Prop. 1961:171

('med förslag till lag an\xad gående ändring i lagen den 17 juni 19A8 (nr b33) om försäkringsrörelse',)

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

1

Nr 171

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag an­

gående ändring i lagen den 17 juni 19A8 (nr b33) om försäkringsrörelse; given Stockholms slott den 19 maj 1961.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill Kungl. Maj :t härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att antaga härvid fogade förslag till lag angående ändring i lagen den 17 juni 1948 (nr 433) om försäkringsrörelse.

GUSTAF ADOLF

Gunnar Lange

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen framlägges förslag till vissa ändringar i lagen om för­ säkringsrörelse, betingade av utvecklingen på försäkringsområdet under nuvarande lagstiftning. Det framlagda lagförslaget innefattar också änd­ ringar, som ger ökat utrymme för ett rationellt utnyttjande av försäkrings­ bolagens kapacitet och innebär förenklingar av nu gällande ordning i flera hänseenden.

Bl. a. föreslås en uppmjukning av det nuvarande villkorslösa förbudet för försäkringsbolag att driva annan rörelse än försäkringsrörelse. På liv- försäkringsområdet öppnas möjlighet för försäkringsbolag att efter dispens driva s. k. kort livförsäkring av riskkaraktär — bl. a. grupplivförsäkring — enligt enklare former. Vidare underlättas förening av livförsäkring och annan personförsäkring i samma bolag. Beträffande livförsäkringsrörelse föreslås även förenkling av nu gällande fondsystem.

I fråga om gränsdragningen mellan s. k. kort och lång sjuk- och olycks­ fallsförsäkring anpassas reglerna till rådande praxis på området.

Förslaget innehåller också nyheter som syftar till administrativa förenk­ lingar bl. a. i fråga om behandlingen av koncessionsärenden och registre- ringsärenden. Enligt förslaget kommer ärenden om nybildning av försäk­ ringsbolag — liksom viktigare ärenden om ändring av bolagsordning och försäkringstekniska grunder — alltjämt att avgöras av Kungl. Maj :t men

1

Bihang till riksdagens protokoll 1961. 1 saml.Nr 171

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

avgörandet av åtskilliga ärenden av mera rutinbetonad karaktär överflyt­

tas från Kungl. Maj :t till försäkringsinspektionen.

Beträffande tillsynsverksamheten bygger förslaget på hittillsvarande

principer. Försäkringsinspektionens nuvarande befogenheter att infordra

uppgifter för tillsynsverksamheten och att företaga inspektioner utsträckes

till att omfatta även tarifföreningar och liknande organ som biträder för­

säkringsbolagen vid rörelsens bedrivande.

Med hänsyn till internationella samarbetssträvanden föreslås — i över­

ensstämmelse med aktiebolagslagens regler — att möjlighet öppnas att

efter särskild dispens låta annan person än här i riket bosatt svensk med­

borgare få ställning av bl. a. styrelseledamot, verkställande direktör eller

revisor i försäkringsbolag.

I propositionen behandlas även frågor om förenkling av branschspecifi­

kationen i bolagsordningar, återbäring, försäkringstagarintressets repre­

sentation i försäkringsbolagen och upplysningsverksamhet på försäkrings­

området.

Författningsändringarna föreslås, med vissa modifikationer, träda i kraft

den 1 januari 1962.

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

3

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 17 juni 1948 (nr 433) om

försäkringsrörelse

Härigenom förordnas, dels att 1 och 2 §§, 4 § 2 och 3 mom., 6, 9, 29, 31,

47 och 52 §§, 59 § 2 mom., 60 §, 61 § 1 mom., 72, 81 och 90 §§, 93 § 3 mom.,

94 § 1 mom., 99 §, 100 § 1 mom., 130, 133, 142, 158 och 163 §§, 166 § 2 och 3

mom., 170, 173, 191, 197 och 199 §§, 204 § 3 mom., 227, 231, 237, 251, 253,

259, 270 och 272—274 §§, 276 § 1 mom., 277 och 281 §§, 282 § 1 mom., 287 §,

295 § 2 mom., 303 §, 304 § 2 mom., 305, 306, 315 och 327—329 §§, 332 §

2 mom., 334 § 1 mom., 336, 341, 345 och 348 §§ lagen den 17 juni 1948 om

försäkringsrörelse1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives, dels

ock att i lagen skola införas två nya paragrafer, betecknade 287 a och 329

a §§, av den lydelse nedan angives.

(Gällande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

1 §•

Försäkringsrörelse må, där ej an- Försäkringsrörelse må, där ej an­

nat följer av vad i lag eller författ- nät följer av vad i lag eller författ­

ning är stadgat, drivas endast av för- ning är stadgat, drivas endast av för­

säkringsaktiebolag eller ömsesidigt säkringsaktiebolag eller ömsesidigt

försäkringsbolag, som därtill erhållit försäkringsbolag, som därtill erhållit

Konungens tillåtelse (koncession). tillstånd (koncession).

Om utländsk-------------------------- stadgas särskilt.

2

Försäkringsbolag må icke driva

annan rörelse än försäkringsrörelse.

Med livförsäkringsrörelse må ej för­

enas försäkringsrörelse av annat slag,

med mindre särskilda skäl äro där­

till.

Vad nedan i denna lag särskilt

stadgas angående livförsäkring skall

äga motsvarande tillämpning i frå­

ga om annan personförsäkring, som

meddelas för livstid eller för längre

tid än tio år.

§•

1 mom. Försäkringsbolag må icke

driva annan rörelse än försäkringsrö­

relse, med mindre särskilda skäl äro

därtill.

2 mom. Med livförsäkringsrörelse

må ej förenas försäkringsrörelse

som avser annat än personförsäk­

ring, med mindre särskilda skäl äro

därtill.

Vad nedan i denna lag särskilt

stadgas angående livförsäkring skall

äga motsvarande tillämpning i fråga

om personförsäkring av annat slag.

1 fråga om sådan försäkring, medde­

lad för en tid av längst fem är eller

1 Senaste lydelse av 282 och 345 §§, se SFS 1950: 320.

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

(Gällande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

mot premie, som är beräknad och be­

stämd för längst fem år i sänder, må

rörelsen dock drivas utan tillämp­

ning av de särskilda bestämmelserna

angående livförsäkring.

4

§•

2 mom. Å beslut om ändring av 2 mom. Å beslut om ändring av

stadfäst bolagsordning eller stadfästa stadfäst bolagsordning eller stadfästa

grunder skall ock sökas Konungens grunder skall ock sökas Konungens

stadfästelse. Avser ändringen utvidg- stadfästelse. I Konungens ställe äger

ning av bolagets rörelse till ny försäk- försäkringsinspektionen besluta i så-

ringsgren eller nytt verksamhetsom- dant ärende, därest det icke är av

råde eller avser ändringen en väsent- principiell betydelse eller eljest av

lig omläggning av rörelsen skall vad synnerlig vikt.

om koncession för nytt bolag är stad­

gat äga motsvarande tillämpning.

Avser ändringen utvidgning av bo­

lagets rörelse till ny försäkringsgren

Konungen må uppdraga åt försäk- eller nytt verksamhetsområde eller

ringsinspektionen att i Konungens avser ändringen en väsentlig omlägg-

ställe meddela stadfästelse å and- ning av rörelsen, skall vid prövning-

ringsbeslut i annat fall än i första en, huruvida stadfästelse må medde-

stycket andra punkten sägs.

las, vad om koncession för nytt bolag

är stadgat äga motsvarande tillämp­

ning.

3 mom. Ansökan om------------ till försäkringsinspektionen.

Avser ansökningen------------- meddelanden (stiftarombud).

Ansökan om ändring av stadfäst Ansökan om ändring av stadfäst

bolagsordning eller stadfästa grun- bolagsordning eller stadfästa grun­

der skall, sedan beslut om ändring- der skall, sedan beslut om ändring­

en fattats, göras av styrelsen eller en fattats, göras av styrelsen eller

verkställande direktören. Vid ansök- verkställande direktören. Vid ansök­

ningen skall fogas enligt 3A1 § andra ningen skall fogas avskrift av proto-

stycket bestyrkt avskrift av proto- koll som förts i ärendet,

koll som förts i ärendet.

6

Bolagsordning för försäkringsak­

tiebolag skall angiva:

I. bolagets firma; —--------vara

vidtagna;

II. de grunder, enligt vilka skall

förfogas över uppkommen vinst, med

särskilt angivande i fråga om livför­

säkringsrörelse i vad mån avsätt­

ning skall ske till regleringsfond;

samt

12. beträffande annan försäkring

än livförsäkring regler för begräns­

ning av den ansvarighet bolaget må

utan återförsäkring ikläda sig på en

och samma risk.

Antalet styrelseledamöter — --------

§•

Bolagsordning för försäkringsak­

tiebolag skall angiva:

I. bolagets firma; — — — vara

vidtagna;

II. de grunder, enligt vilka skall

förfogas över uppkommen vinst, med

särskilt angivande i fråga om livför­

säkringsrörelse i vad mån avsättning

skall ske till återbäringsfond; samt

12. beträffande annan försäkring

än livförsäkring i vad mån bolaget är

skyldigt att teckna återförsäkring.

antalet angives.

5

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

(Gällande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

9 §•

För livförsäkring skola grunder

upprättas beträffande

1. beräkning av försäkringspre­

mier och premiereserv;

2. avsättning till och användning

av utjämningsfond;

3. försäkringstagares rätt till åter-

köp och fribrev;

4. belåning av försäkringsbrev hos

bolaget;

5. verkan av underlåten premie­

betalning;

6. försäkringstagares rätt när, an-

norledes än av anledning som avses

under 3 eller 5, försäkringen upphör

i förtid eller bolaget eljest är fritt

från ansvarighet för försäkringsfall;

7. återbäring till försäkringstagar­

na; samt

8. begränsning av den ansvarighet

bolaget må utan återförsäkring iklä­

da sig på en och samma risk.

Skall försäkring--------

Om grunder —----------

För livförsäkring skola, där icke

med hänsyn till försäkringens sär­

skilda natur anledning till undantag

föreligger, grunder upprättas beträf­

fande

1. beräkning av försäkringspre­

mier och premiereserv;

2. avsättning till och användning

av utjämningsfond;

3. försäkringstagares rätt till åter-

köp och fribrev;

4. belåning av försäkringsbrev hos

bolaget;

5. verkan av underlåten premie­

betalning;

6. försäkringstagares rätt när, an-

norledes än av anledning som avses

under 3 eller 5, försäkringen upphör

i förtid eller bolaget eljest är fritt

från ansvarighet för försäkringsfall;

7. återbäring till försäkringstagar­

na;

8. skyldighet att teckna återför-

säkring; samt

9. förräntning av försäkringsbe

lopp som förfallit till betalning.

för försäkringsfall.

— och 273 §§.

Ansökan om —

29 §.

— koncession beviljats.

Ansökningen skall beträffande sty­

relseledamot, styrelsesuppleant, verk­

ställande direktören och vice verk­

ställande direktör innehålla uppgift

om fullständiga namnet ävensom

hemvist, så ock förklaring att dessa

personer äro svenska medborgare

och ej äro omyndiga. Där enligt den­

na lag eller bolagsordningen revisor

skall vara auktoriserad revisor eller

godkänd granskningsman, skola be­

träffande sådan revisor och suppleant

för denne lämnas enahanda uppgifter

under angivande att han är auktori­

serad revisor eller godkänd gransk-

Änsökningen skall beträffande sty­

relseledamot, styrelsesuppleant, verk­

ställande direktören och vice verk­

ställande direktör innehålla uppgift

om fullständiga namnet, medborgar­

skap och hemvist, så ock förklaring

att dessa personer ej äro omyndiga.

Där enligt denna lag eller bolagsord­

ningen revisor skall vara auktorise­

rad revisor eller godkänd gransk­

ningsman, skola beträffande sådan

revisor och suppleant för denne läm­

nas enahanda uppgifter under angi­

vande att han är auktoriserad revisor

eller godkänd granskningsman.

mngsman.

I ansökningen------------ sådan firmatecknare.

Bolagets postadress skall angivas. Bolagets postadress skall angivas.

Vid ansökningen skola fogas:

Vid ansökningen skola togas:

6

Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1961

(Gällande lydelse)

1. de listor å vilka aktieteckning­

en ägt rum;

2.

avskrift av protokollet vid

konstituerande stämman så ock, om

särskild stämma hållits, avskrift av

det därvid förda protokollet;

(Föreslagen lydelse)

1. de listor å vilka aktieteckning­

en ägt rum;

2.

avskrift av protokollet vid

konstituerande stämman så ock, om

särskild stämma hållits, avskrift av

det därvid förda protokollet;

3. två avskrifter av koncessionen,

bolagsordningen och i 9 § om för­

mälda grunder; samt

4. en av samtliga styrelseledamöter

och verkställande direktören under­

tecknad handling, innehållande dels

uppgift om det tecknade belopp, för

vilket tilldelning av aktier ägt rum,

samt om det belopp, för vilket aktier

må hava förklarats förverkade en­

ligt 39 §, ävensom därom huru myc­

ket av det belopp, vartill aktiekapi­

talet sålunda uppgår, blivit inbetalt,

dels ock försäkran att den anmälda

inbetalningen på aktiekapitalet bli­

vit verkställd genom betalning i pen­

ningar eller därmed enligt 331 § jäm- ningar eller därmed enligt 331 § jäm­

ställd betalning.

ställd betalning; samt

1 femte stycket angivna avskrifter 4. bevis om tillstånd som må vara

skola vara bestyrkta på sätt i 3il § lämnat enligt 72, 81 eller 100 §.

andra stycket stadgas.

Har ej---------------------------------------- av vittnen.

Där full betalning för aktier er- Där full betalning för aktier er-

3. en av samtliga styrelseledamöter

och verkställande direktören under­

tecknad handling, innehållande dels

uppgift om det tecknade belopp, för

vilket tilldelning av aktier ägt rum,

samt om det belopp, för vilket aktier

må hava förklarats förverkade en­

ligt 39 §, ävensom därom huru myc­

ket av det belopp, vartill aktiekapi­

talet sålunda uppgår, blivit inbetalt,

dels ock försäkran att den anmälda

inbetalningen på aktiekapitalet bli­

vit verkställd genom betalning i pen-

lagts vid tiden för ansökningen, skall

den i femte stycket 4 omförmälda

handlingen jämväl innehålla uppgift

om sammanlagda nominella belop­

pet av till fullo betalda aktier.

lagts vid tiden för ansökningen, skall

den i femte stycket 3 omförmälda

handlingen jämväl innehålla uppgift

om sammanlagda nominella belop­

pet av till fullo betalda aktier.

31 §.

Efter det — ----------------- — i aktieboken.

Om verkställd teckning av aktie

må utgivas bevis, däri upptages för­

behåll att aktiebrev eller interims­

bevis å aktien ej må utbekommas av

aktietecknaren eller den till vilken

hans rätt övergått, med mindre be­

viset återställes.

Sådant bevis (teckningsbevis)

skall ställas till viss man och under­

tecknas av stiftarna eller av styrel­

sen efter vad i 30 § är stadgat om

aktiebrev eller ock genom bank på

sätt i första stycket är föreskrivet

om interimsbevis. Beviset, däri skall

angivas bolagets firma, akties nomi-

Om verkställd teckning av aktie

må utgivas bevis, däri upptages för­

behåll att aktiebrev eller interims­

bevis å aktien ej må utbekommas av

aktietecknaren eller den till vilken

hans rätt övergått, med mindre be­

viset återställes. Sådant bevis (teck­

ningsbevis) skall ställas till viss man

och undertecknas av stiftarna eller

av styrelsen efter vad i 30 § är stad­

gat om aktiebrev eller ock genom

bank på sätt i första stycket är före­

skrivet om interimsbevis. Beviset,

däri skall angivas bolagets firma,

akties nominella belopp och dagen

7

(Gällande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

nella belopp och dagen för utfärdan- för utfärdandet, skall innehålla de

det, skall innehålla de uppgifter som uppgifter som i 30 § andra stycket

i 30 § andra stycket angivas,

angivas.

Å interimsbevis------------ -—- — å aktien.

Teckningsrättsbevis och ------------- är föreskrivet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

Bolagsstämmans beslut

47 §

— för registrering

Vid anmälningen skola fogas två

enligt 341 § andra stycket bestyrkta

avskrifter av protokoll rörande be­

slutet, så ock i huvudskrift och av­

skrift det i 44 § andra stycket första

punkten omförmälda yttrandet samt

berättelse och yttrande som avses i

nämnda stycke 2 och 3.

Om villkor------------ ------------- i 308 § 1 mom.

Vid anmälningen skola fogas två

avskrifter av protokoll rörande be­

slutet, så ock i huvudskrift och av­

skrift det i 44 § andra stycket första

punkten omförmälda yttrandet samt

berättelse och yttrande som avses i

nämnda stycke 2 och 3.

52 §.

Teckning av de nya aktierna skall

ske å teckningslistan i huvudskrift

eller i avskrift, som bestyrkts av no-

tarius publicus eller landsfiskal eller

av två styrelseledamöter.

Vid teckningslistan------------ dessa tidningar.

Å varje —-----------------listans framläggande.

När aktieteckning--------— och postadress.

Teckning av de nya aktierna skall

ske å teckningslistan i huvudskrift

eller i avskrift, som bestyrkts

sätt i 341 § andra stycket stadgas.

59 §.

2 mom. Beslutet om ökningen skall

genom styrelsens och verkställande

direktörens försorg kungöras på sätt

i 49 § stadgas, ökningsbeslutet skall

därefter av styrelsen eller verkstäl­

lande direktören anmälas för regist­

rering. Vid anmälningen skola fogas

dels två enligt 341 § andra stycket

bestyrkta avskrifter av protokoll

som förts i ärendet, dels ett exemplar

av de tidningar, i vilka beslutet varit

infört, dels ock avskrift av den för

nästföregående räkenskapsår fast­

ställda balansräkningen eller, där

beslutet ej fattats å ordinarie bolags­

stämma som avses i 113 §, av de

handlingar, som efter vad i 1 mom.

tredje stycket sägs skola hava fram­

lagts å bolagsstämman.

Aktiekapitalet skall------------ till aktiekapitalet.

De nya — —------- - --------i nummerföljd.

Ej må------- ---------------------------------i aktieboken.

2 mom. Beslutet om ökningen skall

genom styrelsens och verkställande

direktörens försorg kungöras på sätt

i 49 § stadgas, ökningsbeslutet skall

därefter av styrelsen eller verkstäl­

lande direktören anmälas för regist­

rering. Vid anmälningen skola fogas

dels två avskrifter av protokoll som

förts i ärendet, dels ett exemplar av

de tidningar, i vilka beslutet varit in­

fört, dels ock avskrift av den för

nästföregående räkenskapsår fast­

ställda balansräkningen eller, där

beslutet ej fattats å ordinarie bolags­

stämma som avses i 113 §, av de

handlingar, som efter vad i 1 mom.

tredje stycket sägs skola hava fram­

lagts å bolagsstämman.

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

(Gällande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

60 §.

I försäkringsaktiebolag —--------bestämda minimikapitalet.

Sådan nedsättning------------ bolagsordningen registrerats.

Ej må---------------------------------------- fullo täckta.

Då enligt de i förbehållet stadga­

de grunderna blivit bestämt att vissa

aktier skola inlösas, skola styrelsen

och verkställande direktören oför­

dröj ligen göra anmälan för registre­

ring av aktiekapitalets nedsättning

med motsvarande belopp. Vid denna

anmälan skall fogas avskrift av den

fastställda balansräkningen för näst­

föregående räkenskapsår, så ock, där

inlösen beslutats av bolagsstämma,

två enligt 341 § andra stycket be­

styrkta avskrifter av protokollet i

ärendet samt i annat fall i två exem­

plar en av styrelsen och verkställan­

de direktören underskriven hand­

ling rörande bestämmandet av vilka

aktier som skola inlösas. Då regist­

rering skett, skall aktiekapitalet an­

ses. nedsatt, och må inlösen ej dess­

förinnan ske.

När aktie--------------------------om inlösandet.

Då enligt de i förbehållet stadga­

de grunderna blivit bestämt att vissa

aktier skola inlösas, skola styrelsen

och verkställande direktören oför-

dröjligen göra anmälan för registre­

ring av aktiekapitalets nedsättning

med motsvarande belopp. Vid denna

anmälan skall fogas avskrift av den

fastställda balansräkningen för näst­

föregående räkenskapsår, så ock, där

inlösen beslutats av bolagsstämma,

två avskrifter av protokollet i ären­

det samt i annat fall i två exemplar

en av styrelsen och verkställande di­

rektören underskriven handling rö­

rande bestämmandet av vilka aktier

som skola inlösas. Då registrering

skett, skall aktiekapitalet anses ned­

satt, och må inlösen ej dessförinnan

ske.

61 §.

1 mom. Beslut om--------— 127 § stadgas.

Förslag till-----------------------— över berättelsen.

Handlägges nedsättningsfrågan---------— båda stämmorna

Nedsättningsbeslutet skall------- -----föreskrifter meddelas,

Inom fyra månader från det ned

sättningsbeslutet fattades eller, om

klandertalan därå anställes, från det

denna talan genom lagakraftägande

dom ogillades, skall nedsättningsbe­

slutet av styrelsen eller verkställande

direktören anmälas för registrering.

Vid anmälningen skola fogas två en­

ligt 341 § andra stycket bestyrkta av­

skrifter av protokoll som förts i ären­

det, så ock avskrift av den för näst­

föregående år fastställda balansräk­

ningen eller, där fastställelse av ba­

lansräkningen ej skett i samband

med nedsättningsbeslutet, av de i

andra stycket I, 2 och 3 omförmälda

handlingarna.

Har anmälan------------ nedsättningsbeslutet förfallet.

Inom fyra månader från det ned­

sättningsbeslutet fattades eller, om

klandertalan därå anställes, från det

denna talan genom lagakraftägande

dom ogillades, skall nedsättningsbe­

slutet av styrelsen eller verkställande

direktören anmälas för registrering.

Vid anmälningen skola fogas två av­

skrifter av protokoll som förts i ären­

det, så ock avskrift av den för näst­

föregående år fastställda balansräk­

ningen eller, där fastställelse av ba­

lansräkningen ej skett i samband med

nedsättningsbeslutet, av de i andra

stycket 1, 2 och 3 omförmälda hand­

lingarna.

9

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

72

Styrelseledamöterna och verkstäl­ lande direktören skola vara myndiga här i riket bosatta svenska medbor­ gare.

81

Bemyndigande för styrelseledamot, styrelsesuppleant, verkställande di­ rektören eller vice verkställande di­ rektör att teckna bolagets firma må meddelas av styrelsen, där ej i bo­ lagsordningen blivit bestämt, att så­ dant bemyndigande icke må medde­ las. Styrelsen äge ock bemyndiga annan än nu sagts att teckna bola­ gets firma, om tillåtelse därtill givits i bolagsordningen eller av bolags­ stämman; dock må i dylikt fall be­ myndigande ej lämnas den som är omyndig eller den som icke är här i riket bosatt svensk medborgare.

Bemyndigande att-------------

§•

Styrelseledamöterna och verkstäl­ lande direktören skola vara myndiga och, där ej för särskilt fall Konung­ en eller myndighet Konungen för­ ordnar annat tillåter, här i riket bo­ satta svenska medborgare. Sådant tillstånd må beträffande styrelsele­ damöterna ej avse mer än en tredje­ del av hela antalet.

§.

Bemyndigande för styrelseledamot, styrelsesuppleant, verkställande di­ rektören eller vice verkställande di­ rektör att teckna bolagets firma må meddelas av styrelsen, där ej i bo­ lagsordningen blivit bestämt, att så­ dant bemyndigande icke må medde­ las. Styrelsen äge ock bemyndiga annan än nu sagts att teckna bola­ gets firma, om tillåtelse därtill givits i bolagsordningen eller av bolags­ stämman; dock må i dylikt fall be­ myndigande ej lämnas den som är omyndig och ej heller utan tillstånd av Konungen eller myndighet Ko­ nungen förordnar den som icke är här i riket bosatt svensk medborgare. ;n återkallas.

90

Utses, efter det ansökan om bola­ gets registrering gjorts, vice verk­ ställande direktör, eller sker ändring i avseende å de till styrelseledamö­ ter eller styrelsesuppleanter eller till verkställande direktör eller vice verk­ ställande direktör utsedda personer­ na eller i fråga om rätten att teckna bolagets firma eller ändrar styrelse­ ledamot, styrelsesuppleant, verkstäl­ lande direktören eller vice verkstäl­ lande direktör eller eljest någon, som ensam eller i förening med annan äger teckna firman, sitt hemvist el­ ler ändras bolagets postadress, skall styrelsen eller verkställande direktö­ ren därom ofördröj ligen göra anmä­ lan för registrering. Ä denna anmä-

§•

Utses, efter det ansökan om bola­ gets registrering gjorts, vice verk­ ställande direktör, eller sker ändring i avseende å de till styrelseledamö­ ter eller styrelsesuppleanter eller till verkställande direktör eller vice verk­ ställande direktör utsedda personer­ na eller i fråga om rätten att teckna bolagets firma eller ändrar styrelse­ ledamot, styrelsesuppleant, verkstäl­ lande direktören eller vice verkstäl­ lande direktör eller eljest någon, som ensam eller i förening med annan äger teckna firman, sitt hemvist el­ ler ändras bolagets postadress, skall styrelsen eller verkställande direktö­ ren därom ofördröj ligen göra anmä­ lan för registrering. Å denna anmä-

10

Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1961

(Gällande lydelse)

lan skall vad i 29 § andra, tredje och

sjunde styckena sägs äga motsvaran­

de tillämpning. Vid anmälan, som ej

avser allenast ändring av hemvist el­

ler av bolagets postadress, skall fo­

gas avskrift av protokoll eller annan

handling som bestyrker anmälningen.

(Föreslagen lydelse)

lan skall vad i 29 § andra, tredje och

sjätte styckena sägs äga motsvaran­

de tillämpning. Vid anmälan, som ej

avser allenast ändring av hemvist el­

ler av bolagets postadress, skall fogas

avskrift av protokoll eller annan

handling som bestyrker anmälningen,

så ock, där jämlikt 72 eller 81 § sär­

skilt tillstånd erfordras, bevis om så­

dant tillstånd.

Rätt att

-----------------av anmälningen.

93

3 mom. Om fastighet som avses i

2 mom. måste anses äga ett beståen­

de värde väsentligt överstigande det

belopp, vartill fastigheten är uppförd

i närmast föregående balansräkning,

må fastigheten utan hinder av vad i

sagda moment är stadgat upptagas

till högst detta värde, såframt det

belopp varmed uppskrivning sker

användes till

a) avsättning till försäkringsfond,

utjämningsfond, säkerhetsfond, åter-

bäringsfond eller regleringsfond eller

b) erforderlig avskrivning på vär­

det av andra tillgångar av det slag

som avses i 2 mom.

Fastighetens värde------------ - faststä

§•

3 mom. Om fastighet som avses i

2 mom. måste anses äga ett beståen­

de värde väsentligt överstigande det

belopp, vartill fastigheten är uppförd

i närmast föregående balansräkning,

må fastigheten utan hinder av vad

i sagda moment är stadgat upptagas

till högst detta värde, såframt det

belopp varmed uppskrivning sker

användes till

a) avsättning till försäkringsfond,

utjämningsfond, säkerhetsfond eller

återbäringsfond eller

b) erforderlig avskrivning på vär­

det av andra tillgångar av det slag

som avses i 2 mom.

Ida taxeringsvärdet.

94 8.

1 mom. I balansräkningen skola

tillgångar och skulder fördelas i

poster på sätt som må anses påkallat

med hänsyn till verksamhetens art

och allmänna bokföringsgrunder.

Därvid skall iakttagas, att försäk­

ringsfond upptages såsom särskild

skuldpost; omfattar bolagets rörelse

olika försäkringsgrenar, skall för

varje försäkringsgren särskild för­

säkringsfond upptagas. Driver bola­

get livförsäkringsrörelse, skola för

denna verksamhetsgren såsom sär­

skilda skuldposter upptagas jämväl

följande tekniska fonder, nämligen

utjämningsfond, säkerhetsfond, åter­

bäringsfond och regleringsfond.

Närmare bestämmelser--------------av

1 mom. I balansräkningen skola

tillgångar och skulder fördelas i

poster på sätt som må anses påkallat

med hänsyn till verksamhetens art

och allmänna bokföringsgrunder.

Därvid skall iakttagas, att försäk­

ringsfond upptages såsom särskild

skuldpost; omfattar bolagets rörelse

olika försäkringsgrenar, skall för

varje försäkringsgren särskild för­

säkringsfond upptagas. Driver bola­

get livförsäkringsrörelse, skola, där

icke annat följer av bolagets grun­

der, för denna verksamhetsgren så­

som särskilda skuldposter upptagas

jämväl följande tekniska fonder,

nämligen utjämningsfond, säkerhets­

fond och återbäringsfond.

Konungen.

11

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

(Gällande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

99 §.

Revisorer och------------------------------------ tillsatt honom.

Om revisor,----------------- -----— sådan stämma.

Den. som--------—------------------ — tillsatt honom.

Skall enligt bolagsordningen revi­

sor vara auktoriserad revisor eller

godkänd granskningsman och sker

ändring i avseende å därtill utsedd

person eller suppleant för denne el­

ler beträffande sådan persons hem­

vist, skall styrelsen eller verkställan­

de direktören ofördröj ligen göra an­

mälan därom för registrering. Å den­

na anmälan skall vad i 29 § andra

stycket sägs äga motsvarande tillämp­

ning. Vid anmälan, som ej avser alle­

nast ändring av hemvist, skall fogas

avskrift av protokoll eller annan

handling som bestyrker ändringen.

Rätt att

Skall enligt bolagsordningen revi­

sor vara auktoriserad revisor eller

godkänd granskningsman och sker

ändring i avseende å därtill utsedd

person eller suppleant för denne el­

ler beträffande sådan persons hem­

vist, skall styrelsen eller verkställan­

de direktören ofördröj ligen göra an­

mälan därom för registrering. Å den­

na anmälan skall vad i 29 § andra

stycket sägs äga motsvarande tillämp­

ning. Vid anmälan, som ej avser alle­

nast ändring av hemvist, skall fogas

avskrift av protokoll eller annan

handling som bestyrker ändringen,

så ock, där jämlikt 100 § särskilt till­

stånd erfordras, bevis om sådant till­

stånd.

ändringen.

Med auktoriserad---------— godkänd granskningsman.

100

§•

1 mom. Revisor skall vara myndig 1 mom. Revisor skall vara myndig

här i riket bosatt svensk medborga- och, där ej för särskilt fall Konungen

re. Revisor skall hava den erfarenhet eller myndighet Konungen förord-

beträffande bokföring och insikt i nar annat tillåter, här i riket bosatt

ekonomiska förhållanden som med svensk medborgare. Revisor skall

hänsyn till bolagets verksamhet er- hava den erfarenhet beträffande bok-

fordras för uppdraget.

föring och insikt i ekonomiska för­

hållanden som med hänsyn till bo­

lagets verksamhet erfordras för upp­

draget.

Omfattar bolagets —--------godkänd granskningsman.

Till revisor-------------------------- andres syskon.

130

Sedan stadfästelse meddelats å

ändring av bolagsordning eller grun­

der, skall ändringen av styrelsen el­

ler verkställande direktören oför-

dröjligen anmälas för registrering.

Ändringsbeslutet må ej gå i verkstäl­

lighet innan registrering skett. Vid

anmälningen skola fogas två enligt

3A1 § andra stycket bestyrkta av­

skrifter av beslutet om stadfästelse.

Sedan stadfästelse meddelats å

ändring av bolagsordning eller grun­

der, skall ändringen registreras. An­

mälan för registrering skall göras av

styrelsen eller verkställande direktö­

ren ofördröjligen efter beslutet om

stadfästelse eller, utom i fält som av­

ses i andra stycket, i förväg i sam­

band med ansökningen om stadfäs­

telse. Ändringsbeslutet må ej gå

i verkställighet innan registrering

skett.

Avser beslutet------------

avsedda aktier.

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

(Gällande lydelse)

133

Ansökan om förlängning av kon­

cession, som beviljats försäkringsak­

tiebolag för bestämd tid, skall, ställd

till Konungen, inlämnas till försäk-

ringsinspektionen sist sexton måna­

der före utgången av den löpande

koncessionen.

Beslut om sådan ansökan skall fat­

tas å ordinarie bolagsstämma. Vid

ansökningen skall fogas enligt 341 §

andra stycket bestyrkt avskrift av

protokoll som förts i ärendet.

(Föreslagen lydelse)

§•

Ansökan om förlängning av kon­

cession, som beviljats försäkringsak­

tiebolag för bestämd tid, skall, ställd

till den myndighet som beviljat kon­

cessionen, inlämnas till försäkrings-

inspektionen sist sexton månader

före utgången av den löpande kon­

cessionen.

Beslut om sådan ansökan skall fat­

tas å ordinarie bolagsstämma. Vid

ansökningen skall fogas avskrift av

protokoll som förts i ärendet.

Likvidator skall vara myndig här

i riket bosatt svensk medborgare.

Uppdraget att--------------------------

Om likvidator, —------- --------------

Visar likvidator-------------------------

Vad i — — --------------------------------

§•

Likvidator skall vara myndig och,

där ej för särskilt fall Konungen eller

myndighet Konungen förordnar an­

nat tillåter, här i riket bosatt svensk

medborgare. Sådant tillstånd må ej

avse mer än en tredjedel av hela an­

talet likvidatorer.

stycket sägs.

- ny likvidator.

— till inspektionen,

ör likvidator.

158

§•

Då likvidatorerna---------------------------för registrering.

Vid anmälningen, som skall vara Vid anmälningen, som skall vara

undertecknad av samtliga likvidato- undertecknad av samtliga likvidato­

rer, skola fogas enligt 341 § andra rer, skola fogas avskrift av protokoll

stycket bestyrkt avskrift av proto- som förts i ärendet ävensom bevis

koll som förts i ärendet ävensom be- om dagen för utfärdande av kallel­

vis om dagen för utfärdande av kal- sen å okända borgenärer,

lelsen å okända borgenärer.

163 §•

Har försäkringsaktiebolag------------------------- sin verksamhet.

Uppkommer fråga------------ till likvidationsrevisorerna.

Likvidationsrevisorerna skola------------ eller icke.

Balansräkningen, berättelsen------------ å stämman.

Bolagsstämmas beslut--------------------- — för handen.

För registrering skall ofördröjligen För registrering skall ofördröjligen

anmälas, att likvidationen skall upp- anmälas, att likvidationen skall upp­

höra och bolagets verksamhet ater- höra och bolagets verksamhet åter-

upptagas. Anmälningen, som skall upptagas. Anmälningen, som skall

undertecknas av samtliga likvidato- undertecknas av samtliga likvidato­

rer, skall innehålla försäkran, att rer, skall innehålla försäkran, att

hinder enligt första stycket mot verk- hinder enligt första stycket mot verk­

samhetens återupptagande ej förelig- samhetens återupptagande ej förelig-

13

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

(Gällande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

ger. Vid anmälningen skola fogas två ger. Vid anmälningen skola fogas två

enligt 341 § andra stycket bestyrkta avskrifter av protokoll, som förts i

avskrifter av protokoll, som förts i ärendet, samt avskrift av balansräk-

ärendet, samt avskrift av balansräk- ningen, berättelsen och yttrandet av

ningen, berättelsen och yttrandet av likvidationsrevisorerna.

likvidationsrevisorerna.

Beslutet om —---------------------registrering skett.

166 §.

2 mom. Å beslut om ändring av

stadfäst bolagsordning eller stadfästa

grunder skall ock sökas Konungens

stadfästelse. / Konungens ställe äger

försäkringsinspektionen besluta i så­

dant ärende, därest det icke är av

principiell betydelse eller eljest av

synnerlig vikt.

Avser ändringen utvidgning av bo­

lagets rörelse till ny försäkringsgren

eller nytt verksamhetsområde eller

avser ändringen en väsentlig omlägg­

ning av rörelsen, skall vid prövning­

en, huruvida stadfästelse må medde­

las, vad om koncession för nytt bolag

är stadgat äga motsvarande tillämp­

ning.

3 mom. Ansökan om------------till försäkringsinspektionen.

Avser ansökningen -— —- — meddelanden (stiftarombud).

Ansökan om ändring av stadfäst Ansökan om ändring av stadfäst

bolagsordning eller stadfästa grun- bolagsordning eller stadfästa grun­

der skall, sedan beslut om ändringen der skall, sedan beslut om ändringen

fattats, göras av styrelsen eller verk- fattats, göras av styrelsen eller verk­

ställande direktören. Vid ansökning- ställande direktören. Vid ansökning­

en skall fogas enligt 341 § andra en skall fogas avskrift av protokoll

stycket bestyrkt avskrift av proto- som förts i ärendet,

koll som förts i ärendet.,

2 mom. Å beslut om ändring av

stadfäst bolagsordning eller stadfästa

grunder skall ock sökas Konungens

stadfästelse. Avser ändringen utvidg­

ning av bolagets rörelse till ny försäk­

ringsgren eller nytt verksamhetsom­

råde eller avser ändringen eu väsent­

lig omläggning av rörelsen skall vad

om koncession för nytt bolag är stad­

gat äga motsvarande tillämpning.

Konungen må uppdraga åt försäk­

ringsinspektionen att i Konungens

ställe meddela stadfästelse å änd­

ringsbeslut i annat fall än i första

stycket andra punkten sägs.

170

Bolagsordning för ömsesidigt för­

säkringsbolag skall angiva:

1. bolagets firma; — — — äga

rum;

12. de grunder, enligt vilka eljest

skall förfogas över uppkommen vinst,

med särskilt angivande i fråga om

livförsäkringsrörelse i vad mån av­

sättning skall ske till regleringsfond;

13. antal och belopp av försäkring­

ar, som skola vara tecknade, innan

bolaget må anses bildat;

14. beträffande annan försäkring

§•

Bolagsordning för ömsesidigt för­

säkringsbolag skall angiva:

1. bolagets firma; —- — — äga

rum;

12. de grunder, enligt vilka eljest

skall förfogas över uppkommen vinst,

med särskilt angivande i fråga om

livförsäkringsrörelse i vad mån av­

sättning skall ske till återbärings-

fond;

13. antal och belopp av försäkring­

ar, som skola vara tecknade, innan

bolaget må anses bildat;

14. beträffande annan försäkring

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

(Gällande lydelse)

än livförsäkring, regler för begräns­

ning av den ansvarighet bolaget må

utan återförsäkring ikläda sig på en

och samma risk;

15. där verksamheten avser såväl

direkt försäkring som återförsäkring,

regler för återförsäkringens begräns­

ning i förhållande till den direkta

försäkringen;

ävensom, där garantikapital för-

sk jutes:

16. garantikapitalets belopp;

17. i vilken ordning garant skall

inbetala tecknat garantibelopp;

18. huruvida och i vilken ordning

ränta skall erläggas å garantikapita­

let och vinst utdelas till garant, så

ock i vilken ordning garantikapitalet

skall återbetalas.

Antalet styrelseledamöter------------ t

Bolagsordningen skall-------------------

(Föreslagen lydelse)

än livförsäkring i vad mån bolaget är

skyldigt att teckna återför säkring;

15. där verksamheten avser såväl

direkt försäkring som återförsäkring,

regler för återförsäkringens begräns­

ning i förhållande till den direkta

försäkringen;

ävensom, där garantikapital för-

skjutes:

16. garantikapitalets belopp;

17. i vilken ordning garant skall

inbetala tecknat garantibelopp;

18. huruvida och i vilken ordning

ränta skall erläggas å garantikapita­

let och vinst utdelas till garant, så

ock i vilken ordning garantikapitalet

skall återbetalas.

ntalet angives.

------enligt 183 §.

173 S.

För livförsäkring skola grunder

upprättas beträffande 1

1. beräkning av försäkringspremier

och premiereserv;

2. avsättning till och användning

av utjämningsfond;

3. försäkringstagares rätt till åter-

köp och fribrev;

4. belåning av försäkringsbrev hos

bolaget;

5. verkan av underlåten premiebe­

talning;

6. försäkringstagares rätt när, an-

norledes än av anledning som avses

under 3 eller 5, försäkringen upphör

i förtid eller bolaget eljest är fritt

från ansvarighet för försäkringsfall;

7. återbäring till försäkringstagar­

na; samt

8. begränsning av den ansvarighet

bolaget må utan återför säkring iklä­

da sig på en och samma risk.

För livförsäkring skola, där icke

med hänsyn till försäkringens sär­

skilda natur anledning till undantag

föreligger, grunder upprättas beträf­

fande

1. beräkning av försäkringspremier

och premiereserv;

2. avsättning till och användning

av utjämningsfond;

3. försäkringstagares rätt till åter-

köp och fribrev;

4. belåning av försäkringsbrev hos

bolaget;

5. verkan av underlåten premiebe­

talning;

6. försäkringstagares rätt när, an-

norledes än av anledning som avses

under 3 eller 5, försäkringen upphör

i förtid eller bolaget eljest är fritt

från ansvarighet för försäkringsfall;

7. återbäring till försäkringstagar­

na;

8. skyldighet att teckna återförsäk­

ring; samt

9. förräntning av försäkringsbe-

, ,

lopp som förfallit till betalning.

Skall försäkring,-------------------- — för försäkringsfall.

Om grunder-------------------------- och 273 §§.

15

Kungl. Maj:ts proposition nr 171

år

1961

(Gällande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

191 §.

Ansökan om---------------------------koncession beviljats.

Ansökningen skall beträffande sty­

relseledamot, styrelsesuppleant, verk­

ställande direktören och vice verk­

ställande direktör innehålla uppgift

om fullständiga namnet ävensom

hemvist, så ock förklaring att dessa

personer äro svenska medborgare och

ej äro omyndiga. Där enligt denna

lag eller bolagsordningen revisor

skall vara auktoriserad revisor el­

ler godkänd granskningsman, skola

beträffande sådan revisor och supp­

leant för denne lämnas enahanda

uppgifter under angivande att han är

auktoriserad revisor eller godkänd

granskningsman

Ansökningen skall beträffande sty­

relseledamot, styrelsesuppleant, verk­

ställande direktören och vice verk­

ställande direktör innehålla uppgift

om fullständiga namnet, medborgar­

skap och hemvist, så ock förklaring

att dessa personer ej äro omyndiga.

Där enligt denna lag eller bolagsord­

ningen revisor skall vara auktorise­

rad revisor eller godkänd gransk­

ningsman, skola beträffande sådan

revisor och suppleant för denne läm­

nas enahanda uppgifter under angi­

vande att han är auktoriserad revisor

eller godkänd granskningsman.

I ansökningen

sådan firmatecknare.

Bolagets postadress skall angivas.

Vid ansökningen skola fogas:

1. de listor å vilka teckning av

försäkringar ägt rum;

2. avskrift av protokollet vid kon­

stituerande stämman så ock, om sär­

skild stämma hållits, avskrift av det

därvid förda protokollet; samt

3. två avskrifter av koncessionen,

bolagsordningen och i 173 § omför-

mälda grunder.

Bolagets postadress skall angivas.

Vid ansökningen skola fogas:

1. de listor å vilka teckning av

försäkringar ägt rum;

2. avskrift av protokollet vid kon­

stituerande stämman så ock, om sär­

skild stämma hållits, avskrift av det

därvid förda protokollet; samt

3. bevis om tillstånd som må vara

lämnat enligt 20k §, jämförd med 72

och 81 §§, eller enligt 206 §, jämförd

med 100 §.

Dessutom skall,------- - — --------- — jämställd betalning.

I femte och sjätte styckena angiv­

na avskrifter skola vara bestyrkta

på sätt i 3il § andra stycket stadgas.

Har ej------------------— —• —--------- av vittnen.

197 6.

Uppkommer i ömsesidigt försäk­

ringsbolag förlust å annan försäk­

ring än personförsäkring, skall det

belopp, vartill förlusten uppgår, i den

mån den icke varder täckt genom an­

vändande av befintliga till framtida

förfogande avsatta medel eller genom

nedsättning av reservfonden, med

tillägg av högst en tiondel uttaxeras

å dem, som varit delägare i bolaget

under hela eller någon del av det rä-

Uppkommer i ömsesidigt försäk­

ringsbolag förlust å försäkring som

icke är personförsäkring eller återför-

säkring, skall det belopp, vartill för­

lusten uppgår, i den mån den icke

varder täckt genom användande av

befintliga till framtida förfogande av­

satta medel eller genom nedsättning

av reservfonden, med tillägg av högst

en tiondel uttaxeras å dem, som varit

delägare i bolaget under hela eller

16

Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1961

(Gällande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

kenskapsår, varunder förlusten upp- någon del av det räkenskapsår, var-

kommit. Är enligt bestämmelse i bo- under förlusten uppkommit. Är en-

lagsordningen delägarnas personliga ligt bestämmelse i bolagsordningen

ansvarighet begränsad till visst be- delägarnas personliga ansvarighet

lopp eller har i bolagsordningen in- begränsad till visst belopp eller har i

tagits föreskrift om att uttaxering i bolagsordningen intagits föreskrift

första hand skall ske inom en be- om att uttaxering i första hand skall

stämd grupp av delägare eller eljest ske inom en bestämd grupp av del-

i annan ordning än i denna paragraf ägare eller eljest i annan ordning än

stadgas, skall uttaxeringen därefter i denna paragraf stadgas, skall ut-

jämkas.

taxeringen därefter jämkas.

Varder ej--------------------------förlusten uppkommit.

Där garantikapital------- — till garanterna.

199 §.

Uttaxering skall ske i förhållande Uttaxering skall ske i förhållande

till varje delägares försäkringsbe- till varje delägares premier för an-

lopp.

nan försäkring än personförsäkring

eller återförsäkring, vilka belöpa på

det räkenskapsår varunder förlusten

uppkommit.

Vid nedsättning------- ----------------- samma förhållande.

Har någon------- ------------------ mycket uppburit.

Om bolagsordningen------------------------- de gällande.

204 8.

3 mom. Vad i 90 § stadgas om re­

gistreringsanmälan skall lända till

efterrättelse jämväl i fråga om ömse­

sidigt försäkringsbolag, dock skall

vad där sägs om 29 § andra, tredje

och sjunde styckena i stället avse

191 § andra, tredje och åttonde styc­

kena.

227

Sedan stadfästelse meddelats å

ändring av bolagsordning eller grun­

der, skall ändringen av styrelsen el­

ler verkställande direktören oför-

dröjligen anmälas för registrering.

Ändringsbeslutet må ej gå i verkstäl­

lighet innan registrering skett. Vid

anmälningen skola fogas två enligt

3il § andra stycket bestyrkta av­

skrifter av beslutet om stadfästelse.

231

Ansökan om förlängning av kon­

cession, som beviljats ömsesidigt för­

säkringsbolag för bestämd tid, skall,

ställd till Konungen, inlämnas till

försäkringsinspektionen sist sexton

3 mom. Vad i 90 § stadgas om re­

gistreringsanmälan skall lända till

efterrättelse jämväl i fråga om ömse­

sidigt försäkringsbolag, dock skall

vad där sägs om 29 § andra, tredje

och sjätte styckena i stället avse

191 § andra, tredje och sjunde styc­

kena.

§•

Sedan stadfästelse meddelats å

ändring av bolagsordning eller grun­

der, skall ändringen registreras. An­

mälan för registrering skall göras av

styrelsen eller verkställande direktö­

ren ofördröjligen efter beslutet om

stadfästelse eller i förväg i samband

med ansökningen om stadfästelse.

Ändringsbeslutet må ej gå i verkstäl­

lighet innan registrering skett.

§.

Ansökan om förlängning av kon­

cession, som beviljats ömsesidigt för­

säkringsbolag för bestämd tid, skall,

ställd till den myndighet som bevil­

jat koncessionen, inlämnas till för-

17

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

(Gällande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

månader före utgången av den lö­

pande koncessionen.

Beslut om sådan ansökan skall fat­

tas å ordinarie bolagsstämma. Vid

ansökningen skall fogas enligt 341 §

andra stycket bestyrkt avskrift av

protokoll som förts i ärendet.

säkringsinspektionen sist sexton må­

nader före utgången av den löpande

koncessionen.

Beslut om sådan ansökan skall fat­

tas å ordinarie bolagsstämma. Vid

ansökningen skall fogas avskrift av

protokoll som förts i ärendet.

237 §.

Likvidator skall vara myndig här Likvidator skall vara myndig och,

i riket bosatt svensk medborgare. där ej för särskilt fall Konungen el­

ler myndighet Konungen förordnar

annat tillåter, här i riket bosatt

svensk medborgare. Sådant tillstånd

må ej avse mer än en tredjedel av

hela antalet likvidatorer.

Uppdraget att------------------------------- stycket sägs.

Om likvidator,-------------------------- - — ny likvidator.

Visar likvidator---------------------- — — till inspektionen.

Vad i — — —- — ----------------- för likvidator.

251

Finnas, sedan den i kallelsen å

okända borgenärer utsatta inställel­

sedagen är förbi och all veterlig gäld

blivit betald eller erforderliga medel

därtill avsatta, tillgångar vilka en­

ligt bestämmelse i bolagsordningen

kunna fördelas bland dem, som vid

bolagets trädande i likvidation voro

delägare i bolaget, skall fördelning

ske i förhållande till varje delägares

försäkringsbelopp, där ej annan för-

delningsgrund är bestämd i bolags­

ordningen.

§•

Vid skifte av bolagets behållna till­

gångar skola tillgångarna fördelas

mellan dem, som vid bolagets trä­

dande i likvidation voro delägare i

bolaget, i förhållande till det sam­

manlagda beloppet av varje delägares

premier för de fem senaste räken­

skapsåren. Innehåller bolagsordning­

en bestämmelser om annan fördel-

ningsgrund, vare de gällande.

Förmenar delägare------------ motsvarande tillämpning.

Har delägare-----------------— — äga tillämpning.

253 §.

Då likvidatorerna-------------för registrering.

Vid anmälningen, som skall vara Vid anmälningen, som skall vara

undertecknad av samtliga likvidato- undertecknad av samtliga likvidato­

rer, skola fogas enligt 341 § andra rer, skola fogas avskrift av protokoll

stycket bestyrkt avskrift av proto- som förts i ärendet ävensom bevis

koll som förts i ärendet ävensom be- om dagen för utfärdande av kallel­

vis om dagen för utfärdande av kal- sen å okända borgenärer,

lelsen å okända borgenärer.

259 §.

Har ömsesidigt------------ sin verksamhet.

Uppkommer fråga — —----- till likvidationsrevisorerna.

Likvidationsrevisorerna skola — — — eller icke.

2

Ilihang till riksdagens protokoll 1961. 1 samt. Nr 171

18

Kungl. Maj:ts proposition, nr 171 år 1961

(Gällande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

Balansräkningen, berättelsen-------------å stämman.

Bolagsstämmas beslut------------ för handen.

För registrering skall ofördröj li- För registrering skall ofördröj li­

gen anmälas, att likvidationen skall gen anmälas, att likvidationen skall

upphöra och bolagets verksamhet upphöra och bolagets verksamhet

återupptagas. Anmälningen, som återupptagas. Anmälningen, som

skall undertecknas av samtliga likvi- skall undertecknas av samtliga lik­

datorer, skall innehålla försäkran, vidatorer, skall innehålla försäkran,

att hinder enligt första stycket mot att hinder enligt första stycket mot

verksamhetens återupptagande ej fö- verksamhetens återupptagande ej fö­

religger. Vid anmälningen skola fo- religger. Vid anmälningen skola fo­

gas två enligt 341 § andra stycket be- gas två avskrifter av protokoll, som

styrkta avskrifter av protokoll, som förts i ärendet, samt avskrift av ba-

förts i ärendet, samt avskrift av ba- lansräkningen, berättelsen och ytt-

lansräkningen, berättelsen och ytt- randet av likvidationsrevisorerna.

randet av likvidationsrevisorerna.

Beslutet om —------- ----------------------- registrering skett.

270 §.

Grunderna beträffande återbäring Grunderna beträffande återbäring

till försäkringstagarna skola inne- till försäkringstagarna skola inne­

hålla regler för

hålla regler för

1. avsättning till återbäringsfon-

1. användning av återbäringsfond;

den samt denna fonds användning;

2. tilldelning av återbäring;

2. tilldelning av återbäring; samt

3. förräntning av återbäringsme-

3. förräntning av återbäringsme-

del; samt

del.

4. användning av regleringsfond.

Reglerna för------------ för tilläggsförsäkring.

Utfästelse om------------ — — -— av återbäring.

272 §.

Förutom för ändamål som angivas

i grunderna må nedsättning av reg­

leringsfonden, utjämningsfonden och

återbärings fonden ske allenast för

täckande av förlust enligt vad i 273 §

är stadgat, dock att försäkringsin-

spektionen må medgiva nedsättning

av dvlik fond när särskilda skäl äro

därtill.

Nedsättning av säkerhetsfonden

må icke utan försäkringsinspektio-

nens tillstånd äga rum för annat än­

damål än i samma lagrum 1 mom.

och 2 mom. första stycket sägs.

Förutom för ändamål som angivas

i grunderna må nedsättning av åter-

bäringsfonden och utjämningsfonden

ske allenast för täckande av förlust

enligt vad i 273 § är stadgat, dock

att försäkringsinspektionen må med­

giva nedsättning av dylik fond när

särskilda skäl äro därtill.

Nedsättning av säkerhetsfonden

för annat ändamål än täckande av

förlust enligt 273 § må ej ske utan

försäkringsinspektionens tillstånd.

273 S.

1 mom. Meddelar försäkringsbolag

enbart livförsäkring och uppkommer

förlust å rörelsen, som ej kan täckas

av befintliga till framtida förfogande

avsatta medel, skall till täckande av

förlusten nedsättning ske av regle-

1 mom. Meddelar försäkringsbolag

enbart livförsäkring och uppkommer

förlust å rörelsen, som ej kan täckas

av befintliga till framtida förfogande

avsatta medel, skall till täckande av

förlusten nedsättning ske av återbä-

19

Kungi. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

(Gällande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

ringsfonden, säkerhetsfonden, ut- ringsfonden, säkerhetsfonden och ut­

jämningsfonden och återbäringsfon- jämningsfonden i nu angiven ord-

den i nu angiven ordning.

ning.

Varder i — -------- —--------- tilldelad återbäring.

Nedsättning av-------------------------- -är stadgat.

2 mom. Meddelar försäkringsbolag----------- -av reservfonden.

Varder i---------------- ---------- - — motsvarande tillämpning.

Uppkommer i bolag som avses i

första stycket förlust å annan för­

säkring än livförsäkring och kan för­

lusten ej täckas av befintliga till

framtida förfogande avsatta medel

eller genom nedsättning av reserv­

fonden skall till täckande av förlus­

ten nedsättning ske av reglerings­

fonden, utjämningsfonden, återbä-

ringsfonden och säkerhetsfonden i

nu angiven ordning; dock att i fall

då värdehandlingar vari sådan fond

redovisas skola sättas i särskilt för­

var på sätt i 276 § sägs fonden icke

må nedsättas utan försäkringsin-

spektionens tillstånd. Vad sålunda

stadgats skall ej lända till rubbning

av vad i 197 § är föreskrivet om täc­

kande av ömsesidigt försäkringsbo­

lags förlust å annan försäkring än

personförsäkring.

Uppkommer i bolag som avses i

första stycket förlust å annan för­

säkring än livförsäkring och kan för­

lusten ej täckas av befintliga till

framtida förfogande avsatta medel

eller genom nedsättning av reserv­

fonden skall till täckande av förlus­

ten nedsättning ske av återbärings-

fonden, utjämningsfonden och säker­

hetsfonden i nu angiven ordning;

dock att i fall då värdehandlingar vari

sådan fond redovisas skola sättas i

särskilt förvar på sätt i 276 § sägs

fonden icke må nedsättas utan för-

säkringsinspektionens tillstånd. Vad

sålunda stadgats skall ej lända till

rubbning av vad i 197 § är föreskrivet

om täckande av ömsesidigt försäk­

ringsbolags förlust å försäkring som

icke är personförsäkring eller åter­

försäkring.

274 §.

Vid envar tidpunkt skall ett be­

lopp motsvarande försäkringsfonden

för livförsäkringar vara redovisat i

följande slag av värdehandlingar:

1. obligationer eller andra skuld­

förbindelser, som utfärdats eller ga­

ranterats av staten;

2. obligationer utfärdade av Sve­

riges allmänna hypoteksbank, ko­

nungariket Sveriges stadshypoteks-

kassa, Svenska bostadskreditkassan,

Svenska skeppshypotekskassan eller

Intcckningsbanken aktiebolag eller

av hypoteksaktiebolag, som enligt

vad därom finnes stadgat står under

tillsyn av bank- och fondinspektio­

nen;

3. av riksbanken, —-

medgivas.

Utan binder

Med försäkringsfond —

Vid envar tidpunkt skall ett be­

lopp motsvarande försäkringsfonden

för livförsäkringar vara redovisat i

följande slag av värdehandlingar:

1. obligationer eller andra skuld­

förbindelser, som utfärdats eller ga­

ranterats av staten;

2. obligationer utfärdade av Sve­

riges allmänna hypoteksbank, ko­

nungariket Sveriges stadsliypoteks-

kassa, Svenska bostadskreditkassan

eller Svenska skeppshypotekskassan

eller av hypoteksaktiebolag, som en­

ligt vad därom finnes stadgat står

under tillsyn av bank- och fondin­

spektionen;

— kunna 3. av riksbanken,------------- kunna

medgivas.

--------— — i aktier.

— återförsäkringsgivares ansvarighet.

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

(Gällande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

1 mom. De värdehandlingar,--------

Det åligger styrelsen och verkstäl­

lande direktören att tillse att, på sätt

i första stycket är sagt, vid envar tid­

punkt värdehandlingar till erforder­

ligt belopp satts i särskilt förvar.

Hava värdehandlingar satts i förvar

till större värde än som enligt denna

lag erfordras, må försäkringsinspek-

tionen på framställning av styrelsen

eller verkställande direktören lämna

tillstånd till utbekommande av vär­

dehandlingar svarande mot överskot­

tet. Styrelsen eller verkställande di­

rektören äge jämväl för utbetalande

av förfallet försäkrings- eller återbä-

ringsbelopp, för vilket avsättning ägt

rum, utbekomma handlingar av mot­

svarande värde. Utbyte av värde­

handling mot annan handling av

motsvarande värde må äga rum, där

sådant påkallas av styrelsen eller

verkställande direktören.

Behöver bolaget------------ motsvarar

§•

— grundade förbindelser.

Det åligger styrelsen och verkstäl­

lande direktören att tillse att, på sätt

i första stycket är sagt, vid envar tid­

punkt värdehandlingar till erforder­

ligt belopp satts i särskilt förvar.

Hava värdehandlingar satts i förvar

till större värde än som enligt denna

lag erfordras, äge styrelsen eller

verkställande direktören utbekomma

handlingar svarande mot överskot­

tet. Styrelsen eller verkställande di­

rektören äge jämväl för utbetalande

av förfallet försäkrings- eller återbä-

ringsbelopp, för vilket avsättning ägt

rum, utbekomma handlingar av mot­

svarande värde. Utbyte av värde­

handling mot annan handling av

motsvarande värde må äga rum, där

sådant påkallas av styrelsen eller

verkställande direktören.

le värde.

277 8.

Meddelar försäkringsbolag såväl

livförsäkring som försäkring av an­

nat slag, skola tillgångar motsvaran­

de säkerhetsfonden redovisas på sätt

i 274 § är föreskrivet om försäkrings­

fond; i fråga om värdehandlingar, i

vilka tillgångarna sålunda redovisas,

gälle vad i 276 § sägs om där avsed­

da handlingar.

Meddelar försäkringsbolag såväl

livförsäkring som annan försäkring

än personförsäkring, skola tillgångar

motsvarande säkerhetsfonden redo­

visas på sätt i 274 § är föreskrivet

om försäkringsfond; i fråga om vär­

dehandlingar, i vilka tillgångarna så­

lunda redovisas, gälle vad i 276 §

sägs om där avsedda handlingar.

281

8

.

Sist en månad efter bolagsstämma,

varom i 113 eller 213 § förmäles, el­

ler, om stämma ej hållits inom tid

som där stadgas, inom sju månader

från föregående räkenskapsårs ut­

gång skall genom styrelsens och

verkställande direktörens försorg till

försäkringsinspektionen insändas

dels avskrift av balansräkningen,

vinst- och förlusträkningen, förvalt­

ningsberättelsen och revisionsberät­

telsen, dels en särskild redogörelse

angående bolagets verksamhet under

räkenskapsåret och ställning balans-

Sist en månad efter bolagsstämma,

varom i 113 eller 213 § förmäles, el­

ler, om stämma ej hållits inom tid

som där stadgas, inom sju månader

från föregående räkenskapsårs ut­

gång skall genom styrelsens och

verkställande direktörens försorg till

försäkringsinspektionen insändas

dels avskrift av balansräkningen,

vinst- och förlusträkningen, förvalt­

ningsberättelsen och revisionsberät­

telsen, dels en särskild redogörelse

angående bolagets verksamhet un­

der räkenskapsåret och ställning ba-

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

21

(Gällande lydelse)

dagen, dels ock, i fråga om livför­

säkring, redogörelse för beräkning

av premiereserven, utjämningsfon­

den och återbäringsfonden. Redogö­

relserna skola upprättas enligt anvis­

ningar, som meddelas av inspektio­

nen, och vara undertecknade, den

förra av styrelsen och verkställande

direktören samt den senare av aktua-

rien.

På avskriften

(Föreslagen lydelse)

lansdagen, dels ock, i fråga om liv­

försäkring, redogörelse för beräk­

ning av premiereserven och utjäm­

ningsfonden. Redogörelserna skola

upprättas enligt anvisningar, som

meddelas av inspektionen, och vara

undertecknade, den förra av styrel­

sen och verkställande direktören

samt den senare av aktuarien.

------- - enligt balansräkningen.

282 6.

1 mom. Det åligger styrelsen och

verkställande direktören för försäk­

ringsbolag som meddelar livförsäk­

ring att, såvitt angår livförsäkrings­

rörelsen, till försäkringsinspektio-

nen insända dels inom nio månader

efter varje räkenskapsårs utgång re­

dogörelse i vad mån det verkliga för­

loppet av rörelsen avvikit från grun­

derna, dels ock för varje femårspe­

riod, å tid som inspektionen bestäm­

mer, statistisk-ekonomisk utredning

angående verksamhetens förlopp och

bolagets ställning. Där så finnes på­

kallat, må inspektionen jämväl för

annan tid infordra sådan utredning.

Redogörelsen och------------— --------

Det ankommer på försäkringsin-

spektionen att bestämma när och för

vilken tidrymd utredning som ovan

sägs skall avgivas första gången efter

bolagets bildande.

1 mom. Det åligger styrelsen och

verkställande direktören för försäk­

ringsbolag som meddelar livförsäk­

ring att, såvitt angår livförsäkrings­

rörelsen, till försäkringsinspektio-

nen insända dels inom nio månader

efter varje räkenskapsårs utgång re­

dogörelse i vad mån det verkliga för­

loppet av rörelsen avvikit från grun­

derna, dels ock för period och å tid,

som inspektionen bestämmer, sta­

tistisk-ekonomisk utredning angåen­

de verksamhetens förlopp och bola­

gets ställning.

av aktuarien.

287 8.

1 mom. Det åligger styrelsen och

verkställande direktören att när som

helst för befattningshavare hos för-

säkringsinspektionen, som enligt av

Konungen meddelade bestämmelser

har att i sådant avseende företräda

inspektionen, hålla bolagets kassa

och övriga tillgångar samt böcker,

räkenskaper och andra handlingar

tillgängliga för granskning.

2 mom. Befattningshavare hos för-

säkringsinspektionen, som enligt av

Konungen meddelade bestämmelser

har befogenhet att företräda inspek­

tionen, äger närvara vid bolagsstäm-

1 mom. Det åligger styrelsen och

verkställande direktören att när som

helst för befattningshavare hos för-

säkringsinspektionen som är behörig

att företräda inspektionen eller an­

nan, som av inspektionen förordnats

att företräda denna, hålla bolagets

kassa och övriga tillgångar samt böc­

ker, räkenskaper och andra hand­

lingar tillgängliga för granskning.

2 mom. Befattningshavare hos för-

säkringsinspektionen som är behörig

att företräda inspektionen eller an­

nan, som av inspektionen förordnats

att företräda denna, äger närvara vid

22

Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1961

(Gällande lydelse)

ma eller av inspektionen utlyst sty­

relsesammanträde och deltaga i över­

läggningarna.

3 mom. Vad försäkringsinspektio-

nens företrädare vid granskning av

böcker, räkenskaper och andra hand­

lingar eller vid bolagsstämma eller

styrelsesammanträde må hava erfa­

rit angående enskildas personliga el­

ler ekonomiska förhållanden må ej

yppas för allmänheten.

287

295

2 mom. Beslut om------------ -------------

Inom fyra månader från det be­

slutet fattades eller, om klandertalan

därå anställts, från det denna talan

genom lagakraftägande dom ogilla­

des, skall beslutet av det överlåtande

bolagets styrelse eller verkställande

direktör anmälas för registrering.

Två enligt 3il § andra stycket be­

styrkta avskrifter av protokoll som

förts i ärendet, innehållande fullstän­

digt angivande av förslaget till avtal,

skola fogas vid anmälningen. Har an­

mälan ej gjorts inom föreskriven tid,

vare frågan om överlåtelse förfallen.

bolagsstämma eller av inspektionen

utlyst styrelsesammanträde och del­

taga i överläggningarna.

3 mom. Vad försäkringsinspektio-

nens företrädare eller någon som bi­

träder honom erfarit vid granskning

av böcker, räkenskaper och andra

handlingar eller vid bolagsstämma el­

ler styrelsesammanträde må ej obehö­

rigen yppas.

(Föreslagen lydelse)

a §•

Skyldighet enligt 283 § och 287 §

1 mom. att lämna upplysningar och

hålla tillgångar och handlingar till­

gängliga för granskning åligger även

styrelsen och verkställande direktö­

ren i aktiebolag vars verksamhet

uteslutande har till föremål att bi­

träda försäkringsbolag, så ock ord­

förande och verkställande direktör

eller motsvarande befattningshavare

i tarif förening, skadereglerings-

nämnd, villkorsnämnd eller annat

liknande organ, som biträder försäk­

ringsbolag vid rörelsens bedrivande.

Samma skyldighet åligger jämväl

styrelsen och verkställande direktö­

ren i annat aktiebolag än nu sagts,

i den mån det med bolagets samtyc­

ke föreskrivits i villkor för medgi­

vande enligt 336 § att innehava ak­

tier i bolaget.

§•

ordinarie bolagsstämma.

Inom fyra månader från det be­

slutet fattades eller, om klandertalan

därå anställts, från det denna talan

genom lagakraftägande dom ogilla­

des, skall beslutet av det överlåtande

bolagets styrelse eller verkställande

direktör anmälas för registrering.

Två avskrifter av protokoll som förts

i ärendet, innehållande fullständigt

angivande av förslaget till avtal, sko­

la fogas vid anmälningen. Har an­

mälan ej gjorts inom föreskriven tid,

vare frågan om överlåtelse förfallen.

23

Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1961

(Gällande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

303 §.

Ansökan om försäkringsbolags re- Ansökan om försäkringsbolags re­

gistrering och anmälan för registre- gislrering och anmälan för registre-

ring skola ingivas eller i betalt brev ring skola ingivas eller i betalt biev

med posten insändas till försäkrings- med posten insändas till försäkrings-

inspektionen. Sådan ansökan eller inspektionen.

anmälan skall vara åtföljd av stad­

gade avgifter.

304 §.

2 mom. Hava vid anmälan för re­

gistrering eller i fråga om upprät­

tande av handling, som skall fogas

vid sådan anmälan, icke iakttagits

de föreskrifter, som finnas för varje

särskilt fall stadgade, eller prövas

beslut, som anmäles för registrering

och för vars giltighet Konungens

stadfästelse ej erfordras, icke hava

tillkommit i föreskriven ordning el­

ler ej stå i överensstämmelse med fö­

reskrifterna i denna lag eller eljest

strida mot lag eller författning eller

mot bolagsordningen eller grunderna

eller vara till sin avfattning i något

viktigare hänseende otydligt eller

vilseledande, skall registrering väg­

ras. Är annan grund till sådan klan­

dertalan mot bolagsstämmobeslut,

som avses i 131 § 1 mom. andra styc­

ket eller 229 § 1 mom. andra stycket,

än att vid beslutet i denna lag eller

bolagsordningen upptagna föreskrif­

ter om särskild röstpluralitet icke

rätteligen iakttagits, vare det dock ej

hinder mot registrering, sedan tid för

väckande av klandertalan utgått

utan att talan väckts.

2 mom. Hava vid anmälan för re­

gistrering eller i fråga om upprät­

tande av handling, som skall fogas

vid sådan anmälan, icke iakttagits

de föreskrifter, som finnas för varje

särskilt fall stadgade, eller prövas

beslut, som anmäles för registrering

och för vars giltighet stadfästelse

ej erfordras, icke hava tillkommit i

föreskriven ordning eller ej stå i

överensstämmelse med föreskrifter­

na i denna lag eller eljest strida mot

lag eller författning elier mot bolags­

ordningen eller grunderna eller vara

till sin avfattning i något viktigare

hänseende otydligt eller vilseledande,

skall registrering vägras. Är annan

grund till sådan klandertalan mot

bolagsstämmobeslut, som avses i

131 § 1 mom. andra stycket eller

229 § 1 mom. andra stycket, än att

vid beslutet i denna lag eller bolags­

ordningen upptagna föreskrifter om

särskild röstpluralitet icke rätteligen

iakttagits, vare det dock ej hinder

mot registrering, sedan tid för väc­

kande av klandertalan utgått utan

att talan väckts.

305 §.

Beviljas försäkringsaktiebolags — — — hans fullständiga namn och

hemvist.

Innehåller bolagsordningen------------ kunna utgivas.

Den ena av de till försäkringsin-

Bolaget skall tillställas bevis om

spcktioncn ingivna avskrifterna av registreringen, tecknat å avskrift av

koncessionen skall förses med bevis koncessionen. De listor å vilka aktie­

om registreringen av bolaget och teckningen ägt rum skola återställas

återställas till detta. De listor å vilka till bolaget,

aktieteckningen ägt rum skola ock

återställas till bolaget.

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

(Gällande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

306 §.

Beviljas ömsesidigt------------ hans fullständiga namn och hemvist.

Innehåller bolagsordningen------------- i registret.

Den ena av de till försäkringsin- Bolaget skall tillställas bevis om

spektionen ingivna avskrifterna av registreringen, tecknat å avskrift av

koncessionen skall förses med bevis koncessionen. De listor å vilka teck-

om registreringen av bolaget och ning av försäkringar ägt rum skola

aterstallas till detta. De listor å vilka återställas till bolaget,

teckning av försäkringar ägt rum

skola ock återställas till bolaget.

315 §.

Närmare föreskrifter om försäk- Närmare föreskrifter om försäk-

ringsregistrets förande, de i 314 § ringsregistrets förande och de i 314 §

stadgade kungörelserna, avgifterna stadgade kungörelserna samt om tid

för registreringen och dess kungö- och sätt för utgivande av den i nämn-

randc samt om tid och sätt för utgi- da paragraf omförmälda samlingen

van<^® av *^en * nämnda paragraf om- och dess översändande till vissa

förmälda samlingen och dess över- n^ndigheter meddelas av Konungen,

sändande till vissa myndigheter med­

delas av Konungen.

327 8.

Med dagsböter eller fängelse straf­

fes ock

1. styrelseledamot eller verkstäl­

lande direktör, som uppsåtligen eller

av vårdslöshet meddelar oriktig eller

vilseledande uppgift i redogörelse,

utredning eller bevis, som avses i

281 eller 282 §, eller vid lämnande

av upplysning enligt 283 §;

2. aktuarie, där han i redogörelse

eller utredning, som enligt 281 eller

282 § avlämnats till försäkringsin-

spektionen, uppsåtligen eller av

vårdslöshet meddelar oriktig eller

vilseledande uppgift;

3. styrelseledamot, med vars begi­

vande utfärdas aktiebrev, interims­

bevis eller teckningsbevis, som är

ställt till innehavaren, eller dylikt

brev eller bevis, i vilket mot före­

skrift i 30 § andra stycket, 31 §

första stycket tredje punkten eller

31 §. andra stycket tredje punkten

den i förbehåll som i nämnda lag-

Med dagsböter eller fängelse straf­

fes ock

1. styrelseledamot eller verkstäl­

lande direktör, som uppsåtligen eller

av vårdslöshet meddelar oriktig eller

vilseledande uppgift i redogörelse,

utredning eller bevis, som avses i

281 eller 282 §, eller vid lämnande

av upplysning enligt 283 §;

2. den som jämlikt 287 a § lämnar

upplysning enligt 283 § och som där­

vid uppsåtligen eller av vårdslöshet

meddelar oriktig eller vilseledande

uppgift;

3. aktuarie, där han i redogörelse

eller utredning, som enligt 281 eller

282 § avlämnats till försäkringsin-

spektionen, uppsåtligen eller av-

vårdslöshet meddelar oriktig eller

vilseledande uppgift;

4. styrelseledamot, med vars begi­

vande utfärdas aktiebrev, interims­

bevis eller teckningsbevis, som är

ställt till innehavaren, eller dylikt

brev eller bevis, i vilket mot före­

skrift i 30 § andra stycket, 31 § förs­

ta stycket tredje punkten eller 31 §

andra stycket tredje punkten den i

förbehåll som i nämnda lagrum sägs

25

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

(Gällande lydelse)

ram sägs bestämda inskränkningen

icke angivits;

4. styrelseledamot eller likvidator,

där lian uppsåtligen låter i aktiebo­

ken verkställa införing i strid mot

bestämmelserna i 35 § 1 mom. andra

eller tredje stycket, 35 § 2 mom. förs­

ta eller andra stycket, 35 § 3 mom.

första punkten, 54 § tredje punkten

eller 59 § 2 mom. tredje stycket eller

fjärde stycket sista punkten eller

underlåter att ombesörja, att föränd­

ring i äganderätten till aktie varder

jämlikt 35 § 1 mom. tredje eller fjär­

de stycket, 35 § 2 mom. första eller

andra stycket eller 35 § 3 mom. förs­

ta punkten införd i aktieboken;

5. styrelseledamot, verkställande

direktör eller likvidator, som uppsåt­

ligen eller av vårdslöshet i strid mot

bestämmelserna i 63 §, 67 § 1 mom.,

68 § första stycket, 193 § eller 195 §

1 mom. låter verkställa utbetalning

till aktieägare eller garant;

6. revisor, likvidationsrevisor eller

revisors eller likvidationsrevisors

medhjälpare som, oaktat han insett

eller bort inse, att skada därav kun­

nat följa, yppar något av vad vid

verkställd granskning kommer till

hans kännedom, utan att det med

nödvändighet erfordras för fullgö­

rande av hans uppdrag;

7. den som i sådan försäkran, var­

om förmäles i 107 §, uppsåtligen

lämnar oriktig uppgift.

bestämda inskränkningen icke an-

givits;

5. styrelseledamot eller likvidator,

där han uppsåtligen låter i aktiebo­

ken verkställa införing i strid mot

bestämmelserna i 35 § 1 mom. andra

eller tredje stycket, 35 § 2 mom. förs­

ta eller andra stycket, 35 § 3 mom.

första punkten, 54 § tredje punkten

eller 59 § 2 mom. tredje stycket eller

fjärde stycket sista punkten eller

underlåter att ombesörja, att föränd­

ring i äganderätten till aktie varder

jämlikt 35 § 1 mom. tredje eller fjär­

de stycket, 35 § 2 mom. första eller

andra stycket eller 35 § 3 mom. förs­

ta punkten införd i aktieboken;

6.

styrelseledamot, verkställande

direktör eller likvidator, som uppsåt­

ligen eller av vårdslöshet i strid mot

bestämmelserna i 63 §, 67 § 1 mom.,

68 § första stycket, 193 § eller 195 §

1 mom. låter verkställa utbetalning

till aktieägare eller garant;

7. revisor, likvidationsrevisor eller

revisors eller likvidationsrevisors

medhjälpare som, oaktat han insett

eller bort inse, att skada därav kun­

nat följa, yppar något av vad vid

verkställd granskning kommer till

hans kännedom, utan att det med

nödvändighet erfordras för fullgö­

rande av hans uppdrag;

8. den som i sådan försäkran, var­

om förmäles i 107 §, uppsåtligen

lämnar oriktig uppgift.

(Föreslagen lydelse)

328 §.

Med dagsböter straffes

1. styrelseledamot eller ■— — -—

nämnda lagrum;

4. stiftare, där han uppsåtligen el­

ler av vårdslöshet bestyrker avskrift,

som i 12 § första stycket eller 175 §

första stycket sägs, ehuru avskriften

är oriktig, så ock styrelseledamot,

styrelsesuppleant, verkställande di­

rektör, vice verkställande direktör,

likvidator, suppleant för likvidator

eller firmatecknare, där han uppsåt­

ligen eller av vårdslöshet bestyrker

avskrift, varom förmäles i 3M § and-

Med dagsböter straffes

1. styrelseledamot eller — — -—

nämnda lagrum;

4. stiftare, där han uppsåtligen el­

ler av vårdslöshet bestyrker avskrift,

som i 12 § första stycket eller 175 §

första stycket sägs, ehuru avskriften

är oriktig, så ock styrelseledamot

och styrelsesuppleant, där han upp­

såtligen eller av vårdslöshet bestyr­

ker avskrift, varom förmäles i 52 §

första stycket, ehuru avskriften är

oriktig.

26

Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1061

(Gällande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

ra stycket, ehuru avskriften är orik­

tig-

329

Med dagsböter straffes ock

1. den som, i annat fall än i 327 §

3 och 4 avses, underlåter att iakttaga

föreskrift i 30 §, 31 § första, andra

eller fjärde stycket, 35 §, 54 § tredje

punkten, 59 § 2 inom. tredje stycket

eller fjärde stycket sista punkten el­

ler 340 §, så ock den som bryter mot

föreskrift i 34 §, 51 § andra stycket

första punkten, 59 § 2 mom. fjärde

stycket första punkten, 64 §, 301 §

eller 334 § 2 mom. tredje stycket;

2.

styrelseledamot, verkställande

------------ stycket åligger.

329

Med dagsböter straffes ock

1. den som, i annat fall än i 327 §

4 och 5 avses, underlåter att iakttaga

föreskrift i 30 §, 31 § första, andra

eller fjärde stycket, 35 §, 54 § tredje

punkten, 59 § 2 mom., tredje stycket

eller fjärde stycket sista punkten

eller 340 §, så ock den som bryter

mot föreskrift i 34 §, 51 § andra styc­

ket första punkten, 59 § 2 mom. fjär­

de stycket första punkten, 64 §, 301 §

eller 334 § 2 inom. tredje stycket;

2.

styrelseledamot, verkställande

-------- — stycket åligger.

a§.

Den som bryter mot vad i 287 § 3

mom. är stadgat straffes med dagsbö­

ter eller fängelse, där ej gärningen är

belagd med straff i strafflagen.

332 §.

2 mom. När god man på grund av

förordnande jämlikt 11 kap. 4 § 5

lagen om förmynderskap förvaltar

aktier för blivande ägares räkning,

skall blivande ägare på anmälan av

gode mannen införas såsom ägare i

aktieboken med anteckning om för­

värvet och om förordnandet. I

2 mom. När god man på grund av

förordnande jämlikt 18 kap. 4 §5

föräldrabalken förvaltar aktier för

blivande ägares räkning, skall bli­

vande ägare på anmälan av gode

mannen införas såsom ägare i aktie­

boken med anteckning om förvärvet

och om förordnandet.

334 §.

1 mom. Beslutas i--------------------- femtio kronor.

Beslut om------------------------- i nedsättningsbeslutet.

sig därom.

I annat------------ —

Där beslut om sammanläggning av

aktier ej ingår i beslut om nedsätt­

ning av aktiekapitalet, skall beslutet

ofördröj ligen av styrelsen eller verk­

ställande direktören anmälas för re­

gistrering. Vid anmälningen skola

fogas två enligt 341 § andra stycket

bestyrkta avskrifter av protokoll som

förts i ärendet.

Där beslut om sammanläggning av

aktier ej ingår i beslut om nedsätt­

ning av aktiekapitalet, skall beslu­

tet ofördröj ligen av styrelsen eller

verkställande direktören anmälas för

registrering. Vid anmälningen skola

fogas två avskrifter av protokoll som

förts i ärendet.

336 §.

Av aktierna i svenskt aktiebolag Av aktierna i svenskt eller ut-

må försäkringsbolag icke utan för- ländskt aktiebolag må försäkrings-

27

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

(Gällande lydelse)

säkringsinspektionens medgivande

äga mer än en tjugondei eller, om

aktier med olika röstvärde finnas,

större antal än att röstetalet för ak­

tierna utgör högst en tjugondei av

röstetalet för samtliga aktier. Tillhör

försäkringsbolaget koncern, skall

vad sålunda stadgats gälla koncer­

nen.

Vad i första stycket är stadgat

skall ej äga tillämpning å aktier i

försäkringsaktiebolag eller i aktiebo­

lag, vars verksamhet har till föremål

att äga aktier i försäkringsaktiebolag

eller att tillskjuta garantikapital i

ömsesidigt försäkringsbolag.

bolag icke utan försäkringsinspelt-

tionens medgivande äga mer än en

tjugondei eller, om aktier med olika

röstvärde finnas, större antal än att

röstetalet för aktierna utgör högst

en tjugondei av röstetalet för samtli­

ga aktier. Tillhör försäkringsbolaget

koncern, skall vad sålunda stadgats

gälla koncernen; aktiebolag, som ej

är försäkringsbolag, skall därvid an­

ses såsom koncernbolag, därest för­

hållandena äro sådana att aktiebola­

get, om det varit försäkringsaktiebo­

lag, jämlikt 333 § skulle hava räk­

nats såsom dotterbolag.

Vad i första stycket är stadgat

skall ej äga tillämpning å aktier i

försäkringsaktiebolag eller i aktiebo­

lag, vars verksamhet uteslutande har

till föremål att äga aktier i försäk­

ringsaktiebolag, att tillskjuta garan­

tikapital i ömsesidigt försäkringsbo­

lag, att utöva förvaltning av försäk­

ringsbolags fastigheter eller att bi­

träda försäkringsbolag vid rörelsens

bedrivande.

(Föreslagen lydelse)

341

Skall enligt------------------------------ 7 —

Avskrift, som på grund av särskild

föreskrift i denna lag skall vara be­

styrkt enligt detta stycke, skall vara

till riktigheten bestyrkt av notarius

publicus eller landsfiskal eller ock

av minst två personer, som hava

ställning av styrelseledamot, styrel­

sesuppleant, verkställande direktör,

vice verkställande direktör, likvida-

tor, suppleant för likvidator eller fir­

matecknare.

Annan avskrift skall, där ej sär­

skild föreskrift givits, vara till rik­

tigheten bestyrkt av två personér.

§•

— av styrelsen.

Avskrift varom i denna lag stad­

gas skall, där ej särskild föreskrift

givits, vara till riktigheten bestyrkt

av två personer, som vid sina namn

böra angiva yrke och postadress.

345 §.

I fråga om livförsäkring endast för

dödsfall, vilken meddelas för en tid

av längst fem år eller mot premie,

som är beräknad och bestämd för

längst fem år i sänder, må Konungen

eller, efter Konungens bemyndigande,

28

(Gällande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

försäkringsinspektionen medgiva un­

dantag från de särskilda bestämmel­

serna i denna lag angående livför-

säkring.

Betiäffande tjänstepensionsförsäkxing — — — prövas skäliga

Driver försäkringsbolag-------------finnas påkallade.

&

I fråga — ------------------------------------ i övrigt.

348 §.

hinder av bestämmelserna i Utan hinder av bestämmelserna i

lb8 § ma for andamål som avses i 168 § må för ändamål som avses i

lagen om försäkring for olycksfall i lagen om yrkesskadeförsäkring bil-

aråe/e bddas ömsesidigt försäkrings- das ömsesidigt försäkringsbolag för

bolag for vars förbindelser delägarna vars förbindelser delägarna svara

svara personligen; och skall beträf- personligen; och skall beträffande

ande sadant bolag i fråga om för- sådant bolag i fråga om förlust å

lust a olycksfallsförsäkringen vad i yrkesskadeförsäkringen vad i 197__

197—203 §§ är för där avsett fall 203 §§ är för där avsett fall föreskri­

for eskrivet om uttaxering äga mot- vet om uttaxering äga motsvarande

svarande tillämpning.

tillämpning.

Angående trafikförsäkringsrörelse------------ å motorfordon.

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

Denna lag träder i kraft den 1 ja­

nuari 1962, där ej annat följer av vad

nedan sägs. Vad i beslut om konces­

sion eller i försäkringsbolags bolags­

ordning må vara stadgat angående

sjuk- och olycksfallsförsäkring, som

meddelas för längst tio år, skall efter

den 1 januari 1962 avse sådan för­

säkring, som meddelas för längst fem

år.

Bestämmelserna i 199 och 251 §§ i

deras ändrade lydelse skola träda i

kraft den 1 januari 1963.

Försäkringsinspektionen äger före

den 1 januari 1962 stadfästa sådan

ändring av försäkringsbolags bolags­

ordning och grunder som påkallas av

denna lag. Inspektionen äger ock ef­

ter ansökan medgiva, att försäkrings­

bolag, i avvaktan på att ändring som

nu sagts beslutas, stadfästes och re­

gistreras, senast intill utgången av år

1962 må tillämpa vad i äldre lag är

stadgat angående regleringsfond och

å t erbärin gsfon d.

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

29

Utdrag av protokoll över handelsärenden, hållet inför Hans

Kungl. Höghet Regenten, Hertigen av Södermanland,

i statsrådet å Stockholms slott den 28 april 1961.

Närvarande:

Statsministern

E rlander ,

statsråden

N ilsson , S träng , A ndersson , L indström ,

L ange , L indholm , K ling , S koglund , E denman , J ohansson , af G eijerstam ,

H

ermansson

.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler che­

fen för handelsdepartementet, statsrådet Lange, fråga om vissa ändringar i

lagen om försäkringsrörelse och anför därvid följande.

I. Inledning

De centrala bestämmelserna för försäkringsverksamheten är givna i lagen

den 17 juni 1948 (nr 433) om försäkringsrörelse. Lagen, som i sina huvud­

sakliga delar trädde i kraft den 1 januari 1949, har sedermera i vissa avsnitt

ändrats genom lag den 16 juni 1950 (nr 320). Utländska försäkringsanstal-

ters verksamhet regleras genom lagen den 9 juni 1950 (nr 272) om rätt för

utländsk försäkringsanstalt att driva försäkringsrörelse här i riket.

Jämlikt bemyndigande den 10 januari 1958 tillkallade jag två utrednings­

män1 för att verkställa en översyn av lagstiftningen på försäkringsområdet.

Utredningsmännen, vilka antagit benämningen 1958 års försäkringssak-

kunniga, har den 31 december 1959 avgivit betänkande med titeln »översyn

av lagen om försäkringsrörelse» (SOU 1960: 11). Betänkandet innehåller

bl. a. förslag till lag om ändring i vissa delar av lagen om försäkringsrörelse.

Det framlagda förslaget innefattar en begränsad revision av lagstiftningen.

över de sakkunnigas förslag har, efter remiss, avgivits gttranden av för-

säkringsinspektionen, pensionsstyrelsen, riksförsäkringsanstalten, riksskat­

tenämnden, näringsfrihetsrådet, Svenska försäkringsbolags riksförbund och

Svenska livförsäkringsbolags förening, vilka båda sammanslutningar avgi­

vit gemensamt yttrande och i fortsättningen kallas Försäkringsbolagens riks­

förbund, Folksam-bolagen, Landsbygdens brandförsäkringsbolags förening,

Socken- och häradsbolagens riksförbund, Försäkringstjänstemannaförbun-

det, Försäkringsfunktionärcrnas förbund, Landsorganisationen i Sverige,

Tjänstemännens centralorganisation, Sveriges akademikers centralorganisa­

tion, Sveriges industriförbund, Sveriges lantbruksförbund och Riksförbundet

landsbygdens folk, Kooperativa förbundet, Sveriges hantverks- och industri-

1 Utredningsmän har varit ledamoten av riksdagens andra kammare Nils Kellgren samt by­

råchefen i försäkringsinspektionen Lorentz Vogel.

30

Kungi. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

organisation, Yrkeskvinnors samarbetsförbund, Hyresgästernas riksförbund,

Kungl. automobilklubben, Motormännens riksförbund, Motorförarnas hel­

nykterhetsförbund, Svenska bankföreningen samt av Svenska sparbanks­

föreningen.

Yttranden bar även avgivits av styrelserna i de till Svenska försäkringsbo­

lags riksförbund anslutna Svenska personal-pensionskassan, Livförsäk­

ringsbolaget Thule och Sakförsäkringsaktiebolaget Thule, Livförsäkrings­

bolaget Trygg, Försäkrings-Aktiebolaget Fylgia, försäkringsaktiebolagen

Skandia och Norden samt Livförsäkringsaktiebolaget Skandia, Framtiden

livförsäkringsaktiebolag, Svenska livförsäkringsbolaget, Försäkringsaktiebo­

laget Hansa, Städernas allmänna försäkringsbolag och i Sjöförsäkringsaktie­

bolaget Öresund. Nämnda styrelser har i sina yttranden huvudsakligen hän­

visat till det av Försäkringsbolagens riksförbund avgivna yttrandet.

Sedan ärendet varit föremål för överväganden inom handelsdepartementet,

anhåller jag nu att få upptaga det till behandling.

II. Grunddrag i försäkringsrörelsens utveckling under nuvarande

lagstiftning

De sakkunniga framhåller inledningsvis, att 1948 års lag om försäkrings­

rörelse (FL) i åtskilliga hänseenden omgestaltade den offentligrättsliga reg­

leringen av det svenska försäkringsbolagsväsendet. De sakkunniga erinrar

om de viktigaste nyheterna i 1948 års lagstiftning.

För rätt att driva försäkringsrörelse erfordras särskild koncession. Såsom

materiell förutsättning för koncession kräves i den nya lagen, att rörelsen

finnes behövlig och även eljest ägnad att främja en sund utveckling av för­

säkringsväsendet. I fråga om livförsäkringen uppställes den s. k. skälighets-

principen vid sidan av tidigare gällande soliditetsprincip. Den nya princi­

pen innebär krav på att priset för en försäkring skall vara skäligt avvägt i

förhållande till de förmåner försäkringen medför. Läns- och häradsbolagen

likställes i allt väsentligt med riksbolagen. De bolagsrättsliga bestämmelserna

har anpassats till 1944 års aktiebolagslag, dock med åtskilliga avvikelser be­

tingade av försäkringsväsendets egenart.

Enligt den nya lagstiftningen skulle redan existerande försäkringsbolag

söka ny koncession. Koncessionsprövningen för dessa bolags del skulle dock

icke avse frågan huruvida bolagets rörelse var behövlig. Innan frågan om

koncession avgjorts, ägde försäkringsbolagen fortsätta sin verksamhet enligt

bestämmelserna i äldre lag, i den mån ej Kungl. Maj:t förordnat att före­

skrifter i den nya lagen skulle tillämpas.

1950 års ändringar i FL avsåg huvudsakligen tre olika frågor, nämligen

representation för försäkringstagarna i styrelsen för försäkringsaktiebolag,

föreskrift att premiesättningen även beträffande annan försäkring än liv­

försäkring skall vara skäligt avvägd samt utvidgning av FL:s tillämpnings­

område till att omfatta även sockenbolag för brand- eller sjöförsäkring.

31

En närmare redogörelse för innehållet i gällande lagstiftning kommer att

lämnas i anslutning till betänkandets olika förslag.

De sakkunniga redogör i betänkandet för några drag ur försäkringsrörel­

sens utveckling under åren 1949—1958.

Såsom ett markant drag i utvecklingen under den tid, som förflutit etter

FL:s ikraftträdande, framhåller de sakkunniga koncentrationen av det en­

skilda försäkringsväsendet till ett minskat antal försäkringsbolag. Denna

utveckling har löpt jämsides med en fortsatt volymmässig expansion. I en

för ändamålet särskilt upprättad tabell (tabell A) lämnas närmare uppgifter

om antalet försäkringsbolag av olika slag vid utgången av åren 1948 och

1958. I anslutning till tabellens uppdelning av bolagen i skilda kategorier

nämnes, att försäkringsbolagen i riket med hänsyn till rörelseinriktningen

brukar indelas i livförsäkrings-, sjukförsäkrings-, arbetsgivar-, skadeför­

säkrings- och återförsäkringsbolag. Livförsäkringsbolagen meddelar alle­

nast livförsäkring samt, i några fall, lång sjuk- och olycksfallsförsäkring.

Till sjukförsäkringsbolag hänföres ett antal specialbolag för lång sjuk- och

olycksfallsförsäkring. Arbetsgivarbolag kallas de försäkringsbolag som -

vid sidan av riksförsäkringsanstalten — meddelar obligatorisk och frivillig

försäkring enligt lagen om yrkesskadeförsäkring. Skadeförsäkringsbolagen

meddelar försäkringar av andra slag än de förut särskilt nämnda. I ett be­

tydande antal fall har dessa bolag även vissa bestånd av s. k. skadelivrantor

och av lång olycksfallsförsäkring av speciell karaktär. Återförsäkringsbola-

gen är specialbolag, som uteslutande eller praktiskt taget uteslutande be­

driver återförsäkringsrörelse. Indelningen av försäkringsbolagen sker även

efter en annan grund, nämligen efter verksamhetsområdets omfattning i

geografiskt hänseende. Försäkringsbolagen brukar härvid indelas i riksbo­

lag,^ läns- och häradsbolag samt sockenbolag. Till gruppen riksbolag hän­

föres härvid i huvudsak de bolag, vilkas verksamhetsområde omfattar mer

än ett län; det stora flertalet av dessa bolag driver verksamhet i hela riket.

Läns- och häradsbolag är den vanliga benämningen på försäkringsbolag,

som driver verksamhet allenast inom ett län och som icke är att hänföra

till sockenbolag. Gränsdragningen mellan riksbolag å ena sidan och läns-

och häradsbolag å andra sidan är i huvudsak betingad av äldre lagstift­

ning. Sockenbolagen är landsbygdsbolag, vilkas verksamhetsområde är

mindre än ett härad eller, där området omfattar delar av flera härad,

mindre än tio socknar. Vissa sådana bolag är undantagna från FLIS be­

stämmelser. Alla liv-, sjuk-, arbetsgivar- och återförsäkringsbolag betraktas

såsom riksbolag. Så är även fallet med alla skadeförsäkringsbolag, som är

aktiebolag. Det är endast i fråga om ömsesidiga skadeförsäkringsbolag, som

uppdelningen på riksbolag och bolag med begränsat verksamhetsområde

kommer i fråga.

Av tabell A framgår, att under tioårsperioden 1948—58 antalet riksbolag

minskat från 133 till 105, antalet läns- och häradsbolag från 159 till 124,

antalet brand- och sjösockenbolag från 238 till 178 och antalet övriga soc-

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 17i år 1961

Tabell A. Antalet svenska försäkringsbolag vid utgången av

åren 1948 och 1958

1948

1958

I. Riksbolag .....................................................

133

105

Härav:

Livförsäkringsbolag....................................

a) Aktiebolag.................................................

4

5

b) Ömsesidiga bolag....................................

28

13

Liv- och brandförsäkringsaktiebolag....

3

Sjukförsäkrin gsbolag

a) Aktiebolag.................................................

2

2

b) ömsesidiga bolag....................................

1

1

Arbetsgivarbolag (ömsesidiga yrkesska-

deförsäkringsbolag) ....................................

8

9

Skadeförsäkringsbolag

a) Aktiebolag.................................................

32

31

b) Ömsesidiga bolag....................................

46

33

Återförsäkringsaktiebolag ........................

9

11

II. Låns- och häradsbolag (ömsesidiga bolag)

159

124

III. Sockenbolag (ömsesidiga bolag) ...........

1169

898

Härav:

Brand- och sjösockenbolag.......................

238

178

Övriga sockenbolag (icke underkastade

bestämmelserna i FL)................................

931

720

Summa

1461

1127

kenbolag (kreatursförsäkringsbolag som icke är underkastade bestämmel­

serna i FL) från 931 till 720. Det sammanlagda antalet försäkringsbolag

har under perioden sjunkit från 1 461 till 1 127.

Utöver de i tabell A lämnade uppgifterna anför de sakkunniga, att till

följd av vissa fusioner den i tabellen angivna antalssiffran 13 för ömse­

sidiga livförsäkringsbolag minskats till 11. På grund av sammanslagning

av två skadeförsäkringsbolag minskar vidare den i tabellen upptagna siffran

33 för ömsesidiga skadeförsäkringsbolag av riksbolagskaraktär till 32.

De i det föregående lämnade uppgifterna rörande antalet svenska försäk­

ringsbolag ger, anför de sakkunniga, icke en fullständig bild av det sven­

ska försäkringsväsendets organisation och struktur. Koncentrationen är på

riksbolagsområdet driven betydligt längre än vad de i tabell A angivna

siffrorna ger vid handen. Bland försäkringsbolagen finnes nämligen åt­

skilliga sammanslutningar, antingen i form av koncerner eller endast grun­

dade på överenskommelser rörande visst samarbete.

De i början av år 1959 förefintliga sammanslutningarna har intagits i

följande förteckning (ömsesidiga bolag har markerats med kursivstil). I

stället för fullständiga firmabeteckningar användes de förkortade bolags­

namn, som nyttjas i försäkringsinspektionens publikation Enskilda försäk-

ringsanstalter.

33

Allmänna Bran d-k oncernen: Allmänna Brand och Neptunus.

Ansvars grupp: Ansvar och Ansvar Insurance.

Bor e-B randförsäkringsverket: Bore, Brandförsäkringsverket

och Stockholm.

Folksambolagen: Folket, Samarbete, Leire och Välfärd.

Hansak oncernen: Hansa, Mälaren, Stella och Svenska kredit.

Husdjursförsäkringsgruppen:

Skandinaviska kreaturs och

Bolaget för smittsamma husdjurssjukdomar.1

Sjökaskogruppen: Sveriges ångfartygs, Norrlands ångfartygs och

Sydsvenska fartygs.

Skandiakoncernen; Skandia, Liv-Skandia, Norden och Skandia-

Freja.

Skåne k oncernen: Skåne-Malmö, Iris och Liv-Skåne.

Skånska Bran d-k oncernen: Skånska Brand-Hermes, Finn och

Securitas.

Städernas bolag: Städernas allmänna, Skogsförsäkringsaktiebola-

get, Svecia och Städernas liv.

Sveakoncernen: Svea-Nornan, Liv-Svea, Gauthiod, Ocean, Sveriges

allmänna sjö, Sjöassuranskompaniet, Union och Amphion.

Thulebolagen:

Liv-Thule, Sak-Thule, Nordisk Yacht och Åter-

Thule.

Tryggkoncernen: Liv-Trygg, Atlas, Brand-Trygg, Fylgia och Val-

kyrian.

Vegetebolagen: Göta, Svenska Veritas, Europeiska varu och Liv-

Göta.

Öresundskoncernen: Öresund, Stockholms sjö, Ägir och Aequi-

tas.

Till belysning av koncentrationen nämner de sakkunniga, att om man ta­

ger de tjugo ledande koncernerna och bolagen såvitt gäller premieinkomst i

direkt försäkring i Sverige år 1957, finner man att den på dessa koncerner

och bolag belöpande premieinkomsten uppgick till 1 820 miljoner kronor av

en totalinkomst av 2 018 miljoner kronor. På övriga koncerner och riksbolag

föll detta år en premieinkomst av 148 miljoner kronor samt på läns-, hä­

rads- och sockenbolagen en premieinkomst av 50 miljoner kronor. Tager

man de tjugo ledande koncernerna och bolagen i fråga om summan av för­

valtade tillgångar — ifrågavarande koncerner och bolag är i mycket stor

utsträckning identiska med de ledande koncernerna och bolagen i fråga

om premieinkomsten — föll på denna grupp år 1957 tillgångar till ett vär­

de av 12 907 miljoner kronor av en total tillgångssumma om 13 798 miljo­

ner kronor. På övriga koncerner och riksbolag föll detta år tillgångar till ett

värde av 680 miljoner kronor samt på läns-, härads- och sockenbolagen till­

gångar till ett värde av 211 miljoner kronor.

Utvecklingen av försäkringsverksamheten i Sverige under tiden 1949—

1958 belyses genom tabellerna B och C. I tabell B, som till största delen byg­

ger på en i försäkringsinspektionens publikation Enskilda försäkringsan-

stalter förekommande liknande tabell, visas livförsäkringens utveckling un­

der ifrågavarande tid såvitt gäller volym och struktur in. m. Av tabellen

framgår bl. a., att såvitt angår kapitalförsäkring för dödsfall grupplivför-

1 Bolaget har upphört med sin verksamhet.

it

Ilihang till riksdagens protokoll 1961. 1 samt. Nr 171

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

Tabell B. Översikt av livförsäkringsverksamheten 1949—68.

Belopp i miljoner kronor, där ej annat angives. Antal i 1 000-tal

1949

1950

All verksamhet utom tjänstepensionsförsäkring (SPP)

Premier...................................................................................................

Avkastning av kapital1.............................................. ' ” ” j ‘

Utbetalningar för försäkringsfall ......................................

»

» återköp ......................................................

Tilldelad återbäring .....................................................................

Förvaltningskostnader ................................................................

Försäkringsfond vid årets slut ...........................................

Tekniska överskottsfonder vid årets slut.......................

401

133

169

19

13

72

3 739

350

438

140

173

29

13

75

3 968

389

Tjänstepensionsförsäkring (SPP)

Premier...................................................................................................

Avkastning av kapital1................................................................

Utbetalningar för försäkringsfall ......................................

»

»

återköp ......................................................

Tilldelad återbäring .....................................................................

Förvaltningskostnader ...............................................................

Försäkringsfond vid årets slut ...........................................

Tekniska överskottsfonder vid årets slut2 ..................

Vissa uppgifter om försäkringsbeståndet

Försäkrat dödsfallskapital

Individuell kapitalförsäkring för dödsfall,

stor försäkring..........................................................................

liten försäkring .....................................................................

summa .........................................................................................

Härav: kapitalförsäkring med sparmoment............

temporär försäkring................................................

Grupplivförsäkring.....................................................................

Tjänstepensionsförsäkring (SPP)1 .................................

Årligt belopp i livränteförsäkring

Tjänstepensionsförsäkring (SPP)1 .................................

Annan livränteförsäkring.....................................................

161

38

19

2

182

43

22

5

3

1173

68

3

1338

95

6 792

3 550

10 342

[ 10 342

98

218

7 260

3 800

11060

11060

106

240

515

578

213

239

försäkring i svenska bolag

OD

tf*

1951

1952

1953

1954

496

546

720

551

149

167

190

204

177

176

194

205

26

27

31

40

19

19

29

34

90

97

98

99

4 238

4 566

5 038

5 295

426

451

496

545

271

310

316

342

51

62

74

88

26

30

36

42

3

4

4

5

---- -

----.

8

9

5

6

6

7

1582

1866

2164

2 487

130

170

204

240

7 763

8 486

9 045

9 509

4 095

4 450

5192

5 759

11 858

12 936

14 237

15 268

11858

12 936

14 237

1 14 177

) 1091

327

485

875

1447

307

364

392

429

757

942

1017

1138

264

308

342

379

1955

1956

1957

1958

602

590

602

611

218

237

260

292

220

239

261

262

114

94

90

105

50

43

51

55

115

130

136

130

5 509

5 710

5 912

6119

597

656

708

776

389

399

464

490

103

124

149

179

47

52

59

66

5

6

8

10

10

12

15

19

7

8

8

8

2 858

3 337

3 788

4 268

285

234

290

353

11055

12 014

13090

13 929

6 727

7105

7 008

6 831

17 782

19119

20 098

20 760

14 938

15 474

15 661

15 692

2 “2 844

2113 645

7d4 437

7'5 068

2 757

3 877

5175

7 224

488

546

602

649

1316

1467

1625

1771

426

477

537

582

K

u

n

g l.

M

a

j: ts

p

ro

p

o

si

tio n

n r

1

7 1

å r

1

9

6

1

Individuell kapitalförsäkring, för dödsfall, antal

försäkringar, stor försäkring ...........................................

liten försäkring...........................................

summa...............................................................

Grupplivförsäkring, antal försäkrade.................................

Tjänstepensionsförsäkring (SPP),

antal försäkrade..

Specialuppgift för individuell kapitalförsäkring för

dödsfall

Nettoökning av försäkrat dödsfallskapital..................

Nyteckning (inkl. nettotillkomst vid ändring),

stor försäkring...............................................................................

liten försäkring .........................................................................

summa .............................................................................................

Härav: kapitalförsäkring med sparmoment............

temporär försäkring................................................

ökning på grund av annan ändring (netto).............

Minskning på grund av dödsfall eller utlupen för-

säkringstid .................................................................... I • ■ • •

Minskning på grund av förtidsannullationer.............

Härav tidiga annullationer................................................

Total försäkringssumma per försäkring i kronor

Nytecknade försäkringar.....................................................

Beståndet vid årets slut.....................................................

Index

(1949 = 100)

utvisande realvärdet

*

av premier

All verksamhet exkl. tjänstepensionsförsäkring

(SPP)...........................................................................

Tjänstepensionsförsäkring (SPP)..............................

1453

1484

2 647

2 750

4100

4 234

41

77

112

121

769

718

698

721

418

384

1116

1105

'i

172

174

185

220

96

106

4 434

4 852

2 522

2 612

100

108

100

112

1512

1543

2 820

2 956

4332

4 499

132

219

132

140

798

1065

785

1013

424

479

1209

1492

—5

16

178

188

228

255

107

112

5123

6 393

2 737

2 875

106

108

144

153

1571

1582

3 264

3 432

4 835

5 014

302

599

148

158

913

842

874

837

544

588

1418

1425

•1 276

•149

3

—15

205

226

303

342

132

139

5 666

5 750

2 944

3 045

140

106

154

165

1615

1693

3 396

3 303

5 011

4996

934

1133

168

178

2 514

1353

1128

1531

631

820

1759

2 351

•1378

•1 335

•381

•1016

7»>1 437

—161

239

257

443

580

166

213

6 897

7 525

3 549

3 827

113

106

182

178

1826

1895

3169

3 022

4 995

4 917

1390

1669

186

194

979

662

1671

1589

458

350

2129

1939

1087

1025

1042

914

-167

—97

275

254

708

926

311

374

7 710

8 480

4 024

4 222

104

100

199

200

1 Här ingår icke kursvinster, uppskrivningar, kursförluster eller nedskrivningar. —2 Före 1956 ingår häri s. k. tilläggsreserv, vilken den 31/12

1955 uppgick till 95 milj. kronor. Fr. o. m. 1956 har tilläggsreserven överförts till premiereserven. —2 Kombinerad med å följande rad redovi­

sad livränteförsäkring i SPP. — ‘Här ingår icke sjuk- och invalidräntor. Dessa ingår emellertid i den ekonomiska redovisningen ovan.—

‘ Realvärdet har beräknats med användning av konsumentprisindex (1949 = 100). — • Approximativ beräkning. —7 Härav tilläggsförsäkring

på grund av särskild återbäring al 432, bl 433, c 1 277, dl 151, el 040.

w

OJ

K

u

n

g l.

M

a

j: ts

p

ro

p

o

si

tio n

n r

1

7 1

å r

1

9

6

1

Tabell C. Under aret influtna premier och betalda skador i olika skadeförsäkringsgrenar

Tabellen omfattar samtliga svenska bolag och i Sverige koncessionerade utländska bolag och avser direkt affär i Sverige. 1 000-tal kronor

1949

1950

1951

1952

1953

1954

1955

1956

1957

1958 3

Premieintäkt

Sjuk- och olycksfallsförsäkring för längre tid

än tio år ...............................................................

7 364

8162

9386

10 825

12034

14166

16 999

20 282

23649

27 520

Speciell olycksfalls- o. sjukförsäkring för längre

tid än tio år (barnolycksfall och reseolycks-

fall m. m.) ..............................................

3 535

3 763

3 837

3 910

3 933

3 871

3 645

3 208

2 884

2

Olycksfalls- och sjukförs. för högst tio år

förarplatsförsäkring ..........................

.

_

11 509

1fi 027

annan individuell försäkring .................................

21393

22 774

24 545

26 782

29 378

30 695

30 540

33 390

35 271

37 014

kollektiv försäkring ..........................

18 836

21 494

23 685

27 707

30868

33 021

27 706

29 680

31 861

34 556

Försäkring enl. lagen om yrkesskadeförsäkring

54 627

58 036

65 770

73 386

73 632

70 543

53 595

53 346

52 607

50 732

Brand-, skogs-, ansvarighets-, vatteniednings-

skade-, glas-, husbocks-, stormskade-, maskin-,

inbrotts-, stöld- och rånförs. m. m.....................

184 960

206 721

249 985

272 156

277 564

286 303

301 332

327 649

347 890

376 800

Sjökaskoförsäkring....................................

1103 002

1

54 645

62 470

85 866

80 015

76 777

77 708

87 436

101186

104 197

Transportförsäkring ........................................................

1 53 286

74 495

61 466

51 651

54 488

54 429

57 384

59 750

58 082

Trafikförsäkring...................................................

36 342

42 618

64 445

122 644

152 225

170 412

166 893

15S 181

161 360

171 073

Annan motorfordonsförsäkring .................................

32159

42 290

61447

81 871

92 229

102 488

108 391

123 992

139 761

161443

Luftfartsförsäkring.............................................................

892

1008

1612

1392

2 397

1969

3 043

1823

2 083

2 809

Hagelförsäkring .............................................................

1816

2 213

2 695

2 804

2 639

3177

2 953

2 344

3107

2 506

Regn- samt storm-, hagel- och frostförsäkr. ..

814

763

804

791

894

921

907

939

925

979

Garantiförsäkring ................................................................

987

1125

1262

1473

1672

1788

2 006

2 296

2 475

2 599

Kreditförsäkring.....................................................................

193

171

254

376

475

680

858

1071

1517

1 907

Smycke- och diverseförsäkring .................................

1384

1574

1939

2 228

2 482

2 606

2 885

3159

3 464

8 728

Husdjursförsäkring................................................................

försäkring mot smittsjukdomar............................

32

30

52

750

356

345

305

211

206

200

annan försäkring................................................................

15 361

15 164

15 816

16106

16 546

16 838

16 951

22 233

14 843

19147

Summa

483 697

535 837

664 499

792 533

830 990

871 088

870 146

928 624

996 348

1073 954

oo

oj

K

u

n

g l.

M

a

j: ts

p

ro

p

o

si

tio n

n r

1

7 1

å r

1

9

6

1

Skador

Sjuk- och olycksfallsförsäkring för längre tid

än tio år ...........................................................i

Speciell olycksfalls- o. sjukförs. för längre tid

än tio år (barnolycksfall och reseolycksfall

m. m.) ..................................................................

Olycksfalls-

o.

sjukförsäkring för högst tio år

förarplatsförsäkring ...........................................

annan individuell försäkring..............................

kollektiv försäkring ...........................................

Försäkring enl. lagen om yrkesskadeförsäkring.

Brand-, skogs-, ansvarighets-, vattenlednings-

skade-, glas-, husbocks-, stormskade-, maskin-,

inbrotts-, stöld- och rånförs. m. m................

Sjökaskoförsäkring...................................................

Transportförsäkring ..............................................

Trafikförsäkring ......................................................

Annan motorfordonsförsäkring ..........................

Luftfartsförsäkring...................................................

Hagelförsäkring ......................................................

Regn- samt storm-, hagel- och frostförsäkr. ..

Garantiförsäkring ...................................................

Kreditförsäkring......................................................

Smycke- och diverseförsäkring ..........................

Husdjursförsäkring

försäkring mot smittsjukdomar......................

annan försäkring..................................................

Summa

2 529

2 588

630

737

} 23 355

1 10 574

j 15 719

45 388

50 902

103 256

104 131

} 50 064

1

36 093

\ 17113

20 602

24 745

16 723

22 664

532

554

1736

1822

475

345

399

435

28

216

719

802

7

5

11 690

13 005

278 733

302 450

2 668

732

10 816

16 367

55 522

111 690

41 363

17 224

36 144

36147

420

765

375

505

—36

882

6

11067

'342 657

2 894

3 220

3 932

799

897

1013

10 757

11767

13105

18 364

23 103

25 937

58 205

61188

60 731

137 450

151 763

142 088

43 606

69 081

65 399

22 575

25 580

24 376

49110

56 796

64 287

43 102

37 900

41 510

239

998

943

1790

2 373

2 396

417

717

621

874

518

675

—131

35

76

1073

1103

1122

114

14

16

10 302

11081

12 387

401 540

458134

460 614

5021

5 692

6 653

1309

1563

1795

_,

1038

2 251

13 488

13 399

13 997

19 298

21 711

24 804

37 974

39 943

38 877

206 862

186 584

205 325

75 419

79 958

78 640

43 621

40 901

36 290

86 012

98 731

112 098

71 802

83 997

104 366

1304

431

2 500

1764

3 653

1037

955

726

744

1108

1289

1232

144

49

204

1394

1675

1768

1

14

1

11 621

11 280

14 862

579 097

592 634

647 444

4192

1211

12 729

18 014

39 427

172 837

71592

31 237

73 257

56 093

212

1380

496

1054

151

1414

2

12 452

497 750

05

-a

K

u

n

g l.

M

a

j: ts

p

ro

p

o

si

tio n

n r

1

7 1

å r

1

9

6

1

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

säkringen, som är en ren riskförsäkring utan sparmoment, gått mycket

kraftigt framåt under perioden och att jämväl i övrigt en förskjutning

skett från försäkringsformer med sparmoment till försäkringsformer av risk­

karaktär. Såvitt angår individuell försäkring kan förskjutningen följas en­

dast för periodens senare hälft. Tabellen visar också att under senare år

en betydande förskjutning ägt rum i nyteckningen från liten livförsäkring

(folkförsäkring) till stor livförsäkring. I tabell C, som likaledes hämtats ur

Enskilda försäkringsanstalter, lämnas uppgifter om premier och skador i

skilda bransfcher på skadeförsäkringsområdet m. m. under tiden 1949—

1958. Särskilt påfallande är den med bilbeståndets tillväxt sammanhängan­

de ökningen av trafik- och motorfordonsförsäkringens omfattning under

perioden. Det påpekas att mellan tabell B och tabell C föreligger den skill­

naden, att livförsäkringsuppgifterna i tabell B avser direkt försäkring i

svenska bolag, under det att skadeförsäkringsuppgifterna i tabell C avser

direkt affär i Sverige och omfattar såväl svenska försäkringsbolag som i

Sverige koncessionerade utländska försäkringsbolag. De utländska skade-

försäkringsbolagens premieintäkt för direkt försäkring i Sverige är emel­

lertid förhållandevis obetydlig. Sålunda utgjorde den på dessa bolag belö­

pande premieintäkten för 1958 endast 4 % av den i tabell C redovisade pre­

mieintäkten nämnda år. Ytterligare må i fråga om tabellerna tillfogas, att

de däri lämnade uppgifterna är preliminära såvitt rör år 1958 samt att ska-

deförsäkringstabellen omfattar all sjuk- och olycksfallsförsäkring.

De sakkunniga lämnar även en sammanfattande redogörelse för utveck­

lingen inom olika försäkringsgrenar.

Beträffande livförsäkring samt lång sjuk- och olycksfallsförsäkring an­

passades efter FL:s ikraftträdande livförsäkringsbolagens försäkringstek-

niska grunder så snabbt det var möjligt till de nya bestämmelserna. Grun­

derna kom att innehålla flera betydelsefulla nyheter, bland vilka främst mär­

kes den utbyggnad av avsnittet om återbäring till försäkringstagarna, som

var en direkt följd av den vikt skälighetsprincipen tillmättes i den nya lagen

och dess förarbeten. De sakkunniga påpekar, att de nya grunderna icke in­

nebar införande av någon ny premienivå inom livförsäkringen. Såvitt gäller

grupplivförsäkringsverksamheten reviderades emellertid premiegrunderna

år 1953 med anledning av den gynnsamma dödlighetserfarenheten, vilket

ledde till att premienivån sänktes med inemot 30 %. Samtidigt vidgades

grupplivförsäkringsområdet såtillvida att under grupplivförsäkring kunde

inbegripas även hustrur till försäkrade gruppmedlemmar, varjämte försäk­

ringssummornas maximibelopp höjdes.

Under senare delen av 1952 och i början av år 1953 bedrevs en omfattan­

de försäljning av kapitalförsäkringar mot engångspremie, vilka omedelbart

belånades hos vederbörande livförsäkringsbolag. Detta hade möjliggjorts ge­

nom att i de nya grunderna vissa tidigare spärrbestämmelser, som riktade

sig mot belåning under de tre första åren av engångsbetalda försäkringar,

borttagits. Syftet med ifrågavarande försäkringar torde i stor utsträckning

39

ha varit att möjliggöra skatteflykt. Med anledning härav infördes år 1953

vissa regler i återköpsgrunderna, som begränsade återköpsrätten och där­

med möjligheterna att erhålla lån mot säkerhet i vederbörande försak-

ringsbrev. Reglerna visade sig icke tillräckligt effektiva utan försäljningen

av skatteflyktsförsäkringar fortsattes av vissa bolag i modifierad form. År

1957 skärptes och utbyggdes därför spärreglerna ytterligare. Reglerna tor­

de, enligt vad försäkringsinspektionen uttalat, i stort sett ha haft god ef

fekt.

År 1954 beviljades tre livförsäkringsbolag koncession för lång sjuk- och

olycksfallsförsäkring, som dittills endast drivits av tre specialbolag i bran­

schen. Tanken var att på marknaden föra ut försäkringar, vilka komplette­

rade de förmåner, som från och med år 1955 utgick från den obligatoriska

allmänna sjukförsäkringen med dess — vid denna tid efter tre måna­

der sjunkande och efter två år upphörande ersättningar. År 1958 bevilja­

des ytterligare ett livförsäkringsbolag koncession för lång sjuk- och olycks­

fallsförsäkring.

Den från skilda synpunkter mest genomgripande händelsen på livförsak-

ringsområdet under hela den här behandlade perioden är enligt de sakkun­

niga stadfästandet år 1955 av nya premiegrunder för stor och liten livför­

säkring. Härigenom infördes en ny och lägre premienivå för de flesta där­

efter tecknade livförsäkringar. I stort sett grundade sig den lägre premienivå

på dödsfallsförsäkringsområdet, som blev följden av de nya premiegrunder­

na, på en väsentlig sänkning av dödlighetsantagandet samt på en reduktion

av omkostnadsbelastningarna i huvudsak inom den stora försäkringen. To­

talresultatet av förändringarna i de skilda beräkningselementen innebar för

flertalet försäkringsformer en betydande premiesänkning. För rena riskför­

säkringar uppgick den till 30 å 35 %. För sammansatta kapitalförsäkringar

med premiebetalning under hela försäkringstiden blev premiesänkningen för

typiska inträdes- och utträdesåldrar i runt tal 10 %. För pensionsförsäkring­

ar av dödsfallskaraktär blev premiesänkningen i typiska fall icke mindre än

15 %. För livränteförsäkringar blev resultatet såväl mindre premiesank-

ningar som mindre premiehöjningar.

Under år 1955 sänktes även premierna i grupplivförsäkring. Denna sänk­

ning åstadkoms genom införande av ett lägre dödlighetsantagande och ge­

nom stark reducering av omkostnadsbelastningen. Minimiantalet anslutna

medlemmar i föreningsgrupp sänktes samma år från 100 till 50 personer och

grupplivförsäkringens maximibelopp justerades uppåt i fråga om personal­

grupp från 18 000 till 25 000 kronor och i fråga om föreningsgrupp från 7 000

till 10 000 kronor. Den kollektiva tjänstepensioneringens (SPP:s) avgifts­

satser sänktes likaledes genom beslut samma år såsom följd av bl. a. ett av

skattetekniska skäl motiverat något högre ränteantagande för pensionsför­

säkringar över huvud taget — vilket för övrigt ingick i den ovan berörda

grundrevisionen för livförsäkringsbolag i allmänhet — samt minskade om-

kostnadsbelastningar.

Efter utgången av år 1955 har icke längre förekommit någon nyteckning

Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1961

40

av försäkringar av typen barnolycksfallsförsäkring med premieåterbetal­

ning och reseolycksfallsförsäkring för livstid.

År 1956 utgjorde på livförsäkringsområdet ett år av fortsatt anpassning

till de nya premiegrunderna av återköps- och fribrevsgrunder, premiereserv-

grunder och återbäringsgrunder. Eftersom införandet av de nya premiegrun­

derna i allmänhet medfört lägre premier, framstod det för livförsäkringsbola­

gen som angeläget att omdisponera återbäringsmedlen på äldre försäkringar

så, att en omedelbar förstärkning av riskskyddet uppkom. Därmed ansåg

man sig kunna begränsa frekvensen av onödiga annullationer. Enligt änd­

ringar, som bolagen införde i återbäringsgrunderna, disponeras en del av

överskottet på sådana dödsfallsförsäkringar, för vilka premien beräknats

enligt tidigare dödlighetsantagande, som premie för en tilläggsförsäkring på

15 ^°. ~.} något fal1 mera — av den ursprungliga försäkringens risksumma

vid inträffat dödsfall. Härigenom kommer en tämligen hög återbäring att

lämnas även vid dödsfall tidigt under försäkringstiden, varigenom en viss

överensstämmelse i fråga om försäkringsprestationer för försäkringar gäl­

lande enligt äldre och försäkringar gällande enligt nya premiegrunder upp­

nås.

Grupplivförsäkringsgrunderna ändrades även år 1956. Kraven på minimi­

antalet i grupp försäkrade sänktes till 25 personer, och kraven på hög an­

slutning till en grupp av de till försäkring berättigade mildrades på skil­

da sätt i olika bolag. Högsta tillåtna försäkringssumma höjdes för för-

eningsgrupperna till 25 000 kronor. Ett av bolagen införde såsom en nyhet

1 grunderna s. k. ekonomigrupp såsom bärare av grupplivförsäkring. I sam­

ma bolags grunder intogs under året en bestämmelse, enligt vilken en skä­

lig modifikation av omkostnadsantagandena vid premiesättningen för en

grupp skulle göras, om särskilda omständigheter, hänförande sig till grup­

pens omkostnadsförhållanden, därtill föranledde. Därigenom möjliggjor­

des lamnande av rabatt i de fall grupper åtog sig att göra tjänster av för-

valtmngskaraktär utöver det för grupplivförsäkringen normala. För större

kollektiv blev det möjligt att utmäta omkostnadsbelastningarna efter en

regressiv skala. Principerna för modifikationerna skulle anmälas till för-

säkringsinspektionen. Senare infördes närmare preciserade regler i ämnet

i bolagets grunder.

Den livliga verksamheten på grupplivförsäkringsområdet medförde även

åren 1957 och 1958 en råd ändringar i grunderna. Sålunda sänktes premie­

nivån ytterligare. Högsta tillåtna försäkringssumman höjdes till 50 000

kronor, ekonomigrupper upptogs såsom bärare av grupplivförsäkring i

andra bolag och de flesta gruppförsäkringsbolagen införde i grunderna

regler, enligt vilka omkostnadsbelastningarna i premierna reducerades för

större grupper. På vissa håll utvidgades omfattningen av ekonomigrupper­

na, i fråga om vilka beteckningen i vissa fall ändrades till låneskyddsgrup-

per. Kraven på minimianslutning bland till försäkring berättigade har i

vissa fall ytterligare liberaliserats.

På den långa sjuk- och olycksfallsförsäkringens område var den största

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

41

nyheten år 1958, att stadfästelse meddelades å grunder för s. k. grupp­

sjukförsäkring. Denna försäkringsform utgör på området ett slags mot­

svarighet till grupplivförsäkringen.

Ehuru året 1959 faller utanför den behandlade tidsperioden, nämner de

sakkunniga att under senare hälften av detta år försäkringsbolagen på

livförsäkringens och den långa sjuk- och olycksfallsförsäkringens område

i hög grad arbetat med frågor angående anpassning av personförsäkrings­

formerna till den genom lag den 28 maj 1959 införda allmänna tilläggs­

pensioneringen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

Skadeförsäkringen — varmed här i överensstämmelse med en ganska van­

lig terminologi förstås annan försäkring än livförsäkring eller lång sjulc-

och olycksfallsförsäkring -— företer enligt de sakkunniga under perioden

bilden av en ständigt fortgående utveckling i riktning mot bättre och mer

ändamålsenligt konstruerade försäkringsformer. I det följande behandlas

olycksfalls- och sjukförsäkring för högst tio år, försäkring enligt yrkesska­

deförsäkringslagen, trafik- och motorfordonsförsäkring samt övrig försäk­

ring var för sig.

Inom försäkringsgrenen olycksfalls- och sjukförsäkring för högst tio år

(s. k. kort olycksfalls- och sjukförsäkring) har, såsom framgår av tabell C,

premieintäkten avsevärt stigit under tioårsperioden. Införandet av den all­

männa sjukförsäkringen år 1955 medförde nämnda år en minskning av

premieinkomsten i grenen, men redan år 1956 var premieintäkten prak­

tiskt taget densamma som året före den allmänna sjukförsäkringens ge­

nomförande. Sedan har premieintäkten inom branschen stigit, även om

man bortser från den år 1957 på marknaden nyinförda s. k. förarplatsför­

säkringen, en individuell olycksfallsförsäkring för förare av motorfordon,

kombinerad i allmänhet med det förda fordonets trafikförsäkring. Rela­

tionen mellan individuellt och kollektivt tecknad försäkring är förhållan­

devis konstant. För undvikande av överförsäkring i samband med social­

försäkringarnas utbyggnad under 1950-talet nedlades från försäkringsbo­

lagens sida ett omfattande arbete på omskrivning i stor utsträckning av

befintliga försäkringar. Försäkringsformerna har vid flera tillfällen för­

bättrats.

Området för den av arbetsgivarbolagen meddelade speciella olycksfalls-

och sjukförsäkringen har under perioden mycket kraftigt minskats till

följd av den samordning, som kommit till stånd mellan yrkesskadeförsäk­

ringen och den allmänna sjukförsäkringen. Detta är förklaringen till den

stora nedgången år 1955 i de redovisade premie- och skadebeloppcn för

försäkring enligt lagen om yrkesskadeförsäkring.

Trafik- och motorfordonsförsäkringen har såsom följd av bilbeståndets

ständigt fortgående ökning kommit att intaga platsen såsom en ny stor­

bransch. På detta fält har arbetet varit alldeles särskilt intensivt. På tra­

fikförsäkringens område har allmänna premierevisioner ägt rum vid flera

tillfällen, senast år 1955, då bl. a. indelningen i tariffområden helt omge­

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 111 år 1961

staltades. I genomsnitt för hela landet ledde 1955 års revision •— till skill­

nad från de tidigare revisionerna som innebar premiehöjningar -—- till en

genomsnittlig sänkning av premierna med omkring 6 % trots att genom

ändring i trafikförsäkringslagen samma år en betydande höjning av för­

säkringssummorna ägt rum. De i de nya tarifferna angivna premierna gav

emellertid icke ens från början något uttryck för motorfordonsägarnas

verkliga kostnader för trafikförsäkring, eftersom bolagen på tariffpre­

mierna lämnade olika slags rabatter och undantagsvis även premieåter­

bäring. Härutinnan har därefter icke skett annan ändring än att ett bolag

i stort sett antagit den rabatterade premienivån såsom gällande grund­

tariff och ett annat bolag antagit en ny lägre tariff än den i allmänhet till-

lämpade. De flesta bolagen har infört särskilda nykterhetsgrupper med

viss premierabatt. Bonusbestämmelserna har flera gånger ändrats i libera-

liserande riktning, bonusförlust efter brand- och stöldskada har borttagits

och viss bonus har medgivits på nytecknad vagnskadeförsäkring vid kom­

bination med bonusberättigad trafikförsäkring. Därmed är redogörelsen

inne på motorfordonsförsäkringsområdet, där bl. a. alternativa former av

kaskoförsäkring med självrisk i stället för bonus införts, varjämte i brand-

försäkringsmomentet inkluderats en försäkring för skador på bilens rutor.

Under de senaste åren har vidare, på något olika sätt i skilda bolag, en

genomgripande omläggning av premieberäkningen inom vagnskadeförsäk­

ringen verkställts. Mopedförsäkringen, som hittills varit en frivillig försäk­

ring, har utvecklats mycket kraftigt. Enligt uppgift, hämtad från moped­

utredningens år 1959 avgivna betänkande, omfattas minst hälften av mo­

pedbeståndet i landet av frivilligt tecknade mopedansvarighetsförsäkring­

ar.

Vad slutligen rör övrig skadeförsäkring nämner de sakkunniga att för

vissa objekt — i allmänhet byggnader — införts bl. a. försäkringsvillkor,

varigenom automatisk anpassning till förekommande värdestegring äger

rum, ävensom villkor, som tager sikte på ersättning för nyvärdet av brunna

eller eljest förstörda objekt. Såsom nya grenar på skadeförsäkringsområdet

har under perioden tillkommit husbocks- och svampskadeförsäkring. År

1959 har för första gången koncession beviljats för avbetalningsförsäkring.

Ett påfallande drag i skadeförsäkringens utveckling under perioden är,

att det redan vid periodens början inledda arbetet på att tillhandahålla flera

försäkringsformer (brand-, inbrotts-, vattenledningsskadeförsäkring etc.)

i ett och samma försäkringsbrev ytterligare utvecklats. Nu tillhandahålles

standardiserade kombinationsförsäkringar för bl. a. hem, villor, fastig­

heter, lantbruk, sportstugor, butiker och småföretag, inkluderande ett fler­

tal olika försäkringar i tidigare traditionell mening. Försäkringsvillkoren

har i samband därmed i stor utsträckning omarbetats i liberaliserande

riktning. Utvecklingen på området torde icke kunna betraktas såsom av­

slutad.

Ett betydande antal försäkringsbolag, som tidigare i huvudsak drivit blott

brandförsäkring och vissa närstående branscher, har fått sina koncessioner

43

utvidgade för att bolagen skall kunna tillhandahålla de nya kombinations-

försäkringstyperna. Ett försäkringsbolag för helnyktra, vilket tidigare hu­

vudsakligen meddelat trafik- och annan motorfordonsförsäkring, har bevil­

jats koncession för brandförsäkring, vattenledningsskadeförsäkring och yt­

terligare ett antal branscher, flertalet av den typ som brukar ingå i kom-

binationsförsäkringar. Ifrågavarande bolag har därigenom fått karaktären

av ett allmänt skadeförsäkringsbolag, som vänder sig till den helnyktra

befolkningen.

Kreatursförsäkringen har under perioden utvidgats till att i många fall

omfatta flera risker än tidigare.

Motsvarigheter till kollektivförsäkringarna på liv- samt olycksfalls- och

sjukförsäkringsområdet finnes endast i ringa utsträckning på övriga för­

säkringsområden. Bl. a. inom skogsförsäkring och ansvarighetsförsäkring

har dock kollektivförsäkringsarrangemang genomförts. Kollektiva kombi-

nationsförsäkringar av typen hemförsäkring förekommer, såvitt de sakkun­

niga har sig bekant, endast i ett fall. Det gäller där en hemförsäkring för

ett förhållandevis begränsat kollektiv.

Nya försäkringstekniska grunder för brandförsäkring för all framtid har

tillkommit under åren 1957—1959.

Till den nu lämnade redogörelsen anknyter de sakkunniga vissa uppgifter

angående aktiekapital, fondemissioner och utdelningar i skadeförsäkrings-

aktiebolagen och de återförsäkringsaktiebolag, som i huvudsak driver åter­

försäkring av skadeförsäkring. De sakkunniga erinrar om att utdelningen

på aktiekapitalen i livförsäkringsaktiebolagen är begränsad genom bestäm­

melser i bolagsordningarna. Aktiekapitalen i dessa bolag är för övrigt myc­

ket obetydliga i förhållande till rörelsens omfattning. Fondemissioner är en­

ligt FL förbjudna i försäkringsaktiebolag som uteslutande eller huvudsakli­

gen driver livförsäkringsrörelse. Vad sålunda anförts gäller även aktiebo­

lag, som uteslutande eller huvudsakligen driver med livförsäkring i FL jäm­

ställd försäkring, d. v. s. sjuk- och olycksfallsförsäkring för livstid eller

för längre tid än tio år.

Såvitt gäller skadeförsäkringsaktiebolag och återförsäkringsaktiebolag,

som i huvudsak driver återförsäkring av skadeförsäkring, föreligger intet

fondemissionsförbud, och från det allmännas sida har icke några krav fram­

förts på att i bolagsordningarna skall intagas bestämmelser, som begränsar

den årliga utdelningen på aktiekapitalet i dylika bolag. Under sådana för­

hållanden anser de sakkunniga det kunna vara av visst intresse att för dessa

bolags del redovisa några sifferuppgifter för senare år.

Aktiekapitalen i de vid utgången av år 1949 existerande skadeförsäk-

ringsaktiebolagen uppgick efter vinstdispositionen för ifrågavarande år till

tillhopa 93 miljoner kronor. Vid utgången av år 1958 utgjorde motsvaran­

de siffra för de vid denna tid existerande bolagen av ifrågavarande kategori

132 miljoner kronor. Av ökningen hänför sig 35 miljoner kronor till kapi­

talökningar genom fondemissioner. Restökningen utgör saldot mellan ak­

Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1961

44

tiekapitalen i inom gruppen nytillkomna bolag och motsvarande kapital i

inom gruppen upphörda bolag med tillägg för genom nyteckning åstadkom­

men kapitalökning. Utdelningarna belöpande på hela den angivna perioden

uppgår tillhopa till 76 miljoner kronor. Utdelningarna på 1949 års sam­

manlagda aktiekapital före vinstdispositionen för ifrågavarande år utgjor­

de 4,79 miljoner kronor och på 1958 års motsvarande kapital 9,32 miljoner

kronor. Av sistnämnda utdelning belöpte 5,72 miljoner kronor på de börs­

noterade bolagen Atlantica, Skandia, Skåne-Malmö och Svea-Nornan, vilka

tillsammans hade aktiekapital vid 1958 års utgång på 57,5 miljoner kro­

nor. Nämnda företags kapitalökning sedan 1949 utgör 16,5 miljoner kronor

och har helt åstadkommits genom fondemissioner.

De återförsäkringsaktiebolag, vilkas rörelse i huvudsak är inriktad på

aterförsäkring av skadeförsäkring, hade vid utgången av år 1949 samman­

lagda aktiekapital på 11 miljoner kronor. Vid utgången av år 1958 utgjor­

de de sammanlagda aktiekapitalen för de då existerande återförsäkrings-

aktiebolagen av nu ifrågavarande slag 35 miljoner kronor. Av ökningen hän­

för sig 2 miljoner kronor till ökningar genom fondemissioner. Restökning-

en utgöres av aktiekapital inom gruppen nytillkomna bolag samt genom

nyteckning åstadkommen kapitalökning. Utdelningarna belöpande på hela

den angivna perioden uppgår tillhopa till 5,18 miljoner kronor. Utdelningar­

na på 1949 års sammanlagda aktiekapital utgjorde 0,26 miljoner kronor

och på 1958 års motsvarande kapital 0,86 miljoner kronor. Det anmärkes,

att nu ifrågavarande bolag är praktiskt taget helt ägda av svenska försäk­

ringsbolag. III.

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

III. Förslag om ändring i lagen om försäkringsrörelse

A. Huvuddragen i förslaget och vissa allmänna synpunkter

De sakkunniga

De sakkunniga framhåller att de utgått från nu gällande ordning och

byggt vidare på den grund som lagts genom 1948 och 1950 års lagstift­

ningsarbete. Mot bakgrunden av den utveckling, som ägt rum, och de er­

farenheter, som gjorts, föreslås ändringar och kompletteringar, vilka anges

innefatta en vidareutveckling av nu gällande principer i lagen. Vid sin lag­

översyn har de sakkunniga eftersträvat att på bästa möjliga sätt tillvarataga

försäkringstagarnas intressen. De sakkunniga är av den uppfattningen, att

försäkringsrörelselagstiftningen i första hand bör ha till uppgift att skapa

garantier för att försäkringstagarnas intressen blir väl tillgodosedda. Under

hänvisning till direktivens innehåll anmärker de sakkunniga att värdesäk­

rings- och kapitalplaceringsfrågorna lämnats utanför den gjorda lagöver­

synen.

De sakkunnigas förslag innefattar vissa nyheter beträffande försäkrings­

bolags rätt att driva annan rörelse än försäkringsrörelse och i fråga om kon-

45

cessionsgivningen. Det nuvarande förbudet för försäkringsbolag att driva

annan rörelse än försäkringsrörelse föreslås uppmjukat. Sålunda skall en­

ligt förslaget försäkringsbolag bl. a. få rätt att uppföra bostads-, kontors-

eller affärsfastighet, vilken är avsedd att utgöra en varaktig kapitalplacering,

samt att bedriva sådan maskinuthyrnings- och annan verksamhet, vilken

medför ett ändamålsenligt utnyttjande av maskiner och personal som er­

fordras för bolagets försäkringsrörelse. Vidare skall försäkringsinspektionen

på därom gjord ansökan kunna medgiva undantag från förbudet. Livförsäk­

ringsbolag tillerkännes en klar rätt att förvalta och förränta livförsäkrings­

belopp, som förfallit till betalning. De sakkunniga föreslår att rätten att

stadfästa beslut om ändringar i försäkringsbolags bolagsordningar och för-

säkringstekniska grunder i ökad omfattning delegeras från Kungl. Maj :t till

försäkringsinspektionen.

För skadeförsäkringens del föreslår de sakkunniga att den år 1950 inför­

da skälighetsprincipen effektiviseras. Tiden anses mogen att kräva en utför­

ligare redovisning och icke blott i stort sett uppgifter om rörelseutfallet inom

hela försäkringsgrenar. För att förstärka garantierna för att försäkringsta­

garnas intressen blir väl tillgodosedda föreslår de sakkunniga att försäk­

ringsinspektionen skall få en klar rätt att å tid och enligt formulär, som in­

spektionen bestämmer, infordra uppgifter till belysning av skadeförsäk-

ringsbolagens premiesättning och återbäringsförhållanden. För att ytterliga­

re öka insynen i premiesättningen och för att bereda inspektionen tillfälle

att i fall av behov upptaga överläggningar med bolagen rörande planerade

premieändringar föreslår de sakkunniga vidare, att i den omfattning inspek­

tionen bestämmer det skall åligga skadeförsäkringsbolag att innan beslut

fattas om ändring av premiesats meddela inspektionen den avsedda ändring­

en samt en sammanfattning av det material och de överväganden varpå pre­

mieändringen bygger.

För grupplivförsäkring och vissa andra typer av livförsäkring utan spar-

moment har de sakkunniga funnit, att det från försäkringstagarsynpunkt

icke föreligger behov av grunder vilka skall på förhand stadfästas av of­

fentlig myndighet m. in. Mot bakgrunden av de föreslagna bestämmelserna

angående effektivisering av skälighetskontrollen på skadeförsäkringsområ-

det anser sig de sakkunniga kunna förorda att ifrågavarande livförsäkrings­

former i tillsynshänseende helt eller till största delen likställes med skade­

försäkring.

I fråga om livförsäkringsområdet förordas även bl. a. att försäkringstagar­

na beredes tillfälle att öva inflytande på den form, i vilken återbäringen till­

godoföres dem. Fn förskjutning av konkurrensen i livförsäkring så att den­

samma i ökad omfattning får karaktären av en priskonkurrens ligger en­

ligt de sakkunnigas uppfattning i försäkringstagarnas intresse. Försäkrings­

inspektionen föreslås skola medverka härtill genom att publicera uppgifter

om återbäringen på ett antal vanliga försäkringstyper i skilda bolag och ge­

nom att sammanställa återbäringen med premierna så att en bild erhål-

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

les av det nettopris, som försäkringstagarna haft att erlägga i de olika bo­

lagen.

De sakkunniga föreslår vidare att där fråga uteslutande är om personför­

säkring särskilda skäl icke skall krävas för förening i samma bolag av liv­

försäkringsrörelse och försäkringsrörelse av annat slag.

Vad angår annan personförsäkring än livförsäkring föreslår de sakkun­

niga, att vad i lagen om försäkringsrörelse särskilt stadgas angående livför­

säkring skall äga i stort sett motsvarande tillämpning på annan personför­

säkring, men att samtidigt skall gälla, att därest dylik försäkring meddelas

för en tid av längst fem år eller mot premie, som är beräknad och bestämd

för längst fem år i sänder, bestämmelserna angående skadeförsäkring må

äga tillämpning på rörelsen. Förslaget innefattar en något ändrad gräns­

dragning mellan s. k. lång och s. k. kort sjuk- och olycksfallsförsäkring.

Det synes de sakkunniga vara en brist i lagstiftningen, att på försäk-

ringsvillkorsområdet och angränsande fält någon kontroll av sakkunnig

myndighet icke utövas över att försäkringstagarintressena ej blir åsidosat­

ta. För undanröjande av denna brist föreslår de sakkunniga, att i den om­

fattning försäkringsinspektionen bestämmer det skall åligga försäkringsbo­

lag att till inspektionen insända bolagets formulär till försäkringsbrev, för-

säkringsvillkor och andra handlingar, som berör förhållandet till försäk­

ringstagarna, och att, där inspektionen så bestämt, vederbörande bolagsor-

gan skall, innan beslut fattas om ändring av insänt formulär, meddela in­

spektionen den avsedda ändringen. För att förstärka garantierna för en rik­

tig skadereglering föreslås vidare, att försäkringsinspektionens tillsynsbefo-

genheter utvidgas till att omfatta jämväl skaderegleringen. Misskötsel av

denna sida av rörelsen skall kunna föranleda ingripande.

Beträffande försäkringstagarinflytandet i ömsesidiga försäkringsbolag

förordar de sakkunniga, att för de vanligaste typerna av ömsesidiga riksbo-

lag delägarnas rösträtt på bolagsstämma skall utövas av delegerade, vilka an­

tingen väljes av försäkringstagarna eller utses av organisationer, som står

försäkringstagarna nära och kan antagas hysa intresse för uppgiften att få

fram lämpliga företrädare för dessa. Kombinationer mellan ifrågavarande

två metoder anses också kunna tänkas.

Vad angår försäkringstagarinflytandet i försäkringsaktiebolagen föreslås

att försäkringstagarrepresentanterna i aktiebolagsstyrelserna skall utses

genom direkta eller indirekta val av försäkringstagarna eller intressegrupp

eller intressegrupper med anknytning till dem eller, där sådant val icke

lämpligen kan ifrågakomma, genom förordnande av Kungl. Maj:t eller

offentlig myndighet.

I fråga om de tekniska överskottsfonderna för livförsäkring och därmed

jämställd personförsäkring föreslås att regleringsfonden och återbärings-

fonden sammanslås till en fond.

De sakkunniga föreslår att i lagen om försäkringsrörelse direkt utsäges,

att försäkringsinspektionens tillsynsverksamhet i första hand skall avse att

tillvarataga försäkringstagarnas intressen. Uppräkningen av de fall, där

46

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

47

försäkringsinspektionen skall kunna ingripa mot försäkringsbolag med fö­

reläggande, föreslås utvidgad till att omfatta jämväl de fall, att försäkrings­

bolag icke iakttager tillbörlig sparsamhet i fråga om omkostnaderna för rö­

relsen eller att det sätt, varpå premierna bestämmes eller inträffade försäk-

ringsfall behandlas, giver skälig anledning till anmärkning. De sakkunniga

föreslår vidare, att försäkringsinspektionens rätt att infordra uppgifter och

att företaga inspektioner skall utsträckas till att omfatta jämväl bl. a. ta-

rifförening, skadereglerings- och villkorsnämnd samt annat liknande or­

gan, som biträder försäkringsbolag vid rörelsens bedrivande.

Härutöver föreslår de sakkunniga att försäkringsinspektionens konsument-

upplysande verksamhet utvidgas. De sakkunniga förordar även, att inspek­

tionen årligen håller en eller flera konferenser med styrelseledamöter, dele­

gerade och andra personer i ledande ställning hos försäkringsbolagen samt

att initiativ tages till fortlöpande överläggningar i personförsäkringsfrågor

mellan företrädare för samhällelig och enskild försäkring.

Enligt de sakkunnigas uppfattning synes det möjligt att genomföra de

föreslagna lagändringarna utan en samtidig utökning av försäkringsinspek­

tionens personal.

Problem, som berör försäkringsbolagens verksamhet eller angränsande

frågor, behandlas utom i FL även i flera andra lagar och författningar. De

sakkunniga har icke ansett det falla inom uppdragets ram att gå närmare in

på ifrågavarande lagstiftning. Vissa synpunkter beträffande behovet av en

revision av bl. a. skattelagstiftningen, konkurrenslagstiftningen och lag­

stiftningen om utländska försäkringsanstalter och om understödsföreningar

framlägges emellertid av de sakkunniga. Härom må hänvisas till betänkan­

det (s. 106—110).

Gällande grundsatser rörande FL:s tillämpningsområde och rätten att

driva försäkringsrörelse lämnas av de sakkunniga orubbade. Sålunda före­

slås icke någon ändring av principen att, där ej annat följer av vad i lag eller

författning är stadgat, försäkringsrörelse endast får drivas av försäkrings­

aktiebolag eller ömsesidigt försäkringsbolag, som därtill erhållit särskild

koncession.

Företagsformen har av de sakkunniga behandlats rätt ingående

vad gäller livförsäkringsområdet. Härom må hänvisas till betänkandet (s.

403—414). Följande sammanfattande synpunkter må här återges.

Av det föregående framgår, att såväl i livförsäkringsaktiebolag som i öm­

sesidiga livförsäkringsbolag verksamheten drives praktiskt taget helt för

försäkringstagarnas räkning. De två företagsformerna står därför i realite­

ten mycket nära varandra. De sakkunnigas förslag rörande förstärkning av

försäkringstagarrepresentationen i livförsäkringsaktiebolagen och rörande

formerna för försäkringstagarrepresentanternas tillsättning medför, att de

två företagsformerna ytterligare närmas till varandra. Inget nu föreliggande

material visar, att den ena företagsformen i och för sig medför större förde­

lar för försäkringstagarna än den andra företagsformen. Några fördelar ur

försäkringstagarsynpunkt slår därför icke i dag att vinna genom ett förbud

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

48

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

mot aktiebolagsformen på livförsäkringsområdet och därav följande obliga­

torisk omstöpning av livförsäkringsaktiebolagen till ömsesidiga försäkrings­

bolag. Under sådana förhållanden synes det icke föreligga skäl att utmönst­

ra aktiebolagsformen, som funnits på försäkringsområdet alltsedan det

moderna försäkringsväsendets begynnelse. Livförsäkringen i Sverige in­

fördes för övrigt just av aktiebolag. Företagsformerna livförsäkringsak­

tiebolag och ömsesidigt livförsäkringsbolag synes jämväl i fortsättningen

böra få tävla med varandra och utvecklingen torde få visa, huruvida den

ena formen kommer att slå ut den andra. Det är oriktigt att betrakta aktie­

bolaget såsom en företagsform, vilken förutsätter ett enskilt vinstintresse

hos aktieägarna. Varken enligt svensk eller utländsk rätt existerar något

hinder mot att ett allmänt aktiebolags syfte är ideellt och icke att bereda

aktieägarna vinst. Detta framhålles uttryckligen i förarbetena till allmänna

aktiebolagslagen. Det kan då icke heller vara formellt otillfredsställande att

en rörelse, som drives för livförsäkringstagarnas räkning, är organiserad

i livförsäkringsaktiebolagets form. De sakkunniga kan således icke förorda,

att FL ändras så, att på livförsäkringsområdet försäkringsrörelsens bedri­

vande i aktiebolagsform skall vara förbjudet. En frivillig övergång från den

ena företagsformen till den andra kan enligt lagen ske i enkla former.

Någon definition av begreppet driva försäkringsrörelse

lämnas icke av de sakkunniga. Det anses fortfarande böra överlämnas åt

rättstillämpningen att under beaktande av de tankegångar, som ligger

bakom försäkringsrörelselagstiftningen, och av gängse språkbruk och allmän

uppfattning avgöra, huruvida en viss verksamhet skall anses innefatta ett

drivande av försäkringsrörelse eller ej. I begreppet driva försäkringsrörelse

vill de sakkunniga icke inlägga något krav på affärsmässighet hos rörelsen.

Rättssäkerheten anses bli bäst tillgodosedd, därest det fortfarande i sista

hand är allmän domstol som — efter yttrande av bl. a. försäkringsinspektio-

nen — har att tolka innebörden av begreppet driva försäkringsrörelse.

De sakkunniga anser sig icke böra föreslå någon lagändring, varigenom

en garantigivning av den speciella typ, som Aktiebolaget Volvo introduce­

rat på bilmarknaden, skulle föras in under FL. De sakkunniga uttalar här

bl. a., att mindre solida företag kan följa i Volvos fotspår och att framtiden

kan utvisa, att en kontroll, motsvarande FL:s, är påkallad på ifrågavarande

område. I förhandenvarande läge synes det emellertid de sakkunniga na­

turligast att man avvaktar erfarenheterna på området och ingriper med

lagstiftning först sedan det blivit i praktiken styrkt, att behovet av lag­

stiftning är starkare än de fördelar, som vinnes genom nuvarande frihet

på området.

Remissyttrandena

I remissyttrandena har, såsom den efterföljande redovisningen får utvisa,

i flera hänseenden riktats delvis ganska stark kritik mot de sakkunnigas

förslag. Kritiken har framför allt inriktats på de föreslagna formerna för

försäkringsinspektionens intensifierade tillsyn. Allmänt varnas här för att

en skärpt övervakning ges formen av en förhandskontroll av premie- och

villkorsändringar, som skulle göra försäkringsinspektionen till ett dirige­

rande i stället för ett kontrollerande organ. En sådan ordning befaras skola

49

kväva enskilda initiativ och hämma konkurrensviljan. Det betonas också

helt allmänt att kontrollen över försäkringsverksamheten ej får bli alltför

detaljrik om man vill främja en sund utveckling av försäkringsväsendet.

Även i andra olika enskildheter har betänkandets förslag mötts av invänd­

ningar och skepsis från remissorganens sida. Detta är mera allmänt fallet be­

träffande utredningens uppfattning om reformens inverkan på försäkrings-

inspektionens personalbehov.

I flera fall har emellertid de förslag som framlagts av de sakkunniga

mött ett positivt gensvar i remissyttrandena. I dessa fall har flertalet remiss­

instanser kunnat ansluta sig till de sakkunnigas förslag. Detta gäller bl. a.

förslagen om försäkringsbolags rätt att driva annan rörelse, förenklingar i

koncessionssystemet och viss fondsammanslagning liksom förslaget om viss

uppgiftsskyldighet för bl. a. tarifföreningar, skadereglerings- och villkors-

nämnder och andra liknande organ. Även de sakkunnigas förslag om frihet

från grunder beträffande vissa försäkringsformer har rönt ett positivt in­

tresse från remissinstansernas sida.

Flera av remissinstanserna har känt ett behov att komplettera den all­

männa bild av utvecklingen under senare tid inom för­

säkringsväsendet, som de sakkunniga givit.

Försäkringsinspektionen framhåller den omfattande och intensiva reform­

verksamhet, som ägt rum och äger rum inom försäkringsbranschen. Bran­

schen inbegriper många framstegsvänliga krafter som lägger ned ett energiskt

arbete på att genomföra förbättringar av olika slag. En rad nya för försäk­

ringstagarna praktiska och mer effektiva försäkringsformer har introduce­

rats på marknaden. Här skall nämnas utbredningen av kombinerade försäk­

ringar, där ett och samma försäkringsavtal på ett praktiskt sätt skänker

samtidigt skydd mot flera risker och vidare det storartade uppsvinget under

1950-talet för gruppförsäkringsidéen, som medfört en vidsträckt utbredning

av riskskydd till mycket ringa kostnad. Vad beträffar försäkringsvillkoren

har under det gångna decenniet en fortskridande liberalisering skett på flera

betydelsefulla områden. Samtidigt har mellan olika bolagsassociationer och

enskilda bolag av varierande företagstyp en intensiv konkurrens förekommit,

även sådan som avser relationen mellan pris och valuta, och denna konkur­

rens har på vissa områden, t. ex. grupplivförsäkring, trafikförsäkring och

brandförsäkring, lett till premiesänkning; de premier som betingas för fa­

miljernas hemförsäkring torde tillhöra de lägsta i världen. Det i skälighets-

principen liggande kravet, att försäkringsbolagen skall sträva efter ända­

målsenliga organisationsformer och tillämpa rationella arbetsmetoder har

från branschens sida mötts med ett omfattande rationaliseringsarbete under

de gångna åren. Kvalificerad personal har avdelats för studium av nya kon-

torstekniska metoder och ett ingripande omdaningsarbele på de »inre lin­

jerna» präglar verksamheten inom de flesta företag. I ännu högre grad än

i flertalet andra länder utlöres av ledande försäkringsföretag ett energiskt

arbete för automatisering av kontorsarbetet. Det mest iögonfallande yttre

4

Bihang till riksdagens protokoll 1961. 1 saml. Nr 171

Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1961

50

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

uttrycket för rationaliseringssträvandena har varit den rad betydelsefulla

fusioner som ägt rum eller inom den närmaste framtiden kommer att äga

rum inom branschen. Det skall vidare erinras om att under 50-talet som ett

utflöde av den nya lagens krav på skälighet och återbäring i livförsäkring

samtliga livbolag byggt upp återbäringssystem, som tillgodoser högt ställda

krav på fullständighet och rättvisa och till vilka få motsvarigheter torde fin­

nas i andra länder. Till sist skall här nämnas det fortlöpande arbete som

man inom försäkringsvärlden nedlägger på utbildningen av kontorsanställda

och fältmän för att få fram en kunnig och ansvarsmedveten personalkår.

De förbättringar som hittills åstadkommits i lagstiftningen, liksom lag­

tillämpningens utveckling, har på många sätt starkt medverkat till att höja

standarden inom branschen. Vilken relativ betydelse man än tillmäter olika

faktorer som här samverkat, är det under alla förhållanden säkert, att den

reform- och rationaliseringsverksamhet, som det enskilda försäkringsväsen­

det undergått varit betydande och att den fortsätter i snabbt tempo. Inspek­

tionen framhåller vidare att svenskt enskilt försäkringsväsende står sig

utomordentligt väl i jämförelse med förhållandena i andra länder och i vis­

sa avseenden intar en förgrundsställning. Den intensiva förbättrings- och

reformverksamheten hindrar dock icke enligt inspektionens mening att vissa

lagändringar är erforderliga. I flertalet fall ansluter sig inspektionen helt

eller delvis till den motivering för ett sådant behov som anföres i betänkan­

det.

Även från försäkringsbolagshåll understrykes de positiva sidorna i utveck­

lingen av försäkringsverksamheten.

Försäkringsbolagens riksförbund påpekar hur det gångna decenniet va­

rit en tid fylld av reformer och fortlöpande anpassning av försäkringsverk­

samheten till samhällsutvecklingen. Målsättningen för denna omfattande

reform- och anpassningsverksamhet har genomgående varit att allt bättre

tillgodose försäkringstagarnas intressen. Reformverksamheten och anpass­

ningen har i allt väsentligt genomförts på bolagens eget initiativ. Riksförbun­

det understryker betydelsen av ett gott samarbete mellan försäkringsbolagen

och försäkringsinspektionen och framhåller att vilja till samarbete från ömse

håll medfört att lagen om försäkringsrörelse fungerat tillfredsställande och

att utvecklingen följt lagens anda.

Folksam anför, att det årtionde som gått sedan lagen fick sin slutgiltiga

lydelse, präglats av en starkt intensifierad konkurrens med en rad premie­

sänkningar och förbättringar av olika slag av försäkringsskydd samt en

fortsatt koncentration av verksamheten genom sammanslagning av företag.

Flertalet företag står för närvarande mitt uppe i arbetet med en långt driven

automation, vars betydelse för försäkringsverksamheten emellertid ännu ej

kan överblickas. Det är helt naturligt av stor betydelse att detta arbete inte

i onödan störs av vittgående lagändringar, vilkas värde för konsumenterna

är tvivelaktigt och vars konsekvenser komplicerar administrationen. Folk­

sam redogör närmare för åtgärder som bolaget vidtagit under 15-årsperio­

den efter kriget samt anför att inom försäkringsrörelsen — främst genom

Öl

förekomsten av starka konsumentägda företag — betydelsefulla progressiva

krafter gör sig gällande. På grundval av erfarenheterna från efterkrigstiden

torde man enligt bolagets mening kunna förutsätta att den fortsatta utveck­

lingen går mot allt bättre förhållanden för konsumenterna.

I flera yttranden varnas i mera allmänna ordalag för en alltför långt­

gående sam hällskontroll av försäkringsverksamheten. Försäk-

ringsinspektionen påpekar att vissa av de sakkunnigas förslag — delvis må­

hända med orätt — uppammat farhågor för en utveckling gentemot byrå-

kratisering och detaljreglering. Inspektionen varnar för en övertro på lämp­

ligheten att utsträcka en regleringsmetodik över alltför vida områden. Ehuru

något sådant naturligtvis inte åsyftats av de sakkunniga och inte med abso­

lut nödvändighet behöver bli en följd av en tillämpning av förslagen, för­

tjänar ändå erinras om att det är lätt för en tillsynsmyndighet att utveckla

sig till någon sorts »överkartell», som kväver många enskilda initiativ, även

sådana som kunnat bli fruktbara.

Även från försäkringsbolagshåll göres allvarliga invändningar mot en ut­

byggnad av samhällstillsynen som medför detaljreglering av försäkrings­

verksamheten. Folksam anför att lagändringar innebärande principiella

skärpningar av samhällskontrollen är motiverade endast om det visas att la­

gen icke fyllt det avsedda ändamålet, att verksamheten med andra ord ut­

vecklats på ett för medborgarna negativt sätt och att ändringarna kan med­

föra fördelar av betydelse. Folksam understryker vidare, att utvecklingen

mot större internationella marknader kräver att man i stället ger försäkrings­

väsendet större frihet från en kontroll, som annars kan hämma dess kon­

kurrenskraft. Folksam ifrågasätter också behovet av insyn i konsumentäg­

da företag och anser att de sakkunniga icke anfört hållbara skäl för att

företag som drivs av försäkringskonsumenterna själva utifrån skall vara

föremål för skälighetskontroll. De sakkunniga bortser enligt Folksam ifrån

att i det demokratiskt riktigt organiserade ömsesidiga företaget icke endast

stämman, dess delegationer och styrelsen utan även företagsledningen i öv­

rigt utgörs av försäkringstagarnas förtroendemän. Inom denna krets finns

tillgång inte bara till teknisk och teoretisk sakkunskap utan också till folk

med praktisk kunskap om försäkringsfrågor och om företagsledning. Även

om det av praktiska och andra skäl icke är lämpligt med olika lagstiftning

för olika typer av företag, bör enligt Folksam de verkliga sammanhangen

icke fördöljas.

Enligt Landsorganisationen bör en mera väsentlig skärpning av samhälls­

kontrollen komma till stånd endast därest vägande skäl för en sådan kan

åberopas och existerande möjligheter till kontroll till fullo utnyttjats. LO

anför.

Den svenska försäkringsverksamheten är redan i hög grad föremål för

samhällsinsyn och samhällskontroll. Konsumentinflytandet gör sig gällan­

de dels i form av konkurrenskraftiga konsumentägda försäkringsföretag,

dels genom försäkringstagarrepresentation i praktiskt taget samtliga bolag.

När det gäller samhällsinflytandet torde det i själva verket inte finnas nå­

gon näringsgren, där arbetarrörelsens krav är förverkligade i högre grad än

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

52

Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1961

inom försäkringsverksamlieten. Det finns anledning att konstatera detta för­

hållande med tillfredsställelse. Vid varje ytterligare steg mot ökad samhälls-

kontroll bör dock en avvägning ske mellan å ena sidan en principiell strävan

att i samhälls- och försäkringstagarintresset underkasta försäkringsverk-

samheten betydande statliga ingripanden och å andra sidan önskvärdheten

av att inte beskära näringens utvecklingsmöjligheter. En alltför hård och de­

taljrik övervakning av försäkringsverksamlieten kan visa sig påverka ut­

vecklingen i inte minst ur konsumentsynpunkt oförmånlig riktning genom

att hämma initiativ och begränsa konkurrensviljan. Tidigare statliga utred­

ningar har inte funnit tillräckligt starka skäl föreligga för ett förstatligande

av försäkringsverksamlieten. Genom 1948 års lag om försäkringsrörelse och

de år 1950 vidtagna förändringarna däri har en säker grund lagts för ett sam-

hällsinflytande över försäkringsverksamlieten.

Kooperativa förbundet understryker betydelsen av konkurrensen företags­

formerna och företagen emellan. Denna har obestridligen varit av avsevärd

nytta för försäkringsrörelsens utveckling och försäkringsintressets utbred­

ning inom allt vidare kretsar. Konkurrensen mellan företagen har sålunda

medfört, att försäkringsrörelsen utvidgats till många nya områden i anslut­

ning till den allmänna tekniska, ekonomiska och sociala utvecklingen. Den

hittillsvarande utvecklingen synes enligt förbundet ha ägt rum under betryg­

gande samhällskontroll genom utnyttjande av försäkringsinspektionens befo­

genheter. Nu föreslagna bestämmelser i skärpande riktning, som skulle ge

försäkringsinspektionen karaktären mera av ett dirigerande än ett kontrol­

lerande organ, lämnar — även om de är avsedda att blott förebygga framtida

möjliga missbruk av företagens relativa premiesättningsfrihet — ett så avse­

värt spelrum åt väsentligt ökade befogenheter för övervakningsmyndigheten

med åtföljande frestelse att rutinmässigt utnyttja dessa även när behov inte

föreligger, att en dylik beredskapslagstiftning bör sparas till dess den blir

av nöden.

Sveriges lantbruksförbund och Riksförbundet Landsbygdens folk reagerar

mot de alltför många detaljkontrollbestämmelser, som föreslagits, och ifråga­

sätter om inte åtskilliga av de sakkunnigas förslag i stället för att gagna

försäkringstagarna, kan komma att få en motsatt effekt genom att verka

hämmande på utvecklingen inom försäkringsbranschen. Försäkringsområdet

har, såvitt förbunden har sig bekant, skötts på det hela taget tillfredsställan­

de av bolagen och torde redan nu vara mer kontrollerat än någon annan nä­

ringsgren i svenskt samhälle. Någon utbyggd kontroll av verksamheten kan

därför vara varken påkallad eller önskvärd.

Försåkringstjänstemannaförbundet anför.

Företagens hittills i allmänhet väl dokumenterade anpassningsförmåga

och villighet att ta initiativ till gagn för försäkringstagarna, bl. a. stimule­

rad av rådande konkurrensförhållanden, kan befaras bli hämmad. Denna

farhåga skärpes av det förhållandet, att företagsledningarnas ansvar för fö­

retagens allmänna politik de facto om ock ej formellt skulle komma att de­

las med tillsynsmyndigheten. Dennas uppgift som mera allmänt övervakande

organ med efterhandskontrollen som främsta hjälpmedel skulle komma att

ersättas med ett förhandlingsmässigt utövat medinflytande i mera bundna

former och i väsentligt större omfattning än som för närvarande är fallet.

53

Med största sannolikhet skulle en sådan ordning göra företagsamheten inom

försäkringsbranschen mera arbetskrävande och tungrodd på längre sikt och

den skulle snarare motverka än befrämja försäkringstagarintressena.

Försäkringsfunktionärernas förbund kan ej dela de sakkunnigas uppfatt­

ning, att försäkringsinspektionens uppgifter bör utökas på föreslaget sätt.

Förbundet tror däremot att en utökning av försäkringsinspektionens resur­

ser att inom ramen för nuvarande lagstiftning utöva sin kontrollerande och

rådgivande verksamhet skulle vara helt tillfredsställande från försäkringsta­

garnas synpunkt.

Motormännens riksförbund kan i princip ansluta sig till den allmänna

uppfattning som kommer till uttryck i betänkandet men vill framhålla, att

den utökade reglering, kontroll och insyn som man söker åstadkomma inte

får föra så långt, att det blir ett byråkratiskt självändamål och motverkar

en naturlig utveckling, grundande sig på en sund och effektiv konkurrens

företagen emellan. En sådan utveckling torde nämligen mången gång enk­

lare leda till för försäkringstagarna förmånliga villkor. Konkurrensen mel­

lan försäkringsbolagen är enligt förbundet numera så hård, att en sådan ut­

veckling redan måste anses vara i full gång.

Svenska bankföreningen har ett allmänt intryck av att betänkandet alltför

mycket präglas av en tendens till ökad detaljreglering och dirigering av för­

säkringsbranschen. Såvitt bankföreningen kan bedöma ger erfarenheterna

icke stöd för att en sådan skärpning av lagstiftningen skulle vara påkallad.

Det skulle enligt bankföreningens mening också vara i hög grad olyckligt

om försäkringsbolagen blev så beroende av inspektionsmyndigheten att ut­

rymme ej längre fanns för självständiga initiativ för utveckling av verksam­

heten.

Frågan om företagsformen på livförsäkringsområdet

beröres i ett par yttranden.

Försäkringsinspektionen framhåller gentemot de sakkunnigas motivering

för att icke införa förbud mot aktiebolagsformen att det icke heller finns någ­

ra starka skäl för att inom livförsäkringsområdet bibehålla denna form.

Tvärtom synes det från vissa synpunkter vara naturligt att draga den for­

mella konsekvensen av den reella situation som redan uppstått genom att

helt grunda livförsäkringsverksamheten på den ömsesidiga formen med den

klara markering av intresseinriktningen som därmed åstadkommes. Med hän­

syn till vad de sakkunniga anfört vill emellertid inspektionen icke förorda,

att tvingande bestämmelser på området införes vid den nu aktuella revi­

sionen av FL. Vid en framtida utredning om försäkringsverksamheten sy­

nes däremot frågan om företagsformen höra ingå i utredningsuppdraget.

Landsorganisationen anser i princip, att livförsäkringsrörelse med tanke

främst på de betydande kapitalplaceringar, vars inriktning bestäms av bo­

lagsstyrelserna, borde bedrivas i den ömsesidiga bolagsformen. Det kan inte

rimligen förnekas, att aktieägarna i livbolagen med en insats av ett mycket

begränsat aktiekapital får en djupgående insyn och framför allt ett betydande

inflytande över kapitalplaceringarna, vars värde för dem inte förringas av att

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

54

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

i styrelsen även ingår korporationsvalda och i vissa fall av Kungl. Maj :t ut­

sedda ledamöter. Denna maktposition, när det gäller placeringspolitiken, be­

rörs inte av vad de sakkunniga anför om obefintligheten av enskilt vinst­

intresse hos aktieägarna i den meningen, att det ekonomiska utbytet av

placeringar i livaktiebolagens aktier är starkt begränsat. De sakkunniga

bortser uppenbarligen från mycket väsentliga ekonomiska realiteter, då de

antyder, att syftet med aktieplaceringar i livbolag är ideellt, eftersom dessa

placeringar inte för aktieägarna är lönsamma i formell mening. Landsorga­

nisationen drar emellertid den slutsatsen, att en så genomgripande och för

svensk näringslagstiftning unik åtgärd som förbud att driva livförsäkring

i aktiebolagsform inte för närvarande kan anses påkallad. Argumentering­

en för denna ståndpunkt är emellertid i viss mån en annan än de sakkunni­

gas. Landsorganisationen anför.

Den tidigare dominerande ställningen för aktiebolagsformen inom livför­

säkringen har alltmera försvagats till förmån för de ömsesidiga bolagen och

därmed har också utrymmet för en av aktieägareintressena påverkad place-

ringspolitik successivt minskats. Det har heller inte påvisats, att denna pla-

ceringspolitik varit oförenlig med försäkringstagarnas intresse av räntabla

och säkra placeringar. Statsmakternas inflytande över kapitalmarknaden

har även tenderat att öka och att beskära friheten för aktiebolagen att bedriva

en annan placeringspolitik än övriga företag. Slutligen måste det konstate­

ras, att med nuvarande former för rekryteringen av styrelserna i ett fler­

tal ömsesidiga bolag inga garantier kunnat skapats för att ett mera all­

sidigt försäkringstagareinflytande kan göra sig gällande i kapitalplacerings-

frågor m. m. blott genom övergång från aktiebolagsformen till den ömse­

sidiga formen. Skillnaden mellan bolagsformerna i detta avseende synes än

så länge ligga i regel mera på det principiella än på det praktiska planet.

Liknande synpunkter anföres av Folksam, som anser att de sakkunniga

alltför snabbt dragit slutsatsen att aktiebolagsformen är motiverad. Ett

starkt skäl mot att nu föreskriva att de fem livförsäkringsaktiebolagen om­

bildas till ömsesidiga bolag synes Folksam otvivelaktigt vara att man i alla

händelser hittills, med några få undantag, inte heller för existerande ömse­

sidiga bolag lyckas finna formen för en sådan parlamentarisk ordning, att

den garanterar att styrelse och företagsledning verkligen är försäkringsta­

garnas förtroendemän. Detta skäl har emellertid inte anförts av de sak­

kunniga.

Folksam riktar i detta sammanhang uppmärksamheten på den alltmer

vanliga företeelsen att försäkring och kredit sammankopplas. För att lämna

lån till en kommun, en fastighet eller en industri, ställs därvid som krav

från försäkringsbolagshåll att låntagarens försäkringar skall tecknas i det

långivande eller i ett närstående bolag, även om premien i detta är högre

än andra på marknaden förekommande. Genom att ha inflytande på pen­

ningplaceringen i ett livförsäkringsaktiebolag kan aktieägarna i detta skaf­

fa sig fördelar som aktieägare i ett lierat sakförsäkringsaktiebolag.

Försäkringsbolagens riksförbund förklarar sig godtaga de sakkunnigas

synpunkter i fråga om företagsformen.

55

Försäkringsinspektionen tar upp frågan om den s. k. volvogaran-

tin och anser att i nuvarande rättsläge vissa risker föreligger för att va­

ruleverantörer, oavsett deras soliditet, kan lockas att »sockra» sina varor

med olika slag av försäkringsutfästelser. Den omständigheten, att sådana

tendenser åtminstone ännu icke fått någon kvantitativ betydelse, kan ha

medverkat till att de sakkunniga avstått från att ta upp problemet. Efter­

som de icke utformat något förslag, avsett att förebygga nämnda risker,

och ett sådant förslag skulle förutsätta rätt ingående överväganden rörande

innebörden i begreppet »driva försäkringsrörelse», återstår tills vidare icke

något annat alternativ än att följa utvecklingen med uppmärksamhet. Skul­

le ytterligare utredning rörande hela branschen tagas upp, synes det emel­

lertid naturligt, att frågan på nytt beaktas, särskilt för det fall, att det skulle

visa sig, att tendenser av det slag som nyss antytts skulle göra sig gallande.

Försäkringsbolagens riksförbund framhåller att garantiåtagande liksom

försäkring är en form av risktäckning. Det är angeläget att garantigivarnas

kunder kan känna trygghet för att de lämnade garantierna skall kunna

uppfyllas. I detta avseende råder en naturlig likhet mellan försäkring och

garanti. Detta framgår klart av exemplet med volvogarantin, där garan­

tin för bilköparen träder i stället för vagnskadeförsäkring. Såsom huvud­

princip torde enighet råda om olämpligheten av att i samma rörelse förena

försäkringsverksamhet och annan affärsverksamhet på grund av svårighe­

ten att hålla verksamhetsgrenarna isär. Konsekvensen härav borde enligt

förbundet bli, att man — när man trots detta anser sig kunna tolerera att

affärs- och industriföretag lämnar risktäckningsgaranti — borde ställa lika

starka krav på skuldredovisning och säkerhet som de vilka gäller för van­

lig försäkring.

Folksam anför bl. a. att de mera renodlade försäkringsformerna nog skul­

le kunna fångas in i en definition, men avgränsningsproblemen uppstår när

man kommer till blandformer, där andra verksamheter företer försäk-

ringsmässiga inslag. Bolaget nämner åtskilliga exempel pa sådana bland­

former. Enligt Folksams mening är det otänkbart att i fråga om verk­

samheter med försäkringsmässiga inslag fullständigt utrensa inslagen och

förbehålla dem försäkringsbolagen. Vissa försäkringsmässiga inslag i t. ex.

fraktavtal och köpeavtal är av ålder accepterade och en begränsning av av­

talsfriheten härvidlag skulle både strida mot gängse uppfattning och — i

många fall — vara klart olämplig. Tveksamheten kommer att gälla åta­

ganden av typen »volvogarantin» och olika abonnemangsavtal. Nackdelar­

na av en offentlig kontroll är dock stora. Väsentliga områden måste ändå

lämnas utanför kontroll. Då en resebyrås verksamhet inte är kontrollerad

synes det finnas föga anledning att kontrollera de abonnemangsavtal som

byrån förmedlar. Även om bilföretag med svagare ekonomi än Volvo skulle

göra åtaganden liknande volvogarantin får det ändå anses vara en ringa

risk jämfört med de vanskligheter som bilmarknaden för övrigt kan erbju­

da. Folksam delar de sakkunnigas åsikt att det nuvarande förbudet i lagen

är tillfyllest. Förbudet har två mycket viktiga effekter. För det första kan

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

56

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

inte ordet »försäkring» användas av andra företag än försäkringsbolag. All­

mänheten vet således att den verksamhet som kallas försäkring är offent­

ligt kontrollerad. För det andra står det klart att den utpräglade och vä­

sentliga försäkringsverksamheten förbehålles försäkringsbolag. Härmed bör

man låta sig nöja och alltså se liberalt på försäkringsmässiga inslag i annan

verksamhet. Den tolerans som visas mot försäkringsmässiga inslag i annan

verksamhet bör i utvecklingens intresse motsvaras av vidgade möjligheter

för försäkringsbolagen att i sin verksamhet ha icke försäkringsmässiga in­

slag.

Även Landsorganisationen och Tjänstemännens centralorganisation anslu­

ter sig till de sakkunnigas liberala syn på garantigivning av typ Volvo. En­

ligt TCO talar effektivitetsskäl för att sådan garantigivning skall få bedrivas

utan att betraktas som försäkringsrörelse. Köparens eller den försäkrades

risker fordrar emellertid i dessa fall speciell uppmärksamhet. Enligt TCO:s

mening bör en viss kontroll av garantigivning genomföras för att skydda

konsumenter från uteblivna ersättningar vilka garanterats i köpavtal. Frå­

gan bör bli föremål för utredning. Volvo-fallet ger emellertid enligt TCO:s

mening icke anledning till en ändring av FL. Men avgränsningen mellan

garantigivning och försäkringsrörelse förblir en öppen fråga, eftersom andra

typer av garantier kan införas vilka måste anses likvärdiga med försäkring i

lagens mening.

Kungl. Automobilklubben framhåller att det uppenbart ligger i allmän­

hetens intresse, att de företag, vilka lämna garantier av ifrågavarande typ,

är tillräckligt solida. Eftersom frågan enligt de sakkunniga bör bedömas

helt med allmänhetens intressen för ögonen, anser KAK det vara rimligt

att i någon man tillgodose kravet på att de garantilämnande företagen verk­

ligen kan uppfylla sina åligganden gentemot köparna och det synes KAK

otillfredsställande att icke föreskriva att garantilämnande företag måste

göra vissa avsättningar för fondbildningar för att säkerställa uppfyllandet

av sina förpliktelser.

Liknande synpunkter framföres av Motormännens riksförbund, som för­

klarar sig för närvarande icke vilja motsätta sig de sakkunnigas uppfatt­

ning, att en garantigivning av ifrågavarande slag ej bör föras in under FL.

Mycket talar nämligen enligt organisationen för att denna fråga i prakti­

ken löser sig själv utan något kontrollingripande och att man därför kan

vänta med lagstiftning.

Riksförsäkringsanstalten finner det utgöra en väsentlig brist i lagstift­

ningen att begreppet försäkringsrörelse icke uttryckligen klarlägges i den­

samma. En nödvändig följd av detta förhållande måste i dagens läge, då i

ökande omfattning företag och organisationer engagerar sig i verksamhet

av försäkringsliknande karaktär, bli, att försäkringsinspektionen — såsom

även skett i fallet med den s. k. volvogarantin — följer utvecklingen med

skärpt vaksamhet. Inom sitt eget verksamhetsområde har anstalten haft an­

ledning att uppmärksamma vissa företag, vilka erbjuder allmänheten för­

måner i form av merprestationer ovanför den allmänna sjukförsäkring­

57

ens reseersättningsförmåner. Såvitt anstalten kan se, rör det sig här i reali­

teten om en yrkesmässig risktäckningsverksamhet på försäkringsmässig ba­

sis, och enligt anstaltens mening föreligger ett klart behov av insyn t rån

försäkringsinspektionens sida i dessa företag.

Eftersom ett garantiavtal liknar ett försäkringsavtal anser Försäkrings-

funktionärernas förbund det riktigt, att även denna verksamhet underställes

samma kontroll som försäkringsbolagen, i synnerhet som vissa företag läm­

nar garantiavtal (t. ex. ohyresgaranti, bilbärgning, sjuktransporter o. d.)

utan att ha erforderlig soliditet och därmed, på grund av allmänhetens svå­

righeter att skilja mellan försäkring och garanti, kan bidraga till att under­

gräva förtroendet även för försäkringsverksamheten.

Departementschefen

Försäkringsverksamhetens stora sociala och ekonomiska betydelse i det

moderna samhällslivet och försäkringsteknikens komplicerade natur har

framdrivit en särskild lagstiftning till skydd för försäkringstagarna. Försäk­

ringstagarna inbetalar stora belopp för risktäckning av olika slag, ibland i

kombination med sparande, och ingår försäkringsavtal av ofta långsiktigt

innehåll men saknar i allmänhet möjlighet att förstå den invecklade och för

gemene man svårbegripliga teknik, varpå försäkringsverksamheten bygger.

Genom den särskilda lagstiftningen till skydd för försäkringstagarintressena

har försäkringsbolagens verksamhet ställts under offentlig kontroll.

Den nuvarande regleringen av försäkringsverksamheten grundar sig på

1948 års lag om försäkringsrörelse (FL). Genom tillkomsten av FL och de

år 1950 vidtagna ändringarna i lagen utvidgades den offentliga tillsynen

över försäkringsväsendet i väsentlig mån. Med lagen infördes det nuvaran­

de koncessionssystemet, som innebär att en försäkringsrörelse icke får star­

tas om den icke finnes behövlig och även eljest är ägnad att främja en sund

utveckling av försäkringsväsendet. Lagen uppställde även — vid sidan av

tidigare gällande soliditetsprincip — skälighetsprincipen, som kräver att

priset för en försäkring skall vara skäligt avvägt i förhållande till de förmå­

ner försäkringen medför. I 1948 års lag infördes skälighetsprincipen endast

för livförsäkring men genom 1950 års ändringar utsträcktes principen att

gälla även annan försäkring än livförsäkring.

Såsom framgår av den redogörelse som lämnats i det föregående har ut­

vecklingen efter lagens ikraftträdande kännetecknats av en koncentration av

försäkringsväsendet till ett minskat antal försäkringsbolag. Samtidigt har

försäkringsverksamheten volymmässigt expanderat. Av tabellen A (s. 4)

framgår att antalet riksbolag under tidsperioden 1948—1958 minskat från

133 till 105. Även antalet läns- och häradsbolag samt sockenbolag har kraf­

tigt minskat. Det sammanlagda antalet försäkringsbolag har under perio­

den sjunkit från 1 461 till 1 127. Till ytterligare belysning av koncentratio­

nen må nämnas, att de tjugo ledande koncernerna och bolagen av en total

premieinkomst i direkt försäkring i Sverige år 1957 om 2 milliarder kronor

hade en premieinkomst av 1,8 milliarder kronor. Övriga koncerner och riks-

Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1961

58

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

bolag hade samma år en premieinkomst av 148 miljoner kronor samt läns-,

härads- och sockenbolagen en premieinkomst av 50 miljoner kronor. I fråga

om summan av förvaltade tillgångar, som år 1957 totalt utgjorde 13,8 mil­

liarder kronor, belöpte 12,9 milliarder kronor å de tjugo ledande koncerner­

na och bolagen, 680 miljoner kronor på övriga koncerner och riksbolag samt

211 miljoner kronor på läns-, härads- och sockenbolagen.

Vissa andra karakteristiska drag i utvecklingen under det senaste decen­

niet har för livförsäkringsområdet varit den starka frammarschen för grupp­

livförsäkringen, som är en ren riskförsäkring utan sparmoment, och en för­

skjutning även i övrigt från försäkringsformer med sparmoment till för­

säkringsformer av riskkaraktär. För skadeförsäkringsområdets del kan

pekas på den med bilheståndets tillväxt sammanhängande ökningen av tra­

fik- och motorfordonsförsäkringens omfattning. Ett påfallande drag i ska­

deförsäkringens utveckling har vidare varit utbredningen av kombinations-

försäkringar, varigenom flera olika försäkringsformer tillhandahålles i ett

och samma försäkringsbrev.

1958 års försäkringssakkunnigas översyn av FL har företagits mot bak­

grunden av utvecklingen under det gångna decenniet och på grundval av

därvid gjorda erfarenheter av lagtillämpningen. Såsom framgår av det av­

givna betänkandet bygger de sakkunniga sina överväganden på ett omfat­

tande material. Den verkställda översynen har också resulterat i förslag till

åtskilliga ändringar och kompletteringar av nu gällande lagstiftning. De

sakkunniga har betonat sin strävan att vid lagöversynen vidareutveckla nu

gällande principer i lagen och att på bästa möjliga sätt tillvarataga försäk­

ringstagarnas intressen. I syfte att skapa ytterligare garantier för försäk­

ringstagarnas skydd har i förslaget nya bestämmelser utarbetats och gällan­

de bestämmelser översetts. Härvid har de sakkunniga även sökt tillvarataga

föreliggande möjligheter till förenklingar.

Mot denna allmänna målsättning för de sakkunnigas arbete finnes från

min sida självfallet icke något att erinra.

Tyngdpunkten i de sakkunnigas förslag kan sägas vara en väsentlig för­

stärkning av tillsynsmyndighetens — försäkringsinspektionens —- ställning

i akt och mening att möjliggöra en intensifierad tillsyn av försäkringsverk-

samheten. Inspektionen föreslås bl. a. få befogenhet att ålägga skadeförsäk-

ringsbolag att innan beslut fattas om ändring av premiesats meddela in­

spektionen den avsedda ändringen samt material och överväganden rörande

premieändringen. En sådan förhandskontroll skall enligt de sakkunnigas

förslag också kunna utövas när det gäller ändringar i villkor, formulär till

försäkringsbrev m. m. Vidare föreslås utökade befogenheter för inspektio­

nen i fråga om tillsynen av skaderegleringen liksom en utsträckning av in­

spektionens rätt att infordra uppgifter och företaga inspektioner till att

omfatta även tarifföreningar, skadereglerings- och villkorsnämnder samt

andra liknande organ.

Andra förslag av större räckvidd går, såsom förut antytts, i liberaliserande

riktning. Sålunda uppmjukas enligt förslaget förbudet för försäkringsbolag

59

att driva annan rörelse än försäkringsrörelse. I samband härmed föreslås

delegation till försäkringsinspektionen av beslutanderätten i fråga om änd­

ringar i bolagsordningar och försäkringstekniska grunder. Även förslagen

att kort livförsäkring av riskkaraktär skall kunna befrias från kravet på

grunder och att, där fråga uteslutande är om personförsäkring, särskilda

skäl icke skall krävas för förening i samma bolag av livförsäkringsrörelse

och försäkringsrörelse av annat slag må här omnämnas.

Ytterligare andra frågor i förslaget som tilldrager sig större intresse avser

försäkringstagarinflytandet i försäkringsbolagen och försäkringsinspektio-

nens konsumentupplysande verksamhet. Även i åtskilliga mindre väsentliga

hänseenden har de sakkunniga framfört förslag och rekommendationer.

Av den föregående redovisningen framgår att de sakkunnigas förslag i

-vissa delar mött stark kritik vid remissbehandlingen; detta gäller i synner­

het den föreslagna förhandskontrollen. Å andra sidan har också många för­

slag mötts med gillande av remissinstanserna. Som jag förut anfört utvidga­

des den offentliga tillsynen över försäkringsväsendet i väsentlig mån genom

tillkomsten av FL och de år 1950 vidtagna ändringarna i lagen. Några re­

missinstanser -— Landsorganisationen, Riksförbundet Landsbygdens folk och

Sveriges lantbruksförbund — har också framhållit att ingen näringsgren i

det svenska samhället torde vara mer kontrollerad än försälcringsverksam-

heten. Utvecklingen på försäkringsområdet efter 1948 och 1950 års lagstift­

ning bör enligt min uppfattning vara avgörande för frågan om en me­

ra ingripande omläggning av formerna för tillsynsverksamheten i dagens

läge bör vidtagas. En sådan omläggning synes icke böra komma till stånd

utan att skäl härför i form av ådagalagda missförhållanden på området kan

påvisas.

De sakkunniga torde icke ha velat göra gällande att så skulle vara fallet;

i själva verket har de i många hänseenden uttalat sig positivt om försäk-

ringsverksamhetens utveckling. Remissyttrandena får anses ge en mycket

positiv bild av utvecklingen under 1950-talet på försäkringsområdet. Det vits­

ordas från många håll, bl. a. av tillsynsmyndigheten, att det gångna årtion­

det präglats av en omfattande reformverksamhet med en starkt intensifierad

konkurrens och att utvecklingen alltjämt fortsätter i denna riktning.

Även för egen del kan jag i det väsentliga ansluta mig till den positiva

helhetssynen på försäkringsrörelsens utveckling under 1950-talet. Härav

följer att jag på flera punkter finner den mot sakkunnigförslaget framförda

kritiken berättigad och därför anser mig böra frångå vissa av utredningens

förslag. I detta sammanhang vill jag framhålla att redan nu gällande lag­

stiftning ger vidsträckta möjligheter till ingripanden för det fall att detta

skulle prövas påkallat i ett läge då den hittillsvarande gynnsamma utveck­

lingen skulle visa tendenser att brytas.

Även om jag sålunda vill förorda att vissa delar av betänkandet icke lägges

till grund för lagstiftning kvarstår dock flera förslag som synes värda att nu

realiseras. Jag torde i det följande i anslutning till en redogörelse för de

sakkunnigas olika förslag och den företagna remissbehandlingen få närmare

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

60

redovisa mitt ställningstagande i olika frågor. Vissa allmänna frågor torde

dock redan i detta sammanhang böra något beröras.

Kapitalplaceringsfrågorna har såsom tidigare anmärkts lämnats utanför

de sakkunnigas lagöversyn. Så är även fallet med viss lagstiftning som vid

sidan av FL behandlar problem, berörande försäkringsbolagens verksamhet

eller angränsande frågor. De sakkunniga bar emellertid anlagt vissa syn­

punkter på behovet av en revision av sådan lagstiftning.

Vad angår kapitalplaceringsproblemen vill jag erinra om att värdesäk-

ringsfrågan sedan hösten 1959 är föremål för utredning av värdesäkrings-

kommittén. Till denna kommitté har också överlämnats en den 20 maj 1959

av Svenska livförsäkringsbolags förening hos Kungl. Maj :t gjord framställ­

ning i ämnet. Kapitalplaceringsfrågorna torde få vidare övervägas sedan

material för ett ställningstagande erhållits genom den pågående utredningen.

De sakkunniga har funnit att viss ändring bör vidtagas i taxeringsförord-

ningen. Härtill får jag återkomma i det följande i samband med behandling­

en av det förslag som aktualiserat ändringen. Vidare har de sakkunniga ut­

talat, att frågan om försäkringsväsendets undantagande från tillämpnings­

området för konkurrensbegränsningslagarna borde övervägas vid en framtida

revision av konkurrenslagstiftningen. Frågan huruvida en sådan revision

bör omfatta det angivna spörsmålet synes mig lämpligen böra upptagas när

en gång en översyn av nämnda lagstiftning aktualiseras.

Om det framlagda förslaget till ändringar i FL genomföres torde vissa

konsekvensändringar i lagen om utländska försäkringsanstalter bli erforder­

liga. Det är min avsikt att sedan erforderlig kompletterande utredning verk­

ställts, snarast möjligt upptaga denna fråga.

Det närmast förestående lagstiftningsarbetet på försäkringsområdet torde

även böra omfatta lagen om understödsföreningar som i jämförelse med FL

framstår såsom starkt föråldrad.

I fråga om företagsformen på livförsäkringsområdet kan enligt min me­

ning icke bortses från de företräden som den ömsesidiga bolagsformen har

framför aktiebolagsformen. Det kan icke förnekas att aktieägarnas bestäm­

mande i bl. a. de viktiga kapitalplaceringsfrågorna principiellt strider möt

livförsäkringsverksamhetens i övrigt konsekventa intresseinriktning på för­

säkringstagarna. Den ömsesidiga bolagsformen innefattar även bättre för­

utsättningar att bereda försäkringstagarna betryggande möjligheter att in­

verka på försäkringsverksamheten än aktiebolagsformen. Å andra sidan bör

hållas i minnet att 1950 års ändringar i FL innebar en icke oväsentlig ned­

toning av aktieägarnas dominans i livförsäkringsbolagen till förmån för

försäkringstagarintressena. Även utvecklingen därefter kan sägas — bl. a.

till följd av statsmakternas ökade inflytande över kapitalmarknaden__yt­

terligare ha minskat de praktiska skillnaderna mellan den ömsesidiga bo­

lagsformen och aktiebolagsformen. Jag kan därför ansluta mig till "stånd­

punkten, att några bindande föreskrifter om att livförsäkring endast skall

få meddelas av ömsesidiga försäkringsbolag icke nu bör övervägas. De anför­

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

61

da synpunkterna i frågan om val av företagsform torde få beaktas vid den

framtida koncessionsgivningen.

I anslutning till frågan om val av företagsform vill jag framhålla att jag

delar de sakkunnigas ståndpunkt att ett ingripande genom lagstiftning

mot en garantigivning av den typ som Aktiebolaget Volvo introducerat

på bilmarknaden icke för närvarande bör ske. Förhållandena pa detta om­

råde bör dock följas med uppmärksamhet. I den mån utvecklingen skulle ge

anledning härtill får frågan upptagas till förnyat övervägande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

B. Försäkringsbolags rätt att driva annan rörelse än försäkringsrörelse

Gällande rätt m. m.

I 2 § FL stadgas — i överensstämmelse med redan tidigare gällande lag

__ att försäkringsbolag icke äger driva annan rörelse än försäkringsrörel­

se. Till denna förbudsregel anknyter i viss mån 336 §, enligt vilken för­

säkringsbolag av aktierna i svenskt aktiebolag icke må utan försäkrings-

inspektionens medgivande äga mer än en tjugondei eller, om aktier med

olika röstvärde finnes, större antal än att röstetalet för aktierna utgör

högst en tjugondei av röstetalet för samtliga aktier. Tillhör försäkrings­

bolaget koncern, skall vad sålunda stadgats gälla koncernen. Nu angiv­

na regler äger emellertid icke tillämpning å aktier i försäkringsaktiebo­

lag eller i aktiebolag, vars verksamhet har till föremål att äga aktier i för­

säkringsaktiebolag eller att tillskjuta garantikapital i ömsesidigt försäk­

ringsbolag.

Under den tid som förflutit sedan försäkringsbolagen inordnades under FL

har försäkringsinspektionen (intill den 1 oktober 1959) till behandling fö-

rehaft ett förhållandevis stort antal ansökningar från försäkringsbolag el­

ler grupper av försäkringsbolag om medgivande att äga mer än en tjugon-

del av aktierna i svenskt aktiebolag. Inspektionen har lämnat inemot 130

dylika medgivanden. Antalsberäkningen utgår härvid från att vid en viss

tidpunkt lämnat medgivande för försäkringsbolag eller försäkringsbolags-

grupp att äga aktier i ett allmänt aktiebolag betraktas sasom ett med­

givande. Flertalet ärenden hänför sig till den tid, då FL trädde i tillämp­

ning för de existerande försäkringsbolagens del, d. v. s. den period då stad-

fästelse enligt 1948 års lag meddelades å försäkringsbolagens nya bolags­

ordningar och koncession i samband därmed beviljades. Förklaringen här­

till är att den nya förbudsregeln blev tillämplig även beträffande aktier,

som redan tidigare förvärvats. Ansökningarna har därför i ett flertal fall

rört medgivanden avseende aktieinnehav av helt skilda slag. Grupperas

medgivandena efter det huvudsakliga verksamhetsföremålet för det allmän­

na aktiebolag, i vilket aktieinnehav ifrågasatts — sådant detta föremål

framgår utav hos försäkringsinspektionen förvarade handlingar — kan de

lämnade medgivandena indelas på sätt som framgår av följande uppställ­

ning.

62

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

Medgivanden till aktieinnehav i allmänna aktiebolag, vilka till föremål

för sin verksamhet har att

Antal

a) förvärva och förvalta fast och lös egendom (värdepapper) —undantagsvis även

bygga

fastigheter — samt att idka annan därmed förenlig verksamhet (eller

liknande)............................................................................................................................................................................ 84

b) driva låne- och låneförmedlingsrörelse ...................................................................................................... 15

c) driva serviceverksamhet och/eller förlagsrörelse främst för försäkringsbolags

räkning ............................................................................................................................................................................. 7

d) driva bevakningsrörelse och säkerhetstjänst ........................................................................................ 4

e) driva saneringsrörelse för skadedjursbekämpning .............................................................................. 2

f) driva försäkringsagenturrörelse........................................................................................................................... 4

g) driva skilda slag av affärsrörelse (syftet med försäkringsbolagets förvärv har

varit att erhålla lokaler, hyreskontrakt eller aktier; rörelsen har avsetts skola

nedläggas) ........................................................................................................................................................................ 4

h) driva badrörelse (överlåtelse har förutsatts så snart ske kan).............................. 1

i) driva restaurangrörelse (överlåtelse har förutsatts så snart ske kan).................. 1

Aktieinnehav av ren kapitalplaceringstyp, där försäkringsinspektionen förutsatt

nedbringande av intresset till 1/20-gränsen så snart detta kan ske utan olägenhet

3

Övriga ....................................................................................................................................................................................... 1

Summa medgivanden 126

I viss utsträckning har till de lämnade medgivandena fogats särskilda

inskränkande villkor i avsikt att motverka risktagande och företagarin­

tresse. I många fall har försäkringsinspektionen till sitt medgivande knutit

förbehållet, att vederbörande allmänna aktiebolag vid tillämpningen av tju-

gondelsregeln -— vilken såsom tidigare nämnts, där försäkringsbolaget till­

hör koncern, gäller koncernen som helhet — skall betraktas såsom kon­

cernbolag. Bestämmande inflytande i allmänt aktiebolag, som i praktiken

driver byggnadsverksamhet, har i intet fall medgivits. I de prövade ärendena

har försäkringsinspektionen vid besluten icke lagt avgörande vikt vid bo­

lagsordningarnas beskrivningar av föremålet för verksamheten utan mera

fäst avseende vid vad ifrågavarande aktiebolag faktiskt sysslar med. De i

uppställningen under a) nämnda fallen utgör i praktiken sålunda nästan

undantagslöst aktiebolag för förvaltning av försäkringsbolags fastigheter.

Enligt i Danmark gällande huvudregel i tillsynslagen får ett försäkrings­

bolag icke driva annan verksamhet än försäkringsverksamhet och försäk­

ringsagentur. Denna bestämmelse utgör dock ej hinder för att ett försäk­

ringsbolag som en varaktig placering av bolagets medel inom de av lag­

stiftning och bolagsordning angivna gränserna uppför, äger och driver fast

egendom. Därest alldeles särskilda omständigheter talar därför, kan han­

delsministern efter framställning från tillsynsmyndigheten medgiva, att

försäkringsbolag genom aktieinnehav får bestämmande inflytande i aktie­

bolag, som driver annan verksamhet än försäkringsverksamhet. Såsom

exempel på de fall av sistnämnda slag har i förarbetena till lagen angivits,

att försäkringsbolag driver en institution för rehabilitering av invalider.

Tillsynslagen i Finland föreskriver, att försäkringsbolag icke får driva

annan rörelse än försäkringsrörelse. Vidare stadgas, att försäkringsbolag

icke utan socialministeriets medgivande får inneha aktiemajoriteten i så­

dant aktiebolag eller motsvarande bestämmanderätt i sådant annat före­

tag, som driver annan rörelse än försäkringsrörelse, om icke detta bolags

63

eller företags verksamhet kan anses ansluta sig till försäkringsrörelsen

och vara för denna ändamålsenlig eller det utgör bostads- eller fastighets-

företag.

I Norge stadgas i gällande tillsynslag, att försäkringsbolag icke må driva

annan verksamhet än försäkring. Det i landet föreliggande förslaget till

ny lag om livförsäkringsverksamhet innefattar ingen ändring i denna

princip såvitt rör livförsäkringsområdet.

De sakkunniga

De sakkunniga erinrar om att FL icke medger något som helst undan­

tag från förbudet för försäkringsbolag att driva annan rörelse än försäk­

ringsrörelse. I förarbetena till FL betonades, att förbudet icke får kringgås

genom att förbjuden verksamhet utövas av dotterföretag.

Flera skäl synes de sakkunniga tala för att försäkringsbolagens rörelse

begränsas till i huvudsak försäkringsrörelse. I främsta rummet kan åbe-

ropas, att en dylik begränsning måste anses vara av väsentlig betydelse

för vidmakthållandet av fullgoda garantier för försäkringsbolagens soli­

ditet. Skulle försäkringsbolagen äga möjlighet att i större omfattning be­

driva andra former av rörelse än försäkringsrörelse, exempelvis industri­

eller handelsrörelse, skulle bolagen kunna bli mera konjunkturkänsliga än

för närvarande är fallet. Försäkringsbolagen skulle kunna bli utsatta för

förlustrisker, som kan undvikas så länge verksamheten är koncentrerad

till försäkringsrörelse. Med hänsyn till att försäkringsbolagens soliditet är

av den allra största betydelse för försäkringstagarna synes det kunna be­

tecknas såsom ett försäkringstagarintresse, att FL såsom huvudregel för­

bjuder försäkringsbolag att bedriva annan rörelse än försäkringsrörelse.

Visserligen innesluter en kombination av försäkringsrörelse och annan

rörelse möjligheter att sänka kostnaderna för försäkringsverksamheten

så länge den övriga rörelsen är framgångsrik och vinstgivande. Skulle

emellertid sistnämnda del av verksamheten gå mindre bra, kan den komma

att belasta försäkringsrörelsen och fördyra denna. Icke blott soliditetsöver-

vakningen utan även övervakningen av att försäkring meddelas till ett

pris, som kan anses skäligt med hänsyn till innehållet i de tjänster, som

försäkringarna innebär för de enskilda försäkringstagarna, skulle försvå­

ras vid en långtgående sammankoppling av försäkringsrörelse och annan

rörelse. Det skulle enligt de sakkunnigas mening icke främja en sund ut­

veckling av det svenska försäkringsväsendet, därest försäkringsbolagen i

större omfattning skulle kunna vara verksamma utanför försäkringsväsen­

dets eget område. På nu anförda skäl har de sakkunniga kommit till den

slutsatsen, alt FL fortfarande bör innehålla huvudregeln, att försäkrings­

bolag icke må driva annan rörelse än försäkringsrörelse.

Då FL förbjuder försäkringsbolag att driva annan rörelse än försäkrings-

ringsrörelse, måste försäkringsrörelsebegreppet givas en ganska vid om­

fattning. Det ligger i sakens natur, att ett försäkringsbolag icke blott äger

läcka risker av de slag, som framgår av bolagets ordning och koncession,

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

64

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

utan jämväl har rätt att driva sedvanlig verksamhet, som i praktiken är

en förutsättning för eller ett utflöde av risktäckningsrörelsen. Ett försäk­

ringsbolag äger sålunda självfallet bedriva anskaffningsverksamhet för att

tillföra bolaget försäkringar av de slag, som bolaget äger teckna, och även

utöva all den kontorsverksamliet, som erfordras för administrationen av

risktäckningsrörelsen. Försäkringsbolag äger också bedriva kapitalförval-

tande verksamhet för att göra bolagets tillgångar fruktbärande. Verksam­

het av nu ifrågavarande eller liknande art faller således icke in under be­

greppet annan rörelse, när i FL stadgas förbud för försäkringsbolag att

driva annan rörelse än försäkringsrörelse, utan är utan vidare tillåten för

försäkringsbolagen. Någon ändring härutinnan ifrågasättes icke av de sak­

kunniga.

Enligt de sakkunnigas mening bör FL även framgent innehålla huvud­

regeln, att försäkringsbolag icke må driva annan rörelse än försäkringsrö­

relse. Utan åsidosättande av de intressen, som huvudregeln vill tillvarataga,

anser de sakkunniga dock vissa undantag kunna medgivas. Förhållandena

kan i en del fall vara sådana, att det kan bli ett direkt försäkringstagarin-

tresse, att huvudregeln icke upprätthålles. Det föreslås därför att det nu­

varande förbudet för försäkringsbolag att driva annan rörelse än försäk­

ringsrörelse först och främst kompletteras med ett stadgande, som ger för-

säkringsinspektionen rätt att medgiva undantag från för­

budet i fråga. Lägges det i inspektionens hand att pröva huruvida undan­

tag från förbudet skall medgivas eller icke, föreligger det starka garantier

för att undantag icke tillätes i andra fall än när sådant kan anses förenligt

med försäkringstagarintresset. Osunda, riskfyllda förhållanden på om­

rådet behöver icke befaras. Intet hinder bör möta mot att inspektionen för­

binder ett medgivande med de tidsbegränsningar eller villkor, som på grund

av omständigheterna i det enskilda fallet finnes påkallade. Lämnat med­

givande bör kunna återkallas, därest inträffade förhållanden giver anledning

därtill. Någon särskild lagföreskrift härom synes icke erforderlig. Återkal-

lelsemöjligheten torde nämligen följa av allmänna förvaltningsrättsliga

principer. De sakkunniga erinrar i detta sammanhang om att motsvarande

förbudsbestämmelse i understödsföreningslagen icke är lika sträng som

det nuvarande stadgandet i FL, i det att lagtexten i understödsförenings­

lagen öppnar möjlighet för tillsynsmyndigheten att ge understödsförening

tillstånd att utöva verksamhet, vilken är främmande för det ändamål, som

avses med föreningens verksamhet. De sakkunniga pekar vidare på att

336 § FL öppnar möjlighet för försäkringsinspektionen att medge försäk-

ringsbolag att inneha större aktieposter i allmänna aktiebolag än lagrum­

mets huvudregel angiver.

De sakkunniga utvecklar sina synpunkter på följande sätt.

Exempel kan nämnas på områden inom vilka fråga om medgivande för

försäkringsbolag att driva annan rörelse än försäkringsrörelse kan komma

att aktualiseras. Antag exempelvis att ett försäkringsbolag utlånat medel

till ett annat företag, som sedermera blir betalningsoförmöget. I ett dy­

likt fall kan omständigheterna vara sådana, att starka skäl talar för att

65

försäkringsbolagets förlust blir minst, därest försäkringsbolaget får möj­

lighet att tillfälligt övertaga rörelsen i fråga. Det synes icke ändamålsenligt

ur försäkringsbolagets och försäkringstagarnas synpunkt, att ifrågavarande

möjlighet skall vara helt utesluten. Enligt de sakkunnigas uppfattning

skulle det vara värdefullt, därest FL vore utformad på sådant sätt, att

försäkringsinspektionen kunde medgiva försäkringsbolaget att på villkor

och under tid, som betingas av omständigheterna i det enskilda fallet, driva

ifrågavarande främmande rörelse.

Av det nuvarande undantagslösa förbudet för försäkringsbolag att driva

annan rörelse än försäkringsrörelse följer bl. a., att försäkringsbolag icke

äger i egen regi reparera uppkomna försäkringsskador. Sålunda äger exem­

pelvis icke ett bilförsäkringsbolag upprätta och driva bilverkstäder för

reparation av skadade bilar, som är försäkrade hos bolaget. Icke heller

äger ett brandförsäkringsbolag med eget folk reparera brandskadade fastig­

heter. Även bedrivande av särskild rörelse i skadeförebyggande syfte torde

vara förbjudet enligt nyssnämnda lagrum. Ett försäkringsbolag, som med­

delar inbrottsförsäkring, synes sålunda icke kunna få bedriva nattvakts-

rörelse. De sakkunniga är visserligen helt främmande för tanken, att för­

säkringsbolagen skulle äga i större utsträckning bedriva skadereparations-

rörelse eller driva särskild rörelse i skadeförebyggande syfte. De skäl som

förut anförts mot att försäkringsbolagen bedriver annan rörelse än för­

säkringsrörelse är så tungt vägande, att en sådan ordning icke i allmänhet

kan vara rekommendabel. Det synes emellertid de sakkunniga icke ute­

slutet, att vissa fall kan uppkomma, där alldeles särskilda omständigheter

talar för att möjlighet öppnas för försäkringsbolag att på ett begränsat

fält, tillfälligt eller för längre tid, ersätta uppkomna skador in natura i

egen regi eller bedriva särskild skadeförebyggande rörelse. Förhållandena

kan vara sådana, att en dylik rörelse icke innefattar några nämnvärda

faror för försäkringstagarna utan tvärtom ligger i deras intresse. Det synes

de sakkunniga vara av värde, att FL utformas så, att nu ifrågavarande

möjlighet icke är helt utesluten.

Enligt de sakkunnigas mening är det befogat att i vissa, avgränsade fall

gå ett steg längre än de sakkunniga i det föregående förordat. Vissa for­

mer av främmande rörelse är av den karaktären, att det även ur försäk-

ringstagarsynpunkt synes motiverat att försäkringsbolagen är berättigade

att utan särskilt medgivande från försäkringsinspektionens si­

da driva rörelse av dylikt slag. De sakkunniga föreslår sålunda, att försäk­

ringsbolag utan särskilt medgivande skall få biträda annat försäkringsbo­

lag vid dess rörelse, uppföra bostads-, kontors- eller affärsfastighet, vilken

är avsedd att utgöra en varaktig kapitalplacering, samt bedriva sådan ma­

skinuthyrnings- och annan verksamhet, vilken medför ett ändamålsenligt

utnyttjande av maskiner och personal, som erfordras för bolagets försäk­

ringsrörelse. De sakkunniga anför härom bl. a. följande.

I stor utsträckning har försäkringsbolagen kontorsmaskinanläggningar

av olika slag. Under senare år har flera bolag anskaffat moderna databe-

handlingsmaskiner. Kontorsmaskinernas kapacitet kan vara så stor, att

försäkringsbolagets egna behov icke täcker maskinkapaciteten. Del är då

ett företagarintresse för försäkringsbolaget och samtidigt ett intresse för

försäkringstagarna, att maskinernas överskottskapacitet utnyttjas genom

uthyrning i en eller annan form till andra intressenter. Härigenom kan

nämligen försäkringsbolagets nettokostnader för maskinanläggningen mins-

5

lliliant] till riksdiu/ens protokoll

/.%'/.

I sanil. \r 171

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

66

kas. Det ligger i sakens natur, att uthyrningen kan behöva omfatta icke

blott själva maskinerna utan även den personal av olika slag, som betjänar

ifrågavarande maskinanläggning. Sådan uthyrning synes böra vara tillåten

oberoende av om verksamheten kan karakteriseras såsom rörelse eller icke.

Ett försäkringsbolag måste förfoga över expertis av olika slag, bl. a. för-

säkringsmatematisk och statistisk expertis. Skulle dylik personals arbets­

kraft icke behöva till fullo tagas i anspråk för bolagets behov, kan givet­

vis i många fall en deltidsanställning vara den rätta lösningen. Det kan

emellertid tänkas fall, när försäkringsbolagets behov av dylik eller annan

arbetskraft är så växlande, att den rationellaste lösningen blir att försäk­

ringsbolaget har vederbörande anställd på heltid och under perioder med

mindre arbete för de anställda åtager sig räknearbeten, utredningsuppdrag

eller liknande åt utomstående. Även en sådan verksamhet synes ha karak­

tären av ett rationellt utnyttjande av överskottskapacitet hos bolaget och

synes undantagslöst böra tillåtas.

Det nuvarande förbudet för försäkringsbolag att bedriva annan rörelse än

försäkringsrörelse omöjliggör för försäkringsbolagen att uppföra byggnader

i egen regi. Förbudet anses omfatta jämväl det fallet att försäkringsbolag

skulle låta utföra nybyggnadsarbeten på löpande räkning. Ett försäkrings­

bolag, som önskar uppföra en byggnad, är för närvarande hänvisat till att

träffa avtal med en företagare inom bvggnadsbranschen, som på egen risk

och mot avtalad entreprenadsumma utför byggnadsarbetet. Nyssnämnda

förbud anses däremot icke hindra, att moderniserings- eller liknande ar­

bete utföres på löpande räkning, eftersom dylika arbeten anses tillhöra fas­

tighetsförvaltningens område. Enligt de sakkunnigas uppfattning kan det

ifrågasättas, huruvida det är ändamålsenligt att FL tvingar försäkrings­

bolagen att undantagslöst ingå avtal i entreprenadkontraktets form, när ny­

byggnadsarbeten skall utföras för bolagens räkning. De sakkunnigas för­

slag i det föregående innebär på nu ifrågavarande område, att under för­

utsättning att försäkringsinspektionen i det enskilda fallet lämnar medgi­

vande därtill, försäkringsbolagen får möjlighet att låta utföra nybyggnads­

arbeten på löpande räkning eller eljest i egen regi. Enligt de sakkunnigas

uppfattning kan man emellertid utan fara för försäkringstagarna taga yt­

terligare ett steg och inom ett begränsat tält låta försäkringsbolagen ensam­

ma bestämma de former, under vilka nybyggnadsarbeten för bolagens räk­

ning skall utföras. För en sådan lösning talar också den omständigheten att

försäkringsinspektionen icke äger sådan kännedom om byggnadsbransch!?^

förhållanden, att inspektionen i allmänhet kan anses skickad att taga ställ­

ning till frågor om den ändamålsenligaste juridiska formen för ett_nybygge.

Försäkringsbolagen har i flera fall behov av att kunna uppföra bygg­

nader, t. ex. för erhållande av rationella kontorslokaler och för bebyggande

av inköpta tomter. Försäkringsbolagen har därvid ett starkt intresse av

att kunna få arbetena utförda på det sätt, som ur teknisk och ekonomisk

synpunkt framstår såsom riktigast och mest ändamålsenligt. Försäkrings­

tagarna har samma intresse som försäkringsbolagen själva, att bolagens

byggnadsverksamhet bedrives på det ekonomiskt förståndigaste sättet. Mot

denna bakgrund synes det de sakkunniga tvivelaktigt, huruvida det är

rationellt att, såsom nu sker, hänvisa försäkringsbolagen till att undantags­

löst utlämna förekommande nybyggnadsarbeten på entreprenad. Entrepre-

nadkontraktsformen ger inga garantier för att ett försäkringsbolags ny­

bygge göres på billigast möjliga sätt. Ett entreprenadavtal kan nämligen

bli dvrare än ett avtal om bygge pa löpande räkning, bl. a. därför att en

entreprenör ofta i entreprenadsumman inlägger eu särskild riskpremie.

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

67

Entreprenadkontraktsformen ger icke heller några garantier för att för-

säkringsbolagsledningen vid varje tidpunkt har exakt kunskap om vidden

av det ekonomiska engagemang, som ett igångsatt nybygge innefattar. Det

har sålunda förekommit, att ett stort nybygge utbjudits på entreprenad i

etapper, så att när försäkringsbolagsledningen fattat beslut om byggets

igångsättande entreprenadkontrakt förelegat blott beträffande grund- och

sprängningsarbeten. Anbud på övriga arbeten har införskaffats först på

ett senare stadium. Beaktas bör också i detta sammanhang, alt gränsen

mellan entreprenadkontrakt och avtal om löpande räkning är ganska svä­

vande, i det att å ena sidan entreprenadkontrakten kan innehålla reserva­

tioner, som lägger över vissa risker, i främsta rummet risken för pris- och

lönehöjningar under byggtiden, på byggherren, samt å andra sidan avtal

rörande löpande räkning kan innehålla ett maximipris. Framhållas må

särskilt, att förekomsten av reservationer i entreprenadkontrakten torde

vara vanligare nu än före andra världskriget. Enreprenadkontraktsformen

fritager således icke längre försäkringsbolagen från ekonomiska risker i

samma utsträckning som tidigare kan ha varit fallet. De sakkunniga vill

också framhäva, att då gränsen mellan å ena sidan nybyggnadsarbeten

och å andra sidan moderniserings- och liknande arbeten är svävande, det

synes föga konsekvent att avtalsformen löpande räkning skall vara för­

bjuden i det ena fallet men tillåten i det andra fallet.

Det synes de sakkunniga självklart, att möjlighet icke bör beredas för­

säkringsbolagen att på spekulation uppföra och försälja byggnader. En

dylik verksamhet skulle stå klart i strid med de grundläggande tanke­

gångar, som ligger bakom det hävdvunna förbudet för försäkringsbolag

att driva annan rörelse än försäkringsrörelse. Läget synes emellertid de

sakkunniga vara ett annat, när fråga är om uppförande av bostads-, kon­

tors- eller affärsfastigheter, vilka är avsedda att utgöra en varaktig kapital­

placering. På detta område torde det vara föga rationellt, att FL på ett

speciellt sätt beskär försäkringsbolagens handlingsfrihet. Mest ändamåls­

enligt synes vara, att försäkringsbolagen tillerkännes rätt att själva, under

hänsynstagande till de skiftande förhållandena i varje enskilt fall, avgöra

vilka administrativa och ekonomiska former som skall komma till använd­

ning när försäkringsbolagen i och för en varaktig kapitalplacering uppför

bostads-, kontors- eller affärsfastigheter. En sådan möjlighet för varje

enskilt försäkringsbolag att i de fall, varom här är fråga, fritt välja mellan

entreprenadförfarande, byggande i egen regi och den ena eller andra mel­

lanformen torde icke medföra några vådor för försäkringstagarna. Såsom

förut understrukits har försäkringsbolagen och försäkringstagarna samma

intresse av att nybyggnadsarbetena utföres på det ekonomiskt mest ratio­

nella sättet. De sakkunniga vill i detta sammanhang också erinra om att

den nya danska försäkringsrörelselagen uttryckligen medgiver de danska

försäkringsbolagen att inom de av lagstiftningen och bolagsordningarna

angivna gränserna uppföra, äga och driva fast egendom såsom eu varaktig

placering av bolagens medel.

Det ligger i sakens natur, att en nybyggnadsverksamhet, som icke är väl

övervägd och planerad, under vissa omständigheter kan medföra faror för

ett försäkringsbolags soliditet och likviditet. Detta gäller emellertid oberoen­

de av den form, under vilken nybyggnadsverksamheten bedrives. Vare sig

ett nybygge göres på grundval av ett entreprenadkontrakt eller i form av

avtal om löpande räkning eller liknande kan byggnadsverksamheten på

olika sätt anstränga försäkringsbolagets ekonomi. Eu särskild kontroll

över alt försäkringsbolagen icke genom nybyggnadsverksamhet utsätter sin

ekonomi för faror kan försäkringsinspeklionen åvägabringa med stöd av

68

283 § FL. Jämlikt detta lagrum kan nämligen inspektionen ålägga försäk­

ringsbolagen att lämna inspektionen uppgift om planerade och igångsatta

nybyggen. En dylik anmälningsskyldighet kan ur tillsynssynpunkt vara mo­

tiverad alldeles oberoende av den administrativa och ekonomiska form, un­

der vilken nybyggnadsverksamheten bedrives. Inspektionens kontrollmöj­

ligheter försämras icke genom de sakkunnigas förslag.

I betydande utsträckning förekommer att försäkringsbolagen biträder var­

andra med anskaffnings- och kontorsarbete av olika slag. En verksamhet

av ifrågavarande art för annat försäkringsbolags räkning torde i allmänhet

ha ansetts falla under begreppet försäkringsrörelse i 2 § FL. Det synes emel­

lertid de sakkunniga kunna ifrågasättas, om icke såvitt angår anskaffnings-

och kontorsverksamhet o. d. termen försäkringsrörelse bör reserveras för

sådan verksamhet, som är ett naturligt led i den egna risktäckningsrörelsens

tjänst. En sådan terminologi torde bäst rimma med försäkringsrörelsebe­

greppet i 1 § FL, vilket lagrum allmänt tolkas så, att de för försäkringsrö­

relse uppställda kraven icke äger tillämpning på enskild eller bolag, som

går försäkringsbolag till handa med anskaffning och kontorstekniskt arbete

av olika slag. Erinras må också därom, att den nya danska försäkringsrö­

relselagen nämner försäkringsverksamhet och försäkringsagentur vid sidan

av varandra, när det gäller att bestämma den verksamhet danska försäk­

ringsbolag får bedriva.

De sakkunniga vill för sin del förorda, att anskaffnings- och kontorsverk­

samhet o. d. för annat försäkringsbolags räkning icke skall anses falla un­

der begreppet försäkringsrörelse i 2 § FL. Samtidigt anser emellertid de

sakkunniga, att lagen icke bör utestänga försäkringsbolagen från dylik verk­

samhet utan öppna fri möjlighet därtill. Ett samarbete mellan olika försäk­

ringsbolag på anskaffnings- och det kontorsmässiga området kan nämligen

vara rationellt såväl ur företagsmässiga synpunkter som med hänsyn till

försäkringstagarnas intressen. De sakkunniga anser därför, att i FL bör in­

föras en bestämmelse, som fastslår att förbudet för försäkringsbolag att

driva annan rörelse än försäkringsrörelse icke utgör hinder för försäkrings­

bolag att biträda annat försäkringsbolag vid dess rörelse. I

I detta sammanhang behandlar de sakkunniga vissa frågor som berör

livförsäkringsbolagens sparfrämjande verksamhet.

De sakkunniga påpekar att många livförsäkringsformer inrymmer ett direkt

sparande, som kan få en betydande omfattning. Livförsäkringsbolagens verk­

samhet ulgöres till mycket stor del av en förvaltning och förräntning av i

försäkringsform uppsamlade sparmedel. Från olika håll har ifrågasatts,

huruvida icke anledning finnes att i ökad omfattning låta livförsäkringsbo­

lagen ägna sig åt att förvalta sparmedel. Det har gjorts gällande, att livför­

säkringsbolagen är väl skickade att mottaga penningmedel till förvaltning

även när dessa medel icke har karaktären av premie för livförsäkring. Så­

som motivering för att samhället skall tillåta livförsäkringsbolag att taga ste­

get att förvalta sparmedel utan samband med någon livförsäkring har i hu­

vudsak åberopats, att livförsäkringsbolagen på grund av sin nuvarande ka­

pitalförvaltning — vars organisation i allmänhet icke skulle behöva utbyggas

— är fullt kompetenta att handha uppgiften i fråga samt att det är ett sam­

hällsintresse att främja sparandet och att livförsäkringsbolagen, icke minst

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

69

genom sin ombudsorganisation, har möjligheter att ytterligare stimulera spa­

randet, därest bolagen får ett större register att spela på.

De sakkunniga diskuterar olika former för en utökning av livförsäkrings­

bolagens sparmedelsinsamlande verksamhet och anför.

Såsom omnämnts i kapitel I1 har under senare år en mycket större andel

än tidigare av nytecknade livförsäkringar haft karaktären av riskförsäk­

ringar, som innesluter intet eller ringa sparande. Från flera synpunkter,

bl. a. samhällsekonomiska, kan det enligt de sakkunnigas uppfattning vara

önskvärt, att sparandet i livförsäkringsform växer i omfattning. Därest liv­

försäkringsbolagen kan medverka härtill genom att på marknaden föra

fram försäkringar, som i nya former innesluter sparmoment, synes detta

böra hälsas med tillfredsställelse. Enligt de sakkunnigas uppfattning bör

inga hinder resas, om livförsäkringsbolagen här vill slå in på nya vägar,

förutsatt givetvis att fråga icke är om konstruktioner, som är olämpliga från

försäkringstagarsynpunkt. Så länge nykonstruktionerna har karaktären av

livförsäkringar lägger FL inga direkta hinder i vägen för verksamheten.

Man kan emellertid också tänka sig, att något livförsäkringsbolag fin­

ner det ändamålsenligt att samarbeta med annan sparmedelsförvaltande

inrättning och stimulera till sparande i denna andra inrättning. I viss ut­

sträckning har samarbete etablerats mellan försäkringsbolag och banker.

I ett fall är avsikten att vissa banker skall fungera såsom ombud för liv­

försäkringsbolag. Därest fråga skulle uppkomma om ett samarbete i den

motsatta riktningen så alt ett eller flera livförsäkringsbolag skulle admi­

nistrativt biträda bank med bl. a. kontakter med allmänheten — exempelvis

i och för kombination av sparande i bank och riskförsäkring i livförsäk­

ringsbolag — kan en dylik verksamhet från vederbörande försäkringsbolags

sida möta hinder, därför att verksamheten får karaktären av eu främmande

rörelse, som enligt gällande lag icke är tillåten för försäkringsbolag. De sak­

kunniga har i det föregående föreslagit en uppmjukning av det nuvarande

undantagslösa förbudet för försäkringsbolag att driva annan rörelse än

försäkringsrörelse. Enligt de sakkunnigas förslag kan en sparstimulerande

rörelse av nyss angivet slag bli tillåten för livförsäkringsbolag, under förut­

sättning att förhållandena är sådana, att försäkringsinspektionen anser sig

kunna lämna sitt medgivande till rörelsen i fråga. Med hänsyn till den spe­

ciella lagstiftning, som försäkringsväsendet är underkastat, synes det ända­

målsenligt att en rörelse av nu ifrågavarande slag av försäkringsbolag göres

beroende av medgivande av försäkringsinspektionen.

Det längst gående steget skulle vara, att livförsäkringsbolagen skulle för

egen räkning få mottaga medel från allmänheten för förvaltning och för­

räntning utan att ifrågavarande medel har karaktären av livförsäkringspre­

mier. En sådan utvidgning av livförsäkringsbolagens verksamhet skulle be­

röra en stor del av kapital- och kreditmarknaden och skulle kunna få bety­

dande återverkningar på andra institutioner. De sakkunnigas förslag i det

föregående angående uppmjukning av förbudet för försäkringsbolag att

driva annan rörelse än försäkringsrörelse innesluter möjlighet för försäk­

ringsinspektionen att ge livförsäkringsbolagen rätt att driva kapitalförvalt-

ningsrörelse utan samband med försäkring. De sakkunniga förutsätter emel­

lertid, att försäkringsinspektionen kommer att visa tillbörlig försiktighet vid

ett ifrågasatt begagnande av denna möjlighet och kominer att hålla nära

kontakt med övriga berörda instanser. Frågan om eu så långtgående utvidg-

Bctänkandet s. G9 ff.

70

Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1061

ning av livförsäkringsbolagens verksamhet som den här senast diskuterade

synes de sakkunniga lämpligen böra övervägas i ett vidare sammanhang.

Tillfälle härtill torde kunna erbjuda sig i samband med en allmän gräns­

dragning mellan olika kreditinstituts verksamhet. Erinras må därom att,

såvitt framgår av direktiven för den år 1957 tillkallade kreditmarknadsut-

redningen, avsikten inom finansdepartementet synes vara att längre fram

upptaga frågan om gränsdragningen mellan olika slag av kreditinstitutet

till en mera fullständig översyn.

Från livlörsäkringsbolagshåll har önskemål framförts därom att till be­

talning förfallet livförsäkringsbelopp skall kunna få innestå hos veder­

börande livförsäkringsbolag och därvid förräntas av detta. För närvarande

anses i allmänhet hinder häremot möta, därför att en dylik kapitalförvalt­

ning eventuellt skulle kunna anses ha karaktären av en främmande, för­

bjuden verksamhet och i allt fall icke har något stöd i livförsäkringsbola­

gens grunder. I viss utsträckning gör livförsäkringsbolagen förfallna belopp

räntebärande genom insättning å bankkonto eller liknande. Såvitt de sak­

kunniga kan finna skulle det vara till fördel för livförsäkringstagarna och

skulle samtidigt livförsäkringsbolagens administration av förfallna livför­

säkringsbelopp i viss mån förenklas, därest livförsäkringsbolagen finge en

klar och oslridig rätt att i egen regi förränta livförsäkringsbelopp, som för­

fallit till betalning. Skäligheten synes de sakkunniga kräva, att förfallna

livförsäkringsbelopp, som på grund av förbiseende eller dylikt kvarligger

lång lid, kanske flera år, efter förfallodagen, icke blir helt räntelösa. Vid

blott kortare dröjsmål med livförsäkringsbelopps lyftande torde dock anled­

ning knappast finnas att kräva att livförsäkringsbolag utger ränta å förfal­

let belopp.

Enligt de sakkunnigas mening bör det icke heller vara uteslutet, att avtal

träffas om kvarstående hos vederbörande livförsäkringsbolag mot ränta,

längre eller kortare tid, av hela eller en del av förfallet livförsäkringsbelopp.

Ett ingående av sådana avtal kan från försäkringsbolagets sida utgöra en

service i förhållande till försäkringstagarna och kan eventuellt bidraga till

att motverka en omedelbar konsumtion av förfallna livförsäkringsbelopp.

Såväl vid utformningen av räntereglerna som vid bestämmandet av uppsäg­

ningstid för ingångna kvarståendeavtal in. in. bör livförsäkringsbolagen gi­

vetvis tillse, att nu ifrågavarande verksamhet icke kommer alt medföra för­

luster eller svårigheter för den egentliga livförsäkringsrörelsen. Anledning

torde knappast finnas att räkna med att eu serviceverksamhet av ifrågava­

rande slag från livförsäkringsbolagens sida kommer att få någon mycket

stor omfattning.

Enligt de sakkunnigas mening ligger det helt i linje med livförsäkrings­

bolagens nuvarande verksamhet, att bolagen skall anses äga rätt att för­

ränta livförsäkringsbelopp, som förfallit till betalning. En dylik kapitalför­

valtning synes de sakkunniga vara en direkt fortsättning och komplettering

av de tjänster, som livförsäkringsbolagen genom försäkringsavtalen åtager

sig i förhållande till försäkringstagarna. Redan enligt gällande lag 1262 § FL)

ingår i livförsäkringsfonden värdet av livförsäkringsbolags ansvarighet på

grund av inträffade försäkringsfall. Den omständigheten att livförsäkrings­

bolagen i viss omfattning kommer att utge ränta å förfallna livförsäkrings­

belopp och att av denna anledning dylika belopp i större utsträckning än

hittills kan, delvis efter därom träffade avtal, komma att kvarligga hos bo­

lagen efter förfallodagen torde icke böra föranleda, att ifrågavarande kapi­

71

talförvaltning i försäkringsrörelselagssammanhang betraktas såsom en rö­

relse vilken ligger utanför begreppet försäkringsrörelse. Enligt de sakkun­

nigas mening bör lämpligen begreppet försäkringsrörelse i det samman­

hang, varom fråga är i 2 § FL, fattas så vidsträckt, att däri även ingar för­

säkringsbolags förvaltning och förräntning av förfallna försäkringsbelopp.

De sakkunniga anser således, att en dylik verksamhet från livförsäkrings­

bolagens sida icke förutsätter någon ändring av 2 § FL.

Innestående, förfallna livförsäkringsbelopp ingår, såsom ovan nämnts,

enligt 262 § FL i försäkringsfonden. För denna finnes särskild trygghet

dels på grund av kapitalplaceringsreglerna i 274 § FL och dels på grund

av pantsättningsbestämmelserna i 276 § FL. Någon anledning att i detta

sammanhang föreslå en ny ordning på förevarande punkt synes de sakkun­

niga icke föreligga. I den mån livförsäkringsbolag utger ränta på förfallna

livförsäkringsbelopp, som innestår hos bolaget, torde jämväl upplupen ränta

böra ingå i försäkringsfonden. Härför synes någon lagändring icke erfor­

derlig, utan detta torde följa av 262 § i dess nuvarande lydelse.

I linje med det system, som nu finnes för tillvaratagande av livförsäk­

ringstagarnas intressen, torde förekommande grunder böra kompletteras

med bestämmelser angående förräntning av livförsäkringsbelopp, som för­

fallit till betalning.

Skatterättsligt synes det ligga i sakens natur, att om den betalmngsberät-

tigade vid livförsäkring låter ett förfallet livförsäkringsbelopp kvarstå och

förräntas hos livförsäkringsbolaget, vederbörande bör beskattas på alldeles

samma sätt som om beloppet i stället överförts till exempelvis en sparbank.

Såvitt de sakkunniga kunnat finna kräves härför icke någon ändring av de

materiella skatteförfattningarna. Icke heller i övrigt torde de sakkunnigas

förslag på nu ifrågavarande punkt behöva föranleda någon ändring av nyss­

nämnda författningar. De sakkunniga vill dock fästa uppmärksamheten på

att såvitt angår taxeringsförordningen anledning torde finnas att göra

vissa jämkningar i författningstexten, så att i fråga om ovan nämnda belopp

livförsäkringsbolagen blir likställda med banker i avseende å skyldighet att

lämna uppgifter för annans taxering.

De sakkunniga tar även till granskning upp bestämmelserna i 336 § om

begränsning av försäkringsbolags rätt att äga aktier.

Enligt huvudregeln äger försäkringsbolag icke utan försäkringsinspektio-

nens medgivande av aktierna i svenskt aktiebolag äga mer än en tjugondei

eller, om aktier med olika röstvärde finnes, större antal än att röstetalet för

aktierna utgör högst en tjugondei av röstetalet för samtliga aktier. Nu itrå-

gavarande stadgande kan, framhåller de sakkunniga, ses ur olika synvink­

lar. Bestämmelsen kan ses från kapitalplaceringssynpunkter. Kapitalplace-

ringsfrågorna faller emellertid, såsom tidigare framhållits, utanför de sak­

kunnigas utredningsuppdrag. Stadgandet kan emellertid också sos i sam­

band med det nyss behandlade förbudet i 2 § FL för försäkringsbolag att

driva annan rörelse än försäkringsrörelse. Sasom tidigare nämnts under­

Kungl. Maj. ts proposition nr 171 år 1961

72

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

ströks under förarbetena till FL, att det givetvis vore förbjudet för försäk­

ringsbolag att genom dotterföretag driva sådan verksamhet, som försäk­

ringsbolaget icke ägde bedriva i egen regi. Eljest skulle förbudet i 2 § FL lätt

kunna kringgås. Det är ur denna synvinkel som de sakkunniga upptager

336 § FL till behandling.

Gentemot uppfattningen att förbudet för försäkringsbolag att driva an­

nan rörelse än försäkringsrörelse skall äga tillämpning jämväl å dotter­

företag kan enligt de sakkunniga invändas, att därest den främmande verk­

samheten drives av ett dotterföretag, som är konstruerat såsom aktiebolag,

faran för äventyrande av försäkringsbolagets soliditet är mindre än om verk­

samheten bedrives av försäkringsbolaget självt. Drives den främmande rö­

relsen av ett dotteraktiebolag, är nämligen försäkringsbolagets ekonomiska

risk teoretiskt sett begränsad till det i dotterföretaget insatta aktiekapitalet.

Det kan emellertid befaras, att ett försäkringsbolags ekonomiska engage­

mang i ett dotterföretag blir större än vad aktiekapitalet i sistnämnda före­

tag utvisar. Ett ekonomiskt stöd åt dotterföretaget i form av bl. a. långivning

ligger nära till hands. Härigenom kan försäkringsbolagets reella ekonomiska

engagemang komma att närma sig läget vid ett eget drivande av samma

rörelse. De sakkunniga ansluter sig på denna grund till uppfattningen, att

försäkringsbolag icke skall genom dotterföretag få bedriva verksamhet, som

icke kan tillåtas för försäkringsbolagets egen del.

Begränsningsregeln i 336 § FL äger tillämpning allenast å aktier i svenska

aktiebolag. Såvitt de sakkunniga funnit föreligger ingen anledning att ställa

aktier i utländska aktiebolag i en gynnad särställning. Lika starka skäl sy­

nes tala för att lagrummet skall vara tillämpligt jämväl å aktier i utländska

aktiebolag. De sakkunniga föreslår därför, att lagstadgandet utvidgas till att

avse jämväl aktier i utländska aktiebolag.

Föreligger koncernförhållande mellan flera försäkringsbolag, äger tjugon-

delsregeln i 336 § FL avseende å koncernen. Av koncerndefinitionen i 333 §

FL framgår, att sådana aktiebolag, å vilka FL icke äger tillämpning, ej

innefattas i koncernbegreppet, övervägande skäl synes emellertid de sak­

kunniga tala för att den omständigheten, att ett aktiebolag icke faller in

under FL, ej bör medföra att företagets aktieinnehav icke medräknas vid till-

lämpningen av stadgandet i 336 § FL, därest i övrigt förhållandena är så­

dana, att företaget jämlikt 333 § FL skulle ha räknats såsom dotterbolag.

De sakkunniga föreslår därför, alt 336 § första stycket FL kompletteras

med en bestämmelse av innehåll, att i nu ifrågavarande sammanhang ak­

tiebolag, varå FL icke äger tillämpning, skall anses såsom koncernbolag,

därest förhållandena är sådana, att aktiebolaget, om det varit försäkrings­

aktiebolag, jämlikt 333 § FL skulle ha räknats såsom dotterbolag. Syftet

med stadgandet i 336 § FL skulle nämligen kunna kringgås, därest icke

dylika dotterföretags aktieinnehav medräknas vid bestämmande av ett för­

säkringsbolags eller en försäkringskoncerns tillåtna aktieinnehav. De sak­

kunniga påpekar, att försäkringsinspektionen, såsom tidigare nämnts, i ett

betydande antal fall såsom villkor för medgivande jämlikt 336 § FL till för­

73

säkringsbolag att äga aktier i svenskt aktiebolag uppställt förbehållet, att

sistnämnda bolag vid tillämpningen av 336 § första stycket sista punkten

likställes med koncernbolag.

Begränsningsregeln i 336 § FL äger icke tillämpning å aktier i försäk­

ringsaktiebolag eller i aktiebolag, vars verksamhet har till föremål att äga

aktier i försäkringsaktiebolag eller att tillskjuta garantikapital i ömsesidigt

försäkringsbolag (holdingbolag). De sakkunniga anser att anledning i stort

sett saknas att göra någon ändring beträffande nu nämnda undantag. Så­

vitt de sakkunniga funnit torde det dock bäst rimma med lagrummets syfte,

att undaniaget för holdingbolag utformas så, att fråga skall vara om aktie­

bolag, vars verksamhet uteslutande har till föremål att äga aktier i försäk­

ringsaktiebolag eller att tillskjuta garantikapital i ömsesidigt försäkrings­

bolag. De sakkunniga föreslår, att undantagsbestämmelsen jämkas i enlig­

het härmed.

Under förarbetena till FL förutsatte uttryckligen såväl 1942 års försäk-

ringsutredning som första lagutskottet vid behandlingen av propositionen

med förslaget till lagen, att medgivande till obegränsat förvärv av aktier

lämnas i fråga om sådana förvaltningsaktiebolag, som bildas för förvaltning

av försäkringsbolags fastigheter. I enlighet härmed har försäkringsinspek-

tionen också lämnat försäkringsbolagen dylika medgivanden. Det synes

kunna göras gällande, att det är en onödig omgång för såväl försäkrings­

bolagen som försäkringsinspektionen att ha ett dispensförfarande för fall,

där dispens undantagslöst lämnas, övervägande skäl synes de sakkunniga

tala för en lagändring av innehåll, att begränsningen i 336 § FL av för­

säkringsbolags rätt att äga aktier icke skall äga tillämpning å aktier i aktie­

bolag, vars verksamhet uteslutande har till föremål att utöva fastighets­

förvaltning. De sakkunniga föreslår att ett dylikt undantag inryckes i 336 §

FL. En lagändring av detta innehåll kommer icke i strid mot syftet med

lagrummet.

Enligt de sakkunniga föreligger det icke heller behov av att kräva medgi­

vande av försäkringsinspektionen för att försäkringsbolag skall få äga även

större aktieposter i aktiebolag, vilkas verksamhet uteslutande har till före­

mål att biträda ett eller flera försäkringsbolag vid rörelsens bedrivande.

Fråga är här om olika slag av serviceaktiebolag, vilkas verksamhet helt är

inriktad på att biträda försäkringsbolag. De sakkunniga föreslår, att undan­

tagsbestämmelsen i 336 § utvidgas till att omfatta jämväl aktier i aktiebolag

av nyss angivet slag.

När däremot fråga är om aktiebolag, vilkas verksamhet har till föremål

att biträda icke blott försäkringsbolag utan även företag av andra slag,

kan, påpekar de sakkunniga, förhållandena vara mycket växlande. Såväl ve­

derbörande försäkringsbolags ekonomiska engagemang som omfattningen

av den service, som försäkringsbolagen erhåller av dylika bolag, kan skifta

starkl. Enligt de sakkunnigas mening talar övervägande skäl för att avkall

på kravet på försäkringsinspektionens medgivande för rätt att överskrida

tjugondelsgränsen bör göras blott när förekommande serviccaktiebolags verk­

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

74

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

samhet uteslutande har till föremål att biträda försäkringsbolag vid rörel­

sens bedrivande. I övriga fall synes det vara lämpligast att aktieinnehav av

större kvotdel än en tjugondei är beroende av medgivande av försäkringsin-

spektionen, som har möjlighet att taga hänsyn till omständigheterna i varje

särskilt fall och som kan uppställa de villkor för aktieinnehavet som i det

enskilda fallet finnes erforderliga för tillvaratagande av försäkringstagarnas

intressen.

De sakkunniga framhåller slutligen i detta sammanhang, att jämväl så­

dant medgivande, som avses i 336 §, med stöd av allmänna förvaltnings-

rättsliga principer torde kunna återkallas, därest inträffade förhållanden gi­

ver anledning därtill.

Remissyttrandena

Försäkringsinspektionen har intet att erinra mot de sakkunnigas förslag

att möjliggöra dispens från förbudet för försäkringsbolag

att driva annan rörelse än försäkringsrörelse. Beträffan­

de förslaget att lägga rätten att medgiva undantag i försäkringsinspek-

tionens hand, ifrågasätter inspektionen om icke dispensfrågor bör avgöras

av Kungl. Maj:t, när ledning icke kan sökas i precedensfall eller när frågor­

na eljest är av större betydelse. Inspektionen understryker vikten av att

dispens icke medgives i andra fall än där sådant kan anses klart förenligt

med försäkringslagarintresset. Inspektionen anför.

Det bör sålunda för att förutsättning för dispens skall föreligga vara

fråga om en begränsad verksamhet, som utgör en naturlig utbyggnad av för-

säkringsverksamheten. Ett medgivande bör också såsom de sakkunniga på­

pekat kunna förbindas med de tidsbegränsningar eller villkor, som på grund

av omständigheterna i det enskilda fallet finnes påkallade.

I sådana fall, där på grund av särskilda omständigheter det kan vara än­

damålsenligt att låta ett försäkringsbolag i något vidare utsträckning enga­

gera sig i en annan verksamhet än försäkringsrörelse, bör ett sådant enga­

gemang endast få formen av aktieinnehav i dotterbolag, och det bör tillses

att engagemanget icke medför något större risktagande i förhållande till

den egentliga verksamheten, t. ex. i form av långivning till dotterbolaget.

Ett tillstånd för ett försäkringsbolag att inneha aktier i ett aktiebolag utöver

i lagen om försäkringsrörelse medgiven omfattning får motiveras av beho­

vet av en företagarinsats från försäkringsbolagets sida på ett visst till för-

säkringsverksamheten angränsande område. Om sådant särskilt skäl icke

föreligger och en tilltänkt placering ej har annat syfte än att komma förbi

den i 336 § försäkringslagen uttryckta tjugondelsregeln, kan dispens givet­

vis icke beviljas.

Försäkringsbolagens riksförbund instämmer för sin del med de sakkun­

niga såtillvida, som försäkringsbolag med hänsyn till bland annat kraven

på soliditet och skälighet ej bör tillåtas driva rörelse, vilken kan beteck­

nas som främmande i förhållande till försäkringsrörelsen. Det är vidare

självklart, att försäkringsbolag skall ha rätt att bedriva risktäckningsrö-

relse i enlighet med bolagsordning och koncession jämte sådan verksamhet,

som i praktiken är en förutsättning för eller ett utflöde av risktäcknings-

75

rörelsen. Förbundet erinrar bland annat om att konkurrensen mellan olika

typer av försäkringsföretag är hård, ett förhållande som successivt leder

till inte blott premiesänkningar, liberaliseringar av försäkringsvillkoren och

nya försäkringsformer utan även serviceåtaganden av olika slag i förhål­

lande till försäkringstagarna. Icke minst då det gäller service åt allmänhe­

ten kommer försäkringsbolagen i framtiden att ställas inför ökade kra\.

Förbundet framhåller därför önskvärdheten av att lagstiftningen reser

minsta möjliga hinder för utvecklingen på detta område. Förbundet före­

slår med hänsyn härtill en annan ordning än det av de sakkunniga före­

slagna dispensinstitutet. Förbundet anknyter till den teknik som användes

i 1955 års lag om sparbanker och föreslår en omformulering av gällande

förbud enligt följande. »Försäkringsbolag må icke driva annan rörelse än

försäkringsrörelse och i samband därmed stående verksamhet.» Med en sa-

dan formulering binder man enligt förbundets mening icke utvecklingen

med ett stelt förbud, låt vara att detta kan förses med vissa undantag och

eventuellt även möjlighet för administrativ myndighet att lämna dispens.

Av praktiska skäl bör FL:s bestämmelser vara så utformade att frågor om

vad som är att anse som försäkringsrörelse respektive vad som är »i sam­

band därmed stående verksamhet» kommer att behandlas enligt samma

regler och i förekommande fall kan handläggas i ett sammanhang. Förbun­

det föreslår i detta syfte en komplettering av FL med en bestämmelse som

överlåter åt allmän domstol att pröva frågor om vad som skall anses vara

»i samband därmed stående verksamhet».

Folksam anser att samhällsnyttan kräver att försäkringsbolagen får stör­

re frihet och möjlighet att utnyttja sin kapacitet på sådant sätt att största

möjliga effektivitet uppnås. Folksam anför bl. a.

Antag t. ex. att ett vaktbolag skulle i sina avtal inta den garantin att man

ersätter de förluster som uppstår om trots bevakningen ett inbrott inträffar.

Denna garanti kunde helt motsvara en inbrottsförsäkring. Inte minst mot

bakgrunden av högsta domstolens utslag rörande volvogarantin skulle vakt-

bolagsgarantin säkerligen betraktas som legitim. Man skulle som när det

gäller volvogarantin kunna tala om ». . . det naturliga och nära samband

som sålunda föreligger mellan åtagandet och bolagets verksamhet.. .».

Konsekvensen synes då kräva att försäkringsbolaget skall ha rättighet att

driva vaktrörelse i samband med inbrottsförsäkring. Den effektiva konkur­

rens, som är ett starkt samhällsintresse, förutsätter uppenbarligen att olika

företag får utnyttja sina resurser till största möjliga effektivitet.

Motormännens riksförbund ansluter sig till de sakkunnigas uppfattning,

att det inte är ändamålsenligt att på detta område ha ett stelt förbud, som

ej tillåter några undantag. Huruvida förslaget om att undantag från förbu­

det för försäkringsbolag att driva annan rörelse än försäkringsrörelse skall

kunna medges av försäkringsinspektionen är en ändamålsenlig lösning av

denna fråga synes dock förbundet vara tveksamt.

Försäkringsinspektionen lämnar utan erinran förslaget att försäkrings­

bolag skall få rätt att ulan dispens driva viss verksam-

h e t, som ligger utanför den egentliga försäkringsverksamheten. De ifråga­

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

76

Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1961

varande formerna av främmande rörelse torde vara av den karaktären, att

det även ur försäkringstagarsynpunkt synes motiverat, att försäkringsbola­

gen får utan särskilt medgivande från försäkringsinspektionen driva rörel­

se av dylikt slag.

Försäkringsbolagens riksförbund påpekar att med den utformning av

huvudregeln som förbundet föreslagit några sådana undantagsbestämmel­

ser som de sakkunniga föreslagit icke behöver intagas i lagtexten. Förbun­

det anser detta vara en avgjord fördel. Med denna reservation ansluter sig

riksförbundet till de sakkunnigas synpunkter men betonar dock, att för­

säkringsbolagen hävdat att dessa rättigheter i betydande utsträckning före­

ligger redan enligt gällande lag.

Enligt riksförbundets mening bör ytterligare vissa förhållanden upp­

märksammas i detta sammanhang. Som bekant försiggår en snabb utveck­

ling av allmänhetens betalningsvanor i den riktningen att framförallt lön­

tagare söker få sina utgifter för hyra, försäkringar och dylikt jämnt förde­

lade över årets månader. Bolagen måste vara beredda att i framtiden i stor

utsträckning tillgodose försäkringstagarnas önskemål på denna punkt. Det

är då angeläget att försäkringsbolag medgives rätt att mottaga förskottsbe­

talningar för premier samt även rätt att förränta sådana förskottsmedel.

Förbundet föreslår att dessa synpunkter kommer till uttryck i lagmotiven.

Landsorganisationen, Tjänstemännens centralorganisation, Kooperativa

förbundet, För säkrings funktionärernas förbund och Motormännens riksför­

bund ansluter sig till de sakkunnigas förslag om rätt för försäkringsbolag

att driva viss annan rörelse än försäkringsrörelse.

Förslaget om rätt att uppföra bostads-, kontors- eller affärsfastighet, av­

sedd att utgöra en varaktig kapitalplacering, avstyrkes av Hgresgästernas

riksförbund. Enligt förbundets uppfattning skulle möjligheterna för andra

företagare inom byggnads- och bostadsbranschen att erhålla inteckningslån

komma att begränsas om förslaget genomfördes. Förbundet anser vidare

att det kan starkt ifrågasättas, om bolagen förfogar över sådan sakkunskap,

att byggande i egen regi eller på »löpande räkning» kan bedrivas på ett till­

fredsställande sätt. Från försäkringstagarnas synpunkt kan förslaget en­

ligt förbundet därför medföra icke obetydliga risker. Ett accepterande av

förslaget torde också medföra att försäkringsinspektionen behöver förstär­

kas med byggnadsteknisk och förvaltningsteknisk expertis.

De sakkunnigas uppfattning om önskvärdheten av att avskaffa det nu­

varande förbudet för försäkringsbolag att uppföra nya fastigheter annat än

på entreprenad med fast pris delas av Sveriges Industriförbund, som ut­

vecklar följande synpunkter rörande den föreslagna reformen.

I betänkandet anföres som skäl härför bl. a. att nämnda kontraktsform

icke längre i samma utsträckning som tidigare fritager försäkringsbolagen

från ekonomiska risker. Med hänsyn härtill kan det förtjäna att framhål­

las, att det även i de kontraktsformulär, som tillämpades före andra världs­

kriget, fanns en riskfördelning mellan byggherren och entreprenören av

samma karaktär och innehåll som i nu tillämpade formulär. Det enda som

sedan dess tillkommit är generella reservationer för ändringar av priser på

förnödenheter och tjänster, upprättade i överensstämmelse med gällande

77

författningar och godkända av de statliga byggande myndigheterna. Denna

riskfördelning är dock enligt förbundets mening icke något egentligt skal

för en övergång från avtal om fast pris till avtal om löpande räkning.

Entreprenadkontrakt med löpande räkning kan emellertid — rätt utnytt­

jade — vara att föredraga, då arbetenas karaktär eller andra omständighe­

ter icke medger, att vederhäftiga anbud inhämtas. I praktiken torde också,

såsom någotberöres i betänkandet, dylika omständigheter redan nu stun­

dom ha fått till följd att anbudsförfarandet blivit mera en formalitet. Man

torde emellertid med förtroende kunna överlåta åt försäkringsbolagen att

själva bedöma vilken kontraktstyp, som i varje särskilt fall kan vara den

lämpligaste. Denna valmöjlighet skulle kanske också göra det lättare för

bolagen att engagera sig i en önskvärd sanering av fastighetsbeståndet.

De synpunkter de sakkunniga anfört rörande livförsäkringsbolagens möj­

ligheter att medverka till ökning av sparandet föranleder icke nå­

gon erinran från försäkringsinspektionen. Inspektionen tillstyrker även för­

slaget att livförsäkringsbolagens grunder skall kompletteras med föreskrif­

ter angående förräntning av försäkringsbelopp som förfallit till betalning.

Försäkringsbolagens riksförbund framhåller, att rätten att förvalta och

förränta förfallna försäkringsbelopp även bör avse sådana belopp vid an­

nan personförsäkring än livförsäkring.

Förbundet tar även upp frågan om bolagen skall fa rätt att mottaga medel

för förvaltning och förräntning utan att medlen har karaktären av livför­

säkringspremier och anför.

Riksförbundet anser att en dylik utvidgning av livbolagens verksamhet

skulle vara av värde både för att stimulera sparandet och ur servicesyn­

punkt. Eftersom någon generell dispensregel ej har upptagits i riksförbun­

dets förslag, förordar riksförbundet att i lagmotiven allmänt uttalas, att

verksamhet av nu angivet slag bör kunna förenas med försäkringsrörelse.

Skulle detta icke kunna generellt medgivas i fråga om kapitalförvaltning

utan samband med försäkring, vill riksförbundet starkt betona, att möjlig­

heten likväl måste finnas beträffande kapitalförvaltning i samband med

försäkring. Ett sådant samband kan givetvis ha olika former. Riksförbun­

det skall i detta sammanhang endast beröra två anordningar, som båda tor­

de ha en betydande sparstimulerande effekt. Den ena gäller avsättningar

till pensionskonto i försäkringsbolag. Tanken är, att medel som uppsamlas

på dylikt konto skulle kunna användas till framtida premiebetalning för i

bolaget redan existerande pensionsförsäkring, för avgiftsbetalning till ATP

och för omvandling till pensionsförsäkring. Den andra anordningen är en

kombination av livförsäkring och lönsparande.

Riksförbundet vill understryka vikten av att varje tillfälle att erbjuda

allmänheten ändamålsenliga sparformer tillvaratages. Vad det enskilda spa­

randet betyder för samhällsekonomin och penningvärdet har från försäk­

ringsbolagens sida framhållits i åtskilliga andra sammanhang. Riksförbun­

det" finner ej anledning att nu åter upprepa dessa synpunkter. Då emeller­

tid livförsäkringsbolagen är skickade att handbava kapitalförvaltning, vil­

ket veterligen icke ifrågasatts, bör det ej finnas några principiella eller

praktiska hinder för dessa bolag att omhändertaga de sparmedel som i an­

nat fall kanske skulle åtgå till konsumtion.

Även Folksam anser att den rätt som livförsäkringsbolagen har att driva

kapitalförvaltnings- och kapitaluppsamlingsverksamhet i samband med för­

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

78

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

säkring bör utvidgas. Det är opraktiskt att alltid tvingas utforma avtalen

så att sparande och riskåtagande bildar en fast kombination. Möjligheter­

na att utforma avtal där sparande och riskåtagande löper fria vid sidan

av varandra skulle tillåta avsevärd rationalisering — då sådan verksamhet

skulle utgöra ett effektivt utnyttjande av bolagens organisation — utan att

man för den skull går utöver området för bolagets kompetens. •— Även

Landsorganisationen, Försäkringsfunktionärernas förbund och Kooperativa

förbundet ifrågasätter om icke försäkringsbolagen borde i egen regi få driva

sparverksamhet utan formellt samband med livförsäkring.

Svenska bankföreningen delar de sakkunnigas uppfattning att hinder ej

bör uppställas mot att ett försäkringsbolag administrativt biträder en bank

med kontakter med allmänheten, exempelvis för kombination av sparande

i bank och riskförsäkring i livförsäkringsbolag. Däremot motsätter sig

bankföreningen bestämt tanken att livförsäkringsbolagen skulle för egen

räkning få för förvaltning och förräntning från allmänheten mottaga även

andra medel än försäkringspremier. En sådan utvidgning av livförsäkrings­

bolagens verksamhet skulle få betydande återverkningar på kapital- och

kreditmarknaden och bryta sönder den struktur som under årens lopp na­

turligt vuxit fram på detta område. Den torde också vara oförenlig med

banklagen. Det är dessutom svårt att föreställa sig, hur en inlåningsrörelse

av detta slag skulle kunna organiseras utan en total omläggning av livför­

säkringsbolagens konstruktion och uppbyggnad. I vart fall är enligt bank­

föreningen en ombudsorganisation av den typ, som försäkringsbolagen nu

använder för sina kontakter med allmänheten, uppenbarligen icke något

lämpligt instrument för att handha uppgifter av här ifrågavarande slag.

Bankföreningen ställer sig även kritisk mot tanken att avtal skall kunna

träffas om kvarstående hos ett livförsäkringsbolag mot ränta, längre eller

kortare tid, av förfallet livförsäkringsbelopp. Bankföreningen ifrågasätter

om det finns behov av att öppna möjlighet för sådana avtal. De rikhaltiga

placeringsmöjligheter som erbjuds av de reguljära spar- och inlåningsinsti-

tuten, bör enligt bankföreningens mening vara fullt tillräckliga. Det kan

icke antagas att tillskapandet av ett ytterligare alternativ skulle vara ägnat

att stimulera till en ökning av det totala sparandet i samhället.

Vad de sakkunniga anför om samarbete mellan livbolag och andra spar-

institut i sparstimulerande syfte och om möjlighet till fortsatt förvaltning

och förräntning hos livbolag av förfallna kvarstående livförsäkringsbelopp

föranleder ingen särskild erinran från Svenska sparbanksföreningens si­

da. Sparbanksföreningen upplyser emellertid att tidigare försök till samar­

bete i den formen, att livbolags ombud skulle verka också för sparande i

sparbank, mött svårigheter bottnande i de speciella ersättningsgrunderna

för ombuden. Sparbanksföreningen instämmer i de sakkunnigas uppfatt­

ning att frågan om en utvidgning av livbolagens verksamhet till att avse

kapitalförvaltning utan samband med livförsäkring, lämpligen bör över­

vägas i ett vidare sammanhang, helst som dylik verksamhet, närmast att

79

likställa med vanlig bankverksamhet, erbjuder många andra aspekter än

själva förvaltningen av sparmedlen.

Riksskattenämnden konstaterar i sitt yttrande att de sakkunniga vid be­

handlingen av frågan om livförsäkringsbolagens rätt att förränta förfallna

livförsäkringsbelopp ifrågasatt sådan ändring av taxeringsf örord-

ningen, att livförsäkringsbolagen såvitt gäller uppgiftsskyldigheten skul­

le jämställas med bankerna. Enligt nämndens mening kan det emellertid

ifrågasättas, om det finns anledning att redan nu utvidga uppgiftsskyldig­

heten på angivet sätt. Nämnden anför.

För närvarande torde dylika räntebärande tillgodohavanden icke före­

komma, och det lärer vara ovisst om verksamheten framdeles blir av sådan

omfattning att den ur här förevarande synpunkter får något nämnvärt

intresse. Det kan därför ifrågasättas om icke spörsmålet om ändring av

taxeringsförordningen lämpligen kan anstå för att tagas upp i ett större

sammanhang antingen vid en allmän översyn av taxeringsförordningens

bestämmelser om uppgiftsskyldighet eller i anslutning till en omprövning

av försäkringsskattelagstiftningen i dess helhet. Det förtjänar i detta sam­

manhang framhållas, att de skattskyldigas räntebärande tillgodohavanden

inom t. ex. jordbrukets föreningsrörelse torde uppgå till mångdubbelt stör­

re belopp än vad som inom överskådlig tid kan antagas bliva fallet inom liv­

försäkringsbolagen, men att likväl skyldighet icke föreligger att jämlikt

ovan angivna författningsrum lämna taxeringsmyndighet uppgift om till­

godohavandena.

De sakkunnigas förslag till ändring av bestämmelserna i 336 § om be­

gränsning av försäkringsbolags rätt att äga aktier

biträdes av försäkringsinspektionen; inspektionen påpekar dock att det fö­

reslagna stadgandet om rätt att äga aktier i bolag, som utövar fastighetsför­

valtning, bör avfattas så att det avser bolag som förvaltar försäkringsbola­

gets egna fastigheter. Ej heller Försäkringsbolagens riksförbund har något

att erinra mot de föreslagna jämkningarna i 336 §. Riksförbundet för i detta

sammanhang fram ett av Svenska Livförsäkringsbolags Förening tidigare

framställt önskemål om att försäkringsbolagens rätt att inneha aktier i ett

och samma bolag utvidgas så, att relationstalet en tjugondei av röstetalet

ändras till en tiondel. Förbundet anför.

Såsom främsta argument härför angavs önskemålet att i möjligaste mån

och i avbidan på mer omfattande åtgärder söka skydda försäkringstagarna

mot inflationens verkningar. Detta önskemål är så angeläget att en ifråga­

satt ändring av lagrummet bör vägas mot principen att försäkringsbolag

icke skall kunna driva främmande verksamhet genom dotterföretag. Riks­

förbundet kan icke finna alt en ändring av relationstalet i angiven utsträck­

ning __ relationstalet en tiondel föreslogs för övrigt redan av 1942 års för-

säkringsutredning — skulle medföra någon större »risk» för att försäkrings­

bolag i praktiken bleve att anse såsom moderföretag till ett aktiebolag där

eventuellt maximalt aktieinnehav förelåge. Även om emellertid så mot för­

modan skulle kunna bli fallet, torde detta förhållande icke medföra nå­

gon olägenhet för försäkringsbolagens verksamhet. Ej heller torde det eko­

nomiska arrangemanget i varje enskilt fall bli så stort att det skulle kun­

Kungl. Maj:ts proposition nr t71 år 1961

80

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

na tänkas äventyra försäkringsbolagens soliditet. Det torde nämligen en­

dast i ett mycket ringa antal fall kunna bli maximala aktieinnehav i aktie­

bolag av någon större ekonomisk betydelse. Mot detta skall alltså vägas ange­

lägenheten av att försäkringsbolagen — främst livförsäkringsbolagen — bör

beredas möjlighet att utnyttja varje lämpligt tillfälle att skydda sina försäk­

ringstagare mot inflationsförstörelse av förvaltade medel. Enligt riksför­

bundets mening är detta intresse av sådan angelägenhetsgrad att det helt

överskuggar de eventuella — och säkerligen små — problem som skulle

kunna uppstå vid eu höjning av relationstalet i 336 §. Anledningen till att

relationstalet i FL fixerades så snävt som skedde, var att man ville avvakta

kommande erfarenheter. Varken från de sakkunnigas sida eller från annat

håll torde ha gjorts gällande att erfarenheterna ger anledning till betänklig­

heter mot att nu vidga området för dessa placeringar.

Departementschefen

Enligt gällande lag äger försäkringsbolag icke rätt att driva annan rörelse

än försäkringsrörelse. För att bl. a. förhindra uppkomsten av ett företagar­

intresse utanför försäkringsväsendets eget område gäller vidare såsom hu­

vudregel att försäkringsbolag icke utan försäkringsinspektionens medgivan­

de får äga mer än en tjugondei av aktierna i svenskt aktiebolag. Tjugon-

delsregeln skall om koncernförhållande föreligger tillämpas å koncernen.

Begränsningsregeln äger icke tillämpning å aktier i försäkringsaktiebolag

och i aktiebolag, vars verksamhet har till föremål att äga aktier i försäk­

ringsaktiebolag eller att tillskjuta garantikapital i ömsesidigt försäkrings­

bolag (holdingbolag).

De sakkunniga har föreslagit vissa ändringar i de nu redovisade bestäm­

melserna. För det första föreslås att försäkringsinspektionen skall ges rätt

att medge undantag från förbudet för försäkringsbolag att driva annan rö­

relse än försäkringsrörelse. Vidare skall försäkringsbolag även utan särskilt

medgivande få rätt att driva viss direkt i lagen angiven verksamhet. Såsom

den föregående redogörelsen utvisar skall enligt förslaget även begränsnings­

regeln rörande försäkringsbolags rätt att äga aktier jämkas i vissa hän­

seenden.

Vid remissbehandlingen har förslagen i princip tillstyrkts eller lämnats

utan erinran; i ett remissyttrande har dock intagits en avvisande hållning

i en detaljfråga. Även för egen del vill jag förorda att ändringar genomföres

i huvudsaklig överensstämmelse med de sakkunnigas förslag.

Enligt min uppfattning synes det sålunda motiverat att öppna vissa möj­

ligheter till undantag från huvudregeln med förbud för försäkringsbolag att

driva annan rörelse än försäkringsrörelse. För undantag bör krävas särskil­

da skäl. Intresset av försäkringsrörelsens soliditet, som förbudsregeln avser

att tillgodose, får givetvis icke åsidosättas genom en sådan reform. Erforder-

liga garantier härför får anses föreligga om avvikelse från huvudregeln kan

äga rum först efter prövning i varje särskilt fall. Bolagsordning skall ange

föremålet för bolagets verksamhet och frågan om skäl för undantag förelig­

ger i det enskilda fallet bör lämpligen prövas i samband med att bolagsord­

ning eller ändring däri stadfästes. Den avsedda prövningen synes böra ske

under beaktande av grundtankarna bakom förbudsregeln. Dispens från det

81

principiella förbudet mot att driva annan rörelse än försäkringsrörelse torde

ej böra medges i andra fall än sådana då ett undantag kan anses direkt

främja försäkringstagarnas intressen. I allmänhet synes också böra krävas

att rörelsen i fråga har ett naturligt samband med försäkringsverksamheten.

Den nu förordade lösningen torde enligt min uppfattning i högre grad än det

av Försäkringsbolagens riksförbund förordade systemet tillgodose det från

försäkringsbolagshåll uttalade önskemålet om möjligheter för en smidig an­

passning till utvecklingen på området.

Enligt den av de sakkunniga förordade lösningen skall bolagen utan vida­

re äga rätt att utöva viss verksamhet vid sidan om försäkringsrörelsen. För­

säkringsbolag bör sålunda få biträda annat försäkringsbolag vid dess rörel­

se, uppföra bostads-, kontors- eller affärsfaslighet, avsedd att utgöra en var­

aktig kapitalplacering, samt bedriva sådan maskinuthyrnings- och annan

verksamhet, vilken medför ett ändamålsenligt utnyttjande av maskiner och

personal, som erfordras för bolagets försäkringsrörelse. För egen del kan

jag ansluta mig till de sakkunnigas syn på frågan om försäkringsbolagens

möjligheter att få driva sådan främmande rörelse. I allmänhet maste sådana

särskilda skäl, som nyss nämnts, anses föreligga för bolag som vid sidan om

försäkringsrörelsen önskar upptaga verksamhet av den karaktär som nu

åsyftas. Verksamhet av sådant slag ger ökat utrymme för ett rationellt ut­

nyttjande av försäkringsväsendets kapacitet och gagnar därmed försäk­

ringstagarna. Vad jag nu anfört torde fa beaktas i samband med stadfästel-

sen av bolagsordning eller ändring däri. Däremot synes icke behov föreligga

att i lagtexten genom en uppräkning angiva i vilken utsträckning försäk­

ringsbolag bör ha frihet att driva främmande rörelse.

Hyresgästernas riksförbund har yppat farhågor bl. a. för att vidgade möj­

ligheter för försäkringsbolag att uppföra fastigheter för kapitalplacering

skulle komma att begränsa möjligheterna för andra företagare inom bygg­

nads- och bostadsbranschen att erhålla inteckningslån. I anledning härav

vill jag understryka de sakkunnigas uttalande att förslaget icke berör kapi-

talplaceringsproblemen utan endast har den tekniska innebörden, att för­

säkringsbolagen icke längre såsom hittills varit fallet obligatoriskt hänvisas

till enlreprenadkontraktsformen när det gäller nybyggnadsverksamhet. Att

förekomsten av en valmöjlighet härvidlag kan vara värdefull synes mig be­

styrkt genom den verkställda utredningen.

De sakkunniga har i sitt betänkande diskuterat frågan om rätt för livför­

säkringsbolag att förvalta och förränta förfallna försäkringsbelopp. Enligt de

sakkunnigas mening bör försäkringsrörelsebegreppet fattas så vidsträckt att

däri ingår även nu nämnda former av kapitalförvaltning. Jag kan ansluta

mig till uppfattningen att livförsäkringsrörelse innefattar förvaltning och

förräntning av förfallna livförsäkringsbelopp.

När det gäller livförsäkringsbolagens sparfrämjande verksamhet i övrigt

synes det svårt att i förväg göra mera bestämda uttalanden om avgränsning-

en av vad som bör kunna tillåtas i detta avseende. Utöver de allmänna syn­

punkter på prövningen som jag utvecklat i det föregående torde emellertid

0

Iiihang till riksdagens protokoll 1961. 1 samt. Nr 171

Kungl. Maj:ts proposition, nr 171 år 1961

82

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

vad de sakkunniga anfört i denna speciella fråga kunna vara till viss väg­

ledning. Jag vill också mera allmänt understryka värdet av en från samhälls-

synpunkt angelägen utökning av livförsäkringsbolagens sparmedelsinsam-

lande verksamhet. Till en början torde dock endast sådan kapitalförvalt-

ningsrörelse som står i samband med försäkring böra ifrågakomma. Spörs­

målet om en mera långtgående utvidgning av den sparfrämjande verksam­

heten, innebärande rätt att driva kapitalförvaltningsrörelse utan samband

med försäkring, bör avgöras i ett större sammanhang. Definitivt ställnings­

tagande till detta spörsmål synes icke böra ske förrän i samband med en

allmän översyn av gränsdragningen mellan olika kreditinstituts verksam­

het. Frågan om en sådan översyn överväges för närvarande inom finansde­

partementet.

I principiell överensstämmelse med försäkringsinspektionen anser jag

att frågorna om försäkringsbolags rätt att driva främmande rörelse bör

prövas av inspektionen utom i ärenden av principiell betydelse eller eljest

av synnerlig vikt, vilka bör ankomma på Kungl. Maj :t att avgöra. Med den

ordning för behandlingen av stadfästelseärenden, som jag i det följande av­

ser att förorda, kommer detta att bli fallet.

Den av de sakkunniga ifrågasatta ändringen av taxeringsförordningen sy­

nes, i enlighet med vad riksskattenämnden förordat, böra anstå till dess när­

mare erfarenheter vunnits om den omfattning berörda kapitalförvaltnings-

verksamhet kan komma att erhålla.

Vad angår det framlagda förslaget till jämkningar i 336 § FL får jag i an­

ledning av det av Försäkringsbolagens riksförbund framförda önskemålet

om utvidgning av försäkringsbolags rätt att inneha aktier i ett och samma

bolag hänvisa till vad jag anfört rörande kapitalplaceringsfrågorna i före­

gående avsnitt. I övrigt torde endast böra anmärkas, att bestämmelsen rö­

rande försäkringsbolags rätt att äga aktier i fastighetsförvaltningsbolag en­

ligt de sakkunnigas förslag synes föra längre än vad som varit avsett. Stad­

gandet bör jämkas så att därav framgår att förvaltningen skall avse försäk­

ringsbolags fastigheter.

Vad nu anförts föranleder förslag till ändring av 2 och 336 §§. Beträffan­

de ett av de sakkunniga i förevarande sammanhang framfört förslag att liv­

försäkringsbolags grunder skall kompletteras med föreskrifter angående för­

räntning av försäkringsbelopp, som förfallit till betalning, torde jag få hän­

visa till detalj motiveringen till 9 och 173 §§.

C. Koncessionsgivningen och branschspecifikationen

Gällande rätt m. m.

Vid nybildning av försäkringsbolag kräves enligt gällande lag (4 och

166 §§) att Kungl. Maj :t stadfäster bolagsordning och eventuella grun­

der för bolaget. Ansökan om stadfästelse skall inlämnas till försäkrings­

inspektionen, vilken med eget utlåtande överlämnar ärendet till Kungl.

Maj:t, som prövar bolagsordningens och grundernas överensstämmelse med

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

83

FL samt lag och författning i övrigt ävensom huruvida och i vad mån

därutöver, med hänsyn till omfattningen och beskaffenheten av bolagets

rörelse, särskilda bestämmelser erfordras. Finnes den tillämnade rörelsen

behövlig och även eljest ägnad att främja en sund utveckling av försäkrings­

väsendet, stadfäster Kungl. Maj:t bolagsordningen och grunderna samt be­

viljar koncession tills vidare eller, där särskilda omständigheter föranleder

därtill, för bestämd tid, högst tio år, och därutöver intill slutet av då lö­

pande räkenskapsår.

När för existerande försäkringsbolag bolagsordning eller grunder ändras,

skall ändringsbeslutet stadfästas av Kungl. Maj:t eller försäkringsinspektio-

nen. Ansökan om stadfästelse skall jämlikt FL alltid ingivas till inspektio­

nen. Avser ändringen utvidgning av bolagets rörelse till ny försäkringsgren

eller nytt verksamhetsområde eller avser ändringen en väsentlig omlägg­

ning av rörelsen skall vad om koncession för nytt bolag är stadgat äga mot­

svarande tillämpning. I dylika fall skall försäkringsinspektionen överlämna

ärendet till Kungl. Maj :t för avgörande och Kungl. Maj :t skall pröva —

förutom spörsmålet om ändringen är lagenlig etc. — huruvida den tilläm­

nade utvidgningen eller omläggningen av rörelsen är behövlig och även

eljest ägnad att främja en sund utveckling av försäkringsväsendet. Om änd­

ringsbeslutet icke är av den typ som nyss angivits, ankommer det på för­

säkringsinspektionen att meddela stadfästelse. Inspektionen prövar härvid

ändringsbeslutets överensstämmelse med FL samt lag och författning i

övrigt ävensom huruvida och i vad mån därutöver, med hänsyn till omfatt­

ningen och beskaffenheten av bolagets rörelse, särskilda bestämmelser er­

fordras. Inspektionen har däremot icke att anlägga några behovs- och lik­

nande synpunkter. Försäkringsinspektionens handläggning av nu ifrågava­

rande ärenden sker på generellt uppdrag av Kungl. Maj :t, som i FL erhållit

bemyndigande att uppdraga åt inspektionen att i Kungl. Maj:ts ställe med­

dela stadfästelse å ändringsbeslut av nu ifrågavarande karaktär.

Såsom antytts tidigare utgjorde koncessionsförutsättningen att rörelsen

skall finnas behövlig och även eljest ägnad att främja en sund utveckling

av försäkringsväsendet en väsentlig nyhet i FL. Nyhetens betydelse för de

vid lagens ikraftträdande redan bestående försäkringsbolagen begränsades

emellertid genom en bestämmelse i promulgationslagen till FL, vari före­

skrevs att den koncessionsprövning, som skulle äga rum även för dessa

bolags del, icke finge avse frågan huruvida rörelsen vore »behövlig». Reg­

lerna fick emellertid full verkan icke blott för nybildningar på försäkrings-

bolagsområdet utan även för bestående företags branschutvidgningar. Ti­

digare hade koncessionsbestämmelserna endast tagit sikte på den formellt-

rättsliga grundvalen för ett tillämnat företag, i praxis — åtminstone under

de båda senaste decennierna före FL — hade bestämmelserna icke ansetts

tillåta ett bedömande av ett tillämnat företags ändamålsenlighet eller lik­

nande omständigheter. Även om det exempelvis stått klart, alt behov av ett

nytt försäkringsbolag icke förelegat, hade koncessionsmyndigheten ansett

sig förhindrad vägra stadfästelse å bolagsordning, förutsatt all denna upp­

fyllde de i lagen uppställda formella kraven. De sakkunniga påpekar dock.

84

att statsmakterna i december 1945 — då såväl 1942 års som 1945 års för-

säkringsutredningar arbetade — genom en särskild provisorisk lag, den s. k.

spärrlagen, utfärdade förbud mot nyetablering och branschutvidgning på

försäkringsområdet, där sådan icke fanns från allmän synpunkt önsk­

värd.

Ett koncessionssystem av det slag, som lagfästs i FL, kräver uppenbar­

ligen såsom komplement regler eller konventioner avseende verksamhets-

föremålets närmare bestämning (branschspecifikation). Lösningen av bransch-

specifikationsfrågorna överlämnades helt åt rättstillämpningen.

Frågorna om koncessionsgivningen och branschspecifikationen behandla­

des utförligt under förarbetena till gällande lag. Härom må hänvisas till

framställningen i betänkandet (s. 153—162).

Av de sakkunnigas redogörelse för koncessionssystemet i prak­

tiken må här följande återges.

Under tiden januari 1949—september 1959 har Kungl. Maj:t —■ sedan de

redan verksamma försäkringsbolagen utan behovsprövning beviljats kon­

cession enligt FL — behandlat ett 80-tal ansökningar om nybildning av för­

säkringsbolag eller utvidgning av bestående försäkringsföretags rörelse till

att innefatta ny försäkringsgren. Uppgiften hänför sig till svenska riks-

bolag och inkluderar icke de fall, där i samband med överlåtelse det mot­

tagande bolagets koncession måst vidgas såsom förutsättning för att över­

låtelse skulle kunna komma till stånd. I de utlåtanden, med vilka försäk-

ringsinspektionen överlämnat förenämnda ansökningar till Kungl. Maj:ts

prövning, har inspektionen med mycket få undantag tillstyrkt koncession

oförändrat enligt ansökningar eller med endast smärre modifikationer. Det

understrykes dock i detta sammanhang, att flertalet koncessionsärenden pre­

ciseras i ansökningens form först efter förberedande överläggningar mellan

vederbörande försäkringsbolag och tillsynsmyndigheten. De sakkunniga an­

märker vidare, att erfarenheten givit vid handen att försäkringsbolagen

knappast fullföljer aktualiserade koncessionsfrågor i fall, där av de förbe­

redande underhandsöverläggningarna framgått, att försäkringsinspektionens

tillstyrkande icke är att påräkna. Med allenast några få undantag har Kungl.

Maj :t i sina beslut i koncessionsärenden av här behandlade natur följt för­

säkringsinspektionens förslag.

livförsäkringsområdet har under perioden ingen som helst nyetable­

ring förekommit. Av de behandlade koncessionsärendena hänför sig endast

ett ringa fåtal till livförsäkringsbolagen.

Flertalet ärenden hänför sig således till skadeförsäkringsområdet. Här

har en begränsad nyetablering ägt rum.

Det alldeles övervägande antalet koncessionsärenden under perioden har

avsett utvidgningar av bestående skadeförsäkringsbolags koncessioner. Av

de på denna grupp fallande ärendena är det dock endast ett mindre antal,

som avsett utvidgningar av koncessionerna till att omfatta nya huvud-

branscher i direkt affär, om härvid under denna beteckning hänföres brand­

försäkring, trafik- och annan motorfordonsförsäkring, sjöförsäkring samt

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

83

land- och lufttransportförsäkring, olycksfalls- och sjukförsäkring för högst

tio år samt husdj ursförsäkring.

De sakkunniga påpekar särskilt — med hänsyn till att det gäller en nyhet

på koncessionsområdet — att ett antal skadeförsäkringsholag under år

1959 beviljats koncession för avbetalningsförsäkring, innefattande åtagande

från försäkringsgivarens sida att om en avbetalningsköpare drabbas av sjuk­

dom, olycksfall eller arbetslöshet enligt särskilda regler inträda och fullgöra

den köparen åvilande betalningsskyldigheten. Försäkringar av detta slag

tecknas regelmässigt av säljaren av avbetalningsgodset såsom en form av

gruppförsäkring, varvid även en livförsäkringsdel, täckande risken för döds­

fall, tillkommer. Sistnämnda del är placerad i livförsäkringsbolag. Även hit­

hörande ansökningar har omfattat utvidgningar av koncessionerna utöver

den här särskilt nämnda försäkringsformen.

Koncessionsärendena i övrigt — inalles ca 40 — har hänfört sig till ut­

vidgningar av rörelsen med en eller annan direkt försäkringsgren av annat

slag än de ovan särskilt omnämnda verksamhetsgrenarna eller till indirekt

affär, i vilket senare fall verksamhetsbeskrivningen ibland gjorts mera gene­

rell. Anledning synes icke föreligga att här lämna någon detaljredovisning

av ifrågavarande ärendesgrupp. Av intresse synes emellertid i fråga om

dessa ärenden vara, vilka huvudskäl som legat bakom försäkringsinspek-

tionens tillstyrkande av de begärda utvidgningarna. Vad härutinnan anföres

är i lika mån tillämpligt på de branschutvidgningar utöver förenämnda

branscher, som inkluderats i de tidigare nämnda koncessionsärendena. De

nu aktuella ärendena synes med hänsyn till huvudskälen för tillstyrkande

kunna inordnas i någon av följande tre grupper:

a) I åtskilliga fall framgår av formuleringen av försäkringsinspektionens

utlåtande, att marknadsmässigt behov av den ifrågasatta utvidgningen be­

dömts vara för handen, och i vissa av ärendena är detta direkt utsagt.

b) I många av ärendena har i utlåtandena direkt uttalats, att marknaden

är väl täckt av redan förefintliga branschaffärer men att försäkringsinspek-

tionen dock icke velat motsätta sig den tilltänkta utvidgningen, eftersom

detta skulle försvåra för sökandebolaget att konkurrera på marknaden.

Argumenteringen kan lämpligen belysas med ett utdrag ur ett såvitt angår

ärenden av nu förevarande slag representativt utlåtande. Försäkringsinspek-

tionen anför:

Med hänsyn till numera allmänt tillämpade former för försäljning av för­

säkringsskydd ställer det sig — såsom inspektionen framhållit i flera tidigare

utlåtanden över försäkringsbolags framställningar — svårt för företag, som

äger meddela allenast ett eller några slag av försäkringar, att göra sig gäl­

lande i konkurrens med bolag, som kan erbjuda ett mera fullständigt för­

säkringsskydd. Inspektionens linje vid behandlingen av ansökningar om

koncessionsutvidgning till kombinationsgrenar har genomgående varit den,

att inspektionen tillstyrkt ansökningar från bolag, som äger meddela för­

säkring i eu huvudbransch, t. ex. brandförsäkring, om sådan utvidgning av

rörelsen, att gängse försäkringskombinationer kan tillhandahållas allmän­

heten. Med gängse kombinationer förstår inspektionen i första hand den

vanligen förekommande kombinationen brandförsäkring, inbrotts-, stöld-

och rånförsäkring, ansvarighets- och vattenledningsskadeförsäkring eller

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

86

delar härav. Där kombinationen skall innefatta ytterligare slag av försäk-

ring, synes i det enskilda fallet böra uppställas krav på en sådan redan före­

fintlig miiktning av rörelsen, att tillkommande grenar framstår som särskilt

motiverade. Såsom exempel härpå må nämnas, att det kan te sig naturligt,

att ett företag, som i stor utsträckning meddelar hemförsäkring till privat-

personer, i kombinationen får inkludera cykel- och resgodsförsäkring. Där­

emot anser inspektionen icke, att koncession utan vidare bör meddelas för

varje slag av försäkring, som kan innefattas i ett kombinationsskydd. Inspek­

tionens upplattning är den att utvecklingen härvidlag bör präglas av en

önskan att under hänsynstagande till bolagens hittillsvarande inriktning av

veiksamheten utesluta de mest påtagliga nackdelarna ur konkurrenssyn-

punkt av förefintliga begränsningar i fråga om rätten alt meddela kombina-

tionsforsakringar men icke att helt låta dessa försvinna. En alltför lån«t

gående liberalitet på detta område skulle leda till att en del försäkringsbo­

lag, vilkas verksamhet hittills varit begränsad till ett mindre antal försäk-

nngsgrenar, skulle förlora sin nuvarande särart och kunna i realiteten för-

vandlas till mer eller mindre fullständiga sakförsäkringsbolag. En sådan

utveckling torde stå i strid mot försäkringslagens behovsprövningsprincip.

c) Det förhållandet att det sökande försäkringsbolaget varit ett stort all­

mänt skadeförsäkringsbolag med koncessioner i flertalet skadeförsäkrings-

grenar synes i och för sig ha ansetts utgöra tillräcklig grund för försäk-

i ingsinspektionen att tillstyrka ansökningar om utvidgning till nya grenar

av icke speciell natur, eftersom de stora allmänna skadeförsäkringsbolagen

ansetts böra inneha koncession i alla vanliga branscher.

Kungl. Maj. ts proposition nr 171 år 1961

De sakkunniga anmärker härtill, att man i ett flertal fall, där konkurrens­

läget med hänsyn till de kombinerade försäkringarnas frammarsch anförts

såsom skäl för tillstyrkande av ansökningar av nu förevarande slag, uppställt

på något skilda sätt utformade krav på att den nya försäkringsformen endast

må tillhandahållas i kombination med försäkringsformer, vilka vederbörande

bolag redan tidigare ägt meddela.

f avi.U §aller de 1 0 k a 1 a försäkringsbolagen, som alla är ska­

deförsäkringsbolag, har under perioden koncessionsärendena avseende ny­

etablering eller branschutvidgning uppgått till ett 90-tal. Nybildningen in­

skränker sig till 4 fiskebåtsförsäkringsbolag. Av de Övriga ärendena hänför

sig det alldeles övervägande flertalet till utvidgning av rörelsen till att avse

jämväl stormskadeförsäkring å i bolagen brandförsäkrad egendom och viss

begränsad återförsäkring. I några fall har koncession meddelats jämväl för

vattenledningsskadeförsäkring å i bolagen brandförsäkrad egendom. En del

storre lans- och häradsbolag har beviljats koncession för glasförsäkring, in­

brotts-, stöld- och rånförsäkring, maskinförsäkring, resgodsförsäkring,

stormskadeförsäkring och vattenledningsskadeförsäkring av i bolagen brand-

forsakrad egendom (i ett fall även skogsförsäkring). Stormskadeförsäkring­

en har utgjort en nyhet för de lokala bolagen. Försäkringsinspektionen har

i utlatandena over ifrågavarande ansökningar pekat på att ett obligatoriskt

sammankopplande av stormskadeförsäkring med brandförsäkring skapar

det breda underlag, som kräves för en prisbillig stormskadeförsäkring, vil­

ken utgor ett behov för landsbygdens del. I fråga om de nyssnämnda mera

87

omfattande branschutvidgningarna har inspektionen i utlåtandena över an­

sökningarna framhållit, att utvidgningarna i huvudsak utgör nyheter för de

lokala bolagens del. Inspektionen har understrukit, att om bolagen är till­

räckligt stora och välskötta, ämbetsverket ställer sig lika positivt till lokal-

bolagsframställningar som till liknande ansökningar från riksbolag om ut­

vidgning av rörelsen till kompletteringsgrenar. Utökningen finner inspektio­

nen höja bolagens konkurrenskraft samt förbilliga och förenkla driften.

Den meddelade skogsförsäkringskoncessionen har tillstyrkts av inspektionen

på den grund, att konkurrens synts önskvärd i branschen och bolaget genom

att tillhandahålla försäkringen i kombination med andra försäkringar räk­

nat med att kunna nå lägre premier än riksbolag i denna försäkringsgren.

Även när det gäller lokalbolagens koncessioner har i stor utsträckning

förekommit, att bolagen redan på ett förberedande stadium tagit kontakt

med försäkringsinspektionen. Jämväl efter ansökningarnas ingivande har i

många fall samråd ägt rum mellan inspektionen och bolagen. De av försäk­

ringsinspektionen framförda synpunkterna brukar accepteras av bolagen.

Kungl. Maj :t har i koncessionsärendena för lokalbolagen i stort sett helt

följt försäkringsinspektionens i utlåtandena framlagda förslag.

Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1961

De sakkunniga lämnar också en redogörelse för branschspecifika­

tionen i praktiken.

Branschspecifikationen har, framhåller de sakkunniga, drivits långt. Det­

ta är särskilt påtagligt inom skadeförsäkringsfältet. I koncessionssamman-

hang indelas livförsäkringen i huvudsak i följande grenar, nämligen stor

livförsäkring, liten livförsäkring (folkförsäkring), kollektiv tjänstepensions-

försäkring med särskilda grunder, grupplivförsäkring samt indirekt livför­

säkring. En speciell livförsäkringstyp, för vilken särskild koncession i stor

utsträckning innehas av skadeförsäkringsbolag, utgör livränteförsäkring av­

seende skadeersättning på grund av meddelad försäkring (s. k. skadelivrän-

tor). Försäkringsformen sjuk- och olycksfallsförsäkring för livstid eller

längre tid än tio år och indirekt sådan försäkring är också koncessionsrätts-

ligt särskilda försäkringsgrenar. Detsamma gäller barnolycksfallsförsäkring

för längre tid än tio år och reseolycksfallsförsäkring för livstid, i vilka två

grenar nyteckning icke längre förekommer. På skadeförsäkringsområdet

har man i huvudsak arbetat med följande koncessionsgrenar, nämligen

brandförsäkring, skogsförsäkring, vattenledningsskadeförsäkring, inbrotts-,

stöld- och rånförsäkring, glasförsäkring, maskinförsäkring, ansvarighetsför­

säkring, cykelförsäkring, motorfordonsförsäkring, trafikförsäkring, luftfarts-

försäkring, sjöförsäkring, landtransportförsäkring, lufttransportförsäkring,

lustfartygsförsäkring, resgodsförsäkring, värdepostförsäkring, garantiförsäk­

ring, regnförsäkring, hagelskadeförsäkring, storm-, hagel- och frostskade­

försäkring, husdjursförsäkring (med tillägg i vissa fall av mjölk- och betes-

förlus t försäkring), kreditförsäkring, smyckeförsäkring och diverseförsäkring

samt med de under perioden nytillkomna grenarna husbocksförsäkring och

svampskadeförsäkring ävensom med personförsäkringsgrenarna olycksfalls­

försäkring för högst tio år samt olycksfalls- och sjukförsäkring för högst tio

88

Kurtgl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

år. Till personförsäkringsgrenarna bör även räknas den nya avbetalnings-

försäkringen. Indirekt affär har inom varje skadeförsäkringsgren i princip

betraktats såsom särskild koncessionsgren. Avbrottsförsäkring har där­

emot inkluderats i respektive direkta skadeförsäkringsgren. Nämnas må att

i ett antal fall koncession beviljats för »skadeförsäkring, som är likartad

med eller utgör en naturlig utvidgning» av någon annan av bolaget redan

bedriven skadeförsäkringsgren. Förutsättning för upptagande av dylik för-

säkringsgren har i bolagsordningarna angivits vara att anmälan dessförin­

nan gjorts hos försäkringsinspektionen.

De sakkunniga

Vid framläggande av sin ståndpunkt till koncessionsgivningen

diskuterar de sakkunniga inledningsvis den tidigare lämnade sammanfat­

tande redogörelsen för de koncessionsärenden, som prövats av Kungi.

Maj :t. De sakkunniga anför, att förstahandsintrycket av redogörelsen kan­

ske blir, att — närmast på skadeförsäkringsområdet — mycket betydan­

de koncessionsutvidgningar ägt rum under tidsperioden och att konces-

sionsprövningen skett med ganska ringa restriktivitet. Man bör emellertid

enligt de sakkunniga icke stanna vid nu ifrågavarande redogörelse utan

måste för att få en fullständig bild av läget samtidigt taga hänsyn till den

tidigare redovisade minskningen av antalet företagsenheter inom försäk­

ringsbranschen, som ägt rum under perioden. Man bör även ihågkomma, att

försäkringsinspektionen i ett icke obetydligt antal fall på underhandsför-

frågan från försäkringsbolag meddelat, att inspektionen icke vore beredd

att tillstyrka en planerad koncessionsutvidgning, och att ett dylikt negativt

underhandsbesked från inspektionens sida i allmänhet lett till att någon

koncessionsansökning icke ingivits av vederbörande försäkringsbolag.

Koncessionsgivningen på skadeförsäkringsområdet efter tillkomsten av

1948 års lag har i hög grad påverkats av den ökade utbredningen av olika

slag av kombinationsförsäkringar, inneslutande moment från ett flertal för-

säkringsgrenar. Dessa kombinationsförsäkringar har i en alltmer ökad ut­

sträckning erhållit karaktären av standardiserade enhetsförsäkringar, vilka

täcker ett antal risker hämtade från olika försäkringsgrenar och vid vilka

premien icke redovisningsmässigt spjälkas upp på de olika försäkrings-

grenarna utan utgör en enhetspremie. Såsom exempel på dylika enhetsför­

säkringar må här nämnas hemförsäkringen, vilken i stor utsträckning obli­

gatoriskt omfattar brand-, inbrotts-, vattenlednings-, resgods- och cykel­

stöldriskerna. Ett annat exempel är fastighetsförsäkringen, som ofta är så

utformad, att den obligatoriskt täcker brand-, ansvarighets- vattenlednings-,

hyresförlust-, inbrotts-, park- och stormskaderiskerna. Den standardisering

av försäkringsskyddet på skadeförsäkringsområdet, som sålunda i mycket

stor utsträckning kommit till stånd, har innefattat en rationalisering, som

möjliggjort premiesänkningar. Utvecklingen av nya typer av kombinerade

försäkringar har aktualiserat koncessionsutvidgningar därigenom att många

skadeförsäkringsbolag endast haft koncession för en del av de försäkrings­

former, som ingår i de nya kombinationsförsäkringarna. Ifrågavarande bo­

89

lag har velat utvidga den i bolagsordningen intagna branschkatalogen så,

att bolagen skulle bli i stånd att tillhandahålla de nya, alltmer populära

kombinationsförsäkringarna. För dessa bolag har en koncessionsutvidg-

ning blivit praktiskt taget en nödvändighet; utan en sådan skulle bolagen

icke kunna tillmötesgå önskemål om försäkringar i den nya rationella for­

men utan endast kunna tillhandagå med täckning av exempelvis brand­

risken och vattenledningsskaderisken, medan övriga i kombinationen ingå­

ende risker jämväl fortsättningsvis skulle behöva täckas genom särskild för­

säkring i annat bolag. En sådan ordning har bolagen ansett vara otillfreds­

ställande från försäkringstagarsynpunkt och samtidigt utgöra ett hinder

för vederbörande bolag att med framgang fortsätta att verka pa föisäk-

ringsmarknaden.

Vid tillkomsten av 1948 års lag togs från statsmakternas sida ingen ställ­

ning till hur koncessionsmyndigheten borde ställa sig till koncessionsfrå-

gor av senast angiven typ. Problemet har dock i viss mån berörts av 1942

års försäkringsutredning, som uttalat att vid koncessionsprövningen måste

beaktas, att olika branscher kan avse samma objekt eller samma ekono­

miska intresse, ehuru de omfattar olika slag av risker. Sasom exempel

nämndes, att visst objekt försäkras mot brand, vattenskada eller inbrott.

Vidare pekades på att personförsäkringen (sjuk-, olycksfalls- m. m.) er­

bjuder exempel på att olika branscher kan avse samma ekonomiska in­

tresse. Enligt utredningens mening kunde därför — i försäkringstagarnas

intresse — koncession i en viss bransch motivera koncession jämväl i vissa

andra branscher, oavsett huruvida behovet inom dessa redan kunde anses

tillgodosett. Då två branscher vore olikartade med avseende å teknik och ad­

ministration och gällde helt olika objekt eller ekonomiska intressen, kunde

däremot enligt utredningens uppfattning koncession i den ena branschen

icke anses utgöra skäl för koncession även i den andra. Det borde enligt ut­

redningen överlämnas åt lagtillämpningen att bedöma, vilka kombinatio­

ner som vore motiverade. Ett liknande uttalande har gjorts av 1945 års

försäkringsutredning. Frågeställningen har emellertid icke omnämnts i de

propositioner, som föranletts av nyssnämnda utredningar, och beröres icke

heller i vederbörande lagutskottsutlåtanden.

Den koncessionspolitik som förts då fråga uppkommit om utvidgningar

av koncessioner för att möjliggöra för vederbörande försäkringsbolag att

tillhandahålla gängse kombinationsförsäkringar ligger i linje med nyss­

nämnda uttalanden av 1942 och 1945 års försäkringsulredningar. De sak­

kunniga är av den uppfattningen, att det sett i stort bör anses vara ett för-

säkringstagarintresse, att sådana försäkringsbolag, som redan äger rätt att

meddela de viktigaste av de försäkringsformer, som ingår i rationella och

kostnadsbesparande försäkringskombinationer, genom koncessionsutvidg-

ningar beredes möjlighet att tillhandahålla ifrågavarande försäkringskom­

binationer i deras helhet. Den utveckling av försäkringsformerna, som ägt

rum, har gjort att dylika koncessionsutvidgningar ur försäkringstagarsyn­

punkt torde böra anses behövliga och innefatta en sund utveckling av för­

säkringsväsendet. Genom eu sådan koncessionspolitik medverkar konces-

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

90

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

sionsmyndigheten till att i stor utsträckning allmänhetens försäkringsskydd

snabbare än eljest får ett mera allsidigt innehåll. Vidare främjas på denna

väg en kostnadsminskande koncentration av allmänhetens försäkringar till

de försäkringsbolag, som redan förut varit inriktade på att tillhandahålla

de väsentligaste momenten av ifrågavarande försäkringsskydd och som

därför i allmänhet framstår såsom de naturliga, ändamålsenligaste härarna

av de standardiserade enhetsförsäkringarna. Koncentrationen drives så

långt som det är möjligt vid ett bibehållande av försäkringsbranschens nu­

varande struktur. Ett alternativ till den koncessionspolitik, som förts, skulle

ha varit att vägra nyss berörda försäkringsbolag de utvidgningar av kon­

cessionerna till vissa bibranscher, som erfordras för meddelande av kom-

binationsförsäkringar, för att på denna väg på längre sikt beröva ett antal

skadeförsäkringsbolag möjligheten att konkurrera och därigenom tvångs-

mässigt åstadkomma en minskning av antalet företagsenheter på skadeför-

säkringsområdet. Det är emellertid icke ådagalagt, att en dylik tvångs-

krympning av försäkringsbranschen skulle innefatta fördelar för försäk­

ringstagarna. En dylik lösning av nu ifrågavarande koncessionsproblem

skulle dessutom rimma dåligt med övergångsbestämmelserna till FL, vilka

kan sägas giva uttryck åt tanken, att man icke koncessionsvägen med tvång

skall ändra försäkringsväsendets struktur. Det har varit förutsatt, att det

skall överlämnas åt försäkringsbranschen själv att genom egna frivilliga

åtgärder åvägabringa en minskning av antalet företagsenheter. Såsom fram­

går av tidigare lämnade uppgifter angående antalet företag har en icke

obetydlig minskning ägt rum.

De sakkunniga har således, sett i stort, icke något att erinra mot den

koncessionsgivning som förekommit i anledning av den utveckling av olika

typer av kombinationsförsäkringar, som ägt rum efter FL:s tillkomst. Icke

heller i övrigt har de sakkunniga några principiella erinringar att göra mot

den koncessionspolitik, som förts och som kommit till uttryck i Kungl.

Maj :ts beslut angående beviljande av koncessioner dels för vissa nya för­

säkringsbolag och dels för vissa utvidgningar av rörelsen för ett antal exi­

sterande bolag. Enligt de sakkunnigas uppfattning har icke någon alltför

stor liberalitet visats, utan den utveckling, som med Kungl. Maj :ts godkän­

nande ägt rum, synes överensstämma med försäkringstagarnas intressen.

Sedan numera närmare erfarenheter förvärvats angående utbredningen

m. m. av de nya typerna av enhets- och kombinationsförsäkringar, kan det

enligt de sakkunnigas mening ifrågasättas, huruvida det icke är möjligt att

på detta område genomföra vissa förenklingar, som i linje med den pågå­

ende utvecklingen ger försäkringsbolagen en något större rörelsefrihet men

som ändock skänker garantier för att någon förändring av branschstruk­

turen på försäkringsområdet icke kommer till stånd utan föregående till­

stånd av offentlig myndighet. Till denna fråga återkommer de sakkunniga i

det följande.

Under åberopande av det anförda uttalar de sakkunniga, att såvitt de

kan finna det icke föreligger anledning att i detta sammanhang föreslå nå­

gon ändring av de i FL inskrivna materiella villkoren för koncession och

91

att, sett i stort, det från försäkringstagarsynpunkt icke finnes skäl till er­

inran mot den lagtilläinpning som ägt rum. De sakkunniga understryker,

att lagtillämpningen icke bör vara fast och orörlig utan måste anpassa sig

till den utveckling på försäkringsområdet, som äger rum. Vid avgörandet

av i vad mån en koncession skall anses behövlig och även eljest ägnad att

främja en sund utveckling av försäkringsväsendet bör problemen ses ur

försäkringstagarsynvinkel och mot bakgrunden av rådande läge och pågå­

ende utveckling.

Mot bakgrunden av de gångna årens erfarenheter och den utveckling på

försäkringsområdet, som förekommit, ifrågasätter de sakkunniga — med

tanke närmast på skadeförsäkringsbolagen — huruvida icke bransch-

specifikationen i bolagsordningarna i viss utsträckning drivits allt­

för långt. Syftet med koncessionssystemet synes i många fall kunna helt

tillgodoses, även om bolagsordningarna skulle mindre i detalj än vad nu

är fallet angiva vilka olika försäkringstyper som må bedrivas av veder­

börande försäkringsbolag. Den nuvarande detaljuppräkningen av de olika

försäkringsformer, som må bedrivas av varje enskilt bolag, är förenad med

praktiska olägenheter. Detta visar sig främst därigenom att då nya eller

modifierade försäkringsformer utvecklas, bolagsordningarnas omoderna,

detaljerade branschkataloger ofta icke täcker den nya försäkringsformen,

därför att denna innehåller ett eller flera försäkringsmoment, som icke

förut varit aktuella i sammanhanget. De berörda försäkringsbolagen kan

då enligt gällande praxis icke föra ut den nya försäkringsformen på mark­

naden förrän de först i vederbörlig ordning — i princip på två bolagsstäm­

mor — fattat beslut om erforderlig jämkning av bolagsordningens bransch­

katalog och därefter ansökt om och erhållit stadfästelse å ändringsbeslutet

och koncession för de nya försäkringsmomenten. Denna tids- och arbets-

krävande omgång kräves även i sådana fall, där meddelandet av den nya

försäkringsformen ligger helt i linje med bolagets hittillsvarande verksam­

het och allenast innefattar, att bolaget följer med i den utveckling av för­

säkringsformerna, som ständigt äger rum i anledning av marknadens skif­

tande och växande behov.

Syftet med koncessionsbestämmelserna är att skapa garantier för att för­

säkringsväsendet icke utvecklas i osund riktning. Icke minst viktigt har

ansetts vara, att en olämplig ökning av antalet företag och branschaffärer

förebygges. Samtidigt har det dock, såsom tidigare framhållits, förutsatts

att behovsprövningen icke skall utgöra något vapen för att med tvång

åstadkomma en minskning av antalet redan existerande företag och bransch­

affärer. Denna uppfattning har vunnit stöd av rättspraxis. Den koncessions-

givning, som förekommit under de gångna åren, torde nämligen få anses

bygga på angivna förutsättning. Såvitt angår försäkringsformerna synes

vid koncessionssystemet det väsentliga vara, att icke något försäkringsbolag

utan tillstånd av vederbörande koncessionsmyndighet kan övergå till för­

säkringsformer, som skyddar helt andra försäkringsintressen än dem, på

vilka bolaget tidigare varit inriktat, eller som förutsätter en helt ny skade­

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

92

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

reglerings- eller anskaffningsapparat eller eljest med avseende på teknik

och administration företer väsentligt nya drag. Däremot synes det ur kon-

cessionssynpunkt vara av mindre intresse, därest ett försäkringsbolag vill

bygga ut de försäkringsformer, som tillhandahålles, med något eller några

näraliggande försäkringsmoment, som icke har nyss angiven karaktär. En

dylik komplettering av försäkringsformerna synes i stor utsträckning böra

vara tillåten utan särskilt tillstånd.

Mot bakgrunden av bl. a. det nu anförda förordar de sakkunniga, i förenk­

lande syfte, att i främsta rummet inom sakförsäkringen branschspecifika­

tionen på vissa punkter göres mindre detaljerad än vad för närvarande är

fallet. Lämpligt synes de sakkunniga vara, att frågan om en revision av

branschbeskrivningarna i försäkringsbolagens bolagsordningar upptages till

gemensam behandling av försäkringsinspektionen och representanter för för-

säkringsbolagsvärlden. Vid överläggningar mellan nämnda parter bör, under

beaktande av den pågående utvecklingen av försäkringsformerna, närmare

övervägas, huru långt man kan gå när det gäller att förenkla den katalog

över standardgrenar, som utgör utgångspunkten för bolagsordningarnas

beskrivning av föremålet för de olika försäkringsbolagens verksamhet. Över­

vägande skäl synes tala för att den utveckling av allmänhetens försäkrings­

skydd i riktning mot kombinerade enhetsförsäkringar av olika slag, varpå

försäkringstyperna hemförsäkring, fastighetsförsäkring och affärsförsäk-

ring är exempel, bör slå igenom i branschkatalogen och komma till uttryck

i denna. Enligt de sakkunnigas mening är det icke uteslutet, att antalet

försäkringsgrenar i en standardbranschkatalog kan ganska avsevärt ned­

bringas utan att den ökade rörelsefrihet, som försäkringsbolagen därigenom

i viss utsträckning kan erhålla, kommer att medföra några olägenheter för

försäkringstagarna. Det kan tvärtom bli så att försäkringsbolagens service

i förhållande till allmänheten därigenom kan ytterligare förbättras. Såsom

exempel på den riktning, i vilken en modernisering och hopkrympning av

standardbranschkatalogen för sakförsäkring kan tänkas böra ske, må näm­

nas en katalog, innehållande branschbeteckningarna hemförsäkring, fastig­

hetsförsäkring, skogsförsäkring, husdjursförsäkring, regn-, hagel- och frost­

skadeförsäkring, industri-, hantverks-, affärs- och liknande försäkring, tra­

fik- och motorfordonsförsäkring, sjö- och transportförsäkring, luftfartsför-

säkring samt kreditförsäkring. De sakkunniga understryker att den gjorda

uppräkningen icke utgör ett förslag från de sakkunnigas sida utan blott är

en antydan om de vägar, som synes böra övervägas vid överläggningarna

mellan försäkringsinspektionen och representanterna för försäkringsväsen­

det.

Förändras den grundläggande branschkatalogen i nu angiven riktning

ökas, framhåller de sakkunniga, försäkringsbolagens möjligheter att utan

tids- och arbetskrävande formaliteter anpassa försäkringsformerna till ti­

dens krav. Vid en väl genomtänkt modernisering av branschkatalogen kan

ifrågavarande fördel vinnas utan att försäkringsbolagen därigenom erhåller

ett alltför fritt spelrum. Närmare kännedom om innehållet i de kombina-

tionsförsäkringar av olika slag, som meddelas av vederbörande bolag, kan

93

försäkringsinspektionen i erforderlig utsträckning erhålla genom att från

försäkringsbolagen införskaffa uppgifter om det gängse innehållet i bola­

gens försäkringsbrev och allmänna försäkringsvillkor.

De sakkunniga tillfogar följande synpunkter rörande tillämpningen av

en moderniserad branschkatalog.

De sakkunnigas avsikt är icke, att en moderniserad branschkatalog auto­

matiskt skall träda i tillämpning för försäkringsbolagen. Den standard-

branschkatalog, som uppgöres i samarbete mellan försäkringsinspektionen

och försäkringsbolagen, skall, såsom redan antytts, enligt de sakkunnigas

tanke endast ha karaktären av en riktpunkt vid bolagsordningarnas ut­

formning i framtiden. I den mån de enskilda bolagen vill modernisera

branschuppräkningen i bolagsordningarna i anslutning till den nya bransch-

katalogen, synes för varje bolags del överläggningar under hand bora aga

rum mellan inspektionen och bolaget. Härvid bör bolaget få del av försak-

ringsinspektionens syn på frågan, i vad mån inspektionen anser det moj-

ligt att för sin del godtaga en övergång helt eller delvis till de nya bransch­

beteckningarna för ifrågavarande bolags del. Försäkringsbolagens verk­

samhet är nämligen i icke obetydlig utsträckning så specialiserad, att en

övergång till mera vidsträckta försäkringsgrensbeteckningar i bolagsord­

ningarna ibland skulle kunna ge vederbörande bolag ett avsevärt större

marknadsutrymme än hittills. I enlighet med FL:s stadganden angaende

förutsättningarna för koncession synes en dylik marknadsutvidgning icke

böra tillåtas, med mindre utvidgningen framstår såsom behövlig och även

eljest ägnad att främja en sund utveckling av försäkringsväsendet. 1 en

del fall kan det därför visa sig lämpligast att bibehålla de nuvarande, mera

detaljerade branschbeteckningarna. För andra försäkringsbolags del kan

det kanske visa sig mest ändamålsenligt att i viss män anknyta till de nya

branschbeteckningarna men att utesluta vissa försäkringsformer eller lik­

nande. I många fall, kanske framför allt beträffande de. större allmänna

skadeförsäkringsbolagen, bör det dock vara möjligt att vid en ändring av

bolagsordningen helt tillgodogöra sig de förenklingar, som inneslutes i en

moderniserad, mindre detaljerad branschkatalog. Huru långt man för varje

enskilt försäkringsbolags del kan gå i förenkling av branschuppräkningen

i bolagsordningen blir således en lagtillämpningsfråga, som ställes på sin

spets i samband med ansökning om stadfästelse av beslutad ändring av

bolagsordningen i ifrågavarande del.

Vad angår de lokala brandförsäkringsbolagen vill de sakkunniga fram­

hålla, att därest det skulle visa sig innefatta fördelar för försäkringsta­

garna, att ifrågavarande bolag i större utsträckning än hittills gives möj­

lighet att själva meddela kombinerade försäkringar, något hinder däremot

icke torde böra uppställas på den grund att dessa bolag hittills haft ett

mera begränsat program. Befinnes det vara ett försäkringstagarintresse,

att dessa bolag kan i egen regi och icke blott såsom ombud för annat för­

säkringsbolag "tillhandahålla alla eller vissa av de försäkringsformer, som

brukar anknytas till brandförsäkringar av den typ, som dessa bolag med­

delar, torde ansökningar om härför erforderlig koncessionsutvidgning böra

behandlas i en positiv anda. Hänsyn måste emellertid självklart tagas till

varje särskilt bolags speciella förhållanden och möjligheter att klara de

problem, som möter efter eu utvidgning av föremålet för verksamheten.

Erinras må därom, att ifrågavarande bolag företer stora olikheter sins­

emellan och liar mycket skiftande förutsättningar att med framgång genom­

föra en utbyggnad av verksamheten. I de fall, där en önskad konccssioiis-

utvidgning synes motiverad, torde böra övervägas, i vad man vederbörande

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

94

bolag lämpligen bör beredas jämväl den begränsade utvecklingsfrihet, som

följer med ett införande i bolagsordningen av de nya sammanfattande gren­

beteckningar, som torde komma att upptagas i en reviderad standard-

branschkatalog. Vid avgörandet av denna fråga synes samma synpunkter

böra anläggas för lokalbolagens som för riksbolagens del.

De sakkunniga framlägger i detta sammanhang förslag om över­

flyttning till försäkringsinspektionen av beslutan­

derätten i ärenden angående stadfästelse av försäk­

ringsbolags beslut rörande bolagsordning och grun­

der. Anledning anses icke föreligga att rubba grundsatsen, att det vid ny­

bildning av försäkringsbolag skall ankomma på Kungl. Maj :t att efter utlå­

tande av försäkringsinspektionen fatta beslut rörande stadfästelse av bolags­

ordning och grunder samt koncession. Vad däremot angår ändringar av för­

säkringsbolags bolagsordning och grunder föreslår de sakkunniga, att hu­

vudregeln skall vara, att det är försäkringsinspektionen som meddelar stad­

fästelse å beslut om ändring av stadfäst bolagsordning efter stadfästa grun­

der och i anslutning därtill, där så skall ske, beviljar koncession. Denna

regel kompletteras emellertid i de sakkunnigas lagförslag med en bestäm­

melse av innehåll, att därest försäkringsinspektionen finner ändringsärende

vara av principiell betydelse eller eljest av synnerlig vikt, inspektionen skall

överlämna ärendet till Kungl. Maj:t för avgörande.

Till stöd för en utvidgad delegering till försäkringsinspektionen anför de

sakkunniga för det första, att en myndighet, som uteslutande sysslar med

försäkringslrågor och som förfogar över experter av olika slag på området

och som i olika former har mycket nära kontakter med försäkringsbolagen

och försäkringsproblemen, äger kompetens att för försäkringsväsendets del

bedöma icke blott tekniska problem utan även behovsfrågor och frågor om

vad som skall anses innefatta en sund utveckling på området. Vidare påpe­

kas, att under alla de år FL varit i tillämpning Kungl. Maj :t i sina beslut

nästan genomgående följt försäkringsinspektionens förslag i koncessions-

frågorna. Sålunda har Kungl. Maj :t under denna period endast i mindre än

ett femtal koncessionsärenden kommit till ett annat beslut än vad försäk­

ringsinspektionen i sina utlåtanden förordat. I ifrågavarande fall har Kungl.

Maj :ts avvikande beslut gått i en för de sökande försäkringsbolagen libe­

ralare riktning än inspektionen förordat. Ytterligare framhåller de sakkun-

niga, alt föisäkringsinspektionens reella inflytande på koncessionsgivningen

är större än som framgår av de till Kungl. Maj :t överlämnade ärendena. Så­

som förut nämnts förekommer i mycket stor utsträckning på ett tidigt sta­

dium underhand söverläggningar mellan försäkringsbolagen och försäkrings­

inspektionen i koncessionsfrågor. Inspektionens därvid framförda synpunk-

ter accepteras, såsom tidigare framhållits, i allmänhet av bolagen, varför

icke andra koncessionsärenden brukar avancera till bolagsstämmobeslut

och formlig ansökning om koncession än sådana, till vilka inspektionen på

förhand förklarat sig positivt inställd.

Genom en utvidgad överflyttning till försäkringsinspektionen av beslu­

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

95

tanderätten i ärenden angående stadfästelse å beslut angående bolagsord­

ning och grunder för försäkringsbolag kan en icke helt obetydlig administra­

tiv arbetsbesparing vinnas. Kungl. Maj :ts konseljer avlastas från ett antal

ärenden, sainlidigt som försäkringsinspektionen i motsvarande mån be­

frias från det merarbete, som uppstår vid utformningen av motiverade skrift­

liga utlåtanden. Den resolutionsskrivning, som i stället kommer att åvila

försäkringsinspektionen, har redan i dag viss motsvarighet därigenom att

försäkringsinspektionen till sina utlåtanden till Kungl. Maj:t brukar foga

förslag till resolution i ärendena.

För de sökande bolagens del torde en vidgad delegering av beslutande­

rätten till försäkringsinspektionen icke vara förenad med några nackdelar.

Tvärtom torde det vara förbundet med fördelar, att inspektionen i ären­

dena i fråga i ökad utsträckning kan ge definitivt besked och icke måste

göra reservationen, att visserligen inspektionen är av en viss angiven upp­

fattning men att beslutanderätten dock ligger hos Kungl. Maj :t. Ur rätts­

säkerhetssynpunkt synes några olägenheter icke vara förenade med en ut­

vidgad delegering. Försäkringsbolag, som är missnöjt med försäkringsin-

spektionens beslut i ifrågavarande ärenden, har nämligen möjlighet att

överklaga inspektionens beslut hos Kungl. Maj :t.

De sakkunniga anför vidare följande synpunkter på fördelningen av

ärendena mellan Kungl. Maj :t och försäkringsinspektionen.

Genom den förordade lagtekniska lösningen vinnes, att Kungl. Maj:t be­

frias från alla försäkringsärenden av rutinkaraktär. Förutom nybildnings-

ärenden och överklaganden kommer endast de viktigaste ändringsärendena

att handläggas av landets högsta förvaltningsmyndighet. Såsom en typ av

ärenden, som jämlikt den föreslagna lagbestämmelsen torde böra överlämnas

till Kungl. Maj :t, vill de sakkunniga nämna sådana ändringsärenden, vilka

kan ha "betydelse såsom prejudikat. Därest exempelvis lokala försäkrings­

bolag ansöker om stadfästelse å bolagsordningsändringar, innefattande rätt

för vederbörande bolag att meddela försäkringsformer, som icke nu kan

tillhandahållas av dessa bolag, synes några lämpligt utvalda typärenden böra

underställas Kungl. Maj :ts prövning. Sedan prejudikat på denna väg erhål­

lits, synes anledning icke finnas längre att överlämna ärenden av detta slag

till Kungl. Maj :t utan torde därefter i enlighet med den föreslagna huvud­

regeln dylika ärenden tills vidare böra prövas av inspektionen. Till Kungl.

Maj:t torde emellertid icke blott böra överlämnas ändringsärenden, som

kan få betydelse såsom prejudikat. Även andra ärenden av synnerlig vikt

omfattas av den föreslagna skyldigheten för försäkringsinspektionen att

överlämna vissa ärenden till Kungl. Maj:ts prövning. Skulle exempelvis för-

säkringsinspektionen för eu branschs vidkommande vara av den uppfatt­

ningen, alt ytterligare allenast några få koncessioner bör beviljas, torde ofta

samtliga de ärenden, i vilka inspektionen ställer sig positiv, kunna anses vara

av sådan vikt att ärendena bör överlämnas till Kungl. Maj:t för avgörande.

För erhållande av prejudikat torde jämväl något eller några av de ärenden,

i vilka på anförda skäl koncession i branschen anses böra vägras, böra

överlämnas till Kungl. Maj:ts prövning. Skulle ett specialbolag vilja utvidga

eller väsentligt omlägga sin verksamhet och i anledning därav fatta beslut

om ändring av bolagsordning eller grunder, torde också frågan om stad­

fästelse av ett sådant ändringsbeslut ofta få anses vara av den synnerliga

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

96

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

vikt, att ärendet bör överlämnas till Kungl. Maj:t för avgörande, oaktat att

ärendet kanske icke har någon som helst betydelse såsom prejudikat. Ut­

över vad nu anförts torde anledning icke finnas för de sakkunniga att

närmare kommentera de fall, i vilka enligt de sakkunnigas förslag ärenden

angående stadfästelse å beslut om ändring av stadfäst bolagsordning eller

stadfästa grunder skall överlämnas till Kungl. Maj :t. Det torde få över­

lämnas till rättstillämpningen att avgöra i vilka fall ändringsärendena skall

anses vara av principiell betydelse eller eljest av synnerlig vikt.

Remissyttrandena

I fråga om koncessionsgivningen uttrycker Kooperativa för­

bundet och Folksam sin tvekan om behovet av den nyetableringskontroll

som behovsprövningen innebär. Folksam anför.

Behovsprövningen tillkom på förslag av 1942 års försäkringsutredning.

Folksam framhöll i sitt yttrande att utredningen inte presterat något be­

lägg för sin uppfattning att en kostnadsstegrande övermättnad på markna­

den var för handen. Vidare framhölls att om antalet företag var för stort

och mindre effektiva företag kunde behålla eller erövra en avsevärd del av

marknaden, så berodde detta på att konkurrensen inte varit tillräckligt hård

och att lojaliteten i anskaffningsverksamheten överbetonats.

Vi är fortfarande tveksamma om nyttan av en sådan nyetableringskontroll

som behovsprövningen innebär.

Från samhällets sida framstår det här som eljest som den angelägnaste

uppgiften att konkurrensen stimuleras och att alla konkurrenshämmande

företeelser, såsom exempelvis flerårsavtalen, motarbetas.

Egentligen har det inte bildats något allmänt och fristående sakförsäk­

ringsbolag i vårt land på de senaste 40 åren. De bolag som tillkommit under

denna tid har antingen varit dotterbolag till andra försäkringsföretag eller

startats för speciella ändamål (såsom t. ex. Volvia) eller haft en speciell in­

riktning på ett visst klientel (som t. ex. Ansvar). Det finns förmodligen

ingen som bedömer investering i ett ordinärt nytt försäkringsbolag såsom

lockande. De existerande bolagen har ett sådant stöd i sin kapitalavkastning

att utsikterna till framgång för ett nytt företag förefaller ytterligt små.

Nyetableringskontrollen har förmodligen inte stor betydelse, vare sig po­

sitiv eller negativ. Den torde dock vara oförenlig med utvecklingen mot en

fri europeisk marknad.

Försäkringsinspektionen ansluter sig till de sakkunnigas uppfattning rö­

rande koncessionsgivningen och framhåller att det från försäkringstagare­

synpunkt icke finns skäl till erinran mot den lagtillämpning i fråga om de

materiella koncessionsvillkoren som ägt rum.

Försäkringsbolagens riksförbund uttalar sin tillfredsställelse över att de

sakkunniga accepterat den utveckling som kommit till synes i hittills be­

viljade koncessioner, nämligen att stor hänsyn bör tagas till varje bolags be­

rättigade önskemål att kunna tillhandahålla sina kunder ett så allsidigt för­

säkringsskydd som möjligt.

Försäkringsfunktionärernas förbund anser att myndigheterna i framtiden

bör iakttaga en mer restriktiv hållning, när det gäller koncessionsgivning,

och anför såsom exempel ett fall, där försäkringsinspektionen medgivit rätt

att driva grupplivförsäkring utan att något egentligt nytt behov förelegat.

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 dr 1961

97

överflyttningen av redan tecknade försäkringar från de andra bolagen är

knappast någon vinst för försäkringstagarna och uppmuntrar ej övriga fö­

retag till fusioner.

Vad de sakkunniga föreslagit rörande förenkling av bransch­

specifikationen godtages eller lämnas utan erinran i remissyttran­

dena. Enligt försäkringsinspektionen har branschspecifikationen särskilt på

sakförsäkringens område med tiden kommit att drivas kanske väl långt. En

uppmjukning i enlighet med vad de sakkunniga föreslagit synes ej behöva

innebära vidgad koncessionering utan mera ha karaktär av praktiskt arran­

gemang. Syftet med koncessionssystemet synes i många fall kunna helt till­

godoses, även om bolagsordningarna skulle mindre i detalj än vad nu är

fallet angiva vilka olika försäkringstyper som må drivas av vederbörande

försäkringsbolag.

Försäkringsbolagens riksförbund anser det vara tillfyllest, att bransch­

specifikationen i stort avgränsar de grenar av försäkringsverksamheten som

koncessionen omfattar, varvid i största utsträckning måste beaktas den på­

gående utvecklingen mot att i en försäkring innefatta flera olika risker av­

seende samma försäkrade objekt.

Folksam delar de sakkunnigas åsikt att branschspecifikationen i regle­

mentena behöver revideras och förenklas. Bolaget betraktar branschspe­

cifikationen mindre ur behovsprövningssynpunkt än som ett medel att un­

derlätta bedömningen av vilka försäkringsgrenar ett bolag har naturliga för­

utsättningar och resurser att bedriva. Folksam ifrågasätter om icke bransch­

katalogen för skadeförsäkringsbolag skulle kunna förenklas till ungefär föl­

jande.

1. Kort olycksfalls- och sjukförsäkring

2. Trafik- och motorfordonsförsäkring

3. Sjö- och transportförsäkring

4. Annan försäkring mot materiell skada och följden av sådan skada

5. Ansvarsförsäkring

6. Förmögenhetsförlustförsäkring och intresseförsäkring

7. Husdj ursförsäkring.

Folksam anför bl. a. följande i anslutning till sitt förslag.

I grupp 4 kommer brand-, stöld-, maskinförsäkring osv. men även där­

med sammanhängande avbrottsförsäkringar. Även skogsförsäkring bör ingå

i denna grupp.

Förekomsten av så skilda företagstyper som riksbolag och lokala bolag

kunde motivera en uppdelning av grupperna 3 och 4 i »stor» och »liten»

försäkring. Gränsdragningen är dock vansklig och vidare kan man förutsätta

att bolagen skall hålla sig inom ramen för sina resurser. Det har funnits

teoretisk möjlighet för lokala brandförsäkringsbolag att försäkra storindu­

strin. I praktiken har det dock veterligen inte förekommit.

I grupp (i ingår ansvarsförsäkring mot förmögenhetsförlust, garantiför­

säkring, kreditförsäkring, regnförsäkring m. m. Här kan man också tänka

sig att täcka vissa andra försäkringsbehov, t. ex. förlust om en charkuteri-

butik måste stänga på grund av epidemi. Utvecklingen går mot kombine­

rade försäkringar av olika slag. Det är svårt att tänka sig att branschkatalo­

gen kan vara så utformad att en kombinerad försäkring alltid berör bara en

7

Bihang till riksdagens protokoll 1061. 1 samt. Nr 171

98

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

försäkringsgren. Berör den flera bör den dock i allmänhet kunna gå att re­

dovisa i helhet inom en av dem. I kombinerade försäkringar bör bolaget

också ha möjlighet att — i samråd med tillsynsmyndigheten — gå utanför

sin koncession, t. ex. genom att livförsäkringselement ingår i skadeförsäk­

ring.

Även de sakkunnigas förslag att till försäkringsinspektionen i ökad ut­

sträckning överföra beslutanderätten i ärenden angående stad-

fästelse av försäkringsbolags beslut rörande ändring av bolagsordning och

grunder godtages eller lämnas utan erinran i remissyttrandena. Förslaget

innebär enligt försäkringsinspektionen att Kungl. Maj :t befrias från alla

försäkringsärenden av rutinkaraktär. Förutom nybildningsärenden och över­

klaganden kommer endast de viktigaste ändringsärendena att handläggas av

landets högsta förvaltningsmyndighet.

Departementschefen

De sakkunnigas behandling av frågorna om koncessionsgivningen och

branschspecifikationen utmynnar icke i förslag till lagändring i annan del

än beträffande beslutanderätten i koncessionsärenden. I detta hänseende

föreslås, att avgörandet i ärenden angående stadfästelse av ändring av bo­

lagsordning och grunder — vilket redan nu i viss utsträckning ankommer på

försäkringsinspektionen — överflyttas från Kungl. Maj:t till inspektionen;

dock med skyldighet för inspektionen att överlämna ärenden av principiell

betydelse eller eljest av synnerlig vikt till Kungl. Maj:ts avgörande.

Förslaget att överföra beslutanderätten i stadfästelseärenden om ändring

av bolagsordning och grunder till försäkringsinspektionen har godtagits el­

ler lämnats utan erinran i remissyttrandena. Även den av de sakkunniga

redovisade inställningen till koncessionsgivningen och branschspecifikatio­

nen har i allmänhet vunnit remissinstansernas gillande.

De sakkunniga har verkställt en ingående granskning av koncessionsgiv­

ningen och därvid kommit till den slutsatsen att anledning ej finnes att

föreslå någon ändring av de i FL föreskrivna materiella villkoren för kon­

cession. Denna ståndpunkt finner jag välgrundad. Den företagna utred­

ningen får anses utvisa att nuvarande regler är ändamålsenliga och erbju­

der tillfredsställande möjligheter att anpassa tillämpningen till utveckling­

en på försäkringsområdet. Det saknas från dessa utgångspunkter skäl att

rubba den av statsmakterna vid tillkomsten av FL uppställda grundsatsen

att koncession förutsätter att den tillämnade rörelsen skall vara behövlig

och även eljest ägnad att främja en sund utveckling av försäkringsväsendet.

Från några remissinstansers sida har uttryckts tvekan om nyttan av en

behovsprövning. Bl. a. har härvid pekats på att en sådan prövning torde

vara oförenlig med utvecklingen mot en fri europeisk marknad. Härtill må

anmärkas, att försäkringsrörelsen i de flesta länder står under särskild kon­

troll från statsmakternas sida. OEEC:s underkommitté för försäkringsfrågor

har påbörjat ett jämförande arbete rörande försäkringslagstiftningen i oli­

ka europeiska länder. Om ett europeiskt samarbete kommer till stånd på

99

detta område är det möjligt, att detta skulle kunna medföra vissa problem

rörande s. k. harmonisering av försäkringslagstiftningen. Utvecklingen av

denna fråga får givetvis följas med uppmärksamhet. På sakens nuvarande

ståndpunkt, innan ännu riktlinjer för ett sådant samarbete uppdragits, tor­

de dock skäl ej föreligga att överväga ett uppgivande av det nuvarande sys­

temet.

Såsom de sakkunniga anmärkt har koncessionsgivningen på skadeförsäk-

ringsområdet efter tillkomsten av FL i hög grad påverkats av den ökade

utbredningen av olika slag av kombinationsförsäkringar, inneslutande mo­

ment från ett flertal försäkringsgrenar. Hemförsäkringen och fastighetsför-

säkringen är exempel på dylika former av standardiserade enhetsförsäk-

ringar, som nått stor popularitet. Eftersom många skadeförsäkringsbolag

endast haft koncession för vissa av de försäkringsformer, som ingår i de

nya kombinationsförsäkringarna, har koncessionsutvidgningar aktualiserats

för att ge vederbörande bolag möjlighet att erbjuda sina kunder de gängse

kombinationsförsäkringarna. Jag delar de sakkunnigas uppfattning att det

sett i stort bör anses vara ett försäkringstagarintresse, att sådana försäk­

ringsbolag, som redan äger rätt att meddela de viktigaste av de försäkrings­

former, som ingår i rationella och kostnadsbesparande försäkringskombina-

tioner, genom koncessionsutvidgningar beredes möjlighet att tillhandahålla

försäkringskombinationerna i deras helhet. Med hänsyn till utvecklingen på

området får sådana koncessionsutvidgningar från försäkringstagarsynpunkt

anses behövliga och innefatta en sund utveckling av försäkringsväsendet.

Enligt min mening finnes därför ej skäl att i detta avseende överväga en

omläggning av den förda koncessionspolitiken.

Enligt FL skall försäkringsbolags bolagsordning bl. a. innehålla uppgift

om föremålet för bolagets verksamhet. Spörsmålet om hur långt specifika­

tionen skall drivas ansågs av de lagstiftande instanserna vid FL:s tillkomst

böra överlämnas åt rättstillämpningen. Såsom tidigare nämnts har de sak­

kunnigas behandling av frågan om branschspecifikationen icke utmynnat i

förslag till lagändring. Vad de sakkunniga anfört i ämnet har mera karaktä­

ren av ett framtidsprogram och åsyftar icke några omedelbart verkande åt­

gärder. De sakkunniga konstaterar, att branschspecifikationen drivits långt

och att den nuvarande detalj uppräkningen av olika försäkringsformer är

förenad med vissa praktiska olägenheter. De förordar därför att bransch­

specifikationen, i främsta rummet inom sakförsäkringen, göres mindre de­

taljerad än som för närvarande är fallet och att försäkringsinspektionen i

detta syfte och under beaktande av den pågående utvecklingen av försäk­

ringsformerna i samarbete med representanter för försäkringsväsendet upp­

rättar eu standardbransch katalog. En sådan branschkatalog skulle enligt de

sakkunniga ha karaktären av en riktpunkt vid bolagsordningarnas utform­

ning i framtiden.

De sakkunnigas utredning av förhållandena på förevarande område synes

utvisa, att en viss förenkling av branschspecifikationen är både möjlig och

önskvärd. Det framkomna uppslaget torde därför vara värt alt pröva och

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

jag finner för egen del ej något att erinra mot att ett samarbete av angivet

slag upptages.

Med stöd av bemyndigande i FL har Kungl. Maj :t uppdragit åt försäk-

ringsinspektionen att i viss utsträckning stadfästa beslut angående ändring

av bolagsordning och grunder. De sakkunnigas förslag om en längre gående

överflyttning av beslutanderätten i ändringsärenden till försäkringsinspek-

tionen har, med den utformning förslaget erhållit, den huvudsakliga inne­

börden, att avgörandet av åtskilliga ärenden av mera rutinbetonad karaktär

överflyttas från Kungl. Maj:t till försäkringsinspektionen. Viktigare änd­

ringsärenden kommer alltjämt, liksom ärenden om nybildning av försäk­

ringsbolag, att avgöras av Kungl. Maj:t. De skäl som anförts för den före­

slagna reformen synes övertygande och jag vill därför förorda dess genom­

förande.

Förslaget föranleder ändring av 1, 4 och 166 §§.

I samband med förslagets genomförande bör i administrativ ordning

meddelade bestämmelser om uppdrag åt försäkringsinspektionen att i Kungl.

Maj:ts ställe meddela stadfästelse i ändringsärenden upphävas.

100

Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1961

D. Soliditets- och skälighetsprinciperna inom skadeförsäkringen

Gällande rätt m. m.

Soliditets principen -— som jämte skälighetsprincipen utgör den fundamen­

tala grundsatsen för tillvaratagande av försäkringstagarnas intressen -—

uttryckes i FL icke direkt i ord såvitt rör annan försäkring än livförsäkring

och därmed i lagen jämställd personförsäkring. Principen i fråga gäller

dock likafullt även för sådan annan försäkring, vilken här benämnes skade­

försäkring. Den svenska tillsynslagstiftningen berörande försäkringsväsen­

det har sin historiska grund i en strävan att skydda allmänheten mot eko­

nomiska förluster. I förarbetena till den tidigaste svenska lagstiftningen på

tillsynsområdet uttrycktes saken bl. a. så, att det vid vanlig handel i all­

mänhet kunde vara för köparen tämligen likgiltigt, om handeln vore i

mindre mån fördelaktig eller till och med förlustbringande för säljaren,

blott det köpta erhölles och priset därför ej vore oskäligt. Vid försäkring

däremot låge det visserligen i försäkringstagarens intresse, att villkoren

bleve billiga, och därtill borde konkurrensen medverka. Men för försäk­

ringstagaren vore det av ojämförligt större vikt, att det bolag, varmed han

inlåtit sig, ständigt hade en god ställning, så att vid inträffande av den hän­

delse, som i försäkringsavtalet avsåges, ingen svårighet mötte för fullgö­

rande av bolagets därav beroende förbindelse. Försäkringstagaren vore där­

för berättigad att fordra, att bolaget vore ändamålsenligt ordnat och icke

vidtoge någon åtgärd, varigenom dess förmåga att fullgöra åtagna förbin­

delser äventyrades.

Tillsynslagstiftningens regelkomplex har intill dess att jämväl skälig­

hetsprincipen kom till uttryck i lagtexten i stort sett uteslutande tagit sikte

101

på afl tillgodose försäkringstagarnas berättigade fordran på bolagens soli­

ditet. De redan tidigt detaljerade bestämmelserna om ordningen för bolags-

bildningen, reglerna om kapital och fonduppläggning samt den fortlöpande

kontrollen är samtliga uttryck för omsorgen om företagens soliditet, upp­

rätthållen i främsta rummet i försäkringstagarnas intresse. Insyn och publi­

citet har på detta område icke ansetts vara tillfyllest, därför att allmänheten

i regel saknar förutsättningar att tränga in i den invecklade teknik, varpå

försäkringsverksamheten bygger, och därför regelmässigt icke — om den

än har tillgång till vissa fakta — kan bedöma, huruvida försäkringsbolagen

är i stånd att fullgöra sina förbindelser enligt de ingångna försäkringsav­

talen.

Bestämmelserna till skydd för försäkringsbolagens soliditet är mera långt­

gående och detaljerade inom livförsäkringen med dess ofta mycket långa

avtalstider och vanliga kombinationer av riskskydd och sparande än vad

fallet är inom skadeförsäkringen. Dock finnes även för skadeförsäkring­

ens del ett stort antal lagstadganden, som bygger på soliditetsgrundsatsen.

Meddelar försäkringsbolag försäkring av annat slag än personförsäkring

(sakförsäkring) och meddelas sådan försäkring för all framtid eller för

längre tid än tio år, gäller dessutom vissa speciella regler om kapitalplacering

m. m. vilka skall ge särskilda garantier för fullgörandet av ifrågavarande

långtidsförbindelser.

Medan soliditetsprincipen sedan gammalt varit vägledande inom den

svenska försäkringsrörelselagstiftningen avseende skadeförsäkring, har först

under 1950-talet vid sidan härav uppställts en skälighets princip såsom le­

galt rättesnöre för större delen av den skadeförsäkringsverksamhet, som be-

drives av de svenska försäkringsbolagen. Skälighetsprincipen på skadeför-

säkringsområdet infördes, såsom förut nämnts, i FL genom 1950 års änd­

ringar av samma lag. Sålunda åligger det numera jämlikt 282 § 2 mom. FL

styrelsen och verkställande direktören i försäkringsbolag, som meddelar för­

säkring av annat slag än livförsäkring (och därmed jämställd försäkring),

att med hjälp av fortlöpande statistik eller annorledes övervaka att premie­

sättningen är skäligt avvägd med hänsyn till den risk, som försäkringen är

avsedd att täcka, nödiga omkostnader för försäkringen samt omständighe­

terna i övrigt. Statistik får upprättas för två eller flera bolag gemensamt. Det

åligger därjämte nyssnämnda bolagsorgan att till försäkringsinspektionen,

för tidrymd som inspektionen bestämmer, insända redogörelse för den me­

tod som använts för övervakning av premiesättningen och för erfarenheter

av övervakningen. De anförda reglerna äger emellertid icke tillämpning på

verksamhet, som bedrives i utlandet, och ej heller på sjö- eller transportför­

säkring, som bedrives i Sverige. I 283 § upptages vidare en allmän regel om

skyldighet för styrelsen och verkställande direktören att lämna försäkrings­

inspektionen de upplysningar angående verksamheten, som inspektionen

finner erforderliga.

Anmärkas må här, att såvitt rör den obligatoriska trafikförsäkringen

lagen om trafikförsäkring å motorfordon innehåller vissa specialregler, som

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

102

bl. a. avser premiernas skälighet. Dessa regler möjliggör en längre gående

kontroll än vad de ovan omförmälda bestämmelserna i FL medger för skade-

försäkringsområdet över huvud taget.

Beträffande den praktiska tillämpningen av försäkringsinspektionens skä-

lighetskontroll anföres i betänkandet, att denna, såvitt gäller annan ska­

deförsäkring än trafikförsäkring, hittills icke avsatt några mera beaktansvär-

da spår.

Ur betänkandets framställning rörande skälighetskontrollen (s. 188—194)

må här återges en redogörelse för vilket material som för tillsynen över skä-

lighetsprincipens efterlevnad på skadeförsäkringsområdet inkommer till in­

spektionen från de svenska försäkringsbolagen. Beträffande uppgifternas

innehåll har överläggningar ägt rum mellan inspektionen och försäkrings­

bolagen.

Uppgifter — avseende räkenskapsåren från och med 1953 — inkommer

från 30 försäkringsbolag rörande

a) på året belöpande premier, skador och förvaltningskostnader för direkt

skadeförsäkring i Sverige i vissa försäkringsgrenar,

b) på året belöpande skador och försäkringsbestånd i brandförsäkring,

c) utbetald vinst till försäkringstagarna i vissa försäkringsgrenar med

uppgift om tillämpade regler och utbetalade belopp samt

d) avvecklingen av på året belöpande skador i vissa försäkringsgrenar för

tidigare årgångar.

De försäkringsgrenar, beträffande vilka de under a), c) och d) angivna

uppgifterna i förekommande fall lämnas, är följande:

I. Olycksfalls- och sjukförsäkring för högst tio år:

1. Individuell försäkring

2. Kollektiv försäkring

II. Brand-, skogs-, ansvarighets-, vattenledningsskade-, glas-, inbrotts-, slöld-

och rånförsäkring m. m.:

1. Hemförsäkring

2. Fastighetsägarförsäkring

3. Företagarförsäkring

4. Villaägarförsäkring (i vissa fall)

III. Annan skadeförsäkring:

1. Garantiförsäkring

2. Kreditförsäkring

3. Luftfartsförsäkring

4. Maskinförsäkring

a) Fasta maskiner (t. o. m. 1954)

b) Traktorer

5. Motorfordonsförsäkring

6. Regnförsäkring

7. Storm-, hagel- och frostskadeförsäkring

8. Smycke- och diverseförsäkring

De lämnade uppgifterna har karaktären av ramuppgifter för de ovan spe­

cificerade försäkringsgrenarna i deras helhet. Ifrågavarande specialuppgif­

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

103

ter för skälighetskontrollen skall, till skillnad mot vad fallet i allmänhet är

med bolagens bokföringsuppgifter av samma slag, icke innehålla några för­

stärkningar eller säkerhetstillägg. Den tjänsteman hos försäkringsinspek-

tionen, som närmast sysslar med kontrollen över skälighetsprincipen i skade­

försäkring, har för de sakkunniga upplyst, att uppgifterna är otillräckliga för

en skälighetsprövning i strängare bemärkelse, eftersom de endast lämnai en

bild av utfallet i hela försäkringsgrenar. För att en skälighetsprövning av

längre gående slag skall kunna realiseras erfordras en betydligt djupaie lisk-

klassindelning samt delvis ytterligare statistiska data, nämligen försäkrings-

antal, försäkringssummor, skadeantal in. m.

Utöver nu angivet material lämnade försäkringsbolagen i samband med

avgivande av uppgifter för det första räkenskapsårets skälighetskontroll en

allmän orientering rörande de anordningar, som tillämpades vid bolagens

premieövervakning.

I viss omfattning offentliggöres de inkomna uppgifterna i bearbetat skick

i försäkringsinspektionens publikation Enskilda försäkringsanstalter.

Kontrollen över trafikförsäkringen grundar sig sedan gammalt på ett

detaljerat riskklasschema, vilket flera gånger omarbetats. Det av försäk-

ringsinspektionen senast fastställda schemat tillämpas från och med räken­

skapsåret 1958. Differentieringen på skilda riskklasser är långt driven och

baserar sig på motorfordonstyp, användningssätt och fordonets hemort. T. ill

inspektionen bär sedan gammalt årliga statistiska uppgifter lämnats av­

seende antal fordon under årsrisk, antal skador och skadebelopp för de

skilda riskklasserna. Dessa uppgifter har utgjort underlag för en — låt

vara begränsad —- skälighetskontroll av trafikförsäkringens riskpremier.

De av försäkringsinspektionen fastställda grunderna för premiernas om-

kostnadstillägg ger — om härvid bortses från en schablonartat beräknad

skaderegleringskostnad, f. n. uppgående till 1 % av premierna — uttryck

för den ram, inom vilken trafikförsäkringsbolagen kostnadsmässigt har att

arbeta. Tilläggas bör emellertid, att å premierna får uttagas ett vinsttillägg,

som f. n. utgör 8 %, vilket belopp tillföres den övriga rörelsen. I

I betänkandet lämnar de sakkunniga vissa uppgifter om tariff samman­

slutningar på skadeförsäkringens område.

I stor utsträckning är på skadeförsäkringens område premietariffer och

allmänna försäkringsvillkor gemensamma för ett flertal försäkringsbolag.

Bolagens samarbete i nu angivna hänseenden bedrives väsentligen inom ra­

men för speciella, huvudsakligen för ifrågavarande ändamål inrättade or­

gan, vanligen benämnda tarifföreningar, men äger även rum jämlikt sär­

skilda ofta för mera specialbetonade branscher träffade överenskommelser

mellan olika försäkringsbolag utan att för ändamålet några särskilda gemen­

samma organ inrättats. Anslutningen till organ av bär avsedda slag eller

överenskommelser av angivna innehåll utgör kartellsamarbete i konkur­

renslagstiftningens mening. De sakkunniga har ansett det vara på sin plats

att i detta sammanhang, utan anspråk på fullständighet, i korthet för de

skadeförsäkringsområden, inom vilka skälighetsprincipen gäller, nämna

några betydande samarbetsorgan samt att ge exempel på några försak-

Kungl. Maj:ts proposition, nr 171 år 1961

104

ringsgrenar, där samarbete äger rum på grundval allenast av därom träf-

tad överenskommelse. Uppgifterna om antalet försäkringsbolag, som är

anslutna till de nämnda tarifföreningarna, avser läget vid ingången av år

lJoy och innefattar endast svenska riksbolag för skadeförsäkring. För när-

mai"® uPPtÖfter rörande nu ifrågavarande kartellsamarbete hänvisas till det

?v irsakringsinspektionen förda kartellregistret. Sammanfattningar av där

av*^. avseende i de flesta fall förhållandena vid ingången av år

1955 återfinnes i publikationen Näringfrihetsfrågor årgång 1955 häfte 7.

Svenska tariff öreningen till vilken är anslutna 11 försäkringsaktiebolag

och 1 ömsesidigt försäkringsbolag, fastställer premietariffer och allmänna

lorsaknngsvillkor for medlemsbolagen såvitt rör ansvarighets-, brand- (ej

skogsbrand), cykel-, glas-, inbrotts-, kyl-, resgods-, stormskade- och vatten-

ledmngsskadeför säkring.

n T.arif(örenin9en för olycksfalls- och sjukförsäkring, till vilken är anslutna

9 forsaknngsakliebolag och 2 ömsesidiga försäkringsbolag, fastställer pre-

mietariffer och allmänna försäkringsvillkor för medlemsbolagen huvudsak­

ligen såvitt rör olycksfalls- och sjukförsäkring för högst tio år.

Svenska maskintariff öreningen, till vilken är anslutna 7 försäkringsaktie-

bolag och 2 ömsesidiga försäkringsbolag, fastställer premietariffer och all­

männa försäkringsvillkor för medlemsbolagen såvitt rör maskinförsäkring.

Svenska hilförsäkringsföreningen, till vilken är anslutna 8 försäkrings­

aktiebolag och 1 ömsesidigt försäkringsbolag, fastställer premietariffer och

allmänna försäkringsvillkor för medlemsbolagen såvitt rör trafik- och annan

motorfordonsförsäkring.

Föreningen för biltransportförsäkring, till vilken är anslutna 13 försäk­

ringsaktiebolag, fastställer premietariffer och allmänna försäkringsvillkor

för medlemsbolagen såvitt rör biltransportförsäkring.

Ömsesidiga försäkringsbolags tariffcentral, till vilken är anslutna 1 för-

saknngsaktiebolag och 1 ömsesidigt försäkringsbolag, fastställer premieta-

ritier och allmänna försäkringsvillkor för de anslutna bolagen såvitt rör an­

svarighets-, brand-, cykel-, glas-, inbrotts-, kyl-, resgods-, rån- och vatten-

ledningsskadeförsäkring.

Särskilda överenskommelser rörande gemensamma premietariffer och all­

männa försäkringsvillkor finnes härutöver träffade mellan vissa försäk­

ringsbolag, bl. a. såvitt rör ansvarighetsförsäkring mot förmögenhetsförlust,

garantiförsäkring och skogsförsäkring. I

I gällande tills3mslagar i Danmark och Norge återfinnes icke någon skälig-

hetsprincip på skadeförsäkringsområdet.

1 Finland gäller en skälighetsprincip för livförsäkring och annan lång­

varig försäkring liksom för lagstadgad olycksfallsförsäkring och trafikför­

säkring. I det kommittébetänkande, som ligger till grund för den gällande

tillsynslagen, diskuterades lagfästandet av en sådan princip jämväl på

skadeförsäkringsområdet i övrigt, men man avstod från alt lägga fram nå­

got förslag av detta innehåll. Då kommittén fattade sin negativa ståndpunkt

i denna fråga, skedde detta på den grunden, att man ansåg att alltför myc­

ket statistiskt arbete borde undvikas, enär det endast ökade kostnaderna för

och därigenom fördyrade försäkringen. Sålunda kunde man säga, sum­

merade kommittén, att en alltför effektiv övervakning av skälighetsprin-

cipen försvarade förverkligandet av densamma.

Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1961

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

105

De sakkunniga

SOLIDITETSPRINCIPEN

De sakkunnigas mening är att bestämmelserna i FL angående skadeförsäk­

ring fortfarande bör bygga på soliditetsprincipen. De sakkunniga framhåller

att den reella betydelsen av soliditetsgrundsatsen för skadeförsäkringsbola-

gen alltsedan skadeförsäkringsrörelsen i vårt land stabiliserats och vuxit sig

stark i någon mån kommit i bakgrunden. Det har mer eller mindre blivit

en självklarhet, att skadeförsäkringsbolagen i vårt land har förmåga att

fullgöra sina förbindelser enligt ingångna avtal. Hur mycket detta är en

följd av lagstiftningen och hur mycket detsamma är att tillskriva bolagsled­

ningarnas av lagen oberoende strävanden att åstadkomma eu god konsolide­

ring av företagen kan icke med säkerhet avgöras. Nära till hands synes ligga

att antaga, att båda faktorerna verkat åt samma håll.

Såvitt de sakkunniga funnit, föreligger det icke någon anledning att vid

översynen av FL ge soliditetsprincipen en mera undanskymd plats än hit­

tills på skadeförsäkringsområdet. Flera skäl talar för att FL och den på

grundval av FL anordnade försäkringsbolagstillsynen först och främst bör

ha till uppgift att trygga försäkringsbolagens förmåga att fullgöra sina för­

pliktelser gentemot försäkringstagarna. Dessa har ett starkt intresse av att

försäkringsbolagen kan fullfölja ingångna avtal. Vid all skadeförsäkring har

säljaren-försäkringsgivaren att under en avtalad period framåt i tiden ut­

betala en bestämd ersättning för det fall att någon eller några händelser av

angivet slag skulle inträffa, och köparen-försäkringstagaren erlägger regel­

mässigt betalning i förskott för denna risktäckning. Då således skadeförsäk-

ringstagaren i allmänhet erlägger förskottslikvid, har han redan på denna

grund ett större intresse av att säljaren har en sund ekonomi än vad en ge-

nomsnittsköpare har. Härtill kommer, att vid inträffade försäkringsfall de

skadeförsäkrades ekonomiska framtid i många fall är i hög grad beroende

av försäkringsbolagets förmåga att fullgöra sin prestation. Ofta befinner sig

den enskilde vid inträffat försäkringsfall i en nödsituation, vars avhjälpande

i mycket är avhängigt av att ersättning i enlighet med försäkringsavtalet

verkligen erhålles från försäkringsgivaren. Vid fleråriga personförsäkrings­

avtal har försäkringstagarna utöver vad ovan sagts ett speciellt intresse av

att vederbörande försäkringsbolag icke på grund av dålig ekonomi måste

nedlägga sin verksamhet före avtalstidens utgång. Har de försäkrades häl­

sotillstånd försämrats under avtalstiden, kan det nämligen inträffa, att för­

säkring icke alls eller blott till väsentligt högre premie kan erhållas i annat

skadeförsäkringsbolag. Jämväl ur kreditmarknadssynpunkt är det angelä­

get att betryggande garantier finnes för skadeförsäkringsbolagens betalnings­

förmåga. De sakkunniga åberopar ytterligare, att på grund av försäkringstek-

niken in. in. det är svårt för allmänheten att bilda sig en tillförlitlig uppfatt­

ning om ett skadeförsäkringsbolags ekonomi och att detta accentuerar kra­

106

Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1961

ven på att samhället på lagstiftningens väg skall skapa goda garantier för

försäkringsbolagens förmåga att fullgöra sina förbindelser. Konkurrensen

på skadeförsäkringsområdet kan medverka till en skälig premiesättning

m. m. men innefattar inga garantier för en sund ekonomi hos de enskilda

försäkringsbolagen. Konkurrensen kan tvärtom öka behovet av goda solidi-

tetsgarantier.

De sakkunniga berör i detta sammanhang en speciell soliditetsfråga. Då

FL innehåller ett förbud för försäkringsbolag att driva annan rörelse än

försäkringsrörelse, är det yttersta motivet härför att en dylik främmande

verksamhet kan äventyra ett försäkringsbolags ekonomi och därför kan

medföra faror för försäkringstagarna. Lika farligt för ett skadeförsäkrings-

bolags ekonomi kan det enligt de sakkunniga vara, därest ett sådant bolag

utnyttjar sin fria kapitalplaceringsrätt på det sättet, att försäkringsbolagets

tillgångar helt eller till en mycket stor del utlånas till ett enda eller några

få industri- eller affärsföretag. Av soliditetsgrundsatsen bör anses följa,

att ett försäkringsbolag bl. a. just vid sina kapitalplaceringar måste sörja

för en ändamålsenlig riskspridning. Det bör ankomma på försäkringsin-

spektionen att tillse, att icke i något fall ett försäkringsbolag placerar sina

tillgångar i fordringar hos allenast något eller några få industri- eller affärs­

företag.

SKÄLIGHETSPRINCIPEN

I överensstämmelse med vad som nu gäller anser de sakkunniga, att för

skadeförsäkringsområdets del — med undantag liksom nu för verksamhet

i utlandet samt för sjö- och transportförsäkring här i riket — FL skall ge

uttryck också för skälighetsprincipen, innefattande att försäkring skall be­

redas till en med hänsyn till försäkringens art skälig kostnad. Enligt de

sakkunnigas uppfattning är de nuvarande lagbestämmelserna angående skä­

lighetsprincipen icke i allo ändamålsenligt utformade. Bestämmelserna ger

icke garantier för principens efterlevnad. På grund härav föreslår de sak­

kunniga vissa ändringar och kompletteringar av FL, vilka skall skapa för­

utsättningar för en effektivare skälighetskontroll på skadeförsäkringsområ­

det än den nuvarande.

Allmänna synpunkter

De sakkunniga framhåller inledningsvis att det visserligen kan göras gäl­

lande, att konkurrensen mellan olika försäkringsbolag sörjer för skälighet i

premiesättning m. m. Det förekommer emellertid begränsningar i priskon­

kurrensen försäkringsbolagen emellan genom tariffsammanslutningar av

olika slag. Även om såväl lokala försäkringsbolag som ett flertal riksbolag,

däribland även mycket betydande sådana, står utanför ifrågavarande kar­

tellsamarbete, är läget dock faktiskt det, att priskonkurrensen inom försäk­

ringsvärlden är mindre utbredd än vad förteckningen över försäkringsbola­

107

gen i och för sig ger vid handen. Försäkringsbranschen är också, sett i stort,

ganska starkt centraliserad. Härtill kommer att konkurrensen ensam icke

utgör någon garanti för skälig premiesättning. Konkurrensen kan bl. a.

tvärtom fresta försäkringsbolag att i dumpingsyfte övergående pressa ner

premierna i en försäkringsgren genom anlitande av hopsamlade vinstfonder

eller löpande överskott i en annan gren. En konkurrens med dumpinginslag

är icke blott osund utan kan även höja de sammanlagda omkostnaderna i

branschen. Det bör nämligen hållas i minnet, att varje överflyttning av för­

säkring från ett försäkringsbolag till ett annat föranleder extrakostnader.

Det är icke ett försäkringstagarintresse, sett i stort, att premierna hos för­

säkringsbolagen med täta mellanrum sänkes och liöjes och att försäkrings-

stockarna i anslutning härtill vandrar fram och tillbaka mellan bolagen med

höjda omkostnader såsom följd. Ur försäkringstagarsynpunkt måste det an­

ses angeläget, att försäkringsbolagens premier i de olika skadeförsäkrings-

grenarna varken är oskäligt höga eller oskäligt låga. För en skälighetsprin-

cip inom skadeförsäkringen och en kontroll över denna princips efterlevnad

talar också det förhållandet, att allmänheten för närvarande har mycket

starkt begränsade möjligheter att bedöma skäligheten i det pris, som försäk­

ringsbolagen begär för sina tjänster. Härtill kommer att skadeförsäkringen

i stor utsträckning vänder sig till alla kategorier samhällsmedlemmar och

bär till uppgift att bereda ett nödvändigt skydd mot ekonomiska katastrofer

och olyckor av skilda slag. I stor omfattning kan därför skadeförsäkrings-

verksamheten sägas ha en social natur. Det synes icke rimligt, att inom en

bransch av ifrågavarande karaktär oskäliga priser skall få tillämpas.

Skall konkurrensen ensam garantera en skälig prissättning, kräves först

och främst, anför de sakkunniga vidare, att allmänheten har goda kunska­

per om den vara varom fråga är. Även om — såsom de sakkunniga i annat

sammanhang föreslår — konsumentupplysningen på försäkringsområdet

utbygges, kan det dock befaras att endast en mindre del av allmänheten förvär­

var sådana insikter i försäkringsfrågor, att den äger förutsättningar att tränga

närmare in i problemen. Härtill kommer att en konsumentupplysning, sär­

skilt när det gäller en så rörlig bransch som försäkringsbranschen, kan kom­

ma att släpa efter. Enligt de sakkunnigas uppfattning är förhållandena på

skadeförsäkringsområdet så invecklade och samtidigt så rörliga, alt allmän­

hetens reaktioner icke ger garantier för en skälig premiesättning i skadeför­

säkring. Det ligger i försäkringstagarnas intresse att konkurrensen såsom

premiereglerande faktor på skadeförsäkringsområdet kompletteras med en

speciell skälighetskontroll, utövad av en myndighet — försäkringsinspek-

tionen — som förfogar över bl. a. statistiska, försäkringsmatematiska och

försäkringsjuridiska experter. En skälighetskontroll från en dylik expert­

myndighets sida bör kunna bli av stort värde för försäkringstagarna. Icke

minst synes försäkringsinspektionen böra inrikta sin kontroll på att kon­

kurrensen mellan skadeförsäkringsbolagen ej tager sig sådana uttryck, att

försäljningskostnaderna blir onödigt höga eller sundheten i konkurrensen

eljest äventyras.

Knngl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

Lämpligheten av en av försäkringsinspektionen utövad skälighetskontroll

synes de sakkunniga bestyrkas av erfarenheter från andra områden av för­

säkringsväsendet. De sakkunniga nämner, att sedan genom FL skälighets-

principen lagfästs för livförsäkringsverksamhetens del, försäkringsinspektio-

nens skälighetskontroll uppenbarade orimliga premieförhållanden inom för-

säkringsgrenen barnolycksfallsförsäkring med premieåterbetalning — vil­

ken gren utgör lång personförsäkring och följer livförsäkringsregler. Enligt

en av försäkringsinspektionen gjord sammanställning för åren 1941—1954

uppgick inom nämnda försäkringsgren riskpremierna under perioden till

sammanlagt ca 2 480 000 kronor, medan skadeersättningarna för samma tid

(exklusive läkarvårdsersättning) utgjorde allenast ca 456 000 kronor. Om-

kostnadsdelen av premierna uppgick under perioden till sammanlagt ca

5 254 000 kronor; de i efterhand beräknade faktiska förvaltningskostnaderna

utgjorde ett något högre belopp eller ca 6 125 000 kronor. Det var mot bak­

grunden av dessa förhållanden som försäkringsbolagen i enlighet med för-

säkringsinspektionens önskan nedlade vidare nyteckning inom ifrågavaran­

de försäkringsgren. De sakkunniga vill icke göra gällande, att inom skade­

försäkringen förekommer några motsvarande missförhållanden. De sakkun­

niga anser dock, att ovanstående exempel ger belägg för värdet av en skälig-

hetskontroll från försäkringsinspektionens sida. Anledning synes icke fin­

nas att undantaga skadeförsäkringsområdet som helhet från en dylik kon­

troll.

I nu gällande lag är några former av skadeförsäkringsverksamhet undan­

tagna från de särskilda bestämmelserna angående kontroll över premiesätt­

ningens skälighet. Detta gäller försäkringsverksamhet, som bedrives i ut­

landet, samt sjö- och transportförsäkring, som bedrives här i riket. De sak­

kunniga finner icke skäl att föreslå något upphävande av dessa undantag.

Beträffande verksamhet i utlandet möter det nämligen särskilt stora svå­

righeter att avgöra vad som är en skälig premie. Försäkringsgrenarna sjö-

och transportförsäkring riktar sig huvudsakligen till näringslivet. Dettas

företrädare synes ha goda förutsättningar att själva väl bevaka sina intres­

sen med avseende å premiesättningen i dessa försäkringsgrenar. Antalet

försäkringstagare i dessa grenar är i huvudsak mycket begränsat och grenar­

na bedrives ofta av specialbolag. Verksamheten är starkt internationellt be­

tonad och premiesättningen påverkas av marknadens internationella karak­

tär. Skadereglering m. m. äger ofta rum i utlandet, över huvud taget är sjö-

och transportförsäkringsbranschernas förhållanden starkt kommersiellt

präglade.

De sakkunniga har övervägt att undantaga även vissa andra delar av

skadeförsäkringsfältet från den speciella skälighetskontrollen. De sakkun­

niga anför.

Beträffande industribrandförsäkring och annan industriförsäkring kan

göras gällande, att försäkringstagarna har goda förutsättningar att tillvara­

taga sina intressen ifråga om premierna. Detta torde också i många fall vara

riktigt. Industriförsäkringen utgör emellertid icke på samma sätt som sjö­

försäkringen och transportförsäkringen en skarpt avskiljbar och särpräglad

108

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

109

verksamhet. Den har icke heller samma internationella karaktär som de sist­

nämnda försäkringsgrenarna. Tveksamhet kan också råda om hur man

lämpligen bör draga gränsen mellan industriförsäkring och exempelvis för­

säkring för småföretagare. Så snart företagsenheterna blir mindre, minskas

i realiteten företagens förutsättningar att på egen hand skaffa sig garantier

för premiesättningens skälighet. Småföretagarna inom industri, hantverk och

handel ävensom bl. a. fastighetsägare synes ha minst lika stort intresse som

privatpersoner av att en expertmyndighet utövar en skälighetskontroll inom

de skadeförsäkringsgrenar, varav de är berörda. Enligt de sakkunnigas me­

ning saknas anledning att beröva småföretagare och fastighetsägare m. fl.

det skydd, som en effektiv skälighetskontroll kan innebära för deras del. Då

det är svårt att draga en gräns mellan industriförsäkringar och försäkringar

för mindre företag och en godtyckligt dragen gräns på grund av gjorda erfa­

renheter eller ändrade förhållanden kan behöva ändras, synes det ända-

målsenligaste vara att i enlighet med vad som nu gäller låta FL vara utfor­

mad så, att även industriförsäkringarna omfattas av skälighetsprincipen i

skadeförsäkring. En annan sak är, "att när försäkringsinspektionen utväljer

de områden, inom vilka inspektionen i första hand upptager premiesättning­

ens skälighet till granskning, inspektionen icke torde komma att sysselsätta

sig med storindustrins försäkringsproblem. Det torde emellertid vara av

värde att inspektionen, om särskild anledning därtill uppkommer, icke är

förhindrad att taga upp även storindustrins premier till granskning. De sak­

kunniga stannar således vid att förorda, att det nuvarande undantaget för

verksamhet i utlandet och för sjö- och transportförsäkring icke skall ut­

vidgas till att omfatta jämväl industribrandförsäkring och annan industri­

försäkring eller liknande.

Premiesättningen i skadeförsäkring är enligt de sakkunnigas mening för­

enad med många svårigheter och erbjuder i flera hänseenden större problem

än premiesättning i livförsäkring. Härom anför de sakkunniga följande.

De risker som skadeförsäkringarna täcker är mycket olika. Även inom en

och samma skadeförsäkringsgren är riskförhållandena ofta starkt skiftande.

Ett flertal faktorer inverkar här på ett avgörande sätt. Det försäkrade objek­

tets art, närmare konstruktion, belägenhet och användningssätt m. in. spelar

ofta eu avgörande roll för bestämningen av riskernas storlek och karaktär.

Även sådana faktorer som de ekonomiska konjunkturerna, väderleksförhål­

landena m. m. kan mer eller mindre återverka på utfallet av olika skadeför­

säkringsgrenar. Försäkringarnas innehåll och omfattning kan vidare genom

olika utformning av försäkringsvillkoren varieras på ett mycket betydelse­

fullt sätt. Försäkringsgivarens ekonomiska ansvar är inom skadeförsäkring­

en starkt beroende av försäkringsvillkorens närmare utformning.

Icke minst med hänsvn till de skiftande förhållandena och rikedomen

av riskskiljande och riskpåverkande faktorer möter det stora svårigheter att

få en klar närmare bild av premiesättningen på skadeförsäkringsområdet.

Ännu svårare blir det att få eu välgrundad uppfattning om huruvida de av

skadeförsäkringsbolagen tillämpade premietarifferna kan anses tillfreds­

ställande ur skälighetssynpunkt eller ej. Av betydelse i sammanhanget är att

skadeförsäkringstarifferna i stor utsträckning bygger icke blott på bakom­

liggande statistik utan också på olika slags tekniska erfarenheter och över­

väganden, vilkas principiella riktighet kan vara fullt klar men vilkas kvan­

titativa tyngd kan vara oviss. Det aktuella statistiska material som föielig-

ger hos skadeförsäkringsbolagen torde dessutom otta vara alltför begrän­

sat till omfattningen och i tiden för att verkligt tillförlitliga slutsatser skall

kunna dragas av detsamma. Det förhållandet att tekniken i dagens sam­

Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1961

no

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

hälle befinner sig i snabb utveckling och samtidigt försäkringsformerna

inom skadeförsäkringen undergår många förändringar minskar möjlighe­

terna att få en god statistisk belysning av premiesättningen i skadeförsäk­

ring. Då riskerna ändras, nya försäkringsformer tillskapas, försäkringsvill-

koren moderniseras och ändras och samtidigt innehållet i de konkurrerande

skadeförsäkringsbolagens försäkringar ofta icke är identiskt utan företer

vissa olikheter, torde det i stor utsträckning vara omöjligt att åvägabringa

en skadeförsäkringsstatistik, som på en gång är aktuell och överspänner

så många fall och så lång tid att statistiken ensam kan tjäna såsom under­

lag för premiesättningen. Statistiken måste — på sätt som nu sker — kom­

pletteras med tekniska riskbedömningar, som icke är statistiskt under­

byggda.

Försäkringsinspektionens fortlöpande skälighetsövervakning

Samhällets insyn i skadeförsäkringsbolagens premiesättning är enligt de

sakkunnigas uppfattning för närvarande mycket begränsad och därmed ock­

så möjligheten för samhället att övervaka att premiesättningen inom ifrå­

gavarande sfär av försäkringsväsendet är skälig. Ett undantag utgör den

obligatoriska trafikförsäkringen, beträffande vilken såsom förut nämnts

särskilda bestämmelser rörande bl. a. premierna finnes meddelade dels i

lagen om trafikförsäkring å motorfordon och dels i de av Kungl. Maj :t upp­

ställda villkoren för skadeförsäkringsbolagens trafikförsäkringskoncessio-

ner. De uppgifter angående på förflutna år belöpande premier, skador och

förvaltningskostnader m. m. inom ett antal försäkringsgrenar och riskom­

råden, som skadeförsäkringsbolagen sedan år 1953 redovisat till försäk-

ringsinspektionen jämlikt 282 § FL, ger en mycket grov efterhandsbild av

premieförhållandena på skadeförsäkringsfältet. Såsom förut framhållits er-

hålles genom dessa uppgifter i huvudsak blott en bild av utfallet ifråga­

varande år inom olika skadeförsäkringsgrenar betraktade såsom helheter

men icke någon bild av de betydande premiedifferentieringar mellan olika

riskklasser m. m., som förekommer inom varje gren. Såsom exempel på eu

riskklassindelning nämner de sakkunniga, att inom motorfordonsförsäk-

ringen premierna är mycket olika för lastbilar och personbilar. Ett stort an­

tal skilda riskkategorier med olika premier förekommer. Enligt de sakkun­

nigas uppfattning är tiden nu mogen för att kräva en utförligare löpande

redovisning av skälighetsförhållandena vid premiesättningen. En belysning

i rimlig omfattning av skäligheten av olika tariffer inom skadeförsäkrings-

grenarna synes böra eftersträvas.

Bestämmelserna angående den fortlöpande bevakningen av att premie­

sättningen i skadeförsäkring är skäligt avvägd synes de sakkunniga icke va­

ra fullt entydiga. Försäkringsinspektionens befogenheter i sammanhanget

förefaller nämligen något oklara. Å ena sidan är försäkringsbolagens redo­

visningskyldighet i förhållande till försäkringsinspektionen i lagrummet be­

gränsad till att omfatta en redogörelse för den metod som använts för bola­

gens egen övervakning av premiesättningen och för erfarenheter av övervak­

ningen. Det synes icke förutsatt, att försäkringsinspektionen skall äga med­

dela bindande anvisningar till skadeförsäkringsbolagen rörande redovis­

in

ningens innehåll. Å andra sidan torde 283 § FL ge uttryck för principen att

försäkringsinspektionen städse skall äga få de upplysningar angående för­

säkringsbolagens verksamhet, som inspektionen finner erforderliga.

Visserligen brukar överläggningar äga rum mellan försäkringsinspek­

tionen och försäkringsbolagen, innan mera vidlyftigt statistiskt eller annat

material av inspektionen inhämtas från bolagen, och enighet brukar kunna

uppnås om vilka uppgifter som skall lämnas. Det skulle dock icke vara

tillfredsställande ur försäkringstagarsynpunkt, om inspektionen icke skulle

ha avgörandet i sin hand när det gäller att bestämma omfattningen av de

uppgifter, som försäkringsbolagen skall lämna för den fortlöpande kon­

trollen över premiesättningens skälighet. De sakkunniga föreslår därför,

att 282 § 2 mom. första stycket sista punkten FL ersättes av en bestäm­

melse av innehåll att det åligger styrelsen och verkställande direktören att

å tid och enligt formulär som försäkringsinspektionen bestämmer, till in­

spektionen insända uppgifter till belysning av bolagets premiesättning. De

sakkunniga förutsätter såsom något självklart, att försäkringsinspektionen

jämväl i fortsättningen samråder med försäkringsbolagen, innan vidlyf­

tigare uppgifter infordras, och att tillbörlig hänsyn tages till bolagens möj­

ligheter att utan orimlig omgång framtaga uppgifter av olika slag. Det sy­

nes icke uteslutet, att införandet av elektroniska databehandlingsmaskiner

kan göra det lättare för försäkringsbolagen än förut att tillhandahålla sta­

tistiskt material av intresse i sammanhanget.

Försäkringsinspektionens fortlöpande övervakning av premiesättningens

skälighet torde böra inriktas på såväl riskdelen av premien som omkost-

nadsdelen av densamma. För omkostnadskontrollen erfordras bl. a. upp­

gifter om försäkringsbolagens faktiska förvaltningskostnader av olika slag.

Uppmärksamheten måste vara inriktad på frågeställningen, huruvida bo­

lagen tillvaratager föreliggande möjligheter att rationalisera och förbilliga

förvaltningen.

Anmälan om premieändringar

Även om försäkringsbolagens fortlöpande uppgifter till belysning av pre­

miesättningens skälighet göres mera innehållsrika, anser de sakkunniga dock

en efterhandsrapportering av ifrågavarande slag icke vara till fyllest när det

gäller ett så skiftande och rörligt område som skadeförsäkringsfältet. Den

statistik som tillhandahålles försäkringsinspektionen är icke den enda grund,

varpå skadeförsäkringsbolagen bygger vid sin premiesättning. Flera skäl

synes de sakkunniga tala för att skyldighet hör åläggas försäkringsbolagen

att i lämplig omfattning underrätta försäkringsinspektionen innan de före­

tager premieändringar på skadeförsäkringsområdet och alt därvid delgiva

inspektionen en sammanfattning av allt det material och alla de överväganden

av teknisk eller annan art, varpå de avsedda premieändringarna bygger. De

sakkunniga anser däremot icke lämpligt att kräva att inspektionen skall

godkänna premieändringarna. Konstruktionen alt försäkringsinspektionen

dels har en fortlöpande premieövervakning och dels får tillgång till förelig­

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

112

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

gande material och överväganden vid premieändringar har i dag sin motsva­

righet på livförsäkringsområdet.

De sakkunniga understryker, att i förarbetena till försäkringsrörelselag­

stiftningen i flera sammanhang uttryck givits åt uppfattningen, att försäk­

ringsbolagens rörelse bör bedrivas under full insyn från det allmänna. Det

ligger i försäkringstagarnas intresse, att försäkringsinspektionen har en klar

och fullständig bild av bolagens och bolagssammanslutningarnas verksam­

het. En full insyn i försäkringsbolagens förhållanden är en förutsättning för

att försäkringsinspektionen skall kunna på ett tillförlitligt och effektivt sätt

utöva sin i försäkringstagarintressets tjänst stående tillsynsverksamhet.

Försäkringsinspektionens centrala ställning såsom statligt remissorgan i

alla frågor, som rör det enskilda försäkringsväsendet, synes också tala för

en ökad insyn. En lagändring av innehåll att i den omfattning försäkrings­

inspektionen bestämmer skadeförsäkringsbolagen skall vara skyldiga att

innan beslut fattas om ändring av premiesats delgiva inspektionen den

avsedda ändringen samt en sammanfattning av det material och de över­

väganden, varpå premieändringen bygger, synes stå helt i överensstäm­

melse med tanken att försäkringsinspektionen bör äga en så fullständig

kunskap om försäkringsbolagens förhållanden att dessa kan sägas vara

fullt genomlysta. Att på ett så viktigt område som premiesättningens för­

säkringsinspektionen för närvarande har en starkt begränsad kännedom

om skadeförsäkringens förhållanden och om det material och de över­

väganden, varpå bolagen bygger, synes vara en brist, som bör avhjälpas.

Skälighetsprincipen på skadeförsäkringens område är ett ytterligare skäl

för att ålägga skadeförsäkringsbolagen att underrätta försäkringsinspek­

tionen rörande avsedda premieförändringar och rörande det material och

de överväganden, varpå de tilltänkta ändringarna bygger. Garantier för att

principen följes föreligger nämligen icke med mindre försäkringsinspek­

tionen får erforderliga kontrollmöjligheter. För inspektionens tillsyn över

skälighetsprincipens efterlevnad på skadeförsäkringsområdet skulle otvivel­

aktigt en underrättelseskyldighet av nyss angivet slag vara av värde. Här­

igenom skulle försäkringsinspektionen tillföras behövlig, mera ingående

kunskap om skadeförsäkringsbolagens premiesättningspolitik. Samtidigt

skulle möjlighet öppnas för inspektionen att upptaga premiefrågor till

diskussion med skadeförsäkringsbolagen, innan premierna i fråga blivit

slutligt fastställda och genomförda. De sakkunniga finner sannolikt, att

inspektionens faktiska möjligheter att inverka på premiesättningen därige­

nom skulle ökas, vilket måste anses vara värdefullt för försäkringstagarna.

Erfarenheter från livförsäkringsområdet ger belägg för att överläggningar på

ett förberedande stadium mellan försäkringsinspektionen och försäkrings­

bolagen i bl. a. premiefrågor kan vara av betydelse ur försäkringstagarsyn-

punkl. Därest en premieändring på vissa punkter framstår såsom mindre

välmotiverad, torde det vara lättare för försäkringsinspektionen att för­

handlingsvägen få jämkningar till stånd, därest överläggningarna i ämnet

kan upptagas, innan ändringarna blivit genomförda. Sedan en premieför­

113

ändring faktiskt kommit till stånd, de nya tarifferna tryckts, fältmännen

informerats i ämnet m. m., måste det vara svårare att förhandlingsvägen

åstadkomma jämkningar.. Framhållas kan visserligen, att försäkringsin-

spektionen icke är hänvisad uteslutande till att förhandla med försäkrings­

bolagen i premiefrågorna. Inspektionen har möjlighet att ingripa mot bo­

lagen med stöd av 288 § FL. Givet är, att denna väg står öppen i alla så­

dana fall, där det är uppenbart att ett försäkringsbolag genom sin premie­

sättning kränkt skälighetsprincipen i skadeförsäkring. Det kan emellertid

finnas fall, där det föreliggande materialet icke ger fullt klart belägg för

att ett brott mot skälighetsprincipen föreligger, men där premiesättningens

skälighet dock i alla händelser kan ifrågasättas. I sådana fall torde i all­

mänhet ett föreläggande vara uteslutet men torde ofta resultat kunna vin­

nas genom förhandlingar och överläggningar med vederbörande försäk­

ringsbolag. Med tanke på sistnämnda fall torde det för bevakningen av

försäkringstagarintresset vara ändamålsenligt, att försäkringsinspektionen

beredes tillfälle att upptaga överläggningar med bolagen rörande avsedda

premieändringar, innan ändringarna blivit genomförda.

Avsikten är icke att varenda tariffändring på skadeförsäkringsområdet

skall anmälas för försäkringsinspektionen. Ett mycket stort antal premie­

tariffer är så speciella och har så föga allmänt intresse för försäkrings­

tagarna att anledning icke torde finnas för inspektionen att närmare be­

fatta sig med desamma. Det torde böra läggas i försäkringsinspektionens

egen hand att för skadeförsäkringens del bestämma de försäkringsgrenar

och de risktyper och riskklasser inom de olika grenarna, beträffande vilka

premieändringar jämte sammanfattning av bakomliggande material skall

av försäkringsbolagen anmälas till inspektionen. Härigenom får försäk­

ringsinspektionen möjlighet att i första hand inrikta sin övervakning på

sådana försäkringstyper, som ur försäkringstagarsynpunkt är av mest all­

mänt intresse. Försäkringsinspektionen får också tillfälle att avväga an­

mälningsskyldighetens omfattning till inspektionens resurser i fråga om

personal m. m. Det ligger i sakens natur att försäkringsbolagen icke bör

åläggas att lämna uppgifter, som inspektionen saknar resurser att utnyttja.

De sakkunniga föreslår således, att underrättelseskyldighet varom här är

fråga skall för försäkringsbolagen föreligga i den omfattning försäkrings­

inspektionen bestämmer.

Redan nyssnämnda begränsning av underrättelseskyldigheten kommer

att medföra, att densamma icke behöver bli betungande för skadeförsäk-

ringsbolagen. När det gäller att bedöma den belastning, som skyldigheten

i fråga åsamkar bolagen, måste man dessutom hålla i minnet att det icke

är meningen att annat eller mer material skall presenteras för försäkrings­

inspektionen än som presenterats för bolagsledningen, när denna prelimi­

närt fattat beslut om premieändringen. Intet hinder möter mot att den

tjänsteman, som föredragit premieändringsfrågorna för bolagsledningen, gör

ungefär samma föredragning för inspektionen. En sådan presentation jäm­

väl för inspektionen kan icke bli tidsödande. För sådana bolag, som samar-

S

Iiihang till riksdagens protokoll 1961. 1 samt. Nr 171

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

114

Kungi. Maj.ts proposition nr 171 år 1961

betar i tarifföreningar, kräver en anmälan ännu mindre arbete. Här kan de

enskilda bolagen ge sin anmälan formen av hänvisning till en anmälan, som

tarifföreningen gjort till inspektionen för samtliga berörda bolags räkning.

Det ligger i sakens natur att de överläggningar och förhandlingar med be­

rörda skadeförsäkringsbolag, som försäkringsinspektionen kan finna skäl

upptaga i anledning av gjorda anmälningar om avsedda premieändringar,

kan taga viss tid i anspråk för bolagsledningarna. Detta merarbete för bola­

gen kan emellertid icke bli särskilt betungande. Det är en oundviklig följd

av att en skälighetsprincip införts på skadeförsäkringens område. Det kan

nämligen ur försäkringstagarsynpunkt icke i längden accepteras att försäk­

ringsbolagen ensamma förfogar över viktigt material, som utgör grundval

för premiesättningen i skadeförsäkring. Skall garantier finnas för att skä-

lighetsprincipen på skadeförsäkringsområdet är en realitet, synes det nöd­

vändigt att försäkringsinspektionen i egenskap av sakkunnig företrädare

för försäkringstagarintresset i erforderlig omfattning får del av det för

bolagens premiesättning avgörande materialet och möjlighet att bedöma de

slutsatser, bolagen dragit av samma material, samt därefter har tillfälle att

framföra sina synpunkter beträffande premieändringarna. En dylik ord­

ning ligger i försäkringstagarnas intresse.

I enlighet med det anförda föreslår de sakkunniga, att i 282 § 2 mom. FL

såsom ett andra stycke intages en bestämmelse av innehåll att i den omfatt­

ning försäkringsinspektionen bestämmer det åligger styrelsen och verkstäl­

lande direktören i försäkringsbolag som meddelar försäkring av annat slag

än livförsäkring och därmed jämställd personförsäkring att innan beslut

fattas om ändring av premiesats meddela inspektionen den avsedda ändring­

en samt en sammanfattning av det material och de överväganden, varpå pre­

mieändringen bygger. Närmare tillämpningsföreskrifter bör kunna utfärdas

av försäkringsinspektionen. Inspektionen bör exempelvis kunna kräva, att

försäkringsbolaget i sitt meddelande till inspektionen redovisar riskpremien

och det material, som ligger bakom riskpremiebestämningen, för sig samt

omkostnadstillägget och det material, som ligger till grund för detta tillägg,

för sig.

Ä terbäringsfrågan

På livförsäkringens område anses skälighetsprincipen kräva, att i stort

sett allt uppkommande överskott, som icke erfordras för i första hand veder­

börande bolags konsolidering, skall återbäras till försäkringstagarna och

fördelas mellan dessa på skäligt sätt. Återbäringen betraktas såsom en ef-

terhandskorrigering av premien, som föranledes av de tämligen stora sä­

kerhetsmarginaler, som av soliditetsskäl är inlagda i livförsäkringspremi­

erna. För närvarande är i princip alla livförsäkringar förenade med rätt

till återbäring.

På skadeförsäkringens område är förhållandena i viktiga avseenden olika

mot vad fallet är vid livförsäkringar av de typer, som vid tillkomsten av

1948 års lag fullkomligt dominerade livförsäkringsmarknaden. Livförsäk­

115

ringar av ifrågavarande slag är regelmässigt förenade med sparande och är

vanligen tecknade för mycket långa tidsperioder, ofta flera decennier, och

avtalen är utformade på sådant sätt, att möjlighet icke finnes att ändra

premierna under avtalstiden. Då sålunda premierna för löpande livförsäk­

ringar är på förhand fixerade ofta för årtionden framåt i tiden och icke

kan höjas vid ett ofördelaktigt utfall av livförsäkringsrörelsen, blir det ur

soliditetssynpunkt nödvändigt att inlägga betydande säkerhetstillägg i pre­

mierna. Ur skälighetssynpunkl blir det då också nödvändigt att kräva, att

om det faktiska utfallet av livförsäkringsrörelsen blir bättre än vad som

motsvarar de med hänsyn till långtidsaspekten i överkant tilltagna premi­

erna, det uppkomna överskottet återbetalas till försäkringstagarna eller till­

godoföres dessa i annan form. På skadeförsäkringens område är däremot

premierna vanligen icke fixerade för långa tider framåt. I mycket stor ut­

sträckning är skadeförsäkringsavtalen ingångna för allenast ett år i sänder.

Även i de fall, där skadeförsäkringsavtalen är tecknade för längre tid,

exempelvis tio år, har försäkringsbolagen i mycket stor utsträckning möj­

lighet att i fall av behov genomföra premieändringar. Skadeförsäkringsav­

talen är nämligen ofta utformade på det sättet, att av försäkringsbolagen

beslutade ändringar i premietarifferna kan slå igenom och bli tillämpliga

även på löpande försäkringsavtal. Premierna är således mera rörliga inom

skadeförsäkringen än inom livförsäkringen. Med hänsyn härtill föreligger

det icke på skadeförsäkringens område samma behov som på livförsäk­

ringsområdet av att inlägga starka säkerhetstillägg i premierna. Skadeför-

säkringsbolagen behöver regelmässigt icke vid sin premiesättning räkna

med risker för kostnadshöjningar, som ligger långt framåt i tiden, utan kan

mera anpassa sig till det aktuella läget. Från nu angivna synpunkter har

skadeförsäkringsbolagen bättre förutsättningar än livförsäkringsbolagen att

genomföra en premiesättning, som vid varje tidpunkt är skälig. Behovet av

det efterhandskorrigeringsinstrument, som återbäringsinstitutet utgör, bör

därför icke vara lika starkt på skadeförsäkringsfältet som på det ovan be­

handlade livförsäkringsområdet.

Ett annat förhållande, som talar emot ett generellt krav på återbäring

inom skadeförsäkring, är att skadeförsäkringsavtalen regelmässigt är me­

ra rörliga än livförsäkringsavtalen. Läget är icke blott det, att avtal om

skadeförsäkring i regel är ingångna för kortare tid än livförsäkringsavtal.

Även där skadeförsäkringsavtalen upprepade gånger förnyas, är de dock i

allmänhet icke stabila. Innehållet i skadeförsäkringsavtalen ändras i betyd­

ligt större utsträckning än innehållet i livförsäkringsavtalen. Försäkrings­

summorna i skadeförsäkring ändras mycket ofta, de försäkrade objekten

utbytes mot andra eller kommer av annan anledning att tillhöra växlande

riskklasser under försäkringstidens lopp, de risker som täckes genom av­

talen undergår ofta stora förändringar, försäkringsvillkoren ändras, nya

försäkringsformer tillskapas o. s. v. Bland annat alla dessa förhållanden i

förening med den rikt differentierade premiesättningen måste inom skade­

försäkringen i allmänhet göra det tekniskt sett svårt att vid uppkomman­

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

116

Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1961

de överskott på rörelsen räkna fram vad som skulle vara en skälig åter­

bäring till olika försäkringstagare. Förhållandena är härutinnan betydligt

enklare på livförsäkringsområdet, där avtalen är mera stabila och antalet

faktorer, som inverkar på premiesättningen och på återbäringsberäkning-

en, är färre.

Vid bedömande av vad skäligheten kräver i fråga om återbärande av

överskott på skadeförsäkringsrörelse måste hänsyn givetvis tagas till veder­

börande försäkringsbolags behov av konsolidering. En omständighet, som

i detta sammanhang är av intresse, är att årsresultaten av försäkringsrö­

relsen är myckel mera ojämna i en del skadeförsäkringsgrenar än inom liv­

försäkringen. Vissa skadeförsäkringsgrenar anses dessutom innesluta sär­

skilda katastrofrisker, vilka måste slås ut på premierna under ett stort antal

år. Under sådana förhållanden kan det möta svårigheter att avgöra, huruvida

behov av ytterligare konsolidering föreligger vid en viss given tidpunkt eller

huruvida skäligheten kräver, att uppkommet överskott helt eller delvis i en

eller annan form återbäres till försäkringstagarna. För aktiebolagens del kan

det också möta svårighet att avgöra vilka utdelningskrav aktieägarna rim­

ligen bör kunna ställa. En skälig vinst bör aktieägarna givetvis vid ett nor­

malt utfall av rörelsen ha rätt att uttaga.

En ytterligare omständighet, som är av betydelse när man skall taga ställ­

ning till frågan om införande av återbäring jämväl på skadeförsäkringsom-

rådet, är att de premier, som försäkringstagaren erlägger vid skadeförsäk­

ring, ofta är betydligt mindre än livförsäkringspremier. Skadeförsäkrings-

premierna kan vara så små, att det ter sig orimligt att lägga ner kostnader

på framräkning och distribution av den obetydliga återbäring, som man i

bästa fall kan tänka sig. I detta sammanhang bör dock påpekas, att i be­

greppet återbäring icke ligger, att återbäringsbeloppet utbetalas årligen.

Möjlighet finnes att utbetala återbäring exempelvis vart femte år eller först

när försäkringstagaren upphör med försäkring hos försäkringsbolaget. Här­

igenom kan de med en återbäring förenade administrationskostnaderna

minskas.

Enligt de sakkunnigas uppfattning är förhållandena på skadeförsäkrings-

området sådana, att i stor utsträckning skälighetsprincipen bör kunna för­

verkligas utan några återbäringssystem. En förutsättning härför är dock,

att premietarifferna med lämpliga tidsmellanrum överses och justeras un­

der beaktande av gjorda statistiska och andra erfarenheter. I den mån pre­

miejusteringar icke kan göras eller icke göres, måste behovet ur skälighets-

synpunkt av den efterhandskorrigering, som återbäringen utgör, bli större

än eljest. Även vid vissa typer av skadeförsäkring, där premiejusteringar

med lämpliga tidsmellanrum företages, kan förhållandena vara sådana, alt

en ytterligare premiekorrigering genom återbäring framstår såsom påkallad

ur skälighetssynpunkt. Det senast sagda torde närmast kunna bli aktuellt

beträffande skadeförsäkringsgrenar, i vilka försäkringstagarnas premier

brukar uppgå till förhållandevis höga belopp och där dessutom förhållan­

dena är sådana, att det är tekniskt möjligt och ur kostnadssynpunkt rimligt

att genomföra den finjustering i efterhand av premiesättningen, som en åter­

bäring innebär.

Principen bör enligt de sakkunniga vara, att återbäring skall förekomma

1 den utsträckning som är påkallad ur skälighetssynpunkt. Denna princip bör

komma till uttryck i FL. I enlighet härmed föreslår de sakkunniga att i 2G3 §

2 mom. upptages en bestämmelse härom. De sakkunniga understryker, att

någon millimeterrättvisa icke bör krävas och att hänsyn bör tagas till bl. a.

praktiska synpunkter. De praktiska synpunkterna står icke i strid med skä-

lighetsprincipen. Det kan nämligen icke, även när frågan ses ur försäk-

ringstagarsynpunkt, anses skäligt att en återbäringsmekanism införes, som

är orimligt kostnadskrävande. Enligt de sakkunnigas mening föreligger

skäl, att såväl försäkringsbolagen som försäkringsinspektionen ägnar upp­

märksamhet åt återbäringsfrågan på skadeförsäkringsområdet. I samband

med studiet av premiesättningen torde både bolagen och inspektionen böra

för olika försäkringstyper närmare undersöka behovet och den praktiska

genomförbarheten av en återbäring såsom garanti för skälighetskravets rea­

liserande. Försäkringsinspektionen bör givetvis kunna från försäkringsbo­

lagen infordra uppgifter till belysning av återbäringsfrågorna på olika ska-

deförsäkringsfält, som beröres av skälighetsprincipen.

Sparsamhetskrav

I samband med införandet av skälighetsprincipen på livförsäkringsområ­

det framhölls, erinrar de sakkunniga, att ifrågavarande princip i praktiken

bl. a. kommer alt innebära krav på att vederbörande försäkringsbolag skall

iakttaga sparsamhet med avseende å sina omkostnader. Jämväl på skadeför­

säkringsområdet måste med hänsyn till försäkringstagarnas intressen krav

ställas på sparsamhet i förvaltningen. Vikten av detta krav belyses av det

förhållandet, att omkostnaderna inom skadeförsäkringen i mycket stor ut­

sträckning uppgår till 30 å 40 % av de erlagda premierna. De sakkunniga

anser det ligga i sakens natur, att förvaltningskostnaderna icke kan vara de­

samma i alla skadeförsäkringsgrenar och att även inom en och samma för-

säkringsgren stora skiljaktigheter med avseende å omkostnaderna kan före­

komma vid olika typer av försäkringar. Även försäkringssummans storlek

spelar en roll för omkostnadernas relativa tyngd i förhållande till premien.

Med hänsyn till förekomsten av förvaltningsutgifter av styckekostnadstyp

blir förvaltningskostnaderna proportionellt sett högre vid försäkringar med

små riskpremier än vid försäkringar med högre riskpremie. De sakkunniga

riktar uppmärksamheten på att om en viss förvaltningskostnad sättes i re­

lation till den sammanlagda premien å en viss försäkringsstock, förvaltnings­

kostnaden blir procentuellt högre vid en låg premiesats än vid eu hög sådan.

De sakkunniga understryker, att försäkringsbolagen i alla sammanhang

måste lägga sig vinn om att hålla sina omkostnader nere, naturligtvis under

tillbörligt beaktande av de olika branschernas skiftande förhållanden. Redan

de nuvarande bestämmelserna i FL angående skälighetsprincipen i skade­

försäkring ger ett direkt uttryck för sparsamhetskravet. Lagtexten angiver

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

117

118

nämligen, att premiesättningen skall vara skäligt avvägd med hänsyn till

bl. a. nödiga omkostnader för försäkringen. Såsom nedan kommer att be­

röras finner de sakkunniga det lämpligt, att sparsamhetskravet jämväl i ett

annat sammanhang kommer till direkt uttryck i lagtexten.

Sanktionsbestämmelsernas utformning m. m.

I 288 § FL angives i vilka fall och under vilka former ingripande kan ske

mot försäkringsbolag med stöd av FL. Lagrummet behandlar icke den un­

derhandlande verksamhet, som försäkringsinspektionen kan utöva för att

främja en sund utveckling av försäkringsväsendet, utan handlar om de

sanktioner som står till försäkringsinpektionens och Kungl. Maj:ts förfo­

gande, där anledning till direkt anmärkning av ena eller andra slaget gent­

emot försäkringsbolag föreligger. Vad angår missförhållanden av mindre

allvarlig art förutsättes, att försäkringsinspektionen — där icke ett form­

löst påpekande under hand anses till fyllest — meddelar de erinringar som

inspektionen finner påkallade. För mera allvarliga fall är sanktionen i förs­

ta hand föreläggande för vederbörande bolag eller bolagsstyrelse att inom

viss tid vidtaga de åtgärder som prövas påkallade. De fall, som skall för­

anleda föreläggande, är uppräknade i 2 mom. av lagrummet. Med anled­

ning av i första hand skälighetsprincipen på skadeförsäkringsområdet fin­

ner de sakkunniga lämpligt, att katalogen över föreläggandeanledningar

kompletteras med dels det fallet att försäkringsbolag icke iakttager tillbörlig

sparsamhet i fråga om omkostnaderna för rörelsen och dels det fallet att det

sätt, varpå premierna bestämmes, giver skälig anledning till anmärkning.

Skälighetsprincipen är av en så stor betydelse, att densamma synes böra

direkt avspegla sig i 288 § FL. Det synes icke lämpligt, att brott mot skälig­

hetsprincipen i skadeförsäkring och slöseri i fråga om förvaltningskostna­

derna blott skall falla under en ospecificerad, allmänt supplerande punkt an­

gående föreläggande när eljest allvarlig anmärkning mot försäkringsbolags

verksamhet föreligger.

Till stöd för en supplering av FL:s sanktionsbestämmelser på sätt nyss

förordats talar också den omständigheten, att den nuvarande lagen om tra­

fikförsäkring å motorfordon särskilt omnämner nyss angivna fall vid tra-

fikförsäkringslagens uppräkning (8 §) av de fall, i vilka försäkringsinspek­

tionen enligt ifrågavarande lag har att göra anmälan till Kungl. Maj :t i och

för eventuellt föreläggande eller koncessionsåterkallelse. Ifrågavarande spe-

cialbestämmelser i trafikförsäkringslagen bör ses mot den bakgrunden, att

trafikförsäkringslagstiftningen tillkom innan bl. a. skälighetsprincipen in­

förts i den allmänna försäkringsrörelselagstiftningen. De sakkunniga fram­

håller, att om FL ändras på sätt de sakkunniga förordat i betänkandet,

möjlighet kan yppa sig att låta vissa specialbestämmelser rörande trafik­

försäkring å motorfordon utgå. Detta kan bl. a. bli fallet med de nuvarande

särskilda bestämmelserna i trafikförsäkringslagen angående premieanmälan

till inspektionen och angående ingripande mot trafikförsäkringsanstalt i

vissa fall.

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

119

Förbilligande genom kollektiva anordningar

I samband med frågan angående omkostnaderna inom skadeförsäkringen,

riktar de sakkunniga uppmärksamheten på de möjligheter att minska för­

valtningskostnaderna på skadeförsäkringsområdet, som kollektiva anord­

ningar av olika slag erbjuder. Ur förvaltningskostnadssynpunkt är det en

fördel, om flera försäkringar kan sammanföras till en förvaltningsenhet.

På skadeförsäkringens område har försäkringsbolagen redan genomfört om­

kostnadsbesparingar genom att för enskilda försäkringstagare sammanföra

ett flertal olika försäkringsformer i gemensamma försäkringsbrev avseende

hemförsäkring, villaägarförsäkring o. s. v. Ytterligare förbilliganden kan

emellertid åstadkommas, därest skadeförsäkringsholagen i större utsträck­

ning än hittills på sitt program upptager kollektiva försäkringar omfat­

tande ett flertal — helst ett stort antal — försäkringstagare. I den mån

skadeförsäkringar för ett flertal intressenter kan sammanföras till gemen­

sam behandling, skapas förutsättningar för sänkningar av kostnaderna för

såväl anskaffning som löpande förvaltning av de berörda försäkringarna.

Erfarenheterna från grupplivförsäkringen och från förekommande kollektiva

olycksfallsförsäkringar ger belägg för att väsentliga besparingar kan göras

genom kollektiva anordningar. På sakförsäkringens område möter i vissa av­

seenden större svårigheter att ordna kollektiva försäkringar än på person-

försäkringsområdet. Möjligheter finnes dock. I ett begränsat antal fall har

redan kollektiva sakförsäkringar kommit till stånd. Erfarenheterna av dessa

pekar entydigt i den riktningen att på denna väg försäkringstagarna kan

göra icke oväsentliga besparingar. Ur rationaliserings- och kostnadssynpunk­

ter och därigenom från försäkringstagarsynpunkt synes det de sakkunniga

angeläget, att såväl försäkringsbolagen som intressegrupper av olika slag på

försäkringstagarsidan i positiv anda närmare undersöker möjligheterna att

sänka förvaltningskostnaderna inom svensk skadeförsäkring genom ökad

användning av kollektiva försäkringsanordningar.

Sekretessfrågor

I samband med tillkomsten av 1950 års ändringar av FL framhölls av fö­

redragande departementschefen att en obegränsad publicitet i fråga om det

statislikmaterial, som inkommer till försäkringsinspektionen i anledning av

skälighetsprincipen på skadeförsäkringsområdet, är ägnad att motverka en

från allmän synpunkt önskvärd utveckling av skadestatistiken. De sakkkun-

niga understryker för sin del, att principen bör vara att alla de statistiska

och andra uppgifter, som försäkringsbolagen inlämnar till inspektionen, är

offentliga. Vid en utvidgning av försäkringsbolagens uppgiftsskyldighet i

enlighet med vad de sakkunniga förordat aktualiseras emellertid en sekre-

tessbeläggning av vissa till inspektionen inkommande handlingar. Det ligger

i sakens natur, att meddelanden från försäkringsbolagen rörande avsedda

premieändringar icke bör vara offentliga, innan ändringarna genomförts av

bolagen. Även härutöver kan det visa sig befogat att införa ett sekretess­

skydd för handlingar, som bolagen ingiver till försäkringsinspektionen. De

Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1961

sakkunniga föreslår — under hänvisning till 21 § lagen den 28 maj 1937 om

inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar — att försäk-

ringsinspektionen får Kungl. Maj :ts uppdrag att —- för såväl skadeförsäk-

ringsområdet som livförsäkringsområdet — efter överläggningar med före­

trädare för försäkringsbolagen överväga i vad mån sekretessbestämmelser

på området är oundgängligen erforderliga och, om så finnes vara fallet,

därefter utarbeta förslag till sådana bestämmelser.

Remissyttrandena

I remissyttrandena möter de sakkunnigas förslag att bestämmelserna an­

gående skadeförsäkring i FL fortfarande skall bygga på soliditeis-

principen inga invändningar.

Av de sakkunniga framförda förslag till en skärpning av skälig­

hets kontrollen föranleder däremot åtskilliga kritiska anmärkningar

.särskilt rörande förslaget om för handsanmälan av premieänd­

ringar, som allmänt avstyrkes. Även i fråga om övriga förslag är inställ­

ningen hos remissorganen genomgående negativ; försäkringsinspektionen

ställer sig dock positiv till den föreslagna bestämmelsen om uppgift s-

skyldighet till belysning av premiesältningen.

Försäkringsinspektionen understryker att det i första hand är försäkrings­

bolagens företagsledningar, som bär ansvaret för att bolagen såväl då det

gäller vidmakthållandet av ekonomisk soliditet som även med avseende å

övriga planeringar och bedömningar sköts på ett fullgott sätt. Det ter sig

därför helt naturligt att, såsom skett i den nuvarande lagstiftningen, det

primära ansvaret för skälighetsprincipens upprätthållande lägges på försäk-

lingsgivarna själva. Inspektionen anser att det ej finns anledning att göra

någon ändring i detta förhållande. Detta torde enligt inspektionen ej heller

ha avsetts av de sakkunniga.

Enligt försäkringsinspektionens mening bör skälighetsövervakningen

alltjämt ha sin tyngdpunkt på efterkontrollen. Angående kontrollens inrikt­

ning anför inspektionen.

Kontrollen bör avse inte endast bedömningar av riskpremier — d. v. s.

den del av premierna som är avsedd att svara mot försäkringsrisken -—

och relationen mellan riskpremier och tariffpremier. Lika viktigt är, att in­

spektionen gör sig förtrogen med omkostnadssidan, såväl vad avser kost­

nadsfördelningen mellan skilda försäkringsgrenar som den allmänna kost­

nadsnivån. Självfallet kan inspektionens kontroll ej göras lika ingående

över hela fältet. Särskild omsorg bör ägnas sådana försäkringsområden, som

avser stora grupper av fysiska personer och där premiebeloppen är så stora

att de betyder mycket för försäkringstagarens ekonomi. En sådan koncent­

ration synes också utredningen ha tänkt sig. Inom dessa områden bör in­

spektionen göra sig förtrogen med föreliggande primärmaterial och de över­

väganden, som därifrån lett fram till tariffpremierna. Men inspektionen bör

också kunna ta del av det nya erfarenhetsmaterial, som årligen kommer

fram, °.ch de. bedömningar och slutsatser, som detta ger anledning till från

försäkringsgivarnas sida. Genom arrangemang av denna art skulle inspek­

tionen förvärva full inblick i premiesättningens problematik och den tolk­

ning, som skälighetsbegreppet ges av försäkringsgivarna i den praktiska

120

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

121

tillämpningen. I mån det framkommande nya erfarenhetsmaterialet ger an­

ledning till premieändringar skulle inspektionen också på ett förberedande

stadium vara förtrogen med drivkraften härtill; skulle behov av premieänd­

ringar avslöjas som icke blir tillgodosedda, får inspektionen tillfälle alt ta

upp saken till överläggning med försäkringsgivarna. Inspektionens efter-

kontroll av premierna skulle således i ett dylikt fall bli naturligt utbyggd

på ett sätt som gör det möjligt att på särskilt viktiga områden följa och vär­

dera den aktuella premieutvecklingen och även, där så krävs, inverka på

denna utveckling. En sådan metodik är överlägsen den »förkontroll» av

premierna som de sakkunniga tänkt sig.

Försäkringsinspektionen lämnar också vissa uppgifter angående sin nu­

varande verksamhet på förevarande område.

Såsom närmare redogjorts för i betänkandet har försäkringsinspektionen

med stöd av den nuvarande lagstiftningen begärt vissa uppgifter av bolagen,

avsedda att belysa premiernas skälighet. Sammanställningar av uppgifterna

har publicerats i Enskilda Försäkringsanstalter. De möjliggör emellertid en­

dast en överslagsmässig bedömning för olika grenar av verksamheten, vilka

var och en kan innehålla en mångfald olika riskklasser eller försäkringsty-

per. För att få bättre förtrogenhet med premiesättningen har inspektionen

därför slagit in på den vägen att göra olika grenar till föremål för specialstu­

dier. Sådana specialstudier har påbörjats inom ett par verksamhetsgrenar. De

har baserats på uppgifter, som inspektionen för ändamålet begärt av berörda

bolag eller, vad avser bolag anslutna till tarifföreningar, av föreningarna. Un­

dersökningarna har delvis försvårats genom obenägenhet hos tarifföreningar-

na att tillhandagå inspektionen med alla önskade data. Inspektionen åter­

kommer till denna fråga i det följande. I anslutning till undersökningarna

har också premiefrågor i viss utsträckning diskuterats med tarifföreningar-

na och utanför stående bolag.

Inspektionen betonar att den frivilliga försäkringsverksamheten, även om

den fyller en viktig social funktion, dock är en rörelse, som måste bära sig

ekonomiskt. Dess särställning i förhållande till varuhandeln betingas av att

man ej får »varan» i sin hand vid köpet utan att denna i stället har karaktären

av en garantiutfästelse för en viss framtida situation, som — såvitt avser

skadeförsäkring och annan ren riskförsäkring — kanske aldrig kommer att

inträffa. Möjligheterna för allmänheten att bedöma relationen mellan pris

och valuta blir härigenom ännu mer begränsade än inom varuhandeln. Detta

förhållande är det väsentliga motivet för skälighetsprincipen och den stat­

liga tillsynen i detta hänseende. Inspektionen fortsätter.

Liksom inom varuhandeln spelar konkurrensen en betydande roll för att

hålla försäkringspremierna nere. Särskilt under senare år har det varit en

mycket hård premiekonkurrens på flertalet områden inom skadeförsäkring­

en och denna har otvivelaktigt verksamt bidragit till rationaliseringar och

premiesänkningar inom bolagen, över huvud laget har konkurrensen innebu­

rit en ojämförligt hårdare press på premierna än skälighetsövervakningen.

Konkurrensen torde också vara mera intensiv i vårt land än i flera andra län­

der, främst beroende på förekomsten av ett antal särskilt konkurrensvilliga

företag, men också bl. a. på att man medvetet söker undvika att låta tillsynen

hämma sund konkurrens.

Emellertid föreligger dock konkurrenshinder av många olika slag. Det be­

ror inte endast och sannolikt inte ens väsentligen på förekomsten av kartel­

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

122

ler. Ännu viktigare är konsumenternas oförmåga att vinna överblick över

marknaden, bl. a. beroende på att »varorna» ofta i flera hänseenden är olik­

formiga, t. ex. i fråga om villkoren. Även åtskilliga andra bindningar, t. ex.

genom flerårsavtal, kan verka hämmande. Vidare kan det, trots konkurren­

sen, ibland lätt hända, att vissa grupper av försäkringstagare blir gvnnade på

övriga gruppers bekostnad. Liksom på andra områden av näringslivet kan

det slutligen av olika skäl även inom försäkringsbranschen förekomma, att

konkurrensen inte sällan tar sig former, som inte enbart får gynnsamma

verkningar på relationen mellan pris och valuta, utan som tvärom lätt kan

få oförmånliga resultat för kostnader och priser. Det kan inträffa att försäk­

ringsformer, som ger en ringa risktäckning i förhållande till de omkostnader

de vållar, utövar stark lockelse på konsumenterna eller åtminstone visar sig

vara relativt lätta att sälja om bara en aktiv försäljning organiseras.

Av sådana anledningar krävs åtgärder ägnade att undanröja konkurrens­

hinder som kan verka skadligt och att mera allmänt göra konkurrensen in­

riktad på relationen mellan pris och valuta, liksom även åtgärder för att så­

vitt möjligt öka konsumentupplysningen — ett problem som diskuteras i se­

nare sammanhang. Men eftersom det dock näppeligen är möjligt att åstad­

komma en konkurrens som är helt befriad från alla hämningar och dessutom

är »ren» i den meningen att den enbart avser relationen mellan pris och va­

luta, fordras som sagt därjämte en skälighetskontroll avsedd att komplettera

verkningarna av en sund konkurrens.

Problemet i en sådan skälighetskontroll är emellertid ännu svårare än i en

prisövervakning avseende ett varuområde. Ett av skälen härtill ligger i föl­

jande. Om man väljer alt låta en varuprisövervakning enbart ta sikte på

konsumentintressena, så innebär det ingen olägenhet utan tvärtom, från den­

na ensidiga konsumentsynpunkt, i stället en fördel, om ett varupris av sär­

skilda orsaker är lägre än som svarar mot produktions- och distributions­

kostnaden. Konsumenten får varan, när han betalar den eller betalar t. o. m.

helt eller delvis i efterskott. På försäkringsområdet kan man emellertid inte

ens från konsumentens synpunkt dra en motsvarande slutsats. En försäk­

ringstagare har köpt en garanti för en viss framtid och den garantin måste

hålla. Men den kan inte med säkerhet hålla, om försäkringsgivaren bjuder en

lägre premienivå än som krävs för hans ekonomiska soliditet. Och är det för

låga priset resultatet av ett gynnande av vissa försäkringstagare, behöver vis­

serligen garantin inte äventyras, men å andra sidan skulle det innebära en

subventionering av det slag som enligt det föregående bör motarbetas, eme­

dan det är till skada för övriga försäkringstagare.

Skälighet skon trollen kan av sådana skäl aldrig bli ensidig. Den måste stän­

digt vägas mot soliditetskravet, som har grundläggande betydelse för försäk-

ringsverksamheten. Häri ligger, att premien måste inbegripa säkerhetsmargi­

naler betingade av svårigheten att exakt bestämma risk, omkostnader och öv­

riga faktorer, t. ex. till följd av att utfallet varierar i tiden eller med hän­

syn till att erfarenhetsmaterialet eljest är otillräckligt för en mera preciserad

riskvärdering. Å andra sidan bör skälighetskontrollen icke syfta till en pre­

mienivå, som ger ekonomiskt mindre effektiva företag möjlighet att fortleva

utan att underkasta sig rationalisering. Den bör syfta till en premienivå som

•— med erforderlig säkerhetsmarginal — är jämnt tillräcklig för en effektivt

driven försäkringsverksamhet.

Inspektionen anser sig icke kunna tillstyrka förslaget om förhandsanmä-

lan av premieändringar. Enligt inspektionen framstår det emellertid som

ett naturligt led i en skälighetsövervakning, att inspektionen har ständig

tillgång till bolagens aktuella premietariffer, i första hand sådana som avser

Kangl. Maj.ts proposition nr 171 år 1961

123

större grupper av försäkringstagare eller riktar sig till fysiska personer.

Inspektionen förklarar också att den redan nu i stor utsträckning infordrat

sådant material och att det knappast torde kunna råda någon tvekan om att

inspektionen med stöd av 283 § FL kan påfordra, att vidtagna premieänd­

ringar, i den utsträckning inspektionen finner lämpligt, utan dröjsmål an­

mäls till inspektionen.

Rörande den föreslagna bestämmelsen om uppgiftsskyldighet till belys­

ning av premiesättningen anför inspektionen följande.

Enligt den nuvarande lagregeln avser uppgiftsskyldigheten »den metod

som använts för övervakning av premiesättningen och för erfarenheter av

övervakningen» (282 § 2 mom.). I förslaget används istället uttryckssättet

att »å tid och enligt formulär, som bestämmes av försäkringsinspektionen,

till inspektionen insända uppgifter till belysning av bolagets premiesättning­

ar ------- • —». Den nya formuleringen är till sin innebörd klarare än den nu­

varande och den anpassar sig också bättre till formen för de mera summa­

riska uppgifter, som hittills infordrats. Att uppgifterna enligt förslaget skall

lämnas enligt av inspektionen fastställt formulär tolkar inspektionen icke

såsom avsett att leda till att utvecklingen bindes genom att formulären ut­

nyttjas som instrument för åstadkommande av t. ex. en långt driven uni­

formering av riskklassindelningar. Det ankommer på bolagsledningarna att,

inom ramen för skälighetsprincipen, fastställa grunderna för premiedilfe-

rentieringen. Nya alternativ beträffande riskklassindelning eller annat bör

ej stävjas genom den ifrågavarande uppgiftsskyldigheten. Formulären bör

sålunda som regel anslutas till den riskklassindelning som följts i bolagens

statistik och ändras i mån så påkallas av utvecklingen. I inspektionens skä-

lighetsövervåkning ingår dock att se till, att man gör sådana premiediffe­

rentieringar att betydelsefulla riskskiljande faktorer beaktas. Inspektionen

bör därför icke vara bunden av bolagens statistikuppläggning. Sålunda bör

inspektionen kunna kräva uppdelning även efter andra riskskiljande fakto­

rer, som inspektionen med hänsyn till skälighetsövervakningen finner av

vikt att få belysta. Härvid bör dock iakttagas att bolagen ej genom en sådan

uppgiftsskyldighet åsamkas kostnader, som ter sig höga i förhållande till

betydelsen av det behov, som uppgiftsskyldigheten skall avse. I praktiken

torde formulären komma att utarbetas efter förhandlingar med företrädare

för bolagen. Skulle ett bolag sedan ej vara tillfreds med de av inspektionen

fastställda formulären står det självfallet bolaget fritt att besvära sig hos

Kungl. Maj :t.

o

Med ovanstående tolkningsuttalande ansluter sig inspektionen i det lfraga-

varande hänseendet till den föreslagna nya avfattningen av 282 § 2 mom.

Försäkringsbolagens riksförbund framhåller att den föreslagna utvidg­

ningen av skälighetskontrollen, innebärande en förhandsgranskning av pre­

miesättningen, av många skäl ej är praktiskt genomförbar. Såsom ett kon­

trollinstrument i försäkringsinspektionens hand är en efterhandsgranskning

fullt tillräcklig. Utvidgningen skulle icke innebära några fördelar för för­

säkringstagarna och försäkringsverksamheten utan skulle fastmer orsaka en

byråkratisering och praktisk tungroddhet, som skulle försvåra för bolagen

att meddela ett väl avpassat försäkringsskydd till lägsla möjliga kostnad.

Riksförbundet anför bl. a.

Den bästa garantin för eu skälig prcmiesätlning är emellertid konkur­

rensen och del är förvånande att de sakkunniga trots vetskapen om dess

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

124

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

befintlighet helt underskattar dess värde. Riksförbundet vill hävda att den

rikt fasetterade konkurrens, som utspelas mellan olika riksbolagsgrupper,

länsbolag, häradsbolag, sockenbolag och specialbolag, medför att premierna

snabbt anpassar sig till lägsta möjliga nivå. Härutöver vill riksförbundet

erinra om konkurrensen från utländska försäkringsbolag, som är mycket

påtaglig och sannolikt kommer att ytterligare skärpas. Det är anmärknings­

värt att de sakkunniga, som känner till de strävanden efter etableringsfrihet

för utländska bolag och till andra liberaliseringar som med allt större styrka

gör sig gällande i samband med olika integrationsföreteelser, helt bortsett

från den ökande utlandskonkurrensen.

Nödvändigheten av en fri konkurrens bestyrkes av att allmänheten —

såsom de sakkunniga framhållit — har begränsade möjligheter att bedöma

premiesättningens skälighet. Riksförbundet vill dock i detta sammanhang

erinra om att samma starkt begränsade möjligheter att bedöma skäligheten

av priser föreligger på praktiskt taget alla områden för varor och tjänster.

Vem kan exempelvis fastslå att priset för en järnvägsbiljett är skäligt? Det

bör även understrykas att skadeförsäkringspremier spelar en mycket under­

ordnad roll i den enskildes budget. Enligt Socialstyrelsens beräkningar (1958

års levnadskostnadsundersökning) uppgår de genomsnittliga årspremierna

för fastighets-, lösöre-, olycksfalls- och andra riskförsäkringar (inkl. grupp­

livförsäkring men med undantag av bil-, båt- och hundförsäkringar) till

sammanlagt kr. 72:60 per hushåll, d. v. s. cirka kr. 1: 35 i veckan eller

mindre än vad en daglig tidning kostar och ungefär motsvarande ofta före­

kommande veckopengar för en tioåring.

Riksförbundet påpekar även att det exempel som de sakkunniga anfört

såsom belägg för värdet av en skälighetskontroll icke utgör något bevis

härför utan snarare tvärtom. Förbundet påpekar bl. a. att frågan om änd­

rade grunder för barnolycksfallsförsäkring upptogs redan i mitten av 1940-

talet från bolagshåll under hänvisning till att skaderesultatet varit synner­

ligen gynnsamt. Frågan upptogs emellertid av försäkringsinspektionen först

år 1955 då inspektionen lät verkställa den utredning, som åberopas av de

sakkunniga.

Rörande de praktiska svårigheterna att genomföra skälighetskontrollen

anför riksförbundet följande.

De sakkunnigas förslag förutsätter en långt gående uppdelning av försäk­

ringsbeståndet. Det anses ej längre tillräckligt att försäkringsinspektionen

erhåller en överblick endast över verksamhetsgrenarnas resultat. Man önskar

nu ge försäkringsinspektionen möjlighet att skaffa sig en mer eller mindre

detaljerad kunskap om resultaten för de olika riskslagen inom verksam­

hetsgrenarna. En sådan detaljredovisning ger emellertid som regel ej ett

tillfredsställande underlag för skälighetskontroll. De sakkunniga uttalar själ­

va härom (s. 203 f): »Då riskerna ändras, nya försäkringsformer tillskapas,

försäkringsvillkoren moderniseras och ändras — — — torde det i stor ut­

sträckning vara omöjligt att åvägabringa en skadeförsäkringsstatistik, som på

en gång är aktuell och överspänner så många fall och så lång tid att statisti­

ken ensam kan tjäna som underlag för premiesättningen. Statistiken måste

— på sätt som nu sker — kompletteras med tekniska riskbedömningar, som

icke är statistiskt underbyggda». De sakkunniga berör här något mycket

betydelsefullt, nämligen frågan om möjligheten att objektivt bedöma skä­

ligheten i premiesättningen.

Prissättningen på skadeförsäkringsområdet liksom även kontrollen av den­

125

samma försvåras av att försäkringsbolagen av naturliga skäl som regel har

en ofullständig kännedom om råvarukostnaden, riskpremien, d. v. s. det

belopp som erfordras för att betala uppkommande skador.

För ett enskilt försäkringsobjekt finns visserligen teoretiskt sett en risk­

premie. Det är emellertid icke möjligt att statistiskt bestämma denna. Vad

som statistiskt kan studeras är endast skadeförloppet för vissa grupper av

försäkringsobjekt (riskgrupper). Då det icke finns någon objektiv norm

för hur dessa riskgrupper skall bildas, kommer den av försäkringsbolaget

valda riskgruppsindelningen att bli avgörande för de riskantaganden, som

med statistiska hjälpmedel bestämmes för ett visst försäkringsobjekt och

därmed också för den tariffpremie, som uttages.

Olika bolag kan tillämpa olika riskgruppsindelningar och kan dartor —

även om inga olikheter förefinnes mellan bolagen beträffande omkostnads-

och säkerhetstillägg — komma till olika tariffpremier för ett och samma

försäkringsobjekt utan att det därför med fog kan sägas att det ena bolagets

premiesättning fyller skäliglietskravet bättre än det andra.

....

Antag att för ett visst slags försäkringar bolaget X har sm statistik sa

upplagd att den omfattar länen A, B och C medan hos bolaget Y länet L

hänföres till en riskgrupp omfattande länen C, D och E. Antag vidare att för

ifrågavarande försäkringar skadeutfallet för riskgruppen ABC hos bolaget X

är 20 % lägre än skadeutfallet för riskgruppen CDE hos bolaget Y. Försäk­

ringarna inom länet C skulle då, om den statistiska skälighetsbedömningen

ensam finge fälla utslaget, erhållas till lägre premier hos bolaget X an hos

b°Vidare 'förtjänar framhållas, att det ligger i försäkringstagarnas intresse

att försäkringsbolagen i kostnadsbesparande syfte tillhandahåller standar­

diserade försäkringar, innebärande att försäkringsobjekt med olika riskpre­

mie försäkras till samma tariff premier. Som exempel kan namnas den van­

liga hemförsäkringen. Antag att det gäller lösöre med ett varde av kr.

30 000:__, vilket i ena fallet försäkras av en äldre dam, som inte i namn-

värd omfattning företar resor, inte har några barn, vilka innebar skade-

ståndsrisker, inte har någon cykel, som kan stjalas etc., och i andra fallet

försäkras av en verksam familjefader med flera barn. Bada betalar samma

premie, men de risker deras försäkringsbolag ikläder sig är högst olika.

I syfte att förenkla och förbilliga arbetet på huvudkontor och fält kan

det understundom vara ändamålsenligt att bortse från vissa olikheter * ris_k"

avseende, som statistiskt eller tekniskt kunnat påvisas. Sedan gammalt gal­

ler att en högre brandpremie uttages för ett trähus än för ett stenhus. Om

trähuset skyddas med någon utvändig beklädnad, som åtminstone i viss ut­

sträckning bär förmåga att motstå eld, låter man detta fa en lagre premie

än ett oskyddat trähus men högre premie än ett stenhus. Pa senare ar bär

det blivit allt mer vanligt att trävillor torses med fasadtegel. Ibland kan det

innebära någon svårighet att avgöra, om ett sådant hus verkligen ar ett sten­

hus eller om det är ett inklätt trähus. För att slippa skriftväxling, kontroll

etc och därav föranledda kostnader i sådana fall har en del bolag bestämt,

att trävillor försedda med fasadtegel i premiehänseende skall anses som sten­

hus. En sådan bestämmelse har alltså tillkommit endast av praktiska skal

men i försäkringstagarnas intresse. På liknande sätt ställs bolagen stundom

inför behovet alt av praktiska skäl jämka på det som exempelvis ur brand-

teknisk synpunkt — ofta med statistiskt belägg är riktigt.

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

Folksam anser att den skärpning av skälighetskontrollen som de sakkun­

nigas förslag innebär skulle allvarligt hämma eu progressiv utveckling under

126

Kungl. Maj:ts proposition nr ill år 1961

fri konkurrens genom den byråkrati och kostnadsfördyring, som måste bli

en följd av förslaget, och bli till mer skada än nytta för försäkringskonsu-

menterna. En annan konsekvens skulle bli ett försämrat läge för de svenska

försäkringsbolagen inför en skärpt internationell konkurrens i utvecklingen

mot en fri europeisk marknad. Folksam framhåller bl. a. att den tidsperiod,

som följt efter det att skälighetsprincipen i skadeförsäkringen stadfästes,

kännetecknas liksom senare hälften av 1940-talet av en hårdnande kon­

kurrens och en stark progressiv utveckling på skadeförsäkringsområdet.

Denna utveckling har berört väsentliga delar av skadeförsäkringen, så­

som brandförsäkring, kombinerad försäkring, kollektiv sjuk- och olycks­

fallsförsäkring samt trafik- och motorfordonsförsäkring, och lett till både

förbättring och förbilligande av försäkringsskyddet. Samtidigt har skett

en anpassning av försäkringarna till den allmänna samhällsutvecklingen och

även till den utbyggnad som ägt rum på socialförsäkringens område. Den

skärpta konkurrensen har också varit en bidragande faktor till den ökade

löretagskoncentration, som präglat de två senaste årtiondena och som tagit

sig uttryck dels i koncernbildningar och fusioner mellan olika företag,

dels i en förstärkning av de stora företagens relativa position inom svenskt

försäkringsväsen. Behovet av en detaljmässig skälighetskontroll på skade­

försäkringsområdet är enligt Folksams uppfattning i dag betydligt mindre

än under den period då 1942 och 1945 års försäkringsutredningar pågick.

Den snabba utvecklingen av skadeförsäkringen både kvalitativt och kvanti­

tativt under en period av relativ frihet från detaljmässig reglering bekräf­

tar denna uppfattning. Den fördelning i skälighetsgrupper, som redan nu

finns inom skadeförsäkringen, och den möjlighet inspektionen för närva­

rande har att av bolagen infordra uppgifter för större grupper inom en

verksamhetsgren, är fullt tillräcklig för att tillgodose de försäkrades krav

på skälighet.

När de sakkunniga nämner tariffsammanslutningarnas konkurrensbegrän-

sande verkan synes de enligt Folksam alldeles underskatta betydelsen av de

utanför tarifföreningarna befintliga stora och ekonomiskt starka företagen,

vilka framgångsrikt konkurrerar med tarifföretagen. De sakkunniga synes

anse att tarifföreningarna har en allmänt negativ verkan. Samtidigt tycks

de sakkunniga dock vara medvetna om att deras förslag om en skärpt kon­

troll inbjuder till kartellsamarbete bolagen emellan. På annat sätt kan man

inte tolka deras uttalande i anslutning till frågan om förhandsanmälan av

pi emieändringar, där de sakkunniga uttalar sig om tarifföreningarnas vär­

de i sammanhanget på ett sätt som närmast innebär en sanktionering av

försäkringskartellerna.

Enligt Folksams mening lämnar de sakkunniga en beskrivning över den

fria konkurrensens avigsidor, som ger läsaren en fullkomligt felaktig bild

av det verkliga förhållandet. De sakkunniga har icke enligt Folksam preste­

rat några exempel på att deras kritiska beskrivning har något underlag i

verkligheten. Det anförda exemplet rörande barnolycksfallsförsäkring med

premieåterbetalning — vilken försäkringsform aldrig bedrivits av Folksam

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

127

— är hämtat från ett område som följer livförsäkringsregler och saknar

helt relevans för skadeförsäkringen.

Folksam uppehåller sig även utförligt vid de svårigheter som är förknip­

pade med en statistisk detaljkontroll och anför att svårigheterna att på sta­

tistisk väg få en god belysning av premiesättningen liksom skadeförsäk­

ringens snabba utveckling mot kombinerade standardförsäkringar talar

starkt emot den huvudsakligen på statistikmetoden grundade skälighetskon-

troll som de sakkunniga föreslår. För att belysa svårigheterna med en dylik

detaljkontroll redogör Folksam för utvecklingen av bolagets hemförsäkring,

som präglats av radikal förenkling av tariffsystemet i samband med pre­

miesänkning, grundad dels på krympning av omkostnadsmarginalen dels på

diskontering av väntad rationaliseringsvinst.

Enligt Folksams mening är det fullt klart att de sakkunnigas förslag rö­

rande förhandsanmälan om premieändring i praktiken kommer att innebära

ett förhandsgodkännande av inspektionen när det gäller premieändringar.

De sakkunniga avser emellertid icke att varenda premieändring skall anmä­

las och att inspektionen i första hand bör inrikta sig på de försäkringstyper,

som för försäkringstagarna har mest allmänt intresse. Enligt Folksams me­

ning innebär förslaget emellertid en obegränsad fullmakt åt försäkrings-

inspektionen att utöva en restriktiv kontroll som kan bli godtycklig. Omfatt­

ningen av kontrollen blir helt beroende av inspektionens framtida resurser

och i vilken utsträckning »den tjänsteman hos försäkringsinspektionen, som

närmast sysslar med kontrollen över skälighetsprincipen i skadeförsäkring»

finner att dittills lämnade uppgifter »är otillräckliga för en skälighetspröv-

ning i strängare bemärkelse». Att såsom de sakkunniga påstå, att underrät­

telseskyldigheten icke behöver bli betungande för skadeförsäkringen måste

enligt Folksams mening vara uttryck för ett rent önsketänkande. Ett genom­

förande av förslaget skulle komma att verka i hög grad hämmande på bo­

lagens initiativkraft och möjligheter till nydanande verksamhet på skade-

försäkringsområdet. Förslaget får därmed en utvecklings- och konkurrens-

hämmande effekt och kan därför trots de sakkunnigas påståenden i motsatt

riktning, inte vara till fördel för försäkringstagarna. Folksam understryker

slutligen att försäkringsinspektionen kommer, om de sakkunnigas förslag ge­

nomföres, de facto att överta bolagsledningens ansvar för premiesättningen

samtidigt som det juridiska ansvaret skulle ligga kvar hos bolagsledningarna.

För Landsorganisationen framstår i nuvarande läge huvudmedlet för en

mer skälig premiesättning inom skadeförsäkringen vara en utökad konkur­

rens inom försäkringsbranschen. Både direkt och indirekt torde nämligen

nuvarande begränsningar i priskonkurrensen försäkringsbolagen emellan

genom olika slags tariffsammanslutningar ha bidragit till att skälighetsprin­

cipen inte följts i sådan utsträckning, som syns vara möjlig. Denna för för­

säkringstagarna ogynnsamma konkurrensbegränsning bör enligt LO:s me­

ning snarast föranleda eu avsevärt ökad uppmärksamhet hos vederbörande

lillsynsorgan som hittills syns ha accepterat tariffsammanslulningarnas verk­

samhet på ett alltför tolerant sätt. De av de sakkunniga uttalade farhågorna

128

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

för en skadlig nedpressning av premierna i dumpingsyfte, vilket sägs kunna

inträffa försåvitt priskonkurrensen släpptes fri, är utan tvekan överdrivna

och syns för övrigt knappast kunna realiseras med hänsyn till att soliditets-

principen samtidigt skall efterlevas av bolagen.

De sakkunnigas förslag till förhandsgranskning inom försäkringsinspek-

tionen av avsedda premieändringar finner LO vara en olämplig metod för

effektivare skälighetskontroll av ytterligare ett skäl. Del är nämligen sanno­

likt så, att det inte är premieändringarna som sådana utan frånvaron av

premieändringar, som ofta leder till oskäliga premier. Att då utsätta pre­

mieändringarna i stället för de bestående premierna för mer intensiv kon­

troll synes kunna få en effekt på bolagens premiesättning, som är rakt mot­

satt det av de sakkunniga förutsedda syftet.

För LO framstår nuvarande ordning med en efterhandskontroll av skade-

försäkringspremiernas skälighet som den mest ändamålsenliga, i all synner­

het om nuvarande konkurrensbegränsningar inom branschen kan bringas att

minska. Försäkringsinspektionens nuvarande efterhandskontroll syns dock

böra ges större resurser än de nuvarande. Redan inom nuvarande lagstift-

ningsram syns det vara möjligt att, under förutsättning att inspektionens

resurser förstärktes i detta sammanhang, få till stånd en sådan skälighets-

prövning i efterhand att flertalet av de sakkunniga påtalade bristerna kan

hävas.

Kooperativa förbundet förklarar sig inte ha kunnat värja sig för intrycket,

att de sakkunnigas förslag har en avsevärt större räckvidd än den tillsyn och

kontroll, som enligt konkurrensbegränsningslagstiftningen i övrigt avser att

reglera missbruk. Detta gäller i första hand skärpningen av skälighetskon-

trollen vid premiesättningen inom skadeförsäkringen. Det synes förbundet

som om den föreslagna förhandsgranskningen vid premieändring företer be­

tydligt större likhet med det förfarande, som tillämpades av den statliga pris­

kontrollen under krisåren än med den generella utrednings- och övervak­

ningsverksamhet, som för närvarande utföres av pris- och kartellnämnden

inom andra områden av företagslivet. Förbundet erinrar om den skarpa kon­

kurrens som karakteriserar utvecklingen av skadeförsäkringen. Så länge den­

na konkurrens gör sig gällande i fortsättningen är det enligt förbundets me-

ning olyckligt, om skärpt skälighetskontroll skulle bidraga till ett hämman­

de av lusten till initiativtagande på nya områden och till nya försäkrings­

former inom skadeförsäkringen. Den hittillsvarande utvecklingslinjen inom

detta stora försäkringsområde — liksom på andra — synes ha skett under

betryggande samhällskonlroll genom utnyttjande av försäkringsinspektio­

nens hittillsvarande befogenheter. De missförhållanden, som säkerligen kan

pavisas bl. a. i samband med förekomsten av tarifföreningar och andra

kartellavtal, samt i form av liknande samarbete på olika försäkringsom-

låden, är väsentligen åtkomliga inom ramen för nu gällande allmänna kon­

trollbefogenheter. Förutsättningen för nya framsteg är dock, att dessa till

fullo utnyttjas och att övervakningsmyndigheten sålunda inte betraktar kar­

tellbildningarnas tillvaro och självtagna regleringar med passivitet. Erfaren-

129

heten har i konkreta fall visat, att en vaken initiativrik konkurrensvilja bär

stora möjligheter att stävja dylika för försäkringskonsumenterna skadliga

verkningar. Effektiviteten av sådana motaktioner kommer givetvis att ytter­

ligare ökas i fall av aktivt bistånd från övervakningsmyndigheten i den mån

dess särskilda resurser för detta syfte förstärkes.

Tjänstemännens centralorganisation ifrågasätter om de metoder de sak­

kunniga föreslagit är lämpliga och kan för sin del inte förorda förslaget om

utvidgning av försäkringsinspektionens befogenheter och om ökad upp-

giftsskyldighet för försäkringsbolagen. TCO anför bl. a.

Det är oklart vilken praktisk betydelse de föreslagna lagändringarna får.

Det framgår av betänkandet att alla möjligheter till kontroll inte utnyttjats

sedan lagen om försäkringsrörelse kom till, vilket torde bero på bristande re­

surser. Å andra sidan anser de sakkunniga att en utbyggnad av inspektionen

icke är påkallad i samband med en lagreform. TCO vill för sin del peka

på att metod- och branschrationalisering kan främjas på annat sätt än

genom en omfattande direktkontroll. Inte minst viktigt torde det vara att

utarbeta ingående och tillförlitlig skadestatistik, som ger underlag för en all­

män skälighetsbedömning. Inte bara ur skälighetssynpunkt utan också för

de skadeförebyggande åtgärderna från samhällets och olika parters sida är

det nödvändigt att skadestatistiken väsentligt förbättras och blir föremål för

forskning. Trafikolycksstatistiken och trafiksäkerhetsforskningen är exem­

pel på ett sådant område, där vissa förbättringar numera skett, men där

mycket återstår att göra.

Enligt Sveriges Industriförbund synes de sakkunnigas skäl för en utvid­

gad kontroll av skälighetsprincipens tillämpning vid premiesättningen inom

skadeförsäkringen icke övertygande. Förbundet anför.

De sakkunniga redogör för svårigheterna att bedöma försäkringspremier­

nas skälighet på skadeförsäkringsområdet och för omöjligheten att grunda

premierna enbart på statistik utan att draga den nära till hands liggande

slutsatsen, att en långtgående offentlig skälighetskontroll i praktiken skulle

bli utan större värde. På ett ställe i betänkandet konstateras emellertid att

eu rättvis bedömning av skäligheten i premiesättningen kräver undersök­

ningar av sådan omfattning och svårighetsgrad, att det möter stora svårig­

heter för försäkringsinspektionen att — i allt fall med nuvarande personal­

resurser — genomföra desamma. En ingående offentlig kontroll av premie­

sättningen måste uppenbarligen draga betydande kostnader. Likaså torde

den föreslagna uppgiftsskyldigheten innebära ökade kostnader för försäk­

ringsbolagen. Enär dylika kostnader i sista hand måste täckas av försäk­

ringstagarnas premier, framstår det knappast såsom ett försäkringstagarin-

tresse, att ifrågavarande kontroll utvidgas utan att det är utrett, att vad

som står att vinna för försäkringstagarna står i rimlig proportion till kost­

naderna. Fastmera synes erfarenheten, trots vad de sakkunniga anför i be­

tänkandet, tala för att konkurrensen inom försäkringsbranschen för närvaran­

de reglerar premiesättningen på ett ur skälighetssynpunkt tillfredsställande

sätt.

Sveriges hantverks- och indusiriorganisalion anser att gällande efter-

handsgranskning bör innebära tillräcklig kontrollmöjlighet. Förbundet fin­

ner i och för sig de sakkunnigas önskemål om effektivisering av skälighets-

principen angeläget från försäkringstagarnas synpunkt men ifrågasätter,

liu-

!(

Bihang till riksdagens protokoll

li)6l.

1 samt. Nr 171

Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1961

130

ruvida icke den föreslagna redovisningen i praktiken blir väl komplicerad

och dyrbar. Förslaget om skyldighet att i förväg för godkännande anmäla

premieändringar till inspektionen synes medföra en effektivitetshindrande

formalism som icke tillräckligt motiverats.

En förhandskontroll av skäligheten i premiesättningen inom skadeförsäk-

ringsområdet skulle enligt Motormännens riksförbund näppeligen vara till

fördel för försäkringstagarna. Förbundet framhåller bl. a.

Förbundet vill i detta sammanhang erinra om att 1945 års försäkrings-

utredning i samband med att den föreslog införandet av skälighetskontroll

på sakförsäkringsområdet framhöll, att denna måste utformas i huvudsak

såsom en efterkontroll. Utredningen ansåg att ett förhandsgodkännande av

tarifferna från inspektionens sida skulle innebära en ytterst omfattande

och tidskrävande procedur, som knappast skulle fylla något förnuftigt ända­

mål. Inspektionen skulle nämligen sakna förutsättning att riktigt bedöma

en på tekniska grunder verkställd premiedifferentiering. Förhållandena se­

dan dess torde näppeligen ha utvecklats på ett sådant sätt, att någon ändring

härutinnan har inträtt.

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

Slutligen vill förbundet framhålla, att den nuvarande konkurrensen på

området enligt förbundets mening helt torde utesluta möjligheten av att nå­

got bolag eller någon fusion av bolag skulle ha möjligheter att genomföra

en otillbörlig höjning av premierna för t. ex. vagnskador. Den mycket hårda

konkurrensen på området torde säkerligen borga för att en sådan åtgärd

numera är utesluten. Däremot kan det finnas teoretisk möjlighet att kon­

kurrensen, som de sakkunniga framhåller, kan leda till att ett försäkrings­

bolag i dumpingsyfte övergående kan pressa ned premierna i en försäk-

ringsgren genom att anlita hopsamlade vinstfonder eller överskott i en an­

nan gren. Detta är väl dock just en sådan sak, som efterhandskontrollen av­

ser att avslöja och som därefter rättas till. Den eftersläpning härutinnan,

som detta kan komma att medföra, torde sett i det långa loppet vara av

underordnad betydelse.

De sakkunnigas ståndpunkt att försäkringsverksamhet i utlandet och sjö-

och transportförsäkring, som bedrives här i riket, alltjämt bör vara undan­

tagna från de särskilda bestämmelserna angående kontroll över premie­

sättningens skälighet godtages av försäkringsinspektionen. Sjöförsäkrings-

aktiebolaget Öresund framhåller att det är önskvärt alt sjöförsäkringsbola­

gen i sin verksamhet lämnas största möjliga frihet att anpassa sig efter nä­

ringslivet och den internationella marknadens krav. Kunderna i sjöförsäk­

ring är praktiskt taget helt att söka inom näringslivet. Någon anledning att

lägga andra än rent affärsmässiga aspekter på förhandlingar mellan dem

och försäkringsbolagen föreligger ej. Bolagets erfarenhet är snarast, att före­

trädare för näringslivet i sina förhandlingar med sjöförsäkringsbolagen ge­

nom skickligt utnyttjande av såväl in- som utländsk alltmer hårdnande kon­

kurrens lyckats uppnå för dem synnerligen gynnsamma villkor. Försäkrings-

funktionärernas förbund har däremot den uppfattningen att konkurrensen

inom sjöförsäkringen begränsats på ett betänkligt sätt och finner det syn­

nerligen märkligt att de sakkunniga avstått från att kräva tillämpning av

skälighetsprincipen på detta område.

131

Försäkringsinspektionen anser övervägande skäl tala för att man icke in­

för någon bestämmelse som ger inspektionen möjlighet att framtvinga åter­

bäring på skadef örsäkringsom rådet. Inspektionen anser att

man ej bör i lagstiftningen skjuta fram återbäringen framför andra alterna­

tiva möjligheter att åstadkomma den balans mellan pris och valuta som skä-

lighetsprincipen kräver. Inspektionen anför vidare bl. a. följande.

Såsom framhållits av de sakkunniga gäller i mycket stor utsträckning, att

premierna i skadeförsäkring är så låga, att det ofta ter sig orimligt att lägga

ner kostnader på framräkning och distribution av den vanligen obetydliga

återbäring som det blir fråga om. Allmänt kan sägas, att en förutsättning för

att återbäring skall kunna vara en lämplig anordning är, att de administra­

tiva kostnader, som beräkningen och distribueringen av återbäringen med­

för, ej slukar en oproportionerligt stor del av den summa, som står till för­

fogande för ändamålet.

Till den anförda synpunkten kommer en annan av mera teknisk art. Inom

flera skadeförsäkringsbranscher fluktuerar skadeutfallet så starkt från det

ena året till det andra, att sådana säkerhetsmarginaler till premierna, som

skulle kunna läggas till grund för återbäring, icke »frigöres» efter ett gynn­

samt år. Premiebedömningen måste fastmer grundas ej endast på utjäm­

ningen inom det förefintliga försäkringsbeståndet utan också på eu utjäm­

ning i tiden. Man kan i detta fall ej av ett enstaka års resultat draga slut­

satsen, att premierna varit för höga. En bedömning måste grundas på er­

farenheterna under en följd av åtminstone några år. När man därför är i

den situationen, att man anser sig kunna konstatera, att premierna inom en

viss försäkringsgren är för höga, så är detta i allmänhet resultatet av en fler-

årsbedömning. En eventuell återbäring borde i sådant fall avse icke en­

dast det sistförflutna året utan en följd av år. Detta kan bli mycket kompli­

cerat och kostnadskrävande med hänsyn till de ständigt pågående föränd­

ringarna beträffande såväl försäkringsstocken som de enskilda försäkring­

arna. Den vanliga vägen blir därför, att man sänker premierna eller, där så

lämpligen låter sig göra, inkluderar nya ersättningsmoment i försäkrings-

täckningen.

Även Försiikringsbolagens riksförbund ställer sig negativt till det av de

sakkunniga föreslagna stadgandet rörande återbäring i skadeförsäkring. För­

bundet anser att de sakkunniga i själva verket presterat en övertygande

argumentering för att icke införa något principiellt krav på återbäring. Den­

na argumentering kan ytterligare förstärkas med hänvisning till andra för­

hållanden som gör det svårt att med gott resultat överföra återbäringsinsti-

tutet från livförsäkrings- till skadeförsäkringsområdet. Riksförbundet nöjer

sig med att peka på de svårigheter, som skulle uppkomma om ett bolag skul­

le vara tvunget att utbetala återbäring till tidigare försäkringstagare i bola­

get. Detta problem skulle bli mycket vanligt, eftersom återbäringens storlek

icke skulle kunna konstateras förrän tidigast året efter det avtalsår åter­

bäringen avsåg. Skadeförsäkringsbolagens styrelser och verkställande direk­

törer har enligt FL att övervaka att premiesättningen är skäligt avvägd. Den­

na avvägning sker bl. a. på grundval av det tidigare utfallet av rörel­

sen och bör — om förhållandena pekat därpå — resultera i premiejustering­

ar. Denna omständighet i förening med den starka konkurrensen gör att för­

Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1961

132

säkringstagarna, när förhållandena det medger, så snabbt som möjligt kom­

penseras genom sänkning av premierna. En dylik metod kan i många fall

vara att föredraga framför återbäring, även om det i båda fallen är fråga om

efterhandskorrigering av premierna.

Folkscim anför att bolaget sedan många år tillämpat återbäring på skade-

försäkringsområdet. Så är fallet i kollektiv olycksfalls- och sjukförsäkring, i

kollektiv garantiförsäkring samt i bilförsäkring. Bolaget anför.

Inom nämnda kollektiva försäkringar, där medlemsantalets storlek inne­

burit tillräcklig riskutjämning för att man skall kunna betrakta försäkring­

en som en helhet för sig, har återbäringsavtal upprättats. Dessa avtal ger

den försäkrade gruppen en väsentlig andel av eventuellt överskott. För

dessa kollektiva försäkringar anpassas premienivån från tid till annan efter

skadeutfallet inom varje försäkring. Aterbäringsavtalet ger den försäkrade

gruppen en garanti för att man inte ens under perioderna mellan sådana

premieanpasssningar skall behöva betala en högre avgift än nödvändigt.

Inom bilförsäkringen, där den enskilda premiens relativa storlek tillsam­

mans med en långt driven automatisering gör temporära återbäringar för­

svarbara ur kostnadssynpunkt, utbetalas en årlig återbäring, beräknad så­

som en procentandel av den premie, som erlagts föregående år. Storleken

av återbäringen, vilken fastställes för trafikförsäkring och motorfordons-

försäkring var för sig, blir beroende av det gångna årets ekonomiska resultat.

Utifrån sina erfarenheter från skadeförsäkringsområdet, vill Folksam

framhålla att återbäring är motiverad och påkallad ur skälighetssynpunkt

på sådana områden inom skadeförsäkringen, där kostnaderna för återbä­

ringens beräkning och utbetalning kan hållas på en i förhållande till återbä­

ringens storlek rimlig nivå.

Beträffande de sakkunnigas förslag om komplettering av la­

gens sanktionsbestämmelser anför försäkringsinspektionen att

föreläggandeförfarandet tillgripits endast i mycket enstaka fall, såsom då

bolaget önskar underställa frågan Kungl. Maj :ts prövning. Hittillsvarande

erfarenhet ger knappast stöd för uppfattningen, att någon utbyggnad av fö­

reläggandekatalogen skulle vara erforderlig. Inspektionen framhåller att i de

fall hittills, då inspektionen ansett sig ha anledning att i ett eller annat av­

seende framställa anmärkningar mot ett bolags verksamhet, inspektionens

påpekande i regel lett till rättelse, utan att saken behövt ställas på sin spets.

Inspektionen anför.

Om den nya anmärkningspunkt som avser premiebestämning kan sägas,

att den i hög grad avser bedömningsfrågor, där meningarna kan gå starkt

isär. Då bestämmelsen vidare icke, såsom inom trafikförsäkringen, utgör ett

led i en mer långtgående reglering, torde den i praktiken knappast kunna

tillämpas annat än i mera uppenbara fall av oskäliga premier. Men i sådana

fall har inspektionen möjlighet att ingripa redan med stöd av den nuvarande

sista anmärkningspunkten, att det eljest föreligger allvarlig anmärkning mot

ett bolag.

Vad gäller den föreslagna nya anmärkningspunkt, som avser sparsam­

het med omkostnaderna, ter det sig naturligt att man för en verksamhet av

försäkringsrörelsens art, med dess ständigt ökande betydelse i samhällslivet,

vill understryka kravet på allmän sparsamhet i förvaltningen. I all synner­

het gäller detta livförsäkringen med dess starkt sociala inriktning. Spar-

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

133

samhetskravet underströks också i samband med lagfästandet av skälighets-

principen på detta område. För liela försäkringsområdet bör gälla, att onö­

diga kostnader bör undvikas och en allmän moderation prägla utgiftspoli­

tiken. Tillsynsmyndigheten har att i sitt inspektionsarbete följa verksamhe­

ten även ur dessa aspekter.

Det är emellertid uppenbart, att tillsynsmyndigheten varken kan eller bör

engageras i den rad av utgiftsbeslut, som ingår i företagsledningarnas löpan­

de verksamhet. Det rör sig här ofta — icke minst när det är fråga om inves­

teringsutgifter av olika slag — om bedömningsfrågor. Delade meningar kan

råda även bland företagets egna experter, huruvida en utgift ur företagseko­

nomisk synpunkt är ändamålsenlig eller — omvänt — är »icke förenlig med

tillbörlig sparsamhet».

Å andra sidan bör tillsynsmyndigheten kunna ingripa mot klara fall av

t. ex. slöseri eller brister i organisation. Inspektionen har emellertid en sådan

befogenhet redan genom den ovan nämnda bestämmelsen i nu gällande lag,

enligt vilken allvarlig anmärkning mot verksamheten är en anledning till

föreläggande. Att inspektionens befogenhet föreligger i det hänseende som

här har diskuterats stödjes direkt av förarbetena till lagen.

Svenska försäkringsbolags riksförbund avstyrker den föreslagna utvidg­

ningen av föreläggandekatalogen. Beträffande den anmärkningspunkt som

avser premiebestämning har de sakkunniga icke på något sätt antytt i vil­

ken utsträckning avvikelse från inspektionens uppfattning om skälig pre­

miesättning skulle kunna medföra föreläggande. Med hänsyn till att inspek­

tionen redan enligt gällande lag uppenbarligen kan meddela föreläggande,

såvida allvarliga anmärkningar riktas mot försäkringsverksamheten, synes

det föreslagna tillägget dels obehövligt dels ägnat att inge den föreställning­

en att inspektionen skulle äga rätt att närmare detalj granska de beslut, för

vilka bolagsledningarna är ansvariga. Förbundet anför i anslutning härtill

bl. a. följande.

Till utgångspunkt för förslaget angående den nya sakskäligheten — lik­

som i fråga om tillsynen över skaderegleringen samt frågan om sparsamliets-

kravet — har de sakkunniga tagit motsvarande stadganden i lagen om tra­

fikförsäkring å motorfordon. Med anledning av riksförbundets avvisande

av de sakkunnigas nu nämnda förslag kan för den skull den frågan ställas,

varför icke de föreslagna anordningarna skulle kunna genomföras generellt

när de under lång tid accepterats inom trafikförsäkringen. Förhållandena i

fråga om trafikförsäkring är emellertid helt annorlunda än beträffande an­

nan försäkring. När det beslutades att i lag fastslå trafikförsäkringsplikt

för motorfordonsägare, fann statsmakterna det ändamålsenligt att låta tra­

fikförsäkringen meddelas av de enskilda försäkringsbolagen. Det ansågs då

att denna försäkringsform, som är obligatorisk för motorfordonsägare och

som försäkringsbolagen år skyldiga att tillhandahålla, borde kringgärdas

med särskilda bestämmelser. Trafikförsäkringens speciella karaktär har

gjort alt man från försäkringsbolagens sida kunnat acceptera ett avsteg från

(len princip som alltid måste råda inom enskild försäkringsverksamhet,

nämligen beslutanderätt i frågor för vilka bolagen själva har ansvaret.

I fråga om den anmärkningspunkt som avser sparsamhet med omkostna­

der framhåller riksförbundet att FL ger försäkringsinspektionen rätt att in­

gripa mot försäkringsbolag på den grund att »allvarlig anmärkning mot för­

säkringsbolags verksamhet föreligger». Förbundet finner det också med

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

134

hänsyn till tillsynsverksamhetens uppläggning naturligt att inspektionen

skall äga ingripa om en så allmän tendens till slöseri skulle iakttagas i ett

bolag att detta bör bli föremål för »allvarlig anmärkning». Riksförbundet

finner det emellertid helt orimligt att med de i FL nu upptagna föreläggan­

deanledningarna jämställa det förhållandet att ett bolags utgiftspolitik i

enskilda fall kan ifrågasättas. Såsom särskilt betänkligt framstår förslaget

med hänsyn till att bolagsledningarna har betydligt större möjlighet än för-

säkringsinspektionen att bedöma lönsamheten och lämpligheten av enskilda

utgifter. Försäkringsbolagens ledningar har inte något intresse av att åsam­

ka bolagen onödiga kostnader. Bolagsledningen svarar för sina åtgärder in­

för bolagsstämman. Endast bolagens egna organ med deras direkta kontakt

med verksamheten är kompetenta att ur företagsekonomisk synpunkt be­

döma detaljfrågor rörande kostnader. Förbundet framhåller även att ej ens

ett bolags revisorer formellt anses kunna gå längre i sin förvaltningsgransk-

ning än att i förekommande fall framställa anmärkning mot förvaltnings-

åtgärder, som är olagliga eller som innefattar ett uppsåtligt eller vårdslöst

eftersättande av bolagets intressen.

Även Folksam avstyrker förslaget till komplettering av sanktionsbestäin-

melserna i 288 § 2 mom. Enligt vad bolaget bl. a. framhåller är det utomor­

dentligt vanskligt redan för företagsledningen, som dock genom den direkta

kontakten med verksamheten har den största erfarenheten att i förväg be­

döma eller i efterhand avgöra huruvida vidtagna åtgärder i längden leder

till ökad effekt och bättre ekonomiskt resultat. Ännu mindre måste förut­

sättningen för en riktig bedömning vara för inspektionen, vars uppgifter

och kompetens icke innefattar företagsledning. Den skälighetskontroll, som

inspektionen kan utöva, måste därför bli en ren kostnadskontroll, som ser

till de absoluta utgifterna. Det kan inte bli fråga om någon bedömning hu­

ruvida den åtgärd, som medfört kostnaden, kommer att verka i positiv rikt­

ning eller ej och ännu mindre om ett avgörande huruvida åtgärden bör vid­

tas eller inte. Ett sådant avgörande kan endast tas av företagsledningen,

som har det reella och juridiska ansvaret. Folksam anför vidare bl. a. föl­

jande.

De sakkunniga har i sin argumentation för förslaget icke närmare pene­

trerat frågan om vilka slag av omkostnader, som kan bli föremål för in­

spektionens bedömning. Man torde emellertid kunna utgå ifrån att de sak­

kunniga, såvida de inte menar att inspektionen skall fungera som ett ra­

tionaliseringsinstitut, inte avsett att inspektionen i nämnvärd utsträckning

skulle kunna inverka på lönekostnaderna. Lönenivån regleras i praktiken

av arbetsmarknadens parter och de avtal som träffas blir som regel vägle­

dande även för försäkringsbolagen. Den alldeles dominerande delen av bo­

lagens omkostnader utgörs av personalkostnader. Under år 1959 uppgick

sålunda Folksams lönekostnader (inklusive lunch-, pensions- och socialför­

säkringskostnader) till 75 % av de totala förvaltningskostnaderna och till 17

% av premieinkomsten. (I detta sammanhang kan nämnas, att direktionens

löner utgjorde 1,5 % av de totala lönerna och 0,2 % av premieinkomsten.)

Det är alltså de återstående 25 procenten av förvaltningskostnaderna — vari

då bl. a. ingår kostnader för lokaler, kontorsmöbler, maskiner, blanketter

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

135

och annat, som behövs för att driva rörelsen — som man föreslår att inspek­

tionen närmast skall kontrollera. De omkostnadsposter, som det därvid

kanske i första hand kan bli fråga om, avser exempelvis förebyggande verk­

samhet i fråga om sjukdom och olycksfall, trafiksäkerhet, brandskydd etc.

samt åtgärder för utbildning, personalens trivsel, public relation osv.

Enligt Kooperativa förbundet bör det uppmärksammas att de föreslagna

anmärkningsfallen inte har någon motsvarighet i 1953 års lag om motver­

kande i vissa fall av konkurrensbegränsning. Enligt 21 § nämnda lag kan

prisföreläggande endast utfärdas av Konungen på hemställan av närings-

frihetsrådet och för högst ett år i sänder. Det torde enligt förbundet ligga

i öppen dag, att tvingande ingripanden, eventuellt i form av premiesätt­

nings-(pris-) förelägganden enligt förslagets ändring av 288 § inte står i

överensstämmelse med 1953 års allmänna konkurrensbegränsningslag.

Folksam instämmer i de sakkunnigas uppfattning om värdet ur de försäk­

rades synpunkt av kollektiva anordningar. Bolaget anför att den

kollektiva formen i huvudsak kommit till användning på personförsäkring­

ens område. Anledningen till att den inte fått någon nämnvärd omfattning

inom sakförsäkringen är, vad Folksam angår, ingalunda bristande intresse

utan snarare att de organisatoriska och försäkringsmässiga förutsättningar­

na är mindre inom sakförsäkringen än inom personförsäkringen. Bolaget

anför.

Den kollektiva formen i skadeförsäkring har i Folksam främst tillämpats

inom olycksfalls- och sjukförsäkring. Av premieinkomsten i denna försäk-

ringsgren faller inemot 90 % på kollektiv försäkring. Den kollektiva formen

förekommer även inom vår garantiförsäkring och har också prövats i annan

skadeförsäkring.

Vår erfarenhet från den kollektiva olycksfalls- och sjukförsäkringen, som

för riksomfattande grupper omfattar även ersättning för rehabilitering, ger

vid handen att betydande besparingar kan göras genom den kollektiva for­

men. En kollektiv olycksfalls- och sjukförsäkring innebär, att man i ett och

samma försäkringsavtal innesluter en grupp personer med i stort sett sam­

ma risker och med samma försäkringsbehov. Den kollektiva försäkringen är

därför särskilt lämpad att tillgodose de anspråk, som medlemmarna i fack­

liga organisationer kan ställa på ett fullgott skydd.

Den största besparingen vinnes om den kollektiva försäkringen tecknas

med obligatorisk anslutning. Premieinkasseringen och förvaltningen blir då

ytterligt enkel samtidigt som man undviker oförmånligt urval.

Svenska försäkringsbolags riksförbund anför såsom sin uppfattning att

kollektiva skadeförsäkringar bör introduceras med stor försiktighet. För­

bundet anför.

En betydande skillnad föreligger mellan summaförsäkring, t. ex. grupp­

livförsäkring, och skadeförsäkring. I fråga om summaförsäkring kan för­

säkringstagaren tillhöra olika kollektiv och därigenom bli berättigad att er­

hålla summor från flera håll när försäkringsfall inträffar. Blir han däremot

skadeförsäkrad flera gånger för samma risk genom att tillhöra flera kollek­

tiv, utgår ju likväl ersättning endast för den verkliga skadan. Ersättningar­

na från de olika försäkringarna blir då reducerade, vilket innebär alt ban

sammanlagt erlagt för hög premie.

Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1961

136

Beträffande de besparingar som kan ernås genom kollektiva anordningar

bör icke förbises att vissa kostnadsminskningar endast kan erhållas genom

att arbete och kostnader överföres till bakom kollektivet stående organisa­

tioner eller företag. De enskildas försäkringsbehov är dessutom så varie­

rande att man icke generellt genom kollektiv försäkring kan ge individerna

ett försäkringsskydd som passar dem alla. Kompletteringsförsäkringar bleve

ofta nödvändiga och dessa måste bli förhållandevis kostsamma eftersom

försäkringssummorna för dessa försäkringar blir relativt små. I sådana fall

skulle det med andra ord bli en kostnadsomfördelning utan kostnadsreduk­

tion eller kanske rent av en kostnadsökning.

Därest var och en skall erhålla ett för honom lämpligt och väl avpassat

försäkringsskydd, kommer därför kollektiva anordningar på skadeför-

säkringsområdet troligen icke att medföra någon väsentlig besparing för

försäkringstagarna.

Vad riksförbundet bär framhållit innebär icke att förbundet i och för

sig avvisar tanken på ökad användning av kollektiva anordningar inom ska­

deförsäkring där sådana kan visa sig ändamålsenliga. Det är ej uteslutet att

större utrymme för sådana anordningar kan vinnas i framtiden.

Beträffande frågan om sekretesskydd för infordrade upp­

gifter förklarar sig försäkringsinspektionen icke ha någonting att erinra

mot den av de sakkunniga föreslagna ordningen, att inspektionen först sedan

statsmakterna tagit ståndpunkt till betänkandets förslag efter överläggning­

ar med företrädare för försäkringsbolagen, överväger i vad mån sekretessbe­

stämmelser på området är oundgängligen erforderliga och gör framställning

till Kungl. Maj :t i ämnet. Redan i detta sammanhang uttalar emellertid in­

spektionen, att sekretesskydd av till inspektionen ingivet material bör, för­

utom i fall som rör enskild person, beredas i den utsträckning som kan anses

påkallad för att skydda berättigade företagareintressen.

Kungi. Maj.ts proposition nr 171 år 1961

Departementschefen

Den offentliga tillsynen över försäkringsbolagen tar sikte på två grund­

principer för bolagens verksamhet. Den ena innefattar försäkringstagarnas

intresse av att bolagen uppfyller tillfredsställande anspråk på soliditet, dvs.

att trygghet föreligger att givna försäkringsutfästelser kan infrias. Den and­

ra grundsatsen kan formuleras i kravet på att premierna skall vara skäligt

avvägda.

Beträffande skadeförsäkringen har kravet på soliditet icke kom­

mit till direkt uttryck i FL. Det oaktat gäller självfallet såsom ett primärt

villkor även för försäkringsverksamheten på detta område, att den bl. a.

skall sikta till att trygga försäkringsföretagets förmåga att fullgöra sina

förpliktelser gentemot försäkringstagarna. I likhet med de sakkunniga,

vilkas synpunkter i denna fråga i allt väsentligt godtagits eller lämnats utan

erinran av remissinstanserna, anser jag anledning saknas att nu ändra den

framskjutna plats soliditetskravet intagit i tillsynsverksamheten. Utveck­

lingen på skadeförsäkringsområdet, betingad bl. a. av stark konkurrens

bolagen emellan, tenderar mot nya försäkringsformer, nya kombinationer

av olika försäkringsmoment och förenkling och rationalisering av bestå­

137

ende försäkringsgrenar. Denna utveckling för med sig nya problem rörande

riskuppskattning och premieberäkning. Det är en viktig uppgift för för­

säkringsinspektionen att följa denna utveckling och tillse att behovet av

goda soliditetsgarantier icke eftersättes.

Jag vill även understryka vad de sakkunniga anfört om behovet från soh-

ditetssynpunkt av att bolagen vid sina kapitalplaceringar sörjer för en än­

damålsenlig riskspridning.

Kravet på skälighet vid bestämmandet av premier för skadeför­

säkring lagfästes först genom 1950 års ändringar i FL. Enligt 282 § 2 mom.

i lagen åligger det styrelsen och verkställande direktören i skadeförsäkrings-

bolag att med hjälp av fortlöpande statistik eller annorledes övervaka att

premiesättningen är skäligt avvägd med hänsyn till den risk, försäkringen

är avsedd att täcka, nödiga omkostnader för försäkringen samt omständig­

heterna i övrigt. Det åligger nämnda bolagsorgan att till försäkringsinspek-

tionen för tidrymd som inspektionen bestämmer insända redogörelse för

den metod som använts för övervakningen av premiesättningen och för

erfarenheterna av övervakningen. Från dessa bestämmelsers tillämpning un­

dantages sjö- och transportförsäkring samt all verksamhet som bedrives i

utlandet.

För den obligatoriska trafikförsäkringen gäller särskilda bestämmelser

enligt lagen om trafikförsäkring å motorfordon, som medger en mera långt­

gående kontroll än motsvarande regler i FL.

De sakkunniga föreslår — delvis efter mönster från trafikförsäkiingsla-

gen — en betydande skärpning av FL:s bestämmelser rörande tillsynen över

att skälighetsgrundsatsen följes av bolagen. Enligt förslaget införes sålun­

da i FL en bestämmelse, enligt vilken det åligger bolagsstyrelsen eller verk­

ställande direktören att, i den omfattning försäkringsinspektionen bestäm­

mer, innan beslut fattas om ändring av premiesats, meddela inspektionen

den avsedda ändringen samt en sammanfattning av det material och de över­

väganden, varpå den avsedda ändringen bygger. Bestämmelsen syftar till att

öka insynen i skadeförsäkringsbolagens premiesättning och att bereda in­

spektionen tillfälle att i fall av behov upptaga överläggningar med försäk­

ringsbolagen rörande avsedda premieändringar. Vidare föreslår de sakkun­

niga förtvdligande av gällande regler om inspektionens rätt att infordra

uppgifter från bolagen i syfte att möjliggöra krav på en utförligare redovis­

ning av skälighetsförhållandena vid premiesättningen.

Det stora flertalet remissinstanser har ställt sig starkt kritiska till försla­

get att försäkringsinspektionen skall kunna föreskriva förhandsanmälan om

premieändring. Från flera håll har framhållits att en förhandsgranskning

från inspektionens sida av tillämnade premieförändringar skulle komma att

verka hämmande på försäkringsbolagens initiativkraft och konkurrensvilja.

Det har även anförts att den ifrågasatta ordningen i praktiken skulle inne­

bära att försäkringsinspektionen i förväg godkände bolagens premiepolitik.

Såsom framgår av vad de sakkunniga anfört bär försäkringsinspektionen

endast i relativt begränsad utsträckning kunnat ägna sig åt granskning av

Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1961

138

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

premiesättningens skälighet. Den främsta grunden härtill har varit att in­

spektionen saknat tillräckliga personella resurser för en mera intensiv över­

vakning på detta område. Enär lagstiftningen sålunda ännu icke kommit

att tillämpas i avsedd utsträckning saknas erfarenheter, som gör det möj­

ligt att säkert bedöma effektiviteten av gällande ordning för kontrollen. Så­

som framliålles av bl. a. försäkringsinspektionen och landsorganisationen

bör emellertid en förstärkning av inspektionens personalresurser göra det

möjligt att redan inom ramen för nuvarande lagstiftning komma till rätta

med flertalet av de brister i skälighetsgranskningen, som de sakkunniga

påpekat. De vägar försäkringsinspektionen anvisat för en utbyggd kontroll

av premieskäligheten synes ändamålsenliga och ägnade att ge inspektionen

tillfredsställande möjligheter att inverka på premieutvecklingen. Härtill

kommer de allmänna betänkligheter, som kan anföras mot att genom en för-

handskontroll av föreslagen typ ingripa i försäkringsbolagens premiepolitik.

Det behöver icke närmare utvecklas, att den granskning som försäkrings­

inspektionen bör bedriva icke kan ges formen av en detaljkontroll över hela

det område som skadeförsäkringen omspänner. Tillsynen måste bär av na­

turliga skäl koncentreras till sådana försäkringsområden, där behovet från

försäkringstagarsynpunkt av övervakning gör sig särskilt gällande. Det kan

även vara anledning erinra om att vanskligheter av flera slag möter vid en

prövning av skälighetsfrågorna. Delvis sammanhänger svårigheterna med

att man inom skadeförsäkringen i viss mån är hänvisad till att göra pre­

mieavvägningen efter tekniska riskbedömningar utan tillräcklig statistisk

underbyggnad.

De sakkunniga har med rätta understrukit behovet av att försäkringsin­

spektionen för sin granskningsverksamhet har tillgång till allt material, som

behövs för att bedöma premieavvägningen. Delvis kan det här vara fråga om

uppgifter, som erfordras för bedömningen av viss uppkommen fråga. Inspek­

tionen måste emellertid även kunna ålägga bolagen att kontinuerligt lämna

uppgifter, som mera allmänt belyser underlaget för premiesättningen. Av na­

turliga skäl är inspektionen i första hand hänvisad till uppgifter som fram­

kommer vid bolagens egen bearbetning av det underliggande materialet.

Inspektionen bör emellertid icke alltid vara bunden till bolagens statistik-

uppläggning. Såsom inspektionen påpekat bör den kunna kräva exempel­

vis uppdelning efter andra riskskiljande faktorer, som det för skälighets-

prövningen är av vikt att få belysta. Det bör dock understrykas, att bolagen

genom en sådan uppgiftsskyldighet icke bör åsamkas kostnader som ej

tullt ut försvaras av ändamålet med och betydelsen av det material som

insamlas. I likhet med försäkringsinspektionen anser jag, att utformningen

av uppgiftsformulär liksom över huvud uppläggningen i allmänhet av

granskningsprogram bör föregås av överläggningar med företrädare för

bolagen.

Beträffande den författningsmässiga grunden för bolagens uppgiftsskyl­

dighet må erinras om att dessa enligt 282 § 2 mom. FL har att till inspek­

139

tionen insända redogörelse för den metod som används för övervakning a\

premiesättningen och för erfarenheter av övervakningen. Härjämte förelig­

ger enligt 283 § FL en allmän skyldighet för bolagen att lämna inspektionen

erforderliga upplysningar angående verksamheten.

De sakkunniga bär ansett försäkringsinspektionens befogenheter enligt FL

att infordra uppgifter från bolagen något oklara och föreslagit att i 282 §

2 mom. FL intages bestämmelse, som ålägger bolagsorganen att å tid och

enligt formulär, som inspektionen bestämmer, insända uppgifter till belys­

ning av bolagets premiesättning.

Under remissbehandlingen har icke från något håll ifrågasatts, att försäk-

ringsinspektionen redan enligt gällande bestämmelser äger ålägga bolagen

en sådan uppgiftsskyldighet som avses med den föreslagna bestämmelsen.

Inspektionen har dock biträtt de sakkunnigas förslag, som synts inspek­

tionen klarare till sin innebörd än nuvarande bestämmelser och bättre an­

passat till formen för de mera summariska uppgifter, som hittills inford­

rats.

Enligt min mening bör i förevarande lagstiftningssammanhang endast sa-

dana ändringar genomföras, vilka framstå såsom nödvändiga och betingade

av det praktiska behovet. Sådana ändringar, som främst siktar till en re­

daktionell och systematisk omarbetning, bör icke nu genomföras. Det sy­

nes därför tveksamt huruvida tillräckliga skäl föreligger för den av de sak­

kunniga föreslagna författningsändringen, vilken närmast har karaktären

av en systematisk omredigering. Bestämmelserna i 282 § 2 mom. och 283 §

torde redan med gällande lydelse medge inspektionen möjligheter att in­

fordra allt material, som finnes behövligt för skälighetsgranskningen. Det

synes för övrigt med FL:s nuvarande systematik naturligast att bibehålla

283 § såsom det centrala författningsmässiga uttrycket för skyldigheten

att lämna inspektionen upplysningar angående verksamheten. Något hin­

der mot att utnyttja lagrummet för att infordra uppgifter av engangsnatur

eller kräva kontinuerligt återkommande uppgifter torde icke föreligga. Jag

vill i detta sammanhang förutskicka, att jag i ett följande avsnitt avsei

att förorda ett av de sakkunniga framlagt förslag i syfte att underlätta in­

spektionens arbete med insamlande av uppgifter. Enligt sistnämnda förslag

kompletteras FL med stadgande, som ger inspektionen befogenhet att in­

fordra uppgifter för sitt tillsynsarbete direkt från tarifförening, skadereg­

lerings- och villkorsnämnd eller från särskilt aktiebolag, som biträder för­

säkringsbolaget. På grund av det anförda anser jag mig icke böra biträda

de sakkunnigas förslag till ändring av 282 § 2 mom.

Med utgångspunkt från skälighetsprincipens tillämpning har de sakkun­

niga ingående diskuterat frågan om återbäring av premiemedel vid

skadeförsäkring. De sakkunnigas synpunkter utmynnar icke i andra förslag

om ändring i FL än att styrelses och verkställande direktörs åliggande en­

ligt den i 282 § 2 mom. upptagna regeln även skall avse tillsyn att återbäring

förekommer i den utsträckning, som är påkallad från skälighetssynpunkt

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

140

samt att förekommande återbäring särskilt upptages vid sidan om premie­

sättningen såsom föremål för bolagsorganens uppgiftsskyldighet.

Såväl försäkringsinspektionen som försäkringsbolagens riksförbund har

ställt sig negativa till förslaget att i FL införa bestämmelser som särskilt

framhäver återbäringsinstitutet på skadeförsäkringens område. Kritiken mot

förslaget kan sammanfattas sa, att återbäring vid sådan försäkring endast

under vissa förutsättningar är lämplig för att uppnå skälighet i prissättning­

en och att beträffande flera branscher åtskilligt talar för att skälighetssyn-

punkterna tillgodoses med andra medel. Folksam har redovisat positiva erfa­

renheter av tillämpad återbäring inom ett par försäkringsgrenar.

Såsom framgår av utredningen och Folksams yttrande kan återbäring på

skadeförsäkringsområdet lämpligen ifrågakomma endast beträffande vissa

typer av försäkring. I stort sett är här fråga om sådana försäkringar, där

premieöverskotten icke helt behöver disponeras för riskutjämning på längre

sikt och där återbäringen kan genomföras till rimliga administrativa kostna­

der. Fragan om aterbäringsinstitutets användning på skadeförsäkringsom­

rådet kan emellertid ingalunda anses slutdiskuterad. Erfarenheter saknas

ännu för att närmare bedöma den ena eller andra metodens företräde när

det gäller att åstadkomma en önskvärd skälighet i prissättningen. Fältet tor­

de under åtskillig tid framöver få ge rum åt experimenterande från bolagens

sida i syfte att skapa från försäkringstagarsynpunkt tilltalande och ända­

målsenliga försäkringsanordningar. Under sådana förhållanden synes icke

lämpligt att nu lagstiftningsvägen binda eller ens vägleda utvecklingen i ena

eller andra riktningen. Jag är följaktligen icke beredd förorda någon änd­

ring i FL syftande till att särskilt inrikta skälighetsprövningen på frågan

om återbäring av premiemedel.

De sakkunnigas förslag att komplettera sanktionsbestämmel-

serna i 288 § genom att såsom anledning till ingripande särskilt angiva

dels att försäkringsbolag icke iakttager tillbörlig sparsamhet i fråga om om­

kostnaderna för rörelsen dels att det sätt varpå premierna bestäms ger skä­

lig anledning till anmärkning har avstyrkts av de remissinstanser som be­

handlat frågan. Icke heller jag ser något att vinna med den föreslagna kom­

pletteringen. Försäkringsinspektionen har redan med nuvarande lydelse av

lagrummet de nödvändiga befogenheterna att, om missförhållande befinnes

föreligga, ingripa med erinring eller föreläggande och i sista hand göra an­

mälan till Kungl. Maj:t. Jag vill i detta sammanhang understryka vikten

av att förvaltningskostnaderna hålles så låga som möjligt.

I anslutning till frågan angående omkostnaderna inom skadeförsäkringen

har de sakkunniga riktat uppmärksamheten på de fördelar från denna syn­

punkt som kollektiva anordningar av olika slag erbjuder. De i

betänkandet framförda synpunkterna har även under remissbehandlingen

rönt positivt intresse. För egen del vill jag i anledning av vad som anförts

i denna fråga understryka vikten av att alla möjligheter tillvaratas att ge­

nom rationalisering och förenkling skapa ett gott och billigt försäkrings­

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

skydd. Kollektiva anordningar är en av många vägar som bör prövas i detta

syfte.

Beträffande det uppgiftsmaterial, som försäkringsinspektionen med stöd

av FL infordrar från försäkringsbolagen, bör såsom de sakkunniga anfört

principen vara att detta är offentligt. Vissa uppgifter kan emellertid

vara av sådan art att rimlig hänsyn till bolagen kräver att de icke sprides.

Främst är här fråga om sådant material, som skulle menligt inverka på bo­

lagets konkurrensläge om det gavs offentlighet.

Såsom de sakkunniga påpekat torde det få ankomma på Kungl. Maj :t att

med stöd av sekretesslagen utfärda erforderliga bestämmelser. Lämpligt sy­

nes vara att försäkringsinspektionen efter överläggningar med företrädare

för försäkringsbolagen överväger det närmare behovet av sekretesskydd på

detta område och -—- därest bestämmelser om hemlighållande av vissa hand^

lingar finnes oundgängliga — framlägger förslag härom.

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

141

E. Soliditets- och skälighetsprinciperna inom livförsäkringen

Gällande rätt m. m.

Såväl soliditets- som skälighetsprincipen är klart uttryckt i FL såvitt rör

livförsäkring. Den förstnämnda av de två principerna hade kommit till di­

rekt uttryck i försäkringsrörelselagstiftningen redan före tillkomsten av FL,

varemot lagfästandet av skälighetsprincipen i livförsäkring utgjorde en av

nyheterna i 1948 års lagstiftning. Formellt har de fundamentala grundsat­

serna angående livförsäkringens soliditet och skälighet — vilka indirekt

speglas i ett flertal av FL:s bestämmelser på andra håll — fått sitt klaraste

uttryck i de krav, som FL ställer i fråga om livförsäkringsgrundernas syfte

och innehåll. Lagen stadgar sålunda i 263 §, att dessa grunder skall avse att

trygga vederbörande bolags förmåga att dels fullgöra sina förpliktelser enligt

ingångna försäkringsavtal (soliditetskravet), dels bereda försäkring till en

med hänsyn till försäkringens art skälig kostnad (skälighetskravet). Om

grunderna befinnes icke längre fylla det avsedda ändamålet, åligger det sty­

relsen och verkställande direktören att utan dröjsmål föranstalta om erfor­

derlig ändring av grunderna.

Grunderna för livförsäkring innefattar i huvudsak det försäkringstek-

niska underlaget för livförsäkringsbolagens verksamhet och synes till sin

rättsliga natur närmast vara att anse såsom ett komplement till bolagsord­

ningarna. De innehåller emellertid även bestämmelser, som är av direkt be­

tydelse för det privaträttsliga mellanhavandet mellan försäkringstagarna

och försäkringsgivaren. Att lagen låtit grunderna erhålla en självständig

karaktär och icke ingå såsom delar i bolagsordningarna sammanhänger med

att grunderna i stor utsträckning är av så invecklad och speciellt teknisk

natur, att det är mycket svårt för lekmän att taga ställning till grundfrågor.

Dessa lämpar sig därför dåligt för att bli föremål för behandling å bolags­

stämma. Härtill kommer det förhållandet, alt föreskrifterna i grunderna täm­

142

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

ligen ofta behöver ändras och att ändringsbesluten ibland måste fattas myc­

ket snabbt. Under sådana förhållanden har det bedömts ogörligt att låta

förevarande bestämmelser följa de regler, som gäller beträffande antagande

och ändring av bolagsordning. Mera ändamålsenligt har varit att låta grund­

frågorna handläggas av bolagens styrelser. Betryggande garantier för att

försäkringstagarnas intressen icke blir åsidosatta i grundfrågor föreligger

därigenom att grunderna alltid skall vara stadfästa av Kungl. Maj :t eller

försäkringsinspektionen.

I fråga om livförsäkring föreskrives i FL, att grunderna skall innehålla

bestämmelser i ett antal uppräknade ämnen (9 och 173 §§). Därjämte inne­

håller lagen, förutom det ovan omförmälda allmänna kravet på soliditet och

skälighet, vissa riktlinjer rörande grundernas närmare innehåll på olika

punkter.

De avsnitt av livförsäkringsgrunderna, som torde vara av störst intresse,

är de som handlar om beräkning av försäkringspremier och premiereserv,

om försäkringstagares rätt till återköp och fribrev samt om återbäring till

försäkringstagarna.

Grunderna för beräkning av försäkringspremier (premiegrunderna) och

premiereserv (premiereservgrundena) för livförsäkring skall enligt 264 § FL

innehålla antaganden rörande dödlighet och andra riskmått, räntefot samt

omkostnader. Där så finnes ändamålsenligt, må grunderna även innehålla

föreskrifter om särskilda säkerhetstillägg. Antagandena rörande dödlighet

och andra riskmått, räntefot samt omkostnader skall enligt lagen väljas

så, att de kan anses vart för sig betryggande för den art av försäkringsrö­

relse varom fråga är; avvikelse må dock ske härifrån i den mån i grunderna

ingående föreskrifter om särskilda säkerhetstillägg föranleder därtill. Pre­

miereservgrunderna skall vara så avfattade, att vid envar tidpunkt premie­

reserven utgör skillnaden mellan kapitalvärdet av bolagets framtida utgif­

ter för löpande försäkringar och kapitalvärdet av de premier bolaget må ha

att ytterligare uppbära för dessa försäkringar, ökad med det belopp, som

anses erforderligt för mötande av förlust genom försäkringars upphörande i

förtid. Där premiegrunderna innehåller föreskrifter om särskilda säkerhets­

tillägg, skall premiereservgrunderna angiva på vad sätt vid beräkning av

kapitalvärdet av framtida utgifter hänsyn skall tagas till dessa säkerhets­

tillägg. Premiereservgrunderna skall vidare innehålla regler för beräkning

av den del av premiereserven, som må anses belöpa på varje enskild försäk­

ring. Vid bedömande av frågan, huruvida ändring av premiereservgrunder­

na föi redan tecknade försäkringar bör ske, må beträffande ett vart antagan­

de hänsyn tagas till den säkerhet, som kan anses vara för handen i övriga

antaganden för ifrågavarande försäkringar, samt till storleken av särskilda

säkerhetstillägg.

Grunderna för försäkringstagares rätt till återköp och fribrev skall enligt

267 § FL angiva villkoren för åtnjutande av dylik rätt samt innehålla regler

för beräkning av återköps- och fribrevsvärden. Till förklaring av begreppen

återköp och fribrev må här i korthet nämnas, att då en försäkring upphör i

143

förtid eller då en försäkringstagare i förtid avbryter premiebetalningen utan

att försäkringen därför upphör, försäkringstagaren alldeles bortsett från

återbäringsrätten — i regel har en viss fordran hos bolaget, det s. k. tekniska

återköpsvärdet. Ersättning för denna fordran kan lämnas i olika former.

De bägge huvudformer som förekommer är dels försäkringens aterköp ge­

nom utbetalning av ett kontant belopp, försäkringens återköpsvärde, i sam­

band med försäkringens upphörande, dels ändring av försäkringen till en

premiefri försäkring på nedsatt belopp, vilken benämnes fribrev. Återköp

kan undantagsvis förekomma jämväl i andra fall än de förut antydda.

Grunderna beträffande återbäring till försäkringstagarna skall enligt 270 §

FL innehålla regler för avsättning till återbäringsfond samt denna fonds an­

vändning, för tilldelning av återbäring, för förräntning av återbäringsme-

del samt för användning av regleringsfond. Reglerna för tilldelning av

återbäring skall angiva den ordning, vari tilldelning skall ske. Tilldelad

återbäring skall enligt lagen utbetalas omedelbart eller vid bestämd senare

tidpunkt eller ock tillgodoräknas försäkringstagaren såsom nedsättning av

premien eller såsom premie för tilläggsförsäkring. Utfästelse om återbäring

får icke göras annorledes än i enlighet med reglerna för tilldelning av

återbäring.

Soliditets- och skälighetsprinciperna inom livförsäkringen kommer till

uttryck även i andra lagbestämmelser än de nyss nämnda. I viss utsträck­

ning behandlas dessa bestämmelser i följande avsnitt. En kortfattad redo­

visning torde vara lämplig redan i detta sammanhang.

Med livförsäkring må enligt FL ej förenas försäkringsrörelse av annat

slag med mindre särskilda skäl föreligger för en dylik förening. Bakom den­

na regel, som antytts redan i det föregående, ligger bl. a. uppfattningen,

att då livförsäkringsverksamhet även i aktiebolag skall drivas endast för

de försäkrades räkning, det icke är ändamålsenligt att sammanblanda så­

dan verksamhet med försäkringsrörelse av annat slag.

FL innehåller vidare lagstadganden, som skyddar livförsäkringens medel

mot att tagas i anspråk för fondemission i försäkringsaktiebolag. Dessa be­

stämmelser är ett uttryck i lag för det särskilda skydd, som beretts livför­

säkringstagarna.

Klara uttryck för soliditetsgrundsatsen återfinnes i FL:s bestämmelser

om att vid envar tidpunkt ett belopp motsvarande försäkringsfonden för

livförsäkringar skall redovisas i huvudsak i vissa slag av kvalificerade vär­

dehandlingar. Viktigast härutinnan är vissa typer av obligationer samt

skuldförbindelser, för vilka vederbörande bolag äger säkerhet genom inteck­

ning i fast egendom inom två tredjedelar av senast fastställt taxeringsvärde.

En tiondel av försäkringsfonden får emellertid redovisas i andra värdehand­

lingar än de i lagen närmare uppräknade, dock icke i aktier. De värdehand­

lingar, i vilka livförsäkringsfonden helt eller delvis redovisas, skall förvaras

avskilda från bolagets övriga tillgångar och under minst två lås med olika

nycklar, av vilka eu innehaves av ett av försäkringsinspektionen förordnat

ombud. I de sålunda förvarade handlingarna äger livförsäkringstagarna

Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1961

144

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

panträtt såsom i handfången pant till säkerhet för fullgörandet av bolagets

på försäkringsavtalen grundade förbindelser.

Under vissa förutsättningar skall jämväl tillgångar motsvarande säker­

hetsfonden redovisas och pantsättas på motsvarande sätt.

Såvitt gäller lagstiftningen i övriga nordiska länder må här allenast an­

märkas följande. I den år 1959 i Danmark antagna nya lagen om försäk-

ringsverksamhet kommer soliditetsprincipen till uttryck i kravet på att det

tekniska beräkningsunderlaget för livförsäkring skall vara »betryggande».

Skälighetsprincipen finnes däremot icke inskriven i lagen. I gällande lag i

Finland finnes såvitt rör livförsäkring såväl soliditets- som skälighetsprin-

ciperna direkt inskrivna i lagen. I Norge gällande lag innefattar klart uttryck

för soliditetsprincipen, varemot skälighetsprincipen icke återfinnes formu­

lerad i lagtexten. I det i sistnämnda land föreliggande förslaget till ny lag om

livförsäkringsverksamhet har såväl soliditets- som skälighetsprincipen kom­

mit till uttryck i lagtexten.

Livförsäkringens huvudformer

Livförsäkringen indelas såvitt gäller direkt affär i stor försäkring, liten

försäkring (folkförsäkring), kollektiv tjänstepensionsförsäkring med sär­

skilda grunder och grupplivförsäkring. Stor och liten försäkring betecknas

sammantagna såsom individuell livförsäkring till skillnad från de andra

formerna, som båda är mer eller mindre kollektiva. Såsom en orientering

lämnas i det närmast följande vissa kortfattade uppgifter om olika förekom­

mande livförsäkringsformer. Dessa uppgifter är till stor del hämtade från

försäkringsinspektionens publikation Enskilda försäkringsanstalter.

Mellan stor och liten livförsäkring föreligger den väsentliga skillnaden,

att den senares premienivå är högre än den förras. Genom folkförsäkringen

har man ursprungligen sökt åstadkomma ett försäkringsskydd, som är sär­

skilt avpassat för de befolkningslager, vilkas inkomstnivå är låg och vilka

lever under otrygga inkomstförhållanden. Premiebefrielseförsäkring vid

sjukdom, som i stor försäkring är ett frivilligt komplement till livförsäk­

ringen, är inom folkförsäkringen obligatorisk. Härtill kommer inom folk­

försäkringen vidare vissa anordningar för premielättnader vid militärtjänst

och arbetslöshet. Ackvisitions- och inkassoorganisationerna är i ■vass män

annorlunda uppbyggda — den sistnämnda fortfarande framför allt utmärkt

av förekomsten i viss utsträckning av personlig premieinkassering. Vidare

är medelförsäkringssumman lägre och premiebetalningsterminen vanligen

kortare inom folkförsäkringen än inom den stora försäkringen. Nyteckning­

en av folkförsäkring befinner sig i snabbt avtagande.

Individuell livförsäkring uppdelas med hänsyn till det sätt, på vilket för­

säkringsförmånen utgår, i kapitalförsäkring och livränteförsäkring. Ett liv-

försäkringsavtal kan avse endera av dessa former eller vara en kombination

av båda.

Försäkringsförmånerna vid kapitalförsäkring består i allmänhet av ett

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

145

visst engångsbelopp, försäkringssumman, men kan även ha formen av ett

visst belopp årligen under ett bestämt antal år. I sistnämnda fall säges för­

säkringssumman utgå i rater under ifrågavarande antal år. Allmänt är det

karakteristiska för kapitalförsäkring att försäkringsprestationens omfatt­

ning är fixerad i och med att försäkringsfallet inträffar.

Ur beräkningsteknisk synpunkt brukar kapitalförsäkring indelas i två

kategorier, nämligen kapitalförsäkring för livsfall och kapitalförsäkring för

dödsfall. Vid kapitalförsäkring för livsfall utges försäkringssumman endast

om viss ålder uppnås. Vid kapitalförsäkring för dödsfall utges försäkrings­

summan vid dödsfall, som inträffar under försäkringstiden. Om försäk­

ringsavtalet endast innehåller utfästelse om utbetalning vid dödsfall och

försäkringstiden dessutom är begränsad (i praktiken: till lägre ålder än

90 år), användes beteckningen temporär (dödsfalls)försäkring (T-försäk-

ring). En specialförsäkring är försäkring med naturliga premier (TN-för-

säkring). Kapitalförsäkring för dödsfall kan även innefatta rätt till utbetal­

ning av försäkringssumman vid försäkringstidens slut (utbetalning för livs­

fall), om den försäkrade icke dessförinnan avlidit. Denna försäkringsform

betecknas sammansatt kapitalförsäkring (D-försäkring, för barn B-försäk-

ring), emedan den kan betraktas såsom sammansatt av en temporär försäk­

ring och en kapitalförsäkring för livsfall.

Vid livränteförsäkring sker utbetalningen successivt och endast under

förutsättning att viss person, livräntetagaren, lever. Livräntan kan börja

utgå antingen omedelbart efter försäkringens tecknande (genast börjande

livränta), efter viss uppnådd ålder (uppskjuten livränta) eller efter det viss

person, försörjaren, avlidit (överlevelselivränta, DR-försäkring). Livräntan

upphör alltid vid livräntetagarens död men den kan dessutom vara tidsbe­

gränsad på så sätt, att den upphör senast efter visst antal år eller vid viss

tidpunkt. En vanlig form är sålunda temporär överlevelseränta (TDR-för-

säkring), som utgår om försörjaren avlider före viss tidpunkt och i så fall

fram till denna tidpunkt, dock endast så länge livräntetagaren (förmånsta-

garen) lever. En närbesläktad försäkringsform, uppfostringsränta, är strängt

taget kapitalförsäkring, emedan utbetalningarna där skall ske efter försör-

jarens död oberoende av om någon person lever; den redovisas dock ofta

t. ex. i Enskilda försäkringsanstalter, som »ränteförsäkring» (ej livränte­

försäkring).

Temporär dödsfallsförsäkring är en riskförsäkring och innebär i regel

endast ett obetydligt sparande. Sparandet i en dylik försäkring, som van­

ligtvis avtalas med en jämn årspremie, uppstår genom alt en del av de pre­

mier, som inbetalas i början av försäkringstiden, då dödsrisken är mindre,

reserveras för att tagas i anspråk under senare delen av försäkringstiden,

då dödsrisken tilltager. Försäkring med naturliga premier är en riskförsäk­

ring med årligen stigande premier, motsvarande dödsriskens ökning, och

innehåller inget sparande.

Kapitalförsäkring för livsfall, sammansatt kapitalförsäkring och livränte­

försäkring (bortsett från temporär överlevelseränta, vilken står den tempo-

10

Bihang till riksdagens protokoll

1061. 1

samt.

Nr

171

146

rära dödsfallsförsäkringen nära) innesluter ett sparande, vilket uppsamlas

och förräntas i premiereserven.

Kapitalförsäkring för dödsfall och i främsta rummet sammansatt kapi­

talförsäkring är den mest förekommande försäkringsformen hos de vanliga

livförsäkringsbolagen. Den helt övervägande delen av dessa bolags försäk­

ringsbestånd utgöres nämligen antingen av fristående kapitalförsäkring

för dödsfall (D- resp. T-försäkring) eller av sådan försäkring i kombination

med livränteförsäkring, varvid kapitalförsäkringen utgör det dominerande

försäkringselementet. Från 1955 har kombinationer av typen sammansatt

kapitalförsäkring plus temporär dödsfallsförsäkring (D + T) för en och

samma försäkrad blivit vanliga i nyteckningen. Vid en sådan försäkrings-

kombination utgår således försäkringssumman med högre belopp vid döds­

fall än vid försäkringstidens slut. Kombinationen innehåller följaktligen

ett mindre sparande än en motsvarande sammansatt kaptitalförsäkring men

ett större sparande än en temporär försäkring på samma belopp.

Kapitalförsäkring, vid vilken försäkringssumman utbetalas i form av en­

gångsbelopp, är den vanligaste kapitalförsäkringsformen, även om kapital­

försäkring, vid vilken försäkringssumman utgår i rater, vunnit stor utbred­

ning. Detta sammanhänger med att det vid inkomstbeskattningen är med­

givet att göra avdrag för premie avseende vissa kombinationer av sådan

kapitalförsäkring och livränteförsäkring, vilka är s. k. pensionsförsäkring­

ar i kommunalskattelagens mening (P-försäkringar). En vanlig sådan kom­

bination består av en kapitalförsäkring för dödsfall, vid vilken försäkrings­

summan utgår i rater under tjugo år från dödsfall eller senast från viss

ålder, samt av en livsvarig livränteförsäkring, från vilken i förekommande

fall livränta börjar utgå sedan kapitalförsäkringens förmåner upphört.

Inom den kollektiva tjänstepensionsförsäkringen med särskilda grunder,

som endast bedrives av SPP, dominerar livränteförsäkringen. Det är emel­

lertid vanligt att livräntan kombineras med en begränsad kapitalförsäk­

ring avseende engångsbelopp. Vidare ingår även regelmässigt en invalidi-

letsförsäkring. Denna avser både invalidränta utgående så länge invaliditet

består, dock längst intill den tidpunkt då ålderspensionen börjar utgå, och

premiebefrielse under samma tid samt vanligen också begränsad invalidka-

pitalförsäkring. Premiebefrielseförsäkring meddelas även av de vanliga liv­

försäkringsbolagen.

Grupplivförsäkringen, som i modern mening infördes av livförsäkrings­

bolagen 1948 och som från och med 1959 drives av Folket, av Förenade Liv

i samförsäkring med andra livförsäkringsbolag, av Järnvägsmännens Liv

samt av Liv-Thule, utgör en särskild administrativt enkel form av för­

säkring med naturliga premier. Åldersfördelningen hos medlemmarna i en

grupp bestämmer således totalpremien för hela gruppens försäkringsskydd.

Genom överenskommelser inom gruppen är premieolikheten för de enskilda

medlemmarna vanligen utjämnad. Vid denna försäkring utbetalas försäk­

ringssumman i form av engångsbelopp och endast vid dödsfall. Eftersom

grupplivförsäkringens uppsving ägt rum efter FL:s ikraftträdande — till

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

147

en av de sakkunniga lämnad siffermässig belysning härav återkommer jag

-— synes en närmare redogörelse för grupplivförsäkringens konstruktion,

som i stor utsträckning är fastslagen i grunderna, vara lämplig i detta sam­

manhang. Framställningen i det följande följer närmast grunderna för ett

av bolagen. Uppgifterna avser förhållandena vid ingången av september

1959.

Med gruppavtal avses i grupplivförsäkringsgrunderna avtal om plan för

kapitalförsäkring av viss grupp av personer, där såväl de personer, vilka

skall försäkras, som de försäkringsbelopp, vilka skall gälla för de enskilda

försäkrade, är bestämda genom generella regler. Med gruppförsäkring av­

ses sammanfattningen av försäkringar meddelade enligt ett gruppavtal.

Gruppförsäkring meddelas i form av kapitalförsäkringar för dödsfall mot

naturliga premier, avtalade för ett år i sänder.

Grupplivförsäkring får endast avse vissa i grunderna bestämda slag av

grupper. Gruppbestämningarna är icke exakt desamma i samtliga grupp­

försäkringsbolag.

Grupplivförsäkringsverksamheten skall enligt grunderna organiseras på

sådant sätt, att för försäkringsgivaren oförmånligt frivilligt urval förebyg-

ges. Denna allmänna regel kompletteras med vissa speciella bestämmelser.

Bl. a. innehåller grunderna ganska utförliga regler om gruppernas storlek.

Grupperna måste ha en viss omfattning, sedd i relation till antalet av de

till försäkring berättigade, och skall omfatta minst 25 försäkrade. Försäk­

ringssumman är maximerad till 50 000 kronor, i fråga om hustrur dock till

25 000 kronor.

Premien för gruppförsäkring utgör summan av premierna för de indivi­

duella försäkringar, som gäller enligt gruppavtalet.

Ett intressant inslag i grupplivförsäkringen är den s. k. fortsättningsför-

säkringen. Gruppmedlem, som måste utträda ur personalgrupp eller för-

eningsgrupp på grund av ändrad (upphörd) anställning eller ändrad (upp­

hörd) yrkesutövning eller på grund av gruppavtalets urkraftträdande, är

nämligen berättigad att utan hälsoprövning erhålla fortsatt försäkring för

dödsfall. Samma rätt tillkommer gruppmedlem, som på grund av sjukdom

eller olycksfall är fullständigt arbetsoförmögen och på grund härav utträ­

der ur gruppavtalet, och medförsäkrad hustru, som tvingas utträda på

grund av att hennes make avlider eller äktenskapet upplöses genom skils­

mässa eller maken utträder ur gruppen med rätt till fortsättningsförsäkring.

Rätten till forsättningsförsäkring skall göras gällande inom två månader

efter det att försäkringen enligt gruppavtalet trätt ur kraft. Fortsättningsför-

säkringen må avse högst det enligt gruppavtalet gällande försäkringsbeloppet,

i förekommande fall minskat med det försäkringsbelopp, som den försäk­

rade kan erhålla genom inträde i annan gruppförsäkring. Fortsättningsför-

säkringcn erliålles mot normal premie enligt bolagets vanliga tariffer för

stor försäkring utan rätt till premiebefrielse, dock längst till fortsättnings-

försäkringens årsdag närmast före den försäkrades 67-årsdag.

Såsom redan tidigare framhållits utgör grupplivförsäkringens och den

148

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

individuellt tecknade temporära dödsfallsförsäkringens frammarsch under

FL:s giltighetstid ett dominerande drag i livförsäkringens utveckling. Det

försäkrade dödsfallskapitalet i individuell kapitalförsäkring för dödsfall har

från 1949 till och med 1957 vuxit från 10,3 miljarder till 20,1 miljarder

kronor. I siffrorna är då inkluderade såväl kapitalförsäkring med sparmo-

ment (D) som temporär dödsfallsförsäkring (T) och försäkring med natur­

liga premier (TN). Huru mycket av det förra beloppet som föll på temporär

dödsfallsförsäkring och försäkring med naturliga premier ger statistiken

ingen uppgift om. År 1954, då det försäkrade dödsfallskapitalet utgjorde

15,3 miljarder kronor, är det första år för vilket uppgifter härutinnan kan

lämnas. Av beloppet 15,3 miljarder kronor utgjorde 1,1 miljard kronor tem­

porär dödsfallsförsäkring och försäkring med naturliga premier och 14,2

miljarder kronor kapitalförsäkring med sparmoment. Av nyssnämnda total­

belopp för 1957, 20,1 miljarder kronor, utgjorde ej mindre än 4,4 miljarder

kronor temporär dödsfallsförsäkring och försäkring med naturliga premier

och 15,7 miljarder kronor sparbetonad kapitalförsäkring (av beloppet 4,4

miljarder kronor har 1,2 miljarder tillkommit i samband med införandet

av nya premiegrunder i livförsäkring). Det försäkrade dödsfallskapitalet i

grupplivförsäkring har från 1949 till och med 1957 vuxit från 0,1 miljard

till 5,2 miljarder kronor.

Termen temporär dödsfallsförsäkring för tanken närmast till mycket

kortvariga försäkringar. De verkligt korta försäkringarna torde emellertid

utgöra en försvinnande liten andel av samtliga temporära dödsfallsförsäk-

ringar. Några exakta uppgifter, som belyser läget, finnes icke. Viss ledning

för en bedömning kan emellertid hämtas från föreliggande statistiska upp­

gifter om nyanskaffningen 1957 av dylik försäkring (exkl. försäkring med

naturliga premier). Av dessa uppgifter framgår bl. a. att av 1957 års ifråga­

varande nyteckning inom stor försäkring försäkringar med kortare premie­

betalningstid än tio år utgjorde allenast 1,28 % i fråga om antal och 3,44 %

i fråga om försäkringssumma. Inom liten försäkring förekom över huvud

taget ej nyteckning av temporär dödsfallsförsäkring med kortare premie­

betalningstid än tio år.

De sakkunniga

Allmänna synpunkter

De sakkunniga framhåller, att kravet på grunder inom livförsäkringen

skapar särskilda garantier för att livförsäkringsverksamheten drives efter

en på förhand uppgjord plan och på grundval av en genomarbetad försäk-

ringsmateinatisk-ekonomisk analys av rörelsen. Analysen och planläggning­

en underlättas av att den risk, som livförsäkringen täcker, nämligen risken

att eu person dör eller lever, för försäkrade med normal hälsa kan med en

tillfredsställande grad av statistisk exakthet sättas i relation till allenast två

faktorer, nämligen vederbörandes levnadsålder och kön, och av att ett ut­

förligt statistiskt material finnes som belyser dödligheten hos olika ålders­

Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1QG1

149

grupper män och kvinnor. Livförsäkringsverksamhetens planläggning och

analys underlättas vidare av att numera under fredliga tider dödligheten icke

är föremål för tvära kastningar utan utvecklas ganska jämnt — för närvaran­

de stadigt sjunkande, låt vara icke lika mycket i alla åldersgrupper. En om­

ständighet, som satt stora spår i de livförsäkringstekniska systemen, är det

välkända förhållandet, alt dödligheten icke är densamma i alla levnadsåldrar

utan i stort sett med åldern stiger i en allt brantare kurva. Detta förhållande

gör att vid en flerårig dödsfallsförsäkring med konstant årspremie de för­

säkrade -— särskilt påtagligt vid högre åldrar —- under början av försäk-

ringstiden inbetalar mer än som motsvarar den för åldern naturliga premien

men under slutet av försäkringstiden i gengäld mindre. Detta förhållande

leder till att även vid livförsäkringar av typisk riskkaraktär, vid vilka utbe­

talning av försäkringsbeloppet äger rum endast i fall där försäkringstaga­

ren dör under försäkringstiden, försäkringstagarna under avtalets löptid i

vissa lägen försäkringstekniskt sett har ett tillgodohavande hos vederbö­

rande livförsäkringsbolag (det s. k. tekniska återköpsvärdet). Vid sådana

livförsäkringsformer, där utbetalning sker endast för den händelse den för­

säkrade uppnår viss levnadsålder eller såväl vid viss uppnådd ålder som

vid dödsfall dessförinnan, innesluter försäkringen ett direkt sparande, som

kan få en betydande omfattning och som kan jämföras med sparande i

bank. Det tekniska återköpsvärdet kan här under avtalets löptid stiga upp

till det avtalade försäkringsbeloppet. Den hopkoppling av risktäckning och

sparande, som livförsäkringsverksamheten i stor utsträckning innefattar,

komplicerar i hög grad livförsäkringstekniken och har bidragit till kravet

på en särskild planläggning och analys.

Livförsäkringsverksamheten möter särskilda tekniska svårigheter och

problem icke blott därför att den i stor utsträckning innefattar en kom­

bination av risktäckning och sparande samt dödlighetsrisken dessutom allt

brantare växer med åren. Verksamheten har därjämte fått sin prägel av att

livförsäkringsavtalen i stor omfattning är ingångna för mycket långa tids­

perioder, ofta flera decennier, och givits ett sådant innehåll, att premierna

är bestämda — bundna — för hela avtalstiden. Försäkringsbolagen har så­

ledes i förevarande fall icke någon möjlighet att i fall av behov genomföra

premiehöjningar med verkan för redan träffade livförsäkringsavtal. Detta

förhållande ökar behovet av noggrann planläggning och analys av verk­

samheten. En ändring av premiegrunderna, innefattande högre premier, in­

verkar i nu angivna fall endast på premierna för försäkringar, som tecknas

efter grundändringen. Ett viktigt område, inom vilket speciella förhållanden

råder, är emellertid den under senare år tillkomna grupplivförsäkringen,

inom vilken — oberoende av den tid för vilken försäkringsbolaget åtagit sig

risktäckningen — försäkring meddelas mot naturliga premier, som är be­

stämda — fixerade — för ett år i sänder. Inom grupplivförsäkringen slår

därför en ändring av premienivån inom ett år igenom på samtliga gruppliv­

avtal.

Grundernas betydelse ligger icke blott däri att de framtvingar en långl-

150

gående planläggning och analys av livförsäkringsverksamheten från veder­

börande försäkringsbolags egen sida. Därigenom att lagen kräver att grun­

derna skall stadfästas av försäkringsinspektionen eller, efter yttrande från

inspektionens sida, av Kungl. Maj :t blir försäkringsbolagens beslut rörande

grundernas innehåll, innan besluten sättes i tillämpning, prövade av myn­

dighet, som förfogar över försäkringsteknisk expertis och som är kompe­

tent att kontrollera, att grunderna är utformade på sådant sätt, att försäk­

ringstagarnas intressen blir vederbörligen tillvaratagna. I ärenden av detta

slag har försäkringsinspektionen ofta anledning att göra en ingående gransk­

ning av de kalkyler, på vilka grunderna bygger, överläggningar hålles ofta

mellan försäkringsbolagens aktuarier och representanter för inspektionen.

Vid sin prövning av grunderna tillser försäkringsinspektionen i enlighet med

soliditetsprincipen bl. a., att premierna är så tilltagna, att de kan beräknas

förslå även vid rimliga avvikelser i ogynnsam riktning, och att återbäringen

icke slussas ut i en takt, som kan innefatta en fara för soliditeten. För upp­

fyllande av skälighetsprincipens krav kontrollerar försäkringsinspektionen

samtidigt i görligaste mån, att premierna å andra sidan icke innehåller onö­

digt stora säkerhetsmarginaler och icke heller eljest är konstruerade på ett

sätt, som ej kan anses skäligt. Vad angår återbäringen tillses bl. a., att reg­

lerna rörande fördelningen av återbäring på olika försäkringar synes vara

skäligt avvägda. Det är icke blott riskdelarna av livförsäkringspremierna,

som försäkringsinspektionen vid sin granskning av grunderna prövar ur so-

liditets- och skälighetssynpunkt. Detsamma gäller i lika mån de delar av

premierna, som är avsedda att täcka kostnaderna för försäkringarnas an­

skaffning och övriga förvaltningskostnader. Vad angår anskaffningskost-

nadsbelastningarna kan den intressanta iakttagelsen göras, att tendensen

synes vara, att livförsäkringsbolagen alltid konsumerar anskaffningskost-

nadsdelen av influtna premier. Försäkringsinspektionens soliditets- och skä-

lighetskontroll upphör icke i och med stadfästelsen av grunderna. Inspek­

tionen följer sedan utvecklingen inom bolagen och övervakar härvid bl. a.,

att försäkringsbolagens faktiska förvaltningskostnader avseende livförsäk­

ring såvitt möjligt icke överskrider de enligt grunderna tillåtna. Sådana över­

skridanden förekommer dock i icke obetydlig utsträckning. På grund av

marginaler i andra delar av premierna ger dock premierna som helhet be­

traktade i allmänhet upphov till återbäringsbildande överskott.

Inom livförsäkringen måste enligt de sakkunnigas uppfattning soliditets­

principen tilläggas stor vikt. Starka garantier bör finnas för att livförsäk­

ringsbolagen har förmåga att fullgöra de av dem slutna försäkringsavtalen.

De skäl som de sakkunniga anfört för soliditetsprincipens tillämpning på

skadeförsäkringens område äger giltighet även för livförsäkringens del.

Härtill kommer att inom livförsäkringen ytterligare skäl talar för att sär­

skilda garantier bör finnas för försäkringsbolagens förmåga att fullfölja de

ingångna försäkringsavtalen.

På livförsäkringens område talar, såsom delvis framgår av det föregående,

särskilt följande förhållanden för krav på starka garantier för soliditeten.

Livförsäkringsbolagen har i mycket stor utsträckning ingått avtal, som

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

151

ålägger dem förpliktelser mot försäkringstagarna under flera decennier

framåt i tiden. Livförsäkringsavtalen är för närvarande — bortsett från

grupplivförsäkringen — utformade så, att livförsäkringsbolagen icke har

möjlighet att höja premierna under avtalstiden. Livförsäkringarna är vidare

ofta konstruerade så, att försäkringstagarna inom försäkringens ram bygger

upp elt sparkapital, som förvaltas av försäkringsbolaget. Försämringar i liv-

försäkrade personers hälsotillstånd kan för vederbörande omöjliggöra eller

fördyra teckning av livförsäkring i samma eller annat försäkringsbolag.

Även om samhället företagit stora utbyggnader av den statliga socialförsäk­

ringen, är det fortfarande ett starkt socialt intresse att det genom frivillig

försäkring i livförsäkringsbolag uppbyggda stödet åt ålderdoms- och efter-

levandeförsörj ningen icke spolieras genom bristande betalningsförmåga hos

livförsäkringsbolagen. Livförsäkringstekniken är vidare så invecklad, att

allmänheten i stort sett saknar varje möjlighet att bedöma livförsäkrings­

bolagens förmåga att fullgöra sina förpliktelser.

För livförsäkringens del finnes särskild anledning att soliditetsprincipen

kompletteras med en skälighetsprincip. På grund av soliditetskravet måste

i första hand vid livförsäkringsavtal, som omspänner en lång tidrymd och

vid vilka premierna är fastlåsta för hela avtalstiden, i livförsäkringspre­

mierna inläggas betydande säkerhetsmarginaler, som skall ge garantier för

att försäkringsbolagen kan fullgöra sina åtaganden även vid avvikelser i

ogynnsam riktning från det beräknade förloppet av verksamheten. Vid en

normal utveckling av livförsäkringsrörelsen kan det därför väntas, att be­

tydande överskott kommer att uppstå. Skäligheten synes tala för att dylika

överskott i lämplig form tillgodoföres försäkringstagarna och fördelas mel­

lan dem på ett rättvist sätt. Skälighetskravet accentueras inom livförsäk­

ringen icke blott genom de betydande säkerhetsmarginalerna i premierna

utan även genom det förhållandet, att livförsäkringspremierna, räknade i

kronor, vanligen uppgår till ganska höga belopp. Den återbäring, varom kan

bli fråga vid livförsäkring, kan därför vara betydande. Till stöd för att lag­

reglerna rörande livförsäkring bör ge uttryck för en skälighetsprincip kan

också, liksom inom skadeförsäkringen, åberopas det förhållandet, att för-

handenvaron av ett flertal med varandra konkurrerande försäkringsbolag

icke ensam innefattar några garantier för en skälig prissättning utan till

och med kan leda till vissa osunda företeelser. För en skälighetsprincip inom

livförsäkringen och en kontroll över denna princips efterlevnad talar jäm­

väl den omständigheten, alt försäkringstagarna i allmänhet icke har någon

möjlighet att bedöma skäligheten av det pris, som livförsäkringsbolagen

vid olika försäkringsformer tager för sina tjänster. Livförsäkringens sociala

karaktär kan också anföras såsom motiv för en skälighetsprincip inom liv-

försäkringsbranschen.

I enlighet med det anförda anser de sakkunniga, alt bestämmelserna an­

gående livförsäkring i FL fortfarande bör bygga både på soliditcts- och på

skälighetsgrundsatsen. För mycket stora delar av livförsäkringsområdet sy­

nes anordningen med av offentlig myndighet stadfästa grunder rörande be­

räkning av premier och premiereserv, försäkringstagares rätt till återköp

Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år W61

152

Kungl. Maj:ts proposition nr ill år 1961

och fribrev, återbäring till försäkringstagarna m. m. vara ett nödvändigt och

ändamålsenligt instrument för att skapa goda garantier för att soliditets-

och skälighetskraven blir uppfyllda gentemot försäkringstagarna. Förhål­

landena på livförsäkringsområdet med dess ofta långtidsbundna premier

och avtal, kombinationer av risktäckning och sparande samt med levnads­

åldern stigande dödlighetsrisk är i mycket stor utsiräckning sådana, att en

mindre långtgående övervakning än den, som följer av systemet med stad­

fästa grunder, icke synes tillfredsställande ur försäkringstagarsynpunkt.

I detta sammanhang uttalar de sakkunniga, att den omständigheten att

för personer med mindre gott hälsotillstånd grunderna icke ger några regler

om storleken av de premietillägg, som det i dylika fall kan finnas anled­

ning att kräva, icke bör få föranleda att försäkringsinspektionen ägnar

mindre uppmärksamhet åt premiesättningen m. m. för ifrågavarande grup­

per än vad fallet är med motsvarande problem för normala risker. Icke

minst sociala skäl talar för en noggrann skälighetsövervakning även för nu

ifrågavarande fall.

Vad angår utformningen av FL bör man enligt de sakkunnigas uppfatt­

ning icke binda livförsäkringstekniken genom ingående lagbestämmelser.

FL synes jämväl i fortsättningen endast böra skissera grundernas inne­

håll och angiva de principer, på vilka lagtillämpningen skall bygga på det

livförsäkringstekniska området. Lagen bör icke innehålla några tekniska

detalj bestämmelser utan dessa synes ha sin rätta plats i grunderna, vilkas

innehåll skall godkännas av offentlig myndighet. Vid den prövning av grun­

derna, som försäkringsinspektionen företager, synes inspektionen icke böra

söka genomdriva en fullständig saklig likriktning. Inom ramen för solidi-

tets- och skälighetsprinciperna synes utrymme böra finnas för livförsäk­

ringsbolagen att åstadkomma olika tekniska lösningar. Utvecklingen på liv-

försäkringsområdet torde främjas av en viss rörelsefrihet för bolagens del.

Porten bör alltid hållas öppen för nya idéer och tankar.

I enlighet med de lämnade direktiven faller värdesäkrings- och kapital-

placeringsfrågorna i stort sett utanför de sakkunnigas lagöversyn. De sak­

kunniga går således bl. a. icke närmare in på de för försäkringstagarna —

från såväl soliditets- som skälighetssynpunkt — viktiga bestämmelserna an­

gående redovisning av belopp motsvarande försäkringsfonden i livförsäk­

ring.

De sakkunniga har närmare behandlat vissa speciella frågor, som berör

livförsäkringsväsendet och som äger anknytning till soliditets- och skälig­

hetsprinciperna och de instrument, som finnes för förverkligande av dessa

principer. En redogörelse härför lämnas i det följande. Vissa frågor, som

äger anknytning till sjuk- och olycksfallsförsäkringsrörelsen, är det min av­

sikt att behandla i ett kommande avsnitt.

Rätten till återbäring

I anslutning till skälighetsprincipens lagfästande för den svenska livför­

säkringens del genomfördes till fullo den ordningen, att livförsäkringsverk­

samheten bedrives praktiskt taget helt för försäkringstagarnas räkning.

153

Såsom förut nämnts skall uppkommande överskott, som icke erfordras för

vederbörande bolags konsolidering, tillgodoföras försäkringstagarna. I liv­

försäkringsaktiebolagen har genom bestämmelser i bolagsordningarna aktie­

ägarnas rätt till årlig utdelning begränsats till högst 5 % av aktiekapitalet.

Samtidigt har föreskrivits, att vid en upplösning av livförsäkringsaktiebo­

lagen aktieägarna icke äger rätt till andra tillgångar än som motsvarar

aktiekapitalet och vad som kan ha brustit i tillåten utdelning under till-

ändalupna år. Enligt uttryckliga bestämmelser i FL kan vidare livförsäk-

ringsmedel icke tagas i anspråk för fondemission.

Nu angivna ordning för livförsäkringsverksamhetens hedrivande i vårt

land har icke mött några gensagor utan vunnit anslutning från alla håll.

Densamma tillgodoser väl försäkringstagarnas intressen. De sakkunniga

förordar, att livförsäkringen i Sverige jämväl fortsättningsvis drives efter

dessa riktlinjer.

Inom livförsäkringen har vid lagtillämpningen skäligheten ansetts kräva,

att i princip alla livförsäkringar är förenade med rätt till återbäring. Grun­

derna är utformade i enlighet härmed. Undantagna från återbäringsrätt är

endast livförsäkringar, som upphör de närmaste åren efter försäkringens

tecknande. Ett speciellt undantag utgör vidare livräntor, \ilka utbetalas

såsom ersättning i anledning av inträffat försäkringsfall inom trafikförsäk­

ring, ansvarighetsförsäkring m. fl. skadeförsäkringsgrenar (s. k. skadeliv-

räntor).

Från företrädare för livförsäkringsbolag har önskemål uttalats, att möj­

lighet skall öppnas för livförsäkringsbolagen att meddela både livförsäk­

ringar, som är förenade med rätt till återbäring, och livförsäkringar, som

saknar dylik rätt. Den sistnämnda typen av försäkringar skulle meddelas

mot premier, som modifierats med hänsyn till att försäkringarna icke är

förenade med rätt till återbäring.

Enligt de sakkunnigas uppfattning är det icke väl förenligt med de tanke­

gångar, som ligger bakom återbäringsinstitutet, att uppdela livförsäkring­

arna i två kategorier, återbäringsberättigade och icke-återbäringsberätti-

gade. Därest möjlighet anses föreligga för ett livförsäkringsbolag att utan

risk för soliditeten sänka premierna, bör en sådan sänkning genomföras

utan att densamma förbindes med villkoret, att försäkringarna i fråga ute-

slutes från rätt till återbäring. Återbäringen i livförsäkring är avsedd att

vara en efterhandskorrigering av premierna. Det synes de sakkunniga icke

skäligt att man inför livförsäkringsformer, vid vilka — oberoende av rörelse-

utfallet — cn dylik efterhandskorrigering är utesluten. De sakkunniga kan

således, mot bakgrunden av skälighetsprincipen, icke tillstyrka, alt man

inom svensk livförsäkring inför försäkringsformer, vid vilka det med bindan­

de verkan på förhand bestämts att någon återbäring icke kommer att utgå.

Såvitt de sakkunniga funnit kräver under nuvarande förhållanden skä­

ligheten, alt i princip alla livförsäkringar är förenade med återbäringsrätt.

Principen bör emellertid icke hindra, att av praktiska skäl betingade modi­

fikationer göres. Skälen för återbäring inom livförsäkringen framgår av det

Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1961

154

Kungl. Maj. ts proposition nr 171 år 1961

föregående. För återbäringsanordningar talar i främsta rummet de bety­

dande säkerhetsmarginaler, som på förut anförda skäl är inlagda i livför­

säkringspremierna, och storleken av premierna räknade i kronor. Härtill

kommer det förhållandet, att det inom livförsäkringen icke möter alltför

stora tekniska svårigheter att räkna fram och tillgodoföra försäkringstagar­

na en återbäring. Möjligheterna härtill har under senare år ytterligare för­

bättrats genom införandet av moderna databehandlingsmaskiner.

Vid den närmare utformningen av återbäringsreglerna bör enligt de sak­

kunnigas uppfattning tillbörlig hänsyn tagas till praktiska synpunkter och

kostnadssynpunkter. Kraven på återbäringsanordningarna får icke göras

mer långtgående än vad skäligheten kräver.

Formen för återbäring

Återbäringen i livförsäkring har flera olika former. Mycket vanligt är att

återbäringen kvarligger i försäkringsbolaget under försäkringstidens gång

och med ett samlat belopp utbetalas först när försäkringen upphör. Det före­

kommer jämväl att återbäring tillgodoföres livförsäkringstagarna undan

för undan i form av avdrag å utgående premier. Återbäringen kan också an­

vändas såsom premie för en tilläggsförsäkring, vilken kan vara konstruerad

på olika sätt. Även i andra former kan återbäringen tillföras försäkrings­

tagarna och kombinationer mellan olika återbäringsformer är vanliga.

Bestämmelser rörande formen för återbäringen i livförsäkring finnes i

grunderna. Det är således styrelserna i livförsäkringsbolagen som faststäl­

ler de normer liärutinnan, vilka skall äga tillämpning för varje bolags del,

och styrelsernas beslut underställes försäkringsinspektionen i stadsfästelse-

ärendet. Inspektionen kontrollerar, att de beslutade återbäringsreglerna är

tillfredsställande från skäliglietssynpunkt och att de kan accepteras jäm­

väl från soliditetssvnpunkt. Av soliditetsskäl kan det vara nödvändigt att

uppkommande överskott i rörelsen icke omgående helt konsumeras för

återbäringsändamål.

Den kontroll, som försäkringsinspektionen utövar, skall utgöra en garanti

för alt återbäringsreglerna är rättvisa och att icke några försäkringstagar-

grupper gynnas på de andras bekostnad. Inom den ram, som kan godkän­

nas från soliditets- och skälighetssynpunkter, kan emellertid flera olika

återbäringsformer förekomma. Det existerar också i praktiken olikheter

livförsäkringsbolagen emellan i fråga om formerna för återbäring.

Det synes de sakkunniga föga tillfredsställande, att livförsäkringstagarna

för närvarande icke äger något direkt inflytande på den form, i vilken de

erhåller valuta för de överskottsbildande delarna av de premier, som de

erlägger. Även om det från försäkringslekniska rättvisesynpunkter kan

vara likgiltigt, huruvida återbäringen slussas ut kontant undan för undan

eller samlas till försäkringstidens slut eller användes såsom premie för en

tilläggsförsäkring av något slag, kan de enskilda försäkringstagarna ha en

bestämd uppfattning om vilken återbäringsform de föredrager. Med hänsyn

härtill förordar de sakkunniga, att möjlighet öppnas för livförsäkrings­

155

tagarna att ge till känna sina önskemål om de grova dragen i den form, i

vilken uppkommande återbäring skall tillgodoföras dem, och att vid åter-

bäringsanordningarnas utformning livförsäkringsbolagen inom grundernas

ram i praktiskt möjlig utsträckning tager hänsyn till de enskilda försäk­

ringstagarnas önskemål. Avsikten är givetvis icke, att en försäkringsta­

gare med korta tidsmellanrum skall kunna hoppa från den ena återbärings-

formen till den andra. Det synes emellertid rimligt, att i alla händelser vid

en livförsäkrings tecknande och helst även ett antal gånger under försäk-

ringstidens lopp livförsäkringstagarna får möjlighet att inom ramen för

soliditets- och skälighetsprinciperna — influera på den form, i vilken åter­

bäringen tillgodoföres dem.

Sparsamhetskravet

I samband med lagfästandet av skälighetsprincipen i livförsäkring uttala­

des att ifrågavarande princip i praktiken kommer att bl. a. innebära ett

krav på att livförsäkringsbolagen skall iakttaga sparsamhet med avseende

å sina omkostnader. Det förefaller de sakkunniga, att bolagen icke alltid

håller denna sida av skälighetskravet i minnet. Till de sakkunnigas känne­

dom har kommit flera fall, där livförsäkringsbolag icke synes ha vinnlagt

sig om tillbörlig sparsamhet beträffande omkostnaderna. Såsom särskilt på­

tagligt exempel nämner de sakkunniga, att ett livförsäkringsbolag ganska

nyligen haft jubileumskostnader på över 1 miljon kronor, och detta fastän

bolagets omkostnader vissa år överskridit de belopp, som omkostnadsbelast-

ningarna i premierna ställt till förfogande för omkostnadsändamål. Det har

också bl. a. förekommit att livförsäkringsbolag förlagt konferenser med

vissa delar av fältorganisationen till utlandet. De sakkunniga understryker,

att det från försäkringstagarsynpunkt icke är till fyllest, att utformningen

av de försäkringstekniska grunderna göres pa sådant sätt, att grunderna

från skälighets- och soliditetssynpunkter motsvarar högt ställda krav. Det

måste med kraft tillses, att livförsäkringsbolagen jämväl i sitt övriga hand­

lande följer de principer, åt vilka försäkringsrörelselagstiftningen ger ut­

tryck. Icke minst angeläget är att bolagen i alla sammanhang eftersträvar

att undvika onödiga kostnader.

Såsom framgår av den tidigare redogörelsen har de sakkunniga i sam­

band med behandlingen av skälighetsprincipen i skadeförsäkring förordat

att katalogen i FL över föreläggandeanledningar kompletteras med det fal­

let, alt försäkringsbolag icke iakttager tillbörlig sparsamhet i fråga om om­

kostnaderna för rörelsen. Den föreslagna bestämmelsen har utformats sa,

att den tager sikte icke blott på skadeförsäkringsbolag utan även på livför­

säkringsbolag.

Konkurrcnsfrämjande åtgärder

Inom livförsäkringsbranschen synes det råda en ganska stark konkurrens

mellan de olika försäkringsbolagen. Såväl från förekommande fältorganisa­

tioners som från de centrala försäljningsledningarnas sida nedlägges myc-

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

156

ken möda på att öka det egna bolagets stock av livförsäkringar. Tävlan

mellan bolagen tager olika former. Både personlig bearbetning av kunderna

och centrala åtgärder från bolagsledningarnas sida i form av annonser,

olika slag av broschyrer, nya försäkringsvarianter m. m. kommer till an­

vändning i sammanhanget.

Samtidigt kan emellertid konstateras, att det förekommer vissa konkur-

renshämmande företeelser på livförsäkringsområdet. En viktig sådan är.

att sedan mycket lång tid tillbaka samtliga livförsäkringsbolag i landet

tillämpar en gemensam premienivå inom å ena sidan stor och å andra sidan

liten livförsäkring. På senaste tid har dock ett livförsäkringsbolag fram­

lagt förslag till nya, kostnadsbesparande former för försäljning av vissa

typer av stor livförsäkring och i samband därmed fattat beslut om grunder

innefattande lägre premier än övriga bolag i samma försäkringsgren. Sam-

tidigt har bolaget, under hänvisning till den lägre kvinnodödligheten, velat

sätta dödsfallspremierna för kvinnor lägre än dödsfallspremierna för män.

Järnväg på grupplivförsäkringens område tillämpar de konkurrerande liv­

försäkringsbolagen i stort sett lika premier. Inom denna gren har det emel­

lertid under senare år ett flertal gånger förekommit, att något bolag ensamt

tagit initiativ till premiesänkningar. De andra bolagen har därefter följt

efter så att premierna snabbt ånyo blivit i stort sett lika.

I detta sammanhang konstaterar de sakkunniga, att försäkringsinspektio-

nen tidigare synes ha stött tanken, att samtliga livförsäkringsbolag bör hålla

lika premier inom en och samma försäkringsgren. Under senare år har dock

inspektionen givit uttryck för uppfattningen, att förhållandena kan vara så­

dana, att en premiedifferentiering mellan bolagen är fullt motiverad. Så­

lunda har inspektionen bl. a. ställt sig positiv till de ovan antydda planerna

från ett livförsäkringsbolags sida att hålla lägre premier vid vissa former

av stor livförsäkring på den grund att bolaget planerar en mindre kost­

nadskrävande organisation av försäljningen av livförsäkringar än den inom

branschen vanliga. Försäkringsinspektionen har också tillstyrkt lägre döds-

fallspremier för kvinnor än för män. Inom grupplivförsäkringen har för-

sakringsinspektionen stadfäst grunder, som innefattat avsteg från den lika

premienivån.

De sakkunniga ansluter sig till uppfattningen, att FL ger utrymme för

vissa premiedifferentieringar försäkringsbolagen emellan i livförsäkring och

anledning saknas för de lagtillämpande myndigheterna att ålägga liv­

försäkringsbolagen att alla hålla lika premier inom en och samma försäk-

ringsgren. De sakkunniga anför.

Det kan s\årligen hävdas, att vid varje typ av försäkring en enda pre­

mie och ingen annan motsvarar soliditets- och skälighetsprincipernas krav.

Med stoa av ifrågavarande två principer kan man enligt de sakkunnigas upp­

låning icke komma längre än att premiegrundernas antaganden måste ligga

inom vissa marginaler, som icke får överskridas åt någotdera hållet. Margi­

nalerna kan skifta för olika slag av försäkringar. Inom ramen för nu ifråga­

varande marginaler synes livförsäkringsbolagen böra ha frihet att bedriva

en premiekonkurrens. Om exempelvis flertalet livförsäkringsbolag tilläm­

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

157

par ett visst dödlighetsantagande, vilket av den stadfästande myndigheten

anses ligga i överkant men dock icke vara högre än att det kan accepteras

från skälighetssynpunkt, synes något hinder icke böra resas mot att ett

konkurrerande livförsäkringsbolag tillämpar ett lägre dödlighetsantagande,

under förutsättning att detta antagande ligger inom den ram, som kräves

från soliditetssynpunkt. Vad angår premiegrundernas omkostnadsantagan-

de synes det uppenbart, att ett livförsäkringsbolag icke bör tvingas att in­

lägga en högre omkostnadsbelastning i premien än som framstår såsom nöd­

vändig från soliditetssynpunkt. Om därför ett livförsäkringsbolag vill ha en

lägre omkostnadsbelastning av premien än övriga bolag och det kan styrka,

att bolagets organisatoriska förhållanden är sådana, att jämväl på längre

sikt anledning finnes att antaga att den mindre belastningen är till fyllest

för att täcka bolagets omkostnader för försäkringarna i fråga, bör något hin­

der icke resas mot att omkostnadsbelastningen å premien blir lägre i detta

bolag än i de övriga. De sakkunniga anser således, att försäkringsinspek-

tionen icke bör vara någon garant för en gemensam premienivå i svensk liv­

försäkring.

I detta sammanhang vill de sakkunniga uttala, att den nuvarande pre­

miesättningen i livförsäkring lider av en viss stelhet, vars förenlighet med

skälighetsgrundsatsen kan ifrågasättas. I större utsträckning än vad nu

sker synes vid premiebestämningen hänsyn böra tagas till längden av den

tid, för vilken premierna är bundna. Det synes icke riktigt, att såsom för

närvarande är fallet inom individuell livförsäkring premiegrundernas an­

taganden innehåller lika stora säkerhetsmarginaler för å ena sidan sådana

livförsäkringar, vid vilka vederbörande försäkringsbolag binder sig för en

ganska kort tid, exempelvis fem år, och å andra sidan livförsäkringar, där

bundenheten sträcker sig över mycket lång tid, kanske trettio eller fyrtio

år. Behovet av säkerhetsmarginaler är uppenbarligen mindre vid korta för­

säkringar än vid långa. Detta förhållande synes böra slå igenom vid pre­

miebestämningen.

De sakkunniga påpekar vidare, att priskonkurrensen på livförsäkrings­

området kompliceras därigenom att i stor utsträckning avtalstiderna är

mycket långa och premierna samtidigt är orörliga under avtalstiden. De sä­

kerhetsmarginaler, som på grund härav måste inläggas i premierna, är gans­

ka betydande och ger vid ett normalt utfall av rörelsen upphov till åler-

bäringsbildande överskott. Återbäringens storlek är av betydelse när det

gäller att bedöma det verkliga priset för en livförsäkring. Det brukar sägas,

att nettopriset för en livförsäkring utgör den erlagda premien minus åter­

bäringen. Det är under sådana förhållanden av intresse för allmänheten att

få en bild av återbäringens storlek i skilda livförsäkringsbolag. Möjlighe­

terna härtill är emellertid för närvarande mycket små. I stort sett torde

försäkringstagarna sväva i fullständig okunnighet om vilka livförsäkrings­

bolag som under en viss tidsperiod haft den högsta och vilka som halt den

lägsta återbäringen till försäkringstagarna. Återbäringsteknikens i viss mån

varierande utformning i skilda bolag komplicerar dessutom återbäringsjäm-

förelser livförsäkringsbolagen emellan. Även för fackmän kan del möta svå-

righeler att ge en rättvisande bild av återbäringsförhållandena i de olika

livförsäkringsbolagen.

Den omständigheten alt livförsäkringsbolagen i stor utsträckning tilläm­

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

158

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

par metoden alt låta återbäringsmedlen kvarligga i livförsäkringsbolaget

ända till försäkringstidens utgång gör alt sambandet mellan premie och

återbäring icke torde stå fullt klart för alla livförsäkringstagare. Vid en

dylik återbäringsuppsamling blir återbäringen direkt påtaglig för försäk­

ringstagarna först vid en tidpunkt, då premien kan sägas ha förlorat sin

aktualitet för dem. Återbäringens betydelse för priset skulle framstå kla­

rare, därest i ökad utsträckning återbäringen tillfördes försäkringstagarna i

form av avdrag på premien. De sakkunnigas tidigare redovisade förslag att

försäkringstagarna skall få tillfälle att influera på den form, i vilken åter­

bäringen skall tillgodoföras dem, kan tänkas komma att leda till en ökad

användning av sistnämnda återbäringsform.

Enligt vad de sakkunniga erfarit har försäkringsinspektionen övervägt att

i publikationen Enskilda försäkringsanstalter offentliggöra uppgifter om

återbäringens storlek i skilda livförsäkringsbolag vid vissa vanligare typer

av försäkringar. Livförsäkringsbolagen avstyrkte emellertid den planerade

publiceringen. Frågan har dock icke avförts från inspektionens dagordning

utan torde efter fortsatta överläggningar med representanter för livförsäk­

ringsbolagen komma att upptagas till förnyat övervägande.

De sakkunniga förordar, att försäkringsinspektionen snarast möjligt pub­

licerar uppgifter rörande återbäringens storlek i skilda livförsäkringsbolag

såvitt rör ett antal vanliga livförsäkringstyper. De sakkunniga förutsätter

härvid, att sammanställningarna kommenteras och analyseras på sådant

sätt, att en så rättvisande bild som möjligt av bolagens återbäringsförhållan-

den eihålles. Mot bakgrunden av att betydande skillnader livförsäkringsbo­

lagen emellan påvisats i fråga om återbäringens storlek i vissa fall, (bet. s.

242 250) understryker de sakkunniga vikten av att försäkringsinspeklio-

nen i större utsträckning än som hittills skett undersöker och analyserar

orsakerna till återbäringsskillnaderna och samtidigt övertygar sig om att

icke vissa försäkringskategorier eller årgångar gynnas eller missgynnas på

ett orättvist sätt. Ålerbäringsuppgifterna bör sammanställas med uppgif­

ter rörande premierna, så att en bild av nettopriset för de olika livförsäk-

ringaxna ei hålles. En dylik sammanställning av premie och återbäring blir

särskilt nödvändig i den mån livförsäkringspremierna varierar bolagen emel­

lan. Återbäringen isolerad har ett begränsat intresse; det är först när pre­

mien och återbäringen sammanställes som en fullständig bild erhålles av det

nettopris, som försäkringstagarna haft att erlägga. De sakkunniga utvecklar

sina synpunkter enligt följande .

De sakkunniga anser det icke tillfredsställande, att allmänheten i dag

f.aH?ar möjligheler att få en bild av den varierande återbäring, som de olika

livförsäkringsbolagen under gången tid lämnat. Då återbäringen direkt på­

verkar det nettopris, som försäkringstagarna har att erlägga för sitt för­

säkringsskydd, bör allmänheten icke sväva i okunnighet om de skillnader

i återbäringshän seende, som förekommer livförsäkringsbolagen emellan.

Det kan från försäkringstagarsynpunkt icke vara en sund företeelse, att

taktiskt konstaterbara skillnader mellan olika livförsäkringsbolag i fråga

om nettopriset för livförsäkringar undanhålles allmänheten.

159

Visserligen ger återbäringen närmast en bild av förhållandena och priset

under gången tid och ger icke något hindande besked om det nettopris, som

nytillträdande försäkringstagare kommer att få erlägga för av dem teck­

nade livförsäkringar. Inga garantier finnes för att ett livförsäkringsbolag,

som i dag lämnar högre återbäring än övriga bolag, kan jämväl framdeles

ge lika hög återbäring eller bibehålla sin toppställning. Ett livförsäkrings­

bolag, som i förfluten tid haft lägre återbäring, kan i framtiden komma att

uppvisa fördelaktigare återbäringsförhallanden. För den intresserade all­

mänheten måste det dock vara av värde att fa en så rättvisande bild som

möjligt av de skilda livförsäkringsbolagens återbäring i förfluten tid. För

ju längre tid återbäringsuppgifter föreligger och ju mera mångsidiga dessa

uppgifter är desto större värde har uppgifterna såsom vägledning för all­

mänheten. Medan uppgifter för enstaka år och för enstaka fall kanske

icke säger mycket beträffande återbäringsförhållandena i ett försäkrings­

bolag, kan däremot en sammanställning av ett större antal uppgifter för en

längre tilländalupen tid vara av icke obetydligt värde ur informationssyn­

punkt. Den utvecklingstendens, som eventuellt kan utläsas ur dylika fler-

årssammanställningar, kan ge upplysningar av intresse för dem, som tvekar

i valet mellan olika livförsäkringsbolag. Värdet av sådana sammanställning-

ar ökar, därest sammanställningarna kan atföljas av analyser, som ger en

bild av i vilken utsträckning olika vinstkällor (dödlighetsvinst, omkostnads-

vinst o. s. v.) hos de berörda bolagen bidragit. till återbäringen, och hur

återbäringen närmare kanaliseras. Den omständigheten att bl. a. ingen ga­

ranti kan lämnas för att den framtida faktiska utvecklingen blir den som

synes kunna utläsas av materialet från förfluten tid synes lika litet här som

på andra områden få tagas till intäkt för att undanhålla allmänheten upp-

lysningsmaterialet i fråga. Det förhållandet att livförsäkringsbolagen står

under offentlig tillsyn och att återbäringen regleras av grunder, som ar

stadfästa av Kungl. Maj :t eller försäkringsinspektionen, bör kunna bereda

skydd mot en vilseledande återbäringspolitik. På denna väg kan tillses, att

icke dumpingartade, tillfälliga höjningar av återbäringen genomföres i aekyi-

sitionssyfte. Goda garantier föreligger således för sunda återbäringsförhål-

landen jämväl efter ett offentliggörande av återbäringens storlek under för­

flutna tidsperioder hos olika livförsäkringsbolag.

De sakkunniga tillfogar att enligt deras uppfattning en förskjutning av

konkurrensen på livförsäkringsomradet sa alt densamma i ökad omfattning

får karaktären av en priskonkurrens ligger i försäkringstagarnas intresse.

En priskonkurrens inom de ramar, som följer av solidilets- och skälighets-

principerna, bör enligt de sakkunnigas mening kunna gagna livförsäkrings­

tagarna därigenom att en dylik konkurrens — på motsvarande sätt som

inom andra delar av näringslivet — kan ge de berörda företagen ytterligare

anledning att vidtaga åtgärder för att pressa vederbörande bolags kostnader

nedåt. En konkurrens, som icke bar formen av priskonkurrens, kan lätt

leda till en uppdrivning av kostnaderna. I enlighet med det anförda iör-

ordar de sakkunniga, alt konkurrensen inom svensk livförsäkring i ökad

utsträckning gives formen av eu priskonkurrens.

Rörliga premier

Såsom förut nämnts är livförsäkringsavtalen — bortsett från grupplivför­

säkring — för närvarande utformade så, att livförsäkringspremierna ar

orörliga under hela den avtalade försäkringsliden. Den premie, som gäller

Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1961

160

vid försäkringens tecknande, kan icke ändras under försäkringstidens gång,

även om premiegrunderna under tiden förändras, så att nytillträdande

försäkringstagare bär att erlägga en högre premie för motsvarande försäk­

ring. Ifrågavarande ordning är emellertid icke påbjuden i lag. Gällande

lag utgör icke något hinder mot att livförsäkringsavtalen utformas så, att

premierna i framtiden kan jämkas, därest anledning därtill föreligger. Den

noggranna kontrollen över premiesättningen i livförsäkring ger för övrigt

försäkringstagarna särskilda garantier för att icke obefogade premieänd-

ringar kommer till stånd.

Ett system med rörliga premier i livförsäkring skulle vara förenat med

den lördelen, att de i premierna inlagda säkerhetsmarginalerna skulle

kunna göras mindre än vid nuvarande ordning, då bolagen icke har möjlig­

het alt höja premierna under avtalstidens lopp. Vid ett system med rörliga

livförsäkringspremier behöver icke försäkringsbolagen på förhand gardera

sig mot framtida fördyringar, som kanske aldrig inträder. En ordning med

rörliga livförsäkringspremier bör därför sett i stort kunna leda till lägre

premier än de nuvarande. En dylik ordning torde också befordra en pris­

konkurrens.

Enligt de sakkunnigas mening förtjänar det att övervägas, huruvida det

icke skulle ligga i allmänhetens intresse, att möjlighet beredes försäkrings­

tagarna att vid tecknande av livförsäkring välja mellan försäkringsavtal

med fast premie och försäkringsavtal med rörlig premie. Man kan också

tänka sig mellanformer mellan fast och rörlig premie. Såsom exempel här­

på nämner de sakkunniga avtal, vid vilka livförsäkringspremien bindes för

en femårsperiod i sänder.

Förenklad behandling av vissa livförsäkringsformer

Lagbestämmelserna angående livförsäkringsrörelses bedrivande är utfor­

made med tanke närmast på långsiktiga försäkringsavtal, som avser ut­

givande av livränta eller vid vilka utbetalning skall äga rum icke blott om

den försäkrade avlider inom viss tid utan också för den händelse veder­

börande lever till försäkringstidens utgång, d. v. s. livförsäkringar som är

starkt sparbetonade. Under senare år har emellertid, erinrar de sakkunniga,

en annan typ av livförsäkringar fått ett mycket kraftigt uppsving, nämligen

sådana försäkringar, vid vilka utbetalning av försäkringsbeloppet skall äga

rum endast i fall där den försäkrade dör under försäkringstiden. Denna typ

av livförsäkringar innesluter icke något direkt sparande utan har en typisk

riskkaraktär. Till detta slag av försäkringar hör bl. a. grupplivförsäkringen.

De sakkunniga finner anledning överväga, i vad mån de särskilda bestäm­

melserna angående livförsäkring, i första hand kraven på av offentlig myn­

dighet stadfästa grunder, verkligen är av behovet påkallade, när fråga'är

om livförsäkringar endast för dödsfall. Det synes de sakkunniga icke uteslu-

tet, att vid vissa typer av riskförsäkringar försäkringstagarnas intressen kan

bli väl tillgodosedda, även om livförsäkringarna i fråga helt eller delvis un­

derkastas de enklare bestämmelserna angående skadeförsäkring.

Kungl. Maj. ts proposition nr 171 år 1961

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

161

Förutsättningarna för att likställa vissa livförsäkringstyper med skade­

försäkring blir vid ett genomförande av de sakkunnigas förslag angående

skälighetskontrollen vid skadeförsäkring större än om skadeförsäkrings-

bestämmelserna i FL bibehålles oförändrade. De överväganden angående

borttagandet av kravet på grunder in. in. för vissa livförsäkringsformer, som

de sakkunniga gör i det följande, bör ses mot bakgrunden av den aktivering

av skälighetsprincipen på skadeförsäkringsområdet, som de sakkunniga

föreslagit. De sakkunniga förutsätter sålunda, att i den mån bestämmelserna

angående skadeförsäkring blir tillämpliga på vissa typer av livförsäkring,

försäkringsinspektionen fortlöpande kommer att i efterhand infordra upp­

gifter till belysning av premiesättningens skälighet vid ifrågavarande liv-

försäkringsformer och dessutom kommer att ålägga de berörda försäkrings­

bolagen att innan beslut fattas om ändring av premiesats för ifrågavarande

försäkringstyper delgiva inspektionen den avsedda ändringen samt en sam­

manfattning av det material och de överväganden, varpå premieändringen

bygger. Vidare förutsätter de sakkunniga, att skäligheten alltjämt skall an­

ses kräva, att vid ifrågavarande livförsäkringsformer i princip allt uppkom­

mande överskott, som icke erfordras för verksamhetens konsolidering, skall

återbäras till försäkringstagarna och att inspektionen kommer att övervaka

att så också sker.

Från anförda synpunkter granskar de sakkunniga först grupplivförsäk­

ringen och framhåller dess tekniskt sett enkla form.

Vid sådan försäkring föreligger betalningsskyldighet för försäkringsbo­

laget endast för det fall att försäkrad person avlider inom viss tid. Premien

bestämmes för ett år i sänder. Premien innefattar icke något som helst spar-

moment utan är avsedd att i sin helhet tagas i anspråk för risktäckningen

under försäkringsåret (naturlig premie).

Grupplivförsäkringsverksamheten torde, framhåller de sakkunniga, er­

bjuda mindre försäkringstekniska problem än flera skadeförsäkringsgrenar.

Det synes lättare att överblicka och hålla ett grepp om denna försäkrings­

form än vad fallet är beträffande många skadeförsäkringstyper. Såväl ur

soliditets- som ur skälighetssynpunkter synes det vara lätt att övervaka, att

sunda förhållanden råder inom branschen och att försäkringstagarnas in­

tressen icke åsidosättes. Varken från den ena eller från den andra av nyss

nämnda synpunkter synes det föreligga något behov att kräva, att grupp-

livförsäkringsverksamheten skall slyras av grunder, vilka — in i minsta de­

talj — skall underställas offentlig myndighet för förhandsgodkännande och

stadfästelse. De sakkunniga anser sig därför kunna förorda, att gruppliv­

försäkringen likställes med skadeförsäkring därutinnan att den befrias från

krav på grunder.

I konsekvens härmed föreslår de sakkunniga, att FL ändras på sådant

sätt, att det blir möjligt att i de hänseenden, varom fråga är i FL, be­

handla grupplivförsäkringen såsom skadeförsäkring. Tanken är icke att

grupplivförsäkringen i anledning härav skall överflyttas till skadeförsäk-

ringsbolag, utan avsikten är att den såsom varande livförsäkring fortfa-

11

Uihang

till riksdagens protokoll 11)61.

I

samt.

AV

171

162

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

rande principiellt skall bedrivas av livförsäkringsbolag, låt vara att for­

merna för denna del av verksamheten skall på angivet sätt ändras. Änd­

ringarna i fråga bör icke medföra någon utvidgning av aktieägarsfären i

livförsäkringsaktiebolag utan för all den rörelse, som livförsäkringsaktie­

bolagen bedriver, synes aktieägarnas rätt till utdelning m. m. böra vara

begränsad enligt de riktlinjer, som nu gäller. Möjligheter att garantera

detta föreligger.

De sakkunniga uppehåller sig utförligt vid konsekvenserna av att man

för grupplivförsäkringens del släpper kravet på grunder. Dessa följder

sammanhänger med att de nuvarande grunderna för grupplivförsäkring

innehåller vissa bestämmelser, som icke har någon direkt motsvarighet

i individualförsäkringens grunder De sakkunniga anför.

Härutinnan må till en början nämnas, att grupplivförsäkringens grun­

der innehåller noggranna bestämmelser angående bl. a. vilka typer av grup­

per som får teckna grupplivförsäkring. Likställes denna försäkringsform

med skadeförsäkring, erhåller försäkringsbolagen frihet att utforma grup­

perna på det sätt de finner ändamålsenligast. De behöver icke skaffa sig

offentlig myndighets förhandsgodkännande av grupptyperna utan kom­

mer på denna punkt liksom på många andra punkter blott att stå risken

av ingripande i efterhand från försäkringsinspektionens sida i händelse av-

anmärkningsvärda åtgärder. Såvitt de sakkunniga kan finna bör det icke

vara förenat med några faror för försäkringstagarna, att försäkringsbola­

gen själva ensamma får taga ansvaret för beskaffenheten och storleken av

de grupper, som skall få teckna grupplivförsäkring. De detaljerade bestäm­

melserna i grunderna i nu ifrågavarande ämne torde åtminstone delvis kunna

ses såsom en reminiscens från grupplivförsäkringens begynnelseår, då den­

na försäkringsform från en del håll möttes med viss skepsis och det i allt

fall ansågs vara skäl att gå fram med försiktighet, innan närmare erfa­

renheter vunnits av den nya livförsäkringsformen. Numera föreligger in­

gående erfarenheter och dessa synes icke tyda på att det från försäkrings-

tagarsynpunkt finnes anledning att omgärda grupplivförsäkringen med

speciella hindrande stängsel. Det torde med stor säkerhet kunna antagas,

att försäkringsbolagen icke kommer att missbruka den frihet att bilda

grupper, som de erhåller, därest grupplivförsäkringen befrias från krav

på grunder. Påpekas bör i detta sammanhang att försäkringsbolagen äger

frihet att på eget ansvar utforma försäkringsbärande grupper i kort kollek­

tiv olycksfallsförsäkring — vilken gren icke är grundreglerad — och att

några olägenheter icke synes ha varit förenade med denna frihet.

Grupplivförsäkringens grunder är vidare särpräglade därutinnan, att de

bl. a. innehåller bestämmelser, som i vissa situationer, då gruppmedlem

upphör att omfattas av' gruppavtalet, ger vederbörande rätt att inom viss

tid utan hälsoprövning erhålla fortsatt försäkring för dödsfall mot den pre­

mie, som normalt gäller för individuell stor försäkring utan rätt till pre­

miebefrielse. Denna rätt till individuell fortsättningsförsäkring har ansetts

värdefull för försäkringstagarna. Utan densamma skulle anslutningen til!

en grupplivförsäkring kunna medföra olägenheter för de försäkrade. Funnes

icke rätten till fortsättningsförsäkring, skulle nämligen försämringar i den

enskilde försäkringstagarens hälsotillstånd under tiden för medlemskapet

i grupplivförsäkringen kunna medföra, att vederbörande icke alls eller blott

mot förhöjd premie kunde erhålla en motsvarande individuell försäkring

Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1061

1G3

i fall, där vederbörande på grund av ombyte av arbetsplats in. in. icke längre

kan vara grupplivförsäkrad. Rätten till fortsättningsförsäkring har gjort,

att försäkringstagarna icke kommer i en sämre ställning i förevarande hän­

seende, därest de ansluter sig till en grupplivförsäkring i stället för att

teckna motsvarande individuella försäkringar. De sakkunniga är av den

uppfattningen, att förefintligheten av en rätt till fortsättningsförsäkring

är en förutsättning för att grupplivförsäkringen skall kunna sägas utgöra

ett lika värdefullt skydd för försäkringstagarna som motsvarande indivi-

dualförsäkring. De sakkunniga anser därför, att den omständigheten att

grupplivförsäkringen befrias från krav på grunder icke bör få medföra,

att rätten till fortsättningsförsäkring avskaffas. Bestämmelser i ämnet bör

inryckas i avtalen och det bör på bästa sätt tillses, att de enskilda försäk­

ringstagarna får kännedom om rätten till fortsättningsförsäkring. Någon

grundad anledning torde knappast finnas att antaga, att försäkringsbola­

gen kommer att motsätta sig bibehållandet av rätten till fortsättningsför­

säkring. För att skapa garantier för att försäkringstagarintresset blir till­

godosett på nu ifrågavarande punkt kan dock den lagbestämmelse, som

öppnar möjlighet för försäkringsbolagen att befrias från grunder vid grupp­

livförsäkring, lämpligen givas sådan utformning, att bibehållandet av rätt

till fortsättningsförsäkring kan uppställas såsom villkor för grupplivför­

säkringens grundfrihet.

Likställes grupplivförsäkring med skadeförsäkring i fråga om frihet från

grunder, synes den jämväl i övrigt i de hänseenden, varom fråga är i FL,

kunna behandlas såsom skadeförsäkring. Detta kommer att få betydelse i

främsta rummet såvitt angår fondavsättningar, förlusttäckning och kapital­

placering. De sakkunnigas avsikt är, att vid grundfri grupplivförsäkring

avsättning till fonder skall ske enligt de regler FL innehåller för annan

rörelse än livförsäkringsrörelse. I livförsäkringsbolag, som driver dels van­

lig grundbunden livförsäkring och dels grundfri grupplivförsäkring, skall

förlusttäckning ske enligt de bestämmelser som gäller för det fall att för­

säkringsbolag meddelar såväl livförsäkring som försäkring av annat slag,

varvid grupplivförsäkringen blir att betrakta såsom en personförsäkring

av annat slag än livförsäkring. Härigenom kommer vid förlust på den grund-

fria grupplivförsäkringsverksamheten den grundbundna livförsäkringens

överskottsmedel att skyddas mot att till någon del behöva tagas i anspråk,

innan grupplivförsäkringens överskottsmedel till fullo, inklusive reserv­

fonden, konsumerats för att täcka förlusten. Den grundfria grupplivför­

säkringens likställighet med skadeförsäkring kommer vidare att medföra

att inga särskilda kapitalplaceringsbestämmelser kommer att gälla för

grupplivförsäkringens del. Regeln i 274 § FL att eif belopp motsvarande

försäkringsfonden för livförsäkringar skall vara redovisat i bl. a. vissa

slag av kvalificerade värdehandlingar kommer icke att bli tillämplig och

icke heller pantsättningsbestämmelsen i 276 § FL. I detta sammanhang

må förutskickas, att i nästa kapitel förslag kommer att framläggas om sä­

dan ändring av 277 § FL, att den grundfria grupplivförsäkringens likstäl­

lande med skadeförsäkring icke kommer att medföra något krav på spe­

ciell redovisning och pantsättning av säkerhetsfonden i livförsäkringsbo­

lag. Det förhållandet att den grundfria grupplivförsäkringen frigöres från

FL:s särskilda kapitalplaceringsbestämmelser för livförsäkring innefattar

en ökad frihet för försäkringsbolagen. Denna ökade frihet torde emellertid

icke medföra några risker för försäkringstagarna och kan icke heller få

några återverkningar på kapitalmarknaden. Då grupplivförsäkringen icke

innefattar något sparande, är nämligen försäkringsfonden för grupplivför­

164

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

säkring förhållandevis obetydlig. Sålunda utgjorde för samtliga försäk­

ringsbolag sammanlagt den direkta grupplivförsäkringens försäkringsfond

för egen räkning endast 2,8 miljoner kronor vid utgången av år 1957.

De sakkunniga anför, att flera fördelar torde kunna stå att vinna genom

en reform av nyss angivet slag. Om grupplivförsäkringen behandlas såsom

skadeförsäkring, synes densamma bli ännu enklare för försäkringsbolagen

att hantera än vad fallet nu är. Detta är en fördel, ty varje onödigt admi­

nistrativt arbete synes böra undvikas. En möjlig förenkling, som icke direkt

torde framgå av det föregående, gäller premiesättningen för stora grupper.

Släpper man kravet på premiegrunder för grupplivförsäkring, vinner man,

att premien icke behöver konstrueras på grundval av fixerade antaganden

rörande dödlighet m. in. Det blir i viss utsträckning möjligt att bestämma

den premie, som en grupp skall betala, med ledning av den faktiska dödlig­

heten inom gruppen. En dylik empirisk premiesättning torde utan fara kunna

användas vid stora grupper, vilkas sammansättning icke undergår snabba

förändringar. Härigenom uppnås bl. a., att det i viss utsträckning icke blir

nödvändigt för försäkringsbolagen att infordra och arbeta med uppgifter

om den årliga ålderssammansättningen inom varje försäkrad grupp. En

dylik förenkling torde för de stora gruppernas del kunna vara ett ytterligare

steg i kostnadsförbilligande riktning.

Ett likställande av grupplivförsäkringen med skadeförsäkring medför

också den fördelen, att såvitt angår FL lagtekniska möjligheter öppnas att

kombinera grupplivförsäkring samt kollektiv kort olycksfalls- eller kollek­

tiv kort sjuk- och olycksfallsförsäkring till en enhetsförsäkring, vid vilken

livförsäkrings- samt olycksfalls- eller sjuk- och olycksfallsförsäkringsmo-

menten icke redovisningsmässigt måste hållas isär. Ett sammanförande av

nämnda försäkringsmoment till enhetsförsäkringar synes vara ett naturligt

utvecklingssteg med tanke bl. a. på att livförsäkringen samt sjuk- och

olycksfallsförsäkringen från behovstäckningssynpunkt bildar en organisk

enhet och gemensamt täcker risken för bortfall av den försäkrades arbets­

förmåga. Även efter de beslutade utbyggnaderna av de samhälleliga per-

sonförsäkringsanordningarna föreligger det behov av enskilda komplette-

ringsanordningar, olika för olika kategorier människor. Åtminstone en del

av det enskilda kompletterande personförsäkringsskyddet synes lämpligen

kunna få formen av kollektiva försäkringsanordningar. Det synes icke ute­

slutet, att kostnadsbesparingar kan uppnås, därest härvid grupplivförsäk­

ring samt sjuk- och olycksfallsförsäkring eller olycksfallsförsäkring kan

erbjudas i form av kombinationsförsäkringar, vid vilka de olika försäkrings-

momenten icke behöver redovisas var för sig utan tillsammantagna kan be­

traktas såsom en enhet.

Ett ganska speciellt område, inom vilket det kan vara förenat med för­

delar att likställa grupplivförsäkring med skadeförsäkring, utgör vissa ty­

per av försäkringar, som har till uppgift att vid avbetalningsförsäljning av

varor ge säljaren och köparen ett mer eller mindre långt gående försäk­

Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1961

165

ringsskydd. Vid ifrågavarande försäkringar övertager försäkringsgivaren

köparens återstående betalningsskyldighet i händelse köparen dör ävensom

för den tid denne är arbetsoförmögen på grund av sjukdom eller olycks­

fall och eventuellt också för den tid vederbörande är arbetslös. På grund

av FL:s innehåll är det icke för närvarande möjligt att tillhandahålla av-

betalningsförsäkringar, vid vilka livförsäkrings-, sjuk- och olycksfallsför­

säkrings- samt arbetslöshetsförsäkringsmomenten är sammanförda till ett

helt med en premie, som icke behöver uppdelas och redovisas i bestånds­

delar. För närvarande måste dödsfallsrisken täckas genom särskild grupp­

livförsäkring, vars inkomster och utgifter redovisas för sig. Detta torde

vara en onödig omgång. Rationellt synes vara att öppna möjligheter för

avbetalningshandelns försäkringar att erhålla formen av enhetsförsäkringar,

vid vilka alla de olika försäkringsmonrenten tillsammantagna kan betrak­

tas och redovisas såsom en enhet.

I detta sammanhang understryker de sakkunniga vikten av att vid grupp­

livförsäkring försäkringsbolaget håller god kontakt med de försäkrade.

Försäkringsbolagen bör tillse, att de försäkrade erhåller fullgoda informa­

tioner om innehållet i den försäkring, som de erhåller, önskemålet att sänka

försäkringskostnaderna bör icke få medföra, att försäkringsbolagen avstår

från åtgärder, som är erforderliga för att garantera de enskilda försäkrade

alla de informationer, varav de kan ha behov i sin egenskap av gruppliv-

försäkringstagare. Försäkringsbolagen får icke betrakta det såsom en ange­

lägenhet för den försäkrade gruppen att ombesörja en tillfredsställande in­

formation till medlemmarna. Då det enligt gängse avtalskonstruktion är de

enskilda försäkrade och icke gruppen som sådan (fackföreningen o. s. v.)

som är försäkringstagare, måste det anses vara försäkringsbolaget och icke

gruppen som sådan eller gruppföreståndaren, som har det yttersta ansvaret

för att de enskilda försäkringstagarna erhåller behövlig information om

sina rättigheter och skyldigheter i anledning av grupplivförsäkringen. Varje

enskild försäkringstagare synes böra erhålla ett försäkringsbevis, som bl. a.

angiver i vad mån avtalet innehåller bestämmelser rörande vem som är

förmånstagare. Eftersättes informationskravet, riskerar grupplivförsäkring­

en att förlora en del av sitt värde för försäkringstagarna. Enligt de sakkun­

nigas mening är det angeläget, att försäkringsbolagen gör allt vad som står

i bolagens förmåga för att jämväl i informationsavseende hålla grupplivför­

säkringen på en hög nivå. Någon kvalitetsskillnad bör icke uppstå mellan

grupplivförsäkring och individuell livförsäkring.

Det är, framhåller de sakkunniga vidare, icke blott på den kollektiva liv­

försäkringens område, som möjligheter kan föreligga att genomföra förenk­

lingar. Detsamma synes i viss utsträckning vara fallet även inom individuell

livförsäkring.

De sakkunniga föreslår alt icke blott vid grupplivförsäkring utan jämväl

vid individuell livförsäkring endast för dödsfall, vilken meddelas för längst

fem år eller mot premie, som är beräknad och bestämd för längst fem år i

166

Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1961

sänder, möjlighet bör föreligga att befria försäkringsbolagen från krav på

grunder och att jämväl i övrigt i de hänseenden, varom i FL är fråga, låta

försäkringarna följa de regler, som gäller för skadeförsäkring. I fråga om

rörelsens kvarliggande i livförsäkringsbolag och konsekvenserna för fond­

avsättningar, förlusttäckning och kapitalplacering äger vad de sakkunniga

föreslagit för grupplivförsäkringens vidkommande i tillämpliga delar gil­

tighet jämväl för den grundfria individuella livförsäkringens del.

De sakkunniga förutsätter, att även i de fall där livförsäkring endast för

dödsfall behandlas såsom skadeförsäkring hänsyn i erforderlig utsträck­

ning tages till förekomsten av tekniska tillgodohavanden när det gäller

beräkningen av premiereserven.

De sakkunniga utvecklar sina synpunkter på följande sätt.

De försäkringstyper, varom här synes kunna bli fråga, är icke för närva-

varande särdeles frekventa. Detta förhållande torde dock icke vara ett skäl

för att beträffande ifrågavarande försäkringar bibehålla en strängare regle­

ring än som är nödvändig. Det synes för övrigt icke uteslutet, att en del av

försäkringsformerna i fråga, eventuellt i kombination med annan person­

försäkring, i framtiden kan möta större intresse från allmänhetens sida.

Ett ytterligare skäl att icke undantaga individualförsäkringen från för-

enklingssträvandena är, att gränsen mellan kollektiv och individuell liv­

försäkring är flytande. Försäkringsformer, som i dag räknas till individuell

livförsäkring, skulle lika gärna kunna hänföras under begreppet kollektiv

försäkring. Den flytande gränsen mellan kollektiv och individuell försäk­

ring synes icke böra göras till en skiljelinje, som i lag tillägges avgörande

betydelse i vissa frågor.

En enkel form av individuell livförsäkring utgör livförsäkring endast för

dödsfall mot naturlig premie. Då denna försäkringsform medför utbetal­

ning av försäkringssumman endast om den försäkrade dör före viss an­

given tid, innefattar densamma icke något sparande. Premien är — lik­

som vid grupplivförsäkring — beräknad för allenast ett år i sänder i den

bemärkelsen, att varje års premie är tillmätt så, att den skall svara mot

risken just det året. Premien stiger därför med levnadsåren. Försäkringen

har vid försäkringsårets utgång icke något tekniskt återköpsvärde. Fastän

denna försäkringsform tekniskt sett är enkel, synes det dock icke under

alla förhållanden kunna ifrågakomma att befria densamma från krav på

grunder in. in. Såsom förutsättning härför torde böra uppställas, att för-

säkringstiden icke är alltför lång eller att i allt fall den för ett år i sänder

beräknade premien icke blivit till sitt belopp bestämd för en alltför lång

period framåt i tiden. Skulle den naturliga premie, som varje år skall

erläggas, vara fixerad för lång tid, kanske för årtionden framåt, synes en

sådan långtidsplanering och speciell försiktighet vara påkallad, att det icke

torde böra ifrågakomma att avstå från kravet på grunder för verksamheten

och från tillämpning i övrigt av FL:s speciella bestämmelser rörande liv­

försäkring. Om däremot avtalet gäller för en tid av, förslagsvis, högst fem

år eller om vid längre avtalstid den naturliga premien bestämmes — fixe­

ras — för, förslagsvis, längst fem år i sänder — så att ändringar i premie­

nivån inom angivna tid kan slå igenom även för de löpande avtalens del —

torde vid nu ifrågavarande livförsäkringsform försäkringstagarintressena

icke kräva, att verksamheten i fråga regleras av grunder, vilka skall vara

stadfästa av offentlig myndighet, och torde jämväl i övrigt försäkrings-

167

formen i fråga i de avseenden, varom fråga är i FL, kunna behandlas på

samma sätt som skadeförsäkring.

............ .

Vid genomförandet av förenklingar på den individuella livförsäieringens

område torde det icke vara nödvändigt att begränsa sig till försäkringar

mot naturlig premie. Utan fara för försäkringstagarna torde man kunna

taga ytterligare ett steg. De försäkringar, som här åsyftas, skall liksom

de föregående ha karaktären av livförsäkring endast för dödsfall, således

typiska riskförsäkringar vid vilka försäkringsbolaget är betalningsskyldigt

endast om den försäkrade avlider inom viss tid. Vidare torde liksom i det

föregående böra krävas, att försäkringsavtalen gäller för en tid av längst

fem år eller att vid längre avtalstid premierna bestämmes — fixeras —

för längst fem år i sänder, så att ändringar i premienivån inom angivna

tid kan slå igenom även för de löpande avtalens del. De här åsyftade för-

säkringstyperna skiljer sig från de föregående därutinnan, att premierna

icke beräknas för ett år i sänder (så att, såsom förut nämnts, varje års

premie svarar precis mot risken det året) utan i stället beräknas —— av­

passas — för en något längre tidsperiod, förslagsvis högst fem år i sänder,

och sedan slås ut på periodens olika år med lika belopp varje år. Det för­

hållandet att dödligheten stiger med åldern i en allt brantare kurva gör,

såsom förut nämnts, att vid fleråriga dödsfallsförsäkringar med konstant

årspremie de försäkrade — särskilt påtagligt vid högre åldrar —-- under

början av försäkringstiden inbetalar mer än som motsvarar den för åldern

naturliga premien men under slutet av försäkringstiden i gengäld mindre.

Till följd härav har vid dvlika försäkringar försäkringstagarna i vissa lägen

försäkringstekniskt sett ett tillgodohavande hos vederbörande försäkrings­

bolag. Detta förhållande utgör en komplikation. Komplikationen synes

dock vara av jämförelsevis ringa betydelse vid de försäkringstyper varom

här är fråga, vid vilka premieavjämningen sker för en tid av längst fem

år. Till belysning härav må erinras om att enligt nu gällande livförsäk-

ringsgrunder återköpsvärdet för en temporär dödsfallsförsäkring å 10 000

kronor med femårig försäkringstid utgör (beloppen avrundade till när­

maste hela krontal) högst 2 kronor vid en inträdesålder av 45 år (års­

premie 77 kronor), högst 7 kronor vid en inträdesålder av 50 år (årspremie

105 kronor), högst 19'kronor vid en inträdesålder av 55 år (årspremie lt>2

kronor) samt högst 40 kronor vid en inträdesålder av 60 år (årspremie 231

kronor). Om inträdesåldern är 43 år eller lägre, har enligt grunderna nyss­

nämnda försäkring icke vid någon tidpunkt under avtalstiden något som

helst återköpsvärde.

Genom särskilda återköps- och fribrevsgrunder finnes för närvarande

garantier för att försäkringstagarna i livförsäkring vid försäkringsavbrott

alltid tillgodoföres del tekniska tillgodohavande som försäkringen kan ha,

vare sig tillgodohavandet är större eller mindre. Vid de försäkringstyper

varom här är fråga är, såsom framgår av nyssnämnda siffror, försäkrings­

tagarnas tekniska tillgodohavande — i den mån sådant över huvud taget

föreligger — i allmänhet föga betydande. Först vid högre åldrar eller vid

mycket höga försäkringssummor kan tillgodohavandet stiga till mera be-

aktansvärda belopp. Såsom antydes av de tidigare i tabellerna B ocly F i

avsnitt 4. av detta kapitel1 lämnade uppgifterna angående å ena sidan åter-

köpsvärden och å andra sidan beräknad återbäring vid en femårig tempo­

rär dödsfallsförsäkring å 10 000 kronor med konstant årspremie måste

under nuvarande förhållanden vid bär aktuella försäkringstyper rätten till

återbäring anses ha avsevärt större ekonomisk betydelse för försäkrings­

tagarna än rätten att utbekomma förefintligt återköpsvärde. Härtill kom-

1 S. 244 och 217 i betänkandet.

Kungl. Maj:ls proposition nr 171 år 1961

168

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

mer, att vid förevarande försäkringsformer de fall, i vilka försäkrings­

tagarna kan ha anledning att påkalla utbetalning av ett återköpsvärde,

måste vara få. Under sådana förhållanden kan det visserligen ifrågasättas,

huruvida det finnes anledning att slå speciell vakt om nu ifrågavarande

försäkringstagares rätt att vid försäkringsavbrott tillgodoföras ett belopp

svarande mot återköpsvärdet. De sakkunniga anser dock, att skäligheten

kräver att förefintliga återköpsvärden tillgodoföres försäkringstagarna i

sådana fall, där beloppen är av nämnvärd storlek. Det synes de sakkun­

niga kunna förutsättas, att försäkringsbolagen kommer att fortsätta att

i dylika fall utge skäligt beräknade återköpsvärden, även om de berörda

försäkringsformerna i de hänseenden, varom fråga är i FL, kommer att

följa skadeförsäkringsregler. Kräver skäligheten att återbäring lämnas,

måste nämligen skäligheten också anses kräva, att återköpsvärden av någon

betydelse tillgodoföres försäkringstagarna. Skulle det anses påkallat "att

ha särskilda garantier för att försäkringstagarintresset icke blir åsidosatt

på förevarande punkt, synes en ändamålsenlig lösning kunna vara, att

ett utgivande av skäliga återköpsvärden uppställes såsom villkor för grund­

frihet för nu ifrågavarande försäkringsformer.

Skulle vid förenämnda individualförsäkringstyper premiebetalningstiden

vara avkortad så att exempelvis vid en femårig livförsäkring endast för

dödsfall premien för femårsperioden är uppdelad på allenast två terminer

eller erlägges på en gång, blir försäkringstagarens tekniska tillgodohavande

under periodens lopp avsevärt större än vid en konstant premiebetalning

varje år. Hänvisas må här till de tidigare i tabell B i avsnitt 4. av detta

kapitel1 lämnade siffrorna rörande återköpsvärdena enligt gällande livför-

säkringsgrunder för en engångsbetald femårig temporär dödsfallsförsäk-

ring å 10 000 kronor. I sådana fall kräver givetvis skäligheten i ännu högre

grad än nyss att försäkringstagaren icke går miste om sitt tillgodohavande,

därest försäkringen avbrytes före försäkringstidens utgång. Samtidigt bör

dock hållas i minnet att de fall, i vilka försäkringstagaren önskar en av­

kortad premiebetalningstid, torde bli mycket få då det gäller rena risk-

försäkringar med premien bestämd och beräknad för längst fem år i sänder.

Ännu mycket färre blir då de fall, där försäkringens avbrytande i förtid

och därmed utgivande av förefintligt återköpsvärde kan komma att aktuali­

seras. De sakkunniga anser, att om möjligheten till avkortad premiebetal­

ningstid bibehålies vid nu ifrågavarande försäkringstyper, det är särskilt

angeläget att i dylika fall försäkringsbolagen vid försäkringsavbrott till­

handahåller rättvist beräknade återköpsvärden även för den händelse för-

säkringstyperna i fråga jämlikt FL behandlas såsom skadeförsäkring. Till­

syn häröver bör utövas av försäkringsinspektionen. Skulle behov av sär­

skilda garantier anses föreligga, finnes den ovan omnämnda möjligheten

att uppställa utgivande av skäliga återköpsvärden såsom villkor för frihet

från grunder.

De sakkunniga anför, att den föreslagna reformen icke blott bör kunna

leda till viss förenklad behandling av vissa former av individuell livförsäk­

ring utan också synes medföra den fördelen, alt FL icke längre kommer att

omöjliggöra kombinationer av dylik livförsäkring samt individuell kort

olycksfalls- eller individuell kort sjuk- och olycksfallsförsäkring till enliets-

försäkringar, vid vilka de olika försäkringsmomenten redovisningsmässigt

icke behöver hållas i sär. Vad de sakkunniga anfört rörande fördelarna av

1 S. 244 i betänkandet.

169

kombinationer av grupplivförsäkring samt kollektiv olycksfalls- eller kol­

lektiv sjuk- och olycksfallsförsäkring till enhetsförsäkringar äger i stort

sett motsvarande tillämpning på motsvarande kombinationer på den indivi­

duella försäkringens område. De sakkunniga erinrar också i detta samman­

hang om att det på sakförsäkringens område ansetts rationellt att kombi­

nera olika försäkringsformer till enhetsförsäkringar av typen hemförsäkring,

villaförsäkring o. s. v. En motsvarande utveckling på den individuella per­

sonförsäkringens område torde böra främjas.

För att ytterligare belysa omfattningen av det område, inom vilket för­

enklingar anses kunna genomföras, och klargöra innebörden av förslaget

framhåller de sakkunniga ytterligare bl. a. följande.

Antag exempelvis att mellan ett försäkringsbolag och en försäkringsta­

gare träffats ett tioårigt avtal avseende kapitalförsäkring endast för döds­

fall mot normalpremie. Detta avtal faller in under förenklingsområdet,

därest två förutsättningar är för handen. Dels får premien icke vara kon­

struerad som en tioårspremie utan den måste vara konstruerad som två

femårspremier eller eljest sammansatt av bitar, varav icke någon avser

längre tid än fem år (varigenom större reservbildning undvikes). Dels får

premienivån för försäkringstagaren icke vara bunden för längre tid än lem

år; vederbörande skall senast efter fem år i sänder vara skyldig att erlägga

den normala nyteckningspremie, som då gäller för den aktuella premiebiten

(varigenom förändringar i risk- och omkostnader ganska snabbt kan slå

igenom på hela försäkringsbeståndet).

Att avtalstiden i det nämnda exemplet är tio år har icke annan bety­

delse än att försäkringstagaren under hela tioårsperioden, oberoende av

eventuellt inträffade försämringar i hälsotillståndet, kommer att behand­

las såsom en normal risk, för vilken högre premie än normalpremie icke

behöver erläggas. De sakkunniga är medvetna om att försäkringstagarens

rätt att icke behöva erlägga högre premie än normalpremien innefattar

ett risktagande av mera lång natur från vederbörande försäkringsbolags

sida. Det "torde kunna förutsättas, att försäkringsbolagen i erforderlig ut­

sträckning kommer att betinga sig särskilt premietillägg för dylika risk-

taganden. Risken i fråga synes emellertid icke ha en sådan ekonomisk

tyngd att densamma bör inverka på omfattningen av det område, inom

vilket förenklingar kan tillåtas. Anledning synes icke föreligga att låta

nu ifrågavarande långtidsmoment medföra ett krav på grundreglering,

därest sådan eljest synes kunna undvaras. Till belysning av alt momentet

i fråga icke torde ha någon större ekonomisk betydelse må nämnas, att

de s." k. optionstillägg, som för närvarande inom livförsäkringen erlägges

såsom vederlag för rätt att senast vid försäkringstidens utgång utan lhilso-

prövning övergå till annan försäkring på högst samma belopp, icke när­

mare regleras i förekommande grunder.

Även inom den ganska snävt begränsade ram, som uppdragits i det

föregående, rymmes ett flertal livförsäkringsvarianter. Försäkringsfor­

merna i fråga kan vidare tänkas kombinerade på olika sätt med grund­

bundna former av personförsäkring. Eu viss svårighet att förutse utveck­

lingen måste anses föreligga. Med hänsyn härtill och då fråga är om en

principiell nyhet på livförsäkringsområdet torde det vara klokt att utforma

lagbestämmelserna i ämnet med en viss försiktighet, så att garantier före­

ligger mot en oväntad, osund utveckling. Sådana garantier torde erhållas,

därest lagbestämmelserna konstrueras så, att försäkringsinspektionen äger

Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1961

uppställa de begränsningar och villkor, som ur försäkringstagarsynpunkt

kan anses erforderliga, när fråga är om att föra in förenämnda livförsäk-

ringstyper under FL:s regler angående skadeförsäkring. Skulle försäkrings­

bolagen eller något eller några av dem föredraga att låta nu ifrågavarande

livförsäkringsverksamhet fortfarande vara grundreglerad och jämväl i öv­

ligt likställd med annan livförsäkring, torde anledning icke finnas att

hindra detta. Enligt de sakkunnigas mening bör åtminstone till en början,

innan närmare erfarenheter vunnits av den nya ordningen, lagbestämmel­

serna i ämnet erhålla formen av ett dispensstadgande, som lägger det i för-

säkringsinspektionens hand att medge försäkringsbolag, att bestämmelser­

na i FL angående skadeförsäkring skall vara helt eller delvis tillämpliga på

ovan berörda former av livförsäkring.

De nya bestämmelserna föreslås införda i 345 § FL.

170

Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1961

Remissyttrandena

Allmänna synpunkter

De sakkunnigas principiella uttalande att FL:s bestämmelser angående

livförsäkring alltjämt bör bygga på soliditets- och skälighetsprinciperna

vinner anslutning från samtliga remissinstanser, som berört frågan. För-

säkringsinspektionen påpekar, att de sakkunniga väsentligen instämt i de

resonemang och motiveringar som ingick i förarbetena till nu gällande lag.

På några undantag när utmynnar icke heller vad de sakkunniga anför i

livförsäkringsfrågor i några förslag angående mera ingripande lagändring­

ar. Framställningen upptager till stor del synpunkter på tillämpningen och

i anknytning därtill vissa rekommendationer. Icke heller inspektionen fin­

ner i dagens läge en mera ingripande revision av lagens bestämmelser rö­

rande livförsäkring aktuell. Inspektionen bortser därvid från placerings-

och värdesäkringsfrågorna, vilka i detta sammanhang icke är föremål för

prövning.

Från försäkringsbolagshåll understrykes betydelsen av att livförsäkrings­

bolagens grunder inom ramen för soliditets- och skälighetsprinciperna

tillåter olika tekniska lösningar. — Folksam anför som illustration till att

en viss rörelsefrihet är främjande för utvecklingen tilläggspremierna för

»icke normala risker», där anpassningen till ändrade förhållanden för när­

varande kan ske på ett mycket smidigt sätt. De senaste åren kan uppvisa

ett flertal exempel på detta. Beträffande behandlingen av icke normala

risker torde det vara svårt att uppvisa något land, där intresset för och

strävandena mot en generös lösning är så starka som i Sverige. Folksam

finner det därför överraskande att de sakkunniga önskar en ökad kontroll

på detta område.

Enligt Svenska försäkringsbolags riksförbund finnes det goda skäl för

att de båda principerna för livförsäkringsverksamheten är lagfästa och för

att deras upprätthållande kontrolleras av ett opartiskt och sakkunnigt or­

gan. Riksförbundet kan emellertid ej i alla avseenden instämma i de sak­

kunnigas argumentering. Sålunda vänder sig förbundet mot uppfattningen

171

att skäligheten är en följd av bl. a. sociala hänsyn. Principen är enligt

förbundets mening i själva verket ett utflöde av en både välgrundad och

hävdvunnen livförsäkringspraxis, och det är snarast vissa avsteg från

det fullständiga hävdandet av skälighetsprincipen, som kan motiveras av

sociala skäl. Som exempel nämnes, att livförsäkring även i utpräglade gles­

bygder drives på samma villkor som pa andra hall, ehuru befolkningsun­

derlaget där ej ger möjlighet till en fullständig kostnadstäckning.

Riksförbundet gör vidare vissa påpekanden i anledning av de sakkun­

nigas allmänna synpunkter rörande omkostnadsbelastningen. Förbundet an­

för att bolagen genom ett intensivt rationaliseringsarbete, som ofta krävt

betydande investeringar av olika slag, kunnat bemästra kostnadsutveck­

lingen. Det är enligt förbundets mening i hög grad motiverat att erinra om

det faktiska förloppet härvidlag, då de sakkunniga uttalar att överskri­

danden av den enligt grunderna givna förvaltningskostnadsramen i prakti­

ken förekommit i icke obetydlig utsträckning. Förbundet erinrar om ut­

talandet i lagens förarbeten att storleken av anskaffningskostnaderna bor­

de bedömas med hänsyn till samhällets intresse av att arbete nedlades på

utbredningen av livförsäkring. Förbundet anför.

Till belysning av omkostnadsramens storlek må nämnas, att kapitalvär­

det av anskaffningskostnadsbelastningen (belastning för täckande av för­

säljnings- och utfärdningskostnader samt övriga kostnader av engångs-

natur) för en sammansatt kapitalförsäkring inom gällande premiegrunder

för stor livförsäkring i typiska fall är av storleksordningen 40 promille

av försäkringssumman. Enligt de år 1955 stadfästa livförsäkringsgrunder-

na i Norge arbetar man med 55 promille för stor och 65 promille för liten

försäkring. I de närmast dessförinnan gällande norska premiegrunderna

var motsvarande kapitalvärden 35 promille resp. 50 promille, vilka kvan­

titeter dock ej visat sig tillräckliga i praktiken. De år 1955 stadfästa vär­

dena innebär en marginal om några promille jämfört med erfarenheten un­

der åren närmast före premiegrundernas ändring.

Till ytterligare belysning av utvecklingen rörande belastningarna för om­

kostnader, speciellt anskaffningskostnader, inom svensk livförsäkring må

följande siffror anföras, beträffande dels sammansatt kapitalförsäkring

till 65 års ålder (tariff D 65), dels temporär dödsfallsförsäkring till samma

ålder (tariff T 65). Båda exemplen avser inträdesåldern 35 år och försäk­

ringssumman kr. 10 000:— (stor livförsäkring).

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

D 65

Premiegrunder

Helårig

bruttopremie

kr

Omkostnadspremie

Härav lör anskaffning

kr

% av

bruttopr.

kr

% av

bruttopr.

1928...........................................

289: 90

50: 40

17,4

21

: 60

7,5

1935...........................................

298: 40

49: 70

16,7

20:50

6,9

1937...........................................

322: 80

50: 20

15,6

19: 20

5.9

1938...........................................

331: 90

47: G0

14,3

19: 70

5,9

1955...........................................

298: G0

39: 80

13,3

18:90

6,3

172

Kiingl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

T 65

Premiegrunder (Tariffen

saknar praktisk betydelse

före 1938 års grunder)

Helårig

bruttopremie

kr

Omkostnadspremie

Härav för anskaffning

kr

% av

bruttopr.

kr

% av

bruttopr.

1938................................................

1955................................................

148:30

98:30

36: 60

29:00

24,7

29,5

16: 00

14: 20

10,8

14,4

De synpunkter rörande sambandet mellan storleken av anskaffnings­

kostnaderna och det totala försäljningsarbetet för livförsäkring, som för­

bundet ovan anfört, återfinnes även i försäkringsinspektionens skrivelse

till de sakkunniga den 5 december 1958. Där uttalas i fråga om storleken

av anskaffningskostnaderna följande: »Storleken av anskaffningskostna­

derna sammanhänger ytterst med frågan om intensiteten i det försäljnings-

tryck, som under skiftande förhållanden -— t. ex. socialförsäkringens ut­

byggnad — skäligen skall upprätthållas gentemot allmänheten. Då detta

spörsmål emellertid närmast utgör en försäkringspolitisk fråga, vars lös­

ning får sitt uttryck i grundernas anskaffningskostnadsbelastningar, torde

den här kunna lämnas åsido».

I nuvarande utvecklingsskede, som kännetecknas av ständigt stegrad

konkurrens från konsumtionssektorn samt på den gångna tidens erfaren­

het. grundade farhågor för fortsatt penningvärdeförsämring, utan effektiva

möjligheter till kompensation för det äldre nominalsparandet, är det ofrån­

komligt att en hårdnande marknad för livförsäkring inträtt. Det ligger i

sakens natur, att vidmakthållandet av ett visst »försäljningstryck» röran­

de livförsäkring kräver en större arbetsinsats (och därmed en ökad kost­

nad) vid hårdnande marknadsförhållanden. Det är förvisso alltjämt ett

samhällsintresse att medborgarna får ett tillräckligt och väl avvägt för­

säkringsskydd och att försäkringssparandet hålles på en hög nivå.

Ovan anförda premieexempel från olika system av premiegrunder visar

en fallande trend i fråga om såväl den totala omkostnadspremiens som an-

skalfningskostnadsdelens absoluta storlek, detta trots den så gott som

oavbrutna lcostnadsfördyring, som efterkrigstidens penningvärdeförsämrine

medfört för livbolagen.

Rätten till återbäring

n~

Principen alt livförsäkringsverksamheten bör bedrivas helt för försäk­

ringstagarnas räkning kommer till uttryck i flera yttranden och ifrågasättes

icke från något håll.

Beträlfande frågan om att införa försäkringsformer, vid vilka det på

förhand bestämts att någon återbäring icke skall utgå, intar försäkringsin-

spektioncn samma negativa ståndpunkt som de sakkunniga. Som ett förtyd­

ligande till de sakkunnigas framställning framhåller inspektionen, att vad

som diskuterats är en försäkringsform utan återbäringsrätt, där premien

praktiskt taget helt saknar säkerhetsmarginal. Uppkomna vinster inom det

så bildade speciella beståndet skulle tillfalla det vanliga försäkringsbestån­

173

det, där premierna satts med betryggande marginal. Å andra sidan hade

det vanliga beståndet av försäkringar att täcka uppkommande förluster i

det nya beståndet. Anordningen i fråga skulle kräva ändring i 264 § FL,

enligt vilket lagrum alla livförsäkringspremier skall bestämmas med betryg­

gande marginal. Inspektionen finner det lielt främmande för livförsäkrings­

tanken, att ett dylikt moment av instabilitet och spekulation införes mellan

olika livförsäkringsbestånd. För övrigt kräver planen för sitt realiserande

existensen av ett bestånd av sedvanligt slag med betryggande grunder, som

ensidigt skalle få tjäna som buffertanordning. Komplikationer skulle dess­

utom tillkomma såväl i förhållande till kunderna som i den inre förvaltning­

en. Inspektionen fortsätter.

Det skall dessutom i detta sammanhang erinras om, att de säkerhets­

marginaler som inlägges i premierna för återbäringsberättigade försäkringar

till ingen del motiveras av, att de skall vara återbäringsbildande. Dessa mar­

ginaler har uteslutande tillkommit för att skänka livförsäkringen en hög

grad av soliditet. Man har velat skapa starka garantier för att livförsäkrings­

givarna har förmåga att fullgöra de av dem slutna, ofta långtidsbundna av­

talen. Krav på marginaler, som skulle gå utöver vad säkerhetskravet be­

tingar, måste avvisas. Mot denna bakgrund ter det sig även helt verklighets­

främmande med en konstruktion med ej återbäringsberättigade försäkringar,

vilka är utrustade med positiva säkerhetsmarginaler satta lägre än för åter-

bäringsberätligade försäkringar. En sådan konstruktion har ej heller förts

fram i den aktuella diskussionen. Det överskott som på sikt kan uppkomma

i ett dylikt bestånd av ej återbäringsberättigade försäkringar skulle ej åter­

gå till försäkringstagarna, vilket skulle kunna te sig svårbegripligt och leda

till irritationer. Samtidigt skulle de återbäringsberättigade bestånden med si­

na högre säkerhetsmarginaler vid en ogynnsam utveckling riskera att få

det svagare beståndet som en belastning.

Enligt Svenska försäkringsbolags riksförbund har de sakkunniga miss­

förstått de tankegångar, som skulle kunna motivera införandet av livförsäk­

ring utan rätt till återbäring. Dylik försäkring till lägre premie tillämpades

för ett 30-tal år sedan i vårt land och existerar alltjämt utomlands. Den ute­

blivna rätten till återbäring kan sägas utgöra priset för förmånen att även i

fall av oväntad försämring av det faktiska utfallet av dödlighet, ränta eller

omkostnader få en ograverad försäkringssumma, trots alt premien a priori

är mindre solid än »normalt» och bolagets risk för förlust sålunda större än

sedvanligt. Det vanliga försäkringsbeståndet bedriver så att säga en speciell

riskrörelse avseende de till lägre premier beviljade försäkringarna, och vins­

ten eller förlusten på denna riskrörelse gottskrives eller belastar det vanliga

beståndet.

Riksförbundet anser det emellertid tveksamt om de praktiska olägenhe­

terna med den beskrivna anordningen kan uppvägas av de fördelar som ar­

rangemanget skulle kunna erbjuda. Däremot är det uppenbart att den ifrå­

gasatta tekniken erbjuder betydande praktiska fördelar i fråga om vissa

försäkringsmoment. Även om huvudprincipen bör vara att varje försäkring

berättigar till återbäring av uppkommande överskott, bör vissa avsteg kun­

na göras därifrån. Riksförbundet anser sålunda att återbäringsrätt bör kun­

Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1961

174

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

na uteslutas vid mera oväsentliga försäkringsmoment. I de fall, då betänklig­

heter kan föreligga mot ett slopande av åtcrbäringsrätt, bör under speciella

omständigheter som ett alternativ kunna ifrågakomma lägre säkerhetsmar­

ginaler som kompensation för avsaknad av rätt till återbäring. Som exempel

kan nämnas de s. k. korttidsfribreven, som i vissa fall uppkommer, då pre­

miebetalningen för en försäkring upphör i förtid. Ett sådant arrangemang

skulle inte behöva innebära nämnvärd risk för det övriga försäkringsbestån­

det. Ett annat exempel avser försäkringsbelopp som förfallit till betalning

men innestår och förräntas hos bolaget. Det torde inte kunna resas några

rimliga invändningar mot att räntan enbart bestämmes a priori och inte kor­

rigeras a posteriori. Här har man anledning jämföra med skälighetsprin-

cipen i sparbanksrörelse (inget enskilt vinstintresse).

Folksam anser det icke stridande mot skälighetsprincipen att en person

beredes möjlighet att välja mellan två olika försäkringsavtal, det ena inne­

fattande lägre premier och utan återbäringsrätt, det andra av konventionell

typ, allt under förutsättning att han är väl medveten om skillnaderna mel­

lan de båda avtalen och att andra försäkringstagares intressen inte trädes

för nära.

Formen för återbäring

Försäkringsinspektionen ställer sig positiv till tanken att möjlighet bere­

des försäkringstagarna att välja mellan olika alternativa former för åter­

bäring. Som exempel nämner inspektionen, att en försäkringstagare vid av­

talets ingående får välja mellan å ena sidan en bestämmelse, enligt vilken

överskottsmedlen uppsamlas och utbetalas vid försäkringstidens slut som en

förstärkning av avtalade belopp och å andra sidan en bestämmelse, enligt

vilken överskottsmedlen till en del tilldelas honom vart femte år under för-

säkringstiden med tilldelning av återstoden vid försäkringstidens slut. Andra

varianter kan givetvis också tänkas.

Inspektionen understryker i sammanhanget vad de sakkunniga själva har

anfört, nämligen att hänsyn måste tagas till praktiska synpunkter och om-

kostnadssynpunkter. Att låta försäkringstagarna med korta tidsmellanrum

hoppa mellan olika återbäringsformer är givetvis otänkbart. Härtill kommer

soliditetssynpunkten. Uppkommande vinstmedel kan icke utbetalas snab­

bare än att en lämpligt avvägd konsolidering upprätthålles. Programmet bör

liksom hittills vara, att alla försäkringar under löpande försäkringstid till

fonderna lämnar ett visst bidrag, som lösgöres och utbetalas först när för­

säkringen upphör. Av det sagda framgår, att en överenskommelse mellan

försäkringsgivaren och försäkringstagaren om tilldelning av återbäring un­

der löpande försäkringstid måste så utformas, alt själva storleken av de be­

lopp som löpande tilldelas göres beroende av de vid varje tidpunkt gällande

grunderna. Överenskommelsen måste även förutse det fall, att all "löpande

tilldelning av återbäring för viss tid kan komma alt inställas.

Även Svenska försäkringsbolags riksförbund understryker betydelsen av

att kostnadssynpunkterna beaktas vid utformningen av återbäringsreglerna.

175

Bolagens nu gällande regler för återbäring fyller otvivelaktigt mycket högt

ställda krav på en noggrann fördelning av överskottet mellan olika grupper

av försäkringstagare. Det finns emellertid, anför förbundet, bland livbola­

gens företrädare en växande önskan att förenkla dessa regler, som med sti­

gande arbetslöner och andra kostnader kan bli alltför dyrbara. Det är då av

vikt att det i lagmotiven klarlägges, att skälighetsprincipen icke utgör hin­

der för även tämligen långtgående förenklingar i återbäringssystemen.

Utöver kostnadshänsynen måste självfallet även hänsyn tagas till det

totala konsolideringsbehovet i rörelsen, varvid ju de enskilda försäkring­

arna genom sina överskottsmedel temporärt verkar såsom deltagare i nämn­

da konsolidering. Förbundet erinrar om att livbolagen för några decennier

sedan tillämpade en vidsträckt individuell valfrihet i fråga om återbäringens

form. Då räntan under 1930-talet successivt sjönk, reducerades emellertid

utrymmet för bl. a. den under försäkringstiden regelbundet tilldelade åter­

bäringen. Den av soliditetsskäl nödvändiga reduktionen av den årliga återbä­

ringen väckte betydande irritation bland försäkringstagarna, som hyste en

stark förväntan om fortsatt och stegrad återbäringstilldelning. Den gångna

tidens erfarenhet manar sålunda till försiktighet vid utformningen av planer

för återbäringens tilldelning under försäkringstiden, även om förutsättning­

arna härför nu är i vissa hänseenden ändrade.

Folksnm framhåller att det är synnerligen angeläget från kostnadssyn­

punkt alt det försäkringstekniska systemet verkar generellt. Om ett flertal

återbäringsformer skulle förekomma skulle detta inte bara komplicera re-

gistraturen utan även fördyra administrationen i flera andra avseenden. De

sakkunnigas förslag synes i sin generella utformning inte vara praktiskt

genomförbart. Det är en helt annan sak att inom ramen för ett givet system

en viss frihet bör kunna inrymmas. Folksam anser att det inom ramen för

soliditetsprincipen borde kunna överlåtas åt bolagen alt själva avgöra i vil­

ken omfattning utbetalning av återbäring under försäkringstiden bör kunna

ske.

Landsorganisationen instämmer i princip i de sakkunnigas rekommenda­

tion att försäkringstagarna ges direkt inflytande på formen för återbäiäng

inom livförsäkringen. Önskvärdheten härav blir emellertid enligt LO mind­

re påfallande för såvitt livförsäkringar med rörliga premier introduceras

på marknaden. Frågan om inflytandet på återbäringsformen kan vidare

rimligen inte få tillmätas så stor vikt, att man inom livförsäkringsbolagen

ådrar sig oproportionerligt stora omkostnader för att kunna erbjuda för­

säkringstagare alla tänkbara alternativ. I så fall skulle ju den återbäring,

tills vars alternativa utformning de försäkrade skall ta ställning, reduceras

alltför kraftigt.

Enligt Försäkringsfunklionärernas förbund torde den föreslagna rätten

för försäkringstagarna att under försäkringstiden ändra på utbetalningsfor-

men av återbäringen medföra administrativa kostnader, som ej uppväges av

fördelarna.

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

176

Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1061

Sparsamhetskravet

Remissmyndigheternas avvisande inställning till den föreslagna anmärk-

ningspunkten rörande sparsamhet med omkostnader har redovisats vid be­

handlingen av soliditets- och skälighetsprineiperna inom skadeförsäkringen

(s. 104 ff) vartill här må hänvisas. Försäkringsbolagens riksförbund har

emellertid också direkt kommenterat de sakkunnigas uttalanden om spar­

samhetskravet i livförsäkringsverksamheten. Förbundet anför.

De sakkunniga har betonat att bolagen »måste lägga sig vinn om att hålla

sina omkostnader nere». Som bakgrund till detta uttalande skall tydligen

ses dels det förhållandet att ett bolag haft »jubileumskostnader på över 1

miljon kronor», dels den omständigheten att omkostnaderna inom vissa ska-

deförsäkringsgrenar uppgår till 30 å 40 % av de erlagda premierna. De sak­

kunniga har emellertid underlåtit omtala att övervägande delen av det be­

lopp som åtgick i samband med ifrågavarande bolags jubileum utgjordes

av gratifikationer till bolagets personal, motsvarande mindre än 5 % av

den totala personalkostnaden för året, medan beloppet i övrigt till större

delen hänförde sig till public relation-kostnader. Vid framhållandet av nyss­

nämnda procenlsiffror för omkostnader i förhållande till erlagda premier

har de sakkunniga ej heller funnit skäl att göra någon jämförelse med

andra näringsgrenar, där omkostnadssiffran i ett stort antal fall ligger lika

högt eller högre.

Av försäkringsbolagens kostnader faller den övervägande delen på posten

personalkostnader. Det bör hållas i minnet att kollektivavtal och andra fack­

liga uppgörelser måste respekteras av såväl inspektionen som bolagsled­

ningarna. Försäkringsbolagen är för övrigt icke hel jänta av underkvalifice-

rad personal och de måste anpassa sig till löneläget på arbetsmarknaden.

Över huvud tagel ställer sig riksförbundet frågande inför vad de sakkunniga

kan avse med begreppet »onödiga kostnader».

Fn utomstående kan naturligtvis vara benägen att rubricera en s. k. »triv­

selkostnad» till förmån för personalen såsom onödig. Det är också möjligt

att man i efterhand kan konstatera att exempelvis en reklamkampanj varit

»onödig», enär den icke givit avsedd effekt. Det ligger i all företagsamhets

natur att icke alla initiativ slår lika väl ut. Om man emellertid i förväg

skulle bedöma en viss utgift såsom onödig, därför att man ej med full säker­

het kunde förutsäga dess räntabilitet, skulle många samhällsnyttiga initiativ

utebliva och utvecklingstakten inom det ekonomiska livet minska.

Riksförbundet vill framhålla att bolagen nedlägger mycken möda på att

genom bl. a. rationaliseringar hålla omkostnaderna inom snäva gränser. Bo­

lagsledningarna måste emellertid vid ställningstagande till en utgift taga

hänsyn till många olika synpunkter. Den mindre utgiften innebär icke i

varje enskilt fall den lägre kostnaden. Den fortskridande penningvärdeför­

sämringen har skapat stora svårigheter ur kostnadssynpunkt. Detta gäller

måhända särskilt livförsäkringsbolagen, vilka — i motsats till vad som är

fallet inom de flesta andra delar av näringslivet — i slor utsträckning måste

täcka förvaltningskostnaderna med intäkter (kostnadspremier), som icke

kan höjas i takt med penningvärdets fall.

Även Försäkringst jänstemannaförbundet och Försäkrings funktionärernas

förbund framlägger vissa synpunkter på omkostnaderna för personalen.

I anslutning till en redogörelse för de i riksförbundets yttrande omnämnda

gratifikationerna yttrar Försäkringst jänstemannaförbundet.

177

Storleksordningen av här avsedda utgifter för företaget blir alltid en av­

vägningsfråga. Principiellt måste förbundet dock reagera mot att utgif­

tens karaktär skulle kunna anses innebära ett avsteg från det sparsam-

hetskrav, som innefattas i skälighetsprincipen. Godtages ett sådant betrak­

telsesätt kan tveksamhet uppkomma om det skäliga också i andra utgif­

ter, som ett företag ikläder sig för att öka personalens trivsel eller som all­

mänt sett är av personalvårdande karaktär.

Försäkringsfunktionärernas förbund förklarar sig som facklig organisa­

tion ha starkt ifrågasatt, huruvida den kontrollerande myndighetens be­

fogenheter vid bedömandet av skäligheten i omkostnaderna skall få inne­

bära, att man omöjliggör för arbetsmarknadens parter att föra verkliga

förhandlingar. Förbundet anför vidare bl. a. följande.

När det gäller bedömandet av premiesättningens skälighet och därmed

omkostnadsdelen, har försäkringsinspektionen redan med nuvarande lag­

bestämmelser i vissa fall ingripit på så sätt, att t. o. m. de avtalsslutande

parterna inom försäkringsbranschen ställts inför sådana direktiv och an­

visningar till bolagen, att parternas möjligheter att förhandla beskurits.

Detta trots att vederbörande departementschef i sina direktiv till lagen

framhållit, att vid fastställande av omkostnadsgrunder skälig hänsyn mås­

te tagas till lönesättningen på arbetsmarknaden. Statsrådet har därvid

anfört: »Någon prövning av de löner, som genom kollektivavtal tillförsäk­

ras personalen, kan sålunda icke tänkas förekomma i detta sammanhang».

Konkurrensfrämjande åtgärder

Försäkringsbolagens riksförbund vänder sig mot att de sakkunniga

främst — eller nästan uteslutande — talar om den interna konkurrensen

mellan företagen inom livförsäkringsverksamheten. Konkui'rensen mellan

livförsäkring å ena sidan och annan verksamhet å andra sidan, varvid

främst konsumtionssektorn förtjänar nämnas, beaktar de sakkunniga en­

ligt förbundets mening icke alls. Med tanke på livförsäkringens betydelse

såsom riskutjämnings- och sparrörelse är det emellertid nödvändigt att

beakta konkurrensen med konsumtionssektorn.

Förbundet vänder sig också allmänt mot de slutsatser, som de sakkun­

niga dragit rörande konkurrensförhållandena inom livförsäkringen. Ehuru

de sakkunniga synes medvetna om att priset för en livförsäkring ej är

premien utan premien minus återbäringen använder de sakkunniga genom­

gående begreppet priskonkurrens såsom en beteckning för vad som rätte­

ligen är premiekonkurrens. Riksförbundet framhåller att inom svensk liv­

försäkring icke blott priskonkurrens utan jämväl premiekonkurrens är

och alltid varit en realitet. Premiesättningen för individuell försäkring har

visserligen varit i stort sätt gemensam för samtliga svenska livförsäkrings­

bolag, med avseende på stor livförsäkring sedan 1928 och för liten livför­

säkring sedan 1935. Förekomsten av stor och liten livförsäkring jämsides

på marknaden har emellertid inneburit en premiekonkurrens inom den

individuella försäkringen. Ytterligare erinras om premiekonkurrensen på

grupplivområdet samt mellan individuell pensionsförsäkring, kollektiv

tjänstepensionsförsäkring och pensionskassor.

12

B ihan g till riksdagens protokoll 1961. 1 samt.

AV

171

Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1001

178

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

Riksförbundet påpekar i detta sammanhang, att vid utarbetandet av nya

premiegrunder premiekonkurrensen mellan bolagen utgör ett väsentligt in­

slag.

Beträffande den s. k. sparbankslivförsäkringen anför riksförbundet att

den nya distributionsformen kan komma att visa sig kostnadsbesparande,

om man endast tänker på dem som tecknar försäkring i det bolag, som

driver den nya formen, och helt bortser från de personer, som vid inträf­

fat försäkringsfall står utan försäkringsskydd därför att det inte funnits

utrymme för en effektiv försäljning. Hur det slutliga utfallet av nettopri­

set för formen blir, jämfört med nettopriset vid tillämpning av traditio­

nella distributionsformer, blir självfallet beroende av bl. a. den omfatt­

ning som den planerade verksamheten får. På försäkringsbeståndet fal­

ler nämligen dels de med den nya verksamhetens upptagande förknippade

kostnaderna, dels även på längre sikt kostnader av försäljningskaraktär

(reklam m. m.).

Enligt riksförbundets mening har de sakkunniga bortsett från att den

av soliditetskravet betingade minimipremienivån i själva verket inte ger

utrymme åt skälighetsmekanismen. Vid tillämpning av minimipremienivå

ökas risken för förlust inom någon del av livförsäkringsbeståndet, varvid

någon annan del blir tvingad att tillskjuta medel med minskad skälighet

såsom följd.

Förbundet granskar närmare utredningens synpunkter rörande förut­

sättningarna för premiekonkurrens och anför bl. a.

I fråga om dödlighets- och andra riskantaganden må observeras, att pre­

miekonkurrens skulle kunna föra till strängare riskbedömning, d. v. s.

raka motsatsen till den för svensk livförsäkring sedan länge karakteristiska

liberaliseringen på riskbedömningens område. En dylik utveckling synes

ej önskvärd, enär den skulle minska förutsättningarna för behovstäckning

inom ett klientel, för vilket det är särskilt angeläget att livförsäkringsbe-

hovet tillgodoses.

I fråga om ränteantagandet är sakförhållandet det, att man visserligen

i efterhand kan konstatera olikheter i den faktiska förräntningsnivån un­

der gången tid för de olika bolagen. Detta är ett resultat av bl. a. olika

placeringspolitik. Det kan emellertid ej hävdas, att en viss omtänksam

placeringspolitik skulle ge avgjort bättre förräntning under kommande tid

än en viss annan, lika omtänksam placeringspolitik. Det avgörande härvid­

lag är självfallet utvecklingen av de ekonomiska konjunkturerna, särskilt

räntekonjunkturen, och penningvärdet.

Vad som återstår av reell konkurrensmöjlighet på premieområdet hän­

för sig till premiegrundernas omkostnadsantaganden. I detta hänseende

skulle någon differentiering mellan bolagen a priori kunna motiveras, ba­

serad på konstaterbara skillnader i kostnadsnivå. Det förtjänar emellertid

observeras, att krympning av belastningen för anskaffning måste leda till

minskad konkurrensförmåga för livförsäkringsverksamheten gentemot den

viktigaste konkurrenten, nämligen konsumtionssektorn.

Riksförbundet erinrar i detta sammanhang om en modifierad teknik

för åstadkommande av säkerhetsmarginal, som dryftats i den aktuariella

debatten. I enlighet härmed skulle premiegrunderna utformas på basis av

179

vad som bedömes vara rena nettoantaganden rörande dödlighet, invaliditet,

ränta och olika omkostnadsfaktorer, d. v. s. antaganden vari ej inlägges

någon medveten implicit säkerhetsbelastning. Man skulle alltså arbeta med

enbart explicita säkerhetstillägg.

Landsorganisationen ställer sig allmänt positiv till vad de sakkunniga

anfört rörande konkurrensfrämjande åtgärder. Betydligt större möjlighe­

ter än nu bör enligt landsorganisationen finnas för priskonkurrens olika

livförsäkringsbolag emellan; lagstiftningens regler och grunder in. m. inom

livförsäkringen har ju ur konkurrensbegränsningssynpunkt till och med

varit så effektiva, att livförsäkringsbolagen inte ens ansett sig behöva bilda

någon tariffsammanslutning.

Beträffande möjligheterna till premiedifferentiering instäm­

mer försäkringsinspektionen helt i de sakkunnigas synpunkt, att premie­

marginalerna för de korta försäkringarna kan sättas lägre än för de lång-

tidsbundna. Inom den hittillsvarande livförsäkringsrörelsen har detta ock­

så kommit till uttryck i det betydelsefulla hänseendet, att säkerhetsmar­

ginalerna i premierna är betydligt lägre inom grupplivförsäkringen, där

premierna avtalats för ett år i sänder, än inom individuell livförsäkring,

där de långa avtalen är helt dominerande. Individuella försäkringar, vil­

kas avtalstider omfattar endast några år, har hittills förekommit i mycket

ringa utsträckning i nyteckningen, och några särskilda grunder för dessa

försäkringar har icke upprättats.

Inspektionen stödjer önskemålet, att grunderna så utbygges, att direkt

i premiesättningen det minskade behovet av säkerhetsbelastning för korta

individuella försäkringar beaktas. — Det anförda gäller enbart frågans

tekniska sida och innebär icke från inspektionens sida någon rekommen­

dation, att man inom försäljning av individuell försäkring lägger ökad

vikt vid mycket korta avtal. I det sammanhanget anmäler sig nämligen

även omkostnadsfrågan och frågan om försäkringens värde ur skyddssyn­

punkt.

Folksam framhåller att innan man tar steget över till att differentiera

försäkringspremierna med hänsyn till försäkringstidens längd är det nöd­

vändigt att man försöker bilda sig en uppfattning om konsekvenserna,

exempelvis av de ökade administrationskostnader, som en uppdelning av

försäkringsbeståndet i olika kategorier alltid medför. Denna fråga ha de

sakkunniga inte ägnat tillbörlig uppmärksamhet. Den föreslagna premie­

differentieringen är inte heller enligt Folksam av alltför hög angelägen-

hetsgrad eftersom för korta försäkringar den korrigering av premierna som

kan ligga i återbäringen kommer relativt tidigt efter premiens erläggande.

I den mån som den korta livförsäkringen kan rymmas inom den ram, som

de sakkunniga föreslagit för att livförsäkring inte skall behöva regleras

genom grunder, kan dock premiesätlningen vara en annan än för en lika­

dan grundreglerad livförsäkring. Om bolaget anser sig vilja meddela så­

dan icke grundreglerad individuell livförsäkring måste en särredovisning

under alla förhållanden ske. Inom den grundreglerade livförsäkringen sy­

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961