Prop. 1961:70
('med förslag till lag om församlingsstyrelse m. m.',)
Kungl. Maj:ts 'proposition nr 70 år 1961
1
Nr 70
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
församlingsstyrelse m. m.; given Stockholms slott den 17 mars 1961.
Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av stats rådsprotokollet över ecklesiastikärenden för denna dag, föreslå riksdagen att antaga härvid fogade förslag till
1) lag om församlingsstyrelse; 2) lag om införande av lagen om församlingsstyrelse; 3) lag om ändrad lydelse av 38 och 41 §§ lagen den 13 juni 1919 (nr 293) om ändring i kommunal och ecklesiastik indelning; samt
4) förordning om ändrad lydelse av 30 § folkbokföringsförordningen den 28 juni 1946 (nr 469).
GUSTAF ADOLF
Ragnar Edenman
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen föreslås, att de nuvarande särskilda lagarna om försam lingsstyrelse, om församlingsstyrelse i Stockholm och angående kyrkofull mäktige och kyrkonämnd i Göteborg ersättes med en för alla kyrkliga kommuner gemensam lag om församlingsstyrelse.
Förslaget innebär, att till lagen om församlingsstyrelse överföres åtskilliga bestämmelser av saklig och formell art, som innefattas i kommunallagen. Detta gäller i huvudsak reglerna om anhängiggörande av ärende, interpella- tionsrätt, rätt att deltaga i det beslutande organets överläggningar, valbar het, jäv samt om kallelser och tillkännagivanden.
Beträffande formerna för beslutanderättens utövning innebär förslaget, att det befolkningstal, som gör fullmäktiginstitutionen obligatorisk, sänkes från 1 500 till 1 000 invånare i församling. Om invånarantalet underskrider sistnämnda siffra, föreslås att församling såsom hittills själv får besluta om den vill ha fullmäktige i stället för kyrkostämma.
1
—
Bihang till riksdagens protokoll 1961. 1 samt. Nr 70
2
Bestämmelserna om församlings kompetens har omarbetats i syfte att ge klarare uttryck för församlingens olika verksamhetsgrenar. Förslaget inne bär, att församlings befattning med folkbiblioteksväsendet skall upphöra. Förslag framlägges vidare om att Kungl. Maj:t skall tillerkännas rätt att för särskilt fall förordna att begravningsplats skall anskaffas eller vårdas av borgerlig kommun. I övrigt har inte avsetts att i sak göra större änd ringar beträffande församlings nuvarande kompetens.
Nya samfälligheter föreslås få omfatta endast angelägenheter av ekono misk natur. Flerförsamlingspastoraten skall enligt förslaget utgöra obliga toriska kyrkliga samfälligheter för skötseln av pastoratsangelägenheterna. För dessa samfälligheter och andra sådana som ej omfattar alla ekonomiska angelägenheter föreslås, att beslutanderätten skall tillkomma delegerade, som utsetts av fullmäktige eller stämma i församlingarna. Gemensam kyrko stämma föreslås helt avskaffad, men församlingar skall alltjämt äga till sätta ett gemensamt kyrkoråd.
En modernisering av bestämmelserna om kyrkorådets uppgifter föreslås. Beträffande rådets allmänna ställning har starkare än i gällande lag under strukits dess ledande, initiativtagande och övervakande uppgifter. Enligt förslaget skall kyrkoherden fortfarande vara självskriven ledamot i rådet men inte dess ordförande, savida han inte väljes därtill. Församling föreslås kunna ordna sin kassaförvaltning på annat sätt än genom en årligen tillsatt kassaförvaltare samt centralisera sin medelsförvaltning.
Förslaget innehåller regler om församlings drätsel, som i många hän seenden överensstämmer med kommunallagens. Ett särskilt stadgande om samråd i ekonomiska frågor mellan kyrklig och borgerlig kommun föreslås.
Besvärsreglerna föreslås förenklade. Besvär över kyrkokommunala beslut skall föras hos länsstyrelsen, som har att inhämta domkapitlets yttrande före avgörandet.
Den nya lagen om församlingsstyrelse jämte följ dförfattningar är avsedd att i sin helhet träda i kraft den 1 januari 1963.
Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961
Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961
3
Förslag
till
Lag om församlingsstyrelse
Härigenom förordnas som följer.
1 kap. Allmänna bestämmelser
1 §.
Denna lag äger tillämpning å de territoriella församlingarna i riket.
Beträffande icke-territoriell församling skola lagens bestämmelser gälla i
tillämpliga delar; dock må, om församlingen så beslutar, i stället tillämpas
den ordning som förut varit övlig.
2
§.
1 mom. Församling äger att själv vårda sina angelägenheter, såvitt icke
handhavandet därav enligt denna lag eller särskild författning tillkommer
annan.
Med församlings angelägenheter avses frågor om:
a) anskaffande av och vård om kyrka, begravningsplats, församlingshus,
tjänstebostäder och annan för kyrkligt ändamål avsedd egendom;
b) åtgärder till främjande av gudstjänstliv och kyrklig förkunnelse i
övrigt samt av kristen verksamhet bland barn och ungdom, ålderstigna,
sjuka och andra, som äro i behov av omvårdnad; samt
c) avlöningsförmåner åt präst, kyrkomusiker och annan personal.
Angående vissa på församling ankommande angelägenheter är särskilt
stadgat.
2 mom. Om Konungen för särskilt fall så förordnar, skall begravnings
plats anskaffas eller vårdas av borgerlig kommun.
3 §.
1 mom. Bilda två eller flera församlingar ett pastorat, skola de, om
Konungen ej annorlunda förordnar, utgöra kyrklig samfällighet för hand-
havande av de angelägenheter som enligt lag och författning ankomma på
pastoratet.
Om Konungen så förordnar, äger samfällighet som nyss sagts vårda även
annan församlingsangelägenhet av ekonomisk natur. Sådant förordnande
må meddelas endast under förutsättning att församlingarna samtyckt där
till eller åtgärden finnes vara påkallad av betydande allmänt behov.
Församlingar må även eljest förenas till kyrklig samfällighet för hand-
havande av en eller flera ekonomiska församlingsangelägenheter. Om bil
dande av dylik samfällighet förordnar Konungen. Förordnande må meddelas
endast under förutsättning som i andra stycket sägs.
4
2 mom. I Stockholm skola de territoriella församlingarna utgöra kyrklig samfällighet med uppgift att handhava de angelägenheter, som i detta moment sägs.
Samfälligheten har att handlägga frågor om
a) kostnaderna för kontanta avlöningsförmåner åt präster och kyrko musiker;
b) vården om sådan egendom, som är avsedd för bestridande av de under
a) angivna kostnaderna; samt
c) den allmänna kyrkoavgiften. Samfälligheten äger på framställning bevilja församling anslag motsva rande högst kostnaderna för kontanta avlöningsförmåner åt annan personal än präster och kyrkomusiker samt fyra femtedelar av kostnaderna för an skaffande av och vård om kyrka, församlingshus, pastorsexpedition och tjänstebostäder jämte vad därtill hör.
Samfälligheten äger jämväl handlägga annan fråga av ekonomisk natur, om den är gemensam för samtliga församlingar.
Samfälligheten äger ock att på uppdrag av församling med bindande ver kan för församlingen genom kollektivavtal eller annorledes enhetligt reglera anställningsvillkoren för sådana arbetstagare i församlingens tjänst, vilkas villkor det icke ankommer på statlig myndighet att fastställa. Samfällig heten må förbehålla sig sådan rätt, då den beviljar församling anslag, var med avlöningskostnader skola bestridas.
3 mom. I Göteborg skola de territoriella församlingarna utgöra kyrklig samfällighet med uppgift att handhava alla församlingsangelägenheter av ekonomisk natur.
4 §.
Församlings beslutanderätt utövas av kyrkofullmäktige eller å kyrko stämma.
Förvaltning och verkställighet tillkomma församlingens kyrkoråd och övriga nämnder.
5 §.
1 mom. I församling med mera än 1 000 invånare skall beslutanderätten utövas av kyrkofullmäktige. Vad nu sagts skall dock ej gälla församling, som ingår i den kyrkliga samfälligheten i Göteborg, samt, om Konungen för särskilt fall så förordnar, ej heller församling annorstädes, som ingår i annan kyrklig samfällighet än som avses i 3 § 1 mom. första stycket.
Har i församling, där enligt första stycket kyrkofullmäktige finnas, invå narantalet nedgått till 1 000 eller därunder, skall beslutanderätten fortfa rande utövas av kyrkofullmäktige, om ej fullmäktige besluta annorlunda.
2 mom. Församling med 1 000 invånare eller därunder äger uppdraga beslutanderätten åt kyrkofullmäktige. Förslag om upphävande av sådant beslut må ej väckas i kyrkofullmäktige förrän fyra år förflutit sedan full
Kungl. Maj:ts -proposition nr 70 år 1961
5
mäktige trädde i verksamhet och skall, om det godkännes, tillämpas från
utgången av det år, då allmänna fullmäktigval nästa gång förrättas.
3 mom. Beslut om införande eller avskaffande av kyrkofullmäktige skall
ofördröjligen anmälas hos länsstyrelsen och domkapitlet.
6
§.
I Stockholms kyrkliga samfällighet så ock i annan kyrklig samfällighet,
som ej handhar alla församlingsangelägenheter av ekonomisk natur, utövas
beslutanderätten av församlingsdelegerade.
I den kyrkliga samfälligheten i Göteborg och annan kyrklig samfällighet,
som handhar alla ekonomiska församlingsangelägenheter, utövas beslutande
rätten av samfällighetens kyrkofullmäktige.
Förvaltning och verkställighet inom samfällighet tillkomma kyrkoråd och
övriga nämnder.
7 §.
Fordras särskilda föreskrifter om tillämpning av denna lag med avseende
å kyrklig samfällighet eller beträffande handläggning av ärenden, som äro
gemensamma för två eller flera församlingar, vilka icke utgöra kyrklig
samfällighet, meddelas sådana föreskrifter av Konungen.
Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961
2 kap. Om kyrkofullmäktige
Församling
8
§.
1 mom. I församling i Stockholm bestämmes kyrkofullmäktiges antal i
förhållande till folkmängden sålunda, att
församling med 10 000 invånare eller därunder utser 15—25,
församling med över 10 000 till och med 20 000 invånare utser 20—30,
församling med över 20 000 till och med 40 000 invånare utser 25—35,
samt
församling med över 40 000 invånare utser 30—40.
2 mom. I annan församling bestämmes kyrkofullmäktiges antal i för
hållande till folkmängden sålunda, att
församling med 2 000 invånare eller därunder utser 15—20,
församling med över 2 000 till och med 5 000 invånare utser 15—25,
församling med över 5 000 till och med 10 000 invånare utser 20—30,
samt
församling med över 10 000 invånare utser 25—40.
3 mom. Kyrkofullmäktige besluta, med iakttagande av vad i 1 och 2
mom. är sagt, huru många fullmäktige skola utses för församlingen; dock
ankommer det å kyrkostämma att besluta härom, då fullmäktige första
gången skola utses. Om beslutet skall länsstyrelsen ofördröjligen under
rättas.
6
Har beslut fattats om ändring av kyrkofullmäktiges antal, skall försam lingen ändock intill utgången av det år, då allmänna fullmäktigval nästa gång skola förrättas, företrädas av fullmäktige till det antal, som tidigare blivit bestämt.
Om bestämmande av kyrkofullmäktiges antal, då beslut därom påkallas av ändring i ecklesiastik indelning, är särskilt stadgat.
9 §.
Rösträtt vid val av kyrkofullmäktige tillkommer envar inom församlingen mantalsskriven svensk medborgare, som är medlem av svenska kyrkan och som senast under nästföregående kalenderår uppnått tjuguett års ålder och ej är omyndig. Varje röstberättigad äger en röst.
Den som är kyrkoskriven i icke-territoriell församling äger ej rösträtt vid val av kyrkofullmäktige i annan församling.
Om upprättande av röstlängd och om röstlängdens bindande verkan stad gas i kommunala vallagen.
10
§.
Kyrkofullmäktige väljas bland de röstberättigade, som äro boende inom församlingen och uppnått tjugu tre års ålder. Den som är omyndig eller i konkurstillstånd kan ej väljas till fullmäktig.
Landshövding, landssekreterare, landskamrerare och biskop må icke utses till kyrkofullmäktige. Vad nu sagts om landshövding, landssekreterare och landskamrerare skall såvitt avser Stockholm i stället gälla överståthållaren och underståthållaren samt kanslidirektörerna och skattedirektören vid överståthållarämbetet.
Kommer kyrkofullmäktig efter valet i den ställning, att han ej längre är valbar, frånträder han omedelbart sitt uppdrag.
Den som uppnått sextio års ålder må avsäga sig uppdrag att vara kyrko fullmäktig. Eljest må ej någon avsäga sig sådant uppdrag med mindre han uppgiver hinder, vilket godkännes av fullmäktige.
11
§.
Kyrkofullmäktige väljas för fyra år, räknade från och med den 1 januari året näst efter det, då valet skett. Där val sker första gången och icke äger rum under år, då allmänna val av fullmäktige förrättas, skall valet dock ej avse längre tid än till utgången av det år, då sådana allmänna val nästa gång skola äga rum.
Om val av kyrkofullmäktige i anledning av ändring i ecklesiastik indel ning är särskilt stadgat.
12
§.
1 mom. För val av kyrkofullmäktige må församling i Stockholm indelas i valkretsar, om i församlingen skola utses mera än trettio fullmäktige.
Församling utom Stockholm med mera än 10 000 invånare må indelas i valkretsar, där så befinnes lämpligt. Annan församling utom Stockholm må ej indelas i valkretsar, såframt icke till följd av församlingens särskilt bety
Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961
dande utsträckning eller liknande förhållanden synnerliga skäl föreligga
därtill.
Valbarhet är ej inskränkt inom valkrets.
2 mom. Vid valkretsindelning iakttages, att varje krets kan beräknas
komma att utse minst tio fullmäktige med tillämpning av vad i följande
stycke sägs; att delar av samma by eller hemman ej utan synnerliga skäl
förläggas till olika valkretsar; att varje valkrets skall kunna omslutas med
en sammanhängande gränslinje; att antalet fullmäktige för hela försam
lingen kan beräknas bliva lika fördelat på de särskilda valkretsarna i den
mån det utan olägenhet kan ske; samt att valkretsarna såvitt möjligt sam
manfalla med valkretsarna vid kommunal- eller stadsfullmäktigval.
I varje valkrets väljes, efter kretsens i mantalslängden upptagna befolk
ning för året näst före den fyraårsperiod, som valet gäller, en fullmäktig för
varje fullt tal, motsvarande det som erhålles, då församlingens för samma år
i mantalslängden upptagna folkmängd delas med antalet fullmäktige för
hela församlingen. Därest det antal fullmäktige, som med tillämpning av
denna regel skall utses, icke uppgår till det för församlingen bestämda an
talet, skola för ernående av detta antal de valkretsar, vilkas folkmängd mest
överskjuter de tal, som enligt den angivna regeln äro bestämmande för full
mäktiges antal inom valkretsarna, vara berättigade att var för sig i ordning
efter överskottens storlek välja ytterligare en fullmäktig. Äro överskotts-
talen lika för två eller flera valkretsar, avgöres företrädet genom lottning.
3 mom. Om indelning i valkretsar äga, efter därom av kyrkorådet upp
gjort förslag, fullmäktige göra framställning hos länsstyrelsen. Utan före
gående framställning må länsstyrelsen förordna om sådan indelning, sedan
tillfälle beretts fullmäktige att avgiva yttrande i ärendet.
Beslut om indelning i valkretsar skall meddelas senast två månader
före ingången av det kalenderår, under vilket beslutet skall träda i tillämp
ning. Det antal fullmäktige, varje valkrets skall utse, fastställes av läns
styrelsen det år, då valet skall äga rum, före april månads utgång med
giltighet för den period valet avser. Uppgår därvid i någon valkrets det antal
fullmäktige, som kretsen äger utse enligt i 2 mom. andra stycket angivna
grunder, icke till tio, skall antalet, med motsvarande jämkning av antalet
fullmäktige i övriga kretsar, likväl bestämmas till tio; och skall i sådant fall
valkretsindelningen omprövas före nästa val.
Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961
7
13 §.
Om valdistrikt och valdag samt vals kungörande, förrättande och avslu
tande, så ock om förfarandet, när kyrkofullmäktig avgår före den bestämda
tjänstgöringstidens utgång, stadgas i kommunala vallagen.
Beträffande församling i Stockholm skall därutöver gälla, att annat än
allmänt val skall äga rum å sön- eller helgdag, som överståthållarämbetet
bestämmer, samt att kungörelse om val skall anslås å församlingens anslags
tavla och införas i ortstidningar.
8
14 §.
Kyrkofullmäktige välja varje år för nästkommande kalenderår bland sig en ordförande och en vice ordförande samt, då fullmäktige så besluta, jäm väl en andre vice ordförande. Underrättelse om dessa val, med angivande av de valdas namn och postadress, skall ofördröjligen insändas till länsstyrelsen för intagande i länskungörelserna samt till domkapitlet.
För året näst efter det, då val av kyrkofullmäktige ägt rum, skall ord förandevalet hållas i januari månad; dock skall ordförandevalet hållas i december månad det år fullmäktigvalet ägt rum, om val av församlings- delegerade då skall ske. Intill dess ordförande blivit vald utövas ordförande skapet av den som fullmäktige därtill särskilt utsett.
Äro både ordförande och vice ordförande hindrade att inställa sig vid fullmäktiges sammanträde, äga fullmäktige utse annan ledamot att för till fället föra ordet. Intill dess sa skett, utövas ordförandeskapet av den till tjänstgöringstiden äldste bland fullmäktige eller, där två eller flera full mäktige ha lika lang tjänstgöringstid, av den bland dessa, som är till lev nadsåren äldst.
15 §.
Kyrkofullmäktigsammanträde skall hållas å ställe, som fullmäktige be stämt.
16 §.
1 mom. Sammanträden skola av kyrkofullmäktige hållas enligt ordning, som bestämmes av fullmäktige. Sammanträde skall ock hållas, när länssty relsen eller domkapitlet därom förordnar eller visitationsförrättare, kyrko rådet eller de flesta av fullmäktige det begära eller ordföranden finner det nödigt.
2 mom. Vid sammanträde före utgången av juni månad fattas beslut i anledning av berättelsen om föregående årets räkenskaper och förvaltning.
Vid sammanträde i oktober månad fastställes församlingens utgifts- och inkomststat.
Vid sammanträde före utgången av december månad förrättas val till de befattningar inom församlingen, vilka vid årets slut bliva lediga.
17 §.
_1 mom- Kungörelse om kyrkofullmäktigsammanträde, innehållande upp gift om tid och ställe för sammanträdet och de ärenden, som därvid skola behandlas, utfärdas av ordföranden eller, vid hinder för honom, av vice ord föranden. Da sammanträde skall hållas första gången, sedan beslutanderät ten uppdragits åt fullmäktige, utfärdas kungörelsen av den senast valde ord föranden i kyrkostämman eller, vid hinder för honom, av den senast valde vice ordföranden.
Kungörelsen skall minst en vecka före sammanträdet anslås å en av för samlingen på lämplig plats anordnad anslagstavla (församlingens anslags
Kungl. Maj:ts 'proposition nr 70 år 1961
9
tavla) och, därest kyrkofullmäktige så beslutat, jämväl annorstädes. Kun görelsen skall ock senast fyra dagar före sammanträdet delgivas envar fullmäktig.
Därjämte skall tillkännagivande om tid och ställe för sammanträde samt, därest kyrkofullmäktige så bestämt, om de ärenden, som skola behandlas, införas i en eller flera ortstidningar senast en vecka före sammanträdet. Vid sammanträde före utgången av december månad avgöres för nästföljande kalenderår, i vilken eller vilka tidningar tillkännagivande skall införas. Där vid böra väljas sådana tidningar, som genom spridning inom olika grupper av församlingsborna bringa tillkännagivandet till de flestas kännedom. Har vid fattandet av beslut i ämnet förslag om tillkännagivandets in förande i annan ortstidning än sådan, som omfattas av beslutet, varit under omröstning och därvid erhållit minst en tredjedel av de i omröst ningen deltagandes röster, skall tillkännagivandet införas jämväl i denna tidning.
Den omständigheten att kungörelse om sammanträde icke blivit anslagen annorstädes än å församlingens anslagstavla eller att tillkännagivande ej blivit infört i tidning utgör ej hinder för sammanträdets hållande.
2 mom. Fordrar ärende så skyndsam handläggning, att kungörande icke medhinnes i den ordning, som stadgas i 1 mom., må sammanträde för ärendets behandling ändock hållas, därest senast söckendagen före samman trädet kungörelse, innehållande uppgift som i sagda moment avses, ansla gits å församlingens anslagstavla och delgivits envar kyrkofullmäktig.
3 mom. Kungörelse må, i stället för att delgivas kyrkofullmäktig inom tid, som sägs i 1 eller 2 mom., översändas till honom med posten så tidigt, att den kan antagas komma honom tillhanda inom samma tid.
Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961
18 §.
Kyrkofullmäktige må ej handlägga ärende, såvida icke flera än hälften av dem äro tillstädes. Är tillstädesvarande fullmäktig enligt vad i 19 § eller 77 § andra stycket sägs hindrad att deltaga i visst ärende, utgör ej den om ständigheten, att till följd därav antalet av de deltagande icke överstiger hälften av fullmäktiges hela antal, hinder för ärendets handläggande.
19 §.
Kyrkofullmäktig må ej deltaga i behandling av ärende, som personligen rör honom eller någon honom närstående, som sägs i 4 kap. 13 § 2. rätte gångsbalken om jäv emot domare.
Om hinder att deltaga i val av revisor eller revisorssuppleant och i beslut med anledning av revisorernas granskning stadgas i 77 § andra stycket.
10
Varje kyrkofullmäktig äger en röst. Vid kyrkofullmäktigsammanträde äga kyrkorådets ordförande eller vice ordförande samt kyrkoherden, ändå att de icke äro fullmäktige, att vara tillstädes och deltaga i överläggningarna men ej i besluten. Sådan rätt till kommer jämväl ordförande eller vice ordförande i annan församlingens nämnd eller beredning vid behandling av ärende, som beretts av nämnden eller beredningen, ävensom vid besvarande av interpellation, som fram ställts till nämndens eller beredningens ordförande. Dylik rätt äger ock revi sor vid granskning av den av honom avgivna revisionsberättelsen.
Efter därom av kyrkofullmäktige för varje fall fattat beslut må i försam lingens tjänst anställd befattningshavare vara tillstädes vid sammanträde för att tillhandagå fullmäktige med erforderliga upplysningar.
Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961
20
§.
21
§.
Kyrkofullmäktige skola meddela beslut i ärende, som hänskjutits till dem av högre myndighet, ävensom i fråga, som väckts genom
framställning
av kyrkorådet eller annan församlingens nämnd eller genom motion av fullmäktig.
22
§.
De ärenden, som företagas till avgörande av kyrkofullmäktige, skola vara vederbörligen beredda av kyrkorådet eller annan nämnd eller beredning, dit ärendet efter sin beskaffenhet hör, eller av en eller flera särskilt för sådan beredning utsedda personer. Innan ärende, som beretts annorledes än av den nämnd eller beredning, dit ärendet efter sin beskaffenhet hör, företages till avgörande, skall tillfälle lämnas nämnden eller beredningen att avgiva ytt rande däröver. Kyrkorådet skall städse givas tillfälle att yttra sig över ärende, som beretts annorledes än av rådet.
Val må dock av kyrkofullmäktige förrättas utan föregående beredning. Detsamma gäller om avgörande av ärende, som fordrar skyndsam hand läggning och icke avser utgift eller anvisning av medel därtill eller avhän- dande av församlingen tillhörig egendom eller efterskänkande av någon för samlingens rättighet.
23 §.
Kan ärende, som handlägges å kyrkofullmäktigsammanträde, icke å den utsatta dagen bringas till slut, skall sammanträdet fortsättas å annan dag. Om sammanträdets fortsättande skall, därest fullmäktige så besluta, kun görelse i vanlig ordning utfärdas. Beslutes icke sådan kungörelse, har ord föranden att, innan sammanträdet upplöses, bestämma och för de närva rande tillkännagiva tid för det fortsatta sammanträdet.
Om fortsättande och avslutande av valförrättning, när val är proportio nellt, gäller vad därom är särskilt stadgat.
11
Begäres vid ärendes behandling å kyrkofullmäktigsammanträde bordlägg ning av ärendet och förenar sig minst en tredjedel av de närvarande därom, skall ärendet uppskjutas till annan dag, som ordföranden har att bestämma och i vanlig ordning kungöra.
Bordläggning må ej, såvida icke beslut därom fattas med vanlig röstöver vikt, ske i fråga om val eller mera än en gång i samma ärende.
24 §.
Ordföranden åligger att å kyrkofullmäktigsammanträde framställa ären dena till överläggning samt att tillse, att ej andra frågor företagas till av görande än de som finnas angivna i kungörelsen om sammanträdet.
Fråga, som fordrar skyndsam handläggning, må med iakttagande av vad i 22 § är stadgat, ändå att den ej angivits i kungörelsen, företagas till avgö rande å sammanträdet, där samtliga närvarande kyrkofullmäktige besluta, att den skall upptagas.
25 §.
Sedan överläggningen i ett ärende förklarats avslutad, framställer ord föranden proposition så avfattad, att den kan besvaras med ja eller nej.
Ordföranden tillkännagiver därefter, huru enligt hans uppfattning beslu tet utfallit, och befäster detsamma, där ej omröstning begäres, med klubb slag.
Begäres omröstning, skall den verkställas efter upprop och utom vid val ske öppet. Där ej för särskilda fall annorlunda stadgas, bestämmes utgången genom enkel pluralitet av de avgivna rösterna. Falla rösterna lika för olika meningar, skiljer vid val lotten mellan lika rösttal, men blir i övriga fall den mening beslut, som ordföranden biträder. Vid omröstning för tillsät tande av tjänstebefattning skall förfaras såsom vid val.
Val av församlingsdelegerade, kyrkoråd och sådan församlingens nämnd, som sägs i 57 § 2 mom., samt av revisorer och revisorssuppleanter, som avses i 77 §, så ock av två eller flera personer för särskild beredning av ärenden, som skola företagas till avgörande av kyrkofullmäktige, skall vara proportionellt, därest det begäres av minst så många väljande, som mot svara det tal, vilket erhålles, om samtliga väljandes antal delas med det antal personer valet avser, ökat med 1. Om förfarandet vid sådant propor tionellt val är särskilt stadgat.
26 §.
Vill kyrkofullmäktig till ordföranden i kyrkorådet eller annan försam lingens nämnd eller beredning framställa interpellation i ämne, som tillhör fullmäktiges handläggning, skall interpellationen, skriftligen avfattad, av lämnas till fullmäktiges ordförande före det sammanträde, vid vilket den är avsedd att framställas. Fullmäktige besluta utan föregående överlägg ning, huruvida interpellationens framställande skall medgivas. Lämnas sådant medgivande, bör interpellationen besvaras senast vid nästa sam manträde.
Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961
12
27 §.
Ordföranden skall vid kyrkofullmäktigsammanträde föra eller på sitt ansvar låta föra protokoll.
Protokollet skall innehålla förteckning å närvarande ledamöter samt för varje ärende, efter en kortfattad redogörelse för dess beskaffenhet, angiva däri framställda förslag och yrkanden, som ej återkallats, samt av kyrko fullmäktige i ärendet fattat beslut, ävensom, där omröstning ägt rum, redogörelse för propositionsordningen och uppgift om huru många röstat för eller emot. Har omröstning skett öppet, skall i protokollet angivas, huru envar röstat.
Justering av protokollet verkställes senast tio dagar efter sammanträdet å tid, som ordföranden bestämmer och vid sammanträdet tillkännagiver, av ordföranden jämte minst två därtill för varje gång av kyrkofullmäktige utsedda närvarande ledamöter. Justering må ock verkställas av fullmäktige antingen genast eller vid nästa sammanträde. Protokollet underskrives, med anteckning om justeringen, av ordföranden och de utsedda justeringsmän nen eller, där justeringen verkställts av fullmäktige, av ordföranden och minst två vid sammanträdet närvarande ledamöter.
Senast å andra dagen efter det protokollet justerats skall genom ordföran dens försorg justeringen och det ställe, där protokollet finnes tillgängligt, tillkännagivas å församlingens anslagstavla. Tillkännagivandet skall vara försett med uppgift å den dag det anslagits. Det må ej avlägsnas före utgången av stadgad besvärstid. Bevis om dagen för justeringens tillkänna givande skall tillika åtecknas protokollet eller särskilt utfärdas.
28 §.
Den som vid kyrkofullmäktigsammanträde deltagit i avgörandet av ären de äger anföra reservation mot det fattade beslutet. Reservation skall an mälas innan sammanträdet avslutas samt, om den närmare utvecklas, av fattas skriftligen och avgivas sist vid justeringen av protokollet.
29 §.
Så snart kyrkofullmäktiges protokoll blivit justerat, skall avskrift av protokollet överlämnas till kyrkorådet och utdrag därav tillställas de övriga nämnder, åt vilka verkställighet av fullmäktiges beslut uppdragits.
Kyrkofullmäktiges protokoll och andra arkivhandlingar skola förvaras i kyrkoarkiv. I fråga om vården av nämnda protokoll och arkivhandlingar skall gälla vad som finnes föreskrivet om sådant arkiv.
Den som med begagnande av sin rätt enligt tryckfrihetsförordningen tagit avskrift av kyrkofullmäktiges protokoll äger att utan avgift få avskriftens riktighet bestyrkt.
Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961
Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961
13
30 §.
Kyrkofullmäktiges förhandlingar skola vara offentliga; dock må fullmäk
tige för visst ärende besluta, att överläggningen skall hållas inom stängda
dörrar.
Ordföranden vakar över ordningen vid kyrkofullmäktigsammanträde
samt kan varna och, efter förutgången varning, låta utvisa envar, som för
håller sig oskickligt. Uppstår oordning, som ordföranden icke kan avstyra,
äger han upplösa sammanträdet.
31 §.
1 mom. Kyrkofullmäktige må besluta, att fullmäktiges ordförande skall
åtnjuta arvode för med uppdraget förenat arbete. Arvodets belopp skall
bestämmas för högst ett år i sänder och må icke överstiga vad som är
skäligt med hänsyn till göromålens omfattning och art. Fullmäktige äga ock
för ett år i sänder med visst belopp bevilja ersättning åt ordföranden för
utgifter, som för församlingens räkning påkallas vid uppdragets fullgörande.
Enligt kyrkofullmäktiges bestämmande må, där våglängden mellan full-
mäktigs hemvist och fullmäktiges sammanträdeslokal är större än tre kilo
meter, resekostnadsersättning vid deltagande i fullmäktiges sammanträde
utgå till fullmäktig. I den mån resa lämpligen kan företagas med järnväg,
buss, spårvagn eller fartyg, må ersättningen ej överstiga avgiften för andra
Idass plats på järnväg, plats i buss eller spårvagn eller salongsplats på far
tyg. För resa med eget motorfordon må ersättning utgå efter de grunder,
som fullmäktige med beaktande av vad som nu sagts bestämma. I intet fall
må ersättningen överstiga lägsta avgiften för taxebil.
Där kyrkofullmäktig är bosatt på så stort avstånd från fullmäktiges sam
manträdeslokal, att resan fram eller åter måste företagas å särskild dag, må
fullmäktige besluta, att ersättning för resdag skall utgå efter de grunder,
som fullmäktige bestämma.
2 mom. Kyrkofullmäktige äga besluta, att till ledamot av beredning skall
utgå ersättning i enlighet med de bestämmelser, som jämlikt 59 § gälla för
ledamot av kyrkorådet eller annan församlingens nämnd.
Kyrklig samfällighet
32 §.
1 mom. I den kyrkliga samfälligheten i Göteborg är kyrkofullmäktiges
antal sextio.
2 mom. Skola kyrkofullmäktige utses för annan kyrklig samfällighet, an
kommer på Konungen att bestämma fullmäktiges antal.
3 mom. Av det för samfällighet bestämda antalet fullmäktige skall varje
i samfälligheten ingående församling utse en samt därutöver det antal, som
belöper på församlingen efter den beräkningsgrunden, att en fullmäktig
utses för varje befolkningstal motsvarande det som erhålles, då samfällig-
14
hetens hela folkmängd delas med det återstående antalet fullmäktige för hela samfälligheten. Därest det antal fullmäktige, som med tillämpning av nämnda regel bör utses, icke uppgår till det för samfälligheten bestämda antalet, skola för ernående av detta antal de församlingar, vilkas folkmängd mest överskjuter omförmälda tal, vara berättigade att var för sig välja ytterligare en fullmäktig. Antalet fullmäktige, som i enlighet med dessa föreskrifter skola utses av varje församling, bestämmes av länsstyrelsen i god tid före valet.
33 §.
Beträffande fullmäktige i kyrklig samfällighet skall i övrigt vad i 9—31 §§ är stadgat med avseende å fullmäktige i församling äga motsvarande till- lämpning, dock med iakttagande av följande särskilda bestämmelser.
a) Vid val av fullmäktige skall varje i samfälligheten ingående församling utgöra en valkrets. Konungen äger förordna, att valbarheten skall vara inskränkt inom församling.
b) Vad som stadgas om kyrkoråd skall avse samfällighetens kyrkoråd.
c) Kungörelser och tillkännagivanden skola anslås å en av samfälligheten på lämplig plats anordnad anslagstavla (samfällighetens anslagstavla).
d) Då fullmäktige i kyrklig samfällighet första gången skola samman träda, utfärdas kungörelse därom av ordföranden i kyrkofullmäktige i den till folkmängden största av de i samfälligheten ingående församlingarna eller, vid hinder för honom, av vice ordföranden i samma församlings full mäktige. Därest fullmäktige icke finnas i nämnda församling, utfärdas kun görelsen av ordföranden i församlingens kyrkostämma eller, vid hinder för honom, av stämmans vice ordförande.
e) Vid sammanträde med fullmäktige i kyrklig samfällighet äger, utom personer som avses i 20 § andra stycket, jämväl ordförande eller vice ord förande i församlings kyrkoråd, ändå att han icke är fullmäktig, att vid behandling av fråga, som angår församlingen särskilt, vara tillstädes och deltaga i överläggningarna men ej i besluten. Där samfälligheten omfattar församlingar tillhörande olika pastorat, tillkommer rätten för kyrkoherde att vara tillstädes och deltaga i överläggningarna den av församlingarnas kyrkoherdar, som domkapitlet därtill utser. I Göteborgs kyrkliga samfällig het skall sådan rätt tillkomma två av församlingarnas kyrkoherdar.
f) Avskrift av fullmäktiges protokoll skall efter verkställd justering till ställas även kyrkoråd i församling, som ärende angår. Om Konungen så förordnar, äga fullmäktige förvara protokoll och andra arkivhandlingar annorstädes än i kyrkoarkiv.
3 kap. Om kyrkostämma
34 §.
Beträffande rösträtt å kyrkostämma skall vad i 9 § stadgas om rösträtt vid val av kyrkofullmäktige äga motsvarande tillämpning.
Kungl. Maj:ts -proposition nr 70 år 1961
15
35 §.
Röstberättigad må genom fullmakt till annan röstberättigad överlåta sin talan och rösträtt å kyrkostämma.
Fullmakt skall vara ställd till viss person samt av utställaren underskri ven med angivande av den dag underskrivandet skett. Å fullmakten skall tillika vara av två vittnen tecknat bevis, att densamma egenhändigt under skrivits av utställaren å den dag fullmakten utvisar samt att namnet på den person, till vilken fullmakten är ställd, då fanns utsatt å fullmakten. Är fullmakt ej så underskriven och bevittnad, som nu är sagt, är den ogill. Fullmakt äger icke giltighet under längre tid än trettio dagar efter dagen för utfärdandet.
Ej må någon på grund av fullmakt föra talan eller utöva rösträtt för mera än en röstberättigad.
36 §.
1 mom. Kyrkostämman väljer bland de röstberättigade en ordförande och en vice ordförande.
2 mom. I avseende å valbarhet till ordförande och vice ordförande, ver kan av valbarhetens upphörande och rätt till avsägelse skall vad i 10 § stadgas om kyrkofullmäktig äga motsvarande tillämpning.
3 mom. Ordförande och vice ordförande utses för fyra kalenderår. Avgår den valde under uppdragstiden, utses i hans ställe annan för den återstående delen av samma tid.
Underrättelse om ordförandeval, med angivande av de valdas namn och postadress, skall ofördröjligen insändas till länsstyrelsen för intagande i läns- kungörelserna samt till domkapitlet.
Kungl. Maj:ts 'proposition nr 70 år 1961
37 §.
Beträffande kyrkostämma skall vad i 15 §, 16 § 2 mom., 17 § 1 mom. samt 19—30 §§ är stadgat med avseende å kyrkofullmäktige och deras sam manträden äga motsvarande tillämpning, dock med iakttagande av följande särskilda bestämmelser.
a) Vad som stadgas om fullmäktig skall i stället avse röstberättigad.
b) Kyrkostämmor skola hållas enligt ordning, som beslutes å stämma. Kyrkostämma skall ock hållas, när länsstyrelsen eller domkapitlet därom förordnar eller visitationsförrättare eller kyrkoråd det begär eller ordföran den finner det nödigt.
c) Fordrar ärende så skyndsam handläggning, att kungörande icke med- hinnes i den ordning, som stadgas i 17 § 1 mom., må kyrkostämma för ären dets behandling ändock hållas, därest senast fyra söckendagar före stämman kungörelse, innehållande uppgift som i sagda moment avses, anslagits å församlingens anslagstavla.
d) Kyrkostämmas förhandlingar skola alltid vara offentliga.
e) Även i annat ärende än val och tillsättande av tjänstebefattning skall sluten omröstning företagas, om det begäres.
16
f) Kyrkostämmas protokoll behöver icke innehålla förteckning å stämmo- deltagarna, och ej heller behöver i protokollet angivas, huru envar vid öppen omröstning röstat.
38 §.
Kyrkostämma må besluta, att stämmans ordförande skall åtnjuta arvode för med uppdraget förenat arbete. Arvodets belopp skall bestämmas för högst fyra år i sänder och må icke överstiga vad som är skäligt med hänsyn till göromålens omfattning och art. Stämman äger ock för fyra år i sänder med visst belopp bevilja ersättning åt ordföranden för utgifter, som för församlingens räkning påkallas vid uppdragets fullgörande.
Kyrkostämma äger besluta, att till ledamot av beredning skall utgå er sättning i enlighet med de bestämmelser, som jämlikt 59 § gälla för ledamot av kyrkorådet eller annan församlingens nämnd.
Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961
4 kap. Om församlingsdelegerade
39 §.
1 mom. I Stockholms kyrkliga samfällighet bestämmes antalet försam lingsdelegerade sålunda, att varje församling utser en delegerad och därut över ytterligare en för varje påbörjat tjugu tusental invånare i församlingen.
2 mom. Skola församlingsdelegerade utses för annan kyrklig samfällighet, bestämmes delegerades antal i förhållande till folkmängden i samfälligheten sålunda, att
samfällighet med 2 000 invånare eller därunder utser 15—30, samfällighet med över 2 000 till och med 5 000 invånare utser 20—35, samfällighet med över 5 000 till och med 20 000 invånare utser 25—40, samfällighet med över 20 000 till och med 40 000 invånare utser 35—50, samt
samfällighet med över 40 000 invånare utser 45—60. Då delegerade i dylik samfällighet första gången skola utses, böra för samlingarna, med iakttagande av vad nu är sagt, träffa överenskommelse om delegerades antal samt ofördröjligen underrätta länsstyrelsen därom. Kunna församlingarna ej enas, bestämmer länsstyrelsen antalet.
Församlingsdelegerade äga själva besluta om ändring av antalet delege rade. Har sådant beslut fattats, skall samfälligheten ändock intill utgången av det år, då allmänna kyrkofullmäktigval nästa gång skola förrättas, företrädas av delegerade till det antal, som tidigare blivit bestämt. Om beslutet skall länsstyrelsen ofördröjligen underrättas.
Det antal församlingsdelegerade, som skall utses för varje i samfälligheten ingående församling, bestämmes av länsstyrelsen efter de grunder, som stadgas i 32 § 3 mom.
Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961
17
40 §.
1 mom. Församlingsdelegerade utses av kyrkofullmäktige i varje försam
ling eller, om sådana icke finnas i församlingen, av kyrkostämman.
2 mom. I avseende å valbarhet till församlingsdelegerad, verkan av val
barhetens upphörande och rätt till avsägelse skall vad i 10 § stadgas om
kyrkofullmäktig äga motsvarande tillämpning; dock skall i Stockholm val
barhet vara inskränkt inom församling.
3 mom. Församlingsdelegerade väljas för fyra år, räknade från och med
den 1 januari året näst efter det, då allmänna val av kyrkofullmäktige för
rättats. Där val sker första gången och icke äger rum under år, då allmänna
val av fullmäktige förrättas, skall valet dock ej avse längre tid än till ut
gången av det år, då sådana allmänna val nästa gång skola äga rum.
Val av församlingsdelegerade förrättas i december månad näst före in
gången av det år, då deras tjänstgöringstid börjar. Da valet förrättas av
kyrkofullmäktige samma år allmänna val av fullmäktige ägt rum, utövas
ordförandeskapet i de nyvalda fullmäktige intill dess ordförande blivit vald
av den som fullmäktige därtill särskilt utsett.
Avgår församlingsdelegerad före den bestämda tjänstgöringstidens ut
gång, anställes fyllnadsval för den återstående delen av sagda tid.
41 §.
Beträffande församlingsdelegerade skall i övrigt vad i 14—31 §§ är stad
gat med avseende å kyrkofullmäktige äga motsvarande tillämpning, dock
med iakttagande av följande särskilda bestämmelser.
a) Vad som stadgas om kyrkoråd skall avse samfällighetens kyrkoråd.
b) Kungörelser och tillkännagivanden skola anslås å en av samfälligheten
på lämplig plats anordnad anslagstavla (samfällighetens anslagstavla).
c) Då delegerade första gången skola sammanträda, utfärdas kungörelse
av ordförande, som i 33 § under d) sägs.
d) Vid sammanträde med delegerade äger, utom personer som avses i
20 § andra stycket, jämväl ordförande eller vice ordförande i församlings
kyrkoråd, ändå att han icke är delegerad, att vid behandling av fråga, som
angår församlingen särskilt, vara tillstädes och deltaga i överläggningarna
men ej i besluten. Där samfälligheten omfattar församlingar tillhörande
olika pastorat, tillkommer rätten för kyrkoherde att vara tillstädes och del
taga i överläggningarna den av församlingarnas kyrkoherdar, som domka
pitlet därtill utser. I Stockholms kyrkliga samfällighet skall sådan rätt till
komma två av domkapitlet utsedda kyrkoherdar.
e) Avskrift av delegerades protokoll skall efter verkställd justering till
ställas även kyrkoråd i församling, som ärende angår. I Stockholms kyrkliga
samfällighet må delegerades protokoll och andra arkivhandlingar förvaras
annorstädes än i kyrkoarkiv.
2
—
Bihang till riksdagens protokoll 1961. 1 sand. Nr 70
18
Kungl. Maj ds proposition nr 70 år 1961
5 kap. Om kyrkoråd och övriga nämnder m. m.
Församling
42 §.
I församling skall såsom dess styrelse finnas ett kyrkoråd. Två eller flera församlingar må, ändå att de icke utgöra kyrklig sam- fällighet, förena sig om gemensamt kyrkoråd eller ock, med bibehållande av de särskilda kyrkoråden, utse gemensamt kyrkoråd för vård om viss eller vissa angelägenheter.
Ingår församling i kyrklig samfällighet, som handhar alla församlings angelägenheter av ekonomisk natur, må Konungen på framställning av för samlingen besluta, att kyrkoråd ej skall finnas i församlingen.
43 §.
Kyrkorådet skall hava omsorg om församlingslivet och verka för dess utveckling, leda förvaltningen av församlingens angelägenheter samt hava inseende över övriga nämnders verksamhet. Rådet skall med uppmärksam het följa de frågor, som kunna inverka på församlingens ekonomiska ställ ning, samt hos kyrkofullmäktige eller kyrkostämman och övriga nämnder ävensom hos andra myndigheter göra de framställningar, som finnas på kallade.
Kyrkorådet har vidare:
a) att, såsom i 22 § sägs, bereda ärenden, som skola förekomma till be handling hos kyrkofullmäktige eller å kyrkostämma;
b) att handhava församlingens drätsel och därvid självt förvalta kyrkans och församlingens egendom, i den mån ej sådan förvaltning uppdragits åt annan nämnd eller eljest tillkommer annan;
c) att ombesörja verkställighet av kyrkofullmäktiges eller kyrkostäm mans beslut, i den mån ej verkställigheten uppdragits åt annan;
d) att självt eller genom ombud föra församlingens talan i alla mål och ärenden, där detta icke på grund av lag eller beslut av kyrkofullmäktige eller kyrkostämman ankommer på annan; samt
e) att i övrigt fullgöra de uppdrag, som av kyrkofullmäktige eller kyrko stämman överlämnas till rådet.
Kyrkorådet har ock att taga befattning med de ärenden, vilkas handlägg ning enligt särskilda författningar ankommer på rådet.
Kyrkorådet äger att från församlingens övriga nämnder samt dess bered ningar och befattningshavare infordra de yttranden och upplysningar, som erfordras för fullgörande av rådets uppgifter.
44 §.
1 mom. Kyrkoherden är ledamot av kyrkorådet.
I annexförsamling må kyrkoherden för den tid övriga ledamöter inväljas i rådet förordna i pastoratet tjänstgörande präst att i kyrkoherdens ställe
19
vara ledamot av rådet. Om sådant förordnande skall kyrkoherden under rätta kyrkofullmäktiges eller kyrkostämmans ordförande.
Hava församlingar tillhörande olika pastorat gemensamt kyrkoråd, för ordnar domkapitlet en av församlingarnas kyrkoherdar att vara ledamot i rådet och en annan att vid hinder för honom vara ledamot i hans ställe.
2 mom. Övriga ledamöter i kyrkorådet jämte suppleanter för dem väljas av kyrkofullmäktige eller, där sådana ej finnas, av kyrkostämman till det antal, som bestämmes av fullmäktige eller stämman. Antalet ledamöter, däri inberäknad ledamot som avses i 1 mom., må dock icke vara under fem.
Sker ej val av suppleanter proportionellt, skall tillika bestämmas den ordning i vilken suppleanterna skola inkallas till tjänstgöring.
8 mom. I kyrkoråd, som är gemensamt för två eller flera församlingar, bestämmes antalet ledamöter i rådet och det antal, som skall utses av varje församling, genom överenskommelse mellan församlingarna. Varje försam ling skall vara företrädd av minst en ledamot. Kunna församlingarna ej enas, bestämmer länsstyrelsen antalet ledamöter i rådet och det antal, som skall utses av varje församling.
45 §.
I avseende å valbarhet till ledamot eller suppleant i kyrkorådet och ver kan av valbarhetens upphörande ävensom rätt för vald ledamot eller supp leant att avsäga sig uppdraget skall vad i 10 § är stadgat om kyrkofull- mäktig äga motsvarande tillämpning; dock må utom personer, som avses i andra stycket av nämnda paragraf, ej heller i församlingens tjänst anställd befattningshavare, som förestår någon rådet underställd förvaltning, utses till ledamot eller suppleant.
46 §.
Ledamöter och suppleanter i kyrkorådet, vilka avses i 44 § 2 mom., väljas för fyra år, räknade från och med den 1 januari året näst efter det, då valet skett. Valet skall förrättas i december månad året näst efter det, då all männa val av kyrkofullmäktige ägt rum.
Avgår ledamot, som utsetts vid proportionellt val, under den för honom bestämda tjänstgöringstiden, inkallas till ledamot den suppleant, som enligt den mellan suppleanterna bestämda ordningen bör inträda; den sålunda inkallade tjänstgör under den tid, som återstått för den avgångne. Avgår annan vald ledamot, anställes fyllnadsval för den återstående delen av tj änstgöringstiden.
47 §.
Av kyrkofullmäktige eller, där sådana ej finnas, av kyrkostämman utses bland ledamöterna i kyrkorådet en ordförande och en vice ordförande att tjänstgöra den tid, för vilken i 44 § 2 mom. avsedda ledamöter blivit invalda i rådet; dock skall kyrkoråd som avses i 42 § andra stycket inom sig utse ordförande och vice ordförande.
Kungl. Maj:ts 'proposition nr 70 år 1961
20
Underrättelse om dessa val, med angivande av de valdas namn och post adress, skall ofördröjligen insändas till länsstyrelsen för intagande i läns- kungörelserna samt till domkapitlet.
Äro både ordföranden och vice ordföranden hindrade att inställa sig vid sammanträde med kyrkorådet, äger rådet utse annan ledamot att för till fället föra ordet.
48 §.
Kyrkorådet sammanträder å det ställe och å de tider rådet bestämmer och däremellan så ofta ordföranden finner det nödigt, ävensom då ledamot, som avses i 44 § 1 mom., eller minst halva antalet av rådets övriga leda möter för uppgivet ändamål gör framställning därom.
49 §.
Suppleanterna i kyrkorådet böra i den vid valet bestämda ordningen kallas till tjänstgöring, i den mån det erfordras till följd av hinder för leda mot eller vid uppkommen ledighet, som ännu ej kunnat fyllas, efter leda mot, som icke utsetts vid proportionellt val.
Suppleant äger rätt att även eljest närvara vid rådets sammanträden och skall alltid underrättas om tid för sammanträde.
50 §.
Kyrkorådet må ej handlägga ärende, såvida icke flera än hälften av ledamöterna äro tillstädes.
Vad i 19 § första stycket stadgas om jäv för kyrkofullmäktig skall äga motsvarande tillämpning med avseende å ledamot i kyrkorådet. Vid be handling av ärende, vari ledamot är jävig, skall ledamoten avträda.
Kungl. Maj ds 'proposition nr 70 år 1961
51 §.
I fråga om förfarandet vid fattande av beslut skall vad därom för kyrko fullmäktige är stadgat i 25 § äga motsvarande tillämpning med avseende å kyrkorådet.
52 §.
Vad som är stadgat i 27 § om förande av protokoll vid kyrkofullmäktiges sammanträde och om protokollets innehåll samt i 28 § om reservation skall äga motsvarande tillämpning med avseende å protokoll och reservation vid sammanträde med kyrkorådet.
Justering av kyrkorådets protokoll verkställes senast tio dagar efter sam manträdet av ordföranden jämte minst en därtill för varje gång av rådet utsedd närvarande ledamot. Justering må ock verkställas av rådet antingen genast eller vid nästa sammanträde.
Tillkännagivande om verkställd justering skall ske i den i 27 § föreskrivna ordningen.
21
Den som med begagnande av sin rätt enligt tryckfrihetsförordningen tagit
avskrift av kyrkorådets protokoll äger att utan avgift fa avskriftens riktig
het bestyrkt.
53 §.
Kyrkorådet skall på lämpligt sätt kungöra varest och på vilka tider till
rådet ställda framställningar emottagas.
Kyrkorådets skriftväxling ombesörj es av ordföranden eller under hans
inseende.
54 §.
Kyrkvärdar väljas av kyrkorådet bland ledamöterna och suppleanterna i
rådet för den tid de blivit valda till ledamöter eller suppleanter.
Kyrkorådet utser för varje kalenderår inom eller utom sig en kassaför
valtare, där ej rådets medelsförvaltning är ordnad pa ett sätt, som gör sådan
kassaförvaltare obehövlig.
55 §.
Om ansvar och skadeståndsskyldighet för ledamot av kyrkorådet, som
vid fullgörandet av sitt uppdrag åsidosätter vad enligt lag eller författning,
reglemente, särskild föreskrift eller uppdragets beskaffenhet honom aligger,
gäller vad i allmän lag stadgas.
56 §.
1 mom. Kyrkofullmäktige eller kyrkostämman må besluta att med kyr
korådets medelsförvaltning skall sammanföras medelsförvaltning, som enligt
särskilda författningar tillkommer andra församlingens nämnder. Innan
beslut meddelas om sådan centralisering av medelsförvaltningen, skola ve
derbörande nämnder höras i ärendet.
2 mom. Kyrkorådet må, om kyrkofullmäktige eller kyrkostämman så
beslutar, uppdraga åt särskild inom rådet bildad avdelning eller åt ledamot
av rådet eller åt i församlingens tjänst anställd befattningshavare att å
rådets vägnar fatta beslut i vissa grupper av ärenden, vilkas beskaffenhet
skall angivas i fullmäktiges eller stämmans beslut; dock må framställning
eller yttrande till fullmäktige eller stämman icke beslutas annorledes än
av rådet samfällt.
Beslut, vilket fattas på grund av uppdrag, som avses i detta moment,
skall anmälas vid kyrkorådets nästa sammanträde.
57 §.
1 mom. Angående nämnder för vissa i särskilda författningar angivna
förvaltnings- eller verkställighetsbestyr gäller vad därom för varje fall finnes
stadgat.
2 mom,. För handhavandc av särskilda förvaltnings- eller verkställighets
bestyr i övrigt må församling tillsätta de nämnder, som finnas erforderliga.
Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961
22
Beträffande dylik nämnd skall vad i 44 § 2 mom. andra stycket, 45 §, 46 § andra stycket, 48—53 §§, 54 § andra stycket, 55 § och 56 § 2 mom. är föreskrivet med avseende å kyrkoråd äga motsvarande tillämpning.
58 §.
Protokoll och andra arkivhandlingar tillhörande kyrkorådet samt för samlings övriga nämnder skola förvaras i kyrkoarkiv. I fråga om vården av nämnda protokoll och arkivhandlingar skall gälla vad som finnes föreskrivet om sådant arkiv.
59 §.
1 mom. Vald ledamot av kyrkorådet och ledamot av annan församling ens nämnd skola, därest kyrkofullmäktige eller kyrkostämman så beslutar, för deltagande i sammanträde eller förrättning inom församlingen i för samlingens angelägenhet åtnjuta gottgörelse av församlingens medel i form av dagtraktamente. Dagtraktamente må ej överstiga tio kronor för sam manträdes- eller förrättningsdag; dock må med avseende å särskilt tidskrä vande sammanträde eller förrättning eller där det eljest finnes påkallat av särskilda förhållanden traktamentet sättas till högre belopp.
Där väglängden mellan ledamotens hemvist och sammanträdes- eller för- rättningsstället är större än tre kilometer, må kyrkofullmäktige eller kyrko stämman ock besluta, att resekostnadsersättning skall utgå till ledamoten enligt de grunder, som i 31 § 1 mom. andra stycket äro stadgade för där avsedda fall.
Är ledamot, som avses i första stycket, bosatt på så stort avstånd från sammanträdes- eller förrättningsstället, att resan fram eller åter måste före tagas å särskild dag, må kyrkofullmäktige eller kyrkostämman besluta, att ersättning för resdag skall utgå efter de grunder, som fullmäktige eller stämman bestämmer.
2 mom. Ersättning för resa, som enligt uppdrag i församlingens angelä genhet företages utom församlingen av ledamot av kyrkorådet eller annan församlingens nämnd, må, om kyrkofullmäktige eller kyrkostämman så beslutar, utgå efter särskild grund.
_ 8 mom. Efter kyrkofullmäktiges eller kyrkostämmans bestämmande må till sådan ledamot av kyrkorådet eller annan församlingens nämnd, som utsetts till ordförande eller eljest i viss befattning inom rådet eller nämnden eller efter särskilt uppdrag utför arbete av mera betydande omfattning, utgå dels arvode för med uppdraget förenat arbete och dels ersättning med visst belopp för utgifter, som för församlingens räkning påkallas vid uppdragets fullgörande. Beloppet av arvode eller ersättning för utgifter skall bestämmas för högst fyra ar i sänder. Arvode må icke överstiga vad som är skäligt med hänsyn till göromålens omfattning och art.
Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961
23
Stockholms kyrkliga samfällighet
60 §.
Kyrkorådet i Stockholms kyrkliga samfällighet skall leda förvaltningen
av samfällighetens angelägenheter och hava inseende över övriga nämnders
verksamhet. Det skall med uppmärksamhet följa de frågor, som kunna in
verka på samfällighetens ekonomiska ställning samt hos församlingsdelege-
rade och övriga nämnder ävensom hos andra myndigheter göra de fram
ställningar, som finnas påkallade. Bestämmelserna i 43 § andra—fjärde
styckena skola äga motsvarande tillämpning beträffande samfällighetens
kyrkoråd, dock med iakttagande av att vad som sägs om församling och
kyrkofullmäktige i stället skall avse samfälligheten och församlingsdelege-
rade.
På samfällighetens kyrkoråd skall jämväl ankomma att förvalta egen
dom som avses i 3 § 2 mom. andra stycket under b), i den mån ej dylik
förvaltning uppdragits åt annan nämnd eller eljest tillkommer annan.
61 §.
1 mom. Församlingsdelegerades ordförande och vice ordförande äro leda
möter av samfällighetens kyrkoråd och utöva där enahanda befattningar.
Delegerade välja bland sig övriga ledamöter i rådet jämte suppleanter för
dessa till det antal delegerade bestämma. Hela antalet ledamöter må dock
icke vara under elva. Valet avser kalenderår och skall förrättas å det sam
manträde, vid vilket delegerades ordförande utses.
Sker ej val av suppleanter proportionellt, skall tillika bestämmas den
ordning, i vilken suppleanterna skola inkallas till tjänstgöring.
2 mom. Vid sammanträde med samfällighetens kyrkoråd äger ordförande
eller vice ordförande i församlings kyrkoråd, ändå att han icke är ledamot
av rådet, att, såvitt rör fråga som angår församlingen, vara tillstädes och
deltaga i överläggningarna men ej i besluten.
8 mom. Om församlingsdelegerade så besluta, må samfällighetens kyrko
råd uppdraga åt vederbörande församlings kyrkoråd eller annan dess
nämnd att i fråga om förvaltningen av fast egendom, som avses i 3 § 2 mom.
andra stycket under b), fullgöra uppgifter, som eljest ankomma på sam
fällighetens kyrkoråd.
62 §.
Beträffande samfällighetens kyrkoråd och övriga nämnder skall i övrigt
vad i 45 §,46 § andra stycket, 47 § tredje stycket, 48—53 §§, 54 § andra
stycket, 55 §, 56 § 2 mom. samt 57—59 §§ är stadgat gälla i tillämpliga
delar, dock med iakttagande av följande särskilda bestämmelser.
a) Vad som sägs om församling och kyrkofullmäktige skall i stället avse
samfälligheten och församlingsdelegerade.
b) Kungörelser och tillkännagivanden skola anslås å samfällighetens
anslagstavla.
Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961
24
c) Samfällighetens kyrkoråd har att hålla församlingarna underrättade om frågor av större ekonomisk räckvidd samt äger att från församlingarnas kyrkoråd infordra de yttranden och upplysningar som erfordras för fullgö rande av rådets uppgifter.
d) Församlingsdelegerade må giva samfällighetens kyrkoråd annan be nämning än kyrkoråd.
e) Protokoll och andra arkivhandlingar må förvaras annorstädes än i kyrkoarkiv.
Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961
Alman kyrklig samfällighet
63 §.
1 mom. Kyrkorådet i annan kyrklig samfällighet än den i Stockholm skall leda förvaltningen av samfällighetens angelägenheter och hava in seende över övriga nämnders verksamhet. Det skall med uppmärksamhet följa de frågor, som kunna inverka på samfällighetens ekonomiska ställning samt hos samfällighetens fullmäktige eller församlingsdelegerade och övriga nämnder ävensom hos andra myndigheter göra de framställningar, som finnas påkallade. Bestämmelserna i 43 § andra—fjärde styckena skola äga motsvarande tillämpning beträffande samfällighetens kyrkoråd, dock med iakttagande av att vad som sägs om församling och kyrkofullmäktige i stället skall avse samfälligheten och dess fullmäktige eller församlingsdele gerade.
Finnes icke kyrkoråd i församling, som ingår i kyrklig samfällighet, har samfällighetens kyrkoråd att fullgöra alla de uppgifter som enligt denna lag ankomma på kyrkoråd i församling.
2 mom. Beträffande samfällighetens kyrkoråd och övriga nämnder m. m. skall i övrigt vad i 44—59 §§ är stadgat äga motsvarande tillämpning, dock med iakttagande av följande särskilda bestämmelser.
a) Vad som sägs om församling och kyrkofullmäktige skall i stället avse samfälligheten och dess fullmäktige eller församlingsdelegerade.
b) I den kyrkliga samfälligheten i Göteborg skola i samfällighetens kyr koråd samtliga ledamöter utses genom val.
c) Utgöres annan samfällighet än den i Göteborg av församlingar tillhö rande olika pastorat, förordnar domkapitlet en av församlingarnas kyrko herdar att vara ledamot i samfällighetens kyrkoråd och en annan att vid hinder för honom vara ledamot i hans ställe.
d) Vid val av samfällighets kyrkoråd bör tillses, att om möjligt varje församling blir företrädd i rådet.
e) Kungörelser och tillkännagivanden skola anslås å samfällighetens an slagstavla.
f) Samfällighetens kyrkoråd har att hålla församlingarna underrättade om frågor av större ekonomisk räckvidd samt äger att från församlingarnas kyrkoråd infordra de yttranden som erfordras för fullgörande av rådets upp gifter.
25
g) Om Konungen så förordnar, äger samfällighetens kyrkoråd uppdraga
åt församlings kyrkoråd eller annan dess nämnd att verkställa beslut, som
samfällighetens fullmäktige eller församlingsdelegerade fattat eller att för
valta anslag, som enligt fastställd stat eller särskilt beslut blivit anvisat åt
församlingen.
h) Samfällighetens fullmäktige eller församlingsdelegerade må giva sam
fällighetens kyrkoråd annan benämning än kyrkoråd.
i) Om Konungen så förordnar, må protokoll och andra arkivhandlingar
förvaras annorstädes än i kyrkoarkiv.
6 kap. Om drätsel
Församling
Inledande bestämmelser
64 §.
Om vård om och förvaltning av kyrka och kyrkoegendom samt av medel,
som stå under myndighets särskilda inseende, om särskild revision av kyr
kans räkenskaper samt om kollektmedel gäller vad särskilt är stadgat.
65 §.
Vad församling tillhör i fast eller lös egendom bör sa förvaltas, att för
samlingens förmögenhet ej minskas.
Medel, som församling uppburit såsom vederlag för anläggningstillgång
eller på grund av försäkring av sådan tillgång, ma tagas i ansprak endast
för återbetalning av lån, som upptagits för förvärv av tillgången, eller för
anskaffande av annan dylik tillgång.
Såsom anläggningstillgång skall anses fast egendom, så ock lös egendom,
avsedd att stadigvarande innehavas av församlingen.
66
§.
Församlings medelsbehov skall, i den mån det ej fylles på annat sätt,
täckas med församlingsskatt.
67 §.
Beslut om anslag skall tillika innefatta anvisning av medel för anslagets
täckande.
Beviljas anslag att täckas genom utdebitering under mer än fem år, skall
beslutet underställas länsstyrelsens prövning.
Utgifts- och inkomststat
68
§.
Församling skall årligen upprätta en utgifts- och inkomststat för det näst-
följande kalenderåret.
Å statens utgiftssida skola upptagas:
a) det belopp, vartill nästföregående års underskott enligt avslutade
räkenskaper uppgått;
Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961
26
b) de anslag, som erfordras för bestridande av tidigare beslutade utgifter för nästföljande år, så ock de belopp, som ytterligare anslås i samband med statens fastställande, däribland även ett anslag för oförutsedda behov.
Statens inkomstsida skall upptaga:
a) det belopp, vartill nästföregående års överskott enligt avslutade räken skaper uppgått;
b) de inkomster, som i anledning av tidigare fattade beslut eller på annan grund kunna paräknas under det nästföljande året, så ock det belopp, som ytterligare erfordras, ävensom sättet för täckande av detta medelsbehov.
Hinder möter ej för församling att besluta, att vad av särskilt anslag icke förbrukas under det år, för vilket anslaget beviljats, må användas för avsett ändamal under det därpå följande året. Vad som återstår av anslaget vid sistnämnda års utgång må församlingen reservera för samma ändamål för ytterligare ett år; och äger församlingen sedermera fatta enahanda beslut för ett år i sänder.
69 §.
Förslag till utgifts- och inkomststat skall före september månads utgång uppgöras av kyrkorådet. För detta ändamål skola församlingens övriga nämnder före den 1 september, där ej annan tid bestämmes av kyrkorådet, till rådet ingiva sina särskilda statförslag för det nästföljande året.
Innan förslaget till utgifts- och inkomststat uppgöres, skall kyrkorådet samråda med kommunens styrelse.
Förslaget till utgifts- och inkomststat skall från och med dagen för kun görandet av det kyrkofullmäktigsammanträde eller den kyrkostämma, var vid staten skall fastställas, vara offentligen tillgängligt på lämpligt ställe, som tillkännagives i kungörelsen.
På nämnda sammanträde eller stämma upptages statförslaget till gransk ning och fastställelse. Därvid skola anslag till utgifter, om vilka fullmäktige eller stämman icke tidigare fattat beslut, samt därmed sammanhängande frågor särskilt bliva föremål för överläggning och avgörande.
Fondbildning
70 §.
1 mom. Församling äger avsätta medel till:
a) pensionsfond för beredande av pension eller därmed jämförligt under stöd åt personer i församlingens tjänst eller deras efterlevande;
b) kassaförlagsfond för tillgodoseende av församlingens behov av rörelse kapital;
c) allmän investeringsfond för anskaffande av anläggningstillgångar för församlingens behov; samt
d) särskild investeringsfond för anskaffande av i avsättningsbeslutet an given anläggningstillgång.
Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961
27
2 mom. Församling äger i samband med fastställande av utgifts- och
inkomststaten avsätta medel till skatteregleringsfond eller taga i anspråk
medel ur sådan fond.
Beslut att taga medel ur fonden i anspråk må ej avse mer än en tredjedel
av det högsta belopp, vartill fonden beräknas uppgå vid utgången av det år
beslutet fattas eller uppgått vid utgången av något av de två närmast före
gående åren.
71 §.
Med Konungens medgivande må församling:
a) avsätta medel till fond för tillgodoseende av annat särskilt behov än
i 70 § 1 mom. sägs; och
b) taga i anspråk medel ur fond för annat ändamål än det för vilket
fonden är avsedd och, såvitt angår skatteregleringsfond, i vidare mån än i
70 § 2 mom. stadgas.
72 §.
Hava medel, som församling uppburit såsom vederlag för anläggningstill
gång eller på grund av försäkring av sådan tillgång, icke före utgången av
det år, varunder de influtit, anvisats för ändamål, som sägs i 65 § andra
stycket, skola medlen, där ej annat är särskilt föreskrivet, avsättas till
allmän investeringsfond.
Överskottsmedel å lån, som församling upptagit med Konungens tillstånd
och som ej i sin helhet åtgått för det med lånet avsedda ändamålet, skola
avsättas till allmän investeringsfond, där ej annat föreskrivits vid tillstån
dets beviljande.
Om församlings skyldighet att i andra fall än i denna paragraf sägs av
sätta medel till fond är särskilt stadgat.
Lånerätt
73 §.
1 mom. Församling äger upptaga lån intill ett sammanlagt belopp mot
svarande för varje å församlingen belöpande skattekrona enligt den under
nästföregående år fastställda taxeringen en utdebitering av en krona. På
ansökan av församling äger dock Konungen, där skäl därtill äro, för en
tid av högst tio år åt gången medgiva att församlingen må, utan ytterligare
tillstånd, upptaga lån intill ett sammanlagt belopp motsvarande viss högre
utdebitering än nu sagts.
Lån, som avses i första stycket, skall vara ställt att återbetalas inom
fem år och, därest lånetiden är mer än ett år, att årligen avbetalas; dock må
församling vid förvärv av intecknad egendom övertaga betalningsansvar
även för sådan i egendomen intecknad gäld, som är ställd att betalas inom
längre tid eller i annan ordning.
Församling äger ock upptaga lån, vilket enligt uttryckligt beslut skall
användas för att gälda äldre lån och återbetalas inom de betalningsterminer,
som gälla för det äldre lånet.
Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961
28
Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961
Med lån avses i detta moment även borgen. 2 mom. Församling äger jämväl upptaga lån av statsmedel, som av Konungen beviljats församlingen, så ock, i den omfattning och på de villkor Konungen bestämmer, lån av statsmedel och kyrkofondsmedel, som bevil jats församlingen av statlig myndighet.
74 §.
Med Konungens medgivande må församling upptaga lån eller ingå borgen även i andra fall än i 73 § sägs.
Medelsförvaltning
75 §.
Penningar och värdehandlingar, som kyrkorådet eller annan försam lingens nämnd för församlingens eller annans räkning har om händer, skola så förvaras och redovisas, att de icke sammanblandas med andra penningar och värdehandlingar.
Penningmedel, som ej erfordras för nära förestående utbetalningar, skola för församlingens räkning insättas hos bank eller centralkassa för jordbruks kredit eller å postgirokonto eller anbringas i sådana tillgångar, i vilka för myndare äger utan överförmyndarens tillstånd anbringa omyndigs medel.
Med länsstyrelsens medgivande må församling anbringa penningmedel även på annat sätt än nu sagts.
76 §.
1 mom. Det åligger kyrkorådet att föra fortlöpande räkenskaper över de medel det har om händer.
Annan församlingens nämnd, som omhänderhar medel, skall föra räken skaper i enlighet med av kyrkorådet givna anvisningar och årligen före den 1 mars, där ej rådet bestämmer annan tid, till rådet avlämna redovisning för sin förvaltning under nästföregående kalenderår.
Sedan sådan redovisning skett, skall kyrkorådet inom tid, som bestämmes av kyrkofullmäktige eller kyrkostämman, dock före den 1 april, samman fatta och avsluta församlingens räkenskaper för nämnda kalenderår.
2 mom. Kyrkoråd som avses i 42 § andra stycket skall årligen avgiva redovisning till de församlingar, för vilka rådet är gemensamt. Sådan redo visning skall lämnas före den 1 mars året näst efter det år redovisningen avser. Har församling icke eget kyrkoråd, skall redovisningen lämnas före den 1 april.
Revision
77 §.
Av kyrkofullmäktige eller kyrkostämman skola årligen utses tre eller flera revisorer samt lika många suppleanter för granskning av det nästfoljande årets förvaltning.
29
Den, vilken såsom ledamot eller suppleant i kyrkorådet eller eljest är
redovisningsskyldig till församlingen, eller sådan den redovisningsskyldige
närstående, som sägs i 4 kap. 13 § 2. rättegångsbalken om jäv emot domare,
må icke vara revisor eller revisorssuppleant för granskning av förvaltning,
som omfattas av redovisningsskyldigheten, ej heller deltaga i val av revisor
eller revisorssuppleant för granskning av sådan förvaltning eller i beslut
med anledning av granskningen.
Revisorerna äga att när som helst inventera de penningmedel och värde
handlingar, som kyrkorådet eller annan församlingens nämnd omhänderhar,
samt taga del av räkenskaper och andra handlingar, som beröra förvalt
ningen.
Vad i 55 § sägs om ansvar och skadeståndsskyldighet för ledamot i kyrko
rådet äger avseende jämväl å revisor.
Kyrkofullmäktige eller kyrkostämman må besluta, att till revisor skall
utgå ersättning i enlighet med de bestämmelser, som jämlikt 59 § gälla för
ledamot av kyrkorådet eller annan församlingens nämnd.
Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961
78 §.
Revisorerna skola avgiva berättelse, innehållande redogörelse för resulta
tet av deras granskning med uttalande, huruvida anmärkning beträffande
räkenskapernas förande eller förvaltningen i övrigt föreligger eller icke.
Framställes anmärkning, skall anledningen till denna angivas i berättelsen.
Revisionsberättelse skall ock innehålla särskilt uttalande, huruvida ansvars
frihet för förvaltningen tillstyrkes eller icke.
79 §.
Revisionsberättelse skall senast den 1 maj avlämnas till kyrkofullmäk
tiges eller kyrkostämmans ordförande. Berättelsen skall jämte de förkla
ringar över framställda anmärkningar, som ordföranden infordrar, fram
läggas till granskning och avgörande hos fullmäktige eller stämman vid
sammanträde före utgången av juni månad; dock må, där fullmäktige eller
stämman så bestämt, ärendet företagas vid sammanträde senare under året.
80 §.
På beslut av kyrkofullmäktige eller kyrkostämman ankommer, huruvida
framställd anmärkning skall förfalla och ansvarsfrihet för förvaltningen
meddelas eller laga åtgärd för bevarande av församlingens rätt skall vid
tagas. Anställes ej talan å den förvaltning revisionsberättelse avser inom ett
år från det berättelsen framlades å fullmäktigsammanträde eller stämma,
skall så anses, som om ansvarsfrihet blivit beviljad. Utan hinder av att
ansvarsfrihet beviljats må talan föras på grund av brottslig handling, där
ej ansvarsfriheten uppenbarligen avsett även den handlingen.
30
Kungl. Maj ds proposition nr 70 år 1961
Kyrklig samfällighet
81 §.
Beträffande kyrklig samfällighets drätsel skall vad i 64—80 §§ är stadgat med avseende å församlings drätsel äga motsvarande tillämpning, dock med iakttagande av följande särskilda bestämmelser.
a) Vad som sägs om församlingens kyrkofullmäktige samt dess kyrkoråd och övriga nämnder skall i stället avse samfällighetens fullmäktige eller församlingsdelegerade samt dess kyrkoråd och övriga nämnder.
b) I förekommande fall skola församlingarnas kyrkoråd, inom tid som bestämmes av samfällighetens kyrkoråd, till detta ingiva sina särskilda förslag avseende anslag för det nästföljande året.
c) Församlingskyrkoråd, som omhänderhar medel för samfällighetens räkning, skall årligen inom tid som bestämmes av samfällighetens kyrkoråd till detta avlämna redovisning för sin förvaltning under nästföregående ka lenderår.
7 kap. Om församlingsskatt
82 §.
Församlingsskatt skall utom i de fall, för vilka annorlunda är i lag eller författning föreskrivet, utgå såsom allmän kommunalskatt.
Den som är kyrkoskriven i icke-territoriell församling är icke skyldig att erlägga församlingsskatt till den territoriella församling, inom vilken han är mantalsskriven.
Angående viss lindring i skattskyldigheten för den som icke tillhör svenska kyrkan är särskilt stadgat.
83 §.
Kyrkorådet åligger att, sedan församlingens utgifts- och inkomststat fastställts, ofördröjligen giva kommun, i vilken församlingen är belägen, del av beslutet. På sätt i kommunallagen är stadgat har kommunens sty relse därefter att underrätta länsstyrelsen och vederbörande lokala skatte myndighet, för debitering och uppbörd av församlingsskatt.
84 §.
Församling äger av statsverket uppbära församlingsskatt med belopp, motsvarande vad som skulle utgå på grundval av det antal skattekronor och skatteören, som vid taxering för visst år påföras de till församlingen skattskyldiga, efter det belopp för skattekrona och skatteöre, som bestämts till utdebitering för nästföregående år. Har skattskyldig enligt lagen den 26 oktober 1951 om viss lindring i skattskyldigheten för den som icke tillhör svenska kyrkan åtnjutit lindring i skattskyldigheten till församlingen eller har dödsbo enligt 75 § kommunalskattelagen medgivits befrielse från att erlägga skatt till församlingen, skall belopp, som församlingen eljest ägde uppbära av statsverket, nedsättas i motsvarande mån.
31
Församlingen äger av statsverket såsom förskott uppbära det belopp, som på grundval av taxeringsnämnds beslut visst år rörande taxering till kommunal inkomstskatt beslutats till utdebitering för nästkommande år. Vad sålunda beslutats till utdebitering ingår i församlingens fordran hos statsverket vid ingången av året näst efter det, då beslutet fattades. För skottet avräknas mot den församlingsskatt, som församlingen äger upp bära av statsverket på grundval av taxeringen under året efter det, då för skottet enligt bestämmelserna i nästföljande stycke utanordnas.
Belopp, som vid ingången av ett år utgör församlingens fordran hos stats verket enligt första och andra styckena, skall länsstyrelsen under samma år utanordna till kommun, i vilken församlingen är belägen, med en sjätte del å åttonde dagen i var och en av månaderna januari, mars, maj, juli, september och november. Är församlingens fordran icke uträknad vid ut- betalningstillfället i januari månad, skall vid detta tillfälle utbetalas samma belopp som utbetalades i november månad nästföregående år; dock må läns styrelsen, då särskilda skäl föranleda därtill, förordna att utbetalning skall ske med annat belopp. Därest det i januari månad utbetalade beloppet icke motsvarar en sjättedel av församlingens fordran, skall härav betingad jämk ning ske av det belopp, som utbetalas i mars månad. Kommunen skall där efter avlämna medlen till kyrkorådet.
Länsstyrelsen skall senast den 8 mars till församlingen överlämna för nästföregående år upprättad redovisning över församlingen tillkommande och till församlingen utanordnad församlingsskatt.
Närmare föreskrifter angående dylik redovisning meddelas av Konungen eller den myndighet Konungen förordnar.
85 §.
Vad i 83 och 84 §§ är stadgat med avseende å församling skall äga mot svarande tillämpning beträffande kyrklig samfällighet.
86
§.
Beträffande församling i Stockholm och Stockholms kyrkliga samfällighet skola gälla följande särskilda bestämmelser.
a) Det åligger samfällighetens kyrkoråd och varje församlings kyrkoråd att, sedan utgifts- och inkomststat fastställts, ofördröjligen underrätta över- ståthållarämbetet och den lokala skattemyndigheten om det belopp för skattekrona och skatteöre, som bestämts till utdebitering för nästkommande år. Samtidigt skall överståthållarämbetet underrättas om det sammanlagda belopp, som för nämnda år beslutats till utdebitering på grundval av det löpande årets taxering till kommunal inkomstskatt. Om debitering och upp börd av församlingsskatt gäller vad därom särskilt är stadgat.
b) Belopp, som avses i 84 § tredje stycket, skola utanordnas direkt till församlingen eller samfälligheten.
Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961
8 kap. Om underställning och besvär
87 §.
Om beslut, som skola underställas Konungens prövning, sägs i 71 och 74 §§.
Beslut, som skall underställas Konungens prövning, skall insändas till länsstyrelsen, vilken det åligger att överlämna handlingarna, jämte eget yttrande, till Konungen.
88
§.
Om beslut, som skola underställas länsstyrelsens prövning, sägs i 67 och 75 §§.
Underställt beslut skall antingen oförändrat fastställas eller ogillas. Väg ras fastställelse, skall skäl därför uppgivas.
Över vägrad fastställelse må församlingen föra klagan hos Konungen.
89 §.
1 mom. Över beslut av kyrkofullmäktige eller kyrkostämma må, där ej annat är särskilt föreskrivet, besvär anföras hos länsstyrelsen. Sådan klagan må grundas endast därå, att beslutet
icke tillkommit i laga ordning, står i strid mot allmän lag eller författning eller annorledes överskrider deras befogenhet, som fattat beslutet, eller
kränker klagandens enskilda rätt eller eljest vilar på orättvis grund. Besvären skola hava inkommit till länsstyrelsen inom tre veckor från den dag, då verkställd justering av det över beslutet förda protokollet till kännagivits å församlingens anslagstavla. Besvären skola vara åtföljda av överklagade beslutet jämte bevis om dagen för justeringens tillkänna givande.
Länsstyrelsen skall inhämta domkapitlets yttrande över besvären, såvida det icke är uppenbart, att sådan åtgärd är obehövlig.
2 mom. I fråga om besvär över beslut av kyrkoråd eller annan försam lingens nämnd skola, där ej annat är särskilt stadgat, bestämmelserna i 1 mom. äga motsvarande tillämpning. Mot beslut av rent förberedande eller verkställande art må talan ej föras.
3 mom. Rätt att anföra besvär enligt 1 och 2 mom. tillkommer envar, som är kyrkoskriven inom församlingen, ävensom var och en, vilken, utan att vara kyrkoskriven inom församlingen, har att till denna enligt taxering till kommunal inkomstskatt utgöra församlingsskatt.
32
Kungl. Maj:ts 'proposition nr 70 år 1961
90 §.
Hava besvär anförts hos länsstyrelsen, äger länsstyrelsen, om skäl därtill äro, förbjuda överklagade beslutets verkställighet.
33
Grundas besvären därpå, att klagandens enskilda rätt blivit kränkt genom
beslutet, och bliva besvären godkända, gäller rättelsen till förmån för den
som klagat, men står beslutet i övrigt fast, utan sa är, att det finnes strida
mot allmän lag eller författning eller eljest vila på orättvis grund, då läns
styrelsen må förordna om upphävande av beslutet i dess helhet.
91
I länsstyrelsens utslag må, där icke för vissa frågor annorlunda är särskilt
stadgat, ändring sökas hos Konungen senast inom tre veckor från den (lag,
då klaganden erhöll del av beslutet; dock äger menighet som klagar åtnjuta
två veckor längre besvärstid än nu sagts.
92 §.
Vad i 87—91 §§ är stadgat med avseende å församling, dess fullmäktige
och nämnder skall äga motsvarande tillämpning beträffande kyrklig sam
fällighet, dess fullmäktige eller församlingsdelegerade och nämnder. 3
Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961
3
—
Bihang till riksdagen* protokoll 1961. 1 samt. Nr 70
84
Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961
Förslag
till
Lag om införande av lagen om församlingsstyrelse
Härigenom förordnas som följer.
1 §•
Den nya lagen om församlingsstyrelse skall, med iakttagande av vad ne dan sägs, träda i kraft den 1 januari 1963, dock må Konungen dessförinnan meddela föreskrifter enligt vad i den nya lagen om församlingsstyrelse och i denna lag är för vissa fall stadgat.
Genom den nya lagens ikraftträdande upphävas, med de begränsningar nedan sägs,
1) lagen den 6 juni 1930 (nr 259) om församlingsstyrelse; 2) lagen den 6 juni 1930 (nr 260) om församlingsstyrelse i Stockholm; 3) lagen den 12 juni 1931 (nr 201) angående kyrkofullmäktige och kyrko nämnd i Göteborg.
Med den nya lagens ikraftträdande upphäves vidare kungl. cirkulärbrevet den 13 augusti 1823 angående kyrkovaktares utväljande, så ock vad i övrigt finnes i lag eller författning stridande mot den nya lagens bestämmelser.
Förekommer i lag eller författning hänvisning till eller avses däri eljest föreskrift, som ersatts genom bestämmelse i den nya lagen, skall den be stämmelsen i stället tillämpas.
2
§.
I församling med mera än 1 000 invånare, där kyrkofullmäktige icke finnas vid ingången av år 1962, skall under sagda år val av fullmäktige äga rum i den ordning, som är stadgad i fråga om allmänt kommunalval.
3 §.
Har före den nya lagens ikraftträdande förordnats om bildande av kyrklig samfällighet skall, i den mån Konungen ej annorlunda förordnar, sådan samfällighet bestå. Omfattar samfälligheten alla de i lagen den 6 juni 1930 om församlingsstyrelse avsedda angelägenheterna, skall vad i den nya lagen stadgas om församlings rätt att själv vårda sina angelägenheter icke äga tillämpning å de enskilda i samfälligheten ingående församlingarna.
4 §.
De nya bestämmelserna om valbarhet, så ock om ordförandeval i full mäktige eller församlingsdelegerade skola äga tillämpning vid val för tid, som infaller efter den 31 december 1962. 5
5 §.
Tjänstgöringstiden för nuvarande församlingsdelegerade i Stockholm skall upphöra med utgången av år 1962, och skall nytt val av församlingsdelege-
35
rade äga rum under december månad 1962. Därvid skall tillämpas vad i den
nya lagen stadgas om sådant val.
I övrigt skall val av församlingsdelegerade första gången äga rum under
december månad 1962, och skall därvid tillämpas vad i den nya lagen stad
gas om sådant val. Innan valet förrättas, skall antalet delegerade bestäm
mas i den ordning den nya lagen föreskriver.
6
§.
Vad i den nya lagen stadgas i 44 § 1 mom. om prästerlig ledamot av
kyrkoråd och i 47 § om ordförande och vice ordförande i rådet skall träda
i tillämpning först i fråga om kyrkoråd, som utses för tiden från och med
år 1964; och skall därför vad i 46 § lagen den 6 juni 1930 om församlings-
styrelse och 50 § lagen samma dag om församlingsstyrelse i Stockholm
föreskrives om ordförandeskap i kyrkoråd alltjämt gälla under år 1963.
7 §.
Kyrkoråd, som före den nya lagens ikraftträdande utsetts för vården av
de för församlingarna i ett pastorat gemensamma angelägenheterna, skall
intill utgången av år 1963 vara kyrkoråd i samfällighet, som avses i 3 §
1 mom. första stycket den nya lagen.
För sådan samfällighet skall utgifts- och inkomststat för år 1963 fast
ställas å gemensam kyrkostämma med församlingarna.
8
§.
Vad den nya lagen innehåller om antalet revisorer och revisorssuppleanter
skall lända till efterrättelse vid val av revisorer jämte suppleanter för år
1963.
9 §.
I fråga om offentliggörande, underställning och godkännande av beslut,
som fattats före den 1 januari 1963, samt om anförande av besvär över
sådant beslut skola förut gällande föreskrifter tillämpas.
10 §.
Vad i lag eller författning är föreskrivet om församlingsavgifter skall i
stället avse församlingsskatt.
11
§•
Ifrågakommer framdeles införlivande i administrativt, kommunalt och
judiciellt hänseende med Stockholms eller Göteborgs städer av kommun
eller del av kommun, som sammanfaller med församling, ankommer på
Konungen att bestämma tid för församlingens ingående i samfälligheten.
12
§.
Fordras närmare föreskrifter med avseende å den nya lagens ikraftträ
dande, meddelas sådana föreskrifter av Konungen.
Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961
36
Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961
Förslag
till
Lag om ändrad lydelse av 38 och 41 §§ lagen den 13 juni 1919 (nr 293)
om ändring i kommunal och ecklesiastik indelning.
Härigenom förordnas, att 38 och 41 §§ lagen den 13 juni 1919 om ändring i kommunal och ecklesiastik indelning1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
Gällande lydelse:
38 §.
Vid ändring---------- församlings beslutanderätt.
Är i församling, vars område ge nom indelningsändring ökas eller minskas, beslutanderätten överlå ten åt kyrkofullmäktige, skola des sa företräda såväl den äldre som den ökade eller minskade försam lingen.
Vidkommande sådan församling äge Konungen, om förhållandena därtill föranleda, förordna, att samtliga fullmäktiges uppdrag sko la upphöra, då den nya indelningen träder i kraft, samt nytt val till fullmäktige verkställas för tiden till utgången av det år, då allmänna val av fidlmäktige nästa gång skola äga rum. Där sådant förordnande meddelats åligger det länsstyrelsen att snarast möjligt under året in nan indelning sändring en träder i kraft och sist före den 1 juli, med tillämpning av vad om valdag är särskilt stadgat, bestämma vilken dag valet skall äga rum ävensom förordna person att kungöra första sammanträdet med fullmäktige och
Föreslagen lydelse:
38 §.
Vid ändring---------- församlings beslutanderätt.
Är i församling, vars område ge nom indelningsändring ökas eller minskas, beslutanderätten överlå ten åt kyrkofullmäktige, skall vad i lJf § första och andra styckena stadgas äga motsvarande tillämp ning med avseende å dessa samt å val av kyrkofullmäktige.
1 Senaste lydelse av 38 och 41 §§, se 1957: 282.
37
Kungl. Maj:ts -proposition nr 70 år 1961
Gällande lydelse:
där föra ordet, till dess ordförande valts. Länsstyrelsen äger att i sam band därmed förordna om försam lingens indelning i valkretsar och valdistrikt oberoende av eljest gäl lande bestämmelser om tid för meddelandet av sådant förordnan de. De nya fullmäktige skola ome delbart efter valet övertaga handhavandet av dem tillkommande uppgifter.
Beträffande församling----------av indelningsändringen.
41 §.
I nybildad-----------äga rum. Det åligger domkapitlet att sna rast möjligt under året innan in delningsändringen träder i kraft och sist före den 1 juli förordna präst att föra ordet i församlingens kyrkoråd ävensom att hålla kyrko stämma eller sammanträde med kyrkofullmäktige för val av ordfö rande och vice ordförande samt kyrkoråd.
För val----------- sådant förord nande.
I nybildad---------- dylikt val. I fråga----------nästfoljande året. Fullmäktige skola---------- av in del ni ngsändringen.
Föreslagen lydelse:
Beträffande församling----------av indelningsändringen.
41 §.
I nybildad-----------äga rum. Det åligger domkapitlet att sna rast möjligt under året innan in delningsändringen träder i kraft och sist före den 1 juli förordna person att hålla kyrkostämma eller sammanträde med kyrkofullmäkti ge för val av ordförande och vice ordförande samt kyrkoråd. Inom samma tid skall domkapitlet, om kyrkoherde ännu ej finnes, förord na präst att vara ledamot av kyr korådet intill dess kyrkoherde till trätt.
För val----------- sådant förord nande.
I nybildad---------- dylikt val. I fråga---------- nästf oljande året. Fullmäktige skola---------- av in delningsändringen .
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1963.
38
Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961
Förslag
till
Förordning
om ändrad lydelse av 30 § folkbokföringsförordningen den 28 juni
1946 (nr 469)
Härigenom förordnas, att 30 § folkbokföringsförordningen den 28 juni 1946 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
Gällande lydelse:
30 §.
Det åligger församling att till handahålla pastor nödiga inventa rier, materiel och vad övrigt erford ras för kyrkobokföringen ävensom tjänstetelefon samt, därest förhål landena så påkalla, skrivbiträde.
Föreslagen lydelse:
30 §.
Det åligger pastorat att tillhan dahålla pastor nödiga inventarier, materiel och vad övrigt erford ras för kyrkobokföringen ävensom tjänstetelefon samt, därest förhål landena så påkalla, skrivbiträde.
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1963.
Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961
39
JJtdrag av protokollet över ecklesiastikärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 17 mars 1961.
Närvarande: Statsministern
Erlander , ministern för utrikes ärendena Undén , statsråden
N
ilsson
, S
träng
, A
ndersson
, L
indström
, L
ange
, L
indholm
, K
ling
,
Skoglund, Edenman, Netzén, af Geijerstam, Hermansson.
Chefen för ecklesiastikdepartementet, statsrådet Edenman, anmäler efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om ny församlingsstyrelselagstiftning m.m. och anför därvid följande.
I. Inledning
Kommunallagstiftningens område har på senare år präglats av en råd betydelsefulla reformer. Den översyn som verkställts av kommunallagskom- mittén har bland annat lett till att år 1953 antagits ny kommunallag (KL), avseende de borgerliga primärkommunerna utom Stockholms stad, och år 1954 ny landstingslag. Viktiga nyheter på området utgöres vidare av 1956 års skolstyrelselag och 1957 års lag om kommunalförbund. År 1957 har också tillkommit ny kommunallag för Stockholm.
För de kyrkliga kommunerna, församlingarna, gäller emellertid alltjämt lagen den 6 juni 1930, nr 259, om församlingsstyrelse (LFS) och lagen sam ma dag, nr 260, om församlingsstyrelse i Stockholm (LFS Sthlm).
När min företrädare som departementschef år 1953 utverkade Kungl. Maj:ts bemyndigande att tillkalla särskilda sakkunniga för att verkställa en översyn av församlingsstyrelselagstiftningen, motiverades detta i första hand med att det, alltsedan den vid 1862 års kommunallagstiftningsreform genomförda uppdelningen i borgerliga och kyrkliga primärkommuner, rått vittgående överensstämmelse i författningsregleringen för de båda förvalt ningsområdena och att denna likformighet alltjämt torde få anses vara av värde. I direktiven för de sakkunniga framhölls, att utgångspunkten för utredningen borde vara att överensstämmelse borde råda i form och innehåll mellan de kyrkliga och de borgerliga kommunalförfattningarna, såvida inte sakliga skäl betingade skiljaktigheter. Vidare underströks att de sakkun
40
niga borde söka åstadkomma en över hela linjen klarare gränsdragning mellan de kyrkliga och de borgerliga kommunernas kompetensområden.
De sakkunniga som tillkallades för ändamålet — församlingsstyrelsekom- mittén1 — har den 10 april 1957 avlämnat ett betänkande »Församlingslag» (SOU 1957: 15) i vilket redovisas resultatet av en fullständig översyn av församlingsstyrelselagstiftningen utom såvitt angår Stockholms stad. Be tänkandet innehåller, som dess titel anger, främst förslag till en ny lag, benämnd församlingslag. Denna lag är avsedd att träda i stället för LFS. I enlighet med sina direktiv har kommittén i första hand inriktat sig på att till den nya lagen överföra de nyheter av saklig och formell natur som inne fattas i KL. I en del ämnen, som inte direkt beröres av KL, har kommittén föreslagit nya bestämmelser eller omformulering av de nuvarande. Detta gäller särskilt beträffande församlingens kompetens, kyrkorådets försam- lingsvårdande uppgifter och formerna för handläggning av ärenden, gemen samma för två eller flera församlingar.
Kommitténs förslag är icke enhälligt; särskilda yttranden har avgivits av två ledamöter.2
Över betänkandet i dess helhet har efter remiss utlåtanden avgivits av kammarkollegiet, statskontoret, samtliga domkapitel, länsstyrelserna i Kro nobergs, Malmöhus, Värmlands, Örebro, Östergötlands, Södermanlands, Gävleborgs och Västernorrlands län, Svenska kyrkans diakonistyrelse, sty relserna för Svenska stadsförbundet, Svenska landskommunernas förbund och Svenska pastoratens riksförbund ävensom av Svenska prästförbundet. Domkapitlen har vid sina remissvar fogat yttranden från ett hundratal församlingar och kyrkliga samfälligheter av olika storleksordning.
Utlåtanden över delar av betänkandet har avgivits av riksarkivet, som inhämtat yttranden av lands- och stadsarkivarierna (beträffande den kyrko- kominunala arkivvården), skolöverstyrelsen (beträffande bland annat för- samlingsbiblioteken), centrala uppbördsnämnden (beträffande bestämmel serna om församlingsskatt), besvärssakkunniga (beträffande besvärsreg- lerna), samt Svenska kyrkans sjömansvårdsstyrelse, Sveriges kyrkliga stu dieförbund och Kyrkomusikernas riksförbund (såvitt förslaget berör dessa instansers verksamhetsområden). Därjämte har Diakoniens centrala råd in kommit med en skrift.
1 Kommittén bär utgjorts av förutvarande andre vice talmannen i riksdagens andra kammare,
redaktören Anders Olsson, ordförande, samt kanslirådet Nils-Erik Brolin, hovrättsrådet Sven Ekblom,
pol. mag. Erik Forslund, förutvarande ledamoten av riksdagens andra kammare, kontraktsprosten Carl Hoppe, sekreteraren i svenska landskommunernas förbund Fritz Kaijser och hovrättsrådet
Jerker Victor. Ordförande i kommittén var ursprungligen f. d. lagmannen Olof Löthner; sedan denne
år 1955 avlidit, tillkallades Victor som ledamot och uppdrogs åt Olsson att som ordförande leda ut redningsarbetet.
ä Dessa är Brolin och Kaijser.
Kaijsers avvikande mening hänför sig till frågan om kyrkoherdens självskrivenhet i kyrkorådet.
Brolin har på flera punkter en från kommittémajoriteten avvikande uppfattning. Dessa punkter kommer att redovisas i det följande.
Kungl. Maj ds 'proposition nr 70 år 1961
41
Sedan Kungl. Maj:t beslutat inhämta 1957 års allmänna kyrkomötes ytt
rande över förslaget, såvitt avsåg de däri berörda frågorna om kyrkoher
dens självskrivenhet i kyrkorådet, om kyrkorådets församlingsvårdande
uppgifter och om kyrkorummets upplåtande, har kyrkomötet i skrivelse den
4 oktober 1957 yttrat sig över berörda spörsmål och har dessutom i anled
ning av väckta motioner uttalat sig beträffande vissa andra delar av för
slaget. Vid skrivelsen har kyrkomötet fogat kyrkolagsutskottets i ärendet
avgivna betänkande (nr 17).
Den 11 november 1957 har församlingsstyrelsekommittén avlämnat be
tänkande med förslag till församling slag för Stockholm (SOU 1957:45).
Den sålunda föreslagna lagen är avsedd att ersätta LFS Sthlm. I väsentliga
delar följer detta lagförslag kommitténs förslag till allmän församlingslag.
Likformigheten mellan de båda förslagen omfattar saväl den systematiska
uppställningen som den formella avfattningen av flertalet regler. I den mån
de för Stockholmsförsamlingarna hittills gällande särbestämmelserna befun
nits ändamålsenliga och motiverade av huvudstadens särskilda förhallanden,
har de emellertid bibehållits i kommitténs förslag till Stockholmslag.
Inte heller i förevarande del är kommitténs förslag enhälligt; särskilda
yttranden har i detta fall avgivits av tre ledamöter.1
Över förslaget till församlingslag för Stockholm har efter remiss utlåtan
den avgivits av kammarkollegiet, statskontoret, riksarkivet (beträffande den
kyrkokommunala arkivvården), skolöverstyrelsen (beträffande församling
arnas befattning med folkskoleväsendet), domkapitlet i Stockholm, över-
ståthållarämbetet, centrala uppbördsnämnden (beträffande bestämmelserna
om församlingsskatt) samt Svenska prästförbundet. Riksarkivet har åbe
ropat ett yttrande från stadsarkivarien i Stockholm. Domkapitlet har vid
sitt remissvar fogat yttranden från samtliga under domkapitlet lydande
församlingar i huvudstaden, från Stockholms församlingsdelegerade och från
Skeppsholms församling. Överståthållarämbetet har överlämnat ett av
Stockholms stadsfullmäktige avgivet utlåtande i ärendet. Slutligen har
Diakoniens centrala råd även i detta ärende inkommit med en skrift.
Svenska stadsförbundet och Svenska pastoratens riksförbund har erhållit
tillfälle att yttra sig i ärendet men har inte begagnat sig därav.
Jag anhåller nu att få närmare redogöra för ifrågavarande lagstiftnings
ärenden. Innan så sker, vill jag endast anmärka, att församlingsstyrelse
kommittén slutat sitt arbete genom att den 28 oktober 1958 avge ett be
tänkande om ändrad tidpunkt för kyrkofullmäktigvalen (SOU 1958:42).
Detta ärende har överlämnats till inrikesdepartementet för handläggning.
Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961
1 Brolin, Kaijser och Victor.
Beträffande Brolins skiljaktiga meningar, se i det följande.
Kaijsers avvikande mening hänför sig även i delta fall till fragan om kyrkoherdens självskri\enhet
i kyrkorådet.
Victors reservation avser ett specialproblem rörande medlemskap i församling.
42
Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961
II. Allmänna synpunkter
1. Kortfattad historik
Den kyrkliga verksamheten har alltsedan kristendomen fick fäste i landet varit knuten till den territoriella församlingen eller socknen.
I landskapslagarna framstår sockenmenigheten som självverksam med huvudsaklig uppgift att sörja för byggnad och underhåll av kyrka samt att avlöna präst och klockare. Beslutanderätten utövades på landet av socken stämman, till vilken de jordägande sockenmännen sammankom under präs tens ordförandeskap. Även i städerna, som i regel bildade egna socknar, förekom sockenstämmor, men vanligen utövades beslutanderätten där av ett representativt organ, kyrkorådet.
Under 1600-talet började sockenmenigheten medverka vid upprätthållan det av kyrkotukten, och därigenom kom sockenförvaltningen att innefatta även ett moment av rättskipning. Bestämmelser om sockentukten inflöt i de prästerliga privilegierna. På landsbygden förekom sockentuktsmålen vanli gen på allmän sockenstämma, medan sådana mål i städerna i regel handlades av kyrkorådet.
I de prästerliga privilegierna erkändes prästerskapets rätt att hålla sockenstämmor. Menighetens deltagande i stämmorna uppfattades mera som en skyldighet än en rättighet och torde huvudsakligen ha erfordrats för beslut om behövliga arbeten och anskaffande av medel därtill samt för kontroll av medelsdispositionen.
Under mitten och senare hälften av 1600-talet började kyrkoråd, vari kyrkvärdar och sexmän ingick, att växa fram på landsbygden. Men varken 1686 års kyrkolag eller 1600-talets privilegier upptog några bestämmelser därom.
Efter hand vidgades sockenstämmans kompetens. Den angavs i 1723 års privilegier såsom närmast avseende kyrkans angelägenheter och vad som hörde till kyrkodisciplinen, men därjämte skulle förekomma — utom frågor om kyrko- och prästgårdsbyggnad — fattigvårds-, hälsovårds- och under visningsärenden samt frågor om anställande av sockenhantverkare, om hål lande av sockenmagasin och om löneavtal med prästerskapet. I dessa privi legier gjordes också en mera markerad åtskillnad mellan sockenstämman som det beslutande organet, å ena sidan, samt präst och kyrkvärdar å den andra.
Den första författning som direkt reglerade den kommunala självstyrelsen var 1817 års förordning angående sockenstämmor och kyrkoråd.
Förordningen gällde närmast landsbygden. Stämmornas förvaltningsupp gifter angavs genom eu exemplifiering. Någon utsträckning av kompetens
43
området ägde ej rum. Kyrkorådet bibehölls för handhavande av kyrko-
disciplinen; någon verksamhet som berednings- och verkställighetsorgan för
stämman tillkom däremot icke kyrkorådet. År 1828 utvidgades kyrkorådets
befogenheter till att även omfatta inseendet över hälsovården.
1817 års förordning ersattes år 1843 av tre särskilda förordningar om
sockenstämmor, kyrkoråd samt sockennämnder.
Enligt sockenstämmoförordningen hörde till stämmans handläggning mål,
som rörde kyrkans vård samt socknens hushållning och allmänna angelägen
heter. Uppgifterna angavs genom en exemplifiering, vilken på en del punkter
avvek från den i 1817 års förordning. Till en del var avvikelserna föranledda
av 1842 års skollagstiftning, enligt vilken folkskoleväsendet blivit en sock
narnas obligatoriska förvaltningsuppgift.
Förordningen om kyrkoråd överensstämde i stort sett med de i 1817 års
förordning meddelade stadgandena om kyrkoråd. Kyrkorådet förblev sålun
da i huvudsak ett organ för kyrkotuktens upprätthållande. Både socken-
stämmoförordningen och förordningen om kyrkoråd gällde för såväl städer
(utom Stockholm) som landet, medan däremot sockennämndsför ordning en
endast avsåg landsbygdens förhållanden. Till sockennämnden överfördes de
borgerliga angelägenheterna om hälsovård, allmän ordning och sedlighet,
och den fick vidare till uppgift att efter sockenstämmans uppdrag ombesörja
sådana gemensamma ekonomiska angelägenheter, som inte tillkom iimbets-
eller tjänstemän.
Tanken att särskilja de borgerliga och de kyrkliga elementen i socken
förvaltningen, som sålunda redan i begränsad utsträckning kommit till ut
tryck i uppdelningen av förvallningsbestyren på kyrkoråd och socken
nämnd, genomfördes helt i de tre förordningarna av den 21 mars 1862 om
kommunalstyrelse på landet, om kommunalstyrelse i stad och om kyrko
stämma samt kyrkoråd och skolråd.
De på den borgerliga kommunen ankommande uppgifterna angavs i för
ordningarna om kommunalstyrelse endast med orden »gemensamma ord
nings- och hushållningsangelägenheter». Att uppräkna dessa angelägenheter
ansågs principiellt oriktigt. Avgränsningen mot den kyrkliga kommunen
skedde på så sätt, att från kommunalstämmans behörighet undantogs ange
lägenheter, rörande vilka det stadgats att de skulle behandlas på kyrko
stämma. I enlighet härmed bestämdes i kyrkostämmoförordningen den
kyrkliga kommunens kompetensområde, efter att ha angetts avse vården
av kyrkans och folkskolans angelägenheter, närmare genom en uppräkning.
Förvaltande och verkställande organ blev på ena sidan kommunalnämnd
och drätselkammare samt på den andra sidan kyrkoråd och skolråd. Kyrko
rådet fick till uppgift inte blott att befatta sig med kyrkotukten och vården
om kyrkans angelägenheter utan skulle därjämte vara församlingens all
männa berednings- och verkställighetsorgan. Motsvarande verkställighets-
och beredningsuppgifter tilldelades skolrådet såsom organ för skolärendena.
T kyrkorådet var kyrkoherden liksom tidigare självskriven ordförande.
Sådan ställning fick han även i skolrådet, varjämte hans självskrivenhet
som ordförande i sockenstämman övergick till ordförandeskap i kyrko
stämman .
Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961
44
De viktigaste förändringarna i fråga om kyrkostämmans befogenheter under tiden från år 1862 fram till 1930 års kommunallagstiftning samman hänger med utvecklingen på barnavårdens samt skol- och biblioteksväsen denas områden.
Genom 1902 års lag angående uppfostran åt vanartade och i sedligt av seende försummade barn sammankopplades i lagen avsedda barnavårds- ärenden med skolväsendet. År 1905 infördes ett tillägg till kyrkostämmo- förordningen, varigenom till kyrkostämmans handläggning hänfördes även frågor om församlingsbibliotek.
I 1909 års lag angående folkskoleväsendet i vissa städer stadgades att, där lagen blev tillämplig, såväl folkskoleväsendet som vården om vanartade barn skulle utgöra en den borgerliga kommunens angelägenhet. I samband med tillkomsten av 1924 års barnavårdslagstiftning, varigenom den borger liga kommunen blev huvudman för barnavården, utmönstrades barnavårds- bestämmelserna helt ur kyrkostämmoförordningen.
För Stockholms och Göteborgs del gällde vissa särskilda bestämmelser. Sålunda infördes år 1863 genom förordningen om kyrkostämma samt kyrko råd och skolråd i Stockholm gemensamma kyrkofullmäktige, utsedda på de territoriella församlingarnas kyrkostämmor. Dessa fullmäktige hade att bestämma om den samfällda folkskolebudgeten men var i övrigt att betrakta som ett slags skiljenämnd mellan församlingarna. Beslutanderätten angå ende folkskolebudgeten överflyttades år 1903 till stadsfullmäktige. År 1914 avskaffades de gemensamma kyrkofullmäktige och ersattes av församlings- delegerade, som hade att avgöra samfällda ärenden, i vilka församlingarna stannat i olika beslut.
Skötseln av samfällda frågor i Göteborg reglerades år 1882 genom en förordning angående kyrkofullmäktige och kyrkonämnd i Göteborg. För samlingarna blev därmed i ekonomiskt hänseende organiserade som en enhet. 2
2. Översikt över gällande bestämmelser och deras tillkomst m. m.
Enligt LFS äger varje territoriell församling att själv vårda sina gemen samma kyrkliga angelägenheter. Två eller flera församlingar kan för vården av sådana angelägenheter eller vissa av dem efter Kungl. Majrts prövning förenas till en kyrklig samfällighet. De kyrkliga angelägenheterna angives liksom i tidigare författningar medelst en uppräkning.
Församlings och samfällighets beslutanderätt utövas på kyrkostämma eller av fullmäktige. Har flera församlingar gemensamt ärende utan att samfällighet bildats, avgöres ärendet på gemensam kyrkostämma. Kyrko fullmäktige är obligatoriskt organ i församling med mera än 1 500 invånare. Även i mindre församling kan fullmäktige efter församlingens önskan inrät-
Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961
45
tas. Finnes fullmäktige, inskränkes kyrkostämmans befogenheter till ett
fåtal ärenden, bland annat frågor om införande och avskaffande av fullmäk
tige. Förvaltning och verkställighet tillkommer kyrkoråd, biblioteksstyrelse
eller särskilt utsedda organ.
Rätt att deltaga i kyrkostämma tillkommer envar inom församlingen
mantalsskriven svensk medborgare, som är medlem av svenska kyrkan och
som senast det föregående året fyllt 21 år och ej är omyndig. Stämman
utser för en tid av fyra år en ordförande och en vice ordförande. Kyrko
rådets ordförande kan utses härtill, även om han inte är röstberättigad.
Kyrkofullmäktiges antal bestämmes av kyrkostämman i förhållande till
folkmängden enligt en skala, löpande från 15 till 40. I kyrklig samfällighet
förordnar Kungl. Maj:t om antalet fullmäktige. Antalet fördelas sedan av
länsstyrelsen på de olika församlingarna. Kyrkofullmäktige väljes för fyra
år. Rösträtt vid sådant val tillkommer envar, som har rösträtt på kyrko
stämma. Valkretsindelning kan förekomma och valåret är detsamma som
vid kommunala val. Fullmäktige väljer bland sig för nästkommande år ord
förande och vice ordförande. Kyrkorådets ordförande kan utses härtill,
ehuru han ej är fullmäktig.
Kyrkostämman eller fullmäktige skall sammankomma vid tre tillfällen
årligen. Därutöver kan sammanträde hållas, när förhållandena påkallar det.
Kungörelse om sammanträde utfärdas av ordföranden; honom åligger det
vidare att låta föra protokoll, vilka sedan jämte tillhörande handlingar skall
förvaras i kyrkoarkivet. Ärenden som företages till behandling skall dess
förinnan vara beredda av kyrkorådet eller annat organ. Kyrkorådets ord
förande äger rätt att yttra sig och framställa förslag på kyrkostämma eller
i fullmäktige, ändå att han inte är röstberättigad respektive ledamot.
I varje församling skall finnas ett kyrkoråd; dock kan två eller flera för
samlingar förena sig om gemensamt kyrkoråd. Om de särskilda kyrkoråden
behålles, kan det gemensamma kyrkorådet tilläggas vård om allenast viss
eller vissa angelägenheter. Bildar församlingarna ett pastorat, skall de alltid
ha ett gemensamt kyrkoråd för vård om pastoratsangelägenheterna. Kyr
korådet är dels ett kyrkligt organ med befogenheter bland annat beträffande
kyrkotukt och kyrkodisciplin dels ett allmänt kyrkokommunalt berednings-,
förvaltnings- och verkställighetsorgan. Dess uppgifter angives genom en
uppräkning. Ledamöter — lägst fem, högst elva — väljes av det representa
tiva organet. Kyrkoråd, som är gemensamt för två eller flera församlingar,
vilka inte bildar samfällighet, utses på gemensam kyrkostämma. Sålunda
utses pastoratskyrkorådet på den s. k. pastoratsstämman. Till ledamot i
kyrkoråd kan utses den som är röstberättigad på kyrkostämma, boende
inom församlingen samt fyllda 23 år. Ett ytterligare villkor är, att han kan
anses vilja främja församlingslivet. Valet avser en tid av fyra år. Perioden
är förskjuten ett år framåt i tiden i förhållande till fullmäktiges mandat
period. Kyrkoherden eller den hans ämbete förvaltar är självskriven ordfö
Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961
46
rande i rådet. I kyrkoråd för samfällighet av församlingar, tillhörande olika pastorat, utser domkapitlet ordförande. Kyrkorådet väljer inom sig kyrk värdar för mandatperioden samt utser för varje år inom eller utom sig en kassaförvaltare. Av kyrkorådet förvaltade medel skall hållas avskilda och varje ledamot ansvarar personligen gemensamt med de andra för sådana medel.
I församling, där församlingsbibliotek finnes, skall utses en särskild biblioteksstyrelse.
De kyrkliga avgifterna skall utgå på samma sätt som är stadgat för all män kommunalskatt. Årlig utgifts- och inkomststat skall upprättas. Kom munallagens regler om fondbildning är tillämpliga på församlings till gångar. Det representativa organet skall årligen utse två eller flera revi sorer. Åtskilliga beslut måste underställas Kungl. Maj:ts prövning för att bli bindande, såsom avhändande av fast egendom, upptagande av vissa större lån samt beslut om utgifter, som erfordrar utdebitering under längre tid än fem år.
Medlem av församling äger anföra s. k. kommunalbesvär över stämmas, fullmäktiges eller kyrkoråds beslut. Besvärstiden är 30 dagar. Vissa när mare angivna mål handlägges av domkapitlet men eljest är länsstyrelsen besvärsinstans.
Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961
För församlingarna i Stockholm gäller som nämnts LFS Sthlm. Denna lag företer vissa skiljaktigheter i förhållande till LFS, främst beträffande den kyrkokommunala organisationen. För stockholmsförsamlingarna finns en obligatorisk samfällighet, vars beslutande organ är församlingsdelegerade, med vissa i lagen bestämda uppgifter. Församlingarna kan ej ingå i annan samfällighetsbildning och bestämmelser om handläggning av gemensamma angelägenheter utan samfällighetsbildning saknas. Eljest divergerar lagarna huvudsakligen i detaljfrågor, såsom latituderna för fullmäktiges antal, val kretsindelning, tiderna för fullmäktigesammanträden, förande av protokoll och arkivvård.
Även i Göteborg bildar församlingarna en samfällighet, för vilken gäller 1931 års lag om kyrkofullmäktige och kyrkonämnd i Göteborg (LKF Gbg). Fullmäktiges kompetens hänför sig till ekonomiska frågor, såsom löner, disposition över kyrkomedel, förvaltning av kyrkans och viss församlingar nas egendom, kyrklig byggenskap samt avgifter till kyrkan.
Den gällande lagstiftningen grundar sig i huvudsakliga delar på ett av kyrkofullmäktig sakkunnig a år 1922 framlagt betänkande med förslag till lag om församlingsstyrelse samt lag om församlingsstyrelse i Stockholm (SOU 1923:4).
47
De sakkunniga hade tillsatts år 1919, sedan riksdagen i skrivelse året
innan anhållit om utredning om ett representativt system inom den kyrkliga
kommunen. De sakkunniga skulle vidare, med anledning av eu annan riks
dagens hemställan, framlägga förslag om kyrkliga samfälligheter. Sedermera
fick de sakkunniga även i uppdrag att undersöka frågan om kyrkligt ekono
miska angelägenheter kunde handläggas av samma organ, som ägde besluta
om den borgerliga kommunens ekonomi.
Enligt de sakkunnigas förslag skulle församling oavsett dess storlek efter
eget val äga rätt att — med undantag för vissa ärenden — överlåta beslu
tanderätten åt fullmäktige. Vidare skulle ärenden rörande skol- och biblio
teksväsendet överflyttas till den borgerliga kommunen. Däremot skulle
alltjämt församling själv sköta sin ekonomi. Vården om begravnings
platser kunde efter Kungl. Maj:ts förordnande tillkomma borgerlig kom
mun. I förslaget upptogs vidare bestämmelser rörande kyrkliga samfällig
heter. För Stockholms del föreslogs ett bibehållande av delegeradeinstitu-
tionen med i huvudsak samma kompetens som den haft tidigare, nämligen
att avgöra gemensamma frågor, i vilka församlingarna blivit oense.
Sakkunnigförslaget överarbetades inom ecklesiastikdepartementet och ar
betet ledde till år 1929 färdigställda lagutkast rörande församlingsstyrelser.
Efter utkastens remissbehandling utarbetades och framlades för 1930 års
riksdag proposition nr 100 med bland annat förslag till lag om församlings-
styrelse och lag om församlingsstyrelse i Stockholm. I propositionen före
slogs inte lika vittgående förändringar som de sakkunniga upptagit i sitt
betänkande. Sålunda föreslogs endast en fakultativ överflyttning av skol-
ärendena till den borgerliga kommunen; i princip skulle dessa ärenden allt
jämt vara en den kyrkliga kommunens angelägenhet. Å andra sidan kan
nämnas, att ett obligatoriskt införande av fullmäktige ansågs böra ske om
församlings invånarantal översteg 3 000.
I riksdagen väcktes i anledning av propositionen ett stort antal motioner,
vilka främst berörde skolfrågorna, handhavandet av den kyrkliga ekono
mien samt kyrkoherdens ställning i de olika kyrkokommunala organen.
Sin slutliga utformning fick lagarna genom konstitutiormitskottets utlå
tande nr 31. Utlåtandet följde huvudsakligen propositionens förslag, men i
vissa delar gjordes ändringar till följd av de i motionerna framställda yrkan
dena. Sålunda kom exempelvis skolärendena att överflyttas till borgerlig
kommun i större utsträckning än departementschefen föreslagit, medan där
emot endast församlingar med mera än 5 000 invånare blev skyldiga införa
fullmäktigsystem.
I propositionen hade departementschefen även uttalat, att församlingarna
i Göteborg borde bilda samfällighet enligt allmänna regler. Konstitutions
utskottet ansåg däremot, att gemenskapen mellan dessa församlingar borde
i huvudsakliga delar bibehållas i sin dittillsvarande form. Riksdagen anhöll
på utskottets förslag om utredning i syfte att ersätta 1882 års förordning
angående kyrkofullmäktige m.m. i Göteborg med en särskild lag. Ett inom
ecklesiastikdepartementet utarbetat förslag härtill antogs vid riksdagen år
1931 (prop. 100; KU 31).
Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961
48
1930 års församlingsstyrelselagar har efter sin tillkomst ändrats endast ett fåtal gånger. De viktigaste förändringarna hänför sig till gränsen för obligatoriskt fullmäktigsystem, vilken gräns år 1942 sänktes till ett invå narantal av 1 500 (prop. 247; KU 12), kyrkomusikens ställning (prop. 1950: 231; KU 18) samt skolärendenas överflyttning på den borgerliga kommunen (prop. 1954: 207; KU 13). I samband med sistnämnda reform genomfördes jämväl vissa av 1953 års kommunallagsreform föranledda ändringar i för- samlingsstyrelselagstiftningen av sådan natur, att ett uppskov därmed inte lät sig göra, samt infördes vissa provisoriska bestämmelser i fråga om för- samlingsbibliotekens ställning.
Vad gäller LFS Sthlm hänför sig den viktigaste förändringen till år 1942, då den kyrkliga samfälligheten för huvudstadens församlingar erhöll en fastare reglering och — i bland annat skatteutjämnande syfte — vidgad kompetens (prop. 291; KU 15). Genom en lagändring år 1958 upphörde Stockholmsförsamlingarnas befattning med skolväsendet helt, i det att bestämmelserna i LFS Sthlm om skolråd utmönstrades ur lagen (prop. 85; ICU 13).
Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961
3. Huvuddragen i 1953 års kommunallagsreform
Genom den nya kommunallagen den 18 december 1958, vilken den 1 januari 1955 trädde i stället för 1930 års lagar om kommunalstyrelse på landet och i stad, skapades enhetliga former för den kommunala organisa tionen i landskommuner och städer. Kommunalstämman och rådstugan av skaffades och beslutanderätten tillkommer nu städse fullmäktige. I syfte att stärka ledningen av förvaltningen gjordes kommunalnämnd och drätselkam mare till kommunens centralorgan, dess styrelse. Ändring vidtogs i bestäm melserna om valbarhet till kommunala förtroendeuppdrag och om avsägelse- rätt; en allmän jävsregel infördes. Nya bestämmelser tillkom om anhängig- görande av ärenden och om kommunala tillkännagivanden. Vidare infördes interpellationsrätt och reglerades rätten att framställa motioner. Möjlig heten för nämndordförande och kommunens tjänstemän att deltaga i full- mäktigsammanträden vidgades. Beträffande kommunens drätsel infördes en allmän bestämmelse om skydd för kommunens förmögenhet. I lagen in arbetades vidare bestämmelser om fondbildning. Kommunernas fria låne- rätt vidgades. Smärre regleringar vidtogs i syfte att effektivisera medelsför valtningen, bland annat beträffande bokföring och revision. Slutligen om arbetades besvärsreglerna.
4. Grundlinjer i församlingsstyrelsekommitténs förslag
I kommitténs uppdrag har inte ingått att förutsättningslöst utreda, om församlingarna över huvud taget bör bibehållas som självständiga kommu nala enheter. Vid sin behandling av församlingens kompetens berör kom-
49
mitten emellertid frågan huruvida beslutanderätten i försam
lings ekonomiska angelägenheter bör överföras till borgerlig
kommun.
Kommittén erinrar därvid inledningsvis, att denna fråga behandlats vid
ett flertal tillfällen i riksdagen. Sålunda framlades en motion vid 1919 års
riksdag (II: 38), i vilken begärdes att kyrkofullmäktigsakkunniga skulle få
utreda frågan. Ehuru motionen, som tillstyrktes av konstitutionsutskottet
(uti. 17), till följd av kamrarnas skiljaktiga beslut inte föranledde någon
riksdagens åtgärd, uppdrogs likväl åt de sakkunniga att utreda frågan. De
sakkunniga framhöll i sitt betänkande, att ett överförande skulle i flera
hänseenden medföra betydande svårigheter och såväl historiskt som princi
piellt sett skulle en sådan anordning betyda ingenting mindre än en full
ständig återgång till förhållandena inom primär kommunerna före 1862 års
reform.
Vid riksdagsbehandlingen av 1930 års proposition angaende ny försam-
lingsstyrelselagstiftning väcktes frågan ånyo motionsvägen (motion I: 299).
Konstitutionsutskottet, som biträdde de sakkunnigas uppfattning, avstyrkte
motionen och riksdagen avslog densamma.
Kommittén erinrar vidare om att frågan sedermera behandlats vid riks
dagarna åren 1943, 1949 och 1955 (motionerna II: 10, II: 54, respektive
likalydande 1:9 och 11:1). På konstitutionsutskottets förslag (uti. 1, 15,
respektive 4) har riksdagen vid de tre tillfällena avslagit de i motionerna
framförda yrkandena om utredning av frågan.
I detta sammanhang påpekar kommittén att pastoratsindelningssak-
kunniga i sitt år 1953 avgivna betänkande med förslag till allmänna rikt
linjer för den territoriella pastoratsindelningen m.m. (SOU 1953: 11) efter
strävat en anknytning av pastoratsindelningen till den nya kommunindel
ningen antingen i form av kongruens mellan storkommun och pastorat eller
genom att ett pastorat får omfatta flera kommuner. Avvikelser härifrån har
dock av de sakkunniga ansetts kunna av olika skäl bli nödvändiga, varige
nom alltså pastoratsgräns i vissa fall kunde komma att skära en borgerlig
kommuns gräns. Kungl. Maj:t har förelagt riksdagen förslag (prop. 1957:
153) rörande bland annat ny pastoratsindelning i huvudsaklig anslutning
till vad de sakkunniga förordat och har därvid understrukit vikten av eu
anknytning av pastoratsindelningen till den gällande kommunindelningen.
Riksdagen har godkänt de i propositionen framförda riktlinjerna för refor
men ifråga.
Efter denna redogörelse uttalar kommittén som sin egen uppfattning,
att församlingens kyrkokommunala uppgift är att sörja för organisa
toriska och ekonomiska betingelser för kyrkans gärning. Församlingen
och den borgerliga kommunen verkar vid sidan av varandra för skilda
ändamål. I den mån cn viss verksamhet genom lag eller sedvänja ankommer
på endera kommunen är den andra i princip förhindrad att utdebitera medel
för ändamålet. Kommittén utgår från att denna ordning skall bestå och att
församlingen även framdeles skall äga rätt att själv ansla och utdebitera
4 —
Bihang till riksdagens 'protokoll 1DG1. 1 samt. Nr 70
Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961
50
medel till ändamål, som faller inom ramen för dess verksamhet. Kommittén
har därför ej funnit anledning att biträda den i riksdagen framförda men
avvisade tanken att till den borgerliga kommunen överföra beslutanderätten
i fråga om församlings ekonomiska angelägenheter.
Kungl. Maj ds proposition nr 70 år 1961
Sasom framgatt av den inledningsvis lämnade redogörelsen för kommit
téns uppdrag har kommittén i första hand inriktat sig på att anpas
sa försam 1 i n gsstyre1se1 a gst iftn i ngen efter den nya
kommunallagen I en del ämnen, som inte direkt beröres av KL,
har kommittén föreslagit nya bestämmelser eller omformulering av de nu
varande. Detta gäller som förut nämnts särskilt beträffande församlingens
kompetens, kyrkorådets församlingsvårdande uppgifter samt formerna för
handläggning av ärenden, som är gemensamma för två eller flera försam
lingar. Kommittén finner att de ändringar, som sålunda föreslås i den all
männa torsamlingsstyrelselagstiftningen, är så många och omfattande, att
de inte kan vidtagas inom ramen för 1930 års LFS. Kommittén har därför
utarbetat förslag till ny lag om församlingsstyrelse.
Lämpligheten av en så nära samstämmighet mellan församlingsstyrelse-
lagstiftningen och KL som församlingarnas egenart och kompetens medger
torde inte behöva särskilt understrykas, anför kommittén. En motsvarande
likformighet mellan borgerliga och kyrkliga kommunalförfattningar fram
trädde redan i 1862 års kommunalförordningar och utvecklades än mera ge
nom 1930 års revision av kommunallagstiftningen. Såvitt gäller likartade
organisationsformer, förvaltningsuppgifter m. m. föreligger sålunda en vitt
gående överensstämmelse mellan å ena sidan 1930 års kommunallagar för
land och för stad eller endera av dem och å andra sidan LFS och LFS Sthlm.
Denna likformighet har uppenbarligen varit ägnad att underlätta tillämp
ningen av författningarna.
Kommittén anser att även i fortsättningen såvitt möjligt enhetliga regler
bör gälla för de borgerliga kommunerna och församlingarna. Där KL inne
bär en omreglering av vad som tidigare gällt, har kommittén därför överfört
de nya bestämmelserna till den föreslagna församlingsstyrelselagen, såvida
inte särskilda skäl för avvikelse ansetts föreligga. Likformigheten mellan de
båda lagarna har av kommittén ansetts böra omfatta inte blott den syste
matiska uppställningen utan även, i den mån överensstämmande regler före
slås, ordval och uttryckssätt.
Det kan ifragasättas, säger kommittén, om det inte rent av kunde vara
lämpligt att i fråga om de ämnen, där full överensstämmelse kommer att
råda mellan de båda lagarnas stadganden, i församlingsstyrelselagen in
skränka sig till hänvisningar till vederbörande lagrum i KL. Församlings
styrelselagen skulle därigenom kunna göras åtskilligt mera kortfattad,
men a andra sidan skulle ett sadant skrivsätt komma att medföra så avse
värda nackdelar beträffande reda och överskådlighet, att kommittén ansett
51
den hittillsvarande principen med uttömmande lagtext i de skilda lagarna
vara att föredraga. Den har därför valt att inarbeta samtliga ifrågavarande
stadganden i församlingsstyrelselagen även där detta medfört ett uppre
pande ord för ord av vad som stadgas i kommunallagen.
I IvL har i görligaste mån de tidigare kommunallagarnas formuleringar
bibehållits på sådana punkter, där sakliga ändringar inte genomförts, på
pekar kommittén vidare. Det har nämligen ansetts angeläget att inte göra
ändring i välkända och invanda uttryck, eftersom lagens tillämpning ofta
anförtros personer, som inte har att i sin dagliga gärning ta del av och tolka
författningstext. En anpassning av församlingsstyrelselagen efter KL synes
enligt kommitténs uppfattning därför inte heller innebära någon omvälv
ning i lagtekniskt hänseende. I stort sett kan sålunda ett nära samband
upprätthållas med LFS.
Kungl. Maj:ts -proposition nr 70 år 1961
En fråga, som kommittén noga övervägt och i vilken inte samtliga leda
möter kommit till samma slutsats, är huruvida församlingsstyrel-
sen i Stockholm bör regleras i särskild lag.
Kommitténs majoritet anför som sin åsikt att även om vissa skäl för en
gemensam lag kan anföras, torde med hänsyn till de omfattande särbestäm
melser, som förhållandena i Stockholm föranleder, en sådan lag medföra
uppenbara nackdelar beträffande reda och överskådlighet. Kommittén har
därför ansett att församlingsstyrelsen i Stockholm även i fortsättningen bör
regleras genom en särskild lag. I detta sammanhang förklarar kommittén
vidare att i den föreslagna församlingsstyrelselagen inte heller upptagits
de särbestämmelser, som befunnits erforderliga för den kyrkliga samfällig-
heten i Göteborg. Ett inarbetande av dessa bestämmelser skulle väl inte
innebära några synnerliga nackdelar, uttalar kommittén, men det torde
likväl vara lämpligare, att bestämmelserna lämnas utanför församlings
lagen.
I sitt betänkande med förslag till ny församlingslag för Stockholm ut
vecklar kommittémajoriteten sina synpunkter på frågan närmare.
Till en början erinrar sålunda kommittén, att det för närvarande i väsent
liga hänseenden råder likformighet mellan LFS och LFS Sthlm, samt att
samstämmigheten mellan de båda lagarna av naturliga skäl är särskilt fram
trädande såvitt gäller frågor av principiell natur. Däremot, påpekar kom
mittén, företer lagarna sinsemellan skiljaktigheter beträffande den kyrko-
kommunala organisationen, vilka olikheter delvis kommer till synes redan i
lagarnas redaktionella uppställning. Utöver dessa divergenser inskränker
sig olikheterna till ett antal detaljfrågor.
Härefter erinrar kommittén om att önskvärdheten av samstämmighet
mellan kommunalförfattningarna för Stockholm och för landet i övrigt i
olika sammanhang understrukits. Kommunallagskommittén framhöll så
lunda i sitt betänkande med förslag till kommunallag (SOU 1952: 14) att i
52
fråga om de särskilda kommunalförfattningarna för huvudstaden borde så
som hittills varit fallet likformighet med den allmänna kommunallagstift
ningen eftersträvas i den mån de speciella förhållandena i Stockholm så
medgav. För huvudstadens borgerliga kommun har frågan om anpassning
till kommunallagen nått sin lösning genom utfärdandet av kommunallagen
för Stockholm år 1957.
I fråga om sitt eget ämnesområde anför kommittén följande.
Vid översynen av församlingsstyrelselagstiftningen för Stockholm har
kommittén eftersträvat en formell överensstämmelse med förslaget till för
samlingslag. På de områden där ett mera principiellt ställningstagande legat
till grund för reglerna i sistnämnda lagförslag — det är här främst fråga om
från kommunallagen hämtade regler — har anledning saknats att göra av
vikelse för Stockholmslagens del. Såvitt åter gäller detalj bestämmelser utan
större principiell betydelse, där avvikelse för närvarande föreligger från den
allmänna lagen, har kommittén ansett sig kunna fritt pröva i vad mån det
kan anses lämpligt att församlingsstyrelselagstiftningen för Stockholm an
passas efter förslaget till församlingslag. I den mån dessa för Stockholms-
församlingarna gällande särbestämmelser befunnits vara ändamålsenliga och
kan motiveras av huvudstadens från landet i övrigt avvikande förhållanden
har bestämmelserna bibehållits.
Kommittén förklarar härefter att den under det fortsatta utredningsar
betet inte funnit anledning frångå sin tidigare uppfattning om lämpligheten
av en särskild lag för Stockholm — en på långvarig tradition grundad an
ordning.
Ledamoten kanslirådet Brolin är skiljaktig och framhåller angelägenheten
av att regleringen för Stockholmsförsamlingarna såvitt möjligt inte avviker
från vad som gäller för församlingarna eljest i landet. Brolin anför vidare.
Fördelarna med en gemensam församlingsstyrelselagstiftning, på sätt jag
förordat, är i övrigt påfallande. Främst märkes härvid den enhetlighet i
rättstillämpning, som med de sålunda i det mest väsentliga ensartade be
stämmelserna komme att allt mer tillgodoses.--------------------------------------
Då såsom skäl för bevarandet av den nuvarande ordningen med en sär
skild lag för huvudstadens församlingsstyrelse i dess helhet även hänvisats
till den långvariga traditionen därutinnan, är det måhända ej utan intresse
att beakta, att de ursprungliga förutsättningarna för denna uppdelning av
lagstiftningen numera strängt taget ej längre föreligger. Särlagstiftningen
för Stockholm motiverades på sin tid med behovet av att här i huvudstaden
med dess — i jämförelse med övriga städer — flertal av församlingar med
relativt stor folkmängd kunna tillgodose möjligheterna av ett enkelt och
praktiskt förfarande vid handläggning av för samtliga församlingarna eller
några av dem gemensamma angelägenheter.
Med utgångspunkt i detta förhållande gör Brolin gällande, att behovet
av särlagstiftning upphörde med 1942 års reglering av den kyrkliga sam-
fällighetens uppgifter. Redan då hade det följaktligen kunnat vara fullt
motiverat att sammanslå de två församlingsstyrelselagarna och för Stock
holm blott behålla en särskild lag om den obligatoriska samfälligheten.
Kungl. Maj:ts 'proposition nr 70 år 1961
53
I enlighet med de sålunda uppdragna riktlinjerna för sitt arbete har
kommittén utarbetat särskilda lagförslag avseende dels församlings-
styrelsen i landet i allmänhet, dels församlingssty-
relsen i Stockholm och dels samfällighetsfragor i Gö
teborg.
Vad beträffar den allmänna församlingsstyrelsen har kommittén till en
början övervägt huruvida obligatoriskt fullmäktig system bör föreskrivas för
alla församlingar, men har därvid funnit att mindre församlingar alltjämt
bör ha frihet att välja mellan stämma och fullmäktige. Det befolkningstal,
vars överskridande gör fullmäktiginstitutionen obligatorisk, har emellertid
sänkts till 1 000 invånare. Finnes fullmäktige i församling, som enligt lagen
ej är skyldig att ha fullmäktige, äger dessa själva avgöra, huruvida fullmäk
tige alltjämt skall finnas i församlingen. Även beträffande fullmäktiges
antal skall bestämmanderätten tillkomma fullmäktige själva.
KL:s regler om anhängiggörande av ärende har överförts till församlings-
styrelselagen. Härigenom har fastslagits att motion kan inges även mellan
kyrkofullmäktigsammanträden eller kyrkostämmor. Vidare har den i KL
givna regleringen av hiterpellationsrätten getts tillämpning även för försam
lingarna.
Rätten att deltaga i fullmäktiges och stämmas överläggningar har i hu
vudsak anpassats efter de motsvarande reglerna i KL. Den nuvarande rät
ten för kyrkorådets ordförande att — även om han ej är fullmäktig eller
röstberättigad vid stämma — yttra sig vid sammanträdena bibehålies, men
befogenheten för honom att framställa förslag upphör. Kyrkoherden, som
enligt förslaget inte är självskriven ordförande i kyrkorådet, får en mot
svarande yttranderätt. Vidare får nämnd- och beredningsordförande rätt
att vara närvarande för besvarandet av interpellation. Fullmäktige och
stämma äger tillåta tjänsteman att tillhandagå med erforderliga upplys
ningar. Beträffande kyrkofullmäktigsammanträde i kyrklig samfällighet har
vissa särbestämmelser ansetts behövliga.
Vad gäller kyrkorådets ställning har kommittén uppmärksammat, att
1951 års kyrkomöteskommitté i sitt betänkande om kyrkomötets grund-
lagsenliga befogenheter m. m. (SOU 1955: 47) funnit, att de gällande be
stämmelserna i 41 § första stycket a)—c) och 42 § LFS till sitt innehåll
är av kyrkolags natur, och därför föreslagit, att de skall utbrytas för
att överföras till kyrkolag. I 41 § första stycket a)—c) stadgas att kyrko
rådet har att vaka över efterlevnaden av författningar rörande religionens
och sedernas vård, att upptaga frågor om oordning och oskick vid guds
tjänsten samt att vaka över att kyrklig tvedräkt och söndring såvitt möjligt
förhindras. I 42 § behandlas kyrkorådets disciplinära befogenheter. De
nämnda stadgandena har församlingsstyrelsekommittén inte medtagit i de
föreslagna bestämmelserna om kyrkorådets uppgifter. I stället har såsom
ett adekvatare uttryck för kyrkorådets nutida verksamhet föreslagits en
Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961
54
bestämmelse av innehåll att kyrkorådet skall ha omsorg om församlingslivet
och med uppmärksamhet följa dess utveckling. Härigenom har, uttalar
kommittén, dess uppfattning om bestämmelsens kommunalrättsliga natur
kommit till uttryck.
Övriga bestämmelser om kyrkorådet kommer på väsentliga punkter att
överensstämma med KL:s föreskrifter angående den borgerliga kommunens
styrelse. Kyrkorådets uppgift att vara den ledande, initiativtagande och
övervakande instansen i församlingsförvaltningen understrykes. Kyrkorå
det skall sålunda i princip vara sista instans för beredning av ärenden. Vi
dare skall kyrkorådet handha församlingens drätsel samt förvalta lokal
kyrkans och församlingens egendom och verkställa fullmäktiges och stäm
mans beslut.
Kommittén upptar i detta sammanhang frågan om rätten att upplåta
kyrkorummet samt uttalar, att kyrkorådets befogenhet att själv förvalta
lokalkyrkans och församlingens egendom utesluter, såsom uppgiften kommit
till uttryck i kommitténs förslag, i princip varje annan från bestämmande
rätten över egendomen, även där denna har kyrklig karaktär. Godkännes
denna uppfattning, anser kommittén att spörsmålet blivit legalt tillräckligt
tydligt löst. Kommittén finner dock att frågan har delvis sådan kyrkorätts-
lig innebörd, att hinder måste anses föreligga att i allo reglera den i kom
munallags ordning. Prästerskapets befogenheter bör sålunda klargöras ge
nom särskild lagstiftning.
Beträffande kyrkorådets sammansättning innebär förslaget såsom nämnts
att kyrkoherden inte längre skall vara självskriven ordförande men väl
självskriven ledamot i rådet. Kommittén anser att kyrkolagens bestämmel
ser inte hindrar denna ändring. Bland ledamöterna utser fullmäktige respek
tive stämman en ordförande och en vice ordförande att tjänstgöra under
mandattiden. Antalet ledamöter är inte maximerat.
Möjlighet har öppnats för församling att liksom den borgerliga kommu
nen ordna sin kassaförvaltning och räkenskapsfönng på annat sätt än genom
en av kyrkorådet tillsatt kassaförvaltare. Församlingen kan sålunda över
lämna ifrågavarande förvaltningsbestyr till en särskilt anställd befattnings
havare eller till bank, borgerlig kommun e. d. Förslaget innefattar vidare
möjlighet att till kyrkorådet centralisera medelsförvaltning, som tillkommer
församlingens särskilda nämnder och styrelser. Slutligen har intagits be
stämmelser om delegationsrätt för kyrkorådet.
I motsats till gällande lag men i överensstämmelse med KL innehåller
förslaget till församlingslag en viss reglering av verksamhetsformerna för de
nämnder, som församling utan föranledande av bestämmelser i specialför
fattning kan tillsätta för särskilda förvaltnings- eller verkställighetsbestyr.
Beträffande regler som är gemensamma för beslutande och förvaltande
organ har föreskrifterna om valbarhet och rätt till avsägelse samt om kallel
ser och tillkännagivanden anpassats efter motsvarande bestämmelser i KL.
Kungl. Maj:ts 'proposition nr 70 år 1961
55
Även KL:s allmänna jävsregel har överförts. Bestämmelserna om försam
lingens arkivvård har omarbetats. Enligt förslaget äger församling besluta
att de olika församlingsorganens arkivalier skall överlämnas till pastor för
att förvaras bland kyrkans handlingar. Om sådant beslut inte meddelats,
skall arkivalierna i princip vårdas och förtecknas av vederbörande försam-
lingsorgans ordförande.
Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961
I överensstämmelse med KL:s systematiska uppställning har bestämmel
serna om bland annat utgifts- och inkomststat, fondbildning, lanerätt,
medelsförvaltning och revision sammanförts till ett kapitel om försam
lingens drätsel.
Som inledande bestämmelser har intagits föreskrifter om skydd för
församlingens förmögenhet. Beträffande utgifts- och inkomststaten före
slås i överensstämmelse med KL att på utgiftssidan respektive inkomstsidan
skall upptagas det belopp, vartill nästföregående års underskott respektive
överskott uppgår enligt avslutade räkenskaper.
KL:s bestämmelser om fondbildning har infogats i församlingslagen.
De föreslagna reglerna om församlings lånerätt innebär väsentliga änd
ringar i förhållande till nuvarande regler. Den underställningsfria lånerätten
skall sålunda grundas enbart på skatteunderlagets storlek i församlingen.
Församling må enligt förslaget upptaga lån till belopp motsvarande en
utdebitering av en krona per skattekrona. Med tanke särskilt på småför-
samlingar har regeln kompletterats med en bestämmelse, som ger försam
ling möjlighet att hos Kungl. Maj:t begära en generell utökning av låne
rätten. Församlingarna får nyttja sina fonder utan att detta, såsom för
närvarande är fallet, skall inkräkta på den fria lånerätten.
I fråga om medelsförvaltningen utsträckes de nu blott för kyrkoråd gäl
lande reglerna om medels förvaring och placering att avse medelsförvaltande
organ över huvud. Vad angår redovisning för medlen har det ledande finans
organets ansvar för församlingens samlade bokföring understrukits. Det
nuvarande minimitalet revisorer höjes från två till tre.
Skyldigheten att underställa vissa beslut Kungl. Maj:ts prövning har
begränsats. Besvärsreglerna har anpassats efter motsvarande bestämmelser i
KL. Beträffande besvärsmyndigheterna innebär förslaget den betydelsefulla
ändringen att besvär över beslut av kyrkofullmäktige eller kyrkostämma
alltid skall, där ej annat är särskilt föreskrivet, anföras hos länsstyrelsen. I
fråga om besvär över beslut av kyrkoråd eller annan församlingens nämnd
blir liksom för närvarande målets beskaffenhet avgörande för om målet
skall upptagas och prövas av länsstyrelsen eller domkapitlet. Till domkapit
lets prövning hänföres enligt förslaget beslut av utpräglat kyrklig natur,
medan för övriga beslut länsstyrelsen blir besvärsmyndighet.
56
Formerna för handläggning av angelägenheter, som är gemensamma jör
två eller jlera församlingar har i princip bibehållits. Dock har föreslagits,
att flerförsamlingspastoraten skall vara obligatorisk samfällighet för vård
om pastoratsangelägenheterna. Beslutande organ skall vara av försam
lingarna utsedda delegerade. Även i andra partiella samfälligheter, varom
Kungl. Maj:t kan förordna, skall församlingsdelegerade utöva beslutande
rätten. I total ekonomisk samfällighet skall däremot fullmäktige vara beslu
tande organ. Är gemenskapen ej av ekonomisk natur eller av ringa omfatt
ning kan gemensam kyrkostämma hållas. Den nuvarande formen av total
samfällighetsbildning, som innebär att församlingarna saknar egna organ,
skall inte vidare kunna tillskapas.
De av kommittén föreslagna bestämmelserna för Stockholmsförsamling-
ama skiljer sig från dem i förslaget till allmän församlingsstyrelselag främst
i fråga om formerna för handläggning av gemensamma angelägenheter. Å
andra sidan motsvarar lagförslaget i dessa delar i sina huvuddrag gällande
bestämmelser för Stockholms del. Sålunda har församlingsdelegerade bibe
hållits och bestämmelserna om såväl deras antal som fördelning på de
särskilda församlingarna föreslås oförändrade. Däremot finner kommittén
att behov av suppleanter för delegerade inte förefinnes och vidare föreslås
att mandattiden för delegerade skall — liksom beträffande landet i övrigt
— sammanfalla med kyrkofullmäktiges mandattid.
I fråga om förvaltning och verkställighet har det förvaltande organet,
berednings- och ekonomiutskottet, fått samma centrala kyrkokommunala
ställning som kyrkoråd i andra samfälligheter.
Vad beträffar arkivvården anser kommittén det inte vara erforderligt att
upptaga några mot föreskrifterna i förslaget till allmän församlingsstyrelse
lag svarande bestämmelser utan hänvisar blott till arkivstadgan för Stock
holm. 5
Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961
5. Utredningen om förhållandet mellan staten och kyrkan
Sedan kommittén framlagt sina betänkanden med förslag till ny för-
samlingsstyrelselagstiftning, har i den principiellt viktiga frågan om den
framtida gestaltningen av förhållandet mellan staten och kyrkan beslut
fattats om en första utredningsetapp.
År 1956 anhöll riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t om en allsidig och
förutsättningslös utredning av frågan om den framtida gestaltningen av för
hållandet mellan staten och svenska kyrkan.
I det konstitutionsutskottets utlåtande (nr 17) som ligger till grund för
skrivelsen understrykes, att utredningens huvudsyfte bör vara att fram
lägga material för en fortsatt diskussion av och ett framtida ställnings
tagande till nämnda fråga. Då utskottet framhåller önskvärdheten av eu
57
utredning, anges detta vara dikterat av förhoppningen, att en svårbedömd
sida av samhällslivet därigenom så långt möjligt skall belysas och kart
läggas. Utskottet förklarar sig medvetet om att en utredning rörande sta
tens och kyrkans inbördes förhållande och de överblickbara konsekvenserna
av en omgestaltning därav kommer att bli omfattande och mödosam.
Utskottet — som framhåller att kristen etik och kristen verksamhet i
väsentlig mån bidragit till att forma dagens svenska samhälle — anser det
vara av grundläggande vikt för utredningen, att religionens betydelse som
samhällsfaktor klarlägges. Bland de detaljproblem som kommer att aktuali
seras vid utredningen nämner utskottet först den avveckling eller omgestalt
ning av kyrkliga organ, som skulle bli en följd av att de organisatoriska
banden mellan staten och kyrkan upplöstes.
Härefter anför utskottet att till de mest invecklade och svårbemästrade
arbetsuppgifterna för en utredning hör utan tvivel den livligt omdebatte
rade frågan om rätten till egendom, som användes för kyrkliga ändamål.
Därvid uppstår frågor om ägande- och dispositionsrätten till kyrkobyggna
der, kyrklig jord, kyrkofonden, donationer, den kyrkokommunala egen
domen etc. Kyrkans och kyrkliga myndigheters befattning med civila för
valtningsuppgifter aktualiserar frågor rörande folkbokföring, vigsel och
äktenskapsregistrering, begravningsväsende m. m.
Fara finnes enligt utskottets mening för att de talrika detaljproblemen
kan visa sig så vidsträckta och svårutredda, att utredningen därför kan
komma att ta lång tid i anspråk. Hur än utredningens omfattning begrän
sas, torde det sålunda komma att dröja avsevärd tid, innan dess resul
tat kan framläggas. Med hänsyn därtill bör aroetet inte föranleda, att
sådant utrednings- och reformarbete på det kyrkliga området, som kan
leda till önskvärda partiella reformer, avbrytes eller inställes, slutar ut
skottet.
I det uttalande till statsrådsprotokollet den 10 januari 1958, i samband
varmed jag anhöll om Ivungl. Majits bemyndigande att tillkalla sakkunniga
för att utföra en första etapp av utredningsarbetet, anförde jag att jag^
för egen del i allt väsentligt kunde ansluta mig till de uttalanden om utred
ningens syfte och uppläggning, som gjorts i utskottsutlåtandet. Jag under
strök särskilt, att denna utredning måste bli omfattande och mödosam —
troligen en av de mest omfattande som pa senare tid förekommit i \ art
land__och att det är att förmoda att den kommer att kräva avsevärd tid. 6
Kungl. Maj ds 'proposition nr 70 år 1961
6. Remissyttranden
Den av kommittén företagna översynen av församlingsstyrelselagstift-
ningen har i stort sett fått ett gott mottagande. De flesta remissinstanserna
har vitsordat, att kommitténs arbete är präglat av noggrannhet och i många
delar mycket förtjänstfullt. Såsom av det följande kommer att framgå har
58
dock flera remissmyndigheter — och detta gäller särskilt de kyrkliga —
funnit, att kommittén beträffande vissa ämnen inte tillräckligt beaktat
kyrkliga särdrag, vilka enligt deras åsikt bör bli föremål för en från kom
munalrättsliga principer artskild lagstiftning.
_ remissinstanserna uttalar till en början kammarkollegiet att de prin
ciper efter vilka kommittén arbetat, då det gällt att anpassa församlings-
styrelselagstiftningen efter KL, inte givit kollegiet anledning till någon er
inran.
Ej heller statskontoret har i stort sett någon erinran att göra mot de för
slag som framlagts för att åstadkomma en anpassning efter KL. Statskonto
ret finner vidare, att ej heller i de fall, då sakliga skäl betingat skiljaktigheter
i den kyrkliga lagstiftningen i förhållande till den borgerliga, har förslagen
påkallat något uttalande från ämbetsverkets sida. I vissa avseenden måste
statskontoret dock reservera sig mot en anpassning av den kyrkliga lag
stiftningen till den borgerliga på sätt föreslagits. Sålunda har församlingen,
a-nför statskontoret, från år 1930 i viktiga hänseenden följt andra utveck
lingslinjer än den borgerliga kommunen. 1951 års religionsfrihetslag har där
vid varit av betydelse. Hit hör även att utvecklingen alltmer går mot ett
renodlande av församlingarnas åligganden till sådana av rent kyrklig karak
tär. Statskontoret anser därför att i samband med en allsidig och förutsätt
ningslös utredning av frågan om den framtida gestaltningen av förhållandet
mellan staten och kyrkan synes reformer inte böra företagas, som medför en
omfördelning av arbetsuppgifter och befogenheter mellan kyrkliga och
borgerliga organ eller som strider mot aktuella utvecklingstendenser.
Kyi komötet hemställer, i enlighet med kyrkolagsutskottets förslag, att
den föreslagna lagstiftningen med vissa ändringar så snart ske kan genom
föres i vad den avser praktiska reformer, men att — i avbidan på resul
tatet av den påbörjade utredningen om den framtida gestaltningen av
förhållandet mellan staten och kyrkan — ändring inte företages av det
sakliga innehållet i gällande föreskrifter rörande fördelningen av arbetsupp
gifter och befogenheter mellan vare sig statliga och kyrkliga organ eller
tjänstemän och valda förtroendemän.
Kyrkolag sutskottet anför i sitt betänkande bland annat, att i det läge
som uppkommit genom att utredningen om förhållandet mellan staten och
kyrkan påbörjats, bör man väl genomföra sådana reformer, som syftar till
förbättringar av praktiskt slag, men däremot avstå från att på enstaka
lagstiftningsområden föregripa utredningens resultat genom reformer, som
berör de principfrågor, utredningen skall försöka lösa. Till de frågor, som
enligt utskottets mening med hänsyn till denna utredning sålunda bör upp
skjutas, hör bland annat spörsmålen om överflyttande av besvärsmål från
domkapitlet till länsstyrelsen, om överflyttande av begravningsväsendet
från kyrklig församling till borgerlig kommun, om kyrkoherdes ställning och
befogenheter å kyrkostämma, i kyrkofullmäktige och i kyrkoråd samt om
befogenheten att upplåta kyrka.
Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961
59
Av remissinstanserna uttalar sig vidare domkapitlen i flertalet fall positivt
över kommitténs arbete och förslag att söka anpassa församlingsstyrelselag-
stiftningen till IvL:s regler, men finner likväl — som tidigare nämnts — i
allmänhet denna anpassning väl långtgående, i det att kommittén inte till
räckligt beaktat kyrkliga särdrag inom lagstiftningsområdet. Samtidigt som
sålunda särskild tillfredsställelse uttalas över kommitténs starka betonande
av de församlingsvårdande uppgifterna och kyrkorådets centrala ställning
inom församlingslivet, gör man gällande, att kommittén intagit en alltför
snäv hållning till sådana spörsmål som området för församlingens kompe
tens, kyrkoherdens ställning i kyrkorådet och hans funktion vid de represen
tativa organens sammanträden samt bestämmanderätten över kyrkorum
met. Med de erinringar som i sådana och vissa andra avseenden gjorts till
styrker flertalet domkapitel eller förklarar sig i vart fall inte ha något att
erinra mot att kommitténs förslag efter viss omarbetning lägges till grund
för lagstiftning. Icke något domkapitel motsätter sig att så sker. Av vad
domkapitlen yttrar över lagförslaget av mera allmän innebörd kan refereras
följande.
I uppskattande ordalag uttalar sig domkapitlet i Visby, som anser, att
genom betänkandet, som utmärkes för stor reda och överskådlighet, fram
kommit värdefull utredning, och domkapitlet i Stockholm, som finner det
framlagda förslaget i mångt och mycket vara välmotiverat och präglat av
tacknämlig omsorg om församlingslivet, dess behov och organisation.
Domkapitlet i Härnösand har intet att erinra mot att reglerna för kom
munstyrelse och församlingsstyrelse bringas att överensstämma i den mån
detta är möjligt med hänsyn till församlingsverksamhetens art, utan finner
en sådan överensstämmelse naturlig och riktig. Vid sin prövning av kom
mitténs förslag, såvitt de berör anpassningen efter kommunallagen, har
domkapitlet i allmänhet funnit dem lämpliga och ändamålsenliga. Beträf
fande de beslutande och administrativa organens arbetsformer samt försam
lingens drätsel har kommittén framlagt en rad förslag, som kan betecknas
såsom välkomna förbättringar. Domkapitlet säger sig ha uppmärksammat
att frågan om vad som för närvarande bör omregleras i en ny lag bör sättas
i relation till utredningen om förhållandet mellan staten och kyrkan, men
anser sig inte ha anledning att taga ställning till dessa av 1957 ars allmänna
kyrkomöte behandlade spörsmål.
Domkapitlet i Strängnäs anför.
I sitt i många stycken förtjänstfulla förslag har kommittén enligt dom
kapitlets mening i flera fall vidtagit ändringar i nu gällande lag om försam
lingsstyrelse, som icke kunna anses betingade av intresse för det kyrkliga
församlingslivet utan vilka fastmer äro uttryck för en alltför långt driven
strävan till likriktning av församlingslagen med kommunallagen. — Dom
kapitlet kan icke underlåta att uttrycka sin stora tveksamhet om den rätta
tidpunkten nu är inne att vidtaga så genomgripande reformer och en så
långt gående likriktning av församlingslagen med kommunallagen som kom
mittén föreslår. Riksdagen har ju begärt en allsidig och förutsättningslös
Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961
60
utredning av frågan om den framtida gestaltningen av förhållandet mellan
kyrka och stat. Det synes därför vara riktigast att nu endast önskvärda
partiella reformer genomföras i väntan på det resultat vartill nämnda ut
redning kan komma.
Domkapitlet i Växjö framhåller som sin uppfattning, att den i och för
sig förklarliga anpassningen efter den kommunala lagstiftningen i vissa fall
drivits för långt till förfång för församlingslivet och domkapitlet i Linköping
anser, att då hela det stora problemet om förhållandet mellan staten och
kyrkan kommer att utredas i en nära framtid, det skulle innebära ett före
gripande av denna utrednings resultat, om betydelsefulla ändringar i för-
samlingsstyrelselagstiftningen redan nu genomfördes.
Domkapitlet i Skara uttalar, att kommitténs förslag i många avseenden
synes ägnade att skapa större enhetlighet och överskådlighet i förvaltnings-
tekniskt avseende och såtillvida är att hälsa med tillfredsställelse, men att
kommittén dock på avgörande punkter inte synes tillfyllest ha beaktat den
kyrkliga kommunens egenart såsom kristen församling inom ett av staten
erkänt trossamfund och de därav betingade skiljaktigheterna i förhållande
till lagstiftningen för den borgerliga kommunen.
Domkapitlet i Göteborg yttrar.
Domkapitlet vill gärna vitsorda att de sakkunniga utfört sin grannlaga
uppgift med stor grundlighet och med välvillig inställning till kyrkans pro
blem. Anpassningen efter kommunallagen — kommitténs första uppgift —
har också lösts på ett i huvudsak mycket tillfredsställande sätt. När kom
mittén föreslagit nya regler för församlings kompetens och för kyrkorådets
sammansättning och uppgifter synes det domkapitlet som denna anpass
ning emellertid drivits för långt. Man har icke här beaktat den väsentliga
skillnad som förefinnes mellan församling och kommun, mellan kyrkoråd
och kommunalnämnd. Kyrkan har under senare tid utsatts för så många
och genomgripande reformförslag från statsmakternas sida, att det är
naturligt att alltför ingående förändringar i församlingarnas kompetens
och arbetsformer väcka reaktion. Det finns så mycket mindre skäl att nu
påyrka sådana förändringar i likriktande syfte som utredning pågår röran
de den framtida gestaltningen av förhållandet mellan stat och kyrka.
Ej heller domkapitlet i Luleå finner sig föranlåtet att göra några erin
ringar mot vad i allmänhet avses som jämkning i formellt eller innehållsligt
hänseende av bestämmelserna för församlingsstyrelsen till vad som gäller
kommunalförvaltningen enligt KL. På en rad punkter finner sig dock dom
kapitlet böra ge uttryck åt en annan uppfattning än kommitténs eller
eljest göra erinringar mot de framförda förslagen. Som sammanfattning
kan sägas, anför domkapitlet, att dessa punkter berör förhållanden, där
inte tillräcklig hänsyn tagits till den särskilda uppgift som åvilar försam
lingens organ, och dess sammanhang med kyrkans av hennes budskap och
uppgift bestämda villkor över huvud.
Av de genom domkapitlens försorg hörda församlingarna och kyrkliga
samjällighetema uttalar sig ett sextiotal positivt över kommitténs arbete
eller lämnar förslagen i stort utan erinran. Ett tiotal intar en mera negativ
Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961
61
hållning och anser, att förslagen först efter en omarbetning med komplet
terande utredningsarbete kan göras till föremål för lagstiftning. Endast en
församling intar en deciderat ogillande ståndpunkt.
Ö ver ståt h ållarämbetet har inte något att erinra mot de ändringsförslag,
som ingår som ett led i församlingslagens anpassning till den nya kom
munallagstiftningen, och länsstyrelsen i Värmlands län finner inte att mera
bärande invändningar kan göras mot kommitténs förslag. I arbetet att
bringa lagen om församlingsstyrelse i överensstämmelse med motsvarande
borgerliga kommunalförfattningar har kommittén enligt länsstyrelsens me
ning på ett förtjänstfullt sätt bemästrat de lagtekniska svårigheterna, och
de föreslagna lagbestämmelserna synes vara väl avvägda samt texten klar
och överskådlig. Länsstyrelsen har därför intet att erinra emot att förslagen
upphöjes till lag.
Länsstyrelsen i Södermanlands län finner de föreliggande förslagen vara
en i stort sett riktig och väl avvägd lösning på uppgiften att söka uppnå
överensstämmelse i såväl form som innehall mellan de kyrkliga och borger
liga kommunalförfattningarna samt har salunda inte nagot att i princip
invända däremot.
Också länsstyrelserna i Östergötlands och Västernorrlands län finner de
förslag, som framlagts i nu nämnt syfte, i stort sett lämpliga och länssty
relserna i Kronobergs och Malmöhus län har, sedan erinringar gjorts mot
vissa av kommitténs lösningar av de föreliggande spörsmålen, inte någon
invändning av mer allmän karaktär att göra.
Svenska kyrkans diakonistyrelse anser, att vissa centrala partier av
lagstiftningen inte bör regleras nu utan lösas först sedan riktlinjer för det
framtida förhållandet mellan staten och kyrkan blivit fastställda. Styrelsen
har däremot intet att erinra mot att smärre praktiska och formella för
bättringar utan principiell betydelse redan nu genomföres.
Styrelsen för Svenska stadsförbundet har — från de synpunkter förbun
det har att företräda — inte haft något att erinra mot resultaten av den
företagna översynen, innebärande att lagstiftningen reviderats med beak
tande både i sakligt och formellt avseende, så långt detta ansetts möjligt,
av innehållet i KL. Vad kommittén i övrigt föreslagit synes styrelsen
utom i ett avseende, nämligen frågan huruvida ungdomsvården faller inom
ramen för församlingens kompetens — ej heller i stort sett behöva inge
några betänkligheter ur allmän kommunal synvinkel.
Styrelsen för Svenska landskommunernas förbund är angelägen att fram
hålla vikten av att kommittéförslaget snarast möjligt lägges till grund för
lagstiftning, samt förklarar sig därvid inte ha nagon erinran mot det sätt
på vilket kommittén fullgjort sin delvis rent mekaniska uppgift att an
passa församlingsstyrelselagens bestämmelser till dem som ingar i KL och
ej heller mot det fåtal avvikelser från det borgerligt kommunala mönstret,
som kommittén ansett motiverade.
Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961
62
Beträffande ■ spörsmålet huruvida församlingsstyrelsen i
Stockholm bör regleras i särskild lag uttalar överståthål-
larämbetet, att det i likhet med kommittén anser övervägande skäl tala för
att så bör ske. Även om den av kommittén verkställda översynen av för-
samlingsstyrelselagstiftningen resulterat i lagförslag, där samstämmigheten
mellan bestämmelserna för Stockholm och landet i övrigt är större än vad
för närvarande är fallet, finner dock överståthållarämbetet att särbestäm
melser föreslås i sådan utsträckning, att det måste anses mest ändamålsen
ligt med en uttömmande lag om församlingsstyrelsen i Stockholm.
Kammarkollegiet är av motsatt uppfattning i denna fråga samt anför.1
Det framlagda förslaget till församlingslag för Stockholm synes ge vid
handen, att skiljaktigheterna mellan de bada lagförslagen till övervägande
del äro av redaktionell eller formell natur. Såsom kommittéledamoten Brolin
itl särskilda yttrande torde — förutom bestämmelser om sam-
iälligheten i Stockholm —— endast ett fatal särskilda stadganden för huvud
stadens del vara behövliga. Kollegiet anser därför, att endast en försam-
hngslag, gällande för hela riket, bör utfärdas. Det torde även förtjäna över
vägas, huruvida^ icke de särbestämmelser, som erfordras för Stockholm och
Göteborg, också böra infogas i församlingslagen såsom särskilda avdel
ningar i slutet av densamma.
Ett stort antal remissinstanser har i samband med att de framfört mera
principiella synpunkter på förslaget berört spörsmålet, huruvida de före
slagna bestämmelserna — helt eller till vissa delar — är av kyrkolags
natur.
Kyrkomötet anser i denna fråga, att församlingsstyrelselagstiftningen i
väsentliga delar är av sadan natur och kyrkolag sutskottet uttalar som sin
mening, att de delar av församlingsstyrelselagstiftningen som enligt kyrko-
möteskommitténs utredning har kyrkolags karaktär bör behandlas i över
ensstämmelse därmed. Hit hör kyrkorådets församlingsvårdande uppgifter,
kyrkoherdens ställning i kyrkorådet och frågan om kyrkorummets upplå
tande.
Domkapitlet i Växjö anser att det ur kyrkans synpunkt inte är tillfreds
ställande, att församlingsstyrelselagstiftningen räknas som kommunallag
och följaktligen inte kräver kyrkomötets godkännande. I frågor av så vital
betydelse för kyrkans liv och verksamhet är det enligt domkapitlets mening
rimligt, att kyrkan äger inte enbart yttranderätt utan även medbestäm
mande vid förändring eller stiftande av lag.
Domkapitlet i Lund anser, att den principiellt viktiga frågan om försam-
lingslagstiftningens rättsliga natur ej upptagits till närmare granskning av
kommittén utan att den arbetat under den givna förutsättningen, att lag
stiftningen tillhör kommunalrättens område. Domkapitlet hävdar, att så
inte är fallet. Särskilt genom tillkomsten av 1951 års religionsfrihetslag har
fastslagits, att svenska kyrkan är ett trossamfund — enligt samma lag
Kungl. Maj ds proposition nr 70 år 1961
1 En ledamot skiljaktig.
Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961
63:
är ingen skyldig tillhöra trossamfund och kan utträde ske ur kyrkan
efter visst anmälningsförfarande. Församlingslagstiftningen reglerar numera
allenast detta trossamfunds gemensamma angelägenheter och är statsrätts-
ligt att betrakta som tillhörande kyrkolagstiftningens område. Domkapit
let hänvisar till vad domkapitlet tidigare anfört i frågan i sitt utlåtande
över 1951 års kyrkomöteskommittés betänkande angående kyrkomötets,
grundlagsenliga befogenheter m. in., i vilket utlåtande det bland annat
heter.
Den lokala kyrkostyrelsen och kommunalstyrelsen i församlingen har
sammanförts i församlingsstyrelselagen. Var gränsen går mellan dessa båda
former av självstyrelse, kan förvisso icke fastställas. Sedan numera bestäm
melserna om skolväsendet utgått ur nyssnämnda lagstiftning, reglerar den
samma allenast församlingens gemensamma kyrkliga angelägenheter. Någon
saklig grund torde därför svårligen kunna åberopas för bibehållandet av
församlingsstyrelselagens dubbla natur.---------- Konstruktionen av försam
lingsstyrelselagen giver enligt domkapitlets förmenande knappast vid han
den, att denna lag numera bör räknas till kommunallagarna — den omfattar
sålunda bland annat icke alla inom territoriet mantalsskrivna svenska med
borgare och några borgerliga angelägenheter regleras icke i den. Den om
ständigheten, att församlingen äger upptaga avgifter för täckande av sitt
medelsbehov, kan icke heller göra församlingsstyrelselagen till kommu
nallag.
Med stöd av bland annat det anförda anser domkapitlet i Lund, att för-
samlingsstyrelselagstiftningen i sin helhet bör införas i ny kyrkolag.
Domkapitlet i Skara finner det önskvärt med en närmare utredning av
frågan, huruvida inte församlingsstyrelselagstiftningen i sin helhet bör tiller
kännas kyrkolags karaktär. Beträffande vissa delar av lagstiftningen fin
ner domkapitlet att 1951 års kyrkomöteskommitté övertygande påvisat,
att de bör räknas till kyrkolagsområdet, men finner vidare att därutöver
Lunds domkapitel anfört starka skäl för att lagstiftningen i sin helhet är
att betrakta som kyrkolag.
Domkapitlet i Luleå anser, med hänsyn till den betydelse församlings
lagen äger för kyrkans gärning i lokalförsamlingen, det inte sakligt betingat,
att hela lagkomplexet betraktas enbart såsom kommunallag och alltså inte
prövas såsom kyrkolag.
Jämväl domkapitlen i Karlstad och Visby finner att lagförslaget åt
minstone delvis är av kyrkolags natur.
Svenska kyrkans diakonistyrelse håller före att, även om den gällande
församlingsstyrelselagen har kommunallags natur, det starkt kan ifrågasät
tas, om inte de förutsättningar numera bortfallit, på vilka ett sådant be
traktelsesätt grundas. Sedan församlingslagen begränsats helt till de kyrk
liga angelägenheterna och då dessa berör kyrkans inre förhållanden och i
väsentliga delar materiellt sett utan tvekan äger kyrkolagskaraktär, kan
det — såsom domkapitlet i Lund anfört — på goda grunder ifrågasättas,
om inte lagkomplexet överhuvudtaget borde avföras från kommunallagen.
64
Även Svenska prästförbundet framhåller nödvändigheten av att frågan
om församlingslagens karaktär av kyrkolag blir beaktad vid den kommande
lagstiftningen. Det synes därvid tillbörligt, att hänsyn tages till 1951 års
kyrkomöteskommittés undersökning. Enligt förbundets mening bör åt
minstone bestämmelserna om kyrkorådets församlingsvårdande uppgifter,
kyrkoherdens ställning i kyrkorådet och frågan om kyrkorummets upplå
tande ha karaktär av kyrkolag.
En motsatt uppfattning i denna fråga kommer till synes i styrelsens för
Svenska landskommunernas förbund yttrande. Enligt styrelsens förmenan
de är de från kyrkligt håll framförda åsikterna, att hela församlingsstyrelse-
lagen eller i vart fall reglerna i nyssnämnda tre ämnen materiellträttsligt
helt eller delvis skulle vara av kyrkolags natur, ohållbara.
Styrelsen uttalar vidare.
Vad som klargör att församlingsstyrelselagstiftningen inte blott i formell
utan också i materiell mening måste karakteriseras såsom kommunallag, är
den utdebiteringsrätt för kyrkliga ändamål, som tillagts församlingarna och
som ger församlingarna möjlighet att utnyttja församlingsmedlemmarnas,
däri inräknat även juridiska personers, skattekraft.------------------------------
Såsom den kyrkohistoriska forskningen nyligen klarlagt utbröts be
stämmelserna om sockenstämma ur 1686 års kyrkolag därför att det här
rörde sig om ekonomisk lagstiftning och inte om lagstiftning, som för sitt
antagande krävde godkännande av riksens ständer. Kyrkorättslig grund för
påståendet att församlingslagstiftningen skulle ha kyrkolags karaktär sak
nas alltså. 1951 års kyrkomöteskommittés uttalanden i frågan grundar sig
i vart fall ej på det materiellträttsliga innehåll som i 1809 års regeringsform
tillagts begreppet kyrkolag. 1862 års stora även av prästeståndet biträdda
kommunalreform innebar de facto eftergivande från detta stånds sida av
på 1723 års riksdagsbeslut stödda privilegieanspråk. Hur man till sist från
kyrkligt håll kan hävda att 1951 års religionslagstiftning skulle påverka
församlingsstyrelselagstiftningens natur är för styrelsen obegripligt. Att
svenska kyrkan därigenom säges ha förvandlats till ett trossamfund för
ändrar ju inte det faktum att församlingsstyrelsen fortfarande vilar på
kommunal grund och att de enskilda församlingarna för fullgörande av sina
skyldigheter och uppgifter alltfort i allt väsentligt är beroende av sin i 57 §
andra stycket regeringsformen förankrade kommunala beskattningsrätt.
Från denna utgångspunkt, församlingsstyrelsens kommunala karaktär,
ger sig slutsatserna i de berörda frågorna av sig själva. Kommitténs stånd
punkt att alltjämt tillerkänna kyrkoherden ett självskrivet ledamotskap i
församlingens främsta kommunala organ samt att som kyrkorådets främsta
uopgift ställa omsorgen om församlingslivet ter sig då snarast som liberala
tillmötesgåenden av från prästerligt håll framställda anspråk. Något liknan
de gäller för dispositionsrätten över kyrkorummet, beträffande vilken kom
mittén för övrigt förutsatt särskild reglering i vad angår rummets upp
låtande för kyrklig förkunnelse och kyrkliga kulthandlingar. 7
Kungl. Maj:ts 'proposition nr 70 år 1961
7. Kommunal samverkan i ekonomiska frågor
Frågan om att överföra beslutanderätten i församlingens ekonomiska
frågor till den borgerliga kommunen har ånyo övervägts till följd av två vid
65
1960 års riksdag väckta likalydande motioner (I: 54 och II: 63). I dessa har
anförts bland annat följande:
Kyrkofullmäktigvalen omfattas av allt mindre intresse från valmanskå-
rens sida. Detta är ur demokratisk synpunkt otillfredsställande. Frånsett
själva kostnaderna för valen är det betänkligt med likgiltigheten för de
relativt betydande ekonomiska värden, som kyrkofullmäktige skall förvalta.
Utvecklingen inom kommunerna har medfört, att kravet på en enhetlig be
skattning aktualiserats. Denna synpunkt har tidigare beaktats då skol
väsendet flyttades från den kyrkliga till den borgerliga kommunen. Det
ansågs då att förutsättningar skapades för en enhetlig budgetbehandling
inom kommunen och större möjligheter att väga behov mot varandra. Till
börlig hänsyn kunde tagas till kommunens ekonomiska bärkraft.
Den kyrkliga förvaltningen bör föras över till den borgerliga kommunen
och kyrkofullmäktige avskaffas. De kyrkliga frågorna skulle kunna skötas
av organ, som tillsatts av stads- eller kommunalfullmäktige. Besparingar
borde därigenom kunna åstadkommas både vad beträffar förvaltningsorga
nisationen och valkostnaderna.
Konstitutionsutskottet erinrar i sitt utlåtande (25) till en början om
arbetet inom 1958 års utredning kyrka-stat och behandlar därvid förhållan
devis ingående de spörsmål, som ligger inom ramen för denna utredning.
Härefter anför utskottet.
Utskottet finner att de i motionerna framlagda förslagen bör närmare
övervägas. Emellertid lär inte utredningen kyrka-stat kunna undgå att taga
upp spörsmålet i hela dess vidd, då utredningen enligt vad ovan berörts
behandlar de kyrkliga organens ställning. Med hänsyn härtill finner utskot
tet att — även om det fortsatta arbetet inom utredningen torde bli tids
ödande — den förevarande frågan inte rimligen bör utbrytas och göras till
föremål för utredning i särskild ordning. Utskottet kan därför inte nu till
styrka det i motionerna framställda yrkandet om skrivelse till Kungl. Maj:t
med hemställan om utredning av frågan om förutsättningarna för ett över
förande av församlingens beslutanderätt i ekonomiska frågor till den bor
gerliga kommunen.
Emellertid bör, såsom utskottet framhållit i sitt betänkande 1956: 17, inte
det pågående utredningsarbetet hindra att angelägna men mindre genom
gripande reformer genomföres.
Motionärerna har som motivering för sitt yrkande pekat på vissa förhål
landen inom den kyrkligt kommunala sektorn, som enligt deras åsikt från
allmän synpunkt är mindre tillfredsställande. Utskottet, som i väsentliga
delar kan biträda denna åsikt, får erinra om att efter förberedande utred
ningsarbete proposition angående ny församlingsstyrelselagstiftning avses
skola föreläggas nästa års riksdag. I församlingsstyrelsekommitténs tidigare
nämnda betänkande har ingående behandlats de problem, som är förknip
pade med församlingens kyrkokommunala kompetens. Utskottet vill för sin
del framhålla vikten av att denna fråga löses. Blir gränserna mot den bor
gerliga kommunens verksamhetsfält klarare uppdragna än vad nu är fallet,
torde niimligcn inte obetydliga problem som för närvarande sammanhänger
med det kommunala anslagsbeviljandet kunna undanröjas. Utskottet vill
vidare peka, på betydelsen av att vid en revision av den kyrkligt kommu
nala lagstiftningen former skapas för en samverkan mellan de skilda kyrk-
5 —
Biliang till riksdagens 'protokoll 1061. 1 saml.
År
70
Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961
66
liga och borgerliga organen i ekonomiska frågor. Härvid bör de i motionerna
antydda önskemålen beträffande den kommunala utdebiteringen beaktas.
Vad slutligen angår kyrkofullmäktigvalen erinrar utskottet om att det
vid tidigare behandling av frågan uttalat, att det låga valdeltagandet är från
allmän synpunkt otillfredsställande. Utskottet vidhåller denna uppfattning
samt förväntar att det i församlingsstyrelsekommitténs betänkande »Änd
rad tidpunkt för kyrkofullmäktigval» redovisade materialet överarbetas och
att förslag framlägges till ny lagstiftning på området.
I skrivelse den 7 december 1960 (nr 303) har riksdagen som sin mening
givit till känna vad utskottet sålunda anfört.
Skrivelsen har överlämnats till inrikesdepartementet för handläggning av
den berörda frågan om kyrkofullmäktigvalen.
Departementspromemoria. Inom ecklesiastikdepartementet har upprät
tats en promemoria om samverkan mellan kyrklig och borgerlig primär
kommun i ekonomiska frågor.
I promemorian framhålles vikten av att få till stånd former för gemensam
budgetberedning, vid vilken angelägenhetsgraden hos olika borgerligt och
kyrkligt kommunala behov och investeringsplaner vägs mot varandra och
en framräknad gemensam skattesats bedöms i förhållande till kommunernas
ekonomiska bärkraft och medlemmarnas skatteförmåga. Det anses önsk
värt, att en i möjligaste mån jämn skattesats eftersträvas för hela den
borgerliga kommunens område. Den av riksdagen förordade samverkan an
ses i promemorian lämpligen böra vara av beredande och rådgivande karak
tär utan att inskränka någondera kommunens beslutanderätt. Detta samråd
bedöms i allmänhet kunna ske under det förberedande budgetarbetet.
Någon ingående reglering av förfarandet anses inte behövlig. — Ett utkast
till en allmän bestämmelse i den nya församlingsstyrelselagen om samråd
har bilagts promemorian.
Remissbehandling.
Över promemorian har efter remiss yttranden avgivits
av kammarkollegiet, statskontoret, länsstyrelsen i Södermanlands, Krono
bergs och Västernorrlands län, domkapitlen i Uppsala, Lund och Stockholm,
Stockholms stad samt 1958 års skatteutjämningskommitté. Yttranden har
vidare avgivits av styrelserna för Svenska stadsförbundet, Svenska lands
kommunernas förbund och Svenska pastoratens riksförbund.
Det i promemorian framlagda förslaget om samråd tillstyrkes av
stats
kontoret, länsstyrelserna i Södermanlands, Kronobergs
och
Västernorrlands
län, Stockholms stad, styrelserna för Svenska stadsförbundet
och
Svenska
landskommunernas förbund
samt 1958
års skatteutjämnbigskommitté,
vil
ken förklarar sig ha granskat promemorian endast ur skatteutjämningssyn-
punkt. I avstyrkande riktning uttalar sig
domkapitlen i Lund
och
Stock
holm
samt
styrelsen för Svenska pastoratens riksförbund.
Allmänt vitsordas värdet av samverkan på förevarande område mellan
Kungl. Maj:ts -proposition nr 70 år 1961
67
den borgerliga och den kyrkliga kommunen och det framhålles av flera
remissinstanser, att samverkan redan nu förekommer på många håll.
Dom
kapitlet i Uppsala
och
styrelsen för Svenska pastoratens riksförbund
erinrar
om att den stigande tendens, som den kommunala utdebiteringen visat un
der senare år, nästan helt beror på utdebiteringen till den borgerliga kom
munen.
När det gäller behovet av särskild lagstiftning om samverkan delar sig
meningarna.
Styrelsen för Svenska landskommunernas förbund
anför.
Det kunde synas som om behovet av dylik samverkan vore så självklart,
att särskilt lagstadgande därom vore överflödigt. Så är tyvärr inte fallet.
Det är långtifrån sällsynt att församlingar besluta att igångsätta kostnads
krävande kyrko- och församlingshusbyggande utan att göra klart för sig
vilka samtidiga investeringsbehov, som den borgerliga kommunen kan ha,
eller organisera verksamheter för ändamål, som det närmast ankommer på
den borgerliga kommunen att tillgodose. Inte minst ur skattebetalarsyn-
punkt kan detta medföra påtagliga olägenheter.
Styrelsen för Svenska pastoratens riksförbund
anser det knappast lämp
ligt att genom lagstiftning göra samråd obligatoriskt. Där praktiska fördelar
kan vinnas genom samråd, anser förbundet detta böra komma till stånd på
frivillighetens väg.
Olika meningar kommer till synes hur den författningsmässiga regleringen
av samverkan bör ske.
Kammarkollegiet, länsstyrelsen i Södermanlands län,
domkapitlet i Uppsala
och
styrelsen för Svenska pastoratens riksförbund
förordar, att bestämmelser härom införes i såväl församlingsstyrelselagen
som kommunallagen. Om inte så sker finner
domkapitlet i Uppsala,
att
fördelarna med förslaget inte uppväger nackdelarna.
Övriga remissinstanser
tillstyrker förslaget i denna del eller lämnar det utan erinran.
Beträffande önskvärdheten av en jämnare skattesats uttalar
kammar
kollegiet,
att svårigheter uppstår att nå en sådan utan att kyrklig samfällig
het för vården av de ekonomiska angelägenheterna bildas mellan de i kom
munen ingående församlingarna.
Styrelsen för Svenska pastoratens riksför
bund
finner uppbördstekniska skäl inte kunna tillmätas någon större be
tydelse. 8
Kungl. Maj ds proposition nr 70 år 1961
8. Departementschefen
Vid 1862 års kommunallagsreform uppdelades den kommunala självsty
relsen på två varandra principiellt sidoordnade kommunala enheter, för
samlingen och den borgerliga kommunen. Reformen innebar dock inte, att
församlingens verksamhetsområde begränsades till vad som med ett nutida
betraktelsesätt menas med kyrkliga uppgifter. Församlingen kom alltjämt
att handha också andra angelägenheter, såsom folkundervisningen och
samhällets barnavård. Under de i det närmaste etthundra år, som förflutit
sedan kommunallagsreformen genomfördes, har vid skilda tidpunkter flera
av dessa ärenden överflyttats till den borgerliga kommunen. Men ännu
68
handhar församlingen vissa uppgifter, som inte kan betraktas som enbart
kyrkliga, exempelvis kyrkobokföringen och begravningsväsendet.
Församlingarna utgör grundvalen för den svenska kyrkan. Inom deras
hägn bedrives kyrkans största och utan jämförelse viktigaste arbete. Om
fattningen av församlingarnas verksamhet framgår bland annat av det eko
nomiska underlaget för verksamheten. Enligt tillgängliga uppgifter uppgick
kyrkokommunernas utgifter år 1958 till omkring 400 miljoner kronor. Utgif
terna täcktes främst av skattemedel. Utdebiteringen för skattekrona är
varierande, i allmänhet högre på landsbygden än i städerna. Medeltalet var
år 1960 77 öre; på sina håll översteg utdebiteringen tre kronor.
De kyrkliga kommunerna förvaltar egendom till betydande värde. Den
rent kyrkokommunala förmögenheten närmade sig år 1958 300 miljoner
kronor. Den ecklesiastika jorden — prästgårdar och boställen — som för
valtas av kyrkokommunerna hade samma år ett taxeringsvärde på nära
550 miljoner kronor. Vissa församlingar förvaltar vidare egendom till bety
dande värde, vars avkastning är avsedd för bland annat lokalkyrkans un
derhåll. Den största tillgången utgör självfallet dock kyrkobyggnaderna,
vilkas värde till följd av deras sakrala natur och ofta kulturhistoriska bety
delse inte kan direkt skattas i pengar. Kyrkorna var år 1958 brandförsäk-
rade för omkring 1 275 miljoner kronor.
Församlingens kyrkokommunala uppgift är, såsom församlingsstyrelse-
kommittén framhållit, att sörja för de organisatoriska och ekonomiska be
tingelserna för kyrkans gärning. Det nyss anförda visar omfattningen, rent
ekonomiskt sett, av denna verksamhet och belyser den föreliggande lag
stiftningsfrågans betydenhet. Enighet torde råda om vikten av att den
kyrkokommunala verksamheten så bedrives, att den både gagnar kyrkans
gärning och visar sig ändamålsenlig för samhället. Värdet av att verksam
heten sker i tidsenliga demokratiska former, som säkerställer ett lekmanna
inflytande, står enligt min åsikt utom diskussion.
Vid skilda tidpunkter har frågan om formerna för den kyrkokommunala
ekonomiska förvaltningen varit aktuell. Förslag har ett flertal gånger väckts
i riksdagen om att överflytta beslutanderätten i ekonomiska frågor till den
borgerliga kommunen. Senast dryftades spörsmålet vid föregående års höst
riksdag.
Vid sin behandling av ärendet ställde sig konstitutionsutskottet i och för
sig inte avvisande till att spörsmålet närmare övervägdes men påpekade,
att utredningen kyrka-stat inte torde kunna undgå att ta upp det i hela
dess vidd. Utskottet fann med hänsyn härtill, att frågan inte rimligen borde
utbrytas och göras till föremål för utredning i särskild ordning.
Församlingsstyrelsekommittén har utgått från att den principiella ord
ningen skall bestå, enligt vilken församlingen och den borgerliga kommunen
verkar vid sidan av varandra för skilda ändamål. Kommittén uttalar, att
Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961
69
båda kommunerna är, var inom sitt område, utrustade med anslags- och
utdebiteringsrätt; i den mån en viss verksamhet genom lag eller sedvänja
ankommer på endera kommunen, är den andra i princip förhindiad att
utdebitera medel för ändamålet.
Såsom konstitutionsutskottet anfört måste förevarande spörsmål om den
kyrkokommunala ekonomiska förvaltningen bedömas mot bakgrunden av
det för den framtida gestaltningen av kyrkans ställning i samhället viktiga
utredningsarbete, som bedrives av utredningen kyrka-stat. Sa länge detta
arbete pågår bör såvitt möjligt inte förändringar av stor principiell bety
delse eller eljest djupt ingripande art äga rum inom den lagstiftning,
som rör kyrkans verksamhet. Reformarbetet på området bör i första hand
inriktas på angelägna, praktiska förbättringar, som inte ändrar grundläg
gande principer för områdets nuvarande rättsliga reglering. Pa nu anförda
skäl kan jag ansluta mig till kommittén i dess uppläggning av lagstiftnings
frågan; utgångspunkten för reformarbetet bör således vara, att församlingen
är en fristående, med den borgerliga kommunen sidoordnad kommunal
enhet.
Även om den borgerliga och kyrkliga kommunen sålunda bör verka var
för sig som primärkommunala enheter, finns, såsom riksdagen papekat vid
behandlingen av den föreliggande frågan, ett behov av samverkan mellan
kommunerna. Jag vill därför förorda, att riksdagens önskemål tillgodoses
och att former skapas för en sådan samverkan. I likhet med vad som an
förts i den inom ecklesiastikdepartementet upprättade promemorian i äm
net, finner jag det vara av värde, att angelägenhetsgraden av de båda
kommunernas utgiftsbehov och investeringsverksamhet vägs mot varandra.
Båda bedriver sin verksamhet i huvudsak med stöd av medel, som utdebi-
terats från samma skattskyldiga. Jag biträder den i promemorian uttalade
uppfattningen, att samverkan på förevarande område bör ske i form av ett
samråd utan inskränkning i den kommunala självbestämmanderätten.
Rätt bedriven torde enligt min mening en sådan samverkan bli till stor
nytta. Vid promemorians remissbehandling har också allmänt vitsordats
värdet av samverkan på förevarande område mellan de borgerliga och kyrk
liga kommunerna. Jag avser att återkomma till spörsmålet i specialmotive
ringen till den föreslagna lagstiftningen och närmare belysa under vilka
former samrådet kan äga rum.
Då förslaget till KL år 1953 förelädes riksdagen, uttalade föredragande
departementschefen, att det alltsedan tillkomsten av våra första kommu
nallagar ansetts lämpligt att upprätthålla en viss överensstämmelse i form
och innehåll mellan de olika kommunalförfattningarna i sådana avseenden,
vari skiljaktigheter inte var sakligt betingade. Föredraganden ansåg en lik
formighet av detta slag värd att alltjämt bevara, och åtgärder syntes där
för efterhand böra vidtagas för att anpassa andra kommunalförfattningar
efter principerna i KL.
Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961
70
I direktiven för församlingsstyrelsekommitténs arbete ingick, som jag
inledningsvis berört, uttalanden av samma innebörd.
Kommitténs arbete har alltså i främsta rummet varit inriktat på att till
församlingsstyrelselagen överföra de nyheter av saklig och formell art vilka
införts i KL, såvida inte olikheter ansetts sakligt motiverade. Därjämte
har kommittén sökt åstadkomma en klarare gräns mellan den kyrkliga och
borgerliga kommunens kompetensområden. Den har vidare sökt ange den
ram, inom vilken kyrkorådet har att vara verksam som lokalt kyrkligt
organ, samt lösa frågeställningar, som sammanhänger med arbetet inom
kyrkorådet som det centrala kyrkokommunala organet och prästens ställ
ning i den kyrkliga kommunen. Slutligen har kommittén föreslagit, att om
rådet för kyrkliga samfällighetsbildningar väsentligt utökas.
De förslag som framlagts av kommittén har i det stora hela vunnit remiss
instansernas gillande och kommitténs arbete bedöms som i många delar
mycket förtjänstfullt. Vissa remissmyndigheter, särskilt kyrkliga, har dock
ansett, att kommittén gått väl långt i sina strävanden att åstadkomma
likformighet mellan KL och församlingsstyrelselagen och därför inte till
räckligt beaktat de kyrkliga särdrag, som betingar olikheter.
För egen del finner jag, att kommittén löst uppgiften att anpassa lagstift
ningen efter KL på ett i stort sett tillfredsställande och lyckligt sätt. De
avvägningsspörsmål, som sammanhänger med en sådan anpassning, anser
jag vara pa det hela taget riktigt bedömda; endast i några avseenden fin
ner jag skäl att hävda en från kommittén avvikande mening. Översynen
har-gett till resultat, att den kyrkokommunala verksamheten i fortsätt
ningen torde kunna lättare formas efter de krav, som det moderna samhäl
let kan ställa på den. De framlagda förslagen är därför enligt min mening
väl ägnade att läggas till grund för lagstiftning.
Vid remissbehandlingen har vissa av de spörsmål kommittén behandlat
diskuterats ingående och i ett par fall har starkt delade meningar fram
trätt. Detta gäller särskilt frågorna om församlingens kyrkokommunala
kompetens samt kyrkorådets sammansättning. Här har från kyrkligt håll
starkt betonats särdrag, vilka ansetts motivera andra bedömanden och slut
satser än dem kommittén redovisat. I särskilda avsnitt ämnar jag när
mare pröva och ta ställning till de förslag kommittén framlagt i berörda
avseenden. Jag avser också att i ett särskilt avsnitt behandla kommitténs
förslag beträffande kyrkliga samfälligheter och därvid beröra också andra
former för samverkan mellan församlingar.
Kommittén har inte varit ense om huruvida den föreslagna lagstiftningen
om församlingsstyrelsen skall som hittills upptagas i tre lagar avseende
riket i allmänhet, Stockholm och — vad beträffar samfällighetsfrågor —
Göteborg eller om hela ämnesområdet skall regleras i en enda lag för
hela riket. Kommitténs majoritet har stannat för att föreslå att den
Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961
71
nuvarande ordningen behålles. Motivet härför är främst, att de kyrko-
kommunala förhållandena i Stockholm och Göteborg föranleder särbestäm
melser, som i en gemensam lag skulle medföra nackdelar beträffande reda
och överskådlighet. Reservanten Brolin har å sin sida bland annat fram
hållit fördelarna av en gemensam lag i vad avser enhetlighet i rättstillämp
ningen.
För egen del anser jag att en för hela riket gemensam lag torde innebära
praktiska fördelar i skilda hänseenden. Om möjligt bör därför en sådan
lagstiftning komma till stånd. De av kommittén framlagda lagförslagen
innehåller inbördes mindre skiljaktigheter än nu gällande lagar. Såsom
kammarkollegiet framhållit synes skiljaktigheterna till övervägande del
vara av redaktionell eller formell natur. Önskvärdheten av enhetlighet i
tillämpningen talar för att sådana avvikelser undvikes, om de inte är sak
ligt betingade. Några egentliga hinder av lagteknisk natur finner jag inte
föreligga att sammanföra bestämmelserna till en enda lag. Med ändamåls
enlig indelning och rubriksättning torde en sådan lag inte heller innebära
några påtagliga nackdelar vad beträffar överskådlighet. Jag vill därför
förorda, att reglerna om församlingsstyrelsen får inflyta i en för hela riket
gällande lag. Inom ecklesiastikdepartementet har utarbetats ett förslag till
en sådan lag, vilket bygger på innehållet i de av kommittén framlagda sär
skilda lagförslagen.
Flera remissinstanser har gjort gällande, att bestämmelserna om försam
lingsstyrelsen helt eller i vissa angivna delar är av kyrkolags natur.
Det nu föreliggande lagstiftningsärendet borde därför behandlas i den för
antagande av kyrkolag stadgade ordningen under medverkan av allmänt
kyrkomöte. Jag vill i anledning härav erinra om att den gällande försam-
lingsstyrelselagstiftningen tillkommit utan sådan medverkan genom beslut
av Kungl. Maj:t och riksdagen. Vidare har 1951 års kyrkomöteskommitté
vid sin undersökning av kyrkolagsbegreppet funnit, att församlingsstyrelse-
lagen hör till kommunallagstiftningens område och därför, jämlikt § 57
andra stycket regeringsformen, skall stiftas av Kungl. Maj:t och riksdagen.
Endast bestämmelserna i 41 § a—c och 42 § LFS om kyrkorådets discipli
nära befogenheter och om vissa av kyrkorådets uppgifter får enligt kom
mittén materiellt sett anses innefatta ämne av kyrkolags natur. Kommittén
har dock framhållit, att ett utbrytande av dessa bestämmelser ur försam-
lingsstyrelselagen kan ske genom beslut av Kungl. Maj:t och riksdagen.
Det framlagda förslaget innefattar ett sådant utbrytande. I stället har,
såsom församlingsstyrelsekommittén föreslagit, intagits ett allmänt hållet
stadgande, som endast anger den kommunalrättsliga ramen för kyrkorådets
församlingsvårdande uppgifter.
Församlingsstyrelsekommittén har ansett, att kyrkorådets befogenhet
att själv förvalta lokalkyrkans och församlingens egendom utesluter, såsom
Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961
72
uppgiften kommit till uttryck i kommitténs förslag, i princip varje annan
från bestämmanderätten över egendomen, även där denna har kyrklig
karaktär. Härigenom har enligt kommitténs uppfattning spörsmålet om
vem som äger besluta om upplåtande av kyrkorummet blivit legalt tillräck
ligt tydligt löst.
Kyrkomöteskommittén har å sin sida framhållit, att det vid en blivande
kodifiering av kyrkolagen förtjänar att övervägas om inte lagstiftning om
kyrkas upplåtande för utomkyrkliga ändamål bör komma till stånd, i sam
band varmed även bör regleras vem som äger beslutanderätt i dessa frågor.
Församlingsstyrelsekommitténs uppfattning har vid remissbehandlingen
diskuterats ingående, varvid kritiska synpunkter framförts mot kommitténs
ståndpunkt i frågan. Med stöd av kyrkomöteskommitténs uttalanden har
ämnet ansetts vara av kyrkolags natur.
Jag finner vägande invändningar vara gjorda mot församlingsstyrelse
kommitténs standpunkt i förevarande fråga. Vid närmare granskning anser
jag den inte vara hållbar. Spörsmålet får anses ha sådan kyrkorättslig an
knytning, att det inte kan regleras i förevarande sammanhang. Emellertid
anser jag det vara av vikt, att lagstiftning om kyrkorummets upplåtande
för andra än kyrkliga ändamål kommer till stånd och att därvid också
fastslås, vem som äger besluta om upplåtandet. Jag avser därför att i annat
sammanhang framlägga förslag om sådan lagstiftning. Jag kan nämna, att
en promemoria i ämnet upprättats inom ecklesiastikdepartementet och att
denna varit föremål för remissbehandling.
I övrigt kan jag i spörsmålet om ifrågavarande lagbestämmelsers konsti
tutionella natur ansluta mig till den i huvudsak gemensamma uppfattning,
som beträffande gällande rätt intages av kyrkomöteskommittén och försam-
lingsstyrelsekommittén. Då i ärendet åberopats att kyrkomöteskommittén
ansett exempelvis bestämmelserna om kyrkoherdens ställning i kyrkorådet
ha kyrkolags karaktär, synes man ha förbisett, att kommitténs — för övrigt
tämligen obestämda — uttalanden i denna del avser den skisserade nya
kyrkolagen, medan kommittén uttryckligen framhållit att så länge ett stad
gande kvarstar i kommunallag det inte kan komma ifråga att handläggas i
den för kyrkolag föreskrivna ordningen. De invändningar som gjorts i några
remissyttranden mot församlingsstyrelsekommitténs motsvarande utgångs
punkt kan jag inte finna bärande. Jag vill framhålla, att uppfattningen att
hithörande frågor kommit i ett annat läge genom tillkomsten av
1951
års
religionsfrihetslag knappast kan godtagas, eftersom i sådan ordning inte
torde kunna ändras innebörden av de grundlagsbestämmelser, som här är
aktuella.
På grund av vad sålunda anförts och med utgångspunkt i de uttalanden
som gjorts av de båda senaste utredningarna i ämnet anser jag alltså, att
det förslag till ny lag om församlingsstyrelse, som nu framlägges, till sin
natur är en kommunallag.
Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961
Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961
73
III. Församlingens kompetens
1. Gällande bestämmelser m. m.
Enligt 1 § LFS och 1 § LFS Sthlm äger varje territoriell församling att
själv
vårda sina gemensamma kyrkliga angelägenheter,
såvitt icke handha-
vandet därav tillkommer annan. I 2 § LFS räknas de olika kyrkliga angelä
genheterna upp. Först anges åtgärder till främjande av församlingsvården
och särskilda anordningar till kyrkomusikens höjande. Härefter kommer
vissa personalfrågor, nämligen tillsättande och avskedande av kyrkobe-
tjänte samt löneförmåner till dem och prästerskapet samt kyrkomusikerna.
I det följande nämns kyrkomedels användande samt hushållning med och
vård om kyrkans egendom ävensom församlingen tillhörig, för kyrkliga
ändamål avsedd egendom. I fråga om den kyrkliga fasta egendomen upptas
särskilt byggande och underhåll av kyrka och församlingshus samt tjänste
bostäder för prästerskapet och andra tjänstemän. Av ekonomiska angelä
genheter anges vidare avgifter till kyrka jämte dithörande anstalter. I fråga
om åtgärder som står i samband med gudstjänstens utövande nämns som
församlingens uppgift vidmakthållande av ordning under gudstjänsten samt
fördelning av bänkrum i kyrkan. Slutligen upptas två särskilda områden av
församlingsangelägenheter, nämligen
dels
anskaffande och vård av begrav
ningsplats ävensom vissa andra med begravning sammanhängande upp
gifter och
dels
upprätthållande och vård av församlingsbibliotek ävensom
frågor om lokal och avgifter för sådant bibliotek.
Uppräkningen av de kyrkliga angelägenheterna är i LFS Sthlm med
undantag för vården av de större begravningsplatserna, vilken angelägenhet
det jämlikt förordningen den 16 maj 1924 (nr 135) om vården av vissa
kyrkogårdar i Stockholm i princip tillkommer Stockholms stad att ombe
sörja — av huvudsakligen samma innehåll som i LFS men är uppdelad på
så sätt, att i ett särskilt moment anges de angelägenheter, som tillkommer
församlingarna enskilt, och i ett annat de angelägenheter, som samfällig-
heten beslutar om.
I den förut lämnade historiska översikten har i korthet redogjorts för
tidigare regleringar av församlingens kompetens samt tillkomsten av de
nuvarande bestämmelserna därom. Här skall ytterligare något beröras
spörsmålen om församlingsbibliotek och begravningsplatser.
Församlingsbiblioteken har som regel utvecklats ur socken
biblioteken. Sådana bibliotek omnämndes i 1842 års stadga angående folk
undervisningen i riket, i vilken prästerskapet ålades att verka för inrättande
av sockenbibliotek. Under slutet av 1800-talet anknöts biblioteksväsendet
74
till skolrådet. I 1897 års stadga angående folkundervisningen i riket intogs
sålunda en bestämmelse, att skolrådet borde befrämja inrättandet av soc
ken- och skolbibliotek.
Vid 1905 års riksdag infördes bestämmelser om församlingsbibliotek i
1862 års kyrkostämmoförordning. Ärenden angående församlingsbibliotek
sammankopplades därvid med folkundervisningen. Förvaltningen och vår
den av församlingsbibliotek skulle tillkomma skolrådet, såvida inte särskild
biblioteksstyrelse utsågs. Någon ändring vidtogs inte i samband med att
folkskoleväsendet i vissa städer år 1909 överfördes till den borgerliga kom
munen. Även i de städer där denna lag blev tillämplig behöll sålunda för
samlingarna sina bibliotek.
Vid sidan av församlingsbiblioteken bildades kommunalbibliotek, under
stödda av den borgerliga kommunen, och förenings- eller studiecirkelbiblio
tek, vilka upprätthölls av bland annat enskilda folkbildningsorganisationer.
I sitt betänkande föreslog kyrkofullmäktigsakkunniga, att biblioteks
ärendena skulle överflyttas till den borgerliga kommunen. De sakkunniga
fann, att sambandet mellan skolan och de allmänna folkbildningssträvan-
dena gjorde detta naturligt. I 1929 års departementsutkast föreslogs som
tidigare nämnts, att överflyttningen av skolärendena skulle göras fakultativ.
Biblioteksväsendet skulle därvid följa skolärendena.
Propositionen 1930: 100 avvek emellertid från utkastet därigenom att
en överflyttning av skolärendena inte medförde att även ärendena rörande
församlingsbibliotek flyttades över. Vid riksdagsbehandlingen yrkades mo-
tionsvis att församlingen inte skulle få befattning med folkbiblioteket i de
fall skolärendena överflyttades. På konstitutionsutskottets hemställan följ
de riksdagen dock i denna del propositionen. — Förvaltningen av försam
lingsbibliotek tillkom liksom förut skolrådet, men församling fick även nu
möjlighet att utse en särskild biblioteksstyrelse.
De ändringar som ar 1954 vidtogs i LFS berörde även reglerna om för
samlingsbibliotek. Församlingsstvrelsekommittén föreslog att särskild bib
lioteksstyrelse skulle väljas, och departementschefen förklarade sig i propo
sitionen 1954: 207 tillstyrka vad kommittén föreslagit. I överensstämmelse
härmed stadgas i 40 § LFS — enligt dess från år 1955 gällande lydelse —
att särskild biblioteksstyrelse skall utses i alla församlingar, där försam
lingsbibliotek finnes.
Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961
Under äldre tider var kyrkogården allmän begravningsplats,
och med kyrkogarden avses då platsen kring eller omedelbart invid kyrko
byggnaden, vilken plats av ålder betraktats som helgat rum. I 18 kap.
kyrkolagen gavs vissa föreskrifter om kyrkogårdar. När begravning på de
gamla kyrkogårdarna inne i städerna i början av 1800-talet upphörde, an
skaffades i stället begravningsplatser utanför städerna, och dessa har (utom
75
som nämnts beträffande vissa begravningsplatser i Stockholm) förblivit un
der församlingens vård. På landsbygden åter användes i flertalet fall allt
jämt kyrkogårdarna som begravningsplats.
I samband med tillkomsten av LFS framförde kyrkofullmäktigsakkun-
niga ett reformförslag angående handhavandet av begravningsplatserna.
De sakkunniga fann att uppgiften principiellt borde skötas av den bor
gerliga kommunen. Som skäl härför anfördes bland annat att begrav
ningsplatsen måste vara till för alla, oavsett deras religiösa uppfattning.
Vidare erinrades om det nära samband frågan hade med allmänt hygieniska
spörsmål. De sakkunniga fann dock att ett avgörande hinder var de bety
dande praktiska svårigheter som reste sig för en allmän överflyttning. På
landsbygden var i allmänhet begravningsplatsen också tomt för kyrkan.
Äganderätten till tomten kunde svårligen överföras till den borgerliga kom
munen. I många av de fall däremot, där begravningsplatsen var skild från
kyrkotomten, fann de sakkunniga det vara naturligt att den ställdes under
den borgerliga kommunens förvaltning. Detta gällde särskilt i städer och
vissa industrisamhällen.
Departementschefen förklarade i propositionen 1930:100, att frågan inte
borde i det förevarande sammanhanget upptagas till avgörande, och någon
erinran häremot framställdes inte vid propositionens behandling i riksdagen.
Gränserna för församlingens kompetens har vid ett flertal tillfällen varit
föremål för bedömande i rättspraxis.1 De spörsmål, som härvid be
handlats i fråga om
åtgärder till främjande av församlingsvården,
har fram
för allt avsett gränsdragningen för sådan verksamhet mot den borgerliga
kommunens socialvård. Sålunda har församling ansetts obehörig att upp
föra byggnad, huvudsakligen avsedd för barnkrubbeverksamhet (RÅ 1943
ref. 38) liksom att lämna bidrag till driften av barnhem (RÅ 1946 E 5) och
att anslå medel till hem för gamla (RÅ 1946 E 27). Ej heller kunde försam
ling lämna bidrag till kostnaden för behövande husmödrars vistelse på
semesterhem (Rå EU).
Däremot var församling behörig anslå medel till stiftelsen Unga kvin
nors värn i Jacob, Stockholms kyrkliga socialråd och Stockholms stadsmis
sion (RÅ 1952 E 12). De två förstnämnda institutionerna bedriver verksam
het bland kvinnlig ungdom, som i bland annat moraliskt avseende behöver
stöd; stadsmissionen främjar kristna insatser för främst barns och ungdoms
vård samt hjälp åt ålderstigna och sjuka. Det må anmärkas, att inrätt
ningarna också erhöll anslag av Stockholms stad. Klart är, att församling
äger stödja diakoniverksamhet (RÅ 1926 E 78). I fråga om ungdomsverk
samhet märks, att anslag till KFUM ansetts tillåtligt (RÅ 1942 E 10).
Kungl. Majrts proposition nr 70 år 1961
1 En utförlig rättsfallsöversikt lämnas i församlingsstyrelsekommitténs betänkande »Försam-
■lingslag* s. 369—379.
76
I rättsfallet RÅ 1956 ref. 17 har regeringsrätten tagit ställning till för
samlings (Örnsköldsvik) behörighet att anslå medel till understöd av skilda
verksamhetsområden. Rättsfallet är av betydelse för bedömande av grän
serna till social verksamhet och undervisning samt också ur den lokala
kompetensens synpunkt. Det må framhållas, att domstolen beträffande
de ändamål som godkändes uttryckligen förklarade, att församlingen inte
kunde anses ha överskridit sin befogenhet genom att bevilja anslag av
den
storleksordning
varom var fråga. Tillåtna var anslag till stiftelsen
Norra Ångermanlands kyrkliga ungdomsgård (500 kronor), Härnösands
stiftsråds arbetsfond och dess soldathems verksamhet (100 kronor), stiftel
sen Gålsjö stiftsgård (200 kronor), stiftelsen Vårsta diakonissanstalt (100
kronor), norrländska avdelningen av Sveriges kristliga gymnasiströrelse
(150 kronor), Svenska kyrkans diakonistyrelse (100 kronor), Svenska kyr
kans sjömansvårdsstyrelse (100 kronor), Diakoniens centrala råd (200 kro
nor), Soldaternas vänner i Östersund (100 kronor), Evangeliska fosterlands
stiftelsens soldathem i Härnösand (100 kronor) samt andra än kyrkliga
söndagsskolor i Örnsköldsvik (900 kronor). Däremot var församlingen obe
hörig anslå medel till Lutherska världsförbundets svenska sektion (100
kronor), Anundsjöbygdens realskola (200 kronor), Svenska ekumeniska
nämnden (100 kronor) och Svenska missionssällskapet (50 kronor).
I
byggnadsfrågor
har församling ansetts obehörig besluta om byggnad,
i vilken i väsentlig omfattning skulle ingå lokaler för icke kyrkliga ändamål
(RÅ 1938 E 149), men har däremot kunnat uppföra byggnad, inrymmande
utom lokaler för församlingsändamål bostäder, avsedda för uthyrning (RA
1924 E 145 och 1931 E 165). Församling äger vidare stödja förening, som
tillhandahåller samlingslokaler för kyrkligt och ideellt uppbyggande för
samlingsarbete (RÅ 1951 E 5).
I fråga om
begravningsplatser m. m.
har församling ansetts inte kunna
till en av den borgerliga kommunen utsedd styrelse överlämna vården om
kyrkogård och plantering kring kyrkan (RÅ 1914 ref. 79) och inte heller
vara behörig teckna andel i ekonomisk förening med ändamål att driva
begravningsrörelse (RÅ 1948 ref. 54). Däremot har församling fått bevilja
anslag till krematorieanläggning och för upplysningar i eldbegängelsefrågan
(RÅ 1931 E 131 och 1933 E 19). 2
Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961
2. Församlingsstyrelsekommittén
Kommittén behandlar ingående frågan om församlingens kompetens. Den
berör först vissa frågor av principiell natur, och diskuterar därvid främst
vilken metod, som bör användas för att ange kompetensen, samt överväger
därefter olika områden av församlingsangelägenheter var för sig.
I fråga om metoden för angivande av kompetensen
förklarar kommittén som sin uppfattning, att det väsentligen gäller att be-
77
stämma vilken verksamhet församling äger bedriva eller stödja med utde-
biterade medel. Vid sidan härav ligger sådan församlingsverksamhet, som
inte kräver att sådana medel tas i anspråk. Frågan berör inte den verk
samhet församling kan utöva med stöd av kollektmedel, donerade medel
och andra frivilliga bidrag. Församling kan därför på grund av tillgång till
kollektmedel eller andra frivilliga bidrag ha möjlighet att verka utanför de
gränser, som församlingsstyrelselagen har att uppdraga för dess kompetens,
anser kommittén.
Såsom det föregående ger vid handen, fortsätter kommittén, går metoden
att med en uttömmande uppräkning bestämma församlings kompetens
område tillbaka till 1862 års kommunallagstiftning. Genom att till den
borgerliga kommunen hänföra alla kommunala ärenden, som inte särskilt
tillädes den kyrkliga, blev det nödvändigt att använda uppräkningsmetoden
för att avgränsa församlingens kompetensområde.
I 1930 års borgerliga kommunallagar angavs såsom fallande inom den
borgerliga kommunens kompetens vården av kommunens »gemensamma
ordnings- och hushållningsangelägenheter, såvitt icke handhavandet därav
enligt gällande författningar tillkommer annan». Därjämte förekom en er
inran om att angående vården om kyrkliga angelägenheter samt folk- och
fortsättningsskoleväsendet var särskilt stadgat. Enligt KL:s bestämmelser
om borgerlig kompetens — vilka i sak överensstämmer med de tidigare
gällande borgerliga kommunallagarnas regler i ämnet, sådana de utformats
genom en år 1948 vidtagen lagändring — tillkommer det borgerlig kommun
att »vårda sina angelägenheter, såvitt icke handhavandet därav enligt gäl
lande författningar tillkommer annan». I samband med denna bestämmelses
tillkomst borttogs hänvisningen till den särskilda lagstiftningen rörande
vården om kyrkliga angelägenheter samt folk- och fortsättningsskolevä
sendet. Med denna metod att angiva den borgerliga kommunens kom
petens följer, att det till stor del måste bli en uppgift för rättstillämpningen
att närmare ange gränserna för den kommunala verksamheten.
Då det gäller att välja den metod, efter vilken området för församlingens
kompetens skall bestämmas, skulle enligt kommitténs åsikt något avgö
rande hinder måhända inte möta mot att gå tillväga på samma sätt. Det
kunde sålunda tänkas, att man nöjde sig med en allmän kompetensbestäm
melse och överlät åt praxis att uppdraga gränserna för kompetensen. Det
torde emellertid inte vara något att vinna på att begagna en sådan metod,
anser kommittén. I motsats till vad som gäller i fråga om den borgerliga
kommunen är nämligen församlings kompetens begränsad till ett jämförel
sevis snävt område. Då härtill kommer att enumerationsprincipen otvivel
aktigt skapar större klarhet, anser kommittén att det inte finns skäl att
frångå denna hävdvunna princip.
Kommittén är dock angelägen framhålla att cn uppräkning enligt sa
kens natur svårligen kan ange församlingens uppgifter i detalj. Men
Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961
78
även om det skulle vara möjligt att åstadkomma en sådan fullständigt
uttömmande uppräkning, kan det ifrågasättas, om det skulle vara lämp
ligt med hänsyn till en sådan uppräknings hämmande inverkan på
församlingsverksamhetens utveckling. Kommittén anser därför, att försam
lingens uppgifter, framför allt på församlingsvårdens område, bör uttryckas
i tämligen vida formuleringar och att uppräkningen endast bör ange den
yttre gränsen för församlingens verksamhet. Detta bör enligt kommitténs
åsikt medföra att från uppräkningen uteslutes frågor, som rör församlingens
inre organisation och formerna för dess förvaltning, ävensom att försam
lings utdebiteringsrätt och medelsanskaffning i övrigt lämnas åsido.
Det synes kommittén önskvärt att lagen ger en antydan om att det vid
sidan av den kan finnas bestämmelser, som ytterligare reglerar försam
lingens verksamhet. Kommittén förordar därför, att i den nya lagen intages
en bestämmelse av sådan innebörd.
Den uppräkning av församlingens angelägenheter, som sålunda bör ingå
i lagen, bör enligt kommitténs mening såsom hittills ansluta sig till en
bestämmelse, vari den allmänna karaktären av församlingens kompetens
område anges.
Kommittén förklarar att den inte avser att i sak föreslå någon ändring
av den allmänna kompetensbestämmelsen. Den föreslår, efter förebild i KL,
att ordet
gemensamma
borttages. Härigenom åsyftas att låta gemensam-
hetsintresset ersättas av samhällsintresset såsom normerande för kommu
nens kompetens. Mot den nuvarande bestämmelsen, att församling äger
vårda sina gemensamma
kyrkliga
angelägenheter kan enligt kommittén
erinras, att i själva församlingsbegreppet ligger att församlingens uppgift
är att vårda kyrkliga angelägenheter. Därtill kommer att ordet kyrkliga
kan sägas vara i viss mån oegentligt, eftersom åtminstone en av försam
lingens angelägenheter — nämligen folkbokföringen — inte är av uteslu
tande kyrklig natur.
Kommittén framhåller, att såvitt gäller borgerlig kommun en given be
gränsning i fråga om dess verksamhet ansetts ligga däri att angelägenhe
terna måste vara lokaliserade till kommunen. En liknande regel om lokal
begränsning av kompetensen bör i princip gälla även för den kyrkliga kom
munen. Den har i lagtexten uttryckts på det sättet, att församling förklaras
äga vårda
sina
angelägenheter. Församling bör alltså principiellt vara obe
hörig att stödja ett ändamål, som hänför sig exempelvis till svenska kyrkan
i dess helhet eller till annan församling.
I enlighet med det anförda föreslår kommittén att den allmänna kompe
tensregeln avfattas så, att församlingen
äger att själv vårda sina angelä
genheter.
Vad härefter rör de särskilda församlingsangelägenhe
terna uttalar kommittén till en början, att den under detta begrepp inbe
Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961
79
griper även sådana angelägenheter, vilka enligt särskilda författningar är att
betrakta som gemensamma för de i ett pastorat ingående församlingarna (de
s.k. pastoratsangelägenheterna). Kommittén påpekar, att redan den gällan
de lagen förutsätter att de för församling givna reglerna i huvudsak är
tillämpliga såväl på enförsamlingspastorat som på sådant flerförsamlings-
pastorat, som inte utgör kyrklig samfällighet.
Kommittén upplyser i en kort sammanfattning av sina ställningstagan
den, att folkbiblioteksväsendet föreslås bli undantaget från församlingens
kompetens. Vidare föreslår kommittén möjlighet att från församlings kom
petens undanta vården om begravningsplats. Kommittén säger sig därjämte
ha övervägt frågan vad som bör inrymmas under uttrycket »åtgärder till
främjande av församlingsvården». I övrigt har kommittén inte avsett att i
sak göra någon ändring beträffande församlingens kompetens sådan denna
anges i 2 § LFS. Det har för kommitténs del i stället huvudsakligen gällt att
genom omformulering finna lämpligare uttryck för församlingens olika verk
samhetsgrenar.
Kommittén erinrar om att förslag vid olika tillfällen framställts att över
föra folkbiblioteksväsendet i dess helhet till den borgerliga kom
munen samt framhåller för egen del följande.
Att biblioteksväsendet inom en kommun står under enhetlig ledning
måste från bibliotekssynpunkt uppenbarligen innebära avsevärda fördelar,
och från kyrkliga synpunkter torde några bärkraftiga skäl knappast kunna
anföras för att behålla folkbibliotek under den kyrkliga kommunens vård.
Sedan det obligatoriska skolväsendet i princip överförts till den borgerliga
kommunen, utgör församlingsbibliotekens underhåll den enda kvarstående
församlingsangelägenhet, som inte är av kyrklig karaktär. Gällande bestäm
melser om statsbidrag till folkbiblioteken har i förening med kommunin
delningen medfört, att församlingsbiblioteken under senare år starkt mins
kat i antal. Medan det år 1943 fanns 328 statsunderstödda församlings-
bibliotek hade antalet minskat till 30 år 1956. Härjämte finns ett antal
icke statsunderstödda församlingsbibliotek.
Kommittén anser att ett upphävande av församlings rätt att hålla folk
bibliotek framstår som i praktiken föga genomgripande för församlingarna
och får betraktas som ett led i den pågående utvecklingen av folkbiblioteks
väsendet. Kommittén föreslår därför att upprättande och underhåll av för
samlingsbibliotek inte vidare skall vara en församlingsangelägenhet.
Det förefaller kommittén naturligt att församlingsbiblioteken överläm
nas till den borgerliga kommunen. Kommittén anser sig emellertid inte böra
föreslå någon bestämmelse om skyldighet härtill. Hinder bör alltså inte
möta för församling att behålla sitt bibliotek. Värdet av ett sådant kvar
stående bibliotek torde dock komma att förringas, eftersom möjligheterna
att. förnya bokbeståndet och bestrida övriga med biblioteksverksamheten
förenade kostnader blir avsevärt reducerade.
Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961
80
En annan fråga, som uppställer sig, är om församling bör kunna utöva
särskilt inflytande över biblioteksverksamheten i den borgerliga kommu
nen. Enligt kommitténs uppfattning synes det vara av vitalt intresse för
folkbiblioteken att de vid valet av bokbeståndet är obundna. Om det i för
samlingen framträder önskemål beträffande anskaffande av religiös litte
ratur, torde det kunna förväntas, att biblioteksstyrelsen så långt det är
möjligt tillmötesgår dessa. Utöver den självklara rätten att göra framställ
ningar till biblioteksstyrelsen, föreligger möjlighet för församlingens med
lemmar att verka för att sådana personer inväljes i biblioteksstyrelsen, som
tillvaratar även församlingens intressen. Kommittén har därför inte ansett
skäl föreligga att föreslå särskild representationsrätt för församlingen i bib
lioteksstyrelsen.
Till de angelägenheter som av ålder tillkommit församlingen hör an
skaffande av egendom avsedd för kyrkligt ändamål
samt vård om och hushållning med sådan egendom.
Ifrågavarande egendom kan antingen tillhöra församlingen själv eller ägas
av lokalkyrkan såsom ett särskilt rättssubjekt. Då det talas om anskaffande
och vård av egendomen åsyftas i främsta rummet församlingens befogenhet
att anslå medel därtill, medan hushållningen närmast tar sikte på försam
lingens drätsel. Den omständigheten att det talas om egendomens anskaf
fande och vård får inte fattas så, att församlingen inte skulle äga att även
avyttra egendomen. Av den egendom, som församlingen har att anskaffa
och vårda, nämner kommittén särskilt
kyrka, begravningsplats
,
försam
lingshus och tjänstebostäder
för befattningshavare.
Såvitt kommittén kunnat finna har den nuvarande ordningen med för
samlingen som huvudman för
begravningsplats
inte medfört olägenheter av
betydelse.
Begravningsplatsernas vård och förvaltning har ett nära samband med
den kyrkliga kommunens övriga uppgifter, och församlingsorganen får an
ses äga förtrogenhet med de stundom ömtåliga spörsmål, som uppkommer
inom gravrättens område. Inte heller de ekonomiska frågorna är till sin
natur artskilda från vad som i övrigt tillhör församlingens hushållning.
Jordfästning och vad därtill hör har i flertalet fall en kyrkligt-religiös prä
gel och så torde förbli. Flera skäl talar därför för att behålla den nuvarande
ordningen. Att generellt överföra angelägenheten till borgerlig kommun
skulle för övrigt stöta på svårigheter, särskilt med tanke på att de gamla
kyrkogårdarna omkring eller invid kyrkan alltjämt användes som begrav
ningsplatser i stor utsträckning på landsbygden.
A andra sidan torde det inte kunna förnekas, säger kommittén, att de
spörsmål som sammanhänger med anläggande och vård av nya begrav
ningsplatser understundom är sådana, att det kan synas lämpligare att låta
borgerlig kommun få överta ansvaret. De ekonomiska frågornas storleks
ordning kan motivera en sådan anordning. Vidare kan stadsplaneringen
beröras genom att mark måste reserveras för begravningsplatser.
Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961
81
Om sålunda — som kommittén vill förorda — den nuvarande ordningen
i princip behålles, bör enligt kommitténs åsikt borgerlig kommun kunna
överta handhavandet av begravningsplatserna. Det synes lämpligen böra
tillkomma Kungl. Maj:t att bestämma, när så skall ske. I enlighet med
vad sålunda anförts har i lagförslaget anskaffande och vård av begrav
ningsplats angetts tillkomma församlingen, såvida inte Kungl. Maj:t för sär
skilt fall förordnar, att den borgerliga kommunen skall omhänderha vården.
Kommittén uttalar avslutningsvis, att förslaget självfallet inte innebär
någon ändring beträffande vården av de kyrkogårdar i Stockholm, som a\ -
ses i 1924 års förordning.
Beträffande tjänstebostäder åt befattningshavare märks, att byggande
och underhåll av prästgård enligt särskilt meddelade bestämmelser utgör
en pastoratsangelägenhet.
Till församlingens uppgifter hänför kommittén vidare avlönande av
befattningshavare och annan personal. För församlings
prästernas och kyrkomusikernas avlönande har i allmänhet pastoratet
att svara, och omfattningen av dessa åligganden är reglerad i särskilda
författningar. Avlöning till andra befattningshavare och annan personal
äger den kyrkliga kommunen att själv besluta om.
Det åligger församlingen att tillhandahålla pastor vad som erfordras för
kyrkobokföringen. Ifrågavarande åtgärder finnes inte omnämnda
i LFS:s uppräkning av de kyrkliga angelägenheterna. Då frågor härom
emellertid inte kan anses vara av perifer natur, bör de enligt de av kom
mittén tidigare angivna riktlinjerna ha sin plats i uppräkningen. De hit
hörande bestyren föreslås åligga pastoratet och inte som för närvarande
mestadels församlingen. I
I lagförslaget har vidare bland församlingens angelägenheter angetts frå
gor om särskilda åtgärder till främjande av guds
tjänstlivet och den kyrkliga förkunnelsen i övrigt
s a m t den kristna kärleksverksa m heten och ung
domsvården. De hithörande befogenheterna hänför sig huvudsakligen
till vad som i LFS betecknas som »åtgärder till främjande av församlings-
vården». I den av kommittén föreslagna bestämningen torde emellertid
även kunna inbegripas de i LFS omnämnda »särskilda anordningar till
kyrkomusikens höjande», »åtgärder till vidmakthållande av ordning undei
gudstjänsten» samt »fördelning av bänkrum i kyrkan». Ehuru det först
nämnda momentet om kyrkomusiken infördes i LFS sa sent som ar 1950,
synes det dock kommittén — till följd av den föreslagna utförligare lag
texten — inte föreligga behov att särskilt nämna denna angelägenhet.
Kommittén erinrar om att da den nuvarande bestämmelsen om försam-
0 —
Bihang till riksdagens protokoll 1961. 1 sam!. Nr 70
Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961
82
lings befogenhet att vidtaga åtgärder till främjande av församlingsvärden
infördes, angavs dess syfte vara att ge en antydan om de nya former för
församlingsverksamhet som så småningom vuxit fram. Därvid pekades sär
skilt på den kyrkliga diakonien, det frivilliga församlingsarbetet och ung
domsverksamheten. Men därunder synes enligt sakens natur även rymmas
vad man skulle kunna kalla församlingsvård i inskränkt bemärkelse, det vill
säga vad som har samband med främjande av gudstjänstlivet och den präs
terliga förkunnelsen samt de kyrkliga handlingarna (dop, konfirmation,
vigsel och jordfästning). Hit hör även vissa åtgärder för främjande av kon
firmandundervisningen, exempelvis bidrag till konfirmanders resor och in
ackordering, men mera tveksamt synes det kommittén vara, huruvida för
samling äger att av utdebiterade medel bidraga till beklädnad av behövande
konfirmander. Även om åtgärden i sin mån främjar deltagande i konfirma
tionen, tillgodoser den ett behov av sådan art, att understöd bör ifrågakom-
ma endast i form av socialhjälp.
Slutligen uttalar kommittén, att församlingsvården i inskränkt bemärkelse
till sin natur är ett så klart kyrkligt område, att kompetenskonflikter synes
kunna uppkomma endast i undantagsfall.
Då det gäller hjälpverksamheten bland gamla, sjuka och nödställda samt
ungdomsvården blir en gränsdragning för församlingens kompetens svårare,
framhåller kommittén. Verksamheten rör här områden, inom vilka den bor
gerliga kommunen efter hand kommit att övertaga allt flera uppgifter. Detta
gäller särskilt i fråga om socialvård och sjukvård, barna- och ungdomsvård
samt beträffande folkundervisningen. Det är därför inte ägnat att förvåna,
att osäkerhet här yppat sig, och det framstår som särskilt angeläget att på
detta område söka åstadkomma en klarare gränsdragning. Emellertid är
det enligt kommitténs mening inte lämpligt eller ens möjligt att göra detta
genom att i lagtexten exakt bestämma församlingens befogenheter. Just
inom detta fält synes nämligen den kyrkliga verksamheten befinna sig i
fortgående utveckling och söka sig fram på delvis nya vägar. Avgräns-
ningen bör därför allra minst här göras så snäv, att verksamheten låses fast;
ett visst utrymme bör lämnas för nya initiativ. Den närmare innebörden
av kompetensregleringen på detta område bör liksom hittills i sista hand
överlämnas åt rättspraxis, som därvid bör ha jämförelsevis stor frihet att
anpassa sin ståndpunkt efter förhållandena i det särskilda fallet.
Kyrkan arbetar, framhåller kommittén, såväl omedelbart genom att för
kunna ordet som genom att utöva den därtill anknutna kristna kärleks
verksamheten. Under sistnämnda begrepp faller främst diakonien, d.v.s.
kyrkans hjälpverksamhet bland gamla, sjuka och nödställda.
Denna verksamhet ter sig mången gång utåt som ren socialvård. Diako
nien låter sig i själva verket inte särskiljas från socialvård i egentlig mening
genom något yttre kriterium. Skillnaden mellan diakoni och socialvård
ligger i stället enligt kommitténs uppfattning i de olika syften, som de full
Kuntjl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961
83
följer. 1 motsats till socialvården syftar nämligen diakonien ytterst till
själavård och inte i främsta rummet till att fylla timliga behov. Det som
speciellt utmärker diakonien är, att den till sitt väsen bottnar i det kristna
tjänarsinnet. Även de som är verksamma inom socialvården kan givetvis
vara besjälade av denna för diakonien utmärkande anda men i motsats
till vad som gäller i fråga om diakonien är detta inte något särtecken. Dia
konien ger därför något utöver vad den egentliga socialvården i allmänhet
kan ge och har därför som kyrklig verksamhetsgren en uppgift vid sidan
av socialvården. Emellertid kan den statliga och kommunala socialvårdens
utveckling göra en viss omorientering av den diakonala verksamheten
behövlig.
Med hänsyn till diakoniens karaktär finner kommittén det principiellt
oriktigt att medel utdebiteras för att utdelas som direkta understöd. I den
mån behov av sådana understöd från kyrkans sida anses föreligga, bör de
täckas med kollektmedel, donationsmedel eller andra frivilliga bidrag.
Åtgärder inom diakoniens område, vilka enligt kommitténs mening ligger
inom ramen för församlings befogenheter, är exempelvis att anställa diako-
nissor, diakoner eller andra dylika medhjälpare samt tillhandahålla lokaler
och vad som i övrigt erfordras för deras verksamhet, att stödja kyrkliga
sjukvårdsföreningar och andra sammanslutningar med diakonalt syfte samt
att anordna »de gamlas dag» eller liknande sammankomster.
Förutsättning för församlings befogenhet att driva eller stödja en verk
samhet av social karaktär bör således enligt kommitténs åsikt vara, att den
syftar till själavård och att den sociala sidan av verksamheten träder i
bakgrunden för detta syfte. På grund härav anser kommittén att försam
ling bör vara obehörig att anslå medel exempelvis till
hemsysterverksamhet
eller direkt
nykterhetsvårdande åtgärder.
Inte heller torde det böra till
komma församling att driva verksamhet, som har till syfte att ombesörja
begravningar
. Ännu mindre bör givetvis församling äga att stödja den all
männa verksamheten vid någon till den borgerliga socialvården anknuten
inrättning. Däremot bör det vara tillåtet för församling att genom anslag
stödja en i och för sig inom församlingens kompetens liggande verksamhet
vid sådana institutioner.
Dessa synpunkter bör enligt kommitténs uppfattning även vara väg
ledande, då det gäller att uppdraga gränserna för församlings kompetens
inom den
verksamhet, som är inriktad på barn och ungdom.
Traditionella
former för denna verksamhet är
söndagsskolarbctet
och
den kyrkliga jör-
eningsverksamheten.
Utmärkande för föreningsverksamheten är att den
väsentligen är ett led i ordets förkunnelse. Även om däri kan ingå andra
moment, vilka i och för sig saknar religiös karaktär, intar dock den reli
giösa uppbyggeisen en central plats i verksamheten. Att denna därför faller
inom ramen för församlings kompetens finner kommittén självklart.
Kommittén framhåller att vid sidan av nämnda ungdomsverksamhet har
under senare år vuxit fram en typ av öppen ungdomsvård, vilken fått ett
Kungl. Maj ds proposition nr 70 år 1961
84
uttryck i
hemgårdsrörelsen.
Dennas bärande idé är att kyrkan bör möta
ungdomen på dess egen mark.
Hemgården är avsedd att vara en plats, där församlingens ungdom kan
träffas och ägna sig åt sina intressen, vare sig dessa har religiös karaktär
eller icke. I hemgårdsarbetet ingår inte oundgängligen något religiöst mo
ment. Det sätt, på vilket ungdomen sysselsättes på hemgårdarna, är emeller
tid ägnat att göra den mottagligare för moralbildande fostran i allmänhet
och kyrklig förkunnelse. Erfarenhetsmässigt övergår en del av den ungdom,
som besöker hemgårdarna, så småningom till det kyrkliga föreningslivet.
Men även bortsett härifrån har hemgårdarna ansetts kunna motiveras som
eu kyrklig verksamhetsgren. Man har nämligen velat betrakta den som en
form av diakoni.
Kommittén finner också för sin del skäl tala för att den vid hemgårdarna
bedrivna ungdomsvården bör anses till viss del diakonalt betingad. En för
utsättning bör dock vara, att verksamheten står under kyrklig ledning eller
i varje fall står under insyn av församlingen samt att den över huvud
drives i kyrklig anda.
Efter liknande synpunkter som i fråga om hemgårdar bör enligt kom
mitténs mening spörsmålet om församlings behörighet att inrätta
sommar
hem för ungdom
bedömas. Den diakonalt inriktade ungdomsvården kan
emellertid taga sig även andra uttryck än nu nämnts. Särskilt i större stä
der förekommer ett med kyrkligt stöd bedrivet
hjälparbete,
vilket företrä
desvis avser kvinnlig ungdom och vars syfte är att taga hand om sådana
unga, som inte har ordnade arbets- och hemförhållanden och som löper fara
att moraliskt förfalla. I sådan verksamhet ingår stundom även att driva
ett hem, i vilket de unga mer eller mindre tillfälligt får en bostad.
Inom den uppdragna ramen för den kyrkliga ungdomsverksamheten bör
enligt kommitténs åsikt församling äga
uppmuntra frivilligt studiearbete
bland ungdomen
antingen det bedrives i studiecirkelns form eller tager sig
uttryck i enskilda studier. Som ett led i denna verksamhet kan tänkas ingå
att inrätta särskilda ungdomsbibliotek i studiecirklarnas tjänst ävensom att
upplåta lokaler för studiearbetet och tillhandahålla ledare. I
I detta sammanhang understryker kommittén vikten av att den kyrk
liga ungdomsverksamheten särhålles från
undervisningsväsendet.
Av för
samlings obehörighet på skolväsendets område följer omedelbart, att för
samling inte äger lämna bidrag vare sig till direkta undervisningsändamål
eller till andra med undervisningsväsendet sammanhängande ändamål, så
som skolbarnsbeklädnad, elevstipendier, premier, skolresor, utflykter och
skollovskolonier.
I nära samband med nu berörda spörsmål står frågan om församlings
rätt att stödja
folkhögskoleverksamhet.
Sådant stöd synes nu på sina håll
förekomma i form av anslag såväl till den allmänna verksamheten vid en
folkhögskola som till studiestipendier. Motivet för församling att under-
Kungl. Maj.ts proposition nr 70 år 1961
85
stödja en på kyrklig grund stående folkhögskola är uppenbarligen, att dess
verksamhet anses vara av betydelse för församlingens ungdomsarbete. Där
vid fästes huvudvikten vid att en sådan skola — utöver det kunskapsstoff
som en folkhögskola i allmänhet meddelar — är avsedd att ge sina elever
en kristen livsstil. Men därutöver gör skolans fostran eleverna lämpliga som
bland annat ungdomsledare i församlingen.
Vid bedömande av förevarande fråga kan man enligt kommitténs mening
inte bortse från att folkhögskolans uppgift i främsta rummet är att med
dela undervisning, som syftar till allmän medborgerlig bildning. Det ter sig
mest naturligt att ur kompetenssynpunkt anse skolan i princip vara lik
ställd med andra anstalter i folkundervisningens tjänst. Med hänsyn här
till anser kommittén, att folkhögskoleverksamhet bör ligga utom ramen för
församlings kompetens. Detta innebär således, att församling bör vara obe
hörig såväl att själv utöva folkhögskoleverksamhet som att av utdebiterade
medel bevilja anslag till stiftelse, som driver folkhögskola, eller till folkhög-
skolestipendier.
Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961
Den kyrkliga verksamheten bland barn tager sig även uttryck i att för
samling driver eller stödjer
barnhem, barnkrubbor, daghem, smabarnskolo-
nier och liknande inrättningar.
Sådan verksamhet har genom 1924 års bar-
navårdslagstiftning utan inskränkning hänförts till den borgerliga kommu
nens kompetens. Den fullföljer också enligt kommitténs mening ett så klart
socialvårdande syfte, att något utrymme för församlings utdebiteringsrätt
på detta område inte kan vara motiverat.
Utöver de nämnda formerna för församlingsvårdande verksamhet före
kommer givetvis många andra, och nya kan efterhand tillkomma. Kom
mittén förklarar sig ej heller ha eftersträvat att ge en uttömmande redo
görelse utan endast att lämna anvisning på de viktigaste typfallen. Ett
genomgående drag i all verksamhet, som församling äger stödja, bör enligt
kommitténs uppfattning vara att den är inriktad pa ordets förkunnelse
eller på utövande av därtill knuten kärleksverksamhet. De former av för
samlingsvårdande verksamhet som hör till den förstnämnda kategorien tor
de samtliga kunna föras in under uttrycket »åtgärder till främjande av
gudstjänstlivet och den kyrkliga förkunnelsen i övrigt». Samtliga de öviiga
åtgärder, som församling bör vara befogad att vidtaga på församlingsvar-
dens område, kan enligt kommitténs mening sammanfattas under uttrycket
»åtgärder till främjande av den kristna kärleksverksamheten». Detta ut
tryck innefattar all verksamhet som kan sägas vara diakonalt betingad i
detta ords vidaste bemärkelse. Det skulle därför inte vara nödvändigt att
i lagtexten särskilt upptaga ungdomsvården. Då denna emellertid är en av
huvudgrenarna av den kyrkliga verksamheten, har kommittén ansett det
lämpligt att uttryckligen nämna ungdomsvården.
86
Kommittén har tidigare uttalat, att en given begränsning av försam
lingens verksamhet ligger i den lokala begränsningen av
kompetensen. Kommittén påpekar, att denna regel inte är helt undantags
lös, sa att församlingen inte äger stödja verksamhet utanför dess gränser.
Regeln har inte heller för de borgerliga kommunernas del ansetts ut
göra hinder för dem att t. ex. anslå bidrag till de interkommunala förbun
den. Skälet härtill är att verksamheten ansetts vara till direkt nytta för
kommunerna. Pa samma sätt bör den kyrkliga kommunen vara oförhindrad
att stödja en utanför dess gränser verkande organisation under förutsätt
ning, att denna fullföljer syften, som kan sägas vara direkt gagneliga för
den kyrkliga kommunens verksamhet. När verksamheten har en mer vitt-
syftande karaktär, måste det vara särskilt klart dokumenterat, att verk
samheten är till uppenbar nytta för det lokala församlingsarbetet.
Av de institutioner, vilka utanför den enskilda församlingen bedriver en
till sin art klart kyrklig verksamhet, torde enligt kommitténs åsikt — om
man bortser från stifts- och kontraktsorganisationer — endast ett relativt
fåtal uppfylla sagda krav. Som ett exempel på en institution som hör dit,
namnes Svenska kyrkans diakonistyrelse. Av omedelbar nytta för försam
lingarna torde främst vara det bistånd som styrelsen lämnar i form av råd
och praktiska hjälpmedel. Ett för församlingarna gagneligt syfte tjänar
även den utbildning av lekmannakrafter i det kyrkliga församlingsarbetet
som bedrives i diakonistyrelsens regi.
Något mera tveksamt kan det enligt kommitténs uppfattning vara, huru
vida församling skall anses ha rätt att med utdebiterade medel stödja
diakonianstalternas verksamhet för utbildning av diakonissor och diakoner.
Vad som kan ge anledning till tvekan är, att de vid anstalterna utbildade
i inte ringa utsträckning far sin verksamhet förlagd inom den borgerliga
socialvården. Församlingarnas omedelbara intresse av att tillgången på
diakonissor och diakoner för församlingstjänst tryggas kan dock enligt kom
mitténs mening anses motivera en rätt att stödja verksamheten vid anstal
terna ävensom vid samarbetsorganet för dem, Diakoniens centrala råd.
Ett typiskt exempel på kyrklig verksamhet, som saknar den nu åsyftade
anknytningen till den enskilda församlingen och därför inte bör kunna stöd
jas av denna, erbjuder enligt kommitténs mening den yttre missionen. Sam
ma är förhållandet med det internationella ekumeniska arbetet.
I fråga om de kyrkliga institutioner som verkar inom stiftets eller kon
traktets ram synes det kommittén, att den tidigare angivna förutsättningen
för ett stöd från de särskilda församlingarnas sida oftare är för handen.
Främst kan nämnas stiftsråden, vilka finns i samtliga stift. Ofta är inrät
tade särskilda organ vid sidan av stiftsråden, såsom ungdomsråd och sjö-
mansvårdsråd. Där soldatvård förekommer inom stiften, är den i allmänhet
samlad till soldatliem. Som centrum för stiftets ungdomsarbete finns i
samtliga stift en stifts- eller ungdomsgård. Inom stiften förekommer vidare
Kungl. Maj.ds proposition nr 70 år 1961
87
bildningsförbund
och
kyrkosångsförbund.
Inom kontrakten finnes ofta
kon
traktsråd
och
kontraktsungdomsråd.
Den nu angivna verksamheten är till väsentlig del av den art, att den kan
sägas vara till direkt nytta för arbetet i den enskilda församlingen, anser
kommittén. Om en institution fullföljer flera olika syften, bör emellertid
som villkor för stöd gälla, att församlingarnas bidrag inte får användas för
andra ändamål än sådana, som direkt gagnar deras verksamhet.
För att en församling skall ha befogenhet att stödja en utom densamma
bedriven verksamhet måste fordras att verksamheten inte är till gagn en
dast för ett mindretal av församlingens medlemmar, understryker kom
mittén. Emellertid kan undantagsfall tänkas förekomma där en viss verk
samhet kan vara av sådan betydelse, att ett stöd kan framstå som befogat.
I detta sammanhang berör kommittén frågan om församlings behörighet
inom
sjömansvårdens
område. I flera svenska hamnar bedrivs av försam
ling eller med församlingens stöd sjömansvård, avsedd för alla sjömän som
besöker hamnen. Det möter enligt kommitténs mening intet hinder att
bedriva eller stödja en dylik verksamhet. Emellertid torde det i viss ut
sträckning förekomma, att sådan verksamhet stödjes även av andra för
samlingar. Varje församling, vars medlemmar i någon nämnvärd grad ägnar
sig åt sjömansyrket, kan sägas ha ett intresse att främja denna sjömans
vård, åtminstone i svenska hamnar som mera regelbundet besökes av
sjömän från församlingen.
Att församling bör äga främja endast sådan verksamhet, som utövas
inom riket finner kommittén ligga i sakens natur. Vidare anser kommittén,
att den sjömansvård, som bedrives i en församling, endast mera sällan har
speciell anknytning till en viss annan församling. Rätt för församling att
utdebitera medel till sjömansvård som bedrives utom församlingen bör
därför enligt kommitténs mening i regel inte finnas.
Av det sagda följer utan vidare, säger kommittén, att församling inte hel
ler bör vara befogad att med utdebiterade medel stödja
Svenska kyrkans sjö-
mansvårdsstyrelse,
såvitt avser dess verksamhet utom riket. Emellertid
främjar sjömans vårdsstyrelsen genom sitt utskott för sjömansvård i hem
landet även sjömansvården i de svenska hamnarna. Denna gren är Irämst
en samordnande verksamhet. Kommittén anser, att denna verksamhet bör
kunna främjas av de församlingar, inom vilka sjömansvård bedrivs.
När det gäller frågan om församlings rätt att stödja ett
soldathem
i an
nan församling, torde kravet på att verksamheten skall vara till stadigva
rande nytta för förstnämnda församlings medlemmar oftare vara uppfyllt
än i fråga om sjömansvården, anser kommittén. Om värnpliktiga från en
viss församling regelmässigt tas ut till tjänstgöring vid ett truppförband,
bör det sålunda inte möta något hinder för församlingen att bidraga till
driften av ett soldathem vid förbandet.
Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961
3. Remissyttranden
Såsom tidigare berörts har flera remissinstanser funnit de av kommittén
uppdragna gränserna för församlings kompetens alltför
snäva. Ett sådant omdöme har klart uttalats av
domkapitlen i Uppsala,
Skara, Växjö
och
Stockholm,
men därjämte har liknande synpunkter an
lagts av andra myndigheter genom kritik mot kommitténs lösning av ett
visst eller vissa spörsmål.
Länsstyrelsen i Kronobergs län
finner helt allmänt, att gränserna för för
samlings kompetens inte bör dragas så snävt som kommittén angivit. En
liberal tolkning därav skulle stå i god överensstämmelse med den friare
bedömning av den kommunala kompetensen, som kommit till uttryck i KL.
En motsatt ståndpunkt intar
styrelsen för Svenska landskommunernas
förbund,
som anser att det allvarligt kan diskuteras, huruvida inte kommit
tén tillerkänt församlingen en alltför vidsträckt kompetens. Styrelsen anför.
Kommitténs ställningstaganden har här i viss del föregripits av ett upp
seendeväckande regeringsrättsutslag från år 1956 (RÅ 1956 ref. 17) och
kan i denna del sägas reflektera vad som i dag synes vara gällande rätt.
I andra delar såsom i fråga om den kyrkliga kärleks- och ungdomsverksam
heten har kommittén visserligen gjort erkännansvärda försök att uppdraga
klara gränser mellan borgerlig kommuns och församlings kompetens. Lika
fullt är det tydligt att den föreslagna gränsdragningen på flera punkter
kommer att erbjuda svårigheter. Olägenheterna härav får icke underskattas.
Församling och borgerlig kommun har dock i stort sett samma väljarunder-
lag och samma skattebetalare. Att utgången uti i sak närbesläktade utgifts-
ärenden kan bli olika, beroende på inför vilket forum och det sätt, på vilket
ärendet presenteras, måste därför verka konsternerande.
Under förutsättning av att vissa frågor, nämligen de som angår kyrko
herdens ställning i kyrkorådet, kyrkorummets upplåtande och besvärsför-
farandet, får de av kommittén föreslagna lösningarna, anser sig förbundets
styrelse dock med tveksamhet kunna godtaga den föreslagna kompetens
bestämningen.
Domkapitlet i Luleå
förklarar, att om man med den gjorda uppräkningen
av olika angelägenheter avser en icke uttömmande exemplifiering av för
samlingens kompetens, synes det domkapitlet inte vara någon väsentlig
erinran att göra. Emellertid har man vid gränsdragningen mot andra myn
digheters behörighet avskilt vissa områden, där anslag nu beviljas av för
samling. från dess kompetens. Domkapitlet uttalar vidare.
Som allmänt omdöme önskar domkapitlet framhålla, att hur önskvärt det
än må vara från allmän administrativ synpunkt att en gränsdragning sker
mellan de anslagsbeviljande myndigheternas kompetensområden, man icke
må förbise, att det också ges vissa gemensamma intressesfärer. Så torde för
övrigt vara fallet exempelvis mellan landsting och kommun och mellan
stat, kommun och landsting.
88
Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961
89
Länsstyrelsen i Malmöhus län
framhåller att med hänsyn till svårigheten
att åstadkomma en fullständig uppräkning synes i stället den metod, som
kommit till användning i KL för angivande av borgerlig kompetens, vara
att föredraga.
Kommitténs överväganden tilldrar sig remissinstansernas uppmärksam
het särskilt i frågorna om anskaffande och vård av begravningsplats samt
beträffande diakoniens ställning och församlings rätt att bidraga till det
kyrkliga folkhögskoleväsendet samt sjömans värden. Rätten att stödja verk
samhet, som har mer rikskyrklig inriktning, har också tagits upp till bedö
mande i flera utlåtanden. Vidare har biblioteksväsendet livligt diskuterats
vid remissbehandlingen.
I fråga om folkbibliotekens ställning finner
skolöversty
relsen
att man av hittillsvarande erfarenheter att döma inte torde behöva
räkna med att kommunen kommer att försättas i ett läge som innebär, att
församlingen behåller sitt bibliotek och att kommunen därför maste bygga
upp ett nytt bibliotek från grunden. Även utan särskilt stadgande torde
man ha rätt utgå från att församlingarna kommer att överlämna sina bib
liotek till de borgerliga kommunerna. Överstyrelsen kan därför ansluta sig
till kommitténs förslag.
Mot kommitténs uttalanden i frågan om församlingsbibliotekens ställ
ning har vidare
statskontoret
samt
domkapitlen i Lund
och
Härnösand
ingen erinran. Sistnämnda domkapitel motiverar sitt ställningstagande med
att förslaget inte innebär någon inskränkning av församlingens befogen
heter av nämnvärd betydelse.
En motsatt uppfattning kommer till synes i yttrandena av
domkapitlen i
Skara
och
Stockholm
samt
länsstyrelsen i Västernorrlands län
och
Svenska
prästjörbundet,
varvid de kyrkliga instanserna lägger särskild vikt vid för-
samlingsbibliotekets betydelse som en faktor i den egentliga församlings-
vården.
Domkapitlet i Stockholm
anför sålunda.
Domkapitlet anser sig böra bestämt förorda rätt för församling att be
vilja anslag till församlingsbibliotek. Frågan om statsanslag till dylikt
bibliotek är därvid av sekundär betydelse. Vill en församling genom anslag
upprätthålla sitt bibliotek bör detta icke förmenas den. Icke heller bör för-
samling hindras att, dår fÖrhallandena sa pafordrar, halla sig med ett bib-
liotek av den valör, som kan synas församlingen önskvärd. Sedan gammalt
är bildningsverksamhet och församlingsintresse nära förbundna.
Att församlingsbiblioteket kan vara ett förträffligt medel till en god för-
samlingsvård framhålles av
Svenska prästjörbundet,
som vidare anser, att
det inte bör förmenas församling att själv sörja för god och intresseväckan
de läsning för sina medlemmar, enär fall kan tänkas, då det kan bli svårt
att få gehör för en önskan att till folkbiblioteket förvärva litteratur av
kyrklig och uppbygglig karaktär.
Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961
90
Länsstyrelsen i Västernorrlands län
anser att församling i allt fall bör
kunna bevilja anslag av utdebiterade medel för underhåll av sitt bibliotek
i nuvarande omfattning.
Beträffande vården av begravningsplats har flera remiss-
myndigheter med tillfredsställelse konstaterat, att denna angelägenhet före
slagits i princip alltjämt skola handhas av församlingen. Däremot har det
av kommittén framlagda förslaget, att Kungl. Maj:t kan för särskilt fall
förordna, att värden skall tillkomma den borgerliga kommunen, väckt gen
saga från ett stort antal kyrkliga remissinstanser samt en länsstyrelse.
Å andra sidan har
statskontoret
förklarat sig inte ha något att erinra mot
förslaget i denna del.
Av de kritiskt inställda myndigheterna uttalar
kyrkomötet
att ärenden om
anskaffande och vård av begravningsplats inte skall kunna flyttas över till
borgerlig kommun, med mindre det medgivits av församlingen, samt att
sådant ö\ erflyttande inte far avse kyrkogård i omedelbar anslutning till
kyrka.
Kyrkolag sutskottet
anser sig visserligen ha anledning räkna med att
Kungl. Maj.t inte skall medgiva, att anskaffande och vård om begravnings
plats överflyttas till borgerlig kommun, med mindre församlingen medgivit
det, och att ett överflyttande av kyrkogård i omedelbar anslutning till
kyrka inte skall komma i fråga. Dessa villkor synes emellertid utskottet
vara av den vikt, att de bör intagas i lagen.
Det av kyrkomötet framförda önskemålet kommer även till uttryck i
yttranden av
domkapitlen i Uppsala, Linköping, Skara, Växjö, Karlstad,
Lulea
och
Stockholm
samt
diakonistyrelsen
och
Svenska prästförbundet.
Därv id betonas från flera hall särskilt kyrkogårdens karaktär av invigd
grif tegård.
Länsstyrelsen i Västernorrlands län
uttalar sig likaledes — med instäm
mande i kommitténs uppfattning, att den nuvarande ordningen med för
samlingen som huvudman i princip bör behållas — för att en överflyttning
endast får ske i sadana fall, da trängande skäl gör den önskvärd, och knap
past mot församlings bestridande.
En klart negativ inställning har
domkapitlet i Lund,
som förklarar sig
inte till någon del vilja biträda förslaget om möjlighet till överflyttning.
Domkapitlet framhåller därvid bland annat, att förvaltningen av kyrko
gården helt är uppbyggd på gemenskapen med den övriga kyrkliga förvalt
ningen i församlingen och att utgångspunkten för bedömandet av denna
fråga måste vara kyrkogårdens karaktär av invigt rum. Förhållandena kom
mer niahända i annat läge, om utträdet ur kyrkan blir mera allmänt.
Skulle sa bliva fallet, torde denna och andra frågor säkerligen följas med
uppmärksamhet, anser domkapitlet.
I de från
församlingarna
och
de kyrkliga samfälligheterna
infordrade ytt
randena uttalas i ett tjugutal fall ogillande av den föreslagna överflytt-
Kungl. Maj.ts proposition nr 70 år 1961
91
ningsmöjligheten; i ungefär lika stor utsträckning har den av kyrkomötet
förordade begränsningen vunnit instämmanden.
Beträffande de grenar av församlingsverksamheten, som kommittén hän
fört till åtgärder till främjande av församlings vården,
har
kammarkollegiet, statskontoret, domkapitlet i Visby, diakonistyrelsen
och
Svenska kyrkliga studieförbundet
funnit de uppdragna riktlinjerna för
bedömningen av frågorna i stort sett godtagbara.
Kyrkolag sutskottet
har i anledning av en vid kyrkomötet väckt motion
uttalat, att kommittén på ett överskådligt och konsekvent sätt redogjort för
gränserna för församlingens kompetens inom församlingsvården. Beträffan
de församlingsvården i inskränkt mening d. v. s. åtgärder till främjande
av gudstjänstliv och kyrklig förkunnelse i övrigt, kan utskottet i allo an
sluta sig till de tankegångar, som framförts. Vad åter angår den egentliga
församlingsvården har gränsdragningen gjorts så vid, att utrymme finns
för de nya initiativ, som utvecklingen kan göra motiverade. De av kom
mittén angivna riktlinjerna bör sålunda i stort sett vara bestämmande för
gränsdragningen. Därvid bör enligt utskottets åsikt betonas, att gränsdrag
ningen endast avser att bestämma vad församling äger bedriva eller stödja
med utdebiterade medel.
Ytterligare två kyrkliga instanser,
domkapitlen i Härnösand
och
Lund,
uttalar sin tillfredsställelse över kommitténs arbete i förevarande del.
Domkapitlet i Härnösand
anför sålunda.
Den föreslagna omformuleringen av bestämmelserna om vad som skall
avses med församlingens angelägenheter är gjord med största omsorg och
synes vara ägnad att ge behövlig vägledning. Med särskild tillfredsställelse
noteras, att de församlingsvårdande uppgifterna definieras genom angivan
de av huvudgrenarna i församlingsvården. — För tillämpningen av be
stämmelserna är det av utomordentligt värde, att kommittén i sitt betän
kande gjort en ingående utredning av vilka församlingsvårdande uppgifter,
som tillhör församlingens angelägenheter och angivit de viktigaste typfal
len. Enligt domkapitlets uppfattning är kommittén förtjänt av erkännande
för den förståelse för det kyrkliga arbetets behov, som utredningen ådaga
lägger. På enstaka punkter synes dock kommittén vara alltför hårt bunden
av sina principer, att församling icke får med utdebiterade medel stödja
kyrklig verksamhet inom områden, som omhänderhas av det borgerliga
samhället, och att företag utanför församlingen, som skall kunna åtnjuta
sådant stöd, måste kunna uppvisas vara till direkt nytta för vederbörande
församling.
Domkapitlet i Lund
finner den föreslagna formuleringen av bestämmel
sen om församlingsvården ge en mera uttömmande och mot verkligheten
svarande bild av dessa angelägenheter än motsvarande bestämmelse i LFS.
Domkapitlet säger sig med tillfredsställelse konstatera, att denna viktiga
bestämmelse fått en lycklig formulering.
Öl>erståthållarämbetet
uttalar, att eu strikt gränsdragning visat sig svår
att upprätthålla i praktiken, samt framhåller, att den omständigheten att
Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961
92
en inrättning erhåller bidrag från både den kyrkliga och den borgerliga
kommunen inte behöver innebära något avsteg från den principiella gräns
dragningen, eftersom det ofta torde vara fråga om att stödja olika grenar
av den bedrivna verksamheten.
Kommitténs förslag att från uppräkningen av de församlingsvårdande
uppgifterna undantaga särskilda anordningar till kyrkomusikens höjande
biträdes inte av
Kyrkomusikernas riksförbund.
Förbundet erinrar om att
då nämnda moment infördes i lagen om församlingsstyrelse år 1950 anfördes
starka motiv för åtgärden av departementschefen. Förbundet hävdar därför,
att ifrågavarande passus inte bör tas bort efter helt kort tid utan att starka
skäl föreligger. Några sådana skäl finner förbundet inte att kommittén
anfört.
Spörsmålet om diakoniens st ällning har med särskilt intresse
behandlats av flera remissinstanser.
Mot kommitténs lagtekniska grepp att bland åtgärder till främjande av
den kristna kärleksverksamheten särskilt nämna ungdomsvården men inte
diakonien anföres avvikande mening av
kyrkomötet
samt
domkapitlen i
Skara, Strängnäs
och
Härnösand.
Sålunda uttalar kyrkomötet, att själva ordet diakoni bör nämnas i lag
texten, samt förordar, att det av kommittén föreslagna momentet i lagen er
håller följande ändrade lydelse: »särskilda åtgärder till främjande av
---------- den kristna ungdomsvården, diakonien och annan kristen kärleks
verksamhet».
I sitt betänkande anför
kyrkolag sutskottet
bland annat, att utskottet
finner det angeläget, att ett stadgande om diakonien uttryckligen införs
i lagen, något som även synes överensstämma med kommitténs grundupp
fattning i denna del. Utskottet anser, att för införande av uttrycket diakoni
i församlingslagen talar samma skäl som kommittén anfört för att i lag
texten särskilt upptaga ungdomsvården, nämligen att diakonien är en av
huvudgrenarna av den kyrkliga verksamheten.
De
nyssnämnda domkapitlen
anlägger i huvudsak samma synpunkter på
frågan som kyrkolagsutskottet.
Kammarkollegiet
finner för sin del ovisst, om innebörden av ordet diakoni
är klar för flertalet av de lekmän, som har att handlägga angelägenheter
rörande församlingsvården. Det synes därför kollegiet inte vara lämpligt
att införa ordet i lagtexten.
Domkapitlet i Linköping
finner det betydelsefullt, att de av kommittén
angivna gränserna för församling att bevilja medel för diakoni i kommande
rättstillämpning ges en generös tolkning, och vill endast under sådan för
utsättning biträda kommitténs resonemang.
Också
domkapitlet i Stockholm
och
diakonistyrelsen
behandlar frågan,
hur kommitténs gränsdragning kommer att tolkas i praxis, samt understry
Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961
93
ker vikten av att den kristna kärleksverksamheten såsom begrepp inte
fattas för snävt. Domkapitlet anför.
Domkapitlet vill framhålla, att en gränsdragning i praxis såsom kommit
tén tänkt sig utan tvivel skulle verka försvårande för det storslagna diako-
nala och sociala arbete med upprättande av hem för gamla, daghem, barn
hem, skollovskolonier m. m., som församlingarna i Stockholm frivilligt på
tagit sig. Det kan ej vara riktigt att förkväva sådana initiativ, som vittnar
om en långt gående social ansvarskänsla hos kyrkoförsamlingarna. Att pa
detta område söka upprätthålla en bestämd gräns mellan församlingens
och den borgerliga kommunens kompetensområden synes ej möjligt och ej
heller lämpligt. Domkapitlet förutsätter att rättspraxis kommer att tolka
innebörden av kompetensregleringen på detta område i en mot kyrkoför
samlingarna generösare anda än vad kommittén gjort.
Domkapitlet i Karlstad
inlägger en bestämd gensaga mot kommitténs ut
talande, att diakonien ytterst syftar till själavård. Diakonien såsom ut
tryck för den kristna kärleken har att utföra denna utan nagra biavsikter,
hävdar domkapitlet samt tillägger, att syftet är att meddela hjälp, därför
att hjälp behövs. Vad beträffar ordalydelsen av förevarande moment an
sluter sig domkapitlet till kyrkomötets textförslag.
Överståthådlarämbetet
har i sitt yttrande en annan uppfattning. Ämbetet
kan väl för sin del instämma i det av kommittén gjorda uttalandet om
diakoniens syfte, men vill samtidigt understryka, att det inte är tillräck
ligt, att verksamheten ytterst har det angivna syftet; detta bör också på
ett utåt skönjbart sätt ha präglat verksamhetens utformning. Krav kan
dock inte ställas på att syftet skall direkt markeras varje gång verksam
heten tar sig uttryck i någon aktiv åtgärd. — I fråga om kyrkans hjälp
verksamhet bland gamla, sjuka och nödställda kan överståthållarämbetet
för sin del även i övrigt instämma i vad kommittén anfört men vill sam
tidigt framhålla, att den gjorda gränsdragningen knappast medger för
samlingarna i Stockholm att lämna bidrag till de s. k. församlingshemmen.
Dessa är avsedda att bereda lämpliga och billiga bostäder åt gamla för
samlingsbor. Härvidlag föreligger dock inte några motsättningar mellan den
borgerliga och den kyrkliga kommunen, förklarar ämbetet, utan hemmen
har efter de riktlinjer som godkänts av stadsfullmäktige inrättats i sam
verkan mellan staden, församlingen och enskilda givare.
Vad kommittén anfört ifråga om församlingens kompetens att bedriva
ungdoms vår d har väckt gensaga av
styrelsen för Svenska stadsför
bundet,
som förklarar sig inte kunna biträda kommitténs mening, att ung
domsvården faller inom ramen för församlingsangelägenheterna. Styrelsen
finner det vidare troligt, att de svårigheter, som redan nu föreligger att upp
rätthålla en klar gräns mellan den borgerliga och den kyrkliga kommunens
kompetens, kommer att öka, om den egentliga församlingsvarden även i
övriga avseenden får den av kommittén förordade tämligen vida omfatt
ningen.
Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961
94
Stockholms stadsfullmäktige
finner däremot det ligga i sakens natur, att
det möter stora svårigheter att åstadkomma en sådan distinkt gränsdrag
ning mellan den kyrkliga och den borgerliga kommunens kompetens, att
man direkt ur lagtexten skall kunna utläsa den. Det torde inte heller anses
uteslutet, att vissa ungdomsvårdande uppgifter i framtiden kan handhas
av saväl den borgerliga som den kyrkliga kommunen.
Överståthållarämhetet
anser det vara självfallet, att församlingarna skall
vara berättigade stödja den kyrkliga föreningsverksamheten i olika former
bland ungdomen, samt delar likaså kommitténs uppfattning, att det inte
är tillåtet att driva eller stödja sådana sociala inrättningar som barnhem,
barnkrubbor, daghem och småbarnskolonier. Däremot kan ämbetet inte
ansluta sig till kommitténs ståndpunkt beträffande hemgårdsrörelsen utan
anser, att denna i princip hör hemma under den borgerliga kommunens
kompetens. Detta bör dock inte medföra några hinder att verksamheten
bedrivs i nära samarbete med församlingen och de inom församlingen
verksamma frivilliga krafterna. För att undvika tveksamhet torde det en
ligt ämbetets asikt vara lämpligt att lagtexten ges en sådan utformning,
att församlingens befattning med ungdomsvården klart skall vara ett led
i kyrkans själavårdande verksamhet. Enklast kunde detta ske genom att
låta ungdomsvården utgå ur lagtexten; ungdomsvården ryms ju under
begreppet den kristna kärleksverksamheten.
Mot det sätt, på vilket kommittén dragit upp gränserna för f ö r s a m-
lingens lokala kompetens, har flera remissinstanser framfört
kritiska synpunkter. I allmänhet har man därvid betonat, att arbetet inom
stiften och det rikskyrkliga arbetet kommer de enskilda församlingsmed
lemmarna till godo i större omfattning än vad kommittén funnit.
Sålunda finner
domkapitlet i Luleå
att det skulle vara högst olyckligt
för kyrkolivet i stort, om sådana gemensamma intressen undantogs från
den enskilda församlingens behörighet såsom anslagsbeviljande instans.
Domkapitlet nämner såsom exempel på dessa intressen de kyrkliga folk
högskolorna och den verksamhet, som bedrivs av Svenska kyrkans sjö-
mans vårdsstyrelse.
Domkapitlet i Skara
håller före att gränsdragningen blivit för snäv be
träffande möjligheten att bevilja anslag för arbete utanför själva försam
lingens gränser. Domkapitlet anför följande.
Sa böra däri kunna inrymmas såväl sådana angelägenheter som svenska
kyrkans. sjömansvard och de kyrkliga folkhögskolornas verksamhet som
också vissa universellt kyrkliga uppgifter, närmast verksamheten inom
kyrkornas världsråd och Lutherska världsförbundet. Därmed skulle på ett
värdefullt sätt markeras, att lokalförsamlingen är en del icke endast av
svenska kyrkan utan också av Kristi universella kyrka.
Domkapitlet i Stockholm
delar de synpunkter som i ett yttrande fram
förts av
Sollentuna församling,
vilken anser att intet vore att invända mot
Kungl. Maj.ds proposition nr 70 år 1961
95
kommitténs resonemang i fråga om den lokala kompetensen, om riks
kyrkan hade befogenhet att utdebitera medel och sålunda hade möjlighet
att trygga de ekonomiska förutsättningarna för sådan verksamhet, som inte
fyller kommitténs krav på direkt gagnelighet för den lokala församlingen.
Domkapitlet anser att eftersom så inte är fallet, bör församlings kompe
tensområde vidgas därhän, att församling äger rätt att genom anslag stödja
den verksamhet, som rikskyrkan som sådan stödjer och vårdar sig om,
t. ex. mission, diakoni, sjömansvård och ekumenik.
Också
domkapitlet i Uppsala
anför sin reservation mot att församling
inte längre skulle kunna ekonomiskt understödja kyrkliga folkhögskolor,
barnhem eller svenska kyrkans sjömansvård.
Diakonistyrelsen
behandlar problemet ingående och anför bland annat.
Under de sista decennierna har medvetandet om riks- och stiftsorganens
stora betydelse för lokalförsamlingarna alltmera stärkts. Detta återspeglas
i de sakkunnigas värdesättning av dessa organ och deras betydelse för för
samlingsarbetet. Styrelsen kan helt instämma med de sakkunniga i alla de
fall, där dessa ansett, att församlingen äger rätt att bevilja anslag. Diakoni
styrelsen har också med särskild tillfredsställelse uppmärksammat, vad som
i betänkandet skrivits om diakonistyrelsens stora betydelse för de enskilda
församlingarna.
Emellertid anser styrelsen, att man utifrån de av de sakkunniga hävdade
allmänna riktlinjerna måste tillerkänna församlingarna rätten att bevilja
anslag jämväl åt andra institutioner, såsom sjömansvårdsstyrelsen, Sigtuna-
stiftelsen, de kyrkliga folkhögskolorna, religionspedagogiska institutet och
andra därmed jämförbara institutioner. Vad exempelvis sjömansvården be
träffar berör dess verksamhet sådana medlemmar i svenska kyrkan, vilka
genom sitt arbete eljest är utestängda från de förmåner, som en medlem
av församlingen normalt kan ha tillgång till. Angående de kyrkliga folk
högskolorna kan särskilt påpekas, att de bedriver en verksamhet, som förr
eller senare kan anses komma de enskilda församlingarna inom stiftet till
godo. De utgör ett led i kyrkans ungdomsvård och kan icke utan vidare
jämföras med de skolor, som självklart hör till den borgerliga kommu
nens kompetens.
Även om de gjorda gränsdragningarna med nyss nämnda förbehåll för
niirvarande torde kunna godtagas, vill styrelsen starkt framhålla, att
kyrkan befinner sig i en utveckling, som inom en snar framtid torde på
kalla de enskilda församlingarnas stöd också för andra verksamhetsformer.
Det bör i detta sammanhang påpekas, att kyrkan endast äger en mot
svarighet till den kommunala beskattningen men saknar varje motsva
righet till statens och landstingets beskattningsrätt. I
Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961
I förevarande avsnitt rörande församlings kompetens har — såsom re
dan framgått — särskilt två verksamhetsgrenar kommit i betraktande vid
remissbehandlingen, nämligen de kyrkliga folkhögskolorna och
sjömansvården.
Båda spörsmålen har till följd av väckta motioner behandlats av
kyrko
mötet,
som uttalar som sin åsikt, att församling bör medgivas rätt att be-
96
vilja anslag till verksamhet, som bedrivs av kyrklig folkhögskola och an
nan jämförlig kyrklig undervisningsanstalt samt till stipendier för elever vid
sådan undervisningsanstalt, ävensom till svenska kyrkans sjömansvårds-
styrelse.
I
kyrkolag sutskottets
av kyrkomötet godkända utlåtande framhålles i
fråga om de kyrkliga folkhögskolornas ställning bland annat.
Liksom kommittén anser utskottet, att folkundervisningen i princip
upphört att vara en församlingens angelägenhet. När det gäller kyrkliga
folkhögskolor är det emellertid icke fråga om vanlig folkundervisning utan
om den speciella art av undervisning som bedrives vid de s. k. rörelsesko
lorna. Enligt utskottets mening bör församling icke kunna stå som huvud
man för folkhögskola. Detta utesluter emellertid icke, att församling bör
äga behörighet att stödja den verksamhet, som bedrives vid sådan skola.
Församling bör sålunda äga behörighet att understödja folkhögskola, om
denna har som väsentligt syfte att meddela kristen fostran och i huvudsak
är avsedd för ungdom från församlingar inom det stift, där folkhögskolan
är belägen.
Beträffande sjömansvården anför utskottet.
Med hänsyn till de speciella förhållanden, varunder den bedrives, är det
svårt att inordna sjömansvården i ett system av den art, som kommittén
uppställt. Enär det här rör sig om en central kyrklig verksamhet, vilken be
rör ett betydande antal svenska medborgare, som icke på annat sätt kom
mer i åtnjutande av kyrklig församlingsvård, synes det icke kunna inge
betänkligheter att tillmötesgå motionärens hemställan. Utskottet vill där
för stanna för att föreslå, att mindre bidrag till den svenska sjömansvår
den må lämnas av varje församling.
Domkapitlet i Växjö
anmäler samma uppfattning som kommit till ut
tryck i kyrkomötets yttrande.
Vad gäller rätten att anslå medel till folkhögskolor kan också följande
uttalande av
domkapitlet i Linköping
citeras.
I flera av våra stift bildar folkhögskolor centra för kyrklig fostrande verk
samhet, vars betydelse knappast kan överskattas. Den omständigheten
att de kyrkliga folkhögskolorna också meddelar undervisning, som syftar
till allmän medborgerlig bildning, kan icke anses utgöra ett hinder för för
samlingarna att understödja den. Domkapitlet kräver därför, att kyrkan
inom ramen för sin förmåga får deltaga även i denna form av fostran och
utbildning av svensk ungdom.
Beträffande de kyrkliga folkhögskolornas ställning uttalar också
kam
markollegiet
— såsom enda erinran mot kommitténs gränsdragning mellan
borgerlig och kyrklig kommuns kompetens — en från kommittén avvikande
mening samt förklarar sig instämma i vad kyrkolagsutskottet anfört.
Slutligen uttalar i detta spörsmål
länsstyrelsen i Kronobergs lön
följande.
Folkhögskoleverksamhet ingår icke i den obligatoriska folkundervis
ningen. Det synes därför enligt länsstyrelsens åsikt vara en alltför formell
tolkning av ovannämnda ändringar i lagstiftningen att anse anslag av för-
Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961
97
samling till folldiögskoleverksamhet falla utom ramen för församlingens
kompetens. I varje fall bör enligt länsstyrelsens mening församling äga
befogenhet att understödja en på kyrklig grund stående folkhögskola, så
som exempelvis den av S:t Sigfrids stiftelse drivna folkhögskolan i Växjö
stift.
Den ställning som den i utländska hamnar bedrivna sjömansvarden in
tar har särskilt beaktats av domkapitlen i Härnösand och Göteborg samt
av Svenska kyrkans sjömansvårdsstyrelse.
Domkapitlet i Härnösand finner det vara beklagligt, att utomlands be
driven rikskyrklig verksamhet inte uppfattas sasom en för alla försam
lingar gemensam uppgift. Särskilt ohållbar synes denna gränsdragning vara,
när det gäller kyrkans sjömansvård bland svenska sjömän i utländska
hamnar, som inte kan komma i åtnjutande av församlingsvard på annat
sätt. I detta och liknande fall torde en liberalare tillämpning av principerna
vara motiverad.
Domkapitlet i Göteborg ansluter sig till vad kyrkolagsutskottet anfört
och framhåller särskilt betydelsen av att församling far möjlighet att stödja
sjömansvården i utländska hamnar.
Svenska kyrkans sjömansvårdsstyrelse behandlar i sitt remissvar frågan
ingående. Styrelsen anför till en början, att även om man vill anlägga
väsentligen kvantitativa synpunkter på denna angelägenhet, bör de svenska
sjömanskyrkornas verksamhet i utländska hamnstäder vara förtjänt av
hemmaförsamlingarnas stöd. Styrelsen gör sålunda en beräkning av per
sonalkaderns storlek hos''den svenska handelsflottan och finner att om
kring 50 000 man är sysselsatta inom flottan under en treårsperiod. Styrel
sen betonar vidare, att sjömansyrket i hög grad är ett genomgångsyrke för
svensk ungdom och att-på grund härav sjömanskyrkan alltmera kommit
att fylla den utomordentligt viktiga uppgiften som den svenska ungdomens
kyrka i främmande land. Vidare anföres.
Sjömansvårdsstyrelsen kan icke biträda den i betänkandet adagalagda
diskrimineringen av det utomlands bedrivna sjömansvardsarbetet i jäm
förelse med motsvarande verksamhet i hemlandets hamnar. Att främlings
skapets påfrestningar i förening med de moraliskt nedrivande krafter, som
ej sällan möter i utländska storhamnar, ställer särskilda krav på den kristna
kärlekens vårdande och skyddande omsorger, torde ligga i öppen dag. Sjö
folkets omfattande uppslutning kring våra sjömanskyrkors verksamhet i
utländska hamnstäder belyser dess värdesättning av sjömansprästernas och
deras medhjälpares hängivna tjänaregärning. Under 195G gjordes samman
lagt över 240 000 besök i dessa sjömanskyrkors lokaler, medan gudstjänster
samlade omkring 80 000 deltagare. En redogörelse för den sjömanskyrkliga
verksamhetens betydelse för våra församlingar vore icke fullständig, därest
man förbigingc värdet av denna verksamhet för de uteseglandes anhöriga
i hemlandet. Som en mycket viktig sida av sjömansvårdens arbete framstår
uppgiften att bevara familjebanden och att lämna praktisk hjälp i familje-
angelägenheter.
7 —
llihang till riksdagens ■protokoll 1061. 1 samt Nr 70
Kungl. Maj ds 'proposition nr 70 år 1961
98
Sjömansvårdsstyrelsen anhåller på grund av det sagda, att en bestäm
melse utformas, varigenom församling i hemlandet inte förhindras att med
utdebiterade medel stödja styrelsens verksamhet bland svenska sjömän
i
utlandet.
Slutligen må nämnas, att ett flertal församlingar och kyrkliga samfällig-
lieter framfört kritiska synpunkter på kommitténs ställningstaganden till
folkhögskoleverksamheten och sjömansvården av i huvudsak liknande inne
håll som de nu refererade.
Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961
4. Departementschefen
Församlingens kompetens bestämmes i LFS — i likhet med vad som i KL
gäller för borgerlig primärkommun — genom ett allmänt stadgande,
i
vilket
sägs att församlingen äger att själv vårda sina gemensamma kyrkliga ange
lägenheter, såvitt inte handhavandet därav enligt gällande författningar till
kommer annan. Till skillnad från KL, i vilken kompetensregeln endast har
detta allmänna innehall, tar LFS därefter upp en i princip uttömmande
uppräkning av församlingens olika verksamhetsområden.
Denna metod att ange gränserna för församlingens kompetens användes
redan i 1862 års kommunalförfattningar, genom vilka en uppdelning av den
kommunala självstyrelsen på kyrkoförsamlingen och den borgerliga kom
munen kom till stånd. Innan denna uppdelning på kyrklig och borgerlig
primärkommun skedde, var sockenstämman det centrala organet för hela
den kommunala förvaltningen. Uppdelningen av sockenstämmans uppgifter
medförde att en gräns maste dras upp mellan de två kommunernas verk
samhetsfält. Det ansågs inte vara möjligt — eller ens lämpligt — att ange
den borgerliga kommunens olika angelägenheter, och gränsdragningen kom
därför till uttryck genom att församlingens befogenheter räknades upp.
När kommunalförfattningarna moderniserades år 1930 behölls 1862 års
metod. Föredragande departementschefen framhöll, att han fann det vara
lämpligt med en uppräkning av de frågor, som föll inom ramen för försam-
lingarnas självstyrelse, samt att enligt hans åsikt någon genomgripande om
arbetning av förteckningen inte behövdes. I sammanhanget borde dock vissa
nya former av församlingsverksamhet uppmärksammas, såsom diakonien,
det frivilliga församlingsarbetet och ungdomsverksamheten. Med hänsyft-
ning pa sadana friare former av församlingsarbete ökades uppräkningen ut
med »åtgärder till främjande av församlings vården».
Församlingsstyrelsekommittén betonar, att det enligt kommitténs upp
fattning gäller att i lag reglera endast sadan verksamhet, som församlingen
äger bedriva eller stödja med utdebiterade medel. Efter att ha erinrat om
KL:s allmänt hållna kompetensregel förklarar sig kommittén anse, att något
avgörande hinder i och för sig inte möter mot att använda samma metod
som i KL att bestämma gränserna för församlingens åligganden. Men kom-
99
mitten finner att församlingens kompetens, i motsats till vad som gäller för
den borgerliga kommunen, är begränsad till ett jämförelsevis snävt område.
Den anser därför att tillräckliga skäl inte föreligger att frångå den hävd
vunna principen med en uppräkning. En sådan är också ägnad att skapa
större klarhet.
Kommittén säger sig inte vilja åstadkomma en uppräkning, som i detalj
anger församlingens angelägenheter. En sådan kan nämligen verka häm
mande på församlingsarbetets utveckling. Kommittén har därför stannat
för att genom förhållandevis vida formuleringar ange endast de yttre grän
serna för församlingens verksamhet. Den föreslagna uppräkningen skiljer
sig i flera avseenden till formen från motsvarande tabell i LFS, men kom
mittén har därmed inte avsett att i sak ändra på gränserna för församlingens
kompetens. Uppräkningen anknyter liksom i LFS till ett allmänt hållet
grundstadgande, och detta har utformats efter mönster av kompetensregeln
i KL.
I fråga om den av kommittén valda metoden att ange församlingens kom
petens får jag för egen del anföra följande.
Då den nuvarande kompetensregeln i KL utformades, framhöll föredra
gande departementschefen det angelägna i att ge kommunerna vidgade be
fogenheter och på lång sikt nya utvecklingsmöjligheter. Man ville således ge
kommunerna både större rörelsefrihet och bättre möjlighet att anpassa
verksamheten efter utvecklingens skiftande krav. Med hänsyn härtill ville
föredraganden inte förorda vare sig en uppräkning eller en exemplifiering av
angelägenheterna. Det fick i stället bli en uppgift för rättstillämpningen att
närmare ange gränserna för kommunens verksamhet. Man kunde då beakta
såväl förhållandena i de särskilda fallen som den allmänna samhällsutveck
lingen.
Enligt min uppfattning kan det anförda i mycket vara tillämpligt också
beträffande församlingsangelägenheterna. Man måste emellertid hålla i
minnet, att då det nya kompetensstadgandet infördes i KL, var avsikten
att ge kommunerna möjlighet att utvidga verksamheten till nya fält. Beho
vet av en utökning var också klart dokumenterat. När det gäller de kyrko-
kommunala angelägenheterna får jag erinra om att flera viktiga verksam
hetsgrenar på det lokala kyrkliga området till sin omfattning är reglerade i
särskilda författningar. Så är fallet med de angelägenheter, som det ankom
mer på pastoratet att sköta, främst löneförmånerna åt prästerna samt
förvaltningen av prästgårdar och löneboställen. Också för kyrkobyggenskap
och begravningsväsende föreligger särskilda bestämmelser. Vidare kan
kyrkobokföringen nämnas. I övrigt kan för den församlingens verksamhet,
som inte upptas i särskilda författningar, sägas ligga en naturlig avgräns-
ning däri, att verksamheten måste ha en kyrklig prägel, varmed får förstås
att den bedrives i eu kristen anda och är betingad av det budskap kyrkan
vill frambära.
Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961
100
Till följd av det anförda är jag ense med kommittén, att samma behov
inte föreligger för församlingen som för den borgerliga kommunen att ha en
elastisk kompetensregel. Som kommittén uttalat är verksamheten begränsad
till ett förhållandevis snävt område. Församlingen torde således inte ha
något att vinna på en ändrad metod att ange kompetensen. Den väsentliga
uppgiften måste i stället bli, såsom också kommittén betonat, att söka
lagfästa vad som enligt rådande rättsuppfattning faller inom ramen för
församlingens kompetens och att åstadkomma en bättre gränsdragning sär
skilt mot den borgerliga kommunens olika verksamhetsområden. Också fler
talet remissinstanser har framhållit det angelägna i att en klarare gräns dras
upp. I yttrandena har också allmänt uttalats tillfredsställelse med hur kom
mittén löst denna uppgift, även om vissa kyrkliga myndigheter funnit grän
serna väl snäva.
Jag får alltså förorda att församlingens kompetens i första hand anges
genom ett allmänt hållet stadgande samt att detta, såsom hittills, fullstän
digas genom en i princip uttömmande uppräkning av de olika grupperna av
särskilda församlingsangelägenheter.
Vad gäller den allmänna kompetensregeln vill jag till
styrka kommitténs förslag, att den utformas efter mönster av KL:s mot
svarande bestämmelse. Detta innebär bland annat att ordet »gemensamma»
försvinner som en bestämning av angelägenheternas natur. För de borgerliga
kommunernas del var denna förändring av stor vikt. Det blev nämligen
därigenom klarlagt, att verksamheten inte längre nödvändigtvis behövde
tjäna kommunmedlemmarnas gemensamma intressen. Kommunen kunde
således främja ett ändamål, fastän det kom endast ett mindre antal av dess
medlemmar till godo. När det gäller att bestämma innebörden av den all
männa kompetensregeln i LFS kan enligt min uppfattning ordet »gemen
samma» inte tillmätas samma betydelse. Det intogs i kompetensstadgandet
först vid 1930 års reform, och skälet härtill var främst av formell art, näm
ligen att själva ordalagen i stadgandet skulle så långt möjligt överensstäm
ma med de borgerliga kommunallagarna. Någon förändring av de kyrkliga
angelägenheternas karaktär medförde inte åtgärden, och till skillnad från
vad som ofta var fallet för de borgerliga kommunerna, kom uttrycket inte
att utgöra någon hämsko på den kyrkliga verksamheten.
Vad härefter angår de särskilda församlingsangelägen
heterna vill jag till en början understryka kommitténs uttalande, att
det främst gäller att taga ställning till vilken verksamhet församling äger
bedriva eller stödja med utdebiterade skattemedel, när församlingens kyrko-
kommunala kompetens skall bestämmas. Spörsmålet berör därför inte direkt
den verksamhet församling kan utöva med kollektmedel, donerade medel
eller andra frivilliga bidrag. Genom att anlita sådana medel har försam
Kungl. Maj:ts -proposition nr 70 år 1961
101
lingen i viss utsträckning möjlighet att verka utanför de gränser, som dras
upp i församlingsstyrelselagen. För kollektmedlen finns i kollektkungörelsen
angiven en ram, inom vilken medlen kan användas i understödjande syfte.
Befogenheten att använda andra medel än sådana som tagits ut genom
skatt begränsas eljest i första hand av den ändamålsbestämmelse, som kan
vara knuten till medlen i fråga. En begränsning av mera allmän räckvidd
får också anses föreligga, nämligen att den verksamhet som skall stödjas till
sin natur inte får vara främmande för församlingslivet.
Jag vill inledningsvis vidare erinra om att understöd av skattemedel inte
anses kunna lämnas enskilda personer i annan ordning än gällande social
hjälpslag stadgar eller eljest är författningsmässigt medgivet. Socialvården i
trängre bemärkelse — tryggandet av behövandes uppehälle regleras sa-1
lunda genom särskild lagstiftning. I socialhjälpslagen har den borgerliga
kommunen tillagts befogenhet att även i andra avseenden meddela hjälp,
som kan vara nödvändig. Såsom jag senare kommer att utveckla föreligger
vid sidan av det borgerliga samhällets socialvardande verksamhet möjlighet
för församlingen att bistå behövande. Men i sadana fall föreligger hinder
att av skattemedel lämna direkta penningunderstöd.
I förevarande sammanhang vill jag också nämna en allmän grundsats,
som jag finner vara av vikt, da det gäller att ange kompetensen, nämligen
att verksamheten måste vara knuten till den egna församlingen, således
vara av lokal natur. Denna princip har gällt alltsedan 1862 års kommunal
lagar tillkom, men har inte kommit till direkt uttryck i lagtexten — utom
möjligen genom att församlingen sägs varda »sina» angelägenheter. Av
regeln följer, såsom också kommittén papekat, att anslagsgivning till riks-
kyrklig verksamhet eller till verksamhet inom stiftets ram eller inom annan
församling än den egna får anses i princip otillåten. Regeln är emellertid inte
undantagslös. Om verksamheten bedrives utom den egna församlingen men
fullföljer syften, som ligger inom ramen för den allmänna kompetensregeln
och direkt eller indirekt är till gagn för församlingens arbete, torde i all
mänhet något hinder inte föreligga att främja verksamheten. Jag har för
avsikt att senare belysa regelns innebörd i några konkreta fall.
Jag vill slutligen nämna en annan allmän begränsning, nämligen att för
samling inte får handha angelägenheter, som enligt lag eller särskild för
fattning tillkommer annan. Denna regel, som kommit till uttryck såväl i
LFS som — på motsvarande sätt — i KL, bör i enlighet med kommitténs
förslag inflyta också i den nya lagen.
Beträffande utformningen av den uppräkning, som skall ingå i kompe
tensregeln, är jag ense med kommittén, att det torde vara riktigast att
ange församlingens olika verksamhetsgrenar i tämligen vida formuleringar,
som tar sikte på att ange de yttre gränserna för församlingens verksamhet.
Också den nuvarande uppräkningen i LFS är avgränsad på detta sätt, och
Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961
102
förslaget medför därför inte någon förändring av själva metoden. Inte
heller bör uppräkningen tyngas med åligganden, som regleras i specialför
fattningar. Efter mönster av KL anser jag det vara tillräckligt att det helt
kort erinras om att beträffande sådana angelägenheter gäller vad som är
särskilt föreskrivet.
När jag i det följande kommer att beröra speciella kompetensfrågor, sker
det med utgångspunkt i de allmänna principer, som jag nu i korthet berört.
Av remissyttrandena framgår, att flera instanser velat skjuta än en, än en
annan angelägenhet i förgrunden därvid huvudsakligen allmänt behjärtans-
värda skäl anförts. Det är enligt min uppfattning av vikt att betona, att ett
dylikt betraktelsesätt inte kan få bli ensamt avgörande. I första hand bör de
mera principiella riktlinjerna vara normerande, då gränserna skall dras upp
för den kyrkokommunala kompetensen.
Som jag tidigare nämnt går den föreslagna reformen av kompetensregeln
i huvudsak ut på att finna träffande beskrivningar på de olika försam
lingsangelägenheterna och att få gränserna för verksamheten tydligare an
givna. Jag har således inte för avsikt att föreslå någon ändring i sak beträf
fande församlingens befogenhet att handha sina kyrkliga angelägenheter,
sådana de nu anges i 2 § LFS. Vad jag i likhet med kommittén anser böra
ändras i fråga om kompetensen är, att vissa uppgifter av icke-kyrklig
karaktär inte längre skall skötas av församlingen. Jag ämnar genast taga
upp ett sådant spörsmål till behandling.
Utvecklingen i fråga om folkbiblioteken har under de senaste
årtiondena gatt mot att åstadkomma större enheter, som erbjuder ett om
fattande och allsidigt sammansatt bokbestånd och som handhas av personal
med erforderlig fackutbildning. Det naturliga har därvid varit, att de bor
gerliga kommunerna blivit huvudmän för verksamheten. För samlings-
biblioteken har också fortlöpande minskat i antal; de utgör nu en
mycket ringa del av landets närmare ett tusen kommunala folkbibliotek.
Kommitténs förslag att församlingarnas befattning med biblioteksväsendet
skall upphöra far ses mot bakgrunden av det sagda. Flera remissinstanser
har också förklarat, att de inte har något att erinra mot förslaget. Några har
å andra sidan framhållit, att biblioteken är av betydelse för en god försam-
lingsvård, och de har därför önskat, att biblioteken skall få vara kvar hos
församlingen.
För egen del ansluter jag mig till kommitténs förslag. Angelägenheten har
ringa anknytning till församlingens övriga verksamhet, sedan undervisnings-
och folkbildningsfrågorna i princip tagits undan från församlingens kompe
tens. Jag vill för övrigt understryka kommitténs uttalande — som vunnit
instämmanden vid remissbehandlingen — att åtgärden framstår såsom föga
genomgripande. Något hinder föreligger enligt min åsikt dock inte för
Kungl. Maj ds 'proposition nr 70 år 1961
103
församlingen att inneha ett bokbestånd, med vilket tillgodoses olika ända
mål inom det aktiva församlingsarbetet eller församlingsmedlemmarnas
behov av religiöst uppbyggande läsning.
I likhet med kommittén finner jag det inte erforderligt med bestämmelser,
som reglerar förfarandet, då den borgerliga kommunen övertar ett försam-
lingsbibliotek. I ett par fall är det fråga om bibliotek av inte ringa stor
leksordning och beträffande dem kan man inte pa förhand utesluta, att
avvecklingsfrågorna kan bli tidskrävande. Bland annat med hänsyn härtill
vill jag förorda en övergångsbestämmelse, som bemyndigar Kungl. Maj:t
att, om så fordras, meddela närmare föreskrifter med avseende å den nya
lagens ikraftträdande.
Kommittén har till en första grupp av församlingsangelägenheter sam
manfört sådana, som avser anskaffande av kyrka, begrav
ningsplats, församlingshus, tjänstebostäder och an
nan för kyrkligt ändamål avsedd egendom, ävensom
vård om och hushållning med sådan egendom. Mot
förslaget har inte någon erinran framförts från remissinstansernas sida. Jag
är också för egen del beredd att i allt väsentligt förorda det.
I fråga om begravningsplatserna delar jag kommitténs uppfattning, att
det kan vara ändamålsenligt med en regel, som möjliggör att vården för
visst fall kan överflyttas på den borgerliga kommunen. Jag finner det stå
klart, att en överflyttning bör ske endast då starka praktiska skäl före
ligger. Enligt min åsikt får det som regel anses uteslutet att vården om en
kyrkogård, på vilken sockenkyrkan är belägen, skall kunna överflyttas.
Därför förefaller mig vissa kyrkliga myndigheters farhågor överdrivna, och
någon utförlig regel på sätt kyrkomötet föreslagit finner jag inte vara nöd
vändig. Ett par remissuttalanden ger mig anledning framhålla, att begrav
ningsplatsens natur av invigd plats — som alltså kräver särskild pietet och
som i vissa hänseenden är undandragen världsliga förfoganden — inte går
förlorad genom att själva förvaltningen överflyttas. Det torde, såsom kom
mittén föreslagit, böra vara förbehållet Kungl. Maj:t att för varje särskilt
fall besluta, om begravningsplats skall få anläggas eller förvaltas av borger
lig kommun. I
I enlighet med den allmänna princip kommittén uppställt har personal
frågorna begränsats till att avse angelägenheten att svara för avlönandet av
de anställda i församlingens tjänst. För att få terminologisk överensstäm
melse med avlöningsförfattningarna vill jag föreslå att ordet avlöningsför
måner användes. Nuvarande bestämmelse om tillsättande och avskedande
av kyrkobetjänte, som närmast hör till församlingens inre organisation, har
kommittén uteslutit. Denna förenkling vill jag biträda. När det gäller att
Kungl. Maj:ts 'proposition nr 70 år 1961
104
ange de olika personalgrupperna finner jag det vara systematiskt lämpligt,
att präster och kyrkomusiker — för vilka särskilda avlöningsförfattningar
gäller — nämns var för sig, samt att övriga anställda får utgöra en tredje
kategori. Till följd av det sagda förordar jag, att angelägenheten i uppräk
ningen anges avse avlöningsförmåner åt präst, kyrkomu
siker och annan personal. Förslaget innebär, att det ålderdom
liga och omtvistade begreppet kyrkobetjänte försvinner.
Som en tredje grupp av angelägenheter har kommittén upptagit åtgär
der för tillgodoseende av kyrkobokföringens behov.
De kostnader som är förenade med kyrkobokföringen är för närvarande
uppdelade mellan pastorat och församling. Pastoratet har enligt eckle
siastika boställsordningen att svara för kostnader för pastorsexpedition, som
är inrymd i prästgård. I folkbokfönngsförordningen ålägges församlingen
att tillhandahålla pastor nödiga inventarier m. m. samt, om så fordras, per
sonal. Verksamheten är således i allt väsentligt reglerad genom särskilda
författningar. Jag finner det därför inte behövligt att införa en särskild be
stämmelse därom i församlingsstyrelselagens kompetensregel.
Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961
Under en sista avdelning har kommittén sammanfört sådana angelägen
heter, som i huvudsak kan inbegripas i LFS’ »åtgärder till främjande av
församlingsvården och särskilda anordningar till kyrkomusikens höjande».
Kommittén har som en första grupp sådana angelågenhfeter redovisat olika
åtgärder, som avser att främja gudstjänstliv och
kyrklig förkunnelse i övrigt. De av kommittén gjorda utta
landena angående dessa angelägenheter har i allt väsentligt vunnit anslut
ning från remissinstansernas sida. Jag har ej heller för egen del någon erin
ran att göra utan kan godtaga vad kommittén anfört.
Kyrkomusikernas riksförbund har gjort gällande, att det i. princip måste
föreligga starka skäl, om man skall ta bort momentet om »särskilda anord
ningar till kyrkomusikens höjande», eftersom detta infördes i LFS i sam
band med att den nya kyrkomusikerorganisationen- kom till. Några av
görande skäl för uteslutningen har förbundet inte funnit att kommittén
lagt fram. Vad förbundet anfört synes mig delvis vila på en missuppfatt
ning. Som jag ser den nya bestämmelsen torde någon tvekan inte föreligga,
att den också framhäver vikten av den kyrkomusikaliska verksamheten__
en betydelsefull åtgärd för att främja gudstjänstliv och kyrklig förkunnelse
i övrigt. Jag är således ense med kommittén att frågor om kyrkomusiken
inte längre behöver särskilt omnämnas.
Jag vill betona, att det inom förevarande centrala del av församlings
livet föreligger stora möjligheter att med nya initiativ främja och ut
105
veckla arbetet — exempelvis genom att stödja en breddad konfirmations
undervisning, som tar aktiv del i arbetet på att söka komma till rätta med
vår tids ungdomsproblem. Som kommittén framhållit är området till sin
natur klart kyrkligt, och det kan därför förutsättas att kompetenskonflikter
av mera invecklad art inte uppstår.
Det är fastmera inom församlingsvården i mera vid
sträckt bemärkelse som vissa komplicerade kompetensproblem
föreligger. Det rör sig här om verksamhet på områden, inom vilka den bor
gerliga kommunen kommit att överta och handha ett flertal uppgifter, som
från början skötts genom kyrkans försorg, såsom undervisning samt vård
om barn, sjuka och behövande. Det är därför inte ägnat att förvana, att
osäkerhet kan föreligga rörande gränserna för församlingens kompetens på
områdena. Jag har också i ett tidigare sammanhang understrukit det ange
lägna i att en klarare gräns här dras upp.
Kommitténs strävanden att åstadkomma en tydligare gräns har rönt liv
lig uppskattning av flera remissinstanser. Jag finner även för egen del arbe
tet vara i stora delar förtjänstfullt. Från några kyrkliga myndigheter
har uttalats farhågor, att församlingens verksamhetsfält blivit för snävt
avgränsat. Jag vill härtill — med erinran om de i det föregående behand
lade allmänna grundsatserna för församlingens kompetens — anmärka att
det inte kan bli fråga om att en gång för alla bestämma församlingens befo
genheter. Ett visst utrymme måste lämnas åt de nya initiativ, som utveck
lingen kan motivera, och verksamheten maste kunna länkas in pa nya
vägar, om behov därav uppkommer.
Domkapitlet i Luleå har framhållit, att det inom flera verksamhetsgrenar
föreligger en gemensam intressesfär för församlingen och den borgerliga
kommunen. Häri kan jag instämma, om man väsentligen ser till de yttre
kriterierna på verksamheten. Men betraktas ändamålet skiljer sig enligt
min mening de båda kommunernas arbete därigenom att den kyrkokommu-
nala verksamheten är betingad av innehållet i det kristna budskapet.
När en verksamhet övertagits av det borgerliga samhället, kan därför i
visst fall församlingens motsvarande arbete utgöra ett värdefullt kom
plement genom att vara utformat på annat sätt och ha annan inriktning..
I några fall kan det också — som överståthållarämbetet framhållit i sitt
remissyttrande — framstå som naturligt, att den borgerliga kommunen
stöder en gren av en verksamhet, under det att församlingen främjar en
annan, om bara grenarna är klart åtskiljbara. Som exempel kan jag nämna
bidrag till arbetet hos en sammanslutning, som har både profana och
kyrkliga frågor på sitt program.
Det anförda gäller enligt min åsikt särskilt i fråga om församlingens
verksamhet bland ålderstigna och sjuka samt bland barn och ungdom. Om:
Kungl. Maj ds proposition nr 70 år 1961
106
det betonas att verksamheten skall ha en klart kristen inriktning, blir en
gräns av mera principiell innebörd uppdragen mot den borgerliga kommu
nens motsvarande verksamhetsfält. Det bör framhållas, att det härvidlag
kommer an på inte endast yttre former, varunder verksamheten bedrives,
utan även på syftemålen därmed, nämligen viljan att ge en kristen omvård
nad eller en kristen fostran, samt på att denna religiösa karaktär hos verk
samheten i de enskilda fallen är entydigt och påtagligt ådagalagd.
Då det gäller diakonien har kommittén gjort ett aktningsvärt försök att
närmare ange verksamhetens syfte och de egenskaper, som särskiljer den
från socialvården i egentlig mening. Även om kommitténs arbete fått ett i
stort sett gott mottagande vid remissbehandlingen, saknas dock inte kri
tiska röster mot en del av kommitténs uttalanden.
För egen del vill jag anknyta till vad jag nyss anfört samt söka lösa
frågan från de praktiska förutsättningar som föreligger. Den diakonala
verksamheten — som härleder sig från förhållanden i de tidigaste kristna
församlingarna — har sedan länge utgjort ett viktigt led i församlingsarbe
tet inom svenska kyrkan. I och med att det borgerliga samhället övertagit
och med ökade resurser byggt ut den allmänna hjälpverksamheten bland
behövande, framträder inte längre församlingens åtaganden med samma
styrka. Men församlingens diakonala verksamhet är i mycket till sitt väsen
annorlunda beskaffad än det borgerliga samhällets socialvård. Den är in
timt sammanbunden med övrig kyrklig verksamhet och utgör bland annat
ett värdefullt komplement till den prästerliga gärningen. Denna omstän
dighet har också framhållits i ett avgörande i rättspraxis. Att skilja verk
samheten från församlingsarbetet i övrigt kan därför enligt min åsikt inte
komma i fråga.
Till följd av det sagda finner jag att det borgerliga samhällets socialvård
och den kyrkliga diakonien utan hinder kan verka vid sidan av varandra.
Jag biträder följaktligen kommitténs ståndpunkt, att den diakonala verk
samheten faller inom gränserna för församlingens kompetens. Jag kan också
i allt väsentligt ansluta mig till vad kommittén uttalat, då den övervägt
vilka olika åtgärder som skall anses tillåtna. Till dem som faller utanför
kompetensen får exempelvis vanlig hemhjälp samt nykterhets vård räknas.
Jag vill erinra om att dessa liksom många andra liknande verksamhetsgre
nar utbyggts och effektiviserats på det borgerligt kommunala området.
Vad kommittén anfört om församlingens kompetens beträffande den
verksamhet, som är inriktad på barn och ungdom, har i allmänhet vunnit
anslutning från remissinstansernas sida. Jag vill också för egen del biträda
kommitténs uttalanden. Här möter enligt min mening ett viktigt verksam
hetsfält, på vilket församlingen i olika avseenden kan främja arbetet,
exempelvis inom den allmänt förebyggande ungdomsvården. Ofta är verk
Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961
107
samheten samtidigt diakonalt inriktad. Jag vill emellertid erinra om vad jag
nyss uttalat, nämligen att verksamheten måste vara motiverad av det bud
skap kyrkan har att frambära och därför utgöra ett led i det övriga kyrkliga
arbetet. Det kommer an på viljan att fostra kristna människor och
på att denna karaktär hos verksamheten är klart ådagalagd. Detta förhål
lande bör särskilt beaktas, då det gäller att bedöma verksamhet, som till
både namn och flera yttre kännetecken är lika, antingen den bedrives av
församling eller av borgerlig kommun, exempelvis arbetet vid en hemgård
eller ungdomsgård.
Från nämnda utgångspunkt måste vissa entydigt socialt inriktade ange
lägenheter inom barna- och ungdomsvården avskiljas från församlingens
kompetens. Jag finner således i likhet med kommittén skäl inte föreligga
att låta församling driva eller stödja barnhem, barnkolonier eller barnstugor
(anstalter för halvöppen barnavård).
Beträffande sommarlovskolonier för barn i skolåldern och andra som
marhem för ungdom äger vad jag nyss anfört om hemgårdar och ungdoms
gårdar tillämpning. Då det gäller yngre åldersklasser har i allmänhet verk
samheten vid en sommarlovskoloni sådan karaktär, att den måste föras till
samma kategori som barnkolonier och barnstugor. Här liksom i fråga om
sommarhem för äldre barn och ungdomar kommer det an på syftet och
inriktningen. Har verksamheten en påtagligt kristlig prägel som t. ex. som
marhem, där konfirmationsundervisning bedrives som ett väsentligt led i
verksamheten, torde hinder inte möta att den handhas av församlingen.
Även andra former av sådan verksamhet kan tänkas. Många gånger torde
det emellertid vara mera naturligt och lämpligt, att församlingen stöder ett
kyrkligt inriktat arbete vid dessa inrättningar utan att samtidigt vara
huvudman för dem. Eftersom man får räkna med att karaktären på verk
samheten som den nu i regel bedrives inte kommer att ändras, torde den
sistnämnda formen få betraktas som den normala i fortsättningen.
I fråga om undervisningsväsendet vill jag erinra om att vid 1954 års
partiella reform av LFS bestämmelserna om skolväsendet utmönstrades ur
lagen (prop. 207; KU 13; rskr 227).1 Genom den av 1956 års riksdag an
tagna reformen av skolväsendets lokala och regionala ledning (prop. 182;
KSU 1; rskr 420) har en ny skolstyrelselag kommit till, som uttryckligen
hänför frågor rörande det obligatoriska skolväsendet till den borgerliga kom
munen. Som en följd av att folkundervisningen inte längre utgör en för
samlingens angelägenhet, har kommittén tagit upp till bedömande, i vad
mån församlingen äger handha angelägenheter, som i ett eller annat av
seende sammanhänger med undervisningsväsendet. Kommittén har därvid
Kungl. Maj:ts 'proposition nr 70 år 1961
1 För Stockholms del skedde motsvarande förändringar år 1948 (prop. 85; KU 13; rskr 184).
108
funnit att sådana frågor i princip måste ligga utanför församlingens kompe
tens. Denna åsikt biträder jag.
I några fall måste dock enligt min mening tas under övervägande, om inte
verksamheten kan falla inom församlingens kompetens utifrån andra be
dömningsgrunder, exempelvis som en åtgärd i kristligt ungdomsvårdande
syfte. Ur denna synvinkel behandlade jag nyss frågan om församlingens
behörighet att anordna skollovskolonier men fann, att angelägenheten
många gånger måste anses ligga vid sidan av kompetensen. Då det gäller
församlings behörighet att stödja verksamhet, som bedrives vid folkhög
skola, har jag en annan uppfattning. Jag har i denna fråga funnit vägande
invändningar vara gjorda av bland annat kyrkomötet mot kommitténs
åsikt, att församlingen skall vara helt obehörig lämna ett sådant stöd.
Kommittén har — med rätta — understrukit, att folkhögskolans främsta
uppgift är att meddela allmän medborgerlig bildning. Såsom dåvarande
departementschefen betonade i propositionen 1957: 146 kommer enhets-
skolans förverkligande att ge folkhögskolan en bättre grund att bygga på
när den skall ge en vidgad orientering i samhälleliga och personliga pro
blem. Folkhögskolan kan därför i hög grad göra en fostrande insats och
verka karaktärsdanande på ungdomen. Ett sådant arbete kan självfallet
bedrivas i en kristen anda utan att för den skull någon begränsning sker i
objektiviteten och åsiktsfriheten i skolans verksamhet. Jag vill också erin
ra om att vissa av de s. k. rörelseskolorna är fast knutna till en bygds
kyrkliga liv. Om en sådan skolas verksamhet är till gagn för församlingen,
kan jag inte finna annat än att församlingen också bör vara behörig att
stödja skolan med bidrag till verksamheten. Skolan kan bland annat med
verka till att församlingen tillförs krafter, som blir verksamma inom det
frivilliga kyrkliga ungdomsarbetet. Hinder torde inte heller föreligga att
anslå stipendier till elever, som vistas vid skolan.
I flera nu behandlade fall av församlingsvård i mera vidsträckt bemär
kelse har kompetensproblemen speciell anknytning till förhållanden, som är
rådande i Stockholm. I propositionen 1958: 85, i vilken föreslogs att bestäm
melserna om skolväsendet skulle utmönstras ur LFS Sthlm, erinrades om
att skolrådens befogenheter med avseende å folkskoleväsendets administra
tion i praktiken varit ringa, samt att tyngdpunkten i skolrådens verksam
het i stället kommit att ligga i den anslagsgivning till olika skolsociala och
pedagogiska ändamål, som innefattades i rådens förvaltning av skolkassor
och donationsmedel. Skolrådens avskaffande hade till följd att formerna för
den fortsatta förvaltningen måste omprövas. Beträffande donationsmedlen
fick det ankomma på Kungl. Maj:t att med stöd av permutationsrätten
meddela beslut i erforderliga hänseenden. I fråga om den övriga egendom,
som förvaltades av skolråden, erinrades om att vid tidigare etapper i skol
väsendets kommunalisering den borgerliga kommunen, i samband med att
Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961
109
den övertagit ansvaret för folk- och fortsättningsskoleväsendet, i princip
också fått övertaga dithörande tillgångar och skulder. En liknande huvud
regel bedömdes av flera skäl inte böra uppställas beträffande den av skol
råden i Stockholmsförsamlingarna förvaltade egendomen. Det var dock inte
på förhand uteslutet att egendom, som användes för verksamhet som var
knuten till skolväsendet och som skulle övertagas av staden, i något fall
borde övergå till denna. Bland annat med hänsyn härtill upptogs i lagen en
övergångsbestämmelse, som bemyndigade Kungl. Maj:t att meddela när
mare föreskrifter med avseende å lagens ikraftträdande.
Med anledning av de föreslagna ändringarna i LFS Sthlm har överlägg
ningar hållits mellan representanter för Stockholms stad och församlingarnas
kyrkoråd. Därvid har behandlats inte bara de spörsmål, som sammanhänger
med att skolråden avskaffats, utan också andra problem beträffande kom
petensfördelningen mellan staden och församlingarna. Som riktpunkt för
förhandlingarna har uppställts att få fram en logisk och i praktiken hållbar
bodelning. Enighet har nåtts i de upptagna frågorna och en kompetensför
delning har förordats, som i huvudsak går ut på att verksamhet av väsent
ligen socialvårdande och allmänt ungdomsvårdande karaktär skall omhän-
derhas av staden, medan till församlingarnas kompetens hänförs verksam
het, vars syfte och innehåll äger ett direkt samband med församlings
förkunnande, själavårdande eller diakonala arbete.
Överenskommelsen, som i stora delar bygger på församlingsstyrelsekom-
mitténs betänkande, utmynnar i en rekommendation till staden och för
samlingarna att följa de uppdragna riktlinjerna. Den synes i många av
seenden vara ägnad att skapa överskådlighet och reda, då det gäller an-
slagsgivningen i fortsättningen. Vad man särskilt velat komma till rätta
med är att anslag inte skall ges till en och samma slags verksamhet från
såväl stadens som församlingarnas sida. Dubbel anslagsgivning måste be
traktas som olämplig. Den uppnådda överenskommelsen måste även i andra
avseenden anses vara till stort gagn, då kompetenslinjerna skall dras upp.
Jag vill för egen del framhålla betydelsen av att uppkomna problem blir
lösta efter enhetliga normer. Jag anser det därför vara av stor vikt, att
överenskommelsen följes av de enskilda kommunenheterna och att staden
och församlingarna i fortsättningen handhar sina angelägenheter inom ra
men för uppdragna kompetenslinjer. I det fortsatta arbetet på att skapa
den enhetlighet i anslagsgivningen, som således bör komma till stånd,
torde den av mig förordade samverkan mellan borgerlig kommun och för
samling i ekonomiska frågor utan tvivel bli av stort värde.
Som redan påpekades i propositionen 1958: 85 följer med en ändrad kom
petensfördelning vissa problem, hur man skall förfara med den egendom,
som är bunden till en verksamhet som skall överföras från den kyrkliga till
den borgerliga kommunen. Vad som då anfördes beträffande spörsmålet
Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961
no
torde äga sin giltighet också beträffande annan egendom än den som för
valtats av skolråden. Jag har i annat sammanhang föreslagit en över
gångsbestämmelse, som bemyndigar Kungl. Maj:t att utfärda särskilda
bestämmelser med avseende å lagens ikraftträdande. Denna bestämmelse
bör följaktligen kunna tillämpas också i nu avsedda fall, om så skulle
fordras. Jag tror mig dock kunna förutsätta, att de nu berörda problemen
kommer att lösas av staden och församlingarna själva, då den föreslagna
ekonomiska samverkan mellan dem kommer till stånd.
Kommittén har i ett särskilt avsnitt behandlat frågan om ekonomiskt
stöd till verksamhet, som inte enbart hänför sig till församlingen, kommer
i konflikt med regeln om den lokala begränsning en av kompe
tensen. Som jag redan framhållit är denna regel inte undantagslös. Försam
lingen bör i likhet med vad som gäller för den borgerliga kommunen kunna
stödja en verksamhet, som bedrives utom församlingen men som det oaktat
är till direkt nytta för den. Jag finner kommitténs överväganden i spörsmå
let principiellt riktiga men anser också, att remissinstansernas påpekanden
om den rikskyrkliga verksamhetens särställning måste beaktas i vissa hän
seenden. Enligt min mening kan man inte alltid fordra, att ett stöd till riks-
kyrklig verksamhet kommer just den bidragsgivande församlingen till mot
svarande nytta, utan man får låta sig nöja med ett konstaterande, att
verksamheten mera allmänt sett är till gagn också för församlingens arbete.
Jag är medveten om att avgörandena i de enskilda fallen kan te sig vansk
liga. En klar förutsättning för stöd åt rikskyrklig verksamhet är dock, att
denna är av samma art, som den församlingen själv bedriver i kraft av
församlingsstyrelselagens stadgande om församlingens kompetens. I den
mån bidrag skall kunna ges till exempelvis olika centrala fonder bör därför
klart framgå, att fondens ändamål är av den angivna karaktären.
Till följd av det sagda är jag ense med kommittén, att det internationella
ekumeniska arbetet och den yttre missionen inte har sådant samband med
församlingens egna angelägenheter, att församlingen kan stödja verksam
heten med skattemedel. Jag biträder vidare kommittén i dess slutsatser, att
det är tillåtet att stödja centrala organ och utbildningsanstalter inom dia
konien. Under den förutsättning jag nyss angav torde vidare verksamhet,
som bedrives inom stiftets och kontraktets ram, i allmänhet kunna stödjas.
Hit torde bland annat fa räknas bidrag till en folkhögskola, som har anknyt
ning till ett stift eller del därav, liksom också till ett soldathem vid ett
truppförband med regional anknytning.
I fråga om sjömansvården vill jag närmast ansluta mig till de uttalanden
som gjorts vid remissbehandlingen. Särskilt finner jag svenska kyrkans sjö-
mansvårdsstyrelses remissvar vara värt beaktande. Jag anser därför att om
församlingen har medlemmar, som till yrket är sjömän, bör den vara oför
hindrad lämna bidrag till verksamheten såväl i andra svenska hamnar som
Kungl. Maj ds proposition nr 70 år 1961
in
i utländska sådana, där sjömän från hemorten tillfälligt vistas. Likaså bör
bidrag kunna lämnas till sjömans vårdsstyrelsens verksamhet under mot
svarande förutsättning.
När det nya kompetensstadgandet i KL tillkom betonades — som jag
tidigare påpekat — att det främst var en uppgift för rättstillämpningen att
ange gränserna för den kommunala verksamheten; på stora områden hade
redan en fast praxis utbildat sig. Även i frågor om församlingens kompetens
har under senare tid viktiga avgöranden träffats i praxis. Dessa har kunnat
tjäna som värdefull vägledning då den nya kompetensregeln utformats.
Enligt min åsikt överensstämmer regeln väl med de principer, som kommit
till uttryck i rättstillämpningen.
Som tidigare framhållits har ett av huvudsyftena med omarbetningen av
regeln varit att skapa större klarhet om kompetensen och därigenom råda
bot mot de överskridanden, som otvivelaktigt ägt och alltjämt äger rum på
sina håll. Den föreslagna regeln kommer i många fall att undanröja oklar
heten. Men som jag förut framhållit är den utformad även med tanke på att
verksamheten inte blir låst för hårt i givna former. Utrymme lämnas såle
des åt vad som kan betingas av utvecklingen på det kyrkliga området. Det
bör därför framhållas, att det också i fortsättningen blir en viktig upp
gift för rättstillämpningen att närmare ange gränserna för församlingens
kompetens. I syfte att öka förutsättningarna för enhetliga bedömanden
ämnar jag föreslå en besvärsordning, som är gemensam för församling och
borgerlig kommun, samtidigt som jag sökt skapa garantier för att särarten
i de kyrkliga förhållandena blir tillbörligt beaktad i besvärsprövningen. Till
den närmare innebörden av förslaget torde jag få återkomma i det följande.
Kungl. Maj:ts 'proposition nr 70 år 1961
112
Kungl. Maj ds proposition nr 70 år 1961
IV. Kyrkorådet
1. Gällande bestämmelser
Den grundläggande bestämmelsen om kyrkorådet är inskriven i 3 § LFS,
där det stadgas, att förvaltning och verkställighet tillkommer kyrkorådet
eller de andra organ, som finns för särskilda förvaltnings- och verkställig-
hetsbestyr.
Kyrkorådets uppgifter regleras i 41 och 42 §§. De uppgifter, som tillkom
mer kyrkorådet såsom kyrkligt organ, har i 41 § första stycket angetts
genom exempel, varjämte stadgats skyldighet för rådet att även i övrigt
ombesörja kyrkans angelägenheter. I de anförda exemplen behandlas först
kyrkorådets befogenheter rörande kyrkotukt och församlingsdisciplin. Det
tillkommer sålunda kyrkorådet att i avseende på religionens och sedernas
vård vaka över efterlevnaden av därom gällande författningar, att upptaga
frågor om oordning och oskick vid gudstjänsten samt att vaka över att
kyrklig tvedräkt och söndring såvitt möjligt förhindras (41 § första stycket
a—c). I frågor som rör religionen och sedernas vård skall kyrkorådet enligt
42 § söka förmå den felande till bättring genom allvarliga föreställningar
och varningar; låter han sig inte rättas, kan rådet efter sakens beskaffen
het vidta den ytterligare åtgärd, som överensstämmer med lag och författ
ningar.
Enligt 41 § första stycket d) tillkommer det vidare kyrkorådet att till
sätta och avskeda kyrkohetjänte. Kyrkobetjäntes löneförmåner bestäm
mes emellertid inte av kyrkorådet utan av det representativa organet.
Bland kyrkorådets uppgifter av kyrkokommunal natur märks i främsta
rummet beredning, förvaltning och verkställighet.
Kyrkorådet har enligt 41 § tredje stycket d) att bereda de till rådets
verksamhet hörande ärenden, som skall förekomma till behandling på kyr
kostämma eller hos kyrkofullmäktige.
Kyrkorådet är det ledande organet för församlingens egendoms- och
medelsförvaltning. Om kyrkorådets hithörande befogenheter stadgas i 41 §
första stycket e), att det tillkommer kyrkorådet att vårda församlingens för
kyrkliga ändamål avsedda egendom och handha de medel, som skall använ
das för nämnda ändamål. Till kyrkorådets förvaltningsuppgifter hör även
vården om den egentliga kyrkoegendomen, d. v. s. den egendom som tillhör
kyrkan i egenskap av särskilt rättssubjekt. Kyrkorådets hithörande befo
genheter innefattas jämte annat i stadgandet i 41 § första stycket f), vari
föreskrives, att det tillkommer kyrkorådet att »även i övrigt ombesörja
kyrkans angelägenheter». Om kyrkorådets uppgifter som medelsförvaltande
113
organ finns närmare föreskrifter i lagens femte kapitel »Om avgifter och
räkenskaper». Kyrkorådet liar således bland annat att föra räkenskaper
över sin förvaltning (62 §) samt att göra upp statförslag (59 §).
Kyrkorådets ställning såsom verkställighetsorgan är lagfäst i 41 § tredje
stycket a), enligt vilket stadgande kyrkorådet har att ombesörja verkställig
heten av kyrkostämmans eller kyrkofullmäktiges beslut, i den mån inte
sådan verkställighet uppdragits åt särskilt organ. Med dylika organ avses
dels sådana enligt specialförfattningar, t. ex. boställsstyrelse, dels sådana
som församlingen kan utse för särskilda uppgifter, t. ex. kyrkogårdsnämnd.
Kyrkorådets ledande ställning inom den kyrkokommunala förvaltningen
kommer till särskilt uttryck i 41 § tredje stycket b), enligt vilket stadgande
det åligger rådet att ha överinseendet över den förvaltning, som utövas av
de för särskilda förvaltnings- och verkställighetsbestyr utsedda organen. I
händelse av försummelse från de särskilda verkställighetsorganens sida har
kyrkorådet att begagna sig av den rådet enligt 41 § tredje stycket c) till
kommande befogenheten att hos kyrkostämman eller kyrkofullmäktige göra
de framställningar eller förslag som påkallas av omständigheterna. Däremot
har kyrkorådet ingen befogenhet att ge de särskilda organen direktiv.
Enligt 41 § tredje stycket e) åligger det vidare kyrkorådet att i alla frågor,
som angår församlingens egendom eller eljest dess gemensamma rätt, bevaka
och utföra församlingens talan vid alla tillfällen, då inte särskilt ombud av
församlingen förordnats för sådant ändamål.
Till kyrkorådets i 41 § angivna uppgifter hör slutligen att avge infordrade
betänkanden i församlingens angelägenheter.
Utöver de i LFS uppräknade uppgifterna har kyrkorådet jämlikt 41 §
andra stycket att i enlighet med vad särskilda författningar föreskriver taga
befattning med andra angelägenheter, såsom beträffande kyrkomusikers
anställande och verksamhet. I kyrkomusikerstadgan förcskrives, att den
närmare tillsynen över den kyrkomusikaliska verksamheten skall tillkomma
kyrkorådet och vederbörande kyrkoherde. Kyrkorådet har att förrätta val
av organist, tillsätta vikarie å organisttjänst samt anställa biträdande kyr
komusiker och orgelspelare. Kyrkorådet skall vidare bland annat fastställa
plan för bedrivande av den s.k. fria musikundervisningen.
Andra exempel är, att pastoratskyrkorådet enligt lagen om domkapitel
har att utse ombud fö. wd av ledamot och suppleant i domkapitel. I kungö
relsen med föreskrifter rörande det offentliga byggnadsväsendet åläggs
kyrkorådet att kontrollera arbetet, då kyrka eller andra för kyrkliga ända
mål avsedda byggnader bygges eller ändras. Enligt priistlönereglementet
bar pastoratskyrkorådet att utbetala avlöningsförmåner till församlings
prästerna. 1 kollektkungÖrelsen stadgas, att kyrkorådet beslutar om försam-
lingskollekt.
I 40 samt 43—51 §§ ges bestämmelser om kyrkorådets organisation och
arbetsformer. Beträffande det huvudsakliga innehållet i dessa får hänvisas
till den tidigare lämnade översikten över innehållet i LFS. Ilär får endast
lämnas en närmare redogörelse för ordförandeskapet i kyrkorådet. I 46 §
8 —
Bihang till riksdagens protokoll 1961. 1 samt Nr 70
Kungl. Maj:ts 'proposition nr 70 år 1961
114
stadgas, att kyrkoherden eller den hans ämbete förvaltar eller den präst
inom församlingen, som kyrkoherden därtill förordnar, är ordförande i kyr
korådet. I annex- eller kapellförsamling med särskilt anställd präst skall
denne eller den hans tjänst förestår föra ordet, när kyrkoherden eller den
hans ämbete förvaltar inte är tillstädes. Reglerna om ordförandeskapet är
tillämpliga även för pastoratskyrkorådet och samfällt kyrkoråd, om för
samlingarna tillhöra samma pastorat. Utgör församlingar tillhörande olika
pastorat en kyrklig samfällighet, förordnar domkapitlet en av församling
arnas kyrkoherdar eller annan inom församlingarna tjänstgörande präst
att vara ordförande i det samfällda kyrkorådet och en annan sådan präst
att vid förhinder för ordföranden föra ordet. Även eljest när församlingar
tillhörande olika pastorat har gemensamt kyrkoråd, skall ordförande för
ordnas efter enahanda grunder.
I LFS Sthlm återfinns bestämmelserna om församlings kyrkoråd—vilka
är i sak av samma innehåll som de i LFS — i 3 § samt 44—60 §§. I 40 och
41 §§ stadgas, att för beredning av de ärenden, som ankommer på den
kyrkliga samfälligheten i huvudstaden, skall finnas ett beredningsutskott.
För Göteborgs kyrkliga ekonomiska samfällighet finns i 2 § och 8—13 §§
lagen angående kyrkofullmäktige och kyrkonämnd i Göteborg bestämmelser
om samfällighetens kyrkoråd, kyrkonämnden.
Kungl. Maj:ts 'proposition nr 70 år 1961
2. Församlingsstyrelsekommittén
De uppgifter, som åvilar kyrkorådet, är väsentligen av två skilda slag,
uttalar kommittén. Å ena sidan har kyrkorådet att handlägga ärenden, som
har en direkt anknytning till gudstjänstlivet eller till församlingsvården i
övrigt. Denna sida av kyrkorådets verksamhet kan sägas vara av mera
utpräglat kyrklig natur, och den äger ett nära samband med de prästerliga
arbetsuppgifterna. Å andra sidan har kyrkorådet att ombesörja admini
strativa och ekonomiska frågor, vilka inte nämnvärt skiljer sig från dem,
som tillkommer den borgerliga kommunens styrelse.
Då det gäller att bestämma kyrkorådets funktioner, inställer sig spörs
målet huruvida alla nämnda uppgifter fortfarande skall tillkomma rådet
eller om en uppdelning bör ske av rådets uppgifter på så sätt, att
de angelägenheter, som är av övervägande kyrklig natur, hänföres till ett
organ, samt att de övriga bestyren och då främst den ekonomi:!'a, förvalt
ningen tilldelas ett annat. Lämpligheten av att låta kyrkorådet behålla båda
grupperna av uppgifter har blivit ifrågasatt närmast med utgångspunkt
från önskvärdheten att från kyrkoherden i dennes egenskap av självskriven
ordförande i rådet avlyfta sådana arbetsuppgifter, som kan sägas föga sam
manhänga med prästtjänstens rent kyrkliga karaktär.
115
Spörsmålet blir enligt kommitténs uppfattning först och främst beroende
av rent praktiska överväganden. Kommittén finner att en uppdelning skulle
i flertalet församlingar innebära en överorganisation. Det kan dock över
vägas, om en möjlighet borde beredas församling att själv besluta om en
uppdelning och exempelvis bryta ut den ekonomiska förvaltningen samt
uppdraga denna åt en särskild ekonominämnd. Inom ramen för sin kvar
stående verksamhet skulle kyrkorådet få använda de anslag, som ställdes
till dess förfogande. Kyrkorådet och ekonominämnden blev sidoordnade
organ, och ingetdera organet skulle sålunda komma att framstå såsom
församlingens styrelse.
Även om vissa skäl kan anföras för en sådan uppdelning, synes det enligt
kommitténs mening vara av väsentlig betydelse för en ändamålsenlig orga
nisation av församlingens förvaltning, att rådet intar en central ställning i
församlingen. Denna kyrkorådets ställning skulle uppenbarligen inte kunna
bevaras, om de ekonomiska angelägenheterna undantogs från rådets verk
samhetsfält. I de talrika mindre församlingarna kan uppgifterna utan
olägenhet handhas av ett och samma organ. Vad de större församlingarna
beträffar, kan det väl vara erforderligt med ett särskilt beredningsorgan för
de ekonomiska angelägenheterna. Men kyrkorådet bör liksom för närva
rande vara det organ, som i sista hand har ansvaret för att alla ärenden får
en allsidig beredning.
På grund av det anförda föreslår kommittén, att kyrkorådet även i fort
sättningen skall intaga en central ställning inom församlingen med den
dubbla uppgiften att handha omvårdnaden om församlingslivet och att
vara församlingens främsta administrativa och ekonomiska organ.
Ledamoten Brolin har i särskilt yttrande anmält avvikande uppfattning
i förevarande spörsmål. En uppdelning av uppgifterna på två organ skulle
enligt hans uppfattning bli av verkligt värde; de rent prästerliga uppgif
terna skulle främjas och den ekonomiska förvaltningen bättre tillgodoses.
Genom uppdelningen behöver kyrkorådet inte förlora sin centrala och
ledande ställning, eftersom rådet bevaras vid det egentligen centrala i för
samlingens verksamhet, omsorgen om församlingslivet och dess utveckling.
Därtill kommer att kyrkorådets och ekonominämndens ledamöter kan
utses med beaktande av deras lämplighet just för vartdera organets speci
ella uppgifter. Brolin biträder tankegången, att uppdelningen skulle vara
valfri, men han finner det vara bäst att i lagen föreskrives både kyrkoråd
och ekonominämnd med möjlighet för församling att särskilt besluta, att
kyrkorådet skall fungera också som ekonominämnd. I
I de gällande bestämmelserna om kyrkorådets uppgifter som kyrkligt
organ intar rådets funktion som upprätthållare av kyrkotukt och för-
samlingsdisciplin en dominerande plats, framhåller kommittén, medan rå
dets övriga uppgifter inom församlingslivet inrymts under stadgandet, att
rådet även i övrigt har att ombesörja kyrkans angelägenheter. Att lagen
kommit att så starkt framhäva kyrkorådets befattning med kyrkotukten
Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961
116
får ses mot bakgrunden av den historiska utvecklingen. Under de senare
årtiondena har kyrkorådets arbete för församlingsvården fått en annan
inriktning. Enligt nutida uppfattning anses kyrkorådets uppmärksamhet
framför allt böra riktas på den inre sidan av församlingslivet, och de uppgif
ter som därvidlag åvilar kyrkorådet synes vara så betydelsefulla, att de bör
tillerkännas en central ställning bland rådets åligganden.
De i LFS givna bestämmelserna kan sålunda inte sägas avspegla vad som
numera får anses vara det väsentliga i kyrkorådets arbete för församlings
vården. Härtill kommer att anmärkningar med fog kan riktas mot stadgan-
denas avfattning. Enligt kommitténs mening bör därför de i 41 § första
stycket a)—c) LFS upptagna stadgandena utgå såsom otidsenliga. Inte
heller bör i den nya lagen införas någon motsvarighet till stadgandet i
42 § LFS.
Då det gäller att finna ett mera adekvat uttryck för kyrkorådets nutida
verksamhet, framstår det som naturligt att särskilt betona rådets uppgift
att vara det ledande organet för det andliga livet i församlingen, framhåller
kommittén. På grund av denna särställning tillkommer det kyrkorådet att
vidtaga alla åtgärder, som syftar till att främja församlingslivet. Härmed
får då avses i allt väsentligt detsamma som inbegripes i församlingens kom
petens. Det är utan tvivel önskvärt, att vad som sålunda framstår som en
mycket betydelsefull uppgift för kyrkorådet kommer till ett tydligare ut
tryck. Att närmare precisera kyrkorådets hithörande befogenheter genom
en uppräkning eller exemplifiering synes däremot inte vara erforderligt
eller ens lämpligt, då detta skulle kunna mer än nödigt begränsa kyrko
rådets handlingsfrihet.
I enlighet med det anförda föreslår kommittén en mera allmänt hållen
bestämmelse av innehåll, att kyrkorådet skall ha omsorg om församlings
livet och med uppmärksamhet följa dess utveckling. Med hänsyn till stad
gandets centrala betydelse bör det få sin plats redan i början av det lagrum,
som behandlar kyrkorådets uppgifter.
Förutom de angelägenheter som äger direkt anknytning till församlings
livet har kyrkorådet att ombesörja betydelsefulla uppgifter av kyrko
kommunal natur. En kort redogörelse för hur dessa uppgifter en
ligt kommitténs mening bör utformas har tidigare lämnats, och i övrigt får
hänvisas till specialmotiveringen för lagförslaget ävensom till SOU 1957: 15
s. 66 ff.
Vad härefter beträffar frågan om ordförandeskapet i kyrko
rådet erinrar kommittén till en början, att kyrkoherdens självskrivenhet
som ordförande i rådet leder sitt ursprung tillbaka till prästprivilegierna.
I samband med LFS:s tillkomst föreslog kyrkofullmäktigsakkunniga, att
kyrkoherden skulle bibehållas vid denna rätt och som skäl härför anfördes
— utöver den historiska traditionen — att kyrkorådet hade att utöva så
Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961
117
dana funktioner, att prästens ledning av dess arbete syntes i hög grad på
kallad. I propositionen (1930: 100) uttalade departementschefen, att ord
förandeskapet i kyrkorådet borde tillkomma kyrkoherden i kraft av hans
ämbete, samt tilläde, att detta torde vara riktigt med hänsyn ej blott till
den ställning, som pastor intog i församlingen, utan även till arten av de
uppgifter, som ankom på kyrkorådet. Konstitutionsutskottet (1930: 31)
yttrade, att ordförandeskapet i kyrkorådet borde tillkomma kyrkoherden
på grund av hans ämbetsställning enligt gällande kyrkolag. Utskottet utta
lade vidare, att det med hänsyn till såväl pastors ställning som kyrkorådets
uppgifter torde för undvikande av motsättning mellan ämbetsförvaltning
och självförvaltning vara riktigt, att pastor även i fortsättningen kvarstod
som rådets självskrivne ordförande. Utskottet erinrade i detta sammanhang
om att kyrkorådet skulle i avseende å religionens och sedernas vård vaka
över efterlevnaden av gällande författningar.
Efter tillkomsten av LFS har i riksdagen kyrkoherdens självskrivenhet
i kyrkorådet behandlats år 1955 (motionerna I: 121 och II: 153). Konstitu
tionsutskottet (uti. 5) ansåg att ett ställningstagande till frågan borde anstå
till dess resultatet av kommitténs arbete förelåg till bedömning.
Såsom kommittén tidigare närmare utvecklat är en av kyrkorådets vä
sentligaste uppgifter att vara det ledande organet för det andliga livet i
församlingen. På grund av det samband som föreligger mellan denna bety
delsefulla del av kyrkorådets arbete och prästens gärning är det naturligt,
säger kommittén, att kyrkoherden äger medinflytande i rådet. Ilan bör inte
endast ha rätt att närvara, yttra sig och framställa förslag, utan han bör
som ledamot av rådet deltaga i rådets avgöranden. Ehuru prästens medin
flytande är av särskild betydelse, då det gäller kyrkorådets rent kyrkliga
verksamhet, är det knappast motiverat att göra någon inskränkning i präs-
prästens medverkan i fråga om de övriga ärenden, som rådet har att hand
lägga.
Av kommitténs uppfattning, att kyrkoherden bör vara självskriven leda
mot i kyrkorådet, följer inte, säger kommittén vidare, att också ordfö
randeskapet i rådet bör vara bundet vid en viss befattningshavare. För
kyrkoherdens självskrivenhet som ordförande skulle visserligen kunna an
föras, att det ledarskap på det andliga livets område som tillkommer kyrko
herden svårligen kan skiljas från ledningen av kyrkorådet. Mot en sådan
tankegång kan dock invändas, att kyrkorådets verksamhet ingår som ett
led i den kommunala självstyrelsen och att det bäst överensstämmer med
principerna för denna självstyrelse, att rådets ordförande utses genom val
i vanlig ordning. Ett annat argument för självskrivenheten kan tänkas vara
att någon garanti för att kyrkorådets ordförande är solidarisk med kyrkans
verksamhet eljest inte skulle kunna ernås. Detta skäl för självskrivenheten
synes dock kommittén föga vägande. De kvalifikationer, på grund varav en
präst blivit satt att vara församlingens herde, är inte med nödvändighet
sådana, att de också gör honom lämplig att utöva ordförandeskapet i ett
organ med viktiga kommunala uppgifter. Prästen kan vara en utmärkt för-
Kungl. Maj:ts proposition nr 70 ur 1961
118
kunnare och god själasörjare, men härav följer inte att han är lämpad att
föra ordet i kyrkorådet. I detta sammanhang kan det vara tillräckligt att
peka på de administrativa och ekonomiska uppgifter, som ankommer på
kyrkorådet, och vilka uppgifter kräver omdöme och erfarenhet i just så
dana hänseenden.
Därmed vill kommittén dock inte ha sagt, att prästerna inte i stor ut
sträckning sköter även de med ordförandeskapet i kyrkorådet förbundna
plikterna på ett föredömligt sätt. Om kyrkoherden har de för ordförande
skapet lämpliga förutsättningarna, torde han — om självskrivenheten bort
faller — ofta komma att väljas till ordförande, liksom det för närvarande
inte är ovanligt att han väljes till fullmäktiges eller stämmans ordförande.
Och det måste för kyrkoherden vara mera tillfredsställande att vara ord
förande på grund av sina församlingsbors förtroende än i kraft av sitt
ämbete.
Om ordförandeskapet i kyrkorådet anförtros en lekman, kommer prästens
arbetsbörda att lätta, påpekar kommittén vidare, och han blir i stånd att
mera odelat inrikta sitt arbete på de områden, som är närmare förbundna
med den rent prästerliga gärningen. Ledamotskapet i kyrkorådet kommer
likväl att på honom ställa särskilda krav på initiativförmåga, liksom hans
kyrkliga erfarenhet kommer att vara av särskilt värde för rådets arbete.
Enligt kommitténs förslag skall sålunda kyrkoherdens självskrivenhet
som ordförande i kyrkorådet upphöra och ordföranden i stället tillsättas
genom val. Det synes lämpligt att även en vice ordförande i rådet utses.
Det är enligt kommitténs uppfattning naturligt att valet av ordförande och
vice ordförande — liksom beträffande borgerliga kommunens styrelse — till
kommer det representativa organet.
Kommittén anser att när det gäller kyrkorådet i annexförsamling, bör
möjlighet finnas för annan präst än kyrkoherden att vara ledamot i den
nes ställe. Annexförsamlingens kyrkoråd skulle därigenom kunna tänkas
få en något självständigare ställning, och kyrkoherden skulle befrias från
de med ledamotskapet förbundna resorna. Att automatiskt göra i annex
församling tjänstgörande präst till ledamot torde emellertid vara mindre
lämpligt. Kyrkoherden bör äga pröva behovet av ersättare och prästens
lämplighet till uppdraget.
Förordnande att i kyrkoherdens ställe vara ledamot i annexförsamlings
kyrkoråd bör inte vara för kort. Församlingen bör sålunda ha möjlighet att
välja den förordnade prästen till kyrkorådets ordförande. Kommittén
anser därför att uppdragstiden som regel bör vara lika lång som de övriga
ledamöternas mandattid, eller alltså fyra år. Tiden bör även sammanfalla
med mandattiden för de andra ledamöterna.
Kyrkoherdens självskrivenhet som ledamot i kyrkorådet kommer att
gälla även beträffande kyrkoråd i samfällighet, som består av församlingar
tillhörande samma pastorat. Såvitt gäller kyrkoråd i samfällighet, bestående
Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961
119
av församlingar som tillhör olika pastorat, ävensom kyrkoråd, som i övrigt
är gemensamt för sådana församlingar, skulle en tillämpning av den före
slagna regeln om kyrkoherdens självskrivenhet leda till att — särskilt i de
större städerna med ganska många pastorat — det prästerliga inslaget i
kyrkorådet blev för stort. Kommittén föreslår därför att domkapitlet skall
förordna en av församlingarnas kyrkoherdar till ledamot i kyrkorådet och
en annan av kyrkoherdarna till suppleant.
Efter redogörelsen för sina förslag rörande prästens ställning i kyrko
rådet finner kommittén det vara av intresse att något beröra frågan, huru
vida förslaget i dessa hänseenden kommer i motsättning till stadganden i
kyrkolagen. Dessa stadganden berör prästens befattning med kyrkans eko
nomiska angelägenheter. Däremot finns ingen bestämmelse i kyrkolagen
om själva församlingsstyrelsen.
Genom 1862 års lagstiftning blev kyrkorådet det allmänna förvaltnings-
och verkställighetsorganet för kyrkans och församlingens angelägenheter
erinrar kommittén. Såväl denna lagstiftnings motiv som ett senare utfärdat
kungl. utslag ger vid handen, att den befattning med kyrkans ekonomiska
angelägenheter, som enligt kyrkolagen och privilegierna tillkommit prästen
och kyrkvärdarna övergått till prästen och kyrkorådets samtliga valda
ledamöter.
Vad i kyrkolagen stadgas om prästens befattning med kyrkans ekono
miska angelägenheter synes kommittén mte utgöra hinder mot att befria
honom från det obligatoriska ordförandeskapet i kyrkorådet. Ordföranden
har i och för sig inte större inflytande på ärendenas avgörande än var och
en av de övriga ledamöterna. Ordförandens utslagsröst är närmast att
betrakta som ett rent tekniskt arrangemang. Vad angår de särskilda be
fogenheter, som enligt LFS är förenade med ordförandeskapet eller eljest
tillkommer kyrkoherden, har dessa enligt förslaget i sådan utsträckning
tillerkänts kyrkoherden, att hans ställning blir i stort sett orubbad.
Ledamoten Kaijser är av delvis skiljaktig mening beträffande kyrkoher
dens ställning i kyrkorådet. Han anser, att kommittémajoritetens förslag
att behålla pastors självskrivenhet som ledamot i kyrkorådet men inte hans
självskrivenhet såsom ordförande däri bär en stark prägel av kompromiss.
Såvitt han kan finna riktar sig kritiken ur praktisk synvinkel främst där
emot att pastor inte alltid kan förväntas besitta sinne för vikten av ord
ning och reda i församlingens finanser eller tihräckliga ekonomiska insikter.
I detta sammanhang erinrar Kaijser emellertid om att det blir möjligt att
uppdraga ekonomisk förvaltning åt boställsstyrelse eller åt oreglerad nämnd.
I ingen av dessa nämnder är kyrkoherden ens självskriven ledamot. Vidare
blir det lättare att inackordera den kyrkliga medelsförvaltningen hos den
borgerliga kommunen. Om man lägger tyngdpunkten i kyrkorådets verk
samhet till de församlingsvårdande uppgifterna, ter sig pastors självskri ven
het i kyrkorådet, när han erhållit sitt ämbete genom val, inte särskilt stö
tande ens från kommunaldemokratisk synpunkt.
Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961
120
Kungl. Maj:ts 'proposition nr 70 år 1961
3. Remissyttranden
Lika med kommitténs majoritet anser kammarkollegiet, ett flertal dom
kapitel, länsstyrelsen i Södermanlands län,diakonistyrelsen,Svenska präst-
forbundet samt ett tiotal församlingar och kyrkliga samfälligheter att någon
uppdelning av kyrkorådets funktion på två förvalt
nings o r g a n icke bör ske, utan att kyrkorådet bör behålla sin centrala
ställning i församlingen med den dubbla uppgiften att handha omvårdnaden
om församlingslivet och att vara församlingens främsta administrativa och
ekonomiska organ.
Sålunda anför domkapitlet i Härnösand, att en av utredningens största
förtjänster är, att utredningen visar klar blick för kyrkorådets centrala
funktion i församlingslivet, med rätta betonar sambandet mellan de rent
kyrkliga och de administrativt-ekonomiska områdena och avvisar tanken
pa eu uppdelning av dem på två organ.
Domkapitlet i Stockholm anser, att det inte torde vara möjligt att göra
en boskillnad mellan kyrkorådets rent kyrkliga och ekonomiskt förvaltan
de uppgifter. Dessa senare maste bedömas och avgöras med hänsyn till de
behov, som gör sig gällande på gudstjänstlivets och själavårdens område.
o Domkapitlet' i Strängnäs framhåller, att en uppdelning skulle medföra
långt gående, ej överskadliga konsekvenser till men för församlingslivet, och
domkapitlet i Visby befarar, att genom en uppdelning — som för det stora
flertalet församlingar skulle innebära en betänklig överorganisation — lätt
skulle uppkomma en jordmån för ofruktbar dualism.
o Länsstyrelsen i Södermanlands län utvecklar sina synpunkter på frågan
sålunda.
..AyeJl. °m> s.asom betänkandet sägs, större svårigheter icke skulle möta
att 1 toriattningsvag göra en gränsdragning mellan de båda sidorna av
kyrkorådets hittillsvarande verksamhet, kan det dock enligt länsstyrelsens
mening antagas, att vid tillämpningen skulle uppkomma vissa tolknings-
svarigheter. Det främsta skälet mot en uppdelning anser dock länsstyrelsen
var^ n, eu för att det ekonomiska organet blir alltför dominerande samt
, kyrkorådet och de i egentlig mening församlingsvårdande uppgifterna
skulle kunna fa en alltför undanskjuten ställning.
Styrelsen för Svenska landskommunernas förbund har en i princip mot
satt uppfattning av olägenheterna vid en uppdelning. Styrelsen anför.
'^'ran„ kyrkligt hall har förfäktats att kyrkorådets ställning såsom ledande
organ tor det andliga livet i församlingen med nödvändighet förutsätter,
att rådet också handhar församlingens drätsel. Enligt förbundets åsikt
ygger detta resonemang på en felsyn. Inom den borgerliga kommunen med
dess rikare utbildade förvaltning hör det till vanligheten, att specialreglerade
nämnder med viktiga uppgifter att ombestyra, såsom skolstyrelse, social
nämnd, barnavårdsnämnd m. fl., icke handhar någon självständig kassa-
forvaltnmg eller for egna räkenskaper, Denna medelsförvaltning handhas
i stallet av kommunens styrelse, till vilken den centraliserats. Såsom varje
kommunalman vet minskar detta dock ej den självständighet, med vilken
121
nämnderna enligt lag handlägger sina ärenden och inom ramen för lämnade
anslagsbemyndiganden med bindande verkan utanordnar medel för sina
utgifters täckande.
Förbundets styrelse stannar likväl för att tillstyrka kommittémajoritetens
förslag, men framhåller, att detta ställningstagande betingats främst av att
förslaget av allt att döma uppfattas såsom en mindre ingripande ändring i
gällande ordning än reservantförslaget.
Såsom tidigare berörts har ett flertal remissinstanser uttryckt sin till
fredsställelse över kommitténs uttalande, att de församlingsvår-
dande uppgifterna intar en central ställning och är av stor
betydelse för församlingslivet. I betraktande härav har kommitténs upp
fattning, att kyrkorådets församlingsvårdande uppgifter i allt väsentligt
överensstämmer med vad som i förslaget anges vara församlingens kom
petens på området, inte väckt någon gensaga. Spörsmålet har direkt be
rörts endast av ett fåtal remissinstanser, och i den mån kritik framförts,
har denna väsentligen tagit sikte på hur kyrkorådets uppgift att inom
ramen för den givna kompetensen vara aktivt verksamt lämpligen bör
komma till uttryck.
Helt nöjda med den av kommittén föreslagna formuleringen att »kyrko
rådet skall hava omsorg om församlingslivet och med uppmärksamhet följa
dess utveckling» är domkapitlet i Strängnäs och Svenska prästförbundet,
i vilkas yttranden framhålles det tacknämliga i att förslaget starkare än
gällande lag understryker, att kyrkorådet skall vara ledande, initiativ
tagande och övervakande inom församlingsvården.
Också kyrkomötet tillstyrker det av kommittén i denna del framlagda
förslaget. Kyrkolag sutskottet säger sig för sin del ha önskat en mera preci
serad sammanfattande bestämmelse, men finner dock förslaget godtag
bart. Utskottet fäster särskild vikt vid att kommittén betonat, att den all
männa formuleringen är en garanti mot en olämplig begränsning av kyrko
rådets handlingsfrihet och att stadgandets placering i början av det lagrum,
som behandlar kyrkorådets uppgifter, är avsedd att markera stadgandets
centrala betydelse.
Domkapitlet i Härnösand anser det vara i överensstämmelse med för
samlingsorganisationens egen struktur, när kommittén betonar kyrkorådets
uppgift att vara det ledande organet för det andliga livet i församlingen.
Domkapitlet önskar dock, att rådets aktivitet får ett starkare uttryck.
Ledet »med uppmärksamhet följa dess utveckling» borde i stället formule
ras »verksamt beflita sig om dess förkovran».
Även domkapitlet i Stockholm finner att den föreslagna texten fått en
för passiv innebörd. I anslutning till yrkanden från vissa församlingar inom
stiftet vill domkapitlet ha texten mer aktivt utformad, förslagsvis »med
uppmärksamhet följa samt genom ändamålsenliga åtgärder främja dess
utveckling».
Av församlingarna och de kyrkliga samfällighetema har tretton uttalat
Kungl. Maj:ts 'proposition nr 70 år 1961
122
sig i positiva ordalag över vad kommittén anfört och föreslagit; sex återigen
har förklarat sig önska en mer aktivt formulerad bestämmelse.
Endast styrelsen för Svenska landskommunernas förbund ställer sig mera
avgjort kritisk till vad kommittén föreslagit; förslaget att som kyrkorådets
främsta uppgift ställa omsorgen om församlingslivet ter sig snarast som ett
liberalt tillmötesgående av anspråk, som framställts från prästerligt håll,
hävdar styrelsen.
Till de livligast diskuterade spörsmålen hör kommitténs förslag att kyrko
herde inte längre skall vara självskriven ordförande i kyrko
rådet utan endast självskriven ledamot därav. Ett övervägande flertal
remissvar innehåller ett yrkande, att den hittills gällande ordningen behål-
les. I sådan riktning uttalar sig kammarkollegiet, kyrkomötet, samtliga
domkapitel, länsstyrelserna i Södermanlands, Örebro och Västernorrlands
län, diakonistyrelsen samt styrelsen för Svenska pastoratens riksförbund
och Svenska prästförbundet.
Statskontoret och styrelsen för Svenska landskommunernas förbund
biträder kommitténs ståndpunkt; kommunförbundets styrelse under fram
hållande, att kommittén snarast gjort ett tillmötesgående av prästerliga
önskemål genom att i allt fall låta kyrkoherden erhålla en självskriven leda-
motsplats i kyrkorådet.
Från de remissvar, i vilka kritiska synpunkter framkommit, må till en
början följande citeras av vad kammarkollegiet anfört.
Kollegiet får för sin del betona det starka sambandet mellan kyrkoherdens
ställning såsom ledare av det andliga livet i församlingen och ledningen av
kyrkorådet. Till den av kommittén häremot framställda, på principerna om
kommunal självstyrelse grundade invändningen vill kollegiet anmärka, att
någon parallell med förhållandena i den borgerliga kommunen icke synes
böra dragas, eftersom det i sådan kommun icke finnes någon tjänsteman,
som intar en så självklart ledande ställning som kyrkoherden i församlingen.
Kyrkomötets ståndpunktstagande grundar sig på kyrkolag sutskottets
förslag, i vilket utskottet bland annat framhåller, att eftersom kyrkorådet
skall främja församlingslivet, synes det vara naturligt, att prästen med hän
syn till sin speciella ställning inom församlingen blir den som i egenskap av
ordförande i kyrkorådet ser till att kyrkorådets verksamhet blir inriktad på
detta mål. Utskottet betonar att kyrkoherden måste under samarbete med
lekmännen ha huvudansvaret för församlingsvården, som i allt väsentligt är
beroende av prästens initiativ och åtgärder.
Domkapitlet i Uppsala framhåller, att kyrkorådet inte enbart är en
kyrkokommunal styrelse utan även en kyrklig myndighet med historiska
rötter i den urkristna församlingens äldsteorganisation. Såsom kyrkoherden
genom sitt ämbete är betrodd med uppgiften att leda den andliga vården
inom församlingen, så är också kyrkorådet ett arbetsorgan för samma upp
gift; det är då naturligt att kyrkoherden som självskriven ordförande leder
kyrkorådets arbete. Domkapitlet befarar slutligen, att en egendomlig och
Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961
olycklig dualism kan skapas inom rådet, om annan ledamot väljes till ord
förande.
Också domkapitlet i Linköping anknyter till den djupa förankring
kyrkoherdens ledande ställning liar i kyrkans historia samt uttrycker far
håga för den irritation som kan väntas om annan än kyrkoherden utses
till ordförande. Domkapitlet anför vidare.
Hur värdefullt än ett demokratiskt styrelsesätt i sig själv må kunna anses
vara, är det omöjligt att i hela deras vidd tillämpa principerna härför på ett
trossamfunds församlingslag. Över huvud taget, gäller att normer, som
hämtats från det profana politiska och sociala området, icke kunna tillämpas
på det religiösa, utan att man riskerar att kränka detta senares egenart. Den
uppgift, som prästen mottagit i sin prästvigning, ger honom ett stort per
sonligt ansvar för hela det kyrkliga livet i den församling han satts att
vårda.
Domkapitlet i Karlstad anlägger liknande synpunkter på frågan. På
grund av den speciella ställning som kyrkoherden såsom församlingsföre
ståndare innehar är det från domkapitlets synpunkt ovedersägligt, att den
samordnande verksamhet mellan församlingsvard, administration och för
valtning, som är nödvändig för församlingslivet, anförtros den som enligt
gällande kyrkorätt har yttersta ansvaret för församlingsvården, nämligen
kyrkoherden.
Kyrkoherdens ställning såsom ledare för församlingen och den, som i kraft
av sitt ämbete har huvudansvaret för församlingsvården, har som skäl för
ett avstyrkande av ändring i gällande ordning åberopats också av dom
kapitlen i Skara, Strängnäs, Land, Göteborg, Härnösand, Luleå och Visby
samt av Svenska präst förbundet. Fördelen av att kunna stå oberoende i
förhållande till politiska och andra grupper inom församlingen är ytterli
gare ett skäl som åberopas av domkapitlen i Härnösand och Skara. Sist
nämnda domkapitel och domkapitlet i Lund framhåller även, att prästen
genom att kallas till sitt ämbete har fatt erfara sina församlingsbors för
troende. Han har sålunda redan genom ett församlingens val utsetts till
ledare inom församlingen.
Domkapitlet i Växjö vill som sin slutgiltiga standpunkt anföra, att upp
hävandet av kyrkoherdens självskrivenhet över huvud taget innebär en sa
pass radikal förändring av kyrkoherdens nuvarande ställning i församlingen,
att verkligt positiva skäl måste kunna åberopas för en sådan reform. Några
väsentliga fördelar med den föreslagna ordningen har likväl inte pavisats,
lika litet som några väsentliga nackdelar med gällande ordning.
Det bör här omnämnas, att vid behandlingen av denna fråga två leda
möter av kammarkollegiet och två i vartdera av domkapitlen i Härnösand
och Stockholm reserverat sig för tillstyrkan av kommitténs förslag.
Av de hörda länsstyrelserna finner länsstyrelsen i Västernorrlands län
kommitténs motivering knappast övertygande och länsstyrelsen i Örebro
län finner övervägande skäl tala för att behålla nuvarande ordning. Läns
styrelsen i Södermanlands län anser det med hänsyn till kyrkorådets cen
Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961
123
124
trala funktion att främja det kyrkliga livet inom församlingen vara av stor
betydelse för församlingsarbetet, att pastor bibehålies vid den ledande
ställningen såsom rådets självskrivna ordförande.
Också enligt diakonistyrelsens åsikt ligger i kommitténs betonande av
de församlingsvårdande uppgifterna ett starkt skäl att behålla kyrkoherden
som självskriven ordförande, och styrelsen för Svenska pastoratens riksför
bund anser, att man bör ta hänsyn till den tendens till utvidgning av rådets
självförvaltning, som ligger i den nutida utvecklingen av församlings vården.
Styrelsen håller före, att det allmännas intresse härvidlag bör tillvaratagas
genom att rådet har en ordförande, som handlar under tjänstemannaansvar.
Av de hörda församlingarna och kyrkliga samfälligheterna har de flesta,
eller inemot ett attiotal, uttalat sig för att kyrkoherdens självskrivna ordfö
randeskap behalles; femton har däremot förklarat sig biträda kommitténs
förslag. I många fall har — enligt vad utdrag av protokollen ger vid handen
beslut i frågan fattats efter en diskussion, vid vilken framträtt starka
meningsmotsättningar. I ett fatal fall har uttalanden gjorts, att ändringen
av kyrkoherdens ställning bör göras så konsekvent, att också det själv
skrivna ledamotskapet tas bort.
I samband med behandlingen av förevarande spörsmål om kyrkoherdens
ställning i kyrkorådet berör ett par remissinstanser kommitténs förslag att
även vice ordförande i rådet skall utses av det representativa organet. Där
vid finner domkapitlen i Uppsala och Strängnäs samt styrelsen förr Svenska
pastoratens riksförbund — uppenbarligen med utgångspunkt i att kyrko
herdens självskrivenhet såsom ordförande får kvarstå — det lämpligare,
att kyrkorådet självt inom sig utser en vice ordförande. 4
Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961
4. Departementschefen
Kyrkorådets uppgifter är av tva skilda slag. A ena sidan kan uppgifterna
sägas vara av mera utpräglad kyrklig natur, nämligen då det gäller hand-
havandet av angelägenheter, som rör gudstjänstlivet och församlingsvården
i övrigt. Ä andra sidan förekommer uppgifter av övervägande administra
tiv och ekonomisk karaktär, vilka inte i högre grad skiljer sig från de be
styr, som tillkommer den borgerliga kommunens styrelse.
I den offentliga diskussionen har vid skilda tillfällen ifrågasatts det lämp
liga i att kyrkorådet handhar båda slagen av dessa uppgifter. Förslag har
framkastats, att i församlingen skall finnas ett kyrkoråd för det andliga
livet och därmed sammanhängande angelägenheter samt en särskild nämnd
för den ekonomiska förvaltningen. Församlingsstyrelsekommittén har inte
biträtt detta förslag. Kommittén anser det från organisatorisk synpunkt
vara väsentligt, att kyrkorådet intar en central ställning i församlingen och
utgör dess styrelse. I flertalet församlingar utgör det enligt kommitténs
mening en överorganisation att ha två jämställda organ. Kommittén erinrar
125
vidare om församlingens möjlighet att genom särskilt beslut inrätta ett be
redningsorgan för ekonomiska angelägenheter. Samtidigt understryker kom
mittén vikten av att kyrkorådet i sista hand bär ansvaret för beredningen
av alla förekommande ärenden. Kommitténs förslag innebär alltså, att
kyrkorådet alltjämt skall ha den dubbla funktionen att vårda sig om för
samlingslivet och förvalta församlingens medel.
Ett flertal remissmyndigheter har biträtt kommitténs förslag samt fram
hållit det angelägna i att rådet utövar en central funktion i församlingens
verksamhet.
För egen del kan jag inte finna det ändamålsenligt att generellt uppdela
förvaltningen på två skilda organ. Som jag tidigare framhållit, är försam
lingens verksamhet begränsad till ett förhållandevis snävt område. Kyrko
rådets uppgifter är därför inte av så vittutgrenad natur som angelägen
heterna för den borgerliga kommunens styrelse. Jag finner det uppenbart,
att en uppdelning för de mindre församlingarnas del skulle utgöra en över
organisation.
Spörsmålet måste därför i huvudsak beröra de större församlingarna. Men
även här kan en smidig och ändamålsenlig organisation skapas inom nuva
rande ram. I allmänhet finns hos dessa församlingar tillgång på personal,
som kan handha löpande administrativa uppgifter, och vidare kan en sär
skild beredningsnämnd tillsättas för att avlasta kyrkorådet bestyret med
vissa ekonomiska angelägenheter.
Delade meningar råder inte om att kyrkorådet bör inta en central och
ledande ställning inom församlingslivet. Enligt min uppfattning måste en
väsentlig förutsättning för denna kyrkorådets arbetsuppgift vara, att rådet
kan överblicka församlingens ekonomiska situation och utforma verksam
heten inom ramen för tillgängliga medel. Jag finner det vara av vikt, att
denna centrala ställning kommer till klart uttryck i den nya lagen. Kom
mitténs förslag utgör enligt min mening också en avgjord förbättring av
de nuvarande bestämmelserna. I
I EES anges kyrkorådets kyrkliga uppgijter genom en uppräkning. Som
jag tidigare erinrat om har kyrkomöteskommittén ansett att det materiella
innehållet i dessa bestämmelser bör inflyta i en ny kyrkolag. Församlings-
styrelsekommittén har för sin del föreslagit, att de kyrkliga uppgifterna inte
anges i den nya församlingsstyrelselagen på annat sätt än genom ett all
mänt hållet stadgande om att rådet skall ha omsorg om församlingslivet
och med uppmärksamhet följa dess utveckling. Med denna formulering
anser kommittén, att kyrkorådets församlingsvårdande uppgifter i allt vä
sentligt kommer att överensstämma med vad som inbegrips i församlingens
kompetens. Från kyrkliga myndigheter har uttalats tillfredsställelse över
förslaget i denna del. Några har dock framställt önskemål, att rådets upp
gifter skall komma till uttryck i mera aktiva ordalag.
Kungl. Maj:ts 'proposition nr 70 år 1961
126
Vid min redogörelse för vissa allmänna synpunkter på det föreliggande
lagförslaget förklarade jag mig biträda kommitténs åsikt att det nämnda
stadgandet bör ha en allmän formulering, som endast anger ramen för
kyrkorådets verksamhet inom församlingsvården. Rådet bör inom denna
ram ha möjlighet att vidta de åtgärder, som vid skilda tillfällen bedöms
vara lämpliga. Vad beträffar den närmare utformningen av stadgandet är
jag beredd tillmötesgå från kyrkligt håll framställda önskemål, att regeln
ges en mera aktiv innebörd. Jag vill därför föreslå, att kyrkorådets uppgift
anges vara att ha omsorg om församlingslivet och verka för dess utveckling.
Vad angår kyrkorådets kyrkokommunala uppgifter innebär församlings-
styrelsekommitténs förslag i huvudsak en anpassning till KL:s bestämmel
ser om kommunens styrelse. Mot förslaget har remissmyndigheterna inte
gjort invändning av principiell räckvidd, och jag har inte heller för egen del
något att erinra mot denna anpassning till KL:s regler. Innebörden av stad
gandet i vad gäller befogenheten att upplåta kyrkorummet har tidigare be
rörts. Till ett par detalj spörsmål ämnar jag återkomma i specialmotive
ringen till lagförslaget.
I fråga om kyrkoherdens ställning i kyrkorådet innebär kommitténs för
slag viss ändring i förhållandet till nuvarande ordning. Kommittén föreslår,
att kyrkoherden alltjämt skall vara självskriven ledamot i rådet men inte
som nu också dess självskrivne ordförande; endast om han väljes därtill
skall han bekläda posten. Denna förändring har avstyrkts av flertalet re
missmyndigheter.
Kyrkorådets uppgift att handha såväl kyrkliga som kyrkokommunala
angelägenheter komplicerar spörsmålet. När det gäller de kyrkliga upp
gifterna är det enligt min mening med hänsyn till det samband som otvivel
aktigt råder mellan kyrkoherdens tjänsteutövning och kyrkorådets uppgif
ter inom församlingsvården både naturligt och nödvändigt, att kyrkoher
den får medverka i arbetet inom församlingens centrala kyrkliga organ.
Vad gäller den kyrkokommunala verksamheten gör sig andra synpunkter
gällande. Obligatoriskt ledamotskap är föga förenligt med principerna för
hur en kommuns styrelse bör vara uppbyggd. Av 32 § KL följer, att den
som är föredragande hos kommunens styrelse eller eljest på grund av vissa
tjänsteåligganden intar en ledande ställning inom kommunens samfällda
förvaltning inte ens är valbar som ledamot i kommunens styrelse. Med det
betraktelsesätt, som ligger bakom denna bestämmelse i KL, skulle det
kunna ifrågasättas om kyrkoherden över huvud taget bör vara medlem i
rådet. Han skulle i stället utöva funktionen som föredragande i rådet och
verkställare av rådets beslut.
Behovet av att kyrkoherden såsom församlingens föreståndare medverkar
i kyrkorådets arbete får alltså vägas mot det krav som utifrån kommunala
självstyrelseprinciper ställes på rådets sammansättning. En viktig omstän
dighet finner jag därvid vara, att kyrkoherdens uppgifter är sådana, att han
Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961
127
knappast kan jämföras med någon befattningshavare i den borgerliga kom
munens tjänst. Kyrkoherden måste till följd av sin ställning ha medansvar
för rådets verksamhet, och hans medverkan inom rådet kan därför inte in
skränkas till föredragning och verkställighet. Det bör också erinras om att
kyrkoherden i allmänhet erhållit sitt ämbete efter församlingens val. Jag
anser därför övervägande skäl tala för bifall till kommitténs förslag, att
kyrkoherden även i fortsättningen skall vara ledamot i rådet omedelbart
på grund av sitt ämbete.
Större tvekan kan föreligga om kyrkoherden bör vara självskriven leda
mot också i samfällighets kyrkoråd. Jag vill dock erinra om att redan be
stående samfälligheter kan handha även andra än ekonomiska angelägen
heter. Bland annat med hänsyn härtill är jag inte beredd förorda avsteg
från den ordning, som föreslagits för församlingskyrkoråd. I Stockholms
och Göteborgs samfälligheter bör dock nuvarande ordning bestå, nämligen
att präst inte är självskriven ledamot i det administrativa organet.
Att kyrkoherden sålunda bör vara självskriven ledamot i kyrkorådet
medför enligt min uppfattning inte utan vidare att han också skall vara
rådets ordförande. Hans ställning i församlingen skulle visserligen kunna
anföras som skäl för ett självskrivet ordförandeskap. Olika praktiska syn
punkter talar dock för en motsatt ordning. Kommittén har framhållit flera
omständigheter, som jag finner vägande. Anlägger man vidare pa försam
lingslivet det betraktelsesättet, att det skall vara uttryck för en folkkyrkas
levande verksamhet, grundat på ett aktivt samarbete mellan präster och
lekmän, så leder detta — antingen man främst ser till kyrkorådets kyrkliga
eller till dess kyrkokommunala uppgifter — ovedersägligen till att valet av
ordförande bland kyrkorådets medlemmar bör stå församlingens represen
tativa organ helt fritt.
Några remissmyndigheter har uttalat farhåga för att kyrkoherden skall
bli beroende av politiska grupper i församlingen, om han inte är själv
skriven ordförande i rådet. Till detta vill jag blott anmärka, att prästen
redan nu har att följa de beslut församlingens organ fattar inom ramen för
sin befogenhet. Jag kan inte finna, att prästen till följd av den föreslagna
ordningen skulle komma i beroendeställning, liksom inte heller, att hans
möjligheter att utöva inflytande i rådet skulle minska.
De anförda synpunkterna föranleder mig att även i förevarande spörsmål
biträda kommitténs ståndpunkt. I likhet med kommittén anser jag att den
föreslagna ordningen inte innebär någon förändring i den ställning kyrko
lagen förlänar kyrkoherden inom församlingen.
Jag är ense med kommittén att såväl ordförande som vice ordförande i
kyrkorådet bör väljas av det representativa organet. Härigenom vinnes
överensstämmelse med vad som gäller beträffande presidiet i den borgerliga
kommunens styrelse.
Vad kommittén anfört om prästs medverkan i annexförsamlings kyrkoråd
föranleder ingen erinran från min sida.
Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961
128
Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961
V. Kyrkliga samfälligheter m. m.
1. Gällande bestämmelser och deras tillkomst
LFS upptar två skilda former för samverkan mellan församlingar för
vården av gemensamma angelägenheter. Församlingarna kan jämlikt 1 §
andra stycket LFS genom beslut av Kungl. Maj:t förenas till en
kyrklig
samfällighet,
som genom sina särskilda organ har att sköta ifrågavarande
uPPg>Ler. Samfälligheten kan omfatta alla i LFS avsedda angelägen
heter, och i så fall upphör församlingarnas självbestämmanderätt (total
samfällighet). Men samfälligheten är vanligtvis mindre omfattande och
avser viss eller vissa bestämda angelägenheter, till exempel församlingarnas
ekonomi (partiell samfällighet).
Om församlingarna inte är förenade till kyrklig samfällighet, skall beslu
tanderätten rörande gemensamma angelägenheter jämlikt 3 § andra stycket
LFS utövas på
gemensam kyrkostämma.
Detta är som regel fallet i pastorat,
som består av två eller flera församlingar. Här är det den s. k. pastorats-
stämman, som har beslutanderätten.
Samfällighetsbildning förutsätter i princip samtycke av samtliga berörda
församlingar. Om åtgärden finns vara påkallad av betydande allmänt
behov, kan förordnande meddelas även mot församlings önskan.
Bildande av samfällighet innebär i första hand, att för samfälligheten
skall finnas motsvarande beslutande och förvaltande organ som för för
samling. Beslutanderätten i samfällighet, som har flera än 1 500 invånare,
utövas av kyrkofullmäktige samt i mindre samfällighet av samfälld kyrko
stämma, såvida inte denna beslutar införa fullmäktigsystem. I en total
samfällighet har församlingarna som nämnts upphört att vara självständiga
kyrkokommuner. Om samfälligheten är partiell, behåller församlingarna i
princip sina egna organ för vården av de angelägenheter, som inte berörs
av samfälligheten. Kungl. Maj:t kan dock enligt 4 § första stycket LFS
förordna, att församling inte skall ha särskilda kyrkofullmäktige. Då en
partiell samfällighet bildas brukar ofta de berörda församlingarna befrias
från skyldighet att utse egna kyrkofullmäktige.
De i 27 § 1 mom. LFS givna reglerna hur antalet kyrkofullmäktige i
församling bestäms gäller inte för samfällighet. Enligt paragrafens 2 mom.
skall i stället Kungl. Maj:t bestämma antalet fullmäktige. Detta fördelas
sedan av länsstyrelsen på församlingarna efter särskilda regler.
Vid val av kyrkofullmäktige för samfällighet skall enligt 31 § första
stycket LFS varje församling utgöra en valkrets och får således inte upp
delas i flera valkretsar. Valbarheten är inte inskränkt inom valkretsen,
129
varför möjlighet finns att i en församling välja person, som bor i annan
församling inom samfälligheten.
I varje samfällighet skall finnas ett gemensamt kyrkoråd, vanligen be
nämnt
samfällda kyrkorådet
(men i Göteborg och Norrköping kallat
kyrkonämnden). Sådant kyrkoråd tillsättes och sammansättes enligt samma
regler som församlingskyrkoråd. Vid val av ledamöter bör enligt 43 § tredje
stycket LFS tillses, att om möjligt envar av församlingarna blir företrädd
i rådet.
Då församlingar inte bildar en kyrklig samfällighet utövas beslutande
rätten, som inledningsvis nämnts, på
gemensam kyrkostämma.
Fullmäk
tige kan inte utses, ej ens om kyrkofullmäktige finns i alla församlingarna.
Beslutanderätten tillkommer gemensam kyrkostämma även om försam
lingarna tillhör en samfällighet, men angelägenheten inte är gemensam
för samtliga de till samfälligheten hörande församlingarna. Ett exempel
är att två församlingar i en samfällighet, vari ingår även andra försam
lingar, har en gemensam kyrkogård. Om skilda flerförsamlingspastorat är
förenade till en samfällighet, som inte omfattar samtliga pastoratsangelä-
genheter, avgörs de inom det särskilda pastoratet förekommande pastorats-
angelägenheterna inte av samfällighetens beslutande organ utan i vanlig
ordning på pastoratsstämman för pastoratets församlingar.
Församlingar, som inte utgör en kyrklig samfällighet kan jämlikt 40 §
andra stycket LFS förena sig om
gemensamt kyrkoråd,
vilket träder i stäl
let för de särskilda kyrkoråden. Församlingarna har även möjlighet att
behålla sina egna kyrkoråd och utse gemensamt kyrkoråd för vården om
viss eller vissa angelägenheter. Beslut om gemensamt kyrkoråd — liksom
beslut om gemenskapens upphörande — fattas av varje församling för sig.
Om församlingar förenar sig om gemensamt kyrkoråd för vården om
vissa angelägenheter, kommer beslutanderätten i dessa ärenden alltid att
utövas på gemensam kyrkostämma. Om församlingarna beslutar att låta ett
gemensamt kyrkoråd sköta alla de kyrkliga angelägenheterna, tillkommer
också beslutanderätten i alla ärenden den gemensamma kyrkostämman. I
de fall, då församlingarnas egna representativa organ således skulle komma
att ha endast ett fåtal eller inga ärenden att handlägga, finns det likväl
ingen möjlighet för församling med flera än 1 500 invanare att erhalla
dispens från fullmäktigsystemet.
Ledamöter och suppleanter i gemensamt kyrkoråd väljes enligt 43 §
andra stycket LFS på gemensam kyrkostämma. Enligt tredje stycket i
samma paragraf bör därvid tillses, att om möjligt envar av församlingarna
blir företrädd i rådet.
I pastorat kan enligt 3 § ecklesiastika boställsordningen utses en särskild
boställsstyrelse,
vilken har att beträffande förvaltningen av prästgård^ och
löneboställe fullgöra de åligganden, som eljest tillhör pastoratskyrkoradet.
Val av ledamöter och suppleanter i boställsstyrelse skall ske enligt samma
9
—
Dihav g till riksdagens protokoll 1961. 1 sand. Nr 70
Kungl. Maj:ts 'proposition nr 70 år 1961
130
regler som för kyrkoråd, dock far antalet ledamöter inte vara under tre
eller över fem. Vidare stadgas att boställsstyrelsen — till skillnad från
kyrkorådet har att inom sig för varje år välja ordförande och, där så
finns påkallat, vice ordförande.
En samverkan mellan olika församlingar kan komma till stånd även i
annan ordning än enligt bestämmelserna i LFS. Ett sätt att ordna sådan
samverkan är att församlingar ingår avtal om vården av någon angelägen
het, exempelvis om en gemensam begravningsplats. En gemensam förvalt
ning kan vidare komma till stand genom att en stiftelse bildas för skötseln
av exempelvis ett kapell eller ett församlingshus.
X detta sammanhang kan anmärkas att möjligheten att ingå kommunal
förbund inte står församlingarna till buds.
I Stockholm bildar de territoriella församlingarna en partiell ekonomisk
samfällighet. Om samfällighetens kompetens och organisation finns be
stämmelser i LFS Sthlm. Samfälligheten har till uppgift att vårda huvud
stadens gemensamma kyrkliga angelägenheter, till vilka i första rummet
hänförs prästerskapets, kyrkomusikers och kyrkobetjäntes kontanta avlö-
ningsförmaner, förvaltning av sadan egendom, som är avsedd för bestri
dande av dessa avlöningsförmåner, samt utgörande av den allmänna
kyrkoavgiften. Därjämte äger samfälligheten bevilja anslag till territoriell
församling med högst fyra femtedelar av kostnaden för byggande och un
derhåll av kyrka, församlingshus samt tjänstebostäder för prästerskap,
kyrkomusiker och kyrkobetjänte. Såvitt gäller kyrka och församlingshus
omfattar samfällighetens anslagsrätt uttryckligen även kostnader för upp
värmning, belysning och rengöring ävensom för elektrisk kraft till bland
annat ringning och orgelspelning. Denna anslagsrätt har dock begagnats
endast i ett fall; församlingarna svarar sålunda allmänt för dessa driftskost
nader. Samfälligheten lämnar inte heller bidrag till reparationer av för
samlingshus och tjänstebostäder och då fråga är om reparation av kyrka
inträder samfälligheten först om företaget är av viss storleksordning.
Samfällighetens beslutanderätt utövas av församlingsdelegerade. Dessa
väljes av församlingarnas kyrkofullmäktige bland församlingens röstberät
tigade medlemmar, vilka fyllt 23 år. Inom varje församling utses en dele
gerad för varje påbörjat tjugutusental invånare i församlingen samt därut
över ytterligare en. Suppleanter utses till lika antal. Valen förrättas före
utgången av oktober manad aret efter det, då kyrkofullmäktigval ägt
rum. Mandatperioden omfattar fyra ar och börjar löpa den 1 januari året
efter det valet skedde; i förhallande till kyrkofullmäktiges mandatperiod
föreligger således en förskjutning i tiden av ett år. Delegerade väljer varje
år inom sig ordförande och vice ordförande. Vid delegerades sammanträ
Kungl. Maj:ts 'proposition nr 70 år 1961
131
den äger biskopen deltaga i överläggningarna. Sådan rätt tillkommer också
ordföranden i församlings kyrkoråd vid behandling av fråga, som angår
församlingen.
För beredning av ärendena hos delegerade finns ett beredningsutskott,
bestående av delegerades ordförande och vice ordförande, vilka innehar
samma befattningar inom utskottet, samt nio bland delegerade årligen
valda ledamöter jämte lika många suppleanter. Valet förrättas samtidigt
som delegerades presidium utses. Vid samma tillfälle utses också en kassa
förvaltare, vilken ensam är ansvarig för samfällighetens kassarörelse. Vid
beredningsutskottets sammanträden äger ordföranden i församlings kyrko
råd rätt att yttra sig och framställa förslag i fråga, som angår försam
lingen.
I Göteborg bildar de territoriella församlingarna en total ekonomisk
samfällighet. Församlingarna själva handhar till följd härav, förutom vissa
personalfrågor, endast de rent församlingsvårdande uppgifterna samt ord-
ningsfrågor vid gudstjänsten. Samfällighetens kompetens och organisation
regleras, såsom tidigare nämnts, genom LKF Gbg. Denna lag innehåller
endast sådana bestämmelser, som till innehållet avviker från motsvarande
stadganden i LFS.För samfälligheten gäller i övrigt tillämpliga delar av LFS.
Samfällighetens beslutanderätt utövas av 60 kyrkofullmäktige. Valbar
het är inskränkt inom vederbörande församling. Samfällighetens kyrkoråd
benämns kyrkonämnd. Kyrkofullmäktige väljer årligen inom sig en ord
förande och en vice ordförande. Vid fullmäktiges sammanträden äger
kyrkonämndens ordförande samt två av domkapitlet utsedda kyrkoherdar
yttra sig och framställa förslag. Sådan rätt tillkommer också ordföranden
i församlings kyrkoråd vid behandling av fråga, som angår församlingen
särskilt. Varje församling äger själv besluta, om den skall ha egna kyrko
fullmäktige eller inte. För närvarande har ingen av församlingarna egna
fullmäktige.
Kyrkofullmäktige utser till ledamöter i kyrkonämnden från envar av
församlingarna en av ledamöterna i församlingens kyrkoråd. Vidare utses
en suppleant från varje församling. Bland nämndens ordinarie ledamöter
utser fullmäktige för varje år en räkenskapsförare och kassaförvaltare, vil
ken ensam ansvarar för kassarörelsen. Kyrkonämnden äger överlämna
verkställighetsåtgärd till vederbörande församlings kyrkoråd.
Avgifter, som utdebiteras för kyrkoväsendet eller eljest inflyter, skall
användas för samfällighetens behov. De särskilda församlingarnas kyrko
råd skall avge specialförslag över utgifter och inkomster till kyrkonämnden.
I det statförslag, som kyrkonämnden uppgör, skall för varje församling
upptas erforderligt anslag att ställas till församlingskyrkorådens förfo
gande för att främja församlingsvården och tillgodose de övriga uppgifter,
Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961
132
beträffande vilka beslutanderätten inte tillkommer samfälligheten. Det
åligger de särskilda församlingarnas kyrkoråd att till kyrkonämnden redo
visa för de medel de omhänderhaft.
Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961
I betänkandet med förslag till lag om församlingsstyrelse (SOU 1923: 4)
föreslogs, att kyrkliga samfälligheter skulle kunna bildas, vilka skulle om
fatta församlingarnas samtliga kyrkliga angelägenheter eller också sådana
av ekonomisk natur. Bildandet skulle vara beroende av Kungl. Maj:ts
prövning.
Även i det år 1929 uppgjorda utkastet till lag om församlingsstyrelse
intogs bestämmelser om kyrkliga samfälligheter. Flerförsamlingspastorat
skulle utgöra en samfällighet, såvitt angick pastoratets gemensamma ange
lägenheter. Därjämte kunde Kungl. Maj:t förordna att två eller flera för
samlingar eller delar av olika församlingar skulle bilda en samfällighet. För
ordnandet kunde avse samtliga eller vissa bestämda församlingsangelä
genheter.
I propositionen 1930: 100 framhöll departementschefen, att det syntes
önskvärt att finna en form, avpassad för den jämförelsevis omfattande
gemenskap, som bestod mellan församlingar i exempelvis vissa större städer.
För denna gemenskap syntes en kyrklig samfällighet vara en lämplig orga
nisation. Förslaget att flerförsamlingspastorat skulle utgöra obligatorisk
samfällighet för vård av pastoratsangelägenheterna fann departements
chefen vara en överorganisation.
Konstitutionsutskottet anslöt sig i sitt utlåtande (31) i huvudsak till de
i propositionen i denna del framlagda förslagen.
Obligatoriskt gemensamt kyrkoråd för vård om pastoratets angelägen
heter i flerförsamlingspastoraten infördes genom lagändring år 1933. I pro
positionen 1933: 162 framhölls, att genom 1932 års ecklesiastika boställs-
lagstiftning pastoraten erhållit nya krävande förvaltningsuppdrag, vilka
motiverade ett särskilt berednings- och verkställighetsorgan.
Frågan om pastoratens organisation upptogs ånyo vid 1939 års riksdag.
I anledning av väckt motion fann konstitutionsutskottet (uti. 5) en under
sökning påkallad bland annat om pastoratens organisation borde utbyggas
genom att kyrkofullmäktige infördes för pastoraten. Riksdagen hemställde
på utskottets förslag om utredning av frågan om utsträckt tillämpning av
fullmäktigsystemet (rskr 109).
Kammarkollegiet, som fick i uppdrag att utreda frågan, fann dock att
fullmäktige i flerförsamlingspastorat i allmänhet inte behövdes. I de fall,
då en fastare organisation var önskvärd, kunde enligt kollegiets uppfatt
ning gällande bestämmelser om samfällighetsbildning tillämpas. Kollegiet
ansåg därför inte något behov föreligga av nya författningsföreskrifter.
Departementschefen förklarade i propositionen 1942:247, att han inte
133
kunde tillstyrka införande av särskilda bestämmelser om fullmäktige för
flerförsamlingspastoråt. Redan befintliga möjligheter till samfällighetsbild-
ning var enligt hans åsikt tillfyllest, om pastoratet önskade stärka sin orga
nisation.
Konstitutionsutskottet fann i utlåtande (12) denna synpunkt inte över
tygande. Behov kunde enligt utskottets åsikt väl tänkas föreligga att
införa fullmäktige utan att det kunde anses vara av behovet pakallat att
en kyrklig samfällighet bildades. Frågan var därför förtjänt av Kungl.
Maj:ts fortsatta uppmärksamhet.
Frågan om att åstadkomma en ekonomisk gemensamhet mellan de terri
toriella församlingarna i Stockholm upptogs i ett av kammarrådet Tom
Wohlin år 1939 avgivet betänkande rörande reglering av församlingsindel
ningen i Stockholm (SOU 1940: 1). Wohlin fann att en sådan nyreglering
ägde oskiljaktigt samband med de grunder, varpå den kyrkliga menighets-
förvaltningen var organiserad. Till följd härav föreslog Wohlin, att en
total samfällighet i ekonomiskt hänseende skulle anordnas av stadens ter
ritoriella församlingar.
Förslaget mötte vid remissbehandlingen starkt motstånd, särskilt från
församlingarnas sida, och i anledning härav tillkallades professorn Åke Hass-
ler att biträda vid fortsatt beredning av ärendet. Hasslers utredning (SOU
1941: 31) utmynnade i ett förslag att en partiell samfällighet skulle bildas
av de territoriella församlingarna i Stockholm. Samfälligheten skulle
handha ärenden rörande löneförmåner till präster och kyrkobetjänte,
byggnad och underhåll av kyrka, församlingshus och boställen, driftskost
nader för kyrka och församlingshus samt utgörande av den allmänna
kyrkoavgiften. Den föreslagna kompetensfördelningen mellan samfällig
het och församling åsyftade i första hand att underlätta framtida försam-
lingsregleringar. I andra hand hade beaktats behovet av en utjämning i
skattehänseende mellan de olika församlingarna. Intresset av att försam
lingarnas ekonomiska självständighet inte äventyrades utgjorde dock en
motvikt till dessa önskemål.
Hasslers förslag lades i huvudsakliga delar till grund för propostionen
nr 291 till 1942 års riksdag. I propositionen förklarade dåvarande departe
mentschefen sig anse, att församlingarnas intresse av att själva få besluta
om sina angelägenheter borde i något större utsträckning tillgodoses. Han
föreslog därför, att församlingarna i princip bibehölls vid uppgiften att
själva svara för byggnad och underhåll av kyrka, församlingshus och bo-
stadsboställen för prästerskap och kyrkobetjänte och att samfälligheten
i sin tur berättigades att anvisa församling medel till ändamålet ifråga,
motsvarande högst fyra femtedelar av totalkostnaden. Departementsche
fen framhöll, att fastän någon skyldighet i detta avseende således inte
ålades samfälligheten, fick man utgå från att dess organ var medvetna
Kungl. Maj:ts -proposition nr 70 år 1961
134
om betydelsen av att uppgifterna blev behörigen tillgodoseddda och att
fasta normer tillämpades vid anslagsgivningen. Propositionen antogs oför
ändrad av riksdagen (KU 15; rskr 324).
Vad härefter angår de kyrkliga förhållandena i Göteborg framlade kyr-
kofullmäktigsakkunniga ett lagförslag — avsett att ersätta 1882 års för
ordning angående kyrkofullmäktige och kyrkonämnd i Göteborg — vilket
innebar i huvudsak, att stadens territoriella församlingar skulle utgöra en
kyrklig samfällighet, att samfällighetens beslutanderätt skulle utövas av
50 kyrkofullmäktige samt att i övrigt bestämmelserna i de sakkunnigas
förslag till lag om församlingsstyrelse skulle i tillämpliga delar lända till
efterrättelse. De sakkunniga underströk, att den ekonomiska gemensam
het som bestod mellan församlingarna i Göteborg just var en sådan kyrk
lig samfällighet, som avsågs kunna bildas enligt deras förslag till försam-
lingsstyrelselag, varför det syntes mindre lämpligt att för Göteborg i fort
sättningen upprätthålla en särställning. De sakkunniga ansåg det dock
inte riktigt att låta samfällighetens fortbestånd bli beroende på förord
nande av Kungl. Maj:t; föreskrift borde därför lämnas i särskild lag sam
tidigt med att 1882 års förordning upphävdes.
I 1929 års departementsutkast till lag om församlingsstyrelse föreslogs
endast att 1882 års förordning skulle upphöra att gälla. Man ansåg det
sålunda vara tillräckligt med att Kungl. Maj:t förordnade, att församling
arna framdeles skulle bilda en ekonomisk samfällighet.
I propositionen 1930: 100 anslöt sig dåvarande departementschefen till
utkastets förslag samt förklarade, att det knappast syntes påkallat att
behålla särskilda bestämmelser för en speciell samfällighet sedan allmän
giltiga regler införts; tvärtom kunde vissa fördelar vinnas om de allmänna
bestämmelserna blev tillämpliga. Sålunda kunde Kungl. Maj:t vidta jämk
ningar i den mån förhållandena ändrade sig.
Konstitutionsutskottet (uti. 31) ansåg dock att det var mindre lämpligt
att samfällighetens fortbestånd gjordes beroende av en i administrativ
ordning meddelad föreskrift, eftersom förhållandena dittills reglerats ge
nom en av Kungl. Maj:t och riksdagen gemensamt antagen författning.
Riksdagen biträdde utskottets uppfattning samt anhöll, att Kungl. Maj:t
ville föranstalta om utredning om att 1882 års förordning ersattes av en
särskild lag.
Inom ecklesiastikdepartementet upprättades ett förslag till lag om kyrk
lig samfällighet i Göteborg, vilket avfattades i nära anslutning till de
rådande förhållandena. För de fall då inte särskilda föreskrifter lämna
des hänvisades till LFS. Förslaget förelädes 1931 års riksdag genom pro
positionen nr 130 och blev antaget med endast smärre jämkningar; så
lunda bestämdes bland annat fullmäktiges antal till 60 (KU 14; rskr 212).
Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961
135
2. Församlingsstyrelsekommittén
Kommittén lämnar till en början en kort redogörelse för i hur stor ut
sträckning kyrkliga samfälligheter förekommer och den kompetens, som till
lagts dem.1 Kommittén upplyser därvid att beslut om samfällighetsbild-
ning meddelats i 95 fall. Särskilt under de första åren efter LFS ikraftträ
dande bildades samfälligheter i betydande utsträckning. Då reglerades
bland annat de flesta av samfälligheterna i städerna. Nära två tredjedelar
av samfälligheterna eller 60 stycken utgörs av sadana, som bestar av alla
församlingarna i ett pastorat. 22 samfälligheter omfattar några, men inte
alla församlingar i ett pastorat. Slutligen finnes 13 samfälligheter, som be
står av församlingar från olika pastorat.
Samfällighetemas organisatoriska uppbyggnad är i princip densamma
oberoende av deras mer eller mindre omfattande kompetens. Sålunda finns
i alla samfälligheter de kyrkokommunala organ, som enligt LFS skall före
komma i församlingarna.
Den i lagen anvisade möjligheten att skapa
total samfällighet
har inte
använts i större utsträckning. Intill den 1 januari 1956 har bildats 28 så
dana samfälligheter. Därvid har som regel samfälligheten angivits omfatta
alla de i 2 § LFS avsedda angelägenheterna (eller också alla med undantag
av skolärendena, vilka redan tillhört borgerlig kommun eller sedermera
överflyttats dit). I fem fall har bildats samfällighet, som omfattar alla ange
lägenheter utom skol- och biblioteksärenden. Också i dessa fall löd skol
ärendena under den borgerliga kommunen, och om biblioteksärendena över
flyttas till borgerlig kommun, kommer samfälligheterna att bli totala.
I 15 fall omfattar den totala samfälligheten samtliga till ett pastorat
hörande församlingar samt i 16 fall några men inte alla församlingar inom
ett pastorat. I två fall består samfälligheten av de till två skilda pastorat
hörande församlingarna. Inemot halva antalet samfälligheter omfattar en
stad, varvid vanligen en eller flera angränsande landsbygdsförsamlingar
också ingår i samfälligheten.
Bland
de partiella samfälligheterna
utgörs den största och betydelse
fullaste gruppen av de samfälligheter, där samtliga ekonomiska angelägen
heter är gemensamma. Flertalet av dem omfattar församlingarna i städer.
De ekonomiska samfälligheterna kan i en del fall även ha hand om andra
än enbart ekonomiska angelägenheter, såsom att tillsätta kyrkobetjänte
samt ordna begravningsplats.
Förutom de nu nämnda samfälligheterna finns ett antal samfälligheter,
som handhar pastoratsangelägenheterna, eventuellt jämte vissa andra för
församlingarna inom samma pastorat gemensamma angelägenheter. Det är
Kungl. Maj:ts 'proposition nr 70 år 1961
1 För kommitténs överväganden beträffande samfälligheterna i Stockholm och Göteborg redo-
göres särskilt.
136
alltså även här fråga om ekonomiska angelägenheter, i första hand präster
skapets löneförmåner och boställsförvaltningen. Slutligen finns ett fåtal
samfälligheter för vården om vissa begränsade angelägenheter, exempelvis
vården om en gemensam begravningsplats.
Den kyrkliga organisationen i flertalet städer med samfällighet, särskilt
de större, är i viss mån särpräglad såtillvida, att församlingskyrkoråden
tilldelats vissa förvaltnings- och verkställighetsuppgifter beträffande de
gemensamma angelägenheterna.
Kommittén behandlar härefter de spörsmål, som i organisatoriskt hän
seende sammanhänger med vården av pastoratsangelägenhe-
terna, och lämnar därvid en kort översikt av viktigare sådana angelä
genheter.
Den reform av församlingsprästerskapets avlöning, som genomfördes
år 1951 och som i huvudsak innebar, att det i statens allmänna avlönings-
reglemente och statens löneplansförordning (numera statens löneförordning)
utformade lönesystemet skulle tillämpas, rubbade inte de dittillsvarande
grunderna för finansieringen av lönekostnaderna. Pastoraten förblev så
lunda löngivare och har att medelst avkastningen av lokala avlöningstill-
gångar och medel som erhålles genom beskattning (församlingsavgifter)
avlöna sitt prästerskap. Ekonomiskt svagare pastorat åtnjuter i skatteut-
jamnande syfte lindring i denna skyldighet genom tillskott ur kyrkofon
den, som i sin tur erhåller medel härtill främst genom den allmänna kyrko
avgiften. Denna erlägges till fonden av varje pastorat i förhållande till det
antal skattekronor, för vilket församlingsavgifter skall utgå till pastoratet.
Pastoratens åligganden i fråga om avlönandet av församlingsprästerna är
reglerade i 1951 års prästlönekostnadslag. Pastoratet bestrider de s. k.
prastlonekostnaderna, varmed avses de kontanta avlöningsförmåner, som
tillkommer församlingsprästerna, samt svarar för kostnad för tjänstebostad
åt församlingspräst ävensom för bidrag till uppvärmningskostnad m. m
-För tjanstebostaden är emellertid prästen skyldig att betala hyra till pasto-
..^et
pastoratet att förvalta de s. k. prästlönefonderna. Dessa ut
görs dels av sedan gammalt bestående fonder för församlingsprästerska
pets avlönande och dels av fonder som bildats genom försäljning av kyrk-
ig jord. ronderna skall av pastoratet göras räntebärande men kan också
anvandas till grundförbättring eller inköp av fastighet.
Pastoratet svarar helt för byggande och underhåll av prästgård. Omfatt
ningen av denna skyldighet regleras i ecklesiastika boställsordningen. Om
pastoratet anordnat särskild pastorsexpedition i prästgård vid sidan om
prastbostaden, har pastoratet också att bekosta möblering, uppvärmning
och städning av lokalen. Beträffande pastorsexpedition, som ingår i tjänste-
bostad, åligger det pastoratet att endast bekosta uppvärmning, medan det
ar församlingen, som har att tillhandahålla pastor nödiga kontorsinven
tarier och vad som i övrigt erfordras för kyrkobokföringen.
I boställsordningen stadgas vidare att pastoratet har att förvalta präst
Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961
137
gård och löneboställe. I pastoratets förvaltningsbefogenheter ingår rätt att
sluta avtal om att utarrendera löneboställe. För skötseln av löneboställes
skog skall hos pastoratet finnas anställt ett sakkunnigt biträde. Skogen
får inte utarrenderas utan skall skötas av pastoratet i enlighet med en av
stiftsnämnden upprättad hushållningsplan.
Enligt 1947 års lag om kyrkomusiker skall avlöningskostnaderna för
dessa bestridas i nära överensstämmelse med vad som gäller i fråga om
prästlönekostnaderna. Närmare bestämmelser härom är meddelade i 1950
års kyrkomusikerstadga. Angelägenheterna är uppdelade mellan pastorat
och församling; på pastoratet ankommer att svara för den kontanta av
löningen.
Vid sina överväganden beträffande formerna för värden av pastorats-
angelägenheterna finner kommittén att skäl för en ändring av gällande
ordning finns i fråga om det beslutande organets ställning. Detta organ har
enligt kommitténs åsikt att ta ställning till ett flertal betydelsefulla frågor.
Enligt uppgifter, som kommittén inhämtat från flerförsamlingspastorat
angående medeltalet deltagare i pastoratsstämmor under år 1953, var till
slutningen ringa. Sålunda var medeltalet deltagare endast 2—5 i 81 av de
503 pastorat som lämnat uppgifter och 214 pastorat hade ett medeltal
av 6—10 deltagare. I 58,6 procent översteg alltså medeltalet inte 10, medan
208 pastorat (41,4 procent) hade ett högre medeltal än 10 deltagare.
Om pastoratsstämman ersattes av någon form av representativt system,
skulle utan tvivel, uttalar kommittén, skapas bättre förutsättningar för det
beslutande organets arbete. Det ligger då nära till hands att för sådant
ändamål anknyta till det i 1929 års departementsutkast framförda förslaget
att göra flerförsamlingspastorat till obligatorisk samfällighet för vården
om pastoratsangelägenheterna. Härigenom blir det möjligt att införa ett
representativt system. Om flerförsamlingspastoraten blir samfälligheter,
vinnes även att dessa pastorat kommer att utgöra specialkommuner och
sålunda får självständig utdebiteringsrätt.
Församling i ett flerförsamlingspastorat bör vidare kunna få bilda eu
samfällighet med de övriga till pastoratet hörande församlingarna för vär
den om andra ekonomiska angelägenheter än dem som författningsenligt
ankommer på pastoratet. En sådan utvidgning bör i likhet med gällande
regler förutsätta att Kungl. Maj:t förordnar därom.
Om flerförsamlingspastoratet skulle ges samma organisation som försam
ling, fortsätter kommittén, skulle pastoratsstämman komma att ersättas av
fullmäktige (pastoratsfullmäktige), förutsatt att pastoratet har eu tolk
mängd överstigande 1 000 invånare, vilken folkmängd enligt kommitténs
förslag konstituerar obligatoriskt fullmäktigsystem. Eu nackdel med en
sådan anordning är emellertid, att fullmäktige kunde komma att finnas
såväl i pastoratet som i de särskilda församlingarna. Detta skulle medföra
dubbla val med därav följande kostnader och andra olägenheter. Med hän
Kungl. Maj ds proposition nr 70 år 1961
138
syn härtill anser kommittén sig böra avvisa tanken på att föreslå fullmäk-
tigsystem för pastoraten.
Kommittén har även övervägt möjligheten av att låta beslutanderätten
anförtros åt ett förstärkt pastoratskyrkoråd, utsett av pastoratsstämman.
En sadan anordning skulle te sig ändamålsenlig för de fall, då pastorats-
angelägenheterna är av jämförelsevis enkel beskaffenhet. Det kan dock enligt
kommitténs mening ifrågasättas, om så mycket vinnes därmed, eftersom
pastoratsstämmor ändock måste hållas. Pastoratskyrkorådets dubbla ställ
ning som beslutande och förvaltande organ står också i mindre god överens
stämmelse njed hävdvunna grundsatser inom kommunallagstiftningen.
Kommittén vill i stället förorda ett delegeradesystem av innebörd, att de
till pastoratet hörande församlingarna utser särskilda delegerade vilka till
sammans har att utöva beslutanderätten, alltså ett organ av likartad typ
som redan finns i Stockholm. I flerförsamlingspastoraten skulle därmed
komma att finnas ett verkligt representativt organ, varigenom förutsätt
ningar torde kunna skapas för en mera ändamålsenlig förvaltning av pasto-
ratsangelägenheterna. Kommittén föreslår att organet kallas jörsamlings-
délegerade, vilken benämning vunnit hävd i Stockholm.
o 0m flerförsamlingspastorat blir obligatorisk kyrklig samfällighet, kommer
sadant pastorat att ha ett särskilt kyrkoråd, pastoratskyrkoråd, för vilket
i tillämpliga delar kommer att gälla vad som stadgas om församlings kyrko
råd. Härvidlag kommer alltså inte att ske någon ändring i den gäliande
ordningen.
Kommittén har till övervägande upptagit frågan huruvida inte vissa av
de uppgifter, som för närvarande ankommer på församlingarna, kunde
överföras till pastoraten. Syftet med en dylik överflyttning skulle givetvis
vara att vinna en skatteutjämning mellan de i ett pastorat ingående för
samlingarna, Då detta syfte emellertid alltid kan ernås genom att Kungl.
Maj :t förordnar, att den samfällighet som pastoratet utgör skall ha att
vårda andra angelägenheter än själva pastoratsangelägenhetema, torde
något egentligt behov av en utökning i själva lagen inte finnas, anser kom
mittén.
Ändring i den gällande ordningen finner kommittén anledning föreslå
endast i fråga om församlings skyldigheter beträffande kyrkobokföringen.
Enligt kommitténs mening bör kostnaderna för kyrkobokföringen helt be
stridas av pastoratet, och kommittén föreslår därför att 30 § folkbokfö-
ringsförordningen ändras i enlighet härmed. Förslaget innebär i praktiken
endast en rationalisering av den nuvarande ordningen, eftersom redan nu
kostnaderna fördelas mellan pastoratets församlingar efter antalet skatte
kronor.
Ett av kommittén diskuterat spörsmål inom förevarande ämnesområde
är om totala samfälligheter alltjämt skall få bildas. Kom
Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961
139
mittén påpekar därvid, att en följd av att församling uppgår i total sam
fällighet blir, att även sådana till församling normalt hörande uppgifter,
som inte är av ekonomisk natur och alltså inte behöver förutsätta anslags-
beslut eller utdebitering, övertages av samfälligheten.
Man bör enligt kommitténs mening eftersträva att låta församlingen i
möjligaste utsträckning fortleva kring lokalkyrkan. Församlingen bör alltid
ha möjlighet att själv handha de rent församlingsvårdande uppgifterna om
den så önskar. De angelägenheter, som avser främjande av gudstjänstlivet
och den kristna kärleksverksamheten men som inte kräver att utdebiterade
medel tas i anspråk, bör därför kunna behållas hos den enskilda försam
lingen. Därför bör också i alla samfälligheter församlingen kunna tillsätta
ett församlingskyrkor åd.
Kommitténs förslag betyder en ändring av nu gällande ordning såtill
vida, att den fullständiga gemenskap, som innebär ett slopande av den
kyrkokommunala organisationen i de särskilda församlingarna, inte längre
kan tillskapas. Detta innebär, att varje form av samfällighetsbildning en
dast kommer att avse gemensamma angelägenheter av ekonomisk natur;
bildas total sådan samfällighet tillkommer all anslags- och utdebiteringsrätt
samfälligheten och de angelägenheter, som förutsätter sådan rätt, blir ge
mensamma.
I de totala ekonomiska samfälligheterna anser kommittén att beslutande
rätten bör liksom enligt gällande lag utövas av kyrkofullmäktige, som utses
genom direkta val.
Genom att den nuvarande formen av total samfällighetsbildning upphör,
behåller församling alltid sitt beslutande organ. Något behov av kyrkofull
mäktige i församling, som ingår i total ekonomisk samfällighet, torde emel
lertid som regel inte föreligga, varför dylik församling bör kunna dispen
seras därifrån. Kyrkostämmans uppgifter blir begränsade till vad som med
hänsyn till samfällighetsbildningen faller inom församlingens kompetens.
Om församling, som ingår i sådan samfällighet, inte anser det behövligt att
ha eget kyrkoråd, bör det ankomma på samfällighetens kyrkoråd att
handha också sådana församlingsvårdande uppgifter, som inte är av eko
nomisk natur.
Kommittén uttalar vidare att det inte är med sikte på de fall, där det
nuvarande systemet med total samfällighetsbildning synes vara en ända
målsenlig organisationsform, som kommitténs förslag utformats, utan upp
märksamheten har i främsta rummet varit fästad på de totala samfällig
heter, där det kan ifrågasättas om den rådande ordningen är lämplig.
Något hinder synes därför inte föreligga mot att låta de nu bestående
totala samfälligheterna tills vidare förbli oförändrade i de fall, där orga
nisationsformen fungerar tillfredsställande. Därför föreslår kommittén att
i lagens övergångsbestämmelser intas föreskrift, att beträffande bestående
Kungl. Mctj:ts proposition nr 70 år 1961
140
samfällighet, som omfattar alla de i LFS avsedda angelägenheterna, skall
den nya lagen inte tillämpas på de i samfälligheten ingående församling
arna, i den mån inte Kungl. Maj:t förordnar annorlunda.
Kungl. Maj:ts 'proposition nr 70 år 1961
Enligt kommitténs tidigare redovisade förslag skall flerförsamlingspas-
torat ha församlingsdelegerade som beslutande organ. Det synes kommit
tén vara lämpligt att enhetliga regler om det beslutande organet gäller för
samtliga samfälligheter, där det inte är fråga om en fullständig ekonomisk
gemenskap. De fördelar, som är förenade med ett delegeradesystem i fler-
församlingspastoraten torde enligt kommitténs uppfattning kunna åbero
pas beträffande det stora flertalet partiella samfälligheter. På grund härav
föreslår kommittén, att beslutanderätten i alla partiella samfäl
ligheter som regel skall utövas av församlingsdelegerade.
Det förekommer, uttalar kommittén vidare, för närvarande gränsfall
mellan totala ekonomiska och partiella samfälligheter, i vilka fall den eko
nomiska gemenskapen är i det närmaste total. Sådana samfällighetsbild-
nmgar kan tänkas komma till stånd även framdeles. Då det i dylika fall är
fråga om en i övervägande grad ekonomisk gemenskap, synes fullmäktig-
systemet även här te sig naturligt. Kommittén anser därför att den före
slagna regeln om delegerade för partiell samfällighet inte bör göras absolut
utan att Kungl. Maj:t kan förordna om undantag därifrån.
Den föreslagna regeln om delegerade i partiella samfälligheter bör enligt
kommitténs uppfattning i princip gälla även beträffande de vid lagens
ikraftträdande befintliga samfälligheterna, Här bör alltså de för samfällig-
heten utsedda kyrkofullmäktige ersättas av församlingsdelegerade, såvida
inte Kungl. Maj:t förordnar annorlunda.
Kommittén har i sitt förslag upptagit stadganden om församlings-
delegerades organisation och arbetsformer, som i stort
sett överensstämmer med förslagets motsvarande bestämmelser angående
kyrkofullmäktige i församlingarna.
Det torde enligt kommitténs uppfattning stöta på vissa svårigheter att
tillämpa samma system som i Stockholm för bestämmande av antalet dele
gerade. Detta har sin grund i de stora variationer som — särskilt med tanke
på flerförsamlingspastoraten — kommer att förekomma såväl i fråga om
antalet församlingar som i fråga om församlingarnas folkmängd. Mest
ändamålsenligt finner kommittén det vara att i lagen bestämma antalet
delegerade. Samfälligheterna kan efter invanarantalet indelas i grupper
enligt samma förfaringssätt som tillämpas för att bestämma antalet full
mäktige i församlingarna. För varje sådan grupp kan antalet bestämmas
antingen med ett i lagen fastställt tal eller genom att en latitud uppställes.
Då den sistnämnda metoden ger möjlighet att ta hänsyn till förhållandena
i det särskilda fallet, vill kommittén förorda denna.
141
Om samfälligheterna indelades i samma grupper som församlingarna med
samma latituder skulle följden dock bli, att de mindre församlingarna
kunde tänkas få en otillräcklig representation. I stället finner kommittén
skäl tala för att reglerna i 5 § KL om antalet fullmäktige i de borgerliga
kommunerna göres tillämpliga beträffande delegerades antal. Dessa regler
har nämligen utformats bland annat med tanke på att, då storkommunerna
skapades, de äldre kommunerna skulle bli rättvist representerade. Kom
mittén föreslår därför gruppindelning och latituder enligt följande: i sam
fällighet med upp till 2 000 invånare utses 15—30 delegerade, finns över
2 000 men högst 5 000 invånare utses 20—35, finns över 5 000 men högst
20 000 invånare utses 25—40, finns över 20 000 men högst 40 000 invånare
utses 35—50 och har samfälligheten över 40 000 invånare utses 45—60
delegerade.
I analogi med vad som enligt förslaget gäller beträffande kyrkofullmäk
tige i församlingarna bör det ankomma på de delegerade att själva bestäm
ma antalet inom de givna gränserna.
Vad slutligen angår fördelningen av antalet församlingsdelegerade på de
särskilda församlingarna så bör enligt kommittén gälla samma regler som
för närvarande gäller beträffande fördelningen av antalet kyrkofullmäktige
för samfällighet. Det bör således ankomma på länsstyrelsen att bestämma
det antal delegerade, som varje församling skall utse.
Enligt kommitténs förslag skall suppleanter för församlingsdelegerade
inte finnas. Suppleanter för församlingsdelegerade finns för närvarande i
Stockholm, men förhållandet torde, säger kommittén, vara i viss mån histo
riskt betingat; församlingsdelegerade där var ursprungligen ingen permanent
institution utan skulle tillsättas för att fungera som skiljenämnd.
För valbarhet till församlingsdelegerad torde inte böra uppställas några
särskilda villkor utöver vad som gäller i fråga om kyrkofullmäktige. Val
barheten bör således inte vara inskränkt inom vederbörande församling,
utan möjlighet bör finnas att utse även person boende inom annan till
samfälligheten hörande församling.
Mandattiden för de genom direkta val utsedda fullmäktige för samfäl
lighet sammanfaller enligt gällande bestämmelser med mandattiden för
kyrkofullmäktige i församlingarna. Samma ordning bör enligt kommitténs
mening gälla i fråga om församlingsdelegerade. Om delegerade skulle utses
året efter det år då val av församlingsfullmäktige skett, skulle detta näm
ligen leda till den inte önskvärda konsekvensen att mandattiden för sam-
fällighetens kyrkoråd, vilket utses av de delegerade, skulle börja löpa först
efter ytterligare ett år, d. v. s. först två år efter det år då val av fullmäk
tige ägt rum.
Vid den nya kommunallagens tillkomst föreslogs av kommunallagskom-
mitténs majoritet och i propositionen 1953: 210, att mandattiden för leda
möterna i den borgerliga kommunens styrelse skulle sammanfalla med
Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961
142
mandattiden för kommunens fullmäktige, och att därför fullmäktige redan
samma år de valts skulle sammanträda och utse styrelse för de följande
fyra åren. Förslaget härom avvisades dock av riksdagen, som beslöt be
hålla den dittills gällande ordningen, enligt vilken mandattiden för det
administrativa organets ledamöter börjar löpa ett år efter mandattiden
för fullmäktige.
Analogi föreligger enligt kommitténs uppfattning inte mellan vad nu
sagts om borgerlig kommuns styrelse och det föreliggande spörsmålet; detta
avser mandattiden för två slag av representativa organ. Att härvidlag före
skriva en sammanfallande mandattid synes tvärtom stå i god överens
stämmelse med kommunalrättsliga principer. Att kyrkofullmäktige sam
manträder för förrättande av vissa val redan samma år de utsetts innebär
för övrigt ingen nyhet i lagstiftningen. Kommittén vill därför föreslå, att
kyrkofullmäktige i de särskilda församlingarna skall ha att förrätta val av
församlingsdelegerade redan samma år fullmäktige blivit utsedda.
Beträffande församlingsdelegerades ordförande bör gälla samma regler
som för ordförandeskapet i kyrkofullmäktige. Det synes kommittén inte
finnas någon anledning att gå utanför församlingsdelegerades krets vid val
av ordförande.
Vad slutligen angår församlingsdelegerades arbetsformer har kommittén
inte funnit skäl till någon väsentlig avvikelse från vad som gäller i fråga
om kyrkofullmäktige.
Kommittén behandlar härefter vissa speciella problem vid
samfällighetsbildning.
Som förut nämnts, uttalar kommittén, föreligger för närvarande möjlig
het för församling som ingår i partiell samfällighet att erhålla Kungl. Maj:ts
dispens från att utse särskilda fullmäktige för församlingen, en möjlighet
som också regelmässigt lär begagnas.
Såvitt gäller flerförsamlingspastoraten, vilka enligt kommitténs förslag
skall utgöra obligatoriska samfälligheter för vården om pastoratsangelägen-
heterna, torde kyrkofullmäktige böra finnas i de församlingar, som på grund
av sin storlek är skyldiga att ha fullmäktige. Endast om Kungl. Maj:t för
ordnat att pastoratssamfälligheten skall handha även andra angelägen
heter än pastoratsangelägenheterna, synes skäl föreligga att medge en möj
lighet till dispens.
Vad härefter angår de samfälligheter, vilkas bildande beror av beslut
i varje särskilt fall, kan förhållandena vara mycket växlande. Det synes
därför kommittén vara lämpligt, att Kungl. Maj:t får avgöra om försam
lingarna skall vara skyldiga att ha egna fullmäktige. Kommittén finner
därför inte anledning att i detta hänseende föreslå någon ändring.
Enligt kommitténs förslag skall samfällighetens representativa organ
Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961
148
utöva beslutanderätten i fråga om de angelägenheter som är gemensamma
för samtliga de i en samfällighet ingående församlingarna. Angelägenheter
som är gemensamma för endast vissa av församlingarna ligger utom sam-
fällighetens kompetens. Frågan blir därför, hur dylika angelägenheter skall
avgöras.
Beslutanderätten beträffande här åsyftade slag av angelägenheter kan
enligt kommitténs åsikt inte lämpligen överlämnas till samfällighetens
representativa organ, eftersom följden då skulle bli att även representanter
från församlingar, som inte berördes av ärendet, deltog i besluten.
En möjlighet vore att låta angelägenheter, gemensamma för endast vissa
av församlingarna, avgöras av en delegation, bestående av de ledamöter
av samfällighetens representativa organ, som utsetts av de berörda för
samlingarna. Kommittén finner dock, att något egentligt behov inte förelig
ger av en särskild organisation för dessa fall utan anser att ärendena bör
kunna avgöras i den ordning som nu gäller.1
Om församlingar, som utgör ett flerförsamlingspastorat, har angelägen
heter gemensamma med en eller flera församlingar utom pastoratet och för
vården av sistnämnda angelägenheter bildar en samfällighet, uppstår frå
gan om möjlighet till dispens från skyldigheten att ha församlingsdelegerade
för pastoratet. Åtskilliga fall förekommer, då samfällighet består av för
samlingar tillhörande skilda pastorat. Särskilt är detta förhållandet beträf
fande de städer, där församlingarna har gemensam ekonomi.
Det synes kommittén vara självfallet, att de i dylika samfälligheter in
gående flerförsamlingspastoraten som regel inte skall ha särskilda för
samlingsdelegerade för pastoratet. Kungl. Maj:t bör därför kunna förordna
om dispens från skyldigheten att ha delegerade för pastoratet, vilket inne
bär att beslutanderätten i de ärenden, som ankommer på pastoratet en
samt, kommer att utövas av pastorat sstämman.
Även andra fall kan tänkas då samfällighet, som ingår i annan sam-
fällighetsbildning, bör kunna erhålla en motsvarande befrielse. Kommittén
erinrar om att regeln om församlingsdelegerade i de partiella samfällig-
heterna inte gjorts absolut, utan Kungl. Maj:t har lämnats möjlighet att
förordna om undantag från regeln. Med stöd av en sådan dispensbestäm
melse kan sålunda Kungl. Maj:t även i de åsyftade fallen befria från dele-
geradesystemet.
Kommittén behandlar slutligen de spörsmål, som uppkommer ifråga om
handläggningen av gemensamma angelägenheter utan
sam fällighetsbild ning. Sådana angelägenheter kan enligt en
Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961
1 På gemensam kyrkostämma eller genom avtal.
144
av kommittén företagen undersökning ha en ganska skiftande omfattning.
I en del fall har församlingar samtliga eller flertalet angelägenheter gemen
samma och gemenskapen synes i flera av dessa fall ha lett till en faktisk
sammansmältning av församlingarna. I andra fall åter — och detta gäller
det stora flertalet — omfattar gemenskapen endast en eller ett par be
stämda angelägenheter, såsom vård om kyrka, kyrkogård, kapell eller för
samlingshus. Vidare förekommer mellan en del församlingar viss gemen
skap för församlingsvården, såsom konfirmandundervisning och gemen
samt anställd och avlönad diakonissa.
Då det gällt för kommittén att taga ställning till frågan, huruvida anled
ning föreligger att göra ändring i den rådande ordningen att handlägga
angelägenheterna, där samfällighet föreligger, har bortsetts från pastorats-
angelägenheterna, eftersom flerförsamlingspastorat enligt kommitténs för
slag alltid skall utgöra samfällighet.
Beträffande de fall, då gemenskapen mellan församlingarna omfattar alla
eller flertalet angelägenheter, framstår den nuvarande ordningen för kom
mittén såsom mindre tillfredsställande. För en del av dessa fall torde en
sammanläggning av församlingarna böra övervägas. För återstoden rekom
menderar kommittén att samfällighet bildas för att åvägabringa en mera
ändamålsenlig organisation.
Vad åter angår de fall, då gemenskapen avser endast en eller ett fåtal
angelägenheter, är det enligt kommitténs uppfattning erforderligt att
tillskapa nya former för samverkan. Möjlighet för församlingar att ingå
kommunalförbund lärer knappast vara en ändamålsenlig lösning med hän
syn till att dessa förbund har en förhållandevis tungrodd förvaltningsappa
rat. Organisationen för kyrklig samfällighet synes då erbjuda en bättre
form för samverkan. För de fall, då en samfällighetsbildning skulle komma
att medföra en för vidlyftig organisation, synes den nuvarande ordningen
med gemensam kyrkostämma och eventuellt ett gemensamt kyrkoråd en
ligt kommitténs åsikt kunna behållas. För att undvika de olägenheter, som
kan vara förbundna med en dylik ordning torde mången gång möjligheten
stå öppen att reglera samverkan genom avtal.
På grund av det anförda anser kommittén sig inte böra föreslå någon
ändring i gällande bestämmelser om behandlingen av gemensamma ange
lägenheter i de fall, då församlingarna inte utgör samfällighet för skötseln
av angelägenheterna.
Ledamoten Brolin har en mot kommitténs majoritet avvikande åsikt.
Han anser att den gemensamma kyrkostämman bör definitivt avvecklas
på grund av de slumpartade och föga representativa beslut, som kan fattas
på sådan stämma, åtminstone om församlingarna inte tillhör den minsta
kategorien. Avtalsformen synes Brolin vara helt tillfyllest och lämplig, då
gemenskapen är av så begränsad räckvidd, att samfällighet inte bör bildas.
Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961
145
Vad härefter angår samfälligheten i Stockholm har kom
mittén i sitt lagförslag i princip behållit den gällande ordningen. Samfällig-
hetens verksamhetsområde har huvudsakligen lämnats oförändrat. Kom
mittén har inte föreslagit några regler för samverkan mellan församling
arna utanför ramen av den obligatoriska samfälligheten. Skulle sådana
regler för särskilt fall behövas anser kommittén det tillfyllest, att Kungl.
Maj :t ger föreskrifter härom. Vidare torde interkommunala avtal kunna
ingås.
_
.
.
Lagförslagets bestämmelser om församlingsdelegerades organisation och
arbetsformer motsvarar i sina huvuddrag stadgandena i LFS Sthlm. Be
stämmelsernas utformning har så långt ansetts lämpligt anpassats efter de
motsvarande stadgandena angående församlingsdelegerade i andra sam
fälligheter.
Beträffande bestämmandet av församlingsdelegerades antal och fördel
ning på de särskilda församlingarna har reglerna i LFS Sthlm behållits.
Kommittén har tagit upp spörsmålet huruvida suppleanter för försam
lingsdelegerade i Stockholm alltjämt bör finnas. Förhallandena i huvud
staden synes inte motivera en avvikelse från vad som föreslagits gälla för
landet i övrigt. Även principiella skäl kan anföras mot suppleantsystem
i representativa organ. Med hänsyn härtill finner kommittén de gällande
bestämmelserna om suppleanter för församlingsdelegerade böra utgå.
För valbarhet till församlingsdelegerad har behållits det s. k. bostadsban-
det. En motsvarande regel gäller vid val av kyrkofullmäktige för den
samfällighet, som består mellan Göteborgs församlingar. Denna från be
stämmelserna för övriga samfälligheter avvikande regel för samfällighe-
terna i Stockholm och Göteborg synes kommittén vara motiverad med
hänsyn till storleksordningen av dessa samfälligheter. För Stockholms del
kan även den starka utflyttningen från inner- till ytterförsamlingar vara
ett skäl för bostadsbandets behållande.
Beträffande mandattiden för församlingsdelegerade erinrar kommittén
att för landet i allmänhet föreslagits att denna mandattid skall samman
falla med kyrkofullmäktiges mandattid. Något skäl att för Stockholms
vidkommande avvika från en sådan ordning har kommittén inte kunnat
finna.
Vad härefter angår förvaltning och verkställighet beträffande samfällig-
hetcns angelägenheter innebär förslaget ändring i nuvarande regler. Enligt
gällande lag är endast samfällighetens kassarörelse centraliserad. I övrigt
gäller att kyrkoråden i församlingarna skall fungera såsom förvaltnings-
och verkställighetsorgan för samfälligheten. Denna reglering har inte helt
kunnat tillämpas i praktiken, säger kommittén. Den föreslår därför alt ett
förvaltningsorgan inrättas, som i princip bör få samma centrala ställning
som kyrkorådet i andra samfälligheter. Organet bör med andra ord —
10 —
Bihang till riksdagens protokoll lätil. 1 samt. Nr 70
Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961
146
förutom att vara den ledande, initiativtagande och övervakande instansen i
förvaltningen — tjänstgöra som allmänt berednings-, förvaltnings- och
verkställighetsorgan.
Kommittén anser att de gällande bestämmelserna om beredningsutskot
tets sammansättning bör kunna i huvudsak överföras att gälla för det nya
förvaltningsorganet. Antalet ledamöter — de självskrivna medräknade —
har angetts till lägst elva. Någon maximering av antalet har här lika litet
som beträffande kyrkorådets ledamöter ansetts erforderlig. Såsom benäm
ning på organet har kommittén föreslagit berednings- och ekonomiut
skottet.
De enda uppgifter av någon betydelse, som kommer att fråntagas för-
samlingskyrkoråden, hänför sig till förvaltningen av sådana boställen, som
är avsedda för bestridande av prästerskapets eller kyrkomusikernas löne
förmåner. Kommittén anser, att den nuvarande ordningen i viss mån bör
kunna upprätthållas genom en bestämmelse om delegationsrätt av innehåll,
att det kan uppdragas åt vederbörande församlingskyrkoråd eller even
tuellt förekommande boställsstyrelse att förvalta sådan fastighet.
Av den föreslagna regleringen följer även att ansvaret för samfällig-
hetens kassarörelse överförs på berednings- och ekonomiutskottet. Beträf
fande kassaförvaltare i samfälligheten skall enligt förslaget gälla samma
regler som för kassaförvaltare i församlingarna.
Enligt lagförslaget har samfälligheten fått möjlighet att tillsätta de
nämnder som kan befinnas erforderliga för att handha särskilda förvalt
nings- och verkställighetsbestyr.
Beträffande samjällighetens drätsel upptar lagförslaget i huvudsak sam
ma bestämmelser som föreslagits i fråga om församlingens drätsel.
Beträffande den för Göteborg gällande ordningen har kommittén,
som inledningsvis berörts, föreslagit att denna alltjämt skall regleras i
särskild lag, benämnd lag om kyrklig samfällighet i Göteborg. De ändringar,
som lagförslaget innebär i förhållande till gällande föreskrifter, är väsent
ligen betingade av en anpassning till förslaget om allmän församlings-
styrelselag.
Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961
3. Remissyttranden
Ett stort antal remissinstanser har en positiv inställning till kommitténs
förslag rörande formerna för handläggning av ärenden, som är gemensam
ma för två eller flera församlingar. Förslaget befinns i det stora hela väl
grundat och invändningarna gäller i allmänhet endast spörsmål av mindre
räckvidd.
Statskontoret samt domkapitlen i Linköping och Visby har sålunda inte
något att i princip erinra mot de av kommittén framlagda förslagen och
147
domkapitlet i Göteborg finner dem väl avvägda; de nu vanliga gemen
samma kyrkostämmorna kommer därmed att försvinna i såväl pastorat som
övriga samfälligheter och ersättas med ett representativt system, nagot som
domkapitlet finner vara en uppenbar vinst.
Domkapitlet i Lund förklarar sig inte ha något att erinra mot vare sig
upphävandet av nuvarande bestämmelser rörande möjligheten att bilda
kyrklig samfällighet för alla angelägenheter enligt LFS eller bildandet av
obligatorisk partiell samfällighet för pastoratsangelägenheter.
Vad beträffar sistnämnda förslag rörande flerförsamlingspastoraten kon
staterar domkapitlet i Härnösand, att därmed har ett gammalt önskemål
om en fastare organisation för församlingarnas samverkan inom ett pastorat
blivit tillgodosett på ett tillfredsställande sätt.
Kammarkollegiet har upptagit förslaget i ifrågavarande del till ingående
prövning och anför därvid bland annat.
Genom samfällighetsbildningen blir det klart att flerförsamlingspasto
raten utgöra specialkommuner och salunda äga självständig utdebitenngs-
rätt. Någon ändring i fråga om de rättigheter och skyldigheter, som redan
må ha uppkommit för ett flerförsamlingspastorat, inträder givetvis icke
vid ett genomförande av kommitténs förslag. Vad angar utdebiteringsrätten
må erinras, att församlingarna i ett flerförsamlingspastorat för närvarande
ha formell möjlighet att täcka pastoratskostnaderna pa annat sätt än
genom utdebitering, t. ex. genom utnyttjande av fondmedel eller genom
upptagande av lån. Genom bildandet av pastoratskommuner skulle denna
församlingarnas möjlighet komma att försvinna. Möjligheten torde emel
lertid mycket sällan ha utnyttjats, och dess upphörande lärer icke med
föra någon olägenhet. Fn fördel med självständig utdebitering för pasto
raten är, att därigenom torde framtvingas en striktare åtskillnad mellan
pastorats- och församlingsangelägenheter vid uppgörandet av staterna än
vad nu stundom är fallet. Denna sammanblandning i staterna av olika
slags angelägenheter har vid upprättande inom kollegiet av förslag till
pastoratsdelningar ej sällan föranlett onödig omgång och besvär.
Kollegiet framhåller, att för flerförsamlingspastorat, som i sin tur ingår
i samfällighet med annat eller andra pastorat i fråga om samtliga pastorats-
angelägenheter, blir samfällighetsbegreppet endast en tom konstruktion.
Kollegiet föreslår därför att undantag görs för sådant pastorat, så att det
inte behöver utgöra samfällighet också för sig.
Slutligen förklarar kollegiet, att det inte har något att invända mot att
clt representativt organ införes för partiella samfälligheter, utan finner
fastmera ett sådant organ otvivelaktigt vara att föredraga framför den nu
varande pastoratsstämman. Kollegiet vill dock göra ett par randanmärk
ningar, nämligen dels att benämningen »delegerade» förefaller mindre lämp
lig, samt föreslår i stället, alt organet kallas »pastoratsfullmäktige» respek
tive »fullmäktige» för kyrklig samfällighet, dels att det kan ifrågasättas om
det skall vara behövligt med en till antalet ledamöter fylligare represen
Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961
tation för de samfälligheter, där delegerade skall finnas, än för försam
lingarna själva.
I fråga om det föreslagna representativa organet för partiell samfällighet
intar domkapitlet i Lund en kritisk hållning samt anför.
Domkapitlet erinrar här om att pastoratets kompetens är synnerligen
begränsad. Den omfattar i verkligheten allenast vissa i lag eller författning
uppräknade befogenheter, enligt vilka pastoratet oftast är bundet att fatta
beslut utan att i nämnvärd grad kunna handla självständigt. Inom stiftet
förefinnes vidare i mycket stor utsträckning kyrkomusikerdistrikt, beståen
de av två församlingar och sammanfallande med pastoratsindelningen. Men
icke sällan förekommer att i ett fyraförsamlingspastorat församlingarna äro
uppdelade på två kyrkomusikerdistrikt, bestående vardera av två försam
lingar. Det är att befara, att den stundande pastoratsregleringen kommer
att. i ökad omfattning medföra bildande av flerförsamlingspastorat med
dylika kyrkomusikerdistrikt. Inom ett fyraförsamlingspastorat, vari ingå
två kyrkomusikerdistrikt, skulle enligt kommittén finnas församlingsdele-
gerade dels för pastoratet och dels för ett vart av kyrkomusikerdistrikten
— sammanlagt skulle sålunda icke mindre än tre olika korporationer av
församlingsdelegerade finnas i sådant pastorat. Domkapitlet kan icke finna
annat än att en betänklig överorganisation härigenom införes. Det beslu
tande organet för pastoratet, bör vara pastoratskyrkorådet och för kyrko-
musikerdistriktet, om dht ej sammanfaller med pastoratet eller försam
lingen, ett för distriktet å kyrkostämma valt kyrkoråd. Den nuvarande ord
ningen eller att kyrkostämman är det beslutande organet kan också mycket
väl bibehållas.
En liknande inställning till frågan kommer till synes i länsstyrelsens i
Malmöhus län yttrande, i vilket länstyrelsen påpekar — efter att ha erinrat
om att kommitténs motiv för att införa ett delegeradesystem i stället för
fullmäktige för samfällighet bland annat är att undvika dubbla val med
därav följande kostnader och andra olägenheter — att sådana val före
kommit i många år utan att såvitt länsstyrelsen har sig bekant någon på
taglig olägenhet i kostnads- eller annat avseende därav försports. Man bör
enligt länsstyrelsens åsikt inte utan tvingande skäl införa ett nytt institut
i församlingsorganisationen.
Motsatt uppfattning deklarerar länsstyrelsen i Örebro län, som inte vill
göra någon invändning av principiell natur mot det föreslagna systemet
med församlingsdelegerade och den omfattning, i vilket systemet skulle
komma till användning. Länsstyrelsen anför vidare.
. Val av dubbla kyrkofullmäktige böra, såvitt möjligt, undvikas. Orga
nisationen blir ofta onödigt vidlyftig och tungarbetande. Erfarenheten visar
också, att väljarna i stor utsträckning ha svårt att skilja mellan de olika
kyrkofullmäktigförsamlingarna, varför vid de gemensamma valen valsed
larna lätt komma att förväxlas. Det vore dock önskvärt, att bestämmel
serna angående församlingsdelegerade utformades i närmare överensstäm
148
Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961
149
melse med bestämmelserna om kommunalförbund, vilka ju ha stor likhet
med de kyrkliga samfälligheterna. Bäst hade varit, om den nya lagstift
ningen angående kommunalförbund — med erforderliga jämkningar
kunnat bli direkt tillämplig å de kyrkliga samfälligheterna.
Ytterligare två spörsmål har kommit i betraktande av remissinstanserna,
nämligen behoven av gemensam kyrkostämma och, vid total ekonomisk
samfällighet, församlings eget kyrkoråd.
Ett flertal remissinstanser har förklarat, att något behov inte längre
kan anses föreligga att kunna fatta beslut å gemensam kyrkostämma i de
fall, då samfällighet inte bildats. Sålunda anför
kyrkolag sutskottet,
i an
ledning av en vid kyrkomötet väckt motion, som sin mening följande.
Utskottet finner det angeläget, att den i flera avseenden olämpliga orga
nisationen med gemensamma kyrkostämmor försvinner. I de fall, da en
samfällighetsbildning skulle komma att framstå såsom en i förhallande till
gemenskapen alltför vidlyftig organisation, synes den av kommittén rekom
menderade lösningen att reglera samverkan genom avtal vara en betryg
gande lösning. Utskottet anser emellertid, att i de församlingar, där sam
verkan beträffande vissa angelägenheter hittills ägt rum å gemensamma
kyrkostämmor, den gällande ordningen beträffande dessa frågor kan besta,
och föreslår därför att i övergångsbestämmelserna matte intagas föreskrift
härom. I själva lagtexten synes däremot bestämmelserna om gemensam
kyrkostämma kunna utgå.
På grund av vad kyrkolagsutskottet salunda anfört föreslår
kyrkomötet,
att bestämmelserna om gemensam kyrkostämma måtte utgå ur lagtexten.
Domkapitlet i Linköping
hyser för sin del tveksamhet i vad mån gemen
sam kyrkostämma har berättigande och för
domkapitlet i Göteborg
synes
ett behållande av sådan stämma vara att göra lagen mera fullständig än
den behöver vara. Redan begreppet »gemensam kyrkostämma» är ägnat att
förvilla. I likhet med kyrkolagsutskottet anser detta domkapitel liksom
domkapitlet i Härnösand,
att föreskriften bör hänvisas till övergångsbe
stämmelserna.
Även
länsstyrelsen iV ästemorrlands län
och
styrelsen för Svenska lands
kommunernas förbund
finner det angeläget, att organisationen med gemen
sam kyrkostämma försvinner och anser i likhet med kyrkolagsutskottet
att om församlingarna inte bildar samfällighet, torde frågor av gemensam
natur kunna lösas avtalsvägen. Kommunförbundets styrelse tillägger dock,
att i ett avseende torde den gemensamma stämman inte kunna undvaras,
nämligen för att fatta beslut om antal delegerade i kyrklig samfällighet.
Beaktas må ock, slutar styrelsen, att om den gemensamma stämman av
skaffas för det med sig, att församlingar inte längre kan tillsätta gemen
samma kyrkoråd för vård av viss eller vissa angelägenheter. I
I fråga om kommitténs förslag att församling som ingår i total ekono
misk samfällighet skall efter eget skön bestämma om den vill ha eget
Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961
150
kyrkoråd för att sköta sådana församlingsvårdande uppgifter, som inte är
av ekonomisk natur, påpekar kammarkollegiet, att församlingen skulle
kunna sakna eget administrativt organ och i kommunalt hänseende en
dast taga formen av en kyrkostämma med mycket begränsade uppgifter.
Härtill vill kollegiet anmärka, att församlingskyrkorådet inte blott är ett
kommunalt organ utan oundgängligt för pastor, då han leder det kyrk
liga livet i församlingen. En församling såsom administrativ kyrklig enhet
synes följaktligen förutsätta ett eget kyrkoråd. Kollegiet föreslår därför
att den föreslagna valfriheten inte införs.
Domkapitlet i Lund ställer samma yrkande som kammarkollegiet och
framhåller församlingskyrkorådens ansvarsfulla och viktiga arbetsuppgifter.
Domkapitlet vill fästa uppmärksamheten på att i de fall, då församlingar
i total ekonomisk samfällighet utgör egna kyrkomusikerdistrikt, kan det
tänkas att, om församlingarna inte utser egna kyrkoråd, kyrkomusiker-
distriktet kommer att sakna kyrkoråd. Kyrkomusikerstadgan skulle i så
fall knappast kunna tillämpas — enligt stadgan är distriktets kyrkoråd
huvudman för den kyrkomusikaliska tjänsten.
Även hos församling amu och de kyrkliga samfälligheterna har kommit
téns förslag rörande handläggningen av gemensamma angelägenheter i
huvudsak vunnit klar anslutning. I ett fåtal fall kommer dock en mera
kritisk uppfattning till synes. Några menigheter vill sålunda att delege-
radesystemet skall avse endast sådana församlingar, som har fullmäktige;
i ett par yttranden understryks behovet av ett församlingskyrkoråd även
vid total ekonomisk samfällighetsbildning.
Mot de föreslagna bestämmelserna om samfällighetens i Stockholm orga
nisation har församlingsdelegerade invänt i två hänseenden, nämligen att
suppleanter för de delegerade avskaffas och att mandatperioden kommer
att sammanfalla med kyrkofullmäktiges.
Den speciella sammansättningen av delegerade synes utgöra ett särskilt
skäl för att behålla suppleantsystemet, anför församlingsdelegerade samt
fortsätter.
Till delegerade och suppleanter för dem utses regelmässigt kyrkvärdar
och kyrkorådsledamöter i de olika församlingarna. Med hänsyn till sin
förtrogenhet med församlingsarbetet äro såväl delegerade som suppleanter
väl skickade att taga ställning till de ärenden som förekomma till avgörande
i delegerade. Några principiella skäl mot att medgiva att suppleanter utses
för delegerade synas därför icke föreligga. Härtill kommer att det måste
anses vara av utomordentlig vikt att samtliga Stockholms församlingar
bli representerade vid delegerades sammanträden, varför man på allt
sätt bör underlätta att så blir fallet. Genom att ledamöterna i församlings
delegerade haft suppleanter har det hittills under församlingsdelegerades
Kungl. Maj:ts 'proposition nr 70 år 1961
151
verksamhet icke behövt förekomma att någon av församlingarna varit utan
representant vid delegerades sammanträden. I detta sammanhang bor
beaktas att delegerade är en relativt stor församling med f. n. 78 ledamöter,
varför det naturligt nog förekommer svårigheter att utsätta sammantra-
dena till sådana dagar, då alla ordinarie delegerade äro i tillfälle att vara
närvarande. De flesta ledamöterna inneha ju även andra förtroendeupp
drag än de rent kyrkliga.
Beträffande spörsmålet hur mandatperioden skall förläggas papekar för-
samlingsdelegerade, att det i praktiken visat sig att kyrkorådsledamöterna
— bland vilka regelmässigt församlingsdelegerade utses — avstår från sitt
uppdrag först vid slutet av en valperiod. Detta förhallande kan enligt
församlingsdelegerades åsikt medföra att, om förslaget skulle genomföras,
vissa ledamöter i delegerade kommer att sakna den speciella sakkunskap,
som de erhåller genom verksamhet i kyrkorådet. Det torde inte heller vara
uteslutet anser församlingsdelegerade, att kyrkofullmäktige till delegerade
kan utse personer, som kyrkofullmäktige sedermera efter ett års känne
dom om vederbörandes kvalifikationer inte finner lämpliga som kyrko-
rådsmedlemmar.
Församlingsdelegerade anser det vara av synnerlig vikt för det kyrkliga
arbetet, att nu gällande förskjutning av mandattiderna för kyrkoråd och
församlingsdelegerade behålles. Da här är fråga om en i särskild lag regle
rad alldeles speciell organisation, som saknar varje motsvarighet pa andra
områden, synes man kunna bortse från principiella synpunkter och låta
det praktiska övervägandet bli utslagsgivande.
I församlingsdelegerades uttalanden instämmer domkapitlet i Stockholm.
Det övervägande flertalet av huvudstadens territoriella församlingar har
likaledes, under åberopande av i huvudsak samma eller liknande synpunk
ter som de församlingsdelegerade, avstyrkt ändring i gällande bestämmel
ser beträffande de berörda spörsmålen. 4
Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961
4. Departementschefen
Samverkan mellan församlingar sker för närvarande i olika former. Vissa
församlingar har förenat sig till kyrklig samfällighet för vården av gemen
samma angelägenheter. Denna form av samverkan förekommer särskilt i
städerna. Samfälligheten utgör en specialkommun med egna beslutande och
förvaltande organ och med egen utdebiteringsrätt. Andra församlingar har
utan samfällighet sbildning gått samman om ett gemensamt kyrkoråd, som
handhar gemensamma angelägenheter. Församlingar har också träffat avtal
om samverkan inbördes i viss eller vissa frågor. Församlingar kan däremot
inte, såsom de borgerliga kommunerna, ingå kommunalförbund.
152
Den viktigaste nyheten i församlingsstyrelsekommitténs förslag är, att
flerförsamlingspastoraten alltid skall utgöra samfällighet för vården av
pastoratsangelägenheterna. Kommittén föreslår i övrigt förbättringar i sam-
fälligheternas organisation och arbetsformer, som underlättar samverkan
mellan församlingar i sådan form. Samtidigt söker kommittén slå vakt om
den kyrkliga verksamheten i den enskilda församlingen genom att föreslå,
att samfällighetsbildning endast kan avse ekonomiska angelägenheter.
Kommitténs förslag har vid remissbehandlingen mottagits positivt; för
slagen befinnes i det stora hela välgrundade. Särskilt uttalas tillfredsstäl
lelse över att pastoraten får en fastare organisation, varigenom de gemen
samma kyrkostämmorna i stor utsträckning försvinner.
Jag vill för egen del understryka, att stora fördelar i ekonomiskt hän
seende kan stå att vinna genom samfällighetsbildning. Små kyrkokommu-
nala enheter innebär ofta splittring av de ekonomiska resurserna. Genom
att utnyttja det större skatteunderlag samfälligheten bjuder kan en mera
långsiktig planering ske och tillgängliga medel mera rationellt utnyttjas.
Detta kan i sin tur medföra ett jämnare skatteuttag.
Det torde inte råda tvekan om att hittillsvarande former för samverkan
i flera fall inte är tillfredsställande. Jag finner kommitténs förslag utgöra en
avsevärd förbättring av den nuvarande ordningen, och det torde i allt
väsentligt kunna läggas till grund för lagstiftning i ämnet. En viktig fördel
med förslaget är också att den till lokalkyrkan knutna församlingsverksam
heten mte försvagas även om församlingarna går samman till mera bär
kraftiga ekonomiska enheter.
. Enligt kommitténs förslag skall flerförsamlingspastoraten som representa
tivt organ få församlingsdelegerade, vilka utses av de skilda församlingar
nas beslutande organ var för sig. Denna form, som nu används i Stockholms
kyrkliga samfällighet, finner jag vara väl lämpad i förevarande samman
hang och utgöra en smidig lösning av problemet. Sålunda undviks den över
organisation, som direkt valda fullmäktige kan utgöra i mindre pastorat,
samtidigt som de omdebatterade pastoratsstämmorna försvinner. Till de
kritiska synpunkter, som domkapitlet i Lund anför beträffande delegerade-
systemet, vill jag endast erinra om att kyrkomusikerdistrikten inte föreslås
utgöra samfälligheter.
Med den föreslagna fasta organisationen av pastoraten kan det över
vägas, om mte flera ekonomiska angelägenheter borde överflyttas till dem
Kommittén förordar för sin del, att församlingens åligganden beträffande
kyrkobokformgen överflyttas. I och för sig anser jag det önskvärt att även
andra ekonomiska angelägenheter överförs till dessa större enheter. Emeller
tid innebär kommitténs förslag, att en sådan överflyttning kan ske på fri
villighetens väg. Jag är med hänsyn härtill beredd biträda kommitténs för
slag men vill samtidigt rekommendera att det från fall till fall prövas, om en
utökning av pastoratets verksamhetsområde bör komma till stånd.
Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961
153
Kammarkollegiet påpekar, att pastoratssamfälligheten ibland kan utgöra
eu tom konstruktion, nämligen om pastoratet i sin tur ingår i samfällighet,
som handhar pastoratsangelägenheter. Med hänsyn härtill har i lagförsla
get inrymts en regel, enligt vilken Kungl. Maj:t kan förordna, att pastora
tet inte skall utgöra egen samfällighet.
Ingår församlingar i total ekonomisk samfällighet, anser kommittén att
församling skall kunna få dispens från att ha egna fullmäktige. Denna me
ning vill jag biträda. De få ärenden, som församlings beslutande organ i
allmänhet här har att handlägga, torde kunna avgöras på kyrkostämma;
fullmäktige kan ofta innebära en onödigt stor organisation. Kommittén
föreslår vidare, att församling i total samfällighet skall ha eget kyrkoråd,
endast om den så beslutar. Häremot invänder kammarkollegiet att för en
kyrkokommunal enhet förutsättes skola finnas en styrelse, ett kyrkoråd.
Vidare erinras om det stöd kyrkorådet utgör åt prästen i dennes gärning. Jag
finner också för egen del att kyrkorådet som regel bör finnas för det arbete,
som är knutet till lokalkyrkan; kyrkorådet skall ha omsorg om församlings
livet och verka för dess utveckling. Församlingen bör därför inte avstå från
eget kyrkoråd, såvida inte särskilda omständigheter gör rådet obehövligt.
Jag vill därför i stället förorda samma dispensregel som föreslagits beträf
fande fullmäktige.
Kommittén föreslår att det beslutande organet i totala ekonomiska sam-
fälligheter skall bestå av fullmäktige. Vad gäller partiella samfälligheter
erinrar kommittén om att flerförsamlingspastoraten föreslås få från för
samlingarna utsedda delegerade som beslutande organ. Kommittén anser
att fördelarna med systemet kan åberopas också beträffande andra partiella
samfälligheter än pastoraten. Är den ekonomiska samfälligheten i det när
maste total, finner kommittén dock att fullmäktigeorganisationen kan vara
naturlig. Kommittén föreslår därför, att Kungl. Maj:t skall kunna förordna
om undantag från delegeradesystemet.
I likhet med kommittén finner jag det erforderligt med en fullmäktig-
organisation i de samfälligheter som handhar alla ekonomiska angelägen
heter. Även för andra partiella ekonomiska samfälligheter än flerförsam
lingspastoraten synes mig ett delegeradesystem vara en väl avvägd orga
nisationsform. Fn av fördelarna med denna form är, att dubbla kyrkofull-
mäktigval undvikes. Den föreslagna dispensregeln för det fall att sam
fälligheten är i det närmaste total anser jag mig inte böra förorda. Också
i sådant fall torde delegerade vara tillfyllest; önskas fullmäktige, bör steget
tas fullt ut och total ekonomisk samfällighet bildas.
Vad beträffar församlingsdelegerades organisation och arbetsformer för
anleder kommitténs förslag inte någon erinran från min sida utan jag kan
i allt väsentligt tillstyrka, att reglerna får det av kommittén angivna inne
hållet. Särskilt vill jag understryka vad kommittén anfört beträffande dele
Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961
154
gerades tjänstgöringsperiod. Jag är helt ense med kommittén, att en för
skjutning i tiden i förhållande till kyrkofullmäktiges mandattid inte bör
komma ifråga.
Godtages de nu framlagda förslagen rörande kyrkliga samfälligheter,
torde samverkan under andra former mellan församlingar komma att ske
i mindre omfattning än för närvarande. Sådan samverkan torde i fortsätt
ningen endast avse angelägenheter av ringa storleksordning. I allmänhet
kan ett sadant mellanhavande regleras genom att församlingarna sluter
avtal om samgåendet. Härigenom kan såväl omfattningen av samverkan
som formerna härför lätt anpassas efter vad omständigheterna i det en
skilda fallet kräver. I vissa fall fordras dock en kommunalrättslig reglering.
Sålunda skall församlingar, som tillsammans ingår i ett kyrkomusikerdi-
strikt, ha ett gemensamt kyrkoråd. Även i andra fall kan ett gemensamt
kyrkoråd te sig praktiskt. I enlighet med vad kommittén förordat har där
för bestämmelserna om gemensamt kyrkoråd i LFS överförts till det före
liggande lagförslaget.
Kommittén förutsätter, att som beslutande organ i här avsedda fall skall
fungera gemensam kyrkostämma. Ett flertal remissinstanser framför kri
tiska synpunkter häremot samt föreslår antingen att organisationsformen
far helt försvinna eller också att den överförs till lagens övergångsbestäm
melser.
Jag är ense med remissmyndigheterna, att den gemensamma stämman är
olämplig som organisationsform. Med det ringa deltagandet i dessa stäm
mor föreligger ofta risk för slumpmässiga utfall, då beslut fattas. Det kan
inte heller anses lämpligt, att sadan stämma skall besluta i gemensam ange
lägenhet, om fullmäktige finns i de enskilda församlingarna. Jag kan därför
inte förorda kommitténs förslag att den gemensamma kyrkostämman be-
hålles som beslutande organ.
Avskaffas den gemensamma stämman kommer det gemensamma kyrko
rådet att inta en ställning, som i vissa avseenden avviker från nu gällande
ordning. Som beslutande organ kommer i stället de enskilda församlingarnas
fullmäktige eller stämmor att fungera. Särskilda regler för samverkan ge
nom ett gemensamt kyrkoråd synes dock inte erforderliga utom för det fall,
att församlingarna inte kan enas om rådets sammansättning. Denna bör
då bestämmas av länsstyrelsen. Jag förutsätter att regeln ytterst sällan
kommer till användning.
I övrigt får beträffande det gemensamma kyrkorådet gälla, att det svarar
inför sina uppdragsgivare var för sig. I den mån rådet behöver medel för
sin verksamhet, skall dessa ställas till förfogande genom beslut av varje
församling. Om ersättning till ledamot av rådet beslutar dock den försam
ling, som valt ledamoten. Varje församlings revisorer har att granska det
gemensamma kyrkorådets förvaltning och att avge revisionsberättelse till
Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961
155
sina uppdragsgivare, som sedan har att besluta om ansvarsfrihet i vad på
den församlingen ankommer. Anslag av tillkännagivanden måste ske pa
varje församlings anslagstavla.
Den kyrkliga samfälligheten mellan församlingarna i Stockholm är en
partiell ekonomisk samfällighet. Dess verksamhetsområde har bestämts
genom en avvägning av å ena sidan behovet av ett ekonomiskt samgående
mellan församlingarna för att underlätta nya församlingsbildningar och få
till stånd en skatteutjämning samt å andra sidan de enskilda församlingar
nas intresse att själva besluta i sina angelägenheter.
Kommitténs förslag innebär inga större ändringar i gällande ordning.
Efter förebild av kommunala delegationslagen föreslås en regel, som möj
liggör central reglering av anställningsvillkoren för vissa kategorier anställ
da. Bestämmelserna om samfällighetens organisation och arbetsformer är
anpassade till vad som föreslås gälla för riket i övrigt. Detta innebär bland
annat den ändringen i nuvarande ordning att suppleanter inte längre skall
finnas för delegerade samt att delegerades tjänstgöringsperiod sammanfaller
med tjänstgöringsperioden för församlingarnas kyrkofullmäktige.
Vid remissbehandlingen har förslaget i allmänhet fått ett gott mottagan
de. Flertalet av de berörda remissinstanserna avstyrker dock ändring be
träffande suppleanter och tjänstgöringsperiod för delegerade. I remissvaren
berörs också några mer speciella frågor; önskemal framförs bland annat om
eu smidigare regel för medelsanvisningen till vissa befattningshavares löne
förmåner och vidare diskuteras, vilka grupper av anställda som bör avlönas
från samfälligheten.
Behov av en mera elastisk kompetensregel för samfälligheten påvisas
också i en promemoria, som domkapitlet i Stockholm ingivit till ecklesia
stikdepartementet. I promemorian framhålles, att ett ärende, som utgör en
för församlingarna gemensam angelägenhet men som ligger utanför sam
fällighetens kompetens, förutsätter beslut av varje församling för sig. En
sådan ordning ter sig i mindre kostnadskrävande frågor opraktisk och onö
dig. Som exempel på gemensamma ändamål nämns i promemorian gemen
sam annonsering, gemensam diakonissa för värden av döva samt bidrag till
Stockholms teologiska institut. I promemorian föreslås, att kompetens
regeln får ett tillägg av innehåll, att församlingsdelegerade skall äga även
i övrigt bevilja bidrag till ändamål, som är gemensamma för stadens samt
liga församlingar.
Då de nuvarande bestämmelserna om Stockholms kyrkliga samfällighet
antogs år 1942 framhöll föredragande departementschefen, att fastän i vissa
avseenden någon direkt skyldighet inte alades samfålligheten att anvisa
medel, fick man utgå från att uppgifterna blev behörigen tillgodosedda
och att fasta normer tillämpades vid anslagsgivningen. Under den tid sam
fälligheten bestått har en fast praxis utbildats genom att delegerade fattat
Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961
156
en rad principbeslut i anslagsfrågor. Från skilda håll framförs nu önskemål
om en uppmjukad kompetensregel.
Jag finner för egen del det inte påkallat med givna gränser för Stock-
holmssamfällighetens verksamhetsområde. Det synes mig fastmera vara av
vikt, att inte utvecklingen låses av snäva regler. Har en kyrklig verksam
hetsgren vuxit ut, bör samfälligheten kunna ombesörja de ekonomiska be
tingelserna för den. Härigenom utnyttjas den skatteutjämnande effekten.
Kompetensregeln synes därför kunna utformas så, att den lämnar större
frihet åt samfälligheten att själv avgöra, till vilka angelägenheter den skall
anslå, medel. På goda grunder vill jag förutsätta, att en sådan regel kommer
att tillämpas utifrån samma fasta normer som nu i övrigt sker.
Vad gäller det närmare innehållet i kompetensregeln bör denna som hit
tills i första hand ta upp vad som skall handhas av samfälligheten och i
andra hand vad samfälligheten äger i övrigt ombesörja. Samfälligheten före
slås skola handha kostnaderna för de kontanta avlöningsförmånerna åt
präster och kyrkomusiker. Vidare äger samfälligheten rätt att bevilja för
samling anslag, motsvarande lönekostnaderna för annan personal. I sam-
fällighetens behörighet vad beträffar anslag till byggenskap föreslås ingen
ändring. Samfälligheten skall äga även eljest handha angelägenhet av ekono
misk natur under förutsättning att den är gemensam för samtliga försam
lingar. Härmed avses inte endast anslagsgivning till tidigare berörda gemen
samma ändamål utan även t. ex. tillsättande av ett organ för samråd i eko
nomiska frågor med den borgerliga kommunen. I lagförslaget tas också upp
en bestämmelse, som gör det möjligt att centralt reglera anställningsvillko
ren för vissa personalgrupper. Samfälligheten kan i samband med anslags-
givningen förbehålla sig rätt att företräda församlingen i nämnda avseende.
Vad angar samfällighetens organisation och arbetsformer finner jag inte
bärande skäl vara anförda att ha olika regler för Stockholm och landet i
övrigt beträffande suppleanter och tjänstgöringsperiod för delegerade. Till
ett par detalj spörsmål far jag aterkomma i specialmotiveringen.
Bestämmelserna för samfälligheten i Göteborg har i enlighet med kom
mitténs förslag ändrats i den mån det varit betingat av en anpassning till
vad som föreslås gälla för rikets övriga församlingar. Det bör påpekas, att
dia territoriella församlingar i Göteborg ingår i samfälligheten. Efter lagens
ikraftträdande kommer sålunda även Västra Frölunda och Backa försam
lingar, som nu star utanför samfälligheten, att ingå i denna. Jag kommer
också beträffande Göteborg att behandla ett par frågor av mindre räckvidd
i specialmotiveringen.
Kunql. Maj:ts proposition nr 70 år 1961
Kungl. Maj ds 'proposition nr 70 år 1961
157
VI. Specialmotivering till lagförslagen
I enlighet med de huvudgrunder, som angivits i det föregående, har inom
ecklesiastikdepartementet upprättats förslag till lag om församlingsstyrelse.
För reglering av de tillämpningsfrågor och andra spörsmål, som uppkommer
vid den avsedda lagstiftningens ikraftträdande, har uppgjorts förslag till lag
om införande av lagen om församlingsstyrelse. Vidare har inom departe
mentet upprättats förslag till erforderliga ändringar i lagen den 13 juni 1919
(nr 293) om ändring i kommunal och ecklesiastik indelning (LKI) samt i
folkbokföringsförordningen den 28 juni 1946 (nr 469).
Som i tidigare sammanhang berörts, kommer frågan om lagstiftning be
träffande kyrkorummets upplåtande för vissa fall att upptagas i annat
sammanhang.
De nämnda författningsförslagen ansluter sig i huvudsak till vad för-
samlingsstyrelsekommittén förordat. Av skäl jag tidigare utvecklat har en
genomgripande förändring av lagteknisk natur ägt rum på så sätt, att
kommitténs förslag till särskild lagstiftning rörande församlingarna i Stock
holm och Göteborg inarbetats i förslaget till lag för rikets församlingar i
allmänhet.
Jag ämnar nu övergå till att lämna en specialmotivering till förslagen.
Vad angår förslaget till lag om församlingsstyrelse anges för varje paragraf
dess motsvarigheter i LFS, LFS Sthlm samt LKF Gbg, i den mån motsva
righet finns. I erforderlig utsträckning nämns också motsvarande paragraf
eller paragrafer i kommitténs förslag till församlingslag, till församlingslag
för Stockholm och till lag om kyrklig samfällighet i Göteborg (FFL, FFL
Sthlm och FLS Gbg). I den mån stadgandena i sak överensstämmer med
kommitténs förslag anser jag det i allmänhet tillräckligt att endast hänvisa
till den av kommittén lämnade motiveringen.
1. Förslaget till lag om församlingsstyrelse
Lagens rubrik
Kommittén finner såväl den nuvarande lydelsen »lag om församlingssty
relse» som »församlingsstyrelselag» vara från terminologisk synpunkt till
fredsställande benämningar på lagen, men föredrar den något kortare rubri
ken »församlingslag».1
Av remissinstanserna finner kammarkollegiet och domkapitlet i Luleå att
den av kommittén föreslagna rubriken kan godtagas. Domkapitlet i Skara
förordar däremot den nuvarande rubriken »lag om församlingsstyrelse».
1 Ledamoten Brolin är skiljaktig.
158
Svenska prästjörbundet
anser att den föreslagna rubriken är mindre ade
kvat. Också
ett tiotal församlingar
finner förslagets rubrik mindre god samt
förordar oförändrad titel.
Departementschefen.
Enighet föreligger inte vare sig inom kommittén
eller mellan remissmyndigheterna om att den nya lagen skall ha annan
benämning än den nu gällande. Även om, såsom kommittén framhållit, det
kan vara praktiskt med en kort lagrubrik, finner jag dock inte att några
påtagliga fördelar står att vinna med den föreslagna lydelsen. Jag vill
därför föreslå att rubriken behålles oförändrad i den nya lagen.
1 kap. Allmänna bestämmelser
1
§•
Paragrafen anger lagens tillämpningsområde, varom för närvarande stad
gas i 1 § första stycket samt 7 och 8 §§ LFS. Jfr 1 § första och tredje styc
kena LFS Sthlm.
Enligt paragrafen skall lagen i princip gälla såväl för territoriella försam
lingar som — i tillämpliga delar — för ieke-territoriella församlingar. Den
viktigaste ändringen är, som nämnts, att också Stockholmsförsamlingarnas
angelägenheter regleras genom samma lag som rikets andra församlingar.
Beträffande
de icke-territoriella församlingarna
— sex till antalet —
innebär kommitténs förslag (1 § FFL och 1 § FFL Sthlm) en ändring i
förhållande till LFS och LFS Sthlm. För närvarande skall bestämmelserna
lända till efterrättelse, endast om församlingen så beslutar. Den nya lagens
bestämmelser har föreslagits bli tillämpliga även för icke-territoriell försam-
ling. Församlingen kan dock besluta, att den vid tiden för lagens ikraft
trädande särskilt gällande ordningen för församlingen skall behållas. Kom
mittén har inte ansett det erforderligt att i lagen utsäga, när icke-territoriell
församling måste bestämma sig för att behålla den gällande ordningen. Det
synes kommittén vara självfallet, att dylikt beslut måste fattas i tämligen
omedelbar anslutning till den nya lagens ikraftträdande.
Tyska S:ta Gertruds församling
och
finska församlingen
framhåller, att
omläggning till överensstämmelse med den allmänna lagen skulle medföra
djupgående förändringar i församlingarnas organisation.
Kammarkollegiet
finner kommitténs förslag vara för obestämt såtillvida, att viss tid bör ut
sättas inom vilken församlingen skall besluta sig om den vill ha kvar den
gamla ordningen.
Departementschefen. Jag
biträder kommitténs förslag att församlings-
styrelselagen i princip skall vara tillämplig också för de icke-territoriella
församlingarna. I några fall avviker dock församlingens nuvarande organi
sation starkt från de territoriella församlingarnas. Det synes därför lämp-
ligt, att församling själv får avgöra, vilken ordning den vill tilllämpa.
Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961
159
Någon särskild föreskrift, att församlingen skall ta ställning i frågan inom
viss tid, torde inte vara behövlig. Jag förutsätter, att detta sker innan den
nya lagen träder i kraft.
2
§.
Paragrafen ersätter 1 § första stycket och 2 § LFS samt 1 § första stycket
och 2 § 1 mom. LFS Sthlm. Beträffande paragrafens innehåll får jag hänvisa
till vad som anförts vid behandlingen av avsnitt III i den allmänna moti
veringen. Utöver de i detta avsnitt redovisade ändringarna i kommitténs
förslag (jfr 3 § FFL och 3 § FFL Sthlm), har i texten en omgruppering
skett av de olika församlingsangelägenheterna.
Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961
3 §.
Paragrafen träder i stället för 1 § andra stycket LFS, 1 § andra stycket
LFS Sthlm och 1 § LKF Gbg. Paragrafens innehåll har behandlats såsom
avsnitt V i den allmänna motiveringen. Som bilaga A till statsrådsprotokol
let har fogats en schematisk uppställning över olika former för samverkan,
till vilken får hänvisas.
4 §.
Enligt detta lagrum uppdelas den kyrkokommunala verksamheten i be
slutanderätt å ena sidan och förvaltning och verkställighet å andra sidan.
Paragrafen motsvarar 3 § första och tredje styckena LFS samt delvis 3 §
1 mom. LFS Sthlm. Jfr 5 § 1 mom. första stycket och 2 mom. FFL samt
5 § 1 mom. FFL Sthlm.
Första stycket anger församlingars beslutande organ.
Genom KL har, såsom redan anmärkts, kommunalstämman och allmänna
rådstugan avskaffats, samt den kommunala beslutanderätten i samtliga
borgerliga kommuner tillagts fullmäktige. Reformen är att betrakta som en
logisk följd av utvecklingen.
Kommittén har övervägt om förutsättningar föreligger för en motsva
rande reform för församlingarnas vidkommande. Frågan har av kommittén
besvarats nekande. Den grundar sitt ställningstagande främst därpå att det
för församlingarnas del inte finns någon motsvarighet till kommunreformen,
genom vilken de borgerliga småkommunerna försvunnit. Av rikets omkring
2 500 församlingar har således inte mindre än omkring 600 en folkmängd,
som inte överstiger 500 invånare. Ungefär lika många har mellan 500 och
1 000 invånare och nära 400 har mellan 1 000 och 1 500 invånare. Kom
mittén finner att det för småförsamlingarnas del knappast föreligger något
större behov av fullmäktige.
Kommittén erinrar om att enligt 5 § LFS har kyrkostämman att taga
befattning med vissa frågor, beträffande vilka beslutanderätten lagligen
inte kan uppdras åt kyrkofullmäktige. De ärenden, som enligt detta lag
rum är förbehållna stämman, är dels ärenden för vilkas avgörande gäller
160
särskilda bestämmelser om rösträtt,
dels
ärenden som är gemensamma för
två eller flera församlingar, ehuru de inte utgör kyrklig samfällighet, och
dels
frågor om införande och avskaffande av fullmäktige samt om fullmäk
tiges antal. I Stockholm inskränker sig stämmans befogenheter att bestäm
ma fullmäktiges antal (3 § 1 mom. LFS Sthlm).
Den första gruppen av de berörda ärendena torde inte längre förekomma,
sedan de genom 1910 års prästlönereform antagna principerna numera trätt
i full tillämpning.
Beträffande den andra gruppen ärenden utövas beslutanderätten på ge
mensam stämma, oavsett om fullmäktige finns i de berörda församlingarna
(3 § andra stycket LFS). Kommittén föreslår, att sådan stämma alltjämt
skall finnas, se avsnitt V i den allmänna motiveringen.
Vad angår de återstående av de i 5 § LFS nämnda ärendena måste det
uppenbart tillkomma stämma att fatta beslut om att införa fullmäktige, om
fullmäktigsystemet inte är obligatoriskt. Då kyrkofullmäktige finns i för
samlingen, saknas enligt kommitténs åsikt anledning att låta en stämma
avgöra frågan om fullmäktiginstitutionens fortsatta bestånd. Kommittén
finner vidare, att även rätten att bestämma om fullmäktiges antal — såsom
i motiveringen till 8 § kommer att beröras — bör tillkomma fullmäktige
själva.
Kommitténs förslag innebär sålunda, att stämma inte skall finnas i för
samling, som har fullmäktige, men att gemensam stämma behålles som
beslutande organ vid samverkan mellan församlingar utan att samfällighet
bildats.
Andra stycket
av lagförslaget om förvaltning och verkställighet innebär
ingen ändring i sak av nuvarande bestämmelser. Ordalydelsen är avpassad
efter KL.
Departementschefen.
Lika med kommittén anser jag att — även om ett
fullmäktigsystem i princip är att föredraga — kyrkostämmoorganisationen
bör behållas för de mindre församlingar, i vilka det skulle framstå som
överorganisation att inrätta fullmäktige genom att som hittills lämna dessa
församlingar en fakultativ möjlighet att införa fullmäktigsystem, torde en
smidig anpassning efter de lokala förhållandena kunna komma till stånd i
varje särskilt fall. Jag är vidare ense med kommittén, att stämma inte
längre har något berättigande i församlingar, som har ett fullmäktigsystem.
Det fåtal uppgifter som ålegat stämman kan lämpligare handhas av full
mäktige själva.
\ ad beträffar beslutanderätten i ärenden, som är gemensamma för två
eller flera församlingar, vilka inte utgör samfällighet, kan jag, som jag tidi
gare utvecklat vid behandlingen av avsnittet V, inte biträda kommitténs
standpunkt. Jag finner det således inte behövligt att behålla den gemen
samma kyrkostämman som beslutande organ. Till följd härav har 3 § andra
Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961
stycket LFS (jfr
5
§
1
mom. tredje stycket FFL) inte överförts till det nya
lagförslaget.
Jag får slutligen i sammanhanget erinra om att det beslutande organet
har möjlighet att i viss utsträckning delegera sin beslutanderätt till det
centrala förvaltningsorganet eller särskild nämnd.
5 §.
Denna paragraf träder i stället för 4 § LFS och 16 § andra stycket LKF
Gbg. Jfr
6
§ FFL och 9 § FLS Gbg.
1 mom. första stycket av paragrafen anger gränsen för obligatoriskt full
mäktig system.
I LFS i dess ursprungliga lydelse var det befolkningstal, vars överskri
dande gjorde fullmäktige obligatoriska, satt till 5
000
. Genom lagändring år
1942 sänktes talet till nu gällande
1
500. Den vidgade skyldigheten att utse
kyrkofullmäktige medförde, att fullmäktiginstitutionen blev obligatorisk
bland annat i flertalet av de till ytvidden stora församlingarna i norra
Svealand och Norrland, där avstånden försvårade ett mera allmänt delta
gande i stämmorna.
Kommittén framhåller, att den naturliga utgångspunkten vid över
vägande av frågan om en ändring av de gällande bestämmelserna i riktning
mot en vidgad användning av fullmäktigsystemet är den utveckling, som
ägt rum inom de borgerliga kommunerna och som där lett till kommunal
stämmans och allmänna rådstugans avskaffande. Kommittén betonar vidare
att de företräden, som en fullmäktiginstitution får anses besitta, gör sig
särskilt starkt gällande i kommuner med högre befolkningstal, medan i små-
kommunerna nackdelarna med fullmäktigsystemet torde få anses överväga
fördelarna. Var gränsen för obligatoriskt införande av fullmäktige i försam
ling skall dragas finner kommittén vara en avvägningsfråga. Då kommittén
anser en sänkning av den nu gällande gränsen vara motiverad, grundas detta
huvudsakligen på det svala intresse för deltagande i stämmor, som konsta
terats genom uppgifter kommittén inhämtat. Den ringa tillslutningen till
kyrkostämmorna måste inge farhågor för att åtminstone i de större av de
församlingar, där beslutanderätten nu utövas av kyrkostämma, församlings-
viljan inte kommer till uttryck vid stämmorna. Fn sänkning av gränsen
ända till befolkningstalet 700, som gällde för de borgerliga kommunerna,
finner kommittén dock inte påkallad, utan har stannat vid talet
1
000
.
Detta innebär, att ytterligare omkring 400 församlingar obligatoriskt skall
ha fullmäktige, men att nära hälften av rikets församlingar alltjämt får
fakultativt system.
Vad beträffar Göteborg innebär nuvarande bestämmelse i 16 § andra
stycket LKF Gbg, att de särskilda församlingarna inte är skyldiga att utse
egna kyrkofullmäktige. Endast om församling så beslutar, kommer fullmäk-
11 —
Bihang till riksdagens protokoll 1961. 1 samt. Nr 70
Kungl. Maj:ts 'proposition nr 70 år 1961
161
162
tige att finnas i församlingen. Sedan lagens tillkomst har fullmäktige inte
förekommit i någon av samfällighetens församlingar. Något behov av full
mäktige i församlingarna föreligger enligt kommitténs åsikt uppenbarligen
inte. Till följd härav har kommittén föreslagit att rätten att utse egna full
mäktige avskaffas.
För församlingar som ingår i samfällighet är förhållandena eljest till
följd av omfattningen av samfällighetens kompetens från fall till fall så
olika, att några särskilda regler inte kan uppställas. Principiellt gäller därför
att församlingarna skall utse egna fullmäktige om befolkningstalet över
stiger
1
000
, men kommittén har föreslagit en dispensregel för de fall full
mäktige uppenbarligen skulle sakna betydelse.
Enligt 1 mom. andra stycket skall det tillkomma kyrkofullmäktige och
inte såsom för närvarande kyrkostämman att besluta huruvida fullmäktige
skall ersättas av stämma, om folkmängden i församlingen nedgått under
gränsen för obligatoriskt fullmäktigsystem. Ändringen har bland annat för
anletts av att enligt förslaget stämma inte skall förekomma i församling
med fullmäktige; se motiveringen till
4
§.
Paragrafens 2 mom. fastslår att församling om högst
1
000
invånare har
rätt att själv besluta om fullmäktigsystem. Vidare har föreslagits, att beslut
om upphörande av fullmäktigsystem i sådan församling — förslag härom
får inte väckas förrän fyra år förflutit sedan fullmäktige trädde i verk
samhet — skall tillämpas först från utgången av det år, då allmänna full-
mäktigval nästa gång förrättas, och inte, såsom enligt gällande rätt, redan
från utgången av det år, varunder beslutet vunnit laga kraft. Ändringen
har vidtagits i syfte att förhindra täta kastningar mellan fullmäktig- och
stämmosystem. Även i här avsedda fall tillkommer det fullmäktige själva
att bestämma om fullmäktigsystemets upphörande.
Länsstyrelsen i Södermanlands län har förordat, att beslutanderätten i
fråga om att behalla fullmäktige eller att bestämma deras antal alltjämt
bör tillkomma kyrkostämman, även om denna inte skulle få andra ärenden
att behandla.
Kammarkollegiet påpekar att förslaget inte upptar, liksom inte heller
4 § LFS, någon bestämmelse om från vilken tidpunkt fullmäktige skall in
föras, när församlingens invånarantal kommit att överstiga gränsen för
obligatoriskt fullmäktigsystem. Det torde få anses ligga i sakens natur,
säger kollegiet, att detta sker först i samband med nästpåföljande allmänna
kommunalval.
Departementschefen. Mot kommitténs i förevarande paragraf upptagna
förslag har jag ingen erinran. Den föreslagna nya gränsen för obligatoriskt
fullmäktigsystem synes mig från skilda utgångspunkter lämpligt avvägd.
Lika med kollegiet anser jag det naturligt, att i församling, vars befolknings
Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961
163
tal kommit att överstiga
1
000
, fullmäktige införes först i samband med att
ordinarie kyrkofullmäktigval hålles. Särskilt stadgande härom är onödigt.
Vad gäller församlingar, som ingår i kyrklig samfällighet, är jag ense med
kommittén att — den hittills inte utnyttjade — rätten för församlingar i
Göteborg att utse egna fullmäktige bör utgå. I fråga om andra samfällig-
heter, som omhänderhar mera än pastoratsangelägenheterna, synes det
lämpligt, att Kungl. Maj:t alltjämt från fall till fall i samband med sam-
fällighetens tillkomst eller eljest prövar, om församlingarna kan undvara
egna fullmäktige; se härom vidare avsnitt V i den allmänna motiveringen.
6
§.
Paragrafens första stycke motsvarar i vad gäller Stockholm 3 § 2 mom.
LFS Sthlm och dess andra stycke vad beträffar Göteborg till viss del 2 §
LKF Gbg.
För kyrkliga samfälligheter i övrigt upptar första stycket bestämmelser
om församlingsdelegerade som beslutande organ för partiella ekonomiska
samfälligheter och andra stycket bestämmelser om kyrkofullmäktige, då
fråga är om totala ekonomiska samfälligheter. Motiven har behandlats un
der avsnittet V i den allmänna motiveringen. I kommittéförslaget åter
finns paragrafens bestämmelser i 5 § 1 mom. andra stycket samt 4 § sista
stycket FFL, 5 § 2 mom. FFL Sthlm och
2
§ FLS Gbg. 5 § 1 mom. tredje
stycket FFL, som handlar om gemensam kyrkostämma, har — såsom be
rörts i motiveringen till 4 § — inte medtagits.
7 §.
Paragrafen motsvarar helt
6
§ LFS och 4 § LFS Sthlm.
2 kap. Om kyrkofullmäktige
8
§.
1 mom. överensstämmer med första stycket av 5 § LFS Sthlm och
2 mom. med första stycket av 27 §
1
mom. LFS.
Jag kan inte biträda ett av länsstyrelsen i Malmöhus län framfört förslag
att minimiantalet fullmäktige med hänsyn till de i förhållande till borger
lig kommun mer begränsade arbetsuppgifterna sänks något; den nedre grän
sen vid ett antal av 15 — som överensstämmer med KL — har sålunda
behållits oförändrad.
3 mom. innebär i jämförelse med gällande rätt den ändringen, att det
som regel tillkommer kyrkofullmäktige — och inte kyrkostämman — att
inom de i
1
och
2
mom. angivna gränserna besluta om antalet fullmäktige;
se SOU 1957: 15 s. 174. Av naturliga skäl måste beslutanderätten ankomma
på stämman, då fullmäktigsystemet införes i församlingen.
Efter mönster i KL har till andra stycket av 3 mom. överflyttats det
stadgande, som för närvarande återfinnes i 30 § andra stycket LFS och
9 §
andra stycket LFS Sthlm. I samband därmed har stadgandet omformule
Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961
164
rats, så att det överensstämmer med motsvarande stadgande i KL, utan att
någon ändring i sak därigenom åsyftats.
Såvitt gäller bestämmande av kyrkofullmäktiges antal, då beslut därom
fordras till följd av ecklesiastik indelningsändring, föreslås vissa regler i
LKI. Om dessa regler erinras i sista stycket av
3
mom.
9 §.
Denna paragraf motsvarar 28 § LFS, jämförd med 9 § och
10
§ första
stycket samma lag. Paragrafens innehåll överensstämmer i sak med
6
och
7 §§ LFS Sthlm. Jfr
6
§ KL.
10 §.
Paragrafen motsvarar 29 § LFS samt
8
§ LFS Sthlm. Jfr
7
§ KL.
De gällande reglerna i LFS och LFS Sthlm för valbarhet och rätt till
avsägelse är i huvudsak överensstämmande med vad som gällde i fråga om
förtroendeuppdragen i de borgerliga kommunerna enligt 1930 års kommu
nallagar.
KL:s bestämmelser innefattar vissa betydelsefulla ändringar. Uppdel
ningen i särskilda valbarhets- och behörighetsvillkor — av vilka de förra
principiellt skulle föreligga vid valtillfället och de senare under den tid
uppdraget varade — var ägnad att vålla svårigheter vid tillämpningen.
Den har därför borttagits och alla villkor betecknas nu som valbarhetsvill
kor. Kvalifikationerna skall föreligga alltifrån valtillfället och under hela
uppdragstiden.
Såvitt angår utformningen av de särskilda valbarhetshindren för äm-
bets- och tjänstemän har den ledande principen ansetts vara att inte ute
stänga ämbets- och tjänstemän från rätten att utöva kommunala förtroen
deuppdrag i andra fall än när särskilt starka skäl därför föreligger med hän
syn till ämbetets eller tjänstens speciella art och natur. Med angivna ut
gångspunkt har bland annat redovisningsskyldighet slopats såsom obehö
righetsgrund. I stället har stadgats obehörighet för sådana kommunala be
fattningshavare, som till följd av sina tjänsteåligganden intar den ledande
ställningen inom den kommunala förvaltningen.
I fråga om rätt till avsägelse från kommunalt uppdrag stadgar ICL en
ovillkorlig avsägelserätt endast för den som fyllt sextio år.
Departementschefen. Da det gäller att anpassa församlingsstyrelselag-
stiftningens bestämmelser om valbarhet efter KL:s motsvarande stadganden
finner jag i likhet med kommittén, att den i KL genomförda enhetliga be
handlingen av valbarhets- och behörighetsvillkoren självfallet bör över
föras.
Beträffande de särskilda valbarhetshindren för ämbets- och tjänstemän
föranleder en anpassning till KL främst att det för »församlingens redovis-
ningsskyldiga och avlönade betjänte» gällande förbudet att tillhöra kyrko
fullmäktige utgår.
Kommittén har ansett det vara tveksamt, om församlingsstyrelselagen
Kiingl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961
165
behöver innehålla motsvarighet till bestämmelsen i KL, enligt vilken vissa
ledande kommunaltjänstemän uteslutes. Kommittén betonar, att någon
fullt jämförbar befattningshavare sällan finns i församlingarna. Jag är ense
med kommittén, att förhållandena i berörda avseende inte är likartade med
vad som förekommer inom de borgerliga kommunerna. Jag finner därför, att
nu ifrågavarande valbarhetshinder inte bör inflyta i lagen. Det har följakt
ligen inte medtagits i lagförslaget.
11
§•
Denna paragraf motsvarar med viss jämkning av redaktionell natur 30 §
första och tredje styckena LFS samt 9 § första och tredje styckena LFS
Sthlm. Jfr 11 § FFL och
10
§ FFL Sthlm samt
8
§ KL.
12
§.
I paragrafens 1 mom. har upptagits bestämmelser om valkretsindelning.
I fråga om sådan indelning stadgas för närvarande i 31 § LFS, att för val
av kyrkofullmäktige kan församling med mera än
10
000
invånare indelas i
valkretsar, där så befinns lämpligt. Annan församling kan inte indelas i val
kretsar, om inte till följd av församlingens särskilt betydande utsträckning
eller liknande förhållanden synnerliga skäl föreligger till sådan indelning. Vid
val av fullmäktige för kyrklig samfällighet skall dock varje i samfällig-
heten ingående församling utgöra en valkrets. Beträffande Stockholm gäller
enligt
10
§ LFS Sthlm att församling kan indelas i valkretsar, om mera än
trettio fullmäktige skall väljas.
Kommittén har inte föreslagit annan ändring i nuvarande regler än att
församling utanför Stockholm med mera än 40 000 invånare alltid skall
indelas i valkretsar (12 § FFL, jfr 11 § FFL Sthlm). Härigenom anpassas
paragrafen till 9 § KL.
Departementschefen. Jag får erinra om att sedan församlingsstyrelse-
kommitténs arbete avslutats, har 1955 års valutredning i ett den 15 decem
ber 1960 dagtecknat betänkande (stencilerat) framlagt förslag till bland
annat ändrade bestämmelser om valkretsindelning vid kommunalval, och
att detta ärende för närvarande beredes inom inrikesdepartementet. Val
utredningens förslag innebär bland annat, att gränstalen för såväl obliga
torisk som fakultativ valkretsindelning höjes. Till följd härav är jag inte nu
beredd tillstyrka den av församlingsstyrelsekommittén föreslagna anpass
ningen av bestämmelserna om valkretsindelning till motsvarande regler i
KL utan får förorda, att bestämmelserna upptages oförändrade i det nu
föreliggande lagförslaget.
Paragrafens 2 mom. överensstämmer med 9 § KL enligt den ändrade
lydelse paragrafen erhållit genom lag den
20
mars 1959 (SFS 1959:61).
Härvid har i första hand reglerna för fördelning av mandaten mellan val
kretsarna ändrats i syfte att skapa bättre proportionalitet mellan mandat
tal och befolkningstal i valkretsar vid val i borgerliga kommuner. De motiv,
Kungl. Maj:ts 'proposition nr 70 år 1961
166
som anfördes då ifrågavarande bestämmelser intogs i KL, torde i huvudsak
gälla också i före varande sammanhang. Jag får därför hänvisa till vad som
förekommit i samband med nämnda lagstiftningsärendes behandling (prop.
1959: 26; KU
2
; rskr 81).
13 §.
Denna paragraf överensstämmer med 32 § LFS och
11
§ LFS Sthlm.
Jfr 10 § KL.
14 §.
Paragrafen motsvarar 33 § LFS och
12
§ LFS Sthlm. Den motsvaras i
huvudsak av
11
§ KL och överensstämmer med kommitténs förslag (14 §
FFL och 13 § FFL Sthlm) utom såtillvida, att val av ordförande i nyvalda
fullmäktige i vissa fall kan ske också i december månad.
Ett tiotal Stockholmsförsamlingar anser, att ordförandevalet för året efter
det, då val av fullmäktige ägt rum, bör kunna ske i december månad val
året, om de nyvalda fullmäktige ändå måste komma samman för att välja
församlingsdelegerade. Härigenom skulle två sammanträden tätt inpå var
andra undvikas. Vid januarisammanträdet torde i allmänhet inget annat
ärende än ordförandevalet förekomma. Styrelsen för svenska prästförbundet
framlägger liknande synpunkter.
I förhallande till gällande rätt innebär förslaget, att kyrkoherden inte
längre kan utses till ordförande å kyrkostämma, om han inte är röstberätti
gad, eller i kyrkofullmäktige, om han inte är fullmäktig.
Kommittén erinrar om att stadgandet om möjlighet att alltid kunna välja
kyrkoherden till ordförande å kyrkostämma eller i kyrkofullmäktige infördes
vid församlingsstyrelselagens tillkomst i syfte att bereda församling tillfälle
att till ordförande i stämman eller fullmäktige utse en dugande och intres
serad prästman, som nyss inflyttat till församlingen. Något behov att bibe
hålla ifrågavarande bestämmelse synes enligt kommittén inte föreligga.
Bestämmelserna innebär för övrigt, påpekar kommittén, att kyrkoherde,
som med stöd av dem utsetts till ordförande i stämma eller fullmäktige, inte
får samma ställning som en i vanlig ordning tillsatt ordförande, eftersom
han vid stämman saknar rösträtt och i fullmäktige inte äger deltaga i beslu
ten. Inte desto mindre blir vid besluts fattande den av honom omfattade
meningen gällande, om lika röstetal föreligger och lottning inte skall ske
(20
och 38 §§ LFS). En dylik ordning framstår enligt kommittén som otill
fredsställande.
Kommitténs åsikt har rönt viss kritik vid remissbehandlingen. Således
anser kammarkollegiet, att bestämmelsen torde ha ett visst praktiskt behov
att fylla. Några olägenheter torde inte heller den gällande ordningen ha
medfört, varför kollegiet föreslår, att den behålles. Vidare uttalar sig ett
antal domkapitel och församlingar för att kyrkoherdens särställning i detta
fall inte skall ändras. Domkapitlen i Strängnäs, Växjö, Härnösand och
Stockholm finner bestämmelsen ha särskilt värde för de mindre försam
lingarna, där eljest ordförandefrågan kan bli svårlöst.
Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961
167
Departementschefen. Jag vill till en början erinra om att den borgerliga
kommunens fullmäktige skall sammanträda i december månad näst före
ingången av det år, då fullmäktiges tjänstgöringstid börjar, för att välja
fullmäktige i kommunalförbund, om sådant finnes. Påföljande januari må
nad skall de åter sammankomma för att förrätta val av ordförande. Förslag
om ändring i denna ordning, så att ordförandevalet skulle kunna ske i de
cember om de nyvalda fullmäktige ändå måste komma samman i denna
månad, framfördes i motioner vid 1959 års riksdag (I: 3 och II: 7 och 15).
Motionerna avslogs av riksdagen i enlighet med konstitutionsutskottets för
slag. I sitt utlåtande (15) anförde utskottet bland annat, att i motionerna
inte hade åberopats tillräckliga skäl för att utskottet då skulle tillstyrka en
ändring.
_
.
...
Enligt min mening föreligger i förevarande fråga vissa skillnader beträf
fande kyrklig och borgerlig kommun, som måste beaktas. De kyrkliga kom
munerna har i allmänhet betydligt färre ärenden att behandla än de borger
liga. Sammanträden med korta mellanrum bör därför om möjligt undvikas,
såvida inte ett ärendes vikt eller andra särskilda omständigheter påkallar
det. Vidare bör framhållas, att till följd av att pastoraten föreslås bli
obligatoriska samfälligheter kommer församlingsdelegerade att väljas i
väsentligt större utsträckning än fullmäktige i kommunalförbund. Bärande
skäl synes på grund av nu anförda omständigheter föreligga för att valet av
ordförande skall kunna ske vid sammanträde, som hålles i december månad
för val av församlingsdelegerade. Vid sådant val av ordförande skall den
föra ordet, som utsetts därtill av fullmäktige för den ännu löpande tjänst
göringsperioden. Några andra ärenden än val av ordförande och försam
lingsdelegerade bör inte äga rum vid sammanträdet. Sådana val som avses
i 16 §
2
mom. tredje stycket skall sålunda förrättas av de avgaende full
mäktige, liksom dessa skall fatta beslut om annonsering enligt 17 § 1 mom.
tredje stycket.
I fråga om den nuvarande regeln om kyrkoherdens rätt att vara ordfö
rande å kyrkostämman utan att vara röstberättigad eller i kyrkofullmäktige
utan att vara fullmäktig är jag ense med kommittén om att den inte är
tillfredsställande. Något större praktiskt behov av regeln torde inte före
ligga. Kommitténs förslag har därför inte frångåtts.
15 §.
Denna paragraf motsvarar 13 § LFS (hänvisning sker, till följd av om
flyttning av lagförslagets kapitel i förhållande till LFS, i denna och vissa
följande paragrafer till bestämmelserna om kyrkostämma i LFS) och 13 §
LFS Sthlm. Jfr
12
§ KL.
16 §.
Paragrafen, som ersätter 34 § LFS, 14 § LFS Sthlm och 5 § LKF Gbg,
har utformats efter mönster av 13 § KL. Vissa förenklingar i jämförelse med
KL har ansetts kunna företagas, se SOU 1957: 15 s. 300 f.
Kungl. Maj ds proposition nr 70 år 1961
168
Beträffande rätten att påkalla sammanträde med fullmäktige innebär
kommitténs förslag en ändring i förhållande till gällande bestämmelser så
tillvida, att kyrkoherden inte längre skall ha sådan rätt (se SOU 1957: 15
s. 197 f.). Förslaget har väckt gensaga under remissbehandlingen från kam
markollegiet och domkapitlet i Stockholm, som anser att kyrkoherden bör
ha kvar rätten.
Något behov av att behålla bestämmelsen kan inte anses föreligga. Kom
mitténs förslag (16 §
1
mom. FFL och 15 §
1
mom. FFL Sthlm) har därför
upptagits oförändrat.
17 §.
Enhgt gällande bestämmelser i 16 och 35 §§ LFS och 15 § LFS Sthlm
skall fullmäktigsammanträde utlysas genom kungörande i kyrkan, anslag
inom församlingen, tillkännagivande i tidning samt personliga kallelser till
ledamöterna. Av dessa former utgör endast kungörandet i kyrkan ovillkor
lig förutsättning för att sammanträde skall kunna hållas. Dessa bestäm
melser överensstämmer med vad som enligt 1930 års lag om kommunal
styrelse på landet gällde i fråga om kallelse till stämma och fullmäktig
sammanträde.
I 14 § KL har införts bestämmelser av mera tidsenlig karaktär. Kungö
relse av fullmäktigsammanträde skall anslås på en av kommunen anordnad
anslagstavla (kommunens anslagstavla) samt, om fullmäktige så beslutat,
också pa annat ställe. Kungörelsen skall senast fyra dagar före samman
trädet delgivas varje fullmäktig. Vidare måste den införas i en eller flera
ortstidningar. Underlåtenhet att anslå kungörelsen på kommunens anslags
tavla utgör hinder för sammanträdets hållande.
Kommittén anser att tvekan inte behöver råda om önskvärdheten av att
IGj.s regler om kallelse bör tillämpas även för församlingens vidkommande.
Kommittén har därför överfört reglerna till sitt förslag (17 §
1
mom. FFL
och 16 §
1
mom. FFL Sthlm).
Kyrkomötet uttalar att kallelser och meddelanden bör kungöras på
samma sätt som är föreskrivet om kungörande i kyrka. Kyrkomötet anslu
ter sig därvid till en i kyrkolagsutskottet gjord reservation, i vilken bland
anna,t framhålles, att kungörande i kyrka av ålder varit det sätt, på vilket
officiella meddelanden bragts till allmänhetens kännedom.
Kyrkolag sutskottets majoritet vill med hänsyn till vikten av enhetlighet
mte motsätta sig det framlagda förslaget, samt finner, att vad kommittén
anfört om placering av församlings anslagstavla i sak synes överenstämma
med vad som är stadgat i 1942 års lag angående kungörelse i kyrka och
sålunda inte utesluta bibehållande av nuvarande praxis. Liknande syn
punkter framföres också av domkapitlen i Linköping och Lund, ett flertal
församlingar samt Svenska prästförbundet.
Departementschefen. Liksom kommittén anser jag det vara till uppen
bar fördel att KL:s regler om förfarandet då fullmäktigsammanträde ut
Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961
169
lyses blir tillämpliga också för kyrkokommunerna. Med hänsyn till den
rättsliga betydelse kungörandet har, kan olikartade regler föranleda inte
bara att felaktigheter begås utan också att fattade beslut maste undanröjas.
Kommittén har framhållit, att lämplig plats för anslagstavlan kan vara
förrum eller hall i församlingshus eller sockenstuga, men att det i en del
fall kan vara lämpligt att placera tavlan i eller invid kyrkan. I anledning av
detta uttalande vill jag understryka, att tavlan måste uppsättas på plats,
som är tillgänglig för de inom församlingen boende. Den kan alltså inte
sättas upp i kyrka, om denna vanligen hålles last. Jag vill också framhalla,
att tavlan bör erhålla en beteckning, som klart utvisar dess egenskap av
församlingens officiella anslagstavla. I de fall tavlan placeras i eller invid
kyrkan föreligger inte hinder, att också meddelanden, som avses i lagen
den 13 mars 1942 med vissa bestämmelser om kungörande i kyrka, anslås
på tavlan.
18 §.
Denna paragraf motsvarar 36 § första stycket LFS och 16 § LFS Sthlm.
Jfr 15 § KL.
19 §.
Förevarande paragraf, som saknar motsvarighet i LFS och LFS Sthlm,
har utformats i överensstämmelse med 16 § KL. Motiv, se SOU 1957:15
s. 85 ff.
20
§.
Paragrafen ersätter 37 § LFS, och 17 § LFS Sthlm. Jfr 17 § KL.
Förslaget ansluter sig till kommitténs förslag (20 § FFL och 19 § FFL
Sthlm; jfr
4
§ LKF Gbg) och innebär bland annat, att kyrkoherdens rätt
att framställa förslag vid kyrkofullmäktigsammanträde upphör. Domkapit
len i Karlstad och Stockholm anser, att kyrkoherden även i fortsättningen
bör ha denna rätt. Härtill vill jag anmärka, att kyrkoherden enligt förslaget
fortfarande har rätt att deltaga i överläggningarna. En formlig förslagsrätt
torde vid sådant förhållande i allmänhet sakna praktiskt värde. Jag finner
sålunda inte skäl föreligga att frångå de principer, som kommit till uttryck
i KL.
21
§.
Denna paragraf, som saknar motsvarighet i LFS och LFS Sthlm, har
avfattats i nära överensstämmelse med 18 § KL.
Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961
22
§.
Paragrafen, som motsvarar 17 § LFS och 18 § LFS Sthlm, har avfattats
enligt 19 § KL.
23 §.
Innehållet i denna paragraf överensstämmer med 18 § LFS och 19 §
LFS Sthlm. Jfr
20
§ KL.
170
24 §.
Första stycket av förevarande paragraf överensstämmer med 19 § första
stycket LFS och
20
§ första stycket LFS Sthlm. Jfr
21
§ KL.
25 §.
Paragrafen ersätter 20 §
1
mom. LFS och 21 § 1 mom. LFS Sthlm.
Jfr
22
§ KL.
26 §.
Denna paragraf, som saknar motsvarighet i LFS och LFS Sthlm, har
avfattats i enlighet med 23 § KL.
27 §.
Paragrafens innehåll, som motsvarar 23 § LFS, 24 § LFS Sthlm och
7
§
första stycket LKF Gbg, har anpassats till bestämmelserna i 24 § KL. Mo
tiv, se SOU 1957:15 s. 303 f.
För Stockholm och Göteborg finns nu en särskild bestämmelse om proto
kollförare. Skäl föreligger inte att för dessa städers församlingar frångå
principen om ordförandens ansvar för protokollet. Bestämmelsen har därför
inte medtagits i lagförslaget. Givetvis föreligger inte hinder, att fullmäktige
utser särskild sekreterare.
28 §.
Paragrafen överensstämmer med 24 § LFS och 25 § LFS Sthlm och är
utformad efter 25 § KL.
29 §.
Första stycket av denna paragraf ersätter 25 § första stycket LFS, 26 §
första stycket LFS Sthlm och 7 § andra stycket LKF Gbg.
Andra stycket handlar om vården av fullmäktiges protokoll och andra
handlingar. Härom får jag anföra följande.
Gällande bestämmelser om arkivvård. De kyrkokommunala arkivalierna,
varmed avses främst protokoll och andra handlingar från kyrkofullmäktige-,
kyrkostämmo- och kyrkorådssammanträden samt församlingens räkenska-
per, ingår för närvarande i kyrkoarkiven. I dessa arkiv ingår även hand-
lingar, som härrör från folkbokföringen, d. v. s. handlingar som till sin natur
är ämbetshandlingar. Hit hör främst olika slag av kyrkoböcker. Även mera
speciella kyrkoarkiv förekommer. I flerförsamlingspastorat finns ibland ett
särskilt pastoratsarkiv och vidare kan finnas kyrklig samfällighets arkiv.
I pastorat, där boställsförvaltningen handhas av särskild boställsstyrelse,
finns boställsstyrelsearkiv. Sistnämnda arkiv utgör dock inte kyrkoarkiv i
egentlig mening.
Kyrkoarkivet vardas av pastor. Detta åliggande har bland annat sin
grund i kyrkolagens bestämmelse, att pastor är ansvarig för kyrkans egen
dom. Om den närmare vården om kyrkoarkivet gäller bestämmelserna i
stadgan den
8
september 1924 angående vissa offentliga arkiv. Enligt stad
Kungl. Maj ds 'proposition nr 70 är 1961
171
gans
2
§ bör arkiv omsorgsfullt vårdas av den, under vars närmaste tillsyn
det är ställt, i förevarande fall pastor. Kyrkoarkiven står under tillsyn av
landsarkiven och vidare kan såväl biskop som kontraktsprost inspektera
dem.
I LFS finns inga generella bestämmelser om arkivvård. Enligt 23 och
38 § § skall kyrkostämmas och kyrkofullmäktiges protokoll med tillhörande
handlingar och bilagor förvaras bland kyrkans övriga handlingar, d. v. s. i
kyrkoarkivet. Om kyrkorådets handlingar föreskrives i 52 §, att det åligger
kyrkorådets ordförande, som är pastor, att varda dem. Även kyrkorådets
handlingar har därför tillförts kyrkoarkivet. Några bestämmelser om för
varing av de särskilda styrelsernas och nämndernas arkivalier finns inte i
lagen.
De gällande bestämmelserna i LFS Sthlm om den kyrkokommunala ar
kivvården överensstämmer i huvudsak med motsvarande föreskrifter i LFS.
Vad angår församlingsdelegerades arkivalier stadgas i 42 §, att de skall
förvaras i delegerades expedition. Detta innebär, att arkivaliema inte ingår
i kyrkoarkiv.
1930 års borgerliga kommunallagar saknade generella stadganden om
arkivvården inom den borgerliga kommunen. Däremot innehöll lagarna
vissa bestämmelser om vem ansvaret för vården om protokoll och andra
handlingar åvilade. I KL har inte införts några mera genomgripande änd
ringar i de tidigare reglerna, men dessa har i vissa hänseenden komplette
rats. Möjlighet har öppnats till central förvaring och vård av fullmäktiges
och förvaltningsorganens arkiv hos kommunens styrelse. Styrelsen har
ålagts att vårda och förteckna de kommunala arkiven, i den mån detta
inte ankommer på annan.
Församlingsstyrelsekommittén finner det i och för sig naturligt att utgå
ifrån att lika regler bör gälla för vården om de kyrkokommunala hand
lingarna som för den borgerliga kommunens arkivalier; fråga är om likartade
handlingar av rent kommunal natur. Kommittén kan dock inte bortse från
att nuvarande regler medfört en mera betryggande arkivvård för de kyrko
kommunala handlingarna än för kommunala handlingar i övrigt. Förutsätt
ningarna för en god arkivvard kan därför minskas, om reglerna anpassas
till KL. Ansvaret för arkivaliema kommer i så fall att i första hand åvila
vederbörande ordförande och varje församlingsorgan far sitt särskilda
arkiv. Liksom inom den borgerliga kommunen bör det vara möjligt att
överlåta arkivvården till det centrala förvaltningsorganet. I vissa fall kan
dock svårigheter uppstå att centralisera vården; flertalet församlingar är
små och det kan bli svårt att ordna lokal eller att få kompetent person för
arkivets skötsel. Andra utvägar att ordna betryggande arkivering kan
emellertid tänkas. Arkivaliema bör efter överenskommelse kunna förvaras i
den borgerliga kommunens arkiv. I vissa fall bör den nuvarande ordningen
Kungl. Maj:ts 'proposition nr 70 år 1961
172
kunna bli orubbad; arkivalierna överlämnas då till pastor för vård och för
teckning och ingår i kyrkoarkivet.
Kommittén stannar vid att föreslå en anpassning av arkivreglerna till
KL:s regler men betonar samtidigt, att detta inte innebär att kommittén
bortser från farhågorna för en mindre tillfredsställande arkivvård. I för
slaget upptas möjligheten att överlämna arkivhandlingarna till pastor för
vård i kyrkoarkivet. Kommittén förutsätter vidare, att arkivmyndigheter
nas upplysningsverksamhet skall omfatta även de kyrkliga kommunerna.
I fråga om den kyrkligt kommunala arkivvården i Stockholm anser
kommittén att föreskrifter inte fordras, eftersom de kyrkokommunala arki
ven ingår i Stockholms arkivväsen, för vilket en särskild arkivstadga gäller.
Kommitténs förslag upptages i 29 § andra stycket FFL och 28 § andra
stycket FFL Sthlm.
Remissyttranden. Inför risken av försämrad arkivvård eller rent av brist
på arkivvård avstyrker riksarkivet bestämt kommitténs förslag. Riksarkivet
befarar, att luckor kan uppkomma, som blir kännbara för forskningen om
bygdernas liv och förhållanden. I yttrandet anföres vidare.
Riksarkivet ifrågasätter, om i och med att ordförandeskapet överflyttas
från kyrkoherden som självskriven ordförande till vald ordförande, hand-
lingarnas karaktär inom det offentliga arkivväsendet därigenom undergår
förändring, och om tillkomsten av en ny församlingslag bör innebära en
förändring i Kungl. Maj:ts kompetens visavi dessa handlingar. Det vill
synas riksarkivet, att, eftersom det uttalats allvarliga farhågor för de kyrko
kommunala handlingarnas blivande vård, det alltjämt bör tillkomma Kungl.
Maj:t att bestämma, huru dessa handlingar skola vårdas, förtecknas och
levereras till lands- eller länsarkiv, inventeras och inspekteras. Det bör för
den skull i den nya församlingslagen införas bestämmelser, att det i dessa
hänseenden förfares på sätt Kungl. Makt bestämmer.
Av de genom riksarkivet hörda lands- och stadsarkivarierna intar flerta
let en negativ ståndpunkt till kommitténs förslag. Genomgående betonas,
att den nuvarande ordningen fungerar väl, samt att förslaget innebär stora
risker för sämre arkivvård. Endast stadsarkivarien i Malmö förklarar sig
inte ha något att erinra mot det framlagda förslaget; samma inställning
kommer till uttryck som princip i yttrandet av landsarkivarien i Vadstena,
men denne är tveksam om kommittén funnit den bästa lösningen. Helt
negativ till förslaget är landsarkivarien i TJppsala. Landsarkivarien i Land
påpekar att samma slags handlingar kommer att förvaras i vissa fall bland
kyrkans arkivalier, i andra fall i kommunalt arkivrum. Vid förvaring hos
förtroendeman kan arkivalier skingras och gå förlorade. Landsarkivarien i
Göteborg räknar med att en brokig provkarta på olika lösningar upp
kommer.
Spörsmålet har — förutom av arkivmyndigheterna — berörts av kam
markollegiet, som inte har något att erinra mot kommitténs förslag, samt
av statskontoret och nio domkapitel, vilka avstyrker ändring i den nuva
Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961
173
rande ordningen. Det betonas, att arkivvården nu sker under betryggande
former; bärande skäl för en ändring anses inte framlagda. Domkapitlet i
Uppsala tillägger, att det gör ett egendomligt intryck när kommittén dels
betygar, att ordningen nu är tillfredsställande, dels uttrycker farhågor, att
arkivvården skall bli mindre tillfredsställande, om bestämmelserna anpassas
efter kommunallagen, men trots detta förordar ett sådant förfarande.
Ett inte ringa antal församlingar och kyrkliga samfälligheter uttalar sig
för att nuvarande arkiveringssystem behålles.
Departementschefen. Församlingens arkivhandlingar förvaras nu till
sammans med kyrkans handlingar — vartill räknas pastors ämbetshand-
lingar — i kyrkoarkivet samt vårdas och förtecknas av pastor. Till följd
härav är arkivstadgan tillämplig och vården underkastad tillsyn av arkiv
myndighet. Någon boskillnad mellan församlingens och kyrkans äldre arkiv
handlingar föreligger inte alltid; den kyrkligt-kommunala verksamheten har
vuxit fram i etapper. Alltjämt kan det vara svårt att avgöra, om en hand
ling skall höra till församlingens eller lokalkyrkans arkivbestånd.
Jag är ense med kommittén att det i och för sig kan vara naturligt att
utgå från att samma slag av regler bör gälla för den kommunala arkiv
vården, vare sig den handhas av församling eller borgerlig kommun. Det
måste dock beaktas, att de serier av kyrkokommunala arkivhandlingar, som
förvaras i kyrkoarkivet, omspänner en avsevärd tidrymd och genom sin
kontinuitet utgör en värdefull tillgång. Jag är till följd härav inte beredd
att tillstyrka, att dessa serier bryts, såvida inte åtgärden betingas av andra
starka skäl. Då så inte synes vara fallet, anser jag mig inte kunna biträda
kommitténs förslag utan vill förorda, att den gällande ordningen om förva
ring behålles. I förslaget har därför 23 § sista stycket LFS (= 24 § sista
stycket LFS Sthlm) intagits i sak oförändrad. Härjämte har erinrats om att
tillämpliga arkivförfattningar gäller beträffande vården av arkivalierna.
Arkivreglerna blir generellt tillämpliga för församlings och samfällighets
beslutande och olika förvaltande organ. Undantag synes dock böra stadgas
för Stockholms kyrkliga samfällighets handlingar, vilka för närvarande för
varas under betryggande former på annat sätt och i fråga om vård faller
under bestämmelserna i arkivstadgan för Stockholm. Vad angar samfällig-
heters arkiv i övrigt anser jag det inte erforderligt med uttryckliga bestäm
melser liärom i lagen. Det torde falla sig naturligt, att pastoratsarkiven
förläggs till moderförsamlingen. För totala ekonomiska samfälligheter bör
vidare ges dispensmöjlighet.
Tredje stycket av förevarande paragraf överensstämmer med 25 § andra
stycket LFS och 26 § andra stycket LFS Sthlm.
Kungl. Maj:ts -proposition nr 70 år 1961
30 §.
Paragrafen motsvarar
20
och 38 §§ LFS och 27 § LFS Sthlm. Jfr 27 § KL.
174
31 §.
Paragrafen ersätter
22
§ och 39 § LFS samt 23 § LFS Sthlm. Kommitténs
förslag (31 § FFL och 30 § FFL Sthlm) innebär en anpassning till KL:s
regler om ersättning för kommunala förtroendeuppdrag. Efter det att kom
mittén avgivit sitt betänkande, har reglerna i KL ändrats i vissa delar år
1959 (prop. 154; KU
20
; rskr 315). Paragrafen har därför utformats i enlig
het med den ändrade lydelse KL:s regler i ämnet erhållit (SFS 1959: 522).
32 §.
Paragrafens 1 mom. ersätter
2
§ första stycket första punkten LKF Gbg.
2 och 3 mom. ersätter 27 §
2
mom. LFS.
I enlighet med nuvarande bestämmelser i 27 §
2
mom. LFS har uppta
gits ett stadgande om att länsstyrelsen i god tid före kyrkofullmäktigval för
samfällighet skall bestämma antalet fullmäktige, som varje församling
skall utse. Länsstyrelsen i Östergötlands län erinrar om att tveksamhet kan
råda om sådant bestämmande skall ske också senare än då fullmäktige in
föres. En bestämmelse bör därför intas i paragrafen, att länsstyrelse det år
allmänna val äger rum antingen ex officio eller efter anmodan av samfällig-
heten skall ompröva antalet.
Som länsstyrelsen påpekat skall omprövning ske av fördelningen av
fullmäktige före varje allmänt val. Ett uttryckligt stadgande att sådan
omprövning åligger länsstyrelsen torde dock inte vara behövligt.
33 §.
Beträffande paragrafens särskilda punkter kan följande anmärkas.
a) Bestämmelser av motsvarande innehåll finns nu i 31 § första stycket
LFS. Se även
2
§ första stycket LKF Gbg. Jfr vad som anförts om kyrklig
samfällighet i specialmotiveringen till
12
§
1
mom. Den gällande valbar-
hetsregeln är något modifierad, vilket föranletts av att regeln kommer att
gälla också för Göteborg, varest valbarheten för närvarande är inskränkt
till församling. Jfr ock 40 §
2
mom.
c) Jfr vad som anförts i specialmotiveringen till 17 §.
d) Jfr 35 § LFS och nu föreslagna 17 §.
e) Jfr
20
§ sista stycket FFL, ävensom vad beträffar Göteborg 4 § LKF
Gbg och 3 § FLS Gbg. — Kommittén har ansett det tillräckligt att, om
samfällighet består av församlingar som tillhör olika pastorat, endast en
— av domkapitlet utsedd — kyrkoherde får rätt att närvara och yttra sig
vid samfällighetens fullmäktigsammanträden. Kammarkollegiet har föror
dat, att även annan kyrkoherde än den som domkapitlet utsett i likhet med
ordförande i församlings kyrkoråd skall äga ifrågavarande rätt vid behand
ling av fråga, som angår församlingen särskilt. — Departementschefen.
Kommitténs förslag innebär, att församlingen blir företrädd genom kyrko
Kungl. Maj ds 'proposition nr 70 år 1961
175
rådets ordförande. Skulle denne inte vara präst, föreligger dock garantier
för att de prästerliga synpunkterna blir belysta genom den kyrkoherde
domkapitlet utsett att närvara. Kommitténs förslag i denna del torde där
för böra upptagas oförändrat.
3 kap. Om kyrkostämma
34—38 §§
35
§ motsvarar
10
§ andra—fjärde styckena LFS och 29 § LFS Sthlm.
36 § ersätter
12
§ LFS. I förhållande till nuvarande regler för stämman
innefattar förslaget inga andra ändringar av mera väsentligt innehåll än
som följer av motsvarande ändringsförslag beträffande kyrkofullmäktige.
Vad gäller
37
§ kan nämnas, att den nuvarande rätten för envar röstberät
tigad att begära stämmas hållande upphör. Eftersom delgivning av kallelse
till stämma inte kan förekomma, har den tid, inom vilken kallelse till stäm
ma för behandling av brådskande ärende skall anslås, utsatts till fyra dagar.
38 § motsvarar
22
§ LFS. Jfr 28 § KL. Förslaget innebär i förhållande till
gällande regler den ändringen, att ersättningen till stämmans ordförande
kan fastställas för högst fyra år i sänder mot för närvarande högst ett år i
sänder.
Kungl. Maj:ts 'proposition nr 70 år 1961
4 kap. Om församlingsdelegerade
39 §.
Beträffande denna paragraf, vars första mom. ersätter 34 § LFS Sthlm
får hänvisas till vad som anförts under avsnittet V i den allmänna moti
veringen.
40 §.
Även beträffande denna paragraf får hänvisas till avsnittet V.
Paragrafens 2 mom. är avfattad efter mönster av 35 § LFS Sthlm. Av
hänvisningen till
10
§ följer, att valbarheten till församlingsdelegerade inom
samfälligheten inte är inskränkt till församling. I Stockholm är valbarheten
för närvarande inskränkt till församling och därför har samma modifiering
av regeln införts som i 33 §.
3 mom., som delvis motsvarar 36 § LFS Sthlm, innebär att delegerades
mandatperiod — i motsats till vad som nu gäller i Stockholm — generellt
kommer att överensstämma med kyrkofullmäktiges. Av nu föreslagna 14 §
framgår, att de nyvalda kyrkofullmäktige skall förrätta val av ordförande,
om de sammanträder i december månad valåret för att utse delegerade. Den
nyvalde ordföranden bör då presidera vid delegeradevalet.
41 §.
I paragrafen har sammanförts övriga bestämmelser om församlingsdele
gerade, som avviker från eller gäller utöver vad som är stadgat om kyrko
176
fullmäktige. Jfr specialmotiveringen till 33 §, vilken paragraf i flera avse
enden innehåller motsvarande regler. Se ock 36 § FFL Sthlm.
5 kap. Om kyrkoråd och övriga nämnder m. m.
42 §.
Paragrafen ersätter 40 § LFS och 44 § första stycket LFS Sthlm. Efter
mönster av KL har i första stycket uttryckligen stadgats, att kyrkorådet
är församlingens styrelse. Jfr vad som anförts under avsnittet IV i den
allmänna motiveringen.
Beträffande andra och tredje styckena får hänvisas till avsnittet V i den
allmänna motiveringen. För det fall församling, som ingår i kyrklig sam
fällighet, till följd av Kungl. Maj:ts beslut inte skall ha eget kyrkoråd,
ges bestämmelser i 63 § 1 mom. andra stycket om handläggningen av ären
den, som ankommer på församlingen.
43 §.
Paragrafen ersätter 41 § LFS och 45 § LFS Sthlm. Beträffande den när
mare utformningen av bestämmelserna om kyrkorådets uppgifter får hän
visas till avsnittet IV i den allmänna motiveringen.
Här torde ett par specialproblem få upptagas.
Kammarkollegiet erinrar om att kommitténs förslag (51 § FFL och 42 §
FFL Sthlm), beträffande andra stycket b) utformats i nära anslutning till
30 § andra stycket b) KL, utan att avsikten därmed varit att göra någon
ändring i gällande ordning beträffande förvaltningen. De rättigheter och
skyldigheter rörande förvaltningen av kyrklig jord, som för närvarande till
kommer vissa myndigheter, avses sålunda inte att rubbas. Kollegiet anser
att lagtexten behöver förtydligas i detta hänseende.
I anledning av vad kollegiet anfört har lagtexten erhållit ett förtydligande
tillägg.
Hittills har kyrkorådet haft att tillsätta och avskeda kyrkobetjänte. Av
kommitténs förslag följer, att det representativa organet avgör, vilket för
valtningsorgan som skall handlägga personalärenden. Domkapitlet i Lund
anser detta vara ett steg bakåt i utvecklingen och erinrar vidare om att
förslaget möjliggör, att rätten att utse eller entlediga befattningshavare kan
återföras till bland annat kyrkostämman. Länsstyrelsen i Malmöhus län
anser sig däremot inte ha något att erinra mot att samma princip tillämpas
inom församling och borgerlig kommun i förevarande fall.
Avgörande skäl för att på förevarande punkt frångå KL:s regler torde
inte finnas. Kommitténs förslag har därför oförändrat upptagits i lagtexten.
44 §.
Paragrafens 1 mom. reglerar kyrkoherdens ställning i kyrkorådet. Beträf
fande detta spörsmål och vad därmed äger samband får hänvisas till av
snittet IV i den allmänna motiveringen.
Kungl. Maj ds proposition nr 70 år 1961
177
Ett par frågor av mindre räckvidd skall här beröras.
Kommittén har avvisat tanken på suppleant för kyrkoherden i kyrkorå
det. Kammarkollegiet anför i anledning härav, att fall kan förekomma, då
kyrkoherden inte har möjlighet att i tid få vikarie utsedd, t. ex. vid ett
hastigt sjukdomsfall. Kollegiet föreslår därför, att kyrkoherden skall kunna
förordna annan präst i församlingen att deltaga i kyrkorådssammanträde.
Domkapitlet i Luleå anser likaledes, att kyrkoherde skall ha rätt att vid
förfall få sätta annan präst i sitt ställe i kyrkorådet.
Departementschefen. Kommittén har ansett kyrkoherdens personliga
insats i rådet vara av sådant värde, att ersättare för honom inte bör komma
ifråga. Jag biträder denna ståndpunkt. Något praktiskt behov av supp
leant för den prästerliga ledamoten torde knappast ej heller uppstå. I all
mänhet lär ett utsatt sammanträde kunna uppskjutas, tills förfallet för
kyrkoherden upphör eller vikarie utsetts. Är sammanträdet av särskilt bråd
skande natur, kan kyrkorådet låta annan i församlingen tjänstgörande
präst närvara vid sammanträdet och framlägga sina synpunkter. Jag fin
ner således inte skäl föreligga att frångå kommitténs förslag.
Paragrafens 2 mom. motsvarar 43 § LFS och 47 § LFS Sthlm och innebär
i enlighet med kommitténs förslag (52 § FFL och 43 § FFL Sthlm) den
ändringen i förhållande till gällande rätt, att antalet ledamöter i kyrkorådet
inte längre är maximerat.
I 3 mom. ges bestämmelser för det fall församlingar, som inte bildar kyrk
lig samfällighet, skall ha gemensamt kyrkoråd. Jfr ock 1 mom. tredje styc
ket. Den ställning sådant kyrkoråd intar har behandlats under avsnittet V
i den allmänna motiveringen.
45 §.
Denna paragraf motsvarar 44 § LFS och 48 § LFS Sthlm. Jfr 32 § KL.
46 §.
Paragrafen ersätter 45 § LFS och 49 § LFS Sthlm. Jfr 33 § KL.
47 §.
Paragrafen, som ersätter LFS 46 § 1 mom. och 50 § 1 mom LFS Sthlm,
överensstämmer nära med 34 § KL.
Angående kyrkoherdens ställning och frågan om vem som skall utse ord
förande och vice ordförande i kyrkorådet får hänvisas till vad som anförts
under avsnittet IV i den allmänna motiveringen.
48 §.
Paragrafen motsvarar 47 § LFS och 51 § LFS Sthlm. Jfr 35 § KL.
49 §.
I allt väsentligt överensstämmer paragrafen med 48 § LFS och 52 §
LFS Sthlm. Jfr 36 § KL.
12 —
Bihang till riksdagens protokoll 1961. 1 sand. Nr 70
Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961
178
Kommittén har (SOU 1957:15 s. 214 f.) avvisat tanken på att kyrko
musiker skall äga ovillkorlig rätt att kallas till sammanträde med kyrko
rådet och att deltaga i rådets överläggningar, då fråga som berör kyrko
musiken behandlas i kyrkorådet. Kyrkomusikernas riksförbund har anfört,
att kyrkomusikerna tar så aktiv del i frågor, som har direkt anknytning till
gudstjänstlivet, att kyrkomusikern alltid bör kallas till kyrkorådets sam
manträde och ha rätt att yttra sig vid sammanträdet. Förbundet finner det
verklighetsfrämmande att tro, att rådet självmant skulle kalla kyrkomusi
kern för att höra hans åsikter.
Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961
Departementschefen. Enligt kyrkomusikerstadgan skall kyrkorådet i vissa
viktiga fall inhämta kyrkomusikerns yttrande, innan rådet fattar beslut i
frågor, som berör den kyrkomusikaliska verksamheten. Kyrkorådet kan
låta kyrkomusikern även i övrigt deltaga i rådets överläggningar i ämnet,
om så anses önskvärt. Att meddela uttrycklig bestämmelse om närvaro- och
yttranderätt för kyrkomusiker vid rådets sammanträde torde däremot inte
böra komma i fråga. I sammanhanget bör påpekas, att församlingspräst,
som inte är ledamot av kyrkorådet, inte äger ovillkorlig rätt att närvara
och yttra sig.
50 §.
Paragrafen har utformats i nära anslutning till
37
§ KL. Innehållet i
paragrafens första stycke överensstämmer med
49
§ första stycket LFS och
53 § första stycket LFS Sthlm. Andra stycket i paragrafen saknar motsva
righet i LFS och LFS Sthlm.
51 §.
Paragrafen, som har sin motsvarighet i 38 § KL, motsvarar 50 § första
stycket LFS och 54 § första stycket LFS Sthlm.
52 §.
Paragrafen, som utformats med 39 § KL som förebild, motsvarar 51 §
LFS och 55 § LFS Sthlm. Bestämmelsen om protokollsjustering har upp-
mj UKdiis.
53 §.
Paragrafen motsvarar 40 § KL. Jfr 52 § LFS och 56 § första punkten
LFS Sthlm.
1
54 §.
Paragrafens första stycke motsvarar 53 § första stycket LFS och
57
§
LFS Sthlm. Ä\en suppleanter föreslås kunna bli valda. Det är uppenbart,
att kyrkvärdar endast skall väljas i de fall praktiskt behov därav föreligger,
d. v. s. i allmänhet då rådet har att taga vård om en kyrka.
Andra stycket har sin motsvarighet i 53 § andra stycket LFS. Liknande
bestämmelse saknas i LFS Sthlm. Stycket överensstämmer med 62 § andra
stycket FFL.
179
Kungl. Maj:ts 'proposition nr 70 år 1961
Vid remissbehandlingen har Svenska prästförbundet invänt mot att för
slaget gör det möjligt att underlåta att utse kassaförvaltare, om medels
förvaltningen är ordnad på sådant sätt att en kassaförvaltare är obehövlig.
Förbundet finner det inte önskvärt, att på denna väg den kyrkligt ekono
miska förvaltningen överflyttas till den borgerliga kommunen. Styrelsen för
Svenska landskommunernas förbund hälsar däremot med tillfredsställelse,
att kommittéförslaget tillgodoser behovet av entydiga regler, då det gäller
församlings möjligheter att »inackordera» sin medelsförvaltning hos bor
gerlig kommun. Samma ståndpunkt intar domkapitlet i Strängnäs.
Departementschefen. Församlingen bör kunna ordna sin kassaförvalt
ning på sätt som är ändamålsenligt i varje särskilt fall. Finner församlingen
att den vill anförtro annan vården av medlen i fråga, och kan detta ske på
betryggande sätt, bör den självfallet kunna avsta från att utse egen kassa
förvaltare. Jag kommer att ånyo beröra frågan i specialmotiveringen till
Denna paragraf, som ersätter 55 § LFS och 59 § LFS Sthlm, motsvarar
42
§
8X1
56 §.
Paragrafen, som saknar motsvarighet i LFS och LFS Sthlm, är utformad
med
43
§ KL som förebild. Församlings beslut i förevarande hänseenden
behöver inte, till skillnad från vad som gäller för borgerlig kommun, under
ställas länsstyrelsens prövning. Länsstyrelsen i Malmöhus län har ifråga
satt, om inte församlings beslut att centralisera medelsförvaltningen borde
underställas.
Sådan underställning torde, med den förhållandevis mindre omfattning
församlingarnas verksamhet har, knappast vara erforderlig.
57 §.
Även denna paragraf saknar motsvarighet i LFS och LFS Sthlm. Jfr
44
och
45
§§ KL. Motiv, se SOU 1957: 15 s. 73 ff.
58 §.
Beträffande denna paragraf, som till viss del ersätter 52 § LFS och 56 §
LFS Sthlm, hänvisas till vad som anförts i specialmotiveringen till 29 §.
59 §.
Paragrafen motsvarar 46 § 1 och
2
mom. KL. Jfr
22
§ LFS och 23 §
LFS Sthlm.
60 g-
Paragrafen upptar bestämmelser om det beredande och verkställande
organ, som i enlighet med kommitténs förslag skall övertaga det nuvarande
beredningsutskottets uppgifter i Stockholms kyrkliga samfällighet. Reglerna
överensstämmer i sak med kommitténs förslag (59 § FFL Sthlm) och er
sätter 40 § första stycket första punkten LFS Sthlm.
12
*
180
Paragrafens 1 mom. ersätter 41 § första stycket LFS Sthlm och 2 mom.
tredje stycket i samma stadgande. Beträffande 3 mom., se SOU 1957-
45
s. 49.
62 §.
Paragrafen är systematiskt avfattad på samma sätt som 41 §. Punkten c)
är utformad efter mönster av 14 § lagen om kommunalförbund. Regeln
under d) motsvarar vad som föreslås gälla för samfälligheter i allmänhet,
se 63 § 2 mom. g).
63 §.
I paragrafen har sammanförts de särskilda bestämmelser, som ansetts
erforderliga för kyrkoråd i samfällighet, oavsett om denna är total eller
partiell.
1 mom. innehåller bestämmelser om de uppgifter, som åvilar samfällighets
kyrkoråd. Det bör märkas, att dessa omfattar ett församlingskyrkoråds
uppgifter beträffande omvårdnaden om församlingslivet endast då de i
samfälligheten ingående församlingarna saknar egna kyrkoråd.
I 2 mom. ges vissa särskilda stadganden om samfällighets kyrkoråd.
Bestämmelsen under b) innebär, att förvaltningsorganet i Göteborgs
kyrkliga samfällighet liksom nu inte skall ha självskriven prästerlig leda
mot. Vid remissbehandlingen har kyrkofullmäktige i Göteborg förklarat sig
önska en sådan ordning.
I fråga om punkten f) — vilken som nyss nämnts är utformad efter
mönster av 14 § lagen om kommunalförbund — har kammarkollegiet ut
talat, att vederbörande församlings kyrkoråd alltid torde böra höras i vik
tigare frågor, som angår viss församling särskilt.
Beträffande punkten g) kan erinras om att denna rätt redan finns i Göte
borg
(11
§ LKF Gbg). Jfr också vad som föreslagits beträffande Stockholm,
61 § 3 mom.
Benämningen på samfällighets beredande och verkställande organ har
hittills inte varit enhetlig. Ibland har det benämnts »samfällda kyrkorådet»
men i t. ex. Göteborg och Norrköping »kyrkonämnden». Genom bestäm
melsen under h) har bland annat lämnats möjlighet för samfällighet att
ha kvar en hävdvunnen benämning.
6 kap. Om drätsel
64 §.
Paragrafen motsvarar 56 § andra stycket och 65 § LFS samt 60 § andra
stycket LFS Sthlm.
65 §.
Paragrafen har avfattats i nära anslutning till 50 § KL. Jfr beträffande
andra och tredje styckena 58 § sista stycket LFS och 62 §
3
mom. LFS
Sthlm.
Kungl. May.ts proposition nr 70 år 1961
61 §.
181
66
§.
Denna paragraf saknar motsvarighet i LFS och LFS Sthlm. Förebild är
51 § KL. De närmare bestämmelserna om församlingsskatt ingår i försla
gets 7 kap.
67 §.
Paragrafen har avfattats i överensstämmelse med 52 § KL. Första stycket
motsvarar 20 §
3
mom. LFS och
21
§ 3 mom. LFS Sthlm. Andra stycket
ersätter vad som stadgas i
66
§ 1 mom. under c) LFS och 69 §
1
mom. under
c) LFS Sthlm. Bestämmelsen i detta stycke är ändrad såtillvida, att under
ställningen inte längre skall ske hos Kungl. Maj:t utan hos länsstyrelsen.
68
§.
Paragrafen överensstämmer med 53 § KL och motsvarar 58 § LFS,
utom sista stycket av denna paragraf, samt 62 §
1
mom. LFS Sthlm.
69 §.
Denna paragraf, som ersätter 59 § LFS och 63 §
1
mom. LFS Sthlm,
motsvarar 54 § KL.
En nyhet är att ett gemensamt statförslag skall uppgöras av kyrkorådet,
till vilket övriga nämnder har att inge sina specialförslag. Vidare märkes,
att statförslaget skall uppgöras före utgången av september månad samt att
specialförslagen skall inges till kyrkorådet före den
1
september, om inte
annan tid bestämmes av kyrkorådet. Någon motsvarighet till stadgandet i
54
§ KL, att statförslaget i visst fall kan uppgöras senare än i september
månad, har inte medtagits i lagförslaget.
I paragrafen är som ett andra stycke införd bestämmelsen om den sam
verkan mellan borgerlig och kyrklig kommun i ekonomiska frågor, vilken
omnämnts vid behandlingen av avsnittet II i den allmänna motiveringen.
Beträffande den närmare innebörden av regeln får följande anföras.
I departementspromemorian uttalas, att samrådet mellan den borgerliga
och den kyrkliga kommunen i allmänhet bör ske, då budgetarbetet fort
skridit så långt, att kommunens styrelse och kyrkorådet är beredda att
upprätta ett slutgiltigt budgetförslag. I vissa fall anses dock önskvärt, att
kontakten kommer till stånd tidigare. Någon mera ingående reglering hur
samrådet skall äga rum anses inte vara erforderlig. Det framhalles som
lämpligt, att de skilda organen först delger varandra sina preliminära be
räkningar eller statförslag. Sedan bör inom den borgerliga kommunen
— som i allmänhet har tillgång till förvaltningsteknisk personal — upp
rättas erforderliga tablåer, innan sammanträde äger rum. För att inte en
onödigt tungrodd ordning skall tillskapas, torde det i allmänhet vara till
räckligt, att representanter för de skilda organen kommer samman. Särskilt
i stora kommuner med flera församlingar och kyrkliga samfålligheter anses
ett sådant förfarande vara nödvändigt, om ett gemensamt sammanträde
Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961
182
skall kunna hållas. Det framhålles också att det stundom kan bli erfor
derligt med flera sammankomster.
Vad beträffar Stockholm torde böra övervägas om församlingarna — efter
förberedande skriftväxling — skall låta sig representeras av församlings-
delegerade vid samrådet med staden. Därest ett sådant förfarande skulle
finnas ändamålsenligt, anses en regel, som medger att församling lämnar
sadant uppdrag, kunna införas i anslutning till kompetensbestämmelserna
för samfälligheten.
Promemorian utmynnar i ett förslag att kyrkorådet, innan förslaget till
utgifts- och inkomststat uppgöres, skall samråda med kommunens styrelse
om medelsbehovet och därmed sammanhängande frågor.
Mot den författningsmässiga utformningen av förslaget har remissinstan
serna i allmänhet inte riktat nagon erinran. Stockholms stad tillstyrker för
slagets utformning och framhåller, att man bör undvika att i detalj reglera
samarbetet och därigenom skapa en onödigt tung apparat. Samtidigt under
stryker staden det angelägna i att fasta former skapas för samverkan i
frågor av gemensamt intresse. Styrelsen för Svenska stadsförbundet ansluter
sig också till det förslag promemorian innehåller och anser det värdefullt
med uttrycket »medelsbehovet och därmed sammanhängande frågor». Ge
nom en sådan vidsträckt bestämning av samverkansområdet synes enligt
styrelsen avsikten vara, att överläggningarna mellan de budgetberedande
organen inte skall begränsas till enbart enskilda budgetposter utan även
böra kunna omfatta allmänna finanspolitiska och budgettekniska frågor.
Styrelsen för Svenska landskommunernas förbund framför samma synpunk
ter och tillägger att det är betydelsefullt, att lagens krav på samråd inte
skall anses uppfyllt genom en flyktig men formell kontakt med den borger
liga kommunens statsuppgörande organ. Styrelsen framhåller vidare, att
underlåtenhet att överlägga med den borgerliga kommunens drätselorgan
blir att bedöma som en brist i beredningen, som på besvär föranleder upp
hävande av beslutad utgifts- och inkomststat.
Vad beträffar huvudstaden har domkapitlet i Stockholm svårt att tänka
sig att församlingarna skall lata sig representera av församlingsdelegerade.
Kammarkollegiet anser däremot detta vara ett lämpligt förfaringssätt och
Stockholms stad finner tanken lämplig och riktig. Staden anser delegerades
beredningsutskott vara ett passande förhandlingsorgan.
Departementschefen. Den samverkan som skall äga rum mellan borgerlig
och kyrklig kommun skall vara av rådgivande och beredande natur. Syftet
härmed är att ge möjligheter till en saklig diskussion om ekonomiska frågor,
som påverkar den sammanlagda utdebiteringens storlek både omedelbart
och pa längre sikt. Dessa frågor kan självfallet vara av olika storleksord-
ning, beroende bland annat pa ortens invånarantal och struktur. Formerna
för samrådet bör därför också kunna varieras. I ett fall kan en enkel
Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961
183
muntlig kontakt mellan representanter för de båda kommunerna vara till
räcklig. I ett annat fall bör frågorna ingående diskuteras och bedömas på
längre sikt. Med hänsyn till det anförda torde eu detaljerad reglering av
förfarandet inte vara lämplig. Jag är tveksam om i själva texten behöver
anges närmare, vad samrådet skall avse. Det torde nämligen ligga i sakens
natur, att de frågor, som kan påverka utdebiteringsbehovet, bör bli före
mål för samråd. Jag vill därför förorda ett stadgande av innehåll, att
kyrkorådet skall samråda med kommunens styrelse, innan förslaget till
utgifts- och inkomststat uppgöres.
I detta sammanhang vill jag erinra om att underlåtenhet att samråda
med den borgerliga kommunen kan föranleda till att ett fattat statbeslut
efter besvär blir undanröjt såsom inte i laga ordning tillkommet.
Varje kyrkokommunal enhet som handhar ekonomiska angelägenheter
skall samråda med den borgerliga kommunen, alltså även partiell samfällig
het. Härvid kan det ofta vara lämpligt, att representanter för samtliga
kyrkokommuner inom en borgerlig kommuns område samtidigt träffar sam
man med representanter för den borgerliga kommunen.
Ett särskilt problem föreligger för Stockholms del med hänsyn till de
många församlingarna. Praktiska skäl talar för att församlingarna represen
teras av samfälligheten vid samrådet med staden. I den föreslagna kompe
tensregeln för samfälligheten (3 § 2 mom.) har intagits en bestämmelse,
som gör det möjligt för samfälligheten att handha fråga av ekonomisk na
tur, som är gemensam för samtliga församlingar. Med stöd av detta stad
gande torde lämpligt organ inom samfälligheten kunna utses att centralt
sköta överläggningarna.
70—72 §§.
Till dessa paragrafer har överförts bestämmelserna om fondbildning i
55—57
§§ KL, vilka bestämmelser redan enligt gällande rätt äger mot
svarande tillämpning beträffande församling; se 58 § sista stycket LFS
och 62 §
3
mom. LFS Sthlm. Beträffande medel, som enligt särskilda för
fattningar skall disponeras på annat sätt än att avsättas till allmän investe
ringsfond, se SOU 1957: 15 s. 314.
Med anledning av en vid kyrkomötet väckt motion med förslag att det i
samband med införandet av den nya lagen måtte ges till känna, att medel
ur investeringsfond får användas till restaurering av kyrka, församlingshem,
prästgård samt byggnad på kyrkohemman och löneboställe, anför kyrko
lag sutskottet följande.
Utskottet hyser den uppfattningen, att medel ur investeringsfond får
användas till varje form av förbättringsarbete å de av motionärerna angivna
byggnaderna, enär församling genom varje sådan åtgärd tillföres ett ökat
värde å anläggningstillgångarna. Därest denna tolkning av investeringsfon
dens användningsområde skulle vara felaktig, utgar utskottet från att vid
propositionens framläggande tillses, att de av motionärerna uttalade önske
målen tillgodoses.
Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961
184
Departementschefen. Enligt 65 § tredje stycket i förevarande förslag skall
såsom anläggningstillgång anses bland annat fast egendom. Beträffande
den närmare innebörden av begreppet anläggningstillgång får jag hänvisa
till vad de särskilda sakkunniga angående revision av kommunala fondbild-
ningslagen m. m. anfört (SOU 1945: 37 s. 64—68). Enligt 70 §
1
mom. kan
församling avsätta medel till allmän eller särskild investeringsfond för an
skaffande av anläggningstillgång. 71 § stadgar att Kungl. Maj:ts medgi
vande fordras, om medel skall avsättas till andra behov än sådana som
avses i 70 g 1 mom. eller om medel skall tagas i anspråk för annat ändamål
än det, för vilket fond är avsedd. I praxis har Kungl. Maj:t inte funnit sär
skilt tillstånd behövligt för fondering av medel till restaurering av för
samlingskyrka. Inte heller för fondering för att tillgodose andra behov, som
nämnts i motionen, torde Kungl. Maj:ts tillstånd som regel vara behöv
ligt. I dylika fall torde inte heller tillstånd fordras att taga här berörda
fondmedel i anspråk för de nämnda ändamålen.
73—74 §§.
Dessa paragrafer ersätter
66
§ LFS och 69 § LFS Sthlm, i vad gäller
församlings rätt att ta upp lån och ingå borgen. Paragraferna har utformats
med 58—60 §§ KL som förebild. Den underställningsfria lånerätten är dock
maximerad på annat sätt; motiv se SOU 1957: 15 s. 89 ff.
75 §.
Innehållet i denna paragraf, vilken motsvarar
54
§ LFS och 58 § LFS
Sthlm, överensstämmer med 61 § KL.
Styrelsen för Svenska pastoratens riksförbund uttalar tveksamhet om
lagtextens innebörd samt anför.
I betänkandet anför kommittén, att om församlingens medel förvaltas av
kommunalkontor, medlen måste redovisningsmässigt hållas åtskilda från
övriga av den borgerliga kommunen omhänderhavda medel
.1
I förevarande paragraf återfinner man emellertid den nuvarande före
skriften, att församlingens penningar och värdehandlingar skola så förvaras,
att de icke sammanblandas med andra penningar och värdehandlingar.
Styrelsen, som tolkat den nu gällande föreskriften så, att församlingens pen-
ningar icke fa rent fysiskt sammanblandas med den borgerliga kommunens,
utan måste förvaras i särskild kassalåda samt ej få insättas på samma
postgirokonto eller bankräkning som dessa andra medel, vill understryka,
att det nya stadgandet bör tolkas på samma sätt. Det är icke tillräckligt,’
att medlen »redovisningsmässigt» hållas åtskilda. Styrelsen vill särskilt
påpeka de svårigheter att fördela förlust, som kunna uppstå, om medel ur
en gemensam kassa eller vid gemensam placering förloras genom försking
ring^ stöld eller gäldenärs oförmåga att fullgöra sina förbindelser. Det må
också erinras om att visst civilrättsligt skydd bortfaller, om medlen ej hål
las avskilda. Det må slutligen påpekas, att om förevarande paragraf
Kungl. May.ts 'proposition nr 70 år 1961
1 Se SOU 1957: 15 s. 72.
185
skall anses föreskriva endast redovisningsmässigt skiljande, följden måste
bli, att en kassaförvaltare tillåts att blanda församlingens medel med små
egna, om han blott håller dem isär redovisningsmässigt.
Svenska prästförbundet anser också att garantier måste finnas för att
kyrkans medel inte sammanblandas med den borgerliga kommunens genom
att insättas på gemensamt postgirokonto eller på annat sätt.
Departementschefen. Enligt 54 § andra stycket i förslaget skall kyrko
rådet utse en kassaförvaltare för varje kalenderår, om inte rådets medels
förvaltning är anordnad på sätt, som gör kassaförvaltare obehövlig. Sådan
medelsförvaltning kan, som tidigare nämnts, ske av t. ex. borgerlig kom
mun eller bank. Det ligger i sakens natur att det organ, som omhänder-
har den kyrkliga kommunens medel, måste ha sådan bokföring, att det
alltid kan utrönas vilka tillgodohavanden den kyrkliga kommunen har.
Krav på att det medelsförvaltande organet skall ha den kyrkliga kommu
nens tillgångar helt avskilda kan dock inte uppställas för alla fall. En
sådan regel är således opraktisk, om medelsförvaltningen uppdras åt bank.
Om den kyrkliga kommunen önskar att dess tillgångar totalt avskiljes, kan
bestämmelser härom upptas i överenskommelsen med det medelsförvaltande
organet. Behovet härav får bedömas från fall till fall. Som jag berört i
specialmotiveringen till 54 §, förutsätter en »inackordering» av medlen
givetvis, att anordningen är såväl praktisk som tillbörligt betryggande.
Förevarande paragraf behandlar emellertid inte det fall, att medelsför
valtningen uppdragits åt annan. Här ges i stället bestämmelser om den
medelsförvaltning, som kyrkorådet självt eller annan församlings nämnd
omhänderhar för församlingens eller annans räkning. Beträffande penningar
och värdepapper, som vårdas av nämnda organ, stadgas i likhet med
vad som skett beträffande den borgerliga kommunen — att de inte får
sammanblandas med andra penningar och värdepapper. Det är således inte
tillräckligt, att en av kyrkorådet utsedd kassaförvaltare håller medlen
»redovisningsmässigt» åtskilda från andra medel som han handhar.
Kungl. Maj:ts 'proposition nr 70 år 1961
76 §.
Paragrafens 1 mom. är avfattat efter mönster av 62 § KL. Jfr 62 § LFS,
66
§ LFS Sthlm och 14 § LKF Gbg. I 2 mom. har upptagits regler om redo
visning av sådant kyrkoråd, som är gemensamt för två eller flera försam
lingar utan att församlingarna ingår i samfällighet.
77
I sak överensstämmer
LFS Sthlm.
paragrafen med 63 § KL. Jfr 61 § LFS och 65
78 §.
Paragrafen överensstämmer med 64 § KL men saknar motsvarighet i
LFS och LFS Sthlm.
186
Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961
79 §.
Paragrafen motsvarar 63 § LFS, 67 § LFS Sthlm och 15 § LKF Gbg.
Bestämmelsen avviker från motsvarande 65 § i KL såtillvida, att bestämda
tidsfrister uppställts för avlämnande av revisionsberättelsen.
80
§.
Paragrafen överensstämmer med 64 § LFS och
68
§ LFS Sthlm Jfr
66
§
KL.
81 §.
Paragrafen är uppbyggd systematiskt på liknande sätt som bestämmel
serna om samfällighet i tidigare kapitel. Punkterna b) och c) avser de fall,
då församlingskyrkoråden omhänderhar medel, jfr 61 §
3
mom. och 63 §
2
mom. under f); Se ock 13 § första stycket LKF Gbg. Punkten c) är
inte tillämplig på anslag, som församlingsdelegerade i Stockholm jämlikt
3 § 2 mom. beviljat församling; sådana medel får anses utgöra församlingens
egen tillgång, om de överlämnats för att handhas av församlingen.
7 kap. Om församlingsskatt
82—86 §§.
Gällande bestämmelser. I 57 § LFS stadgas att av kyrkostämma eller
kyrkofullmäktige beslutade församlingsavgifter skall utgå på samma sätt
som sägs i KL om allmän kommunalskatt. Enligt 67 § KL skall utdebite-
nng av sadan skatt fastställas i förhallande till de skattekronor och skatte-
ören, som enligt senaste taxering påförts de till kommunen skattskyldiga.
Kommunalskatten utgår i form av kommunal inkomstskatt med det för
skattekrona och skatteöre utdebiterade beloppet.
Taxeringsnämndernas beslut om taxering föreligger året efter det att de
skattskyldiga erlagt preliminär skatt. Först sedan taxeringsnämnderna av
slutat sitt arbete kan fastställas, vilket belopp som tillkommer kommunen.
För att kommunen skall fa tillgång till medlen vid i stort sett samma tid
punkter, som de skattskyldiga erlägger den preliminära skatten, får kom
munen enligt 72 § KL förskott av statsverket. Under år 1961 får kommunen
sålunda dels förskott för detta år, dels vad kommunen äger uppbära på
grund av 1960 års taxering, sedan därifrån avräknats under år 1959 utbeta
lat förskott. Om taxeringsnämnds beslut år 1960 eller tidigare år ändrats av
prövningsnämnd eller skattedomstol, skall detta beaktas, då kommunens
andel av inkomstskatten fastställes. Däremot svarar staten helt för avskriv-
ningsförluster.
Av 72 § KL framgår vidare bland annat, att kommunens fordran hos
statsverket för visst ar skall utbetalas av länsstyrelsen till kommunen med
en sjättedel varannan månad.
187
Församling äger enligt 60 § LFS uppbära församlingsavgifter av stats
verket med belopp, som beräknas efter samma grunder som gäller för
kommun. Beloppet utanordnas dock inte direkt till församlingens organ
utan tillställes kommunens styrelse i sex delposter. Kommunens styrelse
skall därefter överlämna medlen till det kyrkokommunala förvaltnings
organet.
Länsstyrelsen skall enligt 73 § KL senast den
8
mars till kommunen
överlämna en för det föregående året upprättad redovisning av kommunen
tillkommande och till kommunen utanordnad allmän kommunalskatt. När
mare föreskrifter härom har i administrativ väg meddelats av riksräken-
skapsverket. Någon bestämmelse om att länsstyrelse skall tillställa för
samling uppgift om de medel, som tillkommer församlingen och som ut-
anordnats till kommunen, finns inte i LFS.
För att möjliggöra lokal skattemyndighets debitering av skatt och läns
styrelsens uträkningar av de medel, som skall utbetalas till kommunen,
skall enligt 70 § KL kommunens styrelse lämna myndigheterna uppgifter
om fastställda utdebiteringar för kommunen och församlingarna inom kom
munen. Kyrkorådet skall enligt 60 § LFS delge den borgerliga kommunens
styrelse vad kyrkostämman eller kyrkofullmäktige beslutat utdebitera.
Vad beträffar Stockholm är reglerna såtillvida annorlunda, att försam-
lingsdelegerades ordförande skall ge överståthållarämbetet och den lokala
skattemyndigheten besked om utdebitering. Vidare utbetalas medlen och
redovisas för dem direkt till vederbörande kommunala organ (64 § LFS
Sthlm).
Tidigare reformförslag. I samband med att kommunindelningsreformen
genomfördes hemställde Svenska landskommunernas förbund, att bestäm
melserna om redovisning av församlingsavgifter skulle ändras och länssty
relserna åläggas att upprätta särskilda redovisningsräkningar för varje
församling och pastorat ävensom utbetala skattemedlen direkt till den
kyrkliga kommunen.
Ärendet överlämnades efter remissbehandling till kommunlåneutred-
ningen, som föreslog två olika lösningar. Det ena alternativet innebar, att
församlingen skulle av den borgerliga kommunen definitivt uppbära den
andel av inkomstskatten, som motsvarade förskottet. Utredningen fann det
nämligen vara uppdelningen av de övriga, som regel mindre betydelsefulla
posterna (tillkommande, restituerade och avkortade skatter), som komplice
rade förfarandet. Om man såg bort från dessa poster, blev spörsmålet endast
vem som skulle betala ut medlen till de kyrkliga kommunerna. Låg besväret
kvar hos kommunerna, hade länsstyrelserna att upprätta endast cn redo-
visningsräkning för varje kommun och utbetala medlen till denna.
Det andra alternativet tog fasta på cn inom vissa kommuner tillämpad
schablonmässig redovisning. De mindre betydande posterna skulle fördelas
Kungl. Majds 'proposition nr 70 år 1961
i proportion till den utdebitering, efter vilken den slutliga skatten fast
ställts.
Sedan Föreningen Sveriges kommunalkamrerare, Sveriges stadskamerala
förening samt Svenska pastoratens riksförbund beretts tillfälle att yttra sig
över förslagen, förordade kommunlåneutredningen, att frågan fick anstå
tillsvidare.
I en år 1957 till finansdepartementet ingiven skrivelse har Svenska pas
toratens riksförbund erinrat om de svårigheter, som föreligger beträffande
fördelningen av kommunalskattemedlen, samt hemställt om att fördelning
och utbetalning skall skötas helt av länsstyrelserna.
Församlingsstyrelsekommittén har såsom en mera träffande benämning
på församlingens avgifter valt uttrycket församlingsskatt. I kommitténs
förslag
(86
§ FFL) har intagits en bestämmelse av innebörd, att denna skatt
skall utanordnas direkt av länsstyrelsen till församlingen utan förmedling
av kommunen. Med anledning härav förordas även vissa ändringar i KL.
Kommittén framhåller, att den nuvarande ordningen synes vara mindre
tillfredsställande och att länsstyrelsen har lättare att räkna ut vad som till
kommer de olika enheterna. Med anledning av att kommittén förordat att
flerförsamlingspastorat skall utgöra samfällighet — som alltså får egen ut-
debiteringsrätt — föreslås vidare, att länsstyrelsen skall utanordna skatte
medel direkt till sådant pastorats styrelse.
Remissyttranden. Av de remissinstanser som berört spörsmålet intar
kyrkomötet och domkapitlet i Lund samt ett tiotal församlingar och kyrk
liga samfälligheter en positiv hållning till kommitténs förslag. Kyrkolagsut-
skottet säger sig med glädje konstatera, att kommittén på denna punkt
biträtt ett gammalt önskemål.
I avstyrkande riktning uttalar sig centrala upphördsnämnden och stats
kontoret. Centrala upphördsnämnden framhåller, att argumenten för en
ändrad ordning numera torde ha åtminstone delvis förlorat i värde. I fler
talet kommuner har nämligen anställts kvalificerad arbetskraft för förvalt
ningen. I själva verket torde spörsmålet vara, om stat eller kommun skall
bekosta fördelningsarbetet. Uppbördsförfarandet bereder kommunerna inte
obetydliga fördelar och därför anser sig upphördsnämnden med skäl kunna
ifrågasätta, om inte kommunerna bör få svara för fördelningen. Uppbörds-
nämnden finner sålunda, att den nuvarande ordningen att upprätta redo-
visningsräkningar och fördela kommunalskattemedlen bör behållas. Liknan
de synpunkter anföres av statskontoret, som inte finner sig kunna tillstyrka
ändring i gällande regler.
Departementspromemoria. Inom ecklesiastikdepartementet har företagits
ytterligare utredning i förevarande fråga. Utredningen redovisas i en den
29 september 1959 dagtecknad promemoria.
188
Kungl. Maj:ts 'proposition nr 70 år 1961
189
I promemorian konstateras att förhållandena förbättrats under senare år,
beroende främst på att medelsbokföringen vid länsstyrelserna lagts om.
Fortfarande torde dock redovisningsräkningarna inte alltid lämna fullt en
tydiga upplysningar, hur den kommunala inkomstskatten skall fördelas.
Ytterligare ändringar synes därför vara påkallade.
Vidare erinras i promemorian om att en lindring av kommunernas skyl
dighet att fördela kommunalskattemedlen mellan sig och församlingarna
kunde aktualisera den större frågan, huruvida staten ensam skall svara för
avskrivna skatter. Någon sådan omprövning ifragasättes dock inte i före
varande sammanhang. Vid bedömande av fragan huruvida kommunen allt
jämt skall förmedla församlingsskatten bör enligt promemorian beaktas, att
inom kommunens område som regel endast finns ett mindre antal försam
lingar och pastorat. Det torde därför inte vara särskilt betungande för
kommunens styrelse att tillställa församlingarna och pastoraten deras me
del. Däremot skulle det innebära ett inte obetydligt merarbete för läns
styrelserna att sex gånger om aret tillställa inte bara kommunerna utan
också församlingarna och pastoraten skattemedlen.
I promemorian avvisas tanken på att införa ändrade grunder för hur för
samlingarnas andelar i den kommunala inkomstskatten skall beräknas. Så
väl principiella som praktiska skäl anses föreligga mot att låta olika bestäm
melser gälla för kommunerna och församlingarna. En omläggning i den
riktning, som kommunlåneutredningen på sin tid förordade, torde i dagens
läge mera innebära att medelsbokföringen kompliceras än förenklas.
Några avgörande skäl anses alltså inte förebragta för ändring av gällande
bestämmelser om vem som skall utanordna medlen till församlingarna eller
hur kommunens och församlingens andelar av den kommunala inkomst
skatten skall beräknas. Däremot förordas, som antytts, vissa ändringar i
fråga om hur redovisningsräkningarna skall upprättas och utsändas. Enligt
promemorian bör man tillgodose kommunernas önskemal, att det skall fram
gå direkt av redovisningsräkningen, hur medlen skall fördelas. Det torde
sålunda vara möjligt att på en och samma redovisningsräkning ange, hur
den kommunala inkomstskatten för ett visst område fördelar sig på borger
lig kommun, församling och pastorat. Förslaget förutsätter endast några
jämkningar i gällande författningar. Särskilda anvisningar föreslås bli ut
färdade av riksräkcnskapsverket.
Avslutningsvis beröres i promemorian vissa specialfragor. För de nybil
dade pastoraten skall sålunda bestämmelserna i förordningen den 17 decem
ber 1948 angående taxering och debitering av skatt vid ändring i kommunal
och ecklesiastik indelning m. m. komma att gälla. Vidare erinras om att
pastoraten kommer att bli berättigade till skatteersättning på grund av
senast företagen ortsavdragsreform jämlikt bestämmelserna i lagen den 19
maj 1957 med särskilda bestämmelser om kommuns, landstingskommuns
och annan samfällighets utdebitering av skatt för åren 19.)8 196o. Kyrklig
j
;
j
—
Bihang till riksdagens protokoll 1961. 1 samt hr 70
Kungl. May.ts proposition nr 70 år 1961
190
samfalhghets andel av den kommunala inkomstskatten bör redovisas efter
samma grunder, som eljest kommer att gälla.
Remissyttranden. Över promemorian har yttranden avgivits av statskon
toret, riksräkenskapsverket samt länsstyrelserna i Stockholms, Malmöhus,
Goteborgs och Bohus, Skaraborgs, Örebro och Gävleborgs län.
Promemorian har i allmänhet erhållit ett positivt mottagande och fler
talet myndigheter tillstyrker vad som föreslagits. Sålunda påpekar riks
räkenskapsverket i sitt yttrande, att även om kommunerna inte längre stäl
les inför lika stora svårigheter som tidigare, bör de från kommunhåll fram-
örda önskemålen nu tillmötesgås. Det skulle uppenbarligen innebära en
rationalisering av arbetet med att fördela kommunalskatten att helt lägga
uppgiften till länsstyrelserna. Såsom i promemorian föreslagits bör emeller
tid detta merarbete begränsas genom att de kyrkliga kommunernas medel
alltjämt utbetalas genom den borgerliga kommunens förmedling.
Likartade synpunkter framföres av länsstyrelserna i Stockholms, Malmö
hus och Örebro län.
I sitt yttrande erinrar statskontoret om att det i sitt utlåtande över
församlingsstyrelsekommitténs betänkande inte funnit sig kunna tillstyrka
någon ändring i gällande regler. Statskontoret anser sig inte ha anledning
att nu frångå denna uppfattning. Om en omläggning anses böra ske trots
merarbetet för länsstyrelserna, bör dessa även utbetala medlen.
Länsstyrelsen i Gävleborgs län framhåller, att det kvalificerade arbetet
med att räkna ut församlingarnas och pastoratens skattemedel otvivelak
tigt torde bli mest arbetskrävande. Det synes länsstyrelsen därför konse
kvent, att statsverkets mellanhavande med församling och pastorat regleras
i full omfattning och att således den borgerliga kommunens befattning med
medlen borttages. Länsstyrelsen önskar dock några års frist med genom
förandet av ändringen till följd av brist på kvalificerad personal.
Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län finner att kommunalskattemed
len alltjämt bör utbetalas till församlingen genom den borgerliga kommu
nen. Länsstyrelsen anser sig inte kunna tillstyrka, att statsverket skall
betungas med en redovisning, hur varje i redovisningsräkningen ingående
post bör fördelas mellan kommun och församling. En mindre långtgående
komplettering av redovisningsräkningarna förordas därför.
Liknande synpunkter anföres av länsstyrelsen i Skaraborgs län.
Departementschefen. Frågan om att införa nya bestämmelser om hur
församlingarnas andelar av den kommunala inkomstskatten skall redovisas
har, såsom framgått av den lämnade redogörelsen, under en följd av år varit
aktuell. Enligt min åsikt bör hänsyn tas till kommunala och kyrkliga kom
muners berättigade intressen att få entydiga redovisningar. Samtidigt måste
beaktas det angelägna i att inte utan starka skäl nya arbetsuppgifter lägges
på länsstyrelserna eller att pågående utredningar föregripes.
Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961
191
I den inom departementet upprättade promemorian föreslås, att fördel
ningen av medel mellan borgerlig och kyrklig kommun pa oförändrat sätt
skall ske genom kommunal medverkan. För att förenkla fördelningsarbetet
för den kommunala myndigheten skall det dock åligga länsstyrelserna att
upprätta fullständiga redovisningsräkningar, som ger direkt besked vad som
tillkommer varje kommunal enhet. Detta förslag har i allmänhet tillstyrkts
eller lämnats utan erinran av remissmyndigheterna. De invändningar som
framförts synes ha sin grund i farhågor för att detaljredovisningen skall bli
betungande ur arbetssynpunkt för länsstyrelserna.
Enligt tillgängliga uppgifter upprättas för närvarande redovisningsräk-
ningarna inte efter enhetliga principer länsstyrelserna emellan. Sålunda läm
nar vissa länsstyrelser redan nu kommunerna uppgifter till ledning för för
delning av kommunalskatt. Erfarenheterna från dessa länsstyrelser tyder
på att merarbetet med de fullständiga redovisningsräkningarna inte är så
stort, som man på vissa håll synes befara. Jag finner därför — i likhet med
vad som föreslagits i departementspromemorian — att kommunernas önske
mål i denna fråga bör tillgodoses. Detta synes kunna ske inom ramen för
gällande lagstiftning på det sättet, att anvisningar utfärdas om upprättande
av enhetliga och tillräckligt utförliga redovisningsräkningar. Bestämmel
serna synes lämpligen böra utfärdas av riksrevisionsverket.
Några remissinstanser förordar att församlingsskatten utanordnas från
länsstyrelserna direkt till församlingarna. Även om det i och för sig kan
synas rationellt att länsstyrelserna fullgör också denna arbetsuppgift, talar
dock för närvarande praktiska skäl emot en sådan reform. Därtill kommer
att lösningen av denna fråga kan komma att påverkas av det utrednings
arbete, som för närvarande bedrives inom uppbördsorganisationskommittén.
Jag anser därför att någon ändring inte nu bör ske i fråga om de borgerliga
kommunernas skyldighet att förmedla utbetalning av medel till de kyrkliga
kommunerna.
De i departementspromemorian berörda specialfrågorna föranleder ingen
erinran från min sida.
För Stockholms del innebär vad som nu föreslagits inte någon ändring i
sak i gällande ordning. Avvikelserna i förfarandet från vad som gäller för
riket i övrigt redovisas i
86
§.
Slutligen vill jag framhålla att ändringen av beteckningen församlings-
avgift i LFS till församlingsskatt i skatte- och uppbördshänseende endast
är av formell karaktär. Församlingsskatt skall således framdeles debiteras
och uppbäras helt i överensstämmelse med vad som nu gäller i fråga om
församlingsavgift. Inte heller i övrigt avses någon ändring i sak genom den
nya lydelse 82 ii erhållit i förhållande till 57 § LFS och 61 § LFS Sthlm.
I sistnämnda paragraf i LFS Sthlm upptas en bestämmelse, att medlem
av icke-territoriell församling inte iir skyldig erlägga avgift till den försam
Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961
192
ling, där han är mantalsskriven. Bestämmelsen infördes i förtydligande
syfte. Motsvarighet saknas i LFS. Det synes lämpligt att i den nya lagen
erinra om denna sedan länge bestående ordning.
8 kap. Om underställning och besvär
87 §.
Paragrafen motsvarar delvis
66
§
1
mom. LFS och 69 §
1
mom. LFS
Sthlm. Jfr 74 § tredje och fjärde styckena KL.
88
§.
Denna paragraf ersätter 67 § LFS och 70 § LFS Sthlm. Jfr
75
§ andra—
fjärde styckena KL.
89 §.
Enligt
68
och 71 §§ LFS samt 71 och 75 §§ LFS Sthlm är beträffande
beslut av representativt organ samt kyrkoråd länsstyrelsen eller domkapit
let besvärsmyndighet allt efter målets beskaffenhet.
Domkapitlet är besvärsmyndighet dels i mål som avses i
2
§ a), b), d),
h) och k) LFS, d. v. s. mål som avser åtgärder till främjande av försam-
lingsvården och särskilda anordningar till kyrkomusikens höjande, till
sättande och avskedande av kyrkobetjänte, kyrkomedels användande, åt
gärder till vidmakthållande av ordning under gudstjänsten samt upprät
tande och underhåll av församlingsbibliotek, dels ock i mål som rör val av
ledamöter och suppleanter i kyrkoråd och biblioteksstyrelse samt mål
rörande granskning av kyrkorådets eller biblioteksstyrelsens räkenskaper.
I andra mål än de nu nämnda är länsstyrelsen besvärsmyndighet.
Ehuru lagens regler såvitt gäller de administrativa organen endast avser
besvär över beslut av kyrkoråd, har i praxis besvär ansetts kunna föras
även mot beslut av styrelser och nämnder, som församling tillsatt för sär
skilda förvaltnings- och verkställighetsbestyr.
Rätt att anföra besvär tillkommer för närvarande medlem av församling.
Någon närmare bestämning av detta medlemskap ges inte i lagen. Som
medlem i territoriell församling har i rättspraxis betraktats den som är
kyrkoskriven i församlingen eller där äger fast egendom.
Församlingsstyrélsekommittén finner inte den nuvarande instansord
ningen tillfredsställande. Den anser, att en i och för sig önskvärd enhetlig
het i fullföljdsreglerna vinnes, om uppspaltningen av målen på två skilda
besvärsmyndigheter ersätts med en enda besvärsväg. Att i så fall länssty
relsen bör vara besvärsmyndighet synes kommittén vara givet, eftersom
länsstyrelsen för närvarande har att pröva besvär i anslagsfrågor och någon
ändring härutinnan inte torde komma i fråga.
Kommittén anser sig emellertid inte böra föreslå en så långtgående änd-
Kungl. Maj:ts 'proposition nr 70 år 1961
193
ring av den bestående ordningen, att domkapitlets ställning som besvärs-
myndighet helt upphör. Enligt kommitténs mening bör doek intresset av
enhetlighet i fullföljdsreglerna tillgodoses såtillvida, att länsstyrelsen får
pröva samtliga besvär över beslut av församlingens representativa organ.
Kommittén förutsätter emellertid att länsstyrelsen bereder domkapitlet till
fälle att yttra sig i alla mål, där domkapitlets hörande kan vara av bety
delse. Vad angår de administrativa organens beslut anser sig kommittén
inte kunna förorda samma ordning. Vissa av de uppgifter, som tillkommer
kyrkoråd och i förekommande fall även andra församlingens nämnder, kan
nämligen enligt kommitténs uppfattning sägas vara av så utpräglat kyrklig
natur, att skäl föreligger att behålla domkapitlet som besvär smyndighet i
dylika frågor.
Kommitténs förslag (90 § FFL och 88 § FFL Sthlm) innebär utifrån
dessa utgångspunkter, att länsstyrelsen alltid skall pröva besvär över kyrko
fullmäktiges och kyrkostämmas beslut. Besvär över kyrkorådets beslut skall
gå till länsstyrelsen utom när det gäller församlingsvårdande åtgärder, vilka
inte kräver utdebiterade medel, upplåtelse av gudstjänstlokal, upplåtelse
av gravplats samt utseende eller entledigande av befattningshavare^ vid
gudstjänstlokal och begravningsplats eller disciplinär åtgärd mot sådan
befattningshavare. Med kyrkoråd likställes uttryckligen annan försam
lingens nämnd.
När det gäller besvär sr ätten anknyter kommittén sådan rätt till medlem
skapet i församlingen, vilket — i likhet med vad som skett i KL närmare
bestämmes i en särskild paragraf (2 § FFL och 2 § FFL Sthlm). Enligt
kommitténs förslag är medlem i territoriell församling den, som är mantals
skriven inom församlingen, ävensom var och en som utan att vara mantals
skriven inom församlingen är kyrkoskriven där eller äger eller brukar fast
egendom eller är taxerad till allmän kommunalskatt i församlingen. Med
lem av icke-territoriell församling är envar, som är kyrkoskriven där.
En reservant i kommittén, kanslirådet Brolin, anser att reglerna om med
lemskap helt kan anknytas till kyrkoskrivning och skattskyldighet.
Kommittén upptar också frågan om församling i likhet med borgerlig
kommun bör få tillsätta särskild besvärsnämnd. Kommittén finner, att en
sådan nämnd skulle ha ringa praktisk betydelse och framlägger inget förslag
om överensstämmelse med KL i detta avseende.
Remissmyndigheterna. Kammarkollegiet tillstyrker kommitténs förslag i
vad det rör instansordningen med den ändringen, att domkapitlet bör bibe
hållas som besvärsmyndighet för alla tjänstetillsättningar. Kyrkomötet,
statskontoret, flertalet domkapitel och diakonistyrelsen avstyrker däremot
ändringsförslaget i denna del och yrkar, att de nu gällande reglerna behålles.
Å andra sidan förklarar sig domkapitlet i Lund anse, att enhetlighet i full-
Kungl. Maj:ts -proposition nr 70 år 1961
194
följdsreglerna vinnes, om länsstyrelsen insätts som besvärsmyndighet för
samtliga mål med undantag av frågor om tillsättning och entledigande av
kyrkobetjänte. En liknande uppfattning framföres av
länsstyrelsen i Söder
manlands län.
När det gäller reglerna om
medlemskap
finner
statskontoret
det vara
tveksamt, om dessa lämpligen bör överföras i så nära anslutning till KL:s
regler som föreslagits. En närmare utredning av gränserna för medlemskap
av församling bör enligt ämbetsverket göras, innan slutgiltig ståndpunkt
fattas.
Domkapitlet i Lund
anför:
Denna principiellt viktiga fråga bör lösas så, att allenast de som ha röst-
rätt vid val till kyrkofullmäktige eller å kyrkostämma böra tillhöra för
samlingen. Som tidigare framhållits reglerar numera församlingslagstift-
ningen. allenast trossamfundet Svenska kyrkans gemensamma angelägen
heter, i anledning varav det synes domkapitlet uppenbart, att allenast
medlemmar av svenska kyrkan böra ha medlemskap i församlingen. Det
kan vidare mycket väl tänkas, att de som utträtt ur kyrkan hysa samvets
betänkligheter mot att tillhöra församlingen. Något helt annat är, att
mantalsskrivning och folkbokföring hänföra sig till inom församlingen
boende eller där kyrkoskrivna. Denna registrering av befolkningen står på
mtet sätt i nagot samband med medlemskap i församlingen, även om de
utträtt ur kyrkan bidraga till vissa församlingens kostnader, såsom för
folkbokföringen, begravningsplatser m.m.
Domkapitlet i Stockholm
säger sig dela kanslirådet Brolins synpunkter.
Enligt domkapitlets åsikt gör 1951 års religionsfrihetslag det naturligt, att
med medlem av församling avses där kyrkoskriven, fysisk person. Annan
bestämning av medlemskapet skulle endast vålla begreppsförvirring, anser
domkapitlet.
Liknande synpunkter framföres av
kyrkofullmäktige i Västervik
och
kyrkofullmäktige i Lindes pastorat.
Sedan inom ecklesiastikdepartementets lagbyrå upprättats ett utkast till
en för hela riket gemensam lag om församlingsstyrelse, har efter remiss
besvärssakkunniga avgivit yttrande över såväl de av kommittén föreslagna
besvärsreglerna som de i utkastet upptagna bestämmelserna härom.
Inledningsvis anför besvärssakkunniga att de utgått från att församlingen
är en kommunalrättslig juridisk person, som bygger på
medlemskap
av en
skilda, vilka bildar dess personliga underlag. Med sådan utgångspunkt ter
det sig oegentligt att vid lagstiftning om församling inte — i analogi med
vad som skett i övriga kommunallagar — klargöra vilka som är medlemmar
i denna. Bland annat för tillämpning av den kommunala likställighetsgrund-
satsen erfordras enligt besvärssakkunnigas åsikt klarhet härutinnan. Be-
svärssakkunniga förklarar, att församlingen närmast synes böra betraktas
sasom en kommunal sammanslutning för vård av kyrkans angelägenheter.
Kungl. Maj:ts 'proposition nr 70 år 1961
195
Medlemskap av svenska kyrkan torde därför i princip böra uppställas som
allmän förutsättning för medlemskap i församling. Det synes vidare i ifråga
varande sammanhang naturligare att anknyta till kyrkoskrivningen än till
mantalsskrivningen. Särskilda problem uppkommer dock på grund av den
beskattningsmakt, som territoriell församling har gentemot andra än dem
som bör betraktas som dess medlemmar. Det kan därför, anser de sakkun
niga, ifrågasättas att efter förebild av 2 § KL föreskriva, att medlem av
territoriell församling inte blott är sådan medlem av svenska kyrkan, som
är kyrkoskriven i församlingen, utan även var och en som därstädes äger
eller brukar fast egendom eller är taxerad till allmän kommunalskatt.
Vad härefter angår in-stansordningen anser besvärssakkunniga det enda
rationella vara, att beslutanderätten förbehålles antingen länsstyrelsen
eller domkapitlet och att det i stället sörjes för samverkan dem emellan.
Besvärssakkunniga fortsätter:
Ser man till de olika besvärsgrunder, som kunna åberopas i kommunala
besvärsmål, torde vara uppenbart, att länsstyrelsen på grund av sin om
fattande erfarenhet av de borgerliga kommunalbesvärsmålen i regel på det
hela taget är bättre skickad än domkapitlet att pröva, huruvida ett beslut
tillkommit i laga ordning. Beträffande övriga besvärsgrunder torde det
däremot i åtskilliga fall ligga närmare till hands att välja domkapitlet som
prövande instans, eftersom denna myndighet äger särskild kännedom om
den kyrkliga lagstiftningen och de kyrkliga uppgifterna över huvud. Här
bör dock erinras om att enligt gällande rätt länsstyrelsen prövar anslags
frågor, vilket medför att, då — såsom församlingsstyrelsekommittén fram
håller — det stora flertalet av församlingsangelägenheterna kräver medels
anslag, de flesta besvärsmålen också redan nu gå till länsstyrelsen. Enligt
besvärssakkunnigas mening tala i detta läge övervägande skäl för att läns
styrelse anförtros uppgiften att fungera såsom exklusiv besvärsinstans i mal
avseende kommunalbesvär över beslut av alla församlingens organ. Besvärs
sakkunniga tillstyrka sålunda den instansordning, som angivits i 89 §
1 mom. första stycket i lagbyråns lagförslag.
Besvärssakkunniga framhåller härefter, att de kyrkliga intressena bör
tillgodoses genom att domkapitlet beredes tillfälle att avgiva yttrande. De
sakkunniga föreslår, att det stadgas, att länsstyrelsen i hithörande mål skall
inhämta yttrande av domkapitlet, där det inte framstår som uppenbart
obehövligt.
Slutligen framhåller besvärssakkunniga, att församling som så önskar bör
få tillsätta särskild besvärsnämnd. Några olägenheter vållas enligt de sak
kunniga inte av att församlingsstyrelselagen på denna punkt utformas på
samma sätt som övriga kommunallagar.
Departementschefen. För närvarande anföres allt efter sakens beskaffen
het besvär över de kyrkokommunala organens beslut hos länsstyrelsen eller
domkapitlet. Oavsett vilken av dessa myndigheter som avgör besvären, kan
talan föras vidare till regeringsrätten. Enighet råder om att regeringsrätten
Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961
196
även i fortsättningen bör vara sista instans. Delade meningar finns däremot
om vilket organ som i första instans bör avgöra besvärsärendena.
Antalet besvärsärenden av här avsett slag — alltså sådana i vilka s. k.
kommunal besvärsgrund åberopas — är för närvarande mycket få. Sålunda
kan nämnas att hos domkapitlen under åren 1958—1960 anfördes i genom
snitt besvär endast i två fall för domkapitel och år.
Såväl kommittén som besvärssakkunniga har framhållit betydelsen av att
ett och samma besvärsprövande organ finns i första instans. Härigenom
undvikes gränsdragningsproblem samtidigt som enhetlighet i besvärspröv-
ningen befordras. Jag finner dessa synpunkter i hög grad värda beaktande.
Det synes mig vidare uppenbart, att länsstyrelsen i och för sig besitter
större erfarenhet på det kommunala besvärsområdet, och att de nyss an
förda skälen således talar för att denna myndighet väljes.
Emellertid måste beaktas, att kyrkliga intressen kan motivera, att vissa
frågor även i fortsättningen bör prövas av domkapitlet. När det gäller äm
nen, som har anknytning till gudstjänstliv och församlingsvård, måste de
kyrkliga synpunkterna tillmätas stor betydelse. Detsamma kan gälla frågor
som rör anställande av och disciplinära åtgärder mot vissa befattningsha
vare, i vilka frågor domkapitlet ofta besitter bättre kännedom om vad
tjänsten kräver. Jag vill dock erinra om, att den besvärsprövande myndig
heten inte har att allmänt överpröva det kommunala organets beslut utan
endast på särskilt angivna grunder av rättslig natur pröva beslutets laglig
het. Med hänsyn till det nu anförda synes mig det lämpligaste vara, att
länsstyrelsen i enlighet med vad besvärssakkunniga förordat ålägges in
hämta domkapitlets yttrande i alla mål, om inte detta uppenbart är obe
hövligt. Om en sådan bestämmelse införes, torde utan men för de kyrkliga
intressena länsstyrelsen kunna ensam utgöra första besvärsprövande instans
i fråga om alla kyrkokommunala beslut. Jag förordar således, att denna
ordning införes. Självfallet skall domkapitlet i samma utsträckning som
hittills ha att pröva besvär över beslut som fattats av församlingsorgan med
stöd av speciallagstiftning.
Vad härefter angar rätten att anföra besvär har kommittén på sätt som
skett i KL anknutit denna rätt till medlemskapet i kyrkokommunen, och
kommittén har i sitt förslag upptagit en särskild regel om medlemskap.
Också besvärssakkunniga har, utifrån den kommunala likställighetsgrund-
satsen, ansett att en regel om medlemskap motsvarande den i KL bör
införas i lagen. Det måste emellertid beaktas, att en sådan regel inte enbart
är till fördel. Det kan således inte vara tillfredsställande att den som ut
trätt ur svenska kyrkan skall — låt vara ur kommunalrättslig synvinkel_
betraktas som församlingsmedlem. Med församlingsmedlem avses i dagligt
tal endast fysiska personer, som tillhör svenska kyrkan och genom kyrko-
skrivningen är knutna till församlingen. På ett liknande medlemsbegrepp
Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961
197
bygger också reglerna om rösträtt och valbarhet. Å andra sidan måste ett
mera vidgat medlemsbegrepp gälla beträffande rätten att anföra besvär.
Här tillkommer de ekonomiska intressen, som är knutna till skyldigheten
att utge skatt till församlingen.
I betraktande av det sagda synes något entydigt medlemsbegrepp inte
böra anges för församlings vidkommande. Hinder föreligger inte att för
varje fall ange, vilken krets av personer och andra som avses. Något egent
ligt behov av ett generellt medlemsbegrepp kan därför knappast anses före
ligga. Jag är till följd av nu anförda synpunkter inte beredd biträda kom
mitténs mening i förevarande avseende. Den föreslagna regeln har alltsa
inte upptagits i förslaget.
Rätt att anföra besvär över kyrkokommunalt organs beslut bör tillkom
ma den som är kyrkoskriven i församlingen, vare sig församlingen är terri
toriell eller inte. Vidare bör den som visserligen inte är kyrkoskriven i för
samlingen men ändock har att erlägga skatt till församlingen ha sådan rätt.
Vad slutligen angår frågan om församling bör få inrätta egen besvärs-
nämnd råder enighet om att något praktiskt behov inte föreligger av dylika
nämnder inom det kyrkokommunala området. Till följd härav finner jag
mig inte böra tillstyrka besvärssakkunnigas förslag.
90 §.
Denna paragraf motsvarar 69 § LFS och 72 § LFS Sthlm. Den överens
stämmer med 77 § KL.
91 §.
Paragrafen ersätter 70 § LFS och 73 § LFS Sthlm. Den överensstämmer
med 78 § KL.
Kungl. Maj:ts 'proposition nr 70 år 1961
2. Lagen om införande av lagen om församlingsstyrelse
1 §.
Den nya lagen torde lämpligen böra träda i kraft den 1 januari 1963, så
att den kan tillämpas från och med ingången av nästa tjänstgöringsperiod
för kyrkofullmäktige.
I paragrafen upptages i enlighet med kommitténs förslag ett stadgande
att Kungl. cirkulärbrevet den 13 augusti 1823 angaende kyrkvaktares ut
väljande skall upphävas. Härigenom kommer kyrkoherden inte längre att
ha kvar rätten att på förslag till kyrkvaktartjänst uppföra tre sökande, av
vilka församlingen har att välja en till tjänsten.
2
§.
Enligt förslaget skall gränsen för obligatoriskt införande av kyrkofull-
mäktigsystem sänkas från 1 500 till 1 000 invånare. För att kyrkofull
mäktige skall finnas från den nya lagens ikraftträdande i de av förslaget
berörda församlingar, som vid 1962 års ingång bar en folkmängd översti
gande 1 000 invånare, men som vid sistnämnda tidpunkt saknar fullmäk
tige, måste dessa församlingar välja fullmäktige under 1962.
198
Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961
3 §.
De samfälligbeter som nu finns rubbas inte av den nya lagen. Dennas
bestämmelser kan emellertid föranleda, att de föreskrifter Kungl. Maj:t
utfärdat för samfälligbeten bör ändras. I sådant fall bör samfällighet göra
framställning harom. För Göteborgs del gäller dessutom, att några frågor
som nu är upptagna i LKF Gbg, inte reglerats i den nya lagen. Särskilda
föreskrifter kan på grund härav vara erforderliga för samfälligbeten.
Som kommittén föreslagit upptages en övergångsbestämmelse av innehåll,
att de nuvarande totala samfälligbeterna får bestå och att alltså de i dessa!
samfälligheter ingående församlingarna även i fortsättningen kommer att
sakna egna organ.
4 §.
Paragrafen innehåller regler, enligt vilka de nya valbarhetsbestämmel-
serna och de stadganden, som rör ordförandeval i representativa organ, kan
tillämpas vid val, som avser tiden efter den 1 januari 1963 (jfr 3 § första
stycket lagen den 18 december 1953 om införande av kommunallagen).
5 §.
I de fall församlingsdelegerade skall finnas, måste dessa utses före den
nya lagens, ikraftträdande. Enligt 39 § 2 mom. måste församlingarna i god
tid dessförinnan försöka träffa överenskommelse om delegerades antal eller,
om de inte kan enas, anmäla saken till länsstyrelsen. Valet av delegerade
skall jämlikt 40 § 3 mom. äga rum i december månad 1962.
6
§.
Bestämmelsen i denna paragraf innebär, att kyrkoherdens självskrivenhet
som ordförande i kyrkorådet består intill utgången av år 1963.
7 §.
I flerförsamlingspastorat kommer till följd av bestämmelserna i denna
paragraf det av pastoratsstämman utsedda pastoratskyrkorådet att under
år 1963 vara kyrkoråd för den obligatoriska samfällighet, som pastoratet
som regel utgör från och med den 1 januari detta år.
Sasom kommittén framhållit medför den i förslaget upptagna ordningen,
att frågan om ansvarsfrihet för pastoratskyrkorådets förvaltning under år
1962 skall prövas av församlingsdelegerade. När det gäller gemensamt kyr
koråd för andra församlingar än sådana, som bildar ett pastorat, torde
199
också utan särskilt stadgande gälla, att ansvarsfrihet för år 1962 beviljas av
de särskilda församlingarna.
8 och 9 §§.
Dessa paragrafer motsvaras av 3 § andra stycket och 7 § lagen om infö
rande av kommunallagen.
11
§.
Bestämmelsen fordras för framtida indelningsändringar beträffande
Stockholm och Göteborg.
12
§.
Beträffande sådana särskilda föreskrifter, som kan meddelas enligt denna
paragraf, får bland annat hänvisas till vad som anförts under avsnittet III
i den allmänna motiveringen.
Kungl. Maj:ts -proposition nr 70 år 1961
3. Lagen om ändrad lydelse av 38 och 41 §§ lagen den 13 juni 1919
(nr 293) om ändring i kommunal och ecklesiastik indelning
Sedan kommittén framlagt sitt förslag till ändring i förevarande lag har
lagen reviderats (se SFS 1957: 282). Det nu framlagda förslaget överens
stämmer väsentligen med vad kommittén föreslagit. Kommittén har
förordat ett stadgande om utövandet av beslutanderätten i kyrklig sam
fällighet med församlingsdelegerade, då samfällighetens område genom in-
delningsändring ökas eller minskas. I anledning härav anmärker kammar
kollegiet, att lagen avser indelningsändringar endast beträffande primär
kommuner. Kungl. Maj:ts befogenhet att förordna om indelningsändringar
beträffande andra slags kommuner, t. ex. kyrkliga samfälligheter, tingslag
och landstingskommuner, samt att meddela erforderliga bestämmelser för
genomförande av dessa ändringar grundar sig enligt kollegiet inte på indel
ningslagen utan på Kungl. Maj:ts allmänna administrativa befogenhet. Med
hänsyn till det anförda avstyrker kollegiet, att de av kommittén föreslagna
reglerna för kyrklig samfällighet införs i indelningslagen.
På grund av vad kammarkollegiet anfört har förslagets bestämmelser,
som berör kyrkliga samfälligheter, inte upptagits i 38 §.
4. Förordningen om ändrad lydelse av 30 § folkboltföringsförordningen
den 28 juni 1916 (nr 469)
Ändringen innebär, att de skyldigheter beträffande kyrkobokföringen,
som för närvarande åvilar församling, i stället skall ankomma pa pastoratet.
Spörsmålet har berörts under avsnittet V i den allmänna motiveringen och
i övrigt får hänvisas till SOU 1957: 15 s. 248.
200
Kungl. Majds proposition nr 70 år 1961
VII. Departementschefens hemställan
Under åberopande av vad jag i det föregående anfört och förordat, hem
ställer jag, att Kungl. Maj:t matte föreslå riksdagen antaga ifrågavarande
inom ecklesiastikdepartementet upprättade förslag till
1) lag om församlingsstyrelse;
2) lag om införande av lagen om församlingsstyrelse;
3) lag om ändrad lydelse av 38 och 41 §§ lagen den 13 juni 1919
(nr 293) om ändring i kommunal och ecklesiastik indelning; samt
4) förordning om ändrad lydelse av 30 § folkbokföringsförordningen den
28 juni 1946 (nr 469).
Vad föredragande departementschefen sålunda, med in
stämmande av statsrådets övriga ledamöter, hemställt,
bifaller Hans Maj:t Konungen samt förordnar, att till riks
dagen skall avlåtas proposition av den lydelse, bilaga till
detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Jan-Mats Lindahl
Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961
201
Bilaga A
Tablå
över former för samverkan mellan församlingar
Form för samverkan
Beslutande
organ
Administrativt
organ
I. Kyrkliga samfälligheter
(Specialkommuner)
A. Nuvarande ordning
1) Stockholm: Partiell ekonomisk
samfällighet, reglerad i LFS
Sthlm
Församlings-
delegerade
Beredningsutskott
2) Göteborg: Total ekonomisk
samfällighet, reglerad i LKF
Gbg
3) Landet i övrigt:
Kyrkofullmäktige
Kyrkonämnd
a) Totala samfälligheter
Kyrkofullmäktige
(Kyrkostämma)
Samfällt kyrkoråd
b) Partiella samfälligheter
Samfällighetsbildning beroende
på K.Ma beslut
B. Kommittén
Kyrkofullmäktige
(Kyrkostämma)
Samfällt kyrkoråd
1) Stockholm: Partiell ekonomisk
Församlings-
Berednings- och
samfällighet, reglerad i FFL
Sthlm
delegerade
ekonomiutskott
2) Göteborg: Total ekonomisk
samfällighet, reglerad i FLS
Gbg
3) Landet i övrigt:
Kyrkofullmäktige
Kyrkonämnd
a) Totala ekonomiska samfäl
ligheter
Kyrkofullmäktige
Samfällt kyrkoråd
b) Partiella ekonomiska sam
fälligheter
Samfällighetsbildning betr. a)
och b) beroende på K.M:s be
slut, utom beträffande pasto
rat, se II B nedan
Församlingsdelege-
rade, om K.M. ej
annat förordnar
Samfällt kyrkoråd
c) Nuvarande totala samfäl
ligheter, i den mån K.M.
ej annat förordnar.
(Nya kan ej bildas)
Kyrkofullmäktige
Samfällt kyrkoråd
202
Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961
Form för samverkan
Beslutande
Administrativt
organ
organ
C. Propositionen
1) Stockholm: Partiell ekonomisk
Församlings-
Samfällt kyrkoråd
samfällighet, reglerad i lagen
om församlingsstyrelse
delegerade
2) Göteborg: Total ekonomisk
Kyrkofullmäktige
Samfällt kyrkoråd
samfällighet, reglerad i lagen
om församlingsstyrelse
3) Landet i övrigt:
a) Totala ekonomiska samfäl-
ligheter
Kyrkofullmäktige
Samfällt kyrkoråd !
b) Partiella ekonomiska sam-
Församlings-
Samfällt kyrkoråd
fälligheter
delegerade
Samfällighetsbildning betr. a)
och b) beroende på K.M:s be
slut, utom beträffande pasto
raten, se II C nedan
c) Nuvarande totala samfäl-
Kyrkofullmäktige
Samfällt kyrkoråd
ligheter, i den män K.M. ej
annat förordnar.
(Nya kan ej bildas)
II. Pastoratsangelägenheternas
handhavande i flerförsamlings-
pastorat
A. Nuvarande ordning
Pastoraten ej självständiga kom
muner
B. Kommittén
Pastoratet kyrklig samfällighet
C. Propositionen
Pastoratet kyrklig samfällighet,
om K.M. ej annat förordnar
DI. Andra gemensamma angelägen
heter
Nuvarande ordning
Kommittén
Propositionen
Gemensam kyrko
stämma (oavsett
om församling har
fullmäktige eller ej)
Församlingsdelege-
rade, om K.M. ej
annat förordnar
Församlings-
delegerade
Gemensam kyrko
stämma
Gemensam kyrko
stämma
F örsamlingarnas
beslutande organ
var för sig
P astoratskyrkoråd
Samfällt kyrkoråd
Samfällt kyrkoråd
Gemensamt
kyrkoråd
Gemensamt
kyrkoråd
Gemensamt
kyrkoråd
Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961
203
INNEHÅLLSFÖRTECKNING
Sid.
Propositionens huvudsakliga innehåll........................................................... 1
Lagförslag ....................................................................................................... 3
Lag om församlingsstyrelse............................................................... 3
Lag om införande av lagen om församlingsstyrelse............................... 34
Lag om ändrad lydelse av 38 och 41 §§ lagen den 13 juni 1919 (nr 293)
om ändring i kommunal och ecklesiastik indelning....................... 36
Förordning om ändrad lydelse av 30 § folkbokföringsförordningen den
28 juni 1946 (nr 469).......................................................................... 38
I. Inledning ............................................................................................... 39
H. Allmänna synpunkter............................................................................ 42
1. Kortfattad historik .......................................................................... 42
2. Gällande bestämmelser och deras tillkomst m. m............................. 44
3. Huvudlinjer i 1953 års kommunallagsreform.................................. 48
4. Grundlinjer i församlingsstyrelsekommitténs förslag....................... 48
5. Utredningen om förhållandet mellan staten och kyrkan.................. 56
6. Remissyttranden ............................................................................. 57
7. Kommunal samverkan i ekonomiska frågor................................... 64
8. Departementschefen ........................................................................ 67
III. Församlings kompetens ........................................................................ 73
1. Gällande bestämmelser m. m.............................................................. 73
2. Församlingsstyrelsekommittén ........................................................ 76
3. Remissyttranden ............................................................................. 88
4. Departementschefen ........................................................................ 98
IV. Kyrkorådet ............................................................................................ 112
1. Gällande bestämmelser .................................................................... 112
2. Församlingsstyrelsekommittén ........................................................ 114
3. Remissyttranden ............................................................................. 120
4. Departementschefen ........................................................................ 124
V. Kyrkliga samfälligheter m.m................................................................. 128
1. Gällande bestämmelser .................................................................... 128
2. Församlingsstyrelsekommittén ........................................................ 135
3. Remissyttranden ............................................................................. 146
4. Departementschefen ........................................................................ 151
204
Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961
Sid.
VI.
Specialmotivering till lagförslagen .........................................................
157
1. Lagen om församlingsstyrelse...........................................................
157
2. Lagen om införande av lagen om församlingsstyrelse...................... 197
3. Lagen om ändrad lydelse av 38 och 41 §§ lagen den 13 juni 1919
(nr 293) om ändring i kommunal och ecklesiastik indelning......... 199
4. Förordningen om ändrad lydelse av 30 § folkbokföringsförordningen
den 28 juni 1946 (nr 469).................................................................
199
VII.
Departementschefens hemställan ........................................................
200
Bilaga
A.
Tablå över former för samverkan mellan
församlingar 201
Ivar Hseggströms Boktryckeri AB • Stockholm 1961
590508