SOU 1991:89

Försäkringsrörelse i förändring : delbetänkande

Försäkringsrörelse i förändring

+ i * ?

* ** * ** # H* ***

Delbetänkande av försäkringsutredningen

SMU]

Försäkringsrörelse i förändring

* * * * 11 * ****

Delbetänkande av försäkringsutrédningen

SMU]

& Statens offentliga utredningar %% 1991:89 lä Finansdepartementet

Försäkringsrörelse i förändring 1

Delbetänkande av görsäkringsutredningen Stockholm 1991

SOU och Ds kan köpas från Allmänna Förlaget, som också på uppdrag av regeringskansliets förvaltningskontor ombesörjer remissutsändningar av dessa publikationer.

Adress: Allmänna Förlaget Kundtjänst 106 47 Stockholm Tel 08/739 96 30 Telefax: 08/739 95 48

Publikationerna kan också köpas i Infomationsbokhandeln, Malmtorgsgatan 5, Stockholm.

ISBN 91-38-10901—8 Printed by Graphic Systems AB, Göteborg 1991 ISSN 0375-250X

Till statsrådet

Genom beslut den 20 september 1990 bemyndigade regeringen dåvarande statsrådet Erik Åsbrink att tillkalla en kommitté med högst fem ledamöter med uppdrag att utreda vissa frågor på försåkringsområdet samt föreslå ändringar i försäkringsrörelselagstiftningen.

Med stöd av bemyndigandet tillkallades samma dag som ledamöter justitierådet Bertil Bengtsson, ordförande, professorn Mats Persson, överinspektören Yngve Pettersson, docenten Staffan Viotti och numera vice verkställande direktören Per Welin.

Att som experter biträda kommittén förordnades fr.o.m den 15 oktober 1990 verkställande direktören Olov Hertzman, chefsjuristen Jarl Symreng och numera rådmannen Ann-Christine Lindeblad, fr.o.m. den 21 januari 1991 numera rådmannen Stellan Fors, fr.o.m. den 14 februari 1991 avdelningsdirektören Lennart Gullbjörk och fr.o.m den 12 maj 1991 bankokommissarien Lars Hansson.

Att som sekreterare biträda kommittén förordnades fr.o.m. den 1 oktober 1990 departementssekreteraren Margareta Kettis och fr.o.m. den 1 juli 1991 hovrättsassessom Åke Thimfors. Genom beslut den 20 december 1990 entledigades Ann-Christine Lindeblad som expert och förordnades att biträda kommittén som sekreterare.

Kommittén har antagit namnet försäkringsutredningen.

Kommittén har ålagts att med förtur behandla frågor som berörs av den västeuropeiska integrationen och därvid funnit lämpligt att i detta del- betänkande lämna förslag framför allt till nya soliditets- och placerings- regler för försäkringsbolagen. Kommittén avser nu att påbörja arbetet med en mer genomgripande översyn av försäkringsrörelselagstiftningen.

Stockholm den 28 oktober 1991

Bertil Bengtsson

Mats Persson Yngve Pettersson

Stayfan Viotti Per Welin /Margareta Kettis Ann-Christine Lindeblad

Åke Ihirnfors

0

Innehall Förkortningar ........................... Sammanfattning .......................... Summary ............................... Författningsförslag ........................ 1 Förslaget till Lag om ändring i

försäkringsrörelselagen (1982z713) ........... 2 Förslaget till Lag om ändring i lagen (1950:272) om

rätt för utländska försäkringsföretag att driva försäkringsrörelse i Sverige ............ 3 Förslaget till Lag om ändring i lagen (1989:1079)

om livförsäkringar med anknytning

till värdepappersfonder ................... 4 Förslaget till Lag om ändring i lagen (1947:576)

om statlig inkomstskatt ................... 1 Utredningsuppdraget ................ 1.1 Våra direktiv ......................... 1.2 Vårt arbete . ........................ 1.3 Betänkandets disposition .................. 2 Försäkringsbolagens

verksamhetsområden ................ 2.1 Inledning ........................... 2.2 Skadeförsäkring för hushåll ................ 2.3 Livförsäkring ........................

2.3.1 Livsfallsförsäkringen ................ 2.3.2 Dödsfallsförsäkringen ...............

2.3.3 Livförsäkring med anknytning till

värdepappersfonder .................

2.4 Företagsförsäkring ..................... 2.5 Återförsäkring ........................ 3 Varför särreglera

försäkringsverksamheten? ............ 3.1 Inledning ........................... 3.2 Det finansiella systemets huvuduppgifter ........ 3.3 Försäkringsbolagens roll i det finansiella systemet . . 3.4 Skyddsintressen på de finansiella marknaderna . . . . 3.5 Skyddsintressen inom försåkringsverksamheten . . . .

11 17 23

23

53

74

75

79 79 81 82

85 85 86 89 92 95

96 99 101

105 105 106 106 108 109

4.1 4.2

4.3 4.4 4.5 4.6 4.7

5.1 5.2 5.3 5.4

6.1

6.2

6.3

6.4

6.5

Nuvarande bestämmelser .............

Inledning ........................... Regler om soliditet .................... 4.2.1 Livförsäkring .................... 4.2.2 Skadeförsäkring ................... Placeringsnegler ....................... Särskilt om försäkringsbolagens upplåning ....... Reglerna om återbäring .................. Skälighetsprincipen och sundhetsprincipen ....... Skatteregler ..........................

EES och EGs regler på

försäkringsområdet ................. Bakgrund ........................... Konkurrensregler ...................... Finansiella tjänster ..................... Försäkringsområdet .....................

Overväganden och förslag ............ Synpunkter på nuvarande regelsystem ......... 6.1.1 Regler av betydelse för konkurrenssituationen. 6.1.2 Soliditetsbegreppet ................. 6.1.3 Försäkringsbolagens associationsformer . . . . 6.1.4 Återbäringssystemets centrala betydelse ..... 6.1.5 Sammanfattning ................... Soliditetsregler ....................... 6.2.1 Allmänt om soliditetsprincipen .......... 6.2.2 Våra förslag till nya soliditetsregler ....... Placeringsregler m.m. ................... 6.3.1 Konsekvenser av gällande placeringsregler. . . 6.3.2 EGs regler på området ............... 6.3.3 Allmänt om utformningen av nya placeringsregler ................... 6.3.4 Femprocentsregeln och förbudet att driva annan rörelse ................. 6.3.5 Den närmare utformningen av nya placeringsregler ................... 6.3.6 Särskilt angående återbäringsmedlen ...... 6.3.7 Särskilt angående skadeförsäkringsbolagens säkerhetsreserv ................... 6.3.8 Försäkringsbolagens upplåning .......... Övriga frågor ........................ 6.4.1 Vissa frågor med anknytning till koncessionsprövningen .............. 6.4.2 Registerföringsskyldighet även för skadeförsäkringsbolag ............... 6.4.3 Utländska försäkringsföretags verksamhet i Sverige ....................... Övergångsfrågor .......................

113

113 113 114 116 118 120 121 122 124

127 127 128 128 129

133 133 134 139 142 145 151 154 154 156 162 162 164

165

168

173 180

188 190 194 194 200

201 203

7 Författningsförslag med specialmotivering ................... 205 7.1 Förslaget till lag om ändring i försäkringsrörelselagen (1982z713) .......................... 205

7.2 Förslaget till lag om ändring i lagen (1950:272) om rätt för utländska försäkringsföretag att driva försäkringsrörelse i Sverige ................ 234 7.3 Förslaget till lag om ändring i lagen (1989:1079) om livförsäkringar med anknytning till värdepappersfonder ..................... 247 7.4 Förslaget till lag om ändring i lagen (1947:576)

om statlig inkomstskatt .................. 248 Bilagor 1 Kommittédirektiv ...................... 25 1 2 Placeringsregler i några enskilda EG—länder ...... 269 3 Utdrag ur EGs direktiv .................. 275 4 Några använda begrepp .................. 307 5 Referenser .......................... 3 17 Reservationer och särskilda yttranden ......... 321 Reservation av ledamoten Mats Persson ............... 321 Särskilt yttrande av experten Olov Hertzman ........... 324 Särskilt yttrande av experten Jarl Symreng ............. 325

Förkortningar

Lagar

FAL Lagen (1927:77) om försäkringsavtal FRL Försäkringsrörelselagen (1982:713) LUF Lagen (1950:272) om rätt för utländska försäkringsbolag att

driva försäkringsrörelse i Sverige SI Lagen (1947:576) om statlig inkomstskatt

Utredningar

FVK Försäkringsverksamhetskommittén FRU 1977 års försäkringsrörelseutredning

Sammanfattning

Vårt uppdrag är mycket omfattande och innebär att en grundläggande översyn skall göras av den nuvarande försäkringsregleringen. På sikt kan våra förslag väntas resultera i att stora delar av lagstiftningen om försäkringsverksamhet omarbetas. En sådan översyn av regleringens uppbyggnad som vi anser nödvändig kan t.o.m. innebära att vissa allmänna principer som hittills präglat regleringen av försäkringsverksam- heten kan komma att omprövas.

Enligt direktiven skall vi med förtur behandla sådana frågor som påverkas av den västeuropeiska integrationen och ett avtal mellan EG och EFTA—staterna om ett utökat europeiskt ekonomiskt samarbetsområde (EES-avtalet). Lagförslagen i detta delbetänkande avser just att möjlig— göra en anslutning till EGs ordning. Då den svenska lagstiftningen, eller dess tillämpning, i väsentliga delar awiker från motsvarande uppbyggnad i andra europeiska länder, bl.a. när det gäller återbäringens hantering inom livförsäkring, har det emellertid varit nödvändigt att delvis komma in på frågor med en mera allmän räckvidd än vad en formell anslutning till EGs regler annars skulle innebära. Redan i den första etappen av vårt arbete anser vi därför att den problematik måste uppmärksammas som synes vara speciell för svenska förhållanden och som alldeles oberoende av en EG-anpassning i sig kan tänkas motivera långtgående ändringar i det nuvarande regelsystemet. Vissa frågor har vi emellertid inte ansett oss kunna ta slutlig ställning till i detta sammanhang och vi får således anledning att återkomma till dessa i vårt fortsatta arbete.

För en anpassning till EGs regelsystem måste till en början införas nya bestämmelser om försäkringsbolagens soliditet. Man brukar framhålla att försäkringen har en alldeles speciell ekonomisk och social funktion genom sin betydelse för privatpersoners ekonomiska trygghet och för företagens verksamhet. Det har traditionellt ansetts nödvändigt att genom offentligrättsliga regler skydda försäkringstagama mot risken att försäkringsbolagen inte kan fullgöra sina förpliktelser, om deras ekonomi skadas t.ex. genom katastrofala skadefall eller felaktiga kalkyler. Detta är också väsentligt med tanke på samhällsekonomin i stort. Redan nu är därför försäkringsverksamheten ingående lagreglerad och underkastad kontroll av f'mansinspektionen. Denna reglering har i första hand inriktats på livförsäkring med tanke på dess viktiga skydd för den enskilde, som ofta nedlagt en väsentlig del av sitt sparande på dessa försäkringar, men även för andra försäkringstyper är soliditetsregler av betydelse.

EGs soliditetsbestämmelser återfinns huvudsakligen i ett direktiv av år 1973 rörande annan direkt försäkring än livförsäkring och ett direktiv av år 1979 angående direkt livförsäkring. De går i grova drag ut på att fastställa hur stort konsolideringskapital som försäkringsbolagen minst måste ha. I direktiven finns detaljerade bestämmelser för beräkningen av den s.k. solvensmarginalen, vars minimivärde växlar med hänsyn till försäkringsverksamhetens art och omfattning. En tredjedel av solvensmar- ginalen skall utgöras av en s.k. garantifond, vilken samtidigt måste uppgå till visst nrinimibelopp, också detta varierande med hänsyn till verksam- hetens inriktning. Om denna miniminivå på garantifonden underskrids är detta en signal till tillsynsmyndigheten att ingripa. EGs principer om fri konkurrens på försäkringsområdet innebär att varje land skall utgå från samma reglering av dessa frågor, om inte direktiven medger avvikelser.

Enligt vår mening är den skyddsnivå direktiven föreskriver acceptabel, i varje fall om man upprätthåller ett väl fungerande tillsynssystem, och soliditetskraven bör i allmänhet inte vara svåra att uppfylla för de nu verkande svenska bolagen. Under alla förhållanden utgör önskan om harmonisering ett starkt skäl för att övergå till EGs system. Även om E65 reglering är komplicerad i vissa delar och långt mera utförlig än vad som är vanligt i svensk lagstiftning, anser vi oss böra följa den. Bestämmelserna har enligt förslaget tills vidare tagits in i slutet av 7 kap. försäkringsrörelselagen (FRL).

Ett uttryck för soliditetsprincipen i FRL är också lagens regler om placering av försäkringsbolagens medel, som syftar till att hindra att de förvaltade tillgångarna placeras i alltför riskfyllda och äventyrliga objekt med åtföljande risker för försäkringstagama. De nuvarande placeringsreg— lema för livförsäkring och långa skadeförsäkringar innebär att huvud- delen av ett belopp motsvarande de försäkringstekniska skulderna skall placeras i obligationer eller andra tillgångar som betraktas som särskilt säkra (7 kap. 9 och 9 a åå). De försäkringstekniska skulderna utgörs av redan åtagna förpliktelser mot försäkringstagama. I övrigt innehåller lagen den s.k. femprocentsregeln, som gäller för alla försäkringsbolag (7 kap. 17 5). Den förbjuder försäkringsbolag eller en koncern vari bolaget ingår att utan fmansinspektionens medgivande äga större andel av aktierna i ett enskilt aktiebolag än som motsvarar fem procent av röstetalet för samtliga aktier i bolaget.

Placeringsreglema i 7 kap. 9 och 9 a 5 innebär i och för sig att försäkringsbolagen har goda möjligheter att uppfylla sina åtaganden enligt försäkringsavtalen. Sett ur ett vidare perspektiv är de emellertid mindre lämpade att möta krav på effektivitet och flexibilitet. Reglerna är t.ex. inriktade på att minska eller eliminiera kreditrisker men tar i mindre utsträckning hänsyn till andra former av risker, som inflations— och ränterisker. Kännetecknande för placeringsreglema är vidare att de inte medger att fördelarna av en god riskspridning tillvaratas. Genom att belopp motsvarande de försäkringstekniska skulderna endast får placeras i vissa tillgångsslag förhindras en spridning av bolagens investeringar.

Placeringsregler med större flexibilitet än de nuvarande måste anses som ett försäkringstagarintresse. Under förutsättning att bolagen sprider

riskerna på ett tillfredsställande sätt och med hänsyn till avtalens utformning och löptid behöver placeringar i tillgångar med mindre säkra värden inte äventyra det grundläggande skyddet för försäkringstagama.

EGs fastlagda regler på området innebär att särskilda placeringsregler bara får föreskrivas angående de medel som motsvarar de försäkringstek- niska skuldema. För övriga tillgångar skall inte gälla några restriktioner. Medlemsländema får tills vidare själva bestämma hur de försäkringstek- niska skuldema skall beräknas, liksom vilka regler som skall gälla för placering av dessa. Avsikten är emellertid att reglerna om beräkning av de försäkringstekniska skulderna så småningom skall harmonieras och att vissa minimikrav beträffande placering av dessa s.k. bundna medel slås fast. I förslagen till ett tredje skade- resp. tredje livförsäkringsdi— rektiv finns utkast till sådana regler. Dessa innebär bl.a. att de bundna medlen endast skall kunna placeras i vissa särskilt angivna slag av tillgångar. Vidare finns begränsningar för hur stora investeringar som försäkringsbolagen skall kunna göra i enskilda tillgångskategorier samt hur stora enhandsengagemang de skall få ha. Direktiven innehåller också regler om valutamatchning samt krav på lokalisering av tillgångar.

Det står klart att den nämnda femprocentsregeln i FRL står i strid med E65 direktiv, åtminstone i den mån den avser placering av försäkringsbo- lagens s.k. fria medel. Ett avskaffande av femprocentsregeln skulle med nuvarande definition av de försäkringstekniska skulderna emellertid få konsekvenser som mot bakgrund av försäkringstagarskyddet inte kan anses vara acceptabla. En stor del av medel avsedda för återbäring till försäkringstagama skulle plötsligt kunna placeras helt fritt, nämligen den del av återbäringsmedlen som inte tilldelats enskilda försäkringar.1 Dessa återbäringsmedel redovisas i dag som en del av konsolideringskapitalet och omfattas därigenom inte av några andra placeringsbegränsningar än femprocentsregeln. Enligt vår mening bör emellertid alla former av löften om återbäring betraktas som en förpliktelse gentemot försäkringsta— garna och omfattas av särskilda skyddsregler. En sådan utvidgning av placeringsreglemas tillämpningsområde som vi anser nödvändig bör emellertid inte göras utan att samtidigt placeringsreglema ändras. Det skulle annars få till följd att försäkringsbolag i onödan tvingades sälja stora innehav av vissa tillgångar, främst aktier.

Utöver de ändringar som är nödvändiga för en formell anslutning till EGs regelsystem föreslår vi därför i detta betänkande att också redovis— ningen av återbäringsmedlen ändras samt att nya placeringsregler införs för de försäkringstekniska skulderna. Vi får emellertid i vårt fortsatta arbete anledning att återkomma till dessa frågor, bl.a. vid en närmare översyn av vinstutdelningsförbudet, systemet med grunder och frågan om

1 De antaganden om risker som ligger till grund för premieberäkningen sker med viss säkerhetsmarginal, vilket medför att livförsäkringsrörelsen brukar visa ett överskott. Dessa medel samlas nu i en återbäringsfond i avvaktan på att så småningom återgå till försäkringstagarna i den mån fonden inte används för att täcka förlust på livförsäkrin gsrörel sen. Endast s.k. tilldelad återbäring, som tillkommer vissabestämda försäkringstagare, redovisas emellertid som försäkringsteknisk skuld.

en officiell redovisning i marknadsvärden. De nya placeringsreglema skall gälla både liv- och skadeförsäkringsbolag.

En utgångspunkt för våra förslag till nya placeringsregler har varit de utkast till minimikrav som EG presenterat i förslagen till ett tredje skade-

resp. tredje livförsäkringsdirektiv. Förslagen följer i huvudsak dessa utkast.

I fråga om vilka slag av tillgångar som accepteras för täckande av försäkringstekniska skulder innebär våra förslag en långtgående liberalise- ring jämfört med nuvarande bestämmelser; t.ex. skall även aktier kunna användas för detta ändamål. Härigenom ges försäkringsbolagen en större flexibilitet beträffande de tillgångar de kan ha i sina balanser. Sammansättningen av olika kategorier av tillgångar skall emellertid vara sådan att hänsyn tas till försäkringskontraktens löptid och utfästelserna i övrigt. För att understryka vikten av detta innehåller vårt förslag, liksom EGs, en allmän riskspridnings- och matchningsregel. Denna allmänna regel kompletteras med bestämmelser som anger hur stora placeringar som maximalt får göras i olika tillgångsslag samt hur stora en- handsengagemang bolagen får ha. Beträffande begränsningar i enskilda tillgångsslag har vi i huvudsak följt de av EG föreslagna reglerna. I fråga om enhandsengagemang anser vi dock att EGs riskspridningkrav är otillräckliga för att möta kraven på grundläggande skydd för försäkrings— tagarna. I denna del har vi därför utnyttjat de möjligheter till uppstram- ning som ges inom ramen för EG-direktiven. Den uppstramning som vi föreslår har en utgångspunkt i de faktiska regler som nu tillämpas av ledande EG-länder. De nya placeringsreglerna kommer att ställa andra och större krav på såväl försäkringsbolagen som tillsynsmyndigheten än de nuvarande bestämmelserna.

Som framgått ovan står femprocentsregeln i strid med EGs regler om placering av fria medel. Vi anser emellertid att den inte heller bör behållas då det gäller de tillgångar som skall motsvara de försäkringstek- niska skuldema. Varken soliditetssynpunkter eller andra argument som åberopats för regeln - bl.a. att inte bolagen bör ha ett företagarintresse i verksamheter utan närmare samband med försäkring - utgör tillräckligt vägande skäl för att man på detta vis skall inskränka försäkringsbolagens frihet att förvalta medlen på lämpligt sätt. Enligt vår mening kan betämmelsen upphävas helt och ersättas med rena riskspridningsregler. Ett upphävande av bestämmelsen medför att nuvarande principiella förbud för försäkringsbolag att driva annan rörelse än försäkringsrörelse (1 kap. 3 & FRL) inskränks till att avse bolagets egen verksamhet, medan det blir tillåtet att genom dotterbolag engagera sig i andra verksamheter.

Som grundval för bedömning av riskspridningskraven skall fungera det register över bolagens tillgångar som för närvarande förs av livförsäk- ringsbolagen (7 kap. 10 & FRL) och som enligt vårt förslag skall föras även av skadeförsäkringsbolag. Vid bedömningen om risksprid- ningskraven är uppfyllda skall tillgångarna tas upp till sina marknadsvär- den.

Vi har funnit att vi även när det gäller valutapositioner bör utgå från EGs regler och således ställa krav på valutamatchning som innebär att

försäkringstekniska skulder till högst 20 procent får redovisas i annan valuta än den vari förpliktelsen skall fullgöras. Undantag från be- stämmelsen uppställs för tillgångar uttryckta i ECU.

Våra förslag till ändrad redovisning av återbäringsmedel innebär att återbäringsfonden fortsättningsvis skall betraktas som en försäkringstek- nisk skuld och endast kunna tas i anspråk för återbäring. Härigenom kommer återbäringsmedlen att omfattas av både de särskilda placerings- reglerna och reglerna om förmånsrätt. Att så ej sker i dag sammanhänger med att återbäringsfonden samtidigt fungerar som konsolideringskapital. Det görs m.a.o. ingen skillnad mellan återbäringsmedel och kon— solideringsmedel. Härvid skiljer sig det svenska regelsystemet från vad som i allmänhet gäller i andra europeiska länder. Vi har funnit det lämpligt att ansluta till denna ordning och föreslår därför att möjligheter införs för livförsäkringsbolagen att göra avsättningar av vinster till en särskild konsolideringsfond. Den nya konsolideringsfonden skall i första hand disponeras för förlusttäckning, men skall naturligtvis också kunna användas till återbäring.

Styrande för hur framtida vinster skall fördelas mellan återbäringsfond och konsolideringsreserv skall vara de löften om återbäring som bolagen gör via återbäringsräntor eller på annat sätt.

Övergångsvis skall bolagen kunna föra medel från nuvarande återbä- ringsfond samt från värderegleringsreserven till konsolideringsfonden intill ett visst belopp. De högsta belopp som därvid skall kunna föras till konsolideringsfonden skall i första hand knyta an till storleken på bolagens s.k. kollektiva konsolideringskapital, i andra hand till EGs regler om minsta solvensmarginal. Våra förslag innebär vidare att värderegleringsreservema skall lösas upp även till de delar de belöper på p-försäkringar.

Sammantaget medför förslagen att de försäkringstekniska skulderna på ett bättre sätt än i dag kommer att spegla åtagandena gentemot försäk- ringstagama. Det innebär också att en större del av försäkringstagamas medel kommer att omfattas av särskilda skyddsregler som placeringsreg- ler och regler om förmånsrätt.

Skadeförsäkringsbolag har inte någon återbäringsfond. En delvis liknande funktion fyller den s.k. säkerhetsreserven, som avser utbetalnin- gar på grund av mera svårförutsebara framtida försäkringsfall. Denna reserv redovisas inte som försäkringsteknisk skuld. Eftersom den är frivillig och inte reglerad i FRL, har vi inte ansett oss böra ta upp någon bestämmelse om den 1 det nu framlagda lagförslaget.

Även flera andra lagändringar, om också vissa av mindre ingripande natur, blir nödvändiga vid en anpassning till EGs regler. Den nuvarande bestämmelsen om koncession för försäkringsverksamhet (2 kap. 3 &) föreskriver sålunda att regeringen beviljar koncession, om inte den planerade verksamheten bedöms vara oförenlig med en sund utveckling av försäkringsväsendet. Regeln kan inte anses utesluta en viss be- hovsprövning i koncessionsärendet, något som är oförenligt med EGs grundsatser om etableringsfrihet. Även mot bakgrund av önskemålet om en effektiv konkurrens kan sådana etableringshinder ifrågasättas. Vi har

därför slopat det gällande s.k. sundhetskravet, vilket ersatts med ett krav på att den planerade verksamheten kan antas bli utövad i enlighet med FRL. Därmed bör det vara klart att behovssynpunkter inte skall inverka på koncessionsfrågan. Den allmänna regeln att sundhetsprincipen skall vara vägledande för tillsynen (19 kap. 1 &) har emellertid behållits.

Vidare fordrar samordningen med EGs regler att den nuvarande gränsdragningen mellan liv- och skadeförsäkringsbolag måste ändras, vilket bl.a. medför att några bolag som hittills betraktats som livförsäk— ringsbolag i stället kommer att hänföras till skadeförsäkringsbolagen. Ändringen medför också att utrymmet för att kombinera livförsäkrings- rörelse med annan rörelse minskar något.

Av naturliga skäl kommer en anslutning till E65 ordning att förutsätta ändringar också i lagen om rätt för utländska försäkringsföretag att driva försäkringsrörelse i Sverige (LUF). Inför EES-avtalet måste dessutom en skillnad göras mellan utländska försäkringsföretag med hemland inom EES, för vilka inte får uppställas strängare krav än för de svenska företagen, och andra utländska försäkringsföretag, för vilka alltjämt vissa speciella bestämmelser skall gälla. Tills vidare har vi ansett oss böra föreslå bara sådana ändringar i LUF som med nödvändighet påkallas av EES—avtalet eller utgör en naturlig följd av ändringarna i FRL. I en senare etapp av utredningsarbetet blir det sannolikt nödvändigt med en genomgripande omarbetning av detta regelsystem.

Lagförslagen är avsedda att träda i kraft den 1 januari 1993.

Summary

Our terms of reference are very extensive, requiring a thorough review of the current insurance regulations. Our proposals can be expected to lead in time to a revision of large sections of the legislation on insurance activities. The kind of review of the regulatory structure that we consider necessary could even involve the reassessment of some general principles behind the control of insurance business.

We have been instructed to deal first with issues that are affected by West European integration and by an agreement between the EC and the Efta countries on a European Economic Space. The legislative proposals in this interim report are in fact intended to pave the way for an adaptation to the EC arrangements. In that the Swedish legislation, or its implementation, differs in essential respects from corresponding set-ups in other European countries, for instance as regards the handling of profit distribution in life assurance, it has, however, to some extent been necessary to consider matters that have more general implications than those inherent in a formal accession to EC statutes. Right from the initial stage of our work we therefore found it necessary to consider problems that appear to be peculiar to Swedish conditions and which, irrespective of an adjustment to the EC, call in themselves for fär-reaching changes in the current legislation. There are, however, certain issues on which we did not feel able to adopt a final position at this stage; we shall therefore be retuming to them as our work continues.

An adaptation to the EC rule system requires, for one thing, new provisions concerning the solvency of insurance companies. Insurance is commonly considered to have a very special economic and social function by virtue of its importance for the financial security of private individuals and for business operations. The traditional view is that legal rules are needed to protect insured parties from the risk of an insurance company being unable to meet its commitments if its financial position is weakened by, for instance, disastrous damages or faulty estimates. This is also important for the economy in general. The insurance systern in Sweden is therefore already subject to detailed legal regulations and supervised by the Financial Supervisory Authority. The controls have focused in the first place on life assurance, on account of the important protection this affords the individual, who may have placed a con- siderable share of his or her savings in such policies, but the regulation of solvency is also significant for other kinds of insurance.

The EC provisions on solvency are mainly to be found in a 1973 directive on direct insurance other than life assurance and a 1979 directive on direct life assurance. Briefly, they stipulate the minimum solvency margin an insurance company is required to hold. The directives contain detailed regulations for the calculation of this solvency margin, which varies with the nature and extent of the insurance business. One third of the margin is to consist of a guarantee fund, for which there is likewise a stipulated minimum amount that varies with the nature of the business. A guarantee fund that falls short of the minimum requirement constitutes a signal to the supervisory authority to intervene. In accordance with the EC principle of free competition in the insurance market, the regulation of these matters is to be the same in every country unless exceptions are permitted by the directives.

We consider that the level of protection the directives prescribe is acceptable, given an efficient supervisory system, and the existing Swedish companies should not find it difficult in general to achieve the required degree of solvency. In any event, the desirability of harmonilä- tion is a strong reason for changing to the EC system. The EC regula- tions may be complicated in certain respects and far more detailed than is customary in Swedish legislation but we still consider they should be followed. In our proposals the regulations have been incorporated for the time being in the Insurance Act at the end of Chapter 7.

In that Act the solvency principle also finds expression in the regulation of insurance company investment, the aim being to ensure that the assets are not invested in objects which carry an excessive risk that could jeopardize policy—holders. The current investment rules for life assurance and long-term non-life insurance amount to the requirement that the major share of a sum corresponding to the technical reserve is to be invested in bonds or other assets that are deemed to be particularly secure (Ch. 7, 55 9 and 9a). The technical reserve consists of the existing undertakings with policy holders. All insurance companies are subject, moreover, to a provision in the Act to the effect that no insurance company or group containing an insurance company may, without the approval of the Financial Supervisory Authority, own shares in excess of the equivalent of live per cent of the total voting rights in any one company.

The investment rules in Ch. 7, 55 9 and 9a do leave insurance companies good opportunities of meeting their commitments in insurance contracts. In a wider context, however, they are less appropriate for promoting efficiency and flexibility. They are designed to reduce or minimize credit risks, for instance, but pay less heed to other forms of risk, such as those associated with inflation and interest rates. Neither do they give access to the benefits of broad risk dispersion. The investment spread is restricted in that the equivalent of the technical reserve has to be placed in a particular asset category. Investment regulations which give greater flexibility than the current system must be said to be in the interest of insured parties. Provided the companies spread risks adequa— tely and in conformity with the terms and maturities of contracts,

investment in less secure assets need not endanger the fundamental protection of policy holders.

The relevant EC regulations stipulate that specific investment rules may be laid down only for the funds that correspond to the technical reserve. No restrictions shall apply to other assets. Until further notice it is up to each member state to decide how the technical reserve is to be calcu- lated, as well as the rules for the corresponding investments. It is envisaged, however, that the computation of the reserve will ultimately be harmonized and that minimum requirements will be stipulated for the investment of the tied-up funds. Draft regulations for this are included in proposed third directives for non-life insurance and life assurance, respectively. They state, for instance, that the tied funds may be placed only in certain specified asset categories. Restrictions are also proposed on the level of insurance company investment in particular asset categories and on the size of holdings in any one entity. Other regula- tions concern currency matching and the location of assets.

The above—mentioned five per cent rule in the Swedish Insurance Act clearly conflicts with the EC directives, at least as regards the investment of untied assets. With the existing definition of technical reserves, however, an annulment of the five per cent rule would have unacceptable consequences for the protection of insured parties. A large proportion of the bonus reserves, namely the part that has not been vested in individual policies, could then suddenly be invested without any restrictions.l These bonus reserves count at present as consolidated capital and are therefore not subject to any investment restrictions apart from the five per cent rule. We consider that every form of potential bonus should be treated as a commitment to policy holders and be covered by specific protective regulations. At the same time, the range of the investment rules should not be extended in the manner we consider necessary without simultaneously amending these rules; otherwise insurance companies would be obliged unnecessarily to sell large holdings of certain assets.

In addition to the changes that are required for a formal accession to the EC rule system, in this report we therefore propose changes in the classification of bonus reserves as well as new investment rules for technical reserves. The new investment rules are to apply to both non— life insurance and life assurance companies.

The minimum requirements put forward in the EC drafts for third directives for non-life insurance and life assurance have provided a starting point for the new investment rules that we propose and which largely follow those drafts.

Concerning the asset categories that would be accepted as cover for

1The risk assumptions on which premiums are computed give & safety margin that usually results in a surplus on life insurance business; the surpluses are accumulated as a bonus reserve for subsequent reversion to policy holders, less any withdrawals to cover losses in the life insurance business. It is, however, only vested reversionary bonuses (assigned to particular policy holders) that are classified as technical reserves.

technical reserves, our proposals constitute a considerable liberalization of the current regulations in that, for instance, shares shall also be admissible for this purpose. This gives insurance companies greater flexibility in the composition of their balance-sheet assets. The mix of asset categories must be appropriate, however, to the maturity profile and other undertakings of insurance contracts. The importance of this is underscored by the inclusion in our proposals, as in the EC drafts, of a rule concerning general risk diversion and matching. This rule is supplemented with stipulations concerning the maximum investment in particular asset categories and the size of holdings in any one entity. Our asset category restrictions largely follow the EC drafts. As regards particular holdings, however, we consider that the EC requirements for risk diversion do not satisfy the fundamental need to protect policy holders; in this respect we have therefore used the opportunities the EC directives provide for a tighter arrangement, which has taken into account the rules actually practised in leadning EC countries. The new investment regulations represent a departure from the existing system for insurance companies as well as for the supervisory authority.

The basis for assessments of risk diversity is to be the register of company assets that has to be kept at present for life assurance com- panies (Ch. 7, & 10 of the Insurance Act) and which we propose shall also be kept for non-life insurance companies. The risk diversity requirement is to be applied to assets at market values.

Concerning currency holdings, we have likewise found reason to start from the EC rules and accordingly require currency matching so that not more than 20 per cent of technical reserves may be booked in currencies other than the currency in which the commitment is to be met. An exception in this respect is made for assets denominated in ecus.

As indicated earlier, the five per cent rule conflicts with the EC investment rules for untied reserves. We consider, moreover, that the rule should not be retained even for assets that are the counterpart of technical reserves. Neither solvency considerations nor other arguments that have been cited in favour of the rule (for instance that companies should not acquire a business interest in activities that are not closely connected with insurance) are sufficiently weighty to justify this restriction on the freedom of insurance companies to manage their funds in a competent manner. In our opinion the rule can be dropped entirely and replaced with risk diversity rules. An abolition of the rule would mean that the present provision whereby an insurance company is debarred from conducting non-insurance business (Ch. 1, & 3 of the Insurance Act) will apply only to the operations of the company itself, leaving subsidiaries at liberty to engage in other operations.

The altered classification of bonus reserves that we propose means that such reserves will be treated in future as technical reserves and be available solely for the distribution of bonuses. These reserves will accordingly be subject both to the specific investment rules and to the rules on preferential rights. This is not the case at present because the bonus reserves also function as consolidated capital; thus, no distinction

is made between unvested bonus reserves and consolidation funds. The Swedish rule system differs in this respect from the situation in general in other European countries. We find it appropriate to adapt to the arrangement there and accordingly propose that life assurance companies be entitled to make profit allocations to a separate consolidation reserve, to be available in the first place to cover losses but naturally also for bonus payments.

The division of future profits into bonus reserves and consolidation reserves is to be governed by the bonus undertakings which the company makes in the form of bonus yields or in other ways. In a transitional period companies will be able to transfer funds from existing bonus reserves as well as from valuation reserves to the consolidation reserve, the maximum amounts being determined frrstly by the size of the unvested bonus reserves and secondly by the EC rules on minimum solvency margins. Our proposal also means that valuation reserves are to be wound up even in respect of the components that do not refer to endowment asssurance.

The combined effect of the proposals will bring the technical reserves into better correspondence than at present with under-takings vis-ä-vis policy holders. Moreover, a larger share of the policy holders' funds will be covered by specific protective provisions such as investment rules and rules on preferential rights.

Non-life insurance companies do not have bonus reserves but a somewhat similar function is performed by their contingency reserves, which are intended to cover insurance contracts where the future outcome is particularly uncertain. Contingency reserves do not count as technical reserves. As they are voluntary and are not regulated in the Insurance Act, we found no reason to include any provisions about them in the proposed legislation.

A number of other legislative amendments, some of them less far- reaching, will also be required for an adjustment to the EC rules. The current insurance concession provisions (Ch. 2, 5 3) state that the government grants a concession provided the planned activity is not deemed to be incompatible with a sound development of the insurance system. This rule cannot be said to exclude some assessment of need in connection with a concession, which runs counter to the EC's fundamen- tal principle of freedom of establishment. We therefore propose that the present soundness criterion be dropped and replaced by a requirement that the planned activity can be presumed to conform with the Insurance Act. It should then be clear that considerations of need are not to influence the matter of a concession. We have, however, retained the general rule that the principle of soundness is to guide supervision (Ch. 19, ä 1).

Coordination with the EC rules also calls for changes in the present distinction between life and non-life insurance companies, which means, for instance, that a number of companies that have been treated hitherto as life assurance entities will be assigned instead to the non-life category. The changes also tend to restrict the scope for combining life assurance business with other business.

An adaptation to EC arrangements will of course also require amendments to the Act concerning the right of foreign insurance companies to conduct insurance business in Sweden. Moreover, an EES agreement necessitates a distinction between foreign insurance companies resident in the EES, for which requirements must not be more stringent than for Swedish companies, and other foreign insurance companies, for which certain special regulations shall continue to apply. For the time being we find it appropriate to propose only such amendments to the above-mentioned Act as are rendered necessary by an EES agreement or are a natural consequence of amendments to the Insurance Act. At a later stage in our work this rule system will have to be thoroughly rearranged.

The proposed legislation is intended to be effective as of 1 January 1993.

Författningsförslag

1. Förslag till Lag om ändring i försäkringsrörelselagen (1982:713)

Härigenom föreskrivs i fråga om försäkringsrörelselagen (1982:713) dels att 7 kap. 10, 17 och 17 a åå skall upphöra att gälla, dels att nuvarande 7 kap. 10 a 5 skall betecknas 7 kap. 10 å, delsatt 1 kap. 3 -500h 10 55, 2kap.3-555,7kap.1,9,9aoch 1155, den nya 7 kap. 10 &, 11 kap. 1, 5, 7 och 10 55, 12 kap. 5 - 8 gg, 19 kap. 11 5 samt rubriken närmast före 12 kap. 5 5 skall ha följande

lydelse,

dels att rubriken närmast före 12 kap. 9 5 skall lyda "Reservfonden, utjämningsfond för kreditförsåkring och annan användning av försäk- ringsbolagets egendom" ,

dels att det i lagen skall införas tio nya paragrafer, 1 kap. 11 5, 7 kap. 22 - 29 åå och 12 kap. 9 a &, av följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

1 kap. Inledande bestämmelser

3 5 Ett försäkringsbolag får inte driva annan rörelse än försäkringsrörelse, om det inte finns särskilda skäl för

Med direkt livförsäkringsrörelse får inte förenas försäkringsrörelse som avser annat än personförsäk- ring.

Med livförsäkringsbolag förstås i denna lag bolag vilkas försäkrings- rörelse uteslutande eller så gott som uteslutande avser person— försäkring (lirförsäkring, sjuk— och olycksfallsförsäkring, avgångsbi- dragsförsäkring samt arbetslöshets— försäkring). Andra bolag år ska- deförsäkringsbolag

det.

Med direkt livförsäkringsrörelse får inte förenas försåkringsrörelse som avser annat än sådan försäk- ring som omtalas i 1 kap. 4 5.

4 5

Med livförsäkringsbolag förstås i denna lag bolag vilkas försäkrings— rörelse avser endast livförsäkring eller litförsäkring och i samband därmed meddelad sjuk— eller olycksfallsförsäkring. Andra bolag är skadeförsäkringsbolag

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

551

Bestämmelserna om livförsäkring gäller också i fråga om personför- säkringar av annat slag. De behö- ver dock inte tillämpas för sådana personf'orsäkringar som har med- delats antingen för en tid av längst fem år eller mot en premie som är beräknad och bestämd för längst fem år i sänder.

Bestämmelserna om livförsäkring, utom såvitt avser bestämmelserna om soliditet i 7 kap. 23 - 24 och 27 åå, gäller också i fråga om personförsäkringar av annat slag (sjuk— och olycksfallsförsäkring, avgångsbidragsförsäkring samt arbetslöshetsförsäkring). De behö- ver dock inte tillämpas för sådana personförsäkringar som har med- delats antingen för en tid av längst fem år eller mot en premie som är beräknad och bestämd för längst fem år i sänder.

Ersättning, som utges i form av livränta eller sjukränta, tillhör endera livförsäkring eller annan försäkring beroende på vilket av dessa slag av försäkringar som har meddelats. Har en sådan ränta inköpts i ett livförsäkringsbolag, skall den dock i detta bolag höra till livförsäkring.

För sådan livränta eller sjukränta som tillhör annan försäkring än livförsäkring gäller de särskilda bestämmelserna om livförsäkring i 2 kap. 3 och 4 55, 7 kap. 9, 9 a, 10 a och 11 55, 8 kap. 18 5, 14 kap. 7, 21 och 24—28 åå samt 19 kap. 3 och 4 55.

För sådan livränta eller sjukränta som tillhör annan försäkring än livförsäkring gäller de särskilda bestämmelserna om livförsäkring i 2kap. 3 och4 (55, 7 kap. 11 5, 8 kap. 18 5, 14 kap. 7, 21, 24 och 26—28 55 samt 19 kap. 3 och 4 åå.

10 52

I fråga om livförsäkringar, som gäller endast för dödsfall och meddelas för en tid av längst fem år eller mot en premie som är beräknad och bestämd för längst fem år i sänder, får undantag medges från bestämmelserna om livförsäkring. Från bestämmelserna om förbud mot fondemission i 4 kap. 1 5 och vinstutdelning i 12 kap. 2 5 får dock undantag inte medges.

I fråga om livförsäkringar, som gäller endast för dödsfall och meddelas för en tid av längst fem år eller mot en premie som är beräknad och bestämd för längst fem år i sänder, får undantag medges från bestämmelserna om livförsäkring. Från bestämmelserna om förbud mot fondemission i 4 kap. 1 5 och vinstutdelning i 12 kap. 2 5 samt bestämmelserna om soliditeti 7kap. 22—24, 27 och 29 åå får dock undantag inte med- ges.

Nuvarande lydelse

Avvikelser från denna lag får medges i fråga om tiänstepensions- försäkringar, i den mån avvikel- serna är ändamålsenliga från allmän synpunkt, och i fråga om mottagna återförsäkringar, i den mån det prövas skäligt.

Föreslagen lydelse

Avvikelser från denna lag får medges i fråga om mottagna åter- försäkringar, i den mån det prövas skäligt.

Om ett försäkringsbolag driver rörelse i utlandet, får sådana avvikelser från denna lag medges som föranleds av hänsyn till utländsk rätt eller

rättstillämpning.

Om ett ömsesidigt försäkrings- bolag har ett verksamhetsområde som är begränsat till viss del av riket och rörelsen är av ringa storlek, får sådana undantag från denna lag medges som föranleds av verksamhetens omfattning och bolagets förhållanden i övrigt.

Undantag från denna lag får med- ges i fråga om

I . ömsesidiga skadeförsäkrings- bolag vilkas verksamhet inte omfat— tar kredit— eller borgensförsäkring eller annan ansvarsförsäkring än sådan som bolaget enligt 2 kap. 3 & nionde stycket får driva utan att det särskilt anges i konces— sionsbeslutet samt där den årliga premieinkomsten från de verksam- hetsgrenar som anges i 1 kap. 11 & första stycket inte överstiger ett belopp motsvarande en miljon ECU,

2. ömsesidiga skadeförsäkrings- bolag som med annat sådant bolag har ingått avtal om full återförsäk- ring av ingångna försäkringsavtal eller ingått avtal som innebär att det övertagande bolaget inträder i det överlåtande bolagets förplildel- ser enligt försäkringsavtalen,

3. lokala skadeförsäkringsbolag som meddelar endast turistassis- tansförsäkring avseende naturaför- måner och för vilkas verksamhet den årliga premieinkomsten inte överstiger ett belopp motsvarande 200 000 EC U,

4. ömsesidiga liiförsäkringsbolag för vilkas verksamhet den årliga premieinkomsten inte överstiger ett belopp motsvarande 500 000 ECU

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

under tre på varandra följande år. Överskrids denna gräns under treårsperioden skall bestämmelser från vilka undantag medgivits gälla från och med det fjärde året. Medgivanden enligt första — fjärde styckena lämnas av regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, av fmansinspektionen.

]] 5

Vid tillämpning av reglerna om skadeförsäkring i denna lag gäller följande klassificering av verksam- hetsgrenar:

]. olyckyfallsförsäkring,

2. sjukförsäkring,

3. landkaskoförsäkring,

4. jämvägsförsäkring,

5. luffartsförsäkring,

6. sjökaskoförsäkring,

7. transportförsäkring,

8. brand- och naturskadeförsäk—

ring,

9. annan Skadeförsäkring,

10. fordonsansvarsförsäkring, 11. luftansvarsförsäkring, 12. sjöfartsansvary'örsäkring,

13. annan ansvarsförsäkring,

14. kreditförsäkring, 15. borgenyörsäkring, 16. annan förmögenhetsskadeför-

säkring,

17. rättsskyddsförsäkring, 18. turistassistansförsäkring. Regeringen eller, efter rege- ringens bemyndigande, finansin- spektionen ger närmare föreskrif- ter om de risker varje verksam- hetsgren onfattar.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

2 kap. Bildande av försäkringsbolag

353

Stiftarna skall upprätta en bo- lagsordning som skall underställas regeringen för stadfästelse. Till ansökan om koncession skall fogas en plan för den tilltänkta verksam- heten. Avser bolagets rörelse livförsäkring eller avser rörelsen annat slag av försäkring för längre tid än tio år, skall dessutom sär- skilda regler (grunder) för verk- samheten upprättas enligt vad som sägs i 6 &. Grunderna skall under- ställas regeringen för stadfästelse.

Stiftarna skall upprätta en bolagsordning som skall under- ställas regeringen för stadfästelse. Till ansökan om koncession skall fogas en plan för den tilltänkta verksamheten.

lérksamhetsplanen skall ange

1. de slag av risker bolaget avser att försäkra,

2. de försäkringsvillkor bolaget avser att använda,

3. de premietartjfer eller de grunder bolaget avser att använda,

4. de principer för återförsäkring bolaget avser att tillämpa,

5. de tillgångar som skall ingå i sådan garantifond som omtalas i 7 kap. 27 eller 28 &,

6. en uppskattning av kostnader- na för att etablera bolagets verk- samhet med uppgift om de medel som är avsedda att täcka dem och, om bolaget avser att meddela sådan försäkring som avses i 1 kap. 11 5 första stycket 18, uppgift om de medel som är avsed- da att täcka bolagets åtaganden i den verksamhetsgrenen, samt

7. en uppställning utvisande bolagets sannolika ekonomiska ställning under de tre första räken- skapsåren med uppskattning av inkomster och utgifter samt av

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

bolagets möjligheter att fullgöra sina förpliktelser och uppfylla kraven på solvensmarginal under samma tid.

Föreskrifterna i andra stycket 2 och i andra stycket 3, såvitt avser premietartfer, gäller dock inte för

1. de verksamhetsgrenar som anges i 1 kap. 11 5 första stycket 4-7, 11 eller 12,

2. de verksamhetsgrenar som anges i 1 kap. 11 5 första stycket 14 eller 15, om försäkringstagaren är näringsidkare och den försäk- rade risken avser dennes närings- verksamhet, eller

3. de verksamhetsgrenar som anges i 1 kap. 11 & första stycket 3, 8, 9, 10, 13 eller 16 om försäk- ringstagaren är näringsidkare och minst två av följande tre förutsätt- ningar är upphllda

a. försäkringstagaren har en balansomslutning som uppgår till minst ett belopp motsvarande 6 200 000 ECU,

b. försäkringstagaren har en omsättning som uppgår till minst ett belopp motsvarande 12 800 000 ECU,

c. försäkringstagaren har under det senaste räkenskapsåret haft i genomsnitt minst 250 personer anställda.

Om försäkringstagaren ingår i en koncern som avger koncemredovis— ning skall förutsättningama i tredje stycket 3 gälla koncernen.

Vid verksamhetsplanen skall fogas handlingar som styrker att kravet på garantifond enligt 7 kap. 27 eller 28 5 är uppfyllt samt uppgifter om bolagets ledning och om dess aktieägare i enlighet med vad regeringen föreskriver.

Nuvarande lydelse

Regeringen prövar att bo- lagsordningen och grunderna över- ensstämmer med denna lag och med andra författningar samt om och i vad mån särskilda be- stämmelser behövs med hänsyn till omfattningen och arten av bolagets verksamhet.

Regeringen stadfäster bolags- ordningen och grunderna samt beviljar koncession, om inte den planerade verksamheten bedöms vara oförenlig med en sund utveck— ling av försäkringsväsendet. Kon— cession beviljas tills vidare eller, om särskilda omständigheter föran- leder detta, för bestämd tid, högst tio år, och därutöver till det lö- pande räkenskapsårets slut.

Vid förlängning av en koncession som har beviljats ett försäkrings- bolag för bestämd tid gäller

Föreslagen lydelse

De grunder som omtalas i andra stycket 3 skall underställas rege- ringen för stadfästelse.

Regeringen prövar att bo- lagsordningen och grunderna över- ensstämmer med denna lag och med andra författningar.

Regeringen stadfäster bolags- ordningen och grunderna samt beviljar koncession, om den plane- rade verksamheten kan antas kom- ma att bli utövad i enlighet med denna lag. Koncession beviljas tills vidare eller, om särskilda omstän- digheter föranleder detta, för be- stämd tid, högst tio år, och där- utöver till det löpande räkenskaps- årets slut.

Koncession för skadeförsäkrings- bolag kan ges endast för de verk- samhetsgrenar som anges i 1 kap. 11 5 första stycket. [ koncessionen skall anges den verksamhetsgren eller de verksamhetsgrenar som bolaget skall bedriva. Även utan att det särskilt anges får bolaget försäkra risker också i annan verk- samhetsgren, dock ej kredit- eller borgensförsäkring, om riskerna i den andra verksamhetsgrenen har samband med den huvudsakliga risken och angår egendom som denna risk avser. Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, jinansinspektionen ger närmare föreskrifter om förutsättningar för att meddela rättsskyddsförsäkring.

Vid förlängning av en koncession som har beviljats ett försäkrings- bolag för bestämd tid gäller

Nu varande lydelse Föreslagen lydelse

första--tredje styckena i tillämpliga delar.

första--nionde styckena i tillämp— liga delar. Den uppställning som omtalas i andra stycket 7 skall dock avse bolagets ekonomiska ställning vid tidpunkten för ansö- kan om förlängning.

4 54 Om bolagsordningen eller grunderna ändras skall även ändringen stadfästas. Regeringen kan uppdra åt finansinspektionen att i regeringens ställe meddela stadfästelse i sådana fall som inte är av principiell

betydelse eller som i övrigt inte är av synnerlig vikt.

Avser ändringen en utvidgning av bolagets rörelse till en ny försäkringsgren eller ett nytt verk- samhetsområde eller avser änd- ringen en väsentlig omläggning av rörelsen, gäller i övrigt 3 5 första—- tredje styckena i tillämpliga delar.

Avser ändringen en utvidgning av bolagets rörelse till en ny verksamhetsgren eller ett nytt verksamhetsområde eller avser ändringen en väsentlig omläggning av rörelsen, gäller i övrigt 3 5 första - nionde styckena i tillämp- liga delar.

55

Bolagsordningen skall ange

för samtliga försäkringsbolag 1. bolagets firma,

2. den ort i Sverige där bolagets styrelse skall ha sitt säte,

3. föremålet för bolagets verk- samhet, varvid det särskilt skall anges om verksamheten skall avse såväl direkt försäkring som mot tagen återförsäkring,

3. föremålet för bolagets verk- samhet, varvid det särskilt skall anges om verksamheten skall avse såväl direkt försäkring som mot tagen återförsäkring samt, om verksamheten gäller skadeförsäk— ring, den verksamhetsgren eller de verksamhetsgrenar som bolaget ämnar bedriva,

4. området för verksamheten, om det gäller direkt försäkring i Sverige, 5 . i förekommande fall, att bolaget skall driva försäkringsrörelse i

utlandet,

6. antalet eller lägsta och högsta antalet av de styrelseledamöter, revisorer och eventuella styrelsesuppleanter, som får utses av bolagsstämman, samt tiden för styrelseledamötemas och revisorernas

uppdrag,

7. sättet att sammankalla bolagsstämman,

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

8. vilka ärenden som skall förekomma på den ordinarie stämman,

9. de regler enligt vilka bolagsstämman får förfoga över bolagets vinst, 10. i vilken utsträckning bolaget är skyldigt att teckna återförsäkring, om det gäller annan försäkring än livförsäkring,

för försäkringsaktiebolag

11. aktiekapitalet eller, om detta utan ändring av bolagsordningen skall kunna bestämmas till lägre eller högre belopp, minimikapitalet och maximikapitalet, varvid minimikapitalet inte får vara mindre än en fjärdedel av maximikapitalet,

12. aktiernas nominella belopp,

för ömsesidiga försäkringsbolag

13. garantikapitalet, 14. regler för hur rösträtten skall utövas och hur beslut skall fattas på bolagsstämman, varvid särskilt skall anges om och i vilken utsträckning delägarnas rösträtt skall utövas genom utsedda delegerade samt i vilken utsträckning rösträtt skall tillkomma garantema,

15 . intill vilket belopp och i vilken ordning delägarna är personligen ansvariga för bolagets förpliktelser, om inte uteslutande bolagets tillgångar svarar för bolagets förpliktelser,

16. antal och sammanlagt belopp av de försäkringar som skall vara tecknade innan bolaget kan anses bildat,

17. vilken begränsning som skall gälla för mottagen återförsäkring i förhållande till den direkta försäkringen, om verksamheten avser såväl direkt försäkring som mottagen återförsäkring,

18. i vilken ordning garantema skall betala in de tecknade garantibeloppen samt

19. om och i vilken ordning ränta skall betalas på garantikapitalet och vinst delas ut till garantema och i vilken ordning garantikapitalet skall återbetalas.

7 kap. Rörelsen 1 &

I ett försäkringsbolags balansräkning skall som skulder, under benäm- ningen försäkringstekniska skulder, tas upp värdet på balansdagen av bolagets ansvarighet för

1. löpande försäkringar (premiereserv), 2. försäkringsersättningar för inträffade försäkringsfall (ersättningsreserv), 3. utgifterna för reglering av 3. utgifterna för reglering av inträffande försäkringsfall inträffande försäkringsfall (skadebehandlingsreserv), (skadebehandlingsreserv) och

Nuvarande lydelse

4. sådan tilldelad återbäring inom litförsäkringsrörelsen som inte har förfallit till betalning och

5. sådan tilldelad återbäring inom annan försäkringsrörelse än liiförsäkringsrörelse som inte har förfallit till betalning.

Sådan tilldelad återbäring inom liiförsäkringsrörelsen som har förfallit till betalning men inte kunnat betalas ut skall föras till ersättningsreserven.

Föreslagen lydelse

4. sådan tilldelad återbäring som inte har förfallit till betalning.

Som försäkringsteknisk skuld skall också tas upp vad som finns avsatt till återbäringsfond enligt 12 kap. 5 &.

Sådan tilldelad återbäring som har förfallit till betalning men inte kunnat betalas ut skall föras till ersättningsreserven.

Ansvarar flera försäkringsbolag solidariskt för en försäkring, skall i det enskilda bolagets redovisning av försäkringstekniska skulder endast beaktas den del av försäkringen som enligt avtal mellan bolagen belöper

på bolaget.

955

Ett belopp motsvarande försäk— ringstekniska skulder för li iförsäk- ringar skall alltid redovisas i föl- jande slag av tillgångar:

I. obligationer eller andra skuldförbindelser som utfärdats eller garanterats av staten,

2. obligationer, som utfärdats av Sveriges allmänna hypoteksbank, Konungariket Sveriges hypoteks- kassa, Svenska bostadskreditkas- san, Svenska skeppshypotekskas-

Ett belopp motsvarande försäk- ringstekniska skulder skall place— ras med hänsyn till det slag av försäkringsverksamhet som försäk- ringsbolaget bedriver samt till- gångarnas art och löptid, varvid risken för framtida växlingar i deras avkastning och värde skall beaktas.

Om inte finansinspektionen av särskilda skäl medger annat för visst fall, får försäkringstekniska skulder motsvaras endast av följ— ande slag av tillgångar:

1. obligationer, penningmark— nadsinstrument och andra skuldför- bindelser för vilka en stat, kommun eller därmed jämförlig samfällighet svarar,

2. obligationer, penningmark- nadsinstrument och andra skuldför—

Nu varande lydelse

san, Skeppsfartens sekundärlåne- kassa, Nordiska investeringsbanken eller av ett kreditaktiebolag, eller andra av nu angivna kreditinstitut utfärdade skuldförbindelser, med undantag av sådana för den all- männa rörelsen avsedda förskriv- ningar som medför rätt till betal— ning först efter utfärdarens övriga fordringsägane (förlagsbevis),

3. obligationer, utfärdade eller garanterade av ett svenskt bankaktiebolag, en svensk spar— bank eller en central förenings- bank, eller av ett sådant bankinsti— tut eller av riksbanken utfärdade andra fordringsbevis, med undan- tag av förlagsbevis,

4. obligationer eller andra skuld- förbindelser, utfärdade eller garanterade av en svensk kommun,

5. av ett svensla näringv'öretag utfärdade obligationer som offent- ligen utbjudits av ett svenskt bank- aktiebolag, Sveriges investerings- bank aktiebolag eller Nordiska in- vesteringsbanken,

6. skuldförbindelser för vilka bolaget äger säkerhet genom panträtt i en jordbruks-, bostads-, kontors- eller a_[fårsfastighet inom 70 procent av fastighetens uppskat- tade värde eller, om pantvärde har fastställts för fastigheten enligt gällande bestämmelser om lån av statsmedel till främjande av bo- stadsbyggandet, inom 75 procent av pantvärdet, panträtt i tomträtt, till vilken hör en byggnad som är avsedd för bostads—kontors— eller afärsändamål, inom 70 procent av det uppskattade värdet av bygg- naden eller någon annan egendom som hör till tomträtten eller, om pantvärde har fastställts för egen-

Föreslagen lydelse

bindelser för vilka ett företag sva- rar,

3. penninglån till jysiska per- soner mot annan säkerhet än sådan som anges i 8,

4. överlåtbara aktier och andra överlåtbara andelar,

5. andelar i värdepappersfonder och likartade fonder,

6. optioner, terminer och likar- tade finansiella instrument,

7. fastigheter, tomträtter och byggnader,

8. övriga penninglån mot säker- het av panträtt på grund av inteck- ning i fastighet, tomträtt, byggnad, skepp eller luftfartyg,

9. kontanter och tillgodohavan- den i banker och andra kreditin- stitut,

10. värdet av återförsäkrings- givares andel i försäkringstekniska skulder,

11. fordringar hos återförsäk- ringstagare,

12. fordringar hos försäkrings- tagare och försäkringsmäklare på grund av direkt försäkring eller återförsäkring, upp till trettio pro- cent av premieinkomsten under räkenskapsåret,

13. upplupna räntor och hyror samt annan upplupen inkomst,

14. fordringar på grund av regressrätt,

15. fordringar på skatteåter- bäring,

16. andra anläggningstillgångar än sådana som omfattas av 4, 5 eller 7, och

17. fordringar med säkerhet i livförsäkring, meddelad av bolaget (livlån).

Om inte finansinspektionen av särskilda skäl medger annat för

Nuvarande lydelse

domen enligt nämnda bestämmel— ser, inom 75 procent av pantvär- det, allt med den ytterligare be- gränsning som finansinspektionen föreskriver med hänsyn till tomt— rättsavtalets innehåll eller någon annan omständighet eller panträtt i en fastighet, som helt eller delvis är inrättad för industriell verksam- het, eller i en tomträtt till vilken hör byggnad som helt eller delvis är inrättad för sådan verksamhet, inom 60 procent av det uppskattade värdet av egendomen, såvitt avser tomträtt med den ytterligare be- gränsning finansinspektionen före- skriver med hänsyn till tomträttsav- talets innehåll eller någon annan omständighet, varvid dock enförut- sättning för att panträtt i fastighe- ten eller tomträtten skall godkän- nas - utom i fråga om sådant lån till en svensk kommun för vilket finansinspektionen har medgett undantag - är att tillhörande bygg- nader skall vara brandförsäkrade i försäkringsbolag som avses i denna lag eller i utländskt försäkrings- föetag med rätt att driva försäk- ringsrörelse här i landet,

7. inhemska eller utländska värdehandlingar, som till sin art och till den säkerhet de erbjuder kan anses jämförliga med några av de under 1-6 nämnda, varvid dock värdehandlingar, som enligt sin lydelse skall inlösas i främmande valuta, får användas för redovis- ning endast i den man de motsva- rar försäkringstekniska skulder för egen räkning för försäkringar i samma valuta,

8. lån mot säkerhet i bolagets försäkringsbrev inom återköps- värdet,

Föreslagen lydelse

visst fall, får av de sammanlagda tillgångar som finns upptagna i det register som anges i 10 & redovisas högst

a. femtio procent i tillgångar som avses i 2,

b. sammanlagt femtio procent i tillgångar som avSes i 7 och 8,

c. sammanlagt åttio procent i tillgångar som avses i 4 och 5,

d. fem procent i tillgångar som avses i 3,

e. fem procent i en enskild fas- tighet, tomträtt eller byggnad eller i andelar därav,

f fem procent i ett penninglån med säkerhet av panträtt på grund av inteckning i enskild fastighet, tomträtt, byggnad, skepp eller luft— fartyg.

g. två och en halv procent i börsnoterade överlåtbara aktier hänförliga till ett enskilt företag eller till företag ingående i samma koncern,

h. en procent i icke börsnoterade aktier hänförliga till ett enskilt företag eller till företag ingående i samma koncern,

i. en fjärdedels procent i penninglån till en enskild fysisk person mot annan säkerhet än panträtt på grund av inteckning i fastighet, tomträtt, byggnad, skepp eller luftfartyg, samt

j. sammanlagt fem procent i överlåtbara aktier eller andra över- låtbara andelar, obligationer eller penninglån hänförliga till ett en- skilt företag eller till företag ingå- ende i samma koncern.

Tillgångar motsvarande försäk- ringstekniska skulder får till högst

Nuvarande lydelse

9. värdet av återförsäkringsgi- varnas ansvarighet på grund av de liiförsäkringar som har övertagits iform av återförsäkring, iden mån ansvarigheten överstiger värdet av reservdeposition som har ställts av återförsäkringsgivare hos det av- givande bolaget, varvid dock vär- det av utländskt försäkringäöretags ansvarighet inte får användas till redovisning av försäkringstekniska skulder i större omfattning än vad finansinspektionen medger med hänsyn till försäkringstagamas säkerhet,

10. försäkringsbolagets egna fastigheter och tomträtter,

11. aktier i dotterbolag, som har till ändamål att äga fastigheter eller tomträtter (fastighetsbolag),

12. medel på konto i bank, 13. likvidansvar för Penning- marknadsCentralen PmC AB enligt 9 kap. ] 5 lagen (1991:195) om penningmarknadskonton.

Om ett försäkringsbolag har hållit kvar tillgångar som motsva- rar en avgiven livåterförsäkring, får återförsäkringsgivaren använda sin fordran hos det avgivande bolaget för redovisning av försäk- ringstekniska skulder för den mot- tagna livåterförsäkringen.

Med det uppskattade värdet avses det värde som försäkringsbolaget bestämt på grundval av en särskild värdering.

Utan hinder av första stycket får ett belopp motsvarande högst 20 procent av de försäkringstekniska skulderna för egen räkning redo- visas i andra tillgångar än som avses i första stycket, dock inte i aktier.

Föreslagen lydelse

tjugo procent av bolagets förplikt- elser redovisas i annan valuta än den vari förpliktelsen skall full- göras. Denna begränsning gäller dock inte för tillgångar uttryckta i ECU

Vid bedömning om kraven enligt tredje stycket är uppfyllda, skall tillgångarna beräknas qter mark- nadsvärden.

Nuvarande lydelse

Med försäkringstekniska skulder för egen räkning förstås den del av dessa skulder som överstiger vär- det av återförsäkringsgivarnas ansvarighet.

9

De tillgångar som används för redovisning av försäkringstekniska skulder skall finnas i Sverige, dock med undantag för utländska återförsäkringsgivams ansvarighet på grund av de försäkringar som övertagits i form av återförsäkring.

Vid redovisning enligt 9 & skall tillgångarna värderas enligt 11 kap. med de undantag som nämns i tredje och fjärde styckena.

Tillgångar som nämns i 9 & första stycket 10 får redovisas till högst den andel av uppskattat värde eller fastställt pantvärde som anges i 9 & första stycket 6 och endast i den utsträclming fastig- heterna och tamträtterna inte ut- nyttjats för pantsättning. För tomt- rätter får finansinspektionen be- stämma ytterligare begränsningar enligt vad som sägs i 9 5 första stycket 6. För fastigheter och tomt- rätter som inte onyfattas av 9 & första stycket 6 fastställer finans- inspektionen i varje särskilt fall det värde som får redovisas.

Föreslagen lydelse

a56

Om inte finansinspektionen av särskilda skäl medger annat för visst fall, skall av de tillgångar som motsvarar försäkringstekniska skulder lägst åttio procent finnas i Sverige, dock med undantag för utländska återförsäkringsgivares ansvarighet på. grund av försäk- ringar som övertagits i form av återförsäkring samt fordringar hos återförsäkringstagare. Iillgångama i det register som omtalas i 10 & skall värderas enligt 11 kap. med de undantag som nämns i tredje och fjärde styckena. Jordbruks-, bostads-, kontors- eller afärsfastighet och tomträtt till vilken hör en byggnad som är avsedd för bostads-, kontors- eller a_jfärsändamål samt skuldförbin- delse med säkerhet på grund av panträtt i sådan egendom får upptas till högst sjuttio procent av uppskattat värde eller, om pant- värde har fastställts för egendomen enligt gällande bestämmelser om lån av statsmedel till främjande av bostadsbyggandet, inom sjuttiofem procent av pantvärdet och i båda fallen endast i den utsträckning egendomen inte utnyttjas för pant- sättning. Fastighet som helt eller delvis är inrätmd för industriell verksamhet och tomträtt till vilken hör byggnad som helt eller delvis är inrättad för sådan verksamhet samt sladdförbindelse med säkerhet på grund av panträtt i sådan egen-

Nuvarande lydelse

Aktier enligt 9 & första stycket 11 skall redovisas till det lägsta av det uppskattade värdet av aktierna och det värde som skulle ha fast- ställts enligt tredje stycket om fastigheter och tomträtter ägts direkt av försäkringsbolaget. Om försäkringsbolaget inte äger samt- liga aktier i fastighetsbolaget, beaktas endast så stor del av fastig- hetemas värde som svarar mot aktieinnehavet. Om fastighets- bolaget äger fastigheter och tomt- rätter såväl i Sverige som i utlan- det, beaktas endast de som är belägna i Sverige.

Föreslagen lydelse

dom får dock upptas till högst sextio procent av uppskattat värde. För ovan angivna tomträtter och för skuldförbindelse med säkerhet på grund av panträtt i sådana tomträtter får dock jinansinspek- tionen föreskriva ytterligare begränsningar med hänsyn till tomträttsavtalets innehåll eller någon annan omständighet. För andra fastigheter och tomträtter samt för skuldförbindelser med säkerhet på grund av panträtt i sådan egendom fastställer finansinspektionen i varje särskilt fall det värde som får redovisas.

Aktier i dotterbolag som har till ändamål att äga fastigheter eller tomträtter (fastighetsbolag) skall upptas till det lägsta av det upp- skattade värdet av aktierna och det värde som skulle ha fastställts enligt tredje stycket om fastig- heterna eller tomträtterna skulle ha ägts direkt av försäkringsbolaget. Om försäkringsbolaget inte äger samtliga aktier i fastighetsbolaget, beaktas endast så stor del av fastigheternas värde som svarar mot aktieinnehavet.

Med det uppskattade värdet avses det värde som försäkringsbolaget bestämt på grundval av en särskild värdering.

Som villkor för att tillgångar enligt 9 & första stycket 10 och 11 skall få redovisas till täckande av försäkringstekniska skulder gäller att till fastigheter och tomträtter hörande byggnader är brandförsäk- rade i ett försäkringsbolag som avses i denna lag eller i ett ut- ländskt försäkringsföretag med rätt att driva försäkringsrörelse i Sverige.

Som villkor för att tillgångar enligt 9 5 andra stycket 7 eller aktier i fastighetsbolag skall få användas till täckande av försäk- ringstekniska skulder gäller att byggnader som ingår i tillgångarna är brandförsäkrade i ett försäk- ringsbolag som avses i denna lag eller i ett utländskt försäkringsföre- tag med rätt att driva försäkrings- rörelse i ett land som omfattas av

Nu varande lydelse

10 a 57

Ett försäkringsbolag skall föra ett register som vid varje tidpunkt utvisar de tillgångar som motsvarar försäkringstekniska skulder enligt 9 5 och premiereserv enligt 10 &.

Om en tillgång, som antecknats i registret, har upplåtits med sådan rätt att dess fulla värde inte kan utnyttjas till täckning av försäk- ringstekniska skulder enligt 9 5 eller premiereserv enligt 10 &, skall detta antecknas i registret.

Styrelsen och verkställande di- rektören skall se till att det till finansinspektionen sänds in dels beräkningar av försäkringstekniska skulder respektive premiereserv, dels kopior av registret.

Föreslagen lydelse

avtalet om ett utökat europeiskt ekonomiskt samarbetsområde.

10 5

Ett försäkringsbolag skall föra ett register som vid varje tidpunkt utvisar de tillgångar som motsvarar försäkringstekniska skulder enligt 9 5.

Om en tillgång, som antecknats i registret, har upplåtits med sådan rätt att dess fulla värde inte kan ut- nyttjas till täckning av försäkrings- tekniska skulder enligt 9 5, skall detta antecknas i registret.

Styrelsen och verkställande di- rektören skall se till att det till finansinspektionen sänds in dels beräkningar av försäkringstekniska skulder, dels kopior av registret.

1158

Försäkringstagamas förmånsrätt enligt 4 a & förmånsrättslagen(19701979) omfattar de tillgångar som i enlighet med föreskrifterna i 9 och 9 a 55 finns upptagna i det register som anges i 10 a 5, när bolaget försätts i konkurs eller utmätning äger rum.

Försäkringstagarnas förmånsrätt enligt 4 a & förmånsrättslagen(1970:979) omfattar de tillgångar som i enlighet med föreskrifterna i 9 och 9 a 55 motsvarar försäk- ringstekniska skulder för litför— säkring eller för sådan annan försäkring än personförsäkring som meddelats för längre tid än tio år samt finns upptagna i det register som anges i 10 å, när bolaget försätts i konkurs eller utmätning äger rum.

Förmånsrätten följer med fordran som grundas på avtal om

1. livförsäkring,

2. försäkring som inte är personförsäkring, om den meddelas för längre tid än tio år, eller

3. återförsäkring avseende sådan försäkring som sägs i 1 och 2. Fordran enligt 1 eller 2 har företräde framför fordran enligt 3.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

22 5 Ett försäkringsbolags verksamhet skall bedrivas så att bolaget vid varje tidpunkt har en betryggande soliditet.

Kravet på betryggande soliditet skall anses uppfyllt om försäkrings- bolagets tillgångar överstiger dess försäkringstelmiska skulder med minst det belopp (solvensmarginal ) som anges i 23 och 24 55 för liv- försäkringsbolag samt i 25 och 26 åå för skadeförsäkringsbolag.

23 & Solvensmarginalen för ett livför- säkringsbolag utgör summan av följande belopp

]. fyra procent av premiere- serven för direkt försäkring och mottagen återförsäkring, med av- drag för högst femton procent av premiereserven som avser avgiven återförsäkring, och

2. tre tiondels procent av posi- tiva risksummor, med avdrag för högst femtio procent av positiva risksummor för avgiven återförsäk— ring.

I stället för tre tiondels procent skall vid tillämpning av första stycket 2 gälla en tiondels procent för försäkringar för dödsfall med en försäkringstid av högst tre år och med femton hundradels procent för andra försäkringar för dödsfall med en försäkringstid av högst fem år.

För litförsäkringar som avses i lagen (1989:1079) om liiförsäk- ringar med anknytning till värde- pappersfonder utgör solvens- marginalen summan av

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

]. fyra procent av den del av de försäkringstekniska skuldema som avser en investeringsrisk för för- säkringsbolaget,

2. en procent av de försäkrings- tekniska skuldema i övrigt, förut- satt att försäkringsavtalet skall gälla längre tid än fem år och det belopp som skall täcka driftskost- nadema är bestämt för längre tid än fem år, och

3. det belopp som anges i första stycket 2, beräknat på positiva risksummor.

Till den del bolaget meddelar an- nan personförsäkring än liiförsäk- ring, skall för bolaget gälla också en solvensmarginal beräknad på grundval av premieindex enligt vad som föreskrivs i 25 &.

24 & Solvensmarginalen för ett livför- säkringsbolag beräknad enligt 23 5 skall motsvaras av bolagets till- gångar qcter avdrag för alla för- pliktelser och utan att immateriella värden medtas. Iillgångama skall därvid täcka

]. inbetalat aktiekapital eller, för ömsesidigt försäkringsbolag, in- betalat garantikapital,

2. hälften av icke inbetalat aktie- eller garantikapital, om minst tjugofem procent av kapitalet in- betalats,

3. sådana reservmedel som inte motsvarar förpliktelser för bolaget gentemot försäkringstagama,

4. balanserad vinst,

5. sådana vinstrnedel som inte utgör försäkringsteknisk sladd,

6. femtio procent av framtida vinst, bestämt som genomsnittet av

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

de senaste fem räkenskapsårens vinst multiplicerat med det antal år som i genomsnitt återstår av för- säkringsavtalens löptid, dock högst tio år, samt

7. för sådana försäkringar där Zillmering inte tillämpas eller, när Zillmering tillämpas denna inte uppgår till det tillägg för anskaf- ningskostnader som ingår i pre- mien: skillnaden mellan en ej zill- merad eller delvis zillmerad premi- ereserv och en premiereserv zillme- rad med en faktor som motsvarar det tillägg för anskaffningskostna- der som ingår i premien. Detta belopp får emellertid inte överstiga tre och en halv procent av summan av skillnaden mellan kapitalbelop- pen för litförsäkringar och premie- reserven för samtliga försäkrings- avtal där zillmering är möjlig. Denna skillnad skall minskas med beloppet för ej avskriven an- skafningskostnad som redovisas som tillgång.

Belopp som avses i första stycket 6 och 7 får dock medräknas endast om finansinspektionen medger det.

Utöver vad som anges i första stycket får, om finansinspektionen medger det, medräknas belopp som motsvarar undervärdering av till- gångar eller övervärdering av förpliktelser i senaste balansräk- ning, dock ej där undervärderingen eller övervärderingen framstår som ett undantagsfall.

25 & Solvensmarginalen för ett skadeför- säkringsbolag skall bestämmas enligt vad som sägs i tredje stycket på grundval av det högsta av följ- ande två belopp:

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

]. arton procent av ett belopp bestående av sammanlagda premie- inkomsten för direkt försäkring och mottagen återförsäkring under närmast föregående räkenskapsår, med avdrag för dels däri ingående skatter och avgifter, dels annu— lerade premier under samma tid, till den del beloppet motsvarar högst tio miljoner ECU, samt sex- ton procent av återstoden (premie- index) eller

2. tjugosex procent av ett sam— manlagt belopp bestående av

a. genomsnittet av utbetalade ersättningar i direkt försäkring Och återförsäkring eller, såvitt avser turistassistansförsäkringuppkomna kostnader för assistansen för vart och ett av de tre närmast föregåen- de räkenskapsåren, med avdrag för inbetalade regressbelopp under samma tid,

b. genomsnittet av den ersätt- ningsreserv i direkt försäkring och återförsäkring som belöper på vart och ett av de senaste tre räken— skapsåren,

till den del sammanlagda be- loppet motsvarar högst sju mil- joner ECU, samt tjugotre procent av återstoden (skadeindex).

Om bolaget huvudsakligen med- delar kreditförsäkring eller försäk- ring som omfattar risker till följd av storm, hagel eller frost, skall dock genomsnittet enligt första stycket 2 beräknas på grundval av de sju närmast föregående räken— skapsåren.

Solvensmarginalen utgör premie- index eller skadeindex, multi— plicerat med dire/aförsäkringens andel av ersättningarna för samt- liga skadeförsäkringar belöpande

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

på det senaste räkenskapsåret, dock med minst femtio procent.

Regeringen eller, efter rege- ringens bemyndigande, finans- inspektionen får meddela föreskrif- ter om annan beräkning av premie- index eller skadeindwc vid sjukför- säkring med grunder.

26å

Sol vensmarginalen för ett skadeför- säkringsbolag beräknad enligt 25 5 skall motsvaras av bolagets till- gångar q'ter avdrag för alla för- pliktelser och utan att immateriella värden medtas. Tillgångarna skall därvid täcka

]. inbetalat aktiekapital eller, för ömsesidigt försäkringsbolag, in- betalat garantikapital ,

2. hälften av icke inbetalat aktie- eller garantikapital, om minst tjugofem procent av kapitalet in- betalats,

3. resertfond och andra reserv- medel som inte motsvarar förplikt— elser för bolaget gentemot försäk- ringstagama; såvitt avser utjämn— ingsfond för kredigförsäkring dock endast till den del tillgångarna överstiger det lägsta belopp som föreskrivits med stöd av 12 kap. 9 a & tredje stycket,

4. balanserad vinst, och

5. uttaxering som ömsesidiga försäkringsbolag kan kräva enligt 13 kap. ] &, dock högst hälften av uppburen uttaxering och till högst hälften av solvensmarginalen.

Utöver vad som anges i första stycket får, om jinansinspektionen medger det, medräknas belopp som motsvarar undervärdering av till— gångar eller övervärdering av

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

förpliktelser i senaste balansräk- ning, dock ej när undervärderingen eller övervärderingen framstår som ett undantagsfall.

27 5

En tredjedel av solvensmarginalen för ett litförsäkringsbolag utgör bolagets garantifond.

Garantifonden för ett livförsäk- ringsbolag skall uppgå till minst ett belopp motsvarande 800 000 ECU

Garantifonden skall till minst femtio procent och till hela det belopp som anges i andra stycket bestå av tillgångar som anges i 24 & första stycket 1 - 5.

285

En tredjedel av solvensmarginalen för ett skadeförsäkringsbolag utgör bolagets garantifond. Garantifonden för ett skadeför- säkringsbolag skall uppgå till minst ett belopp motsvarande ] 400 000 EC U, om bolaget med- delar kreditförsäkring med en sammanlagd premieinkomst som för vart och ett av de senaste tre räkenskapsåren överstiger ett be- lopp motsvarande 2 500 000 ECU eller fyra procent av bolagets to- tala premieinkomst, 400 000 ECU, om bolaget med- delar annan kreditförsäkring än nu sagts eller försäkring som avses i 1 kap. 11 5 första stycket 10 - 13 eller 15 , 300 000 ECU, om bilaget med- delar sådan försäkring som avses i 1 kap. 11 5 första stycket 1 - 8, 16 eller 18, och 200000 ECU, om bolaget med- delar sådan försäkring som avses i

Nu varande lydelse

Föreslagen lydelse

1 kap. 11 5 första stycket 9 eller I 7.

Om bolagets verksamhet omfattar flera verksamhetsgrenar, skall endast den verksamhetsgren beak- tas som kräver det högsta beloppet.

När ett försäkringsbolag enligt andra stycket blir skyldigt att höja garantifonden till ett belopp mot- svarande ] 400 000 EC U, skall det ske upp till minst ] 000 000 ECU inom tre år, minst 1 200 000 ECU inom fem år och minst 1 400 000 ECU inom sju år.

295

Om försäkringsbolagets verksamhet ännu inte pågått under så lång tid att solvensmarginalen eller garan- tifonden kan bestämmas enligt 23 - 28 åå sker beräkningen även med ledning av den verksamhetsplan som omtalas i 2 kap. 3 5.

11 kap. Redovisning

159

Kalenderår utgör räkenskapsår, om inte annat följer av 12 å andra stycket bokföringslagen (1976: 125). För varje räkenskapsår skall årsredovisning avges. Denna består av resultaträkning, balansräkning och förvaltningsberättelse. I resultaträkning skall ingå resultatanalys.

I fråga om resultaträkning och balansräkning i årsredovisning och i årsbokslut enligt bokföringslagen gäller, förutom bestämmelserna i nämnda lag, föreskrifterna nedan i detta kapitel.

Resultatanalysen skall närmare utvisa rörelseresultat för varje

verksamhetsgren.

Regeringen, eller efter rege- ringens bemyndigande fmansin- spektionen, får utfärda närmare föreskrifter om försäkringsbolagens

Regeringen, eller efter rege- ringens bemyndigande finansin- spektionen, får utfärda närmare föreskrifter om försäkringsbolagens

'

"Nuvarande lydelse

löpande bokföring, årsbokslut och årsredovisning samt därvid, om särskilda skäl föreligger, meddela föreskrifter som avviker från bok- föringslagen. Föreskrifterna skall utformas så att de främjar en klar och rättvisande översikt av försäk- ringsbolagets resultat och ställning.

Föreslagen lydelse

löpande bokföring, årsbokslut och årsredovisning samt därvid, om särskilda skäl föreligger, meddela föreskrifter som avviker från tredje stycket samt 8 5, 10 5 första styck- et andra meningen och andra stycket samt från bokföringslagen. Föreskrifterna skall utformas så att de främjar en klar och rättvisande översikt av försäkringsbolagets resultat och ställning.

5 510 En anläggningstillgång, som har ett bestående värde som väsentligt överstiger det belopp som den är uppförd till i närmast föregående balansräkning, får tas upp till högst detta värde. Fastighet får dock inte skrivas upp över taxeringsvärdet. Aktier och andelar får inte skrivas upp

till högre värde än vad som medges av finansinspektionen.

Det belopp varmed uppskrivning sker kan användas till

1. erforderlig nedskrivning av värdet på andra anläggningstillgångar, om det finns särskilda skäl för en sådan utjämning,

2. fondemission, om bolaget är ett skadeförsäkringsaktiebolag,

3. avsättning till uppskrivningsfond, om bolaget är ett

skadeförsäkringsbolag,

4. ökning av de försäkringstek- niska skulderna eller ökning av återbäringsfonden, om bolaget är ett livförsäkringsbolag.

4. ökning av de försäkringstek- niska skuldema eller ökning av konsolideringsfonden, om bolaget är ett livförsäkringsbolag.

Uppskrivningsfonden får tas i anspråk endast för de i andra stycket 1 och 2 angivna ändamålen.

För tillämpning av andra stycket 4 krävs medgivande av finansinspek- tionen. Medgivande skall lämnas om särskilda skäl föreligger för en sådan tillämpning.

75

Andra tillgångar än anläggningstillgångar anses som omsättningstillgång-

ar.

Värdehandlingar, som svarar mot försäkringstekniska skulder enligt 7 kap. 9 & första stycket 1-7 eller mot premiereserven enligt 7 kap. 10 å i den utsträckning denna paragraf hänvisar till 7 kap. 9 &

Värdehandlingar, som svarar mot försäkringstekniska skulder enligt 7 kap. 9 5 andra stycket 1 , 2 och 8, får tas upp till högre värde än vad som följer av bestämmelserna i bokföringslagen. De får dock högst tas upp till samma värde som i

Nuvarande lydelse

första stycket I-7, får tas upp till högre värde än vad som följer av bestämmelserna i bokföringslagen. De får dock högst tas upp till samma värde som i närmast före- gående balansräkning eller, om värdehandlingen anskaffats under räkenskapsåret, anskaffningsvärdet. Detta gäller endast om värdehand- lingama kan avyttras till ett värde, som motsvarar detta högre värde, vid tidpunkter som får anses till- fredsställande med hänsyn till de försäkringsutfästelser som värde- handlingama säkerställer.

Föreslagen lydelse

närmast föregående balansräkning eller, om vårdehandlingen an- skaffats under räkenskapsåret, anskaffningsvärdet. Detta gäller endast om värdehandlingama kan avyttras till ett värde, som mot- svarar detta högre värde, vid tid- punkter som får anses tillfreds- ställande med hänsyn till de försäk- ringsutfästelser som värdehand- lingarna säkerställer.

Andra värdehandlingar än de som avses i andra stycket och som utgörs av reversfordringar som förfaller eller kan sägas upp till betalning av försäkringsbolaget först efter längre tid än ett år, får, om det finns särskilda skäl till det, tas upp över det verkliga värdet, dock högst

till anskaffningsvärdet.

10%

I balansräkningen skall som särskilda poster tas upp försäkringstekniska skulder och återförsäkrares andelar i dessa. Omfattar bolagets rörelse olika verksamhetsgrenar, skall sådana poster beträffande varje verksamhetsgren redovisas särskilt.

Livförsäkringsbolag som redo- visar en återbäringsfond skall ta upp denna som särskild post bland skulderna, särskilt redovisad för varje verksamhetsgren.

Livförsäkringsbolag som redo- visar en återbäringsfond eller en konsolideringsfond skall ta upp denna som särskild post bland skulderna, särskilt redovisad för varje verksamhetsgren.

I livförsäkringsaktiebolag tas aktiekapitalet upp som bundet eget

kapital.

Skadeförsäkringsbolags egna kapital skall delas upp i bundet eget kapital och fritt eget kapital eller ansamlad förlust. Under bundet eget kapital skall tas upp aktiekapital, reservfond och uppskrivningsfond. Under fritt eget kapital eller ansamlad förlust skall tas upp fria fonder, var för sig, balanserad vinst eller förlust samt nettovinst eller förlust för räkenskapsåret. Balanserad förlust och förlust för räkenskapsåret tas därvid upp som avdragsposter.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

12 kap. Vinstutdelning och annan användning av försäkringsbolagets

egendom

Återbäringsfonden, konsolideringsfonden och förlusttäckning i

livförsäkringsbolag

55

Livförsäkringsbolag skall sätta av årsvinsten på livförsäkringsrörelsen till en återbäringsfond i den mån inte vinsten tas i anspråk för betal- ning av ränta enligt garantiavtal eller annat följer av denna lag. Livförsäkringsbolag får avsätta årsvinsten på annan försäkrings— rörelse än livförsäkringsrörelse till en återbäringsfond för sådan annan rörelse.

Livförsäkringsbolag skall sätta av årsvinsten på livförsäkringsrörelsen till en återbäringsfond eller en konsolideringsfond i den mån inte vinsten tas i anspråk för betalning av ränta enligt garantiavtal eller annat följer av denna lag. Livför- säkringsbolag får avsätta årsvinsten på annan försäkringsrörelse än livförsäkringsrörelse till en återbä- ringsfond eller konsolideringsfond för sådan annan rörelse.

6 511

Äterbäringsfond i livförsäkrings- bolag får användas endast för återbäring och för förlusttäckning enligt 7 &. Finansinspektionen kan medge att sådan fond minskas i andra fall när det finns särskilda skäl till det.

Kansalideringsfond i livförsäk- ringsbolag får användas endast för återbäring och för förlusttäckning enligt 7 5. Finansinspektionen kan medge att sådan fond minskas i andra fall när det finns särskilda skäl till det.

Återbäringsfond får användas endast för återbäring och förlust— täckning enligt 8 &.

Om det uppkommer en förlust på livförsäkringsrörelsen inom ett livförsäkringsbolag, skall förlusten täckas genom att återbäringsfonden för denna rörelse minskas.

Om livförsäkringsbolaget med- delar även annan försäkring än livförsäkring och förlusten på

Om det uppkommer en förlust på livförsäkringsrörelsen inom ett livförsäkringsbolag, skall förlusten täckas genom att konsoliderings- fonden för denna rörelse minskas. Om livförsäkringsbolaget med- delar även annan försäkring än livförsäkring och förlusten på

Nuvarande lydelse

livförsäkringsrörelsen inte kan täckas på detta sätt, skall den täckas genom att medel som av- satts till framtida förfogande för sådan annan försäkring används. Har återbäringsfond för den andra försäkringsrörelsen bildats, skall medel ur denna fond därvid tas i anspråk sist.

Om det uppkommer förlust på den andra försäkringsrörelsen och om denna inte kan täckas av medel som avsatts till framtida förfogande för sådan annan försäkring, skall förlusten täckas genom att återbär— ingsfonden för livförsäkringsrörel— sen minskas.

Föreslagen lydelse

livförsäkringsrörelsen inte kan täckas på detta sätt, skall den täckas genom att medel som avsatts till framtida förfogande för sådan annan försäkring används. Har konsolideringsfond för den andra försäkringsrörelsen bildats, skall medel ur denna fond därvid tas i anspråk sist.

Om det uppkommer förlust på den andra försäkringsrörelsen och om denna inte kan täckas av medel som avsatts till framtida förfogande för sådan annan försäkring, skall förlusten täckas genom att kan- solideringsfonden för livförsäk- ringsrörelsen minskas.

85

Om en förlust på livförsäkringsrör- elsen i ett ömsesidigt livförsäk— ringsbolag inte kan täckas på det sätt som anges i 7 5, skall förlus- ten, i den mån den överstiger garantikapitalet, utjämnas genom att bolagets ansvarighet för löpande livförsäkringar och tilldelad återbäring sätts ned.

Om en förlust på livförsäkringsrör- elsen i ett ömsesidigt livförsäk- ringsbolag inte kan täckas på det sätt som anges i 7 5, skall förlus- ten, i den mån den överstiger garantikapitalet, utjämnas genom att i första hand återbäringsfonden och i andra hand bolagets ansvar- ighet för löpande livförsäkringar och tilldelad återbäring sätts ned.

Nedsättningen skall verkställas på ett sätt som är skäligt med hänsyn ' till förlustens orsak och andra omständigheter. För nedsättningen skall grunder (nedsättningsgrunder) upprättas. Om stadfästelse av nedsättningsgrunderna gäller bestämmelserna i 2 kap. 3 &.

9 a & Skadq'örsäkringsbolag som med- delar kreditförsäkring skall inrätta en utiämningsfondför kreditförsäk— ring som får användas endast för förlusttäclming av sådan verksam- hetsgren.

Första stycket gäller dock inte bolag vars årliga premieinkomst får kredigförsäkring understiger ett belopp motsvarande dels 2 500 000

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

ECU, dels fyra procent av bolagets totala premieinkomst.

Regeringen eller, q'ter rege- ringens bemyndigande, finansin— spektionen ger närmare föreskrif- ter om beräkning av utjämnings— fond för kredigförsäkring.

19 kap. Tillsyn 11 512

Finansinspektionen får meddela de erinringar i fråga om försäkringsbo- lagets verksamhet som inspektionen anser behövliga.

Finansinspektionen skall förelägga bolaget eller styrelsen att inom viss tid vidta erforderliga åtgärder, om inspektionen finner att

1. avvikelse skett från denna lag, trafikskadelagen (1975: 1410) eller lagen (1976:357) om motortävlingsförsäkring eller föreskrifter som har meddelats med stöd av dessa lagar eller från bolagsordningen eller grunderna, om sådana finns,

2. bolagsordningen eller grunderna inte längre är tillfredsställande med hänsyn till omfattningen och beskaffenheten av bolagets rörelse,

3. de tillgångar, i vilka försäk- 3. de tillgångar, som skall mot- ringstekniska skulder redovisas, svara försäkringstekniska skulder, inte är tillräckliga, inte är tillräckliga,

4. försäkringsbeståendet inte är tillräckligt för erforderlig riskutjämning eller

5. det i övrigt finns allvarliga anmärkningar mot försäkringsbolagets verksamhet.

Om ett försäkringsbolags sol— vensmarginal understiger vad som föreskrivs i 7kap. 23-26 åå, skall jinansinspektionen förelägga bola- get eller dess styrelse att upprätta en plan för att återställa en sund finansiell ställning och överlämna planen till inspektionen för godkän- nande. Understiger solvensmar- ginalen värdet av den garantifond som omtalas i 7 kap. 27 eller 28 &, skall inspektionen förelägga bolaget eller styrelsen att upprätta och för godkännande överlämna en plan som avser kortfristig fin- ansiering.

Nuvarande lydelse

Om ett föreläggande enligt andra stycket inte har följts inom den bestämda tiden och det anmärkta förhållandet inte heller på något annat sätt undanröjts, skall fi- nansinspektionen göra anmälan om detta till regeringen. Om rege- ringen finner så svåra missförhål- landen föreligga, att försäkrings- verksamheten bör upphöra, kan regeringen förklara koncessionen förverkad.

Övergångsbestämmelser

Föreslagen lydelse

Om ett föreläggande enligt andra eller tredje stycket inte har följts inom den bestämda tiden och det anmärkta förhållandet inte heller på något annat sätt har undanröjts, skall finansinspektionen göra an- mälan om detta till regeringen.

Innebär missförhållandet att för- säkringsbolaget inte följer gällande bestämmelser om redovisning och täckning av försäkringstekniska skulder eller uppfyller bolaget inte gällande krav på garantifond, får regeringen inskränka bolagets rätt att fritt förfoga över sina tillgångar i Sverige eller förbjuda bolaget att förfoga över dem.

En koncession kan förklaras för- verkad av regeringen om bolaget I . inte längre uppfyller kraven för etablering,

2. inte inom angiven tid vidtagit de åtgärder som upptagits i den plan som omtalas i tredje stycket, 3. i annat fall allvarligt åsidosätter gällande bestämmelser för verk- samheten.

]. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1993.

2. För försäkringsbolag som vid lagens ikraftträdande förenar direkt livförsäkringsrörelse med annan försäkringsrörelse än sådan som omtalas i 1 kap. 4 & tillämpas 1 kap. 3 5 andra stycket och 4 9 i deras lydelse före den ljanuari 1993, dock längst t.o.m. den 31 december 1993.

3. Överstiger ett försäkringsbolags innehav av sådana tillgångar som skall motsvara försäkringstekniska skulder enligt 7 kap. 9 5 andra stycket de belopp som anges i paragrafens tredje stycke, skall den överskjutande delen ha avyttrats senast den 1 januari 1996.

4. Av de medel som vid tidpunkten för lagens ikraftträdande finns avsatta till återbäringsfond och värderegleringsreserv för pensionsför- säkring skall till återbäringsfonden föras minst

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

a. så stor kvotdel av medlen som motsvarar förhållandet mellan å ena sidan vad bolaget i enlighet med sina grunder avsatt för återbäring (allokerad återbäring), å andra sidan summan av återbäringsfonden och försäkringsbolagets dolda reserver, eller

b. vad som återstår efter avdrag av ett belopp motsvarande två gånger försäkringsbolagets solvensmarginal, beräknad enligt 7 kap. 23 & första och andra stycket.

ISenaste lydelse 1989.1081. ;Senaste lydelse 1991: 936. ZSenaste lydelse 1984: 1115. ;Senaste lydelse 1991: 936. ;Senaste lydelse 1991: 936. :Senaste lydelse 1991: 936. ;Senaste lydelse 1991: 936. åSenaste lydelse 1989: 1081. ?Senaste lydelse 1991: 936. 10Senaste lydelse 1991: 936. 11Senaste lydelse 1991: 936. l2Senaste lydelse 1991 :936.

2. Förslag till Lag om ändring i lagen (1950:272) om rätt för utländska försäkringsföretag att driva försäkringsrörelse i Sverige1

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1950:272) om rätt för utländska försäkringstöretag att driva försäkringsrörelse i Sverige dels att 1 - 2, 6 - 8, 10 , 13, 15, 25 och 38 55 skall ha följande

lydelse,

dels att det i lagen skall införas tio nya paragrafer, 16 a och 37 - 37 h åå, samt närmast före 37 å en ny rubrik av följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse 152

Utländskt försäkringsföretag får, under förutsättning att företaget erhållit tillstånd (koncession) där- till enligt 7 5, här i riket driva försäkringsrörelse genom general- agent som syssloman och i övrigt under villkor, som stadgas i denna lag.

Utländskt försäkringsföretag får här i riket driva försäkringsrörelse i enlighet med vad som föreskrivs i denna lag, om företaget har fått tillstånd (koncession) till detta.

Rörelsen i Sverige skall drivas genom generalagent som syssloman eller, om företaget omfattas av avtalet om ett utökat europeiskt ekonomiskt samarbetsområde (EES- företag), genom agentur, filial eller annan ständig representation. Härvid anses det land därföretag- ets huvudkontor är beläget som dess hemland.

Ifråga om EESföretag tillämpas inte 3, 4, 5, 6, 7, 9, 9 a 55 eller 10 å andra stycket, 13 & tredje stycket, 15 a, 16, 16 a eller 25 5. För sådana företag finns särskilda bestämmelser i 37 - 37 h åå.

Finansinspektionen skall efter ansökan lämna förhandsbesked om huruvida koncession enligt första stycket krävs för en planerad verksam- het.

Ett förhandsbesked enligt andra stycket är bindande för den myn-

Ett förhandsbesked enligt färde stycket är bindande för den myn-

Nuvarande lydelse

dighet som har lämnat beskedet. Om regeringen har beslutat i fråga om förhandsbesked är även frn- ansinspektionen bunden av detta besked. Om det finns särskilda skäl och företagets reglemente tillåter det, får ett utländskt försäkringsföretag som har erhållit koncession medges att genom generalagenten driva annan rörelse här i riket än försäk- ringsrörelse. Medgivande lämnas av regeringen eller, efter regering- ens bemyndigande, frnansinspektio- nen. Om det finns skäl, får ett med- givande enligt fjärde stycket åter- kallas av den som får lämna sådant medgivande.

Föreslagen lydelse

dighet som har lämnat beskedet. Om regeringen har beslutat i fråga om förhandsbesked är även frn- ansinspektionen bunden av detta besked. Om det finns särskilda skäl och företagets reglemente tillåter det, får ett utländskt försäkringsföretag som har erhållit koncession medges att driva annan rörelse här i riket än försäkringsrörelse. Medgivande lämnas av regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, finans- inspektionen.

Om det finns skäl, får ett med- givande enligt sjätte stycket åter— kallas av den som får lämna sådant medgivande.

lag3

Utöver vad som följer av 1 5 första stycket får ett utländskt försäkrings- företag, under förutsättning att finansinspektionen lämnar tillstånd därtill, i Sverige marknadsföra försäkringar avseende risker i detta land, om det sker genom förmedling av ett försäkringsbolag som har koncession i Sverige och de båda företagen tillhör samma koncern eller har samar- betsava med varandra.

Tillstånd enligt första stycket skall lämnas om verksamheten inte bedöms vara oförenlig med en sund utveckling av försäkringsväsendet. Om förutsättningar för tillstånd inte längre föreligger, får Hnansinspek- tionen förklara tillståndet förverkat.

Tillstånd enligt första stycket skall lämnas om verksamheten kan antas komma att bli utövad i en- lighet med denna lag. Om förut— sättningar för tillstånd inte längre föreligger, får finansinspektionen förklara tillståndet förverkat.

254

Utländskt försäkringsföretag får här i riket driva livförsäkringsrör- else, endast om företaget i sitt hemland med laga rätt driver sådan rörelse, samt annan försäkringsrör- else, endast om företaget i hemlan-

Utländskt försäkringsföretag får här i riket driva livförsäkringsrör- else, endast om företaget i sitt hemland har rätt att driva sådan rörelse, samt annan försäkringsrör- else, endast om företaget i hemlan-

Nuvarande lydelse

det med laga rätt driver rörelse avseende något slag av försäkring, annan än livförsäkring.

Utländskt försäkringsföretag här i riket får inte med direkt livför- säkringsrörelse förena försäkrings- rörelse som avser annat än personförsäkring.

Bestämmelserna i denna lag om livförsäkring gäller också i fråga om personförsäkringar av annat slag. De behöver dock inte till- lämpas för sådana personförsäk- ringar som har meddelats antingen för en tid av längst fem år eller mot en premie som är beräknad och bestämd för längst fem år i sänder.

Föreslagen lydelse

det har rätt att driva rörelse av- seende något slag av försäkring, annan än livförsäkring.

Utländskt försäkringsföretag här i riket får inte med direkt livför- säkringsrörelse förena försäkrings- rörelse som avser annat än i sam- band med liiförsäkring meddelad sjuk— eller olycksfallsförsäkring.

Bestämmelserna i denna lag om livförsäkring, utom såvitt avser bestämmelserna om soliditet i 16 a &, gäller också i fråga om personförsäkringar av annat slag (sjuk— och olycksfallsförsäkring, avgångsbidragsförsäkring samt arbetslöshetsförsäkring). De behö- ver dock inte tillämpas för sådana personförsäkringar som har med- delats antingen för en tid av längst fem år eller mot en premie som är beräknad och bestämd för längst fem år i sänder.

Ersättning, som utges i form av livränta eller sjukränta, tillhör endera livförsäkring eller annan försäkring beroende på vilket av dessa slag av försäkringar som har meddelats. Har en sådan ränta inköpts i ett livförsäkringsbolag, skall den dock i detta bolag höra till livförsäkring.

För sådan livränta eller sjukränta som tillhör annan försäkring än livförsäkring gäller de särskilda bestämmelserna om livförsäkring i 6 & fjärde stycket, 7 & tredje styck— et, 9 5 första stycket, 10——15 samt 17, 24 och 28 55 i tillämpliga delar.

För sådan livränta eller sjukränta som tillhör annan försäkring än livförsäkring gäller de särskilda bestämmelserna om livförsäkring i 6 & åttonde stycket, 7 & tredje stycket, 9 & första stycket, 10 12 åå, 15 & tredje och fjärde styck- ena, 17, 24 och 28 5, 37 b åfemte stycket, 37 c 9 andra stycket samt 37 d 5 första och tredje styckena.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

655

Ansökan om koncession görs hos regeringen. I ansökningen skall anges den försäkringsgren, som rörelsen skall avse. Ansökningen skall inlämnas till fmansinspek- tionen och vara åtföljd av:

Ansökan om koncession görs hos regeringen. I ansökningen skall anges den verksamhetsgren, som rörelsen skall avse. Ansökningen skall inlämnas till fmansinspek- tionen och vara åtföljd av:

1. handlingar som styrker generalagentens behörighet enligt 4 5; 2. det för företaget gällande reglementet;

3. bevis att företaget i sitt hemland driver försäkringsrörelse enligt 2 & första stycket jämte behörigen styrkt uppgift om den tid detta ägt rum samt om anmärk- ningar, som av myndigheterna i företagets hemland under de sista tre åren kan ha framställts mot företagets verksamhet, och dessutom företagets årsredo— visningar och revisionsberättelser för den tid företaget varit i verksamhet, dock längst för de tio sista åren;

3. bevis att företaget i sitt hemland driver försäkringsrörelse enligt 2 5 första stycket jämte behörigen styrkt uppgift om den tid detta ägt rum samt om anmärk— ningar, som av myndigheterna i företagets hemland under de senaste tre åren kan ha framställts mot företagets verksamhet, och dessutom företagets årsredo- visningar och revisionsberättelser för den tid företaget varit i verksamhet, dock längst för de tio senaste åren;

4. behörig fullmakt för generalagenten att på företagets vägnar här i riket driva försäkringsrörelsen samt att ta emot stämning och själv eller genom annan tala och svara i alla rättsförhållanden som har samband med försäkringsrörelsen;

5 . bevis att företaget på det sätt och under de villkor, som fmansinspektionen godkänner, i bankinstitut har deponerat värdehandlingar till ett värde som motsvarar 300 gånger det basbelopp enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring som gällde då ansökningen lämnades in;

6. en plan för den tilltänkta verksamheten.

Deponering enligt första stycket 5 skall ske särskilt för livförsäkring och särskilt för annan försäkring.

Deponeringen skall ske i värdehandlingar, som fmansinspektionen godtagit. Inspektionen får bestämma att deponeringen får ske med det lägre belopp som inspektionen med hänsyn till rörelsens omfattning och beskaffenhet anser skäligt. Sådant beslut får inspektionen återkalla om det finns skäl till det.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Finansinspektionen får, äta an- sökan därom, befria företag, som har beviljats auktorisation i ett land som omfattas av avtalet om ett utökat europeiskt ekonomiskt samarbetsområde, från skyldig- heten att göra deponering enligt första stycket 5.

Den i första stycket 6 omtalade verksamhetsplanen skall ange

1. de slag av risker företaget avser att försäkra i Sverige,

2. de försäkringsvillkor företaget avser att använda för verksamheten i Sverige,

3. de premietarilfer eller de grunder företaget avser att an- vända för verksamheten i Sverige,

4. de principer för återförsäkring företaget avser att tillämpa för verksamheten i Sverige,

5. företagets solvensmarginal enligt vad som sägs i 7 kap. 23 - 26 och 29 55 försäkringsrörelse- lagen (1982:713),

6. en uppskattning av kost- naderna för att etablera företagets verksamhet i Sverige med uppgift om de medel som är avsedda att täcka dem och, om företaget avser att meddela sådan försäkring som avses i 1 kap. 11 5 första stycket 18försäkringsrörelselagen, uppgift om de medel som är avsedda att täcka företagets åtaganden i den verksamhets—grenen, samt

7. en uppställning utvisande sannolika inkomster och utgifterför den verksamhet som skall drivas i Sverige under de tre närmaste räkenskapsåren, med en prognos rörande balansräkningama under samma tid för denna verksamhet.

Föreskrifterna i femte stycket 2

Nuvarande lydelse

Om rörelsen skall avse liiför- säkring, skall enligt 11 & upprättas särskilda grunder för verksam- heten. Grunderna, som skall bifogas ansökningen om konces- sion, skall underställas regeringen för stadfästelse.

Föreslagen lydelse

och femte stycket 3, såvitt avser premietarijfer, gäller dock inte för

1. de verksamhetsgrenar som anges i 1 kap. 11 5 första stycket 4 - 7, 11 eller 12 försäkrings- rörelselagen,

2. de verksamhetsgrenar som anges i 1 kap. 11 5 första stycket 14 eller 15 försäkringsrörelse- lagen, om försäkringstagaren är närings-idkare och den försäkrade risken avser dennes närings— verksamhet, eller

3. de verksamhetsgrenar som anges i 1 kap. 11 5 första stycket 3, 8, 9, 10, 13 eller 16 försäk— ringsrörelselagen om försäkrings- tagaren är en näringsidkare och minst två av följande tre förutsättningar är uppfyllda

a. försäkringstagaren har en balansomslutning som uppgår till minst ett belopp motsvarande 6 200 000 ECU,

b. försäkringstagaren har en omsättning som uppgår till minst ett belopp motsvarande 12 800 000 ECU,

c. försäkringstagaren har under det sertaste räkenskapsåret haft i genomsnitt minst 250 personer anställda.

Om försäkringstagaren ingår i en koncern som avger koncemredo— visning skall förutsättningarna i sjätte stycket 3 gälla koncernen.

De grunder som omtalas i femte stycket 3 skall underställas rege- ringen för stadfästelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

756

Regeringen beviljar koncession om ansökningen står i överens- stämmelse med denna lag och den planerade verksamheten inte bedöms vara oförenlig med en sund utveckling av försäkringsväsendet. I samband därmed godkänner regeringen generalagenten.

Regeringen beviljar koncession om den planerade verksamheten kan antas komma att bli utövad i enlig- het med denna lag. I samband därmed godkänner regeringen generalagenten.

Koncession beviljas tills vidare eller, om det finns särskilda omständigheter, för bestämd tid, högst tio år, och därutöver till det

löpande räkenskapsårets slut.

Innan koncession meddelas för rörelse, som avser livförsäkring, prövar regeringen om de upp- rättade grunderna för verksamheten överensstämmer med denna lag och andra författningar. Rege- ringen prövar då också om sär- skilda bestämmelser behövs med hänsyn till onyfattningen och beskaffenheten av den tilltänkta rörelsen. I samband med bevil- jandet av koncessionen stadfäster regeringen grunderna för verk- samheten.

Avser ansökan endast utvidgning av beviljad koncession till ny försäkringsgren eller utbyte av koncession för vissfårsäkringsgren mot koncession för annan gren, får fmansinspektionen besluta i ärendet i regeringens ställe, om ärendet icke är av principiell betydelse eller i övrigt av synnerlig vikt.

Innan koncession meddelas för rörelse, som avser livförsäkring, prövar regeringen om de upp— rättade grunderna för verksamheten överensstämmer med denna lag och andra författningar. I samband med beviljandet av koncessionen stadfäster regeringen grunderna för verksamheten.

Avser ansökan endast utvidgning av beviljad koncession till ny verksamhetsgren eller utbyte av koncession för viss verksamhets- gren mot koncession för annan gren, får fmansinspektionen besluta i ärendet i regeringens ställe, om ärendet inte är av principiell betydelse eller i övrigt av synnerlig vikt.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

857

Sedan koncession beviljats, skola de i 6 & omnämnda, vid ansök- ningen fogade handlingarna förvaras hos finansinspektionen. Om beviljande av koncession och godkännande av generalagent skall finansinspektionen låta införa kun- görelse i Post- och Inrikes Tidningar.

Sedan koncession beviljats, skall de i 6, 37a och 37b åå om— nämnda, vid ansökningen fogade handlingarna förvaras hos finans- inspektionen. Om beviljande av koncession och godkännande av generalagent skall fmansinspek- tionen låta införa kungörelse i Post- och Inrikes Tidningar.

10 58 Det åligger generalagenten att för varje räkenskapsår enligt formulär, som fastställs av fmansinspektionen, upprätta redogörelse för företagets verksamhet inom riket.

För livförsäkringsverksamhet skall redogörelsen enligt första stycket innehålla bevis om att värdet av den av företaget gjorda depositionen enligt 6 5 första stycket 5 motsvarar 300 gånger det basbelopp enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring som gällde vid räkenskapsårets utgång. För den ytterligare deposition, utöver vad som föreskrivs i 6 5 första stycket 5, som denna bestämmelse kan ge upphov till gäller bestämmelserna i 6 & tredje stycket.

I redogörelsen skall, under beteckningen försäkringstekniska skulder, som skuld tas upp det vid samma tidpunkt beräknade värdet av företagets ansvarighet på grund av

1. löpande försäkringar (premiereserv),

2. försäkringsersättningar för inträffade försäkringsfall (ersättningsreserv),

3. utgifterna för reglering av inträffade försäkringsfall (skadebehandlingsreserv),

4. sådan tilldelad återbäring inom lixförsäkringsrörelsen som inte har förfallit till betalning och

5. sådan tilldelad återbäring inom annan försäkringsrörelse än livförsäkringsrörelse som inte har

förfallit till betalning.

3. utgifterna för reglering av inträffade försäkringsfall (skadebehandlingsreserv) och

4. sådan tilldelad återbäring som inte har förfallit till betalning.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

13 59

Tillgångar motsvarande värdet av de försäkringstekniska skulderna för livförsäkring skall vid varje tidpunkt redovisas i sådana tillgångar som anges i 7 kap. 9 5 första stycket 1 - 8 och 10 - 12 försäkringsrörelselagen (1982: 713) eller, i den månfinansinspektionen medger det, värdet av återförsäk— ringsgi varnas ansvarighet på grund av lixförsäkringar, som har övertagits i återförsäkring.

I de tillgångar som skall motsvara värdet av de försäk- ringstekniska skulderna får räknas in 90 procent av deponeringen enligt 6 och 10 55 under förut- sättning att deponeringen till den delen består av värdehandlingar som avses i första stycket.

Utan hinder av första stycket får ett belopp, motsvarande högst tjugo procent av de försäkrings- tekniska skulderna för egen räkning, redovisas i andra tillgångar än sådana som nämns i första stycket, dock inte i aktier.

Med de försäkringstekniska skulderna för egen räkning förstås den del av de försäkringstekniska skulderna, som icke motsvarar värdet av återförsäkringsgivarnas ansvarighet.

Vid tillämpningen av denna paragraf gäller bestämmelserna i 7 kap. 9 a & försäkringsrörelselagen (1982:713).

Tillgångar motsvarande värdet av försäkringstekniska skulder skall placeras i enlighet med bestäm— melserna i 7 kap. 9 & försäkrings- rörelselagen (1982: 713).

I de tillgångar som skall motsvara värdet av de försäk- ringstekniska skulderna får räknas in 90 procent av deponeringen enligt 6 och 10 55 under förut- sättning att deponeringen till den delen består av värdehandlingar som anges i 7 kap. 9 5 andra stycket försäkringsrörelselagen.

Om inte finansinspektionen av särskilda skäl medger annat för visst fall skall de tillgångar som motsvarar värdet av försäkrings- tekniska skulder finnas i Sverige, dock med undantag för utländska återförsäkringsgivares ansvarighet på grund av försäkringar som övertagits iform av återförsäkring samt fordringar hos återförsäk- ringstagare. I övrigt gäller vid tillämpningen av denna paragraf bestämmelserna i 7 kap. 9 a 5 andra - sjätte styckena försäk— ringsrörelselagen.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

15. QIO

Generalagenten skall föra ett register som vid varje tidpunkt utvisar de tillgångar som motsvarar de försäkringstekniska skulderna enligt 13 5.

Om en tillgång, som antecknats i registret, har upplåtits med sådan rätt att dess fulla värde inte kan utnyttjas till täckning av försäkringstekniska skulder enligt 13 5, skall detta antecknas i registret.

Försäkringstagamas förmånsrätt enligt 4 a & förmånsrättslagen (1970:979) omfattar de tillgångar som i enlighet med föreskrifterna i 13 5 finns upptagna i registret, när företaget försätts i konkurs eller utmätning äger rum eller särskild administration träder in.

Försäkringstagamas förmånsrätt enligt 4 a & förmånsrättslagen (19701979) omfattar de tillgångar som motsvarar försäkringstelmiska skulder för lirförsäkring och som i enlighet med föreskrifterna i 13 5 finns upptagna i registret, när företaget försätts i konkurs eller utmätning äger rum eller särskild administration träder in.

Förmånsrätten följer med fordran som grundas på avtal om livförsäkring eller på avtal om återförsäkring avseende livförsäkring. En fordran på grund av ett avtal om livförsäkring har företräde framför återförsäkringstagares fordran.

Generalagenten skall se till att det till finansinspektionen sänds in dels beräkningar av de försäkringstekniska skulderna, dels kopior av

registret.

16aå

Ett utländskt försäkringsföretag skall bedriva verksamheten så att företaget vid varje tidpunkt har en betryggande soliditet. Kravet på betryggande soliditet skall anses uppfyllt om företagets verksamhet i Sverige uppfyller de krav som anges i 7 kap. 22 - 29 åå försäk- ringsrörelselagen (1982: 71 3 ). Garantifonden för verksamheten i Sverige skall dock för lirförsäkring uppgå till minst ett belopp som motsvarar 400000ECU och för skade-försäkring till minst halva det minimibelopp som anges i 7 kap. 28 å andra och tredje styckena försäkringsrörelselagen. Därvid får den deposition som

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

skall göras enligt 6 5 första stycket 5 inräknas i garantifonden.

Tillgångar motsvarande solvens— marginalen för företagets verksamhet i Sverige, beräknad enligt 7 kap. 23 eller 25 5 försäkringsrörelselagen, skall finnas i Sverige.

Finansinspektionen får, efter ansökan därom, medge att företag som beviljats auktorisation i ett land som omfattas av avtalet om ett utökat europeiskt ekonomiskt samarbetsområde, vid beräkning av solvensmarginalen får ta hänsyn till företagets verksamhet också i det landet och att tillgångar mot- svarande garantifonden får finnas där.

25 ål]

Finansinspektionen får meddela de erinringar i fråga om utländska försäkringsföretags verksamhet här i riket som inspektionen anser behövliga.

Finansinspektionen skall förelägga företaget att inom viss tid vidta erforderliga åtgärder, om inspektionen finner att

1. avvikelse skett från denna lag eller föreskrifter som har meddelats med stöd av denna lag eller grunderna, om sådana finns,

2. grunderna inte längre är tillfredsställande med hänsyn till omfattningen och beskaffenheten av bolagets rörelse,

3. i bankinstitut enligt 6, 10 eller 15 a 5 deponerat belopp minskats genom att värdehandlingama avsevärt nedgått i värde eller av annan anledning,

4. de tillgångar som motsvarar 4. de tillgångar som motsvarar värdet av de försäkringstekniska värdet av de försäkringstekniska skulderna inte är tillräckliga eller skulderna inte är tillräckliga eller

kraven på solvensmarginal och garantifond enligt 7 kap. 22 - 29 55 försäkringsrörelselagen (1982: 713) inte uppfyllts enligt vad som anges i 16 a &, eller

5. det i övrigt finns allvarliga anmärkningar mot försäkringsföretagets verksamhet.

Nuvarande lydelse

Om ett föreläggande enligt andra stycket inte har följts inom den bestämda tiden och det anmärkta förhållandet inte heller på något annat sätt undanröjts, skall fmansinspektionen göra anmälan om detta till regeringen. Om regeringen finner så svåra missförhållanden föreligga, att försäkringsverksamheten bör upphöra, kan regeringen förklara koncessionen förverkad.

Föreslagen lydelse

Om ett utländskt försäkrings- företags solvensmarginal under- stiger vad som föreskrivs i 7 kap. 23-26 55 försäkringsrörelselagen skall finansinspektionen förelägga företaget att upprätta en plan för att återställa en sund finansiell ställning och överlämna planen till inspektionen för godkännande. Understiger solvensmarginalen värdet av den garantifond som omtalas i 7 kap. 27 eller 28 55 försäkringsrörelselagen, skall inspektionen förelägga företaget att upprätta och för godkännande överlämna en plan som avser kort- fristig finansiering.

Om ett föreläggande enligt andra eller tredje stycket inte har följts inom den bestämda tiden och det anmärkta förhållandet inte heller på något annat sätt har undanröjts, skall fmansinspektionen göra anmälan om detta till regeringen.

Innebär missförhållandet att försäkringsföretaget inte följer gällande bestämmelser om redovisning och täckning av försäkringstekniska skulder eller upp/yller företaget inte gällande krav på garantifond, får regeringen inskränka företagets rätt att fritt förfoga över sina tillgångar i Sverige eller förbjuda företaget att förfoga över dem.

Om regeringen finner så svåra missförhållanden föreligga, att försäkringsverksamheten bör upphöra, kan regeringen förklara koncessionen förverkad.

Beslut, varigenom koncessionen förklarats förverkad, skall av finansinspektionen kungöras i Post- och Inrikes Tidningar.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Särskilda bestämmelser för EES-

företag 37 &

Koncession för ett EES-företag att driva försäkringsrörelse här i riket enligt 1 & första stycket ges av regeringen. Företaget skall vid rörelsens bedrivande företrädas av ett ombud med stadigvarande hemvist i riket. För sådant ombud gäller i tillämpliga delar vad som i lagen sägs om generalagent. Koncession för skadq'örsäk- ringsbolag skall avse bestämda verksamhetsgrenar enligt vad som anges i 1 kap. 11 & samt 2 kap. 3 & nionde stycket försäkrings- rörelselagen (1982: 713).

37aå

Ansökan om koncession skall inges till finansinspektionen. Till ansökan skall fogas

1. företagets bolagsordning jämte en förteckning över styrelse- ledamöter och personer ingående i den verkställande ledningen,

2. bevis utfärdat av behörig myndighet i företagets hemland om de verksamhetsgrenar som får omfattas av företagets verksamhet, om de verksamhetsgrenar som faktiskt orrfattas av företagets verksamhet, om storleken av företagets solvensmarginal och garantifond enligt reglerna i 7kap. 23 - 29 åå försäkringsrörelselagen (1982:713) samt om de tillgångar som avses i 37 b första stycket 6 5,

3. en plan över den tilltänkta verksamheten i Sverige enligt vad som närmare anges i 37 b 5, och

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

4. fullmakt för ett sådant ombud som avses i 37 & att företräda företaget gentemot tredje man, vid domstolar och vid andra myndigheter.

37bå

Den verksamhetsplan som omtalas i 37a 5 3 skall ange

I. de slag av risker företaget avser att försäkra i Sverige,

2. de försäkringsvillkor företaget avser att använda i Sverige,

3. de premierarifer eller de grunder företaget avser att använda i Sverige,

4. de principer för återförsäkring företaget avser att tillämpa i Sverige,

5. företagets solvensmarginal enligt vad som sägs i 7 kap. 23

26 och 29 55 försäkringsrörelse- lagen (1982:713),

6. en uppskattning av kost— naderna för att etablera företagets verksamhet i Sverige med uppgift om de medel som är avsedda att täcka dem och, om företaget avser att meddela sådan försäkring som anges i 1 kap. 11 & första stycket 18försäkringsrörelselagen, uppgi/i om de medel som är avsedda att täcka företagets åtaganden i denna verksamhets-gren, samt

7. en uppställning utvisande sannolika inkomster och utgifter för den verksamhet som skall drivas i Sverige under de tre närmaste räkenskapsåren, med en prognos rörande balansräkningarna under samma tid för denna verksamhet.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Föreskrifterna i första stycket 2 och i första stycket 3, såvitt avser premietarij'er, gäller dock inte för

1. de verksamhetsgrenar som anges i 1 kap. 11 5 första stycket 4-7, 11 eller 12 försäkrings— rörelselagen,

2. de verksamhetsgrenar som anges i 1 kap. 11 5 första stycket 14 eller 15 försäkringsrörelse- lagen, om försäkringstagaren är näringsidkare och den försäkrade risken avser dennes närings- verksamhet, eller

3. de verksamhetsgrenar som anges i 1 kap. 11 5 första stycket 3, 8, 9, 10, 13 eller 16 försäk— ringsrörelselagen, om försäk- ringstagaren är näringsidkare och minst två av följande tre förutsättningar är uppfyllda

a. försäkringstagaren har en balansomslutning som uppgår till minst ett belopp motsvarande 6 200 000 ECU,

b. försäkringstagaren har en omdaning som uppgår till minst ett belopp motsvarande 12 800 000 ECU,

c. försäkringstagaren har under det senaste räkenskapsåret haft i genomsnitt minst 250 personer anställda.

Om försäkringstagaren ingår i ert koncern som avger koncem- redovisning skall förutsättningama i andra stycket 3 gälla koncernen.

Vid verksamhetsplanen skall fogas balansräkningar och resultat- räkningar för företagets rörelse avseende vart och ett av de tre senaste räkenskapsåren eller, om företaget drivit verksamhet under kortare tid, för de avslutade räkenskapsåren.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

De grunder som omtalas i första stycket 3 skall underställas rege- ringen för stadfästelse.

Planen skall, jämte uppgifter om iakttagelser vid dess granskning, överlämnas till behöriga myndig- heter i företagets hemland för yttrande.

37cå

Regeringen beviljar koncession, om ansökan har skett enligt 37 a och 37 b 55 och den planerade verksamheten kan antas komma att bli utövad i enligthet med denna lag. Härvid skall det ombud företaget utsett godtas, om det skulle ha uppfyllt de krav på ombudets allmänna anseende och yrkesmässiga kvalifikationer som gäller vid en koncessionsprövning enligt 2 kap. 3 & försäkrings- rörelselagen (1982: 713).

I samband med beviljandet av koncession stadfäster regeringen grunderna för verksamheten.

En koncession skall gälla tills vidare eller, om det finns särskilda omständigheter, för bestämd tid, högst tio år, och därutöver till det löpande räkenskapsårets slut.

Om yttrande som avses i 37 b & färde stycket inte avgetts inom tre månader efter det att de över- lämnade handlingarna mottagits av behöriga rrtyndigheter i företagets hemland, skall det anses som om ett yttrande avgetts till företagets förmån.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

37:19

Om grunderna ändras skall även ändringen stadfästas. Regeringen kan uppdra åt _finansinspektionen att i regeringens ställe meddela stadfästelse i sådana fall som inte är av principiell betydelse eller som i övrigt inte är av synnerlig vikt.

Vid ansökan om förlängning av en koncession eller utvidgning av en koncession till nya verksam- hetsgrenar tillämpas 37 a 5 2 och 3 samt 37 b och 37 c 55. Den uppställning som omtalas i 37 b 5 första stycket 7 skall vid förlängning av en koncession avse företagets ekonomiska ställning vid tidpunkten för ansökan om förlängning.

Har ändring av grunder stadfästs eller har förlängning eller utvidgning av koncession beviljats eller nytt ombud godtagits skall finansinspeldionen låut införa kungörelse därom i Post- och Inrikes Tidningar.

37e5

Ansökan om medgivande för ett EES-företag att driva annan rörelse här i riket än försäkrings- rörelse skall inges till finans- inspektionen och vara ålföljd av fullmakt som anges i 37 a 5 4, gällande den med ansökan avsedda rörelsen.

37få

Ifråga om sådana tillgångar hos EES-företag som motsvarar

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

försäkringstekniska skulder gäller bestämmelserna i 7 kap. 9 a & försäkringsrörelselagen (1982: 713)

37gå

Finansinspektionen får meddela de erinringar i fråga om ett EES- företags verksamhet här i riket som inspektionen anser behövliga.

Finansinspektionen skall före- lägga företaget att inom viss tid vidta erforderliga åtgärder, om inspektionen finner att

]. avvikelse skett från denna lag eller föreskrifter som har meddelats med stöd av denna lag eller grunderna, om sådana finns,

2. grunderna inte längre är tillfredsställande med hänsyn till omfattningen och beskajfenheten av företagets rörelse,

3. de tillgångar som motsvarar värdet av de försäkringstekniska skuldema inte är tillräckliga eller

4. det i övrigt finns allvarliga anmärkningar mot företagets verksamhet.

Om ett föreläggande enligt andra stycket inte har följts inom den bestämda tiden och det anmärkta förhållandet inte heller på något annat sätt undanröjts, skall jinansinspektionen göra anmälan om detta till regeringen.

Följer ett EES-företag inte gällande bestämmelser om redo- visning och täckning av försäk- ringstekniska skulder får rege- ringen, efter att ha underrättat tillsynsrnyrtdigheten i företagets hemland , förbjuda företaget att fritt förfoga över sina tillgångar i Sverige.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Om tillsynsmyndigheten i ett EES-företags hemland inskränker företagets rätt att fritt förfoga över sina tillgångar eller förbjuder det att förfoga över tillgångarna, skall på begäran av myndigheten finansinspektionen vidta samma åtgärder beträffande . företagets tillgångar i Sverige.

37hå

En koncession som getts enligt 37 c eller 37 d 5 kan förklaras förverkad av regeringen, om före- taget

]. inte längre uppfyller kraven för etablering i Sverige, eller

2. i annat fall allvarligt åsidosätter gällande bestämmelser för verksamheten i Sverige, särskilt reglerna om redovisning och täckning av försäkringstekniska skulder.

Före regeringens beslut skall samråd ske med tillsynsmyndighe- ten i företagets hemland, om inte beslutet av särskilda skäl bör meddelas omedelbart.

Om företagets koncession för- klarats förverkad i företagets hemland, skall även koncession som gäller enligt 37 c eller 37 d & förklaras förverkad.

Om beslut om förverkande meddelas omedelbart skall till- synsmyndigheten i företagets hemland genast underrättas härom.

Beslut, varigenom koncessionen förklarats förverkad, skall av finansinspektionen kungöras i Post- och Inrikes Tidningar.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

385

Denna lag äger icke tillämpning i fråga om återförsäkringsrörelse. Angående trafikförsäkringsrörelse meddelas vissa särskilda bestäm- melser i lagen om trafikförsäkring å motorfordon.

I fråga om livförsäkring endast för dödsfall, vilken meddelas för en tid av längst fem år eller mot premie som är beräknad och be- stämd för längst fem år i sänder, må regeringen eller, efter rege- ringens bemyndigande, fmansin- spektionen medgiva undantag från de särskilda bestämmelserna an- gående livförsäkring samt, i mån av behov, föreskriva att bestäm- melser, som särskilt gälla annan försäkring än livförsäkring, skola tillämpas i stället.

Övergångsbostämmelser

Denna lag tillämpas inte i fråga om återförsäkringsrörelse. Angående trafikförsäkringsrörelse meddelas vissa särskilda bestämmelser i trafikförsäkringsförordningen (I976:359).

I fråga om livförsäkring endast för dödsfall, vilken meddelas för en tid av längst fem år eller mot premie som är beräknad och be- stämd för längst fem år i sänder, får regeringen eller, efter rege— ringens bemyndigande, finans-in— spektionen medge undantag från de särskilda bestämmelserna an- gående livförsäkring samt, i mån av behov, föreskriva att bestäm— melser, som särskilt gäller annan försäkring än livförsäkring, skall tillämpas i stället. Från bestäm- melserna om soliditet i 16 a 5 får dock undantag inte medges.

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1993.

2. För utländskt försäkringsföretag som vid lagens ikraftträdande förenar direkt livförsäkringsrörelse med annan försäkringsrörelse än sådan som omtalas i 1 kap. 4 & försäkringsrörelselagen (1982:713), tillämpas 2 5 andra stycket i dess lydelse före den 1 januari 1993, dock längst t.o.m. den 31 december 1993.

3. Överstiger ett utländskt försäkringsföretags innehav av sådana tillgångar som skall motsvara försäkringstekniska skulder enligt vad som sägs i 13 5 samt 7 kap. 9 5 andra stycket försäkringsrörelselagen de belopp som anges i sistnämnda paragrafs tredje stycke, skall den överskjutande delen ha avyttrats senast den 1 januari 1996.

'Lagen omtryckt 1989: 1082 Senaste lydelse av lagens rubrik 1982: 1083. ?senaste lydelse 199lz936. 3Senaste lydelse 1991 :936.

Nuvarande lydelse

*Senasze lydelse 1989: 1082. sSenaste lydelse 1991936. 6Senaste lydelse 1991 :936. 7Senaste lydelse 1991 1936. 8Senaste lydelse 19911936. 9Senastle lydelse 199lz936. 10Senaste lydelse 1991 :936. ”Senaste lydelse 199l:936.

Föreslagen lydelse

3. Förslag till Lag om ändring i lagen (1989:1079) om livförsäkringar med anknytning till

värdepappersfonder1

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1989: 1079) om livförsäkringar med anknytning till värdepappersfonder

dels att 9 5 skall upphöra att gälla, dels att 7 och 8 åå skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

7?)

Om det finns särskilda skäl får regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, finansinspektionen medge undantag från bestämmel- serna i försäkringsrörelselagen (1982:713) utöver vad som före- skrivs i 1 kap. 10 å den lagen.

Om det finns särskilda skäl får regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, fmansinspektionen medge undantag från bestämmel- serna i försäkringsrörelselagen (1982:713) utöver vad som före- skrivs i 1 kap. 10 å den lagen. Från bestämmelserna om verksam- hetsplan i 2 kap. 3 och 4 55 och om soliditeti 7kap. 22-24, 27 och 29 55 försäkringsrörelselagen får dock undantag inte medges.

85

Ett försäkringsbolag som driver rörelse enligt denna lag får redo- visa belopp motsvarande försäk- ringstekniska skulder i andra slag av tillgångar än som anges i 7 kap. 9 &.

Ett försäkringsbolag som driver rörelse enligt denna lag får redo— visa belopp motsvarande den del av de försäkringstekniska skulder— na som avser en investeringsrisk för försäkringsbolaget utan de be- gränsningar som anges i 7 kap. 9 & tredje stycket försäkringsrörel- selagen (1982:713).

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1993.

1Senaste lydelse av lagens rubrik 1991 : 1 17.

4. Förslag till Lag om ändring i lagen (1947 :576) om statlig inkomstskatt1

Härigenom föreskrivs att 2 5 6 mom. lagen (1947:576) om statlig inkomstskatt skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

2 5 6 mom.2

Med livförsäkringsföretag förstås i denna lag företag vars försäkrings- rörelse uteslutande eller så gott som uteslutande avser personför- säkring (lilförsäkring, sjuk- och olycksfallsförsäkring, avgångsbi- dragsförsäkring samt arbetslös- hetsförsäkring). Med skadeförsäk- ringsföretag förstås annat försäk— ringsföretag än livförsäkringsföre— tag. Utländskt försäkringsföretag, som drivit försäkringsrörelse här i riket, bedöms med hänsyn endast till den rörelse som företaget drivit här.

Med livförsäkringsföretag förstås i denna lag företag vars försäkrings- rörelse endast avser lirförsäkring eller lilförsäkring och i samband därmed meddelad sjuk- eller olycksfallsförsäkring. Med skade— försäkringsföretag förstås annat försäkringsföretag än livförsäk- ringsföretag. Utländskt försäk— ringsföretag, som drivit försäk— ringsrörelse här i riket, bedöms med hänsyn endast till den rörelse som företaget drivit här.

Understödsförening, vilken enligt sina stadgar får meddela annan kapitalförsäkring än sådan som omfattar kapitalunderstöd på högst 1 000 kronor för medlem, anses i denna lag som livförsäkringsföretag i fråga om verksamhet som är hänförlig till livförsäkring.

Såsom nettointäkt av försäk— ringsrörelse, som drivits av in- ländskt livförsäkringsföretag, a_n- ses nettointäkten av företagets ka- pital- och fastighetsförvaltning med undantag för den del av intäkten som belöper på dels pensions- försäkringar, vilka företaget meddelat direkt eller meddelat i återförsäkring åt inländskt försäk— ringsföretag, dels avgångsbidrags— försäkringar meddelade enligt grunder som fastställts i kollektiv- avtal mellan arbetsmarknadens hu— vudorganisationer.

Såsom nettointäkt av försäk- ringsrörelse, som drivits av inländskt livförsäkringsföretag, anses nettointäkten av företagets kapital— och fastighetsförvaltning med undantag för den del av in— täkten som belöper på pensions- försäkringar, vilka företaget med- delat direkt eller meddelat i åter- försäkring åt inländskt försäk- ringsföretag.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Nettointäkt som inte undantagits från beskattning enligt tredje stycket skall beräknas enligt reglerna för näringsverksamhet enligt denna lag. För den del av nettointäkten som undantagits från beskattning enligt nämnda stycke och som avser pensionsförsäkringar gäller särskilda regler i lagen (1990:661) om avkastningsskatt på pensionsmedel.

Såsom nettointäkt av försäk- Såsom nettointäkt av försäk- ringsrörelse, som drivits av in— ringsrörelse, som drivits av in- ländskt skadeförsäkringsföretag, ländskt skadeförsäkringsföretag, anses överskottet av försäkringsrö- anses överskottet av försäkrings- relsen. rörelsen med undantag för den del

av intäkten som belöper på av- gångsbidmgsförsäkringar, med- delade enligt grunder som fast- ställts i kollektivavtal mellan arbetsmarknadens huvudorganisa- tioner.

Vid beräkning av överskottet av försäkringsrörelse, som drivits av inländskt skadeförsäkringsföretag, får från bruttointäkten avdrag göras förutom för driftkostnader, som avses i 23 & kommunalskattelagen, för avgifter och bidrag, som utgivits till kommun, förening eller samman- slutning och som avser att understödja verksamhet med syfte att före- bygga skador, vilka faller inom ramen för den av företaget bedrivna rörelsen, för ökning av försäkringstekniska skulder för egen räkning, för ökning av säkerhetsreserv samt för utbetald återbäring och verkställd premieåterbetalning.

Med försäkringstekniska skulder för egen räkning förstås sådana skulder enligt 7 kap. 1 & första stycket försäkringsrörelselagen (1982:713) (premiereserv, ersätt- ningsreserv, skadebehandlingsre— serv och tilldelad återbäring) minskade med värdet av återför- säkringsgivares ansvarighet.

Med försäkringstekniska skulder för egen räkning förstås sådana skulder enligt 7 kap. 1 5 första stycket försäkringsrörelselagen (1982:713) (premiereserv, ersätt- ningsreserv, skadebehandlingsre- serv, tilldelad återbäring och medel som finns avsatta till återbä- ringsfond) minskade med värdet av återförsäkringsgivares ansvarighet.

Med säkerhetsreserv förstås den reserv skadeförsäkringsföretag får redovisa enligt en av regeringen eller efter regeringens bemyndigande av finansinspektionen fastställd normalplan.

Minskning av försäkringstekniska skulder för egen räkning, av säker- hetsreserv, av regleringsfond för trafikförsäkring och av minskning av utjämningsfonderna av säkerhetsreserv skall anses som intäkt.

Utöver vad ovan stadgas får avdrag inte ske för avsättning till ome- delbar eller framtida vinstutdelning till försäkringstagare.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Bestämmelserna i detta moment om inländskt livförsäkringsföretag har motsvarande tillämpning på försäkringsrörelse som utländskt livförsäk- ringsföletag drivit här i riket.

Beträffande försäkringsrörelse, som här drivits av utländskt skadeför- säkringsföretag, anses som här i riket skattepliktig nettointäkt ett belopp motsvarande två procent av företagets premieinkomst av här bedriven försäkringsrörelse. Med premieinkomst förstås bruttobeloppet av årets försäkringspremier, dvs. utan avdrag för återförsäkringspremier.

Blir det på grund av bestämmelserna i detta moment nödvändigt att dela upp intäkt eller avdrag mellan olika delar av ett försäkringsföretags verksamhet, skall fördelningen av intäkten eller avdraget göras på skä— ligt sätt.

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1993.

2. För försäkringsbolag som vid lagens ikraftträdande förenar livförsäk- ringsrörelse med annan personförsäkring än kompletterande sjuk- eller olycksfallsförsäkring tillämpas första och tredje styckena i deras lydelse före den 1 januari 1993.

1Senaste lydelse av lagens rubrik 1974z770. 2Senaste lydelse 19911936.

1. Utredningsuppdraget

1.1. Våra direktiv

Genom beslut den 20 september 1990 bemyndigade regeringen det statsråd som föredrar lagstiftningsärenden som gäller det affärsmässiga försäkringsväsendet att tillkalla en kommitté med uppgift att utreda vissa frågor på försäkringsområdet samt föreslå ändringar i försäkringsrörelse- lagstiftningen.

I direktiven (dir. 1990:56), se bilaga ], uttalas att det senaste de- cenniets snabba utveckling av de finansiella marknaderna med starka inslag av liberalisering och internationalisering i olika avseenden väsentligt har påverkat försäkringsbranschen. Från att ha varit en sektor med relativt låg förändringsgrad har branschen under senare år kommit att möta en allt hårdare konkurrenssituation med krav på ökad flexibilitet och anpassningsförmåga. Dessa förändringar ställer enligt direktiven nu stora krav på det regelverk som omgärdar försäkringsbolagen. Vidare framhålls att gällande regelsystem har egenskaper som inte i alla avseenden är tillfredsställande med hänsyn till försäkringstagamas intressen.

Mot denna bakgrund måste enligt direktiven vissa förhållanden på försäkringsområdet utredas i syfte att skapa mera rationella rörelseregler för försäkringsbolagen. En väsentlig utgångspunkt är därvid att den svenska lagstiftningen skall harmoniseras med motsvarande regelsystem inom EG.

En viktig uppgift i utredningsarbetet är enligt direktiven att utforma regler som garanterar att försäkringsbolagen har en tillräcklig soliditet. Lagstiftningen skall vidare utformas så att den främjar en effektiv konkurrens mellan försäkringsbolagen, vilket bl.a. förutsätter att föreliggande konkurrenshinder undanröjs. De svenska försäkringsbolagen skall också så långt möjligt ges samma konkurrensförutsättningar som utländska försäkringsgivare.

Enligt i direktiven angivna riktlinjer för arbetet bör kommittén göra en samhällsekonomisk analys av skyddsintressena inom försäkringsverksam- heten och mot bakgrund av denna göra en övergripande bedömning av erforderliga regleringsinsatser. Kommittén är därvid fri att bedöma om hittillsvarande principer skall tillmätas samma vikt i framtiden som i dag. I direktiven påpekas att det i sammanhanget är väsentligt att kommittén klargör de skillnader som föreligger mellan skade- och livförsäkrings- verksamhet och som motiverar olika grad av reglering.

Tlll närmare ledning för utredningsarbetet tas följande frågor upp.

- omprövning av principen om premie- och kostnadsskälighet - omprövning av förbudet för livförsäkringsbolag att lämna vinstutdel- ning — uttryckliga regler om soliditet - flexiblare system för grunder inom livförsäkring

— översyn av återbäringssystemet - nya placeringsregler - regler för byte av livförsäkringsbolag

I direktiven erinras om att det område som skall utredas kännetecknas av stor komplexitet, och det uttalas att kommittén bör arbeta utifrån ett samhällsekonomiskt synsätt och beakta de strukturförändringar som sker både inom och utanför landets gränser och som kan väntas få stor betydelse för försäkringsbranschen i framtiden. Det anges också att kommitténs uppdrag är mycket omfattande samt av brådskande natur. Utredningsarbetet bör därför lämpligen bedrivas i etapper, där kommittén med förtur behandlar de frågor som påverkas av den västeuropeiska in— tegrationen. Enligt direktiven torde detta främst gälla försäkringsbolagens soliditets- och placeringsregler samt, i den mån det är nödvändigt med hänsyn till utformningen av placeringsreglema, även frågor som berör återbäringssystemets utformning.

Såvitt avser uttryckliga regler om soliditet sägs i direktiven bl.a. följande.

Kommittén skall lämna förslag till soliditetsregler som närmare än de nuvarande preciserar hur stort konsolideringskapital som erfordras för att kravet på betryggande soliditet skall anses vara uppfyllt. Strävandena att harmonisera det svenska regelsystemet med det inom EG innebär att de soliditetsregler som i framtiden skall gälla för svenska försäkringsbolag inte får strida mot reglerna inom EG. I sammanhanget bör kommittén överväga om ändringar av de svenska redovisningsreglema är nödvändiga för att det svenska systemet skall kunna anpassas till det internationella.

Kommittén skall även göra en bedömning av om återbäringsgrund— emas allmänt hållna bestämmelser beträffande det kollektiva konsolideringskapitalet bör bibehållas.

Beträffande placeringsreglema uttalas i direktiven bl.a. följande.

Kommittén skall göra en utvärdering av nuvarande placeringsregler. I syfte att skapa ekonomiskt effektiva placeringsregler skall kom- mittén pröva i vad mån det är möjligt att i placeringsreglema även innefatta andra slag av tillgångar än de som är tillåtna i dag. I fråga om försäkringsbolags möjligheter att vid kapitalförvaltningen engagera sig i andra verksamheter bör kommittén utgå från det arbete som pågår inom Hnansdepartementet med anledning av branschglid- ningen mellan olika finansiella verksamheter. Kommittén bör vidare beakta utformningen av försäkringsbolags placeringsregler i andra länder.

Kommittén bör även överväga om det bör införas begränsningar av försäkringsbolagens möjligheter att ta upp lån.

vilka förutsättningar och i vilken omfattning upptagande av lån kan anses förenligt med försäkringsbolagens verksamhet.

Kommittén bör även göra en bedömning av om utvidgade placeringsmöjligheter innebär risk för att försäkringsbolagen blir en alltför dominerande maktfaktor i den svenska ekonomin.

Slutligen anges att kommittén bör arbeta skyndsamt och slutföra den första etappen före utgången av oktober 1991.

1.2. Vårt arbete

Som framgått av det föregående uttalas i våra direktiv att uppdraget är mycket omfattande och av brådskande natur, varför utredningsarbetet bör bedrivas i etapper med förtur för frågor som påverkas av den västeurope- iska integrationen. Vi har därför i detta första betänkande inriktat oss på att anpassa bestämmelserna i försäkringsrörelselagen (FRL) till EGs regler, i första hand för att göra det möjligt för Sverige att ansluta sig till avtalet om ett utökat europeiskt ekonomiskt samarbete (EES-avtalet). Det har bl.a. inneburit att de soliditetsregler som framgår av EGs försäkrings- direktiv har fått överföras till FRLs lagtext. Vidare har det medfört ändringar för att bringa FRL i överensstämmelse med EGs regler om placering av försäkringsbolagens s.k. fria medel. För soliditetsreglema har vi därvid inte haft annat val än att följa EGs bestämmelser även i detaljer.

Under arbetet har det emellertid visat sig nödvändigt att ta upp också vissa frågor rörande försäkringsbolagens återbäring, närmast för att motverka de risker för försäkringstagama som uppkommer genom att placeringsreglema för de fria medlen liberaliseras i enlighet med EGs direktiv, samt regler för placering av medel motsvarande försäk- ringstekniska skulder.

En anpassning till EGs system har vidare krävt att några andra bestämmelser i FRL ändras, bl.a. rörande koncessionsprövningen. Slutligen har vi föreslagit vissa ändringar i lagen om rätt för utländska försäkringsföretag att driva försäkringsrörelse i Sverige (LUF) som direkt föranleds av EGs direktiv. Det bör emellertid påpekas att betänkandet inte tar upp alla lagändringar på försäkringsområdet som erfordras för en EES-anslutning. På vissa punkter, bl.a. när det gäller utländsk försäk- ringsverksamhet i Sverige utanför området för LUF, torde det behövliga utredningsarbetet utföras inom finansdepartementet.

Ett särskilt problem har varit i vad mån föreslagna men inte antagna EG-direktiv skall påverka våra lagförslag. Medan vårt arbete pågått har inom EG framlagts bl.a. förslag till tredje direktiv beträffande dels livförsäkring, dels annan försäkring än livförsäkring. I den mån vi ändå måste föreslå ändringar i de frågor som direktivförslagen berör - bl.a. beträffande placeringsregler för försäkringstekniska skulder - har vi valt att i väsentliga delar rätta oss efter förslagens bestämmelser, vilka i huvudsak kan väntas stämma med de slutliga direktiven. På andra punkter har vi ansett oss böra avvakta det slutliga resultatet av förslagens behandling i EG.

Den lagtext som vi lägger fram får delvis anses provisorisk, inte bara därför att EG-direktiven kan tänkas bli ändrade på olika punkter utan också på grund av vår fortsatta översyn av lagstiftningen. Vi kommer då att ta upp en rad grundläggande frågor rörande försäkringsverksamheten, och det är tänkbart att detta kommer att leda till väsentliga ändringar i nuvarande ordning, i den mån det finns frihet för den nationella lagstiftningen att reglera frågorna. I alla händelser kan väntas, att lagtexten i FRL kommer att omarbetas i åtskilliga avsnitt som en följd av översynen. För LUFs del torde vår uppgift närmast bli att försöka lägga fram ett förslag till helt ny lagstiftning. För närvarande är det svårt att överblicka vilka resultaten kan bli av det fortsatta utredningsarbetet, men vi har i varje fall i vissa avsnitt velat ange några huvudproblem som aktualiseras (se särskilt avsnitt 6.1).

Om den föreslagna lagtexten bör slutligen framhållas, att den i hög grad påverkas av vårt syfte att anpassa reglerna efter EGs mönster. Den teknik som används i direktiven står i stark kontrast mot traditionell svensk lagstiftningsteknik. För att inte något tvivel skall uppstå om avsikten att noga följa EGs ordning har vi emellertid funnit det nödvän- digt att nära följa dispositionen och formuleringarna i direktiven.

Arbetet har bedrivits genom sammanträden med dels kommittén i dess helhet, dels undergrupper av kommittén. Under det hittillsvarande arbetet har 14 sammanträden med kommittén i dess helhet hållits.

Vi har lagt vikt vid att studera förhållandena utomlands, varvid, som framgått av det föregående, särskild uppmärksamhet har riktats mot förhållandena inom EG. Två av kommitténs experter och en av dess sekreterare har under en studieresa besökt EG-kommissionen i Bryssel, Bundesaufsichsamt fiir das Versicherungswesen i Berlin, Bundes- ministerium der Finanze och Gesamtverband der Deutschen Ver- sicherungswirtschaft e. V. i Bonn, Department of Trade and Industry och Association of British Insurers i London samt Industriministeriet och Assuradörernas Hus i Köpenhamn.

Vi har avgett remissyttranden till fmansdepartementet över promemo- rian (Ds 1990:57) Branschglidning i den finansiella sektorn, betänkandet (SOU 1990:101) Försäkringsföreningar, betänkandet (SOU 1991:2) Finansiell tillsyn och promemorian (Ds 1991 :39) Lämplighetsprövning av ägare i banker.

1.3. Betänkandets disposition

Lagförslagen i detta betänkande avser att möjliggöra en anslutning till EGs regelsystem. Då den svenska lagstiftningen, eller dess tillämpning, i väsentliga delar avviker från motsvarande uppbyggnad i andra europeiska länder, bl.a. när det gäller återbäringens hantering inom livförsäkring, har det emellertid varit nödvändigt att delvis även komma in på frågor med en mera allmän räckvidd än vad en anpassning till EG annars skulle innebära. Redan i denna etapp av vårt arbete anser vi därför att den problematik måste uppmärksammas som synes vara

speciell för svenska förhållanden och som alldeles oberoende av en EG- anpassning i sig kan tänkas motivera långtgående ändringar av de nuvarande förhållandena.

Vi har funnit det lämpligt att i en inledande diskussion i detta betänkande inrikta oss snarare på en analys av de olika verksamheter som bedrivs inom försäkringsbranschen och på de aktiviteter som framstår som särskilt skyddsvärda, än på de traditionella institutionerna på området. En sådan uppläggning minskar också risken för att man läser fast sig vid föråldrade strukturer och söker upprätthålla artificiella gränser mellan institutioner, vars verksamheter i realiteten kommit att få samma inriktning. Ett system med lagstiftning och annan reglering som mera inriktas på skyddsvärda aktiviteter eller verksamhetsområden bör bli mera flexibelt och bättre kunna anpassas till ändrade yttre förhållan— den. Det ligger också ett egenvärde i en identifiering och genomgång av försäkringssektoms olika verksamheter.

I kapitel 2 ges en beskrivning av försäkringsbolagens olika verksam— hetsområden. Härvid har tyngdpunkten lagts till livförsäkringsverksamhe— ten, vilket är naturligt då våra förslag i detta betänkande till större delen gäller detta område. I kapitlet diskuteras frågorna närmast utifrån ekonomisk synpunkt. Till de juridiska aspekterna återkommer vi i senare sammanhang.

I kapitel 3 belyser vi försäkringsbolagens roll i det finansiella systemet, de Skyddsintressen som finns inom försäkringsverksamheten samt de risker som regleringen avser att skydda mot. Efter det följer en genom- gång av nuvarande bestämmelser i kapitel 4 och i kapitel 5 ges en beskrivning av de övergripande syften och målsättningar som ligger till grund för de riktlinjer som dragits upp för försäkringsmarknaden inom EG och som i detalj kommer till uttryck i en rad olika direktiv eller direktivförslag.

Våra närmare överväganden och förslag följer sedan i kapitel 6. Kapitel 7 innehåller författningsförslag med specialmotivering.

Till betänkandet har också fogats fem st. bilagor. Bilaga 1 innehåller våra direktiv (dir. 1990:56), bilaga 2 en kortfattad beskrivning av placeringsreglema i några enskilda EG-länder och bilaga 3 utdrag ur EGs direktiv. I bilaga 4 finns en sammanställning av några begrepp som ofta används på försäkringsområdet och som också vi använt oss av i detta betänkande. Slutligen, i bilaga 5, anges referenser.

2. Försäkringsbolagens verksamhetsområden

2.1. Inledning

Försäkringsbolagens verksamhet omfattar ett stort antal försäkringsgre- nar, vilka i sin tur kan delas upp i olika huvudområden. Enligt FRL delas försäkringsbolagens verksamhet upp i personförsäkring och skade- försäkring. Till personförsäkring hänförs då livförsäkring, sjukförsäkring, olycksfallsförsäkring, arbetslöshetsförsäkring och avgångsbidragsförsä- kring. Annan försäkring är Skadeförsäkring. Avsikten med detta avsnitt är emellertid inte att redogöra för försäkringsbolagens verksamheter utifrån de legala gränsdragningarna och inte heller att redogöra för alla verksamhetsgrenar. Den genomgång som följer syftar i stället till att i grova drag belysa de särdrag på olika verksamhetsområden som har betydelse bl.a. för hur försäkringsföretagen är organiserade. Härvid har vi utgått från en uppdelning av verksamhetsgrenama i Skadeförsäkring för hushåll (dvs. konsumentförsäkringar i vanlig mening), livförsäkring, företagsförsäkring och återförsäkring. Dessa områden skiljer sig från varandra i flera viktiga avseenden och kan analyseras utifrån några grundläggande karakteristika, bl.a.

- förekomsten av näraliggande substitut - marknadssituation - försäkringsavtalens karaktär

Den första punkten behandlar frågan i vilken utsträckning de tjänster som produceras i resp. försäkringssektor även tillhandahålls på annat håll i ekonomin. Det är till exempel klart att långsiktigt sparande som är en väsentlig ingrediens vad gäller livförsäkring kan åstadkommas på många alternativa sätt. Vidare måste försäkringsbolag specialiserade på företagsförsäkringar beakta möjligheterna för stora koncerner till intern försäkring t.ex. genom captivebolag.

Den andra punkten fokuserar på marknadssituationen. Marknaderna för livförsäkringar och skadeförsäkringar till hushåll karakteriseras av ett stort antal köpare och ett fåtal stora säljare. Konkurrensen från utlandet har varit begränsad, delvis som ett resultat av vårt regelsystem. Företagsförsäkringar har dels ett mindre antal stora köpare, dels stora inslag av internationell konkurrens. Det senare gäller i hög grad för åter- försäkringsmarknaden.

Punkt tre, slutligen, rör avtalens utformning. Det är fråga om bl.a.

hur standardiserade dessa är. Av flera skäl kommer kontrakt som gäller hushållsförsäkringar normalt att vara standardiserade. På skadeförsäk- ringsområdet erbjuds hushållen t.ex. ett antal alternativ, som utformats av försäkringsbolagen. Hushållen har små möjligheter att direkt påverka kontraktens utformning. Detsamma gäller även de flesta företagsförsäk- ringar för mindre verksamheter, medan försäkringar för större företag många gånger kan vara skräddarsydda och resultat av bilaterala förhand— lingar mellan försäkringsbolaget och kunden.

En annan aspekt är försäkringsavtalens tidsdimension. Bortsett från gruppförsäkringar löper livförsäkringsavtal ofta över lång tid, medan skadeförsäkringsavtal som regel har kort bindningstid.

För att bedriva någon form av direkt försäkringsrörelse fordras särskilt tillstånd, s.k. koncession. Den grundläggande tanken bakom kon- cessionskravet är att det potentiella försäkringsbolaget måste uppfylla vissa krav innan det ges rättighet att utöva försäkringsrörelse. Kon- cessionsprövningen görs av regeringen och innebär bl.a. att det prövas om bolagsordning och grunder1 överensstämmer med FRL och andra aktuella författningar. Vidare granskas den verksamhetsplan som bifogas koncessionsansökan, så att denna står i överensstämmelse med en sund utveckling av försäkringsväsendet, och man prövar om arten och omfattningen av verksamheten kräver att vissa specialbestämmelser införs i bolagsordningen. De enskilda försäkringsbolagen kan vara antingen aktiebolag eller ömsesidiga bolag.

I det följande ges en beskrivning av några vanliga kontraktsformer inom resp. försäkringsområde. Härvid görs inga anspråk på att ge en fullständig och detaljerad redogörelse av villkoren hos de försäkringar som bjuds ut på marknaden. Syftet är i stället att bena upp försäkrings- kontrakten i deras ekonomiska beståndsdelar och peka på vissa prin- cipiellt intressanta egenskaper hos kontrakten, oavsett om egenskaperna formats av marknadssituationen eller är en konsekvens av gällande regelsystem.2

2.2. Skadeförsäkring för hushåll

I Sverige, liksom i många andra länder, sker en stor del av de enskilda hushållens sparande i egna hem och konsumentkapitalvaror såsom bilar, möbler och andra inventarier. Ofta rör det sig om stora värden som

1 Grunder är särskilda regler som skall upprättas om ett försäkringsbolag meddelar livförsäkring, sjuk- eller olycksfallsf'örsäkring för längre tid än fem år eller annat slag av försäkring för en längre avtalstid än tio år. Livförsäkringsgrunder behöver dock inte upprättas för rena riskförsäkringar där avtalstiden är längre än fem år om premien är beräknad och bestämd för högst fem år i sänder, Grunder är att anse som komplement till både avtalsvillkor och bolagsordning och innehåller bestämmelser om beräkning av bl.a. premier, premiereserv, återköpsvärden och återbäring. 2 För en mer detaljerad beskrivning av olika försäkringskontrakt och deras villkor se t.ex. Hedman, Lewander(1989), Heidenfors(l989), SOU 1986:56, SOU 1989:88 samt studiehäftet Försäkring för företag från IFU.

genom stöld, brand eller andra olyckor plötsligt kan gå förlorade. Det risktagande som detta innebär för den egna ekonomin kan hushållen reducera genom att teckna olika former av sakförsäkringar. Med sakförsäkring avses en försäkring som skyddar det ekonomiska värdet av ett eller flera objekt.3

Marknaden för konsumentförsäkringar karakteriseras av ett mycket stort antal köpare, hushållen, och ett fåtal stora säljare, försäkringsbola- gen. Om varje enskilt hushåll självt direkt skulle förhandla fram de önskade försäkringslösningarna med försäkringsbolagen, skulle detta självfallet bli mycket komplicerat och resurskrävande. För att det överhuvud taget skulle vara möjligt, skulle försäkringsbolagen behöva ha en mycket stor administrativ organisation, betydligt större än den de har i dag. I stället har det i praktiken blivit så att försäkringsbolagen står för initiativen när det gäller kontraktens utformning. Därvid har de i stor utsträckning kommit att utformas för att passa för masshantering.

De försäkringslösningar som erbjuds hushållen är vanligtvis utformade som standardiserade paketlösningar. I en hemförsäkring ingår t.ex. oftast både rättsskydd, reseförsäkring, stöld-, brand- och annat egendomsskydd. Genom möjligheten att välja bort vissa delar av försäkringsskyddet, eller komplettera med andra, finns det inom ramen för de standardiserade paketlösningarna vissa möjligheter att anpassa försäkringsskyddet till de enskilda hushållens behov.

Det är emellertid betydligt fler faktorer än marknadssituationen som försäkringsbolagen måste ta hänsyn till när de utformar sina sakförsäk- ringskontrakt. Att försäkringspremierna betalas i förskott är naturligt med tanke på de problem som annars skulle kunna uppstå om försäkringsbola- get försökte kräva in premierna i efterhand. Vid försäkringstidens slut står det ju klart för de försäkringstagare som inte drabbats av skada att de försäkrat sig "i onödan" och även om det skulle finnas juridiska möjligheter till indrivning, skulle detta förmodligen bli både besvärligt och kostsamt för försäkringbolaget.

Från försäkringsbolagets sida innebär kontraktet en förbindelse att betala ut ersättning i de fall skada verkligen inträffar. Genom olika klausuler om självrisker, delvärdesförsäkring och andra liknande arrangemang får dock försäkringstagaren själv stå för en del av kostnad- erna vid inträffade försäkringsfall. De försäkringstagare som genom skadeförebyggande åtgärder, t.ex. installerande av brandlarm, förhindrar eller lindrar konsekvenserna av försäkringsfall gynnas ofta genom lägre premier eller olika former av bonussystem.

Ett syfte med de speciella klausulema om självrisker o.dyl. är att påverka försäkringstagamas beteende så att de blir angelägna att försöka

3 Termen sakförsäkring används ibland synonymt med det vidare begreppet Skadeförsäkring. Skadeförsäkring inkluderar då emellertid även intresseförsäkringar, exempelvis avbrotts-, ansvars- och kreditförsäluing, där det som skyddas inte är det ekonomiska värdet av ett eller flera objekt utan endast ett renodlat ekonomiskt intresse. I sammanhanget kan för övrigt påpekas att även vissa typer av per- sonförsäkringar kan tillhandahållas av skadeförsäkringsbolag.

undvika eller reducera skador. Härigenom kan försäkringsbolagen eliminera, eller i vart fall reducera, de problem som olika former av infomrationsammnetrier annars skulle kunna ge upphov till.

En form av informationsasymmetri är då försäkringstagare vid försäk- ringens tecknande har bättre information än försäkringsbolaget om risken för att skada skall inträffa just i deras fall, vilket kan ge upphov till ett problem som kallas moturval ("adverse selection"). Problem med moturval uppstår då premiesättningen är sådan att vissa grupper av försäkringstagare avstår från att teckna försäkring därför att de tycker den är för dyr i förhållande till skaderisken. Om bortfallet av sådana s.k. goda risker blir stort kommer försäkringspoolen att bestå av individer med högre förväntad skadefrekvens än vad försäkringsbolaget ursprung- ligen baserade sina premier på, och för att kunna uppfylla sina åtaganden kan försäkringsbolaget tvingas höja premierna. Dessa premiehöjningar kan i sin tur avskräcka ytterligare försäkringstagare från att teckna försäkring osv. Till slut kan urvalet av intresserade försäkringstagare bli så skevt att verksamheten inte går att göra lönsam.

En annan form av informationsasymmetri är då försäkringstagaren utan försäkringsbolagets kännedom genom eget beteende kan påverka sannolikheten för att skada inträffar. Det problem som denna informa- tionsasymmetri orsakar brukar kallas moralisk risk ("moral hazard") och innebär bl.a. att antalet inträffade försäkringsfall blir fler än förväntat p.g.a. ökad oförsiktighet från försäkringstagamas sida eller avsiktliga försäkringsbedrägerier.

Problemen med moturval och moraliska risker innebär att försäkrings- bolagen har ett stort behov av information bl.a. om skadefrekvensen för olika kategorier av försäkringstagare. Detta behov är också en väsentlig förklaring till varför skadeförsäkringsbolagens verksamhet i stor utsträckning även kommit att handla om att systematiskt ställa samman och bearbeta historiska erfarenheter. Försäkringsbolagen bedriver för egen del i själva verket en väl utvecklad infonnationsverlcramhet. Genom den information som sammanställs underlättas uppföljningen och övervak- ningen av olika försäkringstagare, vilket kan utnyttjas vid premieberäk- ning och selektering av försäkringstagare i olika riskgrupper. Infor- mationen kan också användas vid utformningen av olika bonussystem.

Denna informationsverksamhet hör på många sätt samman med skaderegleringen, som är en annan betydelsefull del av verksamheten vid dessa försäkringar. Vid rapportering av försäkringsskada måste försäk- ringsbolaget först kontrollera att en skada verkligen inträffat och att den inte undantagits från skyddet enligt försäkringsvillkoren. Man måste också göra en bedömning av vilken ersättning försäkringstagaren är berättigad till. En viktig del av skaderegleringen för försäkringsbolagen gäller hanteringen av försäkringsfall, där försäkringstagare är missnöjda med sin ersättning. Det är här i många fall fråga om komplicerade avgöranden och det gäller att snabbt komma överens med försäkringstag— arna.

Det är också naturligt för försäkringsbolagen att ägna sig åt skadqföre- byggande verksamhet. Det kan t.ex. gälla att bidra till utvecklingen av

olika säkerhetssystem, som kan förhindra eller lindra konsekvenserna av skador och olycksfall. Det kan också vara fråga om aktiviteter som går ut på att förmå försäkringstagama att ta vara på dessa möjligheter att minska skadorna. Detta sker både genom information och marknadsföring i konventionell mening och genom att utforma försäkringskontrakt, där de försäkringstagare gynnas som utnyttjar sig av dessa möjligheter till preventiv verksamhet.

För att underlätta premiesättning och kontraktsutformning har i skadeförsäkringsföretagen således utvecklats en rad olika specialistfunk— tioner. De databaser som byggts upp syftar bl.a. till att underlätta en bedömning av de aktuariella risker som försäkringsbolaget utsätts för. De uppskattade skadefrekvenserna kan emellertid vara behäftade med fel varför de faktiska utfallen ändå kan variera över åren på ett icke helt förutsägbart sätt. För att hantera dessa risker behövs ett buffertkapital, som kan utnyttjas om det skulle visa sig att premieinbetalningama ett visst år inte räcker till för att täcka kostnaderna. Ett buffertkapital behövs också för att hantera de rörelserisker som är förknippade med den omfattande administrativa verksamhet som skadeförsäkringsbolagen bedriver och som innebär att de har fasta kostnader bl.a. för löner till anställda och för kontorslokaler.

2.3. Livförsäkring

Sett ur försäkringstagarens perspektiv är det som i dagligt tal kallas livförsäkringar i praktiken mer eller mindre komplicerade paket bestående av ett flertal komponenter. De olika komponenterna utgörs av sparande, livsfallsförsäkring och dödsfallsförsäkring.

En av huvudkomponentema, sparandet, är ett s.k. livscykelsparande, vars huvudsyfte är att jämna ut konsumtionen över individens livstid genom att föra över resurser från yrkesverksamma år till pensionsåren.

Ett livscykelsparande kan naturligtvis åstadkommas på flera sätt än genom livförsäkringar. Ett alternativ är olika slags pensionssystem. Dessa kan i sin tur vara organiserade efter principer som påminner om dem som gäller för livförsäkringar. Ofta är de emellertid uppbyggda på annat sätt. ATP-stystemet är t.ex. konstruerat som ett "pay-as-you-go " -system, där pensionsutbetalningarna finansieras genom löpande beskattning av den yrkesverksamma delen av befolkningen.

Andra alternativ vad gäller livscykelsparande är att individerna själva står för de löpande spar- och "utbetalnings"besluten och också ansvarar för placeringen av de ackumulerade sparmedlen. Detta kan ske på många sätt allt ifrån passivt banksparande till en aktiv portföljhantering med ut- nyttjande av de instrument som erbjuds på kapitalmarknaden såsom ak- tier, obligationer och olika former av ömsesidiga fonder.

De övriga huvudkomponentema i livförsäkringen, dödsfallsförsäkring resp. livsfallsförsäkring, svarar bättre mot vad en enskild individ normalt uppfattar som försäkringsverksamhet.

Dödsfalljörsäkringen ger ett skydd mot de ekonomiska konsekvenserna

av en för tidig död för försäkringstagaren. Det kan t.ex. vara fråga om engångsbelopp som betalas ut till de efterlevande för att klara av akuta penningbehov i samband med dödsfallet, men det kan också vara fråga om mera långtgående efterlevandeskydd i form av regelbundna, eventuellt tidsbegränsade, utbetalningar till efterlevande make/maka eller barn.

Livjalljörsäkringen är en försäkring mot konsekvenserna av ett långt liv. Det är fråga om att ge garantier för en rimlig inkomst och konsum- tionsnivå även vid mycket hög ålder. Sådana garantier är svåra att åstadkomma enbart genom eget sparande, eftersom de sparade medlen riskerar att ta slut om individen lever väsentligt längre än genomsnittet för årskullen. Livsfallsförsäkringen kan genom sin funktion sägas både komplettera och delvis ersätta allmänna pensionssystem. Även dödsfalls- försäkringar har ofta viss motsvarighet i pensionssystemen via t.ex. änke- pensioner.4

Livförsäkring meddelas både som individuell försäkring och som gruppförsäkring. Skyddet vid grupplivförsäkringar är till sin konstruktion vanligtvis enklare än de individuella försäkringarna och bl.a. därför krävs mindre administration. Att grupplivförsäkringar därigenom också oftast är billigare har säkert bidragit till det under senare år ökade intresset för försäkringsformen. För grupplivförsäkring, som är en ren dödsfallsför- säkring, avtalas premien för ett år i sänder. Avtalstiden vid individuella livförsäkringar löper däremot ofta över en lång tidsperiod, ibland flera decennier.

En förklaring till varför försäkringsbolagen normalt erbjuder långsiktigt bindande avtal vid individuell livförsäkring, men inte vid grupp- livförsäkring, är att man på så sätt kan undvika problem med moturval. Om de individuella kontrakten ingås när försäkringstagaren ännu är relativt ung, är det sannolikt att försäkringstagama är en tämligen homogen grupp. I detta skede är det i regel svårt att veta något om det egna framtida hälsotillståndet och därav betingad förväntad livslängd. Vid kontraktets ingående har försäkringsbolaget och försäkringstagaren därför ungefär samma information om försäkringstagarens hälsotillstånd. Med tiden får dock den enskilde försäkringstagaren ett informationsövertag i fråga om sin egen hälsa samtidigt som försäkringsbolaget alltjämt har svårt att skilja mellan försäkringstagare med gott resp. dåligt hälsotill- stånd. Eftersom försäkringsbolaget därigenom inte har möjlighet att differentiera premierna måste man ta ut samma premie av alla. Beroende på försäkringspremiens höjd kommer vissa försäkringstagare då att få sina försäkringar för billigt, medan andra kan tänkas avstå från försäk- ring därför att man finner premien för hög. Skulle bortfallet av försäk- ringstagare med gott hälsotillstånd bli mycket stort kan detta i extrema fall leda till att försäkringsbolaget inte kan uppfylla sina åtaganden

4 Utan att gå djupare in i terminologin kan här anmärkas att inom försäkrings- branschen betraktas livsfallsförsäkringen i första hand som en form av sparande. Det beror på att försäkringsbolagens verksamhet i denna del innebär en omfördelning av ackumulerade sparmedel mellan de försäkringstagare som avlider tidigare resp. de som lever längre än förväntat.

gentemot de försäkringstagare som finns kvar, dvs. huvudsakligen de med mindre god hälsa. Motsvarande problem med moturval förekommer inte vid grupplivförsäkringar, bl.a. beroende på att det för denna typ av försäkring gäller vissa allmänna regler rörande gruppens art och storlek samt försäkringsbelopp.

Ett långsiktigt avtal ligger emellertid även i försäkringstagarens intresse, eftersom det erbjuder en försäkring mot risken att just han tidigt skall råka ut för kraftigt försämrad hälsa och därmed - i ett system med årligt bestämda premier - tvingas betala kraftigt höjda premier. En långsiktig, individuell dödsfallsförsäkring är således en försäkring både mot för tidig död och risken för kraftiga framtida premiehöjningar förorsakade av ett försämrat hälsotillstånd eller andra faktorer som kan bidra till att öka dödsrisken.5

Problemen med moraliska risker är knappast av någon betydelse när det gäller livförsäkringar. Bortsett från de undantagsvis förekommande självmordsfallen förekommer det möjligen vissa marginella grupper som blir mera benägna att ägna sig åt livsfarliga yrken eller hobbyverksam- heter efter att ha tagit en dödsfallsförsäkring innehållande t.ex. ett efterlevandeskydd. Däremot är det svårt att föreställa sig några liknande effekter som skulle påverka försäkringstagamas omsorg om det egna hälsotillståndet, t.ex. att benägenheten att (miss)bruka tobak och alkohol skulle påverkas av om man har en livförsäkring eller inte. När det gäller livsfallsförsäkringar blir moraliska risker ännu mycket svårare att tänka sig. Det faktum att en enskild person tecknar en pensionsförsäkring torde knappast förorsaka aktiviteter som ökar försäkringstagarens förväntade livslängd.

Långsiktiga livförsäkringskontrakt är därför i infomrationsteoretisk mening okomplicerade avtal. De problem som tvingar fram mera komplicerade villkor i form av självrisker och andra liknande arran- gemang hos bl.a. bilförsäkringar saknas således i stort sett hos livförsäk- ringen.

En konsekvens av den teknik som tillämpas vid premiesättningen är att många livförsäkringsavtal i praktiken har andra egenskaper än vad som direkt framgår av de juridiska utfästelsema i försäkringsbreven. För att belysa detta, och för att se hur livförsäkringsavtal förhåller sig till försäk- ringstagamas grundläggande önskemål vad gäller sparande och skydd mot konsekvenserna av tidig död resp. ett långt liv, kan man studera ett antal rudimentära livförsäkringsavtal. Övriga mera komplexa kontrakt kan sedan i sin tur ses som kombinationer av dessa enkla kontrakt.

5 Man kan i och för sig tänka sig t.ex. en individuell dödsfallsförsäkring som löper över endast ett år och som årligen kan förnyas på ungefär samma sätt som sker med skadeförsäkringar, t.ex. bilförsäkringar. Precis som med Skadeförsäkring skulle premierna i det nya kontraktet påverkas av vad som hänt under den senaste kontraktsperioden. Premierna för bilförsäkringar sjunker exempelvis med antalet skadefria år. På liknande sätt skulle premierna för dödsfallsförsäkringen förändras. Den faktor som i detta fall mest skulle påverka premierna är tidens obönhörliga gång per se. Premierna skulle stiga brant med ökad ålder oavsett vad som i övrigt framkom om försäkringstagarens hälsostatus.

2 . 3. l Livsfallsförsäkringen

Den enklaste formen av livsfallsförsäkring är kapitalförsäkring för livsfall (L-försäkring). Det är ett kontrakt som garanterar försäkringstagaren en viss summa pengar om han är vid livet vid en viss tidpunkt i framtiden. Kontraktet förekommer emellertid knappast i renodlad form i verklighe- ten. Däremot ingår det som en komponent i andra mera vanligt förekommande avtal. Ett försäkringskontrakt som utlovar utbetalning av en viss summa pengar varje år från och med en viss tidpunkt fram till försäkringstagarens bortgång kan ses som en summa av sådana kontrakt. Denna typ av livslång annuitet kallas vanligen pension och är kärnan i alla livräntor.

Priset på ett försäkringskontrakt, dvs. premien, skall generellt täcka tre komponenter: förväntade försäkringsutbetalningar, riskpremie samt ad- ministrationskostnader. Riskpremien är den kompensation som bolaget kräver för att ta på sig ett risktagande som inte går att eliminera genom diversifiering.6

Med ett tillräckligt stort antal försäkringstagare kan försäkringsbolaget betrakta den summa man totalt behöver betala ut vid den avtalade tidpunkten som i stort sett säker. Med hänvisning till stora talens lag och den kunskap aktuariema besitter om mortaliteten och dess utveckling kan det vägda genomsnittet av försäkringstagamas dödsrisktal användas för att beräkna de faktiska framtida försäkringsutbetalningarna med tämligen stor precision. Visserligen kan man inte i dag med exakthet säga hur den genomsnittliga livslängden kommer att utvecklas i framtiden, men de senaste decenniernas erfarenheter tyder på en långsam och jämn ökning av livslängden. Stora och slumpmässiga variationer i de aggregerade dödstalen är inte särskilt vanliga och dessa kan man därför i princip bortse ifrån.

Om försäkringstagaren betalar en engångspremie för sin livslånga pension kommer denna att motsvara summan av nuvärdena av de förväntade försäkringsutbetalningarna för resp. år. Detta sätt att beräkna premien kallas av aktuarier ekvivalensprincipen. De förväntade försäk- ringsutbetalningama beror - förutom på de avtalade beloppen - på sannolikheten för att försäkringstagaren skall vara vid liv vid de avtalade utbetalningstidpunkterna. Denna sannolikhet skiljer sig åt mellan olika åldersgrupper och mellan könen och finns för beräkningsändamål tillgänglig i särskilda mortalitetstabeller.

Den diskonteringsränta som används för att beräkna nuvärdet av framtida utbetalningar uttrycks som ett ränteantagande i bolagens grunder. Nivån är av försiktighetsskäl vald så att försäkringsbolaget skall vara säkert på att kunna förränta de inbetalda premierna till denna ränte- sats. Med en försiktig räntesats har det under senare tid varit tämligen riskfritt att vända på ekvivalensprincipen och garantera ca fyra procents

6 För att renodla principerna i prissättningen bortses för enkelhetens skull i den följande redogörelsen från administrationskostnaderna.

avkastning på allt försäkringssparande. Den framtida utbetalningen bestäms av de totala premiebetalningama i stället för tvärtom.

Ett försäkringsbolag som specialiserat sig på livförsäkringar av detta slag har vid en given tidpunkt ett antal grupper av försäkringstagare, där försäkringstagama i resp. grupp har samma ålder. De premieinbetal— ningar som härrör från nytecknade försäkringar placeras så att de totala åtagandena för varje år säkras. Om marknadsräntan, liksom i dag, ligger en bra bit över den tillämpade diskonteringsräntan, uppstår överskott i kapitalförvaltningen, s.k. räntevinster. Dessa överskott samlas upp i livförsäkringsbolagens återbäringsfonder i avvaktan på att så småningom återgå till försäkringstagama. Vid en ren ålderspension betalas återbärin- gen ut tillsammans med försäkringsbeloppet. Det verkliga priset för kontraktet fastställs således först i efterhand, när återbäringen är känd. Rent principiellt har försäkringskontraktet emellertid ändrat karaktär. I stället för att vid vissa framtida tidpunkter garantera givna belopp, varken mer eller mindre, erbjuder försäkringskontraktet i praktiken op- tionslilmande villkor iform av en lägsta garanterad avkastning - ett golv - plus möjligheter till högre avkastning.7

Ovanstående resonemang har utgått ifrån att försäkringstagaren betalar en engångspremie för försäkringen. Vid livförsäkringar av pensionstyp är det emellertid vanligare att premiebetalningarna i stället sker i form av årliga eller månatliga annuiteter. Med ett ränteantagande på ca fyra pro- cent svarar ett sådant kontrakt väl mot en renodlad pensionsförsäkring med traditionell utformning. Liksom vid beräkning av engångspremier utnyttjas ekvivalensprincipen vid beräkning av premiema. Den årliga (eller månatliga) premieinbetalningen beräknas som den annuitet, vars nuvärde är lika med nuvärdet av utbetalningarna.

En väsentlig skillnad mot de avtal som förutsätter engångsinbetalda premier är att försäkringsbolaget vid årliga eller månatliga premieinbetal- ningar inte direkt kan säkra de framtida utbetalningarna genom obliga— tionsplaceringar ens om nollkupongobligationer existerar för alla de rele- vanta löptidema. Detta kan delvis förklara varför försäkringsbolag vid premieberäkningen traditionellt har räknat med så låga ränteantaganden.

7 Detta är ungefär samma avkastningsprofrl som kan åstadkommas för en portfölj med hjälp av Säljoptioner (eller utfärdade köpoptioner). Med dagens välutvecklade kapitalmarknader har möjligheterna att skapa portföljer med avkastningsprofrler av detta slag ökat väsentl igt. Standardiserade optioner förekommer knappast över längre löptider, men med s.k. portföljförsäkring kan sådana instrument eventuellt skapas på syntetisk väg. Trots vissa bakslag i samband framför allt med den stora börs- kraschen 1987 har denna typ av portföljvalsstrategi anammats av åtskilliga amerikan- ska portföljförvaltare, främst pensionsstiftelser och pensionskassor. Begreppet portföljförsäkring antyder visserligen att det är fråga om någon form av försäkringsverksamhet, men denna är helt väsenskild från vad man normalt förknippar med livförsäkring. Inledningsvis påpekades att livförsäkringar kan bestå av tre olika komponenter, nämligen sparande, dödsfalls— och livsfallsförsäkringar. De två senare år försäkringsverksamheter som i stort sett bygger på riskpoolning, eftersom makrorisken är obetydlig efter diversifiering. Portföljförsäkringen är en metod att eliminera viss risk vad gäller jörränmingen av sparandet. Aven om också här en hel del risk diversifieras bort, kvarstår alltid betydande makrorisk eller marknadsrisk. Denna kan man bli av med helt eller delvis genom att förmå någon annan att ta över den, vilket endast kan ske till en kostnad i form av en riskpremie.

Eftersom räntorna varierar över tiden, kan inte årspremien beräknas exakt om det inte finns möjlighet att ingå terminskontrakt om de framtida obligationsplaceringama. I annat fall skulle premierna behöva variera med ränteläget. Om t.ex. årspremien ursprungligen beräknats under an- tagandet att ränteläget vid tecknandet av försäkringen kommer att bestå över hela premieinbetalningstiden, skulle en höjning av ränteläget8 innebära att premierna kunde sänkas och vice versa.

Försäkringskontrakt som tillåter variationer i premiebetalningarna över tiden är sannolikt attraktiva för kunderna. En tänkbar förklaring till varför livförsäkringar traditionellt ändå har dominerats av kontrakt som innebär ett konstant sparande är att det ursprungligen, när livförsäk- ringen växte fram, var tekniskt svårt eller helt enkelt omöjligt att hantera varierande premieinbetalningar. Osäkerhet om premieinbetalningamas utveckling skulle vållat problem av beräkningsteknisk natur som var oöverstigliga utan modern datorkapacitet. Den senaste tidens tekniska utveckling har dock radikalt förändrat förutsättningarna, vilket bidragit bl.a. till ökade möjligheter för försäkringstagama att själva påverka tidsprofilen i sitt försäkringssparande. Ökad flexibilitet, vad gäller det sparande som premiebetalningarna innebär, kan åstadkommas inom ramen för det traditionella livförsäkringskontraktet. Aktuariemas s.k. ekvivalensprincip är fortfarande utgångspunkt för kontraktets konstruktion i den meningen att man räknar sig baklänges till premiebetalningarna utifrån de fixerade annuiteter (= pensionsbetalningar) som försäkringsbo— laget enligt kontrakt utlovar. Premieinbetalningarna tillåts emellertid att inom rimliga gränser variera över tiden. För att ekvivalensprincipen i bokstavlig mening ändå skall kunna upprätthållas måste ökningar och minskningar i premiebetalningar jämfört med rena annuitetsbetalningar på något sätt balansera varandra.

Oavsett om försäkringskontrakten utformas så som traditionellt varit vanligt med fixerade premieinbetalningar resp. pensionsbelopp, eller med en i dessa avseenden ökad flexibilitet, gäller den tidigare konstate- rade egenskapen hos livsfallsförsäkringen; försäkringskontraktet erbjuder i praktiken optionsliknande villkor i form av en lägsta garanterad avkastning ett golv - plus möjligheter till högre avkastning, och inte så som formuleras i försäkringsbreven, beloppsmässigt fastställda annuiteter.

Numera meddelas även försäkringar där man för de första årens premiebetalningar tillämpar ett högre ränteantagande än det annars vanliga på ca fyra procent. Inte heller detta förändrar ovanstående resonemang. Det innebär endast att golvet i det nämnda optionsavtalet blir något högre beträffande de första årens premier.

3 För enkelhetens skull kan antas en flat avkastningskurva i utgångsläget och därefter parallellförskjutningar uppåt eller nedåt.

2 . 3 . 2 Dödsfallsförsäkringen

Analysen av olika kontraktsformer för dödsfallsförsäkringar kan föras i termer som liknar analysen av livsfallsförsäkringar. Även om försäkring— arna gäller diametralt motsatta utfall, nämligen tidig resp. sen död, så har de bägge kontraktsformema mycket gemensamt. Liksom vid livsfallsförsäkringar är det vid individuella dödsfallsförsäkringar naturligt att det är fråga om långsiktiga kontrakt, i första hand för att undvika de moturvalsproblem som diskuterades i början av detta avsnitt, men också för att bringa ned administrationskostnadema.

Det i viss mening mest grundläggande dödsfallsförsäkringskontraktet är den s.k. livstidsförsäkringen med engångspremie. Med detta kontrakt åtar sig försäkringsbolaget att betala ut en viss summa pengar vid försäk— ringstagarens frånfälle. Kontraktet gäller för återstoden av försäkrings- tagarens livstid och en utbetalning sker förr eller senare, vilket innebär att kontraktet aldrig blir utan värde. Även för en försäkringstagare som lever extremt länge sker utbetalning av den avtalade summan vid dödsfall. Dock är denna summa rimligen väsentligt lägre än om försäkringstagaren i stället hanterat sparandet på egen hand.

Livstidsförsäkringen kan ses som ett specialfall av den temporära dödsfallsförsäkringen (T'—försäkring). Den temporära dödsfallsförsäkrin- gen är en ren riskförsäkring och innebär att betalning utlovas när försäkringstagaren avlider, om det inträffar före en viss (i kontraktet angiven) tidpunkt. Lever försäkringstagaren längre blir kontraktet värdelöst. Om man emellertid låter den angivna tidpunkten ligga mycket långt fram i tiden, kan man vara säker på att en utbetalning sker.

Vid beräkning av premien för en livstidsförsäkring kan man, liksom vid livsfallsförsäkringar, utnyttja ekvivalensprincipen. Med utnyttjande av grundläggande sannolikhetsteoretiska samband kommer man fram till att engångspremien blir lika med nuvärdet av det utlovade beloppet utbetalat vid den avtalade tidpunkten. Liksom vid pensionsförsäkringar räknar försäkringsbolagen ut premien med en så lågt tilltagen dis- konteringsränta att de inbetalade premierna kan förvaltas så att värden utöver försäkringsåtagandena skapas. Dessa överskott kan återgå till försäkringstagama i form av återbäring eller användas för att förstärka försäkringsskyddet.

En jämförelse av dödsfalls— och livsfallsförsäkring ger vid handen att det i båda fallen är fråga om försäkringsarrangemang som går ut på att säkra vissa sparmål. Sparmålen skiljer sig emellertid åt mellan de olika försäkringsformerna.9

9 I vissa avseenden liknar även dödsfalls- och skadeförsäkringar varandra. Det är i båda fallen fråga om utbetalningar som sker när en viss definierad händelse inträffar och som i princip betalas av övriga försäkringstagare i poolen. Det finns emellertid också skillnader. Skadeförsäkringar tecknas t.ex. normalt för ett år i sänder, vilket innebär att den premie som inbetalats ett visst år förbrukats vid årets slut. För en försäkringstagare som inte drabbats av skada under året kvarstår inga fordringar på försäkringsbolaget. Detsamma gäller också för grupplivförsäkringar, men däremot inte för individuella dödsfallsförsäkringar, där avtalstiden normalt sträcker sig över flera år.

En dödsfallsförsäkring garanterar försäkringstagarens efterlevande en viss summa pengar vid den förres frånfälle. En enskild individ som av någon anledning själv vill lägga undan pengar för att uppnå detta skydd, måste snabbt bygga upp ett relativt stort spamade om han skall åst- adkomma skyddet på egen hand. Risken finns ju alltid att han skall avlida tidigare än vad som följer av hans förväntade återstående livslängd. Genom att gå samman med ett stort antal andra individer med likartade sparmål kan det sparande som krävs för att garantera en viss minimi- summa till de efterlevande bringas ned högst väsentligt. För gruppen som helhet räcker det med att sparandet ger just den önskade summan vid den förväntade dödstidpunkten. Ändå är varje medlem av gruppen (eller snarare deras efterlevande) garanterad denna summa även om han vore olycklig nog att avlida redan året därpå.

Vid livsfallsförsäkring ses utbetalningarna i första hand som en neddragning av ett under tidigare år ackumulerat sparande och till skillnad från dödsfallsförsäkring uppfattas inte de individer som erhåller pensionsutbetalningar lika självklart som försäkringsfall. De individer i gruppen som är de verkliga försåkringsfallen är de som lever längre än genomsnittet. Deras fortsatta konsumtion säkras genom det spamade som ackumulerats av de "för tidigt" avlidna i poolen. Det sparande som på detta sätt omfördelas mellan försäkringstagarna i poolen kallas arvsvins— ter. Vid dödsfallsförsäkringar erhåller arvingarna till en medlem av försäkringspoolen denna överföring från de överlevande i poolen även om försäkringstagaren avlider redan första året efter försäkringens tecknande och alltså inte på långt när ackumulerat det sparande som svarar mot försäkringsutbetalningen.

2.3.3. Livförsäkring med anknytning till värdepappersfonder

Livförsäkring med anknytning till värdepappersfonder, s.k. fondförsäk- ring, är för svenskt vidkommande en tämligen ny företeelse. Bortsett från utländska försäkringar av detta slag, har försäkringsformen endast funnits på den svenska marknaden sedan november 1990, då de första s.k. fondförsäkringsbolagen fick koncession för denna typ av verksamhet.10 Liksom vid traditionell livförsäkring kan kontraktet vid fondförsäkring delas upp i de olika komponenterna sparande, livsfallsförsäkring och

Även när det gäller skadeförsäkringen förekommer ett sparmoment i och med att premien betalas i förskott i början av året. Det är emellertid av mycket kortfristig natur och har inte som syfte att bygga upp ett långsiktigt sparande för försäkrings- poolen. 10 Aven om fondförsäkringar introducerats först under senare tid så är tanken att kunna teckna livförsäkring med placering i aktier inte ny. Redan på 1950-talet dis- kuterades i Sverige hur man skulle kunna handskas med inflationen och livför- säkringsbolagen uttryckte då önskemål om att kunna investera i tillgångar som var mindre inflationskänsliga än t.ex. obligationer. Dessa tankegångar gick t.o.m. så långt att dåvarande livförsäkringsaktiebolaget Thule år 1959 gjorde en framställan till Kungl. Maj:t om en ändring av försäkringsrörelselagstiftningen, innebärande att kraven på placeringstillgångar skulle kompletteras med liberaliserande regler för "livförsäkring med placering i aktier".

dödsfallsförsäkring. Grundidén med försäkringsformen är att försäkrings- tagaren själv skall kunna påverka placeringen av försäkringssparandet. Det gör försäkringstagaren genom att välja i vilken eller vilka s.k. försäkringspremiefonder som sparandet skall placeras.11 Försäkrings- premiefondema administreras av särskilda fondbolag och förvaltningen sker i enlighet med resp. fonds fondbestämmelser. Det kan t.ex. vara fråga om allmänna bestämmelser rörande vilka typer av tillgångar som fonden avser att placera i, men det kan också röra sig om mera speci- ficerade portföljstrategier, allt inom ramen för placeringsreglema i lagen om värdepappersfonder.

Den praxis som hittills tillämpats vid godkännande av grunder för denna försäkringsform innebär att försäkringsbolaget inte kan lämna någon avkastningsgaranti på sparandet. Det ligger emellertid i försäk— ringsformens natur att avkastningen på sparandet i fonden tillfaller försäkringstagaren. Försäkringstagamn har också möjlighet att under för- säkringstiden flytta sitt sparande från en fond till en annan.12

I Storbritannien har försäkringsformen, som på engelska kallas unit linked-insurance, funnits sedan år 1957. Sedan dess har den även intro- ducerats i bl.a. Australien, Frankrike, Förbundsrepubliken Tyskland, Förenta Staterna, Holland och Irland. Den närmare konstruktionen och lagregleringen av försäkringsformen skiljer sig emellertid åt mellan de olika länderna. Till skillnad från i Sverige kan traditionell livförsäkring och fondförsäkring meddelas av samma bolag.

En enkel försäkringskonstruktion med fondanknytning innebär att försäkringstagama årligen gör en fixerad premiebetalning. Dessa pengar går in i en s.k. försäkringspremiefond, som på försäkringstagamas uppdrag administreras av ett fondbolag. Formellt är det emellertid försäkringsbolaget som är fondandelsägare. Detta försäkringsbolag ad- ministrerar också en Iivgfallsförsäkring som är knuten till fondsparandet och som helt enkelt går ut på att fördela de ackumulerade fondmedlen så att även de som lever längre än genomsnittet i årsgruppen kan garanteras utbetalningar i framtiden.

Uppbyggnaden av fonden sker fram till den för försäkringstagama gemensamma pensionstidpunkten. Precis som i vilken annan värde- pappersfond som helst ackumulerar försäkringstagama fondandelar allt - efter som de betalar in pengar via premiebetalningar. Fondandelarnas värde beror på hur fonden totalt kan avkasta de placerade medlen. Vid pensionstidpunkten är fonduppbyggnaden avslutad och försäkringstag-

" Försäkringspremiefonderna är ijuridisk mening värdepappersfonder och regleras av lagen (l990:lll4) om värdepappersfonder. 12 Anledningen till att avkastningsgarantier normalt ej får lämnas i fondför- säkringssystemet är att försäkringsbolaget inte har något inflytande över sparkom- ponentens förvaltning. Försäkringstagaren kan fritt välja i vilken fond han vill placera i. Han kan t.ex. välja en fond vars placeringsstrategi är att investera i högavkastande men riskfyllda tillgångar. En annuitet kan beräknas från den förväntade avkastningen i denna fond, men avkastningen kan inte garanteras. Ett sätt att säkra fixerade pensionsbelopp är att låta fondförsäkringen övergå till en pensionsförsäkring av traditionell typ.

arna kan få en slutlig redovisning av vad deras ackumulerade sparande är värt. Fondens totala förmögenhet skall sedan portioneras ut till försäkringstagama på ett sådant sätt att fondmedlen precis räcker till pensionsbetalningarna till de försäkringstagare som når den högsta åldern.

Det revolutionerande med fondförsäkringarna är att försäkringsformen lett fram till nya juridisk-tekniska konstruktioner. Förvaltningen av sparandet sköts av fondbolaget, medan den praktiska hanteringen av försäkringskomponenterna, dödsfallsförsäkringen resp. livsfallsförsäk- ringen sköts av försäkringsbolaget. Riskrönelse och sparförvaltning handhas således av separata juridiska personer.

I och med försäkringsformens existens kan man tydligare se proble- men med att andra försäkringsformer, som i praktiken egentligen ligger ganska nära fondförsäkringen, har helt annorlunda juridisk konstruktion. I fondförsäkringssystemet undviks t.ex. de problem med återbäringshante- ring som uppstår vid traditionella pensionsförsäkringar p. g.a. lågt tillämpade ränteantaganden. Den långtgående reglering som valts för att hantera räntevinster i traditionell livförsäkring blir därför överflödig. De källor som genererar vinster i fondförsäkringsbolagen är i huvudsak av— kastning på eget kapital och vinster på antaganden om dödlighet och ad- ministration. Jämfört med räntevinsterna i traditionell livförsäkring är dessa vinster små. Lagstiftaren har därför inte ansett det nödvändigt för fondförsäkringsbolag att sätta av vinsten på rörelsen till en återbärings- fond. För fondförsäkringsbolag gäller inte heller något förbud mot att dela ut vinster till eventuella aktieägare.

För närvarande är fondförsäkringskonstruktioner mindre vanliga för att hantera återbäringsproblem vid dödsfallsförsäkringar. Det torde sammanhänga bl.a. med det faktum att dödsfallsförsäkringar kan ge upphov till försäkringsutbetalningar mer eller mindre direkt efter tecknandet. Flertalet fondförsäkringssystem är i stället kopplade till dödsfallsförsäkringar av mera konventionell natur. Försäkringstagama betalar en premie, som går in i försäkringssystemet på tre olika håll. En första del kanaliseras till det livbolag som hanterar dödsfallsförsäkringen och skall täcka förväntade försäkringsutbetalningar samt kostnaderna för administrationen av dödsfallsförsäkringen. En andra del går till det fond— bolag som förvaltar de medel som gått in i fondsystemet och ad- ministrerar detta system. Resten går in i någon eller några av de värdepappersfonder som försäkringstagama enligt försäkringsavtalet har rätt att välja mellan.

För en försäkringstagare har det under vissa förutsättningar ingen större betydelse om han väljer en traditionell livförsäkring eller en fondförsäkring. Om det traditionella livförsäkringsbolaget och den av försäkringstagaren valda fonden placerar på samma sätt så ger t.ex. en temporär pensionsförsäkring, utan dödsfallsskydd, i princip samma eko- nomiska utfall för försäkringstagaren. Det sammanhänger med de op- tionsliknande villkoren hos det traditionella livförsäkringskontraktet. Den garanterade avkastningen (golvet) plus återbäring ger tillsammans lika

hög avkastning som placeringen i fonden, eftersom fonden och försäk- ringsbolaget placerar på samma sätt.13

2.4. Företagsförsäkring

Liksom hushållen är företagen utsatta för olika typer av risker. Till skillnad från hushållen har de dock oftast större ekonomiska möjligheter att själva hantera dessa. De risker företagen utsätts för är främst ajfärsrisker, finansiella risker och skaderisker.

Med affärsrisker menas sådana risker som är förknippade med själva verksamheten i företaget och som kan ge både positiva och negativa resultat, dvs. möjligheter till vinster eller förluster. Som regel är affärsriskerna inte försäkringsbara i försäkringsbolag, men kan reduceras genom att företagen ägnar sig åt flera olika slag av verksamheter, vilkas resultat inte är beroende av varandra.

De finansiella riskerna har i huvudsak med företagens finan- sieringssituation att göra och kan hanteras bl.a. genom utnyttjande av de tjänster som bjuds ut på kapitalmarknaden.

Till skaderiskerna hör sådana risker som endast påverkar företagens resultat i negativ riktning, t.ex. genom att byggnader brinner eller att anställda skadas. Skaderiskema brukar delas upp i fem grupper, nämligen personskada, sakskada, förmögenhetsskada, ansvarsskada och följdskada.

Exempel på personskador är förgiftningar och kroppsskador som uppstår vid olyckor på arbetsplatsen. Personskadoma är förknippade med verksamheten och arbetsmiljön i företaget.

Med sakskada avses skador på företagets egendom. Det kan t.ex. gälla stöld- eller vattenskador på företagens maskiner, byggnader och varulager.

Med förmögenhetsskada åsyftas en typ av risk där företagets ekonomis- ka intresse drabbas av förlust utan att någon sakskada uppkommit. Det kan vara industrispionage, databrottslighet och olika former av förmögen- hetsbrott begångna mot företaget av de anställda.

Om anställda genom fel eller försummelse i tjänsten förorsakar skador på utomstående eller andra anställda blir som regel arbetsgivaren skadeståndsskyldig. Dessa typer av skador benämns ansvarsskador. Ansvarsskador kan emellertid uppkomma även i andra situationer och företaget åläggas att betala betydande ersättningsbelopp, t.ex. för skade- bringande egenskaper hos företagets produkter, för försenad eller utebliven leverans av varor eller för skador som drabbar människor eller natur i företagets omgivningar och som är en följd av dess verksamhet

(miljöskador).

Vissa avvikelser kan dock förekomma p.g.a. att återbäringshanteringen i traditio- nella livförsäkringsbolag även innebär viss utjämning av avkastningen över tiden och mellan olika generationer. Ar fondförsäkringsbolaget dessutom ett aktiebolag kan vinster på antaganden om dödlighet och administration i stället för att återföras till försäkringstagarna tillfalla aktieägare.

Följdskador är sådana skador som inträffar som en konsekvens av andra ersättningsgilla skador. Skador på företagets egendom kan t.ex. innebära att företagets verksamhet måste upphöra under viss tid. Härigenom minskar produktion och kanske också försäljning, vilket kan leda till stora förluster för företaget. Sådana avbrottsskador uppgår ofta till flera gånger den ursprungliga sakskadan.

Det finns olika sätt för företagen att skydda sig mot skaderiskerna. Ett sätt är att överföra det ekonomiska risktagandet på ett försäkringsbolag. I vissa fall är det t.o.m. obligatoriskt för företagen att ha ett försäkrings- skydd p.g.a. lagstiftning eller avtalsbestämmelser, vilket gäller bl.a. tralikförsäkring för motorfordon samt vanligen trygghetsförsäkring för anställda. Även för hushållen är det obligatoriskt med trafikförsäkring för motorfordon.

Ett företag kan också, liksom hushållen, genom egna insatser helt eller delvis reducera vissa risker. Det kan ske t.ex. genom installation av vattensprinkleranläggningar och bevaknings- och larmsystem. För att eliminera skadebringande egenskaper hos tillverkade produkter kan man förbättra kontrollen i produktionskedjan osv.

Ett annat sätt att reducera skaderiskerna är att helt enkelt byta verksam— hetsområde eller att sluta producera en viss vara.

Vid företagsförsäkring utgörs försäkringstagama av alla kategorier inom näringslivet, allt från den lilla enmansfirman till den stora koncernen, och verksamheterna kan variera från t.ex. sybehörsaffär och lantbruk till pappersbruk och raffinaderiet. Det gör att de försäkringslös- ningar som väljs kan komma att se mycket olika ut.

Beträffande små företag är kontrakten, liksom vid Skadeförsäkring för hushåll, ofta utformade för att passa för masshantering och därför i hög grad standardiserade. Anledningen härtill är också densamma, nämligen att det skulle vara mycket resurskrävande om parterna själva i varje enskilt fall förhandlade fram skräddarsydda försäkringslösningar. För små företag ordnas försäkringsskyddet ofta genom paketlösningar av typ kombinerad företagsförsåkring eller affärsföisäkring. I dessa ingår då försäkringsgrenar såsom brand-, vatten-, inbrotts-, rån-, maskin-, avbrotts— och ansvarsförsäkring. Genom tilläggsförsäkring finns därutöver möjligheter att utöka och komplettera grundskyddets omfattning alltefter företagets behov.

Försäkringslösningarna för stora företag är däremot i betydligt större utsträckning skräddarsydda och resultat av bilaterala förhandlingar mellan försäkringsbolaget och kunden. För företag där försäkringsbehoven är likartade kan försäkringsskyddet naturligtvis ordnas genom att olika försäkringsgrenar sammanförs till ett gemensamt villkorspaket. Oavsett val av försäkringslösning är dock vanligen vissa komponenter gemen— samma i det grundläggande försäkringsskyddet, nämligen egendoms- skydd, avbrottsskydd och skydd mot skadeståndskrav.

För koncerner, som har stor riskspridning genom etablering på många platser både i hemlandet och utomlands, kan ett alternativ till direkt försäkring hos externa försäkringsgivare vara att samordna sina försäk- ringsåtaganden i ett eget försäkringsbolag, ett s.k. captiveföretag. Tanken

bakom denna lösning är att man genom att själv delta som försäkrare av risker kan utöva en centraliserad, bättre kontroll över riskhanteringen och riskfrnansieringen samt tillgodogöra sig vinsten av att vara bättre än externa försäkringsbolag. Med ett captivesystem kan man t.ex. utnyttja den kapacitet att bära självrisk som en koncern har som en ekonomisk enhet och som är större än summan av de självrisker som koncernbola- gen var för sig kan ta. Ett vanligt förfarande är att koncernen och dess dotterbolag försäkrar sina risker hos traditionella försäkringsgivare, som sedan i sin tur enligt avtal med koncernen återförsäkrar delar av riskerna hos koncernens återförsäkringscaptive.

Det förekommer också att captivebolag tecknar direkt försäkring inom en koncern. Captivebolaget måste då antingen självt bygga upp erforder- lig försäkringskompetens inom bolaget eller, vilket också förekommer, anlita fristående expertis för inspektion och riskbedömning beträffande anläggningarna samt för skadereglering.

Liksom vid Skadeförsäkring för hushåll förekommer vid företagsförsäk- ring problem med moturval och moraliska risker av det slag som berördes i avsnitt 2.2. Försäkringsbolagen har därför även vid denna verksamhetsgren behov av att bygga upp en administration för riskbe- dömning, skadeförebyggande verksamhet och skadereglering. För att få försäkringstagama/företagen angelägna om att undvika eller i vart fall reducera negativa verkningar av inträffade skador utformas kontrakten, liksom vid konsumentförsäkringar, med klausuler om självrisker o. dyl.

Den försäkringsgren som vid företagsförsäkring kanske är den mest komplicerade att göra en riskbedömning av är ansvarsförsäkringen. Vid produkt- och miljöansvarsrisker kan det vara i det närmaste omöjligt att i förväg göra en uppskattning av vad skadorna maximalt kan komma att kosta. Krav på ersättning från skadelidande kan uppstå först efter årtionen och det förekommer t.ex. att skadeståndsanspråk riktas mot läkemedelstillverkare flera generationer senare.

2.5. Återförsäkring

Försäkringsbolagens huvudsakliga verksamhet innebär att de övertar olika former av ekonomiska risker som hushåll och företag inte själva vill eller kan bära. Det kan röra sig om allt från vanliga kon- sumentförsäkringar, typ hemförsäkringar, till försäkring av stora värden i företag. På motsvarande sätt kan bestånden variera från ett stort antal massrisker till ett mindre antal stora engagemang.

En försäkringsgivare får emellertid inte ensam bära hur stora risker som helst. Det högsta belopp ett bolag får behålla för egen räkning på en risk står alltid i en viss relation till bolagets kapitalstyrka och kallas självbehåll eller skademaximal. Är risken större än detta självbehåll måste bolaget genom återförsäkring eller på annat sätt, t.ex. samförsäk-

ring (koassurans), reducera sitt åtagande. " Återförsäkring är en metod för att fördela risker mellan försäkringsbolagen och innebär att ett försäkringsbolag hos andra försäkringsbolag i sin tur försäkrar en större eller mindre del av sitt ansvar på grund av ingångna försäkringsavtal. Självbehållet definieras ofta i bolagsordningen som en procentsats i förhållande till bolagets kapital och fria reserver, och liknande be— stämmelser förekommer på många håll i världen. Ju mindre kon- solideringskapital ett försäkringsbolag har, desto större del av försäk- ringsriskema måste bolaget återförsäkra.

Återförsäkring är också ett sätt för bolagen att frivilligt söka jämna ut affärsresultaten mellan olika är. Ökad riskkoncentration och ekonomisk tillväxt inom områden som regelmässigt drabbas av naturkatastrofer såsom jordbävningar, orkaner och översvämningar har t.ex. ökat behovet av att via återförsäkring skydda det enskilda bolaget mot katastrofskador. Det gäller vare sig katastrofen avser en enda risk, t.ex. ett flygplan, eller är ett sammanlagt resultat av en katastrofhändelse, t.ex. en storm, som drabbar ett mycket stort antal individuella risker. Uppenbart är att ingen försäkringsgivare ensam kan bära de största riskerna, utan någon form av riskfördelning måste äga rum. Genom återförsäkringen ges också det enskilda bolaget möjlighet att teckna belopp mångdubbelt större än vad bolagets självbehåll tillåter.

Om ett försäkringsbolag således inte får eller vill bära hela ansvaret mot försäkringstagama, återförsäkrar man de tecknade försäkringarna helt eller delvis hos andra bolag. Man talar härvid om avgiven återför- säkring (reassurans) hos det förstnämnda bolaget och mottagen återför- säkring (indirekt försäkring) hos det sistnämnda bolaget. Det försäkrings- bolag som avger återförsäkring kallas cedent och det bolag som mottar återförsäkring kallas återförsäkrare.

Mottagen återförsäkring kan i sin tur bli föremål för återförsäkring (s.k. retrocession), dvs. det blir en kedja av försäkringsgivare med var sin del av ansvaret, varav den ursprungliga försäkringsgivaren har det slutliga ansvaret mot försäkringstagaren. Från försäkringstagarens sida sker således ingen ändring av försäkringsavtalet. Hans försäkringsgivare står för hela det ansvar som försäkringsavtalet innebär.

Alla former av återförsäkring kan hänföras till någon av de olika huvudformema proportionell eller non-proportionell reassurans. Vad som skiljer de två formerna åt är principerna för fördelning av premier och skador. Vid proportionell reassurans får återförsäkraren en andel av premien och betalar sedan samma andel av alla skador som drabbar risken ifråga. Vid non-proportionell reassurans är återförsäkrarens ansvar icke proportionellt till den andel han erhållit av originalpremien. Premien bestäms efter köpslående mellan cedent och återförsäkrare och det kan finnas stora skillnader mellan parternas uppfattning om vad som är en riktig premie. Vilken form av återförsäkring som väljs beror av naturliga skäl på syftet med återförsäkringen.

14 Vid samförsåkring delas en direktförsäkring till samma premier och villkor mellan flera försäkringsbolag. Resp. bolags andel framgår av det gemensamma försäkrings- brevet.

Fakultativ återförsäkring är den äldsta formen av återförsäkring och innebär att varje enskild risk eller försäkring återförsäkras individuellt. Det sker i regel på proportionell basis. Ingendera av parterna är i förväg bundna av något avtal utan försäkringsgivaren kan fritt välja återförsäk— ringspartner, som i sin tur givetvis har samma frihet att avgöra om han vill acceptera eller tacka nej till erbjudandet. Efter hand som ett affärsutbyte mellan ett bolag och dess fakultativa återförsäkrare fördjupas och ökar, kan det hända att avtalen i stället utformas så att de i förväg automatiskt binder bägge parter. Cedenten blir bunden att avge återför- säkring och återförsäkraren att acceptera. Sådana avtal om obligatorisk återförsäkring löper i regel på obestämd tid och är juridiskt bindande för båda sidor.

Fakultativ/obligatorisk återförsäkring betyder att cedenten inte har någon skyldighet att utnyttja kontraktet men om han gör det, är återförsäkraren bunden att acceptera de risker som påförs honom.

En enkel form av obligatorisk, proportionell återförsäkring är kvotåter- försäkringen. Den innebär att alla försäkringar återförsäkras med samma procentuella andel. Denna form används t.ex. av små och nystartade bolag som har bristande kunskaper i individuell riskbedömning eller återförsäkring och vid återförsäkring mellan koncernbolag. Vid kvotåter— försäkring erhåller återförsäkraren sin kvotandel av alla premier och betalar motsvarande andel av alla skador.

Den vanligaste obligatoriska återbäringsformen är emellertid exce- dentåterförsäkringen. Liksom vid fakultativ återförsäkring anpassas behovet av återförsäkring efter storleken på varje individuell risk, men överskjutande belopp, excedenten, återförsäkras automatiskt under ett kontrakt. Procentuellt kan självbehållet då variera från 100 % på de mindre riskerna (dvs. ingen återförsäkring alls) ned till kanske 1-2 % på de största.

Poolåterförsäkring innebär att ett antal försäkringsbolag återförsäkrar alla sina risker av ett visst slag hos en "pool", varefter varje bolag i form av mottagen återförsäkring får tillbaka en andel av poolens totala affär. Poolens affär kan i sin tur delvis återförsäkras hos likartade pooler i andra länder, som därvid kan lämna en del av sin egen affär i utbyte.

Excess of Loss är den vanligaste formen av non-proportionell återför- säkring. Avtalet bygger på att återförsäkrarens ansvar inte inträder förrän en inträffad skada har överstigit ett visst belopp. Alla skador som hamnar under detta belopp bärs av cedenten. I allmänhet är emellertid även återförsäkrarens ansvar begränsat till ett övre belopp. Skador som till äventyrs överskrider även denna övre gräns, faller tillbaka på cedenten. Försäkringsformen används vanligen för att skydda hela bestånd, men i vissa fall även för individuell riskavtäckning.

En annan form av non-proportionell återförsäkring är Stop Loss- återförsäkring, vilken avser att ge skydd mot att det sammanlagda skadeutfallet under ett år blir exceptionellt dåligt. Försäkringen omfattar vanligen hela bestånd och tar alla skador i beaktande, stora som små, men återförsäkrarens ansvar inträder inte förrän summan av dessa skador överstigit ett visst bestämt belopp.

Återförsäkringsmarknaden är till sin karaktär starkt internationell och jämfört med annan försäkringsverksamhet relativt litet reglerad, såväl i Sverige som i andra länder. Det finns t.ex. inga författningar som reglerar avtalsförhållandena mellan parterna och vid en juridisk bedöm- ning är man därför ofta hänvisad till sedvänja och allmän avtalsrätt. Det huvudsakliga skälet till att avtalsförhållandet är reglerat i så liten utsträckning på denna marknad är att båda parter anses ha tillräcklig kapacitet och kunskap för att skaffa sig nödvändig information. Sådana infomzationsmnmetrier som kan motivera reglerande ingrepp vid annan försäkringsverksamhet har således mindre betydelse här (se närmare avsnitt 3.5).

Omfattning och närmare utformning av försäkringsvillkoren varierar av naturliga skål med den återförsäkringsform avtalet i fråga avser. Någon högre grad av standardisering förekommer inte, även om formulering av allmänna klausuler ofta har drag av enhetlighet. Då definitionen av en skada är förhandlingsbar anses en cedent böra sätta sig in i alla de möjliga händelser han kan komma att råka ut för och se till att skadede- finitionen inrymmer dessa, inte minst med tanke på att skadeersätt- ningarna kan komma att uppgå till betydande belopp.

Vad gäller premiesättningen innebär, såsom framgått ovan, propor- tionell återförsäkring att premien ställs i relation till storleken på den avgivna återförsäkringen. Vid non-proportionell återförsäkring är premien en förhandlingsfråga och bestäms efter köpslående mellan cedenten och återförsäkraren, vilket gör att premienivån kan avvika väsentligt från ett år till ett annat. Det är inte ovanligt att premierna höjs kraftigt efter år med mycket stora skador. Non-proportionell återförsäkring förmedlas ofta av mäklare.

Liksom vid andra former av försäkringsverksamhet behöver försäk- ringsbolag som mottar återförsäkring för sin riskbedömning information om sina motparter och de risker som kontrakten avser. Till följd av marknadens internationella karaktär har kunskap om förhållanden i andra länder större betydelse här än vid annan försäkringsverksamhet. Det kan t.ex. gälla att syna de politiska och ekonomiska systemen i de länder där riskerna är belägna eller där motparterna har sina hemvister. Det kan också gälla den allmänna ekonomiska ställningen och utvecklingspoten- tialen i dessa länder, liksom tillgänglighet vad gäller avstånd, språk och kultur. Vidare är det väsentligt att ha kunskap om vilken lagstng som gäller beträffande transferering av valuta samt försäkringslagstiftning. En förutsättning för att verksamheten överhuvud taget skall fungera är att valutatransaktioner kan ske relativt obehindrat.

De bolag som mottar återförsäkring har däremot i de allra flesta fall inget behov av en organisation för skadereglering, eftersom denna vanligtvis sköts av det bolag som har det ursprungliga avtalet med försäkringstagaren.

Även de som avger återförsäkring behöver information om förhållan- den i sina motparters hemländer. Det gäller inte minst vilka soliditetskrav som ställs på återförsäkraren. För de bolag som avger återförsäkring är det i övrigt en nödvändighet med en administration för snabb avisering till återförsäkrarna om inträffade skador.

3 Varför särreglera försäkringsverksamheten?

3.1. Inledning

Försäkringsbolagens verksamhet har sedan länge reglerats av special- lagstiftning och varit underordnad särskild tillsyn. En reglering som går betydligt längre än för aktiebolag och andra juridiska personer i allmänhet är emellertid inte något speciellt för försäkringsområdet. Offentliga ingripanden i form av långtgående regleringar eller direkta övertaganden av vissa verksamheter kan t.ex. vara motiverade i de fall där marknadssystemet av olika skäl inte klarar av att lösa resursför- delningen på ett samhällsekonomiskt tillfredsställande sätt.

Trll grund för det särskilda regelsystemet på det finansiella området anses numera finnas ett antal grundläggande Skyddsintressen. Förenklat brukar dessa delas in i det finansiella systemets stabilitet och qfektivitet samt konsumentskydd. Det finansiella systemet (eller fmanssektorn) in- begriper alla typer av finansiell verksamhet, dvs. främst bank- och försäkringstjänster samt handel med värdepapper. Uppdelningen bank, värdepapper och försäkring speglar den rollfördelning och gränsdragning mellan olika ekonomiska verksamheter och aktörer som av tradition upprätthållits på de finansiella marknaderna.

Skyddsintressena hänger samman med de huvudfunktioner som kan urskiljas för det finansiella systemet som helhet. Huvuduppgiftema är

- att omfördela sparande, dvs. sammanföra sparare och investerare i ekonomin och sörja för effektiva kreditflöden dem emellan; - att hantera och utjämna olika former av risktagande; - att tillhandahålla effektiva betalningsmedel, dvs. skapa likviditet och medverka i en väl fungerande betalningsmedelsförsörjning.

Då kapital och finansiella tjänster i en eller annan form används i de flesta verksamheter i samhället är det av stor betydelse att det finansiella systemet fungerar på ett smidigt och effektivt sätt. Fungerar det finansiella systemet dåligt leder det till samhällsekonomiska förluster i övriga delar av ekonomin. De effektivitets- och stabilitetskrav som ställs på marknaden för Hnansiella tjänster är därför annorlunda än de som ställs på marknader för andra tjänster resp. varor.

Försäkringsbolag, banker och andra finansiella företag bidrar på olika sätt och i olika utsträckning till att upprätthålla de samhällsekonomiskt viktiga funktioner som ålagts finanssektorn. Därigenom skiljer sig också

graden av reglering åt mellan de olika instituten, liksom den teknik som valts för att tillgodose kapitalkraven i resp. verksamhet. Traditionellt synes lagstiftningen ha utgått från att en viss grad av specialisering och uppdelning är nödvändig för det finansiella systemets funktionsduglig- het. Vid en så grundläggande översyn av försäkringsrörelselagstiftningen som vårt uppdrag avser är det naturligt att närmare studera vilken eller vilka funktioner försäkringsbolagen fyller i det finansiella systemet och därigenom motiven för den särskilda regleringen och tillsynen av branschen. Inledningsvis utvecklas dock kortfattat finanssektoms huvud- uppgifter.

3.2. Det finansiella systemets huvuduppgifter

Det finansiella systemet skall för det första skapa förutsättningar för en ejfektiv allokering av sparandet i ekonomin. Systemet skall knyta samman dem som av olika skäl vill spara med dem som behöver resurser för att finansiera investeringsprojekt eller av annan anledning vill konsumera mer än den inkomst de råkar ha vid den aktuella tidpunkten. Därigenom får bl.a. hushållen möjligheter att omfördela sin konsumtion över tiden, så att de redan i dag kan disponera resurser som de i praktiken kommer att intjäna först någon gång i framtiden.

Det finansiella systemets andra huvuduppgift är att bidra till en quektiv hantering av olika Oper av risker. Individuella risker kan minskas eller elimineras genom att de samlas i en större pott, s.k. riskpoolning, vilket utgör grunden för flertalet försäkringssystem. Det finansiella systemet erbjuder också möjligheter till riskorryfördelning. En part som av någon anledning ogillar eget risktagande eller som råkat hamna i en utsatt situation vad gäller riskexponering, kan via fmansmarknadema överföra riskerna till någon annan, som är mindre känslig för eller mer benägen att ta risker.

För det tredje skall det finansiella systemet tillhandahålla qfektiva betalningsmedel. Utan väl fungerande betalningsmedel skulle transak- tionerna i en decentraliserad marknadsekonomi bli mycket resurskrävan- de. Vinsterna av att det finns allmänt accepterade betalningsmedel kan därför knappast överskattas.

3.3. Försäkringsbolagens roll i det finansiella systemet

Försäkringsbolagens huvuduppgift är att svara för en riskutjämnande verksamhet på både liv— och skadeförsäkringens område. Genom att sammanföra ett stort antal individuella risker i sina balanser kan försäkringsbolagen genom riskpoolning utjämna och nedbringa enskilda risker högst väsentligt. En person som tecknar en försäkring avhänder sig den ekonomiska risken och betalar härför en premie till försäkringsbola— get. Via återförsäkring kan försäkringsbolaget sedan i sin tur överföra risker på andra parter. Därigenom uppnås också en större riskspridning

i systemet som helhet. Försäkringsbolagen bidrar således i väsentlig utsträckning till att hantera och utjämna risker.

Genom sin primära, riskutjämnande verksamhet bidrar försäkringsbo- lagen även till att onyfördela sparandet i ekonomin. Via placeringar i bl.a. aktier och obligationer slussar försäkringsbolagen enskilda individers pensionssparande vidare till kapitalmarknaden. I banker, finansbolag och kreditaktiebolag kan omfördelningen sägas ske mera direkt genom erbjudande av olika upp- och utlåningsformer.

När det gäller det finansiella systemets tredje huvuduppgift - att tillhandahålla effektiva betalningsmedel - tar försäkringsbolagen knappast någon del alls. Här är det i stället bankerna som har den största betydelsen genom inlåningens funktion som betalningsmedel.

Försäkringsbolagens huvudsakliga uppgift är således att ta på sig ett stort antal individuella risker och genom riskpoolning minska eller helt eliminera dern. Inom försäkringsbranschen används begreppet risk i en mångfald olika betydelser. De risker som försäkringsbolagen utsätts för kan indelas främst i aktuariella risker och finansiella risker. De aktuariella riskerna hänger samman med riskerna i själva försäkrings- rörelsen och kan t.ex. avse en enskild försäkring, en viss försäkring- sgren eller en försäkringstyp. Finansiell risk är en sammanfattande benä- mning på en rad olika risker förekommande i kapitalförvaltningen, bl.a. ränte—, valuta-, likviditets- och kreditrisker. Som påpekats i avsnitt 2.2. förekommer därutöver även rörelserisker förknippande med den ad— ministrativa verksamheten och som bl.a. innebär att bolagen har fasta kostnader för löner och lokaler. Sådana risker är emellertid inte särskiljande för försäkringsverksamheten, och berörs därför inte närmare i det följande.

Möjligheterna för försäkringsbolagen att utjämna riskerna i själva försäkringsrörelsen skiljer sig väsentligt åt mellan olika former av försäkringsverksamhet. Som redan påpekats i avsnitt 2.3 finns inom livförsäkring goda möjligheter att genom riskpoolning hantera de aktuariella riskerna. Stora variationer i dödligheten är inte särskilt vanliga och trendmässiga förändringar av genomsnittlig livslängd är en långsam process som till stor del kan förutses. Inom livförsäkringens område är det i stället de finansiella riskerna som är svårast att hantera, främst beroende på de avkastningsgarantier som genom ränteantagandena i grunderna lämnas på de förvaltade premiemedlen. Dessa garantier ställer särskilda krav på försäkringsbolagens fmansförvaltningar, eftersom bolagen under lång tid måste kunna förränta premiemedlen till minst den antagna räntesatsen. Till skillnad från bankerna har försäkringsbolagen normalt inte några möjligheter att löpande justera sina inlåningsräntor, dvs. ränteantagandena, i takt med att det allmänna ränteläget förändras.

Inom Skadeförsäkring är förhållandena de omvända. De i allmänhet korta avtalstidema gör de finansiella riskerna jämförelsevis lätta att hantera, medan däremot slumpmässiga variationer i skadeutfall och ersättningsbelopp, dvs. de aktuariella riskerna, i många fall kan vara ett mycket svårhanterligt problem. Vissa skadeförsäkringsgrenar är särskilt utsatta för stora och snabba kast i rörelsen. Inom andra grenar går det dock förhållandevis bra för ett enskilt bolag att reducera riskerna genom

. ]

riskpoolning förutsatt att beståndet är tillräckligt stort. Det gäller t.ex. hemförsäkring, bilvagnskadeförsäkring och vissa arbetsmarknadsförsäk- ringar, dvs. huvudsakligen massrisker med begränsade ersättningsnivåer.

Särskilt svåra att hantera för enskilda skadebolag är de s.k. katastrof- skadoma. Katastrofskadoma kan avse en enda risk, t.ex. ett flygplan, eller vara ett sammanlagt resultat av en katastrofhändelse, t.ex. en storm, som drabbar ett mycket stort antal individuella risker. Sådana risker utjämnas vanligen via återförsäkring och därigenom uppnås också en internationell riskspridning. Inom Skadeförsäkring påverkas möjligheten att utjämna de aktuariella riskerna vidare av verksamhetens omfattning och spridningen på individuella risker. Generellt sett har små bolag sämre möjligheter än de stora bolagen att på egen hand utjämna risker i själva försäkringsrörelsen.

Risker hänförliga till kapitalförvaltningen kan både liv- och skadeför- säkringsbolag reducera bl.a. genom att ha en god spridning på sina placeringstillgångar. Fungerande marknader för räntebärande papper, aktier och fastigheter är därigenom en nödvändig förutsättning för att försäkringsbolagen skall kunna sköta kapitalförvaltningen på ett effektivt sätt. Med hjälp av olika derivatinstrument som optioner och terminer kan förvaltningen effektiviseras ytterligare. När det gäller fondförsäkringar har ansvaret för att reducera riskerna i kapitalförvaltningen emellertid avlyfts försäkringsbolagen genom att försäkringstagama själva väljer vilken eller vilka fonder försäkringssparandet skall placeras i.

3.4. Skyddsintressen på de finansiella marknaderna

Som nämndes inledningsvis brukar de Skyddsintressen som är förknippa- de med det finansiella systemets huvuduppgifter delas in i stabilitet, effektivitet och konsumentskydd.

Det finansiella systemets stabilitet är kopplad till nyttan av ett väl fungerande betalningssystem. Bankerna har här en central roll då inlåningen fungerar som betalningsmedel, vilken bankerna i princip har ensamrätt att ta emot på räkning från allmänheten. Skulle förtroendet för bankernas förmåga att uppfylla sina förpliktelser mot insättarna rubbas, kan detta sätta betalningssystemet ur funktion med allvarliga konse- kvenser för hela samhällsekonomin som följd. Ett uttalat samhällsintresse är därför att skydda allmänhetens insättningar genom ett stabilt banksys- tem.

Behovet av ett starkt konsumentskydd på kredit- och försäkringsom- rådet motiveras av att åtagandena ofta både är komplexa och har stor betydelse för den enskildes ekonomi. På bankområdet sammanfaller skyddet i hög grad med insättarskyddet, även om det senare primärt är ett skydd för betalningssystemet. De särregler som gäller för bankernas

inlåning syftar till att stärka skyddet för såväl de enskilda insättama som betalningssystemet. 1

Det finansiella systemets qfektivitet avser marknadernas funktionsdug— lighet och effektivitet från samhällsekonomisk synpunkt. Överhuvud taget har frågor om konkurrens och förtroende stor betydelse här. Att allmänheten har förtroende för försäkringsbolag, banker och andra finansiella företag är en förutsättning för systemets förmåga att fullgöra sina uppgifter i samhällsekonomin. Missförhållanden i ett enskilt kreditinstitut eller försäkringsbolag får lätt spridningseffekter så att förtroendet för systemet som helhet rubbas.

En fungerande konkurrens är väsentlig för att tjänsterna skall produce- ras till lägsta samhällsekonomiska kostnad. Det gäller inte minst försäkringsverksamheten. Det är ingen tvekan om att behovet av effektivare konkurrens varit en ledstjärna bakom såväl den nationella som den internationella avreglering som skett under senare tid på det finansiella området. En hårdnande konkurrens medför dock att lönsam- hets- och soliditetsproblem lättare kan uppstå, varför kraven på beredskap hos främst tillsynsmyndigheter ökar då lättnader i regleringar effektueras.

3.5. Skyddsintressen inorn försäkringsverksamheten

På försäkringsområdet motiveras den särskilda lagregleringen och tillsy- nen främst av konsumentskyddsintresset. Försäkringar måste av försäk- ringstagama kunna betraktas som riskfria placeringar i den meningen att åtagandena i allmänhet är otvetydiga och alltid uppfylls. Det förhållandet att försäkringstagama normalt betalar premierna i förskott gör att de har ett större intresse av att försäkringsbolaget (säljaren) har en god eko— nomisk ställning än köpare som betalar i samband med leverans av en vara. En enskild försäkringstagare vet ju inte på förhand i vilken mån han kommer att utnyttja försäkringsskyddet. Att försäkringsersättningar verkligen kan betalas ut till de försäkrade är i många fall av avgörande betydelse, oavsett om försäkringstagama är fysiska eller juridiska per- soner. I själva verket framträder konsumentskyddstanken på liknande sätt också när försäkringstagaren är ett företag av mera måttlig storlek.

Det finns främst två skäl till varför konsumentskyddsaspekten har sär- skilt stor tyngd på försäkringsområdet. Det ena är storleken hos de försäkringsåtaganden som köps och säljs på marknaden. I förhållande till en enskild försäkringstagares ekonomi kan utfästelsema vara av betydande storlek. En felbedömning av den erbjudna produkten kan leda till ekonomiska konsekvenser för det drabbade hushållet eller företaget, vilka saknar motsvarighet i handeln med de flesta andra varor och tjänster. Ofta befinner sig den enskilde försäkringstagaren (eller hans efterlevande) vid inträffat försäkringsfall dessutom i en svår situation från ekonomisk och kanske också personlig synpunkt, vars avhjälpande

] Ett annat exempel på konsumentskydd är låntagarskyddet. Med detta menas att det skall finnas garantier för att ett kreditinstitut är så stabilt att att det inte tvingas säga upp utestående lån i förtid eller drastiskt förändra villkoren.

förutsätter att en ersättning i enlighet med försäkringsavtalet verkligen erhålles från försäkringsgivaren.

Det andra huvudskälet är att informationen om försäkringstjänsternas egenskaper är ofullständig och, framför allt, ojämnt fördelad mellan parterna. Försäkringstekniken är normalt så invecklad att det är svårt för allmänheten att bilda sig en uppfattning om försäkringsbolagets ekono- mi och dess förmåga att fullgöra sina förpliktelser. Försäkringstagama har t.ex. inte tillräckliga kunskaper för att avgöra om försäkringsbolaget hanterar de aktuariella och finansiella riskerna på ett för dem ändamåls- enligt sätt. Sådan informationsasymmetri utgör ett viktigt motiv för statliga ingrepp i marknadens funktion. Detta gäller särskilt när köp- och säljbesluten kan få allvarliga konsekvenser för den svagare parten. I första hand aktualiseras naturligtvis åtgärder för att förbättra infor- mationen om produkterna och mottagarnas möjligheter att tillgodogöra sig denna information. Men ofta är åtgärder av dettta slag inte tillräckli- ga, utan mer direkta, reglerande ingrepp blir nödvändiga. Det kan också innebära betydande krav på tillsyn att reglerna efterlevs.

Informationsproblemen på försäkringsområdet, och då särskilt i fråga om Skadeförsäkring, kompliceras emellertid av att också försäkrings- bolaget kan ha ofullständig kunskap om förhållanden av betydelse för åtagandet. Som framgått av avsnitt 2.2 är bl.a. sådana informations- asymmetrier bakgrunden till de särskilda kontraktsvillkor med sj älvrisker, premiebonus o.dyl. som utvecklats på skadeförsäkringsområdet.

Skyddsmotivet har störst tyngd då det gäller försäkringstjänster som bjuds ut till hushållen. Här är problemet med ojämnt fördelad infor- mation mest påtagligt. Företag - och särskilt de större företagen - kan antas ha väsentligt större kapacitet att inhämta och värdera information om de risker, som är förbundna med försäkringsverksamheten. Regleran- de grepp i handeln mellan jämnstarka parter kan i stället skada markna- dens effektivitet.

Av flera skäl är skyddsintresset mera uttalat inom liiförsäkring än inom Skadeförsäkring. Jämfört med skadeförsäkringar innehåller livförsäk- ringar ofta ett långsiktigt sparande, produkterna är mera komplicerade och avtalstidema längre. Försäkringsskyddet aktualiseras i situationer där det åtminstone typiskt sett framstår som särskilt angeläget från trygghetssynpunkt. De långa avtalstidema innebär att försäkringstagama är hänvisade till att under mycket lång tid förlita sig på försäkringsbo— lagets betalningskapacitet och förmåga att förvalta sparkapitalet. Vid Skadeförsäkring har försäkringstagama helt andra möjligheter att byta försäkringsgivare om de så önskar, eftersom avtalen som regel endast sträcker sig över ett år.

Att konsumentskyddet (inbegripet skydd för mindre företag) anses vara det främsta motivet för en särskild reglering av försäkringsbolagen innebär emellertid inte att övriga Skyddsintressen helt saknar betydelse. Kraven på effektivt fungerande marknader gäller naturligtvis även här. I skydd av regleringar motiverade av konsumenthänsyn finns t.ex. risk för att konkurrensbegränsande förfaranden uppstår, med skadlig verkan bl.a. för försäkringstagama. Brister i konkurrenssituationen leder ofta till onödiga fördyringar, inte minst för konsumenterna.

En huvudlinje i de senaste årens lagstiftningsarbete på det finansiella området har varit att åstadkomma ett regelsystem som ger utrymme för effektiv konkurrens och en smidig anpassning till ändrade yttre förhållan- den. Delar av de finansiella marknaderna har t.ex. öppnats för etablering över nationsgränserna. För försäkringsbolagen har lagstiftningen emellertid inte anpassats till de nya förutsättningama i samma utsträck- ning som skett för bl.a. banker och andra finansiella företag. Enligt våra direktiv skall dock fördelarna med en fungerande konkurrens så långt möjligt utnyttjas även på försäkringsområdet, utan att för den skull omsorgen om försäkringstagama åsidosätts.

Behovet av speciallagstiftning och tillsyn är däremot i mindre utsträckning betingat av omsorg om hela det finansiella systemets stabilitet. Det ömsesidiga beroendet mellan systemets olika delar är i allmänhet betydligt svagare än på den egentliga kreditmarknaden, även om bilden allt mer kompliceras av framväxten av finansiella koncerner med både försäkringsbolag, banker och andra finansiella företag. Risker för kedjereaktioner återfinner man dock i de system för återförsäkring av stora riskåtaganden som tillämpas på skadeförsäkringsområdet. Dessa är emellertid av ett annat slag än de som gäller för banker och kredit- institut.

Det särskilda regelsystem som byggts upp kring försäkringsbranschen avser således att skydda försäkringstagama mot en rad olika risker, främst risker i själva försäkringsrörelsen samt risker hänförliga till försäkringsbolagens kapitalförvaltning. Regleringen skall också skydda mot ogynnsamma konsekvenser på grund av oklarheter om försäkrings- skyddets omfattning och innehåll. Traditionellt har även hävdats att den skall skydda mot risker som beror på en alltför hård konkurrens mellan bolagen, främst risken för att premierna sätts för lågt. Detta motiv tycks dock ha fått en allt mindre framträdande roll under senare tid, vilket bl.a. våra direktiv ger uttryck för. Ett övergripande uppdrag är att föreslå en lagstiftning som både tillgodoser soliditetskrav och så långt möjligt främjar en effektiv konkurrens mellan försäkringsbolagen.

Soliditetsprincipen har alltid haft en central betydelse vid regleringen av försäkringsbolagen. Principen syftar till att skydda försäkringstagama mot både aktuariella och finansiella risker och i FRL finns ett antal bestämmelser som mera direkt kopplats till de olika typerna av risker. En närmare genomgång av dessa regler följer i nästa kapitel. Nedan berörs dock kortfattat vilken typ av reglering som valts för att hantera de olika riskerna.

För att hantera och begränsa de aktuariella riskerna i livförsäkring finns särskilda bestämmelser bl.a. för hur premiereserven skall beräknas. Dessa framgår av bolagens grunder och bygger på tidigare erfarenheter av mortalitetens utveckling. Några motsvarande lagbestämmelser av- seende skadeförsäkring finns däremot inte. Allmänna råd för hur de försäkringstekniska skulderna skall beräknas finns dock i försäkringsm- spektionens s.k. normalplan. Liksom för livförsäkring bygger dessa anvisningar på tidigare erfarenheter av skadeutveckling etc. Både liv— och skadeförsäkringsbolag skall ange hur stor del av en individuell risk som ett enskilt försäkringsbolag får behålla för egen räkning.

I fråga om hantering av de finansiella riskerna finns för livförsäkring särskilda placeringsregler för belopp motsvarande de försäkringstekniska skulderna. Dessa regler gäller även Skadeförsäkring med lång avtalstid. I övrigt finns inga särskilda placeringsregler för Skadeförsäkring. Den s.k. femprocentsregeln innebär visserligen en placeringsbegränsning för både skade- och livförsäkringsbolag, men utgör ingen garanti för att försäkringsbolagen har en tillfredsställande spridning på sina placerin- gar. Femprocentsregeln innebär att ett försäkringsbolag inte får förvärva en större andel av aktierna i ett enskilt aktiebolag än som motsvarar fem procent av det totala röstvärdet i bolaget.

FRL innehåller däremot inte några uttryckliga krav på hur stort kon- solideringskapital som försäkringsbolagen minst måste ha, dvs. reserver utöver de försäkringstekniska skulderna. Konsolideringskapitalet utgör en extra säkerhet mot såväl aktuariella som finansiella risker. I den soliditetsbedömning som finansinspektionen gör av enskilda bolag beaktas dock även denna aspekt.

Den civilrättsliga lagstiftningen på området inriktas i huvudsak på av- talsförhållandet mellan försäkringsbolaget och dess kunder och skall bl.a. skydda försäkringstagama mot alltför stränga eller oklara klausuler i försäkringsavtalet.

4 Nuvarande bestämmelser

4.1. Inledning

De svenska försäkringsbolagens verksamhet regleras huvudsakligen av försäkringsrörelselagen (1982:713), FRL. Lagen innehåller dels näringsrättsliga bestämmelser om bl.a. rätten att driva försäkringsrörelse, tekniska fonder, grunder för försäkringsverksamheten och offentlig tillsyn, dels associationsrättsliga regler för försäkringsaktiebolag och ömsesidiga försäkringsbolag. Specialbestämmelser för vissa livförsäkringsbolag finns 1 lagen (1989:1079) om livförsäkringar med anknytning till värdepappersfonder. De utländska försäkringsföretagens verksamhet regleras i lagen (1950:272) om rätt för utländska försäkrings- företag att driva försäkringsrörelse i Sverige (LUF).

Försäkringsverksamhet avser att skapa ekonomisk trygghet för försäkringstagama. Huvudsyftet med försäkringsrörelselagstiftningen har därför alltid varit att skydda försäkringstagama mot ekonomiska förluster. Den s.k. soliditetsprincipen, som innebär att försäkringsgivaren alltid skall kunna uppfylla sina förpliktelser gentemot försäkringstagare enligt ingångna avtal, spelar därför en central roll i lagstiftningen om försäk- ringsrörelse. Flertalet av de regler som skall beskrivas i detta kapitel har alla på ett eller annat sätt en anknytning till försäkringsbolagens soliditet (avsnitt 4.2). De särskilda placerings- och återbäringsreglema behandlas emellertid separat i avsnitt 4. 3— 4. 5. I korthet skall vidare beröras två andra övergripande principer i FRL; skälighetsprincipen och sundhets- principen (avsnitt 4. 6). Även om en mera ingående behandling av dem får anstå till nästa etapp av utredningen, får särskilt sundhetsprincipen betydelse vid anpassningen till EGs regelsystem (se avsnitt 6.4.1). Kapitlet avslutas med en kort översikt över skattelagstiftningen.

4.2. Regler om soliditet

I gällande lagstiftning finns inte några uttryckliga soliditetsregler för försäkringsbolagen. Det saknas således uttalade krav på viss minimikon— solidering. Det svenska regelsystemet innehåller dock ett flertal be- stämmelser som på något sätt anknyter till soliditeten och som syftar till att uppnå de allmänna mål som soliditetsprincipen innebär. Dessa regler avser såväl tillgångar som skulder i försäkringsbolagens balansräkningar men anger alltså inte närmare hur stort kapital som krävs utöver de

försäkringstekniska skulderna. Exempelvis uppställs inte något krav på lägsta aktiekapital/garantikapital utan det sägs endast att detta skall bestämmas med hänsyn till omfattningen och beskaffenheten av den planerade rörelsen (1 kap. 6 5 resp. 8 & FRL). En del av bestämmelserna har endast en indirekt anknytning till soliditeten. Några av dessa har sin motsvarighet i aktiebolagslagen. Det kan t.ex. vara fråga om regler som syftar till att förebygga insolvens. Andra regler är speciella för försäk- ringsrörelse, t.ex. regler som är avsedda att underlätta tillsynsmyn— dighetens arbete, bl.a. vid bedömningen av bolagens soliditet.

I det följande skall kortfattat redovisas de bestämmelser i FRL som ger ett mer direkt uttryck för soliditetsprincipen. Dessa regler är anpassade till om det är fråga om livförsäkring eller Skadeförsäkring. De olika slagen av försäkringar behandlas därför var för sig. Med livförsäkring avses härvid all grundbunden försäkring.

4.2.1. Livförsäkring

För livförsäkring har soliditetsprincipen allmänt kommit till uttryck i 7 kap. 2 & FRL. I denna bestämmelse sägs att de grunder som nämns i 2 kap. 6 & FRL skall avse att trygga bolagets förmåga att fullgöra sina förpliktelser enligt ingångna försäkringsavtal. Enligt sistnämnda bestämmelse skall grunder upprättas för beräkning av försäkringspremier och premiereserv, försäkringstagamas rätt till återköp och fribrev, belåning av försäkringsbrev hos försäkringsbolaget, verkan av under— låtenhet att betala premie, försäkringstagarens rätt när försäkringen i andra fall upphör i förtid eller bolaget i övrigt inte har ansvar för försäkringsfallet, återbäring, skyldighet att teckna återförsäkring samt förräntning av försäkringsbelopp som förfallit till betalning.

Kravet på grunder är således ett klart uttryck för en soliditetssträvan. Skyldighet att upprätta grunder för livförsäkringar föreligger alltid om det inte med hänsyn till försäkringens särskilda natur finns anledning till undantag. Möjligheten till undantag beror på att vissa former av livförsäkring och därmed likställd personförsäkring är av så speciell karaktär att det saknas anledning att upprätta fullständiga grunder. Det är därvid främst skadelivräntor som avses (jfr prop. 1961:171, s 288- 289). Av 1 kap. 10 & FRL framgår vidare att undantag får medges från bestämmelserna om livförsäkring - bl.a. skyldigheten att upprätta grunder - i fråga om sådan livförsäkring som gäller endast för dödsfall och meddelas för en tid av längst fem år eller mot en premie som är beräknad och bestämd för längst fem år i sänder. Vidare får undantag från FRL medges i fråga om vissa ömsesidiga bolag. Dessutom kan aWikelse från lagen medges för tjänstepensionsförsäkringar och mottagna återförsäkringar. Enligt 1 kap. 5 & FRL behöver bestämmelserna om livförsäkring inte heller tillämpas för personförsäkring av annat slag som meddelats för en tid av längst fem år eller mot en premie som är beräknad och bestämd för längst fem år i sänder. I dessa fall skall dock grunder upprättas för beräkning av premiereserv och rätt till återköp. Om annan försäkring än personförsäkring skall meddelas för längre tid än tio

år, uppställs krav på upprättande av grunder, bl.a. för beräkning av premiereserv för sådana försäkringar. I praktiken avses olika former av skadelivräntor och sjukräntor samt s.k. allframtidsförsäkring för brandskada.

Grunderna skall stadfästas av regeringen i samband med att koncession beviljas (2 kap. 3 & första stycket FRL). Även ändring av grunderna skall stadfästas av regeringen, som emellertid kan uppdra åt finansinspek— tionen att i regeringens ställe meddela stadfästelse i sådana fall som inte är av principiell betydelse eller som i övrigt inte är av synnerlig vikt (2 kap. 4 & första stycket FRL).

Enligt 2 kap. 6 5 första stycket 1 och 2 FRL skall som nämnt grunder upprättas för beräkning av försäkringspremier och premiereserv. Närmare bestämmelser om dessa grunder återfinns i 7 kap. 3 & FRL. Enligt denna paragraf skall premie- och premiereservgrundema innehålla antaganden om dödlighet och andra riskmått, räntefot samt driftskostnader. Dessa antaganden skall väljas så att de kan anses vart för sig betryggande för det slag av försäkringsrörelse som det är fråga om. Kravet på be- tryggande antaganden kan sägas vara det främsta uttrycket för soliditets— principen. Att antagandena vart för sig skall vara betryggande innebär normalt att både premie och premiereserv blir beräknade med säkerhets- marginal. Om marginalen är tillräckligt stor uppstår överskott fortlöpan- de. Överskotten uppsamlas huvudsakligen i återbäringsfonden (se avsnitt 4.5). Premien bestäms utifrån de betryggande antagandena. Avvikelser från kravet på betryggande antaganden får göras om det i grunderna finns föreskrifter om särskilda säkerhetstillägg (7 kap. 3 & fjärde stycket FRL).

Av 7 kap. 3 & tredje stycket FRL framgår att premiereservgrundema skall bestämmas så att premiereserven alltid utgör summan av skillnaden mellan det förväntade kapitalvärdet av försäkringsbolagets framtida utgifter för löpande försäkringar och det förväntade kapitalvärdet av framtida premier samt det belopp som anses behövligt för att möta förluster genom att försäkringar upphör i förtid. Premiereserven betraktas som en kollektiv reserv men grunderna skall innehålla regler för beräkning av den del av premiereserven som skall anses belöpa på varje enskild försäkring.

För vissa situationer kan särskilda premiereservgrunder, s.k. över- gångsgrunder, fastställas för en bestämd tid som inte utan synnerliga skäl får överstiga tio år (7 kap. 4 & FRL). Det är dels fråga om situationer där ändrade förhållanden kräver en väsentlig ökning av premiereserven för redan tecknade livförsäkringar, dels situationer där ett försäkringsbo- lag tillfälligt lidit avsevärd förlust till följd av att tillgångarna sjunkit i värde eller dödligheten överstigit vad som antagits i grunderna eller genom andra liknande omständigheter. Övergångsgrunder får emellertid i sistnämnda fall fastställas endast om det inte finns anledning anta att bolaget skall råka på obestånd och om grunderna kan anses främja försäkringstagamas intresse.

Enligt 2 kap. 6 5 första stycket 8 FRL skall grunder också upprättas för skyldighet att teckna återförsäkring. Innebörden är att ett försäkrings- bolag inte får behålla en risk till hur stort belopp som helst. Utöver visst

belopp måste återförsäkring ske. Vissa av bestämmelserna tjänar indirekt syftet att ställa krav på konsolideringskapitalets storlek. Ju mindre kon- solideringskapital ett försäkringsbolag har, desto större del av försäk— ringsriskema måste bolaget återförsäkra.

Grunder skall vidare upprättas bl.a. för försäkringstagamas rätt till återköp och fribrev, belåning av försäkringsbrev hos bolaget, verkan av underlåtenhet att betala premie och återbäring till försäkringstagama. Närmare regler om vad dessa grunder skall innehålla finns i 7 kap. 5—8 55 FRL. Återbäringsgrundema beskrivs närmare i avsnitt 4.5 .

Utöver skyldigheten att upprätta grunder finns i FRL ett flertal andra bestämmelser som ger klart uttryck för soliditetsprincipen. Så är fallet med bestämmelsen om förbud mot att driva annan rörelse än försäkrings- rörelse (1 kap. 3 5 första stycket FRL). I försäkringsrörelselagstiftningen har alltid upptagits ett uttryckligt sådant förbud. Det ursprungliga motivet för förbudet var just att försäkringsbolagen skulle ha en betryggande soliditet.

Även den s.k. separationsprincipen i 1 kap. 3 5 andra stycket FRL, som innebär att med direkt livförsäkringsrörelse inte får förenas skadeförsäkringsrörelse, ger klart uttryck för en soliditetssträvan. Ytterligare en bestämmelse som anknyter till soliditeten är kravet i 7 kap. 14 & FRL på medgivande av finansinspektionen för att avge återförsäk- ring i vissa fall. Vidare kan nämnas bestämmelserna om att försäkrings- bolag skall redovisa värdet av sin ansvarighet på balansdagen (7 kap. 1 & FRL), bestämmelserna om klassificering och värdering av tillgångar (11 kap. FRL), reglerna om förlusttäckning (12 kap. 5-8 55 FRL) samt vinstutdelningsförbudet (12 kap. 2 & FRL).

Viktiga bestämmelser i FRL med anknytning till soliditeten är självfallet också placeringsreglema i 7 kap. 9-9 a 55 och kravet i 7 kap. 10 a 5 på registerföring av de tillgångar som enligt det förstnämnda lagrummet motsvarar försäkringstekniska skulder samt den med registreringen följande särskilda förmånsrätten. Dessa regler beskrivs närmare i avsnitt 4.3.

4.2.2. Skadeförsäkring

För Skadeförsäkring har soliditetsprincipen kommit till uttryck dels genom den normalplan för beräkning och redovisning av försäkringstek- niska skulder samt redovisning av säkerhetsreserv i skadeförsäkringsbolag (BFFS l983:4) som tillsynsmyndigheten utfärdar med stöd av 11 kap. 1 & FRL, dels genom vissa detaljbestämmelser i FRL. Däremot innehåller lagen inte något allmänt uttryck för soliditetsprincipen inom skadeförsäk- nng.

Den av inspektionen utfärdade normalplanen innehåller anvisningar för hur de försäkringstekniska skulderna skall beräknas. Syftet är att beräkningsmetoderna i olika bolag skall vara enhetliga och ge ett resultat som på ett rättvisande sätt belyser bolagens ekonomiska situation och därmed kan utgöra ett underlag för inspektionens beräkning av bolagens konsolideringskapital. Däremot innehåller normalplanen inte några anvisningar för fastställande av tillgångarnas storlek.

I normalplanen ges anvisningar för beräkning av premiereserv för direkt försäkring, ersättningsreserv för direkt försäkring, premie— och ersättningsreserv för mottagen återförsäkring och skadebehandlingsreserv för direkt försäkring och mottagen återförsäkring. Anvisningarna är olika detaljerade för de olika reserverna. Huvuddragen i och innebörden av dessa anvisningar har beskrivits i SOU 198618, 5 123 ff.

Normalplanen innehåller också regler gällande säkerhetsreserven, bl.a. maximigränser för säkerhetsreservens storlek och för uttag ur reserven. I denna del har nya bestämmelser utfärdats genom BFFS 1990:28.

Säkerhetsreserven är en frivillig reserv som inte finns reglerad eller överhuvud taget omnämnd i FRL. Reserven har sitt ursprung i de s.k. säkerhetstillägg som enligt särskilda föreskrifter i den första nor- malplanen från år 1960 skulle förstärka premie- och ersättningsreserverna i syfte att verka utjämnande på svängningar i försäkringsbolagens ekonomiska verksamhet. År 1983 bröts säkerhetstilläggen ut ur de försäkringstekniska skulderna och kom att bilda en fristående reserv, Säkerhetsreserven. I nu gällande bestämmelser i normalplanen rörande säkerhetskrav sägs allmänt att reservens syfte är att vara en buffert för täckande av sådana kostnader som kan drabba försäkringsrörelsen och som - bl.a. på grund av dess slumpmässiga eller i övrigt svårbedömda natur - inte har kunnat beaktas vid det förskottsvisa fastställandet av premierna.

Säkerhetsreserven behandlas som en obeskattad reserv. Avsättningar till reserven får endast ske upp till en viss nivå. Den maximalt tillåtna reserven, som benämns bolagsmaximerad säkerhetsreserv, kan förenklat sägas utgöra summan av en viss procentsats av den under året gällande premieinkomsten för egen räkning och en viss procentsats av den utgående ersättningsreserven för egen räkning. Säkerhetsreserven får dock alltid uppgå till 2,5 milj.kr. eller tre gånger självbehållet (dvs. den del som inte behöver återförsäkras) per enskild risk.

För det fall skadeförsäkringsbolag ingår i en koncern medges avvikel- ser från nämnda begränsningsregler. Har avvikelse medgetts gäller i stället en bestämmelse om koncernmaximerad säkerhetsreserv. Be- stämmelsen innebär att summan av de i koncernen ingående bolagens säkerhetsreserver inte får vara större än den skulle varit om varje bolag följt reglerna om bolagsmaximerad säkerhetsreserv.

Om särskilda omständigheter föreligger kan finansinspektionen i det enskilda fallet medge avvikelse från bestämmelserna om redovisning av Säkerhetsreserven.

Uttag ur Säkerhetsreserven får endast ske för att täcka förlust som uppkommit på försäkringsrörelsen i dess helhet. Om den redovisade Säkerhetsreserven enligt föregående års balansräkning är större än högsta tillåtna nivå för det aktuella räkenskapsåret måste uttag ske av överskjut- ande belopp (obligatoriskt uttag). Detta uttag skall i första hand användas för täckande av förluster. Endast om det obligatoriska uttaget inte räcker till, får ytterligare uttag ske. I anslutning till uttagsbestämmelsema erinras om att det åligger verkställande direktören i varje enskilt försäkringsbolag att tillse att bolagets konsolidering beaktas.

Om det föreligger synnerliga skäl, kan försäkringsbolag efter medgiv- ande av finansinspektionen göra uttag ur Säkerhetsreserven även för andra ändamål än förlusttäckning på rörelsen i dess helhet.

Utöver bestämmelserna i normalplanen innehåller FRL flera detaljbe- stämmelser som anknyter till soliditeten. På motsvarande sätt som för livförsäkring är bestämmelserna om förbud mot annan rörelse än försäkringsrörelse, bestämmelserna om att försäkringsbolaget skall redovisa värdet av sin ansvarighet på balansdagen samt bestämmelserna om klassificering och värdering av tillgångar uttryck för soliditetsprin- crpen.

Vidare har bestämmelserna rörande reservfond i 12 kap. 9 & FRL en klar anknytning till soliditeten. Enligt paragrafen skall skadeförsäkrings- bolag inrätta en reservfond för avsättning av belopp som uppkommer i vissa i paragrafen uppräknade situationer. Det finns dock inte några minimikrav på reservfonden. De bestämmelser som förekommer härom återfinns i bolagsordningarna. Däremot reglerar lagen i vilka situationer fonden får sättas ned. Nedsättning får sålunda ske för förlusttäckning och fondemission. Efter särskilt tillstånd av domstol kan nedsättning av reservfond i försäkringsaktiebolag ske även för andra ändamål.

För Skadeförsäkring uppställs vidare krav på att bolagsordningen, som skall stadfästas av regeringen, skall ange i vilken utsträckning bolaget är skyldigt att teckna återförsäkring (2 kap. 5 5 10 p FRL). Härigenom avses att säkerställa att bolaget inte behåller en för stor risk för egen räkning.

Ytterligare regler som kan sägas ge uttryck för en soliditetsprincip är bestämmelsen i 12 kap. 2 & FRL om att vinstutdelning inte får ske i strid med god affärssed samt bestämmelserna i 13 kap. FRL om uttaxering i ömsesidiga bolag.

4.3. Placeringsregler

Försäkringsbolagens möjligheter att placera sina tillgångar har i FRL begränsats med hänsyn till kravet på trygghet för försäkringstagama. Även placeringsreglema är således i grunden ett uttryck för soliditetsprin- crpen.

Lirförsäkringsbolagens placeringar regleras i 7 kap. 9 och 9 a 55 FRL. Enligt 9 5 skall ett belopp motsvarande försäkringstekniska skulder för livförsäkringar alltid, dvs. vid varje tidpunkt, redovisas i vissa angivna slag av tillgångar.

Vad som skall tas upp som försäkringstekniska skulder anges i 7 kap. 1 & FRL. Enligt denna bestämmelse utgörs de försäkringstekniska skulderna av värdet på balansdagen av bolagets ansvarighet för

1. löpande försäkringar (premiereserv)

2. försäkringsersättningar för inträffade försäkringsfall (ersättningsre- serv)

3. utgifterna för reglering av inträffade försäkringsfall (skadebehand- lingsreserv)

4. sådan tilldelad återbäring inom livförsäkringsrörelsen som inte har förfallit till betalning och

5 . sådan tilldelad återbäring inorn annan försäkringsrörelse än livförsäkringsrörelse som inte har förfallit till betalning.

De slag av tillgångar i vilka livförsäkringsbolagen enligt 7 kap. 9 5 skall redovisa belopp motsvarande de försäkringstekniska skulderna är följande.

1. obligationer eller andra skuldförbindelser som utfärdats eller garanterats av staten,

2. obligationer och andra skuldförbindelser (med undantag för förlagsbevis) som utfärdats av hypoteksinstitut, kreditaktiebolag, Svenska bostadskreditkassan, Skeppsfartens sekundärlånekassa och Nordiska investeringsbanken,

3. obligationer som utfärdats eller garanterats av svenskt bankinstitut samt av sådana institut eller av rilmbanken utfärdade andra fordringsbevis med undantag av förlagsbevis,

4. obligationer eller andra skuldförbindelser som utfärdats eller garanterats av en svensk kommun,

5. obligationer som utfärdats av ett svenskt näringsföretag och som offentligen utbjudits av ett svenskt bankaktiebolag, Sveriges in- vesteringsbank AB eller Nordiska investeringsbanken,

6. skuldförbindelser för vilka bolaget äger säkerhet genom panträtt i jordbruks-, bostads-, kontors- eller affärsfastighet eller panträtt i tomträtt till viken hör byggnad som är avsedd för bostads-, kontors- eller affärsändamål inom 70 procent av uppskattade värde eller, om särskilt pantvärde fastställts, inom 75 procent av pantvärdet samt skuldförbin- delser mot panträtt i industrifastighet eller tomträtt, till vilken hör byggnad som helt eller delvis är inrättad för sådan verksamhet, inom 60 procent av uppskattat värde,

7. inhemska eller utländska värdehandlingar, som till sin art eller säkerhet kan anses jämförliga med någon av de handlingar som avses i punkterna 1-6,

8. lån mot säkerhet i bolagets försäkringsbrev inom återköpsvärdet,

9. värdet av återförsäkringsgivamas ansvarighet på grund av delivför- säkringar som övertagits i form av återförsäkring,

10. försäkringsbolagets egna fastigheter och tomträtter, 11. aktier i dotterbolag som är fastighetsbolag, 12. medel på konto i bank, samt 13. likvidansvar för PenningmarknadsCentraleu PmC AB enligt 9 kap. 1 & lagen (1991:195) om penningmarknadskonton.

Från nämnda placeringsregler görs i 7 kap. 9 & fjärde stycket ett undantag, varigenom stadgas att ett belopp motsvarande högst 20 procent av de försäkringstekniska skulderna för egen räkning, dvs. efter återförsäkring, får redovisas i andra tillgångar än de ovan uppräknade, dock inte i aktier. Denna sektor för placering i andra tillgångar brukar benämnas den fria sektorn.

Bestämmelserna om placering i vissa tillgångsslag (med undantag för punkten 8) gäller även i fråga om redovisning av premiereserv för långa

skadqförsäkringar, dvs. skadeförsäkringar som meddelats för längre tid än tio år.

De tillgångar i vilka de försäkringstekniska skulderna enligt 9 5 och premiereserven enligt 10 & redovisats, skall vid varje tidpunkt framgå av ett hos försäkringsbolaget fört register (7 kap. 10 å & FRL). De sålunda registerförda tillgångarna omfattas enligt 7 kap. 11 & FRL av försäkrings- tagamas förmånsrätt enligt 4 a & förmånsrättslagen(1970:979). Registre- ringen och den därmed följande särskilda förmånsrätten har ersatt det tidigare systemet med handpanträtt och särskild förvaring av de värdehandlingar som bolagen skulle redovisa i. Det åligger försäkrings- bolagets styrelse och verkställande direktör att tillse att beräkningar av försäkringstekniska skulder resp. premiereserv samt kopior av registret tillställs finansinspektionen.

De ovan beskrivna placeringsreglema avser enbart tillgångar motsvar- ande de försäkringstekniska skulderna och gäller endast för livförsäkring och lång Skadeförsäkring. En styrning av försäkringsbolagens placeringar sker emellertid också genom den s.k. femprocentsregeln i 7 kap. 17 & FRL, som gäller för alla försäkringsbolag. Regeln kan sägas vara ett utflöde av förbudet mot annan rörelse och innebär att ett försäkringsbolag inte utan medgivande av finansinspektionen får äga större andel av aktierna i ett enskilt aktiebolag än som svarar mot ett röstetal om högst fem procent av rösterna för samtliga aktier. Det finns dock inte något hinder mot att äga en större andel av aktiekapitalet. 7 kap. 17 a 5 innehåller undantag från femprocentsregeln i fråga om vissa finansiella förvärv. Placeringsmöjligheterna begränsas också av bestämmelsen i nämnda paragrafs andra stycke, att ett försäkringsbolag inte utan fmansinspektionens medgivande får äga andelar i värdepappersfond eller i annan juridisk person än aktiebolag.

4.4. Särskilt om försäkringsbolagens upplåning

Enligt gällande lagstiftning finns inte några generella regler som förbjuder försäkringsbolag att uppta lån. För ett par särskilda fall av upplåning innehåller dock 5 kap. FRL bestämmelser. Sålunda förbjuds enligt 5 kap. 1 & försäkringsbolag att ge ut konvertibla skuldebrev eller skuldebrev förenade med optionsrätt till nyteckning eller i övrigt ta upp ett penninglån på villkor att lånet skall betalas på något annat sätt än med ett nominellt penningbelopp eller med ett penningbelopp som bestäms med hänsyn till förändringar i penningvärdet. Vidare förbjuds livförsäk- ringsbolag att ge ut vinstandelsbevis.

De begränsningar som i övrigt finns i försäkringsbolagens möjligheter till upplåning är ett resultat av den tolkning som gjorts av förbudet mot annan rörelse i 1 kap. 3 5 första stycket FRL. Finansinspektionen har därvid ansett att upptagande av mera tillfälliga marginella lån är att anse som ett acceptabelt inslag i försäkringsbolagens verksamhet. Om däremot upplåning äger rum i spekulativt syfte för att möjliggöra förvärv som bedöms kunna leda till snabba vinster överskrids gränsen för vad som

legalt är att förstå med drivande av försäkringsrörelse (cirkulär den 14 juni 1983 och den 20 maj 1987, se vidare avsnitt 6.3.7).

4.5. Reglerna om återbäring

Enligt 12 kap. 5 & FRL skall lirförsäkringsbolag avsätta årsvinsten på livförsäkringsrörelsen till en återbäringsfond i den mån inte vinsten tas i anspråk för betalning av ränta enligt garantiavtal eller annat följer av FRL. Vidare får enligt paragrafen livförsäkringsbolag avsätta årsvinsten på annan försäkringsrörelse än livförsäkringsrörelse till en återbärings- fond för sådan annan rörelse.

Som tidigare beskrivits skall för livförsäkring grunder upprättas och stadfästas i särskild ordning. Grunderna för beräkning av försäkringspre- mier och premiereserver skall enligt 7 kap. 3 & FRL innehålla antagan- den om dödlighet och andra riskmått, räntefot samt driftskostnader. Eftersom antagandena vart för sig skall vara betryggande, kommer normalt överskott att uppstå. Dessa överskott uppsamlas i huvudsak i återbäringsfonden.

Återbäringsfonden får användas endast för återbäring och förlusttäck- ning (12 kap. 6 5). Om det finns särskilda skäl därtill kan fmansinspek- tionen medge att fonden minskas även i andra fall. Även om allt överskott som enligt vad nyss sagts uppsamlas i återbäringsfonden i princip tillhör försäkringstagama, får återbäring inte tilldelas i sådan utsträckning att fonden helt töms. Medel skall således finnas tillgängliga för att möta eventuella framtida förluster. Detta framgår av bestämmelser i återbäringsgrundema. Återbäringsfonden fyller alltså ett syfte utöver utbetalning till försäkringstagare vid senare tidpunkt av uppsamlad återbäring. Fonden skall också täcka eventuella framtida förluster i enlighet med 12 kap. 7 & FRL. Återbäringsfondens förlusttäckningssyfte är grunden till att fonden ingår i beräkningen av ett försäkringsbolags konsolideringskapital - av vilket kapital fonden normalt utgör en betydande del.

Tilldelning och utbetalning av återbäringsmedel får således inte ske utan beaktande av konsolideringsbehovet. Varken FRL eller annan lagstiftning innehåller emellertid några bestämmelser som närmare reglerar bolagens hantering av återbäringsmedlen. FRL:s bestämmelser på detta område är mer allmänt hållna. Sålunda uppställs i FRL krav på att grunder skall upprättas för återbäring till försäkringstagama (2 kap. 6 5 första stycket 7 p). Dessa grunder skall enligt 7 kap. 8 & innehålla regler om användning av återbäringsfonden samt tilldelning och förräntning av återbäringsmedel. Reglerna för tilldelning av återbäring skall ange hur tilldelningen skall ske. Vidare stadgas att den tilldelade återbäringen skall utbetalas omedelbart eller vid en bestämd senare tidpunkt eller också tillgodoräknas försäkringstagaren som nedsättning av premien eller utvidgning av försäkringsförmånerna. Slutligen anges i paragrafen att utfästelse om återbäring inte får göras på annat sätt än som följer av reglerna om tilldelning av återbäring.

De bestämmelser som mer i detalj reglerar återbäringen återfinns således inte i lagstiftningen utan i återbäringsgrundema. Av särskilt intresse från soliditetssynpunkt är en bestämmelse i grunderna som stadgar att återbäring inte får ske i vidare mån än att återbäringsfonden vid varje tidpunkt uppgår till fem procent av premiereserven för egen räkning.

Utöver denna begränsningsregel innehåller återbäringsgrundema olika bestämmelser som reglerar uppsamlandet av återbäring på en enskild försäkring. Det totala överskott som uppkommer till följd av att premierna är beräknade med viss säkerhetsmarginal, jämte den avkast- ning som uppkommer på redan uppsamlat kapital, uppdelas enligt återbäringsgrundema i s.k. kollektivt konsolideringskapital och s.k. återbäringskapital. Konsolideringskapitalets storlek har bolagen stor frihet att bestämma själva. I flertalet försäkringsbolags återbäringsgrunder sägs endast att som kollektivt konsolideringskapital skall upptas vad som bedöms erforderligt för erhållande av en med hänsyn till rörelsens omfattning och förhållandena i övrigt lämplig avvägd total konsolidering. Det framgår inte heller av grunderna i vilka situationer kapitalet kan utnyttjas.

Återbäringskapitalet är vad som återstår sedan bolagets hela kon- solideringskapital som belöper på individuell livförsäkring minskats med ett belopp motsvarande det kollektiva konsolideringskapitalet. Återhä- ringskapitalet skall fördelas på de individuella försäkringarna enligt bestämmelser i grunderna. Ett gemensamt drag i dessa bestämmelser är att varje försäkring så långt det är möjligt skall ha del i bolagets totala överskott med ett belopp som står i relation till den vinst (beräknad på visst sätt) som försäkringen bidragit till genom att inbetalade premier inte i sin helhet har behövt tas i anspråk. Denna metod för beräkning av återbäring som uppsamlats på en enskild försäkring brukar benämnas kontributionsmetoden.

När det gäller utbetalning av de tilldelade återbäringsmedlen innehåller varken FRL eller återbäringsgrundema några närmare bestämmelser. Vanligen görs utbetalningarna i anslutning till att själva försäkringsbe— loppet utbetalas. Delar av det överskott en försäkring gett upphov till kan emellertid ha uppbundits i det s.k. kollektiva konsolideringskapitalet och kan komma att tilldelas andra försäkringstagare i framtiden.

4.6. Skälighetsprincipen och sundhetsprincipen

Som nämnt gäller utöver soliditetsprincipen också två andra allmänna grundsatser i lagstiftningen om försäkringsverksamhet; skälighetsprinci- pen och sundhetsprincipen.

Rörande skälighetsprincipen kan vi fatta oss kort i detta sammanhang. I vårt uppdrag ingår visserligen också en omprövning av grundsatsen om premie- och kostnadsskälighet, men den kommer väsentligen att ske först i nästa utredningsetapp. Principen har för övrigt utförligt behandlats av FVK (SOU 1986:8, avsnitt 8.2). Följande bör emellertid sägas. Principen

har flera sidor. I fråga om livförsäkring föreskrivs i 7 kap. 2 & FRL att försäkringstagamas kostnad för försäkringen (dvs. premien med avdrag för eventuell återbäring) skall vara skälig med hänsyn till försäkringens art. En regel om skälig premiesättning vid Skadeförsäkring förekommer i 19 kap. 5 & FRL, där det hänvisas till den försäkrade risken, nödvän- diga driftsomkostnader och omständigheterna i övrigt. Beträffande andra villkor än premien sägs i 19 kap. 6 & FRL att de skall vara skäliga med hänsyn till det skydd försäkringen är avsedd att ge och omständigheterna i övrigt, en bestämmelse som omfattar både liv- och Skadeförsäkring. Slutligen anses skälighetsprincipen också innebära att skaderegleringen skall ske korrekt, utan onödigt dröjsmål och på ett rättvist sätt mot försäkringstagama. Principen spelar en väsentlig roll vid tillsynen över försäkringsbolagen men har ansetts svår att närmare precisera; FVK föreslog ett visst förtydligande men förslaget har inte genomförts (jfr SOU 1986:8 s. 11, 208 ff).

Den s.k. sundhetsprincipen finns uttryckt framför allt i bestämmelsen i 2 kap. 3 & FRL, där det sägs att koncession beviljas, om inte den planerade verksamheten bedöms vara oförenlig med en sund utveckling av försäkringsväsendet. Enligt 19 kap. 1 & FRL gäller vidare allmänt att fmansinspektionen skall verka för en sådan utveckling.

Principen kom till uttryck i lagtext första gången i bestämmelsen om materiella koncessionsvillkor i 1948 års FRL. Koncession för försäk- ringsrörelse fick ges, om försäkringsbolagets verksamhet ansågs behövlig och i övrigt ägnad att främja en sund utveckling av försäkringsväsendet (se 4 5). Enligt motiven skulle vid sidan av behovsprincipen göras en kvalitetsbedömning, som innebar att bolagets verksamhet skulle bygga på sunda försäkringsprinciper och avse att tillgodose ett från det allmännas synpunkt legitimt intresse; förändringar i samhälle och näringsliv liksom inom tekniken gjorde det nödvändigt att ständigt pröva huruvida försäkringsväsendets arbetssätt och organisationsformer befann sig i nivå med tidens krav, varvid man också borde särskilt beakta arten av det intresse som skulle tillgodoses, avvägningen av delägarnas inflytande i ömsesidiga bolag m.m. (SOU 1946:34 s. 14 f.) Det framhölls vidare att dessa frågor borde ses i sammanhang med behovsprincipen; behövdes ett nytt försäkringsbolag, var dess tillkomst i regel ägnad att främja en sund utveckling (prop. 1948:50 s. 159).

Bestämmelsen överfördes sedan till 2 kap. 3 5 i nuvarande lag, varvid samtidigt sundhetsprincipen föreskrevs som ett mål för tillsynen över försäkringsverksamheten. Denna princip skulle gälla inte bara för koncessionsfrågan utan också för rörelsens bedrivande (prop. 1981/82:180 s. 310). Sedan regeln om behovsprövning slopats genom lagändring år 1984 kvarstår endast sundhetskravet i kon- cessionsparagrafen (se närmare avsnitt 6.4.1 nedan). Även denna princip lämnar genom sin vaga utformning myndigheterna betydande frihet. Frågan får betydelse när det gäller harmonisering av FRL:s kon- cessionsregler med EGs system (avsnitt 6.4.1 nedan).

'4

4.7. Skatteregler

Regler om den grundläggande skattemässiga behandlingen av försäkrings— företag återfinns i 2 5 6 mom. lagen (1947:576) om statlig inkomstskatt (SI). Inledningsvis anges vad som avses med livförsäkringsföretag resp. skadeförsäkringsföretag. Med livförsäkringsföretag förstås i SI företag vars försäkringsrörelse uteslutande eller så gott som uteslutande avser personförsäkring, dvs. livförsäkring, sjuk— och olycksfallsförsäkring, avgångsbidragsförsäkring samt arbetslöshetsförsäkring. Med skadeförsäk- ringsföretag förstås annat försäkringsföretag än livförsäkringsföretag. I fråga om utländskt försäkringsföretag som drivit försäkringsrörelse i Sverige bedöms företaget endast med hänsyn till den rörelse som företaget bedrivit här i landet. Understödsförening anses i SI som livförsäkringsföretag i fråga om verksamhet som är hänförlig till livförsäkring under förutsättning att föreningen enligt sina stadgar får meddela annan kapitalförsäkring än sådan som omfattar kapitalunderstöd på högst 1000 kr för medlem.

Underlaget för beskattning utgörs av försäkringsrörelsens nettointäkt. Det är således fråga om nettovinstbeskattning. Bolagsskattesatsen är 30 procent. I fråga om inländskt livförsäkringsföretag utgörs nettointäkt av företagets kapital- och fastighetsförvaltning. Härvid undantas dock den del av intäkten som belöper på dels pensionsförsäkring, vilka företaget meddelat direkt eller meddelat i återförsäkring åt inländskt försäkrings- företag, dels avgångsbidragsförsäkringar meddelade enligt grunder som fastställts i kollektivavtal mellan arbetsmarknadens huvudorganisationer. För inländskt skadeförsäkringsföretag gäller att överskottet av försäk- ringsrörelsen anses vara nettointäkt av försäkringsrörelse.

När nettointäkten beräknas för inländskt skadeförsäkringsföretag får avdrag från bruttointäkten göras, förutom för driftskostnader, för avgifter och bidrag som utgetts till kommun, förening eller sammanslutning. Dessa avgifter och bidrag skall vara avsedda att understödja verksamhet som har till syfte att förebygga sådana skador som faller inom ramen för den verksamhet som företaget bedriver. Vidare får avdrag från brutto— intäkten göras för det som motsvarar ökning av försäkringstekniska skulder för egen räkning och ökning av säkerhetsreserv. Med försäk- ringstekniska skulder för egen räkning avses sådana skulder enligt 7 kap. 1 5 första stycket FRL minskade med värdet av återförsäkringsgivarens ansvarighet. Avdrag får också göras för det som motsvarar utbetald återbäring och verkställd premieåterbetalning. Den minskning som görs av försäkringstekniska skulder för egen räkning av säkerhetsreserv, av regleringsfond för trafikförsäkring och av utjämningsfondema skall tas upp som intäkt vid beräkning av nettointäkten.

Som nettointäkt av försäkringsrörelse som bedrivits av utländskt skadeförsäkringsföretag anses ett belopp motsvarande två procent av den del av företagets premieinkomst som är hänförlig till i Sverige bedriven försäkringsrörelse. Premieinkomsten avser här bruttobeloppet av försäk- ringspremier. Sålunda inräknas även återförsäkringspremier.

Vid beskattningen får lager av värdepapper och fastigheter inte tas upp

till lägre värde än det lägsta av anskaffningsvärdet och det verkliga värdet, lägsta värdets princip. Vid värderingen gäller i princip FIFU- metoden, dvs. antagande görs att de tillgångar som finns kvar i lagret är de som har anskaffats senast.

Liv försäkringsföretag är, som framgår av 7 5 8 mom. SI inte frikallade från skattskyldighet för utdelning på näringsbetingade aktier eller andelar. Vidare kan livförsäkringsföretag inte ge eller ta emot koncernbidrag (2 5 3 mom. SI).

Vid inkomstberäkningen får skadeförsäkringsföretag göra avdrag för belopp som avsätts till skatteutjämningsreserv (surv). Detta regleras i lagen (1990:654) om skatteutjämningsreserv. Underlaget för avsättning är företagets eget kapital såsom det definieras i den lagen alternativt företagets lönesumma. Avdrag för avsättning medges med högst 30 procent av underlaget, om detta utgörs av eget kapital (K—surv). För det fall underlaget utgörs av lönesumman medges avdrag med högst 15 procent av underlaget (L-surv).

Svenska livförsäkringsföretag, utländska livförsökringsföretag som be- driver försäkringsrörelse i Sverige och understödsföreningar som bedriver till livförsäkring hänförlig verksamhet skall betala avkastningsskatt enligt lagen (1990:661) om avkastningsskatt på pensionsmedel. Sådan skatt skall också betalas av pensionsstiftelser och arbetsgivare som i balansräkning redovisar skuld under rubriken Avsatt till pensioner. För svenska livförsäkringsföretag och för understödsföreningar utgörs underlaget för beskattning av nettointäkten av den kapital- och fastighetsförvaltning som belöper på pensionsförsäkringar som har meddelats direkt eller i återförsäkring åt ett annat inländskt försäkringsföretag. Skatteunderlaget för utländska försäkringsföretag utgörs av nettointäkten av den kapital-

och fastighetsförvaltning som härrör från den i Sverige bedrivna försäkringsrörelsen och som belöper på pensionsförsäkringar som meddelats direkt eller i återförsäkring åt ett inländskt försäkringsföretag.

För det underlag som avser tjänstepension är skattesatsen 10 procent och för underlag som avser annat än tjänstepension är skattesatsen 15 procent.

Svenska livförsäkringsföretag är skyldiga att betala skatt på premie för grupplivförsäkring. Detsamma gäller för utländska försäkringsföretag i fråga om verksamhet som drivs i Sverige. Skatten uppgår till 42,7 procent av skatteunderlaget, vilket utgörs av 95 procent av mottagen premie.

5. EES och EGs regler på försäkringsområdetl

Hänvisningar till S5

  • Prop. 1994/95:184: Avsnitt 5.5.13

5.1. Bakgrund

Sveriges handelsrelationer med EG regleras främst av de frihandelsavtal som trädde i kraft år 1973. Samarbetet med EG har succesivt breddats och fördjupats.

År 1984 lades den politiska grunden till ett utvidgat samarbete mellan EG och EFTA—ländema genom den s.k. Luxemburg—deklarationen. Den innehåller riktlinjer för ett fördjupat och utvidgat samarbete inom och utom ramen för frihandelsavtalen. Målet var enligt deklarationen att skapa ett dynamiskt europeiskt ekonomiskt samarbetsområde (EES).

År 1985 presenterade EG-kommissionen en vitbok med ett hand- lingsprogram och en tidtabell som syftar till att uppnå Romfördragets mål och genomföra EGs inre marknad senast vid utgången av år 1992. De hinder för fri rörlighet för varor, tjänster, personer och kapital som alltjämt finns mellan medlemsländerna skall då vara avvecklade. De institutionella förutsättningama för att genomföra vitbokens målsättningar skapades genom den s.k. europeiska enhetsakten, som trädde i kraft den 1 juli 1987. Enhetsakten innehåller bl.a. nya regler för beslutsfattande inom EG som ökar möjligheterna att fatta majoritetsbeslut.

EGs beslut om genomförandet av den inre marknaden ändrade förutsättningama för samarbetet mellan Sverige och EG. Regeringen lade därför hösten 1987 fram en proposition om Sverige och den västeuro- peiska integrationen (prop. 1987/88:66) i vilken riktlinjerna för ett breddat och fördjupat samarbete med EG lades fast.

Under år 1989 undersökte EFTA—ländema och EG-kommissionen gemensamt förutsåttningarna för ett mer strukturerat samarbete. Kartläggningen gällde ett fördjupat samarbete omfattande de fyra friheterna för varor, tjänster, kapital och personer samt angränsande politikområden, byggt på gemensamt beslutsfattande och gemensamma institutioner. I december 1989 fattades beslut om att förhandlingar om ett brett EES-avtal för att uppnå de fyra friheterna skulle inledas första halvåret 1990. Förhandlingarna skulle även omfatta angränsande områden som t.ex. miljö, forskning och konsumentskydd. Formella förhandlin- gar inleddes den 20 juni 1990 och den 21 oktober 1991 enades parterna

1Avsnittet bygger på "Konsekvenser av ett svenskt ISG-medlemskap" utgiven av utrikesdepartementets handelsavdelning.

om innehållet i detta avtal. Avsikten är att EES-avtalet skall kunna träda i kraft samtidigt med att den inre marknaden fullbordas den 1 januari 1993.

Målet är alltså att skapa ett europeiskt ekonomiskt samarbetsområde där varor, tjänster, personer och kapital skall kunna röra sig fritt över gränserna. De delar av EGs regelverk - "l'acquis communautaire" - som är relevanta för EES-samarbetet avses därför i en eller annan form bli integrerade i EES-avtalet och i EF'I'A—ländernas rättsordningar, så att enhetliga regler skall kunna gälla inom hela området.

5 .2 Konkurrensregler

En grundläggande förutsättning för den europeiska ekonomiska gemen— skapen är att enhetliga konkurrensvillkor råder inom hela den gemen- samma marknaden. EGs konkurrensregler skall se till att konkurrensen inte snedvrids på ett sådant sätt att varors och tjänsters fria rörlighet över medlemsstaternas gränser hindras eller försvåras.

l Romfördraget finns två centrala bestämmelser, artiklama 85 och 86, som rör konkurrensbegränsande åtgärder av företagare. Den ena avser förbud mot konkurrensbegränsande avtal och den andra mot missbruk av en dominerande ställning. Om de positiva effekterna av ett kon- kurrensbegränsande avtal överväger kan kommissionen emellertid medge undantag från förbudet. För vissa kategorier av avtal kan kommissionen även medge s.k. gruppundantag. Hösten 1990 fick kommissionen möjlighet att ta upp en tredje form av konkurrensbegränsning till prövning, nämligen företagsförvärv.

Målet för EES-avtalet är bl.a. att skapa enhetliga kon— kurrensförutsättningar inom hela EES—området. För att åstadkomma detta måste likvärdiga konkurrensmgler gälla och EES-avtalet förutses innebära att EFFA-ländema övertar EGs regler på konkurrensområdet. Den svenska konkurrenslagen kommer emellertid att tillämpas även i fortsättningen på de konkurrensbegränsningar som har effekter enbart i vårt land.

5.3. Finansiella tjänster

Utgångspunkten för EES-avtalet på detta område är att skapa fria kapitalrörelser och ett ekonomiskt och monetärt samarbete samt att liberalisera och harmonisera handeln med tjänster.

Detta ställer vissa krav på etableringsrätt för företag och möjlighet till en fri gränsöverskridande handel. De grundläggande friheter som krävs för att skapa en fri marknad för handel med tjänster finns i Romfördra— get. Bestämmelserna i fördraget har kompletterats med förordningar och direktiv som syftar till att bl.a. skapa gemensamma tillsynsregler, avskaffa handelsrestriktioner och harmonisera olika slag av föreskrifter.

I vissa fall har EG även infört reciprocitetskrav för tillträde till den

gemensamma marknaden för att säkerställa likvärdigt tillträde till tredje lands marknader för EG-företag.

EGs regler för en inre finansiell marknad kan sägas vara uppbyggda på tre grundprinciper; en enda auktorisation, hemlandstillsyn och minimi- harmonisering för ömsesidigt erkännande av nationella regler.

Principen om en enda auktorisation ("one single licence") innebär att en auktorisation som lämnats ett finansiellt företag i det medlemsland där företaget hör hemma skall vara giltig för hela EG. Företaget skall från sin hemlandsbas obehindrat kunna tillhandahålla tjänster över gränserna ("cross—borderhandel") och även fritt kunna etablera filialer i andra medlemsstater.

Verksamheten skall, oavsett var i gemenskapen den bedrivs, i princip stå under hemlandstillsyn, dvs. hemlandets myndigheter skall ha huvud- ansvaret för övervakning även av filialer etablerade i andra medlems- stater.

En ordning med en enda auktorisation och hemlandstillsyn förutsätter att varje medlemsstat obligatoriskt erkänner övriga medlemsstaters regler för finansiell rörelse och offentlig tillsyn som tillräckliga för att tillgodose värdlandets anspråk på sundhet i rörelsen. För detta ändamål har i direktivform lagts fast miniminivåer för harmonisering av grundläggande regler för verksamheten i banker och andra kreditinstitut, försäkringsbo- lag och värdepappersinstitut.

För att de integrerade finansiella marknaderna skall kunna fungera störningsfritt har också antagits regler om överskådlighet i fråga om den nationella lagstiftning som tillämpas och om rutiner för administrativt samarbete mellan medlemsstaternas tillsynsmyndigheter.

5 .4 Försäkringsområdet

Romfördragets mål också på försäkringsområdet är etableringsfrihet och frihet att tillhandahålla tjänster över gränserna. En utgångspunkt vid genomförandet av dessa mål är att upprätthålla en ansvarsfull tillsyn och ett starkt konsumentskydd, samtidigt som man vill skapa största möjliga konkurrens och valfrihet.

En konsument skall kunna välja den försäkring som passar honom bäst och skall därvid kunna vända sig till vilket bolag som helst inom gemenskapen. Försäkringsbolagen skall således kunna erbjuda sina tjänster inom hela gemenskapen utan att bli utsatta för kon- kurrensbegränsande åtgärder genom olika nationella regelsystem.

Redan år 1964 föreskrevs i ett direktiv rörande återförsäkring och retrocession (64/225/EEG) att alla hinder avseende etablering och tjänstehandel skulle avskaffas på detta område. Detta innebar emellertid i stort sett endast en bekräftelse av rådande förhållanden.

För direkt försäkringsverksamhet genomfördes etableringsfriheten på 1970—talet genom de s.k. etableringsdirektiven. I det första skade- försäkringdirektivet (73/239/EEG) från år 1973 och det första livförsäk- ringsdirektivet (79/267/EEG) från år 1979 föreskrivs att medlemsstaterna

skall kräva auktorisation för att någon skall få driva försäkringsverksam- het. I direktiven föreskrivs vilka auktorisationsregler som skall gälla och vad som krävs för att en filial skall få etableras i en annan medlemsstat. Etableringsdirektiven innehåller även vissa rörelseregler, främst bestämmelser som avser att upprätthålla en finansiell stabilitet i försäk- ringsbolagen, t.ex. grundläggande bestämmelser avseende tekniska reserver och regler om hur den s.k. solvensmarginalen skall beräknas.

Det första skadeförsäkringsdirektivet har ändrats genom ett antal rättsakter, främst genom ett direktiv om koassurans inom gemenskapen (78/473/EEG), ett direktiv avseende turistassistans (84/641/EEG) och ett direktiv rörande kreditförsäkring (87/343/EEG).

Etableringsdirektiven innebar att försäkringsbolagen fick tillträde till 12 nationella marknader. Genomförandet av den fria tjänstehandeln, som innebär att ett bolag som är etablerat i ett medlemsland skall kunna sälja sina försäkringar i ett annat medlemsland utan att vara etablerat där, kommer att skapa en integrerad marknad inom vilken ett bolag får driva verksamhet med stöd av en enda auktorisation och därvid stå under tillsyn endast av myndigheterna i bolagets hemland.

Av stor betydelse för genomförandet av en fri tjänstehandel över gränserna har varit de s.k. koassurans-domarna, som meddelades av EG- domstolen i december 1986. Domstolen klargjorde att Romfördragets regler om fri tjänstehandel gäller även på försäkringsområdet, vilket innebär att ett medlemsland inte får kräva att ett bolag som redan är etablerat i ett annat medlemsland också skall vara etablerat i det land där tjänsten skall presteras. På försäkringsområdet finns emellertid behov av att ge försäkringstagare ett skydd som kan motivera begränsningar i den fria tjänstehandeln. Domstolen ansåg därför att det under vissa omständigheter och i avvaktan på ytterligare harmonisering kan vara berättigat att kräva auktorisation även i det land där tjänsten skall presteras. Behovet av sådant särskilt skydd är emellertid inte lika stort för hela försäkringssektom och det kan, enligt domstolen, finnas fall där den försäkrade risken är av sådan art eller försäkringstagaren har en sådan ställning att det inte finns skäl att skydda försäkringstagaren genom att tillämpa nationella tillsynsregler.

I det andra skadeförsäkringsdirektivet (88/357/EEG), som antogs år 1988, har försäkringsriskema med stöd av koassurans-domama delats upp i stora risker och andra risker än sådana som faller in under definitionen på stora risker (ibland benämnda massrisker). Begreppet stora risker omfattar i huvudsak transport- och sjöförsäkring, kreditförsäkring som tecknas av näringsidkare samt egendoms- och ansvarsförsäkring som tecknas av större företag. För de stora riskerna innebär direktivet att den fria tjänstehandeln med en enda auktorisation och hemlandstillsyn genomförs. För massriskema har det ansetts föreligga behov av att ge försäkringstagama ett särskilt skydd, och medlemsländerna har därför getts möjlighet att i avvaktan på ytterligare harmoniseringsåtgärder kräva auktorisation för den gränsöverskridande verksamheten och att tillämpa egna tillsynsregler.

I november 1990 antog EGs ministerråd det andra livförsäkringsdirekti—

vet (90/619/EEG). Direktivet omfattar såväl individuella försäkringsavtal som grupplivförsäkring. Principerna om en enda auktorisation och hemlandstillsyn införs för livförsäkringar som tecknas på försäkringstaga- rens eget initiativ i ett annat medlemsland än det där försäkringstagaren är bosatt. Försäkdngstagaren skall anses ha tagit initiativet till kontakten med försäkringsbolaget dels då avtalet har ingåtts av båda parter i det land där bolaget är etablerat eller av parterna i deras resp. hemland, under förutsättning att bolaget inte dessförinnan kontaktat försäkringstaga- ren, dels i de fall då försäkringtagaren i sitt hemland kontaktat en försäkringsmäklare för att teckna en försäkring i ett annat medlemsland. För andra försäkringar än sådana som tecknats efter initiativ av försäk- ringstagaren har denne ansetts vara i behov av särskilt skydd. I dessa fall har medlemsländerna getts möjlighet att välja om de vill tillämpa reglerna om hemlandstillsyn eller om de i avvaktan på fortsatt harmonisering skall kräva auktorisation vid gränsöverskridande handel.

I fråga om auktorisation av dotterbolag till försäkringsbolag hemmahörande i tredje land och om tillstånd för sådana företag att förvärva större ägarandelar i EG-företag skall särskilda bestämmelser om viss reciprocitet gälla. Om EG-kommissionen finner att ett tredje land inte erbjuder EG-företagen effektivt marknadstillträde, skall kommissionen kunna ta initiativ till underhandlingar med ändamål att uppnå jämförbara konkurrensmöjligheter. Om kommissionen finner att tredje landet varken erbjuder effektivt marknadstillträde eller nationell behandling, dvs. i princip samma behandling som den som ges inhemska företag, får kommissionen gå längre och i sista hand besluta att vidare ansökningar från det landet om auktorisation resp. förvärv i EG skall begränsas eller uppskjutas i högst tre månader.

I juli 1990 lade EG-kommissionen fram ett förslag till ett tredje skadeförsäkringsdirektiv (COM(90)348) och den 20 februari i år ett förslag till ett tredje livförsäkringsdirektiv (COM(91)57). Syftet med förslagen är att genomföra en fri tjänstehandel inom hela försäkringsom- rådet. Ett genomförande av principerna om en enda auktorisation och hemlandstillsyn kräver enligt kommissionen en harmonisering bl.a. av bestämmelserna om definition och beräkning av tekniska reserver samt beträffande valutamatchning, värdering, riskspridning och lokalisering av de tillgångar som täcker de tekniska reserverna.

Direktivförslagen tar inte upp frågan om harmonisering av de bestämmelser som är tillämpliga på försäkringsava och avtalsvillkor. Det föreslagna regelsystemet är i stället baserat på de lagvalsregler som finns i det andra skade- och det andra livförsäkringsdirektivet. Dessa regler anses ge ett tillräckligt konsumentskydd, eftersom de beträffande försäkringar där detta skydd anses särskilt angeläget ger möjlighet att tillämpa den lag som gäller i försäkringstagarens hemland.

Vad gäller definition och beräkning av de tekniska reserverna avseende Skadeförsäkring anser kommissionen att en tillräcklig harmonisering uppnås genom bestämmelserna i förslaget till direktiv om årsredovisning och koncernredovisning för försäkringsbolag (COM(86)764), reviderat (COM(89)474). Detta direktivförslag innehåller vissa minimikrav för hur

balans- och resultaträkningar skall presenteras i årsredovisningarna för att möjliggöra direkta jämförelser mellan försäkringsbolag i olika medlemsländer. Frågan om beräkning av tekniska reserver för livför- säkring tas upp i förslaget till det tredje livförsäkringsdirektivet.

Enligt ett förslag till direktiv om likvidation av försäkringsbolag (COM(86)768), reviderat (COM(89)394) skall försäkringstagare ges en garanti om likabehandling, när ett försäkringsbolag tvingas att avveckla sin verksamhet, oavsett var inom gemenskapen bolaget är verksamt. Tillgångar motsvarande de tekniska reserverna skall användas för att ersätta försäkringstagama, varvid en särskild förmånsrättsordning skall följas.

På trafikförsäkringsområdet har tre direktiv antagits. Ansvarsförsäkring för skada som tillfogas tredje man till följd av trafik med motorfordon skall vara obligatorisk och omfatta både sak- och personskador. Ett trafikförsäkringsavtal skall gälla inom hela gemenskapen på basis av en enda premie och ge ett skydd som motsvarar minst det skydd som föreskrivs i det land där fordonet är hemmahörande. Dessutom anges vissa miniminivåer för den högsta ersättning som kan utbetalas från en trafikförsäkring i samband med en olycka.

EG-kommissionen har för avsikt att lägga fram förslag till direktiv om harmonisering av vissa bestämmelser rörande pensionsfonder. Syftet är att kunna förvalta och etablera pensionsfonder fritt inom gemenskapen samt att kunna investera fondernas medel fritt över gränserna.

6. Överväganden och förslag

6.1. Synpunkter på nuvarande regelsystem

Som framgår av våra direktiv är vårt uppdrag mycket omfattande och spänner över en rad mer eller mindre komplicerade frågeställningar på försäkringsområdet. Den lagstiftning som berörs av uppdraget är i första hand FRL. Försäkringsbranschen är emellertid en av de branscher inom näringslivet som är mest reglerad, övervakad och kontrollerad. Enbart lagstiftningen ger därför inte en heltäckande bild av de verksamhetsbe- tingelser som gäller för försäkringsbolagen. I betydande utsträckning omfattas försäkringsbolagen även av bestämmelser i förordningar samt föreskrifter utfärdade av finansinspektionen, dvs. regler som inte klart kommer till uttryck i lag. Till regleringsinslagen kan dessutom räknas av försäkringsbolagen självpåtagna regleringar, t.ex. kartellbildningar, om sådana sanktionerats och godkänts av staten.

Som redan framgått av kapitel 3 motiveras den särskilda regleringen och tillsynen på försäkringsområdet av ett starkt intresse att skydda konsumenter och vissa jämförliga kategorier av försäkringstagare. Det är dock tänkbart att regler motiverade av konsumenthänsyn, särskilt om de blir omfattande, direkt hindrar eller i varje fall onödigt hämmar att verksamheter bedrivs på ett effektivt sätt. I skydd av långtgående regleringar finns t.ex. risk för att det uppstår konkurrensbegränsande förfaranden eller andra förhållanden som är till nackdel t.o.m. för dem som regelsystemet i första hand avser att skydda. I direktiven till vår utredning framförs farhågor för att vissa regler i FRL har egenskaper som verkar i denna riktning.

Det är emellertid inte lätt att avgöra var gränsen går mellan nödvändiga regleringsinsatser och regler som beskär handlingsfriheten i större utsträckning än vad som är samhällsekonomiskt motiverat. Inter- nationaliseringen och liberaliseringen av de finansiella marknaderna och den därmed ökade konkurrensen visar att flexibilitet kommit att bli allt viktigare egenskaper hos regelsystemen.

I vårt uppdrag ingår att utforma lagreglerna så att de både tillgodoser att försäkringsbolagen har en tillräcklig soliditet och samtidigt främjar en effektiv konkurrens mellan försäkringsbolagen. De svenska försäkrings- bolagen skall också så långt möjligt ges samma konkurrensförutsättningar som utländska försäkringsgivare. Dessa riktlinjer är av sådant allmänt slag att de i stort sett berör alla de regler som omfattas av vårt uppdrag.

.._7___,__—vg—r.—.gqv——m by"—(S. —. ___. _. ——

De fördelar av en effektiv konkurrens som man inom nationalekonomin brukar peka på är att tillgängliga resurser styrs till de företag som till lägsta samhällsekonomiska kostnad kan producera de varor och tjänster som konsumenterna efterfrågar. Företag som använder sig av otidsenliga produktionsmetoder eller erbjuder "fel" varor och tjänster slås ut, medan de som hävdar sig väl har goda chanser till vinster. Dessa vinstchanser och risken för att hamna på efterkälken stimulerar till kostnadsbe- sparande åtgärder och skapar incitament till produktutveckling. En produkt som kanske inte skulle ha kommit till i frånvaro av rivaler kommer således att utvecklas när konkurrens råder. Ofta kan också hotet om konkurrens vara lika effektivt som själva konkurrensen i sig. Allt detta brukar betraktas som en stor fördel för konsumenterna. Omvänt leder brister i konkurrenssituationen ofta till nackdelar i form av ineffek- tivitet, hämmad produktutveckling samt dålig genomlysning och information.

Avsikten med detta avsnitt är att något närmare belysa den reglering som har betydelse i detta avseende. Inledningsvis berörs några egenska- per hos det nuvarande regelsystemet som har betydelse från kon— kurrenssynpunkt. Därefter diskuteras soliditetsbegreppets innebörd, återbäringshanteringens centrala betydelse i livförsäkringsverksamheten samt görs en jämförelse av de olika associationsformema. Diskussionen avser att ge en allmän grund för våra bedömningar om behovet av ändringar i nuvarande regelsystem. Närmare överväganden i vissa delar kommer dock att ske först i ett senare skede av vårt arbete.

6.1.1. Regler av betydelse för konkurrenssituationen Koncessionskravet och sundhetsprincipen

För att bedriva någon form av direkt försäkringsrörelse fordras särskilt tillstånd, s.k. koncession. Tanken är att det potentiella försäkringsbolaget skall uppfylla vissa krav innan det ges rättighet att utöva försäkringsrörel- se. Prövningen görs av regeringen och innebär bl.a. att det prövas om bolagsordning och grunder överensstämmer med försäkringsrörelselagen och andra aktuella författningar. Vidare granskas den verksamhetsplan som bifogas koncessionsansökan, så att denna står i överensstämmelse med en sund utveckling av försäkringsväsendet, och man prövar om arten och omfattningen av verksamheten kräver att vissa special- bestämmelser införs i bolagsordningen.

Koncessionskravet är ett avsteg från en allmän strävan mot största möjliga näringsfrihet och motiveras av de särskilda Skyddsintressen som finns på försäkringsområdet. Mot bakgrund av försäkringarnas ekonomis- ka betydelse för enskilda personer har det ansetts nödvändigt att skydda försäkringstagama mot oseriösa näringsidkare. Sådana inskränkningar i näringsfriheten är emellertid inte något unikt för försäkringsområdet utan förekommer även t.ex. beträffande bankverksamhet.

Förutom en formell och kvalitativ prövning görs vid kon- cessionsansökningar en bedömning om den planerade verksamheten är förenlig med en sund utveckling av försäkringsväsendet. Denna s.k.

sundhetsprincip fick fr.o.m år 1985 en något vidare innebörd i och med att behovsprincipen då togs bort.

Behovsprincipen, som tillämpades mellan åren 1948 och 1985, innebar att koncession endast gavs om det ansågs finnas behov av ett nytt försäk- ringsbolag på marknaden, även om villkoren i övrigt var uppfyllda. Bakgrunden till behovsprincipen var att det ansågs föreligga en övereta- blering på försäkringsmarknaden som var till nackdel för den försäk— ringssökande allmänheten. I praktiken fungerade principen också som ett etableringshinder, eftersom den praxis som utvecklades innebar en tämligen restriktiv koncessionsgivning. Flertalet av de koncessioner som beviljades under den tid principen var gällande avsåg endast begränsade utvidgningar av koncessioner för redan befintliga bolag. Av de fem nya bolag som tillkom på livförsäkringsområdet under denna period tillhörde fyra kategorin arbetsmarknadsbolag. På skadeförsäkringsområdet tillkom under samma period inte ett enda bolag med hela registret av kon- sumentförsäkringar. ]

Avsikten med sundhetsprincipens utvidgade innebörd var bl.a. att göra koncessionsförfarandet mera flexibelt samt underlätta för nya bolag att få tillstånd att driva försäkringsrörelse och för befintliga bolag att utvidga sina rörelser till nya försäkringsgrenar. Prövningen skulle inte längre innefatta en kvantitativ bedömning rörande antalet försäkringsbolag och bolagens möjligheter att täcka försäkringstagamas behov av försäkrings- skydd. Sedan behovsprincipen tagits bort har koncession meddelats för 45 nya bolag, varav 16 livförsäkringsbolag och 29 skadeförsäkringsbolag. Vidare har tillstånd till utvidgning av koncession medgetts i 197 fall.

Som närmare kommer att framgå av avsnitt 6.4.1 är frågan emellertid om behovsprincipens avskaffande i realiteten innebär att inte något slag av kvantitativ bedömning längre kan komma i fråga vid kon- cessionsprövningen. Motiven bakom sundhetsprincipen är så allmänt hållna att det förmodligen inte kan uteslutas att de i vissa situationer, t.ex. i ett läge då koncessionsgivaren anser att marknaden är mättad, ändå skulle kunna åberopas för att avslå koncessionsansökningar. Om principen bibehålls är det således tänkbart att koncessionsprövningen, trots att formella och kvalitativa villkor är uppfyllda, även i framtiden kan komma att fungera som ett etableringshinder.

Förbudet mot vinstutdelning

Av betydelse för etableringen av nya livförsäkringsbolag är även de regler som följer av den s.k. ömesidighetsprincipen. Ömsesidighets- principen innebär att livförsäkringsbolag inte får dela ut vinst till eventuella aktieägare eller garanter och att årsvinsten på livförsäkrings- rörelsen skall sättas av till en återbäringsfond. Principen gäller emellertid inte försäkringsbolag som meddelar livförsäkring med anknytning till

1 Prop. 1984/85:77 s. 29-30.

-:-,__—=___,_ ___. _

värdepappersfonder och inte heller utländska bolag som är verksamma här i landet med stöd av LUF.2

Vinstintresse och utsikter till nya vinster är avgörande förutsättningar för en fungerande konkurrens och de effektivitetshöjande åtgärder som oftast följer av en sådan. Om aktieägare inte kan få avkastning på insatt kapital har de inget att vinna med att satsa pengar på eller starta en verksamhet. Då vinstutdelningsförbudet försvagar det ekonomiska incitamentet för nyetablering av konventionella livförsäkringsbolag har det således nackdelar från effektivitetssynpunkt.

De konventionella livförsäkringsbolag som tillkommit under 1980- talet har alla endera en bank eller ett skadeförsäkringsbolag bakom sig, vilka indirekt kan göra vinster genom gemensam administration och finansförvaltning samt merförsäljning av näraliggande tjänster. Utländska livförsäkringsbolag har överhuvud taget inte startat några dotterbolag i Sverige.

Systemet med grunder och återbäringsskyldigheten

Fri prissättning och aktiv produktutveckling utgör ett par av de viktigaste konkurrensmedlen på de flesta varu- och tjänstemarknader. På försäk— ringsområdet, och i synnerhet vad gäller livförsäkring, har dessa former av konkurrens emellertid till stor del satts ur spel, dels genom olika formella regleringar, dels genom det tidigare så omfattande branschsam- arbetet mellan försäkringsbolagen. Samarbetet mellan försäkringsbola- gen innebar på livförsäkringsområdet bl.a. en mycket långtgående samordning av premierna och produktutformningen. Samarbetet innebar också att försäljning av livförsäkringar via t. ex. mäklare under lång tid förhindrades. Även om stora delar av detta samarbete nu upphört finns fortfarande regleringar kvar som försvårar för försäkringstagaren att skaffa sig information om vilket försäkringsbolag som har de mest prisvärda försäkringarna och som motverkar en aktiv produktutveckling.

Stor betydelse i detta sammanhang har systemet med grunder och skälighetsprincipen.3 Som redan påpekats i avsnitt 4.2.1 utgör systemet med grunder en av de viktigaste delarna i den allmänna soliditetskon- trollen av livförsäkringsbolagen och innebär bl.a. att särskilda grunder skall upprättas för beräkning av livförsäkringspremier. De betryggande antagandena om dödlighet och andra riskmått, räntefot samt omkostnader som därvid tillämpas medför att premieinkomsten i normala fall med råge kommer att överstiga bolagens kostnader för inträffade försäkringsfall. För att samtidigt ändå klara de krav som skälighetsprincipen innebär har systemet med grunder kompletterats med ytterligare regler; förbudet mot vinstutdelning och kravet på att överskott skall uppsamlas i en återbä-

2 Anledningen till att ömsesidighetsprincipen inte gäller bolag som meddelar livförsäkring med anknytning till värdepappersfonder har redan utvecklats i avsnitt 2.3.3. 3 Som framgått av avsnitt 4.6 innebär skälighetsprincipen bl.a. att kostnaderna för livförsäkringen skall vara skäligt awägda med hänsyn till försäkringens art.

ringsfond (jfr ömsesidighetsprincipen ovan). Dessa regler anses samman— tagna tillgodose att den slutliga kostnaden för en livförsäkring blir skälig, även om det i efterhand visar sig att inbetalda premier legat i överkant!"

En konsekvens av den reglering som systemet med grunder och skälighetsprincipen tillsammans innebär är att prismekanismen i stort sett är satt ur spel på livförsäkringsområdet. En över- eller säkerhetspris- sättning byggs automatiskt in vid premiesättningen och det är först i efterhand, när återbäringen blivit känd, som försäkringstagaren kan få en uppfattning om vad kostnaden för försäkringsskyddet blev. För försäk- ringstagama är det således svårt att på förhand få en uppfattning om vilket försäkringsbolag som har de mest prisvärda försäkringarna. Inte heller de annonserade återbäringsräntorna underlättar en jämförelse av olika bolag, eftersom dessa räntor inte behöver spegla försäkringsbola- gens verkliga återbäringskapacitet (se även avsnitt 6.1.4). I gengäld kan försäkringstagama utgå från att det överskott som uppstår verkligen kommer dem själva tillgodo.

Återbäringskapaciteten framgår av det s.k. kollektiva konsoliderings- kapitalet, som är den del av konsolideringskapitalet som inte destinerats till försäkringstagama med hjälp av återbäringsräntorna. Frågan om offentliggörande av detta kapital har uppmärksammats och är nu föremål för utredning. Finansinspektionen och försäkringsbolagen har emellertid inte ännu enats om hur en sådan redovisning skall ske.

Till detta kommer att försäkringstagare i livförsäkringsbolag i många fall inte har några möjligheter att flytta en försäkring från ett bolag till ett annat sedan avtal väl slutits, vilket främst beror på begränsningar i rätten att återköpa en försäkring. Anledningen till inskränkningen är såväl risken för moturval, och därmed bortfall av förutsatta arvsvinster, som skattetekniska skäl.5 Det innebär emellertid att en försäkringstagare har små möjligheter att använda ett redan ackumulerat pensionssparkapital som insats i en ny försäkring i ett annat bolag. De enda kunder som liv— bolagen i praktiken konkurrerar om är de som ännu ej valt försäkrings- bolag.

Genom att grunderna skall stadfästas av regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, fmansinspektionen innebär systemet vidare att det ytterst är regeringen som fastställer ramarna för bolagens vinstnivå och konkurrensen dem emellan. Fram till år 1986 var det i praktiken så att bolagen inom ramen för Svenska Livförsäkringsbolags Aktuarienämnd

4 Skälighetsprincipen innebär i praktiken en reglering av premierna både uppåt och nedåt. Principen syftar & ena sidan till att hålla nere premier som p.g.a. bristande konkurrens annars skulle bli för höga. Å andra sidan skall principen utgöra ett skydd mot att premier sätts alldeles för lågt, vilket skulle kunna urholka de säkerhetsmargi- naler som är nödvändiga ur soliditetssynpunkt. Principen skall också förhindra försäkringsbolag att, genom att ta ut för höga premier på vissa försäkringsgrenar, finansiera andra mer konkurrensutsatta försäkringsgrenar, som p.g.a. dumpade priser blivit olönsamma. Varje försäkringsgren skall således vara självbärande. För en närmare diskussion om premiesättningen på livförsäkringskontrakt se avsnitt 2.3. 5 Arvsvinster är de belopp som frigörs på grund av dödsfall bland försäkringstag- ama i kollektivet och som därmed fördelas på de kvarlevande i samma kollektiv.

förband sig att ta fram gemensamma grunder för beräkning av premieni- vån. Samarbetet motarbetades inte av tillsynsmyndigheten och de grunder som stadfästes kom huvudsakligen att bygga på samma antaganden om dödlighet och andra riskmått, förräntning samt driftskostnader. Däri- genom blev också premiesättningen under lång tid densamma hos alla livförsäkringsbolag. Samordningen mellan försäkringsbolagen tillät inte heller några större avvikelser från det traditionella produktutbudet. De nya grunder som nu börjat användas varierar, åtminstone i viss utsträck- ning, mellan försäkringsbolagen.

Skattelagstiftning

Livförsäkringar har sedan länge behandlats skattemässigt gynnsamt jämfört med andra sparformer. De försäkringar som i dag behandlas särskilt förmånligt är de som enligt skattelagstiftningen klassificeras som p-försäkringar och vars skattemässiga fördel bl.a. innebär att försäkrings- tagaren upp till vissa maxirnibelopp får göra avdrag i deklarationen för premiebetalningar, och därmed skjuta upp skatten till dess pensionerna faller ut. Den skattemässiga fördelen innebär vidare en lägre beskattning på avkastningen på försäkringsbolagens placeringar än på andra spar- former och att ingen förmögenhetsbeskattning sker av kapitalet, vare sig hos försäkringstagaren eller försäkringsbolaget.

För att en försäkring skall klassificeras som en p-försäkring måste ett flertal s.k. kvalitativa villkor avseende ålderspension, efterlevandepen- sion, försörjningsränta m.m. vara uppfyllda. En egenskap hos dessa villkor är att kontraktet, för att klassificeras som en p-försäkring, för den enskilde försäkringstagaren kan utgöras av ett rent, långsiktigt sparande. En ålderspension kan t.ex. utformas som en temporär pension utan dödsfallsskydd resp. premiebefrielse vid sjukdom. Under sådana förutsättningar beror de utbetalda beloppen, förutom omkostnader, endast på hur mycket försäkringstagaren har sparat, avkastningen på detta sparande samt uppkomna arvsvinster i försäkringstagarkollektivet. Försäkringen behöver således inte innehålla någon form av efterlevande- skydd eller garanti om livsvariga pensionsutbetalningar. Den stora skillnaden gentemot långsiktigt sparande i bank är under dessa förutsätt- ningar att sparandet vid eventuellt dödsfall tillfaller försäkringstagar- kollektivet i stället för dödsboet.6

De skattemässiga fördelarna gentemot andra sparformer torde i stor utsträckning förklara den starka tillväxt i hushållens försäkringssparan-

6 En uppfattning som ofta kommer till uttryck är att livförsäkringskontrakt, för att klassificeras som p-försäkring och därigenom få en skattemässigt gynnsam be- handling, måste innehålla ett jörsäkringsmomem, och inte enbart bestå av sparande. Vad som i detta fall avses med försäkring är att försäkringsbolaget gör en uppskatt- ning av hur många arvsvinster som uppkommer i kollektivet och fördelar dessa på de kvarlevande i kollektivet. Det är för övrigt denna fördelningen av arvsvinster som skilj er pensionssparande i försäkringsbolag från annat långsiktigt sparande. Detta torde dock av den enskilde försäkringstagaren knappast uppfattas som ett försäkringsskydd. Innebörden av begreppet "försäkring" kan således variera beroende på vems perspektiv man utgår i från.

de som skett under 1980—talet. Från samhällsekonomisk synpunkt kan emellertid ifrågasättas önskvärdheten av en sådan styrning av det långsiktiga sparandet till en viss typ av institut. De skattemässiga olikheterna har visserligen minskat genom skattereformen, men fortfaran— de är p—försäkringar gynnade i jämförelse med andra sparformer. Intresset för att av skatteskäl spara i pensionsförsäkringar torde vidare påverkas av att skattereformen genom den sänkta inkomstskatten gör avdragsrätten mindre värd.

En annan konsekvens av bestämmelserna i skattelagstiftningen är att avdragsrätt inte kan erhållas för utländska livförsäkringar, även om dessa skulle uppfylla de kvalitativa villkoren för p-försäkringar. Utländska livförsäkringar betraktas från skattesynpunkt alltid som k-försäkringar. Förhållandet påverkar de utländska livförsäkringsbolagens möjligheter att konkurrera på den svenska marknaden, och om de aktuella be- stämmelserna bibehålls, så kommer de sannolikt att betraktas som diskriminerande av i första hand OECD-ländema och EGs med- lemsländer. Det är också tänkbart att de kvalitativa villkoren i kommunalskattelagen haft och fortfarande har en hämmande inverkan på produktutvecklingen inom livförsäkring.

Vidare kan de skattetekniska skälen för begränsningar i återköpsrätten verka onödigt konkurrenshämmande. En försäkring tillhörande Skattekategori P får t.ex. inte återköpas eftersom en förutsättning för att premierna skall få dras av i deklarationen är att försäkringens syfte - pensionering - bibehålls. För en försäkringstagare som enbart har för avsikt att flytta sitt pensionskapital från ett bolag till ett annat torde denna begänsning vara onödig från fiskal synpunkt.

6.1.2. Soliditetsbegreppet

Soliditetsprincipen har alltid haft en central betydelse vid regleringen av försäkringsbolagen. Som redan framgått av avsnitt 4.1 innebär principen att försäkringsbolagens soliditet skall vara sådan att de alltid kan fullgöra sina förpliktelser gentemot försäkringstagama enligt ingångna avtal. Principen utgör grundstommen i själva lagstiftningen och tillsynen som sådan, men kommer också till direkt uttryck i vissa lagregler. Även den av fmansinspektionen utfärdade normalplanen är ett uttryck för soliditets- principen.

Som framgått av det föregående har emellertid flera av de regler som motiveras av soliditetsskäl nackdelar från konkurrenssynpunkt. Bl.a. av denna anledning är det intressant att närmare studera innebörden av soliditet på försäkringsområdet, och särskilt vad gäller livförsäkring.

Inom företagsekonomin används begreppet soliditet som ett nyckeltal som ger ett mått på ett företags förmåga att på längre sikt tåla förluster. Tanken är att så exakt som möjligt mäta hur företaget finansierar sina tillgångar. Soliditet mäts i regel som det egna kapitalet i förhållande till balansomslutningen. Ju mer eget kapital desto mindre risk för att

företaget hamnar i obestånd och i värsta fall går i konkurs. Risken bärs av fordringsägarna i företaget.7

På försäkringsområdet företräds vissa fordringsägare - försäkringstagar- na - av samhället. Den reglering och granskning av försäkringsbolagen som samhället infört å försäkringstagamas vägnar sträcker sig emellertid betydligt längre än till en kontroll av det egna kapitalets storlek i förhållande till de totala tillgångarna. Regleringen har i praktiken medfört att termen soliditet kommit att få en annan innebörd på försäkringsom- rådet än på andra områden.

"Betryggande soliditet" har på livförsäkringsområdet snarast blivit liktydigt med att ett försäkringsbolag inte skall kunna gå i konkurs. Enligt lag skall premierna beräknas med sådana säkerhetsmarginaler att de tryggar bolagens förmåga att fullgöra sina förpliktelser enligt ingångna avtal. I praktiken innebär detta att premierna skall vara så väl tilltagna att det under normala omständigheter uppstår överskott i livförsäkrings- rörelsen och dessa överskott skall samlas upp i en återbäringsfond, som bl.a. fungerar som konsolideringskapital. Då det är försäkringstagama själva som via denna säkerhetsprissättning bygger upp buffertkapitalet skall å andra sidan de medel som inte behöver tas i anspråk för att täcka förluster återgå till dem i form av återbäring.

Soliditetsprincipen medför således att ett buffertkapital automatiskt byggs upp medelst inbetalda premier. Härigenom har det emellertid blivit svårt att göra åtskillnad mellan att tillgodose försäkringstagaIskyddet och att skydda försäkringsbolagen. Regleringen tvingar inte försäkringsgiv— arna att bära den fulla risken av sitt företagande, utan det är försäkrings- tagamas medel som fungerar som riskkapital och det är också de som får bära riskerna i verksamheten. Det som vanligtvis avses med riskvilligt kapital i en marknadsekonomi, främst aktiekapitalet, har i livförsäkrings— verksamheten kommit att utgöra ett i det närmaste riskfritt kapital. Detta förhållande bör naturligtvis beaktas vid en diskussion om huruvida vinstutdelningsförbudet bör bibehållas eller inte. Det är möjligt att detta förbud inte kan slopas utan att innebörden av riskvilligt kapital inom livförsäkring närmat sig vad som i allmänhet förknippas med risktagande i företagsamhet.

Andra faktorer som tyder på att lagstiftning och tillsyn i första hand inriktats på att undvika konkurser är att det inte finns några krav på att den återbäring som uppsamlas i återbäringsfonden skall garanteras försäkringstagama när fonden nått en viss storlek i förhållande t.ex. till de bindande utfästelser som försäkringsbolaget gjort. Det frnns m.a.o. inget skydd mot överkonsolidering. Ju större konsolideringskapital som byggs upp, desto mindre är naturligtvis risken för att bolaget skall gå i konkurs. Detta behöver emellertid inte vara liktydigt med att försäkrings-

7 I vissa situationer kan det vara särskilt frestande för aktieägarna att ge sig in på ytterst riskabla projekt, t.ex. om företaget går så dåligt att aktiekapitalet är på väg att gå förlorat. Om det går vägen är detju aktieägarna som tar hem vinsten, medan en förlust drabbar dem endast marginellt, eftersom aktiekapitalet redan förlorat större delen av sitt ursprungliga värde.

tagamas intressen tillgodoses på bästa sätt. De återbäringsmedel som uppsamlas i återbäringsfonden omfattas t.ex. inte av vissa av de regler som införts för att särskilt skydda försäkringstagamas tillgodohavanden i försäkringsbolagen, bl.a. placeringsreglema och reglerna om särskild förmånsrätt. Ett förhållande som nog kan uppfattas som paradoxalt är att det för försäkringstagama t.o.m. kan vara mera riskfyllt att ha sina pensionssparmedel i ett mycket välkonsoliderat livbolag än i ett som är mindre välkonsoliderat, beroende på att de medel som ingår i återbä- ringsfonden i princip kan placeras helt fritt. Konsekvenserna av ett för stort risktagande i placeringen av dessa medel drabbar huvudsakligen försäkringstagama, i vissa fall enbart dem, eftersom det i regel inte finns någon utomstående som får ta konsekvenserna av en sådan placerings- politik.

Vidare ställs inte några krav på att livförsäkringsbolagen skall offentliggöra sina dolda reserver, det s.k. kollektiva konsolideringskapita- let, bl.a. med motiveringen att detta inte skulle ge en rättvisande bild av livförsäkringsbolagens återbäringskapacitet. Ett offentliggörande skulle avslöja om något livbolag använt sig av alltför optimistiska prognoser om tillgångarnas framtida värden och härigenom via återbäringsräntoma lovat mer i återbäring än vad tillgångarna faktiskt är värda. En följd av ett offentliggörande kan bli att mindre kapitalstarka bolag inte klarar konkurrensen om de nya försäkringtagarna, utan slås ut från marknaden. Detta tycks inte ha ansetts önskvärt, förmodligen därför att säkerhetspris— sättningen innebär att försäkringsbolagen har möjlighet att i efterhand ändå uppfylla de utfästelser som förespeglats försäkringstagama via återbäringsräntoma. Fortfarande finns dock inget effektivt hinder mot att allt för optimistiska återbäringsräntor används i marknadsföringen.

En liknande syn på soliditetsbegreppet finns även i länder som Danmark och Tyskland. En väsentlig skillnad är dock att återbäringsme- del i dessa länder inte tillåts fungera som konsolideringskapital. I stället fungerar andra medel som konsolideringskapital och dessa är inte heller av samma omfattning som i svenska bolag.

I Storbritannien och USA har lagstiftningen däremot mera konsekvent inriktats på att skydda försäkringstagama och inte försäkringsbolagen. Motiven bakom denna uppbyggnad är att undvika en onödigt kon- kurrenshämmande reglering. Konkurser och konkurrens anses av de reglerande myndigheterna vara ett nödvändigt inslag på en fungerande marknad och därför vill de inte ingripa i dessa förhållanden. Konkurser tillåts, men i stället har särskilda s.k. garantifondssystem byggts upp, vars medel används för att hålla försäkringstagama skadeslösa i de fall konkurs uppstår. Dessa system är uppbyggda så att kostnaderna delas av alla försäkringsbolag och försäkringstagama får ersättning i det närmaste fullt u:.

I vårt uppdrag ingår att utforma lagstiftningen så att den tillgodoser att försäk'ingsbolagen har en tillräcklig soliditet utan att för den skull onödigt hämma konkurrensen på området. Mot bakgrund av de nackdelar som den nuvarande svenska regleringen har bl.a. från effektivitetssyn- punkt, är det naturligtvis av intresse för oss att närmare ta del av de

erfarenheter som finns i andra länder, där lagstiftningen byggts upp utifrån andra principer. De erfarenheter som finns från t.ex. Storbri— tannien och USA tyder på det mycket väl går att förena omsorgen om försäkringstagama med att konkurrensen tillåts fungera på ett bättre sätt än som traditionellt varit fallet i Sverige.

6.1.3. Försäkringsbolagens associationsformer

Enligt FRL kan tillstånd att driva försäkringsrörelse endast ges till försäkringsaktiebolag eller ömsesidiga bolag. Försäkringsaktiebolagen ägs av sina aktieägare, medan de ömsesidiga bolagen ägs av sina försäkrings— tagare. Återförsäkringstagare i ömsesidiga bolag anses dock inte på grund av återförsäkringen som delägare.

Flertalet av de svenska skadeförsäkringsbolagen är ömsesidiga, varav merparten utgörs av lokala mindre bolag. En förklaring till företagsform- ens antalsmässiga dominans är att många skadeförsäkringsbolag har sitt ursprung i de gamla brandstodsbolagen, vilka i huvudsak drev sin verksamhet lokalt eller länsvis. I fråga om de rikstäckande skadeförsäk- ringsbolagen dominerar däremot aktiebolagen som företagsform. Av de konventionella livförsäkringsbolagen, som till antalet är betydligt färre än skadeförsäkringsbolagen, är närmare hälften aktiebolag, medan samtliga fondförsäkringsbolag är aktiebolag.

En jämförelse av de båda associationsformema utifrån olika kriterier, bl.a. vad gäller ansvar, risktagande, inflytande och möjligheten att tillgodogöra sig värdestegring i företaget, ger vid handen att försäkrings- aktiebolag och ömsesidiga bolag i vissa avseenden skiljer sig åt.

Aktiebolagsformen är den mest kända och vanligaste kapital- associationen.3 Den bygger på att delägarna, dvs. aktieägarna, står för riskkapitalet i företaget. Som kompensation har de rätt till de överskott som eventuellt uppstår i verksamheten. Som redan framgått kan emellertid konventionella livbolag som är aktiebolag inte jämställas med aktiebolag i allmänhet. Genom bl.a. vinstutdelningsförbudet fungerar de, åtminstone i vissa avseenden, i praktiken som ömsesidiga bolag.

Grunden för den ömsesidiga företagsformen och dess struktur är delägarnas, dvs. försäkringstagamas, intressegemenskap. Företaget skall drivas av försäkringstagama själva och för deras räkning. Det innebär att försäkringstagama samtidigt är både ägare och fordringsägare i företaget, men någon tydlig uppdelning mellan dessa roller sker inte.

De ömsesidiga bolagen är således en form av personassociation. Den är emellertid inte direkt jämställbar med någon annan företagsform inom samma grupp. Visserligen liknar de ömsesidiga försäkringsbolagen de ekonomiska föreningarna genom att de är öppna för nya medlemmar, försäkringstagama, men till skillnad från föreningarna har delägarna i de

8 De associationsformer som rättsordningen erbjuder kan principiellt delas in i person- associationer och kapitalassociationer. Till personassociationerna räknas då handelsbolag, enkla bolag och ekonomiska föreningar. Den viktigaste kapital- associationen är aktiebolaget.

ömsesidiga bolagen visst personligt ansvar för verksamhetens skulder, och påminner härvidlag mera om enkla bolag och handelsbolag.

Ansvaret är subsidiärt, vilket innebär att det är först när de ackumulerade reserverna i bolaget är otillräckliga för att betala försäk- ringsersättningar som försäkringstagama blir skyldiga att i efterhand betala in extra premier, s.k. uttaxering. Ansvarigheten är vidare inte utan begränsningar, utan följer bl.a. av vilken typ av försäkringsrörelse som bolaget bedriver. I praktiken gäller den personliga ansvarigheten enbart försäkringstagare i ömsesidiga skadeförsäkringsbolag, eftersom det beträffande personförsäkring och återförsäkring endast är tillgångarna i bolaget som svarar för dess förpliktelser. Uttaxeringsmöjligheten är vanligen inskränkt till ett mindre belopp, t.ex. en eller ett par årspremier.

Försäkringstagare i ömsesidiga skadebolag torde dock i allmänhet inte vara medvetna om att de i efterhand kan bli skyldiga att betala in extra premier och det risktagande som detta innebär. En förklaring till det är förmodligen dålig information i kombination med att förfarandet i praktiken inte aktualiserats på mycket länge.9 Så länge konsolideringska- pitalet är omfattande är naturligtvis risken liten för att uttaxering skall ske i realiteten. Det är emellertid ingen garanti för att en sådan situation inte skulle kunna uppkomma i framtiden.

I försäkringsaktiebolagen svarar delägarna inte med mer än de satt in som aktiekapital.

När det gäller vilket inflytande som delägare resp. försäkringstagare har i de olika företagsformema finns särskilda bestämmelser som reglerar detta. För delägare i försälu'ingsaktiebolagen gäller i huvudsak samma regler som för aktiebolag i allmänhet. Bolagets högsta beslutande organ är bolagsstämman, där aktieägarna utövar sin beslutanderätt. Enskilda aktieägare kan således via utövande av rösträtten söka påverka företagets inriktning och skötsel.

I ett försäkringsaktiebolags styrelse finns utöver ledamöter utsedda av bolagsstämman emellertid också en eller flera ledamöter som särskilt skall beakta försäkringstagamas intressen. Dessa representanter skall utses av försäkringstagama, intressegrupp med anknytning till dessa, eller förordnas av regeringen eller tillsynsmyndigheten. Undantagna är dock försäkringsaktiebolag som uteslutande bedriver återförsäkring.

Bakgrunden till försäkringstagampresentationen är principen att försäk— ringstagama inte bara skall ha inflytande i sina egna bolag, utan även i försäkringsaktiebolagen. Vad angår livförsäkringsverksamheten är det ju i huvudsak försäkringstagamas medel som fungerar som riskkapital och bortsett från nystartade bolag är deras tillhöriga fonder som regel mångfaldigt större än aktiekapitalet.

I de ömsesidiga försäkringsbolagen är principen om försäkringstagamas inflytande som sådan självklar, eftersom det är försäkringstagama själva som är dess ägare. Försäkringstagamas/delägarnas möjlighet att påverka

9 I de gamla brandstodsbolagen var sådana uttaxeringar tidvis mycket omfattande, särskilt efter stora stadsbränder.

försäkringsbolaget kan ske antingen genom direkt utövande av rösträtten på bolagsstämman (öppen stämma) eller, så som är vanligt förekomman- de, genom de delegerade som valts av försäkringstagama på lokala stämmor. Vilket system för inflytande som ett ömsesidigt försäkrings- bolag väljer beror bl.a. på bolagets storlek, verksamhetens inriktning och geografiska utbredning samt eventuell anknytning till vissa or- ganisationer. Även garanterna, dvs. de som bistår med startkapital till ett nyetablerat ömsesidigt bolag, kan vara röstberättigade så länge garan— tikapitalet inte betalats tillbaka.

Från tid till annan har diskuterats vilket inflytande de enskilda försäkringstagama i praktiken har i de ömsesidiga försäkringsbolagen. En del faktorer talar för att försäkringstagare i allmänhet är dåligt upplysta ägare som har svagt inflytande över verksamheten, med stor frihet för företagets ledning som följd. Valen till delegerade och styrelse kan t.ex. styras av ett fåtal inflytelserika personer eller intressegrupper. En förklaring är förmodligen att försäkringstagare i allmänhet inte är särskilt intresserade av att ägna tid och pengar åt maktutövningen, bl.a. konstaterade FVK i sitt slutbetänkande att aktiviteten från försäkrings- tagamas sida normalt är låg.10 En försäkringstagare i ett ömsesidigt skadebolag som av någon anledning är missnöjd kan emellertid, om han så vill, byta till ett annat bolag. Denna möjlighet finns dock inte för försäkringstagare i livförsäkringsbolagen p.g.a. de långa avtalstidema och begränsade möjligheterna att återköpa försäkringar.

Det är emellertid inte bara i de ömsesidiga försäkringsbolagen som enskilda delägare kan ha ett svagt inflytande över verksamheten. Även i försäkringsaktiebolag kan en enskild delägare ha små möjligheter att påverka rörelsens inriktning, vilket särskilt gäller om det finns en etablerad grupp kontrollaktieägare i företaget. En aktieägare som är missnöjd med företagets skötsel kan dock till skillnad från delägaren i det ömsesidiga försäkringsbolaget sälja sina aktier på marknaden och härigenom tillgodogöra sig eventuella värdestegringar i företaget. I det ömsesidiga bolaget kan delägaren 1 princip bara komma åt sin andel av värdeökningen vid en likvidation. Överskottet kan emellertid återgå till försäkringstagama i form av planmässiga bonussystem eller rabatter, men detta förutsätter i så fall att de stannar kvar som kunder i företaget. För att tillgodose att överskotten kommer försäkringstagare i livförsäk— ringsbolag till godo har som framgått tidigare en omfattande reglering och återbäringssystem byggts upp.

Under senare tid har förekommit att försäkringsföretag övergått från den ömsesidiga bolagsformen till aktiebolagsformen. En förklaring till det är att företagen vill få tillgång till aktiemarknaden och kapital- marknaden i övrigt, bl.a. för att via företagsförvärv bredda verksamheter- na, främst till näraliggande fmansiella verksamheter, branschglidning.

Vid ombildning till aktiebolag skall FRLs regler om skifte av bolagets tillgångar vid likvidation tillämpas. Dessa regler torde dock främst vara

10 sou 198758 5. 352.

utformade för situationer där det är fråga om fördelning av över- skottsmedel av betydligt mindre omfattning än vad som är fallet vid de ombildningar till aktiebolag som nu sker, t.ex. likvidation i samband med konkurs. Om inte bolagsordningen anger annat innebär de aktuella bestämmelserna bl.a. att varje delägare, dvs. försäkringstagare, skall få del i tillgångarna i förhållande till det sammanlagda beloppet av de fem senaste årens inbetalda premier. Om de tillgångar som skiftas är omfattande kan detta innebära att försäkringstagare i form av aktiekapital får ut betydande värden i förhållande till de premier man faktiskt betalat in. Det kan också innebära att försäkringstagare får ut värden som ackumulerats redan under tider då de ännu ej var delägare i bolaget. Problematiken i denna del är emellertid komplicerad och det är svårt att bedöma vad som rimligen bör anses som en försäkringstagama rättmätiga andel av konsolideringmedlen.

6.1.4. Återbäringssystemets centrala betydelse

Den nuvarande premiesättningen inom livförsäkring bygger, som redan påpekats, på att försäkringsbolagen i förväg skall ta ut en så väl tilltagen premie att soliditeten i bolagen tryggas. För att kostnaden för försäkrin- gen ändå inte skall bli orimligt hög, skall å andra sidan de medel som inte behöver tas i anspråk återgå till försäkringstagama i form av återbäring. Härigenom har återbäringshanteringen fått en central betydelse i de konventionella livförsäkringsbolagen. En del av vårt uppdrag består i att göra en översyn av denna hantering.

Sambandet med andra delar av lagstiftningen gör emellertid att en översyn av de regler som gäller återbäringen inte kan utformas oberoende av dessa andra delar. De nu gällande placeringsreglema har t.ex. haft stor betydelse för den återbäringsteknik som hittills kommit att dominera. Omvänt får den återbäringsteknik som tillämpas stor betydelse för de faktiska effekterna av uppställda placeringsregler.

Av betydelse för hur framtida återbäringssystem bör utformas är även frågan huruvida vinstutdelningsförbudet skall avskaffas eller inte och vilka möjligheter en försäkringstagare har att byta livbolag.

Sambandet mellan placeringsregler och återbäringssystem

De nuvarande placeringsreglema för livförsäkring i 7 kap. 9 & FRL innebär att huvuddelen av det belopp som motsvarar de försäkrings- tekniska skuldema skall placeras i obligationer och andra tillgångar som betraktas som särskilt säkra. De försäkringstekniska skulderna är en sammanfattande benämning på ett försäkringsbolags beräknade kostnader för reglering av såväl inträffade som framtida försäkringsfall. För andra medel, som i dagligt tal brukar kallas "fria" medel, gäller i princip enbart den begränsning som följer av förbudet mot annan rörelse och som innebär att ett försäkringsbolag inte får förvärva en större andel av aktierna i ett enskilt aktiebolag än som svarar mot fem procent av det totala röstvärdet i det företaget. De fria medlen består till stor del av sådana medel som skall återgå till försäkringstagama i form av återbä-

ring, och som redovisas i återbäringsfonden. Innebörden av de konven- tionella livförsäkringsbolagens placeringsregler åskådliggörs i den förenk— lade balansräkningen i figur 6.1.

Figur 6.1 Schematiska placeringsregler för konventionella livförsäkringsbolag

TILLGÅNGAR SKULDER

Filllptlceiiing' dock

0 9 GP Gl för ' .. . _ max S% av rösl— Åierbanngs vörda? | ett enskilt fond

företag (7 kap. 175)

Obligationer utgivna av stol, kommun och Vissa Försäkrings—

krediiinslilul. . Fordringar med ieknlSkG

säkerhet i fast skulder egendom m.m. (7 kap. 9—905i FRL)

I dag utgörs ca 60 procent av livbolagens balansomslutningar av försäkringstekniska skulder. De i balansräkningen bokförda försäkrings— tekniska skuldema är emellertid inte ett särskilt bra mått på försäk— ringsbolagens förpliktelser gentemot försäkringstagama, eftersom återbäringsmedel endast till en mindre del innefattas i definitionen, nämligen den del av återbäringen som tilldelats enskilda försäkringar. De delar av återbäringsmedlen som förespeglats försäkringstagama genom de annonserade återbäringsräntorna ingår således inte i de försäkrings- tekniska skuldema och omfattas därigenom inte heller av de särskilda placeringsreglema. De på detta vis allokerade återbäringsmedlen är till skillnad från den tilldelade återbäringen inte att betrakta som en bindande förmån. Likväl är de av betydande storlek, inte minst till följd av att återbäringsräntoma delvis baseras på prognoser om tillgångarnas framtida marknadsvärden. Om alltför optimistiska prognoser görs av dessa värden kan det t.o.m. vara så att det sammanlagda värdet av de bindande utfästelserna och de allokerade återbäringsmedlen överstiger mark- nadsvärdet på ett bolags totala tillgångar. Om ett bolags ekonomiska utveckling kräver att konsolideringsmedel tas i anspråk kan detta innebära att allokerade överskottsmedel endast delvis återgår till försäkringstagama i form av återbäring. Under senare decennier har emellertid inte ett sådant förfaringssätt aktualiserats.

De allokerade återbäringsmedlen framgår av försäkringsbolagens s.k. tekniska bokslut, vilket är ett bokslut som fastställs internt av försäkrings- bolagen bl.a. i syfte att få en bättre bild över den ekonomiska ställningen utifrån stadfästa återbäringssystem, än vad som annars framgår av det

officiella bokslutet. Förhållandet mellan det officiella bokslutet och det tekniska bokslutet illustreras i figur 6.2. Som framgår av figuren är det sammanlagda värdet av de bindande utfästelserna (försäkringstekniska skulder) och de allokerade återbäringsmedlen betydligt större än det bokförda värdet på bolagets tillgångar. Marknadsvärdet på tillgångarna i exemplet överstiger summan av dessa utfästelser, och mellanskillnaden ugörs av det s.k. kollektiva konsolideringskapitalet.

Figur 6.2 Förhållandet mellan officith och tekniskt bokslut

TEKNISKT BOKSLUT

Kollektivl Konsoli— deringskopilol

Dolda Allokerad åter— iillgångar bäring utöver återbärings— fond OFFICIELLT ÅRSBOKSLUT Toioli _. . allokerad Återbarmgs— ölerböring fond

Tillgångar

Försäkrings— tekniska skulder,

(bl.a. iilldelod ölerböring)

Då återbäringsräntorna används som konkurrensmedel kan det från konsumentsynpunkt tyckas otillfredsställande att innebörden av den allokerade återbäringen inte görs tydligare för försäkringstagama. Ett offentliggörande av livbolagens kollektiva konsolideringskapital skulle mot denna bakgrund vara ett steg i riktning mot en sådan ökad genomlys- ning och insyn i försäkringsbolagens verksamhet som är önskvärd från konkurrenssynpunkt.

Med konsumentskyddet som utgångspunkt kan vidare hävdas att även sådana återbäringsmedel som ännu inte tilldelats borde skyddas av särskilda placeringsregler. Att så inte sker i praktiken sammanhänger bl.a. med nuvarande återbäringssystem, placeringsregler och redovis- ningspraxis. Huvudprincipen i nuvarande återbäringssystem är att de

överskott som uppstår i verksamheten skall återgå till försäkringstagama eller förmånstagarna och fördelas i proportion till de enskilda försäk— ringarnas bidrag till överskottet. Samtidigt skall emellertid överskottet tjäna som konsolieringskapital, varför överskott inte omedelbart kan tilldelas de enskilda försäkringarna, utan åtminstone delvis måste kvarhållas i bolagen i konsolideringssyfte. Sådan återbäring som inte tilldelats redovisas i återbäringsfonden, vilken utgör en betydande del av livbolagens konsolideringskapital.

Försäkringsbolagen kan själva välja om tilldelning av återbäring skall ske löpande eller så som är vanligt förekommande, först då utbetalning av avtalade försäkringsbelopp blir aktuella. Tidpunkten för tilldelning får emellertid konsekvenser för försäkringsbolagens placeringsmöjligheter, eftersom tilldelade återbäringsmedel omfattas av betydligt strängare placeringsregler än andra återbäringsmedel. Detta förhållande är också en väsentlig anledning till varför en senare tilldelning av återbäringsme- del kommit att dominera i praktiken, och därigenom till att endast en mindre del av återbäringsmedlen omfattas av särskilda placeringsregler. Försäkringsbolagen har genom att senarelägga tilldelningen av återbä- ringsmedel skaffat sig stora innehav av sådana tillgångar, bl.a. aktier, som inte innefattas i de nu gällande placeringsreglema.

Enligt vår mening är det rimligt att både återbäringshantering och redovisning av återbäringsmedel anpassas till de förhållanden som råder i andra europeiska länder. En översyn av såväl återbäringssystem som redovisningsregler är därför nödvändig. Det gäller således både hur återbäringsmedlen skall definieras och hur de skall fördelas på enskilda avtal och mellan olika generationer av försäkringstagare. En komplikation i sammanhanget är emellertid att allokeringen av återbäringsmedlen baseras på tillgångarnas marknadsvärden, medan den officiella redovis- ningen sker enligt andra principer.

I andra europeiska länder är det vanligt att de försäkringstekniska skulderna (eller motsvarande) utgör 90-95 procent av livbolagens balans- omslutningar och innefattar samtliga återbäringsmedel. Skillnaderna gentemot de svenska förhållandena sammanhänger bl.a. med andra krav på redovisning och återbäringshantering. Även icke tilldelade återbärings- medel ingår vanligen i de försäkringstekniska skulderna.11 Som en konse- kvens omfattas också större delen av de utländska försäkringsbolagens balansomslutningar av särskilda placeringsregler.

Vidare är det i andra europeiska länder vanligt att åtskillnad görs mellan återbäringsmedel och andra reserveringar, på så sätt att enbart de sistnämnda fungerar som konsolideringskapital. Återbäringsmedel synes överhuvud taget inte tillåtas fungera som konsolideringskapital. Möjlighe-

11 Detta innebär för övrigt att olika konsolideringsmått inte är helt jämförbara mellan svenska och utländska livförsäkringsbolag. I ett internationellt perspektiv framstår svenska livförsäkringsbolag ofta som mycket välkonsoliderade, men då har inte hänsyn tagits vare sig till skillnader i redovisningen av återbäringsmedel eller till att svenska bolag i allmänhet inte tilldelat återbäring i samma utsträckning som de utländska bolagen.

ten att ackumulera vinstreserver vid sidan av återbäringsmedlen beror naturligtvis på att man i de berörda länderna inte har motsvarade förbud mot vinstutdelning och krav på att vinsten skall sättas av till en återbä- ringsfond. Även i Sverige gjorde man tidigare åtskillnad mellan återbäringsmedel och konsolideringsreserver genom uppdelningen 1 dis- positions-, utjämnings—, säkerhets- och återbäringsfond. I och med införandet av FRL slopades dock denna uppdelning.

En ändring av nuvarande återbäringssystem och/eller redovisningsregler innebärande att en större del av återbäringsmedlen kommer att ingå i de försäkringstekniska skulderna skulle emellertid få till omedelbar följd att försäkringsbolagen tvingades sälja av stora innehav av vissa tillgångar, främst aktier, om samtidigt de nuvarande placeringsreglema bibehölls. Sådana ändringar kan därför inte genomföras utan en översyn av placeringsreglema. En sådan översyn är emellertid motiverad även av andra skäl. Till detta återkommer vi närmare i avsnitt 6.3. En inter- nationell anpassning av placeringsregelerna innebär bl.a en utvidgning av de tillgångsslag som accepteras för täckande av försäkringstekniska skulder.

Sambandet mellan återbäringssystem och vinstutdelningsförbud

I vårt uppdrag ingår även att pröva om det med hänsyn till försäkringsta- gamas intressen är möjligt att upphäva det vinstutdelningsförbud och den skyldighet att sätta av hela vinsten på livrörelsen till en återbäringsfond som nu gäller för konventionella livförsäkringsbolag. Som framgått tidigare hindrar dessa regler livförsäkringsaktiebolag som meddelar traditionell livförsäkring att i praktiken fungera som vanliga aktiebolag.

En invändning mot att försäkringsbolag skall kunna fungerar som ak- tiebolag är risken för att aktieägarna via bolagsledningen fattar beslut om utdelningar som innebär att bolaget töms på sådana tillgångar som egentligen kan sägas tillhöra försäkringstagama. Detta är självklart ett viktigt problem, men i grunden inte annorlunda än den konflikt som alltid finns mellan långivare och aktieägare. Problemet är emellertid särskilt markerat i företag som försäkringsbolag och banker, vilket bl.a. beror på att den genomsnittliga försäkringstagaren eller bankkunden är mer oinformerad än långivare i aktiebolag i allmänhet, men även på att förmögenhetsmassorna i försäkringsbolag och banker är mera likvida än i t.ex. industriföretag.

En förutsättning för att vinstutdelningsförbudet skall kunna avskaffas är att det klart framgår vilka medel som tillhör försäkringstagama och vilka medel som utgör riskkapital. Försäkringstagarskyddet motiverar att försäkringstagamas tillgodohavanden omfattas av särskilda skyddsregler. Som påpekats tidigare kan inte de försäkringstekniska skulderna i dag sägas vara ett bra mått på försäkringstagamas tillgodohavanden i försäk- ringsbolagen, eftersom endast en mindre del av återbäringsmedlen för närvarande utgör en del av dessa. Övergången från ett system med en lagfäst ömsesidighetsprincip till ett system där vinstutdelning är tillåten förutsätter således även det en översyn av återbäringshanteringen. En

speciell fråga i detta sammanhang gäller bl.a. hur de återbäringsmedel skall hanteras som hittills ackumulerats, dvs. under tider då ömsesidig- hetsprincipen varit framträdande i lagstiftningen.

Även i ett system där vinstutdelning är tillåten bör beaktas att det är fråga om långsiktiga avtal, där det på förhand är svårt att göra en rimlig bedömning av hur inbetalda premier kan förräntas. Dessa frågor skall vi emellertid gå in på närmare först i ett senare betänkande. En lösning som då kan komma att diskuteras är t.ex. möjligheten att utforma försäk- ringsavtalen så att det klart framgår i vilken utsträckning försäkrings- tagare resp. aktieägare skall få del av de överskott som uppstår. I ak- tiebolagsformen skulle detta kunna innebära att överskott helt eller delvis tillfaller aktieägarna. Ett annat alternativ, som bl.a. tillämpas i Danmark, är att tillsynsmyndigheten får i uppgift att övervaka att inte allt för stora vinster i förhållande till det egna kapitalet delas ut till aktieägarna.

Sambandet mellan återbäringssystem och möjligheten till byte av livbolag

I vårt uppdrag ingår vidare att överväga regler som möjliggör för en försäkringstagare att under försäkringstiden flytta sin försäkring från ett livbolag till ett annat. Eftersom även försäkringsdelen berörs, går en sådan möjlighet längre än den möjlighet som redan nu finns för försäkringstagare i fondförsäkringssystemet att flytta sparade medel mellan olika fondförvaltare.

En fördel med att underlätta för försäkringstagare att byta livbolag är att detta skulle öka konkurrensen mellan livförsäkringsbolagen. För att en sådan möjlighet skall leda till att de försäkringstagare som av någon anledning önskar byta bolag också gör det i praktiken, krävs bl.a. att värdet av varje enskild försäkringstagares tillgodohavande i försäk- ringsbolaget går att definiera på ett för försäkringstagaren godtagbart sätt, inte minst med tanke på att det sparande som ackumulerats i den enskilda försäkringen ofta är av betydande storlek. Då återbärings- hanteringen har central betydelse för möjligheten att definiera ett sådant värde kan en översyn av nuvarande återbäringssystem inte heller göras oberoende av denna fråga.

Problematiken går emellertid väsentligt längre än till möjligheten att definiera ett rimligt värde på varje enskild försäkringstagares del av försäkringsbolagens förmögenhetsmassa. Bl.a. måste beaktas att byten av bolag kan vara till nackdel också för försäkringstagama om sådana över- flyttningar blir så omfattande att tillgångar måste avyttras till oförmån- liga priser. Av denna anledning skulle, för att bolagen skall ha god beredskap inför eventuella överflyttningar, placeringsreglema kanske behöva utformas så att huvuddelen av medlen investeras i likvida och lätt omsättningsbara tillgångar. Det kan också uppstå svårigheter förknippade med hälsoprövning när en försäkringstagare vill flytta sin försäkring från ett bolag till ett annat. Vidare kan försäkringsbestånden påverkas på ett sådant sätt att bolagens möjligheter att utjämna risker försämras. Denna problematik får vi dock anledning att återkomma till i ett senare betänkande.

6.1.5. Sammanfattning

De föregående avsnitten i detta kapitel har syftat till att något belysa de problemställningar som vi i vårt uppdrag står inför. Som framgått finns på försäkringsområdet, och i synnerhet vad gäller livförsäkring, en rad regler som på olika sätt inverkar på konkurrenssituationen mellan försäkringsbolagen. Dessa regler är av skiftande karaktär, allt ifrån bestämmelser som inverkar på tillträdet till marknaden, dvs. etablerin- gen av nya försäkringsbolag, till regler som på annat sätt direkt eller indirekt styr priser och produktutformning. Vissa av dem påverkar inte enbart konkurrenssituationen mellan försäkringsbolag, utan även konkurrensen mellan försäkringsbolag och andra företag, främst banker. De faktorer som har störst betydelse för etableringen av nya försäk- ringsbolag är kravet på koncession och förbudet mot vinstutdelning inom konventionell livförsäkring. Av betydelse i övrigt är bl.a. systemet med grunder, skälighets- resp. ömsesidighetsprincipen och skattelagstiftnin- gen, liksom tidigare också de så omfattande branschöverenskommelserna.

Lagstiftningen, och dess tillämpning, har tillsammans med ett omfattande branschsamarbete bl.a. inneburit att de livförsäkringar som traditionellt erbjudits på den svenska marknaden varit hårt styrda i fråga om utformning och premiesättning. Svaga incitament till konkurrens medförde t.ex. att livförsäkringsbolagen under lång tid i princip erbjöd likadana försäkringar till samma priser. På skadeförsäkringsområdet, där det huvudsakliga samarbetet angående tariffer upphörde redan i slutet av 1960-talet, har situationen emellertid varit annorlunda.

De förändringar som skett under senare år innebär att även livförsäk- ringsbolagen i allt större utsträckning kommit att konkurrera med varandra. Den avskaffade behovsprincipen och möjligheten att erbjuda s.k. fondförsäkringar har t.ex. bidragit till att antalet livförsäkringsbo- lag ökat. Vidare har samarbetet i fråga om produktutveckling i princip upphört, liksom den tidigare kartellöverenskommelsen om gemensam utformning av grunder och premiesättning.

Kvar finns dock fortfarande regleringar som har nackdelar från effek- tivitetssynpunkt och som försvårar för försäkringstagaren att skaffa sig en uppfattning om vilket försäkringsbolag som erbjuder de mest prisvärda försäkringarna. Den förändring i lagstiftningen som nu tillåter fond- försäkringar är dock ett viktigt steg mot ökad flexibilitet och förbättrad genomlysning av livförsäkringskontrakten.

Många av de regler som har negativ inverkan på konkurrensen har , funnits under en längre tid. En förklaring är att dålig ekonomi hos försäkringsgivaren traditionellt har ansetts bero på en allt för hård konkurrens mellan försäkringsbolagen. Det har befarats att premierna skulle kunna pressas ned till en nivå som på sikt leder till soliditets- problem. En för hård konkurrens har också befarats leda till ökade chanstagningar i placeringen av premiemedlen, liksom till utveckling av försäkringstjänster som inte är särskilt väl genomtänkta. I ljuset av detta har fördelen och intresset av en fungerande konkurrens fått stå tillbaka för andra strävanden, främst önskemålet om en betryggande soliditet, och

en omfattande reglering för att tillgodose denna har vuxit fram. På livförsäkringsområdet har betryggande soliditet snarast blivit liktydigt med att ett försäkringsbolag inte skall kunna gå i konkurs. Detta tillgodo- ses bl.a. genom väl tilltagna säkerhetsmarginaler på de premier som försäkringstagama betalar in. Härigenom är det försäkringstagama som bygger upp konsolideringskapitalet i livbolagen och det är också de som huvudsakligen står för riskerna i verksamheten.

En grundläggande tanke bakom placeringsreglema i FRL är att skydda försäkringstagama mot att investeringar sker i allt för riskfyllda och äventyrliga objekt. Genom den redovisnings- och återbäringsteknik som tillämpas har emellertid en stor del av medel avsedda för återbäring kommit att falla utanför de särskilda placeringsreglemas tillämpningsom— råde. Enligt vår mening är det emellertid rimligt att även sådana återbäringsmedel som ännu inte tilldelats enskilda försäkringar omfattas av särskilda skyddsregler. Denna ståndpunkt ligger också väl i linje med hur återbäringsmedlen behandlas i andra europeiska länder.

En detaljerad och omfattande försäkringsreglering, som den i Sverige, har naturligtvis förutsättningar att fungera så länge konkurrensen utifrån är svag. Bristerna framkommer emellertid desto tydligare när situationen plötsligt förändras och det visar sig att regelsystemet inte är tillräckligt flexibelt för att kunna anpassas till nya förutsättningar. Avregleringen av kreditmarknaden och den branschglidning och intemationalisering som skett under senare år, inte minst genomförandet av inre marknaden, är några av de faktorer som bidragit till ökad uppmärksamhet om hur försäkringsbranschen är reglerad. Förändringarna har framför allt påverkat livförsäkringsbolagens situation.

Sammanfattningsvis kan konstateras att behovet av en grundläggande översyn av det nuvarande regelsystemet är stort. Det gäller inte minst centrala delar av lagstiftningen som exempelvis systemet med grunder, placeringsreglema och återbäringshanteringen. En sådan översyn av försäkringsregleringens uppbyggnad som vi anser nödvändig kan t.o.m. innebära att vissa allmänna principer som hittills präglat regleringen av försäkringsverksamheten kan komma att omprövas.

Det nuvarande regelsystemet synes vara uppbyggd kring uppfattningen att kravet på tillräcklig soliditet är oförenligt med en fungerande konkurrens. I vårt uppdrag ingår emellertid att föreslå regler som tillgodoser att försäkringsbolagen har en tillräcklig soliditet utan att för den skull hämma konkurrensen. En viktig principiell fråga är hur regelsystemet i stort bör vara uppbyggt för att samtidigt tillgodose soliditets- och effektivitetskraven. Erfarenheter från andra länder, där regleringen av försäkringsbolagen är mindre omfattande än i Sverige, kan tyda på att kostnaderna för marknadsmisslyckanden på försäkrings- området har överdrivits.

Vårt uppdrag innebär dock att vi med förtur skall behandla sådana frågor som påkallas av en anslutning till EGs regelverk. Enligt våra direktiv torde detta främst gälla soliditets- och placeringsregler samt, i den mån det är nödvändigt med hänsyn till utformningen av placerings— reglema, frågor som berör återbäringssystemet inom livförsäkring. Med

hänsyn till den vikt som lagts vid en EG-anslutning måste därför närmare överväganden i vissa delar av vårt uppdrag vänta till ett senare skede. Det gäller bl.a. åtskilliga frågor av mera principiell karaktär.

Med antagna EG-direktiv som utgångspunkt står det helt klart att vi redan nu måste föreslå nya soliditetsregler för försäkringsbolagen. Uttryckliga krav på hur stort kapital som erfordras utöver de försäkrings- tekniska skulderna finns inte i den svenska lagstiftningen, men krävs enligt de relevanta direktiven. Vidare får för placering av s.k. fria medel inte gälla några särskilda regler beträffande valet av tillgångar.

När det gäller placeringsregler för s.k. tekniska reserver och ut- formningen av återbäringssystem inom livförsäkring innebär däremot direktiven inga formella krav på att redan nu föreslå lag- eller andra änd- ringar, eftersom EG-ländema själva ännu inte kommit överens om den slutliga utformningen av sådana bestämmelser. Först när tredje genera- tionens direktiv resp. det räkenskapsdirektiv som kommer att gälla försäkringsbolagen antagits, kommer det att finnas bindande riktlinjer för en harmonisering i dessa delar.

En anslutning till den inre marknaden som enbart grundas på de antagna EG-direktiven skulle emellertid få konsekvenser som mot bakgrund av försäkringstagarSkyddet inte kan anses vara acceptabla. De oönskade effekterna sammanhänger med EGs bestämmelser om att inga regler för valet av tillgångar får gälla för placering av medel utöver de s.k. tekniska reserverna.12 Såvitt vi kan bedöma strider femprocents- regeln mot denna bestämmelse och får bl.a. av detta skäl avskaffas (se närmare härom avsnitt 6.3.4). Med nuvarande definition av försäkrings- tekniska skulder skulle dock ett avskaffande av femprocentsregeln medföra att försäkringsbolagen får så stor frihet att förfoga över återbäringsmedlen att det inte ens övergångsvis kan anses acceptabelt. Som redan anförts anser vi att även sådana återbäringsmedel som ännu inte tilldelats enskilda försäkringar bör omfattas av särskilda regler till försäkringstagamas skydd.

Vår bedömning är därför att det redan i denna första etapp av vårt arbete finns skäl att överväga ändringar i redovisningen av återbärings- medlen, även om detta för närvarande inte formellt krävs för en anslutning till reglerna i aktuella EG-direktiv. Sådana ändringar kan för övrigt ses som en anpassning till de faktiska förhållandena i EGs medlemsländer, vilka är de som ligger till grund för den närmare utformningen av EGs direktiv. Däremot kommer en närmare utredning av hur återbäringsmedlen bör fördelas mellan enskilda försäkringar att ske först i ett senare skede av vårt arbete.

Som framgått av avsnitt 6.1.4 kan ändringar i redovisningen av

Medlemsländerna får tills vidare själva reglera vilka avsättningar som som skall göras till de tekniska reserverna, förutsatt att åtminstonde s.k. matematiska reserver ingår. Den nuvarande definitionen av försäkringstekniska skulder synes därför inte strida mot denna definition. En närmare harmonisering av tekniska reserver kommer dock till stånd i och med att tredje generationens direktiv resp. räkenskapsdirektivet antas.

återbäringsmedlen inte göras utan hänsyn till placeringsreglemas ut— formning. Även placeringsreglema för de försäkringstekniska skulderna kommer därför att ses över i denna etapp.

Inom kommittén har vidare ifrågasatts om vinstutdelningsförbudet bör fmnas kvar även i fortsättningen. Vår bedömning är dock att denna fråga bör ses över i ett vidare sammanhang och vår avsikt är därför att återkomma till utdelningsförbudet i ett senare betänkande. Det bör t.ex. beaktas att en aktieägare i ett livförsäkringsbolag i allmänhet tar betydligt mindre risker jämfört med aktieägare inom andra verksamheter.

De frågor som vi har för avsikt att behandla i ett senare skede är, förutom vinstutdelningsförbudet, återbäringssystemet och det principiella problemet om hur försäkringsverksamheten i stort bör regleras för att uppfylla de krav som kan ställas från effektivitetssynpunkt, bl.a. systemet med grunder, frågan om officiell redovisning i marknadsvärden samt möjligheten för en försäkringstagare att under försäkringstiden byta livbolag. Som framgår av våra direktiv skall vi i vårt fortsatta arbete även pröva om principen om premie- och kostnadsskälighet bör finnas kvar i lagstiftningen samt undersöka förutsättningarna för att konven- tionell livförsäkring och livförsäkring med anknytning till värdepappers- fonder skall kunna meddelas av samma försäkringsbolag.

6.2. Soliditetsregler 6.2.1 Allmänt om soliditetsprincipen

Det har traditionellt ansetts naturligt med en reglering av försäkringsbola- gens verksamhet som går betydligt längre än för aktiebolag i allmänhet och för andra juridiska personer. Som redan har utvecklats i avsnitt 3.5 är syftet inte i första hand att skydda aktieägare eller borgenärer i allmänhet, även om också dessa kategorier självfallet har ett starkt intresse av bolagens ekonomiska bärkraft, utan dem som har framtida anspråk på grund av försäkringsavtal. Försäkringen har, brukar man framhålla, en alldeles speciell social och ekonomisk funktion genom sin betydelse för privatpersoners ekonomiska trygghet och för företagens verksamhet. Vikten av livförsäkringen för ett individuellt sparande har ofta betonats. Överhuvud taget motverkar försäkringens utbredning störningar i samhällsekonomin genom oförutsedda händelser av olika slag.

Samtidigt har den enskilde försäkringstagaren begränsade möjligheter att få ett begrepp om värdet av de avtal han ingår och att överhuvud taget överblicka avtalets innebörd. De beräkningar som ligger bakom den premie försäkringsbolaget begär och de villkor bolaget erbjuder kan ofta vara svåra att bedöma även för en erfaren företagare, och naturligtvis än mera för en konsument. Avtalet bygger emellertid på att försäkringstaga- ren betalar premien redan i förväg - innan försäkringsbolagets huvudpres- tation, dess ansvar, alls aktualiseras - och han får då lita på att den är riktigt avvägd och att det utlovade försäkringsskyddet kommer att fungera på det sätt han tänkt sig.

Genom civilrättslig lagstiftning kan visserligen den enskilde skyddas mot vissa alltför ofördelaktiga eller annars oskäliga avtalsvillkor. Både försäkringsavtalslagen och konsumentförsäkringslagen innehåller vissa tvingande regler med denna verkan, och dessutom finns viss möjlighet att jämka villkor av detta slag med stöd av 36 & avtalslagen. Men detta ger honom inte tillräcklig trygghet. Också associations- och offentligrättsliga regler anses traditionellt behövliga för detta. Det är nödvändigt att skydda honom mot risken att försäkringsbolaget inte kan fullgöra sina förpliktelser, om dess ekonomi skadas t.ex. genom oväntade katastrofala skadefall eller felaktiga kalkyler. Detta är också väsentligt med tanke på samhällsekonomin i stort. Försäkringsbolagets soliditet är på detta sätt en grundläggande förutsättning för att försäkringsverk— samheten skall kunna fungera.

Redan vad som nu sagts har motiverat att försäkringsbolagens sätt att bedriva sin verksamhet ingående regleras och att man från det allmännas sida kontrollerar att de följer olika föreskrifter om verksamheten. Indirekt bör en sådan reglering också medföra fördelar för bolagen genom att allmänheten får ökat förtroende för dem. Detta lär få betydelse i synnerhet när nya försäkringsbolag etableras i landet eller när försäk- ringsbolagen ger sig in på nya branscher, men också annars är det självklart av värde om bolagen kan hänvisa till regleringen och tillsynen som en garanti för att deras verksamhet är att lita på.

De nu anförda, mera allmänna argumenten för soliditetsregleri lagstift- ningen om försäkringsverksamhet framträder emellertid med olika styrka vid personförsäkring, speciellt livförsäkring, och vid Skadeförsäkring. Litförsäkring har traditionellt ansetts ha särskild vikt från social synpunkt genom att den skyddar den försäkrade och dennes anhöriga i situationer där de har ett speciellt behov av ekonomiskt stöd. Även om livförsäkrin- gen många gånger närmast framstår som en komplettering till socialför- säkringen, är den fundamental för den enskildes trygghet i sådana fall. Ofta har försäkringstagaren nedlagt en väsentlig del av sitt sparande på dessa försäkringar, i förlitan på bolagets förmåga att utge den avtalade ersättningen när ett försåkringsfall inträffar. Samtidigt är försäkringstek- niken speciellt väl utbildad på detta område. Bortsett från helt oförut- sedda katastroffall av exceptionellt slag, av typen kämkraftsolyckor eller massepidemier, går det att med stor statistisk sannolikhet bedöma de aktuariella riskemas storlek. Däremot kan de finansiella riskerna vara ett betydligt mera svårhanterligt problem, eftersom försäkringsavtalen som regel innebär långsiktiga garantier om försäkringssparandets avkastning.

Något annorlunda ligger det till vid skadqförsäkring liksom vid flera former av olycksfallsförsäkring. Även försäkringar av detta slag fyller naturligtvis ett angeläget socialt behov, särskilt vid stora skadefall som drabbar privatpersoner. Man får heller inte glömma att ansvarsförsäkrin- gen sätter medellösa skadeståndsskyldiga av olika kategorier i stånd att utge skadestånd bl.a. för personskada, och att en skadeförsäkringsform som trafikförsäkring är ett väsentligt inslag i enskildas ekonomiska skydd mot sådan skada. Här ger dock redan socialförsäkringen ett grundskydd. Särskilt om man beaktar försäkringsbeloppens och de utbetalade

ersättningarnas storlek är även det skydd skadeförsäkringen ger närings- idkare av största vikt. Här spelar försäkringen en viktig samhällsekono- misk roll, varvid dess gynnsamma sociala verkningar ofta snarast blir av indirekt slag. Försäkringen hindrar att stora skadefall medför svårare rubbningar i företagens ekonomi, till skada också för företagets anställda och andra kontrahenter.

En påtaglig olikhet mot livförsäkringen kan också konstateras från försäkringsteknisk synpunkt. Möjligheten att mera exakt bedöma den aktuariella risken är betydligt mindre på skadeförsäkringens område; bl.a. är riskerna så skiftande och ibland också erfarenheterna av risksituation- erna så begränsade att statistiska beräkningar inte kan få samma betydelse. I viss utsträckning står bolagen alltså på osäker grund redan vid själva premiens fastställelse.

Det anförda innebär att behovet att säkerställa försäkringsbolagens soliditet framträder för både livförsäkringens och skadeförsäkringens del, fast inte helt på samma sätt. Det finns alltjämt skäl att utforma eventuella soliditetsregler på olika vis i dessa fall. Så har också skett enligt EGs direktiv.

Sammanfattningsvis kan sägas, att det inte är svårt att motivera en lagstiftning som innehåller särskilda regler, vilka tryggar försäkringsbola- gens soliditet på ett effektivt sätt. Man kan vänta att svenska bolag för att hävda sig i internationell konkurrens kommer att utvidga sin verksamhet inte bara geografiskt utan också till nya risker, och redan den ökade osäkerhet som denna utveckling medför bör rimligen leda till högre krav på bolagens konsolidering. I fråga om både person- och Skadeförsäkring kan det dessutom finnas en fara att den snabba utvecklin- gen och en hårdnande konkurrens - hur önskvärd denna än kan vara från vissa synpunkter - lockar till ökade risktaganden från försäkringsbolagens sida; man begagnar de (visserligen begränsade) möjligheter som placeringsreglema ger till riskabla engagemang, man erbjuder försäk- ringsformer som inte är tillräckligt genomtänkta, eller man pressar premiema till en låg nivå som i ett längre perspektiv framstår som oförsvarlig. Ändrade förhållanden ställer alltså andra krav på reglering och tillsyn av bolagen än tidigare. Frågan är hur långt en sådan reglering behöver gå för att ge ett behövligt skydd.

6.2.2. Våra förslag till nya soliditetsregler

Förslag: I enlighet med EGs system införs regler som preciserar hur stort konsolideringskapital som erfordras för att kravet på betryggande soliditet skall anses uppfyllt. Som en följd av sam- ordningen med EGs regler ändras FRLs definition av livförsäk- ringsbolag och separationsprincipen jämkas. Dessutom upptas en katalog över skadeförsäkringsbolagens verksamhetsgrenar.

En av våra huvuduppgifter är enligt direktiven att föreslå soliditetsregler som närmare än de nuvarande preciserar hur stort konsolideringskapital som erfordras. I enlighet med strävandena att harmonisera det svenska regelsystemet med EGs system skall de föreslagna reglerna vara förenliga med EGs bestämmelser på området.

Försäkringsbolagens konsolideringskapital, dvs. reserver utöver de försäkringstekniska skulderna, utgör en extra säkerhet mot de risker som bolagen i sin verksamhet utsätts för. Som redan utvecklats i avsnitt 3.3 kan dessa risker delas in i aktuariella och finansiella risker. Möjligheten att jämna ut de aktuariella riskerna beror på vilka slag av försäkrings- verksamhet som bolaget bedriver. Inom livförsäkring finns goda möjligheter att genom riskpoolning hantera dessa risker. Stora variationer i dödligheten är inte särskilt vanliga och trendmässiga förändringar av genomsnittlig livslängd är en långsam process som till stor del kan förutses. På detta område är det i stället de finansiella riskerna som är svårast att hantera. De avkastningsgarantier som genom ränteantaganden i bolagens grunder lämnas på de förvaltade premiemedlen ställer särskilda krav på livförsäkringsbolagens fmansförvaltningar. Inom Skadeförsäkring är förhållandena de omvända. De i allmänhet korta avtalstidema gör de finansiella riskerna jämförelsevis lätta att hantera, medan däremot slumpmässiga variationer i skadeutfall och ersättningsbe- lopp, dvs. de aktuariella riskerna, kan vara ett mycket svårhanterligt problem. Dessa skillnader mellan liv- och skadeförsäkringsverksamhet gör att de underliggande motiven för ett lägsta konsolideringskapital skiljer sig åt.

EGs soliditetsbestämmelser återfinns huvudsakligen i ett direktiv av år 1973 rörande annan direkt försäkring än livförsäkring och ett direktiv av år 1979 angående direkt livförsäkring, om också några bestämmelser ändrats i senare skadeförsäkrings- och livförsäkringsdirektiv. Reglerna går framför allt ut på att fastslå en betryggande marginal mellan ett bolags totala tillgångar och de tillgångar som motsvarar de försäkrings- tekniska skuldema (solvensmarginal). Solvensmarginalen utgör således det belopp varmed bolagets tillgångar minst måste överstiga dess försäkringstekniska skulder. Genom att på detta sätt ange ett mått på ett lägsta konsolideringskapital har man velat möjliggöra för tillsynsmyndig- hetema i olika länder att ställa enhetliga krav på bolagen. Minimivärdet på solvensmarginalen bestäms bl.a. med hänsyn till den försäkringsverk- samhet som bolaget bedriver, och det finns detaljerade bestämmelser för beräkningen av marginalen, vilka bygger på en kompromiss mellan olika ståndpunkter. För skadeförsäkringsbolag bestäms storleken på sol- vensmarginalen på grundval av bolagets premieinkomst eller dess utbetalda skadeersättningar. Härvid beräknas skadeersättningama som ett genomsnitt av kostnaderna för de tre - i vissa fall sju - senaste räken- skapsåren. Genom denna uppläggning tas vid beräkningen av solvensmar- ginal hänsyn till de risker som är svårast att hantera på detta område, de aktuariella riskerna. Premieinkomsten ger ett mått på rörelsens omfatt- ning och skadeersättningama visar försäkringsbeståndets kvalitet. En nackdel med systemet är dock att skillnader i beståndets sammansättning

inte fångas upp. Vid en viss premieinkomst och en viss skadeersättnings- nivå blir solvensmarginalen densamma oavsett om skadekostnaderna härrör från ett stort antal små skador eller ett fåtal stora.

För konventionell livförsäkring bestäms solvensmarginalen som en viss procent av premiereserven resp. de positiva risksummorna, efter avdrag upp till en viss nivå för avgiven återförsäkring. Premiereserven utgör värdet av försäkringsbolagets samlade ansvarighet för löpande försäkrin- gar. Med begreppet risksumma menas det belopp med avseende på viss försäkrad eller medförsäkrad varmed premiereserven förändras vid vederbörandes död. Risksumman uttrycker således värdeförändringen vid dödsfallet av bolagets ansvarighet för det enskilda försäkringsavtalet. Att solvensmarginalen beräknas som en viss procent av de positiva risk- summoma innebär att soliditetskraven är relaterade till det totala belopp som försäkringsbolagen riskerar att betala ut om försäkringsfall skulle inträffa i varje enskilt fall.

Den teknik som valts för beräkning av solvensmarginalen inom konven- tionell livförsäkring får närmast betraktas som en schablonmässig metod för att fastställa miniminivån på konsolideringskapitalet. Så som premiereserven beräknas i Sverige tar man med denna teknik inte hänsyn till de risker som har störst betydelse på området, nämligen de finansiella riskerna. Tvärtom är det så att soliditetskravet blir lägre desto högre av- kastningsgarantier som lämnas på pensionssparandet, dvs. ju högre ränteantagande som tillämpas i grunderna. Tekniken får dock tills vidare anses acceptabel, bl.a. mot bakgrund av att grunderna skall stadfästas av regeringen eller finansinspektionen. Härigenom kan förhindras att alltför höga ränteantaganden tillämpas och därmed att solvensmarginalen blir för liten i förhållande till de risker som tas. Det bör vidare beaktas att vi i vårt fortsatta arbete med att anpassa regelsystemet till EGs krav får anledning att återkomma till beräkningen av de försäkringstekniska skulderna, vari premiereserven ingår.

Några särskilda placeringsregler för de tillgångar som svarar mot solvensmarginalen får inte uppställas. Däremot måste dessa tillgångar på balansräkningens skuldsida motsvaras av vissa, särskilt angivna, slag av kapital. I huvudsak skall det vara fråga om eget kapital. Ett försäkrings- bolag skall således inte genom upplåning kunna tillgodose kapitalkraven. Vid bedömning om soliditetskravet är uppfyllt får bolagen med tillsyns- myndighetens medgivande också räkna med övervärden på tillgångar, förutsatt att dessa inte är av exceptionell natur. Vidare föreskrivs att en tredjedel av solvensmarginalen skall utgöras av en s.k. garantifond, vilken samtidigt måste uppgå till ett visst minimibelopp, varierande med hänsyn till verksamhetens inriktning. Om denna miniminivå på garan- tifonden underskrids är detta en signal till tillsynsmyndigheten att ingripa. Med hänsyn till de speciella krav som måste upprätthållas i fråga om bolag som meddelar kreditförsäkringar föreskriver EGs kreditförsäk- ringsdirektiv en extra säkerhet för dessa bolag i form av en obligatorisk s.k. utjämningsfond, vilken får användas enbart för förlusttäckning av kreditförsäkringsverksamheten.

Även om bestämmelserna i EGs direktiv på detta vis är ganska inveck-

lade, innebär de en precisering och utvidgning av soliditetsreglerna som i och för sig anses önskvärd. Det måste vara en vinst med klart bestämda krav på bolagens sätt att fullgöra sina förpliktelser. Trots de invändningar som kan göras mot tekniken för beräkning av solvensmarginalen, får den tills vidare anses godtagbar, beträffande livförsäkring bl.a. mot bakgrund av att grunderna skall stadfästas av regeringen eller finansinspektionen.

Det sägs ibland, att en detaljerad lagstiftning av försäkringsbolagens verksamhet också kan medföra vissa nackdelar på så sätt att den skulle kunna hämma enskilda försäkringsbolags initiativ och över huvud taget fördröja en anpassning till nya förhållanden. En långtgående byråkratise- ring skulle, samtidigt som den kan förefalla förmånlig från försäkringsta- gamas synpunkt, kunna leda till en viss stagnation i verksamheten. Redan den nuvarande försäkringsrörelselagstiftningen har visat sig på flera punkter lägga besvärande band på bolagens verksamhet; bl.a. har framhållits behovet av friare placeringsmöjligheter för livförsäkringens del, vilka skulle öka flexibiliteten i kapitalförvaltningen. Som förut framhållits har man vid utformningen av nuvarande soliditetsregler lagt mindre vikt vid betydelsen av en fungerande konkurrens mellan försäk- ringsbolagen, vilket kan få betänkliga konsekvenser inför intemationalise- ringen av försäkringsverksamheten.

Särskilt för skadeförsäkringens del kan vidare både den tekniska och den ekonomiska utvecklingen aktualisera risker av ett slag som i dag inte alls förekommer eller i varje fall ter sig försumbara. Den enskilde har på sikt ett starkt intresse av att försäkringsbolagen är redo att tillgodose nya behov av skydd, något som bör bli särskilt angeläget för näringslivets del.

Även om försäkringstagama måste ha en grundtrygghet i fråga om bolagens betalningsförmåga, kan sådana synpunkter åberopas för ett regelsystem, som på samma gång lämnar försäkringsbolagen större frihet i förvaltningen av premiemedlen. Om man uppställer krav på att bolagens fria tillgångar överstiger de försäkringstekniska skulderna med ett belopp som ter sig betryggande även på längre sikt, finns det möjlighet att efterge kontrollen på andra punkter. Det är därvid en stor fördel om kraven uttrycks i lag med sådan tydlighet att de kan förutses av bolagen och att utomstående får en uppfattning om vilka krav som faktiskt gäller.

Mot en anknytning till EGs bestämmelser hade FVK en del invänd- ningar. Man framhöll bl.a. att dessa bestämmelser hade fått sin utform- ning på grund av erfarenheter från 1960-talet, då andra förhållanden rådde; de tog inte tillräcklig hänsyn till eventuella särdrag i ett bolags verksamhet, och de minimikrav som uppställdes ansågs på många håll för låga - de beaktade inte tillräckligt vare sig tillfälliga fluktuationer eller mera långsiktiga utvecklingstendenser. (Se härom SOU 1986:8 s 190 ff.) Enligt vår mening är dock inte dessa invändningar särskilt vägande. Visserligen kan sägas att nivån på EGs soliditetsbestämmelser, vilka är utformade som absoluta krav och inte som minimiregler, innebär ett något lägre krav på minimikonsolideringskapitalet än de krav som finansinspektionen nu i praktiken uppställer. Den skyddsnivå som framgår av EGs direktiv både för livförsäkring och annan försäkring får

._..- zun-v— www—___"! v '_— . . -=._.:.

- ru*-ur; x_n-PW:. . —_

emellertid anses acceptabel, i vart fall om man upprätthåller krav på ett väl fungerande tillsynssystem. Att EGs be—stämmelser också går ganska väl ihop med det svenska systemet framgår av att finansinspektionen under en följd av år använde en metod för beräkning av skadeför- säkringsbolagens minimikonsolideringskapital som i vissa delar stämde med den som tillämpas inom EG. Under alla förhållanden gör har- moniseringssträvandena att det nu finns starka skäl att överväga ett närmande till EGs soliditetsregler.

I och för sig är visserligen EG—reglerna långt mera komplicerade och utförliga än vad som är vanligt i svensk lagstiftning av motsvarande slag (låt vara att inte heller FRL utmärker sig för större överskådlighet). Soliditetskraven har fått en mycket detaljerad utformning och förutsätter ganska invecklade beräkningar. Det kunde från lagteknisk synpunkt vara närliggande att bara ta fasta på huvudtankama i EG—direktiven och försöka utforma den svenska lagstiftningen i enlighet härmed. Med detta missar man dock syftet med harmoniseringen; EGs principer om fri konkurrens på försäkringsområdet förutsätter att varje land skall utgå från samma reglering av dessa försäkringsfrågor, i den mån inte direktiven medger avsteg från denna princip. Skall de svenska reglerna anpassas till EGs system, är det därför nödvändigt att i åtskilliga delar följa det i detalj och acceptera därav följande oformligheter i lagtexten. Sådana formella betänkligheter minskar visserligen om man tar in en del av reglerna i en av regeringen utfärdad förordning i stället för i lagen, men de allra flesta bestämmelserna framstår dock som så väsentliga att de bör direkt framgå av FRL.

Vi anser oss alltså böra följa EGs reglering. Bestämmelserna med krav på solvensmarginal och garantifond, vilka som sagt är mycket utförliga, har vi funnit lämpligen böra tills vidare intas i slutet av 7 kap. FRL. I vårt slutliga betänkande, som skall vara resultatet av en mera ingripande översyn av FRL kommer vi eventuellt att föreslå att de placeras på annan plats i lagen.

Om vi skall följa EGs system, är det dessutom nödvändigt att föreslå en mera ingående reglering av vilka slag av kapital som får medräknas vid bedömningen av soliditeten. Det skall i huvudsak vara fråga om eget kapital. Också dessa regler föreslås bli intagna i 7 kap. FRL. En särskild fråga är hur medel avsedda för återbäring skall behandlas. Vi åter- kommer till den i avsnitt 6.3.6. Eftersom bestämmelserna om sol— vensmarginal och garantifond för Skadeförsäkring förutsätter beräkningar grundade på förhållanden under tre - i vissa fall sju - föregående räkenskapsår, måste bestämmelser också ges om hur soliditetskraven skall kunna iakttas i samband med bolagens bildande och under åren därefter. Här har vi angett att prövningen skall ske med ledning av den verksamhetsplan som bolaget redan enligt gällande rätt skall inge i sam— band med sin ansökan om koncession (se 2 kap. 3 & FRL, något utbyggd i vårt förslag). Görs planen tillräckligt utförlig, bör regeringen kunna bedöma om bolaget under de första åren kan uppnå den soliditet som är förutsättningen för att det skall kunna bedriva försäkringsrörelse.

Kravet på att försäkringsbolag som meddelar kreditförsäkring som

extra säkerhet utöver solvensmarginalen skall ha en obligatorisk s.k. utjämningsfond har i vårt lagförslag tagits in i 12 kap. 9 a &. I EG- direktiven anges fyra alternativ för beräkning av denna fonds storlek. Vi har valt att låta regeringen/finansinspektionen ge närmare föreskrifter om vilken beräkningsmetod som därvid skall användas.

En anpassning till EGs regler torde i allmänhet inte medföra några större problem för de svenska försäkringsbolagen. En undersökning av livförsäkringsbolagen har visat att det stora flertalet av dessa bolag kommer att klara av att uppfylla de nya soliditetskraven, även med beaktande av de förändringar som vi föreslår i fråga om återbäringsmed- lens redovisning. Motsvarande undersökning har inte varit möjlig att genomföra för skadeförsäkringsbolagen. Det kan tänkas att vissa sådana bolag får svårigheter att uppfylla kraven. EGs regler är emellertid absoluta och medger inte någon avvikelse. Om ett försäkringsbolag inte klarar soliditetskraven visar detta att bolaget har en otillräcklig kapital- styrka och därför bör öka sitt kapital genom tillskott av aktie- eller garantikapital eller på annat sätt. Bolagen bör naturligtvis också ha ett eget intresse av att se till att kapitalstyrkan är sådan att den med marginal täcker solvenskraven.

Om det under bolagets verksamhet visar sig att soliditetskraven inte är uppfyllda, eller om det är fara för något sådant, blir det tillsynsmyn- dighetens sak att liksom vid andra missförhållanden ingripa med erinringar och förelägganden. Enligt nuvarande ordning har myndigheten i sista hand att göra anmälan till regeringen, som då kan förklara koncessionen förverkad. En komplikation är att direktiven förutsätter att såväl beslut om vägrad koncession som beslut om koncessionens upphörande skall kunna prövas i domstol. Vi återkommer till denna fråga under avsnitt 6.4.1.

EGs direktiv upptar också den särskilda påföljden för överträdelser av soliditetsreglerna, att försäkringsbolaget kan förbjudas att fritt förfoga över sina tillgångar i Sverige. Även detta innebär onekligen ett långtgå- ende ingrepp i bolagets verksamhet. Vi har funnit det nödvändigt att följa EGs direktiv också på denna punkt men vill understryka, att möjligheten bör utnyttjas med återhållsamhet och bara när mindre ingripande åtgärder måste antas bli resultatlösa.

Det bör i sammanhanget framhållas att försäkringsbolagens möjligheter att uppfylla sina förpliktelser gentemot försäkringstagama även i allra högsta grad beror på hur de försäkringstekniska skulderna fastställs. Även om man inom EG kommit överens om en miniminivå på kon- solideringskapitalet genom reglerna om solvensmarginal kan således solidite'snivån variera mellan försäkringsbolag i olika länder. Det är först med en harmonisering av de försäkringstekniska skuldernas beräkning som mm kan räkna med att soliditetssituationen blir någorlunda jämför- bar. Tills vidare får medlemsländerna själva bestämma hur dessa skulder skall beräknas, men avsikten är att gemensamma regler så småningom skall slås fast. Som nämnts får vi därigenom anledning att i vårt fortsatta arbete återkomma till frågan.

Samordningen med EGs soliditetsregler fordrar också vissa andra

ändringar i FRL, vilka inte omedelbart rör försäkringsbolagens ekonomi— ska ställning. Sålunda är det nödvändigt att jämka den nuvarande definitionen av livförsäkringsbolag; gränsen mot skadeförsäkringsbolag avviker något från den som nu gäller för Sveriges del (se 1 kap. 4 & FRL). Detta innebär att några bolag som hittills betraktats som livförsäk- ringsbolag i stället kommer att hänföras till skadeförsäkringsbolagen. Den nya gränsdragningen medför även att den s.k. separationsprincipen i 1 kap. 3 & FRL bör anpassas härtill, vilket betyder att utrymmet för att kombinera livförsäkringsrörelse med annan försäkringsrörelse minskar något. Avsikten är emellertid inte att detta nu skall leda till någon större omorganisation i existerande försäkringsbolag. Innan så sker bör den slutliga utformningen av EGs tredje livförsäkringsdirektiv avvaktas (se närmare avsnitt 6.5). Den föreslagna utformningen av separationsprin- cipen gäller endast nya försäkringsbolag. EG-direktiven bygger också på en noggrann klassificering av olika verksamhetsgrenar, vilken lämpligen bör upptas i FRL. Härtill kommer de ändringar i placeringsreglema som vi anser påkallade (jfr avsnitt 6.3). Vidare har vi som en följd av förslagen till nya soliditets- och placeringsregler funnit nödvändigt att vidta en del ändringar i lagstiftningen rörande utländska försäkringsbolags verksamhetsförutsättningar i Sverige (se närmare avsnitt 6.4.3). Vissa ytterligare följdändringar behandlar vi i specialmotiveringen.

6.3. Placeringsregler m.m. 6.3.1 Konsekvenser av gällande placeringsregler

Som framgått av kapitel 4 är även placeringsreglema ett uttryck för soliditetsprincipen. Särskilt inom livförsäkringsverksamheten är försäk- ringstagaren hänvisad till att under lång tid förlita sig på försäkringsbola- gets förmåga att förvalta sparandet i försäkringen och kunna fullgöra sina åtaganden. Genom krav på att försäkringsbolag vid sin kapitalförvaltning följer särskilda placeringsregler avser lagstiftaren att förhindra att de förvaltade tillgångarna placeras i alltför riskfyllda och äventyrliga objekt. De särskilda placeringsreglema avser således att skydda försäkringstag- ama mot finansiella risker.

Livförsäkringsbolagens placeringsregler har av tradition utformats utifrån livförsäkringsavtalens konstruktion med garanterade nominella belopp resp. den avkastningsgaranti som följer av ränteantagandena i grunderna. För att uppfylla dessa garantier har det ansetts nödvändigt att huvuddelen (80 procent) av medel motsvarande de försäkringstekniska skulderna placeras i främst säkra, räntebärande tillgångar. Fr.o.m. år 1990 kan försäkringsbolagen även placera tillgångar motsvarande försäkringstekniska skulder i bolagets egna fastigheter och tomträtter. Vidare får aktier i fastighetsbolag, som är försäkringsbolagets dotter- bolag, användas för sådant ändamål.

Utöver dessa bestämmelser om placering i vissa säkra tillgångsslag upptar lagen endast den s.k. femprocentsregeln, som gäller för alla försäkringsbolag, och som innebär att ett försäkringsbolag inte får

förvärva en större andel av aktierna i ett enskilt bolag än som motsvarar fem procent av röstetalet för samtliga aktier (se härom närmare i det följande). FRL uppställer alltså inte någon uttrycklig regel med krav på riskspridning i försäkringsbolagens placeringar.

Om inflytande premier placeras i säkra räntebärande tillgångar, som minst ger den avkastning som följer av ränteantagandet i grunderna, har försäkringsbolagen goda möjligheter att uppfylla sina åtaganden enligt försäkringsavtalen. I den meningen kan placeringsregler, som i princip endast medger placeringar i säkra räntebärande tillgångar, t. ex. obligatio- ner, sägas vara effektiva. Sett ur ett vidare perspektiv är sådana regler emellertid mindre lämpliga. Nuvarande placeringsregler är t..ex inrik- tade i huvudsak på att minska eller eliminera kreditrisker men tar i mindre utsträckning hänsyn till andra former av risker, som inflations- och ränterisker.

Kännetecknande för de nuvarande placeringsreglema är också att de inte tar till vara fördelarna med diversifiering, dvs. en god riskspridning. Genom att belopp motsvarande de försäkringstekniska skulderna endast får placeras i vissa säkra tillgångsslag förhindras en lämplig spridning av bolagens investeringar. I stället för att via placeringsregler göra det möjligt för försäkringsbolag att diversifiera bort företagsspecilik risk (unik eller s.k. osystematisk risk), förbjuder reglerna att medel motsva- rande de försäkringstekniska skulderna placeras i tillgångar som är bärare av en stor andel av sådan risk. Den teknik som finns för att minimera finansiella risker vid olika avkastningsnivåer har således inte utnyttjats vid utformningen av de nuvarande placeringsreglema. Försäkringsspa- randet i livförsäkring är emellertid långsiktigt och borde därför vara mer lämpat att bära större risker än t.ex. banksparande, där likviditeten spelar en större roll. Den riskjusterade avkastningen på tillgångar motsvarande de försäkringstekniska skulderna skulle kunna höjas genom en ökad diversifiering.

Genom att placera medel i aktier i flera företag kan förluster på aktieinnehavet i ett företag balanseras av vinster i andra aktier. Genom diversifiering kan således den totala risken på förvaltade medel minskas utan att för den skull den förväntade avkastningen blir lägre. Omvänt innebär detta att en kapitalförvaltare kan uppnå en högre förväntad avkastning utan att öka den risk han tar. Diversifiering driven till sin spets innebär att en kapitalförvaltare inskränker sig till att placera sina tillgångar så att portföljen helt enkelt återspeglar hela marknaden. Detta brukar kallas att placera i marknadsportföljen.

Konsekvenserna av gällande placeringsregler kan inte ses isolerade från återbäringssystemet. Genom att försäkringsbolagen inte behöver tilldela återbäringsmedel löpande har bolagen i praktiken kunnat erhålla en bättre riskspridning i sina portföljer än vad de formella placeringsreglema medger. Detta är emellertid inte något argument för att behålla nuvarande placeringsregler. Dessutom är det nuvarande återbäringssystemet inte tillfredsställande mot bakgrund av kravet på skydd för försäkringstagama. En stor del av återbäringsmedlen omfattas t.ex. inte av några som helst placeringsrestriktioner utöver femprocentsregeln. Försäkringstagarna har

,.)

_"???

inte heller förmånsrätt i de tillgångar som motsvarar icke tilldelade återbäringsmedel. Enligt vår mening bör emellertid även sådana återbäringsmedel som ännu inte tilldelats enskilda försäkringar omfattas av särskilda regler till försäkringstagamas skydd. Som framgått av det föregående kommer en översyn av återbäringsreglerna under alla förhållanden att bli nödvändig under vårt fortsatta arbete.

I vårt uppdrag ingår att - i syfte att skapa ekonomiskt effektiva place- ringsregler - pröva i vad mån det är möjligt att i placeringsreglema innefatta andra slag av tillgångar än de som är tillåtna i dag. I fråga om försäkringsbolagens möjligheter att vid kapitalförvaltningen engagera sig i andra verksamheter än försäkringsverksamhet får vi utgå från den lagstiftning som nyligen införts rörande branschglidningen mellan olika finansiella verksamheter. Som direktiven framhåller bör också utform— ningen av försäkringsbolagens placeringsregler i andra länder beaktas. Nedan följer en kortfattad redogörelse för placeringsreglema inom EG. En beskrivning av placeringsreglema i några enskilda länder återfinns i bilaga 2 till betänkandet.

6.3.2. EGs regler på området

Enligt det första skadeförsäkringsdirektivet resp. det första livförsäkrings- direktivet skall varje försäkringsbolag upprätta tillräckliga tekniska reserver. Avsikten är att storleken på dessa reserver skall bestämmas i enlighet med reglerna i det tredje livförsäkringsdirektivet resp. direktivet om årsredovisning och koncemredovisning då dessa direktiv antagits. Tills vidare får medlemsländerna själva bestämma hur reserverna skall beräknas. Särskilda placeringsregler får föreskrivas endast avseende de medel som motsvarar de tekniska reserverna. Övriga tillgångar, de s.k. fria tillgångarna, skall således i princip kunna placeras helt fritt. De tillgångar som motsvarar de tekniska reserverna skall vara lokaliserade i det land där verksamheten bedrivs. Från detta krav kan med- lemsländerna dock medge undantag.

EG-kommissionens förslag till ett tredje skadeförsäkringsdirektiv resp. tredje livförsäkringsdirektiv innehåller placeringsregler för de tillgångar som skall motsvara de tekniska reserverna och bestämmelser om värdering av dessa tillgångar finns i förslaget till räkenskapsdirektiv. I fråga om definition och beräkning av tekniska reserver anses bestämmel- serna i förslaget till redovisningsdirektiv och det tredje livförsäk- ringsdirektivet vara tillräckliga. Försäkringsbolagen skall offentliggöra de metoder som använts vid beräkningen av de tekniska reserverna.

Enligt en generell princip (artikel 17) skall tillgångar motsvarande de tekniska reserverna investeras dels med hänsyn till det slag av försäk- ringsverksamhet som bolaget bedriver, dels med hänsyn till tillgångarnas egenskaper, bl.a. i fråga om risk och löptid. Utöver denna generella princip innehåller artikel 18 en lista över sådana tillgångar som kan accepteras för täckande av tekniska reserver. Listan utgör ett minimikrav, vilket innebär att ett medlemsland kan förbjuda vissa kategorier som finns upptagna på listan men endast för försäkringsbolag som har sitt huvud-

kontor i det landet. Ett medlemsland kan också i undantagsfall tillåta andra slag av tillgångar än de som finns med på listan. Detta skall avgöras från fall till fall med beaktande av den generella principen i artikel 17.

I artikel 19 uppställs krav på spridning av investeringarna. Även dessa bestämmelser utgör minimikrav, vilket innebär att ett medlemsland kan bestämma lägre maximigränser för bolag med huvudkontor i det landet. I undantagsfall kan också i det enskilda fallet högre maximigränser tillåtas. Kraven på riskspridning uttrycks som begränsningar dels för hur stor del av medel motsvarande tekniska reserver som får placeras i ett enskilt tillgångsslag eller i flera tillgångsslag tillsammans, dels för investeringar i enskilda företag och fastigheter etc. För investeringar i obligationer, andra skuldförbindelser och penningmarknadsinstrument i övrigt för vilka stat eller kommun svarar föreskrivs inga begränsningar. Riskspridningsregeln gäller för tillgångar som motsvarar tekniska reserver efter avdrag för återförsäkring.

Av artikel 19.2 framgår att medlemsländerna inte får ställa krav som innebär att bolagen skall investera i vissa specifika tillgångsslag eller att tillgångarna skall vara lokaliserade i ett särskilt medlemsland.

Dolda reserver kan enligt artikel 20 användas för täckande av tekniska reserver under förutsättning att de härrör från undervärdering av tillgångar och att de inte är av exceptionell natur. Härvid skall hänsyn tas till latenta skatteskulder och framtida försäljningskostnader.

Bestämmelser om valutamatchning finns för livförsäkring i en bilaga till förslaget till det tredje livförsäkringsdirektivet. Motsvarande be- stämmelser för skadeförsäkringsbolagen återfinns i bilaga till det andra skadeförsäkringsdirektivet. I förslaget till det tredje skadeförsäkrings- direktivet föreskrivs därutöver att tillgångar i annan valuta än försäk- ringsbolagets förpliktelser får användas för täckande av tekniska reserver upp till ett belopp som svarar mot 20 procent av förpliktelserna (artikel 21). Vidare skall kravet på valutamatchning anses uppfyllt om medlen är investerade i tillgångar uttryckta i ECU.

6.3.3. Allmänt om utformningen av nya placeringsregler

Det främsta skälet för att uppställa särskilda placeringsregler för försäkringsbolagen är att skydda försäkringstagama mot ett alltför stort risktagande vid förvaltningen av premiemedlen. Försäkringstagamas tillgodohavanden hos försäkringsbolagen får inte plötsligt förlora sitt värde.

Att placeringsmöjligheterna av trygghetsskäl begränsats till ett fåtal tillgångar som ger nominell förräntning innebär som sagt inte att försäkringsbolagens kapitalförvaltning nödvändigtvis sker på ett från ekonomisk synpunkt effektivt sätt. Under förutsättning att tillgångarnas fördelning på olika tillgångsslag sker med hänsyn till försäkringskontrak- tens löptid och utfästelser i övrigt, behöver placeringar i tillgångar med större finansiellt risktagande än obligationer, t.ex. aktier, inte äventyra det grundläggande skyddet för försäkringstagama. Det är m.a.o. väsent-

ligt att blandningen av olika kategorier av tillgångar sker med beaktande av försäkringsbeståndens sammansättning. Inom varje kategori är det sedan i sin tur av stor betydelse att försäkringsbolagen har en tillfreds- ställande spridning på enskilda placeringar. En aktieportfölj bör t.ex. i princip placeras så att den återspeglar hela marknadens risk och försäkringsbolagen således sträva efter att diversifiera bort de unika risker som är knutna till enskilda aktieplaceringar. Detsamma gäller andra tillgångsslag. Särskilda begränsningar med detta syfte måste upprätthållas.

Också för placeringsbestämmelsema gäller att de skall vara förenliga med EGs system. EGs placeringsregler är visserligen ännu inte mer än direktivförslag och kan komma att ändras. Det är dock osannolikt att grundläggande förändringar sker. Snarare torde det bli fråga om justeringar i fråga om acceptabla tillgångsslag och de angivna maxi— migränserna för investering i ett enskilt tillgångsslag.

Även om det sålunda råder en viss osäkerhet om hur EGs placerings- regler slutligt kommer att vara utformade, torde det stå helt klart att framtida placeringsregler endast får omfatta de bundna medlen, dvs. de försäkringstekniska skulderna. Det går därför redan nu att konstatera att begränsningsregeln i 7 kap. 17 5 första stycket FRL, den s.k. fempro- centsregeln, står i strid med EGs regler. Enligt vad vi erfarit har det därvid inte någon betydelse att femprocentsregeln främst är ett utflöde av förbudet mot annan rörelse och således inte en placeringsregel i vanlig bemärkelse. Bestämmelsen förbjuder försäkringsbolag eller en koncern, i vilken bolaget ingår, att utan finansinspektionens medgivande äga större andel av aktierna i ett svenskt eller utländskt aktiebolag än som motsva- rar fem procent av röstetalet för samtliga aktier. För att förenlighet med EGs regler skall uppnås måste denna begränsning upphävas, i vart fall såvitt den avser försäkringsbolagens fria tillgångar, dvs. tillgångar utöver dem som krävs för att täcka de försäkringstekniska skulderna.

Ett avskaffande av femprocentsregeln utan att ytterligare åtgärder vidtas skulle emellertid innebära att en mycket stor del av de medel som skall återgå till försäkringstagama i form av återbäring plötsligt skulle kunna placeras helt fritt. Som framhållits i avsnitt 6.1.4 är en sådan effekt enligt vår mening inte godtagbar. De överskott som uppstår i livförsäkrings- rörelsen beror huvudsakligen på att det vid premieberäkningen tillämpas betryggande marginaler. 'Iänken är att livförsäkringsbolagen i förväg skall ta ut en för stor premie för att på så sätt trygga soliditeten. Å andra sidan skall enligt ömsesidighetsprincipen de medel som inte behöver tas i anspråk återgå till försäkringstagama. Vi skall så småningom överväga ändringar av regelsystemet i dessa delar, men så länge nuvarande ordning gäller och försäkringstagama på detta sätt bygger upp ett riskkapital i livförsäkringsbolagen motiverar fömäkringstagarskyddet att användningen av återbäringsmedlen, likaväl som användningen av medel motsvarande de försäkringstekniska skulderna, begränsas genom särskilda placerings- regler. Ett sådant synsätt står också i överensstämmelse med hur dessa medel behandlas i andra länder.

För att det skall vara möjligt att upphäva femprocentsregeln måste

därför mot bakgrund av försäkringstagarSkyddet definitionen av återbäringsmedlen ändras. Det är viktigt att en framtida definition utformas så att den avspeglar vad som utifrån olika skyddsintressen bedöms Skyddsvärt. En sådan slutlig definition kan emellertid inte fastställas förrän vi vet hur den slutliga utformningen av EGs direktiv kommer att se ut och det är tänkbart att också vårt fortsatta utredningsar- bete får betydelse för bedömningen av dessa frågor. I avvaktan på att vi når klarhet i dessa avseenden har vi stannat för att redan nu föreslå en provisorisk definition av försäkringstekniska skulder, som i förhållande till den hittills gällande innebär att medel som avsatts till återbärings- fond skall upptas som försäkringsteknisk skuld (jfr avsnitt 6.3.6). En sådan lösning står också i överensstämmelse med hur dessa medel behandlas i andra länder, liksom med artikel 15 i det föreslagna tredje livförsäkringsdirektivet. I denna artikel föreskrivs att försäkringstekniska skulder skall inkludera i princip alla former av återbäringsmedel. Det synes således riktigt att sådana återbäringssystem i svenska livförsäk- ringsbolag som stadfästs i bolagens grunder kan hänföras till ovanstående EG-regel, och att därför motsvarande medel redovisas i en återbärings- fond under de försäkringstekniska skulderna. Detta gäller dels individuell livförsäkring, där tekniken med s.k. återbäringsräntor förespeglat försäk- ringstagama tillägg till avtalade försäkringsbelopp, dels arbetsmarknads- försäkringar, där vid olika former av pensionsförsäkringar utlovats tillägg till utgående pension som kompensation för penningvärdesförändringar.

Den utvidgning av begreppet försäkringsteknisk skuld som vi föreslår motiverar emellertid att också placeringsreglema i övrigt ses över, även om det ännu inte är helt klart hur EGs regler slutligen kommer att se ut. Annars skulle försäkringsbolagen tvingas avveckla stora innehav av vissa tillgångsslag, främst aktier, eftersom sådana placeringar inte är tillåtna enligt nuvarande placeringsregler.

Som placeringsreglema föreligger enligt EGs direktivförslag stämmer de i stora drag med de hänsyn som närmare angivits i avsnitt 6.3.1. Vi har därför funnit att direktivförslagen bör kunna utgöra utgångspunkten vid utformning av nya svenska placeringsregler. Till skillnad från soliditetsreglerna är EGs placeringsregler inte absoluta krav utan anger endast minimikraven. Det är alltså tillåtet för ett enskilt land att uppställa strängare regler. Placeringsreglerna är också utformade på olika sätt i de olika medlemsländerna. Kännetecknande är att reglerna i flera länder är mer restriktiva än EGs minimikrav. De från riskspridningssynpunkt mest genomarbetade placeringsreglema återfinns i Storbritannien. Som nedan framgår har vi tagit intryck av dessa i förslaget till nya svenska place- ringsregler.

Sammanfattningsvis har vi alltså funnit att det är nödvändigt att avskaffa femprocentsregeln såvitt den avser fria medel och att till följd därav placeringsreglema i sin helhet bör ses över med utgångspunkt i EG-direktivens förslag. Innan vi kommer in på hur de nya placerings- reglema närmare bör utformas måste emellertid övervägas huruvida det finns skäl att även i fortsättningen behålla femprocentsregeln, men nu endast i fråga om bundna tillgångar, eller om regeln helt kan avskaffas.

6.3.4. Femprocentsregeln och förbudet att driva annan rörelse

F örslag: Femprocentsregeln liksom undantagsregeln för finan- siella förvärv upphävs helt och ersätts med rena riskspridningsreg-

ler. Förbudet mot annan rörelse kommer i fortsättningen att avse endast verksamheter i själva försäkringsbolaget och ges i övrigt en tolkning som bättre stämmer med förhållandena inom EG.

Femprocentsregeln infördes genom 1948 års försäkringsrörelselag. Som förut sagts innebär bestämmelsen en begränsning av försäkringsbolagens rätt att äga aktier i ett enskilt bolag till fem procent av det totala röstvärdet i bolaget. Det huvudsakliga motivet till att bestämmelsen infördes var att förebygga att försäkringsbolagen genom aktieförvärv engagerade sig i företag utanför försäkringsväsendets område i sådan grad att ett företagarintresse uppkom. Från regeln har därför undantagits förvärv av aktier och andelar i försäkringsbolag samt i bolag som bedriver viss "försäkringsnära" verksamhet. Genom lagändring år 1980 uppställdes krav på finansinspektionens medgivande även för förvärv av andelar i aktiefond. Det viktigaste skälet härför var att försäkrings- bolagen inte genom förvärv av sådana andelar skulle kunna kringgå fem- procentsregeln. Ytterligare begränsningar i aktieförvärvsrätten företogs i samband med tillkomsten av 1982 års försäkringsrörelselag, då krav på medgivande från finansinspektionen infördes även för förvärv av andelar i andra juridiska personer.

Begränsningsreglema i 7 kap. 17 & FRL utgör ett komplement till huvudregeln i 1 kap. 3 5 första stycket FRL som förbjuder försäkrings— bolag att driva annan rörelse än försäkringsrörelse. Det viktigaste motivet har också för detta förbud varit det allmänna kravet på att försäk- ringsbolagen skall ha en betryggande soliditet. Försäkringstagamas intressen får inte äventyras genom aktiviteter och engagemang utanför ramen för den egentliga försäkringsrörelsen. Undantag från förbudet mot annan rörelse kan medges av finansinspektionen om det finns särskilda skäl för det. För dispens krävs i allmänhet att rörelsen har ett naturligt samband med den egentliga försäkringsrörelsen. Vidare krävs att rörelsen främjar försäkringstagamas intressen samt att verksamheten i fråga inte får en omfattning som innebär en långtgående sammankoppling av den egentliga försäkringsrörelsen och annan rörelse. I praxis har sålunda lämnats tillstånd då den andra rörelsen avsett skadeförebyggande verksamhet, skadereparationer av försäkrade objekt, såsom bilar och brandskadade fastigheter, databehandling och uthyrning av överkapacitet i datoranläggningar för att bolaget skall kunna utnyttja personal och maskiner på ett ändamålsenligt sätt. Vidare har försäkringsbolag tillåtits uppföra bostads-, kontors- och affärsfastigheter avsedda för varaktig kapitalplacering.

Även från femprocentsregeln kan som framgått finansinspektionen ge

dispens. Härför brukar krävas att verksamheten i dotteraktiebolaget har viss anknytning till försäkringsrörelsen. 'Iillstånd har lämnats till ak- tieförvärv i bolag som driver bilreparationsverksamhet i samband med försäkringsskador, larmtjänst, bilbärgning, sjuk- och olycksfallstranspor- ter, bildemontering, reservdelsförsäljning, rostskyddsbehandling, skade- förebyggande arbete och skadereglering samt rådgivning inom försäk- ringsområdet. Det är således fråga om samma verksamhetsområden som ansetts utgöra särskilda skäl för undantag från förbudet i 1 kap. 3 5 första stycket FRL. Verksamhetsområdet för försäkringsbolagsägda fastighetsbolag har begränsats till att avse s.k. passiv fastighetsförvalt- ning.

FVK behandlade ingående förbudet mot annan rörelse i slutbetänkandet Försäkringsväsendet i framtiden (SOU 1987:58). Bl.a. framlades synpunkter på tolkningen av begreppet annan rörelse och på tillämpnin- gen av den i lagen givna möjligheten att i särskilda undantagsfall tillåta annan rörelse. Kommittén förutsatte därvid att tillsynsmyndigheten skulle ägna stor uppmärksamhet åt den fortsatta utvecklingen på området. Beträffande annan rörelse i själva försäkringsbolaget hänvisade FVK till gällande praxis och tidigare uttalanden i förarbeten, vilka utförligt redovisades i betänkandet.

I fråga om att driva annan rörelse genom dotterbolag underströk FVK att samma principer som gäller för möjligheter till undantag i särskilda fall från förbudet mot annan rörelse i försäkringsbolagets egen regi också måste tillämpas vid bedömningen om det finns särskilda skäl för att tillåta motsvarande verksamheter genom försäkringsbolagens dotterbolag, dvs. för att medge undantag från femprocentsregeln.

FVK ansåg inte att bestämda regler borde uppställas för fördelningen av försäkringsbolagens medel på olika tillgångsslag. Enligt kommittén skulle detta innebära en styrning av försäkringsbolagens kapitalförvalt- ning som kunde hämma den nödvändiga flexibiliteten i en verksamhet vilken fortlöpande måste anpassas till de snabba utslagen av föränderlig- heten i samhällsekonomin. Däremot ansåg FVK att förbudet mot annan rörelse borde förankras i lagen genom en principiellt utformad be- stämmelse.

I fråga om aktieplaceringar förordade FVK att tillsynsmyndigheten som riktlinje vid sin övervakning skulle utgå från en totalkvot på 20 procent för ett försäkringsbolags aktieinnehav i förhållanden till bolagets samtliga tillgångar. För övriga placeringar ansåg sig kommittén inte böra ange några närmare kriterier för en bedömning i konkreta fall huruvida ett försäkringsbolags inriktning på ett visst placeringsområde håller på att tangera den gräns då ett ingripande från tillsynsmyndigheten är påkallat. FVK fastslog emellertid att förbudet mot annan rörelse innebär att bolagens kapitalförvaltning inte får anta karaktären av allmän finansrörel- se. FVK ansåg vidare att försäkringsbolag inte bör ha ägarengagemang i finansiella koncerner, banker och andra företag på området för finansiell rörelse.

Mot bakgrund av den sedan länge pågående branschglidningen i den finansiella sektorn och den hela tiden tilltagande intemationaliseringen

framstår FVKzs tolkning av förbudet mot annan (finansiell) rörelse numera som väl snäv. Frågan om försäkringsbolags möjligheter att förvärva finansiella företag har nyligen varit föremål för behandling i iinansdepartementet, vilket resulterat i lagändringar som trädde i kraft den 1 augusti 1991 och som innebär att försäkringsbolag samt banker och andra finansiella företag skall kunna ingå i samma holdingkoncem och även direktäga varandra. I prop. 1990/91:154 som låg till grund för lagändringarna anförde föredragande departementsrådet bl.a. följande i denna fråga.

Drivkrafterna bakom nya affärslösningar och strukturer på de linan- siella marknaderna har i hög grad sin grund i den öppning för utländsk konkurrens, etablering och samarbete över gränserna som skett under senare år. Samtidigt har produktutveckling och konkurrens drivit på utvecklingen mot alltmer integrerade finansiella tjänster. Ett framträ- dande inslag är ett ökat samarbete mellan försäkringsbolag å ena sidan och banker och andra finansieringsinstitut å den andra. I de flesta EG- ländema råder friare samarbets- och ägarförhållanden mellan bank och försäkringsbolag än i vårt land. Det har på många håll skapats legala förutsättningar både för direkt ägande och för ett ägande inom ramen för en holdingbolagskoncern. Någon särskild EG-reglering finns i princip inte.

I Sverige har samarbetsavtal funnits sedan länge mellan banker och försäkringsbolag. I några fall får samarbetet anses vara relativt långt drivet. Behovet av fastare samarbetsformer har emellertid ökat i den öppnare internationella konkurrensen. Samarbetsava utan direkta ägarintressen upplevs som mindre långsiktiga och hållfasta. De före- tagsekonomiska vinsterna ses som betydande om verksamheterna kan drivas inom en gemensam koncern eller genom ägarinflytande av tillräcklig omfattning. Det framstår också enligt min mening som sannolikt att ett sådant samarbete kan ge samordningsfördelar, som bör komma kunderna till godo genom billigare tjänster och bättre service. Också i ett annat perspektiv är det mer angeläget än tidigare att se över möjligheterna till fastare integration mellan banker och försäk- ringsbolag. Den på vissa finansiella områden mycket kraftiga expansion under senare delen av 1980-talet har i dag mattats betydligt. Många företag står inför betydande krav på neddragning och rationalisering. Det innebär i sin tur att strukturen förändras, sammanslagningar sker och nya ägarbilder växer fram. Samtidigt formerar sig bolagen ute i Europa i nya grupperingar för att möta en mer global konkurrenssitua- tion i framtiden. I det omvandlingsskede som således föreligger anser jag att svensk finans- och försäkringsverksamhet bör få möjlighet att hävda sina intressen under likartade legala förutsättningar. Detta gäller såväl på hemmamarknaden som internationellt. Med öppnare markna- der kan det förväntas att även ägarbindningar och samgåenden över nationsgränserna blir vanligare. Det tillför den svenska marknaden ett rikare och mer varierat produktutbud.

För att möjliggöra för försäkringsbolag att direktäga finansiella institut, har sålunda uppställts undantag från begränsningsreglerna i 7 kap. 17 & FRL. I fråga om försäkringsbolags möjligheter att förvärva aktier och andelar i banker och andra finansiella företag innebär reglerna att förvärven inte får överstiga en ram som beträffande livförsäkringsbolag utgörs av eget kapital och fyra procent av vissa nettotillgångar, och

beträffande skadeförsäkringsbolag av eget kapital och likställda fonder, 70 procent av skatteutjämningsreserv och uppskovsbelopp samt fyra procent av vissa nettotillgångar. Denna begränsningsregel har införts i 7 kap. FRL i en ny 17 a 5. Genom regeln har finansiella förvärv sålunda undantagits från femprocentsregelns tillämpning. I propositionen sägs att begränsningsregeln kan behöva ändras som ett led i den pågående svenska anpassningen till EGs regelverk och att den är att se som en provisorisk lösning i avvaktan på att nya regler på försäkringsområdet ut- arbetas av försäkringsutredningen.

Frågan om femprocentsregeln och förbudet att driva annan rörelse bör behållas bör naturligtvis bedömas mot bakgrund av vårt förslag i övrigt. Det innebär som nämnt att det inte kommer att finnas några restriktioner beträffande placering av andra medel än dem som motsvarar de försäkringstekniska skulderna. För sådana andra medel bör därför även finansiella förvärv kunna ske. Samtidigt kan framhållas att den nedan (avsnitt 6.3.6) föreslagna nya definitionen av försäkringstekniska skulder leder till att dessa medel i livförsäkringsbolagen betydligt minskar i omfattning. Vår ståndpunkt medför således inte att utrymmet för fri placering drastiskt ökar. För skadeförsäkringsbolagens del, där nu inte några placeringsregler gäller utöver femprocentsregeln, innebär den tvärtom en skärpning i detta avseende. Här skall också understrykas att, även om fria medel inte kommer att omfattas av några formella placeringsrestriktioner, placering av dessa medel självfallet förutsätts ske under stort ansvar. Detta ansvar vilar i första hand på bolaget. En yttersta spärr utgörs av det allmänna kravet på en sund verksamhet, vilket utgör grunden för finansinspektionens tillsyn.

Som framgått var syftet med femprocentsregeln vid dess tillkomst att försäkringsbolagen inte skulle få ett företagarintresse i andra företag än sådana som driver försäkringsrörelse och viss försäkringsnära verksam- het. Att förbudet mot annan rörelse skall gälla i fråga om verksamheter i själva försäkringsbolaget synes det inte råda någon tvekan om. Detta ligger också i linje med vad som gäller utomlands. Det kan emellertid ifrågasättas om det finns anledning att behålla förbudet i fråga om verksamheter som drivs i dotterbolag. Detta förbud skulle i så fall i framtiden endast omfatta försäkringsbolagens bundna tillgångar. Det är även här i grunden fråga om att kunna upprätthålla försäkringstagar- skyddet. Engagemang från försäkringsbolagens sida i andra verksam- heter genom dotterbolag behöver emellertid inte innebära att försäk- ringstagamas intressen åsidosätts. För deras trygghet är det väsentliga att försäkringsbolagen har en placeringsbild som innebär en god risksprid- ning. Det är därvid viktigt att placeringarna görs med hänsyn tagen till hur bolagets skuldsida ser ut, dvs. vilka förpliktelser som finns gentemot försäkringstagama. Vi har redan konstaterat att det från nu aktuella synpunkter är bättre att utforma renodlade riskspridningsregler efter EGs mönster, fast med en viss uppstramning, än att lita till femprocentsregeln.

Inte heller är denna regel särskilt effektiv som ett skydd mot att försäk- ringsbolagen ikläder sig en ägarroll. Dess effekt i detta avseende beror helt på hur den totala ägarbilden i det enskilda företaget ser ut. Ett aktie-

innehav som motsvarar fem procent av röstvärdet kan innebära ett väsentligt ägarinflytande om ägandet i övrigt är väl spritt, liksom innehav av en stor andel av det totala aktiekapitalet.

Vi har inte heller funnit det lämpligt att ersätta femprocentsregeln med en begränsningsregel som är inriktad på att försäkringsbolagen inte får ha ett bestämmande inflytande i enskilda företag. Sådana bestämmelser återfinns bl.a. i Danmarks regelsystem. Som framgår av en samman- ställning som gjorts inom EG finns sådana begränsningar emellertid inte i något annat medlemsland, utan försäkringsbolagen kan engagera sig i andra verksamheter via dotterbolag.1

Enligt vår mening krävs det starka skäl för att införa ytterligare begränsningar utöver vad som i detta avseende följer av de risksprid- ningsregler som vi föreslår. Som framgår av fortsättningen innebär de i vissa fall längre gående restriktioner än vad som följer av EGs direk- tivförslag. Tillsammans med övriga föreslagna rörelseregler bör de rimligen ge tillräcklig säkerhet för att försäkringstagarskyddet inte kommer att äventyras.

Frågan om en begränsning av försäkringsbolagens bestämmande inflytande i enskilda företag kan ses i ett vidare perspektiv och innefattar då också spörsmålet huruvida det finns en risk att de nya placeringsreg- lema, bl.a. avskaffandet av femprocentsregeln, medför att försäkringsbo- lagen blir en alltför dominerande maktfaktor i den svenska ekonomin. Denna fråga har emellertid förlorat något av sin betydelse mot bakgrund av den senaste tidens utveckling mot internationellt integrerade finans- marknader och intemationaliseringen i övrigt. Utländska försäkringsbolag och andra utländska företag kommer att kunna äga svenska företag liksom svenska försäkringsbolag kommer att kunna gå ut internationellt. Frågan om maktkoncentration i den svenska ekonomin torde därför i detta sammanhang mera gälla lämpligheten av institutionella ägare överhuvud taget. Om denna fråga anses vara i behov av utredning bör det därför ske i ett större sammanhang.

Sammanfattningsvis anser vi att den nuvarande femprocentsregeln med fördel kan upphävas i sin helhet och ersättas av rena riskspridningsregler. Vårt förslag innebär vidare att förbudet mot annan rörelse endast kommer att avse verksamheter i själva försäkringsbolaget, medan det blir tillåtet med engagemang i andra verksamheter genom dotterbolag; svenska försäkringsbolag skall således inte särbehandlas i detta avseende jämfört med andra företag. Därmed förlorar undantagsregeln för finansiella förvärv i 7 kap. 17 a & FRL sin betydelse. Reglerna ersätts av nya risk- spridningsregler, vilka närmare beskrivs i nästa avsnitt.

1 Greiser, Görss (1991).

6.3.5. Den närmare utformningen av nya placeringsregler

Förslag: För medel motsvarande försäkringstekniska skulder införs en allmän riskspridningsregel som preciseras genom an- givande av dels vilka tillgångsslag som försäkringsbolagen får placera i, dels hur stor placering som maximalt får göras i de olika tillgångsslagen och dels hur stora enhandsengagemang bolagen får ha. Vidare uppställs krav på tillgångarnas lokalisering samt valutamatchningskrav.

En utgångspunkt vid utformandet av nya placeringsregler för försäkrings- bolagen är att reglerna endast skall avse bolagens bundna medel, dvs. tillgångar motsvarande de försäkringstekniska skulderna, medan övriga medel skall lämnas helt fria från formella placeringsrestriktioner. Av bl.a. detta skäl har vi föreslagit att den nuvarande femprocentsregeln skall avskaffas, samtidigt som begreppet försäkringstekniska skulder utvidgas så att även medel som ingår i återbäringsfond innefattas i begreppet (se närmare avsnitt 6.3.6). Omfattningen av de tillgångar för vilka särskilda placeringsregler skall gälla blir därför betydligt större än enligt den nuvarande defrnitionen av försäkringstekniska skulder.

I avsnitt 6.3.3 har vi konstaterat att de nya placeringsreglema kan utformas med utgångspunkt i de placeringsregler som finns intagna i förslaget till EGs tredje liv- resp. skadeförsäkringsdirektiv. Som framgått (avsnitt 6.3.2) upptar EG-reglema en allmän riskspridningsregel som sedan preciseras genom angivande av dels vilka tillgångsslag som kan komma i fråga för placering av bundna medel, dels hur stor placering som maximalt får göras i de olika tillgångsslagen. Vårt förslag följer denna uppläggning.

Den inledande allmänna riskspridningsregeln bör liksom EGs allmänna regel föreskriva att tillgångarna placeras med beaktande av vilka förpliktelser bolaget har mot försäkringstagama. Försäkringsbeståndets sammansättning är av avgörande betydelse för vilken blandning av olika tillgångskategorier som kan anses som lämplig. Tillgångssidan skall således ställas mot skuldsidan. Vi har funnit att denna allmänna regel kan utformas på följande sätt.

Ett belopp motsvarande försäkringstekniska skulder skall placeras med hänsyn till det slag av försäkringsverksamhet som försäkringsbolaget bedriver samt tillgångarnas art och löptid, varvid risken för framtida växlingar i deras avkastning och värde skall beaktas.

Regeln är övergripande och grundläggande genom att den under alla förhållanden ställer krav på att placering sker med hänsyn tagen till utfästelserna i försäkringsavtalen. Den går därför längre än de formella regler för placering som gäller i dag.

Beträffande tillåtna tillgångsslag för de bundna medlens placering har vi, mot bakgrund av de begränsningsregler som föreslås i det följande,

inte funnit skäl att utesluta något slag av tillgång av den anledningen att en placering däri skulle vara av särskilt riskfylld natur. Det väsentliga är att bolagen har en godtagbar spridning av sina placeringar. Till skillnad från hittills gällande svenska placeringsregler blir det således tillåtet att placera bl.a. i aktier. EGs lista över acceptabla investeringar synes i huvudsak uppta sådana tillgångsslag som även svenska försäkringsbolag bör kunna placera i och torde därför inte heller medföra några direkta an- passningsproblem. På ett par punkter har det emellertid framhållits att tillgångsslagen inte är relevanta för svenska försäkringsbolags vid— kommande, bl.a. mot bakgrund av gällande redovisningsregler. I något fall har vi ansett att tillgångsslaget inte är av den karaktären att det överhuvud taget bör komma i fråga för att täcka försäkringstekniska skulder. De tillgångsslag som sålunda inte ansetts böra medtagas i listan över sådana tillgångar som får täcka försäkringstekniska skulder nämns i specialmotiveringen.

För att riskspridningsregler skall vara effektiva är det som sagt avgörande att placeringarna fördelas mellan flera olika tillgångsslag samt att alltför stora enhandsengagemang förhindras. Vid en bedömning av vilka begränsningar som skall uppställas för placering i ett enskilt tillgångsslag måste hänsyn tas till hur riskfylld tillgången i fråga är. Det högsta belopp som får investeras i ett enskilt tillgångsslag eller i ett enskilt engagemang bör därvid ställas i relation till de totala tillgångar som motsvarar de försäkringstekniska skulderna. Enligt gällande lag skall dessa tillgångar såvitt avser livförsäkring och s.k. lång Skadeförsäkring redovisas i ett särskilt register (7 kap. 10 a & FRL). Om en register- föringsskyldighet införs även för övriga skadeförsäkringar (jfr avsnitt 6.4.2), bör registret kunna användas som utgångspunkt för beräkning av riskspridningskraven. Vid denna beräkning bör tillgångarna tas upp till sina marknadsvärden, även om redovisningen i registret sker enligt andra principer. Detta bör inte medföra några större problem, eftersom försäk- ringsbolagen redan nu gör en uppskattning av marknadsvärden på sina tillgångar.

Våra förslag i fråga om vilka tillgångsslag som bolagen i framtiden skall kunna använda för täckande av försäkringstekniska skulder ger betydligt fler placeringsalternativ än vad som gäller i dag för livförsäk- ringsbolagens bundna medel och är i den meningen väsentligt mer liberala än nuvarande placeringsregler. Även om vi sålunda lättar på den restriktivitet som gäller i detta avseende, kompenseras detta till viss del genom den föreslagna allmänna riskspridnings- och matchningsregeln. Denna regel kommer att ställa andra och större krav på försäkringsbolag och tillsynsmyndighet än nuvarande reglering. Innan en anpassning till den nya ordningen skett kan det därför finnas anledning att utforma riskspridningsreglema med viss försiktighet. Det skulle annars kunna inträffa att mindre omdömesgilla placerare genom de nya placerings- alternativen på ett oacceptabelt sätt ökar sitt risktagande. Med hänsyn bl.a. till att många försäkringsavtal är konstruerade med garanterade nominella belopp samt till den avkastningsgaranti som följer av grunder- na, är det även i fortsättningen naturligt att bolagen placerar en del av

medel motsvarande de försäkringstekniska skulderna i säkra, ränte- bärande tillgångar som statsobligationer.

När det gäller hur stora innehav som maximalt skall tillåtas i varje enskilt tillgångsslag skall till en början understrykas, att även om vi valt att ta EGs riskspridningsregler som utgångspunkt, dessa inte är avsedda att i detalj reglera riskspridningskraven utan endast utgör en ram som utformats för att rymma olika länders regelsystem. Vidare skall återigen påpekas att reglerna än så länge endast är direktivförslag som kan komma att ändras. Med hänsyn härtill måste våra förslag i denna del under alla förhållanden endast bli ett provisorium i avvaktan på den slutliga utformningen av EG-direktiven.

Som framgått har EGs riskspridningsregler utformats med angivande av procenttal för hur stor placering som tillåts i ett enskilt tillgångsslag och i vissa fall för ett enskilt engagemang. Det kan då diskuteras om man utan vidare skall acceptera dessa procenttal under hänvisning till att det ändå är den allmänna övergripande riskspridningsregeln som är avgöran- de eller om man bör låta procenttalen riktigt avspegla hur riskabel man anser att en viss tillgång är som placeringsobjekt. Från försäkringsbran- schens sida har bestämt förordats en anslutning till EGs direktivförslag. En sådan lösning kan naturligtvis ligga nära till hands, särskilt som det finns möjligheter att vid departementsbehandlingen jämka procentgrän- serna för olika tillgångsslag med hänsyn till utvecklingen inom EG och de synpunkter som i övrigt kommer fram under remissbehandlingen av vårt betänkande. Det torde i vart fall vara omöjligt att på ett objektivt sätt rangordna de olika tillgångsslagen efter hur riskabla de är som place- ringsobjekt, bl.a. därför att det inte går att förutse den framtida utvecklingen. Vi har därför stannat för att inte avvika från de mini- mikrav som direktivförslagen anger i fråga om de enskilda tillgångssla- gen. I denna del följer vi EGs procenttal som alltså anger de absolut minsta riskspridningskraven. Det gäller dock inte för derivatinstrument där vi av skäl som framgår av specialmotiveringen inte angett någon maximigräns för placeringar. Syftet med att använda dessa instrument skall emellertid vara att effektivisera förvaltningen av försäkringsbolagens tillgångar och att skydda dessa mot valutakursförluster eller andra risker. Instrumenten får således inte användas för att väsentligt öka risknivån i försäkringsbolagens portföljer för att därigenom uppnå en högre avkastning eller kringgå placeringsreglema.

Under normala förhållanden skall inte något försäkringsbolag ha en placeringsbild som avspeglar dessa minimikrav. Eftersom risksprid- ningsregeln skall utgå från tillgångarnas marknadsvärden kan det å andra sidan under speciella omständigheter inträffa att på grund av marknads- fluktuationer ett försäkringsbolag vid en viss tidpunkt kan närma sig den övre gränsen. Hela tiden måste emellertid det allmänna risksprid- ningskravet vara uppfyllt. De procentsatser som vi föreslår i fråga om enskilda tillgångsslag har i FRL intagits i 7 kap. 9 & tredje stycket a-d och framgår också nedan av tabell 6.1.

Tabell 6.1 Begränsningar i investeringar i olika tillgångsslag

Vårt förslag Förslag enligt EG—direktiven

Företagsobligationer och liknande skuldförbindelser till företag 50 % 50 % Fastigheter, tomträtter och byggnader samt penninglån mot säkerhet av panträtt i sådana tillgångar (även skepp och luftfartyg) 50 % 50 % Överlåtbara aktier, andelar samt _ andelar i värdepappersfonder 80 % 80 %

Penninglån till fysiska personer mot annan säkerhet än sådan som angetts ovan 5 % 5 %

' 80 % av aktier, andelar i värdepappersfonder m.m. samt optioner, terminer och liknande instrument, varav sammanlagt högst 10 % i optioner, terminer och andra liknande instrument

I fråga om enhandsengagemang har vi emellertid, som framgår av fortsättningen, ansett det betänkligt att ens förslagsvis mjuka upp reglerna enligt EGs linje och därför valt att awika från EGs direktivförslag (se tabell 6.2). Detta gäller såväl i de fall då EG har angivit preciserade regler som då regler överhuvud taget inte uppställs i direktivförslagen.

Tabell 6.2 Begränsningar i enhandsengagemang

Vårt förslag Förslag enligt EG-direktiven

Enskild fastighet, tomträtt eller byggnad eller andel därav 5 % 10 %

Penninglån med säkerhet av panträtt p.g.a. inteckning i enskild fastighet, tomträtt, byggnad, skepp eller luftfartyg 5 % 10 % Aktier, obligationer m.m. hänförliga till ett enskilt företag eller till företag ingående i samma koncern 5 % 10 %

Börsnoterade aktier hänförliga till ett enskilt företag eller till företag ingående i samma koncern 2,5 % Icke börsnoterade aktier hänförliga till ett enskilt företag eller till företag ingående i samma koncern l %

Penninglån till en enskild fysisk person mot annan säkerhet än panträtt p.g.a. inteckning i fastighet, tomträtt m.m. 1/4 %

Frågan om enhandsengagemang har uppmärksammats i olika samman- hang under de senaste åren. I cirkulär 1987:4 har försäkringsinspektio- nen, numera finansinspektionen, i sina allmänna råd beträffande risk- spridningskravet vid försäkringsbolagens kapitalplaceringar re- kommenderat att bl.a. enhandsengagemang av typen kreditgivning till visst aktiebolag skall beaktas.

I sitt remissvar över departementspromemorian Ds 1990:57 Bransch- glidning i den finansiella sektorn ansåg bankinspektionen, numera finansinspektionen, att särskilda regler om enhandskrediter borde införas för försäkringsbolagen och att gränser även borde sättas på koncembasis på motsvarande sätt som nu gäller för banker. För dessa stadgas i 2 kap. 16 & bankrörelselagen (1987:617) att en bank skall ägna särskild upp- märksamhet åt att banken inte i sådan omfattning, att fara kan uppkomma för dess säkerhet, har fordringar på samma låntagare eller på låntagare som har intressegemenskap.

Vid tillämpningen av enhandskreditbestämmelsen har finansinspek- tionen rekommenderat bankerna att begränsa engagemangen (även fordringar mot säkerhet av borgen eller annan garantiförbindelse till banken) med samma kund till 15 procent av bankens riskbärande kapital. För det fall banken ingår i en koncern har rekommendationen inneburit att koncernen som helhet skall begränsa sitt engagemang till 15 procent. I bankens riskbärande kapital inräknas förutom eget kapital även utelöpande förlagslån samt värderegleringskonto för utlåning till fullt belopp. Gränsen på 15 procent utgör emellertid inte någon absolut gräns. Hänsyn har således i viss utsträckning kunnat tas till exempelvis säkerhetens art och kredittagarens person. Tidigare var rekommenda- tionema att se som allmänna råd och således inte bindande för bankerna. Genom lagändring den 1 augusti 1991 har 2 kap. 16 & bankrörelselagen ändrats så att regeringen eller, efter regeringen bemyndigande, fi- nansinspektionen får utfärda bindande föreskrifter om vilka begränsningar som skall gälla för enhandskreditgivningen. Samtidigt har utformningen av lagrummet ändrats så att även garantiförbindelser som en bank utfärdar omfattas av bestämmelsen. Inom finansinspektionen pågår ett arbete med att anpassa reglerna för enhandsengagemang till EGs direktivförslag om tillsyn av stora engagemang (COM(91)68-SYN 333). Direktivförslaget är en uppstramning i förhållande till EGs rekommenda- tion om tillsyn av stora engagemang (87/62/EEG) och markerar en strängare attityd i denna fråga än tidigare. Enligt direktivförslaget begränsas stora engagemang till högst 25 procent av kreditinstitutets egna kapital. Med stora engagemang avses engagemang som uppgår till minst 10 procent av det egna kapitalet. Summan av stora engagemang får inte överstiga åtta gånger det egna kapitalet.

I prop. 1990/91:154, som låg till grund för ovan nämnda lagändringar, sägs beträffande inspektionens förslag om en enhandskreditbestämmelse för försäkringsbolagen att försäkringsutredningens förslag rörande placeringsreglema bör avvaktas.

I sitt betänkande SOU 1987:58 berörde FVK frågan om enhandskre- diter i samband med att kommittén diskuterade huruvida försäkringsbola- gens engagemang på kreditmarknaden var förenligt med försäkringsrörel- sen. FVK uttalade att det får anses vara otillåtet för försäkringsbolagen att i sin kreditgivning ägna sig åt enhandsengagemang av sådan omfatt- ning att de skapar en långtgående intressebindning till de låntagande företagens fortsatta utveckling eller att försäkringsbolagen, i kraft av dominerande långivare till företag, kan få ett obehörigt inflytande på

H

dessas verksamhet. FVK åberopade därvid främst segregationsmotivet, dvs. att försäkringsbolagens verksamhet bör vara fristående och avskild från näringslivet i övrigt, och det näringspolitiska motivet, dvs. att försäkringsbolagens ställning i näringslivet inte får bli alltför domine- rande. Härutöver betonade kommittén att de villkor och principer som hänför sig till kreditgivning i allmänhet i samhället måste iakttas av försäkringsbolagen. Särskilt framhölls därvid att enhandskrediter till fysiska personer inte bör ges i större utsträckning än vad som tillämpas i det allmänna kreditväsendet. Enligt kommittén borde, i likhet med vad bankinspektionen gör beträffande bankernas utlåningsrörelse, försäkrings- inspektionen som ett led i sin allmänna tillsyn av försäkringsbolagens utlåningsverksamhet utfärda etikmeddelanden på detta område.

Enligt vår uppfattning är det viktigt att bolagens enhandsengagemang begränsas som ett led i strävandena att uppnå en tillräcklig riskspridning i försäkringsbolagens placeringar. Som vi tidigare påpekat bör försäk- ringsbolagen mot bakgrund av försäkringstagarskyddet sträva efter att diversifiera bort de unika risker som är förknippade med investeringar i enskilda placeringar. I vårt förslag till riskspridningsregler har vi av bl.a. den anledningen uppställt gränser för högsta tillåtna engagemang i enskilda företag och fastigheter samt hos fysiska personer. Därvid har vi valt att ta Storbritanniens regler som utgångspunkt. Genom förslagen sker direkt i lagen en begränsning av enhandskreditgivningen. Några ytter- ligare regler med detta syfte anser vi inte behövliga. Det bör anmärkas att med god riskspridning även avses en spridning av placeringarna på olika branscher. En alltför stark koncentration till enskilda branscher kan således vara ett skäl för finansinspektionen att ingripa, även om de enskilda innehaven håller sig inom ramen för de lagfästa risksprid- ningskraven. Detta gäller naturligtvis också placeringar i andra försäk- ringsbolag.

Sammanfattningsvis kan beträffande de föreslagna riskspridningsregler— na sägas att en betydande uppstramning skett i förhållande till EGs direktivförslag i fråga om enhandsengagemang medan vi beträffande enskilda .tillgångsslag valt att följa de föreslagna EG-reglerna. Denna lösning är dock ingalunda självklar, och vi vill betona det angelägna i att frågan om gränserna för bolagens engagemang noga övervägs under den fortsatta departementsbehandlingen.

För en del försäkringsbolag torde innehavet av vissa värdehandlingar betydligt överstiga de gränser som riskspridningskraven anger. Detta lär främst gälla livförsäkringsbolagens innehav av bostadsinstitutens obligationer. På många håll är dessa innehav av tradition-mycket stora. Tidigare, när bostadssektorns fmansieringsbehov endast kunde tillgodoses inom Sveriges gränser, styrde riksbanken försäkringsbolagens placeringar i prioriterade obligationer för att därigenom klara bostadsinstitutens stora behov av långfristigt kapital. Med intemationaliseringen öppnades emellertid kapitalmarknaden och avregleringar ledde till ett stort utbud av långfristigt kapital. Mot bakgrund bl.a. härav avskaffades också placeringsplikten i slutet av år 1986. Även om försäkringsbolagens stora innehav av bostadsobligationer sålunda har en historisk förklaring, är

situationen nu helt annorlunda. Från riskspridningssynpunkt behöver det inte heller vara bättre att ha stora engagemang i bostadsobligationer än att ha andra stora engagemang. Inte minst har den senaste tidens utveckling visat att alltför omfattande engagemang kan få olyckliga konsekvenser. Vi anser därför inte att det i riskspridningssammanhang finns skäl att generellt särbehandla placeringar i värdehandlingar utfärdade av bostadsinstitut, banker eller andra institut som tidigare ansetts särskilt säkra.

För att kunna uppfylla riskspridningskraven kommer sålunda en del försäkringsbolag att till viss del behöva omdisponera sina placeringar. En sådan omdisponering kan emellertid inte ske omedelbart vid be- stämmelsernas ikraftträdande utan bör ske successivt när förhållandena är gynnsamma. Det är således inte vår avsikt att försäkringsbolagen skall behöva "slumpa bort" sina olika innehav. En väl tilltagen övergångspe- riod är därför nödvändig. För övrigt finns en möjlighet till dispens i det enskilda fallet (jfr kommentaren till 7 kap. 9 5).

En särskild fråga är hur de livförsäkringsbolag som driver fond- anknuten livförsäkringsrörelse skall behandlas i placeringshänseende såvitt avser belopp motsvarande försäkringstekniska skulder. Dessa bolag regleras av lagen (1989:1079) om livförsäkringar med anknytning till värdepappersfonder. Enligt 8 & i den lagen undantas bolagen från placeringsreglema i FRL på så sätt att bolagen får placera belopp motsvarande försäkringstekniska skulder även i andra slag av tillgångar än dem som anges i 7 kap. 9 & FRL. Denna undantagsbestämmelse tillkom mot bakgrund av att de finansiella riskerna är förhållandevis små i fondanknuten livförsäkringsrörelse och att bolagen därför borde kunna placera även i t.ex. aktier. Den utökning av acceptabla tillgångsslag för täckande av försäkringstekniska skulder som vårt förslag innebär, medför enligt vår uppfattning att det inte längre finns skäl att generellt undanta bolag som driver fondanknuten livförsäkringsrörelse från placeringsreg- lema. Såvitt avser fondandelar bör dock placering kunna ske utan den begränsning som följer av ramen som angivits för sådan placering, men i övrigt bör samma placeringsregler kunna tillämpas som för traditionella livförsäkringsbolag.

En annan fråga som bör beröras i anslutning till riskspridningsreglema är frågan om valutamatchning. I sitt remissyttrande över Ds 1990:57 Branschglidning i den finansiella sektorn föreslog dåvarande bankinspek- tionen att valutapositionsbegränsningar motsvarande dem som nu gäller för banker, finansbolag och kreditaktiebolag skulle gälla för en koncern som helhet för att minimera risker och förhindra kringgåenden. Annars kunde integrationen innebära att de hittillsvarande metoderna för riskbegränsning starkt kunde komma att motverkas.

I prop 1990/91:154 anförde föredragande statsrådet att han inte var beredd att föreslå några valutapositionsbegränsningar för försäkringsbola— gen innan en sådan reglering närmare utretts. Detta borde ske inom ramen för försäkringsutredningens arbete. I propositionen erinrades i sammanhanget om att finansinspektionen har en allmän skyldighet att kontrollera att försäkringsbolagen inte äventyrar sin soliditet.

För försäkringsbolagens del stadgas i 7 kap. 9 & första stycket 7 i fråga om livförsäkring att belopp motsvarande försäkringstekniska skulder får redovisas i inhemska eller utländska värdehandlingar, som till sin art och till den säkerhet de erbjuder kan anses jämförliga med några av de i paragrafen under punkterna 1-6 nämnda, varvid dock värdehandlingar, som enligt sin lydelse skall inlösas i främmande valuta, får användas för redovisning endast i den mån de motsvarar försäkringstekniska skulder för egen räkning för försäkringar i samma valuta.

Finansinspektionen har inte utfärdat några allmänna råd för försäkrings- bolagens valutapositioner. För närvarande kontrollerar inspektionen endast att bolagen allmänt har en bra riskspridning. Eftersom försäkrings-

bolagen har en stor del av sina tillgångar investerade i fastigheter och- aktier skulle valutapositionsbegränsningar motsvarande bankernas innebära att försäkringsbolagen skulle behöva sälja ut en stor del av innehavet.

Ett krav på valutamatchning är en viktig del i ett regelsystem som skall tillgodose försäkringstagarskyddet. Utan sådana krav skulle den effekt som riskspridningsreglema syftar till kunna motverkas. Det är sålunda av stor betydelse att medel motsvarande de försäkringstekniska skulderna placeras med beaktande av valutarisker. Huvuddelen av tillgångar motsvarande förpliktelser för bolaget bör därför placeras i den valuta vari förpliktelsen skall fullgöras. Vi har funnit att vi även i fråga om valutamatchningskrav bör utgå från EGs regler och således uppställa krav på valutamatchning som innebär att försäkringstekniska skulder till högst 20 procent får redovisas i annan valuta än den vari förpliktelsen skall fullgöras. Undantag från bestämmelsen uppställs för tillgångar uttryckta i ECU. Vi har inte fått klara belägg för att svenska försäkringsbolag inte skulle klara ett sådant valutamatchningskrav. Om det emellertid skulle visa sig att de tredje direktiven medför problem i denna del bör en övergångsbestämmelse kunna övervägas vid förslagets departements- behandling.

6.3.6 Särskilt angående återbäringsmedlen

Förslag: Möjligheter införs för livförsäkringsbolag att göra avsätt- ningar av årsvinsten till en konsolideringsfond som i första hand skall disponeras för förlusttäckning. Återbäringsfonden skall i fortsättningen i princip endast kunna tas i anspråk för återbäring till försäkringstagama. Bolagen får övergångsvis överföra medel från den nuvarande återbäringsfonden samt från värdereglerings- reserv för p-försäkring till konsolideringsfonden intill ett visst belopp.

I nära samband med placeringreglema står frågan hur de medel som är avsedda för återbäring till försäkringstagama skall redovisas och behandlas.

I vårt uppdrag ingår att göra en översyn av hela återbäringssystemet, varvid förutsättningarna skall undersökas för att åstadkomma ett eller flera återbäringssystem som bättre än det nuvarande tillgodoser försäk— ringstagamas intressen och samtidigt tillgodoser konsolideringsbehoven. Enligt direktiven skall vi därvid, i den mån det är nödvändigt med hänsyn till utformningen av nya placeringsregler, med förtur behandla återbäringsfrågoma.

Återbäringsproblematiken innefattar huvudsakligen två olika typer av frågeställningar. Den ena gäller hur återbäringsmedlen skall dq'inieras och den andra hur dessa medel skall fördelas mellan olika försäkringar. Som redan framgått av avsnitt 6.1.4 har definitionen av återbärings- medlen stor betydelse bl.a. för försäkringsbolagens placeringsmöjlighet- er, eftersom återbäringsmedel ingående i de försäkringstekniska skulderna enligt nuvarande regler måste följa särskilda placeringsregler, medan andra återbäringsmedel kan placeras förhållandevis fritt. Vad gäller fördelningen av återbäringsmedel mellan olika försäkringstagare har återbäringstekniken betydelse bl.a. för hur överskott fördelas mellan olika generationer. Det har t.ex. framhållits - bl.a. i våra direktiv - att bolagen ibland marknadsför återbäringsräntor på grundval av väl optimistiska prognoser, vilket lett till att de kan tvingas att fördela kapital som byggts upp av tidigare generationer bland nytillkomna försäkringstagare.

En översyn av återbäringsreglema i dessa båda avseenden är under alla förhållanden nödvändig i ett senare skede av vårt arbete. Som framgått i det föregående (avsnitt 6.3.3) påkallar emellertid anslutningen till EGs regler att vi redan i denna etapp ser över definitionen av återbäringsmed- len.

EG-direktiven föreskriver att placeringsrestriktioner bara får läggas på medel motsvarande försäkringstekniska skulder, inte på andra medel. Som framgått har vi funnit det motiverat att följa EGs riktlinjer beträffande placering av s.k. fria medel, och därmed avskaffa fempro- centsregeln, något som alltså medfört att vi redan i denna etapp kommit in på frågan rörande återbäringsmedlens definition. Ett bibehållande av den nuvarande definitionen av försäkringstekniska skulderna skulle vid ett avskaffande av femprocentsregeln innebära att en stor del av medel avsedda för återbäring blev fria från placeringsrestriktioner. Som förut framhållits kan det knappast ens under en övergångstid anses acceptabelt att försäkringsbolagen i så stor utsträckning fritt skulle få förfoga över återbäringsmedlen. En sådan ordning skulle innebära betydande risker för försäkringstagamas vidkommande. Vi har därför ansett, att de redan nu bör få vissa garantier för sin rätt till dessa medel innan mera genomgri- pande förändringar sker i systemet.

De nyss berörda förhållandena sammanhänger med att medlen i återbäringsfonden för närvarande fungerar både som återbäringsmedel och konsolideringsmedel samt att det inte finns några andra möjligheter att bygga upp ett konsolideringskapital. Som redan påpekats (6.1.4) är det enligt vår mening rimligt att redovisningen av återbäringsmedlen anpassas till utvecklingen i andra europeiska länder. Där är det vanligt att åtskillnad görs mellan återbäringsmedel och andra reserveringar,

varvid enbart de sistnämnda tillåts fungera som konsolideringskapital. Vi har funnit det lämpligt att ansluta till denna ordning och föreslår därför att möjligheter införs för livförsäkringsbolagen att göra avsättningar av vinster till en särskild konsolideringsfond. Den nya konsoliderings- reserven skall i första hand disponeras för förlusttäckning, men skall naturligtvis även kunna användas för återbäring. Den nuvarande återbä- ringsfonden bibehålls men skall i fortsättningen i princip endast kunna tas i anspråk för återbäring till försäkringstagama. Vidare skall den redo- visas som en försäkringsteknisk skuld och kommer därmed att omfattas bl.a. av de placeringsrestriktioner som gäller för medel motsvarande sådana skulder.

De vinstmedel som i framtiden kommer att uppstå i livförsäkringsbola- gen skall således kunna sättas av antingen till återbäringsfonden, och då endast kunna användas för återbäring till försäkringstagama, eller till den nya konsolideringsfonden. När det gäller själva fördelningen av vinstmedel mellan de två fonderna måste ställning tas till dels efter vilka kriterier fördelningen av framtida vinster skall ske, dels hur det skall förfaras med de medel som redan finns i den nuvarande återbäringsfon- den. Härvid är utgångspunkten att återbäringsfondens storlek, liksom framtida avsättningar till denna, skall motsvara den återbäring som förespeglats försäkringstagama via återbäringsräntor eller på annat sätt.

I fråga om redan gjorda avsättningar till återbäringsfonden måste det finnas en möjlighet för bolagen att övergångsvis föra över en del av de avsatta medlen till konsolideringsfonden så att bolagens konsolideringsbe— hov kan tillgodoses. Att definiera hela den nuvarande återbäringsfonden som en försäkringsteknisk skuld ar av flera skäl inte en lämplig lösning. Även om man beaktar de övervärden som byggts upp i försäkringsbola- gen skulle en sådan definition innebära att en del bolag inte skulle kunna uppfylla de soliditetskrav som blir följden av vårt förslag. Det skall därvid noteras att för livförsäkring hälften av garantifonden skall motsvaras av eget kapital och fria reserver, dvs. övervärden kan inte utnyttjas i denna del. En annan konsekvens skulle bli att förlust— täckningsreglema skulle behöva ses över. I princip skulle samtliga bolagets tillgångar ligga som särskild säkerhet för förpliktelser gentemot försäkringstagama.

Å andra sidan får självfallet inte samtliga medel i återbäringsfonden lämna denna och därmed plötsligt bli helt utan placeringsregler. Utgångspunkten är som nämnt att medlen i återbäringsfonden skall motsvara sådan återbäring som visserligen ännu inte tilldelats enskilda försäkringar, men som ändå på olika sätt förespeglats försäkrings- tagama. I arbetsmarknadsbolagen utlovas t.ex. tillägg till utgående pension som kompensation för penningvärdesförändringar.

En särskild fråga i detta sammanhang gäller de medel som avsatts till värderegleringsreservema i livförsäkringsbolagen. Avsättningar till sådana reserver kunde t.o.m. 1991 års taxering göras upp till ett belopp motsvarande skillnaden mellan placeringstillgångamas värde enligt lägsta värdets princip och värdet enligt skattelagstiftningen. I och med den nya skattereformen avskaffades emellertid dessa avsättningsmöjligheter och

krav ställdes på att reserverna skulle lösas upp och skattas av under en fyraårsperiod. För livförsäkringsbolagen gällde dessa krav dock endast den del av reserven som belöper på k-försäkring. En upplösning av den del som belöper på p-försäkringar får inte några skattemässiga konse- kvenser för livförsäkringsbolagen, vilket sannolikt var en anledning till att inga krav på upplösning ställdes i denna del.

Avsättningar och uttag ur värderegleringsreserven, vilken ingår i bolagens konsolideringskapital, utgör en bokslutsdisposition som påverkar försäkringsbolagens resultat. De avsättningar som hittills gjorts har således minskat den redovisade vinsten och därigenom avsättningarna till återbäringsfonden. Härigenom kan de medel som i dag finns i värderegle— ringsreserverna också sägas utgöra återbäringsmedel. I en övergångsregel som syftar till att åstadkomma en rimlig relation mellan återbäringsmedel och konsolideringsmedel bör därför även värderegleringsreserven beaktas.

Med hänsyn till att reserven beträffande p-försäkring inte har någon betydelse från skattesynpunkt och då de medel som behövs för bolagens konsolidering i framtiden skall uppsamlas i en särskild konsolide- ringsreserv anser vi inte att det längre finns anledning att ha kvar värderegleringsreserven. Enligt vår mening bör denna reserv därför lösas upp även såvitt den avser p-försäkringar. Vi föreslår således att reser- ven till den del den belöper på sådana försäkringar helt löses upp och att detta sker vid ett och samma tillfälle. Övergångsvis får medlen föras till konsolideringsreserven till dess denna uppgår till ett visst belopp (se nedan). Vad som därefter återstår i värderegleringsreserven skall föras till återbäringsfonden.

Överföring av medel till konsolideringsfonden skall således över- gångsvis kunna ske från både den nuvarande återbäringsfonden och värderegleringsreserven. Fastställandet av den övre gränsen för tillåten överföring till konsolideringsfonden kan ske efter olika kriterier. En möjlighet som vi därvid övervägt är att anknyta till den bestämmelse som alla livförsäkringsbolag har i sina återbäringsgrunder, att återbäring inte får ske i vidare mån än att återbäringsfonden vid varje tidpunkt uppgår till fem procent av premiereserven för egen räkning. Detta skulle innebära att ett belopp motsvarande fem procent av premiereserven skulle föras till konsolideringsfonden och återstoden skulle utgöra återbä- ringsmedel och föras till den nya återbäringsfonden och därmed till de försäkringstekniska skulderna. Att knyta en konsolideringsreserv till premiereserven är emellertid en mindre lämplig lösning, bl.a. eftersom premiereserven endast delvis återspeglar konsolideringskraven enligt de soliditetsregler som vi föreslår. Med premiereserven som grund för beräkningarna går det exempelvis inte att ta hänsyn till konsolideringskra- ven för sådana försäkringar där risksumman är positiv.

Vi har stannat för en lösning som innebär att det belopp försäkrings- bolagen högst skall kunna föra från återbäringsfond och värderegle— ringsreserv till konsolideringsfonden i första hand skall knyta an till storleken på bolagets s.k. kollektiva konsolideringskapital, i andra hand till reglerna om lägsta solvensmarginal. Det kollektiva konsoliderings—

kapitalet är den del av konsolideringskapitalet som inte destinerats till försäkringstagama via återbäringsräntoma, dvs. i viss mening det "verkliga" konsolideringskapitalet, och framgår närmare av försäkrings- företagens s.k. tekniska bokslut.

Att avsättningen skall ha sin utgångspunkt i det kollektiva kon- solideringskapitalet kan sägas innebära att det till konsolideringsfonden endast får föras sådana medel som återstår efter att tillräckliga medel reserverats för återbäringsfonden mot bakgrund av den återbäring som förespeglats försäkringstagama. En fördel med en lösning av detta slag är att man direkt knyter an till de löften om återbäring som getts försäkringstagama via återbäringsräntor eller på annat sätt, t.ex. beslutade pensionstillägg. Bolag, som har återbäringssystem stadfästa i grunder, bör i återbäringsfonden behålla medel som kan anses motsvara värdet av den återbäring som ifrågavarande system avser att garantera. Återstående del av medel i återbäringsfond och värderegleringsreserv för p-försäkring bör kunna överföras till en konsolideringsfond. Därvid utgår vi från att finansinspektionen i sin tillsyn uppmärksammar frågan om det tekniska bokslutet är riktigt med hänsyn bl.a. till värderingen av dolda reserver. Enligt vår mening skall denna metod ses som ett huvud- alternativ.

Den praktiska tillämpningen av metoden har som utgångspunkt uppgifterna i det tekniska bokslutet vid utgången av år 1992, och som belyser relationen mellan tillgångar, vilka inkluderar övervärden, och skulder, som inbegriper värdet av allokerad återbäring. Därvid synes det lämpligt att av de medel som vid lagens ikraftträdande finns avsatta till återbäringsfonden och värderegleringsreserven för p-försäkring förs belopp till återbäringsfonden resp. konsolideringsfonden i samma relation som förhållandet i det tekniska bokslutet mellan allokerad återbäring och kollektiv konsolidering. Förenklat kan det tekniska bokslutet och det officiella bokslutet sammanfattas enligt skissen i figur 6.3, vilken också är utgångspunkten för ett numeriskt exempel.

Av speciellt intresse i sammanhanget är dels återbäringsfondens storlek (60), dels storleken av de dolda tillgångarna (60) och hur dessa fördelas i allokerad återbäring utöver återbäringsfond (20) och i kollektiv konsolidering (40). Den totalt allokerade återbäringen utgör summan av återbäringsfonden och därutöver allokerad återbäring (20), dvs. totalt 80. I exemplet antas värderegleringsreserven för p-försäkring vara inkluderad i återbäringsfonden.

En tillämpning av metoden - att samma relation skall gälla mellan återbäringsfond och konsolideringsreserv i det officiella bokslutet som mellan allokerad återbäring och kollektiv konsolidering i det tekniska bokslutet - skulle med vårt exempel i figur 6.3 innebära att det officiella bokslutet vid lagens ikraftträdande skulle få ett utseende som balansräk- ningen i figur 6.4. Återbäringsfonden vid lagens ikraftträdande (60), inklusive värderegleringsreserven för p-försäkring, har fördelats mellan återbäringsfond (40) och konsolideringsfond (20) i samma relation som gäller mellan allokerad återbäring och kollektiv konsolidering i det tekniska bokslutet.

Figur 6.3 Tekniskt och officiellt bokslut före överföring av medel till konsoli- deringsfond

TEKNISKT BOKSLUT

KoHekHv Dolda Konsolldering tillgångar (40) (60)

Allokerod återbäring utöver ölerbörlngs— fond (20)

OFFICIELLT ÅRSBOKSLUT

Ålerbörings— 320112er fond " " ' olerbarln (se) (80) g Tillgångar

Denna övergångsregel innebär att bolag som inte har återbäringssystem stadfästa i återbäringsgrunder, något som huvudsakligen gäller grupp- livförsäkringskontrakt, från nuvarande återbäringsfond för denna verksamhetsgren utan särskilda begränsningar bör kunna föra medel till konsolideringsfonden.

Det kan emellertid vara så att försäkringbolag allokerat återbäring i sådan utsträckning att de med denna metod inte kan uppfylla de nya soliditetsreglerna. Som komplement har vi därför valt en lösning som innebär att den övergångsvisa överföringen i stället får knytas till de föreslagna soliditetsreglema. Konsolideringsfonden måste tillåtas vara så stor att bolagen klarar kravet på att halva garantifonden för livförsäkring skall motsvaras av andra tillgångar än övervärden. Vi anser dock att den övre gränsen för vad som övergångsvis får föras över bör kunna uppgå till ett belopp som motsvarar två gånger bolagets solvensmarginal, beräknad enligt 7 kap. 23 & FRL. Detta skulle innebära att försäkrings- bolagen vid lagens ikraftträdande med marginal kan uppfylla soliditets- kraven enbart med hjälp av konsolideringsfonden.

Figur 6.4 OfEciellt bokslut efter överföring av medel till konsolideringsfond

OFFICIELLT ÅRSBOKSLUT

Konsoliderings— fond (20)

' Återbärings— _ fond (40) Tlllgangor

Hur stor konsolideringsfonden minst måste vara följer av reglerna om solvensmarginalen och kan variera från bolag till bolag, bl.a beroende på storleken av bolagets aktie- och garantikapital. Det finns således inte någon skyldighet för bolagen att avsätta medel till konsolideringsreser- ven. Av konkurrensskäl kan ett bolag i princip välja att låta hela återbä- ringsfonden och värderegleringsreserven föras över till de försäk- ringstekniska skulderna under förutsättning att bolaget ändå klarar soliditetskraven, vilket är möjligt om de har ett tillräckligt stort aktie- eller garantikapital.

Bolagen bör åläggas en skyldighet att offentliggöra vilken metod man avser att använda och det får därvid ankomma på tillsynsmyndigheten att tillse att överföringen till konsolideringsfonden sker i enlighet med den valda metoden.

Den del av nuvarande återbäringsfond och värderegleringsreserv för p- försäkring som inte ryms i konsolideringsfonden skall således i fortsätt— ningen benämnas återbäringsfond men till skillnad från den nuvarande fonden upptas som en försäkringsteknisk skuld. Konsolideringsfonden får användas för återbäring och förlusttäckning medan den nya återbä- ringsfonden endast får användas för återbäring. Den nya synen på återbäringsmedlen har föranlett en särskild övergångsbestämmelse samt justeringar i 7 kap. 1 5 och i 11 och 12 kap. FRL samt i lagen (1947:576) om statlig inkomstskatt.

I fråga om framtida avsättningar till de olika fonderna ankommer det på varje enskilt försäkringsbolag att med ledning av de löften om återbäring som bolaget gjort, t.ex. via återbäringsräntorna, självt bestämma fördelningen mellan fonderna. Försäkringsbolagen skall kunna använda fördelningen av vinstmedel mellan fonderna som ett led i sin marknadsföring, t.ex. genom att utfästa hur stor del av kommande årsvinst som skall sättas av till återbäringsfonden och därmed med

säkerhet komma försäkringstagama tillgodo. Ett sådant löfte, som inte avser något bestämt belopp, torde inte strida mot syftet med den nuvarande regeln i 7 kap. 8 & tredje stycket FRL, att utfästelse om återbäring inte får göras på annat sätt än som följer av reglerna om tilldelning av återbäring (jfr SOU 1946:33 s. 332). Med hänsyn till det sagda bör bolagen åläggas en skyldighet att offentliggöra den beslutade fördelningen. Det bör därvid ankomma på tillsynsmyndigheten att bevaka att så sker.

En komplikation i sammanhanget är emellertid att de annonserade återbäringsräntorna baseras på tillgångarnas marknadsvärden, medan den officiella redovisningen tills vidare sker enligt andra principer. Vår avsikt är att i kommande betänkande ta upp frågan om ett införande av en officiell redovisning i marknadsvärden. 'I'rlls vidare bör man emellertid kunna gå efter samma princip som vid övergångsregelns huvudalternativ, dvs. hur mycket av årets vinst som skall föras till återbäringsfonden resp. konsolideringsreserven bestäms av relationen mellan det kollektiva konsolideringskapitalet och de allokerade återbäringsmedlen (eller motsvarande beträffande arbetsmarknadsförsäkringar). De bolag som därvid måste fylla på sina återbäringsfonder får således mindre utrymme för överföring av vinst till konsolideringsreserven (eller inget alls). I den mån försäkringsbolaget utlovat återbäring i vidare mån än vad som sedan följer av den faktiska fördelningen av vinstmedlen bör tillsynsmyn- digheten kunna ingripa för att tillse att avsättningama fördelas på ett rimligt sätt. Sålunda bör myndigheten kunna vidta åtgärder med stöd av 19 kap. 11 å andra stycket 5 FRL om det t.ex. visar sig att ett bolags avsättningar till den nya återbäringsfonden inte motsvarar vad försäk- ringsbolaget utlovat i återbäring. Denna ingripandemöjlighet bör föranleda försäkringsbolagen att visa återhållsamhet i återbäringsräntepo- litiken, om bolagen har behov av att bygga upp ett konsolideringskapital.

Genom att låta fördelningen mellan fonderna utgöra ett kon- kurrensmedel bör man kunna förhindra att bolagen helt koncentrerar avsättningama till konsolideringsfonden och därigenom, i syfte att undkomma placeringsrestriktionerna, helt avstår från avsättning till återbäringsfonden. Av sådana skäl har vi ansett oss i vart fall i denna etapp inte behöva slå fast ett maximibelopp för konsolideringsfonden vid de fortsatta avsättningarna.

Det bör i sammanhanget anmärkas att vi i vårt fortsatta arbete får anledning att återkomma till denna fråga, bl.a. vid en närmare översyn av vinstutdelningsförbudet och systemet med grunder. Mot bakgrund av det förut sagda (avsnitt 6.1) finns anledning att här framhålla följande. Så länge ömsesidighetsprincipen är gällande och premiesättningen sådan, att överskott automatiskt uppstår i livförsäkringsrörelsen, är det naturligt att huvuddelen av uppkomna överskott sätts av till återbäringsfonden. Innebörden av ömsesidighetsprincipen är ju att allt överskott skall återgå till försäkringstagama i form av återbäring. Behovet av konsolidering innebär emellertid att överskottet i sin helhet inte omedelbart kan tillgodoskrivas försäkringstagama. Det finns dock ingen anledning att av konsolideringsskäl låta konsolideringsfonden - i proportion till de försäk-

ringstekniska skulderna - växa till en sådan omfattning som kännetecknat återbäringsfondemas storlek under senare tid. Att dessa fonder fått den storlek de har i dag beror i stor utsträckning på de nu gällande place- ringsreglema, vilka av försäkringsföretagen ansetts vara alltför restrik- tiva. Med den öppning som våra förslag innebär i denna del torde incitamenten för försäkringsbolagen att av placeringsskäl öka storleken på konsolideringskapitalet ha minskat.

Som nämnt får vi i vårt fortsatta arbete också anledning att komma in på frågan om en officiell redovisning 1 marknadsvärden, vilken har nära beröringspunkter med ovan berörda problematik. Övergångsregeln beträffande överföringen av medel till konsolideringsreserven visar tydligt problemen med att ha ett återbäringssystem baserat på marknadsvärden samtidigt som den officiella redovisningen sker enligt andra principer. En fullständig genomlysning av försäkringsbolagens ställning, bl.a. beträffan- 1 de deras förmåga att också uppfylla åtagandena enligt stadfästa återbä—

ringssystem, torde förutsätta en redovisning i marknadsvärden. Vi har inom kommittén diskuterat frågan att införa sådana redovisningsregler. Detta förutsätter emellertid en grundläggande översyn av både värde- ringsregler och nuvarande redovisningsregler. En sådan översyn kan emellertid inte slutgiltigt ske förrän EGs förslag till redovisningsdirek- tiv antagits. En förändring av redovisningsreglema skulle på kort sikt också ge upphov till skattemässiga och bokföringstekniska frågor, som " vi av tidsskäl inte hinner utreda i denna etapp. Det kan också uppstå

besvärliga frågeställningar om det visar sig att det sammanlagda värdet av allokerade återbäringsmedel och bindande utfästelser gentemot försäkringstagama överstiger marknadsvärdet på ett bolags totala tillgångar. Inte heller för denna problemställning har flmnits tidsmässigt utrymme i denna utredningsetapp. Detta är för övrigt en anledning till att vi, såsom framgått ovan, föreslår två alternativa modeller för övergångs- vis överföring av medel till den nya konsolideringsfonden.

6.3.7 Särskilt angående skadeförsäkringsbolagens säkerhetsreserv

Förslag: I avvaktan på en harmonisering med EGs redovisnings- regler föreslås inte någon förändring i fråga om skadeförsäkrings- bolagens säkerhetsreserv.

En annan fråga som har ett nära samband med försäkringsbolagens soliditet är skadeförsäkringsbolagens möjligheter att göra avsättningar till säkerhetsreserv och det sätt på vilket redovisning av säkerhetsreserv sker.

Säkerhetsreserven är en frivillig reserv som avser utbetalningar på grund av mera svårförutsebara framtida försåkringsfall. Reserven är inte reglerad eller överhuvud taget omnämnd i FRL. Den betraktas som en obeskattad merv. Hur stora avsättningar som får göras till säkerhets- reserven regleras genom anvisningar av försäkringsinspektionen, numera

finansinspektionen, i den s.k. normalplanen. Dessa anvisningar är utfor- made som maximiregler (se närmare avsnitt 4.2.2).

Säkerhetsreserven utgör en extra säkerhetsmarginal och ingår i tillsyns- myndighetens bedömning av försäkringsbolagens konsolidering. Det är emellertid tveksamt hur reserven egentligen bör behandlas. Den ingick fram till år 1983 i de försäkringstekniska skulderna under benämningen säkerhetstillägg och utgjorde en förstärkning av ersättnings— och premiereservema. Tilläggen hade då såväl minimi- som maximigränser, vilka varierade för olika försäkringsgrenar. Säkerhetstillägget kom att utgöra en dold reserv i de försäkringstekniska skulderna. Den främsta anledningen till att tillägget fr.o.m. år 1983 bröts ut ur de försäkrings- tekniska skulderna och fick bilda den fristående säkerhetsreserven, var att man började tillämpa en mera öppen redovisningsmodell, som bl.a. innebar krav på en öppen redovisning av Obeskattade reserver.

Trots att Säkerhetsreserven är en frivillig reserv kan den alltså sägas ha en liknande funktion som de försäkringstekniska skulderna, eftersom reserven syftar till att utjämna variationer i skadeutfall över tiden. I prop 1990/91:154, som bl.a. upptar frågan om branschglidning mellan försäk- ringsbolag och andra finansiella företag, har Säkerhetsreserven också behandlats på samma sätt som försäkringsteknisk skuld i beräknings- regeln för skadeförsäkringsbolagens möjligheter till förvärv av fmansiella företag. Å andra sidan står det klart att den har avvikande drag, som talar mot att reserven i det nu aktuella sammanhanget skulle behandlas på samma sätt som återbäringsmedel. Avsättning till Säkerhetsreserven är som sagt inte obligatorisk enligt FRL, som överhuvud taget inte berör frågan. Det är därför knappast naturligt att reglera den efter mönster av återbäringsfonden. Det är också osäkert om bolaget alls i en framtid behöver betala ut sådana ersättningar från skadeförsäkringen som reserven avser, medan däremot återbäringsmedlen i princip tillkommer försäkringstagama. Det arbete som pågår inom EG med harmonisering av redovisningsregler kan leda till särskilda överväganden i fråga om den framtida behandlingen av Säkerhetsreserven. Vi får därför anledning att i ett senare skede av vårt arbete återkomma till frågan om hur reserven skall klassificeras. Denna fråga måste då bedömas mot bakgrund av vilken nivå de försäkringstekniska skulderna bör ha. I avvaktan härpå anser vi oss inte böra ta upp någon bestämmelse om säkerhetsreserv i det lagförslag som vi nu lägger fram.

6.3.8 Försäkringsbolagens upplåning

Förslag: Någon allmän upplåningsregel införs inte i FRL. Upp- låning skall vara tillåten för att underlätta försäkringsrörelsen. Det ankommer liksom i dag på finansinspektionen att övervaka att försäkringsbolagen inte ägnar sig åt allmän upplåningsrörelse. De särskilda upplåningsreglema i 5 kap. FRL ändras inte nu men

kommer att tas upp i samband med vår översyn av vinstutdel- ningsförbudet.

Enligt våra direktiv skall vi överväga om det bör införas begränsningar av försäkringsbolagens möjligheter att ta upp lån och därvid pröva under vilka förutsättningar och i vilken omfattning upptagande av lån kan anses förenligt med försäkringsbolagens verksamhet.

Försäkringsrörelselagstiftningen innehåller inte några allmänna be- stämmelser om försäkringsbolagens möjligheter att ta upp lån. Att försäkringsbolagens upplåningsmöjligheter ändå är begränsade följer av den tolkning som gjorts av förbudet mot annan rörelse i 1 kap. 3 5 första stycket FRL. Därutöver innehåller FRL särskilda bestämmelser om vissa penninglån (5 kap. FRL). Enligt dessa bestämmelser får upplåning inte ske mot konvertibla skuldebrev, mot skuldebrev förenade med optionsrätt till nyteckning eller mot vinstandelsbevis i form av delägardebentures, dvs. lån som medför rätt till betalning ur bolagets tillgångar med belopp som motsvarar viss kvotdel av tillgångarna eller som beräknas med utgångspunkt i marknadskursen på bolagets aktier. Ett förbud mot delägardebentures gäller även för allmänna aktiebolag enligt aktiebolags— lagen.

Enligt 5 kap. FRL är det vidare förbjudet för andra försäkringsbolag än skadeförsäkringsaktiebolag att utge vinstandelsbevis i form av lånedebentures, dvs. lån som medför rätt till betalning med ett nominellt eller indexreglerat belopp.

Tillsynsmyndigheten utfärdade år 1983 (373) ett cirkulär angående begränsning av försäkringsbolagens rätt till upplåning. I cirkuläret konstaterades att något ianspråktagande av lånemarknaden från försäk— ringsbolagens sida normalt inte kommer i fråga. Upptagande av mera tillfälligt erforderliga marginella lån kunde dock accepteras. Som exempel på fall där gränsen mot främmande rörelse klart överskreds nämndes sådana fall där upplåningen sker i spekulativt syfte för att möjliggöra förvärv av s.k. fasta värden, som bedöms kunna leda till snabba vinster.

I cirkulär 1987:4 anges att utgångspunkten vid bedömningen av försäkringsbolagens upplåningsmöjligheter fortfarande skall vara att något ianspråktagande av lånemarknaden från försäkringsbolagens sida normalt inte kommer i fråga. Enligt cirkuläret kan det godtas att försäkringsbolag tillfälligt tar upp ett korttidslån inom ramen för den egna långsiktiga placeringsverksamheten eller för att möta tillfälliga likviditetsbehov i verksamheten. I cirkuläret framhålls vidare att uppförande av byggnader på placeringsfastigheter liksom förvärv av redan bebyggda sådana fastigheter med finansiering genom upplånade

medel faller utanför den tillåtna ramen om det inte finns särskilda skäl att tillåta annan rörelse enligt 1 kap. 3 & FRL. Om ett försäkrings- bolag förvärvar en fastighet som redan är belånad har inspektionen emellertid inte krävt att sådana lån skall avvecklas snabbare än avtalad amorteringstakt och anser enligt cirkuläret inte heller att ett sådant generellt krav bör uppställas men konstaterar att det ibland kan ligga i bolagets eget intresse att avveckla sådana lån. Enligt cirkuläret gör inspektionen inte heller invändningar mot att försäkringsbolag för sina placeringsfastigheter utnyttjar särskilda lån som statsmakterna ställer till förfogande för reparationer, ombyggnader eller liknande ändamål. Inspektionen förutsatte dock i cirkuläret att FVK närmare skulle belysa frågorna.

När det gäller förvärv av fastigheter i utlandet sägs i cirkuläret att särskilda bedömningar kan behöva göras. Så har exempelvis skett när det gäller fastigheter i Storbritannien. Där följer lånen inte fastigheten utan ägaren. Inspektionen har då tillåtit försäkringsbolaget att ta upp nya lån. Tanken är att storleken på lånen skall motsvara den belåning som fanns i fastigheten vid förvärvet. Problemet är emellertid att uppgifter härom oftast inte går att få fram, vilket fått till följd att inspektionen medgivit försäkringsbolagen att låna upp ett belopp som motsvarar 50 procent av köpeskillingen.

De riktlinjer för bedömningen av försäkringsbolagens upplånings- möjligheter som anges i cirkuläret från år 1987 tillämpas alltjämt.

I sitt betänkande SOU 1987:58 föreslog FVK att ett generellt upplåningsförbud skulle intas i FRL. Om det fanns särskilda skäl skulle tillsynsmyndigheten ha rätt att, efter prövning i varje särskilt fall eller i vissa fall genom generella föreskrifter, ge tillstånd till upplåning. Enligt FVK skulle sådana skäl föreligga närmast vid övertagande av inteck— ningslån vid fastighetsförvärv och i viss utsträckning i fråga om utnyttjande av det statliga bostadsstödet när försäkringsbolag uppför bostadsfastigheter eller renoverar dem. Man ansåg dock att dispens- prövningen borde ske med stor restriktivitet. För försäkringsbolagens verksamhet på den internationella marknaden kunde emellertid enligt FVK en något mindre rigorös tillämpning av upplåningsförbudet vara motiverad.

Enligt vår uppfattning bör liksom nu försäkringsbolagen kunna låna upp medel för att underlätta rörelsen. Det är därför inte meningsfullt att i lagtext försöka slå fast för vilka specifika ändamål upplåning får ske.

Som framgått innebär våra förslag att vi lättar på förbudet mot annan rörelse i den meningen att verksamheter i dotterbolag inte kommer att omfattas av ett sådant förbud, utöver vad som följer av de föreslagna riskspridningsreglema. I motsvarande män skulle restriktionerna när det gäller försäkringsbolagens rätt till upplåning minska. Upplåning innebär emellertid i sig en risk. Denna risk är av mindre betydelse så länge de upplånade medlen investeras i tillgångar som garanterat ger en avkastning som minst uppgår till kostnaderna för lånet. Om däremot investeringen lämnar en sämre avkastning, kan försäkringsbolaget komma i den situationen att bolaget tvingas ta andra tillgångar i anspråk för att betala lånet. Därmed kan försäkringstagamas medel komma i fara. I livförsäk- ringsbolag har visserligen försäkringstagama förmånsrätt i tillgångar

motsvarande de försäkringstekniska skulderna. Motsvarande trygghet finns inte för skadeförsäkringsbolagens del. Risken för försäkringstagama uppstår emellertid redan om tillgångar motsvarande solvensmarginalen behöver tas i anspråk för betalning av lån. En allmän utgångspunkt för att upplåning skall få ske bör därför normalt vara att bolaget åtminstone inte tar upp lån så att tillgångar motsvarande solvensmarginalen riskeras. Det ankommer emellertid på tillsynsmyndigheten att i det enskilda fallet bedöma vad som är en acceptabel upplåning.

I fråga om verksamheter i själva försäkringsbolaget bör också en viss uppmjukning kunna ske av de principer som i dag upprätthålls. Sålunda bör lån kunna upptas i en situation där ett skadeförsäkringsbolag tvingas att betala ut en osedvanligt stor skadeersättning, om alternativet hade varit att realisera tillgångar till underpriser. Bolaget bör i sådana fall kunna behålla lånet till dess att tillgångarna kan avyttras utan förlust. Vidare bör ett livförsäkringsbolag i syfte att utjämna effekterna av att premieinbetalningar ofta sker vid ett och samma tillfälle, t.ex. vid ett årsskifte, kunna uppta lån för att sprida placeringarna över hela året och därigenom undvika att på ett icke önskvärt sätt pressa priserna på marknaden. Ett annat fall då upplåning bör kunna tillåtas är då det framstår som motiverat för att minimera kostnaderna i försäkrings- rörelsen. Det kan t.ex. vara fråga om upplåning i samband med fastighetsaffårer utomlands där annars en onödig fördyring skulle ske på grund av valuta- och skattekonsekvenser. Det måste emellertid hela tiden röra sig om upplåning för att underlätta rörelsen. Det får alltså aldrig bli fråga om att försäkringsbolaget närmar sig gränsen för vad som kan betecknas som allmän upplåningsrörelse. Det ankommer liksom i dag på tillsynsmyndigheten att övervaka att så inte sker.

Särskilt om de nuvarande upplåningsreglema i 5 kap. FRL

Enligt bestämmelserna i 5 kap. FRL är det som ovan sagts förbjudet för försäkringsbolag att utge konvertibla skuldebrev, skuldebrev förenade med optionsrätt till nyteckning samt vinstandelsbevis; dock att skadeför- säkringsaktiebolag får utge lånedebentures.

Reglerna infördes genom FRL. Dessförinnan fanns det inte några regler om försäkringsbolagens möjligheter att utnyttja dessa finansierings- former. Det ansågs då att konvertibla skuldebrev och skuldebrev förenade med optionsrätt till nyteckning i avsaknad av lagregler inte kunde utfärdas av försäkringsbolag. Bolagens möjligheter att ta upp vinstan- delslån var mera omstridd. Klart var emellertid att bolagen inte fick ägna sig åt låneverksamhet i sådan omfattning att bolagen måste driva rörelse i strid med förbudet mot annan rörelse än försäkringsrörelse.

Försäkringsrörelseutredningens (FRU) betänkande Ds E 1980:6, som låg till grund för FRL, innehöll förslag om att ovan nämnda finan- sieringsformer skulle vara tillåtna för skadeförsäkringsaktiebolag. Sam- tidigt föreslogs ett förbud mot delägardebentures. FRU menade att låne- formerna är attraktiva och underlättar upptagande av lån på gynnsamma villkor. Med tanke på att dessa låneformer är tillgängliga för allmänna

aktiebolag skulle försäkringsbolagens konkurrenssituation på lånemarkna- den förbättras om också dessa bolag kunde utnyttja låneformema. För internationellt verksammma företag ansågs tillgång till dessa låneformer vara av värde vid upptagande av lån utomlands. När det gällde livförsäk- ringsaktiebolag ansåg utredningen emellertid låneformema olämpliga dels med hänsyn till att livförsäkringsaktiebolagens aktiekapital är av marginell betydelse i förhållande till omslutningen, dels med hänsyn till att ett livförsäkringsaktiebolag - vars vinst endast tillfaller försäkrings- tagarkollektivet - inte kan räkna med att öka sitt aktiekapital genom de nu ifrågavarande låneformema.

I prop. 1981/82:180 uttalade föredragande statsrådet att det fanns skäl att tillåta skadeförsäkringsbolagen att utge konvertibla skuldebrev och skuldebrev förenade med optionsrätt, eftersom ifrågavarande låneformer var ägnade att öka dessa bolags egna kapital. I likhet med flera re- missinstanser ansåg han emellertid att FVKs ställning till frågan om utlännings rätt att förvärva aktier i svenskt försäkringsaktiebolag borde avvaktas innan det infördes regler som väsentligt kunde vidga den personkrets, bl.a. utanför Sveriges gränser, för vilka sådana aktier skulle bli tillgängliga. I fråga om vinstandelslån delade föredragande statsrådet FRUzs mening, att det skulle vara tillåtet för skadeförsäkringsbolagen att utge lånedebentures under förutsättning att finansieringsformen inte användes på ett sätt som skulle strida mot förbudet mot annan rörelse.

I sitt betänkande SOU 1987:58 lämnade FVK förslag till begränsningar av såväl svenska som utländska rättssubjekts rätt att förvärva aktier i försäkringsaktiebolag. Detta förslag genomfördes emellertid inte.

I nämnda betänkande behandlade FVK också frågan om försäkrings- bolagens möjligheter att utnyttja finansieringsformerna konvertibla skuldebrev och skuldebrev med optionsrätt. FVKs förslag beträffande ifrågavarande fmansieringsformer var i stort sett identiska med FRUs förslag. Förslagen har ännu inte lett till en proposition i ämnet.

Enligt våra direktiv skall vi som ett led i översynen av försäkringsbola- gens placeringsregler överväga om det bör införas begränsningar av bolagens möjligheter att ta upp lån. Däremot nämns inte något om de speciella lånereglema i 5 kap. FRL. Vi anser emellertid att det, på de grunder som angivits i samband med FRUs och FVKs behandling av frågan, kan f1nnas goda skäl att tillåta försäkringsbolagen att ägna sig åt ifrågavarande finansieringsformen Att FRUs och FVKs förslag inte redan genomförts synes främst ha berott på en tveksamhet i fråga om den effekt förslagen skulle få beträffande utländskt ägande i svenska försäkringsbolag. Med den pågående intemationaliseringen har dock denna problemställning förlorat i betydelse. I fråga om livförsäk- ringsbolagen hänger emellertid frågan också nära samman med vilket resultat våra överväganden beträffande vinstutdelningsförbudet i dessa bolag leder till. Vi anser därför att frågan om tillåtande av finansie- ringsformema i sin helhet bör anstå till nästa etapp av vårt utrednings- arbete.

6.4 Övriga frågor

6.4.1 Vissa frågor med anknytning till koncessionsprövningen

Förslag: Hänvisningen till sundhetsprincipen i samband med kon- cessionsprövningen ersätts med ett krav på förenlighet med FRL.

I vårt uppdrag ingår inte frågor rörande koncessionsgivningen. Till följd av våra förslag till nya soliditetsregler har vi emellertid haft anledning att vidta justeringar också i den paragraf i FRL som behandlar kon— cessiongivningen (2 kap. 3 & FRL). Därvid har vi osökt kommit in på det s.k. sundhetskravet vid koncessionsprövningen och frågan huruvida detta krav är förenligt med EGs regler på området.

Enligt den nuvarande lydelsen av 2 kap. 3 & FRL skall vid kon- cessionsprövningen göras en bedömning om den planerade verksamheten är förenlig med en sund utveckling av försäkringsväsendet. Bestämmelsen trädde i kraft den 1 januari 1985, samtidigt som den sedan år 1948 gällande behovsprincipen upphävdes. Denna princip hade införts för att komma till rätta med den överetablering av försäkringsbolag som då fanns. Avsikten med att ta bort behovsprincipen var att göra koncessions- prövningen mindre restriktiv. Trots att försäkringsbolagens antal kraftigt reducerats var prövningen fortfarande lika restriktiv som då principen infördes. Det kan emellertid ifrågasättas om skillnaden i innebörd är särkilt stor. I_ prop. 1984/85:77, som låg till grund för lagändringen, anförde departementschefen följande sedan han först angivit skälen för behovsprincipens avskaffande (sid 47 ff):

Med hänsyn till försäkringsverksamhetens särart och särskilt till de starka krav på skydd för försäkringstagama som måste ställas och den därav motiverade offentliga tillsynen finner jag det uteslutet att helt avstå från tillståndsprövning. Frågan är dock om denna prövning kan inskränkas till en kontroll av att de i försäkringslagama och i annan ordning föreskrivna formella och kvalitativa villkoren för den tilltänkta verksamheten är uppfyllda. Detta skulle bl.a. innebära att koncessions— prövningen fick grundas på de för dagen rådande förhållandena på den svenska försäkringsmarknaden. Enligt min mening är det nödvändigt att koncessionsreglerna utformas så att de ger möjligheter också att styra utvecklingen inom försäkringsområdet på lång sikt. Vidare måste man kunna beakta frågeställningar som hänger samman med den internationella utvecklingen inom försäkringsområdet. Jag menar alltså att en materiell koncessionsprövning behövs även i fortsättningen. Den prövningen bör vara inriktad på en allsidig bedömning huruvida den planerade verksamheten kan antas vara förenlig med en på lång sikt sund utveckling av det svenska försäkringsväsendet. Hänsyn bör därvid tas både till de blivande försäkringstagama i sökandebolaget och till utvecklingen av försäkringsväsendet i allmänhet. Vidare kan det inte gärna förutsättas bli en sund utveckling av försäkringsväsendet om verksamheten skulle tendera att få en inriktning stick i stäv mot

väsentliga allmänna intressen. Det blir därför ett naturligt led i kon- cessionsprövningen att ta hänsyn till om den planerade verksamheten kan antas komma att allvarligt motverka strävandena på andra väsentliga samhällsområden. Som exempel kan nämnas konsument-, kredit-, valuta-, skatte- och handelspolitikens områden.

Den ändring av koncessionsprövningen som här har skisserats bör leda till att det, allmänt sett, blir lättare att erhålla koncession att driva försäkringsrörelse. Enligt min mening kommer detta inte att leda till någon mera omfattande nyetablering och inte heller på kort sikt resul- tera i några mer omfattande strukturförändringar inom det svenska försäkringsväsendet. En friare koncessionsprövning leder emellertid till ökade konkurrensmöjlighetcr, vilket kan öka förutsättningama för kreativ utveckling på försäkringsområdet, stimulera produktutveck- lingen och rent allmänt verka rationaliseringsbefrämjande.

Den materiella koncessionsprövningen syftar till att en beviljad koncession inte skall innebära risker för att en sund utveckling av det svenska försäkringsväsendet äventyras. En sida av prövningen är om den planerade verksamheten i det enskilda fallet är sund i den mening som avses i FRL. Prövningen måste emellertid också avse huruvida den sökta koncessionen är förenlig med det långsiktiga kravet på en sund utveckling av försäkringsväsendet. Däremot skall prövningen, till skillnad mot vad som hittills gällt, inte innefatta en kvantitativ bedöm— ning rörande antalet försäkringsbolag och bolagens möjligheter att täcka försäkringstagamas behov av försäkringsskydd.

Av naturliga skäl är det främst försäkringstagama som har intresse av att försäkringsväsendet utvecklas i en sund riktning men kon- cessionsbedömningen måste också ske mot bakgrund av försäkringsväs— endets allmänna betydelse i dagens samhälle.

Förutsatt att de formella och kvalitativa kraven är uppfyllda skall alltså koncession beviljas om inte den tilltänkta verksamheten bedöms vara oförenlig med en från försäkringstagamas och samhällets synpunkt sund utveckling av försäkringsväsendet. Detta innebär att sökanden inte skall behöva visa att en ny verksamhet behövs eller främjar en allmänt sett sund utveckling av försäkringsväsendet. Vid prövningen bör hänsyn tas inte endast till den rådande situationen utan även till de utvecklingstendenser som kan överblickas. Vad gäller den senare bedömningen bör det, för att en ansökan skall avslås, anses föreligga påtagliga tecken på att det skulle vara oförenligt med en sund utveckling av försäkringsväsendet att bevilja ansökan.

Begreppet sund utveckling av försäkringsväsendet återfinns redan i gällande försäkringslagstiftning som kriterium, vid sidan av behovsprin- cipen, i den materiella koncessionsprövningen. Innebörden har emeller— tid inte närmare preciserats. En sådan precisering låter sig knappast heller göras i praktiken, eftersom innebörden kan växla med utveck- lingen inom försäkringsområdet. Syftet är också att prövningen skall kunna anpassas till de förhållanden som kan skönjas i ett mera långsik— tigt perspektiv. Det är vidare nödvändigt att en viss differentiering kan ske vid bedömningen av olika försäkringsområden och försäkringsfor- mer. Slutligen måste möjligheter finnas för den myndighet som prövar en ansökan att ta hänsyn till reciprocitetssynpunkter. Aven om be— greppet sund utveckling av försäkringsväsendet sålunda knappast kan entydigt definieras vill jag i det följande ange vissa faktorer som bör beaktas vid den materiella koncessionsprövningen.

Enligt departementschefen skulle en ansökan om koncession kunna avslås - om det finns en fara att den svenska försäkringsmarknaden i allt för hög grad uppsplittras och därigenom minskar förutsättningama till god riskspridning av försäkringsbolagens försäkringsportföljer, - om det finns en fara att tillgången på försäkringar äventyras för vissa utsatta riskgrupper på grund av att bolagen i en hårdare konkurrenssitua- tion specialiserar sig enbart på mycket goda risker, - om det finns en fara att försäkringarna kraftigt fördyras för vissa utsatta riskgrupper på grund av att bolagen i en hårdare konkurrenssituation differentierar sina premier, - om det finns en fara att den allmänna driftskostnadsnivån för hela försäkringsområdet stiger till följd av de nya försäkringsbolagens, i etableringsskedet, höga investeringskostnader.

Dessa exempel på möjligheter att vägra koncession visar att kon- cessionsgivningen anses bero bl.a. av den allmänna soliditetssituationen bland bolagen på marknaden samt att den är underordnad principen om solidaritet mellan försäkringstagama och skälighetsprincipen. Det är inte svårt att dra slutsatsen att det är det koncessionssökande bolagets effekt på den samlade försäkringsmarknaden som är vägledande vid ett eventuellt avslag på en koncessionsansökan. I ett läge där kon- cessionsgivaren anser att marknaden är mättad kan därför sundhetskravet i praktiken leda till ungefär samma resultat som den tidigare behovsprin- cipen. I sammanhanget kan noteras att tillsynsmyndigheten i remissvar över det betänkande varpå propositionen grundades (SOU 1983:5 Koncession för försäkringsrörelse) uttalade att man även med sund- hetskravet skulle kunna undvika en överetablering under åberopande av att ytterligare etablering skulle vara oförenlig med en sund utveckling av försäkringsväsendet.

Varje utrymme för behovsprövning vid koncessionsgivningen är oförenligt med EGs regler. Även mot bakgrund av önskemålet om en effektiv konkurrens kan sådana etableringshinder ifrågasättas. Vi har därför övervägt en annan utformning av sundhetskravet som till skillnad mot det nuvarande skulle inriktas enbart på det enskilda bolagets verksamhet på sätt nu gäller för bankerna (prop 1989/90:116). Båda formuleringarna är emellertid så allmänt hållna att de inte kan anses utesluta att det kan ske någon form av behovsprövning eller en bedöm- ning efter andra grunder som är svårförenliga med EGs regler. EGs bankdirektiv är utformade som minimiregler rörande vilka krav som skall uppställas för oktroj, medan däremot försäkringsdirektivens regler är absoluta i den meningen att ett enskilt medlemsland inte får uppställa ytterligare krav. Vi anser därför att en samordning med dessa regler för försäkringsbolagens del förutsätter att vi slopar varje hänvisning till en sundhetsprincip i samband med koncessionsprövningen. I stället bör enligt vår mening det nuvarande sundhetskravet ersättas med ett krav på förenlighet med FRL, vari självfallet ligger ett krav på sundhet i det enskilda bolagets verksamhet. Det skall understrykas att vi med omfor- muleringen inte avser att förändra FRL:s regler i något annat avseende

än i fråga om prövningen huruvida koncession skall beviljas eller förlängas. Den allmänna regeln att sundhetsprincipen skall vara vägledan- de för tillsynen (19 kap. l & FRL) skall således behållas.

Den materiella koncessionsprövningen skall således gälla frågan om den planerade verksamheten kan antas bli utövad på ett sätt som står i överensstämmelse med FRL. Däri skall ingå en bedömning av bolagets verkställande ledning och ägare. Dessa skall antas komma att uppfylla de krav som måste ställas för att de på ett långsiktigt och stabilt sätt skall kunna driva en sund försäkringsverksamhet.

Sedan koncession beviljats åligger det tillsynsmyndigheten att kon- tinuerligt övervaka att bolaget driver en sund försäkringsverksamhet och att den verkställande ledningen verkar i enlighet härmed. Finner tillsynsmyndigheten att det finns allvarliga brister i detta eller något annat hänseende kan myndigheten med stöd av 19 kap. 11 & FRL meddela de erinringar i fråga om verksamheten som anses behövliga och i sista hand hos regeringen aktualisera frågan om koncessionens förverkande.

Tillsynsmyndigheten har däremot enligt gällande lag inte någon möjlighet att ingripa mot en ägare som utövar ett otillbörligt inflytande över bolaget så att allvarliga missförhållanden uppstår. Sedan den 1 augusti 1990 åläggs visserligen förvärvare av större aktieposter i försäkringsbolag att anmäla förvärvet till tillsynsmyndigheten (3 kap. 2 & FRL). Sådan anmälningsskyldighet inträder vid förvärv som medför att förvärvarens totala innehav kommer att överstiga något av gränsvärdena 10, 20, 40 eller 50 procent av aktiekapitalet eller röstetalet för samtliga aktier. Syftet med bestämmelsen är att utgöra ett komplement till de upplysningar om bolagets verksamhet som tillsynsmyndigheten tar del av i övrigt och underlätta tillsynen över bolagen. Myndigheten skall kontrollera att en förändring i ägarbilden inte leder till missförhållanden av något slag. Om sådant missförhållande skulle uppstå kan emellertid sanktioner endast riktas mot försäkringsbolaget som företag och inte direkt mot ägarna. Detta utgör onekligen en svaghet i systemet.

Av intresse är här utvecklingen för bankverksamhetens del, där liknande problem kan bli aktuella. Inom finansdepartementet har nyligen utarbetats en promemoria med förslag till lämplighetsprövning av ägare i banker (Ds 1991:39). De förslagna reglerna utgör en anpassning till EGs regler och innebär att en förvärvare av en större aktiepost i ett bankaktiebolag skall kunna granskas med avseende på allmän lämplighet att utöva inflytande över bankens verksamhet. Bestämmelserna är i allt väsentligt hämtade från EGs andra banksamordningsdirektiv.

Det övergripande syftet med förslagen är att det allmänna skall kunna ingripa mot en större aktieägare som på ett allvarligt sätt åsidosätter sitt ägaransvar. De kompletterar den gällande ordningen med en särskild tillsynsfunktion som möjliggör ingripanden riktade direkt mot olämpliga ägare utan att åtgärderna samtidigt behöver drabba banken som företag. Sålunda föreslås i promemorian att varje fysisk eller juridisk person som avser att förvärva en mer betydande aktiepost i ett bankaktiebolag i förväg skall anmäla förvärvet till finansinspektionen. Det är därvid fråga om förvärv som uppgår till lägst tio procent av aktiekapitalet eller

röstetalet, s.k. kvalificerade innehav. Vidare skall den som har ett kvalificerat innehav i förväg anmäla större ökningar av sina aktieinne- hav. Finansinspektionen har tre månader på sig att avgöra om det finns skäl att motsätta sig förvärvet. Vidare åläggs aktieinnehavarna att anmäla när de avser att avveckla eller minska sina innehav. Bankerna föreslås bli skyldiga att underrätta finansinspektionen om vilka som är större aktieägare och när ökning eller minskning sker av dessas innehav i banken. Om en förvärvare inte iakttar sin anmälningsskyldighet eller om en aktieägare utövat sitt inflytande över bankens ledning på ett otillbörligt sätt får enligt promemorieförslaget finansinspektionen upphäva aktiernas rösträtt. Vid allvarligare överträdelser, t.ex. då ett förvärv genomförts trots inspektionens förbud, kan inspektionen som en yttersta åtgärd förelägga vederbörande att avyttra sitt innehav.

Förslagen gäller endast bankaktiebolag, men i promemorian förordas att de föreslagna reglerna skall införas även för andra kreditinstitut och försäkringsbolag. Det uttalas att de i promemorian föreslagna principerna för lämplighetsbedömningen också torde kunna tjäna som underlag för lagförslag beträffande bl.a. försäkringsbolag.

Förslagen till ett tredje liv- resp. skadeförsäkringsdirektiv innehåller regler om lämplighetsprövning av ägare i försäkringsbolag motsvarande dem som nu föreslås för bankaktiebolag. Vi har i remissyttrande över promemorieförslagen tillstyrkt dem i allt väsentligt och instämmer i att de riktlinjer för ägarprövningens innehåll som angivits i promemorian bör kunna vara vägledande även för en prövning av försäkringsbolagens ägare. Enligt vår uppfattning är det därvid av största vikt att det utvecklas en samordnad praxis så att lämplighetskriterierna bedöms likartat vid regeringens koncessionsprövning och finansinspektionens fortlöpande kontroll. Som framhålls i promemorian skulle förfarandet förenklas om finansinspektionen var prövningsmyndighet även i tillståndsärenden. Enligt promemorian synes avsikten vara att reglerna för prövning av försäkringsbolags ägare skall utarbetas inom departementet i samband utformandet av en proposition på grundval av promemorian. Vi har därför inte ansett att det ingår i vårt uppdrag att lämna förslag till sådana regler.

En annan fråga som sammanhänger med koncessionbestämmelserna är att europakonventionen och EG-direktiven förutsätter att såväl beslut om vägrad koncession som beslut om koncessionens upphörande skall kunna prövas i domstol. Om man alltjämt låter regeringen avgöra dessa frågor, blir det i dag endast fråga om den begränsade domstolsprövning som föreskrivs i lagen (1988:205) om rättsprövning av vissa förvaltningsbe— slut. Frågan om denna lagstiftning uppfyller konventionens och EG— reglernas krav har i olika sammanhang uppmärksammats inom regerings- kansliet. I prop. 1989/90:116 berördes motsvarande problem i fråga om oktrojprövningen för bank. Det uttalades att genom möjligheten till rättsprövning europakonventionens krav på rätt till domstolsprövning ar uppfyllt. lagrådet hade inte någon erinran. Även om det knappast går att ge något generellt omdöme 1 frågan, synes den rättsprövning som här 1 praktiken kommer i fråga vara godtagbar också enligt EGs system. För

FRLs del kan nämnas, att regeringsrätten efter sådan prövning upphävt ett regeringsbeslut om erinran mot Försäkringsaktiebolaget Skandia, vilket meddelats med tillämpning av 19 kap. 11 & denna lag. Avgörandet tyder på att skillnaden mot en vanlig besvärsprövning inte är stor.

Såvitt gäller beslut i anledning av koncessionsansökan och beslut om upphörande av koncession bör enligt vår mening denna möjlighet till rättsprövning i varje fall tills vidare kunna anses tillräcklig. Vårt lagförslag är utformat i enlighet härmed (jfr 2 kap. 3 5 och 19 kap. 11 & FRL). Om utvecklingen skulle visa att EGs krav är strängare än nu har antagits, får emellertid en annan reglering övervägas. En möjlighet är att behålla prövningen i regeringen men ge en bestämmelse om besvär i regeringsrätten, varvid det inte bör gälla något krav på prövningstill- stånd i denna domstol (jfr 35 & förvaltningsprocesslagen, 1971:295). Ett annat alternativ är att låta såväl koncessionsprövning som prövning om förverkande av koncession ske i tillsynsmyndigheten (jfr ovan beträffande ägarprövningen); man kan räkna med att i framtiden bedömningen sker utan någon egentlig prövning av koncessionens lämplighet från samhälls- ekonomisk eller annars från politisk synpunkt, och att avgörandet därför utan större betänkligheter kan anförtros åt den expertis som finns i denna myndighet. I så fall kan man låta beslut av det nu aktuella slaget överklagas i kammarrätten, i den mån de omfattas av EGs direktiv om rätt till domstolsprövning. I fråga om den ägarprövning som enligt det föregående föreslås bli utförd av finansinspektionen har överprövning ansetts böra ske i kammarrätten, bl.a. av det skälet att frågeställningar som gäller ren bevisvärdering sannolikt kommer att aktualiseras.

En särskild fråga, som närmast blir aktuell vid koncessionsansökan, är hur domstolsprövning skall ordnas beträffande onödigt uppehållande av ett tillståndsärende. Enligt artikel 12 i första liv- resp. skadeförsäkrings- direktivet skall rätt till domstolsprövning finnas även i de fall där ansökan inte behandlats inom sex månader från den dag ansökan inkom. Denna bestämmelse synes emellertid utgå från att det är tillsynsmyn- digheten eller annan behörig myndighet som skall pröva ansökan och förefaller inte direkt avpassad efter det förhållandet att prövningen sker hos regeringen. Vidare verkar det oklart om EG-regeln kräver att ärendet skall vara avgjort inom den stipulerade sexmånadersfristen eller om det är tillräckligt att ärendet inom denna frist upptagits till behandling som på något sätt blivit dokumenterad, t.ex. genom beslut om komplettering av ansökan. Oavsett hur det förhåller sig härmed kommer det att bli nödvändigt att på något sätt möjliggöra att ett onödigt uppehållande av en koncessionsansökan kan föras till domstol. Motsvarande problem föreligger bl.a. i fråga om oktrojprövning för bank. Enligt vår uppfatt- ning bör lösningen på problemet därför övervägas i ett vidare samman- hang. Det torde därvid inte vara tillräckligt att föra över auktorisa- tionsprövningen på tillsynsmyndigheten. Såvitt vi kan förstå måste i stället helt nya möjligheter övervägas, kanske en rätt att påkalla beslut i handläggningsfrågan, vilket sedan kan överklagas (jfr 49 kap. 8 & rättegångsbalken). Vi anser emellertid att det inte ingår i vårt uppdrag att lösa detta allmänna problem, i vart fall inte i denna etapp av utredningsarbetet.

6.4.2 Registerföringsskyldighet även för skadeförsäkringsbolag

Förslag: Skadef'orsäkringsbolag blir i fortsättningen skyldiga att liksom livförsäkringsbolag föra register över de tillgångar som motsvarar de försäkringstekniska skulderna.

Vårt förslag till nya placeringsregler i FRL innebär bl.a. att även skadeförsäkringsbolagen, som enligt gällande lagstiftning inte har några placeringsregler utöver den nuvarande femprocentsregeln, i framtiden kommer att omfattas av samma restriktioner i placeringshänseende som föreslås för livförsäkringsbolagen. Som framgått innebär detta bl.a. att detaljerade regler uppställs för vilka slag av tillgångar som får användas för placering av bundna medel, dvs. medel motsvarande försäkringstekni— ska skulder, samt för hur stora placeringar som maximalt får göras i ett enskilt tillgångsslag samt hur stora enhandsengagemang som bolagen får ha. Till skillnad från nuvarande reglering innehåller de nya placeringsbe- stämmelserna således uttryckliga riskspridningskrav. I vårt förslag har dessa riskspridningskrav uttryckts i procent av de sammanlagda tillgångar som i det enskilda bolaget motsvarar de försäkringstekniska skulderna.

Det ankommer på finansinspektionen att tillse att placeringsreglema efterlevs. Inspektionen behöver därför kontinuerligt ha tillgång till information om hur försäkringsbolagens placeringsbilder ser ut. För att tillsynen i detta avseende skall fungera bör därför finnas en skyldighet för försäkringsbolagen att fortlöpande till inspektionen rapportera förändrin- gar i bolagets placeringsbild.

För livförsäkringsbolagen finns indirekt redan enligt gällande lag en sådan skyldighet genom att dessa bolag skall föra ett särskilt register över samtliga tillgångar som motsvarar de försäkringstekniska skulderna (7 kap. 10 a & FRL). Denna registerföringsskyldighet infördes den 1 januari 1990 i samband med att försäkringstagamas panträtt i de värdehand- lingar som tidigare skulle motsvara försäkringstekniska skulder ersattes med särskild förmånsrätt enligt förmånsrättslagen (1970:979), jfr 7 kap. 11 & FRL). Registret ersatte därvid det tidigare systemet med särskild förvaring av värdehandlingama.

För att underlätta tillsynen bör enligt vår mening en registerföringsskyl- dighet motsvarande den som gäller för livförsäkringsbolagen kunna införas även för skadeförsäkringsbolagen, även om försäkringstagama i dessa bolag inte har förmånsrätt i de tillgångar som finns upptagna i registret. Ett sådant register skulle då också kunna utgöra utgångspunkten för beräkningarna av riskspridningskraven på så sätt att ett enskilt tillgångsslag ställs i relation till de totala tillgångar som finns upptagna i registret. En skyldighet även för skadeförsäkringsbolagen att föra ett register över de tillgångar som motsvarar de försäkringstekniska skulderna bör i allmänhet inte föranleda några större praktiska problem för bolagen eftersom dessa redan i dag för egna förteckningar över sina

placeringar, även om åtskillnad nu inte görs mellan tillgångar som motsvarar försäkringstekniska skulder och övriga tillgångar.

Det kan i sammanhanget nämnas att förslaget till EGs likvidationsdirek— tiv - COM (89) 394 - som skall gälla för såväl liv- som Skadeförsäkring, uppställer krav på att samtliga försäkringsbolag skall föra ett register över tillgångar som motsvarar försäkringstekniska skulder (artikel 2). Enligt förslaget utgör tillgångarna i registret säkerhet för förpliktelser gentemot försäkringstagama, alltså även i fråga om Skadeförsäkring.

6.4.3 Utländska försäkringsföretags verksamhet i Sverige

Förslag: Bestämmelserna i LUF om utländska försäkringsföre- tags verksamhet i Sverige ändras så att de överensstämmer med EGs regler och med ändringarna i FRL.

Utländska försäkringsföretag kan driva försäkringsrörelse i Sverige genom dotterbolag eller genom generalagent. Generalagenten kan vara fysisk person, svenskt aktiebolag, ömsesidigt försäkringsbolag och svenskt handelsbolag. Om verksamheten drivs genom dotterbolag blir detta ett svenskt försäkringsbolag och reglerna i FRL blir således tillämp- liga på verksamheten. I dotterbolagsfallet behövs alltså inte några särskilda bestämmelser.

Drivs verksamheten genom generalagent regleras den av lagen (1950:272) om rätt för utländska försäkringsföretag att driva försäkrings- rörelse i Sverige (LUF). lagstiftningen gäller inte återförsäkringsrörelse. Sådan rörelse kan således ett utländskt försäkringsbolag driva i Sverige utan koncession. För närvarande (oktober 1991) har 13 utländska försäkringsbolag koncession enligt LUF att genom generalagent driva försäkringsrörelse i Sverige. Ingen av koncessionema avser livförsäk- ring.

Lagstiftningen rörande utländska försäkringsföretag är i väsentliga hänseenden uppbyggd med 1948 års försäkringsrörelselag som förebild. Även om LUF har ändrats vid ett flertal tillfällen har någon samlad översyn av lagen aldrig gjorts. Den framstår därför som ålderdomlig till såväl uppbyggnaden som språket. Möjligen kommer de grundläggande frågor som vi skall utreda i nästa etapp att kräva en fullständig översyn av såväl LUF som FRL. Med en ny uppbyggnad av FRL skulle det därvid vara tänkbart att inlemma reglerna för de utländska företagen i denna lag.

Redan våra nu framlagda förslag beträffande de svenska försäkrings- bolagen kräver emellertid vissa ändringar också för de utländska bolagens verksamhet i Sverige. Utgångspunkten för LUF har varit att kon- kurrenslikhet mellan utländska och svenska bolag skall gälla i den mån det är möjligt. Därtill kommer att harmoniseringen med EGs regler kräver ändringar i verksamhetsförutsättningama även för de utländska bolagen. Inför EES-avtalet måste dessutom i vissa fall åtskillnad göras

mellan utländska försäkringsföretag med hemland inom EES och andra utländska försäkringsföretag. För de företag som har hemland inom EES får i princip ej uppställas strängare regler än för de svenska försäkrings- bolagen.

Med hänsyn till den översyn av LUF som enligt vad ovan sagts kan bli aktuell i ett senare skede av vårt arbete, avser vi nu endast att vidta de förändringar i lagen som är nödvändiga med hänsyn till EGs regler och de föreslagna ändringarna i FRL. Anpassningen till EGs regelsystem har bl.a. inneburit att vissa av LUFs bestämmelser inte kan tillämpas på EES—företagen - däribland reglerna om skyldighet att deponera värde- handlingar i svenskt bankinstitut - och att i vissa avseenden särskilda be— stämmelser blir nödvändiga för dessa företag.

Våra nu framlagda förslag till förändringar i LUF innebär i sina huvuddrag följande. För alla utländska företag som önskar driva försäkringsrörelse i Sverige krävs regeringens koncession. EES—företag kan därvid driva rörelsen genom agentur, filial eller annan ständig representation i Sverige. Andra utländska företag skall, liksom hittills, driva rörelsen genom generalagent. Vi har alltså inte funnit skäl att föreslå någon förändring i detta avseende. Av samma skäl som angivits i fråga om de svenska försäkringsbolagen föreslås att sundhetskravet i samband med koncessionsprövningen slopas (jfr avsnitt 6.4. 1). Detsamma bör gälla den tillståndsprövning som sker då svenskt försäkringsbolag önskar förmedla försäkringar från utländska försäkringsföretag utan koncession i Sverige.

I fråga om placeringsreglema föreslås i allt väsentligt samma förändrin— gar som för de svenska försäkringsbolagen. De utländska företagen får sålunda motsvarande regler såvitt gäller de tillgångsslag som skall vara tillåtna för placering av medel motsvarande försäkringstekniska skulder samt i fråga om fördelningen av placeringarna mellan olika tillgångsslag. I syfte att underlätta tillsynen föreslås också att även de utländska skade- försäkringsföretagen skall omfattas av skyldigheten att föra register över de tillgångar som motsvarar de försäkringstekniska skulderna.

För utländska företag med hemland utanför EES föreslås uttryckliga soliditetsregler för den i Sverige bedrivna verksamheten, i allt väsentligt motsvarande dem som vi föreslår för svenska försäkringsbolag. Detta har också, på liknande sätt som i FRL, föranlett uttryckliga bestämmelser om vad företagets verksamhetsplan skall ange. I fråga om företag med hem- land inom EES gäller hemlandets solvensregler och det är också hemlan- dets tillsynsmyndighet som har ansvaret för tillsynen i detta avseende. Företaget blir skyldigt att vid ansökan om koncession förete bevis, utfärdat av hemlandsmyndigheten, att solvenskraven är uppfyllda.

För EES-företagen föreslås också vissa särskilda bestämmelser rörande tillsynen av dessa företag. I fråga om dessa bestämmelser hänvisas till specialmotiveringen.

6.5 Övergångsfrågor

Förslag: Övergångsregler införs i fråga om separation av livför- säkringsrörelse och skadeförsäkringsrörelse, riskspridning i för— säkringsbolagens placeringar samt överföring av medel till den nya konsolideringsfonden.

Vårt uppdrag innebär i första hand att lägga fram ett lagförslag som skall kunna träda i kraft samtidigt som EES-avtalet den 1 januari 1993. En harmonisering med EG-reglerna kommer emellertid att medföra en betydande omställning av verksamheten inom många försäkringsbolag och dessutom kräva vissa rättsliga åtgärder för att verksamheten formellt skall bli förenlig med EGs försäkringsdirektiv. För att bolagen skall få något rådrum för detta före lagens ikraftträdande är det önskvärt att riksdagen antar ett lagförslag redan tidigt under hösten 1992. Vi räknar med att detta skall vara möjligt. Även då kan emellertid behövas vissa speciella bestämmelser som underlättar övergången till den nya ordnin- gen.

Trll en början är att märka, att den nya lagstiftningen medför en annan definition av begreppen livförsäkringsbolag och skadeförsäkringsbolag (jfr ] kap. 4 & FRL) och kräver vissa ändringar i grunderna för livfö1säkringsbolag och i bolagsordningen för skadeförsäkringsbolag (jfr 2 kap. 3 5 andra stycket resp. 2 kap. 5 & 3 FRL). Beträffande ändring av bolagsordning kan det bli nödvändigt att sammankalla en extra bolags— stämma efter riksdagens beslut att anta lagen, om inte den ordinarie bolagsstämman kunnat besluta om ändringen under villkor att en framlagd proposition i ämnet antas av riksdagen. Ändring av både grunder och bolagsordning skall enligt 2 kap. 4 & FRL stadfästas av regeringen men stadfästelsen kan delegeras till finansinspektionen i sådana fall som inte är av principiell betydelse eller i övrigt av synnerlig vikt. Man kan räkna med att beslutet kan genomföras snabbare och enklare om prövningen sker av inspektionen, och det kunde därför övervägas om inte övergångsvis inspektionen skulle kunna få generellt stadfästa ändringar föranledda av den nya lagstiftningen. Det torde emellertid vara förenligt med den nämnda paragrafen att låta inspektionen pröva sådana ändringar som enbart sammanhänger med anpassningen till EGs system, och vi har därför ansett en särskild regel härom vara överflödig.

Den ändrade gränsdragningen mellan liv- och skadeförsäkringsbolag och den därav följande ändringen i 1 kap. 3 & FRL i fråga om separa— tionsprincipen kommer att få till följd att vissa livförsäkringsbolag, som i dag meddelar även annan personförsäkring än kompletterande sjuk- och olycksfallsförsäkring, måste flytta ut verksamhetsgrenar som avser sådan annan personförsäkring till ett skadeförsäkringsbolag. Det kan emellertid bli aktuellt att se över separationsprincipen om förslaget till det tredje livförsäkringsdirektivet antas. Enligt detta upphävs separationsprincipen

i det första livförsäkringsdirektivet såtillvida att det blir tillåtet att blanda liv— soch skadeförsäkringsrörelse i samma bolag under förutsättning att verksamheterna redovisas var för sig och har separata verkställande ledningar. Med hänsyn till den osäkerhet som sålunda råder i fråga om den framtida tillåtligheten av blandade verksamheter skulle det vara olyckligt att nu tvinga försäkringsbolagen till organisatoriska föränd- ringar. Vi har därför ansett att den föreslagna utformningen av separa— tionsprincipen endast skall gälla för nya försäkringsbolag medan för de redan etablerade övergångsvis bör kunna tillämpas den hittillsvarande lydelsen av paragrafen. Vi föreslår en övergångsbestämmelse med denna innebörd (punkten 2).

Som framgått av det föregående (avsnitt 6.3.5) föreslår vi att placer— ingsbestämmelsema ändras, varvid vissa maximiregler föreslås för placering i olika tillgångsslag (se 7 kap. 9 & tredje stycket i lagförslaget). På en del håll torde innehavet av vissa värdehandlingar betydligt överstiga vad förslaget tillåter, bl.a. lär detta gälla bostadsinstitutens obligationer. Det är rimligt att ge ett anstånd för att bolagen utan större svårigheter skall kunna uppfylla den nya lagstiftningens krav. En sådan övergångsregel föreslås (punkten 3).

De nya soliditetsreglema innebär bl.a. att en exakt bestämd sol— vensmarginal föreskrivs för alla försäkringsbolag. Enligt vår bedömning bör bolagen i allmänhet inte ha några svårigheter att uppfylla de krav lagstiftningen ställer på denna punkt. Emellertid sammanhänger dessa regler nära med uppdelningen av den nuvarande återbäringsfonden och värderegleringsreserven för p-försäkring på en konsolideringsfond och en återbäringsfond, och som nämnt har denna nyhet i lagstiftningen motiverat en särskild övergångsregel, som relaterar storleken av konsolideringsfonden till bolagets s.k. kollektiva konsolideringskapital, alternativt bolagets solvensmarginal (avsnitt 6.3.6 ovan).

Vad angår utländska försäkringsföretag innebär vårt förslag åtskilliga ändringar i LUF. Här uppkommer liknande problem rörande stadfästelser av ändrade grunder (jfr 6 & fjärde stycket 3 och 6 LUF enligt vårt förslag). Dessa problem bör emellertid kunna lösas på samma sätt som då det gäller svenska bolag (jfr 9 & LUF). Beträffande placering i olika tillgångsslag (se 13 & LUF i vårt lagförslag) krävs emellertid en motsvarande övergångsregel som för FRLs del. Något problem med återbäringsfond uppkommer inte när det gäller utländska försäkringsföre- tag.

7. Författningsförslag med specialmotivering

7.1. Förslaget till lag om ändring försäkringsrörelselagen (1982:71g3)1

Som tidigare framhållits har vi funnit det nödvändigt att i lagtexten nära följa EGs direktiv, trots att detta ofta kan leda till utförliga och ganska invecklade bestämmelser. Efter alla ändringar de senaste åren utgör FRL inte heller i dag någon särskilt klar och tillgänglig lagstiftning, och de nya reglerna avviker därför inte på något mera markant sätt från lagen i övrigt. När det gäller vissa mycket detaljerade direktivregler, framför allt angående mera speciella försäkringstyper, har vi emellertid ansett det lämpligare att bestämmelserna tas in i en förordning än att de skall belasta den redan vidlyftiga lagtexten. Några sådana fall nämns i det följande.

1kap.3å

Ett försäkringsbolag får inte driva annan rörelse än försäkringsrörelse, om det inte finns särskilda skäl för det.

Med direkt livförsäkringsrörelse får inte förenas försäkringsrörelse som avser annat än sådan försäkring som omtalas i 1 kap. 4 &. Ändringen i paragrafens andra stycke, som upptar den s.k. separations- principen, innebär att fortsättningsvis livförsäkringsrörelse endast kan förenas med sådan sjuk— och olycksfallsförsäkring som meddelas i samband med livförsäkring. Detta har skett för att uppnå överens- stämmelse med den nya definition av livförsäkringsbolag som föreslås i 1 kap. 4 5. Enligt vårt förslag används således inte längre begreppet personförsäkring i dessa paragrafer. Ordet förekommer nu i lagen första gången i 1 kap. 5 5 första stycket, där vi också anger vad som avses med personförsäkring i FRL:s mening.

Den ändrade gränsdragningen mellan liv- och skadeförsäkringsbolag i 1 kap. 4 9 och den därav följande ändringen i förevarande paragraf i fråga om separationsprincipen skulle få till följd att vissa livförsäkrings— bolag, som i dag meddelar även annan personförsäkring än komp- letterande sjuk- och olycksfallsförsäkring, måste flytta ut verksam- hetsgrenar som avser sådan annan personförsäkring till ett skadeförsäk- ringsbolag. Så skulle bli fallet t.ex. för AFA. Av skäl som angetts i avsnitt 6.5 har vi emellertid ansett att den föreslagna utformningen av separationsprincipen endast skall gälla för nya försäkringsbolag medan för redan etablerade bolag övergångsvis skall kunna tillämpas den hittills-

varande utformningen av paragrafen. Vi har föreslagit en övergångs- bestärrnnelse med denna innebörd (punkten 2).

1kap.4å

Med livförsäkringsbolag förstås i denna lag bolag vilkas försäkrings- rörelse avser endast lirförsäkring eller lirförsäkring och i samband därmed meddelad sjuk- eller olycksfallsförsäkring. Andra bolag är skadeförsäkringsbolag.

Paragrafen har ändrats för att överensstämma med den gränsdragning som gäller enligt EGs regler (se bl.a. första livförsäkringsdirektivet, artikel 1). Den medför att annan personförsäkring än livförsäkring i allmänhet får meddelas endast av skadeförsäkringsbolag. Detta innebär i sin tur att vissa försäkringsbolag, vilka nu är att hänföra till livförsäk- ringsbolag, kommer att definieras som skadeförsäkringsbolag. Detta gäller t.ex. AMF-sjuk och Salus. Den ändrade gränsdragningen har också medfört följdändringar i 2 & 6 mom. lagen (1947:576) om statlig inkomstskatt.

1kap.55

Bestämmelserna om livförsäkring, utom såvitt avser bestämmelserna om soliditet i 7 kap. 23-24 och 27 åå, gäller också i fråga om personförsäkringar av annat slag (sjuk- och olycksfalljörsäkring, avgångsbidragsförsäkring samt arbetslöshetsförsäkring). De behöver dock inte tillämpas för sådana personförsäkringar som har meddelats antingen för en tid av längst fem år eller mot en premie som är beräk- nad och bestämd för längst fem år i sänder.

Ersättning, som utges i form av livränta eller sjukränta, tillhör endera livförsäkring eller annan försäkring beroende på vilket av dessa slag av försäkringar som har meddelats. Har en sådan ränta inköpts i ett livförsäkringsbolag, skall den dock i detta bolag höra till livförsäkring.

För sådan livränta eller sjukränta som tillhör annan försäkring än livförsäkring gäller de särskilda bestämmelserna om livförsäkring i 2 kap. 3 och 4 55, 7 kap. 11 ä, 8 kap. 18 5, 14 kap. 7, 21, 24 och 26- 28 55 samt 19 kap. 3 och 4 55.

I paragrafens första stycke har inom parentes angivits vad som avses med "personförsäkring av annat slag". Tidigare angavs i 1 kap. 4 5 vad som avses med personförsäkring i FRL. Som en följd av den nya gränsdrag- ningen mellan liv- och skadeförsäkringsbolag förekommer inte längre begreppet personförsäkring i det lagrummet utan nämns i lagen första gången i förevarande paragraf. Ändringen är endast av redaktionell art och innebär således inte någon förändring av begreppet personförsäkring i FRL. Innebörden av uttrycket aWiker emellertid från vad som gäller enligt FAL, där personförsäkring endast innefattar livförsäkring samt sjuk- och olycksfallsförsäkring, och från tillämpningsområdet för försäkringsrättskommitténs förslag till personförsäkringslag (SOU 198656). I olika sammanhang, bl.a. i förarbetena till 1982 års FRL, har ifrågasatts om inte språkbruket borde samordnas i de berörda lagarna. I och för sig kunde det vara naturligt att undersöka förutsättningarna för en sådan samordning när nu gränsdragningen mellan livförsäkringsbolag

och skadeförsäkringsbolag ändras. Det skulle emellertid innebära ett större ingrepp i FRL:s system än vad vi har möjlighet att göra i denna etapp. Frågan bör därför anstå och i stället tas upp i samband med den övergripande översyn av FRL som vi får anledning att göra senare.

Det kan ifrågasättas om den nuvarande bestämmelsen i första stycket första meningen, enligt vilken livförsäkringsreglema skall tillämpas i fråga om all personförsäkring, bör behållas med den nya gränsdragning som föreslås mellan liv- och skadeförsäkringsbolag. De särskilda bestämmelser om livförsäkring som avses i lagrummet är bl.a. regler om grunder och förmånsrätt. Med undantag för bestämmelserna om soliditet strider det emellertid inte mot EGs regler att tillämpa livförsäkringsreg- lerna, efter föreslagna förändringar, på alla personförsäkringar. Det finns därför inte anledning att i denna etapp ändra den i paragrafen före- liggande principen. Vid beräkning av solvensmarginal och garantifond skall dock skadeförsäkringsreglerna gälla i fråga om personförsäkring som är att hänföra till Skadeförsäkring. Detta har kommit till uttryck i paragrafen.

I paragrafens sista stycke har hänvisningen till placeringsreglema i 7 kap. 9, 9 a och 10 a åå tagits bort eftersom enligt vårt förslag dessa regler kommer att gälla såväl liv- som Skadeförsäkring.

1kap.105

I fråga om livförsäkringar, som gäller endast för dödsfall och meddelas för en tid av längst fem år eller mot en premie som är beräknad och bestämd för längst fem år i sänder, får undantag medges från be- stämmelserna om livförsäkring. Från bestämmelserna om förbud mot fondemission i 4 kap. 1 5 och vinstutdelning i 12 kap. 2 5 samt bestämmelserna om soliditet i 7 kap. 22—24, 27 och 29 åå får dock undantag inte medges.

Avvikelser från denna lag får medges i fråga om mottagna återför- säkringar, i den mån det prövas skäligt.

Om ett försäkringsbolag driver rörelse i utlandet, får sådana avvikelser från denna lag medges som föranleds av hänsyn till utländsk rätt eller rättstillämpning.

Undantag från denna lag får medges ifråga om I . ömsesidiga skadqförsäkringsbolag vilkas verksamhet inte omfattar kredit- eller borgensförsäkring eller annan ansvarsförsäkring än sådan som bolaget enligt 2 kap. 3 & nionde stycket får driva utan att det särskilt anges i koncessionsbeslutet samt där den årliga premieinkoms- ten från de verksamhetsgrenar som anges i 1 kap. 11 & första stycket inte överstiger ett belopp motsvarande en miljon ECU,

2. ömsesidiga skadeförsäkringsbolag som med annat sådant bolag har ingått avtal om jidl återförsäkring av ingångna försäkringsavtal eller ingått avtal som innebär att det övertagande bolaget inträder i det överlåtande bolagets förpliktelser enligt försäkringsavtalen,

3. lokala skadeförsäkringsbolag som meddelar endast turistsassistans— försäkring avseende naturaförmåner och för vilkas verksamhet den årliga premieinkomsten inte överstiger ett belopp motsvarande 200 000 ECU,

4. ömsesidiga liiförsäkringsbolag för vilkas verksamhet den årliga premieinkomten inte överstiger ett belopp motsvarande 500 000 ECU

under tre på varandra följande år. Överskrids denna gräns under treårsperioden skall bestämmelser från vilka undantag medgivits gälla från och med det färde året.

Medgivanden enligt första—fjärde styckena lämnas av regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, av finansinspektionen. Ändringarna i paragrafen är en följd av anpassningen till EGs regel- system. I första stycket har angivits att de där upptagna möjligheterna till undantag från bestämmelserna om livförsäkring inte gäller de nya soliditetsreglema. Enligt EGs direktiv är dessa regler absoluta och medger inte någon avvikelse. Övriga särskilda bestämmelser om livförsäkring är inte erforderliga enligt EGs livförsäkringsdirektiv. Från dessa bestämmelser kan därför undantag medges i samma utsträckning som tidigare.

Den hittillsvarande möjligheten i andra stycket att medge avvikelse från FRL i fråga om tjänstepensionsförsäkringar strider mot EGs regler. Bestämmelsen tillkom genom 1948 års lag. En redogörelse för bak- grunden till dispensregelns införande i FRL återfinns i SOU 1986:8, s 172 ff, vartill hänvisas. Enligt uppgift har dispensmöjligheten inte ut— nyttjats. I vart fall finns för närvarande inte några medgivna dispenser. Vi har därför ansett att bestämmelsen kan utgå.

Fjärde stycket reglerar möjligheten att medge undantag från lagen i fråga om ömsesidiga försäkringsbolag samt bolag som meddelar endast turistassistansförsäkring. I fråga om vissa ömsesidiga bolag kan redan enligt den hittills gällande lydelsen av lagrummet undantag från lagens bestämmelser medges. Ändringen innebär att det klart anges i lagtexten vilka dessa bolag är, nämligen sådana som överhuvudtaget inte omfattas av EG-direktiven. En sådan precisering är nödvändig, eftersom undantag från vissa regler, t.ex. soliditetsreglema, generellt inte får medges för andra bolag än dem som nu angivits. För dessa kan däremot varje land bestämma vilka regler som skall gälla. Med stöd av den hittillsvarande utformningen av fjärde stycket har i BFFS 199014 undantag medgivits för lokala ömsesidiga mindre bolag bl.a. från bestämmelserna om resul- tatanalys och redovisningsmässig uppdelning på verksamhetsgrenar. Vidare har genom ett cirkulär 19831370 medgivits undantag från flertalet av lagens bestämmelser i fråga om sockenbolag för husdjursförsäkring. De föreslagna placerings- och soliditetsreglema kan ge anledning till ytterligare undantag, t.ex. i fråga om de nya kraven på solvensmarginal och garantifond.

Utöver sådana ömsesidiga bolag som har en viss i lagtexten angiven begränsad verksamhet (punkterna 1 och 4), undantas från EG—direktivens tillämpning även sådana ömsesidiga skadeförsäkringsbolag som har full återförsäkring för sina åtaganden i ett annat ömsesidigt bolag. Detta senare bolag omfattas då i stället av skadeförsäkringsdirektiven. Förfarandet är närmast att jämställa med s.k. fronting. Även om detta för närvarande knappast förekommer i Sverige kan förfarandet få ett utökat tillämpningsområde framöver, särskilt i samband med att bolag nyetable- ras. Vi har därför medtagit möjligheten att medge undantag för sådana bolag (punkten 2).

I direktivet avseende turistassistans (84/641/EEG) undantas ytterligare en kategori försäkringsbolag från skadeförsäkringsdirektivens område, nämligen sådana lokala försäkringsbolag som meddelar endast turist- assistansförsäkring avseende naturaförmåner och som har en årlig premieinkomst som inte överstiger 200 000 ECU. Även om sådana bolag ännu så länge är en okänd företeelse i Sverige har vi funnit för gott att möjliggöra undantag även för dessa. Denna möjlighet har upptagits i punkten 3.

Ikap 115

Vid tillämpning av reglerna om Skadeförsäkring i denna lag gäller följande klassificering av verksamhetsgrenar. 1.01ycksfallsförsäkring, 2. sjukförsäkring, 3. landkaskoförsäkring, 4. jämvägsförsäkring, 5. luffartsförsäkring, 6. sjökaskoförsäkring, 7. transportförsäkring, 8. brand- och naturskadeförsäkring, 9. annan skadqförsäkring, 10. fordonsansvarsförsäkring, 11. luhansvarsförsäkring, 12. .g'öfartsansvarjörsäkring, 13. annan ansvarsförsäkring, 14. kreditförsäkring, 15. borgensförsäkring, 16 annan fönnögenhetsskadqförsäkring, 17. rättsskyddjörsäkring, 18. turistassistansförsäkring.

Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, finansinspektionen ger närmare föreskrifter om de risker varje verksamhetsgren onfattar.

I paragrafen, som är helt ny, har tagits upp en sådan katalog över verksamhetsgrenar som förekommer i bilaga till EGs första skadeförsäk— ringsdirektiv med det tillägg som gjorts genom artikel 14 i direktivet avseende turistassistans. De verksamhetsgrenar som svenska försäk- ringsbolag enligt nuvarande regler skall använda i redovisningssamman- hang framgår av BFFS 1990:1. Klassificeringen i förevarande paragraf innebär att det nuvarande svenska systemet med kombinerade verk- samhetsgrenar inte kan användas i detta sammanhang. Exempelvis kommer den nuvarande verksamhetsgrenen hem- och villaförsäkring att hänföras till flera punkter 1 paragrafens första stycke, bl.a. 8, 9, 17 och 18. Även om indelningen sålunda 1 vissa avseenden inte stämmer med den som brukar användas 1 Sverige, har vi ansett det nödvändigt att följa EGs regler också på denna punkt. Eftersom lagen i vissa avseenden skiljer mellan olika verksamhetsgrenar (se bl.a. 2 kap. 3 5), har dessa angetts i själva lagen. I bilagan till det första skadeförsäkringsdirektivet har under A närmare beskrivits vilka risker som omfattas av de olika verksamhetsgrenama. För att undgå att belasta lagens text med en sådan beskrivning, vilken dessutom kan behöva ändras med utvecklingen på

försäkringsområdet, har vi valt att låta föreskrifter om riskerna tas in i en av regeringen utfärdad förordning eller, efter regeringens bemyndi— gande, utfärdas av finansinspektionen. Därvid bör också anges de termer som används vid kombinationer av olika verksamhetsgrenar, något som finns intaget under B i bilagan till direktivet. Vissa föreskrifter under C i bilagan, vilka rör räckvidden av koncession för viss verksamhetsgren, motsvaras av 2 kap. 3 & nionde stycket i vårt förslag.

Den nya indelningen i verksamhetsgrenar får konsekvenser för bolagens redovisning. I 11 kap. FRL anges att resultatanalysen skall utvisa rörelseresultat för varje verksamhetsgren (1 5) och att intäkter och kostnader, försäkringstekniska skulder och återförsäkrares andel i dessa samt den nya konsolideringsfonden skall redovisas särskilt beträffande varje verksamhetsgren (8 5 samt 10 5 första och andra styckena). Att i dessa avseenden strikt följa den nya indelningen i verksamhetsgrenar skulle medföra praktiska problem för såväl bolagen som finansinspek- tionen. Vi föreslår därför att inspektionens möjlighet enligt 11 kap. 1 5 att meddela föreskrifter som innebär avvikelser från bokföringslagen även skall gälla i fråga om de nu nämnda reglerna (se närmare kommentaren till 11 kap. 1 5).

För livförsäkring finns en motsvarande klassificering av verksam— hetsgrenar upptagen i bilaga till det första livförsäkringsdirektivet. Denna klassificering har inte upptagits i vårt förslag, eftersom detta - till skillnad från vad som är fallet beträffande Skadeförsäkring - inte är nödvändigt med hänsyn till våra nu framlagda förslag om soliditets- och placeringsregler. Åtskilliga av de försäkringstyper som räknas upp i direktivet finns dessutom inte i Sverige. Vi kan emellertid få anledning att återkomma till frågan i ett senare skede av vårt utredningsuppdrag. Det skall dock påpekas att det redan inför EES—avtalet torde blir nödvän- digt att uppta EGs klassificering även beträffande livförsäkringsgrenar, eftersom också koncession för livförsäkring kommer att kräva att koncessionen hänför sig till någon eller några av de verksamhetsgrenar som anges i det första livförsäkringsdirektivet. En möjlighet är att åtminstone tills vidare ta in denna klassificering i en av regeringen utfärdad förordning. Frågan bör i vart fall beaktas vid depar- tementsbehandlingen av vårt förslag.

Det bör här anmärkas att vi terminologiskt valt att använda enbart beteckningen verksamhetsgren för indelningen av de verksamheter som bolagen skall bedriva. Enligt nuvarande regler förekommer därutöver beteckningen försäkringsgren.

2kap.3å

Stiftama skall upprätta en bolagsordning som skall underställas rege- ringen för stadfästelse. Till ansökan om koncession skall fogas en plan för den tilltänkta verksamheten.

Iérksamhetsplanen skall ange ] . de slag av risker bolaget avser att försäkra, 2. de försäkringsvillkor bolaget avser att använda, 3. de premietarijfer eller de grunder bolaget avser att använda,

4. de principer för återförsäkring bolaget avser att tillämpa,

5. de tillgångar som skall ingå i sådan garantifond som omtalas i 7 kap. 27 eller 28 ä,

6. en uppskattning av kostnaderna för att etablera bolagets verksam— het med uppgift om de medel som är avsedda att täcka dem och, om bolaget avser att meddela sådan försäkring som avses i 1 kap. 11 & första stycket 18, uppgift om de medel som är avsedda att täcka bolagets åtaganden i den verksamhetsgrenen, samt

7. en uppställning utvisande bolagets sannolika ekonomiska ställning under de tre första räkenskapsåren med uppskattning av inkomster och utgifter samt av bolagets möjligheter att fullgöra sina förpliktelser och uppfylla kraven på solvensmarginal under samma tid.

Föreskriftema i andra stycket 2 och i andra stycket 3, såvitt avser premietari/fer, gäller dock inte för 1. de verksamhetsgrenar som anges i 1 kap. 11 5 första stycket 4-7, 11 eller 12,

2. de verksamhetsgrenar som anges i 1 kap. 11 & första stycket 14 eller 15 , om försäkringstagaren är näringsidkare och den försäkrade risken avser dennes näringsverksamhet, eller

3. de verksamhetsgrenar som anges i 1 kap. 11 5 första stycket 3, 8, 9, 10, 13 eller 16 om försäkringstagaren är näringsidkare och minst två av följande tre förutsättningar är uppfyllda a. försäkringstagaren har en balansomslutning som uppgår till minst ett belopp motsvarande 6 200 000 EC U, b. försäkringstagaren har en omsättning som uppgår till minst ett belopp motsvarande 12 800 000 ECU, c. försäkringstagaren har under det senaste räkenskapsåret haft i genomsnitt minst 250 personer anställda.

Om försäkringstagaren ingår i en koncern som avger koncemredovis- ning skall förutsättningarna i tredje stycket 3 gälla koncernen.

Vid verksamhetsplanen skall fogas handlingar som styrker att kravet på garantifond enligt 7kap. 27 eller 28 5 är uppfyllt samt uppgijter om bolagets ledning och om dess aktieägare i enlighet med vad regeringen föreskriver.

De grunder som omtalas i andra stycket 3 skall underställas regeringen för stadfästelse.

Regeringen prövar att bolagsordningen och grunderna överens- stämmer med denna lag och med andra författningar.

Regeringen stadfäster bolagsordningen och grunderna samt beviljar koncession, om den planerade verksamheten kan antas komma att bli utövad i enlighet med denna lag. Koncession beviljas tills vidare eller, om särskilda omständigheter föranleder detta, för bestämd tid, högst tio år, och därutöver till det löpande räkenskapsårets slut.

Koncession för skadq'örsäkringsbolag kan ges endast för de verksam- hetsgrenar som anges i 1 kap. 11 & första stycket. I koncessionen skall anges den verksamhetsgren eller de verksamhetsgrenar som bolaget skall bedriva. Även utan att det särskilt anges får bolaget försäkra risker också i annan verksamhetsgren, dock ej kredit- eller bor- gensförsäkring, om riskerna i den andra verksamhetsgrenen har samband med den huvudsakliga risken och angår egendom som denna risk avser. Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, finans- inspektionen ger närmare föreskrifter om förutsättningar för att meddela rättsskyddsförsäkring.

Vid förlängning av en koncession som har beviljats ett försäkrings- bolag för bestämd tid gäller första-nionde styckena i tillämpliga delar.

Den uppställning som omtalas i andra stycket 7 skall dock avse

bolagets ekonomiska ställning vid tidpunkten för ansökan om förläng— ning.

Paragrafen har omarbetats i första hand för att stämma med de krav som EG-reglerna uppställer i fråga om försäkringsbolagens soliditet. Av betydelse är då särskilt bolagets verksamhetsplan, vilken är nödvändig för soliditetsbedömningen innan man kan konstatera rörelsens resultat under en rad räkenskapsår (jfr 7 kap. 29 å). I artikel 9 i första liv- resp. skadeförsäkringsdirektivet samt i artikel 7 i turistassistansdirektivet har angetts de uppgifter som planen skall innehålla. I andra skadeförsäk- ringsdirektivet (artildarna 5 och 9) och i direktivet rörande motorfor— donsansvarsförsäkring (90/618/EEG) har dock undantag gjorts från viss uppgiftsskyldighet när fråga är om s.k. stora risker, varmed avses i huvudsak transport- och sjöförsäkring, kreditförsäkring som tecknas av näringsidkare, samt egendoms- och ansvarsförsäkring som tecknas av större företag. Dessa undantag har upptagits i paragrafens tredje stycke.

Med försäkringsvillkor i andra stycket 2 avses såväl allmänna som särskilda villkor. Verksamhetsplanen behöver dock inte innehålla sådana individuella villkor som avtalas på grund av speciella omständigheter för den risk som skall täckas (se andra skadeförsäkringsdirektivet, artikel 4).

De grunder som nämns i andra stycket 3 är sådana som skall upprättas enligt vad som framgår av 2 kap. 6 &. EG—direktiven medger att krav på godkännande uppställs beträffande villkor och tariffer vid Skadeförsäkring (se första skadeförsäkringsdirektivet artikel 10.3). Också från denna möjlighet har undantag gjorts i andra skadeförsäkringsdirektivet 1 fråga om stora risker. Vi har emellertid överhuvud taget inte funnit det nödvändigt att uppställa krav på godkännande beträffande villkor och tariffer. Det kan nämnas att förslaget till det tredje liv— resp. skadeför- säkringsdirektivet inte tillåter medlemsländerna att ställa krav på godkännande eller uppgiftsskyldighet avseende avtalsvillkor eller tekniska grunder för beräkning av premier och premiereserv. I det fortsatta arbetet med att anpassa svensk lagstiftning till EGs regelsystem kan således paragrafen komma att behöva ändras i detta avseende. - I vårt uppdrag ingår att göra en översyn av systemet med grunder. I samband med detta arbete får vi också anledning att återkomma till bestämmelserna i denna paragraf.

Av naturliga skäl blir prövningen och kraven på underlag för denna något annorlunda när det gäller förlängning av koncession. Bl.a. kan då verksamhetsplanen anknyta till resultatet av bolagets dittillsvarande verksamhet.

Sundhetskravet i sjätte stycket har i vårt förslag uttryckts genom ett krav på förenlighet med FRL. Det nuvarande kravet på att den planerade verksamheten skall vara förenlig med en sund utveckling av försäkrings- väsendet är avsett att endast innebära en kvalitativ prövning men är inriktat på sundheten i det totala försäkringsväsendet och kan ge ett utrymme för behovsprövning eller en bedömning efter andra grunder som är svårförenliga med EGs regler på området. Vi har därför ansett att en samordning med dessa regler förutsätter ett slopande av sundhets—

principen i samband med koncessionsprövningen (jfr avsnitt 6.4.1). Som framhållits i den allmänna motiveringen avser vi inte med omfor- muleringen att förändra FRL:s regler i något annat hänseende än i fråga om prövningen huruvida koncession skall beviljas eller förlängas.

I den materiella koncessionsprövningen skall ingå en bedömning av om bolagets verkställande ledning och ägare kan antas komma att uppfylla de krav som måste ställas för att de på ett långsiktigt och stabilt sätt skall kunna driva en sund försäkringsverksamhet. Detta ligger i kravet på att verksamheten skall antas komma att bli utövad i enlighet med FRL. Det kan nämnas att förslaget till ett tredje liv- resp. skadeförsäkringsdirektiv uppställer krav på sådan lämplighetsprövning. I övrigt ingår i pröv- ningen den bedömning som även enligt nuvarande utformning av bestämmelsen sker av kvaliteten i själva rörelsen. Däremot skall inte någon prövning ske av rörelsens inverkan på försäkringsväsendet i stort.

Enligt tidigare regler skulle regeringen som ett led i koncessions- prövningen pröva att bolagsordning och grunder överensstämmer med FRL och andra författningar samt om och i vad mån särskilda be- stämmelser behövs med hänsyn till omfattningen och arten av bolagets verksamhet. Med stöd av det sista ledet i bestämmelsen har regeringen i vissa fall förenat koncessionsbeslutet med olika villkor. I den mån villkoren endast avser att säkerställa att lagen efterlevs, behövs emellertid inte någon uttrycklig bestämmelse om denna möjlighet. Bestämmelser med större räckvidd än så tycks i praktiken vara mycket ovanliga. Möjligen kan emellertid bestämmelsen anses ge ett obestämt utrymme för att föreskriva ytterligare villkor, och det är då tveksamt om den är förenlig med EGs regler för koncession. Vi har därför ansett att bestäm- melsen bör utgå.

Kravet på domstolsprövning av ett beslut att bevilja eller återkalla en koncession har berörts i den allmänna motiveringen (avsnitt 6.4.1). Där framgår att vi funnit att den prövning som kan ske enligt lagen (1988:205) om rättsprövning av vissa förvaltningsbeslut får anses uppfylla konventionens och EG-direktivens krav.

2kap.4å

Om bolagsordningen eller grunderna ändras skall även ändringen stadfästas. Regeringen kan uppdra åt finansinspektionen att i rege- ringens ställe meddela stadf'ästelse i sådana fall som inte är av princi- piell betydelse eller som i övrigt inte är av synnerlig vikt.

Avser ändringen en utvidgning av bolagets rörelse till en ny verksam— hetsgren eller ett nytt verksamhetsområde eller avser ändringen en väsentlig omläggning av rörelsen, gäller i övrigt 3 & första-nionde styckena i tillämpliga delar. Ändringarna är redaktionella.

2 kap. 5 & Bolagsordningen skall ange

för samtliga försäkringsbolag

1. bolagets firma,

2. den ort i Sverige där bolagets styrelse skall ha sitt säte,

3. föremålet för bolagets verksamhet, varvid det särskilt skall anges om verksamheten skall avse såväl direkt försäkring som mottagen återför- säkring samt, om verksamheten gäller skaddörsäkring, den verksam- hetsgren eller de verksamhetsgrenar som bolaget ämnar bedriva,

4. området för verksamheten, om det gäller direkt försäkring i Sverige, 5 . i förekommande fall, att bolaget skall driva försäkringsrörelse i utlandet,

6. antalet eller lägsta och högsta antalet av de styrelseledamöter, revisorer och eventuella styrelsesuppleanter, som får utses av bolags- stämman, samt tiden för styrelseledamöternas och revisorernas upp- drag,

7. sättet att sammankalla bolagsstämman,

8. vilka ärenden som skall förekomma på den ordinarie stämman,

9. de regler enligt vilka bolagsstämman får förfoga över bolagets vinst, 10. i vilken utsträckning bolaget är skyldigt att teckna återförsäkring, om det gäller annan försäkring än livförsäkring,

för försäkringsaktiebolag

11. aktiekapitalet eller, om detta utan ändring av bolagsordningen skall kunna bestämmas till lägre eller högre belopp, minimikapitalet och maximikapitalet, varvid minimikapitalet inte får vara mindre än en fjärdedel av maximikapitalet, 12. aktiernas nominella belopp,

för ömsesidiga försäkringsbolag 13. garantikapitalet,

14. regler för hur rösträtten skall utövas och hur beslut skall fattas på bolagsstämman, varvid särskilt skall anges om och i vilken utsträckning delägarnas rösträtt skall utövas genom utsedda delegerade samt i vilken rösträtt skall tillkomma garantema, 15. intill vilket belopp och i vilken ordning delägarna är personligen ansvariga för bolagets förpliktelser, om inte uteslutande bolagets tillgångar svarar för bolagets förpliktelser, 16. antal och sammanlagt belopp av de försäkringar som skall vara tecknade innan bolaget kan anses bildat, 17 . vilken begränsning som skall gälla för mottagen återförsäkring i förhållande till den direkta försäkringen, om verksamheten avser såväl direkt försäkring som mottagen återförsäkring, 18. i vilken ordning garantema skall betala in de tecknade garantibe- loppen samt 19. om och i vilken ordning ränta skall betalas på garantikapitalet och vinst delas ut till garantema och i vilken ordning garantikapitalet skall återbetalas.

I första stycket 3 har tillagts att verksamhetsgrenar skall anges i bolagsordningen när det gäller Skadeförsäkring. Ändringen innebär att samtliga skadeförsäkringsbolagens bolagsordningar måste ändras för att överensstämma med den klassificering som anges i 1 kap. 11 5. För livförsäkringens del har vi som nämnt inte tagit in någon klassificering i lagtexten.

7kap.lå

I ett försäkringsbolags balansräkning skall som skulder, under benäm- ningen försäkringstekniska skulder, tas upp värdet på balansdagen av bolagets ansvarighet för

1. löpande försäkringar (premiereserv),

2. försäkringsersättningar för inträffade försäkringsfall (ersättningsre- serv),

3. utgifterna för reglering av inträffade försäkringsfall (skadebehand- lingsreserv) och

4. sådan tilldelad återbäring som inte har förfallit till betalning.

Somförsäkringstelmisk skuld skall också tas upp vad som finns avsatt till återbäringsfond enligt 12 kap. 5 &.

Sådan tilldelad återbäring som har förfallit till betalning men inte kunnat betalas ut skall föras till ersättningsreserven.

Ansvarar flera försäkringsbolag solidariskt för en försäkring, skall i det enskilda bolagets redovisning av försäkringstekniska skulder endast beaktas den del av försäkringen som enligt avtal mellan bolagen belöper på bolaget. Paragrafen ger uttryck för den ändrade syn på återbäringsfondens redovisning som framgår av den allmänna motiveringen (avsnitt 6.3.6). Den innebär att avsättning till fonden, som kommer att bestå av sådana vinstmedel som inte avsätts till den nya s.k. konsolideringsfonden för att täcka försäkringsbolagens konsolideringsbehov (jfr 12 kap. 5 5), skall upptas som försäkringsteknisk skuld, och avsättningarna omfattas därmed av de placeringsrestriktioner som vi föreslår.

Begreppet försäkringsteknisk skuld har således genom den föreslagna förändringen erhållit en vidgad innebörd. Som framhållits i den allmänna motiveringen utgör den nya definitionen endast en provisorisk lösning i avvaktan på den mera genomgripande översyn av begreppet som vi får anledning att göra i samband med en översyn av återbäringssystemet.

Det skall understrykas att de avsättningar till återbäringsfond som avses i det nya andra stycket, är en kollektiv post och omfattar endast återbä- ringsmedel som ännu inte blivit tilldelade. Medlen kan emellertid i princip endast användas för återbäring (jfr 12 kap. 6 5) och svarar i den meningen mot en förpliktelse gentemot försäkringstagama. Trlldelade återbäringsmedel hänförs redan enligt gällande lag till de försäk— ringstekniska skulderna. Tilldelad återbäring som inte kunnat betalas ut ingår därvid i ersättningsreserven. Övrig tilldelad återbäring upptas nu under punkterna 4 och 5 . Vi har av redaktionella skäl fört samman dessa punkter till en.

7kap.95

Ett belopp motsvarande försäkringstekniska skulder skall placeras med hänsyn till det slag av försäkringsverksamhet som försäkringsbolaget bedriver samt tillgångarnas art och löptid, varvid risken för framtida växlingar i deras avkastning och värde skall beaktas.

Om inte finansinspektionen av särskilda skäl medger annat får visst fall, får försäkringstelmiska skulder motsvaras endast av följande slag av tillgångar:

] . obligationer, penningmrlmadsinstrument och andra skuldförbindel- ser för vilka en stat, kommun eller därmed jämförlig sanfällighet svarar,

2. obligationer, penningmarknadsinstrument och andra skuldförbindel- ser för vilka ett företag svarar,

3. penninglån till fysiska personer mot annan säkerhet än sådan som anges i 8,

4. överlåtbara aktier och andra överlåtbara andelar,

5. andelar i värdepapperjonder och likartade fonder,

6. optioner, terminer och likartade finansiella instrument,

7. fastigheter, tomträtter och byggnader,

8. övriga penninglån mot säkerhet av panträtt på grund av inteckning i fastighet, tomträtt, byggnad, skepp eller luftfartyg,

9. kontanter och tillgodohavanden i banker och andra kreditinstitut, I 0. värdet av återförsäkringsgivares andel i försäkringstelmiska skulder, 11. fordringar hos återförsäkringstagare,

12. fordringar hosförsäkringstagare och försäkringsmäklare på grund av direkt försäkring eller återförsäkring, upp till trettio procent av premieinkomsten under räkenskapsåret,

13. upplupna räntor och hyror samt annan upplupen inkomst, 14. fordringar på grund av regressrå'tt,

15. fordringar på skatteåterbäring,

16. andra anläggningstillgångar än sådana som omfattas av 4, 5 eller 7, och 17. fordringar med säkerhet i lirförsäkring, meddelad av bolaget (livlån).

Om inte finansinspektionen av särskilda skäl medger annat för visst fall, får av de sammanlagda tillgångar som finns upptagna i det register som anges i 10 & redovisas högst a. femtio procent i tillgångar som avses i 2, b. sammanlagt femtio procent i tillgångar som avses i 7 och 8, c. sammanlagt åttio procent i tillgångar som avses i 4 och 5, d. fem procent i tillgångar som avses i 3, e. fem procent i en enskild fastighet, tomträtt eller byggnad eller i andelar därav, f fem procent i ett penninglån med säkerhet av panträtt på grund av inteclming i enskild fastighet, tomträtt, byggnad, skepp eller luftfar— tyg, g. två och en halv procent i börsnoterade överlåtbara aktier hänförliga till ett enskilt företag eller till företag ingående i samma koncern, h. en procent i icke börsnoterade aktier hänförliga till ett enskilt företag eller till företag ingående i samma koncern,

i. en fjärdedels procent i penninglån till en enskild fysisk person mot annan säkerhet än panträtt på grund av inteckning i fastighet, tomträtt, byggnad, skepp eller luftfartyg, samt j. sammanlagt fem procent i överlåtbara aktier eller andra överlåtbara andelar, obligationer eller penninglån hänförliga till ett enskilt företag eller till företag ingående i samma koncern.

Tillgångar motsvarande försäkringstekniska skulder får till högst tjugo procent av bolagets förpliktelser redovisas i annan valuta än den vari förpliktelsen skall fullgöras. Denna begränsning gäller dock inte för tillgångar uttryckta i EC U.

Vid bedömning om kraven enligt tredje stycket är uppfyllda, skall tillgångarna berälmas efter marknadsvärden.

Paragrafen upptar vårt förslag till nya placeringsbestämmelser. Dessa omfattar endast de försäkringstekniska skulderna med den nya definition dessa skulder har enligt förslaget (jfr 7 kap. 1 5). Med ett upphävande av begränsningsreglema i 7 kap. 17 och 17 a 55 uppställs inte längre några placeringsrestriktioner i fråga om försäkringsbolagens fria tillgångar. Förbudet mot annan rörelse gäller enligt förslaget endast verksamhet i själva bolaget (jfr den allmänna motiveringen, avsnitt 6.3.3).

Första stycket upptar en allmän bestämmelse med ett krav på att placeringar skall ske med beaktande av de förpliktelser försäkringsbolaget har gentemot försäkringstagama. De tillgångar och skulder paragrafen avser skall alltså ställas mot varandra. Bestämmelsen är övergripande och innebär att bolagen skall ha en sammansättning av tillgångar som är lämplig med hänsyn till försäkringsavtalens utformning. Ett försäkrings- bolag vars utfästelser enligt avtalen kan förväntas utgå långt fram i tiden kan exempelvis vara mer lämpat att bära vissa placeringsrisker än om utfästelserna skulle infrias redan året därpå. Bestämmelserna i andra och tredje styckena är sålunda endast att betrakta som komplement till den övergripande riskspridningsregeln i första stycket.

Listan i andra stycket över de tillgångar som skall anses acceptabla för att täcka de försäkringstekniska skulderna gäller för både liv— och skadeförsäkringsbolag med undantag för punkten 17, som endast blir aktuell för livförsäkringsbolagen. Uppräkningen av tillgångsslag stämmer i huvudsak med EGs lista enligt artikel 18 i förslaget till det tredje liv- resp. skadeförsäkringsdirektivet. På ett par punkter har vi emellertid valt att avvika från förslaget, eftersom tillgångsslaget i fråga har uppgetts för närvarande sakna aktualitet för svenska försäkringsbolag eller inte är av den karaktären att det överhuvud taget bör komma i fråga för täckande av försäkringstekniska skulder. Detta gäller EGs bestämmelser om förskottsbetalningar (other prepayments), uppskjutna anskaffningskostna- der (deferred acquisition costs), fordringar på grund av bärgning (amounts receivable as a result of salvage), fordringar på garantifonder (claims against guarantee funds) samt värdet av leasingava (reversio- nary interests). Däremot har vi tagit med panträtt på grund av inteckning i byggnad. Även om detta inte kan förekomma enligt svensk rätt, kan svenska bolag utnyttja sådan möjlighet till placering utomlands.

För tillgångarna i punkten 1 skall svara en stat eller kommun, vilken som helst, eller annan samfällighet. Med företag i punkten 2 avses näringsidkare med den innebörd uttrycket har i civilrättslig lagstiftning, se t.ex. avtalsvillkorslagen (1971:112) och bokföringslagen (1976:]25). Det skall således vara fråga om en fysisk eller juridisk person som yrkesmässigt driver verksamhet av ekonomisk natur. Under punkten 2 faller bl.a. likvidansvar för PenningmarknadsCentraleu PmC AB. I punkten 3 avses t.ex. penninglån mot handpanträtt och företagshypotek. Punkten 4 innefattar alla slag av överlåtbara aktier och andelar. De tillgångar som nämns i punkten 6 - optioner, terminer och andra likartade finansiella instrument, s.k. derivatinstrument, - finns definierade i lagen (1991:980) om handel med finansiella instrument. Med fordringar i andra

stycket 11, 12, 14, 15 och 17 menas fordringar som är ostridiga eller annars klara (jfr 2 kap. 9 & 1 konkurslagen). De tillgångar som åsyftas i punkten 16 är sådana anläggningstillgångar som beskrivs i 11 kap. 4 &, såvitt dessa inte omfattas av punkterna 4, 5, eller 7. Till punkten 16 hänförliga anläggningstillgångar är sålunda bl.a. maskiner och inven- tarier.

Enligt artikel 15.3 i första skadeförsäkringsdirektivet och artikel 17.3 i första livförsäkringsdirektivet skall, om tekniska reserver täcks av fordran på återförsäkringsgivare, fastställas det procenttal som tillåts. Reglerna har föreslagits bli ändrade enligt resp. tredje direktiv, men om så inte sker bör procentsatsen anges i förordning eller meddelas av finansinspektionen.

Det allmänna riskspridningskravet i första stycket kompletteras av begränsningsregeln i tredje stycket som uppställer maximiregler för hur stor del som ett försäkringsbolag får placera i ett enskilt tillgångsslag och hur stora enhandsengagemang bolaget får ha. Även dessa begränsnings- regler gäller för både liv- och skadeförsäkringsbolag. Bestämmelserna om enhandsengagemang gäller även engagemang i andra försäkringsbolag. Den bas som varje tillgångsslag skall ställas i relation till utgörs enligt förslaget av de totala tillgångar som krävs för täckande av försäkrings- tekniska skulder och som alltså skall f1nnas upptagna i det register som försäkringsbolagen är skyldiga att föra enligt 10 &. En sådan register- föringsskyldighet införs enligt vårt förslag även för skadeförsäkrings— bolagen.

Beträffande den maximalt tillåtna investeringen i ett enskilt tillgångsslag har vi, med undantag för derivatinstrument, följt EGs direktivförslag, medan vi i fråga om maximalt tillåtna enhandsengagemang har föreslagit en uppstramning i förhållande till EGs motsvarande regler. Motiven härför har angetts i avsnitt 6.3.5. Direktiven tillåter att ett enskilt medlemsland uppställer lägre procentgränser för tillåtet innehav än vad som följer av direktiven. I detta får anses ligga att begränsningar kan ställas upp även när inga sådana angetts i direktiven. Det bör än en gång framhållas att EG-reglema i detta avseende än så länge endast är direk- tivförslag som kan komma att ändras. Mot bakgrund härav har vi inte heller ansett oss tvungna att uppställa någon särskild begränsning i fråga om derivatinstrument (andra stycket 6). En begränsningsregel för sådana instrument skulle, med hänsyn till svårigheterna i fråga om värdering av dessa, vara näst intill omöjlig att tillämpa. Vi får emellertid anledning att återkomma till frågan i samband med vår översyn av värderingsreglema. Det bör dock framhållas att syftet med att använda derivatinstrument skall vara att effektivisera förvaltningen av försäkringsbolagets tillgångar och att skydda dessa mot valutakursförluster eller andra risker. In- strumenten får således inte användas för att väsentligt öka risknivån i försäkringsbolagens portföljer för att därigenom uppnå en högre avkastning eller kringgå placeringsreglema. I så fall kan fmansinspek- tionen ingripa med stöd av den allmänna regeln i första stycket.

Det bör understrykas att begränsningsreglema i andra och tredje styckena är maximiregler och inte absoluta regler och att det allmänna

riskspridningskravet i paragrafens första stycke är avgörande för begränsningsreglernas tillämpning. Finansinspektionen kan sålunda med stöd av första stycket uppställa krav på att ett visst tillgångsslag med hänsyn till bolagets förpliktelser i det särskilda fallet inte får medräknas eller att ett visst tillgångsslag skall utgöra en mindre andel av tillgångs- massan än vad maximiregeln medger. Därvid bör inspektionen i fråga om enhandsengagemang också bevaka att koncentrationen till en viss bransch inte blir alltför stor. Inspektionen kan givetvis även ingripa när en tillgång i visst fall framstår som så osäker att den inte duger för täckning av försäkringstekniska skulder. Begränsningsreglema kommer sannolikt att medföra att flera försäkringsbolag behöver omdisponera sina placeringar. Detta torde bli aktuellt särskilt såvitt avser bolagens innehav av bostadsobligationer. Som framgått av den allmänna motiveringen har vi inte funnit skäl att generellt särbehandla dessa obligationer. Det kan emellertid inte krävas att omdisponeringar skall ske omedelbart vid lagens ikraftträdande. Vi har därför föreslagit en särskild övergångsregel för avveckling av sådana innehav som inte ryms inom ramen för riskspridningsreglema (jfr avsnitt 6.5).

Som framgår av inledningen till paragrafens andra resp. tredje stycke kan finansinspektionen också medge dels att andra slag av tillgångar än de uppräknade får användas för täckande av försäkringstekniska skulder, dels att innehaven får vara större än vad som anges i den kompletterande riskspridningsregeln i tredje stycket. Sådant medgivande kan dock endast ges i det enskilda fallet under förutsättning att det finns särskilda skäl för det.

Fjärde stycket upptar regler om valutamatchning. Bestämmelsen innebär att minst 80 procent av ett försäkringsbolags förpliktelser i en enskild valuta måste motsvaras av tillgångar i samma valuta eller i ECU. Bestämmelsen motsvarar artikel 21 i förslaget till det tredje skadeförsäk- ringsdirektivet. Denna artikel ersätter delar av den bilaga till det andra skadeförsäkringsdirektivet som upptar valutamatchningsregler. Motsva- rande regler finns för livförsäkringsbolagens del i bilaga till förslaget till det tredje livförsäkringsdirektivet. Om det inte angivits i vilken valuta en förpliktelse skall fullgöras skall enligt EG-direktiven det anses vara i den valuta där risken finns eller i den valuta premien är betald. Som regel torde det vara fråga om den valuta som gäller där försäkringstagaren är bosatt eller, beträffande juridiska personer, där styrelsen har sitt säte.

Av sista stycket framgår att tillgångarna skall upptas till marknads- värden vid bedömningen om kraven enligt tredje stycket är uppfyllda. Marknadsvärdet av en enskild tillgång skall alltså ställas i relation till marknadsvärdet av samtliga tillgångar som finns upptagna i registret enligt 10 5. Det skall understrykas att det endast är vid denna bedömning som värdering i marknadsvärden skall ske i detta sammanhang. Till- gångama skall således även fortsättningsvis upptas i registret enligt nuva- rande principer.

7kap.9aå

Om inte finansinspekBtionen av särskilda skäl medger annat för visst fall, skall av de tillgångar som motsvarar försäkringstekniska skulder lägst åttio procent finnas i Sverige, dock med undantag för utländska återförsäkringsgivares ansvarighet på grund av försäkringar som övertagits i form av återförsäkring samt fordringar hos återförsäkrings- tagare.

Tillgångarna i det register som omtalas i 10 & skall värderas enligt 11 kap. med de undantag som nämns i tredje och fjärde styckena.

Jordbruks-, bostads—, kontors- eller afärjastighet och tomträtt till vilken hör en byggnad som är avsedd för bostads-, kontors— eller affärsändamål samt skuldförbindelse med säkerhet på grund av panträtt i sådan egendom får upptas till högst sjuttio procent av uppskattat värde eller, om pantvärde har fastställts för egendomen enligt gällande bestämmelser om lån av statsmedel till främjande av bostadsbyggandet, inom sjuttiofem procent av pantvärdet och i båda fallen endast i den utsträckning egendomen inte utnyttjats för pantsättning. Fastighet som helt eller delvis är inrättad för industriell verksamhet och tomträtt till vilken hör byggnad som helt eller delvis är inrättad för sådan verksamhet samt skuldförbindelse med säkerhet på grund av panträtt i sådan egendom får dock upptas till högst sextio procent av uppskattat värde. För ovan angivna tomträtter och för skuldförbindelse med säkerhet på grund av panträtt i sådana tomträtter får dock ji- nansinspektionen föreskriva ytterligare begränsningar med hänsyn till tomträttsavtalets innehåll eller någon annan omständighet. För andra fastigheter och tomträtter samt för skuldförbindelser med säkerhet på grund av panträtt i sådan egendom fastställer finansinspektionen i varje särskilt fall det värde som får redovisas.

Aktier i dotterbolag som har till ändamål att äga fastigheter eller tomträtter fastighetsbolag) skall upptas till det lägsta av det upp- skattade värdet av aktierna och det värde som skulle ha fastställts enligt tredje stycket om fastigheterna eller tomträttema skulle ha ägts direkt av försäkringsbolaget. Om försäkringsbolaget inte äger samtliga aktier i fastighetsbolaget, beaktas endast så stor del av fastigheternas värde som svarar mot aktieinnehavet.

Med det uppskattade värdet avses det värde som försäkringsbolaget bestämt på grundval av en särskild värdering.

Som villkor för att tillgångar enligt 9 5 andra stycket 7 eller aktier i fastighetsbolag skall få användas till täckande av försäkringstekniska skulder gäller att byggnader som ingår i tillgångarna är brandförsäk- rade i ett försäkringsbolag som avses i denna lag eller i ett utländskt försäkringsföretag med rätt att driva försäkringsrörelse i ett land som omfattas av avtalet om ett utökat europeiskt ekonomiskt samar- betsområde.

Paragrafens första stycke reglerar lokaliseringen av de tillgångar som enligt 9 & motsvarar försäkringstekniska skulder. Enligt EGs första liv- resp. skadeförsäkringsdirektiv skall dessa tillgångar vara lokaliserade inom det land där verksamheten bedrivs. Därvid skall tillgångar som utgörs av fordringar anses belägna i den stat där de skall betalas. Från lokaliseringskravet kan det enskilda landet medge undantag. I förslagen till det tredje liv- resp. skadeförsäkringsdirektivet får dock endast uppställas krav på att tillgångarna skall finnas i ett EG-land. Vi har valt att följa de första direktiven eftersom vi ogärna har velat helt släppa

kravet på lokalisering i Sverige med hänsyn till att någon harmonisering ännu inte kommit till stånd i fråga om konkursreglerna. För att för- månsrätten enligt 11 & skall ha något säkert värde krävs ännu så länge att försäkringsbolaget har tillgångar i Sverige. Inte heller har vi ansett oss kunna släppa på lokaliseringskravet i förhållande till övriga nordiska länder (jfr prop. 1989/90:34 s. 76). Med hänsyn till bolagens tillgångar i aktier och fastigheter har vi emellertid mjukat upp lokaliseringskravet till att endast omfatta 80 procent av tillgångarna vilket innebär att 20 procent av tillgångarna får finnas i ett annat land utan begränsning till EG-området. Vidare har införts en möjlighet för finansinspektionen att i det enskilda fallet medge undantag från lokaliseringskravet om det finns särskilda skäl för det. Sådana skäl kan föreligga t.ex. när valutaregler tvingar bolagen att ha värdehandlingar i depå utomlands. Även i andra fall kan försäkringsbolag ha stora innehav utomlands som är svåra att snabbt aweckla.

Den nya utformningen av tredje stycket är avsedd att täcka även bestämmelserna om värdering enligt den hittillsvarande lydelsen av 9 5 första stycket 6. Någon ändring i sak är inte avsedd.

I sista stycket har angivits att de byggnader som där avses skall vara brandförsäkrade i ett försäkringsbolag som driver rörelse i ett land som omfattas av EES-avtalet. Vi har ansett det naturligt att brandförsäkring kan ske i det land där fastigheten finns.

De ändringar som i övrigt vidtagits i paragrafen har skett väsentligen som en följd av ändringarna i 9 &.

7kap. 105

Ett försäkringsbolag skall föra ett register som vid varje tidpunkt utvisar de tillgångar som motsvarar försäkringstekniska skulder enligt 9 5.

Om en tillgång, som antecknats i registret, har upplåtits med sådan rätt att dess fulla värde inte kan utnyttjas till täckning av försäkrings- tekniska skulder enligt 9 &, skall detta antecknas i registret.

Styrelsen och verkställande direktören skall se till att det till finansinspektionen sänds in dels beräkningar av försäkringstekniska skulder, dels kopior av registret.

Paragrafen, som upptar bestämmelser om registerföring av de tillgångar som motsvarar försäkringstekniska skulder, motsvarar tidigare 10 a 5 och innebär med vårt förslag en utvidgning av registerföringsskyldigheten till att avse även skadeförsäkringsbolag (jfr avsnitt 6.4.2). De särskilda bestämmelserna om Skadeförsäkring bör därför utgå.

7kap. 11 & Försäkringstagamas förmånsrätt enligt 4 a & förmånsrättslagen (1970:979) omfattar de tillgångar som i enlighet med föreskrifterna i 9 och 9 a 55 motsvarar försäkringstekniska skulder för litförsäkring eller för sådan annan försäkring än personförsäkring som meddelats för längre tid än tio år som finns upptagna i det register som anges i 10 å, när bolaget försätts i konkurs eller utmätning äger rum.

Förmånsrätten följer med fordran som grundas på avtal om 1. livförsäkring,

2. försäkring som inte är personförsäkring, om den meddelas för längre tid än tio år, eller

3. återförsäkring avseende sådan försäkring som sägs i 1 och 2. Fordran enligt 1 och 2 har företräde framför fordran enligt 3. Ändringarna är väsentligen redaktionella. Även om registerföringsskyl- digheten nu även skall omfatta all Skadeförsäkring, skall någon förmåns- rätt inte följa med fordran som grundas på avtal om Skadeförsäkring som meddelats för kortare tid än tio år (jfr avsnitt 6.4.2). Detta har klargjorts i lagtexten.

7kap. 22 5 Ett försäkringsbolags verksamhet skall bedrivas så att bolaget vid varje tidpunkt har en betryggande soliditet.

Kravet på betryggande soliditet skall anses uppfyllt om försäkrings- bolagets tillgångar överstiger dess försäkringstelatiska skulder med minst det belopp (solvensmarginal) som anges i 23 och 24 åå för litförsäkringsbolag samt i 25 och 26 55 för skadeförsäkringsbolag.

Bestämmelserna i 22-29 55 är helt nya och formulerade med ledning av de utförliga bestämmelser om försäkringsbolagens soliditet som före- kommer i EGs första liv- resp. skadeförsäkringsdirektiv. Som framgått av det föregående ger direktiven i denna del inte något utrymme för avvikelser i någon riktning, varför det för vår del endast är fråga om att ge ett riktigt uttryck för EGs reglering utifrån svensk lagstiftningsteknik. Förevarande paragraf upptar i första stycket ett allmänt formulerat soliditetskrav. Detta gäller för samtliga försäkringsbolag. Det grund- läggande kravet på solvensmarginal framgår av andra stycket. Att detta krav är uppfyllt är en förutsättning för att det allmänna soliditetskravet skall anses uppfyllt. Enligt 1 kap. 10 5 kan emellertid regeringen eller finansinspektionen medge undantag för de skade- och livförsäkringsbolag som inte omfattas av direktiven (jfr artikel 3 i det första liv- resp. skadeförsäkringsdirektivet och artikel 3 i turistassistansdirektivet).

7kap. 23 5 Sol vensmarginalen för ett lirförsäkringsbolag utgör summan av följande belopp: I . fyra procent av premiereserven för direkt försäkring och mottagen återförsäkring, med avdrag för högst femton procent av premierserven som avser avgiven återförsäkring, och

2. tre tiondels procent av positiva risksummor, med avdrag för högst femtio procent av positiva risksummor för avgiven återförsäkring.

I stället för tre tiondels procent skall vid tillämpning av första stycket 2 gälla en tiondels procent för försäkringar för dödsfall med en försäk- ringstid av högst tre år och med femton hundradels procent för andra försäkringar för dödsfall med en försäkringstid av högst fem år.

För livförsäkringar som avses i lagen (1989:1079) om livförsäkringar med anknytning till värdepappersfonder utgör solvensmarginalen summan av ]. fyra procent av den del av de försäkringstekniska skuldema som avser en investeringsrisk för försäkringsbolaget,

2. en procent av de försäkringstekniska skulderna i övrigt, förutsatt att försäkringsavtalet skall gälla längre tid än fem år och det belopp som

skall täcka driftskostnaderna är bestämt för längre tid än fem år, och 3. det belopp som anges i första stycket 2, beräknat på positiva risk- summor.

Yill den del bolaget meddelar annan personförsäkring än liiförsäk- ring, skall för bolaget gälla också en solvensmarginal beräknad på grundval av premieindex enligt vad som föreskrivs i 25 &.

Paragrafen motsvarar EGs första livförsäkringsdirektiv, artikel 19. Beträffande innebörden av begreppet positiva risksummor i första stycket 2 och tredje stycket 3 hänvisas till avsnitt 6.2.2.

Sådan investeringsrisk som avses i tredje stycket 1 kan uppkomma t.ex. om gjorda beräkningsantaganden visar sig vara otillräckliga och bolaget därför måste skjuta till medel. Vidare kan värdet av utbetalning från ersättningsreserven ha nedgått vid det faktiska utbetalningstillfället, varvid bolaget får stå risken för mellanskillnaden.

Den särskilda regeln i andra stycket för dödsfallsförsäkringar med en försäkringstid av högst tre år gäller även om försäkringen innehåller rätt till förlängning utan särskild prövning, som ofta är fallet vid gruppförsäkring.

7kap. 24 &

Solvensmarginalen för ett livförsäkringsbolag beräknad enligt 23 5 skall motsvaras av bolagets tillgångar efter avdrag för alla förpliktelser och utan att immateriella värden medtas. Tillgångarna skall därvid täcka I . inbetalat aktiekapital eller, för ömsesidigt försäkringsbolag, inbetalat garantikapital, 2. hälften av icke inbetalat aktie- eller garantikapital, om minst tjugo- fem procent av kapitalet inbetalats, 3. sådana reservmedel som inte motsvarar förpliktelser för bolaget gentemot försäkringstagama, 4. balanserad vinst, 5. sådana vinstmedel som inte utgör försäkringsteknisk skuld, 6. femtio procent av framtida vinst, bestämt som genomsnittet av de senaste fem räkenskapsårens vinst multiplicerat med det antal år som i genomsnitt återstår av försäkringsavtalens löptid, dock högst tio år, samt 7. för sådana försäkringar där zillmering inte tillämpas eller, när zillmering tillämpas denna inte uppgår till det tillägg för an- skajfningskostnader som ingår i premien: skillnaden mellan en ej zillmerad eller delvis zillmerad premiereserv och en premiereserv zillmerad med en faktor som motsvarar det tillägg för an- skamrzingskostnader som ingår i premien. Detta belopp får emellertid inte överstiga tre och en halv procent av summan av skillnaden mellan kapitalbeloppen för litförsäkringar och premiereserven för samtliga försäkringsavtal där zillmering är möjlig. Denna skillnad skall minskas med beloppet för ej avskriven anskajjitingskostnad som redovisas som tillgång.

Belopp som avses i första stycket 6 och 7 får dock medräknas endast om finansinspektionen medger det.

Utöver vad som anges i första stycket får, om finansinspektionen medger det, medräknas belopp som motsvarar undervärdering av tillgångar eller övervärdering av förpliktelser i senaste balansräkning, dock ej där undervärderingen eller övervärderingen framstår som ett undantagsfall. Även denna paragraf, som anger vilka slag av kapital som får medräknas

vid bedömningen om kravet på solvensmarginal är uppfyllt, följer EGs regler (jfr artikel 18 i första livförsäkringsdirektivet). I första stycket punkterna 1 och 2 nämns inbetalat och icke inbetalat aktiekapital. För svenska försäkringsbolags vidkommande kan icke inbetalat aktiekapital finnas endast i samband med nyemission under en tid av sex månader från registreringen av emissionen. Med reservmedel i punkten 3 avses medel ingående i konsolideringsfond och, såvitt avser unit-linkedbolagen, reservfond. Punkterna 4-5 blir aktuella endast för unit-linkedbolagen. I fråga om punkten 5 innebär vår syn på återbäringsmedlens redovisning såvitt avser traditionella livförsäkringsbolag att de enda vinstmedel som inte utgör försäkringsteknisk skuld är medel som enligt 12 kap. 5 & avsatts till konsolideringsfond. Medel ingående i denna fond faller som nyss sagts under punkten 3. All annan vinst skall i princip avsättas till den nya återbäringsfonden och denna skall i sin helhet - som en kollektiv post - upptas som försäkringsteknisk skuld. Förhållandena i dessa avse- enden kan emellertid komma att förändras som en följd av vår kommande översyn av återbäringssystemet och vinstutdelningsförbudet.

Vidare kan beträffande första stycket 7 anmärkas följande. Zillmerings- metoden utgör en vanlig metod för beräkning av premiereserv för en livförsäkring och innebär, som den tillämpas i Sverige, att reserven omedelbart vid försäkringsavtalet belastas med endast en del av anskaffningskostnaderna medan återstoden av dessa kostnader slås ut på reserven under försäkringstiden. Detta innebär att premiereserven vid början av försäkringstiden blir lägre än om zillmeringsmetoden inte tillämpas. Skillnaden avtar successivt under försäkringstiden. Premiere- serven redovisas som en skuldpost i bokslutet. Om zillmeringsmetoden inte tillämpas blir således skuldposten förhållandevis större. Regeln i punkten 7 ger en motsvarande kompenserande tillgångspost. Be- stämmelsen är en teknisk beräkningsregel. Vi har vid utformningen av lagtexten valt att i huvuddrag följa den formulering som återfinns i det första livförsäkringsdirektivetivet.

Det skall här anmärkas att enligt det nu föreliggande förslaget till det tredje livförsäkringsdirektivet (och det tredje skadeförsäkringsdirektivet) även förlagslån skall kunna användas för att täcka solvensmarginalen intill ett belopp motsvarande 25 procent av marginalen. Enligt uppgift godkänns också i flera EG-länder förlagslån som en tillgång för att täcka solvensmarginalen. Vi har emellertid ansett oss böra avvakta den slutliga utformningen av de tredje direktiven, inte minst mot bakgrund av att soliditetsreglema i de första direktiven är absoluta och således inte medger avvikelse i någon riktning. Frågan bör uppmärksammas vid departementsbehandlingen av vårt förslag och i vart fall vid vårt fortsatta arbete.

7 kap. 25 & Solvensmarginalenför ett skadqförsäkringsbolag skall bestämmas enligt vad som sägs i tredje stycket på grundval av det högsta av följande två belopp: ] . arton procent av ett belopp bestående av sammanlagda premieinkom- sten för direkt försäkring och mottagen återförsäkring under närmast föregående räkenskapsår, med avdrag för dels däri ingående skatter och avgifter, dels annulerade premier under samma tid, till den del beloppet motsvarar högst tio miljoner ECU, samt sexton procent av återstoden (premieindex), eller

2. tjugosex procent av ett sammanlagt belopp bestående av a. genomsnittet av utbetalade ersättningar i direkt försäkring och

återförsäkring eller, såvitt avser turistassistansförsäkring, uppkomna kostnader för assistansen för vart och ett av de tre närmast föregående räkenskapsåren, med avdrag för inbetalade regressbelopp under samma tid, b. genomsnittet av den ersättningsreserv i direkt försäkring och återför- säkring som belöper på vart och ett av de senaste tre räkenskapsåren, till den del sammanlagda beloppet motsvarar högst sju miljoner EC U, samt tjugotre procent av återstoden (skadeindex).

Om bolaget huvudsakligen meddelar kreditförsäkring eller försäkring som onyfattar risker till följd av storm, hagel eller frost, skall dock genomsnittet enligt första stycket 2 beräknas på grundval av de sju närmast föregående räkenskapsåren.

Solvensmarginalen utgör premieindex eller skadeindex, multiplicerat med direktförsäkringens andel av ersättningarna för samtliga skadeför- säkringar belöpande på det senaste räkenskapsåret, dock med minst femtio procent.

Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, finansinspektionen får meddela föreskrifter om annan beräkning av premieindwc eller skadeinda vid sjukförsäkring med grunder.

Paragrafen motsvarar EGs regler i frågan (jfr artikel 16, punkterna 2 och 3 i första skadeförsäkringsdirektivet, artikel 1.4 i kreditförsäkringsdirekti- vet samt artikel 9 i turistassistansdirektivet).

Med premieinkomst i första stycket 1 avses den summa premier och andra motsvarande bidrag som influtit eller upptagits som fordran vid årets slut, dvs. bruttobeloppet av årets försäkringspremier och bidrag. Uttrycket regressbelopp i första stycket 2 avser de ersättningsbelopp som influtit på grund av regresskrav mot tredje man.

För att inte paragrafen skall tyngas med de utförliga Specialregler som första skadeförsäkringsdirektivet innehåller i fråga om viss grundbunden sjukförsäkring - se närmare artikel 16.4 — har vi ansett lämpligt att dessa regler tas upp i en av regeringen utfärdad förordning eller meddelas av finansinspektionen.

7 kap. 26 & Solvensmarginalen för ett skadeförsäkringsbolag berälmad enligt 25 & skall motsvaras av bolagets tillgångar efter avdrag för alla förpliktelser och utan att immateriella värden medtas. Tillgångama skall därvid täcka I . inbetalat aktiekapital eller, för ömsesidigt försäkringsbolag, inbetalat garantikapital, 2. hälften av icke inbetalat aktie- eller garantikapital , om minst tjugo- fem procent av kapitalet inbetalats, 3. reserifond och andra reservmedel som inte motsvarar förpliktelser för bolaget gentemot försäkringstagama; såvitt avser utjämningsfond för kreditförsäkring dock endast till den del tillgångarna överstiger det lägsta belopp som föreskrivits med stöd av 12 kap. 9 a & tredje stycket, 4. balanserad vinst, och 5. uttaxering som ömsesidiga försäkringsbolag kan kräva enligt 13 kap. 1 &, dock högst hälften av uppburen uttaxering och till högst hälften av solvensmarginalen.

Utöver vad som anges i första stycket får, om finansinspektionen medger det, medräknas belopp som motsvarar undervärdering av

tillgångar eller övervärdering av förpliktelser i senaste balansräkning, dock ej när undervärderingen eller övervärderingen framstår som ett undantagsfall.

Paragrafen motsvarar EGs regler i frågan (jfr första skadeförsäkrings- direktivet, artikel 16 punkten 1 samt, i fråga om utjämningsfond för kreditförsäkring, kreditförsäkringsdirektivet artikel 1 punkten 3). Som framgått i kommentaren till 24 5 anser vi att man bör avvakta den slutliga utformningen av det tredje skadeförsäkringsdirektivet i frågan huruvida förlagslån skall få användas för att täcka solvensmarginalen.

7kap. 27 5

En tredjedel av solvensmarginalen för ett livförsäkringsbolag utgör bolagets garantifond.

Garantifonden för ett livförsäkringsbolag skall uppgå till minst ett belopp motsvarande 800 000 ECU

Garantifonden skall till minst femtio procent och till hela det belopp som anges i andra stycket bestå av tillgångar som anges i 24 5 första stycket 1-5.

Paragrafen motsvarar artikel 20 i EGs första livförsäkringsdirektiv. Enligt artikel 20. 2b får medlemsstaterna i fråga om ömsesidiga bolag före- skriva att minimistorleken på garantifonden får sättas ned till 600 000 ECU. Vi har emellertid inte funnit skäl att utnyttja denna möjlighet.

7kap. 28 5

En tredjedel av solvensmarginalen för ett skadeförsäkringsbolag utgör bolagets garantifond.

Garantifonden för ett skadeförsäkringsbolag skall uppgå till minst ett belopp motsvarande 1 400 000 ECU, om bolaget meddelar kreditförsäkring med en sammanlagd premieinkomst som för vart och ett av de senaste tre räkenskapsåren överstiger ett belopp motsvarande 2 500 000 ECU eller fyra procent av bolagets totala premieinkomst, 400 000 EC U, om bolaget meddelar annan kreditförsäkring än nu sagts eller försäkring som avses i 1 kap. 11 & första stycket ]0-13 eller 15, 300 000 ECU, om bolaget meddelar sådan försäkring som avses i 1 kap. 11 5 första stycket 1-8, 16 eller 18, och 200 000 ECU, om bolaget meddelar sådan försäkring som avses i 1 kap. 11 5 första stycket 9 eller 17.

Om bolagets verksamhet omfattar flera verksamhetsgrenar, skall endast den verksamhetsgren beaktas som kräver det högsta beloppet.

När ett försäkringsbolag enligt andra stycket blir skyldigt att höja garantifonden till ett belopp motsvarande 1 400 000 ECU, skall det ske upp till minst 1 000 000 ECU inom tre år, minst 1 200 000 ECU inom fem år och minst 1 400 000 ECU inom sju år.

Paragrafen motsvarar artikel 17 i EGs första skadeförsäkringsdirektiv, såsom det ändrats genom artikel 1.5 och 1.6 i kreditförsäkringsdirektivet och artikel 10 i turistassistansdirektivet. Enligt artikel 17 o i skadeförsäk- ringsdirektivet får varje medlemsstat föreskriva en reduktion med en fjärdedel av minimibeloppet för en garantifond hos ömsesidiga bolag. Vi har emellertid inte funnit skäl att utnyttja denna möjlighet.

7kap. 29 9

Om försäkringsbolagets verksamhet ännu inte pågått under så lång tid att solvensmarginalen eller garantifonden kan bestämmas enligt 23- 28 55 sker beräkningen även med ledning av den verksamhetsplan som omtalas i 2 kap. 3 &.

Eftersom solvensmarginalen och garantifonden bestäms med ledning av verksamheten under vissa förflutna räkenskapsår måste beräkningen när ett bolag börjar sin verksamhet ske med ledning av den verksamhetsplan som bolaget skall inge (jfr artikel 9 i EGs första liv- resp. skadeförsäk- ringsdirektiv). Har bolagets verksamhet påbörjats men inte pågått under så lång tid att reglerna i 23-28 åå kan tillämpas, skall naturligtvis resultatet under den tid verksamheten pågått beaktas.

11kap.lå

Kalenderår utgör räkenskapsår, om inte annat följer av 12 å andra stycket bokföringslagen (1976:125). För varje räkenskapsår skall årsredovisning avges. Denna består av resultaträkning, balansräkning och förvaltningsberättelse. I resultaträkning skall ingå resultatanalys.

I fråga om resultaträkning och balansräkning i årsredovisning och i årsbokslut enligt bokföringslagen gäller, förutom bestämmelserna i nämnda lag, föreskrifterna nedan i detta kapitel.

Resultatanalysen skall närmare utvisa rörelseresultat för varje verksamhetsgren.

Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, finansinspektionen får utfärda närmare föreskrifter om försäkringsbolagens löpande bokföring, årsbokslut och årsredovisning, samt därvid, om särskilda skäl föreligger, meddela föreskrifter som awiker från tredje stycket samt 8 5, 10 5 första stycket andra meningen och andra stycket samt från bokföringslagen. Föreskrifterna skall utformas så att de främjar en klar och rättvisande översikt av försäkringsbolagets resultat och ställ- mng.

Paragrafens sista stycke har ändrats så att regeringens/finansinspektionens möjlighet att meddela föreskrifter även innefattar sådana föreskrifter som innebär en avvikelse från paragrafens tredje stycke samt 8 5 och 10 5 första och andra styckena. Denna utvidgning av föreskriftsrätten är av provisorisk natur och har skett för att den nya indelningen i verksam- hetsgrenar enligt 1 kap. 11 5 första stycket inte skall medföra praktiska svårigheter för försäkringsbolagen och finansinspektionen i redovis- ningshänseende. I vårt uppdrag ingår att i ett senare skede av arbetet göra en översyn av skälighetsprincipen, som är det huvudsakliga motivet bakom reglerna om en redovisningsmässig uppdelning mellan olika verksamhetsgrenar. Vi kommer således att få anledning att återkomma till dessa bestämmelser.

11kap.55

En anläggningstillgång som har ett bestående värde som väsentligt överstiger det belopp som den är uppförd till i närmast föregående balansräkning, får tas upp till högst detta värde. Fastighet får dock inte skrivas upp över taxeringsvärdet. Aktier och andelar får inte skrivas

upp till högre värde än vad som medges av finansinspektionen. Det belopp varmed uppskrivning sker kan användas till 1. erforderlig nedskrivning av värdet på andra anläggningstillgångar, om det finns särskilda skäl för en sådan utjämning, 2. fondemission, om bolaget är ett skadeförsäkringsaktiebolag, 3. avsättning till uppskrivningsfond, om bolaget är ett skadeförsäkrings- bolag, 4. ökning av de försäkringstekniska skulderna eller ökning av konsoli- deringsfonden, om bolaget är ett livförsäkringsbolag. Uppskrivningsfonden får tas i anspråk endast för de i andra stycket 1 och 2 angivna ändamålen. För tillämpning av andra stycket 4 krävs medgivande av finansinspektionen. Medgivande skall lämnas om särskilda skäl föreligger för en sådan tillämpning.

Som en följd av att den nuvarande återbäringsfonden enligt vårt förslag delats upp i en konsolideringsfond och en återbäringsfond har i andra stycket 4 ordet "återbäringsfonden" utbytts mot "konsolideringsfonden ". Eftersom den nya återbäringsfonden skall ingå bland de försäkringstek- niska skuldema behöver möjligheten enligt den nuvarande punkten 4 att använda uppskrivning av anläggningstillgång för ökning av sådan fond inte särskilt anges.

11kap.7g

Andra tillgångar än anläggningstillgångar anses som omsättningstill- gångar.

Värdehandlingar, som svarar mot försäkringstekniska skulder enligt 7 kap. 9 & andra stycket 1 , 2 och 8, får tas upp till högre värde än vad som följer av bestämmelserna i bokföringslagen. De får dock högst tas upp till samma värde som i närmast föregående balansräkning eller, om värdehandlingen anskaffats under räkenskapsåret, anskaffningsvärdet. Detta gäller endast om värdehandlingarna kan avyttras till ett värde, som motsvarar detta högre värde, vid tidpunkter som får anses tillfredsställande med hänsyn till de försäkringsutfa'stelser som värdehandlingama säkerställer.

Andra värdehandlingar än de som avses i andra stycket och som utgörs av reversfordringar som förfaller eller kan sägas upp till betalning av försäkringsbolaget först efter längre tid än ett år, får, om det finns särskilda skäl till det, tas upp över det verkliga värdet, dock högst till anskaffningsvärdet. Ändringarna i andra stycket är en följd av de nya placeringsreglema i 7 kap. 9 & FRL. Den särskilda redovisningsregeln infördes genom 1948 års försäkringsrörelselag i samband med att bestämmelserna om årsredo- visning omarbetades och motiverades med att försäkringsbolagens kapitalplaceringar för säkerställande av utfästelser gentemot försäkrings- tagama som regel sker på lång sikt och att det uteslutande är fråga om värdehandlingar som normalt infrias till sitt nominella belopp. I samband med att panwättningsreglema ändrades och bestämmelserna om särskilt förvar upphävdes ifrågasatte dåvarande försäkringsinspektionen om inte bestämmelsen borde upphävas. Försäkringsförbundet ansåg emellertid att det fanns en del försäkringsbolag som har ett relativt stort innehav av värdehandlingar för vilka regeln gäller och att konsekvenserna av ett

upphävande borde belysas bättre. Med hänsyn härtill ansåg departements- chefen att frågan borde anstå och i stället tas upp i ett annat samman- hang; jfr prop 1989/90:34 s 81. Vi har för avsikt att i samband med vår mer genomgripande översyn av FRL:s redovisningsregler återkomma till frågan.

Vi har således inte avsett att nu i sak ändra bestämmelsen utan avsikten är att den även i fortsättningen huvudsakligen skall omfatta obligationer och andra skuldförbindelser. Inskränkningarna i andra stycket, andra och tredje meningarna, bör kunna förhindra att regeln får en räckvidd som inte är avsedd.

11kap.105

I balansräkningen skall som särskilda poster tas upp försäkringstekniska skulder och återförsäkrares andelar i dessa. Omfattar bolagets rörelse olika verksamhetsgrenar, skall sådana poster beträffande varje verksam- hetsgren redovisas särskilt.

Livförsäkringsbolag som redovisar en återbäringsfond eller en konsolideringsfond skall ta upp denna som särskild post bland skulderna, särskilt redovisad för varje verksamhetsgren.

I livförsäkringsaktiebolag tas aktiekapitalet upp som bundet eget kapital.

Skadeförsäkringsbolags egna kapital skall delas upp i bundet eget kapital och fritt eget kapital eller ansamlad förlust. Under bundet eget kapital skall tas upp aktiekapital, reservfond och uppskrivningsfond. Under fritt eget kapital eller ansamlad förlust skall tas upp fria fonder, var för sig, balanserad vinst eller förlust samt nettovinst eller förlust för räkenskapsåret. Balanserad förlust och förlust för räkenskapsåret tas därvid upp som avdragsposter. Ändringen i andra stycket är en följd av den nya definitionen av återbäringsmedel. Den del av den nuvarande återbäringsfonden som skall utgöra försäkringsteknisk skuld (jfr 12 kap. 5 5 och 7 kap. 1 &) omfattas av förevarande paragrafs första stycke. Återstoden, den nya kon- solideringsfonden, skall redovisas enligt andra stycket på motsvarande sätt som hittills gällt för återbäringsfonden. För tydlighetens skull omtalas även återbäringsfonden i detta stycke.

Återbäringsfonden, konsolideringsfonden och förlusttäckning i livförsäkringsbolag

12 kap. 5 &

Livförsäkringsbolag skall sätta av årsvinsten på livförsäkringsrörelsen till en återbäringsfond eller en konsolideringsfond i den män inte vinsten tas i anspråk för betalning av ränta enligt garantiavtal eller annat följer av denna lag. Livförsäkringsbolag får avsätta årsvinsten på annan försäkringsrörelse än livförsäkringsrörelse till en återbä- ringsfond eller konsolideringjond för sådan annan rörelse.

Den ändrade synen på återbäringsmedlens redovisning, som kommit till uttryck i 7 kap. 1 &, har föranlett ändringar i 5-8 55. Den nuvarande återbäringsfonden för livförsäkringsrörelsen har delats upp i två fonder,

en konsolideringsfond och en ny återbäringsfond. Uppdelningen av den nuvarande återbäringsfonden har närmare behandlats i avsnitt 6.3.6. Konsolideringsfonden skall bestå av medel som behövs för försäk- ringsbolagens konsolidering medan återbäringsfonden endast skall bestå av medel som skall återgå till försäkringstagama i form av återbäring. Någon uttrycklig regel för fördelningen mellan fonderna har inte uppställts. Det minsta belopp som måste finnas i konsolideringsfonden följer emellertid av soliditetsreglema i 7 kap. 22-29 åå. Vidare hänvisas till punkten 4 i övergångsbestämmelserna.

Den nuvarande möjligheten för livförsäkringsbolag att av årsvinsten på annan försäkringsrörelse än livförsäkringsrörelse göra avsättning till en särskild återbäringsfond avser nu också en särskild konsolideringsfond. Till följd av den nya definitionen av livförsäkringsbolag kommer "annan försäkringsrörelse än livförsäkringsrörelse" endast att innefatta sådan sjuk- och olycksfallsförsäkring som meddelas i samband med livförsäk- ring.

Konsolideringsfond kan användas på motsvarande sätt som den hittills- varande återbäringsfonden, dvs. för återbäring och förlusttäckning. Den nya återbäringsfonden får däremot i princip endast tas i anspråk för återbäring och skall redovisas som försäkringsteknisk skuld enligt 7 kap. 1 &. Bara i de särskilda fall som anges i 8 & kan återbäringsfonden användas för förlusttäckning.

12 kap. 6 &

Konsolideringsfond i livförsäkringsbolag får användas endast för återbä- ring och förlusttäckning enligt 7 &. Finansinspektionen kan medge att sådan fond minskas i andra fall när det finns särskilda skäl till det.

Aterbäringsfand får användas endast för återbäring och förlusttäck- ning enligt 8 5.

Av paragrafen framgår för vilka ändamål fonderna kan tas i anspråk (jfr kommentaren till 5 5).

12kap. 75

Om det uppkommer en förlust på livförsäkringsrörelsen inom ett livförsäkringsbolag, skall förlusten täckas genom att konsoliderings- fonden för denna rörelse minskas.

Om livförsäkringsbolaget meddelar även annan försäkring än livförsäkring och förlusten på livförsäkringsrörelsen inte kan täckas på detta sätt, skall den täckas genom att medel som avsatts till framtida förfogande för sådan annan försäkring används. Har konsolideringsfond för den andra försäkringsrörelsen bildats, skall medel ur denna fond därvid tas i anspråk sist.

Om det uppkommer förlust på den andra försäkringsrörelsen och om denna inte kan täckas av medel som avsatts till framtida förfogande för sådan annan försäkring, skall förlusten täckas genom att konsoliderings- fonden för livförsäkringsrörelsen minskas.

Paragrafen upptar bestämmelser om förlusttäckning. Tekniskt har paragrafen ändrats endast genom att återbäringsfond ersatts med

konsolideringsfond. Denna fond kommer således att kunna användas för förlusttäckning på motsvarande sätt som hittills gällt i fråga om återbä- ringsfond.

12 kap. 85

Om en förlust på livförsäkringsrörelsen i ett ömsesidigt livförsäkrings- bolag inte kan täckas på det sätt som anges i 7 &, skall förlusten, i den mån den överstiger garantikapitalet, utjämnas genom att i första hand återbäringsfonden och i andra hand bolagets ansvarighet för löpande livförsäkringar och tilldelad återbäring sätts ned.

Nedsättningen skall verkställas på ett sätt som är skäligt med hänsyn till förlustens orsak och andra omständigheter. För nedsättningen skall grunder (nedsättningsgrunder) upprättas. Om stadfästelse av nedsätt- ningsgrundema gäller bestämmelserna i 2 kap. 3 &.

Av ändringen i paragrafen framgår att, för det fall förlusttäckning inte kan ske enligt 7 &, återbäringsfonden skall tas i anspråk innan bolagets ansvarighet för löpande försäkringar och tilldelad återbäring sätts ned. Liksom gäller vid sådan nedsättning skall för ett ianspråktagande av åter- bäringsfonden särskilda nedsättningsgrunder upprättas och stadfästas enligt bestämmelserna i 2 kap 3 &.

12kap. 9aå

Skaddörsäkringsbolag som meddelar kreditförsäkring skall inrätta en utjämningsfond för kreditförsäkring som får användas endast för förlusttäckning av sådan verksamhetsgren.

Första stycket gäller dock inte bolag vars årliga premieinkomst för kreditförsäkring understiger ett belopp motsvarande dels 2 500 000 ECU, dels fyra procent av bolagets totala premieinkomst.

Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, finansinspektionen ger närmare föreskrifter om beräkning av utjämningsfond för kreditför— säkring.

I paragrafen, som är helt ny, uppställs krav på skadeförsäkringsbolag som meddelar kreditförsäkring att upprätta en utjämningsfond. Bestämmelsen motsvarar artikel 1 punkten 3 ikreditförsäkringsdirektivet. Från kravet på inrättande av utjämningsfond för kreditförsäkring kan enligt direktivet undantag göras om kreditförsäkringsverksamheten är av viss angiven mindre omfattning. Denna möjlighet till undantag har utnyttjats i paragrafens andra stycke. I direktivet anges fyra alternativa metoder för beräkning av fondens storlek. För att undgå att belasta lagen med dessa detaljerade beräkningsmetoder har vi valt att låta regeringen/finansinspektionen ge närmare föreskrifter om fonden. Denna kan också komma att påverka utformningen av finansinspektionens föreskrifter rörande säkerhetsreserv i den s.k. normalplanen.

Utjämningsfonden för kreditförsäkring utgör en säkerhet utöver solvensmarginalen och får användas för att täcka denna endast till den del fondens storlek överstiger det minsta belopp som fonden skall uppgå till enligt vad som föreskrivits med stöd av tredje stycket (se 7 kap. 26 5 första stycket 3).

19 kap. 115 Finansinspektionen får meddela de erinringar i fråga om försäkrings— bolagets verksamhet som inspektionen anser behövliga.

Finansinspektionen skall förelägga bolaget eller styrelsen att inom viss tid vidta erforderliga åtgärder, om inspektionen finner att 1. avvikelse skett från denna lag, trafikskadelagen (1975:1410) eller lagen (1976:357) om motortävlingsförsäkring eller föreskrifter som har meddelats med stöd av dessa lagar eller från bolagsordningen eller grunderna, om sådana finns,

2. bolagsordningen eller grunderna inte längre är tillfredsställånde med hänsyn till omfattningen och beskaffenheten av bolagets rörelse,

3. de tillgångar som skall motsvara försäkringstekniska skulder inte är tillräckliga, 4.försäkringsbeståndet inte är tillräckligt för erforderlig riskutjämning eller

5. det i övrigt finns allvarliga anmärkningar mot försäkringsbolagets verksamhet.

Om ett försäkringsbolags solvensmarginal understiger vad somföre- skrivs i 7 kap. 23-26 åå, skall finansinspektionen förelägga bolaget eller dess styrelse att upprätta en plan för att återställa en sund finansiell ställning och överlämna planen till inspektionen för god— kännande. Understiger solvensmarginalen värdet av den garantifond som omtalas i 7kap. 27 eller 28 5, skall inspektionen förelägga bolaget eller styrelsen att upprätta och för godkännande överlämna en plan som avser korfristig finansiering.

Om ett föreläggande enligt andra eller tredje stycket inte har följts inom den bestämda tiden och det anmärkta förhållandet inte heller på något annat sätt har undanröjts, skall finansinspektionen göra anmälan om detta till regeringen.

Innebär missförhållandet att försäkringsbolaget inte följer gällande bestämmelser om redovisning och täckning av försäkringste/miska skulder eller uppfyller bolaget inte gällande krav på garantifond, får regeringen inskränka bolagets rätt att fritt förfoga över sina tillgångar i Sverige eller förbjuda bolaget att förfoga över dem.

En koncession kan förklaras förverkad av regeringen om bolaget 1. inte längre uppjyller kraven för etablering,

2. inte inom angiven tid vidtagit de åtgärder som upptagits i den plan som omtalas i tredje stycket,

3. i annat fall allvarligt åsidosätter gällande bestämmelser för verksamheten.

Ändringarna innebär att finansinspektionen, i enlighet med EGs regler, nu kan ingripa och i sista hand hos regeringen väcka frågan om förverkande av koncessionen, enbart på den grund att soliditetskraven inte har uppfyllts. Med tanke på vikten av att tillgodose dessa krav till skydd för försäkringstagama bör paragrafen tillämpas strängt i sådana fall. Finansinspektionen bör inte tveka att ingripa, även om missförhåll- andena är mera obetydliga. Är dessa av större betydelse bör det kunna medföra att regeringen - i enlighet med EGs regler - beslutar om förbud för försäkringsbolaget att fritt förfoga över sina tillgångar i Sverige eller, i mycket allvarliga fall, att bolaget mister koncessionen. Förbudet bör självfallet inte gå längre än vad som är nödvändigt för att trygga soliditeten, och det bör hävas så snart detta syfte kan anses uppfyllt.

Frågan om domstolsprövning av förverkandebeslut har berörts i den allmänna motiveringen (avsnitt 6. 4. 1).

Övergångsbätämmelser

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1993.

2. För försäkringsbolag som vid lagens ikraftträdande förenar direkt livförsäkringsrörelse med annan försäkringsrörelse än sådan som omtalas i 1 kap. 4 & tillämpas 1 kap. 3 5 andra stycket och 4 5 i deras lydelse före den 1 januari 1993, dock längst t.o.m. den 31 december 1993.

3. Överstiger ett försäkringsbolags innehav av sådana tillgångar som skall motsvara försäkringstekniska skulder enligt 7 kap. 9 & andra stycket de belopp som anges i paragrafens tredje stycke, skall den överskjutande delen ha avyttrats senast den 1 januari 1996.

4. Av de medel som vid tidpunkten för lagens ikraftträdande finns avsatta till återbäringsfond och värderegleringsreserv för pensionsför— säkring skall till återbäringsfonden föras minst

a. så stor kvotdel av medlen som motsvarar förhållandet mellan å ena sidan vad bolaget i enlighet med sina grunder avsatt för återbäring (allokerad återbäring), å andra sidan summan av återbäringsfonden och försäkringsbolagets dolda reserver, eller

b. vad som återstår efter avdrag av ett belopp motsvarande två gånger försäkringsbolagets solvensmarginal, beräknad enligt 7 kap. 23 5 första och andra stycket. Övergångsbestämmelserna har motiverats i det föregående. Punkten 2 innebär att de bolag som i dag meddelar livförsäkring tillsammans med annan personförsäkring än kompletterande sjuk- eller olycks- fallsförsäkring övergångsvis får fortsätta härmed. Den innebär vidare att reglerna om livförsäkring skall gälla för sådana bolag under övergångs- tiden. Om tredje generationens direktiv antas, bör utformningen av separationsprincipen i 1 kap. 3 5 andra stycket ändras så att det under vissa förutsättningar blir tillåtet att blanda liv- och skadeförsäkringsverk- samhet. Skulle detta bli aktuellt under departementsbehandlingen av vårt förslag blir punkten 2 i övergångsbestämmelserna således inaktuell.

Vad gäller punkten 4 ges två alternativ för bolagen. Som framgått av den allmänna motiveringen (avsnitt 6.3.6) utgör regeln i 4 a huvudalter— nativet. Detta alternativ innebär att det minsta belopp som skall föras till återbäringsfonden beräknas på följande sätt.

återbäringsfond + värderegleringsreserv för P-försäkring allokerad X ---------------------------------------------------- återbäring återbäringsfond + dolda reserver

Som framgår av hänvisningen till grunderna behöver man vid regelns tillämpning inte beakta de i allmänhet obetydliga medel som kan ha allokerats för återbäring vid försäkring utan grunder, t.ex. grupp- livförsäkring.

7.2. Förslaget till lag om ändring i lagen (1950:272) om rätt för utländska försäkringsföretag att driva försäkringsrörelse i Sverige

15

Utländskt försäkringsföretag får här i riket driva försäkringsrörelse i enlighet med vad som föreskrivs i denna lag, om företaget har fått tillstånd (koncession) till detta.

Rörelsen i Sverige skall drivas genom generalagent som syssloman eller, om företaget omfattas av avtalet om ett utökat europeiskt ekono- miskt samarbetsområde (EES-företag), genom agentur, filial eller annan ständig representation. Härvid anses det land där företagets huvudkontor är beläget som dess hemland.

Ifråga om EES-företag tillämpas inte 3, 4, 5, 6, 7, 9, 9 a 55 eller 10 å andra stycket, 13 & tredje stycket, 15 a, 16, 16a eller 25 5. För sådana företag finns särskilda bestämmelser i 37—37 h 55.

Finansinspektionen skall efter ansökan lämna förhandsbesked om huruvida koncession enligt första stycket krävs för en planerad verksamhet.

Ett förhandsbesked enligt fjärde stycket är bindande för den myndighet som har lämnat beskedet. Om regeringen har beslutat i fråga om förhandsbesked är även finansinspektionen bunden av detta besked.

Om det finns särskilda skäl och företagets reglemente tillåter det, får ett utländskt försäkringsföretag som har erhållit koncession medges att driva annan rörelse här i riket än försäkringsrörelse. Medgivande lämnas av regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, fmans- inspektionen.

Om det finns skäl, får ett medgivande enligt sjätte stycket återkallas av den som får lämna sådant medgivande.

Vårt förslag innebär att utländska försäkringsföretag skall kunna driva försäkringsrörelse i Sverige, dels som i dag genom generalagent som syssloman, dels — om företaget är ett EES—företag - genom agentur eller filial eller genom någon annan ständig representation. Med annan ständig representation avses i enlighet med artikel 3 i det andra liv— resp. skadeförsäkringsdirektivet ett kontor som sköts av företagets egen personal eller en oberoende person med permanent bemyndigande att handla för försäkringsföretaget på samma sätt som en agentur.

Avsikten är att åstadkomma harmonisering med EGs regler i fråga om verksamhetsförutsättningarna för agenturer/filialer från ett land som omfattas av EES-avtalet resp. från ett tredje land (jfr första liv- och skadedirektivet art. 6 samt andra direktiven art. 3). Det skall emellertid understrykas att de förändringar vi föreslår inte är tillräckliga inför EES— avtalet. Justeringar kommer t.ex. att behöva ske med anledning av den fria tjänstehandeln. Bestämmelserna i lagen, med den utformning vi föreslår, kan då endast gälla för utländska försäkringsföretag som etablerat sig i Sverige. I fråga om den fria tjänstehandeln måste göras flera andra ställningstaganden, bl.a. om och i vilka fall auktorisation skall krävas. Detta faller emellertid utanför vårt uppdrag och vi har förutsatt att det fortsatta anpassningsarbetet i denna del sker inom finansdepar— tementet.

De olika sätt på vilka utländska företag kan driva verksamhet enligt lagen anges i paragrafens andra stycke. Därtill kommer möjligheten för svenskt försäkringsbolag att förmedla försäkring från ett utländskt, i Sverige icke koncessionemt försäkringsföretag (1 a 5). I detta avseende görs inte någon skillnad i verksamhetsförutsättningarna mellan EES- företag och andra utländska företag.

I förtydligande syfte har i andra stycket angetts att med hemland avses det land där företaget har sitt huvudkontor.

Harmoniseringen med EGs regler medför således att olika regler i vissa avseenden kommer att gälla för EES-företag och andra utländska företag. I fråga om EES—företag får i princip ej gälla strängare regler än för svenska försäkringsbolag. I tredje stycket har angivits att vissa av lagens paragrafer inte skall tillämpas på EES-företagen. Det är bl.a. fråga om bestämmelser rörande skyldighet att deponera värdehandlingar i svenskt bankinstitut och bestämmelser som reglerar tillsynen av företagen. För EES- f-öretagen gäller 1 stället de nya bestämmelserna 1 37- 37 h 55.

Ändringarna 1 övrigt är väsentligen redaktionella.

laå

Utöver vad som följer av 1 5 första stycket får ett utländskt försäk- ringsföretag, under förutsättning att finansinspektionen lämnat tillstånd därtill, i Sverige marknadsföra försäkringar aVSeende risker i detta land, om det sker genom förmedling av ett försäkringsbolag som har koncession i Sverige och de båda företagen tillhör samma koncern eller har samarbetsavtal med varandra.

Tillstånd enligt första stycket skall lämnas om verksamheten kan antas komma att bli utövad i enlighet med denna lag. Om förutsätt- ningar för tillstånd inte längre föreligger, får finansinspektionen förklara tillståndet förverkat.

Paragrafen reglerar svenska försäkringsbolags möjlighet att förmedla försäkringar från utländska icke koncessionemde företag.

I andra stycket har sundhetskravet ersatts med ett krav på förenlighet med lagen vari också ligger ett krav på sundhet i verksamheten. De närmare motiven för avskaffande av sundhetskravet i samband med koncessionsprövning har redovisats i den allmänna motiveringen (avsnitt 6.4.1). Vi har ansett att dessa motiv äger giltighet även för den tillståndsprövning varom är fråga i förevarande paragraf.

25

Utländskt försäkringsföretag får här i riket driva livförsäkringsrörelse, endast om företaget i sitt hemland har rätt att driva sådan rörelse, samt annan försäkringsrörelse, endast om företaget i hemlandet har rätt att driva rörelse avseende något slag av försäkring, annan än livförsäkring. Utländskt försäkringsföretag här i riket får inte med direkt livförsäk- ringsrörelse förena försäkringsrörelse som avser annat än i samband med lirförsäkring meddelad sjuk- eller olycksfallsförsäkring. Bestämmelserna i denna lag om livförsäkring, utom såvitt avser bestämmelserna om soliditet i 16 a &, gäller också i fråga om person- försäkringar av annat slag (sjuk- och olycksfallsförsäkring, avgångsbi- dragsförsäkring samt arbetslöshetsförsäkring). De behöver dock inte tillämpas för sådana personförsäkringar som har meddelats antingen för

en tid av längst fem år eller mot en premie som är beräknad och bestämd för längst fem år i sänder.

Ersättning, som utges i form av livränta eller sjukränta, tillhör endera livförsäkring eller annan försäkring beroende på vilket av dessa slag av försäkringar som har meddelats. Har en sådan ränta inköpts i ett livförsäkringsbolag, skall den dock i detta bolag höra till livförsäkring.

För sådan livränta eller sjukränta som tillhör annan försäkring än livförsäkring gäller de särskilda bestämmelserna om livförsäkring i 6 & åttonde stycket, 7 & tredje stycket, 9 5 första stycket, 10-12 55, 15 & tredje och färde styckena, 17, 24 och 28 55, 37 b & femte stycket, 37 c & andra stycket samt 37 d 5 första och tredje styckena.

Paragrafens andra stycke har ändrats som en följd av den föreslagna gränsdragningen mellan liv- och skadeförsäkringsbolag, vilken överens- stämmer med EGs regler. Beträffande ändringen i tredje stycket hänvisas till kommentaren till 1 kap. 5 & FRL. Ändringarna i paragrafens sista stycke är en följd dels av att placeringsreglema enligt vårt förslag gäller såväl liv- som skadeförsäkringsbolag, dels av att vissa av lagens bestämmelser inte skall tillämpas på EES-företag utan har ersatts med särskilda bestämmelser för dessa företag.

65

Ansökan om koncession görs hos regeringen. I ansökningen skall anges den verksamhetsgren, som rörelsen skall avse. Ansökningen skall inlämnas till finansinspektionen och vara åtföljd av:

1. handlingar som styrker generalagentens behörighet enligt 4 &;

2. det för företaget gällande reglementet;

3. bevis att företaget i sitt hemland driver försäkringsrörelse enligt 2 5 första stycket jämte behörigen styrkt uppgift om den tid detta ägt rum samt om anmärkningar, som av myndigheterna i företagets hemland under de senaste tre åren kan ha framställts mot företagets verksamhet, och dessutom företagets årsredovisningar och revisionsberättelser för den tid företaget varit i verksamhet, dock längst för de tio senaste aren;

4. behörig fullmakt för generalagenten att på företagets vägnar här i riket driva försäkringsrörelsen samt att ta emot stämning och själv eller genom annan tala och svara i alla rättsförhållanden som har samband med försäkringsrörelsen;

5. bevis att företaget på det sätt och under de villkor, som fmans- inspektionen godkänner, i bankinstitut har deponerat värdehandlingar till ett värde som motsvarar 300 gånger det basbelopp enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring som gällde då ansökningen lämnades m;

6. en plan för den tilltänkta verksamheten.

Deponering enligt första stycket 5 skall ske särskilt för livförsäkring och särskilt för annan försäkring.

Deponeringen skall ske i värdehandlingar, som finansinspektionen godtagit. Inspektionen får bestämma att deponeringen får ske med det lägre belopp som inspektionen med hänsyn till rörelsens omfattning och beskaffenhet anser skäligt. Sådant beslut får inspektionen återkalla om det finns skäl till det.

Finansinspektionen får, äter ansökan därom, chria företag, som har beviljats auktorisation i ett land som omfattas av avtalet om ett utökat europeiskt ekonomiskt samarbetsområde, från skyldigheten att göra deponering enligt första stycket 5.

Den i första stycket 6 omtalade verksamhetsplanen skall ange ]. de slag av risker företaget avser att försäkra i Sverige, 2. de försäkringsvillkor företaget avser att använda för verksamheten i Sverige, 3. de premietarijfer eller de grunder företaget avser att använda för verksamheten i Sverige, 4. de principer för återförsäkring företaget avser att tillämpa för verksamheten i Sverige, 5. företagets solvensmarginal enligt vad som sägs i 7 kap. 23—26 och 29 55 försäkringsrörelselagen (1982:713), 6. en uppskattning av kostnaderna för att etablera företagets verksam— het i Sverige med uppgift om de medel som är avsedda att täcka dem och, om företaget avser att meddela sådan försäkring som avses i 1 kap. 11 5 första stycket 18 försäkringsrörelselagen, uppgift om de medel som är avsedda att täcka företagets åtaganden i den verksam— hetsgrenen, samt 7. en uppställning utvisande sannolika inkomster och utgifter för den verksamhet som skall drivas i Sverige under de tre närmaste räken- skapsåren, med en prognos rörande balansräkningama under samma tid för denna verksamhet.

Föreskrifterna i femte stycket 2 och i femte stycket 3, såvitt avser premietariffer, gäller dock inte för 1. de verksamhetsgrenar som anges i 1 kap. 11 & första stycket 4-7, 11 eller 12 försäkringsrörelselagen, 2. de verksamhetsgrenar som anges i 1 kap. 11 5 första stycket 14 eller 15 försäkringsrörelselagen, om försäkringstagaren är näringsid- kare och den försäkrade risken avser dennes näringsverksamhet, eller 3. de verksamhetsgrenar som anges i 1 kap. 11 & första stycket 3, 8, 9, 10, 13 eller 16 försäkringsrörelselagen om försäkringstagaren är näringsidkare och minst två av följande tre förutsättningar är uppfyllda a. försäkringstagaren har en balansomslutning som uppgår till minst ett belopp motsvarande 6 200 000 ECU, b. försäkringstagaren har en omsättning som uppgår till minst ett belopp motsvarande 12 800 000 ECU, c. försäkringstagaren har under det senaste räkenskapsåret haft i genomsnitt minst 250 personer anställda.

Om försäkringstagaren ingår i en koncern som avger koncemredovis- ning skall förutsättningama i sjätte stycket 3 gälla koncernen.

De grunder som omtalas i femte stycket 3 skall underställas rege- ringen för stadfästelse.

Bestämmelsen i första stycket 5 om storleken på det belopp som skall deponeras synes ej oförenlig med EGs regler som ett minimikrav uppgående till en fjärdedel av den minsta garantifond som företaget skall ha (jfr 16 a 5). Vi har därför inte ansett det nödvändigt att nu föreslå någon ändring i detta avseende. Bestämmelsen bör emellertid ses över inför den fortsatta anpassningen till EES-avtalet.

I det nya fjärde stycket föreskrivs i enlighet med EGs regler att finansinspektionen kan medge undantag från deponeringskravet i fråga om företag som har auktorisation i annat EES-land.

Det nya femte stycket anger vad planen i första stycket 6 skall innehålla (jfr det första livförsäkringsdirektivet art. 27.2 g och det första skadeförsäkringsdirektivet art. 23.2 g). Enligt EG-direktiven skall till planen fogas balans- och resultaträkningar avseende de tre senaste

räkenskapsåren, eller om företaget drivit verksamhet under kortare tid, för de avslutade räkenskapsåren. Detta har inte angivits särskilt eftersom det redan i första stycket 3 uppställs regler som täcker EGs krav. Sjätte stycket upptar undantagen i fråga om stora risker (jfr kommentaren till 2 kap. 3 & FRL). Andringarna i paragrafen i övrigt är väsentligen av redaktionell art.

75

Regeringen beviljar koncession om den planerade verksamheten kan antas komma att bli utövad i enlighet med denna lag. I samband därmed godkänner regeringen generalagenten.

Koncession beviljas tills vidare eller, om det finns särskilda omständigheter, för bestämd tid, högst tio år, och därutöver till det löpande räkenskapsårets slut.

Innan koncession meddelas för rörelse, som avser livförsäkring, prövar regeringen om de upprättade grunderna för verksamheten överensstämmer med denna lag och andra författningar. I samband med beviljande av koncession stadfäster regeringen grunderna för verksam— heten.

Avser ansökan endast utvidgning av beviljad koncession till ny verk- samhetsgren eller utbyte av koncession för viss verksamhetsgren mot koncession för annan gren, får finansinspektionen besluta i ärendet i regeringens ställe, om ärendet inte är av principiell betydelse eller i övrigt av synnerlig vikt.

I första stycket har sundhetskravet ersatts med ett krav på förenlighet med denna lag och i tredje stycket har bestämmelsen att regeringen skall pröva om särskilda bestämmelser behövs med hänsyn till omfattningen och beskaffenheten av den tilltänkta rörelsen utgått. Motiven härför har angetts i avsnitt 6.4.1 och 6.4.3 samt i kommentaren till 2 kap. 3 & FRL.

85

Sedan koncession beviljats, skall de i 6, 37a och 37b åå omnämnda, vid ansökningen fogade handlingarna förvaras hos finansinspektionen. Om beviljande av koncession och godkännande av generalagent skall finansinspektionen låta införa kungörelse i Post- och Inrikes Tidningar.

Paragrafen hänvisar nu också till 37 a och 37 b 55 där det för EES- företagen anges vilka handlingar som skall fogas till koncessionsansökan.

105

Det åligger generalagenten att för varje räkenskapsår enligt formulär, som fastställs av finansinspektionen, upprätta redogörelse för företagets verksamhet inom riket.

För livförsäkringsverksamhet skall redogörelsen enligt första stycket innehålla bevis om att värdet av den av företaget gjorda depositionen enligt 6 & första stycket 5 motsvarar 300 gånger det basbelopp enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring som gällde vid räkenskapsårets utgång. För den ytterligare deposition, utöver vad som föreskrivs i 6 5 första stycket 5, som denna bestämmelse kan ge upphov till gäller bestämmelserna i 6 & tredje stycket.

I redogörelsen skall, under beteckningen försäkringstekniska skulder,

som skuld tas upp det vid samma tidpunkt beräknade värdet av före— tagets ansvarighet på grund av 1. löpande försäkringar (premiereserv),

2. försäkringsersättningar för inträffade försäkringsfall (ersättnings- reserv),

3. utgifterna för reglering av inträffade försäkringsfall (skadebehand- lingsreserv) och

4. sådan tilldelad återbäring som inte har förfallit till betalning. Ändringarna är av redaktionell art. I sista stycket har punkterna 4 och 5 sammanförts till en punkt (4). Det kan anmärkas att vår syn på redovis- ningen av icke tilldelade återbäringsmedel, som föranlett ändringar i motsvarande bestämmelse i FRL (7 kap. 1 5), inte medför någon följdändring för de utländska företagen, vilka inte omfattas av bestämmelser om återbäringsfond eller återbäringsgrunder.

135

Tillgångar motsvarande värdet av försäkringstelmiska skulder skall placeras i enlighet med bestämmelserna i 7kap. 9 äförsäkringsrörelse— lagen (1982:713).

I de tillgångar som skall motsvara värdet av de försäkringstekniska skulderna får räknas in 90 procent av deponeringen enligt 6 och 10 55 under förutsättning att deponeringen till den delen består av värdehand- lingar som anges i 7 kap. 9 å andra stycket försäkringsrörelselagen

Om inte finansinspektionen av särskilda skäl medger annat får visst fall, skall de tillgångar som motsvarar värdet av försäkringstekniska skulder finnas i Sverige, dock med undantag för utländska återförsäk- ringsgivares ansvarighet på grund av försäkringar som övertagits i form av återförsäkring samt fordringar hos återförsäkringstagare. I övrigt gäller vid tillämpningen av denna paragraf bestämmelsema i 7 kap. 9 a 5 andra - sjätte styckena försäkringsrörelselagen.

Paragrafen, som reglerar de utländska försäkringsföretagens placeringar, har ändrats för att överensstämma med de nya placeringsreglema i FRL (7 kap. 9 och 9 a 55) och EGs krav enligt det första liv— resp. skadeför- säkringsdirektivet (artikel 28 resp. 24). Detta innebär bl.a. att även Skadeförsäkring omfattas av de nya placeringsreglema. Beträffande innebörden av dessa hänvisas till avsnitt 6.3 och kommentaren till 7 kap. 9 & FRL.

Någon särreglering för utländska försäkringsföretag beträffande de till- gångsslag som enligt FRL blir tillåtna för försäkringsbolagens place— ringar, torde inte vara erforderlig. Den nuvarande särskilda bestämmelsen för utländska företag i fråga om tillgångsslag som anges i punkten 9 i den hittillsvarande lydelsen av 7 kap. 9 5 första stycket FRL, har med de nya placeringsreglema förlorat sin aktualitet. Det skall här påpekas att förslagen till ett tredje liv- resp. skadeförsäkringsdirektiv i sin nuvarande utformning inte medger att placeringsreglema såvitt avser acceptabla tillgångsslag och riskspridningskrav skärps i förhållande till EG—reglema i fråga om agenturer och filialer med huvudkontor inom annat EG-land. Vi har inte följt direktivförslagen i detta avseende med hänsyn till den osäkerhet som råder om dessas slutliga utformning.

I fråga om krav på lokalisering av tillgångarna bör för utländska försäkringsföretag krävas att samtliga tillgångar som motsvarar försäk- ringstekniska skulder med de undantag som anges i tredje stycket skall finnas i Sverige (jfr det första liv- resp. skadeförsäkringsdirektivet, art 28 resp. 24). För EES—företag får emellertid inte uppställas strängare krav än för svenska bolag. EES-företagen omfattas därför inte av förevarande lagrum utan regleras i detta avseende särskilt i 37 f &. Däremot har EES-företagen inte undantagits från tillämpningen av andra stycket, även om krav på deponering inte uppställs för dessa företag. Den deponering som redan kan ha skett bör emellertid få medräknas för täckande av försäkringstekniska skulder.

155

Generalagenten skall föra ett register som vid varje tidpunkt utvisar de tillgångar som motsvarar de försäkringstekniska skulderna enligt 13 5. Om en tillgång, som antecknats i registret, har upplåtits med sådan rätt att dess fulla värde inte kan utnyttjas till täckning av försäkrings- tekniska skulder enligt 13 &, skall detta antecknas i registret. Försäkringstagamas förmånsrätt enligt 4 a & förmånsrättslagen (1970:979) omfattar de tillgångar som motsvarar försäkringstekniska skulder för litförsäkring och som i enlighet med föreskrifterna i 13 & finns upptagna i registret, när företaget försätts i konkurs eller utmätning äger rum eller särskild administration träder in. Förmånsrätten följer med fordran som grundas på avtal om livförsäk- ring eller på avtal om återförsäkring avseende livförsäkring. En fordran på grund av ett avtal om livförsäkring har företräde framför återförsäk- ringstagares fordran. Generalagenten skall se till att det till finansinspektionen sänds in dels beräkningar av de försäkringstekniska skulderna, dels kopior av registret.

Paragrafen innehåller bestämmelser om registerföringsskyldighet och förmånsrätt. Den innebär med vårt förslag att även skadeförsäkrings- bolagen blir skyldiga att föra register över de tillgångar som motsvarar de försäkringstekniska skulderna (jfr avsnitt 6.4.2). Förmånsrätt skall emellertid följa endast med fordran som grundas på livförsäkring. Detta har klargjorts i lagtexten. Ändringarna i övrigt är redaktionella.

Iöaå

Ett utländskt försäkringsföretag skall bedriva verksamheten så att företaget vid varje tidpunkt har en betryggande soliditet. Kravet på betryggande soliditet skall anses uppfyllt om företagets verksamhet i Sverige uppfyller de krav som anges i 7 kap. 22- 29 åå försäkrings- rörelselagen (1982:713). Garantifonden för verksamheten i Sverige skall dock för liiförsäkring uppgå till minst ett belopp som motsvarar 400 000 ECU och för skadqfärsäkring till minst halva det minimibelopp som anges i 7 kap. 28 å andra och tredje styckena försäkringsrörelse- lagen. Därvid får den deposition som skall göms enligt 6 5 första stycket 5 inräknas i garantifonden.

Tillgångar motsvarande solvensmarginalen för företagets verksamhet i Sverige, beräknad enligt 7kap. 23 eller 25 åförsäkringsrörelselagen, skall finnas i Sverige.

Finansinspektionen får, qter ansökan därom, medge att företag som

beviljats auktorisation i ett land som omfattas av avtalet om ett utökat europeiskt ekonomiskt samarbetsområde, vid berälau'ng av solvensmar- ginalen får ta hänsyn till företagets verksamhet också i det landet och att tillgångar motsvarande garantifonden får finnas där.

Paragrafen är helt ny och reglerar utländska försäkringsföretags soliditetskrav med avseende på rörelsen i Sverige. Vid tillämpningen av 7 kap. 22—29 55 försäkringsrörelselagen är det således endast verksam- heten i Sverige som skall beaktas och inte företagets hela verksamhet (jfr det första livförsäkringsdirektivet art. 29 och det första skadeförsäkrings— direktivet art. 25). Ett företag som erhållit auktorisation i ett annat EG- land kan emellertid ansöka om vissa förmåner, bl.a. att solvenskraven beräknas med hänsyn tagen till verksamheten i det andra landet (se artikel 30 i första livförsäkringsdirektivet och artikel 26 i det första skadeförsäkringsdirektivet såsom det ändras genom artikel 12 i turist- assistansdirektivet).

Som framgår av l & tredje stycket skall paragrafen inte tillämpas för EES-företag. Dessa skall vid sin koncessionsansökan foga bevis från hemlandets tillsynsmyndighet om att solvenskraven är uppfyllda (jfr 37 a 5). Solvenskraven skall då vara uppfyllda med avseende på bolagets totala verksamhet och således inte endast den som skall drivas i Sverige. Under sin verksamhet skall bolaget hela tiden uppfylla hemlandets solvenskrav, vilka förutsätts vara desamma som de föreslagna svenska reglerna. Om inte kraven är uppfyllda ankommer det på hemlandets tillsynsmyndighet att vidta åtgärder.

255

Finansinspektionen får meddela de erinringar i fråga om utländska försäkringsföretags verksamhet här i riket som inspektionen anser behövliga.

Finansinspektionen skall förelägga företaget att inom viss tid vidta erforderliga åtgärder, om inspektionen finner att 1. avvikelse skett från denna lag eller föreskrifter som har meddelats med stöd av denna lag eller grunderna, om sådana finns,

2. grunderna inte längre är tillfredsställande med hänsyn till omfatt- ningen och beskaffenheten av bolagets rörelse,

3. i bankinstitut enligt 6, 10 eller 15 a & deponerat belopp minskats genom att värdehandlingarna avsevärt nedgått i värde eller av annan anledning,

4. de tillgångar som motsvarar värdet av de försäkringstekniska skulderna inte är tillräckliga eller kraven på solvensmarginal och garantifond enligt 7 kap. 22-29 ååförsäkringsrörelselagen (1982: 713) inte uppfyllts enligt vad som anges i 16 a 5, eller

5. det i övrigt finns allvarliga anmärkningar mot försäkringsföretagets verksamhet.

Om ett utländskt försäkringJöretags solvensmarginal understiger vad som föreskrivs i 7 kap. 23-26 && försäkringsrörelselagen skall finansinspektionen förelägga företaget att upprätta en plan för att återställa en sund finansiell ställning och överlämna planen till inspektionen för godkännande. Understiger solvensmarginalen värdet av den garantifond som omtalas i 7kap. 27 eller 28 55 försäkringsrö- relselagen, skall inspektionen förelägga företaget att upprätta och för godkännande överlämna en plan som avser kortfristig finansiering.

Om ett föreläggande enligt andra eller tredje stycket inte har följts inom den bestämda tiden och det anmärkta förhållandet inte heller på något annat sätt har undanröjts, skall finansinspektionen göra anmälan om detta till regeringen.

Innebär missförhållandet att försäkringsföretaget inte följer gällande bestämmelser om redovisning och täclming av försäkringstekniska slatlder eller uppfyller företaget inte gällande krav på garantifond, får regeringen inskränka företagets rätt att fritt förfoga över sina tillgångar i Sverige eller förbjuda företaget att förfoga över dem.

Om regeringen finner så svåra missförhållanden föreligga, att försäk- ringsverksamheten bör upphöra, kan regeringen förklara koncessionen förverkad.

Beslut varigenom koncessionen förklarats förverkad, skall av finans- inspektionen kungöras i Post- och Inrikes Tidningar.

Jfr kommentaren till 19:11 FRL.

Särskilda bestämmelser för EES-företag

37å

Koncession för ett EES'företag att driva försäkringsrörelse här i riket enligt 1 5 första stycket ges av regeringen. Företaget skall vid rörelsens bedrivande företrädas av ett ombud med stadigvarande hemvist i riket. För sådant ombud gäller i tillämpliga delar vad som i lagen sägs om generalagent.

Koncession för skadeförsäkringsbolag skall avse bestämda verksam- hetsgrenar enligt vad som anges i 1 kap. 11 5 samt 2 kap. 3 & nionde stycket försäkringsrörelselagen (1982:713).

Av första stycket framgår att det är regeringen som beviljar koncession enligt lagens första paragraf. Där framgår att rörelsen skall drivas genom agentur, filial eller annan ständig representation. I sin rörelse skall företaget därvid företrädas av ett ombud med stadigvarande hemvist i Sverige (jfr det första liv-resp. skadeförsäkringsdirektivet artikel 10.1d). Ombudet kan vara såväl fysisk som juridisk person. I det senare fallet skall huvudkontoret finnas i Sverige och den juridiska personen skall i sin tur utse en fysisk person med stadigvarande hemvist i Sverige. För ombudet gäller i tillämpliga delar vad som i lagen sägs om generalagent för andra utländska företag.

Liksom för svenska försäkringsbolag skall koncession för skadeförsäk- ringsbolag avse bestämda verksamhetsgrenar enligt 1 kap. 11 & FRL. Av samma skäl som angivits i kommentaren till den paragrafen har vi inte ansett det nödvändigt att införa en klassificering av verksamhetsgrenar för livförsäkringsbolagen.

37aä

Ansökan om koncession skall inges till finansinspektionen. Till ansökan skall fogas ] . företagets bolagsordning jämte en förteckning över styrelseledamöter och personer ingående i den verkställande ledningen,

2. bevis ufärdat av behörig myndighet i företagets hemland om de verksamhetsgrenar som får onfattas av företagets verksamhet, om de

verksamhetsgrenar som faktiskt omfattas av företagets verksamhet, om storleken av företagets solvensmarginal och garantifond enligt reglerna i 7 kap. 23-29 åå försäkringsrörelselagen ( 1982:713 ) samt om de tillgångar som avses i 37 b 5 första stycket 6,

3. en plan över den tilltänkta verksamheten i Sverige enligt vad som närmare anges i 37 b 5, och

4. fullmakt för ett sådant ombud som avses i 37 5 att företräda före- taget gentemot tredje man, vid domstolar och vid andra myndigheter. Paragrafen, som anger vad som skall bifogas koncessionsansökan, har utformats i enlighet med EGs första liv- resp. skadeförsäkringsdirektiv (art. 10.1).

37bg

Den verksamhetsplan som omtalas i 37 a & 3 skall ange ]. de slag av risker företaget avser att försäkra i Sverige,

2. de försäkringsvillkor företaget avser att använda i Sverige,

3. de premietariäfer eller de grunder företaget avser att använda i Sverige,

4. de principer för återförsäkring företaget avser att tillämpa i Sverige, 5. företagets solvensmarginal enligt vad som sägs i 7 kap. 23-26 och 29 55 försäkringsrörelselagen ( 1982:713 ),

6. en uppskattning av kostnaderna för att etablera företagets verksam- het i Sverige med uppgift om de medel som är avsedda att täcka dem och, om företaget avser att meddela sådan försäkring som anges i 1 kap. 11 & första stycket 18 försäkringsrörelselagen , uppgift om de medel som är avsedda att täcka företagets åtaganden i denna verksam— hetsgren, samt

7. en uppställning utvisande sannolika inkomster och utgifter för den verksamhet som skall drivas i Sverige under de tre närmaste räken- skapsåren, med en prognos rörande balansrälmingama under samma tid för denna verksamhet.

Föreskrifterna i första stycket 2 och i första stycket 3, såvitt avser premietarijfer, gäller dock inte för 1. de verksamhetsgrenar som anges i 1 kap. 11 5 första stycket 4-7, 11 eller 12 försäkringsrörelselagen,

2. de verksamhetsgrenar som anges i 1 kap. 11 5 första stycket 14 eller 15 försäkringsrörelselagen , om försäkringstagaren är närings- idkare och den försäkrade risken avser dennes näringsverksamhet, eller 3. de verksamhetsgrenar som anges i 1 kap. 11 5 första stycket 3, 8, 9, 10, 13 eller 16 försäkringsrörelselagen , om försäkringstagaren är näringsidkare och minst två av följande tre förutsättningar är uppjyllda a. försäkringstagaren har en balansomslutning som uppgår till minst ett belopp motsvarande 6 200 000 ECU, b. försäkringstagaren har en omsättning som uppgår till minst ett belopp motsvarande 12 800 000 ECU, c. försäkringstagaren har under det senaste räkenskapsåret haft i genomsnitt minst 250 personer anställda.

Om försäkringstagaren ingår i en koncern som avger koncemredovis- ning skall förutsättningarna i andra stycket 3 gälla koncernen.

Vid verksamhetsplanen skall fogas balansrälmingar och resul- taträkningar för företagets rörelse avseende vart och ett av de tre senaste räkenskapsåren eller, om företaget drivit verksamhet under kortare tid, för de avslutade räkenskapsåren.

De grunder som omtalas i första stycket 3 skall underställas regeringen för stadfästelse.

Planen skall, jämte uppgifter om iakttagelser vid dess granskning, överlämnas till behöriga myndigheter i företagets hemland för yttrande.

Paragrafen innehåller bestämmelser om den verksamhetsplan som skall bifogas koncessionsansökan (jfr första liv- resp. skadeförsäkringsdirek- tivet art.]l). Av sjätte stycket framgår att hemlandets tillsynsmyndighet skall yttra sig över planen. Om sådant yttrande inte inkommit inom viss tid skall det anses som om ett yttrande avgetts till företagets förmån. Detta framgår av 37 c &.

37cg

Regeringen beviljar koncession, om ansökan har skett enligt 37 a och 37 b 55 och den planerade verksamheten kan antas komma att bli utövad i enlighet med denna lag. Härvid skall det ombud företaget utsett godtas, om det skulle ha uppfyllt de krav på ombudets allmänna anseende och yrkesmässiga kvalifikationer som gäller vid en kan- cessionsprövning enligt 2 kap. 3 & försäkringsrörelselagen ( 1982:713 ).

I samband med beviljandet av koncession stadfäster regeringen grun- derna för verksamheten.

En koncession skall gälla tills vidare eller, om det finns särskilda omständigheter, för bestämd tid, högst tio år, och därutöver till det löpande räkenskapsårets slut.

Om yttrande som avses i 37 b & fjärde stycket inte avgetts inom tre månader qter det att de överlämnade handlingarna mottagits av behö- riga myndigheter i företagets hemland, skall det anses som om ett yttrande avgetts till företagets förmån.

Paragrafen upptar bestämmelser om beviljande av koncession. Liksom för andra utländska företag och för svenska försäkringsbolag uppställs krav på förenlighet med lagen vari också ligger ett krav på sundhet i verksamheten även om detta inte uttryckligen anges (jfr avsnitt 6.4.1 och 6.4.3). Koncessionsprövningen avses ske på motsvarande sätt som för svenska bolag.

37dg

Om grunderna ändras skall även ändringen stadfästas. Regeringen kan uppdra åt finansinspektionen att i regeringens ställe meddela stad- fästelse i sådana fall som inte är av principiell betydelse eller som i övrigt inte är av synnerlig vikt.

Vid ansökan om förlängning av en koncession eller utvidgning av en koncession till nya verksamhetsgrenar tillämpas 37 a 5 2 och 3 samt 37 b och 37 c 55. Den uppställning som omtalas i 37b & första stycket 7 skall vid förlängning av en koncession avse företagets ekonomiska ställning vid tidpunkten för ansökan om förlängning.

Har ändring av grunder stadfästs eller har förlängning eller utvidgning av koncession beviljats eller nytt ombud godtagits skall finansinspektionen låta införa kungörelse därom i Post- och Inrikes Tidningar.

37eå

Ansökan om medgivande för ett EESföretag att driva annan rörelse här i riket än försäkringsrörelse skall inges till finansinspektionen och vara åtföljd av fullmakt som anges i 37 a & 4, gällande den med ansökan avsedda rörelsen.

Innehållet i 37 d och 37 e 55 motsvarar vad som sägs i 9 resp. 9 a 5, men har av redaktionella skäl brutits ut till särskilda bestämmelser för EES-företagen.

37få

Ifråga om sådana tillgångar hos EES—företag som motsvarar försäk- ringstelmiska skulder gäller bestämmelsema i 7 kap. 9 a & försäkrings- rörelselagen (1982:713 ).

För EES-företag finns enligt de första direktiven art. 17.2 resp. 15.2 möjligheter för det enskilda landet att medge lättnader i fråga om lokaliseringskravet. För svenska bolag har detta skett genom förslaget till ändring i 7 kap. 9 a & första stycket FRL, innebärande att 20 procent av tillgångarna får finnas utanför Sveriges gränser. Denna uppmjukning av lokaliseringskravet har gjorts med hänsyn till de svenska försäk- ringsbolagens tillgångar i aktier och fastigheter. EES-företag får inte behandlas strängare än svenska bolag. Vi har därför föreslagit motsva- rande uppmjukning av lokaliseringskravet för EES-företagen.

37gå

Finansinspektionen får meddela de erinringar i fråga om ett EES- företags verksamhet här i riket som inspektionen anser behövliga.

Finansinspektionen skall förelägga företaget att inom viss tid vidta erforderliga åtgärder, om inspektionen finner att ]. avvikelse skett från denna lag eller föreskrifter som har meddelats med stöd av denna lag eller grunderna, om sådana finns,

2. grunderna inte längre är tillfredsställande med hänsyn till omfatt- ningen och beskafenheten av företagets rörelse,

3. de tillgångar som motsvarar värdet av de försäkringstekniska skuldema inte är tillräckliga eller

4. det i övrigt finns allvarliga anmärkningar mot företagets verksamhet.

Om ett föreläggande enligt andra stycket inte har följts inom den be- stämda tiden och det anmärkta förhållandet inte heller på något annat sätt undanröjts, skall finansinspektionen göra anmälan om detta till regeringen.

Följer ett EES-företag inte gällande bestämmelser om redovisning och täckning av försäkringstelmiska skulder får regeringen, efter att ha underrättat tillsynsmyndigheten i företagets hemland , förbjuda företaget att fritt förfoga över sina tillgångar i Sverige.

Om tillsynsmndigheten i ett EES-företags hemland inskränker före- tagets rätt att fritt förfoga över sina tillgångar eller förbjuder det att förfoga över tillgångarna, skall på begäran av myndigheten finans- inspektionen vidta samma åtgärder beträjfande företagets tillgångar i Sverige.

I första och andra styckena regleras finansinspektionens möjligheter att meddela erinringar och förelägganden i fråga om EES—företagens

verksamhet. Bestämmelserna härom motsvarar i allt väsentligt vad som gäller enligt FRL och i fråga om andra utländska företags verksamhet. En skillnad är att inspektionen inte kan förelägga ett EES-företag att vidta åtgärder i fråga om soliditetskraven. Eftersom kraven avser företagets totala verksamhet skall hemlandets tillsynsmyndighet utfärda bevis om storleken av solvensmarginal och garantifond att bifogas koncessions- ansökan. Det ankommer också på denna tillsynsmyndighet att övervaka att solvensmarginal och garantifond inte nedgår under minimikraven.

37hå

En koncession som getts enligt 37 c eller 37 d & kan förklaras förver- kad av regeringen, om företaget 1. inte längre uppfyller kraven för etablering i Sverige, eller 2. i annat fall allvarligt åsidosätter gällande bestämmelser för verksam- heten i Sverige, särskilt reglerna om redovisning och täckning av försäkringstekniska skulder.

Före regeringens beslut skall samråd ske med tillsynsmyndigheten i företagets hemland, om inte beslutet av särskilda skäl bör meddelas omedelbart.

Om företagets koncession förklarats förverkad i företagets hemland, skall även koncession som gäller enligt 37 c eller 37 d & förklaras förverkad.

Om beslut om förverkande meddelas omedelbart skall tillsynsm- digheten i företagets hemland genast underrättas härom.

Beslut, varigenom koncessionen förklarats förverkad, skall av finans- inspektionen kungöras i Post— och Inrikes Tidningar.

Paragrafen, som upptar bestämmelser om förverkande av koncession, motsvarar art. 26 i det första livförsäkringsdirektivet och art 22 i det första skadeförsäkringsdirektivet.

Om undantag från lagens tillämplighet m.m.

385

Denna lag tillämpas inte i fråga om återförsäkringsrörelse. Angående trafikförsäkringsrörelse meddelas vissa särskilda bestämmelser i nafilgförsäkringjörordningen ( 1976:359 ).

I fråga om livförsäkring endast för dödsfall, vilken meddelas för en tid av längst fem år eller mot premie som är beräknad och bestämd för längst fem år i sänder, får regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, finansinspektionen medge undantag från de särskilda bestämmelserna angående livförsäkring samt, i mån av behov, föreskriva att bestämmelser, som särskilt gäller annan försäkring än livförsäkring, skall tillämpas i stället. Från bestämmelserna om soliditet i 16 a & får dock undantag inte medges. Tillägget i andra stycket har skett som en följd av anpassningen till EGs regler (jfr kommentaren till 1 kap. 10 & FRL).

Andringarna är i övrigt redaktionella.

Övergångsbostämmelser

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1993.

2. För utländskt försäkringsföretag som vid lagens ikraftträdande förenar direkt livförsäkringsrörelse med annan försäkringsrörelse än sådan som omtalas i 1 kap. 4 & försäkringsrörelselagen (1982:713) , tillämpas 2 & andra stycket i dess lydelse före den 1 januari 1993, dock längst t.o.m. den 31 december 1993.

3. Overstiger ett utländskt försäkringsföretags innehav av sådana tillgångar som skall motsvara försäkringstekniska skulder enligt vad som sägs i 13 & samt 7 kap. 9 5 andra stycket försäkringsrörelselagen de belopp som anges i sistnämnda paragrafs tredje stycke, skall den överskjutande delen ha avyttrats senast den 1 januari 1996.

Bestämmelserna har behandlats i den allmänna motiveringen, avsnitt 6.5. Beträffande punkten 2 hänvisas också till kommentaren till FRLs övergångsbestämmelser (punkten 2).

7.3. Förslaget till lag om ändring i lagen (1989:1079) om livförsäkringar med anknytning till värdepappersfonder

Om det finns särskilda skäl får regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, finansinspektionen medge undantag från bestämmelserna i försäkringsrörelselagen(1982:713) utöver vad som föreskrivs i 1 kap. 10 å den lagen. Från bestämmelserna om verksam- hetsplan i 2 kap. 3 och 4 55 och om soliditet i 7kap. 22—24, 27 och 29 åå försäkringsrörelselagen får dock undantag inte medges. Ändringen har skett för att bestämmelsen inte skall stå i strid med EGs regler. Jfr kommentaren till 1 kap. 5 och 10 55 FRL.

85

Ett försäkringsbolag som driver rörelse enligt denna lag får redovisa belopp motsvarande den del av de försäkringstekniska skulderna som avser en investeringsrisk för försäkringsbolaget utan de begränsningar som anges i 7 kap. 9 & tredje stycket försäkringsrörelselagen (1982:713) .

Med hänsyn till de nya placeringsregler som föreslås för traditionella försäkringsbolag avser undantaget från placeringsreglema i FRL nu endast försäkringsbolagets fondandelar. Bestämmelsen har behandlats i den allmänna motiveringen (avsnitt 6.3.5)

7.4. Förslaget till lag om ändring i lagen (1947:576) om statlig inkomstskatt

2 5 6 mom.

Med livförsäkringsföretag förstås i denna lag företag vars försäkrings- rörelse endast avser lixförsäkring eller liiförsäkring och i samband därmed meddelad sjuk— eller olyckgfallv'örsäkring. Med skadeförsäk- ringsföretag förstås annat försäkringsföretag än livförsäkringsföretag. Utländskt försäkringsföretag, som drivit försäkringsrörelse här i riket, bedöms med hänsyn endast till den rörelse som företaget drivit här.

Understödsförening, vilken enligt sina stadgar får meddela annan kapitalförsäkring än sådan som omfattar kapitalunderstöd på högst 1000 kr för medlem, anses i denna lag som livförsäkringsföretag i fråga om verksamhet som är hänförlig till livförsäkring.

Såsom nettointäkt av försäkringsrörelse, som drivits av inländskt livförsäkringsföretag, anses nettointäkten av företagets kapital- och fastighetsförvaltning med undantag för den del av intäkten som belöper på pensionsförsäkringar, vilka företaget meddelat direkt eller meddelat i återförsäkring åt inländskt försäkringsföretag.

Nettointäkt som inte undantagits från beskattning enligt tredje stycket skall beräknas enligt reglerna för näringsverksamhet enligt denna lag. För den del av nettointäkten som undantagits från beskattning enligt nämnda stycke och som avser pensionsförsäkringar gäller särskilda regler i lagen ( 1990:661 ) om avkastningsskatt på pensionsmedel.

Såsom nettointäkt av försäkringsrörelse, som drivits av inländskt skadeförsäkringsföretag, anses överskottet av försäkringsrörelsen med undantag för den del av intäkten som belöper på avgångsbidragsförsäk- ringar, meddelade enligt grunder som fastställts i kollektivavtal mellan arbetsmarknadens huvudorganisationer.

Vid beräkning av överskottet av försäkringsrörelse, som drivits av inländskt skadeförsäkringsföretag, får från bruttointäkten avdrag göras förutom för driftkostnader, som avses i 23 & kommunalskattelagen, för avgifter och bidrag, som utgivits till kommun, förening eller samman— slutning och som avser att understödja verksamhet med syfte att förebygga skador, vilka faller inom ramen för den av företaget bedriv- na rörelsen, för ökning av försäkringstekniska skulder för egen räk- ning, för ökning av säkerhetsreserv samt för utbetald återbäring och verkställd premieåterbetalning.

Med försäkringstekniska skulder för egen räkning förstås sådana skulder enligt 7 kap. 1 5 första stycket försäkringsrörelselagen ( 1982:713 ) (premiereserv, ersättningsreserv, skadebehandlingsreserv, tilldelad återbäring och medel som finns avsatta till återbäringsfond) minskade med värdet av återförsäkringsgivares ansvarighet.

Med säkerhetsreserv förstås den reserv skadeförsäkringsföretag får redovisa enligt en av regeringen eller efter regeringens bemyndigande av finansinspektionen fastställd normalplan.

Minskning av försäkringstekniska skulder för egen räkning, av säker— hetsreserv, av regleringsfond för trafikförsäkring och av minskning av utjämningsfondema av säkerhetsreserv skall anses som intäkt.

Utöver vad ovan stadgas får avdrag inte ske för avsättning till omedelbar eller framtida vinstutdelning till försäkringstagare.

Bestämmelserna i detta moment om inländskt livförsäkringsföretag

har motsvarande tillämpning på försäkringsrörelse som utländskt livförsäkringsföretag drivit här i riket.

Beträffande försäkringsrörelse, som här drivits av utländskt skadeför— säkringsföretag, anses som här i riket skattepliktig nettointäkt ett belopp motsvarande två procent av företagets premieinkomst av här bedriven försäkringsrörelse. Med premieinkomst förstås bruttobeloppet av årets försäkringspremier, dvs. utan avdrag för återförsäkrings- premier.

Blir det på grund av bestämmelserna i detta moment nödvändigt att dela upp intäkt eller avdrag mellan olika delar av ett försäkringsföre- tags verksamhet, skall fördelningen av intäkten eller avdraget göras på skäligt sätt. Ändringarna har skett som en följd av den nya lydelsen av 1 kap. 4 5 och 7 kap. 1 & FRL.

Övergångsbestämmelser

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1993.

2. För försäkringsbolag som vid lagens ikraftträdande förenar livförsäk- ringsrörelse med annan personförsäkring än kompletterande sjuk- eller olycksfallsförsäkring tillämpas första och tredje styckena i deras lydelse före den 1 januari 1993.

Jfr kommentaren till punkten 2 i FRLs övergångsbestämmelser.

Kommittédirektiv

Översyn av försäkringsbolagens verksamhet m.m Dir. 1990:56 Beslut vid regeringssammanträde 1990-09-20 Statsrådet Åsbrink anför. Mitt förslag

Jag föreslår att en kommitté tillkallas med uppgift att utreda vissa förhållanden på försäkringsområdet samt föreslå ändringar i försäkrings- rörelselagstiftningen. Syftet med utredningen är att skapa mera rationella rörelseregler för försäkringsbolagen och att åstadkomma ett regelsystem som är förenligt med det inom EG.

En omarbetning av försäkringsbolagens rörelseregler är angelägen av flera skäl. Den snabba utvecklingen mot internationellt integrerade finansmarknader och anpassningen till EG innebär att lagstiftningen måste moderniseras. Därtill har vissa regler i försäkringsrörelselagstiftningen egenskaper som till en del hämmar effektiviteten i branschen; bl.a. är placeringsregler, återbäringssystem och systemet med grunder inom livförsäkring i behov av översyn.

Kommitténs arbete skall bedrivas skyndsamt.

Bolagsstruktur och reglering

Vid sidan av de allmänna trygghetssystemen genom socialförsäkringar m.m. drivs försäkringsverksamheten i Sverige av enskilda försäkrings- bolag samt understödsföreningar. De enskilda försäkringsbolagen kan vara antingen aktiebolag eller ömsesidiga bolag. Fösäkringsaktiebolagen ägs av sina aktieägare, medan de ömsesidiga bolagen ägs av sina försäkringstagare. Efter verksamhetens geografiska omfattning brukar bolagen delas upp i riksbolag, större lokala bolag och mindre lokala bolag.

Försäkringsbolagens verksamhet omfattar ett stort antal försäkrings- grenar och kan delas upp i personförsäkring och Skadeförsäkring. Till personförsäkring hänförs enligt försäkringsrörelselagen (1982:713) livförsäkring, sjukförsäkring, olycksfallsförsäkring, arbetslöshetsförsäk—

ring och avgångsbidragsförsäkring. Annan försäkring är skadeförsäkring.

På motsvarande sätt delas bolagen in i liv- och skadeförsäkringsbolag. Livförsäkringsbolagen får i princip bara meddela personförsäkring, medan skadeförsäkringsbolagen får meddela Skadeförsäkring samt sjukförsäkring och olycksfallsförsäkring.

Vid utgången av år 1989 var sammanlagt 528 försäkringsbolag verk- samma i Sverige, därav 13 utländska. Försäkringsbranschen är emeller- tid starkt koncentrerad och domineras av ett begränsat antal stora koncerner som driver både liv— och skadeförsäkringsrörelse.

De svenska försäkringsbolagens verksamhet regleras huvudsakligen av försäkringsrörelselagen (1982:713) . Lagen innehåller dels närings- rättsliga bestämmelser om bl.a. rätten att driva försäkringsrörelse, tekniska fonder, grunder för försäkringsverksamheten och offentlig tillsyn, dels associationsrättsliga regler för försäkringsaktiebolag och ömsesidiga försäkringsbolag. De utländska försäkringsbolagens verk- samhet regleras i lagen ( 1950:272 ) om rätt för utländska försäkrings- företag att driva försäkringsrörelse i Sverige; omtryckt 1989: 1082. Denna lag innehåller rörelseregler som till stor del överensstämmer med vad som gäller för de svenska försäkringsbolagens verksamhet.

Sedan den 1 februari 1990 finns möjlighet att starta livförsäkrings- bolag som meddelar livförsäkring med aktiefondsanknytning. Special- bestämmelser för denna försäkringsform finns i lagen (1989:1079) om livförsäkringar med aktiefondsanknytning.

Civilrättsliga bestämmelser om avtalsförhållandet mellan försäkrings- bolaget och dess kunder fmns i lagen (1927:77) om försäkringsavtal och i konsumentförsäkringslagen (1980:38). Försäkringsrättskommittén har föreslagit att dessa lagar skall ersättas av en personförsäkringslag och en skadeförsäkringslag (se SOU 1986:56 och 1989z88). Förslagen övervägs för närvarande inom justitiedepartementet.

En speciell typ av försäkringsverksamhet bedrivs av under- stödsföreningama. En understödsförening är en sådan förening för inbördes bistånd som har till ändamål att, utan affärsmässigt drivande av försäkringsrörelse, meddela annan personförsäkring än arbetslöshetsförsäkring. Föreningarna skall som huvudregel vara slutna i den bemärkelsen att de huvudsakligen är avsedda för anställda i visst eller vissa företag, personer tillhörande viss yrkesgrupp eller liknande. Deras verksamhet regleras av lagen (1972:262) om under— stödsföreningar. För försäkringsförhållandet mellan föreningen och medlemmarna gäller försäkringsavtalslagens bestämmelser om personförsäkring. Lagen om understödsföreningar ses för närvarande över av understödsföreningsutredningen (Fi 1988:01), som skall lägga fram förslag till ny lagstiftning under år 1990. I den följande redogö— relsen behandlas inte föreningarnas förhållanden.

Den enskilda försäkringsverksamheten står under tillsyn av försäkrings— inspektionen. Inspektionens huvuduppgifter är att utöva tillsyn över försäkringsbolagen samt verka för en sund utveckling av försäkringsvä- sendet. Inspektionen skall också följa utvecklingen av och informera om pris— och konkurrensförhållanden inom försäkringsväsendet samt föra kartellregister.

Försäkringsbolagens verksamhet kan också i vissa avseenden granskas av konsumentombudsmannen (KO) med stöd av marknadsföringslagen (1975:1418) och av näringsfrihetsombudsmannen (NO) med stöd av konkurrenslagen (1982 : 729).

Gällande lagstiftning ger uttryck för en rad principer som under lång tid varit centrala för de svenska försäkringsbolagens verksamhet. Soliditetsprincipen innebär att försäkringsbolagens soliditet skall vara sådan att de alltid kan fullgöra sina förpliktelser gentemot försäkrings- tagama enligt ingångna försäkringsavtal. Soliditetsprincipen är en grundläggande princip och kommer i lagstiftningen till uttryck bl.a. genom särskilda regler för grunder, fondbildning och placering av tillgångar. Grunder är särskilda regler som skall upprättas om ett försäkringsbolag meddelar livförsäkring, sjuk- eller olycksfallsförsäkring för längre tid än fem år eller annat slag av försäkring för en längre avtalstid än tio år. Grunder är att anse som komplement till både avtalsvillkor och bolagsordning och innehåller bestämmelser om beräk- ning av bl.a. premier, premiereserv, återköpsvärden och återbäring. Skälighetsprincipen innebär främst att kostnaderna för försäkringen eller premierna skall vara skäligt avvägda, för livförsäkring med hänsyn till försäkringens art och för Skadeförsäkring med hänsyn till den risk som försäkringen är avsedd att täcka, nödiga omkostnader för försäkringen samt omständigheterna i övrigt. Principen om försäkringstagamas inflytande innebär att försäkringstagama i lagstadgade former skall kunna göra sig gällande i företagen. Separationsprincipen innebär att samma företag inte får driva både livförsäkringsrörelse och annat slag av försäkringsrörelse. För livförsäkringsbolag gäller också en ömse- sidighetsprincip som innebär att vinst inte får delas ut till aktieägare eller garanter och att årsvinsten på livförsäkringsrörelsen skall sättas av till en återbäringsfond. Denna princip gäller dock bara svenska konventionella livförsäkringsbolag, inte försäkringsbolag som meddelar livförsäkring med aktiefondsanknytning, och inte heller utländska bolag som är verksamma här i landet med stöd av 1950 års lag; några utländska livförsälo'ingsbolag har dock inte etablerat sig i Sverige. Det finns också en bestämmelse som innebär att försäkringsbolag inte får driva annan rörelse än försäkringsrörelse. Tidigare gjordes även en kvantitativ marknadsbedömning vid koncessionsansökningar, men år 1985 upp- hävdes denna s.k. behovsprincip. Förutom en formell och kvalitativ prövning görs vid koncessionsansökningar numera istället en bedömning av verksamheten som innebär att koncession skall beviljas om den planerade verksamheten inte anses oförenlig med en sund utveckling av försäkringsväsendet.

Försäkringsbolagen som kapitalförvaltare

Liksom i många andra länder har det i Sverige under 1900—talet kanaliserats allt större mängder kapital till försäkringsföretagen, som i sin tur placerat influtna medel i olika typer av tillgångar. Försäkringsföre- tagen har därigenom kommit att bli mycket stora aktörer på penning-,

obligations-, aktie- och fastighetsmarknadema. Vid utgången av år 1989 var värdet av försäkringsbolagens kapitalplaceringar ca 520 miljarder kronor. Genom sina stora tillgångar och den förmögenhetsförvaltning som försäkringsbolagen utövar har de en betydelsefull roll på den svenska kapitalmarknaden.

Livförsäkringsbolagen svarar för den största delen av samtliga försäkringsföretags placeringar. De fem största livförsäkringsbolagen hanterar ca 80 % av försäkringsbolagens samtliga placeringar.

Omfattningen av det kapital livförsäkringsbolagen förvaltar har ökat väsentligt under det senaste decenniet. Ökningen beror på att tidigare års kapital avkastat medel som lagts till det totala kapitalet men även på att hushållens försäkringssparande visat en stark tillväxt. En stor del av totalavkastningen utgörs av värdeökningar på vissa av de förvaltade tillgångarna, främst aktier och fastigheter. Expansionen av hushållens försäkringssparande kan, åtminstone delvis, förklaras av de skatteförmåner som varit förknippade med sparande i pensionsförsäkring.

Utredningar m.m.

Under 1970- och 1980-talen har försäkringsrörelselagstiftningen varit föremål för en omfattande översyn, främst i försäkringsverksamhets- kommittén (FVK), men även i kreditmarknadskommitte'n (KMK). Utredningsuppdragen för FVK och KMK formulerades i ett skede när Sverige - utifrån ett ekonomiskt perspektiv - kunde ses som ett land med relativt slutna gränser. Detta förhållande har sedan dess väsentligt förändrats genom den pågående intemationaliseringen där valutaregle— ringens avskaffande och intentionen om en anpassning till EGs regel- system är centrala delar. Genom utvecklingen korn vissa av direktivens riktlinjer att bli otidsenliga redan innan utredningsuppdragen slutfördes. En konsekvens har blivit att flera av de förslag som utredningarna presenterat kommit att passa mindre väl med den pågående utvecklingen på de finansiella marknaderna.

FVKs huvuduppgift var att undersöka huruvida det fanns skäl att ändra de principiella krav som gäller för försäkringsrörelse i Sverige. En annan viktig uppgift var att behandla frågor angående den offentliga tillsynen över försäkringsverksamhet, där särskild hänsyn skulle tas till utvecklin- gen på det konsumentpolitiska området. FVK slutförde sitt uppdrag är 1987 efter att sju betänkanden avgetts. Utredningen resulterade i bl.a. en lagstiftning om försäkringsmäklare och en ändring av koncessionssys- temet. Den senare innebar bl.a. att behovsprincipen togs bort.

FVK föreslog i betänkandet ( SOU 1986:8 ) Soliditet och skälighet i försäkringsverksamheten att regeringen skulle uppdra åt försäkrings— inspektionen att i samråd med branschen utreda om det nuvarande systemet med grunder bör behållas oförändrat eller förenklas och göras mindre detaljerat samt hur det skall förfaras med sådana slag av personförsäkringar för vilka grunder för närvarande inte erfordras.

FVK föreslog också att den tilltänkta utredningsgruppen skulle få i uppdrag att undersöka om det inom ramen för soliditets— och skälighets-

principerna går att åstadkomma ett återbäringssystem inom livförsäkring som bättre än det nuvarande beaktar försäkringstagamas intressen och tillgodoser deras önskemål.

I betänkandet (SOU 1987:58) Försäkringsväsendet i framtiden före- slog kommittén bl.a. nya placeringsregler för försäkringsbolagen samt behandlades förbudet mot att driva annan rörelse.

KMKs uppgift i fråga om försäkringsbolagen var främst att granska utvecklingen av försäkringsbolagens finansförvaltning och vid behov föreslå regler i fråga om försäkringsbolagens placeringar, i första hand sådana som sker på penningmarknaden. Kommittén avslutade sitt uppdrag år 1988 i och med avlämnandet av betänkandet ( SOU 1988:29 ) Förnyelse av kreditmarknaden.

Enligt KMKs uppfattning finns ingen anledning att föreslå särskilda bestämmelser som reglerar försäkringsbolagens placeringar på penningmarknaden. Kommittén föreslår emellertid att en samlad översyn görs av försäkringsrörelselagstiftningen, bl.a. för att överväga alternativa former för försäkringsbolagens aktieplaceringar. För att hejda den alltmer tilltagande sammanblandningen av ägande och kreditgivning i försäkrings- bolagens verksamhet fann kommittén det nödvändigt att i avvaktan på det föreslagna utredningsarbetet föreslå vissa provisoriska begränsningar av bolagens möjligheter att inneha placeringsaktier. Som komplement till nuvarande femprocentsbegränsning, som innebär att ett försäkringsbolag inte utan försäkringsinspektionens medgivande får äga större andel av aktierna i ett svenskt eller utländskt aktiebolag än som motsvarar fem procent av röstetalet, föreslog kommittén en gräns om tio procent av aktiekapitalet i ett enskilt aktiebolag. Vidare föreslog kommittén ett generellt tak för enskilda försäkringsbolags möjligheter att inneha aktier överhuvud taget.

I en skrivelse till Hnansdepartementet den 3 juni 1988 har försäkrings— inspektionen aktualiserat vissa frågor beträffande livförsäkringsbolagens verksamhet som enligt inspektionens mening bör bli föremål för en prövning. De frågor som behandlas är bl.a. omfattning m.m. av de försäkringstekniska grunderna, försäkringsbolagens samarbete vad gäller gemensamma regler för premiesättningen, ränteantagandet i grunderna och internationellt förekommande försäkringsprodukter.

Näringsfrihetsombudsmannen (NO) har i en skrivelse till finans- departementet den 3 oktober 1988 påpekat att det från konkurrenssyn- punkt är angeläget med vissa ändringar i försäkringsrörelselagstift- ningen, i synnerhet vad gäller livförsäkring. NO kritiserar särskilt det ränteantagande som bolagen tillämpar, tillämpningen av ett för samtliga bolag gemensamt antagande om driftskostnadernas storlek samt ömse— sidighetsprincipen. Mot denna bakgrund förordar NO att systemet med grunder för livförsäkring utreds och att frågan om ett slopande av vinstutdelningsförbudet tas under övervägande.

Betydelsefulla strukturförändringar

Ökad internationell konkurrens

Inom den europeiska gemenskapen (EG) pågår ett omfattande lagstift- ningsarbete som syftar till att integrera medlemsländernas finansiella marknader. Målet är att alla institutioner inom EG skall komma att konkurrera på lika villkor. Liknande integrationssträvanden förekommer även inom andra internationella organisationer, t.ex. OECD. Sveriges intresse av att delta i en västeuropeisk integration medför att denna utveckling i hög grad kommer att påverka de svenska försäkrings- bolagen, främst i form av ökad konkurrens i Sverige, men också genom ökade avsättningsmöjligheter på utländska marknader.

Även skattereformen kan komma att påverka de svenska försäkrings- bolagens konkurrenssituation gentemot utländska försäkringsgivare, eftersom skatteuttaget på pensionssparande kommer att bli högre i Sverige än i flera andra länder (se prop. 1989/90:110, SkU30, rskr. 356). Detta medför risk för att en del av det långsiktiga sparandet flyttar utomlands. Det finns emellertid inga större erfarenheter av hur känsliga försäkringstagare är för skatteolikheter av detta slag. Att teckna försäkring utomlands innebär ju även risker och praktiska olägenheter jämfört med att spara inom landet. För att motverka kraftiga kapitalutflö— den - som kan bli konsekvensen av en högre inhemsk beskattning - har samtidigt införts en särskild skatt på premier för utländska livförsäkrin- gar. Hur framgångsrik den utländska konkurrensen kan bli på den svenska marknaden är emellertid beroende av tillgången till försäljningskanaler, eftersom försäkring av tradition är hemmamarknadsorienterad. I vad mån utländska bolag kan sälja försäkringar utan etablering - genom dotter- bolag eller generalagent får sannolikt stor betydelse. Sedan den 1 januari 1990 får sådan försäljning ske genom försäkringsmäklare. Sedan den 1 augusti 1990 kan sådan försäljning även ske genom ett försäkrings— bolag med svensk koncession, om de båda företagen tillhör samma koncern eller har samarbetsava med varandra. Med ett avtal mellan EFTA och EG kommer sannolikt utländska bolag att få större möjligheter att sälja försäkringar i Sverige utan att vara etablerade här.

Minskat samarbete inom branschen

Försäkringsbolagen har tidigare av tradition haft ett nära samarbete beträffande premienivåer och produktutveckling. Samarbetet angående tariffer inom Skadeförsäkring upphörde emellertid redan i slutet av 1960- talet. De senaste årens utveckling innebär att samarbetet minskat även på livförsäkringsområdet; bl.a. har tidigarekartellöverenskommelse om gemensam premiesättning upphört och bolagen har börjat anlita mäklare som försäljningskanal. I praktiken medförde det tidigare samarbetet en för livförsäkringsbolagen gemensam premienivå samtidigt som produktut- vecklingen skedde under samförstånd och produktutbudet därigenom kom att bli mycket likartat mellan de olika bolagen.

Finansiell branschglidning

Under senare år har det funnits en tendens till s.k. branschglidning mellan olika finansiella verksamheter. Försäkringsbolag, banker och andra finansiella företag vill kunna erbjuda sina kunder ett brett utbud finansiella tjänster och har därför utvidgat sina verksamheter på det finansiella området. Genom tillhandahållande av ett brett utbud finansiella tjänster erbjuds kunderna en samlad rådgivning och lösning på sina finansiella problem. Det är även vanligt att bankerna genom olika samarbetsformer säljer livförsäkringar via sina kontorsnät.

En långtgående form av branschglidning år när olika finansiella företag går ihop i samma koncern. Den svenska lagstiftningen medger emeller- tid inte starka organisatoriska samband mellan försäkringsbolag och banker. Frågan om sådana samband skall tillåtas övervägs för närvar- ande inom finansdepartementet och ett förslag som gör sådan integra— tion möjlig väntas inom kort. I de flesta länderna inom EG är det möjligt för försäkringsbolag och andra finansiella företag att ingå i samma koncern.

Utvidgade placeringsmöjligheter

Genom valutaliberaliseringen har försäkringsbolagen fått större möjlighe- ter att placera i tillgångar i utländsk valuta. Detta är betydelsefullt för en rationell kapitalförvaltning. Redan under åren 1989 och 1990 har en hel del förvärv av utländska aktier och fastigheter skett som ett led i denna anpassning, en utveckling som sannolikt kommer att fortsätta under de närmaste åren.

Nya försäkringsformer

Som tidigare nämnts öppnades den 1 februari 1990 möjligheter för en ny typ av livförsäkring i Sverige, livförsäkring med aktiefondsanknytning. Försäkringsformen, som meddelas av särskilda livförsäkringsbolag, skiljer sig från den konventionella livförsäkringen på flera punkter. En väsentlig skillnad är att det är försäkringtagaren själv som bestämmer placeringsinrikming genom att välja i vilken eller vilka fonder försäk- ringssparandet skall placeras. Därigenom väljer han också den finansiella risk som är förknippad med spamade i försäkringen. Försäkringsformen är vidare unik för att den renodlar riskrörelse och kapitalförvaltning på ett sätt som inte sker i konventionell livförsäkring. Försäkringsriskema hanteras av försäkringsbolagen medan förvaltningen av sparandet sköts av självständiga fondbolag. En annan viktig skillnad är att aktiebolag som meddelar denna försäkringsform kan dela ut vinst till aktieägarna, vilket inte är möjligt för konventionella livförsäkringsbolag.

Den nya försäkringsformen har stora likheter med internationellt förekommande försäkringar. Konstruktionen innebär emellertid att två parallella livförsäkringssystem kommer att existera i Sverige.

Behovet av översyn

Det senaste decenniets snabba utveckling av de finansiella marknaderna med starka inslag av liberalisering och intemationalisering har i olika avseenden väsentligt påverkat försäkringsbranschen. Från att ha varit en sektor med relativt låg förändringsgrad - där produktutveckling och premiesättning under lång tid styrts av ett omfattande branschsamarbete samtidigt som försäkringsrörelselagstiftning och valutareglering motverkat konkurrens - har branschen under senare år kommit att möta en allt hårdare konkurrenssituation med krav på ökad flexibilitet och an— passningsförmåga. Dessa förändringar ställer nu stora krav på det regelverk som omgärdar försäkringsbolagen. Som jag återkommer till i det följande har gällande regelsystem också egenskaper som inte i alla avseenden är tillfredsställande med hänsyn till försäkringstagamas intressen.

Mot denna bakgrund anser jag att vissa förhållanden på försäkringsom- rådet måste utredas i syfte att skapa mera rationella rörelseregler för försäkringsbolagen. En väsentlig utgångspunkt är därvid att den svenska lagstiftningen skall harmoniseras med motsvarande regelsystem inom EG. Regeringen har i propositionen om Sverige och den västeuropeiska integrationen (prop. 1987/88:66) uttalat att det ligger i Sveriges intresse att delta i en långtgående västeuropeisk integration. För närvarande pågår förhandlingar mellan EFTA—staterna och EG om ett avtal om ett europeiskt ekonomiskt samarbetsområde. EFTA-staterna och EG har förklarat sig vara överens om att EGs nuvarande regelverk (l'acquis communautaire ) skall utgöra grunden för förhandlingarna. På vissa delar av försäkringsområdet, särskilt i fråga om livförsäkring, har det emellertid inte ännu klarats ut vad som skall gälla inom EG.

En viktig uppgift i utredningsarbetet är att utforma regler som garanterar att försäkringsbolagen har en tillräcklig soliditet. Lagstiftnin— gen skall vidare utformas så att den främjar en effektiv konkurrens mellan försäkringsbolagen, vilket bl.a. förutsätter att föreliggande konkurrenshinder undanröjs. De svenska försäkringsbolagen skall också så långt möjligt ges samma konkurrensförutsättningar som utländska försäkringsgivare.

Jag föreslår att en särskild kommitté tillsätts för att se över försäkrings- rörelselagstiftningen. Kommitténs uppdrag bör begränsas till att avse försäkringsbolagens verksamhet, dvs. understödsföreningama skall lämnas utanför den nu aktuella översynen. För den avgränsningen talar dels den omständigheten att det under år 1990 kommer att läggas fram ett förslag till ny lagstiftning om föreningarnas verksamhet, dels det förhållandet att understödsföreningarnas verksamhet är av en sådan art och omfattning att bara ett litet fåtal kan väntas komma att bli omfattade av ett avtal mellan EFTA—statema och EG. Det får i ett senare samman- hang övervägas hur föreningarnas verksamhet skall anpassas till det regelsystem som i framtiden kommer att gälla för försäkringsbolagen.

Även frågor om tillsyn över försäkringsverksamhet i allmänhet bör lämnas utanför uppdraget. Endast för de fall kommitténs förslag innebär

uppenbara förändringar vad gäller tillsyn bör särskild uppmärksamhet ägnas åt dessa frågor. Bankinspektionens och försäkringsinspektionens verksamhet är föremål för särskild utredning i annat sammanhang (dir. 1990:12).

Riktlinjer för kommitténs arbete

Som nämnts ovan är en väsentlig utgångspunkt för utredningsarbetet att de regler som i framtiden skall gälla i Sverige inte strider mot motsvaran- de regler inom EG. De förslag till förändringar som kommittén föreslår skall därför inte stå i strid med EGs regelsystem. Till närmare ledning för arbetet i övrigt vill jag anföra följande.

Behovet av regleringsinsatser

Utgångspunkten för att över huvud taget särreglera och utöva särskild kontroll över en viss verksamhet är att det finns särskilda skäl som motiverar detta, t.ex. någon form av skyddsintresse.

Försäkring innebär att risk överförs från en part till en annan via ett avtal. Ett specifikt drag hos försäkringsavtalet är att försäkringstagaren i förväg betalar för ett skydd som han inte vet i vilken mån han kommer att utnyttja. Försäkringen utnyttjas endast då försäkringsfall verkligen inträffar och utbetalning sker. Inom livförsäkring kombineras ofta försäkringen med ett sparande där försäkringstagaren under lång tid inbetalar betydande premiebelopp. Försäkdngstagaren vill därför givetvis kunna lita på att sparandet så småningom kommer att utbetalas i enlighet med avtalet.

Försäkringsverksamhetens speciella karaktär och ekonomiska betydelse har traditionellt ansetts motivera en särskild reglering som skydd för försäkringstagama. En reglering av verksamheten ligger emellertid även i försäkringsgivarnas intresse, eftersom verksamheten är beroende av att försäkringstagama bedömer bolagen som trovärdiga och kapabla att uppfylla ingångna avtal. Som en konsekvens av att livförsäkringsava ofta sträcker sig över en lång tidsperiod och dessutom oftast kombineras med ett långsiktigt sparande, är regleringen av livförsäkringsverksamhet mer omfattande än den som gäller skadeförsäkringsverksamhet.

Alltför detaljrik och omfattande reglering kan emellertid medföra samhällsekonomiska kostnader i form av hämmad konkurrens och produktutveckling samt ökad byråkrati. Det är inte alltid lätt att avgöra var gränsen går mellan nödvändiga regleringsinsatser resp. regler som beskär handlingsfriheten i större utsträckning än vad som är samhällseko- nomiskt motiverat. En konsekvens av den pågående inter- nationaliseringsprocessen är att det i framtiden kommer att ställas nya krav på de svenska försäkringsbolagen. Väl avvägda regleringsinsatser blir då särskilt betydelsefulla för att lagstiftningen inte skall medföra negativa konsekvenser för vare sig försäkringstagare eller försäkringsgi— vare.

Kommittén bör göra en samhällsekonomisk analys av skyddsintressena

inom försäkringsverksamheten och mot bakgrund av denna göra en övergripande bedömning av erforderliga regleringsinsatser. Kommittén är därvid fri att bedöma om hittillsvarande principer skall tillmätas samma vikt i framtiden som idag. I sammanhanget är det väsentligt att kommittén klargör de skillnader som föreligger mellan skade- och livförsäkringsverksamhet och som motiverar olika grad av reglering. Skillnader i tidshorisont och förekomst av sparande är egenskaper som särskilt påverkar skyddsintressenas karaktär inom skade- resp. livförsäk- ringsverksamhet.

Omprövning av principen om premie- och kostnadsskälighet

I försäkringsrörelselagen finns flera regler som syftar till att hålla kostnaderna för försäkringar på en skälig nivå. För andra livförsäkrings- bolag än sådana som meddelar aktiefondsanknuten livförsäkring gäller bl.a. skyldighet att avsätta den årsvinst som belöper på livrörelsen till en återbäringsfond samt förbud mot vinstutdelning till aktieägare eller garanter. För livförsäkringsbolag gäller vidare att grunder skall upprättas för beräkning av premier. Sammantaget har vinstutdelningsförbudet och återbäringsskyldigheten ansetts innebära att den slutliga kostnaden för en livförsäkring blir skälig, även om det i efterhand visar sig att inbetalda premier - som en följd av väl tilltagna säkerhetsmarginaler - legat i överkant. För Skadeförsäkring finns en bestämmelse som innebär att premiesättningen skall vara skälig bl.a. med hänsyn till den risk försäkringen är avsedd att täcka. En liknande bestämmelse för trafikför- säkringspremier finns i trafikförsäkringsförordningen.

Kommittén skall göra en bedömning av om principen om premie- och kostnadsskälighet även i fortsättningen bör komma till uttryck i försäk- ringsrörelselagen och trafikförsäkringsförordningen. I ett internationellt perspektiv är det möjligt att regler som med stöd av skälighetsprincipen styr premiesättningen anses strida mot en fri prissättning och fri konkurrens.

Omprövning av förbudet för liiförsäkringsbolag att lämna vinstutdelning

Kommittén bör pröva om det med hänsyn till försäkringstagamas intressen är möjligt att upphäva det vinstutdelningsförbud och den skyldighet att avsätta hela vinsten på livrörelsen till en återbäringsfond som nu gäller för konventionella livförsäkringsbolag. Utdelningsförbudet förefaller vara tämligen unikt för Sverige och kan vara en hämsko på konkurrensen inom försäkringsbranschen.

För det fall kommittén finner det lämpligt att avskaffa utdel- ningsförbudet bör man särskilt överväga om och i så fall på vilket sätt de befintliga bolagen skall kunna fogas in i ett system där vinstutdelning är tillåten. Kommittén bör även undersöka förutsättningarna för att konventionell livförsäkring och livförsäkring med aktiefondsanknytning skall kunna meddelas av samma försäkringsbolag. Därvid skall kommittén överväga att i försäkringsrörelselagen införliva de special-

bestämmelser som gäller för livförsäkring med aktiefondsanknytning och som för närvarande finns i den särskilda lagen om sådana försäkringar. Kommittén får bedöma om bolag som väljer att dela ut vinst till aktieägare skall regleras på annat sätt än andra bolag.

En komplicerande faktor i sammanhanget är att ändringar i ett hän- seende ofta föranleder ändringar även i andra avseenden. Som en följd av de starka samband som föreligger mellan olika regler i försäkringsrö— relselagen får ett upphävande av vinstutdelningsförbudet konsekvenser bl.a. för hur placeringsregler, återbäringssystem samt grunder för beräkning av premier resp. återbäring till försäkringstagare lämpligen utformas för att regelsystemet sammantaget skall tillgodose försäkrings- tagamas intressen.

Uttryckliga regler om soliditet

I försäkringsrörelselagen finns ett flertal regler som syftar till att uppnå de allmänna mål som soliditetsprincipen kan sägas innebära. Dessa regler avser både tillgångar och skulder i försäkringsbolagens balansräkningar. Reglerna innebär emellertid ingen närmare precisering av hur stort kapital som erfordras, utöver de medel som motsvarar de försäkringstek- niska skulderna, för att försäkringsbolagen vid behov skall kunna utjämna variationer i ersättningsbelopp samt täcka de förluster som kan upp- komma i verksamheten.

I fråga om livförsäkring lämnar de allmänt hållna reglerna stort utrymme för försäkringsbolagen att själva definiera och bestämma storleken på konsolideringskapitalet, dels genom möjligheterna att betämma erforderligt kollektivt konsolideringskapital, dels genom den tilldelningsteknik som tillämpas.

Kommittén skall lämna förslag till soliditetsregler som närmare än de nuvarande preciserar hur stort konsolideringskapital som erfordras för att kravet på betryggande soliditet skall anses vara uppfyllt. Strävandena att harmonisera det svenska regelsystemet med det inom EG innebär att de soliditetsregler som i framtiden skall gälla för svenska försäkringsbo- lag inte får strida mot reglerna inom EG. Inom EG har man enats om att tillämpa en kritisk gräns, s.k. solvensmarginal, för hur långt ned värdet av en försäkringsgivares s.k. fria tillgångar får sjunka innan särskilda åtgärder vidtas av tillsynsmyndigheten i syfte att få försäkringsgivaren att återvinna erforderlig soliditet. I sammanhanget bör kommittén överväga om ändringar av de svenska redovisningsreglema är nödvändiga för att det svenska systemet skall kunna anpassas till det internationella.

Kommittén skall även göra en bedömning av om återbäringsgrundemas allmänt hållna bestämmelser beträffande det kollektiva kon- solideringskapitalet bör bibehållas. Av grunderna framgår inte klart hur detta kapital skall utnyttjas. Vidare gör systemet med kollektivt kon- solideringskapital det möjligt för försäkringsbolag att tillfälligt marknads- föra återbäringsräntor som inte motsvarar den aktuella, verkliga avkastningsnivån.

Flexiblare system för grunder inom lirförsäkring

Kommittén bör pröva om det är möjligt att skapa ett enklare och flexiblare system för grunder inom livförsäkring utan att ge avkall på de väsentliga syften som grunderna tillgodoser. I vilken utsträckning grunder behövs och hur dessa närmare skall utformas får kommittén bedöma bl.a. med hänsyn till övriga soliditetsregler man finner nödvändiga. Detaljbeskrivningar av den art som förekommer i de nuvarande grunderna skall i möjligaste mån elimineras eller begränsas. Systemet bör på ett flexibelt sätt möjliggöra introduktion av nya försäk- ringslösningar och vara utformat så att det kan tillämpas utan de specialbestämmelser som finns i lagen om livförsäkringar med aktiefondsanknytning. Kommittén bör vidare undersöka om ett nytt grundsystem även bör kunna gälla för redan ingångna avtal.

Nuvarande system för stadfästelse av grunder innebär att det är regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, försäkringsinspektionen som stadfäster grunderna och i vissa avseenden godkänner de produkter som finns angivna i verksmhetsplanen. Förfarandet kan därigenom sägas innebära att det ytterst är regeringen eller försäkringsinspektionen som fastställer ramarna för försäkringsbolagens vinstnivå och konkurrensen dem emellan. För att skapa förutsättningar för en effektivare konkurrens mellan försäkringsbolagen bör kommittén söka finna ett system som inte får dessa effekter.

NO har vid flera tillfällen påpekat att det från konkurrenssynpunkt är angeläget med förändringar av systemet med gemensamma premie- grunder. NO har särskilt kritiserat det ränteantagande som tillämpas i grunderna, men även tillämpningen av ett för samtliga bolag gemensamt antagande om driftskostnadernas storlek, eftersom detta lett till att livförsäkringsbolag, med något undantag, kommit att tillämpa samma premier. NO menar att skillnader i bolagens effektivitet skall kunna återspeglas i form av olika stora driftskostnader och att ett för bolagen gemensamt antagande därför verkar konkurrenshämmande. Det anses inte tillräckligt att skillnader i driftskostnader så småningom återspeglas i skillnader i återbäringen.

Enligt NOs mening är systemet med grunder även orsak till att produktutvecklingen, vid en internationell jämförelse, varit eftersatt inom svensk livförsäkring. Som jag berört i tidigare avsnitt har förändringar i produktsortiment och premiesättning tidigare föregåtts av diskussioner mellan bolagen och förutsatt samförstånd.

I en skrivelse till finansdepartementet den 25 april 1990 har jämställd- hetsombudsmannen (J ÄMO) hemställt att det i samband med översyn av regleringen på försäkringsområdet utreds om det även i fortsättningen bör vara tillåtet låta skillnader i medellivslängd mellan män och kvinnor påverka beräkningen av livförsäkringspremier. Även Tjänstemännens Centralorganisation (TCO) har i en skrivelse till finansdepartementet den 4 april 1990 hemställt att det utreds om det skall vara tillåtet att göra åtskillnad mellan män och kvinnor i försäkringssammanhang. Denna fråga bereds för närvarande inom regeringskansliet.

Kommittén är emellertid oförhindrad att allmänt behandla frågor rörande differentiering av riskgrupper inom ett försäkringkollektiv vid beräkning av premier och försäkringstekniska skulder samt fördelning av återbäring.

Den teknik som under lång tid tillämpats vid fördelning av driftskostna— der på enskilda livförsäkringar, den s.k. zillmeringen, syftar till att försäkringstagaren själv skall bära den kostnad som bolaget åsamkats vid försäljningen av hans försäkring. Vanligen utbetalas till försäljaren en provision redan vid försäljningen. Provisionen är beräknad under antagandet att premiebetalningarna fullföljs enligt ingånget avtal. Detta innebär vidare att försäkringstagamas behållning redan vid tecknandet belastas med hela försäljningskostnaden och andra initiala kostnader. I praktiken medför detta ofta att en stor del av de första årens premiebetal- ningar går till att täcka driftskostnader.

Denna teknik medför att en försäkringstagare, som i förtid avbryter premiebetalningarna, i alla fall belastas med omkostnader som om premierna betalats enligt avtalet. Tekniken kan därigenom sägas strida mot tankarna bakom försäkringstagarens fria uppsägningsrätt. Som en konsekvens av de för kunden höga kostnaderna för att avbryta avtalet och byta bolag bidrar zillmeringstekniken vidare till att försäkringsbolag i praktiken inte riskerar att förlora kunder som redan ingått försäkrings— avtal. Inom branschen har påbörjats en utredning med nya principer för fördelning av driftskostnader och för provisionssystemet. I samband med översynen av grunderna bör kommittén uppmärksamma nu berörda frågor i syfte att se till att provisionssystemen inte ger orimliga konsekvenser för försäkringstagama.

Översyn av återbäringssystenwt

Flera faktorer talar för att nuvarande återbäringssystem inom livförsäk- ring inte i alla avseenden beaktar försäkringstagamas intressen; bl.a. är den teknik varmed återbäringen fördelas på de individuella försäkringarna för kunden tekniskt komplicerad och därigenom svår att förstå. I konsekvens härmed har försäkringstagaren i regel bristfälliga kunskaper om vad de av försäkringsbolagen annonserade återbäringsräntorna i praktiken innebär.

Huvudprincipen i det nuvarande systemet är att allt överskott i verksamheten skall återgå till försäkringstagama eller förmånstagarna i form av återbäring och fördelas i proportion till de enskilda försäkringar- nas bidrag till överskottet. Samtidigt skall emellertid överskottet tjäna som konsolideringskapital för livförsäkringsverksamheten, vilket medför att "uppkomrnet överskot " inte omedelbart kan tilldelas de enskilda försäkringarna utan åtminstone delvis måste kvarhållas av bolagen i konsolideringssyfte.

Om man bortser från en del produkter som introducerats på marknaden under senare tid så har den materiella konkurrensen mellan försäkrings- bolagen begränsats till tillämpade återbäringssystem. Dessa följer emellertid en gemensam struktur. Huvuddelen av "uppkommet överskott"

ffa—» '.',*C'vv='v-v—f.1)|_——— _... —,. . .

allokeras till de enskilda försäkringarna med hänsyn till deras bidrag till överskottet. Återstående del av "uppkommet överskott" utgör s.k. kollektiv konsolidering. Allokeringen av överskott till de enskilda försäkringsarna är en förberedelse för en kommande tilldelning av återbäring. När tilldelningen sker övergår överskottet till försäkringen, men dessförinnan är det bolagets tillgång och tjänar då som en komp- letterande konsolidering utöver det kollektiva konsolideringskapitalet. En allokering av överskott utgör således ingen garanti för en senare tilldelning av återbäring i motsvarande mån. Om ett bolags ekonomiska utveckling kräver att konsolideringsmedel tas i anspråk kan detta innebära att allokerade överskottsmedel endast delvis tilldelas som återbäring. Under senare decennier har emellertid inte ett sådant förfaringssätt aktualiserats.

Tilldelning av återbäringsmedel kan ske på olika sätt. Den helt dominerande formen för tilldelning av återbäring är knuten till försäk- ringsfallet, dvs. då utbetalning av avtalade försäkringsbelopp blir aktuell, och mera sällan tilldelas återbäring under den löpande försäkringstiden.

Detta bidrar till att höja nivån av ackumulerade överskottsmedel för vilka placeringsföreskriftema är mindre rigorösa än för de tillgångar som motsvarar de försäkringstekniska skulderna. Detta förhållande kan ha stimulerat livförsäkringsbolagen att senarelägga tilldelningen av återbä- ringsmedel.

Med något enstaka undantag fastställer bolagen sina återbäringsräntor inte bara på grundval av redovisade överskottsmedel utan även med hänsyn till prognosticerade övervärden bland tillgångarna. De senaste årens höga återbäringsräntor har i stor utsträckning sin förklaring i optimistiska prognoser som bolagen gjort, och marknadsföringen av de höga återbäringsräntoma har uppenbarligen syftat till att locka nya försäkringstagare.

När försäkringsbolag marknadsför återbäringsräntor som bygger på prognoser vilka inte infrias, tvingas de att ta i anspråk kapital som byggts upp av tidigare generationer och fördela detta bland såväl tidigare som nytillkomna försäkringstagare. Under år 1989 ingrep försäkringsinspek- tionen mot engångsbetalda korta kapitalförsäkringar i syfte att undvika sådana snedfördelningar. Det är emellertid önskvärt att fördelningen av återbäringsmedlen sker på ett acceptabelt sätt utan att sådana ingripanden behöver göras. En helt rättvis fördelning torde visserligen vara svår att åstadkomma, åtminstone till en rimlig kostnad, men nuvarande förfarande borde kunna förbättras.

Kommittén bör undersöka förutsättningarna för att åstadkomma ett eller flera återbäringssystem som bättre än det nuvarande tillgodoser försäk- ringstagamas intressen och samtidigt möter kravet på den konsolidering som erfordras för det enskilda försäkringsbolaget. Det är angeläget att framtida återbäringssystem utformas så att en sund konkurrens mellan livförsäkringsbolagen främjas och så att förutsättningar skapas för den enskilde försäkringstagaren att jämföra effektiviteten hos olika försäk- ringsbolag. Kommittén bör undersöka på vilket sätt dessa syften kan uppnås, exempelvis genom att nya återbäringssystem helt eller delvis

regleras i grunderna. I sammanhanget bör kommittén särskilt uppmärksamma den betydelse ett eventuellt avskaffande av vinstutdel— ningsförbudet får för den framtida utformningen av återbäringssystemet; bl.a. måste över vägas om och i så fall i vilka former det skall vara möjligt för försäkringsbolag att meddela livförsäkringar som inte ger rätt till återbäring.

Nya placeringsregler

Som skydd för försäkringstagama har lagstiftaren velat förhindra att försäkringsbolag placerar de förvaltade tillgångarna i alltför riskfyllda och äventyrliga objekt. Ju kraftigare avkastningen på en placer ing varierar, desto mera riskfylld anses den. För de flesta typer av Skadeförsäkring kan bolagen relativt fritt bestämma vilka tillgångar de önskar placera i. För livförsäkring och annan försäkring där avtalstiden är längre än tio år är placeringsreglema konstruerade så att en stor del av de försäkringstek- niska skuldema måste placeras i obligationer eller andra tillgångar som betraktas som särskilt säkra, bl.a. fast egendom och fordringar med säkerhet i form av panträtt i sådan egendom.

Eftersom de åtaganden som traditionella livförsäkringsbolag gör uttrycks i nominella belopp, innebär placeringar i obligationer - eller andra tillgångar som ger nominell förräntning - att bolagen har goda möjligheter att uppfylla ingångna avtal. Att placeringsbestämmelserna främst innefattar obligationer och fastigheter innebär emellertid inte att kapitalförvaltningen nödvändigtvis sker på ett från ekonomisk synpunkt effektivt sätt. Placeringar i exempelvis aktier har historiskt visserligen visat sig innebära ett större finansiellt risktagande på kort och medellång sikt än placeringar i obligationer, men i gengäld har i stället getts en kompensation i form av högre avkastning. Med den placeringshorisont som livförsäkringsbolagen har behöver placeringar i tillgångar med större finansiellt risktagande än obligationer inte nödvändigtvis äventyra det grundläggande skyddet för försäkringstagama, förutsatt att tillgångarna fördelas på ett stort antal tillgångsslag.

En placeringsrestriktion som gäller både liv- och skadeförsäkringsbolag - och som tillkommit som en konsekvens av förbudet för försäkrings- bolag att driva annan rörelse - är den s.k. femprocentsregeln, som innebär att försäkringsbolag inte får förvärva en större andel av aktierna i ett enskilt aktiebolag än som motsvarar fem procent av det totala röstvärdet i bolaget.

Det huvudsakliga motivet för förbudet mot annan rörelse har varit det allmänna kravet på försäkringsbolagen att ha en betryggande soliditet. Undantag från förbudet kan medges om det finns särskilda skäl. För dispens krävs i allmänhet att verksamheten har naturligt samband med den egentliga försäkringsrörelsen.

Inom EG—länderna gäller också ett principiellt förbud mot annan verksamhet. Bedömningen av vilken verksamhet som har en naturlig anknytning till försäkringsrörelsen varierar dock från land till land. Som regel omfattar förbudet inte verksamheter bedrivna av dotterbolag.

Enligt FVKs mening innebär förbudet mot annan rörelse att försäk— ringsbolag ej bör ha större ägarengagemang i finansiella koncerner, banker och andra företag som driver finansiell rörelse. Inte heller anses det att försäkringsbolag skall kunna medverka i s.k. finanshus och finansiella supermarkets avsedda för allmän placeringsservice eller skatteplanering.

En drivkraft bakom den allt intensivare branschglidning som skett under senare år mellan försäkringsbolag och andra finansiella före tag är de effektivitetsvinster som kan erhållas då olika verksamheter integreras eller samordnas. På det finansiella området är stordriftsfördelama särskilt påtagliga i försäljningsledet och beträffande datahanteringen. Mycket talar för att utvidgade integrationsmöjligheter innebär en strukturomvandling som är önskvärd från samhällsekonomisk synpunkt. Mot denna bakgrund framstår FVKs tolkning av förbudet mot annan rörelse som relativt snäv. Även när det gäller verksamheter utanför det finansiella området intog komnrittén en förhållandevis restriktiv hållning.

Ur riskspridningssynpunkt är det önskvärt inte bara att försäkringsbolagen fördelar sina kapitalinnehav på olika slags tillgångar som obligationer, fastigheter och aktier utan också att de fördelar sina aktieinnehav på flera olika aktiebolag. Att försäkringsbolag inte kan förvärva aktier för mer än fem procent av röstvärdet i ett enskilt bolag är ingen garanti för en tillfredsställande riskspridning. För ett litet försäkringsbolag kan det vara ett betydande risktagande att förvärva aktier motsvarande fem procent av röstvärdet i ett stort aktiebolag.

Som framgått är dock femprocentsregeln främst ett utflöde av förbudet mot annan rörelse och inte tillkommen av riskspridningsskäl. Vad gäller förbudet mot annan rörelse torde inte råda någon tveksamhet om att försäkringsbolag bör vara förhindrade att direkt i egen regi bedriva annan verksamhet. Det är emellertid inte självklart att försäkringstagamas intressen åsidosätts om försäkringsbolag tillåts engagera sig i andra verksamheter via dotterbolag. En förutsättning är d