3

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1961

(Gällande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

Prövas byggnad i vatten vara av

synnerlig betydelse för näringslivet

eller för orten eller eljest från all­

män synpunkt, må Konungen, ändå

att hinder mot byggnaden skulle mö­

ta av vad i första och andra stycke­

na sägs, efter hemställan av vatten­

domstolen på sätt i 20 § 2 mom.

stadgas, lämna medgivande till bygg­

naden.

Om byggande------------------------------

boende eller betydande förlust från

naturskyddssynpunkt är att befara.

Prövas byggnad i vatten vara av

synnerlig betydelse för näringslivet

eller för orten eller eljest från allmän

synpunkt, må Konungen, ändå att

hinder mot byggnaden skulle möta

av vad i första och andra styckena

sägs, efter hemställan av vattendom­

stolen på sätt i 20 § 3 mom. stadgas,

lämna medgivande till byggnaden,

------- --------------- --------- finnes stadgat.

9

Kronan, kommun eller hushåll­

ningssällskap äge rätt att i eller in­

vid vattendrag, där till följd av na­

turförhållandena eller uppförd bygg­

nad fiskens upp- och nedgång hind­

ras, för fiskens framkomst anordna

särskild fiskväg eller eljest vidtaga

anstalter för fiskets befrämjande

ävensom taga i anspråk det vatten,

som för ändamålet erfordras. Beträf­

fande företag, som nu nämnts, gälle

vad angående byggande i vatten i den­

na lag finnes föreskrivet; dock utgöre

bestämmelserna i 3 § första stycket

icke hinder för sådant företag, där ej

genom detsamma synnerligt men till­

skyndas den, som äger råda över

vattnet, eller annan.

Vad nu stadgats skall äga motsva­

rande tillämpning i fråga om utvid­

gande eller förbättrande av befintlig

fiskväg eller annan anordning till fis­

kets befrämjande.

§•

Kronan, kommun eller hushåll­

ningssällskap äge rätt att i eller in­

vid vattendrag, där till följd av na­

turförhållandena eller uppförd bygg­

nad fiskens upp- och nedgång hind­

ras, för fiskens framkomst anordna

särskild fiskväg eller eljest vidtaga

anstalter för fiskets befrämjande

ävensom taga i anspråk det vatten,

som för ändamålet erfordras. Vad nu

sagts skall jämväl gälla i fråga om

utvidgande eller förbättrande av be­

fintlig fiskväg eller annan anordning

till fiskets befrämjande.

Kronan eller kommun äge ock rätt

att i eller invid vattenområde vidtaga

åtgärd som är önskvärd från natur­

skydds- eller hälsosynpunkt samt ta­

ga i anspråk för sådant ändamål er­

forderligt vatten.

Beträffande företag, som avses i

första eller andra stycket, skola till-

lämpas bestämmelserna i denna lag

angående byggande i vatten; dock

gälle i stället för vad i 3 § första styc­

ket stadgas om hinder mot byggande,

att företaget ej må utföras, om det

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1961

(Gällande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

36 §.

Rensning, som--------------------- — —

Jord eller annat, som vid rensning

upptages, må, om ej avsevärda olä­

genheter vållas därav, uppläggas på

närmaste strand eller föras till lämp­

ligt ställe i närheten. Lider markens

ägare men av upplaget, njute ersätt­

ning, som i 9 kap. sägs.

-—--------------motsvarande tillämpning.

Jord eller annat, som vid rensning

upptages, må, om det är påkallat och

ej avsevärda olägenheter vållas där­

av, uppläggas på närmaste strand el­

ler föras till lämpligt ställe i närhe­

ten; dock skall markens ägare förut

därom underrättas. Till skydd för

allmänna eller enskilda intressen sko­

la vidtagas erforderliga åtgärder, som

ej föranleda oskälig kostnad. För ska­

da och intrång, som likväl uppkom­

mer, skall ersättning givas efter vad

i 9 kap. sägs.

6 KAP.

26 §.

Rensning, som------- -— — —-------

Jord eller annat, som vid rensning­

en upptages, må, om ej avsevärda olä­

genheter vållas därav, uppläggas på

närmaste strand eller föras till lämp­

ligt ställe i närheten; dock skall mar­

kens ägare genast därom underrät­

tas. Lider han men av upplaget, njute

ersättning därför, efter ty i lagen om

flottning i allmän flottled stadgas

med avseende å ersättning för flott-

ningsskada.

---------------- motsvarande tillämpning.

Jord eller annat, som vid rensning­

en upptages, må, om det är påkallat

och ej avsevärda olägenheter vållas

därav, uppläggas på närmaste strand

eller föras till lämpligt ställe i när­

heten; dock skall markens ägare för­

ut därom underrättas. Till skydd för

allmänna eller enskilda intressen

skola vidtagas erforderliga åtgärder,

som ej föranleda oskälig kostnad.

För skada och intrång, som likväl

uppkommer, skall ersättning givas

efter ty i lagen om flottning i allmän

flottled stadgas med avseende å er­

sättning för flottningsskada.

7 KAP.

5 §•

Jord, som uppkastas ur dike, må Jord, som uppkastas ur dike, må

läggas vid sidan av diket eller föras läggas vid sidan av diket eller föras

till lämpligt ställe i närheten; dock till lämpligt ställe i närheten; dock

26

länsstyrelsens verksamhetsområde — betydelsen av de i promemorian fram­

förda förslagen i olika hänseenden.

Länsstyrelsen i Jämtlands län framhåller, att naturskyddsföreningens

promemoria för länsstyrelsen i stort sett icke innehåller något nytt. Däri

anlägges och framhäves liknande synpunkter som under de senaste åren i

skilda sammanhang hävdats av bl. a. länsstyrelsen i vissa till Kungl. Maj :t

avlåtna skrivelser och remissyttranden på här ifrågavarande område. Den

i promemorian framförda kritiken av kraftverksindustriens målsmän och

dess tekniker synes emellertid vara något överdriven sedd mot bakgrunden

av det tvångsläge, som under det senaste världskriget förelåg med avseen­

de å nödvändigheten av att tillgodose vårt lands i ett allt mera accelererat

tempo växande energibehov. Länsstyrelsen kan ej heller helt ansluta sig

till den underskattning, som i skilda sammanhang kommit till uttryck i

promemorian beträffande vattendomstolarnas möjligheter att inom ramen

för gällande lagstiftning taga hänsyn till naturskyddssynpunkterna. Där­

med är emellertid ingalunda sagt, att vattenlagens bestämmelser rörande

bl. a. avvägningen mellan de motstående intressen, som kräver beaktande

vid genomförandet av omfattande sjöregleringar och stora kraftverksbyg­

gen, lämnar tillräckligt utrymme för tillgodoseende även av andra allmän­

na intressen än tillfredsställandet av vårt lands energibehov. Tvärtom kan

med fog hävdas att så ej är fallet. Länsstyrelsen i Västernorrlands län an­

för, att behovet av att genomföra sådana ändringar i vattenlagen, att däri

infogas ett väsentligt ökat skydd för naturskyddssynpunkterna, måste an­

ses trängande. Vid vattenlagens tillkomst räknade man säkerligen ej med

en sådan expansion i fråga om vattendragens och sjöarnas utnyttjande för

produktion av elektrisk kraft, som särskilt under det senaste decenniet ägt

rum. De intressegrupper i samhället, som därvid med naturnödvändighet

framträtt för att söka giva motvikt mot exploateringen och ge skydd åt na­

tur och bygdeliv, synes därför i princip böra få ett sådant stöd i lag, som

i den framlagda promemorian föreslås. Behovet av ett sådant ökat skydd

för naturintressena torde få anses än mera påtagligt vid beaktande av den

alltmer forcerade utbyggnadstakt, som speciellt våra norrländska älvar och

sjöar — uppenbarligen med nödvändighet — utsättes för. De för närvaran­

de eftersatta naturskyddsintressena är av sådan betydenhet, att en mer ge­

nomarbetad ändring i vattenlagen än den föreslagna måhända varit påkal­

lad, men en dylik ändring av lagen torde icke vara möjlig att genomföra

inom rimlig tid. Länsstyrelsen i Kopparbergs län betonar, att naturskydds-

intresset i våra dagar allt mer trätt i förgrunden, samtidigt som utbyggna­

den av våra kraftverk fortgår i alltmer forcerad takt. Enligt länsstyrelsens

mening är förslaget i alla dess delar välmotiverat. Länsstyrelsen i Värm­

lands län tillstyrker förslaget under betonande av att naturskyddets krav

knappast kan tillgodoses utan att beaktande skänkes åt andra, i princip li­

kaberättigade intressen. Denna synpunkt framhäves jämväl av länsstyrel­

sen i Blekinge län. Länsstyrelsen i Kronobergs län understryker att vatten­

kraftens tillgodogörande uppenbarligen varit av utomordentlig betydelse

Knngl. Maj:ts proposition nr 13 år 1961

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1961

En mer eller mindre avvisande hållning till det av naturskyddsföreningen

framlagda förslaget intages av Österbygdens och Söderbygdens vattendom­

stolar, vattenfallsstyrelsen samt Svenska vattenkraftföreningen. Starka in­

vändningar mot förslaget framföres även i de yttranden som avgivits av

Olofströms kraftaktiebolag och Sydsvenska kraftaktiebolaget.

Österbygdens och Söderbygdens vattendomstolar betonar i sitt gemensam­

ma yttrande, att vårt lands naturvärden bör bevaras såsom en nationens ge­

mensamma tillgång och att därför allt utnyttjande av naturtillgångarna

måste ske med sådan varsamhet att dylika värden icke utan tvingande skäl

uppoffras. Även om vattenkraftens utbyggnad och förädling mången gång

skett och fortfarande sker på bekostnad av naturvärden, förtjänar det dock

framhållas, att byggnadsarbetena icke sällan tillskapar nya skönhetsvärden

och ofta gör trakten och naturen mera tillgängliga för en större allmänhet.

Det är icke alltid den orörda naturen ensam som bereder tillfredsställelse.

Det moderna kraftverksbygget kan under lyckliga omständigheter åt land­

skapet skänka en bild som med sitt inslag av ny kultur ger det ett annat

och ibland kanske större skönhetsvärde än tidigare. En torrlagd älvsträcka

innebär oftast ett svårt och störande ingrepp i landskapsbilden, men i gen­

gäld kan t. ex. en nybildad dammsjö skapa stor trevnad och bli en ny

skönhetstillgång för bygden. För de flesta av de synpunkter föreningen

framfört finns otvivelaktigt visst fog, men som ett allmänt omdöme sy­

nes böra uttalas, att föreningen med sin ställning som part i saken icke

har lyckats att alltigenom åt förslaget ge ett objektivt innehåll utan i flera

avseenden gått längre i sina anspråk än som kan anses vara motiverat.

Vattenfallsstyrelsen förklarar att från styrelsens sida icke finnes något

att erinra mot överläggningar med representanter för naturskyddsorganisa-

tioner m. fl. för bedömning, om och i vad mån vissa vattendrag och sjöar

kan undantagas från exploatering, och samarbete i sådant syfte har för

övrigt redan upptagits mellan vattenkraft- och naturskyddsorganisalioner-

na. Om och i den mån enighet härvid kan uppnås om att vissa sjöar eller

vattendrag icke skall exploateras finnes naturligtvis från vattenfallsstyrel­

sens sida ej något att invända emot, att skydd särskilt utverkas för objek­

tet i fråga, t. ex. på så sätt, att en utbyggnad därav skall kräva riksdagens

godkännande. Ej heller är vattenfallsstyrelsen emot tanken att vid projek­

tering av ett nytt företag samråda med länsstyrelse och naturskyddsrepre-

sentanter angående företagets utförande och erforderliga naturvårdande åt­

gärder. Vad vattenfallsstyrelsen däremot icke kan acceptera är, att dom­

stolsbehandlingen i vattenmålen ytterligare försvåras och fördröjes genom

att en underställning hos riksdagen av ansökningsmål göres till en mera

allmän regel, liksom icke heller att hos vattendomstolarna sker »allmänna

bedömningar» av vilka utbyggnadsobjekt eller regleringsobjekt, som bör

komma i fråga. Skall över huvud taget en samfälld bedömning ske av vilka

vattenfall eller sjöregleringar, som bör komma till utförande, synes det vat­

tenfallsstyrelsen uppenbart, att en sådan bedömning icke bör äga rum vid

29

vattendomstolarna. Förutom att domstolsbehandlingen därigenom skulle

tyngas och fördröjas, talar häremot domstolarnas begränsade jurisdiktions-

områden och det förhållandet, att fråga blir om bl. a. näringspolitiska be­

dömanden, för vilka frågors behandling domstolarnas sammansättning icke

är avpassad. Skall det ena företagets vikt och betydelse vägas gentemot det

andras, vilket naturligtvis blir ofrånkomligt vid den samfällda bedömning­

en, måste avgörandena i fråga om tillåtligheten avlastas domstolarna och

läggas hos Kungl. Maj :t eller något för ändamålet bildat särskilt organ,

vari ej blott vattenkraftintresset och naturskyddsintresset är represente­

rade utan jämväl den mångfald andra intressen, som beröres av vatten­

kraftföretagen.

Svenska vattenkraftföreningen anför i sitt yttrande:

De svenska kraftföretagen, statliga, kommunala och enskilda, framställes

av naturskyddsföreningen såsom sammanslutningar, vilka utan hänsyn till

andra intressen än rent tekniska och ekonomiska, strävar att exploatera

landets naturtillgångar för uppnående av högsta möjliga vinst. Det borde

dock vara allmänt känt, att kraftproducenterna är företag, vilka har ansvar

för tillgodoseendet av ett allmänt konsumtionsbehov inom sina verksam­

hetsområden (»public utility»), Det är sålunda deras skyldighet gentemot

allmänheten och näringslivet att tillhandahålla elektrisk kraft i erforderlig

kvantitet, och konsumenterna kräver, att kraften tillhandahålles till lägsta

möjliga kostnad. De senare årtiondenas expansion av vårt lands produk­

tion har möjliggjorts därigenom att billig elektrisk kraft stått till förfo­

gande tack vare utbyggnad av vår vattenkraft.

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1!)61

Vattenkraftföreningen vill gärna vitsorda naturskyddets stora betydelse.

Naturskyddsföreningen synes emellertid anse, att naturskyddsintresset är

viktigare än de flesta andra intressen, som påverkar frågor om utbyggnad

av vattenkraft. (Se t. ex. förslaget om tillägg i 2 kap. 2 § vattenlagen att

»särskild hänsyn» skall tagas till naturskyddssynpunkten), över huvud ta­

get innehåller naturskyddsföreningens framställning en väsentlig överdrift

i dessa frågor. Naturskyddsföreningens förslag, alt vissa strömfall och sjöar

enligt en tidigare uppgjord särskild förteckning skulle undantagas från åt­

gärder för kraftproduktionen, vilar på den uppfattningen, att den orörda

naturen skulle vara särskilt värdefull. Denna utgångspunkt är icke utan

vidare riktig. Den förändring av naturen, som ofrånkomligt medföljer allt

materiellt framåtskridande, kan även skapa nya kulturella värden. En för­

ändring framstår ofta, när den sker, som störande, men det störande mo­

mentet kan bortfalla, när förhållandena stabiliseras. Det avgörande i detta

sammanhang synes emellertid vara, att ett tillvaratagande av den naturtill­

gång, som vattenkraften utgör, med nödvändighet medför en förändring av

naturen. Vill man erhålla den viktiga produktionsfaktor som billig elekt­

risk kraft utgör, kan denna konsekvens icke undvikas.

Vattenkraftföreningen tillfogar, att de ofrånkomliga förändringar i natu­

ren, som kraftverk och sjöregleringar medför, likväl bör göras så litet stö­

rande som möjligt, och hänsyn bör tagas till naturskyddssynpunkter vid

företagens planerande och utförande. Dessa synpunkter beaktas allt mer

och mer. Enligt vattenkraftföreningens uppfattning är det förfarande, var­

igenom dessa frågor för närvarande prövas, lämpligt och ändamålsenligt.

Ansökningarna till vattendomstolen beträffande större företag föregås av

30

en förberedelse inför länsstyrelsen jämlikt It kap. 27 § vattenlagen, var­

vid naturskyddssynpunkten har tillfälle att göra sig gällande. Vattendom­

stolarna tar sedan hänsyn till naturskyddet. Slutligen kan Kungl. Maj :t jäm­

likt 4 kap. 13 § vattenlagen pröva frågor om större sjöregleringar. Vid utfö­

rande av byggnadsarbeten beaktar även företagarna numera naturskyddet.

Naturskyddsföreningen synes emellertid icke ha tilltro till detta förfarande.

Framför allt underskattar naturskyddsföreningen vattendomstolarnas kom­

petens och förmåga att bedöma dessa frågor. Det i vårt land utformade

systemet med en speciell myndighet för sådana tekniskt och ekonomiskt

komplicerade mål som byggandet i vatten torde emellertid vara vida över­

lägset de tillvägagångssätt som tillämpas i de flesta andra länder. I Sverige

finnes nu en kår av inom detta område erfarna domare, ingenjörer och

sakkunniga, och det torde utan tvekan vara lämpligast att bygga på denna

organisation och se till att den utökas i takt med det växande antalet upp­

gifter.

Norrländska vattenkraftutredningens inställning till hithörande frågor

framgår av utredningens i det följande redovisade förslag.

Det av naturskyddsföreningen under punkten 1 framförda förslaget om

medverkan i vissa fall av riksdagen vid tillståndsgiv-

ningen har i allmänhet tillstyrkts eller lämnats utan erinran av de re­

missinstanser, som enligt vad förut anförts i princip har en välvillig in­

ställning till föreningens förslag i dess helhet. Vattenöverdomstolen beto­

nar dock att riksdagens medverkan bör begränsas till ett förhållandevis litet

antal objekt. Länsstyrelsen i Jämtlands län anför att länsstyrelsen och na­

turskyddets representanter i Jämtland utverkat beslut av Kungl. Maj :t, med­

delat den 5 september 1942, att frågan om en eventuell exploatering av

Åreälven skall underställas Kungl. Maj:ts prövning. Det synes länsstyrelsen

icke osannolikt, att detta beslut räddat Åreälven från anspråk på exploate­

ring enligt 1939 års numera upphävda krislag. Därest emellertid även andra

lika eller mera känsliga objekt skulle komma i fråga till exploatering bör

även dessa beredas det förstärkta skydd, som kan vinnas genom särskild till­

ståndsprövning av vissa exploateringsfrågor. Med tanke på de starka me­

ningsbrytningar, som i vissa fall kommit till uttryck beträffande behovet

och lämpligheten av att för utbyggnad eller reglering taga i anspråk vissa

sjöar och vattendrag, anser länsstyrelsen lämpligt, att riksdagen medverkar vid

angivandet av de sjöar och vattendrag, för vilkas exploatering sådan särskild

prövning erfordras. Huruvida man bör gå så långt att även riksdagen bör

lämna sitt medgivande till tillståndet, kan vara föremål för delade meningar

och bör närmare övervägas.

Naturskyddsföreningens förslag i förevarande del avstyrkes av kammar­

kollegiet samt länsstyrelserna i Norrbottens och Kronobergs län. Förslaget

avstyrkes jämväl av österbygdens och Söderbygdens vattendomstolar, vat­

tenfallsstyrelsen, norrländska vattenkraftutredningen och Svenska vatten-

kraf tf öreningen, vilka såsom framgår av den tidigare redogörelsen ställer

sig i princip avvisande till naturskyddsföreningens förslag i dess helhet.

Kungl. Maj.ts proposition nr 13 år 1961

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1931

31

Kammarkollegiet motiverar sitt avstyrkande med att den föreslagna ord­

ningen icke innebär ett starkare skydd och förordar i stället att man genom

en särskild lag från exploatering undantar de mest skyddsvärda objekten.

Länsstyrelsen i Norrbottens län ifrågasätter, om de föreslagna reglerna

framför allt med hänsyn till de praktiska konsekvenserna är förenliga med

den utformning, som förhållandet mellan regeringsmakt och riksdag fått

inom vårt statsskick. Länsstyrelsen i Kronobergs län anser det kunna förut­

sättas, att de avsevärda ingripanden i naturen, varom här är fråga, blir fö­

remål för en så ingående utredning, att det icke torde vara erforderligt att

jämväl riksdagen inkopplas i prövningen, helst som därigenom ärendenas

slutförande skulle ytterligare fördröjas, österbygdens och Söderbygdens vat­

tendomstolar anser tillfredsställande möjligheter finnas att tillbörligen skyd­

da naturintresset utan riksdagens medverkan. Förutom att en sådan med­

verkan skulle i hög grad tynga och fördröja ärendenas handläggning måste

det befaras att — utan att stor skillnad i slutresultaten uppnås — en riks­

dagsbehandling skulle giva anledning till mycken onödig agitation och till

anläggande av politiska och andra ovidkommande synpunkter. Svenska vat­

tenkraftföreningen anser det ej lämpligt, att riksdagen skulle avgöra admi­

nistrativa frågor. Om vattenområden först skulle undantagas från byggande

i den omfattning naturskyddsföreningen tänkt sig, och riksdagen sedan be­

handla varje fråga om byggnad i dessa vattenområden, skulle detta medföra

en avsevärd tidsutdräkt för utbyggnaderna.

Naturskyddsföreningens under punkten 2 upptagna förslag om lagänd­

ringar till främjande av en samfälld bedömning i fråga om in­

trång i allmänna intressen har vunnit anslutning i majoriteten av remiss­

yttrandena.

Bland dem som uttryckligen tillstyrker förslaget i denna del märkes till en

början vattenöverdomstolen, som anser det slå utom tvivel, att särskilt med

hänsyn till det lämpliga tillgodoseendet av de allmänna intressena mycket

av värde står att vinna med en regionplanering även beträffande byggande

i vatten. I fråga om sjöregleringar — där de olika regleringsföretagen inom

ett och samma nederbördsområde regelmässigt handhas av i stort sett sam­

ma intressenlkrets — kan det näppeligen bli förenat med större svårigheter

att genomföra den föreslagna ordningen. Man har där, åtminstone i de fall

då regleringsverksamheten kan väntas bli av större omfattning, i regle­

ringsföreningarna tillgång till personal, skickad att upprätta och framlägga

planer för regleringsverksamheten inom verksamhetsområdet. Med ledning

av dylika översiktsplaner bör vattendomstolen ha betydligt vidgade möjlig­

heter att beträffande motstående allmänna intressen för varje företag åstad­

komma på sikt lämpligaste avvägning. Mera tveksamt synes vara om man

beträffande förestående kraftverksutbyggnader i ett vattendrag — särskilt

i fall dessa skall ombesörjas av skilda, inbördes konkurrerande intressent-

kretsar — i mer betydande utsträckning skall kunna få till stånd någon

fram tidsplanering av egentligt värde. Även här torde det dock för vatten­

domstolen i vissa lägen vara av betydelse att kunna åberopa ett stadgande

av föreslaget innehåll. Uppenbart är att det beträffande särskilt de framtida

reglerings- och kraftverksföretagen endast kan bli tal om en försiktig till-

lämpning av stadgandet. Av vikt vid tillämpningen är att vattendomstolarnas

redan för närvarande hårt ansträngda läge icke till följd av lagstiftningens

genomförande förvärras -— och avgörandena försenas — genom umbärliga

utredningar i hithörande hänseenden. Rättvisa och billighet får anses kräva

att, om vid tillämpningen av stadgandet ett strömfall av hänsyn till natur-

skyddsintresset skulle undantagas från utbyggnad, detsamma inlöses. Norr-

bygdens vattendomstol anför att — ehuru tillåtligheten och frågor om in­

trång i princip enligt vattenlagen bör bedömas för varje företag och för varje

etapp i kraftutbyggnadsprogrammet för sig — man i åtskilliga lägen jämväl

måste överblicka den samlade inverkan av ett flertal etapper under den

fortgående kraftutbyggnadsverksamlieten. Att man inom Norrbygdens vat­

tendomstol är väl medveten härom framgår bl. a. av det sätt, varpå regle­

ringsmålen inom Indalsälven och Luleälv hittills behandlats. 1 rättsskip­

ningen vid Norrbygdens vattendomstol har man länge observerat nödvändig­

heten att i vissa lägen beakta de sammanlagda olägenheter, som vållas av

olika företag inom samma och eventuellt även andra nederbördsområden.

Att taga hänsyn till framtida företag, om vilka utredning i vanlig ordning

ej förebragts, torde i allmänhet ej vara lämpligt eller möjligt. Mellanbygdens

vattendomstol konstaterar, att förslaget i första hand innebär en mellan

alla intressen på föreberedelsestadiet under länsstyrelsernas ledning företa­

gen översiktlig bedömning. Om denna uppgift, såsom naturligt är, tages på

allvar, skulle måhända ett flertal frågor, t. ex. beträffande kommunikatio­

ner, kunna lösas redan i detta stadium. Man torde dock få akta sig att allt

för hårt binda sökandepartens möjlighet att senare ändra sina planer. Ut­

vecklingen går snabbt på många områden och en projekterad anläggning

eller åtgärd kan genom senare tillkomna omständigheter behöva ändras

eller utgå. Resultatet av detta förberedande arbete kan bli av värde för den

samfällda bedömning, som i ett senare stadium enligt förslaget skall verk­

ställas av vattendomstolen. Vad vattendomstolen beträffar måste emellertid

framhållas att med den nuvarande tendensen att förstärka vattendomsto­

larnas arbetskraft med flera domare och ingenjörer allt eftersom arbetsbör­

dan ökar, det torde vara svårt att tillgodose syftet med förslaget i föreva­

rande del. Ju färre mål en ledamot av vattendomstolen har att syssla med

desto svårare måste det vara för honom alt få den önskvärda överblicken.

Utvecklingen borde i stället ledas därhän, att detaljvärderingar fråntoges

vattendomstolarna och att dessa bibehölles vid prövningen av de stora och

betydelsefulla sammanhangen, varigenom man lättare skulle kunna till­

godose förslagets synpunkter på ett samfällt hänsynstagande till alla olä­

genheter av redan utförda, aktuella och framtida företag inom de neder­

bördsområden och angränsande bygder, som de skilda vattendomstolarna

omfattar. Tillämpningen kommer under alla förhållanden att bli förenad

med synnerliga vanskligheter.

32

Kungl. Maj.ts proposition nr 13 år 1961

35

lios vatienöverdomstolen, som framhåller, atl den åsyftade lagändringen

sannolikt medför en i förhållande till tidsschemat för utbyggnadsprogram-

met måhända icke obetydlig förskjutning av tidpunkten för anläggningsarbe­

tenas påbörjande och därmed även en minskning av utbyggnadstakten.

österbygdens och Söderbygdens vattendomstolar betonar i sitt gemensam­

ma yttrande, att om domstolarna snart ställes inför uppgiften att omedel­

bart och snabbare än nu kan ske pröva tillåtligheten av och meddela bygg­

nadstillstånd för de anläggningar som ingår i de närmaste årens byggnads-

program, detta skulle kräva en mycket betydande förstärkning av såväl den

juridiska som den tekniska arbetskraften vid vattendomstolarna. Lagänd­

ringen skulle naturligen även föranleda, att kraftverksbyggen måste pla­

neras avsevärt längre tid i förväg än nu sker för att betryggande tidsfrist

skall erhållas för domstolsprövningen. Under de närmaste åren efter lag­

ändringen måste därför ske en kraftig forcering av planeringsverksamhe­

ten. De orimliga krav som sålunda, i vart fall under en avsevärd övergångs­

tid, skulle ställas med avseende på domstolsprövningen och planeringsverk­

samheten måste befaras äventyra möjligheterna att tillgodose det ökade

kraftbehovet. Skulle en lagändring ändå komma i fråga, bör den göras

mindre vittgående än förslaget förutsätter. Mellanbygdens vattendomstol ut­

talar att för förslagets genomförande erfordras antingen kraftig personal­

förstärkning eller, ännu hellre, en omläggning av förfarandet vid vatten­

domstolarna så att mera tid kan ägnas åt stora och betydelsefulla frågor

såsom tillåtlighetsprövning, vattenliushållningsbestämmelsernas utforman­

de m. in. i stället för att nu en stor del av arbetstiden åtgår till prövning

av smärre ersättningsfrågor. Även vattenfallsstyrelsen understryker att an­

tingen en sådan förstärkning av vattendomstolsorganisationen måste ske,

att framställningar om tillåtlighetsprövning snabbt kan behandlas, eller att

en sådan prövning utan längre dröjsmål kan komma till stånd utanför dom­

stolarna, exempelvis bos Kungl. Maj :t eller ett organ av den art som sty­

relsen antytt i sina allmänna synpunkter på förslaget. Svenska vattenkraft­

föreningen förklarar att förslaget skulle kunna äventyra kraftförsörjningen.

Personalbrist råder vid vattendomstolarna, arbetsbalansen är stor och sö­

kandena kan få vänta mycket lång tid innan målen behandlas. Om kraft­

företagen dessutom skulle förbjudas att under denna väntetid företaga för­

beredande åtgärder med åtföljande investeringar, skulle en avsevärd tids-

utdräkt med färdigställandet av nya kraftverk bli följden.

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1961

Förslaget om utsträckning av i n i t i a t i v r ä t t e n för kro­

nan och komm u n, upptaget under punkten 4 i naturskyddsförening­

ens förslag, har undantagslöst i princip tillstyrkts eller lämnats utan erin­

ran. Den av föreningen i delta sammanhang förordade utvidgningen av reg­

ierna om kungsådra bar emellertid blivit föremål för diskussion. Bland de

remissinstanser som tillstyrker förslaget märkes vatienöverdomstolen. Eu

avvisande hållning till förslaget intages av norrländska vattenkraftutred-

ningcn, vattenfallsstyrelsen och Svenska vattenkraft föreningen.

36

Kungl. Maj.ts proposition nr 13 år 1961

Vad angår punkten 5, avseende ändringar och för tydligan­

den i vissa särskilda stadgan den, har i remissyttrandena

framförts en del erinringar, varjämte från några håll upptagits särskilda

spörsmål, som icke behandlats i naturskyddsföreningens förslag.

Mot den av föreningen förordade förtydligande ändringen i 2 kap. 2 § har

i allmänhet icke gjorts några invändningar i remissyttrandena. Ändringen

avstyrkes emellertid såsom onödig av österbijgdens och Söderbggdens vat­

tendomstolar, vattenfallsstyrelsen, norrländska vattenkraftutredningen och

Svenska vattenkraftföreningen. Förslaget att i sammanhanget särskilt er­

inra om naturskyddssynpunkten avstyrkes — förutom av de nu nämnda

remissinstanserna — av vattenöverdomstolen, Västerbygdens vattendom­

stol, kammarkollegiet, länsstyrelserna i Jämtlands och Västernorrlands län

samt Sveriges lantbruksförbund. Såsom motiv för avstyrkandet åberopas

genomgående, att förslaget leder till en överbetoning av naturskyddssyn­

punkten.

Förslaget om komplettering av uppräkningen i 2 kap. 3 § andra stycket

och 7 kap. 39 § första stycket av allmänna intressen, som skall beaktas ■säd

tillåtlighetsprövningen, godtages av flertalet remissinstanser; beträffande

den närmare utformningen framföres dock åtskilliga ändringsförslag.

Den av naturskyddsföreningen föreslagna kompletteringen av förevaran­

de paragraf avstyrkes av Österbygdens och Söderbygdens vattendomstolar,

som anser att lagen genom den föreslagna lagtexten får ett svävande och

alltför tänjbart innehåll och att syftet med förslaget väl kan tillgodoses med

lagtextens nuvarande avfattning. Även Svenska vattenkraftföreningen an­

ser att det avsedda ändamålet bör kunna uppnås med nuvarande lagstift­

ning. Vattenfallsstyrelsen uttalar, att den föreslagna utvidgningen av prohi-

bitivt verkande förhållanden är så omfattande och allmänt hållen, att in­

vändningar med stöd av paragrafen kan väntas i fråga om snart sagt varje

kraftprojekt.

Till de spörsmål som utan att ha upptagits av föreningen behandlas i re­

missyttrandena hör frågan om skärpta bestämmelser rörande straff för

olaga byggande i vatten. Härom anför Norrbygdens vattendomstol, att det

nuvarande straff maximum, fängelse i högst sex månader, är alltför ringa i

förhållande till de kränkningar av allmän och enskild rätt, som enligt vad

erfarenheten visat kan ifrågakomma vid större kraftutbyggnadsföretag. Vid

bedömande huruvida olaga vattenbyggnad skall anses som grov bör hl. a.

beaktas, om brottet begås av person under utövande av allmän tjänst, vil­

ket bör anses såsom en försvårande omständighet. Dessutom är önskvärt

att brottsbeskrivningarna i nuvarande straffbestämmelser om olaga vatten­

byggnad överses och kompletteras så att de —- i önskvärd utsträckning —

täcker alla förfaranden, som bör vara kriminaliserade. Det bör, bl. a., tyd­

ligt framgå att byggande i vatten utan iakttagande av alla de villkor, som

förknippats med ett byggnadsmedgivande, är belagt med straff.

Samfundet för hembygdsvård och Norrlands naturvärn ger uttryck åt

samma uppfattning. Även naturskyddsrådet i Gävleborgs län ifrågasätter

38

strömmen utnyttjas. Det synes riktigare att tillräckliga medel för natur­

skyddets olika ändamål uttages skattevägen. Länsstyrelsen i Blekinge lan

och samma läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott anser i första

liand att medel bör anvisas på statsbudgeten men tillstyrker förslaget, om

denna väg ej skulle visa sig framkomlig.

Norrländska vattenkraftutredningens betänkande. Det avsnitt av norr­

ländska vattenkraftutredningens betänkande vari behandlas frågor om

förberedelse och planering av utbyggnadsverksam-

heten inledes med en redogörelse för 1953 års förberedelsekungörelse.

Enligt utredningens mening har kungörelsen, såvitt avser Norrland, väl mot­

svarat sina syften, önskemål om en klarare planering när det gäller vatten­

kraftens utbyggnad kan sålunda, försåvitt de endast åsyftar skälig informa­

tion, i avsevärd mån sägas vara tillgodosedda. Den möjlighet till ytterligare

utvidgning av informationsverksamheten, som förberedelsekungörelsen kan

medge, bör enligt utredningen beaktas av länsstyrelserna.

Efter att ha avvisat tanken på en enhetlig planering av utbyggnadsverk-

samheten innebärande att denna verksamhet skulle bedrivas efter ett i för­

väg fastställt program, riksomfattande eller regionalt, kommer utredningen

in på frågan om lämpligheten av en planering bestående däri, att vissa vat­

tendrag eller delar därav undantages från utbyggnad med hänsyn främst

till naturvårdsintressena. En dylik reform, varigenom en ram skulle fast­

ställas för vattenkraftutbyggnaderna, skulle enligt utredningens åsikt ej in­

nebära någon planering i egentlig mening. De invändningar som kan re­

sas mot ett på förhand fastlåst utbyggnadsprogram synes därför icke vara

tillämpliga i detta fall. Utredningen vill dock ej underlåta att i samman­

hanget påpeka faran för att en lagstiftning, varigenom vissa vattendrag med

hänsyn till naturvårdssynpunkter undantages från utbyggnad, kan medfö­

ra, att dessa synpunkter icke blir tillräckligt beaktade i andra vattendrag.

Hänsyn bör vidare tagas till att motiven för en forcerad utbyggnad är star­

ka. På grund härav kan en lagstiftning av ifrågasatt innehåll väntas bli

mycket restriktiv gentemot naturskyddsintressena. Utredningen anser det

därför vara att föredraga, att dessa intressen tillgodoses genom att natur­

skyddssynpunkten bättre beaktas vid tillståndsgivningen. Härigenom ökas

möjligheterna både att snabbt anpassa naturskyddet efter ändrade förhål­

landen — situationen kan beträffande kraftförsörjningen redan om några

år vara ljusare — och att intaga en restriktiv hållning till utbyggnadspro-

jekt, som från naturskyddssynpunkt är särskilt olämpliga. Utredningen kan

därför ej förorda en lagstiftning av ifrågasatt innehåll.

Rörande tillåtlighets bestäm melserna i 2 kap. 3 § vat­

tenlagen framhåller utredningen, att de endast undantagsvis föranlett

hinder mot olika företags genomförande. Däremot har enligt utredningens

mening avsevärd tidsutdräkt kunnat vållas av de ofta omfattande förun­

dersökningar som erfordrats. I de fall då företagen befunnits icke uppfylla

Kungl. Maj.ts proposition nr 13 år 1961

Kungl. Maj. ts proposition nr t.‘t år

39

fordringarna i paragrafens två första stycken och utbyggnaderna gällt till­

godogörande av betydande vattenkrafttillgångar, har frågan om tillåtlighe­

ten oftast hemställts Kungl. Maj:ts avgörande och tillstånd därefter med­

delats. Mot denna bakgrund anser utredningen det förklarligt, att företrä­

dare för de intressen, som tillfogas skada vid vattenkraftens utbyggande,

hävdar att tillåtlighetsreglerna alltför mycket gynnar kraftintresset och att

reglerna därför bör omarbetas. Med anledning av kritik från norrländskt

håll mot nuvarande bestämmelser har utredningen därför övervägt vissa

spörsmål rörande tillåtlighetsprövningen. Till en början anför utredningen

därvid följande:

Vid bedömning av hithörande frågor bör beaktas, att vattenkraften

-----------fått eu allt större betydelse för landets energiförsörjning, sedan

vattenlagen tillkom, och att vårt nuvarande försörjningsläge kännetecknas

av en botande kraftbrist. Gäller det att pröva, om ett företag skall komma

till stånd, kan det i ett dylikt läge inte längre vara huvuduppgiften att göra

en avvägning mellan enskilda intressen. Det gäller fastmer att bedöma, hu­

ruvida företaget är av synnerlig vikt för kraftförsörjningen samt —- därest

denna fråga besvaras jakande — huruvida det är så angeläget, att eventuel­

la allmänna intressen av annan art i förhållande därtill bör stå tillbaka.

Om så befinnes vara fallet, bör enligt utredningens mening det nuvarande

systemet med uppskattning av ett utbyggnadsföretags nytto- och skade­

verkningar icke vidare tillämpas. Dylika jämförelser är visserligen ägnade

att åt prövningen giva ett drag av exakthet. Vid närmare undersökning kan

emellertid denna exakthet, när det gäller större företag, te sig endast som

ett sken. Detta beror självfallet på att jämförelserna är resultat av för-

handsbedömanden. Vid åtskilliga tillfällen har det visat sig, att icke ens

byggnadskostnaderna kunnat rätt uppskattas i förväg. Av uppgifter, som

utredningen inhämtat, framgår sålunda, att de verkliga byggnadskostna­

derna inklusive skadeersättningar vid flera tillfällen —• även med beaktan­

de av penningvärdets fall — väsentligt överstigit de av domstolen beräkna­

de beloppen. Här må också framhållas de olika resultat, som erhålles, allt

efter den räntefot, som tillämpas vid lillåtlighetsberäkningar. Tidigare ut­

gick man från en räntefot av fem procent, men under senare år har man

tillämpat en räntefot av fyra procent. Följes den lägre räntesatsen, blir den

kapitaliserade bruttonyttan 25 procent större än om den högre räntesatsen

ansetts riktig. (Även de beräknade kostnaderna för ett företag blir beroen­

de av eu sådan ränteändring, dock ej i samma grad.) Det förefaller icke till­

fredsställande, att tillåtligheten av ett för landets kraftproduktion nödvän­

digt företag skall kunna vara avhängig av den procentsats, som tillämpas

i det givna fallet. Härtill kommer slutligen, att man vid bedömning av nyt­

tan utgår från gällande kraftpris. Detta är emellertid —--------lågt. Skulle

man bedöma nyttan av en utbyggnad från allmän samhällsekonomisk syn­

punkt, borde man räkna med ett väsentligt högre värde å den utvunna kraf­

ten.

Trots de sålunda påtalade bristerna anser sig utredningen icke kunna till­

styrka att tillåtlighetsberäkningen enligt 2 kap. 3 § första stycket slopas

helt. Ett bibehållande av denna föreskrift i fråga om mindre företag inne­

bär nämligen för dessa en trygghetsgaranti, som eljest icke skulle slå att

ernå. Riktigare anser utredningen vara att till paragrafen foga ett nytt styc­

ke med innehåll, alt domstol oberoende av föreskrifterna i paragrafens

40

Kungl. Maj. ts proposition nr 13 år 1961

förslå stycke må lämna tillstånd till företag för utbyggnad av strömfall el­

ler genomförande av vattenreglering, om företaget prövas vara av synnerlig

vikt för kraftförsörjningen samt om de därmed förenade fördelarna kan an­

ses i väsentlig grad överstiga uppkommande nackdelar. Utredningen föror­

dar vidare den jämkningen av första stycket, att skada på företagarens

egendom skall behandlas likadant som skada på annan egendom. Med hän­

syn till bygdens intresse av att markskadorna begränsas i största möjliga

utsträckning, oberoende av vem som för tillfället må vara ägare till mar­

ken, anser utredningen det oriktigt att göra åtskillnad i detta hänseende.

Utredningen har i detta sammanhang, utan att föreslå lagändringar, gjort

vissa uttalanden angående de grunder som bör tillämpas vid beräkningen

av nyttan av vattenkraft- och vattenregleringsföretag.

Vidkommande härefter skyddsbestämmelserna i 2 kap. 3 § andra stycket

bör dessa enligt utredningens åsikt ej uppmjukas. Tvärtom anser utred­

ningen det böra övervägas, huruvida icke en komplettering i vissa hänseen­

den bör ske. Intressen som ofta ter sig svåra att värdera i penningar synes

understundom vara av den art att de förtjänar lagligt skydd. Detta gäller

de trevnads- och skönhetsvärden som naturen kan erbjuda. I detta hänse­

ende ansluter sig utredningen i huvudsak till det förslag som framlagts av

Svenska naturskyddsföreningen. Men det gäller även de indirekta, kanske

framför allt ekonomiska, verkningarna för en bygd och dess invånare som

ett utbyggnadsföretag kan medföra. Härom anför utredningen bl. a. föl­

jande:

Vad------------ gäller de indirekta verkningarna för en bygd, avser utred­

ningen därmed sådana följder av ett utbyggnadsföretag, som uppstått t. ex.

vid Tresund i Vilhelmina socken efter reglering av Vojmsjön. Vissa mark­

ägare erhöll här ersättning för inträdande skada och lämnade orten. Deras

avflyttning ledde till att underlaget för befintliga skolor vart för litet med

påföljd att skolorna drogs in. Den affär, som fanns på platsen, förlorade

en del av sin kundkrets och måste stängas. Detta efterföljdes av att ännu

ett antal bybor lämnade trakten. Dessa förändringar inträdde ett fåtal år

efter regleringens genomförande. Även om orsakssammanhanget beträffan­

de utvecklingen vid Tresund icke är fullt klarlagt, synes det dock uppen­

bart, att regleringen påskyndat befolkningens utflyttning från orten. Enligt

utredningens uppfattning bör dylika indirekta skadeverkningar såvitt möj­

ligt beaktas vid tillåtlighetsprövningen samt — därest de kan bedömas drab­

ba ett större antal personer — föranleda, att företaget icke må komma till

stånd utan Kungl. Maj :ts medgivande.

Utredningen föreslår sålunda lagändring som leder till förbättrat skydd

för naturen och som motverkar försämringar i befolkningens levnadsförhål­

landen av det slag utredningen behandlat.

Utredningen förordar vidare, att i 2 kap. 3 § vattenlagen skall införas

bestämmelse om skyldighet för domstol att hänskjuta fråga om ett företags

tillåtlighet till Kungl. Maj :ts avgörande. Sådan skyldighet skall enligt för­

slaget föreligga om bestämmelserna i nuvarande andra stycket skulle be­

finnas medföra hinder mot kraftverks- eller sjöregleringsföretag av synner­

lig vikt för kraftförsörj ningen. Prövas företaget vara av synnerlig bety­

41

delse från allmän synpunkt, bör Kungl. Maj:t äga befogenhet att lämna

tillstånd därtill, ändå att hinder enligt andra stycket föreligger.

I anslutning till sin behandling av vattenlagens tillåtlighetsregler berör

utredningen även frågan om förprövning innan någon inves­

tering av betydelse ägt rum i ett företag. Utredningen

iramhåller, att det vid kraftutbyggnadsföretag understundom förekommit,

att omfattande arbeten utförts på land, innan vattendomstolen meddelat

tillstånd till företaget. Utredningen anmärker, att kostnaderna för dylika

arbeten har kunnat uppgå till många miljoner kronor samt fortsätter:

Det har ifrågasatts, om icke dessa betydande investeringar kunnat på­

verka domstolarna vid tillåtlighetsprövningen. Det torde emellertid ej före­

ligga något fog för en sådan tanke. Som exempel på att domstolarna vid

sin prövning icke tagit intryck av att stora kostnader redan nedlagts, kan

anföras vattendomstolens avgörande i målet om Bergeforsens kraftstation;

trots att förberedande arbeten utförts på land till betydande belopp, avslog

domstolen sökandens begäran att få anlägga kraftverket. Att olika utbygg-

nadsföretag påbörjats i viss omfattning, innan vattendomstolen prövat till-

låtligheten, torde regelmässigt ha berott på tidsutdräkten vid behandling av

vattenmål. Sedan en ansökan ingivits, förflyter en tid av ett å tre år — i

vissa fall betydligt mer — innan domstolen prövar frågan om företagets

tillåtlighet och meddelar tillstånd till erforderliga arbeten, och därefter drö­

jer det ytterligare tre å fyra år, innan s. k. huvuddom meddelas. I dagens

läge, som kännetecknas både av kraftigt stigande anspråk på elkraft och

av utdragna utredningar och förhandlingar, är det förklarligt, att vissa

stora kraftutbyggnader påbörjats utan att domstolens besked avvaktats.

Utredningen anser det icke vara tillrådligt att förhindra ifrågavarande

förfaringssätt genom att stadga förbud även mot byggande på land utan

förordar i stället åtgärder, varigenom förfarandet vid vattendomstolarna

underlättas och påskyndas.

Bestämmelserna i 2 kap. 11 § vattenlagen om skydd för flottning s-

intresset bör enligt utredningens mening ändras. I detta hänseende

framhåller utredningen det starka skydd mot kraftintresset som flottning-

en tillförsäkrats genom dessa bestämmelser. Med hänsyn till den övergång

från flottning till biltransport som ägt rum under de senaste årtiondena

och som alltfort pågår bör det enligt utredningens åsikt övervägas, om ej

andra möjligheter för virkestransport än flottning i vissa fall borde få an­

visas av vattendomstol. Kraftintressena borde sålunda kunna åläggas bidra­

ga till kostnaderna för byggnad och underhåll av erforderliga vägar. Bety­

dande fördelar kunde vinnas härigenom, dels direkt genom eliminerande av

de skador å virket och för fisket, som flottning kan medföra, dels indirekt

genom det gagn för befolkningen, som en väg alltid innebär. Med hänsyn till

sistberörda omständighet borde det kunna förväntas, att även vederböran­

de vägmyndighet i förekommande fall direkt medverkade (ill eu lösning en­

ligt de skisserade riktlinjerna.

Kungl. Maj. ts proposition nr 13 år 1961

42

Kungl. Maj.ts proposition nr 13 år 1961

Såsom inledningsvis anmärkts har utredningen i sitt betänkande även

behandlat frågan om rättegångskostnader i vattenmål. Ef­

ter en redogörelse för gällande rätt framhåller utredningen, att den gottgö-

relse för rättegångskostnad varom talas i 11 kap. 65 § vattenlagen avser

ersättning till såväl juridiskt som tekniskt biträde. Det kan synas, anför ut­

redningen, som om skäliga hänsyn därigenom tagits till det självfallna kra­

vet, att en person icke skall behöva vidkännas några kostnader, om han

blir sakägare i ett vattenmål. Utredningen anser likväl, att sakägarens ställ­

ning bör förbättras i två avseenden, nämligen dels i fråga om förhållandet

mellan sakägaren och det av honom anlitade ombudet och dels i vad an­

går rättegången i överinstanserna.

Vad först beträffar förhållandet mellan sakägaren och hans rättegångs­

ombud anför utredningen följande:

Det har ------- -—- förekommit, att en sakägare själv fått betala rättegångs­

kostnader vid vattendomstol, oaktat han för egen del förfarit korrekt. Här­

vid har det kunnat tillgå på följande sätt. Sakägaren har anlitat ett ombud.

Ombudet har fått fullmakt att företräda sin huvudman i alla frågor, som

sammanhänger med vattenmålet. Vid målets avslutande har ombudet be­

gärt ersättning för rättegångskostnaderna med ett visst belopp. Vattendom­

stolen har funnit ett mindre belopp skäligt. Detta mindre belopp utbetalas

av sökanden till ombudet. Samtidigt utgiver sökanden ersättning för upp­

stående skador. Av skadeersättningen behåller ombudet emellertid en del,

motsvarande det nedprutade beloppet på kostnadsräkningen, medan åter­

stoden utbetalas till sakägaren. Resultatet blir alltså, att ombudet får den

ersättning, som han begärt men domstolen funnit för hög, medan sakäga­

ren får en ersättning, som är mindre än den domstolen funnit riktig. Detta

missförhållande torde kunna undanröjas genom en föreskrift, att ombud

skall vara skyldiga att åtnöja sig med det belopp, domstolen fastställt som

skäligt. En liknande regel finnes för närvarande i lagen om fri rättegång,

som stadgar, att rättegångsbiträde ej må förbehålla sig ersättning utöver

vad domstol bestämt; bär sådant förbehåll skett, är det utan verkan. Mot­

svarande gäller ock om offentlig försvarare, som äger uppbära ersättning av

allmänna medel enligt vad domstol finner skäligt men är betagen rätt att

förbehålla sig ytterligare ersättning av den åtalade.

Beträffande rättegångskostnaderna i överinstanserna betonar utredning­

en att — såsom i det föregående anmärkts — rättegångsbalkens vanliga

regler är tillämpliga. Om en sakägare överklagar vattendomstolens dom

men överinstansen fastställer denna, skall sakägaren sålunda ersätta sökan­

den hans kostnader å målet i överinstansen; dessutom får han betala sina

egna kostnader för rättegången i överinstansen. Härutinnan avviker reg­

lerna i vattenmål från vad som gäller i expropriationsmålen, vilka ju till

sin art är vattenmålen närstående. Enligt lagen om expropriation skall näm­

ligen den exproprierande ersätta »motparten hans kostnader å expropria-

tionsmålet, vid expropriationsersättningens fördelning och eljest i anled­

ning av expropriationen», och vad sålunda stadgats gäller i alla instanser.

Utredningen anser det skäligt, att sökandepart även i vattenmål städse skall

svara för sina rättegångskostnader, oberoende av i vilken instans processen

43

iörts och den utgång målet fått. Vad åter gäller frågan om sakägarnas rät­

tegångskostnader vid process i högre instans anser utredningen icke rätten

till ersättning böra bli lika vidsträckt som enligt expropriationslagen. Mot

regeln i sistnämnda lag invänder utredningen att den kan leda till onödigt

processande. Enligt utredningens åsikt bör sakägaren, i överensstämmelse

med vad nu gäller, vid process i högre instans erhålla gottgörelse för sina

rättegångskostnader, om han vinner målet, men eljest själv stå för desam­

ma.

Yttranden över norrländska vattenkraftutredningens betänkande. Vad ut­

redningen anfört om förberedelse och planering av utbygg-

nadsverksam heten har icke föranlett någon gensaga från vatten­

fallsstyrelsen eller Svenska vattenkraftföreningen. Mot utredningens utta­

landen i dessa frågor har dock erinringar framställts från vissa håll. Vad

angår 1953 års förberedelsekungörelse bekräftar kammarkollegiet att det

däri föreskrivna förfarandet i stort sett fungerat väl. Under senare år har

dock enligt kollegiet förekommit fall, då en sökande vid underrättandet av

kollegiet och länsstyrelsen om ett tillämnat företag meddelat sin avsikt att

redan inom några månader ingiva ansökan till vattendomstolen. I dylikt

fall torde projekteringsarbetet vara så långt framskridet, att förändringar

i utformningen endast kan, såsom fallet var före förberedelseförfarandets

1 inkomst, utverkas under domstolshandläggningen. Enligt kollegiets me­

ning står ett dylikt tillvägagångssätt ej i överensstämmelse med lagstift­

ningens syfte. Samfundet för hembygdsvård framhåller, att kammarkolle­

giet bör få underrättelse om ett företags planering på ett tidigare stadium

än för närvarande. Styrelsen för norra avdelningen av Sveriges advokatsam­

fund framhåller vikten av att de kommunala organen får möjlighet att på­

verka företagens planering.

Stor uppmärksamhet har i remissyttrandena ägnats frågan om beho­

vet av planering till naturskyddets fromma. För tillmötesgående av bl. a.

naturskyddsintresset anser länsstyrelsen i Norrbottens län det önskvärt, att

kraftföretagarna och representanterna för motstående intressegrupper kan

ena sig om den framtida utbyggnaden av vattendragen. En sådan över­

enskommelse bör utmynna i en angelägenhetsgradering av de vattendrag,

som i fortsättningen bör komma i fråga för utbyggnad. Först i sista

hand bör en utbyggnad ske av de vatten som enligt överenskommelsen an­

setts mest slcyddsvärda. Enligt domänstyrelsen bör en planläggning som

syftar mot bättre samordning av frågorna om kraftproduktion och natur­

skydd icke hindra ett rationellt utbyggande av vattenkraften ulan snarare

främja en snabb utbyggnad av de projekt som skall komma till utförande.

Samtidigt skulle den utgöra en garanti för att de mest känsliga och skydds-

värda delsträckorna icke blir exploaterade.

Flera remissinstanser anser att vissa vattendrag eller delar därav bör

undantagas från utbyggnad. Dit hör vattenöverdomstolen och några vatten­

domstolar, kammarkollegiet, länsstyrelserna i Kopparbergs, Västernorr-

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1961

44

Kungl. Maj.ts proposition nr 13 år 1961

lands, Jämtlands och Västerbottens län, Svenska naturskyddsföreningen.

Vetenskapsakademiens naturskyddskommitté, Norrlands naturvärn sanil

Norrlands förbundet.

Mellanbygdens vattendomstol anför följande:

Utredningen har till en början uttalat, att en lagstiftning, varigenom vissa

vattendrag med hänsyn till naturvårdssynpunkter undantoges från utbygg­

nad, kunde medföra, att naturskyddssynpunkter icke bleve tillräckligt be­

aktade i fråga om andra vattendrag. Gentemot detta låter med minst sam­

ma fog säga sig, att en dylik lagstiftning kunde såsom ett uttryck för sam­

hällets värdesättning av naturskyddsintressena komma att bana väg för

ett mera allmänt beaktande av dessa intressen även i sådana fall, som ej

omfattades av den ifrågavarande lagstiftningen. Såsom ett ytterligare argu­

ment mot en lagstiftning av hithörande slag har utredningen anfört, att eu

sådan lagstiftning, om den genomfördes nu, kunde förväntas bli mycket

restriktiv gentemot naturskyddsintressena, enär motiven för en forcerad

utbyggnad för närvarande vore synnerligen starka. Även om detta i och för

sig tvivelaktiga antagande skulle vara riktigt, utgör det intet skäl mot eu

lagstiftning av ifrågavarande slag. Vid förändringar i gynnsam riktning är

något alltid bättre än intet. Framför lagstiftning av berörda slag säger sig

utredningen föredraga, att naturskyddssynpunkter bättre beaktas vid till-

ståndsgivningen. Det ena behöver emellertid icke utesluta det andra, och

tanken på en dylik lagstiftning synes oss vara förtjänt att närmare över­

vägas.

Icke heller kammarkollegiet känner sig övertygat av utredningens argu­

mentering mot förslaget att genom lagstiftning undantaga ett representa­

tivt antal, ur naturskydds- och landskapsvårdssynpunkt värdefulla fall­

sträckor och sjöar. För den som icke kan godtaga tanken, att all vatten­

kraft som kan utbyggas också skall utbyggas, har enligt kollegiets mening

en sådan lagstiftning avgörande förtjänster. De undantagna fallsträckorna

och sjöarna skulle icke längre komma att utgöra potentiella kraftkällor. All

projektering finge göras med bortseende från dem. Motsättningarna vid ex­

ploateringen av övrig vattenkraft skulle väl icke försvinna men bli märk­

bart mindre. För kammarkollegiet står det klart, att denna speciella na­

turskyddslagstiftning bör komma till stånd snarast möjligt.

Svenska naturskyddsföreningen anser det ytterligt angeläget att vissa sär­

skilt värdefulla skyddsobjekt undantages från exploatering och skyddas

på ett varaktigt sätt, lämpligen såsom föreningen föreslagit genom beslut

av Kungl. Maj :t och riksdagen. Vattenkraftutbyggnaden måste vidare en­

ligt föreningens åsikt planeras så att exploateringen av älvar, som är sär­

skilt värdefulla för naturskydd, renskötsel och laxfiske, ställs på framtiden

i avvaktan på vad atomkraften kommer att ge.

Det av utredningen förordade tillägget till tillåtlighetsbestäin­

ni elserna i 2 kap. 3 § vattenlagen av innehåll, att domstol,

oberoende av föreskrifterna i paragrafens första stycke, får lämna tillstånd

till kraftverks- eller vattenregleringsföretag, om detta prövas vara av syn­

nerlig vikt för kraftförsörj ningen samt om de därmed förenade fördelarna

46

Kungl. Maj. ts proposition nr 13 år 1961

reglering. Erfarenheterna av denna lags tillämpning torde ha ådagalagt det

otillfredsställande i att på vattenrättens område över huvud införa eller

upprätthålla bestämmelser av krisnatur annat än möjligen vid krig eller

krigsfara eller eljest under sådana utomordentliga förhållanden, som äi

föranledda av krig.

Kammarkollegiet

anser den föreslagna bestämmelsen inbjuda till ett ei-

tersättande av de noggranna ekonomiska beräkningar som bör vara en föi-

utsättning för vittgående tvångsingripanden i ekonomiskt syfte i andras

förmögenhetsförhållanden. Att den ekonomiska kalkylen — särskilt skade-

beräkningarna — ännu vid tiden för tillståndsdomen kan vara ofullständig

och osäker anser kollegiet icke vara något skäl att eftergiva kravet på dy­

lika beräkningar, något som kan bli en följd av förslaget.

Samfundet föi

hembygdsvård

gör gällande, att den ekonomiska bedömningen snarare bor­

de skärpas med hänsyn till att det i allt högre grad blir angeläget att gora

jämförelser med andra kraftkällor.

Utredningens förslag att vid jämförelse enligt paragrafens första stycke

skada på företagarens egendom skall likställas med skada på annan egen­

dom har tillstyrkts eller lämnats utan erinran i flertalet remissyttranden.

Från vattendomstolshåll har emellertid anmärkningar riktats mot förslaget.

Mellanbygdens vattendomstol

uttalar att det vid domstolen icke förmärkts

någon olägenhet av gällande bestämmelser i ämnet,

österbygdens och Soder-

bygdens vattendomstolar

anser frågan sakna praktisk betydelse, då det tor­

de vara en ren sällsynthet att tillåtligheten är beroende av om värdet a

skador på sökandens egendom mångfaldigas eller ej.

Vasterbygdens

»affen-

domstol

framhåller, att första stycket i paragrafen över huvud icke ar till-

lämpligt, om skada genom företaget drabbar allenast sökandens egendom.

Skulle en obetydlig skada på annans egendom så tillkomma, skulle enligt

förslaget plötsligt skadan på sökandens egendom räknas två eller tre gångei

vid den i lagrummet föreskrivna jämförelsen. Detta förefaller icke tillfreds­

ställande. Icke heller

vattenöverdomstolcn

tillstyrker forslaget.

Utredningens förslag till komplettering av skyddsbestämmelserna i 2 kap.

3 § andra stycket har i huvudsak biträtts av remissinstanserna.

Kammar-

kolleqict

räknar med att den föreslagna bestämmelsen till skydd for befolk­

ningens levnadsförhållanden skall utgöra ett visst skydd också for samebe­

folkningens levnadsbetingelser. Mot ifrågavarande förslag har endast

Sve­

riges industriförbund

ställt sig avvisande. Förbundet anser, att den utflytt­

ning, som utredningen torde åsyfta, orsakats av en mängd samverkande

faktorer, huvudsakligen sådana som ligger vid sidan av kraftverksbyggandet.

I flera remissyttranden har begärts, att bestämmelser som tryggar den

renskötande samebefolkningens intressen skall införas i andra stycket a\

3 § vid en omarbetning av tillåtlighetsbestämmelserna. Detta önskemal

bar framställts av

länsstyrelserna i Jämtlands , Västerbottens

och

Norrbot­

tens län, lappfogdarna i det sistnämnda länet, Norrlands naturvård Svenska

samernas riksförbund

samt

Samarbetsdelegationen för de fyra nordligas c

länen.

47

Utredningens förslag om införande i vattenlagen av bestämmelser om

skyldighet för domstol att hänskjuta fråga om ett företags tillåtlighet till

Kungl. Maj :ts avgörande, därest hinder mot företaget skulle möta på grund

av stadgande i 2 kap. 3 § andra stycket, har tillstyrkts av en vattenrätts-

domare vid Norrbygdens vattendomstol samt av Västernorrlands och Jämt­

lands läns handelskammare. Kammarkollegiet uttalar, att förslaget icke

ger anledning till allvarligare betänkligheter. Skall koncessionselementet i

tillståndsgivningen ökas, torde detta enligt kollegiets mening kunna ske på

föreslagen väg. Kollegiet ifrågasätter emellertid om regeln skulle få nämn­

värd praktisk betydelse. Kungl. Maj:t beredes därigenom tillfälle att tillåta

ett företag, som vattendomstolen icke finner böra komma till stånd. För

Kungl. Maj :t torde ett avgörande i positiv riktning stundom bli ganska svårt,

exempelvis då den domstol, som underställt en reglering, ej ansett sig kunna

tillstyrka företaget vare sig helt eller delvis. Kungl. Maj :t kan i sådant fall

komma att ha ett tämligen otillfredsställande material alt grunda sitt be­

slut på. Styrelsen för Svenska landskommunernas förbund framhåller in­

ledningsvis, att den prövning under konstitutionellt ansvar som tillstånds­

frågor i vattenmål får då de hänskjutes till Kungl. Maj :t erfarenhetsmäs­

sigt innebär mindre garantier för att bygdeintressena tillgodoses än då

prövningen ankommer på vattendomstol. Beträffande företag, som är sär­

skilt viktiga för vår kraftförsörjning, är det emellertid enligt styrelsens

mening ofrånkomligt att regeringsmakten har sista ordet. Styrelsen har

därför icke någon principiell invändning mot förslaget alt domstol, då vat­

tenbyggnadsföretag är av synnerlig betydelse för kraftförsörjningen, skall

underställa beslut att vägra utbyggnadstillstånd Kungl. Maj :ts prövning.

1 klarhetens intresse bör emellertid anges vid vilken produktionskapacitet

ett företag har den angivna betydelsen. Saknas i lagen uppgift om minimi-

kapaciteten kan det nämligen inträffa att även relativt obetydliga produk­

tionsenheter i ett tillfälligt anspänt försörjningsläge betraktas som synner­

ligen betydelsefulla för kraftförsörjningen.

Vissa remissinstanser har förordat en längre gående underställnings-

skyldighct än den som utredningen ifrågasatt. Sålunda föreslår Österbyg­

dens och Söderbygdens vattendomstolar sådan ändring i nuvarande bestäm­

melser, att tillåtligheten beträffande företag av större betydelse skall hän-

skjutas till Kungl. Maj:ts prövning vid hinder enligt första eller andra

stycket i 2 kap. 3 §. Samma förslag framföres av styrelsen för norra avdel­

ningen av Sveriges advokatsamfund, i vars yttrande betonas att frågor av

förevarande art icke bör avgöras av judiciell myndighet utan falla under

ett politiskt avgörande. En sådan ordning förordas även av fiskeristyrel-

sen. Vattenfallsstyrelsen, länsstyrelsen i Blekinge län och Svenska vatten-

kraftföreningen anser, att frågan om ett företags tillåtlighet bör understäl­

las Kungl. Maj :ts prövning i alla de fall, då på grund av bestämmelserna i

2 kap. vattenlagen hinder möter mot ett företag av synnerlig betydelse för

kraftförsörjningen.

Utredningens ifrågavarande förslag avstyrkes av valtenöverdomstolcn,

Kungl. Maj.ts proposition nr 13 år 1961

48

några av vattenrättsdomarna vid Norrbygdens vattendomstol, Mellanbyg­

dens vattendomstol, länsstyrelserna i Kopparbergs, Västernorrlands, Jämt­

lands, Västerbottens och Norrbottens län, Fjällkommunernas samarbets-

kommitté, Riksförbundet Landsbygdens folk samt Norrlands naturvärn.

Vattenöverdomstolen framhåller, att bestämmelser av liknande innehåll

som de av utredningen ifrågasatta bestämt avvisades vid vattenlagens till­

komst.

De nyssnämnda vattenrättsdomarna vid Norrbygdens vattendomstol an­

märker, att Kungl. Maj:t ensam eller jämte andra är sökande i flertalet

större vattenutbyggnadsmål. Det är mot denna bakgrund ej lämpligt att ut­

vidga Kungl. Maj :ts befattning med vattenmålen på sätt utredningen före­

slagit. Samma synpunkt framhålles i det yttrande som avgivits av Mellan­

bygdens vattendomstol. Denna domstol påpekar också att ett genomförande

av förslaget kan medföra risk för att vid avvägningen mellan fördelar och

nackdelar av ett företag de skadelidandes intressen blir sämre tillgodo­

sedda än enligt gällande rätt. Även länsstyrelserna i Kopparbergs, Väster­

norrlands, Jämtlands och Norrbottens län anser att förslaget kommer att

leda till ett gynnande av vattenkraftintresset på bekostnad av motstående

intressen.

Vad angår frågan om förprövning innan någon investe­

ring av betydelse ägt rum i ett företag är det endast ett fåtal

remissinstanser som ansluter sig till utredningens negativa ståndpunkt i

fråga om införande av obligatorisk förprövning av sådana byggnadsåtgär­

der för vattenbyggnadsföretag, som icke berör vattenförhållanden. En nega­

tiv ståndpunkt kommer också till synes i de remissyttranden som avgivits av

Mellanbygdens vattendomstol, vattenfallsstyrelsen och Svenska vattenkraft-

föreningen.

Riksförbundet Landsbygdens folk framhåller, att den situationen i vissa

fall kan uppkomma, att gjorda investeringar blir onyttiga, om tillstånd seder­

mera ej erliållcs. Bortser man därifrån har såsom skäl för ett förbud mot

allt byggande på land i huvudsak framhållits, att vattendomstolarna skulle

kunna känna sig påverkade av kostnaderna för förberedelsearbetena. Denna

farhåga synes förbundet vara ogrundad och någon anledning att i vatten­

lagen införa förbud i angivet avseende anses ej förligga. Erforderliga ak­

tioner mot vattenkraftutbyggarnas felaktiga ställningstaganden bör enligt

förbundets mening företagas i annan ordning.

Några vattenrättsdomare vid Norrbygdens vattendomstol anser det själv­

klart, att varje domare strävar efter att hålla ovidkommande omständig­

heter såsom redan gjorda investeringar utanför bedömningsgrunderna. Det

torde dock alltid förbli en synnerligen svårbesvarad fråga, om ej ändock ett

dylikt faktum kan få en viss betydelse i ena eller andra riktningen. Enligt

dessa vattenrättsdomares mening bör det icke få förekomma att i varje fall

mera omfattande arbeten på land utföres innan tillåtlighetsfrågan prövats.

Någon domstolsprövning beträffande byggande på land synes dock icke

Kungl. Maj.ts proposition nr 13 år 1961

49

önskvärd. Däremot förordas att i samband med riksdagens medelsanvis­

ning eller möjligen vid meddelande av arbetstillstånd uppställes det villko­

ret, att mera väsentliga arbeten icke får igångsättas innan vattendomstolens

tillstånd erhållits.

Yrkanden om obligatorisk förprövning beträffande arbeten som skall ut­

föras på land framföres av många remissinstanser, av vilka en del hänvisar

till sina yttranden över Svenska naturskyddsföreningens i det föregående

behandlade framställning. Vattenöverdomstolen erinrar om att det under

senare år i ganska stor utsträckning förekommit, att arbeten på land för

tillämnade kraftutbyggnader påbörjats och bedrivits i stor omfattning, innan

tillstånd till utbyggnad erhållits. Att kraftföretagarna i regel med hänsyn

till arbetenas ändamålsenliga planering samt lämplig disposition av arbets­

kraft och maskiner ansett sig böra gå händelserna i förväg och sålunda på­

börjat byggnadsarbeten är en omständighet, som domstolarna självfallet icke

får taga någon hänsyn till vid tillåtlighetsprövningen. Något sådant torde, så

långt vattenöverdomstolens erfarenhet sträcker sig, hittills icke heller ha

inträffat. Vattenöverdomstolen anser emellertid det påtalade förfarandet

uppenbart olämpligt, särskilt beträffande sådana arbeten, som kan vara

ägnade att föregripa vattendomstols beslut rörande sättet för anläggningens

utförande. Tillståndsprövning bör därför i princip föregå även sådana arbe­

ten, som skall utföras på land. Vattenöverdomstolen säger sig vara medve­

ten om att förbud mot byggnadsåtgärder på land kan medföra svåröver­

skådliga ekonomiska och praktiska konsekvenser, men anser dock frågan

vara av sådan vikt, att det bör övervägas, huruvida det ej är möjligt att ge­

nom en förbudsbestämmelse komma till rätta med de mest flagranta miss­

förhållandena. En vattenrättsdomarc vid Norrbygdens vattendomstol an­

ser det ligga i sakens natur att sökanden måste få utföra åtskilliga förbere­

dande undersökningar för ett planerat företag. Icke heller kan enligt hans

mening något vara att erinra mot att sökanden på egen risk i förväg upp­

för verkstäder, diverse arbetslokaler eller bostäder för arbetspersonal på om­

råden som han förfogar över. Däremot förordas förbud vid straffpåföljd mot

att man i förväg påbörjar sådana arbeten som är avsedda för själva kraft­

anläggningen. Om vissa delar av denna byggts i förväg på land, har i allmän­

het utförandet av resten av anläggningen blivit fastlåst vid den anläggnings-

plan, som delvis redan utförts. Lantbruksstyrelsen anser starka skäl tala för

att det som princip skall fastställas, att byggande på land ej får påbörjas,

innan domstolen prövat tillåtligheten. Länsstyrelserna i Västernorrlands,

Jämtlands och Västerbottens län förordar i likhet med flera andra remiss­

organ införande av förbud mot att på land utföra byggnad av någon bety­

denhet, innan tillståndsdom meddelats. Denna ståndpunkt intages även av

styrelsen för norra avdelningen av Sveriges advokatsamfund som fastslår

det såsom olämpligt, alt stora kostnader i förväg kan nedläggas på ett före­

lag vilket för sin fullbordan eller sitt ändamål kräver tillstånd av vatten­

domstol. Någon anledning till misstanke att den omständigheten att bety­

dande kostnader redan nedlagts på etL företag skulle kunna påverka en dom-

4

Bihang till riksdagens protokoll 1061. 1 samt. Nr lo

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1961

50

Kungl. Maj.ts proposition nr 13 år 1961

stols ställningstagande finnes icke. Däremot kan det tänkas att Kungl.

Maj:t, som vid sin prövning av ett företags tillåtlighet främst har att taga

hänsyn till nationalekonomiska och näringspolitiska omständigheter, kan

påverkas i sitt ställningstagande, därest av riksdagen beviljade anslag redan

tagits i anspråk för påbörjande av företaget.

Utredningens förslag om jämkning i nuvarande bestämmelser o in

flott ni n g i 2 kap. 11 § vattenlagen har vunnit anslutning hos

åtskilliga remissinstanser. Invändningar mot förslaget bär dock framförts

från vissa håll. Bl. a. har framhållits, att pågående utredning om skogsbru­

kets transportförhållanden bör avvaktas (jfr tredje lagutskottets uti. 1957:

12

).

I anslutning till utredningens förslag om ändring i 2 kap. 11 § vatten­

lagen har lappfogdarna i Norrbottens län föreslagit sådan ändring i para­

grafen, alt hinder varom däri stadgas skall anses föreligga även då flytt­

ningsväg, som lapparna av ålder nyttjat, göres obrukbar eller framkomlig­

heten på sådan väg i väsentlig mån förminskas. Det framhålles, att en sådan

skyddsbestämmelse skulle stå i samklang med 23 § renbeteslagen. Även Norr­

lands naturvärn och Svenska samernas riksförbund har uttalat sig till för­

mån för en sådan lagändring.

Utredningens förslag om skyldighet för sakägares ombud att

åt nöjas med ersättning för rättegångskostnad som sö­

kande ålagts utge har föranlett delade meningar i remissyttrandena.

För en lösning efter de av utredningen angivna riktlinjerna uttalar sig flera

vattenrättsdomare, lantbruksstyrelscn, länsstyrelserna i Västernorrlands.

Jämtlands och Västerbottens lön, handelskammaren i Gävle, Norrbottens och

Västerbottens läns handelskammare samt Riksförbundet Landsbygdens folk.

Flera av dessa remissorgan betonar emellertid att den ifrågasatta föreskrif­

ten endast bör ha karaktären av huvudregel och att möjligheter måste fin­

nas att beakta t. ex. den situation som uppstår, då ett ombud i samförstånd

med sin huvudman eller på dennes uppdrag utfört utredning eller arbete,

som domstolen ej anser sökanden skäligen böra ersätta.

Förslaget avstyrkes mer eller mindre tveklöst av vattenöverdomstolen.

vissa vattenrättsdomare, vattenfallsstyrelsen, kammarkollegiet, Svenska vat-

tenkraftföreningen, styrelsen för Sveriges advokatsamfund, styrelsen för nor­

ra avdelningen av samma samfund och Södra Kalmar läns kustfiskareför-

bund.

En vattenrättsdomare vid Mellanbygdens vattendomstol framhåller, att

det torde vara principiellt oriktigt att i förevarande hänseende uppställa en

specialregel för vattendomstolarnas del. Grundvalen för förslaget är den i

11 kap. 65 § vattenlagen stadgade skyldigheten för sökanden att, ändå att

hans talan bifalles, gottgöra motpart kostnader å målet, i den mån de varit

behövliga. Med denna regel, som ansetts böra följa av det allmänna rättsför­

hållandet mellan sökande i vattenmål och motstående sakägare och som in-

Kungl. Maj. ts proposition nr 13 år 1961

51

nebär, att de senare i rättegångskostnadshänseende är att jämställa med vin­

nande part, kan det synas oriktigt, att sakägare likväl skall kunna drabbas

av kostnader å målet, nämligen i den formen att hans ombud av honom ut­

tager ersättning utöver vad domstolen förpliktat sökanden att utgiva. Detta

kan emellertid icke i princip vara mera otillfredsställande än att, såsom nu

är fallet, i andra mål än vattenmål part som är berättigad att av motparten

få ersättning för sina rättegångskostnader kan råka i alldeles samma läge.

Samme vattenrättsdomare framhåller också bl. a. att reduktion av yrkad

rättegångskostnadsersättning kan hänföra sig till fördyring som uppståti

genom sakligt opåkallat anlitande av ombud från avlägsen ort o. d. samt att

det icke synes böra ifrågakomma att betaga parten möjlighet att med risk

att själv få svara för därigenom uppkommande fördyring anlita visst av

parten önskat ombud.

Kammarkollegiet anmärker, alt i de fall, då det är fråga om ersättning

till offentlig försvarare eller biträde enligt lagen om fri rättegång, det gäller

kostnader, som förskjutes eller slutligt bestrides av det allmänna. Kollegiet

anser det vara naturligt att, då det allmänna tillhandahåller rättegångsbi­

träde, ett statligt organ — domstolen — slutligen bestämmer ersättningen åt

biträdet. Däremot synes det kollegiet icke klart att vattenmålen i detta hän­

seende så skiljer sig från eljest jämförliga typer av mål, exempelvis expro-

priationsmål, att ett nytt, till vattenmålen begränsat undantag skall göras

från principen, att storleken av rättegångsbiträdes arvode är beroende av

överenskommelse mellan parten och biträdet. Kollegiet framhåller också att

den föreslagna regeln kan göra domstolarna mera benägna att nedsätta av

sakägares juridiska och tekniska biträden framställda arvodesyrkanden.

Emellertid är det viktigt att domstolarna härvidlag är försiktiga. Det är näm­

ligen enligt kollegiet ofta svårt för en sakägare och dennes biträden att i ett

tidigt skede av ett vattenmål bedöma, hur omfattande utredning som bör

förebringas från sakägarens sida för tillvaratagandet av hans rätt. När ett

vattenmål i sinom tid slutligt avgöres kan därför i målet föreligga åtskillig

utredning, som icke lagts till grund för domstolens avgörande men om vil­

ken fördenskull icke bör påstås att sakägare saknat anledning att låta ut­

föra densamma.

Frågan om vilket arvode och vilken kostnadsersättning en huvudman skall

betala till sitt ombud är enligt stgrelsen för Sveriges advokatsamfund icke

något processrältsligt eller något vattenrättsligt spörsmål utan skall helt be­

dömas enligt civilrättens regler om sysslomannaskap. Rent principiellt vore

det således alldeles oegentligt att genom bestämmelser i viss speciallagstift­

ning, såsom t. ex. vattenlagstiftningen, göra avsteg från de generellt gällan-

tc civilrättsliga reglerna. Styrelsen betonar vidare att den av utredningen

gjorda jämförelsen med lagbestämmelserna om ersättning till biträde i fri

rättegång och till offentlig försvarare uppenbart är missvisande, då det i

dessa fall är fråga om arbete som utföres efter förordnande av domstol och

som ersättes av allmänna medel. Styrelsen anför därjämte följande:

Styrelsen vill vidare starkt understryka att eu bestämmelse av det inne­

håll utredningen föreslagit skulle vara ägnad att leda till materiellt oriktiga

52

Kungl. Maj.ts proposition nr 13 är 1961

resultat. Det förekommer ej sällan att ombudet på huvudmannens uppdrag

verkställer eller låter verkställa utredningar eller undersökningar, som en­

ligt huvudmannens uppfattning skulle vara till stor nytta men som seder­

mera visar sig icke leda till sådant resultat att domstolen anser motparten

ersättningsskyldig för kostnaderna; måhända finner sig huvudmannen rent

av sakna anledning att i målet åberopa utredningen. Att motparten icke

skall belastas med kostnaden för en dylik utredning är en sak för sig. Något

skäl, varför den som utfört uppdraget icke skulle vara berättigad att härför

fordra gottgörelse av sin huvudman föreligger uppenbarligen icke. Skulle

ombudet i ett dylikt fall frånkännas rätt till ersättning för sitt arbete, kun­

de man med samma fog påstå att en sakkunnig, som på sakägares uppdrag

verkställt en utredning, icke skulle vara berättigad till arvode för sitt arbete

i vidare mån än domstolen funne sig böra ålägga motparten att ersätta ifrå­

gavarande kostnad. Orimligheten av en dylik regel ligger i öppen dag.

Det råder enligt styrelsens mening icke något tvivel om alt införandet av

en regel som utredningen föreslagit i många fall skulle vara till direkt skada

för sakägarna. Deras ombud skulle nämligen i sitt eget intresse bli nödsa­

kade att strängt begränsa sitt arbete till sådant, för vilket gottgörelse av mot­

parten under alla förhållanden vore att påräkna. Resultatet skulle säkerli­

gen ej sällan bli rättsförluster för sakägarna, då nämligen många utred­

ningar, som bort göras, aldrig skulle komma till stånd.

Styrelsen för norra avdelningen av Sveriges advokatsamfund framhåller

att sakägares talan ofta föres av advokat och att uppdragsgivare, som är

missnöjd med debitering av arvode och kostnader, i sådana fall är berättigad

att få skäligheten prövad enligt advokatsamfundets stadgar. Dessutom är

uppdragsgivaren alllid berättigad föra saken under domstols prövning.

Södra Kalmar läns kiistfiskareförbund uttalar, alt frågan om biträde åt

sakägare i vattenmål är en mycket ömtålig sak samt att skyldighet för rätte­

gångsombudet att godtaga den ersättning som av domstolen ntdömes kan

leda till att biträdeslijälp över huvud ej går att få.

Remissinstanserna har genomgående varit positivt inställda till en för­

bättring av sakägarnas ställning i vad gäller rättegångskostnader­

na i överinstanserna. I fråga om förbättringens omfattning har

dock delade meningar yppats. På flera håll har man uttalat sig för en lös­

ning av detta spörsmål i överensstämmelse med reglerna i expropriations­

lagen. I flertalet av de yttranden vari frågan berörts har dock utredningens

förslag i princip accepterats. Denna ståndpunkt har intagits av vattcnöver-

domstolen, några av vattenrätisdomarna vid Norrbygdens vattendomstol,

Mellanbygdens vattendomstol, Västerbygdens vattendomstol, vattenfallssty­

relsen, kammarkollegiet, lantbruksstyrelsen, länsstyrelserna i Kronobergs

och Blekinge län, handelskammaren i Gävle, Norrbottens och Västerbottens

läns handelskammare, Svenska vattenkraftföreningen samt Svenska samer-

nas riksförbund. Samtidigt har dock i vissa av dessa yttranden önskemål

framförts om kompletterande föreskrifter, bl. a. ägnade att motverka obe­

fogade överklaganden. Sålunda anser vattcnöverdomstolen det nödvändigt

att bestämmelserna utformas på sådant sätt att klagande sakägare skall vara

skyldig alt ersätta sökandens rättegångskostnader, om den fullföljda talan

anses ha saknat fog. Beträffande sakägares rätt att av sökande erhålla gott-

Kurtr/l. Maj.ts proposition nr 13 år 1961

53

görelse för sina kostnader i överinstanserna anser vattenöverdomstolen till­

räckliga skäl icke föreligga att tillämpa expropriationslagens regler. I prin­

cip bör sakägare i detta hänseende vara underkastad samma regler som part

i överrätt i allmänhet. Möjlighet bör dock finnas att i särskilda fall tiller­

känna sakägare ersättning för kostnader i högre instans även om avgörandet

där går honom emot. Ett exempel utgör det fall, att ansökan om kraftut-

^*y§8nädsföretag avslagits av vattendomstolen men bifalles av vattenöver­

domstolen. En vattenruttsdomare vid Norrbygdens vattendomstol framhål­

ler, att det förhållandet att sakägaren, om han vinner målet, får stå sina

egna kostnader, icke torde utgöra något korrektiv mot onödigt processande,

efteisom sådant kan ske utan några egentliga kostnader, om nämligen sak-

ägaren inskränker sig till att yrka bifall till samtliga sina vid vattendomsto­

len framställda yrkanden som icke bifallits. Andra vattenrättsdomarc vid

sistnämnda vattendomstol föreslår, att utredningens förslag kompletteras

med förskrifter som möjliggör för överinstanserna dels att — till motverkan­

de av okynnesfullföljd -— ålägga förlorande sakägare att ersätta sökanden

dennes kostnader, dels ock att tillerkänna sådan sakägare ersättning för

egna kostnader, därest särskilda skäl föranleda därtill. Enligt Mellanbyg­

dens vattendomstol bör, i syfte att minska förekomsten av helt obefogade

överklaganden, stadgas skyldighet för sakägare att även i överrält återgälda

sökanden hans rättegångskostnader under de i 11 kap. 65 § andra stycket

vattenlagen angivna förutsättningarna. Vattenfallsstyrelsen och Svenska vat-

tenkraf tf öreningen ifrågasätter, om icke redan en bestämmelse av innehåll

att sökanden alltid skall bära sina egna kostnader i den högre instansen

skulle \aia ägnad att leda till onödigt överklagande, eftersom sakägaren

ofta med mycket små egna kostnader kan föra sin talan vidare till högre

rätt. För det fall att överklagandet är uppenbart ogrundat, bör därför sak­

ägaren kunna åläggas ersätta sökanden hans rättegångskostnader i den högre

instansen. Dessutom bör enligt ifrågavarande remissorgan gälla alt part vid

försumlig processföring skall vara skyldig gottgöra motparten därav för­

anledda kostnader oavsett hur rättegångskostnaderna i övrigt skall bäras.

Även länsstyrelsen i Blekinge län och handelskammaren i Gävle förordar

att sakägare skall kunna åläggas ersätta sökanden hans rättegångskostna­

der i högre rätt för det fall att överklagandet är uppenbart ogrundat.

Österbygdens och Söderbygdens vattendomstolar befarar att utredningens

förslag kommer att leda till obefogade överklaganden, särskilt i ersättnings­

frågor, och förordar eu regel av innebörd, att överinstansen får frihet att be­

stamma ansvaret för rättegångskostnaderna med hänsyn till beskaffenheten

av den fullföljda talan och målets utgång.

lill meningen, att sakägare i vissa vattenmål skall givas samma förmån­

liga ställning som part i expropriationsmål, har anslutit sig en vattenrätls-

domare vid Norrbygdens vattendomstol, länsstyrelserna i Västernorrlands,

Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län, överlantmätaren i Jämtlands

lan, Samarbetsdelegationen för de fyra nordligaste länen, Fjällkommnncrnas

54

samarbetskommitté, styrelsen för norra avdelningen av Sveriges advokat­

samfund, Riksförbundet Landsbygdens folk samt Södra Kalmar läns kust-

fiskareförbund. Den risk för onödigt processande, vartill en bestämmelse mot­

svarande den i expropriationslagen meddelade kan leda, bör enligt förslag av

några av de nämnda remissinstanserna motvägas genom en föreskrift, att

sakägaren själv skall svara för sina rättegångskostnader i den högre instan­

sen, där det befinnes att han icke haft rimlig anledning att fullfölja talan.

Länsstyrelsen i Norrbottens län betonar, att den, även om farhågorna för

ett onödigt processande kan ha visst fog, anser rättssäkerhetssynpunkterna

i första hand böra vara avgörande. Styrelsen för norra avdelningen av Sve­

riges advokatsamfund anser det självklart, att en sakägare som handlat kor­

rekt icke skall vidkännes några kostnader i vattenmål, vari han tvingats in­

taga partställning. De nuvarande reglerna har enligt styrelsens mening med­

fört en påtaglig återhållsamhet från sakägaresidan beträffande fullföljd till

högre instans. Den klagande kan riskera att bli ålagd kostnadsersättning

till sökande parten med avsevärda belopp. I detta sammanhang framhålles

även, att sakägare i vart fall skäligen bör få högre rätts dom kostnadsfritt.

I anslutning till utredningens förslag angående rättegångskostnaderna har

Riksförbundet Landsbygdens folk till behandling upptagit frågan om ersätt­

ning för rättegångskostnad i mål rörande allmän farled och allmän flottled,

i vilka mål såsom förut anmärkts sakägare kan tillerkännas rättegångskost-

nadsersättning endast om han måst vidkännas kostnad för tillvaratagande

av sin rätt till skadeersättning i målet. Förbundet, vars erfarenhet är att åt­

skilliga flottledsföretag medför skador jämförliga med t. ex. regleringsföre-

tag och kraftverksbyggnader, hemställer, att åtminstone i flottledsmål den i

11 kap. 65 § angivna huvudregeln skall gälla utan nuvarande inskränkning.

Till stöd härför anför riksförbundet vidare följande:

Synnerligen ofta förekommer numera i mål rörande allmän flottled an­

sökningar till vattendomstolarna om rätt för de flottande att ombygga och

modernisera befintliga anordningar, att verkställa rensningar i vattendragen

in. m. Dessa mål kan i många avseenden vara komplicerade på grund av

invecklade juridiska frågor om äldre byggnaders laglighet och därmed för­

enad rätt till vattentappning. Sådana mål kan sakägarna ej själva sköta,

men eftersom rättegångskostnaderna ofta avskräcker, blir de tvungna att

avstå från sakkunnig hjälp, om nämligen skadeersättning ej kan ifrågakom-

ma. Detta inträffar ofta. Frågor uppkommer t. ex. om den ena föreslagna åt­

gärden, t. ex. rensning, är att föredraga framför en annan, t. ex. flottnings-

ränna, medan skadeersättning ej alls är aktuell.

1959 års riksdagsskrivelse om skydd för allmänna intressen i vattenmål

samt andra framställningar m. m. i hithörande frågor. Såsom inledningsvis

omnämnts har riksdagen i anledning av väckta motioner begärt åtgärder

i syfte att stärka skyddet för vissa allmänna intressen i vat­

tenmål (riksdagens skr. 1959:331). I sitt utlåtande över motionerna (nr

24) förordar tredje lagutskottet en översyn av vattenlagen i syfte att åstad­

komma ett förbättrat skydd för naturvård, renskötsel och ortsbefolkningens

Kungl. Maj.ts proposition nr 13 år 1961

55

levnadsförhållanden. 1 samband därmed bör även uppmärksammas frågan

om att på det ena eller andra sättet undantaga ett urval av sjöar och vatten­

drag från exploatering.

Utskottet framhåller, att det icke bör innebära någon större olägenhet från

kraftförsörjningssynpunkt, om man söker inrikta nya utbyggnadsplaner på

i första hand sjöar och vattendrag, som från naturskydds- och kulturskydds­

synpunkter kan betecknas som mindre känsliga. Detta kan enligt utskottet

ske på olika sätt. Härom anför utskottet följande:

Ett sådant är den av motionärerna antydda möjligheten att lagstiftnings-

'ägen undantaga vissa sjöar och vattendrag. En liknande lösning, som för-

ordats av naturskyddsföreningen i dess ovannämnda framställning, är att

Kungl. Maj :t och riksdagen gemensamt beslutar att vissa sjöar och vatten-

drag inte får exploateras, med mindre tillstånd lämnas i samma ordning. En

tredje linje, som företräds av vattenkraftindustrien, är att genom direkta

överläggningar mellan representanter för vattenkraftintresset samt natur­

skydds- och andra motstående allmänna intressen på frivillig väg åstadkom­

ma uppskov med utbyggandet av vissa objekt.

Överläggningar som nu nämnts har redan tidigare ägt rum utan att dock

avsatta några för naturskyddet och andra allmänna intressen väsentliga re­

sultat. Det är därför förståeligt att man från de vattenkraftindustrien mot­

stående intressenas sida betraktar denna väg med misstro och påyrkar

andra åtgärder. Emellertid föreligger numera ett avsevärt bättre underlag

för överläggningar än vad man tidigare hade, nämligen eu av professor

Gunnar Beskow efter särskilt uppdrag verkställd och 1959 framlagd utred­

ning om skyddsvärda sjöar och vattendrag. Såvitt utskottet har sig bekant

bär överläggningar påbörjats med Beskows utredning som grund. Utskottet

vill livligt hoppas att dessa överläggningar snabbt skall leda till positiva re­

sultat.

Tanken att lagstiftningsvägen åtminstone tills vidare freda vissa sjöar

och vattendrag har otvivelaktigt vissa skäl för sig. Som kammarkollegiet

Iramhållit skulle de undantagna fallsträckorna och sjöarna inte längre kom­

ma att utgöra potentiella kraftkällor. All projektering finge göras med bort­

seende från dem. Förslaget inger emellertid också' starka betänkligheter.

Det kan sålunda befaras att, om vissa objekt undantages från utbyggnad

av hänsyn till naturskydd och andra intressen, det kommer att bli svårare

att hävda dessa intressen i samband med andra utbyggnadsföretag. Vidare

kan det tänkas bli nödvändigt att utge ersättning till'strömfallsägare, som

genom ett exploateringsförbud hindras att utnyttja sina krafttillgångar.

Även mot uppslaget att vissa sjöar och vattendrag inte skulle få exploateras,

med mindre Kungl. Maj :t och riksdagen gemensamt lämnade tillstånd där­

till, kan starka invändningar anföras.

Utskottet är inte övertygat om att ett förbud mot exploatering av vissa

sjöar och vattendrag överallt skulle motsvara ortsbefolkningens önskemål.

De överläggningar, som utskottet under-------------studieresa till Lilla Lule

älv haft med ortsbefolkning, samer och representanter för berörda kommu­

ner, har gett vid handen, att den lokala opinionen inte är enhetlig. Många

ser med oro på de föreliggande utbyggnadsplanerna men många ändra be­

traktar det som önskvärt, bl. a. med tanke på de sysselsättningsmöjligheter

som skapas, att exploateringen av älvens vattenkraft genomföres planenligt.

Frågan om elt undantagande av vissa objekt från utbyggnad rymmer

alltså många olikartade aspekter, som inte låter sig säkert överblickas utan

närmare utredning. Utskottet anser att frågan bör ytterligare övervägas i

samband med den utredning rörande ändringar i vattenlagen, som utskottet

---------- föreslår skola komma till stånd.

^{Kungl. Maj.ts proposition nr t.'l är} V.Hil

56

Enligt utskottets mening kan ett förstärkt skydd för de intressen, som

motionärerna vill slå vakt om, åstadkommas även på andra vagar an dem

som nu nämnts. I naturskyddsföreningens ovannamnda framställning to-

reslås bl a., att de för byggande i vatten gällande tillåthghetsreglerna kom­

pletteras så att hinder mot ett ifrågasatt företag skall anses mota, aven da

betydande förlust för landskapsbilden eller eljest ur naturskyddssynpunkt

är att befara. Norrländska vattenkraftutredningen har ett förslag av i hu­

vudsak samma innebörd och förordar dessutom enahanda skydd för orts­

befolkningens levnadsförhållanden. Utskottet anser att dessa förslag ar val

värda att ytterligare övervägas. Enligt utskottets mening bor aven renskot-

selnäringen och de renskötande samernas levnadsförhållanden beaktas

detta sammanhang. Utbyggnadsverksamheten hotar pa små håll att .J” SA0*3

för renskötseln mycket viktiga betesområden. Det synes motiverat att jäm­

ställa renskötseln med sådana allmänna intressen, som åtnjuter säl skilt

rättsskydd enligt 2 kap. 3 § andra stycket vattenlagen.

Det bär ofta betecknats som en brist i den nuvarande vattenrattsskip

ningen, att vattendomstolarna saknar möjlighet att vid provning av ett ut-

byggnadsföretags tillåtlighet beakta även verkningarna av t'dlgare genom­

förda och för framtiden planerade utbyggnader i samma vattendrag. S

utskottet kan bedöma, måste det vara agnat att starka skyset för c

vattenbyggnadsföretagen hotade intressena, om vattendomstolarna lar

fogenhet att bedöma varje enskilt företag mot bakgrunden av de samman­

lagda olägenheterna av vattendragets exploatering. Utskottet t inner det f

geläget att även denna fråga närmare utreds.

I en framställning till Kungl. Maj :t den 15 maj 1956 har

Samfundet för

liembijgdsvård

hemställt om utredning i syfte att åstadkomma en plan för

skydd av de vatten som ännu ej exploaterats för kraftverksandamal. \ idare

har

Norrlandsförbundet

i skrivelse 1957 föreslagit upprättande av huvud-

och regionplaner för vattenkraftutbyggnaderna, varvid bl. a. borde upp­

märksammas naturskyddsintresset, renskötselnäringen och önskemålet om

gemensam bedömning av alla de verkningar i bygden som vattenbyggnadei-

na orsakar. Motsvarande yrkanden har även upptagits i framställningar av

Folkpartiets ungdomsförbund

den 9 januari 1959 samt av

Fjallkommunernas

samarbetskommitté, Tornedalskommunernas förbund

och

Norrlands natur­

värn

i maj 1959.

Kungi. Maj.ts proposition nr 13 år 1061

För saiiieuciuiiuin.Sv.. ~ ~" ------------- „ , ,

, ,

.

delsefulla frågor har behandlats i två framställningar av

f d kyrkoherden

Gust Park in. fl. samerepresentanter,

den ena dagtecknad den 31 oktobei

1957, den andra den 19 november 1957. I den förstnämnda inlagan hemstal-

les bl. a. att vissa uppräknade sjöar och älvsträckor i Jokkmokks, Arjeplogs,

Sorsele, Tärna och Vilhelmina socknar måtte undantagas från vattenregle­

ring. I framställningen den 19 november 1957 begäres ökat rättsskydd åt ren-

samerna genom ändring i vattenlagen. I samband därmed betonas — under

hänvisning till bl. a. 2 kap. 3 g vattenlagen — att rensamerna och de renbetes-

skador som vattenregleringarna förorsakar icke ens ar namnda i vatten a

gen. Därom anföres följande:

1 de svnnerligen vittomfattande vattenregleringar, som nu är i gång eller

som vtterhgare planeras i fjälltrakterna, är det emellertid endast rensamer,

som blir de skadelidande, men det är att märka, att angaende sadana fall

samebefolkningen och renskötselnarin g e n

betv-

57

finns ingenting stipulerat i vattenlagen. Denna lag är tydligen så gammal,

att vid dess tillkomst vattenregleringar i fjällsjöarna ännu icke var aktuella

och således icke heller påtänkta. I varje fall framstår nu rensamerna enligt

ifrågavarande lag som fullständigt rättslösa svenska medborgare.

Svenska samcrnas riksförbund har i skrivelse den 28 maj 1959 hemställt,

att vattenlagen snarast möjligt måtte ändras så, att erforderliga bestämmel­

ser om samerna och renskötselnäringen införes i vattenlagen, i den mån sa-

merna och deras näring ej är ovillkorligt skyddade genom renbeteslagen.

Yttranden över framställningen den 19 november 1957 har efter remiss

avgivits av vattenöverdomstolen efter hörande av vattenrättsdomarna i

Norrbygdens och Mellanbygdens vattendomstolar, vattenfallsstyrelsen, kam­

markollegiet, statskontoret, länsstyrelserna i Jämtlands, Västerbottens och

Norrbottens län samt Svenska vattenkraftföreningen. Vattenöverdomstolen

framhåller i sitt yttrande att de renskötande samerna utgör en förhållan­

devis liten befolkningsgrupp. Enligt senast tillgängliga officiella uppgifter

härom —• 1945 års allmänna folkräkning — uppgick lappbefolkningen i lan­

det till 10 200 personer. Av dessa var 9 700 renskötselberättigade men en­

dast knappt 3 000 verkligen renskötande. Av kulturella och allmänt demo­

kratiska skäl framstår det enligt vattenöverdomstolen som ett krav att livs­

betingelserna för denna folkgrupp med dess från kulturhistorisk och etno­

grafisk synpunkt intressanta egenart icke allvarligt försämras. Med hänsyn

härtill anser vattenöverdomstolen det angeläget att de speciella och svårlösta

problem, som sammanhänger med vattenkraftutbyggnadernas inverkan på

renskötseln, ägnas all tillbörlig uppmärksamhet, icke blott — vilket regel­

mässigt sker så långt är möjligt inom ramen för gällande lagstiftning — i

de särskilda vattenmålen utan även genom en översyn av lagstiftningen, så

utt brister därutinnan icke lägger hinder i vägen för erforderligt hänsynsta­

gande till de renskötande samernas intressen. Vattenöverdomstolen berör vi­

dare vissa genom den ifrågavarande framställningen aktualiserade rättsfrå­

gor och anför därvid bl. a., att vid den ekonomiska tillåtlighetsberäkningen

enligt 2 kap. 3 § första stycket vattenlagen hänsyn i praxis tages till skada

och intrång som drabbar renbetesmark och lapparnas enskilda tillhörighc-

ter. I detta hänseende åtnjuter lapparna enligt vattenöverdomstolen samma

rättsskydd som andra sakägare. De i paragrafens andra stycke angivna hind­

ren från allmän synpunkt mot tillåtligheten av byggnadsföretag anser vat­

tenöverdomstolen däremot icke kunna som regel tillämpas i fråga om de

renskötande lapparna. Vattenöverdomstolen förordar en utvidgning av be­

stämmelsen av innebörd att hinder mot ifrågasatt företag skall anses möta

om renskötselnäringen lider väsentligt förfång av företaget. Ett sådant stad­

gande skulle enligt vattenöverdomstolens mening otvivelaktigt innebära eu

förbättring av lapparnas ställning gentemot kraftexploatörerna och synes väl

överensstämma med tankegångar som uppbär stadgandet i 5 § renbetesla­

gen. Kammarkollegiet anför, att det redan av psykologiska skäl synes böra

övervägas att i tillåtlighetsrcglerna i 2 kap. vattenlagen uttryckligen om­

nämna rcnskötseln bland de intressen som skall vägas mot vattenkraft­

Kungl. Maj. ts proposition nr 13 år 1961

58

Kungl. Maj. ts proposition nr 13 år 1961

intresset. Länsstyrelsen i Jämtlands län anser det vara en brist i 2 kap. 3 §

andra stycket vattenlagen att icke lapparna där upptages bland dem som

kan lida så väsentligt förfång av ett vattenregleringsföretag att detsamma

icke bör tillåtas och påyrkar att denna brist undanröjes. I samma riktning

uttalar sig länsstyrelsen i Norrbottens län. Enligt länsstyrelsen i Västerbot­

tens län kan det vara värdefullt för både domstolar och renskötselnäringens

utövare om bestämmelser finnes som klart reglerar förhållandena. En änd­

ring kan motiveras med att det vid vattenlagens tillkomst ej var vanligt

att dessa bestämmelser fann tillämpning i andra fall än nere i den odlade

bygden, men att förhållandena ändrats så att de största vattenbyggnadsföre­

tagen nu är i gång och planeras inom områden där renskötsel utövas. I dessa

trakter kan denna näring i alla avseenden mäta sig med — och även över­

träffa —■ de i 2 kap. 3 § andra stycket vattenlagen angivna näringarna.

Länsstyrelsen anser därför det finns skäl för att med de i lagrummet upp­

tagna omständigheterna jämställa det fall att ett betydande område ren­

betesland sättes under vatten eller renskötselnäring eljest lider väsentligt

förfång. I detta sammanhang berör länsstyrelsen frågan, huruvida samernas

fasta bostäder kan komma i beaktande vid prövning enligt sistnämnda lag­

rum likaväl som deras bostäder, vilka är i egentlig mening bofasta, samt

hemställer om ett förtydligande, därest tvekan föreligger om paragrafens

ordalag medger en sådan tolkning. Vattenfallsstyrelsen och Svenska vatten-

kraftföreningen förordar en närmare utredning om rensamernas rättsliga

ställning.

Departementschefen. Den omfattande utbyggnad av vårt lands vattenkraft

som i forcerat tempo ägt rum under senare år har otvivelaktigt varit till

stort gagn. Om betydelsen för näringslivets utveckling och vårt folks lev­

nadsstandard av den år från år stegrade kraftproduktionen råder inga delade

meningar. Men kraftexploateringen har även avigsidor, och till dem hör i

främsta rummet att kraftverks- och sjöregleringsföretag på grund av de in­

grepp i naturen som de påkallar ofta medför ett betydande intrång i skilda

allmänna och enskilda intressen. I syfte att stärka skyddet för de av kraft-

exploateringen berörda intressena har under senare år flera viktiga ändring­

ar i den vattenrättsliga lagstiftningen genomförts. Sålunda har genom lag­

stiftning år 1952 införts bl. a. vissa föreskrifter avsedda att främja en ända­

målsenlig planering av olika åtgärder i ett vattendrag. Vidare må nämnas

de lagändringar som genomfördes år 1954 i syfte att förbättra skyddet för

fisket mot skadeverkningar av vattenkraftutbyggnaderna samt de ändring­

ar i bestämmelserna om valtenregleringsavgifter som vidtogs åren 1955 och

1959. Utformningen av vattenlagstiftningen kan emellertid ännu ej sägas

vara sådan, att den, i belysning av de erfarenheter som den nu pågående

kraftexploateringen givit, fullt ut motsvarar de krav som synes böra stäl­

las på densamma.

Vattenlagssliftningen i sin nuvarande utformning förutsätter ej, att alla

'åra vattenkrafttillgångar skall utnyttjas i den mån detta är ur rent eko­

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1961

59

nomisk synpunkt lönande. Som framgår av de förut omnämnda lagbestäm­

melser, varigenom tillåtlighet av byggande i vatten regleras, har lagen sökt

främja en avvägning mellan de olika intressen, som är förknippade med

vattendragen, och avsett att bl. a. vissa allmänna intressen därvid skall be­

aktas. För att byggande skall få ske kräves enligt lagen, att en viss matematisk

relation finnes mellan nyttan och skadan — uträknade i penningar — av det

ifrågasatta företaget. Även om detta villkor är uppfyllt föreligger hinder

för tillstånd, om företaget medför intrång i de särskilt angivna allmänna

intressena. Dock kan ett företag, som ej uppfyller villkoren om ett visst

matematiskt förhållande mellan nyttan och skadan eller som medför all­

männa olägenheter av det slag som angives i lagen, ändå få komma till stånd,

om företaget är av stor betydelse ur allmän synpunkt.

Det måste konstateras, att den praktiska tillämpningen av de ifrågavaran­

de lagbestämmelserna utfallit så, att kraftintresset fått en dominerande

ställning och i stor utsträckning trängt andra intressen, vare sig de kan

värderas i penningar eller icke, åt sidan. Dominansen för kraftintresset

gjorde sig särskilt märkbar under det senaste världskriget och de närmaste

åren därefter, då förhållandena framtvingade forcerade åtgärder för sjöreg­

leringar och utbyggnader utan noggrannare prövningsförfarande. Den pro­

visoriska särlagstiftning, som härvid utnyttjades, har numera satts ur till-

lämpning. Men även efter det man återgått till den normala ordningen enligt

vattenlagen, har de motstående intressena haft svårt att hävda sig inför

kraftexploateringens starka tryck. Mot denna bakgrund och i betraktande av

exploateringens hittillsvarande inriktning på ett intensivt utnyttjande av

tillgänglig vattenkraft är det förklarligt, om många frågat sig huruvida det

ej är möjligt att gå varsammare fram och om icke något skall få förbli orört.

Förhoppningen att produktion av atomkraft snart skall vara en praktisk

realitet har bidragit till att reaktionen mot en ohämmad exploatering av våra

sjöar och vattendrag har hårdnat och att krav rests på skydd för vissa ur

allmän synpunkt värdefulla objekt. Denna opinion har tagit sig uttryck i

åtskilliga framställningar och förslag. Såsom framgår av den föregående

redogörelsen har — sedan bl. a. Svenska naturskyddsföreningen och norr­

ländska vattenkraftutredningen framkommit med förslag i ämnet — 1959

års riksdag uttalat sig för att åtgärder snarast vidtages för att stärka skyd­

det för vissa allmänna intressen i vattenmål.

Av nationalekonomiska skäl torde det vara nödvändigt att acceptera, att

kraftproduktionens krav blir tillgodosedda i tämligen vid omfattning. En

intresseavvägning måste emellertid ske och därvid bör självfallet de ekono­

miska synpunkterna kunna i viss mån få stå tillbaka för andra värden.

Det torde stå klart, att det icke är möjligt att på ett riktigt sätt avväga

dessa stridiga intressen mot varandra utan eu planläggning i stort, som

ger en samlad överblick av läget inom de olika vattensystemen. Ett urval

av särskilda objekt att skonas från exploatering lär icke kunna ske, om

varje utbyggnadsprojekt bedömes för sig utan beaktande av vad som skett

eller skall komma att ske med vattendraget i övrig!. I samband med antagan­

60

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1361

det av den nya naturskyddslagen underströks också med skärpa behovet av

en samordning med särskild syftning på förhållandet mellan vattenkraft­

utbyggnaderna och naturskyddet (se tredje lagutskottets uti. 1952:28 s.

35). Man har därför att med stor tillfredsställelse hälsa de åtgärder för

planläggning och översiktlig bedömning av kraftexploateringen som numera

kommit till stånd. Delvis är dessa åtgärder föranledda av bestämmelserna i

1953 års förberedelsekungörelse. Det däri föreskrivna förfarandet har enligt

vad som omvittnats från flera håll fungerat tillfredsställande. Av betydelse

har också varit de regionplaner för utbyggnaderna av vissa älvsträckor i övre

Norrland, som vattenfallsstyrelsen låtit upprätta under senare år. Men också

en mera riksomfattande planläggning pågår. Med stöd från statsmakternas

sida påbörjade för flera år sedan ett antal organisationer med intresse för

landskapsvård och naturskydd en inventering, vilken år 1954 resulterade i

en förteckning över vissa sjöar och vattendrag som ansågs böra skyddas mot

exploatering. På grundval av denna förteckning har sedan efter särskilt

uppdrag professorn Gunnar Beskow under år 1959 färdigställt en värde-

graderad förteckning över skyddsvärda objekt. Denna senare förteckning

ligger till grund för fortlöpande samråd mellan vattenkraftintressenterna och

naturskyddsorganen. Det synes vara anledning att räkna med, att detta sam­

råd, som redan medfört vissa resultat, kommer att leda till en med hänsyn

bl. a. till naturvårdsintressena förbättrad planläggning av kraftutbyggna­

derna.

Vad angår frågan om behovet av lagstiftningsåtgärder har på sina håll

hävdats, att vattenlagstiftningen i belysning av de senaste årens erfarenhe­

ter uppvisar mycket betydande brister. De olika reformförslag som redovi­

sats i det föregående är också på vissa punkter av ganska genomgripande

art. Som jag förut framhållit innebär emellertid vattenlagen i sin nuvarande

utformning att även andra intressen än sådana som avser ett direkt ekono­

miskt utnyttjande av vattendragen skall tillbörligt beaktas. Någon mera ra­

dikal revision av lagstiftningen på området synes icke påkallad. Vid över­

vägande av de olika synpunkter som framkommit i det föreliggande utred­

ningsmaterialet har jag sålunda ej funnit anledning att föreslå omläggning

av det nuvarande systemet för tillåtlighetsprövningen eller några ändringar

av principiell natur i fråga om de grunder som skall vara avgörande vid be­

dömningen av ett ifrågasatt företags tillåtlighet. Jag är alltså ej för närva­

rande beredd att förorda, att vissa vattendrag, sjöar eller strömfall genom

särlagstiftning undantages från exploatering. Ej heller anser jag mig böra

upptaga förslaget, att tillståndsgivningen beträffande vattenkraft- och sjö-

regleringsföretag i vissa fall skall ske med riksdagens medverkan. De ut­

redningar som verkställts ger emellertid stöd för att jämkningar och kom­

pletteringar på olika punkter i lagstiftningen bör vidtagas.

Den önskvärda förstärkningen av skyddet för allmänna intressen i vatten­

mål synes i första hand böra ske genom en utvidgning av skydds­

bestämmelserna i 2 kap. 3 § andra stycket vattenlagen.

Därvid anmäler sig till en början frågan om skyddet för de naturvärden som

61

representeras av landets sjöar och vattendrag. Redan nu finnes möjlighet

att vid tillåtlighet sprövningen enligt 2 kap. 3 § vattenlagen beakta natur­

skyddets intressen. Andra stycket i denna paragraf stadgar i sin nuvarande

lydelse, att byggnad i vatten icke må ske, om den skulle förorsaka sådan be­

stående ändring av naturförhållandena, varigenom väsentligt minskad trev­

nad för närboende eller betydande förlust för landets djur- eller växtvärld

är att befara. Som naturskyddsföreningen anmärkt ansluter detta stadgande

mindre väl till nutida uppfattning om naturvård. Stadgandet synes böra få

en något vidare avfattning, som beaktar den moderna naturvårdens strävan­

den.

Norrländska vattenkraftutredningen har påtalat, att vattenlagens tillåtlig-

hetsregler ej erbjuder något skydd för de indirekta, framför allt ekonomiska

verkningar för en bygd och dess invånare, som utbyggnaden av vattenkraf­

ten kan medföra. Uppmärksamheten har särskilt fästs på konsekvenserna

för bygden av att fastighetsägare, som fått ersättning för skador genom fö­

retaget, ofta flyttar från orten; härigenom kan befolkningsunderlaget för

hl. a. skolor och affärer bli för litet, vilket i sin tur är ägnat att öka avflytt­

ningen och i vart fall leder till försämrade förhållanden för dem, som stan­

nar kvar. Utredningen har med hänsyn härtill föreslagit en kompletterande

bestämmelse i 2 kap. 3 § andra stycket. Den nya bestämmelsen föreslås få

den innebörden att sådant hinder varom stadgas i lagrummet skall anses

föreligga, om företaget skulle medföra att befolkningen finge sina levnads-

lörhållanden väsentligt försämrade. Förslaget har vid remissbehandlingen

vunnit allmän anslutning, och jag vill även för egen del tillstyrka det­

samma.

De näringspolitiska bedömanden, vartill första punkten i 2 kap. 3 § andra

stycket ger anledning, är med lagrummets nuvarande lydelse begränsade till

att avse vissa uppräknade näringar. Det synes föreligga ett behov av det

skydd, som lagrummet skänker, även för andra näringar än för dem, vilka

sålunda särskilt omnämnes. Lagrummet bör därför i detta avseende ges en

mera generell avfattning än f. n. Genom en sådan ändring tillmötesgår man

bl. a. de från flera håll framförda kraven på hänsyn till de renskötandc sa-

mernas intressen.

För att olika allmänna intressen, hl. a. naturvårdsintresset, skall kunna

i skälig grad bli beaktade vid kraftexploateringen är det angeläget, att ut­

byggnaderna bedrives på grundval av en översiktlig bedömning.

Numera förberedes vattenkraftutbyggnaderna, såsom förut nämnts, ge­

nom upprättande av regionplaner jämsides med en mera riksomfattande

planläggning. Genom det samråd som fortlöpande äger rum mellan vatten­

kraftintressenterna å ena sidan och företrädare för naturvården å andra

sidan far naturvårdsintresset tillfälle att vid denna planering göra sina svn-

punkter gällande. Med hänsyn till de resultat som hittills uppnåtts vid dessa

överläggningar har man anledning räkna med, att de kommer att leda till

alt beträffande vissa vattendrag eller delar därav frågan om exploatering

tills vidare icke aktualiseras.

Kungl. Maj:ts proposition nr t it år 1961

62

Vad angår de byggnadsprojekt, som på grundval av den planläggning som

således äger rum bringas under vattendomstolens prövning, är det tydligt

alt vattendomstolen, som är en lokal myndighet, icke har förutsättningar

att ur nu ifrågavarande synpunkter bedöma projekten med utgångspunkt

från en hela riket omfattande överblick av vattenkraftexploateringen. De

gällande tillåtlighetsreglerna i 2 kap. vattenlagen torde icke heller ge stöd

för att en sådan bedömning skall göras av domstolen vid tillståndspröv­

ningen. Lagstiftningen kan emellertid ej anses ha den innebörden, att dom­

stolens prövning av ett aktuellt företag skall ske alldeles utan beaktande av

annan redan utförd eller planerad utbyggnad. Det får sålunda törutsättas

att, om exempelvis betingelserna för fisket starkt försämrats genom en in­

tensiv utbyggnad av ett vattendrag, fiskeinlresset bör särskilt uppmärksam­

mas vid prövning av ett nytt företag i vattendraget. Om därjämte andra ut­

byggnader i samma vattendrag är aktuella, kan domstolen icke heller gärna

undgå att taga viss hänsyn därtill. På motsvarande sätt kan domstolen vid

prövning av en kraftanläggning ha anledning att uppmärksamma att vissa

närliggande strömfall såvitt framtiden kan överblickas kommer att bli out­

nyttjade. Icke minst vid ställningstagande till frågan om framställning bör

göras till Kungl. Maj :t om tillstånd jämlikt 2 kap. 3 § tredje stycket vatten­

lagen bör domstolen taga hänsyn till sådana omständigheter som nu nämnts.

Den gällande lagstiftningen ger således visst, ehuru begränsat utrymme för

en översiktlig bedömning vid vattendomstolens tillståndsprövning, varvid

tydligtvis vägledning kan erhållas av de utbyggnadsplaner på kortare eller

längre sikt som må föreligga. Självfallet har även Kungl. Maj:t, vid pröv­

ning av sådana projekt som underställes Kungl. Maj:t, att i möjligaste mån

främja intresset av en ändamålsenlig planläggning av utbyggnaderna.

Såsom framgår av den föregående redogörelsen har framkommit förslag

om att lagen skall kompletteras med stadgande, som ger uttryck åt att ett

aktuellt företag ej skall prövas isolerat utan med beaktande i möjligaste

mån av de sammanlagda olägenheter som uppkommer av närliggande

befintliga och blivande företag. De möjligheter till sådan bedömning som en­

ligt det anförda förefinnes på grundval av gällande lagstiftning i kombi­

nation med det samråd och den planläggning som numera äger rum, torde

emellertid kunna anses i huvudsak tillfyllest. Jag anser mig i vart fall ej ha

anledning att utan ytterligare erfarenheter av det förfaringssätt som på

senare tid tillämpats förorda någon lagändring på denna punkt.

Vad beträffar frågan om ekonomisk kompensation i sådana fall

då exploatering hindras av hänsyn till naturskydd eller andra allmänna intres­

sen torde få erinras om, att enligt nuvarande ordning något rättsligt anspråk

på gottgörelse icke kan framställas, för den händelse ansökan om utbyggnad

av ett strömfall eller om tillstånd till vattenreglering blir avslagen av vat­

tendomstolen. Någon ändring i denna ordning är jag ej beredd att tillstyrka.

Såsom framgår av den förut lämnade redogörelsen har framförts förslag

om införande av en lagregel av innebörd att tillståndsprövning

skall ske innan investering av betydelse äger rum. För-

Kungl. Maj.ts proposition nr 13 år 1961

Kungl. Maj. ts proposition nr 13 ur 1961

33

slaget riktar sig mot att arbeten på land kan påbörjas innan tillståndsfrå­

gan ar prövad av vattendomstolen. Frågan om lagändring i detta hän­

seende var aktuell i samband med lagstiftningen om deldom in. m. vid 1952

års riksdag, men den fick då anstå (se prop. 1952:52 s. 47). Man kan icke

bortse från att olägenheter är förbundna med en ordning, som tillåter be­

ty ande investeringar innan tillståndsfrågan prövats. Oavsett i vad mån

den tillståndsprövande myndigheten vid sitt avgörande av frågan om ett

oretags tillåtlighet påverkas av skedda investeringar, måste otvivelaktigt

ställningstagandena i fråga om en anläggnings utformning röna inverkan av

åtgärder som i förväg vidtagits på land och varigenom byggnadsplanen i

praktiken blivit låst. Starka skäl talar alltså för att lagstiftningen komplet-

teras på denna punkt. Delade meningar råder heller knappast om det prin-

cipiellt riktiga i förslaget. Den kritik som framförts, bl. a. från norrländska

\attenkraftutrednmgen, har fastmera gällt de praktiska konsekvenserna av

förslaget. Man har därvid särskilt betonat risken för allvarliga förseningar

. utbyggnaderna. Jag vill emellertid erinra om att vattendomstolsorga-

nisationen under senare år utbyggts i mycket betydande omfattning. Detta

bär lett till att kraftintressenterna numera självmant iakttar försiktighet i

detta avseende (se såvitt angår statliga kraftutbyggnader 1959 års stats-

verksproposition bil. 27 s. 118). Farhågor för betydande förseningar vid ut­

byggnaderna torde knappast behöva hysas, i varje fall ej om en förbuds-

bestammelse av ifrågasatt innebörd göres tillämplig endast på mera om­

fattande arbeten på den anläggning varom är fråga. Jag vill därför förorda

att eu bestämmelse med det angivna syftet upptages i lagen. Den bör lämp­

ligen inforas i 2 kap. 20 §.

p

Norrländska vattenkraftutredningen har såsom i det föregående anmärkts

ifrågasatt eu ändring i bestämmelserna i 2 kap. 11 § vattenlagen om skydd

or flo t tningsin tresset i vattenmålen. Syftet med förslaget, som

tiverats med den pågående övergången från flottning till biltransport, har

varit att möjliggöra beslut av vattendomstol om virkestransporter i annan

form an 1 lottning. Vid remissbehandlingen av utredningens betänkande har

från några hall betonats, att skogsbrukets transportväsen för närvarande

ar under snabb utveckling. I samband därmed har man även erinrat om den

tiansportutrednmg som utföres inom näringslivet under samverkan med

t ottmngsforeningar, forskningsinstitutioner och företrädare för praktiskt

skogsbruk. Enligt vad jag inhämtat kan denna utredning beräknas bli slut­

ord inom den närmaste tiden. De uppgifter och förslag i fråga om skogs-

irukets transportförhållanden och floltningens framtida ställning som däri-

genoin kan vantas bli framlagda synes mig böra avvaktas, innan ifrågava-

lande förslag upptages till prövning.

I anslutning till norrländska vattenkraftutredningens förslag har ett nar

remissorgan forordat alt det skydd som genom 2 kap. It § vattenlagen be-

redes allmän farled och allmän flottled skall utsträckas att omfatta även de

flyttningsvägar som samerna av ålder brukat använda. Som jag förut fram­

hållit bör renskötselnäringens ställning i vattenmålen stärkas genom viss

64

jämkning av bestämmelserna i 2 kap. 3 § andra stycket. Att meddela sär­

skilda föreskrifter beträffande flyttningsvägarna synes under sådana om­

ständigheter icke påkallat.

Från naturskyddshåll har framförts förslag avseende initiativrätt

för kronan och kommun att i vattenområde tvångsvis genomföra

åtgärder till befrämjande av vissa allmänna intressen. Sådan initiativrätt

föreligger redan nu enligt 2 kap. 9 § vattenlagen såvitt angår åtgärder till

fiskets främjande. Förslaget innebär att denna rätt skall omfatta en vidgad

grupp av allmänna intressen. Jag kan i princip tillstyrka detta förslag, som

icke mött några invändningar vid remissbehandlingen. Till detaljutform­

ningen återkommer jag i den speciella motiveringen vid 2 kap. 9 §.

Det förslag om ändring i bestämmelserna om kungsådra i 1 kap. 6 § vat­

tenlagen, som framförts i detta sammanhang, har jag ej ansett mig bora

tillstyrka.

Frågan om rättegångskostnader i vattenmål bär upptagits

av norrländska vattenkraftutredningen, som förordat en förbättring av sak­

ägarnas ställning dels i fråga om förhållandet mellan sakägaren och hans

rättegångsombud och dels i vad angår kostnaderna i vattenöverdomstolen

och högsta domstolen.

I det förstnämnda hänseendet innebär utredningens förslag, att rätte­

gångsombud skall vara skyldigt att åtnöjas med det belopp, som domstol

ålagt sökanden att betala samt att sakägaren alltså icke skall behöva ersatta

sitt ombud med egna medel. Detta förslag har mött kritik från flera håll,

och jag är ej heller för egen del beredd att biträda detsamma.

Beträffande sakägarnas rätt till ersättning för rättegångskostnader i över­

instanserna gäller, som förut anmärkts, samma regler för vattenmålen som

för vanliga rättegångsmål. Tappande part i den högre instansen blir därige­

nom i princip skyldig att ersätta motpart dennes kostnader därstädes och

får dessutom stå sina egna. Enligt utredningens förslag skall sökandepart

i vattenmål städse svara för sina egna kostnader oberoende av i vilken in­

stans processen förts eller den utgång målet fått. Sakägare skall enligt för­

slaget liksom för närvarande få gottgörelse för sina kostnader i överinstan­

sen, om han vinner målet, men eljest själv stå för desamma. \id remiss­

behandlingen av detta förslag har man från flera hall uttalat sig föi en reg­

lering i överensstämmelse med expropriationslagens bestämmelser, som inne­

bär att den mot vilken ett expropriationsförfarande riktas i piincip är be­

rättigad till ersättning för sina kostnader såväl vid expropriationsdomstol

som i överinstanserna. Å andra sidan har vässa remissorgan, däi ibland vat-

tenöverdomstolen, gjort gällande att eu regel som befriar tappande sak­

ägare från skyldighet att gottgöra sökanden dennes kostnader i högre rätt

kan föranleda obefogade överklaganden. Även jag ställer mig tveksam till

en lösning av frågan i överensstämmelse med reglerna i expropriationslagen.

Beaktas bör, att riksdagen nyligen uttalat sig för en uppmjukning av expro­

priationslagens regler i ämnet till den exproprierandes förmån (se tredje

lagutskottets uti. 1959: 19). Utredningens förslag synes emellertid något för

Kungl. Maj.ts proposition nr 13 år 1961

Kungl. Maj. ts proposition nr 13 år 1961

65

restriktivt gentemot sakägarna. Jag vill för egen del föreslå, att frågan löses

efter mönster av den föreskrift om kostnaderna i hovrätt och högsta dom­

stolen, som 1957 infördes i lagen den 1 december 1950 om ersättning för

mistad fiskerätt m. m.1 För vattenmålens del skulle detta innebära, att sö­

kanden i princip skall vidkännas sina egna kostnader liksom sådana kost­

nader som åsamkas motpart genom att sökanden fullföljt talan. Sakägare

som själv klagat och tappat skall däremot bära sin egen kostnad i över­

instansen. Förbehåll bör givetvis göras för rättegångsmissbruk o. dyl.

Jag är icke beredd att upptaga del i ett remissyttrande framförda försla­

get om sådan lagändring till förmån för sakägare i flottledsmål, att rätte­

gångskostnaderna vid vattendomstol i sådana mål blir att bedöma enligt den

i 11 kap. 65 § första stycket angivna huvudregeln.

Såsom framgår av förut lämnad redogörelse har i samband med frågorna

om vattenlagens tillåtlighets- och tillståndsbestämmelser aktualiserats spörs­

mål om vissa andra jämkningar och kompletteringar i

vattenlagen. Härom hänvisas till den speciella motiveringen; jag vill

emellertid redan i detta sammanhang beröra några av dessa spörsmål.

Naturskyddsföreningen har förordat, att stadgandet i 2 kap. 2 § därom, att

vattenbyggnad skall göras så att ändamålet må utan oskälig kostnad vin­

nas med minsta intrång för annan, skall jämkas, varvid ordet »annan»

skulle utbytas mot »allmänna och enskilda intressen». Syftet med en sådan

ändring skulle vara att understryka vad som enligt motiven till vattenlagen

redan gäller, nämligen att paragrafen är tillämplig i fråga om alla den byg­

gande motstående intressen, vare sig dessa är av allmän eller enskild natur.

Ändringen, som skulle kräva jämkningar även i åtskilliga andra paragrafer

1 vattenlagen, synes kunna undvaras. Icke heller anser jag mig kunna biträda

naturskyddsföreningens förslag om upptagande av ett nytt andra stycke i

2 kap. 2 §, där naturskyddssynpunkterna särskilt frainhålles.

Från Norrbygdens vattendomstol jämte ett par andra håll har framförts

förslag om skärpta bestämmelser om straff för olaga byggande i vatten.

Ett liknande förslag har tidigare varit föremål för övervägande (se prop.

1954:23 s. 71). Föredragande departementschefen ställde sig då avvisande

tdl förslaget. Anledning saknas att nu intaga en annan hållning. Vidare

har länsstyrelsen i Västerbottens län upptagit spörsmålet om de olägenheter

som är förknippade med förhandsuppgörelser i vattenmål. Även i detta av­

seende vill jag hänvisa till tidigare ställningstagande (prop. 1952:52 s. 96). III.

III. Specialmotivering till lagförslaget

I enlighet med de synpunkter som i det föregående anförts har inom justi­

tiedepartementet upprättats förslag till lag om ändring i vattenlagen. Beträf­

fande de särskilda stadgandena i detta förslag får jag, utöver vad som fram­

går av den tidigare framställningen, anföra följande.

1 .Tfr prop. 1957: 191 s. 31

f.

5

Bihang till riksdagens protokoll 11)61. I samt. Nr 13

66

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1961

2 KAP.

3 §•

Gällande rätt. I första stycket av denna paragraf återfinnes den förut be­

rörda bestämmelsen om viss relation mellan nytta och skada såsom förut­

sättning för tillåtlighet. Nyttan av åtgärden skall efter avdrag av byggnads-

kostnaden uppgå till tre gånger värdet av skadan å åker och äng samt två

gånger värdet av skadan på annan egendom. I byggnadskostnaden skall in­

räknas det belopp, vartill skadan och intrånget å den byggandes egendom

skattas.

I andra stycket behandlas vissa fall, då byggande i vatten ej får — utan

särskilt dispensförfarande — komma till stånd, även om den i föregående

stycke angivna matematiska relationen mellan nytta och skada föreligger.

I första punkten nämnes, att ett avsevärt antal bofasta personer skulle be­

rövas sina bostäder, eller att större fabrik eller annan anläggning, varav

många har uppehälle, måste nedläggas eller dess drift väsentligt inskrän­

kas, eller att odlad jord till en efter ortsförhållandena betydande omfattning

skulle sättas under vatten eller eljest väsentligt skadas, eller att fiskerinä­

ring av större betydenhet skulle lida väsentligt förfång. Enligt andra punk­

ten kan byggandet hindras, om det skulle förorsaka sådan bestående änd­

ring av naturförhållandena, varigenom väsentligt minskad trevnad för när­

boende eller betydande förlust för landets djurvärld eller växtvärld är att

befara.

Tredje stycket innehåller bestämmelse om befogenhet för Kungl. Maj:t

att utan hinder av bestämmelserna i första och andra styckena meddela till­

stånd till ett företag, om det är av synnerlig betydelse för orten eller eljest

från allmän synpunkt.

Naturskyddsföreningens förslag och yttrandena däröver. I enlighet med

vad som angivits i den allmänna motiveringen föreslår naturskyddsförening­

en en bestämmelse i paragrafens andra stycke därom, att företag som med­

för betydande förlust för landskapsbilden ej må komma till stånd. Förening­

en framhåller, att tillkomsten av ett starkt förfulande regleringsmagasin med­

för betydande förlust för landskapsbilden. Dessutom bör enligt förslaget i

lagtexten nämnas annan avsevärd olägenhet för landsdelen. Härmed åsyftas

i främsta rummet att en del av landskapet, som skulle kunnat reserveras för

turistnäringen eller som har särskild betydelse ur rekreationssynpunkt för

befolkningen, blir i avsevärd mån skadad ur dessa synpunkter. Slutligen fö­

reslås att i lagrummet nämnes som hinder mot ett företag, att eljest bety­

dande förlust är att befara ur naturskyddssynpunkt, såsom för djur- eller

växtvärlden. Betydande förlust för djur- eller växtvärlden nämnes visserli­

gen redan nu. Lydelsen bör emellertid, framhåller föreningen, bättre svara

mot de vidare aspekter som numera anlägges på naturvården.

Kammarkollegiet förklarar sig i sak icke ha något att invända mot ut­

trycket »betydande förlust för landskapsbilden». Enligt kollegiets mening

Kungl. Maj.ts proposition nr 13 år 1961

67

torde dock verkningarna av tillägget icke bli så betydande. För att ett vatten­

byggnadsföretag skall bli av något värde måste ofta ingrepp av förfulande

art tyvärr företagas. Man torde dock kunna hoppas, att bestämmelsen kom­

mer att göra det lättare att åvägabringa önskvärda modifikationer i före­

tagens utformning. Bestämmelsen kan också bli av värde när förfulningen

skulle träffa ett landskap med utpräglade skönhetsvärden av särskild bety­

delse för turist- eller friluftslivet. Vattenöverdomstolen föreslår — för upp­

nående av överensstämmelse med ordalagen i 20 § naturskyddslagen — att

uttrycket »förlust för landskapsbilden» ersättes med »skada på landskaps­

bilden». Västerbygdens vattendomstol framför såsom alternativa förslag

»försämring av landskapsbilden», »förlust i landskapsbilden» och »förfulning

av landskapsbilden». Landsantikvarien i Norrbottens lån föreslår, med in­

stämmande av länsstyrelsen i samma län, formuleringen »betydande om­

gestaltning av landskapsbilden».

Vad angår det i naturskyddsföreningens förslag använda uttrycket »an­

nan olägenhet för landsdelen» anför kammarkollegiet — med anknytning till

föreningens uttalande, att härmed i främsta rummet åsyftas alt del av land­

skapet, som har betydelse för turistnäringen eller för befolkningens rekrea­

tion, skall kunna reserveras — att den bakomliggande tanken synes kolle­

giet riktig men att en bättre lösning skulle kunna erhållas genom en sär­

skild lagstiftning om reservat för turist- och friluftslivet. Det använda ut­

trycket är till sin innebörd så osäkert, att kollegiet ifrågasätter dess lämplig­

het för lagtext. Särskilt är betydelsen av ordet »landsdelen» oklar. Natur-

skyddsrådet i Gävleborgs län förklarar sig förutsätta, att i uttrycket »annan

avsevärd olägenhet för landsdelen» inbegripes även olägenheter av sanitär

art. Som exempel på sådana olägenheter, som icke bör vara tillåtliga, nämner

naturskyddsrådet, att avloppsledningar mynnar ut i en efter reglering torr­

lagd älvfåra, något som medför starkt obehag för befolkningen.

I fråga om uttrycket »eller eljest betydande förlust ur naturskyddssyn­

punkt, såsom för djur- eller växtvärlden» anför kammarkollegiet, att det i

den gällande lydelsen begagnade uttrycket »betydande förlust för landets

djur- eller växtvärld» icke inbegriper t. ex. geologiska bildningar av särskilt

intresse. Kollegiet har icke något att erinra mot avsikten med förslaget

— att vidga skyddet i överensstämmelse med ett modernare naturskyddsbe-

grepp — men vill ifrågasätta, om ej lagtexten skulle vinna på att exempli­

fieringen uleslutes och att förklaring till vad naturskydd får anses innebära

i stället lämnas i motiven.

Länsstyrelsen i Norrbottens län hemställer atl i förevarande bestämmelse

uttryckligen nämnes renskötsel av betydande omfattning och annat närings­

fång av större vikt. Det kan nämligen, framhåller länsstyrelsen, finnas

andra förvärvskällor än fabriksrörelse, jordbruk och fiske, som kan lida

allvarliga skador genom ett reglerings- eller kraftverksföretag. För ett ut­

tryckligt omnämnande av renskötseln uttalar sig även Norrlands naturvärn

och Svenska samernas riksförbund.

Norrländska vattenkraftutredningens betänkande och yttrandena däröver.

f>f

Ilihang till riksdagens protokoll 1961. 1 samt. Nr 13

68

Utredningen förordar, såsom framgår av den allmänna motiveringen, att

andra stycket kompletteras med bestämmelser som dels stärker skyddet för

naturen och dels beaktar de indirekta verkningarna för bygd och befolk­

ning genom utbyggnadsföretagen. I det förra hänseendet förklarar sig ut­

redningen icke ha något att erinra mot att en bestämmelse i huvudsak enligt

naturskyddsföreningens förslag intages i vattenlagen. Den jämkningen bör

dock företagas, att orden »annan avsevärd olägenhet för landsdelen» utgår.

För närvarande beaktas i vattenlagen rikets, bygdens och de enskilda sak­

ägarnas intressen. Att därjämte tillskapa ett landsdelens intresse anser ut­

redningen icke lämpligt. Utredningen föreslår, att andra punkten av para­

grafens andra stycke ändras därhän, att sådant hinder varom stadgas i lag­

rummet skall anses föreligga även då betydande förlust för landskapsbilden

eller med hänsyn till naturskyddet i övrigt är att befara. Bestämmelsen om

indirekta verkningar bör intagas i styckets första mening efter orden »vä­

sentligt förfång» och givas lydelsen »eller att befolkningen eljest får sina

levnadsförhållanden väsentligt försämrade».

Vetenskapsakademiens naturskyddskommitté anser bestämt, att uttrycket

»betydande förlust för landets djur- eller växtvärld» måste bibehållas. Vid

formuleringen bör beaktas, att det som kräver hänsyn ej är naturskyddet

utan naturen själv. Kommittén förordar därför att i lagrummet skall näm­

nas betydande förlust för djur- eller växtvärlden eller för naturen i övrigt.

Departementschefen. I enlighet med vad jag anfört i den allmänna moti­

veringen bör uppräkningen i denna paragrafs andra stycke av de allmänna

intressen, som ej utan sådant prövningsförfarande som omförmäles i tredje

stycket får trädas för när, kompletteras i vissa avseenden.

1 andra styckets första punkt bör jämte fiskerinäring nämnas annan nä­

ring av större betydenhet. Som förut nämnts kommer med en sådan ändring

bl. a. de renskötande samernas intressen att inbegripas i stadgandet.

I samma punkt bör vidare, med tanke särskilt på de betydande indirekta

verkningar för bygden som ett vattenbyggnadsföretag kan medföra, näm­

nas det fallet, att befolkningen eljest får sina levnadsförhållanden väsent­

ligt försämrade.

Beträffande de intressen som avhandlas i andra styckets andra punkt bör

jämkningar ske med hänsyn till nutida uppfattning om naturvård. Den mo­

derna naturvården eftersträvar ur vetenskapliga, kulturella, estetiska, sociala

och ekonomiska synpunkter att för framtiden bevara den levande naturen

och landskapsbilden.1 Det synes ej erforderligt att formulera lagtexten så, att

i densamma vissa grenar av naturskyddet — t. ex. skyddet för landskapsbil­

den eller för djur- eller växtvärlden — särskilt framhålles. Den tillståndsbe-

viljande myndigheten bör beakta alla betydande ingrepp i naturen, vartill en

tillämnad vattenbyggnad kan befaras leda. I stadgandet torde alltså böra

angivas de fall, då genom byggande i vatten skulle förorsakas sådan be­

stående ändring av naturförhållandena, varigenom väsentligt minskad trev-

1 Jfr SOU 1951:5 s. 72 och 73 samt prop. 1952:188 s. 35.

Kungl. Maj.ts proposition nr 13 år 1961

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1961

69

nåd för närboende eller betydande förlust ur naturskyddssynpunkt är att

befara. Det har även framförts förslag, att »annan avsevärd olägenhet för

landsdelen» skall nämnas särskilt. Detta uttryck synes dock alltför obe­

stämt och omfattande, och jag anser mig ej kunna förorda att det upptages

i lagtexten.

Med anledning av föreslagen ändring i 20 § torde tredje stycket av före­

varande paragraf få jämkas i redaktionellt hänseende.

9 §•

Gällande rätt. Enligt 2 kap. 9 § första stycket i dess gällande lydelse äger

kronan, kommun eller hushållningssällskap rätt att i eller invid vattendrag,

där till följd av naturförhållandena eller uppförd byggnad fiskens upp- eller

nedgång hindras, för fiskens framkomst anordna särskild fiskväg eller eljest

vidtaga anstalter för fiskets befrämjande ävensom taga i anspråk det vatten,

som för ändamålet erfordras. Beträffande sådant företag skall gälla vad som

är föreskrivet om byggande i vatten; dock utgör bestämmelserna i 3 § första

stycket icke hinder för sådant företag, om ej genom företaget synnerligt

men tillskyndas den, som äger råda över vattnet, eller annan. De sagda be­

stämmelserna äger enligt andra stycket i 9 § motsvarande tillämpning i fråga

om utvidgande eller förbättrande av befintlig fiskväg eller annan anordning

till fiskets befrämjande.

Naturskyddsföreningens förslag och yttrandena däröver. Såsom redan be­

rörts i redogörelsen för förslagets huvudgrunder har naturskyddsföreningen

förordat, att den i förevarande paragraf stadgade initiativrätten för kronan

och kommun skall utsträckas till en allmän rätt att låta utföra åtgärder,

som finnes önskvärda för att befrämja djur- eller växtlivet eller motverka

olägenheter ur naturskydds- eller hälsosynpunkt. Till närmare utveckling

av sitt förslag anför föreningen:

Det synes ej uteslutet att kronan enligt stadgandet i dess nu gällande ly­

delse må påkalla höjning av vattenståndet i en sänkt sjö, om det är behöv­

ligt för att återställa fisket. En sådan åtgärd kan emellertid vara påkallad

även för att återställa fågellivet, vare sig fråga är om jaktbara fåglar eller

andra icke matnyttiga. I vissa fall är det nödvändigt att bibehållna vatten­

ståndet vid en viss nivå och sålunda förekomma en uttorkning som kan

medföra katastrofala verkningar. Men även del omvända kan temporärt vara

nödvändigt. En tillfällig urtappning kan vara av stor betydelse för bibehål­

lande av en sjö i önskvärt tillstånd, om man ser frågan på längre sikt. För

viss uppdämning eller urtappning kräves att tillgång finnes till en damm

med vilken vattenståndet kan regleras.

Åtgärder av nu antytt slag är önskvärda icke blott med hänsyn till fiske­

tillgång och djurlivet i övrigt. De kan även vara av stor praktisk betydelse

ur hälsosynpunkt för att eliminera verkningarna av igenväxning och mot­

verka stank m. m. Till sist kan nämnas att om man efter ett företags genom­

förande på grund av ändrad uppfattning eller eljest finner att företaget är

intolerabelt ur allmän synpunkt — t. ex. därför att det åstadkommer van­

trevnad — bör möjlighet finnas att jämka meddelade föreskrifter.

Utan att här tages ståndpunkt till vad som kan och bör göras med Horn-

borgasjön och Tåkern må endast framhållas att i förra fallet en höjning av

70

vattenståndet är i hög grad önskvärd ur naturskyddssynpunkt och måhända,

kombinerad med invallningar, skulle kunna visa sig ekonomiskt lönsam

genom förbättring av fisket. Beträffande Tåkern har förslag väckts om till­

fällig torrläggning för att undanröja vissa aktuella olägenheter.

Kungl. Maj.ts proposition nr 13 år 1961

Initiativrätt i nu förevarande fall bör tillkomma kronan och kommun.

Däremot kan det ej komma i fråga att hushållningssällskap skulle ha någon

initiativrätt ur allmän naturskydds- eller hälsosynpunkt.

Förslaget har i föreningens promemoria utformats så, att i ett nytt tredje

stycke upptagits ett stadgande, innebärande att kronan och kommun skall

äga rätt att enligt vad i första stycket är stadgat utföra åtgärd, som finnes

önskvärd för att befrämja djur- eller växtlivet eller motverka olägenheter

ur naturskydds- eller hälsosynpunkt, såframt åtgärden ej medför skada eller

olägenhet, som står i missförhållande till nyttan.

Såsom framgår av redogörelsen för förslagets huvudgrunder har natur­

skyddsföreningens förslag på denna punkt genomgående blivit i princip till­

styrkt i remissyttrandena.

Vad angår detaljutformningen av förslaget finner vattenöverdomstolen den

föreslagna lagtexten oklar beträffande räckvidd och innebörd. Vattenöver­

domstolen anför:

Med den genom orden »enligt vad i första stycket är stadgat» meddelade

hänvisningen synes närmast åsyftas att även för där avsedda företag skall

gälla vad angående byggande i vatten finnes föreskrivet. I fråga om tillåtlig­

heten av företag enligt 9 § i dess nuvarande lydelse gäller att, om genom det­

samma synnerligt men tillskyndas den som äger råda över vattnet eller

annan, bestämmelserna i 3 § första stycket skall tillämpas; uppkommer icke

sådant men, erfordras däremot icke tillåtlighetsbedömning enligt sistnämnda

lagrum. I vilken mån dessa tillåtlighetsbestämmelser åsyftas bli ersatta av

villkorsbestämningen »såframt åtgärden ej medför skada eller olägenhet

som står i missförhållande till nyttan» framgår icke otvetydigt av den före­

slagna lagtexten. Ett förtydligande härutinnan får anses önskvärt, desto

hellre som enligt uttalanden i motiveringen det kan bli fråga om så bety­

dande åtgärder som återgång till naturliga förhållanden beträffande företag

som från allmän synpunkt är intolerabla eller sänkning av vattenståndet i

en uppdämd sjö.

Vattenöverdomstolen finner det vidare vara systematiskt mindre lämpligt

att bland de till skydd för fiske i 8—10 §§ i olika hänseenden meddelade

reglerna inflicka en bestämmelse till befrämjande av allmänna intressen

av helt annan natur. Det föreslagna tilläggsstadgandet torde hellre böra ut­

formas till en självständig paragraf efter nuvarande 12 §.

Kammarkollegiet föreslår att hänvisningen till första stycket av paragra­

fen ersättes med följande formulering: »Kronan eller kommun äge ock rätt

att i eller invid vattendrag eller sjö utföra åtgärd, som finnes önskvärd för

att motverka olägenheter med avseende å allmänna hälsovården eller natur­

skydd och landskapsvård ävensom att för ändamålet taga i anspråk erfor­

derlig vattenmängd, såframt etc. . . .»

Länsstyrelsen i Jämtlands län anser det möjligt att även andra än i pro­

Kungl. Maj.ts proposition nr 13 år 1961

71

memorian angivna intressen kan behöva tillgodoses genoin en lagändring på

denna punkt. Så kan t. ex. fallet tänkas vara beträffande intressen, som för-

anledes av eller äger samband med bebyggelseutvecklingen. Länsstyrelsen i

Kronobergs län uttalar, att initiativrätten bör utformas så att möjlighet

även beredes att efter torrläggning återställa sjöar i tidigare skick eller att

eljest vidtaga sådana åtgärder med dem, som kan befinnas erforderliga till

främjande av viktiga intressen. Blekinge läns hushållningssällskaps förvalt­

ningsutskott uttalar, att formuleringen av förslaget icke är tillfredsställande,

enär hushållningssällskap enligt detsamma väl skulle äga föreslå åtgärder

till fiskets främjande men däremot icke åtgärd, som finnes önskvärd för att

befrämja djur- eller växtlivet. Svenska vattenkraftföreningen finner uttryc­

ket »befrämja djur- eller växtlivet» väl obestämt och i behov av förtydligande.

Departementschefen. Jag har redan i den allmänna motiveringen i princip

uttalat min anslutning till förslaget om utvidgning av den initiativrätt, som

enligt 9 § föreligger för kronan m. fl. Förslaget innebär, att kronan eller

kommun skall få rätt att utföra åtgärd som finnes önskvärd för att be­

främja djur- eller växtlivet eller motverka olägenheter ur naturskydds- el­

ler hälsosynpunkt. Gentemot uttrycket »befrämja djur- eller växtlivet» kan

anmärkas, att det är alltför vidsträckt och obestämt och kan uppfattas så­

som innefattande åtgärder, vilka det föreslagna stadgandet icke avser att

främja. Jag vill därför förorda att detta uttryck får utgå och att stadgan­

det begränsas till åtgärder som finnes önskvärda ur naturskydds- eller häl­

sosynpunkt. I den mån behov föreligger att tillgodose andra allmänna in­

tressen torde det vara tillfyllest med de möjligheter som erbjudes enligt

expropriationslagstiftningen. I nära överensstämmelse med vad som föreskri-

ves i stadgandets gällande lydelse bör åtgärden få vidtagas i eller invid vat­

tenområde och för ändamålet erforderligt vatten få tagas i anspråk.

Vad angår villkoren för att den nya initiativrätten skall få tagas i anspråk

bör liksom enligt den nuvarande avfaltningen av 9 § reglerna om byggande i

vatten i princip vara tillämpliga. För närvarande gäller i detta hänseende

det undantaget att bestämmelserna i 2 kap. 3 § första stycket icke utgör

hinder för företaget, om ej genom detsamma synnerligt men tillskyndas vat­

tenägaren eller annan. Motivet för denna undantagsregel torde vara, att fö­

retag varom här är fråga ofta är av den beskaffenhet att det ej kan till sitt

värde direkt uppskattas i penningar. Detta torde i regel komma att vara

fallet även beträffande sådana åtgärder som avses med den nya initiativ­

rätten, varför ett motsvarande undantag bör gälla jämväl i fråga om denna.

Om emellertid, såsom är avsett, uppställes det villkoret för utnyttjande av

initiativrätten, att åtgärden ej lår medföra skada eller olägenhet som står

i missförhållande till nyttan, synes tillämpningen av 2 kap. 3 § första stycket

kunna uteslutas utan del i den gällande lydelsen upptagna förbehållet för det

fall att synnerligt men tillskyndas vatlenägaren eller annan. För alt icke

i onödan komplicera bestämmelserna torde de grunder som sålunda kommer

72

att gälla för den nya initiativrätten böra göras tillämpliga på den tvångsrätt

som redan föreligger enligt den gällande lydelsen av 9 §.

Med den utformning som den nya intiativrätten erhåller torde den bl. a.

bereda möjlighet att med hänsyn till naturskyddet eller hälsovårdsintressen

återställa en i torrläggningssyfte sänkt sjö i dess tidigare skick. Den omstän­

digheten att tillstånd till sänkningen erhållits genom laga kraftvunnet beslut

utgör icke hinder mot utövande av initiativrätten, men ersättning skall givet­

vis utgå till den som lider intrång i den rätt han äger enligt sänkningstill-

ståndet.

I enlighet med det framlagda förslaget torde lagändringen kunna ske ge­

nom komplettering av 9 §. Den omständigheten att denna paragraf ingår i

en grupp av bestämmelser (8—10 §§), som för närvarande handlar blott

om åtgärder med hänsyn till fisket, synes ej utgöra något hinder mot en

sådan komplettering. Paragrafen torde nu få redaktionellt omarbetas. Såsom

första stycke i paragrafen kan lämpligen upptagas de bestämmelser som för

närvarande ingår i första stycket första punkten och andra stycket. Den nya

initiativrätten för kronan och kommun torde få regleras i ett nytt andra

stycke och den i nuvarande första stycket andra punkten upptagna hän­

visningen till reglerna om byggande i vatten kan efter erforderlig omarbet­

ning upptagas i ett tredje stycke.

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1961

12

§.

Gällande rätt. I denna paragraf stadgas i den gällande lydelsen, första

stycket, att det ej är tillåtet att bygga i vatten så, att menlig inverkan på kli­

matet eller allmänna hälsotillståndet vållas eller eljest allmänna intressen i

avsevärd mån förnärmas. I andra stycket föreskrives att, om naturminnes­

märke ej är i laga ordning fridlyst, likväl bör till bevarande därav vid byg­

gande i vatten vidtagas sådana anordningar, som utan att för företaget med­

föra kostnader av betydenhet må anses för ändamålet lämpliga. Det må an­

märkas, att naturminnesmärken numera, enligt 1952 års naturskyddslag,

betecknas såsom naturminnen.

Naturskyddsföreningens förslag och yttrandena däröver. Naturskyddsför­

eningen anför i sin promemoria beträffande förevarande paragraf:

Av motiven till lagrummet framgår att fornminnen och fridlysta natur­

minnesmärken (numera betecknade naturminnen) är skyddade, i den mån

ej tillstånd i särskild ordning gives till rubbande därav. Det torde också

vara tydligt att andra i särskild ordning givna föreskrifter (t. ex. om fredan­

de av nationalpark) icke får åsidosättas genom vattenlagen. Vattenlagen

upphäver alltså icke annan lagstiftning som gäller till skydd för kulturella

eller andra särskilda värden.

Uppenbarligen skall även naturskyddsintresset beaktas vid tillämpning av

första stycket i 12 § (jfr 4 kap. 13 §). I 12 § stadgas att det ej må byggas

i vatten så att menlig inverkan på klimatet eller på allmänna hälsotillståndet

vållas eller eljest allmänna intressen i avsevärd mån förnärmas. Enligt andra

stycket gäller, att om naturminnesmärke ej är i laga ordning fridlyst, bör

likväl till bevarande därav vid byggande i vatten vidtagas sådana anord­

73

ningar som utan att för företaget medföra kostnader av betydenhet må

anses lämpliga för ändamålet. I motiven framhålles att de kostnader som

företagaren må vidkännas förutsättes vara utan nämnvärd betydelse i för­

hållande till de med företaget eljest förenade utgifterna.

Utgifterna för naturminnen har enligt nuvarande lydelsen av 12 § hållits

inom en mycket blygsam kostnadsram. Endast kostnader utan betydenhet

pålägges företagaren. Detta strider i själva verket mot den viktiga 2 §, där

det talas om oskälig kostnad såsom gräns. Tydligen bör denna gräns gälla

även i 12 §:s fall. I själva verket torde företagarna numera regelmässigt

ställa sig förstående till önskemål av ifrågavarande natur. I övrigt bör vissa

redaktionella jämkningar vidtagas.

Enligt föreningens förslag skall andra stycket erhålla den avfattningen,

att det såvitt angår särskilda naturminnen skall iakttagas att, även om de

ej blivit i laga ordning fridlysta, till bevarande därav vid byggande i vatten

bör vidtagas sådana anordningar som utan oskälig kostnad må anses för

ändamålet lämpliga.

Vattenöverdomstolen ifrågasätter riktigheten av naturskyddsföreningens

uttalande, att vid tillämpningen av 12 § första stycket även naturskyddsin-

tresset skall beaktas. Vattenöverdomstolen anför:

Vid föredragning inför lagrådet av 1917 års vattenlagsförslag såvitt det

avser förevarande stadgande upplyste föredraganden -— sedermera justitie-

rådet Gärde —• att i vattenlagar av senare datum ofta funnes intagen bestäm­

melse att vid företags utförande landskapets naturskönhet såvitt möjligt

skulle bevaras, och han tilläde att berörda intresse i viss mån tillgodosåges

genom det i 3 § andra stycket föreskrivna skyddet för landets djur- eller

växtvärld. Andra vid samma föredragning gjorda uttalanden ger belägg för

den tolkningen att sådana allmänna intressen för vilka särskilda skydds­

bestämmelser finnes i tidigare paragrafer i 2 kap. — särskilt de i 3 § andra

stycket omnämnda — icke omfattas även av bestämmelsen i 12 § första

stycket. Vattenöverdomstolen har i sin praxis anslutit sig till denna tolkning.

Frågan är av vikt, enär skyddet för de av 12 § första stycket omfattade all­

männa intressena är starkare än det som uppställes i 3 § andra stycket. Det

i 12 § första stycket stadgade förbudet kan nämligen icke — annat än i fråga

om de i 4 kap. 13 § avsedda vattenregleringsföretagen — omintetgöras ge­

nom medgivande av Konungen i statsrådet. Det ökade skydd för natur­

skyddssynpunkterna i alla dess former som åsyftas med ändringsförslaget

beträffande 3 § andra stycket andra punkten måste enligt vattenöverdom-

stolens förmenande i själva verket vara grundat på förutsättningen att

stadgandet i 12 § icke äger tillämpning å naturskyddsintresset; skäl för nyss­

nämnda ändringsförslag skulle eljest knappast föreligga.

I fråga om andra stycket i paragrafen anför vattenöverdomstolen, att det

torde vara obestritt att vattenbyggnadsföretag icke får genomföras, om det

skulle leda till förstöring av fridlyst naturminne eller eljest innebära ett

åsidosättande av de i samband med fridlysningen meddelade föreskrifterna.

Åt lagtexten bör därför givas sådan lydelse att därav — såsom av stadgan­

det i dess nuvarande avfattning — framgår att detta avser allenast natur­

minne som cj blivit i laga ordning fridlyst.

Norrländska vattenkraftntrcdningens betänkande och yttrandena däröver.

I fråga om denna paragraf betonar utredningen, att de intressen som däri

Kungl. Maj.ts proposition nr 13 år 1961

74

åsyftas, tillerkänts ett starkare skydd än det, som lämnas i 3 § andra styc­

ket. Kungl. Maj :t äger nämligen icke dispensera från förbudet i 12 § på sätt

som kan ifrågakomma beträffande 3 § andra stycket. I fråga särskilt om

vattenbyggnaders inverkan på klimatet framhåller utredningen, att dom­

stolarna i regel brukar tillkalla särskild sakkunnig. Enligt redovisade re­

sultat förefaller det enligt utredningen, som om den inverkan utbyggnads-

företagen må ha haft på klimatet i Norrland endast ägt begränsad, lokal

karaktär.

Vattenfallsstyrelsen och Svenska vattenkraftföreningen anser, att bestäm­

melsen i första stycket av förevarande paragraf till skydd mot menlig inver­

kan på klimatet är alltför sträng samt att möjlighet till dispens — efter

prövning av Kungl. Maj :t — från det i paragrafen stadgade ovillkorliga för­

budet bör finnas för det fall att företagets inverkan i förevarande hänseen­

den ej är större än att den i betraktande av företagets betydelse ur allmän

synpunkt bör kunna godtagas. Enligt kraftindustriens mening bör stadgan­

det överflyttas till 3 § andra stycket.

Sveriges meteorologiska och hydrologiska institut framhåller, att regle­

ringarnas och kraftverkens inverkan på klimatet enligt institutets undersök­

ningar enbart har lokal karaktär och begränsad omfattning. Den påtagligaste

verkan är att dimfrekvensen under vintern ökar, där isen efter regleringarna

icke lägger sig, och minskar, där det tidigare varit öppet vatten och längs

de torrlagda delarna av älvsträckorna. Frågan om klimatpåverkan beröres

även av andra remissorgan, bl. a. länsstyrelsen i Norrbottens län.

Departementschefen. Enligt 12 § första stycket må ej så byggas i vatten,

att menlig inverkan på klimatet eller på allmänna hälsotillståndet vållas

eller eljest allmänna intressen i avsevärd mån förnärmas. Någon dispens­

möjlighet motsvarande den som föreligger enligt 3 § finnes ej. Norrländska

vattenkraftulredningen har vid sin granskning av de gällande grunderna för

tillåtlighetsprövningen ej funnit anledning att förorda någon ändring i detta

avseende, och jag vill även för egen del biträda denna ståndpunkt.

Naturskyddsföreningen har i sin promemoria uttalat, att vid tillämpning­

en av stadgandet naturskyddsintresset uppenbarligen skall beaktas. Gent­

emot detta uttalande har vattenöverdomstolen invänt, att sådana allmänna

intressen för vilka särskilda skyddsbestämmelser finnes i tidigare paragrafer

i 2 kap. ej omfattas av ifrågavarande stadgande. Jag anser mig ej ha anled­

ning att närmare ingå på detta tolkningsspörsmål, som torde få ankomma

på rättstillämpningen. Under alla förhållanden är det givet, att möjligheten

att lämna medgivande till byggnad enligt 2 kap. 3 § tredje stycket bör ut­

nyttjas med stor försiktighet, såvitt ett i andra stycket av samma paragraf

omförmält allmänt intresse av stor betydenhet skulle genom företaget lida

ett särskilt svårt intrång.

Vad angår 12 § andra stycket innebär naturskyddsföreningens ändrings­

förslag i sak, att den i nuvarande avfattningen angivna kostnadsramen för

åtgärder till bevarande av icke fridlysta naturminnen något vidgas. För­

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1961

Kungi. Maj:ts proposition nr 13 år 1961

75

slaget har icke mött några invändningar i remissyttrandena, och även jag

vill biträda detsamma. I fråga om paragrafens avfattning i övrigt är det så­

som vattenöverdomstolen anmärkt klart, att det icke är erforderligt att giva

någon bestämmelse om sådana naturminnen som är i laga ordning frid­

lysta, utan stadgandets syfte är att bereda skydd åt område eller föremål

som är av märklig beskaffenhet, ehuru det ej blivit fridlyst. Eftersom -—

med naturskyddslagens terminologi — något naturminne strängt taget ej

föreligger förrän fridlysning skett, torde uttrycket »naturminne» ej böra

användas i lagtexten. Givet är, att stadgandet bör äga tillämpning på ett

naturföremål som är av märklig beskaffenhet, även om länsstyrelsen skulle

ba avslagit ansökan om fridlysning. Avslaget behöver ej ha föranletts av

att området ej ansetts skyddsvärt utan kan ha berott exempelvis på att en

fridlysning skulle innebära alltför stort intrång i ägarens dispositionsrätt

till fastigheten, över huvud ankommer det på vattendomstolen att pröva i

vad mån området är skyddsvärt, oavsett om frågan varit föremål för pröv­

ning hos länsstyrelsen eller ej.

14 §.

Denna paragraf torde få kompletteras såsom en följd av den föreslagna

ändringen i 2 kap. 9 §.

20

§.

Gällande rätt. Enligt 20 § 1 mom. första stycket må ej i älv, ström, å el­

ler större bäck arbete för uppförande eller förändrande av damm påbörjas,

förrän efter ansökan i den ordning som i 11 kap. sägs vattendomstolen

meddelat besked, huru och under vilka villkor arbetet må göras. Om genom

annat byggande i älv, ström, å eller större bäck märkbar inverkan kan ske

på vattenståndet eller vattnets lopp, gäller samma regel, såframt det ej är

uppenbart att varken allmän eller enskild rätt genom byggnaden förnär­

mas. Enligt andra stycket erfordras jämväl — med visst undantag beträf­

fande fiskebyggnad — domstolens prövning, om i andra fall föreligger san­

nolika skäl, att genom byggande i vatten allmän eller enskild rätt förnär­

mas.

Naturskyddsföreningens förslag och yttrandena däröver. Såsom redan be­

rörts i anslutning till huvudgrunderna för förslaget föreslår naturskydds­

föreningen, att 20 § skall kompletteras med stadgande att ingen anläggning

som förutsätter senare dämningsåtgärd i älv, ström, å eller större bäck må

påbörjas utan föregången prövning. Till närmare utveckling av sitt förslag

anför föreningen:

Det skall------------- icke vara tillåtet att på mark invid vattendraget —

den må tillhöra företagaren eller annan — påbörja något anläggningsarbete

som förutsätter att naturförhållandena i vattendraget förr eller senare änd­

ras. Även arbeten för framdragande av väg till damm eller kraftstation är

att hänföra hit, likaså utplanering för arbetarbostäder. I tydlighetens in­

tresse har särskilt angivits att förbudet omfattar såväl anläggningar av till­

fällig som anläggningar av varaktig natur. Tillstånd till åtgärder av här

76

avsett slag kan av domstolen meddelas först efter prövning av tillåtligheten

av företaget i dess helhet (jfr 11 kap. 66 §). På grund av andra punkten i

20 § första stycket blir det nya förbudet tillämpligt även på anläggning som

förutsätter annat byggande i vatten än damm.

Det kan ifrågasättas om av praktiska skäl möjlighet till undantag från

förbudet bör finnas. Befogenhet att medge undantag kunde tänkas tillkom­

ma vattenrättsdomaren. Erfarenheten av 1939 års lag om tillfällig vatten­

reglering synes dock ej uppmuntra till något sådant undantag.

Genom hänvisningarna i 3 kap. 2 och 26 § § blir det föreslagna förbudet

tillämpligt även på vattenreglering, vare sig den sker med eller utan tvångs-

delaktighet.

Beträffande remissinstansernas ställningstagande i princip till förevaran­

de förslag hänvisas till redogörelsen för huvudgrunderna i förslaget. Endast

i ett par yttranden har upptagits frågor rörande den närmare utformningen

av det ifrågasatta tillägget.

Vattenöverdomstolen anmärker, att lagtexten i förslaget icke utformats

så som föreningen i motiveringen angivit såsom eftersträvat. Avsikten är

att förbudet i 2 kap. 20 § 1 mom. första stycket första punkten på grund

av den andra punkten i samma stycke skall bli tillämpligt även på anlägg­

ning som förutsätter annat byggande i vatten än damm, och för att detta

syfte skall vinnas torde ordalagen böra ändras icke blott i första punkten

utan även i styckets andra punkt. Kammarkollegiet anför att enligt för­

slaget varje åtgärd, även den obetydligaste, som förutsätter en senare däm-

ningsåtgärd, skulle vara förbjuden. Kollegiet anser det tveksamt om grun­

derna för stadgandet kan giva anledning till så rigorösa bestämmelser. Det

avgörande är att vattendomstolarnas bedömning icke prejudiceras och detta

kan knappast ske genom exempelvis förberedande vägarbeten, uppförande

av förrådsbyggnader och arbetarbostäder; allt försåvitt arbetena är av för­

hållandevis ringa omfattning. Bestämmelserna bör antingen inskränkas till

att gälla sådana arbeten, vilka kan påverka bedömningen av den blivande

anläggningen, eller också bör ett dispensförfarande införas, som ger vat­

tenrättsdomaren befogenhet att lämna tillstånd till arbeten, vilka saknar

betydelse för bedömningen av den blivande dammen och uppdämningen.

Länsstyrelsen i Norrbottens län framhåller, att uppförandet av arbetarbo­

städer och framdragandet av vägar till ett planerat kraftstationsbygge ej

i och för sig förutsätter en senare dämningsåtgärd i vattendraget. Paragra­

fen torde i sin föreslagna lydelse ej vara tillämplig på sådana arbeten. Mot

naturskyddsföreningens uppfattning anser länsstyrelsen en sådan tolkning

riktig. Naturskyddsrådet i Gävleborgs län anför att det är av stor vikt att

stadgandet får en sådan formulering, att det knappast blir möjligt att kring­

gå. Rådet föreslår att uttrycket »som förutsätter senare dämningsåtgärd»

ändras till »som kan anses utgöra förarbete till eller eljest förutsätter senare

dämningsåtgärd».

Norrländska vattenkraftutredningens betänkande och yttrandena däröver

har såvitt avser ifrågavarande spörsmål behandlats i samband med försla­

gets allmänna grunder.

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1961

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1961

77

Departementschefen. Såsom framgår av den allmänna motiveringen före­

slår jag att förprövning enligt vattenlagen skall äga rum innan någon in­

vestering av betydelse äger rum i ett företag. Ett stadgande därom bör in­

föras i 2 kap. 20 §. Den nya bestämmelsens syfte är att motverka åtgärder

som skulle kunna binda den tillståndsgivande myndigheten vid dess fram­

tida prövning. Den bör därför begränsas till att avse arbete av större om­

fattning. Den bör vidare gälla endast arbeten på byggnad, som utgör del av

en tillämnad anläggning, såsom dammfästen, maskinstation, tilloppstunnel

eller avloppskanal. Det synes sålunda ej vara anledning att under bestäm­

melsen hänföra arbeten på sådant, som ej är lokalt och funktionellt knutet

till själva anläggningen, t. ex. arbetarbostäder och förrådsutrymmen för

bygget samt upplagsplatser för byggnadsmaterial och vägar.

Då den föreslagna bestämmelsen synes böra bli tillämplig ej blott i fall som

avses i första stycket av paragrafens 1 mom. utan även i andra styckets fall,

torde den nya regeln böra upptagas i ett särskilt mom. som inskjutes mellan

nuvarande 1 och 2 mom. I samband därmed bör nuvarande 2 mom. jämkas

i redaktionellt hänseende.

31 §.

Med hänsyn till vad som föreslagits beträffande 9 § torde förevarande

paragraf få kompletteras, så att det uttryckligen framgår att kronan, kom­

mun eller hushållningssällskap kan påkalla hushållningsbestämmelser för

ändamål som omförmäles i 9 §. Eftersom tillägget anknyter till 9 § är det

uppenbart, att hushållningssällskap har initiativrätt allenast i den mån

sådan föreligger enligt 9 §.

36 §.

Gällande rätt. I denna paragraf meddelas bestämmelser om rensning, som

är erforderlig för bibehållande av vattens djup eller läge. Första stycket in­

nehåller bestämmelser om själva rensningen. I andra stycket stadgas om

uppläggande av rensningsmassorna. Om ej avsevärda olägenheter vållas

därav, får massorna uppläggas på närmaste strand eller föras till lämpligt

ställe i närheten. Lider markens ägare men av upplaget, skall han ha er­

sättning enligt de bestämmelser som meddelas i 9 kap.

Naturskyddsföreningens förslag och yttrandena däröver. Naturskydds­

föreningen framhåller i sin promemoria, att ingen annan begränsning för

rätt till upplag av rensningsmassor gäller än att avsevärda olägenheter ej

må vållas därav. Såsom förutsättning för dylik rätt bör dock gälla, att det

verkligen är påkallat att uppläggning sker på angivet sätt. Dessutom bör

den rensande självfallet vara pliktig alt vidtaga åtgärder för att motverka

intrång i allmänna eller enskilda intressen, vare sig han lägger upplaget på

egen eller annans mark. Eu gräns bör dock här liksom eljest gälla, nämli­

gen att åtgärderna ej må draga oskälig kostnad, överensstämmelse ernås

härigenom med det grundläggande stadgandet i 2 kap. 2 §. Om likväl olä­

genhet åsamkas markens ägare eller annan, skall givetvis ersättning utgå.

österbygdens och Söderbygdens vattendomstolar uttalar, att cn skärp­

78

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1961

ning av bestämmelserna i denna paragraf är välmotiverad med hänsyn till

förekomna försummelser. Vattenöverdomstolen anmärker, att det i försla­

get använda uttrycket »annan» kan, såsom framgår av förslaget till änd­

ring av 2 kap. 2 §, giva anledning till missförstånd i riktning mot en allt­

för vidsträckt tolkning, som icke har stöd i vattenlagens bestämmelser. Om

avsikten — såsom måste antagas — icke är att vidga kretsen av ersättnings-

berättigade, torde i stället efter mönster av stadgandet i 3 § första stycket

kunna upptagas föreskrift av innehåll att, om men av upplaget likväl skul­

le uppstå, ersättning skall utgå efter ty i 9 kap. skils. Kammarkollegiet an­

för, att enligt kollegiets uppfattning massornas uppläggning numera er­

bjuder många problem särskilt med tanke på landskapsvården. En lagänd­

ring, som ger möjlighet för allmänna eller enskilda intressen att påkalla åt­

gärder till motverkande av intrång genom uppläggning av massor är därför

behövlig. Däremot förefaller det tveksamt, om det är lämpligt att begränsa

rätten att upplägga massorna på annans mark till det fallet att det »är på­

kallat». Det kan förhålla sig så, att massuppläggningen kan ske på företa­

garens egen mark men att detta skulle förfula landskapsbilden eller för­

dyra uppläggningen, under det att en uppläggning på annans mark skulle

ställa sig billigare och tillåta att massorna på lämpligt sätt inpassades i

landskapsbilden. Kollegiet är därför av den uppfattningen att uttrycket »om

det är påkallat» antingen bör utgå eller också närmare bestämmas, exempel­

vis »om sådan uppläggning är påkallad av allmänna eller enskilda intressen

av någon betydenhet». Naturskyddsrådet i Gävleborgs län anmärker, att

förslaget liksom enligt gällande rätt medger uppläggning av jord, om ej av­

sevärda olägenheter vållas därav. Rådet föreslår en viss skärpning genom

att formuleringen ändras till »om ej olägenheter av någon betydelse vållas

därav».

Departementschefen. I enlighet med det framlagda förslaget torde före­

varande stadgande böra kompletteras så, att såsom särskilt villkor för att

rensningsmassor skall få uppläggas föreskrives, att upplaget verkligen är

påkallat. Uttrycket »påkallat» — som får anses ha i huvudsak samma inne­

börd som de i 2 kap. 14 § använda uttrycken »tarvas» och »prövas nödigt»

— torde även utan den av kammarkollegiet förordade närmare bestäm­

ningen kunna anses ha den betydelsen, att tvångsrätten får tagas i anspråk,

om upplag på företagarens egen mark skulle väsentligt förfula landskaps­

bilden eller fördyra uppläggningen (jfr prop. 1952: 52 s. 124 ff och 130).

Naturskyddsrådet i Gävleborgs län har förordat den ytterligare skärpning­

en, att det i den gällande lydelsen begagnade uttrycket »avsevärda olägen­

heter» skall ändras till »olägenheter av någon betydelse». Den gällande ly­

delsen synes dock giva ett riktigare uttryck för den avvägning som bör ske.

Enligt gällande lag kräves ej förprövning för utnyttjande av möjlighe­

ten till upplag av rensningsmassor. Det synes emellertid rimligt att mar­

kens ägare i förväg underrättas om upplaget. Stadgande härom torde böra

införas i paragrafen.

79

Naturskyddsföreningens förslag till bestämmelse om skyldighet för ren­

sande att vidtaga skadeförebyggande åtgärder kan jag i huvudsak godtaga.

Bestämmelsen om ersättning för intrång genom upplag av rensningsmassor

kan lämpligen utformas i överensstämmelse med vattenöverdomstolens för­

slag.

De nya bestämmelserna i förevarande paragraf blir på grund av hänvis-

ningar i 3 kap. 10 § och 5 kap. 9 § tillämpliga även i fråga om rensningar

för vattenreglering och allmän farled.

6 KAP.

26 §.

I denna paragraf torde böra vidtagas jämkningar motsvarande dem som

föreslagits beträffande 2 kap. 36 §.

7 KAP.

5 §.

Gällande rätt. Denna paragraf innehåller bestämmelser om upplag av

jord, som uppkastas ur dike. Jorden må läggas vid sidan av diket eller fö­

ras till lämpligt ställe i närheten; dock får jorden ej läggas så att vattnets

avrinnande hindras eller fara uppstår för ras. Om markens ägare vill göra

sig dikesjorden till godo, äger han rätt därtill. Om han ej vill det, är den

dikande berättigad att bortföra jorden. Lider markens ägare men av upp­

laget, skall ersättning enligt bestämmelserna i 9 kap. utgå.

Naturskyddsföreningens förslag och yttrandena däröver. Naturskydds­

föreningen har föreslagit vissa jämkningar i denna paragraf i nära över­

ensstämmelse med dem som föreslagits beträffande 2 kap. 36 §.

Västerbygdens vattendomstol anser att den föreslagna inskränkningen

kommer att vålla onödiga svårigheter. Det gäller oftast markägare, som

själv tår nytta av grävningen och kanske kan tillgodogöra sig det mesta av

jorden. Att icke få uppkasta dikesjorden på sidan av diket utan att det sär­

skilt utredes, huruvida denna åtgärd är påkallad, kommer säkerligen icke

att vinna förståelse hos därav närmast berörda. Om en dylik bestämmelse

vore önskvärd för vattenavledningsföretag, kunde lämpligen hänvisning

ske i 7 kap. 41 § till den föreslagna bestämmelsen i 2 kap. 36 §. Emellertid

förefaller det tveksamt om ett förhållande, som måste betraktas såsom nor­

malt, nämligen att massor lägges vid sidan av upptagningsplatsen, skulle

få förekomma allenast om det prövats vara påkallat i det särskilda fallet.

Det synes vara tillräckligt, om därvid fordras att ej avsevärda olägenheter

vållas genom uppläggningen. Däremot skall givetvis krävas, att vid behov

sådana rimliga åtgärder vidtages, att upplaget blir så litet störande som

möjligt i omgivningen. Även vattenöverdomstolcn ifrågasätter — i anslut­

ning till vad Västerbygdens vattendomstol anfört — om det är befogat att

Kungl. Maj.ts proposition nr 13 år 1961

80

på sätt föreslagits inskränka möjligheterna att upplägga dikesjord, speciellt

när det är fråga om egen mark. Kammarkollegiet anser att uttrycket »om

det är påkallat» är obehövligt och utan olägenhet kan utgå.

Departementschefen. Med hänsyn till vad som anförts vid remissbehand­

lingen torde naturskyddsföreningens förslag i fråga om denna paragraf

böra något modifieras. Såsom begränsning i rätten till upplag bör stadgas,

att jorden ej må läggas så, att vattnets avrinnande hindras eller fara upp­

står för ras eller eljest avsevärd olägenhet uppkommer. Därjämte torde

emellertid böra införas en bestämmelse om att markens ägare i förväg skall

underrättas. Vidare bör ersättningsregeln jämkas i likhet med vad som

skett i 2 kap. 36 § och 6 kap. 26 §. Enligt 7 kap. 48 § samt 8 kap. 7 och 31 §§

kommer de nya reglerna att gälla även i fråga om rensning för marks torr­

läggning och, i tillämpliga delar, beträffande avloppsledningar.

39 §.

Denna paragraf, som innehåller regler om tillåtligheten av vattenavled-

ningsföretag, torde böra kompletteras på samma sätt som föreslagits be­

träffande 2 kap. 3 §. Enligt 7 kap. 49 § blir ändringen tillämplig även på

invallningsföretag.

Kungl. Maj.ts proposition nr 13 år 1961

11 KAP.

106 §.

Gällande rätt. Denna paragraf innehåller en hänvisning till åtskilliga be­

stämmelser ill kap. rörande rättegången vid vattendomstolarna, vilka skall

tillämpas även å måls behandling i vattenöverdomstolen. I anslutning där­

till finnes i paragrafen intagna bestämmelser om, jämte annat, vissa dom-

stolskostnader i vattenöverdomstolen.

Rörande parts skyldighet att betaia motparts kostnader för rättegången i

överinstanserna saknas för närvarande bestämmelser i vattenlagen. På

grund härav kommer jämlikt hänvisningen ill kap. 1 § sista stycket vat­

tenlagen i detta hänseende att gälla samma regler i vattenmålen som i van­

liga rättegångsmål.

Departementschefen. Enligt vad jag anfört i den allmänna motiveringen

bör i fråga om rättegångskostnaderna i vattenöverdomstolen och högsta

domstolen — med avsteg från vad som gäller i vanliga rättegångsmål — in­

föras den regeln, att sökanden i princip skall vidkännas sina egna kostna­

der liksom sådana kostnader som åsamkas motpart genom att sökanden

fullföljt talan. Regeln torde emellertid ej böra göras tillämplig på alla ty­

per av ansökningsmål. Sålunda torde det ej vara anledning att i detta sam­

manhang ändra de grunder som gäller för företag enligt 5, 6, 7 och 8 kap.

vattenlagen. Jag vill förorda, att de nya reglerna göres tillämpliga på mål

81

om bestämmande av ersättning för rätt att jämlikt 1 kap. 14 § vattenlagen

taga strömfall i anspråk ävensom på mål om byggande i vatten, vattenreg­

lering och vattentäkt eller alltså i fråga om de ansökningsmål, som är upp­

räknade i 11 kap. 17 § 1—11.

Förbehåll för rättegångsmissbruk m. m. torde böra ske genom en hän­

visning till 18 kap. 6 och 8 §§ rättegångsbalken.

Den föreslagna nya bestämmelsen kan lämpligen upptagas såsom ett sär­

skilt stycke ill kap. 106 § vattenlagen, i vilken paragraf vissa andra frågor

rörande rättegången i vattenöverdomstolen behandlas. Det nya stycket bör

inskjutas mellan de nuvarande första och andra styckena. På grund av hän­

visning i 108 § blir den nya bestämmelsen tillämplig även vid rättegången

i högsta domstolen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 13 år 1961

13 KAP.

8 och 11 §§.

Dessa båda paragrafer, som avser handräckning och straffansvar, bör

kompletteras med anledning av ändringen i 2 kap. 20 §. Samtidigt bör 11 §

jämkas i redaktionellt hänseende.

övergångsbestämmelserna

Den nya lagstiftningen torde få träda i kraft den 1 juli 1961. Äldre lag

bör gälla beträffande mål eller ärende, som vid ikraftträdandet redan av­

gjorts i första instans. Vidare bör arbete enligt 2 kap. 20 § 2 mom. nya lydel­

sen, som påbörjats före ikraftträdandet, få fortsättas efter särskilt tillstånd,

i den mån vattendomstolen icke i vanlig ordning prövat byggnadsfrågan.

Frågan om sådant tillstånd torde böra prövas främst med hänsyn till rå­

dande läge på arbetsmarknaden och därmed sammanhängande förhållan­

den. Såsom prövningsmyndighet bör därför lämpligen länsstyrelsen funge­

ra. Länsstyrelsen bör från vattenrättsdomaren inhämta sådana upplysning­

ar rörande vattenmålet, som kan vara av betydelse för tillståndsfrågans be­

dömande.

Enligt vad i det föregående anförts föreligger nu förslag till lag om änd­

ring i vattenlagen.

Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över lagförslaget, av

den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar (bilaga A), måtte för det i 87 §

regei ingsformen avsedda ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemstäl­

lan bifaller Hans Kungl. Höghet Regenten.

Ur protokollet:

Margit Hirén

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1961

83

(Gällande lydelse)

Prövas byggnad i vatten vara av

synnerlig betydelse för näringslivet

eller för orten eller eljest från all­

män synpunkt, må Konungen, ändå

att hinder mot byggnaden skulle mö­

ta av vad i första och andra stycke­

na sägs, efter hemställan av vatten­

domstolen på sätt i 20 § 2 mom.

stadgas, lämna medgivande till bygg­

naden.

Om byggande-------------------------------

9

Kronan, kommun eller hushåll­

ningssällskap äge rätt att i eller in­

vid vattendrag, där till följd av na­

turförhållandena eller uppförd bygg­

nad fiskens upp- och nedgång hind­

ras, för fiskens framkomst anordna

särskild fiskväg eller eljest vidtaga

anstalter för fiskets befrämjande

ävensom taga i anspråk det vatten,

som för ändamålet erfordras. Beträf­

fande företag, som nu nämnts, gälle

vad angående byggande i vatten i

denna lag finnes föreskrivet; dock

utgöre bestämmelserna i 3 § första

stycket icke hinder för sådant före­

tag, där ej genom detsamma synner­

ligt men tillskyndas den, som äger

råda över vattnet, eller annan.

Vad nu stadgats skall äga motsva­

rande tillämpning i fråga om utvid­

gande eller förbättrande av befintlig

fiskväg eller annan anordning till fis­

kets befrämjande.

minskad trevnad för närboende eller

betydande förlust ur naturskydds­

synpunkt är att befara.

Prövas byggnad i vatten vara av

synnerlig betydelse för näringslivet

eller för orten eller eljest från allmän

synpunkt, må Konungen, ändå att

hinder mot byggnaden skulle möta

av vad i första och andra styckena

sägs, efter hemställan av vattendom­

stolen på sätt i 20 § 3 mom. stadgas,

lämna medgivande till byggnaden.

--------------------------------finnes stadgat.

§•

Kronan, kommun eller hushåll­

ningssällskap äge rätt att i eller in­

vid vattendrag, där till följd av na­

turförhållandena eller uppförd bygg­

nad fiskens upp- och nedgång hind­

ras, för fiskens framkomst anordna

särskild fiskväg eller eljest vidtaga

anstalter för fiskets befrämjande

ävensom taga i anspråk det vatten,

som för ändamålet erfordras. Vad nu

sagts skall jämväl gälla i fråga om

utvidgande eller förbättrande av be­

fintlig fiskväg eller annan anordning

till fiskets befrämjande.

Kronan eller kommun äge ock rätt

att i eller invid vattenområde utföra

åtgärd som finnes önskvärd ur na­

turskydds- eller hälsosynpunkt samt

taga i anspråk för sådant ändamål

erforderligt vatten.

Beträffande företag, som avses i

första eller andra stycket, gälle vad

i denna lag finnes föreskrivet angå­

ende byggande i vatten; dock skall i

stället för bestämmelserna i 3 § förs­

ta stycket gälla, att företaget ej må

utföras, om det medför skada eller

(Föreslagen lydelse)

Kungl. Maj.ts proposition nr 13 år 1961

85

(Gällande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

Där vid-----------------

Erfordras till--------

motsvarande tillämpning.

— — finnes föreskrivet.

1 mom. Ej må

Äro i

Tarvas till

Där någon

2 mom. Finner vattendomstolen

vid prövning, som i 1 mom. sägs, till-

ämnad byggnad, mot vilken hinder

skulle möta av bestämmelserna i 3 §

första och andra styckena, med hän­

syn till stadgandet i tredje stycket i

samma § ändock böra tillåtas, skall

frågan därom av domstolen hemstäl­

las Konungens avgörande.

31

Ägare av byggnad i vatten må, vare

sig särskilda regler för vattenhushåll­

ningen vid byggnaden blivit medde­

lade eller icke, hos vattendomstolen

söka fastställande av ändrade eller

nya bestämmelser i ämnet. Enahanda

rätt tillkomme ock annan än bygg­

nadens ägare för bättre utnyttjande

av vattenkraften i honom tillhörigt

strömfall. Ärende, som nu nämnts,

prövas i enlighet med de för byggan­

de i vatten stadgade grunder, och gäl-

le om verkan av vattendomstolens

beslut i tillämpliga delar vad ovan

finnes sagt beträffande beslut i bygg-

nadsmål.

Saknas beträffande

byggnaden förnärmas.

vattnets lopp.

av arbetet,

sådan prövning.

2 mom. I fall, då enligt 1 mom.

byggande i vatten ej må ske utan vat­

tendomstolens prövning, må ej heller

annat arbete av större omfattning å

samma anläggning påbörjas förrän

dylik prövning ägt rum.

3 mom. Finner vattendomstolen

vid prövning, som i denna § sägs, till-

ämnad byggnad, mot vilken hinder

skulle möta av bestämmelserna i 3 §

första och andra styckena, med hän­

syn till stadgandet i tredje stycket i

samma § ändock böra tillåtas, skall

frågan därom av domstolen hemstäl­

las Konungens avgörande.

§•

Ägare av byggnad i vatten må, va­

re sig särskilda regler för vattenhus­

hållningen vid byggnaden blivit med­

delade eller icke, hos vattendomsto­

len söka fastställande av ändrade el­

ler nya bestämmelser i ämnet. Ena­

handa rätt tillkomme ock annan än

byggnadens ägare för bättre utnytt­

jande av vattenkraften i honom till­

hörigt strömfall samt kronan, kom­

mun eller hushållningssällskap för

ändamål som omförmälas i 9 §. Ären­

de, som nu nämnts, prövas i enlig­

het med de för byggande i vatten

stadgade grunder, och gälle om ver­

kan av vattendomstolens beslut i till­

lämpliga delar vad ovan finnes sagt

beträffande beslut i byggnadsmål.

-------------— -- ------ förebygga skadan.

20

§.

0

Bihang titt riksdagens protokoll 1961. 1 saml.

.Yr

1.

86

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1961

(Gällande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

36 §.

Rensning, som — —------------------

Jord eller annat, som vid rensning

upptages, må, om ej avsevärda olä­

genheter vållas därav, uppläggas på

närmaste strand eller föras till lämp­

ligt ställe i närheten.

Lider markens

ägare men av upplaget, njute ersätt­

ning, som

i 9 kap. sägs.

----------- — motsvarande tillämpning.

Jord eller annat, som vid rensning

upptages, må, om

det är påkallat och

ej avsevärda olägenheter vållas där­

av, uppläggas på närmaste strand el­

ler föras till lämpligt ställe i närhe­

ten;

dock skall markens ägare förut

därom underrättas. Till motverkande

av skada och intrång för allmänna el­

ler enskilda intressen skola vidtagas

erforderliga åtgärder, som ej föranle­

da oskälig kostnad. För skada och in­

trång, som likväl uppkommer, skall

ersättning givas efter vad

i 9 kap.

sägs.

6 KAP.

26 §.

Rensning, som---------------------------

Jord eller annat, som vid rensning­

en upptages, må, om ej avsevärda olä­

genheter vållas därav, uppläggas på

närmaste strand eller föras till lämp­

ligt ställe i närheten; dock skall mar­

kens ägare

genast

därom underrät­

tas.

Lider han men av upplaget, njute

ersättning därför,

efter ty i lagen om

flottning i allmän flottled stadgas

med avseende å ersättning för flott-

ningsskada.

---------------- motsvarande tillämpning.

Jord eller annat, som vid rensning­

en upptages, må, om

det är påkallat

och

ej avsevärda olägenheter vållas

därav, uppläggas på närmaste strand

eller föras till lämpligt ställe i när­

heten; dock skall markens ägare

för­

ut

därom underrättas.

Till motver­

kande av skada och intrång för all­

männa eller enskilda intressen skola

vidtagas erforderliga åtgärder, som

ej föranleda oskälig kostnad. För ska­

da och intrång, som likväl uppkom­

mer, skall ersättning givas

efter ty i

lagen om flottning i allmän flottled

stadgas med avseende å ersättning

för flottningsskada.

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1961

87

(Gällande lydelse)

(Föreslagen Ig delse)

7 KAP.

5

Jord, som uppkastas ur dike, må

läggas vid sidan av diket eller föras

till lämpligt ställe i närheten; dock

må jorden ej läggas så, att vattnets

avrinnande hindras eller fara uppstår

för ras. Vill

markens ägare

göra sig

dikesjorden till godo, äge rätt därtill;

vill han det ej, vare den dikande be­

rättigad att bortföra jorden.

Lider

markens ägare men av upplaget, nju-

te ersättning, som

i 9 kap. sägs.

39

Skulle åtgärd, som i 37 § sägs, ha­

va till följd, att större fabrik eller an­

nan anläggning, varav många hava

uppehälle, måste nedläggas eller dess

drift väsentligt minskas eller att fis­

kerinäring av större betydenhet lider

väsentligt förfång, må åtgärden, än­

då att nyttan uppgår till värde, som

i 38 § omförmäles, icke ske. Lag sam­

ma vare, där genom dylik åtgärd

skulle förorsakas sådan bestående

ändring av naturförhållandena, vari­

genom väsentligt minskad trevnad

för närboende eller betydande förlust

för landets djur- eller växtvärld

är

att befara.

§•

Jord, som uppkastas ur dike, må

läggas vid sidan av diket eller föras

till lämpligt ställe i närheten; dock

må jorden ej läggas så, att vattnets

avrinnande hindras eller fara upp­

står för ras

eller eljest avsevärd olä­

genhet uppkommer. Markens ägare

skall i förväg underrättas.

Vill

denne

göra sig dikesjorden till godo, äge rätt

därtill; vill han det ej, vare den di­

kande berättigad att bortföra jorden.

För skada och intrång av upplaget

skall ersättning givas efter vad

i 9

kap. sägs.

§.

Skulle åtgärd, som i 37 § sägs, ha­

va till följd, att större fabrik eller an­

nan anläggning, varav många hava

uppehälle, måste nedläggas eller dess

drift väsentligt minskas eller att

så­

dan

fiskerinäring

eller annan näring

som är av

större betydenhet lider vä­

sentligt förfång

eller att befolkningen

eljest får sina levnadsförhållanden

väsentligt försämrade,

må åtgärden,

ändå att nyttan uppgår till värde,

som i 38 § omförmäles, icke ske.

Lag samma vare, där genom dylik åt­

gärd skulle förorsakas sådan bestå­

ende ändring av naturförhållandena,

varigenom väsentligt minskad trev­

nad för närboende eller betydande

förlust

ur naturskyddssynpunkt

är

att befara.

Prövas företaget

till företaget.

88

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1961

(Gällande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

11 KAP.

Bestämmelserna i

Vattenöverdomstolen må

Då på--------—---------—

Med avseende — —-----

106 §.

- —------------ — — behandling därstädes.

1 mål som avses i 17 § 1—11 skall

sökanden, där ej annat föranledes av

18 kap. 6 och 8 §§ rättegångsbalken,

städse själv vidkännas sina kostnader

i vattenöverdomstolen, så ock kost­

nad som åsamkas motpart genom att

sökanden fullföljt talan.

----------------------- motsvarande tillämpning.

----------- —---------------------- - fullföljt talan.

--------------- — -- ---------------- av statsverket.

VA KAP.

8

§•

Bygger någon i vatten eller anläg­

ger någon vattentäkt

utan föregång­

en prövning i laga ordning, varige­

nom medgivande till arbetet erhållits,

och

finnas förhållandena

uppenbar­

ligen vara sådana, att dylik prövning

skolat enligt stadgande i denna lag

föregå, äge överexekutor förbjuda ar­

betets fortsättande, intill dess sådan

prövning ägt rum, så ock, när skäl

därtill äro, förordna om handräck­

ning till rättelse i vad olagligen skett.

Där byggande------------------------------

Vad ovan-------------------------------- —

I fråga ----------------------------------------

Om någon bygger i vatten eller el­

jest utför arbete å anläggning, som

avser byggande i vatten, eller anläg­

ger vattentäkt

utan föregången pröv­

ning i laga ordning, varigenom med­

givande till arbetet erhållits, och

för­

hållandena finnas

uppenbarligen va­

ra sådana, att dylik prövning skolat

enligt stadgande i denna lag föregå,

äge överexekutor förbjuda arbetets

fortsättande, intill dess sådan pröv­

ning ägt rum, så ock, när skäl där­

till äro, förordna om handräckning

till rättelse i vad olagligen skett.

----------------------------------- rätt kränkes.

----------------------------- därvid meddelats.

--------—--------- -—--------avsedda fall.

11

§•

Den, som mot bestämmelserna i 2 Den, som mot bestämmelserna i 2

kap. 20 § första eller andra stycket kap. 20 § /

mom.

första eller andra

89

Kungl. Maj.ts proposition nr 13 år 1961

bygger i vatten utan därtill av vatten­

domstolen lämnat medgivande

eller mot — —--------------------- -------

eller mot föreskriften i 2 kap. 20 §

tredje stycket underlåter att söka

vattendomstolens godkännande av

verkställd ändring å byggnad i vat­

ten

(Gällande lydelse)

eller mot------------------------------------

Till samma---------------------------------

stycket bygger i vatten utan därtill

av vattendomstolen lämnat medgi­

vande

-— -------------------------stadgad ordning

eller mot föreskriften i 2 kap. 20 §

1 mom.

tredje stycket underlåter att

söka vattendomstolens godkännande

av verkställd ändring å byggnad i

vatten

eller mot vad i 2 kap. 20 § 2 mom.

finnes stadgat utan medgivande ut­

för arbete som där avses

----------------------------------- sex månader.

-------- —-------- - -—38 § fjärde stycket.

(Föreslagen lydelse)

Denna lag tråder i kraft den 1 juli

1961.

Lagen äger ej tillämpning beträf­

fande mål eller ärende, som av vat­

tendomstol eller synemän avgjorts fö­

re ikraftträdandet.

Har arbete, som avses i 2 kap.

20 § 2 mom. nya lagen, påbörjats fö­

re ikraftträdandet, må arbetet, ändå

att prövning av vattendomstol ej ägt

rum, fortsättas i den omfattning som

medgives av länsstyrelsen.

90

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1961

Bilaga

B

Vid Svenska naturskyddsföreningens promemoria fogat utkast till

Lag om ändring i vissa delar av vattenlagen

Härigenom förordnas, att 1 kap. 6 §, 2 kap. 2, 3, 9, 12, 14, 20, 31 och 36 §§,

4 kap. 13 och 15 §§, 7 kap. 5, 39 och 46 §§ och 13 kap. 8 och 11 §§ vattenla­

gen skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

1 KAP.

6

§•

Tages i vattendrag, där kungsådra finnes, vatten i anspråk för inrättande,

utvidgande eller förbättrande av allmän farled eller allmän flottled eller

för torrläggning eller bevattning av mark eller för fiskets tillgodoseende

eller eljest för naturskgddsändamål eller för allmänna hälsovården, vare

ägare av strömfall eller annat område i vattendraget pliktig att utan gott-

görelse underkasta sig därigenom uppkommen förlust i vattenmängd, i den

mån förlusten tillsammans med det vatten, som förut utan att. ersättning

därför utgått må hava tagits i anspråk för ändamal, som nyss nämnts, icke

överstiger en tredjedel av den i varje tidsmoment framrinnande vattenmäng­

den. Där viss-------- — tredje stycket.

Om för — — — utan ersättning.

Därest genom------- — vunna ökningen.

2 KAP.

2 §-..

Byggnad i vatten skall göras så, att ändamålet må utan oskälig kostnad

vinnas med minsta intrång och olägenhet för allmänna och enskilda in­

tressen.

Vid tillämpning av första stycket skall särskild hänsyn tagas till natur­

skyddssynpunkten.

3 §.

Ej må-------------9 kap. skils.

Skulle byggande i vatten hava till följd, att ett avsevärt antal bofasta

personer berövas sina bostäder, eller att större fabrik eller annan anlägg­

ning, varav många hava uppehälle, måste nedläggas eller dess drift vä­

sentligt minskas, eller att odlad jord till en efter ortsförhållandena bety­

dande omfattning sättes under vatten eller eljest väsentligt skadas, eller att

fiskerinäring av större betydenhet lider väsentligt förfång, må byggnaden,

ändå att nyttan uppgår till värde, som ovan sagts, icke ske. Lag samma

vare, där genom byggande i vatten skulle förorsakas sådan bestående änd­

ring’av naturförhållandena, varigenom betydande förlust för landskapsbil­

den, väsentligt minskad trevnad för närboende, annan avsevärd olägenhet

för landsdelen eller eljest betydande förlust ur naturskyddssynpunkt, så­

som för djur- eller växtvärlden, är att befara. Vid bedömande av allmänna

Kungl. Maj.ts proposition nr 13 år 1961

91

olägenheter skall hänsyn i görlig mån tagas jämväl till vad andra företag

inom samma och närliggande nederbördsområden förorsakat eller kunna

komma att förorsaka.

Prövas byggnad i vatten vara av synnerlig betydelse för näringslivet eller

för orten eller eljest från allmän synpunkt, må Konungen, ändå att hinder

mot byggnaden skulle möta av vad i första och andra styckena sägs, efter

hemställan av vattendomstolen på sätt i 20 § 2 mom. stadgas, lämna med­

givande till byggnaden. Har Konungen med riksdagen förklarat, att av

hänsyn till allmänna intressen byggande i strid mot andra stycket ej må

äga rum, må undantag medgivas allenast efter samtycke av riksdagen.

Om byggande,------------ finnes stadgat.

9 §•

Kronan, kommun------- - — eller annan.

Vad nu------------fiskets befrämjande.

Kronan eller kommun äge ock rätt att enligt vad i första stycket är

stadgat utföra åtgärd, som finnes önskvärd för att befrämja djur- eller

växtlivet eller motverka olägenheter ur naturskydds- eller hälsosynpunkt,

såframt åtgärden ej medför skada eller olägenhet som står i missförhållande

till nyttan.

12

§.

Ej må------------ mån förnärmas.

Såvitt angår särskilda naturminnen skall iakttagas att, även om de ej bli­

vit i laga ordning fridlysta, till bevarande därav vid byggande i vatten böra

vidtagas sådana anordningar som utan oskälig kostnad må anses för ända­

målet lämpliga.

14 §.

Tarvas för ändamålsenligt tillgodogörande av vatten eller i fall som avses

i 9 §, att å annan tillhörig fastighet lägges damm------------ är stadgat.

Där vid------------ motsvarande tillämpning.

Erfordras till------------ finnes föreskrivet.

20

§.

1 mom. Ej må arbete för uppförande eller förändrande av damm i älv,

ström, å eller större bäck ej heller för annan anläggning av tillfällig eller

varaktig natur, som förutsätter senare dämningsåtgärd i dylikt vattendrag,

påbörjas, förrän —---------- byggnaden förnärmas.

Äro i------- - — vattnets lopp.

Tarvas till------------ av arbetet.

Där någon------------ sådan prövning.

2 mom. Finner vattendomstolen — — -—- Konungens avgörande.

31 §.

Ägare av byggnad i vatten må, vare sig särskilda regler för vattenhus­

hållningen vid byggnaden blivit meddelade eller icke, hos vattendomstolen

söka fastställande av ändrade eller nya bestämmelser i ämnet. Enahanda

rätt tillkomine ock annan än byggnadens ägare för bättre utnyttjande av

vattenkraften i honom tillhörigt strömfall samt kronan, kommun eller hus­

hållningssällskap för ändamål som omförmäles i 9 §. Ärende, som------------

i byggnadsmål.

Saknas beträffande — — — förebygga skadan.

92

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1961

36 §.

Rensning, som — — — motsvarande tillämpning.

Jord eller annat, som vid rensning upptages, må, om det är påkallat och

ej avsevärda olägenheter vållas därav, uppläggas på närmaste strand eller

föras till lämpligt ställe i närheten. Där så sker, skola till motverkande av

intrång i allmänna eller enskilda intressen vidtagas erforderliga åtgärder

som ej föranleda oskälig kostnad. Lider likväl markens ägare eller annan

men av upplaget, njute ersättning som i 9 kap. sägs.

4 KAP.

13 §.

Där fråga------------ slutligen avgjorts.

Har Konungen med riksdagen förklarat, att reglering av vattnets avrin­

ning ur vissa vattenområden ej får äga rum till men för allmänna intressen,

må undantag medgivas allenast efter samtycke av riksdagen.

15 §.

Influtna avgifter skola efter de närmare bestämmelser, som härutinnan

meddelas av Konungen, användas dels till förebyggande eller minskande av

skada eller olägenhet, som vållas genom företaget och för vilken ersätt­

ning icke blivit av vattendomstolen bestämd, samt till gottgörelse för sådan

skada eller olägenhet, dels ock för tillgodoseende av annat ändamål beträf­

fande den bygd, som beröres av företaget, såsom jordbrukets främjande

särskilt genom jords torrläggning eller beredande av tillgång till elektrisk

kraft för samfärdsel, jordbruk, hantverk eller småindustri eller eljest för

befolkningens behov eller för naturskyddsändamål.

7 KAP.

5 §•

Jord, som uppkastas ur dike, må, om det är påkallat, läggas vid sidan av

diket eller föras till lämpligt ställe i närheten. Där så sker, skola till mot­

verkande av intrång i allmänna eller enskilda intressen vidtagas erforderliga

åtgärder, som ej föranleda oskälig kostnad. Ej må jorden läggas så att

vattnets avrinnande hindras eller fara uppstår för ras. Vill markens ägare

göra sig dikesjorden till godo, äge rätt därtill. Vill han

det ej, vare den

dikande berättigad att bortföra jorden. Lider markens ägare eller annan men

av upplaget, njute ersättning, som i 9 kap. sägs.

39 §.

Skulle åtgärd, som i 37 § sägs, hava till följd, att större fabrik eller annan

anläggning, varav många hava uppehälle, måste nedläggas eller dess drift

väsentligt minskas eller att fiskerinäring av större betydenhet lider väsent­

ligt förfång, må åtgärden, ändå att nyttan uppgår till värde, som i 38 §

omförmäles, icke ske. Lag samma vare, där genom dylik åtgärd skulle

förorsakas sådan bestående ändring av naturförhållandena, varigenom bety­

dande förlust för landskapsbilden, väsentligt minskad trevnad för närbo­

ende, annan avsevärd olägenhet för landsdelen eller eljest betydande för­

lust ur naturskyddssynpunkt, såsom för djur- eller växtvärlden, är att be­

fara. Vid bedömande av allmänna olägenheter skall hänsyn i görlig mån

tagas jämväl till vad andra företag inom samma och närliggande nederbörds­

områden förorsakat eller kunna komma att förorsaka.

Prövas företaget vara av synnerlig betydelse för jordbruksnäringen eller

för orten eller eljest från allmän synpunkt, må Konungen, ändå att hinder

mot företaget skulle möta av bestämmelserna i 38 § eller vad i denna § är

stadgat, efter hemställan av vattendomstolen på sätt i 46 § sägs lämna

medgivande till företaget. Har Konungen med riksdagen förklarat, att av

hänsyn till allmänna intressen åtgärd i strid mot första stycket ej må äga

rum, må undantag medgivas allenast efter samtycke av riksdagen.

46 §.

Är fråga--------— ordning, vattendomstolen.

Finner vattendomstolen------------ Konungens avgörande.

Har Konungen med riksdagen förklarat, att sänkning eller reglering av

vattnets avrinning ej må äga rum till men för allmänna intressen, må

undantag medgivas allenast efter samtycke av riksdagen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 13 år 1961

93

13 KAP.

8

§.

Bygger någon i vatten eller vidtager anläggningsåtgärd, som förutsätter

senare ändring av vattenförhållandena, eller anlägger någon vattentäkt utan

föregången prövning i laga ordning, varigenom medgivande till arbetet er­

hållits, och finnas förhållandena uppenbarligen vara sådana, att dylik

prövning skolat enligt stadgande i denna lag föregå, äge överexekutor för­

bjuda arbetets fortsättande, intill dess sådan prövning ägt rum, så ock, när

skäl därtill äro, förordna om handräckning till rättelse i vad olagligen skett.

Där byggande------------ rätt kränkes.

Vad ovan-----— — därvid meddelats.

I fråga — -— — avsedda fall.

11

§•

Den, som mot bestämmelserna i 2 kap. 20 § första eller andra stycket

bygger i vatten eller som vidtager anläggningsåtgärd, varom förmäles i förs­

ta stycket av nämnda §, utan därtill av vattendomstolen lämnat medgivande

eller mot —------- 45 § omförmäles,

skall, där han insett eller skäligen bort inse, att jämlikt åberopade lagrum

medgivande eller godkännande, som nu nämnts, varit erforderligt, straffas

med dagsböter eller fängelse i högst sex månader.

Till samma------------8 kap. 37 §.

Denna lag träder i kraft den

Har medgivande att bebygga strömfall givits enligt äldre lag eller ström­

fall eljest lagligen bebyggts före nya lagens ikraftträdande, vare strömfal­

lets ägare ej på grund av 1 kap. 6 § nya lydelsen skyldig att utan gottgörelse

underkasta sig förlust i vattenmängd i vidare mån ån tidigare enligt 1 kap.

12

§.

Vad i 2 kap. 20 § nya lydelsen är stadgat skall ej gälla, där arbetet på­

börjats före nya lagens ikraftträdande och vattendomstolen finner att skål

ej föreligger att avbryta arbetet.

94

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1961

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 18 no­

vember 1960.

Närvarande:

justitierådet R^egner,

regeringsrådet J^arnerup,

justitieråden ^af T^rolle,

B^omgren.

Enligt lagrådet den 20 oktober 1960 tillhandakommet utdrag av protokoll

över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Kungl. Höghet Regen-

ten, Hertigen av Halland, i statsrådet den 7 oktober 1960, hade Kungl. Maj :t

förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för det i § 87 regeringsformen om-

förmälda ändamålet inhämtas över upprättat förslag till

lag om ändring i

vattenlagen.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredra­

gits av hovrättsassessorn G. Dyrssen. Förslaget föranledde följande yttran­

den.

Lagrådet:

2 KAP.

9 §•

Genom sin avfattning undantager tredje stycket från regeln, att vad i la­

gen finnes föreskrivet angående byggande i vatten skall gälla beträffande

företag som avses i första och andra styckena, icke blott bestämmelserna i

3 § första stycket om hinder mot byggande i vatten utan även det i samma

stycke förekommande stadgandet att för skada och intrång ersättning skall

givas efter ty i 9 kap. skils. Som det icke kan vara avsett att från tillämp­

ning utesluta stadgandet om ersättningsskyldighet, bör avfattningen jämkas.

20

§.

Det föreslagna, i 2 mom. upptagna förbudet mot påbörjande av andra

arbeten än sådana som äro att hänföra till byggande i vatten är enligt de­

partementschefens uttalande avsett att gälla endast arbeten på byggnad,

som utgör del av en tillämnad anläggning, men icke arbeten på sådant som

ej är lokalt och funktionellt knutet till själva anläggningen. De arbeten,

som enligt nämnda uttalande och de i anslutning därtill anförda exemplen

avses skola vara tillåtna, torde kunna karakteriseras så, att de gälla anläg­

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1961

95

gande av vägar samt vidtagande av förberedande åtgärder, såsom uppförande

av arbetarbostäder och anordnande av upplagsplatser. Begränsningen, som i

förslaget kommer till uttryck allenast genom att förbudet angives avse arbe­

ten å anläggningen, skulle framgå med större tydlighet därest till förbuds-

stadgandet fogas en bestämmelse om undantaget jämte en beskrivning av

dess innebörd i ordalag som nyss sagts.

I fråga om förbudsstadgandet synes det, bl. a. med hänsyn till lydelsen

av 13 kap. 8 och 11 §§ i förslaget i vad de avse ifrågavarande förbud, vara

önskvärt att förbudet i lagtexten angives gälla, när enligt 1 mom. byggande

i vatten ej må ske utan föregången prövning, varigenom medgivande till

företaget erhållits.

Lagrådet hemställer, att 2 mom. omformuleras i enlighet med vad här an­

givits.

Då enligt 2 mom. undantag från förbudet ej skall kunna medgivas av

vattendomstol samt den prövning som avses i 3 mom. således ej kan gälla

annat än tillåtligheten enligt 1 mom., synes den föreslagna ändringen av 3

mom. vara onödig och ägnad att föranleda missförstånd. Lagrådet anser

därför, att 3 mom. bör lämnas oförändrat.

11 KAP.

106 §.

Det nya stadgandet, för vilket 6 § lagen den 1 december 1950 om ersätt­

ning för mistad fiskerätt m. m. tjänat såsom förebild, innebär jämfört med

reglerna i 18 kap. 1 och 4 §§ rättegångsbalken, vilket kapitel enligt 11 kap.

I § vattenlagen gäller för rättegången i vattenöverdomstolen och högsta dom­

stolen, vissa jämkningar till förmån för sakägare. Stadgandets innebörd i

förhållande till 18 kap. rättegångsbalken blir klarare om däri inskjules en

erinran att i övrigt detta kapitel skall tillämpas. Lagrådet förordar att så

sker, varvid avfattningen i övrigt bör något jämkas. Det nya stycket torde

lämpligen böra sättas sist i paragrafen.

13 KAP.

⁸

§•

På sätt framhållits vid 2 kap. 20 § i förslaget äger vattendomstol icke

medgiva undantag från förbud, som där sägs. Den prövning som nämnes i

förevarande paragraf kan förty icke gälla annat än tillåtligheten av själva

företaget. Med hänsyn härtill synes den föreslagna lydelsen icke vara helt

tillfredsställande. Paragrafen torde böra avse de fall att någon, utan före­

gången prövning i laga ordning varigenom medgivande till företaget erhållits,

bygger i vatten eller mot stadgandet i 2 kap. 20 § 2 mom. utför arbete, som

där avses, eller anlägger vattentäkt.

96

11

§•

Enligt den föreslagna kompletterande bestämmelsen skall straffansvar

kunna inträda jämväl för den, som mot vad i 2 kap. 20 § 2 mom. finnes

stadgat utan medgivande utför arbete, som där avses. Av enahanda skäl som

anförts beträffande 13 kap. 8 § torde till förtydligande av den nya straffbe­

stämmelsen en redaktionell jämkning vara önskvärd. Stadgandet kan lämp­

ligen angivas gälla den, som mot bestämmelsen i 2 kap. 20 § 2 mom. utför

arbete, som där avses, innan medgivande till företaget lämnats.

Övergångsbestämmelserna

Mål eller ärende, som åsyftas i andra stycket av förslaget, kan ha avgjorts

icke blott av vattendomstol eller synemän utan även av allmän domstol eller

skiljemän (se 2 kap. 36 § och 6 kap. 26 § vattenlagen, sistnämnda lagrum

jämfört med 10—12 §§ lagen om flottning i allmän flottled). Lagrådet för­

ordar därför att andra stycket gives det innehållet, att lagen ej äger tillämp­

ning beträffande mål eller ärende, som av första domstol eller av synemän

eller skiljemän avgjorts före ikraftträdandet.

Justitieråden Regner, af Trolle och Bomgren:

Med grunden för det i 2 kap. 20 § 2 mom. stadgade förbudet mot arbetes

påbörjande innan företaget medgivits synes det knappast förenligt, att den

prövning som enligt tredje stycket ankommer å länsstyrelse skall ske främst

med hänsyn till arbetsmarknadens läge och därmed sammanhängande för­

hållanden. I den mån det är möjligt torde prövningen i första hand böra

avse frågan, om med hänsyn till vattendomstolens tillståndsprövning är

olämpligt att arbetet utföres. Vidare bör beaktas hur långt arbetet fortskri­

dit; om föga återstår att utföra och ett avbrott skulle medföra avsevärd mer­

kostnad kan det, i betraktande av att igångsättandet varit lovligt, te sig obil­

ligt att framställning om dess fortsättande avslås.

Trots det samband som kan råda mellan prövning av frågan om medgivan­

de till arbetets fortsättande och vattendomstolens tillståndsprövning lärer

skäl föreligga, att dylikt medgivande icke ankommer på vattendomstolen

eller vattenrättsdomaren.

Ändras lydelsen av 2 kap. 20 § 2 mom. på sätt lagrådet hemställt, torde

någon jämkning böra ske av ordalagen i tredje stycket.

Regeringsrådet Jarnerup:

Såsom skäl för att länsstyrelsen skall vara prövningsmyndighet i fall,

som avses i tredje stycket, har i motiveringen till förslaget angivits att frå­

gan om tillstånd till fortsättande av dylikt arbete borde prövas främst med

hänsyn till rådande läge på arbetsmarknaden och därmed sammanhängande

förhållanden. Då enligt motiveringen länsstyrelsen skall från vattenrätts­

domaren inhämta sådana upplysningar rörande vattenmålet, som kunna

vara av betydelse för tillståndsfrågans bedömande, synes det vara avsett att

Kungl. Maj.ts proposition nr 13 år 1961

97

länsstyrelsen även skall beakta huruvida vattendomstolen kan antagas kom­

ma att lämna tillstånd till det företag, vari det ifrågavarande arbetet ingår,

och, därest så kan antagas bliva fallet, i vad mån arbetet erfordras för att

företaget skall komma till stånd.

Då vattendomstol prövar fråga om tillstånd till byggande i vatten, tages

hänsyn till den nytta företaget medför i förhållande till den skada eller det

intrång, som kan förorsakas därav. Vid prövning av frågan, huruvida på­

börjat arbete må fortsättas, bör från vattenrättslig synpunkt beaktas, om

det ingår som ett ändamålsenligt led i ett företag vartill vattendomstolen kan

antagas komma att lämna medgivande. Prövningen från sådan synpunkt

kommer i följd härav att till betydande del ske med hänsyn tagen till sam­

ma omständigheter, som skola ligga till grund för vattendomstolens prövning

av tillstånd till företaget i dess helhet. Det kan därför icke anses lämpligt att

lägga prövningen på länsstyrelsen, som för övrigt icke har att taga befatt­

ning med liknande frågor. I stället torde prövningen böra ankomma på vat-

tenrättsdomaren, som redan nu har att i vissa hänseenden meddela interi­

mistiska beslut i avvaktan på vattendomstols avgörande (se 11 kap. 46 §

vattenlagen).

Den prövning, som från arbetsmarknadssynpunkt kan komma i fråga,

bör verkställas av arbetsmarknadsorganen i därför stadgad ordning.

Därest den vattenrättsliga prövningen får ankomma på vattenrättsdoma-

ren, torde vad som gäller rörande vattenrättsdomares beslut i fråga, som

omförmäles i 11 kap. 46 § vattenlagen, böra äga motsvarande tillämpning

beträffande vattenrättsdomares beslut, som här avses. Detta innebär bl. a.

att, utöver angivna stadgande, 71 § första stycket och 107 § i 11 kap. vatten­

lagen bliva tillämpliga beträffande sistnämnda beslut.

På grund härav hemställer jag, att tredje stycket ändras i enlighet med

vad sålunda anförts.

Kungl. Maj.ts proposition nr 13 år 1961

Ur protokollet:

T. Johansson

98

Kungl. Maj.ts proposition nr 13 år 1961

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet

inför Hans Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 16 december 1960.

Närvarande:

Statsministern

E^rlander,

ministern för utrikes ärendena U

ndén

, statsråden

N^ilsson, S^träng, A^ndersson, L^indström, L^ange, L^indholm, K^ling,

S^koglund, E^denman, N^etzén, J^ohansson, ^af G^eijerstam, H^ermansson.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler che­

fen för justitiedepartementet, statsrådet Kling, lagrådets den 18 november

1960 avgivna utlåtande över det till lagrådet den 7 oktober 1960 remitterade

förslaget till

lag om ändring i vattenlagen.

Föredraganden redogör för lagrådets utlåtande och anför därvid följande.

Jag kan ansluta mig till vad lagrådet anfört rörande 2 kap. 9 §, 11 kap.

106 § samt 13 kap. 8 och 11 §§.

Vad angår stadgandet i 2 kap. 20 § om förbud mot påbörjande av andra

arbeten än sådana, som är att hänföra till byggande i vatten, har lagrådet

ansett, att den avsedda begränsningen av förbudsregeln till att gälla endast

arbeten på byggnad som utgör del av själva anläggningen bör komma till

uttryck genom en särskild undantagsbestämmelse. Då det emellertid icke är

uteslutet, att en sådan konstruktion kan innebära en utvidgning av förbuds­

regeln i jämförelse med det remitterade förslaget, anser jag mig ej böra

frångå det remitterade förslaget på denna punkt. Vad lagrådet i övrigt an­

fört under ifrågavarande paragraf torde böra beaktas.

I fråga om övergångsbestämmelserna har jag icke något att erinra mot

den av lagrådet förordade kompletteringen av andra stycket. Vidare torde

ordalagen i tredje stycket böra något jämkas. Vad angår den prövning, som

enligt detta stycke ankommer på länsstyrelsen, bör givetvis i enlighet med

vad lagrådets majoritet har uttalat medgivande icke lämnas, om det med hän­

syn till vattendomstolens tillståndsprövning är olämpligt att arbetet utföres.

Eljest bör dock arbetsmarknadssynpunkterna tillmätas betydande vikt. Så­

som lagrådsmajoriteten uttalat bör även beaktas hur långt arbetet fortskridit.

Utöver de ändringar i förslaget, som nu berörts, torde förslaget få formellt

jämkas i några hänseenden.

Föredraganden hemställer, att lagförslaget efter ändring i enlighet med

vad sålunda anförts måtte jämlikt 87 § regeringsformen genom proposition

föreläggas riksdagen till antagande.

99

Med biiall till denna av statsrådets övriga ledamöter bi­

trädda hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen, att till

riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till

detta protokoll utvisar.

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1961

Ur protokollet:

Ulla Larsson

Stockholm 1961. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner

6901S3