit arbetet som amiralitetspastor.

Arbetsdomstolen finner vid ett övervägande av samtliga omständighet att synnerliga skäl har förelegat för stiftsstyrelsen att förflytta U.H..

Arbetsdomstolens slutsatser

Arbetsdomstolen finner sammanfattningsvis att stiftsstyrelsen i Lunds stift har kunnat förflytta U.H. utan hinder av att denne innehade fullmakt på tjänsten som amiralitetspastor ävensom att synnerliga skäl har förelegat att förflytta U.H. från tjänsten som amiralitetspastor i Karlskrona Amiralitetsförsamling.

SKPF:s yrkanden om ogiltigförklaring av stiftsstyrelsens beslut och om skyldighet för stiftsstyrelsen att utge allmänt skadestånd skall således avslås.

SKPF skall ersätta stiftssamfälligheten för dess rättegångskostnad. Det föreligger inte någon tvist om beloppets storlek.

DOMSLUT

1. Arbetsdomstolen avslår SKPF:s yrkanden i målet.

2. Svenska Kyrkans Personalförbund skall ersätta Lunds stiftssamfällighet för dess rättegångskostnad med sextiofyratusenetthundrafemtiotre (64 153) kr, 51 000 kr utgör ombudsarvode, jämte ränta på förstnämnda belopp från dagen för denna dom till dess betalning sker. Mervärdesskatt ingår med 12.830 kr.

Dom 1997-06-25, målnummer A-64-1996

Ledamöter: Hans Stark, Brita Swan, Palle Landin, Lars Ahlvarsson, Ulf Perbeck, Margareta Zandén och Anna-Greta Johansson. Enhälligt.

Sekreterare: Inge-Marie Nilsson