Prop. 1961:70

('med förslag till lag om församlingsstyrelse m. m.',)

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 70 år 1961

1

Nr 70

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om

församlingsstyrelse m. m.; given Stockholms slott den 17 mars 1961.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av stats­ rådsprotokollet över ecklesiastikärenden för denna dag, föreslå riksdagen att antaga härvid fogade förslag till

1) lag om församlingsstyrelse; 2) lag om införande av lagen om församlingsstyrelse; 3) lag om ändrad lydelse av 38 och 41 §§ lagen den 13 juni 1919 (nr 293) om ändring i kommunal och ecklesiastik indelning; samt

4) förordning om ändrad lydelse av 30 § folkbokföringsförordningen den 28 juni 1946 (nr 469).

GUSTAF ADOLF

Ragnar Edenman

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås, att de nuvarande särskilda lagarna om försam­ lingsstyrelse, om församlingsstyrelse i Stockholm och angående kyrkofull­ mäktige och kyrkonämnd i Göteborg ersättes med en för alla kyrkliga kommuner gemensam lag om församlingsstyrelse.

Förslaget innebär, att till lagen om församlingsstyrelse överföres åtskilliga bestämmelser av saklig och formell art, som innefattas i kommunallagen. Detta gäller i huvudsak reglerna om anhängiggörande av ärende, interpella- tionsrätt, rätt att deltaga i det beslutande organets överläggningar, valbar­ het, jäv samt om kallelser och tillkännagivanden.

Beträffande formerna för beslutanderättens utövning innebär förslaget, att det befolkningstal, som gör fullmäktiginstitutionen obligatorisk, sänkes från 1 500 till 1 000 invånare i församling. Om invånarantalet underskrider sistnämnda siffra, föreslås att församling såsom hittills själv får besluta om den vill ha fullmäktige i stället för kyrkostämma.

1

Bihang till riksdagens protokoll 1961. 1 samt. Nr 70

2

Bestämmelserna om församlings kompetens har omarbetats i syfte att ge klarare uttryck för församlingens olika verksamhetsgrenar. Förslaget inne­ bär, att församlings befattning med folkbiblioteksväsendet skall upphöra. Förslag framlägges vidare om att Kungl. Maj:t skall tillerkännas rätt att för särskilt fall förordna att begravningsplats skall anskaffas eller vårdas av borgerlig kommun. I övrigt har inte avsetts att i sak göra större änd­ ringar beträffande församlings nuvarande kompetens.

Nya samfälligheter föreslås få omfatta endast angelägenheter av ekono­ misk natur. Flerförsamlingspastoraten skall enligt förslaget utgöra obliga­ toriska kyrkliga samfälligheter för skötseln av pastoratsangelägenheterna. För dessa samfälligheter och andra sådana som ej omfattar alla ekonomiska angelägenheter föreslås, att beslutanderätten skall tillkomma delegerade, som utsetts av fullmäktige eller stämma i församlingarna. Gemensam kyrko­ stämma föreslås helt avskaffad, men församlingar skall alltjämt äga till­ sätta ett gemensamt kyrkoråd.

En modernisering av bestämmelserna om kyrkorådets uppgifter föreslås. Beträffande rådets allmänna ställning har starkare än i gällande lag under­ strukits dess ledande, initiativtagande och övervakande uppgifter. Enligt förslaget skall kyrkoherden fortfarande vara självskriven ledamot i rådet men inte dess ordförande, savida han inte väljes därtill. Församling föreslås kunna ordna sin kassaförvaltning på annat sätt än genom en årligen tillsatt kassaförvaltare samt centralisera sin medelsförvaltning.

Förslaget innehåller regler om församlings drätsel, som i många hän­ seenden överensstämmer med kommunallagens. Ett särskilt stadgande om samråd i ekonomiska frågor mellan kyrklig och borgerlig kommun föreslås.

Besvärsreglerna föreslås förenklade. Besvär över kyrkokommunala beslut skall föras hos länsstyrelsen, som har att inhämta domkapitlets yttrande före avgörandet.

Den nya lagen om församlingsstyrelse jämte följ dförfattningar är avsedd att i sin helhet träda i kraft den 1 januari 1963.

Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961

Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961

3

Förslag

till

Lag om församlingsstyrelse

Härigenom förordnas som följer.

1 kap. Allmänna bestämmelser

1 §.

Denna lag äger tillämpning å de territoriella församlingarna i riket.

Beträffande icke-territoriell församling skola lagens bestämmelser gälla i

tillämpliga delar; dock må, om församlingen så beslutar, i stället tillämpas

den ordning som förut varit övlig.

2

§.

1 mom. Församling äger att själv vårda sina angelägenheter, såvitt icke

handhavandet därav enligt denna lag eller särskild författning tillkommer

annan.

Med församlings angelägenheter avses frågor om:

a) anskaffande av och vård om kyrka, begravningsplats, församlingshus,

tjänstebostäder och annan för kyrkligt ändamål avsedd egendom;

b) åtgärder till främjande av gudstjänstliv och kyrklig förkunnelse i

övrigt samt av kristen verksamhet bland barn och ungdom, ålderstigna,

sjuka och andra, som äro i behov av omvårdnad; samt

c) avlöningsförmåner åt präst, kyrkomusiker och annan personal.

Angående vissa på församling ankommande angelägenheter är särskilt

stadgat.

2 mom. Om Konungen för särskilt fall så förordnar, skall begravnings­

plats anskaffas eller vårdas av borgerlig kommun.

3 §.

1 mom. Bilda två eller flera församlingar ett pastorat, skola de, om

Konungen ej annorlunda förordnar, utgöra kyrklig samfällighet för hand-

havande av de angelägenheter som enligt lag och författning ankomma på

pastoratet.

Om Konungen så förordnar, äger samfällighet som nyss sagts vårda även

annan församlingsangelägenhet av ekonomisk natur. Sådant förordnande

må meddelas endast under förutsättning att församlingarna samtyckt där­

till eller åtgärden finnes vara påkallad av betydande allmänt behov.

Församlingar må även eljest förenas till kyrklig samfällighet för hand-

havande av en eller flera ekonomiska församlingsangelägenheter. Om bil­

dande av dylik samfällighet förordnar Konungen. Förordnande må meddelas

endast under förutsättning som i andra stycket sägs.

4

2 mom. I Stockholm skola de territoriella församlingarna utgöra kyrklig samfällighet med uppgift att handhava de angelägenheter, som i detta moment sägs.

Samfälligheten har att handlägga frågor om

a) kostnaderna för kontanta avlöningsförmåner åt präster och kyrko­ musiker;

b) vården om sådan egendom, som är avsedd för bestridande av de under

a) angivna kostnaderna; samt

c) den allmänna kyrkoavgiften. Samfälligheten äger på framställning bevilja församling anslag motsva­ rande högst kostnaderna för kontanta avlöningsförmåner åt annan personal än präster och kyrkomusiker samt fyra femtedelar av kostnaderna för an­ skaffande av och vård om kyrka, församlingshus, pastorsexpedition och tjänstebostäder jämte vad därtill hör.

Samfälligheten äger jämväl handlägga annan fråga av ekonomisk natur, om den är gemensam för samtliga församlingar.

Samfälligheten äger ock att på uppdrag av församling med bindande ver­ kan för församlingen genom kollektivavtal eller annorledes enhetligt reglera anställningsvillkoren för sådana arbetstagare i församlingens tjänst, vilkas villkor det icke ankommer på statlig myndighet att fastställa. Samfällig­ heten må förbehålla sig sådan rätt, då den beviljar församling anslag, var­ med avlöningskostnader skola bestridas.

3 mom. I Göteborg skola de territoriella församlingarna utgöra kyrklig samfällighet med uppgift att handhava alla församlingsangelägenheter av ekonomisk natur.

4 §.

Församlings beslutanderätt utövas av kyrkofullmäktige eller å kyrko­ stämma.

Förvaltning och verkställighet tillkomma församlingens kyrkoråd och övriga nämnder.

5 §.

1 mom. I församling med mera än 1 000 invånare skall beslutanderätten utövas av kyrkofullmäktige. Vad nu sagts skall dock ej gälla församling, som ingår i den kyrkliga samfälligheten i Göteborg, samt, om Konungen för särskilt fall så förordnar, ej heller församling annorstädes, som ingår i annan kyrklig samfällighet än som avses i 3 § 1 mom. första stycket.

Har i församling, där enligt första stycket kyrkofullmäktige finnas, invå­ narantalet nedgått till 1 000 eller därunder, skall beslutanderätten fortfa­ rande utövas av kyrkofullmäktige, om ej fullmäktige besluta annorlunda.

2 mom. Församling med 1 000 invånare eller därunder äger uppdraga beslutanderätten åt kyrkofullmäktige. Förslag om upphävande av sådant beslut må ej väckas i kyrkofullmäktige förrän fyra år förflutit sedan full­

Kungl. Maj:ts -proposition nr 70 år 1961

5

mäktige trädde i verksamhet och skall, om det godkännes, tillämpas från

utgången av det år, då allmänna fullmäktigval nästa gång förrättas.

3 mom. Beslut om införande eller avskaffande av kyrkofullmäktige skall

ofördröjligen anmälas hos länsstyrelsen och domkapitlet.

6

§.

I Stockholms kyrkliga samfällighet så ock i annan kyrklig samfällighet,

som ej handhar alla församlingsangelägenheter av ekonomisk natur, utövas

beslutanderätten av församlingsdelegerade.

I den kyrkliga samfälligheten i Göteborg och annan kyrklig samfällighet,

som handhar alla ekonomiska församlingsangelägenheter, utövas beslutande­

rätten av samfällighetens kyrkofullmäktige.

Förvaltning och verkställighet inom samfällighet tillkomma kyrkoråd och

övriga nämnder.

7 §.

Fordras särskilda föreskrifter om tillämpning av denna lag med avseende

å kyrklig samfällighet eller beträffande handläggning av ärenden, som äro

gemensamma för två eller flera församlingar, vilka icke utgöra kyrklig

samfällighet, meddelas sådana föreskrifter av Konungen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961

2 kap. Om kyrkofullmäktige

Församling

8

§.

1 mom. I församling i Stockholm bestämmes kyrkofullmäktiges antal i

förhållande till folkmängden sålunda, att

församling med 10 000 invånare eller därunder utser 15—25,

församling med över 10 000 till och med 20 000 invånare utser 20—30,

församling med över 20 000 till och med 40 000 invånare utser 25—35,

samt

församling med över 40 000 invånare utser 30—40.

2 mom. I annan församling bestämmes kyrkofullmäktiges antal i för­

hållande till folkmängden sålunda, att

församling med 2 000 invånare eller därunder utser 15—20,

församling med över 2 000 till och med 5 000 invånare utser 15—25,

församling med över 5 000 till och med 10 000 invånare utser 20—30,

samt

församling med över 10 000 invånare utser 25—40.

3 mom. Kyrkofullmäktige besluta, med iakttagande av vad i 1 och 2

mom. är sagt, huru många fullmäktige skola utses för församlingen; dock

ankommer det å kyrkostämma att besluta härom, då fullmäktige första

gången skola utses. Om beslutet skall länsstyrelsen ofördröjligen under­

rättas.

6

Har beslut fattats om ändring av kyrkofullmäktiges antal, skall försam­ lingen ändock intill utgången av det år, då allmänna fullmäktigval nästa gång skola förrättas, företrädas av fullmäktige till det antal, som tidigare blivit bestämt.

Om bestämmande av kyrkofullmäktiges antal, då beslut därom påkallas av ändring i ecklesiastik indelning, är särskilt stadgat.

9 §.

Rösträtt vid val av kyrkofullmäktige tillkommer envar inom församlingen mantalsskriven svensk medborgare, som är medlem av svenska kyrkan och som senast under nästföregående kalenderår uppnått tjuguett års ålder och ej är omyndig. Varje röstberättigad äger en röst.

Den som är kyrkoskriven i icke-territoriell församling äger ej rösträtt vid val av kyrkofullmäktige i annan församling.

Om upprättande av röstlängd och om röstlängdens bindande verkan stad­ gas i kommunala vallagen.

10

§.

Kyrkofullmäktige väljas bland de röstberättigade, som äro boende inom församlingen och uppnått tjugu tre års ålder. Den som är omyndig eller i konkurstillstånd kan ej väljas till fullmäktig.

Landshövding, landssekreterare, landskamrerare och biskop må icke utses till kyrkofullmäktige. Vad nu sagts om landshövding, landssekreterare och landskamrerare skall såvitt avser Stockholm i stället gälla överståthållaren och underståthållaren samt kanslidirektörerna och skattedirektören vid överståthållarämbetet.

Kommer kyrkofullmäktig efter valet i den ställning, att han ej längre är valbar, frånträder han omedelbart sitt uppdrag.

Den som uppnått sextio års ålder må avsäga sig uppdrag att vara kyrko­ fullmäktig. Eljest må ej någon avsäga sig sådant uppdrag med mindre han uppgiver hinder, vilket godkännes av fullmäktige.

11

§.

Kyrkofullmäktige väljas för fyra år, räknade från och med den 1 januari året näst efter det, då valet skett. Där val sker första gången och icke äger rum under år, då allmänna val av fullmäktige förrättas, skall valet dock ej avse längre tid än till utgången av det år, då sådana allmänna val nästa gång skola äga rum.

Om val av kyrkofullmäktige i anledning av ändring i ecklesiastik indel­ ning är särskilt stadgat.

12

§.

1 mom. För val av kyrkofullmäktige må församling i Stockholm indelas i valkretsar, om i församlingen skola utses mera än trettio fullmäktige.

Församling utom Stockholm med mera än 10 000 invånare må indelas i valkretsar, där så befinnes lämpligt. Annan församling utom Stockholm må ej indelas i valkretsar, såframt icke till följd av församlingens särskilt bety­

Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961

dande utsträckning eller liknande förhållanden synnerliga skäl föreligga

därtill.

Valbarhet är ej inskränkt inom valkrets.

2 mom. Vid valkretsindelning iakttages, att varje krets kan beräknas

komma att utse minst tio fullmäktige med tillämpning av vad i följande

stycke sägs; att delar av samma by eller hemman ej utan synnerliga skäl

förläggas till olika valkretsar; att varje valkrets skall kunna omslutas med

en sammanhängande gränslinje; att antalet fullmäktige för hela försam­

lingen kan beräknas bliva lika fördelat på de särskilda valkretsarna i den

mån det utan olägenhet kan ske; samt att valkretsarna såvitt möjligt sam­

manfalla med valkretsarna vid kommunal- eller stadsfullmäktigval.

I varje valkrets väljes, efter kretsens i mantalslängden upptagna befolk­

ning för året näst före den fyraårsperiod, som valet gäller, en fullmäktig för

varje fullt tal, motsvarande det som erhålles, då församlingens för samma år

i mantalslängden upptagna folkmängd delas med antalet fullmäktige för

hela församlingen. Därest det antal fullmäktige, som med tillämpning av

denna regel skall utses, icke uppgår till det för församlingen bestämda an­

talet, skola för ernående av detta antal de valkretsar, vilkas folkmängd mest

överskjuter de tal, som enligt den angivna regeln äro bestämmande för full­

mäktiges antal inom valkretsarna, vara berättigade att var för sig i ordning

efter överskottens storlek välja ytterligare en fullmäktig. Äro överskotts-

talen lika för två eller flera valkretsar, avgöres företrädet genom lottning.

3 mom. Om indelning i valkretsar äga, efter därom av kyrkorådet upp­

gjort förslag, fullmäktige göra framställning hos länsstyrelsen. Utan före­

gående framställning må länsstyrelsen förordna om sådan indelning, sedan

tillfälle beretts fullmäktige att avgiva yttrande i ärendet.

Beslut om indelning i valkretsar skall meddelas senast två månader

före ingången av det kalenderår, under vilket beslutet skall träda i tillämp­

ning. Det antal fullmäktige, varje valkrets skall utse, fastställes av läns­

styrelsen det år, då valet skall äga rum, före april månads utgång med

giltighet för den period valet avser. Uppgår därvid i någon valkrets det antal

fullmäktige, som kretsen äger utse enligt i 2 mom. andra stycket angivna

grunder, icke till tio, skall antalet, med motsvarande jämkning av antalet

fullmäktige i övriga kretsar, likväl bestämmas till tio; och skall i sådant fall

valkretsindelningen omprövas före nästa val.

Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961

7

13 §.

Om valdistrikt och valdag samt vals kungörande, förrättande och avslu­

tande, så ock om förfarandet, när kyrkofullmäktig avgår före den bestämda

tjänstgöringstidens utgång, stadgas i kommunala vallagen.

Beträffande församling i Stockholm skall därutöver gälla, att annat än

allmänt val skall äga rum å sön- eller helgdag, som överståthållarämbetet

bestämmer, samt att kungörelse om val skall anslås å församlingens anslags­

tavla och införas i ortstidningar.

8

14 §.

Kyrkofullmäktige välja varje år för nästkommande kalenderår bland sig en ordförande och en vice ordförande samt, då fullmäktige så besluta, jäm­ väl en andre vice ordförande. Underrättelse om dessa val, med angivande av de valdas namn och postadress, skall ofördröjligen insändas till länsstyrelsen för intagande i länskungörelserna samt till domkapitlet.

För året näst efter det, då val av kyrkofullmäktige ägt rum, skall ord­ förandevalet hållas i januari månad; dock skall ordförandevalet hållas i december månad det år fullmäktigvalet ägt rum, om val av församlings- delegerade då skall ske. Intill dess ordförande blivit vald utövas ordförande­ skapet av den som fullmäktige därtill särskilt utsett.

Äro både ordförande och vice ordförande hindrade att inställa sig vid fullmäktiges sammanträde, äga fullmäktige utse annan ledamot att för till­ fället föra ordet. Intill dess sa skett, utövas ordförandeskapet av den till tjänstgöringstiden äldste bland fullmäktige eller, där två eller flera full­ mäktige ha lika lang tjänstgöringstid, av den bland dessa, som är till lev­ nadsåren äldst.

15 §.

Kyrkofullmäktigsammanträde skall hållas å ställe, som fullmäktige be­ stämt.

16 §.

1 mom. Sammanträden skola av kyrkofullmäktige hållas enligt ordning, som bestämmes av fullmäktige. Sammanträde skall ock hållas, när länssty­ relsen eller domkapitlet därom förordnar eller visitationsförrättare, kyrko­ rådet eller de flesta av fullmäktige det begära eller ordföranden finner det nödigt.

2 mom. Vid sammanträde före utgången av juni månad fattas beslut i anledning av berättelsen om föregående årets räkenskaper och förvaltning.

Vid sammanträde i oktober månad fastställes församlingens utgifts- och inkomststat.

Vid sammanträde före utgången av december månad förrättas val till de befattningar inom församlingen, vilka vid årets slut bliva lediga.

17 §.

_1 mom- Kungörelse om kyrkofullmäktigsammanträde, innehållande upp­ gift om tid och ställe för sammanträdet och de ärenden, som därvid skola behandlas, utfärdas av ordföranden eller, vid hinder för honom, av vice ord­ föranden. Da sammanträde skall hållas första gången, sedan beslutanderät­ ten uppdragits åt fullmäktige, utfärdas kungörelsen av den senast valde ord­ föranden i kyrkostämman eller, vid hinder för honom, av den senast valde vice ordföranden.

Kungörelsen skall minst en vecka före sammanträdet anslås å en av för­ samlingen på lämplig plats anordnad anslagstavla (församlingens anslags­

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 70 år 1961

9

tavla) och, därest kyrkofullmäktige så beslutat, jämväl annorstädes. Kun­ görelsen skall ock senast fyra dagar före sammanträdet delgivas envar fullmäktig.

Därjämte skall tillkännagivande om tid och ställe för sammanträde samt, därest kyrkofullmäktige så bestämt, om de ärenden, som skola behandlas, införas i en eller flera ortstidningar senast en vecka före sammanträdet. Vid sammanträde före utgången av december månad avgöres för nästföljande kalenderår, i vilken eller vilka tidningar tillkännagivande skall införas. Där­ vid böra väljas sådana tidningar, som genom spridning inom olika grupper av församlingsborna bringa tillkännagivandet till de flestas kännedom. Har vid fattandet av beslut i ämnet förslag om tillkännagivandets in­ förande i annan ortstidning än sådan, som omfattas av beslutet, varit under omröstning och därvid erhållit minst en tredjedel av de i omröst­ ningen deltagandes röster, skall tillkännagivandet införas jämväl i denna tidning.

Den omständigheten att kungörelse om sammanträde icke blivit anslagen annorstädes än å församlingens anslagstavla eller att tillkännagivande ej blivit infört i tidning utgör ej hinder för sammanträdets hållande.

2 mom. Fordrar ärende så skyndsam handläggning, att kungörande icke medhinnes i den ordning, som stadgas i 1 mom., må sammanträde för ärendets behandling ändock hållas, därest senast söckendagen före samman­ trädet kungörelse, innehållande uppgift som i sagda moment avses, ansla­ gits å församlingens anslagstavla och delgivits envar kyrkofullmäktig.

3 mom. Kungörelse må, i stället för att delgivas kyrkofullmäktig inom tid, som sägs i 1 eller 2 mom., översändas till honom med posten så tidigt, att den kan antagas komma honom tillhanda inom samma tid.

Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961

18 §.

Kyrkofullmäktige må ej handlägga ärende, såvida icke flera än hälften av dem äro tillstädes. Är tillstädesvarande fullmäktig enligt vad i 19 § eller 77 § andra stycket sägs hindrad att deltaga i visst ärende, utgör ej den om­ ständigheten, att till följd därav antalet av de deltagande icke överstiger hälften av fullmäktiges hela antal, hinder för ärendets handläggande.

19 §.

Kyrkofullmäktig må ej deltaga i behandling av ärende, som personligen rör honom eller någon honom närstående, som sägs i 4 kap. 13 § 2. rätte­ gångsbalken om jäv emot domare.

Om hinder att deltaga i val av revisor eller revisorssuppleant och i beslut med anledning av revisorernas granskning stadgas i 77 § andra stycket.

10

Varje kyrkofullmäktig äger en röst. Vid kyrkofullmäktigsammanträde äga kyrkorådets ordförande eller vice ordförande samt kyrkoherden, ändå att de icke äro fullmäktige, att vara tillstädes och deltaga i överläggningarna men ej i besluten. Sådan rätt till­ kommer jämväl ordförande eller vice ordförande i annan församlingens nämnd eller beredning vid behandling av ärende, som beretts av nämnden eller beredningen, ävensom vid besvarande av interpellation, som fram­ ställts till nämndens eller beredningens ordförande. Dylik rätt äger ock revi­ sor vid granskning av den av honom avgivna revisionsberättelsen.

Efter därom av kyrkofullmäktige för varje fall fattat beslut må i försam­ lingens tjänst anställd befattningshavare vara tillstädes vid sammanträde för att tillhandagå fullmäktige med erforderliga upplysningar.

Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961

20

§.

21

§.

Kyrkofullmäktige skola meddela beslut i ärende, som hänskjutits till dem av högre myndighet, ävensom i fråga, som väckts genom

framställning

av kyrkorådet eller annan församlingens nämnd eller genom motion av fullmäktig.

22

§.

De ärenden, som företagas till avgörande av kyrkofullmäktige, skola vara vederbörligen beredda av kyrkorådet eller annan nämnd eller beredning, dit ärendet efter sin beskaffenhet hör, eller av en eller flera särskilt för sådan beredning utsedda personer. Innan ärende, som beretts annorledes än av den nämnd eller beredning, dit ärendet efter sin beskaffenhet hör, företages till avgörande, skall tillfälle lämnas nämnden eller beredningen att avgiva ytt­ rande däröver. Kyrkorådet skall städse givas tillfälle att yttra sig över ärende, som beretts annorledes än av rådet.

Val må dock av kyrkofullmäktige förrättas utan föregående beredning. Detsamma gäller om avgörande av ärende, som fordrar skyndsam hand­ läggning och icke avser utgift eller anvisning av medel därtill eller avhän- dande av församlingen tillhörig egendom eller efterskänkande av någon för­ samlingens rättighet.

23 §.

Kan ärende, som handlägges å kyrkofullmäktigsammanträde, icke å den utsatta dagen bringas till slut, skall sammanträdet fortsättas å annan dag. Om sammanträdets fortsättande skall, därest fullmäktige så besluta, kun­ görelse i vanlig ordning utfärdas. Beslutes icke sådan kungörelse, har ord­ föranden att, innan sammanträdet upplöses, bestämma och för de närva­ rande tillkännagiva tid för det fortsatta sammanträdet.

Om fortsättande och avslutande av valförrättning, när val är proportio­ nellt, gäller vad därom är särskilt stadgat.

11

Begäres vid ärendes behandling å kyrkofullmäktigsammanträde bordlägg­ ning av ärendet och förenar sig minst en tredjedel av de närvarande därom, skall ärendet uppskjutas till annan dag, som ordföranden har att bestämma och i vanlig ordning kungöra.

Bordläggning må ej, såvida icke beslut därom fattas med vanlig röstöver­ vikt, ske i fråga om val eller mera än en gång i samma ärende.

24 §.

Ordföranden åligger att å kyrkofullmäktigsammanträde framställa ären­ dena till överläggning samt att tillse, att ej andra frågor företagas till av­ görande än de som finnas angivna i kungörelsen om sammanträdet.

Fråga, som fordrar skyndsam handläggning, må med iakttagande av vad i 22 § är stadgat, ändå att den ej angivits i kungörelsen, företagas till avgö­ rande å sammanträdet, där samtliga närvarande kyrkofullmäktige besluta, att den skall upptagas.

25 §.

Sedan överläggningen i ett ärende förklarats avslutad, framställer ord­ föranden proposition så avfattad, att den kan besvaras med ja eller nej.

Ordföranden tillkännagiver därefter, huru enligt hans uppfattning beslu­ tet utfallit, och befäster detsamma, där ej omröstning begäres, med klubb­ slag.

Begäres omröstning, skall den verkställas efter upprop och utom vid val ske öppet. Där ej för särskilda fall annorlunda stadgas, bestämmes utgången genom enkel pluralitet av de avgivna rösterna. Falla rösterna lika för olika meningar, skiljer vid val lotten mellan lika rösttal, men blir i övriga fall den mening beslut, som ordföranden biträder. Vid omröstning för tillsät­ tande av tjänstebefattning skall förfaras såsom vid val.

Val av församlingsdelegerade, kyrkoråd och sådan församlingens nämnd, som sägs i 57 § 2 mom., samt av revisorer och revisorssuppleanter, som avses i 77 §, så ock av två eller flera personer för särskild beredning av ärenden, som skola företagas till avgörande av kyrkofullmäktige, skall vara proportionellt, därest det begäres av minst så många väljande, som mot­ svara det tal, vilket erhålles, om samtliga väljandes antal delas med det antal personer valet avser, ökat med 1. Om förfarandet vid sådant propor­ tionellt val är särskilt stadgat.

26 §.

Vill kyrkofullmäktig till ordföranden i kyrkorådet eller annan försam­ lingens nämnd eller beredning framställa interpellation i ämne, som tillhör fullmäktiges handläggning, skall interpellationen, skriftligen avfattad, av­ lämnas till fullmäktiges ordförande före det sammanträde, vid vilket den är avsedd att framställas. Fullmäktige besluta utan föregående överlägg­ ning, huruvida interpellationens framställande skall medgivas. Lämnas sådant medgivande, bör interpellationen besvaras senast vid nästa sam­ manträde.

Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961

12

27 §.

Ordföranden skall vid kyrkofullmäktigsammanträde föra eller på sitt ansvar låta föra protokoll.

Protokollet skall innehålla förteckning å närvarande ledamöter samt för varje ärende, efter en kortfattad redogörelse för dess beskaffenhet, angiva däri framställda förslag och yrkanden, som ej återkallats, samt av kyrko­ fullmäktige i ärendet fattat beslut, ävensom, där omröstning ägt rum, redogörelse för propositionsordningen och uppgift om huru många röstat för eller emot. Har omröstning skett öppet, skall i protokollet angivas, huru envar röstat.

Justering av protokollet verkställes senast tio dagar efter sammanträdet å tid, som ordföranden bestämmer och vid sammanträdet tillkännagiver, av ordföranden jämte minst två därtill för varje gång av kyrkofullmäktige utsedda närvarande ledamöter. Justering må ock verkställas av fullmäktige antingen genast eller vid nästa sammanträde. Protokollet underskrives, med anteckning om justeringen, av ordföranden och de utsedda justeringsmän­ nen eller, där justeringen verkställts av fullmäktige, av ordföranden och minst två vid sammanträdet närvarande ledamöter.

Senast å andra dagen efter det protokollet justerats skall genom ordföran­ dens försorg justeringen och det ställe, där protokollet finnes tillgängligt, tillkännagivas å församlingens anslagstavla. Tillkännagivandet skall vara försett med uppgift å den dag det anslagits. Det må ej avlägsnas före utgången av stadgad besvärstid. Bevis om dagen för justeringens tillkänna­ givande skall tillika åtecknas protokollet eller särskilt utfärdas.

28 §.

Den som vid kyrkofullmäktigsammanträde deltagit i avgörandet av ären­ de äger anföra reservation mot det fattade beslutet. Reservation skall an­ mälas innan sammanträdet avslutas samt, om den närmare utvecklas, av­ fattas skriftligen och avgivas sist vid justeringen av protokollet.

29 §.

Så snart kyrkofullmäktiges protokoll blivit justerat, skall avskrift av protokollet överlämnas till kyrkorådet och utdrag därav tillställas de övriga nämnder, åt vilka verkställighet av fullmäktiges beslut uppdragits.

Kyrkofullmäktiges protokoll och andra arkivhandlingar skola förvaras i kyrkoarkiv. I fråga om vården av nämnda protokoll och arkivhandlingar skall gälla vad som finnes föreskrivet om sådant arkiv.

Den som med begagnande av sin rätt enligt tryckfrihetsförordningen tagit avskrift av kyrkofullmäktiges protokoll äger att utan avgift få avskriftens riktighet bestyrkt.

Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961

Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961

13

30 §.

Kyrkofullmäktiges förhandlingar skola vara offentliga; dock må fullmäk­

tige för visst ärende besluta, att överläggningen skall hållas inom stängda

dörrar.

Ordföranden vakar över ordningen vid kyrkofullmäktigsammanträde

samt kan varna och, efter förutgången varning, låta utvisa envar, som för­

håller sig oskickligt. Uppstår oordning, som ordföranden icke kan avstyra,

äger han upplösa sammanträdet.

31 §.

1 mom. Kyrkofullmäktige må besluta, att fullmäktiges ordförande skall

åtnjuta arvode för med uppdraget förenat arbete. Arvodets belopp skall

bestämmas för högst ett år i sänder och må icke överstiga vad som är

skäligt med hänsyn till göromålens omfattning och art. Fullmäktige äga ock

för ett år i sänder med visst belopp bevilja ersättning åt ordföranden för

utgifter, som för församlingens räkning påkallas vid uppdragets fullgörande.

Enligt kyrkofullmäktiges bestämmande må, där våglängden mellan full-

mäktigs hemvist och fullmäktiges sammanträdeslokal är större än tre kilo­

meter, resekostnadsersättning vid deltagande i fullmäktiges sammanträde

utgå till fullmäktig. I den mån resa lämpligen kan företagas med järnväg,

buss, spårvagn eller fartyg, må ersättningen ej överstiga avgiften för andra

Idass plats på järnväg, plats i buss eller spårvagn eller salongsplats på far­

tyg. För resa med eget motorfordon må ersättning utgå efter de grunder,

som fullmäktige med beaktande av vad som nu sagts bestämma. I intet fall

må ersättningen överstiga lägsta avgiften för taxebil.

Där kyrkofullmäktig är bosatt på så stort avstånd från fullmäktiges sam­

manträdeslokal, att resan fram eller åter måste företagas å särskild dag, må

fullmäktige besluta, att ersättning för resdag skall utgå efter de grunder,

som fullmäktige bestämma.

2 mom. Kyrkofullmäktige äga besluta, att till ledamot av beredning skall

utgå ersättning i enlighet med de bestämmelser, som jämlikt 59 § gälla för

ledamot av kyrkorådet eller annan församlingens nämnd.

Kyrklig samfällighet

32 §.

1 mom. I den kyrkliga samfälligheten i Göteborg är kyrkofullmäktiges

antal sextio.

2 mom. Skola kyrkofullmäktige utses för annan kyrklig samfällighet, an­

kommer på Konungen att bestämma fullmäktiges antal.

3 mom. Av det för samfällighet bestämda antalet fullmäktige skall varje

i samfälligheten ingående församling utse en samt därutöver det antal, som

belöper på församlingen efter den beräkningsgrunden, att en fullmäktig

utses för varje befolkningstal motsvarande det som erhålles, då samfällig-

14

hetens hela folkmängd delas med det återstående antalet fullmäktige för hela samfälligheten. Därest det antal fullmäktige, som med tillämpning av nämnda regel bör utses, icke uppgår till det för samfälligheten bestämda antalet, skola för ernående av detta antal de församlingar, vilkas folkmängd mest överskjuter omförmälda tal, vara berättigade att var för sig välja ytterligare en fullmäktig. Antalet fullmäktige, som i enlighet med dessa föreskrifter skola utses av varje församling, bestämmes av länsstyrelsen i god tid före valet.

33 §.

Beträffande fullmäktige i kyrklig samfällighet skall i övrigt vad i 9—31 §§ är stadgat med avseende å fullmäktige i församling äga motsvarande till- lämpning, dock med iakttagande av följande särskilda bestämmelser.

a) Vid val av fullmäktige skall varje i samfälligheten ingående församling utgöra en valkrets. Konungen äger förordna, att valbarheten skall vara inskränkt inom församling.

b) Vad som stadgas om kyrkoråd skall avse samfällighetens kyrkoråd.

c) Kungörelser och tillkännagivanden skola anslås å en av samfälligheten på lämplig plats anordnad anslagstavla (samfällighetens anslagstavla).

d) Då fullmäktige i kyrklig samfällighet första gången skola samman­ träda, utfärdas kungörelse därom av ordföranden i kyrkofullmäktige i den till folkmängden största av de i samfälligheten ingående församlingarna eller, vid hinder för honom, av vice ordföranden i samma församlings full­ mäktige. Därest fullmäktige icke finnas i nämnda församling, utfärdas kun­ görelsen av ordföranden i församlingens kyrkostämma eller, vid hinder för honom, av stämmans vice ordförande.

e) Vid sammanträde med fullmäktige i kyrklig samfällighet äger, utom personer som avses i 20 § andra stycket, jämväl ordförande eller vice ord­ förande i församlings kyrkoråd, ändå att han icke är fullmäktig, att vid behandling av fråga, som angår församlingen särskilt, vara tillstädes och deltaga i överläggningarna men ej i besluten. Där samfälligheten omfattar församlingar tillhörande olika pastorat, tillkommer rätten för kyrkoherde att vara tillstädes och deltaga i överläggningarna den av församlingarnas kyrkoherdar, som domkapitlet därtill utser. I Göteborgs kyrkliga samfällig­ het skall sådan rätt tillkomma två av församlingarnas kyrkoherdar.

f) Avskrift av fullmäktiges protokoll skall efter verkställd justering till­ ställas även kyrkoråd i församling, som ärende angår. Om Konungen så förordnar, äga fullmäktige förvara protokoll och andra arkivhandlingar annorstädes än i kyrkoarkiv.

3 kap. Om kyrkostämma

34 §.

Beträffande rösträtt å kyrkostämma skall vad i 9 § stadgas om rösträtt vid val av kyrkofullmäktige äga motsvarande tillämpning.

Kungl. Maj:ts -proposition nr 70 år 1961

15

35 §.

Röstberättigad må genom fullmakt till annan röstberättigad överlåta sin talan och rösträtt å kyrkostämma.

Fullmakt skall vara ställd till viss person samt av utställaren underskri­ ven med angivande av den dag underskrivandet skett. Å fullmakten skall tillika vara av två vittnen tecknat bevis, att densamma egenhändigt under­ skrivits av utställaren å den dag fullmakten utvisar samt att namnet på den person, till vilken fullmakten är ställd, då fanns utsatt å fullmakten. Är fullmakt ej så underskriven och bevittnad, som nu är sagt, är den ogill. Fullmakt äger icke giltighet under längre tid än trettio dagar efter dagen för utfärdandet.

Ej må någon på grund av fullmakt föra talan eller utöva rösträtt för mera än en röstberättigad.

36 §.

1 mom. Kyrkostämman väljer bland de röstberättigade en ordförande och en vice ordförande.

2 mom. I avseende å valbarhet till ordförande och vice ordförande, ver­ kan av valbarhetens upphörande och rätt till avsägelse skall vad i 10 § stadgas om kyrkofullmäktig äga motsvarande tillämpning.

3 mom. Ordförande och vice ordförande utses för fyra kalenderår. Avgår den valde under uppdragstiden, utses i hans ställe annan för den återstående delen av samma tid.

Underrättelse om ordförandeval, med angivande av de valdas namn och postadress, skall ofördröjligen insändas till länsstyrelsen för intagande i läns- kungörelserna samt till domkapitlet.

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 70 år 1961

37 §.

Beträffande kyrkostämma skall vad i 15 §, 16 § 2 mom., 17 § 1 mom. samt 19—30 §§ är stadgat med avseende å kyrkofullmäktige och deras sam­ manträden äga motsvarande tillämpning, dock med iakttagande av följande särskilda bestämmelser.

a) Vad som stadgas om fullmäktig skall i stället avse röstberättigad.

b) Kyrkostämmor skola hållas enligt ordning, som beslutes å stämma. Kyrkostämma skall ock hållas, när länsstyrelsen eller domkapitlet därom förordnar eller visitationsförrättare eller kyrkoråd det begär eller ordföran­ den finner det nödigt.

c) Fordrar ärende så skyndsam handläggning, att kungörande icke med- hinnes i den ordning, som stadgas i 17 § 1 mom., må kyrkostämma för ären­ dets behandling ändock hållas, därest senast fyra söckendagar före stämman kungörelse, innehållande uppgift som i sagda moment avses, anslagits å församlingens anslagstavla.

d) Kyrkostämmas förhandlingar skola alltid vara offentliga.

e) Även i annat ärende än val och tillsättande av tjänstebefattning skall sluten omröstning företagas, om det begäres.

16

f) Kyrkostämmas protokoll behöver icke innehålla förteckning å stämmo- deltagarna, och ej heller behöver i protokollet angivas, huru envar vid öppen omröstning röstat.

38 §.

Kyrkostämma må besluta, att stämmans ordförande skall åtnjuta arvode för med uppdraget förenat arbete. Arvodets belopp skall bestämmas för högst fyra år i sänder och må icke överstiga vad som är skäligt med hänsyn till göromålens omfattning och art. Stämman äger ock för fyra år i sänder med visst belopp bevilja ersättning åt ordföranden för utgifter, som för församlingens räkning påkallas vid uppdragets fullgörande.

Kyrkostämma äger besluta, att till ledamot av beredning skall utgå er­ sättning i enlighet med de bestämmelser, som jämlikt 59 § gälla för ledamot av kyrkorådet eller annan församlingens nämnd.

Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961

4 kap. Om församlingsdelegerade

39 §.

1 mom. I Stockholms kyrkliga samfällighet bestämmes antalet försam­ lingsdelegerade sålunda, att varje församling utser en delegerad och därut­ över ytterligare en för varje påbörjat tjugu tusental invånare i församlingen.

2 mom. Skola församlingsdelegerade utses för annan kyrklig samfällighet, bestämmes delegerades antal i förhållande till folkmängden i samfälligheten sålunda, att

samfällighet med 2 000 invånare eller därunder utser 15—30, samfällighet med över 2 000 till och med 5 000 invånare utser 20—35, samfällighet med över 5 000 till och med 20 000 invånare utser 25—40, samfällighet med över 20 000 till och med 40 000 invånare utser 35—50, samt

samfällighet med över 40 000 invånare utser 45—60. Då delegerade i dylik samfällighet första gången skola utses, böra för­ samlingarna, med iakttagande av vad nu är sagt, träffa överenskommelse om delegerades antal samt ofördröjligen underrätta länsstyrelsen därom. Kunna församlingarna ej enas, bestämmer länsstyrelsen antalet.

Församlingsdelegerade äga själva besluta om ändring av antalet delege­ rade. Har sådant beslut fattats, skall samfälligheten ändock intill utgången av det år, då allmänna kyrkofullmäktigval nästa gång skola förrättas, företrädas av delegerade till det antal, som tidigare blivit bestämt. Om beslutet skall länsstyrelsen ofördröjligen underrättas.

Det antal församlingsdelegerade, som skall utses för varje i samfälligheten ingående församling, bestämmes av länsstyrelsen efter de grunder, som stadgas i 32 § 3 mom.

Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961

17

40 §.

1 mom. Församlingsdelegerade utses av kyrkofullmäktige i varje försam­

ling eller, om sådana icke finnas i församlingen, av kyrkostämman.

2 mom. I avseende å valbarhet till församlingsdelegerad, verkan av val­

barhetens upphörande och rätt till avsägelse skall vad i 10 § stadgas om

kyrkofullmäktig äga motsvarande tillämpning; dock skall i Stockholm val­

barhet vara inskränkt inom församling.

3 mom. Församlingsdelegerade väljas för fyra år, räknade från och med

den 1 januari året näst efter det, då allmänna val av kyrkofullmäktige för­

rättats. Där val sker första gången och icke äger rum under år, då allmänna

val av fullmäktige förrättas, skall valet dock ej avse längre tid än till ut­

gången av det år, då sådana allmänna val nästa gång skola äga rum.

Val av församlingsdelegerade förrättas i december månad näst före in­

gången av det år, då deras tjänstgöringstid börjar. Da valet förrättas av

kyrkofullmäktige samma år allmänna val av fullmäktige ägt rum, utövas

ordförandeskapet i de nyvalda fullmäktige intill dess ordförande blivit vald

av den som fullmäktige därtill särskilt utsett.

Avgår församlingsdelegerad före den bestämda tjänstgöringstidens ut­

gång, anställes fyllnadsval för den återstående delen av sagda tid.

41 §.

Beträffande församlingsdelegerade skall i övrigt vad i 14—31 §§ är stad­

gat med avseende å kyrkofullmäktige äga motsvarande tillämpning, dock

med iakttagande av följande särskilda bestämmelser.

a) Vad som stadgas om kyrkoråd skall avse samfällighetens kyrkoråd.

b) Kungörelser och tillkännagivanden skola anslås å en av samfälligheten

på lämplig plats anordnad anslagstavla (samfällighetens anslagstavla).

c) Då delegerade första gången skola sammanträda, utfärdas kungörelse

av ordförande, som i 33 § under d) sägs.

d) Vid sammanträde med delegerade äger, utom personer som avses i

20 § andra stycket, jämväl ordförande eller vice ordförande i församlings

kyrkoråd, ändå att han icke är delegerad, att vid behandling av fråga, som

angår församlingen särskilt, vara tillstädes och deltaga i överläggningarna

men ej i besluten. Där samfälligheten omfattar församlingar tillhörande

olika pastorat, tillkommer rätten för kyrkoherde att vara tillstädes och del­

taga i överläggningarna den av församlingarnas kyrkoherdar, som domka­

pitlet därtill utser. I Stockholms kyrkliga samfällighet skall sådan rätt till­

komma två av domkapitlet utsedda kyrkoherdar.

e) Avskrift av delegerades protokoll skall efter verkställd justering till­

ställas även kyrkoråd i församling, som ärende angår. I Stockholms kyrkliga

samfällighet må delegerades protokoll och andra arkivhandlingar förvaras

annorstädes än i kyrkoarkiv.

2

Bihang till riksdagens protokoll 1961. 1 sand. Nr 70

18

Kungl. Maj ds proposition nr 70 år 1961

5 kap. Om kyrkoråd och övriga nämnder m. m.

Församling

42 §.

I församling skall såsom dess styrelse finnas ett kyrkoråd. Två eller flera församlingar må, ändå att de icke utgöra kyrklig sam- fällighet, förena sig om gemensamt kyrkoråd eller ock, med bibehållande av de särskilda kyrkoråden, utse gemensamt kyrkoråd för vård om viss eller vissa angelägenheter.

Ingår församling i kyrklig samfällighet, som handhar alla församlings­ angelägenheter av ekonomisk natur, må Konungen på framställning av för­ samlingen besluta, att kyrkoråd ej skall finnas i församlingen.

43 §.

Kyrkorådet skall hava omsorg om församlingslivet och verka för dess utveckling, leda förvaltningen av församlingens angelägenheter samt hava inseende över övriga nämnders verksamhet. Rådet skall med uppmärksam­ het följa de frågor, som kunna inverka på församlingens ekonomiska ställ­ ning, samt hos kyrkofullmäktige eller kyrkostämman och övriga nämnder ävensom hos andra myndigheter göra de framställningar, som finnas på­ kallade.

Kyrkorådet har vidare:

a) att, såsom i 22 § sägs, bereda ärenden, som skola förekomma till be­ handling hos kyrkofullmäktige eller å kyrkostämma;

b) att handhava församlingens drätsel och därvid självt förvalta kyrkans och församlingens egendom, i den mån ej sådan förvaltning uppdragits åt annan nämnd eller eljest tillkommer annan;

c) att ombesörja verkställighet av kyrkofullmäktiges eller kyrkostäm­ mans beslut, i den mån ej verkställigheten uppdragits åt annan;

d) att självt eller genom ombud föra församlingens talan i alla mål och ärenden, där detta icke på grund av lag eller beslut av kyrkofullmäktige eller kyrkostämman ankommer på annan; samt

e) att i övrigt fullgöra de uppdrag, som av kyrkofullmäktige eller kyrko­ stämman överlämnas till rådet.

Kyrkorådet har ock att taga befattning med de ärenden, vilkas handlägg­ ning enligt särskilda författningar ankommer på rådet.

Kyrkorådet äger att från församlingens övriga nämnder samt dess bered­ ningar och befattningshavare infordra de yttranden och upplysningar, som erfordras för fullgörande av rådets uppgifter.

44 §.

1 mom. Kyrkoherden är ledamot av kyrkorådet.

I annexförsamling må kyrkoherden för den tid övriga ledamöter inväljas i rådet förordna i pastoratet tjänstgörande präst att i kyrkoherdens ställe

19

vara ledamot av rådet. Om sådant förordnande skall kyrkoherden under­ rätta kyrkofullmäktiges eller kyrkostämmans ordförande.

Hava församlingar tillhörande olika pastorat gemensamt kyrkoråd, för­ ordnar domkapitlet en av församlingarnas kyrkoherdar att vara ledamot i rådet och en annan att vid hinder för honom vara ledamot i hans ställe.

2 mom. Övriga ledamöter i kyrkorådet jämte suppleanter för dem väljas av kyrkofullmäktige eller, där sådana ej finnas, av kyrkostämman till det antal, som bestämmes av fullmäktige eller stämman. Antalet ledamöter, däri inberäknad ledamot som avses i 1 mom., må dock icke vara under fem.

Sker ej val av suppleanter proportionellt, skall tillika bestämmas den ordning i vilken suppleanterna skola inkallas till tjänstgöring.

8 mom. I kyrkoråd, som är gemensamt för två eller flera församlingar, bestämmes antalet ledamöter i rådet och det antal, som skall utses av varje församling, genom överenskommelse mellan församlingarna. Varje försam­ ling skall vara företrädd av minst en ledamot. Kunna församlingarna ej enas, bestämmer länsstyrelsen antalet ledamöter i rådet och det antal, som skall utses av varje församling.

45 §.

I avseende å valbarhet till ledamot eller suppleant i kyrkorådet och ver­ kan av valbarhetens upphörande ävensom rätt för vald ledamot eller supp­ leant att avsäga sig uppdraget skall vad i 10 § är stadgat om kyrkofull- mäktig äga motsvarande tillämpning; dock må utom personer, som avses i andra stycket av nämnda paragraf, ej heller i församlingens tjänst anställd befattningshavare, som förestår någon rådet underställd förvaltning, utses till ledamot eller suppleant.

46 §.

Ledamöter och suppleanter i kyrkorådet, vilka avses i 44 § 2 mom., väljas för fyra år, räknade från och med den 1 januari året näst efter det, då valet skett. Valet skall förrättas i december månad året näst efter det, då all­ männa val av kyrkofullmäktige ägt rum.

Avgår ledamot, som utsetts vid proportionellt val, under den för honom bestämda tjänstgöringstiden, inkallas till ledamot den suppleant, som enligt den mellan suppleanterna bestämda ordningen bör inträda; den sålunda inkallade tjänstgör under den tid, som återstått för den avgångne. Avgår annan vald ledamot, anställes fyllnadsval för den återstående delen av tj änstgöringstiden.

47 §.

Av kyrkofullmäktige eller, där sådana ej finnas, av kyrkostämman utses bland ledamöterna i kyrkorådet en ordförande och en vice ordförande att tjänstgöra den tid, för vilken i 44 § 2 mom. avsedda ledamöter blivit invalda i rådet; dock skall kyrkoråd som avses i 42 § andra stycket inom sig utse ordförande och vice ordförande.

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 70 år 1961

20

Underrättelse om dessa val, med angivande av de valdas namn och post­ adress, skall ofördröjligen insändas till länsstyrelsen för intagande i läns- kungörelserna samt till domkapitlet.

Äro både ordföranden och vice ordföranden hindrade att inställa sig vid sammanträde med kyrkorådet, äger rådet utse annan ledamot att för till­ fället föra ordet.

48 §.

Kyrkorådet sammanträder å det ställe och å de tider rådet bestämmer och däremellan så ofta ordföranden finner det nödigt, ävensom då ledamot, som avses i 44 § 1 mom., eller minst halva antalet av rådets övriga leda­ möter för uppgivet ändamål gör framställning därom.

49 §.

Suppleanterna i kyrkorådet böra i den vid valet bestämda ordningen kallas till tjänstgöring, i den mån det erfordras till följd av hinder för leda­ mot eller vid uppkommen ledighet, som ännu ej kunnat fyllas, efter leda­ mot, som icke utsetts vid proportionellt val.

Suppleant äger rätt att även eljest närvara vid rådets sammanträden och skall alltid underrättas om tid för sammanträde.

50 §.

Kyrkorådet må ej handlägga ärende, såvida icke flera än hälften av ledamöterna äro tillstädes.

Vad i 19 § första stycket stadgas om jäv för kyrkofullmäktig skall äga motsvarande tillämpning med avseende å ledamot i kyrkorådet. Vid be­ handling av ärende, vari ledamot är jävig, skall ledamoten avträda.

Kungl. Maj ds 'proposition nr 70 år 1961

51 §.

I fråga om förfarandet vid fattande av beslut skall vad därom för kyrko­ fullmäktige är stadgat i 25 § äga motsvarande tillämpning med avseende å kyrkorådet.

52 §.

Vad som är stadgat i 27 § om förande av protokoll vid kyrkofullmäktiges sammanträde och om protokollets innehåll samt i 28 § om reservation skall äga motsvarande tillämpning med avseende å protokoll och reservation vid sammanträde med kyrkorådet.

Justering av kyrkorådets protokoll verkställes senast tio dagar efter sam­ manträdet av ordföranden jämte minst en därtill för varje gång av rådet utsedd närvarande ledamot. Justering må ock verkställas av rådet antingen genast eller vid nästa sammanträde.

Tillkännagivande om verkställd justering skall ske i den i 27 § föreskrivna ordningen.

21

Den som med begagnande av sin rätt enligt tryckfrihetsförordningen tagit

avskrift av kyrkorådets protokoll äger att utan avgift fa avskriftens riktig­

het bestyrkt.

53 §.

Kyrkorådet skall på lämpligt sätt kungöra varest och på vilka tider till

rådet ställda framställningar emottagas.

Kyrkorådets skriftväxling ombesörj es av ordföranden eller under hans

inseende.

54 §.

Kyrkvärdar väljas av kyrkorådet bland ledamöterna och suppleanterna i

rådet för den tid de blivit valda till ledamöter eller suppleanter.

Kyrkorådet utser för varje kalenderår inom eller utom sig en kassaför­

valtare, där ej rådets medelsförvaltning är ordnad pa ett sätt, som gör sådan

kassaförvaltare obehövlig.

55 §.

Om ansvar och skadeståndsskyldighet för ledamot av kyrkorådet, som

vid fullgörandet av sitt uppdrag åsidosätter vad enligt lag eller författning,

reglemente, särskild föreskrift eller uppdragets beskaffenhet honom aligger,

gäller vad i allmän lag stadgas.

56 §.

1 mom. Kyrkofullmäktige eller kyrkostämman må besluta att med kyr­

korådets medelsförvaltning skall sammanföras medelsförvaltning, som enligt

särskilda författningar tillkommer andra församlingens nämnder. Innan

beslut meddelas om sådan centralisering av medelsförvaltningen, skola ve­

derbörande nämnder höras i ärendet.

2 mom. Kyrkorådet må, om kyrkofullmäktige eller kyrkostämman så

beslutar, uppdraga åt särskild inom rådet bildad avdelning eller åt ledamot

av rådet eller åt i församlingens tjänst anställd befattningshavare att å

rådets vägnar fatta beslut i vissa grupper av ärenden, vilkas beskaffenhet

skall angivas i fullmäktiges eller stämmans beslut; dock må framställning

eller yttrande till fullmäktige eller stämman icke beslutas annorledes än

av rådet samfällt.

Beslut, vilket fattas på grund av uppdrag, som avses i detta moment,

skall anmälas vid kyrkorådets nästa sammanträde.

57 §.

1 mom. Angående nämnder för vissa i särskilda författningar angivna

förvaltnings- eller verkställighetsbestyr gäller vad därom för varje fall finnes

stadgat.

2 mom,. För handhavandc av särskilda förvaltnings- eller verkställighets­

bestyr i övrigt må församling tillsätta de nämnder, som finnas erforderliga.

Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961

22

Beträffande dylik nämnd skall vad i 44 § 2 mom. andra stycket, 45 §, 46 § andra stycket, 48—53 §§, 54 § andra stycket, 55 § och 56 § 2 mom. är föreskrivet med avseende å kyrkoråd äga motsvarande tillämpning.

58 §.

Protokoll och andra arkivhandlingar tillhörande kyrkorådet samt för­ samlings övriga nämnder skola förvaras i kyrkoarkiv. I fråga om vården av nämnda protokoll och arkivhandlingar skall gälla vad som finnes föreskrivet om sådant arkiv.

59 §.

1 mom. Vald ledamot av kyrkorådet och ledamot av annan församling­ ens nämnd skola, därest kyrkofullmäktige eller kyrkostämman så beslutar, för deltagande i sammanträde eller förrättning inom församlingen i för­ samlingens angelägenhet åtnjuta gottgörelse av församlingens medel i form av dagtraktamente. Dagtraktamente må ej överstiga tio kronor för sam­ manträdes- eller förrättningsdag; dock må med avseende å särskilt tidskrä­ vande sammanträde eller förrättning eller där det eljest finnes påkallat av särskilda förhållanden traktamentet sättas till högre belopp.

Där väglängden mellan ledamotens hemvist och sammanträdes- eller för- rättningsstället är större än tre kilometer, må kyrkofullmäktige eller kyrko­ stämman ock besluta, att resekostnadsersättning skall utgå till ledamoten enligt de grunder, som i 31 § 1 mom. andra stycket äro stadgade för där avsedda fall.

Är ledamot, som avses i första stycket, bosatt på så stort avstånd från sammanträdes- eller förrättningsstället, att resan fram eller åter måste före­ tagas å särskild dag, må kyrkofullmäktige eller kyrkostämman besluta, att ersättning för resdag skall utgå efter de grunder, som fullmäktige eller stämman bestämmer.

2 mom. Ersättning för resa, som enligt uppdrag i församlingens angelä­ genhet företages utom församlingen av ledamot av kyrkorådet eller annan församlingens nämnd, må, om kyrkofullmäktige eller kyrkostämman så beslutar, utgå efter särskild grund.

_ 8 mom. Efter kyrkofullmäktiges eller kyrkostämmans bestämmande må till sådan ledamot av kyrkorådet eller annan församlingens nämnd, som utsetts till ordförande eller eljest i viss befattning inom rådet eller nämnden eller efter särskilt uppdrag utför arbete av mera betydande omfattning, utgå dels arvode för med uppdraget förenat arbete och dels ersättning med visst belopp för utgifter, som för församlingens räkning påkallas vid uppdragets fullgörande. Beloppet av arvode eller ersättning för utgifter skall bestämmas för högst fyra ar i sänder. Arvode må icke överstiga vad som är skäligt med hänsyn till göromålens omfattning och art.

Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961

23

Stockholms kyrkliga samfällighet

60 §.

Kyrkorådet i Stockholms kyrkliga samfällighet skall leda förvaltningen

av samfällighetens angelägenheter och hava inseende över övriga nämnders

verksamhet. Det skall med uppmärksamhet följa de frågor, som kunna in­

verka på samfällighetens ekonomiska ställning samt hos församlingsdelege-

rade och övriga nämnder ävensom hos andra myndigheter göra de fram­

ställningar, som finnas påkallade. Bestämmelserna i 43 § andra—fjärde

styckena skola äga motsvarande tillämpning beträffande samfällighetens

kyrkoråd, dock med iakttagande av att vad som sägs om församling och

kyrkofullmäktige i stället skall avse samfälligheten och församlingsdelege-

rade.

På samfällighetens kyrkoråd skall jämväl ankomma att förvalta egen­

dom som avses i 3 § 2 mom. andra stycket under b), i den mån ej dylik

förvaltning uppdragits åt annan nämnd eller eljest tillkommer annan.

61 §.

1 mom. Församlingsdelegerades ordförande och vice ordförande äro leda­

möter av samfällighetens kyrkoråd och utöva där enahanda befattningar.

Delegerade välja bland sig övriga ledamöter i rådet jämte suppleanter för

dessa till det antal delegerade bestämma. Hela antalet ledamöter må dock

icke vara under elva. Valet avser kalenderår och skall förrättas å det sam­

manträde, vid vilket delegerades ordförande utses.

Sker ej val av suppleanter proportionellt, skall tillika bestämmas den

ordning, i vilken suppleanterna skola inkallas till tjänstgöring.

2 mom. Vid sammanträde med samfällighetens kyrkoråd äger ordförande

eller vice ordförande i församlings kyrkoråd, ändå att han icke är ledamot

av rådet, att, såvitt rör fråga som angår församlingen, vara tillstädes och

deltaga i överläggningarna men ej i besluten.

8 mom. Om församlingsdelegerade så besluta, må samfällighetens kyrko­

råd uppdraga åt vederbörande församlings kyrkoråd eller annan dess

nämnd att i fråga om förvaltningen av fast egendom, som avses i 3 § 2 mom.

andra stycket under b), fullgöra uppgifter, som eljest ankomma på sam­

fällighetens kyrkoråd.

62 §.

Beträffande samfällighetens kyrkoråd och övriga nämnder skall i övrigt

vad i 45 §,46 § andra stycket, 47 § tredje stycket, 48—53 §§, 54 § andra

stycket, 55 §, 56 § 2 mom. samt 57—59 §§ är stadgat gälla i tillämpliga

delar, dock med iakttagande av följande särskilda bestämmelser.

a) Vad som sägs om församling och kyrkofullmäktige skall i stället avse

samfälligheten och församlingsdelegerade.

b) Kungörelser och tillkännagivanden skola anslås å samfällighetens

anslagstavla.

Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961

24

c) Samfällighetens kyrkoråd har att hålla församlingarna underrättade om frågor av större ekonomisk räckvidd samt äger att från församlingarnas kyrkoråd infordra de yttranden och upplysningar som erfordras för fullgö­ rande av rådets uppgifter.

d) Församlingsdelegerade må giva samfällighetens kyrkoråd annan be­ nämning än kyrkoråd.

e) Protokoll och andra arkivhandlingar må förvaras annorstädes än i kyrkoarkiv.

Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961

Alman kyrklig samfällighet

63 §.

1 mom. Kyrkorådet i annan kyrklig samfällighet än den i Stockholm skall leda förvaltningen av samfällighetens angelägenheter och hava in­ seende över övriga nämnders verksamhet. Det skall med uppmärksamhet följa de frågor, som kunna inverka på samfällighetens ekonomiska ställning samt hos samfällighetens fullmäktige eller församlingsdelegerade och övriga nämnder ävensom hos andra myndigheter göra de framställningar, som finnas påkallade. Bestämmelserna i 43 § andra—fjärde styckena skola äga motsvarande tillämpning beträffande samfällighetens kyrkoråd, dock med iakttagande av att vad som sägs om församling och kyrkofullmäktige i stället skall avse samfälligheten och dess fullmäktige eller församlingsdele­ gerade.

Finnes icke kyrkoråd i församling, som ingår i kyrklig samfällighet, har samfällighetens kyrkoråd att fullgöra alla de uppgifter som enligt denna lag ankomma på kyrkoråd i församling.

2 mom. Beträffande samfällighetens kyrkoråd och övriga nämnder m. m. skall i övrigt vad i 44—59 §§ är stadgat äga motsvarande tillämpning, dock med iakttagande av följande särskilda bestämmelser.

a) Vad som sägs om församling och kyrkofullmäktige skall i stället avse samfälligheten och dess fullmäktige eller församlingsdelegerade.

b) I den kyrkliga samfälligheten i Göteborg skola i samfällighetens kyr­ koråd samtliga ledamöter utses genom val.

c) Utgöres annan samfällighet än den i Göteborg av församlingar tillhö­ rande olika pastorat, förordnar domkapitlet en av församlingarnas kyrko­ herdar att vara ledamot i samfällighetens kyrkoråd och en annan att vid hinder för honom vara ledamot i hans ställe.

d) Vid val av samfällighets kyrkoråd bör tillses, att om möjligt varje församling blir företrädd i rådet.

e) Kungörelser och tillkännagivanden skola anslås å samfällighetens an­ slagstavla.

f) Samfällighetens kyrkoråd har att hålla församlingarna underrättade om frågor av större ekonomisk räckvidd samt äger att från församlingarnas kyrkoråd infordra de yttranden som erfordras för fullgörande av rådets upp­ gifter.

25

g) Om Konungen så förordnar, äger samfällighetens kyrkoråd uppdraga

åt församlings kyrkoråd eller annan dess nämnd att verkställa beslut, som

samfällighetens fullmäktige eller församlingsdelegerade fattat eller att för­

valta anslag, som enligt fastställd stat eller särskilt beslut blivit anvisat åt

församlingen.

h) Samfällighetens fullmäktige eller församlingsdelegerade må giva sam­

fällighetens kyrkoråd annan benämning än kyrkoråd.

i) Om Konungen så förordnar, må protokoll och andra arkivhandlingar

förvaras annorstädes än i kyrkoarkiv.

6 kap. Om drätsel

Församling

Inledande bestämmelser

64 §.

Om vård om och förvaltning av kyrka och kyrkoegendom samt av medel,

som stå under myndighets särskilda inseende, om särskild revision av kyr­

kans räkenskaper samt om kollektmedel gäller vad särskilt är stadgat.

65 §.

Vad församling tillhör i fast eller lös egendom bör sa förvaltas, att för­

samlingens förmögenhet ej minskas.

Medel, som församling uppburit såsom vederlag för anläggningstillgång

eller på grund av försäkring av sådan tillgång, ma tagas i ansprak endast

för återbetalning av lån, som upptagits för förvärv av tillgången, eller för

anskaffande av annan dylik tillgång.

Såsom anläggningstillgång skall anses fast egendom, så ock lös egendom,

avsedd att stadigvarande innehavas av församlingen.

66

§.

Församlings medelsbehov skall, i den mån det ej fylles på annat sätt,

täckas med församlingsskatt.

67 §.

Beslut om anslag skall tillika innefatta anvisning av medel för anslagets

täckande.

Beviljas anslag att täckas genom utdebitering under mer än fem år, skall

beslutet underställas länsstyrelsens prövning.

Utgifts- och inkomststat

68

§.

Församling skall årligen upprätta en utgifts- och inkomststat för det näst-

följande kalenderåret.

Å statens utgiftssida skola upptagas:

a) det belopp, vartill nästföregående års underskott enligt avslutade

räkenskaper uppgått;

Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961

26

b) de anslag, som erfordras för bestridande av tidigare beslutade utgifter för nästföljande år, så ock de belopp, som ytterligare anslås i samband med statens fastställande, däribland även ett anslag för oförutsedda behov.

Statens inkomstsida skall upptaga:

a) det belopp, vartill nästföregående års överskott enligt avslutade räken­ skaper uppgått;

b) de inkomster, som i anledning av tidigare fattade beslut eller på annan grund kunna paräknas under det nästföljande året, så ock det belopp, som ytterligare erfordras, ävensom sättet för täckande av detta medelsbehov.

Hinder möter ej för församling att besluta, att vad av särskilt anslag icke förbrukas under det år, för vilket anslaget beviljats, må användas för avsett ändamal under det därpå följande året. Vad som återstår av anslaget vid sistnämnda års utgång må församlingen reservera för samma ändamål för ytterligare ett år; och äger församlingen sedermera fatta enahanda beslut för ett år i sänder.

69 §.

Förslag till utgifts- och inkomststat skall före september månads utgång uppgöras av kyrkorådet. För detta ändamål skola församlingens övriga nämnder före den 1 september, där ej annan tid bestämmes av kyrkorådet, till rådet ingiva sina särskilda statförslag för det nästföljande året.

Innan förslaget till utgifts- och inkomststat uppgöres, skall kyrkorådet samråda med kommunens styrelse.

Förslaget till utgifts- och inkomststat skall från och med dagen för kun­ görandet av det kyrkofullmäktigsammanträde eller den kyrkostämma, var­ vid staten skall fastställas, vara offentligen tillgängligt på lämpligt ställe, som tillkännagives i kungörelsen.

På nämnda sammanträde eller stämma upptages statförslaget till gransk­ ning och fastställelse. Därvid skola anslag till utgifter, om vilka fullmäktige eller stämman icke tidigare fattat beslut, samt därmed sammanhängande frågor särskilt bliva föremål för överläggning och avgörande.

Fondbildning

70 §.

1 mom. Församling äger avsätta medel till:

a) pensionsfond för beredande av pension eller därmed jämförligt under­ stöd åt personer i församlingens tjänst eller deras efterlevande;

b) kassaförlagsfond för tillgodoseende av församlingens behov av rörelse­ kapital;

c) allmän investeringsfond för anskaffande av anläggningstillgångar för församlingens behov; samt

d) särskild investeringsfond för anskaffande av i avsättningsbeslutet an­ given anläggningstillgång.

Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961

27

2 mom. Församling äger i samband med fastställande av utgifts- och

inkomststaten avsätta medel till skatteregleringsfond eller taga i anspråk

medel ur sådan fond.

Beslut att taga medel ur fonden i anspråk må ej avse mer än en tredjedel

av det högsta belopp, vartill fonden beräknas uppgå vid utgången av det år

beslutet fattas eller uppgått vid utgången av något av de två närmast före­

gående åren.

71 §.

Med Konungens medgivande må församling:

a) avsätta medel till fond för tillgodoseende av annat särskilt behov än

i 70 § 1 mom. sägs; och

b) taga i anspråk medel ur fond för annat ändamål än det för vilket

fonden är avsedd och, såvitt angår skatteregleringsfond, i vidare mån än i

70 § 2 mom. stadgas.

72 §.

Hava medel, som församling uppburit såsom vederlag för anläggningstill­

gång eller på grund av försäkring av sådan tillgång, icke före utgången av

det år, varunder de influtit, anvisats för ändamål, som sägs i 65 § andra

stycket, skola medlen, där ej annat är särskilt föreskrivet, avsättas till

allmän investeringsfond.

Överskottsmedel å lån, som församling upptagit med Konungens tillstånd

och som ej i sin helhet åtgått för det med lånet avsedda ändamålet, skola

avsättas till allmän investeringsfond, där ej annat föreskrivits vid tillstån­

dets beviljande.

Om församlings skyldighet att i andra fall än i denna paragraf sägs av­

sätta medel till fond är särskilt stadgat.

Lånerätt

73 §.

1 mom. Församling äger upptaga lån intill ett sammanlagt belopp mot­

svarande för varje å församlingen belöpande skattekrona enligt den under

nästföregående år fastställda taxeringen en utdebitering av en krona. På

ansökan av församling äger dock Konungen, där skäl därtill äro, för en

tid av högst tio år åt gången medgiva att församlingen må, utan ytterligare

tillstånd, upptaga lån intill ett sammanlagt belopp motsvarande viss högre

utdebitering än nu sagts.

Lån, som avses i första stycket, skall vara ställt att återbetalas inom

fem år och, därest lånetiden är mer än ett år, att årligen avbetalas; dock må

församling vid förvärv av intecknad egendom övertaga betalningsansvar

även för sådan i egendomen intecknad gäld, som är ställd att betalas inom

längre tid eller i annan ordning.

Församling äger ock upptaga lån, vilket enligt uttryckligt beslut skall

användas för att gälda äldre lån och återbetalas inom de betalningsterminer,

som gälla för det äldre lånet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961

Med lån avses i detta moment även borgen. 2 mom. Församling äger jämväl upptaga lån av statsmedel, som av Konungen beviljats församlingen, så ock, i den omfattning och på de villkor Konungen bestämmer, lån av statsmedel och kyrkofondsmedel, som bevil­ jats församlingen av statlig myndighet.

74 §.

Med Konungens medgivande må församling upptaga lån eller ingå borgen även i andra fall än i 73 § sägs.

Medelsförvaltning

75 §.

Penningar och värdehandlingar, som kyrkorådet eller annan försam­ lingens nämnd för församlingens eller annans räkning har om händer, skola så förvaras och redovisas, att de icke sammanblandas med andra penningar och värdehandlingar.

Penningmedel, som ej erfordras för nära förestående utbetalningar, skola för församlingens räkning insättas hos bank eller centralkassa för jordbruks­ kredit eller å postgirokonto eller anbringas i sådana tillgångar, i vilka för­ myndare äger utan överförmyndarens tillstånd anbringa omyndigs medel.

Med länsstyrelsens medgivande må församling anbringa penningmedel även på annat sätt än nu sagts.

76 §.

1 mom. Det åligger kyrkorådet att föra fortlöpande räkenskaper över de medel det har om händer.

Annan församlingens nämnd, som omhänderhar medel, skall föra räken­ skaper i enlighet med av kyrkorådet givna anvisningar och årligen före den 1 mars, där ej rådet bestämmer annan tid, till rådet avlämna redovisning för sin förvaltning under nästföregående kalenderår.

Sedan sådan redovisning skett, skall kyrkorådet inom tid, som bestämmes av kyrkofullmäktige eller kyrkostämman, dock före den 1 april, samman­ fatta och avsluta församlingens räkenskaper för nämnda kalenderår.

2 mom. Kyrkoråd som avses i 42 § andra stycket skall årligen avgiva redovisning till de församlingar, för vilka rådet är gemensamt. Sådan redo­ visning skall lämnas före den 1 mars året näst efter det år redovisningen avser. Har församling icke eget kyrkoråd, skall redovisningen lämnas före den 1 april.

Revision

77 §.

Av kyrkofullmäktige eller kyrkostämman skola årligen utses tre eller flera revisorer samt lika många suppleanter för granskning av det nästfoljande årets förvaltning.

29

Den, vilken såsom ledamot eller suppleant i kyrkorådet eller eljest är

redovisningsskyldig till församlingen, eller sådan den redovisningsskyldige

närstående, som sägs i 4 kap. 13 § 2. rättegångsbalken om jäv emot domare,

må icke vara revisor eller revisorssuppleant för granskning av förvaltning,

som omfattas av redovisningsskyldigheten, ej heller deltaga i val av revisor

eller revisorssuppleant för granskning av sådan förvaltning eller i beslut

med anledning av granskningen.

Revisorerna äga att när som helst inventera de penningmedel och värde­

handlingar, som kyrkorådet eller annan församlingens nämnd omhänderhar,

samt taga del av räkenskaper och andra handlingar, som beröra förvalt­

ningen.

Vad i 55 § sägs om ansvar och skadeståndsskyldighet för ledamot i kyrko­

rådet äger avseende jämväl å revisor.

Kyrkofullmäktige eller kyrkostämman må besluta, att till revisor skall

utgå ersättning i enlighet med de bestämmelser, som jämlikt 59 § gälla för

ledamot av kyrkorådet eller annan församlingens nämnd.

Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961

78 §.

Revisorerna skola avgiva berättelse, innehållande redogörelse för resulta­

tet av deras granskning med uttalande, huruvida anmärkning beträffande

räkenskapernas förande eller förvaltningen i övrigt föreligger eller icke.

Framställes anmärkning, skall anledningen till denna angivas i berättelsen.

Revisionsberättelse skall ock innehålla särskilt uttalande, huruvida ansvars­

frihet för förvaltningen tillstyrkes eller icke.

79 §.

Revisionsberättelse skall senast den 1 maj avlämnas till kyrkofullmäk­

tiges eller kyrkostämmans ordförande. Berättelsen skall jämte de förkla­

ringar över framställda anmärkningar, som ordföranden infordrar, fram­

läggas till granskning och avgörande hos fullmäktige eller stämman vid

sammanträde före utgången av juni månad; dock må, där fullmäktige eller

stämman så bestämt, ärendet företagas vid sammanträde senare under året.

80 §.

På beslut av kyrkofullmäktige eller kyrkostämman ankommer, huruvida

framställd anmärkning skall förfalla och ansvarsfrihet för förvaltningen

meddelas eller laga åtgärd för bevarande av församlingens rätt skall vid­

tagas. Anställes ej talan å den förvaltning revisionsberättelse avser inom ett

år från det berättelsen framlades å fullmäktigsammanträde eller stämma,

skall så anses, som om ansvarsfrihet blivit beviljad. Utan hinder av att

ansvarsfrihet beviljats må talan föras på grund av brottslig handling, där

ej ansvarsfriheten uppenbarligen avsett även den handlingen.

30

Kungl. Maj ds proposition nr 70 år 1961

Kyrklig samfällighet

81 §.

Beträffande kyrklig samfällighets drätsel skall vad i 64—80 §§ är stadgat med avseende å församlings drätsel äga motsvarande tillämpning, dock med iakttagande av följande särskilda bestämmelser.

a) Vad som sägs om församlingens kyrkofullmäktige samt dess kyrkoråd och övriga nämnder skall i stället avse samfällighetens fullmäktige eller församlingsdelegerade samt dess kyrkoråd och övriga nämnder.

b) I förekommande fall skola församlingarnas kyrkoråd, inom tid som bestämmes av samfällighetens kyrkoråd, till detta ingiva sina särskilda förslag avseende anslag för det nästföljande året.

c) Församlingskyrkoråd, som omhänderhar medel för samfällighetens räkning, skall årligen inom tid som bestämmes av samfällighetens kyrkoråd till detta avlämna redovisning för sin förvaltning under nästföregående ka­ lenderår.

7 kap. Om församlingsskatt

82 §.

Församlingsskatt skall utom i de fall, för vilka annorlunda är i lag eller författning föreskrivet, utgå såsom allmän kommunalskatt.

Den som är kyrkoskriven i icke-territoriell församling är icke skyldig att erlägga församlingsskatt till den territoriella församling, inom vilken han är mantalsskriven.

Angående viss lindring i skattskyldigheten för den som icke tillhör svenska kyrkan är särskilt stadgat.

83 §.

Kyrkorådet åligger att, sedan församlingens utgifts- och inkomststat fastställts, ofördröjligen giva kommun, i vilken församlingen är belägen, del av beslutet. På sätt i kommunallagen är stadgat har kommunens sty­ relse därefter att underrätta länsstyrelsen och vederbörande lokala skatte­ myndighet, för debitering och uppbörd av församlingsskatt.

84 §.

Församling äger av statsverket uppbära församlingsskatt med belopp, motsvarande vad som skulle utgå på grundval av det antal skattekronor och skatteören, som vid taxering för visst år påföras de till församlingen skattskyldiga, efter det belopp för skattekrona och skatteöre, som bestämts till utdebitering för nästföregående år. Har skattskyldig enligt lagen den 26 oktober 1951 om viss lindring i skattskyldigheten för den som icke tillhör svenska kyrkan åtnjutit lindring i skattskyldigheten till församlingen eller har dödsbo enligt 75 § kommunalskattelagen medgivits befrielse från att erlägga skatt till församlingen, skall belopp, som församlingen eljest ägde uppbära av statsverket, nedsättas i motsvarande mån.

31

Församlingen äger av statsverket såsom förskott uppbära det belopp, som på grundval av taxeringsnämnds beslut visst år rörande taxering till kommunal inkomstskatt beslutats till utdebitering för nästkommande år. Vad sålunda beslutats till utdebitering ingår i församlingens fordran hos statsverket vid ingången av året näst efter det, då beslutet fattades. För­ skottet avräknas mot den församlingsskatt, som församlingen äger upp­ bära av statsverket på grundval av taxeringen under året efter det, då för­ skottet enligt bestämmelserna i nästföljande stycke utanordnas.

Belopp, som vid ingången av ett år utgör församlingens fordran hos stats­ verket enligt första och andra styckena, skall länsstyrelsen under samma år utanordna till kommun, i vilken församlingen är belägen, med en sjätte­ del å åttonde dagen i var och en av månaderna januari, mars, maj, juli, september och november. Är församlingens fordran icke uträknad vid ut- betalningstillfället i januari månad, skall vid detta tillfälle utbetalas samma belopp som utbetalades i november månad nästföregående år; dock må läns­ styrelsen, då särskilda skäl föranleda därtill, förordna att utbetalning skall ske med annat belopp. Därest det i januari månad utbetalade beloppet icke motsvarar en sjättedel av församlingens fordran, skall härav betingad jämk­ ning ske av det belopp, som utbetalas i mars månad. Kommunen skall där­ efter avlämna medlen till kyrkorådet.

Länsstyrelsen skall senast den 8 mars till församlingen överlämna för nästföregående år upprättad redovisning över församlingen tillkommande och till församlingen utanordnad församlingsskatt.

Närmare föreskrifter angående dylik redovisning meddelas av Konungen eller den myndighet Konungen förordnar.

85 §.

Vad i 83 och 84 §§ är stadgat med avseende å församling skall äga mot­ svarande tillämpning beträffande kyrklig samfällighet.

86

§.

Beträffande församling i Stockholm och Stockholms kyrkliga samfällighet skola gälla följande särskilda bestämmelser.

a) Det åligger samfällighetens kyrkoråd och varje församlings kyrkoråd att, sedan utgifts- och inkomststat fastställts, ofördröjligen underrätta över- ståthållarämbetet och den lokala skattemyndigheten om det belopp för skattekrona och skatteöre, som bestämts till utdebitering för nästkommande år. Samtidigt skall överståthållarämbetet underrättas om det sammanlagda belopp, som för nämnda år beslutats till utdebitering på grundval av det löpande årets taxering till kommunal inkomstskatt. Om debitering och upp­ börd av församlingsskatt gäller vad därom särskilt är stadgat.

b) Belopp, som avses i 84 § tredje stycket, skola utanordnas direkt till församlingen eller samfälligheten.

Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961

8 kap. Om underställning och besvär

87 §.

Om beslut, som skola underställas Konungens prövning, sägs i 71 och 74 §§.

Beslut, som skall underställas Konungens prövning, skall insändas till länsstyrelsen, vilken det åligger att överlämna handlingarna, jämte eget yttrande, till Konungen.

88

§.

Om beslut, som skola underställas länsstyrelsens prövning, sägs i 67 och 75 §§.

Underställt beslut skall antingen oförändrat fastställas eller ogillas. Väg­ ras fastställelse, skall skäl därför uppgivas.

Över vägrad fastställelse må församlingen föra klagan hos Konungen.

89 §.

1 mom. Över beslut av kyrkofullmäktige eller kyrkostämma må, där ej annat är särskilt föreskrivet, besvär anföras hos länsstyrelsen. Sådan klagan må grundas endast därå, att beslutet

icke tillkommit i laga ordning, står i strid mot allmän lag eller författning eller annorledes överskrider deras befogenhet, som fattat beslutet, eller

kränker klagandens enskilda rätt eller eljest vilar på orättvis grund. Besvären skola hava inkommit till länsstyrelsen inom tre veckor från den dag, då verkställd justering av det över beslutet förda protokollet till­ kännagivits å församlingens anslagstavla. Besvären skola vara åtföljda av överklagade beslutet jämte bevis om dagen för justeringens tillkänna­ givande.

Länsstyrelsen skall inhämta domkapitlets yttrande över besvären, såvida det icke är uppenbart, att sådan åtgärd är obehövlig.

2 mom. I fråga om besvär över beslut av kyrkoråd eller annan försam­ lingens nämnd skola, där ej annat är särskilt stadgat, bestämmelserna i 1 mom. äga motsvarande tillämpning. Mot beslut av rent förberedande eller verkställande art må talan ej föras.

3 mom. Rätt att anföra besvär enligt 1 och 2 mom. tillkommer envar, som är kyrkoskriven inom församlingen, ävensom var och en, vilken, utan att vara kyrkoskriven inom församlingen, har att till denna enligt taxering till kommunal inkomstskatt utgöra församlingsskatt.

32

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 70 år 1961

90 §.

Hava besvär anförts hos länsstyrelsen, äger länsstyrelsen, om skäl därtill äro, förbjuda överklagade beslutets verkställighet.

33

Grundas besvären därpå, att klagandens enskilda rätt blivit kränkt genom

beslutet, och bliva besvären godkända, gäller rättelsen till förmån för den

som klagat, men står beslutet i övrigt fast, utan sa är, att det finnes strida

mot allmän lag eller författning eller eljest vila på orättvis grund, då läns­

styrelsen må förordna om upphävande av beslutet i dess helhet.

91

I länsstyrelsens utslag må, där icke för vissa frågor annorlunda är särskilt

stadgat, ändring sökas hos Konungen senast inom tre veckor från den (lag,

då klaganden erhöll del av beslutet; dock äger menighet som klagar åtnjuta

två veckor längre besvärstid än nu sagts.

92 §.

Vad i 87—91 §§ är stadgat med avseende å församling, dess fullmäktige

och nämnder skall äga motsvarande tillämpning beträffande kyrklig sam­

fällighet, dess fullmäktige eller församlingsdelegerade och nämnder. 3

Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961

3

Bihang till riksdagen* protokoll 1961. 1 samt. Nr 70

84

Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961

Förslag

till

Lag om införande av lagen om församlingsstyrelse

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Den nya lagen om församlingsstyrelse skall, med iakttagande av vad ne­ dan sägs, träda i kraft den 1 januari 1963, dock må Konungen dessförinnan meddela föreskrifter enligt vad i den nya lagen om församlingsstyrelse och i denna lag är för vissa fall stadgat.

Genom den nya lagens ikraftträdande upphävas, med de begränsningar nedan sägs,

1) lagen den 6 juni 1930 (nr 259) om församlingsstyrelse; 2) lagen den 6 juni 1930 (nr 260) om församlingsstyrelse i Stockholm; 3) lagen den 12 juni 1931 (nr 201) angående kyrkofullmäktige och kyrko­ nämnd i Göteborg.

Med den nya lagens ikraftträdande upphäves vidare kungl. cirkulärbrevet den 13 augusti 1823 angående kyrkovaktares utväljande, så ock vad i övrigt finnes i lag eller författning stridande mot den nya lagens bestämmelser.

Förekommer i lag eller författning hänvisning till eller avses däri eljest föreskrift, som ersatts genom bestämmelse i den nya lagen, skall den be­ stämmelsen i stället tillämpas.

2

§.

I församling med mera än 1 000 invånare, där kyrkofullmäktige icke finnas vid ingången av år 1962, skall under sagda år val av fullmäktige äga rum i den ordning, som är stadgad i fråga om allmänt kommunalval.

3 §.

Har före den nya lagens ikraftträdande förordnats om bildande av kyrklig samfällighet skall, i den mån Konungen ej annorlunda förordnar, sådan samfällighet bestå. Omfattar samfälligheten alla de i lagen den 6 juni 1930 om församlingsstyrelse avsedda angelägenheterna, skall vad i den nya lagen stadgas om församlings rätt att själv vårda sina angelägenheter icke äga tillämpning å de enskilda i samfälligheten ingående församlingarna.

4 §.

De nya bestämmelserna om valbarhet, så ock om ordförandeval i full­ mäktige eller församlingsdelegerade skola äga tillämpning vid val för tid, som infaller efter den 31 december 1962. 5

5 §.

Tjänstgöringstiden för nuvarande församlingsdelegerade i Stockholm skall upphöra med utgången av år 1962, och skall nytt val av församlingsdelege-

35

rade äga rum under december månad 1962. Därvid skall tillämpas vad i den

nya lagen stadgas om sådant val.

I övrigt skall val av församlingsdelegerade första gången äga rum under

december månad 1962, och skall därvid tillämpas vad i den nya lagen stad­

gas om sådant val. Innan valet förrättas, skall antalet delegerade bestäm­

mas i den ordning den nya lagen föreskriver.

6

§.

Vad i den nya lagen stadgas i 44 § 1 mom. om prästerlig ledamot av

kyrkoråd och i 47 § om ordförande och vice ordförande i rådet skall träda

i tillämpning först i fråga om kyrkoråd, som utses för tiden från och med

år 1964; och skall därför vad i 46 § lagen den 6 juni 1930 om församlings-

styrelse och 50 § lagen samma dag om församlingsstyrelse i Stockholm

föreskrives om ordförandeskap i kyrkoråd alltjämt gälla under år 1963.

7 §.

Kyrkoråd, som före den nya lagens ikraftträdande utsetts för vården av

de för församlingarna i ett pastorat gemensamma angelägenheterna, skall

intill utgången av år 1963 vara kyrkoråd i samfällighet, som avses i 3 §

1 mom. första stycket den nya lagen.

För sådan samfällighet skall utgifts- och inkomststat för år 1963 fast­

ställas å gemensam kyrkostämma med församlingarna.

8

§.

Vad den nya lagen innehåller om antalet revisorer och revisorssuppleanter

skall lända till efterrättelse vid val av revisorer jämte suppleanter för år

1963.

9 §.

I fråga om offentliggörande, underställning och godkännande av beslut,

som fattats före den 1 januari 1963, samt om anförande av besvär över

sådant beslut skola förut gällande föreskrifter tillämpas.

10 §.

Vad i lag eller författning är föreskrivet om församlingsavgifter skall i

stället avse församlingsskatt.

11

§•

Ifrågakommer framdeles införlivande i administrativt, kommunalt och

judiciellt hänseende med Stockholms eller Göteborgs städer av kommun

eller del av kommun, som sammanfaller med församling, ankommer på

Konungen att bestämma tid för församlingens ingående i samfälligheten.

12

§.

Fordras närmare föreskrifter med avseende å den nya lagens ikraftträ­

dande, meddelas sådana föreskrifter av Konungen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961

Förslag

till

Lag om ändrad lydelse av 38 och 41 §§ lagen den 13 juni 1919 (nr 293)

om ändring i kommunal och ecklesiastik indelning.

Härigenom förordnas, att 38 och 41 §§ lagen den 13 juni 1919 om ändring i kommunal och ecklesiastik indelning1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

Gällande lydelse:

38 §.

Vid ändring---------- församlings beslutanderätt.

Är i församling, vars område ge­ nom indelningsändring ökas eller minskas, beslutanderätten överlå­ ten åt kyrkofullmäktige, skola des­ sa företräda såväl den äldre som den ökade eller minskade försam­ lingen.

Vidkommande sådan församling äge Konungen, om förhållandena därtill föranleda, förordna, att samtliga fullmäktiges uppdrag sko­ la upphöra, då den nya indelningen träder i kraft, samt nytt val till fullmäktige verkställas för tiden till utgången av det år, då allmänna val av fidlmäktige nästa gång skola äga rum. Där sådant förordnande meddelats åligger det länsstyrelsen att snarast möjligt under året in­ nan indelning sändring en träder i kraft och sist före den 1 juli, med tillämpning av vad om valdag är särskilt stadgat, bestämma vilken dag valet skall äga rum ävensom förordna person att kungöra första sammanträdet med fullmäktige och

Föreslagen lydelse:

38 §.

Vid ändring---------- församlings beslutanderätt.

Är i församling, vars område ge­ nom indelningsändring ökas eller minskas, beslutanderätten överlå­ ten åt kyrkofullmäktige, skall vad i lJf § första och andra styckena stadgas äga motsvarande tillämp­ ning med avseende å dessa samt å val av kyrkofullmäktige.

1 Senaste lydelse av 38 och 41 §§, se 1957: 282.

37

Kungl. Maj:ts -proposition nr 70 år 1961

Gällande lydelse:

där föra ordet, till dess ordförande valts. Länsstyrelsen äger att i sam­ band därmed förordna om försam­ lingens indelning i valkretsar och valdistrikt oberoende av eljest gäl­ lande bestämmelser om tid för meddelandet av sådant förordnan­ de. De nya fullmäktige skola ome­ delbart efter valet övertaga handhavandet av dem tillkommande uppgifter.

Beträffande församling----------av indelningsändringen.

41 §.

I nybildad-----------äga rum. Det åligger domkapitlet att sna­ rast möjligt under året innan in­ delningsändringen träder i kraft och sist före den 1 juli förordna präst att föra ordet i församlingens kyrkoråd ävensom att hålla kyrko­ stämma eller sammanträde med kyrkofullmäktige för val av ordfö­ rande och vice ordförande samt kyrkoråd.

För val----------- sådant förord­ nande.

I nybildad---------- dylikt val. I fråga----------nästfoljande året. Fullmäktige skola---------- av in­ del ni ngsändringen.

Föreslagen lydelse:

Beträffande församling----------av indelningsändringen.

41 §.

I nybildad-----------äga rum. Det åligger domkapitlet att sna­ rast möjligt under året innan in­ delningsändringen träder i kraft och sist före den 1 juli förordna person att hålla kyrkostämma eller sammanträde med kyrkofullmäkti­ ge för val av ordförande och vice ordförande samt kyrkoråd. Inom samma tid skall domkapitlet, om kyrkoherde ännu ej finnes, förord­ na präst att vara ledamot av kyr­ korådet intill dess kyrkoherde till­ trätt.

För val----------- sådant förord­ nande.

I nybildad---------- dylikt val. I fråga---------- nästf oljande året. Fullmäktige skola---------- av in­ delningsändringen .

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1963.

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961

Förslag

till

Förordning

om ändrad lydelse av 30 § folkbokföringsförordningen den 28 juni

1946 (nr 469)

Härigenom förordnas, att 30 § folkbokföringsförordningen den 28 juni 1946 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

Gällande lydelse:

30 §.

Det åligger församling att till­ handahålla pastor nödiga inventa­ rier, materiel och vad övrigt erford­ ras för kyrkobokföringen ävensom tjänstetelefon samt, därest förhål­ landena så påkalla, skrivbiträde.

Föreslagen lydelse:

30 §.

Det åligger pastorat att tillhan­ dahålla pastor nödiga inventarier, materiel och vad övrigt erford­ ras för kyrkobokföringen ävensom tjänstetelefon samt, därest förhål­ landena så påkalla, skrivbiträde.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1963.

Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961

39

JJtdrag av protokollet över ecklesiastikärenden, hållet inför Hans

Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 17 mars 1961.

Närvarande: Statsministern

Erlander , ministern för utrikes ärendena Undén , statsråden

N

ilsson

, S

träng

, A

ndersson

, L

indström

, L

ange

, L

indholm

, K

ling

,

Skoglund, Edenman, Netzén, af Geijerstam, Hermansson.

Chefen för ecklesiastikdepartementet, statsrådet Edenman, anmäler efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om ny församlingsstyrelselagstiftning m.m. och anför därvid följande.

I. Inledning

Kommunallagstiftningens område har på senare år präglats av en råd betydelsefulla reformer. Den översyn som verkställts av kommunallagskom- mittén har bland annat lett till att år 1953 antagits ny kommunallag (KL), avseende de borgerliga primärkommunerna utom Stockholms stad, och år 1954 ny landstingslag. Viktiga nyheter på området utgöres vidare av 1956 års skolstyrelselag och 1957 års lag om kommunalförbund. År 1957 har också tillkommit ny kommunallag för Stockholm.

För de kyrkliga kommunerna, församlingarna, gäller emellertid alltjämt lagen den 6 juni 1930, nr 259, om församlingsstyrelse (LFS) och lagen sam­ ma dag, nr 260, om församlingsstyrelse i Stockholm (LFS Sthlm).

När min företrädare som departementschef år 1953 utverkade Kungl. Maj:ts bemyndigande att tillkalla särskilda sakkunniga för att verkställa en översyn av församlingsstyrelselagstiftningen, motiverades detta i första hand med att det, alltsedan den vid 1862 års kommunallagstiftningsreform genomförda uppdelningen i borgerliga och kyrkliga primärkommuner, rått vittgående överensstämmelse i författningsregleringen för de båda förvalt­ ningsområdena och att denna likformighet alltjämt torde få anses vara av värde. I direktiven för de sakkunniga framhölls, att utgångspunkten för utredningen borde vara att överensstämmelse borde råda i form och innehåll mellan de kyrkliga och de borgerliga kommunalförfattningarna, såvida inte sakliga skäl betingade skiljaktigheter. Vidare underströks att de sakkun­

40

niga borde söka åstadkomma en över hela linjen klarare gränsdragning mellan de kyrkliga och de borgerliga kommunernas kompetensområden.

De sakkunniga som tillkallades för ändamålet — församlingsstyrelsekom- mittén1 — har den 10 april 1957 avlämnat ett betänkande »Församlingslag» (SOU 1957: 15) i vilket redovisas resultatet av en fullständig översyn av församlingsstyrelselagstiftningen utom såvitt angår Stockholms stad. Be­ tänkandet innehåller, som dess titel anger, främst förslag till en ny lag, benämnd församlingslag. Denna lag är avsedd att träda i stället för LFS. I enlighet med sina direktiv har kommittén i första hand inriktat sig på att till den nya lagen överföra de nyheter av saklig och formell natur som inne­ fattas i KL. I en del ämnen, som inte direkt beröres av KL, har kommittén föreslagit nya bestämmelser eller omformulering av de nuvarande. Detta gäller särskilt beträffande församlingens kompetens, kyrkorådets försam- lingsvårdande uppgifter och formerna för handläggning av ärenden, gemen­ samma för två eller flera församlingar.

Kommitténs förslag är icke enhälligt; särskilda yttranden har avgivits av två ledamöter.2

Över betänkandet i dess helhet har efter remiss utlåtanden avgivits av kammarkollegiet, statskontoret, samtliga domkapitel, länsstyrelserna i Kro­ nobergs, Malmöhus, Värmlands, Örebro, Östergötlands, Södermanlands, Gävleborgs och Västernorrlands län, Svenska kyrkans diakonistyrelse, sty­ relserna för Svenska stadsförbundet, Svenska landskommunernas förbund och Svenska pastoratens riksförbund ävensom av Svenska prästförbundet. Domkapitlen har vid sina remissvar fogat yttranden från ett hundratal församlingar och kyrkliga samfälligheter av olika storleksordning.

Utlåtanden över delar av betänkandet har avgivits av riksarkivet, som inhämtat yttranden av lands- och stadsarkivarierna (beträffande den kyrko- kominunala arkivvården), skolöverstyrelsen (beträffande bland annat för- samlingsbiblioteken), centrala uppbördsnämnden (beträffande bestämmel­ serna om församlingsskatt), besvärssakkunniga (beträffande besvärsreg- lerna), samt Svenska kyrkans sjömansvårdsstyrelse, Sveriges kyrkliga stu­ dieförbund och Kyrkomusikernas riksförbund (såvitt förslaget berör dessa instansers verksamhetsområden). Därjämte har Diakoniens centrala råd in­ kommit med en skrift.

1 Kommittén bär utgjorts av förutvarande andre vice talmannen i riksdagens andra kammare,

redaktören Anders Olsson, ordförande, samt kanslirådet Nils-Erik Brolin, hovrättsrådet Sven Ekblom,

pol. mag. Erik Forslund, förutvarande ledamoten av riksdagens andra kammare, kontraktsprosten Carl Hoppe, sekreteraren i svenska landskommunernas förbund Fritz Kaijser och hovrättsrådet

Jerker Victor. Ordförande i kommittén var ursprungligen f. d. lagmannen Olof Löthner; sedan denne

år 1955 avlidit, tillkallades Victor som ledamot och uppdrogs åt Olsson att som ordförande leda ut­ redningsarbetet.

ä Dessa är Brolin och Kaijser.

Kaijsers avvikande mening hänför sig till frågan om kyrkoherdens självskrivenhet i kyrkorådet.

Brolin har på flera punkter en från kommittémajoriteten avvikande uppfattning. Dessa punkter kommer att redovisas i det följande.

Kungl. Maj ds 'proposition nr 70 år 1961

41

Sedan Kungl. Maj:t beslutat inhämta 1957 års allmänna kyrkomötes ytt­

rande över förslaget, såvitt avsåg de däri berörda frågorna om kyrkoher­

dens självskrivenhet i kyrkorådet, om kyrkorådets församlingsvårdande

uppgifter och om kyrkorummets upplåtande, har kyrkomötet i skrivelse den

4 oktober 1957 yttrat sig över berörda spörsmål och har dessutom i anled­

ning av väckta motioner uttalat sig beträffande vissa andra delar av för­

slaget. Vid skrivelsen har kyrkomötet fogat kyrkolagsutskottets i ärendet

avgivna betänkande (nr 17).

Den 11 november 1957 har församlingsstyrelsekommittén avlämnat be­

tänkande med förslag till församling slag för Stockholm (SOU 1957:45).

Den sålunda föreslagna lagen är avsedd att ersätta LFS Sthlm. I väsentliga

delar följer detta lagförslag kommitténs förslag till allmän församlingslag.

Likformigheten mellan de båda förslagen omfattar saväl den systematiska

uppställningen som den formella avfattningen av flertalet regler. I den mån

de för Stockholmsförsamlingarna hittills gällande särbestämmelserna befun­

nits ändamålsenliga och motiverade av huvudstadens särskilda förhallanden,

har de emellertid bibehållits i kommitténs förslag till Stockholmslag.

Inte heller i förevarande del är kommitténs förslag enhälligt; särskilda

yttranden har i detta fall avgivits av tre ledamöter.1

Över förslaget till församlingslag för Stockholm har efter remiss utlåtan­

den avgivits av kammarkollegiet, statskontoret, riksarkivet (beträffande den

kyrkokommunala arkivvården), skolöverstyrelsen (beträffande församling­

arnas befattning med folkskoleväsendet), domkapitlet i Stockholm, över-

ståthållarämbetet, centrala uppbördsnämnden (beträffande bestämmelserna

om församlingsskatt) samt Svenska prästförbundet. Riksarkivet har åbe­

ropat ett yttrande från stadsarkivarien i Stockholm. Domkapitlet har vid

sitt remissvar fogat yttranden från samtliga under domkapitlet lydande

församlingar i huvudstaden, från Stockholms församlingsdelegerade och från

Skeppsholms församling. Överståthållarämbetet har överlämnat ett av

Stockholms stadsfullmäktige avgivet utlåtande i ärendet. Slutligen har

Diakoniens centrala råd även i detta ärende inkommit med en skrift.

Svenska stadsförbundet och Svenska pastoratens riksförbund har erhållit

tillfälle att yttra sig i ärendet men har inte begagnat sig därav.

Jag anhåller nu att få närmare redogöra för ifrågavarande lagstiftnings­

ärenden. Innan så sker, vill jag endast anmärka, att församlingsstyrelse­

kommittén slutat sitt arbete genom att den 28 oktober 1958 avge ett be­

tänkande om ändrad tidpunkt för kyrkofullmäktigvalen (SOU 1958:42).

Detta ärende har överlämnats till inrikesdepartementet för handläggning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961

1 Brolin, Kaijser och Victor.

Beträffande Brolins skiljaktiga meningar, se i det följande.

Kaijsers avvikande mening hänför sig även i delta fall till fragan om kyrkoherdens självskri\enhet

i kyrkorådet.

Victors reservation avser ett specialproblem rörande medlemskap i församling.

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961

II. Allmänna synpunkter

1. Kortfattad historik

Den kyrkliga verksamheten har alltsedan kristendomen fick fäste i landet varit knuten till den territoriella församlingen eller socknen.

I landskapslagarna framstår sockenmenigheten som självverksam med huvudsaklig uppgift att sörja för byggnad och underhåll av kyrka samt att avlöna präst och klockare. Beslutanderätten utövades på landet av socken­ stämman, till vilken de jordägande sockenmännen sammankom under präs­ tens ordförandeskap. Även i städerna, som i regel bildade egna socknar, förekom sockenstämmor, men vanligen utövades beslutanderätten där av ett representativt organ, kyrkorådet.

Under 1600-talet började sockenmenigheten medverka vid upprätthållan­ det av kyrkotukten, och därigenom kom sockenförvaltningen att innefatta även ett moment av rättskipning. Bestämmelser om sockentukten inflöt i de prästerliga privilegierna. På landsbygden förekom sockentuktsmålen vanli­ gen på allmän sockenstämma, medan sådana mål i städerna i regel handlades av kyrkorådet.

I de prästerliga privilegierna erkändes prästerskapets rätt att hålla sockenstämmor. Menighetens deltagande i stämmorna uppfattades mera som en skyldighet än en rättighet och torde huvudsakligen ha erfordrats för beslut om behövliga arbeten och anskaffande av medel därtill samt för kontroll av medelsdispositionen.

Under mitten och senare hälften av 1600-talet började kyrkoråd, vari kyrkvärdar och sexmän ingick, att växa fram på landsbygden. Men varken 1686 års kyrkolag eller 1600-talets privilegier upptog några bestämmelser därom.

Efter hand vidgades sockenstämmans kompetens. Den angavs i 1723 års privilegier såsom närmast avseende kyrkans angelägenheter och vad som hörde till kyrkodisciplinen, men därjämte skulle förekomma — utom frågor om kyrko- och prästgårdsbyggnad — fattigvårds-, hälsovårds- och under­ visningsärenden samt frågor om anställande av sockenhantverkare, om hål­ lande av sockenmagasin och om löneavtal med prästerskapet. I dessa privi­ legier gjordes också en mera markerad åtskillnad mellan sockenstämman som det beslutande organet, å ena sidan, samt präst och kyrkvärdar å den andra.

Den första författning som direkt reglerade den kommunala självstyrelsen var 1817 års förordning angående sockenstämmor och kyrkoråd.

Förordningen gällde närmast landsbygden. Stämmornas förvaltningsupp­ gifter angavs genom eu exemplifiering. Någon utsträckning av kompetens­

43

området ägde ej rum. Kyrkorådet bibehölls för handhavande av kyrko-

disciplinen; någon verksamhet som berednings- och verkställighetsorgan för

stämman tillkom däremot icke kyrkorådet. År 1828 utvidgades kyrkorådets

befogenheter till att även omfatta inseendet över hälsovården.

1817 års förordning ersattes år 1843 av tre särskilda förordningar om

sockenstämmor, kyrkoråd samt sockennämnder.

Enligt sockenstämmoförordningen hörde till stämmans handläggning mål,

som rörde kyrkans vård samt socknens hushållning och allmänna angelägen­

heter. Uppgifterna angavs genom en exemplifiering, vilken på en del punkter

avvek från den i 1817 års förordning. Till en del var avvikelserna föranledda

av 1842 års skollagstiftning, enligt vilken folkskoleväsendet blivit en sock­

narnas obligatoriska förvaltningsuppgift.

Förordningen om kyrkoråd överensstämde i stort sett med de i 1817 års

förordning meddelade stadgandena om kyrkoråd. Kyrkorådet förblev sålun­

da i huvudsak ett organ för kyrkotuktens upprätthållande. Både socken-

stämmoförordningen och förordningen om kyrkoråd gällde för såväl städer

(utom Stockholm) som landet, medan däremot sockennämndsför ordning en

endast avsåg landsbygdens förhållanden. Till sockennämnden överfördes de

borgerliga angelägenheterna om hälsovård, allmän ordning och sedlighet,

och den fick vidare till uppgift att efter sockenstämmans uppdrag ombesörja

sådana gemensamma ekonomiska angelägenheter, som inte tillkom iimbets-

eller tjänstemän.

Tanken att särskilja de borgerliga och de kyrkliga elementen i socken­

förvaltningen, som sålunda redan i begränsad utsträckning kommit till ut­

tryck i uppdelningen av förvallningsbestyren på kyrkoråd och socken­

nämnd, genomfördes helt i de tre förordningarna av den 21 mars 1862 om

kommunalstyrelse på landet, om kommunalstyrelse i stad och om kyrko­

stämma samt kyrkoråd och skolråd.

De på den borgerliga kommunen ankommande uppgifterna angavs i för­

ordningarna om kommunalstyrelse endast med orden »gemensamma ord­

nings- och hushållningsangelägenheter». Att uppräkna dessa angelägenheter

ansågs principiellt oriktigt. Avgränsningen mot den kyrkliga kommunen

skedde på så sätt, att från kommunalstämmans behörighet undantogs ange­

lägenheter, rörande vilka det stadgats att de skulle behandlas på kyrko­

stämma. I enlighet härmed bestämdes i kyrkostämmoförordningen den

kyrkliga kommunens kompetensområde, efter att ha angetts avse vården

av kyrkans och folkskolans angelägenheter, närmare genom en uppräkning.

Förvaltande och verkställande organ blev på ena sidan kommunalnämnd

och drätselkammare samt på den andra sidan kyrkoråd och skolråd. Kyrko­

rådet fick till uppgift inte blott att befatta sig med kyrkotukten och vården

om kyrkans angelägenheter utan skulle därjämte vara församlingens all­

männa berednings- och verkställighetsorgan. Motsvarande verkställighets-

och beredningsuppgifter tilldelades skolrådet såsom organ för skolärendena.

T kyrkorådet var kyrkoherden liksom tidigare självskriven ordförande.

Sådan ställning fick han även i skolrådet, varjämte hans självskrivenhet

som ordförande i sockenstämman övergick till ordförandeskap i kyrko­

stämman .

Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961

44

De viktigaste förändringarna i fråga om kyrkostämmans befogenheter under tiden från år 1862 fram till 1930 års kommunallagstiftning samman­ hänger med utvecklingen på barnavårdens samt skol- och biblioteksväsen­ denas områden.

Genom 1902 års lag angående uppfostran åt vanartade och i sedligt av­ seende försummade barn sammankopplades i lagen avsedda barnavårds- ärenden med skolväsendet. År 1905 infördes ett tillägg till kyrkostämmo- förordningen, varigenom till kyrkostämmans handläggning hänfördes även frågor om församlingsbibliotek.

I 1909 års lag angående folkskoleväsendet i vissa städer stadgades att, där lagen blev tillämplig, såväl folkskoleväsendet som vården om vanartade barn skulle utgöra en den borgerliga kommunens angelägenhet. I samband med tillkomsten av 1924 års barnavårdslagstiftning, varigenom den borger­ liga kommunen blev huvudman för barnavården, utmönstrades barnavårds- bestämmelserna helt ur kyrkostämmoförordningen.

För Stockholms och Göteborgs del gällde vissa särskilda bestämmelser. Sålunda infördes år 1863 genom förordningen om kyrkostämma samt kyrko­ råd och skolråd i Stockholm gemensamma kyrkofullmäktige, utsedda på de territoriella församlingarnas kyrkostämmor. Dessa fullmäktige hade att bestämma om den samfällda folkskolebudgeten men var i övrigt att betrakta som ett slags skiljenämnd mellan församlingarna. Beslutanderätten angå­ ende folkskolebudgeten överflyttades år 1903 till stadsfullmäktige. År 1914 avskaffades de gemensamma kyrkofullmäktige och ersattes av församlings- delegerade, som hade att avgöra samfällda ärenden, i vilka församlingarna stannat i olika beslut.

Skötseln av samfällda frågor i Göteborg reglerades år 1882 genom en förordning angående kyrkofullmäktige och kyrkonämnd i Göteborg. För­ samlingarna blev därmed i ekonomiskt hänseende organiserade som en enhet. 2

2. Översikt över gällande bestämmelser och deras tillkomst m. m.

Enligt LFS äger varje territoriell församling att själv vårda sina gemen­ samma kyrkliga angelägenheter. Två eller flera församlingar kan för vården av sådana angelägenheter eller vissa av dem efter Kungl. Majrts prövning förenas till en kyrklig samfällighet. De kyrkliga angelägenheterna angives liksom i tidigare författningar medelst en uppräkning.

Församlings och samfällighets beslutanderätt utövas på kyrkostämma eller av fullmäktige. Har flera församlingar gemensamt ärende utan att samfällighet bildats, avgöres ärendet på gemensam kyrkostämma. Kyrko­ fullmäktige är obligatoriskt organ i församling med mera än 1 500 invånare. Även i mindre församling kan fullmäktige efter församlingens önskan inrät-

Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961

45

tas. Finnes fullmäktige, inskränkes kyrkostämmans befogenheter till ett

fåtal ärenden, bland annat frågor om införande och avskaffande av fullmäk­

tige. Förvaltning och verkställighet tillkommer kyrkoråd, biblioteksstyrelse

eller särskilt utsedda organ.

Rätt att deltaga i kyrkostämma tillkommer envar inom församlingen

mantalsskriven svensk medborgare, som är medlem av svenska kyrkan och

som senast det föregående året fyllt 21 år och ej är omyndig. Stämman

utser för en tid av fyra år en ordförande och en vice ordförande. Kyrko­

rådets ordförande kan utses härtill, även om han inte är röstberättigad.

Kyrkofullmäktiges antal bestämmes av kyrkostämman i förhållande till

folkmängden enligt en skala, löpande från 15 till 40. I kyrklig samfällighet

förordnar Kungl. Maj:t om antalet fullmäktige. Antalet fördelas sedan av

länsstyrelsen på de olika församlingarna. Kyrkofullmäktige väljes för fyra

år. Rösträtt vid sådant val tillkommer envar, som har rösträtt på kyrko­

stämma. Valkretsindelning kan förekomma och valåret är detsamma som

vid kommunala val. Fullmäktige väljer bland sig för nästkommande år ord­

förande och vice ordförande. Kyrkorådets ordförande kan utses härtill,

ehuru han ej är fullmäktig.

Kyrkostämman eller fullmäktige skall sammankomma vid tre tillfällen

årligen. Därutöver kan sammanträde hållas, när förhållandena påkallar det.

Kungörelse om sammanträde utfärdas av ordföranden; honom åligger det

vidare att låta föra protokoll, vilka sedan jämte tillhörande handlingar skall

förvaras i kyrkoarkivet. Ärenden som företages till behandling skall dess­

förinnan vara beredda av kyrkorådet eller annat organ. Kyrkorådets ord­

förande äger rätt att yttra sig och framställa förslag på kyrkostämma eller

i fullmäktige, ändå att han inte är röstberättigad respektive ledamot.

I varje församling skall finnas ett kyrkoråd; dock kan två eller flera för­

samlingar förena sig om gemensamt kyrkoråd. Om de särskilda kyrkoråden

behålles, kan det gemensamma kyrkorådet tilläggas vård om allenast viss

eller vissa angelägenheter. Bildar församlingarna ett pastorat, skall de alltid

ha ett gemensamt kyrkoråd för vård om pastoratsangelägenheterna. Kyr­

korådet är dels ett kyrkligt organ med befogenheter bland annat beträffande

kyrkotukt och kyrkodisciplin dels ett allmänt kyrkokommunalt berednings-,

förvaltnings- och verkställighetsorgan. Dess uppgifter angives genom en

uppräkning. Ledamöter — lägst fem, högst elva — väljes av det representa­

tiva organet. Kyrkoråd, som är gemensamt för två eller flera församlingar,

vilka inte bildar samfällighet, utses på gemensam kyrkostämma. Sålunda

utses pastoratskyrkorådet på den s. k. pastoratsstämman. Till ledamot i

kyrkoråd kan utses den som är röstberättigad på kyrkostämma, boende

inom församlingen samt fyllda 23 år. Ett ytterligare villkor är, att han kan

anses vilja främja församlingslivet. Valet avser en tid av fyra år. Perioden

är förskjuten ett år framåt i tiden i förhållande till fullmäktiges mandat­

period. Kyrkoherden eller den hans ämbete förvaltar är självskriven ordfö­

Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961

46

rande i rådet. I kyrkoråd för samfällighet av församlingar, tillhörande olika pastorat, utser domkapitlet ordförande. Kyrkorådet väljer inom sig kyrk­ värdar för mandatperioden samt utser för varje år inom eller utom sig en kassaförvaltare. Av kyrkorådet förvaltade medel skall hållas avskilda och varje ledamot ansvarar personligen gemensamt med de andra för sådana medel.

I församling, där församlingsbibliotek finnes, skall utses en särskild biblioteksstyrelse.

De kyrkliga avgifterna skall utgå på samma sätt som är stadgat för all­ män kommunalskatt. Årlig utgifts- och inkomststat skall upprättas. Kom­ munallagens regler om fondbildning är tillämpliga på församlings till­ gångar. Det representativa organet skall årligen utse två eller flera revi­ sorer. Åtskilliga beslut måste underställas Kungl. Maj:ts prövning för att bli bindande, såsom avhändande av fast egendom, upptagande av vissa större lån samt beslut om utgifter, som erfordrar utdebitering under längre tid än fem år.

Medlem av församling äger anföra s. k. kommunalbesvär över stämmas, fullmäktiges eller kyrkoråds beslut. Besvärstiden är 30 dagar. Vissa när­ mare angivna mål handlägges av domkapitlet men eljest är länsstyrelsen besvärsinstans.

Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961

För församlingarna i Stockholm gäller som nämnts LFS Sthlm. Denna lag företer vissa skiljaktigheter i förhållande till LFS, främst beträffande den kyrkokommunala organisationen. För stockholmsförsamlingarna finns en obligatorisk samfällighet, vars beslutande organ är församlingsdelegerade, med vissa i lagen bestämda uppgifter. Församlingarna kan ej ingå i annan samfällighetsbildning och bestämmelser om handläggning av gemensamma angelägenheter utan samfällighetsbildning saknas. Eljest divergerar lagarna huvudsakligen i detaljfrågor, såsom latituderna för fullmäktiges antal, val­ kretsindelning, tiderna för fullmäktigesammanträden, förande av protokoll och arkivvård.

Även i Göteborg bildar församlingarna en samfällighet, för vilken gäller 1931 års lag om kyrkofullmäktige och kyrkonämnd i Göteborg (LKF Gbg). Fullmäktiges kompetens hänför sig till ekonomiska frågor, såsom löner, disposition över kyrkomedel, förvaltning av kyrkans och viss församlingar­ nas egendom, kyrklig byggenskap samt avgifter till kyrkan.

Den gällande lagstiftningen grundar sig i huvudsakliga delar på ett av kyrkofullmäktig sakkunnig a år 1922 framlagt betänkande med förslag till lag om församlingsstyrelse samt lag om församlingsstyrelse i Stockholm (SOU 1923:4).

47

De sakkunniga hade tillsatts år 1919, sedan riksdagen i skrivelse året

innan anhållit om utredning om ett representativt system inom den kyrkliga

kommunen. De sakkunniga skulle vidare, med anledning av eu annan riks­

dagens hemställan, framlägga förslag om kyrkliga samfälligheter. Sedermera

fick de sakkunniga även i uppdrag att undersöka frågan om kyrkligt ekono­

miska angelägenheter kunde handläggas av samma organ, som ägde besluta

om den borgerliga kommunens ekonomi.

Enligt de sakkunnigas förslag skulle församling oavsett dess storlek efter

eget val äga rätt att — med undantag för vissa ärenden — överlåta beslu­

tanderätten åt fullmäktige. Vidare skulle ärenden rörande skol- och biblio­

teksväsendet överflyttas till den borgerliga kommunen. Däremot skulle

alltjämt församling själv sköta sin ekonomi. Vården om begravnings­

platser kunde efter Kungl. Maj:ts förordnande tillkomma borgerlig kom­

mun. I förslaget upptogs vidare bestämmelser rörande kyrkliga samfällig­

heter. För Stockholms del föreslogs ett bibehållande av delegeradeinstitu-

tionen med i huvudsak samma kompetens som den haft tidigare, nämligen

att avgöra gemensamma frågor, i vilka församlingarna blivit oense.

Sakkunnigförslaget överarbetades inom ecklesiastikdepartementet och ar­

betet ledde till år 1929 färdigställda lagutkast rörande församlingsstyrelser.

Efter utkastens remissbehandling utarbetades och framlades för 1930 års

riksdag proposition nr 100 med bland annat förslag till lag om församlings-

styrelse och lag om församlingsstyrelse i Stockholm. I propositionen före­

slogs inte lika vittgående förändringar som de sakkunniga upptagit i sitt

betänkande. Sålunda föreslogs endast en fakultativ överflyttning av skol-

ärendena till den borgerliga kommunen; i princip skulle dessa ärenden allt­

jämt vara en den kyrkliga kommunens angelägenhet. Å andra sidan kan

nämnas, att ett obligatoriskt införande av fullmäktige ansågs böra ske om

församlings invånarantal översteg 3 000.

I riksdagen väcktes i anledning av propositionen ett stort antal motioner,

vilka främst berörde skolfrågorna, handhavandet av den kyrkliga ekono­

mien samt kyrkoherdens ställning i de olika kyrkokommunala organen.

Sin slutliga utformning fick lagarna genom konstitutiormitskottets utlå­

tande nr 31. Utlåtandet följde huvudsakligen propositionens förslag, men i

vissa delar gjordes ändringar till följd av de i motionerna framställda yrkan­

dena. Sålunda kom exempelvis skolärendena att överflyttas till borgerlig

kommun i större utsträckning än departementschefen föreslagit, medan där­

emot endast församlingar med mera än 5 000 invånare blev skyldiga införa

fullmäktigsystem.

I propositionen hade departementschefen även uttalat, att församlingarna

i Göteborg borde bilda samfällighet enligt allmänna regler. Konstitutions­

utskottet ansåg däremot, att gemenskapen mellan dessa församlingar borde

i huvudsakliga delar bibehållas i sin dittillsvarande form. Riksdagen anhöll

på utskottets förslag om utredning i syfte att ersätta 1882 års förordning

angående kyrkofullmäktige m.m. i Göteborg med en särskild lag. Ett inom

ecklesiastikdepartementet utarbetat förslag härtill antogs vid riksdagen år

1931 (prop. 100; KU 31).

Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961

48

1930 års församlingsstyrelselagar har efter sin tillkomst ändrats endast ett fåtal gånger. De viktigaste förändringarna hänför sig till gränsen för obligatoriskt fullmäktigsystem, vilken gräns år 1942 sänktes till ett invå­ narantal av 1 500 (prop. 247; KU 12), kyrkomusikens ställning (prop. 1950: 231; KU 18) samt skolärendenas överflyttning på den borgerliga kommunen (prop. 1954: 207; KU 13). I samband med sistnämnda reform genomfördes jämväl vissa av 1953 års kommunallagsreform föranledda ändringar i för- samlingsstyrelselagstiftningen av sådan natur, att ett uppskov därmed inte lät sig göra, samt infördes vissa provisoriska bestämmelser i fråga om för- samlingsbibliotekens ställning.

Vad gäller LFS Sthlm hänför sig den viktigaste förändringen till år 1942, då den kyrkliga samfälligheten för huvudstadens församlingar erhöll en fastare reglering och — i bland annat skatteutjämnande syfte — vidgad kompetens (prop. 291; KU 15). Genom en lagändring år 1958 upphörde Stockholmsförsamlingarnas befattning med skolväsendet helt, i det att bestämmelserna i LFS Sthlm om skolråd utmönstrades ur lagen (prop. 85; ICU 13).

Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961

3. Huvuddragen i 1953 års kommunallagsreform

Genom den nya kommunallagen den 18 december 1958, vilken den 1 januari 1955 trädde i stället för 1930 års lagar om kommunalstyrelse på landet och i stad, skapades enhetliga former för den kommunala organisa­ tionen i landskommuner och städer. Kommunalstämman och rådstugan av­ skaffades och beslutanderätten tillkommer nu städse fullmäktige. I syfte att stärka ledningen av förvaltningen gjordes kommunalnämnd och drätselkam­ mare till kommunens centralorgan, dess styrelse. Ändring vidtogs i bestäm­ melserna om valbarhet till kommunala förtroendeuppdrag och om avsägelse- rätt; en allmän jävsregel infördes. Nya bestämmelser tillkom om anhängig- görande av ärenden och om kommunala tillkännagivanden. Vidare infördes interpellationsrätt och reglerades rätten att framställa motioner. Möjlig­ heten för nämndordförande och kommunens tjänstemän att deltaga i full- mäktigsammanträden vidgades. Beträffande kommunens drätsel infördes en allmän bestämmelse om skydd för kommunens förmögenhet. I lagen in­ arbetades vidare bestämmelser om fondbildning. Kommunernas fria låne- rätt vidgades. Smärre regleringar vidtogs i syfte att effektivisera medelsför­ valtningen, bland annat beträffande bokföring och revision. Slutligen om­ arbetades besvärsreglerna.

4. Grundlinjer i församlingsstyrelsekommitténs förslag

I kommitténs uppdrag har inte ingått att förutsättningslöst utreda, om församlingarna över huvud taget bör bibehållas som självständiga kommu­ nala enheter. Vid sin behandling av församlingens kompetens berör kom-

49

mitten emellertid frågan huruvida beslutanderätten i försam­

lings ekonomiska angelägenheter bör överföras till borgerlig

kommun.

Kommittén erinrar därvid inledningsvis, att denna fråga behandlats vid

ett flertal tillfällen i riksdagen. Sålunda framlades en motion vid 1919 års

riksdag (II: 38), i vilken begärdes att kyrkofullmäktigsakkunniga skulle få

utreda frågan. Ehuru motionen, som tillstyrktes av konstitutionsutskottet

(uti. 17), till följd av kamrarnas skiljaktiga beslut inte föranledde någon

riksdagens åtgärd, uppdrogs likväl åt de sakkunniga att utreda frågan. De

sakkunniga framhöll i sitt betänkande, att ett överförande skulle i flera

hänseenden medföra betydande svårigheter och såväl historiskt som princi­

piellt sett skulle en sådan anordning betyda ingenting mindre än en full­

ständig återgång till förhållandena inom primär kommunerna före 1862 års

reform.

Vid riksdagsbehandlingen av 1930 års proposition angaende ny försam-

lingsstyrelselagstiftning väcktes frågan ånyo motionsvägen (motion I: 299).

Konstitutionsutskottet, som biträdde de sakkunnigas uppfattning, avstyrkte

motionen och riksdagen avslog densamma.

Kommittén erinrar vidare om att frågan sedermera behandlats vid riks­

dagarna åren 1943, 1949 och 1955 (motionerna II: 10, II: 54, respektive

likalydande 1:9 och 11:1). På konstitutionsutskottets förslag (uti. 1, 15,

respektive 4) har riksdagen vid de tre tillfällena avslagit de i motionerna

framförda yrkandena om utredning av frågan.

I detta sammanhang påpekar kommittén att pastoratsindelningssak-

kunniga i sitt år 1953 avgivna betänkande med förslag till allmänna rikt­

linjer för den territoriella pastoratsindelningen m.m. (SOU 1953: 11) efter­

strävat en anknytning av pastoratsindelningen till den nya kommunindel­

ningen antingen i form av kongruens mellan storkommun och pastorat eller

genom att ett pastorat får omfatta flera kommuner. Avvikelser härifrån har

dock av de sakkunniga ansetts kunna av olika skäl bli nödvändiga, varige­

nom alltså pastoratsgräns i vissa fall kunde komma att skära en borgerlig

kommuns gräns. Kungl. Maj:t har förelagt riksdagen förslag (prop. 1957:

153) rörande bland annat ny pastoratsindelning i huvudsaklig anslutning

till vad de sakkunniga förordat och har därvid understrukit vikten av eu

anknytning av pastoratsindelningen till den gällande kommunindelningen.

Riksdagen har godkänt de i propositionen framförda riktlinjerna för refor­

men ifråga.

Efter denna redogörelse uttalar kommittén som sin egen uppfattning,

att församlingens kyrkokommunala uppgift är att sörja för organisa­

toriska och ekonomiska betingelser för kyrkans gärning. Församlingen

och den borgerliga kommunen verkar vid sidan av varandra för skilda

ändamål. I den mån cn viss verksamhet genom lag eller sedvänja ankommer

på endera kommunen är den andra i princip förhindrad att utdebitera medel

för ändamålet. Kommittén utgår från att denna ordning skall bestå och att

församlingen även framdeles skall äga rätt att själv ansla och utdebitera

4 —

Bihang till riksdagens 'protokoll 1DG1. 1 samt. Nr 70

Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961

50

medel till ändamål, som faller inom ramen för dess verksamhet. Kommittén

har därför ej funnit anledning att biträda den i riksdagen framförda men

avvisade tanken att till den borgerliga kommunen överföra beslutanderätten

i fråga om församlings ekonomiska angelägenheter.

Kungl. Maj ds proposition nr 70 år 1961

Sasom framgatt av den inledningsvis lämnade redogörelsen för kommit­

téns uppdrag har kommittén i första hand inriktat sig på att anpas­

sa försam 1 i n gsstyre1se1 a gst iftn i ngen efter den nya

kommunallagen I en del ämnen, som inte direkt beröres av KL,

har kommittén föreslagit nya bestämmelser eller omformulering av de nu­

varande. Detta gäller som förut nämnts särskilt beträffande församlingens

kompetens, kyrkorådets församlingsvårdande uppgifter samt formerna för

handläggning av ärenden, som är gemensamma för två eller flera försam­

lingar. Kommittén finner att de ändringar, som sålunda föreslås i den all­

männa torsamlingsstyrelselagstiftningen, är så många och omfattande, att

de inte kan vidtagas inom ramen för 1930 års LFS. Kommittén har därför

utarbetat förslag till ny lag om församlingsstyrelse.

Lämpligheten av en så nära samstämmighet mellan församlingsstyrelse-

lagstiftningen och KL som församlingarnas egenart och kompetens medger

torde inte behöva särskilt understrykas, anför kommittén. En motsvarande

likformighet mellan borgerliga och kyrkliga kommunalförfattningar fram­

trädde redan i 1862 års kommunalförordningar och utvecklades än mera ge­

nom 1930 års revision av kommunallagstiftningen. Såvitt gäller likartade

organisationsformer, förvaltningsuppgifter m. m. föreligger sålunda en vitt­

gående överensstämmelse mellan å ena sidan 1930 års kommunallagar för

land och för stad eller endera av dem och å andra sidan LFS och LFS Sthlm.

Denna likformighet har uppenbarligen varit ägnad att underlätta tillämp­

ningen av författningarna.

Kommittén anser att även i fortsättningen såvitt möjligt enhetliga regler

bör gälla för de borgerliga kommunerna och församlingarna. Där KL inne­

bär en omreglering av vad som tidigare gällt, har kommittén därför överfört

de nya bestämmelserna till den föreslagna församlingsstyrelselagen, såvida

inte särskilda skäl för avvikelse ansetts föreligga. Likformigheten mellan de

båda lagarna har av kommittén ansetts böra omfatta inte blott den syste­

matiska uppställningen utan även, i den mån överensstämmande regler före­

slås, ordval och uttryckssätt.

Det kan ifragasättas, säger kommittén, om det inte rent av kunde vara

lämpligt att i fråga om de ämnen, där full överensstämmelse kommer att

råda mellan de båda lagarnas stadganden, i församlingsstyrelselagen in­

skränka sig till hänvisningar till vederbörande lagrum i KL. Församlings­

styrelselagen skulle därigenom kunna göras åtskilligt mera kortfattad,

men a andra sidan skulle ett sadant skrivsätt komma att medföra så avse­

värda nackdelar beträffande reda och överskådlighet, att kommittén ansett

51

den hittillsvarande principen med uttömmande lagtext i de skilda lagarna

vara att föredraga. Den har därför valt att inarbeta samtliga ifrågavarande

stadganden i församlingsstyrelselagen även där detta medfört ett uppre­

pande ord för ord av vad som stadgas i kommunallagen.

I IvL har i görligaste mån de tidigare kommunallagarnas formuleringar

bibehållits på sådana punkter, där sakliga ändringar inte genomförts, på­

pekar kommittén vidare. Det har nämligen ansetts angeläget att inte göra

ändring i välkända och invanda uttryck, eftersom lagens tillämpning ofta

anförtros personer, som inte har att i sin dagliga gärning ta del av och tolka

författningstext. En anpassning av församlingsstyrelselagen efter KL synes

enligt kommitténs uppfattning därför inte heller innebära någon omvälv­

ning i lagtekniskt hänseende. I stort sett kan sålunda ett nära samband

upprätthållas med LFS.

Kungl. Maj:ts -proposition nr 70 år 1961

En fråga, som kommittén noga övervägt och i vilken inte samtliga leda­

möter kommit till samma slutsats, är huruvida församlingsstyrel-

sen i Stockholm bör regleras i särskild lag.

Kommitténs majoritet anför som sin åsikt att även om vissa skäl för en

gemensam lag kan anföras, torde med hänsyn till de omfattande särbestäm­

melser, som förhållandena i Stockholm föranleder, en sådan lag medföra

uppenbara nackdelar beträffande reda och överskådlighet. Kommittén har

därför ansett att församlingsstyrelsen i Stockholm även i fortsättningen bör

regleras genom en särskild lag. I detta sammanhang förklarar kommittén

vidare att i den föreslagna församlingsstyrelselagen inte heller upptagits

de särbestämmelser, som befunnits erforderliga för den kyrkliga samfällig-

heten i Göteborg. Ett inarbetande av dessa bestämmelser skulle väl inte

innebära några synnerliga nackdelar, uttalar kommittén, men det torde

likväl vara lämpligare, att bestämmelserna lämnas utanför församlings­

lagen.

I sitt betänkande med förslag till ny församlingslag för Stockholm ut­

vecklar kommittémajoriteten sina synpunkter på frågan närmare.

Till en början erinrar sålunda kommittén, att det för närvarande i väsent­

liga hänseenden råder likformighet mellan LFS och LFS Sthlm, samt att

samstämmigheten mellan de båda lagarna av naturliga skäl är särskilt fram­

trädande såvitt gäller frågor av principiell natur. Däremot, påpekar kom­

mittén, företer lagarna sinsemellan skiljaktigheter beträffande den kyrko-

kommunala organisationen, vilka olikheter delvis kommer till synes redan i

lagarnas redaktionella uppställning. Utöver dessa divergenser inskränker

sig olikheterna till ett antal detaljfrågor.

Härefter erinrar kommittén om att önskvärdheten av samstämmighet

mellan kommunalförfattningarna för Stockholm och för landet i övrigt i

olika sammanhang understrukits. Kommunallagskommittén framhöll så­

lunda i sitt betänkande med förslag till kommunallag (SOU 1952: 14) att i

52

fråga om de särskilda kommunalförfattningarna för huvudstaden borde så­

som hittills varit fallet likformighet med den allmänna kommunallagstift­

ningen eftersträvas i den mån de speciella förhållandena i Stockholm så

medgav. För huvudstadens borgerliga kommun har frågan om anpassning

till kommunallagen nått sin lösning genom utfärdandet av kommunallagen

för Stockholm år 1957.

I fråga om sitt eget ämnesområde anför kommittén följande.

Vid översynen av församlingsstyrelselagstiftningen för Stockholm har

kommittén eftersträvat en formell överensstämmelse med förslaget till för­

samlingslag. På de områden där ett mera principiellt ställningstagande legat

till grund för reglerna i sistnämnda lagförslag — det är här främst fråga om

från kommunallagen hämtade regler — har anledning saknats att göra av­

vikelse för Stockholmslagens del. Såvitt åter gäller detalj bestämmelser utan

större principiell betydelse, där avvikelse för närvarande föreligger från den

allmänna lagen, har kommittén ansett sig kunna fritt pröva i vad mån det

kan anses lämpligt att församlingsstyrelselagstiftningen för Stockholm an­

passas efter förslaget till församlingslag. I den mån dessa för Stockholms-

församlingarna gällande särbestämmelser befunnits vara ändamålsenliga och

kan motiveras av huvudstadens från landet i övrigt avvikande förhållanden

har bestämmelserna bibehållits.

Kommittén förklarar härefter att den under det fortsatta utredningsar­

betet inte funnit anledning frångå sin tidigare uppfattning om lämpligheten

av en särskild lag för Stockholm — en på långvarig tradition grundad an­

ordning.

Ledamoten kanslirådet Brolin är skiljaktig och framhåller angelägenheten

av att regleringen för Stockholmsförsamlingarna såvitt möjligt inte avviker

från vad som gäller för församlingarna eljest i landet. Brolin anför vidare.

Fördelarna med en gemensam församlingsstyrelselagstiftning, på sätt jag

förordat, är i övrigt påfallande. Främst märkes härvid den enhetlighet i

rättstillämpning, som med de sålunda i det mest väsentliga ensartade be­

stämmelserna komme att allt mer tillgodoses.--------------------------------------

Då såsom skäl för bevarandet av den nuvarande ordningen med en sär­

skild lag för huvudstadens församlingsstyrelse i dess helhet även hänvisats

till den långvariga traditionen därutinnan, är det måhända ej utan intresse

att beakta, att de ursprungliga förutsättningarna för denna uppdelning av

lagstiftningen numera strängt taget ej längre föreligger. Särlagstiftningen

för Stockholm motiverades på sin tid med behovet av att här i huvudstaden

med dess — i jämförelse med övriga städer — flertal av församlingar med

relativt stor folkmängd kunna tillgodose möjligheterna av ett enkelt och

praktiskt förfarande vid handläggning av för samtliga församlingarna eller

några av dem gemensamma angelägenheter.

Med utgångspunkt i detta förhållande gör Brolin gällande, att behovet

av särlagstiftning upphörde med 1942 års reglering av den kyrkliga sam-

fällighetens uppgifter. Redan då hade det följaktligen kunnat vara fullt

motiverat att sammanslå de två församlingsstyrelselagarna och för Stock­

holm blott behålla en särskild lag om den obligatoriska samfälligheten.

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 70 år 1961

53

I enlighet med de sålunda uppdragna riktlinjerna för sitt arbete har

kommittén utarbetat särskilda lagförslag avseende dels församlings-

styrelsen i landet i allmänhet, dels församlingssty-

relsen i Stockholm och dels samfällighetsfragor i Gö­

teborg.

Vad beträffar den allmänna församlingsstyrelsen har kommittén till en

början övervägt huruvida obligatoriskt fullmäktig system bör föreskrivas för

alla församlingar, men har därvid funnit att mindre församlingar alltjämt

bör ha frihet att välja mellan stämma och fullmäktige. Det befolkningstal,

vars överskridande gör fullmäktiginstitutionen obligatorisk, har emellertid

sänkts till 1 000 invånare. Finnes fullmäktige i församling, som enligt lagen

ej är skyldig att ha fullmäktige, äger dessa själva avgöra, huruvida fullmäk­

tige alltjämt skall finnas i församlingen. Även beträffande fullmäktiges

antal skall bestämmanderätten tillkomma fullmäktige själva.

KL:s regler om anhängiggörande av ärende har överförts till församlings-

styrelselagen. Härigenom har fastslagits att motion kan inges även mellan

kyrkofullmäktigsammanträden eller kyrkostämmor. Vidare har den i KL

givna regleringen av hiterpellationsrätten getts tillämpning även för försam­

lingarna.

Rätten att deltaga i fullmäktiges och stämmas överläggningar har i hu­

vudsak anpassats efter de motsvarande reglerna i KL. Den nuvarande rät­

ten för kyrkorådets ordförande att — även om han ej är fullmäktig eller

röstberättigad vid stämma — yttra sig vid sammanträdena bibehålies, men

befogenheten för honom att framställa förslag upphör. Kyrkoherden, som

enligt förslaget inte är självskriven ordförande i kyrkorådet, får en mot­

svarande yttranderätt. Vidare får nämnd- och beredningsordförande rätt

att vara närvarande för besvarandet av interpellation. Fullmäktige och

stämma äger tillåta tjänsteman att tillhandagå med erforderliga upplys­

ningar. Beträffande kyrkofullmäktigsammanträde i kyrklig samfällighet har

vissa särbestämmelser ansetts behövliga.

Vad gäller kyrkorådets ställning har kommittén uppmärksammat, att

1951 års kyrkomöteskommitté i sitt betänkande om kyrkomötets grund-

lagsenliga befogenheter m. m. (SOU 1955: 47) funnit, att de gällande be­

stämmelserna i 41 § första stycket a)—c) och 42 § LFS till sitt innehåll

är av kyrkolags natur, och därför föreslagit, att de skall utbrytas för

att överföras till kyrkolag. I 41 § första stycket a)—c) stadgas att kyrko­

rådet har att vaka över efterlevnaden av författningar rörande religionens

och sedernas vård, att upptaga frågor om oordning och oskick vid guds­

tjänsten samt att vaka över att kyrklig tvedräkt och söndring såvitt möjligt

förhindras. I 42 § behandlas kyrkorådets disciplinära befogenheter. De

nämnda stadgandena har församlingsstyrelsekommittén inte medtagit i de

föreslagna bestämmelserna om kyrkorådets uppgifter. I stället har såsom

ett adekvatare uttryck för kyrkorådets nutida verksamhet föreslagits en

Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961

54

bestämmelse av innehåll att kyrkorådet skall ha omsorg om församlingslivet

och med uppmärksamhet följa dess utveckling. Härigenom har, uttalar

kommittén, dess uppfattning om bestämmelsens kommunalrättsliga natur

kommit till uttryck.

Övriga bestämmelser om kyrkorådet kommer på väsentliga punkter att

överensstämma med KL:s föreskrifter angående den borgerliga kommunens

styrelse. Kyrkorådets uppgift att vara den ledande, initiativtagande och

övervakande instansen i församlingsförvaltningen understrykes. Kyrkorå­

det skall sålunda i princip vara sista instans för beredning av ärenden. Vi­

dare skall kyrkorådet handha församlingens drätsel samt förvalta lokal­

kyrkans och församlingens egendom och verkställa fullmäktiges och stäm­

mans beslut.

Kommittén upptar i detta sammanhang frågan om rätten att upplåta

kyrkorummet samt uttalar, att kyrkorådets befogenhet att själv förvalta

lokalkyrkans och församlingens egendom utesluter, såsom uppgiften kommit

till uttryck i kommitténs förslag, i princip varje annan från bestämmande­

rätten över egendomen, även där denna har kyrklig karaktär. Godkännes

denna uppfattning, anser kommittén att spörsmålet blivit legalt tillräckligt

tydligt löst. Kommittén finner dock att frågan har delvis sådan kyrkorätts-

lig innebörd, att hinder måste anses föreligga att i allo reglera den i kom­

munallags ordning. Prästerskapets befogenheter bör sålunda klargöras ge­

nom särskild lagstiftning.

Beträffande kyrkorådets sammansättning innebär förslaget såsom nämnts

att kyrkoherden inte längre skall vara självskriven ordförande men väl

självskriven ledamot i rådet. Kommittén anser att kyrkolagens bestämmel­

ser inte hindrar denna ändring. Bland ledamöterna utser fullmäktige respek­

tive stämman en ordförande och en vice ordförande att tjänstgöra under

mandattiden. Antalet ledamöter är inte maximerat.

Möjlighet har öppnats för församling att liksom den borgerliga kommu­

nen ordna sin kassaförvaltning och räkenskapsfönng på annat sätt än genom

en av kyrkorådet tillsatt kassaförvaltare. Församlingen kan sålunda över­

lämna ifrågavarande förvaltningsbestyr till en särskilt anställd befattnings­

havare eller till bank, borgerlig kommun e. d. Förslaget innefattar vidare

möjlighet att till kyrkorådet centralisera medelsförvaltning, som tillkommer

församlingens särskilda nämnder och styrelser. Slutligen har intagits be­

stämmelser om delegationsrätt för kyrkorådet.

I motsats till gällande lag men i överensstämmelse med KL innehåller

förslaget till församlingslag en viss reglering av verksamhetsformerna för de

nämnder, som församling utan föranledande av bestämmelser i specialför­

fattning kan tillsätta för särskilda förvaltnings- eller verkställighetsbestyr.

Beträffande regler som är gemensamma för beslutande och förvaltande

organ har föreskrifterna om valbarhet och rätt till avsägelse samt om kallel­

ser och tillkännagivanden anpassats efter motsvarande bestämmelser i KL.

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 70 år 1961

55

Även KL:s allmänna jävsregel har överförts. Bestämmelserna om försam­

lingens arkivvård har omarbetats. Enligt förslaget äger församling besluta

att de olika församlingsorganens arkivalier skall överlämnas till pastor för

att förvaras bland kyrkans handlingar. Om sådant beslut inte meddelats,

skall arkivalierna i princip vårdas och förtecknas av vederbörande försam-

lingsorgans ordförande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961

I överensstämmelse med KL:s systematiska uppställning har bestämmel­

serna om bland annat utgifts- och inkomststat, fondbildning, lanerätt,

medelsförvaltning och revision sammanförts till ett kapitel om försam­

lingens drätsel.

Som inledande bestämmelser har intagits föreskrifter om skydd för

församlingens förmögenhet. Beträffande utgifts- och inkomststaten före­

slås i överensstämmelse med KL att på utgiftssidan respektive inkomstsidan

skall upptagas det belopp, vartill nästföregående års underskott respektive

överskott uppgår enligt avslutade räkenskaper.

KL:s bestämmelser om fondbildning har infogats i församlingslagen.

De föreslagna reglerna om församlings lånerätt innebär väsentliga änd­

ringar i förhållande till nuvarande regler. Den underställningsfria lånerätten

skall sålunda grundas enbart på skatteunderlagets storlek i församlingen.

Församling må enligt förslaget upptaga lån till belopp motsvarande en

utdebitering av en krona per skattekrona. Med tanke särskilt på småför-

samlingar har regeln kompletterats med en bestämmelse, som ger försam­

ling möjlighet att hos Kungl. Maj:t begära en generell utökning av låne­

rätten. Församlingarna får nyttja sina fonder utan att detta, såsom för

närvarande är fallet, skall inkräkta på den fria lånerätten.

I fråga om medelsförvaltningen utsträckes de nu blott för kyrkoråd gäl­

lande reglerna om medels förvaring och placering att avse medelsförvaltande

organ över huvud. Vad angår redovisning för medlen har det ledande finans­

organets ansvar för församlingens samlade bokföring understrukits. Det

nuvarande minimitalet revisorer höjes från två till tre.

Skyldigheten att underställa vissa beslut Kungl. Maj:ts prövning har

begränsats. Besvärsreglerna har anpassats efter motsvarande bestämmelser i

KL. Beträffande besvärsmyndigheterna innebär förslaget den betydelsefulla

ändringen att besvär över beslut av kyrkofullmäktige eller kyrkostämma

alltid skall, där ej annat är särskilt föreskrivet, anföras hos länsstyrelsen. I

fråga om besvär över beslut av kyrkoråd eller annan församlingens nämnd

blir liksom för närvarande målets beskaffenhet avgörande för om målet

skall upptagas och prövas av länsstyrelsen eller domkapitlet. Till domkapit­

lets prövning hänföres enligt förslaget beslut av utpräglat kyrklig natur,

medan för övriga beslut länsstyrelsen blir besvärsmyndighet.

56

Formerna för handläggning av angelägenheter, som är gemensamma jör

två eller jlera församlingar har i princip bibehållits. Dock har föreslagits,

att flerförsamlingspastoraten skall vara obligatorisk samfällighet för vård

om pastoratsangelägenheterna. Beslutande organ skall vara av försam­

lingarna utsedda delegerade. Även i andra partiella samfälligheter, varom

Kungl. Maj:t kan förordna, skall församlingsdelegerade utöva beslutande­

rätten. I total ekonomisk samfällighet skall däremot fullmäktige vara beslu­

tande organ. Är gemenskapen ej av ekonomisk natur eller av ringa omfatt­

ning kan gemensam kyrkostämma hållas. Den nuvarande formen av total

samfällighetsbildning, som innebär att församlingarna saknar egna organ,

skall inte vidare kunna tillskapas.

De av kommittén föreslagna bestämmelserna för Stockholmsförsamling-

ama skiljer sig från dem i förslaget till allmän församlingsstyrelselag främst

i fråga om formerna för handläggning av gemensamma angelägenheter. Å

andra sidan motsvarar lagförslaget i dessa delar i sina huvuddrag gällande

bestämmelser för Stockholms del. Sålunda har församlingsdelegerade bibe­

hållits och bestämmelserna om såväl deras antal som fördelning på de

särskilda församlingarna föreslås oförändrade. Däremot finner kommittén

att behov av suppleanter för delegerade inte förefinnes och vidare föreslås

att mandattiden för delegerade skall — liksom beträffande landet i övrigt

— sammanfalla med kyrkofullmäktiges mandattid.

I fråga om förvaltning och verkställighet har det förvaltande organet,

berednings- och ekonomiutskottet, fått samma centrala kyrkokommunala

ställning som kyrkoråd i andra samfälligheter.

Vad beträffar arkivvården anser kommittén det inte vara erforderligt att

upptaga några mot föreskrifterna i förslaget till allmän församlingsstyrelse­

lag svarande bestämmelser utan hänvisar blott till arkivstadgan för Stock­

holm. 5

Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961

5. Utredningen om förhållandet mellan staten och kyrkan

Sedan kommittén framlagt sina betänkanden med förslag till ny för-

samlingsstyrelselagstiftning, har i den principiellt viktiga frågan om den

framtida gestaltningen av förhållandet mellan staten och kyrkan beslut

fattats om en första utredningsetapp.

År 1956 anhöll riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t om en allsidig och

förutsättningslös utredning av frågan om den framtida gestaltningen av för­

hållandet mellan staten och svenska kyrkan.

I det konstitutionsutskottets utlåtande (nr 17) som ligger till grund för

skrivelsen understrykes, att utredningens huvudsyfte bör vara att fram­

lägga material för en fortsatt diskussion av och ett framtida ställnings­

tagande till nämnda fråga. Då utskottet framhåller önskvärdheten av eu

57

utredning, anges detta vara dikterat av förhoppningen, att en svårbedömd

sida av samhällslivet därigenom så långt möjligt skall belysas och kart­

läggas. Utskottet förklarar sig medvetet om att en utredning rörande sta­

tens och kyrkans inbördes förhållande och de överblickbara konsekvenserna

av en omgestaltning därav kommer att bli omfattande och mödosam.

Utskottet — som framhåller att kristen etik och kristen verksamhet i

väsentlig mån bidragit till att forma dagens svenska samhälle — anser det

vara av grundläggande vikt för utredningen, att religionens betydelse som

samhällsfaktor klarlägges. Bland de detaljproblem som kommer att aktuali­

seras vid utredningen nämner utskottet först den avveckling eller omgestalt­

ning av kyrkliga organ, som skulle bli en följd av att de organisatoriska

banden mellan staten och kyrkan upplöstes.

Härefter anför utskottet att till de mest invecklade och svårbemästrade

arbetsuppgifterna för en utredning hör utan tvivel den livligt omdebatte­

rade frågan om rätten till egendom, som användes för kyrkliga ändamål.

Därvid uppstår frågor om ägande- och dispositionsrätten till kyrkobyggna­

der, kyrklig jord, kyrkofonden, donationer, den kyrkokommunala egen­

domen etc. Kyrkans och kyrkliga myndigheters befattning med civila för­

valtningsuppgifter aktualiserar frågor rörande folkbokföring, vigsel och

äktenskapsregistrering, begravningsväsende m. m.

Fara finnes enligt utskottets mening för att de talrika detaljproblemen

kan visa sig så vidsträckta och svårutredda, att utredningen därför kan

komma att ta lång tid i anspråk. Hur än utredningens omfattning begrän­

sas, torde det sålunda komma att dröja avsevärd tid, innan dess resul­

tat kan framläggas. Med hänsyn därtill bör aroetet inte föranleda, att

sådant utrednings- och reformarbete på det kyrkliga området, som kan

leda till önskvärda partiella reformer, avbrytes eller inställes, slutar ut­

skottet.

I det uttalande till statsrådsprotokollet den 10 januari 1958, i samband

varmed jag anhöll om Ivungl. Majits bemyndigande att tillkalla sakkunniga

för att utföra en första etapp av utredningsarbetet, anförde jag att jag^

för egen del i allt väsentligt kunde ansluta mig till de uttalanden om utred­

ningens syfte och uppläggning, som gjorts i utskottsutlåtandet. Jag under­

strök särskilt, att denna utredning måste bli omfattande och mödosam —

troligen en av de mest omfattande som pa senare tid förekommit i \ art

land__och att det är att förmoda att den kommer att kräva avsevärd tid. 6

Kungl. Maj ds 'proposition nr 70 år 1961

6. Remissyttranden

Den av kommittén företagna översynen av församlingsstyrelselagstift-

ningen har i stort sett fått ett gott mottagande. De flesta remissinstanserna

har vitsordat, att kommitténs arbete är präglat av noggrannhet och i många

delar mycket förtjänstfullt. Såsom av det följande kommer att framgå har

58

dock flera remissmyndigheter — och detta gäller särskilt de kyrkliga —

funnit, att kommittén beträffande vissa ämnen inte tillräckligt beaktat

kyrkliga särdrag, vilka enligt deras åsikt bör bli föremål för en från kom­

munalrättsliga principer artskild lagstiftning.

_ remissinstanserna uttalar till en början kammarkollegiet att de prin­

ciper efter vilka kommittén arbetat, då det gällt att anpassa församlings-

styrelselagstiftningen efter KL, inte givit kollegiet anledning till någon er­

inran.

Ej heller statskontoret har i stort sett någon erinran att göra mot de för­

slag som framlagts för att åstadkomma en anpassning efter KL. Statskonto­

ret finner vidare, att ej heller i de fall, då sakliga skäl betingat skiljaktigheter

i den kyrkliga lagstiftningen i förhållande till den borgerliga, har förslagen

påkallat något uttalande från ämbetsverkets sida. I vissa avseenden måste

statskontoret dock reservera sig mot en anpassning av den kyrkliga lag­

stiftningen till den borgerliga på sätt föreslagits. Sålunda har församlingen,

a-nför statskontoret, från år 1930 i viktiga hänseenden följt andra utveck­

lingslinjer än den borgerliga kommunen. 1951 års religionsfrihetslag har där­

vid varit av betydelse. Hit hör även att utvecklingen alltmer går mot ett

renodlande av församlingarnas åligganden till sådana av rent kyrklig karak­

tär. Statskontoret anser därför att i samband med en allsidig och förutsätt­

ningslös utredning av frågan om den framtida gestaltningen av förhållandet

mellan staten och kyrkan synes reformer inte böra företagas, som medför en

omfördelning av arbetsuppgifter och befogenheter mellan kyrkliga och

borgerliga organ eller som strider mot aktuella utvecklingstendenser.

Kyi komötet hemställer, i enlighet med kyrkolagsutskottets förslag, att

den föreslagna lagstiftningen med vissa ändringar så snart ske kan genom­

föres i vad den avser praktiska reformer, men att — i avbidan på resul­

tatet av den påbörjade utredningen om den framtida gestaltningen av

förhållandet mellan staten och kyrkan — ändring inte företages av det

sakliga innehållet i gällande föreskrifter rörande fördelningen av arbetsupp­

gifter och befogenheter mellan vare sig statliga och kyrkliga organ eller

tjänstemän och valda förtroendemän.

Kyrkolag sutskottet anför i sitt betänkande bland annat, att i det läge

som uppkommit genom att utredningen om förhållandet mellan staten och

kyrkan påbörjats, bör man väl genomföra sådana reformer, som syftar till

förbättringar av praktiskt slag, men däremot avstå från att på enstaka

lagstiftningsområden föregripa utredningens resultat genom reformer, som

berör de principfrågor, utredningen skall försöka lösa. Till de frågor, som

enligt utskottets mening med hänsyn till denna utredning sålunda bör upp­

skjutas, hör bland annat spörsmålen om överflyttande av besvärsmål från

domkapitlet till länsstyrelsen, om överflyttande av begravningsväsendet

från kyrklig församling till borgerlig kommun, om kyrkoherdes ställning och

befogenheter å kyrkostämma, i kyrkofullmäktige och i kyrkoråd samt om

befogenheten att upplåta kyrka.

Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961

59

Av remissinstanserna uttalar sig vidare domkapitlen i flertalet fall positivt

över kommitténs arbete och förslag att söka anpassa församlingsstyrelselag-

stiftningen till IvL:s regler, men finner likväl — som tidigare nämnts — i

allmänhet denna anpassning väl långtgående, i det att kommittén inte till­

räckligt beaktat kyrkliga särdrag inom lagstiftningsområdet. Samtidigt som

sålunda särskild tillfredsställelse uttalas över kommitténs starka betonande

av de församlingsvårdande uppgifterna och kyrkorådets centrala ställning

inom församlingslivet, gör man gällande, att kommittén intagit en alltför

snäv hållning till sådana spörsmål som området för församlingens kompe­

tens, kyrkoherdens ställning i kyrkorådet och hans funktion vid de represen­

tativa organens sammanträden samt bestämmanderätten över kyrkorum­

met. Med de erinringar som i sådana och vissa andra avseenden gjorts till­

styrker flertalet domkapitel eller förklarar sig i vart fall inte ha något att

erinra mot att kommitténs förslag efter viss omarbetning lägges till grund

för lagstiftning. Icke något domkapitel motsätter sig att så sker. Av vad

domkapitlen yttrar över lagförslaget av mera allmän innebörd kan refereras

följande.

I uppskattande ordalag uttalar sig domkapitlet i Visby, som anser, att

genom betänkandet, som utmärkes för stor reda och överskådlighet, fram­

kommit värdefull utredning, och domkapitlet i Stockholm, som finner det

framlagda förslaget i mångt och mycket vara välmotiverat och präglat av

tacknämlig omsorg om församlingslivet, dess behov och organisation.

Domkapitlet i Härnösand har intet att erinra mot att reglerna för kom­

munstyrelse och församlingsstyrelse bringas att överensstämma i den mån

detta är möjligt med hänsyn till församlingsverksamhetens art, utan finner

en sådan överensstämmelse naturlig och riktig. Vid sin prövning av kom­

mitténs förslag, såvitt de berör anpassningen efter kommunallagen, har

domkapitlet i allmänhet funnit dem lämpliga och ändamålsenliga. Beträf­

fande de beslutande och administrativa organens arbetsformer samt försam­

lingens drätsel har kommittén framlagt en rad förslag, som kan betecknas

såsom välkomna förbättringar. Domkapitlet säger sig ha uppmärksammat

att frågan om vad som för närvarande bör omregleras i en ny lag bör sättas

i relation till utredningen om förhållandet mellan staten och kyrkan, men

anser sig inte ha anledning att taga ställning till dessa av 1957 ars allmänna

kyrkomöte behandlade spörsmål.

Domkapitlet i Strängnäs anför.

I sitt i många stycken förtjänstfulla förslag har kommittén enligt dom­

kapitlets mening i flera fall vidtagit ändringar i nu gällande lag om försam­

lingsstyrelse, som icke kunna anses betingade av intresse för det kyrkliga

församlingslivet utan vilka fastmer äro uttryck för en alltför långt driven

strävan till likriktning av församlingslagen med kommunallagen. — Dom­

kapitlet kan icke underlåta att uttrycka sin stora tveksamhet om den rätta

tidpunkten nu är inne att vidtaga så genomgripande reformer och en så

långt gående likriktning av församlingslagen med kommunallagen som kom­

mittén föreslår. Riksdagen har ju begärt en allsidig och förutsättningslös

Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961

60

utredning av frågan om den framtida gestaltningen av förhållandet mellan

kyrka och stat. Det synes därför vara riktigast att nu endast önskvärda

partiella reformer genomföras i väntan på det resultat vartill nämnda ut­

redning kan komma.

Domkapitlet i Växjö framhåller som sin uppfattning, att den i och för

sig förklarliga anpassningen efter den kommunala lagstiftningen i vissa fall

drivits för långt till förfång för församlingslivet och domkapitlet i Linköping

anser, att då hela det stora problemet om förhållandet mellan staten och

kyrkan kommer att utredas i en nära framtid, det skulle innebära ett före­

gripande av denna utrednings resultat, om betydelsefulla ändringar i för-

samlingsstyrelselagstiftningen redan nu genomfördes.

Domkapitlet i Skara uttalar, att kommitténs förslag i många avseenden

synes ägnade att skapa större enhetlighet och överskådlighet i förvaltnings-

tekniskt avseende och såtillvida är att hälsa med tillfredsställelse, men att

kommittén dock på avgörande punkter inte synes tillfyllest ha beaktat den

kyrkliga kommunens egenart såsom kristen församling inom ett av staten

erkänt trossamfund och de därav betingade skiljaktigheterna i förhållande

till lagstiftningen för den borgerliga kommunen.

Domkapitlet i Göteborg yttrar.

Domkapitlet vill gärna vitsorda att de sakkunniga utfört sin grannlaga

uppgift med stor grundlighet och med välvillig inställning till kyrkans pro­

blem. Anpassningen efter kommunallagen — kommitténs första uppgift —

har också lösts på ett i huvudsak mycket tillfredsställande sätt. När kom­

mittén föreslagit nya regler för församlings kompetens och för kyrkorådets

sammansättning och uppgifter synes det domkapitlet som denna anpass­

ning emellertid drivits för långt. Man har icke här beaktat den väsentliga

skillnad som förefinnes mellan församling och kommun, mellan kyrkoråd

och kommunalnämnd. Kyrkan har under senare tid utsatts för så många

och genomgripande reformförslag från statsmakternas sida, att det är

naturligt att alltför ingående förändringar i församlingarnas kompetens

och arbetsformer väcka reaktion. Det finns så mycket mindre skäl att nu

påyrka sådana förändringar i likriktande syfte som utredning pågår röran­

de den framtida gestaltningen av förhållandet mellan stat och kyrka.

Ej heller domkapitlet i Luleå finner sig föranlåtet att göra några erin­

ringar mot vad i allmänhet avses som jämkning i formellt eller innehållsligt

hänseende av bestämmelserna för församlingsstyrelsen till vad som gäller

kommunalförvaltningen enligt KL. På en rad punkter finner sig dock dom­

kapitlet böra ge uttryck åt en annan uppfattning än kommitténs eller

eljest göra erinringar mot de framförda förslagen. Som sammanfattning

kan sägas, anför domkapitlet, att dessa punkter berör förhållanden, där

inte tillräcklig hänsyn tagits till den särskilda uppgift som åvilar försam­

lingens organ, och dess sammanhang med kyrkans av hennes budskap och

uppgift bestämda villkor över huvud.

Av de genom domkapitlens försorg hörda församlingarna och kyrkliga

samjällighetema uttalar sig ett sextiotal positivt över kommitténs arbete

eller lämnar förslagen i stort utan erinran. Ett tiotal intar en mera negativ

Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961

61

hållning och anser, att förslagen först efter en omarbetning med komplet­

terande utredningsarbete kan göras till föremål för lagstiftning. Endast en

församling intar en deciderat ogillande ståndpunkt.

Ö ver ståt h ållarämbetet har inte något att erinra mot de ändringsförslag,

som ingår som ett led i församlingslagens anpassning till den nya kom­

munallagstiftningen, och länsstyrelsen i Värmlands län finner inte att mera

bärande invändningar kan göras mot kommitténs förslag. I arbetet att

bringa lagen om församlingsstyrelse i överensstämmelse med motsvarande

borgerliga kommunalförfattningar har kommittén enligt länsstyrelsens me­

ning på ett förtjänstfullt sätt bemästrat de lagtekniska svårigheterna, och

de föreslagna lagbestämmelserna synes vara väl avvägda samt texten klar

och överskådlig. Länsstyrelsen har därför intet att erinra emot att förslagen

upphöjes till lag.

Länsstyrelsen i Södermanlands län finner de föreliggande förslagen vara

en i stort sett riktig och väl avvägd lösning på uppgiften att söka uppnå

överensstämmelse i såväl form som innehall mellan de kyrkliga och borger­

liga kommunalförfattningarna samt har salunda inte nagot att i princip

invända däremot.

Också länsstyrelserna i Östergötlands och Västernorrlands län finner de

förslag, som framlagts i nu nämnt syfte, i stort sett lämpliga och länssty­

relserna i Kronobergs och Malmöhus län har, sedan erinringar gjorts mot

vissa av kommitténs lösningar av de föreliggande spörsmålen, inte någon

invändning av mer allmän karaktär att göra.

Svenska kyrkans diakonistyrelse anser, att vissa centrala partier av

lagstiftningen inte bör regleras nu utan lösas först sedan riktlinjer för det

framtida förhållandet mellan staten och kyrkan blivit fastställda. Styrelsen

har däremot intet att erinra mot att smärre praktiska och formella för­

bättringar utan principiell betydelse redan nu genomföres.

Styrelsen för Svenska stadsförbundet har — från de synpunkter förbun­

det har att företräda — inte haft något att erinra mot resultaten av den

företagna översynen, innebärande att lagstiftningen reviderats med beak­

tande både i sakligt och formellt avseende, så långt detta ansetts möjligt,

av innehållet i KL. Vad kommittén i övrigt föreslagit synes styrelsen

utom i ett avseende, nämligen frågan huruvida ungdomsvården faller inom

ramen för församlingens kompetens — ej heller i stort sett behöva inge

några betänkligheter ur allmän kommunal synvinkel.

Styrelsen för Svenska landskommunernas förbund är angelägen att fram­

hålla vikten av att kommittéförslaget snarast möjligt lägges till grund för

lagstiftning, samt förklarar sig därvid inte ha nagon erinran mot det sätt

på vilket kommittén fullgjort sin delvis rent mekaniska uppgift att an­

passa församlingsstyrelselagens bestämmelser till dem som ingar i KL och

ej heller mot det fåtal avvikelser från det borgerligt kommunala mönstret,

som kommittén ansett motiverade.

Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961

62

Beträffande ■ spörsmålet huruvida församlingsstyrelsen i

Stockholm bör regleras i särskild lag uttalar överståthål-

larämbetet, att det i likhet med kommittén anser övervägande skäl tala för

att så bör ske. Även om den av kommittén verkställda översynen av för-

samlingsstyrelselagstiftningen resulterat i lagförslag, där samstämmigheten

mellan bestämmelserna för Stockholm och landet i övrigt är större än vad

för närvarande är fallet, finner dock överståthållarämbetet att särbestäm­

melser föreslås i sådan utsträckning, att det måste anses mest ändamålsen­

ligt med en uttömmande lag om församlingsstyrelsen i Stockholm.

Kammarkollegiet är av motsatt uppfattning i denna fråga samt anför.1

Det framlagda förslaget till församlingslag för Stockholm synes ge vid

handen, att skiljaktigheterna mellan de bada lagförslagen till övervägande

del äro av redaktionell eller formell natur. Såsom kommittéledamoten Brolin

itl särskilda yttrande torde — förutom bestämmelser om sam-

iälligheten i Stockholm —— endast ett fatal särskilda stadganden för huvud­

stadens del vara behövliga. Kollegiet anser därför, att endast en försam-

hngslag, gällande för hela riket, bör utfärdas. Det torde även förtjäna över­

vägas, huruvida^ icke de särbestämmelser, som erfordras för Stockholm och

Göteborg, också böra infogas i församlingslagen såsom särskilda avdel­

ningar i slutet av densamma.

Ett stort antal remissinstanser har i samband med att de framfört mera

principiella synpunkter på förslaget berört spörsmålet, huruvida de före­

slagna bestämmelserna — helt eller till vissa delar — är av kyrkolags

natur.

Kyrkomötet anser i denna fråga, att församlingsstyrelselagstiftningen i

väsentliga delar är av sadan natur och kyrkolag sutskottet uttalar som sin

mening, att de delar av församlingsstyrelselagstiftningen som enligt kyrko-

möteskommitténs utredning har kyrkolags karaktär bör behandlas i över­

ensstämmelse därmed. Hit hör kyrkorådets församlingsvårdande uppgifter,

kyrkoherdens ställning i kyrkorådet och frågan om kyrkorummets upplå­

tande.

Domkapitlet i Växjö anser att det ur kyrkans synpunkt inte är tillfreds­

ställande, att församlingsstyrelselagstiftningen räknas som kommunallag

och följaktligen inte kräver kyrkomötets godkännande. I frågor av så vital

betydelse för kyrkans liv och verksamhet är det enligt domkapitlets mening

rimligt, att kyrkan äger inte enbart yttranderätt utan även medbestäm­

mande vid förändring eller stiftande av lag.

Domkapitlet i Lund anser, att den principiellt viktiga frågan om försam-

lingslagstiftningens rättsliga natur ej upptagits till närmare granskning av

kommittén utan att den arbetat under den givna förutsättningen, att lag­

stiftningen tillhör kommunalrättens område. Domkapitlet hävdar, att så

inte är fallet. Särskilt genom tillkomsten av 1951 års religionsfrihetslag har

fastslagits, att svenska kyrkan är ett trossamfund — enligt samma lag

Kungl. Maj ds proposition nr 70 år 1961

1 En ledamot skiljaktig.

Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961

63:

är ingen skyldig tillhöra trossamfund och kan utträde ske ur kyrkan

efter visst anmälningsförfarande. Församlingslagstiftningen reglerar numera

allenast detta trossamfunds gemensamma angelägenheter och är statsrätts-

ligt att betrakta som tillhörande kyrkolagstiftningens område. Domkapit­

let hänvisar till vad domkapitlet tidigare anfört i frågan i sitt utlåtande

över 1951 års kyrkomöteskommittés betänkande angående kyrkomötets,

grundlagsenliga befogenheter m. in., i vilket utlåtande det bland annat

heter.

Den lokala kyrkostyrelsen och kommunalstyrelsen i församlingen har

sammanförts i församlingsstyrelselagen. Var gränsen går mellan dessa båda

former av självstyrelse, kan förvisso icke fastställas. Sedan numera bestäm­

melserna om skolväsendet utgått ur nyssnämnda lagstiftning, reglerar den­

samma allenast församlingens gemensamma kyrkliga angelägenheter. Någon

saklig grund torde därför svårligen kunna åberopas för bibehållandet av

församlingsstyrelselagens dubbla natur.---------- Konstruktionen av försam­

lingsstyrelselagen giver enligt domkapitlets förmenande knappast vid han­

den, att denna lag numera bör räknas till kommunallagarna — den omfattar

sålunda bland annat icke alla inom territoriet mantalsskrivna svenska med­

borgare och några borgerliga angelägenheter regleras icke i den. Den om­

ständigheten, att församlingen äger upptaga avgifter för täckande av sitt

medelsbehov, kan icke heller göra församlingsstyrelselagen till kommu­

nallag.

Med stöd av bland annat det anförda anser domkapitlet i Lund, att för-

samlingsstyrelselagstiftningen i sin helhet bör införas i ny kyrkolag.

Domkapitlet i Skara finner det önskvärt med en närmare utredning av

frågan, huruvida inte församlingsstyrelselagstiftningen i sin helhet bör tiller­

kännas kyrkolags karaktär. Beträffande vissa delar av lagstiftningen fin­

ner domkapitlet att 1951 års kyrkomöteskommitté övertygande påvisat,

att de bör räknas till kyrkolagsområdet, men finner vidare att därutöver

Lunds domkapitel anfört starka skäl för att lagstiftningen i sin helhet är

att betrakta som kyrkolag.

Domkapitlet i Luleå anser, med hänsyn till den betydelse församlings­

lagen äger för kyrkans gärning i lokalförsamlingen, det inte sakligt betingat,

att hela lagkomplexet betraktas enbart såsom kommunallag och alltså inte

prövas såsom kyrkolag.

Jämväl domkapitlen i Karlstad och Visby finner att lagförslaget åt­

minstone delvis är av kyrkolags natur.

Svenska kyrkans diakonistyrelse håller före att, även om den gällande

församlingsstyrelselagen har kommunallags natur, det starkt kan ifrågasät­

tas, om inte de förutsättningar numera bortfallit, på vilka ett sådant be­

traktelsesätt grundas. Sedan församlingslagen begränsats helt till de kyrk­

liga angelägenheterna och då dessa berör kyrkans inre förhållanden och i

väsentliga delar materiellt sett utan tvekan äger kyrkolagskaraktär, kan

det — såsom domkapitlet i Lund anfört — på goda grunder ifrågasättas,

om inte lagkomplexet överhuvudtaget borde avföras från kommunallagen.

64

Även Svenska prästförbundet framhåller nödvändigheten av att frågan

om församlingslagens karaktär av kyrkolag blir beaktad vid den kommande

lagstiftningen. Det synes därvid tillbörligt, att hänsyn tages till 1951 års

kyrkomöteskommittés undersökning. Enligt förbundets mening bör åt­

minstone bestämmelserna om kyrkorådets församlingsvårdande uppgifter,

kyrkoherdens ställning i kyrkorådet och frågan om kyrkorummets upplå­

tande ha karaktär av kyrkolag.

En motsatt uppfattning i denna fråga kommer till synes i styrelsens för

Svenska landskommunernas förbund yttrande. Enligt styrelsens förmenan­

de är de från kyrkligt håll framförda åsikterna, att hela församlingsstyrelse-

lagen eller i vart fall reglerna i nyssnämnda tre ämnen materiellträttsligt

helt eller delvis skulle vara av kyrkolags natur, ohållbara.

Styrelsen uttalar vidare.

Vad som klargör att församlingsstyrelselagstiftningen inte blott i formell

utan också i materiell mening måste karakteriseras såsom kommunallag, är

den utdebiteringsrätt för kyrkliga ändamål, som tillagts församlingarna och

som ger församlingarna möjlighet att utnyttja församlingsmedlemmarnas,

däri inräknat även juridiska personers, skattekraft.------------------------------

Såsom den kyrkohistoriska forskningen nyligen klarlagt utbröts be­

stämmelserna om sockenstämma ur 1686 års kyrkolag därför att det här

rörde sig om ekonomisk lagstiftning och inte om lagstiftning, som för sitt

antagande krävde godkännande av riksens ständer. Kyrkorättslig grund för

påståendet att församlingslagstiftningen skulle ha kyrkolags karaktär sak­

nas alltså. 1951 års kyrkomöteskommittés uttalanden i frågan grundar sig

i vart fall ej på det materiellträttsliga innehåll som i 1809 års regeringsform

tillagts begreppet kyrkolag. 1862 års stora även av prästeståndet biträdda

kommunalreform innebar de facto eftergivande från detta stånds sida av

på 1723 års riksdagsbeslut stödda privilegieanspråk. Hur man till sist från

kyrkligt håll kan hävda att 1951 års religionslagstiftning skulle påverka

församlingsstyrelselagstiftningens natur är för styrelsen obegripligt. Att

svenska kyrkan därigenom säges ha förvandlats till ett trossamfund för­

ändrar ju inte det faktum att församlingsstyrelsen fortfarande vilar på

kommunal grund och att de enskilda församlingarna för fullgörande av sina

skyldigheter och uppgifter alltfort i allt väsentligt är beroende av sin i 57 §

andra stycket regeringsformen förankrade kommunala beskattningsrätt.

Från denna utgångspunkt, församlingsstyrelsens kommunala karaktär,

ger sig slutsatserna i de berörda frågorna av sig själva. Kommitténs stånd­

punkt att alltjämt tillerkänna kyrkoherden ett självskrivet ledamotskap i

församlingens främsta kommunala organ samt att som kyrkorådets främsta

uopgift ställa omsorgen om församlingslivet ter sig då snarast som liberala

tillmötesgåenden av från prästerligt håll framställda anspråk. Något liknan­

de gäller för dispositionsrätten över kyrkorummet, beträffande vilken kom­

mittén för övrigt förutsatt särskild reglering i vad angår rummets upp­

låtande för kyrklig förkunnelse och kyrkliga kulthandlingar. 7

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 70 år 1961

7. Kommunal samverkan i ekonomiska frågor

Frågan om att överföra beslutanderätten i församlingens ekonomiska

frågor till den borgerliga kommunen har ånyo övervägts till följd av två vid

65

1960 års riksdag väckta likalydande motioner (I: 54 och II: 63). I dessa har

anförts bland annat följande:

Kyrkofullmäktigvalen omfattas av allt mindre intresse från valmanskå-

rens sida. Detta är ur demokratisk synpunkt otillfredsställande. Frånsett

själva kostnaderna för valen är det betänkligt med likgiltigheten för de

relativt betydande ekonomiska värden, som kyrkofullmäktige skall förvalta.

Utvecklingen inom kommunerna har medfört, att kravet på en enhetlig be­

skattning aktualiserats. Denna synpunkt har tidigare beaktats då skol­

väsendet flyttades från den kyrkliga till den borgerliga kommunen. Det

ansågs då att förutsättningar skapades för en enhetlig budgetbehandling

inom kommunen och större möjligheter att väga behov mot varandra. Till­

börlig hänsyn kunde tagas till kommunens ekonomiska bärkraft.

Den kyrkliga förvaltningen bör föras över till den borgerliga kommunen

och kyrkofullmäktige avskaffas. De kyrkliga frågorna skulle kunna skötas

av organ, som tillsatts av stads- eller kommunalfullmäktige. Besparingar

borde därigenom kunna åstadkommas både vad beträffar förvaltningsorga­

nisationen och valkostnaderna.

Konstitutionsutskottet erinrar i sitt utlåtande (25) till en början om

arbetet inom 1958 års utredning kyrka-stat och behandlar därvid förhållan­

devis ingående de spörsmål, som ligger inom ramen för denna utredning.

Härefter anför utskottet.

Utskottet finner att de i motionerna framlagda förslagen bör närmare

övervägas. Emellertid lär inte utredningen kyrka-stat kunna undgå att taga

upp spörsmålet i hela dess vidd, då utredningen enligt vad ovan berörts

behandlar de kyrkliga organens ställning. Med hänsyn härtill finner utskot­

tet att — även om det fortsatta arbetet inom utredningen torde bli tids­

ödande — den förevarande frågan inte rimligen bör utbrytas och göras till

föremål för utredning i särskild ordning. Utskottet kan därför inte nu till­

styrka det i motionerna framställda yrkandet om skrivelse till Kungl. Maj:t

med hemställan om utredning av frågan om förutsättningarna för ett över­

förande av församlingens beslutanderätt i ekonomiska frågor till den bor­

gerliga kommunen.

Emellertid bör, såsom utskottet framhållit i sitt betänkande 1956: 17, inte

det pågående utredningsarbetet hindra att angelägna men mindre genom­

gripande reformer genomföres.

Motionärerna har som motivering för sitt yrkande pekat på vissa förhål­

landen inom den kyrkligt kommunala sektorn, som enligt deras åsikt från

allmän synpunkt är mindre tillfredsställande. Utskottet, som i väsentliga

delar kan biträda denna åsikt, får erinra om att efter förberedande utred­

ningsarbete proposition angående ny församlingsstyrelselagstiftning avses

skola föreläggas nästa års riksdag. I församlingsstyrelsekommitténs tidigare

nämnda betänkande har ingående behandlats de problem, som är förknip­

pade med församlingens kyrkokommunala kompetens. Utskottet vill för sin

del framhålla vikten av att denna fråga löses. Blir gränserna mot den bor­

gerliga kommunens verksamhetsfält klarare uppdragna än vad nu är fallet,

torde niimligcn inte obetydliga problem som för närvarande sammanhänger

med det kommunala anslagsbeviljandet kunna undanröjas. Utskottet vill

vidare peka, på betydelsen av att vid en revision av den kyrkligt kommu­

nala lagstiftningen former skapas för en samverkan mellan de skilda kyrk-

5 —

Biliang till riksdagens 'protokoll 1061. 1 saml.

År

70

Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961

66

liga och borgerliga organen i ekonomiska frågor. Härvid bör de i motionerna

antydda önskemålen beträffande den kommunala utdebiteringen beaktas.

Vad slutligen angår kyrkofullmäktigvalen erinrar utskottet om att det

vid tidigare behandling av frågan uttalat, att det låga valdeltagandet är från

allmän synpunkt otillfredsställande. Utskottet vidhåller denna uppfattning

samt förväntar att det i församlingsstyrelsekommitténs betänkande »Änd­

rad tidpunkt för kyrkofullmäktigval» redovisade materialet överarbetas och

att förslag framlägges till ny lagstiftning på området.

I skrivelse den 7 december 1960 (nr 303) har riksdagen som sin mening

givit till känna vad utskottet sålunda anfört.

Skrivelsen har överlämnats till inrikesdepartementet för handläggning av

den berörda frågan om kyrkofullmäktigvalen.

Departementspromemoria. Inom ecklesiastikdepartementet har upprät­

tats en promemoria om samverkan mellan kyrklig och borgerlig primär­

kommun i ekonomiska frågor.

I promemorian framhålles vikten av att få till stånd former för gemensam

budgetberedning, vid vilken angelägenhetsgraden hos olika borgerligt och

kyrkligt kommunala behov och investeringsplaner vägs mot varandra och

en framräknad gemensam skattesats bedöms i förhållande till kommunernas

ekonomiska bärkraft och medlemmarnas skatteförmåga. Det anses önsk­

värt, att en i möjligaste mån jämn skattesats eftersträvas för hela den

borgerliga kommunens område. Den av riksdagen förordade samverkan an­

ses i promemorian lämpligen böra vara av beredande och rådgivande karak­

tär utan att inskränka någondera kommunens beslutanderätt. Detta samråd

bedöms i allmänhet kunna ske under det förberedande budgetarbetet.

Någon ingående reglering av förfarandet anses inte behövlig. — Ett utkast

till en allmän bestämmelse i den nya församlingsstyrelselagen om samråd

har bilagts promemorian.

Remissbehandling.

Över promemorian har efter remiss yttranden avgivits

av kammarkollegiet, statskontoret, länsstyrelsen i Södermanlands, Krono­

bergs och Västernorrlands län, domkapitlen i Uppsala, Lund och Stockholm,

Stockholms stad samt 1958 års skatteutjämningskommitté. Yttranden har

vidare avgivits av styrelserna för Svenska stadsförbundet, Svenska lands­

kommunernas förbund och Svenska pastoratens riksförbund.

Det i promemorian framlagda förslaget om samråd tillstyrkes av

stats­

kontoret, länsstyrelserna i Södermanlands, Kronobergs

och

Västernorrlands

län, Stockholms stad, styrelserna för Svenska stadsförbundet

och

Svenska

landskommunernas förbund

samt 1958

års skatteutjämnbigskommitté,

vil­

ken förklarar sig ha granskat promemorian endast ur skatteutjämningssyn-

punkt. I avstyrkande riktning uttalar sig

domkapitlen i Lund

och

Stock­

holm

samt

styrelsen för Svenska pastoratens riksförbund.

Allmänt vitsordas värdet av samverkan på förevarande område mellan

Kungl. Maj:ts -proposition nr 70 år 1961

67

den borgerliga och den kyrkliga kommunen och det framhålles av flera

remissinstanser, att samverkan redan nu förekommer på många håll.

Dom­

kapitlet i Uppsala

och

styrelsen för Svenska pastoratens riksförbund

erinrar

om att den stigande tendens, som den kommunala utdebiteringen visat un­

der senare år, nästan helt beror på utdebiteringen till den borgerliga kom­

munen.

När det gäller behovet av särskild lagstiftning om samverkan delar sig

meningarna.

Styrelsen för Svenska landskommunernas förbund

anför.

Det kunde synas som om behovet av dylik samverkan vore så självklart,

att särskilt lagstadgande därom vore överflödigt. Så är tyvärr inte fallet.

Det är långtifrån sällsynt att församlingar besluta att igångsätta kostnads­

krävande kyrko- och församlingshusbyggande utan att göra klart för sig

vilka samtidiga investeringsbehov, som den borgerliga kommunen kan ha,

eller organisera verksamheter för ändamål, som det närmast ankommer på

den borgerliga kommunen att tillgodose. Inte minst ur skattebetalarsyn-

punkt kan detta medföra påtagliga olägenheter.

Styrelsen för Svenska pastoratens riksförbund

anser det knappast lämp­

ligt att genom lagstiftning göra samråd obligatoriskt. Där praktiska fördelar

kan vinnas genom samråd, anser förbundet detta böra komma till stånd på

frivillighetens väg.

Olika meningar kommer till synes hur den författningsmässiga regleringen

av samverkan bör ske.

Kammarkollegiet, länsstyrelsen i Södermanlands län,

domkapitlet i Uppsala

och

styrelsen för Svenska pastoratens riksförbund

förordar, att bestämmelser härom införes i såväl församlingsstyrelselagen

som kommunallagen. Om inte så sker finner

domkapitlet i Uppsala,

att

fördelarna med förslaget inte uppväger nackdelarna.

Övriga remissinstanser

tillstyrker förslaget i denna del eller lämnar det utan erinran.

Beträffande önskvärdheten av en jämnare skattesats uttalar

kammar­

kollegiet,

att svårigheter uppstår att nå en sådan utan att kyrklig samfällig­

het för vården av de ekonomiska angelägenheterna bildas mellan de i kom­

munen ingående församlingarna.

Styrelsen för Svenska pastoratens riksför­

bund

finner uppbördstekniska skäl inte kunna tillmätas någon större be­

tydelse. 8

Kungl. Maj ds proposition nr 70 år 1961

8. Departementschefen

Vid 1862 års kommunallagsreform uppdelades den kommunala självsty­

relsen på två varandra principiellt sidoordnade kommunala enheter, för­

samlingen och den borgerliga kommunen. Reformen innebar dock inte, att

församlingens verksamhetsområde begränsades till vad som med ett nutida

betraktelsesätt menas med kyrkliga uppgifter. Församlingen kom alltjämt

att handha också andra angelägenheter, såsom folkundervisningen och

samhällets barnavård. Under de i det närmaste etthundra år, som förflutit

sedan kommunallagsreformen genomfördes, har vid skilda tidpunkter flera

av dessa ärenden överflyttats till den borgerliga kommunen. Men ännu

68

handhar församlingen vissa uppgifter, som inte kan betraktas som enbart

kyrkliga, exempelvis kyrkobokföringen och begravningsväsendet.

Församlingarna utgör grundvalen för den svenska kyrkan. Inom deras

hägn bedrives kyrkans största och utan jämförelse viktigaste arbete. Om­

fattningen av församlingarnas verksamhet framgår bland annat av det eko­

nomiska underlaget för verksamheten. Enligt tillgängliga uppgifter uppgick

kyrkokommunernas utgifter år 1958 till omkring 400 miljoner kronor. Utgif­

terna täcktes främst av skattemedel. Utdebiteringen för skattekrona är

varierande, i allmänhet högre på landsbygden än i städerna. Medeltalet var

år 1960 77 öre; på sina håll översteg utdebiteringen tre kronor.

De kyrkliga kommunerna förvaltar egendom till betydande värde. Den

rent kyrkokommunala förmögenheten närmade sig år 1958 300 miljoner

kronor. Den ecklesiastika jorden — prästgårdar och boställen — som för­

valtas av kyrkokommunerna hade samma år ett taxeringsvärde på nära

550 miljoner kronor. Vissa församlingar förvaltar vidare egendom till bety­

dande värde, vars avkastning är avsedd för bland annat lokalkyrkans un­

derhåll. Den största tillgången utgör självfallet dock kyrkobyggnaderna,

vilkas värde till följd av deras sakrala natur och ofta kulturhistoriska bety­

delse inte kan direkt skattas i pengar. Kyrkorna var år 1958 brandförsäk-

rade för omkring 1 275 miljoner kronor.

Församlingens kyrkokommunala uppgift är, såsom församlingsstyrelse-

kommittén framhållit, att sörja för de organisatoriska och ekonomiska be­

tingelserna för kyrkans gärning. Det nyss anförda visar omfattningen, rent

ekonomiskt sett, av denna verksamhet och belyser den föreliggande lag­

stiftningsfrågans betydenhet. Enighet torde råda om vikten av att den

kyrkokommunala verksamheten så bedrives, att den både gagnar kyrkans

gärning och visar sig ändamålsenlig för samhället. Värdet av att verksam­

heten sker i tidsenliga demokratiska former, som säkerställer ett lekmanna­

inflytande, står enligt min åsikt utom diskussion.

Vid skilda tidpunkter har frågan om formerna för den kyrkokommunala

ekonomiska förvaltningen varit aktuell. Förslag har ett flertal gånger väckts

i riksdagen om att överflytta beslutanderätten i ekonomiska frågor till den

borgerliga kommunen. Senast dryftades spörsmålet vid föregående års höst­

riksdag.

Vid sin behandling av ärendet ställde sig konstitutionsutskottet i och för

sig inte avvisande till att spörsmålet närmare övervägdes men påpekade,

att utredningen kyrka-stat inte torde kunna undgå att ta upp det i hela

dess vidd. Utskottet fann med hänsyn härtill, att frågan inte rimligen borde

utbrytas och göras till föremål för utredning i särskild ordning.

Församlingsstyrelsekommittén har utgått från att den principiella ord­

ningen skall bestå, enligt vilken församlingen och den borgerliga kommunen

verkar vid sidan av varandra för skilda ändamål. Kommittén uttalar, att

Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961

69

båda kommunerna är, var inom sitt område, utrustade med anslags- och

utdebiteringsrätt; i den mån en viss verksamhet genom lag eller sedvänja

ankommer på endera kommunen, är den andra i princip förhindiad att

utdebitera medel för ändamålet.

Såsom konstitutionsutskottet anfört måste förevarande spörsmål om den

kyrkokommunala ekonomiska förvaltningen bedömas mot bakgrunden av

det för den framtida gestaltningen av kyrkans ställning i samhället viktiga

utredningsarbete, som bedrives av utredningen kyrka-stat. Sa länge detta

arbete pågår bör såvitt möjligt inte förändringar av stor principiell bety­

delse eller eljest djupt ingripande art äga rum inom den lagstiftning,

som rör kyrkans verksamhet. Reformarbetet på området bör i första hand

inriktas på angelägna, praktiska förbättringar, som inte ändrar grundläg­

gande principer för områdets nuvarande rättsliga reglering. Pa nu anförda

skäl kan jag ansluta mig till kommittén i dess uppläggning av lagstiftnings­

frågan; utgångspunkten för reformarbetet bör således vara, att församlingen

är en fristående, med den borgerliga kommunen sidoordnad kommunal

enhet.

Även om den borgerliga och kyrkliga kommunen sålunda bör verka var

för sig som primärkommunala enheter, finns, såsom riksdagen papekat vid

behandlingen av den föreliggande frågan, ett behov av samverkan mellan

kommunerna. Jag vill därför förorda, att riksdagens önskemål tillgodoses

och att former skapas för en sådan samverkan. I likhet med vad som an­

förts i den inom ecklesiastikdepartementet upprättade promemorian i äm­

net, finner jag det vara av värde, att angelägenhetsgraden av de båda

kommunernas utgiftsbehov och investeringsverksamhet vägs mot varandra.

Båda bedriver sin verksamhet i huvudsak med stöd av medel, som utdebi-

terats från samma skattskyldiga. Jag biträder den i promemorian uttalade

uppfattningen, att samverkan på förevarande område bör ske i form av ett

samråd utan inskränkning i den kommunala självbestämmanderätten.

Rätt bedriven torde enligt min mening en sådan samverkan bli till stor

nytta. Vid promemorians remissbehandling har också allmänt vitsordats

värdet av samverkan på förevarande område mellan de borgerliga och kyrk­

liga kommunerna. Jag avser att återkomma till spörsmålet i specialmotive­

ringen till den föreslagna lagstiftningen och närmare belysa under vilka

former samrådet kan äga rum.

Då förslaget till KL år 1953 förelädes riksdagen, uttalade föredragande

departementschefen, att det alltsedan tillkomsten av våra första kommu­

nallagar ansetts lämpligt att upprätthålla en viss överensstämmelse i form

och innehåll mellan de olika kommunalförfattningarna i sådana avseenden,

vari skiljaktigheter inte var sakligt betingade. Föredraganden ansåg en lik­

formighet av detta slag värd att alltjämt bevara, och åtgärder syntes där­

för efterhand böra vidtagas för att anpassa andra kommunalförfattningar

efter principerna i KL.

Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961

70

I direktiven för församlingsstyrelsekommitténs arbete ingick, som jag

inledningsvis berört, uttalanden av samma innebörd.

Kommitténs arbete har alltså i främsta rummet varit inriktat på att till

församlingsstyrelselagen överföra de nyheter av saklig och formell art vilka

införts i KL, såvida inte olikheter ansetts sakligt motiverade. Därjämte

har kommittén sökt åstadkomma en klarare gräns mellan den kyrkliga och

borgerliga kommunens kompetensområden. Den har vidare sökt ange den

ram, inom vilken kyrkorådet har att vara verksam som lokalt kyrkligt

organ, samt lösa frågeställningar, som sammanhänger med arbetet inom

kyrkorådet som det centrala kyrkokommunala organet och prästens ställ­

ning i den kyrkliga kommunen. Slutligen har kommittén föreslagit, att om­

rådet för kyrkliga samfällighetsbildningar väsentligt utökas.

De förslag som framlagts av kommittén har i det stora hela vunnit remiss­

instansernas gillande och kommitténs arbete bedöms som i många delar

mycket förtjänstfullt. Vissa remissmyndigheter, särskilt kyrkliga, har dock

ansett, att kommittén gått väl långt i sina strävanden att åstadkomma

likformighet mellan KL och församlingsstyrelselagen och därför inte till­

räckligt beaktat de kyrkliga särdrag, som betingar olikheter.

För egen del finner jag, att kommittén löst uppgiften att anpassa lagstift­

ningen efter KL på ett i stort sett tillfredsställande och lyckligt sätt. De

avvägningsspörsmål, som sammanhänger med en sådan anpassning, anser

jag vara pa det hela taget riktigt bedömda; endast i några avseenden fin­

ner jag skäl att hävda en från kommittén avvikande mening. Översynen

har-gett till resultat, att den kyrkokommunala verksamheten i fortsätt­

ningen torde kunna lättare formas efter de krav, som det moderna samhäl­

let kan ställa på den. De framlagda förslagen är därför enligt min mening

väl ägnade att läggas till grund för lagstiftning.

Vid remissbehandlingen har vissa av de spörsmål kommittén behandlat

diskuterats ingående och i ett par fall har starkt delade meningar fram­

trätt. Detta gäller särskilt frågorna om församlingens kyrkokommunala

kompetens samt kyrkorådets sammansättning. Här har från kyrkligt håll

starkt betonats särdrag, vilka ansetts motivera andra bedömanden och slut­

satser än dem kommittén redovisat. I särskilda avsnitt ämnar jag när­

mare pröva och ta ställning till de förslag kommittén framlagt i berörda

avseenden. Jag avser också att i ett särskilt avsnitt behandla kommitténs

förslag beträffande kyrkliga samfälligheter och därvid beröra också andra

former för samverkan mellan församlingar.

Kommittén har inte varit ense om huruvida den föreslagna lagstiftningen

om församlingsstyrelsen skall som hittills upptagas i tre lagar avseende

riket i allmänhet, Stockholm och — vad beträffar samfällighetsfrågor —

Göteborg eller om hela ämnesområdet skall regleras i en enda lag för

hela riket. Kommitténs majoritet har stannat för att föreslå att den

Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961

71

nuvarande ordningen behålles. Motivet härför är främst, att de kyrko-

kommunala förhållandena i Stockholm och Göteborg föranleder särbestäm­

melser, som i en gemensam lag skulle medföra nackdelar beträffande reda

och överskådlighet. Reservanten Brolin har å sin sida bland annat fram­

hållit fördelarna av en gemensam lag i vad avser enhetlighet i rättstillämp­

ningen.

För egen del anser jag att en för hela riket gemensam lag torde innebära

praktiska fördelar i skilda hänseenden. Om möjligt bör därför en sådan

lagstiftning komma till stånd. De av kommittén framlagda lagförslagen

innehåller inbördes mindre skiljaktigheter än nu gällande lagar. Såsom

kammarkollegiet framhållit synes skiljaktigheterna till övervägande del

vara av redaktionell eller formell natur. Önskvärdheten av enhetlighet i

tillämpningen talar för att sådana avvikelser undvikes, om de inte är sak­

ligt betingade. Några egentliga hinder av lagteknisk natur finner jag inte

föreligga att sammanföra bestämmelserna till en enda lag. Med ändamåls­

enlig indelning och rubriksättning torde en sådan lag inte heller innebära

några påtagliga nackdelar vad beträffar överskådlighet. Jag vill därför

förorda, att reglerna om församlingsstyrelsen får inflyta i en för hela riket

gällande lag. Inom ecklesiastikdepartementet har utarbetats ett förslag till

en sådan lag, vilket bygger på innehållet i de av kommittén framlagda sär­

skilda lagförslagen.

Flera remissinstanser har gjort gällande, att bestämmelserna om försam­

lingsstyrelsen helt eller i vissa angivna delar är av kyrkolags natur.

Det nu föreliggande lagstiftningsärendet borde därför behandlas i den för

antagande av kyrkolag stadgade ordningen under medverkan av allmänt

kyrkomöte. Jag vill i anledning härav erinra om att den gällande försam-

lingsstyrelselagstiftningen tillkommit utan sådan medverkan genom beslut

av Kungl. Maj:t och riksdagen. Vidare har 1951 års kyrkomöteskommitté

vid sin undersökning av kyrkolagsbegreppet funnit, att församlingsstyrelse-

lagen hör till kommunallagstiftningens område och därför, jämlikt § 57

andra stycket regeringsformen, skall stiftas av Kungl. Maj:t och riksdagen.

Endast bestämmelserna i 41 § a—c och 42 § LFS om kyrkorådets discipli­

nära befogenheter och om vissa av kyrkorådets uppgifter får enligt kom­

mittén materiellt sett anses innefatta ämne av kyrkolags natur. Kommittén

har dock framhållit, att ett utbrytande av dessa bestämmelser ur försam-

lingsstyrelselagen kan ske genom beslut av Kungl. Maj:t och riksdagen.

Det framlagda förslaget innefattar ett sådant utbrytande. I stället har,

såsom församlingsstyrelsekommittén föreslagit, intagits ett allmänt hållet

stadgande, som endast anger den kommunalrättsliga ramen för kyrkorådets

församlingsvårdande uppgifter.

Församlingsstyrelsekommittén har ansett, att kyrkorådets befogenhet

att själv förvalta lokalkyrkans och församlingens egendom utesluter, såsom

Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961

72

uppgiften kommit till uttryck i kommitténs förslag, i princip varje annan

från bestämmanderätten över egendomen, även där denna har kyrklig

karaktär. Härigenom har enligt kommitténs uppfattning spörsmålet om

vem som äger besluta om upplåtande av kyrkorummet blivit legalt tillräck­

ligt tydligt löst.

Kyrkomöteskommittén har å sin sida framhållit, att det vid en blivande

kodifiering av kyrkolagen förtjänar att övervägas om inte lagstiftning om

kyrkas upplåtande för utomkyrkliga ändamål bör komma till stånd, i sam­

band varmed även bör regleras vem som äger beslutanderätt i dessa frågor.

Församlingsstyrelsekommitténs uppfattning har vid remissbehandlingen

diskuterats ingående, varvid kritiska synpunkter framförts mot kommitténs

ståndpunkt i frågan. Med stöd av kyrkomöteskommitténs uttalanden har

ämnet ansetts vara av kyrkolags natur.

Jag finner vägande invändningar vara gjorda mot församlingsstyrelse­

kommitténs standpunkt i förevarande fråga. Vid närmare granskning anser

jag den inte vara hållbar. Spörsmålet får anses ha sådan kyrkorättslig an­

knytning, att det inte kan regleras i förevarande sammanhang. Emellertid

anser jag det vara av vikt, att lagstiftning om kyrkorummets upplåtande

för andra än kyrkliga ändamål kommer till stånd och att därvid också

fastslås, vem som äger besluta om upplåtandet. Jag avser därför att i annat

sammanhang framlägga förslag om sådan lagstiftning. Jag kan nämna, att

en promemoria i ämnet upprättats inom ecklesiastikdepartementet och att

denna varit föremål för remissbehandling.

I övrigt kan jag i spörsmålet om ifrågavarande lagbestämmelsers konsti­

tutionella natur ansluta mig till den i huvudsak gemensamma uppfattning,

som beträffande gällande rätt intages av kyrkomöteskommittén och försam-

lingsstyrelsekommittén. Då i ärendet åberopats att kyrkomöteskommittén

ansett exempelvis bestämmelserna om kyrkoherdens ställning i kyrkorådet

ha kyrkolags karaktär, synes man ha förbisett, att kommitténs — för övrigt

tämligen obestämda — uttalanden i denna del avser den skisserade nya

kyrkolagen, medan kommittén uttryckligen framhållit att så länge ett stad­

gande kvarstar i kommunallag det inte kan komma ifråga att handläggas i

den för kyrkolag föreskrivna ordningen. De invändningar som gjorts i några

remissyttranden mot församlingsstyrelsekommitténs motsvarande utgångs­

punkt kan jag inte finna bärande. Jag vill framhålla, att uppfattningen att

hithörande frågor kommit i ett annat läge genom tillkomsten av

1951

års

religionsfrihetslag knappast kan godtagas, eftersom i sådan ordning inte

torde kunna ändras innebörden av de grundlagsbestämmelser, som här är

aktuella.

På grund av vad sålunda anförts och med utgångspunkt i de uttalanden

som gjorts av de båda senaste utredningarna i ämnet anser jag alltså, att

det förslag till ny lag om församlingsstyrelse, som nu framlägges, till sin

natur är en kommunallag.

Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961

Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961

73

III. Församlingens kompetens

1. Gällande bestämmelser m. m.

Enligt 1 § LFS och 1 § LFS Sthlm äger varje territoriell församling att

själv

vårda sina gemensamma kyrkliga angelägenheter,

såvitt icke handha-

vandet därav tillkommer annan. I 2 § LFS räknas de olika kyrkliga angelä­

genheterna upp. Först anges åtgärder till främjande av församlingsvården

och särskilda anordningar till kyrkomusikens höjande. Härefter kommer

vissa personalfrågor, nämligen tillsättande och avskedande av kyrkobe-

tjänte samt löneförmåner till dem och prästerskapet samt kyrkomusikerna.

I det följande nämns kyrkomedels användande samt hushållning med och

vård om kyrkans egendom ävensom församlingen tillhörig, för kyrkliga

ändamål avsedd egendom. I fråga om den kyrkliga fasta egendomen upptas

särskilt byggande och underhåll av kyrka och församlingshus samt tjänste­

bostäder för prästerskapet och andra tjänstemän. Av ekonomiska angelä­

genheter anges vidare avgifter till kyrka jämte dithörande anstalter. I fråga

om åtgärder som står i samband med gudstjänstens utövande nämns som

församlingens uppgift vidmakthållande av ordning under gudstjänsten samt

fördelning av bänkrum i kyrkan. Slutligen upptas två särskilda områden av

församlingsangelägenheter, nämligen

dels

anskaffande och vård av begrav­

ningsplats ävensom vissa andra med begravning sammanhängande upp­

gifter och

dels

upprätthållande och vård av församlingsbibliotek ävensom

frågor om lokal och avgifter för sådant bibliotek.

Uppräkningen av de kyrkliga angelägenheterna är i LFS Sthlm med

undantag för vården av de större begravningsplatserna, vilken angelägenhet

det jämlikt förordningen den 16 maj 1924 (nr 135) om vården av vissa

kyrkogårdar i Stockholm i princip tillkommer Stockholms stad att ombe­

sörja — av huvudsakligen samma innehåll som i LFS men är uppdelad på

så sätt, att i ett särskilt moment anges de angelägenheter, som tillkommer

församlingarna enskilt, och i ett annat de angelägenheter, som samfällig-

heten beslutar om.

I den förut lämnade historiska översikten har i korthet redogjorts för

tidigare regleringar av församlingens kompetens samt tillkomsten av de

nuvarande bestämmelserna därom. Här skall ytterligare något beröras

spörsmålen om församlingsbibliotek och begravningsplatser.

Församlingsbiblioteken har som regel utvecklats ur socken­

biblioteken. Sådana bibliotek omnämndes i 1842 års stadga angående folk­

undervisningen i riket, i vilken prästerskapet ålades att verka för inrättande

av sockenbibliotek. Under slutet av 1800-talet anknöts biblioteksväsendet

74

till skolrådet. I 1897 års stadga angående folkundervisningen i riket intogs

sålunda en bestämmelse, att skolrådet borde befrämja inrättandet av soc­

ken- och skolbibliotek.

Vid 1905 års riksdag infördes bestämmelser om församlingsbibliotek i

1862 års kyrkostämmoförordning. Ärenden angående församlingsbibliotek

sammankopplades därvid med folkundervisningen. Förvaltningen och vår­

den av församlingsbibliotek skulle tillkomma skolrådet, såvida inte särskild

biblioteksstyrelse utsågs. Någon ändring vidtogs inte i samband med att

folkskoleväsendet i vissa städer år 1909 överfördes till den borgerliga kom­

munen. Även i de städer där denna lag blev tillämplig behöll sålunda för­

samlingarna sina bibliotek.

Vid sidan av församlingsbiblioteken bildades kommunalbibliotek, under­

stödda av den borgerliga kommunen, och förenings- eller studiecirkelbiblio­

tek, vilka upprätthölls av bland annat enskilda folkbildningsorganisationer.

I sitt betänkande föreslog kyrkofullmäktigsakkunniga, att biblioteks­

ärendena skulle överflyttas till den borgerliga kommunen. De sakkunniga

fann, att sambandet mellan skolan och de allmänna folkbildningssträvan-

dena gjorde detta naturligt. I 1929 års departementsutkast föreslogs som

tidigare nämnts, att överflyttningen av skolärendena skulle göras fakultativ.

Biblioteksväsendet skulle därvid följa skolärendena.

Propositionen 1930: 100 avvek emellertid från utkastet därigenom att

en överflyttning av skolärendena inte medförde att även ärendena rörande

församlingsbibliotek flyttades över. Vid riksdagsbehandlingen yrkades mo-

tionsvis att församlingen inte skulle få befattning med folkbiblioteket i de

fall skolärendena överflyttades. På konstitutionsutskottets hemställan följ­

de riksdagen dock i denna del propositionen. — Förvaltningen av försam­

lingsbibliotek tillkom liksom förut skolrådet, men församling fick även nu

möjlighet att utse en särskild biblioteksstyrelse.

De ändringar som ar 1954 vidtogs i LFS berörde även reglerna om för­

samlingsbibliotek. Församlingsstvrelsekommittén föreslog att särskild bib­

lioteksstyrelse skulle väljas, och departementschefen förklarade sig i propo­

sitionen 1954: 207 tillstyrka vad kommittén föreslagit. I överensstämmelse

härmed stadgas i 40 § LFS — enligt dess från år 1955 gällande lydelse —

att särskild biblioteksstyrelse skall utses i alla församlingar, där försam­

lingsbibliotek finnes.

Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961

Under äldre tider var kyrkogården allmän begravningsplats,

och med kyrkogarden avses då platsen kring eller omedelbart invid kyrko­

byggnaden, vilken plats av ålder betraktats som helgat rum. I 18 kap.

kyrkolagen gavs vissa föreskrifter om kyrkogårdar. När begravning på de

gamla kyrkogårdarna inne i städerna i början av 1800-talet upphörde, an­

skaffades i stället begravningsplatser utanför städerna, och dessa har (utom

75

som nämnts beträffande vissa begravningsplatser i Stockholm) förblivit un­

der församlingens vård. På landsbygden åter användes i flertalet fall allt­

jämt kyrkogårdarna som begravningsplats.

I samband med tillkomsten av LFS framförde kyrkofullmäktigsakkun-

niga ett reformförslag angående handhavandet av begravningsplatserna.

De sakkunniga fann att uppgiften principiellt borde skötas av den bor­

gerliga kommunen. Som skäl härför anfördes bland annat att begrav­

ningsplatsen måste vara till för alla, oavsett deras religiösa uppfattning.

Vidare erinrades om det nära samband frågan hade med allmänt hygieniska

spörsmål. De sakkunniga fann dock att ett avgörande hinder var de bety­

dande praktiska svårigheter som reste sig för en allmän överflyttning. På

landsbygden var i allmänhet begravningsplatsen också tomt för kyrkan.

Äganderätten till tomten kunde svårligen överföras till den borgerliga kom­

munen. I många av de fall däremot, där begravningsplatsen var skild från

kyrkotomten, fann de sakkunniga det vara naturligt att den ställdes under

den borgerliga kommunens förvaltning. Detta gällde särskilt i städer och

vissa industrisamhällen.

Departementschefen förklarade i propositionen 1930:100, att frågan inte

borde i det förevarande sammanhanget upptagas till avgörande, och någon

erinran häremot framställdes inte vid propositionens behandling i riksdagen.

Gränserna för församlingens kompetens har vid ett flertal tillfällen varit

föremål för bedömande i rättspraxis.1 De spörsmål, som härvid be­

handlats i fråga om

åtgärder till främjande av församlingsvården,

har fram­

för allt avsett gränsdragningen för sådan verksamhet mot den borgerliga

kommunens socialvård. Sålunda har församling ansetts obehörig att upp­

föra byggnad, huvudsakligen avsedd för barnkrubbeverksamhet (RÅ 1943

ref. 38) liksom att lämna bidrag till driften av barnhem (RÅ 1946 E 5) och

att anslå medel till hem för gamla (RÅ 1946 E 27). Ej heller kunde försam­

ling lämna bidrag till kostnaden för behövande husmödrars vistelse på

semesterhem (Rå EU).

Däremot var församling behörig anslå medel till stiftelsen Unga kvin­

nors värn i Jacob, Stockholms kyrkliga socialråd och Stockholms stadsmis­

sion (RÅ 1952 E 12). De två förstnämnda institutionerna bedriver verksam­

het bland kvinnlig ungdom, som i bland annat moraliskt avseende behöver

stöd; stadsmissionen främjar kristna insatser för främst barns och ungdoms

vård samt hjälp åt ålderstigna och sjuka. Det må anmärkas, att inrätt­

ningarna också erhöll anslag av Stockholms stad. Klart är, att församling

äger stödja diakoniverksamhet (RÅ 1926 E 78). I fråga om ungdomsverk­

samhet märks, att anslag till KFUM ansetts tillåtligt (RÅ 1942 E 10).

Kungl. Majrts proposition nr 70 år 1961

1 En utförlig rättsfallsöversikt lämnas i församlingsstyrelsekommitténs betänkande »Försam-

■lingslag* s. 369—379.

76

I rättsfallet RÅ 1956 ref. 17 har regeringsrätten tagit ställning till för­

samlings (Örnsköldsvik) behörighet att anslå medel till understöd av skilda

verksamhetsområden. Rättsfallet är av betydelse för bedömande av grän­

serna till social verksamhet och undervisning samt också ur den lokala

kompetensens synpunkt. Det må framhållas, att domstolen beträffande

de ändamål som godkändes uttryckligen förklarade, att församlingen inte

kunde anses ha överskridit sin befogenhet genom att bevilja anslag av

den

storleksordning

varom var fråga. Tillåtna var anslag till stiftelsen

Norra Ångermanlands kyrkliga ungdomsgård (500 kronor), Härnösands

stiftsråds arbetsfond och dess soldathems verksamhet (100 kronor), stiftel­

sen Gålsjö stiftsgård (200 kronor), stiftelsen Vårsta diakonissanstalt (100

kronor), norrländska avdelningen av Sveriges kristliga gymnasiströrelse

(150 kronor), Svenska kyrkans diakonistyrelse (100 kronor), Svenska kyr­

kans sjömansvårdsstyrelse (100 kronor), Diakoniens centrala råd (200 kro­

nor), Soldaternas vänner i Östersund (100 kronor), Evangeliska fosterlands­

stiftelsens soldathem i Härnösand (100 kronor) samt andra än kyrkliga

söndagsskolor i Örnsköldsvik (900 kronor). Däremot var församlingen obe­

hörig anslå medel till Lutherska världsförbundets svenska sektion (100

kronor), Anundsjöbygdens realskola (200 kronor), Svenska ekumeniska

nämnden (100 kronor) och Svenska missionssällskapet (50 kronor).

I

byggnadsfrågor

har församling ansetts obehörig besluta om byggnad,

i vilken i väsentlig omfattning skulle ingå lokaler för icke kyrkliga ändamål

(RÅ 1938 E 149), men har däremot kunnat uppföra byggnad, inrymmande

utom lokaler för församlingsändamål bostäder, avsedda för uthyrning (RA

1924 E 145 och 1931 E 165). Församling äger vidare stödja förening, som

tillhandahåller samlingslokaler för kyrkligt och ideellt uppbyggande för­

samlingsarbete (RÅ 1951 E 5).

I fråga om

begravningsplatser m. m.

har församling ansetts inte kunna

till en av den borgerliga kommunen utsedd styrelse överlämna vården om

kyrkogård och plantering kring kyrkan (RÅ 1914 ref. 79) och inte heller

vara behörig teckna andel i ekonomisk förening med ändamål att driva

begravningsrörelse (RÅ 1948 ref. 54). Däremot har församling fått bevilja

anslag till krematorieanläggning och för upplysningar i eldbegängelsefrågan

(RÅ 1931 E 131 och 1933 E 19). 2

Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961

2. Församlingsstyrelsekommittén

Kommittén behandlar ingående frågan om församlingens kompetens. Den

berör först vissa frågor av principiell natur, och diskuterar därvid främst

vilken metod, som bör användas för att ange kompetensen, samt överväger

därefter olika områden av församlingsangelägenheter var för sig.

I fråga om metoden för angivande av kompetensen

förklarar kommittén som sin uppfattning, att det väsentligen gäller att be-

77

stämma vilken verksamhet församling äger bedriva eller stödja med utde-

biterade medel. Vid sidan härav ligger sådan församlingsverksamhet, som

inte kräver att sådana medel tas i anspråk. Frågan berör inte den verk­

samhet församling kan utöva med stöd av kollektmedel, donerade medel

och andra frivilliga bidrag. Församling kan därför på grund av tillgång till

kollektmedel eller andra frivilliga bidrag ha möjlighet att verka utanför de

gränser, som församlingsstyrelselagen har att uppdraga för dess kompetens,

anser kommittén.

Såsom det föregående ger vid handen, fortsätter kommittén, går metoden

att med en uttömmande uppräkning bestämma församlings kompetens­

område tillbaka till 1862 års kommunallagstiftning. Genom att till den

borgerliga kommunen hänföra alla kommunala ärenden, som inte särskilt

tillädes den kyrkliga, blev det nödvändigt att använda uppräkningsmetoden

för att avgränsa församlingens kompetensområde.

I 1930 års borgerliga kommunallagar angavs såsom fallande inom den

borgerliga kommunens kompetens vården av kommunens »gemensamma

ordnings- och hushållningsangelägenheter, såvitt icke handhavandet därav

enligt gällande författningar tillkommer annan». Därjämte förekom en er­

inran om att angående vården om kyrkliga angelägenheter samt folk- och

fortsättningsskoleväsendet var särskilt stadgat. Enligt KL:s bestämmelser

om borgerlig kompetens — vilka i sak överensstämmer med de tidigare

gällande borgerliga kommunallagarnas regler i ämnet, sådana de utformats

genom en år 1948 vidtagen lagändring — tillkommer det borgerlig kommun

att »vårda sina angelägenheter, såvitt icke handhavandet därav enligt gäl­

lande författningar tillkommer annan». I samband med denna bestämmelses

tillkomst borttogs hänvisningen till den särskilda lagstiftningen rörande

vården om kyrkliga angelägenheter samt folk- och fortsättningsskolevä­

sendet. Med denna metod att angiva den borgerliga kommunens kom­

petens följer, att det till stor del måste bli en uppgift för rättstillämpningen

att närmare ange gränserna för den kommunala verksamheten.

Då det gäller att välja den metod, efter vilken området för församlingens

kompetens skall bestämmas, skulle enligt kommitténs åsikt något avgö­

rande hinder måhända inte möta mot att gå tillväga på samma sätt. Det

kunde sålunda tänkas, att man nöjde sig med en allmän kompetensbestäm­

melse och överlät åt praxis att uppdraga gränserna för kompetensen. Det

torde emellertid inte vara något att vinna på att begagna en sådan metod,

anser kommittén. I motsats till vad som gäller i fråga om den borgerliga

kommunen är nämligen församlings kompetens begränsad till ett jämförel­

sevis snävt område. Då härtill kommer att enumerationsprincipen otvivel­

aktigt skapar större klarhet, anser kommittén att det inte finns skäl att

frångå denna hävdvunna princip.

Kommittén är dock angelägen framhålla att cn uppräkning enligt sa­

kens natur svårligen kan ange församlingens uppgifter i detalj. Men

Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961

78

även om det skulle vara möjligt att åstadkomma en sådan fullständigt

uttömmande uppräkning, kan det ifrågasättas, om det skulle vara lämp­

ligt med hänsyn till en sådan uppräknings hämmande inverkan på

församlingsverksamhetens utveckling. Kommittén anser därför, att försam­

lingens uppgifter, framför allt på församlingsvårdens område, bör uttryckas

i tämligen vida formuleringar och att uppräkningen endast bör ange den

yttre gränsen för församlingens verksamhet. Detta bör enligt kommitténs

åsikt medföra att från uppräkningen uteslutes frågor, som rör församlingens

inre organisation och formerna för dess förvaltning, ävensom att försam­

lings utdebiteringsrätt och medelsanskaffning i övrigt lämnas åsido.

Det synes kommittén önskvärt att lagen ger en antydan om att det vid

sidan av den kan finnas bestämmelser, som ytterligare reglerar försam­

lingens verksamhet. Kommittén förordar därför, att i den nya lagen intages

en bestämmelse av sådan innebörd.

Den uppräkning av församlingens angelägenheter, som sålunda bör ingå

i lagen, bör enligt kommitténs mening såsom hittills ansluta sig till en

bestämmelse, vari den allmänna karaktären av församlingens kompetens­

område anges.

Kommittén förklarar att den inte avser att i sak föreslå någon ändring

av den allmänna kompetensbestämmelsen. Den föreslår, efter förebild i KL,

att ordet

gemensamma

borttages. Härigenom åsyftas att låta gemensam-

hetsintresset ersättas av samhällsintresset såsom normerande för kommu­

nens kompetens. Mot den nuvarande bestämmelsen, att församling äger

vårda sina gemensamma

kyrkliga

angelägenheter kan enligt kommittén

erinras, att i själva församlingsbegreppet ligger att församlingens uppgift

är att vårda kyrkliga angelägenheter. Därtill kommer att ordet kyrkliga

kan sägas vara i viss mån oegentligt, eftersom åtminstone en av försam­

lingens angelägenheter — nämligen folkbokföringen — inte är av uteslu­

tande kyrklig natur.

Kommittén framhåller, att såvitt gäller borgerlig kommun en given be­

gränsning i fråga om dess verksamhet ansetts ligga däri att angelägenhe­

terna måste vara lokaliserade till kommunen. En liknande regel om lokal

begränsning av kompetensen bör i princip gälla även för den kyrkliga kom­

munen. Den har i lagtexten uttryckts på det sättet, att församling förklaras

äga vårda

sina

angelägenheter. Församling bör alltså principiellt vara obe­

hörig att stödja ett ändamål, som hänför sig exempelvis till svenska kyrkan

i dess helhet eller till annan församling.

I enlighet med det anförda föreslår kommittén att den allmänna kompe­

tensregeln avfattas så, att församlingen

äger att själv vårda sina angelä­

genheter.

Vad härefter rör de särskilda församlingsangelägenhe­

terna uttalar kommittén till en början, att den under detta begrepp inbe­

Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961

79

griper även sådana angelägenheter, vilka enligt särskilda författningar är att

betrakta som gemensamma för de i ett pastorat ingående församlingarna (de

s.k. pastoratsangelägenheterna). Kommittén påpekar, att redan den gällan­

de lagen förutsätter att de för församling givna reglerna i huvudsak är

tillämpliga såväl på enförsamlingspastorat som på sådant flerförsamlings-

pastorat, som inte utgör kyrklig samfällighet.

Kommittén upplyser i en kort sammanfattning av sina ställningstagan­

den, att folkbiblioteksväsendet föreslås bli undantaget från församlingens

kompetens. Vidare föreslår kommittén möjlighet att från församlings kom­

petens undanta vården om begravningsplats. Kommittén säger sig därjämte

ha övervägt frågan vad som bör inrymmas under uttrycket »åtgärder till

främjande av församlingsvården». I övrigt har kommittén inte avsett att i

sak göra någon ändring beträffande församlingens kompetens sådan denna

anges i 2 § LFS. Det har för kommitténs del i stället huvudsakligen gällt att

genom omformulering finna lämpligare uttryck för församlingens olika verk­

samhetsgrenar.

Kommittén erinrar om att förslag vid olika tillfällen framställts att över­

föra folkbiblioteksväsendet i dess helhet till den borgerliga kom­

munen samt framhåller för egen del följande.

Att biblioteksväsendet inom en kommun står under enhetlig ledning

måste från bibliotekssynpunkt uppenbarligen innebära avsevärda fördelar,

och från kyrkliga synpunkter torde några bärkraftiga skäl knappast kunna

anföras för att behålla folkbibliotek under den kyrkliga kommunens vård.

Sedan det obligatoriska skolväsendet i princip överförts till den borgerliga

kommunen, utgör församlingsbibliotekens underhåll den enda kvarstående

församlingsangelägenhet, som inte är av kyrklig karaktär. Gällande bestäm­

melser om statsbidrag till folkbiblioteken har i förening med kommunin­

delningen medfört, att församlingsbiblioteken under senare år starkt mins­

kat i antal. Medan det år 1943 fanns 328 statsunderstödda församlings-

bibliotek hade antalet minskat till 30 år 1956. Härjämte finns ett antal

icke statsunderstödda församlingsbibliotek.

Kommittén anser att ett upphävande av församlings rätt att hålla folk­

bibliotek framstår som i praktiken föga genomgripande för församlingarna

och får betraktas som ett led i den pågående utvecklingen av folkbiblioteks­

väsendet. Kommittén föreslår därför att upprättande och underhåll av för­

samlingsbibliotek inte vidare skall vara en församlingsangelägenhet.

Det förefaller kommittén naturligt att församlingsbiblioteken överläm­

nas till den borgerliga kommunen. Kommittén anser sig emellertid inte böra

föreslå någon bestämmelse om skyldighet härtill. Hinder bör alltså inte

möta för församling att behålla sitt bibliotek. Värdet av ett sådant kvar­

stående bibliotek torde dock komma att förringas, eftersom möjligheterna

att. förnya bokbeståndet och bestrida övriga med biblioteksverksamheten

förenade kostnader blir avsevärt reducerade.

Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961

80

En annan fråga, som uppställer sig, är om församling bör kunna utöva

särskilt inflytande över biblioteksverksamheten i den borgerliga kommu­

nen. Enligt kommitténs uppfattning synes det vara av vitalt intresse för

folkbiblioteken att de vid valet av bokbeståndet är obundna. Om det i för­

samlingen framträder önskemål beträffande anskaffande av religiös litte­

ratur, torde det kunna förväntas, att biblioteksstyrelsen så långt det är

möjligt tillmötesgår dessa. Utöver den självklara rätten att göra framställ­

ningar till biblioteksstyrelsen, föreligger möjlighet för församlingens med­

lemmar att verka för att sådana personer inväljes i biblioteksstyrelsen, som

tillvaratar även församlingens intressen. Kommittén har därför inte ansett

skäl föreligga att föreslå särskild representationsrätt för församlingen i bib­

lioteksstyrelsen.

Till de angelägenheter som av ålder tillkommit församlingen hör an­

skaffande av egendom avsedd för kyrkligt ändamål

samt vård om och hushållning med sådan egendom.

Ifrågavarande egendom kan antingen tillhöra församlingen själv eller ägas

av lokalkyrkan såsom ett särskilt rättssubjekt. Då det talas om anskaffande

och vård av egendomen åsyftas i främsta rummet församlingens befogenhet

att anslå medel därtill, medan hushållningen närmast tar sikte på försam­

lingens drätsel. Den omständigheten att det talas om egendomens anskaf­

fande och vård får inte fattas så, att församlingen inte skulle äga att även

avyttra egendomen. Av den egendom, som församlingen har att anskaffa

och vårda, nämner kommittén särskilt

kyrka, begravningsplats

,

försam­

lingshus och tjänstebostäder

för befattningshavare.

Såvitt kommittén kunnat finna har den nuvarande ordningen med för­

samlingen som huvudman för

begravningsplats

inte medfört olägenheter av

betydelse.

Begravningsplatsernas vård och förvaltning har ett nära samband med

den kyrkliga kommunens övriga uppgifter, och församlingsorganen får an­

ses äga förtrogenhet med de stundom ömtåliga spörsmål, som uppkommer

inom gravrättens område. Inte heller de ekonomiska frågorna är till sin

natur artskilda från vad som i övrigt tillhör församlingens hushållning.

Jordfästning och vad därtill hör har i flertalet fall en kyrkligt-religiös prä­

gel och så torde förbli. Flera skäl talar därför för att behålla den nuvarande

ordningen. Att generellt överföra angelägenheten till borgerlig kommun

skulle för övrigt stöta på svårigheter, särskilt med tanke på att de gamla

kyrkogårdarna omkring eller invid kyrkan alltjämt användes som begrav­

ningsplatser i stor utsträckning på landsbygden.

A andra sidan torde det inte kunna förnekas, säger kommittén, att de

spörsmål som sammanhänger med anläggande och vård av nya begrav­

ningsplatser understundom är sådana, att det kan synas lämpligare att låta

borgerlig kommun få överta ansvaret. De ekonomiska frågornas storleks­

ordning kan motivera en sådan anordning. Vidare kan stadsplaneringen

beröras genom att mark måste reserveras för begravningsplatser.

Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961

81

Om sålunda — som kommittén vill förorda — den nuvarande ordningen

i princip behålles, bör enligt kommitténs åsikt borgerlig kommun kunna

överta handhavandet av begravningsplatserna. Det synes lämpligen böra

tillkomma Kungl. Maj:t att bestämma, när så skall ske. I enlighet med

vad sålunda anförts har i lagförslaget anskaffande och vård av begrav­

ningsplats angetts tillkomma församlingen, såvida inte Kungl. Maj:t för sär­

skilt fall förordnar, att den borgerliga kommunen skall omhänderha vården.

Kommittén uttalar avslutningsvis, att förslaget självfallet inte innebär

någon ändring beträffande vården av de kyrkogårdar i Stockholm, som a\ -

ses i 1924 års förordning.

Beträffande tjänstebostäder åt befattningshavare märks, att byggande

och underhåll av prästgård enligt särskilt meddelade bestämmelser utgör

en pastoratsangelägenhet.

Till församlingens uppgifter hänför kommittén vidare avlönande av

befattningshavare och annan personal. För församlings­

prästernas och kyrkomusikernas avlönande har i allmänhet pastoratet

att svara, och omfattningen av dessa åligganden är reglerad i särskilda

författningar. Avlöning till andra befattningshavare och annan personal

äger den kyrkliga kommunen att själv besluta om.

Det åligger församlingen att tillhandahålla pastor vad som erfordras för

kyrkobokföringen. Ifrågavarande åtgärder finnes inte omnämnda

i LFS:s uppräkning av de kyrkliga angelägenheterna. Då frågor härom

emellertid inte kan anses vara av perifer natur, bör de enligt de av kom­

mittén tidigare angivna riktlinjerna ha sin plats i uppräkningen. De hit­

hörande bestyren föreslås åligga pastoratet och inte som för närvarande

mestadels församlingen. I

I lagförslaget har vidare bland församlingens angelägenheter angetts frå­

gor om särskilda åtgärder till främjande av guds­

tjänstlivet och den kyrkliga förkunnelsen i övrigt

s a m t den kristna kärleksverksa m heten och ung­

domsvården. De hithörande befogenheterna hänför sig huvudsakligen

till vad som i LFS betecknas som »åtgärder till främjande av församlings-

vården». I den av kommittén föreslagna bestämningen torde emellertid

även kunna inbegripas de i LFS omnämnda »särskilda anordningar till

kyrkomusikens höjande», »åtgärder till vidmakthållande av ordning undei

gudstjänsten» samt »fördelning av bänkrum i kyrkan». Ehuru det först­

nämnda momentet om kyrkomusiken infördes i LFS sa sent som ar 1950,

synes det dock kommittén — till följd av den föreslagna utförligare lag­

texten — inte föreligga behov att särskilt nämna denna angelägenhet.

Kommittén erinrar om att da den nuvarande bestämmelsen om försam-

0 —

Bihang till riksdagens protokoll 1961. 1 sam!. Nr 70

Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961

82

lings befogenhet att vidtaga åtgärder till främjande av församlingsvärden

infördes, angavs dess syfte vara att ge en antydan om de nya former för

församlingsverksamhet som så småningom vuxit fram. Därvid pekades sär­

skilt på den kyrkliga diakonien, det frivilliga församlingsarbetet och ung­

domsverksamheten. Men därunder synes enligt sakens natur även rymmas

vad man skulle kunna kalla församlingsvård i inskränkt bemärkelse, det vill

säga vad som har samband med främjande av gudstjänstlivet och den präs­

terliga förkunnelsen samt de kyrkliga handlingarna (dop, konfirmation,

vigsel och jordfästning). Hit hör även vissa åtgärder för främjande av kon­

firmandundervisningen, exempelvis bidrag till konfirmanders resor och in­

ackordering, men mera tveksamt synes det kommittén vara, huruvida för­

samling äger att av utdebiterade medel bidraga till beklädnad av behövande

konfirmander. Även om åtgärden i sin mån främjar deltagande i konfirma­

tionen, tillgodoser den ett behov av sådan art, att understöd bör ifrågakom-

ma endast i form av socialhjälp.

Slutligen uttalar kommittén, att församlingsvården i inskränkt bemärkelse

till sin natur är ett så klart kyrkligt område, att kompetenskonflikter synes

kunna uppkomma endast i undantagsfall.

Då det gäller hjälpverksamheten bland gamla, sjuka och nödställda samt

ungdomsvården blir en gränsdragning för församlingens kompetens svårare,

framhåller kommittén. Verksamheten rör här områden, inom vilka den bor­

gerliga kommunen efter hand kommit att övertaga allt flera uppgifter. Detta

gäller särskilt i fråga om socialvård och sjukvård, barna- och ungdomsvård

samt beträffande folkundervisningen. Det är därför inte ägnat att förvåna,

att osäkerhet här yppat sig, och det framstår som särskilt angeläget att på

detta område söka åstadkomma en klarare gränsdragning. Emellertid är

det enligt kommitténs mening inte lämpligt eller ens möjligt att göra detta

genom att i lagtexten exakt bestämma församlingens befogenheter. Just

inom detta fält synes nämligen den kyrkliga verksamheten befinna sig i

fortgående utveckling och söka sig fram på delvis nya vägar. Avgräns-

ningen bör därför allra minst här göras så snäv, att verksamheten låses fast;

ett visst utrymme bör lämnas för nya initiativ. Den närmare innebörden

av kompetensregleringen på detta område bör liksom hittills i sista hand

överlämnas åt rättspraxis, som därvid bör ha jämförelsevis stor frihet att

anpassa sin ståndpunkt efter förhållandena i det särskilda fallet.

Kyrkan arbetar, framhåller kommittén, såväl omedelbart genom att för­

kunna ordet som genom att utöva den därtill anknutna kristna kärleks­

verksamheten. Under sistnämnda begrepp faller främst diakonien, d.v.s.

kyrkans hjälpverksamhet bland gamla, sjuka och nödställda.

Denna verksamhet ter sig mången gång utåt som ren socialvård. Diako­

nien låter sig i själva verket inte särskiljas från socialvård i egentlig mening

genom något yttre kriterium. Skillnaden mellan diakoni och socialvård

ligger i stället enligt kommitténs uppfattning i de olika syften, som de full­

Kuntjl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961

83

följer. 1 motsats till socialvården syftar nämligen diakonien ytterst till

själavård och inte i främsta rummet till att fylla timliga behov. Det som

speciellt utmärker diakonien är, att den till sitt väsen bottnar i det kristna

tjänarsinnet. Även de som är verksamma inom socialvården kan givetvis

vara besjälade av denna för diakonien utmärkande anda men i motsats

till vad som gäller i fråga om diakonien är detta inte något särtecken. Dia­

konien ger därför något utöver vad den egentliga socialvården i allmänhet

kan ge och har därför som kyrklig verksamhetsgren en uppgift vid sidan

av socialvården. Emellertid kan den statliga och kommunala socialvårdens

utveckling göra en viss omorientering av den diakonala verksamheten

behövlig.

Med hänsyn till diakoniens karaktär finner kommittén det principiellt

oriktigt att medel utdebiteras för att utdelas som direkta understöd. I den

mån behov av sådana understöd från kyrkans sida anses föreligga, bör de

täckas med kollektmedel, donationsmedel eller andra frivilliga bidrag.

Åtgärder inom diakoniens område, vilka enligt kommitténs mening ligger

inom ramen för församlings befogenheter, är exempelvis att anställa diako-

nissor, diakoner eller andra dylika medhjälpare samt tillhandahålla lokaler

och vad som i övrigt erfordras för deras verksamhet, att stödja kyrkliga

sjukvårdsföreningar och andra sammanslutningar med diakonalt syfte samt

att anordna »de gamlas dag» eller liknande sammankomster.

Förutsättning för församlings befogenhet att driva eller stödja en verk­

samhet av social karaktär bör således enligt kommitténs åsikt vara, att den

syftar till själavård och att den sociala sidan av verksamheten träder i

bakgrunden för detta syfte. På grund härav anser kommittén att försam­

ling bör vara obehörig att anslå medel exempelvis till

hemsysterverksamhet

eller direkt

nykterhetsvårdande åtgärder.

Inte heller torde det böra till­

komma församling att driva verksamhet, som har till syfte att ombesörja

begravningar

. Ännu mindre bör givetvis församling äga att stödja den all­

männa verksamheten vid någon till den borgerliga socialvården anknuten

inrättning. Däremot bör det vara tillåtet för församling att genom anslag

stödja en i och för sig inom församlingens kompetens liggande verksamhet

vid sådana institutioner.

Dessa synpunkter bör enligt kommitténs uppfattning även vara väg­

ledande, då det gäller att uppdraga gränserna för församlings kompetens

inom den

verksamhet, som är inriktad på barn och ungdom.

Traditionella

former för denna verksamhet är

söndagsskolarbctet

och

den kyrkliga jör-

eningsverksamheten.

Utmärkande för föreningsverksamheten är att den

väsentligen är ett led i ordets förkunnelse. Även om däri kan ingå andra

moment, vilka i och för sig saknar religiös karaktär, intar dock den reli­

giösa uppbyggeisen en central plats i verksamheten. Att denna därför faller

inom ramen för församlings kompetens finner kommittén självklart.

Kommittén framhåller att vid sidan av nämnda ungdomsverksamhet har

under senare år vuxit fram en typ av öppen ungdomsvård, vilken fått ett

Kungl. Maj ds proposition nr 70 år 1961

84

uttryck i

hemgårdsrörelsen.

Dennas bärande idé är att kyrkan bör möta

ungdomen på dess egen mark.

Hemgården är avsedd att vara en plats, där församlingens ungdom kan

träffas och ägna sig åt sina intressen, vare sig dessa har religiös karaktär

eller icke. I hemgårdsarbetet ingår inte oundgängligen något religiöst mo­

ment. Det sätt, på vilket ungdomen sysselsättes på hemgårdarna, är emeller­

tid ägnat att göra den mottagligare för moralbildande fostran i allmänhet

och kyrklig förkunnelse. Erfarenhetsmässigt övergår en del av den ungdom,

som besöker hemgårdarna, så småningom till det kyrkliga föreningslivet.

Men även bortsett härifrån har hemgårdarna ansetts kunna motiveras som

eu kyrklig verksamhetsgren. Man har nämligen velat betrakta den som en

form av diakoni.

Kommittén finner också för sin del skäl tala för att den vid hemgårdarna

bedrivna ungdomsvården bör anses till viss del diakonalt betingad. En för­

utsättning bör dock vara, att verksamheten står under kyrklig ledning eller

i varje fall står under insyn av församlingen samt att den över huvud

drives i kyrklig anda.

Efter liknande synpunkter som i fråga om hemgårdar bör enligt kom­

mitténs mening spörsmålet om församlings behörighet att inrätta

sommar­

hem för ungdom

bedömas. Den diakonalt inriktade ungdomsvården kan

emellertid taga sig även andra uttryck än nu nämnts. Särskilt i större stä­

der förekommer ett med kyrkligt stöd bedrivet

hjälparbete,

vilket företrä­

desvis avser kvinnlig ungdom och vars syfte är att taga hand om sådana

unga, som inte har ordnade arbets- och hemförhållanden och som löper fara

att moraliskt förfalla. I sådan verksamhet ingår stundom även att driva

ett hem, i vilket de unga mer eller mindre tillfälligt får en bostad.

Inom den uppdragna ramen för den kyrkliga ungdomsverksamheten bör

enligt kommitténs åsikt församling äga

uppmuntra frivilligt studiearbete

bland ungdomen

antingen det bedrives i studiecirkelns form eller tager sig

uttryck i enskilda studier. Som ett led i denna verksamhet kan tänkas ingå

att inrätta särskilda ungdomsbibliotek i studiecirklarnas tjänst ävensom att

upplåta lokaler för studiearbetet och tillhandahålla ledare. I

I detta sammanhang understryker kommittén vikten av att den kyrk­

liga ungdomsverksamheten särhålles från

undervisningsväsendet.

Av för­

samlings obehörighet på skolväsendets område följer omedelbart, att för­

samling inte äger lämna bidrag vare sig till direkta undervisningsändamål

eller till andra med undervisningsväsendet sammanhängande ändamål, så­

som skolbarnsbeklädnad, elevstipendier, premier, skolresor, utflykter och

skollovskolonier.

I nära samband med nu berörda spörsmål står frågan om församlings

rätt att stödja

folkhögskoleverksamhet.

Sådant stöd synes nu på sina håll

förekomma i form av anslag såväl till den allmänna verksamheten vid en

folkhögskola som till studiestipendier. Motivet för församling att under-

Kungl. Maj.ts proposition nr 70 år 1961

85

stödja en på kyrklig grund stående folkhögskola är uppenbarligen, att dess

verksamhet anses vara av betydelse för församlingens ungdomsarbete. Där­

vid fästes huvudvikten vid att en sådan skola — utöver det kunskapsstoff

som en folkhögskola i allmänhet meddelar — är avsedd att ge sina elever

en kristen livsstil. Men därutöver gör skolans fostran eleverna lämpliga som

bland annat ungdomsledare i församlingen.

Vid bedömande av förevarande fråga kan man enligt kommitténs mening

inte bortse från att folkhögskolans uppgift i främsta rummet är att med­

dela undervisning, som syftar till allmän medborgerlig bildning. Det ter sig

mest naturligt att ur kompetenssynpunkt anse skolan i princip vara lik­

ställd med andra anstalter i folkundervisningens tjänst. Med hänsyn här­

till anser kommittén, att folkhögskoleverksamhet bör ligga utom ramen för

församlings kompetens. Detta innebär således, att församling bör vara obe­

hörig såväl att själv utöva folkhögskoleverksamhet som att av utdebiterade

medel bevilja anslag till stiftelse, som driver folkhögskola, eller till folkhög-

skolestipendier.

Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961

Den kyrkliga verksamheten bland barn tager sig även uttryck i att för­

samling driver eller stödjer

barnhem, barnkrubbor, daghem, smabarnskolo-

nier och liknande inrättningar.

Sådan verksamhet har genom 1924 års bar-

navårdslagstiftning utan inskränkning hänförts till den borgerliga kommu­

nens kompetens. Den fullföljer också enligt kommitténs mening ett så klart

socialvårdande syfte, att något utrymme för församlings utdebiteringsrätt

på detta område inte kan vara motiverat.

Utöver de nämnda formerna för församlingsvårdande verksamhet före­

kommer givetvis många andra, och nya kan efterhand tillkomma. Kom­

mittén förklarar sig ej heller ha eftersträvat att ge en uttömmande redo­

görelse utan endast att lämna anvisning på de viktigaste typfallen. Ett

genomgående drag i all verksamhet, som församling äger stödja, bör enligt

kommitténs uppfattning vara att den är inriktad pa ordets förkunnelse

eller på utövande av därtill knuten kärleksverksamhet. De former av för­

samlingsvårdande verksamhet som hör till den förstnämnda kategorien tor­

de samtliga kunna föras in under uttrycket »åtgärder till främjande av

gudstjänstlivet och den kyrkliga förkunnelsen i övrigt». Samtliga de öviiga

åtgärder, som församling bör vara befogad att vidtaga på församlingsvar-

dens område, kan enligt kommitténs mening sammanfattas under uttrycket

»åtgärder till främjande av den kristna kärleksverksamheten». Detta ut­

tryck innefattar all verksamhet som kan sägas vara diakonalt betingad i

detta ords vidaste bemärkelse. Det skulle därför inte vara nödvändigt att

i lagtexten särskilt upptaga ungdomsvården. Då denna emellertid är en av

huvudgrenarna av den kyrkliga verksamheten, har kommittén ansett det

lämpligt att uttryckligen nämna ungdomsvården.

86

Kommittén har tidigare uttalat, att en given begränsning av försam­

lingens verksamhet ligger i den lokala begränsningen av

kompetensen. Kommittén påpekar, att denna regel inte är helt undantags­

lös, sa att församlingen inte äger stödja verksamhet utanför dess gränser.

Regeln har inte heller för de borgerliga kommunernas del ansetts ut­

göra hinder för dem att t. ex. anslå bidrag till de interkommunala förbun­

den. Skälet härtill är att verksamheten ansetts vara till direkt nytta för

kommunerna. Pa samma sätt bör den kyrkliga kommunen vara oförhindrad

att stödja en utanför dess gränser verkande organisation under förutsätt­

ning, att denna fullföljer syften, som kan sägas vara direkt gagneliga för

den kyrkliga kommunens verksamhet. När verksamheten har en mer vitt-

syftande karaktär, måste det vara särskilt klart dokumenterat, att verk­

samheten är till uppenbar nytta för det lokala församlingsarbetet.

Av de institutioner, vilka utanför den enskilda församlingen bedriver en

till sin art klart kyrklig verksamhet, torde enligt kommitténs åsikt — om

man bortser från stifts- och kontraktsorganisationer — endast ett relativt

fåtal uppfylla sagda krav. Som ett exempel på en institution som hör dit,

namnes Svenska kyrkans diakonistyrelse. Av omedelbar nytta för försam­

lingarna torde främst vara det bistånd som styrelsen lämnar i form av råd

och praktiska hjälpmedel. Ett för församlingarna gagneligt syfte tjänar

även den utbildning av lekmannakrafter i det kyrkliga församlingsarbetet

som bedrives i diakonistyrelsens regi.

Något mera tveksamt kan det enligt kommitténs uppfattning vara, huru­

vida församling skall anses ha rätt att med utdebiterade medel stödja

diakonianstalternas verksamhet för utbildning av diakonissor och diakoner.

Vad som kan ge anledning till tvekan är, att de vid anstalterna utbildade

i inte ringa utsträckning far sin verksamhet förlagd inom den borgerliga

socialvården. Församlingarnas omedelbara intresse av att tillgången på

diakonissor och diakoner för församlingstjänst tryggas kan dock enligt kom­

mitténs mening anses motivera en rätt att stödja verksamheten vid anstal­

terna ävensom vid samarbetsorganet för dem, Diakoniens centrala råd.

Ett typiskt exempel på kyrklig verksamhet, som saknar den nu åsyftade

anknytningen till den enskilda församlingen och därför inte bör kunna stöd­

jas av denna, erbjuder enligt kommitténs mening den yttre missionen. Sam­

ma är förhållandet med det internationella ekumeniska arbetet.

I fråga om de kyrkliga institutioner som verkar inom stiftets eller kon­

traktets ram synes det kommittén, att den tidigare angivna förutsättningen

för ett stöd från de särskilda församlingarnas sida oftare är för handen.

Främst kan nämnas stiftsråden, vilka finns i samtliga stift. Ofta är inrät­

tade särskilda organ vid sidan av stiftsråden, såsom ungdomsråd och sjö-

mansvårdsråd. Där soldatvård förekommer inom stiften, är den i allmänhet

samlad till soldatliem. Som centrum för stiftets ungdomsarbete finns i

samtliga stift en stifts- eller ungdomsgård. Inom stiften förekommer vidare

Kungl. Maj.ds proposition nr 70 år 1961

87

bildningsförbund

och

kyrkosångsförbund.

Inom kontrakten finnes ofta

kon­

traktsråd

och

kontraktsungdomsråd.

Den nu angivna verksamheten är till väsentlig del av den art, att den kan

sägas vara till direkt nytta för arbetet i den enskilda församlingen, anser

kommittén. Om en institution fullföljer flera olika syften, bör emellertid

som villkor för stöd gälla, att församlingarnas bidrag inte får användas för

andra ändamål än sådana, som direkt gagnar deras verksamhet.

För att en församling skall ha befogenhet att stödja en utom densamma

bedriven verksamhet måste fordras att verksamheten inte är till gagn en­

dast för ett mindretal av församlingens medlemmar, understryker kom­

mittén. Emellertid kan undantagsfall tänkas förekomma där en viss verk­

samhet kan vara av sådan betydelse, att ett stöd kan framstå som befogat.

I detta sammanhang berör kommittén frågan om församlings behörighet

inom

sjömansvårdens

område. I flera svenska hamnar bedrivs av försam­

ling eller med församlingens stöd sjömansvård, avsedd för alla sjömän som

besöker hamnen. Det möter enligt kommitténs mening intet hinder att

bedriva eller stödja en dylik verksamhet. Emellertid torde det i viss ut­

sträckning förekomma, att sådan verksamhet stödjes även av andra för­

samlingar. Varje församling, vars medlemmar i någon nämnvärd grad ägnar

sig åt sjömansyrket, kan sägas ha ett intresse att främja denna sjömans­

vård, åtminstone i svenska hamnar som mera regelbundet besökes av

sjömän från församlingen.

Att församling bör äga främja endast sådan verksamhet, som utövas

inom riket finner kommittén ligga i sakens natur. Vidare anser kommittén,

att den sjömansvård, som bedrives i en församling, endast mera sällan har

speciell anknytning till en viss annan församling. Rätt för församling att

utdebitera medel till sjömansvård som bedrives utom församlingen bör

därför enligt kommitténs mening i regel inte finnas.

Av det sagda följer utan vidare, säger kommittén, att församling inte hel­

ler bör vara befogad att med utdebiterade medel stödja

Svenska kyrkans sjö-

mansvårdsstyrelse,

såvitt avser dess verksamhet utom riket. Emellertid

främjar sjömans vårdsstyrelsen genom sitt utskott för sjömansvård i hem­

landet även sjömansvården i de svenska hamnarna. Denna gren är Irämst

en samordnande verksamhet. Kommittén anser, att denna verksamhet bör

kunna främjas av de församlingar, inom vilka sjömansvård bedrivs.

När det gäller frågan om församlings rätt att stödja ett

soldathem

i an­

nan församling, torde kravet på att verksamheten skall vara till stadigva­

rande nytta för förstnämnda församlings medlemmar oftare vara uppfyllt

än i fråga om sjömansvården, anser kommittén. Om värnpliktiga från en

viss församling regelmässigt tas ut till tjänstgöring vid ett truppförband,

bör det sålunda inte möta något hinder för församlingen att bidraga till

driften av ett soldathem vid förbandet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961

3. Remissyttranden

Såsom tidigare berörts har flera remissinstanser funnit de av kommittén

uppdragna gränserna för församlings kompetens alltför

snäva. Ett sådant omdöme har klart uttalats av

domkapitlen i Uppsala,

Skara, Växjö

och

Stockholm,

men därjämte har liknande synpunkter an­

lagts av andra myndigheter genom kritik mot kommitténs lösning av ett

visst eller vissa spörsmål.

Länsstyrelsen i Kronobergs län

finner helt allmänt, att gränserna för för­

samlings kompetens inte bör dragas så snävt som kommittén angivit. En

liberal tolkning därav skulle stå i god överensstämmelse med den friare

bedömning av den kommunala kompetensen, som kommit till uttryck i KL.

En motsatt ståndpunkt intar

styrelsen för Svenska landskommunernas

förbund,

som anser att det allvarligt kan diskuteras, huruvida inte kommit­

tén tillerkänt församlingen en alltför vidsträckt kompetens. Styrelsen anför.

Kommitténs ställningstaganden har här i viss del föregripits av ett upp­

seendeväckande regeringsrättsutslag från år 1956 (RÅ 1956 ref. 17) och

kan i denna del sägas reflektera vad som i dag synes vara gällande rätt.

I andra delar såsom i fråga om den kyrkliga kärleks- och ungdomsverksam­

heten har kommittén visserligen gjort erkännansvärda försök att uppdraga

klara gränser mellan borgerlig kommuns och församlings kompetens. Lika

fullt är det tydligt att den föreslagna gränsdragningen på flera punkter

kommer att erbjuda svårigheter. Olägenheterna härav får icke underskattas.

Församling och borgerlig kommun har dock i stort sett samma väljarunder-

lag och samma skattebetalare. Att utgången uti i sak närbesläktade utgifts-

ärenden kan bli olika, beroende på inför vilket forum och det sätt, på vilket

ärendet presenteras, måste därför verka konsternerande.

Under förutsättning av att vissa frågor, nämligen de som angår kyrko­

herdens ställning i kyrkorådet, kyrkorummets upplåtande och besvärsför-

farandet, får de av kommittén föreslagna lösningarna, anser sig förbundets

styrelse dock med tveksamhet kunna godtaga den föreslagna kompetens­

bestämningen.

Domkapitlet i Luleå

förklarar, att om man med den gjorda uppräkningen

av olika angelägenheter avser en icke uttömmande exemplifiering av för­

samlingens kompetens, synes det domkapitlet inte vara någon väsentlig

erinran att göra. Emellertid har man vid gränsdragningen mot andra myn­

digheters behörighet avskilt vissa områden, där anslag nu beviljas av för­

samling. från dess kompetens. Domkapitlet uttalar vidare.

Som allmänt omdöme önskar domkapitlet framhålla, att hur önskvärt det

än må vara från allmän administrativ synpunkt att en gränsdragning sker

mellan de anslagsbeviljande myndigheternas kompetensområden, man icke

må förbise, att det också ges vissa gemensamma intressesfärer. Så torde för

övrigt vara fallet exempelvis mellan landsting och kommun och mellan

stat, kommun och landsting.

88

Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961

89

Länsstyrelsen i Malmöhus län

framhåller att med hänsyn till svårigheten

att åstadkomma en fullständig uppräkning synes i stället den metod, som

kommit till användning i KL för angivande av borgerlig kompetens, vara

att föredraga.

Kommitténs överväganden tilldrar sig remissinstansernas uppmärksam­

het särskilt i frågorna om anskaffande och vård av begravningsplats samt

beträffande diakoniens ställning och församlings rätt att bidraga till det

kyrkliga folkhögskoleväsendet samt sjömans värden. Rätten att stödja verk­

samhet, som har mer rikskyrklig inriktning, har också tagits upp till bedö­

mande i flera utlåtanden. Vidare har biblioteksväsendet livligt diskuterats

vid remissbehandlingen.

I fråga om folkbibliotekens ställning finner

skolöversty­

relsen

att man av hittillsvarande erfarenheter att döma inte torde behöva

räkna med att kommunen kommer att försättas i ett läge som innebär, att

församlingen behåller sitt bibliotek och att kommunen därför maste bygga

upp ett nytt bibliotek från grunden. Även utan särskilt stadgande torde

man ha rätt utgå från att församlingarna kommer att överlämna sina bib­

liotek till de borgerliga kommunerna. Överstyrelsen kan därför ansluta sig

till kommitténs förslag.

Mot kommitténs uttalanden i frågan om församlingsbibliotekens ställ­

ning har vidare

statskontoret

samt

domkapitlen i Lund

och

Härnösand

ingen erinran. Sistnämnda domkapitel motiverar sitt ställningstagande med

att förslaget inte innebär någon inskränkning av församlingens befogen­

heter av nämnvärd betydelse.

En motsatt uppfattning kommer till synes i yttrandena av

domkapitlen i

Skara

och

Stockholm

samt

länsstyrelsen i Västernorrlands län

och

Svenska

prästjörbundet,

varvid de kyrkliga instanserna lägger särskild vikt vid för-

samlingsbibliotekets betydelse som en faktor i den egentliga församlings-

vården.

Domkapitlet i Stockholm

anför sålunda.

Domkapitlet anser sig böra bestämt förorda rätt för församling att be­

vilja anslag till församlingsbibliotek. Frågan om statsanslag till dylikt

bibliotek är därvid av sekundär betydelse. Vill en församling genom anslag

upprätthålla sitt bibliotek bör detta icke förmenas den. Icke heller bör för-

samling hindras att, dår fÖrhallandena sa pafordrar, halla sig med ett bib-

liotek av den valör, som kan synas församlingen önskvärd. Sedan gammalt

är bildningsverksamhet och församlingsintresse nära förbundna.

Att församlingsbiblioteket kan vara ett förträffligt medel till en god för-

samlingsvård framhålles av

Svenska prästjörbundet,

som vidare anser, att

det inte bör förmenas församling att själv sörja för god och intresseväckan­

de läsning för sina medlemmar, enär fall kan tänkas, då det kan bli svårt

att få gehör för en önskan att till folkbiblioteket förvärva litteratur av

kyrklig och uppbygglig karaktär.

Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961

90

Länsstyrelsen i Västernorrlands län

anser att församling i allt fall bör

kunna bevilja anslag av utdebiterade medel för underhåll av sitt bibliotek

i nuvarande omfattning.

Beträffande vården av begravningsplats har flera remiss-

myndigheter med tillfredsställelse konstaterat, att denna angelägenhet före­

slagits i princip alltjämt skola handhas av församlingen. Däremot har det

av kommittén framlagda förslaget, att Kungl. Maj:t kan för särskilt fall

förordna, att värden skall tillkomma den borgerliga kommunen, väckt gen­

saga från ett stort antal kyrkliga remissinstanser samt en länsstyrelse.

Å andra sidan har

statskontoret

förklarat sig inte ha något att erinra mot

förslaget i denna del.

Av de kritiskt inställda myndigheterna uttalar

kyrkomötet

att ärenden om

anskaffande och vård av begravningsplats inte skall kunna flyttas över till

borgerlig kommun, med mindre det medgivits av församlingen, samt att

sådant ö\ erflyttande inte far avse kyrkogård i omedelbar anslutning till

kyrka.

Kyrkolag sutskottet

anser sig visserligen ha anledning räkna med att

Kungl. Maj.t inte skall medgiva, att anskaffande och vård om begravnings­

plats överflyttas till borgerlig kommun, med mindre församlingen medgivit

det, och att ett överflyttande av kyrkogård i omedelbar anslutning till

kyrka inte skall komma i fråga. Dessa villkor synes emellertid utskottet

vara av den vikt, att de bör intagas i lagen.

Det av kyrkomötet framförda önskemålet kommer även till uttryck i

yttranden av

domkapitlen i Uppsala, Linköping, Skara, Växjö, Karlstad,

Lulea

och

Stockholm

samt

diakonistyrelsen

och

Svenska prästförbundet.

Därv id betonas från flera hall särskilt kyrkogårdens karaktär av invigd

grif tegård.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län

uttalar sig likaledes — med instäm­

mande i kommitténs uppfattning, att den nuvarande ordningen med för­

samlingen som huvudman i princip bör behållas — för att en överflyttning

endast får ske i sadana fall, da trängande skäl gör den önskvärd, och knap­

past mot församlings bestridande.

En klart negativ inställning har

domkapitlet i Lund,

som förklarar sig

inte till någon del vilja biträda förslaget om möjlighet till överflyttning.

Domkapitlet framhåller därvid bland annat, att förvaltningen av kyrko­

gården helt är uppbyggd på gemenskapen med den övriga kyrkliga förvalt­

ningen i församlingen och att utgångspunkten för bedömandet av denna

fråga måste vara kyrkogårdens karaktär av invigt rum. Förhållandena kom­

mer niahända i annat läge, om utträdet ur kyrkan blir mera allmänt.

Skulle sa bliva fallet, torde denna och andra frågor säkerligen följas med

uppmärksamhet, anser domkapitlet.

I de från

församlingarna

och

de kyrkliga samfälligheterna

infordrade ytt­

randena uttalas i ett tjugutal fall ogillande av den föreslagna överflytt-

Kungl. Maj.ts proposition nr 70 år 1961

91

ningsmöjligheten; i ungefär lika stor utsträckning har den av kyrkomötet

förordade begränsningen vunnit instämmanden.

Beträffande de grenar av församlingsverksamheten, som kommittén hän­

fört till åtgärder till främjande av församlings vården,

har

kammarkollegiet, statskontoret, domkapitlet i Visby, diakonistyrelsen

och

Svenska kyrkliga studieförbundet

funnit de uppdragna riktlinjerna för

bedömningen av frågorna i stort sett godtagbara.

Kyrkolag sutskottet

har i anledning av en vid kyrkomötet väckt motion

uttalat, att kommittén på ett överskådligt och konsekvent sätt redogjort för

gränserna för församlingens kompetens inom församlingsvården. Beträffan­

de församlingsvården i inskränkt mening d. v. s. åtgärder till främjande

av gudstjänstliv och kyrklig förkunnelse i övrigt, kan utskottet i allo an­

sluta sig till de tankegångar, som framförts. Vad åter angår den egentliga

församlingsvården har gränsdragningen gjorts så vid, att utrymme finns

för de nya initiativ, som utvecklingen kan göra motiverade. De av kom­

mittén angivna riktlinjerna bör sålunda i stort sett vara bestämmande för

gränsdragningen. Därvid bör enligt utskottets åsikt betonas, att gränsdrag­

ningen endast avser att bestämma vad församling äger bedriva eller stödja

med utdebiterade medel.

Ytterligare två kyrkliga instanser,

domkapitlen i Härnösand

och

Lund,

uttalar sin tillfredsställelse över kommitténs arbete i förevarande del.

Domkapitlet i Härnösand

anför sålunda.

Den föreslagna omformuleringen av bestämmelserna om vad som skall

avses med församlingens angelägenheter är gjord med största omsorg och

synes vara ägnad att ge behövlig vägledning. Med särskild tillfredsställelse

noteras, att de församlingsvårdande uppgifterna definieras genom angivan­

de av huvudgrenarna i församlingsvården. — För tillämpningen av be­

stämmelserna är det av utomordentligt värde, att kommittén i sitt betän­

kande gjort en ingående utredning av vilka församlingsvårdande uppgifter,

som tillhör församlingens angelägenheter och angivit de viktigaste typfal­

len. Enligt domkapitlets uppfattning är kommittén förtjänt av erkännande

för den förståelse för det kyrkliga arbetets behov, som utredningen ådaga­

lägger. På enstaka punkter synes dock kommittén vara alltför hårt bunden

av sina principer, att församling icke får med utdebiterade medel stödja

kyrklig verksamhet inom områden, som omhänderhas av det borgerliga

samhället, och att företag utanför församlingen, som skall kunna åtnjuta

sådant stöd, måste kunna uppvisas vara till direkt nytta för vederbörande

församling.

Domkapitlet i Lund

finner den föreslagna formuleringen av bestämmel­

sen om församlingsvården ge en mera uttömmande och mot verkligheten

svarande bild av dessa angelägenheter än motsvarande bestämmelse i LFS.

Domkapitlet säger sig med tillfredsställelse konstatera, att denna viktiga

bestämmelse fått en lycklig formulering.

Öl>erståthållarämbetet

uttalar, att eu strikt gränsdragning visat sig svår

att upprätthålla i praktiken, samt framhåller, att den omständigheten att

Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961

92

en inrättning erhåller bidrag från både den kyrkliga och den borgerliga

kommunen inte behöver innebära något avsteg från den principiella gräns­

dragningen, eftersom det ofta torde vara fråga om att stödja olika grenar

av den bedrivna verksamheten.

Kommitténs förslag att från uppräkningen av de församlingsvårdande

uppgifterna undantaga särskilda anordningar till kyrkomusikens höjande

biträdes inte av

Kyrkomusikernas riksförbund.

Förbundet erinrar om att

då nämnda moment infördes i lagen om församlingsstyrelse år 1950 anfördes

starka motiv för åtgärden av departementschefen. Förbundet hävdar därför,

att ifrågavarande passus inte bör tas bort efter helt kort tid utan att starka

skäl föreligger. Några sådana skäl finner förbundet inte att kommittén

anfört.

Spörsmålet om diakoniens st ällning har med särskilt intresse

behandlats av flera remissinstanser.

Mot kommitténs lagtekniska grepp att bland åtgärder till främjande av

den kristna kärleksverksamheten särskilt nämna ungdomsvården men inte

diakonien anföres avvikande mening av

kyrkomötet

samt

domkapitlen i

Skara, Strängnäs

och

Härnösand.

Sålunda uttalar kyrkomötet, att själva ordet diakoni bör nämnas i lag­

texten, samt förordar, att det av kommittén föreslagna momentet i lagen er­

håller följande ändrade lydelse: »särskilda åtgärder till främjande av

---------- den kristna ungdomsvården, diakonien och annan kristen kärleks­

verksamhet».

I sitt betänkande anför

kyrkolag sutskottet

bland annat, att utskottet

finner det angeläget, att ett stadgande om diakonien uttryckligen införs

i lagen, något som även synes överensstämma med kommitténs grundupp­

fattning i denna del. Utskottet anser, att för införande av uttrycket diakoni

i församlingslagen talar samma skäl som kommittén anfört för att i lag­

texten särskilt upptaga ungdomsvården, nämligen att diakonien är en av

huvudgrenarna av den kyrkliga verksamheten.

De

nyssnämnda domkapitlen

anlägger i huvudsak samma synpunkter på

frågan som kyrkolagsutskottet.

Kammarkollegiet

finner för sin del ovisst, om innebörden av ordet diakoni

är klar för flertalet av de lekmän, som har att handlägga angelägenheter

rörande församlingsvården. Det synes därför kollegiet inte vara lämpligt

att införa ordet i lagtexten.

Domkapitlet i Linköping

finner det betydelsefullt, att de av kommittén

angivna gränserna för församling att bevilja medel för diakoni i kommande

rättstillämpning ges en generös tolkning, och vill endast under sådan för­

utsättning biträda kommitténs resonemang.

Också

domkapitlet i Stockholm

och

diakonistyrelsen

behandlar frågan,

hur kommitténs gränsdragning kommer att tolkas i praxis, samt understry­

Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961

93

ker vikten av att den kristna kärleksverksamheten såsom begrepp inte

fattas för snävt. Domkapitlet anför.

Domkapitlet vill framhålla, att en gränsdragning i praxis såsom kommit­

tén tänkt sig utan tvivel skulle verka försvårande för det storslagna diako-

nala och sociala arbete med upprättande av hem för gamla, daghem, barn­

hem, skollovskolonier m. m., som församlingarna i Stockholm frivilligt på­

tagit sig. Det kan ej vara riktigt att förkväva sådana initiativ, som vittnar

om en långt gående social ansvarskänsla hos kyrkoförsamlingarna. Att pa

detta område söka upprätthålla en bestämd gräns mellan församlingens

och den borgerliga kommunens kompetensområden synes ej möjligt och ej

heller lämpligt. Domkapitlet förutsätter att rättspraxis kommer att tolka

innebörden av kompetensregleringen på detta område i en mot kyrkoför­

samlingarna generösare anda än vad kommittén gjort.

Domkapitlet i Karlstad

inlägger en bestämd gensaga mot kommitténs ut­

talande, att diakonien ytterst syftar till själavård. Diakonien såsom ut­

tryck för den kristna kärleken har att utföra denna utan nagra biavsikter,

hävdar domkapitlet samt tillägger, att syftet är att meddela hjälp, därför

att hjälp behövs. Vad beträffar ordalydelsen av förevarande moment an­

sluter sig domkapitlet till kyrkomötets textförslag.

Överståthådlarämbetet

har i sitt yttrande en annan uppfattning. Ämbetet

kan väl för sin del instämma i det av kommittén gjorda uttalandet om

diakoniens syfte, men vill samtidigt understryka, att det inte är tillräck­

ligt, att verksamheten ytterst har det angivna syftet; detta bör också på

ett utåt skönjbart sätt ha präglat verksamhetens utformning. Krav kan

dock inte ställas på att syftet skall direkt markeras varje gång verksam­

heten tar sig uttryck i någon aktiv åtgärd. — I fråga om kyrkans hjälp­

verksamhet bland gamla, sjuka och nödställda kan överståthållarämbetet

för sin del även i övrigt instämma i vad kommittén anfört men vill sam­

tidigt framhålla, att den gjorda gränsdragningen knappast medger för­

samlingarna i Stockholm att lämna bidrag till de s. k. församlingshemmen.

Dessa är avsedda att bereda lämpliga och billiga bostäder åt gamla för­

samlingsbor. Härvidlag föreligger dock inte några motsättningar mellan den

borgerliga och den kyrkliga kommunen, förklarar ämbetet, utan hemmen

har efter de riktlinjer som godkänts av stadsfullmäktige inrättats i sam­

verkan mellan staden, församlingen och enskilda givare.

Vad kommittén anfört ifråga om församlingens kompetens att bedriva

ungdoms vår d har väckt gensaga av

styrelsen för Svenska stadsför­

bundet,

som förklarar sig inte kunna biträda kommitténs mening, att ung­

domsvården faller inom ramen för församlingsangelägenheterna. Styrelsen

finner det vidare troligt, att de svårigheter, som redan nu föreligger att upp­

rätthålla en klar gräns mellan den borgerliga och den kyrkliga kommunens

kompetens, kommer att öka, om den egentliga församlingsvarden även i

övriga avseenden får den av kommittén förordade tämligen vida omfatt­

ningen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961

94

Stockholms stadsfullmäktige

finner däremot det ligga i sakens natur, att

det möter stora svårigheter att åstadkomma en sådan distinkt gränsdrag­

ning mellan den kyrkliga och den borgerliga kommunens kompetens, att

man direkt ur lagtexten skall kunna utläsa den. Det torde inte heller anses

uteslutet, att vissa ungdomsvårdande uppgifter i framtiden kan handhas

av saväl den borgerliga som den kyrkliga kommunen.

Överståthållarämhetet

anser det vara självfallet, att församlingarna skall

vara berättigade stödja den kyrkliga föreningsverksamheten i olika former

bland ungdomen, samt delar likaså kommitténs uppfattning, att det inte

är tillåtet att driva eller stödja sådana sociala inrättningar som barnhem,

barnkrubbor, daghem och småbarnskolonier. Däremot kan ämbetet inte

ansluta sig till kommitténs ståndpunkt beträffande hemgårdsrörelsen utan

anser, att denna i princip hör hemma under den borgerliga kommunens

kompetens. Detta bör dock inte medföra några hinder att verksamheten

bedrivs i nära samarbete med församlingen och de inom församlingen

verksamma frivilliga krafterna. För att undvika tveksamhet torde det en­

ligt ämbetets asikt vara lämpligt att lagtexten ges en sådan utformning,

att församlingens befattning med ungdomsvården klart skall vara ett led

i kyrkans själavårdande verksamhet. Enklast kunde detta ske genom att

låta ungdomsvården utgå ur lagtexten; ungdomsvården ryms ju under

begreppet den kristna kärleksverksamheten.

Mot det sätt, på vilket kommittén dragit upp gränserna för f ö r s a m-

lingens lokala kompetens, har flera remissinstanser framfört

kritiska synpunkter. I allmänhet har man därvid betonat, att arbetet inom

stiften och det rikskyrkliga arbetet kommer de enskilda församlingsmed­

lemmarna till godo i större omfattning än vad kommittén funnit.

Sålunda finner

domkapitlet i Luleå

att det skulle vara högst olyckligt

för kyrkolivet i stort, om sådana gemensamma intressen undantogs från

den enskilda församlingens behörighet såsom anslagsbeviljande instans.

Domkapitlet nämner såsom exempel på dessa intressen de kyrkliga folk­

högskolorna och den verksamhet, som bedrivs av Svenska kyrkans sjö-

mans vårdsstyrelse.

Domkapitlet i Skara

håller före att gränsdragningen blivit för snäv be­

träffande möjligheten att bevilja anslag för arbete utanför själva försam­

lingens gränser. Domkapitlet anför följande.

Sa böra däri kunna inrymmas såväl sådana angelägenheter som svenska

kyrkans. sjömansvard och de kyrkliga folkhögskolornas verksamhet som

också vissa universellt kyrkliga uppgifter, närmast verksamheten inom

kyrkornas världsråd och Lutherska världsförbundet. Därmed skulle på ett

värdefullt sätt markeras, att lokalförsamlingen är en del icke endast av

svenska kyrkan utan också av Kristi universella kyrka.

Domkapitlet i Stockholm

delar de synpunkter som i ett yttrande fram­

förts av

Sollentuna församling,

vilken anser att intet vore att invända mot

Kungl. Maj.ds proposition nr 70 år 1961

95

kommitténs resonemang i fråga om den lokala kompetensen, om riks­

kyrkan hade befogenhet att utdebitera medel och sålunda hade möjlighet

att trygga de ekonomiska förutsättningarna för sådan verksamhet, som inte

fyller kommitténs krav på direkt gagnelighet för den lokala församlingen.

Domkapitlet anser att eftersom så inte är fallet, bör församlings kompe­

tensområde vidgas därhän, att församling äger rätt att genom anslag stödja

den verksamhet, som rikskyrkan som sådan stödjer och vårdar sig om,

t. ex. mission, diakoni, sjömansvård och ekumenik.

Också

domkapitlet i Uppsala

anför sin reservation mot att församling

inte längre skulle kunna ekonomiskt understödja kyrkliga folkhögskolor,

barnhem eller svenska kyrkans sjömansvård.

Diakonistyrelsen

behandlar problemet ingående och anför bland annat.

Under de sista decennierna har medvetandet om riks- och stiftsorganens

stora betydelse för lokalförsamlingarna alltmera stärkts. Detta återspeglas

i de sakkunnigas värdesättning av dessa organ och deras betydelse för för­

samlingsarbetet. Styrelsen kan helt instämma med de sakkunniga i alla de

fall, där dessa ansett, att församlingen äger rätt att bevilja anslag. Diakoni­

styrelsen har också med särskild tillfredsställelse uppmärksammat, vad som

i betänkandet skrivits om diakonistyrelsens stora betydelse för de enskilda

församlingarna.

Emellertid anser styrelsen, att man utifrån de av de sakkunniga hävdade

allmänna riktlinjerna måste tillerkänna församlingarna rätten att bevilja

anslag jämväl åt andra institutioner, såsom sjömansvårdsstyrelsen, Sigtuna-

stiftelsen, de kyrkliga folkhögskolorna, religionspedagogiska institutet och

andra därmed jämförbara institutioner. Vad exempelvis sjömansvården be­

träffar berör dess verksamhet sådana medlemmar i svenska kyrkan, vilka

genom sitt arbete eljest är utestängda från de förmåner, som en medlem

av församlingen normalt kan ha tillgång till. Angående de kyrkliga folk­

högskolorna kan särskilt påpekas, att de bedriver en verksamhet, som förr

eller senare kan anses komma de enskilda församlingarna inom stiftet till

godo. De utgör ett led i kyrkans ungdomsvård och kan icke utan vidare

jämföras med de skolor, som självklart hör till den borgerliga kommu­

nens kompetens.

Även om de gjorda gränsdragningarna med nyss nämnda förbehåll för

niirvarande torde kunna godtagas, vill styrelsen starkt framhålla, att

kyrkan befinner sig i en utveckling, som inom en snar framtid torde på­

kalla de enskilda församlingarnas stöd också för andra verksamhetsformer.

Det bör i detta sammanhang påpekas, att kyrkan endast äger en mot­

svarighet till den kommunala beskattningen men saknar varje motsva­

righet till statens och landstingets beskattningsrätt. I

Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961

I förevarande avsnitt rörande församlings kompetens har — såsom re­

dan framgått — särskilt två verksamhetsgrenar kommit i betraktande vid

remissbehandlingen, nämligen de kyrkliga folkhögskolorna och

sjömansvården.

Båda spörsmålen har till följd av väckta motioner behandlats av

kyrko­

mötet,

som uttalar som sin åsikt, att församling bör medgivas rätt att be-

96

vilja anslag till verksamhet, som bedrivs av kyrklig folkhögskola och an­

nan jämförlig kyrklig undervisningsanstalt samt till stipendier för elever vid

sådan undervisningsanstalt, ävensom till svenska kyrkans sjömansvårds-

styrelse.

I

kyrkolag sutskottets

av kyrkomötet godkända utlåtande framhålles i

fråga om de kyrkliga folkhögskolornas ställning bland annat.

Liksom kommittén anser utskottet, att folkundervisningen i princip

upphört att vara en församlingens angelägenhet. När det gäller kyrkliga

folkhögskolor är det emellertid icke fråga om vanlig folkundervisning utan

om den speciella art av undervisning som bedrives vid de s. k. rörelsesko­

lorna. Enligt utskottets mening bör församling icke kunna stå som huvud­

man för folkhögskola. Detta utesluter emellertid icke, att församling bör

äga behörighet att stödja den verksamhet, som bedrives vid sådan skola.

Församling bör sålunda äga behörighet att understödja folkhögskola, om

denna har som väsentligt syfte att meddela kristen fostran och i huvudsak

är avsedd för ungdom från församlingar inom det stift, där folkhögskolan

är belägen.

Beträffande sjömansvården anför utskottet.

Med hänsyn till de speciella förhållanden, varunder den bedrives, är det

svårt att inordna sjömansvården i ett system av den art, som kommittén

uppställt. Enär det här rör sig om en central kyrklig verksamhet, vilken be­

rör ett betydande antal svenska medborgare, som icke på annat sätt kom­

mer i åtnjutande av kyrklig församlingsvård, synes det icke kunna inge

betänkligheter att tillmötesgå motionärens hemställan. Utskottet vill där­

för stanna för att föreslå, att mindre bidrag till den svenska sjömansvår­

den må lämnas av varje församling.

Domkapitlet i Växjö

anmäler samma uppfattning som kommit till ut­

tryck i kyrkomötets yttrande.

Vad gäller rätten att anslå medel till folkhögskolor kan också följande

uttalande av

domkapitlet i Linköping

citeras.

I flera av våra stift bildar folkhögskolor centra för kyrklig fostrande verk­

samhet, vars betydelse knappast kan överskattas. Den omständigheten

att de kyrkliga folkhögskolorna också meddelar undervisning, som syftar

till allmän medborgerlig bildning, kan icke anses utgöra ett hinder för för­

samlingarna att understödja den. Domkapitlet kräver därför, att kyrkan

inom ramen för sin förmåga får deltaga även i denna form av fostran och

utbildning av svensk ungdom.

Beträffande de kyrkliga folkhögskolornas ställning uttalar också

kam­

markollegiet

— såsom enda erinran mot kommitténs gränsdragning mellan

borgerlig och kyrklig kommuns kompetens — en från kommittén avvikande

mening samt förklarar sig instämma i vad kyrkolagsutskottet anfört.

Slutligen uttalar i detta spörsmål

länsstyrelsen i Kronobergs lön

följande.

Folkhögskoleverksamhet ingår icke i den obligatoriska folkundervis­

ningen. Det synes därför enligt länsstyrelsens åsikt vara en alltför formell

tolkning av ovannämnda ändringar i lagstiftningen att anse anslag av för-

Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961

97

samling till folldiögskoleverksamhet falla utom ramen för församlingens

kompetens. I varje fall bör enligt länsstyrelsens mening församling äga

befogenhet att understödja en på kyrklig grund stående folkhögskola, så­

som exempelvis den av S:t Sigfrids stiftelse drivna folkhögskolan i Växjö

stift.

Den ställning som den i utländska hamnar bedrivna sjömansvarden in­

tar har särskilt beaktats av domkapitlen i Härnösand och Göteborg samt

av Svenska kyrkans sjömansvårdsstyrelse.

Domkapitlet i Härnösand finner det vara beklagligt, att utomlands be­

driven rikskyrklig verksamhet inte uppfattas sasom en för alla försam­

lingar gemensam uppgift. Särskilt ohållbar synes denna gränsdragning vara,

när det gäller kyrkans sjömansvård bland svenska sjömän i utländska

hamnar, som inte kan komma i åtnjutande av församlingsvard på annat

sätt. I detta och liknande fall torde en liberalare tillämpning av principerna

vara motiverad.

Domkapitlet i Göteborg ansluter sig till vad kyrkolagsutskottet anfört

och framhåller särskilt betydelsen av att församling far möjlighet att stödja

sjömansvården i utländska hamnar.

Svenska kyrkans sjömansvårdsstyrelse behandlar i sitt remissvar frågan

ingående. Styrelsen anför till en början, att även om man vill anlägga

väsentligen kvantitativa synpunkter på denna angelägenhet, bör de svenska

sjömanskyrkornas verksamhet i utländska hamnstäder vara förtjänt av

hemmaförsamlingarnas stöd. Styrelsen gör sålunda en beräkning av per­

sonalkaderns storlek hos''den svenska handelsflottan och finner att om­

kring 50 000 man är sysselsatta inom flottan under en treårsperiod. Styrel­

sen betonar vidare, att sjömansyrket i hög grad är ett genomgångsyrke för

svensk ungdom och att-på grund härav sjömanskyrkan alltmera kommit

att fylla den utomordentligt viktiga uppgiften som den svenska ungdomens

kyrka i främmande land. Vidare anföres.

Sjömansvårdsstyrelsen kan icke biträda den i betänkandet adagalagda

diskrimineringen av det utomlands bedrivna sjömansvardsarbetet i jäm­

förelse med motsvarande verksamhet i hemlandets hamnar. Att främlings­

skapets påfrestningar i förening med de moraliskt nedrivande krafter, som

ej sällan möter i utländska storhamnar, ställer särskilda krav på den kristna

kärlekens vårdande och skyddande omsorger, torde ligga i öppen dag. Sjö­

folkets omfattande uppslutning kring våra sjömanskyrkors verksamhet i

utländska hamnstäder belyser dess värdesättning av sjömansprästernas och

deras medhjälpares hängivna tjänaregärning. Under 195G gjordes samman­

lagt över 240 000 besök i dessa sjömanskyrkors lokaler, medan gudstjänster

samlade omkring 80 000 deltagare. En redogörelse för den sjömanskyrkliga

verksamhetens betydelse för våra församlingar vore icke fullständig, därest

man förbigingc värdet av denna verksamhet för de uteseglandes anhöriga

i hemlandet. Som en mycket viktig sida av sjömansvårdens arbete framstår

uppgiften att bevara familjebanden och att lämna praktisk hjälp i familje-

angelägenheter.

7 —

llihang till riksdagens ■protokoll 1061. 1 samt Nr 70

Kungl. Maj ds 'proposition nr 70 år 1961

98

Sjömansvårdsstyrelsen anhåller på grund av det sagda, att en bestäm­

melse utformas, varigenom församling i hemlandet inte förhindras att med

utdebiterade medel stödja styrelsens verksamhet bland svenska sjömän

i

utlandet.

Slutligen må nämnas, att ett flertal församlingar och kyrkliga samfällig-

lieter framfört kritiska synpunkter på kommitténs ställningstaganden till

folkhögskoleverksamheten och sjömansvården av i huvudsak liknande inne­

håll som de nu refererade.

Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961

4. Departementschefen

Församlingens kompetens bestämmes i LFS — i likhet med vad som i KL

gäller för borgerlig primärkommun — genom ett allmänt stadgande,

i

vilket

sägs att församlingen äger att själv vårda sina gemensamma kyrkliga ange­

lägenheter, såvitt inte handhavandet därav enligt gällande författningar till­

kommer annan. Till skillnad från KL, i vilken kompetensregeln endast har

detta allmänna innehall, tar LFS därefter upp en i princip uttömmande

uppräkning av församlingens olika verksamhetsområden.

Denna metod att ange gränserna för församlingens kompetens användes

redan i 1862 års kommunalförfattningar, genom vilka en uppdelning av den

kommunala självstyrelsen på kyrkoförsamlingen och den borgerliga kom­

munen kom till stånd. Innan denna uppdelning på kyrklig och borgerlig

primärkommun skedde, var sockenstämman det centrala organet för hela

den kommunala förvaltningen. Uppdelningen av sockenstämmans uppgifter

medförde att en gräns maste dras upp mellan de två kommunernas verk­

samhetsfält. Det ansågs inte vara möjligt — eller ens lämpligt — att ange

den borgerliga kommunens olika angelägenheter, och gränsdragningen kom

därför till uttryck genom att församlingens befogenheter räknades upp.

När kommunalförfattningarna moderniserades år 1930 behölls 1862 års

metod. Föredragande departementschefen framhöll, att han fann det vara

lämpligt med en uppräkning av de frågor, som föll inom ramen för försam-

lingarnas självstyrelse, samt att enligt hans åsikt någon genomgripande om­

arbetning av förteckningen inte behövdes. I sammanhanget borde dock vissa

nya former av församlingsverksamhet uppmärksammas, såsom diakonien,

det frivilliga församlingsarbetet och ungdomsverksamheten. Med hänsyft-

ning pa sadana friare former av församlingsarbete ökades uppräkningen ut

med »åtgärder till främjande av församlings vården».

Församlingsstyrelsekommittén betonar, att det enligt kommitténs upp­

fattning gäller att i lag reglera endast sadan verksamhet, som församlingen

äger bedriva eller stödja med utdebiterade medel. Efter att ha erinrat om

KL:s allmänt hållna kompetensregel förklarar sig kommittén anse, att något

avgörande hinder i och för sig inte möter mot att använda samma metod

som i KL att bestämma gränserna för församlingens åligganden. Men kom-

99

mitten finner att församlingens kompetens, i motsats till vad som gäller för

den borgerliga kommunen, är begränsad till ett jämförelsevis snävt område.

Den anser därför att tillräckliga skäl inte föreligger att frångå den hävd­

vunna principen med en uppräkning. En sådan är också ägnad att skapa

större klarhet.

Kommittén säger sig inte vilja åstadkomma en uppräkning, som i detalj

anger församlingens angelägenheter. En sådan kan nämligen verka häm­

mande på församlingsarbetets utveckling. Kommittén har därför stannat

för att genom förhållandevis vida formuleringar ange endast de yttre grän­

serna för församlingens verksamhet. Den föreslagna uppräkningen skiljer

sig i flera avseenden till formen från motsvarande tabell i LFS, men kom­

mittén har därmed inte avsett att i sak ändra på gränserna för församlingens

kompetens. Uppräkningen anknyter liksom i LFS till ett allmänt hållet

grundstadgande, och detta har utformats efter mönster av kompetensregeln

i KL.

I fråga om den av kommittén valda metoden att ange församlingens kom­

petens får jag för egen del anföra följande.

Då den nuvarande kompetensregeln i KL utformades, framhöll föredra­

gande departementschefen det angelägna i att ge kommunerna vidgade be­

fogenheter och på lång sikt nya utvecklingsmöjligheter. Man ville således ge

kommunerna både större rörelsefrihet och bättre möjlighet att anpassa

verksamheten efter utvecklingens skiftande krav. Med hänsyn härtill ville

föredraganden inte förorda vare sig en uppräkning eller en exemplifiering av

angelägenheterna. Det fick i stället bli en uppgift för rättstillämpningen att

närmare ange gränserna för kommunens verksamhet. Man kunde då beakta

såväl förhållandena i de särskilda fallen som den allmänna samhällsutveck­

lingen.

Enligt min uppfattning kan det anförda i mycket vara tillämpligt också

beträffande församlingsangelägenheterna. Man måste emellertid hålla i

minnet, att då det nya kompetensstadgandet infördes i KL, var avsikten

att ge kommunerna möjlighet att utvidga verksamheten till nya fält. Beho­

vet av en utökning var också klart dokumenterat. När det gäller de kyrko-

kommunala angelägenheterna får jag erinra om att flera viktiga verksam­

hetsgrenar på det lokala kyrkliga området till sin omfattning är reglerade i

särskilda författningar. Så är fallet med de angelägenheter, som det ankom­

mer på pastoratet att sköta, främst löneförmånerna åt prästerna samt

förvaltningen av prästgårdar och löneboställen. Också för kyrkobyggenskap

och begravningsväsende föreligger särskilda bestämmelser. Vidare kan

kyrkobokföringen nämnas. I övrigt kan för den församlingens verksamhet,

som inte upptas i särskilda författningar, sägas ligga en naturlig avgräns-

ning däri, att verksamheten måste ha en kyrklig prägel, varmed får förstås

att den bedrives i eu kristen anda och är betingad av det budskap kyrkan

vill frambära.

Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961

100

Till följd av det anförda är jag ense med kommittén, att samma behov

inte föreligger för församlingen som för den borgerliga kommunen att ha en

elastisk kompetensregel. Som kommittén uttalat är verksamheten begränsad

till ett förhållandevis snävt område. Församlingen torde således inte ha

något att vinna på en ändrad metod att ange kompetensen. Den väsentliga

uppgiften måste i stället bli, såsom också kommittén betonat, att söka

lagfästa vad som enligt rådande rättsuppfattning faller inom ramen för

församlingens kompetens och att åstadkomma en bättre gränsdragning sär­

skilt mot den borgerliga kommunens olika verksamhetsområden. Också fler­

talet remissinstanser har framhållit det angelägna i att en klarare gräns dras

upp. I yttrandena har också allmänt uttalats tillfredsställelse med hur kom­

mittén löst denna uppgift, även om vissa kyrkliga myndigheter funnit grän­

serna väl snäva.

Jag får alltså förorda att församlingens kompetens i första hand anges

genom ett allmänt hållet stadgande samt att detta, såsom hittills, fullstän­

digas genom en i princip uttömmande uppräkning av de olika grupperna av

särskilda församlingsangelägenheter.

Vad gäller den allmänna kompetensregeln vill jag till­

styrka kommitténs förslag, att den utformas efter mönster av KL:s mot­

svarande bestämmelse. Detta innebär bland annat att ordet »gemensamma»

försvinner som en bestämning av angelägenheternas natur. För de borgerliga

kommunernas del var denna förändring av stor vikt. Det blev nämligen

därigenom klarlagt, att verksamheten inte längre nödvändigtvis behövde

tjäna kommunmedlemmarnas gemensamma intressen. Kommunen kunde

således främja ett ändamål, fastän det kom endast ett mindre antal av dess

medlemmar till godo. När det gäller att bestämma innebörden av den all­

männa kompetensregeln i LFS kan enligt min uppfattning ordet »gemen­

samma» inte tillmätas samma betydelse. Det intogs i kompetensstadgandet

först vid 1930 års reform, och skälet härtill var främst av formell art, näm­

ligen att själva ordalagen i stadgandet skulle så långt möjligt överensstäm­

ma med de borgerliga kommunallagarna. Någon förändring av de kyrkliga

angelägenheternas karaktär medförde inte åtgärden, och till skillnad från

vad som ofta var fallet för de borgerliga kommunerna, kom uttrycket inte

att utgöra någon hämsko på den kyrkliga verksamheten.

Vad härefter angår de särskilda församlingsangelägen­

heterna vill jag till en början understryka kommitténs uttalande, att

det främst gäller att taga ställning till vilken verksamhet församling äger

bedriva eller stödja med utdebiterade skattemedel, när församlingens kyrko-

kommunala kompetens skall bestämmas. Spörsmålet berör därför inte direkt

den verksamhet församling kan utöva med kollektmedel, donerade medel

eller andra frivilliga bidrag. Genom att anlita sådana medel har försam­

Kungl. Maj:ts -proposition nr 70 år 1961

101

lingen i viss utsträckning möjlighet att verka utanför de gränser, som dras

upp i församlingsstyrelselagen. För kollektmedlen finns i kollektkungörelsen

angiven en ram, inom vilken medlen kan användas i understödjande syfte.

Befogenheten att använda andra medel än sådana som tagits ut genom

skatt begränsas eljest i första hand av den ändamålsbestämmelse, som kan

vara knuten till medlen i fråga. En begränsning av mera allmän räckvidd

får också anses föreligga, nämligen att den verksamhet som skall stödjas till

sin natur inte får vara främmande för församlingslivet.

Jag vill inledningsvis vidare erinra om att understöd av skattemedel inte

anses kunna lämnas enskilda personer i annan ordning än gällande social­

hjälpslag stadgar eller eljest är författningsmässigt medgivet. Socialvården i

trängre bemärkelse — tryggandet av behövandes uppehälle regleras sa-1

lunda genom särskild lagstiftning. I socialhjälpslagen har den borgerliga

kommunen tillagts befogenhet att även i andra avseenden meddela hjälp,

som kan vara nödvändig. Såsom jag senare kommer att utveckla föreligger

vid sidan av det borgerliga samhällets socialvardande verksamhet möjlighet

för församlingen att bistå behövande. Men i sadana fall föreligger hinder

att av skattemedel lämna direkta penningunderstöd.

I förevarande sammanhang vill jag också nämna en allmän grundsats,

som jag finner vara av vikt, da det gäller att ange kompetensen, nämligen

att verksamheten måste vara knuten till den egna församlingen, således

vara av lokal natur. Denna princip har gällt alltsedan 1862 års kommunal­

lagar tillkom, men har inte kommit till direkt uttryck i lagtexten — utom

möjligen genom att församlingen sägs varda »sina» angelägenheter. Av

regeln följer, såsom också kommittén papekat, att anslagsgivning till riks-

kyrklig verksamhet eller till verksamhet inom stiftets ram eller inom annan

församling än den egna får anses i princip otillåten. Regeln är emellertid inte

undantagslös. Om verksamheten bedrives utom den egna församlingen men

fullföljer syften, som ligger inom ramen för den allmänna kompetensregeln

och direkt eller indirekt är till gagn för församlingens arbete, torde i all­

mänhet något hinder inte föreligga att främja verksamheten. Jag har för

avsikt att senare belysa regelns innebörd i några konkreta fall.

Jag vill slutligen nämna en annan allmän begränsning, nämligen att för­

samling inte får handha angelägenheter, som enligt lag eller särskild för­

fattning tillkommer annan. Denna regel, som kommit till uttryck såväl i

LFS som — på motsvarande sätt — i KL, bör i enlighet med kommitténs

förslag inflyta också i den nya lagen.

Beträffande utformningen av den uppräkning, som skall ingå i kompe­

tensregeln, är jag ense med kommittén, att det torde vara riktigast att

ange församlingens olika verksamhetsgrenar i tämligen vida formuleringar,

som tar sikte på att ange de yttre gränserna för församlingens verksamhet.

Också den nuvarande uppräkningen i LFS är avgränsad på detta sätt, och

Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961

102

förslaget medför därför inte någon förändring av själva metoden. Inte

heller bör uppräkningen tyngas med åligganden, som regleras i specialför­

fattningar. Efter mönster av KL anser jag det vara tillräckligt att det helt

kort erinras om att beträffande sådana angelägenheter gäller vad som är

särskilt föreskrivet.

När jag i det följande kommer att beröra speciella kompetensfrågor, sker

det med utgångspunkt i de allmänna principer, som jag nu i korthet berört.

Av remissyttrandena framgår, att flera instanser velat skjuta än en, än en

annan angelägenhet i förgrunden därvid huvudsakligen allmänt behjärtans-

värda skäl anförts. Det är enligt min uppfattning av vikt att betona, att ett

dylikt betraktelsesätt inte kan få bli ensamt avgörande. I första hand bör de

mera principiella riktlinjerna vara normerande, då gränserna skall dras upp

för den kyrkokommunala kompetensen.

Som jag tidigare nämnt går den föreslagna reformen av kompetensregeln

i huvudsak ut på att finna träffande beskrivningar på de olika försam­

lingsangelägenheterna och att få gränserna för verksamheten tydligare an­

givna. Jag har således inte för avsikt att föreslå någon ändring i sak beträf­

fande församlingens befogenhet att handha sina kyrkliga angelägenheter,

sådana de nu anges i 2 § LFS. Vad jag i likhet med kommittén anser böra

ändras i fråga om kompetensen är, att vissa uppgifter av icke-kyrklig

karaktär inte längre skall skötas av församlingen. Jag ämnar genast taga

upp ett sådant spörsmål till behandling.

Utvecklingen i fråga om folkbiblioteken har under de senaste

årtiondena gatt mot att åstadkomma större enheter, som erbjuder ett om­

fattande och allsidigt sammansatt bokbestånd och som handhas av personal

med erforderlig fackutbildning. Det naturliga har därvid varit, att de bor­

gerliga kommunerna blivit huvudmän för verksamheten. För samlings-

biblioteken har också fortlöpande minskat i antal; de utgör nu en

mycket ringa del av landets närmare ett tusen kommunala folkbibliotek.

Kommitténs förslag att församlingarnas befattning med biblioteksväsendet

skall upphöra far ses mot bakgrunden av det sagda. Flera remissinstanser

har också förklarat, att de inte har något att erinra mot förslaget. Några har

å andra sidan framhållit, att biblioteken är av betydelse för en god försam-

lingsvård, och de har därför önskat, att biblioteken skall få vara kvar hos

församlingen.

För egen del ansluter jag mig till kommitténs förslag. Angelägenheten har

ringa anknytning till församlingens övriga verksamhet, sedan undervisnings-

och folkbildningsfrågorna i princip tagits undan från församlingens kompe­

tens. Jag vill för övrigt understryka kommitténs uttalande — som vunnit

instämmanden vid remissbehandlingen — att åtgärden framstår såsom föga

genomgripande. Något hinder föreligger enligt min åsikt dock inte för

Kungl. Maj ds 'proposition nr 70 år 1961

103

församlingen att inneha ett bokbestånd, med vilket tillgodoses olika ända­

mål inom det aktiva församlingsarbetet eller församlingsmedlemmarnas

behov av religiöst uppbyggande läsning.

I likhet med kommittén finner jag det inte erforderligt med bestämmelser,

som reglerar förfarandet, då den borgerliga kommunen övertar ett försam-

lingsbibliotek. I ett par fall är det fråga om bibliotek av inte ringa stor­

leksordning och beträffande dem kan man inte pa förhand utesluta, att

avvecklingsfrågorna kan bli tidskrävande. Bland annat med hänsyn härtill

vill jag förorda en övergångsbestämmelse, som bemyndigar Kungl. Maj:t

att, om så fordras, meddela närmare föreskrifter med avseende å den nya

lagens ikraftträdande.

Kommittén har till en första grupp av församlingsangelägenheter sam­

manfört sådana, som avser anskaffande av kyrka, begrav­

ningsplats, församlingshus, tjänstebostäder och an­

nan för kyrkligt ändamål avsedd egendom, ävensom

vård om och hushållning med sådan egendom. Mot

förslaget har inte någon erinran framförts från remissinstansernas sida. Jag

är också för egen del beredd att i allt väsentligt förorda det.

I fråga om begravningsplatserna delar jag kommitténs uppfattning, att

det kan vara ändamålsenligt med en regel, som möjliggör att vården för

visst fall kan överflyttas på den borgerliga kommunen. Jag finner det stå

klart, att en överflyttning bör ske endast då starka praktiska skäl före­

ligger. Enligt min åsikt får det som regel anses uteslutet att vården om en

kyrkogård, på vilken sockenkyrkan är belägen, skall kunna överflyttas.

Därför förefaller mig vissa kyrkliga myndigheters farhågor överdrivna, och

någon utförlig regel på sätt kyrkomötet föreslagit finner jag inte vara nöd­

vändig. Ett par remissuttalanden ger mig anledning framhålla, att begrav­

ningsplatsens natur av invigd plats — som alltså kräver särskild pietet och

som i vissa hänseenden är undandragen världsliga förfoganden — inte går

förlorad genom att själva förvaltningen överflyttas. Det torde, såsom kom­

mittén föreslagit, böra vara förbehållet Kungl. Maj:t att för varje särskilt

fall besluta, om begravningsplats skall få anläggas eller förvaltas av borger­

lig kommun. I

I enlighet med den allmänna princip kommittén uppställt har personal­

frågorna begränsats till att avse angelägenheten att svara för avlönandet av

de anställda i församlingens tjänst. För att få terminologisk överensstäm­

melse med avlöningsförfattningarna vill jag föreslå att ordet avlöningsför­

måner användes. Nuvarande bestämmelse om tillsättande och avskedande

av kyrkobetjänte, som närmast hör till församlingens inre organisation, har

kommittén uteslutit. Denna förenkling vill jag biträda. När det gäller att

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 70 år 1961

104

ange de olika personalgrupperna finner jag det vara systematiskt lämpligt,

att präster och kyrkomusiker — för vilka särskilda avlöningsförfattningar

gäller — nämns var för sig, samt att övriga anställda får utgöra en tredje

kategori. Till följd av det sagda förordar jag, att angelägenheten i uppräk­

ningen anges avse avlöningsförmåner åt präst, kyrkomu­

siker och annan personal. Förslaget innebär, att det ålderdom­

liga och omtvistade begreppet kyrkobetjänte försvinner.

Som en tredje grupp av angelägenheter har kommittén upptagit åtgär­

der för tillgodoseende av kyrkobokföringens behov.

De kostnader som är förenade med kyrkobokföringen är för närvarande

uppdelade mellan pastorat och församling. Pastoratet har enligt eckle­

siastika boställsordningen att svara för kostnader för pastorsexpedition, som

är inrymd i prästgård. I folkbokfönngsförordningen ålägges församlingen

att tillhandahålla pastor nödiga inventarier m. m. samt, om så fordras, per­

sonal. Verksamheten är således i allt väsentligt reglerad genom särskilda

författningar. Jag finner det därför inte behövligt att införa en särskild be­

stämmelse därom i församlingsstyrelselagens kompetensregel.

Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961

Under en sista avdelning har kommittén sammanfört sådana angelägen­

heter, som i huvudsak kan inbegripas i LFS’ »åtgärder till främjande av

församlingsvården och särskilda anordningar till kyrkomusikens höjande».

Kommittén har som en första grupp sådana angelågenhfeter redovisat olika

åtgärder, som avser att främja gudstjänstliv och

kyrklig förkunnelse i övrigt. De av kommittén gjorda utta­

landena angående dessa angelägenheter har i allt väsentligt vunnit anslut­

ning från remissinstansernas sida. Jag har ej heller för egen del någon erin­

ran att göra utan kan godtaga vad kommittén anfört.

Kyrkomusikernas riksförbund har gjort gällande, att det i. princip måste

föreligga starka skäl, om man skall ta bort momentet om »särskilda anord­

ningar till kyrkomusikens höjande», eftersom detta infördes i LFS i sam­

band med att den nya kyrkomusikerorganisationen- kom till. Några av­

görande skäl för uteslutningen har förbundet inte funnit att kommittén

lagt fram. Vad förbundet anfört synes mig delvis vila på en missuppfatt­

ning. Som jag ser den nya bestämmelsen torde någon tvekan inte föreligga,

att den också framhäver vikten av den kyrkomusikaliska verksamheten__

en betydelsefull åtgärd för att främja gudstjänstliv och kyrklig förkunnelse

i övrigt. Jag är således ense med kommittén att frågor om kyrkomusiken

inte längre behöver särskilt omnämnas.

Jag vill betona, att det inom förevarande centrala del av församlings­

livet föreligger stora möjligheter att med nya initiativ främja och ut­

105

veckla arbetet — exempelvis genom att stödja en breddad konfirmations­

undervisning, som tar aktiv del i arbetet på att söka komma till rätta med

vår tids ungdomsproblem. Som kommittén framhållit är området till sin

natur klart kyrkligt, och det kan därför förutsättas att kompetenskonflikter

av mera invecklad art inte uppstår.

Det är fastmera inom församlingsvården i mera vid­

sträckt bemärkelse som vissa komplicerade kompetensproblem

föreligger. Det rör sig här om verksamhet på områden, inom vilka den bor­

gerliga kommunen kommit att överta och handha ett flertal uppgifter, som

från början skötts genom kyrkans försorg, såsom undervisning samt vård

om barn, sjuka och behövande. Det är därför inte ägnat att förvana, att

osäkerhet kan föreligga rörande gränserna för församlingens kompetens på

områdena. Jag har också i ett tidigare sammanhang understrukit det ange­

lägna i att en klarare gräns här dras upp.

Kommitténs strävanden att åstadkomma en tydligare gräns har rönt liv­

lig uppskattning av flera remissinstanser. Jag finner även för egen del arbe­

tet vara i stora delar förtjänstfullt. Från några kyrkliga myndigheter

har uttalats farhågor, att församlingens verksamhetsfält blivit för snävt

avgränsat. Jag vill härtill — med erinran om de i det föregående behand­

lade allmänna grundsatserna för församlingens kompetens — anmärka att

det inte kan bli fråga om att en gång för alla bestämma församlingens befo­

genheter. Ett visst utrymme måste lämnas åt de nya initiativ, som utveck­

lingen kan motivera, och verksamheten maste kunna länkas in pa nya

vägar, om behov därav uppkommer.

Domkapitlet i Luleå har framhållit, att det inom flera verksamhetsgrenar

föreligger en gemensam intressesfär för församlingen och den borgerliga

kommunen. Häri kan jag instämma, om man väsentligen ser till de yttre

kriterierna på verksamheten. Men betraktas ändamålet skiljer sig enligt

min mening de båda kommunernas arbete därigenom att den kyrkokommu-

nala verksamheten är betingad av innehållet i det kristna budskapet.

När en verksamhet övertagits av det borgerliga samhället, kan därför i

visst fall församlingens motsvarande arbete utgöra ett värdefullt kom­

plement genom att vara utformat på annat sätt och ha annan inriktning..

I några fall kan det också — som överståthållarämbetet framhållit i sitt

remissyttrande — framstå som naturligt, att den borgerliga kommunen

stöder en gren av en verksamhet, under det att församlingen främjar en

annan, om bara grenarna är klart åtskiljbara. Som exempel kan jag nämna

bidrag till arbetet hos en sammanslutning, som har både profana och

kyrkliga frågor på sitt program.

Det anförda gäller enligt min åsikt särskilt i fråga om församlingens

verksamhet bland ålderstigna och sjuka samt bland barn och ungdom. Om:

Kungl. Maj ds proposition nr 70 år 1961

106

det betonas att verksamheten skall ha en klart kristen inriktning, blir en

gräns av mera principiell innebörd uppdragen mot den borgerliga kommu­

nens motsvarande verksamhetsfält. Det bör framhållas, att det härvidlag

kommer an på inte endast yttre former, varunder verksamheten bedrives,

utan även på syftemålen därmed, nämligen viljan att ge en kristen omvård­

nad eller en kristen fostran, samt på att denna religiösa karaktär hos verk­

samheten i de enskilda fallen är entydigt och påtagligt ådagalagd.

Då det gäller diakonien har kommittén gjort ett aktningsvärt försök att

närmare ange verksamhetens syfte och de egenskaper, som särskiljer den

från socialvården i egentlig mening. Även om kommitténs arbete fått ett i

stort sett gott mottagande vid remissbehandlingen, saknas dock inte kri­

tiska röster mot en del av kommitténs uttalanden.

För egen del vill jag anknyta till vad jag nyss anfört samt söka lösa

frågan från de praktiska förutsättningar som föreligger. Den diakonala

verksamheten — som härleder sig från förhållanden i de tidigaste kristna

församlingarna — har sedan länge utgjort ett viktigt led i församlingsarbe­

tet inom svenska kyrkan. I och med att det borgerliga samhället övertagit

och med ökade resurser byggt ut den allmänna hjälpverksamheten bland

behövande, framträder inte längre församlingens åtaganden med samma

styrka. Men församlingens diakonala verksamhet är i mycket till sitt väsen

annorlunda beskaffad än det borgerliga samhällets socialvård. Den är in­

timt sammanbunden med övrig kyrklig verksamhet och utgör bland annat

ett värdefullt komplement till den prästerliga gärningen. Denna omstän­

dighet har också framhållits i ett avgörande i rättspraxis. Att skilja verk­

samheten från församlingsarbetet i övrigt kan därför enligt min åsikt inte

komma i fråga.

Till följd av det sagda finner jag att det borgerliga samhällets socialvård

och den kyrkliga diakonien utan hinder kan verka vid sidan av varandra.

Jag biträder följaktligen kommitténs ståndpunkt, att den diakonala verk­

samheten faller inom gränserna för församlingens kompetens. Jag kan också

i allt väsentligt ansluta mig till vad kommittén uttalat, då den övervägt

vilka olika åtgärder som skall anses tillåtna. Till dem som faller utanför

kompetensen får exempelvis vanlig hemhjälp samt nykterhets vård räknas.

Jag vill erinra om att dessa liksom många andra liknande verksamhetsgre­

nar utbyggts och effektiviserats på det borgerligt kommunala området.

Vad kommittén anfört om församlingens kompetens beträffande den

verksamhet, som är inriktad på barn och ungdom, har i allmänhet vunnit

anslutning från remissinstansernas sida. Jag vill också för egen del biträda

kommitténs uttalanden. Här möter enligt min mening ett viktigt verksam­

hetsfält, på vilket församlingen i olika avseenden kan främja arbetet,

exempelvis inom den allmänt förebyggande ungdomsvården. Ofta är verk­

Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961

107

samheten samtidigt diakonalt inriktad. Jag vill emellertid erinra om vad jag

nyss uttalat, nämligen att verksamheten måste vara motiverad av det bud­

skap kyrkan har att frambära och därför utgöra ett led i det övriga kyrkliga

arbetet. Det kommer an på viljan att fostra kristna människor och

på att denna karaktär hos verksamheten är klart ådagalagd. Detta förhål­

lande bör särskilt beaktas, då det gäller att bedöma verksamhet, som till

både namn och flera yttre kännetecken är lika, antingen den bedrives av

församling eller av borgerlig kommun, exempelvis arbetet vid en hemgård

eller ungdomsgård.

Från nämnda utgångspunkt måste vissa entydigt socialt inriktade ange­

lägenheter inom barna- och ungdomsvården avskiljas från församlingens

kompetens. Jag finner således i likhet med kommittén skäl inte föreligga

att låta församling driva eller stödja barnhem, barnkolonier eller barnstugor

(anstalter för halvöppen barnavård).

Beträffande sommarlovskolonier för barn i skolåldern och andra som­

marhem för ungdom äger vad jag nyss anfört om hemgårdar och ungdoms­

gårdar tillämpning. Då det gäller yngre åldersklasser har i allmänhet verk­

samheten vid en sommarlovskoloni sådan karaktär, att den måste föras till

samma kategori som barnkolonier och barnstugor. Här liksom i fråga om

sommarhem för äldre barn och ungdomar kommer det an på syftet och

inriktningen. Har verksamheten en påtagligt kristlig prägel som t. ex. som­

marhem, där konfirmationsundervisning bedrives som ett väsentligt led i

verksamheten, torde hinder inte möta att den handhas av församlingen.

Även andra former av sådan verksamhet kan tänkas. Många gånger torde

det emellertid vara mera naturligt och lämpligt, att församlingen stöder ett

kyrkligt inriktat arbete vid dessa inrättningar utan att samtidigt vara

huvudman för dem. Eftersom man får räkna med att karaktären på verk­

samheten som den nu i regel bedrives inte kommer att ändras, torde den

sistnämnda formen få betraktas som den normala i fortsättningen.

I fråga om undervisningsväsendet vill jag erinra om att vid 1954 års

partiella reform av LFS bestämmelserna om skolväsendet utmönstrades ur

lagen (prop. 207; KU 13; rskr 227).1 Genom den av 1956 års riksdag an­

tagna reformen av skolväsendets lokala och regionala ledning (prop. 182;

KSU 1; rskr 420) har en ny skolstyrelselag kommit till, som uttryckligen

hänför frågor rörande det obligatoriska skolväsendet till den borgerliga kom­

munen. Som en följd av att folkundervisningen inte längre utgör en för­

samlingens angelägenhet, har kommittén tagit upp till bedömande, i vad

mån församlingen äger handha angelägenheter, som i ett eller annat av­

seende sammanhänger med undervisningsväsendet. Kommittén har därvid

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 70 år 1961

1 För Stockholms del skedde motsvarande förändringar år 1948 (prop. 85; KU 13; rskr 184).

108

funnit att sådana frågor i princip måste ligga utanför församlingens kompe­

tens. Denna åsikt biträder jag.

I några fall måste dock enligt min mening tas under övervägande, om inte

verksamheten kan falla inom församlingens kompetens utifrån andra be­

dömningsgrunder, exempelvis som en åtgärd i kristligt ungdomsvårdande

syfte. Ur denna synvinkel behandlade jag nyss frågan om församlingens

behörighet att anordna skollovskolonier men fann, att angelägenheten

många gånger måste anses ligga vid sidan av kompetensen. Då det gäller

församlings behörighet att stödja verksamhet, som bedrives vid folkhög­

skola, har jag en annan uppfattning. Jag har i denna fråga funnit vägande

invändningar vara gjorda av bland annat kyrkomötet mot kommitténs

åsikt, att församlingen skall vara helt obehörig lämna ett sådant stöd.

Kommittén har — med rätta — understrukit, att folkhögskolans främsta

uppgift är att meddela allmän medborgerlig bildning. Såsom dåvarande

departementschefen betonade i propositionen 1957: 146 kommer enhets-

skolans förverkligande att ge folkhögskolan en bättre grund att bygga på

när den skall ge en vidgad orientering i samhälleliga och personliga pro­

blem. Folkhögskolan kan därför i hög grad göra en fostrande insats och

verka karaktärsdanande på ungdomen. Ett sådant arbete kan självfallet

bedrivas i en kristen anda utan att för den skull någon begränsning sker i

objektiviteten och åsiktsfriheten i skolans verksamhet. Jag vill också erin­

ra om att vissa av de s. k. rörelseskolorna är fast knutna till en bygds

kyrkliga liv. Om en sådan skolas verksamhet är till gagn för församlingen,

kan jag inte finna annat än att församlingen också bör vara behörig att

stödja skolan med bidrag till verksamheten. Skolan kan bland annat med­

verka till att församlingen tillförs krafter, som blir verksamma inom det

frivilliga kyrkliga ungdomsarbetet. Hinder torde inte heller föreligga att

anslå stipendier till elever, som vistas vid skolan.

I flera nu behandlade fall av församlingsvård i mera vidsträckt bemär­

kelse har kompetensproblemen speciell anknytning till förhållanden, som är

rådande i Stockholm. I propositionen 1958: 85, i vilken föreslogs att bestäm­

melserna om skolväsendet skulle utmönstras ur LFS Sthlm, erinrades om

att skolrådens befogenheter med avseende å folkskoleväsendets administra­

tion i praktiken varit ringa, samt att tyngdpunkten i skolrådens verksam­

het i stället kommit att ligga i den anslagsgivning till olika skolsociala och

pedagogiska ändamål, som innefattades i rådens förvaltning av skolkassor

och donationsmedel. Skolrådens avskaffande hade till följd att formerna för

den fortsatta förvaltningen måste omprövas. Beträffande donationsmedlen

fick det ankomma på Kungl. Maj:t att med stöd av permutationsrätten

meddela beslut i erforderliga hänseenden. I fråga om den övriga egendom,

som förvaltades av skolråden, erinrades om att vid tidigare etapper i skol­

väsendets kommunalisering den borgerliga kommunen, i samband med att

Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961

109

den övertagit ansvaret för folk- och fortsättningsskoleväsendet, i princip

också fått övertaga dithörande tillgångar och skulder. En liknande huvud­

regel bedömdes av flera skäl inte böra uppställas beträffande den av skol­

råden i Stockholmsförsamlingarna förvaltade egendomen. Det var dock inte

på förhand uteslutet att egendom, som användes för verksamhet som var

knuten till skolväsendet och som skulle övertagas av staden, i något fall

borde övergå till denna. Bland annat med hänsyn härtill upptogs i lagen en

övergångsbestämmelse, som bemyndigade Kungl. Maj:t att meddela när­

mare föreskrifter med avseende å lagens ikraftträdande.

Med anledning av de föreslagna ändringarna i LFS Sthlm har överlägg­

ningar hållits mellan representanter för Stockholms stad och församlingarnas

kyrkoråd. Därvid har behandlats inte bara de spörsmål, som sammanhänger

med att skolråden avskaffats, utan också andra problem beträffande kom­

petensfördelningen mellan staden och församlingarna. Som riktpunkt för

förhandlingarna har uppställts att få fram en logisk och i praktiken hållbar

bodelning. Enighet har nåtts i de upptagna frågorna och en kompetensför­

delning har förordats, som i huvudsak går ut på att verksamhet av väsent­

ligen socialvårdande och allmänt ungdomsvårdande karaktär skall omhän-

derhas av staden, medan till församlingarnas kompetens hänförs verksam­

het, vars syfte och innehåll äger ett direkt samband med församlings

förkunnande, själavårdande eller diakonala arbete.

Överenskommelsen, som i stora delar bygger på församlingsstyrelsekom-

mitténs betänkande, utmynnar i en rekommendation till staden och för­

samlingarna att följa de uppdragna riktlinjerna. Den synes i många av­

seenden vara ägnad att skapa överskådlighet och reda, då det gäller an-

slagsgivningen i fortsättningen. Vad man särskilt velat komma till rätta

med är att anslag inte skall ges till en och samma slags verksamhet från

såväl stadens som församlingarnas sida. Dubbel anslagsgivning måste be­

traktas som olämplig. Den uppnådda överenskommelsen måste även i andra

avseenden anses vara till stort gagn, då kompetenslinjerna skall dras upp.

Jag vill för egen del framhålla betydelsen av att uppkomna problem blir

lösta efter enhetliga normer. Jag anser det därför vara av stor vikt, att

överenskommelsen följes av de enskilda kommunenheterna och att staden

och församlingarna i fortsättningen handhar sina angelägenheter inom ra­

men för uppdragna kompetenslinjer. I det fortsatta arbetet på att skapa

den enhetlighet i anslagsgivningen, som således bör komma till stånd,

torde den av mig förordade samverkan mellan borgerlig kommun och för­

samling i ekonomiska frågor utan tvivel bli av stort värde.

Som redan påpekades i propositionen 1958: 85 följer med en ändrad kom­

petensfördelning vissa problem, hur man skall förfara med den egendom,

som är bunden till en verksamhet som skall överföras från den kyrkliga till

den borgerliga kommunen. Vad som då anfördes beträffande spörsmålet

Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961

no

torde äga sin giltighet också beträffande annan egendom än den som för­

valtats av skolråden. Jag har i annat sammanhang föreslagit en över­

gångsbestämmelse, som bemyndigar Kungl. Maj:t att utfärda särskilda

bestämmelser med avseende å lagens ikraftträdande. Denna bestämmelse

bör följaktligen kunna tillämpas också i nu avsedda fall, om så skulle

fordras. Jag tror mig dock kunna förutsätta, att de nu berörda problemen

kommer att lösas av staden och församlingarna själva, då den föreslagna

ekonomiska samverkan mellan dem kommer till stånd.

Kommittén har i ett särskilt avsnitt behandlat frågan om ekonomiskt

stöd till verksamhet, som inte enbart hänför sig till församlingen, kommer

i konflikt med regeln om den lokala begränsning en av kompe­

tensen. Som jag redan framhållit är denna regel inte undantagslös. Försam­

lingen bör i likhet med vad som gäller för den borgerliga kommunen kunna

stödja en verksamhet, som bedrives utom församlingen men som det oaktat

är till direkt nytta för den. Jag finner kommitténs överväganden i spörsmå­

let principiellt riktiga men anser också, att remissinstansernas påpekanden

om den rikskyrkliga verksamhetens särställning måste beaktas i vissa hän­

seenden. Enligt min mening kan man inte alltid fordra, att ett stöd till riks-

kyrklig verksamhet kommer just den bidragsgivande församlingen till mot­

svarande nytta, utan man får låta sig nöja med ett konstaterande, att

verksamheten mera allmänt sett är till gagn också för församlingens arbete.

Jag är medveten om att avgörandena i de enskilda fallen kan te sig vansk­

liga. En klar förutsättning för stöd åt rikskyrklig verksamhet är dock, att

denna är av samma art, som den församlingen själv bedriver i kraft av

församlingsstyrelselagens stadgande om församlingens kompetens. I den

mån bidrag skall kunna ges till exempelvis olika centrala fonder bör därför

klart framgå, att fondens ändamål är av den angivna karaktären.

Till följd av det sagda är jag ense med kommittén, att det internationella

ekumeniska arbetet och den yttre missionen inte har sådant samband med

församlingens egna angelägenheter, att församlingen kan stödja verksam­

heten med skattemedel. Jag biträder vidare kommittén i dess slutsatser, att

det är tillåtet att stödja centrala organ och utbildningsanstalter inom dia­

konien. Under den förutsättning jag nyss angav torde vidare verksamhet,

som bedrives inom stiftets och kontraktets ram, i allmänhet kunna stödjas.

Hit torde bland annat fa räknas bidrag till en folkhögskola, som har anknyt­

ning till ett stift eller del därav, liksom också till ett soldathem vid ett

truppförband med regional anknytning.

I fråga om sjömansvården vill jag närmast ansluta mig till de uttalanden

som gjorts vid remissbehandlingen. Särskilt finner jag svenska kyrkans sjö-

mansvårdsstyrelses remissvar vara värt beaktande. Jag anser därför att om

församlingen har medlemmar, som till yrket är sjömän, bör den vara oför­

hindrad lämna bidrag till verksamheten såväl i andra svenska hamnar som

Kungl. Maj ds proposition nr 70 år 1961

in

i utländska sådana, där sjömän från hemorten tillfälligt vistas. Likaså bör

bidrag kunna lämnas till sjömans vårdsstyrelsens verksamhet under mot­

svarande förutsättning.

När det nya kompetensstadgandet i KL tillkom betonades — som jag

tidigare påpekat — att det främst var en uppgift för rättstillämpningen att

ange gränserna för den kommunala verksamheten; på stora områden hade

redan en fast praxis utbildat sig. Även i frågor om församlingens kompetens

har under senare tid viktiga avgöranden träffats i praxis. Dessa har kunnat

tjäna som värdefull vägledning då den nya kompetensregeln utformats.

Enligt min åsikt överensstämmer regeln väl med de principer, som kommit

till uttryck i rättstillämpningen.

Som tidigare framhållits har ett av huvudsyftena med omarbetningen av

regeln varit att skapa större klarhet om kompetensen och därigenom råda

bot mot de överskridanden, som otvivelaktigt ägt och alltjämt äger rum på

sina håll. Den föreslagna regeln kommer i många fall att undanröja oklar­

heten. Men som jag förut framhållit är den utformad även med tanke på att

verksamheten inte blir låst för hårt i givna former. Utrymme lämnas såle­

des åt vad som kan betingas av utvecklingen på det kyrkliga området. Det

bör därför framhållas, att det också i fortsättningen blir en viktig upp­

gift för rättstillämpningen att närmare ange gränserna för församlingens

kompetens. I syfte att öka förutsättningarna för enhetliga bedömanden

ämnar jag föreslå en besvärsordning, som är gemensam för församling och

borgerlig kommun, samtidigt som jag sökt skapa garantier för att särarten

i de kyrkliga förhållandena blir tillbörligt beaktad i besvärsprövningen. Till

den närmare innebörden av förslaget torde jag få återkomma i det följande.

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 70 år 1961

112

Kungl. Maj ds proposition nr 70 år 1961

IV. Kyrkorådet

1. Gällande bestämmelser

Den grundläggande bestämmelsen om kyrkorådet är inskriven i 3 § LFS,

där det stadgas, att förvaltning och verkställighet tillkommer kyrkorådet

eller de andra organ, som finns för särskilda förvaltnings- och verkställig-

hetsbestyr.

Kyrkorådets uppgifter regleras i 41 och 42 §§. De uppgifter, som tillkom­

mer kyrkorådet såsom kyrkligt organ, har i 41 § första stycket angetts

genom exempel, varjämte stadgats skyldighet för rådet att även i övrigt

ombesörja kyrkans angelägenheter. I de anförda exemplen behandlas först

kyrkorådets befogenheter rörande kyrkotukt och församlingsdisciplin. Det

tillkommer sålunda kyrkorådet att i avseende på religionens och sedernas

vård vaka över efterlevnaden av därom gällande författningar, att upptaga

frågor om oordning och oskick vid gudstjänsten samt att vaka över att

kyrklig tvedräkt och söndring såvitt möjligt förhindras (41 § första stycket

a—c). I frågor som rör religionen och sedernas vård skall kyrkorådet enligt

42 § söka förmå den felande till bättring genom allvarliga föreställningar

och varningar; låter han sig inte rättas, kan rådet efter sakens beskaffen­

het vidta den ytterligare åtgärd, som överensstämmer med lag och författ­

ningar.

Enligt 41 § första stycket d) tillkommer det vidare kyrkorådet att till­

sätta och avskeda kyrkohetjänte. Kyrkobetjäntes löneförmåner bestäm­

mes emellertid inte av kyrkorådet utan av det representativa organet.

Bland kyrkorådets uppgifter av kyrkokommunal natur märks i främsta

rummet beredning, förvaltning och verkställighet.

Kyrkorådet har enligt 41 § tredje stycket d) att bereda de till rådets

verksamhet hörande ärenden, som skall förekomma till behandling på kyr­

kostämma eller hos kyrkofullmäktige.

Kyrkorådet är det ledande organet för församlingens egendoms- och

medelsförvaltning. Om kyrkorådets hithörande befogenheter stadgas i 41 §

första stycket e), att det tillkommer kyrkorådet att vårda församlingens för

kyrkliga ändamål avsedda egendom och handha de medel, som skall använ­

das för nämnda ändamål. Till kyrkorådets förvaltningsuppgifter hör även

vården om den egentliga kyrkoegendomen, d. v. s. den egendom som tillhör

kyrkan i egenskap av särskilt rättssubjekt. Kyrkorådets hithörande befo­

genheter innefattas jämte annat i stadgandet i 41 § första stycket f), vari

föreskrives, att det tillkommer kyrkorådet att »även i övrigt ombesörja

kyrkans angelägenheter». Om kyrkorådets uppgifter som medelsförvaltande

113

organ finns närmare föreskrifter i lagens femte kapitel »Om avgifter och

räkenskaper». Kyrkorådet liar således bland annat att föra räkenskaper

över sin förvaltning (62 §) samt att göra upp statförslag (59 §).

Kyrkorådets ställning såsom verkställighetsorgan är lagfäst i 41 § tredje

stycket a), enligt vilket stadgande kyrkorådet har att ombesörja verkställig­

heten av kyrkostämmans eller kyrkofullmäktiges beslut, i den mån inte

sådan verkställighet uppdragits åt särskilt organ. Med dylika organ avses

dels sådana enligt specialförfattningar, t. ex. boställsstyrelse, dels sådana

som församlingen kan utse för särskilda uppgifter, t. ex. kyrkogårdsnämnd.

Kyrkorådets ledande ställning inom den kyrkokommunala förvaltningen

kommer till särskilt uttryck i 41 § tredje stycket b), enligt vilket stadgande

det åligger rådet att ha överinseendet över den förvaltning, som utövas av

de för särskilda förvaltnings- och verkställighetsbestyr utsedda organen. I

händelse av försummelse från de särskilda verkställighetsorganens sida har

kyrkorådet att begagna sig av den rådet enligt 41 § tredje stycket c) till­

kommande befogenheten att hos kyrkostämman eller kyrkofullmäktige göra

de framställningar eller förslag som påkallas av omständigheterna. Däremot

har kyrkorådet ingen befogenhet att ge de särskilda organen direktiv.

Enligt 41 § tredje stycket e) åligger det vidare kyrkorådet att i alla frågor,

som angår församlingens egendom eller eljest dess gemensamma rätt, bevaka

och utföra församlingens talan vid alla tillfällen, då inte särskilt ombud av

församlingen förordnats för sådant ändamål.

Till kyrkorådets i 41 § angivna uppgifter hör slutligen att avge infordrade

betänkanden i församlingens angelägenheter.

Utöver de i LFS uppräknade uppgifterna har kyrkorådet jämlikt 41 §

andra stycket att i enlighet med vad särskilda författningar föreskriver taga

befattning med andra angelägenheter, såsom beträffande kyrkomusikers

anställande och verksamhet. I kyrkomusikerstadgan förcskrives, att den

närmare tillsynen över den kyrkomusikaliska verksamheten skall tillkomma

kyrkorådet och vederbörande kyrkoherde. Kyrkorådet har att förrätta val

av organist, tillsätta vikarie å organisttjänst samt anställa biträdande kyr­

komusiker och orgelspelare. Kyrkorådet skall vidare bland annat fastställa

plan för bedrivande av den s.k. fria musikundervisningen.

Andra exempel är, att pastoratskyrkorådet enligt lagen om domkapitel

har att utse ombud fö. wd av ledamot och suppleant i domkapitel. I kungö­

relsen med föreskrifter rörande det offentliga byggnadsväsendet åläggs

kyrkorådet att kontrollera arbetet, då kyrka eller andra för kyrkliga ända­

mål avsedda byggnader bygges eller ändras. Enligt priistlönereglementet

bar pastoratskyrkorådet att utbetala avlöningsförmåner till församlings­

prästerna. 1 kollektkungÖrelsen stadgas, att kyrkorådet beslutar om försam-

lingskollekt.

I 40 samt 43—51 §§ ges bestämmelser om kyrkorådets organisation och

arbetsformer. Beträffande det huvudsakliga innehållet i dessa får hänvisas

till den tidigare lämnade översikten över innehållet i LFS. Ilär får endast

lämnas en närmare redogörelse för ordförandeskapet i kyrkorådet. I 46 §

8 —

Bihang till riksdagens protokoll 1961. 1 samt Nr 70

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 70 år 1961

114

stadgas, att kyrkoherden eller den hans ämbete förvaltar eller den präst

inom församlingen, som kyrkoherden därtill förordnar, är ordförande i kyr­

korådet. I annex- eller kapellförsamling med särskilt anställd präst skall

denne eller den hans tjänst förestår föra ordet, när kyrkoherden eller den

hans ämbete förvaltar inte är tillstädes. Reglerna om ordförandeskapet är

tillämpliga även för pastoratskyrkorådet och samfällt kyrkoråd, om för­

samlingarna tillhöra samma pastorat. Utgör församlingar tillhörande olika

pastorat en kyrklig samfällighet, förordnar domkapitlet en av församling­

arnas kyrkoherdar eller annan inom församlingarna tjänstgörande präst

att vara ordförande i det samfällda kyrkorådet och en annan sådan präst

att vid förhinder för ordföranden föra ordet. Även eljest när församlingar

tillhörande olika pastorat har gemensamt kyrkoråd, skall ordförande för­

ordnas efter enahanda grunder.

I LFS Sthlm återfinns bestämmelserna om församlings kyrkoråd—vilka

är i sak av samma innehåll som de i LFS — i 3 § samt 44—60 §§. I 40 och

41 §§ stadgas, att för beredning av de ärenden, som ankommer på den

kyrkliga samfälligheten i huvudstaden, skall finnas ett beredningsutskott.

För Göteborgs kyrkliga ekonomiska samfällighet finns i 2 § och 8—13 §§

lagen angående kyrkofullmäktige och kyrkonämnd i Göteborg bestämmelser

om samfällighetens kyrkoråd, kyrkonämnden.

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 70 år 1961

2. Församlingsstyrelsekommittén

De uppgifter, som åvilar kyrkorådet, är väsentligen av två skilda slag,

uttalar kommittén. Å ena sidan har kyrkorådet att handlägga ärenden, som

har en direkt anknytning till gudstjänstlivet eller till församlingsvården i

övrigt. Denna sida av kyrkorådets verksamhet kan sägas vara av mera

utpräglat kyrklig natur, och den äger ett nära samband med de prästerliga

arbetsuppgifterna. Å andra sidan har kyrkorådet att ombesörja admini­

strativa och ekonomiska frågor, vilka inte nämnvärt skiljer sig från dem,

som tillkommer den borgerliga kommunens styrelse.

Då det gäller att bestämma kyrkorådets funktioner, inställer sig spörs­

målet huruvida alla nämnda uppgifter fortfarande skall tillkomma rådet

eller om en uppdelning bör ske av rådets uppgifter på så sätt, att

de angelägenheter, som är av övervägande kyrklig natur, hänföres till ett

organ, samt att de övriga bestyren och då främst den ekonomi:!'a, förvalt­

ningen tilldelas ett annat. Lämpligheten av att låta kyrkorådet behålla båda

grupperna av uppgifter har blivit ifrågasatt närmast med utgångspunkt

från önskvärdheten att från kyrkoherden i dennes egenskap av självskriven

ordförande i rådet avlyfta sådana arbetsuppgifter, som kan sägas föga sam­

manhänga med prästtjänstens rent kyrkliga karaktär.

115

Spörsmålet blir enligt kommitténs uppfattning först och främst beroende

av rent praktiska överväganden. Kommittén finner att en uppdelning skulle

i flertalet församlingar innebära en överorganisation. Det kan dock över­

vägas, om en möjlighet borde beredas församling att själv besluta om en

uppdelning och exempelvis bryta ut den ekonomiska förvaltningen samt

uppdraga denna åt en särskild ekonominämnd. Inom ramen för sin kvar­

stående verksamhet skulle kyrkorådet få använda de anslag, som ställdes

till dess förfogande. Kyrkorådet och ekonominämnden blev sidoordnade

organ, och ingetdera organet skulle sålunda komma att framstå såsom

församlingens styrelse.

Även om vissa skäl kan anföras för en sådan uppdelning, synes det enligt

kommitténs mening vara av väsentlig betydelse för en ändamålsenlig orga­

nisation av församlingens förvaltning, att rådet intar en central ställning i

församlingen. Denna kyrkorådets ställning skulle uppenbarligen inte kunna

bevaras, om de ekonomiska angelägenheterna undantogs från rådets verk­

samhetsfält. I de talrika mindre församlingarna kan uppgifterna utan

olägenhet handhas av ett och samma organ. Vad de större församlingarna

beträffar, kan det väl vara erforderligt med ett särskilt beredningsorgan för

de ekonomiska angelägenheterna. Men kyrkorådet bör liksom för närva­

rande vara det organ, som i sista hand har ansvaret för att alla ärenden får

en allsidig beredning.

På grund av det anförda föreslår kommittén, att kyrkorådet även i fort­

sättningen skall intaga en central ställning inom församlingen med den

dubbla uppgiften att handha omvårdnaden om församlingslivet och att

vara församlingens främsta administrativa och ekonomiska organ.

Ledamoten Brolin har i särskilt yttrande anmält avvikande uppfattning

i förevarande spörsmål. En uppdelning av uppgifterna på två organ skulle

enligt hans uppfattning bli av verkligt värde; de rent prästerliga uppgif­

terna skulle främjas och den ekonomiska förvaltningen bättre tillgodoses.

Genom uppdelningen behöver kyrkorådet inte förlora sin centrala och

ledande ställning, eftersom rådet bevaras vid det egentligen centrala i för­

samlingens verksamhet, omsorgen om församlingslivet och dess utveckling.

Därtill kommer att kyrkorådets och ekonominämndens ledamöter kan

utses med beaktande av deras lämplighet just för vartdera organets speci­

ella uppgifter. Brolin biträder tankegången, att uppdelningen skulle vara

valfri, men han finner det vara bäst att i lagen föreskrives både kyrkoråd

och ekonominämnd med möjlighet för församling att särskilt besluta, att

kyrkorådet skall fungera också som ekonominämnd. I

I de gällande bestämmelserna om kyrkorådets uppgifter som kyrkligt

organ intar rådets funktion som upprätthållare av kyrkotukt och för-

samlingsdisciplin en dominerande plats, framhåller kommittén, medan rå­

dets övriga uppgifter inom församlingslivet inrymts under stadgandet, att

rådet även i övrigt har att ombesörja kyrkans angelägenheter. Att lagen

kommit att så starkt framhäva kyrkorådets befattning med kyrkotukten

Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961

116

får ses mot bakgrunden av den historiska utvecklingen. Under de senare

årtiondena har kyrkorådets arbete för församlingsvården fått en annan

inriktning. Enligt nutida uppfattning anses kyrkorådets uppmärksamhet

framför allt böra riktas på den inre sidan av församlingslivet, och de uppgif­

ter som därvidlag åvilar kyrkorådet synes vara så betydelsefulla, att de bör

tillerkännas en central ställning bland rådets åligganden.

De i LFS givna bestämmelserna kan sålunda inte sägas avspegla vad som

numera får anses vara det väsentliga i kyrkorådets arbete för församlings­

vården. Härtill kommer att anmärkningar med fog kan riktas mot stadgan-

denas avfattning. Enligt kommitténs mening bör därför de i 41 § första

stycket a)—c) LFS upptagna stadgandena utgå såsom otidsenliga. Inte

heller bör i den nya lagen införas någon motsvarighet till stadgandet i

42 § LFS.

Då det gäller att finna ett mera adekvat uttryck för kyrkorådets nutida

verksamhet, framstår det som naturligt att särskilt betona rådets uppgift

att vara det ledande organet för det andliga livet i församlingen, framhåller

kommittén. På grund av denna särställning tillkommer det kyrkorådet att

vidtaga alla åtgärder, som syftar till att främja församlingslivet. Härmed

får då avses i allt väsentligt detsamma som inbegripes i församlingens kom­

petens. Det är utan tvivel önskvärt, att vad som sålunda framstår som en

mycket betydelsefull uppgift för kyrkorådet kommer till ett tydligare ut­

tryck. Att närmare precisera kyrkorådets hithörande befogenheter genom

en uppräkning eller exemplifiering synes däremot inte vara erforderligt

eller ens lämpligt, då detta skulle kunna mer än nödigt begränsa kyrko­

rådets handlingsfrihet.

I enlighet med det anförda föreslår kommittén en mera allmänt hållen

bestämmelse av innehåll, att kyrkorådet skall ha omsorg om församlings­

livet och med uppmärksamhet följa dess utveckling. Med hänsyn till stad­

gandets centrala betydelse bör det få sin plats redan i början av det lagrum,

som behandlar kyrkorådets uppgifter.

Förutom de angelägenheter som äger direkt anknytning till församlings­

livet har kyrkorådet att ombesörja betydelsefulla uppgifter av kyrko­

kommunal natur. En kort redogörelse för hur dessa uppgifter en­

ligt kommitténs mening bör utformas har tidigare lämnats, och i övrigt får

hänvisas till specialmotiveringen för lagförslaget ävensom till SOU 1957: 15

s. 66 ff.

Vad härefter beträffar frågan om ordförandeskapet i kyrko­

rådet erinrar kommittén till en början, att kyrkoherdens självskrivenhet

som ordförande i rådet leder sitt ursprung tillbaka till prästprivilegierna.

I samband med LFS:s tillkomst föreslog kyrkofullmäktigsakkunniga, att

kyrkoherden skulle bibehållas vid denna rätt och som skäl härför anfördes

— utöver den historiska traditionen — att kyrkorådet hade att utöva så­

Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961

117

dana funktioner, att prästens ledning av dess arbete syntes i hög grad på­

kallad. I propositionen (1930: 100) uttalade departementschefen, att ord­

förandeskapet i kyrkorådet borde tillkomma kyrkoherden i kraft av hans

ämbete, samt tilläde, att detta torde vara riktigt med hänsyn ej blott till

den ställning, som pastor intog i församlingen, utan även till arten av de

uppgifter, som ankom på kyrkorådet. Konstitutionsutskottet (1930: 31)

yttrade, att ordförandeskapet i kyrkorådet borde tillkomma kyrkoherden

på grund av hans ämbetsställning enligt gällande kyrkolag. Utskottet utta­

lade vidare, att det med hänsyn till såväl pastors ställning som kyrkorådets

uppgifter torde för undvikande av motsättning mellan ämbetsförvaltning

och självförvaltning vara riktigt, att pastor även i fortsättningen kvarstod

som rådets självskrivne ordförande. Utskottet erinrade i detta sammanhang

om att kyrkorådet skulle i avseende å religionens och sedernas vård vaka

över efterlevnaden av gällande författningar.

Efter tillkomsten av LFS har i riksdagen kyrkoherdens självskrivenhet

i kyrkorådet behandlats år 1955 (motionerna I: 121 och II: 153). Konstitu­

tionsutskottet (uti. 5) ansåg att ett ställningstagande till frågan borde anstå

till dess resultatet av kommitténs arbete förelåg till bedömning.

Såsom kommittén tidigare närmare utvecklat är en av kyrkorådets vä­

sentligaste uppgifter att vara det ledande organet för det andliga livet i

församlingen. På grund av det samband som föreligger mellan denna bety­

delsefulla del av kyrkorådets arbete och prästens gärning är det naturligt,

säger kommittén, att kyrkoherden äger medinflytande i rådet. Ilan bör inte

endast ha rätt att närvara, yttra sig och framställa förslag, utan han bör

som ledamot av rådet deltaga i rådets avgöranden. Ehuru prästens medin­

flytande är av särskild betydelse, då det gäller kyrkorådets rent kyrkliga

verksamhet, är det knappast motiverat att göra någon inskränkning i präs-

prästens medverkan i fråga om de övriga ärenden, som rådet har att hand­

lägga.

Av kommitténs uppfattning, att kyrkoherden bör vara självskriven leda­

mot i kyrkorådet, följer inte, säger kommittén vidare, att också ordfö­

randeskapet i rådet bör vara bundet vid en viss befattningshavare. För

kyrkoherdens självskrivenhet som ordförande skulle visserligen kunna an­

föras, att det ledarskap på det andliga livets område som tillkommer kyrko­

herden svårligen kan skiljas från ledningen av kyrkorådet. Mot en sådan

tankegång kan dock invändas, att kyrkorådets verksamhet ingår som ett

led i den kommunala självstyrelsen och att det bäst överensstämmer med

principerna för denna självstyrelse, att rådets ordförande utses genom val

i vanlig ordning. Ett annat argument för självskrivenheten kan tänkas vara

att någon garanti för att kyrkorådets ordförande är solidarisk med kyrkans

verksamhet eljest inte skulle kunna ernås. Detta skäl för självskrivenheten

synes dock kommittén föga vägande. De kvalifikationer, på grund varav en

präst blivit satt att vara församlingens herde, är inte med nödvändighet

sådana, att de också gör honom lämplig att utöva ordförandeskapet i ett

organ med viktiga kommunala uppgifter. Prästen kan vara en utmärkt för-

Kungl. Maj:ts proposition nr 70 ur 1961

118

kunnare och god själasörjare, men härav följer inte att han är lämpad att

föra ordet i kyrkorådet. I detta sammanhang kan det vara tillräckligt att

peka på de administrativa och ekonomiska uppgifter, som ankommer på

kyrkorådet, och vilka uppgifter kräver omdöme och erfarenhet i just så­

dana hänseenden.

Därmed vill kommittén dock inte ha sagt, att prästerna inte i stor ut­

sträckning sköter även de med ordförandeskapet i kyrkorådet förbundna

plikterna på ett föredömligt sätt. Om kyrkoherden har de för ordförande­

skapet lämpliga förutsättningarna, torde han — om självskrivenheten bort­

faller — ofta komma att väljas till ordförande, liksom det för närvarande

inte är ovanligt att han väljes till fullmäktiges eller stämmans ordförande.

Och det måste för kyrkoherden vara mera tillfredsställande att vara ord­

förande på grund av sina församlingsbors förtroende än i kraft av sitt

ämbete.

Om ordförandeskapet i kyrkorådet anförtros en lekman, kommer prästens

arbetsbörda att lätta, påpekar kommittén vidare, och han blir i stånd att

mera odelat inrikta sitt arbete på de områden, som är närmare förbundna

med den rent prästerliga gärningen. Ledamotskapet i kyrkorådet kommer

likväl att på honom ställa särskilda krav på initiativförmåga, liksom hans

kyrkliga erfarenhet kommer att vara av särskilt värde för rådets arbete.

Enligt kommitténs förslag skall sålunda kyrkoherdens självskrivenhet

som ordförande i kyrkorådet upphöra och ordföranden i stället tillsättas

genom val. Det synes lämpligt att även en vice ordförande i rådet utses.

Det är enligt kommitténs uppfattning naturligt att valet av ordförande och

vice ordförande — liksom beträffande borgerliga kommunens styrelse — till­

kommer det representativa organet.

Kommittén anser att när det gäller kyrkorådet i annexförsamling, bör

möjlighet finnas för annan präst än kyrkoherden att vara ledamot i den­

nes ställe. Annexförsamlingens kyrkoråd skulle därigenom kunna tänkas

få en något självständigare ställning, och kyrkoherden skulle befrias från

de med ledamotskapet förbundna resorna. Att automatiskt göra i annex­

församling tjänstgörande präst till ledamot torde emellertid vara mindre

lämpligt. Kyrkoherden bör äga pröva behovet av ersättare och prästens

lämplighet till uppdraget.

Förordnande att i kyrkoherdens ställe vara ledamot i annexförsamlings

kyrkoråd bör inte vara för kort. Församlingen bör sålunda ha möjlighet att

välja den förordnade prästen till kyrkorådets ordförande. Kommittén

anser därför att uppdragstiden som regel bör vara lika lång som de övriga

ledamöternas mandattid, eller alltså fyra år. Tiden bör även sammanfalla

med mandattiden för de andra ledamöterna.

Kyrkoherdens självskrivenhet som ledamot i kyrkorådet kommer att

gälla även beträffande kyrkoråd i samfällighet, som består av församlingar

tillhörande samma pastorat. Såvitt gäller kyrkoråd i samfällighet, bestående

Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961

119

av församlingar som tillhör olika pastorat, ävensom kyrkoråd, som i övrigt

är gemensamt för sådana församlingar, skulle en tillämpning av den före­

slagna regeln om kyrkoherdens självskrivenhet leda till att — särskilt i de

större städerna med ganska många pastorat — det prästerliga inslaget i

kyrkorådet blev för stort. Kommittén föreslår därför att domkapitlet skall

förordna en av församlingarnas kyrkoherdar till ledamot i kyrkorådet och

en annan av kyrkoherdarna till suppleant.

Efter redogörelsen för sina förslag rörande prästens ställning i kyrko­

rådet finner kommittén det vara av intresse att något beröra frågan, huru­

vida förslaget i dessa hänseenden kommer i motsättning till stadganden i

kyrkolagen. Dessa stadganden berör prästens befattning med kyrkans eko­

nomiska angelägenheter. Däremot finns ingen bestämmelse i kyrkolagen

om själva församlingsstyrelsen.

Genom 1862 års lagstiftning blev kyrkorådet det allmänna förvaltnings-

och verkställighetsorganet för kyrkans och församlingens angelägenheter

erinrar kommittén. Såväl denna lagstiftnings motiv som ett senare utfärdat

kungl. utslag ger vid handen, att den befattning med kyrkans ekonomiska

angelägenheter, som enligt kyrkolagen och privilegierna tillkommit prästen

och kyrkvärdarna övergått till prästen och kyrkorådets samtliga valda

ledamöter.

Vad i kyrkolagen stadgas om prästens befattning med kyrkans ekono­

miska angelägenheter synes kommittén mte utgöra hinder mot att befria

honom från det obligatoriska ordförandeskapet i kyrkorådet. Ordföranden

har i och för sig inte större inflytande på ärendenas avgörande än var och

en av de övriga ledamöterna. Ordförandens utslagsröst är närmast att

betrakta som ett rent tekniskt arrangemang. Vad angår de särskilda be­

fogenheter, som enligt LFS är förenade med ordförandeskapet eller eljest

tillkommer kyrkoherden, har dessa enligt förslaget i sådan utsträckning

tillerkänts kyrkoherden, att hans ställning blir i stort sett orubbad.

Ledamoten Kaijser är av delvis skiljaktig mening beträffande kyrkoher­

dens ställning i kyrkorådet. Han anser, att kommittémajoritetens förslag

att behålla pastors självskrivenhet som ledamot i kyrkorådet men inte hans

självskrivenhet såsom ordförande däri bär en stark prägel av kompromiss.

Såvitt han kan finna riktar sig kritiken ur praktisk synvinkel främst där­

emot att pastor inte alltid kan förväntas besitta sinne för vikten av ord­

ning och reda i församlingens finanser eller tihräckliga ekonomiska insikter.

I detta sammanhang erinrar Kaijser emellertid om att det blir möjligt att

uppdraga ekonomisk förvaltning åt boställsstyrelse eller åt oreglerad nämnd.

I ingen av dessa nämnder är kyrkoherden ens självskriven ledamot. Vidare

blir det lättare att inackordera den kyrkliga medelsförvaltningen hos den

borgerliga kommunen. Om man lägger tyngdpunkten i kyrkorådets verk­

samhet till de församlingsvårdande uppgifterna, ter sig pastors självskri ven­

het i kyrkorådet, när han erhållit sitt ämbete genom val, inte särskilt stö­

tande ens från kommunaldemokratisk synpunkt.

Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961

120

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 70 år 1961

3. Remissyttranden

Lika med kommitténs majoritet anser kammarkollegiet, ett flertal dom­

kapitel, länsstyrelsen i Södermanlands län,diakonistyrelsen,Svenska präst-

forbundet samt ett tiotal församlingar och kyrkliga samfälligheter att någon

uppdelning av kyrkorådets funktion på två förvalt­

nings o r g a n icke bör ske, utan att kyrkorådet bör behålla sin centrala

ställning i församlingen med den dubbla uppgiften att handha omvårdnaden

om församlingslivet och att vara församlingens främsta administrativa och

ekonomiska organ.

Sålunda anför domkapitlet i Härnösand, att en av utredningens största

förtjänster är, att utredningen visar klar blick för kyrkorådets centrala

funktion i församlingslivet, med rätta betonar sambandet mellan de rent

kyrkliga och de administrativt-ekonomiska områdena och avvisar tanken

pa eu uppdelning av dem på två organ.

Domkapitlet i Stockholm anser, att det inte torde vara möjligt att göra

en boskillnad mellan kyrkorådets rent kyrkliga och ekonomiskt förvaltan­

de uppgifter. Dessa senare maste bedömas och avgöras med hänsyn till de

behov, som gör sig gällande på gudstjänstlivets och själavårdens område.

o Domkapitlet' i Strängnäs framhåller, att en uppdelning skulle medföra

långt gående, ej överskadliga konsekvenser till men för församlingslivet, och

domkapitlet i Visby befarar, att genom en uppdelning — som för det stora

flertalet församlingar skulle innebära en betänklig överorganisation — lätt

skulle uppkomma en jordmån för ofruktbar dualism.

o Länsstyrelsen i Södermanlands län utvecklar sina synpunkter på frågan

sålunda.

..AyeJl. °m> s.asom betänkandet sägs, större svårigheter icke skulle möta

att 1 toriattningsvag göra en gränsdragning mellan de båda sidorna av

kyrkorådets hittillsvarande verksamhet, kan det dock enligt länsstyrelsens

mening antagas, att vid tillämpningen skulle uppkomma vissa tolknings-

svarigheter. Det främsta skälet mot en uppdelning anser dock länsstyrelsen

var^ n, eu för att det ekonomiska organet blir alltför dominerande samt

, kyrkorådet och de i egentlig mening församlingsvårdande uppgifterna

skulle kunna fa en alltför undanskjuten ställning.

Styrelsen för Svenska landskommunernas förbund har en i princip mot­

satt uppfattning av olägenheterna vid en uppdelning. Styrelsen anför.

'^'ran„ kyrkligt hall har förfäktats att kyrkorådets ställning såsom ledande

organ tor det andliga livet i församlingen med nödvändighet förutsätter,

att rådet också handhar församlingens drätsel. Enligt förbundets åsikt

ygger detta resonemang på en felsyn. Inom den borgerliga kommunen med

dess rikare utbildade förvaltning hör det till vanligheten, att specialreglerade

nämnder med viktiga uppgifter att ombestyra, såsom skolstyrelse, social­

nämnd, barnavårdsnämnd m. fl., icke handhar någon självständig kassa-

forvaltnmg eller for egna räkenskaper, Denna medelsförvaltning handhas

i stallet av kommunens styrelse, till vilken den centraliserats. Såsom varje

kommunalman vet minskar detta dock ej den självständighet, med vilken

121

nämnderna enligt lag handlägger sina ärenden och inom ramen för lämnade

anslagsbemyndiganden med bindande verkan utanordnar medel för sina

utgifters täckande.

Förbundets styrelse stannar likväl för att tillstyrka kommittémajoritetens

förslag, men framhåller, att detta ställningstagande betingats främst av att

förslaget av allt att döma uppfattas såsom en mindre ingripande ändring i

gällande ordning än reservantförslaget.

Såsom tidigare berörts har ett flertal remissinstanser uttryckt sin till­

fredsställelse över kommitténs uttalande, att de församlingsvår-

dande uppgifterna intar en central ställning och är av stor

betydelse för församlingslivet. I betraktande härav har kommitténs upp­

fattning, att kyrkorådets församlingsvårdande uppgifter i allt väsentligt

överensstämmer med vad som i förslaget anges vara församlingens kom­

petens på området, inte väckt någon gensaga. Spörsmålet har direkt be­

rörts endast av ett fåtal remissinstanser, och i den mån kritik framförts,

har denna väsentligen tagit sikte på hur kyrkorådets uppgift att inom

ramen för den givna kompetensen vara aktivt verksamt lämpligen bör

komma till uttryck.

Helt nöjda med den av kommittén föreslagna formuleringen att »kyrko­

rådet skall hava omsorg om församlingslivet och med uppmärksamhet följa

dess utveckling» är domkapitlet i Strängnäs och Svenska prästförbundet,

i vilkas yttranden framhålles det tacknämliga i att förslaget starkare än

gällande lag understryker, att kyrkorådet skall vara ledande, initiativ­

tagande och övervakande inom församlingsvården.

Också kyrkomötet tillstyrker det av kommittén i denna del framlagda

förslaget. Kyrkolag sutskottet säger sig för sin del ha önskat en mera preci­

serad sammanfattande bestämmelse, men finner dock förslaget godtag­

bart. Utskottet fäster särskild vikt vid att kommittén betonat, att den all­

männa formuleringen är en garanti mot en olämplig begränsning av kyrko­

rådets handlingsfrihet och att stadgandets placering i början av det lagrum,

som behandlar kyrkorådets uppgifter, är avsedd att markera stadgandets

centrala betydelse.

Domkapitlet i Härnösand anser det vara i överensstämmelse med för­

samlingsorganisationens egen struktur, när kommittén betonar kyrkorådets

uppgift att vara det ledande organet för det andliga livet i församlingen.

Domkapitlet önskar dock, att rådets aktivitet får ett starkare uttryck.

Ledet »med uppmärksamhet följa dess utveckling» borde i stället formule­

ras »verksamt beflita sig om dess förkovran».

Även domkapitlet i Stockholm finner att den föreslagna texten fått en

för passiv innebörd. I anslutning till yrkanden från vissa församlingar inom

stiftet vill domkapitlet ha texten mer aktivt utformad, förslagsvis »med

uppmärksamhet följa samt genom ändamålsenliga åtgärder främja dess

utveckling».

Av församlingarna och de kyrkliga samfällighetema har tretton uttalat

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 70 år 1961

122

sig i positiva ordalag över vad kommittén anfört och föreslagit; sex återigen

har förklarat sig önska en mer aktivt formulerad bestämmelse.

Endast styrelsen för Svenska landskommunernas förbund ställer sig mera

avgjort kritisk till vad kommittén föreslagit; förslaget att som kyrkorådets

främsta uppgift ställa omsorgen om församlingslivet ter sig snarast som ett

liberalt tillmötesgående av anspråk, som framställts från prästerligt håll,

hävdar styrelsen.

Till de livligast diskuterade spörsmålen hör kommitténs förslag att kyrko­

herde inte längre skall vara självskriven ordförande i kyrko­

rådet utan endast självskriven ledamot därav. Ett övervägande flertal

remissvar innehåller ett yrkande, att den hittills gällande ordningen behål-

les. I sådan riktning uttalar sig kammarkollegiet, kyrkomötet, samtliga

domkapitel, länsstyrelserna i Södermanlands, Örebro och Västernorrlands

län, diakonistyrelsen samt styrelsen för Svenska pastoratens riksförbund

och Svenska prästförbundet.

Statskontoret och styrelsen för Svenska landskommunernas förbund

biträder kommitténs ståndpunkt; kommunförbundets styrelse under fram­

hållande, att kommittén snarast gjort ett tillmötesgående av prästerliga

önskemål genom att i allt fall låta kyrkoherden erhålla en självskriven leda-

motsplats i kyrkorådet.

Från de remissvar, i vilka kritiska synpunkter framkommit, må till en

början följande citeras av vad kammarkollegiet anfört.

Kollegiet får för sin del betona det starka sambandet mellan kyrkoherdens

ställning såsom ledare av det andliga livet i församlingen och ledningen av

kyrkorådet. Till den av kommittén häremot framställda, på principerna om

kommunal självstyrelse grundade invändningen vill kollegiet anmärka, att

någon parallell med förhållandena i den borgerliga kommunen icke synes

böra dragas, eftersom det i sådan kommun icke finnes någon tjänsteman,

som intar en så självklart ledande ställning som kyrkoherden i församlingen.

Kyrkomötets ståndpunktstagande grundar sig på kyrkolag sutskottets

förslag, i vilket utskottet bland annat framhåller, att eftersom kyrkorådet

skall främja församlingslivet, synes det vara naturligt, att prästen med hän­

syn till sin speciella ställning inom församlingen blir den som i egenskap av

ordförande i kyrkorådet ser till att kyrkorådets verksamhet blir inriktad på

detta mål. Utskottet betonar att kyrkoherden måste under samarbete med

lekmännen ha huvudansvaret för församlingsvården, som i allt väsentligt är

beroende av prästens initiativ och åtgärder.

Domkapitlet i Uppsala framhåller, att kyrkorådet inte enbart är en

kyrkokommunal styrelse utan även en kyrklig myndighet med historiska

rötter i den urkristna församlingens äldsteorganisation. Såsom kyrkoherden

genom sitt ämbete är betrodd med uppgiften att leda den andliga vården

inom församlingen, så är också kyrkorådet ett arbetsorgan för samma upp­

gift; det är då naturligt att kyrkoherden som självskriven ordförande leder

kyrkorådets arbete. Domkapitlet befarar slutligen, att en egendomlig och

Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961

olycklig dualism kan skapas inom rådet, om annan ledamot väljes till ord­

förande.

Också domkapitlet i Linköping anknyter till den djupa förankring

kyrkoherdens ledande ställning liar i kyrkans historia samt uttrycker far­

håga för den irritation som kan väntas om annan än kyrkoherden utses

till ordförande. Domkapitlet anför vidare.

Hur värdefullt än ett demokratiskt styrelsesätt i sig själv må kunna anses

vara, är det omöjligt att i hela deras vidd tillämpa principerna härför på ett

trossamfunds församlingslag. Över huvud taget, gäller att normer, som

hämtats från det profana politiska och sociala området, icke kunna tillämpas

på det religiösa, utan att man riskerar att kränka detta senares egenart. Den

uppgift, som prästen mottagit i sin prästvigning, ger honom ett stort per­

sonligt ansvar för hela det kyrkliga livet i den församling han satts att

vårda.

Domkapitlet i Karlstad anlägger liknande synpunkter på frågan. På

grund av den speciella ställning som kyrkoherden såsom församlingsföre­

ståndare innehar är det från domkapitlets synpunkt ovedersägligt, att den

samordnande verksamhet mellan församlingsvard, administration och för­

valtning, som är nödvändig för församlingslivet, anförtros den som enligt

gällande kyrkorätt har yttersta ansvaret för församlingsvården, nämligen

kyrkoherden.

Kyrkoherdens ställning såsom ledare för församlingen och den, som i kraft

av sitt ämbete har huvudansvaret för församlingsvården, har som skäl för

ett avstyrkande av ändring i gällande ordning åberopats också av dom­

kapitlen i Skara, Strängnäs, Land, Göteborg, Härnösand, Luleå och Visby

samt av Svenska präst förbundet. Fördelen av att kunna stå oberoende i

förhållande till politiska och andra grupper inom församlingen är ytterli­

gare ett skäl som åberopas av domkapitlen i Härnösand och Skara. Sist­

nämnda domkapitel och domkapitlet i Lund framhåller även, att prästen

genom att kallas till sitt ämbete har fatt erfara sina församlingsbors för­

troende. Han har sålunda redan genom ett församlingens val utsetts till

ledare inom församlingen.

Domkapitlet i Växjö vill som sin slutgiltiga standpunkt anföra, att upp­

hävandet av kyrkoherdens självskrivenhet över huvud taget innebär en sa

pass radikal förändring av kyrkoherdens nuvarande ställning i församlingen,

att verkligt positiva skäl måste kunna åberopas för en sådan reform. Några

väsentliga fördelar med den föreslagna ordningen har likväl inte pavisats,

lika litet som några väsentliga nackdelar med gällande ordning.

Det bör här omnämnas, att vid behandlingen av denna fråga två leda­

möter av kammarkollegiet och två i vartdera av domkapitlen i Härnösand

och Stockholm reserverat sig för tillstyrkan av kommitténs förslag.

Av de hörda länsstyrelserna finner länsstyrelsen i Västernorrlands län

kommitténs motivering knappast övertygande och länsstyrelsen i Örebro

län finner övervägande skäl tala för att behålla nuvarande ordning. Läns­

styrelsen i Södermanlands län anser det med hänsyn till kyrkorådets cen­

Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961

123

124

trala funktion att främja det kyrkliga livet inom församlingen vara av stor

betydelse för församlingsarbetet, att pastor bibehålies vid den ledande

ställningen såsom rådets självskrivna ordförande.

Också enligt diakonistyrelsens åsikt ligger i kommitténs betonande av

de församlingsvårdande uppgifterna ett starkt skäl att behålla kyrkoherden

som självskriven ordförande, och styrelsen för Svenska pastoratens riksför­

bund anser, att man bör ta hänsyn till den tendens till utvidgning av rådets

självförvaltning, som ligger i den nutida utvecklingen av församlings vården.

Styrelsen håller före, att det allmännas intresse härvidlag bör tillvaratagas

genom att rådet har en ordförande, som handlar under tjänstemannaansvar.

Av de hörda församlingarna och kyrkliga samfälligheterna har de flesta,

eller inemot ett attiotal, uttalat sig för att kyrkoherdens självskrivna ordfö­

randeskap behalles; femton har däremot förklarat sig biträda kommitténs

förslag. I många fall har — enligt vad utdrag av protokollen ger vid handen

beslut i frågan fattats efter en diskussion, vid vilken framträtt starka

meningsmotsättningar. I ett fatal fall har uttalanden gjorts, att ändringen

av kyrkoherdens ställning bör göras så konsekvent, att också det själv­

skrivna ledamotskapet tas bort.

I samband med behandlingen av förevarande spörsmål om kyrkoherdens

ställning i kyrkorådet berör ett par remissinstanser kommitténs förslag att

även vice ordförande i rådet skall utses av det representativa organet. Där­

vid finner domkapitlen i Uppsala och Strängnäs samt styrelsen förr Svenska

pastoratens riksförbund — uppenbarligen med utgångspunkt i att kyrko­

herdens självskrivenhet såsom ordförande får kvarstå — det lämpligare,

att kyrkorådet självt inom sig utser en vice ordförande. 4

Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961

4. Departementschefen

Kyrkorådets uppgifter är av tva skilda slag. A ena sidan kan uppgifterna

sägas vara av mera utpräglad kyrklig natur, nämligen då det gäller hand-

havandet av angelägenheter, som rör gudstjänstlivet och församlingsvården

i övrigt. Ä andra sidan förekommer uppgifter av övervägande administra­

tiv och ekonomisk karaktär, vilka inte i högre grad skiljer sig från de be­

styr, som tillkommer den borgerliga kommunens styrelse.

I den offentliga diskussionen har vid skilda tillfällen ifrågasatts det lämp­

liga i att kyrkorådet handhar båda slagen av dessa uppgifter. Förslag har

framkastats, att i församlingen skall finnas ett kyrkoråd för det andliga

livet och därmed sammanhängande angelägenheter samt en särskild nämnd

för den ekonomiska förvaltningen. Församlingsstyrelsekommittén har inte

biträtt detta förslag. Kommittén anser det från organisatorisk synpunkt

vara väsentligt, att kyrkorådet intar en central ställning i församlingen och

utgör dess styrelse. I flertalet församlingar utgör det enligt kommitténs

mening en överorganisation att ha två jämställda organ. Kommittén erinrar

125

vidare om församlingens möjlighet att genom särskilt beslut inrätta ett be­

redningsorgan för ekonomiska angelägenheter. Samtidigt understryker kom­

mittén vikten av att kyrkorådet i sista hand bär ansvaret för beredningen

av alla förekommande ärenden. Kommitténs förslag innebär alltså, att

kyrkorådet alltjämt skall ha den dubbla funktionen att vårda sig om för­

samlingslivet och förvalta församlingens medel.

Ett flertal remissmyndigheter har biträtt kommitténs förslag samt fram­

hållit det angelägna i att rådet utövar en central funktion i församlingens

verksamhet.

För egen del kan jag inte finna det ändamålsenligt att generellt uppdela

förvaltningen på två skilda organ. Som jag tidigare framhållit, är försam­

lingens verksamhet begränsad till ett förhållandevis snävt område. Kyrko­

rådets uppgifter är därför inte av så vittutgrenad natur som angelägen­

heterna för den borgerliga kommunens styrelse. Jag finner det uppenbart,

att en uppdelning för de mindre församlingarnas del skulle utgöra en över­

organisation.

Spörsmålet måste därför i huvudsak beröra de större församlingarna. Men

även här kan en smidig och ändamålsenlig organisation skapas inom nuva­

rande ram. I allmänhet finns hos dessa församlingar tillgång på personal,

som kan handha löpande administrativa uppgifter, och vidare kan en sär­

skild beredningsnämnd tillsättas för att avlasta kyrkorådet bestyret med

vissa ekonomiska angelägenheter.

Delade meningar råder inte om att kyrkorådet bör inta en central och

ledande ställning inom församlingslivet. Enligt min uppfattning måste en

väsentlig förutsättning för denna kyrkorådets arbetsuppgift vara, att rådet

kan överblicka församlingens ekonomiska situation och utforma verksam­

heten inom ramen för tillgängliga medel. Jag finner det vara av vikt, att

denna centrala ställning kommer till klart uttryck i den nya lagen. Kom­

mitténs förslag utgör enligt min mening också en avgjord förbättring av

de nuvarande bestämmelserna. I

I EES anges kyrkorådets kyrkliga uppgijter genom en uppräkning. Som

jag tidigare erinrat om har kyrkomöteskommittén ansett att det materiella

innehållet i dessa bestämmelser bör inflyta i en ny kyrkolag. Församlings-

styrelsekommittén har för sin del föreslagit, att de kyrkliga uppgifterna inte

anges i den nya församlingsstyrelselagen på annat sätt än genom ett all­

mänt hållet stadgande om att rådet skall ha omsorg om församlingslivet

och med uppmärksamhet följa dess utveckling. Med denna formulering

anser kommittén, att kyrkorådets församlingsvårdande uppgifter i allt vä­

sentligt kommer att överensstämma med vad som inbegrips i församlingens

kompetens. Från kyrkliga myndigheter har uttalats tillfredsställelse över

förslaget i denna del. Några har dock framställt önskemål, att rådets upp­

gifter skall komma till uttryck i mera aktiva ordalag.

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 70 år 1961

126

Vid min redogörelse för vissa allmänna synpunkter på det föreliggande

lagförslaget förklarade jag mig biträda kommitténs åsikt att det nämnda

stadgandet bör ha en allmän formulering, som endast anger ramen för

kyrkorådets verksamhet inom församlingsvården. Rådet bör inom denna

ram ha möjlighet att vidta de åtgärder, som vid skilda tillfällen bedöms

vara lämpliga. Vad beträffar den närmare utformningen av stadgandet är

jag beredd tillmötesgå från kyrkligt håll framställda önskemål, att regeln

ges en mera aktiv innebörd. Jag vill därför föreslå, att kyrkorådets uppgift

anges vara att ha omsorg om församlingslivet och verka för dess utveckling.

Vad angår kyrkorådets kyrkokommunala uppgifter innebär församlings-

styrelsekommitténs förslag i huvudsak en anpassning till KL:s bestämmel­

ser om kommunens styrelse. Mot förslaget har remissmyndigheterna inte

gjort invändning av principiell räckvidd, och jag har inte heller för egen del

något att erinra mot denna anpassning till KL:s regler. Innebörden av stad­

gandet i vad gäller befogenheten att upplåta kyrkorummet har tidigare be­

rörts. Till ett par detalj spörsmål ämnar jag återkomma i specialmotive­

ringen till lagförslaget.

I fråga om kyrkoherdens ställning i kyrkorådet innebär kommitténs för­

slag viss ändring i förhållandet till nuvarande ordning. Kommittén föreslår,

att kyrkoherden alltjämt skall vara självskriven ledamot i rådet men inte

som nu också dess självskrivne ordförande; endast om han väljes därtill

skall han bekläda posten. Denna förändring har avstyrkts av flertalet re­

missmyndigheter.

Kyrkorådets uppgift att handha såväl kyrkliga som kyrkokommunala

angelägenheter komplicerar spörsmålet. När det gäller de kyrkliga upp­

gifterna är det enligt min mening med hänsyn till det samband som otvivel­

aktigt råder mellan kyrkoherdens tjänsteutövning och kyrkorådets uppgif­

ter inom församlingsvården både naturligt och nödvändigt, att kyrkoher­

den får medverka i arbetet inom församlingens centrala kyrkliga organ.

Vad gäller den kyrkokommunala verksamheten gör sig andra synpunkter

gällande. Obligatoriskt ledamotskap är föga förenligt med principerna för

hur en kommuns styrelse bör vara uppbyggd. Av 32 § KL följer, att den

som är föredragande hos kommunens styrelse eller eljest på grund av vissa

tjänsteåligganden intar en ledande ställning inom kommunens samfällda

förvaltning inte ens är valbar som ledamot i kommunens styrelse. Med det

betraktelsesätt, som ligger bakom denna bestämmelse i KL, skulle det

kunna ifrågasättas om kyrkoherden över huvud taget bör vara medlem i

rådet. Han skulle i stället utöva funktionen som föredragande i rådet och

verkställare av rådets beslut.

Behovet av att kyrkoherden såsom församlingens föreståndare medverkar

i kyrkorådets arbete får alltså vägas mot det krav som utifrån kommunala

självstyrelseprinciper ställes på rådets sammansättning. En viktig omstän­

dighet finner jag därvid vara, att kyrkoherdens uppgifter är sådana, att han

Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961

127

knappast kan jämföras med någon befattningshavare i den borgerliga kom­

munens tjänst. Kyrkoherden måste till följd av sin ställning ha medansvar

för rådets verksamhet, och hans medverkan inom rådet kan därför inte in­

skränkas till föredragning och verkställighet. Det bör också erinras om att

kyrkoherden i allmänhet erhållit sitt ämbete efter församlingens val. Jag

anser därför övervägande skäl tala för bifall till kommitténs förslag, att

kyrkoherden även i fortsättningen skall vara ledamot i rådet omedelbart

på grund av sitt ämbete.

Större tvekan kan föreligga om kyrkoherden bör vara självskriven leda­

mot också i samfällighets kyrkoråd. Jag vill dock erinra om att redan be­

stående samfälligheter kan handha även andra än ekonomiska angelägen­

heter. Bland annat med hänsyn härtill är jag inte beredd förorda avsteg

från den ordning, som föreslagits för församlingskyrkoråd. I Stockholms

och Göteborgs samfälligheter bör dock nuvarande ordning bestå, nämligen

att präst inte är självskriven ledamot i det administrativa organet.

Att kyrkoherden sålunda bör vara självskriven ledamot i kyrkorådet

medför enligt min uppfattning inte utan vidare att han också skall vara

rådets ordförande. Hans ställning i församlingen skulle visserligen kunna

anföras som skäl för ett självskrivet ordförandeskap. Olika praktiska syn­

punkter talar dock för en motsatt ordning. Kommittén har framhållit flera

omständigheter, som jag finner vägande. Anlägger man vidare pa försam­

lingslivet det betraktelsesättet, att det skall vara uttryck för en folkkyrkas

levande verksamhet, grundat på ett aktivt samarbete mellan präster och

lekmän, så leder detta — antingen man främst ser till kyrkorådets kyrkliga

eller till dess kyrkokommunala uppgifter — ovedersägligen till att valet av

ordförande bland kyrkorådets medlemmar bör stå församlingens represen­

tativa organ helt fritt.

Några remissmyndigheter har uttalat farhåga för att kyrkoherden skall

bli beroende av politiska grupper i församlingen, om han inte är själv­

skriven ordförande i rådet. Till detta vill jag blott anmärka, att prästen

redan nu har att följa de beslut församlingens organ fattar inom ramen för

sin befogenhet. Jag kan inte finna, att prästen till följd av den föreslagna

ordningen skulle komma i beroendeställning, liksom inte heller, att hans

möjligheter att utöva inflytande i rådet skulle minska.

De anförda synpunkterna föranleder mig att även i förevarande spörsmål

biträda kommitténs ståndpunkt. I likhet med kommittén anser jag att den

föreslagna ordningen inte innebär någon förändring i den ställning kyrko­

lagen förlänar kyrkoherden inom församlingen.

Jag är ense med kommittén att såväl ordförande som vice ordförande i

kyrkorådet bör väljas av det representativa organet. Härigenom vinnes

överensstämmelse med vad som gäller beträffande presidiet i den borgerliga

kommunens styrelse.

Vad kommittén anfört om prästs medverkan i annexförsamlings kyrkoråd

föranleder ingen erinran från min sida.

Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961

128

Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961

V. Kyrkliga samfälligheter m. m.

1. Gällande bestämmelser och deras tillkomst

LFS upptar två skilda former för samverkan mellan församlingar för

vården av gemensamma angelägenheter. Församlingarna kan jämlikt 1 §

andra stycket LFS genom beslut av Kungl. Maj:t förenas till en

kyrklig

samfällighet,

som genom sina särskilda organ har att sköta ifrågavarande

uPPg>Ler. Samfälligheten kan omfatta alla i LFS avsedda angelägen­

heter, och i så fall upphör församlingarnas självbestämmanderätt (total

samfällighet). Men samfälligheten är vanligtvis mindre omfattande och

avser viss eller vissa bestämda angelägenheter, till exempel församlingarnas

ekonomi (partiell samfällighet).

Om församlingarna inte är förenade till kyrklig samfällighet, skall beslu­

tanderätten rörande gemensamma angelägenheter jämlikt 3 § andra stycket

LFS utövas på

gemensam kyrkostämma.

Detta är som regel fallet i pastorat,

som består av två eller flera församlingar. Här är det den s. k. pastorats-

stämman, som har beslutanderätten.

Samfällighetsbildning förutsätter i princip samtycke av samtliga berörda

församlingar. Om åtgärden finns vara påkallad av betydande allmänt

behov, kan förordnande meddelas även mot församlings önskan.

Bildande av samfällighet innebär i första hand, att för samfälligheten

skall finnas motsvarande beslutande och förvaltande organ som för för­

samling. Beslutanderätten i samfällighet, som har flera än 1 500 invånare,

utövas av kyrkofullmäktige samt i mindre samfällighet av samfälld kyrko­

stämma, såvida inte denna beslutar införa fullmäktigsystem. I en total

samfällighet har församlingarna som nämnts upphört att vara självständiga

kyrkokommuner. Om samfälligheten är partiell, behåller församlingarna i

princip sina egna organ för vården av de angelägenheter, som inte berörs

av samfälligheten. Kungl. Maj:t kan dock enligt 4 § första stycket LFS

förordna, att församling inte skall ha särskilda kyrkofullmäktige. Då en

partiell samfällighet bildas brukar ofta de berörda församlingarna befrias

från skyldighet att utse egna kyrkofullmäktige.

De i 27 § 1 mom. LFS givna reglerna hur antalet kyrkofullmäktige i

församling bestäms gäller inte för samfällighet. Enligt paragrafens 2 mom.

skall i stället Kungl. Maj:t bestämma antalet fullmäktige. Detta fördelas

sedan av länsstyrelsen på församlingarna efter särskilda regler.

Vid val av kyrkofullmäktige för samfällighet skall enligt 31 § första

stycket LFS varje församling utgöra en valkrets och får således inte upp­

delas i flera valkretsar. Valbarheten är inte inskränkt inom valkretsen,

129

varför möjlighet finns att i en församling välja person, som bor i annan

församling inom samfälligheten.

I varje samfällighet skall finnas ett gemensamt kyrkoråd, vanligen be­

nämnt

samfällda kyrkorådet

(men i Göteborg och Norrköping kallat

kyrkonämnden). Sådant kyrkoråd tillsättes och sammansättes enligt samma

regler som församlingskyrkoråd. Vid val av ledamöter bör enligt 43 § tredje

stycket LFS tillses, att om möjligt envar av församlingarna blir företrädd

i rådet.

Då församlingar inte bildar en kyrklig samfällighet utövas beslutande­

rätten, som inledningsvis nämnts, på

gemensam kyrkostämma.

Fullmäk­

tige kan inte utses, ej ens om kyrkofullmäktige finns i alla församlingarna.

Beslutanderätten tillkommer gemensam kyrkostämma även om försam­

lingarna tillhör en samfällighet, men angelägenheten inte är gemensam

för samtliga de till samfälligheten hörande församlingarna. Ett exempel

är att två församlingar i en samfällighet, vari ingår även andra försam­

lingar, har en gemensam kyrkogård. Om skilda flerförsamlingspastorat är

förenade till en samfällighet, som inte omfattar samtliga pastoratsangelä-

genheter, avgörs de inom det särskilda pastoratet förekommande pastorats-

angelägenheterna inte av samfällighetens beslutande organ utan i vanlig

ordning på pastoratsstämman för pastoratets församlingar.

Församlingar, som inte utgör en kyrklig samfällighet kan jämlikt 40 §

andra stycket LFS förena sig om

gemensamt kyrkoråd,

vilket träder i stäl­

let för de särskilda kyrkoråden. Församlingarna har även möjlighet att

behålla sina egna kyrkoråd och utse gemensamt kyrkoråd för vården om

viss eller vissa angelägenheter. Beslut om gemensamt kyrkoråd — liksom

beslut om gemenskapens upphörande — fattas av varje församling för sig.

Om församlingar förenar sig om gemensamt kyrkoråd för vården om

vissa angelägenheter, kommer beslutanderätten i dessa ärenden alltid att

utövas på gemensam kyrkostämma. Om församlingarna beslutar att låta ett

gemensamt kyrkoråd sköta alla de kyrkliga angelägenheterna, tillkommer

också beslutanderätten i alla ärenden den gemensamma kyrkostämman. I

de fall, då församlingarnas egna representativa organ således skulle komma

att ha endast ett fåtal eller inga ärenden att handlägga, finns det likväl

ingen möjlighet för församling med flera än 1 500 invanare att erhalla

dispens från fullmäktigsystemet.

Ledamöter och suppleanter i gemensamt kyrkoråd väljes enligt 43 §

andra stycket LFS på gemensam kyrkostämma. Enligt tredje stycket i

samma paragraf bör därvid tillses, att om möjligt envar av församlingarna

blir företrädd i rådet.

I pastorat kan enligt 3 § ecklesiastika boställsordningen utses en särskild

boställsstyrelse,

vilken har att beträffande förvaltningen av prästgård^ och

löneboställe fullgöra de åligganden, som eljest tillhör pastoratskyrkoradet.

Val av ledamöter och suppleanter i boställsstyrelse skall ske enligt samma

9

Dihav g till riksdagens protokoll 1961. 1 sand. Nr 70

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 70 år 1961

130

regler som för kyrkoråd, dock far antalet ledamöter inte vara under tre

eller över fem. Vidare stadgas att boställsstyrelsen — till skillnad från

kyrkorådet har att inom sig för varje år välja ordförande och, där så

finns påkallat, vice ordförande.

En samverkan mellan olika församlingar kan komma till stånd även i

annan ordning än enligt bestämmelserna i LFS. Ett sätt att ordna sådan

samverkan är att församlingar ingår avtal om vården av någon angelägen­

het, exempelvis om en gemensam begravningsplats. En gemensam förvalt­

ning kan vidare komma till stand genom att en stiftelse bildas för skötseln

av exempelvis ett kapell eller ett församlingshus.

X detta sammanhang kan anmärkas att möjligheten att ingå kommunal­

förbund inte står församlingarna till buds.

I Stockholm bildar de territoriella församlingarna en partiell ekonomisk

samfällighet. Om samfällighetens kompetens och organisation finns be­

stämmelser i LFS Sthlm. Samfälligheten har till uppgift att vårda huvud­

stadens gemensamma kyrkliga angelägenheter, till vilka i första rummet

hänförs prästerskapets, kyrkomusikers och kyrkobetjäntes kontanta avlö-

ningsförmaner, förvaltning av sadan egendom, som är avsedd för bestri­

dande av dessa avlöningsförmåner, samt utgörande av den allmänna

kyrkoavgiften. Därjämte äger samfälligheten bevilja anslag till territoriell

församling med högst fyra femtedelar av kostnaden för byggande och un­

derhåll av kyrka, församlingshus samt tjänstebostäder för prästerskap,

kyrkomusiker och kyrkobetjänte. Såvitt gäller kyrka och församlingshus

omfattar samfällighetens anslagsrätt uttryckligen även kostnader för upp­

värmning, belysning och rengöring ävensom för elektrisk kraft till bland

annat ringning och orgelspelning. Denna anslagsrätt har dock begagnats

endast i ett fall; församlingarna svarar sålunda allmänt för dessa driftskost­

nader. Samfälligheten lämnar inte heller bidrag till reparationer av för­

samlingshus och tjänstebostäder och då fråga är om reparation av kyrka

inträder samfälligheten först om företaget är av viss storleksordning.

Samfällighetens beslutanderätt utövas av församlingsdelegerade. Dessa

väljes av församlingarnas kyrkofullmäktige bland församlingens röstberät­

tigade medlemmar, vilka fyllt 23 år. Inom varje församling utses en dele­

gerad för varje påbörjat tjugutusental invånare i församlingen samt därut­

över ytterligare en. Suppleanter utses till lika antal. Valen förrättas före

utgången av oktober manad aret efter det, då kyrkofullmäktigval ägt

rum. Mandatperioden omfattar fyra ar och börjar löpa den 1 januari året

efter det valet skedde; i förhallande till kyrkofullmäktiges mandatperiod

föreligger således en förskjutning i tiden av ett år. Delegerade väljer varje

år inom sig ordförande och vice ordförande. Vid delegerades sammanträ­

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 70 år 1961

131

den äger biskopen deltaga i överläggningarna. Sådan rätt tillkommer också

ordföranden i församlings kyrkoråd vid behandling av fråga, som angår

församlingen.

För beredning av ärendena hos delegerade finns ett beredningsutskott,

bestående av delegerades ordförande och vice ordförande, vilka innehar

samma befattningar inom utskottet, samt nio bland delegerade årligen

valda ledamöter jämte lika många suppleanter. Valet förrättas samtidigt

som delegerades presidium utses. Vid samma tillfälle utses också en kassa­

förvaltare, vilken ensam är ansvarig för samfällighetens kassarörelse. Vid

beredningsutskottets sammanträden äger ordföranden i församlings kyrko­

råd rätt att yttra sig och framställa förslag i fråga, som angår försam­

lingen.

I Göteborg bildar de territoriella församlingarna en total ekonomisk

samfällighet. Församlingarna själva handhar till följd härav, förutom vissa

personalfrågor, endast de rent församlingsvårdande uppgifterna samt ord-

ningsfrågor vid gudstjänsten. Samfällighetens kompetens och organisation

regleras, såsom tidigare nämnts, genom LKF Gbg. Denna lag innehåller

endast sådana bestämmelser, som till innehållet avviker från motsvarande

stadganden i LFS.För samfälligheten gäller i övrigt tillämpliga delar av LFS.

Samfällighetens beslutanderätt utövas av 60 kyrkofullmäktige. Valbar­

het är inskränkt inom vederbörande församling. Samfällighetens kyrkoråd

benämns kyrkonämnd. Kyrkofullmäktige väljer årligen inom sig en ord­

förande och en vice ordförande. Vid fullmäktiges sammanträden äger

kyrkonämndens ordförande samt två av domkapitlet utsedda kyrkoherdar

yttra sig och framställa förslag. Sådan rätt tillkommer också ordföranden

i församlings kyrkoråd vid behandling av fråga, som angår församlingen

särskilt. Varje församling äger själv besluta, om den skall ha egna kyrko­

fullmäktige eller inte. För närvarande har ingen av församlingarna egna

fullmäktige.

Kyrkofullmäktige utser till ledamöter i kyrkonämnden från envar av

församlingarna en av ledamöterna i församlingens kyrkoråd. Vidare utses

en suppleant från varje församling. Bland nämndens ordinarie ledamöter

utser fullmäktige för varje år en räkenskapsförare och kassaförvaltare, vil­

ken ensam ansvarar för kassarörelsen. Kyrkonämnden äger överlämna

verkställighetsåtgärd till vederbörande församlings kyrkoråd.

Avgifter, som utdebiteras för kyrkoväsendet eller eljest inflyter, skall

användas för samfällighetens behov. De särskilda församlingarnas kyrko­

råd skall avge specialförslag över utgifter och inkomster till kyrkonämnden.

I det statförslag, som kyrkonämnden uppgör, skall för varje församling

upptas erforderligt anslag att ställas till församlingskyrkorådens förfo­

gande för att främja församlingsvården och tillgodose de övriga uppgifter,

Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961

132

beträffande vilka beslutanderätten inte tillkommer samfälligheten. Det

åligger de särskilda församlingarnas kyrkoråd att till kyrkonämnden redo­

visa för de medel de omhänderhaft.

Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961

I betänkandet med förslag till lag om församlingsstyrelse (SOU 1923: 4)

föreslogs, att kyrkliga samfälligheter skulle kunna bildas, vilka skulle om­

fatta församlingarnas samtliga kyrkliga angelägenheter eller också sådana

av ekonomisk natur. Bildandet skulle vara beroende av Kungl. Maj:ts

prövning.

Även i det år 1929 uppgjorda utkastet till lag om församlingsstyrelse

intogs bestämmelser om kyrkliga samfälligheter. Flerförsamlingspastorat

skulle utgöra en samfällighet, såvitt angick pastoratets gemensamma ange­

lägenheter. Därjämte kunde Kungl. Maj:t förordna att två eller flera för­

samlingar eller delar av olika församlingar skulle bilda en samfällighet. För­

ordnandet kunde avse samtliga eller vissa bestämda församlingsangelä­

genheter.

I propositionen 1930: 100 framhöll departementschefen, att det syntes

önskvärt att finna en form, avpassad för den jämförelsevis omfattande

gemenskap, som bestod mellan församlingar i exempelvis vissa större städer.

För denna gemenskap syntes en kyrklig samfällighet vara en lämplig orga­

nisation. Förslaget att flerförsamlingspastorat skulle utgöra obligatorisk

samfällighet för vård av pastoratsangelägenheterna fann departements­

chefen vara en överorganisation.

Konstitutionsutskottet anslöt sig i sitt utlåtande (31) i huvudsak till de

i propositionen i denna del framlagda förslagen.

Obligatoriskt gemensamt kyrkoråd för vård om pastoratets angelägen­

heter i flerförsamlingspastoraten infördes genom lagändring år 1933. I pro­

positionen 1933: 162 framhölls, att genom 1932 års ecklesiastika boställs-

lagstiftning pastoraten erhållit nya krävande förvaltningsuppdrag, vilka

motiverade ett särskilt berednings- och verkställighetsorgan.

Frågan om pastoratens organisation upptogs ånyo vid 1939 års riksdag.

I anledning av väckt motion fann konstitutionsutskottet (uti. 5) en under­

sökning påkallad bland annat om pastoratens organisation borde utbyggas

genom att kyrkofullmäktige infördes för pastoraten. Riksdagen hemställde

på utskottets förslag om utredning av frågan om utsträckt tillämpning av

fullmäktigsystemet (rskr 109).

Kammarkollegiet, som fick i uppdrag att utreda frågan, fann dock att

fullmäktige i flerförsamlingspastorat i allmänhet inte behövdes. I de fall,

då en fastare organisation var önskvärd, kunde enligt kollegiets uppfatt­

ning gällande bestämmelser om samfällighetsbildning tillämpas. Kollegiet

ansåg därför inte något behov föreligga av nya författningsföreskrifter.

Departementschefen förklarade i propositionen 1942:247, att han inte

133

kunde tillstyrka införande av särskilda bestämmelser om fullmäktige för

flerförsamlingspastoråt. Redan befintliga möjligheter till samfällighetsbild-

ning var enligt hans åsikt tillfyllest, om pastoratet önskade stärka sin orga­

nisation.

Konstitutionsutskottet fann i utlåtande (12) denna synpunkt inte över­

tygande. Behov kunde enligt utskottets åsikt väl tänkas föreligga att

införa fullmäktige utan att det kunde anses vara av behovet pakallat att

en kyrklig samfällighet bildades. Frågan var därför förtjänt av Kungl.

Maj:ts fortsatta uppmärksamhet.

Frågan om att åstadkomma en ekonomisk gemensamhet mellan de terri­

toriella församlingarna i Stockholm upptogs i ett av kammarrådet Tom

Wohlin år 1939 avgivet betänkande rörande reglering av församlingsindel­

ningen i Stockholm (SOU 1940: 1). Wohlin fann att en sådan nyreglering

ägde oskiljaktigt samband med de grunder, varpå den kyrkliga menighets-

förvaltningen var organiserad. Till följd härav föreslog Wohlin, att en

total samfällighet i ekonomiskt hänseende skulle anordnas av stadens ter­

ritoriella församlingar.

Förslaget mötte vid remissbehandlingen starkt motstånd, särskilt från

församlingarnas sida, och i anledning härav tillkallades professorn Åke Hass-

ler att biträda vid fortsatt beredning av ärendet. Hasslers utredning (SOU

1941: 31) utmynnade i ett förslag att en partiell samfällighet skulle bildas

av de territoriella församlingarna i Stockholm. Samfälligheten skulle

handha ärenden rörande löneförmåner till präster och kyrkobetjänte,

byggnad och underhåll av kyrka, församlingshus och boställen, driftskost­

nader för kyrka och församlingshus samt utgörande av den allmänna

kyrkoavgiften. Den föreslagna kompetensfördelningen mellan samfällig­

het och församling åsyftade i första hand att underlätta framtida försam-

lingsregleringar. I andra hand hade beaktats behovet av en utjämning i

skattehänseende mellan de olika församlingarna. Intresset av att försam­

lingarnas ekonomiska självständighet inte äventyrades utgjorde dock en

motvikt till dessa önskemål.

Hasslers förslag lades i huvudsakliga delar till grund för propostionen

nr 291 till 1942 års riksdag. I propositionen förklarade dåvarande departe­

mentschefen sig anse, att församlingarnas intresse av att själva få besluta

om sina angelägenheter borde i något större utsträckning tillgodoses. Han

föreslog därför, att församlingarna i princip bibehölls vid uppgiften att

själva svara för byggnad och underhåll av kyrka, församlingshus och bo-

stadsboställen för prästerskap och kyrkobetjänte och att samfälligheten

i sin tur berättigades att anvisa församling medel till ändamålet ifråga,

motsvarande högst fyra femtedelar av totalkostnaden. Departementsche­

fen framhöll, att fastän någon skyldighet i detta avseende således inte

ålades samfälligheten, fick man utgå från att dess organ var medvetna

Kungl. Maj:ts -proposition nr 70 år 1961

134

om betydelsen av att uppgifterna blev behörigen tillgodoseddda och att

fasta normer tillämpades vid anslagsgivningen. Propositionen antogs oför­

ändrad av riksdagen (KU 15; rskr 324).

Vad härefter angår de kyrkliga förhållandena i Göteborg framlade kyr-

kofullmäktigsakkunniga ett lagförslag — avsett att ersätta 1882 års för­

ordning angående kyrkofullmäktige och kyrkonämnd i Göteborg — vilket

innebar i huvudsak, att stadens territoriella församlingar skulle utgöra en

kyrklig samfällighet, att samfällighetens beslutanderätt skulle utövas av

50 kyrkofullmäktige samt att i övrigt bestämmelserna i de sakkunnigas

förslag till lag om församlingsstyrelse skulle i tillämpliga delar lända till

efterrättelse. De sakkunniga underströk, att den ekonomiska gemensam­

het som bestod mellan församlingarna i Göteborg just var en sådan kyrk­

lig samfällighet, som avsågs kunna bildas enligt deras förslag till försam-

lingsstyrelselag, varför det syntes mindre lämpligt att för Göteborg i fort­

sättningen upprätthålla en särställning. De sakkunniga ansåg det dock

inte riktigt att låta samfällighetens fortbestånd bli beroende på förord­

nande av Kungl. Maj:t; föreskrift borde därför lämnas i särskild lag sam­

tidigt med att 1882 års förordning upphävdes.

I 1929 års departementsutkast till lag om församlingsstyrelse föreslogs

endast att 1882 års förordning skulle upphöra att gälla. Man ansåg det

sålunda vara tillräckligt med att Kungl. Maj:t förordnade, att församling­

arna framdeles skulle bilda en ekonomisk samfällighet.

I propositionen 1930: 100 anslöt sig dåvarande departementschefen till

utkastets förslag samt förklarade, att det knappast syntes påkallat att

behålla särskilda bestämmelser för en speciell samfällighet sedan allmän­

giltiga regler införts; tvärtom kunde vissa fördelar vinnas om de allmänna

bestämmelserna blev tillämpliga. Sålunda kunde Kungl. Maj:t vidta jämk­

ningar i den mån förhållandena ändrade sig.

Konstitutionsutskottet (uti. 31) ansåg dock att det var mindre lämpligt

att samfällighetens fortbestånd gjordes beroende av en i administrativ

ordning meddelad föreskrift, eftersom förhållandena dittills reglerats ge­

nom en av Kungl. Maj:t och riksdagen gemensamt antagen författning.

Riksdagen biträdde utskottets uppfattning samt anhöll, att Kungl. Maj:t

ville föranstalta om utredning om att 1882 års förordning ersattes av en

särskild lag.

Inom ecklesiastikdepartementet upprättades ett förslag till lag om kyrk­

lig samfällighet i Göteborg, vilket avfattades i nära anslutning till de

rådande förhållandena. För de fall då inte särskilda föreskrifter lämna­

des hänvisades till LFS. Förslaget förelädes 1931 års riksdag genom pro­

positionen nr 130 och blev antaget med endast smärre jämkningar; så­

lunda bestämdes bland annat fullmäktiges antal till 60 (KU 14; rskr 212).

Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961

135

2. Församlingsstyrelsekommittén

Kommittén lämnar till en början en kort redogörelse för i hur stor ut­

sträckning kyrkliga samfälligheter förekommer och den kompetens, som till­

lagts dem.1 Kommittén upplyser därvid att beslut om samfällighetsbild-

ning meddelats i 95 fall. Särskilt under de första åren efter LFS ikraftträ­

dande bildades samfälligheter i betydande utsträckning. Då reglerades

bland annat de flesta av samfälligheterna i städerna. Nära två tredjedelar

av samfälligheterna eller 60 stycken utgörs av sadana, som bestar av alla

församlingarna i ett pastorat. 22 samfälligheter omfattar några, men inte

alla församlingar i ett pastorat. Slutligen finnes 13 samfälligheter, som be­

står av församlingar från olika pastorat.

Samfällighetemas organisatoriska uppbyggnad är i princip densamma

oberoende av deras mer eller mindre omfattande kompetens. Sålunda finns

i alla samfälligheter de kyrkokommunala organ, som enligt LFS skall före­

komma i församlingarna.

Den i lagen anvisade möjligheten att skapa

total samfällighet

har inte

använts i större utsträckning. Intill den 1 januari 1956 har bildats 28 så­

dana samfälligheter. Därvid har som regel samfälligheten angivits omfatta

alla de i 2 § LFS avsedda angelägenheterna (eller också alla med undantag

av skolärendena, vilka redan tillhört borgerlig kommun eller sedermera

överflyttats dit). I fem fall har bildats samfällighet, som omfattar alla ange­

lägenheter utom skol- och biblioteksärenden. Också i dessa fall löd skol­

ärendena under den borgerliga kommunen, och om biblioteksärendena över­

flyttas till borgerlig kommun, kommer samfälligheterna att bli totala.

I 15 fall omfattar den totala samfälligheten samtliga till ett pastorat

hörande församlingar samt i 16 fall några men inte alla församlingar inom

ett pastorat. I två fall består samfälligheten av de till två skilda pastorat

hörande församlingarna. Inemot halva antalet samfälligheter omfattar en

stad, varvid vanligen en eller flera angränsande landsbygdsförsamlingar

också ingår i samfälligheten.

Bland

de partiella samfälligheterna

utgörs den största och betydelse­

fullaste gruppen av de samfälligheter, där samtliga ekonomiska angelägen­

heter är gemensamma. Flertalet av dem omfattar församlingarna i städer.

De ekonomiska samfälligheterna kan i en del fall även ha hand om andra

än enbart ekonomiska angelägenheter, såsom att tillsätta kyrkobetjänte

samt ordna begravningsplats.

Förutom de nu nämnda samfälligheterna finns ett antal samfälligheter,

som handhar pastoratsangelägenheterna, eventuellt jämte vissa andra för

församlingarna inom samma pastorat gemensamma angelägenheter. Det är

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 70 år 1961

1 För kommitténs överväganden beträffande samfälligheterna i Stockholm och Göteborg redo-

göres särskilt.

136

alltså även här fråga om ekonomiska angelägenheter, i första hand präster­

skapets löneförmåner och boställsförvaltningen. Slutligen finns ett fåtal

samfälligheter för vården om vissa begränsade angelägenheter, exempelvis

vården om en gemensam begravningsplats.

Den kyrkliga organisationen i flertalet städer med samfällighet, särskilt

de större, är i viss mån särpräglad såtillvida, att församlingskyrkoråden

tilldelats vissa förvaltnings- och verkställighetsuppgifter beträffande de

gemensamma angelägenheterna.

Kommittén behandlar härefter de spörsmål, som i organisatoriskt hän­

seende sammanhänger med vården av pastoratsangelägenhe-

terna, och lämnar därvid en kort översikt av viktigare sådana angelä­

genheter.

Den reform av församlingsprästerskapets avlöning, som genomfördes

år 1951 och som i huvudsak innebar, att det i statens allmänna avlönings-

reglemente och statens löneplansförordning (numera statens löneförordning)

utformade lönesystemet skulle tillämpas, rubbade inte de dittillsvarande

grunderna för finansieringen av lönekostnaderna. Pastoraten förblev så­

lunda löngivare och har att medelst avkastningen av lokala avlöningstill-

gångar och medel som erhålles genom beskattning (församlingsavgifter)

avlöna sitt prästerskap. Ekonomiskt svagare pastorat åtnjuter i skatteut-

jamnande syfte lindring i denna skyldighet genom tillskott ur kyrkofon­

den, som i sin tur erhåller medel härtill främst genom den allmänna kyrko­

avgiften. Denna erlägges till fonden av varje pastorat i förhållande till det

antal skattekronor, för vilket församlingsavgifter skall utgå till pastoratet.

Pastoratens åligganden i fråga om avlönandet av församlingsprästerna är

reglerade i 1951 års prästlönekostnadslag. Pastoratet bestrider de s. k.

prastlonekostnaderna, varmed avses de kontanta avlöningsförmåner, som

tillkommer församlingsprästerna, samt svarar för kostnad för tjänstebostad

åt församlingspräst ävensom för bidrag till uppvärmningskostnad m. m

-För tjanstebostaden är emellertid prästen skyldig att betala hyra till pasto-

..^et

pastoratet att förvalta de s. k. prästlönefonderna. Dessa ut­

görs dels av sedan gammalt bestående fonder för församlingsprästerska­

pets avlönande och dels av fonder som bildats genom försäljning av kyrk-

ig jord. ronderna skall av pastoratet göras räntebärande men kan också

anvandas till grundförbättring eller inköp av fastighet.

Pastoratet svarar helt för byggande och underhåll av prästgård. Omfatt­

ningen av denna skyldighet regleras i ecklesiastika boställsordningen. Om

pastoratet anordnat särskild pastorsexpedition i prästgård vid sidan om

prastbostaden, har pastoratet också att bekosta möblering, uppvärmning

och städning av lokalen. Beträffande pastorsexpedition, som ingår i tjänste-

bostad, åligger det pastoratet att endast bekosta uppvärmning, medan det

ar församlingen, som har att tillhandahålla pastor nödiga kontorsinven­

tarier och vad som i övrigt erfordras för kyrkobokföringen.

I boställsordningen stadgas vidare att pastoratet har att förvalta präst­

Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961

137

gård och löneboställe. I pastoratets förvaltningsbefogenheter ingår rätt att

sluta avtal om att utarrendera löneboställe. För skötseln av löneboställes

skog skall hos pastoratet finnas anställt ett sakkunnigt biträde. Skogen

får inte utarrenderas utan skall skötas av pastoratet i enlighet med en av

stiftsnämnden upprättad hushållningsplan.

Enligt 1947 års lag om kyrkomusiker skall avlöningskostnaderna för

dessa bestridas i nära överensstämmelse med vad som gäller i fråga om

prästlönekostnaderna. Närmare bestämmelser härom är meddelade i 1950

års kyrkomusikerstadga. Angelägenheterna är uppdelade mellan pastorat

och församling; på pastoratet ankommer att svara för den kontanta av­

löningen.

Vid sina överväganden beträffande formerna för värden av pastorats-

angelägenheterna finner kommittén att skäl för en ändring av gällande

ordning finns i fråga om det beslutande organets ställning. Detta organ har

enligt kommitténs åsikt att ta ställning till ett flertal betydelsefulla frågor.

Enligt uppgifter, som kommittén inhämtat från flerförsamlingspastorat

angående medeltalet deltagare i pastoratsstämmor under år 1953, var till­

slutningen ringa. Sålunda var medeltalet deltagare endast 2—5 i 81 av de

503 pastorat som lämnat uppgifter och 214 pastorat hade ett medeltal

av 6—10 deltagare. I 58,6 procent översteg alltså medeltalet inte 10, medan

208 pastorat (41,4 procent) hade ett högre medeltal än 10 deltagare.

Om pastoratsstämman ersattes av någon form av representativt system,

skulle utan tvivel, uttalar kommittén, skapas bättre förutsättningar för det

beslutande organets arbete. Det ligger då nära till hands att för sådant

ändamål anknyta till det i 1929 års departementsutkast framförda förslaget

att göra flerförsamlingspastorat till obligatorisk samfällighet för vården

om pastoratsangelägenheterna. Härigenom blir det möjligt att införa ett

representativt system. Om flerförsamlingspastoraten blir samfälligheter,

vinnes även att dessa pastorat kommer att utgöra specialkommuner och

sålunda får självständig utdebiteringsrätt.

Församling i ett flerförsamlingspastorat bör vidare kunna få bilda eu

samfällighet med de övriga till pastoratet hörande församlingarna för vär­

den om andra ekonomiska angelägenheter än dem som författningsenligt

ankommer på pastoratet. En sådan utvidgning bör i likhet med gällande

regler förutsätta att Kungl. Maj:t förordnar därom.

Om flerförsamlingspastoratet skulle ges samma organisation som försam­

ling, fortsätter kommittén, skulle pastoratsstämman komma att ersättas av

fullmäktige (pastoratsfullmäktige), förutsatt att pastoratet har eu tolk­

mängd överstigande 1 000 invånare, vilken folkmängd enligt kommitténs

förslag konstituerar obligatoriskt fullmäktigsystem. Eu nackdel med en

sådan anordning är emellertid, att fullmäktige kunde komma att finnas

såväl i pastoratet som i de särskilda församlingarna. Detta skulle medföra

dubbla val med därav följande kostnader och andra olägenheter. Med hän­

Kungl. Maj ds proposition nr 70 år 1961

138

syn härtill anser kommittén sig böra avvisa tanken på att föreslå fullmäk-

tigsystem för pastoraten.

Kommittén har även övervägt möjligheten av att låta beslutanderätten

anförtros åt ett förstärkt pastoratskyrkoråd, utsett av pastoratsstämman.

En sadan anordning skulle te sig ändamålsenlig för de fall, då pastorats-

angelägenheterna är av jämförelsevis enkel beskaffenhet. Det kan dock enligt

kommitténs mening ifrågasättas, om så mycket vinnes därmed, eftersom

pastoratsstämmor ändock måste hållas. Pastoratskyrkorådets dubbla ställ­

ning som beslutande och förvaltande organ står också i mindre god överens­

stämmelse njed hävdvunna grundsatser inom kommunallagstiftningen.

Kommittén vill i stället förorda ett delegeradesystem av innebörd, att de

till pastoratet hörande församlingarna utser särskilda delegerade vilka till­

sammans har att utöva beslutanderätten, alltså ett organ av likartad typ

som redan finns i Stockholm. I flerförsamlingspastoraten skulle därmed

komma att finnas ett verkligt representativt organ, varigenom förutsätt­

ningar torde kunna skapas för en mera ändamålsenlig förvaltning av pasto-

ratsangelägenheterna. Kommittén föreslår att organet kallas jörsamlings-

délegerade, vilken benämning vunnit hävd i Stockholm.

o 0m flerförsamlingspastorat blir obligatorisk kyrklig samfällighet, kommer

sadant pastorat att ha ett särskilt kyrkoråd, pastoratskyrkoråd, för vilket

i tillämpliga delar kommer att gälla vad som stadgas om församlings kyrko­

råd. Härvidlag kommer alltså inte att ske någon ändring i den gäliande

ordningen.

Kommittén har till övervägande upptagit frågan huruvida inte vissa av

de uppgifter, som för närvarande ankommer på församlingarna, kunde

överföras till pastoraten. Syftet med en dylik överflyttning skulle givetvis

vara att vinna en skatteutjämning mellan de i ett pastorat ingående för­

samlingarna, Då detta syfte emellertid alltid kan ernås genom att Kungl.

Maj :t förordnar, att den samfällighet som pastoratet utgör skall ha att

vårda andra angelägenheter än själva pastoratsangelägenhetema, torde

något egentligt behov av en utökning i själva lagen inte finnas, anser kom­

mittén.

Ändring i den gällande ordningen finner kommittén anledning föreslå

endast i fråga om församlings skyldigheter beträffande kyrkobokföringen.

Enligt kommitténs mening bör kostnaderna för kyrkobokföringen helt be­

stridas av pastoratet, och kommittén föreslår därför att 30 § folkbokfö-

ringsförordningen ändras i enlighet härmed. Förslaget innebär i praktiken

endast en rationalisering av den nuvarande ordningen, eftersom redan nu

kostnaderna fördelas mellan pastoratets församlingar efter antalet skatte­

kronor.

Ett av kommittén diskuterat spörsmål inom förevarande ämnesområde

är om totala samfälligheter alltjämt skall få bildas. Kom­

Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961

139

mittén påpekar därvid, att en följd av att församling uppgår i total sam­

fällighet blir, att även sådana till församling normalt hörande uppgifter,

som inte är av ekonomisk natur och alltså inte behöver förutsätta anslags-

beslut eller utdebitering, övertages av samfälligheten.

Man bör enligt kommitténs mening eftersträva att låta församlingen i

möjligaste utsträckning fortleva kring lokalkyrkan. Församlingen bör alltid

ha möjlighet att själv handha de rent församlingsvårdande uppgifterna om

den så önskar. De angelägenheter, som avser främjande av gudstjänstlivet

och den kristna kärleksverksamheten men som inte kräver att utdebiterade

medel tas i anspråk, bör därför kunna behållas hos den enskilda försam­

lingen. Därför bör också i alla samfälligheter församlingen kunna tillsätta

ett församlingskyrkor åd.

Kommitténs förslag betyder en ändring av nu gällande ordning såtill­

vida, att den fullständiga gemenskap, som innebär ett slopande av den

kyrkokommunala organisationen i de särskilda församlingarna, inte längre

kan tillskapas. Detta innebär, att varje form av samfällighetsbildning en­

dast kommer att avse gemensamma angelägenheter av ekonomisk natur;

bildas total sådan samfällighet tillkommer all anslags- och utdebiteringsrätt

samfälligheten och de angelägenheter, som förutsätter sådan rätt, blir ge­

mensamma.

I de totala ekonomiska samfälligheterna anser kommittén att beslutande­

rätten bör liksom enligt gällande lag utövas av kyrkofullmäktige, som utses

genom direkta val.

Genom att den nuvarande formen av total samfällighetsbildning upphör,

behåller församling alltid sitt beslutande organ. Något behov av kyrkofull­

mäktige i församling, som ingår i total ekonomisk samfällighet, torde emel­

lertid som regel inte föreligga, varför dylik församling bör kunna dispen­

seras därifrån. Kyrkostämmans uppgifter blir begränsade till vad som med

hänsyn till samfällighetsbildningen faller inom församlingens kompetens.

Om församling, som ingår i sådan samfällighet, inte anser det behövligt att

ha eget kyrkoråd, bör det ankomma på samfällighetens kyrkoråd att

handha också sådana församlingsvårdande uppgifter, som inte är av eko­

nomisk natur.

Kommittén uttalar vidare att det inte är med sikte på de fall, där det

nuvarande systemet med total samfällighetsbildning synes vara en ända­

målsenlig organisationsform, som kommitténs förslag utformats, utan upp­

märksamheten har i främsta rummet varit fästad på de totala samfällig­

heter, där det kan ifrågasättas om den rådande ordningen är lämplig.

Något hinder synes därför inte föreligga mot att låta de nu bestående

totala samfälligheterna tills vidare förbli oförändrade i de fall, där orga­

nisationsformen fungerar tillfredsställande. Därför föreslår kommittén att

i lagens övergångsbestämmelser intas föreskrift, att beträffande bestående

Kungl. Mctj:ts proposition nr 70 år 1961

140

samfällighet, som omfattar alla de i LFS avsedda angelägenheterna, skall

den nya lagen inte tillämpas på de i samfälligheten ingående församling­

arna, i den mån inte Kungl. Maj:t förordnar annorlunda.

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 70 år 1961

Enligt kommitténs tidigare redovisade förslag skall flerförsamlingspas-

torat ha församlingsdelegerade som beslutande organ. Det synes kommit­

tén vara lämpligt att enhetliga regler om det beslutande organet gäller för

samtliga samfälligheter, där det inte är fråga om en fullständig ekonomisk

gemenskap. De fördelar, som är förenade med ett delegeradesystem i fler-

församlingspastoraten torde enligt kommitténs uppfattning kunna åbero­

pas beträffande det stora flertalet partiella samfälligheter. På grund härav

föreslår kommittén, att beslutanderätten i alla partiella samfäl­

ligheter som regel skall utövas av församlingsdelegerade.

Det förekommer, uttalar kommittén vidare, för närvarande gränsfall

mellan totala ekonomiska och partiella samfälligheter, i vilka fall den eko­

nomiska gemenskapen är i det närmaste total. Sådana samfällighetsbild-

nmgar kan tänkas komma till stånd även framdeles. Då det i dylika fall är

fråga om en i övervägande grad ekonomisk gemenskap, synes fullmäktig-

systemet även här te sig naturligt. Kommittén anser därför att den före­

slagna regeln om delegerade för partiell samfällighet inte bör göras absolut

utan att Kungl. Maj:t kan förordna om undantag därifrån.

Den föreslagna regeln om delegerade i partiella samfälligheter bör enligt

kommitténs uppfattning i princip gälla även beträffande de vid lagens

ikraftträdande befintliga samfälligheterna, Här bör alltså de för samfällig-

heten utsedda kyrkofullmäktige ersättas av församlingsdelegerade, såvida

inte Kungl. Maj:t förordnar annorlunda.

Kommittén har i sitt förslag upptagit stadganden om församlings-

delegerades organisation och arbetsformer, som i stort

sett överensstämmer med förslagets motsvarande bestämmelser angående

kyrkofullmäktige i församlingarna.

Det torde enligt kommitténs uppfattning stöta på vissa svårigheter att

tillämpa samma system som i Stockholm för bestämmande av antalet dele­

gerade. Detta har sin grund i de stora variationer som — särskilt med tanke

på flerförsamlingspastoraten — kommer att förekomma såväl i fråga om

antalet församlingar som i fråga om församlingarnas folkmängd. Mest

ändamålsenligt finner kommittén det vara att i lagen bestämma antalet

delegerade. Samfälligheterna kan efter invanarantalet indelas i grupper

enligt samma förfaringssätt som tillämpas för att bestämma antalet full­

mäktige i församlingarna. För varje sådan grupp kan antalet bestämmas

antingen med ett i lagen fastställt tal eller genom att en latitud uppställes.

Då den sistnämnda metoden ger möjlighet att ta hänsyn till förhållandena

i det särskilda fallet, vill kommittén förorda denna.

141

Om samfälligheterna indelades i samma grupper som församlingarna med

samma latituder skulle följden dock bli, att de mindre församlingarna

kunde tänkas få en otillräcklig representation. I stället finner kommittén

skäl tala för att reglerna i 5 § KL om antalet fullmäktige i de borgerliga

kommunerna göres tillämpliga beträffande delegerades antal. Dessa regler

har nämligen utformats bland annat med tanke på att, då storkommunerna

skapades, de äldre kommunerna skulle bli rättvist representerade. Kom­

mittén föreslår därför gruppindelning och latituder enligt följande: i sam­

fällighet med upp till 2 000 invånare utses 15—30 delegerade, finns över

2 000 men högst 5 000 invånare utses 20—35, finns över 5 000 men högst

20 000 invånare utses 25—40, finns över 20 000 men högst 40 000 invånare

utses 35—50 och har samfälligheten över 40 000 invånare utses 45—60

delegerade.

I analogi med vad som enligt förslaget gäller beträffande kyrkofullmäk­

tige i församlingarna bör det ankomma på de delegerade att själva bestäm­

ma antalet inom de givna gränserna.

Vad slutligen angår fördelningen av antalet församlingsdelegerade på de

särskilda församlingarna så bör enligt kommittén gälla samma regler som

för närvarande gäller beträffande fördelningen av antalet kyrkofullmäktige

för samfällighet. Det bör således ankomma på länsstyrelsen att bestämma

det antal delegerade, som varje församling skall utse.

Enligt kommitténs förslag skall suppleanter för församlingsdelegerade

inte finnas. Suppleanter för församlingsdelegerade finns för närvarande i

Stockholm, men förhållandet torde, säger kommittén, vara i viss mån histo­

riskt betingat; församlingsdelegerade där var ursprungligen ingen permanent

institution utan skulle tillsättas för att fungera som skiljenämnd.

För valbarhet till församlingsdelegerad torde inte böra uppställas några

särskilda villkor utöver vad som gäller i fråga om kyrkofullmäktige. Val­

barheten bör således inte vara inskränkt inom vederbörande församling,

utan möjlighet bör finnas att utse även person boende inom annan till

samfälligheten hörande församling.

Mandattiden för de genom direkta val utsedda fullmäktige för samfäl­

lighet sammanfaller enligt gällande bestämmelser med mandattiden för

kyrkofullmäktige i församlingarna. Samma ordning bör enligt kommitténs

mening gälla i fråga om församlingsdelegerade. Om delegerade skulle utses

året efter det år då val av församlingsfullmäktige skett, skulle detta näm­

ligen leda till den inte önskvärda konsekvensen att mandattiden för sam-

fällighetens kyrkoråd, vilket utses av de delegerade, skulle börja löpa först

efter ytterligare ett år, d. v. s. först två år efter det år då val av fullmäk­

tige ägt rum.

Vid den nya kommunallagens tillkomst föreslogs av kommunallagskom-

mitténs majoritet och i propositionen 1953: 210, att mandattiden för leda­

möterna i den borgerliga kommunens styrelse skulle sammanfalla med

Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961

142

mandattiden för kommunens fullmäktige, och att därför fullmäktige redan

samma år de valts skulle sammanträda och utse styrelse för de följande

fyra åren. Förslaget härom avvisades dock av riksdagen, som beslöt be­

hålla den dittills gällande ordningen, enligt vilken mandattiden för det

administrativa organets ledamöter börjar löpa ett år efter mandattiden

för fullmäktige.

Analogi föreligger enligt kommitténs uppfattning inte mellan vad nu

sagts om borgerlig kommuns styrelse och det föreliggande spörsmålet; detta

avser mandattiden för två slag av representativa organ. Att härvidlag före­

skriva en sammanfallande mandattid synes tvärtom stå i god överens­

stämmelse med kommunalrättsliga principer. Att kyrkofullmäktige sam­

manträder för förrättande av vissa val redan samma år de utsetts innebär

för övrigt ingen nyhet i lagstiftningen. Kommittén vill därför föreslå, att

kyrkofullmäktige i de särskilda församlingarna skall ha att förrätta val av

församlingsdelegerade redan samma år fullmäktige blivit utsedda.

Beträffande församlingsdelegerades ordförande bör gälla samma regler

som för ordförandeskapet i kyrkofullmäktige. Det synes kommittén inte

finnas någon anledning att gå utanför församlingsdelegerades krets vid val

av ordförande.

Vad slutligen angår församlingsdelegerades arbetsformer har kommittén

inte funnit skäl till någon väsentlig avvikelse från vad som gäller i fråga

om kyrkofullmäktige.

Kommittén behandlar härefter vissa speciella problem vid

samfällighetsbildning.

Som förut nämnts, uttalar kommittén, föreligger för närvarande möjlig­

het för församling som ingår i partiell samfällighet att erhålla Kungl. Maj:ts

dispens från att utse särskilda fullmäktige för församlingen, en möjlighet

som också regelmässigt lär begagnas.

Såvitt gäller flerförsamlingspastoraten, vilka enligt kommitténs förslag

skall utgöra obligatoriska samfälligheter för vården om pastoratsangelägen-

heterna, torde kyrkofullmäktige böra finnas i de församlingar, som på grund

av sin storlek är skyldiga att ha fullmäktige. Endast om Kungl. Maj:t för­

ordnat att pastoratssamfälligheten skall handha även andra angelägen­

heter än pastoratsangelägenheterna, synes skäl föreligga att medge en möj­

lighet till dispens.

Vad härefter angår de samfälligheter, vilkas bildande beror av beslut

i varje särskilt fall, kan förhållandena vara mycket växlande. Det synes

därför kommittén vara lämpligt, att Kungl. Maj:t får avgöra om försam­

lingarna skall vara skyldiga att ha egna fullmäktige. Kommittén finner

därför inte anledning att i detta hänseende föreslå någon ändring.

Enligt kommitténs förslag skall samfällighetens representativa organ

Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961

148

utöva beslutanderätten i fråga om de angelägenheter som är gemensamma

för samtliga de i en samfällighet ingående församlingarna. Angelägenheter

som är gemensamma för endast vissa av församlingarna ligger utom sam-

fällighetens kompetens. Frågan blir därför, hur dylika angelägenheter skall

avgöras.

Beslutanderätten beträffande här åsyftade slag av angelägenheter kan

enligt kommitténs åsikt inte lämpligen överlämnas till samfällighetens

representativa organ, eftersom följden då skulle bli att även representanter

från församlingar, som inte berördes av ärendet, deltog i besluten.

En möjlighet vore att låta angelägenheter, gemensamma för endast vissa

av församlingarna, avgöras av en delegation, bestående av de ledamöter

av samfällighetens representativa organ, som utsetts av de berörda för­

samlingarna. Kommittén finner dock, att något egentligt behov inte förelig­

ger av en särskild organisation för dessa fall utan anser att ärendena bör

kunna avgöras i den ordning som nu gäller.1

Om församlingar, som utgör ett flerförsamlingspastorat, har angelägen­

heter gemensamma med en eller flera församlingar utom pastoratet och för

vården av sistnämnda angelägenheter bildar en samfällighet, uppstår frå­

gan om möjlighet till dispens från skyldigheten att ha församlingsdelegerade

för pastoratet. Åtskilliga fall förekommer, då samfällighet består av för­

samlingar tillhörande skilda pastorat. Särskilt är detta förhållandet beträf­

fande de städer, där församlingarna har gemensam ekonomi.

Det synes kommittén vara självfallet, att de i dylika samfälligheter in­

gående flerförsamlingspastoraten som regel inte skall ha särskilda för­

samlingsdelegerade för pastoratet. Kungl. Maj:t bör därför kunna förordna

om dispens från skyldigheten att ha delegerade för pastoratet, vilket inne­

bär att beslutanderätten i de ärenden, som ankommer på pastoratet en­

samt, kommer att utövas av pastorat sstämman.

Även andra fall kan tänkas då samfällighet, som ingår i annan sam-

fällighetsbildning, bör kunna erhålla en motsvarande befrielse. Kommittén

erinrar om att regeln om församlingsdelegerade i de partiella samfällig-

heterna inte gjorts absolut, utan Kungl. Maj:t har lämnats möjlighet att

förordna om undantag från regeln. Med stöd av en sådan dispensbestäm­

melse kan sålunda Kungl. Maj:t även i de åsyftade fallen befria från dele-

geradesystemet.

Kommittén behandlar slutligen de spörsmål, som uppkommer ifråga om

handläggningen av gemensamma angelägenheter utan

sam fällighetsbild ning. Sådana angelägenheter kan enligt en

Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961

1 På gemensam kyrkostämma eller genom avtal.

144

av kommittén företagen undersökning ha en ganska skiftande omfattning.

I en del fall har församlingar samtliga eller flertalet angelägenheter gemen­

samma och gemenskapen synes i flera av dessa fall ha lett till en faktisk

sammansmältning av församlingarna. I andra fall åter — och detta gäller

det stora flertalet — omfattar gemenskapen endast en eller ett par be­

stämda angelägenheter, såsom vård om kyrka, kyrkogård, kapell eller för­

samlingshus. Vidare förekommer mellan en del församlingar viss gemen­

skap för församlingsvården, såsom konfirmandundervisning och gemen­

samt anställd och avlönad diakonissa.

Då det gällt för kommittén att taga ställning till frågan, huruvida anled­

ning föreligger att göra ändring i den rådande ordningen att handlägga

angelägenheterna, där samfällighet föreligger, har bortsetts från pastorats-

angelägenheterna, eftersom flerförsamlingspastorat enligt kommitténs för­

slag alltid skall utgöra samfällighet.

Beträffande de fall, då gemenskapen mellan församlingarna omfattar alla

eller flertalet angelägenheter, framstår den nuvarande ordningen för kom­

mittén såsom mindre tillfredsställande. För en del av dessa fall torde en

sammanläggning av församlingarna böra övervägas. För återstoden rekom­

menderar kommittén att samfällighet bildas för att åvägabringa en mera

ändamålsenlig organisation.

Vad åter angår de fall, då gemenskapen avser endast en eller ett fåtal

angelägenheter, är det enligt kommitténs uppfattning erforderligt att

tillskapa nya former för samverkan. Möjlighet för församlingar att ingå

kommunalförbund lärer knappast vara en ändamålsenlig lösning med hän­

syn till att dessa förbund har en förhållandevis tungrodd förvaltningsappa­

rat. Organisationen för kyrklig samfällighet synes då erbjuda en bättre

form för samverkan. För de fall, då en samfällighetsbildning skulle komma

att medföra en för vidlyftig organisation, synes den nuvarande ordningen

med gemensam kyrkostämma och eventuellt ett gemensamt kyrkoråd en­

ligt kommitténs åsikt kunna behållas. För att undvika de olägenheter, som

kan vara förbundna med en dylik ordning torde mången gång möjligheten

stå öppen att reglera samverkan genom avtal.

På grund av det anförda anser kommittén sig inte böra föreslå någon

ändring i gällande bestämmelser om behandlingen av gemensamma ange­

lägenheter i de fall, då församlingarna inte utgör samfällighet för skötseln

av angelägenheterna.

Ledamoten Brolin har en mot kommitténs majoritet avvikande åsikt.

Han anser att den gemensamma kyrkostämman bör definitivt avvecklas

på grund av de slumpartade och föga representativa beslut, som kan fattas

på sådan stämma, åtminstone om församlingarna inte tillhör den minsta

kategorien. Avtalsformen synes Brolin vara helt tillfyllest och lämplig, då

gemenskapen är av så begränsad räckvidd, att samfällighet inte bör bildas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961

145

Vad härefter angår samfälligheten i Stockholm har kom­

mittén i sitt lagförslag i princip behållit den gällande ordningen. Samfällig-

hetens verksamhetsområde har huvudsakligen lämnats oförändrat. Kom­

mittén har inte föreslagit några regler för samverkan mellan församling­

arna utanför ramen av den obligatoriska samfälligheten. Skulle sådana

regler för särskilt fall behövas anser kommittén det tillfyllest, att Kungl.

Maj :t ger föreskrifter härom. Vidare torde interkommunala avtal kunna

ingås.

_

.

.

Lagförslagets bestämmelser om församlingsdelegerades organisation och

arbetsformer motsvarar i sina huvuddrag stadgandena i LFS Sthlm. Be­

stämmelsernas utformning har så långt ansetts lämpligt anpassats efter de

motsvarande stadgandena angående församlingsdelegerade i andra sam­

fälligheter.

Beträffande bestämmandet av församlingsdelegerades antal och fördel­

ning på de särskilda församlingarna har reglerna i LFS Sthlm behållits.

Kommittén har tagit upp spörsmålet huruvida suppleanter för försam­

lingsdelegerade i Stockholm alltjämt bör finnas. Förhallandena i huvud­

staden synes inte motivera en avvikelse från vad som föreslagits gälla för

landet i övrigt. Även principiella skäl kan anföras mot suppleantsystem

i representativa organ. Med hänsyn härtill finner kommittén de gällande

bestämmelserna om suppleanter för församlingsdelegerade böra utgå.

För valbarhet till församlingsdelegerad har behållits det s. k. bostadsban-

det. En motsvarande regel gäller vid val av kyrkofullmäktige för den

samfällighet, som består mellan Göteborgs församlingar. Denna från be­

stämmelserna för övriga samfälligheter avvikande regel för samfällighe-

terna i Stockholm och Göteborg synes kommittén vara motiverad med

hänsyn till storleksordningen av dessa samfälligheter. För Stockholms del

kan även den starka utflyttningen från inner- till ytterförsamlingar vara

ett skäl för bostadsbandets behållande.

Beträffande mandattiden för församlingsdelegerade erinrar kommittén

att för landet i allmänhet föreslagits att denna mandattid skall samman­

falla med kyrkofullmäktiges mandattid. Något skäl att för Stockholms

vidkommande avvika från en sådan ordning har kommittén inte kunnat

finna.

Vad härefter angår förvaltning och verkställighet beträffande samfällig-

hetcns angelägenheter innebär förslaget ändring i nuvarande regler. Enligt

gällande lag är endast samfällighetens kassarörelse centraliserad. I övrigt

gäller att kyrkoråden i församlingarna skall fungera såsom förvaltnings-

och verkställighetsorgan för samfälligheten. Denna reglering har inte helt

kunnat tillämpas i praktiken, säger kommittén. Den föreslår därför alt ett

förvaltningsorgan inrättas, som i princip bör få samma centrala ställning

som kyrkorådet i andra samfälligheter. Organet bör med andra ord —

10

Bihang till riksdagens protokoll lätil. 1 samt. Nr 70

Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961

146

förutom att vara den ledande, initiativtagande och övervakande instansen i

förvaltningen — tjänstgöra som allmänt berednings-, förvaltnings- och

verkställighetsorgan.

Kommittén anser att de gällande bestämmelserna om beredningsutskot­

tets sammansättning bör kunna i huvudsak överföras att gälla för det nya

förvaltningsorganet. Antalet ledamöter — de självskrivna medräknade —

har angetts till lägst elva. Någon maximering av antalet har här lika litet

som beträffande kyrkorådets ledamöter ansetts erforderlig. Såsom benäm­

ning på organet har kommittén föreslagit berednings- och ekonomiut­

skottet.

De enda uppgifter av någon betydelse, som kommer att fråntagas för-

samlingskyrkoråden, hänför sig till förvaltningen av sådana boställen, som

är avsedda för bestridande av prästerskapets eller kyrkomusikernas löne­

förmåner. Kommittén anser, att den nuvarande ordningen i viss mån bör

kunna upprätthållas genom en bestämmelse om delegationsrätt av innehåll,

att det kan uppdragas åt vederbörande församlingskyrkoråd eller even­

tuellt förekommande boställsstyrelse att förvalta sådan fastighet.

Av den föreslagna regleringen följer även att ansvaret för samfällig-

hetens kassarörelse överförs på berednings- och ekonomiutskottet. Beträf­

fande kassaförvaltare i samfälligheten skall enligt förslaget gälla samma

regler som för kassaförvaltare i församlingarna.

Enligt lagförslaget har samfälligheten fått möjlighet att tillsätta de

nämnder som kan befinnas erforderliga för att handha särskilda förvalt­

nings- och verkställighetsbestyr.

Beträffande samjällighetens drätsel upptar lagförslaget i huvudsak sam­

ma bestämmelser som föreslagits i fråga om församlingens drätsel.

Beträffande den för Göteborg gällande ordningen har kommittén,

som inledningsvis berörts, föreslagit att denna alltjämt skall regleras i

särskild lag, benämnd lag om kyrklig samfällighet i Göteborg. De ändringar,

som lagförslaget innebär i förhållande till gällande föreskrifter, är väsent­

ligen betingade av en anpassning till förslaget om allmän församlings-

styrelselag.

Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961

3. Remissyttranden

Ett stort antal remissinstanser har en positiv inställning till kommitténs

förslag rörande formerna för handläggning av ärenden, som är gemensam­

ma för två eller flera församlingar. Förslaget befinns i det stora hela väl­

grundat och invändningarna gäller i allmänhet endast spörsmål av mindre

räckvidd.

Statskontoret samt domkapitlen i Linköping och Visby har sålunda inte

något att i princip erinra mot de av kommittén framlagda förslagen och

147

domkapitlet i Göteborg finner dem väl avvägda; de nu vanliga gemen­

samma kyrkostämmorna kommer därmed att försvinna i såväl pastorat som

övriga samfälligheter och ersättas med ett representativt system, nagot som

domkapitlet finner vara en uppenbar vinst.

Domkapitlet i Lund förklarar sig inte ha något att erinra mot vare sig

upphävandet av nuvarande bestämmelser rörande möjligheten att bilda

kyrklig samfällighet för alla angelägenheter enligt LFS eller bildandet av

obligatorisk partiell samfällighet för pastoratsangelägenheter.

Vad beträffar sistnämnda förslag rörande flerförsamlingspastoraten kon­

staterar domkapitlet i Härnösand, att därmed har ett gammalt önskemål

om en fastare organisation för församlingarnas samverkan inom ett pastorat

blivit tillgodosett på ett tillfredsställande sätt.

Kammarkollegiet har upptagit förslaget i ifrågavarande del till ingående

prövning och anför därvid bland annat.

Genom samfällighetsbildningen blir det klart att flerförsamlingspasto­

raten utgöra specialkommuner och salunda äga självständig utdebitenngs-

rätt. Någon ändring i fråga om de rättigheter och skyldigheter, som redan

må ha uppkommit för ett flerförsamlingspastorat, inträder givetvis icke

vid ett genomförande av kommitténs förslag. Vad angar utdebiteringsrätten

må erinras, att församlingarna i ett flerförsamlingspastorat för närvarande

ha formell möjlighet att täcka pastoratskostnaderna pa annat sätt än

genom utdebitering, t. ex. genom utnyttjande av fondmedel eller genom

upptagande av lån. Genom bildandet av pastoratskommuner skulle denna

församlingarnas möjlighet komma att försvinna. Möjligheten torde emel­

lertid mycket sällan ha utnyttjats, och dess upphörande lärer icke med­

föra någon olägenhet. Fn fördel med självständig utdebitering för pasto­

raten är, att därigenom torde framtvingas en striktare åtskillnad mellan

pastorats- och församlingsangelägenheter vid uppgörandet av staterna än

vad nu stundom är fallet. Denna sammanblandning i staterna av olika

slags angelägenheter har vid upprättande inom kollegiet av förslag till

pastoratsdelningar ej sällan föranlett onödig omgång och besvär.

Kollegiet framhåller, att för flerförsamlingspastorat, som i sin tur ingår

i samfällighet med annat eller andra pastorat i fråga om samtliga pastorats-

angelägenheter, blir samfällighetsbegreppet endast en tom konstruktion.

Kollegiet föreslår därför att undantag görs för sådant pastorat, så att det

inte behöver utgöra samfällighet också för sig.

Slutligen förklarar kollegiet, att det inte har något att invända mot att

clt representativt organ införes för partiella samfälligheter, utan finner

fastmera ett sådant organ otvivelaktigt vara att föredraga framför den nu­

varande pastoratsstämman. Kollegiet vill dock göra ett par randanmärk­

ningar, nämligen dels att benämningen »delegerade» förefaller mindre lämp­

lig, samt föreslår i stället, alt organet kallas »pastoratsfullmäktige» respek­

tive »fullmäktige» för kyrklig samfällighet, dels att det kan ifrågasättas om

det skall vara behövligt med en till antalet ledamöter fylligare represen­

Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961

tation för de samfälligheter, där delegerade skall finnas, än för försam­

lingarna själva.

I fråga om det föreslagna representativa organet för partiell samfällighet

intar domkapitlet i Lund en kritisk hållning samt anför.

Domkapitlet erinrar här om att pastoratets kompetens är synnerligen

begränsad. Den omfattar i verkligheten allenast vissa i lag eller författning

uppräknade befogenheter, enligt vilka pastoratet oftast är bundet att fatta

beslut utan att i nämnvärd grad kunna handla självständigt. Inom stiftet

förefinnes vidare i mycket stor utsträckning kyrkomusikerdistrikt, beståen­

de av två församlingar och sammanfallande med pastoratsindelningen. Men

icke sällan förekommer att i ett fyraförsamlingspastorat församlingarna äro

uppdelade på två kyrkomusikerdistrikt, bestående vardera av två försam­

lingar. Det är att befara, att den stundande pastoratsregleringen kommer

att. i ökad omfattning medföra bildande av flerförsamlingspastorat med

dylika kyrkomusikerdistrikt. Inom ett fyraförsamlingspastorat, vari ingå

två kyrkomusikerdistrikt, skulle enligt kommittén finnas församlingsdele-

gerade dels för pastoratet och dels för ett vart av kyrkomusikerdistrikten

— sammanlagt skulle sålunda icke mindre än tre olika korporationer av

församlingsdelegerade finnas i sådant pastorat. Domkapitlet kan icke finna

annat än att en betänklig överorganisation härigenom införes. Det beslu­

tande organet för pastoratet, bör vara pastoratskyrkorådet och för kyrko-

musikerdistriktet, om dht ej sammanfaller med pastoratet eller försam­

lingen, ett för distriktet å kyrkostämma valt kyrkoråd. Den nuvarande ord­

ningen eller att kyrkostämman är det beslutande organet kan också mycket

väl bibehållas.

En liknande inställning till frågan kommer till synes i länsstyrelsens i

Malmöhus län yttrande, i vilket länstyrelsen påpekar — efter att ha erinrat

om att kommitténs motiv för att införa ett delegeradesystem i stället för

fullmäktige för samfällighet bland annat är att undvika dubbla val med

därav följande kostnader och andra olägenheter — att sådana val före­

kommit i många år utan att såvitt länsstyrelsen har sig bekant någon på­

taglig olägenhet i kostnads- eller annat avseende därav försports. Man bör

enligt länsstyrelsens åsikt inte utan tvingande skäl införa ett nytt institut

i församlingsorganisationen.

Motsatt uppfattning deklarerar länsstyrelsen i Örebro län, som inte vill

göra någon invändning av principiell natur mot det föreslagna systemet

med församlingsdelegerade och den omfattning, i vilket systemet skulle

komma till användning. Länsstyrelsen anför vidare.

. Val av dubbla kyrkofullmäktige böra, såvitt möjligt, undvikas. Orga­

nisationen blir ofta onödigt vidlyftig och tungarbetande. Erfarenheten visar

också, att väljarna i stor utsträckning ha svårt att skilja mellan de olika

kyrkofullmäktigförsamlingarna, varför vid de gemensamma valen valsed­

larna lätt komma att förväxlas. Det vore dock önskvärt, att bestämmel­

serna angående församlingsdelegerade utformades i närmare överensstäm­

148

Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961

149

melse med bestämmelserna om kommunalförbund, vilka ju ha stor likhet

med de kyrkliga samfälligheterna. Bäst hade varit, om den nya lagstift­

ningen angående kommunalförbund — med erforderliga jämkningar

kunnat bli direkt tillämplig å de kyrkliga samfälligheterna.

Ytterligare två spörsmål har kommit i betraktande av remissinstanserna,

nämligen behoven av gemensam kyrkostämma och, vid total ekonomisk

samfällighet, församlings eget kyrkoråd.

Ett flertal remissinstanser har förklarat, att något behov inte längre

kan anses föreligga att kunna fatta beslut å gemensam kyrkostämma i de

fall, då samfällighet inte bildats. Sålunda anför

kyrkolag sutskottet,

i an­

ledning av en vid kyrkomötet väckt motion, som sin mening följande.

Utskottet finner det angeläget, att den i flera avseenden olämpliga orga­

nisationen med gemensamma kyrkostämmor försvinner. I de fall, da en

samfällighetsbildning skulle komma att framstå såsom en i förhallande till

gemenskapen alltför vidlyftig organisation, synes den av kommittén rekom­

menderade lösningen att reglera samverkan genom avtal vara en betryg­

gande lösning. Utskottet anser emellertid, att i de församlingar, där sam­

verkan beträffande vissa angelägenheter hittills ägt rum å gemensamma

kyrkostämmor, den gällande ordningen beträffande dessa frågor kan besta,

och föreslår därför att i övergångsbestämmelserna matte intagas föreskrift

härom. I själva lagtexten synes däremot bestämmelserna om gemensam

kyrkostämma kunna utgå.

På grund av vad kyrkolagsutskottet salunda anfört föreslår

kyrkomötet,

att bestämmelserna om gemensam kyrkostämma måtte utgå ur lagtexten.

Domkapitlet i Linköping

hyser för sin del tveksamhet i vad mån gemen­

sam kyrkostämma har berättigande och för

domkapitlet i Göteborg

synes

ett behållande av sådan stämma vara att göra lagen mera fullständig än

den behöver vara. Redan begreppet »gemensam kyrkostämma» är ägnat att

förvilla. I likhet med kyrkolagsutskottet anser detta domkapitel liksom

domkapitlet i Härnösand,

att föreskriften bör hänvisas till övergångsbe­

stämmelserna.

Även

länsstyrelsen iV ästemorrlands län

och

styrelsen för Svenska lands­

kommunernas förbund

finner det angeläget, att organisationen med gemen­

sam kyrkostämma försvinner och anser i likhet med kyrkolagsutskottet

att om församlingarna inte bildar samfällighet, torde frågor av gemensam

natur kunna lösas avtalsvägen. Kommunförbundets styrelse tillägger dock,

att i ett avseende torde den gemensamma stämman inte kunna undvaras,

nämligen för att fatta beslut om antal delegerade i kyrklig samfällighet.

Beaktas må ock, slutar styrelsen, att om den gemensamma stämman av­

skaffas för det med sig, att församlingar inte längre kan tillsätta gemen­

samma kyrkoråd för vård av viss eller vissa angelägenheter. I

I fråga om kommitténs förslag att församling som ingår i total ekono­

misk samfällighet skall efter eget skön bestämma om den vill ha eget

Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961

150

kyrkoråd för att sköta sådana församlingsvårdande uppgifter, som inte är

av ekonomisk natur, påpekar kammarkollegiet, att församlingen skulle

kunna sakna eget administrativt organ och i kommunalt hänseende en­

dast taga formen av en kyrkostämma med mycket begränsade uppgifter.

Härtill vill kollegiet anmärka, att församlingskyrkorådet inte blott är ett

kommunalt organ utan oundgängligt för pastor, då han leder det kyrk­

liga livet i församlingen. En församling såsom administrativ kyrklig enhet

synes följaktligen förutsätta ett eget kyrkoråd. Kollegiet föreslår därför

att den föreslagna valfriheten inte införs.

Domkapitlet i Lund ställer samma yrkande som kammarkollegiet och

framhåller församlingskyrkorådens ansvarsfulla och viktiga arbetsuppgifter.

Domkapitlet vill fästa uppmärksamheten på att i de fall, då församlingar

i total ekonomisk samfällighet utgör egna kyrkomusikerdistrikt, kan det

tänkas att, om församlingarna inte utser egna kyrkoråd, kyrkomusiker-

distriktet kommer att sakna kyrkoråd. Kyrkomusikerstadgan skulle i så

fall knappast kunna tillämpas — enligt stadgan är distriktets kyrkoråd

huvudman för den kyrkomusikaliska tjänsten.

Även hos församling amu och de kyrkliga samfälligheterna har kommit­

téns förslag rörande handläggningen av gemensamma angelägenheter i

huvudsak vunnit klar anslutning. I ett fåtal fall kommer dock en mera

kritisk uppfattning till synes. Några menigheter vill sålunda att delege-

radesystemet skall avse endast sådana församlingar, som har fullmäktige;

i ett par yttranden understryks behovet av ett församlingskyrkoråd även

vid total ekonomisk samfällighetsbildning.

Mot de föreslagna bestämmelserna om samfällighetens i Stockholm orga­

nisation har församlingsdelegerade invänt i två hänseenden, nämligen att

suppleanter för de delegerade avskaffas och att mandatperioden kommer

att sammanfalla med kyrkofullmäktiges.

Den speciella sammansättningen av delegerade synes utgöra ett särskilt

skäl för att behålla suppleantsystemet, anför församlingsdelegerade samt

fortsätter.

Till delegerade och suppleanter för dem utses regelmässigt kyrkvärdar

och kyrkorådsledamöter i de olika församlingarna. Med hänsyn till sin

förtrogenhet med församlingsarbetet äro såväl delegerade som suppleanter

väl skickade att taga ställning till de ärenden som förekomma till avgörande

i delegerade. Några principiella skäl mot att medgiva att suppleanter utses

för delegerade synas därför icke föreligga. Härtill kommer att det måste

anses vara av utomordentlig vikt att samtliga Stockholms församlingar

bli representerade vid delegerades sammanträden, varför man på allt

sätt bör underlätta att så blir fallet. Genom att ledamöterna i församlings­

delegerade haft suppleanter har det hittills under församlingsdelegerades

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 70 år 1961

151

verksamhet icke behövt förekomma att någon av församlingarna varit utan

representant vid delegerades sammanträden. I detta sammanhang bor

beaktas att delegerade är en relativt stor församling med f. n. 78 ledamöter,

varför det naturligt nog förekommer svårigheter att utsätta sammantra-

dena till sådana dagar, då alla ordinarie delegerade äro i tillfälle att vara

närvarande. De flesta ledamöterna inneha ju även andra förtroendeupp­

drag än de rent kyrkliga.

Beträffande spörsmålet hur mandatperioden skall förläggas papekar för-

samlingsdelegerade, att det i praktiken visat sig att kyrkorådsledamöterna

— bland vilka regelmässigt församlingsdelegerade utses — avstår från sitt

uppdrag först vid slutet av en valperiod. Detta förhallande kan enligt

församlingsdelegerades åsikt medföra att, om förslaget skulle genomföras,

vissa ledamöter i delegerade kommer att sakna den speciella sakkunskap,

som de erhåller genom verksamhet i kyrkorådet. Det torde inte heller vara

uteslutet anser församlingsdelegerade, att kyrkofullmäktige till delegerade

kan utse personer, som kyrkofullmäktige sedermera efter ett års känne­

dom om vederbörandes kvalifikationer inte finner lämpliga som kyrko-

rådsmedlemmar.

Församlingsdelegerade anser det vara av synnerlig vikt för det kyrkliga

arbetet, att nu gällande förskjutning av mandattiderna för kyrkoråd och

församlingsdelegerade behålles. Da här är fråga om en i särskild lag regle­

rad alldeles speciell organisation, som saknar varje motsvarighet pa andra

områden, synes man kunna bortse från principiella synpunkter och låta

det praktiska övervägandet bli utslagsgivande.

I församlingsdelegerades uttalanden instämmer domkapitlet i Stockholm.

Det övervägande flertalet av huvudstadens territoriella församlingar har

likaledes, under åberopande av i huvudsak samma eller liknande synpunk­

ter som de församlingsdelegerade, avstyrkt ändring i gällande bestämmel­

ser beträffande de berörda spörsmålen. 4

Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961

4. Departementschefen

Samverkan mellan församlingar sker för närvarande i olika former. Vissa

församlingar har förenat sig till kyrklig samfällighet för vården av gemen­

samma angelägenheter. Denna form av samverkan förekommer särskilt i

städerna. Samfälligheten utgör en specialkommun med egna beslutande och

förvaltande organ och med egen utdebiteringsrätt. Andra församlingar har

utan samfällighet sbildning gått samman om ett gemensamt kyrkoråd, som

handhar gemensamma angelägenheter. Församlingar har också träffat avtal

om samverkan inbördes i viss eller vissa frågor. Församlingar kan däremot

inte, såsom de borgerliga kommunerna, ingå kommunalförbund.

152

Den viktigaste nyheten i församlingsstyrelsekommitténs förslag är, att

flerförsamlingspastoraten alltid skall utgöra samfällighet för vården av

pastoratsangelägenheterna. Kommittén föreslår i övrigt förbättringar i sam-

fälligheternas organisation och arbetsformer, som underlättar samverkan

mellan församlingar i sådan form. Samtidigt söker kommittén slå vakt om

den kyrkliga verksamheten i den enskilda församlingen genom att föreslå,

att samfällighetsbildning endast kan avse ekonomiska angelägenheter.

Kommitténs förslag har vid remissbehandlingen mottagits positivt; för­

slagen befinnes i det stora hela välgrundade. Särskilt uttalas tillfredsstäl­

lelse över att pastoraten får en fastare organisation, varigenom de gemen­

samma kyrkostämmorna i stor utsträckning försvinner.

Jag vill för egen del understryka, att stora fördelar i ekonomiskt hän­

seende kan stå att vinna genom samfällighetsbildning. Små kyrkokommu-

nala enheter innebär ofta splittring av de ekonomiska resurserna. Genom

att utnyttja det större skatteunderlag samfälligheten bjuder kan en mera

långsiktig planering ske och tillgängliga medel mera rationellt utnyttjas.

Detta kan i sin tur medföra ett jämnare skatteuttag.

Det torde inte råda tvekan om att hittillsvarande former för samverkan

i flera fall inte är tillfredsställande. Jag finner kommitténs förslag utgöra en

avsevärd förbättring av den nuvarande ordningen, och det torde i allt

väsentligt kunna läggas till grund för lagstiftning i ämnet. En viktig fördel

med förslaget är också att den till lokalkyrkan knutna församlingsverksam­

heten mte försvagas även om församlingarna går samman till mera bär­

kraftiga ekonomiska enheter.

. Enligt kommitténs förslag skall flerförsamlingspastoraten som representa­

tivt organ få församlingsdelegerade, vilka utses av de skilda församlingar­

nas beslutande organ var för sig. Denna form, som nu används i Stockholms

kyrkliga samfällighet, finner jag vara väl lämpad i förevarande samman­

hang och utgöra en smidig lösning av problemet. Sålunda undviks den över­

organisation, som direkt valda fullmäktige kan utgöra i mindre pastorat,

samtidigt som de omdebatterade pastoratsstämmorna försvinner. Till de

kritiska synpunkter, som domkapitlet i Lund anför beträffande delegerade-

systemet, vill jag endast erinra om att kyrkomusikerdistrikten inte föreslås

utgöra samfälligheter.

Med den föreslagna fasta organisationen av pastoraten kan det över­

vägas, om mte flera ekonomiska angelägenheter borde överflyttas till dem

Kommittén förordar för sin del, att församlingens åligganden beträffande

kyrkobokformgen överflyttas. I och för sig anser jag det önskvärt att även

andra ekonomiska angelägenheter överförs till dessa större enheter. Emeller­

tid innebär kommitténs förslag, att en sådan överflyttning kan ske på fri­

villighetens väg. Jag är med hänsyn härtill beredd biträda kommitténs för­

slag men vill samtidigt rekommendera att det från fall till fall prövas, om en

utökning av pastoratets verksamhetsområde bör komma till stånd.

Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961

153

Kammarkollegiet påpekar, att pastoratssamfälligheten ibland kan utgöra

eu tom konstruktion, nämligen om pastoratet i sin tur ingår i samfällighet,

som handhar pastoratsangelägenheter. Med hänsyn härtill har i lagförsla­

get inrymts en regel, enligt vilken Kungl. Maj:t kan förordna, att pastora­

tet inte skall utgöra egen samfällighet.

Ingår församlingar i total ekonomisk samfällighet, anser kommittén att

församling skall kunna få dispens från att ha egna fullmäktige. Denna me­

ning vill jag biträda. De få ärenden, som församlings beslutande organ i

allmänhet här har att handlägga, torde kunna avgöras på kyrkostämma;

fullmäktige kan ofta innebära en onödigt stor organisation. Kommittén

föreslår vidare, att församling i total samfällighet skall ha eget kyrkoråd,

endast om den så beslutar. Häremot invänder kammarkollegiet att för en

kyrkokommunal enhet förutsättes skola finnas en styrelse, ett kyrkoråd.

Vidare erinras om det stöd kyrkorådet utgör åt prästen i dennes gärning. Jag

finner också för egen del att kyrkorådet som regel bör finnas för det arbete,

som är knutet till lokalkyrkan; kyrkorådet skall ha omsorg om församlings­

livet och verka för dess utveckling. Församlingen bör därför inte avstå från

eget kyrkoråd, såvida inte särskilda omständigheter gör rådet obehövligt.

Jag vill därför i stället förorda samma dispensregel som föreslagits beträf­

fande fullmäktige.

Kommittén föreslår att det beslutande organet i totala ekonomiska sam-

fälligheter skall bestå av fullmäktige. Vad gäller partiella samfälligheter

erinrar kommittén om att flerförsamlingspastoraten föreslås få från för­

samlingarna utsedda delegerade som beslutande organ. Kommittén anser

att fördelarna med systemet kan åberopas också beträffande andra partiella

samfälligheter än pastoraten. Är den ekonomiska samfälligheten i det när­

maste total, finner kommittén dock att fullmäktigeorganisationen kan vara

naturlig. Kommittén föreslår därför, att Kungl. Maj:t skall kunna förordna

om undantag från delegeradesystemet.

I likhet med kommittén finner jag det erforderligt med en fullmäktig-

organisation i de samfälligheter som handhar alla ekonomiska angelägen­

heter. Även för andra partiella ekonomiska samfälligheter än flerförsam­

lingspastoraten synes mig ett delegeradesystem vara en väl avvägd orga­

nisationsform. Fn av fördelarna med denna form är, att dubbla kyrkofull-

mäktigval undvikes. Den föreslagna dispensregeln för det fall att sam­

fälligheten är i det närmaste total anser jag mig inte böra förorda. Också

i sådant fall torde delegerade vara tillfyllest; önskas fullmäktige, bör steget

tas fullt ut och total ekonomisk samfällighet bildas.

Vad beträffar församlingsdelegerades organisation och arbetsformer för­

anleder kommitténs förslag inte någon erinran från min sida utan jag kan

i allt väsentligt tillstyrka, att reglerna får det av kommittén angivna inne­

hållet. Särskilt vill jag understryka vad kommittén anfört beträffande dele­

Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961

154

gerades tjänstgöringsperiod. Jag är helt ense med kommittén, att en för­

skjutning i tiden i förhållande till kyrkofullmäktiges mandattid inte bör

komma ifråga.

Godtages de nu framlagda förslagen rörande kyrkliga samfälligheter,

torde samverkan under andra former mellan församlingar komma att ske

i mindre omfattning än för närvarande. Sådan samverkan torde i fortsätt­

ningen endast avse angelägenheter av ringa storleksordning. I allmänhet

kan ett sadant mellanhavande regleras genom att församlingarna sluter

avtal om samgåendet. Härigenom kan såväl omfattningen av samverkan

som formerna härför lätt anpassas efter vad omständigheterna i det en­

skilda fallet kräver. I vissa fall fordras dock en kommunalrättslig reglering.

Sålunda skall församlingar, som tillsammans ingår i ett kyrkomusikerdi-

strikt, ha ett gemensamt kyrkoråd. Även i andra fall kan ett gemensamt

kyrkoråd te sig praktiskt. I enlighet med vad kommittén förordat har där­

för bestämmelserna om gemensamt kyrkoråd i LFS överförts till det före­

liggande lagförslaget.

Kommittén förutsätter, att som beslutande organ i här avsedda fall skall

fungera gemensam kyrkostämma. Ett flertal remissinstanser framför kri­

tiska synpunkter häremot samt föreslår antingen att organisationsformen

far helt försvinna eller också att den överförs till lagens övergångsbestäm­

melser.

Jag är ense med remissmyndigheterna, att den gemensamma stämman är

olämplig som organisationsform. Med det ringa deltagandet i dessa stäm­

mor föreligger ofta risk för slumpmässiga utfall, då beslut fattas. Det kan

inte heller anses lämpligt, att sadan stämma skall besluta i gemensam ange­

lägenhet, om fullmäktige finns i de enskilda församlingarna. Jag kan därför

inte förorda kommitténs förslag att den gemensamma kyrkostämman be-

hålles som beslutande organ.

Avskaffas den gemensamma stämman kommer det gemensamma kyrko­

rådet att inta en ställning, som i vissa avseenden avviker från nu gällande

ordning. Som beslutande organ kommer i stället de enskilda församlingarnas

fullmäktige eller stämmor att fungera. Särskilda regler för samverkan ge­

nom ett gemensamt kyrkoråd synes dock inte erforderliga utom för det fall,

att församlingarna inte kan enas om rådets sammansättning. Denna bör

då bestämmas av länsstyrelsen. Jag förutsätter att regeln ytterst sällan

kommer till användning.

I övrigt får beträffande det gemensamma kyrkorådet gälla, att det svarar

inför sina uppdragsgivare var för sig. I den mån rådet behöver medel för

sin verksamhet, skall dessa ställas till förfogande genom beslut av varje

församling. Om ersättning till ledamot av rådet beslutar dock den försam­

ling, som valt ledamoten. Varje församlings revisorer har att granska det

gemensamma kyrkorådets förvaltning och att avge revisionsberättelse till

Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961

155

sina uppdragsgivare, som sedan har att besluta om ansvarsfrihet i vad på

den församlingen ankommer. Anslag av tillkännagivanden måste ske pa

varje församlings anslagstavla.

Den kyrkliga samfälligheten mellan församlingarna i Stockholm är en

partiell ekonomisk samfällighet. Dess verksamhetsområde har bestämts

genom en avvägning av å ena sidan behovet av ett ekonomiskt samgående

mellan församlingarna för att underlätta nya församlingsbildningar och få

till stånd en skatteutjämning samt å andra sidan de enskilda församlingar­

nas intresse att själva besluta i sina angelägenheter.

Kommitténs förslag innebär inga större ändringar i gällande ordning.

Efter förebild av kommunala delegationslagen föreslås en regel, som möj­

liggör central reglering av anställningsvillkoren för vissa kategorier anställ­

da. Bestämmelserna om samfällighetens organisation och arbetsformer är

anpassade till vad som föreslås gälla för riket i övrigt. Detta innebär bland

annat den ändringen i nuvarande ordning att suppleanter inte längre skall

finnas för delegerade samt att delegerades tjänstgöringsperiod sammanfaller

med tjänstgöringsperioden för församlingarnas kyrkofullmäktige.

Vid remissbehandlingen har förslaget i allmänhet fått ett gott mottagan­

de. Flertalet av de berörda remissinstanserna avstyrker dock ändring be­

träffande suppleanter och tjänstgöringsperiod för delegerade. I remissvaren

berörs också några mer speciella frågor; önskemal framförs bland annat om

eu smidigare regel för medelsanvisningen till vissa befattningshavares löne­

förmåner och vidare diskuteras, vilka grupper av anställda som bör avlönas

från samfälligheten.

Behov av en mera elastisk kompetensregel för samfälligheten påvisas

också i en promemoria, som domkapitlet i Stockholm ingivit till ecklesia­

stikdepartementet. I promemorian framhålles, att ett ärende, som utgör en

för församlingarna gemensam angelägenhet men som ligger utanför sam­

fällighetens kompetens, förutsätter beslut av varje församling för sig. En

sådan ordning ter sig i mindre kostnadskrävande frågor opraktisk och onö­

dig. Som exempel på gemensamma ändamål nämns i promemorian gemen­

sam annonsering, gemensam diakonissa för värden av döva samt bidrag till

Stockholms teologiska institut. I promemorian föreslås, att kompetens­

regeln får ett tillägg av innehåll, att församlingsdelegerade skall äga även

i övrigt bevilja bidrag till ändamål, som är gemensamma för stadens samt­

liga församlingar.

Då de nuvarande bestämmelserna om Stockholms kyrkliga samfällighet

antogs år 1942 framhöll föredragande departementschefen, att fastän i vissa

avseenden någon direkt skyldighet inte alades samfålligheten att anvisa

medel, fick man utgå från att uppgifterna blev behörigen tillgodosedda

och att fasta normer tillämpades vid anslagsgivningen. Under den tid sam­

fälligheten bestått har en fast praxis utbildats genom att delegerade fattat

Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961

156

en rad principbeslut i anslagsfrågor. Från skilda håll framförs nu önskemål

om en uppmjukad kompetensregel.

Jag finner för egen del det inte påkallat med givna gränser för Stock-

holmssamfällighetens verksamhetsområde. Det synes mig fastmera vara av

vikt, att inte utvecklingen låses av snäva regler. Har en kyrklig verksam­

hetsgren vuxit ut, bör samfälligheten kunna ombesörja de ekonomiska be­

tingelserna för den. Härigenom utnyttjas den skatteutjämnande effekten.

Kompetensregeln synes därför kunna utformas så, att den lämnar större

frihet åt samfälligheten att själv avgöra, till vilka angelägenheter den skall

anslå, medel. På goda grunder vill jag förutsätta, att en sådan regel kommer

att tillämpas utifrån samma fasta normer som nu i övrigt sker.

Vad gäller det närmare innehållet i kompetensregeln bör denna som hit­

tills i första hand ta upp vad som skall handhas av samfälligheten och i

andra hand vad samfälligheten äger i övrigt ombesörja. Samfälligheten före­

slås skola handha kostnaderna för de kontanta avlöningsförmånerna åt

präster och kyrkomusiker. Vidare äger samfälligheten rätt att bevilja för­

samling anslag, motsvarande lönekostnaderna för annan personal. I sam-

fällighetens behörighet vad beträffar anslag till byggenskap föreslås ingen

ändring. Samfälligheten skall äga även eljest handha angelägenhet av ekono­

misk natur under förutsättning att den är gemensam för samtliga försam­

lingar. Härmed avses inte endast anslagsgivning till tidigare berörda gemen­

samma ändamål utan även t. ex. tillsättande av ett organ för samråd i eko­

nomiska frågor med den borgerliga kommunen. I lagförslaget tas också upp

en bestämmelse, som gör det möjligt att centralt reglera anställningsvillko­

ren för vissa personalgrupper. Samfälligheten kan i samband med anslags-

givningen förbehålla sig rätt att företräda församlingen i nämnda avseende.

Vad angar samfällighetens organisation och arbetsformer finner jag inte

bärande skäl vara anförda att ha olika regler för Stockholm och landet i

övrigt beträffande suppleanter och tjänstgöringsperiod för delegerade. Till

ett par detalj spörsmål far jag aterkomma i specialmotiveringen.

Bestämmelserna för samfälligheten i Göteborg har i enlighet med kom­

mitténs förslag ändrats i den mån det varit betingat av en anpassning till

vad som föreslås gälla för rikets övriga församlingar. Det bör påpekas, att

dia territoriella församlingar i Göteborg ingår i samfälligheten. Efter lagens

ikraftträdande kommer sålunda även Västra Frölunda och Backa försam­

lingar, som nu star utanför samfälligheten, att ingå i denna. Jag kommer

också beträffande Göteborg att behandla ett par frågor av mindre räckvidd

i specialmotiveringen.

Kunql. Maj:ts proposition nr 70 år 1961

Kungl. Maj ds 'proposition nr 70 år 1961

157

VI. Specialmotivering till lagförslagen

I enlighet med de huvudgrunder, som angivits i det föregående, har inom

ecklesiastikdepartementet upprättats förslag till lag om församlingsstyrelse.

För reglering av de tillämpningsfrågor och andra spörsmål, som uppkommer

vid den avsedda lagstiftningens ikraftträdande, har uppgjorts förslag till lag

om införande av lagen om församlingsstyrelse. Vidare har inom departe­

mentet upprättats förslag till erforderliga ändringar i lagen den 13 juni 1919

(nr 293) om ändring i kommunal och ecklesiastik indelning (LKI) samt i

folkbokföringsförordningen den 28 juni 1946 (nr 469).

Som i tidigare sammanhang berörts, kommer frågan om lagstiftning be­

träffande kyrkorummets upplåtande för vissa fall att upptagas i annat

sammanhang.

De nämnda författningsförslagen ansluter sig i huvudsak till vad för-

samlingsstyrelsekommittén förordat. Av skäl jag tidigare utvecklat har en

genomgripande förändring av lagteknisk natur ägt rum på så sätt, att

kommitténs förslag till särskild lagstiftning rörande församlingarna i Stock­

holm och Göteborg inarbetats i förslaget till lag för rikets församlingar i

allmänhet.

Jag ämnar nu övergå till att lämna en specialmotivering till förslagen.

Vad angår förslaget till lag om församlingsstyrelse anges för varje paragraf

dess motsvarigheter i LFS, LFS Sthlm samt LKF Gbg, i den mån motsva­

righet finns. I erforderlig utsträckning nämns också motsvarande paragraf

eller paragrafer i kommitténs förslag till församlingslag, till församlingslag

för Stockholm och till lag om kyrklig samfällighet i Göteborg (FFL, FFL

Sthlm och FLS Gbg). I den mån stadgandena i sak överensstämmer med

kommitténs förslag anser jag det i allmänhet tillräckligt att endast hänvisa

till den av kommittén lämnade motiveringen.

1. Förslaget till lag om församlingsstyrelse

Lagens rubrik

Kommittén finner såväl den nuvarande lydelsen »lag om församlingssty­

relse» som »församlingsstyrelselag» vara från terminologisk synpunkt till­

fredsställande benämningar på lagen, men föredrar den något kortare rubri­

ken »församlingslag».1

Av remissinstanserna finner kammarkollegiet och domkapitlet i Luleå att

den av kommittén föreslagna rubriken kan godtagas. Domkapitlet i Skara

förordar däremot den nuvarande rubriken »lag om församlingsstyrelse».

1 Ledamoten Brolin är skiljaktig.

158

Svenska prästjörbundet

anser att den föreslagna rubriken är mindre ade­

kvat. Också

ett tiotal församlingar

finner förslagets rubrik mindre god samt

förordar oförändrad titel.

Departementschefen.

Enighet föreligger inte vare sig inom kommittén

eller mellan remissmyndigheterna om att den nya lagen skall ha annan

benämning än den nu gällande. Även om, såsom kommittén framhållit, det

kan vara praktiskt med en kort lagrubrik, finner jag dock inte att några

påtagliga fördelar står att vinna med den föreslagna lydelsen. Jag vill

därför föreslå att rubriken behålles oförändrad i den nya lagen.

1 kap. Allmänna bestämmelser

1

§•

Paragrafen anger lagens tillämpningsområde, varom för närvarande stad­

gas i 1 § första stycket samt 7 och 8 §§ LFS. Jfr 1 § första och tredje styc­

kena LFS Sthlm.

Enligt paragrafen skall lagen i princip gälla såväl för territoriella försam­

lingar som — i tillämpliga delar — för ieke-territoriella församlingar. Den

viktigaste ändringen är, som nämnts, att också Stockholmsförsamlingarnas

angelägenheter regleras genom samma lag som rikets andra församlingar.

Beträffande

de icke-territoriella församlingarna

— sex till antalet —

innebär kommitténs förslag (1 § FFL och 1 § FFL Sthlm) en ändring i

förhållande till LFS och LFS Sthlm. För närvarande skall bestämmelserna

lända till efterrättelse, endast om församlingen så beslutar. Den nya lagens

bestämmelser har föreslagits bli tillämpliga även för icke-territoriell försam-

ling. Församlingen kan dock besluta, att den vid tiden för lagens ikraft­

trädande särskilt gällande ordningen för församlingen skall behållas. Kom­

mittén har inte ansett det erforderligt att i lagen utsäga, när icke-territoriell

församling måste bestämma sig för att behålla den gällande ordningen. Det

synes kommittén vara självfallet, att dylikt beslut måste fattas i tämligen

omedelbar anslutning till den nya lagens ikraftträdande.

Tyska S:ta Gertruds församling

och

finska församlingen

framhåller, att

omläggning till överensstämmelse med den allmänna lagen skulle medföra

djupgående förändringar i församlingarnas organisation.

Kammarkollegiet

finner kommitténs förslag vara för obestämt såtillvida, att viss tid bör ut­

sättas inom vilken församlingen skall besluta sig om den vill ha kvar den

gamla ordningen.

Departementschefen. Jag

biträder kommitténs förslag att församlings-

styrelselagen i princip skall vara tillämplig också för de icke-territoriella

församlingarna. I några fall avviker dock församlingens nuvarande organi­

sation starkt från de territoriella församlingarnas. Det synes därför lämp-

ligt, att församling själv får avgöra, vilken ordning den vill tilllämpa.

Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961

159

Någon särskild föreskrift, att församlingen skall ta ställning i frågan inom

viss tid, torde inte vara behövlig. Jag förutsätter, att detta sker innan den

nya lagen träder i kraft.

2

§.

Paragrafen ersätter 1 § första stycket och 2 § LFS samt 1 § första stycket

och 2 § 1 mom. LFS Sthlm. Beträffande paragrafens innehåll får jag hänvisa

till vad som anförts vid behandlingen av avsnitt III i den allmänna moti­

veringen. Utöver de i detta avsnitt redovisade ändringarna i kommitténs

förslag (jfr 3 § FFL och 3 § FFL Sthlm), har i texten en omgruppering

skett av de olika församlingsangelägenheterna.

Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961

3 §.

Paragrafen träder i stället för 1 § andra stycket LFS, 1 § andra stycket

LFS Sthlm och 1 § LKF Gbg. Paragrafens innehåll har behandlats såsom

avsnitt V i den allmänna motiveringen. Som bilaga A till statsrådsprotokol­

let har fogats en schematisk uppställning över olika former för samverkan,

till vilken får hänvisas.

4 §.

Enligt detta lagrum uppdelas den kyrkokommunala verksamheten i be­

slutanderätt å ena sidan och förvaltning och verkställighet å andra sidan.

Paragrafen motsvarar 3 § första och tredje styckena LFS samt delvis 3 §

1 mom. LFS Sthlm. Jfr 5 § 1 mom. första stycket och 2 mom. FFL samt

5 § 1 mom. FFL Sthlm.

Första stycket anger församlingars beslutande organ.

Genom KL har, såsom redan anmärkts, kommunalstämman och allmänna

rådstugan avskaffats, samt den kommunala beslutanderätten i samtliga

borgerliga kommuner tillagts fullmäktige. Reformen är att betrakta som en

logisk följd av utvecklingen.

Kommittén har övervägt om förutsättningar föreligger för en motsva­

rande reform för församlingarnas vidkommande. Frågan har av kommittén

besvarats nekande. Den grundar sitt ställningstagande främst därpå att det

för församlingarnas del inte finns någon motsvarighet till kommunreformen,

genom vilken de borgerliga småkommunerna försvunnit. Av rikets omkring

2 500 församlingar har således inte mindre än omkring 600 en folkmängd,

som inte överstiger 500 invånare. Ungefär lika många har mellan 500 och

1 000 invånare och nära 400 har mellan 1 000 och 1 500 invånare. Kom­

mittén finner att det för småförsamlingarnas del knappast föreligger något

större behov av fullmäktige.

Kommittén erinrar om att enligt 5 § LFS har kyrkostämman att taga

befattning med vissa frågor, beträffande vilka beslutanderätten lagligen

inte kan uppdras åt kyrkofullmäktige. De ärenden, som enligt detta lag­

rum är förbehållna stämman, är dels ärenden för vilkas avgörande gäller

160

särskilda bestämmelser om rösträtt,

dels

ärenden som är gemensamma för

två eller flera församlingar, ehuru de inte utgör kyrklig samfällighet, och

dels

frågor om införande och avskaffande av fullmäktige samt om fullmäk­

tiges antal. I Stockholm inskränker sig stämmans befogenheter att bestäm­

ma fullmäktiges antal (3 § 1 mom. LFS Sthlm).

Den första gruppen av de berörda ärendena torde inte längre förekomma,

sedan de genom 1910 års prästlönereform antagna principerna numera trätt

i full tillämpning.

Beträffande den andra gruppen ärenden utövas beslutanderätten på ge­

mensam stämma, oavsett om fullmäktige finns i de berörda församlingarna

(3 § andra stycket LFS). Kommittén föreslår, att sådan stämma alltjämt

skall finnas, se avsnitt V i den allmänna motiveringen.

Vad angår de återstående av de i 5 § LFS nämnda ärendena måste det

uppenbart tillkomma stämma att fatta beslut om att införa fullmäktige, om

fullmäktigsystemet inte är obligatoriskt. Då kyrkofullmäktige finns i för­

samlingen, saknas enligt kommitténs åsikt anledning att låta en stämma

avgöra frågan om fullmäktiginstitutionens fortsatta bestånd. Kommittén

finner vidare, att även rätten att bestämma om fullmäktiges antal — såsom

i motiveringen till 8 § kommer att beröras — bör tillkomma fullmäktige

själva.

Kommitténs förslag innebär sålunda, att stämma inte skall finnas i för­

samling, som har fullmäktige, men att gemensam stämma behålles som

beslutande organ vid samverkan mellan församlingar utan att samfällighet

bildats.

Andra stycket

av lagförslaget om förvaltning och verkställighet innebär

ingen ändring i sak av nuvarande bestämmelser. Ordalydelsen är avpassad

efter KL.

Departementschefen.

Lika med kommittén anser jag att — även om ett

fullmäktigsystem i princip är att föredraga — kyrkostämmoorganisationen

bör behållas för de mindre församlingar, i vilka det skulle framstå som

överorganisation att inrätta fullmäktige genom att som hittills lämna dessa

församlingar en fakultativ möjlighet att införa fullmäktigsystem, torde en

smidig anpassning efter de lokala förhållandena kunna komma till stånd i

varje särskilt fall. Jag är vidare ense med kommittén, att stämma inte

längre har något berättigande i församlingar, som har ett fullmäktigsystem.

Det fåtal uppgifter som ålegat stämman kan lämpligare handhas av full­

mäktige själva.

\ ad beträffar beslutanderätten i ärenden, som är gemensamma för två

eller flera församlingar, vilka inte utgör samfällighet, kan jag, som jag tidi­

gare utvecklat vid behandlingen av avsnittet V, inte biträda kommitténs

standpunkt. Jag finner det således inte behövligt att behålla den gemen­

samma kyrkostämman som beslutande organ. Till följd härav har 3 § andra

Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961

stycket LFS (jfr

5

§

1

mom. tredje stycket FFL) inte överförts till det nya

lagförslaget.

Jag får slutligen i sammanhanget erinra om att det beslutande organet

har möjlighet att i viss utsträckning delegera sin beslutanderätt till det

centrala förvaltningsorganet eller särskild nämnd.

5 §.

Denna paragraf träder i stället för 4 § LFS och 16 § andra stycket LKF

Gbg. Jfr

6

§ FFL och 9 § FLS Gbg.

1 mom. första stycket av paragrafen anger gränsen för obligatoriskt full­

mäktig system.

I LFS i dess ursprungliga lydelse var det befolkningstal, vars överskri­

dande gjorde fullmäktige obligatoriska, satt till 5

000

. Genom lagändring år

1942 sänktes talet till nu gällande

1

500. Den vidgade skyldigheten att utse

kyrkofullmäktige medförde, att fullmäktiginstitutionen blev obligatorisk

bland annat i flertalet av de till ytvidden stora församlingarna i norra

Svealand och Norrland, där avstånden försvårade ett mera allmänt delta­

gande i stämmorna.

Kommittén framhåller, att den naturliga utgångspunkten vid över­

vägande av frågan om en ändring av de gällande bestämmelserna i riktning

mot en vidgad användning av fullmäktigsystemet är den utveckling, som

ägt rum inom de borgerliga kommunerna och som där lett till kommunal­

stämmans och allmänna rådstugans avskaffande. Kommittén betonar vidare

att de företräden, som en fullmäktiginstitution får anses besitta, gör sig

särskilt starkt gällande i kommuner med högre befolkningstal, medan i små-

kommunerna nackdelarna med fullmäktigsystemet torde få anses överväga

fördelarna. Var gränsen för obligatoriskt införande av fullmäktige i försam­

ling skall dragas finner kommittén vara en avvägningsfråga. Då kommittén

anser en sänkning av den nu gällande gränsen vara motiverad, grundas detta

huvudsakligen på det svala intresse för deltagande i stämmor, som konsta­

terats genom uppgifter kommittén inhämtat. Den ringa tillslutningen till

kyrkostämmorna måste inge farhågor för att åtminstone i de större av de

församlingar, där beslutanderätten nu utövas av kyrkostämma, församlings-

viljan inte kommer till uttryck vid stämmorna. Fn sänkning av gränsen

ända till befolkningstalet 700, som gällde för de borgerliga kommunerna,

finner kommittén dock inte påkallad, utan har stannat vid talet

1

000

.

Detta innebär, att ytterligare omkring 400 församlingar obligatoriskt skall

ha fullmäktige, men att nära hälften av rikets församlingar alltjämt får

fakultativt system.

Vad beträffar Göteborg innebär nuvarande bestämmelse i 16 § andra

stycket LKF Gbg, att de särskilda församlingarna inte är skyldiga att utse

egna kyrkofullmäktige. Endast om församling så beslutar, kommer fullmäk-

11 —

Bihang till riksdagens protokoll 1961. 1 samt. Nr 70

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 70 år 1961

161

162

tige att finnas i församlingen. Sedan lagens tillkomst har fullmäktige inte

förekommit i någon av samfällighetens församlingar. Något behov av full­

mäktige i församlingarna föreligger enligt kommitténs åsikt uppenbarligen

inte. Till följd härav har kommittén föreslagit att rätten att utse egna full­

mäktige avskaffas.

För församlingar som ingår i samfällighet är förhållandena eljest till

följd av omfattningen av samfällighetens kompetens från fall till fall så

olika, att några särskilda regler inte kan uppställas. Principiellt gäller därför

att församlingarna skall utse egna fullmäktige om befolkningstalet över­

stiger

1

000

, men kommittén har föreslagit en dispensregel för de fall full­

mäktige uppenbarligen skulle sakna betydelse.

Enligt 1 mom. andra stycket skall det tillkomma kyrkofullmäktige och

inte såsom för närvarande kyrkostämman att besluta huruvida fullmäktige

skall ersättas av stämma, om folkmängden i församlingen nedgått under

gränsen för obligatoriskt fullmäktigsystem. Ändringen har bland annat för­

anletts av att enligt förslaget stämma inte skall förekomma i församling

med fullmäktige; se motiveringen till

4

§.

Paragrafens 2 mom. fastslår att församling om högst

1

000

invånare har

rätt att själv besluta om fullmäktigsystem. Vidare har föreslagits, att beslut

om upphörande av fullmäktigsystem i sådan församling — förslag härom

får inte väckas förrän fyra år förflutit sedan fullmäktige trädde i verk­

samhet — skall tillämpas först från utgången av det år, då allmänna full-

mäktigval nästa gång förrättas, och inte, såsom enligt gällande rätt, redan

från utgången av det år, varunder beslutet vunnit laga kraft. Ändringen

har vidtagits i syfte att förhindra täta kastningar mellan fullmäktig- och

stämmosystem. Även i här avsedda fall tillkommer det fullmäktige själva

att bestämma om fullmäktigsystemets upphörande.

Länsstyrelsen i Södermanlands län har förordat, att beslutanderätten i

fråga om att behalla fullmäktige eller att bestämma deras antal alltjämt

bör tillkomma kyrkostämman, även om denna inte skulle få andra ärenden

att behandla.

Kammarkollegiet påpekar att förslaget inte upptar, liksom inte heller

4 § LFS, någon bestämmelse om från vilken tidpunkt fullmäktige skall in­

föras, när församlingens invånarantal kommit att överstiga gränsen för

obligatoriskt fullmäktigsystem. Det torde få anses ligga i sakens natur,

säger kollegiet, att detta sker först i samband med nästpåföljande allmänna

kommunalval.

Departementschefen. Mot kommitténs i förevarande paragraf upptagna

förslag har jag ingen erinran. Den föreslagna nya gränsen för obligatoriskt

fullmäktigsystem synes mig från skilda utgångspunkter lämpligt avvägd.

Lika med kollegiet anser jag det naturligt, att i församling, vars befolknings­

Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961

163

tal kommit att överstiga

1

000

, fullmäktige införes först i samband med att

ordinarie kyrkofullmäktigval hålles. Särskilt stadgande härom är onödigt.

Vad gäller församlingar, som ingår i kyrklig samfällighet, är jag ense med

kommittén att — den hittills inte utnyttjade — rätten för församlingar i

Göteborg att utse egna fullmäktige bör utgå. I fråga om andra samfällig-

heter, som omhänderhar mera än pastoratsangelägenheterna, synes det

lämpligt, att Kungl. Maj:t alltjämt från fall till fall i samband med sam-

fällighetens tillkomst eller eljest prövar, om församlingarna kan undvara

egna fullmäktige; se härom vidare avsnitt V i den allmänna motiveringen.

6

§.

Paragrafens första stycke motsvarar i vad gäller Stockholm 3 § 2 mom.

LFS Sthlm och dess andra stycke vad beträffar Göteborg till viss del 2 §

LKF Gbg.

För kyrkliga samfälligheter i övrigt upptar första stycket bestämmelser

om församlingsdelegerade som beslutande organ för partiella ekonomiska

samfälligheter och andra stycket bestämmelser om kyrkofullmäktige, då

fråga är om totala ekonomiska samfälligheter. Motiven har behandlats un­

der avsnittet V i den allmänna motiveringen. I kommittéförslaget åter­

finns paragrafens bestämmelser i 5 § 1 mom. andra stycket samt 4 § sista

stycket FFL, 5 § 2 mom. FFL Sthlm och

2

§ FLS Gbg. 5 § 1 mom. tredje

stycket FFL, som handlar om gemensam kyrkostämma, har — såsom be­

rörts i motiveringen till 4 § — inte medtagits.

7 §.

Paragrafen motsvarar helt

6

§ LFS och 4 § LFS Sthlm.

2 kap. Om kyrkofullmäktige

8

§.

1 mom. överensstämmer med första stycket av 5 § LFS Sthlm och

2 mom. med första stycket av 27 §

1

mom. LFS.

Jag kan inte biträda ett av länsstyrelsen i Malmöhus län framfört förslag

att minimiantalet fullmäktige med hänsyn till de i förhållande till borger­

lig kommun mer begränsade arbetsuppgifterna sänks något; den nedre grän­

sen vid ett antal av 15 — som överensstämmer med KL — har sålunda

behållits oförändrad.

3 mom. innebär i jämförelse med gällande rätt den ändringen, att det

som regel tillkommer kyrkofullmäktige — och inte kyrkostämman — att

inom de i

1

och

2

mom. angivna gränserna besluta om antalet fullmäktige;

se SOU 1957: 15 s. 174. Av naturliga skäl måste beslutanderätten ankomma

på stämman, då fullmäktigsystemet införes i församlingen.

Efter mönster i KL har till andra stycket av 3 mom. överflyttats det

stadgande, som för närvarande återfinnes i 30 § andra stycket LFS och

9 §

andra stycket LFS Sthlm. I samband därmed har stadgandet omformule­

Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961

164

rats, så att det överensstämmer med motsvarande stadgande i KL, utan att

någon ändring i sak därigenom åsyftats.

Såvitt gäller bestämmande av kyrkofullmäktiges antal, då beslut därom

fordras till följd av ecklesiastik indelningsändring, föreslås vissa regler i

LKI. Om dessa regler erinras i sista stycket av

3

mom.

9 §.

Denna paragraf motsvarar 28 § LFS, jämförd med 9 § och

10

§ första

stycket samma lag. Paragrafens innehåll överensstämmer i sak med

6

och

7 §§ LFS Sthlm. Jfr

6

§ KL.

10 §.

Paragrafen motsvarar 29 § LFS samt

8

§ LFS Sthlm. Jfr

7

§ KL.

De gällande reglerna i LFS och LFS Sthlm för valbarhet och rätt till

avsägelse är i huvudsak överensstämmande med vad som gällde i fråga om

förtroendeuppdragen i de borgerliga kommunerna enligt 1930 års kommu­

nallagar.

KL:s bestämmelser innefattar vissa betydelsefulla ändringar. Uppdel­

ningen i särskilda valbarhets- och behörighetsvillkor — av vilka de förra

principiellt skulle föreligga vid valtillfället och de senare under den tid

uppdraget varade — var ägnad att vålla svårigheter vid tillämpningen.

Den har därför borttagits och alla villkor betecknas nu som valbarhetsvill­

kor. Kvalifikationerna skall föreligga alltifrån valtillfället och under hela

uppdragstiden.

Såvitt angår utformningen av de särskilda valbarhetshindren för äm-

bets- och tjänstemän har den ledande principen ansetts vara att inte ute­

stänga ämbets- och tjänstemän från rätten att utöva kommunala förtroen­

deuppdrag i andra fall än när särskilt starka skäl därför föreligger med hän­

syn till ämbetets eller tjänstens speciella art och natur. Med angivna ut­

gångspunkt har bland annat redovisningsskyldighet slopats såsom obehö­

righetsgrund. I stället har stadgats obehörighet för sådana kommunala be­

fattningshavare, som till följd av sina tjänsteåligganden intar den ledande

ställningen inom den kommunala förvaltningen.

I fråga om rätt till avsägelse från kommunalt uppdrag stadgar ICL en

ovillkorlig avsägelserätt endast för den som fyllt sextio år.

Departementschefen. Da det gäller att anpassa församlingsstyrelselag-

stiftningens bestämmelser om valbarhet efter KL:s motsvarande stadganden

finner jag i likhet med kommittén, att den i KL genomförda enhetliga be­

handlingen av valbarhets- och behörighetsvillkoren självfallet bör över­

föras.

Beträffande de särskilda valbarhetshindren för ämbets- och tjänstemän

föranleder en anpassning till KL främst att det för »församlingens redovis-

ningsskyldiga och avlönade betjänte» gällande förbudet att tillhöra kyrko­

fullmäktige utgår.

Kommittén har ansett det vara tveksamt, om församlingsstyrelselagen

Kiingl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961

165

behöver innehålla motsvarighet till bestämmelsen i KL, enligt vilken vissa

ledande kommunaltjänstemän uteslutes. Kommittén betonar, att någon

fullt jämförbar befattningshavare sällan finns i församlingarna. Jag är ense

med kommittén, att förhållandena i berörda avseende inte är likartade med

vad som förekommer inom de borgerliga kommunerna. Jag finner därför, att

nu ifrågavarande valbarhetshinder inte bör inflyta i lagen. Det har följakt­

ligen inte medtagits i lagförslaget.

11

§•

Denna paragraf motsvarar med viss jämkning av redaktionell natur 30 §

första och tredje styckena LFS samt 9 § första och tredje styckena LFS

Sthlm. Jfr 11 § FFL och

10

§ FFL Sthlm samt

8

§ KL.

12

§.

I paragrafens 1 mom. har upptagits bestämmelser om valkretsindelning.

I fråga om sådan indelning stadgas för närvarande i 31 § LFS, att för val

av kyrkofullmäktige kan församling med mera än

10

000

invånare indelas i

valkretsar, där så befinns lämpligt. Annan församling kan inte indelas i val­

kretsar, om inte till följd av församlingens särskilt betydande utsträckning

eller liknande förhållanden synnerliga skäl föreligger till sådan indelning. Vid

val av fullmäktige för kyrklig samfällighet skall dock varje i samfällig-

heten ingående församling utgöra en valkrets. Beträffande Stockholm gäller

enligt

10

§ LFS Sthlm att församling kan indelas i valkretsar, om mera än

trettio fullmäktige skall väljas.

Kommittén har inte föreslagit annan ändring i nuvarande regler än att

församling utanför Stockholm med mera än 40 000 invånare alltid skall

indelas i valkretsar (12 § FFL, jfr 11 § FFL Sthlm). Härigenom anpassas

paragrafen till 9 § KL.

Departementschefen. Jag får erinra om att sedan församlingsstyrelse-

kommitténs arbete avslutats, har 1955 års valutredning i ett den 15 decem­

ber 1960 dagtecknat betänkande (stencilerat) framlagt förslag till bland

annat ändrade bestämmelser om valkretsindelning vid kommunalval, och

att detta ärende för närvarande beredes inom inrikesdepartementet. Val­

utredningens förslag innebär bland annat, att gränstalen för såväl obliga­

torisk som fakultativ valkretsindelning höjes. Till följd härav är jag inte nu

beredd tillstyrka den av församlingsstyrelsekommittén föreslagna anpass­

ningen av bestämmelserna om valkretsindelning till motsvarande regler i

KL utan får förorda, att bestämmelserna upptages oförändrade i det nu

föreliggande lagförslaget.

Paragrafens 2 mom. överensstämmer med 9 § KL enligt den ändrade

lydelse paragrafen erhållit genom lag den

20

mars 1959 (SFS 1959:61).

Härvid har i första hand reglerna för fördelning av mandaten mellan val­

kretsarna ändrats i syfte att skapa bättre proportionalitet mellan mandat­

tal och befolkningstal i valkretsar vid val i borgerliga kommuner. De motiv,

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 70 år 1961

166

som anfördes då ifrågavarande bestämmelser intogs i KL, torde i huvudsak

gälla också i före varande sammanhang. Jag får därför hänvisa till vad som

förekommit i samband med nämnda lagstiftningsärendes behandling (prop.

1959: 26; KU

2

; rskr 81).

13 §.

Denna paragraf överensstämmer med 32 § LFS och

11

§ LFS Sthlm.

Jfr 10 § KL.

14 §.

Paragrafen motsvarar 33 § LFS och

12

§ LFS Sthlm. Den motsvaras i

huvudsak av

11

§ KL och överensstämmer med kommitténs förslag (14 §

FFL och 13 § FFL Sthlm) utom såtillvida, att val av ordförande i nyvalda

fullmäktige i vissa fall kan ske också i december månad.

Ett tiotal Stockholmsförsamlingar anser, att ordförandevalet för året efter

det, då val av fullmäktige ägt rum, bör kunna ske i december månad val­

året, om de nyvalda fullmäktige ändå måste komma samman för att välja

församlingsdelegerade. Härigenom skulle två sammanträden tätt inpå var­

andra undvikas. Vid januarisammanträdet torde i allmänhet inget annat

ärende än ordförandevalet förekomma. Styrelsen för svenska prästförbundet

framlägger liknande synpunkter.

I förhallande till gällande rätt innebär förslaget, att kyrkoherden inte

längre kan utses till ordförande å kyrkostämma, om han inte är röstberätti­

gad, eller i kyrkofullmäktige, om han inte är fullmäktig.

Kommittén erinrar om att stadgandet om möjlighet att alltid kunna välja

kyrkoherden till ordförande å kyrkostämma eller i kyrkofullmäktige infördes

vid församlingsstyrelselagens tillkomst i syfte att bereda församling tillfälle

att till ordförande i stämman eller fullmäktige utse en dugande och intres­

serad prästman, som nyss inflyttat till församlingen. Något behov att bibe­

hålla ifrågavarande bestämmelse synes enligt kommittén inte föreligga.

Bestämmelserna innebär för övrigt, påpekar kommittén, att kyrkoherde,

som med stöd av dem utsetts till ordförande i stämma eller fullmäktige, inte

får samma ställning som en i vanlig ordning tillsatt ordförande, eftersom

han vid stämman saknar rösträtt och i fullmäktige inte äger deltaga i beslu­

ten. Inte desto mindre blir vid besluts fattande den av honom omfattade

meningen gällande, om lika röstetal föreligger och lottning inte skall ske

(20

och 38 §§ LFS). En dylik ordning framstår enligt kommittén som otill­

fredsställande.

Kommitténs åsikt har rönt viss kritik vid remissbehandlingen. Således

anser kammarkollegiet, att bestämmelsen torde ha ett visst praktiskt behov

att fylla. Några olägenheter torde inte heller den gällande ordningen ha

medfört, varför kollegiet föreslår, att den behålles. Vidare uttalar sig ett

antal domkapitel och församlingar för att kyrkoherdens särställning i detta

fall inte skall ändras. Domkapitlen i Strängnäs, Växjö, Härnösand och

Stockholm finner bestämmelsen ha särskilt värde för de mindre försam­

lingarna, där eljest ordförandefrågan kan bli svårlöst.

Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961

167

Departementschefen. Jag vill till en början erinra om att den borgerliga

kommunens fullmäktige skall sammanträda i december månad näst före

ingången av det år, då fullmäktiges tjänstgöringstid börjar, för att välja

fullmäktige i kommunalförbund, om sådant finnes. Påföljande januari må­

nad skall de åter sammankomma för att förrätta val av ordförande. Förslag

om ändring i denna ordning, så att ordförandevalet skulle kunna ske i de­

cember om de nyvalda fullmäktige ändå måste komma samman i denna

månad, framfördes i motioner vid 1959 års riksdag (I: 3 och II: 7 och 15).

Motionerna avslogs av riksdagen i enlighet med konstitutionsutskottets för­

slag. I sitt utlåtande (15) anförde utskottet bland annat, att i motionerna

inte hade åberopats tillräckliga skäl för att utskottet då skulle tillstyrka en

ändring.

_

.

...

Enligt min mening föreligger i förevarande fråga vissa skillnader beträf­

fande kyrklig och borgerlig kommun, som måste beaktas. De kyrkliga kom­

munerna har i allmänhet betydligt färre ärenden att behandla än de borger­

liga. Sammanträden med korta mellanrum bör därför om möjligt undvikas,

såvida inte ett ärendes vikt eller andra särskilda omständigheter påkallar

det. Vidare bör framhållas, att till följd av att pastoraten föreslås bli

obligatoriska samfälligheter kommer församlingsdelegerade att väljas i

väsentligt större utsträckning än fullmäktige i kommunalförbund. Bärande

skäl synes på grund av nu anförda omständigheter föreligga för att valet av

ordförande skall kunna ske vid sammanträde, som hålles i december månad

för val av församlingsdelegerade. Vid sådant val av ordförande skall den

föra ordet, som utsetts därtill av fullmäktige för den ännu löpande tjänst­

göringsperioden. Några andra ärenden än val av ordförande och försam­

lingsdelegerade bör inte äga rum vid sammanträdet. Sådana val som avses

i 16 §

2

mom. tredje stycket skall sålunda förrättas av de avgaende full­

mäktige, liksom dessa skall fatta beslut om annonsering enligt 17 § 1 mom.

tredje stycket.

I fråga om den nuvarande regeln om kyrkoherdens rätt att vara ordfö­

rande å kyrkostämman utan att vara röstberättigad eller i kyrkofullmäktige

utan att vara fullmäktig är jag ense med kommittén om att den inte är

tillfredsställande. Något större praktiskt behov av regeln torde inte före­

ligga. Kommitténs förslag har därför inte frångåtts.

15 §.

Denna paragraf motsvarar 13 § LFS (hänvisning sker, till följd av om­

flyttning av lagförslagets kapitel i förhållande till LFS, i denna och vissa

följande paragrafer till bestämmelserna om kyrkostämma i LFS) och 13 §

LFS Sthlm. Jfr

12

§ KL.

16 §.

Paragrafen, som ersätter 34 § LFS, 14 § LFS Sthlm och 5 § LKF Gbg,

har utformats efter mönster av 13 § KL. Vissa förenklingar i jämförelse med

KL har ansetts kunna företagas, se SOU 1957: 15 s. 300 f.

Kungl. Maj ds proposition nr 70 år 1961

168

Beträffande rätten att påkalla sammanträde med fullmäktige innebär

kommitténs förslag en ändring i förhållande till gällande bestämmelser så­

tillvida, att kyrkoherden inte längre skall ha sådan rätt (se SOU 1957: 15

s. 197 f.). Förslaget har väckt gensaga under remissbehandlingen från kam­

markollegiet och domkapitlet i Stockholm, som anser att kyrkoherden bör

ha kvar rätten.

Något behov av att behålla bestämmelsen kan inte anses föreligga. Kom­

mitténs förslag (16 §

1

mom. FFL och 15 §

1

mom. FFL Sthlm) har därför

upptagits oförändrat.

17 §.

Enhgt gällande bestämmelser i 16 och 35 §§ LFS och 15 § LFS Sthlm

skall fullmäktigsammanträde utlysas genom kungörande i kyrkan, anslag

inom församlingen, tillkännagivande i tidning samt personliga kallelser till

ledamöterna. Av dessa former utgör endast kungörandet i kyrkan ovillkor­

lig förutsättning för att sammanträde skall kunna hållas. Dessa bestäm­

melser överensstämmer med vad som enligt 1930 års lag om kommunal­

styrelse på landet gällde i fråga om kallelse till stämma och fullmäktig­

sammanträde.

I 14 § KL har införts bestämmelser av mera tidsenlig karaktär. Kungö­

relse av fullmäktigsammanträde skall anslås på en av kommunen anordnad

anslagstavla (kommunens anslagstavla) samt, om fullmäktige så beslutat,

också pa annat ställe. Kungörelsen skall senast fyra dagar före samman­

trädet delgivas varje fullmäktig. Vidare måste den införas i en eller flera

ortstidningar. Underlåtenhet att anslå kungörelsen på kommunens anslags­

tavla utgör hinder för sammanträdets hållande.

Kommittén anser att tvekan inte behöver råda om önskvärdheten av att

IGj.s regler om kallelse bör tillämpas även för församlingens vidkommande.

Kommittén har därför överfört reglerna till sitt förslag (17 §

1

mom. FFL

och 16 §

1

mom. FFL Sthlm).

Kyrkomötet uttalar att kallelser och meddelanden bör kungöras på

samma sätt som är föreskrivet om kungörande i kyrka. Kyrkomötet anslu­

ter sig därvid till en i kyrkolagsutskottet gjord reservation, i vilken bland

anna,t framhålles, att kungörande i kyrka av ålder varit det sätt, på vilket

officiella meddelanden bragts till allmänhetens kännedom.

Kyrkolag sutskottets majoritet vill med hänsyn till vikten av enhetlighet

mte motsätta sig det framlagda förslaget, samt finner, att vad kommittén

anfört om placering av församlings anslagstavla i sak synes överenstämma

med vad som är stadgat i 1942 års lag angående kungörelse i kyrka och

sålunda inte utesluta bibehållande av nuvarande praxis. Liknande syn­

punkter framföres också av domkapitlen i Linköping och Lund, ett flertal

församlingar samt Svenska prästförbundet.

Departementschefen. Liksom kommittén anser jag det vara till uppen­

bar fördel att KL:s regler om förfarandet då fullmäktigsammanträde ut­

Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961

169

lyses blir tillämpliga också för kyrkokommunerna. Med hänsyn till den

rättsliga betydelse kungörandet har, kan olikartade regler föranleda inte

bara att felaktigheter begås utan också att fattade beslut maste undanröjas.

Kommittén har framhållit, att lämplig plats för anslagstavlan kan vara

förrum eller hall i församlingshus eller sockenstuga, men att det i en del

fall kan vara lämpligt att placera tavlan i eller invid kyrkan. I anledning av

detta uttalande vill jag understryka, att tavlan måste uppsättas på plats,

som är tillgänglig för de inom församlingen boende. Den kan alltså inte

sättas upp i kyrka, om denna vanligen hålles last. Jag vill också framhalla,

att tavlan bör erhålla en beteckning, som klart utvisar dess egenskap av

församlingens officiella anslagstavla. I de fall tavlan placeras i eller invid

kyrkan föreligger inte hinder, att också meddelanden, som avses i lagen

den 13 mars 1942 med vissa bestämmelser om kungörande i kyrka, anslås

på tavlan.

18 §.

Denna paragraf motsvarar 36 § första stycket LFS och 16 § LFS Sthlm.

Jfr 15 § KL.

19 §.

Förevarande paragraf, som saknar motsvarighet i LFS och LFS Sthlm,

har utformats i överensstämmelse med 16 § KL. Motiv, se SOU 1957:15

s. 85 ff.

20

§.

Paragrafen ersätter 37 § LFS, och 17 § LFS Sthlm. Jfr 17 § KL.

Förslaget ansluter sig till kommitténs förslag (20 § FFL och 19 § FFL

Sthlm; jfr

4

§ LKF Gbg) och innebär bland annat, att kyrkoherdens rätt

att framställa förslag vid kyrkofullmäktigsammanträde upphör. Domkapit­

len i Karlstad och Stockholm anser, att kyrkoherden även i fortsättningen

bör ha denna rätt. Härtill vill jag anmärka, att kyrkoherden enligt förslaget

fortfarande har rätt att deltaga i överläggningarna. En formlig förslagsrätt

torde vid sådant förhållande i allmänhet sakna praktiskt värde. Jag finner

sålunda inte skäl föreligga att frångå de principer, som kommit till uttryck

i KL.

21

§.

Denna paragraf, som saknar motsvarighet i LFS och LFS Sthlm, har

avfattats i nära överensstämmelse med 18 § KL.

Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961

22

§.

Paragrafen, som motsvarar 17 § LFS och 18 § LFS Sthlm, har avfattats

enligt 19 § KL.

23 §.

Innehållet i denna paragraf överensstämmer med 18 § LFS och 19 §

LFS Sthlm. Jfr

20

§ KL.

170

24 §.

Första stycket av förevarande paragraf överensstämmer med 19 § första

stycket LFS och

20

§ första stycket LFS Sthlm. Jfr

21

§ KL.

25 §.

Paragrafen ersätter 20 §

1

mom. LFS och 21 § 1 mom. LFS Sthlm.

Jfr

22

§ KL.

26 §.

Denna paragraf, som saknar motsvarighet i LFS och LFS Sthlm, har

avfattats i enlighet med 23 § KL.

27 §.

Paragrafens innehåll, som motsvarar 23 § LFS, 24 § LFS Sthlm och

7

§

första stycket LKF Gbg, har anpassats till bestämmelserna i 24 § KL. Mo­

tiv, se SOU 1957:15 s. 303 f.

För Stockholm och Göteborg finns nu en särskild bestämmelse om proto­

kollförare. Skäl föreligger inte att för dessa städers församlingar frångå

principen om ordförandens ansvar för protokollet. Bestämmelsen har därför

inte medtagits i lagförslaget. Givetvis föreligger inte hinder, att fullmäktige

utser särskild sekreterare.

28 §.

Paragrafen överensstämmer med 24 § LFS och 25 § LFS Sthlm och är

utformad efter 25 § KL.

29 §.

Första stycket av denna paragraf ersätter 25 § första stycket LFS, 26 §

första stycket LFS Sthlm och 7 § andra stycket LKF Gbg.

Andra stycket handlar om vården av fullmäktiges protokoll och andra

handlingar. Härom får jag anföra följande.

Gällande bestämmelser om arkivvård. De kyrkokommunala arkivalierna,

varmed avses främst protokoll och andra handlingar från kyrkofullmäktige-,

kyrkostämmo- och kyrkorådssammanträden samt församlingens räkenska-

per, ingår för närvarande i kyrkoarkiven. I dessa arkiv ingår även hand-

lingar, som härrör från folkbokföringen, d. v. s. handlingar som till sin natur

är ämbetshandlingar. Hit hör främst olika slag av kyrkoböcker. Även mera

speciella kyrkoarkiv förekommer. I flerförsamlingspastorat finns ibland ett

särskilt pastoratsarkiv och vidare kan finnas kyrklig samfällighets arkiv.

I pastorat, där boställsförvaltningen handhas av särskild boställsstyrelse,

finns boställsstyrelsearkiv. Sistnämnda arkiv utgör dock inte kyrkoarkiv i

egentlig mening.

Kyrkoarkivet vardas av pastor. Detta åliggande har bland annat sin

grund i kyrkolagens bestämmelse, att pastor är ansvarig för kyrkans egen­

dom. Om den närmare vården om kyrkoarkivet gäller bestämmelserna i

stadgan den

8

september 1924 angående vissa offentliga arkiv. Enligt stad­

Kungl. Maj ds 'proposition nr 70 är 1961

171

gans

2

§ bör arkiv omsorgsfullt vårdas av den, under vars närmaste tillsyn

det är ställt, i förevarande fall pastor. Kyrkoarkiven står under tillsyn av

landsarkiven och vidare kan såväl biskop som kontraktsprost inspektera

dem.

I LFS finns inga generella bestämmelser om arkivvård. Enligt 23 och

38 § § skall kyrkostämmas och kyrkofullmäktiges protokoll med tillhörande

handlingar och bilagor förvaras bland kyrkans övriga handlingar, d. v. s. i

kyrkoarkivet. Om kyrkorådets handlingar föreskrives i 52 §, att det åligger

kyrkorådets ordförande, som är pastor, att varda dem. Även kyrkorådets

handlingar har därför tillförts kyrkoarkivet. Några bestämmelser om för­

varing av de särskilda styrelsernas och nämndernas arkivalier finns inte i

lagen.

De gällande bestämmelserna i LFS Sthlm om den kyrkokommunala ar­

kivvården överensstämmer i huvudsak med motsvarande föreskrifter i LFS.

Vad angår församlingsdelegerades arkivalier stadgas i 42 §, att de skall

förvaras i delegerades expedition. Detta innebär, att arkivaliema inte ingår

i kyrkoarkiv.

1930 års borgerliga kommunallagar saknade generella stadganden om

arkivvården inom den borgerliga kommunen. Däremot innehöll lagarna

vissa bestämmelser om vem ansvaret för vården om protokoll och andra

handlingar åvilade. I KL har inte införts några mera genomgripande änd­

ringar i de tidigare reglerna, men dessa har i vissa hänseenden komplette­

rats. Möjlighet har öppnats till central förvaring och vård av fullmäktiges

och förvaltningsorganens arkiv hos kommunens styrelse. Styrelsen har

ålagts att vårda och förteckna de kommunala arkiven, i den mån detta

inte ankommer på annan.

Församlingsstyrelsekommittén finner det i och för sig naturligt att utgå

ifrån att lika regler bör gälla för vården om de kyrkokommunala hand­

lingarna som för den borgerliga kommunens arkivalier; fråga är om likartade

handlingar av rent kommunal natur. Kommittén kan dock inte bortse från

att nuvarande regler medfört en mera betryggande arkivvård för de kyrko­

kommunala handlingarna än för kommunala handlingar i övrigt. Förutsätt­

ningarna för en god arkivvard kan därför minskas, om reglerna anpassas

till KL. Ansvaret för arkivaliema kommer i så fall att i första hand åvila

vederbörande ordförande och varje församlingsorgan far sitt särskilda

arkiv. Liksom inom den borgerliga kommunen bör det vara möjligt att

överlåta arkivvården till det centrala förvaltningsorganet. I vissa fall kan

dock svårigheter uppstå att centralisera vården; flertalet församlingar är

små och det kan bli svårt att ordna lokal eller att få kompetent person för

arkivets skötsel. Andra utvägar att ordna betryggande arkivering kan

emellertid tänkas. Arkivaliema bör efter överenskommelse kunna förvaras i

den borgerliga kommunens arkiv. I vissa fall bör den nuvarande ordningen

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 70 år 1961

172

kunna bli orubbad; arkivalierna överlämnas då till pastor för vård och för­

teckning och ingår i kyrkoarkivet.

Kommittén stannar vid att föreslå en anpassning av arkivreglerna till

KL:s regler men betonar samtidigt, att detta inte innebär att kommittén

bortser från farhågorna för en mindre tillfredsställande arkivvård. I för­

slaget upptas möjligheten att överlämna arkivhandlingarna till pastor för

vård i kyrkoarkivet. Kommittén förutsätter vidare, att arkivmyndigheter­

nas upplysningsverksamhet skall omfatta även de kyrkliga kommunerna.

I fråga om den kyrkligt kommunala arkivvården i Stockholm anser

kommittén att föreskrifter inte fordras, eftersom de kyrkokommunala arki­

ven ingår i Stockholms arkivväsen, för vilket en särskild arkivstadga gäller.

Kommitténs förslag upptages i 29 § andra stycket FFL och 28 § andra

stycket FFL Sthlm.

Remissyttranden. Inför risken av försämrad arkivvård eller rent av brist

på arkivvård avstyrker riksarkivet bestämt kommitténs förslag. Riksarkivet

befarar, att luckor kan uppkomma, som blir kännbara för forskningen om

bygdernas liv och förhållanden. I yttrandet anföres vidare.

Riksarkivet ifrågasätter, om i och med att ordförandeskapet överflyttas

från kyrkoherden som självskriven ordförande till vald ordförande, hand-

lingarnas karaktär inom det offentliga arkivväsendet därigenom undergår

förändring, och om tillkomsten av en ny församlingslag bör innebära en

förändring i Kungl. Maj:ts kompetens visavi dessa handlingar. Det vill

synas riksarkivet, att, eftersom det uttalats allvarliga farhågor för de kyrko­

kommunala handlingarnas blivande vård, det alltjämt bör tillkomma Kungl.

Maj:t att bestämma, huru dessa handlingar skola vårdas, förtecknas och

levereras till lands- eller länsarkiv, inventeras och inspekteras. Det bör för

den skull i den nya församlingslagen införas bestämmelser, att det i dessa

hänseenden förfares på sätt Kungl. Makt bestämmer.

Av de genom riksarkivet hörda lands- och stadsarkivarierna intar flerta­

let en negativ ståndpunkt till kommitténs förslag. Genomgående betonas,

att den nuvarande ordningen fungerar väl, samt att förslaget innebär stora

risker för sämre arkivvård. Endast stadsarkivarien i Malmö förklarar sig

inte ha något att erinra mot det framlagda förslaget; samma inställning

kommer till uttryck som princip i yttrandet av landsarkivarien i Vadstena,

men denne är tveksam om kommittén funnit den bästa lösningen. Helt

negativ till förslaget är landsarkivarien i TJppsala. Landsarkivarien i Land

påpekar att samma slags handlingar kommer att förvaras i vissa fall bland

kyrkans arkivalier, i andra fall i kommunalt arkivrum. Vid förvaring hos

förtroendeman kan arkivalier skingras och gå förlorade. Landsarkivarien i

Göteborg räknar med att en brokig provkarta på olika lösningar upp­

kommer.

Spörsmålet har — förutom av arkivmyndigheterna — berörts av kam­

markollegiet, som inte har något att erinra mot kommitténs förslag, samt

av statskontoret och nio domkapitel, vilka avstyrker ändring i den nuva­

Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961

173

rande ordningen. Det betonas, att arkivvården nu sker under betryggande

former; bärande skäl för en ändring anses inte framlagda. Domkapitlet i

Uppsala tillägger, att det gör ett egendomligt intryck när kommittén dels

betygar, att ordningen nu är tillfredsställande, dels uttrycker farhågor, att

arkivvården skall bli mindre tillfredsställande, om bestämmelserna anpassas

efter kommunallagen, men trots detta förordar ett sådant förfarande.

Ett inte ringa antal församlingar och kyrkliga samfälligheter uttalar sig

för att nuvarande arkiveringssystem behålles.

Departementschefen. Församlingens arkivhandlingar förvaras nu till­

sammans med kyrkans handlingar — vartill räknas pastors ämbetshand-

lingar — i kyrkoarkivet samt vårdas och förtecknas av pastor. Till följd

härav är arkivstadgan tillämplig och vården underkastad tillsyn av arkiv­

myndighet. Någon boskillnad mellan församlingens och kyrkans äldre arkiv­

handlingar föreligger inte alltid; den kyrkligt-kommunala verksamheten har

vuxit fram i etapper. Alltjämt kan det vara svårt att avgöra, om en hand­

ling skall höra till församlingens eller lokalkyrkans arkivbestånd.

Jag är ense med kommittén att det i och för sig kan vara naturligt att

utgå från att samma slag av regler bör gälla för den kommunala arkiv­

vården, vare sig den handhas av församling eller borgerlig kommun. Det

måste dock beaktas, att de serier av kyrkokommunala arkivhandlingar, som

förvaras i kyrkoarkivet, omspänner en avsevärd tidrymd och genom sin

kontinuitet utgör en värdefull tillgång. Jag är till följd härav inte beredd

att tillstyrka, att dessa serier bryts, såvida inte åtgärden betingas av andra

starka skäl. Då så inte synes vara fallet, anser jag mig inte kunna biträda

kommitténs förslag utan vill förorda, att den gällande ordningen om förva­

ring behålles. I förslaget har därför 23 § sista stycket LFS (= 24 § sista

stycket LFS Sthlm) intagits i sak oförändrad. Härjämte har erinrats om att

tillämpliga arkivförfattningar gäller beträffande vården av arkivalierna.

Arkivreglerna blir generellt tillämpliga för församlings och samfällighets

beslutande och olika förvaltande organ. Undantag synes dock böra stadgas

för Stockholms kyrkliga samfällighets handlingar, vilka för närvarande för­

varas under betryggande former på annat sätt och i fråga om vård faller

under bestämmelserna i arkivstadgan för Stockholm. Vad angar samfällig-

heters arkiv i övrigt anser jag det inte erforderligt med uttryckliga bestäm­

melser liärom i lagen. Det torde falla sig naturligt, att pastoratsarkiven

förläggs till moderförsamlingen. För totala ekonomiska samfälligheter bör

vidare ges dispensmöjlighet.

Tredje stycket av förevarande paragraf överensstämmer med 25 § andra

stycket LFS och 26 § andra stycket LFS Sthlm.

Kungl. Maj:ts -proposition nr 70 år 1961

30 §.

Paragrafen motsvarar

20

och 38 §§ LFS och 27 § LFS Sthlm. Jfr 27 § KL.

174

31 §.

Paragrafen ersätter

22

§ och 39 § LFS samt 23 § LFS Sthlm. Kommitténs

förslag (31 § FFL och 30 § FFL Sthlm) innebär en anpassning till KL:s

regler om ersättning för kommunala förtroendeuppdrag. Efter det att kom­

mittén avgivit sitt betänkande, har reglerna i KL ändrats i vissa delar år

1959 (prop. 154; KU

20

; rskr 315). Paragrafen har därför utformats i enlig­

het med den ändrade lydelse KL:s regler i ämnet erhållit (SFS 1959: 522).

32 §.

Paragrafens 1 mom. ersätter

2

§ första stycket första punkten LKF Gbg.

2 och 3 mom. ersätter 27 §

2

mom. LFS.

I enlighet med nuvarande bestämmelser i 27 §

2

mom. LFS har uppta­

gits ett stadgande om att länsstyrelsen i god tid före kyrkofullmäktigval för

samfällighet skall bestämma antalet fullmäktige, som varje församling

skall utse. Länsstyrelsen i Östergötlands län erinrar om att tveksamhet kan

råda om sådant bestämmande skall ske också senare än då fullmäktige in­

föres. En bestämmelse bör därför intas i paragrafen, att länsstyrelse det år

allmänna val äger rum antingen ex officio eller efter anmodan av samfällig-

heten skall ompröva antalet.

Som länsstyrelsen påpekat skall omprövning ske av fördelningen av

fullmäktige före varje allmänt val. Ett uttryckligt stadgande att sådan

omprövning åligger länsstyrelsen torde dock inte vara behövligt.

33 §.

Beträffande paragrafens särskilda punkter kan följande anmärkas.

a) Bestämmelser av motsvarande innehåll finns nu i 31 § första stycket

LFS. Se även

2

§ första stycket LKF Gbg. Jfr vad som anförts om kyrklig

samfällighet i specialmotiveringen till

12

§

1

mom. Den gällande valbar-

hetsregeln är något modifierad, vilket föranletts av att regeln kommer att

gälla också för Göteborg, varest valbarheten för närvarande är inskränkt

till församling. Jfr ock 40 §

2

mom.

c) Jfr vad som anförts i specialmotiveringen till 17 §.

d) Jfr 35 § LFS och nu föreslagna 17 §.

e) Jfr

20

§ sista stycket FFL, ävensom vad beträffar Göteborg 4 § LKF

Gbg och 3 § FLS Gbg. — Kommittén har ansett det tillräckligt att, om

samfällighet består av församlingar som tillhör olika pastorat, endast en

— av domkapitlet utsedd — kyrkoherde får rätt att närvara och yttra sig

vid samfällighetens fullmäktigsammanträden. Kammarkollegiet har föror­

dat, att även annan kyrkoherde än den som domkapitlet utsett i likhet med

ordförande i församlings kyrkoråd skall äga ifrågavarande rätt vid behand­

ling av fråga, som angår församlingen särskilt. — Departementschefen.

Kommitténs förslag innebär, att församlingen blir företrädd genom kyrko­

Kungl. Maj ds 'proposition nr 70 år 1961

175

rådets ordförande. Skulle denne inte vara präst, föreligger dock garantier

för att de prästerliga synpunkterna blir belysta genom den kyrkoherde

domkapitlet utsett att närvara. Kommitténs förslag i denna del torde där­

för böra upptagas oförändrat.

3 kap. Om kyrkostämma

34—38 §§

35

§ motsvarar

10

§ andra—fjärde styckena LFS och 29 § LFS Sthlm.

36 § ersätter

12

§ LFS. I förhållande till nuvarande regler för stämman

innefattar förslaget inga andra ändringar av mera väsentligt innehåll än

som följer av motsvarande ändringsförslag beträffande kyrkofullmäktige.

Vad gäller

37

§ kan nämnas, att den nuvarande rätten för envar röstberät­

tigad att begära stämmas hållande upphör. Eftersom delgivning av kallelse

till stämma inte kan förekomma, har den tid, inom vilken kallelse till stäm­

ma för behandling av brådskande ärende skall anslås, utsatts till fyra dagar.

38 § motsvarar

22

§ LFS. Jfr 28 § KL. Förslaget innebär i förhållande till

gällande regler den ändringen, att ersättningen till stämmans ordförande

kan fastställas för högst fyra år i sänder mot för närvarande högst ett år i

sänder.

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 70 år 1961

4 kap. Om församlingsdelegerade

39 §.

Beträffande denna paragraf, vars första mom. ersätter 34 § LFS Sthlm

får hänvisas till vad som anförts under avsnittet V i den allmänna moti­

veringen.

40 §.

Även beträffande denna paragraf får hänvisas till avsnittet V.

Paragrafens 2 mom. är avfattad efter mönster av 35 § LFS Sthlm. Av

hänvisningen till

10

§ följer, att valbarheten till församlingsdelegerade inom

samfälligheten inte är inskränkt till församling. I Stockholm är valbarheten

för närvarande inskränkt till församling och därför har samma modifiering

av regeln införts som i 33 §.

3 mom., som delvis motsvarar 36 § LFS Sthlm, innebär att delegerades

mandatperiod — i motsats till vad som nu gäller i Stockholm — generellt

kommer att överensstämma med kyrkofullmäktiges. Av nu föreslagna 14 §

framgår, att de nyvalda kyrkofullmäktige skall förrätta val av ordförande,

om de sammanträder i december månad valåret för att utse delegerade. Den

nyvalde ordföranden bör då presidera vid delegeradevalet.

41 §.

I paragrafen har sammanförts övriga bestämmelser om församlingsdele­

gerade, som avviker från eller gäller utöver vad som är stadgat om kyrko­

176

fullmäktige. Jfr specialmotiveringen till 33 §, vilken paragraf i flera avse­

enden innehåller motsvarande regler. Se ock 36 § FFL Sthlm.

5 kap. Om kyrkoråd och övriga nämnder m. m.

42 §.

Paragrafen ersätter 40 § LFS och 44 § första stycket LFS Sthlm. Efter

mönster av KL har i första stycket uttryckligen stadgats, att kyrkorådet

är församlingens styrelse. Jfr vad som anförts under avsnittet IV i den

allmänna motiveringen.

Beträffande andra och tredje styckena får hänvisas till avsnittet V i den

allmänna motiveringen. För det fall församling, som ingår i kyrklig sam­

fällighet, till följd av Kungl. Maj:ts beslut inte skall ha eget kyrkoråd,

ges bestämmelser i 63 § 1 mom. andra stycket om handläggningen av ären­

den, som ankommer på församlingen.

43 §.

Paragrafen ersätter 41 § LFS och 45 § LFS Sthlm. Beträffande den när­

mare utformningen av bestämmelserna om kyrkorådets uppgifter får hän­

visas till avsnittet IV i den allmänna motiveringen.

Här torde ett par specialproblem få upptagas.

Kammarkollegiet erinrar om att kommitténs förslag (51 § FFL och 42 §

FFL Sthlm), beträffande andra stycket b) utformats i nära anslutning till

30 § andra stycket b) KL, utan att avsikten därmed varit att göra någon

ändring i gällande ordning beträffande förvaltningen. De rättigheter och

skyldigheter rörande förvaltningen av kyrklig jord, som för närvarande till­

kommer vissa myndigheter, avses sålunda inte att rubbas. Kollegiet anser

att lagtexten behöver förtydligas i detta hänseende.

I anledning av vad kollegiet anfört har lagtexten erhållit ett förtydligande

tillägg.

Hittills har kyrkorådet haft att tillsätta och avskeda kyrkobetjänte. Av

kommitténs förslag följer, att det representativa organet avgör, vilket för­

valtningsorgan som skall handlägga personalärenden. Domkapitlet i Lund

anser detta vara ett steg bakåt i utvecklingen och erinrar vidare om att

förslaget möjliggör, att rätten att utse eller entlediga befattningshavare kan

återföras till bland annat kyrkostämman. Länsstyrelsen i Malmöhus län

anser sig däremot inte ha något att erinra mot att samma princip tillämpas

inom församling och borgerlig kommun i förevarande fall.

Avgörande skäl för att på förevarande punkt frångå KL:s regler torde

inte finnas. Kommitténs förslag har därför oförändrat upptagits i lagtexten.

44 §.

Paragrafens 1 mom. reglerar kyrkoherdens ställning i kyrkorådet. Beträf­

fande detta spörsmål och vad därmed äger samband får hänvisas till av­

snittet IV i den allmänna motiveringen.

Kungl. Maj ds proposition nr 70 år 1961

177

Ett par frågor av mindre räckvidd skall här beröras.

Kommittén har avvisat tanken på suppleant för kyrkoherden i kyrkorå­

det. Kammarkollegiet anför i anledning härav, att fall kan förekomma, då

kyrkoherden inte har möjlighet att i tid få vikarie utsedd, t. ex. vid ett

hastigt sjukdomsfall. Kollegiet föreslår därför, att kyrkoherden skall kunna

förordna annan präst i församlingen att deltaga i kyrkorådssammanträde.

Domkapitlet i Luleå anser likaledes, att kyrkoherde skall ha rätt att vid

förfall få sätta annan präst i sitt ställe i kyrkorådet.

Departementschefen. Kommittén har ansett kyrkoherdens personliga

insats i rådet vara av sådant värde, att ersättare för honom inte bör komma

ifråga. Jag biträder denna ståndpunkt. Något praktiskt behov av supp­

leant för den prästerliga ledamoten torde knappast ej heller uppstå. I all­

mänhet lär ett utsatt sammanträde kunna uppskjutas, tills förfallet för

kyrkoherden upphör eller vikarie utsetts. Är sammanträdet av särskilt bråd­

skande natur, kan kyrkorådet låta annan i församlingen tjänstgörande

präst närvara vid sammanträdet och framlägga sina synpunkter. Jag fin­

ner således inte skäl föreligga att frångå kommitténs förslag.

Paragrafens 2 mom. motsvarar 43 § LFS och 47 § LFS Sthlm och innebär

i enlighet med kommitténs förslag (52 § FFL och 43 § FFL Sthlm) den

ändringen i förhållande till gällande rätt, att antalet ledamöter i kyrkorådet

inte längre är maximerat.

I 3 mom. ges bestämmelser för det fall församlingar, som inte bildar kyrk­

lig samfällighet, skall ha gemensamt kyrkoråd. Jfr ock 1 mom. tredje styc­

ket. Den ställning sådant kyrkoråd intar har behandlats under avsnittet V

i den allmänna motiveringen.

45 §.

Denna paragraf motsvarar 44 § LFS och 48 § LFS Sthlm. Jfr 32 § KL.

46 §.

Paragrafen ersätter 45 § LFS och 49 § LFS Sthlm. Jfr 33 § KL.

47 §.

Paragrafen, som ersätter LFS 46 § 1 mom. och 50 § 1 mom LFS Sthlm,

överensstämmer nära med 34 § KL.

Angående kyrkoherdens ställning och frågan om vem som skall utse ord­

förande och vice ordförande i kyrkorådet får hänvisas till vad som anförts

under avsnittet IV i den allmänna motiveringen.

48 §.

Paragrafen motsvarar 47 § LFS och 51 § LFS Sthlm. Jfr 35 § KL.

49 §.

I allt väsentligt överensstämmer paragrafen med 48 § LFS och 52 §

LFS Sthlm. Jfr 36 § KL.

12 —

Bihang till riksdagens protokoll 1961. 1 sand. Nr 70

Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961

178

Kommittén har (SOU 1957:15 s. 214 f.) avvisat tanken på att kyrko­

musiker skall äga ovillkorlig rätt att kallas till sammanträde med kyrko­

rådet och att deltaga i rådets överläggningar, då fråga som berör kyrko­

musiken behandlas i kyrkorådet. Kyrkomusikernas riksförbund har anfört,

att kyrkomusikerna tar så aktiv del i frågor, som har direkt anknytning till

gudstjänstlivet, att kyrkomusikern alltid bör kallas till kyrkorådets sam­

manträde och ha rätt att yttra sig vid sammanträdet. Förbundet finner det

verklighetsfrämmande att tro, att rådet självmant skulle kalla kyrkomusi­

kern för att höra hans åsikter.

Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961

Departementschefen. Enligt kyrkomusikerstadgan skall kyrkorådet i vissa

viktiga fall inhämta kyrkomusikerns yttrande, innan rådet fattar beslut i

frågor, som berör den kyrkomusikaliska verksamheten. Kyrkorådet kan

låta kyrkomusikern även i övrigt deltaga i rådets överläggningar i ämnet,

om så anses önskvärt. Att meddela uttrycklig bestämmelse om närvaro- och

yttranderätt för kyrkomusiker vid rådets sammanträde torde däremot inte

böra komma i fråga. I sammanhanget bör påpekas, att församlingspräst,

som inte är ledamot av kyrkorådet, inte äger ovillkorlig rätt att närvara

och yttra sig.

50 §.

Paragrafen har utformats i nära anslutning till

37

§ KL. Innehållet i

paragrafens första stycke överensstämmer med

49

§ första stycket LFS och

53 § första stycket LFS Sthlm. Andra stycket i paragrafen saknar motsva­

righet i LFS och LFS Sthlm.

51 §.

Paragrafen, som har sin motsvarighet i 38 § KL, motsvarar 50 § första

stycket LFS och 54 § första stycket LFS Sthlm.

52 §.

Paragrafen, som utformats med 39 § KL som förebild, motsvarar 51 §

LFS och 55 § LFS Sthlm. Bestämmelsen om protokollsjustering har upp-

mj UKdiis.

53 §.

Paragrafen motsvarar 40 § KL. Jfr 52 § LFS och 56 § första punkten

LFS Sthlm.

1

54 §.

Paragrafens första stycke motsvarar 53 § första stycket LFS och

57

§

LFS Sthlm. Ä\en suppleanter föreslås kunna bli valda. Det är uppenbart,

att kyrkvärdar endast skall väljas i de fall praktiskt behov därav föreligger,

d. v. s. i allmänhet då rådet har att taga vård om en kyrka.

Andra stycket har sin motsvarighet i 53 § andra stycket LFS. Liknande

bestämmelse saknas i LFS Sthlm. Stycket överensstämmer med 62 § andra

stycket FFL.

179

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 70 år 1961

Vid remissbehandlingen har Svenska prästförbundet invänt mot att för­

slaget gör det möjligt att underlåta att utse kassaförvaltare, om medels­

förvaltningen är ordnad på sådant sätt att en kassaförvaltare är obehövlig.

Förbundet finner det inte önskvärt, att på denna väg den kyrkligt ekono­

miska förvaltningen överflyttas till den borgerliga kommunen. Styrelsen för

Svenska landskommunernas förbund hälsar däremot med tillfredsställelse,

att kommittéförslaget tillgodoser behovet av entydiga regler, då det gäller

församlings möjligheter att »inackordera» sin medelsförvaltning hos bor­

gerlig kommun. Samma ståndpunkt intar domkapitlet i Strängnäs.

Departementschefen. Församlingen bör kunna ordna sin kassaförvalt­

ning på sätt som är ändamålsenligt i varje särskilt fall. Finner församlingen

att den vill anförtro annan vården av medlen i fråga, och kan detta ske på

betryggande sätt, bör den självfallet kunna avsta från att utse egen kassa­

förvaltare. Jag kommer att ånyo beröra frågan i specialmotiveringen till

Denna paragraf, som ersätter 55 § LFS och 59 § LFS Sthlm, motsvarar

42

§

8X1

56 §.

Paragrafen, som saknar motsvarighet i LFS och LFS Sthlm, är utformad

med

43

§ KL som förebild. Församlings beslut i förevarande hänseenden

behöver inte, till skillnad från vad som gäller för borgerlig kommun, under­

ställas länsstyrelsens prövning. Länsstyrelsen i Malmöhus län har ifråga­

satt, om inte församlings beslut att centralisera medelsförvaltningen borde

underställas.

Sådan underställning torde, med den förhållandevis mindre omfattning

församlingarnas verksamhet har, knappast vara erforderlig.

57 §.

Även denna paragraf saknar motsvarighet i LFS och LFS Sthlm. Jfr

44

och

45

§§ KL. Motiv, se SOU 1957: 15 s. 73 ff.

58 §.

Beträffande denna paragraf, som till viss del ersätter 52 § LFS och 56 §

LFS Sthlm, hänvisas till vad som anförts i specialmotiveringen till 29 §.

59 §.

Paragrafen motsvarar 46 § 1 och

2

mom. KL. Jfr

22

§ LFS och 23 §

LFS Sthlm.

60 g-

Paragrafen upptar bestämmelser om det beredande och verkställande

organ, som i enlighet med kommitténs förslag skall övertaga det nuvarande

beredningsutskottets uppgifter i Stockholms kyrkliga samfällighet. Reglerna

överensstämmer i sak med kommitténs förslag (59 § FFL Sthlm) och er­

sätter 40 § första stycket första punkten LFS Sthlm.

12

*

180

Paragrafens 1 mom. ersätter 41 § första stycket LFS Sthlm och 2 mom.

tredje stycket i samma stadgande. Beträffande 3 mom., se SOU 1957-

45

s. 49.

62 §.

Paragrafen är systematiskt avfattad på samma sätt som 41 §. Punkten c)

är utformad efter mönster av 14 § lagen om kommunalförbund. Regeln

under d) motsvarar vad som föreslås gälla för samfälligheter i allmänhet,

se 63 § 2 mom. g).

63 §.

I paragrafen har sammanförts de särskilda bestämmelser, som ansetts

erforderliga för kyrkoråd i samfällighet, oavsett om denna är total eller

partiell.

1 mom. innehåller bestämmelser om de uppgifter, som åvilar samfällighets

kyrkoråd. Det bör märkas, att dessa omfattar ett församlingskyrkoråds

uppgifter beträffande omvårdnaden om församlingslivet endast då de i

samfälligheten ingående församlingarna saknar egna kyrkoråd.

I 2 mom. ges vissa särskilda stadganden om samfällighets kyrkoråd.

Bestämmelsen under b) innebär, att förvaltningsorganet i Göteborgs

kyrkliga samfällighet liksom nu inte skall ha självskriven prästerlig leda­

mot. Vid remissbehandlingen har kyrkofullmäktige i Göteborg förklarat sig

önska en sådan ordning.

I fråga om punkten f) — vilken som nyss nämnts är utformad efter

mönster av 14 § lagen om kommunalförbund — har kammarkollegiet ut­

talat, att vederbörande församlings kyrkoråd alltid torde böra höras i vik­

tigare frågor, som angår viss församling särskilt.

Beträffande punkten g) kan erinras om att denna rätt redan finns i Göte­

borg

(11

§ LKF Gbg). Jfr också vad som föreslagits beträffande Stockholm,

61 § 3 mom.

Benämningen på samfällighets beredande och verkställande organ har

hittills inte varit enhetlig. Ibland har det benämnts »samfällda kyrkorådet»

men i t. ex. Göteborg och Norrköping »kyrkonämnden». Genom bestäm­

melsen under h) har bland annat lämnats möjlighet för samfällighet att

ha kvar en hävdvunnen benämning.

6 kap. Om drätsel

64 §.

Paragrafen motsvarar 56 § andra stycket och 65 § LFS samt 60 § andra

stycket LFS Sthlm.

65 §.

Paragrafen har avfattats i nära anslutning till 50 § KL. Jfr beträffande

andra och tredje styckena 58 § sista stycket LFS och 62 §

3

mom. LFS

Sthlm.

Kungl. May.ts proposition nr 70 år 1961

61 §.

181

66

§.

Denna paragraf saknar motsvarighet i LFS och LFS Sthlm. Förebild är

51 § KL. De närmare bestämmelserna om församlingsskatt ingår i försla­

gets 7 kap.

67 §.

Paragrafen har avfattats i överensstämmelse med 52 § KL. Första stycket

motsvarar 20 §

3

mom. LFS och

21

§ 3 mom. LFS Sthlm. Andra stycket

ersätter vad som stadgas i

66

§ 1 mom. under c) LFS och 69 §

1

mom. under

c) LFS Sthlm. Bestämmelsen i detta stycke är ändrad såtillvida, att under­

ställningen inte längre skall ske hos Kungl. Maj:t utan hos länsstyrelsen.

68

§.

Paragrafen överensstämmer med 53 § KL och motsvarar 58 § LFS,

utom sista stycket av denna paragraf, samt 62 §

1

mom. LFS Sthlm.

69 §.

Denna paragraf, som ersätter 59 § LFS och 63 §

1

mom. LFS Sthlm,

motsvarar 54 § KL.

En nyhet är att ett gemensamt statförslag skall uppgöras av kyrkorådet,

till vilket övriga nämnder har att inge sina specialförslag. Vidare märkes,

att statförslaget skall uppgöras före utgången av september månad samt att

specialförslagen skall inges till kyrkorådet före den

1

september, om inte

annan tid bestämmes av kyrkorådet. Någon motsvarighet till stadgandet i

54

§ KL, att statförslaget i visst fall kan uppgöras senare än i september

månad, har inte medtagits i lagförslaget.

I paragrafen är som ett andra stycke införd bestämmelsen om den sam­

verkan mellan borgerlig och kyrklig kommun i ekonomiska frågor, vilken

omnämnts vid behandlingen av avsnittet II i den allmänna motiveringen.

Beträffande den närmare innebörden av regeln får följande anföras.

I departementspromemorian uttalas, att samrådet mellan den borgerliga

och den kyrkliga kommunen i allmänhet bör ske, då budgetarbetet fort­

skridit så långt, att kommunens styrelse och kyrkorådet är beredda att

upprätta ett slutgiltigt budgetförslag. I vissa fall anses dock önskvärt, att

kontakten kommer till stånd tidigare. Någon mera ingående reglering hur

samrådet skall äga rum anses inte vara erforderlig. Det framhalles som

lämpligt, att de skilda organen först delger varandra sina preliminära be­

räkningar eller statförslag. Sedan bör inom den borgerliga kommunen

— som i allmänhet har tillgång till förvaltningsteknisk personal — upp­

rättas erforderliga tablåer, innan sammanträde äger rum. För att inte en

onödigt tungrodd ordning skall tillskapas, torde det i allmänhet vara till­

räckligt, att representanter för de skilda organen kommer samman. Särskilt

i stora kommuner med flera församlingar och kyrkliga samfålligheter anses

ett sådant förfarande vara nödvändigt, om ett gemensamt sammanträde

Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961

182

skall kunna hållas. Det framhålles också att det stundom kan bli erfor­

derligt med flera sammankomster.

Vad beträffar Stockholm torde böra övervägas om församlingarna — efter

förberedande skriftväxling — skall låta sig representeras av församlings-

delegerade vid samrådet med staden. Därest ett sådant förfarande skulle

finnas ändamålsenligt, anses en regel, som medger att församling lämnar

sadant uppdrag, kunna införas i anslutning till kompetensbestämmelserna

för samfälligheten.

Promemorian utmynnar i ett förslag att kyrkorådet, innan förslaget till

utgifts- och inkomststat uppgöres, skall samråda med kommunens styrelse

om medelsbehovet och därmed sammanhängande frågor.

Mot den författningsmässiga utformningen av förslaget har remissinstan­

serna i allmänhet inte riktat nagon erinran. Stockholms stad tillstyrker för­

slagets utformning och framhåller, att man bör undvika att i detalj reglera

samarbetet och därigenom skapa en onödigt tung apparat. Samtidigt under­

stryker staden det angelägna i att fasta former skapas för samverkan i

frågor av gemensamt intresse. Styrelsen för Svenska stadsförbundet ansluter

sig också till det förslag promemorian innehåller och anser det värdefullt

med uttrycket »medelsbehovet och därmed sammanhängande frågor». Ge­

nom en sådan vidsträckt bestämning av samverkansområdet synes enligt

styrelsen avsikten vara, att överläggningarna mellan de budgetberedande

organen inte skall begränsas till enbart enskilda budgetposter utan även

böra kunna omfatta allmänna finanspolitiska och budgettekniska frågor.

Styrelsen för Svenska landskommunernas förbund framför samma synpunk­

ter och tillägger att det är betydelsefullt, att lagens krav på samråd inte

skall anses uppfyllt genom en flyktig men formell kontakt med den borger­

liga kommunens statsuppgörande organ. Styrelsen framhåller vidare, att

underlåtenhet att överlägga med den borgerliga kommunens drätselorgan

blir att bedöma som en brist i beredningen, som på besvär föranleder upp­

hävande av beslutad utgifts- och inkomststat.

Vad beträffar huvudstaden har domkapitlet i Stockholm svårt att tänka

sig att församlingarna skall lata sig representera av församlingsdelegerade.

Kammarkollegiet anser däremot detta vara ett lämpligt förfaringssätt och

Stockholms stad finner tanken lämplig och riktig. Staden anser delegerades

beredningsutskott vara ett passande förhandlingsorgan.

Departementschefen. Den samverkan som skall äga rum mellan borgerlig

och kyrklig kommun skall vara av rådgivande och beredande natur. Syftet

härmed är att ge möjligheter till en saklig diskussion om ekonomiska frågor,

som påverkar den sammanlagda utdebiteringens storlek både omedelbart

och pa längre sikt. Dessa frågor kan självfallet vara av olika storleksord-

ning, beroende bland annat pa ortens invånarantal och struktur. Formerna

för samrådet bör därför också kunna varieras. I ett fall kan en enkel

Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961

183

muntlig kontakt mellan representanter för de båda kommunerna vara till­

räcklig. I ett annat fall bör frågorna ingående diskuteras och bedömas på

längre sikt. Med hänsyn till det anförda torde eu detaljerad reglering av

förfarandet inte vara lämplig. Jag är tveksam om i själva texten behöver

anges närmare, vad samrådet skall avse. Det torde nämligen ligga i sakens

natur, att de frågor, som kan påverka utdebiteringsbehovet, bör bli före­

mål för samråd. Jag vill därför förorda ett stadgande av innehåll, att

kyrkorådet skall samråda med kommunens styrelse, innan förslaget till

utgifts- och inkomststat uppgöres.

I detta sammanhang vill jag erinra om att underlåtenhet att samråda

med den borgerliga kommunen kan föranleda till att ett fattat statbeslut

efter besvär blir undanröjt såsom inte i laga ordning tillkommet.

Varje kyrkokommunal enhet som handhar ekonomiska angelägenheter

skall samråda med den borgerliga kommunen, alltså även partiell samfällig­

het. Härvid kan det ofta vara lämpligt, att representanter för samtliga

kyrkokommuner inom en borgerlig kommuns område samtidigt träffar sam­

man med representanter för den borgerliga kommunen.

Ett särskilt problem föreligger för Stockholms del med hänsyn till de

många församlingarna. Praktiska skäl talar för att församlingarna represen­

teras av samfälligheten vid samrådet med staden. I den föreslagna kompe­

tensregeln för samfälligheten (3 § 2 mom.) har intagits en bestämmelse,

som gör det möjligt för samfälligheten att handha fråga av ekonomisk na­

tur, som är gemensam för samtliga församlingar. Med stöd av detta stad­

gande torde lämpligt organ inom samfälligheten kunna utses att centralt

sköta överläggningarna.

70—72 §§.

Till dessa paragrafer har överförts bestämmelserna om fondbildning i

55—57

§§ KL, vilka bestämmelser redan enligt gällande rätt äger mot­

svarande tillämpning beträffande församling; se 58 § sista stycket LFS

och 62 §

3

mom. LFS Sthlm. Beträffande medel, som enligt särskilda för­

fattningar skall disponeras på annat sätt än att avsättas till allmän investe­

ringsfond, se SOU 1957: 15 s. 314.

Med anledning av en vid kyrkomötet väckt motion med förslag att det i

samband med införandet av den nya lagen måtte ges till känna, att medel

ur investeringsfond får användas till restaurering av kyrka, församlingshem,

prästgård samt byggnad på kyrkohemman och löneboställe, anför kyrko­

lag sutskottet följande.

Utskottet hyser den uppfattningen, att medel ur investeringsfond får

användas till varje form av förbättringsarbete å de av motionärerna angivna

byggnaderna, enär församling genom varje sådan åtgärd tillföres ett ökat

värde å anläggningstillgångarna. Därest denna tolkning av investeringsfon­

dens användningsområde skulle vara felaktig, utgar utskottet från att vid

propositionens framläggande tillses, att de av motionärerna uttalade önske­

målen tillgodoses.

Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961

184

Departementschefen. Enligt 65 § tredje stycket i förevarande förslag skall

såsom anläggningstillgång anses bland annat fast egendom. Beträffande

den närmare innebörden av begreppet anläggningstillgång får jag hänvisa

till vad de särskilda sakkunniga angående revision av kommunala fondbild-

ningslagen m. m. anfört (SOU 1945: 37 s. 64—68). Enligt 70 §

1

mom. kan

församling avsätta medel till allmän eller särskild investeringsfond för an­

skaffande av anläggningstillgång. 71 § stadgar att Kungl. Maj:ts medgi­

vande fordras, om medel skall avsättas till andra behov än sådana som

avses i 70 g 1 mom. eller om medel skall tagas i anspråk för annat ändamål

än det, för vilket fond är avsedd. I praxis har Kungl. Maj:t inte funnit sär­

skilt tillstånd behövligt för fondering av medel till restaurering av för­

samlingskyrka. Inte heller för fondering för att tillgodose andra behov, som

nämnts i motionen, torde Kungl. Maj:ts tillstånd som regel vara behöv­

ligt. I dylika fall torde inte heller tillstånd fordras att taga här berörda

fondmedel i anspråk för de nämnda ändamålen.

73—74 §§.

Dessa paragrafer ersätter

66

§ LFS och 69 § LFS Sthlm, i vad gäller

församlings rätt att ta upp lån och ingå borgen. Paragraferna har utformats

med 58—60 §§ KL som förebild. Den underställningsfria lånerätten är dock

maximerad på annat sätt; motiv se SOU 1957: 15 s. 89 ff.

75 §.

Innehållet i denna paragraf, vilken motsvarar

54

§ LFS och 58 § LFS

Sthlm, överensstämmer med 61 § KL.

Styrelsen för Svenska pastoratens riksförbund uttalar tveksamhet om

lagtextens innebörd samt anför.

I betänkandet anför kommittén, att om församlingens medel förvaltas av

kommunalkontor, medlen måste redovisningsmässigt hållas åtskilda från

övriga av den borgerliga kommunen omhänderhavda medel

.1

I förevarande paragraf återfinner man emellertid den nuvarande före­

skriften, att församlingens penningar och värdehandlingar skola så förvaras,

att de icke sammanblandas med andra penningar och värdehandlingar.

Styrelsen, som tolkat den nu gällande föreskriften så, att församlingens pen-

ningar icke fa rent fysiskt sammanblandas med den borgerliga kommunens,

utan måste förvaras i särskild kassalåda samt ej få insättas på samma

postgirokonto eller bankräkning som dessa andra medel, vill understryka,

att det nya stadgandet bör tolkas på samma sätt. Det är icke tillräckligt,’

att medlen »redovisningsmässigt» hållas åtskilda. Styrelsen vill särskilt

påpeka de svårigheter att fördela förlust, som kunna uppstå, om medel ur

en gemensam kassa eller vid gemensam placering förloras genom försking­

ring^ stöld eller gäldenärs oförmåga att fullgöra sina förbindelser. Det må

också erinras om att visst civilrättsligt skydd bortfaller, om medlen ej hål­

las avskilda. Det må slutligen påpekas, att om förevarande paragraf

Kungl. May.ts 'proposition nr 70 år 1961

1 Se SOU 1957: 15 s. 72.

185

skall anses föreskriva endast redovisningsmässigt skiljande, följden måste

bli, att en kassaförvaltare tillåts att blanda församlingens medel med små

egna, om han blott håller dem isär redovisningsmässigt.

Svenska prästförbundet anser också att garantier måste finnas för att

kyrkans medel inte sammanblandas med den borgerliga kommunens genom

att insättas på gemensamt postgirokonto eller på annat sätt.

Departementschefen. Enligt 54 § andra stycket i förslaget skall kyrko­

rådet utse en kassaförvaltare för varje kalenderår, om inte rådets medels­

förvaltning är anordnad på sätt, som gör kassaförvaltare obehövlig. Sådan

medelsförvaltning kan, som tidigare nämnts, ske av t. ex. borgerlig kom­

mun eller bank. Det ligger i sakens natur att det organ, som omhänder-

har den kyrkliga kommunens medel, måste ha sådan bokföring, att det

alltid kan utrönas vilka tillgodohavanden den kyrkliga kommunen har.

Krav på att det medelsförvaltande organet skall ha den kyrkliga kommu­

nens tillgångar helt avskilda kan dock inte uppställas för alla fall. En

sådan regel är således opraktisk, om medelsförvaltningen uppdras åt bank.

Om den kyrkliga kommunen önskar att dess tillgångar totalt avskiljes, kan

bestämmelser härom upptas i överenskommelsen med det medelsförvaltande

organet. Behovet härav får bedömas från fall till fall. Som jag berört i

specialmotiveringen till 54 §, förutsätter en »inackordering» av medlen

givetvis, att anordningen är såväl praktisk som tillbörligt betryggande.

Förevarande paragraf behandlar emellertid inte det fall, att medelsför­

valtningen uppdragits åt annan. Här ges i stället bestämmelser om den

medelsförvaltning, som kyrkorådet självt eller annan församlings nämnd

omhänderhar för församlingens eller annans räkning. Beträffande penningar

och värdepapper, som vårdas av nämnda organ, stadgas i likhet med

vad som skett beträffande den borgerliga kommunen — att de inte får

sammanblandas med andra penningar och värdepapper. Det är således inte

tillräckligt, att en av kyrkorådet utsedd kassaförvaltare håller medlen

»redovisningsmässigt» åtskilda från andra medel som han handhar.

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 70 år 1961

76 §.

Paragrafens 1 mom. är avfattat efter mönster av 62 § KL. Jfr 62 § LFS,

66

§ LFS Sthlm och 14 § LKF Gbg. I 2 mom. har upptagits regler om redo­

visning av sådant kyrkoråd, som är gemensamt för två eller flera försam­

lingar utan att församlingarna ingår i samfällighet.

77

I sak överensstämmer

LFS Sthlm.

paragrafen med 63 § KL. Jfr 61 § LFS och 65

78 §.

Paragrafen överensstämmer med 64 § KL men saknar motsvarighet i

LFS och LFS Sthlm.

186

Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961

79 §.

Paragrafen motsvarar 63 § LFS, 67 § LFS Sthlm och 15 § LKF Gbg.

Bestämmelsen avviker från motsvarande 65 § i KL såtillvida, att bestämda

tidsfrister uppställts för avlämnande av revisionsberättelsen.

80

§.

Paragrafen överensstämmer med 64 § LFS och

68

§ LFS Sthlm Jfr

66

§

KL.

81 §.

Paragrafen är uppbyggd systematiskt på liknande sätt som bestämmel­

serna om samfällighet i tidigare kapitel. Punkterna b) och c) avser de fall,

då församlingskyrkoråden omhänderhar medel, jfr 61 §

3

mom. och 63 §

2

mom. under f); Se ock 13 § första stycket LKF Gbg. Punkten c) är

inte tillämplig på anslag, som församlingsdelegerade i Stockholm jämlikt

3 § 2 mom. beviljat församling; sådana medel får anses utgöra församlingens

egen tillgång, om de överlämnats för att handhas av församlingen.

7 kap. Om församlingsskatt

82—86 §§.

Gällande bestämmelser. I 57 § LFS stadgas att av kyrkostämma eller

kyrkofullmäktige beslutade församlingsavgifter skall utgå på samma sätt

som sägs i KL om allmän kommunalskatt. Enligt 67 § KL skall utdebite-

nng av sadan skatt fastställas i förhallande till de skattekronor och skatte-

ören, som enligt senaste taxering påförts de till kommunen skattskyldiga.

Kommunalskatten utgår i form av kommunal inkomstskatt med det för

skattekrona och skatteöre utdebiterade beloppet.

Taxeringsnämndernas beslut om taxering föreligger året efter det att de

skattskyldiga erlagt preliminär skatt. Först sedan taxeringsnämnderna av­

slutat sitt arbete kan fastställas, vilket belopp som tillkommer kommunen.

För att kommunen skall fa tillgång till medlen vid i stort sett samma tid­

punkter, som de skattskyldiga erlägger den preliminära skatten, får kom­

munen enligt 72 § KL förskott av statsverket. Under år 1961 får kommunen

sålunda dels förskott för detta år, dels vad kommunen äger uppbära på

grund av 1960 års taxering, sedan därifrån avräknats under år 1959 utbeta­

lat förskott. Om taxeringsnämnds beslut år 1960 eller tidigare år ändrats av

prövningsnämnd eller skattedomstol, skall detta beaktas, då kommunens

andel av inkomstskatten fastställes. Däremot svarar staten helt för avskriv-

ningsförluster.

Av 72 § KL framgår vidare bland annat, att kommunens fordran hos

statsverket för visst ar skall utbetalas av länsstyrelsen till kommunen med

en sjättedel varannan månad.

187

Församling äger enligt 60 § LFS uppbära församlingsavgifter av stats­

verket med belopp, som beräknas efter samma grunder som gäller för

kommun. Beloppet utanordnas dock inte direkt till församlingens organ

utan tillställes kommunens styrelse i sex delposter. Kommunens styrelse

skall därefter överlämna medlen till det kyrkokommunala förvaltnings­

organet.

Länsstyrelsen skall enligt 73 § KL senast den

8

mars till kommunen

överlämna en för det föregående året upprättad redovisning av kommunen

tillkommande och till kommunen utanordnad allmän kommunalskatt. När­

mare föreskrifter härom har i administrativ väg meddelats av riksräken-

skapsverket. Någon bestämmelse om att länsstyrelse skall tillställa för­

samling uppgift om de medel, som tillkommer församlingen och som ut-

anordnats till kommunen, finns inte i LFS.

För att möjliggöra lokal skattemyndighets debitering av skatt och läns­

styrelsens uträkningar av de medel, som skall utbetalas till kommunen,

skall enligt 70 § KL kommunens styrelse lämna myndigheterna uppgifter

om fastställda utdebiteringar för kommunen och församlingarna inom kom­

munen. Kyrkorådet skall enligt 60 § LFS delge den borgerliga kommunens

styrelse vad kyrkostämman eller kyrkofullmäktige beslutat utdebitera.

Vad beträffar Stockholm är reglerna såtillvida annorlunda, att försam-

lingsdelegerades ordförande skall ge överståthållarämbetet och den lokala

skattemyndigheten besked om utdebitering. Vidare utbetalas medlen och

redovisas för dem direkt till vederbörande kommunala organ (64 § LFS

Sthlm).

Tidigare reformförslag. I samband med att kommunindelningsreformen

genomfördes hemställde Svenska landskommunernas förbund, att bestäm­

melserna om redovisning av församlingsavgifter skulle ändras och länssty­

relserna åläggas att upprätta särskilda redovisningsräkningar för varje

församling och pastorat ävensom utbetala skattemedlen direkt till den

kyrkliga kommunen.

Ärendet överlämnades efter remissbehandling till kommunlåneutred-

ningen, som föreslog två olika lösningar. Det ena alternativet innebar, att

församlingen skulle av den borgerliga kommunen definitivt uppbära den

andel av inkomstskatten, som motsvarade förskottet. Utredningen fann det

nämligen vara uppdelningen av de övriga, som regel mindre betydelsefulla

posterna (tillkommande, restituerade och avkortade skatter), som komplice­

rade förfarandet. Om man såg bort från dessa poster, blev spörsmålet endast

vem som skulle betala ut medlen till de kyrkliga kommunerna. Låg besväret

kvar hos kommunerna, hade länsstyrelserna att upprätta endast cn redo-

visningsräkning för varje kommun och utbetala medlen till denna.

Det andra alternativet tog fasta på cn inom vissa kommuner tillämpad

schablonmässig redovisning. De mindre betydande posterna skulle fördelas

Kungl. Majds 'proposition nr 70 år 1961

i proportion till den utdebitering, efter vilken den slutliga skatten fast­

ställts.

Sedan Föreningen Sveriges kommunalkamrerare, Sveriges stadskamerala

förening samt Svenska pastoratens riksförbund beretts tillfälle att yttra sig

över förslagen, förordade kommunlåneutredningen, att frågan fick anstå

tillsvidare.

I en år 1957 till finansdepartementet ingiven skrivelse har Svenska pas­

toratens riksförbund erinrat om de svårigheter, som föreligger beträffande

fördelningen av kommunalskattemedlen, samt hemställt om att fördelning

och utbetalning skall skötas helt av länsstyrelserna.

Församlingsstyrelsekommittén har såsom en mera träffande benämning

på församlingens avgifter valt uttrycket församlingsskatt. I kommitténs

förslag

(86

§ FFL) har intagits en bestämmelse av innebörd, att denna skatt

skall utanordnas direkt av länsstyrelsen till församlingen utan förmedling

av kommunen. Med anledning härav förordas även vissa ändringar i KL.

Kommittén framhåller, att den nuvarande ordningen synes vara mindre

tillfredsställande och att länsstyrelsen har lättare att räkna ut vad som till­

kommer de olika enheterna. Med anledning av att kommittén förordat att

flerförsamlingspastorat skall utgöra samfällighet — som alltså får egen ut-

debiteringsrätt — föreslås vidare, att länsstyrelsen skall utanordna skatte­

medel direkt till sådant pastorats styrelse.

Remissyttranden. Av de remissinstanser som berört spörsmålet intar

kyrkomötet och domkapitlet i Lund samt ett tiotal församlingar och kyrk­

liga samfälligheter en positiv hållning till kommitténs förslag. Kyrkolagsut-

skottet säger sig med glädje konstatera, att kommittén på denna punkt

biträtt ett gammalt önskemål.

I avstyrkande riktning uttalar sig centrala upphördsnämnden och stats­

kontoret. Centrala upphördsnämnden framhåller, att argumenten för en

ändrad ordning numera torde ha åtminstone delvis förlorat i värde. I fler­

talet kommuner har nämligen anställts kvalificerad arbetskraft för förvalt­

ningen. I själva verket torde spörsmålet vara, om stat eller kommun skall

bekosta fördelningsarbetet. Uppbördsförfarandet bereder kommunerna inte

obetydliga fördelar och därför anser sig upphördsnämnden med skäl kunna

ifrågasätta, om inte kommunerna bör få svara för fördelningen. Uppbörds-

nämnden finner sålunda, att den nuvarande ordningen att upprätta redo-

visningsräkningar och fördela kommunalskattemedlen bör behållas. Liknan­

de synpunkter anföres av statskontoret, som inte finner sig kunna tillstyrka

ändring i gällande regler.

Departementspromemoria. Inom ecklesiastikdepartementet har företagits

ytterligare utredning i förevarande fråga. Utredningen redovisas i en den

29 september 1959 dagtecknad promemoria.

188

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 70 år 1961

189

I promemorian konstateras att förhållandena förbättrats under senare år,

beroende främst på att medelsbokföringen vid länsstyrelserna lagts om.

Fortfarande torde dock redovisningsräkningarna inte alltid lämna fullt en­

tydiga upplysningar, hur den kommunala inkomstskatten skall fördelas.

Ytterligare ändringar synes därför vara påkallade.

Vidare erinras i promemorian om att en lindring av kommunernas skyl­

dighet att fördela kommunalskattemedlen mellan sig och församlingarna

kunde aktualisera den större frågan, huruvida staten ensam skall svara för

avskrivna skatter. Någon sådan omprövning ifragasättes dock inte i före­

varande sammanhang. Vid bedömande av fragan huruvida kommunen allt­

jämt skall förmedla församlingsskatten bör enligt promemorian beaktas, att

inom kommunens område som regel endast finns ett mindre antal försam­

lingar och pastorat. Det torde därför inte vara särskilt betungande för

kommunens styrelse att tillställa församlingarna och pastoraten deras me­

del. Däremot skulle det innebära ett inte obetydligt merarbete för läns­

styrelserna att sex gånger om aret tillställa inte bara kommunerna utan

också församlingarna och pastoraten skattemedlen.

I promemorian avvisas tanken på att införa ändrade grunder för hur för­

samlingarnas andelar i den kommunala inkomstskatten skall beräknas. Så­

väl principiella som praktiska skäl anses föreligga mot att låta olika bestäm­

melser gälla för kommunerna och församlingarna. En omläggning i den

riktning, som kommunlåneutredningen på sin tid förordade, torde i dagens

läge mera innebära att medelsbokföringen kompliceras än förenklas.

Några avgörande skäl anses alltså inte förebragta för ändring av gällande

bestämmelser om vem som skall utanordna medlen till församlingarna eller

hur kommunens och församlingens andelar av den kommunala inkomst­

skatten skall beräknas. Däremot förordas, som antytts, vissa ändringar i

fråga om hur redovisningsräkningarna skall upprättas och utsändas. Enligt

promemorian bör man tillgodose kommunernas önskemal, att det skall fram­

gå direkt av redovisningsräkningen, hur medlen skall fördelas. Det torde

sålunda vara möjligt att på en och samma redovisningsräkning ange, hur

den kommunala inkomstskatten för ett visst område fördelar sig på borger­

lig kommun, församling och pastorat. Förslaget förutsätter endast några

jämkningar i gällande författningar. Särskilda anvisningar föreslås bli ut­

färdade av riksräkcnskapsverket.

Avslutningsvis beröres i promemorian vissa specialfragor. För de nybil­

dade pastoraten skall sålunda bestämmelserna i förordningen den 17 decem­

ber 1948 angående taxering och debitering av skatt vid ändring i kommunal

och ecklesiastik indelning m. m. komma att gälla. Vidare erinras om att

pastoraten kommer att bli berättigade till skatteersättning på grund av

senast företagen ortsavdragsreform jämlikt bestämmelserna i lagen den 19

maj 1957 med särskilda bestämmelser om kommuns, landstingskommuns

och annan samfällighets utdebitering av skatt för åren 19.)8 196o. Kyrklig

j

;

j

Bihang till riksdagens protokoll 1961. 1 samt hr 70

Kungl. May.ts proposition nr 70 år 1961

190

samfalhghets andel av den kommunala inkomstskatten bör redovisas efter

samma grunder, som eljest kommer att gälla.

Remissyttranden. Över promemorian har yttranden avgivits av statskon­

toret, riksräkenskapsverket samt länsstyrelserna i Stockholms, Malmöhus,

Goteborgs och Bohus, Skaraborgs, Örebro och Gävleborgs län.

Promemorian har i allmänhet erhållit ett positivt mottagande och fler­

talet myndigheter tillstyrker vad som föreslagits. Sålunda påpekar riks­

räkenskapsverket i sitt yttrande, att även om kommunerna inte längre stäl­

les inför lika stora svårigheter som tidigare, bör de från kommunhåll fram-

örda önskemålen nu tillmötesgås. Det skulle uppenbarligen innebära en

rationalisering av arbetet med att fördela kommunalskatten att helt lägga

uppgiften till länsstyrelserna. Såsom i promemorian föreslagits bör emeller­

tid detta merarbete begränsas genom att de kyrkliga kommunernas medel

alltjämt utbetalas genom den borgerliga kommunens förmedling.

Likartade synpunkter framföres av länsstyrelserna i Stockholms, Malmö­

hus och Örebro län.

I sitt yttrande erinrar statskontoret om att det i sitt utlåtande över

församlingsstyrelsekommitténs betänkande inte funnit sig kunna tillstyrka

någon ändring i gällande regler. Statskontoret anser sig inte ha anledning

att nu frångå denna uppfattning. Om en omläggning anses böra ske trots

merarbetet för länsstyrelserna, bör dessa även utbetala medlen.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län framhåller, att det kvalificerade arbetet

med att räkna ut församlingarnas och pastoratens skattemedel otvivelak­

tigt torde bli mest arbetskrävande. Det synes länsstyrelsen därför konse­

kvent, att statsverkets mellanhavande med församling och pastorat regleras

i full omfattning och att således den borgerliga kommunens befattning med

medlen borttages. Länsstyrelsen önskar dock några års frist med genom­

förandet av ändringen till följd av brist på kvalificerad personal.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län finner att kommunalskattemed­

len alltjämt bör utbetalas till församlingen genom den borgerliga kommu­

nen. Länsstyrelsen anser sig inte kunna tillstyrka, att statsverket skall

betungas med en redovisning, hur varje i redovisningsräkningen ingående

post bör fördelas mellan kommun och församling. En mindre långtgående

komplettering av redovisningsräkningarna förordas därför.

Liknande synpunkter anföres av länsstyrelsen i Skaraborgs län.

Departementschefen. Frågan om att införa nya bestämmelser om hur

församlingarnas andelar av den kommunala inkomstskatten skall redovisas

har, såsom framgått av den lämnade redogörelsen, under en följd av år varit

aktuell. Enligt min åsikt bör hänsyn tas till kommunala och kyrkliga kom­

muners berättigade intressen att få entydiga redovisningar. Samtidigt måste

beaktas det angelägna i att inte utan starka skäl nya arbetsuppgifter lägges

på länsstyrelserna eller att pågående utredningar föregripes.

Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961

191

I den inom departementet upprättade promemorian föreslås, att fördel­

ningen av medel mellan borgerlig och kyrklig kommun pa oförändrat sätt

skall ske genom kommunal medverkan. För att förenkla fördelningsarbetet

för den kommunala myndigheten skall det dock åligga länsstyrelserna att

upprätta fullständiga redovisningsräkningar, som ger direkt besked vad som

tillkommer varje kommunal enhet. Detta förslag har i allmänhet tillstyrkts

eller lämnats utan erinran av remissmyndigheterna. De invändningar som

framförts synes ha sin grund i farhågor för att detaljredovisningen skall bli

betungande ur arbetssynpunkt för länsstyrelserna.

Enligt tillgängliga uppgifter upprättas för närvarande redovisningsräk-

ningarna inte efter enhetliga principer länsstyrelserna emellan. Sålunda läm­

nar vissa länsstyrelser redan nu kommunerna uppgifter till ledning för för­

delning av kommunalskatt. Erfarenheterna från dessa länsstyrelser tyder

på att merarbetet med de fullständiga redovisningsräkningarna inte är så

stort, som man på vissa håll synes befara. Jag finner därför — i likhet med

vad som föreslagits i departementspromemorian — att kommunernas önske­

mål i denna fråga bör tillgodoses. Detta synes kunna ske inom ramen för

gällande lagstiftning på det sättet, att anvisningar utfärdas om upprättande

av enhetliga och tillräckligt utförliga redovisningsräkningar. Bestämmel­

serna synes lämpligen böra utfärdas av riksrevisionsverket.

Några remissinstanser förordar att församlingsskatten utanordnas från

länsstyrelserna direkt till församlingarna. Även om det i och för sig kan

synas rationellt att länsstyrelserna fullgör också denna arbetsuppgift, talar

dock för närvarande praktiska skäl emot en sådan reform. Därtill kommer

att lösningen av denna fråga kan komma att påverkas av det utrednings­

arbete, som för närvarande bedrives inom uppbördsorganisationskommittén.

Jag anser därför att någon ändring inte nu bör ske i fråga om de borgerliga

kommunernas skyldighet att förmedla utbetalning av medel till de kyrkliga

kommunerna.

De i departementspromemorian berörda specialfrågorna föranleder ingen

erinran från min sida.

För Stockholms del innebär vad som nu föreslagits inte någon ändring i

sak i gällande ordning. Avvikelserna i förfarandet från vad som gäller för

riket i övrigt redovisas i

86

§.

Slutligen vill jag framhålla att ändringen av beteckningen församlings-

avgift i LFS till församlingsskatt i skatte- och uppbördshänseende endast

är av formell karaktär. Församlingsskatt skall således framdeles debiteras

och uppbäras helt i överensstämmelse med vad som nu gäller i fråga om

församlingsavgift. Inte heller i övrigt avses någon ändring i sak genom den

nya lydelse 82 ii erhållit i förhållande till 57 § LFS och 61 § LFS Sthlm.

I sistnämnda paragraf i LFS Sthlm upptas en bestämmelse, att medlem

av icke-territoriell församling inte iir skyldig erlägga avgift till den försam­

Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961

192

ling, där han är mantalsskriven. Bestämmelsen infördes i förtydligande

syfte. Motsvarighet saknas i LFS. Det synes lämpligt att i den nya lagen

erinra om denna sedan länge bestående ordning.

8 kap. Om underställning och besvär

87 §.

Paragrafen motsvarar delvis

66

§

1

mom. LFS och 69 §

1

mom. LFS

Sthlm. Jfr 74 § tredje och fjärde styckena KL.

88

§.

Denna paragraf ersätter 67 § LFS och 70 § LFS Sthlm. Jfr

75

§ andra—

fjärde styckena KL.

89 §.

Enligt

68

och 71 §§ LFS samt 71 och 75 §§ LFS Sthlm är beträffande

beslut av representativt organ samt kyrkoråd länsstyrelsen eller domkapit­

let besvärsmyndighet allt efter målets beskaffenhet.

Domkapitlet är besvärsmyndighet dels i mål som avses i

2

§ a), b), d),

h) och k) LFS, d. v. s. mål som avser åtgärder till främjande av försam-

lingsvården och särskilda anordningar till kyrkomusikens höjande, till­

sättande och avskedande av kyrkobetjänte, kyrkomedels användande, åt­

gärder till vidmakthållande av ordning under gudstjänsten samt upprät­

tande och underhåll av församlingsbibliotek, dels ock i mål som rör val av

ledamöter och suppleanter i kyrkoråd och biblioteksstyrelse samt mål

rörande granskning av kyrkorådets eller biblioteksstyrelsens räkenskaper.

I andra mål än de nu nämnda är länsstyrelsen besvärsmyndighet.

Ehuru lagens regler såvitt gäller de administrativa organen endast avser

besvär över beslut av kyrkoråd, har i praxis besvär ansetts kunna föras

även mot beslut av styrelser och nämnder, som församling tillsatt för sär­

skilda förvaltnings- och verkställighetsbestyr.

Rätt att anföra besvär tillkommer för närvarande medlem av församling.

Någon närmare bestämning av detta medlemskap ges inte i lagen. Som

medlem i territoriell församling har i rättspraxis betraktats den som är

kyrkoskriven i församlingen eller där äger fast egendom.

Församlingsstyrélsekommittén finner inte den nuvarande instansord­

ningen tillfredsställande. Den anser, att en i och för sig önskvärd enhetlig­

het i fullföljdsreglerna vinnes, om uppspaltningen av målen på två skilda

besvärsmyndigheter ersätts med en enda besvärsväg. Att i så fall länssty­

relsen bör vara besvärsmyndighet synes kommittén vara givet, eftersom

länsstyrelsen för närvarande har att pröva besvär i anslagsfrågor och någon

ändring härutinnan inte torde komma i fråga.

Kommittén anser sig emellertid inte böra föreslå en så långtgående änd-

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 70 år 1961

193

ring av den bestående ordningen, att domkapitlets ställning som besvärs-

myndighet helt upphör. Enligt kommitténs mening bör doek intresset av

enhetlighet i fullföljdsreglerna tillgodoses såtillvida, att länsstyrelsen får

pröva samtliga besvär över beslut av församlingens representativa organ.

Kommittén förutsätter emellertid att länsstyrelsen bereder domkapitlet till­

fälle att yttra sig i alla mål, där domkapitlets hörande kan vara av bety­

delse. Vad angår de administrativa organens beslut anser sig kommittén

inte kunna förorda samma ordning. Vissa av de uppgifter, som tillkommer

kyrkoråd och i förekommande fall även andra församlingens nämnder, kan

nämligen enligt kommitténs uppfattning sägas vara av så utpräglat kyrklig

natur, att skäl föreligger att behålla domkapitlet som besvär smyndighet i

dylika frågor.

Kommitténs förslag (90 § FFL och 88 § FFL Sthlm) innebär utifrån

dessa utgångspunkter, att länsstyrelsen alltid skall pröva besvär över kyrko­

fullmäktiges och kyrkostämmas beslut. Besvär över kyrkorådets beslut skall

gå till länsstyrelsen utom när det gäller församlingsvårdande åtgärder, vilka

inte kräver utdebiterade medel, upplåtelse av gudstjänstlokal, upplåtelse

av gravplats samt utseende eller entledigande av befattningshavare^ vid

gudstjänstlokal och begravningsplats eller disciplinär åtgärd mot sådan

befattningshavare. Med kyrkoråd likställes uttryckligen annan försam­

lingens nämnd.

När det gäller besvär sr ätten anknyter kommittén sådan rätt till medlem­

skapet i församlingen, vilket — i likhet med vad som skett i KL närmare

bestämmes i en särskild paragraf (2 § FFL och 2 § FFL Sthlm). Enligt

kommitténs förslag är medlem i territoriell församling den, som är mantals­

skriven inom församlingen, ävensom var och en som utan att vara mantals­

skriven inom församlingen är kyrkoskriven där eller äger eller brukar fast

egendom eller är taxerad till allmän kommunalskatt i församlingen. Med­

lem av icke-territoriell församling är envar, som är kyrkoskriven där.

En reservant i kommittén, kanslirådet Brolin, anser att reglerna om med­

lemskap helt kan anknytas till kyrkoskrivning och skattskyldighet.

Kommittén upptar också frågan om församling i likhet med borgerlig

kommun bör få tillsätta särskild besvärsnämnd. Kommittén finner, att en

sådan nämnd skulle ha ringa praktisk betydelse och framlägger inget förslag

om överensstämmelse med KL i detta avseende.

Remissmyndigheterna. Kammarkollegiet tillstyrker kommitténs förslag i

vad det rör instansordningen med den ändringen, att domkapitlet bör bibe­

hållas som besvärsmyndighet för alla tjänstetillsättningar. Kyrkomötet,

statskontoret, flertalet domkapitel och diakonistyrelsen avstyrker däremot

ändringsförslaget i denna del och yrkar, att de nu gällande reglerna behålles.

Å andra sidan förklarar sig domkapitlet i Lund anse, att enhetlighet i full-

Kungl. Maj:ts -proposition nr 70 år 1961

194

följdsreglerna vinnes, om länsstyrelsen insätts som besvärsmyndighet för

samtliga mål med undantag av frågor om tillsättning och entledigande av

kyrkobetjänte. En liknande uppfattning framföres av

länsstyrelsen i Söder­

manlands län.

När det gäller reglerna om

medlemskap

finner

statskontoret

det vara

tveksamt, om dessa lämpligen bör överföras i så nära anslutning till KL:s

regler som föreslagits. En närmare utredning av gränserna för medlemskap

av församling bör enligt ämbetsverket göras, innan slutgiltig ståndpunkt

fattas.

Domkapitlet i Lund

anför:

Denna principiellt viktiga fråga bör lösas så, att allenast de som ha röst-

rätt vid val till kyrkofullmäktige eller å kyrkostämma böra tillhöra för­

samlingen. Som tidigare framhållits reglerar numera församlingslagstift-

ningen. allenast trossamfundet Svenska kyrkans gemensamma angelägen­

heter, i anledning varav det synes domkapitlet uppenbart, att allenast

medlemmar av svenska kyrkan böra ha medlemskap i församlingen. Det

kan vidare mycket väl tänkas, att de som utträtt ur kyrkan hysa samvets­

betänkligheter mot att tillhöra församlingen. Något helt annat är, att

mantalsskrivning och folkbokföring hänföra sig till inom församlingen

boende eller där kyrkoskrivna. Denna registrering av befolkningen står på

mtet sätt i nagot samband med medlemskap i församlingen, även om de

utträtt ur kyrkan bidraga till vissa församlingens kostnader, såsom för

folkbokföringen, begravningsplatser m.m.

Domkapitlet i Stockholm

säger sig dela kanslirådet Brolins synpunkter.

Enligt domkapitlets åsikt gör 1951 års religionsfrihetslag det naturligt, att

med medlem av församling avses där kyrkoskriven, fysisk person. Annan

bestämning av medlemskapet skulle endast vålla begreppsförvirring, anser

domkapitlet.

Liknande synpunkter framföres av

kyrkofullmäktige i Västervik

och

kyrkofullmäktige i Lindes pastorat.

Sedan inom ecklesiastikdepartementets lagbyrå upprättats ett utkast till

en för hela riket gemensam lag om församlingsstyrelse, har efter remiss

besvärssakkunniga avgivit yttrande över såväl de av kommittén föreslagna

besvärsreglerna som de i utkastet upptagna bestämmelserna härom.

Inledningsvis anför besvärssakkunniga att de utgått från att församlingen

är en kommunalrättslig juridisk person, som bygger på

medlemskap

av en­

skilda, vilka bildar dess personliga underlag. Med sådan utgångspunkt ter

det sig oegentligt att vid lagstiftning om församling inte — i analogi med

vad som skett i övriga kommunallagar — klargöra vilka som är medlemmar

i denna. Bland annat för tillämpning av den kommunala likställighetsgrund-

satsen erfordras enligt besvärssakkunnigas åsikt klarhet härutinnan. Be-

svärssakkunniga förklarar, att församlingen närmast synes böra betraktas

sasom en kommunal sammanslutning för vård av kyrkans angelägenheter.

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 70 år 1961

195

Medlemskap av svenska kyrkan torde därför i princip böra uppställas som

allmän förutsättning för medlemskap i församling. Det synes vidare i ifråga­

varande sammanhang naturligare att anknyta till kyrkoskrivningen än till

mantalsskrivningen. Särskilda problem uppkommer dock på grund av den

beskattningsmakt, som territoriell församling har gentemot andra än dem

som bör betraktas som dess medlemmar. Det kan därför, anser de sakkun­

niga, ifrågasättas att efter förebild av 2 § KL föreskriva, att medlem av

territoriell församling inte blott är sådan medlem av svenska kyrkan, som

är kyrkoskriven i församlingen, utan även var och en som därstädes äger

eller brukar fast egendom eller är taxerad till allmän kommunalskatt.

Vad härefter angår in-stansordningen anser besvärssakkunniga det enda

rationella vara, att beslutanderätten förbehålles antingen länsstyrelsen

eller domkapitlet och att det i stället sörjes för samverkan dem emellan.

Besvärssakkunniga fortsätter:

Ser man till de olika besvärsgrunder, som kunna åberopas i kommunala

besvärsmål, torde vara uppenbart, att länsstyrelsen på grund av sin om­

fattande erfarenhet av de borgerliga kommunalbesvärsmålen i regel på det

hela taget är bättre skickad än domkapitlet att pröva, huruvida ett beslut

tillkommit i laga ordning. Beträffande övriga besvärsgrunder torde det

däremot i åtskilliga fall ligga närmare till hands att välja domkapitlet som

prövande instans, eftersom denna myndighet äger särskild kännedom om

den kyrkliga lagstiftningen och de kyrkliga uppgifterna över huvud. Här

bör dock erinras om att enligt gällande rätt länsstyrelsen prövar anslags­

frågor, vilket medför att, då — såsom församlingsstyrelsekommittén fram­

håller — det stora flertalet av församlingsangelägenheterna kräver medels­

anslag, de flesta besvärsmålen också redan nu gå till länsstyrelsen. Enligt

besvärssakkunnigas mening tala i detta läge övervägande skäl för att läns­

styrelse anförtros uppgiften att fungera såsom exklusiv besvärsinstans i mal

avseende kommunalbesvär över beslut av alla församlingens organ. Besvärs­

sakkunniga tillstyrka sålunda den instansordning, som angivits i 89 §

1 mom. första stycket i lagbyråns lagförslag.

Besvärssakkunniga framhåller härefter, att de kyrkliga intressena bör

tillgodoses genom att domkapitlet beredes tillfälle att avgiva yttrande. De

sakkunniga föreslår, att det stadgas, att länsstyrelsen i hithörande mål skall

inhämta yttrande av domkapitlet, där det inte framstår som uppenbart

obehövligt.

Slutligen framhåller besvärssakkunniga, att församling som så önskar bör

få tillsätta särskild besvärsnämnd. Några olägenheter vållas enligt de sak­

kunniga inte av att församlingsstyrelselagen på denna punkt utformas på

samma sätt som övriga kommunallagar.

Departementschefen. För närvarande anföres allt efter sakens beskaffen­

het besvär över de kyrkokommunala organens beslut hos länsstyrelsen eller

domkapitlet. Oavsett vilken av dessa myndigheter som avgör besvären, kan

talan föras vidare till regeringsrätten. Enighet råder om att regeringsrätten

Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961

196

även i fortsättningen bör vara sista instans. Delade meningar finns däremot

om vilket organ som i första instans bör avgöra besvärsärendena.

Antalet besvärsärenden av här avsett slag — alltså sådana i vilka s. k.

kommunal besvärsgrund åberopas — är för närvarande mycket få. Sålunda

kan nämnas att hos domkapitlen under åren 1958—1960 anfördes i genom­

snitt besvär endast i två fall för domkapitel och år.

Såväl kommittén som besvärssakkunniga har framhållit betydelsen av att

ett och samma besvärsprövande organ finns i första instans. Härigenom

undvikes gränsdragningsproblem samtidigt som enhetlighet i besvärspröv-

ningen befordras. Jag finner dessa synpunkter i hög grad värda beaktande.

Det synes mig vidare uppenbart, att länsstyrelsen i och för sig besitter

större erfarenhet på det kommunala besvärsområdet, och att de nyss an­

förda skälen således talar för att denna myndighet väljes.

Emellertid måste beaktas, att kyrkliga intressen kan motivera, att vissa

frågor även i fortsättningen bör prövas av domkapitlet. När det gäller äm­

nen, som har anknytning till gudstjänstliv och församlingsvård, måste de

kyrkliga synpunkterna tillmätas stor betydelse. Detsamma kan gälla frågor

som rör anställande av och disciplinära åtgärder mot vissa befattningsha­

vare, i vilka frågor domkapitlet ofta besitter bättre kännedom om vad

tjänsten kräver. Jag vill dock erinra om, att den besvärsprövande myndig­

heten inte har att allmänt överpröva det kommunala organets beslut utan

endast på särskilt angivna grunder av rättslig natur pröva beslutets laglig­

het. Med hänsyn till det nu anförda synes mig det lämpligaste vara, att

länsstyrelsen i enlighet med vad besvärssakkunniga förordat ålägges in­

hämta domkapitlets yttrande i alla mål, om inte detta uppenbart är obe­

hövligt. Om en sådan bestämmelse införes, torde utan men för de kyrkliga

intressena länsstyrelsen kunna ensam utgöra första besvärsprövande instans

i fråga om alla kyrkokommunala beslut. Jag förordar således, att denna

ordning införes. Självfallet skall domkapitlet i samma utsträckning som

hittills ha att pröva besvär över beslut som fattats av församlingsorgan med

stöd av speciallagstiftning.

Vad härefter angar rätten att anföra besvär har kommittén på sätt som

skett i KL anknutit denna rätt till medlemskapet i kyrkokommunen, och

kommittén har i sitt förslag upptagit en särskild regel om medlemskap.

Också besvärssakkunniga har, utifrån den kommunala likställighetsgrund-

satsen, ansett att en regel om medlemskap motsvarande den i KL bör

införas i lagen. Det måste emellertid beaktas, att en sådan regel inte enbart

är till fördel. Det kan således inte vara tillfredsställande att den som ut­

trätt ur svenska kyrkan skall — låt vara ur kommunalrättslig synvinkel_

betraktas som församlingsmedlem. Med församlingsmedlem avses i dagligt

tal endast fysiska personer, som tillhör svenska kyrkan och genom kyrko-

skrivningen är knutna till församlingen. På ett liknande medlemsbegrepp

Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961

197

bygger också reglerna om rösträtt och valbarhet. Å andra sidan måste ett

mera vidgat medlemsbegrepp gälla beträffande rätten att anföra besvär.

Här tillkommer de ekonomiska intressen, som är knutna till skyldigheten

att utge skatt till församlingen.

I betraktande av det sagda synes något entydigt medlemsbegrepp inte

böra anges för församlings vidkommande. Hinder föreligger inte att för

varje fall ange, vilken krets av personer och andra som avses. Något egent­

ligt behov av ett generellt medlemsbegrepp kan därför knappast anses före­

ligga. Jag är till följd av nu anförda synpunkter inte beredd biträda kom­

mitténs mening i förevarande avseende. Den föreslagna regeln har alltsa

inte upptagits i förslaget.

Rätt att anföra besvär över kyrkokommunalt organs beslut bör tillkom­

ma den som är kyrkoskriven i församlingen, vare sig församlingen är terri­

toriell eller inte. Vidare bör den som visserligen inte är kyrkoskriven i för­

samlingen men ändock har att erlägga skatt till församlingen ha sådan rätt.

Vad slutligen angår frågan om församling bör få inrätta egen besvärs-

nämnd råder enighet om att något praktiskt behov inte föreligger av dylika

nämnder inom det kyrkokommunala området. Till följd härav finner jag

mig inte böra tillstyrka besvärssakkunnigas förslag.

90 §.

Denna paragraf motsvarar 69 § LFS och 72 § LFS Sthlm. Den överens­

stämmer med 77 § KL.

91 §.

Paragrafen ersätter 70 § LFS och 73 § LFS Sthlm. Den överensstämmer

med 78 § KL.

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 70 år 1961

2. Lagen om införande av lagen om församlingsstyrelse

1 §.

Den nya lagen torde lämpligen böra träda i kraft den 1 januari 1963, så

att den kan tillämpas från och med ingången av nästa tjänstgöringsperiod

för kyrkofullmäktige.

I paragrafen upptages i enlighet med kommitténs förslag ett stadgande

att Kungl. cirkulärbrevet den 13 augusti 1823 angaende kyrkvaktares ut­

väljande skall upphävas. Härigenom kommer kyrkoherden inte längre att

ha kvar rätten att på förslag till kyrkvaktartjänst uppföra tre sökande, av

vilka församlingen har att välja en till tjänsten.

2

§.

Enligt förslaget skall gränsen för obligatoriskt införande av kyrkofull-

mäktigsystem sänkas från 1 500 till 1 000 invånare. För att kyrkofull­

mäktige skall finnas från den nya lagens ikraftträdande i de av förslaget

berörda församlingar, som vid 1962 års ingång bar en folkmängd översti­

gande 1 000 invånare, men som vid sistnämnda tidpunkt saknar fullmäk­

tige, måste dessa församlingar välja fullmäktige under 1962.

198

Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961

3 §.

De samfälligbeter som nu finns rubbas inte av den nya lagen. Dennas

bestämmelser kan emellertid föranleda, att de föreskrifter Kungl. Maj:t

utfärdat för samfälligbeten bör ändras. I sådant fall bör samfällighet göra

framställning harom. För Göteborgs del gäller dessutom, att några frågor

som nu är upptagna i LKF Gbg, inte reglerats i den nya lagen. Särskilda

föreskrifter kan på grund härav vara erforderliga för samfälligbeten.

Som kommittén föreslagit upptages en övergångsbestämmelse av innehåll,

att de nuvarande totala samfälligbeterna får bestå och att alltså de i dessa!

samfälligheter ingående församlingarna även i fortsättningen kommer att

sakna egna organ.

4 §.

Paragrafen innehåller regler, enligt vilka de nya valbarhetsbestämmel-

serna och de stadganden, som rör ordförandeval i representativa organ, kan

tillämpas vid val, som avser tiden efter den 1 januari 1963 (jfr 3 § första

stycket lagen den 18 december 1953 om införande av kommunallagen).

5 §.

I de fall församlingsdelegerade skall finnas, måste dessa utses före den

nya lagens, ikraftträdande. Enligt 39 § 2 mom. måste församlingarna i god

tid dessförinnan försöka träffa överenskommelse om delegerades antal eller,

om de inte kan enas, anmäla saken till länsstyrelsen. Valet av delegerade

skall jämlikt 40 § 3 mom. äga rum i december månad 1962.

6

§.

Bestämmelsen i denna paragraf innebär, att kyrkoherdens självskrivenhet

som ordförande i kyrkorådet består intill utgången av år 1963.

7 §.

I flerförsamlingspastorat kommer till följd av bestämmelserna i denna

paragraf det av pastoratsstämman utsedda pastoratskyrkorådet att under

år 1963 vara kyrkoråd för den obligatoriska samfällighet, som pastoratet

som regel utgör från och med den 1 januari detta år.

Sasom kommittén framhållit medför den i förslaget upptagna ordningen,

att frågan om ansvarsfrihet för pastoratskyrkorådets förvaltning under år

1962 skall prövas av församlingsdelegerade. När det gäller gemensamt kyr­

koråd för andra församlingar än sådana, som bildar ett pastorat, torde

199

också utan särskilt stadgande gälla, att ansvarsfrihet för år 1962 beviljas av

de särskilda församlingarna.

8 och 9 §§.

Dessa paragrafer motsvaras av 3 § andra stycket och 7 § lagen om infö­

rande av kommunallagen.

11

§.

Bestämmelsen fordras för framtida indelningsändringar beträffande

Stockholm och Göteborg.

12

§.

Beträffande sådana särskilda föreskrifter, som kan meddelas enligt denna

paragraf, får bland annat hänvisas till vad som anförts under avsnittet III

i den allmänna motiveringen.

Kungl. Maj:ts -proposition nr 70 år 1961

3. Lagen om ändrad lydelse av 38 och 41 §§ lagen den 13 juni 1919

(nr 293) om ändring i kommunal och ecklesiastik indelning

Sedan kommittén framlagt sitt förslag till ändring i förevarande lag har

lagen reviderats (se SFS 1957: 282). Det nu framlagda förslaget överens­

stämmer väsentligen med vad kommittén föreslagit. Kommittén har

förordat ett stadgande om utövandet av beslutanderätten i kyrklig sam­

fällighet med församlingsdelegerade, då samfällighetens område genom in-

delningsändring ökas eller minskas. I anledning härav anmärker kammar­

kollegiet, att lagen avser indelningsändringar endast beträffande primär­

kommuner. Kungl. Maj:ts befogenhet att förordna om indelningsändringar

beträffande andra slags kommuner, t. ex. kyrkliga samfälligheter, tingslag

och landstingskommuner, samt att meddela erforderliga bestämmelser för

genomförande av dessa ändringar grundar sig enligt kollegiet inte på indel­

ningslagen utan på Kungl. Maj:ts allmänna administrativa befogenhet. Med

hänsyn till det anförda avstyrker kollegiet, att de av kommittén föreslagna

reglerna för kyrklig samfällighet införs i indelningslagen.

På grund av vad kammarkollegiet anfört har förslagets bestämmelser,

som berör kyrkliga samfälligheter, inte upptagits i 38 §.

4. Förordningen om ändrad lydelse av 30 § folkboltföringsförordningen

den 28 juni 1916 (nr 469)

Ändringen innebär, att de skyldigheter beträffande kyrkobokföringen,

som för närvarande åvilar församling, i stället skall ankomma pa pastoratet.

Spörsmålet har berörts under avsnittet V i den allmänna motiveringen och

i övrigt får hänvisas till SOU 1957: 15 s. 248.

200

Kungl. Majds proposition nr 70 år 1961

VII. Departementschefens hemställan

Under åberopande av vad jag i det föregående anfört och förordat, hem­

ställer jag, att Kungl. Maj:t matte föreslå riksdagen antaga ifrågavarande

inom ecklesiastikdepartementet upprättade förslag till

1) lag om församlingsstyrelse;

2) lag om införande av lagen om församlingsstyrelse;

3) lag om ändrad lydelse av 38 och 41 §§ lagen den 13 juni 1919

(nr 293) om ändring i kommunal och ecklesiastik indelning; samt

4) förordning om ändrad lydelse av 30 § folkbokföringsförordningen den

28 juni 1946 (nr 469).

Vad föredragande departementschefen sålunda, med in­

stämmande av statsrådets övriga ledamöter, hemställt,

bifaller Hans Maj:t Konungen samt förordnar, att till riks­

dagen skall avlåtas proposition av den lydelse, bilaga till

detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Jan-Mats Lindahl

Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961

201

Bilaga A

Tablå

över former för samverkan mellan församlingar

Form för samverkan

Beslutande

organ

Administrativt

organ

I. Kyrkliga samfälligheter

(Specialkommuner)

A. Nuvarande ordning

1) Stockholm: Partiell ekonomisk

samfällighet, reglerad i LFS

Sthlm

Församlings-

delegerade

Beredningsutskott

2) Göteborg: Total ekonomisk

samfällighet, reglerad i LKF

Gbg

3) Landet i övrigt:

Kyrkofullmäktige

Kyrkonämnd

a) Totala samfälligheter

Kyrkofullmäktige

(Kyrkostämma)

Samfällt kyrkoråd

b) Partiella samfälligheter

Samfällighetsbildning beroende

på K.Ma beslut

B. Kommittén

Kyrkofullmäktige

(Kyrkostämma)

Samfällt kyrkoråd

1) Stockholm: Partiell ekonomisk

Församlings-

Berednings- och

samfällighet, reglerad i FFL

Sthlm

delegerade

ekonomiutskott

2) Göteborg: Total ekonomisk

samfällighet, reglerad i FLS

Gbg

3) Landet i övrigt:

Kyrkofullmäktige

Kyrkonämnd

a) Totala ekonomiska samfäl­

ligheter

Kyrkofullmäktige

Samfällt kyrkoråd

b) Partiella ekonomiska sam­

fälligheter

Samfällighetsbildning betr. a)

och b) beroende på K.M:s be­

slut, utom beträffande pasto­

rat, se II B nedan

Församlingsdelege-

rade, om K.M. ej

annat förordnar

Samfällt kyrkoråd

c) Nuvarande totala samfäl­

ligheter, i den mån K.M.

ej annat förordnar.

(Nya kan ej bildas)

Kyrkofullmäktige

Samfällt kyrkoråd

202

Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961

Form för samverkan

Beslutande

Administrativt

organ

organ

C. Propositionen

1) Stockholm: Partiell ekonomisk

Församlings-

Samfällt kyrkoråd

samfällighet, reglerad i lagen

om församlingsstyrelse

delegerade

2) Göteborg: Total ekonomisk

Kyrkofullmäktige

Samfällt kyrkoråd

samfällighet, reglerad i lagen

om församlingsstyrelse

3) Landet i övrigt:

a) Totala ekonomiska samfäl-

ligheter

Kyrkofullmäktige

Samfällt kyrkoråd !

b) Partiella ekonomiska sam-

Församlings-

Samfällt kyrkoråd

fälligheter

delegerade

Samfällighetsbildning betr. a)

och b) beroende på K.M:s be­

slut, utom beträffande pasto­

raten, se II C nedan

c) Nuvarande totala samfäl-

Kyrkofullmäktige

Samfällt kyrkoråd

ligheter, i den män K.M. ej

annat förordnar.

(Nya kan ej bildas)

II. Pastoratsangelägenheternas

handhavande i flerförsamlings-

pastorat

A. Nuvarande ordning

Pastoraten ej självständiga kom­

muner

B. Kommittén

Pastoratet kyrklig samfällighet

C. Propositionen

Pastoratet kyrklig samfällighet,

om K.M. ej annat förordnar

DI. Andra gemensamma angelägen­

heter

Nuvarande ordning

Kommittén

Propositionen

Gemensam kyrko­

stämma (oavsett

om församling har

fullmäktige eller ej)

Församlingsdelege-

rade, om K.M. ej

annat förordnar

Församlings-

delegerade

Gemensam kyrko­

stämma

Gemensam kyrko­

stämma

F örsamlingarnas

beslutande organ

var för sig

P astoratskyrkoråd

Samfällt kyrkoråd

Samfällt kyrkoråd

Gemensamt

kyrkoråd

Gemensamt

kyrkoråd

Gemensamt

kyrkoråd

Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961

203

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

Sid.

Propositionens huvudsakliga innehåll........................................................... 1

Lagförslag ....................................................................................................... 3

Lag om församlingsstyrelse............................................................... 3

Lag om införande av lagen om församlingsstyrelse............................... 34

Lag om ändrad lydelse av 38 och 41 §§ lagen den 13 juni 1919 (nr 293)

om ändring i kommunal och ecklesiastik indelning....................... 36

Förordning om ändrad lydelse av 30 § folkbokföringsförordningen den

28 juni 1946 (nr 469).......................................................................... 38

I. Inledning ............................................................................................... 39

H. Allmänna synpunkter............................................................................ 42

1. Kortfattad historik .......................................................................... 42

2. Gällande bestämmelser och deras tillkomst m. m............................. 44

3. Huvudlinjer i 1953 års kommunallagsreform.................................. 48

4. Grundlinjer i församlingsstyrelsekommitténs förslag....................... 48

5. Utredningen om förhållandet mellan staten och kyrkan.................. 56

6. Remissyttranden ............................................................................. 57

7. Kommunal samverkan i ekonomiska frågor................................... 64

8. Departementschefen ........................................................................ 67

III. Församlings kompetens ........................................................................ 73

1. Gällande bestämmelser m. m.............................................................. 73

2. Församlingsstyrelsekommittén ........................................................ 76

3. Remissyttranden ............................................................................. 88

4. Departementschefen ........................................................................ 98

IV. Kyrkorådet ............................................................................................ 112

1. Gällande bestämmelser .................................................................... 112

2. Församlingsstyrelsekommittén ........................................................ 114

3. Remissyttranden ............................................................................. 120

4. Departementschefen ........................................................................ 124

V. Kyrkliga samfälligheter m.m................................................................. 128

1. Gällande bestämmelser .................................................................... 128

2. Församlingsstyrelsekommittén ........................................................ 135

3. Remissyttranden ............................................................................. 146

4. Departementschefen ........................................................................ 151

204

Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961

Sid.

VI.

Specialmotivering till lagförslagen .........................................................

157

1. Lagen om församlingsstyrelse...........................................................

157

2. Lagen om införande av lagen om församlingsstyrelse...................... 197

3. Lagen om ändrad lydelse av 38 och 41 §§ lagen den 13 juni 1919

(nr 293) om ändring i kommunal och ecklesiastik indelning......... 199

4. Förordningen om ändrad lydelse av 30 § folkbokföringsförordningen

den 28 juni 1946 (nr 469).................................................................

199

VII.

Departementschefens hemställan ........................................................

200

Bilaga

A.

Tablå över former för samverkan mellan

församlingar 201

Ivar Hseggströms Boktryckeri AB • Stockholm 1961

590508