Prop. 1961:171
('med förslag till lag an\xad gående ändring i lagen den 17 juni 19A8 (nr b33) om försäkringsrörelse',)
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961
1
Nr 171
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag an
gående ändring i lagen den 17 juni 19A8 (nr b33) om försäkringsrörelse; given Stockholms slott den 19 maj 1961.
Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill Kungl. Maj :t härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att antaga härvid fogade förslag till lag angående ändring i lagen den 17 juni 1948 (nr 433) om försäkringsrörelse.
GUSTAF ADOLF
Gunnar Lange
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen framlägges förslag till vissa ändringar i lagen om för säkringsrörelse, betingade av utvecklingen på försäkringsområdet under nuvarande lagstiftning. Det framlagda lagförslaget innefattar också änd ringar, som ger ökat utrymme för ett rationellt utnyttjande av försäkrings bolagens kapacitet och innebär förenklingar av nu gällande ordning i flera hänseenden.
Bl. a. föreslås en uppmjukning av det nuvarande villkorslösa förbudet för försäkringsbolag att driva annan rörelse än försäkringsrörelse. På liv- försäkringsområdet öppnas möjlighet för försäkringsbolag att efter dispens driva s. k. kort livförsäkring av riskkaraktär — bl. a. grupplivförsäkring — enligt enklare former. Vidare underlättas förening av livförsäkring och annan personförsäkring i samma bolag. Beträffande livförsäkringsrörelse föreslås även förenkling av nu gällande fondsystem.
I fråga om gränsdragningen mellan s. k. kort och lång sjuk- och olycks fallsförsäkring anpassas reglerna till rådande praxis på området.
Förslaget innehåller också nyheter som syftar till administrativa förenk lingar bl. a. i fråga om behandlingen av koncessionsärenden och registre- ringsärenden. Enligt förslaget kommer ärenden om nybildning av försäk ringsbolag — liksom viktigare ärenden om ändring av bolagsordning och försäkringstekniska grunder — alltjämt att avgöras av Kungl. Maj :t men
1
Bihang till riksdagens protokoll 1961. 1 saml.Nr 171
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961
avgörandet av åtskilliga ärenden av mera rutinbetonad karaktär överflyt
tas från Kungl. Maj :t till försäkringsinspektionen.
Beträffande tillsynsverksamheten bygger förslaget på hittillsvarande
principer. Försäkringsinspektionens nuvarande befogenheter att infordra
uppgifter för tillsynsverksamheten och att företaga inspektioner utsträckes
till att omfatta även tarifföreningar och liknande organ som biträder för
säkringsbolagen vid rörelsens bedrivande.
Med hänsyn till internationella samarbetssträvanden föreslås — i över
ensstämmelse med aktiebolagslagens regler — att möjlighet öppnas att
efter särskild dispens låta annan person än här i riket bosatt svensk med
borgare få ställning av bl. a. styrelseledamot, verkställande direktör eller
revisor i försäkringsbolag.
I propositionen behandlas även frågor om förenkling av branschspecifi
kationen i bolagsordningar, återbäring, försäkringstagarintressets repre
sentation i försäkringsbolagen och upplysningsverksamhet på försäkrings
området.
Författningsändringarna föreslås, med vissa modifikationer, träda i kraft
den 1 januari 1962.
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961
3
Förslag
till
Lag
angående ändring i lagen den 17 juni 1948 (nr 433) om
försäkringsrörelse
Härigenom förordnas, dels att 1 och 2 §§, 4 § 2 och 3 mom., 6, 9, 29, 31,
47 och 52 §§, 59 § 2 mom., 60 §, 61 § 1 mom., 72, 81 och 90 §§, 93 § 3 mom.,
94 § 1 mom., 99 §, 100 § 1 mom., 130, 133, 142, 158 och 163 §§, 166 § 2 och 3
mom., 170, 173, 191, 197 och 199 §§, 204 § 3 mom., 227, 231, 237, 251, 253,
259, 270 och 272—274 §§, 276 § 1 mom., 277 och 281 §§, 282 § 1 mom., 287 §,
295 § 2 mom., 303 §, 304 § 2 mom., 305, 306, 315 och 327—329 §§, 332 §
2 mom., 334 § 1 mom., 336, 341, 345 och 348 §§ lagen den 17 juni 1948 om
försäkringsrörelse1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives, dels
ock att i lagen skola införas två nya paragrafer, betecknade 287 a och 329
a §§, av den lydelse nedan angives.
(Gällande lydelse)
(Föreslagen lydelse)
1 §•
Försäkringsrörelse må, där ej an- Försäkringsrörelse må, där ej an
nat följer av vad i lag eller författ- nät följer av vad i lag eller författ
ning är stadgat, drivas endast av för- ning är stadgat, drivas endast av för
säkringsaktiebolag eller ömsesidigt säkringsaktiebolag eller ömsesidigt
försäkringsbolag, som därtill erhållit försäkringsbolag, som därtill erhållit
Konungens tillåtelse (koncession). tillstånd (koncession).
Om utländsk-------------------------- stadgas särskilt.
2
Försäkringsbolag må icke driva
annan rörelse än försäkringsrörelse.
Med livförsäkringsrörelse må ej för
enas försäkringsrörelse av annat slag,
med mindre särskilda skäl äro där
till.
Vad nedan i denna lag särskilt
stadgas angående livförsäkring skall
äga motsvarande tillämpning i frå
ga om annan personförsäkring, som
meddelas för livstid eller för längre
tid än tio år.
§•
1 mom. Försäkringsbolag må icke
driva annan rörelse än försäkringsrö
relse, med mindre särskilda skäl äro
därtill.
2 mom. Med livförsäkringsrörelse
må ej förenas försäkringsrörelse
som avser annat än personförsäk
ring, med mindre särskilda skäl äro
därtill.
Vad nedan i denna lag särskilt
stadgas angående livförsäkring skall
äga motsvarande tillämpning i fråga
om personförsäkring av annat slag.
1 fråga om sådan försäkring, medde
lad för en tid av längst fem är eller
1 Senaste lydelse av 282 och 345 §§, se SFS 1950: 320.
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961
(Gällande lydelse)
(Föreslagen lydelse)
mot premie, som är beräknad och be
stämd för längst fem år i sänder, må
rörelsen dock drivas utan tillämp
ning av de särskilda bestämmelserna
angående livförsäkring.
4
§•
2 mom. Å beslut om ändring av 2 mom. Å beslut om ändring av
stadfäst bolagsordning eller stadfästa stadfäst bolagsordning eller stadfästa
grunder skall ock sökas Konungens grunder skall ock sökas Konungens
stadfästelse. Avser ändringen utvidg- stadfästelse. I Konungens ställe äger
ning av bolagets rörelse till ny försäk- försäkringsinspektionen besluta i så-
ringsgren eller nytt verksamhetsom- dant ärende, därest det icke är av
råde eller avser ändringen en väsent- principiell betydelse eller eljest av
lig omläggning av rörelsen skall vad synnerlig vikt.
om koncession för nytt bolag är stad
gat äga motsvarande tillämpning.
Avser ändringen utvidgning av bo
lagets rörelse till ny försäkringsgren
Konungen må uppdraga åt försäk- eller nytt verksamhetsområde eller
ringsinspektionen att i Konungens avser ändringen en väsentlig omlägg-
ställe meddela stadfästelse å and- ning av rörelsen, skall vid prövning-
ringsbeslut i annat fall än i första en, huruvida stadfästelse må medde-
stycket andra punkten sägs.
las, vad om koncession för nytt bolag
är stadgat äga motsvarande tillämp
ning.
3 mom. Ansökan om------------ till försäkringsinspektionen.
Avser ansökningen------------- meddelanden (stiftarombud).
Ansökan om ändring av stadfäst Ansökan om ändring av stadfäst
bolagsordning eller stadfästa grun- bolagsordning eller stadfästa grun
der skall, sedan beslut om ändring- der skall, sedan beslut om ändring
en fattats, göras av styrelsen eller en fattats, göras av styrelsen eller
verkställande direktören. Vid ansök- verkställande direktören. Vid ansök
ningen skall fogas enligt 3A1 § andra ningen skall fogas avskrift av proto-
stycket bestyrkt avskrift av proto- koll som förts i ärendet,
koll som förts i ärendet.
6
Bolagsordning för försäkringsak
tiebolag skall angiva:
I. bolagets firma; —--------vara
vidtagna;
II. de grunder, enligt vilka skall
förfogas över uppkommen vinst, med
särskilt angivande i fråga om livför
säkringsrörelse i vad mån avsätt
ning skall ske till regleringsfond;
samt
12. beträffande annan försäkring
än livförsäkring regler för begräns
ning av den ansvarighet bolaget må
utan återförsäkring ikläda sig på en
och samma risk.
Antalet styrelseledamöter — --------
§•
Bolagsordning för försäkringsak
tiebolag skall angiva:
I. bolagets firma; — — — vara
vidtagna;
II. de grunder, enligt vilka skall
förfogas över uppkommen vinst, med
särskilt angivande i fråga om livför
säkringsrörelse i vad mån avsättning
skall ske till återbäringsfond; samt
12. beträffande annan försäkring
än livförsäkring i vad mån bolaget är
skyldigt att teckna återförsäkring.
antalet angives.
5
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961
(Gällande lydelse)
(Föreslagen lydelse)
9 §•
För livförsäkring skola grunder
upprättas beträffande
1. beräkning av försäkringspre
mier och premiereserv;
2. avsättning till och användning
av utjämningsfond;
3. försäkringstagares rätt till åter-
köp och fribrev;
4. belåning av försäkringsbrev hos
bolaget;
5. verkan av underlåten premie
betalning;
6. försäkringstagares rätt när, an-
norledes än av anledning som avses
under 3 eller 5, försäkringen upphör
i förtid eller bolaget eljest är fritt
från ansvarighet för försäkringsfall;
7. återbäring till försäkringstagar
na; samt
8. begränsning av den ansvarighet
bolaget må utan återförsäkring iklä
da sig på en och samma risk.
Skall försäkring--------
Om grunder —----------
För livförsäkring skola, där icke
med hänsyn till försäkringens sär
skilda natur anledning till undantag
föreligger, grunder upprättas beträf
fande
1. beräkning av försäkringspre
mier och premiereserv;
2. avsättning till och användning
av utjämningsfond;
3. försäkringstagares rätt till åter-
köp och fribrev;
4. belåning av försäkringsbrev hos
bolaget;
5. verkan av underlåten premie
betalning;
6. försäkringstagares rätt när, an-
norledes än av anledning som avses
under 3 eller 5, försäkringen upphör
i förtid eller bolaget eljest är fritt
från ansvarighet för försäkringsfall;
7. återbäring till försäkringstagar
na;
8. skyldighet att teckna återför-
säkring; samt
9. förräntning av försäkringsbe
lopp som förfallit till betalning.
för försäkringsfall.
— och 273 §§.
Ansökan om —
29 §.
— koncession beviljats.
Ansökningen skall beträffande sty
relseledamot, styrelsesuppleant, verk
ställande direktören och vice verk
ställande direktör innehålla uppgift
om fullständiga namnet ävensom
hemvist, så ock förklaring att dessa
personer äro svenska medborgare
och ej äro omyndiga. Där enligt den
na lag eller bolagsordningen revisor
skall vara auktoriserad revisor eller
godkänd granskningsman, skola be
träffande sådan revisor och suppleant
för denne lämnas enahanda uppgifter
under angivande att han är auktori
serad revisor eller godkänd gransk-
Änsökningen skall beträffande sty
relseledamot, styrelsesuppleant, verk
ställande direktören och vice verk
ställande direktör innehålla uppgift
om fullständiga namnet, medborgar
skap och hemvist, så ock förklaring
att dessa personer ej äro omyndiga.
Där enligt denna lag eller bolagsord
ningen revisor skall vara auktorise
rad revisor eller godkänd gransk
ningsman, skola beträffande sådan
revisor och suppleant för denne läm
nas enahanda uppgifter under angi
vande att han är auktoriserad revisor
eller godkänd granskningsman.
mngsman.
I ansökningen------------ sådan firmatecknare.
Bolagets postadress skall angivas. Bolagets postadress skall angivas.
Vid ansökningen skola fogas:
Vid ansökningen skola togas:
6
Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1961
(Gällande lydelse)
1. de listor å vilka aktieteckning
en ägt rum;
2.
avskrift av protokollet vid
konstituerande stämman så ock, om
särskild stämma hållits, avskrift av
det därvid förda protokollet;
(Föreslagen lydelse)
1. de listor å vilka aktieteckning
en ägt rum;
2.
avskrift av protokollet vid
konstituerande stämman så ock, om
särskild stämma hållits, avskrift av
det därvid förda protokollet;
3. två avskrifter av koncessionen,
bolagsordningen och i 9 § om för
mälda grunder; samt
4. en av samtliga styrelseledamöter
och verkställande direktören under
tecknad handling, innehållande dels
uppgift om det tecknade belopp, för
vilket tilldelning av aktier ägt rum,
samt om det belopp, för vilket aktier
må hava förklarats förverkade en
ligt 39 §, ävensom därom huru myc
ket av det belopp, vartill aktiekapi
talet sålunda uppgår, blivit inbetalt,
dels ock försäkran att den anmälda
inbetalningen på aktiekapitalet bli
vit verkställd genom betalning i pen
ningar eller därmed enligt 331 § jäm- ningar eller därmed enligt 331 § jäm
ställd betalning.
ställd betalning; samt
1 femte stycket angivna avskrifter 4. bevis om tillstånd som må vara
skola vara bestyrkta på sätt i 3il § lämnat enligt 72, 81 eller 100 §.
andra stycket stadgas.
Har ej---------------------------------------- av vittnen.
Där full betalning för aktier er- Där full betalning för aktier er-
3. en av samtliga styrelseledamöter
och verkställande direktören under
tecknad handling, innehållande dels
uppgift om det tecknade belopp, för
vilket tilldelning av aktier ägt rum,
samt om det belopp, för vilket aktier
må hava förklarats förverkade en
ligt 39 §, ävensom därom huru myc
ket av det belopp, vartill aktiekapi
talet sålunda uppgår, blivit inbetalt,
dels ock försäkran att den anmälda
inbetalningen på aktiekapitalet bli
vit verkställd genom betalning i pen-
lagts vid tiden för ansökningen, skall
den i femte stycket 4 omförmälda
handlingen jämväl innehålla uppgift
om sammanlagda nominella belop
pet av till fullo betalda aktier.
lagts vid tiden för ansökningen, skall
den i femte stycket 3 omförmälda
handlingen jämväl innehålla uppgift
om sammanlagda nominella belop
pet av till fullo betalda aktier.
31 §.
Efter det — ----------------- — i aktieboken.
Om verkställd teckning av aktie
må utgivas bevis, däri upptages för
behåll att aktiebrev eller interims
bevis å aktien ej må utbekommas av
aktietecknaren eller den till vilken
hans rätt övergått, med mindre be
viset återställes.
Sådant bevis (teckningsbevis)
skall ställas till viss man och under
tecknas av stiftarna eller av styrel
sen efter vad i 30 § är stadgat om
aktiebrev eller ock genom bank på
sätt i första stycket är föreskrivet
om interimsbevis. Beviset, däri skall
angivas bolagets firma, akties nomi-
Om verkställd teckning av aktie
må utgivas bevis, däri upptages för
behåll att aktiebrev eller interims
bevis å aktien ej må utbekommas av
aktietecknaren eller den till vilken
hans rätt övergått, med mindre be
viset återställes. Sådant bevis (teck
ningsbevis) skall ställas till viss man
och undertecknas av stiftarna eller
av styrelsen efter vad i 30 § är stad
gat om aktiebrev eller ock genom
bank på sätt i första stycket är före
skrivet om interimsbevis. Beviset,
däri skall angivas bolagets firma,
akties nominella belopp och dagen
7
(Gällande lydelse)
(Föreslagen lydelse)
nella belopp och dagen för utfärdan- för utfärdandet, skall innehålla de
det, skall innehålla de uppgifter som uppgifter som i 30 § andra stycket
i 30 § andra stycket angivas,
angivas.
Å interimsbevis------------ -—- — å aktien.
Teckningsrättsbevis och ------------- är föreskrivet.
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961
Bolagsstämmans beslut
47 §
— för registrering
Vid anmälningen skola fogas två
enligt 341 § andra stycket bestyrkta
avskrifter av protokoll rörande be
slutet, så ock i huvudskrift och av
skrift det i 44 § andra stycket första
punkten omförmälda yttrandet samt
berättelse och yttrande som avses i
nämnda stycke 2 och 3.
Om villkor------------ ------------- i 308 § 1 mom.
Vid anmälningen skola fogas två
avskrifter av protokoll rörande be
slutet, så ock i huvudskrift och av
skrift det i 44 § andra stycket första
punkten omförmälda yttrandet samt
berättelse och yttrande som avses i
nämnda stycke 2 och 3.
52 §.
Teckning av de nya aktierna skall
ske å teckningslistan i huvudskrift
eller i avskrift, som bestyrkts av no-
tarius publicus eller landsfiskal eller
av två styrelseledamöter.
Vid teckningslistan------------ dessa tidningar.
Å varje —-----------------listans framläggande.
När aktieteckning--------— och postadress.
Teckning av de nya aktierna skall
ske å teckningslistan i huvudskrift
eller i avskrift, som bestyrkts på
sätt i 341 § andra stycket stadgas.
59 §.
2 mom. Beslutet om ökningen skall
genom styrelsens och verkställande
direktörens försorg kungöras på sätt
i 49 § stadgas, ökningsbeslutet skall
därefter av styrelsen eller verkstäl
lande direktören anmälas för regist
rering. Vid anmälningen skola fogas
dels två enligt 341 § andra stycket
bestyrkta avskrifter av protokoll
som förts i ärendet, dels ett exemplar
av de tidningar, i vilka beslutet varit
infört, dels ock avskrift av den för
nästföregående räkenskapsår fast
ställda balansräkningen eller, där
beslutet ej fattats å ordinarie bolags
stämma som avses i 113 §, av de
handlingar, som efter vad i 1 mom.
tredje stycket sägs skola hava fram
lagts å bolagsstämman.
Aktiekapitalet skall------------ till aktiekapitalet.
De nya — —------- - --------i nummerföljd.
Ej må------- ---------------------------------i aktieboken.
2 mom. Beslutet om ökningen skall
genom styrelsens och verkställande
direktörens försorg kungöras på sätt
i 49 § stadgas, ökningsbeslutet skall
därefter av styrelsen eller verkstäl
lande direktören anmälas för regist
rering. Vid anmälningen skola fogas
dels två avskrifter av protokoll som
förts i ärendet, dels ett exemplar av
de tidningar, i vilka beslutet varit in
fört, dels ock avskrift av den för
nästföregående räkenskapsår fast
ställda balansräkningen eller, där
beslutet ej fattats å ordinarie bolags
stämma som avses i 113 §, av de
handlingar, som efter vad i 1 mom.
tredje stycket sägs skola hava fram
lagts å bolagsstämman.
8
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961
(Gällande lydelse)
(Föreslagen lydelse)
60 §.
I försäkringsaktiebolag —--------bestämda minimikapitalet.
Sådan nedsättning------------ bolagsordningen registrerats.
Ej må---------------------------------------- fullo täckta.
Då enligt de i förbehållet stadga
de grunderna blivit bestämt att vissa
aktier skola inlösas, skola styrelsen
och verkställande direktören oför
dröj ligen göra anmälan för registre
ring av aktiekapitalets nedsättning
med motsvarande belopp. Vid denna
anmälan skall fogas avskrift av den
fastställda balansräkningen för näst
föregående räkenskapsår, så ock, där
inlösen beslutats av bolagsstämma,
två enligt 341 § andra stycket be
styrkta avskrifter av protokollet i
ärendet samt i annat fall i två exem
plar en av styrelsen och verkställan
de direktören underskriven hand
ling rörande bestämmandet av vilka
aktier som skola inlösas. Då regist
rering skett, skall aktiekapitalet an
ses. nedsatt, och må inlösen ej dess
förinnan ske.
När aktie--------------------------om inlösandet.
Då enligt de i förbehållet stadga
de grunderna blivit bestämt att vissa
aktier skola inlösas, skola styrelsen
och verkställande direktören oför-
dröjligen göra anmälan för registre
ring av aktiekapitalets nedsättning
med motsvarande belopp. Vid denna
anmälan skall fogas avskrift av den
fastställda balansräkningen för näst
föregående räkenskapsår, så ock, där
inlösen beslutats av bolagsstämma,
två avskrifter av protokollet i ären
det samt i annat fall i två exemplar
en av styrelsen och verkställande di
rektören underskriven handling rö
rande bestämmandet av vilka aktier
som skola inlösas. Då registrering
skett, skall aktiekapitalet anses ned
satt, och må inlösen ej dessförinnan
ske.
61 §.
1 mom. Beslut om--------— 127 § stadgas.
Förslag till-----------------------— över berättelsen.
Handlägges nedsättningsfrågan---------— båda stämmorna
Nedsättningsbeslutet skall------- -----föreskrifter meddelas,
Inom fyra månader från det ned
sättningsbeslutet fattades eller, om
klandertalan därå anställes, från det
denna talan genom lagakraftägande
dom ogillades, skall nedsättningsbe
slutet av styrelsen eller verkställande
direktören anmälas för registrering.
Vid anmälningen skola fogas två en
ligt 341 § andra stycket bestyrkta av
skrifter av protokoll som förts i ären
det, så ock avskrift av den för näst
föregående år fastställda balansräk
ningen eller, där fastställelse av ba
lansräkningen ej skett i samband
med nedsättningsbeslutet, av de i
andra stycket I, 2 och 3 omförmälda
handlingarna.
Har anmälan------------ nedsättningsbeslutet förfallet.
Inom fyra månader från det ned
sättningsbeslutet fattades eller, om
klandertalan därå anställes, från det
denna talan genom lagakraftägande
dom ogillades, skall nedsättningsbe
slutet av styrelsen eller verkställande
direktören anmälas för registrering.
Vid anmälningen skola fogas två av
skrifter av protokoll som förts i ären
det, så ock avskrift av den för näst
föregående år fastställda balansräk
ningen eller, där fastställelse av ba
lansräkningen ej skett i samband med
nedsättningsbeslutet, av de i andra
stycket 1, 2 och 3 omförmälda hand
lingarna.
9
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961
(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)
72
Styrelseledamöterna och verkstäl lande direktören skola vara myndiga här i riket bosatta svenska medbor gare.
81
Bemyndigande för styrelseledamot, styrelsesuppleant, verkställande di rektören eller vice verkställande di rektör att teckna bolagets firma må meddelas av styrelsen, där ej i bo lagsordningen blivit bestämt, att så dant bemyndigande icke må medde las. Styrelsen äge ock bemyndiga annan än nu sagts att teckna bola gets firma, om tillåtelse därtill givits i bolagsordningen eller av bolags stämman; dock må i dylikt fall be myndigande ej lämnas den som är omyndig eller den som icke är här i riket bosatt svensk medborgare.
Bemyndigande att-------------
§•
Styrelseledamöterna och verkstäl lande direktören skola vara myndiga och, där ej för särskilt fall Konung en eller myndighet Konungen för ordnar annat tillåter, här i riket bo satta svenska medborgare. Sådant tillstånd må beträffande styrelsele damöterna ej avse mer än en tredje del av hela antalet.
§.
Bemyndigande för styrelseledamot, styrelsesuppleant, verkställande di rektören eller vice verkställande di rektör att teckna bolagets firma må meddelas av styrelsen, där ej i bo lagsordningen blivit bestämt, att så dant bemyndigande icke må medde las. Styrelsen äge ock bemyndiga annan än nu sagts att teckna bola gets firma, om tillåtelse därtill givits i bolagsordningen eller av bolags stämman; dock må i dylikt fall be myndigande ej lämnas den som är omyndig och ej heller utan tillstånd av Konungen eller myndighet Ko nungen förordnar den som icke är här i riket bosatt svensk medborgare. ;n återkallas.
90
Utses, efter det ansökan om bola gets registrering gjorts, vice verk ställande direktör, eller sker ändring i avseende å de till styrelseledamö ter eller styrelsesuppleanter eller till verkställande direktör eller vice verk ställande direktör utsedda personer na eller i fråga om rätten att teckna bolagets firma eller ändrar styrelse ledamot, styrelsesuppleant, verkstäl lande direktören eller vice verkstäl lande direktör eller eljest någon, som ensam eller i förening med annan äger teckna firman, sitt hemvist el ler ändras bolagets postadress, skall styrelsen eller verkställande direktö ren därom ofördröj ligen göra anmä lan för registrering. Ä denna anmä-
§•
Utses, efter det ansökan om bola gets registrering gjorts, vice verk ställande direktör, eller sker ändring i avseende å de till styrelseledamö ter eller styrelsesuppleanter eller till verkställande direktör eller vice verk ställande direktör utsedda personer na eller i fråga om rätten att teckna bolagets firma eller ändrar styrelse ledamot, styrelsesuppleant, verkstäl lande direktören eller vice verkstäl lande direktör eller eljest någon, som ensam eller i förening med annan äger teckna firman, sitt hemvist el ler ändras bolagets postadress, skall styrelsen eller verkställande direktö ren därom ofördröj ligen göra anmä lan för registrering. Å denna anmä-
10
Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1961
(Gällande lydelse)
lan skall vad i 29 § andra, tredje och
sjunde styckena sägs äga motsvaran
de tillämpning. Vid anmälan, som ej
avser allenast ändring av hemvist el
ler av bolagets postadress, skall fo
gas avskrift av protokoll eller annan
handling som bestyrker anmälningen.
(Föreslagen lydelse)
lan skall vad i 29 § andra, tredje och
sjätte styckena sägs äga motsvaran
de tillämpning. Vid anmälan, som ej
avser allenast ändring av hemvist el
ler av bolagets postadress, skall fogas
avskrift av protokoll eller annan
handling som bestyrker anmälningen,
så ock, där jämlikt 72 eller 81 § sär
skilt tillstånd erfordras, bevis om så
dant tillstånd.
Rätt att
-----------------av anmälningen.
93
3 mom. Om fastighet som avses i
2 mom. måste anses äga ett beståen
de värde väsentligt överstigande det
belopp, vartill fastigheten är uppförd
i närmast föregående balansräkning,
må fastigheten utan hinder av vad i
sagda moment är stadgat upptagas
till högst detta värde, såframt det
belopp varmed uppskrivning sker
användes till
a) avsättning till försäkringsfond,
utjämningsfond, säkerhetsfond, åter-
bäringsfond eller regleringsfond eller
b) erforderlig avskrivning på vär
det av andra tillgångar av det slag
som avses i 2 mom.
Fastighetens värde------------ - faststä
§•
3 mom. Om fastighet som avses i
2 mom. måste anses äga ett beståen
de värde väsentligt överstigande det
belopp, vartill fastigheten är uppförd
i närmast föregående balansräkning,
må fastigheten utan hinder av vad
i sagda moment är stadgat upptagas
till högst detta värde, såframt det
belopp varmed uppskrivning sker
användes till
a) avsättning till försäkringsfond,
utjämningsfond, säkerhetsfond eller
återbäringsfond eller
b) erforderlig avskrivning på vär
det av andra tillgångar av det slag
som avses i 2 mom.
Ida taxeringsvärdet.
94 8.
1 mom. I balansräkningen skola
tillgångar och skulder fördelas i
poster på sätt som må anses påkallat
med hänsyn till verksamhetens art
och allmänna bokföringsgrunder.
Därvid skall iakttagas, att försäk
ringsfond upptages såsom särskild
skuldpost; omfattar bolagets rörelse
olika försäkringsgrenar, skall för
varje försäkringsgren särskild för
säkringsfond upptagas. Driver bola
get livförsäkringsrörelse, skola för
denna verksamhetsgren såsom sär
skilda skuldposter upptagas jämväl
följande tekniska fonder, nämligen
utjämningsfond, säkerhetsfond, åter
bäringsfond och regleringsfond.
Närmare bestämmelser--------------av
1 mom. I balansräkningen skola
tillgångar och skulder fördelas i
poster på sätt som må anses påkallat
med hänsyn till verksamhetens art
och allmänna bokföringsgrunder.
Därvid skall iakttagas, att försäk
ringsfond upptages såsom särskild
skuldpost; omfattar bolagets rörelse
olika försäkringsgrenar, skall för
varje försäkringsgren särskild för
säkringsfond upptagas. Driver bola
get livförsäkringsrörelse, skola, där
icke annat följer av bolagets grun
der, för denna verksamhetsgren så
som särskilda skuldposter upptagas
jämväl följande tekniska fonder,
nämligen utjämningsfond, säkerhets
fond och återbäringsfond.
Konungen.
11
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961
(Gällande lydelse)
(Föreslagen lydelse)
99 §.
Revisorer och------------------------------------ tillsatt honom.
Om revisor,----------------- -----— sådan stämma.
Den. som--------—------------------ — tillsatt honom.
Skall enligt bolagsordningen revi
sor vara auktoriserad revisor eller
godkänd granskningsman och sker
ändring i avseende å därtill utsedd
person eller suppleant för denne el
ler beträffande sådan persons hem
vist, skall styrelsen eller verkställan
de direktören ofördröj ligen göra an
mälan därom för registrering. Å den
na anmälan skall vad i 29 § andra
stycket sägs äga motsvarande tillämp
ning. Vid anmälan, som ej avser alle
nast ändring av hemvist, skall fogas
avskrift av protokoll eller annan
handling som bestyrker ändringen.
Rätt att
Skall enligt bolagsordningen revi
sor vara auktoriserad revisor eller
godkänd granskningsman och sker
ändring i avseende å därtill utsedd
person eller suppleant för denne el
ler beträffande sådan persons hem
vist, skall styrelsen eller verkställan
de direktören ofördröj ligen göra an
mälan därom för registrering. Å den
na anmälan skall vad i 29 § andra
stycket sägs äga motsvarande tillämp
ning. Vid anmälan, som ej avser alle
nast ändring av hemvist, skall fogas
avskrift av protokoll eller annan
handling som bestyrker ändringen,
så ock, där jämlikt 100 § särskilt till
stånd erfordras, bevis om sådant till
stånd.
ändringen.
Med auktoriserad---------— godkänd granskningsman.
100
§•
1 mom. Revisor skall vara myndig 1 mom. Revisor skall vara myndig
här i riket bosatt svensk medborga- och, där ej för särskilt fall Konungen
re. Revisor skall hava den erfarenhet eller myndighet Konungen förord-
beträffande bokföring och insikt i nar annat tillåter, här i riket bosatt
ekonomiska förhållanden som med svensk medborgare. Revisor skall
hänsyn till bolagets verksamhet er- hava den erfarenhet beträffande bok-
fordras för uppdraget.
föring och insikt i ekonomiska för
hållanden som med hänsyn till bo
lagets verksamhet erfordras för upp
draget.
Omfattar bolagets —--------godkänd granskningsman.
Till revisor-------------------------- andres syskon.
130
Sedan stadfästelse meddelats å
ändring av bolagsordning eller grun
der, skall ändringen av styrelsen el
ler verkställande direktören oför-
dröjligen anmälas för registrering.
Ändringsbeslutet må ej gå i verkstäl
lighet innan registrering skett. Vid
anmälningen skola fogas två enligt
3A1 § andra stycket bestyrkta av
skrifter av beslutet om stadfästelse.
Sedan stadfästelse meddelats å
ändring av bolagsordning eller grun
der, skall ändringen registreras. An
mälan för registrering skall göras av
styrelsen eller verkställande direktö
ren ofördröjligen efter beslutet om
stadfästelse eller, utom i fält som av
ses i andra stycket, i förväg i sam
band med ansökningen om stadfäs
telse. Ändringsbeslutet må ej gå
i verkställighet innan registrering
skett.
Avser beslutet------------
avsedda aktier.
12
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961
(Gällande lydelse)
133
Ansökan om förlängning av kon
cession, som beviljats försäkringsak
tiebolag för bestämd tid, skall, ställd
till Konungen, inlämnas till försäk-
ringsinspektionen sist sexton måna
der före utgången av den löpande
koncessionen.
Beslut om sådan ansökan skall fat
tas å ordinarie bolagsstämma. Vid
ansökningen skall fogas enligt 341 §
andra stycket bestyrkt avskrift av
protokoll som förts i ärendet.
(Föreslagen lydelse)
§•
Ansökan om förlängning av kon
cession, som beviljats försäkringsak
tiebolag för bestämd tid, skall, ställd
till den myndighet som beviljat kon
cessionen, inlämnas till försäkrings-
inspektionen sist sexton månader
före utgången av den löpande kon
cessionen.
Beslut om sådan ansökan skall fat
tas å ordinarie bolagsstämma. Vid
ansökningen skall fogas avskrift av
protokoll som förts i ärendet.
Likvidator skall vara myndig här
i riket bosatt svensk medborgare.
Uppdraget att--------------------------
Om likvidator, —------- --------------
Visar likvidator-------------------------
Vad i — — --------------------------------
§•
Likvidator skall vara myndig och,
där ej för särskilt fall Konungen eller
myndighet Konungen förordnar an
nat tillåter, här i riket bosatt svensk
medborgare. Sådant tillstånd må ej
avse mer än en tredjedel av hela an
talet likvidatorer.
stycket sägs.
- ny likvidator.
— till inspektionen,
ör likvidator.
158
§•
Då likvidatorerna---------------------------för registrering.
Vid anmälningen, som skall vara Vid anmälningen, som skall vara
undertecknad av samtliga likvidato- undertecknad av samtliga likvidato
rer, skola fogas enligt 341 § andra rer, skola fogas avskrift av protokoll
stycket bestyrkt avskrift av proto- som förts i ärendet ävensom bevis
koll som förts i ärendet ävensom be- om dagen för utfärdande av kallel
vis om dagen för utfärdande av kal- sen å okända borgenärer,
lelsen å okända borgenärer.
163 §•
Har försäkringsaktiebolag------------------------- sin verksamhet.
Uppkommer fråga------------ till likvidationsrevisorerna.
Likvidationsrevisorerna skola------------ eller icke.
Balansräkningen, berättelsen------------ å stämman.
Bolagsstämmas beslut--------------------- — för handen.
För registrering skall ofördröjligen För registrering skall ofördröjligen
anmälas, att likvidationen skall upp- anmälas, att likvidationen skall upp
höra och bolagets verksamhet ater- höra och bolagets verksamhet åter-
upptagas. Anmälningen, som skall upptagas. Anmälningen, som skall
undertecknas av samtliga likvidato- undertecknas av samtliga likvidato
rer, skall innehålla försäkran, att rer, skall innehålla försäkran, att
hinder enligt första stycket mot verk- hinder enligt första stycket mot verk
samhetens återupptagande ej förelig- samhetens återupptagande ej förelig-
13
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961
(Gällande lydelse)
(Föreslagen lydelse)
ger. Vid anmälningen skola fogas två ger. Vid anmälningen skola fogas två
enligt 341 § andra stycket bestyrkta avskrifter av protokoll, som förts i
avskrifter av protokoll, som förts i ärendet, samt avskrift av balansräk-
ärendet, samt avskrift av balansräk- ningen, berättelsen och yttrandet av
ningen, berättelsen och yttrandet av likvidationsrevisorerna.
likvidationsrevisorerna.
Beslutet om —---------------------registrering skett.
166 §.
2 mom. Å beslut om ändring av
stadfäst bolagsordning eller stadfästa
grunder skall ock sökas Konungens
stadfästelse. / Konungens ställe äger
försäkringsinspektionen besluta i så
dant ärende, därest det icke är av
principiell betydelse eller eljest av
synnerlig vikt.
Avser ändringen utvidgning av bo
lagets rörelse till ny försäkringsgren
eller nytt verksamhetsområde eller
avser ändringen en väsentlig omlägg
ning av rörelsen, skall vid prövning
en, huruvida stadfästelse må medde
las, vad om koncession för nytt bolag
är stadgat äga motsvarande tillämp
ning.
3 mom. Ansökan om------------till försäkringsinspektionen.
Avser ansökningen -— —- — meddelanden (stiftarombud).
Ansökan om ändring av stadfäst Ansökan om ändring av stadfäst
bolagsordning eller stadfästa grun- bolagsordning eller stadfästa grun
der skall, sedan beslut om ändringen der skall, sedan beslut om ändringen
fattats, göras av styrelsen eller verk- fattats, göras av styrelsen eller verk
ställande direktören. Vid ansökning- ställande direktören. Vid ansökning
en skall fogas enligt 341 § andra en skall fogas avskrift av protokoll
stycket bestyrkt avskrift av proto- som förts i ärendet,
koll som förts i ärendet.,
2 mom. Å beslut om ändring av
stadfäst bolagsordning eller stadfästa
grunder skall ock sökas Konungens
stadfästelse. Avser ändringen utvidg
ning av bolagets rörelse till ny försäk
ringsgren eller nytt verksamhetsom
råde eller avser ändringen eu väsent
lig omläggning av rörelsen skall vad
om koncession för nytt bolag är stad
gat äga motsvarande tillämpning.
Konungen må uppdraga åt försäk
ringsinspektionen att i Konungens
ställe meddela stadfästelse å änd
ringsbeslut i annat fall än i första
stycket andra punkten sägs.
170
Bolagsordning för ömsesidigt för
säkringsbolag skall angiva:
1. bolagets firma; — — — äga
rum;
12. de grunder, enligt vilka eljest
skall förfogas över uppkommen vinst,
med särskilt angivande i fråga om
livförsäkringsrörelse i vad mån av
sättning skall ske till regleringsfond;
13. antal och belopp av försäkring
ar, som skola vara tecknade, innan
bolaget må anses bildat;
14. beträffande annan försäkring
§•
Bolagsordning för ömsesidigt för
säkringsbolag skall angiva:
1. bolagets firma; —- — — äga
rum;
12. de grunder, enligt vilka eljest
skall förfogas över uppkommen vinst,
med särskilt angivande i fråga om
livförsäkringsrörelse i vad mån av
sättning skall ske till återbärings-
fond;
13. antal och belopp av försäkring
ar, som skola vara tecknade, innan
bolaget må anses bildat;
14. beträffande annan försäkring
14
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961
(Gällande lydelse)
än livförsäkring, regler för begräns
ning av den ansvarighet bolaget må
utan återförsäkring ikläda sig på en
och samma risk;
15. där verksamheten avser såväl
direkt försäkring som återförsäkring,
regler för återförsäkringens begräns
ning i förhållande till den direkta
försäkringen;
ävensom, där garantikapital för-
sk jutes:
16. garantikapitalets belopp;
17. i vilken ordning garant skall
inbetala tecknat garantibelopp;
18. huruvida och i vilken ordning
ränta skall erläggas å garantikapita
let och vinst utdelas till garant, så
ock i vilken ordning garantikapitalet
skall återbetalas.
Antalet styrelseledamöter------------ t
Bolagsordningen skall-------------------
(Föreslagen lydelse)
än livförsäkring i vad mån bolaget är
skyldigt att teckna återför säkring;
15. där verksamheten avser såväl
direkt försäkring som återförsäkring,
regler för återförsäkringens begräns
ning i förhållande till den direkta
försäkringen;
ävensom, där garantikapital för-
skjutes:
16. garantikapitalets belopp;
17. i vilken ordning garant skall
inbetala tecknat garantibelopp;
18. huruvida och i vilken ordning
ränta skall erläggas å garantikapita
let och vinst utdelas till garant, så
ock i vilken ordning garantikapitalet
skall återbetalas.
ntalet angives.
------enligt 183 §.
173 S.
För livförsäkring skola grunder
upprättas beträffande 1
1. beräkning av försäkringspremier
och premiereserv;
2. avsättning till och användning
av utjämningsfond;
3. försäkringstagares rätt till åter-
köp och fribrev;
4. belåning av försäkringsbrev hos
bolaget;
5. verkan av underlåten premiebe
talning;
6. försäkringstagares rätt när, an-
norledes än av anledning som avses
under 3 eller 5, försäkringen upphör
i förtid eller bolaget eljest är fritt
från ansvarighet för försäkringsfall;
7. återbäring till försäkringstagar
na; samt
8. begränsning av den ansvarighet
bolaget må utan återför säkring iklä
da sig på en och samma risk.
För livförsäkring skola, där icke
med hänsyn till försäkringens sär
skilda natur anledning till undantag
föreligger, grunder upprättas beträf
fande
1. beräkning av försäkringspremier
och premiereserv;
2. avsättning till och användning
av utjämningsfond;
3. försäkringstagares rätt till åter-
köp och fribrev;
4. belåning av försäkringsbrev hos
bolaget;
5. verkan av underlåten premiebe
talning;
6. försäkringstagares rätt när, an-
norledes än av anledning som avses
under 3 eller 5, försäkringen upphör
i förtid eller bolaget eljest är fritt
från ansvarighet för försäkringsfall;
7. återbäring till försäkringstagar
na;
8. skyldighet att teckna återförsäk
ring; samt
9. förräntning av försäkringsbe-
, ,
lopp som förfallit till betalning.
Skall försäkring,-------------------- — för försäkringsfall.
Om grunder-------------------------- och 273 §§.
15
Kungl. Maj:ts proposition nr 171
år
1961
(Gällande lydelse)
(Föreslagen lydelse)
191 §.
Ansökan om---------------------------koncession beviljats.
Ansökningen skall beträffande sty
relseledamot, styrelsesuppleant, verk
ställande direktören och vice verk
ställande direktör innehålla uppgift
om fullständiga namnet ävensom
hemvist, så ock förklaring att dessa
personer äro svenska medborgare och
ej äro omyndiga. Där enligt denna
lag eller bolagsordningen revisor
skall vara auktoriserad revisor el
ler godkänd granskningsman, skola
beträffande sådan revisor och supp
leant för denne lämnas enahanda
uppgifter under angivande att han är
auktoriserad revisor eller godkänd
granskningsman
Ansökningen skall beträffande sty
relseledamot, styrelsesuppleant, verk
ställande direktören och vice verk
ställande direktör innehålla uppgift
om fullständiga namnet, medborgar
skap och hemvist, så ock förklaring
att dessa personer ej äro omyndiga.
Där enligt denna lag eller bolagsord
ningen revisor skall vara auktorise
rad revisor eller godkänd gransk
ningsman, skola beträffande sådan
revisor och suppleant för denne läm
nas enahanda uppgifter under angi
vande att han är auktoriserad revisor
eller godkänd granskningsman.
I ansökningen
sådan firmatecknare.
Bolagets postadress skall angivas.
Vid ansökningen skola fogas:
1. de listor å vilka teckning av
försäkringar ägt rum;
2. avskrift av protokollet vid kon
stituerande stämman så ock, om sär
skild stämma hållits, avskrift av det
därvid förda protokollet; samt
3. två avskrifter av koncessionen,
bolagsordningen och i 173 § omför-
mälda grunder.
Bolagets postadress skall angivas.
Vid ansökningen skola fogas:
1. de listor å vilka teckning av
försäkringar ägt rum;
2. avskrift av protokollet vid kon
stituerande stämman så ock, om sär
skild stämma hållits, avskrift av det
därvid förda protokollet; samt
3. bevis om tillstånd som må vara
lämnat enligt 20k §, jämförd med 72
och 81 §§, eller enligt 206 §, jämförd
med 100 §.
Dessutom skall,------- - — --------- — jämställd betalning.
I femte och sjätte styckena angiv
na avskrifter skola vara bestyrkta
på sätt i 3il § andra stycket stadgas.
Har ej------------------— —• —--------- av vittnen.
197 6.
Uppkommer i ömsesidigt försäk
ringsbolag förlust å annan försäk
ring än personförsäkring, skall det
belopp, vartill förlusten uppgår, i den
mån den icke varder täckt genom an
vändande av befintliga till framtida
förfogande avsatta medel eller genom
nedsättning av reservfonden, med
tillägg av högst en tiondel uttaxeras
å dem, som varit delägare i bolaget
under hela eller någon del av det rä-
Uppkommer i ömsesidigt försäk
ringsbolag förlust å försäkring som
icke är personförsäkring eller återför-
säkring, skall det belopp, vartill för
lusten uppgår, i den mån den icke
varder täckt genom användande av
befintliga till framtida förfogande av
satta medel eller genom nedsättning
av reservfonden, med tillägg av högst
en tiondel uttaxeras å dem, som varit
delägare i bolaget under hela eller
16
Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1961
(Gällande lydelse)
(Föreslagen lydelse)
kenskapsår, varunder förlusten upp- någon del av det räkenskapsår, var-
kommit. Är enligt bestämmelse i bo- under förlusten uppkommit. Är en-
lagsordningen delägarnas personliga ligt bestämmelse i bolagsordningen
ansvarighet begränsad till visst be- delägarnas personliga ansvarighet
lopp eller har i bolagsordningen in- begränsad till visst belopp eller har i
tagits föreskrift om att uttaxering i bolagsordningen intagits föreskrift
första hand skall ske inom en be- om att uttaxering i första hand skall
stämd grupp av delägare eller eljest ske inom en bestämd grupp av del-
i annan ordning än i denna paragraf ägare eller eljest i annan ordning än
stadgas, skall uttaxeringen därefter i denna paragraf stadgas, skall ut-
jämkas.
taxeringen därefter jämkas.
Varder ej--------------------------förlusten uppkommit.
Där garantikapital------- — till garanterna.
199 §.
Uttaxering skall ske i förhållande Uttaxering skall ske i förhållande
till varje delägares försäkringsbe- till varje delägares premier för an-
lopp.
nan försäkring än personförsäkring
eller återförsäkring, vilka belöpa på
det räkenskapsår varunder förlusten
uppkommit.
Vid nedsättning------- ----------------- samma förhållande.
Har någon------- ------------------ mycket uppburit.
Om bolagsordningen------------------------- de gällande.
204 8.
3 mom. Vad i 90 § stadgas om re
gistreringsanmälan skall lända till
efterrättelse jämväl i fråga om ömse
sidigt försäkringsbolag, dock skall
vad där sägs om 29 § andra, tredje
och sjunde styckena i stället avse
191 § andra, tredje och åttonde styc
kena.
227
Sedan stadfästelse meddelats å
ändring av bolagsordning eller grun
der, skall ändringen av styrelsen el
ler verkställande direktören oför-
dröjligen anmälas för registrering.
Ändringsbeslutet må ej gå i verkstäl
lighet innan registrering skett. Vid
anmälningen skola fogas två enligt
3il § andra stycket bestyrkta av
skrifter av beslutet om stadfästelse.
231
Ansökan om förlängning av kon
cession, som beviljats ömsesidigt för
säkringsbolag för bestämd tid, skall,
ställd till Konungen, inlämnas till
försäkringsinspektionen sist sexton
3 mom. Vad i 90 § stadgas om re
gistreringsanmälan skall lända till
efterrättelse jämväl i fråga om ömse
sidigt försäkringsbolag, dock skall
vad där sägs om 29 § andra, tredje
och sjätte styckena i stället avse
191 § andra, tredje och sjunde styc
kena.
§•
Sedan stadfästelse meddelats å
ändring av bolagsordning eller grun
der, skall ändringen registreras. An
mälan för registrering skall göras av
styrelsen eller verkställande direktö
ren ofördröjligen efter beslutet om
stadfästelse eller i förväg i samband
med ansökningen om stadfästelse.
Ändringsbeslutet må ej gå i verkstäl
lighet innan registrering skett.
§.
Ansökan om förlängning av kon
cession, som beviljats ömsesidigt för
säkringsbolag för bestämd tid, skall,
ställd till den myndighet som bevil
jat koncessionen, inlämnas till för-
17
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961
(Gällande lydelse)
(Föreslagen lydelse)
månader före utgången av den lö
pande koncessionen.
Beslut om sådan ansökan skall fat
tas å ordinarie bolagsstämma. Vid
ansökningen skall fogas enligt 341 §
andra stycket bestyrkt avskrift av
protokoll som förts i ärendet.
säkringsinspektionen sist sexton må
nader före utgången av den löpande
koncessionen.
Beslut om sådan ansökan skall fat
tas å ordinarie bolagsstämma. Vid
ansökningen skall fogas avskrift av
protokoll som förts i ärendet.
237 §.
Likvidator skall vara myndig här Likvidator skall vara myndig och,
i riket bosatt svensk medborgare. där ej för särskilt fall Konungen el
ler myndighet Konungen förordnar
annat tillåter, här i riket bosatt
svensk medborgare. Sådant tillstånd
må ej avse mer än en tredjedel av
hela antalet likvidatorer.
Uppdraget att------------------------------- stycket sägs.
Om likvidator,-------------------------- - — ny likvidator.
Visar likvidator---------------------- — — till inspektionen.
Vad i — — —- — ----------------- för likvidator.
251
Finnas, sedan den i kallelsen å
okända borgenärer utsatta inställel
sedagen är förbi och all veterlig gäld
blivit betald eller erforderliga medel
därtill avsatta, tillgångar vilka en
ligt bestämmelse i bolagsordningen
kunna fördelas bland dem, som vid
bolagets trädande i likvidation voro
delägare i bolaget, skall fördelning
ske i förhållande till varje delägares
försäkringsbelopp, där ej annan för-
delningsgrund är bestämd i bolags
ordningen.
§•
Vid skifte av bolagets behållna till
gångar skola tillgångarna fördelas
mellan dem, som vid bolagets trä
dande i likvidation voro delägare i
bolaget, i förhållande till det sam
manlagda beloppet av varje delägares
premier för de fem senaste räken
skapsåren. Innehåller bolagsordning
en bestämmelser om annan fördel-
ningsgrund, vare de gällande.
Förmenar delägare------------ motsvarande tillämpning.
Har delägare-----------------— — äga tillämpning.
253 §.
Då likvidatorerna-------------för registrering.
Vid anmälningen, som skall vara Vid anmälningen, som skall vara
undertecknad av samtliga likvidato- undertecknad av samtliga likvidato
rer, skola fogas enligt 341 § andra rer, skola fogas avskrift av protokoll
stycket bestyrkt avskrift av proto- som förts i ärendet ävensom bevis
koll som förts i ärendet ävensom be- om dagen för utfärdande av kallel
vis om dagen för utfärdande av kal- sen å okända borgenärer,
lelsen å okända borgenärer.
259 §.
Har ömsesidigt------------ sin verksamhet.
Uppkommer fråga — —----- till likvidationsrevisorerna.
Likvidationsrevisorerna skola — — — eller icke.
2
Ilihang till riksdagens protokoll 1961. 1 samt. Nr 171
18
Kungl. Maj:ts proposition, nr 171 år 1961
(Gällande lydelse)
(Föreslagen lydelse)
Balansräkningen, berättelsen-------------å stämman.
Bolagsstämmas beslut------------ för handen.
För registrering skall ofördröj li- För registrering skall ofördröj li
gen anmälas, att likvidationen skall gen anmälas, att likvidationen skall
upphöra och bolagets verksamhet upphöra och bolagets verksamhet
återupptagas. Anmälningen, som återupptagas. Anmälningen, som
skall undertecknas av samtliga likvi- skall undertecknas av samtliga lik
datorer, skall innehålla försäkran, vidatorer, skall innehålla försäkran,
att hinder enligt första stycket mot att hinder enligt första stycket mot
verksamhetens återupptagande ej fö- verksamhetens återupptagande ej fö
religger. Vid anmälningen skola fo- religger. Vid anmälningen skola fo
gas två enligt 341 § andra stycket be- gas två avskrifter av protokoll, som
styrkta avskrifter av protokoll, som förts i ärendet, samt avskrift av ba-
förts i ärendet, samt avskrift av ba- lansräkningen, berättelsen och ytt-
lansräkningen, berättelsen och ytt- randet av likvidationsrevisorerna.
randet av likvidationsrevisorerna.
Beslutet om —------- ----------------------- registrering skett.
270 §.
Grunderna beträffande återbäring Grunderna beträffande återbäring
till försäkringstagarna skola inne- till försäkringstagarna skola inne
hålla regler för
hålla regler för
1. avsättning till återbäringsfon-
1. användning av återbäringsfond;
den samt denna fonds användning;
2. tilldelning av återbäring;
2. tilldelning av återbäring; samt
3. förräntning av återbäringsme-
3. förräntning av återbäringsme-
del; samt
del.
4. användning av regleringsfond.
Reglerna för------------ för tilläggsförsäkring.
Utfästelse om------------ — — -— av återbäring.
272 §.
Förutom för ändamål som angivas
i grunderna må nedsättning av reg
leringsfonden, utjämningsfonden och
återbärings fonden ske allenast för
täckande av förlust enligt vad i 273 §
är stadgat, dock att försäkringsin-
spektionen må medgiva nedsättning
av dvlik fond när särskilda skäl äro
därtill.
Nedsättning av säkerhetsfonden
må icke utan försäkringsinspektio-
nens tillstånd äga rum för annat än
damål än i samma lagrum 1 mom.
och 2 mom. första stycket sägs.
Förutom för ändamål som angivas
i grunderna må nedsättning av åter-
bäringsfonden och utjämningsfonden
ske allenast för täckande av förlust
enligt vad i 273 § är stadgat, dock
att försäkringsinspektionen må med
giva nedsättning av dylik fond när
särskilda skäl äro därtill.
Nedsättning av säkerhetsfonden
för annat ändamål än täckande av
förlust enligt 273 § må ej ske utan
försäkringsinspektionens tillstånd.
273 S.
1 mom. Meddelar försäkringsbolag
enbart livförsäkring och uppkommer
förlust å rörelsen, som ej kan täckas
av befintliga till framtida förfogande
avsatta medel, skall till täckande av
förlusten nedsättning ske av regle-
1 mom. Meddelar försäkringsbolag
enbart livförsäkring och uppkommer
förlust å rörelsen, som ej kan täckas
av befintliga till framtida förfogande
avsatta medel, skall till täckande av
förlusten nedsättning ske av återbä-
19
Kungi. Maj:ts proposition nr 171 år 1961
(Gällande lydelse)
(Föreslagen lydelse)
ringsfonden, säkerhetsfonden, ut- ringsfonden, säkerhetsfonden och ut
jämningsfonden och återbäringsfon- jämningsfonden i nu angiven ord-
den i nu angiven ordning.
ning.
Varder i — -------- —--------- tilldelad återbäring.
Nedsättning av-------------------------- -är stadgat.
2 mom. Meddelar försäkringsbolag----------- -av reservfonden.
Varder i---------------- ---------- - — motsvarande tillämpning.
Uppkommer i bolag som avses i
första stycket förlust å annan för
säkring än livförsäkring och kan för
lusten ej täckas av befintliga till
framtida förfogande avsatta medel
eller genom nedsättning av reserv
fonden skall till täckande av förlus
ten nedsättning ske av reglerings
fonden, utjämningsfonden, återbä-
ringsfonden och säkerhetsfonden i
nu angiven ordning; dock att i fall
då värdehandlingar vari sådan fond
redovisas skola sättas i särskilt för
var på sätt i 276 § sägs fonden icke
må nedsättas utan försäkringsin-
spektionens tillstånd. Vad sålunda
stadgats skall ej lända till rubbning
av vad i 197 § är föreskrivet om täc
kande av ömsesidigt försäkringsbo
lags förlust å annan försäkring än
personförsäkring.
Uppkommer i bolag som avses i
första stycket förlust å annan för
säkring än livförsäkring och kan för
lusten ej täckas av befintliga till
framtida förfogande avsatta medel
eller genom nedsättning av reserv
fonden skall till täckande av förlus
ten nedsättning ske av återbärings-
fonden, utjämningsfonden och säker
hetsfonden i nu angiven ordning;
dock att i fall då värdehandlingar vari
sådan fond redovisas skola sättas i
särskilt förvar på sätt i 276 § sägs
fonden icke må nedsättas utan för-
säkringsinspektionens tillstånd. Vad
sålunda stadgats skall ej lända till
rubbning av vad i 197 § är föreskrivet
om täckande av ömsesidigt försäk
ringsbolags förlust å försäkring som
icke är personförsäkring eller åter
försäkring.
274 §.
Vid envar tidpunkt skall ett be
lopp motsvarande försäkringsfonden
för livförsäkringar vara redovisat i
följande slag av värdehandlingar:
1. obligationer eller andra skuld
förbindelser, som utfärdats eller ga
ranterats av staten;
2. obligationer utfärdade av Sve
riges allmänna hypoteksbank, ko
nungariket Sveriges stadshypoteks-
kassa, Svenska bostadskreditkassan,
Svenska skeppshypotekskassan eller
Intcckningsbanken aktiebolag eller
av hypoteksaktiebolag, som enligt
vad därom finnes stadgat står under
tillsyn av bank- och fondinspektio
nen;
3. av riksbanken, —-
medgivas.
Utan binder
Med försäkringsfond —
Vid envar tidpunkt skall ett be
lopp motsvarande försäkringsfonden
för livförsäkringar vara redovisat i
följande slag av värdehandlingar:
1. obligationer eller andra skuld
förbindelser, som utfärdats eller ga
ranterats av staten;
2. obligationer utfärdade av Sve
riges allmänna hypoteksbank, ko
nungariket Sveriges stadsliypoteks-
kassa, Svenska bostadskreditkassan
eller Svenska skeppshypotekskassan
eller av hypoteksaktiebolag, som en
ligt vad därom finnes stadgat står
under tillsyn av bank- och fondin
spektionen;
— kunna 3. av riksbanken,------------- kunna
medgivas.
--------— — i aktier.
— återförsäkringsgivares ansvarighet.
20
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961
(Gällande lydelse)
(Föreslagen lydelse)
1 mom. De värdehandlingar,--------
Det åligger styrelsen och verkstäl
lande direktören att tillse att, på sätt
i första stycket är sagt, vid envar tid
punkt värdehandlingar till erforder
ligt belopp satts i särskilt förvar.
Hava värdehandlingar satts i förvar
till större värde än som enligt denna
lag erfordras, må försäkringsinspek-
tionen på framställning av styrelsen
eller verkställande direktören lämna
tillstånd till utbekommande av vär
dehandlingar svarande mot överskot
tet. Styrelsen eller verkställande di
rektören äge jämväl för utbetalande
av förfallet försäkrings- eller återbä-
ringsbelopp, för vilket avsättning ägt
rum, utbekomma handlingar av mot
svarande värde. Utbyte av värde
handling mot annan handling av
motsvarande värde må äga rum, där
sådant påkallas av styrelsen eller
verkställande direktören.
Behöver bolaget------------ motsvarar
§•
— grundade förbindelser.
Det åligger styrelsen och verkstäl
lande direktören att tillse att, på sätt
i första stycket är sagt, vid envar tid
punkt värdehandlingar till erforder
ligt belopp satts i särskilt förvar.
Hava värdehandlingar satts i förvar
till större värde än som enligt denna
lag erfordras, äge styrelsen eller
verkställande direktören utbekomma
handlingar svarande mot överskot
tet. Styrelsen eller verkställande di
rektören äge jämväl för utbetalande
av förfallet försäkrings- eller återbä-
ringsbelopp, för vilket avsättning ägt
rum, utbekomma handlingar av mot
svarande värde. Utbyte av värde
handling mot annan handling av
motsvarande värde må äga rum, där
sådant påkallas av styrelsen eller
verkställande direktören.
le värde.
277 8.
Meddelar försäkringsbolag såväl
livförsäkring som försäkring av an
nat slag, skola tillgångar motsvaran
de säkerhetsfonden redovisas på sätt
i 274 § är föreskrivet om försäkrings
fond; i fråga om värdehandlingar, i
vilka tillgångarna sålunda redovisas,
gälle vad i 276 § sägs om där avsed
da handlingar.
Meddelar försäkringsbolag såväl
livförsäkring som annan försäkring
än personförsäkring, skola tillgångar
motsvarande säkerhetsfonden redo
visas på sätt i 274 § är föreskrivet
om försäkringsfond; i fråga om vär
dehandlingar, i vilka tillgångarna så
lunda redovisas, gälle vad i 276 §
sägs om där avsedda handlingar.
281
8
.
Sist en månad efter bolagsstämma,
varom i 113 eller 213 § förmäles, el
ler, om stämma ej hållits inom tid
som där stadgas, inom sju månader
från föregående räkenskapsårs ut
gång skall genom styrelsens och
verkställande direktörens försorg till
försäkringsinspektionen insändas
dels avskrift av balansräkningen,
vinst- och förlusträkningen, förvalt
ningsberättelsen och revisionsberät
telsen, dels en särskild redogörelse
angående bolagets verksamhet under
räkenskapsåret och ställning balans-
Sist en månad efter bolagsstämma,
varom i 113 eller 213 § förmäles, el
ler, om stämma ej hållits inom tid
som där stadgas, inom sju månader
från föregående räkenskapsårs ut
gång skall genom styrelsens och
verkställande direktörens försorg till
försäkringsinspektionen insändas
dels avskrift av balansräkningen,
vinst- och förlusträkningen, förvalt
ningsberättelsen och revisionsberät
telsen, dels en särskild redogörelse
angående bolagets verksamhet un
der räkenskapsåret och ställning ba-
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961
21
(Gällande lydelse)
dagen, dels ock, i fråga om livför
säkring, redogörelse för beräkning
av premiereserven, utjämningsfon
den och återbäringsfonden. Redogö
relserna skola upprättas enligt anvis
ningar, som meddelas av inspektio
nen, och vara undertecknade, den
förra av styrelsen och verkställande
direktören samt den senare av aktua-
rien.
På avskriften
(Föreslagen lydelse)
lansdagen, dels ock, i fråga om liv
försäkring, redogörelse för beräk
ning av premiereserven och utjäm
ningsfonden. Redogörelserna skola
upprättas enligt anvisningar, som
meddelas av inspektionen, och vara
undertecknade, den förra av styrel
sen och verkställande direktören
samt den senare av aktuarien.
------- - enligt balansräkningen.
282 6.
1 mom. Det åligger styrelsen och
verkställande direktören för försäk
ringsbolag som meddelar livförsäk
ring att, såvitt angår livförsäkrings
rörelsen, till försäkringsinspektio-
nen insända dels inom nio månader
efter varje räkenskapsårs utgång re
dogörelse i vad mån det verkliga för
loppet av rörelsen avvikit från grun
derna, dels ock för varje femårspe
riod, å tid som inspektionen bestäm
mer, statistisk-ekonomisk utredning
angående verksamhetens förlopp och
bolagets ställning. Där så finnes på
kallat, må inspektionen jämväl för
annan tid infordra sådan utredning.
Redogörelsen och------------— --------
Det ankommer på försäkringsin-
spektionen att bestämma när och för
vilken tidrymd utredning som ovan
sägs skall avgivas första gången efter
bolagets bildande.
1 mom. Det åligger styrelsen och
verkställande direktören för försäk
ringsbolag som meddelar livförsäk
ring att, såvitt angår livförsäkrings
rörelsen, till försäkringsinspektio-
nen insända dels inom nio månader
efter varje räkenskapsårs utgång re
dogörelse i vad mån det verkliga för
loppet av rörelsen avvikit från grun
derna, dels ock för period och å tid,
som inspektionen bestämmer, sta
tistisk-ekonomisk utredning angåen
de verksamhetens förlopp och bola
gets ställning.
av aktuarien.
287 8.
1 mom. Det åligger styrelsen och
verkställande direktören att när som
helst för befattningshavare hos för-
säkringsinspektionen, som enligt av
Konungen meddelade bestämmelser
har att i sådant avseende företräda
inspektionen, hålla bolagets kassa
och övriga tillgångar samt böcker,
räkenskaper och andra handlingar
tillgängliga för granskning.
2 mom. Befattningshavare hos för-
säkringsinspektionen, som enligt av
Konungen meddelade bestämmelser
har befogenhet att företräda inspek
tionen, äger närvara vid bolagsstäm-
1 mom. Det åligger styrelsen och
verkställande direktören att när som
helst för befattningshavare hos för-
säkringsinspektionen som är behörig
att företräda inspektionen eller an
nan, som av inspektionen förordnats
att företräda denna, hålla bolagets
kassa och övriga tillgångar samt böc
ker, räkenskaper och andra hand
lingar tillgängliga för granskning.
2 mom. Befattningshavare hos för-
säkringsinspektionen som är behörig
att företräda inspektionen eller an
nan, som av inspektionen förordnats
att företräda denna, äger närvara vid
22
Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1961
(Gällande lydelse)
ma eller av inspektionen utlyst sty
relsesammanträde och deltaga i över
läggningarna.
3 mom. Vad försäkringsinspektio-
nens företrädare vid granskning av
böcker, räkenskaper och andra hand
lingar eller vid bolagsstämma eller
styrelsesammanträde må hava erfa
rit angående enskildas personliga el
ler ekonomiska förhållanden må ej
yppas för allmänheten.
287
295
2 mom. Beslut om------------ -------------
Inom fyra månader från det be
slutet fattades eller, om klandertalan
därå anställts, från det denna talan
genom lagakraftägande dom ogilla
des, skall beslutet av det överlåtande
bolagets styrelse eller verkställande
direktör anmälas för registrering.
Två enligt 3il § andra stycket be
styrkta avskrifter av protokoll som
förts i ärendet, innehållande fullstän
digt angivande av förslaget till avtal,
skola fogas vid anmälningen. Har an
mälan ej gjorts inom föreskriven tid,
vare frågan om överlåtelse förfallen.
bolagsstämma eller av inspektionen
utlyst styrelsesammanträde och del
taga i överläggningarna.
3 mom. Vad försäkringsinspektio-
nens företrädare eller någon som bi
träder honom erfarit vid granskning
av böcker, räkenskaper och andra
handlingar eller vid bolagsstämma el
ler styrelsesammanträde må ej obehö
rigen yppas.
(Föreslagen lydelse)
a §•
Skyldighet enligt 283 § och 287 §
1 mom. att lämna upplysningar och
hålla tillgångar och handlingar till
gängliga för granskning åligger även
styrelsen och verkställande direktö
ren i aktiebolag vars verksamhet
uteslutande har till föremål att bi
träda försäkringsbolag, så ock ord
förande och verkställande direktör
eller motsvarande befattningshavare
i tarif förening, skadereglerings-
nämnd, villkorsnämnd eller annat
liknande organ, som biträder försäk
ringsbolag vid rörelsens bedrivande.
Samma skyldighet åligger jämväl
styrelsen och verkställande direktö
ren i annat aktiebolag än nu sagts,
i den mån det med bolagets samtyc
ke föreskrivits i villkor för medgi
vande enligt 336 § att innehava ak
tier i bolaget.
§•
ordinarie bolagsstämma.
Inom fyra månader från det be
slutet fattades eller, om klandertalan
därå anställts, från det denna talan
genom lagakraftägande dom ogilla
des, skall beslutet av det överlåtande
bolagets styrelse eller verkställande
direktör anmälas för registrering.
Två avskrifter av protokoll som förts
i ärendet, innehållande fullständigt
angivande av förslaget till avtal, sko
la fogas vid anmälningen. Har an
mälan ej gjorts inom föreskriven tid,
vare frågan om överlåtelse förfallen.
23
Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1961
(Gällande lydelse)
(Föreslagen lydelse)
303 §.
Ansökan om försäkringsbolags re- Ansökan om försäkringsbolags re
gistrering och anmälan för registre- gislrering och anmälan för registre-
ring skola ingivas eller i betalt brev ring skola ingivas eller i betalt biev
med posten insändas till försäkrings- med posten insändas till försäkrings-
inspektionen. Sådan ansökan eller inspektionen.
anmälan skall vara åtföljd av stad
gade avgifter.
304 §.
2 mom. Hava vid anmälan för re
gistrering eller i fråga om upprät
tande av handling, som skall fogas
vid sådan anmälan, icke iakttagits
de föreskrifter, som finnas för varje
särskilt fall stadgade, eller prövas
beslut, som anmäles för registrering
och för vars giltighet Konungens
stadfästelse ej erfordras, icke hava
tillkommit i föreskriven ordning el
ler ej stå i överensstämmelse med fö
reskrifterna i denna lag eller eljest
strida mot lag eller författning eller
mot bolagsordningen eller grunderna
eller vara till sin avfattning i något
viktigare hänseende otydligt eller
vilseledande, skall registrering väg
ras. Är annan grund till sådan klan
dertalan mot bolagsstämmobeslut,
som avses i 131 § 1 mom. andra styc
ket eller 229 § 1 mom. andra stycket,
än att vid beslutet i denna lag eller
bolagsordningen upptagna föreskrif
ter om särskild röstpluralitet icke
rätteligen iakttagits, vare det dock ej
hinder mot registrering, sedan tid för
väckande av klandertalan utgått
utan att talan väckts.
2 mom. Hava vid anmälan för re
gistrering eller i fråga om upprät
tande av handling, som skall fogas
vid sådan anmälan, icke iakttagits
de föreskrifter, som finnas för varje
särskilt fall stadgade, eller prövas
beslut, som anmäles för registrering
och för vars giltighet stadfästelse
ej erfordras, icke hava tillkommit i
föreskriven ordning eller ej stå i
överensstämmelse med föreskrifter
na i denna lag eller eljest strida mot
lag eller författning elier mot bolags
ordningen eller grunderna eller vara
till sin avfattning i något viktigare
hänseende otydligt eller vilseledande,
skall registrering vägras. Är annan
grund till sådan klandertalan mot
bolagsstämmobeslut, som avses i
131 § 1 mom. andra stycket eller
229 § 1 mom. andra stycket, än att
vid beslutet i denna lag eller bolags
ordningen upptagna föreskrifter om
särskild röstpluralitet icke rätteligen
iakttagits, vare det dock ej hinder
mot registrering, sedan tid för väc
kande av klandertalan utgått utan
att talan väckts.
305 §.
Beviljas försäkringsaktiebolags — — — hans fullständiga namn och
hemvist.
Innehåller bolagsordningen------------ kunna utgivas.
Den ena av de till försäkringsin-
Bolaget skall tillställas bevis om
spcktioncn ingivna avskrifterna av registreringen, tecknat å avskrift av
koncessionen skall förses med bevis koncessionen. De listor å vilka aktie
om registreringen av bolaget och teckningen ägt rum skola återställas
återställas till detta. De listor å vilka till bolaget,
aktieteckningen ägt rum skola ock
återställas till bolaget.
24
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961
(Gällande lydelse)
(Föreslagen lydelse)
306 §.
Beviljas ömsesidigt------------ hans fullständiga namn och hemvist.
Innehåller bolagsordningen------------- i registret.
Den ena av de till försäkringsin- Bolaget skall tillställas bevis om
spektionen ingivna avskrifterna av registreringen, tecknat å avskrift av
koncessionen skall förses med bevis koncessionen. De listor å vilka teck-
om registreringen av bolaget och ning av försäkringar ägt rum skola
aterstallas till detta. De listor å vilka återställas till bolaget,
teckning av försäkringar ägt rum
skola ock återställas till bolaget.
315 §.
Närmare föreskrifter om försäk- Närmare föreskrifter om försäk-
ringsregistrets förande, de i 314 § ringsregistrets förande och de i 314 §
stadgade kungörelserna, avgifterna stadgade kungörelserna samt om tid
för registreringen och dess kungö- och sätt för utgivande av den i nämn-
randc samt om tid och sätt för utgi- da paragraf omförmälda samlingen
van<^® av *^en * nämnda paragraf om- och dess översändande till vissa
förmälda samlingen och dess över- n^ndigheter meddelas av Konungen,
sändande till vissa myndigheter med
delas av Konungen.
327 8.
Med dagsböter eller fängelse straf
fes ock
1. styrelseledamot eller verkstäl
lande direktör, som uppsåtligen eller
av vårdslöshet meddelar oriktig eller
vilseledande uppgift i redogörelse,
utredning eller bevis, som avses i
281 eller 282 §, eller vid lämnande
av upplysning enligt 283 §;
2. aktuarie, där han i redogörelse
eller utredning, som enligt 281 eller
282 § avlämnats till försäkringsin-
spektionen, uppsåtligen eller av
vårdslöshet meddelar oriktig eller
vilseledande uppgift;
3. styrelseledamot, med vars begi
vande utfärdas aktiebrev, interims
bevis eller teckningsbevis, som är
ställt till innehavaren, eller dylikt
brev eller bevis, i vilket mot före
skrift i 30 § andra stycket, 31 §
första stycket tredje punkten eller
31 §. andra stycket tredje punkten
den i förbehåll som i nämnda lag-
Med dagsböter eller fängelse straf
fes ock
1. styrelseledamot eller verkstäl
lande direktör, som uppsåtligen eller
av vårdslöshet meddelar oriktig eller
vilseledande uppgift i redogörelse,
utredning eller bevis, som avses i
281 eller 282 §, eller vid lämnande
av upplysning enligt 283 §;
2. den som jämlikt 287 a § lämnar
upplysning enligt 283 § och som där
vid uppsåtligen eller av vårdslöshet
meddelar oriktig eller vilseledande
uppgift;
3. aktuarie, där han i redogörelse
eller utredning, som enligt 281 eller
282 § avlämnats till försäkringsin-
spektionen, uppsåtligen eller av-
vårdslöshet meddelar oriktig eller
vilseledande uppgift;
4. styrelseledamot, med vars begi
vande utfärdas aktiebrev, interims
bevis eller teckningsbevis, som är
ställt till innehavaren, eller dylikt
brev eller bevis, i vilket mot före
skrift i 30 § andra stycket, 31 § förs
ta stycket tredje punkten eller 31 §
andra stycket tredje punkten den i
förbehåll som i nämnda lagrum sägs
25
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961
(Gällande lydelse)
ram sägs bestämda inskränkningen
icke angivits;
4. styrelseledamot eller likvidator,
där lian uppsåtligen låter i aktiebo
ken verkställa införing i strid mot
bestämmelserna i 35 § 1 mom. andra
eller tredje stycket, 35 § 2 mom. förs
ta eller andra stycket, 35 § 3 mom.
första punkten, 54 § tredje punkten
eller 59 § 2 mom. tredje stycket eller
fjärde stycket sista punkten eller
underlåter att ombesörja, att föränd
ring i äganderätten till aktie varder
jämlikt 35 § 1 mom. tredje eller fjär
de stycket, 35 § 2 mom. första eller
andra stycket eller 35 § 3 mom. förs
ta punkten införd i aktieboken;
5. styrelseledamot, verkställande
direktör eller likvidator, som uppsåt
ligen eller av vårdslöshet i strid mot
bestämmelserna i 63 §, 67 § 1 mom.,
68 § första stycket, 193 § eller 195 §
1 mom. låter verkställa utbetalning
till aktieägare eller garant;
6. revisor, likvidationsrevisor eller
revisors eller likvidationsrevisors
medhjälpare som, oaktat han insett
eller bort inse, att skada därav kun
nat följa, yppar något av vad vid
verkställd granskning kommer till
hans kännedom, utan att det med
nödvändighet erfordras för fullgö
rande av hans uppdrag;
7. den som i sådan försäkran, var
om förmäles i 107 §, uppsåtligen
lämnar oriktig uppgift.
bestämda inskränkningen icke an-
givits;
5. styrelseledamot eller likvidator,
där han uppsåtligen låter i aktiebo
ken verkställa införing i strid mot
bestämmelserna i 35 § 1 mom. andra
eller tredje stycket, 35 § 2 mom. förs
ta eller andra stycket, 35 § 3 mom.
första punkten, 54 § tredje punkten
eller 59 § 2 mom. tredje stycket eller
fjärde stycket sista punkten eller
underlåter att ombesörja, att föränd
ring i äganderätten till aktie varder
jämlikt 35 § 1 mom. tredje eller fjär
de stycket, 35 § 2 mom. första eller
andra stycket eller 35 § 3 mom. förs
ta punkten införd i aktieboken;
6.
styrelseledamot, verkställande
direktör eller likvidator, som uppsåt
ligen eller av vårdslöshet i strid mot
bestämmelserna i 63 §, 67 § 1 mom.,
68 § första stycket, 193 § eller 195 §
1 mom. låter verkställa utbetalning
till aktieägare eller garant;
7. revisor, likvidationsrevisor eller
revisors eller likvidationsrevisors
medhjälpare som, oaktat han insett
eller bort inse, att skada därav kun
nat följa, yppar något av vad vid
verkställd granskning kommer till
hans kännedom, utan att det med
nödvändighet erfordras för fullgö
rande av hans uppdrag;
8. den som i sådan försäkran, var
om förmäles i 107 §, uppsåtligen
lämnar oriktig uppgift.
(Föreslagen lydelse)
328 §.
Med dagsböter straffes
1. styrelseledamot eller ■— — -—
nämnda lagrum;
4. stiftare, där han uppsåtligen el
ler av vårdslöshet bestyrker avskrift,
som i 12 § första stycket eller 175 §
första stycket sägs, ehuru avskriften
är oriktig, så ock styrelseledamot,
styrelsesuppleant, verkställande di
rektör, vice verkställande direktör,
likvidator, suppleant för likvidator
eller firmatecknare, där han uppsåt
ligen eller av vårdslöshet bestyrker
avskrift, varom förmäles i 3M § and-
Med dagsböter straffes
1. styrelseledamot eller — — -—
nämnda lagrum;
4. stiftare, där han uppsåtligen el
ler av vårdslöshet bestyrker avskrift,
som i 12 § första stycket eller 175 §
första stycket sägs, ehuru avskriften
är oriktig, så ock styrelseledamot
och styrelsesuppleant, där han upp
såtligen eller av vårdslöshet bestyr
ker avskrift, varom förmäles i 52 §
första stycket, ehuru avskriften är
oriktig.
26
Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1061
(Gällande lydelse)
(Föreslagen lydelse)
ra stycket, ehuru avskriften är orik
tig-
329
Med dagsböter straffes ock
1. den som, i annat fall än i 327 §
3 och 4 avses, underlåter att iakttaga
föreskrift i 30 §, 31 § första, andra
eller fjärde stycket, 35 §, 54 § tredje
punkten, 59 § 2 inom. tredje stycket
eller fjärde stycket sista punkten el
ler 340 §, så ock den som bryter mot
föreskrift i 34 §, 51 § andra stycket
första punkten, 59 § 2 mom. fjärde
stycket första punkten, 64 §, 301 §
eller 334 § 2 mom. tredje stycket;
2.
styrelseledamot, verkställande
------------ stycket åligger.
329
Med dagsböter straffes ock
1. den som, i annat fall än i 327 §
4 och 5 avses, underlåter att iakttaga
föreskrift i 30 §, 31 § första, andra
eller fjärde stycket, 35 §, 54 § tredje
punkten, 59 § 2 mom., tredje stycket
eller fjärde stycket sista punkten
eller 340 §, så ock den som bryter
mot föreskrift i 34 §, 51 § andra styc
ket första punkten, 59 § 2 mom. fjär
de stycket första punkten, 64 §, 301 §
eller 334 § 2 inom. tredje stycket;
2.
styrelseledamot, verkställande
-------- — stycket åligger.
a§.
Den som bryter mot vad i 287 § 3
mom. är stadgat straffes med dagsbö
ter eller fängelse, där ej gärningen är
belagd med straff i strafflagen.
332 §.
2 mom. När god man på grund av
förordnande jämlikt 11 kap. 4 § 5
lagen om förmynderskap förvaltar
aktier för blivande ägares räkning,
skall blivande ägare på anmälan av
gode mannen införas såsom ägare i
aktieboken med anteckning om för
värvet och om förordnandet. I
2 mom. När god man på grund av
förordnande jämlikt 18 kap. 4 §5
föräldrabalken förvaltar aktier för
blivande ägares räkning, skall bli
vande ägare på anmälan av gode
mannen införas såsom ägare i aktie
boken med anteckning om förvärvet
och om förordnandet.
334 §.
1 mom. Beslutas i--------------------- femtio kronor.
Beslut om------------------------- i nedsättningsbeslutet.
sig därom.
I annat------------ —
Där beslut om sammanläggning av
aktier ej ingår i beslut om nedsätt
ning av aktiekapitalet, skall beslutet
ofördröj ligen av styrelsen eller verk
ställande direktören anmälas för re
gistrering. Vid anmälningen skola
fogas två enligt 341 § andra stycket
bestyrkta avskrifter av protokoll som
förts i ärendet.
Där beslut om sammanläggning av
aktier ej ingår i beslut om nedsätt
ning av aktiekapitalet, skall beslu
tet ofördröj ligen av styrelsen eller
verkställande direktören anmälas för
registrering. Vid anmälningen skola
fogas två avskrifter av protokoll som
förts i ärendet.
336 §.
Av aktierna i svenskt aktiebolag Av aktierna i svenskt eller ut-
må försäkringsbolag icke utan för- ländskt aktiebolag må försäkrings-
27
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961
(Gällande lydelse)
säkringsinspektionens medgivande
äga mer än en tjugondei eller, om
aktier med olika röstvärde finnas,
större antal än att röstetalet för ak
tierna utgör högst en tjugondei av
röstetalet för samtliga aktier. Tillhör
försäkringsbolaget koncern, skall
vad sålunda stadgats gälla koncer
nen.
Vad i första stycket är stadgat
skall ej äga tillämpning å aktier i
försäkringsaktiebolag eller i aktiebo
lag, vars verksamhet har till föremål
att äga aktier i försäkringsaktiebolag
eller att tillskjuta garantikapital i
ömsesidigt försäkringsbolag.
bolag icke utan försäkringsinspelt-
tionens medgivande äga mer än en
tjugondei eller, om aktier med olika
röstvärde finnas, större antal än att
röstetalet för aktierna utgör högst
en tjugondei av röstetalet för samtli
ga aktier. Tillhör försäkringsbolaget
koncern, skall vad sålunda stadgats
gälla koncernen; aktiebolag, som ej
är försäkringsbolag, skall därvid an
ses såsom koncernbolag, därest för
hållandena äro sådana att aktiebola
get, om det varit försäkringsaktiebo
lag, jämlikt 333 § skulle hava räk
nats såsom dotterbolag.
Vad i första stycket är stadgat
skall ej äga tillämpning å aktier i
försäkringsaktiebolag eller i aktiebo
lag, vars verksamhet uteslutande har
till föremål att äga aktier i försäk
ringsaktiebolag, att tillskjuta garan
tikapital i ömsesidigt försäkringsbo
lag, att utöva förvaltning av försäk
ringsbolags fastigheter eller att bi
träda försäkringsbolag vid rörelsens
bedrivande.
(Föreslagen lydelse)
341
Skall enligt------------------------------ 7 —
Avskrift, som på grund av särskild
föreskrift i denna lag skall vara be
styrkt enligt detta stycke, skall vara
till riktigheten bestyrkt av notarius
publicus eller landsfiskal eller ock
av minst två personer, som hava
ställning av styrelseledamot, styrel
sesuppleant, verkställande direktör,
vice verkställande direktör, likvida-
tor, suppleant för likvidator eller fir
matecknare.
Annan avskrift skall, där ej sär
skild föreskrift givits, vara till rik
tigheten bestyrkt av två personér.
§•
— av styrelsen.
Avskrift varom i denna lag stad
gas skall, där ej särskild föreskrift
givits, vara till riktigheten bestyrkt
av två personer, som vid sina namn
böra angiva yrke och postadress.
345 §.
I fråga om livförsäkring endast för
dödsfall, vilken meddelas för en tid
av längst fem år eller mot premie,
som är beräknad och bestämd för
längst fem år i sänder, må Konungen
eller, efter Konungens bemyndigande,
28
(Gällande lydelse)
(Föreslagen lydelse)
försäkringsinspektionen medgiva un
dantag från de särskilda bestämmel
serna i denna lag angående livför-
säkring.
Betiäffande tjänstepensionsförsäkxing — — — prövas skäliga
Driver försäkringsbolag-------------finnas påkallade.
&
I fråga — ------------------------------------ i övrigt.
348 §.
hinder av bestämmelserna i Utan hinder av bestämmelserna i
lb8 § ma for andamål som avses i 168 § må för ändamål som avses i
lagen om försäkring for olycksfall i lagen om yrkesskadeförsäkring bil-
aråe/e bddas ömsesidigt försäkrings- das ömsesidigt försäkringsbolag för
bolag for vars förbindelser delägarna vars förbindelser delägarna svara
svara personligen; och skall beträf- personligen; och skall beträffande
ande sadant bolag i fråga om för- sådant bolag i fråga om förlust å
lust a olycksfallsförsäkringen vad i yrkesskadeförsäkringen vad i 197__
197—203 §§ är för där avsett fall 203 §§ är för där avsett fall föreskri
for eskrivet om uttaxering äga mot- vet om uttaxering äga motsvarande
svarande tillämpning.
tillämpning.
Angående trafikförsäkringsrörelse------------ å motorfordon.
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961
Denna lag träder i kraft den 1 ja
nuari 1962, där ej annat följer av vad
nedan sägs. Vad i beslut om konces
sion eller i försäkringsbolags bolags
ordning må vara stadgat angående
sjuk- och olycksfallsförsäkring, som
meddelas för längst tio år, skall efter
den 1 januari 1962 avse sådan för
säkring, som meddelas för längst fem
år.
Bestämmelserna i 199 och 251 §§ i
deras ändrade lydelse skola träda i
kraft den 1 januari 1963.
Försäkringsinspektionen äger före
den 1 januari 1962 stadfästa sådan
ändring av försäkringsbolags bolags
ordning och grunder som påkallas av
denna lag. Inspektionen äger ock ef
ter ansökan medgiva, att försäkrings
bolag, i avvaktan på att ändring som
nu sagts beslutas, stadfästes och re
gistreras, senast intill utgången av år
1962 må tillämpa vad i äldre lag är
stadgat angående regleringsfond och
å t erbärin gsfon d.
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961
29
Utdrag av protokoll över handelsärenden, hållet inför Hans
Kungl. Höghet Regenten, Hertigen av Södermanland,
i statsrådet å Stockholms slott den 28 april 1961.
Närvarande:
Statsministern
E rlander ,
statsråden
N ilsson , S träng , A ndersson , L indström ,
L ange , L indholm , K ling , S koglund , E denman , J ohansson , af G eijerstam ,
H
ermansson
.
Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler che
fen för handelsdepartementet, statsrådet Lange, fråga om vissa ändringar i
lagen om försäkringsrörelse och anför därvid följande.
I. Inledning
De centrala bestämmelserna för försäkringsverksamheten är givna i lagen
den 17 juni 1948 (nr 433) om försäkringsrörelse. Lagen, som i sina huvud
sakliga delar trädde i kraft den 1 januari 1949, har sedermera i vissa avsnitt
ändrats genom lag den 16 juni 1950 (nr 320). Utländska försäkringsanstal-
ters verksamhet regleras genom lagen den 9 juni 1950 (nr 272) om rätt för
utländsk försäkringsanstalt att driva försäkringsrörelse här i riket.
Jämlikt bemyndigande den 10 januari 1958 tillkallade jag två utrednings
män1 för att verkställa en översyn av lagstiftningen på försäkringsområdet.
Utredningsmännen, vilka antagit benämningen 1958 års försäkringssak-
kunniga, har den 31 december 1959 avgivit betänkande med titeln »översyn
av lagen om försäkringsrörelse» (SOU 1960: 11). Betänkandet innehåller
bl. a. förslag till lag om ändring i vissa delar av lagen om försäkringsrörelse.
Det framlagda förslaget innefattar en begränsad revision av lagstiftningen.
över de sakkunnigas förslag har, efter remiss, avgivits gttranden av för-
säkringsinspektionen, pensionsstyrelsen, riksförsäkringsanstalten, riksskat
tenämnden, näringsfrihetsrådet, Svenska försäkringsbolags riksförbund och
Svenska livförsäkringsbolags förening, vilka båda sammanslutningar avgi
vit gemensamt yttrande och i fortsättningen kallas Försäkringsbolagens riks
förbund, Folksam-bolagen, Landsbygdens brandförsäkringsbolags förening,
Socken- och häradsbolagens riksförbund, Försäkringstjänstemannaförbun-
det, Försäkringsfunktionärcrnas förbund, Landsorganisationen i Sverige,
Tjänstemännens centralorganisation, Sveriges akademikers centralorganisa
tion, Sveriges industriförbund, Sveriges lantbruksförbund och Riksförbundet
landsbygdens folk, Kooperativa förbundet, Sveriges hantverks- och industri-
1 Utredningsmän har varit ledamoten av riksdagens andra kammare Nils Kellgren samt by
råchefen i försäkringsinspektionen Lorentz Vogel.
30
Kungi. Maj:ts proposition nr 171 år 1961
organisation, Yrkeskvinnors samarbetsförbund, Hyresgästernas riksförbund,
Kungl. automobilklubben, Motormännens riksförbund, Motorförarnas hel
nykterhetsförbund, Svenska bankföreningen samt av Svenska sparbanks
föreningen.
Yttranden bar även avgivits av styrelserna i de till Svenska försäkringsbo
lags riksförbund anslutna Svenska personal-pensionskassan, Livförsäk
ringsbolaget Thule och Sakförsäkringsaktiebolaget Thule, Livförsäkrings
bolaget Trygg, Försäkrings-Aktiebolaget Fylgia, försäkringsaktiebolagen
Skandia och Norden samt Livförsäkringsaktiebolaget Skandia, Framtiden
livförsäkringsaktiebolag, Svenska livförsäkringsbolaget, Försäkringsaktiebo
laget Hansa, Städernas allmänna försäkringsbolag och i Sjöförsäkringsaktie
bolaget Öresund. Nämnda styrelser har i sina yttranden huvudsakligen hän
visat till det av Försäkringsbolagens riksförbund avgivna yttrandet.
Sedan ärendet varit föremål för överväganden inom handelsdepartementet,
anhåller jag nu att få upptaga det till behandling.
II. Grunddrag i försäkringsrörelsens utveckling under nuvarande
lagstiftning
De sakkunniga framhåller inledningsvis, att 1948 års lag om försäkrings
rörelse (FL) i åtskilliga hänseenden omgestaltade den offentligrättsliga reg
leringen av det svenska försäkringsbolagsväsendet. De sakkunniga erinrar
om de viktigaste nyheterna i 1948 års lagstiftning.
För rätt att driva försäkringsrörelse erfordras särskild koncession. Såsom
materiell förutsättning för koncession kräves i den nya lagen, att rörelsen
finnes behövlig och även eljest ägnad att främja en sund utveckling av för
säkringsväsendet. I fråga om livförsäkringen uppställes den s. k. skälighets-
principen vid sidan av tidigare gällande soliditetsprincip. Den nya princi
pen innebär krav på att priset för en försäkring skall vara skäligt avvägt i
förhållande till de förmåner försäkringen medför. Läns- och häradsbolagen
likställes i allt väsentligt med riksbolagen. De bolagsrättsliga bestämmelserna
har anpassats till 1944 års aktiebolagslag, dock med åtskilliga avvikelser be
tingade av försäkringsväsendets egenart.
Enligt den nya lagstiftningen skulle redan existerande försäkringsbolag
söka ny koncession. Koncessionsprövningen för dessa bolags del skulle dock
icke avse frågan huruvida bolagets rörelse var behövlig. Innan frågan om
koncession avgjorts, ägde försäkringsbolagen fortsätta sin verksamhet enligt
bestämmelserna i äldre lag, i den mån ej Kungl. Maj:t förordnat att före
skrifter i den nya lagen skulle tillämpas.
1950 års ändringar i FL avsåg huvudsakligen tre olika frågor, nämligen
representation för försäkringstagarna i styrelsen för försäkringsaktiebolag,
föreskrift att premiesättningen även beträffande annan försäkring än liv
försäkring skall vara skäligt avvägd samt utvidgning av FL:s tillämpnings
område till att omfatta även sockenbolag för brand- eller sjöförsäkring.
31
En närmare redogörelse för innehållet i gällande lagstiftning kommer att
lämnas i anslutning till betänkandets olika förslag.
De sakkunniga redogör i betänkandet för några drag ur försäkringsrörel
sens utveckling under åren 1949—1958.
Såsom ett markant drag i utvecklingen under den tid, som förflutit etter
FL:s ikraftträdande, framhåller de sakkunniga koncentrationen av det en
skilda försäkringsväsendet till ett minskat antal försäkringsbolag. Denna
utveckling har löpt jämsides med en fortsatt volymmässig expansion. I en
för ändamålet särskilt upprättad tabell (tabell A) lämnas närmare uppgifter
om antalet försäkringsbolag av olika slag vid utgången av åren 1948 och
1958. I anslutning till tabellens uppdelning av bolagen i skilda kategorier
nämnes, att försäkringsbolagen i riket med hänsyn till rörelseinriktningen
brukar indelas i livförsäkrings-, sjukförsäkrings-, arbetsgivar-, skadeför
säkrings- och återförsäkringsbolag. Livförsäkringsbolagen meddelar alle
nast livförsäkring samt, i några fall, lång sjuk- och olycksfallsförsäkring.
Till sjukförsäkringsbolag hänföres ett antal specialbolag för lång sjuk- och
olycksfallsförsäkring. Arbetsgivarbolag kallas de försäkringsbolag som -
vid sidan av riksförsäkringsanstalten — meddelar obligatorisk och frivillig
försäkring enligt lagen om yrkesskadeförsäkring. Skadeförsäkringsbolagen
meddelar försäkringar av andra slag än de förut särskilt nämnda. I ett be
tydande antal fall har dessa bolag även vissa bestånd av s. k. skadelivrantor
och av lång olycksfallsförsäkring av speciell karaktär. Återförsäkringsbola-
gen är specialbolag, som uteslutande eller praktiskt taget uteslutande be
driver återförsäkringsrörelse. Indelningen av försäkringsbolagen sker även
efter en annan grund, nämligen efter verksamhetsområdets omfattning i
geografiskt hänseende. Försäkringsbolagen brukar härvid indelas i riksbo
lag,^ läns- och häradsbolag samt sockenbolag. Till gruppen riksbolag hän
föres härvid i huvudsak de bolag, vilkas verksamhetsområde omfattar mer
än ett län; det stora flertalet av dessa bolag driver verksamhet i hela riket.
Läns- och häradsbolag är den vanliga benämningen på försäkringsbolag,
som driver verksamhet allenast inom ett län och som icke är att hänföra
till sockenbolag. Gränsdragningen mellan riksbolag å ena sidan och läns-
och häradsbolag å andra sidan är i huvudsak betingad av äldre lagstift
ning. Sockenbolagen är landsbygdsbolag, vilkas verksamhetsområde är
mindre än ett härad eller, där området omfattar delar av flera härad,
mindre än tio socknar. Vissa sådana bolag är undantagna från FLIS be
stämmelser. Alla liv-, sjuk-, arbetsgivar- och återförsäkringsbolag betraktas
såsom riksbolag. Så är även fallet med alla skadeförsäkringsbolag, som är
aktiebolag. Det är endast i fråga om ömsesidiga skadeförsäkringsbolag, som
uppdelningen på riksbolag och bolag med begränsat verksamhetsområde
kommer i fråga.
Av tabell A framgår, att under tioårsperioden 1948—58 antalet riksbolag
minskat från 133 till 105, antalet läns- och häradsbolag från 159 till 124,
antalet brand- och sjösockenbolag från 238 till 178 och antalet övriga soc-
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961
32
Kungl. Maj:ts proposition nr 17i år 1961
Tabell A. Antalet svenska försäkringsbolag vid utgången av
åren 1948 och 1958
1948
1958
I. Riksbolag .....................................................
133
105
Härav:
Livförsäkringsbolag....................................
a) Aktiebolag.................................................
4
5
b) Ömsesidiga bolag....................................
28
13
Liv- och brandförsäkringsaktiebolag....
3
—
Sjukförsäkrin gsbolag
a) Aktiebolag.................................................
2
2
b) ömsesidiga bolag....................................
1
1
Arbetsgivarbolag (ömsesidiga yrkesska-
deförsäkringsbolag) ....................................
8
9
Skadeförsäkringsbolag
a) Aktiebolag.................................................
32
31
b) Ömsesidiga bolag....................................
46
33
Återförsäkringsaktiebolag ........................
9
11
II. Låns- och häradsbolag (ömsesidiga bolag)
159
124
III. Sockenbolag (ömsesidiga bolag) ...........
1169
898
Härav:
Brand- och sjösockenbolag.......................
238
178
Övriga sockenbolag (icke underkastade
bestämmelserna i FL)................................
931
720
Summa
1461
1127
kenbolag (kreatursförsäkringsbolag som icke är underkastade bestämmel
serna i FL) från 931 till 720. Det sammanlagda antalet försäkringsbolag
har under perioden sjunkit från 1 461 till 1 127.
Utöver de i tabell A lämnade uppgifterna anför de sakkunniga, att till
följd av vissa fusioner den i tabellen angivna antalssiffran 13 för ömse
sidiga livförsäkringsbolag minskats till 11. På grund av sammanslagning
av två skadeförsäkringsbolag minskar vidare den i tabellen upptagna siffran
33 för ömsesidiga skadeförsäkringsbolag av riksbolagskaraktär till 32.
De i det föregående lämnade uppgifterna rörande antalet svenska försäk
ringsbolag ger, anför de sakkunniga, icke en fullständig bild av det sven
ska försäkringsväsendets organisation och struktur. Koncentrationen är på
riksbolagsområdet driven betydligt längre än vad de i tabell A angivna
siffrorna ger vid handen. Bland försäkringsbolagen finnes nämligen åt
skilliga sammanslutningar, antingen i form av koncerner eller endast grun
dade på överenskommelser rörande visst samarbete.
De i början av år 1959 förefintliga sammanslutningarna har intagits i
följande förteckning (ömsesidiga bolag har markerats med kursivstil). I
stället för fullständiga firmabeteckningar användes de förkortade bolags
namn, som nyttjas i försäkringsinspektionens publikation Enskilda försäk-
ringsanstalter.
33
Allmänna Bran d-k oncernen: Allmänna Brand och Neptunus.
Ansvars grupp: Ansvar och Ansvar Insurance.
Bor e-B randförsäkringsverket: Bore, Brandförsäkringsverket
och Stockholm.
Folksambolagen: Folket, Samarbete, Leire och Välfärd.
Hansak oncernen: Hansa, Mälaren, Stella och Svenska kredit.
Husdjursförsäkringsgruppen:
Skandinaviska kreaturs och
Bolaget för smittsamma husdjurssjukdomar.1
Sjökaskogruppen: Sveriges ångfartygs, Norrlands ångfartygs och
Sydsvenska fartygs.
Skandiakoncernen; Skandia, Liv-Skandia, Norden och Skandia-
Freja.
Skåne k oncernen: Skåne-Malmö, Iris och Liv-Skåne.
Skånska Bran d-k oncernen: Skånska Brand-Hermes, Finn och
Securitas.
Städernas bolag: Städernas allmänna, Skogsförsäkringsaktiebola-
get, Svecia och Städernas liv.
Sveakoncernen: Svea-Nornan, Liv-Svea, Gauthiod, Ocean, Sveriges
allmänna sjö, Sjöassuranskompaniet, Union och Amphion.
Thulebolagen:
Liv-Thule, Sak-Thule, Nordisk Yacht och Åter-
Thule.
Tryggkoncernen: Liv-Trygg, Atlas, Brand-Trygg, Fylgia och Val-
kyrian.
Vegetebolagen: Göta, Svenska Veritas, Europeiska varu och Liv-
Göta.
Öresundskoncernen: Öresund, Stockholms sjö, Ägir och Aequi-
tas.
Till belysning av koncentrationen nämner de sakkunniga, att om man ta
ger de tjugo ledande koncernerna och bolagen såvitt gäller premieinkomst i
direkt försäkring i Sverige år 1957, finner man att den på dessa koncerner
och bolag belöpande premieinkomsten uppgick till 1 820 miljoner kronor av
en totalinkomst av 2 018 miljoner kronor. På övriga koncerner och riksbolag
föll detta år en premieinkomst av 148 miljoner kronor samt på läns-, hä
rads- och sockenbolagen en premieinkomst av 50 miljoner kronor. Tager
man de tjugo ledande koncernerna och bolagen i fråga om summan av för
valtade tillgångar — ifrågavarande koncerner och bolag är i mycket stor
utsträckning identiska med de ledande koncernerna och bolagen i fråga
om premieinkomsten — föll på denna grupp år 1957 tillgångar till ett vär
de av 12 907 miljoner kronor av en total tillgångssumma om 13 798 miljo
ner kronor. På övriga koncerner och riksbolag föll detta år tillgångar till ett
värde av 680 miljoner kronor samt på läns-, härads- och sockenbolagen till
gångar till ett värde av 211 miljoner kronor.
Utvecklingen av försäkringsverksamheten i Sverige under tiden 1949—
1958 belyses genom tabellerna B och C. I tabell B, som till största delen byg
ger på en i försäkringsinspektionens publikation Enskilda försäkringsan-
stalter förekommande liknande tabell, visas livförsäkringens utveckling un
der ifrågavarande tid såvitt gäller volym och struktur in. m. Av tabellen
framgår bl. a., att såvitt angår kapitalförsäkring för dödsfall grupplivför-
1 Bolaget har upphört med sin verksamhet.
it
Ilihang till riksdagens protokoll 1961. 1 samt. Nr 171
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961
Tabell B. Översikt av livförsäkringsverksamheten 1949—68.
Belopp i miljoner kronor, där ej annat angives. Antal i 1 000-tal
1949
1950
All verksamhet utom tjänstepensionsförsäkring (SPP)
Premier...................................................................................................
Avkastning av kapital1.............................................. ' ” ” j ‘
Utbetalningar för försäkringsfall ......................................
»
» återköp ......................................................
Tilldelad återbäring .....................................................................
Förvaltningskostnader ................................................................
Försäkringsfond vid årets slut ...........................................
Tekniska överskottsfonder vid årets slut.......................
401
133
169
19
13
72
3 739
350
438
140
173
29
13
75
3 968
389
Tjänstepensionsförsäkring (SPP)
Premier...................................................................................................
Avkastning av kapital1................................................................
Utbetalningar för försäkringsfall ......................................
»
»
återköp ......................................................
Tilldelad återbäring .....................................................................
Förvaltningskostnader ...............................................................
Försäkringsfond vid årets slut ...........................................
Tekniska överskottsfonder vid årets slut2 ..................
Vissa uppgifter om försäkringsbeståndet
Försäkrat dödsfallskapital
Individuell kapitalförsäkring för dödsfall,
stor försäkring..........................................................................
liten försäkring .....................................................................
summa .........................................................................................
Härav: kapitalförsäkring med sparmoment............
temporär försäkring................................................
Grupplivförsäkring.....................................................................
Tjänstepensionsförsäkring (SPP)1 .................................
Årligt belopp i livränteförsäkring
Tjänstepensionsförsäkring (SPP)1 .................................
Annan livränteförsäkring.....................................................
161
38
19
2
182
43
22
5
3
1173
68
3
1338
95
6 792
3 550
10 342
[ 10 342
98
218
7 260
3 800
11060
11060
106
240
515
578
213
239
försäkring i svenska bolag
OD
tf*
1951
1952
1953
1954
496
546
720
551
149
167
190
204
177
176
194
205
26
27
31
40
19
19
29
34
90
97
98
99
4 238
4 566
5 038
5 295
426
451
496
545
271
310
316
342
51
62
74
88
26
30
36
42
3
4
4
5
---- -
----.
8
9
5
6
6
7
1582
1866
2164
2 487
130
170
204
240
7 763
8 486
9 045
9 509
4 095
4 450
5192
5 759
11 858
12 936
14 237
15 268
11858
12 936
14 237
1 14 177
) 1091
327
485
875
1447
307
364
392
429
757
942
1017
1138
264
308
342
379
1955
1956
1957
1958
602
590
602
611
218
237
260
292
220
239
261
262
114
94
90
105
50
43
51
55
115
130
136
130
5 509
5 710
5 912
6119
597
656
708
776
389
399
464
490
103
124
149
179
47
52
59
66
5
6
8
10
10
12
15
19
7
8
8
8
2 858
3 337
3 788
4 268
285
234
290
353
11055
12 014
13090
13 929
6 727
7105
7 008
6 831
17 782
19119
20 098
20 760
14 938
15 474
15 661
15 692
2 “2 844
2113 645
7d4 437
7'5 068
2 757
3 877
5175
7 224
488
546
602
649
1316
1467
1625
1771
426
477
537
582
K
u
n
g l.
M
a
j: ts
p
ro
p
o
si
tio n
n r
1
7 1
å r
1
9
6
1
Individuell kapitalförsäkring, för dödsfall, antal
försäkringar, stor försäkring ...........................................
liten försäkring...........................................
summa...............................................................
Grupplivförsäkring, antal försäkrade.................................
Tjänstepensionsförsäkring (SPP),
antal försäkrade..
Specialuppgift för individuell kapitalförsäkring för
dödsfall
Nettoökning av försäkrat dödsfallskapital..................
Nyteckning (inkl. nettotillkomst vid ändring),
stor försäkring...............................................................................
liten försäkring .........................................................................
summa .............................................................................................
Härav: kapitalförsäkring med sparmoment............
temporär försäkring................................................
ökning på grund av annan ändring (netto).............
Minskning på grund av dödsfall eller utlupen för-
säkringstid .................................................................... I • ■ • •
Minskning på grund av förtidsannullationer.............
Härav tidiga annullationer................................................
Total försäkringssumma per försäkring i kronor
Nytecknade försäkringar.....................................................
Beståndet vid årets slut.....................................................
Index
(1949 = 100)
utvisande realvärdet
*
av premier
All verksamhet exkl. tjänstepensionsförsäkring
(SPP)...........................................................................
Tjänstepensionsförsäkring (SPP)..............................
1453
1484
2 647
2 750
4100
4 234
41
77
112
121
769
718
698
721
418
384
1116
1105
iö
'i
172
174
185
220
96
106
4 434
4 852
2 522
2 612
100
108
100
112
1512
1543
2 820
2 956
4332
4 499
132
219
132
140
798
1065
785
1013
424
479
1209
1492
—5
16
178
188
228
255
107
112
5123
6 393
2 737
2 875
106
108
144
153
1571
1582
3 264
3 432
4 835
5 014
302
599
148
158
913
842
874
837
544
588
1418
1425
•1 276
•149
3
—15
205
226
303
342
132
139
5 666
5 750
2 944
3 045
140
106
154
165
1615
1693
3 396
3 303
5 011
4996
934
1133
168
178
2 514
1353
1128
1531
631
820
1759
2 351
•1378
•1 335
•381
•1016
7»>1 437
—161
239
257
443
580
166
213
6 897
7 525
3 549
3 827
113
106
182
178
1826
1895
3169
3 022
4 995
4 917
1390
1669
186
194
979
662
1671
1589
458
350
2129
1939
1087
1025
1042
914
-167
—97
275
254
708
926
311
374
7 710
8 480
4 024
4 222
104
100
199
200
1 Här ingår icke kursvinster, uppskrivningar, kursförluster eller nedskrivningar. —2 Före 1956 ingår häri s. k. tilläggsreserv, vilken den 31/12
1955 uppgick till 95 milj. kronor. Fr. o. m. 1956 har tilläggsreserven överförts till premiereserven. —2 Kombinerad med å följande rad redovi
sad livränteförsäkring i SPP. — ‘Här ingår icke sjuk- och invalidräntor. Dessa ingår emellertid i den ekonomiska redovisningen ovan.—
‘ Realvärdet har beräknats med användning av konsumentprisindex (1949 = 100). — • Approximativ beräkning. —7 Härav tilläggsförsäkring
på grund av särskild återbäring al 432, bl 433, c 1 277, dl 151, el 040.
w
OJ
K
u
n
g l.
M
a
j: ts
p
ro
p
o
si
tio n
n r
1
7 1
å r
1
9
6
1
Tabell C. Under aret influtna premier och betalda skador i olika skadeförsäkringsgrenar
Tabellen omfattar samtliga svenska bolag och i Sverige koncessionerade utländska bolag och avser direkt affär i Sverige. 1 000-tal kronor
1949
1950
1951
1952
1953
1954
1955
1956
1957
1958 3
Premieintäkt
Sjuk- och olycksfallsförsäkring för längre tid
än tio år ...............................................................
7 364
8162
9386
10 825
12034
14166
16 999
20 282
23649
27 520
Speciell olycksfalls- o. sjukförsäkring för längre
tid än tio år (barnolycksfall och reseolycks-
fall m. m.) ..............................................
3 535
3 763
3 837
3 910
3 933
3 871
3 645
3 208
2 884
2
Olycksfalls- och sjukförs. för högst tio år
förarplatsförsäkring ..........................
.
_
11 509
1fi 027
annan individuell försäkring .................................
21393
22 774
24 545
26 782
29 378
30 695
30 540
33 390
35 271
37 014
kollektiv försäkring ..........................
18 836
21 494
23 685
27 707
30868
33 021
27 706
29 680
31 861
34 556
Försäkring enl. lagen om yrkesskadeförsäkring
54 627
58 036
65 770
73 386
73 632
70 543
53 595
53 346
52 607
50 732
Brand-, skogs-, ansvarighets-, vatteniednings-
skade-, glas-, husbocks-, stormskade-, maskin-,
inbrotts-, stöld- och rånförs. m. m.....................
184 960
206 721
249 985
272 156
277 564
286 303
301 332
327 649
347 890
376 800
Sjökaskoförsäkring....................................
1103 002
1
54 645
62 470
85 866
80 015
76 777
77 708
87 436
101186
104 197
Transportförsäkring ........................................................
1 53 286
74 495
61 466
51 651
54 488
54 429
57 384
59 750
58 082
Trafikförsäkring...................................................
36 342
42 618
64 445
122 644
152 225
170 412
166 893
15S 181
161 360
171 073
Annan motorfordonsförsäkring .................................
32159
42 290
61447
81 871
92 229
102 488
108 391
123 992
139 761
161443
Luftfartsförsäkring.............................................................
892
1008
1612
1392
2 397
1969
3 043
1823
2 083
2 809
Hagelförsäkring .............................................................
1816
2 213
2 695
2 804
2 639
3177
2 953
2 344
3107
2 506
Regn- samt storm-, hagel- och frostförsäkr. ..
814
763
804
791
894
921
907
939
925
979
Garantiförsäkring ................................................................
987
1125
1262
1473
1672
1788
2 006
2 296
2 475
2 599
Kreditförsäkring.....................................................................
193
171
254
376
475
680
858
1071
1517
1 907
Smycke- och diverseförsäkring .................................
1384
1574
1939
2 228
2 482
2 606
2 885
3159
3 464
8 728
Husdjursförsäkring................................................................
försäkring mot smittsjukdomar............................
32
30
52
750
356
345
305
211
206
200
annan försäkring................................................................
15 361
15 164
15 816
16106
16 546
16 838
16 951
22 233
14 843
19147
Summa
483 697
535 837
664 499
792 533
830 990
871 088
870 146
928 624
996 348
1073 954
oo
oj
K
u
n
g l.
M
a
j: ts
p
ro
p
o
si
tio n
n r
1
7 1
å r
1
9
6
1
Skador
Sjuk- och olycksfallsförsäkring för längre tid
än tio år ...........................................................i
Speciell olycksfalls- o. sjukförs. för längre tid
än tio år (barnolycksfall och reseolycksfall
m. m.) ..................................................................
Olycksfalls-
o.
sjukförsäkring för högst tio år
förarplatsförsäkring ...........................................
annan individuell försäkring..............................
kollektiv försäkring ...........................................
Försäkring enl. lagen om yrkesskadeförsäkring.
Brand-, skogs-, ansvarighets-, vattenlednings-
skade-, glas-, husbocks-, stormskade-, maskin-,
inbrotts-, stöld- och rånförs. m. m................
Sjökaskoförsäkring...................................................
Transportförsäkring ..............................................
Trafikförsäkring ......................................................
Annan motorfordonsförsäkring ..........................
Luftfartsförsäkring...................................................
Hagelförsäkring ......................................................
Regn- samt storm-, hagel- och frostförsäkr. ..
Garantiförsäkring ...................................................
Kreditförsäkring......................................................
Smycke- och diverseförsäkring ..........................
Husdjursförsäkring
försäkring mot smittsjukdomar......................
annan försäkring..................................................
Summa
2 529
2 588
630
737
} 23 355
1 10 574
j 15 719
45 388
50 902
103 256
104 131
} 50 064
1
36 093
\ 17113
20 602
24 745
16 723
22 664
532
554
1736
1822
475
345
399
435
28
216
719
802
7
5
11 690
13 005
278 733
302 450
2 668
732
10 816
16 367
55 522
111 690
41 363
17 224
36 144
36147
420
765
375
505
—36
882
6
11067
'342 657
2 894
3 220
3 932
799
897
1013
10 757
11767
13105
18 364
23 103
25 937
58 205
61188
60 731
137 450
151 763
142 088
43 606
69 081
65 399
22 575
25 580
24 376
49110
56 796
64 287
43 102
37 900
41 510
239
998
943
1790
2 373
2 396
417
717
621
874
518
675
—131
35
76
1073
1103
1122
114
14
16
10 302
11081
12 387
401 540
458134
460 614
5021
5 692
6 653
1309
1563
1795
_,
1038
2 251
13 488
13 399
13 997
19 298
21 711
24 804
37 974
39 943
38 877
206 862
186 584
205 325
75 419
79 958
78 640
43 621
40 901
36 290
86 012
98 731
112 098
71 802
83 997
104 366
1304
431
2 500
1764
3 653
1037
955
726
744
1108
1289
1232
144
49
204
1394
1675
1768
1
14
1
11 621
11 280
14 862
579 097
592 634
647 444
4192
1211
12 729
18 014
39 427
172 837
71592
31 237
73 257
56 093
212
1380
496
1054
151
1414
2
12 452
497 750
05
-a
K
u
n
g l.
M
a
j: ts
p
ro
p
o
si
tio n
n r
1
7 1
å r
1
9
6
1
38
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961
säkringen, som är en ren riskförsäkring utan sparmoment, gått mycket
kraftigt framåt under perioden och att jämväl i övrigt en förskjutning
skett från försäkringsformer med sparmoment till försäkringsformer av risk
karaktär. Såvitt angår individuell försäkring kan förskjutningen följas en
dast för periodens senare hälft. Tabellen visar också att under senare år
en betydande förskjutning ägt rum i nyteckningen från liten livförsäkring
(folkförsäkring) till stor livförsäkring. I tabell C, som likaledes hämtats ur
Enskilda försäkringsanstalter, lämnas uppgifter om premier och skador i
skilda bransfcher på skadeförsäkringsområdet m. m. under tiden 1949—
1958. Särskilt påfallande är den med bilbeståndets tillväxt sammanhängan
de ökningen av trafik- och motorfordonsförsäkringens omfattning under
perioden. Det påpekas att mellan tabell B och tabell C föreligger den skill
naden, att livförsäkringsuppgifterna i tabell B avser direkt försäkring i
svenska bolag, under det att skadeförsäkringsuppgifterna i tabell C avser
direkt affär i Sverige och omfattar såväl svenska försäkringsbolag som i
Sverige koncessionerade utländska försäkringsbolag. De utländska skade-
försäkringsbolagens premieintäkt för direkt försäkring i Sverige är emel
lertid förhållandevis obetydlig. Sålunda utgjorde den på dessa bolag belö
pande premieintäkten för 1958 endast 4 % av den i tabell C redovisade pre
mieintäkten nämnda år. Ytterligare må i fråga om tabellerna tillfogas, att
de däri lämnade uppgifterna är preliminära såvitt rör år 1958 samt att ska-
deförsäkringstabellen omfattar all sjuk- och olycksfallsförsäkring.
De sakkunniga lämnar även en sammanfattande redogörelse för utveck
lingen inom olika försäkringsgrenar.
Beträffande livförsäkring samt lång sjuk- och olycksfallsförsäkring an
passades efter FL:s ikraftträdande livförsäkringsbolagens försäkringstek-
niska grunder så snabbt det var möjligt till de nya bestämmelserna. Grun
derna kom att innehålla flera betydelsefulla nyheter, bland vilka främst mär
kes den utbyggnad av avsnittet om återbäring till försäkringstagarna, som
var en direkt följd av den vikt skälighetsprincipen tillmättes i den nya lagen
och dess förarbeten. De sakkunniga påpekar, att de nya grunderna icke in
nebar införande av någon ny premienivå inom livförsäkringen. Såvitt gäller
grupplivförsäkringsverksamheten reviderades emellertid premiegrunderna
år 1953 med anledning av den gynnsamma dödlighetserfarenheten, vilket
ledde till att premienivån sänktes med inemot 30 %. Samtidigt vidgades
grupplivförsäkringsområdet såtillvida att under grupplivförsäkring kunde
inbegripas även hustrur till försäkrade gruppmedlemmar, varjämte försäk
ringssummornas maximibelopp höjdes.
Under senare delen av 1952 och i början av år 1953 bedrevs en omfattan
de försäljning av kapitalförsäkringar mot engångspremie, vilka omedelbart
belånades hos vederbörande livförsäkringsbolag. Detta hade möjliggjorts ge
nom att i de nya grunderna vissa tidigare spärrbestämmelser, som riktade
sig mot belåning under de tre första åren av engångsbetalda försäkringar,
borttagits. Syftet med ifrågavarande försäkringar torde i stor utsträckning
39
ha varit att möjliggöra skatteflykt. Med anledning härav infördes år 1953
vissa regler i återköpsgrunderna, som begränsade återköpsrätten och där
med möjligheterna att erhålla lån mot säkerhet i vederbörande försak-
ringsbrev. Reglerna visade sig icke tillräckligt effektiva utan försäljningen
av skatteflyktsförsäkringar fortsattes av vissa bolag i modifierad form. År
1957 skärptes och utbyggdes därför spärreglerna ytterligare. Reglerna tor
de, enligt vad försäkringsinspektionen uttalat, i stort sett ha haft god ef
fekt.
År 1954 beviljades tre livförsäkringsbolag koncession för lång sjuk- och
olycksfallsförsäkring, som dittills endast drivits av tre specialbolag i bran
schen. Tanken var att på marknaden föra ut försäkringar, vilka komplette
rade de förmåner, som från och med år 1955 utgick från den obligatoriska
allmänna sjukförsäkringen med dess — vid denna tid efter tre måna
der sjunkande och efter två år upphörande ersättningar. År 1958 bevilja
des ytterligare ett livförsäkringsbolag koncession för lång sjuk- och olycks
fallsförsäkring.
Den från skilda synpunkter mest genomgripande händelsen på livförsak-
ringsområdet under hela den här behandlade perioden är enligt de sakkun
niga stadfästandet år 1955 av nya premiegrunder för stor och liten livför
säkring. Härigenom infördes en ny och lägre premienivå för de flesta där
efter tecknade livförsäkringar. I stort sett grundade sig den lägre premienivå
på dödsfallsförsäkringsområdet, som blev följden av de nya premiegrunder
na, på en väsentlig sänkning av dödlighetsantagandet samt på en reduktion
av omkostnadsbelastningarna i huvudsak inom den stora försäkringen. To
talresultatet av förändringarna i de skilda beräkningselementen innebar för
flertalet försäkringsformer en betydande premiesänkning. För rena riskför
säkringar uppgick den till 30 å 35 %. För sammansatta kapitalförsäkringar
med premiebetalning under hela försäkringstiden blev premiesänkningen för
typiska inträdes- och utträdesåldrar i runt tal 10 %. För pensionsförsäkring
ar av dödsfallskaraktär blev premiesänkningen i typiska fall icke mindre än
15 %. För livränteförsäkringar blev resultatet såväl mindre premiesank-
ningar som mindre premiehöjningar.
Under år 1955 sänktes även premierna i grupplivförsäkring. Denna sänk
ning åstadkoms genom införande av ett lägre dödlighetsantagande och ge
nom stark reducering av omkostnadsbelastningen. Minimiantalet anslutna
medlemmar i föreningsgrupp sänktes samma år från 100 till 50 personer och
grupplivförsäkringens maximibelopp justerades uppåt i fråga om personal
grupp från 18 000 till 25 000 kronor och i fråga om föreningsgrupp från 7 000
till 10 000 kronor. Den kollektiva tjänstepensioneringens (SPP:s) avgifts
satser sänktes likaledes genom beslut samma år såsom följd av bl. a. ett av
skattetekniska skäl motiverat något högre ränteantagande för pensionsför
säkringar över huvud taget — vilket för övrigt ingick i den ovan berörda
grundrevisionen för livförsäkringsbolag i allmänhet — samt minskade om-
kostnadsbelastningar.
Efter utgången av år 1955 har icke längre förekommit någon nyteckning
Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1961
40
av försäkringar av typen barnolycksfallsförsäkring med premieåterbetal
ning och reseolycksfallsförsäkring för livstid.
År 1956 utgjorde på livförsäkringsområdet ett år av fortsatt anpassning
till de nya premiegrunderna av återköps- och fribrevsgrunder, premiereserv-
grunder och återbäringsgrunder. Eftersom införandet av de nya premiegrun
derna i allmänhet medfört lägre premier, framstod det för livförsäkringsbola
gen som angeläget att omdisponera återbäringsmedlen på äldre försäkringar
så, att en omedelbar förstärkning av riskskyddet uppkom. Därmed ansåg
man sig kunna begränsa frekvensen av onödiga annullationer. Enligt änd
ringar, som bolagen införde i återbäringsgrunderna, disponeras en del av
överskottet på sådana dödsfallsförsäkringar, för vilka premien beräknats
enligt tidigare dödlighetsantagande, som premie för en tilläggsförsäkring på
15 ^°. ~.} något fal1 mera — av den ursprungliga försäkringens risksumma
vid inträffat dödsfall. Härigenom kommer en tämligen hög återbäring att
lämnas även vid dödsfall tidigt under försäkringstiden, varigenom en viss
överensstämmelse i fråga om försäkringsprestationer för försäkringar gäl
lande enligt äldre och försäkringar gällande enligt nya premiegrunder upp
nås.
Grupplivförsäkringsgrunderna ändrades även år 1956. Kraven på minimi
antalet i grupp försäkrade sänktes till 25 personer, och kraven på hög an
slutning till en grupp av de till försäkring berättigade mildrades på skil
da sätt i olika bolag. Högsta tillåtna försäkringssumma höjdes för för-
eningsgrupperna till 25 000 kronor. Ett av bolagen införde såsom en nyhet
1 grunderna s. k. ekonomigrupp såsom bärare av grupplivförsäkring. I sam
ma bolags grunder intogs under året en bestämmelse, enligt vilken en skä
lig modifikation av omkostnadsantagandena vid premiesättningen för en
grupp skulle göras, om särskilda omständigheter, hänförande sig till grup
pens omkostnadsförhållanden, därtill föranledde. Därigenom möjliggjor
des lamnande av rabatt i de fall grupper åtog sig att göra tjänster av för-
valtmngskaraktär utöver det för grupplivförsäkringen normala. För större
kollektiv blev det möjligt att utmäta omkostnadsbelastningarna efter en
regressiv skala. Principerna för modifikationerna skulle anmälas till för-
säkringsinspektionen. Senare infördes närmare preciserade regler i ämnet
i bolagets grunder.
Den livliga verksamheten på grupplivförsäkringsområdet medförde även
åren 1957 och 1958 en råd ändringar i grunderna. Sålunda sänktes premie
nivån ytterligare. Högsta tillåtna försäkringssumman höjdes till 50 000
kronor, ekonomigrupper upptogs såsom bärare av grupplivförsäkring i
andra bolag och de flesta gruppförsäkringsbolagen införde i grunderna
regler, enligt vilka omkostnadsbelastningarna i premierna reducerades för
större grupper. På vissa håll utvidgades omfattningen av ekonomigrupper
na, i fråga om vilka beteckningen i vissa fall ändrades till låneskyddsgrup-
per. Kraven på minimianslutning bland till försäkring berättigade har i
vissa fall ytterligare liberaliserats.
På den långa sjuk- och olycksfallsförsäkringens område var den största
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961
41
nyheten år 1958, att stadfästelse meddelades å grunder för s. k. grupp
sjukförsäkring. Denna försäkringsform utgör på området ett slags mot
svarighet till grupplivförsäkringen.
Ehuru året 1959 faller utanför den behandlade tidsperioden, nämner de
sakkunniga att under senare hälften av detta år försäkringsbolagen på
livförsäkringens och den långa sjuk- och olycksfallsförsäkringens område
i hög grad arbetat med frågor angående anpassning av personförsäkrings
formerna till den genom lag den 28 maj 1959 införda allmänna tilläggs
pensioneringen.
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961
Skadeförsäkringen — varmed här i överensstämmelse med en ganska van
lig terminologi förstås annan försäkring än livförsäkring eller lång sjulc-
och olycksfallsförsäkring -— företer enligt de sakkunniga under perioden
bilden av en ständigt fortgående utveckling i riktning mot bättre och mer
ändamålsenligt konstruerade försäkringsformer. I det följande behandlas
olycksfalls- och sjukförsäkring för högst tio år, försäkring enligt yrkesska
deförsäkringslagen, trafik- och motorfordonsförsäkring samt övrig försäk
ring var för sig.
Inom försäkringsgrenen olycksfalls- och sjukförsäkring för högst tio år
(s. k. kort olycksfalls- och sjukförsäkring) har, såsom framgår av tabell C,
premieintäkten avsevärt stigit under tioårsperioden. Införandet av den all
männa sjukförsäkringen år 1955 medförde nämnda år en minskning av
premieinkomsten i grenen, men redan år 1956 var premieintäkten prak
tiskt taget densamma som året före den allmänna sjukförsäkringens ge
nomförande. Sedan har premieintäkten inom branschen stigit, även om
man bortser från den år 1957 på marknaden nyinförda s. k. förarplatsför
säkringen, en individuell olycksfallsförsäkring för förare av motorfordon,
kombinerad i allmänhet med det förda fordonets trafikförsäkring. Rela
tionen mellan individuellt och kollektivt tecknad försäkring är förhållan
devis konstant. För undvikande av överförsäkring i samband med social
försäkringarnas utbyggnad under 1950-talet nedlades från försäkringsbo
lagens sida ett omfattande arbete på omskrivning i stor utsträckning av
befintliga försäkringar. Försäkringsformerna har vid flera tillfällen för
bättrats.
Området för den av arbetsgivarbolagen meddelade speciella olycksfalls-
och sjukförsäkringen har under perioden mycket kraftigt minskats till
följd av den samordning, som kommit till stånd mellan yrkesskadeförsäk
ringen och den allmänna sjukförsäkringen. Detta är förklaringen till den
stora nedgången år 1955 i de redovisade premie- och skadebeloppcn för
försäkring enligt lagen om yrkesskadeförsäkring.
Trafik- och motorfordonsförsäkringen har såsom följd av bilbeståndets
ständigt fortgående ökning kommit att intaga platsen såsom en ny stor
bransch. På detta fält har arbetet varit alldeles särskilt intensivt. På tra
fikförsäkringens område har allmänna premierevisioner ägt rum vid flera
tillfällen, senast år 1955, då bl. a. indelningen i tariffområden helt omge
42
Kungl. Maj:ts proposition nr 111 år 1961
staltades. I genomsnitt för hela landet ledde 1955 års revision •— till skill
nad från de tidigare revisionerna som innebar premiehöjningar -—- till en
genomsnittlig sänkning av premierna med omkring 6 % trots att genom
ändring i trafikförsäkringslagen samma år en betydande höjning av för
säkringssummorna ägt rum. De i de nya tarifferna angivna premierna gav
emellertid icke ens från början något uttryck för motorfordonsägarnas
verkliga kostnader för trafikförsäkring, eftersom bolagen på tariffpre
mierna lämnade olika slags rabatter och undantagsvis även premieåter
bäring. Härutinnan har därefter icke skett annan ändring än att ett bolag
i stort sett antagit den rabatterade premienivån såsom gällande grund
tariff och ett annat bolag antagit en ny lägre tariff än den i allmänhet till-
lämpade. De flesta bolagen har infört särskilda nykterhetsgrupper med
viss premierabatt. Bonusbestämmelserna har flera gånger ändrats i libera-
liserande riktning, bonusförlust efter brand- och stöldskada har borttagits
och viss bonus har medgivits på nytecknad vagnskadeförsäkring vid kom
bination med bonusberättigad trafikförsäkring. Därmed är redogörelsen
inne på motorfordonsförsäkringsområdet, där bl. a. alternativa former av
kaskoförsäkring med självrisk i stället för bonus införts, varjämte i brand-
försäkringsmomentet inkluderats en försäkring för skador på bilens rutor.
Under de senaste åren har vidare, på något olika sätt i skilda bolag, en
genomgripande omläggning av premieberäkningen inom vagnskadeförsäk
ringen verkställts. Mopedförsäkringen, som hittills varit en frivillig försäk
ring, har utvecklats mycket kraftigt. Enligt uppgift, hämtad från moped
utredningens år 1959 avgivna betänkande, omfattas minst hälften av mo
pedbeståndet i landet av frivilligt tecknade mopedansvarighetsförsäkring
ar.
Vad slutligen rör övrig skadeförsäkring nämner de sakkunniga att för
vissa objekt — i allmänhet byggnader — införts bl. a. försäkringsvillkor,
varigenom automatisk anpassning till förekommande värdestegring äger
rum, ävensom villkor, som tager sikte på ersättning för nyvärdet av brunna
eller eljest förstörda objekt. Såsom nya grenar på skadeförsäkringsområdet
har under perioden tillkommit husbocks- och svampskadeförsäkring. År
1959 har för första gången koncession beviljats för avbetalningsförsäkring.
Ett påfallande drag i skadeförsäkringens utveckling under perioden är,
att det redan vid periodens början inledda arbetet på att tillhandahålla flera
försäkringsformer (brand-, inbrotts-, vattenledningsskadeförsäkring etc.)
i ett och samma försäkringsbrev ytterligare utvecklats. Nu tillhandahålles
standardiserade kombinationsförsäkringar för bl. a. hem, villor, fastig
heter, lantbruk, sportstugor, butiker och småföretag, inkluderande ett fler
tal olika försäkringar i tidigare traditionell mening. Försäkringsvillkoren
har i samband därmed i stor utsträckning omarbetats i liberaliserande
riktning. Utvecklingen på området torde icke kunna betraktas såsom av
slutad.
Ett betydande antal försäkringsbolag, som tidigare i huvudsak drivit blott
brandförsäkring och vissa närstående branscher, har fått sina koncessioner
43
utvidgade för att bolagen skall kunna tillhandahålla de nya kombinations-
försäkringstyperna. Ett försäkringsbolag för helnyktra, vilket tidigare hu
vudsakligen meddelat trafik- och annan motorfordonsförsäkring, har bevil
jats koncession för brandförsäkring, vattenledningsskadeförsäkring och yt
terligare ett antal branscher, flertalet av den typ som brukar ingå i kom-
binationsförsäkringar. Ifrågavarande bolag har därigenom fått karaktären
av ett allmänt skadeförsäkringsbolag, som vänder sig till den helnyktra
befolkningen.
Kreatursförsäkringen har under perioden utvidgats till att i många fall
omfatta flera risker än tidigare.
Motsvarigheter till kollektivförsäkringarna på liv- samt olycksfalls- och
sjukförsäkringsområdet finnes endast i ringa utsträckning på övriga för
säkringsområden. Bl. a. inom skogsförsäkring och ansvarighetsförsäkring
har dock kollektivförsäkringsarrangemang genomförts. Kollektiva kombi-
nationsförsäkringar av typen hemförsäkring förekommer, såvitt de sakkun
niga har sig bekant, endast i ett fall. Det gäller där en hemförsäkring för
ett förhållandevis begränsat kollektiv.
Nya försäkringstekniska grunder för brandförsäkring för all framtid har
tillkommit under åren 1957—1959.
Till den nu lämnade redogörelsen anknyter de sakkunniga vissa uppgifter
angående aktiekapital, fondemissioner och utdelningar i skadeförsäkrings-
aktiebolagen och de återförsäkringsaktiebolag, som i huvudsak driver åter
försäkring av skadeförsäkring. De sakkunniga erinrar om att utdelningen
på aktiekapitalen i livförsäkringsaktiebolagen är begränsad genom bestäm
melser i bolagsordningarna. Aktiekapitalen i dessa bolag är för övrigt myc
ket obetydliga i förhållande till rörelsens omfattning. Fondemissioner är en
ligt FL förbjudna i försäkringsaktiebolag som uteslutande eller huvudsakli
gen driver livförsäkringsrörelse. Vad sålunda anförts gäller även aktiebo
lag, som uteslutande eller huvudsakligen driver med livförsäkring i FL jäm
ställd försäkring, d. v. s. sjuk- och olycksfallsförsäkring för livstid eller
för längre tid än tio år.
Såvitt gäller skadeförsäkringsaktiebolag och återförsäkringsaktiebolag,
som i huvudsak driver återförsäkring av skadeförsäkring, föreligger intet
fondemissionsförbud, och från det allmännas sida har icke några krav fram
förts på att i bolagsordningarna skall intagas bestämmelser, som begränsar
den årliga utdelningen på aktiekapitalet i dylika bolag. Under sådana för
hållanden anser de sakkunniga det kunna vara av visst intresse att för dessa
bolags del redovisa några sifferuppgifter för senare år.
Aktiekapitalen i de vid utgången av år 1949 existerande skadeförsäk-
ringsaktiebolagen uppgick efter vinstdispositionen för ifrågavarande år till
tillhopa 93 miljoner kronor. Vid utgången av år 1958 utgjorde motsvaran
de siffra för de vid denna tid existerande bolagen av ifrågavarande kategori
132 miljoner kronor. Av ökningen hänför sig 35 miljoner kronor till kapi
talökningar genom fondemissioner. Restökningen utgör saldot mellan ak
Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1961
44
tiekapitalen i inom gruppen nytillkomna bolag och motsvarande kapital i
inom gruppen upphörda bolag med tillägg för genom nyteckning åstadkom
men kapitalökning. Utdelningarna belöpande på hela den angivna perioden
uppgår tillhopa till 76 miljoner kronor. Utdelningarna på 1949 års sam
manlagda aktiekapital före vinstdispositionen för ifrågavarande år utgjor
de 4,79 miljoner kronor och på 1958 års motsvarande kapital 9,32 miljoner
kronor. Av sistnämnda utdelning belöpte 5,72 miljoner kronor på de börs
noterade bolagen Atlantica, Skandia, Skåne-Malmö och Svea-Nornan, vilka
tillsammans hade aktiekapital vid 1958 års utgång på 57,5 miljoner kro
nor. Nämnda företags kapitalökning sedan 1949 utgör 16,5 miljoner kronor
och har helt åstadkommits genom fondemissioner.
De återförsäkringsaktiebolag, vilkas rörelse i huvudsak är inriktad på
aterförsäkring av skadeförsäkring, hade vid utgången av år 1949 samman
lagda aktiekapital på 11 miljoner kronor. Vid utgången av år 1958 utgjor
de de sammanlagda aktiekapitalen för de då existerande återförsäkrings-
aktiebolagen av nu ifrågavarande slag 35 miljoner kronor. Av ökningen hän
för sig 2 miljoner kronor till ökningar genom fondemissioner. Restökning-
en utgöres av aktiekapital inom gruppen nytillkomna bolag samt genom
nyteckning åstadkommen kapitalökning. Utdelningarna belöpande på hela
den angivna perioden uppgår tillhopa till 5,18 miljoner kronor. Utdelningar
na på 1949 års sammanlagda aktiekapital utgjorde 0,26 miljoner kronor
och på 1958 års motsvarande kapital 0,86 miljoner kronor. Det anmärkes,
att nu ifrågavarande bolag är praktiskt taget helt ägda av svenska försäk
ringsbolag. III.
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961
III. Förslag om ändring i lagen om försäkringsrörelse
A. Huvuddragen i förslaget och vissa allmänna synpunkter
De sakkunniga
De sakkunniga framhåller att de utgått från nu gällande ordning och
byggt vidare på den grund som lagts genom 1948 och 1950 års lagstift
ningsarbete. Mot bakgrunden av den utveckling, som ägt rum, och de er
farenheter, som gjorts, föreslås ändringar och kompletteringar, vilka anges
innefatta en vidareutveckling av nu gällande principer i lagen. Vid sin lag
översyn har de sakkunniga eftersträvat att på bästa möjliga sätt tillvarataga
försäkringstagarnas intressen. De sakkunniga är av den uppfattningen, att
försäkringsrörelselagstiftningen i första hand bör ha till uppgift att skapa
garantier för att försäkringstagarnas intressen blir väl tillgodosedda. Under
hänvisning till direktivens innehåll anmärker de sakkunniga att värdesäk
rings- och kapitalplaceringsfrågorna lämnats utanför den gjorda lagöver
synen.
De sakkunnigas förslag innefattar vissa nyheter beträffande försäkrings
bolags rätt att driva annan rörelse än försäkringsrörelse och i fråga om kon-
45
cessionsgivningen. Det nuvarande förbudet för försäkringsbolag att driva
annan rörelse än försäkringsrörelse föreslås uppmjukat. Sålunda skall en
ligt förslaget försäkringsbolag bl. a. få rätt att uppföra bostads-, kontors-
eller affärsfastighet, vilken är avsedd att utgöra en varaktig kapitalplacering,
samt att bedriva sådan maskinuthyrnings- och annan verksamhet, vilken
medför ett ändamålsenligt utnyttjande av maskiner och personal som er
fordras för bolagets försäkringsrörelse. Vidare skall försäkringsinspektionen
på därom gjord ansökan kunna medgiva undantag från förbudet. Livförsäk
ringsbolag tillerkännes en klar rätt att förvalta och förränta livförsäkrings
belopp, som förfallit till betalning. De sakkunniga föreslår att rätten att
stadfästa beslut om ändringar i försäkringsbolags bolagsordningar och för-
säkringstekniska grunder i ökad omfattning delegeras från Kungl. Maj :t till
försäkringsinspektionen.
För skadeförsäkringens del föreslår de sakkunniga att den år 1950 inför
da skälighetsprincipen effektiviseras. Tiden anses mogen att kräva en utför
ligare redovisning och icke blott i stort sett uppgifter om rörelseutfallet inom
hela försäkringsgrenar. För att förstärka garantierna för att försäkringsta
garnas intressen blir väl tillgodosedda föreslår de sakkunniga att försäk
ringsinspektionen skall få en klar rätt att å tid och enligt formulär, som in
spektionen bestämmer, infordra uppgifter till belysning av skadeförsäk-
ringsbolagens premiesättning och återbäringsförhållanden. För att ytterliga
re öka insynen i premiesättningen och för att bereda inspektionen tillfälle
att i fall av behov upptaga överläggningar med bolagen rörande planerade
premieändringar föreslår de sakkunniga vidare, att i den omfattning inspek
tionen bestämmer det skall åligga skadeförsäkringsbolag att innan beslut
fattas om ändring av premiesats meddela inspektionen den avsedda ändring
en samt en sammanfattning av det material och de överväganden varpå pre
mieändringen bygger.
För grupplivförsäkring och vissa andra typer av livförsäkring utan spar-
moment har de sakkunniga funnit, att det från försäkringstagarsynpunkt
icke föreligger behov av grunder vilka skall på förhand stadfästas av of
fentlig myndighet m. in. Mot bakgrunden av de föreslagna bestämmelserna
angående effektivisering av skälighetskontrollen på skadeförsäkringsområ-
det anser sig de sakkunniga kunna förorda att ifrågavarande livförsäkrings
former i tillsynshänseende helt eller till största delen likställes med skade
försäkring.
I fråga om livförsäkringsområdet förordas även bl. a. att försäkringstagar
na beredes tillfälle att öva inflytande på den form, i vilken återbäringen till
godoföres dem. Fn förskjutning av konkurrensen i livförsäkring så att den
samma i ökad omfattning får karaktären av en priskonkurrens ligger en
ligt de sakkunnigas uppfattning i försäkringstagarnas intresse. Försäkrings
inspektionen föreslås skola medverka härtill genom att publicera uppgifter
om återbäringen på ett antal vanliga försäkringstyper i skilda bolag och ge
nom att sammanställa återbäringen med premierna så att en bild erhål-
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961
les av det nettopris, som försäkringstagarna haft att erlägga i de olika bo
lagen.
De sakkunniga föreslår vidare att där fråga uteslutande är om personför
säkring särskilda skäl icke skall krävas för förening i samma bolag av liv
försäkringsrörelse och försäkringsrörelse av annat slag.
Vad angår annan personförsäkring än livförsäkring föreslår de sakkun
niga, att vad i lagen om försäkringsrörelse särskilt stadgas angående livför
säkring skall äga i stort sett motsvarande tillämpning på annan personför
säkring, men att samtidigt skall gälla, att därest dylik försäkring meddelas
för en tid av längst fem år eller mot premie, som är beräknad och bestämd
för längst fem år i sänder, bestämmelserna angående skadeförsäkring må
äga tillämpning på rörelsen. Förslaget innefattar en något ändrad gräns
dragning mellan s. k. lång och s. k. kort sjuk- och olycksfallsförsäkring.
Det synes de sakkunniga vara en brist i lagstiftningen, att på försäk-
ringsvillkorsområdet och angränsande fält någon kontroll av sakkunnig
myndighet icke utövas över att försäkringstagarintressena ej blir åsidosat
ta. För undanröjande av denna brist föreslår de sakkunniga, att i den om
fattning försäkringsinspektionen bestämmer det skall åligga försäkringsbo
lag att till inspektionen insända bolagets formulär till försäkringsbrev, för-
säkringsvillkor och andra handlingar, som berör förhållandet till försäk
ringstagarna, och att, där inspektionen så bestämt, vederbörande bolagsor-
gan skall, innan beslut fattas om ändring av insänt formulär, meddela in
spektionen den avsedda ändringen. För att förstärka garantierna för en rik
tig skadereglering föreslås vidare, att försäkringsinspektionens tillsynsbefo-
genheter utvidgas till att omfatta jämväl skaderegleringen. Misskötsel av
denna sida av rörelsen skall kunna föranleda ingripande.
Beträffande försäkringstagarinflytandet i ömsesidiga försäkringsbolag
förordar de sakkunniga, att för de vanligaste typerna av ömsesidiga riksbo-
lag delägarnas rösträtt på bolagsstämma skall utövas av delegerade, vilka an
tingen väljes av försäkringstagarna eller utses av organisationer, som står
försäkringstagarna nära och kan antagas hysa intresse för uppgiften att få
fram lämpliga företrädare för dessa. Kombinationer mellan ifrågavarande
två metoder anses också kunna tänkas.
Vad angår försäkringstagarinflytandet i försäkringsaktiebolagen föreslås
att försäkringstagarrepresentanterna i aktiebolagsstyrelserna skall utses
genom direkta eller indirekta val av försäkringstagarna eller intressegrupp
eller intressegrupper med anknytning till dem eller, där sådant val icke
lämpligen kan ifrågakomma, genom förordnande av Kungl. Maj:t eller
offentlig myndighet.
I fråga om de tekniska överskottsfonderna för livförsäkring och därmed
jämställd personförsäkring föreslås att regleringsfonden och återbärings-
fonden sammanslås till en fond.
De sakkunniga föreslår att i lagen om försäkringsrörelse direkt utsäges,
att försäkringsinspektionens tillsynsverksamhet i första hand skall avse att
tillvarataga försäkringstagarnas intressen. Uppräkningen av de fall, där
46
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961
47
försäkringsinspektionen skall kunna ingripa mot försäkringsbolag med fö
reläggande, föreslås utvidgad till att omfatta jämväl de fall, att försäkrings
bolag icke iakttager tillbörlig sparsamhet i fråga om omkostnaderna för rö
relsen eller att det sätt, varpå premierna bestämmes eller inträffade försäk-
ringsfall behandlas, giver skälig anledning till anmärkning. De sakkunniga
föreslår vidare, att försäkringsinspektionens rätt att infordra uppgifter och
att företaga inspektioner skall utsträckas till att omfatta jämväl bl. a. ta-
rifförening, skadereglerings- och villkorsnämnd samt annat liknande or
gan, som biträder försäkringsbolag vid rörelsens bedrivande.
Härutöver föreslår de sakkunniga att försäkringsinspektionens konsument-
upplysande verksamhet utvidgas. De sakkunniga förordar även, att inspek
tionen årligen håller en eller flera konferenser med styrelseledamöter, dele
gerade och andra personer i ledande ställning hos försäkringsbolagen samt
att initiativ tages till fortlöpande överläggningar i personförsäkringsfrågor
mellan företrädare för samhällelig och enskild försäkring.
Enligt de sakkunnigas uppfattning synes det möjligt att genomföra de
föreslagna lagändringarna utan en samtidig utökning av försäkringsinspek
tionens personal.
Problem, som berör försäkringsbolagens verksamhet eller angränsande
frågor, behandlas utom i FL även i flera andra lagar och författningar. De
sakkunniga har icke ansett det falla inom uppdragets ram att gå närmare in
på ifrågavarande lagstiftning. Vissa synpunkter beträffande behovet av en
revision av bl. a. skattelagstiftningen, konkurrenslagstiftningen och lag
stiftningen om utländska försäkringsanstalter och om understödsföreningar
framlägges emellertid av de sakkunniga. Härom må hänvisas till betänkan
det (s. 106—110).
Gällande grundsatser rörande FL:s tillämpningsområde och rätten att
driva försäkringsrörelse lämnas av de sakkunniga orubbade. Sålunda före
slås icke någon ändring av principen att, där ej annat följer av vad i lag eller
författning är stadgat, försäkringsrörelse endast får drivas av försäkrings
aktiebolag eller ömsesidigt försäkringsbolag, som därtill erhållit särskild
koncession.
Företagsformen har av de sakkunniga behandlats rätt ingående
vad gäller livförsäkringsområdet. Härom må hänvisas till betänkandet (s.
403—414). Följande sammanfattande synpunkter må här återges.
Av det föregående framgår, att såväl i livförsäkringsaktiebolag som i öm
sesidiga livförsäkringsbolag verksamheten drives praktiskt taget helt för
försäkringstagarnas räkning. De två företagsformerna står därför i realite
ten mycket nära varandra. De sakkunnigas förslag rörande förstärkning av
försäkringstagarrepresentationen i livförsäkringsaktiebolagen och rörande
formerna för försäkringstagarrepresentanternas tillsättning medför, att de
två företagsformerna ytterligare närmas till varandra. Inget nu föreliggande
material visar, att den ena företagsformen i och för sig medför större förde
lar för försäkringstagarna än den andra företagsformen. Några fördelar ur
försäkringstagarsynpunkt slår därför icke i dag att vinna genom ett förbud
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961
48
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961
mot aktiebolagsformen på livförsäkringsområdet och därav följande obliga
torisk omstöpning av livförsäkringsaktiebolagen till ömsesidiga försäkrings
bolag. Under sådana förhållanden synes det icke föreligga skäl att utmönst
ra aktiebolagsformen, som funnits på försäkringsområdet alltsedan det
moderna försäkringsväsendets begynnelse. Livförsäkringen i Sverige in
fördes för övrigt just av aktiebolag. Företagsformerna livförsäkringsak
tiebolag och ömsesidigt livförsäkringsbolag synes jämväl i fortsättningen
böra få tävla med varandra och utvecklingen torde få visa, huruvida den
ena formen kommer att slå ut den andra. Det är oriktigt att betrakta aktie
bolaget såsom en företagsform, vilken förutsätter ett enskilt vinstintresse
hos aktieägarna. Varken enligt svensk eller utländsk rätt existerar något
hinder mot att ett allmänt aktiebolags syfte är ideellt och icke att bereda
aktieägarna vinst. Detta framhålles uttryckligen i förarbetena till allmänna
aktiebolagslagen. Det kan då icke heller vara formellt otillfredsställande att
en rörelse, som drives för livförsäkringstagarnas räkning, är organiserad
i livförsäkringsaktiebolagets form. De sakkunniga kan således icke förorda,
att FL ändras så, att på livförsäkringsområdet försäkringsrörelsens bedri
vande i aktiebolagsform skall vara förbjudet. En frivillig övergång från den
ena företagsformen till den andra kan enligt lagen ske i enkla former.
Någon definition av begreppet driva försäkringsrörelse
lämnas icke av de sakkunniga. Det anses fortfarande böra överlämnas åt
rättstillämpningen att under beaktande av de tankegångar, som ligger
bakom försäkringsrörelselagstiftningen, och av gängse språkbruk och allmän
uppfattning avgöra, huruvida en viss verksamhet skall anses innefatta ett
drivande av försäkringsrörelse eller ej. I begreppet driva försäkringsrörelse
vill de sakkunniga icke inlägga något krav på affärsmässighet hos rörelsen.
Rättssäkerheten anses bli bäst tillgodosedd, därest det fortfarande i sista
hand är allmän domstol som — efter yttrande av bl. a. försäkringsinspektio-
nen — har att tolka innebörden av begreppet driva försäkringsrörelse.
De sakkunniga anser sig icke böra föreslå någon lagändring, varigenom
en garantigivning av den speciella typ, som Aktiebolaget Volvo introduce
rat på bilmarknaden, skulle föras in under FL. De sakkunniga uttalar här
bl. a., att mindre solida företag kan följa i Volvos fotspår och att framtiden
kan utvisa, att en kontroll, motsvarande FL:s, är påkallad på ifrågavarande
område. I förhandenvarande läge synes det emellertid de sakkunniga na
turligast att man avvaktar erfarenheterna på området och ingriper med
lagstiftning först sedan det blivit i praktiken styrkt, att behovet av lag
stiftning är starkare än de fördelar, som vinnes genom nuvarande frihet
på området.
Remissyttrandena
I remissyttrandena har, såsom den efterföljande redovisningen får utvisa,
i flera hänseenden riktats delvis ganska stark kritik mot de sakkunnigas
förslag. Kritiken har framför allt inriktats på de föreslagna formerna för
försäkringsinspektionens intensifierade tillsyn. Allmänt varnas här för att
en skärpt övervakning ges formen av en förhandskontroll av premie- och
villkorsändringar, som skulle göra försäkringsinspektionen till ett dirige
rande i stället för ett kontrollerande organ. En sådan ordning befaras skola
49
kväva enskilda initiativ och hämma konkurrensviljan. Det betonas också
helt allmänt att kontrollen över försäkringsverksamheten ej får bli alltför
detaljrik om man vill främja en sund utveckling av försäkringsväsendet.
Även i andra olika enskildheter har betänkandets förslag mötts av invänd
ningar och skepsis från remissorganens sida. Detta är mera allmänt fallet be
träffande utredningens uppfattning om reformens inverkan på försäkrings-
inspektionens personalbehov.
I flera fall har emellertid de förslag som framlagts av de sakkunniga
mött ett positivt gensvar i remissyttrandena. I dessa fall har flertalet remiss
instanser kunnat ansluta sig till de sakkunnigas förslag. Detta gäller bl. a.
förslagen om försäkringsbolags rätt att driva annan rörelse, förenklingar i
koncessionssystemet och viss fondsammanslagning liksom förslaget om viss
uppgiftsskyldighet för bl. a. tarifföreningar, skadereglerings- och villkors-
nämnder och andra liknande organ. Även de sakkunnigas förslag om frihet
från grunder beträffande vissa försäkringsformer har rönt ett positivt in
tresse från remissinstansernas sida.
Flera av remissinstanserna har känt ett behov att komplettera den all
männa bild av utvecklingen under senare tid inom för
säkringsväsendet, som de sakkunniga givit.
Försäkringsinspektionen framhåller den omfattande och intensiva reform
verksamhet, som ägt rum och äger rum inom försäkringsbranschen. Bran
schen inbegriper många framstegsvänliga krafter som lägger ned ett energiskt
arbete på att genomföra förbättringar av olika slag. En rad nya för försäk
ringstagarna praktiska och mer effektiva försäkringsformer har introduce
rats på marknaden. Här skall nämnas utbredningen av kombinerade försäk
ringar, där ett och samma försäkringsavtal på ett praktiskt sätt skänker
samtidigt skydd mot flera risker och vidare det storartade uppsvinget under
1950-talet för gruppförsäkringsidéen, som medfört en vidsträckt utbredning
av riskskydd till mycket ringa kostnad. Vad beträffar försäkringsvillkoren
har under det gångna decenniet en fortskridande liberalisering skett på flera
betydelsefulla områden. Samtidigt har mellan olika bolagsassociationer och
enskilda bolag av varierande företagstyp en intensiv konkurrens förekommit,
även sådan som avser relationen mellan pris och valuta, och denna konkur
rens har på vissa områden, t. ex. grupplivförsäkring, trafikförsäkring och
brandförsäkring, lett till premiesänkning; de premier som betingas för fa
miljernas hemförsäkring torde tillhöra de lägsta i världen. Det i skälighets-
principen liggande kravet, att försäkringsbolagen skall sträva efter ända
målsenliga organisationsformer och tillämpa rationella arbetsmetoder har
från branschens sida mötts med ett omfattande rationaliseringsarbete under
de gångna åren. Kvalificerad personal har avdelats för studium av nya kon-
torstekniska metoder och ett ingripande omdaningsarbele på de »inre lin
jerna» präglar verksamheten inom de flesta företag. I ännu högre grad än
i flertalet andra länder utlöres av ledande försäkringsföretag ett energiskt
arbete för automatisering av kontorsarbetet. Det mest iögonfallande yttre
4
Bihang till riksdagens protokoll 1961. 1 saml. Nr 171
Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1961
50
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961
uttrycket för rationaliseringssträvandena har varit den rad betydelsefulla
fusioner som ägt rum eller inom den närmaste framtiden kommer att äga
rum inom branschen. Det skall vidare erinras om att under 50-talet som ett
utflöde av den nya lagens krav på skälighet och återbäring i livförsäkring
samtliga livbolag byggt upp återbäringssystem, som tillgodoser högt ställda
krav på fullständighet och rättvisa och till vilka få motsvarigheter torde fin
nas i andra länder. Till sist skall här nämnas det fortlöpande arbete som
man inom försäkringsvärlden nedlägger på utbildningen av kontorsanställda
och fältmän för att få fram en kunnig och ansvarsmedveten personalkår.
De förbättringar som hittills åstadkommits i lagstiftningen, liksom lag
tillämpningens utveckling, har på många sätt starkt medverkat till att höja
standarden inom branschen. Vilken relativ betydelse man än tillmäter olika
faktorer som här samverkat, är det under alla förhållanden säkert, att den
reform- och rationaliseringsverksamhet, som det enskilda försäkringsväsen
det undergått varit betydande och att den fortsätter i snabbt tempo. Inspek
tionen framhåller vidare att svenskt enskilt försäkringsväsende står sig
utomordentligt väl i jämförelse med förhållandena i andra länder och i vis
sa avseenden intar en förgrundsställning. Den intensiva förbättrings- och
reformverksamheten hindrar dock icke enligt inspektionens mening att vissa
lagändringar är erforderliga. I flertalet fall ansluter sig inspektionen helt
eller delvis till den motivering för ett sådant behov som anföres i betänkan
det.
Även från försäkringsbolagshåll understrykes de positiva sidorna i utveck
lingen av försäkringsverksamheten.
Försäkringsbolagens riksförbund påpekar hur det gångna decenniet va
rit en tid fylld av reformer och fortlöpande anpassning av försäkringsverk
samheten till samhällsutvecklingen. Målsättningen för denna omfattande
reform- och anpassningsverksamhet har genomgående varit att allt bättre
tillgodose försäkringstagarnas intressen. Reformverksamheten och anpass
ningen har i allt väsentligt genomförts på bolagens eget initiativ. Riksförbun
det understryker betydelsen av ett gott samarbete mellan försäkringsbolagen
och försäkringsinspektionen och framhåller att vilja till samarbete från ömse
håll medfört att lagen om försäkringsrörelse fungerat tillfredsställande och
att utvecklingen följt lagens anda.
Folksam anför, att det årtionde som gått sedan lagen fick sin slutgiltiga
lydelse, präglats av en starkt intensifierad konkurrens med en rad premie
sänkningar och förbättringar av olika slag av försäkringsskydd samt en
fortsatt koncentration av verksamheten genom sammanslagning av företag.
Flertalet företag står för närvarande mitt uppe i arbetet med en långt driven
automation, vars betydelse för försäkringsverksamheten emellertid ännu ej
kan överblickas. Det är helt naturligt av stor betydelse att detta arbete inte
i onödan störs av vittgående lagändringar, vilkas värde för konsumenterna
är tvivelaktigt och vars konsekvenser komplicerar administrationen. Folk
sam redogör närmare för åtgärder som bolaget vidtagit under 15-årsperio
den efter kriget samt anför att inom försäkringsrörelsen — främst genom
Öl
förekomsten av starka konsumentägda företag — betydelsefulla progressiva
krafter gör sig gällande. På grundval av erfarenheterna från efterkrigstiden
torde man enligt bolagets mening kunna förutsätta att den fortsatta utveck
lingen går mot allt bättre förhållanden för konsumenterna.
I flera yttranden varnas i mera allmänna ordalag för en alltför långt
gående sam hällskontroll av försäkringsverksamheten. Försäk-
ringsinspektionen påpekar att vissa av de sakkunnigas förslag — delvis må
hända med orätt — uppammat farhågor för en utveckling gentemot byrå-
kratisering och detaljreglering. Inspektionen varnar för en övertro på lämp
ligheten att utsträcka en regleringsmetodik över alltför vida områden. Ehuru
något sådant naturligtvis inte åsyftats av de sakkunniga och inte med abso
lut nödvändighet behöver bli en följd av en tillämpning av förslagen, för
tjänar ändå erinras om att det är lätt för en tillsynsmyndighet att utveckla
sig till någon sorts »överkartell», som kväver många enskilda initiativ, även
sådana som kunnat bli fruktbara.
Även från försäkringsbolagshåll göres allvarliga invändningar mot en ut
byggnad av samhällstillsynen som medför detaljreglering av försäkrings
verksamheten. Folksam anför att lagändringar innebärande principiella
skärpningar av samhällskontrollen är motiverade endast om det visas att la
gen icke fyllt det avsedda ändamålet, att verksamheten med andra ord ut
vecklats på ett för medborgarna negativt sätt och att ändringarna kan med
föra fördelar av betydelse. Folksam understryker vidare, att utvecklingen
mot större internationella marknader kräver att man i stället ger försäkrings
väsendet större frihet från en kontroll, som annars kan hämma dess kon
kurrenskraft. Folksam ifrågasätter också behovet av insyn i konsumentäg
da företag och anser att de sakkunniga icke anfört hållbara skäl för att
företag som drivs av försäkringskonsumenterna själva utifrån skall vara
föremål för skälighetskontroll. De sakkunniga bortser enligt Folksam ifrån
att i det demokratiskt riktigt organiserade ömsesidiga företaget icke endast
stämman, dess delegationer och styrelsen utan även företagsledningen i öv
rigt utgörs av försäkringstagarnas förtroendemän. Inom denna krets finns
tillgång inte bara till teknisk och teoretisk sakkunskap utan också till folk
med praktisk kunskap om försäkringsfrågor och om företagsledning. Även
om det av praktiska och andra skäl icke är lämpligt med olika lagstiftning
för olika typer av företag, bör enligt Folksam de verkliga sammanhangen
icke fördöljas.
Enligt Landsorganisationen bör en mera väsentlig skärpning av samhälls
kontrollen komma till stånd endast därest vägande skäl för en sådan kan
åberopas och existerande möjligheter till kontroll till fullo utnyttjats. LO
anför.
Den svenska försäkringsverksamheten är redan i hög grad föremål för
samhällsinsyn och samhällskontroll. Konsumentinflytandet gör sig gällan
de dels i form av konkurrenskraftiga konsumentägda försäkringsföretag,
dels genom försäkringstagarrepresentation i praktiskt taget samtliga bolag.
När det gäller samhällsinflytandet torde det i själva verket inte finnas nå
gon näringsgren, där arbetarrörelsens krav är förverkligade i högre grad än
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961
52
Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1961
inom försäkringsverksamlieten. Det finns anledning att konstatera detta för
hållande med tillfredsställelse. Vid varje ytterligare steg mot ökad samhälls-
kontroll bör dock en avvägning ske mellan å ena sidan en principiell strävan
att i samhälls- och försäkringstagarintresset underkasta försäkringsverk-
samheten betydande statliga ingripanden och å andra sidan önskvärdheten
av att inte beskära näringens utvecklingsmöjligheter. En alltför hård och de
taljrik övervakning av försäkringsverksamlieten kan visa sig påverka ut
vecklingen i inte minst ur konsumentsynpunkt oförmånlig riktning genom
att hämma initiativ och begränsa konkurrensviljan. Tidigare statliga utred
ningar har inte funnit tillräckligt starka skäl föreligga för ett förstatligande
av försäkringsverksamlieten. Genom 1948 års lag om försäkringsrörelse och
de år 1950 vidtagna förändringarna däri har en säker grund lagts för ett sam-
hällsinflytande över försäkringsverksamlieten.
Kooperativa förbundet understryker betydelsen av konkurrensen företags
formerna och företagen emellan. Denna har obestridligen varit av avsevärd
nytta för försäkringsrörelsens utveckling och försäkringsintressets utbred
ning inom allt vidare kretsar. Konkurrensen mellan företagen har sålunda
medfört, att försäkringsrörelsen utvidgats till många nya områden i anslut
ning till den allmänna tekniska, ekonomiska och sociala utvecklingen. Den
hittillsvarande utvecklingen synes enligt förbundet ha ägt rum under betryg
gande samhällskontroll genom utnyttjande av försäkringsinspektionens befo
genheter. Nu föreslagna bestämmelser i skärpande riktning, som skulle ge
försäkringsinspektionen karaktären mera av ett dirigerande än ett kontrol
lerande organ, lämnar — även om de är avsedda att blott förebygga framtida
möjliga missbruk av företagens relativa premiesättningsfrihet — ett så avse
värt spelrum åt väsentligt ökade befogenheter för övervakningsmyndigheten
med åtföljande frestelse att rutinmässigt utnyttja dessa även när behov inte
föreligger, att en dylik beredskapslagstiftning bör sparas till dess den blir
av nöden.
Sveriges lantbruksförbund och Riksförbundet Landsbygdens folk reagerar
mot de alltför många detaljkontrollbestämmelser, som föreslagits, och ifråga
sätter om inte åtskilliga av de sakkunnigas förslag i stället för att gagna
försäkringstagarna, kan komma att få en motsatt effekt genom att verka
hämmande på utvecklingen inom försäkringsbranschen. Försäkringsområdet
har, såvitt förbunden har sig bekant, skötts på det hela taget tillfredsställan
de av bolagen och torde redan nu vara mer kontrollerat än någon annan nä
ringsgren i svenskt samhälle. Någon utbyggd kontroll av verksamheten kan
därför vara varken påkallad eller önskvärd.
Försåkringstjänstemannaförbundet anför.
Företagens hittills i allmänhet väl dokumenterade anpassningsförmåga
och villighet att ta initiativ till gagn för försäkringstagarna, bl. a. stimule
rad av rådande konkurrensförhållanden, kan befaras bli hämmad. Denna
farhåga skärpes av det förhållandet, att företagsledningarnas ansvar för fö
retagens allmänna politik de facto om ock ej formellt skulle komma att de
las med tillsynsmyndigheten. Dennas uppgift som mera allmänt övervakande
organ med efterhandskontrollen som främsta hjälpmedel skulle komma att
ersättas med ett förhandlingsmässigt utövat medinflytande i mera bundna
former och i väsentligt större omfattning än som för närvarande är fallet.
53
Med största sannolikhet skulle en sådan ordning göra företagsamheten inom
försäkringsbranschen mera arbetskrävande och tungrodd på längre sikt och
den skulle snarare motverka än befrämja försäkringstagarintressena.
Försäkringsfunktionärernas förbund kan ej dela de sakkunnigas uppfatt
ning, att försäkringsinspektionens uppgifter bör utökas på föreslaget sätt.
Förbundet tror däremot att en utökning av försäkringsinspektionens resur
ser att inom ramen för nuvarande lagstiftning utöva sin kontrollerande och
rådgivande verksamhet skulle vara helt tillfredsställande från försäkringsta
garnas synpunkt.
Motormännens riksförbund kan i princip ansluta sig till den allmänna
uppfattning som kommer till uttryck i betänkandet men vill framhålla, att
den utökade reglering, kontroll och insyn som man söker åstadkomma inte
får föra så långt, att det blir ett byråkratiskt självändamål och motverkar
en naturlig utveckling, grundande sig på en sund och effektiv konkurrens
företagen emellan. En sådan utveckling torde nämligen mången gång enk
lare leda till för försäkringstagarna förmånliga villkor. Konkurrensen mel
lan försäkringsbolagen är enligt förbundet numera så hård, att en sådan ut
veckling redan måste anses vara i full gång.
Svenska bankföreningen har ett allmänt intryck av att betänkandet alltför
mycket präglas av en tendens till ökad detaljreglering och dirigering av för
säkringsbranschen. Såvitt bankföreningen kan bedöma ger erfarenheterna
icke stöd för att en sådan skärpning av lagstiftningen skulle vara påkallad.
Det skulle enligt bankföreningens mening också vara i hög grad olyckligt
om försäkringsbolagen blev så beroende av inspektionsmyndigheten att ut
rymme ej längre fanns för självständiga initiativ för utveckling av verksam
heten.
Frågan om företagsformen på livförsäkringsområdet
beröres i ett par yttranden.
Försäkringsinspektionen framhåller gentemot de sakkunnigas motivering
för att icke införa förbud mot aktiebolagsformen att det icke heller finns någ
ra starka skäl för att inom livförsäkringsområdet bibehålla denna form.
Tvärtom synes det från vissa synpunkter vara naturligt att draga den for
mella konsekvensen av den reella situation som redan uppstått genom att
helt grunda livförsäkringsverksamheten på den ömsesidiga formen med den
klara markering av intresseinriktningen som därmed åstadkommes. Med hän
syn till vad de sakkunniga anfört vill emellertid inspektionen icke förorda,
att tvingande bestämmelser på området införes vid den nu aktuella revi
sionen av FL. Vid en framtida utredning om försäkringsverksamheten sy
nes däremot frågan om företagsformen höra ingå i utredningsuppdraget.
Landsorganisationen anser i princip, att livförsäkringsrörelse med tanke
främst på de betydande kapitalplaceringar, vars inriktning bestäms av bo
lagsstyrelserna, borde bedrivas i den ömsesidiga bolagsformen. Det kan inte
rimligen förnekas, att aktieägarna i livbolagen med en insats av ett mycket
begränsat aktiekapital får en djupgående insyn och framför allt ett betydande
inflytande över kapitalplaceringarna, vars värde för dem inte förringas av att
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961
54
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961
i styrelsen även ingår korporationsvalda och i vissa fall av Kungl. Maj :t ut
sedda ledamöter. Denna maktposition, när det gäller placeringspolitiken, be
rörs inte av vad de sakkunniga anför om obefintligheten av enskilt vinst
intresse hos aktieägarna i den meningen, att det ekonomiska utbytet av
placeringar i livaktiebolagens aktier är starkt begränsat. De sakkunniga
bortser uppenbarligen från mycket väsentliga ekonomiska realiteter, då de
antyder, att syftet med aktieplaceringar i livbolag är ideellt, eftersom dessa
placeringar inte för aktieägarna är lönsamma i formell mening. Landsorga
nisationen drar emellertid den slutsatsen, att en så genomgripande och för
svensk näringslagstiftning unik åtgärd som förbud att driva livförsäkring
i aktiebolagsform inte för närvarande kan anses påkallad. Argumentering
en för denna ståndpunkt är emellertid i viss mån en annan än de sakkunni
gas. Landsorganisationen anför.
Den tidigare dominerande ställningen för aktiebolagsformen inom livför
säkringen har alltmera försvagats till förmån för de ömsesidiga bolagen och
därmed har också utrymmet för en av aktieägareintressena påverkad place-
ringspolitik successivt minskats. Det har heller inte påvisats, att denna pla-
ceringspolitik varit oförenlig med försäkringstagarnas intresse av räntabla
och säkra placeringar. Statsmakternas inflytande över kapitalmarknaden
har även tenderat att öka och att beskära friheten för aktiebolagen att bedriva
en annan placeringspolitik än övriga företag. Slutligen måste det konstate
ras, att med nuvarande former för rekryteringen av styrelserna i ett fler
tal ömsesidiga bolag inga garantier kunnat skapats för att ett mera all
sidigt försäkringstagareinflytande kan göra sig gällande i kapitalplacerings-
frågor m. m. blott genom övergång från aktiebolagsformen till den ömse
sidiga formen. Skillnaden mellan bolagsformerna i detta avseende synes än
så länge ligga i regel mera på det principiella än på det praktiska planet.
Liknande synpunkter anföres av Folksam, som anser att de sakkunniga
alltför snabbt dragit slutsatsen att aktiebolagsformen är motiverad. Ett
starkt skäl mot att nu föreskriva att de fem livförsäkringsaktiebolagen om
bildas till ömsesidiga bolag synes Folksam otvivelaktigt vara att man i alla
händelser hittills, med några få undantag, inte heller för existerande ömse
sidiga bolag lyckas finna formen för en sådan parlamentarisk ordning, att
den garanterar att styrelse och företagsledning verkligen är försäkringsta
garnas förtroendemän. Detta skäl har emellertid inte anförts av de sak
kunniga.
Folksam riktar i detta sammanhang uppmärksamheten på den alltmer
vanliga företeelsen att försäkring och kredit sammankopplas. För att lämna
lån till en kommun, en fastighet eller en industri, ställs därvid som krav
från försäkringsbolagshåll att låntagarens försäkringar skall tecknas i det
långivande eller i ett närstående bolag, även om premien i detta är högre
än andra på marknaden förekommande. Genom att ha inflytande på pen
ningplaceringen i ett livförsäkringsaktiebolag kan aktieägarna i detta skaf
fa sig fördelar som aktieägare i ett lierat sakförsäkringsaktiebolag.
Försäkringsbolagens riksförbund förklarar sig godtaga de sakkunnigas
synpunkter i fråga om företagsformen.
55
Försäkringsinspektionen tar upp frågan om den s. k. volvogaran-
tin och anser att i nuvarande rättsläge vissa risker föreligger för att va
ruleverantörer, oavsett deras soliditet, kan lockas att »sockra» sina varor
med olika slag av försäkringsutfästelser. Den omständigheten, att sådana
tendenser åtminstone ännu icke fått någon kvantitativ betydelse, kan ha
medverkat till att de sakkunniga avstått från att ta upp problemet. Efter
som de icke utformat något förslag, avsett att förebygga nämnda risker,
och ett sådant förslag skulle förutsätta rätt ingående överväganden rörande
innebörden i begreppet »driva försäkringsrörelse», återstår tills vidare icke
något annat alternativ än att följa utvecklingen med uppmärksamhet. Skul
le ytterligare utredning rörande hela branschen tagas upp, synes det emel
lertid naturligt, att frågan på nytt beaktas, särskilt för det fall, att det skulle
visa sig, att tendenser av det slag som nyss antytts skulle göra sig gallande.
Försäkringsbolagens riksförbund framhåller att garantiåtagande liksom
försäkring är en form av risktäckning. Det är angeläget att garantigivarnas
kunder kan känna trygghet för att de lämnade garantierna skall kunna
uppfyllas. I detta avseende råder en naturlig likhet mellan försäkring och
garanti. Detta framgår klart av exemplet med volvogarantin, där garan
tin för bilköparen träder i stället för vagnskadeförsäkring. Såsom huvud
princip torde enighet råda om olämpligheten av att i samma rörelse förena
försäkringsverksamhet och annan affärsverksamhet på grund av svårighe
ten att hålla verksamhetsgrenarna isär. Konsekvensen härav borde enligt
förbundet bli, att man — när man trots detta anser sig kunna tolerera att
affärs- och industriföretag lämnar risktäckningsgaranti — borde ställa lika
starka krav på skuldredovisning och säkerhet som de vilka gäller för van
lig försäkring.
Folksam anför bl. a. att de mera renodlade försäkringsformerna nog skul
le kunna fångas in i en definition, men avgränsningsproblemen uppstår när
man kommer till blandformer, där andra verksamheter företer försäk-
ringsmässiga inslag. Bolaget nämner åtskilliga exempel pa sådana bland
former. Enligt Folksams mening är det otänkbart att i fråga om verk
samheter med försäkringsmässiga inslag fullständigt utrensa inslagen och
förbehålla dem försäkringsbolagen. Vissa försäkringsmässiga inslag i t. ex.
fraktavtal och köpeavtal är av ålder accepterade och en begränsning av av
talsfriheten härvidlag skulle både strida mot gängse uppfattning och — i
många fall — vara klart olämplig. Tveksamheten kommer att gälla åta
ganden av typen »volvogarantin» och olika abonnemangsavtal. Nackdelar
na av en offentlig kontroll är dock stora. Väsentliga områden måste ändå
lämnas utanför kontroll. Då en resebyrås verksamhet inte är kontrollerad
synes det finnas föga anledning att kontrollera de abonnemangsavtal som
byrån förmedlar. Även om bilföretag med svagare ekonomi än Volvo skulle
göra åtaganden liknande volvogarantin får det ändå anses vara en ringa
risk jämfört med de vanskligheter som bilmarknaden för övrigt kan erbju
da. Folksam delar de sakkunnigas åsikt att det nuvarande förbudet i lagen
är tillfyllest. Förbudet har två mycket viktiga effekter. För det första kan
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961
56
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961
inte ordet »försäkring» användas av andra företag än försäkringsbolag. All
mänheten vet således att den verksamhet som kallas försäkring är offent
ligt kontrollerad. För det andra står det klart att den utpräglade och vä
sentliga försäkringsverksamheten förbehålles försäkringsbolag. Härmed bör
man låta sig nöja och alltså se liberalt på försäkringsmässiga inslag i annan
verksamhet. Den tolerans som visas mot försäkringsmässiga inslag i annan
verksamhet bör i utvecklingens intresse motsvaras av vidgade möjligheter
för försäkringsbolagen att i sin verksamhet ha icke försäkringsmässiga in
slag.
Även Landsorganisationen och Tjänstemännens centralorganisation anslu
ter sig till de sakkunnigas liberala syn på garantigivning av typ Volvo. En
ligt TCO talar effektivitetsskäl för att sådan garantigivning skall få bedrivas
utan att betraktas som försäkringsrörelse. Köparens eller den försäkrades
risker fordrar emellertid i dessa fall speciell uppmärksamhet. Enligt TCO:s
mening bör en viss kontroll av garantigivning genomföras för att skydda
konsumenter från uteblivna ersättningar vilka garanterats i köpavtal. Frå
gan bör bli föremål för utredning. Volvo-fallet ger emellertid enligt TCO:s
mening icke anledning till en ändring av FL. Men avgränsningen mellan
garantigivning och försäkringsrörelse förblir en öppen fråga, eftersom andra
typer av garantier kan införas vilka måste anses likvärdiga med försäkring i
lagens mening.
Kungl. Automobilklubben framhåller att det uppenbart ligger i allmän
hetens intresse, att de företag, vilka lämna garantier av ifrågavarande typ,
är tillräckligt solida. Eftersom frågan enligt de sakkunniga bör bedömas
helt med allmänhetens intressen för ögonen, anser KAK det vara rimligt
att i någon man tillgodose kravet på att de garantilämnande företagen verk
ligen kan uppfylla sina åligganden gentemot köparna och det synes KAK
otillfredsställande att icke föreskriva att garantilämnande företag måste
göra vissa avsättningar för fondbildningar för att säkerställa uppfyllandet
av sina förpliktelser.
Liknande synpunkter framföres av Motormännens riksförbund, som för
klarar sig för närvarande icke vilja motsätta sig de sakkunnigas uppfatt
ning, att en garantigivning av ifrågavarande slag ej bör föras in under FL.
Mycket talar nämligen enligt organisationen för att denna fråga i prakti
ken löser sig själv utan något kontrollingripande och att man därför kan
vänta med lagstiftning.
Riksförsäkringsanstalten finner det utgöra en väsentlig brist i lagstift
ningen att begreppet försäkringsrörelse icke uttryckligen klarlägges i den
samma. En nödvändig följd av detta förhållande måste i dagens läge, då i
ökande omfattning företag och organisationer engagerar sig i verksamhet
av försäkringsliknande karaktär, bli, att försäkringsinspektionen — såsom
även skett i fallet med den s. k. volvogarantin — följer utvecklingen med
skärpt vaksamhet. Inom sitt eget verksamhetsområde har anstalten haft an
ledning att uppmärksamma vissa företag, vilka erbjuder allmänheten för
måner i form av merprestationer ovanför den allmänna sjukförsäkring
57
ens reseersättningsförmåner. Såvitt anstalten kan se, rör det sig här i reali
teten om en yrkesmässig risktäckningsverksamhet på försäkringsmässig ba
sis, och enligt anstaltens mening föreligger ett klart behov av insyn t rån
försäkringsinspektionens sida i dessa företag.
Eftersom ett garantiavtal liknar ett försäkringsavtal anser Försäkrings-
funktionärernas förbund det riktigt, att även denna verksamhet underställes
samma kontroll som försäkringsbolagen, i synnerhet som vissa företag läm
nar garantiavtal (t. ex. ohyresgaranti, bilbärgning, sjuktransporter o. d.)
utan att ha erforderlig soliditet och därmed, på grund av allmänhetens svå
righeter att skilja mellan försäkring och garanti, kan bidraga till att under
gräva förtroendet även för försäkringsverksamheten.
Departementschefen
Försäkringsverksamhetens stora sociala och ekonomiska betydelse i det
moderna samhällslivet och försäkringsteknikens komplicerade natur har
framdrivit en särskild lagstiftning till skydd för försäkringstagarna. Försäk
ringstagarna inbetalar stora belopp för risktäckning av olika slag, ibland i
kombination med sparande, och ingår försäkringsavtal av ofta långsiktigt
innehåll men saknar i allmänhet möjlighet att förstå den invecklade och för
gemene man svårbegripliga teknik, varpå försäkringsverksamheten bygger.
Genom den särskilda lagstiftningen till skydd för försäkringstagarintressena
har försäkringsbolagens verksamhet ställts under offentlig kontroll.
Den nuvarande regleringen av försäkringsverksamheten grundar sig på
1948 års lag om försäkringsrörelse (FL). Genom tillkomsten av FL och de
år 1950 vidtagna ändringarna i lagen utvidgades den offentliga tillsynen
över försäkringsväsendet i väsentlig mån. Med lagen infördes det nuvaran
de koncessionssystemet, som innebär att en försäkringsrörelse icke får star
tas om den icke finnes behövlig och även eljest är ägnad att främja en sund
utveckling av försäkringsväsendet. Lagen uppställde även — vid sidan av
tidigare gällande soliditetsprincip — skälighetsprincipen, som kräver att
priset för en försäkring skall vara skäligt avvägt i förhållande till de förmå
ner försäkringen medför. I 1948 års lag infördes skälighetsprincipen endast
för livförsäkring men genom 1950 års ändringar utsträcktes principen att
gälla även annan försäkring än livförsäkring.
Såsom framgår av den redogörelse som lämnats i det föregående har ut
vecklingen efter lagens ikraftträdande kännetecknats av en koncentration av
försäkringsväsendet till ett minskat antal försäkringsbolag. Samtidigt har
försäkringsverksamheten volymmässigt expanderat. Av tabellen A (s. 4)
framgår att antalet riksbolag under tidsperioden 1948—1958 minskat från
133 till 105. Även antalet läns- och häradsbolag samt sockenbolag har kraf
tigt minskat. Det sammanlagda antalet försäkringsbolag har under perio
den sjunkit från 1 461 till 1 127. Till ytterligare belysning av koncentratio
nen må nämnas, att de tjugo ledande koncernerna och bolagen av en total
premieinkomst i direkt försäkring i Sverige år 1957 om 2 milliarder kronor
hade en premieinkomst av 1,8 milliarder kronor. Övriga koncerner och riks-
Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1961
58
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961
bolag hade samma år en premieinkomst av 148 miljoner kronor samt läns-,
härads- och sockenbolagen en premieinkomst av 50 miljoner kronor. I fråga
om summan av förvaltade tillgångar, som år 1957 totalt utgjorde 13,8 mil
liarder kronor, belöpte 12,9 milliarder kronor å de tjugo ledande koncerner
na och bolagen, 680 miljoner kronor på övriga koncerner och riksbolag samt
211 miljoner kronor på läns-, härads- och sockenbolagen.
Vissa andra karakteristiska drag i utvecklingen under det senaste decen
niet har för livförsäkringsområdet varit den starka frammarschen för grupp
livförsäkringen, som är en ren riskförsäkring utan sparmoment, och en för
skjutning även i övrigt från försäkringsformer med sparmoment till för
säkringsformer av riskkaraktär. För skadeförsäkringsområdets del kan
pekas på den med bilheståndets tillväxt sammanhängande ökningen av tra
fik- och motorfordonsförsäkringens omfattning. Ett påfallande drag i ska
deförsäkringens utveckling har vidare varit utbredningen av kombinations-
försäkringar, varigenom flera olika försäkringsformer tillhandahålles i ett
och samma försäkringsbrev.
1958 års försäkringssakkunnigas översyn av FL har företagits mot bak
grunden av utvecklingen under det gångna decenniet och på grundval av
därvid gjorda erfarenheter av lagtillämpningen. Såsom framgår av det av
givna betänkandet bygger de sakkunniga sina överväganden på ett omfat
tande material. Den verkställda översynen har också resulterat i förslag till
åtskilliga ändringar och kompletteringar av nu gällande lagstiftning. De
sakkunniga har betonat sin strävan att vid lagöversynen vidareutveckla nu
gällande principer i lagen och att på bästa möjliga sätt tillvarataga försäk
ringstagarnas intressen. I syfte att skapa ytterligare garantier för försäk
ringstagarnas skydd har i förslaget nya bestämmelser utarbetats och gällan
de bestämmelser översetts. Härvid har de sakkunniga även sökt tillvarataga
föreliggande möjligheter till förenklingar.
Mot denna allmänna målsättning för de sakkunnigas arbete finnes från
min sida självfallet icke något att erinra.
Tyngdpunkten i de sakkunnigas förslag kan sägas vara en väsentlig för
stärkning av tillsynsmyndighetens — försäkringsinspektionens —- ställning
i akt och mening att möjliggöra en intensifierad tillsyn av försäkringsverk-
samheten. Inspektionen föreslås bl. a. få befogenhet att ålägga skadeförsäk-
ringsbolag att innan beslut fattas om ändring av premiesats meddela in
spektionen den avsedda ändringen samt material och överväganden rörande
premieändringen. En sådan förhandskontroll skall enligt de sakkunnigas
förslag också kunna utövas när det gäller ändringar i villkor, formulär till
försäkringsbrev m. m. Vidare föreslås utökade befogenheter för inspektio
nen i fråga om tillsynen av skaderegleringen liksom en utsträckning av in
spektionens rätt att infordra uppgifter och företaga inspektioner till att
omfatta även tarifföreningar, skadereglerings- och villkorsnämnder samt
andra liknande organ.
Andra förslag av större räckvidd går, såsom förut antytts, i liberaliserande
riktning. Sålunda uppmjukas enligt förslaget förbudet för försäkringsbolag
59
att driva annan rörelse än försäkringsrörelse. I samband härmed föreslås
delegation till försäkringsinspektionen av beslutanderätten i fråga om änd
ringar i bolagsordningar och försäkringstekniska grunder. Även förslagen
att kort livförsäkring av riskkaraktär skall kunna befrias från kravet på
grunder och att, där fråga uteslutande är om personförsäkring, särskilda
skäl icke skall krävas för förening i samma bolag av livförsäkringsrörelse
och försäkringsrörelse av annat slag må här omnämnas.
Ytterligare andra frågor i förslaget som tilldrager sig större intresse avser
försäkringstagarinflytandet i försäkringsbolagen och försäkringsinspektio-
nens konsumentupplysande verksamhet. Även i åtskilliga mindre väsentliga
hänseenden har de sakkunniga framfört förslag och rekommendationer.
Av den föregående redovisningen framgår att de sakkunnigas förslag i
-vissa delar mött stark kritik vid remissbehandlingen; detta gäller i synner
het den föreslagna förhandskontrollen. Å andra sidan har också många för
slag mötts med gillande av remissinstanserna. Som jag förut anfört utvidga
des den offentliga tillsynen över försäkringsväsendet i väsentlig mån genom
tillkomsten av FL och de år 1950 vidtagna ändringarna i lagen. Några re
missinstanser -— Landsorganisationen, Riksförbundet Landsbygdens folk och
Sveriges lantbruksförbund — har också framhållit att ingen näringsgren i
det svenska samhället torde vara mer kontrollerad än försälcringsverksam-
heten. Utvecklingen på försäkringsområdet efter 1948 och 1950 års lagstift
ning bör enligt min uppfattning vara avgörande för frågan om en me
ra ingripande omläggning av formerna för tillsynsverksamheten i dagens
läge bör vidtagas. En sådan omläggning synes icke böra komma till stånd
utan att skäl härför i form av ådagalagda missförhållanden på området kan
påvisas.
De sakkunniga torde icke ha velat göra gällande att så skulle vara fallet;
i själva verket har de i många hänseenden uttalat sig positivt om försäk-
ringsverksamhetens utveckling. Remissyttrandena får anses ge en mycket
positiv bild av utvecklingen under 1950-talet på försäkringsområdet. Det vits
ordas från många håll, bl. a. av tillsynsmyndigheten, att det gångna årtion
det präglats av en omfattande reformverksamhet med en starkt intensifierad
konkurrens och att utvecklingen alltjämt fortsätter i denna riktning.
Även för egen del kan jag i det väsentliga ansluta mig till den positiva
helhetssynen på försäkringsrörelsens utveckling under 1950-talet. Härav
följer att jag på flera punkter finner den mot sakkunnigförslaget framförda
kritiken berättigad och därför anser mig böra frångå vissa av utredningens
förslag. I detta sammanhang vill jag framhålla att redan nu gällande lag
stiftning ger vidsträckta möjligheter till ingripanden för det fall att detta
skulle prövas påkallat i ett läge då den hittillsvarande gynnsamma utveck
lingen skulle visa tendenser att brytas.
Även om jag sålunda vill förorda att vissa delar av betänkandet icke lägges
till grund för lagstiftning kvarstår dock flera förslag som synes värda att nu
realiseras. Jag torde i det följande i anslutning till en redogörelse för de
sakkunnigas olika förslag och den företagna remissbehandlingen få närmare
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961
60
redovisa mitt ställningstagande i olika frågor. Vissa allmänna frågor torde
dock redan i detta sammanhang böra något beröras.
Kapitalplaceringsfrågorna har såsom tidigare anmärkts lämnats utanför
de sakkunnigas lagöversyn. Så är även fallet med viss lagstiftning som vid
sidan av FL behandlar problem, berörande försäkringsbolagens verksamhet
eller angränsande frågor. De sakkunniga bar emellertid anlagt vissa syn
punkter på behovet av en revision av sådan lagstiftning.
Vad angår kapitalplaceringsproblemen vill jag erinra om att värdesäk-
ringsfrågan sedan hösten 1959 är föremål för utredning av värdesäkrings-
kommittén. Till denna kommitté har också överlämnats en den 20 maj 1959
av Svenska livförsäkringsbolags förening hos Kungl. Maj :t gjord framställ
ning i ämnet. Kapitalplaceringsfrågorna torde få vidare övervägas sedan
material för ett ställningstagande erhållits genom den pågående utredningen.
De sakkunniga har funnit att viss ändring bör vidtagas i taxeringsförord-
ningen. Härtill får jag återkomma i det följande i samband med behandling
en av det förslag som aktualiserat ändringen. Vidare har de sakkunniga ut
talat, att frågan om försäkringsväsendets undantagande från tillämpnings
området för konkurrensbegränsningslagarna borde övervägas vid en framtida
revision av konkurrenslagstiftningen. Frågan huruvida en sådan revision
bör omfatta det angivna spörsmålet synes mig lämpligen böra upptagas när
en gång en översyn av nämnda lagstiftning aktualiseras.
Om det framlagda förslaget till ändringar i FL genomföres torde vissa
konsekvensändringar i lagen om utländska försäkringsanstalter bli erforder
liga. Det är min avsikt att sedan erforderlig kompletterande utredning verk
ställts, snarast möjligt upptaga denna fråga.
Det närmast förestående lagstiftningsarbetet på försäkringsområdet torde
även böra omfatta lagen om understödsföreningar som i jämförelse med FL
framstår såsom starkt föråldrad.
I fråga om företagsformen på livförsäkringsområdet kan enligt min me
ning icke bortses från de företräden som den ömsesidiga bolagsformen har
framför aktiebolagsformen. Det kan icke förnekas att aktieägarnas bestäm
mande i bl. a. de viktiga kapitalplaceringsfrågorna principiellt strider möt
livförsäkringsverksamhetens i övrigt konsekventa intresseinriktning på för
säkringstagarna. Den ömsesidiga bolagsformen innefattar även bättre för
utsättningar att bereda försäkringstagarna betryggande möjligheter att in
verka på försäkringsverksamheten än aktiebolagsformen. Å andra sidan bör
hållas i minnet att 1950 års ändringar i FL innebar en icke oväsentlig ned
toning av aktieägarnas dominans i livförsäkringsbolagen till förmån för
försäkringstagarintressena. Även utvecklingen därefter kan sägas — bl. a.
till följd av statsmakternas ökade inflytande över kapitalmarknaden__yt
terligare ha minskat de praktiska skillnaderna mellan den ömsesidiga bo
lagsformen och aktiebolagsformen. Jag kan därför ansluta mig till "stånd
punkten, att några bindande föreskrifter om att livförsäkring endast skall
få meddelas av ömsesidiga försäkringsbolag icke nu bör övervägas. De anför
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961
61
da synpunkterna i frågan om val av företagsform torde få beaktas vid den
framtida koncessionsgivningen.
I anslutning till frågan om val av företagsform vill jag framhålla att jag
delar de sakkunnigas ståndpunkt att ett ingripande genom lagstiftning
mot en garantigivning av den typ som Aktiebolaget Volvo introducerat
på bilmarknaden icke för närvarande bör ske. Förhållandena pa detta om
råde bör dock följas med uppmärksamhet. I den mån utvecklingen skulle ge
anledning härtill får frågan upptagas till förnyat övervägande.
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961
B. Försäkringsbolags rätt att driva annan rörelse än försäkringsrörelse
Gällande rätt m. m.
I 2 § FL stadgas — i överensstämmelse med redan tidigare gällande lag
__ att försäkringsbolag icke äger driva annan rörelse än försäkringsrörel
se. Till denna förbudsregel anknyter i viss mån 336 §, enligt vilken för
säkringsbolag av aktierna i svenskt aktiebolag icke må utan försäkrings-
inspektionens medgivande äga mer än en tjugondei eller, om aktier med
olika röstvärde finnes, större antal än att röstetalet för aktierna utgör
högst en tjugondei av röstetalet för samtliga aktier. Tillhör försäkrings
bolaget koncern, skall vad sålunda stadgats gälla koncernen. Nu angiv
na regler äger emellertid icke tillämpning å aktier i försäkringsaktiebo
lag eller i aktiebolag, vars verksamhet har till föremål att äga aktier i för
säkringsaktiebolag eller att tillskjuta garantikapital i ömsesidigt försäk
ringsbolag.
Under den tid som förflutit sedan försäkringsbolagen inordnades under FL
har försäkringsinspektionen (intill den 1 oktober 1959) till behandling fö-
rehaft ett förhållandevis stort antal ansökningar från försäkringsbolag el
ler grupper av försäkringsbolag om medgivande att äga mer än en tjugon-
del av aktierna i svenskt aktiebolag. Inspektionen har lämnat inemot 130
dylika medgivanden. Antalsberäkningen utgår härvid från att vid en viss
tidpunkt lämnat medgivande för försäkringsbolag eller försäkringsbolags-
grupp att äga aktier i ett allmänt aktiebolag betraktas sasom ett med
givande. Flertalet ärenden hänför sig till den tid, då FL trädde i tillämp
ning för de existerande försäkringsbolagens del, d. v. s. den period då stad-
fästelse enligt 1948 års lag meddelades å försäkringsbolagens nya bolags
ordningar och koncession i samband därmed beviljades. Förklaringen här
till är att den nya förbudsregeln blev tillämplig även beträffande aktier,
som redan tidigare förvärvats. Ansökningarna har därför i ett flertal fall
rört medgivanden avseende aktieinnehav av helt skilda slag. Grupperas
medgivandena efter det huvudsakliga verksamhetsföremålet för det allmän
na aktiebolag, i vilket aktieinnehav ifrågasatts — sådant detta föremål
framgår utav hos försäkringsinspektionen förvarade handlingar — kan de
lämnade medgivandena indelas på sätt som framgår av följande uppställ
ning.
62
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961
Medgivanden till aktieinnehav i allmänna aktiebolag, vilka till föremål
för sin verksamhet har att
Antal
a) förvärva och förvalta fast och lös egendom (värdepapper) —undantagsvis även
bygga
fastigheter — samt att idka annan därmed förenlig verksamhet (eller
liknande)............................................................................................................................................................................ 84
b) driva låne- och låneförmedlingsrörelse ...................................................................................................... 15
c) driva serviceverksamhet och/eller förlagsrörelse främst för försäkringsbolags
räkning ............................................................................................................................................................................. 7
d) driva bevakningsrörelse och säkerhetstjänst ........................................................................................ 4
e) driva saneringsrörelse för skadedjursbekämpning .............................................................................. 2
f) driva försäkringsagenturrörelse........................................................................................................................... 4
g) driva skilda slag av affärsrörelse (syftet med försäkringsbolagets förvärv har
varit att erhålla lokaler, hyreskontrakt eller aktier; rörelsen har avsetts skola
nedläggas) ........................................................................................................................................................................ 4
h) driva badrörelse (överlåtelse har förutsatts så snart ske kan).............................. 1
i) driva restaurangrörelse (överlåtelse har förutsatts så snart ske kan).................. 1
Aktieinnehav av ren kapitalplaceringstyp, där försäkringsinspektionen förutsatt
nedbringande av intresset till 1/20-gränsen så snart detta kan ske utan olägenhet
3
Övriga ....................................................................................................................................................................................... 1
Summa medgivanden 126
I viss utsträckning har till de lämnade medgivandena fogats särskilda
inskränkande villkor i avsikt att motverka risktagande och företagarin
tresse. I många fall har försäkringsinspektionen till sitt medgivande knutit
förbehållet, att vederbörande allmänna aktiebolag vid tillämpningen av tju-
gondelsregeln -— vilken såsom tidigare nämnts, där försäkringsbolaget till
hör koncern, gäller koncernen som helhet — skall betraktas såsom kon
cernbolag. Bestämmande inflytande i allmänt aktiebolag, som i praktiken
driver byggnadsverksamhet, har i intet fall medgivits. I de prövade ärendena
har försäkringsinspektionen vid besluten icke lagt avgörande vikt vid bo
lagsordningarnas beskrivningar av föremålet för verksamheten utan mera
fäst avseende vid vad ifrågavarande aktiebolag faktiskt sysslar med. De i
uppställningen under a) nämnda fallen utgör i praktiken sålunda nästan
undantagslöst aktiebolag för förvaltning av försäkringsbolags fastigheter.
Enligt i Danmark gällande huvudregel i tillsynslagen får ett försäkrings
bolag icke driva annan verksamhet än försäkringsverksamhet och försäk
ringsagentur. Denna bestämmelse utgör dock ej hinder för att ett försäk
ringsbolag som en varaktig placering av bolagets medel inom de av lag
stiftning och bolagsordning angivna gränserna uppför, äger och driver fast
egendom. Därest alldeles särskilda omständigheter talar därför, kan han
delsministern efter framställning från tillsynsmyndigheten medgiva, att
försäkringsbolag genom aktieinnehav får bestämmande inflytande i aktie
bolag, som driver annan verksamhet än försäkringsverksamhet. Såsom
exempel på de fall av sistnämnda slag har i förarbetena till lagen angivits,
att försäkringsbolag driver en institution för rehabilitering av invalider.
Tillsynslagen i Finland föreskriver, att försäkringsbolag icke får driva
annan rörelse än försäkringsrörelse. Vidare stadgas, att försäkringsbolag
icke utan socialministeriets medgivande får inneha aktiemajoriteten i så
dant aktiebolag eller motsvarande bestämmanderätt i sådant annat före
tag, som driver annan rörelse än försäkringsrörelse, om icke detta bolags
63
eller företags verksamhet kan anses ansluta sig till försäkringsrörelsen
och vara för denna ändamålsenlig eller det utgör bostads- eller fastighets-
företag.
I Norge stadgas i gällande tillsynslag, att försäkringsbolag icke må driva
annan verksamhet än försäkring. Det i landet föreliggande förslaget till
ny lag om livförsäkringsverksamhet innefattar ingen ändring i denna
princip såvitt rör livförsäkringsområdet.
De sakkunniga
De sakkunniga erinrar om att FL icke medger något som helst undan
tag från förbudet för försäkringsbolag att driva annan rörelse än försäk
ringsrörelse. I förarbetena till FL betonades, att förbudet icke får kringgås
genom att förbjuden verksamhet utövas av dotterföretag.
Flera skäl synes de sakkunniga tala för att försäkringsbolagens rörelse
begränsas till i huvudsak försäkringsrörelse. I främsta rummet kan åbe-
ropas, att en dylik begränsning måste anses vara av väsentlig betydelse
för vidmakthållandet av fullgoda garantier för försäkringsbolagens soli
ditet. Skulle försäkringsbolagen äga möjlighet att i större omfattning be
driva andra former av rörelse än försäkringsrörelse, exempelvis industri
eller handelsrörelse, skulle bolagen kunna bli mera konjunkturkänsliga än
för närvarande är fallet. Försäkringsbolagen skulle kunna bli utsatta för
förlustrisker, som kan undvikas så länge verksamheten är koncentrerad
till försäkringsrörelse. Med hänsyn till att försäkringsbolagens soliditet är
av den allra största betydelse för försäkringstagarna synes det kunna be
tecknas såsom ett försäkringstagarintresse, att FL såsom huvudregel för
bjuder försäkringsbolag att bedriva annan rörelse än försäkringsrörelse.
Visserligen innesluter en kombination av försäkringsrörelse och annan
rörelse möjligheter att sänka kostnaderna för försäkringsverksamheten
så länge den övriga rörelsen är framgångsrik och vinstgivande. Skulle
emellertid sistnämnda del av verksamheten gå mindre bra, kan den komma
att belasta försäkringsrörelsen och fördyra denna. Icke blott soliditetsöver-
vakningen utan även övervakningen av att försäkring meddelas till ett
pris, som kan anses skäligt med hänsyn till innehållet i de tjänster, som
försäkringarna innebär för de enskilda försäkringstagarna, skulle försvå
ras vid en långtgående sammankoppling av försäkringsrörelse och annan
rörelse. Det skulle enligt de sakkunnigas mening icke främja en sund ut
veckling av det svenska försäkringsväsendet, därest försäkringsbolagen i
större omfattning skulle kunna vara verksamma utanför försäkringsväsen
dets eget område. På nu anförda skäl har de sakkunniga kommit till den
slutsatsen, alt FL fortfarande bör innehålla huvudregeln, att försäkrings
bolag icke må driva annan rörelse än försäkringsrörelse.
Då FL förbjuder försäkringsbolag att driva annan rörelse än försäkrings-
ringsrörelse, måste försäkringsrörelsebegreppet givas en ganska vid om
fattning. Det ligger i sakens natur, att ett försäkringsbolag icke blott äger
läcka risker av de slag, som framgår av bolagets ordning och koncession,
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961
64
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961
utan jämväl har rätt att driva sedvanlig verksamhet, som i praktiken är
en förutsättning för eller ett utflöde av risktäckningsrörelsen. Ett försäk
ringsbolag äger sålunda självfallet bedriva anskaffningsverksamhet för att
tillföra bolaget försäkringar av de slag, som bolaget äger teckna, och även
utöva all den kontorsverksamliet, som erfordras för administrationen av
risktäckningsrörelsen. Försäkringsbolag äger också bedriva kapitalförval-
tande verksamhet för att göra bolagets tillgångar fruktbärande. Verksam
het av nu ifrågavarande eller liknande art faller således icke in under be
greppet annan rörelse, när i FL stadgas förbud för försäkringsbolag att
driva annan rörelse än försäkringsrörelse, utan är utan vidare tillåten för
försäkringsbolagen. Någon ändring härutinnan ifrågasättes icke av de sak
kunniga.
Enligt de sakkunnigas mening bör FL även framgent innehålla huvud
regeln, att försäkringsbolag icke må driva annan rörelse än försäkringsrö
relse. Utan åsidosättande av de intressen, som huvudregeln vill tillvarataga,
anser de sakkunniga dock vissa undantag kunna medgivas. Förhållandena
kan i en del fall vara sådana, att det kan bli ett direkt försäkringstagarin-
tresse, att huvudregeln icke upprätthålles. Det föreslås därför att det nu
varande förbudet för försäkringsbolag att driva annan rörelse än försäk
ringsrörelse först och främst kompletteras med ett stadgande, som ger för-
säkringsinspektionen rätt att medgiva undantag från för
budet i fråga. Lägges det i inspektionens hand att pröva huruvida undan
tag från förbudet skall medgivas eller icke, föreligger det starka garantier
för att undantag icke tillätes i andra fall än när sådant kan anses förenligt
med försäkringstagarintresset. Osunda, riskfyllda förhållanden på om
rådet behöver icke befaras. Intet hinder bör möta mot att inspektionen för
binder ett medgivande med de tidsbegränsningar eller villkor, som på grund
av omständigheterna i det enskilda fallet finnes påkallade. Lämnat med
givande bör kunna återkallas, därest inträffade förhållanden giver anledning
därtill. Någon särskild lagföreskrift härom synes icke erforderlig. Återkal-
lelsemöjligheten torde nämligen följa av allmänna förvaltningsrättsliga
principer. De sakkunniga erinrar i detta sammanhang om att motsvarande
förbudsbestämmelse i understödsföreningslagen icke är lika sträng som
det nuvarande stadgandet i FL, i det att lagtexten i understödsförenings
lagen öppnar möjlighet för tillsynsmyndigheten att ge understödsförening
tillstånd att utöva verksamhet, vilken är främmande för det ändamål, som
avses med föreningens verksamhet. De sakkunniga pekar vidare på att
336 § FL öppnar möjlighet för försäkringsinspektionen att medge försäk-
ringsbolag att inneha större aktieposter i allmänna aktiebolag än lagrum
mets huvudregel angiver.
De sakkunniga utvecklar sina synpunkter på följande sätt.
Exempel kan nämnas på områden inom vilka fråga om medgivande för
försäkringsbolag att driva annan rörelse än försäkringsrörelse kan komma
att aktualiseras. Antag exempelvis att ett försäkringsbolag utlånat medel
till ett annat företag, som sedermera blir betalningsoförmöget. I ett dy
likt fall kan omständigheterna vara sådana, att starka skäl talar för att
65
försäkringsbolagets förlust blir minst, därest försäkringsbolaget får möj
lighet att tillfälligt övertaga rörelsen i fråga. Det synes icke ändamålsenligt
ur försäkringsbolagets och försäkringstagarnas synpunkt, att ifrågavarande
möjlighet skall vara helt utesluten. Enligt de sakkunnigas uppfattning
skulle det vara värdefullt, därest FL vore utformad på sådant sätt, att
försäkringsinspektionen kunde medgiva försäkringsbolaget att på villkor
och under tid, som betingas av omständigheterna i det enskilda fallet, driva
ifrågavarande främmande rörelse.
Av det nuvarande undantagslösa förbudet för försäkringsbolag att driva
annan rörelse än försäkringsrörelse följer bl. a., att försäkringsbolag icke
äger i egen regi reparera uppkomna försäkringsskador. Sålunda äger exem
pelvis icke ett bilförsäkringsbolag upprätta och driva bilverkstäder för
reparation av skadade bilar, som är försäkrade hos bolaget. Icke heller
äger ett brandförsäkringsbolag med eget folk reparera brandskadade fastig
heter. Även bedrivande av särskild rörelse i skadeförebyggande syfte torde
vara förbjudet enligt nyssnämnda lagrum. Ett försäkringsbolag, som med
delar inbrottsförsäkring, synes sålunda icke kunna få bedriva nattvakts-
rörelse. De sakkunniga är visserligen helt främmande för tanken, att för
säkringsbolagen skulle äga i större utsträckning bedriva skadereparations-
rörelse eller driva särskild rörelse i skadeförebyggande syfte. De skäl som
förut anförts mot att försäkringsbolagen bedriver annan rörelse än för
säkringsrörelse är så tungt vägande, att en sådan ordning icke i allmänhet
kan vara rekommendabel. Det synes emellertid de sakkunniga icke ute
slutet, att vissa fall kan uppkomma, där alldeles särskilda omständigheter
talar för att möjlighet öppnas för försäkringsbolag att på ett begränsat
fält, tillfälligt eller för längre tid, ersätta uppkomna skador in natura i
egen regi eller bedriva särskild skadeförebyggande rörelse. Förhållandena
kan vara sådana, att en dylik rörelse icke innefattar några nämnvärda
faror för försäkringstagarna utan tvärtom ligger i deras intresse. Det synes
de sakkunniga vara av värde, att FL utformas så, att nu ifrågavarande
möjlighet icke är helt utesluten.
Enligt de sakkunnigas mening är det befogat att i vissa, avgränsade fall
gå ett steg längre än de sakkunniga i det föregående förordat. Vissa for
mer av främmande rörelse är av den karaktären, att det även ur försäk-
ringstagarsynpunkt synes motiverat att försäkringsbolagen är berättigade
att utan särskilt medgivande från försäkringsinspektionens si
da driva rörelse av dylikt slag. De sakkunniga föreslår sålunda, att försäk
ringsbolag utan särskilt medgivande skall få biträda annat försäkringsbo
lag vid dess rörelse, uppföra bostads-, kontors- eller affärsfastighet, vilken
är avsedd att utgöra en varaktig kapitalplacering, samt bedriva sådan ma
skinuthyrnings- och annan verksamhet, vilken medför ett ändamålsenligt
utnyttjande av maskiner och personal, som erfordras för bolagets försäk
ringsrörelse. De sakkunniga anför härom bl. a. följande.
I stor utsträckning har försäkringsbolagen kontorsmaskinanläggningar
av olika slag. Under senare år har flera bolag anskaffat moderna databe-
handlingsmaskiner. Kontorsmaskinernas kapacitet kan vara så stor, att
försäkringsbolagets egna behov icke täcker maskinkapaciteten. Del är då
ett företagarintresse för försäkringsbolaget och samtidigt ett intresse för
försäkringstagarna, att maskinernas överskottskapacitet utnyttjas genom
uthyrning i en eller annan form till andra intressenter. Härigenom kan
nämligen försäkringsbolagets nettokostnader för maskinanläggningen mins-
5
lliliant] till riksdiu/ens protokoll
/.%'/.
I sanil. \r 171
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961
66
kas. Det ligger i sakens natur, att uthyrningen kan behöva omfatta icke
blott själva maskinerna utan även den personal av olika slag, som betjänar
ifrågavarande maskinanläggning. Sådan uthyrning synes böra vara tillåten
oberoende av om verksamheten kan karakteriseras såsom rörelse eller icke.
Ett försäkringsbolag måste förfoga över expertis av olika slag, bl. a. för-
säkringsmatematisk och statistisk expertis. Skulle dylik personals arbets
kraft icke behöva till fullo tagas i anspråk för bolagets behov, kan givet
vis i många fall en deltidsanställning vara den rätta lösningen. Det kan
emellertid tänkas fall, när försäkringsbolagets behov av dylik eller annan
arbetskraft är så växlande, att den rationellaste lösningen blir att försäk
ringsbolaget har vederbörande anställd på heltid och under perioder med
mindre arbete för de anställda åtager sig räknearbeten, utredningsuppdrag
eller liknande åt utomstående. Även en sådan verksamhet synes ha karak
tären av ett rationellt utnyttjande av överskottskapacitet hos bolaget och
synes undantagslöst böra tillåtas.
Det nuvarande förbudet för försäkringsbolag att bedriva annan rörelse än
försäkringsrörelse omöjliggör för försäkringsbolagen att uppföra byggnader
i egen regi. Förbudet anses omfatta jämväl det fallet att försäkringsbolag
skulle låta utföra nybyggnadsarbeten på löpande räkning. Ett försäkrings
bolag, som önskar uppföra en byggnad, är för närvarande hänvisat till att
träffa avtal med en företagare inom bvggnadsbranschen, som på egen risk
och mot avtalad entreprenadsumma utför byggnadsarbetet. Nyssnämnda
förbud anses däremot icke hindra, att moderniserings- eller liknande ar
bete utföres på löpande räkning, eftersom dylika arbeten anses tillhöra fas
tighetsförvaltningens område. Enligt de sakkunnigas uppfattning kan det
ifrågasättas, huruvida det är ändamålsenligt att FL tvingar försäkrings
bolagen att undantagslöst ingå avtal i entreprenadkontraktets form, när ny
byggnadsarbeten skall utföras för bolagens räkning. De sakkunnigas för
slag i det föregående innebär på nu ifrågavarande område, att under för
utsättning att försäkringsinspektionen i det enskilda fallet lämnar medgi
vande därtill, försäkringsbolagen får möjlighet att låta utföra nybyggnads
arbeten på löpande räkning eller eljest i egen regi. Enligt de sakkunnigas
uppfattning kan man emellertid utan fara för försäkringstagarna taga yt
terligare ett steg och inom ett begränsat tält låta försäkringsbolagen ensam
ma bestämma de former, under vilka nybyggnadsarbeten för bolagens räk
ning skall utföras. För en sådan lösning talar också den omständigheten att
försäkringsinspektionen icke äger sådan kännedom om byggnadsbransch!?^
förhållanden, att inspektionen i allmänhet kan anses skickad att taga ställ
ning till frågor om den ändamålsenligaste juridiska formen för ett_nybygge.
Försäkringsbolagen har i flera fall behov av att kunna uppföra bygg
nader, t. ex. för erhållande av rationella kontorslokaler och för bebyggande
av inköpta tomter. Försäkringsbolagen har därvid ett starkt intresse av
att kunna få arbetena utförda på det sätt, som ur teknisk och ekonomisk
synpunkt framstår såsom riktigast och mest ändamålsenligt. Försäkrings
tagarna har samma intresse som försäkringsbolagen själva, att bolagens
byggnadsverksamhet bedrives på det ekonomiskt förståndigaste sättet. Mot
denna bakgrund synes det de sakkunniga tvivelaktigt, huruvida det är
rationellt att, såsom nu sker, hänvisa försäkringsbolagen till att undantags
löst utlämna förekommande nybyggnadsarbeten på entreprenad. Entrepre-
nadkontraktsformen ger inga garantier för att ett försäkringsbolags ny
bygge göres på billigast möjliga sätt. Ett entreprenadavtal kan nämligen
bli dvrare än ett avtal om bygge pa löpande räkning, bl. a. därför att en
entreprenör ofta i entreprenadsumman inlägger eu särskild riskpremie.
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961
67
Entreprenadkontraktsformen ger icke heller några garantier för att för-
säkringsbolagsledningen vid varje tidpunkt har exakt kunskap om vidden
av det ekonomiska engagemang, som ett igångsatt nybygge innefattar. Det
har sålunda förekommit, att ett stort nybygge utbjudits på entreprenad i
etapper, så att när försäkringsbolagsledningen fattat beslut om byggets
igångsättande entreprenadkontrakt förelegat blott beträffande grund- och
sprängningsarbeten. Anbud på övriga arbeten har införskaffats först på
ett senare stadium. Beaktas bör också i detta sammanhang, alt gränsen
mellan entreprenadkontrakt och avtal om löpande räkning är ganska svä
vande, i det att å ena sidan entreprenadkontrakten kan innehålla reserva
tioner, som lägger över vissa risker, i främsta rummet risken för pris- och
lönehöjningar under byggtiden, på byggherren, samt å andra sidan avtal
rörande löpande räkning kan innehålla ett maximipris. Framhållas må
särskilt, att förekomsten av reservationer i entreprenadkontrakten torde
vara vanligare nu än före andra världskriget. Enreprenadkontraktsformen
fritager således icke längre försäkringsbolagen från ekonomiska risker i
samma utsträckning som tidigare kan ha varit fallet. De sakkunniga vill
också framhäva, att då gränsen mellan å ena sidan nybyggnadsarbeten
och å andra sidan moderniserings- och liknande arbeten är svävande, det
synes föga konsekvent att avtalsformen löpande räkning skall vara för
bjuden i det ena fallet men tillåten i det andra fallet.
Det synes de sakkunniga självklart, att möjlighet icke bör beredas för
säkringsbolagen att på spekulation uppföra och försälja byggnader. En
dylik verksamhet skulle stå klart i strid med de grundläggande tanke
gångar, som ligger bakom det hävdvunna förbudet för försäkringsbolag
att driva annan rörelse än försäkringsrörelse. Läget synes emellertid de
sakkunniga vara ett annat, när fråga är om uppförande av bostads-, kon
tors- eller affärsfastigheter, vilka är avsedda att utgöra en varaktig kapital
placering. På detta område torde det vara föga rationellt, att FL på ett
speciellt sätt beskär försäkringsbolagens handlingsfrihet. Mest ändamåls
enligt synes vara, att försäkringsbolagen tillerkännes rätt att själva, under
hänsynstagande till de skiftande förhållandena i varje enskilt fall, avgöra
vilka administrativa och ekonomiska former som skall komma till använd
ning när försäkringsbolagen i och för en varaktig kapitalplacering uppför
bostads-, kontors- eller affärsfastigheter. En sådan möjlighet för varje
enskilt försäkringsbolag att i de fall, varom här är fråga, fritt välja mellan
entreprenadförfarande, byggande i egen regi och den ena eller andra mel
lanformen torde icke medföra några vådor för försäkringstagarna. Såsom
förut understrukits har försäkringsbolagen och försäkringstagarna samma
intresse av att nybyggnadsarbetena utföres på det ekonomiskt mest ratio
nella sättet. De sakkunniga vill i detta sammanhang också erinra om att
den nya danska försäkringsrörelselagen uttryckligen medgiver de danska
försäkringsbolagen att inom de av lagstiftningen och bolagsordningarna
angivna gränserna uppföra, äga och driva fast egendom såsom eu varaktig
placering av bolagens medel.
Det ligger i sakens natur, att en nybyggnadsverksamhet, som icke är väl
övervägd och planerad, under vissa omständigheter kan medföra faror för
ett försäkringsbolags soliditet och likviditet. Detta gäller emellertid oberoen
de av den form, under vilken nybyggnadsverksamheten bedrives. Vare sig
ett nybygge göres på grundval av ett entreprenadkontrakt eller i form av
avtal om löpande räkning eller liknande kan byggnadsverksamheten på
olika sätt anstränga försäkringsbolagets ekonomi. Eu särskild kontroll
över alt försäkringsbolagen icke genom nybyggnadsverksamhet utsätter sin
ekonomi för faror kan försäkringsinspeklionen åvägabringa med stöd av
68
283 § FL. Jämlikt detta lagrum kan nämligen inspektionen ålägga försäk
ringsbolagen att lämna inspektionen uppgift om planerade och igångsatta
nybyggen. En dylik anmälningsskyldighet kan ur tillsynssynpunkt vara mo
tiverad alldeles oberoende av den administrativa och ekonomiska form, un
der vilken nybyggnadsverksamheten bedrives. Inspektionens kontrollmöj
ligheter försämras icke genom de sakkunnigas förslag.
I betydande utsträckning förekommer att försäkringsbolagen biträder var
andra med anskaffnings- och kontorsarbete av olika slag. En verksamhet
av ifrågavarande art för annat försäkringsbolags räkning torde i allmänhet
ha ansetts falla under begreppet försäkringsrörelse i 2 § FL. Det synes emel
lertid de sakkunniga kunna ifrågasättas, om icke såvitt angår anskaffnings-
och kontorsverksamhet o. d. termen försäkringsrörelse bör reserveras för
sådan verksamhet, som är ett naturligt led i den egna risktäckningsrörelsens
tjänst. En sådan terminologi torde bäst rimma med försäkringsrörelsebe
greppet i 1 § FL, vilket lagrum allmänt tolkas så, att de för försäkringsrö
relse uppställda kraven icke äger tillämpning på enskild eller bolag, som
går försäkringsbolag till handa med anskaffning och kontorstekniskt arbete
av olika slag. Erinras må också därom, att den nya danska försäkringsrö
relselagen nämner försäkringsverksamhet och försäkringsagentur vid sidan
av varandra, när det gäller att bestämma den verksamhet danska försäk
ringsbolag får bedriva.
De sakkunniga vill för sin del förorda, att anskaffnings- och kontorsverk
samhet o. d. för annat försäkringsbolags räkning icke skall anses falla un
der begreppet försäkringsrörelse i 2 § FL. Samtidigt anser emellertid de
sakkunniga, att lagen icke bör utestänga försäkringsbolagen från dylik verk
samhet utan öppna fri möjlighet därtill. Ett samarbete mellan olika försäk
ringsbolag på anskaffnings- och det kontorsmässiga området kan nämligen
vara rationellt såväl ur företagsmässiga synpunkter som med hänsyn till
försäkringstagarnas intressen. De sakkunniga anser därför, att i FL bör in
föras en bestämmelse, som fastslår att förbudet för försäkringsbolag att
driva annan rörelse än försäkringsrörelse icke utgör hinder för försäkrings
bolag att biträda annat försäkringsbolag vid dess rörelse. I
I detta sammanhang behandlar de sakkunniga vissa frågor som berör
livförsäkringsbolagens sparfrämjande verksamhet.
De sakkunniga påpekar att många livförsäkringsformer inrymmer ett direkt
sparande, som kan få en betydande omfattning. Livförsäkringsbolagens verk
samhet ulgöres till mycket stor del av en förvaltning och förräntning av i
försäkringsform uppsamlade sparmedel. Från olika håll har ifrågasatts,
huruvida icke anledning finnes att i ökad omfattning låta livförsäkringsbo
lagen ägna sig åt att förvalta sparmedel. Det har gjorts gällande, att livför
säkringsbolagen är väl skickade att mottaga penningmedel till förvaltning
även när dessa medel icke har karaktären av premie för livförsäkring. Så
som motivering för att samhället skall tillåta livförsäkringsbolag att taga ste
get att förvalta sparmedel utan samband med någon livförsäkring har i hu
vudsak åberopats, att livförsäkringsbolagen på grund av sin nuvarande ka
pitalförvaltning — vars organisation i allmänhet icke skulle behöva utbyggas
— är fullt kompetenta att handha uppgiften i fråga samt att det är ett sam
hällsintresse att främja sparandet och att livförsäkringsbolagen, icke minst
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961
69
genom sin ombudsorganisation, har möjligheter att ytterligare stimulera spa
randet, därest bolagen får ett större register att spela på.
De sakkunniga diskuterar olika former för en utökning av livförsäkrings
bolagens sparmedelsinsamlande verksamhet och anför.
Såsom omnämnts i kapitel I1 har under senare år en mycket större andel
än tidigare av nytecknade livförsäkringar haft karaktären av riskförsäk
ringar, som innesluter intet eller ringa sparande. Från flera synpunkter,
bl. a. samhällsekonomiska, kan det enligt de sakkunnigas uppfattning vara
önskvärt, att sparandet i livförsäkringsform växer i omfattning. Därest liv
försäkringsbolagen kan medverka härtill genom att på marknaden föra
fram försäkringar, som i nya former innesluter sparmoment, synes detta
böra hälsas med tillfredsställelse. Enligt de sakkunnigas uppfattning bör
inga hinder resas, om livförsäkringsbolagen här vill slå in på nya vägar,
förutsatt givetvis att fråga icke är om konstruktioner, som är olämpliga från
försäkringstagarsynpunkt. Så länge nykonstruktionerna har karaktären av
livförsäkringar lägger FL inga direkta hinder i vägen för verksamheten.
Man kan emellertid också tänka sig, att något livförsäkringsbolag fin
ner det ändamålsenligt att samarbeta med annan sparmedelsförvaltande
inrättning och stimulera till sparande i denna andra inrättning. I viss ut
sträckning har samarbete etablerats mellan försäkringsbolag och banker.
I ett fall är avsikten att vissa banker skall fungera såsom ombud för liv
försäkringsbolag. Därest fråga skulle uppkomma om ett samarbete i den
motsatta riktningen så alt ett eller flera livförsäkringsbolag skulle admi
nistrativt biträda bank med bl. a. kontakter med allmänheten — exempelvis
i och för kombination av sparande i bank och riskförsäkring i livförsäk
ringsbolag — kan en dylik verksamhet från vederbörande försäkringsbolags
sida möta hinder, därför att verksamheten får karaktären av eu främmande
rörelse, som enligt gällande lag icke är tillåten för försäkringsbolag. De sak
kunniga har i det föregående föreslagit en uppmjukning av det nuvarande
undantagslösa förbudet för försäkringsbolag att driva annan rörelse än
försäkringsrörelse. Enligt de sakkunnigas förslag kan en sparstimulerande
rörelse av nyss angivet slag bli tillåten för livförsäkringsbolag, under förut
sättning att förhållandena är sådana, att försäkringsinspektionen anser sig
kunna lämna sitt medgivande till rörelsen i fråga. Med hänsyn till den spe
ciella lagstiftning, som försäkringsväsendet är underkastat, synes det ända
målsenligt att en rörelse av nu ifrågavarande slag av försäkringsbolag göres
beroende av medgivande av försäkringsinspektionen.
Det längst gående steget skulle vara, att livförsäkringsbolagen skulle för
egen räkning få mottaga medel från allmänheten för förvaltning och för
räntning utan att ifrågavarande medel har karaktären av livförsäkringspre
mier. En sådan utvidgning av livförsäkringsbolagens verksamhet skulle be
röra en stor del av kapital- och kreditmarknaden och skulle kunna få bety
dande återverkningar på andra institutioner. De sakkunnigas förslag i det
föregående angående uppmjukning av förbudet för försäkringsbolag att
driva annan rörelse än försäkringsrörelse innesluter möjlighet för försäk
ringsinspektionen att ge livförsäkringsbolagen rätt att driva kapitalförvalt-
ningsrörelse utan samband med försäkring. De sakkunniga förutsätter emel
lertid, att försäkringsinspektionen kommer att visa tillbörlig försiktighet vid
ett ifrågasatt begagnande av denna möjlighet och kominer att hålla nära
kontakt med övriga berörda instanser. Frågan om eu så långtgående utvidg-
Bctänkandet s. G9 ff.
70
Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1061
ning av livförsäkringsbolagens verksamhet som den här senast diskuterade
synes de sakkunniga lämpligen böra övervägas i ett vidare sammanhang.
Tillfälle härtill torde kunna erbjuda sig i samband med en allmän gräns
dragning mellan olika kreditinstituts verksamhet. Erinras må därom att,
såvitt framgår av direktiven för den år 1957 tillkallade kreditmarknadsut-
redningen, avsikten inom finansdepartementet synes vara att längre fram
upptaga frågan om gränsdragningen mellan olika slag av kreditinstitutet
till en mera fullständig översyn.
Från livlörsäkringsbolagshåll har önskemål framförts därom att till be
talning förfallet livförsäkringsbelopp skall kunna få innestå hos veder
börande livförsäkringsbolag och därvid förräntas av detta. För närvarande
anses i allmänhet hinder häremot möta, därför att en dylik kapitalförvalt
ning eventuellt skulle kunna anses ha karaktären av en främmande, för
bjuden verksamhet och i allt fall icke har något stöd i livförsäkringsbola
gens grunder. I viss utsträckning gör livförsäkringsbolagen förfallna belopp
räntebärande genom insättning å bankkonto eller liknande. Såvitt de sak
kunniga kan finna skulle det vara till fördel för livförsäkringstagarna och
skulle samtidigt livförsäkringsbolagens administration av förfallna livför
säkringsbelopp i viss mån förenklas, därest livförsäkringsbolagen finge en
klar och oslridig rätt att i egen regi förränta livförsäkringsbelopp, som för
fallit till betalning. Skäligheten synes de sakkunniga kräva, att förfallna
livförsäkringsbelopp, som på grund av förbiseende eller dylikt kvarligger
lång lid, kanske flera år, efter förfallodagen, icke blir helt räntelösa. Vid
blott kortare dröjsmål med livförsäkringsbelopps lyftande torde dock anled
ning knappast finnas att kräva att livförsäkringsbolag utger ränta å förfal
let belopp.
Enligt de sakkunnigas mening bör det icke heller vara uteslutet, att avtal
träffas om kvarstående hos vederbörande livförsäkringsbolag mot ränta,
längre eller kortare tid, av hela eller en del av förfallet livförsäkringsbelopp.
Ett ingående av sådana avtal kan från försäkringsbolagets sida utgöra en
service i förhållande till försäkringstagarna och kan eventuellt bidraga till
att motverka en omedelbar konsumtion av förfallna livförsäkringsbelopp.
Såväl vid utformningen av räntereglerna som vid bestämmandet av uppsäg
ningstid för ingångna kvarståendeavtal in. in. bör livförsäkringsbolagen gi
vetvis tillse, att nu ifrågavarande verksamhet icke kommer alt medföra för
luster eller svårigheter för den egentliga livförsäkringsrörelsen. Anledning
torde knappast finnas att räkna med att eu serviceverksamhet av ifrågava
rande slag från livförsäkringsbolagens sida kommer att få någon mycket
stor omfattning.
Enligt de sakkunnigas mening ligger det helt i linje med livförsäkrings
bolagens nuvarande verksamhet, att bolagen skall anses äga rätt att för
ränta livförsäkringsbelopp, som förfallit till betalning. En dylik kapitalför
valtning synes de sakkunniga vara en direkt fortsättning och komplettering
av de tjänster, som livförsäkringsbolagen genom försäkringsavtalen åtager
sig i förhållande till försäkringstagarna. Redan enligt gällande lag 1262 § FL)
ingår i livförsäkringsfonden värdet av livförsäkringsbolags ansvarighet på
grund av inträffade försäkringsfall. Den omständigheten att livförsäkrings
bolagen i viss omfattning kommer att utge ränta å förfallna livförsäkrings
belopp och att av denna anledning dylika belopp i större utsträckning än
hittills kan, delvis efter därom träffade avtal, komma att kvarligga hos bo
lagen efter förfallodagen torde icke böra föranleda, att ifrågavarande kapi
71
talförvaltning i försäkringsrörelselagssammanhang betraktas såsom en rö
relse vilken ligger utanför begreppet försäkringsrörelse. Enligt de sakkun
nigas mening bör lämpligen begreppet försäkringsrörelse i det samman
hang, varom fråga är i 2 § FL, fattas så vidsträckt, att däri även ingar för
säkringsbolags förvaltning och förräntning av förfallna försäkringsbelopp.
De sakkunniga anser således, att en dylik verksamhet från livförsäkrings
bolagens sida icke förutsätter någon ändring av 2 § FL.
Innestående, förfallna livförsäkringsbelopp ingår, såsom ovan nämnts,
enligt 262 § FL i försäkringsfonden. För denna finnes särskild trygghet
dels på grund av kapitalplaceringsreglerna i 274 § FL och dels på grund
av pantsättningsbestämmelserna i 276 § FL. Någon anledning att i detta
sammanhang föreslå en ny ordning på förevarande punkt synes de sakkun
niga icke föreligga. I den mån livförsäkringsbolag utger ränta på förfallna
livförsäkringsbelopp, som innestår hos bolaget, torde jämväl upplupen ränta
böra ingå i försäkringsfonden. Härför synes någon lagändring icke erfor
derlig, utan detta torde följa av 262 § i dess nuvarande lydelse.
I linje med det system, som nu finnes för tillvaratagande av livförsäk
ringstagarnas intressen, torde förekommande grunder böra kompletteras
med bestämmelser angående förräntning av livförsäkringsbelopp, som för
fallit till betalning.
Skatterättsligt synes det ligga i sakens natur, att om den betalmngsberät-
tigade vid livförsäkring låter ett förfallet livförsäkringsbelopp kvarstå och
förräntas hos livförsäkringsbolaget, vederbörande bör beskattas på alldeles
samma sätt som om beloppet i stället överförts till exempelvis en sparbank.
Såvitt de sakkunniga kunnat finna kräves härför icke någon ändring av de
materiella skatteförfattningarna. Icke heller i övrigt torde de sakkunnigas
förslag på nu ifrågavarande punkt behöva föranleda någon ändring av nyss
nämnda författningar. De sakkunniga vill dock fästa uppmärksamheten på
att såvitt angår taxeringsförordningen anledning torde finnas att göra
vissa jämkningar i författningstexten, så att i fråga om ovan nämnda belopp
livförsäkringsbolagen blir likställda med banker i avseende å skyldighet att
lämna uppgifter för annans taxering.
De sakkunniga tar även till granskning upp bestämmelserna i 336 § om
begränsning av försäkringsbolags rätt att äga aktier.
Enligt huvudregeln äger försäkringsbolag icke utan försäkringsinspektio-
nens medgivande av aktierna i svenskt aktiebolag äga mer än en tjugondei
eller, om aktier med olika röstvärde finnes, större antal än att röstetalet för
aktierna utgör högst en tjugondei av röstetalet för samtliga aktier. Nu itrå-
gavarande stadgande kan, framhåller de sakkunniga, ses ur olika synvink
lar. Bestämmelsen kan ses från kapitalplaceringssynpunkter. Kapitalplace-
ringsfrågorna faller emellertid, såsom tidigare framhållits, utanför de sak
kunnigas utredningsuppdrag. Stadgandet kan emellertid också sos i sam
band med det nyss behandlade förbudet i 2 § FL för försäkringsbolag att
driva annan rörelse än försäkringsrörelse. Sasom tidigare nämnts under
Kungl. Maj. ts proposition nr 171 år 1961
72
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961
ströks under förarbetena till FL, att det givetvis vore förbjudet för försäk
ringsbolag att genom dotterföretag driva sådan verksamhet, som försäk
ringsbolaget icke ägde bedriva i egen regi. Eljest skulle förbudet i 2 § FL lätt
kunna kringgås. Det är ur denna synvinkel som de sakkunniga upptager
336 § FL till behandling.
Gentemot uppfattningen att förbudet för försäkringsbolag att driva an
nan rörelse än försäkringsrörelse skall äga tillämpning jämväl å dotter
företag kan enligt de sakkunniga invändas, att därest den främmande verk
samheten drives av ett dotterföretag, som är konstruerat såsom aktiebolag,
faran för äventyrande av försäkringsbolagets soliditet är mindre än om verk
samheten bedrives av försäkringsbolaget självt. Drives den främmande rö
relsen av ett dotteraktiebolag, är nämligen försäkringsbolagets ekonomiska
risk teoretiskt sett begränsad till det i dotterföretaget insatta aktiekapitalet.
Det kan emellertid befaras, att ett försäkringsbolags ekonomiska engage
mang i ett dotterföretag blir större än vad aktiekapitalet i sistnämnda före
tag utvisar. Ett ekonomiskt stöd åt dotterföretaget i form av bl. a. långivning
ligger nära till hands. Härigenom kan försäkringsbolagets reella ekonomiska
engagemang komma att närma sig läget vid ett eget drivande av samma
rörelse. De sakkunniga ansluter sig på denna grund till uppfattningen, att
försäkringsbolag icke skall genom dotterföretag få bedriva verksamhet, som
icke kan tillåtas för försäkringsbolagets egen del.
Begränsningsregeln i 336 § FL äger tillämpning allenast å aktier i svenska
aktiebolag. Såvitt de sakkunniga funnit föreligger ingen anledning att ställa
aktier i utländska aktiebolag i en gynnad särställning. Lika starka skäl sy
nes tala för att lagrummet skall vara tillämpligt jämväl å aktier i utländska
aktiebolag. De sakkunniga föreslår därför, att lagstadgandet utvidgas till att
avse jämväl aktier i utländska aktiebolag.
Föreligger koncernförhållande mellan flera försäkringsbolag, äger tjugon-
delsregeln i 336 § FL avseende å koncernen. Av koncerndefinitionen i 333 §
FL framgår, att sådana aktiebolag, å vilka FL icke äger tillämpning, ej
innefattas i koncernbegreppet, övervägande skäl synes emellertid de sak
kunniga tala för att den omständigheten, att ett aktiebolag icke faller in
under FL, ej bör medföra att företagets aktieinnehav icke medräknas vid till-
lämpningen av stadgandet i 336 § FL, därest i övrigt förhållandena är så
dana, att företaget jämlikt 333 § FL skulle ha räknats såsom dotterbolag.
De sakkunniga föreslår därför, alt 336 § första stycket FL kompletteras
med en bestämmelse av innehåll, att i nu ifrågavarande sammanhang ak
tiebolag, varå FL icke äger tillämpning, skall anses såsom koncernbolag,
därest förhållandena är sådana, att aktiebolaget, om det varit försäkrings
aktiebolag, jämlikt 333 § FL skulle ha räknats såsom dotterbolag. Syftet
med stadgandet i 336 § FL skulle nämligen kunna kringgås, därest icke
dylika dotterföretags aktieinnehav medräknas vid bestämmande av ett för
säkringsbolags eller en försäkringskoncerns tillåtna aktieinnehav. De sak
kunniga påpekar, att försäkringsinspektionen, såsom tidigare nämnts, i ett
betydande antal fall såsom villkor för medgivande jämlikt 336 § FL till för
73
säkringsbolag att äga aktier i svenskt aktiebolag uppställt förbehållet, att
sistnämnda bolag vid tillämpningen av 336 § första stycket sista punkten
likställes med koncernbolag.
Begränsningsregeln i 336 § FL äger icke tillämpning å aktier i försäk
ringsaktiebolag eller i aktiebolag, vars verksamhet har till föremål att äga
aktier i försäkringsaktiebolag eller att tillskjuta garantikapital i ömsesidigt
försäkringsbolag (holdingbolag). De sakkunniga anser att anledning i stort
sett saknas att göra någon ändring beträffande nu nämnda undantag. Så
vitt de sakkunniga funnit torde det dock bäst rimma med lagrummets syfte,
att undaniaget för holdingbolag utformas så, att fråga skall vara om aktie
bolag, vars verksamhet uteslutande har till föremål att äga aktier i försäk
ringsaktiebolag eller att tillskjuta garantikapital i ömsesidigt försäkrings
bolag. De sakkunniga föreslår, att undantagsbestämmelsen jämkas i enlig
het härmed.
Under förarbetena till FL förutsatte uttryckligen såväl 1942 års försäk-
ringsutredning som första lagutskottet vid behandlingen av propositionen
med förslaget till lagen, att medgivande till obegränsat förvärv av aktier
lämnas i fråga om sådana förvaltningsaktiebolag, som bildas för förvaltning
av försäkringsbolags fastigheter. I enlighet härmed har försäkringsinspek-
tionen också lämnat försäkringsbolagen dylika medgivanden. Det synes
kunna göras gällande, att det är en onödig omgång för såväl försäkrings
bolagen som försäkringsinspektionen att ha ett dispensförfarande för fall,
där dispens undantagslöst lämnas, övervägande skäl synes de sakkunniga
tala för en lagändring av innehåll, att begränsningen i 336 § FL av för
säkringsbolags rätt att äga aktier icke skall äga tillämpning å aktier i aktie
bolag, vars verksamhet uteslutande har till föremål att utöva fastighets
förvaltning. De sakkunniga föreslår att ett dylikt undantag inryckes i 336 §
FL. En lagändring av detta innehåll kommer icke i strid mot syftet med
lagrummet.
Enligt de sakkunniga föreligger det icke heller behov av att kräva medgi
vande av försäkringsinspektionen för att försäkringsbolag skall få äga även
större aktieposter i aktiebolag, vilkas verksamhet uteslutande har till före
mål att biträda ett eller flera försäkringsbolag vid rörelsens bedrivande.
Fråga är här om olika slag av serviceaktiebolag, vilkas verksamhet helt är
inriktad på att biträda försäkringsbolag. De sakkunniga föreslår, att undan
tagsbestämmelsen i 336 § utvidgas till att omfatta jämväl aktier i aktiebolag
av nyss angivet slag.
När däremot fråga är om aktiebolag, vilkas verksamhet har till föremål
att biträda icke blott försäkringsbolag utan även företag av andra slag,
kan, påpekar de sakkunniga, förhållandena vara mycket växlande. Såväl ve
derbörande försäkringsbolags ekonomiska engagemang som omfattningen
av den service, som försäkringsbolagen erhåller av dylika bolag, kan skifta
starkl. Enligt de sakkunnigas mening talar övervägande skäl för att avkall
på kravet på försäkringsinspektionens medgivande för rätt att överskrida
tjugondelsgränsen bör göras blott när förekommande serviccaktiebolags verk
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961
74
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961
samhet uteslutande har till föremål att biträda försäkringsbolag vid rörel
sens bedrivande. I övriga fall synes det vara lämpligast att aktieinnehav av
större kvotdel än en tjugondei är beroende av medgivande av försäkringsin-
spektionen, som har möjlighet att taga hänsyn till omständigheterna i varje
särskilt fall och som kan uppställa de villkor för aktieinnehavet som i det
enskilda fallet finnes erforderliga för tillvaratagande av försäkringstagarnas
intressen.
De sakkunniga framhåller slutligen i detta sammanhang, att jämväl så
dant medgivande, som avses i 336 §, med stöd av allmänna förvaltnings-
rättsliga principer torde kunna återkallas, därest inträffade förhållanden gi
ver anledning därtill.
Remissyttrandena
Försäkringsinspektionen har intet att erinra mot de sakkunnigas förslag
att möjliggöra dispens från förbudet för försäkringsbolag
att driva annan rörelse än försäkringsrörelse. Beträffan
de förslaget att lägga rätten att medgiva undantag i försäkringsinspek-
tionens hand, ifrågasätter inspektionen om icke dispensfrågor bör avgöras
av Kungl. Maj:t, när ledning icke kan sökas i precedensfall eller när frågor
na eljest är av större betydelse. Inspektionen understryker vikten av att
dispens icke medgives i andra fall än där sådant kan anses klart förenligt
med försäkringslagarintresset. Inspektionen anför.
Det bör sålunda för att förutsättning för dispens skall föreligga vara
fråga om en begränsad verksamhet, som utgör en naturlig utbyggnad av för-
säkringsverksamheten. Ett medgivande bör också såsom de sakkunniga på
pekat kunna förbindas med de tidsbegränsningar eller villkor, som på grund
av omständigheterna i det enskilda fallet finnes påkallade.
I sådana fall, där på grund av särskilda omständigheter det kan vara än
damålsenligt att låta ett försäkringsbolag i något vidare utsträckning enga
gera sig i en annan verksamhet än försäkringsrörelse, bör ett sådant enga
gemang endast få formen av aktieinnehav i dotterbolag, och det bör tillses
att engagemanget icke medför något större risktagande i förhållande till
den egentliga verksamheten, t. ex. i form av långivning till dotterbolaget.
Ett tillstånd för ett försäkringsbolag att inneha aktier i ett aktiebolag utöver
i lagen om försäkringsrörelse medgiven omfattning får motiveras av beho
vet av en företagarinsats från försäkringsbolagets sida på ett visst till för-
säkringsverksamheten angränsande område. Om sådant särskilt skäl icke
föreligger och en tilltänkt placering ej har annat syfte än att komma förbi
den i 336 § försäkringslagen uttryckta tjugondelsregeln, kan dispens givet
vis icke beviljas.
Försäkringsbolagens riksförbund instämmer för sin del med de sakkun
niga såtillvida, som försäkringsbolag med hänsyn till bland annat kraven
på soliditet och skälighet ej bör tillåtas driva rörelse, vilken kan beteck
nas som främmande i förhållande till försäkringsrörelsen. Det är vidare
självklart, att försäkringsbolag skall ha rätt att bedriva risktäckningsrö-
relse i enlighet med bolagsordning och koncession jämte sådan verksamhet,
som i praktiken är en förutsättning för eller ett utflöde av risktäcknings-
75
rörelsen. Förbundet erinrar bland annat om att konkurrensen mellan olika
typer av försäkringsföretag är hård, ett förhållande som successivt leder
till inte blott premiesänkningar, liberaliseringar av försäkringsvillkoren och
nya försäkringsformer utan även serviceåtaganden av olika slag i förhål
lande till försäkringstagarna. Icke minst då det gäller service åt allmänhe
ten kommer försäkringsbolagen i framtiden att ställas inför ökade kra\.
Förbundet framhåller därför önskvärdheten av att lagstiftningen reser
minsta möjliga hinder för utvecklingen på detta område. Förbundet före
slår med hänsyn härtill en annan ordning än det av de sakkunniga före
slagna dispensinstitutet. Förbundet anknyter till den teknik som användes
i 1955 års lag om sparbanker och föreslår en omformulering av gällande
förbud enligt följande. »Försäkringsbolag må icke driva annan rörelse än
försäkringsrörelse och i samband därmed stående verksamhet.» Med en sa-
dan formulering binder man enligt förbundets mening icke utvecklingen
med ett stelt förbud, låt vara att detta kan förses med vissa undantag och
eventuellt även möjlighet för administrativ myndighet att lämna dispens.
Av praktiska skäl bör FL:s bestämmelser vara så utformade att frågor om
vad som är att anse som försäkringsrörelse respektive vad som är »i sam
band därmed stående verksamhet» kommer att behandlas enligt samma
regler och i förekommande fall kan handläggas i ett sammanhang. Förbun
det föreslår i detta syfte en komplettering av FL med en bestämmelse som
överlåter åt allmän domstol att pröva frågor om vad som skall anses vara
»i samband därmed stående verksamhet».
Folksam anser att samhällsnyttan kräver att försäkringsbolagen får stör
re frihet och möjlighet att utnyttja sin kapacitet på sådant sätt att största
möjliga effektivitet uppnås. Folksam anför bl. a.
Antag t. ex. att ett vaktbolag skulle i sina avtal inta den garantin att man
ersätter de förluster som uppstår om trots bevakningen ett inbrott inträffar.
Denna garanti kunde helt motsvara en inbrottsförsäkring. Inte minst mot
bakgrunden av högsta domstolens utslag rörande volvogarantin skulle vakt-
bolagsgarantin säkerligen betraktas som legitim. Man skulle som när det
gäller volvogarantin kunna tala om ». . . det naturliga och nära samband
som sålunda föreligger mellan åtagandet och bolagets verksamhet.. .».
Konsekvensen synes då kräva att försäkringsbolaget skall ha rättighet att
driva vaktrörelse i samband med inbrottsförsäkring. Den effektiva konkur
rens, som är ett starkt samhällsintresse, förutsätter uppenbarligen att olika
företag får utnyttja sina resurser till största möjliga effektivitet.
Motormännens riksförbund ansluter sig till de sakkunnigas uppfattning,
att det inte är ändamålsenligt att på detta område ha ett stelt förbud, som
ej tillåter några undantag. Huruvida förslaget om att undantag från förbu
det för försäkringsbolag att driva annan rörelse än försäkringsrörelse skall
kunna medges av försäkringsinspektionen är en ändamålsenlig lösning av
denna fråga synes dock förbundet vara tveksamt.
Försäkringsinspektionen lämnar utan erinran förslaget att försäkrings
bolag skall få rätt att ulan dispens driva viss verksam-
h e t, som ligger utanför den egentliga försäkringsverksamheten. De ifråga
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961
76
Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1961
varande formerna av främmande rörelse torde vara av den karaktären, att
det även ur försäkringstagarsynpunkt synes motiverat, att försäkringsbola
gen får utan särskilt medgivande från försäkringsinspektionen driva rörel
se av dylikt slag.
Försäkringsbolagens riksförbund påpekar att med den utformning av
huvudregeln som förbundet föreslagit några sådana undantagsbestämmel
ser som de sakkunniga föreslagit icke behöver intagas i lagtexten. Förbun
det anser detta vara en avgjord fördel. Med denna reservation ansluter sig
riksförbundet till de sakkunnigas synpunkter men betonar dock, att för
säkringsbolagen hävdat att dessa rättigheter i betydande utsträckning före
ligger redan enligt gällande lag.
Enligt riksförbundets mening bör ytterligare vissa förhållanden upp
märksammas i detta sammanhang. Som bekant försiggår en snabb utveck
ling av allmänhetens betalningsvanor i den riktningen att framförallt lön
tagare söker få sina utgifter för hyra, försäkringar och dylikt jämnt förde
lade över årets månader. Bolagen måste vara beredda att i framtiden i stor
utsträckning tillgodose försäkringstagarnas önskemål på denna punkt. Det
är då angeläget att försäkringsbolag medgives rätt att mottaga förskottsbe
talningar för premier samt även rätt att förränta sådana förskottsmedel.
Förbundet föreslår att dessa synpunkter kommer till uttryck i lagmotiven.
Landsorganisationen, Tjänstemännens centralorganisation, Kooperativa
förbundet, För säkrings funktionärernas förbund och Motormännens riksför
bund ansluter sig till de sakkunnigas förslag om rätt för försäkringsbolag
att driva viss annan rörelse än försäkringsrörelse.
Förslaget om rätt att uppföra bostads-, kontors- eller affärsfastighet, av
sedd att utgöra en varaktig kapitalplacering, avstyrkes av Hgresgästernas
riksförbund. Enligt förbundets uppfattning skulle möjligheterna för andra
företagare inom byggnads- och bostadsbranschen att erhålla inteckningslån
komma att begränsas om förslaget genomfördes. Förbundet anser vidare
att det kan starkt ifrågasättas, om bolagen förfogar över sådan sakkunskap,
att byggande i egen regi eller på »löpande räkning» kan bedrivas på ett till
fredsställande sätt. Från försäkringstagarnas synpunkt kan förslaget en
ligt förbundet därför medföra icke obetydliga risker. Ett accepterande av
förslaget torde också medföra att försäkringsinspektionen behöver förstär
kas med byggnadsteknisk och förvaltningsteknisk expertis.
De sakkunnigas uppfattning om önskvärdheten av att avskaffa det nu
varande förbudet för försäkringsbolag att uppföra nya fastigheter annat än
på entreprenad med fast pris delas av Sveriges Industriförbund, som ut
vecklar följande synpunkter rörande den föreslagna reformen.
I betänkandet anföres som skäl härför bl. a. att nämnda kontraktsform
icke längre i samma utsträckning som tidigare fritager försäkringsbolagen
från ekonomiska risker. Med hänsyn härtill kan det förtjäna att framhål
las, att det även i de kontraktsformulär, som tillämpades före andra världs
kriget, fanns en riskfördelning mellan byggherren och entreprenören av
samma karaktär och innehåll som i nu tillämpade formulär. Det enda som
sedan dess tillkommit är generella reservationer för ändringar av priser på
förnödenheter och tjänster, upprättade i överensstämmelse med gällande
77
författningar och godkända av de statliga byggande myndigheterna. Denna
riskfördelning är dock enligt förbundets mening icke något egentligt skal
för en övergång från avtal om fast pris till avtal om löpande räkning.
Entreprenadkontrakt med löpande räkning kan emellertid — rätt utnytt
jade — vara att föredraga, då arbetenas karaktär eller andra omständighe
ter icke medger, att vederhäftiga anbud inhämtas. I praktiken torde också,
såsom någotberöres i betänkandet, dylika omständigheter redan nu stun
dom ha fått till följd att anbudsförfarandet blivit mera en formalitet. Man
torde emellertid med förtroende kunna överlåta åt försäkringsbolagen att
själva bedöma vilken kontraktstyp, som i varje särskilt fall kan vara den
lämpligaste. Denna valmöjlighet skulle kanske också göra det lättare för
bolagen att engagera sig i en önskvärd sanering av fastighetsbeståndet.
De synpunkter de sakkunniga anfört rörande livförsäkringsbolagens möj
ligheter att medverka till ökning av sparandet föranleder icke nå
gon erinran från försäkringsinspektionen. Inspektionen tillstyrker även för
slaget att livförsäkringsbolagens grunder skall kompletteras med föreskrif
ter angående förräntning av försäkringsbelopp som förfallit till betalning.
Försäkringsbolagens riksförbund framhåller, att rätten att förvalta och
förränta förfallna försäkringsbelopp även bör avse sådana belopp vid an
nan personförsäkring än livförsäkring.
Förbundet tar även upp frågan om bolagen skall fa rätt att mottaga medel
för förvaltning och förräntning utan att medlen har karaktären av livför
säkringspremier och anför.
Riksförbundet anser att en dylik utvidgning av livbolagens verksamhet
skulle vara av värde både för att stimulera sparandet och ur servicesyn
punkt. Eftersom någon generell dispensregel ej har upptagits i riksförbun
dets förslag, förordar riksförbundet att i lagmotiven allmänt uttalas, att
verksamhet av nu angivet slag bör kunna förenas med försäkringsrörelse.
Skulle detta icke kunna generellt medgivas i fråga om kapitalförvaltning
utan samband med försäkring, vill riksförbundet starkt betona, att möjlig
heten likväl måste finnas beträffande kapitalförvaltning i samband med
försäkring. Ett sådant samband kan givetvis ha olika former. Riksförbun
det skall i detta sammanhang endast beröra två anordningar, som båda tor
de ha en betydande sparstimulerande effekt. Den ena gäller avsättningar
till pensionskonto i försäkringsbolag. Tanken är, att medel som uppsamlas
på dylikt konto skulle kunna användas till framtida premiebetalning för i
bolaget redan existerande pensionsförsäkring, för avgiftsbetalning till ATP
och för omvandling till pensionsförsäkring. Den andra anordningen är en
kombination av livförsäkring och lönsparande.
Riksförbundet vill understryka vikten av att varje tillfälle att erbjuda
allmänheten ändamålsenliga sparformer tillvaratages. Vad det enskilda spa
randet betyder för samhällsekonomin och penningvärdet har från försäk
ringsbolagens sida framhållits i åtskilliga andra sammanhang. Riksförbun
det" finner ej anledning att nu åter upprepa dessa synpunkter. Då emeller
tid livförsäkringsbolagen är skickade att handbava kapitalförvaltning, vil
ket veterligen icke ifrågasatts, bör det ej finnas några principiella eller
praktiska hinder för dessa bolag att omhändertaga de sparmedel som i an
nat fall kanske skulle åtgå till konsumtion.
Även Folksam anser att den rätt som livförsäkringsbolagen har att driva
kapitalförvaltnings- och kapitaluppsamlingsverksamhet i samband med för
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961
78
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961
säkring bör utvidgas. Det är opraktiskt att alltid tvingas utforma avtalen
så att sparande och riskåtagande bildar en fast kombination. Möjligheter
na att utforma avtal där sparande och riskåtagande löper fria vid sidan
av varandra skulle tillåta avsevärd rationalisering — då sådan verksamhet
skulle utgöra ett effektivt utnyttjande av bolagens organisation — utan att
man för den skull går utöver området för bolagets kompetens. •— Även
Landsorganisationen, Försäkringsfunktionärernas förbund och Kooperativa
förbundet ifrågasätter om icke försäkringsbolagen borde i egen regi få driva
sparverksamhet utan formellt samband med livförsäkring.
Svenska bankföreningen delar de sakkunnigas uppfattning att hinder ej
bör uppställas mot att ett försäkringsbolag administrativt biträder en bank
med kontakter med allmänheten, exempelvis för kombination av sparande
i bank och riskförsäkring i livförsäkringsbolag. Däremot motsätter sig
bankföreningen bestämt tanken att livförsäkringsbolagen skulle för egen
räkning få för förvaltning och förräntning från allmänheten mottaga även
andra medel än försäkringspremier. En sådan utvidgning av livförsäkrings
bolagens verksamhet skulle få betydande återverkningar på kapital- och
kreditmarknaden och bryta sönder den struktur som under årens lopp na
turligt vuxit fram på detta område. Den torde också vara oförenlig med
banklagen. Det är dessutom svårt att föreställa sig, hur en inlåningsrörelse
av detta slag skulle kunna organiseras utan en total omläggning av livför
säkringsbolagens konstruktion och uppbyggnad. I vart fall är enligt bank
föreningen en ombudsorganisation av den typ, som försäkringsbolagen nu
använder för sina kontakter med allmänheten, uppenbarligen icke något
lämpligt instrument för att handha uppgifter av här ifrågavarande slag.
Bankföreningen ställer sig även kritisk mot tanken att avtal skall kunna
träffas om kvarstående hos ett livförsäkringsbolag mot ränta, längre eller
kortare tid, av förfallet livförsäkringsbelopp. Bankföreningen ifrågasätter
om det finns behov av att öppna möjlighet för sådana avtal. De rikhaltiga
placeringsmöjligheter som erbjuds av de reguljära spar- och inlåningsinsti-
tuten, bör enligt bankföreningens mening vara fullt tillräckliga. Det kan
icke antagas att tillskapandet av ett ytterligare alternativ skulle vara ägnat
att stimulera till en ökning av det totala sparandet i samhället.
Vad de sakkunniga anför om samarbete mellan livbolag och andra spar-
institut i sparstimulerande syfte och om möjlighet till fortsatt förvaltning
och förräntning hos livbolag av förfallna kvarstående livförsäkringsbelopp
föranleder ingen särskild erinran från Svenska sparbanksföreningens si
da. Sparbanksföreningen upplyser emellertid att tidigare försök till samar
bete i den formen, att livbolags ombud skulle verka också för sparande i
sparbank, mött svårigheter bottnande i de speciella ersättningsgrunderna
för ombuden. Sparbanksföreningen instämmer i de sakkunnigas uppfatt
ning att frågan om en utvidgning av livbolagens verksamhet till att avse
kapitalförvaltning utan samband med livförsäkring, lämpligen bör över
vägas i ett vidare sammanhang, helst som dylik verksamhet, närmast att
79
likställa med vanlig bankverksamhet, erbjuder många andra aspekter än
själva förvaltningen av sparmedlen.
Riksskattenämnden konstaterar i sitt yttrande att de sakkunniga vid be
handlingen av frågan om livförsäkringsbolagens rätt att förränta förfallna
livförsäkringsbelopp ifrågasatt sådan ändring av taxeringsf örord-
ningen, att livförsäkringsbolagen såvitt gäller uppgiftsskyldigheten skul
le jämställas med bankerna. Enligt nämndens mening kan det emellertid
ifrågasättas, om det finns anledning att redan nu utvidga uppgiftsskyldig
heten på angivet sätt. Nämnden anför.
För närvarande torde dylika räntebärande tillgodohavanden icke före
komma, och det lärer vara ovisst om verksamheten framdeles blir av sådan
omfattning att den ur här förevarande synpunkter får något nämnvärt
intresse. Det kan därför ifrågasättas om icke spörsmålet om ändring av
taxeringsförordningen lämpligen kan anstå för att tagas upp i ett större
sammanhang antingen vid en allmän översyn av taxeringsförordningens
bestämmelser om uppgiftsskyldighet eller i anslutning till en omprövning
av försäkringsskattelagstiftningen i dess helhet. Det förtjänar i detta sam
manhang framhållas, att de skattskyldigas räntebärande tillgodohavanden
inom t. ex. jordbrukets föreningsrörelse torde uppgå till mångdubbelt stör
re belopp än vad som inom överskådlig tid kan antagas bliva fallet inom liv
försäkringsbolagen, men att likväl skyldighet icke föreligger att jämlikt
ovan angivna författningsrum lämna taxeringsmyndighet uppgift om till
godohavandena.
De sakkunnigas förslag till ändring av bestämmelserna i 336 § om be
gränsning av försäkringsbolags rätt att äga aktier
biträdes av försäkringsinspektionen; inspektionen påpekar dock att det fö
reslagna stadgandet om rätt att äga aktier i bolag, som utövar fastighetsför
valtning, bör avfattas så att det avser bolag som förvaltar försäkringsbola
gets egna fastigheter. Ej heller Försäkringsbolagens riksförbund har något
att erinra mot de föreslagna jämkningarna i 336 §. Riksförbundet för i detta
sammanhang fram ett av Svenska Livförsäkringsbolags Förening tidigare
framställt önskemål om att försäkringsbolagens rätt att inneha aktier i ett
och samma bolag utvidgas så, att relationstalet en tjugondei av röstetalet
ändras till en tiondel. Förbundet anför.
Såsom främsta argument härför angavs önskemålet att i möjligaste mån
och i avbidan på mer omfattande åtgärder söka skydda försäkringstagarna
mot inflationens verkningar. Detta önskemål är så angeläget att en ifråga
satt ändring av lagrummet bör vägas mot principen att försäkringsbolag
icke skall kunna driva främmande verksamhet genom dotterföretag. Riks
förbundet kan icke finna alt en ändring av relationstalet i angiven utsträck
ning __ relationstalet en tiondel föreslogs för övrigt redan av 1942 års för-
säkringsutredning — skulle medföra någon större »risk» för att försäkrings
bolag i praktiken bleve att anse såsom moderföretag till ett aktiebolag där
eventuellt maximalt aktieinnehav förelåge. Även om emellertid så mot för
modan skulle kunna bli fallet, torde detta förhållande icke medföra nå
gon olägenhet för försäkringsbolagens verksamhet. Ej heller torde det eko
nomiska arrangemanget i varje enskilt fall bli så stort att det skulle kun
Kungl. Maj:ts proposition nr t71 år 1961
80
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961
na tänkas äventyra försäkringsbolagens soliditet. Det torde nämligen en
dast i ett mycket ringa antal fall kunna bli maximala aktieinnehav i aktie
bolag av någon större ekonomisk betydelse. Mot detta skall alltså vägas ange
lägenheten av att försäkringsbolagen — främst livförsäkringsbolagen — bör
beredas möjlighet att utnyttja varje lämpligt tillfälle att skydda sina försäk
ringstagare mot inflationsförstörelse av förvaltade medel. Enligt riksför
bundets mening är detta intresse av sådan angelägenhetsgrad att det helt
överskuggar de eventuella — och säkerligen små — problem som skulle
kunna uppstå vid eu höjning av relationstalet i 336 §. Anledningen till att
relationstalet i FL fixerades så snävt som skedde, var att man ville avvakta
kommande erfarenheter. Varken från de sakkunnigas sida eller från annat
håll torde ha gjorts gällande att erfarenheterna ger anledning till betänklig
heter mot att nu vidga området för dessa placeringar.
Departementschefen
Enligt gällande lag äger försäkringsbolag icke rätt att driva annan rörelse
än försäkringsrörelse. För att bl. a. förhindra uppkomsten av ett företagar
intresse utanför försäkringsväsendets eget område gäller vidare såsom hu
vudregel att försäkringsbolag icke utan försäkringsinspektionens medgivan
de får äga mer än en tjugondei av aktierna i svenskt aktiebolag. Tjugon-
delsregeln skall om koncernförhållande föreligger tillämpas å koncernen.
Begränsningsregeln äger icke tillämpning å aktier i försäkringsaktiebolag
och i aktiebolag, vars verksamhet har till föremål att äga aktier i försäk
ringsaktiebolag eller att tillskjuta garantikapital i ömsesidigt försäkrings
bolag (holdingbolag).
De sakkunniga har föreslagit vissa ändringar i de nu redovisade bestäm
melserna. För det första föreslås att försäkringsinspektionen skall ges rätt
att medge undantag från förbudet för försäkringsbolag att driva annan rö
relse än försäkringsrörelse. Vidare skall försäkringsbolag även utan särskilt
medgivande få rätt att driva viss direkt i lagen angiven verksamhet. Såsom
den föregående redogörelsen utvisar skall enligt förslaget även begränsnings
regeln rörande försäkringsbolags rätt att äga aktier jämkas i vissa hän
seenden.
Vid remissbehandlingen har förslagen i princip tillstyrkts eller lämnats
utan erinran; i ett remissyttrande har dock intagits en avvisande hållning
i en detaljfråga. Även för egen del vill jag förorda att ändringar genomföres
i huvudsaklig överensstämmelse med de sakkunnigas förslag.
Enligt min uppfattning synes det sålunda motiverat att öppna vissa möj
ligheter till undantag från huvudregeln med förbud för försäkringsbolag att
driva annan rörelse än försäkringsrörelse. För undantag bör krävas särskil
da skäl. Intresset av försäkringsrörelsens soliditet, som förbudsregeln avser
att tillgodose, får givetvis icke åsidosättas genom en sådan reform. Erforder-
liga garantier härför får anses föreligga om avvikelse från huvudregeln kan
äga rum först efter prövning i varje särskilt fall. Bolagsordning skall ange
föremålet för bolagets verksamhet och frågan om skäl för undantag förelig
ger i det enskilda fallet bör lämpligen prövas i samband med att bolagsord
ning eller ändring däri stadfästes. Den avsedda prövningen synes böra ske
under beaktande av grundtankarna bakom förbudsregeln. Dispens från det
81
principiella förbudet mot att driva annan rörelse än försäkringsrörelse torde
ej böra medges i andra fall än sådana då ett undantag kan anses direkt
främja försäkringstagarnas intressen. I allmänhet synes också böra krävas
att rörelsen i fråga har ett naturligt samband med försäkringsverksamheten.
Den nu förordade lösningen torde enligt min uppfattning i högre grad än det
av Försäkringsbolagens riksförbund förordade systemet tillgodose det från
försäkringsbolagshåll uttalade önskemålet om möjligheter för en smidig an
passning till utvecklingen på området.
Enligt den av de sakkunniga förordade lösningen skall bolagen utan vida
re äga rätt att utöva viss verksamhet vid sidan om försäkringsrörelsen. För
säkringsbolag bör sålunda få biträda annat försäkringsbolag vid dess rörel
se, uppföra bostads-, kontors- eller affärsfaslighet, avsedd att utgöra en var
aktig kapitalplacering, samt bedriva sådan maskinuthyrnings- och annan
verksamhet, vilken medför ett ändamålsenligt utnyttjande av maskiner och
personal, som erfordras för bolagets försäkringsrörelse. För egen del kan
jag ansluta mig till de sakkunnigas syn på frågan om försäkringsbolagens
möjligheter att få driva sådan främmande rörelse. I allmänhet maste sådana
särskilda skäl, som nyss nämnts, anses föreligga för bolag som vid sidan om
försäkringsrörelsen önskar upptaga verksamhet av den karaktär som nu
åsyftas. Verksamhet av sådant slag ger ökat utrymme för ett rationellt ut
nyttjande av försäkringsväsendets kapacitet och gagnar därmed försäk
ringstagarna. Vad jag nu anfört torde fa beaktas i samband med stadfästel-
sen av bolagsordning eller ändring däri. Däremot synes icke behov föreligga
att i lagtexten genom en uppräkning angiva i vilken utsträckning försäk
ringsbolag bör ha frihet att driva främmande rörelse.
Hyresgästernas riksförbund har yppat farhågor bl. a. för att vidgade möj
ligheter för försäkringsbolag att uppföra fastigheter för kapitalplacering
skulle komma att begränsa möjligheterna för andra företagare inom bygg
nads- och bostadsbranschen att erhålla inteckningslån. I anledning härav
vill jag understryka de sakkunnigas uttalande att förslaget icke berör kapi-
talplaceringsproblemen utan endast har den tekniska innebörden, att för
säkringsbolagen icke längre såsom hittills varit fallet obligatoriskt hänvisas
till enlreprenadkontraktsformen när det gäller nybyggnadsverksamhet. Att
förekomsten av en valmöjlighet härvidlag kan vara värdefull synes mig be
styrkt genom den verkställda utredningen.
De sakkunniga har i sitt betänkande diskuterat frågan om rätt för livför
säkringsbolag att förvalta och förränta förfallna försäkringsbelopp. Enligt de
sakkunnigas mening bör försäkringsrörelsebegreppet fattas så vidsträckt att
däri ingår även nu nämnda former av kapitalförvaltning. Jag kan ansluta
mig till uppfattningen att livförsäkringsrörelse innefattar förvaltning och
förräntning av förfallna livförsäkringsbelopp.
När det gäller livförsäkringsbolagens sparfrämjande verksamhet i övrigt
synes det svårt att i förväg göra mera bestämda uttalanden om avgränsning-
en av vad som bör kunna tillåtas i detta avseende. Utöver de allmänna syn
punkter på prövningen som jag utvecklat i det föregående torde emellertid
0
Iiihang till riksdagens protokoll 1961. 1 samt. Nr 171
Kungl. Maj:ts proposition, nr 171 år 1961
82
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961
vad de sakkunniga anfört i denna speciella fråga kunna vara till viss väg
ledning. Jag vill också mera allmänt understryka värdet av en från samhälls-
synpunkt angelägen utökning av livförsäkringsbolagens sparmedelsinsam-
lande verksamhet. Till en början torde dock endast sådan kapitalförvalt-
ningsrörelse som står i samband med försäkring böra ifrågakomma. Spörs
målet om en mera långtgående utvidgning av den sparfrämjande verksam
heten, innebärande rätt att driva kapitalförvaltningsrörelse utan samband
med försäkring, bör avgöras i ett större sammanhang. Definitivt ställnings
tagande till detta spörsmål synes icke böra ske förrän i samband med en
allmän översyn av gränsdragningen mellan olika kreditinstituts verksam
het. Frågan om en sådan översyn överväges för närvarande inom finansde
partementet.
I principiell överensstämmelse med försäkringsinspektionen anser jag
att frågorna om försäkringsbolags rätt att driva främmande rörelse bör
prövas av inspektionen utom i ärenden av principiell betydelse eller eljest
av synnerlig vikt, vilka bör ankomma på Kungl. Maj :t att avgöra. Med den
ordning för behandlingen av stadfästelseärenden, som jag i det följande av
ser att förorda, kommer detta att bli fallet.
Den av de sakkunniga ifrågasatta ändringen av taxeringsförordningen sy
nes, i enlighet med vad riksskattenämnden förordat, böra anstå till dess när
mare erfarenheter vunnits om den omfattning berörda kapitalförvaltnings-
verksamhet kan komma att erhålla.
Vad angår det framlagda förslaget till jämkningar i 336 § FL får jag i an
ledning av det av Försäkringsbolagens riksförbund framförda önskemålet
om utvidgning av försäkringsbolags rätt att inneha aktier i ett och samma
bolag hänvisa till vad jag anfört rörande kapitalplaceringsfrågorna i före
gående avsnitt. I övrigt torde endast böra anmärkas, att bestämmelsen rö
rande försäkringsbolags rätt att äga aktier i fastighetsförvaltningsbolag en
ligt de sakkunnigas förslag synes föra längre än vad som varit avsett. Stad
gandet bör jämkas så att därav framgår att förvaltningen skall avse försäk
ringsbolags fastigheter.
Vad nu anförts föranleder förslag till ändring av 2 och 336 §§. Beträffan
de ett av de sakkunniga i förevarande sammanhang framfört förslag att liv
försäkringsbolags grunder skall kompletteras med föreskrifter angående för
räntning av försäkringsbelopp, som förfallit till betalning, torde jag få hän
visa till detalj motiveringen till 9 och 173 §§.
C. Koncessionsgivningen och branschspecifikationen
Gällande rätt m. m.
Vid nybildning av försäkringsbolag kräves enligt gällande lag (4 och
166 §§) att Kungl. Maj :t stadfäster bolagsordning och eventuella grun
der för bolaget. Ansökan om stadfästelse skall inlämnas till försäkrings
inspektionen, vilken med eget utlåtande överlämnar ärendet till Kungl.
Maj:t, som prövar bolagsordningens och grundernas överensstämmelse med
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961
83
FL samt lag och författning i övrigt ävensom huruvida och i vad mån
därutöver, med hänsyn till omfattningen och beskaffenheten av bolagets
rörelse, särskilda bestämmelser erfordras. Finnes den tillämnade rörelsen
behövlig och även eljest ägnad att främja en sund utveckling av försäkrings
väsendet, stadfäster Kungl. Maj:t bolagsordningen och grunderna samt be
viljar koncession tills vidare eller, där särskilda omständigheter föranleder
därtill, för bestämd tid, högst tio år, och därutöver intill slutet av då lö
pande räkenskapsår.
När för existerande försäkringsbolag bolagsordning eller grunder ändras,
skall ändringsbeslutet stadfästas av Kungl. Maj:t eller försäkringsinspektio-
nen. Ansökan om stadfästelse skall jämlikt FL alltid ingivas till inspektio
nen. Avser ändringen utvidgning av bolagets rörelse till ny försäkringsgren
eller nytt verksamhetsområde eller avser ändringen en väsentlig omlägg
ning av rörelsen skall vad om koncession för nytt bolag är stadgat äga mot
svarande tillämpning. I dylika fall skall försäkringsinspektionen överlämna
ärendet till Kungl. Maj :t för avgörande och Kungl. Maj :t skall pröva —
förutom spörsmålet om ändringen är lagenlig etc. — huruvida den tilläm
nade utvidgningen eller omläggningen av rörelsen är behövlig och även
eljest ägnad att främja en sund utveckling av försäkringsväsendet. Om änd
ringsbeslutet icke är av den typ som nyss angivits, ankommer det på för
säkringsinspektionen att meddela stadfästelse. Inspektionen prövar härvid
ändringsbeslutets överensstämmelse med FL samt lag och författning i
övrigt ävensom huruvida och i vad mån därutöver, med hänsyn till omfatt
ningen och beskaffenheten av bolagets rörelse, särskilda bestämmelser er
fordras. Inspektionen har däremot icke att anlägga några behovs- och lik
nande synpunkter. Försäkringsinspektionens handläggning av nu ifrågava
rande ärenden sker på generellt uppdrag av Kungl. Maj :t, som i FL erhållit
bemyndigande att uppdraga åt inspektionen att i Kungl. Maj:ts ställe med
dela stadfästelse å ändringsbeslut av nu ifrågavarande karaktär.
Såsom antytts tidigare utgjorde koncessionsförutsättningen att rörelsen
skall finnas behövlig och även eljest ägnad att främja en sund utveckling
av försäkringsväsendet en väsentlig nyhet i FL. Nyhetens betydelse för de
vid lagens ikraftträdande redan bestående försäkringsbolagen begränsades
emellertid genom en bestämmelse i promulgationslagen till FL, vari före
skrevs att den koncessionsprövning, som skulle äga rum även för dessa
bolags del, icke finge avse frågan huruvida rörelsen vore »behövlig». Reg
lerna fick emellertid full verkan icke blott för nybildningar på försäkrings-
bolagsområdet utan även för bestående företags branschutvidgningar. Ti
digare hade koncessionsbestämmelserna endast tagit sikte på den formellt-
rättsliga grundvalen för ett tillämnat företag, i praxis — åtminstone under
de båda senaste decennierna före FL — hade bestämmelserna icke ansetts
tillåta ett bedömande av ett tillämnat företags ändamålsenlighet eller lik
nande omständigheter. Även om det exempelvis stått klart, alt behov av ett
nytt försäkringsbolag icke förelegat, hade koncessionsmyndigheten ansett
sig förhindrad vägra stadfästelse å bolagsordning, förutsatt all denna upp
fyllde de i lagen uppställda formella kraven. De sakkunniga påpekar dock.
84
att statsmakterna i december 1945 — då såväl 1942 års som 1945 års för-
säkringsutredningar arbetade — genom en särskild provisorisk lag, den s. k.
spärrlagen, utfärdade förbud mot nyetablering och branschutvidgning på
försäkringsområdet, där sådan icke fanns från allmän synpunkt önsk
värd.
Ett koncessionssystem av det slag, som lagfästs i FL, kräver uppenbar
ligen såsom komplement regler eller konventioner avseende verksamhets-
föremålets närmare bestämning (branschspecifikation). Lösningen av bransch-
specifikationsfrågorna överlämnades helt åt rättstillämpningen.
Frågorna om koncessionsgivningen och branschspecifikationen behandla
des utförligt under förarbetena till gällande lag. Härom må hänvisas till
framställningen i betänkandet (s. 153—162).
Av de sakkunnigas redogörelse för koncessionssystemet i prak
tiken må här följande återges.
Under tiden januari 1949—september 1959 har Kungl. Maj:t —■ sedan de
redan verksamma försäkringsbolagen utan behovsprövning beviljats kon
cession enligt FL — behandlat ett 80-tal ansökningar om nybildning av för
säkringsbolag eller utvidgning av bestående försäkringsföretags rörelse till
att innefatta ny försäkringsgren. Uppgiften hänför sig till svenska riks-
bolag och inkluderar icke de fall, där i samband med överlåtelse det mot
tagande bolagets koncession måst vidgas såsom förutsättning för att över
låtelse skulle kunna komma till stånd. I de utlåtanden, med vilka försäk-
ringsinspektionen överlämnat förenämnda ansökningar till Kungl. Maj:ts
prövning, har inspektionen med mycket få undantag tillstyrkt koncession
oförändrat enligt ansökningar eller med endast smärre modifikationer. Det
understrykes dock i detta sammanhang, att flertalet koncessionsärenden pre
ciseras i ansökningens form först efter förberedande överläggningar mellan
vederbörande försäkringsbolag och tillsynsmyndigheten. De sakkunniga an
märker vidare, att erfarenheten givit vid handen att försäkringsbolagen
knappast fullföljer aktualiserade koncessionsfrågor i fall, där av de förbe
redande underhandsöverläggningarna framgått, att försäkringsinspektionens
tillstyrkande icke är att påräkna. Med allenast några få undantag har Kungl.
Maj :t i sina beslut i koncessionsärenden av här behandlade natur följt för
säkringsinspektionens förslag.
På livförsäkringsområdet har under perioden ingen som helst nyetable
ring förekommit. Av de behandlade koncessionsärendena hänför sig endast
ett ringa fåtal till livförsäkringsbolagen.
Flertalet ärenden hänför sig således till skadeförsäkringsområdet. Här
har en begränsad nyetablering ägt rum.
Det alldeles övervägande antalet koncessionsärenden under perioden har
avsett utvidgningar av bestående skadeförsäkringsbolags koncessioner. Av
de på denna grupp fallande ärendena är det dock endast ett mindre antal,
som avsett utvidgningar av koncessionerna till att omfatta nya huvud-
branscher i direkt affär, om härvid under denna beteckning hänföres brand
försäkring, trafik- och annan motorfordonsförsäkring, sjöförsäkring samt
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961
83
land- och lufttransportförsäkring, olycksfalls- och sjukförsäkring för högst
tio år samt husdj ursförsäkring.
De sakkunniga påpekar särskilt — med hänsyn till att det gäller en nyhet
på koncessionsområdet — att ett antal skadeförsäkringsholag under år
1959 beviljats koncession för avbetalningsförsäkring, innefattande åtagande
från försäkringsgivarens sida att om en avbetalningsköpare drabbas av sjuk
dom, olycksfall eller arbetslöshet enligt särskilda regler inträda och fullgöra
den köparen åvilande betalningsskyldigheten. Försäkringar av detta slag
tecknas regelmässigt av säljaren av avbetalningsgodset såsom en form av
gruppförsäkring, varvid även en livförsäkringsdel, täckande risken för döds
fall, tillkommer. Sistnämnda del är placerad i livförsäkringsbolag. Även hit
hörande ansökningar har omfattat utvidgningar av koncessionerna utöver
den här särskilt nämnda försäkringsformen.
Koncessionsärendena i övrigt — inalles ca 40 — har hänfört sig till ut
vidgningar av rörelsen med en eller annan direkt försäkringsgren av annat
slag än de ovan särskilt omnämnda verksamhetsgrenarna eller till indirekt
affär, i vilket senare fall verksamhetsbeskrivningen ibland gjorts mera gene
rell. Anledning synes icke föreligga att här lämna någon detaljredovisning
av ifrågavarande ärendesgrupp. Av intresse synes emellertid i fråga om
dessa ärenden vara, vilka huvudskäl som legat bakom försäkringsinspek-
tionens tillstyrkande av de begärda utvidgningarna. Vad härutinnan anföres
är i lika mån tillämpligt på de branschutvidgningar utöver förenämnda
branscher, som inkluderats i de tidigare nämnda koncessionsärendena. De
nu aktuella ärendena synes med hänsyn till huvudskälen för tillstyrkande
kunna inordnas i någon av följande tre grupper:
a) I åtskilliga fall framgår av formuleringen av försäkringsinspektionens
utlåtande, att marknadsmässigt behov av den ifrågasatta utvidgningen be
dömts vara för handen, och i vissa av ärendena är detta direkt utsagt.
b) I många av ärendena har i utlåtandena direkt uttalats, att marknaden
är väl täckt av redan förefintliga branschaffärer men att försäkringsinspek-
tionen dock icke velat motsätta sig den tilltänkta utvidgningen, eftersom
detta skulle försvåra för sökandebolaget att konkurrera på marknaden.
Argumenteringen kan lämpligen belysas med ett utdrag ur ett såvitt angår
ärenden av nu förevarande slag representativt utlåtande. Försäkringsinspek-
tionen anför:
Med hänsyn till numera allmänt tillämpade former för försäljning av för
säkringsskydd ställer det sig — såsom inspektionen framhållit i flera tidigare
utlåtanden över försäkringsbolags framställningar — svårt för företag, som
äger meddela allenast ett eller några slag av försäkringar, att göra sig gäl
lande i konkurrens med bolag, som kan erbjuda ett mera fullständigt för
säkringsskydd. Inspektionens linje vid behandlingen av ansökningar om
koncessionsutvidgning till kombinationsgrenar har genomgående varit den,
att inspektionen tillstyrkt ansökningar från bolag, som äger meddela för
säkring i eu huvudbransch, t. ex. brandförsäkring, om sådan utvidgning av
rörelsen, att gängse försäkringskombinationer kan tillhandahållas allmän
heten. Med gängse kombinationer förstår inspektionen i första hand den
vanligen förekommande kombinationen brandförsäkring, inbrotts-, stöld-
och rånförsäkring, ansvarighets- och vattenledningsskadeförsäkring eller
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961
86
delar härav. Där kombinationen skall innefatta ytterligare slag av försäk-
ring, synes i det enskilda fallet böra uppställas krav på en sådan redan före
fintlig miiktning av rörelsen, att tillkommande grenar framstår som särskilt
motiverade. Såsom exempel härpå må nämnas, att det kan te sig naturligt,
att ett företag, som i stor utsträckning meddelar hemförsäkring till privat-
personer, i kombinationen får inkludera cykel- och resgodsförsäkring. Där
emot anser inspektionen icke, att koncession utan vidare bör meddelas för
varje slag av försäkring, som kan innefattas i ett kombinationsskydd. Inspek
tionens upplattning är den att utvecklingen härvidlag bör präglas av en
önskan att under hänsynstagande till bolagens hittillsvarande inriktning av
veiksamheten utesluta de mest påtagliga nackdelarna ur konkurrenssyn-
punkt av förefintliga begränsningar i fråga om rätten alt meddela kombina-
tionsforsakringar men icke att helt låta dessa försvinna. En alltför lån«t
gående liberalitet på detta område skulle leda till att en del försäkringsbo
lag, vilkas verksamhet hittills varit begränsad till ett mindre antal försäk-
nngsgrenar, skulle förlora sin nuvarande särart och kunna i realiteten för-
vandlas till mer eller mindre fullständiga sakförsäkringsbolag. En sådan
utveckling torde stå i strid mot försäkringslagens behovsprövningsprincip.
c) Det förhållandet att det sökande försäkringsbolaget varit ett stort all
mänt skadeförsäkringsbolag med koncessioner i flertalet skadeförsäkrings-
grenar synes i och för sig ha ansetts utgöra tillräcklig grund för försäk-
i ingsinspektionen att tillstyrka ansökningar om utvidgning till nya grenar
av icke speciell natur, eftersom de stora allmänna skadeförsäkringsbolagen
ansetts böra inneha koncession i alla vanliga branscher.
Kungl. Maj. ts proposition nr 171 år 1961
De sakkunniga anmärker härtill, att man i ett flertal fall, där konkurrens
läget med hänsyn till de kombinerade försäkringarnas frammarsch anförts
såsom skäl för tillstyrkande av ansökningar av nu förevarande slag, uppställt
på något skilda sätt utformade krav på att den nya försäkringsformen endast
må tillhandahållas i kombination med försäkringsformer, vilka vederbörande
bolag redan tidigare ägt meddela.
f avi.U §aller de 1 0 k a 1 a försäkringsbolagen, som alla är ska
deförsäkringsbolag, har under perioden koncessionsärendena avseende ny
etablering eller branschutvidgning uppgått till ett 90-tal. Nybildningen in
skränker sig till 4 fiskebåtsförsäkringsbolag. Av de Övriga ärendena hänför
sig det alldeles övervägande flertalet till utvidgning av rörelsen till att avse
jämväl stormskadeförsäkring å i bolagen brandförsäkrad egendom och viss
begränsad återförsäkring. I några fall har koncession meddelats jämväl för
vattenledningsskadeförsäkring å i bolagen brandförsäkrad egendom. En del
storre lans- och häradsbolag har beviljats koncession för glasförsäkring, in
brotts-, stöld- och rånförsäkring, maskinförsäkring, resgodsförsäkring,
stormskadeförsäkring och vattenledningsskadeförsäkring av i bolagen brand-
forsakrad egendom (i ett fall även skogsförsäkring). Stormskadeförsäkring
en har utgjort en nyhet för de lokala bolagen. Försäkringsinspektionen har
i utlatandena over ifrågavarande ansökningar pekat på att ett obligatoriskt
sammankopplande av stormskadeförsäkring med brandförsäkring skapar
det breda underlag, som kräves för en prisbillig stormskadeförsäkring, vil
ken utgor ett behov för landsbygdens del. I fråga om de nyssnämnda mera
87
omfattande branschutvidgningarna har inspektionen i utlåtandena över an
sökningarna framhållit, att utvidgningarna i huvudsak utgör nyheter för de
lokala bolagens del. Inspektionen har understrukit, att om bolagen är till
räckligt stora och välskötta, ämbetsverket ställer sig lika positivt till lokal-
bolagsframställningar som till liknande ansökningar från riksbolag om ut
vidgning av rörelsen till kompletteringsgrenar. Utökningen finner inspektio
nen höja bolagens konkurrenskraft samt förbilliga och förenkla driften.
Den meddelade skogsförsäkringskoncessionen har tillstyrkts av inspektionen
på den grund, att konkurrens synts önskvärd i branschen och bolaget genom
att tillhandahålla försäkringen i kombination med andra försäkringar räk
nat med att kunna nå lägre premier än riksbolag i denna försäkringsgren.
Även när det gäller lokalbolagens koncessioner har i stor utsträckning
förekommit, att bolagen redan på ett förberedande stadium tagit kontakt
med försäkringsinspektionen. Jämväl efter ansökningarnas ingivande har i
många fall samråd ägt rum mellan inspektionen och bolagen. De av försäk
ringsinspektionen framförda synpunkterna brukar accepteras av bolagen.
Kungl. Maj :t har i koncessionsärendena för lokalbolagen i stort sett helt
följt försäkringsinspektionens i utlåtandena framlagda förslag.
Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1961
De sakkunniga lämnar också en redogörelse för branschspecifika
tionen i praktiken.
Branschspecifikationen har, framhåller de sakkunniga, drivits långt. Det
ta är särskilt påtagligt inom skadeförsäkringsfältet. I koncessionssamman-
hang indelas livförsäkringen i huvudsak i följande grenar, nämligen stor
livförsäkring, liten livförsäkring (folkförsäkring), kollektiv tjänstepensions-
försäkring med särskilda grunder, grupplivförsäkring samt indirekt livför
säkring. En speciell livförsäkringstyp, för vilken särskild koncession i stor
utsträckning innehas av skadeförsäkringsbolag, utgör livränteförsäkring av
seende skadeersättning på grund av meddelad försäkring (s. k. skadelivrän-
tor). Försäkringsformen sjuk- och olycksfallsförsäkring för livstid eller
längre tid än tio år och indirekt sådan försäkring är också koncessionsrätts-
ligt särskilda försäkringsgrenar. Detsamma gäller barnolycksfallsförsäkring
för längre tid än tio år och reseolycksfallsförsäkring för livstid, i vilka två
grenar nyteckning icke längre förekommer. På skadeförsäkringsområdet
har man i huvudsak arbetat med följande koncessionsgrenar, nämligen
brandförsäkring, skogsförsäkring, vattenledningsskadeförsäkring, inbrotts-,
stöld- och rånförsäkring, glasförsäkring, maskinförsäkring, ansvarighetsför
säkring, cykelförsäkring, motorfordonsförsäkring, trafikförsäkring, luftfarts-
försäkring, sjöförsäkring, landtransportförsäkring, lufttransportförsäkring,
lustfartygsförsäkring, resgodsförsäkring, värdepostförsäkring, garantiförsäk
ring, regnförsäkring, hagelskadeförsäkring, storm-, hagel- och frostskade
försäkring, husdjursförsäkring (med tillägg i vissa fall av mjölk- och betes-
förlus t försäkring), kreditförsäkring, smyckeförsäkring och diverseförsäkring
samt med de under perioden nytillkomna grenarna husbocksförsäkring och
svampskadeförsäkring ävensom med personförsäkringsgrenarna olycksfalls
försäkring för högst tio år samt olycksfalls- och sjukförsäkring för högst tio
88
Kurtgl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961
år. Till personförsäkringsgrenarna bör även räknas den nya avbetalnings-
försäkringen. Indirekt affär har inom varje skadeförsäkringsgren i princip
betraktats såsom särskild koncessionsgren. Avbrottsförsäkring har där
emot inkluderats i respektive direkta skadeförsäkringsgren. Nämnas må att
i ett antal fall koncession beviljats för »skadeförsäkring, som är likartad
med eller utgör en naturlig utvidgning» av någon annan av bolaget redan
bedriven skadeförsäkringsgren. Förutsättning för upptagande av dylik för-
säkringsgren har i bolagsordningarna angivits vara att anmälan dessförin
nan gjorts hos försäkringsinspektionen.
De sakkunniga
Vid framläggande av sin ståndpunkt till koncessionsgivningen
diskuterar de sakkunniga inledningsvis den tidigare lämnade sammanfat
tande redogörelsen för de koncessionsärenden, som prövats av Kungi.
Maj :t. De sakkunniga anför, att förstahandsintrycket av redogörelsen kan
ske blir, att — närmast på skadeförsäkringsområdet — mycket betydan
de koncessionsutvidgningar ägt rum under tidsperioden och att konces-
sionsprövningen skett med ganska ringa restriktivitet. Man bör emellertid
enligt de sakkunniga icke stanna vid nu ifrågavarande redogörelse utan
måste för att få en fullständig bild av läget samtidigt taga hänsyn till den
tidigare redovisade minskningen av antalet företagsenheter inom försäk
ringsbranschen, som ägt rum under perioden. Man bör även ihågkomma, att
försäkringsinspektionen i ett icke obetydligt antal fall på underhandsför-
frågan från försäkringsbolag meddelat, att inspektionen icke vore beredd
att tillstyrka en planerad koncessionsutvidgning, och att ett dylikt negativt
underhandsbesked från inspektionens sida i allmänhet lett till att någon
koncessionsansökning icke ingivits av vederbörande försäkringsbolag.
Koncessionsgivningen på skadeförsäkringsområdet efter tillkomsten av
1948 års lag har i hög grad påverkats av den ökade utbredningen av olika
slag av kombinationsförsäkringar, inneslutande moment från ett flertal för-
säkringsgrenar. Dessa kombinationsförsäkringar har i en alltmer ökad ut
sträckning erhållit karaktären av standardiserade enhetsförsäkringar, vilka
täcker ett antal risker hämtade från olika försäkringsgrenar och vid vilka
premien icke redovisningsmässigt spjälkas upp på de olika försäkrings-
grenarna utan utgör en enhetspremie. Såsom exempel på dylika enhetsför
säkringar må här nämnas hemförsäkringen, vilken i stor utsträckning obli
gatoriskt omfattar brand-, inbrotts-, vattenlednings-, resgods- och cykel
stöldriskerna. Ett annat exempel är fastighetsförsäkringen, som ofta är så
utformad, att den obligatoriskt täcker brand-, ansvarighets- vattenlednings-,
hyresförlust-, inbrotts-, park- och stormskaderiskerna. Den standardisering
av försäkringsskyddet på skadeförsäkringsområdet, som sålunda i mycket
stor utsträckning kommit till stånd, har innefattat en rationalisering, som
möjliggjort premiesänkningar. Utvecklingen av nya typer av kombinerade
försäkringar har aktualiserat koncessionsutvidgningar därigenom att många
skadeförsäkringsbolag endast haft koncession för en del av de försäkrings
former, som ingår i de nya kombinationsförsäkringarna. Ifrågavarande bo
89
lag har velat utvidga den i bolagsordningen intagna branschkatalogen så,
att bolagen skulle bli i stånd att tillhandahålla de nya, alltmer populära
kombinationsförsäkringarna. För dessa bolag har en koncessionsutvidg-
ning blivit praktiskt taget en nödvändighet; utan en sådan skulle bolagen
icke kunna tillmötesgå önskemål om försäkringar i den nya rationella for
men utan endast kunna tillhandagå med täckning av exempelvis brand
risken och vattenledningsskaderisken, medan övriga i kombinationen ingå
ende risker jämväl fortsättningsvis skulle behöva täckas genom särskild för
säkring i annat bolag. En sådan ordning har bolagen ansett vara otillfreds
ställande från försäkringstagarsynpunkt och samtidigt utgöra ett hinder
för vederbörande bolag att med framgang fortsätta att verka pa föisäk-
ringsmarknaden.
Vid tillkomsten av 1948 års lag togs från statsmakternas sida ingen ställ
ning till hur koncessionsmyndigheten borde ställa sig till koncessionsfrå-
gor av senast angiven typ. Problemet har dock i viss mån berörts av 1942
års försäkringsutredning, som uttalat att vid koncessionsprövningen måste
beaktas, att olika branscher kan avse samma objekt eller samma ekono
miska intresse, ehuru de omfattar olika slag av risker. Sasom exempel
nämndes, att visst objekt försäkras mot brand, vattenskada eller inbrott.
Vidare pekades på att personförsäkringen (sjuk-, olycksfalls- m. m.) er
bjuder exempel på att olika branscher kan avse samma ekonomiska in
tresse. Enligt utredningens mening kunde därför — i försäkringstagarnas
intresse — koncession i en viss bransch motivera koncession jämväl i vissa
andra branscher, oavsett huruvida behovet inom dessa redan kunde anses
tillgodosett. Då två branscher vore olikartade med avseende å teknik och ad
ministration och gällde helt olika objekt eller ekonomiska intressen, kunde
däremot enligt utredningens uppfattning koncession i den ena branschen
icke anses utgöra skäl för koncession även i den andra. Det borde enligt ut
redningen överlämnas åt lagtillämpningen att bedöma, vilka kombinatio
ner som vore motiverade. Ett liknande uttalande har gjorts av 1945 års
försäkringsutredning. Frågeställningen har emellertid icke omnämnts i de
propositioner, som föranletts av nyssnämnda utredningar, och beröres icke
heller i vederbörande lagutskottsutlåtanden.
Den koncessionspolitik som förts då fråga uppkommit om utvidgningar
av koncessioner för att möjliggöra för vederbörande försäkringsbolag att
tillhandahålla gängse kombinationsförsäkringar ligger i linje med nyss
nämnda uttalanden av 1942 och 1945 års försäkringsulredningar. De sak
kunniga är av den uppfattningen, att det sett i stort bör anses vara ett för-
säkringstagarintresse, att sådana försäkringsbolag, som redan äger rätt att
meddela de viktigaste av de försäkringsformer, som ingår i rationella och
kostnadsbesparande försäkringskombinationer, genom koncessionsutvidg-
ningar beredes möjlighet att tillhandahålla ifrågavarande försäkringskom
binationer i deras helhet. Den utveckling av försäkringsformerna, som ägt
rum, har gjort att dylika koncessionsutvidgningar ur försäkringstagarsyn
punkt torde böra anses behövliga och innefatta en sund utveckling av för
säkringsväsendet. Genom eu sådan koncessionspolitik medverkar konces-
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961
90
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961
sionsmyndigheten till att i stor utsträckning allmänhetens försäkringsskydd
snabbare än eljest får ett mera allsidigt innehåll. Vidare främjas på denna
väg en kostnadsminskande koncentration av allmänhetens försäkringar till
de försäkringsbolag, som redan förut varit inriktade på att tillhandahålla
de väsentligaste momenten av ifrågavarande försäkringsskydd och som
därför i allmänhet framstår såsom de naturliga, ändamålsenligaste härarna
av de standardiserade enhetsförsäkringarna. Koncentrationen drives så
långt som det är möjligt vid ett bibehållande av försäkringsbranschens nu
varande struktur. Ett alternativ till den koncessionspolitik, som förts, skulle
ha varit att vägra nyss berörda försäkringsbolag de utvidgningar av kon
cessionerna till vissa bibranscher, som erfordras för meddelande av kom-
binationsförsäkringar, för att på denna väg på längre sikt beröva ett antal
skadeförsäkringsbolag möjligheten att konkurrera och därigenom tvångs-
mässigt åstadkomma en minskning av antalet företagsenheter på skadeför-
säkringsområdet. Det är emellertid icke ådagalagt, att en dylik tvångs-
krympning av försäkringsbranschen skulle innefatta fördelar för försäk
ringstagarna. En dylik lösning av nu ifrågavarande koncessionsproblem
skulle dessutom rimma dåligt med övergångsbestämmelserna till FL, vilka
kan sägas giva uttryck åt tanken, att man icke koncessionsvägen med tvång
skall ändra försäkringsväsendets struktur. Det har varit förutsatt, att det
skall överlämnas åt försäkringsbranschen själv att genom egna frivilliga
åtgärder åvägabringa en minskning av antalet företagsenheter. Såsom fram
går av tidigare lämnade uppgifter angående antalet företag har en icke
obetydlig minskning ägt rum.
De sakkunniga har således, sett i stort, icke något att erinra mot den
koncessionsgivning som förekommit i anledning av den utveckling av olika
typer av kombinationsförsäkringar, som ägt rum efter FL:s tillkomst. Icke
heller i övrigt har de sakkunniga några principiella erinringar att göra mot
den koncessionspolitik, som förts och som kommit till uttryck i Kungl.
Maj :ts beslut angående beviljande av koncessioner dels för vissa nya för
säkringsbolag och dels för vissa utvidgningar av rörelsen för ett antal exi
sterande bolag. Enligt de sakkunnigas uppfattning har icke någon alltför
stor liberalitet visats, utan den utveckling, som med Kungl. Maj :ts godkän
nande ägt rum, synes överensstämma med försäkringstagarnas intressen.
Sedan numera närmare erfarenheter förvärvats angående utbredningen
m. m. av de nya typerna av enhets- och kombinationsförsäkringar, kan det
enligt de sakkunnigas mening ifrågasättas, huruvida det icke är möjligt att
på detta område genomföra vissa förenklingar, som i linje med den pågå
ende utvecklingen ger försäkringsbolagen en något större rörelsefrihet men
som ändock skänker garantier för att någon förändring av branschstruk
turen på försäkringsområdet icke kommer till stånd utan föregående till
stånd av offentlig myndighet. Till denna fråga återkommer de sakkunniga i
det följande.
Under åberopande av det anförda uttalar de sakkunniga, att såvitt de
kan finna det icke föreligger anledning att i detta sammanhang föreslå nå
gon ändring av de i FL inskrivna materiella villkoren för koncession och
91
att, sett i stort, det från försäkringstagarsynpunkt icke finnes skäl till er
inran mot den lagtilläinpning som ägt rum. De sakkunniga understryker,
att lagtillämpningen icke bör vara fast och orörlig utan måste anpassa sig
till den utveckling på försäkringsområdet, som äger rum. Vid avgörandet
av i vad mån en koncession skall anses behövlig och även eljest ägnad att
främja en sund utveckling av försäkringsväsendet bör problemen ses ur
försäkringstagarsynvinkel och mot bakgrunden av rådande läge och pågå
ende utveckling.
Mot bakgrunden av de gångna årens erfarenheter och den utveckling på
försäkringsområdet, som förekommit, ifrågasätter de sakkunniga — med
tanke närmast på skadeförsäkringsbolagen — huruvida icke bransch-
specifikationen i bolagsordningarna i viss utsträckning drivits allt
för långt. Syftet med koncessionssystemet synes i många fall kunna helt
tillgodoses, även om bolagsordningarna skulle mindre i detalj än vad nu
är fallet angiva vilka olika försäkringstyper som må bedrivas av veder
börande försäkringsbolag. Den nuvarande detaljuppräkningen av de olika
försäkringsformer, som må bedrivas av varje enskilt bolag, är förenad med
praktiska olägenheter. Detta visar sig främst därigenom att då nya eller
modifierade försäkringsformer utvecklas, bolagsordningarnas omoderna,
detaljerade branschkataloger ofta icke täcker den nya försäkringsformen,
därför att denna innehåller ett eller flera försäkringsmoment, som icke
förut varit aktuella i sammanhanget. De berörda försäkringsbolagen kan
då enligt gällande praxis icke föra ut den nya försäkringsformen på mark
naden förrän de först i vederbörlig ordning — i princip på två bolagsstäm
mor — fattat beslut om erforderlig jämkning av bolagsordningens bransch
katalog och därefter ansökt om och erhållit stadfästelse å ändringsbeslutet
och koncession för de nya försäkringsmomenten. Denna tids- och arbets-
krävande omgång kräves även i sådana fall, där meddelandet av den nya
försäkringsformen ligger helt i linje med bolagets hittillsvarande verksam
het och allenast innefattar, att bolaget följer med i den utveckling av för
säkringsformerna, som ständigt äger rum i anledning av marknadens skif
tande och växande behov.
Syftet med koncessionsbestämmelserna är att skapa garantier för att för
säkringsväsendet icke utvecklas i osund riktning. Icke minst viktigt har
ansetts vara, att en olämplig ökning av antalet företag och branschaffärer
förebygges. Samtidigt har det dock, såsom tidigare framhållits, förutsatts
att behovsprövningen icke skall utgöra något vapen för att med tvång
åstadkomma en minskning av antalet redan existerande företag och bransch
affärer. Denna uppfattning har vunnit stöd av rättspraxis. Den koncessions-
givning, som förekommit under de gångna åren, torde nämligen få anses
bygga på angivna förutsättning. Såvitt angår försäkringsformerna synes
vid koncessionssystemet det väsentliga vara, att icke något försäkringsbolag
utan tillstånd av vederbörande koncessionsmyndighet kan övergå till för
säkringsformer, som skyddar helt andra försäkringsintressen än dem, på
vilka bolaget tidigare varit inriktat, eller som förutsätter en helt ny skade
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961
92
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961
reglerings- eller anskaffningsapparat eller eljest med avseende på teknik
och administration företer väsentligt nya drag. Däremot synes det ur kon-
cessionssynpunkt vara av mindre intresse, därest ett försäkringsbolag vill
bygga ut de försäkringsformer, som tillhandahålles, med något eller några
näraliggande försäkringsmoment, som icke har nyss angiven karaktär. En
dylik komplettering av försäkringsformerna synes i stor utsträckning böra
vara tillåten utan särskilt tillstånd.
Mot bakgrunden av bl. a. det nu anförda förordar de sakkunniga, i förenk
lande syfte, att i främsta rummet inom sakförsäkringen branschspecifika
tionen på vissa punkter göres mindre detaljerad än vad för närvarande är
fallet. Lämpligt synes de sakkunniga vara, att frågan om en revision av
branschbeskrivningarna i försäkringsbolagens bolagsordningar upptages till
gemensam behandling av försäkringsinspektionen och representanter för för-
säkringsbolagsvärlden. Vid överläggningar mellan nämnda parter bör, under
beaktande av den pågående utvecklingen av försäkringsformerna, närmare
övervägas, huru långt man kan gå när det gäller att förenkla den katalog
över standardgrenar, som utgör utgångspunkten för bolagsordningarnas
beskrivning av föremålet för de olika försäkringsbolagens verksamhet. Över
vägande skäl synes tala för att den utveckling av allmänhetens försäkrings
skydd i riktning mot kombinerade enhetsförsäkringar av olika slag, varpå
försäkringstyperna hemförsäkring, fastighetsförsäkring och affärsförsäk-
ring är exempel, bör slå igenom i branschkatalogen och komma till uttryck
i denna. Enligt de sakkunnigas mening är det icke uteslutet, att antalet
försäkringsgrenar i en standardbranschkatalog kan ganska avsevärt ned
bringas utan att den ökade rörelsefrihet, som försäkringsbolagen därigenom
i viss utsträckning kan erhålla, kommer att medföra några olägenheter för
försäkringstagarna. Det kan tvärtom bli så att försäkringsbolagens service
i förhållande till allmänheten därigenom kan ytterligare förbättras. Såsom
exempel på den riktning, i vilken en modernisering och hopkrympning av
standardbranschkatalogen för sakförsäkring kan tänkas böra ske, må näm
nas en katalog, innehållande branschbeteckningarna hemförsäkring, fastig
hetsförsäkring, skogsförsäkring, husdjursförsäkring, regn-, hagel- och frost
skadeförsäkring, industri-, hantverks-, affärs- och liknande försäkring, tra
fik- och motorfordonsförsäkring, sjö- och transportförsäkring, luftfartsför-
säkring samt kreditförsäkring. De sakkunniga understryker att den gjorda
uppräkningen icke utgör ett förslag från de sakkunnigas sida utan blott är
en antydan om de vägar, som synes böra övervägas vid överläggningarna
mellan försäkringsinspektionen och representanterna för försäkringsväsen
det.
Förändras den grundläggande branschkatalogen i nu angiven riktning
ökas, framhåller de sakkunniga, försäkringsbolagens möjligheter att utan
tids- och arbetskrävande formaliteter anpassa försäkringsformerna till ti
dens krav. Vid en väl genomtänkt modernisering av branschkatalogen kan
ifrågavarande fördel vinnas utan att försäkringsbolagen därigenom erhåller
ett alltför fritt spelrum. Närmare kännedom om innehållet i de kombina-
tionsförsäkringar av olika slag, som meddelas av vederbörande bolag, kan
93
försäkringsinspektionen i erforderlig utsträckning erhålla genom att från
försäkringsbolagen införskaffa uppgifter om det gängse innehållet i bola
gens försäkringsbrev och allmänna försäkringsvillkor.
De sakkunniga tillfogar följande synpunkter rörande tillämpningen av
en moderniserad branschkatalog.
De sakkunnigas avsikt är icke, att en moderniserad branschkatalog auto
matiskt skall träda i tillämpning för försäkringsbolagen. Den standard-
branschkatalog, som uppgöres i samarbete mellan försäkringsinspektionen
och försäkringsbolagen, skall, såsom redan antytts, enligt de sakkunnigas
tanke endast ha karaktären av en riktpunkt vid bolagsordningarnas ut
formning i framtiden. I den mån de enskilda bolagen vill modernisera
branschuppräkningen i bolagsordningarna i anslutning till den nya bransch-
katalogen, synes för varje bolags del överläggningar under hand bora aga
rum mellan inspektionen och bolaget. Härvid bör bolaget få del av försak-
ringsinspektionens syn på frågan, i vad mån inspektionen anser det moj-
ligt att för sin del godtaga en övergång helt eller delvis till de nya bransch
beteckningarna för ifrågavarande bolags del. Försäkringsbolagens verk
samhet är nämligen i icke obetydlig utsträckning så specialiserad, att en
övergång till mera vidsträckta försäkringsgrensbeteckningar i bolagsord
ningarna ibland skulle kunna ge vederbörande bolag ett avsevärt större
marknadsutrymme än hittills. I enlighet med FL:s stadganden angaende
förutsättningarna för koncession synes en dylik marknadsutvidgning icke
böra tillåtas, med mindre utvidgningen framstår såsom behövlig och även
eljest ägnad att främja en sund utveckling av försäkringsväsendet. 1 en
del fall kan det därför visa sig lämpligast att bibehålla de nuvarande, mera
detaljerade branschbeteckningarna. För andra försäkringsbolags del kan
det kanske visa sig mest ändamålsenligt att i viss män anknyta till de nya
branschbeteckningarna men att utesluta vissa försäkringsformer eller lik
nande. I många fall, kanske framför allt beträffande de. större allmänna
skadeförsäkringsbolagen, bör det dock vara möjligt att vid en ändring av
bolagsordningen helt tillgodogöra sig de förenklingar, som inneslutes i en
moderniserad, mindre detaljerad branschkatalog. Huru långt man för varje
enskilt försäkringsbolags del kan gå i förenkling av branschuppräkningen
i bolagsordningen blir således en lagtillämpningsfråga, som ställes på sin
spets i samband med ansökning om stadfästelse av beslutad ändring av
bolagsordningen i ifrågavarande del.
Vad angår de lokala brandförsäkringsbolagen vill de sakkunniga fram
hålla, att därest det skulle visa sig innefatta fördelar för försäkringsta
garna, att ifrågavarande bolag i större utsträckning än hittills gives möj
lighet att själva meddela kombinerade försäkringar, något hinder däremot
icke torde böra uppställas på den grund att dessa bolag hittills haft ett
mera begränsat program. Befinnes det vara ett försäkringstagarintresse,
att dessa bolag kan i egen regi och icke blott såsom ombud för annat för
säkringsbolag "tillhandahålla alla eller vissa av de försäkringsformer, som
brukar anknytas till brandförsäkringar av den typ, som dessa bolag med
delar, torde ansökningar om härför erforderlig koncessionsutvidgning böra
behandlas i en positiv anda. Hänsyn måste emellertid självklart tagas till
varje särskilt bolags speciella förhållanden och möjligheter att klara de
problem, som möter efter eu utvidgning av föremålet för verksamheten.
Erinras må därom, att ifrågavarande bolag företer stora olikheter sins
emellan och liar mycket skiftande förutsättningar att med framgång genom
föra en utbyggnad av verksamheten. I de fall, där en önskad konccssioiis-
utvidgning synes motiverad, torde böra övervägas, i vad man vederbörande
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961
94
bolag lämpligen bör beredas jämväl den begränsade utvecklingsfrihet, som
följer med ett införande i bolagsordningen av de nya sammanfattande gren
beteckningar, som torde komma att upptagas i en reviderad standard-
branschkatalog. Vid avgörandet av denna fråga synes samma synpunkter
böra anläggas för lokalbolagens som för riksbolagens del.
De sakkunniga framlägger i detta sammanhang förslag om över
flyttning till försäkringsinspektionen av beslutan
derätten i ärenden angående stadfästelse av försäk
ringsbolags beslut rörande bolagsordning och grun
der. Anledning anses icke föreligga att rubba grundsatsen, att det vid ny
bildning av försäkringsbolag skall ankomma på Kungl. Maj :t att efter utlå
tande av försäkringsinspektionen fatta beslut rörande stadfästelse av bolags
ordning och grunder samt koncession. Vad däremot angår ändringar av för
säkringsbolags bolagsordning och grunder föreslår de sakkunniga, att hu
vudregeln skall vara, att det är försäkringsinspektionen som meddelar stad
fästelse å beslut om ändring av stadfäst bolagsordning efter stadfästa grun
der och i anslutning därtill, där så skall ske, beviljar koncession. Denna
regel kompletteras emellertid i de sakkunnigas lagförslag med en bestäm
melse av innehåll, att därest försäkringsinspektionen finner ändringsärende
vara av principiell betydelse eller eljest av synnerlig vikt, inspektionen skall
överlämna ärendet till Kungl. Maj:t för avgörande.
Till stöd för en utvidgad delegering till försäkringsinspektionen anför de
sakkunniga för det första, att en myndighet, som uteslutande sysslar med
försäkringslrågor och som förfogar över experter av olika slag på området
och som i olika former har mycket nära kontakter med försäkringsbolagen
och försäkringsproblemen, äger kompetens att för försäkringsväsendets del
bedöma icke blott tekniska problem utan även behovsfrågor och frågor om
vad som skall anses innefatta en sund utveckling på området. Vidare påpe
kas, att under alla de år FL varit i tillämpning Kungl. Maj :t i sina beslut
nästan genomgående följt försäkringsinspektionens förslag i koncessions-
frågorna. Sålunda har Kungl. Maj :t under denna period endast i mindre än
ett femtal koncessionsärenden kommit till ett annat beslut än vad försäk
ringsinspektionen i sina utlåtanden förordat. I ifrågavarande fall har Kungl.
Maj :ts avvikande beslut gått i en för de sökande försäkringsbolagen libe
ralare riktning än inspektionen förordat. Ytterligare framhåller de sakkun-
niga, alt föisäkringsinspektionens reella inflytande på koncessionsgivningen
är större än som framgår av de till Kungl. Maj :t överlämnade ärendena. Så
som förut nämnts förekommer i mycket stor utsträckning på ett tidigt sta
dium underhand söverläggningar mellan försäkringsbolagen och försäkrings
inspektionen i koncessionsfrågor. Inspektionens därvid framförda synpunk-
ter accepteras, såsom tidigare framhållits, i allmänhet av bolagen, varför
icke andra koncessionsärenden brukar avancera till bolagsstämmobeslut
och formlig ansökning om koncession än sådana, till vilka inspektionen på
förhand förklarat sig positivt inställd.
Genom en utvidgad överflyttning till försäkringsinspektionen av beslu
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961
95
tanderätten i ärenden angående stadfästelse å beslut angående bolagsord
ning och grunder för försäkringsbolag kan en icke helt obetydlig administra
tiv arbetsbesparing vinnas. Kungl. Maj :ts konseljer avlastas från ett antal
ärenden, sainlidigt som försäkringsinspektionen i motsvarande mån be
frias från det merarbete, som uppstår vid utformningen av motiverade skrift
liga utlåtanden. Den resolutionsskrivning, som i stället kommer att åvila
försäkringsinspektionen, har redan i dag viss motsvarighet därigenom att
försäkringsinspektionen till sina utlåtanden till Kungl. Maj:t brukar foga
förslag till resolution i ärendena.
För de sökande bolagens del torde en vidgad delegering av beslutande
rätten till försäkringsinspektionen icke vara förenad med några nackdelar.
Tvärtom torde det vara förbundet med fördelar, att inspektionen i ären
dena i fråga i ökad utsträckning kan ge definitivt besked och icke måste
göra reservationen, att visserligen inspektionen är av en viss angiven upp
fattning men att beslutanderätten dock ligger hos Kungl. Maj :t. Ur rätts
säkerhetssynpunkt synes några olägenheter icke vara förenade med en ut
vidgad delegering. Försäkringsbolag, som är missnöjt med försäkringsin-
spektionens beslut i ifrågavarande ärenden, har nämligen möjlighet att
överklaga inspektionens beslut hos Kungl. Maj :t.
De sakkunniga anför vidare följande synpunkter på fördelningen av
ärendena mellan Kungl. Maj :t och försäkringsinspektionen.
Genom den förordade lagtekniska lösningen vinnes, att Kungl. Maj:t be
frias från alla försäkringsärenden av rutinkaraktär. Förutom nybildnings-
ärenden och överklaganden kommer endast de viktigaste ändringsärendena
att handläggas av landets högsta förvaltningsmyndighet. Såsom en typ av
ärenden, som jämlikt den föreslagna lagbestämmelsen torde böra överlämnas
till Kungl. Maj :t, vill de sakkunniga nämna sådana ändringsärenden, vilka
kan ha "betydelse såsom prejudikat. Därest exempelvis lokala försäkrings
bolag ansöker om stadfästelse å bolagsordningsändringar, innefattande rätt
för vederbörande bolag att meddela försäkringsformer, som icke nu kan
tillhandahållas av dessa bolag, synes några lämpligt utvalda typärenden böra
underställas Kungl. Maj :ts prövning. Sedan prejudikat på denna väg erhål
lits, synes anledning icke finnas längre att överlämna ärenden av detta slag
till Kungl. Maj :t utan torde därefter i enlighet med den föreslagna huvud
regeln dylika ärenden tills vidare böra prövas av inspektionen. Till Kungl.
Maj:t torde emellertid icke blott böra överlämnas ändringsärenden, som
kan få betydelse såsom prejudikat. Även andra ärenden av synnerlig vikt
omfattas av den föreslagna skyldigheten för försäkringsinspektionen att
överlämna vissa ärenden till Kungl. Maj:ts prövning. Skulle exempelvis för-
säkringsinspektionen för eu branschs vidkommande vara av den uppfatt
ningen, alt ytterligare allenast några få koncessioner bör beviljas, torde ofta
samtliga de ärenden, i vilka inspektionen ställer sig positiv, kunna anses vara
av sådan vikt att ärendena bör överlämnas till Kungl. Maj:t för avgörande.
För erhållande av prejudikat torde jämväl något eller några av de ärenden,
i vilka på anförda skäl koncession i branschen anses böra vägras, böra
överlämnas till Kungl. Maj:ts prövning. Skulle ett specialbolag vilja utvidga
eller väsentligt omlägga sin verksamhet och i anledning därav fatta beslut
om ändring av bolagsordning eller grunder, torde också frågan om stad
fästelse av ett sådant ändringsbeslut ofta få anses vara av den synnerliga
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961
96
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961
vikt, att ärendet bör överlämnas till Kungl. Maj:t för avgörande, oaktat att
ärendet kanske icke har någon som helst betydelse såsom prejudikat. Ut
över vad nu anförts torde anledning icke finnas för de sakkunniga att
närmare kommentera de fall, i vilka enligt de sakkunnigas förslag ärenden
angående stadfästelse å beslut om ändring av stadfäst bolagsordning eller
stadfästa grunder skall överlämnas till Kungl. Maj :t. Det torde få över
lämnas till rättstillämpningen att avgöra i vilka fall ändringsärendena skall
anses vara av principiell betydelse eller eljest av synnerlig vikt.
Remissyttrandena
I fråga om koncessionsgivningen uttrycker Kooperativa för
bundet och Folksam sin tvekan om behovet av den nyetableringskontroll
som behovsprövningen innebär. Folksam anför.
Behovsprövningen tillkom på förslag av 1942 års försäkringsutredning.
Folksam framhöll i sitt yttrande att utredningen inte presterat något be
lägg för sin uppfattning att en kostnadsstegrande övermättnad på markna
den var för handen. Vidare framhölls att om antalet företag var för stort
och mindre effektiva företag kunde behålla eller erövra en avsevärd del av
marknaden, så berodde detta på att konkurrensen inte varit tillräckligt hård
och att lojaliteten i anskaffningsverksamheten överbetonats.
Vi är fortfarande tveksamma om nyttan av en sådan nyetableringskontroll
som behovsprövningen innebär.
Från samhällets sida framstår det här som eljest som den angelägnaste
uppgiften att konkurrensen stimuleras och att alla konkurrenshämmande
företeelser, såsom exempelvis flerårsavtalen, motarbetas.
Egentligen har det inte bildats något allmänt och fristående sakförsäk
ringsbolag i vårt land på de senaste 40 åren. De bolag som tillkommit under
denna tid har antingen varit dotterbolag till andra försäkringsföretag eller
startats för speciella ändamål (såsom t. ex. Volvia) eller haft en speciell in
riktning på ett visst klientel (som t. ex. Ansvar). Det finns förmodligen
ingen som bedömer investering i ett ordinärt nytt försäkringsbolag såsom
lockande. De existerande bolagen har ett sådant stöd i sin kapitalavkastning
att utsikterna till framgång för ett nytt företag förefaller ytterligt små.
Nyetableringskontrollen har förmodligen inte stor betydelse, vare sig po
sitiv eller negativ. Den torde dock vara oförenlig med utvecklingen mot en
fri europeisk marknad.
Försäkringsinspektionen ansluter sig till de sakkunnigas uppfattning rö
rande koncessionsgivningen och framhåller att det från försäkringstagare
synpunkt icke finns skäl till erinran mot den lagtillämpning i fråga om de
materiella koncessionsvillkoren som ägt rum.
Försäkringsbolagens riksförbund uttalar sin tillfredsställelse över att de
sakkunniga accepterat den utveckling som kommit till synes i hittills be
viljade koncessioner, nämligen att stor hänsyn bör tagas till varje bolags be
rättigade önskemål att kunna tillhandahålla sina kunder ett så allsidigt för
säkringsskydd som möjligt.
Försäkringsfunktionärernas förbund anser att myndigheterna i framtiden
bör iakttaga en mer restriktiv hållning, när det gäller koncessionsgivning,
och anför såsom exempel ett fall, där försäkringsinspektionen medgivit rätt
att driva grupplivförsäkring utan att något egentligt nytt behov förelegat.
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 dr 1961
97
överflyttningen av redan tecknade försäkringar från de andra bolagen är
knappast någon vinst för försäkringstagarna och uppmuntrar ej övriga fö
retag till fusioner.
Vad de sakkunniga föreslagit rörande förenkling av bransch
specifikationen godtages eller lämnas utan erinran i remissyttran
dena. Enligt försäkringsinspektionen har branschspecifikationen särskilt på
sakförsäkringens område med tiden kommit att drivas kanske väl långt. En
uppmjukning i enlighet med vad de sakkunniga föreslagit synes ej behöva
innebära vidgad koncessionering utan mera ha karaktär av praktiskt arran
gemang. Syftet med koncessionssystemet synes i många fall kunna helt till
godoses, även om bolagsordningarna skulle mindre i detalj än vad nu är
fallet angiva vilka olika försäkringstyper som må drivas av vederbörande
försäkringsbolag.
Försäkringsbolagens riksförbund anser det vara tillfyllest, att bransch
specifikationen i stort avgränsar de grenar av försäkringsverksamheten som
koncessionen omfattar, varvid i största utsträckning måste beaktas den på
gående utvecklingen mot att i en försäkring innefatta flera olika risker av
seende samma försäkrade objekt.
Folksam delar de sakkunnigas åsikt att branschspecifikationen i regle
mentena behöver revideras och förenklas. Bolaget betraktar branschspe
cifikationen mindre ur behovsprövningssynpunkt än som ett medel att un
derlätta bedömningen av vilka försäkringsgrenar ett bolag har naturliga för
utsättningar och resurser att bedriva. Folksam ifrågasätter om icke bransch
katalogen för skadeförsäkringsbolag skulle kunna förenklas till ungefär föl
jande.
1. Kort olycksfalls- och sjukförsäkring
2. Trafik- och motorfordonsförsäkring
3. Sjö- och transportförsäkring
4. Annan försäkring mot materiell skada och följden av sådan skada
5. Ansvarsförsäkring
6. Förmögenhetsförlustförsäkring och intresseförsäkring
7. Husdj ursförsäkring.
Folksam anför bl. a. följande i anslutning till sitt förslag.
I grupp 4 kommer brand-, stöld-, maskinförsäkring osv. men även där
med sammanhängande avbrottsförsäkringar. Även skogsförsäkring bör ingå
i denna grupp.
Förekomsten av så skilda företagstyper som riksbolag och lokala bolag
kunde motivera en uppdelning av grupperna 3 och 4 i »stor» och »liten»
försäkring. Gränsdragningen är dock vansklig och vidare kan man förutsätta
att bolagen skall hålla sig inom ramen för sina resurser. Det har funnits
teoretisk möjlighet för lokala brandförsäkringsbolag att försäkra storindu
strin. I praktiken har det dock veterligen inte förekommit.
I grupp (i ingår ansvarsförsäkring mot förmögenhetsförlust, garantiför
säkring, kreditförsäkring, regnförsäkring m. m. Här kan man också tänka
sig att täcka vissa andra försäkringsbehov, t. ex. förlust om en charkuteri-
butik måste stänga på grund av epidemi. Utvecklingen går mot kombine
rade försäkringar av olika slag. Det är svårt att tänka sig att branschkatalo
gen kan vara så utformad att en kombinerad försäkring alltid berör bara en
7
Bihang till riksdagens protokoll 1061. 1 samt. Nr 171
98
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961
försäkringsgren. Berör den flera bör den dock i allmänhet kunna gå att re
dovisa i helhet inom en av dem. I kombinerade försäkringar bör bolaget
också ha möjlighet att — i samråd med tillsynsmyndigheten — gå utanför
sin koncession, t. ex. genom att livförsäkringselement ingår i skadeförsäk
ring.
Även de sakkunnigas förslag att till försäkringsinspektionen i ökad ut
sträckning överföra beslutanderätten i ärenden angående stad-
fästelse av försäkringsbolags beslut rörande ändring av bolagsordning och
grunder godtages eller lämnas utan erinran i remissyttrandena. Förslaget
innebär enligt försäkringsinspektionen att Kungl. Maj :t befrias från alla
försäkringsärenden av rutinkaraktär. Förutom nybildningsärenden och över
klaganden kommer endast de viktigaste ändringsärendena att handläggas av
landets högsta förvaltningsmyndighet.
Departementschefen
De sakkunnigas behandling av frågorna om koncessionsgivningen och
branschspecifikationen utmynnar icke i förslag till lagändring i annan del
än beträffande beslutanderätten i koncessionsärenden. I detta hänseende
föreslås, att avgörandet i ärenden angående stadfästelse av ändring av bo
lagsordning och grunder — vilket redan nu i viss utsträckning ankommer på
försäkringsinspektionen — överflyttas från Kungl. Maj:t till inspektionen;
dock med skyldighet för inspektionen att överlämna ärenden av principiell
betydelse eller eljest av synnerlig vikt till Kungl. Maj:ts avgörande.
Förslaget att överföra beslutanderätten i stadfästelseärenden om ändring
av bolagsordning och grunder till försäkringsinspektionen har godtagits el
ler lämnats utan erinran i remissyttrandena. Även den av de sakkunniga
redovisade inställningen till koncessionsgivningen och branschspecifikatio
nen har i allmänhet vunnit remissinstansernas gillande.
De sakkunniga har verkställt en ingående granskning av koncessionsgiv
ningen och därvid kommit till den slutsatsen att anledning ej finnes att
föreslå någon ändring av de i FL föreskrivna materiella villkoren för kon
cession. Denna ståndpunkt finner jag välgrundad. Den företagna utred
ningen får anses utvisa att nuvarande regler är ändamålsenliga och erbju
der tillfredsställande möjligheter att anpassa tillämpningen till utveckling
en på försäkringsområdet. Det saknas från dessa utgångspunkter skäl att
rubba den av statsmakterna vid tillkomsten av FL uppställda grundsatsen
att koncession förutsätter att den tillämnade rörelsen skall vara behövlig
och även eljest ägnad att främja en sund utveckling av försäkringsväsendet.
Från några remissinstansers sida har uttryckts tvekan om nyttan av en
behovsprövning. Bl. a. har härvid pekats på att en sådan prövning torde
vara oförenlig med utvecklingen mot en fri europeisk marknad. Härtill må
anmärkas, att försäkringsrörelsen i de flesta länder står under särskild kon
troll från statsmakternas sida. OEEC:s underkommitté för försäkringsfrågor
har påbörjat ett jämförande arbete rörande försäkringslagstiftningen i oli
ka europeiska länder. Om ett europeiskt samarbete kommer till stånd på
99
detta område är det möjligt, att detta skulle kunna medföra vissa problem
rörande s. k. harmonisering av försäkringslagstiftningen. Utvecklingen av
denna fråga får givetvis följas med uppmärksamhet. På sakens nuvarande
ståndpunkt, innan ännu riktlinjer för ett sådant samarbete uppdragits, tor
de dock skäl ej föreligga att överväga ett uppgivande av det nuvarande sys
temet.
Såsom de sakkunniga anmärkt har koncessionsgivningen på skadeförsäk-
ringsområdet efter tillkomsten av FL i hög grad påverkats av den ökade
utbredningen av olika slag av kombinationsförsäkringar, inneslutande mo
ment från ett flertal försäkringsgrenar. Hemförsäkringen och fastighetsför-
säkringen är exempel på dylika former av standardiserade enhetsförsäk-
ringar, som nått stor popularitet. Eftersom många skadeförsäkringsbolag
endast haft koncession för vissa av de försäkringsformer, som ingår i de
nya kombinationsförsäkringarna, har koncessionsutvidgningar aktualiserats
för att ge vederbörande bolag möjlighet att erbjuda sina kunder de gängse
kombinationsförsäkringarna. Jag delar de sakkunnigas uppfattning att det
sett i stort bör anses vara ett försäkringstagarintresse, att sådana försäk
ringsbolag, som redan äger rätt att meddela de viktigaste av de försäkrings
former, som ingår i rationella och kostnadsbesparande försäkringskombina-
tioner, genom koncessionsutvidgningar beredes möjlighet att tillhandahålla
försäkringskombinationerna i deras helhet. Med hänsyn till utvecklingen på
området får sådana koncessionsutvidgningar från försäkringstagarsynpunkt
anses behövliga och innefatta en sund utveckling av försäkringsväsendet.
Enligt min mening finnes därför ej skäl att i detta avseende överväga en
omläggning av den förda koncessionspolitiken.
Enligt FL skall försäkringsbolags bolagsordning bl. a. innehålla uppgift
om föremålet för bolagets verksamhet. Spörsmålet om hur långt specifika
tionen skall drivas ansågs av de lagstiftande instanserna vid FL:s tillkomst
böra överlämnas åt rättstillämpningen. Såsom tidigare nämnts har de sak
kunnigas behandling av frågan om branschspecifikationen icke utmynnat i
förslag till lagändring. Vad de sakkunniga anfört i ämnet har mera karaktä
ren av ett framtidsprogram och åsyftar icke några omedelbart verkande åt
gärder. De sakkunniga konstaterar, att branschspecifikationen drivits långt
och att den nuvarande detalj uppräkningen av olika försäkringsformer är
förenad med vissa praktiska olägenheter. De förordar därför att bransch
specifikationen, i främsta rummet inom sakförsäkringen, göres mindre de
taljerad än som för närvarande är fallet och att försäkringsinspektionen i
detta syfte och under beaktande av den pågående utvecklingen av försäk
ringsformerna i samarbete med representanter för försäkringsväsendet upp
rättar eu standardbransch katalog. En sådan branschkatalog skulle enligt de
sakkunniga ha karaktären av en riktpunkt vid bolagsordningarnas utform
ning i framtiden.
De sakkunnigas utredning av förhållandena på förevarande område synes
utvisa, att en viss förenkling av branschspecifikationen är både möjlig och
önskvärd. Det framkomna uppslaget torde därför vara värt alt pröva och
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961
jag finner för egen del ej något att erinra mot att ett samarbete av angivet
slag upptages.
Med stöd av bemyndigande i FL har Kungl. Maj :t uppdragit åt försäk-
ringsinspektionen att i viss utsträckning stadfästa beslut angående ändring
av bolagsordning och grunder. De sakkunnigas förslag om en längre gående
överflyttning av beslutanderätten i ändringsärenden till försäkringsinspek-
tionen har, med den utformning förslaget erhållit, den huvudsakliga inne
börden, att avgörandet av åtskilliga ärenden av mera rutinbetonad karaktär
överflyttas från Kungl. Maj:t till försäkringsinspektionen. Viktigare änd
ringsärenden kommer alltjämt, liksom ärenden om nybildning av försäk
ringsbolag, att avgöras av Kungl. Maj:t. De skäl som anförts för den före
slagna reformen synes övertygande och jag vill därför förorda dess genom
förande.
Förslaget föranleder ändring av 1, 4 och 166 §§.
I samband med förslagets genomförande bör i administrativ ordning
meddelade bestämmelser om uppdrag åt försäkringsinspektionen att i Kungl.
Maj:ts ställe meddela stadfästelse i ändringsärenden upphävas.
100
Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1961
D. Soliditets- och skälighetsprinciperna inom skadeförsäkringen
Gällande rätt m. m.
Soliditets principen -— som jämte skälighetsprincipen utgör den fundamen
tala grundsatsen för tillvaratagande av försäkringstagarnas intressen -—
uttryckes i FL icke direkt i ord såvitt rör annan försäkring än livförsäkring
och därmed i lagen jämställd personförsäkring. Principen i fråga gäller
dock likafullt även för sådan annan försäkring, vilken här benämnes skade
försäkring. Den svenska tillsynslagstiftningen berörande försäkringsväsen
det har sin historiska grund i en strävan att skydda allmänheten mot eko
nomiska förluster. I förarbetena till den tidigaste svenska lagstiftningen på
tillsynsområdet uttrycktes saken bl. a. så, att det vid vanlig handel i all
mänhet kunde vara för köparen tämligen likgiltigt, om handeln vore i
mindre mån fördelaktig eller till och med förlustbringande för säljaren,
blott det köpta erhölles och priset därför ej vore oskäligt. Vid försäkring
däremot låge det visserligen i försäkringstagarens intresse, att villkoren
bleve billiga, och därtill borde konkurrensen medverka. Men för försäk
ringstagaren vore det av ojämförligt större vikt, att det bolag, varmed han
inlåtit sig, ständigt hade en god ställning, så att vid inträffande av den hän
delse, som i försäkringsavtalet avsåges, ingen svårighet mötte för fullgö
rande av bolagets därav beroende förbindelse. Försäkringstagaren vore där
för berättigad att fordra, att bolaget vore ändamålsenligt ordnat och icke
vidtoge någon åtgärd, varigenom dess förmåga att fullgöra åtagna förbin
delser äventyrades.
Tillsynslagstiftningens regelkomplex har intill dess att jämväl skälig
hetsprincipen kom till uttryck i lagtexten i stort sett uteslutande tagit sikte
101
på afl tillgodose försäkringstagarnas berättigade fordran på bolagens soli
ditet. De redan tidigt detaljerade bestämmelserna om ordningen för bolags-
bildningen, reglerna om kapital och fonduppläggning samt den fortlöpande
kontrollen är samtliga uttryck för omsorgen om företagens soliditet, upp
rätthållen i främsta rummet i försäkringstagarnas intresse. Insyn och publi
citet har på detta område icke ansetts vara tillfyllest, därför att allmänheten
i regel saknar förutsättningar att tränga in i den invecklade teknik, varpå
försäkringsverksamheten bygger, och därför regelmässigt icke — om den
än har tillgång till vissa fakta — kan bedöma, huruvida försäkringsbolagen
är i stånd att fullgöra sina förbindelser enligt de ingångna försäkringsav
talen.
Bestämmelserna till skydd för försäkringsbolagens soliditet är mera långt
gående och detaljerade inom livförsäkringen med dess ofta mycket långa
avtalstider och vanliga kombinationer av riskskydd och sparande än vad
fallet är inom skadeförsäkringen. Dock finnes även för skadeförsäkring
ens del ett stort antal lagstadganden, som bygger på soliditetsgrundsatsen.
Meddelar försäkringsbolag försäkring av annat slag än personförsäkring
(sakförsäkring) och meddelas sådan försäkring för all framtid eller för
längre tid än tio år, gäller dessutom vissa speciella regler om kapitalplacering
m. m. vilka skall ge särskilda garantier för fullgörandet av ifrågavarande
långtidsförbindelser.
Medan soliditetsprincipen sedan gammalt varit vägledande inom den
svenska försäkringsrörelselagstiftningen avseende skadeförsäkring, har först
under 1950-talet vid sidan härav uppställts en skälighets princip såsom le
galt rättesnöre för större delen av den skadeförsäkringsverksamhet, som be-
drives av de svenska försäkringsbolagen. Skälighetsprincipen på skadeför-
säkringsområdet infördes, såsom förut nämnts, i FL genom 1950 års änd
ringar av samma lag. Sålunda åligger det numera jämlikt 282 § 2 mom. FL
styrelsen och verkställande direktören i försäkringsbolag, som meddelar för
säkring av annat slag än livförsäkring (och därmed jämställd försäkring),
att med hjälp av fortlöpande statistik eller annorledes övervaka att premie
sättningen är skäligt avvägd med hänsyn till den risk, som försäkringen är
avsedd att täcka, nödiga omkostnader för försäkringen samt omständighe
terna i övrigt. Statistik får upprättas för två eller flera bolag gemensamt. Det
åligger därjämte nyssnämnda bolagsorgan att till försäkringsinspektionen,
för tidrymd som inspektionen bestämmer, insända redogörelse för den me
tod som använts för övervakning av premiesättningen och för erfarenheter
av övervakningen. De anförda reglerna äger emellertid icke tillämpning på
verksamhet, som bedrives i utlandet, och ej heller på sjö- eller transportför
säkring, som bedrives i Sverige. I 283 § upptages vidare en allmän regel om
skyldighet för styrelsen och verkställande direktören att lämna försäkrings
inspektionen de upplysningar angående verksamheten, som inspektionen
finner erforderliga.
Anmärkas må här, att såvitt rör den obligatoriska trafikförsäkringen
lagen om trafikförsäkring å motorfordon innehåller vissa specialregler, som
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961
102
bl. a. avser premiernas skälighet. Dessa regler möjliggör en längre gående
kontroll än vad de ovan omförmälda bestämmelserna i FL medger för skade-
försäkringsområdet över huvud taget.
Beträffande den praktiska tillämpningen av försäkringsinspektionens skä-
lighetskontroll anföres i betänkandet, att denna, såvitt gäller annan ska
deförsäkring än trafikförsäkring, hittills icke avsatt några mera beaktansvär-
da spår.
Ur betänkandets framställning rörande skälighetskontrollen (s. 188—194)
må här återges en redogörelse för vilket material som för tillsynen över skä-
lighetsprincipens efterlevnad på skadeförsäkringsområdet inkommer till in
spektionen från de svenska försäkringsbolagen. Beträffande uppgifternas
innehåll har överläggningar ägt rum mellan inspektionen och försäkrings
bolagen.
Uppgifter — avseende räkenskapsåren från och med 1953 — inkommer
från 30 försäkringsbolag rörande
a) på året belöpande premier, skador och förvaltningskostnader för direkt
skadeförsäkring i Sverige i vissa försäkringsgrenar,
b) på året belöpande skador och försäkringsbestånd i brandförsäkring,
c) utbetald vinst till försäkringstagarna i vissa försäkringsgrenar med
uppgift om tillämpade regler och utbetalade belopp samt
d) avvecklingen av på året belöpande skador i vissa försäkringsgrenar för
tidigare årgångar.
De försäkringsgrenar, beträffande vilka de under a), c) och d) angivna
uppgifterna i förekommande fall lämnas, är följande:
I. Olycksfalls- och sjukförsäkring för högst tio år:
1. Individuell försäkring
2. Kollektiv försäkring
II. Brand-, skogs-, ansvarighets-, vattenledningsskade-, glas-, inbrotts-, slöld-
och rånförsäkring m. m.:
1. Hemförsäkring
2. Fastighetsägarförsäkring
3. Företagarförsäkring
4. Villaägarförsäkring (i vissa fall)
III. Annan skadeförsäkring:
1. Garantiförsäkring
2. Kreditförsäkring
3. Luftfartsförsäkring
4. Maskinförsäkring
a) Fasta maskiner (t. o. m. 1954)
b) Traktorer
5. Motorfordonsförsäkring
6. Regnförsäkring
7. Storm-, hagel- och frostskadeförsäkring
8. Smycke- och diverseförsäkring
De lämnade uppgifterna har karaktären av ramuppgifter för de ovan spe
cificerade försäkringsgrenarna i deras helhet. Ifrågavarande specialuppgif
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961
103
ter för skälighetskontrollen skall, till skillnad mot vad fallet i allmänhet är
med bolagens bokföringsuppgifter av samma slag, icke innehålla några för
stärkningar eller säkerhetstillägg. Den tjänsteman hos försäkringsinspek-
tionen, som närmast sysslar med kontrollen över skälighetsprincipen i skade
försäkring, har för de sakkunniga upplyst, att uppgifterna är otillräckliga för
en skälighetsprövning i strängare bemärkelse, eftersom de endast lämnai en
bild av utfallet i hela försäkringsgrenar. För att en skälighetsprövning av
längre gående slag skall kunna realiseras erfordras en betydligt djupaie lisk-
klassindelning samt delvis ytterligare statistiska data, nämligen försäkrings-
antal, försäkringssummor, skadeantal in. m.
Utöver nu angivet material lämnade försäkringsbolagen i samband med
avgivande av uppgifter för det första räkenskapsårets skälighetskontroll en
allmän orientering rörande de anordningar, som tillämpades vid bolagens
premieövervakning.
I viss omfattning offentliggöres de inkomna uppgifterna i bearbetat skick
i försäkringsinspektionens publikation Enskilda försäkringsanstalter.
Kontrollen över trafikförsäkringen grundar sig sedan gammalt på ett
detaljerat riskklasschema, vilket flera gånger omarbetats. Det av försäk-
ringsinspektionen senast fastställda schemat tillämpas från och med räken
skapsåret 1958. Differentieringen på skilda riskklasser är långt driven och
baserar sig på motorfordonstyp, användningssätt och fordonets hemort. T. ill
inspektionen bär sedan gammalt årliga statistiska uppgifter lämnats av
seende antal fordon under årsrisk, antal skador och skadebelopp för de
skilda riskklasserna. Dessa uppgifter har utgjort underlag för en — låt
vara begränsad —- skälighetskontroll av trafikförsäkringens riskpremier.
De av försäkringsinspektionen fastställda grunderna för premiernas om-
kostnadstillägg ger — om härvid bortses från en schablonartat beräknad
skaderegleringskostnad, f. n. uppgående till 1 % av premierna — uttryck
för den ram, inom vilken trafikförsäkringsbolagen kostnadsmässigt har att
arbeta. Tilläggas bör emellertid, att å premierna får uttagas ett vinsttillägg,
som f. n. utgör 8 %, vilket belopp tillföres den övriga rörelsen. I
I betänkandet lämnar de sakkunniga vissa uppgifter om tariff samman
slutningar på skadeförsäkringens område.
I stor utsträckning är på skadeförsäkringens område premietariffer och
allmänna försäkringsvillkor gemensamma för ett flertal försäkringsbolag.
Bolagens samarbete i nu angivna hänseenden bedrives väsentligen inom ra
men för speciella, huvudsakligen för ifrågavarande ändamål inrättade or
gan, vanligen benämnda tarifföreningar, men äger även rum jämlikt sär
skilda ofta för mera specialbetonade branscher träffade överenskommelser
mellan olika försäkringsbolag utan att för ändamålet några särskilda gemen
samma organ inrättats. Anslutningen till organ av bär avsedda slag eller
överenskommelser av angivna innehåll utgör kartellsamarbete i konkur
renslagstiftningens mening. De sakkunniga har ansett det vara på sin plats
att i detta sammanhang, utan anspråk på fullständighet, i korthet för de
skadeförsäkringsområden, inom vilka skälighetsprincipen gäller, nämna
några betydande samarbetsorgan samt att ge exempel på några försak-
Kungl. Maj:ts proposition, nr 171 år 1961
104
ringsgrenar, där samarbete äger rum på grundval allenast av därom träf-
tad överenskommelse. Uppgifterna om antalet försäkringsbolag, som är
anslutna till de nämnda tarifföreningarna, avser läget vid ingången av år
lJoy och innefattar endast svenska riksbolag för skadeförsäkring. För när-
mai"® uPPtÖfter rörande nu ifrågavarande kartellsamarbete hänvisas till det
?v irsakringsinspektionen förda kartellregistret. Sammanfattningar av där
av*^. avseende i de flesta fall förhållandena vid ingången av år
1955 återfinnes i publikationen Näringfrihetsfrågor årgång 1955 häfte 7.
Svenska tariff öreningen till vilken är anslutna 11 försäkringsaktiebolag
och 1 ömsesidigt försäkringsbolag, fastställer premietariffer och allmänna
lorsaknngsvillkor for medlemsbolagen såvitt rör ansvarighets-, brand- (ej
skogsbrand), cykel-, glas-, inbrotts-, kyl-, resgods-, stormskade- och vatten-
ledmngsskadeför säkring.
n T.arif(örenin9en för olycksfalls- och sjukförsäkring, till vilken är anslutna
9 forsaknngsakliebolag och 2 ömsesidiga försäkringsbolag, fastställer pre-
mietariffer och allmänna försäkringsvillkor för medlemsbolagen huvudsak
ligen såvitt rör olycksfalls- och sjukförsäkring för högst tio år.
Svenska maskintariff öreningen, till vilken är anslutna 7 försäkringsaktie-
bolag och 2 ömsesidiga försäkringsbolag, fastställer premietariffer och all
männa försäkringsvillkor för medlemsbolagen såvitt rör maskinförsäkring.
Svenska hilförsäkringsföreningen, till vilken är anslutna 8 försäkrings
aktiebolag och 1 ömsesidigt försäkringsbolag, fastställer premietariffer och
allmänna försäkringsvillkor för medlemsbolagen såvitt rör trafik- och annan
motorfordonsförsäkring.
Föreningen för biltransportförsäkring, till vilken är anslutna 13 försäk
ringsaktiebolag, fastställer premietariffer och allmänna försäkringsvillkor
för medlemsbolagen såvitt rör biltransportförsäkring.
Ömsesidiga försäkringsbolags tariffcentral, till vilken är anslutna 1 för-
saknngsaktiebolag och 1 ömsesidigt försäkringsbolag, fastställer premieta-
ritier och allmänna försäkringsvillkor för de anslutna bolagen såvitt rör an
svarighets-, brand-, cykel-, glas-, inbrotts-, kyl-, resgods-, rån- och vatten-
ledningsskadeförsäkring.
Särskilda överenskommelser rörande gemensamma premietariffer och all
männa försäkringsvillkor finnes härutöver träffade mellan vissa försäk
ringsbolag, bl. a. såvitt rör ansvarighetsförsäkring mot förmögenhetsförlust,
garantiförsäkring och skogsförsäkring. I
I gällande tills3mslagar i Danmark och Norge återfinnes icke någon skälig-
hetsprincip på skadeförsäkringsområdet.
1 Finland gäller en skälighetsprincip för livförsäkring och annan lång
varig försäkring liksom för lagstadgad olycksfallsförsäkring och trafikför
säkring. I det kommittébetänkande, som ligger till grund för den gällande
tillsynslagen, diskuterades lagfästandet av en sådan princip jämväl på
skadeförsäkringsområdet i övrigt, men man avstod från alt lägga fram nå
got förslag av detta innehåll. Då kommittén fattade sin negativa ståndpunkt
i denna fråga, skedde detta på den grunden, att man ansåg att alltför myc
ket statistiskt arbete borde undvikas, enär det endast ökade kostnaderna för
och därigenom fördyrade försäkringen. Sålunda kunde man säga, sum
merade kommittén, att en alltför effektiv övervakning av skälighetsprin-
cipen försvarade förverkligandet av densamma.
Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1961
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961
105
De sakkunniga
SOLIDITETSPRINCIPEN
De sakkunnigas mening är att bestämmelserna i FL angående skadeförsäk
ring fortfarande bör bygga på soliditetsprincipen. De sakkunniga framhåller
att den reella betydelsen av soliditetsgrundsatsen för skadeförsäkringsbola-
gen alltsedan skadeförsäkringsrörelsen i vårt land stabiliserats och vuxit sig
stark i någon mån kommit i bakgrunden. Det har mer eller mindre blivit
en självklarhet, att skadeförsäkringsbolagen i vårt land har förmåga att
fullgöra sina förbindelser enligt ingångna avtal. Hur mycket detta är en
följd av lagstiftningen och hur mycket detsamma är att tillskriva bolagsled
ningarnas av lagen oberoende strävanden att åstadkomma eu god konsolide
ring av företagen kan icke med säkerhet avgöras. Nära till hands synes ligga
att antaga, att båda faktorerna verkat åt samma håll.
Såvitt de sakkunniga funnit, föreligger det icke någon anledning att vid
översynen av FL ge soliditetsprincipen en mera undanskymd plats än hit
tills på skadeförsäkringsområdet. Flera skäl talar för att FL och den på
grundval av FL anordnade försäkringsbolagstillsynen först och främst bör
ha till uppgift att trygga försäkringsbolagens förmåga att fullgöra sina för
pliktelser gentemot försäkringstagarna. Dessa har ett starkt intresse av att
försäkringsbolagen kan fullfölja ingångna avtal. Vid all skadeförsäkring har
säljaren-försäkringsgivaren att under en avtalad period framåt i tiden ut
betala en bestämd ersättning för det fall att någon eller några händelser av
angivet slag skulle inträffa, och köparen-försäkringstagaren erlägger regel
mässigt betalning i förskott för denna risktäckning. Då således skadeförsäk-
ringstagaren i allmänhet erlägger förskottslikvid, har han redan på denna
grund ett större intresse av att säljaren har en sund ekonomi än vad en ge-
nomsnittsköpare har. Härtill kommer, att vid inträffade försäkringsfall de
skadeförsäkrades ekonomiska framtid i många fall är i hög grad beroende
av försäkringsbolagets förmåga att fullgöra sin prestation. Ofta befinner sig
den enskilde vid inträffat försäkringsfall i en nödsituation, vars avhjälpande
i mycket är avhängigt av att ersättning i enlighet med försäkringsavtalet
verkligen erhålles från försäkringsgivaren. Vid fleråriga personförsäkrings
avtal har försäkringstagarna utöver vad ovan sagts ett speciellt intresse av
att vederbörande försäkringsbolag icke på grund av dålig ekonomi måste
nedlägga sin verksamhet före avtalstidens utgång. Har de försäkrades häl
sotillstånd försämrats under avtalstiden, kan det nämligen inträffa, att för
säkring icke alls eller blott till väsentligt högre premie kan erhållas i annat
skadeförsäkringsbolag. Jämväl ur kreditmarknadssynpunkt är det angelä
get att betryggande garantier finnes för skadeförsäkringsbolagens betalnings
förmåga. De sakkunniga åberopar ytterligare, att på grund av försäkringstek-
niken in. in. det är svårt för allmänheten att bilda sig en tillförlitlig uppfatt
ning om ett skadeförsäkringsbolags ekonomi och att detta accentuerar kra
106
Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1961
ven på att samhället på lagstiftningens väg skall skapa goda garantier för
försäkringsbolagens förmåga att fullgöra sina förbindelser. Konkurrensen
på skadeförsäkringsområdet kan medverka till en skälig premiesättning
m. m. men innefattar inga garantier för en sund ekonomi hos de enskilda
försäkringsbolagen. Konkurrensen kan tvärtom öka behovet av goda solidi-
tetsgarantier.
De sakkunniga berör i detta sammanhang en speciell soliditetsfråga. Då
FL innehåller ett förbud för försäkringsbolag att driva annan rörelse än
försäkringsrörelse, är det yttersta motivet härför att en dylik främmande
verksamhet kan äventyra ett försäkringsbolags ekonomi och därför kan
medföra faror för försäkringstagarna. Lika farligt för ett skadeförsäkrings-
bolags ekonomi kan det enligt de sakkunniga vara, därest ett sådant bolag
utnyttjar sin fria kapitalplaceringsrätt på det sättet, att försäkringsbolagets
tillgångar helt eller till en mycket stor del utlånas till ett enda eller några
få industri- eller affärsföretag. Av soliditetsgrundsatsen bör anses följa,
att ett försäkringsbolag bl. a. just vid sina kapitalplaceringar måste sörja
för en ändamålsenlig riskspridning. Det bör ankomma på försäkringsin-
spektionen att tillse, att icke i något fall ett försäkringsbolag placerar sina
tillgångar i fordringar hos allenast något eller några få industri- eller affärs
företag.
SKÄLIGHETSPRINCIPEN
I överensstämmelse med vad som nu gäller anser de sakkunniga, att för
skadeförsäkringsområdets del — med undantag liksom nu för verksamhet
i utlandet samt för sjö- och transportförsäkring här i riket — FL skall ge
uttryck också för skälighetsprincipen, innefattande att försäkring skall be
redas till en med hänsyn till försäkringens art skälig kostnad. Enligt de
sakkunnigas uppfattning är de nuvarande lagbestämmelserna angående skä
lighetsprincipen icke i allo ändamålsenligt utformade. Bestämmelserna ger
icke garantier för principens efterlevnad. På grund härav föreslår de sak
kunniga vissa ändringar och kompletteringar av FL, vilka skall skapa för
utsättningar för en effektivare skälighetskontroll på skadeförsäkringsområ
det än den nuvarande.
Allmänna synpunkter
De sakkunniga framhåller inledningsvis att det visserligen kan göras gäl
lande, att konkurrensen mellan olika försäkringsbolag sörjer för skälighet i
premiesättning m. m. Det förekommer emellertid begränsningar i priskon
kurrensen försäkringsbolagen emellan genom tariffsammanslutningar av
olika slag. Även om såväl lokala försäkringsbolag som ett flertal riksbolag,
däribland även mycket betydande sådana, står utanför ifrågavarande kar
tellsamarbete, är läget dock faktiskt det, att priskonkurrensen inom försäk
ringsvärlden är mindre utbredd än vad förteckningen över försäkringsbola
107
gen i och för sig ger vid handen. Försäkringsbranschen är också, sett i stort,
ganska starkt centraliserad. Härtill kommer att konkurrensen ensam icke
utgör någon garanti för skälig premiesättning. Konkurrensen kan bl. a.
tvärtom fresta försäkringsbolag att i dumpingsyfte övergående pressa ner
premierna i en försäkringsgren genom anlitande av hopsamlade vinstfonder
eller löpande överskott i en annan gren. En konkurrens med dumpinginslag
är icke blott osund utan kan även höja de sammanlagda omkostnaderna i
branschen. Det bör nämligen hållas i minnet, att varje överflyttning av för
säkring från ett försäkringsbolag till ett annat föranleder extrakostnader.
Det är icke ett försäkringstagarintresse, sett i stort, att premierna hos för
säkringsbolagen med täta mellanrum sänkes och liöjes och att försäkrings-
stockarna i anslutning härtill vandrar fram och tillbaka mellan bolagen med
höjda omkostnader såsom följd. Ur försäkringstagarsynpunkt måste det an
ses angeläget, att försäkringsbolagens premier i de olika skadeförsäkrings-
grenarna varken är oskäligt höga eller oskäligt låga. För en skälighetsprin-
cip inom skadeförsäkringen och en kontroll över denna princips efterlevnad
talar också det förhållandet, att allmänheten för närvarande har mycket
starkt begränsade möjligheter att bedöma skäligheten i det pris, som försäk
ringsbolagen begär för sina tjänster. Härtill kommer att skadeförsäkringen
i stor utsträckning vänder sig till alla kategorier samhällsmedlemmar och
bär till uppgift att bereda ett nödvändigt skydd mot ekonomiska katastrofer
och olyckor av skilda slag. I stor omfattning kan därför skadeförsäkrings-
verksamheten sägas ha en social natur. Det synes icke rimligt, att inom en
bransch av ifrågavarande karaktär oskäliga priser skall få tillämpas.
Skall konkurrensen ensam garantera en skälig prissättning, kräves först
och främst, anför de sakkunniga vidare, att allmänheten har goda kunska
per om den vara varom fråga är. Även om — såsom de sakkunniga i annat
sammanhang föreslår — konsumentupplysningen på försäkringsområdet
utbygges, kan det dock befaras att endast en mindre del av allmänheten förvär
var sådana insikter i försäkringsfrågor, att den äger förutsättningar att tränga
närmare in i problemen. Härtill kommer att en konsumentupplysning, sär
skilt när det gäller en så rörlig bransch som försäkringsbranschen, kan kom
ma att släpa efter. Enligt de sakkunnigas uppfattning är förhållandena på
skadeförsäkringsområdet så invecklade och samtidigt så rörliga, alt allmän
hetens reaktioner icke ger garantier för en skälig premiesättning i skadeför
säkring. Det ligger i försäkringstagarnas intresse att konkurrensen såsom
premiereglerande faktor på skadeförsäkringsområdet kompletteras med en
speciell skälighetskontroll, utövad av en myndighet — försäkringsinspek-
tionen — som förfogar över bl. a. statistiska, försäkringsmatematiska och
försäkringsjuridiska experter. En skälighetskontroll från en dylik expert
myndighets sida bör kunna bli av stort värde för försäkringstagarna. Icke
minst synes försäkringsinspektionen böra inrikta sin kontroll på att kon
kurrensen mellan skadeförsäkringsbolagen ej tager sig sådana uttryck, att
försäljningskostnaderna blir onödigt höga eller sundheten i konkurrensen
eljest äventyras.
Knngl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961
Lämpligheten av en av försäkringsinspektionen utövad skälighetskontroll
synes de sakkunniga bestyrkas av erfarenheter från andra områden av för
säkringsväsendet. De sakkunniga nämner, att sedan genom FL skälighets-
principen lagfästs för livförsäkringsverksamhetens del, försäkringsinspektio-
nens skälighetskontroll uppenbarade orimliga premieförhållanden inom för-
säkringsgrenen barnolycksfallsförsäkring med premieåterbetalning — vil
ken gren utgör lång personförsäkring och följer livförsäkringsregler. Enligt
en av försäkringsinspektionen gjord sammanställning för åren 1941—1954
uppgick inom nämnda försäkringsgren riskpremierna under perioden till
sammanlagt ca 2 480 000 kronor, medan skadeersättningarna för samma tid
(exklusive läkarvårdsersättning) utgjorde allenast ca 456 000 kronor. Om-
kostnadsdelen av premierna uppgick under perioden till sammanlagt ca
5 254 000 kronor; de i efterhand beräknade faktiska förvaltningskostnaderna
utgjorde ett något högre belopp eller ca 6 125 000 kronor. Det var mot bak
grunden av dessa förhållanden som försäkringsbolagen i enlighet med för-
säkringsinspektionens önskan nedlade vidare nyteckning inom ifrågavaran
de försäkringsgren. De sakkunniga vill icke göra gällande, att inom skade
försäkringen förekommer några motsvarande missförhållanden. De sakkun
niga anser dock, att ovanstående exempel ger belägg för värdet av en skälig-
hetskontroll från försäkringsinspektionens sida. Anledning synes icke fin
nas att undantaga skadeförsäkringsområdet som helhet från en dylik kon
troll.
I nu gällande lag är några former av skadeförsäkringsverksamhet undan
tagna från de särskilda bestämmelserna angående kontroll över premiesätt
ningens skälighet. Detta gäller försäkringsverksamhet, som bedrives i ut
landet, samt sjö- och transportförsäkring, som bedrives här i riket. De sak
kunniga finner icke skäl att föreslå något upphävande av dessa undantag.
Beträffande verksamhet i utlandet möter det nämligen särskilt stora svå
righeter att avgöra vad som är en skälig premie. Försäkringsgrenarna sjö-
och transportförsäkring riktar sig huvudsakligen till näringslivet. Dettas
företrädare synes ha goda förutsättningar att själva väl bevaka sina intres
sen med avseende å premiesättningen i dessa försäkringsgrenar. Antalet
försäkringstagare i dessa grenar är i huvudsak mycket begränsat och grenar
na bedrives ofta av specialbolag. Verksamheten är starkt internationellt be
tonad och premiesättningen påverkas av marknadens internationella karak
tär. Skadereglering m. m. äger ofta rum i utlandet, över huvud taget är sjö-
och transportförsäkringsbranschernas förhållanden starkt kommersiellt
präglade.
De sakkunniga har övervägt att undantaga även vissa andra delar av
skadeförsäkringsfältet från den speciella skälighetskontrollen. De sakkun
niga anför.
Beträffande industribrandförsäkring och annan industriförsäkring kan
göras gällande, att försäkringstagarna har goda förutsättningar att tillvara
taga sina intressen ifråga om premierna. Detta torde också i många fall vara
riktigt. Industriförsäkringen utgör emellertid icke på samma sätt som sjö
försäkringen och transportförsäkringen en skarpt avskiljbar och särpräglad
108
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961
109
verksamhet. Den har icke heller samma internationella karaktär som de sist
nämnda försäkringsgrenarna. Tveksamhet kan också råda om hur man
lämpligen bör draga gränsen mellan industriförsäkring och exempelvis för
säkring för småföretagare. Så snart företagsenheterna blir mindre, minskas
i realiteten företagens förutsättningar att på egen hand skaffa sig garantier
för premiesättningens skälighet. Småföretagarna inom industri, hantverk och
handel ävensom bl. a. fastighetsägare synes ha minst lika stort intresse som
privatpersoner av att en expertmyndighet utövar en skälighetskontroll inom
de skadeförsäkringsgrenar, varav de är berörda. Enligt de sakkunnigas me
ning saknas anledning att beröva småföretagare och fastighetsägare m. fl.
det skydd, som en effektiv skälighetskontroll kan innebära för deras del. Då
det är svårt att draga en gräns mellan industriförsäkringar och försäkringar
för mindre företag och en godtyckligt dragen gräns på grund av gjorda erfa
renheter eller ändrade förhållanden kan behöva ändras, synes det ända-
målsenligaste vara att i enlighet med vad som nu gäller låta FL vara utfor
mad så, att även industriförsäkringarna omfattas av skälighetsprincipen i
skadeförsäkring. En annan sak är, "att när försäkringsinspektionen utväljer
de områden, inom vilka inspektionen i första hand upptager premiesättning
ens skälighet till granskning, inspektionen icke torde komma att sysselsätta
sig med storindustrins försäkringsproblem. Det torde emellertid vara av
värde att inspektionen, om särskild anledning därtill uppkommer, icke är
förhindrad att taga upp även storindustrins premier till granskning. De sak
kunniga stannar således vid att förorda, att det nuvarande undantaget för
verksamhet i utlandet och för sjö- och transportförsäkring icke skall ut
vidgas till att omfatta jämväl industribrandförsäkring och annan industri
försäkring eller liknande.
Premiesättningen i skadeförsäkring är enligt de sakkunnigas mening för
enad med många svårigheter och erbjuder i flera hänseenden större problem
än premiesättning i livförsäkring. Härom anför de sakkunniga följande.
De risker som skadeförsäkringarna täcker är mycket olika. Även inom en
och samma skadeförsäkringsgren är riskförhållandena ofta starkt skiftande.
Ett flertal faktorer inverkar här på ett avgörande sätt. Det försäkrade objek
tets art, närmare konstruktion, belägenhet och användningssätt m. in. spelar
ofta eu avgörande roll för bestämningen av riskernas storlek och karaktär.
Även sådana faktorer som de ekonomiska konjunkturerna, väderleksförhål
landena m. m. kan mer eller mindre återverka på utfallet av olika skadeför
säkringsgrenar. Försäkringarnas innehåll och omfattning kan vidare genom
olika utformning av försäkringsvillkoren varieras på ett mycket betydelse
fullt sätt. Försäkringsgivarens ekonomiska ansvar är inom skadeförsäkring
en starkt beroende av försäkringsvillkorens närmare utformning.
Icke minst med hänsvn till de skiftande förhållandena och rikedomen
av riskskiljande och riskpåverkande faktorer möter det stora svårigheter att
få en klar närmare bild av premiesättningen på skadeförsäkringsområdet.
Ännu svårare blir det att få eu välgrundad uppfattning om huruvida de av
skadeförsäkringsbolagen tillämpade premietarifferna kan anses tillfreds
ställande ur skälighetssynpunkt eller ej. Av betydelse i sammanhanget är att
skadeförsäkringstarifferna i stor utsträckning bygger icke blott på bakom
liggande statistik utan också på olika slags tekniska erfarenheter och över
väganden, vilkas principiella riktighet kan vara fullt klar men vilkas kvan
titativa tyngd kan vara oviss. Det aktuella statistiska material som föielig-
ger hos skadeförsäkringsbolagen torde dessutom otta vara alltför begrän
sat till omfattningen och i tiden för att verkligt tillförlitliga slutsatser skall
kunna dragas av detsamma. Det förhållandet att tekniken i dagens sam
Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1961
no
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961
hälle befinner sig i snabb utveckling och samtidigt försäkringsformerna
inom skadeförsäkringen undergår många förändringar minskar möjlighe
terna att få en god statistisk belysning av premiesättningen i skadeförsäk
ring. Då riskerna ändras, nya försäkringsformer tillskapas, försäkringsvill-
koren moderniseras och ändras och samtidigt innehållet i de konkurrerande
skadeförsäkringsbolagens försäkringar ofta icke är identiskt utan företer
vissa olikheter, torde det i stor utsträckning vara omöjligt att åvägabringa
en skadeförsäkringsstatistik, som på en gång är aktuell och överspänner
så många fall och så lång tid att statistiken ensam kan tjäna såsom under
lag för premiesättningen. Statistiken måste — på sätt som nu sker — kom
pletteras med tekniska riskbedömningar, som icke är statistiskt under
byggda.
Försäkringsinspektionens fortlöpande skälighetsövervakning
Samhällets insyn i skadeförsäkringsbolagens premiesättning är enligt de
sakkunnigas uppfattning för närvarande mycket begränsad och därmed ock
så möjligheten för samhället att övervaka att premiesättningen inom ifrå
gavarande sfär av försäkringsväsendet är skälig. Ett undantag utgör den
obligatoriska trafikförsäkringen, beträffande vilken såsom förut nämnts
särskilda bestämmelser rörande bl. a. premierna finnes meddelade dels i
lagen om trafikförsäkring å motorfordon och dels i de av Kungl. Maj :t upp
ställda villkoren för skadeförsäkringsbolagens trafikförsäkringskoncessio-
ner. De uppgifter angående på förflutna år belöpande premier, skador och
förvaltningskostnader m. m. inom ett antal försäkringsgrenar och riskom
råden, som skadeförsäkringsbolagen sedan år 1953 redovisat till försäk-
ringsinspektionen jämlikt 282 § FL, ger en mycket grov efterhandsbild av
premieförhållandena på skadeförsäkringsfältet. Såsom förut framhållits er-
hålles genom dessa uppgifter i huvudsak blott en bild av utfallet ifråga
varande år inom olika skadeförsäkringsgrenar betraktade såsom helheter
men icke någon bild av de betydande premiedifferentieringar mellan olika
riskklasser m. m., som förekommer inom varje gren. Såsom exempel på eu
riskklassindelning nämner de sakkunniga, att inom motorfordonsförsäk-
ringen premierna är mycket olika för lastbilar och personbilar. Ett stort an
tal skilda riskkategorier med olika premier förekommer. Enligt de sakkun
nigas uppfattning är tiden nu mogen för att kräva en utförligare löpande
redovisning av skälighetsförhållandena vid premiesättningen. En belysning
i rimlig omfattning av skäligheten av olika tariffer inom skadeförsäkrings-
grenarna synes böra eftersträvas.
Bestämmelserna angående den fortlöpande bevakningen av att premie
sättningen i skadeförsäkring är skäligt avvägd synes de sakkunniga icke va
ra fullt entydiga. Försäkringsinspektionens befogenheter i sammanhanget
förefaller nämligen något oklara. Å ena sidan är försäkringsbolagens redo
visningskyldighet i förhållande till försäkringsinspektionen i lagrummet be
gränsad till att omfatta en redogörelse för den metod som använts för bola
gens egen övervakning av premiesättningen och för erfarenheter av övervak
ningen. Det synes icke förutsatt, att försäkringsinspektionen skall äga med
dela bindande anvisningar till skadeförsäkringsbolagen rörande redovis
in
ningens innehåll. Å andra sidan torde 283 § FL ge uttryck för principen att
försäkringsinspektionen städse skall äga få de upplysningar angående för
säkringsbolagens verksamhet, som inspektionen finner erforderliga.
Visserligen brukar överläggningar äga rum mellan försäkringsinspek
tionen och försäkringsbolagen, innan mera vidlyftigt statistiskt eller annat
material av inspektionen inhämtas från bolagen, och enighet brukar kunna
uppnås om vilka uppgifter som skall lämnas. Det skulle dock icke vara
tillfredsställande ur försäkringstagarsynpunkt, om inspektionen icke skulle
ha avgörandet i sin hand när det gäller att bestämma omfattningen av de
uppgifter, som försäkringsbolagen skall lämna för den fortlöpande kon
trollen över premiesättningens skälighet. De sakkunniga föreslår därför,
att 282 § 2 mom. första stycket sista punkten FL ersättes av en bestäm
melse av innehåll att det åligger styrelsen och verkställande direktören att
å tid och enligt formulär som försäkringsinspektionen bestämmer, till in
spektionen insända uppgifter till belysning av bolagets premiesättning. De
sakkunniga förutsätter såsom något självklart, att försäkringsinspektionen
jämväl i fortsättningen samråder med försäkringsbolagen, innan vidlyf
tigare uppgifter infordras, och att tillbörlig hänsyn tages till bolagens möj
ligheter att utan orimlig omgång framtaga uppgifter av olika slag. Det sy
nes icke uteslutet, att införandet av elektroniska databehandlingsmaskiner
kan göra det lättare för försäkringsbolagen än förut att tillhandahålla sta
tistiskt material av intresse i sammanhanget.
Försäkringsinspektionens fortlöpande övervakning av premiesättningens
skälighet torde böra inriktas på såväl riskdelen av premien som omkost-
nadsdelen av densamma. För omkostnadskontrollen erfordras bl. a. upp
gifter om försäkringsbolagens faktiska förvaltningskostnader av olika slag.
Uppmärksamheten måste vara inriktad på frågeställningen, huruvida bo
lagen tillvaratager föreliggande möjligheter att rationalisera och förbilliga
förvaltningen.
Anmälan om premieändringar
Även om försäkringsbolagens fortlöpande uppgifter till belysning av pre
miesättningens skälighet göres mera innehållsrika, anser de sakkunniga dock
en efterhandsrapportering av ifrågavarande slag icke vara till fyllest när det
gäller ett så skiftande och rörligt område som skadeförsäkringsfältet. Den
statistik som tillhandahålles försäkringsinspektionen är icke den enda grund,
varpå skadeförsäkringsbolagen bygger vid sin premiesättning. Flera skäl
synes de sakkunniga tala för att skyldighet hör åläggas försäkringsbolagen
att i lämplig omfattning underrätta försäkringsinspektionen innan de före
tager premieändringar på skadeförsäkringsområdet och alt därvid delgiva
inspektionen en sammanfattning av allt det material och alla de överväganden
av teknisk eller annan art, varpå de avsedda premieändringarna bygger. De
sakkunniga anser däremot icke lämpligt att kräva att inspektionen skall
godkänna premieändringarna. Konstruktionen alt försäkringsinspektionen
dels har en fortlöpande premieövervakning och dels får tillgång till förelig
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961
112
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961
gande material och överväganden vid premieändringar har i dag sin motsva
righet på livförsäkringsområdet.
De sakkunniga understryker, att i förarbetena till försäkringsrörelselag
stiftningen i flera sammanhang uttryck givits åt uppfattningen, att försäk
ringsbolagens rörelse bör bedrivas under full insyn från det allmänna. Det
ligger i försäkringstagarnas intresse, att försäkringsinspektionen har en klar
och fullständig bild av bolagens och bolagssammanslutningarnas verksam
het. En full insyn i försäkringsbolagens förhållanden är en förutsättning för
att försäkringsinspektionen skall kunna på ett tillförlitligt och effektivt sätt
utöva sin i försäkringstagarintressets tjänst stående tillsynsverksamhet.
Försäkringsinspektionens centrala ställning såsom statligt remissorgan i
alla frågor, som rör det enskilda försäkringsväsendet, synes också tala för
en ökad insyn. En lagändring av innehåll att i den omfattning försäkrings
inspektionen bestämmer skadeförsäkringsbolagen skall vara skyldiga att
innan beslut fattas om ändring av premiesats delgiva inspektionen den
avsedda ändringen samt en sammanfattning av det material och de över
väganden, varpå premieändringen bygger, synes stå helt i överensstäm
melse med tanken att försäkringsinspektionen bör äga en så fullständig
kunskap om försäkringsbolagens förhållanden att dessa kan sägas vara
fullt genomlysta. Att på ett så viktigt område som premiesättningens för
säkringsinspektionen för närvarande har en starkt begränsad kännedom
om skadeförsäkringens förhållanden och om det material och de över
väganden, varpå bolagen bygger, synes vara en brist, som bör avhjälpas.
Skälighetsprincipen på skadeförsäkringens område är ett ytterligare skäl
för att ålägga skadeförsäkringsbolagen att underrätta försäkringsinspek
tionen rörande avsedda premieförändringar och rörande det material och
de överväganden, varpå de tilltänkta ändringarna bygger. Garantier för att
principen följes föreligger nämligen icke med mindre försäkringsinspek
tionen får erforderliga kontrollmöjligheter. För inspektionens tillsyn över
skälighetsprincipens efterlevnad på skadeförsäkringsområdet skulle otvivel
aktigt en underrättelseskyldighet av nyss angivet slag vara av värde. Här
igenom skulle försäkringsinspektionen tillföras behövlig, mera ingående
kunskap om skadeförsäkringsbolagens premiesättningspolitik. Samtidigt
skulle möjlighet öppnas för inspektionen att upptaga premiefrågor till
diskussion med skadeförsäkringsbolagen, innan premierna i fråga blivit
slutligt fastställda och genomförda. De sakkunniga finner sannolikt, att
inspektionens faktiska möjligheter att inverka på premiesättningen därige
nom skulle ökas, vilket måste anses vara värdefullt för försäkringstagarna.
Erfarenheter från livförsäkringsområdet ger belägg för att överläggningar på
ett förberedande stadium mellan försäkringsinspektionen och försäkrings
bolagen i bl. a. premiefrågor kan vara av betydelse ur försäkringstagarsyn-
punkl. Därest en premieändring på vissa punkter framstår såsom mindre
välmotiverad, torde det vara lättare för försäkringsinspektionen att för
handlingsvägen få jämkningar till stånd, därest överläggningarna i ämnet
kan upptagas, innan ändringarna blivit genomförda. Sedan en premieför
113
ändring faktiskt kommit till stånd, de nya tarifferna tryckts, fältmännen
informerats i ämnet m. m., måste det vara svårare att förhandlingsvägen
åstadkomma jämkningar.. Framhållas kan visserligen, att försäkringsin-
spektionen icke är hänvisad uteslutande till att förhandla med försäkrings
bolagen i premiefrågorna. Inspektionen har möjlighet att ingripa mot bo
lagen med stöd av 288 § FL. Givet är, att denna väg står öppen i alla så
dana fall, där det är uppenbart att ett försäkringsbolag genom sin premie
sättning kränkt skälighetsprincipen i skadeförsäkring. Det kan emellertid
finnas fall, där det föreliggande materialet icke ger fullt klart belägg för
att ett brott mot skälighetsprincipen föreligger, men där premiesättningens
skälighet dock i alla händelser kan ifrågasättas. I sådana fall torde i all
mänhet ett föreläggande vara uteslutet men torde ofta resultat kunna vin
nas genom förhandlingar och överläggningar med vederbörande försäk
ringsbolag. Med tanke på sistnämnda fall torde det för bevakningen av
försäkringstagarintresset vara ändamålsenligt, att försäkringsinspektionen
beredes tillfälle att upptaga överläggningar med bolagen rörande avsedda
premieändringar, innan ändringarna blivit genomförda.
Avsikten är icke att varenda tariffändring på skadeförsäkringsområdet
skall anmälas för försäkringsinspektionen. Ett mycket stort antal premie
tariffer är så speciella och har så föga allmänt intresse för försäkrings
tagarna att anledning icke torde finnas för inspektionen att närmare be
fatta sig med desamma. Det torde böra läggas i försäkringsinspektionens
egen hand att för skadeförsäkringens del bestämma de försäkringsgrenar
och de risktyper och riskklasser inom de olika grenarna, beträffande vilka
premieändringar jämte sammanfattning av bakomliggande material skall
av försäkringsbolagen anmälas till inspektionen. Härigenom får försäk
ringsinspektionen möjlighet att i första hand inrikta sin övervakning på
sådana försäkringstyper, som ur försäkringstagarsynpunkt är av mest all
mänt intresse. Försäkringsinspektionen får också tillfälle att avväga an
mälningsskyldighetens omfattning till inspektionens resurser i fråga om
personal m. m. Det ligger i sakens natur att försäkringsbolagen icke bör
åläggas att lämna uppgifter, som inspektionen saknar resurser att utnyttja.
De sakkunniga föreslår således, att underrättelseskyldighet varom här är
fråga skall för försäkringsbolagen föreligga i den omfattning försäkrings
inspektionen bestämmer.
Redan nyssnämnda begränsning av underrättelseskyldigheten kommer
att medföra, att densamma icke behöver bli betungande för skadeförsäk-
ringsbolagen. När det gäller att bedöma den belastning, som skyldigheten
i fråga åsamkar bolagen, måste man dessutom hålla i minnet att det icke
är meningen att annat eller mer material skall presenteras för försäkrings
inspektionen än som presenterats för bolagsledningen, när denna prelimi
närt fattat beslut om premieändringen. Intet hinder möter mot att den
tjänsteman, som föredragit premieändringsfrågorna för bolagsledningen, gör
ungefär samma föredragning för inspektionen. En sådan presentation jäm
väl för inspektionen kan icke bli tidsödande. För sådana bolag, som samar-
S
Iiihang till riksdagens protokoll 1961. 1 samt. Nr 171
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961
114
Kungi. Maj.ts proposition nr 171 år 1961
betar i tarifföreningar, kräver en anmälan ännu mindre arbete. Här kan de
enskilda bolagen ge sin anmälan formen av hänvisning till en anmälan, som
tarifföreningen gjort till inspektionen för samtliga berörda bolags räkning.
Det ligger i sakens natur att de överläggningar och förhandlingar med be
rörda skadeförsäkringsbolag, som försäkringsinspektionen kan finna skäl
upptaga i anledning av gjorda anmälningar om avsedda premieändringar,
kan taga viss tid i anspråk för bolagsledningarna. Detta merarbete för bola
gen kan emellertid icke bli särskilt betungande. Det är en oundviklig följd
av att en skälighetsprincip införts på skadeförsäkringens område. Det kan
nämligen ur försäkringstagarsynpunkt icke i längden accepteras att försäk
ringsbolagen ensamma förfogar över viktigt material, som utgör grundval
för premiesättningen i skadeförsäkring. Skall garantier finnas för att skä-
lighetsprincipen på skadeförsäkringsområdet är en realitet, synes det nöd
vändigt att försäkringsinspektionen i egenskap av sakkunnig företrädare
för försäkringstagarintresset i erforderlig omfattning får del av det för
bolagens premiesättning avgörande materialet och möjlighet att bedöma de
slutsatser, bolagen dragit av samma material, samt därefter har tillfälle att
framföra sina synpunkter beträffande premieändringarna. En dylik ord
ning ligger i försäkringstagarnas intresse.
I enlighet med det anförda föreslår de sakkunniga, att i 282 § 2 mom. FL
såsom ett andra stycke intages en bestämmelse av innehåll att i den omfatt
ning försäkringsinspektionen bestämmer det åligger styrelsen och verkstäl
lande direktören i försäkringsbolag som meddelar försäkring av annat slag
än livförsäkring och därmed jämställd personförsäkring att innan beslut
fattas om ändring av premiesats meddela inspektionen den avsedda ändring
en samt en sammanfattning av det material och de överväganden, varpå pre
mieändringen bygger. Närmare tillämpningsföreskrifter bör kunna utfärdas
av försäkringsinspektionen. Inspektionen bör exempelvis kunna kräva, att
försäkringsbolaget i sitt meddelande till inspektionen redovisar riskpremien
och det material, som ligger bakom riskpremiebestämningen, för sig samt
omkostnadstillägget och det material, som ligger till grund för detta tillägg,
för sig.
Ä terbäringsfrågan
På livförsäkringens område anses skälighetsprincipen kräva, att i stort
sett allt uppkommande överskott, som icke erfordras för i första hand veder
börande bolags konsolidering, skall återbäras till försäkringstagarna och
fördelas mellan dessa på skäligt sätt. Återbäringen betraktas såsom en ef-
terhandskorrigering av premien, som föranledes av de tämligen stora sä
kerhetsmarginaler, som av soliditetsskäl är inlagda i livförsäkringspremi
erna. För närvarande är i princip alla livförsäkringar förenade med rätt
till återbäring.
På skadeförsäkringens område är förhållandena i viktiga avseenden olika
mot vad fallet är vid livförsäkringar av de typer, som vid tillkomsten av
1948 års lag fullkomligt dominerade livförsäkringsmarknaden. Livförsäk
115
ringar av ifrågavarande slag är regelmässigt förenade med sparande och är
vanligen tecknade för mycket långa tidsperioder, ofta flera decennier, och
avtalen är utformade på sådant sätt, att möjlighet icke finnes att ändra
premierna under avtalstiden. Då sålunda premierna för löpande livförsäk
ringar är på förhand fixerade ofta för årtionden framåt i tiden och icke
kan höjas vid ett ofördelaktigt utfall av livförsäkringsrörelsen, blir det ur
soliditetssynpunkt nödvändigt att inlägga betydande säkerhetstillägg i pre
mierna. Ur skälighetssynpunkl blir det då också nödvändigt att kräva, att
om det faktiska utfallet av livförsäkringsrörelsen blir bättre än vad som
motsvarar de med hänsyn till långtidsaspekten i överkant tilltagna premi
erna, det uppkomna överskottet återbetalas till försäkringstagarna eller till
godoföres dessa i annan form. På skadeförsäkringens område är däremot
premierna vanligen icke fixerade för långa tider framåt. I mycket stor ut
sträckning är skadeförsäkringsavtalen ingångna för allenast ett år i sänder.
Även i de fall, där skadeförsäkringsavtalen är tecknade för längre tid,
exempelvis tio år, har försäkringsbolagen i mycket stor utsträckning möj
lighet att i fall av behov genomföra premieändringar. Skadeförsäkringsav
talen är nämligen ofta utformade på det sättet, att av försäkringsbolagen
beslutade ändringar i premietarifferna kan slå igenom och bli tillämpliga
även på löpande försäkringsavtal. Premierna är således mera rörliga inom
skadeförsäkringen än inom livförsäkringen. Med hänsyn härtill föreligger
det icke på skadeförsäkringens område samma behov som på livförsäk
ringsområdet av att inlägga starka säkerhetstillägg i premierna. Skadeför-
säkringsbolagen behöver regelmässigt icke vid sin premiesättning räkna
med risker för kostnadshöjningar, som ligger långt framåt i tiden, utan kan
mera anpassa sig till det aktuella läget. Från nu angivna synpunkter har
skadeförsäkringsbolagen bättre förutsättningar än livförsäkringsbolagen att
genomföra en premiesättning, som vid varje tidpunkt är skälig. Behovet av
det efterhandskorrigeringsinstrument, som återbäringsinstitutet utgör, bör
därför icke vara lika starkt på skadeförsäkringsfältet som på det ovan be
handlade livförsäkringsområdet.
Ett annat förhållande, som talar emot ett generellt krav på återbäring
inom skadeförsäkring, är att skadeförsäkringsavtalen regelmässigt är me
ra rörliga än livförsäkringsavtalen. Läget är icke blott det, att avtal om
skadeförsäkring i regel är ingångna för kortare tid än livförsäkringsavtal.
Även där skadeförsäkringsavtalen upprepade gånger förnyas, är de dock i
allmänhet icke stabila. Innehållet i skadeförsäkringsavtalen ändras i betyd
ligt större utsträckning än innehållet i livförsäkringsavtalen. Försäkrings
summorna i skadeförsäkring ändras mycket ofta, de försäkrade objekten
utbytes mot andra eller kommer av annan anledning att tillhöra växlande
riskklasser under försäkringstidens lopp, de risker som täckes genom av
talen undergår ofta stora förändringar, försäkringsvillkoren ändras, nya
försäkringsformer tillskapas o. s. v. Bland annat alla dessa förhållanden i
förening med den rikt differentierade premiesättningen måste inom skade
försäkringen i allmänhet göra det tekniskt sett svårt att vid uppkomman
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961
116
Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1961
de överskott på rörelsen räkna fram vad som skulle vara en skälig åter
bäring till olika försäkringstagare. Förhållandena är härutinnan betydligt
enklare på livförsäkringsområdet, där avtalen är mera stabila och antalet
faktorer, som inverkar på premiesättningen och på återbäringsberäkning-
en, är färre.
Vid bedömande av vad skäligheten kräver i fråga om återbärande av
överskott på skadeförsäkringsrörelse måste hänsyn givetvis tagas till veder
börande försäkringsbolags behov av konsolidering. En omständighet, som
i detta sammanhang är av intresse, är att årsresultaten av försäkringsrö
relsen är myckel mera ojämna i en del skadeförsäkringsgrenar än inom liv
försäkringen. Vissa skadeförsäkringsgrenar anses dessutom innesluta sär
skilda katastrofrisker, vilka måste slås ut på premierna under ett stort antal
år. Under sådana förhållanden kan det möta svårigheter att avgöra, huruvida
behov av ytterligare konsolidering föreligger vid en viss given tidpunkt eller
huruvida skäligheten kräver, att uppkommet överskott helt eller delvis i en
eller annan form återbäres till försäkringstagarna. För aktiebolagens del kan
det också möta svårighet att avgöra vilka utdelningskrav aktieägarna rim
ligen bör kunna ställa. En skälig vinst bör aktieägarna givetvis vid ett nor
malt utfall av rörelsen ha rätt att uttaga.
En ytterligare omständighet, som är av betydelse när man skall taga ställ
ning till frågan om införande av återbäring jämväl på skadeförsäkringsom-
rådet, är att de premier, som försäkringstagaren erlägger vid skadeförsäk
ring, ofta är betydligt mindre än livförsäkringspremier. Skadeförsäkrings-
premierna kan vara så små, att det ter sig orimligt att lägga ner kostnader
på framräkning och distribution av den obetydliga återbäring, som man i
bästa fall kan tänka sig. I detta sammanhang bör dock påpekas, att i be
greppet återbäring icke ligger, att återbäringsbeloppet utbetalas årligen.
Möjlighet finnes att utbetala återbäring exempelvis vart femte år eller först
när försäkringstagaren upphör med försäkring hos försäkringsbolaget. Här
igenom kan de med en återbäring förenade administrationskostnaderna
minskas.
Enligt de sakkunnigas uppfattning är förhållandena på skadeförsäkrings-
området sådana, att i stor utsträckning skälighetsprincipen bör kunna för
verkligas utan några återbäringssystem. En förutsättning härför är dock,
att premietarifferna med lämpliga tidsmellanrum överses och justeras un
der beaktande av gjorda statistiska och andra erfarenheter. I den mån pre
miejusteringar icke kan göras eller icke göres, måste behovet ur skälighets-
synpunkt av den efterhandskorrigering, som återbäringen utgör, bli större
än eljest. Även vid vissa typer av skadeförsäkring, där premiejusteringar
med lämpliga tidsmellanrum företages, kan förhållandena vara sådana, alt
en ytterligare premiekorrigering genom återbäring framstår såsom påkallad
ur skälighetssynpunkt. Det senast sagda torde närmast kunna bli aktuellt
beträffande skadeförsäkringsgrenar, i vilka försäkringstagarnas premier
brukar uppgå till förhållandevis höga belopp och där dessutom förhållan
dena är sådana, att det är tekniskt möjligt och ur kostnadssynpunkt rimligt
att genomföra den finjustering i efterhand av premiesättningen, som en åter
bäring innebär.
Principen bör enligt de sakkunniga vara, att återbäring skall förekomma
1 den utsträckning som är påkallad ur skälighetssynpunkt. Denna princip bör
komma till uttryck i FL. I enlighet härmed föreslår de sakkunniga att i 2G3 §
2 mom. upptages en bestämmelse härom. De sakkunniga understryker, att
någon millimeterrättvisa icke bör krävas och att hänsyn bör tagas till bl. a.
praktiska synpunkter. De praktiska synpunkterna står icke i strid med skä-
lighetsprincipen. Det kan nämligen icke, även när frågan ses ur försäk-
ringstagarsynpunkt, anses skäligt att en återbäringsmekanism införes, som
är orimligt kostnadskrävande. Enligt de sakkunnigas mening föreligger
skäl, att såväl försäkringsbolagen som försäkringsinspektionen ägnar upp
märksamhet åt återbäringsfrågan på skadeförsäkringsområdet. I samband
med studiet av premiesättningen torde både bolagen och inspektionen böra
för olika försäkringstyper närmare undersöka behovet och den praktiska
genomförbarheten av en återbäring såsom garanti för skälighetskravets rea
liserande. Försäkringsinspektionen bör givetvis kunna från försäkringsbo
lagen infordra uppgifter till belysning av återbäringsfrågorna på olika ska-
deförsäkringsfält, som beröres av skälighetsprincipen.
Sparsamhetskrav
I samband med införandet av skälighetsprincipen på livförsäkringsområ
det framhölls, erinrar de sakkunniga, att ifrågavarande princip i praktiken
bl. a. kommer alt innebära krav på att vederbörande försäkringsbolag skall
iakttaga sparsamhet med avseende å sina omkostnader. Jämväl på skadeför
säkringsområdet måste med hänsyn till försäkringstagarnas intressen krav
ställas på sparsamhet i förvaltningen. Vikten av detta krav belyses av det
förhållandet, att omkostnaderna inom skadeförsäkringen i mycket stor ut
sträckning uppgår till 30 å 40 % av de erlagda premierna. De sakkunniga
anser det ligga i sakens natur, att förvaltningskostnaderna icke kan vara de
samma i alla skadeförsäkringsgrenar och att även inom en och samma för-
säkringsgren stora skiljaktigheter med avseende å omkostnaderna kan före
komma vid olika typer av försäkringar. Även försäkringssummans storlek
spelar en roll för omkostnadernas relativa tyngd i förhållande till premien.
Med hänsyn till förekomsten av förvaltningsutgifter av styckekostnadstyp
blir förvaltningskostnaderna proportionellt sett högre vid försäkringar med
små riskpremier än vid försäkringar med högre riskpremie. De sakkunniga
riktar uppmärksamheten på att om en viss förvaltningskostnad sättes i re
lation till den sammanlagda premien å en viss försäkringsstock, förvaltnings
kostnaden blir procentuellt högre vid en låg premiesats än vid eu hög sådan.
De sakkunniga understryker, att försäkringsbolagen i alla sammanhang
måste lägga sig vinn om att hålla sina omkostnader nere, naturligtvis under
tillbörligt beaktande av de olika branschernas skiftande förhållanden. Redan
de nuvarande bestämmelserna i FL angående skälighetsprincipen i skade
försäkring ger ett direkt uttryck för sparsamhetskravet. Lagtexten angiver
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961
117
118
nämligen, att premiesättningen skall vara skäligt avvägd med hänsyn till
bl. a. nödiga omkostnader för försäkringen. Såsom nedan kommer att be
röras finner de sakkunniga det lämpligt, att sparsamhetskravet jämväl i ett
annat sammanhang kommer till direkt uttryck i lagtexten.
Sanktionsbestämmelsernas utformning m. m.
I 288 § FL angives i vilka fall och under vilka former ingripande kan ske
mot försäkringsbolag med stöd av FL. Lagrummet behandlar icke den un
derhandlande verksamhet, som försäkringsinspektionen kan utöva för att
främja en sund utveckling av försäkringsväsendet, utan handlar om de
sanktioner som står till försäkringsinpektionens och Kungl. Maj:ts förfo
gande, där anledning till direkt anmärkning av ena eller andra slaget gent
emot försäkringsbolag föreligger. Vad angår missförhållanden av mindre
allvarlig art förutsättes, att försäkringsinspektionen — där icke ett form
löst påpekande under hand anses till fyllest — meddelar de erinringar som
inspektionen finner påkallade. För mera allvarliga fall är sanktionen i förs
ta hand föreläggande för vederbörande bolag eller bolagsstyrelse att inom
viss tid vidtaga de åtgärder som prövas påkallade. De fall, som skall för
anleda föreläggande, är uppräknade i 2 mom. av lagrummet. Med anled
ning av i första hand skälighetsprincipen på skadeförsäkringsområdet fin
ner de sakkunniga lämpligt, att katalogen över föreläggandeanledningar
kompletteras med dels det fallet att försäkringsbolag icke iakttager tillbörlig
sparsamhet i fråga om omkostnaderna för rörelsen och dels det fallet att det
sätt, varpå premierna bestämmes, giver skälig anledning till anmärkning.
Skälighetsprincipen är av en så stor betydelse, att densamma synes böra
direkt avspegla sig i 288 § FL. Det synes icke lämpligt, att brott mot skälig
hetsprincipen i skadeförsäkring och slöseri i fråga om förvaltningskostna
derna blott skall falla under en ospecificerad, allmänt supplerande punkt an
gående föreläggande när eljest allvarlig anmärkning mot försäkringsbolags
verksamhet föreligger.
Till stöd för en supplering av FL:s sanktionsbestämmelser på sätt nyss
förordats talar också den omständigheten, att den nuvarande lagen om tra
fikförsäkring å motorfordon särskilt omnämner nyss angivna fall vid tra-
fikförsäkringslagens uppräkning (8 §) av de fall, i vilka försäkringsinspek
tionen enligt ifrågavarande lag har att göra anmälan till Kungl. Maj :t i och
för eventuellt föreläggande eller koncessionsåterkallelse. Ifrågavarande spe-
cialbestämmelser i trafikförsäkringslagen bör ses mot den bakgrunden, att
trafikförsäkringslagstiftningen tillkom innan bl. a. skälighetsprincipen in
förts i den allmänna försäkringsrörelselagstiftningen. De sakkunniga fram
håller, att om FL ändras på sätt de sakkunniga förordat i betänkandet,
möjlighet kan yppa sig att låta vissa specialbestämmelser rörande trafik
försäkring å motorfordon utgå. Detta kan bl. a. bli fallet med de nuvarande
särskilda bestämmelserna i trafikförsäkringslagen angående premieanmälan
till inspektionen och angående ingripande mot trafikförsäkringsanstalt i
vissa fall.
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961
119
Förbilligande genom kollektiva anordningar
I samband med frågan angående omkostnaderna inom skadeförsäkringen,
riktar de sakkunniga uppmärksamheten på de möjligheter att minska för
valtningskostnaderna på skadeförsäkringsområdet, som kollektiva anord
ningar av olika slag erbjuder. Ur förvaltningskostnadssynpunkt är det en
fördel, om flera försäkringar kan sammanföras till en förvaltningsenhet.
På skadeförsäkringens område har försäkringsbolagen redan genomfört om
kostnadsbesparingar genom att för enskilda försäkringstagare sammanföra
ett flertal olika försäkringsformer i gemensamma försäkringsbrev avseende
hemförsäkring, villaägarförsäkring o. s. v. Ytterligare förbilliganden kan
emellertid åstadkommas, därest skadeförsäkringsholagen i större utsträck
ning än hittills på sitt program upptager kollektiva försäkringar omfat
tande ett flertal — helst ett stort antal — försäkringstagare. I den mån
skadeförsäkringar för ett flertal intressenter kan sammanföras till gemen
sam behandling, skapas förutsättningar för sänkningar av kostnaderna för
såväl anskaffning som löpande förvaltning av de berörda försäkringarna.
Erfarenheterna från grupplivförsäkringen och från förekommande kollektiva
olycksfallsförsäkringar ger belägg för att väsentliga besparingar kan göras
genom kollektiva anordningar. På sakförsäkringens område möter i vissa av
seenden större svårigheter att ordna kollektiva försäkringar än på person-
försäkringsområdet. Möjligheter finnes dock. I ett begränsat antal fall har
redan kollektiva sakförsäkringar kommit till stånd. Erfarenheterna av dessa
pekar entydigt i den riktningen att på denna väg försäkringstagarna kan
göra icke oväsentliga besparingar. Ur rationaliserings- och kostnadssynpunk
ter och därigenom från försäkringstagarsynpunkt synes det de sakkunniga
angeläget, att såväl försäkringsbolagen som intressegrupper av olika slag på
försäkringstagarsidan i positiv anda närmare undersöker möjligheterna att
sänka förvaltningskostnaderna inom svensk skadeförsäkring genom ökad
användning av kollektiva försäkringsanordningar.
Sekretessfrågor
I samband med tillkomsten av 1950 års ändringar av FL framhölls av fö
redragande departementschefen att en obegränsad publicitet i fråga om det
statislikmaterial, som inkommer till försäkringsinspektionen i anledning av
skälighetsprincipen på skadeförsäkringsområdet, är ägnad att motverka en
från allmän synpunkt önskvärd utveckling av skadestatistiken. De sakkkun-
niga understryker för sin del, att principen bör vara att alla de statistiska
och andra uppgifter, som försäkringsbolagen inlämnar till inspektionen, är
offentliga. Vid en utvidgning av försäkringsbolagens uppgiftsskyldighet i
enlighet med vad de sakkunniga förordat aktualiseras emellertid en sekre-
tessbeläggning av vissa till inspektionen inkommande handlingar. Det ligger
i sakens natur, att meddelanden från försäkringsbolagen rörande avsedda
premieändringar icke bör vara offentliga, innan ändringarna genomförts av
bolagen. Även härutöver kan det visa sig befogat att införa ett sekretess
skydd för handlingar, som bolagen ingiver till försäkringsinspektionen. De
Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1961
sakkunniga föreslår — under hänvisning till 21 § lagen den 28 maj 1937 om
inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar — att försäk-
ringsinspektionen får Kungl. Maj :ts uppdrag att —- för såväl skadeförsäk-
ringsområdet som livförsäkringsområdet — efter överläggningar med före
trädare för försäkringsbolagen överväga i vad mån sekretessbestämmelser
på området är oundgängligen erforderliga och, om så finnes vara fallet,
därefter utarbeta förslag till sådana bestämmelser.
Remissyttrandena
I remissyttrandena möter de sakkunnigas förslag att bestämmelserna an
gående skadeförsäkring i FL fortfarande skall bygga på soliditeis-
principen inga invändningar.
Av de sakkunniga framförda förslag till en skärpning av skälig
hets kontrollen föranleder däremot åtskilliga kritiska anmärkningar
.särskilt rörande förslaget om för handsanmälan av premieänd
ringar, som allmänt avstyrkes. Även i fråga om övriga förslag är inställ
ningen hos remissorganen genomgående negativ; försäkringsinspektionen
ställer sig dock positiv till den föreslagna bestämmelsen om uppgift s-
skyldighet till belysning av premiesältningen.
Försäkringsinspektionen understryker att det i första hand är försäkrings
bolagens företagsledningar, som bär ansvaret för att bolagen såväl då det
gäller vidmakthållandet av ekonomisk soliditet som även med avseende å
övriga planeringar och bedömningar sköts på ett fullgott sätt. Det ter sig
därför helt naturligt att, såsom skett i den nuvarande lagstiftningen, det
primära ansvaret för skälighetsprincipens upprätthållande lägges på försäk-
lingsgivarna själva. Inspektionen anser att det ej finns anledning att göra
någon ändring i detta förhållande. Detta torde enligt inspektionen ej heller
ha avsetts av de sakkunniga.
Enligt försäkringsinspektionens mening bör skälighetsövervakningen
alltjämt ha sin tyngdpunkt på efterkontrollen. Angående kontrollens inrikt
ning anför inspektionen.
Kontrollen bör avse inte endast bedömningar av riskpremier — d. v. s.
den del av premierna som är avsedd att svara mot försäkringsrisken -—
och relationen mellan riskpremier och tariffpremier. Lika viktigt är, att in
spektionen gör sig förtrogen med omkostnadssidan, såväl vad avser kost
nadsfördelningen mellan skilda försäkringsgrenar som den allmänna kost
nadsnivån. Självfallet kan inspektionens kontroll ej göras lika ingående
över hela fältet. Särskild omsorg bör ägnas sådana försäkringsområden, som
avser stora grupper av fysiska personer och där premiebeloppen är så stora
att de betyder mycket för försäkringstagarens ekonomi. En sådan koncent
ration synes också utredningen ha tänkt sig. Inom dessa områden bör in
spektionen göra sig förtrogen med föreliggande primärmaterial och de över
väganden, som därifrån lett fram till tariffpremierna. Men inspektionen bör
också kunna ta del av det nya erfarenhetsmaterial, som årligen kommer
fram, °.ch de. bedömningar och slutsatser, som detta ger anledning till från
försäkringsgivarnas sida. Genom arrangemang av denna art skulle inspek
tionen förvärva full inblick i premiesättningens problematik och den tolk
ning, som skälighetsbegreppet ges av försäkringsgivarna i den praktiska
120
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961
121
tillämpningen. I mån det framkommande nya erfarenhetsmaterialet ger an
ledning till premieändringar skulle inspektionen också på ett förberedande
stadium vara förtrogen med drivkraften härtill; skulle behov av premieänd
ringar avslöjas som icke blir tillgodosedda, får inspektionen tillfälle alt ta
upp saken till överläggning med försäkringsgivarna. Inspektionens efter-
kontroll av premierna skulle således i ett dylikt fall bli naturligt utbyggd
på ett sätt som gör det möjligt att på särskilt viktiga områden följa och vär
dera den aktuella premieutvecklingen och även, där så krävs, inverka på
denna utveckling. En sådan metodik är överlägsen den »förkontroll» av
premierna som de sakkunniga tänkt sig.
Försäkringsinspektionen lämnar också vissa uppgifter angående sin nu
varande verksamhet på förevarande område.
Såsom närmare redogjorts för i betänkandet har försäkringsinspektionen
med stöd av den nuvarande lagstiftningen begärt vissa uppgifter av bolagen,
avsedda att belysa premiernas skälighet. Sammanställningar av uppgifterna
har publicerats i Enskilda Försäkringsanstalter. De möjliggör emellertid en
dast en överslagsmässig bedömning för olika grenar av verksamheten, vilka
var och en kan innehålla en mångfald olika riskklasser eller försäkringsty-
per. För att få bättre förtrogenhet med premiesättningen har inspektionen
därför slagit in på den vägen att göra olika grenar till föremål för specialstu
dier. Sådana specialstudier har påbörjats inom ett par verksamhetsgrenar. De
har baserats på uppgifter, som inspektionen för ändamålet begärt av berörda
bolag eller, vad avser bolag anslutna till tarifföreningar, av föreningarna. Un
dersökningarna har delvis försvårats genom obenägenhet hos tarifföreningar-
na att tillhandagå inspektionen med alla önskade data. Inspektionen åter
kommer till denna fråga i det följande. I anslutning till undersökningarna
har också premiefrågor i viss utsträckning diskuterats med tarifföreningar-
na och utanför stående bolag.
Inspektionen betonar att den frivilliga försäkringsverksamheten, även om
den fyller en viktig social funktion, dock är en rörelse, som måste bära sig
ekonomiskt. Dess särställning i förhållande till varuhandeln betingas av att
man ej får »varan» i sin hand vid köpet utan att denna i stället har karaktären
av en garantiutfästelse för en viss framtida situation, som — såvitt avser
skadeförsäkring och annan ren riskförsäkring — kanske aldrig kommer att
inträffa. Möjligheterna för allmänheten att bedöma relationen mellan pris
och valuta blir härigenom ännu mer begränsade än inom varuhandeln. Detta
förhållande är det väsentliga motivet för skälighetsprincipen och den stat
liga tillsynen i detta hänseende. Inspektionen fortsätter.
Liksom inom varuhandeln spelar konkurrensen en betydande roll för att
hålla försäkringspremierna nere. Särskilt under senare år har det varit en
mycket hård premiekonkurrens på flertalet områden inom skadeförsäkring
en och denna har otvivelaktigt verksamt bidragit till rationaliseringar och
premiesänkningar inom bolagen, över huvud laget har konkurrensen innebu
rit en ojämförligt hårdare press på premierna än skälighetsövervakningen.
Konkurrensen torde också vara mera intensiv i vårt land än i flera andra län
der, främst beroende på förekomsten av ett antal särskilt konkurrensvilliga
företag, men också bl. a. på att man medvetet söker undvika att låta tillsynen
hämma sund konkurrens.
Emellertid föreligger dock konkurrenshinder av många olika slag. Det be
ror inte endast och sannolikt inte ens väsentligen på förekomsten av kartel
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961
122
ler. Ännu viktigare är konsumenternas oförmåga att vinna överblick över
marknaden, bl. a. beroende på att »varorna» ofta i flera hänseenden är olik
formiga, t. ex. i fråga om villkoren. Även åtskilliga andra bindningar, t. ex.
genom flerårsavtal, kan verka hämmande. Vidare kan det, trots konkurren
sen, ibland lätt hända, att vissa grupper av försäkringstagare blir gvnnade på
övriga gruppers bekostnad. Liksom på andra områden av näringslivet kan
det slutligen av olika skäl även inom försäkringsbranschen förekomma, att
konkurrensen inte sällan tar sig former, som inte enbart får gynnsamma
verkningar på relationen mellan pris och valuta, utan som tvärom lätt kan
få oförmånliga resultat för kostnader och priser. Det kan inträffa att försäk
ringsformer, som ger en ringa risktäckning i förhållande till de omkostnader
de vållar, utövar stark lockelse på konsumenterna eller åtminstone visar sig
vara relativt lätta att sälja om bara en aktiv försäljning organiseras.
Av sådana anledningar krävs åtgärder ägnade att undanröja konkurrens
hinder som kan verka skadligt och att mera allmänt göra konkurrensen in
riktad på relationen mellan pris och valuta, liksom även åtgärder för att så
vitt möjligt öka konsumentupplysningen — ett problem som diskuteras i se
nare sammanhang. Men eftersom det dock näppeligen är möjligt att åstad
komma en konkurrens som är helt befriad från alla hämningar och dessutom
är »ren» i den meningen att den enbart avser relationen mellan pris och va
luta, fordras som sagt därjämte en skälighetskontroll avsedd att komplettera
verkningarna av en sund konkurrens.
Problemet i en sådan skälighetskontroll är emellertid ännu svårare än i en
prisövervakning avseende ett varuområde. Ett av skälen härtill ligger i föl
jande. Om man väljer alt låta en varuprisövervakning enbart ta sikte på
konsumentintressena, så innebär det ingen olägenhet utan tvärtom, från den
na ensidiga konsumentsynpunkt, i stället en fördel, om ett varupris av sär
skilda orsaker är lägre än som svarar mot produktions- och distributions
kostnaden. Konsumenten får varan, när han betalar den eller betalar t. o. m.
helt eller delvis i efterskott. På försäkringsområdet kan man emellertid inte
ens från konsumentens synpunkt dra en motsvarande slutsats. En försäk
ringstagare har köpt en garanti för en viss framtid och den garantin måste
hålla. Men den kan inte med säkerhet hålla, om försäkringsgivaren bjuder en
lägre premienivå än som krävs för hans ekonomiska soliditet. Och är det för
låga priset resultatet av ett gynnande av vissa försäkringstagare, behöver vis
serligen garantin inte äventyras, men å andra sidan skulle det innebära en
subventionering av det slag som enligt det föregående bör motarbetas, eme
dan det är till skada för övriga försäkringstagare.
Skälighet skon trollen kan av sådana skäl aldrig bli ensidig. Den måste stän
digt vägas mot soliditetskravet, som har grundläggande betydelse för försäk-
ringsverksamheten. Häri ligger, att premien måste inbegripa säkerhetsmargi
naler betingade av svårigheten att exakt bestämma risk, omkostnader och öv
riga faktorer, t. ex. till följd av att utfallet varierar i tiden eller med hän
syn till att erfarenhetsmaterialet eljest är otillräckligt för en mera preciserad
riskvärdering. Å andra sidan bör skälighetskontrollen icke syfta till en pre
mienivå, som ger ekonomiskt mindre effektiva företag möjlighet att fortleva
utan att underkasta sig rationalisering. Den bör syfta till en premienivå som
•— med erforderlig säkerhetsmarginal — är jämnt tillräcklig för en effektivt
driven försäkringsverksamhet.
Inspektionen anser sig icke kunna tillstyrka förslaget om förhandsanmä-
lan av premieändringar. Enligt inspektionen framstår det emellertid som
ett naturligt led i en skälighetsövervakning, att inspektionen har ständig
tillgång till bolagens aktuella premietariffer, i första hand sådana som avser
Kangl. Maj.ts proposition nr 171 år 1961
123
större grupper av försäkringstagare eller riktar sig till fysiska personer.
Inspektionen förklarar också att den redan nu i stor utsträckning infordrat
sådant material och att det knappast torde kunna råda någon tvekan om att
inspektionen med stöd av 283 § FL kan påfordra, att vidtagna premieänd
ringar, i den utsträckning inspektionen finner lämpligt, utan dröjsmål an
mäls till inspektionen.
Rörande den föreslagna bestämmelsen om uppgiftsskyldighet till belys
ning av premiesättningen anför inspektionen följande.
Enligt den nuvarande lagregeln avser uppgiftsskyldigheten »den metod
som använts för övervakning av premiesättningen och för erfarenheter av
övervakningen» (282 § 2 mom.). I förslaget används istället uttryckssättet
att »å tid och enligt formulär, som bestämmes av försäkringsinspektionen,
till inspektionen insända uppgifter till belysning av bolagets premiesättning
ar ------- • —». Den nya formuleringen är till sin innebörd klarare än den nu
varande och den anpassar sig också bättre till formen för de mera summa
riska uppgifter, som hittills infordrats. Att uppgifterna enligt förslaget skall
lämnas enligt av inspektionen fastställt formulär tolkar inspektionen icke
såsom avsett att leda till att utvecklingen bindes genom att formulären ut
nyttjas som instrument för åstadkommande av t. ex. en långt driven uni
formering av riskklassindelningar. Det ankommer på bolagsledningarna att,
inom ramen för skälighetsprincipen, fastställa grunderna för premiedilfe-
rentieringen. Nya alternativ beträffande riskklassindelning eller annat bör
ej stävjas genom den ifrågavarande uppgiftsskyldigheten. Formulären bör
sålunda som regel anslutas till den riskklassindelning som följts i bolagens
statistik och ändras i mån så påkallas av utvecklingen. I inspektionens skä-
lighetsövervåkning ingår dock att se till, att man gör sådana premiediffe
rentieringar att betydelsefulla riskskiljande faktorer beaktas. Inspektionen
bör därför icke vara bunden av bolagens statistikuppläggning. Sålunda bör
inspektionen kunna kräva uppdelning även efter andra riskskiljande fakto
rer, som inspektionen med hänsyn till skälighetsövervakningen finner av
vikt att få belysta. Härvid bör dock iakttagas att bolagen ej genom en sådan
uppgiftsskyldighet åsamkas kostnader, som ter sig höga i förhållande till
betydelsen av det behov, som uppgiftsskyldigheten skall avse. I praktiken
torde formulären komma att utarbetas efter förhandlingar med företrädare
för bolagen. Skulle ett bolag sedan ej vara tillfreds med de av inspektionen
fastställda formulären står det självfallet bolaget fritt att besvära sig hos
Kungl. Maj :t.
o
Med ovanstående tolkningsuttalande ansluter sig inspektionen i det lfraga-
varande hänseendet till den föreslagna nya avfattningen av 282 § 2 mom.
Försäkringsbolagens riksförbund framhåller att den föreslagna utvidg
ningen av skälighetskontrollen, innebärande en förhandsgranskning av pre
miesättningen, av många skäl ej är praktiskt genomförbar. Såsom ett kon
trollinstrument i försäkringsinspektionens hand är en efterhandsgranskning
fullt tillräcklig. Utvidgningen skulle icke innebära några fördelar för för
säkringstagarna och försäkringsverksamheten utan skulle fastmer orsaka en
byråkratisering och praktisk tungroddhet, som skulle försvåra för bolagen
att meddela ett väl avpassat försäkringsskydd till lägsla möjliga kostnad.
Riksförbundet anför bl. a.
Den bästa garantin för eu skälig prcmiesätlning är emellertid konkur
rensen och del är förvånande att de sakkunniga trots vetskapen om dess
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961
124
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961
befintlighet helt underskattar dess värde. Riksförbundet vill hävda att den
rikt fasetterade konkurrens, som utspelas mellan olika riksbolagsgrupper,
länsbolag, häradsbolag, sockenbolag och specialbolag, medför att premierna
snabbt anpassar sig till lägsta möjliga nivå. Härutöver vill riksförbundet
erinra om konkurrensen från utländska försäkringsbolag, som är mycket
påtaglig och sannolikt kommer att ytterligare skärpas. Det är anmärknings
värt att de sakkunniga, som känner till de strävanden efter etableringsfrihet
för utländska bolag och till andra liberaliseringar som med allt större styrka
gör sig gällande i samband med olika integrationsföreteelser, helt bortsett
från den ökande utlandskonkurrensen.
Nödvändigheten av en fri konkurrens bestyrkes av att allmänheten —
såsom de sakkunniga framhållit — har begränsade möjligheter att bedöma
premiesättningens skälighet. Riksförbundet vill dock i detta sammanhang
erinra om att samma starkt begränsade möjligheter att bedöma skäligheten
av priser föreligger på praktiskt taget alla områden för varor och tjänster.
Vem kan exempelvis fastslå att priset för en järnvägsbiljett är skäligt? Det
bör även understrykas att skadeförsäkringspremier spelar en mycket under
ordnad roll i den enskildes budget. Enligt Socialstyrelsens beräkningar (1958
års levnadskostnadsundersökning) uppgår de genomsnittliga årspremierna
för fastighets-, lösöre-, olycksfalls- och andra riskförsäkringar (inkl. grupp
livförsäkring men med undantag av bil-, båt- och hundförsäkringar) till
sammanlagt kr. 72:60 per hushåll, d. v. s. cirka kr. 1: 35 i veckan eller
mindre än vad en daglig tidning kostar och ungefär motsvarande ofta före
kommande veckopengar för en tioåring.
Riksförbundet påpekar även att det exempel som de sakkunniga anfört
såsom belägg för värdet av en skälighetskontroll icke utgör något bevis
härför utan snarare tvärtom. Förbundet påpekar bl. a. att frågan om änd
rade grunder för barnolycksfallsförsäkring upptogs redan i mitten av 1940-
talet från bolagshåll under hänvisning till att skaderesultatet varit synner
ligen gynnsamt. Frågan upptogs emellertid av försäkringsinspektionen först
år 1955 då inspektionen lät verkställa den utredning, som åberopas av de
sakkunniga.
Rörande de praktiska svårigheterna att genomföra skälighetskontrollen
anför riksförbundet följande.
De sakkunnigas förslag förutsätter en långt gående uppdelning av försäk
ringsbeståndet. Det anses ej längre tillräckligt att försäkringsinspektionen
erhåller en överblick endast över verksamhetsgrenarnas resultat. Man önskar
nu ge försäkringsinspektionen möjlighet att skaffa sig en mer eller mindre
detaljerad kunskap om resultaten för de olika riskslagen inom verksam
hetsgrenarna. En sådan detaljredovisning ger emellertid som regel ej ett
tillfredsställande underlag för skälighetskontroll. De sakkunniga uttalar själ
va härom (s. 203 f): »Då riskerna ändras, nya försäkringsformer tillskapas,
försäkringsvillkoren moderniseras och ändras — — — torde det i stor ut
sträckning vara omöjligt att åvägabringa en skadeförsäkringsstatistik, som på
en gång är aktuell och överspänner så många fall och så lång tid att statisti
ken ensam kan tjäna som underlag för premiesättningen. Statistiken måste
— på sätt som nu sker — kompletteras med tekniska riskbedömningar, som
icke är statistiskt underbyggda». De sakkunniga berör här något mycket
betydelsefullt, nämligen frågan om möjligheten att objektivt bedöma skä
ligheten i premiesättningen.
Prissättningen på skadeförsäkringsområdet liksom även kontrollen av den
125
samma försvåras av att försäkringsbolagen av naturliga skäl som regel har
en ofullständig kännedom om råvarukostnaden, riskpremien, d. v. s. det
belopp som erfordras för att betala uppkommande skador.
För ett enskilt försäkringsobjekt finns visserligen teoretiskt sett en risk
premie. Det är emellertid icke möjligt att statistiskt bestämma denna. Vad
som statistiskt kan studeras är endast skadeförloppet för vissa grupper av
försäkringsobjekt (riskgrupper). Då det icke finns någon objektiv norm
för hur dessa riskgrupper skall bildas, kommer den av försäkringsbolaget
valda riskgruppsindelningen att bli avgörande för de riskantaganden, som
med statistiska hjälpmedel bestämmes för ett visst försäkringsobjekt och
därmed också för den tariffpremie, som uttages.
Olika bolag kan tillämpa olika riskgruppsindelningar och kan dartor —
även om inga olikheter förefinnes mellan bolagen beträffande omkostnads-
och säkerhetstillägg — komma till olika tariffpremier för ett och samma
försäkringsobjekt utan att det därför med fog kan sägas att det ena bolagets
premiesättning fyller skäliglietskravet bättre än det andra.
....
Antag att för ett visst slags försäkringar bolaget X har sm statistik sa
upplagd att den omfattar länen A, B och C medan hos bolaget Y länet L
hänföres till en riskgrupp omfattande länen C, D och E. Antag vidare att för
ifrågavarande försäkringar skadeutfallet för riskgruppen ABC hos bolaget X
är 20 % lägre än skadeutfallet för riskgruppen CDE hos bolaget Y. Försäk
ringarna inom länet C skulle då, om den statistiska skälighetsbedömningen
ensam finge fälla utslaget, erhållas till lägre premier hos bolaget X an hos
b°Vidare 'förtjänar framhållas, att det ligger i försäkringstagarnas intresse
att försäkringsbolagen i kostnadsbesparande syfte tillhandahåller standar
diserade försäkringar, innebärande att försäkringsobjekt med olika riskpre
mie försäkras till samma tariff premier. Som exempel kan namnas den van
liga hemförsäkringen. Antag att det gäller lösöre med ett varde av kr.
30 000:__, vilket i ena fallet försäkras av en äldre dam, som inte i namn-
värd omfattning företar resor, inte har några barn, vilka innebar skade-
ståndsrisker, inte har någon cykel, som kan stjalas etc., och i andra fallet
försäkras av en verksam familjefader med flera barn. Bada betalar samma
premie, men de risker deras försäkringsbolag ikläder sig är högst olika.
I syfte att förenkla och förbilliga arbetet på huvudkontor och fält kan
det understundom vara ändamålsenligt att bortse från vissa olikheter * ris_k"
avseende, som statistiskt eller tekniskt kunnat påvisas. Sedan gammalt gal
ler att en högre brandpremie uttages för ett trähus än för ett stenhus. Om
trähuset skyddas med någon utvändig beklädnad, som åtminstone i viss ut
sträckning bär förmåga att motstå eld, låter man detta fa en lagre premie
än ett oskyddat trähus men högre premie än ett stenhus. Pa senare ar bär
det blivit allt mer vanligt att trävillor torses med fasadtegel. Ibland kan det
innebära någon svårighet att avgöra, om ett sådant hus verkligen ar ett sten
hus eller om det är ett inklätt trähus. För att slippa skriftväxling, kontroll
etc och därav föranledda kostnader i sådana fall har en del bolag bestämt,
att trävillor försedda med fasadtegel i premiehänseende skall anses som sten
hus. En sådan bestämmelse har alltså tillkommit endast av praktiska skal
men i försäkringstagarnas intresse. På liknande sätt ställs bolagen stundom
inför behovet alt av praktiska skäl jämka på det som exempelvis ur brand-
teknisk synpunkt — ofta med statistiskt belägg är riktigt.
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961
Folksam anser att den skärpning av skälighetskontrollen som de sakkun
nigas förslag innebär skulle allvarligt hämma eu progressiv utveckling under
126
Kungl. Maj:ts proposition nr ill år 1961
fri konkurrens genom den byråkrati och kostnadsfördyring, som måste bli
en följd av förslaget, och bli till mer skada än nytta för försäkringskonsu-
menterna. En annan konsekvens skulle bli ett försämrat läge för de svenska
försäkringsbolagen inför en skärpt internationell konkurrens i utvecklingen
mot en fri europeisk marknad. Folksam framhåller bl. a. att den tidsperiod,
som följt efter det att skälighetsprincipen i skadeförsäkringen stadfästes,
kännetecknas liksom senare hälften av 1940-talet av en hårdnande kon
kurrens och en stark progressiv utveckling på skadeförsäkringsområdet.
Denna utveckling har berört väsentliga delar av skadeförsäkringen, så
som brandförsäkring, kombinerad försäkring, kollektiv sjuk- och olycks
fallsförsäkring samt trafik- och motorfordonsförsäkring, och lett till både
förbättring och förbilligande av försäkringsskyddet. Samtidigt har skett
en anpassning av försäkringarna till den allmänna samhällsutvecklingen och
även till den utbyggnad som ägt rum på socialförsäkringens område. Den
skärpta konkurrensen har också varit en bidragande faktor till den ökade
löretagskoncentration, som präglat de två senaste årtiondena och som tagit
sig uttryck dels i koncernbildningar och fusioner mellan olika företag,
dels i en förstärkning av de stora företagens relativa position inom svenskt
försäkringsväsen. Behovet av en detaljmässig skälighetskontroll på skade
försäkringsområdet är enligt Folksams uppfattning i dag betydligt mindre
än under den period då 1942 och 1945 års försäkringsutredningar pågick.
Den snabba utvecklingen av skadeförsäkringen både kvalitativt och kvanti
tativt under en period av relativ frihet från detaljmässig reglering bekräf
tar denna uppfattning. Den fördelning i skälighetsgrupper, som redan nu
finns inom skadeförsäkringen, och den möjlighet inspektionen för närva
rande har att av bolagen infordra uppgifter för större grupper inom en
verksamhetsgren, är fullt tillräcklig för att tillgodose de försäkrades krav
på skälighet.
När de sakkunniga nämner tariffsammanslutningarnas konkurrensbegrän-
sande verkan synes de enligt Folksam alldeles underskatta betydelsen av de
utanför tarifföreningarna befintliga stora och ekonomiskt starka företagen,
vilka framgångsrikt konkurrerar med tarifföretagen. De sakkunniga synes
anse att tarifföreningarna har en allmänt negativ verkan. Samtidigt tycks
de sakkunniga dock vara medvetna om att deras förslag om en skärpt kon
troll inbjuder till kartellsamarbete bolagen emellan. På annat sätt kan man
inte tolka deras uttalande i anslutning till frågan om förhandsanmälan av
pi emieändringar, där de sakkunniga uttalar sig om tarifföreningarnas vär
de i sammanhanget på ett sätt som närmast innebär en sanktionering av
försäkringskartellerna.
Enligt Folksams mening lämnar de sakkunniga en beskrivning över den
fria konkurrensens avigsidor, som ger läsaren en fullkomligt felaktig bild
av det verkliga förhållandet. De sakkunniga har icke enligt Folksam preste
rat några exempel på att deras kritiska beskrivning har något underlag i
verkligheten. Det anförda exemplet rörande barnolycksfallsförsäkring med
premieåterbetalning — vilken försäkringsform aldrig bedrivits av Folksam
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961
127
— är hämtat från ett område som följer livförsäkringsregler och saknar
helt relevans för skadeförsäkringen.
Folksam uppehåller sig även utförligt vid de svårigheter som är förknip
pade med en statistisk detaljkontroll och anför att svårigheterna att på sta
tistisk väg få en god belysning av premiesättningen liksom skadeförsäk
ringens snabba utveckling mot kombinerade standardförsäkringar talar
starkt emot den huvudsakligen på statistikmetoden grundade skälighetskon-
troll som de sakkunniga föreslår. För att belysa svårigheterna med en dylik
detaljkontroll redogör Folksam för utvecklingen av bolagets hemförsäkring,
som präglats av radikal förenkling av tariffsystemet i samband med pre
miesänkning, grundad dels på krympning av omkostnadsmarginalen dels på
diskontering av väntad rationaliseringsvinst.
Enligt Folksams mening är det fullt klart att de sakkunnigas förslag rö
rande förhandsanmälan om premieändring i praktiken kommer att innebära
ett förhandsgodkännande av inspektionen när det gäller premieändringar.
De sakkunniga avser emellertid icke att varenda premieändring skall anmä
las och att inspektionen i första hand bör inrikta sig på de försäkringstyper,
som för försäkringstagarna har mest allmänt intresse. Enligt Folksams me
ning innebär förslaget emellertid en obegränsad fullmakt åt försäkrings-
inspektionen att utöva en restriktiv kontroll som kan bli godtycklig. Omfatt
ningen av kontrollen blir helt beroende av inspektionens framtida resurser
och i vilken utsträckning »den tjänsteman hos försäkringsinspektionen, som
närmast sysslar med kontrollen över skälighetsprincipen i skadeförsäkring»
finner att dittills lämnade uppgifter »är otillräckliga för en skälighetspröv-
ning i strängare bemärkelse». Att såsom de sakkunniga påstå, att underrät
telseskyldigheten icke behöver bli betungande för skadeförsäkringen måste
enligt Folksams mening vara uttryck för ett rent önsketänkande. Ett genom
förande av förslaget skulle komma att verka i hög grad hämmande på bo
lagens initiativkraft och möjligheter till nydanande verksamhet på skade-
försäkringsområdet. Förslaget får därmed en utvecklings- och konkurrens-
hämmande effekt och kan därför trots de sakkunnigas påståenden i motsatt
riktning, inte vara till fördel för försäkringstagarna. Folksam understryker
slutligen att försäkringsinspektionen kommer, om de sakkunnigas förslag ge
nomföres, de facto att överta bolagsledningens ansvar för premiesättningen
samtidigt som det juridiska ansvaret skulle ligga kvar hos bolagsledningarna.
För Landsorganisationen framstår i nuvarande läge huvudmedlet för en
mer skälig premiesättning inom skadeförsäkringen vara en utökad konkur
rens inom försäkringsbranschen. Både direkt och indirekt torde nämligen
nuvarande begränsningar i priskonkurrensen försäkringsbolagen emellan
genom olika slags tariffsammanslutningar ha bidragit till att skälighetsprin
cipen inte följts i sådan utsträckning, som syns vara möjlig. Denna för för
säkringstagarna ogynnsamma konkurrensbegränsning bör enligt LO:s me
ning snarast föranleda eu avsevärt ökad uppmärksamhet hos vederbörande
lillsynsorgan som hittills syns ha accepterat tariffsammanslulningarnas verk
samhet på ett alltför tolerant sätt. De av de sakkunniga uttalade farhågorna
128
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961
för en skadlig nedpressning av premierna i dumpingsyfte, vilket sägs kunna
inträffa försåvitt priskonkurrensen släpptes fri, är utan tvekan överdrivna
och syns för övrigt knappast kunna realiseras med hänsyn till att soliditets-
principen samtidigt skall efterlevas av bolagen.
De sakkunnigas förslag till förhandsgranskning inom försäkringsinspek-
tionen av avsedda premieändringar finner LO vara en olämplig metod för
effektivare skälighetskontroll av ytterligare ett skäl. Del är nämligen sanno
likt så, att det inte är premieändringarna som sådana utan frånvaron av
premieändringar, som ofta leder till oskäliga premier. Att då utsätta pre
mieändringarna i stället för de bestående premierna för mer intensiv kon
troll synes kunna få en effekt på bolagens premiesättning, som är rakt mot
satt det av de sakkunniga förutsedda syftet.
För LO framstår nuvarande ordning med en efterhandskontroll av skade-
försäkringspremiernas skälighet som den mest ändamålsenliga, i all synner
het om nuvarande konkurrensbegränsningar inom branschen kan bringas att
minska. Försäkringsinspektionens nuvarande efterhandskontroll syns dock
böra ges större resurser än de nuvarande. Redan inom nuvarande lagstift-
ningsram syns det vara möjligt att, under förutsättning att inspektionens
resurser förstärktes i detta sammanhang, få till stånd en sådan skälighets-
prövning i efterhand att flertalet av de sakkunniga påtalade bristerna kan
hävas.
Kooperativa förbundet förklarar sig inte ha kunnat värja sig för intrycket,
att de sakkunnigas förslag har en avsevärt större räckvidd än den tillsyn och
kontroll, som enligt konkurrensbegränsningslagstiftningen i övrigt avser att
reglera missbruk. Detta gäller i första hand skärpningen av skälighetskon-
trollen vid premiesättningen inom skadeförsäkringen. Det synes förbundet
som om den föreslagna förhandsgranskningen vid premieändring företer be
tydligt större likhet med det förfarande, som tillämpades av den statliga pris
kontrollen under krisåren än med den generella utrednings- och övervak
ningsverksamhet, som för närvarande utföres av pris- och kartellnämnden
inom andra områden av företagslivet. Förbundet erinrar om den skarpa kon
kurrens som karakteriserar utvecklingen av skadeförsäkringen. Så länge den
na konkurrens gör sig gällande i fortsättningen är det enligt förbundets me-
ning olyckligt, om skärpt skälighetskontroll skulle bidraga till ett hämman
de av lusten till initiativtagande på nya områden och till nya försäkrings
former inom skadeförsäkringen. Den hittillsvarande utvecklingslinjen inom
detta stora försäkringsområde — liksom på andra — synes ha skett under
betryggande samhällskonlroll genom utnyttjande av försäkringsinspektio
nens hittillsvarande befogenheter. De missförhållanden, som säkerligen kan
pavisas bl. a. i samband med förekomsten av tarifföreningar och andra
kartellavtal, samt i form av liknande samarbete på olika försäkringsom-
låden, är väsentligen åtkomliga inom ramen för nu gällande allmänna kon
trollbefogenheter. Förutsättningen för nya framsteg är dock, att dessa till
fullo utnyttjas och att övervakningsmyndigheten sålunda inte betraktar kar
tellbildningarnas tillvaro och självtagna regleringar med passivitet. Erfaren-
129
heten har i konkreta fall visat, att en vaken initiativrik konkurrensvilja bär
stora möjligheter att stävja dylika för försäkringskonsumenterna skadliga
verkningar. Effektiviteten av sådana motaktioner kommer givetvis att ytter
ligare ökas i fall av aktivt bistånd från övervakningsmyndigheten i den mån
dess särskilda resurser för detta syfte förstärkes.
Tjänstemännens centralorganisation ifrågasätter om de metoder de sak
kunniga föreslagit är lämpliga och kan för sin del inte förorda förslaget om
utvidgning av försäkringsinspektionens befogenheter och om ökad upp-
giftsskyldighet för försäkringsbolagen. TCO anför bl. a.
Det är oklart vilken praktisk betydelse de föreslagna lagändringarna får.
Det framgår av betänkandet att alla möjligheter till kontroll inte utnyttjats
sedan lagen om försäkringsrörelse kom till, vilket torde bero på bristande re
surser. Å andra sidan anser de sakkunniga att en utbyggnad av inspektionen
icke är påkallad i samband med en lagreform. TCO vill för sin del peka
på att metod- och branschrationalisering kan främjas på annat sätt än
genom en omfattande direktkontroll. Inte minst viktigt torde det vara att
utarbeta ingående och tillförlitlig skadestatistik, som ger underlag för en all
män skälighetsbedömning. Inte bara ur skälighetssynpunkt utan också för
de skadeförebyggande åtgärderna från samhällets och olika parters sida är
det nödvändigt att skadestatistiken väsentligt förbättras och blir föremål för
forskning. Trafikolycksstatistiken och trafiksäkerhetsforskningen är exem
pel på ett sådant område, där vissa förbättringar numera skett, men där
mycket återstår att göra.
Enligt Sveriges Industriförbund synes de sakkunnigas skäl för en utvid
gad kontroll av skälighetsprincipens tillämpning vid premiesättningen inom
skadeförsäkringen icke övertygande. Förbundet anför.
De sakkunniga redogör för svårigheterna att bedöma försäkringspremier
nas skälighet på skadeförsäkringsområdet och för omöjligheten att grunda
premierna enbart på statistik utan att draga den nära till hands liggande
slutsatsen, att en långtgående offentlig skälighetskontroll i praktiken skulle
bli utan större värde. På ett ställe i betänkandet konstateras emellertid att
eu rättvis bedömning av skäligheten i premiesättningen kräver undersök
ningar av sådan omfattning och svårighetsgrad, att det möter stora svårig
heter för försäkringsinspektionen att — i allt fall med nuvarande personal
resurser — genomföra desamma. En ingående offentlig kontroll av premie
sättningen måste uppenbarligen draga betydande kostnader. Likaså torde
den föreslagna uppgiftsskyldigheten innebära ökade kostnader för försäk
ringsbolagen. Enär dylika kostnader i sista hand måste täckas av försäk
ringstagarnas premier, framstår det knappast såsom ett försäkringstagarin-
tresse, att ifrågavarande kontroll utvidgas utan att det är utrett, att vad
som står att vinna för försäkringstagarna står i rimlig proportion till kost
naderna. Fastmera synes erfarenheten, trots vad de sakkunniga anför i be
tänkandet, tala för att konkurrensen inom försäkringsbranschen för närvaran
de reglerar premiesättningen på ett ur skälighetssynpunkt tillfredsställande
sätt.
Sveriges hantverks- och indusiriorganisalion anser att gällande efter-
handsgranskning bör innebära tillräcklig kontrollmöjlighet. Förbundet fin
ner i och för sig de sakkunnigas önskemål om effektivisering av skälighets-
principen angeläget från försäkringstagarnas synpunkt men ifrågasätter,
liu-
!(
Bihang till riksdagens protokoll
li)6l.
1 samt. Nr 171
Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1961
130
ruvida icke den föreslagna redovisningen i praktiken blir väl komplicerad
och dyrbar. Förslaget om skyldighet att i förväg för godkännande anmäla
premieändringar till inspektionen synes medföra en effektivitetshindrande
formalism som icke tillräckligt motiverats.
En förhandskontroll av skäligheten i premiesättningen inom skadeförsäk-
ringsområdet skulle enligt Motormännens riksförbund näppeligen vara till
fördel för försäkringstagarna. Förbundet framhåller bl. a.
Förbundet vill i detta sammanhang erinra om att 1945 års försäkrings-
utredning i samband med att den föreslog införandet av skälighetskontroll
på sakförsäkringsområdet framhöll, att denna måste utformas i huvudsak
såsom en efterkontroll. Utredningen ansåg att ett förhandsgodkännande av
tarifferna från inspektionens sida skulle innebära en ytterst omfattande
och tidskrävande procedur, som knappast skulle fylla något förnuftigt ända
mål. Inspektionen skulle nämligen sakna förutsättning att riktigt bedöma
en på tekniska grunder verkställd premiedifferentiering. Förhållandena se
dan dess torde näppeligen ha utvecklats på ett sådant sätt, att någon ändring
härutinnan har inträtt.
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961
Slutligen vill förbundet framhålla, att den nuvarande konkurrensen på
området enligt förbundets mening helt torde utesluta möjligheten av att nå
got bolag eller någon fusion av bolag skulle ha möjligheter att genomföra
en otillbörlig höjning av premierna för t. ex. vagnskador. Den mycket hårda
konkurrensen på området torde säkerligen borga för att en sådan åtgärd
numera är utesluten. Däremot kan det finnas teoretisk möjlighet att kon
kurrensen, som de sakkunniga framhåller, kan leda till att ett försäkrings
bolag i dumpingsyfte övergående kan pressa ned premierna i en försäk-
ringsgren genom att anlita hopsamlade vinstfonder eller överskott i en an
nan gren. Detta är väl dock just en sådan sak, som efterhandskontrollen av
ser att avslöja och som därefter rättas till. Den eftersläpning härutinnan,
som detta kan komma att medföra, torde sett i det långa loppet vara av
underordnad betydelse.
De sakkunnigas ståndpunkt att försäkringsverksamhet i utlandet och sjö-
och transportförsäkring, som bedrives här i riket, alltjämt bör vara undan
tagna från de särskilda bestämmelserna angående kontroll över premie
sättningens skälighet godtages av försäkringsinspektionen. Sjöförsäkrings-
aktiebolaget Öresund framhåller att det är önskvärt alt sjöförsäkringsbola
gen i sin verksamhet lämnas största möjliga frihet att anpassa sig efter nä
ringslivet och den internationella marknadens krav. Kunderna i sjöförsäk
ring är praktiskt taget helt att söka inom näringslivet. Någon anledning att
lägga andra än rent affärsmässiga aspekter på förhandlingar mellan dem
och försäkringsbolagen föreligger ej. Bolagets erfarenhet är snarast, att före
trädare för näringslivet i sina förhandlingar med sjöförsäkringsbolagen ge
nom skickligt utnyttjande av såväl in- som utländsk alltmer hårdnande kon
kurrens lyckats uppnå för dem synnerligen gynnsamma villkor. Försäkrings-
funktionärernas förbund har däremot den uppfattningen att konkurrensen
inom sjöförsäkringen begränsats på ett betänkligt sätt och finner det syn
nerligen märkligt att de sakkunniga avstått från att kräva tillämpning av
skälighetsprincipen på detta område.
131
Försäkringsinspektionen anser övervägande skäl tala för att man icke in
för någon bestämmelse som ger inspektionen möjlighet att framtvinga åter
bäring på skadef örsäkringsom rådet. Inspektionen anser att
man ej bör i lagstiftningen skjuta fram återbäringen framför andra alterna
tiva möjligheter att åstadkomma den balans mellan pris och valuta som skä-
lighetsprincipen kräver. Inspektionen anför vidare bl. a. följande.
Såsom framhållits av de sakkunniga gäller i mycket stor utsträckning, att
premierna i skadeförsäkring är så låga, att det ofta ter sig orimligt att lägga
ner kostnader på framräkning och distribution av den vanligen obetydliga
återbäring som det blir fråga om. Allmänt kan sägas, att en förutsättning för
att återbäring skall kunna vara en lämplig anordning är, att de administra
tiva kostnader, som beräkningen och distribueringen av återbäringen med
för, ej slukar en oproportionerligt stor del av den summa, som står till för
fogande för ändamålet.
Till den anförda synpunkten kommer en annan av mera teknisk art. Inom
flera skadeförsäkringsbranscher fluktuerar skadeutfallet så starkt från det
ena året till det andra, att sådana säkerhetsmarginaler till premierna, som
skulle kunna läggas till grund för återbäring, icke »frigöres» efter ett gynn
samt år. Premiebedömningen måste fastmer grundas ej endast på utjäm
ningen inom det förefintliga försäkringsbeståndet utan också på eu utjäm
ning i tiden. Man kan i detta fall ej av ett enstaka års resultat draga slut
satsen, att premierna varit för höga. En bedömning måste grundas på er
farenheterna under en följd av åtminstone några år. När man därför är i
den situationen, att man anser sig kunna konstatera, att premierna inom en
viss försäkringsgren är för höga, så är detta i allmänhet resultatet av en fler-
årsbedömning. En eventuell återbäring borde i sådant fall avse icke en
dast det sistförflutna året utan en följd av år. Detta kan bli mycket kompli
cerat och kostnadskrävande med hänsyn till de ständigt pågående föränd
ringarna beträffande såväl försäkringsstocken som de enskilda försäkring
arna. Den vanliga vägen blir därför, att man sänker premierna eller, där så
lämpligen låter sig göra, inkluderar nya ersättningsmoment i försäkrings-
täckningen.
Även Försiikringsbolagens riksförbund ställer sig negativt till det av de
sakkunniga föreslagna stadgandet rörande återbäring i skadeförsäkring. För
bundet anser att de sakkunniga i själva verket presterat en övertygande
argumentering för att icke införa något principiellt krav på återbäring. Den
na argumentering kan ytterligare förstärkas med hänvisning till andra för
hållanden som gör det svårt att med gott resultat överföra återbäringsinsti-
tutet från livförsäkrings- till skadeförsäkringsområdet. Riksförbundet nöjer
sig med att peka på de svårigheter, som skulle uppkomma om ett bolag skul
le vara tvunget att utbetala återbäring till tidigare försäkringstagare i bola
get. Detta problem skulle bli mycket vanligt, eftersom återbäringens storlek
icke skulle kunna konstateras förrän tidigast året efter det avtalsår åter
bäringen avsåg. Skadeförsäkringsbolagens styrelser och verkställande direk
törer har enligt FL att övervaka att premiesättningen är skäligt avvägd. Den
na avvägning sker bl. a. på grundval av det tidigare utfallet av rörel
sen och bör — om förhållandena pekat därpå — resultera i premiejustering
ar. Denna omständighet i förening med den starka konkurrensen gör att för
Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1961
132
säkringstagarna, när förhållandena det medger, så snabbt som möjligt kom
penseras genom sänkning av premierna. En dylik metod kan i många fall
vara att föredraga framför återbäring, även om det i båda fallen är fråga om
efterhandskorrigering av premierna.
Folkscim anför att bolaget sedan många år tillämpat återbäring på skade-
försäkringsområdet. Så är fallet i kollektiv olycksfalls- och sjukförsäkring, i
kollektiv garantiförsäkring samt i bilförsäkring. Bolaget anför.
Inom nämnda kollektiva försäkringar, där medlemsantalets storlek inne
burit tillräcklig riskutjämning för att man skall kunna betrakta försäkring
en som en helhet för sig, har återbäringsavtal upprättats. Dessa avtal ger
den försäkrade gruppen en väsentlig andel av eventuellt överskott. För
dessa kollektiva försäkringar anpassas premienivån från tid till annan efter
skadeutfallet inom varje försäkring. Aterbäringsavtalet ger den försäkrade
gruppen en garanti för att man inte ens under perioderna mellan sådana
premieanpasssningar skall behöva betala en högre avgift än nödvändigt.
Inom bilförsäkringen, där den enskilda premiens relativa storlek tillsam
mans med en långt driven automatisering gör temporära återbäringar för
svarbara ur kostnadssynpunkt, utbetalas en årlig återbäring, beräknad så
som en procentandel av den premie, som erlagts föregående år. Storleken
av återbäringen, vilken fastställes för trafikförsäkring och motorfordons-
försäkring var för sig, blir beroende av det gångna årets ekonomiska resultat.
Utifrån sina erfarenheter från skadeförsäkringsområdet, vill Folksam
framhålla att återbäring är motiverad och påkallad ur skälighetssynpunkt
på sådana områden inom skadeförsäkringen, där kostnaderna för återbä
ringens beräkning och utbetalning kan hållas på en i förhållande till återbä
ringens storlek rimlig nivå.
Beträffande de sakkunnigas förslag om komplettering av la
gens sanktionsbestämmelser anför försäkringsinspektionen att
föreläggandeförfarandet tillgripits endast i mycket enstaka fall, såsom då
bolaget önskar underställa frågan Kungl. Maj :ts prövning. Hittillsvarande
erfarenhet ger knappast stöd för uppfattningen, att någon utbyggnad av fö
reläggandekatalogen skulle vara erforderlig. Inspektionen framhåller att i de
fall hittills, då inspektionen ansett sig ha anledning att i ett eller annat av
seende framställa anmärkningar mot ett bolags verksamhet, inspektionens
påpekande i regel lett till rättelse, utan att saken behövt ställas på sin spets.
Inspektionen anför.
Om den nya anmärkningspunkt som avser premiebestämning kan sägas,
att den i hög grad avser bedömningsfrågor, där meningarna kan gå starkt
isär. Då bestämmelsen vidare icke, såsom inom trafikförsäkringen, utgör ett
led i en mer långtgående reglering, torde den i praktiken knappast kunna
tillämpas annat än i mera uppenbara fall av oskäliga premier. Men i sådana
fall har inspektionen möjlighet att ingripa redan med stöd av den nuvarande
sista anmärkningspunkten, att det eljest föreligger allvarlig anmärkning mot
ett bolag.
Vad gäller den föreslagna nya anmärkningspunkt, som avser sparsam
het med omkostnaderna, ter det sig naturligt att man för en verksamhet av
försäkringsrörelsens art, med dess ständigt ökande betydelse i samhällslivet,
vill understryka kravet på allmän sparsamhet i förvaltningen. I all synner
het gäller detta livförsäkringen med dess starkt sociala inriktning. Spar-
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961
133
samhetskravet underströks också i samband med lagfästandet av skälighets-
principen på detta område. För liela försäkringsområdet bör gälla, att onö
diga kostnader bör undvikas och en allmän moderation prägla utgiftspoli
tiken. Tillsynsmyndigheten har att i sitt inspektionsarbete följa verksamhe
ten även ur dessa aspekter.
Det är emellertid uppenbart, att tillsynsmyndigheten varken kan eller bör
engageras i den rad av utgiftsbeslut, som ingår i företagsledningarnas löpan
de verksamhet. Det rör sig här ofta — icke minst när det är fråga om inves
teringsutgifter av olika slag — om bedömningsfrågor. Delade meningar kan
råda även bland företagets egna experter, huruvida en utgift ur företagseko
nomisk synpunkt är ändamålsenlig eller — omvänt — är »icke förenlig med
tillbörlig sparsamhet».
Å andra sidan bör tillsynsmyndigheten kunna ingripa mot klara fall av
t. ex. slöseri eller brister i organisation. Inspektionen har emellertid en sådan
befogenhet redan genom den ovan nämnda bestämmelsen i nu gällande lag,
enligt vilken allvarlig anmärkning mot verksamheten är en anledning till
föreläggande. Att inspektionens befogenhet föreligger i det hänseende som
här har diskuterats stödjes direkt av förarbetena till lagen.
Svenska försäkringsbolags riksförbund avstyrker den föreslagna utvidg
ningen av föreläggandekatalogen. Beträffande den anmärkningspunkt som
avser premiebestämning har de sakkunniga icke på något sätt antytt i vil
ken utsträckning avvikelse från inspektionens uppfattning om skälig pre
miesättning skulle kunna medföra föreläggande. Med hänsyn till att inspek
tionen redan enligt gällande lag uppenbarligen kan meddela föreläggande,
såvida allvarliga anmärkningar riktas mot försäkringsverksamheten, synes
det föreslagna tillägget dels obehövligt dels ägnat att inge den föreställning
en att inspektionen skulle äga rätt att närmare detalj granska de beslut, för
vilka bolagsledningarna är ansvariga. Förbundet anför i anslutning härtill
bl. a. följande.
Till utgångspunkt för förslaget angående den nya sakskäligheten — lik
som i fråga om tillsynen över skaderegleringen samt frågan om sparsamliets-
kravet — har de sakkunniga tagit motsvarande stadganden i lagen om tra
fikförsäkring å motorfordon. Med anledning av riksförbundets avvisande
av de sakkunnigas nu nämnda förslag kan för den skull den frågan ställas,
varför icke de föreslagna anordningarna skulle kunna genomföras generellt
när de under lång tid accepterats inom trafikförsäkringen. Förhållandena i
fråga om trafikförsäkring är emellertid helt annorlunda än beträffande an
nan försäkring. När det beslutades att i lag fastslå trafikförsäkringsplikt
för motorfordonsägare, fann statsmakterna det ändamålsenligt att låta tra
fikförsäkringen meddelas av de enskilda försäkringsbolagen. Det ansågs då
att denna försäkringsform, som är obligatorisk för motorfordonsägare och
som försäkringsbolagen år skyldiga att tillhandahålla, borde kringgärdas
med särskilda bestämmelser. Trafikförsäkringens speciella karaktär har
gjort alt man från försäkringsbolagens sida kunnat acceptera ett avsteg från
(len princip som alltid måste råda inom enskild försäkringsverksamhet,
nämligen beslutanderätt i frågor för vilka bolagen själva har ansvaret.
I fråga om den anmärkningspunkt som avser sparsamhet med omkostna
der framhåller riksförbundet att FL ger försäkringsinspektionen rätt att in
gripa mot försäkringsbolag på den grund att »allvarlig anmärkning mot för
säkringsbolags verksamhet föreligger». Förbundet finner det också med
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961
134
hänsyn till tillsynsverksamhetens uppläggning naturligt att inspektionen
skall äga ingripa om en så allmän tendens till slöseri skulle iakttagas i ett
bolag att detta bör bli föremål för »allvarlig anmärkning». Riksförbundet
finner det emellertid helt orimligt att med de i FL nu upptagna föreläggan
deanledningarna jämställa det förhållandet att ett bolags utgiftspolitik i
enskilda fall kan ifrågasättas. Såsom särskilt betänkligt framstår förslaget
med hänsyn till att bolagsledningarna har betydligt större möjlighet än för-
säkringsinspektionen att bedöma lönsamheten och lämpligheten av enskilda
utgifter. Försäkringsbolagens ledningar har inte något intresse av att åsam
ka bolagen onödiga kostnader. Bolagsledningen svarar för sina åtgärder in
för bolagsstämman. Endast bolagens egna organ med deras direkta kontakt
med verksamheten är kompetenta att ur företagsekonomisk synpunkt be
döma detaljfrågor rörande kostnader. Förbundet framhåller även att ej ens
ett bolags revisorer formellt anses kunna gå längre i sin förvaltningsgransk-
ning än att i förekommande fall framställa anmärkning mot förvaltnings-
åtgärder, som är olagliga eller som innefattar ett uppsåtligt eller vårdslöst
eftersättande av bolagets intressen.
Även Folksam avstyrker förslaget till komplettering av sanktionsbestäin-
melserna i 288 § 2 mom. Enligt vad bolaget bl. a. framhåller är det utomor
dentligt vanskligt redan för företagsledningen, som dock genom den direkta
kontakten med verksamheten har den största erfarenheten att i förväg be
döma eller i efterhand avgöra huruvida vidtagna åtgärder i längden leder
till ökad effekt och bättre ekonomiskt resultat. Ännu mindre måste förut
sättningen för en riktig bedömning vara för inspektionen, vars uppgifter
och kompetens icke innefattar företagsledning. Den skälighetskontroll, som
inspektionen kan utöva, måste därför bli en ren kostnadskontroll, som ser
till de absoluta utgifterna. Det kan inte bli fråga om någon bedömning hu
ruvida den åtgärd, som medfört kostnaden, kommer att verka i positiv rikt
ning eller ej och ännu mindre om ett avgörande huruvida åtgärden bör vid
tas eller inte. Ett sådant avgörande kan endast tas av företagsledningen,
som har det reella och juridiska ansvaret. Folksam anför vidare bl. a. föl
jande.
De sakkunniga har i sin argumentation för förslaget icke närmare pene
trerat frågan om vilka slag av omkostnader, som kan bli föremål för in
spektionens bedömning. Man torde emellertid kunna utgå ifrån att de sak
kunniga, såvida de inte menar att inspektionen skall fungera som ett ra
tionaliseringsinstitut, inte avsett att inspektionen i nämnvärd utsträckning
skulle kunna inverka på lönekostnaderna. Lönenivån regleras i praktiken
av arbetsmarknadens parter och de avtal som träffas blir som regel vägle
dande även för försäkringsbolagen. Den alldeles dominerande delen av bo
lagens omkostnader utgörs av personalkostnader. Under år 1959 uppgick
sålunda Folksams lönekostnader (inklusive lunch-, pensions- och socialför
säkringskostnader) till 75 % av de totala förvaltningskostnaderna och till 17
% av premieinkomsten. (I detta sammanhang kan nämnas, att direktionens
löner utgjorde 1,5 % av de totala lönerna och 0,2 % av premieinkomsten.)
Det är alltså de återstående 25 procenten av förvaltningskostnaderna — vari
då bl. a. ingår kostnader för lokaler, kontorsmöbler, maskiner, blanketter
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961
135
och annat, som behövs för att driva rörelsen — som man föreslår att inspek
tionen närmast skall kontrollera. De omkostnadsposter, som det därvid
kanske i första hand kan bli fråga om, avser exempelvis förebyggande verk
samhet i fråga om sjukdom och olycksfall, trafiksäkerhet, brandskydd etc.
samt åtgärder för utbildning, personalens trivsel, public relation osv.
Enligt Kooperativa förbundet bör det uppmärksammas att de föreslagna
anmärkningsfallen inte har någon motsvarighet i 1953 års lag om motver
kande i vissa fall av konkurrensbegränsning. Enligt 21 § nämnda lag kan
prisföreläggande endast utfärdas av Konungen på hemställan av närings-
frihetsrådet och för högst ett år i sänder. Det torde enligt förbundet ligga
i öppen dag, att tvingande ingripanden, eventuellt i form av premiesätt
nings-(pris-) förelägganden enligt förslagets ändring av 288 § inte står i
överensstämmelse med 1953 års allmänna konkurrensbegränsningslag.
Folksam instämmer i de sakkunnigas uppfattning om värdet ur de försäk
rades synpunkt av kollektiva anordningar. Bolaget anför att den
kollektiva formen i huvudsak kommit till användning på personförsäkring
ens område. Anledningen till att den inte fått någon nämnvärd omfattning
inom sakförsäkringen är, vad Folksam angår, ingalunda bristande intresse
utan snarare att de organisatoriska och försäkringsmässiga förutsättningar
na är mindre inom sakförsäkringen än inom personförsäkringen. Bolaget
anför.
Den kollektiva formen i skadeförsäkring har i Folksam främst tillämpats
inom olycksfalls- och sjukförsäkring. Av premieinkomsten i denna försäk-
ringsgren faller inemot 90 % på kollektiv försäkring. Den kollektiva formen
förekommer även inom vår garantiförsäkring och har också prövats i annan
skadeförsäkring.
Vår erfarenhet från den kollektiva olycksfalls- och sjukförsäkringen, som
för riksomfattande grupper omfattar även ersättning för rehabilitering, ger
vid handen att betydande besparingar kan göras genom den kollektiva for
men. En kollektiv olycksfalls- och sjukförsäkring innebär, att man i ett och
samma försäkringsavtal innesluter en grupp personer med i stort sett sam
ma risker och med samma försäkringsbehov. Den kollektiva försäkringen är
därför särskilt lämpad att tillgodose de anspråk, som medlemmarna i fack
liga organisationer kan ställa på ett fullgott skydd.
Den största besparingen vinnes om den kollektiva försäkringen tecknas
med obligatorisk anslutning. Premieinkasseringen och förvaltningen blir då
ytterligt enkel samtidigt som man undviker oförmånligt urval.
Svenska försäkringsbolags riksförbund anför såsom sin uppfattning att
kollektiva skadeförsäkringar bör introduceras med stor försiktighet. För
bundet anför.
En betydande skillnad föreligger mellan summaförsäkring, t. ex. grupp
livförsäkring, och skadeförsäkring. I fråga om summaförsäkring kan för
säkringstagaren tillhöra olika kollektiv och därigenom bli berättigad att er
hålla summor från flera håll när försäkringsfall inträffar. Blir han däremot
skadeförsäkrad flera gånger för samma risk genom att tillhöra flera kollek
tiv, utgår ju likväl ersättning endast för den verkliga skadan. Ersättningar
na från de olika försäkringarna blir då reducerade, vilket innebär alt ban
sammanlagt erlagt för hög premie.
Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1961
136
Beträffande de besparingar som kan ernås genom kollektiva anordningar
bör icke förbises att vissa kostnadsminskningar endast kan erhållas genom
att arbete och kostnader överföres till bakom kollektivet stående organisa
tioner eller företag. De enskildas försäkringsbehov är dessutom så varie
rande att man icke generellt genom kollektiv försäkring kan ge individerna
ett försäkringsskydd som passar dem alla. Kompletteringsförsäkringar bleve
ofta nödvändiga och dessa måste bli förhållandevis kostsamma eftersom
försäkringssummorna för dessa försäkringar blir relativt små. I sådana fall
skulle det med andra ord bli en kostnadsomfördelning utan kostnadsreduk
tion eller kanske rent av en kostnadsökning.
Därest var och en skall erhålla ett för honom lämpligt och väl avpassat
försäkringsskydd, kommer därför kollektiva anordningar på skadeför-
säkringsområdet troligen icke att medföra någon väsentlig besparing för
försäkringstagarna.
Vad riksförbundet bär framhållit innebär icke att förbundet i och för
sig avvisar tanken på ökad användning av kollektiva anordningar inom ska
deförsäkring där sådana kan visa sig ändamålsenliga. Det är ej uteslutet att
större utrymme för sådana anordningar kan vinnas i framtiden.
Beträffande frågan om sekretesskydd för infordrade upp
gifter förklarar sig försäkringsinspektionen icke ha någonting att erinra
mot den av de sakkunniga föreslagna ordningen, att inspektionen först sedan
statsmakterna tagit ståndpunkt till betänkandets förslag efter överläggning
ar med företrädare för försäkringsbolagen, överväger i vad mån sekretessbe
stämmelser på området är oundgängligen erforderliga och gör framställning
till Kungl. Maj :t i ämnet. Redan i detta sammanhang uttalar emellertid in
spektionen, att sekretesskydd av till inspektionen ingivet material bör, för
utom i fall som rör enskild person, beredas i den utsträckning som kan anses
påkallad för att skydda berättigade företagareintressen.
Kungi. Maj.ts proposition nr 171 år 1961
Departementschefen
Den offentliga tillsynen över försäkringsbolagen tar sikte på två grund
principer för bolagens verksamhet. Den ena innefattar försäkringstagarnas
intresse av att bolagen uppfyller tillfredsställande anspråk på soliditet, dvs.
att trygghet föreligger att givna försäkringsutfästelser kan infrias. Den and
ra grundsatsen kan formuleras i kravet på att premierna skall vara skäligt
avvägda.
Beträffande skadeförsäkringen har kravet på soliditet icke kom
mit till direkt uttryck i FL. Det oaktat gäller självfallet såsom ett primärt
villkor även för försäkringsverksamheten på detta område, att den bl. a.
skall sikta till att trygga försäkringsföretagets förmåga att fullgöra sina
förpliktelser gentemot försäkringstagarna. I likhet med de sakkunniga,
vilkas synpunkter i denna fråga i allt väsentligt godtagits eller lämnats utan
erinran av remissinstanserna, anser jag anledning saknas att nu ändra den
framskjutna plats soliditetskravet intagit i tillsynsverksamheten. Utveck
lingen på skadeförsäkringsområdet, betingad bl. a. av stark konkurrens
bolagen emellan, tenderar mot nya försäkringsformer, nya kombinationer
av olika försäkringsmoment och förenkling och rationalisering av bestå
137
ende försäkringsgrenar. Denna utveckling för med sig nya problem rörande
riskuppskattning och premieberäkning. Det är en viktig uppgift för för
säkringsinspektionen att följa denna utveckling och tillse att behovet av
goda soliditetsgarantier icke eftersättes.
Jag vill även understryka vad de sakkunniga anfört om behovet från soh-
ditetssynpunkt av att bolagen vid sina kapitalplaceringar sörjer för en än
damålsenlig riskspridning.
Kravet på skälighet vid bestämmandet av premier för skadeför
säkring lagfästes först genom 1950 års ändringar i FL. Enligt 282 § 2 mom.
i lagen åligger det styrelsen och verkställande direktören i skadeförsäkrings-
bolag att med hjälp av fortlöpande statistik eller annorledes övervaka att
premiesättningen är skäligt avvägd med hänsyn till den risk, försäkringen
är avsedd att täcka, nödiga omkostnader för försäkringen samt omständig
heterna i övrigt. Det åligger nämnda bolagsorgan att till försäkringsinspek-
tionen för tidrymd som inspektionen bestämmer insända redogörelse för
den metod som använts för övervakningen av premiesättningen och för
erfarenheterna av övervakningen. Från dessa bestämmelsers tillämpning un
dantages sjö- och transportförsäkring samt all verksamhet som bedrives i
utlandet.
För den obligatoriska trafikförsäkringen gäller särskilda bestämmelser
enligt lagen om trafikförsäkring å motorfordon, som medger en mera långt
gående kontroll än motsvarande regler i FL.
De sakkunniga föreslår — delvis efter mönster från trafikförsäkiingsla-
gen — en betydande skärpning av FL:s bestämmelser rörande tillsynen över
att skälighetsgrundsatsen följes av bolagen. Enligt förslaget införes sålun
da i FL en bestämmelse, enligt vilken det åligger bolagsstyrelsen eller verk
ställande direktören att, i den omfattning försäkringsinspektionen bestäm
mer, innan beslut fattas om ändring av premiesats, meddela inspektionen
den avsedda ändringen samt en sammanfattning av det material och de över
väganden, varpå den avsedda ändringen bygger. Bestämmelsen syftar till att
öka insynen i skadeförsäkringsbolagens premiesättning och att bereda in
spektionen tillfälle att i fall av behov upptaga överläggningar med försäk
ringsbolagen rörande avsedda premieändringar. Vidare föreslår de sakkun
niga förtvdligande av gällande regler om inspektionens rätt att infordra
uppgifter från bolagen i syfte att möjliggöra krav på en utförligare redovis
ning av skälighetsförhållandena vid premiesättningen.
Det stora flertalet remissinstanser har ställt sig starkt kritiska till försla
get att försäkringsinspektionen skall kunna föreskriva förhandsanmälan om
premieändring. Från flera håll har framhållits att en förhandsgranskning
från inspektionens sida av tillämnade premieförändringar skulle komma att
verka hämmande på försäkringsbolagens initiativkraft och konkurrensvilja.
Det har även anförts att den ifrågasatta ordningen i praktiken skulle inne
bära att försäkringsinspektionen i förväg godkände bolagens premiepolitik.
Såsom framgår av vad de sakkunniga anfört bär försäkringsinspektionen
endast i relativt begränsad utsträckning kunnat ägna sig åt granskning av
Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1961
138
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961
premiesättningens skälighet. Den främsta grunden härtill har varit att in
spektionen saknat tillräckliga personella resurser för en mera intensiv över
vakning på detta område. Enär lagstiftningen sålunda ännu icke kommit
att tillämpas i avsedd utsträckning saknas erfarenheter, som gör det möj
ligt att säkert bedöma effektiviteten av gällande ordning för kontrollen. Så
som framliålles av bl. a. försäkringsinspektionen och landsorganisationen
bör emellertid en förstärkning av inspektionens personalresurser göra det
möjligt att redan inom ramen för nuvarande lagstiftning komma till rätta
med flertalet av de brister i skälighetsgranskningen, som de sakkunniga
påpekat. De vägar försäkringsinspektionen anvisat för en utbyggd kontroll
av premieskäligheten synes ändamålsenliga och ägnade att ge inspektionen
tillfredsställande möjligheter att inverka på premieutvecklingen. Härtill
kommer de allmänna betänkligheter, som kan anföras mot att genom en för-
handskontroll av föreslagen typ ingripa i försäkringsbolagens premiepolitik.
Det behöver icke närmare utvecklas, att den granskning som försäkrings
inspektionen bör bedriva icke kan ges formen av en detaljkontroll över hela
det område som skadeförsäkringen omspänner. Tillsynen måste bär av na
turliga skäl koncentreras till sådana försäkringsområden, där behovet från
försäkringstagarsynpunkt av övervakning gör sig särskilt gällande. Det kan
även vara anledning erinra om att vanskligheter av flera slag möter vid en
prövning av skälighetsfrågorna. Delvis sammanhänger svårigheterna med
att man inom skadeförsäkringen i viss mån är hänvisad till att göra pre
mieavvägningen efter tekniska riskbedömningar utan tillräcklig statistisk
underbyggnad.
De sakkunniga har med rätta understrukit behovet av att försäkringsin
spektionen för sin granskningsverksamhet har tillgång till allt material, som
behövs för att bedöma premieavvägningen. Delvis kan det här vara fråga om
uppgifter, som erfordras för bedömningen av viss uppkommen fråga. Inspek
tionen måste emellertid även kunna ålägga bolagen att kontinuerligt lämna
uppgifter, som mera allmänt belyser underlaget för premiesättningen. Av na
turliga skäl är inspektionen i första hand hänvisad till uppgifter som fram
kommer vid bolagens egen bearbetning av det underliggande materialet.
Inspektionen bör emellertid icke alltid vara bunden till bolagens statistik-
uppläggning. Såsom inspektionen påpekat bör den kunna kräva exempel
vis uppdelning efter andra riskskiljande faktorer, som det för skälighets-
prövningen är av vikt att få belysta. Det bör dock understrykas, att bolagen
genom en sådan uppgiftsskyldighet icke bör åsamkas kostnader som ej
tullt ut försvaras av ändamålet med och betydelsen av det material som
insamlas. I likhet med försäkringsinspektionen anser jag, att utformningen
av uppgiftsformulär liksom över huvud uppläggningen i allmänhet av
granskningsprogram bör föregås av överläggningar med företrädare för
bolagen.
Beträffande den författningsmässiga grunden för bolagens uppgiftsskyl
dighet må erinras om att dessa enligt 282 § 2 mom. FL har att till inspek
139
tionen insända redogörelse för den metod som används för övervakning a\
premiesättningen och för erfarenheter av övervakningen. Härjämte förelig
ger enligt 283 § FL en allmän skyldighet för bolagen att lämna inspektionen
erforderliga upplysningar angående verksamheten.
De sakkunniga bär ansett försäkringsinspektionens befogenheter enligt FL
att infordra uppgifter från bolagen något oklara och föreslagit att i 282 §
2 mom. FL intages bestämmelse, som ålägger bolagsorganen att å tid och
enligt formulär, som inspektionen bestämmer, insända uppgifter till belys
ning av bolagets premiesättning.
Under remissbehandlingen har icke från något håll ifrågasatts, att försäk-
ringsinspektionen redan enligt gällande bestämmelser äger ålägga bolagen
en sådan uppgiftsskyldighet som avses med den föreslagna bestämmelsen.
Inspektionen har dock biträtt de sakkunnigas förslag, som synts inspek
tionen klarare till sin innebörd än nuvarande bestämmelser och bättre an
passat till formen för de mera summariska uppgifter, som hittills inford
rats.
Enligt min mening bör i förevarande lagstiftningssammanhang endast sa-
dana ändringar genomföras, vilka framstå såsom nödvändiga och betingade
av det praktiska behovet. Sådana ändringar, som främst siktar till en re
daktionell och systematisk omarbetning, bör icke nu genomföras. Det sy
nes därför tveksamt huruvida tillräckliga skäl föreligger för den av de sak
kunniga föreslagna författningsändringen, vilken närmast har karaktären
av en systematisk omredigering. Bestämmelserna i 282 § 2 mom. och 283 §
torde redan med gällande lydelse medge inspektionen möjligheter att in
fordra allt material, som finnes behövligt för skälighetsgranskningen. Det
synes för övrigt med FL:s nuvarande systematik naturligast att bibehålla
283 § såsom det centrala författningsmässiga uttrycket för skyldigheten
att lämna inspektionen upplysningar angående verksamheten. Något hin
der mot att utnyttja lagrummet för att infordra uppgifter av engangsnatur
eller kräva kontinuerligt återkommande uppgifter torde icke föreligga. Jag
vill i detta sammanhang förutskicka, att jag i ett följande avsnitt avsei
att förorda ett av de sakkunniga framlagt förslag i syfte att underlätta in
spektionens arbete med insamlande av uppgifter. Enligt sistnämnda förslag
kompletteras FL med stadgande, som ger inspektionen befogenhet att in
fordra uppgifter för sitt tillsynsarbete direkt från tarifförening, skadereg
lerings- och villkorsnämnd eller från särskilt aktiebolag, som biträder för
säkringsbolaget. På grund av det anförda anser jag mig icke böra biträda
de sakkunnigas förslag till ändring av 282 § 2 mom.
Med utgångspunkt från skälighetsprincipens tillämpning har de sakkun
niga ingående diskuterat frågan om återbäring av premiemedel vid
skadeförsäkring. De sakkunnigas synpunkter utmynnar icke i andra förslag
om ändring i FL än att styrelses och verkställande direktörs åliggande en
ligt den i 282 § 2 mom. upptagna regeln även skall avse tillsyn att återbäring
förekommer i den utsträckning, som är påkallad från skälighetssynpunkt
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961
140
samt att förekommande återbäring särskilt upptages vid sidan om premie
sättningen såsom föremål för bolagsorganens uppgiftsskyldighet.
Såväl försäkringsinspektionen som försäkringsbolagens riksförbund har
ställt sig negativa till förslaget att i FL införa bestämmelser som särskilt
framhäver återbäringsinstitutet på skadeförsäkringens område. Kritiken mot
förslaget kan sammanfattas sa, att återbäring vid sådan försäkring endast
under vissa förutsättningar är lämplig för att uppnå skälighet i prissättning
en och att beträffande flera branscher åtskilligt talar för att skälighetssyn-
punkterna tillgodoses med andra medel. Folksam har redovisat positiva erfa
renheter av tillämpad återbäring inom ett par försäkringsgrenar.
Såsom framgår av utredningen och Folksams yttrande kan återbäring på
skadeförsäkringsområdet lämpligen ifrågakomma endast beträffande vissa
typer av försäkring. I stort sett är här fråga om sådana försäkringar, där
premieöverskotten icke helt behöver disponeras för riskutjämning på längre
sikt och där återbäringen kan genomföras till rimliga administrativa kostna
der. Fragan om aterbäringsinstitutets användning på skadeförsäkringsom
rådet kan emellertid ingalunda anses slutdiskuterad. Erfarenheter saknas
ännu för att närmare bedöma den ena eller andra metodens företräde när
det gäller att åstadkomma en önskvärd skälighet i prissättningen. Fältet tor
de under åtskillig tid framöver få ge rum åt experimenterande från bolagens
sida i syfte att skapa från försäkringstagarsynpunkt tilltalande och ända
målsenliga försäkringsanordningar. Under sådana förhållanden synes icke
lämpligt att nu lagstiftningsvägen binda eller ens vägleda utvecklingen i ena
eller andra riktningen. Jag är följaktligen icke beredd förorda någon änd
ring i FL syftande till att särskilt inrikta skälighetsprövningen på frågan
om återbäring av premiemedel.
De sakkunnigas förslag att komplettera sanktionsbestämmel-
serna i 288 § genom att såsom anledning till ingripande särskilt angiva
dels att försäkringsbolag icke iakttager tillbörlig sparsamhet i fråga om om
kostnaderna för rörelsen dels att det sätt varpå premierna bestäms ger skä
lig anledning till anmärkning har avstyrkts av de remissinstanser som be
handlat frågan. Icke heller jag ser något att vinna med den föreslagna kom
pletteringen. Försäkringsinspektionen har redan med nuvarande lydelse av
lagrummet de nödvändiga befogenheterna att, om missförhållande befinnes
föreligga, ingripa med erinring eller föreläggande och i sista hand göra an
mälan till Kungl. Maj:t. Jag vill i detta sammanhang understryka vikten
av att förvaltningskostnaderna hålles så låga som möjligt.
I anslutning till frågan angående omkostnaderna inom skadeförsäkringen
har de sakkunniga riktat uppmärksamheten på de fördelar från denna syn
punkt som kollektiva anordningar av olika slag erbjuder. De i
betänkandet framförda synpunkterna har även under remissbehandlingen
rönt positivt intresse. För egen del vill jag i anledning av vad som anförts
i denna fråga understryka vikten av att alla möjligheter tillvaratas att ge
nom rationalisering och förenkling skapa ett gott och billigt försäkrings
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961
skydd. Kollektiva anordningar är en av många vägar som bör prövas i detta
syfte.
Beträffande det uppgiftsmaterial, som försäkringsinspektionen med stöd
av FL infordrar från försäkringsbolagen, bör såsom de sakkunniga anfört
principen vara att detta är offentligt. Vissa uppgifter kan emellertid
vara av sådan art att rimlig hänsyn till bolagen kräver att de icke sprides.
Främst är här fråga om sådant material, som skulle menligt inverka på bo
lagets konkurrensläge om det gavs offentlighet.
Såsom de sakkunniga påpekat torde det få ankomma på Kungl. Maj :t att
med stöd av sekretesslagen utfärda erforderliga bestämmelser. Lämpligt sy
nes vara att försäkringsinspektionen efter överläggningar med företrädare
för försäkringsbolagen överväger det närmare behovet av sekretesskydd på
detta område och -—- därest bestämmelser om hemlighållande av vissa hand^
lingar finnes oundgängliga — framlägger förslag härom.
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961
141
E. Soliditets- och skälighetsprinciperna inom livförsäkringen
Gällande rätt m. m.
Såväl soliditets- som skälighetsprincipen är klart uttryckt i FL såvitt rör
livförsäkring. Den förstnämnda av de två principerna hade kommit till di
rekt uttryck i försäkringsrörelselagstiftningen redan före tillkomsten av FL,
varemot lagfästandet av skälighetsprincipen i livförsäkring utgjorde en av
nyheterna i 1948 års lagstiftning. Formellt har de fundamentala grundsat
serna angående livförsäkringens soliditet och skälighet — vilka indirekt
speglas i ett flertal av FL:s bestämmelser på andra håll — fått sitt klaraste
uttryck i de krav, som FL ställer i fråga om livförsäkringsgrundernas syfte
och innehåll. Lagen stadgar sålunda i 263 §, att dessa grunder skall avse att
trygga vederbörande bolags förmåga att dels fullgöra sina förpliktelser enligt
ingångna försäkringsavtal (soliditetskravet), dels bereda försäkring till en
med hänsyn till försäkringens art skälig kostnad (skälighetskravet). Om
grunderna befinnes icke längre fylla det avsedda ändamålet, åligger det sty
relsen och verkställande direktören att utan dröjsmål föranstalta om erfor
derlig ändring av grunderna.
Grunderna för livförsäkring innefattar i huvudsak det försäkringstek-
niska underlaget för livförsäkringsbolagens verksamhet och synes till sin
rättsliga natur närmast vara att anse såsom ett komplement till bolagsord
ningarna. De innehåller emellertid även bestämmelser, som är av direkt be
tydelse för det privaträttsliga mellanhavandet mellan försäkringstagarna
och försäkringsgivaren. Att lagen låtit grunderna erhålla en självständig
karaktär och icke ingå såsom delar i bolagsordningarna sammanhänger med
att grunderna i stor utsträckning är av så invecklad och speciellt teknisk
natur, att det är mycket svårt för lekmän att taga ställning till grundfrågor.
Dessa lämpar sig därför dåligt för att bli föremål för behandling å bolags
stämma. Härtill kommer det förhållandet, alt föreskrifterna i grunderna täm
142
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961
ligen ofta behöver ändras och att ändringsbesluten ibland måste fattas myc
ket snabbt. Under sådana förhållanden har det bedömts ogörligt att låta
förevarande bestämmelser följa de regler, som gäller beträffande antagande
och ändring av bolagsordning. Mera ändamålsenligt har varit att låta grund
frågorna handläggas av bolagens styrelser. Betryggande garantier för att
försäkringstagarnas intressen icke blir åsidosatta i grundfrågor föreligger
därigenom att grunderna alltid skall vara stadfästa av Kungl. Maj :t eller
försäkringsinspektionen.
I fråga om livförsäkring föreskrives i FL, att grunderna skall innehålla
bestämmelser i ett antal uppräknade ämnen (9 och 173 §§). Därjämte inne
håller lagen, förutom det ovan omförmälda allmänna kravet på soliditet och
skälighet, vissa riktlinjer rörande grundernas närmare innehåll på olika
punkter.
De avsnitt av livförsäkringsgrunderna, som torde vara av störst intresse,
är de som handlar om beräkning av försäkringspremier och premiereserv,
om försäkringstagares rätt till återköp och fribrev samt om återbäring till
försäkringstagarna.
Grunderna för beräkning av försäkringspremier (premiegrunderna) och
premiereserv (premiereservgrundena) för livförsäkring skall enligt 264 § FL
innehålla antaganden rörande dödlighet och andra riskmått, räntefot samt
omkostnader. Där så finnes ändamålsenligt, må grunderna även innehålla
föreskrifter om särskilda säkerhetstillägg. Antagandena rörande dödlighet
och andra riskmått, räntefot samt omkostnader skall enligt lagen väljas
så, att de kan anses vart för sig betryggande för den art av försäkringsrö
relse varom fråga är; avvikelse må dock ske härifrån i den mån i grunderna
ingående föreskrifter om särskilda säkerhetstillägg föranleder därtill. Pre
miereservgrunderna skall vara så avfattade, att vid envar tidpunkt premie
reserven utgör skillnaden mellan kapitalvärdet av bolagets framtida utgif
ter för löpande försäkringar och kapitalvärdet av de premier bolaget må ha
att ytterligare uppbära för dessa försäkringar, ökad med det belopp, som
anses erforderligt för mötande av förlust genom försäkringars upphörande i
förtid. Där premiegrunderna innehåller föreskrifter om särskilda säkerhets
tillägg, skall premiereservgrunderna angiva på vad sätt vid beräkning av
kapitalvärdet av framtida utgifter hänsyn skall tagas till dessa säkerhets
tillägg. Premiereservgrunderna skall vidare innehålla regler för beräkning
av den del av premiereserven, som må anses belöpa på varje enskild försäk
ring. Vid bedömande av frågan, huruvida ändring av premiereservgrunder
na föi redan tecknade försäkringar bör ske, må beträffande ett vart antagan
de hänsyn tagas till den säkerhet, som kan anses vara för handen i övriga
antaganden för ifrågavarande försäkringar, samt till storleken av särskilda
säkerhetstillägg.
Grunderna för försäkringstagares rätt till återköp och fribrev skall enligt
267 § FL angiva villkoren för åtnjutande av dylik rätt samt innehålla regler
för beräkning av återköps- och fribrevsvärden. Till förklaring av begreppen
återköp och fribrev må här i korthet nämnas, att då en försäkring upphör i
143
förtid eller då en försäkringstagare i förtid avbryter premiebetalningen utan
att försäkringen därför upphör, försäkringstagaren alldeles bortsett från
återbäringsrätten — i regel har en viss fordran hos bolaget, det s. k. tekniska
återköpsvärdet. Ersättning för denna fordran kan lämnas i olika former.
De bägge huvudformer som förekommer är dels försäkringens aterköp ge
nom utbetalning av ett kontant belopp, försäkringens återköpsvärde, i sam
band med försäkringens upphörande, dels ändring av försäkringen till en
premiefri försäkring på nedsatt belopp, vilken benämnes fribrev. Återköp
kan undantagsvis förekomma jämväl i andra fall än de förut antydda.
Grunderna beträffande återbäring till försäkringstagarna skall enligt 270 §
FL innehålla regler för avsättning till återbäringsfond samt denna fonds an
vändning, för tilldelning av återbäring, för förräntning av återbäringsme-
del samt för användning av regleringsfond. Reglerna för tilldelning av
återbäring skall angiva den ordning, vari tilldelning skall ske. Tilldelad
återbäring skall enligt lagen utbetalas omedelbart eller vid bestämd senare
tidpunkt eller ock tillgodoräknas försäkringstagaren såsom nedsättning av
premien eller såsom premie för tilläggsförsäkring. Utfästelse om återbäring
får icke göras annorledes än i enlighet med reglerna för tilldelning av
återbäring.
Soliditets- och skälighetsprinciperna inom livförsäkringen kommer till
uttryck även i andra lagbestämmelser än de nyss nämnda. I viss utsträck
ning behandlas dessa bestämmelser i följande avsnitt. En kortfattad redo
visning torde vara lämplig redan i detta sammanhang.
Med livförsäkring må enligt FL ej förenas försäkringsrörelse av annat
slag med mindre särskilda skäl föreligger för en dylik förening. Bakom den
na regel, som antytts redan i det föregående, ligger bl. a. uppfattningen,
att då livförsäkringsverksamhet även i aktiebolag skall drivas endast för
de försäkrades räkning, det icke är ändamålsenligt att sammanblanda så
dan verksamhet med försäkringsrörelse av annat slag.
FL innehåller vidare lagstadganden, som skyddar livförsäkringens medel
mot att tagas i anspråk för fondemission i försäkringsaktiebolag. Dessa be
stämmelser är ett uttryck i lag för det särskilda skydd, som beretts livför
säkringstagarna.
Klara uttryck för soliditetsgrundsatsen återfinnes i FL:s bestämmelser
om att vid envar tidpunkt ett belopp motsvarande försäkringsfonden för
livförsäkringar skall redovisas i huvudsak i vissa slag av kvalificerade vär
dehandlingar. Viktigast härutinnan är vissa typer av obligationer samt
skuldförbindelser, för vilka vederbörande bolag äger säkerhet genom inteck
ning i fast egendom inom två tredjedelar av senast fastställt taxeringsvärde.
En tiondel av försäkringsfonden får emellertid redovisas i andra värdehand
lingar än de i lagen närmare uppräknade, dock icke i aktier. De värdehand
lingar, i vilka livförsäkringsfonden helt eller delvis redovisas, skall förvaras
avskilda från bolagets övriga tillgångar och under minst två lås med olika
nycklar, av vilka eu innehaves av ett av försäkringsinspektionen förordnat
ombud. I de sålunda förvarade handlingarna äger livförsäkringstagarna
Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1961
144
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961
panträtt såsom i handfången pant till säkerhet för fullgörandet av bolagets
på försäkringsavtalen grundade förbindelser.
Under vissa förutsättningar skall jämväl tillgångar motsvarande säker
hetsfonden redovisas och pantsättas på motsvarande sätt.
Såvitt gäller lagstiftningen i övriga nordiska länder må här allenast an
märkas följande. I den år 1959 i Danmark antagna nya lagen om försäk-
ringsverksamhet kommer soliditetsprincipen till uttryck i kravet på att det
tekniska beräkningsunderlaget för livförsäkring skall vara »betryggande».
Skälighetsprincipen finnes däremot icke inskriven i lagen. I gällande lag i
Finland finnes såvitt rör livförsäkring såväl soliditets- som skälighetsprin-
ciperna direkt inskrivna i lagen. I Norge gällande lag innefattar klart uttryck
för soliditetsprincipen, varemot skälighetsprincipen icke återfinnes formu
lerad i lagtexten. I det i sistnämnda land föreliggande förslaget till ny lag om
livförsäkringsverksamhet har såväl soliditets- som skälighetsprincipen kom
mit till uttryck i lagtexten.
Livförsäkringens huvudformer
Livförsäkringen indelas såvitt gäller direkt affär i stor försäkring, liten
försäkring (folkförsäkring), kollektiv tjänstepensionsförsäkring med sär
skilda grunder och grupplivförsäkring. Stor och liten försäkring betecknas
sammantagna såsom individuell livförsäkring till skillnad från de andra
formerna, som båda är mer eller mindre kollektiva. Såsom en orientering
lämnas i det närmast följande vissa kortfattade uppgifter om olika förekom
mande livförsäkringsformer. Dessa uppgifter är till stor del hämtade från
försäkringsinspektionens publikation Enskilda försäkringsanstalter.
Mellan stor och liten livförsäkring föreligger den väsentliga skillnaden,
att den senares premienivå är högre än den förras. Genom folkförsäkringen
har man ursprungligen sökt åstadkomma ett försäkringsskydd, som är sär
skilt avpassat för de befolkningslager, vilkas inkomstnivå är låg och vilka
lever under otrygga inkomstförhållanden. Premiebefrielseförsäkring vid
sjukdom, som i stor försäkring är ett frivilligt komplement till livförsäk
ringen, är inom folkförsäkringen obligatorisk. Härtill kommer inom folk
försäkringen vidare vissa anordningar för premielättnader vid militärtjänst
och arbetslöshet. Ackvisitions- och inkassoorganisationerna är i ■vass män
annorlunda uppbyggda — den sistnämnda fortfarande framför allt utmärkt
av förekomsten i viss utsträckning av personlig premieinkassering. Vidare
är medelförsäkringssumman lägre och premiebetalningsterminen vanligen
kortare inom folkförsäkringen än inom den stora försäkringen. Nyteckning
en av folkförsäkring befinner sig i snabbt avtagande.
Individuell livförsäkring uppdelas med hänsyn till det sätt, på vilket för
säkringsförmånen utgår, i kapitalförsäkring och livränteförsäkring. Ett liv-
försäkringsavtal kan avse endera av dessa former eller vara en kombination
av båda.
Försäkringsförmånerna vid kapitalförsäkring består i allmänhet av ett
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961
145
visst engångsbelopp, försäkringssumman, men kan även ha formen av ett
visst belopp årligen under ett bestämt antal år. I sistnämnda fall säges för
säkringssumman utgå i rater under ifrågavarande antal år. Allmänt är det
karakteristiska för kapitalförsäkring att försäkringsprestationens omfatt
ning är fixerad i och med att försäkringsfallet inträffar.
Ur beräkningsteknisk synpunkt brukar kapitalförsäkring indelas i två
kategorier, nämligen kapitalförsäkring för livsfall och kapitalförsäkring för
dödsfall. Vid kapitalförsäkring för livsfall utges försäkringssumman endast
om viss ålder uppnås. Vid kapitalförsäkring för dödsfall utges försäkrings
summan vid dödsfall, som inträffar under försäkringstiden. Om försäk
ringsavtalet endast innehåller utfästelse om utbetalning vid dödsfall och
försäkringstiden dessutom är begränsad (i praktiken: till lägre ålder än
90 år), användes beteckningen temporär (dödsfalls)försäkring (T-försäk-
ring). En specialförsäkring är försäkring med naturliga premier (TN-för-
säkring). Kapitalförsäkring för dödsfall kan även innefatta rätt till utbetal
ning av försäkringssumman vid försäkringstidens slut (utbetalning för livs
fall), om den försäkrade icke dessförinnan avlidit. Denna försäkringsform
betecknas sammansatt kapitalförsäkring (D-försäkring, för barn B-försäk-
ring), emedan den kan betraktas såsom sammansatt av en temporär försäk
ring och en kapitalförsäkring för livsfall.
Vid livränteförsäkring sker utbetalningen successivt och endast under
förutsättning att viss person, livräntetagaren, lever. Livräntan kan börja
utgå antingen omedelbart efter försäkringens tecknande (genast börjande
livränta), efter viss uppnådd ålder (uppskjuten livränta) eller efter det viss
person, försörjaren, avlidit (överlevelselivränta, DR-försäkring). Livräntan
upphör alltid vid livräntetagarens död men den kan dessutom vara tidsbe
gränsad på så sätt, att den upphör senast efter visst antal år eller vid viss
tidpunkt. En vanlig form är sålunda temporär överlevelseränta (TDR-för-
säkring), som utgår om försörjaren avlider före viss tidpunkt och i så fall
fram till denna tidpunkt, dock endast så länge livräntetagaren (förmånsta-
garen) lever. En närbesläktad försäkringsform, uppfostringsränta, är strängt
taget kapitalförsäkring, emedan utbetalningarna där skall ske efter försör-
jarens död oberoende av om någon person lever; den redovisas dock ofta
t. ex. i Enskilda försäkringsanstalter, som »ränteförsäkring» (ej livränte
försäkring).
Temporär dödsfallsförsäkring är en riskförsäkring och innebär i regel
endast ett obetydligt sparande. Sparandet i en dylik försäkring, som van
ligtvis avtalas med en jämn årspremie, uppstår genom alt en del av de pre
mier, som inbetalas i början av försäkringstiden, då dödsrisken är mindre,
reserveras för att tagas i anspråk under senare delen av försäkringstiden,
då dödsrisken tilltager. Försäkring med naturliga premier är en riskförsäk
ring med årligen stigande premier, motsvarande dödsriskens ökning, och
innehåller inget sparande.
Kapitalförsäkring för livsfall, sammansatt kapitalförsäkring och livränte
försäkring (bortsett från temporär överlevelseränta, vilken står den tempo-
10
Bihang till riksdagens protokoll
1061. 1
samt.
Nr
171
146
rära dödsfallsförsäkringen nära) innesluter ett sparande, vilket uppsamlas
och förräntas i premiereserven.
Kapitalförsäkring för dödsfall och i främsta rummet sammansatt kapi
talförsäkring är den mest förekommande försäkringsformen hos de vanliga
livförsäkringsbolagen. Den helt övervägande delen av dessa bolags försäk
ringsbestånd utgöres nämligen antingen av fristående kapitalförsäkring
för dödsfall (D- resp. T-försäkring) eller av sådan försäkring i kombination
med livränteförsäkring, varvid kapitalförsäkringen utgör det dominerande
försäkringselementet. Från 1955 har kombinationer av typen sammansatt
kapitalförsäkring plus temporär dödsfallsförsäkring (D + T) för en och
samma försäkrad blivit vanliga i nyteckningen. Vid en sådan försäkrings-
kombination utgår således försäkringssumman med högre belopp vid döds
fall än vid försäkringstidens slut. Kombinationen innehåller följaktligen
ett mindre sparande än en motsvarande sammansatt kaptitalförsäkring men
ett större sparande än en temporär försäkring på samma belopp.
Kapitalförsäkring, vid vilken försäkringssumman utbetalas i form av en
gångsbelopp, är den vanligaste kapitalförsäkringsformen, även om kapital
försäkring, vid vilken försäkringssumman utgår i rater, vunnit stor utbred
ning. Detta sammanhänger med att det vid inkomstbeskattningen är med
givet att göra avdrag för premie avseende vissa kombinationer av sådan
kapitalförsäkring och livränteförsäkring, vilka är s. k. pensionsförsäkring
ar i kommunalskattelagens mening (P-försäkringar). En vanlig sådan kom
bination består av en kapitalförsäkring för dödsfall, vid vilken försäkrings
summan utgår i rater under tjugo år från dödsfall eller senast från viss
ålder, samt av en livsvarig livränteförsäkring, från vilken i förekommande
fall livränta börjar utgå sedan kapitalförsäkringens förmåner upphört.
Inom den kollektiva tjänstepensionsförsäkringen med särskilda grunder,
som endast bedrives av SPP, dominerar livränteförsäkringen. Det är emel
lertid vanligt att livräntan kombineras med en begränsad kapitalförsäk
ring avseende engångsbelopp. Vidare ingår även regelmässigt en invalidi-
letsförsäkring. Denna avser både invalidränta utgående så länge invaliditet
består, dock längst intill den tidpunkt då ålderspensionen börjar utgå, och
premiebefrielse under samma tid samt vanligen också begränsad invalidka-
pitalförsäkring. Premiebefrielseförsäkring meddelas även av de vanliga liv
försäkringsbolagen.
Grupplivförsäkringen, som i modern mening infördes av livförsäkrings
bolagen 1948 och som från och med 1959 drives av Folket, av Förenade Liv
i samförsäkring med andra livförsäkringsbolag, av Järnvägsmännens Liv
samt av Liv-Thule, utgör en särskild administrativt enkel form av för
säkring med naturliga premier. Åldersfördelningen hos medlemmarna i en
grupp bestämmer således totalpremien för hela gruppens försäkringsskydd.
Genom överenskommelser inom gruppen är premieolikheten för de enskilda
medlemmarna vanligen utjämnad. Vid denna försäkring utbetalas försäk
ringssumman i form av engångsbelopp och endast vid dödsfall. Eftersom
grupplivförsäkringens uppsving ägt rum efter FL:s ikraftträdande — till
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961
147
en av de sakkunniga lämnad siffermässig belysning härav återkommer jag
-— synes en närmare redogörelse för grupplivförsäkringens konstruktion,
som i stor utsträckning är fastslagen i grunderna, vara lämplig i detta sam
manhang. Framställningen i det följande följer närmast grunderna för ett
av bolagen. Uppgifterna avser förhållandena vid ingången av september
1959.
Med gruppavtal avses i grupplivförsäkringsgrunderna avtal om plan för
kapitalförsäkring av viss grupp av personer, där såväl de personer, vilka
skall försäkras, som de försäkringsbelopp, vilka skall gälla för de enskilda
försäkrade, är bestämda genom generella regler. Med gruppförsäkring av
ses sammanfattningen av försäkringar meddelade enligt ett gruppavtal.
Gruppförsäkring meddelas i form av kapitalförsäkringar för dödsfall mot
naturliga premier, avtalade för ett år i sänder.
Grupplivförsäkring får endast avse vissa i grunderna bestämda slag av
grupper. Gruppbestämningarna är icke exakt desamma i samtliga grupp
försäkringsbolag.
Grupplivförsäkringsverksamheten skall enligt grunderna organiseras på
sådant sätt, att för försäkringsgivaren oförmånligt frivilligt urval förebyg-
ges. Denna allmänna regel kompletteras med vissa speciella bestämmelser.
Bl. a. innehåller grunderna ganska utförliga regler om gruppernas storlek.
Grupperna måste ha en viss omfattning, sedd i relation till antalet av de
till försäkring berättigade, och skall omfatta minst 25 försäkrade. Försäk
ringssumman är maximerad till 50 000 kronor, i fråga om hustrur dock till
25 000 kronor.
Premien för gruppförsäkring utgör summan av premierna för de indivi
duella försäkringar, som gäller enligt gruppavtalet.
Ett intressant inslag i grupplivförsäkringen är den s. k. fortsättningsför-
säkringen. Gruppmedlem, som måste utträda ur personalgrupp eller för-
eningsgrupp på grund av ändrad (upphörd) anställning eller ändrad (upp
hörd) yrkesutövning eller på grund av gruppavtalets urkraftträdande, är
nämligen berättigad att utan hälsoprövning erhålla fortsatt försäkring för
dödsfall. Samma rätt tillkommer gruppmedlem, som på grund av sjukdom
eller olycksfall är fullständigt arbetsoförmögen och på grund härav utträ
der ur gruppavtalet, och medförsäkrad hustru, som tvingas utträda på
grund av att hennes make avlider eller äktenskapet upplöses genom skils
mässa eller maken utträder ur gruppen med rätt till fortsättningsförsäkring.
Rätten till forsättningsförsäkring skall göras gällande inom två månader
efter det att försäkringen enligt gruppavtalet trätt ur kraft. Fortsättningsför-
säkringen må avse högst det enligt gruppavtalet gällande försäkringsbeloppet,
i förekommande fall minskat med det försäkringsbelopp, som den försäk
rade kan erhålla genom inträde i annan gruppförsäkring. Fortsättningsför-
säkringcn erliålles mot normal premie enligt bolagets vanliga tariffer för
stor försäkring utan rätt till premiebefrielse, dock längst till fortsättnings-
försäkringens årsdag närmast före den försäkrades 67-årsdag.
Såsom redan tidigare framhållits utgör grupplivförsäkringens och den
148
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961
individuellt tecknade temporära dödsfallsförsäkringens frammarsch under
FL:s giltighetstid ett dominerande drag i livförsäkringens utveckling. Det
försäkrade dödsfallskapitalet i individuell kapitalförsäkring för dödsfall har
från 1949 till och med 1957 vuxit från 10,3 miljarder till 20,1 miljarder
kronor. I siffrorna är då inkluderade såväl kapitalförsäkring med sparmo-
ment (D) som temporär dödsfallsförsäkring (T) och försäkring med natur
liga premier (TN). Huru mycket av det förra beloppet som föll på temporär
dödsfallsförsäkring och försäkring med naturliga premier ger statistiken
ingen uppgift om. År 1954, då det försäkrade dödsfallskapitalet utgjorde
15,3 miljarder kronor, är det första år för vilket uppgifter härutinnan kan
lämnas. Av beloppet 15,3 miljarder kronor utgjorde 1,1 miljard kronor tem
porär dödsfallsförsäkring och försäkring med naturliga premier och 14,2
miljarder kronor kapitalförsäkring med sparmoment. Av nyssnämnda total
belopp för 1957, 20,1 miljarder kronor, utgjorde ej mindre än 4,4 miljarder
kronor temporär dödsfallsförsäkring och försäkring med naturliga premier
och 15,7 miljarder kronor sparbetonad kapitalförsäkring (av beloppet 4,4
miljarder kronor har 1,2 miljarder tillkommit i samband med införandet
av nya premiegrunder i livförsäkring). Det försäkrade dödsfallskapitalet i
grupplivförsäkring har från 1949 till och med 1957 vuxit från 0,1 miljard
till 5,2 miljarder kronor.
Termen temporär dödsfallsförsäkring för tanken närmast till mycket
kortvariga försäkringar. De verkligt korta försäkringarna torde emellertid
utgöra en försvinnande liten andel av samtliga temporära dödsfallsförsäk-
ringar. Några exakta uppgifter, som belyser läget, finnes icke. Viss ledning
för en bedömning kan emellertid hämtas från föreliggande statistiska upp
gifter om nyanskaffningen 1957 av dylik försäkring (exkl. försäkring med
naturliga premier). Av dessa uppgifter framgår bl. a. att av 1957 års ifråga
varande nyteckning inom stor försäkring försäkringar med kortare premie
betalningstid än tio år utgjorde allenast 1,28 % i fråga om antal och 3,44 %
i fråga om försäkringssumma. Inom liten försäkring förekom över huvud
taget ej nyteckning av temporär dödsfallsförsäkring med kortare premie
betalningstid än tio år.
De sakkunniga
Allmänna synpunkter
De sakkunniga framhåller, att kravet på grunder inom livförsäkringen
skapar särskilda garantier för att livförsäkringsverksamheten drives efter
en på förhand uppgjord plan och på grundval av en genomarbetad försäk-
ringsmateinatisk-ekonomisk analys av rörelsen. Analysen och planläggning
en underlättas av att den risk, som livförsäkringen täcker, nämligen risken
att eu person dör eller lever, för försäkrade med normal hälsa kan med en
tillfredsställande grad av statistisk exakthet sättas i relation till allenast två
faktorer, nämligen vederbörandes levnadsålder och kön, och av att ett ut
förligt statistiskt material finnes som belyser dödligheten hos olika ålders
Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1QG1
149
grupper män och kvinnor. Livförsäkringsverksamhetens planläggning och
analys underlättas vidare av att numera under fredliga tider dödligheten icke
är föremål för tvära kastningar utan utvecklas ganska jämnt — för närvaran
de stadigt sjunkande, låt vara icke lika mycket i alla åldersgrupper. En om
ständighet, som satt stora spår i de livförsäkringstekniska systemen, är det
välkända förhållandet, alt dödligheten icke är densamma i alla levnadsåldrar
utan i stort sett med åldern stiger i en allt brantare kurva. Detta förhållande
gör att vid en flerårig dödsfallsförsäkring med konstant årspremie de för
säkrade -— särskilt påtagligt vid högre åldrar —- under början av försäk-
ringstiden inbetalar mer än som motsvarar den för åldern naturliga premien
men under slutet av försäkringstiden i gengäld mindre. Detta förhållande
leder till att även vid livförsäkringar av typisk riskkaraktär, vid vilka utbe
talning av försäkringsbeloppet äger rum endast i fall där försäkringstaga
ren dör under försäkringstiden, försäkringstagarna under avtalets löptid i
vissa lägen försäkringstekniskt sett har ett tillgodohavande hos vederbö
rande livförsäkringsbolag (det s. k. tekniska återköpsvärdet). Vid sådana
livförsäkringsformer, där utbetalning sker endast för den händelse den för
säkrade uppnår viss levnadsålder eller såväl vid viss uppnådd ålder som
vid dödsfall dessförinnan, innesluter försäkringen ett direkt sparande, som
kan få en betydande omfattning och som kan jämföras med sparande i
bank. Det tekniska återköpsvärdet kan här under avtalets löptid stiga upp
till det avtalade försäkringsbeloppet. Den hopkoppling av risktäckning och
sparande, som livförsäkringsverksamheten i stor utsträckning innefattar,
komplicerar i hög grad livförsäkringstekniken och har bidragit till kravet
på en särskild planläggning och analys.
Livförsäkringsverksamheten möter särskilda tekniska svårigheter och
problem icke blott därför att den i stor utsträckning innefattar en kom
bination av risktäckning och sparande samt dödlighetsrisken dessutom allt
brantare växer med åren. Verksamheten har därjämte fått sin prägel av att
livförsäkringsavtalen i stor omfattning är ingångna för mycket långa tids
perioder, ofta flera decennier, och givits ett sådant innehåll, att premierna
är bestämda — bundna — för hela avtalstiden. Försäkringsbolagen har så
ledes i förevarande fall icke någon möjlighet att i fall av behov genomföra
premiehöjningar med verkan för redan träffade livförsäkringsavtal. Detta
förhållande ökar behovet av noggrann planläggning och analys av verk
samheten. En ändring av premiegrunderna, innefattande högre premier, in
verkar i nu angivna fall endast på premierna för försäkringar, som tecknas
efter grundändringen. Ett viktigt område, inom vilket speciella förhållanden
råder, är emellertid den under senare år tillkomna grupplivförsäkringen,
inom vilken — oberoende av den tid för vilken försäkringsbolaget åtagit sig
risktäckningen — försäkring meddelas mot naturliga premier, som är be
stämda — fixerade — för ett år i sänder. Inom grupplivförsäkringen slår
därför en ändring av premienivån inom ett år igenom på samtliga gruppliv
avtal.
Grundernas betydelse ligger icke blott däri att de framtvingar en långl-
150
gående planläggning och analys av livförsäkringsverksamheten från veder
börande försäkringsbolags egen sida. Därigenom att lagen kräver att grun
derna skall stadfästas av försäkringsinspektionen eller, efter yttrande från
inspektionens sida, av Kungl. Maj :t blir försäkringsbolagens beslut rörande
grundernas innehåll, innan besluten sättes i tillämpning, prövade av myn
dighet, som förfogar över försäkringsteknisk expertis och som är kompe
tent att kontrollera, att grunderna är utformade på sådant sätt, att försäk
ringstagarnas intressen blir vederbörligen tillvaratagna. I ärenden av detta
slag har försäkringsinspektionen ofta anledning att göra en ingående gransk
ning av de kalkyler, på vilka grunderna bygger, överläggningar hålles ofta
mellan försäkringsbolagens aktuarier och representanter för inspektionen.
Vid sin prövning av grunderna tillser försäkringsinspektionen i enlighet med
soliditetsprincipen bl. a., att premierna är så tilltagna, att de kan beräknas
förslå även vid rimliga avvikelser i ogynnsam riktning, och att återbäringen
icke slussas ut i en takt, som kan innefatta en fara för soliditeten. För upp
fyllande av skälighetsprincipens krav kontrollerar försäkringsinspektionen
samtidigt i görligaste mån, att premierna å andra sidan icke innehåller onö
digt stora säkerhetsmarginaler och icke heller eljest är konstruerade på ett
sätt, som ej kan anses skäligt. Vad angår återbäringen tillses bl. a., att reg
lerna rörande fördelningen av återbäring på olika försäkringar synes vara
skäligt avvägda. Det är icke blott riskdelarna av livförsäkringspremierna,
som försäkringsinspektionen vid sin granskning av grunderna prövar ur so-
liditets- och skälighetssynpunkt. Detsamma gäller i lika mån de delar av
premierna, som är avsedda att täcka kostnaderna för försäkringarnas an
skaffning och övriga förvaltningskostnader. Vad angår anskaffningskost-
nadsbelastningarna kan den intressanta iakttagelsen göras, att tendensen
synes vara, att livförsäkringsbolagen alltid konsumerar anskaffningskost-
nadsdelen av influtna premier. Försäkringsinspektionens soliditets- och skä-
lighetskontroll upphör icke i och med stadfästelsen av grunderna. Inspek
tionen följer sedan utvecklingen inom bolagen och övervakar härvid bl. a.,
att försäkringsbolagens faktiska förvaltningskostnader avseende livförsäk
ring såvitt möjligt icke överskrider de enligt grunderna tillåtna. Sådana över
skridanden förekommer dock i icke obetydlig utsträckning. På grund av
marginaler i andra delar av premierna ger dock premierna som helhet be
traktade i allmänhet upphov till återbäringsbildande överskott.
Inom livförsäkringen måste enligt de sakkunnigas uppfattning soliditets
principen tilläggas stor vikt. Starka garantier bör finnas för att livförsäk
ringsbolagen har förmåga att fullgöra de av dem slutna försäkringsavtalen.
De skäl som de sakkunniga anfört för soliditetsprincipens tillämpning på
skadeförsäkringens område äger giltighet även för livförsäkringens del.
Härtill kommer att inom livförsäkringen ytterligare skäl talar för att sär
skilda garantier bör finnas för försäkringsbolagens förmåga att fullfölja de
ingångna försäkringsavtalen.
På livförsäkringens område talar, såsom delvis framgår av det föregående,
särskilt följande förhållanden för krav på starka garantier för soliditeten.
Livförsäkringsbolagen har i mycket stor utsträckning ingått avtal, som
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961
151
ålägger dem förpliktelser mot försäkringstagarna under flera decennier
framåt i tiden. Livförsäkringsavtalen är för närvarande — bortsett från
grupplivförsäkringen — utformade så, att livförsäkringsbolagen icke har
möjlighet att höja premierna under avtalstiden. Livförsäkringarna är vidare
ofta konstruerade så, att försäkringstagarna inom försäkringens ram bygger
upp elt sparkapital, som förvaltas av försäkringsbolaget. Försämringar i liv-
försäkrade personers hälsotillstånd kan för vederbörande omöjliggöra eller
fördyra teckning av livförsäkring i samma eller annat försäkringsbolag.
Även om samhället företagit stora utbyggnader av den statliga socialförsäk
ringen, är det fortfarande ett starkt socialt intresse att det genom frivillig
försäkring i livförsäkringsbolag uppbyggda stödet åt ålderdoms- och efter-
levandeförsörj ningen icke spolieras genom bristande betalningsförmåga hos
livförsäkringsbolagen. Livförsäkringstekniken är vidare så invecklad, att
allmänheten i stort sett saknar varje möjlighet att bedöma livförsäkrings
bolagens förmåga att fullgöra sina förpliktelser.
För livförsäkringens del finnes särskild anledning att soliditetsprincipen
kompletteras med en skälighetsprincip. På grund av soliditetskravet måste
i första hand vid livförsäkringsavtal, som omspänner en lång tidrymd och
vid vilka premierna är fastlåsta för hela avtalstiden, i livförsäkringspre
mierna inläggas betydande säkerhetsmarginaler, som skall ge garantier för
att försäkringsbolagen kan fullgöra sina åtaganden även vid avvikelser i
ogynnsam riktning från det beräknade förloppet av verksamheten. Vid en
normal utveckling av livförsäkringsrörelsen kan det därför väntas, att be
tydande överskott kommer att uppstå. Skäligheten synes tala för att dylika
överskott i lämplig form tillgodoföres försäkringstagarna och fördelas mel
lan dem på ett rättvist sätt. Skälighetskravet accentueras inom livförsäk
ringen icke blott genom de betydande säkerhetsmarginalerna i premierna
utan även genom det förhållandet, att livförsäkringspremierna, räknade i
kronor, vanligen uppgår till ganska höga belopp. Den återbäring, varom kan
bli fråga vid livförsäkring, kan därför vara betydande. Till stöd för att lag
reglerna rörande livförsäkring bör ge uttryck för en skälighetsprincip kan
också, liksom inom skadeförsäkringen, åberopas det förhållandet, att för-
handenvaron av ett flertal med varandra konkurrerande försäkringsbolag
icke ensam innefattar några garantier för en skälig prissättning utan till
och med kan leda till vissa osunda företeelser. För en skälighetsprincip inom
livförsäkringen och en kontroll över denna princips efterlevnad talar jäm
väl den omständigheten, alt försäkringstagarna i allmänhet icke har någon
möjlighet att bedöma skäligheten av det pris, som livförsäkringsbolagen
vid olika försäkringsformer tager för sina tjänster. Livförsäkringens sociala
karaktär kan också anföras såsom motiv för en skälighetsprincip inom liv-
försäkringsbranschen.
I enlighet med det anförda anser de sakkunniga, alt bestämmelserna an
gående livförsäkring i FL fortfarande bör bygga både på soliditcts- och på
skälighetsgrundsatsen. För mycket stora delar av livförsäkringsområdet sy
nes anordningen med av offentlig myndighet stadfästa grunder rörande be
räkning av premier och premiereserv, försäkringstagares rätt till återköp
Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år W61
152
Kungl. Maj:ts proposition nr ill år 1961
och fribrev, återbäring till försäkringstagarna m. m. vara ett nödvändigt och
ändamålsenligt instrument för att skapa goda garantier för att soliditets-
och skälighetskraven blir uppfyllda gentemot försäkringstagarna. Förhål
landena på livförsäkringsområdet med dess ofta långtidsbundna premier
och avtal, kombinationer av risktäckning och sparande samt med levnads
åldern stigande dödlighetsrisk är i mycket stor utsiräckning sådana, att en
mindre långtgående övervakning än den, som följer av systemet med stad
fästa grunder, icke synes tillfredsställande ur försäkringstagarsynpunkt.
I detta sammanhang uttalar de sakkunniga, att den omständigheten att
för personer med mindre gott hälsotillstånd grunderna icke ger några regler
om storleken av de premietillägg, som det i dylika fall kan finnas anled
ning att kräva, icke bör få föranleda att försäkringsinspektionen ägnar
mindre uppmärksamhet åt premiesättningen m. m. för ifrågavarande grup
per än vad fallet är med motsvarande problem för normala risker. Icke
minst sociala skäl talar för en noggrann skälighetsövervakning även för nu
ifrågavarande fall.
Vad angår utformningen av FL bör man enligt de sakkunnigas uppfatt
ning icke binda livförsäkringstekniken genom ingående lagbestämmelser.
FL synes jämväl i fortsättningen endast böra skissera grundernas inne
håll och angiva de principer, på vilka lagtillämpningen skall bygga på det
livförsäkringstekniska området. Lagen bör icke innehålla några tekniska
detalj bestämmelser utan dessa synes ha sin rätta plats i grunderna, vilkas
innehåll skall godkännas av offentlig myndighet. Vid den prövning av grun
derna, som försäkringsinspektionen företager, synes inspektionen icke böra
söka genomdriva en fullständig saklig likriktning. Inom ramen för solidi-
tets- och skälighetsprinciperna synes utrymme böra finnas för livförsäk
ringsbolagen att åstadkomma olika tekniska lösningar. Utvecklingen på liv-
försäkringsområdet torde främjas av en viss rörelsefrihet för bolagens del.
Porten bör alltid hållas öppen för nya idéer och tankar.
I enlighet med de lämnade direktiven faller värdesäkrings- och kapital-
placeringsfrågorna i stort sett utanför de sakkunnigas lagöversyn. De sak
kunniga går således bl. a. icke närmare in på de för försäkringstagarna —
från såväl soliditets- som skälighetssynpunkt — viktiga bestämmelserna an
gående redovisning av belopp motsvarande försäkringsfonden i livförsäk
ring.
De sakkunniga har närmare behandlat vissa speciella frågor, som berör
livförsäkringsväsendet och som äger anknytning till soliditets- och skälig
hetsprinciperna och de instrument, som finnes för förverkligande av dessa
principer. En redogörelse härför lämnas i det följande. Vissa frågor, som
äger anknytning till sjuk- och olycksfallsförsäkringsrörelsen, är det min av
sikt att behandla i ett kommande avsnitt.
Rätten till återbäring
I anslutning till skälighetsprincipens lagfästande för den svenska livför
säkringens del genomfördes till fullo den ordningen, att livförsäkringsverk
samheten bedrives praktiskt taget helt för försäkringstagarnas räkning.
153
Såsom förut nämnts skall uppkommande överskott, som icke erfordras för
vederbörande bolags konsolidering, tillgodoföras försäkringstagarna. I liv
försäkringsaktiebolagen har genom bestämmelser i bolagsordningarna aktie
ägarnas rätt till årlig utdelning begränsats till högst 5 % av aktiekapitalet.
Samtidigt har föreskrivits, att vid en upplösning av livförsäkringsaktiebo
lagen aktieägarna icke äger rätt till andra tillgångar än som motsvarar
aktiekapitalet och vad som kan ha brustit i tillåten utdelning under till-
ändalupna år. Enligt uttryckliga bestämmelser i FL kan vidare livförsäk-
ringsmedel icke tagas i anspråk för fondemission.
Nu angivna ordning för livförsäkringsverksamhetens hedrivande i vårt
land har icke mött några gensagor utan vunnit anslutning från alla håll.
Densamma tillgodoser väl försäkringstagarnas intressen. De sakkunniga
förordar, att livförsäkringen i Sverige jämväl fortsättningsvis drives efter
dessa riktlinjer.
Inom livförsäkringen har vid lagtillämpningen skäligheten ansetts kräva,
att i princip alla livförsäkringar är förenade med rätt till återbäring. Grun
derna är utformade i enlighet härmed. Undantagna från återbäringsrätt är
endast livförsäkringar, som upphör de närmaste åren efter försäkringens
tecknande. Ett speciellt undantag utgör vidare livräntor, \ilka utbetalas
såsom ersättning i anledning av inträffat försäkringsfall inom trafikförsäk
ring, ansvarighetsförsäkring m. fl. skadeförsäkringsgrenar (s. k. skadeliv-
räntor).
Från företrädare för livförsäkringsbolag har önskemål uttalats, att möj
lighet skall öppnas för livförsäkringsbolagen att meddela både livförsäk
ringar, som är förenade med rätt till återbäring, och livförsäkringar, som
saknar dylik rätt. Den sistnämnda typen av försäkringar skulle meddelas
mot premier, som modifierats med hänsyn till att försäkringarna icke är
förenade med rätt till återbäring.
Enligt de sakkunnigas uppfattning är det icke väl förenligt med de tanke
gångar, som ligger bakom återbäringsinstitutet, att uppdela livförsäkring
arna i två kategorier, återbäringsberättigade och icke-återbäringsberätti-
gade. Därest möjlighet anses föreligga för ett livförsäkringsbolag att utan
risk för soliditeten sänka premierna, bör en sådan sänkning genomföras
utan att densamma förbindes med villkoret, att försäkringarna i fråga ute-
slutes från rätt till återbäring. Återbäringen i livförsäkring är avsedd att
vara en efterhandskorrigering av premierna. Det synes de sakkunniga icke
skäligt att man inför livförsäkringsformer, vid vilka — oberoende av rörelse-
utfallet — cn dylik efterhandskorrigering är utesluten. De sakkunniga kan
således, mot bakgrunden av skälighetsprincipen, icke tillstyrka, alt man
inom svensk livförsäkring inför försäkringsformer, vid vilka det med bindan
de verkan på förhand bestämts att någon återbäring icke kommer att utgå.
Såvitt de sakkunniga funnit kräver under nuvarande förhållanden skä
ligheten, alt i princip alla livförsäkringar är förenade med återbäringsrätt.
Principen bör emellertid icke hindra, att av praktiska skäl betingade modi
fikationer göres. Skälen för återbäring inom livförsäkringen framgår av det
Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1961
154
Kungl. Maj. ts proposition nr 171 år 1961
föregående. För återbäringsanordningar talar i främsta rummet de bety
dande säkerhetsmarginaler, som på förut anförda skäl är inlagda i livför
säkringspremierna, och storleken av premierna räknade i kronor. Härtill
kommer det förhållandet, att det inom livförsäkringen icke möter alltför
stora tekniska svårigheter att räkna fram och tillgodoföra försäkringstagar
na en återbäring. Möjligheterna härtill har under senare år ytterligare för
bättrats genom införandet av moderna databehandlingsmaskiner.
Vid den närmare utformningen av återbäringsreglerna bör enligt de sak
kunnigas uppfattning tillbörlig hänsyn tagas till praktiska synpunkter och
kostnadssynpunkter. Kraven på återbäringsanordningarna får icke göras
mer långtgående än vad skäligheten kräver.
Formen för återbäring
Återbäringen i livförsäkring har flera olika former. Mycket vanligt är att
återbäringen kvarligger i försäkringsbolaget under försäkringstidens gång
och med ett samlat belopp utbetalas först när försäkringen upphör. Det före
kommer jämväl att återbäring tillgodoföres livförsäkringstagarna undan
för undan i form av avdrag å utgående premier. Återbäringen kan också an
vändas såsom premie för en tilläggsförsäkring, vilken kan vara konstruerad
på olika sätt. Även i andra former kan återbäringen tillföras försäkrings
tagarna och kombinationer mellan olika återbäringsformer är vanliga.
Bestämmelser rörande formen för återbäringen i livförsäkring finnes i
grunderna. Det är således styrelserna i livförsäkringsbolagen som faststäl
ler de normer liärutinnan, vilka skall äga tillämpning för varje bolags del,
och styrelsernas beslut underställes försäkringsinspektionen i stadsfästelse-
ärendet. Inspektionen kontrollerar, att de beslutade återbäringsreglerna är
tillfredsställande från skäliglietssynpunkt och att de kan accepteras jäm
väl från soliditetssvnpunkt. Av soliditetsskäl kan det vara nödvändigt att
uppkommande överskott i rörelsen icke omgående helt konsumeras för
återbäringsändamål.
Den kontroll, som försäkringsinspektionen utövar, skall utgöra en garanti
för alt återbäringsreglerna är rättvisa och att icke några försäkringstagar-
grupper gynnas på de andras bekostnad. Inom den ram, som kan godkän
nas från soliditets- och skälighetssynpunkter, kan emellertid flera olika
återbäringsformer förekomma. Det existerar också i praktiken olikheter
livförsäkringsbolagen emellan i fråga om formerna för återbäring.
Det synes de sakkunniga föga tillfredsställande, att livförsäkringstagarna
för närvarande icke äger något direkt inflytande på den form, i vilken de
erhåller valuta för de överskottsbildande delarna av de premier, som de
erlägger. Även om det från försäkringslekniska rättvisesynpunkter kan
vara likgiltigt, huruvida återbäringen slussas ut kontant undan för undan
eller samlas till försäkringstidens slut eller användes såsom premie för en
tilläggsförsäkring av något slag, kan de enskilda försäkringstagarna ha en
bestämd uppfattning om vilken återbäringsform de föredrager. Med hänsyn
härtill förordar de sakkunniga, att möjlighet öppnas för livförsäkrings
155
tagarna att ge till känna sina önskemål om de grova dragen i den form, i
vilken uppkommande återbäring skall tillgodoföras dem, och att vid åter-
bäringsanordningarnas utformning livförsäkringsbolagen inom grundernas
ram i praktiskt möjlig utsträckning tager hänsyn till de enskilda försäk
ringstagarnas önskemål. Avsikten är givetvis icke, att en försäkringsta
gare med korta tidsmellanrum skall kunna hoppa från den ena återbärings-
formen till den andra. Det synes emellertid rimligt, att i alla händelser vid
en livförsäkrings tecknande och helst även ett antal gånger under försäk-
ringstidens lopp livförsäkringstagarna får möjlighet att inom ramen för
soliditets- och skälighetsprinciperna — influera på den form, i vilken åter
bäringen tillgodoföres dem.
Sparsamhetskravet
I samband med lagfästandet av skälighetsprincipen i livförsäkring uttala
des att ifrågavarande princip i praktiken kommer att bl. a. innebära ett
krav på att livförsäkringsbolagen skall iakttaga sparsamhet med avseende
å sina omkostnader. Det förefaller de sakkunniga, att bolagen icke alltid
håller denna sida av skälighetskravet i minnet. Till de sakkunnigas känne
dom har kommit flera fall, där livförsäkringsbolag icke synes ha vinnlagt
sig om tillbörlig sparsamhet beträffande omkostnaderna. Såsom särskilt på
tagligt exempel nämner de sakkunniga, att ett livförsäkringsbolag ganska
nyligen haft jubileumskostnader på över 1 miljon kronor, och detta fastän
bolagets omkostnader vissa år överskridit de belopp, som omkostnadsbelast-
ningarna i premierna ställt till förfogande för omkostnadsändamål. Det har
också bl. a. förekommit att livförsäkringsbolag förlagt konferenser med
vissa delar av fältorganisationen till utlandet. De sakkunniga understryker,
att det från försäkringstagarsynpunkt icke är till fyllest, att utformningen
av de försäkringstekniska grunderna göres pa sådant sätt, att grunderna
från skälighets- och soliditetssynpunkter motsvarar högt ställda krav. Det
måste med kraft tillses, att livförsäkringsbolagen jämväl i sitt övriga hand
lande följer de principer, åt vilka försäkringsrörelselagstiftningen ger ut
tryck. Icke minst angeläget är att bolagen i alla sammanhang eftersträvar
att undvika onödiga kostnader.
Såsom framgår av den tidigare redogörelsen har de sakkunniga i sam
band med behandlingen av skälighetsprincipen i skadeförsäkring förordat
att katalogen i FL över föreläggandeanledningar kompletteras med det fal
let, alt försäkringsbolag icke iakttager tillbörlig sparsamhet i fråga om om
kostnaderna för rörelsen. Den föreslagna bestämmelsen har utformats sa,
att den tager sikte icke blott på skadeförsäkringsbolag utan även på livför
säkringsbolag.
Konkurrcnsfrämjande åtgärder
Inom livförsäkringsbranschen synes det råda en ganska stark konkurrens
mellan de olika försäkringsbolagen. Såväl från förekommande fältorganisa
tioners som från de centrala försäljningsledningarnas sida nedlägges myc-
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961
156
ken möda på att öka det egna bolagets stock av livförsäkringar. Tävlan
mellan bolagen tager olika former. Både personlig bearbetning av kunderna
och centrala åtgärder från bolagsledningarnas sida i form av annonser,
olika slag av broschyrer, nya försäkringsvarianter m. m. kommer till an
vändning i sammanhanget.
Samtidigt kan emellertid konstateras, att det förekommer vissa konkur-
renshämmande företeelser på livförsäkringsområdet. En viktig sådan är.
att sedan mycket lång tid tillbaka samtliga livförsäkringsbolag i landet
tillämpar en gemensam premienivå inom å ena sidan stor och å andra sidan
liten livförsäkring. På senaste tid har dock ett livförsäkringsbolag fram
lagt förslag till nya, kostnadsbesparande former för försäljning av vissa
typer av stor livförsäkring och i samband därmed fattat beslut om grunder
innefattande lägre premier än övriga bolag i samma försäkringsgren. Sam-
tidigt har bolaget, under hänvisning till den lägre kvinnodödligheten, velat
sätta dödsfallspremierna för kvinnor lägre än dödsfallspremierna för män.
Järnväg på grupplivförsäkringens område tillämpar de konkurrerande liv
försäkringsbolagen i stort sett lika premier. Inom denna gren har det emel
lertid under senare år ett flertal gånger förekommit, att något bolag ensamt
tagit initiativ till premiesänkningar. De andra bolagen har därefter följt
efter så att premierna snabbt ånyo blivit i stort sett lika.
I detta sammanhang konstaterar de sakkunniga, att försäkringsinspektio-
nen tidigare synes ha stött tanken, att samtliga livförsäkringsbolag bör hålla
lika premier inom en och samma försäkringsgren. Under senare år har dock
inspektionen givit uttryck för uppfattningen, att förhållandena kan vara så
dana, att en premiedifferentiering mellan bolagen är fullt motiverad. Så
lunda har inspektionen bl. a. ställt sig positiv till de ovan antydda planerna
från ett livförsäkringsbolags sida att hålla lägre premier vid vissa former
av stor livförsäkring på den grund att bolaget planerar en mindre kost
nadskrävande organisation av försäljningen av livförsäkringar än den inom
branschen vanliga. Försäkringsinspektionen har också tillstyrkt lägre döds-
fallspremier för kvinnor än för män. Inom grupplivförsäkringen har för-
sakringsinspektionen stadfäst grunder, som innefattat avsteg från den lika
premienivån.
De sakkunniga ansluter sig till uppfattningen, att FL ger utrymme för
vissa premiedifferentieringar försäkringsbolagen emellan i livförsäkring och
anledning saknas för de lagtillämpande myndigheterna att ålägga liv
försäkringsbolagen att alla hålla lika premier inom en och samma försäk-
ringsgren. De sakkunniga anför.
Det kan s\årligen hävdas, att vid varje typ av försäkring en enda pre
mie och ingen annan motsvarar soliditets- och skälighetsprincipernas krav.
Med stoa av ifrågavarande två principer kan man enligt de sakkunnigas upp
låning icke komma längre än att premiegrundernas antaganden måste ligga
inom vissa marginaler, som icke får överskridas åt någotdera hållet. Margi
nalerna kan skifta för olika slag av försäkringar. Inom ramen för nu ifråga
varande marginaler synes livförsäkringsbolagen böra ha frihet att bedriva
en premiekonkurrens. Om exempelvis flertalet livförsäkringsbolag tilläm
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961
157
par ett visst dödlighetsantagande, vilket av den stadfästande myndigheten
anses ligga i överkant men dock icke vara högre än att det kan accepteras
från skälighetssynpunkt, synes något hinder icke böra resas mot att ett
konkurrerande livförsäkringsbolag tillämpar ett lägre dödlighetsantagande,
under förutsättning att detta antagande ligger inom den ram, som kräves
från soliditetssynpunkt. Vad angår premiegrundernas omkostnadsantagan-
de synes det uppenbart, att ett livförsäkringsbolag icke bör tvingas att in
lägga en högre omkostnadsbelastning i premien än som framstår såsom nöd
vändig från soliditetssynpunkt. Om därför ett livförsäkringsbolag vill ha en
lägre omkostnadsbelastning av premien än övriga bolag och det kan styrka,
att bolagets organisatoriska förhållanden är sådana, att jämväl på längre
sikt anledning finnes att antaga att den mindre belastningen är till fyllest
för att täcka bolagets omkostnader för försäkringarna i fråga, bör något hin
der icke resas mot att omkostnadsbelastningen å premien blir lägre i detta
bolag än i de övriga. De sakkunniga anser således, att försäkringsinspek-
tionen icke bör vara någon garant för en gemensam premienivå i svensk liv
försäkring.
I detta sammanhang vill de sakkunniga uttala, att den nuvarande pre
miesättningen i livförsäkring lider av en viss stelhet, vars förenlighet med
skälighetsgrundsatsen kan ifrågasättas. I större utsträckning än vad nu
sker synes vid premiebestämningen hänsyn böra tagas till längden av den
tid, för vilken premierna är bundna. Det synes icke riktigt, att såsom för
närvarande är fallet inom individuell livförsäkring premiegrundernas an
taganden innehåller lika stora säkerhetsmarginaler för å ena sidan sådana
livförsäkringar, vid vilka vederbörande försäkringsbolag binder sig för en
ganska kort tid, exempelvis fem år, och å andra sidan livförsäkringar, där
bundenheten sträcker sig över mycket lång tid, kanske trettio eller fyrtio
år. Behovet av säkerhetsmarginaler är uppenbarligen mindre vid korta för
säkringar än vid långa. Detta förhållande synes böra slå igenom vid pre
miebestämningen.
De sakkunniga påpekar vidare, att priskonkurrensen på livförsäkrings
området kompliceras därigenom att i stor utsträckning avtalstiderna är
mycket långa och premierna samtidigt är orörliga under avtalstiden. De sä
kerhetsmarginaler, som på grund härav måste inläggas i premierna, är gans
ka betydande och ger vid ett normalt utfall av rörelsen upphov till åler-
bäringsbildande överskott. Återbäringens storlek är av betydelse när det
gäller att bedöma det verkliga priset för en livförsäkring. Det brukar sägas,
att nettopriset för en livförsäkring utgör den erlagda premien minus åter
bäringen. Det är under sådana förhållanden av intresse för allmänheten att
få en bild av återbäringens storlek i skilda livförsäkringsbolag. Möjlighe
terna härtill är emellertid för närvarande mycket små. I stort sett torde
försäkringstagarna sväva i fullständig okunnighet om vilka livförsäkrings
bolag som under en viss tidsperiod haft den högsta och vilka som halt den
lägsta återbäringen till försäkringstagarna. Återbäringsteknikens i viss mån
varierande utformning i skilda bolag komplicerar dessutom återbäringsjäm-
förelser livförsäkringsbolagen emellan. Även för fackmän kan del möta svå-
righeler att ge en rättvisande bild av återbäringsförhållandena i de olika
livförsäkringsbolagen.
Den omständigheten alt livförsäkringsbolagen i stor utsträckning tilläm
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961
158
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961
par metoden alt låta återbäringsmedlen kvarligga i livförsäkringsbolaget
ända till försäkringstidens utgång gör alt sambandet mellan premie och
återbäring icke torde stå fullt klart för alla livförsäkringstagare. Vid en
dylik återbäringsuppsamling blir återbäringen direkt påtaglig för försäk
ringstagarna först vid en tidpunkt, då premien kan sägas ha förlorat sin
aktualitet för dem. Återbäringens betydelse för priset skulle framstå kla
rare, därest i ökad utsträckning återbäringen tillfördes försäkringstagarna i
form av avdrag på premien. De sakkunnigas tidigare redovisade förslag att
försäkringstagarna skall få tillfälle att influera på den form, i vilken åter
bäringen skall tillgodoföras dem, kan tänkas komma att leda till en ökad
användning av sistnämnda återbäringsform.
Enligt vad de sakkunniga erfarit har försäkringsinspektionen övervägt att
i publikationen Enskilda försäkringsanstalter offentliggöra uppgifter om
återbäringens storlek i skilda livförsäkringsbolag vid vissa vanligare typer
av försäkringar. Livförsäkringsbolagen avstyrkte emellertid den planerade
publiceringen. Frågan har dock icke avförts från inspektionens dagordning
utan torde efter fortsatta överläggningar med representanter för livförsäk
ringsbolagen komma att upptagas till förnyat övervägande.
De sakkunniga förordar, att försäkringsinspektionen snarast möjligt pub
licerar uppgifter rörande återbäringens storlek i skilda livförsäkringsbolag
såvitt rör ett antal vanliga livförsäkringstyper. De sakkunniga förutsätter
härvid, att sammanställningarna kommenteras och analyseras på sådant
sätt, att en så rättvisande bild som möjligt av bolagens återbäringsförhållan-
den eihålles. Mot bakgrunden av att betydande skillnader livförsäkringsbo
lagen emellan påvisats i fråga om återbäringens storlek i vissa fall, (bet. s.
242 250) understryker de sakkunniga vikten av att försäkringsinspeklio-
nen i större utsträckning än som hittills skett undersöker och analyserar
orsakerna till återbäringsskillnaderna och samtidigt övertygar sig om att
icke vissa försäkringskategorier eller årgångar gynnas eller missgynnas på
ett orättvist sätt. Ålerbäringsuppgifterna bör sammanställas med uppgif
ter rörande premierna, så att en bild av nettopriset för de olika livförsäk-
ringaxna ei hålles. En dylik sammanställning av premie och återbäring blir
särskilt nödvändig i den mån livförsäkringspremierna varierar bolagen emel
lan. Återbäringen isolerad har ett begränsat intresse; det är först när pre
mien och återbäringen sammanställes som en fullständig bild erhålles av det
nettopris, som försäkringstagarna haft att erlägga. De sakkunniga utvecklar
sina synpunkter enligt följande .
De sakkunniga anser det icke tillfredsställande, att allmänheten i dag
f.aH?ar möjligheler att få en bild av den varierande återbäring, som de olika
livförsäkringsbolagen under gången tid lämnat. Då återbäringen direkt på
verkar det nettopris, som försäkringstagarna har att erlägga för sitt för
säkringsskydd, bör allmänheten icke sväva i okunnighet om de skillnader
i återbäringshän seende, som förekommer livförsäkringsbolagen emellan.
Det kan från försäkringstagarsynpunkt icke vara en sund företeelse, att
taktiskt konstaterbara skillnader mellan olika livförsäkringsbolag i fråga
om nettopriset för livförsäkringar undanhålles allmänheten.
159
Visserligen ger återbäringen närmast en bild av förhållandena och priset
under gången tid och ger icke något hindande besked om det nettopris, som
nytillträdande försäkringstagare kommer att få erlägga för av dem teck
nade livförsäkringar. Inga garantier finnes för att ett livförsäkringsbolag,
som i dag lämnar högre återbäring än övriga bolag, kan jämväl framdeles
ge lika hög återbäring eller bibehålla sin toppställning. Ett livförsäkrings
bolag, som i förfluten tid haft lägre återbäring, kan i framtiden komma att
uppvisa fördelaktigare återbäringsförhallanden. För den intresserade all
mänheten måste det dock vara av värde att fa en så rättvisande bild som
möjligt av de skilda livförsäkringsbolagens återbäring i förfluten tid. För
ju längre tid återbäringsuppgifter föreligger och ju mera mångsidiga dessa
uppgifter är desto större värde har uppgifterna såsom vägledning för all
mänheten. Medan uppgifter för enstaka år och för enstaka fall kanske
icke säger mycket beträffande återbäringsförhållandena i ett försäkrings
bolag, kan däremot en sammanställning av ett större antal uppgifter för en
längre tilländalupen tid vara av icke obetydligt värde ur informationssyn
punkt. Den utvecklingstendens, som eventuellt kan utläsas ur dylika fler-
årssammanställningar, kan ge upplysningar av intresse för dem, som tvekar
i valet mellan olika livförsäkringsbolag. Värdet av sådana sammanställning-
ar ökar, därest sammanställningarna kan atföljas av analyser, som ger en
bild av i vilken utsträckning olika vinstkällor (dödlighetsvinst, omkostnads-
vinst o. s. v.) hos de berörda bolagen bidragit. till återbäringen, och hur
återbäringen närmare kanaliseras. Den omständigheten att bl. a. ingen ga
ranti kan lämnas för att den framtida faktiska utvecklingen blir den som
synes kunna utläsas av materialet från förfluten tid synes lika litet här som
på andra områden få tagas till intäkt för att undanhålla allmänheten upp-
lysningsmaterialet i fråga. Det förhållandet att livförsäkringsbolagen står
under offentlig tillsyn och att återbäringen regleras av grunder, som ar
stadfästa av Kungl. Maj :t eller försäkringsinspektionen, bör kunna bereda
skydd mot en vilseledande återbäringspolitik. På denna väg kan tillses, att
icke dumpingartade, tillfälliga höjningar av återbäringen genomföres i aekyi-
sitionssyfte. Goda garantier föreligger således för sunda återbäringsförhål-
landen jämväl efter ett offentliggörande av återbäringens storlek under för
flutna tidsperioder hos olika livförsäkringsbolag.
De sakkunniga tillfogar att enligt deras uppfattning en förskjutning av
konkurrensen på livförsäkringsomradet sa alt densamma i ökad omfattning
får karaktären av en priskonkurrens ligger i försäkringstagarnas intresse.
En priskonkurrens inom de ramar, som följer av solidilets- och skälighets-
principerna, bör enligt de sakkunnigas mening kunna gagna livförsäkrings
tagarna därigenom att en dylik konkurrens — på motsvarande sätt som
inom andra delar av näringslivet — kan ge de berörda företagen ytterligare
anledning att vidtaga åtgärder för att pressa vederbörande bolags kostnader
nedåt. En konkurrens, som icke bar formen av priskonkurrens, kan lätt
leda till en uppdrivning av kostnaderna. I enlighet med det anförda iör-
ordar de sakkunniga, alt konkurrensen inom svensk livförsäkring i ökad
utsträckning gives formen av eu priskonkurrens.
Rörliga premier
Såsom förut nämnts är livförsäkringsavtalen — bortsett från grupplivför
säkring — för närvarande utformade så, att livförsäkringspremierna ar
orörliga under hela den avtalade försäkringsliden. Den premie, som gäller
Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1961
160
vid försäkringens tecknande, kan icke ändras under försäkringstidens gång,
även om premiegrunderna under tiden förändras, så att nytillträdande
försäkringstagare bär att erlägga en högre premie för motsvarande försäk
ring. Ifrågavarande ordning är emellertid icke påbjuden i lag. Gällande
lag utgör icke något hinder mot att livförsäkringsavtalen utformas så, att
premierna i framtiden kan jämkas, därest anledning därtill föreligger. Den
noggranna kontrollen över premiesättningen i livförsäkring ger för övrigt
försäkringstagarna särskilda garantier för att icke obefogade premieänd-
ringar kommer till stånd.
Ett system med rörliga premier i livförsäkring skulle vara förenat med
den lördelen, att de i premierna inlagda säkerhetsmarginalerna skulle
kunna göras mindre än vid nuvarande ordning, då bolagen icke har möjlig
het alt höja premierna under avtalstidens lopp. Vid ett system med rörliga
livförsäkringspremier behöver icke försäkringsbolagen på förhand gardera
sig mot framtida fördyringar, som kanske aldrig inträder. En ordning med
rörliga livförsäkringspremier bör därför sett i stort kunna leda till lägre
premier än de nuvarande. En dylik ordning torde också befordra en pris
konkurrens.
Enligt de sakkunnigas mening förtjänar det att övervägas, huruvida det
icke skulle ligga i allmänhetens intresse, att möjlighet beredes försäkrings
tagarna att vid tecknande av livförsäkring välja mellan försäkringsavtal
med fast premie och försäkringsavtal med rörlig premie. Man kan också
tänka sig mellanformer mellan fast och rörlig premie. Såsom exempel här
på nämner de sakkunniga avtal, vid vilka livförsäkringspremien bindes för
en femårsperiod i sänder.
Förenklad behandling av vissa livförsäkringsformer
Lagbestämmelserna angående livförsäkringsrörelses bedrivande är utfor
made med tanke närmast på långsiktiga försäkringsavtal, som avser ut
givande av livränta eller vid vilka utbetalning skall äga rum icke blott om
den försäkrade avlider inom viss tid utan också för den händelse veder
börande lever till försäkringstidens utgång, d. v. s. livförsäkringar som är
starkt sparbetonade. Under senare år har emellertid, erinrar de sakkunniga,
en annan typ av livförsäkringar fått ett mycket kraftigt uppsving, nämligen
sådana försäkringar, vid vilka utbetalning av försäkringsbeloppet skall äga
rum endast i fall där den försäkrade dör under försäkringstiden. Denna typ
av livförsäkringar innesluter icke något direkt sparande utan har en typisk
riskkaraktär. Till detta slag av försäkringar hör bl. a. grupplivförsäkringen.
De sakkunniga finner anledning överväga, i vad mån de särskilda bestäm
melserna angående livförsäkring, i första hand kraven på av offentlig myn
dighet stadfästa grunder, verkligen är av behovet påkallade, när fråga'är
om livförsäkringar endast för dödsfall. Det synes de sakkunniga icke uteslu-
tet, att vid vissa typer av riskförsäkringar försäkringstagarnas intressen kan
bli väl tillgodosedda, även om livförsäkringarna i fråga helt eller delvis un
derkastas de enklare bestämmelserna angående skadeförsäkring.
Kungl. Maj. ts proposition nr 171 år 1961
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961
161
Förutsättningarna för att likställa vissa livförsäkringstyper med skade
försäkring blir vid ett genomförande av de sakkunnigas förslag angående
skälighetskontrollen vid skadeförsäkring större än om skadeförsäkrings-
bestämmelserna i FL bibehålles oförändrade. De överväganden angående
borttagandet av kravet på grunder in. in. för vissa livförsäkringsformer, som
de sakkunniga gör i det följande, bör ses mot bakgrunden av den aktivering
av skälighetsprincipen på skadeförsäkringsområdet, som de sakkunniga
föreslagit. De sakkunniga förutsätter sålunda, att i den mån bestämmelserna
angående skadeförsäkring blir tillämpliga på vissa typer av livförsäkring,
försäkringsinspektionen fortlöpande kommer att i efterhand infordra upp
gifter till belysning av premiesättningens skälighet vid ifrågavarande liv-
försäkringsformer och dessutom kommer att ålägga de berörda försäkrings
bolagen att innan beslut fattas om ändring av premiesats för ifrågavarande
försäkringstyper delgiva inspektionen den avsedda ändringen samt en sam
manfattning av det material och de överväganden, varpå premieändringen
bygger. Vidare förutsätter de sakkunniga, att skäligheten alltjämt skall an
ses kräva, att vid ifrågavarande livförsäkringsformer i princip allt uppkom
mande överskott, som icke erfordras för verksamhetens konsolidering, skall
återbäras till försäkringstagarna och att inspektionen kommer att övervaka
att så också sker.
Från anförda synpunkter granskar de sakkunniga först grupplivförsäk
ringen och framhåller dess tekniskt sett enkla form.
Vid sådan försäkring föreligger betalningsskyldighet för försäkringsbo
laget endast för det fall att försäkrad person avlider inom viss tid. Premien
bestämmes för ett år i sänder. Premien innefattar icke något som helst spar-
moment utan är avsedd att i sin helhet tagas i anspråk för risktäckningen
under försäkringsåret (naturlig premie).
Grupplivförsäkringsverksamheten torde, framhåller de sakkunniga, er
bjuda mindre försäkringstekniska problem än flera skadeförsäkringsgrenar.
Det synes lättare att överblicka och hålla ett grepp om denna försäkrings
form än vad fallet är beträffande många skadeförsäkringstyper. Såväl ur
soliditets- som ur skälighetssynpunkter synes det vara lätt att övervaka, att
sunda förhållanden råder inom branschen och att försäkringstagarnas in
tressen icke åsidosättes. Varken från den ena eller från den andra av nyss
nämnda synpunkter synes det föreligga något behov att kräva, att grupp-
livförsäkringsverksamheten skall slyras av grunder, vilka — in i minsta de
talj — skall underställas offentlig myndighet för förhandsgodkännande och
stadfästelse. De sakkunniga anser sig därför kunna förorda, att gruppliv
försäkringen likställes med skadeförsäkring därutinnan att den befrias från
krav på grunder.
I konsekvens härmed föreslår de sakkunniga, att FL ändras på sådant
sätt, att det blir möjligt att i de hänseenden, varom fråga är i FL, be
handla grupplivförsäkringen såsom skadeförsäkring. Tanken är icke att
grupplivförsäkringen i anledning härav skall överflyttas till skadeförsäk-
ringsbolag, utan avsikten är att den såsom varande livförsäkring fortfa-
11
Uihang
till riksdagens protokoll 11)61.
I
samt.
AV
171
162
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961
rande principiellt skall bedrivas av livförsäkringsbolag, låt vara att for
merna för denna del av verksamheten skall på angivet sätt ändras. Änd
ringarna i fråga bör icke medföra någon utvidgning av aktieägarsfären i
livförsäkringsaktiebolag utan för all den rörelse, som livförsäkringsaktie
bolagen bedriver, synes aktieägarnas rätt till utdelning m. m. böra vara
begränsad enligt de riktlinjer, som nu gäller. Möjligheter att garantera
detta föreligger.
De sakkunniga uppehåller sig utförligt vid konsekvenserna av att man
för grupplivförsäkringens del släpper kravet på grunder. Dessa följder
sammanhänger med att de nuvarande grunderna för grupplivförsäkring
innehåller vissa bestämmelser, som icke har någon direkt motsvarighet
i individualförsäkringens grunder De sakkunniga anför.
Härutinnan må till en början nämnas, att grupplivförsäkringens grun
der innehåller noggranna bestämmelser angående bl. a. vilka typer av grup
per som får teckna grupplivförsäkring. Likställes denna försäkringsform
med skadeförsäkring, erhåller försäkringsbolagen frihet att utforma grup
perna på det sätt de finner ändamålsenligast. De behöver icke skaffa sig
offentlig myndighets förhandsgodkännande av grupptyperna utan kom
mer på denna punkt liksom på många andra punkter blott att stå risken
av ingripande i efterhand från försäkringsinspektionens sida i händelse av-
anmärkningsvärda åtgärder. Såvitt de sakkunniga kan finna bör det icke
vara förenat med några faror för försäkringstagarna, att försäkringsbola
gen själva ensamma får taga ansvaret för beskaffenheten och storleken av
de grupper, som skall få teckna grupplivförsäkring. De detaljerade bestäm
melserna i grunderna i nu ifrågavarande ämne torde åtminstone delvis kunna
ses såsom en reminiscens från grupplivförsäkringens begynnelseår, då den
na försäkringsform från en del håll möttes med viss skepsis och det i allt
fall ansågs vara skäl att gå fram med försiktighet, innan närmare erfa
renheter vunnits av den nya livförsäkringsformen. Numera föreligger in
gående erfarenheter och dessa synes icke tyda på att det från försäkrings-
tagarsynpunkt finnes anledning att omgärda grupplivförsäkringen med
speciella hindrande stängsel. Det torde med stor säkerhet kunna antagas,
att försäkringsbolagen icke kommer att missbruka den frihet att bilda
grupper, som de erhåller, därest grupplivförsäkringen befrias från krav
på grunder. Påpekas bör i detta sammanhang att försäkringsbolagen äger
frihet att på eget ansvar utforma försäkringsbärande grupper i kort kollek
tiv olycksfallsförsäkring — vilken gren icke är grundreglerad — och att
några olägenheter icke synes ha varit förenade med denna frihet.
Grupplivförsäkringens grunder är vidare särpräglade därutinnan, att de
bl. a. innehåller bestämmelser, som i vissa situationer, då gruppmedlem
upphör att omfattas av' gruppavtalet, ger vederbörande rätt att inom viss
tid utan hälsoprövning erhålla fortsatt försäkring för dödsfall mot den pre
mie, som normalt gäller för individuell stor försäkring utan rätt till pre
miebefrielse. Denna rätt till individuell fortsättningsförsäkring har ansetts
värdefull för försäkringstagarna. Utan densamma skulle anslutningen til!
en grupplivförsäkring kunna medföra olägenheter för de försäkrade. Funnes
icke rätten till fortsättningsförsäkring, skulle nämligen försämringar i den
enskilde försäkringstagarens hälsotillstånd under tiden för medlemskapet
i grupplivförsäkringen kunna medföra, att vederbörande icke alls eller blott
mot förhöjd premie kunde erhålla en motsvarande individuell försäkring
Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1061
1G3
i fall, där vederbörande på grund av ombyte av arbetsplats in. in. icke längre
kan vara grupplivförsäkrad. Rätten till fortsättningsförsäkring har gjort,
att försäkringstagarna icke kommer i en sämre ställning i förevarande hän
seende, därest de ansluter sig till en grupplivförsäkring i stället för att
teckna motsvarande individuella försäkringar. De sakkunniga är av den
uppfattningen, att förefintligheten av en rätt till fortsättningsförsäkring
är en förutsättning för att grupplivförsäkringen skall kunna sägas utgöra
ett lika värdefullt skydd för försäkringstagarna som motsvarande indivi-
dualförsäkring. De sakkunniga anser därför, att den omständigheten att
grupplivförsäkringen befrias från krav på grunder icke bör få medföra,
att rätten till fortsättningsförsäkring avskaffas. Bestämmelser i ämnet bör
inryckas i avtalen och det bör på bästa sätt tillses, att de enskilda försäk
ringstagarna får kännedom om rätten till fortsättningsförsäkring. Någon
grundad anledning torde knappast finnas att antaga, att försäkringsbola
gen kommer att motsätta sig bibehållandet av rätten till fortsättningsför
säkring. För att skapa garantier för att försäkringstagarintresset blir till
godosett på nu ifrågavarande punkt kan dock den lagbestämmelse, som
öppnar möjlighet för försäkringsbolagen att befrias från grunder vid grupp
livförsäkring, lämpligen givas sådan utformning, att bibehållandet av rätt
till fortsättningsförsäkring kan uppställas såsom villkor för grupplivför
säkringens grundfrihet.
Likställes grupplivförsäkring med skadeförsäkring i fråga om frihet från
grunder, synes den jämväl i övrigt i de hänseenden, varom fråga är i FL,
kunna behandlas såsom skadeförsäkring. Detta kommer att få betydelse i
främsta rummet såvitt angår fondavsättningar, förlusttäckning och kapital
placering. De sakkunnigas avsikt är, att vid grundfri grupplivförsäkring
avsättning till fonder skall ske enligt de regler FL innehåller för annan
rörelse än livförsäkringsrörelse. I livförsäkringsbolag, som driver dels van
lig grundbunden livförsäkring och dels grundfri grupplivförsäkring, skall
förlusttäckning ske enligt de bestämmelser som gäller för det fall att för
säkringsbolag meddelar såväl livförsäkring som försäkring av annat slag,
varvid grupplivförsäkringen blir att betrakta såsom en personförsäkring
av annat slag än livförsäkring. Härigenom kommer vid förlust på den grund-
fria grupplivförsäkringsverksamheten den grundbundna livförsäkringens
överskottsmedel att skyddas mot att till någon del behöva tagas i anspråk,
innan grupplivförsäkringens överskottsmedel till fullo, inklusive reserv
fonden, konsumerats för att täcka förlusten. Den grundfria grupplivför
säkringens likställighet med skadeförsäkring kommer vidare att medföra
att inga särskilda kapitalplaceringsbestämmelser kommer att gälla för
grupplivförsäkringens del. Regeln i 274 § FL att eif belopp motsvarande
försäkringsfonden för livförsäkringar skall vara redovisat i bl. a. vissa
slag av kvalificerade värdehandlingar kommer icke att bli tillämplig och
icke heller pantsättningsbestämmelsen i 276 § FL. I detta sammanhang
må förutskickas, att i nästa kapitel förslag kommer att framläggas om sä
dan ändring av 277 § FL, att den grundfria grupplivförsäkringens likstäl
lande med skadeförsäkring icke kommer att medföra något krav på spe
ciell redovisning och pantsättning av säkerhetsfonden i livförsäkringsbo
lag. Det förhållandet att den grundfria grupplivförsäkringen frigöres från
FL:s särskilda kapitalplaceringsbestämmelser för livförsäkring innefattar
en ökad frihet för försäkringsbolagen. Denna ökade frihet torde emellertid
icke medföra några risker för försäkringstagarna och kan icke heller få
några återverkningar på kapitalmarknaden. Då grupplivförsäkringen icke
innefattar något sparande, är nämligen försäkringsfonden för grupplivför
164
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961
säkring förhållandevis obetydlig. Sålunda utgjorde för samtliga försäk
ringsbolag sammanlagt den direkta grupplivförsäkringens försäkringsfond
för egen räkning endast 2,8 miljoner kronor vid utgången av år 1957.
De sakkunniga anför, att flera fördelar torde kunna stå att vinna genom
en reform av nyss angivet slag. Om grupplivförsäkringen behandlas såsom
skadeförsäkring, synes densamma bli ännu enklare för försäkringsbolagen
att hantera än vad fallet nu är. Detta är en fördel, ty varje onödigt admi
nistrativt arbete synes böra undvikas. En möjlig förenkling, som icke direkt
torde framgå av det föregående, gäller premiesättningen för stora grupper.
Släpper man kravet på premiegrunder för grupplivförsäkring, vinner man,
att premien icke behöver konstrueras på grundval av fixerade antaganden
rörande dödlighet m. in. Det blir i viss utsträckning möjligt att bestämma
den premie, som en grupp skall betala, med ledning av den faktiska dödlig
heten inom gruppen. En dylik empirisk premiesättning torde utan fara kunna
användas vid stora grupper, vilkas sammansättning icke undergår snabba
förändringar. Härigenom uppnås bl. a., att det i viss utsträckning icke blir
nödvändigt för försäkringsbolagen att infordra och arbeta med uppgifter
om den årliga ålderssammansättningen inom varje försäkrad grupp. En
dylik förenkling torde för de stora gruppernas del kunna vara ett ytterligare
steg i kostnadsförbilligande riktning.
Ett likställande av grupplivförsäkringen med skadeförsäkring medför
också den fördelen, att såvitt angår FL lagtekniska möjligheter öppnas att
kombinera grupplivförsäkring samt kollektiv kort olycksfalls- eller kollek
tiv kort sjuk- och olycksfallsförsäkring till en enhetsförsäkring, vid vilken
livförsäkrings- samt olycksfalls- eller sjuk- och olycksfallsförsäkringsmo-
menten icke redovisningsmässigt måste hållas isär. Ett sammanförande av
nämnda försäkringsmoment till enhetsförsäkringar synes vara ett naturligt
utvecklingssteg med tanke bl. a. på att livförsäkringen samt sjuk- och
olycksfallsförsäkringen från behovstäckningssynpunkt bildar en organisk
enhet och gemensamt täcker risken för bortfall av den försäkrades arbets
förmåga. Även efter de beslutade utbyggnaderna av de samhälleliga per-
sonförsäkringsanordningarna föreligger det behov av enskilda komplette-
ringsanordningar, olika för olika kategorier människor. Åtminstone en del
av det enskilda kompletterande personförsäkringsskyddet synes lämpligen
kunna få formen av kollektiva försäkringsanordningar. Det synes icke ute
slutet, att kostnadsbesparingar kan uppnås, därest härvid grupplivförsäk
ring samt sjuk- och olycksfallsförsäkring eller olycksfallsförsäkring kan
erbjudas i form av kombinationsförsäkringar, vid vilka de olika försäkrings-
momenten icke behöver redovisas var för sig utan tillsammantagna kan be
traktas såsom en enhet.
Ett ganska speciellt område, inom vilket det kan vara förenat med för
delar att likställa grupplivförsäkring med skadeförsäkring, utgör vissa ty
per av försäkringar, som har till uppgift att vid avbetalningsförsäljning av
varor ge säljaren och köparen ett mer eller mindre långt gående försäk
Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1961
165
ringsskydd. Vid ifrågavarande försäkringar övertager försäkringsgivaren
köparens återstående betalningsskyldighet i händelse köparen dör ävensom
för den tid denne är arbetsoförmögen på grund av sjukdom eller olycks
fall och eventuellt också för den tid vederbörande är arbetslös. På grund
av FL:s innehåll är det icke för närvarande möjligt att tillhandahålla av-
betalningsförsäkringar, vid vilka livförsäkrings-, sjuk- och olycksfallsför
säkrings- samt arbetslöshetsförsäkringsmomenten är sammanförda till ett
helt med en premie, som icke behöver uppdelas och redovisas i bestånds
delar. För närvarande måste dödsfallsrisken täckas genom särskild grupp
livförsäkring, vars inkomster och utgifter redovisas för sig. Detta torde
vara en onödig omgång. Rationellt synes vara att öppna möjligheter för
avbetalningshandelns försäkringar att erhålla formen av enhetsförsäkringar,
vid vilka alla de olika försäkringsmonrenten tillsammantagna kan betrak
tas och redovisas såsom en enhet.
I detta sammanhang understryker de sakkunniga vikten av att vid grupp
livförsäkring försäkringsbolaget håller god kontakt med de försäkrade.
Försäkringsbolagen bör tillse, att de försäkrade erhåller fullgoda informa
tioner om innehållet i den försäkring, som de erhåller, önskemålet att sänka
försäkringskostnaderna bör icke få medföra, att försäkringsbolagen avstår
från åtgärder, som är erforderliga för att garantera de enskilda försäkrade
alla de informationer, varav de kan ha behov i sin egenskap av gruppliv-
försäkringstagare. Försäkringsbolagen får icke betrakta det såsom en ange
lägenhet för den försäkrade gruppen att ombesörja en tillfredsställande in
formation till medlemmarna. Då det enligt gängse avtalskonstruktion är de
enskilda försäkrade och icke gruppen som sådan (fackföreningen o. s. v.)
som är försäkringstagare, måste det anses vara försäkringsbolaget och icke
gruppen som sådan eller gruppföreståndaren, som har det yttersta ansvaret
för att de enskilda försäkringstagarna erhåller behövlig information om
sina rättigheter och skyldigheter i anledning av grupplivförsäkringen. Varje
enskild försäkringstagare synes böra erhålla ett försäkringsbevis, som bl. a.
angiver i vad mån avtalet innehåller bestämmelser rörande vem som är
förmånstagare. Eftersättes informationskravet, riskerar grupplivförsäkring
en att förlora en del av sitt värde för försäkringstagarna. Enligt de sakkun
nigas mening är det angeläget, att försäkringsbolagen gör allt vad som står
i bolagens förmåga för att jämväl i informationsavseende hålla grupplivför
säkringen på en hög nivå. Någon kvalitetsskillnad bör icke uppstå mellan
grupplivförsäkring och individuell livförsäkring.
Det är, framhåller de sakkunniga vidare, icke blott på den kollektiva liv
försäkringens område, som möjligheter kan föreligga att genomföra förenk
lingar. Detsamma synes i viss utsträckning vara fallet även inom individuell
livförsäkring.
De sakkunniga föreslår alt icke blott vid grupplivförsäkring utan jämväl
vid individuell livförsäkring endast för dödsfall, vilken meddelas för längst
fem år eller mot premie, som är beräknad och bestämd för längst fem år i
166
Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1961
sänder, möjlighet bör föreligga att befria försäkringsbolagen från krav på
grunder och att jämväl i övrigt i de hänseenden, varom i FL är fråga, låta
försäkringarna följa de regler, som gäller för skadeförsäkring. I fråga om
rörelsens kvarliggande i livförsäkringsbolag och konsekvenserna för fond
avsättningar, förlusttäckning och kapitalplacering äger vad de sakkunniga
föreslagit för grupplivförsäkringens vidkommande i tillämpliga delar gil
tighet jämväl för den grundfria individuella livförsäkringens del.
De sakkunniga förutsätter, att även i de fall där livförsäkring endast för
dödsfall behandlas såsom skadeförsäkring hänsyn i erforderlig utsträck
ning tages till förekomsten av tekniska tillgodohavanden när det gäller
beräkningen av premiereserven.
De sakkunniga utvecklar sina synpunkter på följande sätt.
De försäkringstyper, varom här synes kunna bli fråga, är icke för närva-
varande särdeles frekventa. Detta förhållande torde dock icke vara ett skäl
för att beträffande ifrågavarande försäkringar bibehålla en strängare regle
ring än som är nödvändig. Det synes för övrigt icke uteslutet, att en del av
försäkringsformerna i fråga, eventuellt i kombination med annan person
försäkring, i framtiden kan möta större intresse från allmänhetens sida.
Ett ytterligare skäl att icke undantaga individualförsäkringen från för-
enklingssträvandena är, att gränsen mellan kollektiv och individuell liv
försäkring är flytande. Försäkringsformer, som i dag räknas till individuell
livförsäkring, skulle lika gärna kunna hänföras under begreppet kollektiv
försäkring. Den flytande gränsen mellan kollektiv och individuell försäk
ring synes icke böra göras till en skiljelinje, som i lag tillägges avgörande
betydelse i vissa frågor.
En enkel form av individuell livförsäkring utgör livförsäkring endast för
dödsfall mot naturlig premie. Då denna försäkringsform medför utbetal
ning av försäkringssumman endast om den försäkrade dör före viss an
given tid, innefattar densamma icke något sparande. Premien är — lik
som vid grupplivförsäkring — beräknad för allenast ett år i sänder i den
bemärkelsen, att varje års premie är tillmätt så, att den skall svara mot
risken just det året. Premien stiger därför med levnadsåren. Försäkringen
har vid försäkringsårets utgång icke något tekniskt återköpsvärde. Fastän
denna försäkringsform tekniskt sett är enkel, synes det dock icke under
alla förhållanden kunna ifrågakomma att befria densamma från krav på
grunder in. in. Såsom förutsättning härför torde böra uppställas, att för-
säkringstiden icke är alltför lång eller att i allt fall den för ett år i sänder
beräknade premien icke blivit till sitt belopp bestämd för en alltför lång
period framåt i tiden. Skulle den naturliga premie, som varje år skall
erläggas, vara fixerad för lång tid, kanske för årtionden framåt, synes en
sådan långtidsplanering och speciell försiktighet vara påkallad, att det icke
torde böra ifrågakomma att avstå från kravet på grunder för verksamheten
och från tillämpning i övrigt av FL:s speciella bestämmelser rörande liv
försäkring. Om däremot avtalet gäller för en tid av, förslagsvis, högst fem
år eller om vid längre avtalstid den naturliga premien bestämmes — fixe
ras — för, förslagsvis, längst fem år i sänder — så att ändringar i premie
nivån inom angivna tid kan slå igenom även för de löpande avtalens del —
torde vid nu ifrågavarande livförsäkringsform försäkringstagarintressena
icke kräva, att verksamheten i fråga regleras av grunder, vilka skall vara
stadfästa av offentlig myndighet, och torde jämväl i övrigt försäkrings-
167
formen i fråga i de avseenden, varom fråga är i FL, kunna behandlas på
samma sätt som skadeförsäkring.
............ .
Vid genomförandet av förenklingar på den individuella livförsäieringens
område torde det icke vara nödvändigt att begränsa sig till försäkringar
mot naturlig premie. Utan fara för försäkringstagarna torde man kunna
taga ytterligare ett steg. De försäkringar, som här åsyftas, skall liksom
de föregående ha karaktären av livförsäkring endast för dödsfall, således
typiska riskförsäkringar vid vilka försäkringsbolaget är betalningsskyldigt
endast om den försäkrade avlider inom viss tid. Vidare torde liksom i det
föregående böra krävas, att försäkringsavtalen gäller för en tid av längst
fem år eller att vid längre avtalstid premierna bestämmes — fixeras —
för längst fem år i sänder, så att ändringar i premienivån inom angivna
tid kan slå igenom även för de löpande avtalens del. De här åsyftade för-
säkringstyperna skiljer sig från de föregående därutinnan, att premierna
icke beräknas för ett år i sänder (så att, såsom förut nämnts, varje års
premie svarar precis mot risken det året) utan i stället beräknas —— av
passas — för en något längre tidsperiod, förslagsvis högst fem år i sänder,
och sedan slås ut på periodens olika år med lika belopp varje år. Det för
hållandet att dödligheten stiger med åldern i en allt brantare kurva gör,
såsom förut nämnts, att vid fleråriga dödsfallsförsäkringar med konstant
årspremie de försäkrade — särskilt påtagligt vid högre åldrar —-- under
början av försäkringstiden inbetalar mer än som motsvarar den för åldern
naturliga premien men under slutet av försäkringstiden i gengäld mindre.
Till följd härav har vid dvlika försäkringar försäkringstagarna i vissa lägen
försäkringstekniskt sett ett tillgodohavande hos vederbörande försäkrings
bolag. Detta förhållande utgör en komplikation. Komplikationen synes
dock vara av jämförelsevis ringa betydelse vid de försäkringstyper varom
här är fråga, vid vilka premieavjämningen sker för en tid av längst fem
år. Till belysning härav må erinras om att enligt nu gällande livförsäk-
ringsgrunder återköpsvärdet för en temporär dödsfallsförsäkring å 10 000
kronor med femårig försäkringstid utgör (beloppen avrundade till när
maste hela krontal) högst 2 kronor vid en inträdesålder av 45 år (års
premie 77 kronor), högst 7 kronor vid en inträdesålder av 50 år (årspremie
105 kronor), högst 19'kronor vid en inträdesålder av 55 år (årspremie lt>2
kronor) samt högst 40 kronor vid en inträdesålder av 60 år (årspremie 231
kronor). Om inträdesåldern är 43 år eller lägre, har enligt grunderna nyss
nämnda försäkring icke vid någon tidpunkt under avtalstiden något som
helst återköpsvärde.
Genom särskilda återköps- och fribrevsgrunder finnes för närvarande
garantier för att försäkringstagarna i livförsäkring vid försäkringsavbrott
alltid tillgodoföres del tekniska tillgodohavande som försäkringen kan ha,
vare sig tillgodohavandet är större eller mindre. Vid de försäkringstyper
varom här är fråga är, såsom framgår av nyssnämnda siffror, försäkrings
tagarnas tekniska tillgodohavande — i den mån sådant över huvud taget
föreligger — i allmänhet föga betydande. Först vid högre åldrar eller vid
mycket höga försäkringssummor kan tillgodohavandet stiga till mera be-
aktansvärda belopp. Såsom antydes av de tidigare i tabellerna B ocly F i
avsnitt 4. av detta kapitel1 lämnade uppgifterna angående å ena sidan åter-
köpsvärden och å andra sidan beräknad återbäring vid en femårig tempo
rär dödsfallsförsäkring å 10 000 kronor med konstant årspremie måste
under nuvarande förhållanden vid bär aktuella försäkringstyper rätten till
återbäring anses ha avsevärt större ekonomisk betydelse för försäkrings
tagarna än rätten att utbekomma förefintligt återköpsvärde. Härtill kom-
1 S. 244 och 217 i betänkandet.
Kungl. Maj:ls proposition nr 171 år 1961
168
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961
mer, att vid förevarande försäkringsformer de fall, i vilka försäkrings
tagarna kan ha anledning att påkalla utbetalning av ett återköpsvärde,
måste vara få. Under sådana förhållanden kan det visserligen ifrågasättas,
huruvida det finnes anledning att slå speciell vakt om nu ifrågavarande
försäkringstagares rätt att vid försäkringsavbrott tillgodoföras ett belopp
svarande mot återköpsvärdet. De sakkunniga anser dock, att skäligheten
kräver att förefintliga återköpsvärden tillgodoföres försäkringstagarna i
sådana fall, där beloppen är av nämnvärd storlek. Det synes de sakkun
niga kunna förutsättas, att försäkringsbolagen kommer att fortsätta att
i dylika fall utge skäligt beräknade återköpsvärden, även om de berörda
försäkringsformerna i de hänseenden, varom fråga är i FL, kommer att
följa skadeförsäkringsregler. Kräver skäligheten att återbäring lämnas,
måste nämligen skäligheten också anses kräva, att återköpsvärden av någon
betydelse tillgodoföres försäkringstagarna. Skulle det anses påkallat "att
ha särskilda garantier för att försäkringstagarintresset icke blir åsidosatt
på förevarande punkt, synes en ändamålsenlig lösning kunna vara, att
ett utgivande av skäliga återköpsvärden uppställes såsom villkor för grund
frihet för nu ifrågavarande försäkringsformer.
Skulle vid förenämnda individualförsäkringstyper premiebetalningstiden
vara avkortad så att exempelvis vid en femårig livförsäkring endast för
dödsfall premien för femårsperioden är uppdelad på allenast två terminer
eller erlägges på en gång, blir försäkringstagarens tekniska tillgodohavande
under periodens lopp avsevärt större än vid en konstant premiebetalning
varje år. Hänvisas må här till de tidigare i tabell B i avsnitt 4. av detta
kapitel1 lämnade siffrorna rörande återköpsvärdena enligt gällande livför-
säkringsgrunder för en engångsbetald femårig temporär dödsfallsförsäk-
ring å 10 000 kronor. I sådana fall kräver givetvis skäligheten i ännu högre
grad än nyss att försäkringstagaren icke går miste om sitt tillgodohavande,
därest försäkringen avbrytes före försäkringstidens utgång. Samtidigt bör
dock hållas i minnet att de fall, i vilka försäkringstagaren önskar en av
kortad premiebetalningstid, torde bli mycket få då det gäller rena risk-
försäkringar med premien bestämd och beräknad för längst fem år i sänder.
Ännu mycket färre blir då de fall, där försäkringens avbrytande i förtid
och därmed utgivande av förefintligt återköpsvärde kan komma att aktuali
seras. De sakkunniga anser, att om möjligheten till avkortad premiebetal
ningstid bibehålies vid nu ifrågavarande försäkringstyper, det är särskilt
angeläget att i dylika fall försäkringsbolagen vid försäkringsavbrott till
handahåller rättvist beräknade återköpsvärden även för den händelse för-
säkringstyperna i fråga jämlikt FL behandlas såsom skadeförsäkring. Till
syn häröver bör utövas av försäkringsinspektionen. Skulle behov av sär
skilda garantier anses föreligga, finnes den ovan omnämnda möjligheten
att uppställa utgivande av skäliga återköpsvärden såsom villkor för frihet
från grunder.
De sakkunniga anför, att den föreslagna reformen icke blott bör kunna
leda till viss förenklad behandling av vissa former av individuell livförsäk
ring utan också synes medföra den fördelen, alt FL icke längre kommer att
omöjliggöra kombinationer av dylik livförsäkring samt individuell kort
olycksfalls- eller individuell kort sjuk- och olycksfallsförsäkring till enliets-
försäkringar, vid vilka de olika försäkringsmomenten redovisningsmässigt
icke behöver hållas i sär. Vad de sakkunniga anfört rörande fördelarna av
1 S. 244 i betänkandet.
169
kombinationer av grupplivförsäkring samt kollektiv olycksfalls- eller kol
lektiv sjuk- och olycksfallsförsäkring till enhetsförsäkringar äger i stort
sett motsvarande tillämpning på motsvarande kombinationer på den indivi
duella försäkringens område. De sakkunniga erinrar också i detta samman
hang om att det på sakförsäkringens område ansetts rationellt att kombi
nera olika försäkringsformer till enhetsförsäkringar av typen hemförsäkring,
villaförsäkring o. s. v. En motsvarande utveckling på den individuella per
sonförsäkringens område torde böra främjas.
För att ytterligare belysa omfattningen av det område, inom vilket för
enklingar anses kunna genomföras, och klargöra innebörden av förslaget
framhåller de sakkunniga ytterligare bl. a. följande.
Antag exempelvis att mellan ett försäkringsbolag och en försäkringsta
gare träffats ett tioårigt avtal avseende kapitalförsäkring endast för döds
fall mot normalpremie. Detta avtal faller in under förenklingsområdet,
därest två förutsättningar är för handen. Dels får premien icke vara kon
struerad som en tioårspremie utan den måste vara konstruerad som två
femårspremier eller eljest sammansatt av bitar, varav icke någon avser
längre tid än fem år (varigenom större reservbildning undvikes). Dels får
premienivån för försäkringstagaren icke vara bunden för längre tid än lem
år; vederbörande skall senast efter fem år i sänder vara skyldig att erlägga
den normala nyteckningspremie, som då gäller för den aktuella premiebiten
(varigenom förändringar i risk- och omkostnader ganska snabbt kan slå
igenom på hela försäkringsbeståndet).
Att avtalstiden i det nämnda exemplet är tio år har icke annan bety
delse än att försäkringstagaren under hela tioårsperioden, oberoende av
eventuellt inträffade försämringar i hälsotillståndet, kommer att behand
las såsom en normal risk, för vilken högre premie än normalpremie icke
behöver erläggas. De sakkunniga är medvetna om att försäkringstagarens
rätt att icke behöva erlägga högre premie än normalpremien innefattar
ett risktagande av mera lång natur från vederbörande försäkringsbolags
sida. Det "torde kunna förutsättas, att försäkringsbolagen i erforderlig ut
sträckning kommer att betinga sig särskilt premietillägg för dylika risk-
taganden. Risken i fråga synes emellertid icke ha en sådan ekonomisk
tyngd att densamma bör inverka på omfattningen av det område, inom
vilket förenklingar kan tillåtas. Anledning synes icke föreligga att låta
nu ifrågavarande långtidsmoment medföra ett krav på grundreglering,
därest sådan eljest synes kunna undvaras. Till belysning av alt momentet
i fråga icke torde ha någon större ekonomisk betydelse må nämnas, att
de s." k. optionstillägg, som för närvarande inom livförsäkringen erlägges
såsom vederlag för rätt att senast vid försäkringstidens utgång utan lhilso-
prövning övergå till annan försäkring på högst samma belopp, icke när
mare regleras i förekommande grunder.
Även inom den ganska snävt begränsade ram, som uppdragits i det
föregående, rymmes ett flertal livförsäkringsvarianter. Försäkringsfor
merna i fråga kan vidare tänkas kombinerade på olika sätt med grund
bundna former av personförsäkring. Eu viss svårighet att förutse utveck
lingen måste anses föreligga. Med hänsyn härtill och då fråga är om en
principiell nyhet på livförsäkringsområdet torde det vara klokt att utforma
lagbestämmelserna i ämnet med en viss försiktighet, så att garantier före
ligger mot en oväntad, osund utveckling. Sådana garantier torde erhållas,
därest lagbestämmelserna konstrueras så, att försäkringsinspektionen äger
Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1961
uppställa de begränsningar och villkor, som ur försäkringstagarsynpunkt
kan anses erforderliga, när fråga är om att föra in förenämnda livförsäk-
ringstyper under FL:s regler angående skadeförsäkring. Skulle försäkrings
bolagen eller något eller några av dem föredraga att låta nu ifrågavarande
livförsäkringsverksamhet fortfarande vara grundreglerad och jämväl i öv
ligt likställd med annan livförsäkring, torde anledning icke finnas att
hindra detta. Enligt de sakkunnigas mening bör åtminstone till en början,
innan närmare erfarenheter vunnits av den nya ordningen, lagbestämmel
serna i ämnet erhålla formen av ett dispensstadgande, som lägger det i för-
säkringsinspektionens hand att medge försäkringsbolag, att bestämmelser
na i FL angående skadeförsäkring skall vara helt eller delvis tillämpliga på
ovan berörda former av livförsäkring.
De nya bestämmelserna föreslås införda i 345 § FL.
170
Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1961
Remissyttrandena
Allmänna synpunkter
De sakkunnigas principiella uttalande att FL:s bestämmelser angående
livförsäkring alltjämt bör bygga på soliditets- och skälighetsprinciperna
vinner anslutning från samtliga remissinstanser, som berört frågan. För-
säkringsinspektionen påpekar, att de sakkunniga väsentligen instämt i de
resonemang och motiveringar som ingick i förarbetena till nu gällande lag.
På några undantag när utmynnar icke heller vad de sakkunniga anför i
livförsäkringsfrågor i några förslag angående mera ingripande lagändring
ar. Framställningen upptager till stor del synpunkter på tillämpningen och
i anknytning därtill vissa rekommendationer. Icke heller inspektionen fin
ner i dagens läge en mera ingripande revision av lagens bestämmelser rö
rande livförsäkring aktuell. Inspektionen bortser därvid från placerings-
och värdesäkringsfrågorna, vilka i detta sammanhang icke är föremål för
prövning.
Från försäkringsbolagshåll understrykes betydelsen av att livförsäkrings
bolagens grunder inom ramen för soliditets- och skälighetsprinciperna
tillåter olika tekniska lösningar. — Folksam anför som illustration till att
en viss rörelsefrihet är främjande för utvecklingen tilläggspremierna för
»icke normala risker», där anpassningen till ändrade förhållanden för när
varande kan ske på ett mycket smidigt sätt. De senaste åren kan uppvisa
ett flertal exempel på detta. Beträffande behandlingen av icke normala
risker torde det vara svårt att uppvisa något land, där intresset för och
strävandena mot en generös lösning är så starka som i Sverige. Folksam
finner det därför överraskande att de sakkunniga önskar en ökad kontroll
på detta område.
Enligt Svenska försäkringsbolags riksförbund finnes det goda skäl för
att de båda principerna för livförsäkringsverksamheten är lagfästa och för
att deras upprätthållande kontrolleras av ett opartiskt och sakkunnigt or
gan. Riksförbundet kan emellertid ej i alla avseenden instämma i de sak
kunnigas argumentering. Sålunda vänder sig förbundet mot uppfattningen
171
att skäligheten är en följd av bl. a. sociala hänsyn. Principen är enligt
förbundets mening i själva verket ett utflöde av en både välgrundad och
hävdvunnen livförsäkringspraxis, och det är snarast vissa avsteg från
det fullständiga hävdandet av skälighetsprincipen, som kan motiveras av
sociala skäl. Som exempel nämnes, att livförsäkring även i utpräglade gles
bygder drives på samma villkor som pa andra hall, ehuru befolkningsun
derlaget där ej ger möjlighet till en fullständig kostnadstäckning.
Riksförbundet gör vidare vissa påpekanden i anledning av de sakkun
nigas allmänna synpunkter rörande omkostnadsbelastningen. Förbundet an
för att bolagen genom ett intensivt rationaliseringsarbete, som ofta krävt
betydande investeringar av olika slag, kunnat bemästra kostnadsutveck
lingen. Det är enligt förbundets mening i hög grad motiverat att erinra om
det faktiska förloppet härvidlag, då de sakkunniga uttalar att överskri
danden av den enligt grunderna givna förvaltningskostnadsramen i prakti
ken förekommit i icke obetydlig utsträckning. Förbundet erinrar om ut
talandet i lagens förarbeten att storleken av anskaffningskostnaderna bor
de bedömas med hänsyn till samhällets intresse av att arbete nedlades på
utbredningen av livförsäkring. Förbundet anför.
Till belysning av omkostnadsramens storlek må nämnas, att kapitalvär
det av anskaffningskostnadsbelastningen (belastning för täckande av för
säljnings- och utfärdningskostnader samt övriga kostnader av engångs-
natur) för en sammansatt kapitalförsäkring inom gällande premiegrunder
för stor livförsäkring i typiska fall är av storleksordningen 40 promille
av försäkringssumman. Enligt de år 1955 stadfästa livförsäkringsgrunder-
na i Norge arbetar man med 55 promille för stor och 65 promille för liten
försäkring. I de närmast dessförinnan gällande norska premiegrunderna
var motsvarande kapitalvärden 35 promille resp. 50 promille, vilka kvan
titeter dock ej visat sig tillräckliga i praktiken. De år 1955 stadfästa vär
dena innebär en marginal om några promille jämfört med erfarenheten un
der åren närmast före premiegrundernas ändring.
Till ytterligare belysning av utvecklingen rörande belastningarna för om
kostnader, speciellt anskaffningskostnader, inom svensk livförsäkring må
följande siffror anföras, beträffande dels sammansatt kapitalförsäkring
till 65 års ålder (tariff D 65), dels temporär dödsfallsförsäkring till samma
ålder (tariff T 65). Båda exemplen avser inträdesåldern 35 år och försäk
ringssumman kr. 10 000:— (stor livförsäkring).
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961
D 65
Premiegrunder
Helårig
bruttopremie
kr
Omkostnadspremie
Härav lör anskaffning
kr
% av
bruttopr.
kr
% av
bruttopr.
1928...........................................
289: 90
50: 40
17,4
21
: 60
7,5
1935...........................................
298: 40
49: 70
16,7
20:50
6,9
1937...........................................
322: 80
50: 20
15,6
19: 20
5.9
1938...........................................
331: 90
47: G0
14,3
19: 70
5,9
1955...........................................
298: G0
39: 80
13,3
18:90
6,3
172
Kiingl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961
T 65
Premiegrunder (Tariffen
saknar praktisk betydelse
före 1938 års grunder)
Helårig
bruttopremie
kr
Omkostnadspremie
Härav för anskaffning
kr
% av
bruttopr.
kr
% av
bruttopr.
1938................................................
1955................................................
148:30
98:30
36: 60
29:00
24,7
29,5
16: 00
14: 20
10,8
14,4
De synpunkter rörande sambandet mellan storleken av anskaffnings
kostnaderna och det totala försäljningsarbetet för livförsäkring, som för
bundet ovan anfört, återfinnes även i försäkringsinspektionens skrivelse
till de sakkunniga den 5 december 1958. Där uttalas i fråga om storleken
av anskaffningskostnaderna följande: »Storleken av anskaffningskostna
derna sammanhänger ytterst med frågan om intensiteten i det försäljnings-
tryck, som under skiftande förhållanden -— t. ex. socialförsäkringens ut
byggnad — skäligen skall upprätthållas gentemot allmänheten. Då detta
spörsmål emellertid närmast utgör en försäkringspolitisk fråga, vars lös
ning får sitt uttryck i grundernas anskaffningskostnadsbelastningar, torde
den här kunna lämnas åsido».
I nuvarande utvecklingsskede, som kännetecknas av ständigt stegrad
konkurrens från konsumtionssektorn samt på den gångna tidens erfaren
het. grundade farhågor för fortsatt penningvärdeförsämring, utan effektiva
möjligheter till kompensation för det äldre nominalsparandet, är det ofrån
komligt att en hårdnande marknad för livförsäkring inträtt. Det ligger i
sakens natur, att vidmakthållandet av ett visst »försäljningstryck» röran
de livförsäkring kräver en större arbetsinsats (och därmed en ökad kost
nad) vid hårdnande marknadsförhållanden. Det är förvisso alltjämt ett
samhällsintresse att medborgarna får ett tillräckligt och väl avvägt för
säkringsskydd och att försäkringssparandet hålles på en hög nivå.
Ovan anförda premieexempel från olika system av premiegrunder visar
en fallande trend i fråga om såväl den totala omkostnadspremiens som an-
skalfningskostnadsdelens absoluta storlek, detta trots den så gott som
oavbrutna lcostnadsfördyring, som efterkrigstidens penningvärdeförsämrine
medfört för livbolagen.
Rätten till återbäring
n~
Principen alt livförsäkringsverksamheten bör bedrivas helt för försäk
ringstagarnas räkning kommer till uttryck i flera yttranden och ifrågasättes
icke från något håll.
Beträlfande frågan om att införa försäkringsformer, vid vilka det på
förhand bestämts att någon återbäring icke skall utgå, intar försäkringsin-
spektioncn samma negativa ståndpunkt som de sakkunniga. Som ett förtyd
ligande till de sakkunnigas framställning framhåller inspektionen, att vad
som diskuterats är en försäkringsform utan återbäringsrätt, där premien
praktiskt taget helt saknar säkerhetsmarginal. Uppkomna vinster inom det
så bildade speciella beståndet skulle tillfalla det vanliga försäkringsbestån
173
det, där premierna satts med betryggande marginal. Å andra sidan hade
det vanliga beståndet av försäkringar att täcka uppkommande förluster i
det nya beståndet. Anordningen i fråga skulle kräva ändring i 264 § FL,
enligt vilket lagrum alla livförsäkringspremier skall bestämmas med betryg
gande marginal. Inspektionen finner det lielt främmande för livförsäkrings
tanken, att ett dylikt moment av instabilitet och spekulation införes mellan
olika livförsäkringsbestånd. För övrigt kräver planen för sitt realiserande
existensen av ett bestånd av sedvanligt slag med betryggande grunder, som
ensidigt skalle få tjäna som buffertanordning. Komplikationer skulle dess
utom tillkomma såväl i förhållande till kunderna som i den inre förvaltning
en. Inspektionen fortsätter.
Det skall dessutom i detta sammanhang erinras om, att de säkerhets
marginaler som inlägges i premierna för återbäringsberättigade försäkringar
till ingen del motiveras av, att de skall vara återbäringsbildande. Dessa mar
ginaler har uteslutande tillkommit för att skänka livförsäkringen en hög
grad av soliditet. Man har velat skapa starka garantier för att livförsäkrings
givarna har förmåga att fullgöra de av dem slutna, ofta långtidsbundna av
talen. Krav på marginaler, som skulle gå utöver vad säkerhetskravet be
tingar, måste avvisas. Mot denna bakgrund ter det sig även helt verklighets
främmande med en konstruktion med ej återbäringsberättigade försäkringar,
vilka är utrustade med positiva säkerhetsmarginaler satta lägre än för åter-
bäringsberätligade försäkringar. En sådan konstruktion har ej heller förts
fram i den aktuella diskussionen. Det överskott som på sikt kan uppkomma
i ett dylikt bestånd av ej återbäringsberättigade försäkringar skulle ej åter
gå till försäkringstagarna, vilket skulle kunna te sig svårbegripligt och leda
till irritationer. Samtidigt skulle de återbäringsberättigade bestånden med si
na högre säkerhetsmarginaler vid en ogynnsam utveckling riskera att få
det svagare beståndet som en belastning.
Enligt Svenska försäkringsbolags riksförbund har de sakkunniga miss
förstått de tankegångar, som skulle kunna motivera införandet av livförsäk
ring utan rätt till återbäring. Dylik försäkring till lägre premie tillämpades
för ett 30-tal år sedan i vårt land och existerar alltjämt utomlands. Den ute
blivna rätten till återbäring kan sägas utgöra priset för förmånen att även i
fall av oväntad försämring av det faktiska utfallet av dödlighet, ränta eller
omkostnader få en ograverad försäkringssumma, trots alt premien a priori
är mindre solid än »normalt» och bolagets risk för förlust sålunda större än
sedvanligt. Det vanliga försäkringsbeståndet bedriver så att säga en speciell
riskrörelse avseende de till lägre premier beviljade försäkringarna, och vins
ten eller förlusten på denna riskrörelse gottskrives eller belastar det vanliga
beståndet.
Riksförbundet anser det emellertid tveksamt om de praktiska olägenhe
terna med den beskrivna anordningen kan uppvägas av de fördelar som ar
rangemanget skulle kunna erbjuda. Däremot är det uppenbart att den ifrå
gasatta tekniken erbjuder betydande praktiska fördelar i fråga om vissa
försäkringsmoment. Även om huvudprincipen bör vara att varje försäkring
berättigar till återbäring av uppkommande överskott, bör vissa avsteg kun
na göras därifrån. Riksförbundet anser sålunda att återbäringsrätt bör kun
Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1961
174
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961
na uteslutas vid mera oväsentliga försäkringsmoment. I de fall, då betänklig
heter kan föreligga mot ett slopande av åtcrbäringsrätt, bör under speciella
omständigheter som ett alternativ kunna ifrågakomma lägre säkerhetsmar
ginaler som kompensation för avsaknad av rätt till återbäring. Som exempel
kan nämnas de s. k. korttidsfribreven, som i vissa fall uppkommer, då pre
miebetalningen för en försäkring upphör i förtid. Ett sådant arrangemang
skulle inte behöva innebära nämnvärd risk för det övriga försäkringsbestån
det. Ett annat exempel avser försäkringsbelopp som förfallit till betalning
men innestår och förräntas hos bolaget. Det torde inte kunna resas några
rimliga invändningar mot att räntan enbart bestämmes a priori och inte kor
rigeras a posteriori. Här har man anledning jämföra med skälighetsprin-
cipen i sparbanksrörelse (inget enskilt vinstintresse).
Folksam anser det icke stridande mot skälighetsprincipen att en person
beredes möjlighet att välja mellan två olika försäkringsavtal, det ena inne
fattande lägre premier och utan återbäringsrätt, det andra av konventionell
typ, allt under förutsättning att han är väl medveten om skillnaderna mel
lan de båda avtalen och att andra försäkringstagares intressen inte trädes
för nära.
Formen för återbäring
Försäkringsinspektionen ställer sig positiv till tanken att möjlighet bere
des försäkringstagarna att välja mellan olika alternativa former för åter
bäring. Som exempel nämner inspektionen, att en försäkringstagare vid av
talets ingående får välja mellan å ena sidan en bestämmelse, enligt vilken
överskottsmedlen uppsamlas och utbetalas vid försäkringstidens slut som en
förstärkning av avtalade belopp och å andra sidan en bestämmelse, enligt
vilken överskottsmedlen till en del tilldelas honom vart femte år under för-
säkringstiden med tilldelning av återstoden vid försäkringstidens slut. Andra
varianter kan givetvis också tänkas.
Inspektionen understryker i sammanhanget vad de sakkunniga själva har
anfört, nämligen att hänsyn måste tagas till praktiska synpunkter och om-
kostnadssynpunkter. Att låta försäkringstagarna med korta tidsmellanrum
hoppa mellan olika återbäringsformer är givetvis otänkbart. Härtill kommer
soliditetssynpunkten. Uppkommande vinstmedel kan icke utbetalas snab
bare än att en lämpligt avvägd konsolidering upprätthålles. Programmet bör
liksom hittills vara, att alla försäkringar under löpande försäkringstid till
fonderna lämnar ett visst bidrag, som lösgöres och utbetalas först när för
säkringen upphör. Av det sagda framgår, att en överenskommelse mellan
försäkringsgivaren och försäkringstagaren om tilldelning av återbäring un
der löpande försäkringstid måste så utformas, alt själva storleken av de be
lopp som löpande tilldelas göres beroende av de vid varje tidpunkt gällande
grunderna. Överenskommelsen måste även förutse det fall, att all "löpande
tilldelning av återbäring för viss tid kan komma alt inställas.
Även Svenska försäkringsbolags riksförbund understryker betydelsen av
att kostnadssynpunkterna beaktas vid utformningen av återbäringsreglerna.
175
Bolagens nu gällande regler för återbäring fyller otvivelaktigt mycket högt
ställda krav på en noggrann fördelning av överskottet mellan olika grupper
av försäkringstagare. Det finns emellertid, anför förbundet, bland livbola
gens företrädare en växande önskan att förenkla dessa regler, som med sti
gande arbetslöner och andra kostnader kan bli alltför dyrbara. Det är då av
vikt att det i lagmotiven klarlägges, att skälighetsprincipen icke utgör hin
der för även tämligen långtgående förenklingar i återbäringssystemen.
Utöver kostnadshänsynen måste självfallet även hänsyn tagas till det
totala konsolideringsbehovet i rörelsen, varvid ju de enskilda försäkring
arna genom sina överskottsmedel temporärt verkar såsom deltagare i nämn
da konsolidering. Förbundet erinrar om att livbolagen för några decennier
sedan tillämpade en vidsträckt individuell valfrihet i fråga om återbäringens
form. Då räntan under 1930-talet successivt sjönk, reducerades emellertid
utrymmet för bl. a. den under försäkringstiden regelbundet tilldelade åter
bäringen. Den av soliditetsskäl nödvändiga reduktionen av den årliga återbä
ringen väckte betydande irritation bland försäkringstagarna, som hyste en
stark förväntan om fortsatt och stegrad återbäringstilldelning. Den gångna
tidens erfarenhet manar sålunda till försiktighet vid utformningen av planer
för återbäringens tilldelning under försäkringstiden, även om förutsättning
arna härför nu är i vissa hänseenden ändrade.
Folksnm framhåller att det är synnerligen angeläget från kostnadssyn
punkt alt det försäkringstekniska systemet verkar generellt. Om ett flertal
återbäringsformer skulle förekomma skulle detta inte bara komplicera re-
gistraturen utan även fördyra administrationen i flera andra avseenden. De
sakkunnigas förslag synes i sin generella utformning inte vara praktiskt
genomförbart. Det är en helt annan sak att inom ramen för ett givet system
en viss frihet bör kunna inrymmas. Folksam anser att det inom ramen för
soliditetsprincipen borde kunna överlåtas åt bolagen alt själva avgöra i vil
ken omfattning utbetalning av återbäring under försäkringstiden bör kunna
ske.
Landsorganisationen instämmer i princip i de sakkunnigas rekommenda
tion att försäkringstagarna ges direkt inflytande på formen för återbäiäng
inom livförsäkringen. Önskvärdheten härav blir emellertid enligt LO mind
re påfallande för såvitt livförsäkringar med rörliga premier introduceras
på marknaden. Frågan om inflytandet på återbäringsformen kan vidare
rimligen inte få tillmätas så stor vikt, att man inom livförsäkringsbolagen
ådrar sig oproportionerligt stora omkostnader för att kunna erbjuda för
säkringstagare alla tänkbara alternativ. I så fall skulle ju den återbäring,
tills vars alternativa utformning de försäkrade skall ta ställning, reduceras
alltför kraftigt.
Enligt Försäkringsfunklionärernas förbund torde den föreslagna rätten
för försäkringstagarna att under försäkringstiden ändra på utbetalningsfor-
men av återbäringen medföra administrativa kostnader, som ej uppväges av
fördelarna.
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961
176
Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1061
Sparsamhetskravet
Remissmyndigheternas avvisande inställning till den föreslagna anmärk-
ningspunkten rörande sparsamhet med omkostnader har redovisats vid be
handlingen av soliditets- och skälighetsprineiperna inom skadeförsäkringen
(s. 104 ff) vartill här må hänvisas. Försäkringsbolagens riksförbund har
emellertid också direkt kommenterat de sakkunnigas uttalanden om spar
samhetskravet i livförsäkringsverksamheten. Förbundet anför.
De sakkunniga har betonat att bolagen »måste lägga sig vinn om att hålla
sina omkostnader nere». Som bakgrund till detta uttalande skall tydligen
ses dels det förhållandet att ett bolag haft »jubileumskostnader på över 1
miljon kronor», dels den omständigheten att omkostnaderna inom vissa ska-
deförsäkringsgrenar uppgår till 30 å 40 % av de erlagda premierna. De sak
kunniga har emellertid underlåtit omtala att övervägande delen av det be
lopp som åtgick i samband med ifrågavarande bolags jubileum utgjordes
av gratifikationer till bolagets personal, motsvarande mindre än 5 % av
den totala personalkostnaden för året, medan beloppet i övrigt till större
delen hänförde sig till public relation-kostnader. Vid framhållandet av nyss
nämnda procenlsiffror för omkostnader i förhållande till erlagda premier
har de sakkunniga ej heller funnit skäl att göra någon jämförelse med
andra näringsgrenar, där omkostnadssiffran i ett stort antal fall ligger lika
högt eller högre.
Av försäkringsbolagens kostnader faller den övervägande delen på posten
personalkostnader. Det bör hållas i minnet att kollektivavtal och andra fack
liga uppgörelser måste respekteras av såväl inspektionen som bolagsled
ningarna. Försäkringsbolagen är för övrigt icke hel jänta av underkvalifice-
rad personal och de måste anpassa sig till löneläget på arbetsmarknaden.
Över huvud tagel ställer sig riksförbundet frågande inför vad de sakkunniga
kan avse med begreppet »onödiga kostnader».
Fn utomstående kan naturligtvis vara benägen att rubricera en s. k. »triv
selkostnad» till förmån för personalen såsom onödig. Det är också möjligt
att man i efterhand kan konstatera att exempelvis en reklamkampanj varit
»onödig», enär den icke givit avsedd effekt. Det ligger i all företagsamhets
natur att icke alla initiativ slår lika väl ut. Om man emellertid i förväg
skulle bedöma en viss utgift såsom onödig, därför att man ej med full säker
het kunde förutsäga dess räntabilitet, skulle många samhällsnyttiga initiativ
utebliva och utvecklingstakten inom det ekonomiska livet minska.
Riksförbundet vill framhålla att bolagen nedlägger mycken möda på att
genom bl. a. rationaliseringar hålla omkostnaderna inom snäva gränser. Bo
lagsledningarna måste emellertid vid ställningstagande till en utgift taga
hänsyn till många olika synpunkter. Den mindre utgiften innebär icke i
varje enskilt fall den lägre kostnaden. Den fortskridande penningvärdeför
sämringen har skapat stora svårigheter ur kostnadssynpunkt. Detta gäller
måhända särskilt livförsäkringsbolagen, vilka — i motsats till vad som är
fallet inom de flesta andra delar av näringslivet — i slor utsträckning måste
täcka förvaltningskostnaderna med intäkter (kostnadspremier), som icke
kan höjas i takt med penningvärdets fall.
Även Försäkringst jänstemannaförbundet och Försäkrings funktionärernas
förbund framlägger vissa synpunkter på omkostnaderna för personalen.
I anslutning till en redogörelse för de i riksförbundets yttrande omnämnda
gratifikationerna yttrar Försäkringst jänstemannaförbundet.
177
Storleksordningen av här avsedda utgifter för företaget blir alltid en av
vägningsfråga. Principiellt måste förbundet dock reagera mot att utgif
tens karaktär skulle kunna anses innebära ett avsteg från det sparsam-
hetskrav, som innefattas i skälighetsprincipen. Godtages ett sådant betrak
telsesätt kan tveksamhet uppkomma om det skäliga också i andra utgif
ter, som ett företag ikläder sig för att öka personalens trivsel eller som all
mänt sett är av personalvårdande karaktär.
Försäkringsfunktionärernas förbund förklarar sig som facklig organisa
tion ha starkt ifrågasatt, huruvida den kontrollerande myndighetens be
fogenheter vid bedömandet av skäligheten i omkostnaderna skall få inne
bära, att man omöjliggör för arbetsmarknadens parter att föra verkliga
förhandlingar. Förbundet anför vidare bl. a. följande.
När det gäller bedömandet av premiesättningens skälighet och därmed
omkostnadsdelen, har försäkringsinspektionen redan med nuvarande lag
bestämmelser i vissa fall ingripit på så sätt, att t. o. m. de avtalsslutande
parterna inom försäkringsbranschen ställts inför sådana direktiv och an
visningar till bolagen, att parternas möjligheter att förhandla beskurits.
Detta trots att vederbörande departementschef i sina direktiv till lagen
framhållit, att vid fastställande av omkostnadsgrunder skälig hänsyn mås
te tagas till lönesättningen på arbetsmarknaden. Statsrådet har därvid
anfört: »Någon prövning av de löner, som genom kollektivavtal tillförsäk
ras personalen, kan sålunda icke tänkas förekomma i detta sammanhang».
Konkurrensfrämjande åtgärder
Försäkringsbolagens riksförbund vänder sig mot att de sakkunniga
främst — eller nästan uteslutande — talar om den interna konkurrensen
mellan företagen inom livförsäkringsverksamheten. Konkui'rensen mellan
livförsäkring å ena sidan och annan verksamhet å andra sidan, varvid
främst konsumtionssektorn förtjänar nämnas, beaktar de sakkunniga en
ligt förbundets mening icke alls. Med tanke på livförsäkringens betydelse
såsom riskutjämnings- och sparrörelse är det emellertid nödvändigt att
beakta konkurrensen med konsumtionssektorn.
Förbundet vänder sig också allmänt mot de slutsatser, som de sakkun
niga dragit rörande konkurrensförhållandena inom livförsäkringen. Ehuru
de sakkunniga synes medvetna om att priset för en livförsäkring ej är
premien utan premien minus återbäringen använder de sakkunniga genom
gående begreppet priskonkurrens såsom en beteckning för vad som rätte
ligen är premiekonkurrens. Riksförbundet framhåller att inom svensk liv
försäkring icke blott priskonkurrens utan jämväl premiekonkurrens är
och alltid varit en realitet. Premiesättningen för individuell försäkring har
visserligen varit i stort sätt gemensam för samtliga svenska livförsäkrings
bolag, med avseende på stor livförsäkring sedan 1928 och för liten livför
säkring sedan 1935. Förekomsten av stor och liten livförsäkring jämsides
på marknaden har emellertid inneburit en premiekonkurrens inom den
individuella försäkringen. Ytterligare erinras om premiekonkurrensen på
grupplivområdet samt mellan individuell pensionsförsäkring, kollektiv
tjänstepensionsförsäkring och pensionskassor.
12
B ihan g till riksdagens protokoll 1961. 1 samt.
AV
171
Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1001
178
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961
Riksförbundet påpekar i detta sammanhang, att vid utarbetandet av nya
premiegrunder premiekonkurrensen mellan bolagen utgör ett väsentligt in
slag.
Beträffande den s. k. sparbankslivförsäkringen anför riksförbundet att
den nya distributionsformen kan komma att visa sig kostnadsbesparande,
om man endast tänker på dem som tecknar försäkring i det bolag, som
driver den nya formen, och helt bortser från de personer, som vid inträf
fat försäkringsfall står utan försäkringsskydd därför att det inte funnits
utrymme för en effektiv försäljning. Hur det slutliga utfallet av nettopri
set för formen blir, jämfört med nettopriset vid tillämpning av traditio
nella distributionsformer, blir självfallet beroende av bl. a. den omfatt
ning som den planerade verksamheten får. På försäkringsbeståndet fal
ler nämligen dels de med den nya verksamhetens upptagande förknippade
kostnaderna, dels även på längre sikt kostnader av försäljningskaraktär
(reklam m. m.).
Enligt riksförbundets mening har de sakkunniga bortsett från att den
av soliditetskravet betingade minimipremienivån i själva verket inte ger
utrymme åt skälighetsmekanismen. Vid tillämpning av minimipremienivå
ökas risken för förlust inom någon del av livförsäkringsbeståndet, varvid
någon annan del blir tvingad att tillskjuta medel med minskad skälighet
såsom följd.
Förbundet granskar närmare utredningens synpunkter rörande förut
sättningarna för premiekonkurrens och anför bl. a.
I fråga om dödlighets- och andra riskantaganden må observeras, att pre
miekonkurrens skulle kunna föra till strängare riskbedömning, d. v. s.
raka motsatsen till den för svensk livförsäkring sedan länge karakteristiska
liberaliseringen på riskbedömningens område. En dylik utveckling synes
ej önskvärd, enär den skulle minska förutsättningarna för behovstäckning
inom ett klientel, för vilket det är särskilt angeläget att livförsäkringsbe-
hovet tillgodoses.
I fråga om ränteantagandet är sakförhållandet det, att man visserligen
i efterhand kan konstatera olikheter i den faktiska förräntningsnivån un
der gången tid för de olika bolagen. Detta är ett resultat av bl. a. olika
placeringspolitik. Det kan emellertid ej hävdas, att en viss omtänksam
placeringspolitik skulle ge avgjort bättre förräntning under kommande tid
än en viss annan, lika omtänksam placeringspolitik. Det avgörande härvid
lag är självfallet utvecklingen av de ekonomiska konjunkturerna, särskilt
räntekonjunkturen, och penningvärdet.
Vad som återstår av reell konkurrensmöjlighet på premieområdet hän
för sig till premiegrundernas omkostnadsantaganden. I detta hänseende
skulle någon differentiering mellan bolagen a priori kunna motiveras, ba
serad på konstaterbara skillnader i kostnadsnivå. Det förtjänar emellertid
observeras, att krympning av belastningen för anskaffning måste leda till
minskad konkurrensförmåga för livförsäkringsverksamheten gentemot den
viktigaste konkurrenten, nämligen konsumtionssektorn.
Riksförbundet erinrar i detta sammanhang om en modifierad teknik
för åstadkommande av säkerhetsmarginal, som dryftats i den aktuariella
debatten. I enlighet härmed skulle premiegrunderna utformas på basis av
179
vad som bedömes vara rena nettoantaganden rörande dödlighet, invaliditet,
ränta och olika omkostnadsfaktorer, d. v. s. antaganden vari ej inlägges
någon medveten implicit säkerhetsbelastning. Man skulle alltså arbeta med
enbart explicita säkerhetstillägg.
Landsorganisationen ställer sig al