2

Ålderspension, som börjar utgå vid 67 års ålder, utgör 60 procent av den

genomsnittliga pensionsgrundande inkomsten under de 15 bästa åren. För

full ålderspension fordras i inledningsskedet 20 pensionsgrundande år, vil­

ket krav successivt höjes till att avse 30 år. Jämte folkpensionen kommer

full ålderspension från tilläggspensioneringen att i stort sett motsvara två

tredjedelar av hela arbetsinkomsten. Tilläggspensioneringens ålderspension

kan uttagas från 63 års ålder, varvid pensionen minskas på visst sätt. Den

som väntar med att ta ut pensionen till efter 67 år får å andra sidan en viss

höjning av pensionen.

Förtidspension lämnas till den, som åtnjuter invalidförmån från folkpen­

sioneringen. Vid förlust av arbetsförmågan utgår hel förtidspension med

samma belopp som vederbörande skulle erhålla i ålderspension från 67 års

ålder. Vid höggradig nedsättning av arbetsförmågan utgår 60 procent av hel

förtidspension.

Familjepension utgöres av änkepension och barnpension. Änkepension

utgår förutsatt att äktenskapet ingåtts senast då mannen fyllde 60 år och

att det varat i minst fem år. Har makarna gemensamma barn, utgår dock

änkepension oavsett om dessa förutsättningar föreligger eller ej. Barnpen­

sion utgår då den avlidne efterlämnar barn under 19 år. Tilläggspensione­

ringens familjepension motsvarar en viss del av den tilläggspension, som

den avlidne uppbar eller skulle ha erhållit om han blivit invalid, nämligen

för en efterlevande (änka eller barn) 40 procent, för två efterlevande (änka

och ett barn eller två barn) 50 procent o. s. v. För fem eller flera efter­

levande utgår 80 procent av den avlidnes tilläggspension.

Det har förutsatts, att den nu utarbetade lagstiftningen kommer att kom­

pletteras på en del punkter, främst beträffande förtids- och familjepensio-

nerna, vilket torde kunna ske innan förmåner börjar utges från tilläggs­

pensioneringen.

I likhet med folkpensioneringen skall tilläggspensioneringen finansieras

enligt ett fördelningssystem, dock endast med avgifter och således utan

tillskott av skattemedel; inom tilläggspensioneringen uppbygges vidare en

betydande fond, allmänna pensionsfonden. På inkomst av anställning erläg­

ges kollektiv arbetsgivaravgift. På inkomst av annat förvärvsarbete erlägges

egenavgift. Samma uttagsprocent tillämpas för arbetsgivaravgift och egen­

avgift.

Rätt till tilläggspension skall börja intjänas och avgifter skall erläggas

fr. o. m. 1960. Avgiftsuttaget fastställes till en början för fem år och före­

slås utgöra 3 procent 1960 för att sedan stiga med en procent om året till

7 procent 1964. Räknat på den totala lönesumman blir arbetsgivaravgiften

vid konstant penningvärde och oförändrad inkomstnivå 1,9 procent 1960

och 4,5 procent 1964. Det förutsättes att arbetsgivaravgiften framdeles inte

kommer att överstiga 10 procent av den totala lönesumman.

Möjligheter finnes till undantagande från den allmänna tilläggspensione­

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1959

Kungl. Maj:ts proposition nr i00 år W59

3

ringen, kollektivt för inkomst av anställning och individuellt för inkomst

av annat förvärvsarbete.

Allmänna pensionsfonden beräknas vid konstant penningvärde och oför­

ändrad inkomstnivå uppgå till 4 700 miljoner kr. vid 1964 års utgång. För­

valtningen av fonden föreslås anförtrodd åt tre styrelser. Första fondsty­

relsen skall förvalta de arbetsgivaravgifter som erlägges av det allmänna,

andra fondstyrelsen arbetsgivaravgifter från enskilda större arbetsgivare

samt tredje fondstyrelsen övriga arbetsgivaravgifter och egenavgifter. I sty­

relserna skall företrädare finnas för närmast berörda parter utan att någon

parts representanter ensamma har majoritet.

En betydande del av fondmedlen skall i form av återlån genom banker

och andra kreditinstitut kunna gå tillbaka till dem som erlagt avgifter.

Övriga fondmedel placeras i obligationer och andra skuldförbindelser som

utfärdas av staten, kommuner och kreditinrättningar m. fl.

4

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1959

Förslag

till

Lag

om försäkring för allmän tilläggspension

Härigenom förordnas som följer.

Inledande bestämmelser

1 §•

Försäkring enligt denna lag avser att bereda ålderspension, förtidspension

och familjepension utöver vad som må utgå i folkpension. Rätt till pension

enligt försäkringen grundas på inkomst av förvärvsarbete. Efter sådan in­

komst utgår ock avgift till försäkringen.

2

§•

Svensk medborgare är försäkrad enligt denna lag från och med det kalen­

derår, varunder han fyller sexton år.

Vad nu sagts gäller ock den som utan att vara svensk medborgare är

mantalsskriven i riket.

Den som tillgodoräknats pensionspoäng enligt vad i 9 § sägs är försäk­

rad, även om han ej längre uppfyller förutsättningarna enligt första eller

andra stycket.

3 §•

Försäkringen handhaves av den centrala myndighet (pensionsmyndig-

heten) och de lokala organ, som Konungen bestämmer.

Om pensionsgrundande inkomst m. m.

4

§•

För varje år, varunder någon varit försäkrad enligt 2 § första eller andra

stycket, skall för honom enligt vad nedan sägs beräknas pensionsgrun­

dande inkomst på grundval av hans inkomst av anställning och inkomst av

annat förvärvsarbete under året. Sådan beräkning skall icke göras för år

då den försäkrade avlidit eller för år efter det då han fyllt sextiofem år eller

för tidigare år, varunder han åtnjutit ålderspension jämlikt denna lag eller

invalidpension eller sjukbidrag enligt lagen om folkpensionering, dock icke

5

invalidpension som utgår allenast på grund av stadgandet i 3 § 2 mom. andra

stycket sistnämnda lag.

Med år avses i denna lag kalenderår, där ej annat framgår av omständig­

heterna.

5 §•

Med inkomst av anställning avses den lön i penningar eller naturaförmåner

i form av kost eller bostad, som försäkrad åtnjutit såsom arbetstagare i all­

män eller enskild tjänst. Till sådan inkomst hänföres dock icke från en och

samme arbetsgivare åtnjuten lön, som under ett år ej uppgått till trehundra

kronor.

Ersättning i penningar för arbete som försäkrad utfört för annans räkning

utan att vara anställd i dennes tjänst skall, om ersättningen under ett år

uppgått till minst trehundra kronor, vid lagens tillämpning anses såsom

inkomst av anställning, såvida den försäkrade och den som utgivit ersätt­

ningen varit ense därom; och skall i dylikt fall den förre anses såsom arbets­

tagare och den senare såsom arbetsgivare.

Vid beräkning av inkomst av anställning skall hänsyn icke tagas till lön

eller annan ersättning, som försäkrad åtnjutit från arbetsgivare, vilken är

bosatt utom riket eller är utländsk juridisk person, i annat fall än då den

försäkrade sysselsatts vid skötseln av här i riket belägen fastighet eller i

rörelse som bedrives från här beläget fast driftställe. Hänsyn skall ej heller

tagas till lön eller ersättning från främmande makts härvarande beskick­

ning eller lönade konsulat eller från arbetsgivare, vilken tillhör beskick­

ning eller konsulat som nu sagts och icke är svensk medborgare.

6

§.

Med inkomst av annat förvärvsarbete avses

a) inkomst av här i riket bedriven rörelse;

b) inkomst av här belägen jordbruksfastighet, som brukas av den för­

säkrade; samt

c) ersättning i penningar för arbete för annans räkning;

allt i den mån inkomsten icke enligt 5 § är att hänföra till inkomst av an­

ställning.

Har inkomst som avses i första stycket a), b) eller c) icke uppgått till fem­

hundra kronor för år, tages den ej i beräkning.

7

§•

Till grund för beräkningen av inkomst av anställning och inkomst av an­

nat förvärvsarbete under visst år skall läggas den försäkrades taxering till

statlig inkomstskatt avseende nämnda år. Avser taxeringen beskattningsår

som ej sammanfaller med kalenderår, skall inkomst under beskattningsåret

anses hava åtnjutits under det kalenderår, som närmast föregått taxerings­

året.

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1059

Närmare bestämmelser rörande beräkningen av inkomst av anställning

och inkomst av annat förvärvsarbete beslutas av Konungen med riksdagen.

Angående beräkningen av inkomst av anställning för försäkrad som är

bosatt utomlands eller har att erlägga sjömansskatt stadgas särskilt.

6

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1959

8

§•

Pensionsgrundande inkomst utgöres av summan av inkomst av anställning

och inkomst av annat förvärvsarbete i den mån summan överstiger det i 10 §

omförmälda, vid årets ingång gällande basbeloppet. I den mån summan är

högre än dubbla basbeloppet skall den dock såvitt den utgöres av inkomst

av annat förvärvsarbete tagas i beräkning endast till två tredjedelar. Bas­

beloppet och i förekommande fall dubbla basbeloppet avräknas i första

hand mot inkomsten av anställning.

Vid beräkning av pensionsgrundande inkomst bortses från inkomst av

anställning och inkomst av annat förvärvsarbete i vad summan därav över­

stiger sju och en halv gånger det vid årets ingång gällande basbeloppet. Be­

lopp, från vilket sålunda skall bortses, avräknas i första hand å inkomst av

annat förvärvsarbete.

Inkomst av anställning eller inkomst av annat förvärvsarbete, som skall

ingå i den pensionsgrundande inkomsten, avrundas till närmast lägre hund­

ratal kronor.

9 §.

För varje år, för vilket pensionsgrundande inkomst fastställts för för­

säkrad, skall pensionspoäng tillgodoräknas honom. I den mån pensions­

grundande inkomst härrör från inkomst av annat förvärvsarbete må dock

pensionspoäng tillgodoräknas den försäkrade endast såvida avgift enligt

34 § för året till fullo erlagts inom föreskriven tid. Utan hinder av att sådan

avgiftsbetalning icke skett skall pensionspoäng tillgodoräknas den försäkra­

de för det år varunder han fyllt sextiofem år eller, där den försäkrade eller

efterlevande till honom ansöker om pension enligt denna lag för tid före

det år varunder den försäkrade skulle uppnå sextiosju års ålder, för de

båda år som närmast föregått det då pension vid bifall till ansökningen skulle

börja utgå.

Pensionspoäng som i första stycket sägs är den pensionsgrundande in­

komsten delad med det vid årets ingång gällande basbeloppet. Pensionspoäng

beräknas med två decimaler.

För år, varunder försäkrad åtnjutit förtidspension enligt 16 §, skall den

försäkrade tillgodoräknas pensionspoäng motsvarande medeltalet av de två

högsta poängtalen under den fyraårsperiod som närmast föregått det år, då

folkpension som avses i 4 § började utgå till honom. Pensionspoäng enligt

bestämmelserna i detta stycke må ej tillgodoräknas försäkrad för tid efter

det år, varunder han fyllt sextiofem år.

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1959

7

¹⁰ §.

Basbeloppet utgör fyratusen kronor multiplicerat med det tal, som an­

giver förhållandet mellan det vid varje tidpunkt gällande pensionspristalet

enligt lagen om folkpensionering och pensionspristalet för december 1957.

Vid beräkning av basbeloppet sker avrundning till närmaste hundratal

kronor.

Om ålderspension

11

§•

Rätt till ålderspension föreligger från och med den månad, varunder den

försäkrade fyller sextiosju år, under förutsättning att pensionspoäng till­

godoräknats honom för minst tre eller, om han icke är svensk medborgare,

minst tio år.

På särskild framställning av försäkrad utgår ålderspension för tid före

den månad, varunder han fyller sextiosju år, dock tidigast från och med den

månad, då han uppnår sextiotre års ålder.

12

§.

Ålderspension utgör, där ej annat följer av andra och tredje styckena eller

13 §, för år räknat sextio procent av produkten av basbeloppet för den månad,

för vilken pension skall utgivas, och medeltalet av de pensionspoäng som

tillgodoräknats den försäkrade eller, om pensionspoäng tillgodoräknats ho­

nom för mer än femton år, medeltalet av de femton högsta poängtalen. Har

pensionspoäng tillgodoräknats den försäkrade för mindre än trettio år, skall

hänsyn tagas endast till så stor del av nämnda produkt som svarar mot

förhållandet mellan det antal år, för vilka pensionspoäng tillgodoräknats

honom, och talet trettio.

Har undantagande som i 36 eller 37 § sägs ägt giltighet för den försäk­

rade, skall honom tillkommande ålderspension utgöra sextio procent av så

stor del av den i första stycket angivna produkten, som svarar mot förhål­

landet mellan det antal år, dock högst trettio, för vilka pensionspoäng till­

godoräknats den försäkrade, och talet trettio ökat med ett för varje år, för

vilket den försäkrade till följd av undantagandet icke tillgodoräknats pen­

sionspoäng eller gått förlustig mer än en poäng. Ej må med tillämpning av

vad nu sagts talet trettio ökas till mer än femtio.

Vad i andra stycket stadgas skall äga motsvarande tillämpning i fall då

pensionspoäng jämlikt 9 § första stycket på grund av underlåten avgiftsbe-

talning icke tillgodoräknats den försäkrade.

13 §.

Börjar ålderspension utgå tidigare än från och med den månad, var­

under den försäkrade fyller sextiosju år, skall den enligt 12 § beräknade

8

pensionen minskas med sex tiondels procent för varje månad, som då pen.

sionen börjar utgå återstår till ingången av den månad varunder den för­

säkrade fyller sextiosju år. Om pensionen börjar utgå senare än från och

med sistnämnda månad, ökas pensionen med sex tiondels procent för varje

månad, som då pensionen börjar utgå förflutit från ingången av den må­

nad varunder den försäkrade uppnådde nämnda ålder. Härvid må hänsyn

dock ej tagas till tid efter den månad, under vilken den försäkrade fyllt

sjuttio år.

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1959

Om förtidspension

14 §.

Åtnjuter försäkrad på grund av nedsättning av arbetsförmågan, som in­

träffat efter det han blev försäkrad enligt denna lag, folkpension som i 4 §

sägs, äger han rätt till förtidspension enligt vad nedan stadgas för tid före

den månad, då han fyller sextiosju år eller ålderspension dessförinnan börjar

utgå till honom.

Beträffande försäkrad som ej är svensk medborgare gäller vad nu sagts

endast såvida pensionspoäng tillgodoräknats honom för minst fem år före

det år, varunder folkpension som avses i första stycket började utgå.

15 §.

År nedsättningen av den försäkrades arbetsförmåga fullständig, utgives

hel förtidspension. I annat fall utgives sextio procent av hel förtidspension.

16 §.

Har pensionspoäng tillgodoräknats den försäkrade för minst två av de fyra

år, som närmast föregått det år då folkpension som i 4 § sägs började utgå

till honom, skall hel förtidspension utgå med det belopp, vartill enligt denna

lag ålderspension till den försäkrade skulle uppgå, därest sådan pension

skulle börja utgå från och med den månad varunder han fyller sextiosju år

samt den försäkrade för varje år från och med det, då förtidspensionen bör­

jar utgå, till och med det, då han uppnår sextiofem års ålder, antages hava

tillgodoräknats pensionspoäng motsvarande medeltalet av de två högsta

poängtalen under nämnda fyraårsperiod. Pension enligt vad nu sagts må ej

utgå, om undantagande enligt 36 eller 37 § ägde giltighet för den försäkrade

då folkpension som i 4 § sägs började utgå samt undantagandet tillika för­

anlett, att den försäkrade för något av de fyra förutnämnda åren gått för-

lustig mer än en pensionspoäng. Förtidspension må ej heller utgå, om den

försäkrade vid sextiosju års ålder icke kan komma i åtnjutande av ålders­

pension.

9

17 §.

Äger den försäkrade icke rätt till förtidspension enligt vad i 16 § stadgas

men skulle han hava varit berättigad till ålderspension enligt denna lag,

därest han uppnått sextiosju års ålder den månad då folkpension som i

4 § sägs började utgå, skall hel förtidspension utgå med belopp motsvarande

vad den försäkrade i sådant fall skulle hava erhållit i ålderspension, om

denna börjat utgå från och med nämnda månad.

18 §.

Åtnjuter försäkrad för viss månad sjukhjälp från allmän sjukkassa i form

av sjukpenning eller hempenning, skall förtidspension för samma månad

minskas med beloppet av nämnda sjukhjälp i den mån detta överstiger det

sjukhjälpsbelopp, som avdragits från den försäkrades folkpension eller från

barnbidrag enligt lagen om särskilda barnbidrag till änkors och invaliders

m. fl. barn. Vad nu sagts skall ej gälla i fråga om sjukhjälp för sjukperiod,

som börjat efter utgången av den månad, varunder förtidspensionen första

gången utbetalats, såvida icke försäkrad, som uppburit sextio procent av hel

förtidspension, kommer i åtnjutande av hel förtidspension, i vilket fall av­

drag skall göras å det belopp varmed pensionen ökat.

19 §.

Förtidspension må efter omständigheterna bestämmas att utgå under viss

tid eller tills vidare.

Därest den försäkrades arbetsförmåga varaktigt förbättras, skall pensio­

nen indragas eller minskas med hänsyn till förbättringen av arbetsförmågan.

Försäkrad som åtnjuter förtidspension är skyldig att, om hans arbetsför­

måga väsentligt förbättras, utan oskäligt dröjsmål göra anmälan härom. Är

den försäkrade omyndig, åvilar anmälningsskyldigheten förmyndaren.

20

§.

Vägrar försäkrad utan giltig anledning att underkasta sig sådan sjukvård

eller yrkesutbildning, som är ägnad att helt eller delvis förebygga eller häva

nedsättning av arbetsförmågan och vartill bidrag erbjudits honom av all­

männa medel, må förtidspension helt eller delvis tills vidare förvägras ho­

nom, under förutsättning att han erinrats om denna påföljd.

21

§.

Förtidspension utgives ej i fall då nedsättningen av arbetsförmågan upp­

kommit till följd av sjukdom eller skada, som den försäkrade uppsåtligen

åsamkat sig.

Förtidspension må skäligen nedsättas eller helt indragas, om den för­

säkrade

a) ådragit sig den skada eller sjukdom som förorsakat nedsättningen av

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1959

10

arbetsförmågan vid förövandet av handling, för vilken ansvar spåföljd ge­

nom lagakraftägande dom ådömts honom;

b) vägrar att underkasta sig undersökning av läkare eller att följa läka­

res föreskrifter eller eljest gör sig skyldig till grov ovarsamhet ur hälso­

synpunkt;

c) medvetet eller av grov vårdslöshet lämnar oriktig eller vilseledande upp­

gift angående förhållande, som är av betydelse för pensionsrätten; eller

d) utan giltigt skäl underlåter att göra anmälan som avses i 19 § sista

stycket.

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1959

Om familjepension

22

§.

Är försäkrad vid sitt frånfälle berättigad till förtidspension eller ålders­

pension eller skulle han, om fall som avses i 14 § varit för handen vid tid­

punkten för dödsfallet, hava varit berättigad till förtidspension, föreligger

för änka och barn rätt till familjepension enligt vad nedan sägs.

Adoptivbarn likställes i denna lag med eget barn.

23 §.

Änkepension tillkommer änka efter den försäkrade, om äktenskapet varat

minst fem år och ingåtts senast den dag då den försäkrade fyllde sextio år.

Äro de i första stycket angivna förutsättningarna för rätt till änkepension

icke uppfyllda, äger änkan likväl komma i åtnjutande av sådan pension,

därest den försäkrade efterlämnar barn, som tillika är barn till änkan.

Rätten till änkepension upphör, därest änkan ingår nytt äktenskap.

24 §.

Änkepension utgör för år räknat, om den försäkrade efterlämnar barn,

som är berättigat till pension efter den försäkrade, trettiofem och i annat fall

fyrtio procent av hel förtidspension, som den försäkrade var berättigad till

eller skulle hava kommit i åtnjutande av därest rätt till sådan pension inträtt

vid tidpunkten för dödsfallet, eller, om den försäkrade var berättigad till

ålderspension, av dylik pension beräknad enligt 12 §.

25 §.

Barnpension tillkommer den försäkrades barn, som icke fyllt nitton år.

Rätt till barnpension föreligger dock ej för barn, som är adopterat av annan

än den försäkrade eller dennes make, och ej heller för barn utom äktenskap,

därest den försäkrade enligt avtal, som är bindande för barnet, åtagit sig att

till dess underhåll utgiva visst belopp en gång för alla.

12

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1959

Avgifterna skola vara så avvägda, att de i förening med andra tillgängliga

medel förslå till bestridande av pensionsutbetalningar, förvaltningskostna­

der och andra försäkringen åvilande utgifter ävensom till den fondering

som finnes erforderlig.

Försäkringens inkomster skola ingå till en fond, benämnd allmänna pen­

sionsfonden, vilken förvaltas på sätt Konungen med riksdagen bestämmer.

32 §.

Konungen skall med riksdagen fastställa procentsats för uttaget av avgif­

ter till försäkringen. Beslut om den procentsats, som skall tillämpas för

visst år, skall fattas senast ett år dessförinnan.

Pensionsmyndigheten åligger att vart femte år framlägga förslag beträf­

fande avgiftsuttaget under nästföljande sju år, i den mån uttaget icke re­

dan beslutats.

33 §.

Arbetsgivare skall för varje år erlägga avgift till försäkringen å vad han

under året till arbetstagare hos honom utgivit i lön i penningar eller natura­

förmåner i form av kost eller bostad eller, där fall som avses i 5 § andra

stycket är för handen, i annan ersättning i penningar. Avgiften utgår efter

den för året gällande procentsatsen och beräknas å summan av lön och an­

nan ersättning som nu sagts, sedan därifrån dragits dels ett belopp mot­

svarande det vid årets ingång gällande basbeloppet multiplicerat med det

beräknade genomsnittliga antalet arbetstagare hos arbetsgivaren under

året, dels ock för varje arbetstagare sådan del av lön eller annan ersätt­

ning, som för år räknat överstigit sju och en halv gånger nämnda bas­

belopp. Härvid skall arbetstagare, som under hela året varit anställd med

full arbetstid, räknas såsom en arbetstagare och arbetstagare, som under

året varit anställd i mindre omfattning, medräknas i motsvarande mån.

Genomsnittliga antalet arbetstagare beräknas med en decimal.

Om särskilda skäl föranleda därtill, må avgift beräknas på sätt som av­

viker från vad i första stycket stadgas men som giver i huvudsak samma

resultat.

Vid avgiftsberäkning enligt första och andra styckena skall bortses från

arbetstagare, som vid årets ingång uppnått sextiofem års ålder, så ock från

arbetstagare, vars lön under året icke uppgått till trehundra kronor. Hän­

syn skall vidare ej tagas till arbetstagare i fall då lön eller annan ersättning

till honom antingen enligt 5 § tredje stycket icke utgör inkomst av anställ­

ning eller, om arbetstagaren icke är vare sig svensk medborgare eller man­

talsskriven härstädes, avser arbete utom riket.

Om avgift för lön till vissa sjömän stadgas särskilt.

14

ålders-, förtids- och familjepension, som består även om avtalet senare upp­

hör att vara tillämpligt på arbetstagaren. Sådant avtal skall upprättas

skriftligen och undertecknas av dem som slutit avtalet. Avtalet må ej upp­

höra att gälla å annan tid än vid utgången av ett år.

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1959

38 §.

Har arbetsgivare, som är bunden av kollektivavtal enligt 37 §, i sin tjänst

jämväl arbetstagare, vilken ej är medlem av avtalsslutande organisation

å arbetstagarsidan, skall avtalet tillämpas även å denne, såvida han syssel-

sättes i arbete som avses med avtalet. Vad nu sagts gäller ej arbetstagare,

vilken omfattas av ett för arbetsgivaren gällande kollektivavtal som slutits

av annan arbetstagarorganisation.

39 §.

Föreligger kollektivavtal som i 37 § sägs, skall vid beräkning av pensions-

grundande inkomst för arbetstagare, å vilken avtalet är tillämpligt, hänsyn

icke tagas till inkomst, som arbetstagaren hos arbetsgivare, vilken är bun­

den av avtalet, åtnjutit av därmed avsett arbete. Vid beräkning av sådan

arbetsgivares avgift enligt 33 § skall bortses från arbetstagare som nu sagts.

40 §.

Kollektivavtal som avses i 37 § skall registreras hos pensionsmyndig-

heten.

Ansökan om registrering skall göras i fråga om avtal, som slutits före

den 1 juli 1961, senast den 31 augusti nämnda år och beträffande annat

avtal inom två månader efter utgången av den månad, varunder avtalet

träffades.

Befinnes avtal strida mot vad som föreskrives i 37 §, skall registrering

vägras.

Göres ansökan om registrering icke inom föreskriven tid eller vägras

registrering, är avtalet ogiltigt.

Särskilda bestämmelser

41 §.

Den som önskar komma i åtnjutande av pension eller vill göra anspråk

på ökning av pension skall, där ej annorlunda stadgas, göra ansökan därom.

42 §.

Pension utgives månadsvis.

Ålderspension utgår från och med den månad varunder den försäkrade

fyller sextiosju år eller, om han önskar att pensionen skall börja utgå tidi­

gare eller senare, från och med den månad som angives i pensionsansök-

18

57 §.

Försäkrad, som är svensk medborgare och som är född år 1896, äger rätt

till ålderspension, om pensionspoäng tillgodoräknats honom för två år.

Är försäkrad, som är svensk medborgare, född under något av åren 1896—

1914, skall vid tillämpning av 12 § första stycket talet trettio utbytas

mot talet tjugu. Beträffande försäkrad som nu sagts skall 12 § andra och

tredje styckena icke äga tillämpning.

Om försäkrad är svensk medborgare och född under något av åren 1915

—1923, skall vid tillämpning av 12 § talet trettio utbytas mot talet tjugu

ökat med ett för varje år, som den försäkrade är född senare än år 1914;

och skall för varje år, som den försäkrade är född senare än år 1914, ökning

som i 12 § andra stycket sägs ske med en tiondel av det antal år, för vilket

den försäkrade till följd av undantagandet icke tillgodoräknats pensions­

poäng eller gått förlustig mer än en poäng.

58 §.

För år 1960 skall pensionsgrundande inkomst icke beräknas för den som

under året uppnår sextiofem års ålder. Avgift som i 33 § sägs skall för år

1960 icke erläggas för lön eller annan ersättning till arbetstagare, som under

året fyller sextiofem år.

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1959

59 §.

För år 1960 skall den i 32 § omförmälda procentsatsen fastställas år 1959.

Förslag som i 32 § andra stycket sägs skall framläggas första gången år

1963 och andra gången år 1967.

60 §.

Anmälan som i 36 § första stycket sägs må med giltighet från och med år

1960 göras under nämnda år samt under första halvåret 1961.

61 §.

Vad i 44 § stadgas skall ej äga tillämpning i fall då livränta eller sjukpen­

ning som där sägs utgår på grund av skada som inträffat före den 1 januari

1960.

62 §.

Konungen äger förordna, att uppgifter, som enligt denna lag skola hand­

havas av pensionsmyndigheten, tills vidare skola fullgöras av annan myn­

dighet.

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1959

Förslag

till

Reglemente

angående allmänna pensionsfondens förvaltning

Härigenom förordnas som följer.

i. ■ ;

Inledande bestämmelser

1 §•

De penningmedel, som enligt 31 § lagen om försäkring för allmän til­

läggspension skola ingå till allmänna pensionsfonden, skola på sätt nedan

stadgas förvaltas av tre särskilda styrelser, benämnda första, andra och

tredje fondstyrelserna.

^*

2 §.

Den i 3 § lagen om försäkring för allmän tilläggspension omförmälda

pensionsmyndigheten åligger att överföra

1. till första fondstyrelsens förvaltning avgifter, som enligt 33 § nämnda

lag erläggas av staten, kommuner och därmed jämförliga samfälligheter

samt bolag, föreningar och stiftelser, i vilka staten, kommun eller därmed

jämförlig samfällighet äger ett bestämmande inflytande;

2. till andra fondstyrelsens förvaltning jämlikt sistnämnda lagrum infly­

tande avgifter från andra arbetsgivare än under 1 sägs, som i genomsnitt

för det år, varå avgifterna belöpa, sysselsätta minst tjugu arbetstagare;1

samt

3. till tredje fondstyrelsens förvaltning övriga avgifter enligt samma

lagrum samt avgifter, som erläggas jämlikt 34 § lagen om försäkring för

allmän tilläggspension.

Till varje fondstyrelses förvaltning skall jämväl hänföras avkastning av

de av styrelsen förvaltade medlen.

3 §•

Pensionsutbetalningar ävensom, där ej annat följer av vad i andra stycket

stadgas, förvaltningskostnader och andra utgifter avseende försäkringen

för allmän tilläggspension skola, i den mån andra medel ej stå till förfogan­

de, bestridas genom tillskott, som pensionsmyndigheten äger erhålla från

fondstyrelserna. De för ett kalenderår erforderliga medlen skola tillskjutas

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1959

7

§•

Fondstyrelse sammanträder på kallelse av ordföranden. Framställer leda­

mot begäran om sammankallande av styrelsen, skall hans begäran efter­

kommas.

Fondstyrelse är beslutför, där de vid sammanträdet tillstädesvarandes

antal överstiger hälften av hela antalet ledamöter. Ärende må dock icke

företagas, med mindre såvitt möjligt samtliga ledamöter eller, vid förfall

för någon av dem, suppleant för honom erhållit tillfälle att deltaga i ären­

dets behandling.

Såsom fondstyrelses beslut gäller den mening, om vilken vid sammanträ­

det de flesta förena sig, och vid lika röstetal den mening, som biträdes av

ordföranden.

Vid fondstyrelses sammanträde skall föras protokoll. Ledamot är berät­

tigad att på begäran få särskild från styrelsens beslut avvikande mening

antecknad till protokollet.

8

§•

Fondstyrelse äger uppdraga åt enskilda ledamöter eller tjänstemän hos

styrelsen att var för sig eller två eller flera i förening avgöra ärenden av

beskaffenhet att eljest ankomma på styrelsens egen prövning. Angående

den befogenhet, som sådant uppdrag medför, åligger det styrelsen att

meddela föreskrifter. Avser uppdraget beviljande av lån, skola grunderna

för långivningen fastställas.

Uppdrag som i första stycket sägs må när som helst återkallas eller in­

skränkas. Utan hinder av sådant uppdrag äger fondstyrelse själv avgöra

ärende av varje slag.

9 §•

Fondstyrelse äger anställa de tjänstemän, som finnas erforderliga, och

bestämma deras löner och övriga anställningsvillkor.

10

§.

Om arvode och annan ersättning till ledamot eller suppleant i fond­

styrelse förordnar Konungen.

Om förvaltningen

11

§•

Allmänna pensionsfonden skall av fondstyrelserna förvaltas på sådant

sätt att den blir till största möjliga gagn för försäkringen för allmän till-

läggspension. Därvid skall iakttagas, att placeringen av fondmedlen till­

godoser kraven på betryggande säkerhet, god avkastning och tillfredsstäl­

lande betalningsberedskap.

23

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1959

12

§.

Fondstyrelse må placera de under styrelsens förvaltning stående medlen

1. i obligationer utfärdade av staten, kommun eller därmed jämförlig

samfällighet, Sveriges allmänna hypoteksbank, Konungariket Sveriges stads-

hypotekskassa, Svenska bostadskreditkassan, Svenska skeppshypotekskas-

san eller av hypoteksakliebolag, som enligt vad därom finnes stadgat står

under tillsyn av bank- och fondinspektionen;

2. i obligationer garanterade av staten, kommun eller därmed jämförlig

samfällighet;

3.

i obligationer och andra för den allmänna rörelsen avsedda för­

skrivningar som offentligen utbjudits av svenskt bankaktiebolag;

4. i andra skuldförbindelser utfärdade av staten, kommun eller därmed

jämförlig samfällighet, riksbanken, bankaktiebolag, postsparbanken, post­

girokontoret, sparbank, centralkassa för jordbrukskredit eller annan kredit­

inrättning, som Konungen godkänner, eller av bolag, förening eller stiftelse

som i 2 § första stycket 1 sägs, såvida staten, kommun eller därmed jäm­

förlig samfällighet iklätt sig borgen för förbindelserna;

5. i skuldförbindelse utfärdad av annan fondstyrelse;

6. efter hörande av pensionsmyndigheten, i skuldförbindelse utfärdad

av företag, som har till syfte att befordra folkhälsan eller att medverka till

förhindrande av nedsättning av arbetsförmåga eller till förbättring av

sådan förmåga och som enligt styrelsens prövning anses erbjuda godtagbar

säkerhet; samt

7. i fordran hos kreditinrättning i enlighet med vad nedan är stadgat

om återlån.

I den mån så erfordras för en tillfredsställande betalningsberedskap eller

djest för tillgodoseende av kravet på ändamålsenlig förvaltning må fond­

medel även innestå hos riksbanken, bankaktiebolag eller postgirokontoret.

13 §.

Till skyddande av fordran må fondstyrelse å offentlig auktion eller

fondbörs inköpa egendom, som är för fordringen utmätt eller pantsatt, så

ock såsom betalning för fordran övertaga för fordringen pantsatt eller

annan egendom, såvida det är uppenbart att allmänna pensionsfonden el­

jest skulle lida avsevärd förlust. Egendom som sålunda förvärvats skall

åter avyttras, så snart lämpligen kan ske och senast då avyttring kan äga

rum utan förlust.

14 §.

Riksbanken, bankaktiebolag, postsparbanken, postgirokontoret, sparbank,

cenlralkassa för jordbrukskredit, Sveriges allmänna hypoteksbank, Svenska

skeppshypotekskassan eller annan kreditinrättning som Konungen god­

känner äger mot bevis om fullgjord avgiftsbetalning bevilja den som crlagt

24

avgift enligt lagen om försäkring för allmän tilläggspension under före­

gående år återlån med högst hälften av vad sålunda erlagts. Återlån må ej

beviljas, om dess belopp enligt vad nu sagts icke skulle uppgå till femhundra

kronor.

Kungl. Maj.ts proposition nr JOO år 1959

15 §.

Kreditinrättning, som enligt 14 § lämnat återlån, äger i samband därmed

till motsvarande belopp erhålla lån från den fondstyrelse, som enligt 2 6

har att förvalta de avgifter för vilka återlånet beviljats.

Räntesatsen för lån från fondstyrelse till kreditinrättning enligt vad i

första stycket sägs fastställes av Konungen. Sagda räntesats skall bestäm­

mas så att den med en halv procent överstiger högsta allmänt förekom­

mande räntesats vid inlåning i bankaktiebolag, postsparbanken, sparbank

och centralkassa för jordbrukskredit. Utan hinder av vad sålunda blivit

bestämt äger dock fondstyrelsen och kreditinrättningen för visst lån över­

enskomma om en efter det rådande marknadsläget bestämd, för viss tid

bunden räntesats.

16 §.

Återlån, som icke i sin helhet återbetalas inom ett år från utlämnandet,

skall årligen amorteras med belopp icke understigande en tiondel av låne-

summan. Kreditinrättnings lån hos fondstyrelse enligt 15 § skall åter­

betalas i samma mån som återlånet, dock ej långsammare än som före­

skrivits i villkoren för sistnämnda lån.

Återlån må, om långivaren och låntagaren äro ense därom, kunna över­

föras till annan kreditinrättning, som äger bevilja dylikt lån.

17 §.

Fondstyrelse må för tillgodoseende av tillfälligt penningbehov upptaga

kredit hos kreditinrättning eller hos annan fondstyrelse.

18 §.

Fondstyrelses räkenskaper skola uppgöras och avslutas för kalenderår.

Det åligger fondstyrelse att före den 1 februari varje år avgiva redovis­

ning för sin förvaltning under föregående räkenskapsår genom avlämnan­

de av förvaltningsberättelse, upptagande vinst- och förlusträkning samt

balansräkning avseende ställningen vid årets utgång.

I balansräkningen skola tillgångarna upptagas till det belopp, vartill

kostnaderna för deras anskaffning uppgått. Osäker fordran skall dock upp­

tagas till det belopp, varmed den beräknas komma att inflyta. Värdelös

fordran må icke upptagas såsom tillgång.

24 §.

Sedan revisionsberättelsen kommit fondstyrelsen till handa, skall sty­

relsen ofördröj ligen överlämna förvaltningsberättelsen med de däri upp­

tagna vinst- och förlust- samt balansräkningarna tillika med revisionsbe­

rättelsen till Konungen, vilken före den 1 maj samma år har att avgöra

frågan om fastställelse av balansräkningen.

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1959

Särskilda bestämmelser

25 §.

Vad som hos fondstyrelse förekommit rörande placering av fondmedel

ävensom i övrigt rörande enskildas förhållande till styrelsen eller till

kreditinrättning, som är låntagare hos fondstyrelsen, må ej yppas för

obehörig.

26 §.

De närmare föreskrifter som finnas erforderliga för tillämpningen av

detta reglemente meddelas av Konungen.

Detta reglemente träder i kraft den 1 januari 1960.

För åren 1960—1962 skall den i 3 § avsedda fördelningen ske sålunda

att första fondstyrelsen tillskjuter tjugu, andra fondstyrelsen femtio och

tredje fondstyrelsen trettio procent av de medel som erfordras.

28

sionskommitté1, som den 22 januari 1958 avlämnade en promemoria med

förslag om fondförvaltning in. m. i samband med en utbyggd pensionering

(SOU 1958: 4).

Den 13 oktober 1957 anordnades en folkomröstning rörande huvuddragen

i de tre förslag om tilläggspensioneringens utformning, som framlagts i

pensionsberedningens betänkande.

Genom proposition nr 55 föreläde Kungl. Maj :t 1958 års A-riksdag för­

slag om förbättringar av folkpensioneringen och införande av en lagfäst

tilläggspensionering, som byggde på det förslag som vid folkomröstningen

erhöll de flesta rösterna. Riksdagen antog med vissa ändringar proposi­

tionsförslaget såvitt angår folkpensioneringen men avslog förslaget om

lagfäst tilläggspensionering (Särsk. U 1958: 1, rskr. nr 272). I anledning

av riksdagens beslut rörande tilläggspensioneringen upplöste Kungl. Maj :t

riksdagen och förordnade om nyval till riksdagens andra kammare, vilket val

ägde rum den 1 juni 1958.

Beträffande folkpensioneringen begärde riksdagen att utredning skulle

verkställas om en rad frågor bl. a. avseende invalid- och familj epensione-

ringen. Med stöd av Kungl. Maj :ts den 9 maj 1958 givna bemyndigande till­

kallade jag en parlamentarisk utredning för behandling av dessa frågor,

1958 års socialförsäkringskommitté. Som ett första led i sitt arbete har

kommittén den 10 oktober 1958 avgivit ett förslag om förbättrade grund­

pensionsförmåner in. m. (stencilerat). Ett på grundval härav utarbetat för­

slag har tidigare i år förelagts riksdagen (prop. nr 29).

Vidare har den 6 juni 1958 inrättats ett särskilt organ, socialförsäkringens

administrationsnämnd, med uppgift att utreda bl. a. de administrativa

frågor som sammanhänger med en allmän pensionsreform.

Med de i propositionen nr 55 till 1958 års A-riksdag angivna principerna

som utgångspunkt har i socialdepartementet utarbetats förslag till lag om

försäkring för allmän tilläggspension och lag angående procentsatsen för

avgiftsuttaget under åren 1960—1964 enligt lagen om försäkring för allmän

tilläggspension ävensom förslag till reglemente angående allmänna pensions­

fondens förvaltning. Under arbetet har i skilda hänseenden utnyttjats det

omfattande material, som frambragts av de olika utredningarna, samt syn­

punkter som framkommit under remissbehandling därav.

De betänkanden som avlämnats i pensionsfrågan och remissyttrandena

däröver har redovisats i olika sammanhang så när som på yttrandena över

promemorian av 1957 års pensionskommitté. Sistnämnda yttranden hade

ännu inte avgivits vid tiden för avlämnandet av 1958 års pensionsproposi-

tion. Jag ämnar därför nu lämna en översikt över dessa yttranden. Ehuru

en kortfattad redogörelse för 1957 års pensionskommittés förslag intogs i

1 Riksbankschefen P. Åsbrink, bankdirektören T. Browaldh, professorn E. Lundberg, filosofie

doktorn R. Meidner och överdirektören I. Ohlsson.

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1959

30

avgifter, och till den tredje, C-fonden, egenavgifterna från icke-löntagare.

Varje fond skulle förvaltas av en styrelse med av Konungen förordnade leda­

möter. A- och B-fondernas styrelse föreslås bestå av nio ledamöter, varav

tre utsedda efter förslag av löntagarorganisationer och tre efter förslag av

organisationer representerande berörda arbetsgivare. C-fondens styrelse

föreslås få sju ledamöter, varav fyra skulle utses efter förslag av organisa­

tioner, som företräder de till denna fond anknutna försäkringstagarna.

I fråga om placeringen av fondmedlen diskuterar kommittén

i huvudsak fyra olika metoder. Enligt den första, specialdestinationslinjen,

skulle fondmedlen användas för några få allmänt accepterade ändamål, t. ex.

bostads- och energiförsörjning. Utlåningen för dessa ändamål skulle kunna

ske i för pensionsfonden lämpliga former. Kreditmarknaden i övrigt skulle

avlastas och utvecklas friare än eljest. Kommittén finner emellertid, att de

invändningar som kan anföras mot denna lösning är alltför starka för att

specialdestinationslinjen skall kunna rekommenderas.

Som en annan lösning anföres bankinstitutslinjen, innebärande att existe­

rande bankinstitut (affärsbanker, sparbanker, centralkassor för jordbruks­

kredit) utnyttjas som mellanhänder, t. ex. genom att fondmedlen insättes

på något slags inlåningsräkning. Härigenom skulle flera av de av kommittén

inledningsvis uppställda önskemålen kunna tillgodoses. Någon stor utlå-

ningsorganisation skulle inte behöva byggas upp för pensionsfondens del,

eftersom bankinstitutens rikt förgrenade organisation skulle öppna fondens

resurser för alla låntagargrupper och medföra en hög grad av decentralise­

ring av de beslut som är avgörande för fondmedlens fördelning. Mot dessa

fördelar står emellertid enligt kommitténs uppfattning vissa påfallande

nackdelar. Pensionsfonden utgör sålunda i hög grad en ersättning för det

sparande, som hittills via försäkringsbolagen tillförts kapitalmarknaden.

Under den framtid som kan överblickas är det, framhåller kommittén, nöd­

vändigt att fondmedlen i mycket stor utsträckning utlånas i kapitalmark-

nadsmässiga former för att undvika en alltför påfrestande omställning av

det svenska kreditsystemet. Om bankinstitutslinjen väljes, skulle detta san­

nolikt för affärsbankernas del framtvinga en omvandling i riktning mot

mera långfristig utlåning, som inger betänkligheter och som i varje fall

fordrar ytterligare överväganden. Bankerna skulle vidare kunna bli allt­

för beroende av fondledningens dispositioner. Detta skulle visserligen kunna

undvikas genom en automatisk fördelning av fondmedlen mellan institu­

ten, men det synes svårt att finna en rimlig metod härför. Av dessa och

andra skäl finner sig kommittén inte kunna tillstyrka att denna linje

lägges till grund för fondens kreditgivning.

Kommittén dryftar därefter som en tredje placeringsmetod återlånelinjen.

Enligt denna, som framfördes i det inom allmänna pensionsberedningen

framlagda förslaget om påbyggnad av folkpensioneringen genom frivillig

pensionsförsäkring, skulle pensionsavgifterna kunna återlånas av dem som

Kungl. Maj. ts proposition nr 100 år 1959

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1959

bestämmes av kreditinrättningen, som i sin tur från pensionsfonden skall

äga erhålla ett lika stort lån, löpande med en räntesats som med en hal\

procent överstiger bankinstitutens högsta inlåningsränta. Kreditinrättningen

skall vara ansvarig för att lånet återbetalas till fonden oavsett om inrätt­

ningens låntagare fullgör sina förpliktelser eller ej.

Kommittén förordar, att ett förnyat ställningstagande till fonduppbygg­

naden sker under senare delen av 1960-talet. Därvid bör enligt kommitténs

mening även utlåningsformerna tagas under ytterligare övervägande och

revideras i den mån de då vunna erfarenheterna ger anledning härtill.

Remissyttrandena

Över 1957 års pensionskommittés promemoria har yttranden efter remiss

avgivits av statskontoret, pensionsstyrelsen, försäkringsinspektionen, bank-

och fondinspektionen, sparbanksinspektionen, riksräkenskapsverket, full­

mäktige i riksbanken, fullmäktige i riksgäldskontoret, Svenska arbets­

givareföreningen, Landsorganisationen i Sverige, Tjänstemännens central­

organisation (TCO), Sveriges akademikers centralorganisation (SACO),

Svenska försäkringsbolags riksförbund, Folksam, Svenska bankföreningen,

Svenska sparbanksföreningen, Svenska jordbrukskreditkassan, Sveriges

industriförbund, Sveriges lantbruksförbund, Sveriges hantverks- och små­

industriorganisation, Kooperativa förbundet, Svenska landstingsförbundet,

Svenska stadsförbundet, Svenska landskommunernas förbund, Sveriges köp­

mannaförbund, Statstjänstemännens riksförbund, Sveriges redareförening,

Riksförbundet landsbygdens folk (RLF) samt Sveriges grossistförbund.

Vidare har Stockholms handelskammare och Skånes handelskammare in­

kommit med yttranden över promemorian.

Kommitténs premiss, att pensionsreformen bör förknippas med e n

väsentlig fondbildning för att motverka bortfall av annat spa­

rande godtages av Landsorganisationen.

Svenska arbetsgivareföreningen och Sveriges industriförbund uttalar där­

emot, att synnerligen starka skäl av såväl samhällsekonomisk som admi­

nistrativ art talar mot en till pensionssystemet knuten stor fondbildning.

Svenska bankföreningen ifrågasätter starkt om någon fondbildning över

huvud är behövlig eller ändamålsenlig. I allt fall bör man söka begränsa

fondbildningen genom att kombinera den med allmänt sparstimulerande

åtgärder samt en effektiv nedskärning av de offentliga utgifterna. Fondbild­

ningen som enda möjlighet att lösa sparandeproblemet ifrågasätts även av

bank- och fondinspektionen, Svenska försäkringsbolags riksförbund, Sve­

riges köpmannaförbund, Sveriges grossistförbund och Stockholms handels­

kammare.

Pensionskommitténs förslag om fondmedlens fördelning på

tre självständigt förvaltade fonder och att huvudprincipen

för fondförvaltningen skall vara intresset av högsta möjliga avkastning och

34

Kommitténs förslag att fondernas placeringar till den del de

inte sker i form av återlån skall göras på obligationsmarknaden accepteras

av ungefär halva antalet remissinstanser, nämligen statskontoret, pensions-

styrelsen, försäkringsinspektionen, bank- och fondinspektionen, sparbanks-

inspektionen, riksräkenskapsverket, fullmäktige i riksbanken (majorite­

ten), fullmäktige i riksgätdskontoret, Svenska arbetsgivareföreningen och

Sveriges industriförbund, SACO, Svenska bankföreningen, Svenska jord­

brukskreditkassan, Sveriges lantbruksförbund, Statstjänstemännens riks­

förbund, RLF och Skånes handelskammare. I en rad fall förenas dock dessa

ställningstaganden med invändningar mot obligationsplacering som enda

utlåningsform förutom återlåningen. Framför allt anses, att obligations-

marknadslinjen innebär en alltför ensidig fördelning av fondmedlen till

staten och de större företagen och därmed missgynnar mindre företag och

nyetablering. En rad remissinstanser förordar i samband härmed den s. k.

bankinstitutslinjen och anser, att den bör vara ett alternativ till obliga-

tionsplaceringar. I denna riktning uttalar sig statskontoret, riksräken­

skapsverket, Svenska arbetsgivareföreningen och Sveriges industriförbund,

SACO, Sveriges lantbruksförbund, Statstjänstemännens riksförbund och

RLF. Svenska jordbrukskreditkassan anser, att bankinstitutslinjen bör till-

lämpas för långivning till mindre företag och inom hela den för närings­

livet avsedda delen av C-fonden.

Ehuru även Svenska bankföreningen anser obligationsmarknadslinjen

skapa olägenheter för de mindre företagens kreditförsörjning, vill föreningen

dock icke tillstyrka att bankinstitutslinjen nu lägges till grund för fond­

medlens placering. Även om därmed den mest effektiva decentraliseringen

uppnås, skulle en rad tekniska problem uppstå, framför allt beträffande

fördelningen mellan de enskilda instituten samt ifråga om bestämmandet

av räntefot och övriga villkor. Bankföreningen anser i likhet med kommit­

tén, att denna linje bör upptagas till förnyat övervägande vid en kommande

allmän omprövning av placeringsformerna.

Svenska arbetsgivareföreningen och Sveriges industriförbund samt Stock­

holms handelskammare framhåller, att obligationsmarknadslinjen innebär

en långtgående centralisering av besluten och en överflyttning till riks­

banken av det reella ansvaret så länge den nuvarande kontrollen av obliga­

tionsemissioner består.

Fullmäktige i riksgätdskontoret finner det vara mindre rationellt att

placeringsmöjligheterna inte utvidgats till även andra av riksgäldskontoret

tillämpade lånetyper än obligationer. Även skattkammarväxlar, statsskuld­

förbindelser, depositioner in. in. synes böra komma till användning. Enligt

statskontorets mening är skälen för att med fondernas utlåning icke gynna

enbart större företag av en sådan styrka, att kommittéförslaget bör jämkas

så, att utlåning kan ske även om obligationer ej kan utställas.

Sveriges köpmannaförbund, Sveriges grossistförbund samt Stockholms

Kiingl. Maj:ts proposition nr 100 år 1059

30

genom avsättningarna till egna pensionsstiftelser. Den föreslagna återlåne-

rättens begränsade värde för de små och medelstora företagen påtalas även.

A andra sidan framhåller man återlånerättens stora värde som en automa­

tisk och effektiv mekanism för decentralisering av placeringsbesluten. Pen-

sionsstijrelsen, riksräkenskapsverket och TCO anser sålunda, att den med

kreditvärdighetsprövning förenade återlånerätten bör kunna utvidgas till att

avse en större del av avgifterna, medan Folksam ifrågasätter om inte väsent­

ligt längre amorteringstider bör medges. Såväl en mera omfattande återlåne-

rätt som väsentligt längre amorteringstider krävs av Svenska arbetsgivare­

föreningen och Sveriges industriförbund samt Stockholms handelskammare.

Svenska försäkringsbolags riksförbund vill dessutom införa en ackumulerad

återlånerätt upp till 100 procent av det löpande årets avgiftssumma. Koope­

rativa förbundet, Sveriges hantverks- och småindustriorganisation och Sve­

riges grossistförbund betonar nödvändigheten av en helt automatisk åter­

lånerätt utan kreditvärdighetsprövning.

Svenska lantbruksförbundet och RLF anser återlånerätten vara av föga

reell betydelse och synnerligen opraktisk för jordbrukare och mindre före­

tagare, som vore mera betjänta av en fri utlåning via kreditinstituten. Full­

mäktige i riksbanken (majoriteten) hyser betänkligheter mot återlåne­

rätten och anser, att den isolerar företagen från kreditåtstramningar sam­

tidigt som den kan utgöra en buffert mellan efterfrågan på kredit och

institutens kreditkapacitet så att utnyttjandet av återlånerätten koncentre­

ras till perioder av kreditåtstramning. Återlånesystemet skulle då fungera

på ett sätt som motverkade kreditpolitikens intentioner. Svenska sparbanks­

föreningen anför, att även om en återlånerätt kan accepteras som en tillfällig

nödlösning, så är kreditgivningen inte i första hand avsedd att skapa rätt­

visa mellan pensionsavgiftsbetalare eller ens mellan lånesökande. SACO

anser återlånesystemet vara en detaljreglering av fondmedlens disposition,

som kan motverka det ekonomiska framåtskridandet. Den bör kunna onö-

diggöras eller kraftigt begränsas om fondmedlen i större utsträckning pla­

ceras via bankerna. Bank- och fondinspektionen påpekar, att återlånerätten

i en fri kreditmarknad knappast är någon reell fördel, medan den i en

reglerad marknad gör att företag med återlånerätt kan påräkna krediter

utanför regleringen. Emellertid måste regleringen då så mycket strängare

drabba de inte prioriterade sektorerna, vilket kan leda till en ganska irratio­

nell kreditfördelning.

Förslaget om en omprövning av formerna för pensions­

fondens förvaltning senast i slutet av 1960-talet har föranlett

instämmanden från en rad remissorgan, bland vilka märks även sådana,

vilka inte intagit någon avvisande hållning till förslaget om lagfäst tilläggs­

pensionering. Dit hör bank- och fondinspektionen, riksgäldsfullmäktige,

Folksam, Kooperativa förbundet och Svenska landstingsförbundet.

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1959

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1959

37

F olkpensioneringen

Eftersom folkpensioneringen och den allmänna tilläggspensioneringen

förutsättes skola utgöra delar av ett och samma pensionssystem, finner jag

lämpligt att före redogörelsen för departementsförslaget angående tilläggs­

pensioneringen lämna en redogörelse för den nuvarande folkpensioneringen.

Jag vill emellertid erinra om att vissa jämkningar i folkpensioneringslag-

stiftningen föreslagits i propositionen nr 29 till årets riksdag. Dessa jämk­

ningar påverkar inte nämnvärt folkpensioneringen såsom grund för den

tilläggspensionering, som jag ämnar föreslå i det följande.

Gällande bestämmelser

Lagen den 29 juni 1946 om folkpensionering (nr 431; ändr. 221/1947,

527/1947, 732/1948, 264/1950, 157/1951, 332/1951, 396/1952, 291/1953,

134/1954, 394/1955, 400/1955, 265/1956, 168/1957, 172/1957 och 192/1958)

skiljer mellan å ena sidan ålderspension, som utgår efter 67 års ålder, samt

å andra sidan invalidpension, sjukbidrag och änkepension, vilka förmåner

utgår för tid dessförinnan. Vad invalidpensionen beträffar bör redan här

påpekas att denna — liksom sjukbidraget — består av två delar, grund­

pension och tilläggspension. Sistnämnda pensionsdel bör ej förväxlas med

den allmänna tilläggspension som föreslås i det följande.

Ålderspensionen utgöres i första hand av allmän ålderspension.

Denna är till storleken oberoende av vederbörandes inkomst och förmögen­

het och uppgår till 1 360 kr. för gift pensionsberättigad, vars make jämväl

åtnjuter ålderspension eller invalidpension (sjukbidrag) vari ingår tilläggs­

pension eller till vars hustru utgår hustrutillägg, 1 500 kr. för gift pensions­

berättigad, vars make åtnjuter invalidpension (sjukbidrag) som utgöres av

enbart grundpension, samt 1 700 kr. för annan pensionsberättigad.

Invalidpension eller sj ukbidrag utgår till den, vars arbets­

förmåga är på visst sätt nedsatt, och består som nämnts av grundpension

och tilläggspension. Grundpensionen utgör 200 kr. om året och utgår utan

hänsyn till vederbörandes inkomst och förmögenhet. Tilläggspensionen är

däremot inkomstprövad och utgör högst 1 160 kr. om året för gift pensions­

berättigad, vars make åtnjuter ålderspension eller tilläggspension eller vars

hustru uppbär hustrulillägg, 1 300 kr. för gift pensionsberättigad, vars make

åtnjuter enbart grundpension, samt 1 500 kr. för annan pensionsberättigad.

Änkepension utgår till änka, som fyllt 55 år, under förutsättning

att bon uppnått denna ålder senast under det kalenderår, varunder man­

nen avlidit, och att bon varit gift med honom minst fem år. Till änka som

fyllt 55 år kan dock, om särskilda skäl föranleder därtill, änkepension utgå,

även om hon uppnått nämnda ålder efter det kalenderår, varunder mannen

38

avlidit, eller varit gift med honom kortare tid än fem år. Änkepensionen, som

i sin helhet är inkomstprövad, uppgår till högst 1 360 kr. om året.

Hustrutillägg utgår till pensionsberättigad mans hustru, om hon

fyllt 60 år och makarna varit gifta minst fem år. När särskilda skäl föran­

leder därtill, kan hustrutillägg utgå, oaktat hustrun inte fyllt 60 år eller

makarna varit gifta kortare tid än fem år. Hustrutillägget, som i sin helhet

är inkomstprövat, uppgår till högst 1 360 kr. om året.

Vid folkpensioneringslagens tillämpning kan, när särskilda skäl föranle­

der därtill, gift pensionsberättigad anses såsom ogift ävensom ogift pensions­

berättigad, som sedan avsevärd tid sammanlever med annan under äkten-

skapsliknande förhållanden, anses såsom gift med denne.

De i det föregående angivna folkpensionsförmånerna höjes i förekomman­

de fall med indextillägg och s.k. standardtillägg, kommunalt bostadstillägg,

blindtillägg och vårdtillägg.

Rörande indextilläggen gäller, att socialstyrelsen skall verkställa

beräkning av förhållandet mellan det allmänna prisläget under varje månad

och prisläget i december 1951. På grundval härav fastställer Kungl. Maj :t

senast den 5 i andra månaden efter den, som beräkningen avser, det procent­

tal (pensionspristalet), som utmärker angivna förhållande. Sålunda fast­

ställt pensionspristal skall gälla under tredje månaden efter den, som beräk­

ningen avser. För varje hel mångfald av tre, varmed pensionspristalet över­

stiger 100, utgör indextillägget för år räknat 40 kr. för gift pensionsberät­

tigad, vars make åtnjuter ålderspension eller invalidpension i form av till-

läggspension eller vars hustru uppbär hustrutillägg, ävensom för änkepen-

sionsberättigad och för hustru, som uppbär hustrutillägg, samt 50 kr. för

annan pensionsberättigad. Om pensionspristalet, efter att ha stigit med hel

mångfald av tre, åter nedgår, skall indextillägget utgå efter oförändrade

grunder, så länge pensionspristalet överstiger närmast lägre hela mångfald

av tre.

Pensionspristalet har för april 1959 fastställts till 124. På grund härav

är antalet indextillägg för närvarande åtta.

S. k. standardtillägg utgår enligt lagen den 1 juni 1956 om höj­

ning av folkpensioner m. m. (nr 264; 193/1958) med 280 kr. om året för

gift pensionsberättigad, vars make åtnjuter ålderspension eller invalid­

pension i form av tilläggspension eller vars hustru uppbär hustrutillägg,

ävensom för änkepensionsberättigad och för hustru, som uppbär hustrutill-

lägg, samt 350 kr. för annan pensionsberättigad.

Ålderspensionen utgör sålunda inberäknat index- och standardlillägg för

närvarande 2 450 kr. för ensamstående och 3 920 kr. för två pensionsberät-

tigade makar. Till motsvarande belopp uppgår invalidpensionen och sjuk­

bidraget i fall då sådan förmån utgår oreducerad. Beloppet av full änke­

pension jämte nämnda båda tillägg utgör 1 960 kr.

Varje kommun äger besluta, att kommunalt bostadstillägg

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1059

40

ningen mellan staten och kommunerna regleras genom lagen den 30 juni

1947 om kommunernas bidrag till kostnaderna för folkpensioneringen (nr

398; ändr. 266/1950, 159/1951, 397/1952 och 135/1954). Kostnaderna för de

särskilda barnbidragen fördelas mellan staten och kommunerna.

Såsom bidrag till statens kostnader för de i folkpensioneringslagen stad­

gade förmånerna skall svensk medborgare erlägga pensionsavgift

för varje år, dock inte för år före det varunder han fyllt 18 år eller efter det

då han uppnått 66 års ålder och inte heller för år för vilket hans till statlig

inkomstskatt taxerade inkomst icke uppgår till 1 200 kr. (för makar som

skall taxeras enligt för sådana skattskyldiga gällande bestämmelser och

vilka båda är avgiftspliktiga räknas härvid med deras sammanlagda in­

komst). Den som under året näst före taxeringsåret inte varit mantals­

skriven i Sverige eller som avlidit före årets ingång är befriad från pensions­

avgift. Vissa utlänningar är skyldiga att erlägga pensionsavgift, bl. a. här

mantalsskrivna personer som är medborgare i något av de andra nordiska

länderna.

Pensionsavgiften utgör f. n. 4 procent av den avgiftspliktiges till statlig

inkomstskatt taxerade inkomst. Emellertid gäller att makar, som båda är

avgiftspliktiga och taxeras enligt för gift skattskyldig gällande bestämmelser,

skall erlägga avgift med sammanlagt högst 600 kr. Därvid skall iakttagas,

att om vardera makens taxerade inkomst överstiger 7 500 kr., envar påföres

pensionsavgift med 300 kr. Om endast den ena makens taxerade inkomst

överstiger 7 500 kr., minskas i förekommande fall dennes avgift så att sam­

manlagda beloppet av makarnas pensionsavgifter ej överstiger 600 kr.

Andra avgiftspliktiga erlägger avgift med högst 600 kr.

Av de angivna avgiftsmaxima framgår, att avgift i princip beräknas å

högst 15 000 kr. taxerad inkomst såväl för ogift och därmed jämställd som

för makar gemensamt.

Folkpensioneringsfondens behållning uppgår till 1 337 milj. kr., som

beräknas ge en årlig avkastning av ca 56 milj. kr.

Enligt lagen den 29 juni 1946 (nr 433) om frivillig statlig pensionsför­

säkring kan svenska medborgare genom frivilliga avgifter försäkras hos

pensionsstyrelsen för erhållande av pension. Den frivilliga försäkringen är

uppbyggd efter premiereservprincipen. Pensionerna är inte värdebeständiga.

Riksdagens ställningstaganden 1958

Jag torde nu få lämna en översikt över vissa ståndpunkter, som 1958 års

A-riksdag intog rörande förbättringar av folkpensionerna. I vissa avseen­

den tog riksdagen principiell ställning till frågor rörande folkpensioneringens

framtida utformning. Beträffande åtskilliga spörsmål hemställde riksdagen

däremot om fortsatt utredning.

Vad angår storleken av folkpensioneringens ålderspension för­

ordade riksdagen, att pensionen höjes så att den år 1968 uppgår till 5 400 kr.

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1959

42

Riksdagen uttalade därjämte, att under utredningsarbetet borde upptagas

frågan om en långt gående samordning i materiellt hänseende av de social-

försäkringsgrenar som ligger varandra närmast, varvid enhetlighet även i

fråga om finansiering och administration borde eftersträvas.

Det av riksdagen förordade utredningsarbetet har anförtrotts åt 1958 års

socialförsäkringskommitté utom såvitt angår de administrativa frågorna,

vilka handlägges av socialförsäkringens administrationsnämnd.

Departementschefen

Allmänna synpunkter

De arbetsinsatser, som de äldre har gjort i samhället under sin verk­

samma tid, bildar den grund, på vilken den yngre generationen bygger vi­

dare. Produktionsresultatet är alltså en följd av de olika generationernas

gemensamma ansträngningar. När de äldre träder ut ur produktionslivet,

kan de inte som tidigare genom arbetsinkomsten tillgodogöra sig resultatet

av sina insatser. Det är därför en gammal tanke, att de som är i aktiv ålder

skall avstå en del av produktionsresultatet till pension åt de äldre. Med

detta betraktelsesätt ter det sig också naturligt att de äldre, när de drar sig

tillbaka från arbetslivet, för sig och sina familjer inte skall behöva vidkän­

nas en alltför kännbar sänkning av den levnadsnivå, på vilken de kunnat

inrätta sitt liv medan de stod kvar i produktionen. Pensionen bör alltså i

princip avvägas efter inkomsten under den aktiva tiden och motsvara en vä­

sentlig del av denna inkomst. Diskussionen kring pensionsfrågan har visat,

att det sist sagda ger uttryck för en mycket utbredd uppfattning.

Genom folkpensioneringen avstår de som är i aktiv ålder en del av sina

inkomster till pensionärerna. Folkpensioneringens förmåner är dock inte av-

hängiga av vars och ens tidigare inkomster utan utgår med enhetsbelopp.

Det är ur många synpunkter önskvärt, att folkpensioneringen lägges som

grund i ett nytt pensionssystem. För att detta system skall fylla det an­

språk, som nyss angivits i fråga om pensionernas storlek, måste de enhet­

liga folkpensionerna kompletteras med tilläggspensioner, som är avpassade

efter vars och ens tidigare inkomstförhållanden.

Princippropositionen

I propositionen nr 55 föreläde Kungl. Maj:t 1958 års A-riksdag princi­

perna för en allmän pensionsreform. Vid anmälan av frågan i statsrådet

den 11 februari 1958 ansåg jag mig kunna slå fast, att det inom vårt lands

politiska liv rådde stor samstämmighet i uppfattning rörande de huvud­

krav, som man borde ställa på pensionssystemet. Jag sammanfattade dessa

krav i femton punkter och drog den slutsatsen, att det i stort sett härskade

en gemensam mening om målet för våra strävanden på pensionsområdet.

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1959

44

För full ålderspension skulle i inledningsskedet fordras 20 pensionsgrun-

dande år, vilket krav skulle successivt höjas till att avse 30 år.

Invalid- och familjepensionerna skulle ansluta sig till förmånerna från

ålderspensioneringen.

Såsom redan nämnts skulle tilläggspensioneringen i likhet med folkpen­

sioneringen finansieras enligt ett fördelningssystem, dock endast med av­

gifter och således utan tillskott av skattmedel. Vidare förutsattes, att en

betydande fondbildning skulle ske inom tilläggspensioneringen.

Löntagarnas tilläggspensioner skulle bekostas genom kollektiva arbetsgi­

varavgifter. Företagare och självständiga yrkesutövare skulle betala sina till-

läggspensioner genom individuella avgifter.

Rätt till tilläggspension skulle börja intjänas 1960, och avgifter skulle

betalas fr. o. m. samma år. Avgifterna, som skulle stiga successivt under

uppbyggnadsskedet, angavs till en början endast för de första fem åren.

Det förutsattes, att uttaget av arbetsgivaravgifter efter 30 år — då över­

gångstiden för snabbare förvärv av full pension utlöpt — komme att utgöra

mindre än 10 procent av den totala lönesumman och att några större avvi­

kelser från nämnda avgiftsprocent inte skulle komma att erfordras för tid

därefter. Företagare och självständiga yrkesutövare skulle för sin tilläggs­

pension erlägga motsvarande avgifter på vederbörandes beräknade arbets­

inkomst.

Beträffande princippropositionens behandling i riksdagen vill jag i detta

sammanhang endast peka på att de föreslagna förbättringarna av folk­

pensioneringen godkändes, med vissa ändringar och kompletteringar, av

riksdagens båda kamrar. Förslaget i fråga om tilläggspensioneringen an­

togs praktiskt taget oförändrat av första kammaren men avslogs av andra

kammaren med ett fåtal rösters övervikt. Utgången av voteringen i andra

kammaren föranledde Kungl. Maj :t att upplösa riksdagen samt utlysa ny­

val till nämnda kammare. Detta val, där det allt överskuggande intresset

knöts till pensionsfrågan, ledde till att de partigrupper i andra kammaren,

som fällde förslaget om tilläggspensionering, reducerades till en minoritet

på 115 av kammarens 231 mandat.

Valresultatet gav regeringen underlag för att omedelbart sätta i gång ar­

betet med att utforma ett lagförslag om allmän tilläggspensionering och vid­

taga andra förberedelser för reformens genomförande.

Förberedelser för lagstiftningsförslaget

Det förslag till lagstiftning om allmän tilläggspensionering som skall före­

läggas riksdagen utgår från de grundläggande krav på effektivitet i pen­

sionssystemet och snabbhet i dess genomförande, som uppställdes i princip­

propositionen. Detta innebär, att jag måste vidhålla mitt förslag om att en

lagfäst tilläggspensionering bygges på fördelningsmetoden, om också med

ett starkt inslag av fondering.

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1959

46

framgå av den fortsatta redogörelsen för de föreliggande författningsför-

slagens närmare innebörd. Här vill jag blott peka på några av de åtgärder

som vidtagits. Frågan om en rörlig pensionsålder har prövats. Därvid har

bl. a. möjligheter öppnats att ta ut ålderspension från tilläggspensioneringen

töre 67 års ålder. Vidare har jag efter verkställda undersökningar funnit

mig kunna föreslå, att möjligheterna att ställa sig vid sidan av tilläggs­

pensioneringen vidgas i olika avseenden. I fråga om förvaltningen av till­

äggspensioneringens fondmedel föreslås gynnsammare villkor för lån ur

pensionsfonden och vissa förändringar i fråga om det statliga inflytandet.

T illäggs pensioneringens omfattning

Jämte folkpensioneringen skall den allmänna tilläggspensioneringen,

såsom förutsattes i fjolårets pensionsproposition, i princip tillförsäkra alla

förvärvsarbetande en lagfäst rätt till trygghet på ålderdomen, vid förtida för­

lust eller nedsättning av arbetsförmågan och för familjen vid dödsfall. Det

betyder med andra ord, att löntagare likaväl som företagare och andra själv­

ständiga yrkesutövare automatiskt får ett betryggande ålders-, invalid- och

familjeskydd efter den allmänna tilläggspensioneringens införande. Efter­

som tilläggspensioneringen skall grundas på inkomster av arbete och nästan

alla personer i vårt land lever på sådana inkomster — det gör ju inte bara

den som uppbär arbetsinkomsten utan även hans familj — är tilläggspensio­

neringens förmåner avsedda att framdeles bli till gagn för praktiskt taget

hela befolkningen.

Många med mig hyser den uppfattningen, att det nya pensionssyste­

met kommer att betraktas som en oumbärlig trygghetsanordning. Nu lik­

som i princippropositionen anser jag emellertid, att denna övertygelse

inte får utesluta, att det skall finnas möjligheter till undantagande från

den allmänna tilläggspensioneringen. Skälen därtill är följande.

Det har på olika håll ansetts angeläget, att grupper av arbetstagare har

frihet att avtalsvägen själva skaffa sig en tilläggspensionering utan sam­

hällets medverkan. Vidare har en del företrädare för grupper, som anses

redan ha sin pensionsfråga ordnad på privat väg, gjort gällande att ifråga­

varande grupper bl. a. för undvikande av samordningsfrågor önskar bibe­

hålla sina pensionsanordningar i stället för att bli omfattade av en allmän

tilläggspensionering. Ett sätt att tillgodose dylika önskemål är att ge ifråga­

varande arbetstagargrupper frihet att ställa sig utanför den allmänna till-

läggspensioneringen.

Jag är medveten om att den allmänna tilläggspensioneringen skulle

bli kraftigt reducerad i vikt och betydelse, om organisationerna allmänt

skulle göra bruk av en sådan valfrihet. Men som jag framhöll redan i

princippropositionen har jag svårt att föreställa mig, att vare sig arbets­

tagare eller arbetsgivare skulle kunna finna, att ett utträde ur tilläggspen­

sioneringen är förenligt med deras egna intressen. Under arbetet med pen­

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1959

48

Nuvarande personalpensionering m. m.

Vissa grupper av löntagare har redan sin pensionsfråga ordnad på ett

sätt som allmänt anses tillfredsställande. Detta gäller i huvudsak statens

och kommunernas anställda. Därjämte har vissa grupper i enskild tjänsl

pensionsfrågan mer eller mindre väl ordnad.

Vårt största existerande system för personalpensionering, nämligen det

statliga, har redan anpassats till folk- och tilläggspensioneringarna. Detta

skedde genom riksdagens beslut 1958 (prop. 1958 A: 157; 1958 B: 31; SU

1958 B: 52), vilket grundades på en förhandlingsuppgörelse mellan sta­

ten och de statsanställdas organisationer. Den därmed genomförda revi­

sionen av det statliga tjänstepensionssystemet innebar, att man fann en för

båda parter tillfredsställande lösning av ett sedan länge besvärande pro­

blem, nämligen samordningen av den statliga tjänstepensioneringen och

folkpensioneringen. Med tillämpning av den s. k. bruttometoden fann sig

parterna på samma gång kunna lösa de samordningsfrågor, som kunde för­

väntas uppkomma vid genomförandet av en allmän tilläggspensionering

Det synes vara att vänta, att de pensionssystem, som gäller för kommu­

nalanställda och i övrigt i offentlig tjänst anställda, skall visa sig kunna

samordnas med folkpensioneringen och tilläggspensioneringen efter lik­

artade linjer i den mån så inte redan skett. För större delen av detta om­

råde träffades i december 1958 förhandlingsuppgörelser om samordning

enligt den nyssnämnda bruttometoden.

För majoriteten av dem, som redan omfattas av utbyggda system för

tjänstepension, har samordningsfrågorna alltså redan funnit sin lösning.

Att märka är därvid, att samordningen i huvudsak gällt olika system av

pensioner finansierade enligt fördelningsmetoden, vilken på sina håll an­

setts medföra en så relativt stel utformning av pensioneringen, att själva

konstruktionen i och för sig skulle försvåra samordningen.

Vad beträffar löntagargrupper i enskild tjänst kan samordningsfrågor

i samband med pensionsreformen givetvis uppkomma endast i de fall, då

sådana grupper redan omfattas av en privat pensionering. En annan förut­

sättning är att man —- såframt inte den kollektiva utträdesrätten begag­

nas — anser anledning föreligga att för framtiden modifiera den privata

pensioneringen på grund av den allmänna pensionsreformen. Detta torde

kunna framstå som befogat endast för de fall, då de sammanlagda pensions­

förmånerna ter sig onödigt stora när de privata lägges till de allmänna. Med

hänsyn till det anförda synes samordningsfrågor blott kunna uppstå i vissa

fall för löntagargrupper som f. n. tillhör en mera omfattande privat pensio­

nering, företrädesvis en sådan som är anordnad i försäkringsmässiga

former.

Sedan länge föreligger frågan om att samordna privata pensionssystem

med folkpensioneringen ävensom med yrkesskadeförsäkringen. Även mellan

olika privata pensionssystem inbördes torde samordningsfrågor existera.

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1951

50

En betydande nackdel med de privata pensionsförsäkringarna är dock

frånvaron av värdebeständighet. Varje uppslag till denna frågas lösning

synes mig värt att begrunda. Hur värdebeständigheten över huvud skall

kunna i princip garanteras i en pensionering byggd på premiereservsystem,

är ett problem som alltjämt står kvar. Någon metod att praktiskt lösa frå­

gan om värdesäkring av sådan pensionsrätt, som förvärvas hos enskilda

försäkringsföretag, kan därför inte anvisas. Jag hyser emellertid fortfarande

förhoppningen, att de utredningar i ämnet, som är i gång, skall kunna bidra

till problemets belysning.

Kompletteringsförmåner till den allmänna tilläggspensioneringen kan

givetvis erhållas genom pensionsstyrelsens frivilliga pensionsförsäkring.

Jag har för avsikt att snarast undersöka, vilka förändringar inom denna för­

säkring som kan påkallas av den allmänna pensionsreformen.

Slutligen anser jag mig böra framhålla även följande synpunkter. Av det

förut sagda framgår att de samordningsfrågor, som kan behöva aktualiseras

när den allmänna tilläggspensioneringen träder i kraft, torde beröra i

huvudsak sådana löntagargrupper som redan omfattas av en utbyggd pri­

vat pensionsförsäkring. Man skall inte glömma bort, att den övervägande

delen av den förvärvsarbetande befolkningen nu inte har någon annan pen­

sion än folkpensionen att lita till. Och de som redan fått sin pensionsfråga

ordnad återfinnes ju till största delen bland dem som tillhör någon offent­

lig tjänstepensionering, där samordningsfrågorna lösts eller är på väg att

klaras upp. Av alla löntagare, som den allmänna tilläggspensioneringen kan

omfatta, torde i själva verket mer än elva tolftedelar för närvarande inte

tillhöra någon i försäkringsmässiga former anordnad privat personalpen­

sionering. Mot bakgrunden av den trygghetsreform, som nu förestår för vårt

folk, får de för vissa grupper ännu kvardröjande samordningsfrågorna inte

någon stor räckvidd.

Samordningsfrågorna torde dessutom, som jag förut antytt, minska i

omfattning i den mån som den kollektiva utträdesrätten skulle utnyttjas.

Visserligen tror jag inte att denna rätt kommer att begagnas. Men om någon

grupp för egen del verkligen skulle anse, att den redan har sin pensions­

fråga tillfredsställande löst på privat väg, är det ju ändå tänkbart att den

skulle vilja göra bruk av friheten att ställa sig utanför den allmänna til­

läggspensioneringen. Om så skulle ske, bortfaller naturligtvis samordnings-

spörsmålen med tilläggspensioneringen för den gruppen.

Samhällsekonomiska verkningar

Pensionsreformens verkningar på samhällsekonomin har föranlett myc­

ken diskussion. Som naturligt är då det gäller framtiden går åsikterna också

i denna fråga starkt isär. Jag hyser fortfarande samma uppfattning som

den jag redovisade i princippropositionen. Några synpunkter därutöver kan

emellertid anföras.

De som uttryckt oro för verkningarna av den föreslagna pensionsrefor­

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1959

52

följas. Det är av väsentlig betydelse för framtiden och därmed också för

pensionsreformens genomförande, att vi får en fortsatt snabb tillväxt av

den produktionsapparat, som utgör grunden för dagens och morgondagens

välstånd, och en ökning av den produktion, som ytterst bär kostnaderna för

våra pensioner.

Pensionsreformen har också en statsfinansiell sida. Under det att till-

läggspensioneringen uteslutande skall finansieras med avgifter, utgör folk­

pensioneringens kostnader en väsentlig — och allt större — post i statens

budget. Den av statsmakterna i fjol förutsatta översynen av folkpensione­

ringens finansiering bör enligt min åsikt ske snarast.

Tilläggspensioneringen får vissa omedelbara budgetmässiga verkningar

med hänsyn dels till statens avgifter för de statsanställdas tilläggspensio­

ner, dels till företagens avdragsrätt för sina pensionsavgifter. Efter hand

kommer dessa utgifter respektive inkomstminskningar för staten att mot-

vägas av minskade pensionsutgifter över budgeten för statens anställda

respektive ökade inkomster i form av skatt på tilläggspensioner. Dessa frå­

gor liksom bl. a. frågan om avdragsrätt för egenavgifter kommer att be­

handlas senare i annat sammanhang.

Planen för pensionsreformen

Princippropositionen år 1958 innefattade huvuddragen av en plan för pen­

sionsreformens genomförande. I och med den höjning av folkpensionerna,

som ägde rum förra året, har det första ledet i denna plan börjat realiseras.

Pensionsplanens fullföljande innebär, att tilläggspensioneringen successivt

uppbygges jämsides med att folkpensionerna ytterligare förbättras.

Folkpensioneringen och tilläggspensioneringen skall som redan nämnts

utgöra delar av ett enhetligt pensionssystem. Detta system bör i framtiden

regleras i en och samma lagstiftning. Fördenskull behöver reglerna om folk­

pensionen och tilläggspensionen inte i alla avseenden svara mot varandra,

eftersom de båda delarna av pensionssystemet har olikartade funktioner.

Folkpensioneringens och den allmänna tilläggspensioneringens samman-

gjutning i ett enda lagverk fordrar ett omfattande arbete, som kommer att

kräva flera år. Förutom kompletteringar på olika punkter av lagstiftningen

rörande tilläggspensioneringen måste nämligen också en sammanfogning

ske av det redan nu i ett flertal olika författningar uppsplittrade lagkom­

plexet rörande folkpensioneringen, vilken därtill enligt av riksdagen gjorda

uttalanden bör bli föremål för ändringar i olika avseenden. Först därefter

kan det slutliga utformandet av en enhetlig pensionslagstiftning ske.

För att så snart som möjligt kunna sätta tilläggspensioneringen i funk­

tion har jag nu låtit utarbeta en lagstiftning om enbart allmän tilläggspen­

sionering. Denna lagstiftning har därvid utformats så, att den tills vidare

kan tillämpas jämsides med de olika författningar som reglerar folkpen­

sioneringen. Vidare har erforderliga bestämmelser rörande förvaltningen av

Kungi. Maj.ts proposition nr 100 år 1959

54

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1959

måste dra sig tillbaka från förvärvslivet tidigare än andra, pension före

67 års ålder även i de fall då de inte är invalider i gängse bemärkelse. Vidare

måste invalidpensioneringen bli föremål för ytterligare överväganden. Den

avgränsning som gjorts i lagförslaget rörande kretsen av dem som blir be­

rättigade till familjepension är inte heller att betrakta som slutlig. De frågor

jag nu berört bör för vidare utredning hänskjutas till 1958 års socialför-

säkringskommitté.

I den nuvarande socialförsäkringslagstiftningen finns exempel på regler,

som under särskilda omständigheter kan lämna ett visst utrymme åt en

skälighetsbedömning vid fastställande av rätten till en förmån eller avväg­

ningen av dess storlek. En regel av sådan innebörd kan inte heller vara

främmande för den socialförsäkring, som den allmänna tilläggspensione­

ringen skall utgöra. Det har ifrågasatts att i det föreliggande lagförslaget

intaga en bestämmelse, som skulle inrymma vissa möjligheter att vid be­

hov göra jämkningar till förmån för den försäkrade i fråga om pensionsrätt

och pensionsberäkning. Efter närmare överväganden har det emellertid be­

funnits, att frågan om en dylik regel bör anstå tills vidare.

Det anförda leder otvivelaktigt till att den allmänna tilläggspensione­

ringen på förmånssidan kan framstå som om den i vissa hänseenden inte

skulle tillgodose alla anspråk som bör kunna ställas på den. Ett sådant

intryck kan tilläggspensioneringen ge, om den betraktas uteslutande ur

den aspekt som det nu föreliggande lagförslaget erbjuder. Därför vill jag

understryka, att det är min avsikt att komplettera lagstiftningen om til­

läggspensionering på en del punkter. Detta bör kunna ske i samband

med att folkpensioneringen och tilläggspensioneringen regleras i ett enhet­

ligt lagverk.

För att pensionsrätt skall kunna förvärvas fr. o. m. nästa år och för att

således inga årsgrupper skall gå miste om pensionsreformens väsent­

liga fördelar, måste en lagstiftning om tilläggspensionering beslutas nu.

Ett sådant beslut är också en förutsättning för att det fortsatta reformarbe­

tet skall kunna bedrivas från fasta utgångspunkter. Som framgår av det

tidigare anförda räknar jag med att resultatet av det utredningsarbete som

återstår kommer att föreligga i sådan tid, att kompletteringarna av lag­

stiftningen är vidtagna innan förmåner börjar utges från tilläggspensione­

ringen. Den nu utarbetade lagstiftningen är emellertid avsedd att kunna

tillämpas i befintligt skick, således även utan de nämnda kompletteringarna.

Översikt av pensionsförslaget

Socialförsäkringarna i vårt land har — bortsett från pensioneringen —

utformats efter principen att bereda skydd mot bortfall av inkomst för att

därigenom göra det möjligt för den enskilde och hans familj att i stort sett

bibehålla sin levnadsnivå även när arbetsförtjänsten uteblir. Yrkesskade­

56

före eller efter 67-årsåldern, som är folkpensioneringens gräns för utgivande

av ålderspension. Uppskjutet pensionsuttag medför en viss höjning av till­

äggspensionen och tidigare uttag föranleder en viss sänkning. Mitt för­

slag om en individuellt rörlig pensionsålder syftar främst till att i rimlig

utsträckning gå till mötes önskemål om att var och en skall kunna välja

att ta ut sin ålderspension när han anser sig behöva den.

Av hänsyn till att vissa grupper eller enskilda förvärvsarbetande kunde

tänkas anse sig ha intresse av att stå utanför en lagfäst tilläggspensionering

föreslog jag i princippropositionen, att lagstiftningen skulle modifieras i

så måtto att den förenades med vissa utträdesmöjligheter. Som tidigare be­

rörts har jag nu funnit, att en lagstiftning om en tilläggspensionering enligt

fördelningsmetoden kan förenas med större utträdesmöjligheter än jag till

en början vågade förutsätta. Ett undantagande behöver inte heller förenas

med sådana påföljder för eventuellt pensionsförvärv i det allmänna systemet,

vilka tidigare ansågs erforderliga. Dessa undersökningsresultat återspeglas

i lagförslaget.

Förslaget från 1957 års pensionskommitté rörande fondförvaltningen

inom en allmän tilläggspensionering, vilket var enhälligt, syftade till att så

långt som möjligt beakta den avgiftsbetalande företagsamhetens intresse av

en smidig kapitalförsörjning med hjälp av pensionsfonden. Det torde vara

en allmän uppfattning, att hela vårt folks och i synnerhet de framtida pen­

sionärernas ekonomiska intresse i hög grad är beroende av en lyckosam ut­

veckling av näringslivet. Intressegemenskapen torde vara fullständig då

det gäller att bereda näringslivet så goda utvecklingsbetingelser som möj­

ligt. På grundvalen av denna inställning har jag låtit utarbeta ett förslag

till fondreglemente. Därvid har jag eftersträvat att utforma förslaget om

fondförvaltningen på ett sätt, som borde vara godtagbart för alla. Fondför­

valtningsorganen föreslås sammansatta så, att allmänna och enskilda in­

tressen får möjlighet att göra sig gällande sida vid sida. Bestämmelserna

om återlån och annan utlåning har gjorts förmånligare än i kommittéför­

slaget.

Vidare har en i huvudsak teknisk omprövning skett i vissa hänseenden i

fråga om vilka slag av inkomster, som skall grunda rätt till tilläggspension.

Reglerna för beräkningen av invalidpension, som i lagförslaget benäm­

nes förtidspension och vilken beteckning jag därför använder i det föl­

jande, har fastställts för fall av höggradig invaliditet. Storleken och utform­

ningen av tilläggspensioneringens familjeförmåner har också varit föremål

för överväganden, och bestämmelser härom har upptagits i den föreslagna

lagstiftningen. Bestämmelserna innebär bl. a. att fainiljeförmånerna i vissa

avseenden har närmats till vad som gäller för statsanställda m. fl.

Den lagstiftning, som jag här föreslår, består av lag om försäkring för

allmän tilläggspension, lag angående procentsatsen för avgiftsuttaget under

åren 1960—1964 enligt nyssnämnda lag samt reglemente angående allmänna

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1959

58

mer här i fråga inkomst av uppdrag eller liknande arbete för annans räk­

ning, som ibland kan jämställas med löneinkomst och ibland med rörelse­

inkomst. Däremot följer av det förut anförda att inkomst av förmögenhet

i princip skall lämnas utanför.

Inkomster av förvärvsarbete bör emellertid inte medföra pensionsrätt

helt utan begränsningar.

Enligt mitt förslag grundas sålunda pensionsrätten på inkomst, som

intjänas under den egentliga förvärvstiden, närmare bestämt i åldern

16—65 år. Däremot tas inte hänsyn till inkomst, som förvärvas dessför­

innan eller därefter.

Det pensionsbelopp som utges skall som förut nämnts i princip ersätta

ett inkomstbortfall. Eftersom folkpensionen vanligen ligger i botten när

tilläggspension utgår, är det naturligt att man beräknar tilläggspensionen

inte med hänsyn till hela inkomsten utan blott till vad som ligger ovanför

en viss gräns. Denna gräns har satts vid 4 000 kr. Gränsen skall följa änd­

ringar i penningvärdet. Detta sker genom att gränsen sammanfaller med det

s. k. basbeloppet, som i likhet med vad som f. n. gäller beträffande folkpen­

sionerna skall vara indexreglerat med hänsyn till ändringar i prisnivån.

Basbeloppet skall utgöra 4 000 kr. i 1957 års penningvärde. Inkomsten

skall vidare grunda pensionsrätt upp till en maximigräns, vilken har satts

vid ett belopp motsvarande sju och en halv gånger basbeloppet, dvs. 30 000

kr. i 1957 års penningvärde. För den som har såväl löneinkomst som an­

nan inkomst skall det belopp, som på grund av minimigränsen undantas

från pensionsrätt, i första hand avräknas från löneinkomsten. Vidare skall

i dylikt fall löneinkomsten i första hand medräknas i den inkomst, som

faller mellan minimi- och maximigränserna. Jag vill tillfoga, att det synes

böra övervägas att efter vidare utredning jämka den nyssnämnda avräk-

ningsregeln med tanke på sådana skogskörare, som vid sidan om företagar-

inkomst regelbundet har säsongbetonade löneinkomster av mindre omfatt­

ning.

I nämnda hänseenden har jag följt fjolårets principproposition.

Emedan rörelseinkomst till en del kan förutsättas innefatta kapital­

avkastning, åtminstone när vederbörandes inkomster överstiger en viss

gräns, förordades i principproposilionen att man -— utan att fördenskull

anse sig slutligt bunden — skulle utgå från att endast två tredjedelar av

inkomsten utöver basbeloppet gjordes pensionsgrundande i vad denna

inkomst kom från rörelsen. Efter närmare överväganden har jag emeller­

tid funnit, att man bör räkna med att en större del av rörelseinkomsten

hänför sig till inkomsttagarens egen arbetsinsats. I de fall, då inkomsten

totalt inte uppgår till mer än vad som betraktas som en blygsam familje­

inkomst, bör man inte förutsätta att någon avkastning av kapital ingår

i inkomsten. Jag föreslår därför, att för den, som har enbart rörelse-

inkomst, denna inkomst skall vara helt pensionsgrundande mellan bas­

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1959

60

ning som inkomst av anställning framgår av det förut anförda. En annan

skillnad mellan inkomst av anställning och inkomst av annat förvärvsarbete

är, att arbetsgivaren är skyldig att erlägga pensionsavgift för inkomst av

anställning, under det att den försäkrade själv har att erlägga pensions­

avgift för inkomst av annat förvärvsarbete, dock givetvis endast på den del

av inkomsten som grundar rätt till pension.

I fråga om inkomst av uppdrag eller av arbete, som den försäkrade eljest

utför för annans räkning utan att vara anställd i dennes tjänst, har in­

förts en viss valfrihet. Enligt lagen skall sådana inkomster bli pensions-

grundande som inkomst av anställning om parterna är ense härom. Så

anses vara fallet om en uppdragsgivare åtagit sig att erlägga den på in­

komsten belöpande avgiften på samma sätt som gäller i fråga om anställ-

ningsinkomster. Sålunda kan t. ex. en kommunal förtroendeman få räkna

sitt arvode som anställningsinkomst, om kommunen åtagit sig att erlägga

arbetsgivaravgift. Likaså kan en hantverkare eller en försäljare komma

överens med sin uppdragsgivare om att arbetsersättningen skall räknas som

inkomst av anställning och föranleda arbetsgivaravgift. I andra fall hänföres

inkomst av uppdrag o. d. till inkomst av annat förvärvsarbete med de verk­

ningar i fråga om pensionsrätt och avgiftsskyldighet som förut angivits.

Jag vill framhålla, att jag funnit det omotiverat att ta ut arbetsgivar­

avgifter vid mera tillfälliga arbeten, vilka därtill ofta utföres under sådana

omständigheter, att det är svårt att avgöra om det verkligen är fråga om

anställning. Jag föreslår därför, att om någon genom arbete åt en och samma

person förtjänar mindre än 300 kr. under ett helt år, så skall ersättningen inte

hänföras till inkomst av anställning. Detta betyder emellertid inte att man

skall bortse från sådana mindre ersättningsbelopp vid beräkningen av

pensionsgrundande inkomst. Arbetsersättningar från en och samma person,

vilka sammanlagt inte uppgått till 300 kr. under ett år, skall sålunda enligt

mitt förslag alltid räknas som inkomst av annat förvärvsarbete. Jag vill

dock tillägga, att frågan många gånger inte blir av betydelse för de ifråga­

varande inkomsttagarna, emedan dessa inte alltid kommer upp till en sam­

manlagd inkomst som når över basbeloppet. Det kan nämnas, att 300-

kronorsregeln kommer att medföra betydande administrativa lättnader. Man

slipper ta ut arbetsgivaravgifter på några kronor — eller framdeles på

undantagsvis högst några tior — en gång om året av ett par hundratusen

personer, däribland husmödrar som anlitar tillfällig hjälp.

Sammanfattningsvis vill jag beträffande reglerna om den pensionsgrun­

dande inkomstens fördelning på inkomst av anställning och inkomst av an­

nat förvärvsarbete anföra följande. Löneinkomst på minst 300 kr., som under

ett år förvärvas hos en och samme arbetsgivare, hänföres alltid till inkomst

av anställning. Lägre löneinkomst räknas däremot alltid som inkomst av

annat förvärvsarbete. Sådan ersättning för arbete för en annan persons räk­

ning, som inte utgör lön — t. ex. uppdragsarvode —- och som överskrider

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1959

62

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1959

nens storlek vid uttag tidigare eller senare än 67 år, vill jag redogöra för

huvudreglerna om beräkningen av ålderspension, som tas ut från nämnda

ålder.

Ålderspensionen beräknas med utgångspunkt i den pensionsgrundande

inkomst, som den försäkrade förvärvat år för år. För att penningvärdeänd­

ringar, som inträffar efter inkomstförvärvet, inte skall få påverka pensio­

nens reella storlek bör de olika årens pensionsgrundande inkomster anges

på sådant sätt, att de lätt kan uttryckas i det penningvärde som gäller då

pensionen utbetalas. För detta ändamål skall pensionspoäng uträknas för

den försäkrade för varje år, då han haft pensionsgrundande inkomst. Pen­

sionspoängen för ett visst år räknas ut genom att man delar årets pensions­

grundande inkomst med det basbelopp, som gällde vid årets ingång. När

pensionen första gången skall fastställas, uträknas medeltalet av pensions­

poängen. Medelpoängen multipliceras sedan med det basbelopp, som gäller

då pensionen utbetalas. Härigenom får man fram den genomsnittliga pen­

sionsgrundande inkomsten uttryckt i det aktuella penningvärdet. Dessa

regler för ålderspensionens beräkning medför att både den undan för undan

intjänade pensionsrätten och den sedermera löpande pensionen hålles värde­

beständiga.

Det anförda kan belysas med ett schematiskt exempel. För att göra den

beskrivna metoden för värdesäkring så åskådlig som möjligt, förutsättes i

exemplet att ett par starkt överdrivna penningvärdeändringar inträffar.

Anta att en löntagare under en femtonårsperiod har förtjänat 12 000 kr. om

året och under en annan lika lång period 15 000 kr. om året. I början av

den andra perioden steg prisnivån med 25 procent. Eftersom löntagaren

samtidigt fick sin lön ökad med en fjärdedel, har han hela tiden haft samma

realinkomst. Under den första perioden har för varje år basbeloppet varit

4 000 kr., hans pensionsgrundande inkomst har varit (12 000 — 4 000 =)

8 000 kr. och hans pensionspoäng (8 000 : 4 000 =) 2. Under den andra

perioden har för varje år basbeloppet varit 5 000 kr., hans pensionsgrun­

dande inkomst (15 000 — 5 000=) 10 000 kr. och hans pensionspoäng

(10 000 : 5 000 =) 2. Att realinkomsten varit oförändrad återspeglas såle­

des i att pensionspoängen är oförändrad. Löntagaren pensioneras efter den

andra periodens utgång. Hans pension beräknas då på den medelinkomst

som framkommer, när pensionspoängen — som ju i detta fall samtidigt är

medelpoäng — multipliceras med gällande basbelopp, dvs. (2 x 5 000 =)

10 000 kr. Det är alltså den genomsnittliga pensionsgrundande inkomsten

uttryckt i det penningvärde som gäller när löntagaren träder i pension. Skulle

prisnivån efter hans pensionsinträde stiga med 10 procent, blir basbeloppet

5 500 kr. Den medelinkomst på vilken pensionen utgår höjs därigenom

automatiskt, så att den också blir 10 procent högre, dvs. (2 x 5 500 =)

11 000 kr. På detta sätt kommer alltså även pensionen att behålla sitt real­

värde.

64

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1959

som vid pensionsuttagets början återstår till 67-årsåldern. För att belysa

innebörden av denna regel vill jag nämna, att ålderspensionen för den som

uppbär pensionen från 63 år blir cirka 71 procent av vad han skulle erhållit

från 67 års ålder och, om uttaget sker från 65 år, ungefär 86 procent. Om

den försäkrade i stället dröjer med att ta ut pensionen till efter 67 år, höjes

ålderspensionen med 0,6 procent för varje uppskovsmånad. För den, som

väntar till 70 år eller därefter, höjes pensionen med ungefär en femtedel.

Att man begagnar rätten att ta ut ålderspension i förväg eller att upp­

skjuta pensionsuttaget har inte ansetts böra medföra någon särskild inver­

kan på storleken av familjepensionen. Förtidspension bör självfallet inte

kunna erhållas, sedan ålderspension börjat uppbäras i förväg.

Förtidspension

Tilläggspensioneringen skall inte blott ge åldersskydd utan även bereda

riskskydd i form av förtids- och familjepensioner. Förtidspensionen har

bestämts i förhållande till vad vederbörande skulle erhålla i ålderspension.

Familjepensionen till efterlevande har i sin tur bestämts i förhållande till

den ålders- eller förtidspension, som den försäkrade uppbar eller skulle

kunnat erhålla. De grundläggande reglerna för beräkningen av ålderspen­

sion får därför indirekt betydelse också för förtids- och familjepensionerna.

Principen bör vara att en och samma invaliditetsbedömning tillämpas

inom folk- och tilläggspensioneringarna. I lagförslaget har för rätt till för­

tidspension upptagits den förutsättningen att vederbörande också äger rätt

till invalidförmån från folkpensioneringen. Så är för närvarande fallet när

någon på grund av sjukdom, lyte eller dylikt är ur stånd att försörja sig

genom sådant arbete, som motsvarar hans krafter och färdigheter, förutsatt

att nedsättningen av arbetsförmågan kan anses som varaktig eller åtmins­

tone kan antagas komma att bestå under avsevärd tid. I praxis har för att

invaliditet skall anses föreligga uppställts kravet att arbetsförmågan ned­

satts i så hög grad som med minst omkring två tredjedelar.

Lagförslaget innebär, att hel förtidspension från tilläggspensioneringen

utgår vid förlust av arbetsförmågan. Om nedsättningen av arbetsförmågan

inte är fullständig men dock så höggradig att den medför rätt till förtids­

pension, skall pensionen utgöra 60 procent av hel förtidspension.

Storleken av hel förtidspension bör motsvara vad den försäkrade skulle

ha fått i ålderspension från 67 år. Medan ålderspensionen fastställs på

grundval av faktiskt förvärvade pensionspoäng, bör man i fråga om för­

tidspensionen inte bara räkna med de poäng, som redan hunnit intjänas

före invalidfallet. Man bör dessutom göra vissa antaganden rörande den

försäkrades inkomstförhållanden under tiden mellan invalidfallet och den

generella pensionsåldern.

Därvid blir den första frågan huruvida man bör räkna med att den för­

säkrade skulle ha haft pensionsgrundande inkomst under nämnda tid. Ett

67

anförda. Jag vill emellertid betona, att jag därmed inte tagit ställning till

utformningen av motsvarande regler inom folkpensioneringen, vilken ju

bl. a. i dessa delar utredes av 1958 års socialförsäkringskommitté.

Lagförslaget innebär, att rätt till änkepension från tilläggspensioneringen

föreligger för änka, som ingått äktenskap med den försäkrade senast då han

fyllt 60 år, förutsatt att äktenskapet varat minst fem år. Har makarna ge­

mensamma barn, utgår änkepension även om dessa villkor i fråga om äk­

tenskapet inte är uppfyllda.

Familjepension utgår inte endast som änkepension utan även som barn­

pension, nämligen då den försäkrade efterlämnar barn under 19 år.

Skulle någon, som redan uppbär ålders- eller förtidspension, enligt dessa

regler bli berättigad till familjepension eller vice versa, skall såsom förslaget

nu utformats endast den största av tilläggspensionerna utges.

Beloppet av familjepension från tilläggspensioneringen skall motsvara

en viss del av den ålders- eller förtidspension, som den försäkrade faktiskt

uppbar vid dödsfallet, eller av den förtidspension, vartill han då skulle ha

blivit berättigad vid total förlust av arbetsförmågan. Om det bara finns en

efterlevande som har rätt till familjepension (änka eller barn) utgör familje-

pensionen 40 procent av ålders- eller förtidspensionen. För två sådana efter­

levande (änka och ett barn eller två barn) utgör familjepensionernas sam­

manlagda belopp 50 procent, för tre 60 procent och för fyra 70 procent.

Till fem eller flera efterlevande utgår 80 procent av den försäkrades ålders-

eller förtidspension. De angivna procentsatserna motsvarar i det närmaste

dem som förordades i särskilda utskottets utlåtande till 1958 års A-riks­

dag; för änkor med flera barn är dock de nu föreslagna procenttalen något

högre.

Jag har sålunda på redan nu föreliggande material ansett mig kunna

i lagförslaget utforma vissa väsentliga regler om familj epensionerna inom

tilläggspensioneringen. Emellertid vill jag erinra om att jag i det före­

gående förordat att även vissa hithörande frågor hänskjutes till 1958 års

socialförsäkringskommitté. Det gäller exempelvis frågan om att familje­

pension skall få utgå även vid sidan av annan pension från tilläggspensio­

neringen samt frågan om familjepension åt frånskilda kvinnor, vilkas f. d.

make avlider, och kvinnor, som efter omgifte blir änkor för andra gången.

Maximeringen av den sammanlagda familjepensionen vid 80 procent av

den försäkrades tilläggspension motiveras av önskemålet att undvika över­

försäkring. Detta hindrar inte att den sammanlagda familjepensionen från

folk- och tilläggspensioneringen kan bli högre än den försäkrades egen pen­

sion, om änke- och barnpensionerna från folkpensioneringen utgår med de

belopp, som förutsattes av 1958 års A-riksdag. Redan oberoende av tilläggs­

pensioneringen uppkommer i vissa lägen en sådan överförsäkring — ehuru

detta begrepp i allmänhet inte anses tillämpligt pa folkpensioneringen — så­

vida inte riksdagens ställningstagande i fjol kompletteras på denna punkt

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1959

68

med regler till undvikande av dylika effekter. Som redan nämnts skall fa-

miljepensioneringen närmare utredas.

Folkpensioneringens närmare utformning fr. o. m. den 1 juli 1960 och

under tiden fram till år 1968 — det år för vilket vissa belopp förutsatts i så­

väl riksdagens som mina ställningstaganden — måste emellertid alltjämt

stå öppen. Såväl regeringen som riksdagen har förutsatt, att de exakta be­

loppen för varje tidpunkt under åren 1960—1968 får bestämmas först då

de statsfinansiella förutsättningarna kan bedömas.

Hur folkpensioneringens familj ef ör måner skall utformas i detalj blii

sålunda beroende av det fortsatta utredningsarbetets resultat och av bedöm­

ningen av de statsfinansiella förutsättningarna vid varje tidpunkt. Sedan

årets riksdag, såsom jag förutsätter, fattat ett positivt beslut om tilläggspen­

sioneringen, får familjepensionsfrågorna liksom folkpensionshöjningarna i

övrigt bedömas också i belysning härav. Även den omprövning av systemet

för folkpensioneringens finansiering, som allmänt förutsatts skola ske, kan

bli av betydelse för de framtida ställningstagandena.

Slutligen vill jag understryka, dels att riksdagens ståndpunktstagande

rörande folkpensionsförmånerna till efterlevande kommer att medföra vä­

sentliga förbättringar av familjeskyddet fr. o. m. den 1 juli 1960, dels att

ett verkligt effektivt familjeskydd kan skapas först då tilläggspensione­

ringen kommer i tillämpning med början år 1963.

Kostnader och finansiering

Pensionsutbetalningarna från tilläggspensioneringen har beräknats till

följande belopp i miljoner kr., varvid förutsatts att penningvärdet är oför­

ändrat och att alla förvärvsarbetande tillhör försäkringen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1959

År

Vid oförändrade

realinkomster

Om realinkomsterna

stiger med 1,5

procent per år

1963

40

40

1964

90

90

1965

150

160

1970

530

580

1980

1 900

2 300

1990

3 400

4 500

De nu framräknade kostnaderna företer vissa avvikelser från de kost­

nadsuppgifter, som lämnades i princippropositionen. Detta sammanhänger

till en mindre del med att den schablonberäkning, som tidigare tillämpats

i fråga om kostnaderna för förtids- och familj epensioner, nu ersatts av nog­

grannare beräkningar, men framför allt därmed att beräkningarna i sin hel­

het bygger på nyare uppgifter om inkomstfördelningen.

Som förut framhållits skall den allmänna tilläggspensioneringen finan­

sieras enligt ett fördelningssystem. Likväl skall inom tilläggspensioneringen

byggas upp en fond, allmänna pensionsfonden.

70

Beträffande avgiftens storlek för inkomst, som härrör från annat för­

värvsarbete än anställning, vill jag nämna följande. Om en person enbart

har en inkomst av 10 000 kr. som inte hänför sig till anställning, blir avgiften

till tilläggspensioneringen — vid 4 000 kr. i basbelopp — 159 kr. år 1960,

212 kr. år 1961, 265 kr. år 1962, 318 kr. år 1963 och 371 kr. år 1964. Dessa

avgifter är högre än vad som framgår av princippropositionen. Anledningen

härtill är att en sådan person enligt lagförslaget erhåller rätt till en i mot­

svarande mån större pension till följd av den förut angivna ändringen av

beräkningen av den pensionsgrundande inkomsten för företagare m. fl.

Under förutsättning att alla förvärvsarbetande tillhör tilläggspensione­

ringen har beräknats, att med det angivna avgiftsuttaget det vid oföränd­

rade realinkomster och konstant penningvärde kommer att inflyta 480

miljoner kr. i avgifter år 1960, 740 miljoner kr. år 1961, 940 miljoner kr.

år 1962, 1 130 miljoner kr. år 1963 och 1 320 miljoner kr. år 1964.

Bestämmelserna om avgifternas storlek har upptagits i en särskild lag

angående procentsatsen för avgiftsuttaget under åren 1960—1964 enligt

lagen om försäkring för allmän tilläggspension.

Med en förräntning av 3 procent beräknas den allmänna pensionsfonden

vid oförändrade realinkomster och konstant penningvärde uppgå till föl­

jande avrundade belopp vid slutet av här angivna år, nämligen 500 miljoner

kr. år 1960, 1 200 miljoner kr. år 1961, 2 200 miljoner kr. år 1962, 3 400 mil­

joner kr. år 1963 och 4 700 miljoner kr. år 1964. Om realinkomsterna stiger

med 1,5 procent per år, beräknas fonden utgöra 5 200 miljoner kr. vid

slutet av år 1964. Dessa beräkningar innebär, att fonden år 1964 blir 700 å

800 miljoner kr. högre än som förutsattes i princippropositionen.

Ur bokföringsmässig synpunkt bör den allmänna tilläggspensioneringen

ligga helt vid sidan av riksstaten. Emellertid torde tilläggspensioneringen

komma att förorsaka vissa förvaltningsutgifter för olika statliga myndig­

heter m. fl. Jag förutsätter, att dessa utgifter skall ersättas av tilläggspen­

sioneringen. Det bör även övervägas att låta tilläggspensioneringen bära en

del av kostnaderna för den utbyggda rehabiliteringsorganisation som pla­

neras, eftersom denna kommer att minska behovet av förtidspension och

följaktligen leda till besparingar för pensioneringen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1959

Undantagande

I enlighet med de allmänna synpunkter som jag i det föregående anlagt

på frågan om att bereda möjligheter till utträde ur den allmänna tilläggspen­

sioneringen har i lagförslaget upptagits regler om kollektivt och individuellt

undantagande från pensioneringen.

Vad löntagarna beträffar innehåller lagförslaget bestämmelser, som ger

en arbetstagarorganisation möjlighet att komma överens med arbetsgivaren

om att stå utanför den allmänna tilläggspensioneringen, överenskommelsen

71

skall då ske i form av ett kollektivavtal, enligt vilket tilläggspensionsfrågan

ordnas på något annat sätt. Hur denna privata pensionering skall utformas

— i fråga om pensionsålder, pensionsnivå, finansieringssystem, avgifts­

uttag, fondförvaltning o. s. v. — bör parterna ha full frihet att bestämma

själva. I lagen rörande den allmänna tilläggspensioneringen bör endast an­

ges, att kollektivavtalet skall tillförsäkra den undantagne arbetstagaren

rätt till ålders-, förtids- och familjepension, som består även om avtalet

senare skulle upphöra att vara tillämpligt på honom.

I fråga om proceduren anger lagförslaget i viss överensstämmelse med

arbetstidslagstiftningen, att kollektivavtalet på arbetstagarsidan skall slutas

av huvudorganisation. För att man skall få garanti för att organisationen

är representativ krävs det vidare, att den uppenbarligen omfattar flertalet av

de arbetstagare, som på arbetsplatser, där kollektivavtalet är tillämpligt,

sysselsättes i sådant arbete som avtalet avser. I enhetlighetens intresse bör

på dylika arbetsplatser även oorganiserade omfattas av den privata pensione­

ringen.

Som nämnts skall kollektivavtal om undantagande träffas i anslutning

till tilläggspensioneringens igångsättande. Det är emellertid skäligt, att så­

dana arbetsmarknadsparter, som kan reflektera på att ställa sig vid sidan

om den allmänna tilläggspensioneringen, får ett par år på sig för sitt ställ­

ningstagande i frågan. Då riksdagen enligt vad jag förutsätter kommer att

fatta beslut i pensionsfrågan i vår, kan tiden utsträckas till den 1 juli 1961.

Har kollektivavtal träffats dessförinnan, skall undantagandet gälla fr. o. in.

tilläggspensioneringens start. De arbetsgivaravgifter, som kan ha erlagts

innan ett dylikt kollektivavtal blivit gällande, skall givetvis återbetalas.

Ett undantagande genom kollektivavtal innebär, att lön hos en arbets­

givare, som är bunden av avtalet, inte grundar pensionsrätt inom tilläggspen­

sioneringen. Undantagandet skall givetvis inte för alltid avskära vederbö­

rande arbetstagare från möjligheterna att i den allmänna tilläggspensione­

ringen få pensionsrätt på löneinkomsten. Om man upphäver kollektivavtalet

eller underlåter att förlänga det, uppkommer sådan rätt automatiskt för ti­

den därefter. Detsamma blir givetvis förhållandet om en arbetstagare övergår

från en arbetsgivare, som är bunden av ett dylikt kollektivavtal, till eu annan

arbetsgivare.

Den som har inkomst av rörelse eller jordbruksfastighet kan ibland sägas

redan äga ett pensionsskydd i den kapitaltillgång, som ligger i rörelsen eller

fastigheten, något som löntagaren vanligen saknar. Med tanke på sådana

fall har i lagförslaget införts möjligheter till individuellt undantagande så­

vitt angår inkomst av annat förvärvsarbete än anställning. Detta skall

kunna ske genom en anmälan från den försäkrades sida. Göres sådan anmä­

lan före den 1 juli 1961, gäller undantagandet från försäkringens start. Om

anmälan sker efter sagda dag, gäller den fr. o. m. nästföljande år.

Det bär från olika synpunkter ansetts lämpligt att utforma undantags­

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1959

74

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1959

Fondförvaltning

Beträffande fondförvaltningen uttalade jag i princippropositionen min

anslutning till de allmänna grunderna i 1957 års pensionskommittés för­

slag i ämnet. Eftersom remissbehandlingen av förslaget ännu inte var av­

slutad vid liden för propositionens avlämnande, gjorde jag dock en reser­

vation för det fall, att det vid remissbehandlingen av förslaget kom fram

nya eller tidigare icke uppmärksammade synpunkter. Vidare förutskickade

jag, att ett inlemmande av företagarna i tilläggspensioneringen kunde för­

anleda modifikationer i kommittéförslaget.

Remissbehandlingen av pensionskommitténs förslag har visserligen inte

givit mig anledning att frångå uppfattningen att uppbyggnaden av fond­

förvaltningen till sina huvuddrag bör ske efter detta förslag. I syfte att

tillmötesgå olika i remissyttrandena och i den allmänna debatten framförda

önskemål har jag emellertid vid utformningen av reglementet för pensions­

fonden gjort ett flertal ändringar i förhållande till kommittéförslaget.

Förvaltningen av pensionsfonden bör enligt min åsikt inte innebära en

maktkoncentration — vare sig för statliga eller för andra intressen.

I enlighet härmed föreslås, att förvaltningen skall delas upp på flera

fondstyrelser. I dessa fondstyrelser skall företrädare finnas för närmast be­

rörda parter utan att någon ensam har majoritet. En sådan maktfördelning

torde vara i princip väl jämförlig med den som kunde tänkas råda, om en på

privat väg fullt utbyggd pensionering ägde rum i ett mindre antal stora

företag.

Enligt mitt förslag skall fonden förvaltas av tre särskilda styrelser.

Första fondstyrelsen skall omhänderha förvaltningen av de arbetsgivar­

avgifter, som erlägges av arbetsgivare, vilka företräder det allmänna, främst

staten och kommunerna. Andra fondstyrelsen förvaltar arbetsgivaravgifter,

som inflyter från enskilda, stora och medelstora arbetsgivare, varmed

avses arbetsgivare med minst 20 årsarbetare. Tredje fondstyrelsens för­

valtning gäller dels arbetsgivaravgifter från sådana enskilda arbetsgivare,

som sysselsätter färre än 20 årsarbetare, och dels de egenavgifter, som

företagare m. fl. har att erlägga.

Av pensionsfonden beräknas omkring 2/10 komma att förvaltas av första

fondstyrelsen, omkring 5/10 av andra fondstyrelsen samt omkring 3/10

av tredje fondstyrelsen. En sådan uppdelning har enligt min mening den

fördelen i förhållande till kommitténs förslag, att man undviker att en av

förvaltningsenheterna får disponera över huvudparten av fonden. Vidare

sammanföres under en och samma fondstyrelse — den tredje — de avgifts­

medel, som i praktiken huvudsakligen hänför sig till småföretagarna. Me­

dan kommittéförslaget innebar, att avgifter som en och samma person er­

lägger för sin egen och sina anställdas del skulle hållas åtskilda i förvalt-

ningshänseende, kommer dessa medel med mitt förslag att regelmässigt

76

med kommittéförslaget placeras i obligationer och förlagsbevis. Därutöver

förordar jag emellertid, att placering skall kunna ske även i andra skuld­

förbindelser, nämligen sådana som är utfärdade av staten, kommuner m. fl.

och av vissa kreditinrättningar såsom banker, sparbanker och centralkassor

för jordbrukskredit samt vissa andra kreditinstitut. Även kreditinstitut som

nybildas för att tillgodose näringslivets behov av långfristig kredit bör enligt

min mening här kunna komma i fråga.

De regler, som jag föreslår för utlåningen av medel från allmänna pen­

sionsfonden, innebär att större delen av fondmedlen kommer att tillföras

kapitalmarknaden, dvs. utnyttjas för lån till bostäder och lån till kommu­

nernas, statens och näringslivets långsiktiga, kapitalkrävande investeringar.

Slutligen vill jag här framhålla att principen, att försäkringens intressen­

ter skall utöva inflytande på fondförvaltningen men att denna som helhet

skall stå neutral i förhållande till speciella intressen, även avspeglas i

reglerna om revision av fondstyrelsernas förvaltning.

Enligt förslaget till lag om försäkring för allmän tilläggspension skall reg­

lementet angående allmänna pensionsfondens förvaltning fastställas av

Konungen med riksdagen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1959

Specialmotivering

I enlighet med de riktlinjer i fråga om tilläggspensioneringen, som angi­

vits i det föregående, har inom socialdepartementet upprättats förslag till

dels lag om försäkring för allmän tilläggspension, dels lag angående procent­

satsen för avgiftsuttaget under åren 1960—1964 enligt nyssnämnda lag och

dels reglemente angående allmänna pensionsfondens förvaltning. Jag över­

går nu till detaljbehandling av dessa förslag i anslutning till de särskilda

paragraferna i förslagen.

Förslaget till lag om försäkring för allmän tilläggspension

Inledande bestämmelser

i §•

I denna paragraf liksom i rubriken till lagen angives, att den allmänna till-

läggspensioneringen sker genom försäkring. Det är samma begrepp som

förekommer inom övrig socialförsäkring, och försäkringen för tilläggspen­

sion avses utgöra en del av vårt socialförsäkringssystem.

Begreppet försäkring i denna lags mening får inte, lika litet som i annan

socialförsäkringslagstiftning, uppfattas som liktydigt med motsvarande be­

grepp i lagarna om försäkringsavtal och om försäkringsrörelse. Det bör så­

lunda framhållas att, även om förevarande lag bygger på principen om att

rätt till förmåner enligt lagen skall motsvaras av skyldighet —- för den

78

härav undantages enligt 8 § viss del av inkomsten av annat förvärvsarbete än

anställning vid beräkningen av pensionsgrundande inkomst.

Med bestämmelsen i denna paragraf om att inkomst av förvärvsarbete ut­

gör grund för tilläggspensioneringen avses inte, att all sådan inkomst

är pensionsgrundande eller alt inkomsten i sin helhet är pensionsgrundande.

I de följande paragraferna angives vissa begränsningar i detta avseende.

Det må här blott erinras om att inkomster förvärvade före det år då man

fyllt 16 år och efter det år då man uppnått 65 års ålder inte grundar pen-

sionsrätt samt att inkomsterna under ett år inte är pensionsgrundande i den

mån de understiger ett minimibelopp eller överstiger ett maximibelopp.

Såsom redan nämnts förhåller det sig visserligen så, att pensionsrätt och

avgiftsskyldighet i princip korresponderar mot varandra. En arbetstagares

rätt till pension blir dock inte beroende av om de på grundval av hans lön

bestämda avgifterna, vilka skall erläggas av arbetsgivaren i form av kollek­

tivt arbetsgivarbidrag, verkligen betalats eller erlagts med rätt beräknat

belopp. Pensionsrätten är avhängig av de pensionspoäng, som tillgodoräk­

nats arbetstagaren på grund av den inkomst han uppburit. För de själv­

ständiga företagarnas och yrkesutövarnas del får däremot enligt 9 § pen­

sionspoäng tillgodoräknas en försäkrad endast om avgift vederbörligen er­

lägges för den pensionsgrundande inkomsten. Som framgår av nyssnämnda

paragraf jämförd med 34 § är denna regel emellertid inte ovillkorlig.

Tilläggspensioneringen omfattar de tre pensionsgrenar, som vanligen före­

kommer i pensionssystem med liknande syfte, nämligen ålders-, invaliditets-

och familjepensionering. Sålunda har i denna paragraf angivits, att försäk­

ringen avser att bereda ålders-, förtids- och familjepension. Frågan huru­

vida begravningshjälp skall kunna utgå från socialförsäkringen har stund­

om diskuterats. Om en dylik förmån skall ifrågakomma, synes det inte

vara givet att den skall anknytas just till tilläggspensioneringen; det kan

övervägas att anordna begravningshjälp inom ramen för annan socialför­

säkring. Hithörande spörsmål har därför inte upptagits i samband med

förevarande lagstiftning.

Försäkringen enligt denna lag avser att kompensera inkomstbortfall, som

inte ersättes genom folkpensionen, och har således karaktär av en tilläggs­

pensionering. Detta förhållande återspeglas i förevarande paragraf genom

en formulering, som utsäger att försäkringen avser att bereda pension

utöver vad som må utgå i folkpension. Uttrycket »må utgå» anger, att

pension enligt denna lag inte alltid förutsätter att folkpension utgår. Som

exempel må nämnas det fallet, att en utlänning, som med sin familj är

bosatt här i landet och förvärvar pensionspoäng enligt denna lag, avlider,

varvid familjen flyttar tillbaka till hemlandet. Familjemedlemmarna kan då

ha rätt till tilläggspension i form av familjepension, men de kan inte erhålla

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1959

80

hinder för den, på vilken undantagande enligt 36 eller 37 § är tillämpligt,

att återigen bli helt omfattad av systemet. Som i det föregående anförts

har ju en sådan person inte upphört att vara försäkrad. De närmare reglerna

för sistnämnda fall framgår av det följande.

I detta sammanhang bör erinras om att pensionsstyrelsens nuvarande fri­

villiga försäkring förutsättes skola bestå och erbjuda möjlighet för den, som

inte anser sitt pensionsbehov täckt av det allmänna pensionssystemet, att

teckna en kompletterande pensionsförsäkring.

Förutsättningarna för att någon skall bli försäkrad enligt lagen är att

han är svensk medborgare eller, om så ej är fallet, att han är mantalsskri­

ven härstädes. I båda fallen inträder försäkringstillhörigheten tidigast med

det kalenderår, då vederbörande fyller 16 år.

Svensk medborgare är som nämnts alltid försäkrad fr. o. m. det år varun

der han fyller 16 år oavsett om han är bosatt i Sverige eller inte. Detta innebäi

emellertid inte att pensionssystemet ger pensionsrätt på alla inkomster sorr.

en utlandssvensk förvärvar genom arbete utomlands. Såsom framgår av 5 §

grundar inkomst av anställning hos arbetsgivare, som är bosatt utomlands

eller är utländsk juridisk person, pensionsrätt blott i sådana fall då arbets­

tagaren sysselsättes vid skötseln av fastighet, som är belägen i Sverige, eller

i rörelse, som bedrives från här beläget fast driftställe. En svensk medbor­

gare, som är bosatt och arbetar i utlandet, får regelmässigt endast räkna

inkomst av anställning såsom pensionsgrundande i den mån den åtnjutes i

tjänst hos arbetsgivare, som är bosatt i Sverige eller som är svensk juridisk

person. Härigenom torde tillfredsställande resultat vinnas i de fall, då en

tilläggspensionering inom den svenska allmänna försäkringen är påkallad.

Om exempelvis en svensk tekniker sändes ut av ett svenskt företag för att

arbeta utomlands och får sin lön från det svenska företaget, blir denna

lön pensionsgrundande och den ingår också i det avgiftsunderlag, på vilket

företaget har att erlägga avgift enligt 33 §. På motsvarande sätt förhåller

det sig i fråga om en missionär, som utsändes av ett svenskt trossamfund

och får sin lön från detta. När det gäller inkomst av annat förvärvsarbete

än anställning följer av 6 §, att endast inkomster från här i riket bedriven

rörelse eller härstädes belägen jordbruksfastighet eller inkomst av arbete

för annans räkning, som inkomsttagaren blir taxerad för här i riket jäm­

likt förordningen om statlig inkomstskatt, kan grunda pensionsrätt.

Vad angår personer som inte är svenska medborgare kan det självfallet

inte komma i fråga att låta dem omfattas av det svenska pensionssystemet,

om de inte har en viss närmare anknytning till Sverige. Det kunde ifråga­

sättas om inte försäkringstillhörigheten borde göras beroende av att utlän­

ningen vistas i Sverige under sådana förhållanden, att han är att anse som

bosatt här. Vissa invändningar kan dock riktas mot ett så utformat villkor.

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1959

81

Varje år arbetar ett stort antal utlänningar tillfälligt här i landet. I en del

fall är de otvivelaktigt att anse som bosatta här, i andra fall inte. Redan av

praktiska skäl skulle det vålla stora svårigheter att på grundval av enbart

bosätlningskriteriet avgöra, om en sådan utlänning skall vara försäkrad

eller inte. Härtill kommer att pensionsorganen skulle nödgas att under en

följd av år bevara uppgifter angående åtskilliga utlänningar, som under en

enstaka tillfällig anställning härstädes förvärvat pensionspoäng — och detta

endast med tanke på att de kan tänkas återvända och förvärva nya poäng.

Det har med hänsyn till det anförda ansetts befogat att för utlänningar upp­

ställa krav på mantalsskrivning i Sverige. Mantalsskrivningen innebär ett

stöd för antagandet om en mera varaktig anknytning till Sverige och den

utgör ett faktum, som pensionsorganen lätt kan fastställa. •

För en utlänning beräknas alltså pensionsgrundande inkomst endast för

år, för vilket han är mantalsskriven här i riket. Detta gäller vare sig in­

komsten härrör från anställning eller från annat förvärvsarbete. Av bestäm­

melserna om att utlänning skall vara mantalsskriven för att bli omfattad av

försäkringen följer, att försäkringen inte är tillämplig på utlänningar till­

hörande främmande makts härvarande beskickning eller lönade konsulat

eller deras utländska familjemedlemmar eller utländska tjänare. Slutligen

må anmärkas att mantalsskrivningskravet enligt 54 § kan mildras konven-

tionsvägen.

Den i förevarande paragraf stadgade nedre åldersgränsen ■— 16 år ■—•

för försäkringstillhörigheten är betingad av praktiska skäl och får ses mot

bakgrunden av att det inte i någon större utsträckning förekommer, att

någon åtnjuter arbetsinkomst, som skulle kunna grunda pensionsrätt, före

det år varunder han uppnår 16 års ålder. I detta sammanhang bör påpekas,

att det beträffande sjukpenningförsäkringen inom den allmänna sjukför­

säkringen gäller en nedre åldersgräns vid 16 år. Vidare kan nämnas att

den allmänna skolplikten, när nioårig skolgång genomförts, i regel kommer

att upphöra först under det år då eleverna uppnår nämnda ålder.

Tredje stycket i förevarande paragraf stadgar att den som tillgodoräknats

pensionspoäng är försäkrad även om han inte längre uppfyller de i det före­

gående angivna förutsättningarna för försäkringstillhörighet. Poäng som en

gång förvärvats finnes med andra ord alltid kvar. Skulle sådana poäng inte

förslå för att ge rätt till pension har de ändock sin betydelse, om den för­

säkrade åter skulle komma att förvärva pensionspoäng.

Som torde ha framgått av det anförda är försäkringstillhörigheten, sådan

den angives i denna paragraf, i och för sig inte avgörande för frågan huru­

vida en försäkrad vid ett inträffat försäkringsfall blir berättigad till pension

eller ej. Frågan huruvida pension kommer att utgå är beroende av om de för

6 — Bihang till riksdagens protokoll 1959. 1 sand. Nr 100

Kungl. Maj. ts proposition nr i00 år 1959

82

olika fall i de följande paragraferna angivna villkoren för rätt till pension

är uppfyllda. Dessa villkor innebär bl. a., att pensionspoäng skall ha för­

värvats för visst minsta antal år.

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1959

3 §.

Denna paragraf behandlar försäkringens administration och innehåller en

fullmakt för Kungl. Maj :t att bestämma vilka organ som skall handha för­

säkringen.

Såsom framhållits i det föregående behöver de administrativa frågorna

inte slutgiltigt lösas i samband med den nu aktuella reformetappen. Så

torde få ske då tiden är mogen för att lagtekniskt och administrativt sam­

manfoga folkpensioneringen och tilläggspensioneringen till ett enda pen­

sionssystem. Intill dess synes vissa redan befintliga organ böra anförtros de

administrativa arbetsuppgifter, som måste utföras under mellantiden. Social­

försäkringens administrationsnämnd bedriver utredningsarbetet i dessa frå­

gor och jag har förut i korthet givit en redogörelse för hur administrationen

— mot bakgrund av nämndens hittillsvarande överväganden — torde kunna

ordnas under inledningsskedet.

Med hänsyn till det anförda synes det naturligt att Konungen tillägges

befogenhet att förordna om vilka organ, som skall sköta tilläggspensione­

ringen. Detta betyder självfallet inte, att mera betydande organisatoriska

förändringar kan beslutas utan riksdagens medverkan.

Om pensionsgrundande inkomst m. m.

4

§•

Med denna paragraf inledes stadgandena om pensionsgrundande inkomst

och pensionspoäng. Sålunda föreskrives, att för försäkrad, som är svensk

medborgare eller i riket mantalsskriven utlänning, skall för varje år göras

beräkning för fastställande av pensionsgrundande inkomst. Beräkningen

skall ske på grundval av den försäkrades inkomst under året, i den mån

inkomsten är att hänföra till inkomst av anställning eller inkomst av annat

förvärvsarbete enligt bestämmelserna i 5 och 6 §§. Den närmare innebörden

av dessa begrepp utvecklas vid nämnda paragrafer. Vid beräkning av den

pensionsgrundande inkomsten enligt 8 § är reglerna olika om inkomsten är

att hänföra till den ena eller andra kategorien. Här må blott erinras om att

den uppställda grundsatsen att endast inkomst av arbete skall grunda pen-

sionsrätt för sitt upprätthållande kräver, att inkomsten av annat förvärvs­

arbete reduceras på visst sätt med hänsyn till att en del av dylika inkomster

normalt anses utgöra kapitalavkastning. Detaljerna i detta sammanhang

behandlas under 8 §.

84

ligheten att begära ålderstilläggspension för tid innan han fyller 67 år, tages

vid pensionsberäkningen vederbörlig hänsyn även till pensionspoäng, som

må föreligga för det år som närmast föregår det varunder pensionen börjar

utgå. Tages pensionen ut under det år, varunder den försäkrade fyller 66 år,

eller tidigare, kan det alltså bli fråga om att först bestämma pensionen pro­

visoriskt och därefter omräkna den enligt vad nyss sagts. De administrativa

olägenheterna härav torde tillsvidare bli mindre framträdande.

Pensionsgrundande inkomst beräknas till och med det sextiofemte lev­

nadsåret under förutsättning att den försäkrade inte redan åtnjuter viss

pension. Det torde få anses naturligt att den, som redan tagit ut sin ålders­

pension, inte skall få fortsätta att tjäna in pensionsrätt. I förevarande para­

graf stadgas därför, att beräkning av pensionsgrundande inkomst inte skall

göras för år, under vilket den försäkrade före sextiofem års ålder åtnjutei

ålderspension. Att den försäkrade åtnjuter pension under visst år innebär

att pensionen skall belöpa på ifrågavarande år eller del därav. Pensionen

behöver alltså inte ha börjat utbetalas under året. Bestämmelsen i denna

paragraf att sådan beräkning inte heller skall ske för år, varunder försäk­

rad åtnjutit invalidpension enligt 3 § 2 mom. första stycket folkpensione­

ringslagen eller sjukbidrag jämlikt samma lag, sammanhänger med hur

poängberäkningen enligt stadgande i 9 § tredje stycket förevar ande lag sker

för försäkrad för år, varunder han åtnjutit förtidspension. Dessa bestäm­

melser behandlas närmare i anslutning till 9 §.

5 §•

I 5—7 §§ anges vilka inkomstslag, som kan grunda rätt till pension, och

hur inkomsterna skall beräknas medan de närmare reglerna om bestäm­

mande av den pensionsgrundande inkomsten i teknisk mening upptages

i 8 §.

Att inkomst av fast anställning skall grunda rätt till pension är själv­

klart och kan också anses ha varit utgångspunkten för alla tidigare förslag

rörande allmän tilläggspensionering. Förevarande lag avser självfallet också

att tillgodose önskemålet om pensionsrätt vid sådan anställning. I 5 § av­

handlas begreppet inkomst av anställning. Härmed avses enligt lagrummet

den lön, som en försäkrad åtnjutit såsom arbetstagare i allmän eller enskild

tjänst. Detta innebär, att förevarande lag i likhet med semesterlagen, lagen

om allmän sjukförsäkring — i vad avser försäkringen för tilläggssjukpen-

ning — samt lagen om yrkesskadeförsäkring bygger på det civilrättsliga

arbetstagarbegreppet. Den praxis som utbildat sig vid tillämpningen av de

nämnda lagarna kommer alltså att bli vägledande också för tilläggspensio­

neringens vidkommande. Rörande denna praxis må här endast nämnas, att

jordbrukare, i vad de utfört skogskörslor för annans räkning, i enlighet med

jttalanden i förarbetena till vissa av dessa lagar i allmänhet ansetts som

arbetstagare.

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1959

86

sidan de anställda inte erhåller pensionsrätt å andra inkomster än dem som

de verkligen uppburit från sina arbetsgivare och att å andra sidan arbets­

givarna blir påförda avgift för de löner som de utgivit till arbetstagarna.

I detta sammanhang må anmärkas, att vid tillämpningen av denna lag

arbetsgivarens familjemedlemmar i fall där verklig anställning i dennes

tjänst föreligger skall räknas som arbetstagare på samma sätt som andra

anställda. Av 7 § följer, att vederbörande familjemedlem måste taxeras för

löneinkomsten för att denna skall bli pensionsgrundande. Lönen skall alltså

vara avdragsgill hos arbetsgivaren. Vad angår lön till hustru gäller som

bekant snäva begränsningar härvidlag.

Vid beräkning av inkomst av anställning skall enligt första stycket i denna

paragraf endast medräknas lön i penningar eller naturaförmåner i form av

kost eller bostad. Till lön i penningar torde få hänföras även provision, tan­

tiem, vinstandelar, lön under sjukdom och semesterersättning, allt i den mån

de härrör av ett anställningsförhållande, liksom även vikariats- och övertids­

ersättningar. Genom begränsningen till lönen avskiljes sådana inkomstdelar,

som normalt är avsedda att täcka särskilda med anställningen förenade ut­

gifter. Som exempel kan nämnas rese-, traktaments- och andra omkost­

nadsersättningar. Det kan visserligen förekomma, att sådana ersättningar

innefattar en förtäckt löneförmån, men av olika skäl, bl. a. svårigheten att

beräkna arbetsgivaravgift för sådana förmåner, synes ersättningar av detta

slag inte böra göras pensionsgrundande.

Endast naturaförmåner i form av kost eller bostad skall som nämnts

inräknas i det belopp, som utgör den försäkrades inkomst av anställning.

Detta innebär, att de praktiskt sett viktigaste naturaförmånerna får betydelse

i pensionshänseende. Övriga naturaförmåner kan vara av de mest skilda slag

såsom fri tillgång till bil eller bostadstelefon, fria resor, fri tvätt osv. Dessa

förmåner synes inte vara av den art, att de bör grunda pensionsrätt. Skatt­

skyldighet föreligger ej för naturaförmåner av alla de slag varom här kan

bli fråga, varför de inte alltid skall deklareras. Man bör även av detta skäl

bortse från förmåner av ifrågavarande slag när det gäller att bestämma de

inkomster, som ger rätt till pension. Det kan anmärkas, att arbetsgivaren

stundom tillhandahåller kost och bostad till nedsatt pris. Förmåner av denna

art är i princip skattepliktiga och skall inräknas i den pensionsgrundande

inkomsten. Vid inkomstskattetaxeringen bortses emellertid i regel från så­

dana förmåner när de är av mindre värde. De bör i sådant fall inte heller

beaktas i pensionshänseende.

De nu behandlade bestämmelserna i första stycket innebär naturligtvis

inte någon uttömmande reglering av begreppet inkomst av anställning.

Av andra stycket i 7 § framgår att kompletterande bestämmelser avses

komma att inflyta i en av Konungen med riksdagen utfärdad författning. Ut­

formningen av dessa regler förberedes inom socialförsäkringens administra-

tionsnämnd. Här må emellertid framhållas, att vid beräkningen av inkomst

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1959

88

Iiungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1959

det fördenskull föreligger något anställningsförhållande mellan den för vars

räkning arbetet utförts och den som utfört detsamma. Det rör sig här om

vad man skulle kunna kalla ersättning för uppdrag av olika slag. I många

fall står dylika uppdrag anställningen nära. Ett uppdrag kan genom sin

omfattning hindra den som innehar uppdraget att taga anställning och där­

igenom förvärva pensionsrätt som anställd. I sådana fall synes det rimligt

att jämställa inkomst av uppdrag med inkomst av anställning. I andra fall

åter har uppdragen karaktär av bisysslor, så att uppdragstagaren erhåller

sin huvudsakliga försörjning av annat arbete. Det kunde måhända synas

riktigast att inte låta dylika biinkomster grunda rätt till pension. Emellertid

säger det sig självt att det skulle ställa sig svårt att dra en objektivt riktig

gräns mellan sådana uppdrag, som är så omfattande att de bör likställas

med anställning, och sådana som skall anses ha karaktär av bisyssla.

Det är inte sällan förenat med svårigheter att dra gränsen mellan rörelse

och uppdrag. Om t. ex. en auktoriserad revisor, som driver en revisionsbyrå,

är revisor i ett bolag, torde inkomsten härav vara att hänföra till en intäkt

i hans rörelse. Om däremot en lantbrukare har motsvarande revisorssyssla

får ersättningen anses utgöra inkomst av ett tillfälligt uppdrag. Gränsdrag­

ningen mellan inkomst av rörelse och inkomst av uppdrag erbjuder i åt­

skilliga fall långt mera invecklade problem än vad det nyss anförda exemp­

let antyder. Ofta torde bedömningen av frågan huruvida en rörelse skall

anses vara bedriven av vederbörande få grundas på den omfattning, i vilken

vederbörande åtager sig »uppdrag» av det slag det här gäller.

Med hänsyn till det anförda framstår det som ändamålsenligt att be­

träffande vissa inkomster av uppdragskaraktär tillskapa möjlighet att låta

inkomsten bli pensionsgrundande på samma sätt som anställningsinkomst.

Andra stycket i denna paragraf innehåller i enlighet härmed en föreskrift

om att ersättning i penningar för arbete, som försäkrad utför för annans

räkning utan att vara anställd i dennes tjänst, skall anses som inkomst av

anställning, om den försäkrade och den som utgivit ersättningen varit ense

därom. Vad nu sagts skall gälla om ersättningen under året uppgått till

300 kr., dvs. till det lägsta belopp som enligt första stycket kan hänföras till

inkomst av anställning. Om parterna varit ense om att viss arbetsersättning

skall räknas som inkomst av anställning ankommer det på den som utgivit

ersättningen att erlägga avgift därför enligt 33 §. Såsom bevis för att par­

terna kommit överens om att viss ersättning skall räknas som inkomst av

anställning bör godtagas att den, som utgivit ersättningen, i kontrollupp­

gift till taxeringen anger densamma på sådant sätt, att därav framgår, att

han erlägger arbetsgivaravgift därför. Har sådant angivande inte skett får

det ankomma på inkomsttagaren att styrka, att överenskommelse beträf­

fande nu ifrågavarande inkomster träffats, antingen direkt mellan den som

utgivit ersättningen och den som åtnjutit densamma eller genom kollektiv

uppgörelse. Undantagsvis bör även en uppkommande fast sedvänja kunna

90

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1959

6

§•

I denna paragraf behandlas de inkomstslag som är pensionsgrundande

utöver inkomst av anställning enligt 5 §. Dessa inkomstslag sammanföres

i pensionshänseende till en gemensam kategori, inkomst av annat förvärvs­

arbete.

Till inkomst av annat förvärvsarbete hänföres enligt första stycket a)

inkomst av här i riket bedriven rörelse. Det skatterättsliga begreppet in­

komst av rörelse bör här bli vägledande. Enligt 27 § kommunalskattelagen

räknas till rörelse handelsrörelse, bank-, emissions- och annan penning­

rörelse, försäkringsrörelse, agentur- och mäklarverksamhet, järnvägs- och

kanaldrift, rederirörelse och annan transport- eller kommunikationsverk-

samhet, verksamhet, som avser att medelst ledning tillhandahålla vatten,

gas eller elektrisk kraft, industriell verksamhet, gruvdrift och bergshante­

ring, skogsavverkning å annans mark på grund av särskild upplåtelse, värds­

hus-, hotell-, teater-, biograf- och därmed jämförlig rörelse, yrkesmässig

byggnadsverksamhet, hantverk, yrkesmässigt bedriven vetenskaplig, litte­

rär, konstnärlig eller därmed jämförlig verksamhet, såvitt verksamheten ej

utövas på grund av tjänst, så ock annan yrkesmässigt bedriven förvärvs­

verksamhet, såvitt icke intäkten därav är att hänföra till intäkt av jordbruks­

fastighet, av annan fastighet eller av tjänst. Allt vad som kommit rörelse-

idkaren till godo av sådan rörelse hänföres enligt 28 § 1 mom. nämnda lag

till intäkt av rörelse. Av den nyssnämnda uppräkningen framgår att viss

verksamhet, som i allmänna språkbruket knappast betecknas som rörelse,

i skatterättslig mening är hänförlig dit. Detta gäller exempelvis yrkesmäs­

sigt bedriven vetenskaplig, litterär, konstnärlig eller därmed jämförlig verk­

samhet. Inkomst av dylik yrkesmässig verksamhet bör grunda rätt till

pension enligt de regler som gäller för inkomst av annat förvärvsarbete. Det

må dock erinras om att bestämmelserna i 5 § andra stycket ibland kan leda

till att inkomst, som eljest skulle ingå i en rörelseinkomst, blir pensions­

grundande såsom inkomst av anställning.

Har inkomst av rörelse uppburits av handelsbolag, blir denna inkomst

pensionsgrundande för varje bolagsman till den del han får skatta för in­

komsten.

Jordbruk kan betraktas som en form av rörelse, ehuru den i skatterätts-

ligt hänseende behandlas särskilt. Inkomst av här i riket belägen jordbruks­

fastighet hänföres enligt första stycket b) till inkomst av annat förvärvs­

arbete. Även här blir det skatterättsliga begreppet inkomst av jordbruksfas­

tighet vägledande. Till sistnämnda inkomstslag räknas inkomst av jordbruk

och skogsbruk m. in. på fastigheten, vare sig den åtnjutits av ägaren eller bru­

karen av fastigheten. Dit hänföres emellertid också det årliga värdet av egen

bostad samt arrende för utarrenderad fastighet, ersättning för upplåtelse av

92

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1959

Inte sällan är inkomster av nu ifrågavarande karaktär av ringa storlek. Av

administrativa skäl är det angeläget att undvika debitering och uppbörd av

ett stort antal mycket små egenavgifter. Det föreskrives därför i andra styc­

ket av 6 § att, om inkomst av rörelse eller inkomst av jordbruksfastighet

eller sådan inkomst av arbete för annans räkning som avses i första stycket

c) inte uppgår till 500 kr. för år, den ej skall tagas i beräkning. Beloppet

500 kr. räknas särskilt för vart och ett av de tre angivna inkomstslagen inom

kategorien inkomst av annat förvärvsarbete. Däremot frånräknas inte varje

särskild inkomstpost inom de nämnda inkomstslagen som understiger 500 kr.

för året. Det avgörande är om det sammanlagda beloppet inom varje inkomst­

slag uppgår till 500 kr. eller ej.

Vid beräkning av inkomst av annat förvärvsarbete skall givetvis endast

medräknas nettoinkomsten av rörelse och av jordbruksfastighet samt in­

komst enligt 6 § första stycket c) efter avdrag av kostnader för inkomstens

förvärvande. Om en person driver flera rörelser och för vissa redovisar över­

skott och för andra underskott, synes vid beräkning av pensionsgrundande

inkomst böra tagas i beaktande det eventuellt kvarstående överskottet efter

avdrag av underskotten. Föreskrifter härom får utfärdas med stöd av 7 §

andra stycket.

7 §•

I första stycket av denna paragraf stadgas, att inkomst av anställning och

inkomst av annat förvärvsarbete skall beräknas på grundval av taxering till

statlig inkomstskatt. Detta innebär, att endast inkomster, för vilka den för­

säkrade taxeras här i landet, grundar rätt till pension. Från vad nu sagts

gäller dock såsom framhålles i det följande ett par undantag. Beräkningen

av inkomst av anställning och inkomst av annat förvärvsarbete kommer

enligt huvudregeln att verkställas på grundval av samma uppgiftsmaterial

som ligger till grund för taxeringen, varvid inkomstuppskattningen vid

taxeringen skall följas. Avvikelse kan dock ske från den i självdeklarationen

och vid taxeringen gjorda fördelningen på olika inkomstslag. Har exempelvis

rörelseinkomst i deklarationen oriktigt angivits som anställningsinkomst

skall sålunda rättelse göras. Vad särskilt angår skönsmässigt uppskattad

inkomst av tjänst bör sådan hänföras till anställningsinkomst endast i den

mån kontrolluppgifter eller annan utredning utvisar, att anställningsinkomst

föreligger. I den mån detta inte är fallet bör inkomsten bli pensionsgrun­

dande som inkomst av annat förvärvsarbete.

Taxeringen är det grundläggande för beräkningen av inkomstens stor­

lek. Härav följer att ändring av inkomstuppskattningen vid taxeringen bör

medföra att också den pensionsgrundande inkomsten ändras i överens­

94

den försäkrade ett år icke alls skall taxeras. I sådant fall kommer någon

pensionsgrundande inkomst för rörelsen icke att beräknas för året när­

mast före det ifrågavarande taxeringsåret.

För ett par grupper av inkomster kan såsom antytts i det föregående taxe­

ringen inte ligga till grund för fastställande av inkomst av anställning.

Detta gäller dels vissa inkomster av anställning som förvärvas av utom­

lands bosatta svenska medborgare eller utomlands bosatta men här mantals­

skrivna utlänningar och dels inkomster av anställning för vilka sjömans­

skatt erlägges.

Den förra sortens inkomster är sådana som förvärvas från arbetsgivare

som har att erlägga pensionsavgift för desamma enligt 33 §. Arbetsgivarna

torde genom särskild föreskrift böra åläggas skyldighet att lämna uppgift

om dylika inkomster. Sjömansskatten är en definitiv källskatt, som er­

lägges för inkomst ombord, och belopp för vilket sjömansskatt erlagts skall

inte upptagas i självdeklarationen. Beträffande inkomster som sist nämnts

torde beräkningen av inkomst av anställning enligt denna lag böra ske

med ledning av de kontrolluppgifter, som redarna har att avlämna an­

gående sådan inkomst.

Bestämmelser om beräkning av inkomst av anställning i de nu nämnda

fallen får utfärdas i särskild ordning med stöd av tredje stycket i förevarande

paragraf.

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1959

8

§•

Med tillämpning av bestämmelserna i 5, 6 och 7 §§ och de med stöd av sist­

nämnda paragraf meddelade föreskrifterna skall i förekommande fall för den

försäkrade årsvis fastställas hans inkomst av anställning eller inkomst av

annat förvärvsarbete eller bådadera. De sålunda fastställda inkomstbeloppen

skall tillsammans bilda underlaget för beräkningen av den pensionsgrun­

dande inkomsten för året. Som tidigare i flera sammanhang framhållits

tages emellertid härvid de nämnda inkomstbeloppen inte i beaktande i full

utsträckning. Begler om den pensionsgrundande inkomstens beräkning

upptages i förevarande paragraf.

Vid beräkning av den pensionsgrundande inkomsten skall från den fast­

ställda inkomsten av förvärvsarbete avdrag göras för basbeloppet. Detta

belopp anger den inkomst, för vilken folkpensioneringen i princip erbjuder

ett tillfredsställande pensionsskydd. Enligt 10 § utgör basbeloppet 4 000 kr.

räknat i penningvärdet vid 1957 års utgång.

Basbeloppet är således indexreglerat, varav följer att dess storlek kan va­

riera. Eftersom vid beräkningen av den pensionsgrundande inkomsten för

visst år ett och samma basbelopp måste tillämpas, blir det nödvändigt att be­

stämma till vilken tidpunkt under året detta basbelopp skall hänföra sig.

96

till tagas vid beräkningen av den pensionsgrundande inkomsten, så att in­

komst nv annat förvärvsarbete i viss utsträckning reduceras. Bestämmelser

härom återfinnes i första stycket av denna paragraf.

Den nyssnämnda presumtionen, att inkomsten av en verksamhet inrym­

mer ett visst mått av kapitalavkastning, gäller inte obetingat. I de lägre

inkomstskikten finnes i regel inte så stort fog för antagandet att något

nämnvärt kapital är investerat i verksamheten eller att detta kapital ger

någon nämnvärd avkastning. Det är vidare angeläget att tillse att inte pen­

sionsskyddet i dessa fall förringas. Detta har i första stycket av förevarande

paragraf beaktats på så sätt, att inkomsten av annat förvärvsarbete än an­

ställning skall undergå reduktion endast i den mån inkomsten av sådant

arbete — i förekommande fall tillsammans med inkomsten av anställning

— överstiger dubbla det vid årets ingång gällande basbeloppet.

I de fall reduktion skall förekomma är det inte möjligt att för varje för­

säkrad utreda i vad mån inkomst av annat förvärvsarbete än anställning

innefattar kapitalavkastning. Det blir nödvändigt att tillämpa en enhetlig re­

gel för alla. I viss överensstämmelse med vad som föreslogs i propositionen

1958 A: 55 har den andel av inkomsten utöver dubbla basbeloppet, som kan

anses motsvara avkastning på det i verksamheten nedlagda kapitalet, satts

till en tredjedel. Såvitt angår försäkrade, vilkas pensionsgrundande in­

komst härigenom blir lägre än den verkliga arbetsinkomsten — eftersom de

inte har något kapital eller endast ringa sådant investerat i sin verksamhet

— bör framhållas att reduktionen även medför att avgifterna blir lägre.

Har den försäkrade såväl inkomst av anställning som inkomst av annat

förvärvsarbete, skall såsom förut nämnts det vanliga basbeloppsavdraget i

första hand göras på inkomsten av anställning. På samma sätt bör vid avgö­

rande av huruvida och i vad mån reduktionsregeln skall träda i tillämpning,

det dubbla basbeloppet i första hand avdragas från inkomsten av anställning.

Bestämmelserna i första stycket har avfattats i enlighet härmed.

Till belysning av innebörden av förevarande reduktionsregel må anföras

några exempel, varvid basbeloppet vid årets ingång i samtliga fall antages

vara 4 000 kr.

Om en försäkrad endast har inkomst av annat förvärvsarbete och denna

uppgår till 8 000 kr., blir den pensionsgrundande inkomsten efter basbelopps-

avdrag (8 000 — 4 000 =) 4 000 kr. Reduktionsregeln blir i detta fall inte

tillämplig, eftersom inkomsten ej överstiger dubbla basbeloppet.

Har den försäkrade endast inkomst av annat förvärvsarbete och denna

uppgår till 11 000 kr., göres först basbeloppsavdraget å 4 000 kr. Den del av

inkomsten som ligger mellan basbeloppet och dubbla beloppet därav skall

fullt ut ingå i den pensionsgrundande inkomsten, medan den överskjutande

inkomsten, 3 000 kr., endast beaktas till två tredjedelar, dvs. en tredjedel

frånräknas. Den pensionsgrundande inkomsten blir således (11 000 — 4 000

— 1/3 X 3 000 =) 6 000 kr.

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1959

97

Har den försäkrade inkomst av anställning på 5 000 kr. och inkomst av

annat förvärvsarbete på 9 000 kr., summa 14 000 kr., skall basbeloppsavdra-

get på 4 000 kr. göras på inkomsten av anställning. Anställningsinkomsten

blir sålunda pensionsgrundande till 1 000 kr. Vad som ligger mellan basbe­

loppet och dubbla beloppet därav skall i första hand innefatta dessa 1 000 kr.,

och återstående 3 000 kr. belöper på inkomsten av annat förvärvsarbete, som

sålunda blir helt pensionsgrundande till detta belopp. Vad som därefter

återstår av inkomsten av annat förvärvsarbete, dvs. 6 000 kr., reduceras

enligt tredjedelsregeln och blir pensionsgrundande till ett belopp av 4 000 kr.

Av inkomsten av annat förvärvsarbete blir alltså (3 000 + 4 000 =) 7 000 kr.

pensionsgrundande. Hela pensionsgrundande inkomsten blir (1 000 +

7 000 =) 8 000 kr.

Om den försäkrades inkomst av anställning är lika med eller högre än

dubbla basbeloppet, blir hans inkomst av annat förvärvsarbete alltid redu­

cerad enligt tredjedelsregeln. Är sålunda anställningsinkomsten 9 000 kr.

och inkomsten av annat förvärvsarbete 3 000 kr., tillhopa 12 000 kr., blir

anställningsinkomsten pensionsgrundande till (9 000 — 4 000 =) 5 000 kr.

och inkomsten av annat förvärvsarbete, som i sin helhet ligger över dubbla

basbeloppet, pensionsgrundande till (2/3 x 3 000 =) 2 000 kr. Sammanlagda

pensionsgrundande inkomsten blir i detta fall (5 000 + 2 000 =) 7 000 kr.

Tilläggspensioneringen avser inte att ge kompensation för bortfall av hur

höga inkomster som helst. I överensstämmelse härmed innehåller föreva­

rande paragraf i andra stycket bestämmelser om maximering av den pen­

sionsgrundande inkomsten. Det stadgas sålunda, att vid beräkning av pen­

sionsgrundande inkomst hänsyn inte skall tagas till inkomst av anställning

och inkomst av annat förvärvsarbete i vad deras sammanlagda belopp över­

stiger sju och en halv gånger det vid årets ingång gällande basbeloppet. Vid

ett basbelopp av 4 000 kr. gäller alltså i överensstämmelse med förslaget i

propositionen 1958 A: 55 en maximering vid 30 000 kr. Den angivna regeln

innebär, att en försäkrad, som har inkomst enbart av anställning, vid ett

basbelopp av 4 000 kr. kan komma upp till en högsta pensionsgrundande in­

komst av (30 000 — 4 000 =) 26 000 kr. Har han däremot inkomst av annat

förvärvsarbete, verkar maximeringen i allmänhet på ett annat sätt. Eftersom

man skall bortse från belopp över 30 000 kr., skall tredjedelsreduktionen

verkställas på belopp nedanför den övre gränsen. Antar man att endast in­

komst av annat förvärvsarbete föreligger, utgöres den högsta möjliga pen­

sionsgrundande inkomsten av maximibeloppet minskat med dels basbelop­

pet och dels 1/3 av inkomsten mellan det dubbla basbeloppet och maximibe­

loppet. Den högsta pensionsgrundande inkomsten av enbart annat förvärvs­

arbete blir alltså (30 000 — 4 000 — 1/3 x 22 000 =) 18 667 kr., vilket enligt

tredje stycket avrundas till 18 600 kr.

Då en försäkrad har såväl inkomst av anställning som inkomst av annat

7—Bihang till riksdagens protokoll 1959. 1 sand. Nr 100

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1959

Under systemets inledande skede skulle på grund av bestämmelserna i

57 § dessa fördelar vara särskilt stora. Å andra sidan skulle en dylik

oriktig uppgift leda till högre skatt och självfallet även högre pensions­

avgift för den försäkrade. Det är emellertid att märka, att åtskilliga för­

säkrade av denna kategori skulle bli föga berörda av dessa konsekvenser,

nämligen de som, ehuru de har goda inkomster, saknar utmätningsbara

tillgångar och av vilka skatter och avgifter följaktligen inte kan tagas ut

tvångsvis. Det torde därför vara ofrånkomligt att såsom skett i första styc­

ket av denna paragraf föreskriva, att pensionspoäng inte tillgodoräknas

för pensionsgrundande inkomst till den del den härrör från inkomst av

annat förvärvsarbete, om inte avgift enligt 34 § till fullo erlagts inom före­

skriven tid. Bestämmelser om den tidsfrist som den försäkrade har till sitt

förfogande för avgiftsbetalningen avses komma att inflyta i författning,

som skall utfärdas enligt 35 §. Frågan härom utredes av socialförsäkringens

administrationsnämnd. Här må blott förutskickas, att fristen inte torde

böra utlöpa tidigare än under andra året efter det som avgiften avser.

Den nyssnämnda bestämmelsen i fråga om pensionspoäng för inkomst av

annat förvärvsarbete är inte undantagslös. Som nämnts torde frågan huru­

vida avgiftsskyldigheten fullgjorts inom föreskriven tid inte vara avgjord

förrän under andra året efter inkomståret. Det kan alltså bli fråga om att

pension skall bestämmas och börja utgå före denna tidpunkt. Som fram­

går av 16 samt 24 och 26 §§ beträffande förtidspension och familjepen­

sion kan pensionspoängtalen för de två åren närmast före det år, då för-

säkringsfallet inträffade, ofta vara av största betydelse för rätten till pension

och för pensionens storlek. Frågan huruvida pensionspoäng föreligger för

nämnda två år skulle med hänsyn till vad nyss sagts kunna vara oavgjord

ännu vid den tidpunkt då ansökan om pension prövas. Det synes emellertid

föga tilltalande alt hålla pensionsfrågan svävande ända till dess fristen för av­

giftsbetalningen utlöpt. Sedan försäkringsfallet med dess normalt oförmån­

liga inverkan på den försäkrades eller hans efterlevandes ekonomi inträffat,

skulle det i många fall vara obilligt — stundom dessutom utsiktslöst — att

utkräva avgifterna innan pension beviljas. Det föreskrives därför i första

stycket av förevarande paragraf, att pensionspoäng utan hinder av att av­

giftsbetalningen inte skett skall tillgodoräknas den försäkrade för vissa år,

nämligen för de båda år som närmast föregått det år då försäkringsfallet

inträffade. Motsvarande gäller där den försäkrade tar ut ålderspension före

67 år. Beträffande ålderspension, som börjar utgå vid den normala pensions­

åldern 67 år eller senare, äger vad nu sagts tillämpning endast i fråga om

det år då den försäkrade fyller 65 år — pensionsgrundande inkomst skall

ju jämlikt 4 § inte beräknas för senare år.

Den nu angivna regeln innebär emellertid inte att avgiften för de ifråga­

varande åren efterskänkes. Såsom närmare anföres vid 35 § avses uppbörden

100

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1959

102

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1959

arbetsförmåga inte är fullständig i lagens mening och pensionen förty en­

ligt 15 § utgår med 60 procent av hel pension. I dylikt fall måste, som när­

mare framhålles i kommentaren till 14 §, arbetsförmågan vara nedsatt

med minst två tredjedelar. Antag att en trettiofemårig arbetstagare, som

under de två bästa åren av fyraårsperioden närmast före året för försäkrings-

fallet förtjänat 16 000 kr. om året och som före fyraårsperioden inte något

år haft högre pensionspoäng än 3, får sin arbetsförmåga nedsatt med två

tredjedelar. Vid fastställande av pensionen skall det, om basbeloppet är

poäng varje år fram till 65-årsåldern. Förtidspensionen i detta fall blir då

4 320 kr. För varje år eller del därav som han uppbär förtidspensionen

skall 3 pensionspoäng tillgodoräknas honom. Någon reduktion av dessa

poäng med hänsyn till att pensionen utgår med blott 60 procent av hel pen­

sion sker inte. Om pensionstagaren med sin återstående arbetsförmåga kan

uppnå inkomst som överstiger basbeloppet skall, som följer av en jäm­

förelse med 4 §, pensionspoäng inte tillgodoräknas honom för denna in­

komst.

I detta sammanhang må framhållas, att om en blind person åtnjuter

invalidpension med tillämpning av 3 § 2 mom. andra stycket folkpensione­

ringslagen — dvs. pensionen utgår utan att hans försörjningsförmåga brister

på sätt som anges i första stycket av nämnda moment —■ pensionsgrundan-

de inkomst och pensionspoäng skall beräknas för honom med tillämpning

av de för försäkrade i allmänhet gällande grunderna. För detta fall förelig­

ger, såsom framgår av kommentaren till 14 §, inte rätt till förtidspension

på grund av enbart blindheten, och fråga kan alltså inte uppkomma om

beräkning av pensionspoäng med tillämpning av tredje stycket i denna para­

graf.

Vad angår avgifter för en förtidspensionär, som har inkomst av förvärvs­

arbete, gäller att om han är löntagare lönen till honom inräknas i det un­

derlag, på vilket arbetsgivarens avgift enligt 33 § beräknas, varvid basbe-

loppsavdrag göres enligt de därför gällande allmänna reglerna. Har förtids­

pensionären inkomst av annat förvärvsarbete än anställning betalar han

däremot ingen avgift, eftersom avgiften i detta fall enligt 34 § beräknas på

den pensionsgrundande inkomsten och sådan som nämnts inte beräknas för

år för vilket den försäkrade åtnjuter förtidspension.

Här må erinras om de möjligheter till undantagande från försäkringen

som lämnas genom bestämmelserna i 36—40 §§ och som bl. a. har till följd

att vid beräkning av pensionsgrundande inkomst hänsyn inte skall tagas till

sådan inkomst som beröres av undantagandet.

4 000 kr., antagas att han skulle

16 000—4 000

förvärva

4 000

pensions-

60 procent av hel förtidspension enligt lagen, dvs.

60 w60x4000x3

1ÖÖX 1ÖÖ

104

vits utgöra 4 000 kr. multiplicerat med det tal, som anger förhållandet mel­

lan det vid varje tidpunkt gällande pensionspristalet och pensionspristalet

för december 1957. Sistnämnda pensionspristal utgjorde 119. Till förebyg­

gande av de administrativa olägenheter som skulle uppstå om basbelop­

pet komme att utgöra ett alltför ojämnt tal har därjämte intagits en avrund-

ningsregel innebärande att den erhållna produkten skall avjämnas till när­

maste hela hundratal kronor.

Till belysning av indexregeln kan anföras följande exempel: Om pensions­

pristalet för januari 1960 antages bli detsamma som pensionspristalet för

124

april 1959 eller 124 enheter, blir basbeloppet för januari 1960 4 000

x

j-j-g

= 4 168 eller avrundat 4 200 kr.

Det kan tilläggas, att avrundningsregeln verkar så, att om multiplikatio­

nen skulle ge till resultat beloppet 4 049 kr. basbeloppet skall avjämnas

nedåt till 4 000 kr. Utgör det uträknade beloppet 4 050 kr. skall basbeloppet

däremot avrundas uppåt till 4 100 kr.

Det torde få ankomma på pensionsmyndigheten att på lämpligt sätt hålla

allmänheten underrättad om storleken av det vid varje tidpunkt gällande

basbeloppet. Då några pensioner från tilläggspensioneringen icke kommer

att utgivas under tiden fram till år 1963 inskränker sig verkan av index-

regleringen av basbeloppet under denna tid till frågorna om beräkning av

pensionsgrundande inkomst och pensionspoäng samt avgifter till försäk­

ringen. Enär det i samtliga dessa fall — såsom framgår av 8, 9, 33 och 34 §§

— är basbeloppet vid ingången av ett år, som är avgörande för beräkningar­

na, är det för åren 1960—1962 uppenbarligen tillfyllest om basbeloppen för

januari månad respektive år publiceras.

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1959

Om ålderspension

ii §.

Denna paragraf och de två följande innehåller de speciella reglerna om

ålderspension. Dessa bestämmelser vilar på grundtanken att ålderspension

skall tillkomma varje försäkrad, som förvärvat pensionspoäng, i förhållande

till poängförvärvets storlek och det antal år under vilka detta ägt rum. Av

vissa skäl är det dock inte möjligt att låta ett enstaka poänggivande år

grunda rätt till pension. Som framgår av 12 § fordras i princip endast 30

poänggivande år för att full ålderspension skall utgå. Enligt 57 § nedsättes

detta antal år till 20 för den, som uppnår pensionsåldern under de första

19 åren då pension utgives enligt denna lag, och även för de årskullar,

som under de därnäst följande nio åren ingår i pensionsåldern, är an­

talet lägre än 30. Ett enda poänggivande år skulle därför under en

avsevärd tidrymd framåt kunna grunda rätt till 1/2o ålderspension och längre

fram till 1/30. Möjligheterna är stora att genom manipulationer med fingera­

106

njutande av tilläggspensioneringens ålderspensionsförmåner från den tid­

punkt då han upphör att ha inkomst av förvärvsarbete. Ehuru förevarande

förslag i likhet med principförslaget i propositionen 1958 A: 55 utgår från

att pensionsåldern är 67 år även inom tilläggspensioneringen, har det med

hänsyn till de skiftande behov och önskemål som kan föreligga rörande

pensionsåldern ansetts motiverat att medge en viss valfrihet rörande tid­

punkten för pensionsålderns inträde. I andra stycket av förevarande para­

graf stadgas därför, att den försäkrade äger ta ut ålderspensionen tidigare

än vid 67 år. Den tidigaste tidpunkt från vilken ålderspension sålunda

kan börja utgå är ingången av den månad varunder den försäkrade

fyller 63 år. Som närmare angives vid 13 § får den som i förväg tar ut

sin ålderspension vidkännas en enligt vissa grunder beräknad reduktion

på den med tillämpning av 12 § beräknade pension, som han skulle ha

erhållit om pensionen börjat utgå fr. o. in. den månad, varunder han fyller

67 år. För de fall då pensionsavgång före 67 års ålder redan på förhand kan

förutses, kan naturligtvis minskningen av ålderspensionen enligt denna lag

på grund av det tidigare pensionsuttaget kompenseras genom frivilliga an­

ordningar utanför det allmänna pensionssystemet. Självfallet är det ingen­

ting som hindrar att man avstår från att ta ut den allmänna tilläggspen­

sionen före 67 år och använder uteslutande en frivillig kompletteringsan-

ordning för tiden mellan pensionsavgången och 67-årsåldern. Komplette-

ringsanordningar kan komma till stånd genom en individuell försäkring,

som den försäkrade själv tecknar, t. ex. genom den frivilliga statliga pen­

sionsförsäkringen som pensionsstyrelsen nu handhar, eller genom pensions­

åtagande från arbetsgivarens sida, antingen detta grundas på enskilt avtal

mellan arbetsgivaren och den anställde eller på kollektivavtal.

Försäkrad, som önskar erhålla sin ålderspension före den allmänna pen­

sionsåldern, måste själv ta initiativet till detta genom att i ansökningen om

ålderspension göra särskild framställning om att pensionen skall utgå för

tid före 67-årsåldern. Som framgår av 42 § utbetalas pensionen då fr. o. m.

den månad då ansökningen göres eller fr. o. in. den senare månad, som an­

gives i framställningen.

En förutsättning för att pension skall utgivas är enligt 41 § att ansökan

därom göres. En försäkrad, som vill vänta med sin pension till någon tid

efter det 67-årsåldern uppnåtts, kan göra detta genom att dröja med sin

ansökan. Pensionen utgår då enligt 42 § fr. o. m. ansökningsmånaden eller

den senare månad, som den försäkrade anger i sin ansökan1. Någon sär­

skild framställning om uppskov med pensionsutbetalningen erfordras ej.

Som angives i 13 § får en försäkrad, som väntar med att taga ut sin pen­

sion, en ökning av pensionen. Pensionens storlek röner dock ej inverkan av

längre uppskov med pensionsuttaget än t. o. m. den månad då den försäkrade

fyller sjuttio år.

Kungl. Maj.ts proposition nr tOO år 1959

1 Enligt den slutliga lagtexten kan pension utgå retroaktivt för tre månader.

108

håller sig omkring 65 procent av den försäkrades ifrågavarande medel­

inkomst men som för de mindre inkomsttagarna i många fall är högre. Där­

vid bortses från verkan av den i 8 § stadgade maximigränsen för pensions-

grundande inkomst. Det bör uppmärksammas att, medan pensionen för stats­

anställda m. fl. ofta ansluter sig tämligen nära till slutlönen, tilläggspensio­

nen vanligen kommer att beräknas på ett medeltal av inkomster för ett större

antal år. Den angivna pensionsnivån torde ändock få anses tillfredsstäl­

lande, och i första stycket av förevarande paragraf har den nämnda 60-pro-

centsnivån för tilläggspensioneringen fastslagits. Denna pensionsnivå gäller i

normalfallen då ålderspension börjar utgå med den månad, varunder den

försäkrade fyller 67 år.

Pensionsunderlaget inom statstjänstemännens pensionering skulle för

tilläggspensioneringens del närmast motsvaras av den pensionsgrundande

medelinkomsten under den tidrymd som anses böra vara avgörande. Till

skillnad mot pensionssystemet för statstjänstemännen, inom vilket för­

ändring av beviljade pensionsbelopp avses ske enligt grunder som tid efter

annan skall bestämmas av statsmakterna efter förhandlingar med personal­

organisationerna, innefattar emellertid tilläggspensioneringssystemet en

automatiskt verkande värdebeständighetsgaranti. Såsom tidigare har an­

förts är denna garanti tekniskt så uppbyggd, att varje års pensionsgrun­

dande inkomst genom division med då gällande basbelopp omvandlas till pen­

sionspoäng. Det inkomstbelopp — om man så vill pensionsunderlag — i

förhållande till vilket utgående pension skall beräknas erhålles sedan genom

multiplikation av medeltalet av pensionspoängtalen för ett visst antal år och

det aktuella basbeloppet. Eftersom pensionen enligt 42 § utges månadsvis,

cöreskrives i första stycket av förevarande paragraf, att basbeloppet för

den månad, för vilken pension skall utgivas, skall komma till användning

vid pensionsberäkningen. När basbeloppet ändras får alltså pensionens års-

belopp omräknas med tillämpning av det nya basbeloppet, varefter det så­

lunda erhållna årsbeloppet delas med 12, så att pensionsbeloppet framkom­

mer för den månad, då det nya basbeloppet första gången skall tillämpas.

Som i det föregående berörts skall det poängmedeltal, som ligger till

grund för pensionsberäkningen, beräknas på poängtalen under de femton

år då den försäkrade haft de högsta pensionspoängen och därmed i regel ock­

så de största realinkomsterna, vilket ofta torde vara fallet under senare

delen av den aktiva tiden. Härigenom vinnes en viss anslutning till stats-

tjänstemannapensioneringen, där pensionerna i princip beräknas med hänsyn

till medellönen under den sista delen av tjänstetiden, när lönen för en stats­

tjänsteman så gott som alltid är högst. En pensionsberäkning i förhållande till

inkomsterna under den senare delen av den aktiva tiden medför, att den

standardhöjning, som kan ha ägt rum under den tid då en person intjänat sin

pensionsrätt, i viss utsträckning kommer honom till godo också som pen­

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1959

no

följd av år eller är uppdelade på flera perioder har ingen betydelse. Genom

att det antal poänggivande år, som fordras för full pension, begränsats till

30 tillgodoses sådana försäkrades intressen, som på grund av studier eller

annan utbildning först sent kan inträda i förvärvslivet. Även gifta kvinnor,

som på grund av barnafödsel och omvårdnad om barnen under ett antal år är

förhindrade att ha förvärvsarbete, drar fördel av att endast 30 år kräves för

rätt till full pension. Detsamma gäller personer, som på grund av sjukdom

eller arbetslöshet tvingas vara borta från förvärvslivet under några år. En

annan följd av den ifrågavarande regeln är att försäkrade, som begagnar

sig av den i 11 § andra stycket medgivna möjligheten att uttaga ålderspen­

sion redan före 67 års ålder och som har 30 poänggivande år, kan erhålla

full tilläggspension i här avsedd bemärkelse, ehuru den enligt 13 § undergår

reduktion med hänsyn till att den normala pensionsåldern underskrides.

Vid bedömande av de i detta stycke föreslagna reglerna i jämförelse med de

statsanställdas pensionering bör slutligen hållas i minnet att också t. ex.

övertids- och vikariatsersättningar o. d. ävensom inkomster av annat för­

värvsarbete än av anställning är pensionsgrundande samt att alla slags till-

läggspensioner är värdebeständiga.

Som framgått av det nyss sagda erhåller en försäkrad med tillämpning av

första stycket i denna paragraf full pension, om pensionspoäng tillgodoräk­

nats honom för minst 30 år och eljest så många trettiondelar av full pen­

sion som motsvarar det antal år, för vilka pensionspoäng tillgodoräknats

honom. Om inga särskilda regler gåves, skulle detta innebära att en för­

säkrad, som förvärvat pensionspoäng för 30 år, skulle kunna erhålla oredu­

cerad pension beräknad efter medeltalet av pensionspoängen för de 15 bästa

av nämnda 30 år, även om han genom att enligt 36 § anmäla undantagande

för inkomst av annat förvärvsarbete eller genom att övergå till anställning,

för vilken kollektivt undantagande enligt 37 § gäller, undandragit det all­

männa pensionssystemet pensionsavgifter av måhända betydande storlek.

För de medel, som exempelvis en rörelseidkare inbesparar genom att göra an­

mälan om individuellt undantagande, skulle han kunna betala en pensions­

försäkring i ett enskilt försäkringsbolag och på så vis bli berättigad både

till full pension från den allmänna tilläggspensioneringen och därtill pen­

sion från försäkringsbolaget. Dylik dubbelpensionering skulle också regel­

mässigt föreligga om den försäkrade omfattats av kollektivt undantagande

enligt 37 §. De som är omfattade av ett sådant undantagande skall nämligen

jämlikt 39 § andra stycket1 vara tillförsäkrade pensionsförmåner på annat

sätt än genom det allmänna systemet.

För att såvitt möjligt undgå att tilläggspensioneringen åsamkas förluster

genom att någon skaffar sig obefogade fördelar på pensioneringens bekost­

nad måste ett undantagande i regel förknippas med en viss reducerande in­

verkan på storleken av den tilläggspension som förvärvats i systemet. En­

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1959

1 37 § fjärde stycket i den slutliga lagtexten.

112

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1959

tillgodoräknats pensionspoäng eller gått förlustig mer än en poäng. Härvid

får dock det sistnämnda talet inte ökas till mer än 50. Ålderspensionen utgör

i fall som här avses sextio procent av det slutbelopp som framkommer vid

den räkneoperation för vilken här redogjorts. Bestämmelsen att talet 30

inte får ökas till mer än 50 är tillkommen för att inte pensionen till följd

av undantagandet skall reduceras i alltför hög grad. Genom denna bestäm­

melse åstadkommes att pensionen alltid kommer att uppgå till minst sex

tiondelar av det belopp, som skulle utgått med tillämpning av reglerna i

första stycket.

Som exempel på tillämpning av ifrågavarande bestämmelser må följande

anföras. En försäkrad har som löntagare förvärvat pensionspoäng för 30 år,

varav för ettvart av 15 år 2 poäng och för ettvart av återstående år 3 poäng.

Sedan han därefter övergått till egen verksamhet, gör han anmälan enligt

36 § och omfattas av undantagande som i nämnda paragraf sägs under 10 år.

Om undantagandet inte ägt giltighet skulle han för ettvart av dessa 10 år ha

erhållit pensionspoäng. Om basbeloppet är 4 000 kr. blir ålderspensionen vid

67 års ålder (60/100

x

4 000

X

3

X

30/40 =) 5 400 kr.

Andra stycket kan även komma i tillämpning då den försäkrade för

vissa år tillgodoräknats pensionspoäng på grundval av inkomst av anställ­

ning men samtidigt varit omfattad av undantagande enligt 36 § såvitt angår

inkomst av annat förvärvsarbete. Detsamma gäller, därest han tillgodoräk­

nats pensionspoäng på grund av inkomst av annat förvärvsarbete men omfat­

tats av kollektivt undantagande enligt 37 §, såvitt angår inkomst av anställ­

ning, liksom om han för viss inkomst av anställning tillgodoräknats poäng

men för annan sådan inkomst varit omfattad av undantagande som sist

sagts. Till belysning av det första av de nu nämnda fallen kan följande exem­

pel anföras. En försäkrad har som löntagare först förvärvat 2 pensionspoäng

under ettvart av 15 år. Från och med påföljande år startar han egen rörelse

men bibehåller delvis sin anställning och tillgodoräknas på grundval av

denna under ytterligare 15 år 1 poäng om året. Under sistnämnda period är

han omfattad av undantagande enligt 36 § och går därigenom förlustig 2

poäng om året. Från och med det 31 :a året slutar han sin anställning men

fortsätter rörelsen. Undantagandet är alltjämt gällande och genom detsam­

ma går han under följande 10 år förlustig mer än en poäng om året. Ålders­

pensionen vid 67 års ålder blir då vid ett basbelopp av 4 000 kr. (60/100

X

4 000

x

2

X

30/50 =) 2 880 kr. Om det sist anförda exemplet varieras så att

den försäkrade antages ha slutat sin anställning redan i samband med att

han startade sin rörelse och han således inom det allmänna systemet för­

värvat pensionspoäng endast i 15 år, blir pensionen (60/100

X

4 000

X

2

X

15/50 =) 1 440 kr.

I 9 § första stycket stadgas, att pensionspoäng — med vissa undantag —

inte skall tillgodoräknas försäkrad på grundval av pensionsgrundande in­

114

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1959

Bestämmelserna i förevarande paragraf har endast avseende på ålders­

pension. Den som fyllt 67 år eller dessförinnan börjat uppbära ålders­

pension kan enligt 14 § inte bli berättigad till förtidspension. Sådan pension

beräknas enligt 16 och 17 §§ alltid på motsvarande sätt som ålderspen­

sion, vilken skall börja utgå fr. o. in. den månad varunder den försäkrade

fyller 67 år. Detsamma gäller följaktligen familjepension eftersom denna

beräknas i förhållande till förtidspensionen. Det står också klart att familje-

pensionens storlek inte bör påverkas av tidigare eller senare uttag av ålders­

pension. Tidpunkten då rätt till familjepension inträder förändras inte ge­

nom en förskjutning av tidpunkten för uttaget av ålderspension.

Om förtidspension

14 §.

Det avsnitt i lagen, som handlar om förtidspension, inledes med denna

paragraf. Förtidspension utgår i enlighet med bestämmelserna i detta av­

snitt till försäkrade, vilkas arbetsförmåga bortfallit eller i väsentlig mån

nedgått och som inte uppnått den för ålderspension stadgade pensionsåldern.

Förtidspension utgives sålunda för tid före den månad, varunder den för­

säkrade fyller 67 år, och avlöses därefter av ålderspensionen. Åtnjuter den

försäkrade enligt 11 § andra stycket ålderspension redan före nämnda

månad, kan förtidspension inte utgivas för tid efter den tidpunkt då ålders­

pensionen började utgå. Förtidspension motsvaras inom folkpensioneringen

av invalidpension och sjukbidrag. I propositionen nr 55 till 1958 års A-riks-

dag föreslogs benämningen förtidspension för såväl folkpensioneringens

som tilläggspensioneringens vidkommande. Vid riksdagsbehandlingen av

propositionen framställdes yrkande på en annan beteckning. Riksdagen

tog emellertid inte ställning till den terminologiska frågan. I förevarande

lagförslag har termen förtidspension behållits. Terminologien torde få om­

prövas i samband med att en enhetlig pensionslagstiftning utarbetas.

Utformningen av förtidspensionsbestämmelserna inom tilläggspensione­

ringen är beroende på hur motsvarande pensionsgren inom folkpensione­

ringen gestaltas. Förutsättningarna för rätt till pension bör i princip vara

desamma i båda fallen. Invalidpensioneringen inom folkpensioneringen

hör till de frågor, som utredes av 1958 års socialförsäkringskommitté. Av­

sikten är att sedan denna lag antagits utvidga socialförsäkringskommitténs

uppdrag till att avse även tilläggspensioneringen. Intill dess resultatet av

kommitténs arbete redovisats måste således det slutliga ställningstagandet

till förtidspensionsspörsmålen inom såväl folkpensioneringen som till-

läggspensioneringen anstå. Även dessförinnan bör emellertid en samord­

ning mellan folkpensioneringen och tilläggspensioneringen eftersträvas

på ifrågavarande område. I denna paragraf har därför såsom villkor för

116

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1959

som inträffat före denna lags ikraftträdande, inte kan grunda rätt till för­

tidspension.

Av det anförda torde framgå, att den avgörande tidpunkten är den,

då nedsättningen av arbetsförmågan nått sådan grad, att nedsättningen mot­

svarar minst två tredjedelar. Även om arbetsförmågan var nedsatt redan

när vederbörande blev omfattad av försäkringen för allmän tilläggspension,

kan rätt till förtidspension inträda, såvida nedsättningen först efter det

att han blev försäkrad gått så långt, att den kan anses motsvara två tredje­

delar.

Förutom att arbetsförmågan är nedsatt på sätt förut angivits erfordras

för rätt till förtidspension, att den försäkrade förvärvat visst antal års

pensionspoäng. I 16 § föreskrives sålunda, att förtidspension beräknad en­

ligt reglerna i nämnda paragraf utgår, om pensionspoäng tillgodoräknats

den försäkrade för minst två av de fyra år, som närmast föregått det då

folkpension i form av invalidpension eller sjukbidrag började utgå. Före­

ligger ej rätt till förtidspension enligt 16 § kan förtidspension utgå enligt

17 §. Förutsättningen härför är, att den försäkrade skulle ha varit be­

rättigad till ålderspension om han fyllt 67 år det år då invalidpension eller

sjukbidrag började utgå. Som framgår av en jämförelse med ålderspensions-

reglerna i 11 § innebär detta ett krav på minst tre poänggivande år.

I 11 § har för rätten till ålderspension uppställts krav på visst större

antal poänggivande år för utlänningar. På de skäl som anförts vid nämnda

paragraf bör en motsvarande regel gälla även i fråga om rätten till för­

tidspension. Det bör dock inte ifrågakomma att för sistnämnda pensions-

gren, som avser att ge ett riskskydd, stadga lika lång väntetid som när

det gäller ålderspensioneringen. I utländska pensionssystem är också vänte­

tiden kortare inom invalidpensioneringen än inom ålderspensioneringen.

Den västtyska pensioneringen, som omnämndes vid 11 §, kräver exempel­

vis en försäkringstid av 5 år för rätten till förtidspension mot 15 för rätt

till ålderspension. I andra stycket av förevarande paragraf stadgas, att ut­

lännings rätt till förtidspension är beroende av att pensionspoäng tillgodo­

räknats honom för minst 5 år före det år, då invalidpension eller sjukbidrag

enligt folkpensioneringslagen började utgå. Det må anmärkas, att utlän­

ning har rätt till folkpension som nu sagts endast i den mån så följer av

överenskommelse med främmande makt.

15 §.

Vid föregående paragraf har angivits, att sammankopplingen av förut­

sättningarna för rätt till invalidpension från folkpensioneringen — var­

med här och i det följande avses även sjukbidrag —- samt för rätt till för­

tidspension enligt denna lag innebär, att förtidspension kan utgivas om

118

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1959

mit till uttryck genom föreskriften, att hel förtidspension utgives i dylikt

fall. Vid bedömande av frågan om pensionens storlek, när nedsättningen

av arbetsförmågan inte är fullständig, måste man hålla i minnet vad nyss

sagts om vikten av att inte föregripa den slutliga utformningen av hithö­

rande regler. Denna kan komma att innebära att graderingen inte uppvisar

någon gräns vid just två tredjedels invaliditet. Ovisshet råder också rörande

den kompensationsgrad som kan komma att fastställas vid olika grader

av invaliditet. Därest man nu bestämmer kompensationen, då nedsätt­

ningen av arbetsförmågan inte är fullständig, till 60 procent av hel förtids­

pension, synes man dock inte behöva befara att en kommande omgestalt­

ning av förevarande bestämmelser försvåras.

För att fullständig nedsättning av arbetsförmågan i den mening som

avses i denna paragraf skall anses föreligga erfordras inte att den för­

säkrade är ur stånd att utföra något som helst arbete. Meningen är att

uttrycka att hans arbetsförmåga skall vara så nedsatt, att han inte med

dess hjälp skulle kunna skaffa sig någon inkomst av praktisk betydelse

för sin försörjning. Att en förtidspensionär t. ex. kan förfärdiga och av­

yttra alster av handaslöjd till obetydligt värde hindrar således inte att hel

förtidspension utgår.

16 §.

I anslutning till 15 § har anförts, att hel förtidspension, dvs. förtids­

pension som utgår vid fullständig nedsättning av arbetsförmågan, prin­

cipiellt skall motsvara den ålderspension, som den försäkrade skulle bli

berättigad till om han började åtnjuta sådan pension med den månad

varunder han uppnår 67 års ålder. Storleken av sådan ålderspension är

emellertid i princip beroende på poängförvärvet ända fram till och med

det år då den försäkrade fyller 65 år. En försäkrad som blir berättigad

till förtidspension har i flertalet fall inte uppnått 65 års ålder, och inånga

gånger har han lång tid kvar till dess. I regel kan det dock antagas att

en sådan försäkrad, om han inte drabbats av arbetsoförmåga, skulle ha

fortsatt att vara i arbete och därmed förvärva pensionspoäng fram till och

med det år då han fyller 65 år. Bestämmelserna i denna paragraf vilar på

en sådan presumtion. Enligt dessa bestämmelser skall det sålunda antagas,

att pensionspoäng av viss storlek tillgodoräknats den försäkrade för varje

år från och med det då förtidspensionen skall börja utgå till och med det

då han fgller 65 år. På detta vis kan reglerna för beräknande av ålders­

pension få motsvarande tillämpning för förtidspensionens del, varigenom

överensstämmelse i storlekshänseende mellan de båda pensionerna uppnås.

Ett antagande om framtida poängförvärv enligt vad nyss sagts får inte

motsägas av de faktiska förhållandena. Därest en försäkrad, som blir in­

validiserad, redan dessförinnan dragit sig tillbaka från förvärvsarbete,

skulle han såvitt man kan bedöma inte ha förvärvat pensionspoäng under

(iden därefter, även om han med hänsyn till sitt hälsotillstånd varit oför­

120

omfattning. En löntagare, som i denna egenskap är tillförsäkrad pension

enligt förevarande lag, kan alltså utan risker för sitt invaliditetsskydd en­

ligt pensioneringen på grund av inkomst av anställning anmäla undanta­

gande som i 36 § sägs för sina inkomster av annat förvärvsarbete, om dessa

endast utgör mindre biinkomster. Om emellertid den försäkrade vid den

tidpunkt då han blir berättigad till folkpension som nyss sagts är omfattad

av undantagande, som föranlett förlust av mer än en pensionspoäng under

fyraårsperioden, kan han inte erhålla förtidspension enligt bestämmelsen i

denna paragraf, även om han står kvar i systemet för annan inkomst, t. ex.

på grund av anställning, och det är sannolikt att han skulle ha fortsatt att

så göra, om inte nedsättningen av arbetsförmågan inträffat. I dylikt fall kan

man när fråga är om kollektivt utträde förutsätta, att vederbörande har

rätt till invalidpensionsförmåner i det enligt kollektivavtalet gällande pen­

sionssystemet. Även vid individuellt undantagande torde man kunna räkna

med att riskskyddet, i den mån behov därav föreligger, är ordnat på annat

sätt. Under alla omständigheter är den försäkrade bibehållen vid rätt till

förtidspension enligt 17 §.

Av det anförda framgår att även i de fall, då undantagande enligt 36

eller 37 § tidigare varit gällande för den försäkrade men inte längre är det

vid tiden för försäkringsfallet, fråga kan uppkomma om tillämpning av

pensionsberäkningsreglerna i förevarande paragraf. I sådana lägen kan

dock pensionens storlek påverkas av att undantagande varit gällande. Denna

fråga behandlas i den fortsatta framställningen.

Hittills har endast redogjorts för förutsättningarna för att poänganta­

gande för framtiden skall få göras. Vad angår det poängvärde som antagandet

skall avse bör regierna vara så utformade, att antagandet blir så riktigt som

m°jligt med utgångspunkt från den försäkrades dittillsvarande faktiska

poängförvärv. Eftersom poängantagandet utgår från att full arbetsförmåga

skulle ha förelegat om inte försäkringsfallet inträffat, bör det antagna poäng­

värdet inte påverkas av att poängvärdena under tiden närmast före försäk­

ringsfallet måhända varit låga just på grund av en begjmnande ehuru inte

fullt utbildad invaliditet.

I pensionsutredningens förslag hade detta problem lösts så, att antagandet

skulle avse ett årligt poängtal motsvarande det högsta under de fyra år som

närmast föregick det varunder försäkringsfallet inträffade. Det är uppenbart

att en sådan bestämmelse i alltför hög grad lämnar fältet fritt för tillfällighe­

ternas spel, och regeln väckte därför kritik under remissbehandlingen av för­

slaget. I förevarande paragraf stadgas i stället, att poängantagandet skall

avse medelpoängen för två år, nämligen de som uppvisar de högsta poäng­

talen under den fgraårsperiod som enligt vad förut sagts är avgörande för om

förevarande paragraf över huvud skall få tillämpas.

I samband med bestämmelserna om poängantaganden i förevarande para­

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 är 1959

122

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1959

17 §.

Bestämmelserna om pensionsberäkning på grundval jämväl av poänganta­

ganden för framtiden förutsätter enligt 16 § att pensionspoäng föreligger för

minst två av de fyra år som närmast föregått året för försäkringsfallet. Är

inte detta villkor uppfyllt är den nämnda beräkningsmetoden inte tillämp­

lig, även om pensionspoäng tillgodoräknats den försäkrade för ett stort antal

år. Det är emellertid inte avsikten att göra rätten till förtidspension över

huvud taget beroende av att pensionspoäng förvärvats för två år inom den

nämnda fyraårsperioden. De pensionspoäng, som en försäkrad vid en viss

tidpunkt förvärvat, bör i varje fall ge honom samma utbyte, om han då får

sin arbetsförmåga fullständigt nedsatt utan att han är berättigad till ålders­

pension, som om han hade uppnått pensionsåldern vid tidpunkten i fråga.

I enlighet härmed upptages i förevarande paragraf bestämmelse om rätt till

förtidspension motsvarande vad han skulle ha erhållit i ålderspension, om

han uppnått 67 års ålder och ålderspension tillika börjat utgå vid den tid­

punkt, då han kom i åtnjutande av invalidförmän från folkpensioneringen.

Detta innebär, att bestämmelserna i 12 § tillämpas, varvid den försäkrade

antages ha fyllt 67 år yid den tidpunkt då rätten till folkpension i form

av invalidpension eller sjukbidrag inträdde. Sålunda gäller bl. a., att för­

tidspension kan utgå, om den försäkrade tillgodoräknats pensionspoäng

för minst tre år (för utlänning tio år), och att oavkortad pension utgives om

antalet poänggivande år är minst 30. Bestämmelserna i förevarande para­

graf är tillämpliga även på den som inte kan erhålla förtidspension enligt 16 §

på grund av att undantagande enligt 36 eller 37 §, som medfört förlust av

mer än en pensionspoäng under åtminstone något år inom den förutnämnda

fyraårsperioden, är gällande för honom vid tidpunkten för försäkringsfallet.

Jämförelsen med läget därest den försäkrade fyllt 67 år vid försäkringsfallet

skall inte medföra, att man bortser från pensionspoäng, som den försäkrade

må ha förvärvat för året näst före året för försäkringsfallet — som ju kan

sägas motsvara det sextiosjätte året.

Innebörden av bestämmelserna i förevarande paragraf kan belysas genom

följande exempel. En person har fr. o. in. det år då han fyller 20 år t. o. m.

det då han uppnår 39 års ålder såsom löntagare tillgodoräknats under de

första fem åren 1 och under de återstående femton åren 2 pensionspoäng för

varje år. Från och med det år då han fyller 40 år är han egen företagare och

på grund av anmälan enligt 36 § undantagen från försäkringen på sätt i

nämnda paragraf sägs. Vid 42 års ålder blir han berättigad till folkpension

i form av invalidpension på grund av en nedsättning av arbetsförmågan, som

anses fullständig. Därest inte undantagande enligt 36 § ägt giltighet skulle

han under vart och ett av de år då han fyllde 40 och 41 år ha förvärvat 2,5

poäng. Denna person har visserligen pensionspoäng för två av de fyra år som

ligger närmast före året före försäkringsfallet, men eftersom undantagande!

126

Framhållas bör dock att sjukpenningförmånen, som den försäkrade får

behålla, är skattefri medan pensionen, som minskas, är skattepliktig inkomst.

Frågan om samordning mellan tilläggspensioneringen och yrkesskadeför­

säkringen, som rör inte blott förtidspensioneringen utan även ålders- och

familjepensionsgrenarna, behandlas i 44 och 61 §§ av förevarande lag.

Kungl. Mnj:ts proposition nr 100 år 195!)

19 §.

Såsom framhållits vid 14 § har förtidspensioneringen — i avbidan på ett

slutligt ställningstagande till förtidspensionsspörsmålen inom såväl folk­

pensioneringen som tilläggspensioneringen — knutits till folkpensione­

ringen på det sättet, att rätten till förtidspension gjorts beroende av huru­

vida den försäkrade åtnjuter invalidpension eller sjukbidrag enligt folk­

pensioneringslagen. Invalidpension inom folkpensioneringen utgår regel­

mässigt tills vidare utan särskild tidsbegränsning, medan sjukbidrag fast­

ställes att utgå för viss tid. För sjukbidragens del innebär detta, att ny

prövning sker när den i ett visst fall fastställda tiden gått till ända. För

att möjliggöra, att besluten rörande förtidspension med avseende på sin

tillämplighet i tiden skall ansluta sig till vad som i varje enskilt fall

gäller om den utgående folkpensionsförmånen, har i föreliggande paragraf

stadgats, att förtidspension efter omständigheterna må bestämmas att utgå

under viss tid eller tills vidare. Ett likalydande stadgande upptogs av pen-

sionsutredningen i 47 § första stycket av dess lagförslag. Utredningen

framhöll därvid, att rätten till invalidpension av psykologiska skäl torde

böra tidsbegränsas i fall, då invaliditetstillståndet kunde antagas vara över­

gående och inte fortfara en lång följd av år.

I 14 § 1 mom. första stycket folkpensioneringslagen återfinnes en indrag-

ningsregel, som gör det möjligt att bringa invalidpension eller sjukbidrag

att upphöra, om det befinnes att vederbörandes arbetsförmåga inte längre

är så nedsatt, som enligt lagen erfordras för att förmånerna skall utgå. På

motsvarande sätt har i andra stycket av förevarande paragraf intagits en

bestämmelse om att förtidspension, därest den försäkrades arbetsförmåga

varaktigt förbättras, skall indragas eller minskas med hänsyn till förbätt­

ringen av arbetsförmågan. Indragning av förtidspension enligt förevarande

stadgande kan endast ske i samband med att rätt till invalidpension eller

sjukbidrag från folkpensioneringen upphör. Minskning av förtidspension

kan ifrågakomma i det fall, att nedsättningen av den försäkrades arbets­

förmåga från början varit fullständig och som följd därav hel förtidspen­

sion utgått men arbetsförmågan därefter förbättrats, ehuru inte i sådan

grad att rätten till pension bortfallit. I sådant fall skall pensionen nedsättas

till 60 procent av hel förtidspension i anslutning till vad som föreskrives

132

Om familjepensionerna i stället sattes i relation till den försäkrades egen­

pension motsvarades de nämnda andelarna av följande procentuella an­

delar.

Antal efterlevande

Procenttal

1

41,7

2

50,0

3

58,3

4

66,7

5

75,0

Förevarande lagförslag är så uppbyggt, att familjepensionen utgör viss

procentuell andel av den pension — beräknad med tillämpning av det vid

envar tidpunkt aktuella basbeloppet — som den försäkrade var berättigad

till eller skulle ha kommit i åtnjutande av, om rätt till förtidspension inträtt

för honom vid tidpunkten för dödsfallet. I 24 och 26 §§ angives i enlighet

härmed vissa procenttal för änkepension och barnpension. En samman­

ställning av de båda lagrummen visar, att familjepensionerna vid olika

antal pensionsberättigade efterlevande utgör följande procentuella andel

av den försäkrades egenpension.

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1959

Antal efterlevande

Procenttal

1

40

2

50

3

60

4

70

5

80

De angivna procenttalen överensstämmer som synes nära med motsva­

rande tal enligt det nyssnämnda utskottsutlåtandet. De har dock avjämnats

till hela tiotal, vilket skett på sådant sätt att de barnrika familjerna får

en något gynnsammare behandling än enligt utskottsförslaget.

Familjepensionen beräknas i förhållande till den avlidnes egen ålders­

pension eller förtidspension, om rätt till dylik pension redan inträtt för

honom då han avled. Om han uttagit ålderspensionen innan han fyllde

67 år eller dröjt därmed till efter sagda tidpunkt, påverkas dock den ålders­

pension, som lägges till grund för familjepensionsberäkningen, inte därav.

Familjepensionen underkastas alltså inte reduktion på grund av det tidi­

gare uttaget och undergår inte heller förhöjning enligt samma lagrum på

grund av uppskovet med pensionsuttaget. Åtnjöt den försäkrade förtids­

pension med 60 procent av hel förtidspension, beräknas familjepensionen

alltid i förhållande till hel förtidspension. Hade rätt till ålderspension

eller förtidspension inte inträtt för den försäkrade då han avled, beräk­

134

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1959

tidspension, kan det i en pensionering av ifrågavarande slag inte anses

tilltalande, att familjen skulle kunna erhålla lika stor pension efter pen­

sionärens död som medan han levde. Pensionärens frånfälle skulle i så fall

kunna medföra en förbättring av de övriga familjemedlemmarnas försörj-

ningsläge, eftersom pensionen skulle vara densamma men kostnaden för

pensionärens uppehälle och måhända även kostnaden för särskild vård

av honom skulle bortfalla.

Bestämmelsen om maximering av familjepension är så utformad, att

den nedsättning av pensionerna, som blir en följd av maximeringen,

skall göras proportionellt å envar av de utgående familjepensionerna.

Om den försäkrade som pensionsberättigade efterlämnar änka och 6 barn

skulle enligt huvudreglerna i 24 och 26 §§ familjepensionen utgöra

för änkan 35 procent och för varje barn

/15 + 5 ^X 10 ^{= )} 10>83

procent

eller tillhopa 100 procent av egenpensionen. Då pensionerna jämlikt 27 §

begränsas till sammanlagt 80 procent av egenpensionen skall alltså pro­

centsatsen för änkan minskas från 35 till 28 och för ettvart av de sex bar­

nen från 10,83 till 8,67.

I det föregående har familjepensionens storlek i förhållande till den av­

lidnes egenpension behandlats. Familjepensionens storlek i procent av den

försäkrades genomsnittliga pensionsgrundande inkomst, dvs. produkten av

basbeloppet och det poängmedeltal, som ligger till grund för pensionsberäk-

ningen, framgår av följande uppställning.

Antal efterlevande

Procenttal

1

2

3

4

5

24

30

36

42

48

Det bör märkas, att familjepension enligt denna lag liksom övriga former

av tilläggspension i regel kommer att utgå samtidigt med motsvarande för­

mån från folkpensioneringen. Storleken av den sammanlagda familjepen­

sionen för olika fall kan inte närmare preciseras med hänsyn till att den

framtida utformningen av folkpensioneringens familjepensionsavsnitt ännu

inte fastställts. Det må sålunda erinras om att statsmakterna inte tagit ställ­

ning till den takt i vilken de av 1958 års A-riksdag förordade folkpensions-

höjningarna skall vidtagas. Vidare är betydelsefulla frågor, som rör folk­

pensioneringens familjepension, föremål för utredning inom 1958 års social-

försäkringskommitlé. Av den omständigheten att folkpensionen utgör en

större andel av den avlidnes inkomst ju lägre denna är följer dock, att

sammankopplingen av folkpension och tilläggspension ger de efterlevande

förhållandevis större kompensation för bortfallet av den avlidnes inkomst

28 §.

Om en person varit med exempelvis vid en fartygsförlisning eller vistats

på en ort som utsatts för en naturkatastrof och sedermera icke avhöres,

finnes stor anledning att antaga att han avlidit. Tilläggspensioneringen skulle

i sådana fall icke fungera tillfredsställande, om de efterlevande för sin rätt

till familjepension skulle vara beroende av vanliga regler om dödförklaring.

Av denna anledning har i förevarande paragraf intagits bestämmelser, som

gör det möjligt att i vissa fält utgiva familjepension även om det inte

konstaterats att den försäkrade avlidit. Vilka olika omständigheter, som skall

anses tillräckligt kvalificerande för en tillämpning av paragrafen, kan inte

närmare anges utan får bero på en prövning i varje enskilt fall. Ej heller

kan några allmängiltiga regler ges angående den tidpunkt, vid vilken den

försäkrade skall anses ha avlidit. Även här måste en bedömning ske från

fall till fall. För att förhindra missbruk har föreskrivits, att såsom villkor för

rätt till pension må krävas förklaring på heder och samvete av den efterle­

vande — eller i fråga om omyndig av förmyndaren — att denne saknar varje

underrättelse om den försäkrade. Om den försäkrade sedermera befinnes

vara vid liv skall givetvis rätten till pension upphöra. Återbetalningsskyldig-

het med avseende på redan uppburna pensionsbelopp bör dock därvid icke

komma i fråga i andra fall än som avses i 50 §.

Paragrafen är utformad efter mönster av bestämmelserna i 24 § yrkes­

skadeförsäkringslagen. Pensionsutredningen upptog i 60 § av sitt förslag en

bestämmelse med i sak samma innehåll.

136

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1959

29 §.

Såsom anförts under 2 § bör i fråga om utlännings tillhörighet till för­

säkringen krävas en närmare anknytning till Sverige. Av liknande skäl har

i denna paragraf beträffande rätten för utlänning att komma i åtnjutande av

familjepension uppställts den förutsättningen, att vederbörande skall ha

varit bosatt i riket vid tiden för den försäkrades död. Undantag härifrån kan

medges på grund av konvention, som slutes enligt 54 §.

Bestämmelsen har motsvarighet i 30 § andra stycket yrkesskadeförsäk­

ringslagen och 69 § andra stycket i pensionsutredningens förslag.

30 §.

Bestämmelsen i denna paragrafs första stycke har motsvarighet i 27 §

andra stycket yrkesskadeförsäkringslagen och 62 § i pensionsutredningens

förslag.

Paragrafens andra stycke -— som i fråga om förtidspensionen motsvaras

av 21 § andra stycket a) och c) i förevarande lag — har inom annan social-

försäkringslagstiftning motsvarigheter i 28 § tredje stycket yrkesskadeför­

säkringslagen. Även pensionsutredningen upptog en liknande bestämmelse

i 63 § i sitt lagförslag.

138

Bestämmelsen om fondering i andra stycket kompletteras med en före­

skrift i tredje stycket om att försäkringens inkomster skall ingå till en fond,

benämnd allmänna pensionsfonden. Under de första åren av försäkringens

tillvaro kan även med ett relativt sett ringa avgiftsuttag en betydande fonde­

ring äga rum, eftersom pensionsutgifterna då ännu är låga. Längre fram, då

antalet pensionärer är stort, blir utrymmet för ytterligare fondering mera

begränsat. Det kan då måhända bli fråga om att taga inte blott fondens av­

kastning utan även delar av dess kapital i anspråk för utgifterna, t. ex. i

skeden då särskilt stora årskullar träder in i pensionsåldern. Möjligheten att

anlita fondkapitalet för försäkringens utgifter markeras som förut antytts

med den i andra stycket begagnade formuleringen enligt vilken avgifterna

»i förening med andra tillgängliga medel» skall förslå till bestridande av ut­

gifterna.

I tredje stycket av denna paragraf stadgas vidare, att allmänna pensions­

fonden skall förvaltas på sätt Konungen med riksdagen bestämmer. Dessa

bestämmelser innefattas i förslaget till reglemente angående allmänna pen­

sionsfondens förvaltning.

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1959

32 §.

Avgifterna till försäkringen för allmän tilläggspension skall enligt första

stycket i denna paragraf uttagas efter en enhetlig procentsats för varje år.

Denna procentsats, som fastställes av Konungen och riksdagen gemensamt,

skall på sätt i 33 och 34 §§ föreskrives tillämpas för beräkningen av dels ar­

betsgivarnas avgifter för de anställdas pensionering på grund av sådana in­

komster, som enligt 5 § utgör inkomst av anställning, dels de försäkrades

egna avgifter för pensionering på grund av inkomst av annat förvärvsarbete.

Avgiftsprocentens storlek bör vara fastställd viss tid före det år, varunder

den skall tillämpas. Härför talar inte blott administrativa skäl utan även

intresset av att storleken av arbetsgivarnas avgifter är känd i god tid in­

nan löneavtalsrörelserna för ifrågavarande år tager sin början. Med hänsyn

härtill stadgas i första stycket av förevarande paragraf, att beslut om den för

visst år gällande procentsatsen skall fattas senast under andra året före det

varunder den skall tillämpas. För framtiden kommer således att förflyta

minst ett år mellan beslutet och ingången av det år då det skall tillämpas.

Avgiftsuttaget för den första perioden fastställes i år.

Den omständigheten att uttagsprocenten gäller för år innebär naturligtvis

inte, att det varje år måste fattas beslut i denna fråga. I själva verket torde

det vara lämpligt att fastställa avgiftsprocenten för en viss tidrymd framåt,

förslagsvis fem år. Så har skett i det samtidigt med förevarande lagförslag

framlagda förslaget till lag angående procentsatsen för avgiftsuttaget under

åren 1960—1964. Enligt sistnämnda lagförslag stiger procentsatsen för varje

år inom perioden i överensstämmelse med förslaget i propositionen

140

ves i 33 § tredje stycket — inte heller grunda avgiftsskyldighet för arbets­

givaren. Detta innebär alltså, att arbetsgivare, som är bosatta utomlands

eller som är utländska juridiska personer, inte betalar pensionsavgift annat

än för lön till arbetstagare, som sysselsatts vid skötseln av fastighet, som

är belägen i Sverige, eller av rörelse, som bedrives från här beläget fast

driftställe. Vidare medför bestämmelsen, att utländska beskickningar och

lönade konsulat samt utlänningar, som tillhör sådana institutioner, inte er­

lägger arbetsgivaravgifter. Enligt 33 § tredje stycket skall arbetsgivaravgift

inte heller utgå för lön som utgivits för arbete utom riket till arbetstagare,

vilken varken är svensk medborgare eller är mantalsskriven i Sverige.

Detta stadgande avser att förhindra, att avgiftsskyldighet skall föreligga för

den utländska arbetskraft, som svenska företag eller enskilda begagnar sig

av för arbete utomlands.

Ersättningar i penningar, som enligt 5 § andra stycket skall anses .utgöra

inkomst av anställning, skall såsom anförts i anslutning till nämnda lagrum

vid beräkning av arbetsgivaravgift jämställas med löneinkomst.

Med hänsyn till arbetsgivaravgiftens kollektiva karaktär kunde det må­

hända synas motiverat att räkna avgiften på vad arbetsgivaren utgivit i lön

till samtliga hos honom anställda. Dock synes avgift inte böra uttagas på

lön till den, som uppnått sådan ålder, att han normalt är berättigad till pen­

sion enligt denna lag. En åldersgräns vid 67 år kunde sålunda anses naturlig.

Emellertid skall enligt 4 § pensionsgrundande inkomst inte beräknas för år

efter det, då den försäkrade fyllt 65 år. Med hänsyn härtill bör avgift enligt

34 § för försäkring på grundval av inkomst av annat förvärvsarbete än an­

ställning inte uttagas för sådan tid. Det synes därför lämpligt att även för

arbetsgivaravgifternas del tillämpa samma åldersgräns. En föreskrift i över­

ensstämmelse härmed har intagits i tredje stycket av förevarande paragraf.

Beträffande löner till arbetstagare under 16 år har det med hänsyn till frå­

gans ringa praktiska betydelse inte ansetts erforderligt att göra något undan­

tag från den allmänna regeln om avgiftsplikt. .

Avgifter torde böra erläggas för löner till i Sverige inte mantalsskrivna

utlänningar, som utför arbete i Sverige, trots att dessa inte kan tillgodo­

räknas pensionsgrundande inkomst. En motsatt ståndpunkt skulle leda till

att sådan arbetskraft komme att ställa sig billigare än annan samt dess­

utom medföra vissa praktiska svårigheter, som knappast skulle stå i

rimlig proportion till frågans materiella betydelse.

Den lön, som en anställd uppbär under ett kalenderår, blir pensions­

grundande endast i vad den ligger mellan ett minimibelopp, som är lika med

basbeloppet, och ett maximibelopp, som motsvarar sju och en halv gånger

basbeloppet. Det synes då vara naturligt att beräkna arbetsgivaravgift

endast på den del av lönesumman, som ligger mellan minimibeloppet och

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1959

tredjedels årsarbetare. Hade arbetstagaren varit anställd hela året på deltid,

skulle han motsvara så stor del av en årsarbetare som anges av förhållandet

mellan hans faktiska genomsnittliga arbetstid under året och den normala

arbetstiden.

Det av pensionsberedningen skisserade systemet torde praktiskt kunna

utformas på så sätt, att varje arbetsgivare lämnar uppgift om det antal

anställda, som arbetat hela kalenderåret med minst normal arbetstid (hela

årsarbetare) samt det fullgjorda antalet arbetstimmar eller dagsverken

beträffande sådana anställda, vilka haft kortare arbetstid än normalt eller

varit anställda endast under del av året. Sistnämnda anställda anses utgöra så

många årsarbetare, som svarar mot förhållandet mellan deras samman­

lagda arbetstid och det inom arbetsområdet normala antalet arbetstimmar

eller dagsverken för anställd och år. Om den normala arbetstiden upp­

går till exempelvis 2 000 timmar och sammanlagda arbetstiden under året

för tre deltidsanställda uppgått till 3 200 timmar, skulle dessa anses mot­

svara 1,6 årsarbetare. Vid beräkningen av arbetsgivaravgiften minskas den

av arbetsgivaren utgivna lönesumman med produkten av antalet årsarbetare

och basbeloppet. Till anställda räknas härvid endast sådana, för vilka ar­

betsgivaravgift skall erläggas. Det är tillräckligt att antalet årsarbetare be­

räknas med en decimal. Avgiftsberäkningen synes böra göras med tillämp­

ning av vad i det föregående sagts, då så är praktiskt möjligt, vilket det

torde vara i övervägande antalet fall. I första stycket av förevarande para­

graf har intagits regler av sådan innebörd.

Det är dock uppenbart, att det understundom kan föreligga svårigheter

för arbetsgivare att lämna närmare uppgifter om anställdas arbetstid. Detta

gäller bl. a. anställda, som utför arbetet i sitt hem eller som eljest inte har

någon regelbunden arbetstid. Särskilda svårigheter att beräkna arbetstid

torde ofta föreligga i de fall, då arbetsgivaravgift skall erläggas för sådant

arbete för annans räkning, som ej är att hänföra till anställning i civilrätts­

lig mening, t. ex. ett förtroendeuppdrag. Med hänsyn härtill kan övervägas

att för sådana fall beräkna arbetsgivaravgiften efter mera schematiska linjer.

Exempelvis bör arbetsgivaravgift kunna beräknas på hela den utgivna löne­

summan eller ersättningen, därvid basbeloppsavdraget beaktas genom till-

lämpning av en lägre avgiftsprocent än den enligt 32 § fastställda. Uppenbar­

ligen bör en beräkningsmetod, som avviker från den i huvudbestämmelsen

stadgade, syfta till att ge ett resultat i fråga om avgiftens storlek, vilket i

möjlig mån motsvarar det resultat som kunde antagas ha framkommit om

huvudbestämmelsen varit användbar. Genom tillämpning av en särskild

beräkningsmetod för vissa fall bör sålunda varken skärpning eller mildring

av arbetsgivarens avgiftsplikt genomsnittligt sett komma till stånd. Det synes

med hänsyn till det anförda påkallat att lagen ger möjlighet till en scha­

blonmässig avgiftsberäkning i vissa fall. En bestämmelse av angiven inne­

börd återfinnes i andra stycket av förevarande paragraf.

142

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1959

144

i särskild ordning. Vidare har 50 § andra stycket utformats på sådant sätt,

att möjlighet finnes att helt eller delvis underlåta att göra avdrag för ogul­

den avgift.

35 §.

Rörande debitering och uppbörd av avgifter enligt denna lag erfordras åt­

skilliga bestämmelser, som enligt denna paragraf skall beslutas särskilt av

Konungen med riksdagen. Dylika bestämmelser förberedes av socialförsäk­

ringens administrationsnämnd. Här må blott förutskickas, att i varje fall i

inledningsskedet anknytning förutsättes ske till befintliga anordningar. Me­

dan de försäkrades egna avgifter enligt 34 § får debiteras och uppbäras i

samband med de allmänna skatterna, torde arbetsgivarnas avgifter enligt

33 § komma att debiteras och uppbäras i anslutning till yrkesskadeförsäk-

ringsavgifter och arbetsgivarbidrag till sjuk- och moderskapsförsäkringarna.

Beträffande sistnämnda avgifter och bidrag torde få övervägas en motsvarig­

het till den bestämmelse i 33 §, som innebär att man vid avgiftsberäkningen

bortser från arbetstagare, vars lön under året underskrider 300 kr.

I samband med utfärdande av de bestämmelser, varom här är fråga, torde

även böra beaktas behovet av föreskrifter om påföljd för arbetsgivare, som i

uppgift till ledning vid fastställande av avgift enligt 33 § lämnar oriktig

uppgift ägnad att leda till frihet från avgift eller för låg avgift.

I detta sammanhang må vidare nämnas, att förmånsrättsreglerna i 17 kap.

handelsbalken torde behöva kompletteras med bestämmelser rörande för­

månsrätt i konkurs för avgifter enligt förevarande lag. Förslag härom torde

få framläggas senare.

Kungl. Maj.ts proposition nr JOO år 1959

Om undantagande från försäkringen

36 §.

I 36—40 §§ upptages bestämmelser rörande undantagande i viss omfatt­

ning från den allmänna tilläggspensioneringen. Föreliggande lagförslag ut­

går från att alla förvärvsarbetande, såväl anställda som företagare och andra

självständigt yrkesverksamma personer, skall omfattas av tilläggspensione­

ringen. Systemet garanterar värdebeständiga pensioner och det ger relativt

snabbt efter starten pensioner av godtagbar storlek. En förutsättning för

dessa egenskaper är att pensionssystemet bygger på ett fast försäkringskol-

lektiv, som vid varje tidpunkt svarar för att pensionsförmånerna till de pen-

sionsberättigade kan utgivas. De förpliktelser, som kraven på värdebestän­

dighet och snabb uppbyggnad ålägger pensionssystemet, skulle inte kunna

infrias, om alla försäkrade när som helst finge lämna detsamma och denna

möjlighet begagnades i större omfattning. Anslutningen till den allmänna

tilläggspensioneringen måste därför vara omgärdad med garantier mot

kollektivets upplösning. Bäst uppnås sådan garanti genom att tillhörigheten

till försäkringen göres ovillkorlig.

146

tagande kan bli tillämpliga, är vida färre än löntagarna, medför dessa regler

inte så stora risker för att försäkringskollektivets fasthet äventyras. Att

kollektiv avgiftsbetalning inte ifrågakommer när det gäller inkomst av annat

förvärvsarbete än anställning betyder också att de administrativa svårig­

heterna här blir mindre.

Förevarande paragraf behandlar undantagsmöjligheten för andra för­

värvsarbetande än löntagare. Av 8 § framgår att en försäkrads pensions-

grundande inkomst för visst år beräknas på hans inkomst av anställning

eller inkomst av annat förvärvsarbete eller i förekommande fall bådadera.

Undantagsmöjligheten enligt denna paragraf är så uppbyggd att vid beräk­

ning av den pensionsgrundande inkomsten hänsyn inte skall tagas till in­

komst av annat förvärvsarbete, i fall då den försäkrade gjort anmälan om

undantagande. Har den försäkrade endast inkomst av annat förvärvsarbete

än lönarbete fastställes alltså i sådant fall ingen pensionsgrundande inkomst

för honom. Av 9 § följer att pensionspoäng inte tillgodoräknas den försäk­

rade för sådant år. Eftersom pensionsgrundande inkomst inte beräknas skall

självfallet inte heller någon pensionsavgift erläggas. Detta framgår av 34 §.

Om den försäkrade har både inkomst av anställning och inkomst av annat

förvärvsarbete, medför anmälan enligt denna paragraf att man bortser

från inkomsten av annat förvärvsarbete vid beräkningen av pensionsgrun­

dande inkomst. Inkomsten av anställning skall dock alltjämt ligga till grund

för beräkningen. Pensionsgrundande inkomst liksom pensionspoäng fast­

ställes följaktligen om inkomsten av anställning överstiger basbeloppet.

Anmälan enligt denna paragraf har avseende på all inkomst av annat för­

värvsarbete. Det är sålunda inte möjligt att från försäkringen exempelvis

undantaga företagarinkomst i vad den härrör från viss förvärvskälla men

låta sådan inkomst från annat håll kvarstå under försäkringen. Inte heller

är det tillåtet att anmäla undantagande för inkomsten av annat förvärvs­

arbete intill ett visst belopp. Förutom de administrativa svårigheter, som

skulle vållas om det funnes möjlighet att begränsa undantagandets verkan

på sätt nu antytts, skulle en sådan möjlighet kunna inbjuda till spekulation.

Såsom framgår av bestämmelserna om ålderspension i 12 § är nämligen an­

talet år, för vilka pensionspoäng beräknats, av stor betydelse för pensionens

storlek. Det skulle därför kunna vara frestande för t. ex. en försäkrad,

som förvärvat vissa poäng såsom anställd men därefter övergår till egen

verksamhet, att visserligen undantaga det väsentliga av sin inkomst från

försäkringen och därmed i stort sett undandraga sig avgiftsskyldighet men

likväl låta så mycket av sin inkomst, som nätt och jämnt ger poäng, vara

kvar inom försäkringen och på så vis säkerställa sin rätt till förmånlig pen-

sionsberäkning inom det allmänna systemet.

Anmälan enligt denna paragraf får giltighet från och med året näst efter

det då den gjordes.

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1959

148

Kurigl. Maj.ts proposition nr 100 år 1959

råd redan en relativt lång tid före pensionsålderns inträde kan ha uppfyllt

vad som erfordras för att han skall erhålla full pension. Den obligatoriska

försäkringstillhörigheten innebär emellertid för löntagarnas del att pensions­

avgift betalas för de försäkrade till och med 65-årsåldern så länge de kvarstår

i arbete. Det skulle då te sig föga rimligt om en självständig företagare, se­

dan han förvärvat så många års pensionspoäng som behövs för full pension,

kunde genom en anmälan enligt denna paragraf bli befriad från vidare av-

giftsskyldighet utan att detta påverkade hans pensionsrätt. I 12 § andra

stycket föreskrives därför att pensionen i dylika fall reduceras på visst sätt.

Även pension som grundas på inkomst av anställning kan därvid påverkas

av undantagandet. Detta har emellertid inte ansetts tillfredsställande i fall

då en person, som har sin huvudsakliga inkomst av anställning, anmäler

sig ut för en mindre biinkomst av annat förvärvsarbete. Reglerna har där­

för utformats så, att reduktion endast inträder i den mån den försäkrade

på grund av undantagandet inte alls tillgodoräknats pensionspoäng eller

gått förlustig mer än en poäng. En biinkomst kan alltså vid ett basbelopp

av 4 000 kr. ha uppgått till åtminstone detta belopp utan att undantagandet

får konsekvenser för den pensionsrätt som förvärvas på grund av anställ­

ningen. På grund av lagstiftningens uppbyggnad får de nämnda bestäm­

melserna angående ålderspension motsvarande tillämpning vid beräkning

av förtidspension och familjepension.

Beträffande förtidspension blir ytterligare en fråga av betydelse i detta

sammanhang. Förtidspension till en försäkrad som tillgodoräknats pensions­

poäng för två av de fyra åren närmast före det år då pensionsfallet inträffade,

beräknas enligt 16 § med antagande av att han i fortsättningen fram till 65

års ålder skulle ha förvärvat pensionspoäng motsvarande medeltalet av de

två högsta poängtalen under nämnda fyraårsperiod. Ett sådant antagande är

tydligen inte berättigat, om anmälan enligt denna paragraf ägde giltighet

för den försäkrade då pensionsfallet inträffade. Förtidspension får därför

enligt 16 § i dylikt fall inte beräknas med denna metod, om undantagandet

tillika föranlett att den försäkrade för något år inom den nämnda fyraårs­

perioden gått miste om mer än en poäng. Huvudregeln i 16 § gäller dock,

om undantagandet inte föranlett att den försäkrade för något av de fyra

åren förlorat mer än en poäng. Härigenom tillgodoses på motsvarande sätt

som enligt 12 § bl. a. löntagare som anmält undantagande blott för en

mindre biinkomst av annat förvärvsarbete än anställning. Eftersom familje­

pension i andra fall än då den försäkrade var berättigad till ålderspension

vid dödsfallet beräknas med utgångspunkt från den förtidspension, som

tillkom den försäkrade eller skulle ha tillkommit honom om han blivit

invalid vid tiden för dödsfallet, har de bestämmelser för vilka nyss redo­

gjorts betydelse även på familjepensionssidan.

i förhållande till den allmänna tilläggspensioneringen eller, om avtal enligt

förevarande paragraf är tillämpligt, till det enligt sistnämnda avtal gällande

pensionssystemet. Det specifika för ett avtal enligt 37 § är dess egenskap

att på visst sätt undantaga de arbetstagare, på vilka det är tillämpligt,

från den lagfästa tilläggspensioneringen och att skapa en ersättning för

denna pensionering. Andra kollektivavtal, som angår pensionsfrågor, be-

röres över huvud inte av regleringen i denna paragraf. Sådana avtal kan

alltså slutas och prolongeras även efter utgången av juni 1961. Komplette­

ringar av de pensionsförmåner, som det allmänna systemet ger, kan sålunda

avtalas utan att bestämmelserna i denna paragraf behöver iakttagas. Själv­

fallet gäller detta även för sådana grupper, som enligt vad förut sagts inte

kan träffa kollektivavtal i egentlig mening.

Kollektivavtal om undantagande från den allmänna tilläggspensione­

ringen får enligt andra stycket i denna paragraf på arbetstagarsidan endast

slutas av huvudorganisation. Begreppet huvudorganisation har här samma

innebörd som i lagen om förenings- och förhandlingsrätt. Därmed avses så­

ledes dels förening eller förbund av flera föreningar av arbetstagare, dels

självständig organisation, som ej har underavdelningar, och självständig

organisation, som uppträder vid sidan av huvudorganisation inom samma

arbetsområde (jämför andra lagutskottets memorial nr 59 år 1936).

Huvudorganisationen på arbetstagarsidan skall själv stå som avtalspart.

Det räcker inte med att den godkänner ett avtal, som slutits av en under­

organisation inom huvudorganisationen. Genom kravet på medverkan av

huvudorganisation på arbetstagarsidan skapas garanti mot förhastade avtal.

Detta är så mycket viktigare som det i princip ankommer på avtalsparterna

att bedöma i vad mån avtalet ger förmåner som kan jämföras med den all­

männa tilläggspensioneringen.

I fråga om avtalets bindande verkan för organisationerna och deras med­

lemmar gäller givetvis vanliga kollektivavtalsrättsliga regler. Upplöses en

avtalsslutande organisation upphör organisationens medlemmar inte därige­

nom att vara bundna av avtalet. En arbetstagare eller arbetsgivare kan vi­

dare inte enbart genom ett utträde ur organisationen frigöra sig från ver­

kan av avtalet. De är bundna av avtalet under den tid för vilken det slutits.

Vill en arbetsgivare, som utträtt ur den av avtalet bundna organisationen,

undvika att avtalet på grund av underlåten uppsägning blir gällande för

honom efter avtalsperiodens slut, får han själv eller genom en annan orga­

nisation, som han kan ha inträtt i, för sin del uppsäga avtalet. Detsamma

gäller en grupp arbetstagare, som utträtt ur den avtalsbundna organisationen

och inträtt i en annan, därvid uppsägningsskyldigheten åvilar sistnämnda

organisation. Någon uppsägningsskyldighet enligt vad nu sagts föreligger

inte för en enskild arbetstagare. Det bör emellertid framhållas, att bety­

150

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1959

152

med nämnda avtal. Huruvida ändringen formellt genomföres så, att det ur­

sprungliga avtalet utbytes mot ett nytt sådant av ändrad lydelse, eller så, att

det ursprungliga avtalet alltjämt får gälla vid sidan av ett särskilt avtal som

blott innefattar ändringarna, är däremot utan betydelse.

Det ligger i sakens natur att överenskommelse om förlängning eller änd­

ring av ett kollektivavtal om undantagande måste träffas i kollektivavtalets

form. En uttrycklig bestämmelse härom har emellertid intagits i paragrafens

tredje stycke, bl. a. för att tydligt ange att reglerna i paragrafens fjärde

stycke samt i de följande paragraferna äger tillämpning även å förläng­

nings- och ändringsavtal.

Det är att märka att det i andra stycket uppställda majoritetsvillkoret

inte gäller, då fråga endast är om förlängning eller ändring av kollektivavtal

om undantagande.

I detta sammanhang bör nämnas, att inte heller förändringar av organi­

sationerna på arbetstagar- eller arbetsgivarsidan får medföra utvidgning

av tillämpligheten av ett avtal av förevarande slag. Sammanslagning av två

fackliga organisationer, av vilka blott den ena omfattas av kollektivavtal

enligt 37 §, medför sålunda inte att avtalet blir tillämpligt på den andra

organisationens medlemmar i vidare mån än dessa sysselsättes i arbete som

avtalet avser.

Enligt lagen om kollektivavtal skall kollektivavtal i regel upprättas skrift­

ligen. I vissa fall äger dock kollektivavtal giltighet, ehuru det icke fixerats

i ett skriftligt dokument som undertecknats av parterna. Såsom framgår

av 40 § skall sådana kollektivavtal, som avses i 37 §, underkastas en viss

prövning av pensionsmyndigheten och registreras hos denna. För att un­

derlätta denna prövning och för att förebygga tvister om innehållet i dylika

avtal stadgas i fjärde stycket av förevarande paragraf, att kollektivavtal

varom här är fråga alltid skall upprättas skriftligen och undertecknas av

parterna. Kravet på underskrift av part torde få anses uppfyllt om avtalet

underskrivits av befullmäktigat ombud för parten.

Kollektivavtal enligt 37 § måste avse hela kalenderår eftersom beräkning

av pensionsgrundande inkomst enligt 4 § och avgiftsuttag enligt 33 § sker

för kalenderår. Avtal kan inte slutas för annan tid än hela kalenderår och

kan efter uppsägning eller av annan anledning inte upphöra att verka å

annan tid än vid utgången av kalenderår.

38 §.

Intresset av enhetliga förhållanden inom arbetslivet medför särskilda

problem med hänsyn till de oorganiserade arbetstagarna och arbetsgivarna.

I denna paragraf föreskrives, att om det hos en arbetsgivare som är bunden

av ett avtal enligt 37 § finnes arbetstagare, som inte år medlemmar av den

avtalsslutande organisationen på arbetstagarsidan, skall avtalet tillämpas

på dem, såvida de är sysselsatta i sådant arbete, som avtalet omfattar. Detta

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1959

154

för vilket den allmänna pensioneringen gäller, men sedan övergår till

arbete, som omfattas av ett avtal enligt 37 §, går han inte miste om den

pensionsrätt som han kan ha förvärvat i det allmänna systemet. En annan

sak är att beräkningen av pensionen från den allmänna försäkringen kan

påverkas av att vederbörande stått utanför försäkringen. I detta avseende

gäller samma regler som beträffande individuellt undantagande enligt 36 §.

Härom torde få hänvisas till vad som anförts vid nämnda lagrum. Erinras

må blott, alt påföljd av undantagande inträder endast om detta något år

medfört att pensionspoäng inte alls tillgodoräknats den försäkrade eller

att han gått förlustig mer än en poäng. Härigenom undgås ogynnsamma

verkningar för den, som står med i det allmänna systemet för sin huvud­

sakliga inkomst men omfattas av undantagande såvitt avser biinkomster

av mindre omfattning. Att den försäkrade inte genom kollektivavtal av

förevarande natur undantages från försäkringen i vad avser inkomst av

annat förvärvsarbete är givet.

Såsom vid 37 § nämnts måste ett där avsett avtal garantera, att arbets­

tagarna får en motsvarighet till den trygghet, som den allmänna tilläggs­

pensioneringen skänker. För dem som avtalet är tillämpligt på skall så att

säga uppbyggas ett särskilt pensionssystem. Detta kan ske antingen i själva

avtalet eller i ett pensionsreglemente eller dylikt, till vilket avtalet hänvisar.

Den handling, till vilken sålunda hänvisas, blir då att anse som en del av

kollektivavtalet. I förevarande paragrafs andra stycke1 stadgas, att pen-

sionsanordningarna enligt avtalet skall tillförsäkra arbetstagare, på vilka

avtalet är tillämpligt, rätt till de tre förmånsgrenar, som den allmänna för­

säkringen omfattar, eller ålders-, förtids- och efterlevandepension.

Avtalet behöver givetvis blott tillförsäkra pensionsrätt åt de arbetstagare,

som därest avtalet inte förelegat skulle ha fått tillgodoräkna sig pensions-

grundande inkomst inom det allmänna systemet på grundval av lönen i den

anställning, som omfattas av avtalet. De enligt 2 och 4 §§ gällande begräns­

ningarna med avseende på den personkrets, för vilken pensionsgrundande

inkomst skall beräknas, får alltså tillämpas på motsvarande sätt beträffande

pensionsrätt enligt kollektivavtalet. Arbetstagare, som inte är svensk med­

borgare eller i Sverige mantalsskriven utlänning, behöver inte vara tillför­

säkrad rätt till pension enligt avtalet. På samma sätt kan avtalet innehålla

motsvarigheter till reglerna i denna lag om att pensionsrätt inte intjänas

under år före det, varunder vederbörande fyller 16 år, eller efter det då han

uppnår 65 års ålder.

Avtal enligt 37 § skall som sagt garantera pension vid ålderdom och

invaliditet samt åt efterlevande. Däremot uppställer lagen inget krav på

pensionsnivån och pensioneringens utformning i övrigt. Detta blir de avtals­

slutande parternas ensak att bevaka.

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1959

1 37 § fjärde stycket i den slutliga lagtexten.

156

Befinnes avtalet stå i överensstämmelse med de föreskrifter i lagen, som

här berörts, skall det registreras. I annat fall skall ansökningen om re­

gistrering avslås, vilket medför att avtalet blir ogiltigt.

Pensionsmyndighetens beslut i registreringsfrågor kan enligt 53 § över­

klagas hos Konungen. Om den socialförsäkringsdomstol, som omnämnes i

motiveringen till sagda paragraf, blir inrättad, förutsättes denna bli full­

följ dsinstans i stället för Konungen.

Enligt lagen om arbetsdomstolen har denna att upptaga och pröva bl. a.

tvist om kollektivavtals giltighet. Bestämmelserna i förevarande paragraf

är inte avsedda att inskränka den behörighet som sålunda tillkommer ar­

betsdomstolen. Den omständigheten att ett kollektivavtal om undantagande

registrerats av pensionsmyndigheten hindrar alltså inte att frågan om av­

talets giltighet dragés under arbetsdomstolens prövning t. ex. under på­

stående att avtalet tillkommit under sådana omständigheter, som avses i

3 kap. avtalslagen, eller att något formfel blivit begånget vid dess tillkomst.

Emellertid är det angeläget att förebygga att pensionsmyndigheten registre­

rar dokument, som sedermera vid prövning av arbetsdomstolen befinnes

ogiltiga som kollektivavtal. För att så långt det är möjligt hindra att så sker

har, såsom tidigare angivits, i 37 § upptagits ett stadgande, enligt vilket

sådana kollektivavtal, varom här är fråga, alltid skall upprättas skriftligen

och undertecknas av avtalsparterna. Detta stadgande synes •— lämpligen i

en med stöd av 55 § utfärdad författning — böra kompletteras med bestäm­

melser om skyldighet att i registreringsärende inge vissa handlingar, såsom

stadgar för avtalsslutande organisation och bevis om att den eller de, som

undertecknat avtalet å organisationens vägnar, är behöriga därtill. Härige­

nom erhåller pensionsmyndigheten möjlighet att kontrollera bl. a. att av­

talsslutande organisation äger rättskapacitet och enligt sina stadgar är be­

rättigad att binda underorganisationer och enskilda medlemmar på sätt som

angives i avtalet ävensom att avtalet är undertecknat av rätta personer.

Bestämmelser av den innebörd som här angivits torde i förening med före­

skriften att avtalet å arbetstagarsidan skall vara slutet av en huvudorgani­

sation medföra betydande trygghet mot att sådana avtal registreras som

sedermera befinnes ogiltiga. Skulle så likväl i något fall ske torde arbets­

tagarna i efterhand få tillgodoräknas de pensionspoäng, som de gått miste

om under den tid avtalet faktiskt tillämpats, samt arbetsgivarna likaledes

i efterhand få betala de avgifter till det allmänna systemet som de under

samma lid sluppit ifrån.

Det ligger i sakens natur att ett kollektivavtal om undantagande från

försäkringen kan ge upphov till tvister av skiftande slag. I den mån överens­

kommelse ej träffats om att dylika tvister skall avgöras av skiljemän, får

de prövas i den ordning som enligt allmänna processregler gäller för tvister

av ifrågavarande slag. Otvivelaktigt kan rättstillämpningen härvid komma

Kungl. Maj:is proposition nr 100 år 1959