SOU 1972:36

Samhälle och trossamfund : slutbetänkande

Till Statsrådet och chefen för utbildnings- departementet

Arbetet inom 1968 års beredning om stat och kyrka grundar sig på Kungl. Maj:ts bemyndigande den 28 juni 1968 till chefen för utbildnings- departementet att tillkalla högst sju sakkunniga för fortsatt utredning av frågan om den framtida gestaltningen av förhållandet mellan staten och Svenska kyrkan.

Med stöd av nämnda bemyndigande tillkallades samma dag, den 28 juni 1968, dåvarande ledamoten av riksdagens första kammare, kommi- nistern Per Blomquist, biträdande generaldirektören Bertil Bolin, riks- dagsledamöterna Olle Dahlén, Gunnar Gustafsson, Lena Hjelm-Wallén och Gunnar Larsson samt dåvarande ledamoten av riksdagens första kammare, statsrådet Alva Myrdal som sakkunniga. Departementschefen utsåg Myrdal att vara ordförande. Sedan Bolin på grund av anställning utomlands blivit förhindrad att fullgöra utredningsuppdraget entledi- gades han från detta den 26 mars 1970, varvid riksdagsledamoten Bertil Zachrisson tillkallades som sakkunnig.

De sakkunniga har antagit benämningen 1968 års beredning om stat och kyrka.

Vår beredning har tidigare överlämnat remissammanställningen (SOU 1970:2) Om stat och kyrka samt delbetänkandet (SOU 1971:29) Kyr- kan kostar.

I skrivelse den 12 augusti 1971 till departementschefen anförde vi bl.a. att förhållandet mellan staten och Svenska kyrkan inte borde lösas utan hänsynstagande till relationen även mellan staten och öv— riga trossamfund.

Vi överlämnar härmed vårt slutbetänkande jämte bilagor. Dessa publiceras i separata volymer såsom SOU 1972: 37—38 samt DsU 1972: 5—8. I arbetet med slutbetänkandet har samtliga sakkunniga deltagit. Re- reservationer har lämnats av ledamöterna Blomquist och Larsson, var- jämte ledamöterna Dahlén och Hjelm-Wallén har avgett särskilda ytt- randen.

Ett 30-tal experter har varit tillkallade och medverkat vid utform- ningen av bilagor m. m. enligt i huvudsak följande. Sekreteraren i Sveriges frikyrkoråd Per Ar— Bilaga 20 och förberedel— ne Aglert (fr. o. rn. den 18 juni 1971) searbete för bilaga 8 Sekreteraren i Svenska kommunförbundet Förberedelsearbete för bi- Rune Bergsten (fr.o.m. den 18 juni 1971) laga 20 Teo]. lic. Per Block (fr.o.m. den 1 decem- Religionsfrihetssympo— ber 1970) sium april 1971

Bitr. generaldirektören i International La— bour Office Bertil Bolin (den 26 mars 1970 —22 april 1971)

Avdelningsdirektören vid statistiska central- byrån Hans Garke (fr.o.m. den 26 novem- ber 1968)

Prefekten vid religionssociologiska institutet direktor Berndt Gustafsson (fr.o.m. den 18 juni 1971)

Stiftssekreteraren i Lund Göran Göransson (fr.o.m. den 18 juni 1971)

Kamreren i Smyrnaförsamlingen i Göte- borg Enar Halldin (fr.o.m. den 23 septem- ber 1971)

Missionssekreteraren i Svenska missionsför- bundet Gösta Hedberg (fr.o.m. den 23 september 1971)

Monsignore Kristian Hylla, Katolska bis- kopsämbetet (fr.o.m. den 18 juni 1971)

Departementssekreteraren i kommunika- tionsdepartementet Per Jönsson (fr.o.m. den 1 mars 1972)

Översten i Frälsningsarmén Ewert Larson (fr.o.m. den 18 juni 1971)

Domprosten i Härnösand Sven Lindegård (fr. o. m. den 11 februari 1970)

Hovrättsassessorn Lars Lunning (fr.o.m. den 18 juni 1971)

Byrådirektören i riksskatteverket Gunnar Magnusson (fr.o.m. den 15 september 1971)

Regeringsrättssekreteraren Olov Mattson (den 1 februari—13 maj 1971)

Fil. kand. Klas Olofsson (fr.o.m. den 1 april 1972)

(SOU 1970:2, 1971:29)

(SOU 1971:29), bilaga

1, 2, 4—6 och 20 samt förberedelsearbete för bi- laga 21

Bilaga 20

Bilaga 9 samt förbere- delsearbete för avsnitt 4.2 i slutbetänkandet

Bilaga 20

Bilaga 20 och förberedel- searbete för bilaga 8

Bilaga 20 och förbere- delsearbete för bilaga 8

Bilaga 16

Bilaga 20 och förbere- delsearbete för bilaga 8

(SOU 1971:29), bilaga 1 och 2 samt förberedelse- arbete för bilaga 21 och för avsnitt 4.2 i slutbe- tänkandet

Bilaga 11 samt förbere- delsearbete för avsnitten 45.23, 4.5.3.3 och 7.2 i slutbetänkandet

Bilaga 8 samt förberedel- searbete för avsnitt 7.3 i slutbetänkandet

Förberedelsearbete för avsnitt 4.3.1 i slutbetän- kandet

Se redogörelsen nedan för sekretariatets arbete

Stiftssekreteraren i Göteborg Sten G. Ols- son (den 11 februari 1970—19 mars 1971)

Planeringsdirektören vid datamaskincentra- len för administrativ databehandling Gert Persson (fr. o. m. den 18 juni 1971)

Prodirektorn vid Svenska kyrkans central— råd för evangelisation och församlingsarbete Ingmar Stoltz (fr o. rn. den 11 februari 1970)

Avdelningschefen vid statskontoret Per Sve. nonius (fr.o.m. den 18 juni 1971)

Antikvarien vid riksantikvarieämbetet Axel

(SOU 1971:29) och för- beredelsearbete för bila-

gaZl

Bilaga 8 samt förbere- delsearbete för avsnitt 4.5.2 i slutbetänkandet

(SOU 1971:29), bilaga 1. 2 och 20 samt förberedel- searbete för bilaga 8 och 21

Förberedelsearbete för bilaga 8

Bilaga 14

Unnerbäck (fr.o.m. den 1 mars 1972)

(SOU 1971:29), bilaga 1, 2, 5 och 20 samt för- beredelsearbete för bilaga

Konsulenten hos Svenska kyrkans försam- lings- och pastoratsförbund Göte Wallin (fr. o. m. den 26 november 1968)

7, 8 och 21 Kammarrättsrådet Stig Wernlund (fr.o.m. Bilaga 10 den 18 juni 1971) Riksdagsledamoten Bertil Zachrisson (den (SOU 1970:2) 20 mars 1969—26 mars 1970)

Vidare har regeringsrådet Georg Ericson (fr.o.m. den 18 juni 1971) utfört en övergripande sakgranskning av slutbetänkandet i dess helhet. Härjämte har assessorn Karl-Olof Lidin (fr.o.m. den 18 juni 1971) och professorn Nils Stjernquist (fr. o. m. den 18 juni 1971) granskat avsnitt 6.1—6.3 i slutbetänkandet.

Som sekreterare tillkallades den 10 september 1968 avdelningsdirek- tören vid statens personalutbildningsnämnd Olof Söderberg.

Såsom biträdande sekreterare eller eljest med stadigvarande arbets- uppgifter av handläggande natur har tjänstgjort byrådirektören vid kammarkollegiet Marianne Cedermark (bitr. sekr. fr.o.m. den 24 augusti 1971), jur. kand. Kristina Hansson (bitr. sekr. fr.o.m. den 18 april 1970), sekreteraren vid Svenska kyrkans församlings- och pasto- ratsförbund Ulf Kraepelin (den 19 oktober—13 december 1970 samt periodvis under februari—april 1972), fil.kand. Lars Nylander (den 7 december 1970—14 januari 1972; fr.o.m. den 1 december 1971 så- som bitr. sekr.), fil. kand. Klas Olofsson (bitr. sekr. den 16 februari 1970—31 mars 1972), jur. kand. Carl-Fredrik von Seth (den 19 ok- tober 1970—30 juni 1971), fil. kand. Barbro Söderlindh (fr. o. m. den 1 september 1971; fr. o. m. den 1 april 1972 såsom bitr. sekr, samt fil. kand. Folke Öjner (den 14 april 1969—14 januari 1970; fr. o. m. den 16 juli 1969 såsom bitr. sekr). Som arbetsoiträden har tjänstgjort bl.a. Inger Castenhag (fr.o.m. den 7 september 1970), Anna-Karin Jäderlund (den 16 november 1970—31 maj 1971 och 1

september 1971—31 januari 1972) samt Anna-Lisa Martins (fr.o.m. augusti 1968).

Inom sekretariatet har Söderberg svarat för samordning av arbetet. Frågor av juridisk natur har närmast handlagts av Cedermark och Hansson, medan Olofsson svarat för ekonomiskt utredningsarbete.

Vårt utredningsuppdrag är härmed i huvudsak slutfört.

Stockholm den 26 maj 1972

Alva Myrdal

Per Blomquist Olle Dahlén Gunnar Gustafsson Lena H jelm—Wallén Gunnar Larsson Bertil Zachrisson /Olof Söderberg Marianne C edermark Kristina Hansson Klas Olofsson

1. Samhälle och trossamfund

1.1 Sammanfattning av betänkandet jämte bilagor

Kapitel 2 Utredningsunderlaget m.m. inne- håller bl.a. en kortfattad redogörelse för bakgrunden till arbetet inom 1968 års be- redning om stat och kyrka. Vidare redo- görs för de särskilda undersökningar som vår beredning föranstaltat om. Avslutnings— vis redovisas några grunddrag i Svenska kyr- kans och andra trossamfunds nuvarande or- ganisatoriska uppbyggnad.

[ kapitel 3 Religionsfrihet i framtidens sam- hälle redogörs för det principiella betraktel- sesätt som ligger bakom de reformer vi före- slår. En översikt av religionsfrihetsbegrep— pets utveckling i Sverige visar hur innebör- den av detta begrepp successivt har för- skjutits mot en alltmer vidsynt tolkning. I 1500- och 1600-talens enhetskyrka, direkt framvuxen som ett statligt system i och med reformationen och manifesterad genom 1686 års kyrkolag, fanns ingen plats för religions- frihet. Krav på religionsfrihet under frihets- tiden ledde till successiva uppmjukningar så att invandrade kristna utlänningar år 1781 fick rätt att bilda egna församlingar och ha egna präster, liksom år 1782 även mosaiska trosbekännare. 1809 års regeringsform inne- höll i motsats till sina föregångare inte några stadganden om fullständig nationell enhet i religionen, men tolkningen av bestämmelser— na i 5 16 att var och en skall skyddas vid en fri utövning av sin religion har varit före—

mål för olika meningar. Genom förordning- ar om främmande trosbekännare och deras religionsutövning åren 1860 och 1873 fick svensk medborgare rätt att övergå till annan religion än den lutherska. Från samma tid hävdades att kravet på religionsfrihet också måste innebära uttrycklig rätt att stå utanför alla religiösa samfund. Frihet i denna be- märkelse genomfördes först med 1951 års religionsfrihetslag.

Vi diskuterar i ett följande avsnitt reli- gionsfrihetsprincipen som grundval för våra bedömningar och drar slutsatsen att denna princip måste vara vägledande för utform- ningen av samhällets relationer till trossam- funden. Samtidigt är vi medvetna om att någon helt allmängiltig och entydig bestäm- ning av religionsfrihetsbegreppet inte låter sig göra. För vår beredning gäller det att bedöma vad denna princip under en över- skådlig framtid bör innebära i ett demokra- tiskt samhälle av vår typ. Vi har därför på punkt efter punkt undersökt vilka reform- krav som en i vårt samhälle naturlig tolk- ning av religionsfrihetsprinci-pen kan ge an- ledning till.

Till en början konstaterar vi — i avsnittet om samhällets opartiskhet i livsåskådnings- frågor — att staten kan stödja religion som sådan utan att komma i konflikt med reli- gionsfrihetsbegreppet. Vi finner att samhäl- let, ehuru icke-konfessionsbundet, har anled- ning intaga en ”aktivt positiv” attityd till existensen av olika åsiktsriktningar, religiösa

såväl som icke-religiösa. Samhällets främsta uppgift måste vara att bidra till att invånar- nas individuella behov i olika avseenden kan täckas. För vitaliteten i den svenska demokratin är det också av stor vikt att olika ideologier och trosriktningar får goda möjligheter att göra sig gällande. Samhällets uppgift blir alltså att finna former för stöd åt bl.a. olika trossamfund, varvid stödet måste av de skilda trossamfunden uppfattas som likvärdigt.

Från synpunkten av individens religions- frihet kan hävdas att individen, var i landet han än är bosatt, har rätt att fordra av samhället att detta skapar rimliga förutsätt- ningar för olika trossamfund — inte bara ett — att tillgodose de enskildas religiösa behov. Principen om individens religions- frihet ser vi också som ett argument för att ansvaret för sådana allmänt samhälleliga funktioner som av de flesta människor upp- levs som uppgifter för stat och kommun, men vilka f. n. handhas av Svenska kyrkan, förs över till det borgerliga samhällets organ. Vi syftar främst på huvudmannaskapet för lokal folkbokföring samt förvaltningen av begravningsplatserna. Också de praktiska svårigheterna att få till stånd en jordfäst- ningsceremoni i annan ordning än Svenska kyrkans bör uppmärksammas i detta sam- manhang. I fråga om vigsel aktualiseras spörsmålet om individernas religionsfrihet snarast i samband med vigselplikten för präst inom Svenska kyrkan, en plikt som är en logisk följd av prästernas nuvarande ställning som offentliga tjänstemän. I fråga om social verksamhet (diakoni) konstaterar vi att samfundens verksamhet skall ses som en komplettering av den av stat och kom- mun bedrivna. — Att införa anteckning om samfundstillhörighet i folkbokföringen finner vi integritetskränkande och inte för- enligt med principen om individens religions- frihet.

Vi behandlar också religionsfriheten sedd ur trossamfundens synpunkt. Våra övervä- ganden leder oss till att föreslå att beslutan- derätten beträffande inomkyrkliga angelä- genheter, som nu i mycket stor utsträck— ning ankommer på statsmakterna, överförs

till organ inom Svenska kyrkan. Ett ökat samhälleligt ekonomiskt ansvarstagande för trossamfundens verksamhet finner vi inte behöva innebära risker för en ur synpunk- ten av trossamfundens religionsfrihet otill- börlig styrning av dessas verksamhet. Skäl som hänger samman med samfundens reli- gionsfrihet talar också för att bestämmelser tas bort som ger Svenska kyrkan försteg vid religionsutövning i offentliga samman- hang, t. ex. på sjukhus, vid krigsmakten, etc. En särskilt problematisk fråga om gräns- dragning mellan statliga bestämmelser och trossamfundens frihet gäller begreppet med— lemskap. Vi finner att av religionsfrihets- sk'a'l bör trossamfunden tillåtas använda vil- ket medlemsbegrepp de önskar. Någon sam- mankoppling mellan medlemsbegreppet och konstruktionen av ett samhälleligt stöd- system bör sålunda ej ske. Denna frihet att bestämma om medlemsbegreppet medför svårigheter för statlig medverkan vid upp— börden av kyrkoavgifter (motsv.).

Konsekvenserna av vårt principiella betrak- telsesätt drar vi i kapitlen 4—6.

I kapitel 4 Förändrad ansvarsfördelning mellan stat/kommun och Svenska kyrkan aktualiserar vi en rad reformer som är motiverade såväl av religionsfrihetsskäl som ur praktisk synpunkt. Grundtanken i för- slagen är att det gäller att genomföra sådana reformer som ger klarare uttryck för Svens- ka kyrkans egenskap av trossamfund och ej statlig institution. Detta uppnås genom ett ”byte” av arbetsuppgifter mellan kyrkan och det borgerliga samhället. Genom att ge Svenska kyrkan möjligheter att självständigt besluta om trosfrågor och inre organisato— riska frågor och genom att föra bort obliga- toriska uppgifter av profan administrativ art, markeras Svenska kyrkans egenskap av trossamfund. De kvardröjande dragen av statsinstitution tonas alltså ner, något som vi finner överensstämma med tankegångarna bakom 1968 års kyrkomötes reformprogram.

De reformer som rör folkbokföring och begravningsverksamhet är inte av den ka- raktären att ett genomförande av dem måste tolkas så att det s.k. sambandet härigenom

skulle formellt upphävas. Däremot uppstår stora svårigheter i fråga om överförandet av de inomkyrkliga angelägenheterna om detta inte ses som ett led i den mer långt- gående relationsförändring som vi föreslår.

Våra förslag om överförande av beslutan- derätten i inomkyrkliga frågor innebär upp- hävande av ett stort antal lagar och andra statligt reglerade författningar. Beslut därom bör ske i former som framgår av den föl- jande redogörelsen för innehållet i kapitel 6. Frågan om till vilket kyrkligt organ beslu- tanderätten i resp. fråga bör överföras, anser vi vara Svenska kyrkans sak att såsom ett självständigt trossamfund ta ställning till. Flera år avsätts för erforderligt utrednings- och planeringsarbete inom kyrkan, vilket bekostas med statsmedel. Följande bestäm- melseområden berörs: kyrkans bekännelse, kyrkans gudstjänster, sakrament och övriga handlingar, kyrkans böcker, böndagsplakat, allmänna helgdagar, kollektgivning, stadgar för de centrala kyrkliga styrelserna, invig- ning av kyrkobyggnader och begravnings- platser, upplåtelse aV kyrkorum m.m., till- sättning av biskops- och prästtjänster samt medlemskap i Svenska kyrkan. Vi konsta- terar dock att vissa av dessa områden rym- mer intressen av samhällelig medverkan även i framtiden; det gäller bestämmelser om allmänna helgdagar, invigning av begrav- ningsplatser samt upplåtelse av kyrkorum. Bestämmelser om medlemskap i Svenska kyrkan utgör ett samhälleligt intresseområde endast så länge församlingarna har kvar sin beskattningsrätt och sin ställning av kom- mun med särskilda regler om bl. a. rösträtt, valbarhet och besvärsrätt.

Beslutanderätten i samtliga inomkyrkliga angelägenheter bör överföras till Svenska kyrkan den 1 januari 1983, dvs. i samband med den relationsförändring vi föreslår (jfr kapitel 6). Vid denna tidpunkt bör nya kyrkliga organ ha tillkommit. Som ett steg på vägen mot handläggning genom dessa organ bör dock beslutanderätten i prästtill— sättnings- och dispensfrågor snarast över- föras från Kungl. M'ajzt till domkapitlen.

I ett särskilt avsnitt diskuterar vi be- greppen kyrkliga och borgerliga uppgifter i

dagens samhälle. Slutsatsen blir att vi har — på liknande sätt som gäller beträffande tolkningen av religionsfrihetsprincipen -— att utgå från värderingar om vad som i dagens och framtidens samhälle är naturligt att be- trakta som primärt det borgerliga samhäl— lets ansvarsområden. Vi konstaterar att ut- vecklingen under de senaste hundra åren gått i riktning mot att särskilja kyrkliga och borgerliga uppgifter. Ansvaret för t. ex. skol- väsende, sjuk- och socialvård har succes- sivt förts över till borgerliga organ. Fortfa- rande finns dock vissa förvaltningsområden som sköts av Svenska kyrkans församlingar: lokal folkbokföring, prövning av hinder mot äktenskap, anordnande och förvaltning av allmänna begravningsplatser. Beträffande vissa andra samhälleliga uppgifter finns al- ternativa former: äktenskap kan ingås ge— nom kyrklig eller borgerlig vigsel, medling kan förrättas av kyrklig eller borgerlig funk- tionär, namngivning kan ske genom dop inom Svenska kyrkan eller genom anmälan till lokal folkbokföringsmyndighet (dvs. pas- torsämbetet). Social omvårdnad sker i första hand genom kommunerna, men även genom Svenska kyrkans församlingar och försam- lingar i andra trossamfund samt genom andra ideella organisationer; här komplet— teras alltså det borgerliga samhällets insatser med frivilliga.

Vi föreslår att huvudmannaskapet för lo- kal folkbokföring förs över till borgerligt organ. Med hänsyn till att en utredning redan gjorts om förutsättningarna för en sådan reform (det av CFU avgivna betän— kandet Folkbokföringsorganisationen m.m., SOU 1970:70, vilket remissbehandlats) bör beslut fattas år 1974, varvid reformen förut- sätts genomförd fr. o. m. är 1976.

När folkbokföringen förs över till borger- ligt organ behövs emellertid en annan form för registrering av dem som tillhör Svenska kyrkan, s.k. försarnlingsregistrering. En mo- dell har av oss utarbetats för att kunna dels vara tillämplig för Svenska kyrkans försarnlingsregistrering under den tid kyr- kans särskilda offentligrättsliga ställning be- står, dels vara användbar för såväl Svenska kyrkan även i framtiden som för andra tros-

samfund och organisationer. Modellen utgår från att varje församling skall kunna ha en stor del av den tekniska och kontorsmässiga hanteringen av förteckningar över dem som tillhör kyrkan förlagd till en central insti- tution, Dataservice för samfund och organi- sationer. Ett för varje församling slutet register upprättas med hjälp av modern ADB-teknik och anknyts till Dataservice för samfund och organisationer. Serviceinstitu— tionen organiseras i form av en förening, i vilken till en början församlingarna inom Svenska kyrkan är medlemmar (om andra trossamfunds och organisationers möjlighe- ter att ansluta sig till systemet, se redogörel- sen för kapitel 5). Härigenom blir offentlig- hetsprincipen ej tillämplig och det blir alltså omöjligt för utomstående att i serviceinstitu- tionens register ta del av uppgifter om män- niskors samfundstillhörighet. Kostnaderna för församlingsregistreringen bärs i sin hel- het av församlingarna så länge de kan be- kosta den med utdebiterade skattemedel. Frågan om huruvida ekonomiskt stöd bör utgå efter denna tidpunkt behandlas i ka- pitel 5.

Spörsmålet om församlingsskattens storlek för dem som inte tillhör Svenska kyrkan (de betalar nu 60 %) aktualiseras givetvis redan i samband med en reform av huvud- mannaskapet för folkbokföring. Vi har fun- nit det rimligt att tillämpa ett schabloniserat betraktelsesätt på denna fråga och föreslår därför, att församlingsskatten, fr. om. den tidpunkt folkbokföringen överförs till bor— gerligt organ, helt avskaffas för fysiska per- soner som ej tillhör Svenska kyrkan.

Någon förändring av den prästerliga orga- nisationens omfattning med anledning av en huvudmannaskapsreform på folkbokförings- området räknar vi inte med. Den kansliper— sonal som f.n. är sysselsatt med folkbok- föringsfrågor torde till större delen kunna anställas hos den nye huvudmannen för verksamheten. Några besvärligare personal— problem behöver därför ej uppstå, helst som viss arbetskraft även i fortsättningen behövs hos församlingarna för att sköta den lokala församlingsregistreringen.

Det system för försarnlingsregistrering vi

föreslagit bör också kunna i huvudsak till- godose de önskemål om frivillig anteckning i folkbokföringen av samfundstillhörighet som framkommit, främst från företrädare för samfund med stort inslag av invandrare.

Huvudmannaskapet för allmänna begrav— ningsplatser bör i princip överföras från för- samlingarna till de borgerliga primärkom- munerna. Det bör emellertid ligga inom kommunernas kompetens att avgöra hur de skall fullgöra sina förpliktelser. Dessa för- pliktelser innebär alltså dels ekonomiska åtaganden, dels ett administrativt ansvar.

Vi har inte funnit erforderligt att låta ett principiellt ställningstagande föregås av någon särskild undersökning av de prak- tiska formerna för och ekonomiska kon— sekvenserna av en sådan reform. Vi förut- sätter att frågan löses efter en modell som kan anpassas till de lokala förhållandena. Vissa allmänna rekommendationer kan dock behöva utarbetas på central nivå under med- verkan av företrädare för staten, kommuner- na och församlingarna. En möjlighet är att nya allmänna begravningsplatser anläggs och förvaltas av borgerlig kommun. Förvaltning- en av redan befintliga men friliggande all— männa begravningsplatser torde också kun- na övertagas av kommunerna. Vissa begrav- ninsgplatser, främst de i anslutning till kyr— kor, kan även i fortsättningen skötas av Svenska kyrkans församling, dock givetvis mot ersättning från kommunen.

Ett överförande av huvudmannaskapet för begravningsväsendet till borgerlig kommun innebär att avsevärda utgifter överförs från församlingarnas till kommunernas ansvars- område. Det finns skäl att anta att de borgerliga kommunerna behöver öka den kommunala utdebiteringen för att kunna överta detta ekonomiska ansvar, samtidigt som församlingarnas ekonomiska behov minskar. Vi föreslår att juridiska personer befrias från sin skattskyldighet till försam- lingarna i samband med en huvudmanna— skapsreform beträffande begravningsväsen— det.

Den personal hos församlingarna som f. n. sysselsätts med begravningsväsendet erford- ras givetvis också i fortsättningen oberoende

I samband med huvudmannaskapsfrågan för begravningsväsendet behandlar vi även vissa andra frågor som hänger samman med dödsfall. Praktiska lösningar av problemet om tillgång till lokal vid jordfästning i annan ordning än Svenska kyrkans anser vi kunna uppnås även utan en reglering av villkoren i lag. Anordnandet av en värdig ceremoni motsvarande jordfästningen men utan reli- giöst inslag (s. k. borgerlig begravning) tycks alltjämt förorsaka svårigheter. Skäl kan tala för att låta det borgerligt kommunala ansva- ret omfatta ej blott tillgång till lokal för jordfästning eller annan ceremoni. Ersätt- ning kan vidare tänkas utgå av allmänna medel för att täcka kostnader för främst officiant.

Prövning av hinder mot ingående av äk- tenskap bör verkställas av den myndighet som handhar folkbokföringen.

Eftersom det ankommer på en nu arbe- tande kommitté, familjelagsakkunniga, att ta ställning till frågan hur det konstitutiva momentet vid äktenskaps tillkomst bör ut- formas, behandlar vi ej denna fråga.

Inte heller till frågan om medlingens funk- tion har vår beredning att ta ställning. Det förefaller emellertid naturligt, om s.k. fri- villig medling införs i stället för nuvarande obligatoriska, att samhället svarar för att medborgarna har rätt och möjlighet att er- hålla erforderlig hjälp i samlevnadsvårighe- ter. Kyrkor och samfund kan här vara ett värdefullt komplement till den samhälleliga, livsåskådningsmässigt neutrala familjeråd- givningen.

Vid den relation mellan staten och Svens- ka kyrkan som vi föreslår bör den nuva- rande regleringen i författningsform av kyr- komusikemas åligganden upphöra. Man kan antaga att Svenska kyrkan låter sakinnehål- let i dessa författningar bli grundval för inomkyrkliga stadgor, avtal etc. Momentet fri musikundervisning i kyrkomusikemas nuvarande tjänstgöringsskyldighet torde ha stimulerande inverkan på rekryteringen till kyrklig körverksamhet och bör därför ses som en del av församlingsverksamheten inom Svenska kyrkan.

Det diakonala arbete som utförs av Svens- ka kyrkans församlingar är av väsentligt värde för medborgarna. Även inom andra trossamfund utförs värdefullt arbete av dia— konal karaktär. Samfunden bör liksom hit- tills kunna bedriva detta arbete. Huvud— ansvaret för social omvårdnad ligger själv- fallet på samhällets organ.

Under rubriken Ej församlingsbunden verksamhet m.m. diskuterar vi främst for— merna för andlig vård vid sjukhus. vid kri- minalvårdens anstalter, inom krigsmakten m. m. samt bland sjömän och andra svenskar utomlands. Svenska kyrkans åligganden på dessa områden har till en del bestämts i offentligrättslig ordning, men en stor del av insatserna hör till området ”fri” verksamhet. Verksamheten har inslag av ekumenik. Det kan på sätt och vis sägas tillhöra samhällets ansvarsområde att svara för att andlig vård erbjuds. Målsättningen för framtiden är att verksamheten skall vidmakthållas och också kunna breddas. Men på grund av de för- ändrade relationer mellan staten och Svens- ka kyrkan som vi syftar till att få till stånd, måste andra organisationsformer än de nu- varande skapas. Frågorna om andlig vård vid sjukhus och vid kriminalvårdens anstal- ter bör därför utredas genom statens försorg i en gemensam arbetsgrupp med företrädare för bl.a. sjukvårdshuvudmännen, kriminal- vården, Svenska kyrkan och andra trossam- fund. Problemet själavård vid krigsmakten under fred och under krig samt för civilbe- folkningen under krig bör behandlas för sig. I det sistnämnda fallet förutsätter vi att er- forderliga initiativ tas av försvarsdeparte- mentet i samråd med berörda myndigheter och olika trossamfund. Också organisatio- nen av den andliga vården av sjömän och andra svenskar utomlands bör bli föremål för särskild utredning på ekumenisk bas; vi förutsätter dock fortsatt statligt stöd till främst sjömansvården.

Slutligen påpekar vi i kapitel 4 att vi ansluter oss till grundlagberedningens förslag att inte uppta bestämmelsen om riksdags- predikan i förslaget till ny riksdagsordning. Vidare bör bestämmelserna om rättegångs- gudstjänst utgå ur lagen och bestämmelserna

om sanningsförsäkran som alternativ till edsavläggelse omformuleras så att det klart framgår att här är fråga om två likvärdiga alternativ.

I kapitel 5 Individens och samhällets eko- nomiska ansvar för religiös verksamhet be- skriver vi avvägningen mellan individens och samhällets ekonomiska ansvarstagande samt föreslår en successiv utbyggnad av olika for— mer av samhällsstöd. Vi utgår därvid från att någon väsentlig förändring av samfun- dens medlemsantal inte sker som följd av våra reformförslag. Att förändringar och förskjutningar kan vållas av olika dynamiska trender i samhällsutvecklingen är en annan sak. Någon garanti för en viss utveckling kan givetvis inte skapas genom statligt an- svarstagande.

Den modell som beskrivs i kapitlet tar i sin fullt utvecklade form sikte på förhållan- dena efter det att Svenska kyrkans särställ- ning med offentligrättsligt skydd — men också bundenhet — upphört att gälla, dvs. fr. o. m. år 1983. Det bör emellertid obser- veras att vi — eftersom vi förutsätter en övergång i etapper till nya former för an- svarstagande från samhällets sida — anser att detta ställer krav på en successiv ökning redan under de närmaste åren av stödet till andra trossamfund än Svenska kyrkan. (För övergångsanordningar avseende Svenska kyr- kan redogör vi i kapitel 7.)

Principen om likvärdig behandling av olika trossamfund innebär en strävan att fin- na stödsystem där de förmåner som erbjuds olika samfund är lika i den betydelsen att de uppfattas som lika mycket värda, trots att ett sådant värde inte kan mätas med en objektiv norm. Stödåtgärderna bör inte ut- formas så att de utgör ett ensidigt gynnande av vissa etablerade former av religion. Dock kommer, på grund av hänsyn till traditionen och till det faktum att en mycket stor del av befolkningen tillhör Svenska kyrkan, denna otvivelaktigt att behålla en icke ovä- sentlig särställning.

Upphävandet av beskattningsrätten för Svenska kyrkans församlingar kan synas som en stor förändring. I realiteten behöver

dock inte detta vara fallet. Den 5. k. beskatt- ningsrätten är inte ens i nuläget ovillkorlig eftersom en person genom att utträda ur kyrkan endast förblir pliktig betala en viss del av de avgifter som utdebiteras. Våra förslag att i samband med omorganisation av folkbokföring och begravningsväsen av- skaffa skatteplikten för de fysiska personer som inte tillhör kyrkan och de juridiska per- sonerna innebär, att församlingarnas beskatt- ningsrätt reellt endast kommer att rikta sig till de personer som tillhör Svenska kyrkan och alltså vara liktydig med att utdebitera en kyrkoavgift. När beskattningsrätten upp- hör förvandlas ”skatten” även formellt till en avgift, vilken församlingen efter samma kriterier som tidigare gällt för församlings- skatt kan debitera dem som tillhör kyrkan. Uppbörden av dessa avgifter får försam- lingen organisera på sätt som befinnes lämp- ligt; förslag lämnas i kapitel 5 på en upp- bördsform som torde vara användbar för de flesta trossamfund (inkl. Svenska kyrkan) samtidigt som i kapitel 7 en övergångsform med särskild statlig medverkan av skatte- myndigheterna erbjuds Svenska kyrkan för en tid av 10 år (1983—1992).

Som en bakgrund för den fortsatta fram- ställningen redovisas i ett särskilt avsnitt viktigare resultat av våra nulägesundersök— ningar om ekonomin inom Svenska kyrkan och andra trossamfund.

I ett särskilt avsnitt konstaterar vi att huvudansvaret för trossamfundens ekono- miska resurser liksom hittills måste ligga på medlemmarna själva. Vissa beräkningar om vad detta ansvar skulle innebära för Svenska kyrkans medlemmar refereras. I likhet med 1968 års kyrkomöte anser vi det principiellt olämpligt med ett samhällsstöd i form av sådan statlig medverkan vid upp— börd av trossamfundens medlemsavgift (motsv.) som skulle ge dessa avgifter karak- tär av skatt. Vi anser nämligen det ange- läget att medborgarna genom tillvägagångs— sättet vid uppbörd av avgifter till frivilliga sammanslutningar inte bibringas den felak— tiga uppfattningen att dessa avgifter är av offentligrättslig, obligatorisk art. Inte heller bör samhället ta ansvar för vilka som skall

räknas som ”medlemmar” eller ”avgifts- pliktiga” i olika trossamfund.

De belopp som kan komma att utgå till trossamfunden via de olika stödformer som presenteras i kapitel 5 är till vissa delar omöjliga att beräkna för närvarande. Detta gäller främst de generella stödformer som trossamfunden föreslås bli delaktiga av un- der samma villkor som gäller för andra rö- relser och organisationer.

En huvuddel av det statliga stödet är av- sett för ekonomisk utjämning inom trossam- funden och kan alltså beräknas gå till eko- nomiskt svaga församlingar. För detta ända- mål anser vi bör disponeras ett belopp som beräknas med utgångspunkt i budgetåret 1971/72 utgående skatteutjämningsbidrag till Svenska kyrkans församlingar, anslagen till fria trossamfund och s. k. invandrarkyr- kor samt de övriga anslag över åttonde hu— vudtiteln (C. Kyrkliga ändamål) som ej be— handlas särskilt av oss. Härtill kommer be- lopp som motsvarar samhällets nuvarande kostnader för Svenska kyrkans tjänstebrevs- rätt, de allmänna kyrkofullmäktigevalen samt kyrkomötet. Detta innebär att belop— pet beräknas med utgångspunkt i att staten innevarande budgetår lämnar ett i stort sett ospecificerat stöd till trossamfunden i stor- leksordningen drygt 100 milj. kr. Med hän- syn till att statsbudgeten basåret 1971/72 inte belastades med vissa kostnader som fö- rekommer vissa andra budgetår (de all- männa kyrkofullmäktigevalen och kyrkomö— tet) samt att riksdagen våren 1972 fattat beslut om något ökade anslag för bud- getåret 1972/73 finner vi det rimligt att be- räkningen grundas på en ram i storleksord- ningen 100—110 milj. kr., uttryckt i 1972 års penningvärde. En viss omfördelning mel- lan trossamfunden måste ske. Sådana för- skjutningar mellan trossamfunden kan ske successivt under den period som föregår ge- nomförandet av våra förslag om förändrade relationer mellan staten och Svenska kyrkan.

Fyra generella stödformer behandlas. In- ledningsvis påpekas det stöd till ungdoms- och studiearbete som redan finns. Därefter lämnas förslag om stöd till samlingslokaler, till kulturhistoriskt värdefulla kyrkobyggna-

der och till viss musikverksamhet.

Vi föreslår vidare vissa speciella stödfor- mer, nämligen statligt stöd till den andliga vården vid sjukhus, kriminalvårdens anstal- ter och krigsmakten samt bland svenskar utomlands m.fl. Också till visst ekumeniskt internationellt samarbete bör statligt stöd utgå.

Den väsentligaste stödåtgärden är emel— lertid, som ovan antytts, ett särskilt statligt stöd för ekonomisk utjämning inom tros- samfunden. Vi föreslår att tillgängliga medel för detta bör fördelas genom ett minimum av statlig styrning. Statsmaktema bör betrak— ta dessa medel som ett ”kollektivt" stöd till trossamfunden, som dessa sinsemellan har att fördela efter normer som samfunden själva kan komma överens om. Det förefal— ler oss uppenbart att man på ekumenisk bas kan komma fram till en fördelning som med hänsyn till olika kyrkors och samfunds kyrkosyn, omfattning av verksamheten och ,”service-förpliktelser” upplevs som rättvis. Fördelningen bör ske av ett organ, Tros- samfundens samarbetsråd, vars ledamöter formellt utses av Kungl. Maj:t, varvid alla trossamfund som bedöms kunna komma i fråga för stöd får minst en representant i rådet. En riktpunkt för representation i rådet bör vara att ett trossamfund betjänar minst 3 000 personer i Sverige. Normer för fördelningen av medlen utarbetas inom detta samarbetsråd. Inom varje samfund får man sedan finna metoder för att uppnå en lämp- lig utjämningseffekt mellan ”rika” och ”fat- tiga” församlingar.

Kapitel 5 innehåller dessutom en diskus- sion om vissa ytterligare stödformer. Här presenteras möjligheten av statligt stöd till församlingsregistreringen inom Dataservice för samfund och organisationer. Till detta kan anknytas ett effektivt och billigt system för uppbörd av kyrkoavgifter. —— De stöd i form av förmåner vid beskattningen som nu utgår för vissa trossamfund bör göras helt likvärdiga, men formerna bör utredas i sam- band med reglerna för beskattning av andra ideella föreningar. Frågan om avdragsrätt vid inkomstbeskattningen för gåvor o.dyl. till trossamfund finner vi vara en skatte-

politisk fråga som faller utanför vårt upp- drag. — Den indirekta förmån som Svenska kyrkan för närvarande har genom tjänste- brevsrätten bör upphöra i samband med att kyrkans offentligrättsliga ställning förändras. (Hänsyn till ökningen av Svenska kyrkans postavgifter har tagits vid beräkningen av stödbeloppet för ekonomisk utjämning.) —— En ny stödmöjlighet, nämligen anslag från borgerlig kommun, öppnas för Svenska kyr- kans församlingar när deras ställning av kyrklig kommun upphör. — Det ökade be- hovet av samråd mellan kommuner och tros- samfund på det lokala planet bör mötas ge- nom att samfunden tar initiativ till bildan- de av lokala ekumeniska samrådsorgan, Vil- ka kan fungera som remissinstanser åt exempelvis byggnadsnämnd i plan- och tomtfrågor och åt kulturnämnd i anslags— frågor.

Slutligen belyser vi den ekonomiska inne— börden av att Svenska kyrkan liksom hit— tills får tillgång till den kyrkliga egendomen. Våra ställningstaganden innebär vad gäller förvaltningsförmögenhet (dvs. sådana till- gångar som tjänar kyrkan genom sitt bruks- värde och huvudsakligen utgörs av kyrkor med kyrkogårdar, församlingshem och kyr— koinventarier) att denna liksom hittills kan utnyttjas för den kyrkliga verksamhet som den är avsedd för. I fråga om finansför— mögenheten (dvs. de tillgångar som ger av- kastning) medför vårt ställningstagande att avkastningen liksom hittills skall gå till av— sett kyrkligt ändamål. — Den kyrkliga egendomen har under lång tid uppfattats som socknens egendom. Vi ser därför våra förslag, att denna egendom disponeras av Svenska kyrkan, som ett av uttrycken för den generositet varom våra direktiv talar. I denna vår tolkning och i våra förslag ligger en förväntan att Svenska kyrkan även som organisatoriskt fristående och med bestäm— manderätt över kyrkobyggnader och annan egendom alltfort kommer att visa en folk- kyrkas öppenhet, såsom dess religiösa syn och tradition bjuder, gentemot alla som önskar besöka kyrkan och använda sig av dess tjänster. (Om en viss lagstiftning kring kyrklig egendom, se kapitel 6.)

Framställningen i kapitel 6 Rättsliga frå— gor innehåller som inledning en översikt av det nu gällande statliga regelsystemet för Svenska kyrkan, innefattande flera hundra olika lagar och förordningar.

I ett andra avsnitt beskrivs hur övergång— en till ett nytt regelsystem för Svenska kyr— kan bör genomföras. En huvudfråga i detta sammanhang är om Svenska kyrkan efter relationsförändringen skall anses vara den- samma som den nuvarande eller om en ny kyrka skall anses bildad. Vi utgår från att Svenska kyrkan förblir samma trossamfund som förut. Det som konstituerar Svenska kyrkan i dag är dess församlingsorganisa- tion. Den av oss föreslagna relationsföränd— ringen innebär att församlingarna övergår från att vara offentligrättsliga korporationer (kommuner) till privaträttsliga sammanslut- ningar. Dessa kan antas bibehålla innehållet i församlingsstyrelselagen i tillämpliga delar, varvid de aktuella bestämmelserna antas bli överförda till en inomkyrklig stadga.

Vi utgår från att i denna nya organisation den för Svenska kyrkan typiska kombina— tionen av prästerlig ämbetsförvaltning och folkligt förankrad församlingsstyrelse kom- mer att bestå. Vidare utgör den fasta upp- byggnaden med kyrkofullmäktige valda bland medlemmarna och kyrkomötesrepre- sentanter valda av dessa en väsentlig demo- kratisk förankring som ger yttre stadga åt kyrkan för framtiden. Detta ligger helt i lin- je med utvecklingen från den gamla sock- nens självständighet med dess väsentliga lekmannainslag. Vi finner anledning förmo— da att det av 1968 års kyrkomöte antagna s.k. reformprogrammet blir vägledande, vil- ket skulle stärka den demokratiska karak- tären även av den centrala och regionala kyrkliga organisationens uppbyggnad.

Vidare utgår vi från att en styrande och samordnande funktion också framgent kom- mer att utövas på stifts- och riksplanen var— igenom Svenska kyrkans riksomfattande ka- raktär bevaras. Det förhållandet att försam- lingarna utgör basenheter innebär inte att de kan lösgöra sig från sambandet med stiftet och riksorganisationen samt de för— pliktelser som följer med detta. Församling-

arnas identitet består endast inom ramen för trossamfundet Svenska kyrkan och den för detta gällande ordningen.

Statens medverkan vid fastställandet av en konstitution för Svenska kyrkan bör ske på så sätt att riksdagen inledningsvis fattar ett principbeslut på grundval av en av Kungl. Maj:t framlagd principproposition. Genom detta fastslås allmänna riktlinjer för det fortsatta reformarbetet vilka är avsedda att bli förverkligade genom senare fattade se- parata riksdagsbeslut.

Genom principbeslutet bör först och främst uppdragas de principiella riktlinjerna för utformningen av det framtida förhållan- det mellan samhället och trossamfunden. Principbeslutet bör vidare innehålla en över- siktlig redogörelse för de lagar och författ— ningar som måste upphöra att gälla i och med förändringen av relationerna mellan staten och Svenska kyrkan samt en tidsplan för de kommande besluten om upphävande av berörda bestämmelser. I principbeslutet bör ocksa anges riktlinjer för utformningen av samhällets framtida ekonomiska stöd till trossamfunden. Även den principiella inrikt- ningen av regler som rör dispositionen av kyrklig egendom bör framgå av principbe- slutet. Vidare bör anges riktlinjer för ut— formningen av den statliga garanti som bör tillförsäkras vissa personalgrupper.

Förutom den framtidsmodell för förhål- landet mellan staten och trossamfunden som sålunda skisseras genom principbeslutet, bör detta även innehålla en beskrivning av vissa särskilda övergångsanordningar som föreslås gälla för Svenska kyrkan under en begrän— sad tidsperiod.

I principbeslutet bör vidare innefattas rikt- linjer för det inomkyrkliga utrednings— och planeringsarbete som förutsätts bli påbörjat snarast möjligt sedan erforderliga beslut fat- tats. Genom detta arbete skall Svenska kyr— kans framtida organisatoriska uppbyggnad m. m. planläggas självständigt.

Dessutom skall annat utrednings- och pla- neringsarbete samt i flera fall förhandlingar, med deltagande av statliga och kommunala intressenter, verkställas för att möjliggöra reformerna beträffande dels förvaltningen

av de allmänna begravningsplatserna och dels Svenska kyrkans icke församlingsbund- na verksamhet. Även riktlinjer för de sist- nämnda utredningsarbetena bör omfattas av principbeslutet.

Vidare skall principbeslutet omfatta pla- ner för ett särskilt kyrkomöte som skall möjliggöra övergången till ett självständigt styrelsesystem för Svenska kyrkan. Detta kyrkomöte, det s.k. övergångskyrkomötet, måste utrustas med särskild kompetens att kunna övergångsvis fastställa en ny ordning för Svenska kyrkan. Detta särskilda kyrko- möte avses bli sammankallat sedan utred- nings- och planeringsarbetet avslutats.

Tidsmässigt utgår vi från att det nu be- skrivna principbeslutet skall fattas av riks- dagen under 1974 års vårsession. Utred— ningsarbetet för Svenska kyrkans vidkom- mande påbörjas snarast möjligt, sedan er- forderliga beslut fattats av Kungl. Maj:t, riksdag och kyrkomöte samma år. Över- gångskyrkomöte bör inkallas senast år 1981.

Sedan förberedelsearbetet avslutats och en konstitution för Svenska kyrkan interi— mistiskt antagits av det s. k. övergångskyrko— mötet, kan erforderliga ändringar i nuvaran— de offentligrättsliga regelsystem träda i kraft. Vi utgår från att denna förändring av Svens- ka kyrkans ställning skall kunna genomfö- ras vid årsskiftet 1982/83. I ett särskilt av— snitt redogör vi för de grupper av bestäm- melser som härvid berörs: Statsrättsliga be- stämmelser i grundlag (bl. a. om ordningen för stiftande av kyrkolag, viss trostillhörig- het för Konungen och vissa statstjänstemän), prästerskapets s. k. privilegier, 1686 års kyr- kolag samt författningar som bl.a. berör inomkyrkliga angelägenheter, allmänt sam- hälleliga uppgifter samt Svenska kyrkans or— ganisatoriska och ekonomiska förhållanden.

I ett fjärde delavsnitt i kapitel 6 redogör vi för den rättsliga innebörden av vårt för- slag om den kyrkliga egendomen. Vi syftar genom våra förslag till att Svenska kyrkan på samma sätt som nu skall disponera över kyrkor och övriga tillgångar för den verk- samhet till vilken egendomen är ändamåls- bestämd. Någon förändring av de gällande

äganderättsförhållandena erfordras enligt vår mening ej härför. Vad som behövs är, synes det oss, viss lagstiftning till skydd för in- tresset att tillgångarna bibehålls och används för kyrkligt ändamål. Det kan diskuteras, huruvida därutöver vissa yttersta garantier skall skapas för att egendomen, om ända- målen på grund av framtida nu ej förutse- bara förändringar ej längre existerar, till- föres det kollektiv som ursprungligen varit kyrkans territoriella underlag, nämligen kommunen. Enligt vår mening föreligger en sådan situation ej så länge Svenska kyrkan har sin territoriella församlingskaraktär och sin folkkyrkosyn.

Med hänsyn till egendomens historiska bakgrund har vi dock beträffande den kyrko- kommunala egendom som f.n. är special- reglerad, liksom för den kyrkostiftelseägda egendomen och kronoanslagen samt kyrko- fondstillgångarna, föreslagit lagstiftning om viss statlig prövning vid försäljning av fast egendom och om kapitalplacering.

Att i detalj ange vad som med ovanståen- de målsättning bör ingå i en av riksdagen antagen lagstiftning om kyrklig egendom och vad som bör hänföras till en av kyrkan själv antagen stadga finner vi böra ankom- ma på den statliga arbetsgrupp eller dylikt som kommer att syssla med de juridiska frågorna under förberedelsetiden. Som all- männa kriterier för prövning av försäljnings- tillstånd bör kunna anges pietet, den reli- giösa situation som må råda på orten jämte praktiska och ekonomiska hänsynstaganden. Även mer speciella kriterier, såsom t.ex. storlek och värde, bör möjligen infogas. Sär- skilt bör andra kyrkor och trossamfund, vilka t. ex. speciellt tillgodoser invandrarnas behov, ges möjlighet att t. ex. förvärva över- talig kyrkobyggnad e. dyl.

Avslutningsvis konstaterar vi att särskild lagstiftning även i framtiden torde erfordras beträffande rättsskydd för sakrala byggna- der och platser samt för skydd av kultur- historiskt värdefulla kyrkobyggnader. Någon särskild lagstiftning om upplåtelseskyldighet beträffande Svenska kyrkans församlingskyr- kor finner vi ej erforderlig.

Konsekvenserna av de principiella ställ- ningstaganden vi kommit fram till i fråga om förändrade relationer mellan samhället och trossamfunden har behandlats med sikte på framtiden (kapitel 4—6). Den historiskt framvuxna särskilda relationen mellan staten Och Svenska kyrkan gör det emellertid önsk- värt att genomföra förändringarna i etapper. I kapitel 7 Övergångsanordningar för Svens- ka kyrkan föreslår vi tre övergångsanord- ningar, vilka omfattar olika tidsperspektiv.

Staten bör svara för kostnaderna för det kyrkliga utredningsarbete som vi antytt i kapitel 6.

Som är brukligt vid väsentligare omorga- nisationer inom den offentliga sektorn förut- sätter vi att förhandlingar kommer till stånd mellan personalorganisationerna och före— trädare för huvudmännen. För vissa grup- per av anställda måste staten emellertid redan på grund av nuvarande regelsystem anses ha ett särskilt ansvar. Detta gäller in- nehavare av statligt reglerade präst- och kyr- komusikertjänster, stiftskansliernas personal samt — i viss utsträckning — innehavare av vissa tjänster hos de centrala kyrkliga styrelserna m.fl. Vi föreslår därför vissa löne- och pensionsgarantier för denna per— sonal.

Vi skisserar också —- med utgångspunkt i önskemål som bl. a. framkommit i det s.k. reformprogrammet vid 1968 års kyrkomöte — ett erbjudande enligt vilket staten under en IO-årsperiod (1983—1992) skulle erbjuda Svenska kyrkan hjälp med uppbörden av kyrkoavgifter i samband med skatteuppbör- den.

Kapitel 8 Opinionsundersökningar, folkom- röstning, remissförfarande m. m. utgör av- slutning på vårt betänkande. Vi redovisar där vår kritiska inställning till att folkom— röstningsinstitutet skulle användas i stat— kyrka-frågan. Främst understryker vi därvid de svårigheter som föreligger att ta tillbörlig hänsyn till minoriteterna. Vidare föreligger uppenbara problem att finna värderingsfria formuleringar på invecklade frågeställningar. Vi vill därför ej tillråda att folkomröstnings-

institutet kommer till användning i denna fråga.

Olika opinionspejlingar ger dock värde- fulla antydningar om attityder till skilda de- taljfrågor. Kännedom om viktiga ställnings- taganden skall framför allt vinnas genom ett remissförfarande med tillräckligt utmätt tid och med möjligheter att höra den lokalt differentierade opinionen.

Bilagor 1—19 publiceras i separat volym (SOU 1972:37).

Bilaga I innehåller en sammanfattande ekonomisk analys av Svenska kyrkan. Ana- lysen, som hänför sig till 1969 års siffror, bygger på de resultat som redovisats dels i vårt delbetänkande (SOU 1971:29). Kyrkan kostar. dels i bilaga 2. Denna utgörs av en separat redovisning av Svenska kyrkans ekonomi på riks- och regionalplanen. (Re- dogörelsen i SOU 1971:29 avsåg enbart de ekonomiska förhållandena på lokalplanet.)

En särskild beräkning av samhällets nuva- rande stöd till trossamfunden och dem när- stående institutioner återges som bilaga 3. I bilaga 4 redogörs för resultatet av den un- dersökning statistiska centralbyrån genom- fört av Svenska kyrkans församlingars inve- steringsplaner åren 1971—1975.

Resultatet av den undersökning vi låtit göra om kostnaderna för begravningsväsen- det år 1968 redovisas i bilaga 5. Detta re- sultat har i bilaga 6 jämförts med motsva- rande uppgifter beträffande år 1969 ur un- dersökningen (SOU 1971:29) Kyrkan kos- tar.

Bilaga 7 innehåller en översiktlig beskriv- ning av den kyrkliga egendomen samt även vissa värdeangivelser.

Bilaga 8 utgörs av en teknisk och ekono- misk beskrivning av ett system för medlems- registrering jämte tre alternativa uppbörds- system för kyrkoavgifter (motsv.). Samtliga tre uppbördsalternativ bygger på registre- ringssystemet. Två av uppbördsalternativen fordrar viss samordning mellan skatteupp- börden och uppbörden av kyrkoavgifter (motsv.).

Bilaga 9 upptar en förteckning över gäl- lande kyrkliga författningar av offentlig-

rättslig natur. Praktiskt taget samtliga dessa förutsätts bli upphävda och ersatta av inom- kyrkliga stadgor av privaträttslig natur men med motsvarande innehåll.

I bilaga 10 lämnas en redogörelse för nu- varande regler om beskattning av trossam— fund samt om de senare årens riksdagsde- batt i frågan.

Bilaga 1] innehåller uppgifter om perso- nalorganisation och anställningsförhållanden inom Svenska kyrkan samt löne- och pen- sionskostnader. En kortfattad redogörelse för motsvarande förhållanden inom andra trossamfund lämnas även.

Bilaga 12—15 innehåller vissa fakta som lagts till grund för vår bedömning av frå- gorna om stöd till ungdoms- och studie- verksamhet, samlingslokaler, kulturhisto— riskt värdefulla kyrkobyggnader resp. kyr- komusikalisk verksamhet.

I bilaga 16 redogörs för innebörden och värdet av Svenska kyrkans nuvarande tjäns- tebrevsrätt.

En sammanfattning av betänkandet (SOU 1970: 70) Folkbokföringsorganisationen m. m. återges som bilaga 17.

Bilaga 18 utgörs av väsentligare handling- ar kring det s.k. reformprogrammet vid 1968 års kyrkomöte.

Direktiven för vår beredning återfinns i bilaga 19.

Bilaga 20, som publiceras i separat volym (SOU 1972:3'8) utgörs av en organisatorisk och ekonomisk studie över andra trossam- fund än Svenska kyrkan. Uppgifter om or- ganisation och ekonomi lämnas för sexton trossamfund, varjämte redovisningen inne- håller organisatoriska uppgifter för ytterli— gare åtta samfund.

Slutligen publicerar vi s.k. intensivstudier av tretton olika församlingar inom Svenska kyrkan. Dessa studier, bilaga 21, offentlig- görs i stencilform såsom DsU 1972: 5—8.

1.2 Sammanfattande tidtabell för olika re- former

Vi har i kapitel 4—7 föreslagit en rad re- former som successivt bör beslutas och trä- da i kraft. På flera viktiga områden krävs för detaljbeslut ytterligare utredningsarbete och undersökningar, delvis i statlig regi, delvis i Svenska kyrkans regi. På några områden förutsätts förhandlingar med be-

1972—1974 Propositionsarbete

Våren 1974

rörda parter, främst för begravningsverk- samheten och för personalfrågor.

Det utrednings- och reformarbete som vi föreslår, måste på grund av sina konsekven- ser äga rum efter en bestämd ordning och i huvudsaklig överensstämmelse med föl- jande tidsplan. Om Svenska kyrkan önskar förkortning av intervallerna 1974—1982 resp. 1983—1992 bör detta om möjligt ske.

Remissbehandling av beredningens betänkande.

På grundval av principproposition fattar riksdagen beslut om allmänna riktlinjer för det fortsatta reformarbetet. Principbeslutet innehåller bl. a. — principiella riktlinjer för utformningen av det framtida förhållandet mellan samhället och trossamfunden — lagstiftning som ger kyrkomötet kompetens att tillsätta särskilt ut- rednings- och planeringsorgan —— principuttalande av innebörd att huvudmannaskapet för begravnings- väsendet i framtiden bör ligga hos de borgerliga kommunerna (jfr

nedan)

_ principuttalanden som grund för utredningar om den framtida orga- nisationen av andlig vård av svenskar utomlands m. fl. för närvaran- de icke församlingsbundna uppgifter för Svenska kyrkan — principiella riktlinjer för utformningen av samhällets framtida eko- nomiska stöd till trossamfunden —— principiella riktlinjer för Svenska kyrkans disposition av kyrklig

egendom

— principiella riktlinjer för det konstitutionella tillvägagångssättet vid en övergång från ett offentligrättsligt till ett privaträttsligt regelsy- stem för Svenska kyrkan — principbeslut av innebörd att staten svarar för kostnaderna för visst kyrkligt utrednings- och planeringsarbete 1974—1982 — principiella riktlinjer för en statlig pensions- och lönegaranti för viss

kyrklig personal

— principiella riktlinjer för ett statligt erbjudande att under perioden 1983—1992 uppbära kyrkoavgifter i samband med skatteuppbörden.

På grundval av särskild proposition fattar riksdagen beslut om ändrat huvudmannaskap för folkbokföringen samt utformningen av försam- lingsregistrering. Reformen genomförs fr. o. m. år 1976 (jfr nedan).

Hösten 1974 Kyrkomöte inkallas med uppgift att

-— uttala sig med anledning av det av riksdagen fattade principbeslutet — medverka i den lagstiftning som krävs för att ge kyrkomötet kompe- tens att tillsätta särskilt utrednings- och planeringsorgan

Efter riksdags- och kyrko- mötesbeslut år 1974

1974—1976 (1977) (1983)

1976

1977

1978

— tillsätta nämnda utrednings- och planeringsorgan samt ge direktiv för arbetet

— medverka i den lagstiftning som krävs vid omläggning av försam- lingsregistreringen.

Utredningsarbete i statlig regi om följande ämnesområden (siffrorna an- ger det avsnitt i vårt betänkande där resp. ämnesområden behandlas).

Överföring av huvudmannaskapet för begravningsväsendet m.m. (4.3.3 och 4.5.3). Reformen beräknas kunna träda i kraft fr.o.m. år 1978.

Genomgång av vilka statliga författningar som skall upphävas när den offentligrättsliga regleringen av Svenska kyrkan upphör (6.3), vilken lagstiftning som i framtiden bör gälla beträffande kyrklig egendom (6.4) samt vilka andra områden som i framtiden bör regleras med hjälp av statlig lagstiftning (6.5). Arbetet bör vara klart minst 1 år före "över- gångskyrkomötet”, dvs. senast år 1981.

Organisationen av andlig vård vid sjukhus och vid kriminalvårdsan- stalter (4.4.2, 4.4.3, 4.5.7).

Organisationen av själavård vid krigsmakten under fred och under krig samt för civilbefolkningen under krig (4.4.4, 4.5.7).

Organisationen av folkbokföring och begravningsväsende under krig (4.4.4, 4.5.7).

Organisationen av andlig vård av svenskar utomlands (4.4.5, 4.5.7).

Utredningsarbete i kyrkomötets regi kring följande ämnesområden. Regler för handläggning av inomkyrkliga angelägenheter fr. om år 1983 (4.2, 4.5.1). Utformning av ett nytt regelsystem för Svenska kyrkan (6.2) vari bl. a. ingår en stadga som ersätter nuvarande församlingsstyrelselag. Detta utredningsarbete bör vara klart minst 1 år före ”övergångs- kyrkomötet”, dvs. senast år 1981.

Överläggningar och förhandlingar med personalorganisationerna.

Under något av dessa år lägger Kungl. Maj:t fram proposition till riksdagen om upphävande av samtliga grundlagsstadganden som berör Svenska kyrkan. Efter ordinarie riksdagsval september 1976 kan riks- dagen år 1977 fatta definitivt beslut om grundlagsändringarna. I be- slutet anges att detta ej träder i kraft förrän den 1 januari 1983.

Huvudmannaskapet för folkbokföring överförs till borgerligt organ. I samband härmed befrias fysiska personer som inte tillhör Svenska kyr- kan helt från församlingsskatt.

Riksdagen och i förekommande fall kyrkomötet tar ställning till den lagstiftning som fordras för att begravningsväsendet skall kunna över- föras till de borgerliga kommunerna.

Huvudmannaskapet för begravningsväsendet överförs till kommunerna. I samband härmed befrias juridiska personer från församlingsskatt.

Senast 1981

1981

Hösten 1982 eller början av år 1983

Den 1 januari 1983

Fr. o. m. är 1983 1983—1992

Sista kyrkofullmäktigevalet enligt nuvarande offentligrättsliga valsystem. Motsvarande val 1982 eller 1983 (jfr nedan) kan materiellt sett ges samma utformning men blir Svenska kyrkans egen angelägenhet.

Utredningsarbetet enligt ovan slutförs. Riksdagen fattar beslut om upp- hävandet av sådana lagar som berörs av de förestående väsentliga re- formerna.

”Övergångskyrkomöte” inkallas med uppgift att bl.a. interimistiskt anta ”stadga för Svenska kyrkan” att gälla fr.o.m. år 1983 till dess "konstituerande kongress” antagit stadgan. Detta förutsätts ske under år 1982 eller 1983.

På grundval av särskild proposition beslutar riksdagen om särskild lag om uppbörd av Svenska kyrkans kyrkoavgifter åren 1983—1992. (Jfr avsnitt 7.3.)

Val till "konstituerande kongress" för Svenska kyrkan.

Svenska kyrkans offentligrättsliga reglering upphör. ,

Ikraftträdande av statlig löne- och pensionsgaranti för vissa kyrkliga be- fattningshavare.

Särskild statlig hjälp vid uppbörd av kyrkoavgifter.

I Bakgrunden

2. Utredningsuppdraget m.m.

2.1 Stat.wrrakterna.s handläggning av stat- kyrkafrågan 1951—1971

1951 års religionsfrihetslagstiftning erbjuder den naturliga utgångspunkten för våra be- dömningar.

Då förslaget till 1951 års religionsfrihets- lag lades fram, berörde departementschefen frågan om relationerna mellan staten och Svenska kyrkan. Han uttalade bl. a. att det ej med fog kan hävdas, att Svenska kyrkans administrativa och ekonomiska särställning måste hindra religionsfrihetsprincipens för- verkligande. I varje fall ansågs det opå- kallat att uppskjuta de då aktuella lagstift- ningsfrågorna i avvaktan på en utredning om denna särställning. (Prop. 1951:100 3. 47—48.) — I samband med riksdagens be- handling av propositionen om religionsfri- hetslagen väcktes några motioner om ”stats- kyrkosystemets” avskaffande. De vann ej någon större anslutning.

År 1955 aktualiserades frågan om förhållan- det mellan kyrka och stat i riksdagen ge- nom två likalydande motioner (I: 41 och 11:48). I dem framhölls bl. a. att den svens- ka kyrkan är en folkkyrka, ej ett bekän- nelsesamfund i trängre mening. Därav följ- de dock icke, menade motionärerna, att den skulle vara en ”statskyrka” lika litet som att staten vid en ”skilsmässa” automatiskt skulle bli ointresserad av religionen. De religiösa strävandena borde liksom andra ideella så-

dana erhålla stöd i lämplig form. Kyrkan borde ha full frihet i inre angelägenheter och den enskildes ställning, såvitt möjligt, bero av personligt avgörande, ej av stat- ligt eller socialt tvång. De organisatoris- ka banden mellan stat och kyrka borde lö- sas på sådana villkor, som var betryggan- de för kyrklig verksamhet och kristet kul- turliv. I fråga om ekonomiska förhållanden kunde man tänka sig antingen kyrklig be- skattningsrätt eller ett statligt understöd. Då folkmeningen sagts vara oviss, ville motio- närerna tills vidare dock endast begära en folkomröstning i frågan.

Konstitutionsutskottet (KU 1955: 19) fann att ingen utredning om förutsättningarna för eller konsekvenser av en "skilsmässa” begärts och att en dylik redan 1950 och 1951 avvisats. Utskottet avstyrkte motionen och hänvisade vidare till gällande bestäm- melser och pågående diskussion om folk- omröstningsinstitutet (jfr avsnitt 8.3). — Kamrarna biföll utan votering utskottets hemställan.

I likalydande motioner vid 1956 års riksdag (I: 163 och II: 214) hemställdes, att riksda- gen måtte begära en allsidig utredning om formerna för och de överblickbara följder- na av ett upplösande av det organisatoriska sambandet mellan staten och kyrkan. Mo- tionärerna förklarade sig utgå från ett prin- cipiellt resonemang. De menade, att det ur trosfrihetens synpunkt tedde sig stötande att

staten genom sin auktorisation åt en viss bekännelseform tog ställning i så ömtåliga och djupt personliga frågor som de reli- giösa. De anförde vidare, att det måste vara den mogne medborgarens sak att ta ansvar i livsåskådningsfrågorna och att det var ett demokratiskt fundamentalkrav att olika livsåskådningsriktningar blev lika ställda in- för medborgarna. Det sades vidare vara helt oförenligt med religionsfrihetens prin- cip, att staten föreskrev en i princip obliga- torisk anslutning från födelsen till ett be- stämt samfund. En utredning måste om- fatta hela problemkomplexet, bl. a. ägande- rätten till och vården av kyrkobyggnaderna, kyrkofondens ställning, kyrkans beskatt- ningsrätt, folkbokföringen och vigselrätten.

Konstitutionsutskottet infordrade remiss- yttranden från ett stort antal myndigheter och organisationer. Majoriteten i utskottet hemställde (KU 1956: 17), med understry- kande av att dess uttalande inte innebar något principiellt ställningstagande till ”frå- gan om kyrkans skiljande från staten", att riksdagen ville anhålla om en allsidig och förutsättningslös utredning av frågan om den framtida gestaltningen av förhållandet mellan staten och kyrkan.

Utskottet redogjorde översiktligt för för- hållandet mellan staten och Svenska kyrkan och anförde därefter bl. a. att relationerna mellan stat och kyrka i Sverige i hög grad är betingade av den historiska utvecklingen. Växlingarna i det historiska skeendet hade väl, framhöll utskottet, influerat men ej va- rit avgörande för den kristna religionens be- tydelse för landet.

Ej blott för den enskildes handlande har kris- ten etik varit en pådrivande kraft. Också sam- hälleliga strävanden och värderingar ha — även på områden, där kristendomen icke all- mänt erkänts såsom normgivande — utgått från en moraluppfattning, som direkt eller in- direkt vilat på kristen grund. De värden, som kristen verksamhet skapat åt vårt folk, utgör en tillgång som bör tagas väl till vara. Ut- skottet kan därför icke medverka till någon åtgärd, som kan befaras skada dessa omistliga värden.

Konstitutionsutskottet fann vidare, att den då rådande situationen vore gynnsam

för ett objektivt utredningsarbete. Huvud- syftet med utredningen borde, skrev ut- skottet,

vara att framlägga material för en fortsatt dis- kussion om ett framtida ställningstagande till frågan om statens och Svenska kyrkans rela- tioner till varandra.

Utskottet utvecklade i fortsättningen yt- terligare sin uppfattning om utredningsarbe- tets uppläggning och angav en rad utred- ningsuppgifter samt framhöll:

Hur än de fortsatta relationerna mellan sta- ten och kyrkan kunna komma att utformas, torde det vara uppenbart, att staten icke bör frånsäga sig allt ansvar för religiösa angelägen- heter.

Riksdagen biföll utskottets hemställan och motivering och anhöll (rskr 1956: 381) om den av utskottet föreslagna utredningen. I januari 1958 tillkallades sakkunniga — 1958 års utredning kyrka-stat — med uppgift att verkställa den av riksdagen begärda utred- ningen.

I direktiven till 1958 års utredning kyrka- stat förklarade departementschefen, att han i allt väsentligt kunde ansluta sig till de uttalanden om utredningens syfte och upp- läggning som gjorts i konstitutionsutskottets av riksdagen godkända utlåtande. Rörande det fortsatta utredningsarbetet uttalade de- partementschefen endast, att det borde an- komma på de sakkunniga att, sedan arbe- tet fullgjorts i sådan omfattning att det ut- gjorde en lämplig grundval för utredningens fullgörande i andra former, anmäla detta förhållande.

1958 års utredning kyrka-stat tolkade sin uppgift så att den således omfattade

icke att förbereda kyrkans skiljande från sta- ten utan att förutsättningslöst och allsidigt framlägga material för ett senare ställnings- tagande i annan ordning till hur förhållandet mellan staten och Svenska kyrkan i framtiden skall vara gestaltad, utan eget ställningstagan- de för eller emot någon viss lösning (SOU. 1968211 5. 16).

Utredningen menade, att denna tolkning styrktes ytterligare av den uppdelning av ut- redningsarbetet i etapper som departements-

chefen genom direktiven gjorde. 1958 års utredning kyrka-stat borde sålunda omfatta ett förberedelse- och planläggningsarbete för det framtida ställningstagandet.

Kyrka-statutredningen överlämnade våren 1968 sitt slutbetänkande (SOU 1968: 11) Svenska kyrkan och staten. Under de tio år som utredningen arbetade hade den ut- över slutbetänkandet avlämnat följande tio delbetänkanden:

[. Religionens betydelse som samhällsfak- tor. Möjligheter och metoder för en socio- logisk undersökning (SOU 1963: 26).

ll. Kyrkor och samfund i Sverige. Om- fattning och verksamhet (SOU 1963: 39).

111. Religionsfrihet (SOU 1964: 13).

IV. Historisk Översikt — Kyrkobegrepp (SOU 1964: 16).

V. Kristendomsundervisningen. Med sär- skild hänsyn till förhållandet kyrka-stat (SOU 1964: 30).

VI. Lagstiftning. —— Rättskipning (SOU 1965: 70).

VII. Folkbokföringen (SOU 1967: 16). VIII. De teologiska fakulteterna (SOU 1967: 17).

IX. Kyrklig organisation och förvaltning (SOU 1967: 45).

X. Kyrklig egendom — Skattefrågor — Prästerskapets privilegier (SOU 1967: 46).

I enlighet med sina direktiv tog 1958 års utredning kyrka-stat ej ställning för eller emot någon viss lösning utan lade fram ma- terial för ett senare ställningstagande. Ut- redningen utgick från fyra hypotetiska lä— gen, som av utredningen sammanfattnings- vis definierades enligt följande.

För A-Iäget har utredningen upptagit reformer som ej ändrar grunderna för relationen mel- lan staten och kyrkan. Det förutsättes att i detta läge ett nära samarbete alltjämt före- kommer mellan stat och kyrka. Detta innebär bl. a. att kyrkans religiösa verksamhet skall regleras på likartat sätt som nu sker samt att beskattningsrätten skall bestå och tillgången till kyrklig jord lämnas orubbad. Viss gemen- skap mellan borgerliga och kyrkliga organ för- utsättes alltjämt förekomma, särskilt på riks- planet. De reformer som i detta läge aktuali- seras, inriktas emellertid i betydande utsträck- ning på organen.

I D-läget har utredningen förutsatt att kyr-

kan skall vara fri såväl i organisatoriskt av- seende som eljest, utan beskattningsrätt och utan tillgång till den kyrkliga jorden; kyr- kobyggnaderna med tomter förutsättes dock kvarstå i kyrklig disposition. I ett sådant läge har spörsmålen om frihet för kyrkan och om likställighet mellan olika livsåskådningar kun- nat renodlas. Detsamma gäller religionsfrihets- problemen. Hänsyn har här icke behövt tagas till de speciella spörsmål om kompetens och kontroll m.m. som uppkommer då någon form av särskilt statligt stöd föreligger.

I B- och C-Iägena förutsättes kyrkan i prin- cip vara i organisatoriskt hänseende friställd från staten. Lägena skiljer sig till en början från varandra när det gäller ekonomiska för- hållanden. Detta kan emellertid få konsekven- ser för andra områden, såsom statlig uppsikt och kontroll. I B-läget förutsättes kyrkan bi- behålla någon form av beskattningsrätt eller i varje fall en förenklad form för uppbörd av medlemsavgifter genom statliga organ. Vidare förutsättes kyrkan ha kvar rätten till kyrklig jord och övrig kyrklig egendom. För C-läget utgår utredningen från att kyrkan liksom i B- läget har kvar rätten till den kyrkliga egen- domen. Däremot förutsättes här, i motsats till vad som gäller i B-läget, att statlig medverkan vid uppbörd av medlemsavgifter icke kvarstår. Vid sidan av den närmare utformningen av de ekonomiska förhållanden, som är lägenas ut- gångspunkter, har undersökningen av olika konsekvenser därav varit en viktig uppgift för utredningen. (SOU 1968: 11 s. 22.)

Betänkandet (SOU 1968:11) Svenska kyr- kan och staten sändes våren 1968 ut på re- miss till ett 100-tal myndigheter och organi- sationer.

Den 28 juni 1968 bemyndigade Kungl Maj:t chefen för utbildningsdepartementet att till- kalla högst sju sakkunniga för fortsatt ut— redning av frågan om den framtida ge- staltningen av förhållandet mellan staten och Svenska kyrkan. De sakkunniga antog benämningen 1968 års beredning om stat och kyrka.

En redogörelse för de ärenden som över— lämnats till vår beredning lämnas i avsnitt 2.3.2. Vi vill i nu föreliggande avsnitt av- slutningsvis erinra om frågor som behand- lats i riksdagen åren 1969—1971 och som har särskild betydelse för vår berednings arbete.

I denna översikt berör vi ej de proposi- tioner angående ändrad lagstiftning på det kyrkliga området som lagts fram under pe— rioden. En särskild förteckning över gällan- de kyrkliga författningar per den 1 januari 1972 ingår nämligen som bilaga 9 till vårt betänkande. Inte heller omfattar översikten de olika förslag om reglerna för beskattning av trossamfund som diskuterats; en sär- skild redogörelse för dessa frågor lämnas i bilaga 10 till vårt betänkande. Vidare berörs ej heller de kommentarer som inkommit med anledning av vårt delbetänkande (SOU 1971:29) Kyrkan kostar (se avsnitt 2.3.1).

Den följande översikten upptar endast sådana motioner och interpellationer som haft mer direkt anknytning till vårt upp- drag. Den upptar alltså inte samtliga de äm- nesområden, där riksdagen avslagit motio- ner med hänvisning till pågående utred- ningsarbete inom vår beredning.

Vid 1969 års riksdag väcktes motioner om en demokratiskt uppbyggd organisation av Svenska kyrkan (I: 285 och II: 317). I motionerna åberopades 1968 års kyrkomö- tes s.k. reformprogram. Första lagutskottet konstaterade att Kungl. Maj:t överlämnat kyrkomötets beslut till vår beredning för övervägande, varför någon riksdagens åt- gärd med anledning av motionerna inte var påkallad (1 LU 1969z42). —— Riksdagen följ- de utskottet.

.1 en interpellation vid 1970 års riksdag (ll: 18) till statsrådet Myrdal aktualiserades frågan om en komplettering av vår bered— ning. Interpellanten hävdade att Kungl. Maj:ts beslut den 26 september 1969 att överlämna kyrkomötets reformprogram till beredningen att tagas under övervägande i samband med fullgörandet av utrednings- uppdraget innebar ett uppdrag att särskilt utreda och lägga fram förslag om tillska- pande av en kyrklig centralstyrelse. Statsrå- det Myrdal framhöll i sitt svar bl.a. att beslutet att överlämna kyrkomötets reform- program till beredningen inte innebar ett särskilt uppdrag av den art interpellanten antagit. Frågan om kyrklig centralstyrelse måste i stället avgöras först när man vet

hur relationerna mellan staten och Svenska kyrkan skall gestaltas i framtiden. Skäl fanns därför ej att komplettera beredningen med anledning av det uppdrag interpellan- ten åsyftat.

I en motion (II:1146) till samma års riksdag föreslogs ekonomiskt stöd åt de fria kristna samfunden och invandrarkyrkorna. Allmänna beredningsutskottet (ABU 1970: 44) fann — med hänvisning till statsutskot- tets (SU 1970: 35) bedömning av motioner (I: 700 och 11: 811) om anslag till religiösa grupper bland invandrare — sig inte böra tillstyrka någon framställning till Kungl. Maj:t beträffande ekonomiskt stöd till in- vandrarkyrkorna. I fråga om ekonomiskt stöd till de fria kristna samfunden ansåg allmänna beredningsutskottet övervägande skäl tala för att avvakta det förslag som kunde väntas från vår beredning.

Vid 1971 års riksdag väcktes flera motioner om ekonomiskt stöd till de s.k. fria kristna samfunden och till de s.k. invandrarkyr- korna.

I mot. 1971: 35 och 264 föreslogs bidrag med 3 milj. kr. resp. 3,5 milj. kr. till fria kristna samfund. Vissa riktlinjer för för— delningen av detta stöd skisserades. Kultur- utskottet (KrU 1971: 15) förordade ett bi- drag med 2 milj. kr. och anförde att bi- dragets syfte bör vara att öka förutsätt- ningarna för ekonomiskt svaga församlingar att hålla lokaler samt erbjuda religiös ser— vice i form av gudstjänst, själavård och lik- nande. Bidraget borde ses som ett proviso- rium i avvaktan på resultatet av arbetet inom vår beredning. Detaljerade riktlinjer gavs beträffande sättet att fördela medlen.1 — Riksdagen beslöt i enlighet med utskot- tets hemställan (rskr 1971: 207).

Frågan om stödet till de s.k. invandrar- kyrkorna togs upp i två andra motioner. I dessa (mot. 1971: 37 och 285) föreslogs ett särskilt statligt ekonomiskt stöd till s.k. invandrarkyrkor med 0,5 milj. kr. resp. 1,0 milj. kr. per år. Som motiv anfördes bl.a.

! Dessa riktlinjer kom i sina huvuddrag seder- mera att föreskrivas av Kungl. Maj:t och åter— ges i avsnitt 5.4.3.2.

de kurativa insatser bland invandrarna som gjordes av katolska, ortodoxa och mosaiska församlingar.

Inrikesutskottet (InU 1971: 6) framhöll att frågor om ekonomiskt stöd till religiösa samfund prövas av kulturutskottet (jfr ovan) samtidigt som 1968 års beredning om stat och kyrka svarar för de mer långsik- tiga övervägandena. Insatser av kurativt slag ankommer, påpekade inrikesutskottet, i första hand på kommunernas sociala myn- digheter som givetvis också har att beakta invandrarnas behov. Men detta samhälle- liga ansvar för invandrarnas anpassning borde enligt utskottet inte hindra att bland invandrarna verksamma organisationer —— både religiösa och andra ideella samman- slutningar — fick stöd av det allmänna. Utskottet ansåg att motionernas syfte kunde tillgodoses om invandrarverket fick dispo- nera ytterligare O,325 milj. kr. utöver Kungl. Maj:ts förslag (till anslag åt invandrarver— ket) för ytterligare utbyggnad av försöks- verksamhet på detta område. — Utskottets hemställan bifölls av riksdagen (rskr 1971: 70).

2.2 Direktiven för 1968 års beredning om stat och kyrka

Ur direktiven till vår beredning vill vi erinra om följande (direktiven återges i sin helhet som bilaga 19).

De nya sakkunniga bör få till huvuduppgift att på grundval av i första hand det presen- terade utredningsmaterialet ta ställning i den centrala frågan om det framtida förhållandet mellan staten och Svenska kyrkan. Även om vissa undersökningar utöver de nu utförda kan visa sig nödvändiga för att det skall bli möj- ligt att överblicka följderna av ett visst ställ- ningstagande, bör i regel mer detaljerade lös- ningar inte utarbetas under den nu föreståen- de etappen i utredningsarbetet. Utformningen av detaljlösningar blir ju i hög grad beroende av beslutet i huvudfrågan och —- särskilt om ändring skall ske i förhållandet mellan staten och kyrkan —— så tidskrävande, att jag anser det vara bäst att utformningen får anstå till en senare tidpunkt. Det gäller sålunda i första hand att nå fram till ett ställningstagande i fråga om den principiella utformningen av för- hållandet mellan staten och kyrkan. Utgångs- punkten för arbetet bör enligt min mening va-

ra de fyra lägen som 1958 års utredning har presenterat.

Departementschefen ansåg att de sak- kunniga i första hand borde överväga A- och C-lägena.

Att A-läget som innefattar det nu rådande kyrkosystemet noggrant bör övervägas är utan vidare klart. Att man bland de fria lägena kan inrikta sig på att huvudsakligen överväga C- läget framgår vid en jämförelse mellan de fria lägena. Ett genomförande av D-läget, som för- utsätter att i stort sett all kyrklig egendom skulle tillkomma staten, kan inte anses vara förenligt med den generositet som torde böra visas vid ett upphävande av statskyrkosyste- met. B-läget. som förutsätter att kyrkan har beskattningsrätt mot sina medlemmar eller lik- nande förmån samt tillgång till den kyrkliga jorden, är rent formellt ett fritt läge men har i realiteten starka inslag av statskyrkosystem och innebär att kyrkan har en ställning i för- hållande till andra trossamfund som kan för- anleda erinringar från principiella utgångs- punkter. Detta läge innebär således att kyrkan även i fortsättningen i betydande utsträckning blir bunden till staten. Kyrkan kan nämligen inte räkna med att få de förmåner som gäller i ett B—läge utan statlig insyn. Till detta kom- mer att, om kyrkan har förmåner av detta slag, även andra trossamfund och sannolikt också andra ideella organisationer bör kunna tillerkännas en motsvarande förmån. Detta skulle säkerligen också leda till åtskilliga prak- tiska svårigheter. Kritik kan således riktas mot B-läget från såväl principiella som praktiska synpunkter.

Det är sålunda enligt min mening klart, att de sakkunniga bland de fria lägena i första hand bör uppehålla sig vid C-läget. Det bör givetvis stå de sakkunniga fritt att i ett eller annat hänseende modifiera C-läget. Här kan också understrykas att det i detta läge är ett huvudproblem att finna former för övergångs- bestämmelser av bl. a. ekonomisk art. 1 direk- tiven till 1958 års utredning framhölls också. att staten — oberoende av de framtida rela- tionerna mellan den och kyrkan —— inte kan frånsäga sig allt ansvar för religiösa angelä- genheter. För att underlätta ett kommande be- slut torde det därför vara nödvändigt att åt- minstone i stort presentera villkoren för en från staten organisatoriskt skild kyrka. En betydelsefull fråga blir givetvis hur en sådan kyrkas ekonomi bör ordnas.

Detta gäller särskilt under övergångstiden.

Efter att ha redovisat några synpunkter som lagts på frågan underströk departe- mentschefen avslutningsvis

att det fortsatta utredningsarbetet bör äga rum i en anda av tolerans och generositet. Detta arbete skall alltså lika litet som det hittills be- drivna avse något ställningstagande i livs- åskådningsfrågorna utan endast i den organi- satoriska frågan. Man kan ha olika meningar om hur denna fråga bör lösas men alla borde kunna vara ense om att stor vidsynthet bör visas vid avvägningen mellan motstridiga in- tressen och synpunkter.

2.3. Beredningens arbete 2.3.1 Särskilda undersökningar m. m.

Arbetet inom vår beredning inleddes hösten 1968. Efter en kort tid fann vi det angeläget att komplettera det av 1958 års utredning kyrka-stat presenterade materialet med un- dersökningar av kostnaderna för folkbok- föring och begravningsverksamhet. Sedan vi under hand fått kännedom om att dåvaran- de centrala folkbokförings- och uppbörds— nämnden (CFU) beslutat undersöka kost- naderna för folkbokföring under år 1968 lät vi genomföra en motsvarande undersök- ning av kostnaderna för begravningsverk- samheten under samma år. Resultatet av denna undersökning återges som bilaga 5 till vårt slutbetänkande, medan CFUs mot- svarande undersökning har publicerats i betänkandet (SOU 1970: 70) Folkbokfö- ringsorganisationen m. m.

I våra direktiv framhölls även att det är värdefullt att arbetet redan från början sker under beaktande av en så aktuell opinion som möjligt. För att tillgodose dessa önske— mål och för att underlätta vårt eget ar- bete utarbetade vi och lät i början av år 1970 publicera en systematiserad samman- ställning av remissyttrandena, Om stat och kyrka (SOU 1970: 2).

Vid den systematiska genomarbetningen av de synpunkter som kommit fram vid re- missbehandlingen av kyrka-statutredningens slutbetänkande konstaterade vi bl.a. att vissa ytterligare kyrkoekonomiska undersök- ningar var nödvändiga (jfr SOU 197012 5. 224 ff). Genom beslut den 26 juni 1970 medgav vederbörande statsråd att bered- ningen lät utföra en kyrkoekonomisk un- dersökning. Undersökningens syfte var att i överskådlig form presentera utgifter för

och inkomster av den verksamhet som be- drevs av Svenska kyrkan under år 1969. Presentationen avsåg alltså att ge en bild av den ekonomiska situationen på rikspla- net, på regionalplanet samt på lokalplanet. En rapport i form av en studie av lokalpla- net, dvs. församlingarna, överlämnades som delbetänkande i april 1971 (Kyrkan kostar, SOU 1971:29). En sammanfattande analys av Svenska kyrkans ekonomi lämnas i bi- laga ], vilken publiceras i SOU 1972:37. Uppgifter om Svenska kyrkans ekonomiska situation på riks- och regionalplanen läm- nas i bilaga 2.

Ett mindre antal kommentarer till under- sökningen Kyrkan kostar har under år 1971 sänts in till utbildningsdepartementet. Ge— nomgående uttalades tillfredsställelse över att undersökningen kommit till stånd sam— tidigt som dess resultat bedömdes vara kor- rekta i alla väsentliga delar.

I framställning till departementschefen den 12 augusti 1971 anförde vi bl. a. att för- hållandet mellan staten och Svenska kyr- kan inte borde lösas utan hänsynstagande till relationen även mellan staten och öv- riga trossamfund. Vi fann det därför nöd— vändigt att komplettera den ekonomiska analysen av Svenska kyrkans församlingar med vissa undersökningar av ekonomin inom andra trossamfund än Svenska kyr- kan. Genom beslut den 1 oktober 1971 medgav departementschefen att vår bered- ning lät utföra ytterligare kyrkoekonomiskt utredningsarbete. Bilaga 20 innehåller re- sultatet av undersökningen om andra tros— samfunds ekonomi (SOU 1972:38).

Som bl.a. ett led i det kyrkoekonomiska arbetet har sekretariatet åren 1970—1971 företagit ett 20-tal s.k. intensivstudier av församlingar inom Svenska kyrkan. Bland de undersökta församlingarna ingår exem- pel på samtliga de storleksgrupper som an- vänds i undersökningen Kyrkan kostar. 13 studier, som delvis har formen av inter- vjuer med församlingarnas kyrkoherde jäm- te någon ledamot av kyrkorådet, publiceras i utbildningsdepartementets serie av stenci- lerade betänkanden (DsU 1972: 5—8).

Genom studieresor utomlands 1970 och

1971 (Kyrkornas världsråd och Lutherska världsförbundet samt Schweiz, Jugoslavien och Nederländerna) har vi inhämtat kun- skaper om bl.a. religionsfrihetsprincipens tillämpning i praktiken, arbetsmöjligheterna för olika trossamfund samt fördelningen av ansvaret mellan samfunden och samhället i fråga om inomkyrkliga angelägenheter och allmänt samhälleliga uppgifter såsom folk- bokföring och begravningsväsende. Vi har också är 1970 företagit en studieresa till Göteborgs stift, där vi bl.a. studerat den s.k. sommarkyrkoverksamheten samt akti- viteten i cityförsamlingarna, varvid vi sär- skilt uppmärksammade ekumenisk samver- kan inom dessa områden. Vidare har vi är 1971 besökt Luleå stift, bl. a. för att närma— re skaffa oss kunskap om den kyrkliga gles- bygdsproblematiken.

Vi har på olika sätt haft kontakter med företrädare för olika trossamfund samt dem närstående institutioner. Sålunda har före- trädare för bl.a. Evangeliska fosterlands- stiftelsen, Katolska kyrkan i Sverige, Luth- erska världsförbundets svenska sektion, Mosaiska församlingen i Stockholm, orto— doxa församlingar i Sverige, Riksförbundet för finskspråkigt församlingsarbete, Riksor— ganisationen kyrkan och judendomen, Svenska kyrkans missionsstyrelse, Svenska kyrkans sjömansvårdsstyrelse samt diakoni- anstaltema haft tillfälle framlägga önskemål och synpunkter. Vidare har vi också sam- rått med allmänna arvsfonden, biskopsmö— tet. grundlagberedningen, invandrarutred- ningen, kulturrådet, 1965 års musei- och ut— ställningssakkunniga, riksskatteverket, sam- lingslokalutredningen, statens invandrar- verk. Sveriges frikyrkoråd, Svenska kyrkans centralråd för evangelisation och försam- lingsarbete, Svenska kyrkans diakoninämnd samt Svenska kyrkans församlings- och pas— toratsförbund. ,

Under år 1971 har vi tagit initiativ till och anordnat dels ett s.k. religionsfrihets- symposium i Tällberg under mottot Reli- gionsfrihet i framtidens samhälle, dels en s.k. samrådskonferens i Falkenberg med titeln Trossamfunden i framtidens samhälle. Vi har tagit dessa initiativ i syfte att främja

en öppen och skapande debatt i de frågor vår beredning har att ta ställning till. Me- dan det s. k. religionsfrihetssymposiet främst var avsett att utgöra ett forum för en fri, konstruktiv diskussion om religionsfrihet i framtidens samhälle, syftade vi med sam— rådskonferensen till att få till stånd en mer detaljerad diskussion av konkreta och prak- tiska frågeställningar utifrån vissa hypote- tiska lösningsmodeller. Till samrådskonfe- rensen utgick inbjudan till ett 60—tal del- tagare med förankring i centrala statliga och kyrkliga organ, andra trossamfund, fackliga organisationer, politiska och krist- na ungdomsorganisationer samt organ på lokal nivå såsom borgerliga och kyrkliga kommuner m.fl. Vi har efter samrådskon- ferensen mottagit ett femtontal insända pro- memorior från deltagarna. — Med stort in— tresse har vi tagit del av den omfattande pressdebatt som ägt rum i anslutning till dessa två öppna kontakttillfällen.

2.3.2 Remissvar, överlämnade skrivelser rn. m.

Under Vårt utredningsarbete har vi besvarat följande remisser:

Den 5 mars 1969 över mot. 1969: I: 285 om ändrade bestämmelser för tillsättande av tjäns- ter inom Svenska kyrkan (riksdagens första lagutskott),

den 5 mars 1969 över mot. 1969: 11: 319 om en demokratiskt uppbyggd organisation av Svenska kyrkan (riksdagens första lagutskott),

den 1 oktober över promemoria (DsU 1970: 7) angående den fortsatta behandlingen av kyr- koberedskapsutredningens betänkande Kyrklig beredskap, SOU 1965: 59 (utbildningsdeparte- mentet),

den 11 januari 1971 över förslag om de år- liga redovisningarna av folkmängden vid års- skiftet (statistiska centralbyrån),

den 20 april 1971 över betänkandet (SOU 1970: 70) Folkbokföringsorganisationen m. m. (finansdepartementet) samt

den 10 februari 1972 över förslaget (DsU 1971: 5) Ny högre utbildning av kyrkomusiker (utbildningsdepartementet).

Vidare har vi genom remiss den 3 mars 1972 och den 5 april 1972 anmodats yttra oss över samlingslokalutredningens betän- kande (SOU 1971:92) Finansiering av all-

männa samlingslokaler resp. över grundlag- beredningens betänkande (SOU 1972: 15) Ny regeringsform Ny riksdagsordning vad avser de föreslagna övergångsbestämmelser- na till regeringsformen punkt 9. Dessa re- misser anser vi besvarade i och med att vårt slutbetänkande överlämnats (se särskilt av- snitt 5.4.2.2 resp. 6.2.2 och 6.3.2).

Till vår beredning har Kungl. Maj:t över- lämnat följande skrivelser m.m. att tas un- der övervägande i samband med fullgöran- de av utredningsuppdraget:

Den 26 september 1969: 1968 års kyrkomö- tes skrivelsc, nr 31, om ett kyrkligt reformpro- gram och om kyrkans förhållande till staten, m. m.1,

den 9 oktober 1969: frikyrkolokalutredning- ens bctänkande (SOU 1964: 52) Statslån till samfundslokaler,

den 10 april 1970: framställning av Göte- borgs frikyrkoråd beträffande frågan om stats- lån till samfundslokaler,

den 29 december 1970: 1970 års kyrkomötes skrivelse, nr 10, om utredning angående gles- bygdernas kyrkliga problematik samt

den 14 januari 1971: 1970 års kyrkomötes skrivelse, nr 28, om anteckning i folkbok- föringen angående samfundstillhörighet för den som ej tillhör Svenska kyrkan.

Vidare har Kungl. Maj:t överlämnat, för den åtgärd beredningen kan finna skäl vid- taga i samband med sitt utredningsarbete,

den 29 januari 1971: 1968 års kyrkomötes skrivelse, nr 47, och 1970 års kyrkomötes skri- velse, nr 38, om kyrkomusikerutbildning och kyrkomusikerorganisation,

samt, för kännedom,

den 19 mars 1971: 1970 års kyrkomötes skri- velse, nr 9, om tillsättande av en kyrkans sam- rådsnämnd.

Bl.a. följande skrivelser har av utbild- ningsdepartementet överlämnats till vår be- redning för kännedom:

Den 29 augusti 1968: Svenska kyrkans Lek- mannaförbund, Kyrkobröderna, angående den fortsatta utredningen rörande förhållandet kyrka-stat,

den 6 juni 1969: Sveriges socialdemokra- tiska ungdomsförbund med hemställan den 15 november 1966 om åtgärder för överförande av kyrkofullmäktiges befogenheter till kom- munalfullmäktige samt

den 9 juli 1969: Kristen Demokratisk Sam- ling angående vissa synpunkter rörande kyrka- statutredningen.

Vidare har avskrifter av ett antal skrivel- ser överlämnats till oss:

Kungl. Maj:ts skrivelse den 27 juni 1969 till centrala folkbokförings- och uppbördsnämn- den om utredning om villkoren för anslutning till nationell kyrkoförsamjing,

Kungl. Maj:ts skrivelse den 26 september 1969 till universitetskanslersämbetet om utred- ning om den religionsvetenskapliga utbildning- ens mål och organisation,

Kungl. Maj:ts skrivelse den 14 november 1969 till statskontoret om utredning av de eck- lesiastika boställsnämndernas tjänstgöringsom— råden m. m.,

utdrag ur departementsprotokoll den 12 mars 1970 (finansdepartementet) om tillkallande av sakkunniga med uppdrag att överse bestäm- melserna om folkbokföring m.m.,

statistiska centralbyråns skrivelse den 7 de- cember 1970 till kyrkoråden om kyrkokommu- nal investeringsplanering,

Kungl. Maj:ts skrivelse den 19 mars 1971 till ärkebiskopen om 1970 års kyrkomötes skri- velse nr 8 om en enhetlig kyrklig organisation på stiftsplanet,

Kungl. Maj:ts skrivelse den 19 mars 1971 till ärkebiskopen om 1970 års kyrkomötes skri— velse nr 27 om genomförandet av det kyrkliga reformprogrammet,

riksskatteverkets skrivelse den 29 mars 1971 till preses för l970 års prästmöte i Härnösands stift,

regleringsbrev den 4 juni 1971 för budget- året l97l/72 avseende bidrag till fria kristna samfund m. m.,

protokollsutdrag den 15 juli 1971 från sta- tens invandrarverk om uppdrag till religions- sociologiska institutet att kartlägga religiösa organisationer med huvudsaklig förankring bland invandrarna i Sverige samt

Kungl. Maj:ts skrivelse den 8 oktober 1971 till Sveriges frikyrkoråd om samarbetsnämnd för fördelning av bidrag till fria kristna sam- fund m. m.

Vår beredning har också, förutom skri- velser från enskilda personer, mottagit föl- jande skrivelser, framställningar och utta— landen:

Den 19 oktober 1968: Växjö stiftsungdoms- stämma med uttalande från stämman den 12 —13 oktober 1968. den 13 februari 1969: Ungdomens kyrkomöte

1Handlingarna i anslutning till det s.k. re- formprogrammet återges som bilaga 18.

med uttalande av mötet den 23—24 november 1968,

den 28 mars 1969: Svenska eldbegängelse- föreningen ang. eventuell utredning om huvud- mannaskapet för begravningsväsendet,

den 10 juni 1969: Svenska ekumeniska nämn- den med redogörelser för inom två av nämn- dens organ förda diskussioner kring stat—kyrka- frågan,

den 23 juni 1969: Kristen demokratisk sam- ling med uttalande av dess riksting den 16—17 maj 1969,

den 5 juli 1970: Riksförbundet kyrkans ung- dom med uttalande av dess och Sveriges krist- liga gymnasiströrelses gemensamma riksmöte den 16—22 juni 1970,

den 15 november 1970: Arbetsgruppen för finska invandrare med utlåtandet Frågor kring religion och kyrka,

den 19 maj 1971: Centerns kvinnoförbund i Ångermanland och Medelpad med uttalande av konferens den 16 maj 1971,

den 4 december 1971: samordningskommit- tén för Svenska kyrkans mission, Lutherska världsförbundets svenska sektion samt Evange- liska fosterlands-stiftelsen med PM om Sven- ka kyrkans internationella förpliktelser.

den 29 februari 1972: Svenska kommunal- arbetareförbundet, Svenska prästförbundet, Sveriges kommunaltjänstemannaförbund och Sveriges lärarförbund med önskemål om sär- skild arbetsgrupp för personalfrågor vid ev. förändring av nuvarande relationer mellan sta- ten och Svenska kyrkan,

den 6 mars 1972: Sveriges frikyrkoråd med redogörelse för erfarenheterna av fördelningen budgetåret 1971/72 av anslaget Bidrag till fria kristna samfund m. m.,

den 8 mars 1972: St. Johannes grekisk-orto- doxa församling i Stockholm med synpunkter om relationerna kyrka-stat,

den 21 mars 1972: Esternas representation i Sverige med resolution, antagen vid session den 11—12 mars 1972 samt

den 6 april 1972: Representanter för kyrko- kommuner, samlade i Malmö den 27—28 mars 1972, med uttalande.

Vi har också begärt och erhållit yttran- den av följande myndigheter och institu- tioner:

Den 15 januari 1970: Svenska ambassaden i Wien om kyrklig beskattning i Österrike,

den 28 januari 1970: Statens avtalsverk med yttrande över 1958 års utredning kyrka-stats behandling av frågan om kyrkliga befattnings- havares ställning vid övergång till en fri kyrka m. m. samt

den 23 augusti 1971: Katolska biskopsämbe- tet med kommentar till redogörelsen i SOU

1964: 13 s. 580 om katolska kyrkans lära i fråga om vigsel mellan en katolik och en icke-katolik.

Slutligen vill vi i detta sammanhang sär- skilt beröra det s.k. reformprogram, som beslöts vid 1968 års kyrkomöte. Som fram- gått av redovisningen ovan har detta över- lämnats till oss för att tas i beaktande vid det fortsatta utredningsarbetet. Av de för- slag vi lägger fram i det följande framgår att detta reformprogram spelat en stor roll för våra bedömningar. Vi betraktar våra förslag som i väsentliga delar ett tillmötes— gående av önskemålen i reformprogrammet.

2.4 Svenska kyrkan och andra trossamfund 2.4.1 Begreppet trossamfund

De religiösa sammanslutningar som verkar i vårt land har olika organisationsmönster beroende på bl.a. skilda ursprung och tra— ditioner. De är alla ur samhällets synpunkt trossamfund. Denna beteckning infördes ge- nom 1951 års religionsfrihetslag i lagstift- ningen.1 I den proposition som låg till grund för religionsfrihetslagen diskutera- des Svenska kyrkans karaktär av statsinsti- tution, varefter det konstaterades att Svens- ka kyrkan är ett trossamfund.

Bland trossamfunden intar Svenska kyr- kan en särställning bl.a. därigenom att den får sin organisation och verksamhet utfor- mad genom allmänna lagar och författ- ningar och därigenom att den är det i sär- klass största trossamfundet i Sverige. Som en sammanfattande benämning på andra trossamfund användes ofta begreppet fria trossamfund. Därmed avses att betona att dessa trossamfund samtliga f.n. har en an- nan relation till statsmakterna än Svenska kyrkan. Statsmakterna bestämmer inte ge- nom lagstiftning de fria trossamfundens organisations- och verksamhetsformer. Det bör uppmärksammas att kategorien fria

1Enligt denna lag förstås med trossamfund Svenska kyrkan och (annan) ”sammanslutning för religiös verksamhet vari ingår att anordna gudstjänst”. — Till begreppet trossamfund hör givetvis även icke-kristna religiösa samman- slutningar i vårt land, t. ex. de mosaiska för- samlingarna.

trossamfund alltså omfattar såväl de s.k. egentliga frikyrkosamfunden som de s.k. övriga fria samfunden1 samt dessutom vad som tidigare betecknats som övriga sam- fund-' nämligen bl.a. den romersk-katolska kyrkan, de ortodoxa församlingarna och de mosaiska församlingarna. Även t.ex. Jeho— vas vittnen i Sverige och Maranatarörelsen hör hit.

Vi har under vårt arbete funnit att våra förslag kommer att beröra inte bara rela- tionerna mellan staten och Svenska kyrkan utan även samhällets förhållande till tros- samfunden. Med utgångspunkt från gällan- de rätt och den vanligast förekommande terminologin hade det tett sig naturligt att i undersökningar och reformresonemang tala om Svenska kyrkan å ena sidan och de fria trossamfunden å den andra. Utifrån den framtidsmodell vi önskar se förverk- ligad blir terminologin Svenska kyrkan resp. andra trossamfund mera adekvat.

2.4.2. Legal och fri verksamhet

Största delen av Svenska kyrkans verksam- het regleras i lag eller i annan allmän för- fattning. Denna del av verksamheten kallas stundom legal. En växande andel av kyr- kans verksamhet sker emellertid i former som inte kommit till uttryck i lagstiftning och andra offentligrättsliga regler. Även denna s.k. fria3 verksamhet är naturligtvis hunden i vissa former. Men dessa uttrycks i föreningsrättsliga stadgor av samma typ som allmänt förekommer inom ideella för- eningar.

Inom andra trossamfund finns naturligt- vis inte denna uppdelning mellan legal och fri verksamhet, eftersom deras arbetsformer ej regleras av något offentligrättsligt regel— system.

2.4.3. Grundläggande organisatorisk struktur

Svenska kyrkan kan rättsligt och ekono- miskt betraktas som en organisation i tre plan: lokalplan. regionalplan och riksplan. Basenheterna på lokalplanet, församlingar—

En motsvarande uppdelning förekommer ofta även bland andra trossamfund.

En organisatorisk beskrivning av Svenska kyrkan lämnas i bilaga 1 (SOU 1972:37) och av andra trossamfund i bilaga 20 (SOU 1972138). I detta avsnitt ges, som bakgrund för framställningen i vårt betänkande, en- dast några grundläggande fakta kring tros- samfundens organisatoriska struktur.

2.4.3 .] Lokalplanet

Den 1 januari 1972 var antalet församlingar inom Svenska kyrkan 2562. Den grundläg- gande lagstiftningen om församlingarnas styrelse och verksamhet är 1961 års försam- lingsstyrelselag. Regler om medlemskap i Svenska kyrkan ges i 1951 års religionsfri- hetslag.

Hela landet är genom lag indelat i för- samlingar. Varje invånare och varje juridisk person inom en sådan församlings område betalar skatt till sin församling efter i prin- cip samma regler som gäller för borgerlig kommun. Den som utträtt ur eller eljest ej tillhör Svenska kyrkan betalar dock endast en viss del av församlingsskatten, nämligen 60 %. Denna del är avsedd att täcka för— samlingens kostnader för de allmänt sam- hälleliga uppgifter som församlingen har att fullgöra. Skattens storlek fastställs av för- samlingens beslutande organ (vanligen kyr— kofullmäktige). Regler för Skattens debite— ring, uppbörd och indrivning finns i statliga författningar.

Församlingarnas styrelsesätt, liksom den del av verksamheten som finansieras med användande av skattemedel, regleras av lag- regler av i princip samma typ och innebörd som gäller beträffande borgerliga kommu- ner. Församlingarna betecknas också som kyrkliga kommuner.

En person som inte är medlem i Svenska kyrkan har inte rösträtt vid val i försam- lingen. Däremot har han besvärsrätt till

1 SOU 1963: 39 s. 140 f. 3 SOU 1963: 39 s. 231 f. 3 Termen fri används alltså som motsats till legal.

länsstyrelse (och regeringsrätt) enligt regler som motsvarar vad som gäller för besvärs— rätt i borgerlig kommun. Att Svenska kyr- kans församlingars beslut på detta sätt är överklagbara i statliga instanser är ytterli- gare ett uttryck för dessa församlingars of- fentligrättsliga ställning.

Antalet andra trossamfund i vårt land kan, om även mycket små och endast lokalt verksamma samfund medräknas. uppskattas till ett hundratal. 24 samfund har sådan storlek att de anser sig betjäna minst 3 000 pcrsonerl. Dessa samfund har sammanlagt drygt 5000 basenheter, dvs församlingar (motsv.).

Basenheterna utgör ekonomiskt och rätts- ligt s.k. ideella föreningar och är alltså ur denna synpunkt att jämställa med exempel- vis idrotts-. nykterhets- eller politiska för- eningar. Några lagregler som särskilt regle- rar de ideella föreningarnas verksamhetsfor- mer finns ej i vårt land.

De organisatoriska formerna fastställs i stadgor. församlingsordningar och liknande. Villkor för medlemskap fastställs av resp. sammanslutning. Eventuella avgifter grun- das på föreningsbeslut samt debiteras och uppbärs som föreningen själv bestämmer. Om förening behöver driva in medlemsav— gifter får den vända sig till domstol. Det för skatter gällande särskilda indrivnings- förfarandet kan alltså inte användas be— träffande fordringar av denna typ.

2.4.32. Regionalplanet

Genom lag är riket indelat i 13 stift. Dessa är Svenska kyrkans regionala enheter och utgör en biskops ämbetsområde. Ett stort antal administrativa och ekonomiska frå- gor av kyrklig art handläggs av domkapitel och stiftsnämnder, vilkas åligganden finns preciserade i lagstiftning och annan allmän författning. Dessa organ brukar betecknas som statliga myndigheter.

Under senare år har en betydande s.k. fri verksamhet växt fram på stiftsplanet, vilket lett till organisatoriska nybildningar. Verk- samheten leds sålunda ofta av ett stiftsting

som beslutande och stiftsräd som verkstäl- lande organ. Vissa samordnande uppgifter av kyrkokommunal natur sker inom ramen för stiftsförbunden av Svenska kyrkans för- samlings- och pastoratsförbund (jfr avsnitt 2433) Både stiftsting och stiftsförbund består av indirekt valda företrädare för för- samlingarna. Dessa organ är av rent privat- rättslig natur och deras verksamhet regleras sålunda inte i lagar eller andra allmänna författningar.

Också inom andra trossamfund förekom- mer ofta någon form av regional organisa— tion (distrikt c. d.).

2.4.3.3 Riksplanet

Svenska kyrkans speciella relation till staten kommer till klart uttryck på riksplanet. För stiftande av kyrkolag fordras enligt grund- lagen beslut av både riksdag och kyrkomö- te. Viktiga lagar som intimt berör Svenska kyrkans verksamhet kan dock stiftas utan medverkan av kyrkomötet, exempelvis för- samlingsstyrelselagen som är av kommunal- ]ags natur. Kyrkomötet består av samtliga 13 biskopar, 26 prästerliga ombud valda av stiftens präster samt 57 lekmannaombud, valda indirekt av församlingarna.

Ärenden som rör den offentligrättsligt reglerade delen av verksamheten handläggs av Kungl. Maj:t (främst kyrkoenheten inom utbildningsdepartementet) och en rad stat- liga ämbetsverk (bl.a. kammarkollegiet, riksantikvarleämbetet, riksskatteverket, sta- tens avtalsverk och statens personalpen- sionsverk). Någon särskild central förvalt- ningsmyndighet för kyrkliga frågor finns sålunda inte.

Den icke lagreglerade verksamheten på riksplanet leds av de fyra s.k. centrala kyrk- liga styrelserna: Svenska kyrkans centralråd för evangelisation och församlingsarbete, Svenska kyrkans missionsstyrelse, Svenska kyrkans sjömansvårdsstyrelse och Svenska kyrkans diakoninämnd. Ledamöterna i des- sa styrelser utses av kyrkomötet, medan

lRedogörelsen i bilaga 20 omfattar dessa 24 samfund.

Kungl. Maj:t har att fastställa deras stad- gar. Ett organ med representativ förankring i församlingarna och utan statligt inflytande vad gäller sammansättning och stadga är Svenska kyrkans församlings- och pastorats- förbund, som kan betraktas som församling- arnas motsvarighet till Svenska kommun- förbundet på den borgerligt primärkommu- nala sidan.

Också inom andra trossamfund finns of- tast en central organisation. Det mest kända undantaget från detta mönster är Pingströ- relsen som formellt saknar överordnat or- gan på central nivå. I bilaga 20 redovisas för flertalet av trossamfunden någon form av central organisationsbildning, som dock kan ha mycket olikartad kompetens.

2.4.3.4 Närstående organisationer

Vid sidan av — men i nära samarbete med — Svenska kyrkan och andra trossamfund finns en mängd föreningar och stiftelser av formellt fristående art. Det rör sig om exempelvis rörelser, sällskap, studieförbund, skolor, anstalter, stödföreningar, arbetsgi- varorganisationer, ekumeniska sammanslut- ningar, informationsenheter, bok- och tid- ningsförlag, ungdomsorganisationer m. m. Dessa räknas i dagligt tal ofta in i resp. trossamfund. Vid en förändring av relatio- nerna mellan staten och Svenska kyrkan be- rörs, enligt våra principiella värderingar, mer direkt enbart vissa av dessa fristående juridiska personer. Vi har alltså vid våra överväganden tagit hänsyn till dem.

II

Principerna

3. Religionsfrihet i framtidens samhälle

3.1. Religionsfrihetsbegreppets utveckling i Sverige och internationellt

Det har i många sammanhang understru- kits att uppfattningen om innebörden av begreppet religionsfrihet har växlat från tid till annan i olika länder och i olika politiska situationer. Religionskrig mellan stater har förekommit, liksom politisk strid i reli— gionsfrågor inom ett land. Kampen för reli- gionsfrihet har inte alltid avsett att vidga individernas religionsfrihet. Den har även ofta varit en kamp för olika gruppers egna intressen och mot andra religiösa och icke- religiösa livsåskådningar.

I Sverige är det relativt enkelt att påvisa hur innebörden av religionsfrihetsbegreppet successivt har förskjutits mot en alltmer vid- synt tolkning.

Reformationen innebar bl.a. en politisk manifestation av nationellt oberoende gent- emot påvekyrkan. Detta medförde till en början starka krav på nationell enighet i religiösa spörsmål. Den lutherska enhets- kyrkan tryggades under 1500- och 1600- talen genom beslut och lagar om att alla skulle bekänna sig till den rena evangeliska läran. Ännu under första hälften av 1700- talet utfärdades statliga bestämmelser i lik- artat syfte (konventikelplakatet 1726). Vid denna tid började emellertid också krav på religionsfrihet att bryta sig mot den kyrkliga enhetslinjen. Genom privilegierna år 1724 för Alingsås manufakturi, 1741 års kungö-

relse om fri religionsutövning för anhängare av den anglikanska och reformerta kyrkan samt 1781 års s.k. toleransedikt gavs allt fler kategorier inflyttade utlänningar rätt till fri religionsutövning. Detta var ursprung- ligen undantag, som närmast motiverades av ekonomiska hänsynstaganden. Men i slu- tet av 1700-talet angaVS — under påverkan av upplysningstidens nya strömningar — även mer ideologiska skäl för ökad fördrag— samhet. 1781 års toleransedikt motiverades sålunda bl.a. med att samvetsfrihet vore en ära för mänskligheten. — Det bör emel— lertid observeras att dessa bestämmelser en- dast gav rätt åt invandrade kristna utlän- ningar att bilda egna församlingar, bygga egna kyrkor och ha egna präster. År 1782 fick dock även mosaiska trosbekännare lik- nande rättigheter. Internationellt sett pla- cerar denna utveckling vårt land bland före- gångarna för tillämpningen av religionsfri- hetens princip.

Det finns anledning att i detta samman- hang erinra om de bestämmelser om reli- gionsfrihet som i slutet av 1700-talet inför- des bl. a. i Förenta staternas och Frankrikes nya konstitutioner. Dessa bestämmelser hade ett enormt inflytande i hela den väs- terländska kultursfären. Tillsammans med senare emancipationssträvanden har de lett till att de stater som tidigare haft nära sam- band med den romersk-katolska kyrkan el- ler de ortodoxa kyrkorna, likaväl som de som i och med reformationen ingick i ett

institutionaliserat samband med protestan- tiska kyrkor, numera i stor utsträckning av- skurit dessa formella band. En viss ”stats- kyrkokaraktär”, dock snarare i en vidare än i en snävare mening, kvarstår egentligen endast i de nordiska länderna och Stor- britannien. (Här tas ej hänsyn till en del nyupprättade stater med viss institutionell anknytning till islamisk respektive mosaisk religion.)

Ett från principiell synpunkt viktigt steg togs i vårt land med 1809 års regeringsform. I motsats till sina föregångare innehåller den nämligen inte några stadganden om fullständig nationell enhet i religionen. Som rester av detta synsätt kan man visserligen betrakta 55 2 och 28, enligt vilka Konung- en, statsråden och ämbetsmannen förplik- tades bekänna sig till den rena evangeliska läran. Men som allmän norm skulle gälla de bekanta orden att Konungen bör ”ingens samvete tvinga eller tvinga låta, utan skyd- da var och en vid en fri utövning av sin religion, såvitt han därigenom icke störer samhällets lugn eller allmän förargelse åstadkommer” (& 16). Någon större strid föranleddes inte av denna grundväsentliga ändring, även om frågan diskuterades i riks- dagen. Beslutet bör tolkas som en kodifie- ring av då gällande rättsuppfattning; en be- stämmelse som föreskrev att alla under- såtar skulle förbliva vid den lutherska läran måste anses meningslös efter 1781 års tole- ransedikt som medgett vissa undersåtar rätt att bekänna en annan religion. Vidare bör det observeras att i praxis hade vakthåll- ningen kring principen om enhet i religio- nen blivit mindre sträng under 1700-talets sista och 1800-talets första decennium.

Något klart uttalande om vad ”religions- friheten” (RF & 16) skulle omfatta gjordes inte i samband med regeringsformens till- komst. Dess innebörd har därför varit före- mål för olika uppfattningar.

Enligt en vidare tolkning utgjorde de nya bestämmelserna en principdeklaration om svenska medborgares rätt att ha vilken re- ligion de önskade, inklusive rätt att utträda ur kyrkan. Denna uppfattning utformades på 1850-talet och var som teoretisk tes så gott som oomstridd under 100 år.

Denna vidare tolkning underkändes emel- lertid av grundlagsexperter under 1950—talet. Enligt den senare uppfattningen syftade be- stämmelserna endast till att dels i grund- lagsform bekräfta 1781 års toleransedikt om invandrade utlänningars religiösa rättighe— ter, dels trygga frihet i religionsutövningen åt kyrkans medlemmar. Med frihet i reli- gionsutövningen avsåg man därvid frihet från allt mer påtagligt tvång, t. ex. att del- taga i gudstjänster eller nattvardsgång.

I verkligheten hade de kyrkliga myndig- heterna i sin egenskap av lokalt förankrade samhälleliga instanser för lång tid framåt en avsevärd myndighetsfunktion genom att svara för undervisning (husförhör, skolvä- sende) barnavård, socialvård etc. Det bör vidare påpekas att den principiella rätten till utträde ur kyrkan endast gradvis för- verkligades genom reformer i lagstiftningen.

Utan att ta ställning till vilken tolkning av regeringsformens stadganden om "reli- gionsfrihet” som är den rätta, kan man konstatera att RF & 16 kommit att åberopas som grundlagsskydd för alltmer vidgade former av religionsfrihet.

Under första delen av 1800-talet gick de konkreta strävandena till religionsfrihet främst ut på att upphäva 1726 års konven- tikelplakat med förbud mot religiösa sam- mankomster utanför kyrkans råmärken. Detta genomfördes år 1858, sedan konven- tikelplakatet under 1840- och 1850-talen använts som vapen mot de nya väckelse- rörelserna.

Kraven på religionsfrihet vidgades snart till att gälla rätt för svensk medborgare att övergå till annan religion än den luther- ska. Dessa krav uppfylldes genom 1860 och 1873 års förordningar om främmande tros- bekännare och deras religionsutövning. I 1860 års förordning stadgades rätt för svensk medborgare att utträda ur Svenska kyrkan under förutsättning att han inträdde i annat kristet religionssamfund. Genom 1873 års förordning förenklades något till- vägagångssättet vid utträde. Men då det ej föreskrevs kontroll av att den utträdessö- kande verkligen sökte inträde i det tros- samfund som uppgetts, kunde bestämmel- serna kringgås.

Från mitten av 1800-talet hävdades att kravet på religionsfrihet också måste inne- bära en uttrycklig rätt att stå utanför alla religiösa samfund. Frihet i denna bemär- kelse genomfördes först med 1951 års reli- gionsfrihetslag. Som konsekvens av att reli- gionsfrihetsbegreppet blev mer allmänt till- lämpat, upphävdes genom denna lagstift- ning bl. a. de speciella förordningarna, 1838 års angående mosaiska trosbekännares skyl- digheter och rättigheter här i riket samt 1873 års angående främmande trosbekän- nare och deras religionsutövning. I detta sammanhang kan också påpekas att bestäm- melserna om Statsrådens och ämbetsmän- nens trostillhörighet har mjukats upp vä- sentligt genom ändringar år 1870 och 1953 av RF & 28. Ändringarna gick ut på att en jävsbestämmelse infördes, vars nuva- rande innebörd är att befattningshavare som inte tillhör Svenska kyrkan, inte må deltaga i avgörande av mål eller ärende som angår kyrkans religionsvård eller reli- gionsundervisning, utövning av prästämbe- tet, befordring eller ämbetsansvar inom kyr- kan. I fråga om statsrådets ledamöter gäl- ler dock sådant hinder ej för annan än föredraganden.

Från slutet av 1800-talet har frågan om den nuvarande relationen mellan staten och Svenska kyrkan är förenlig med religions- frihetsprincipen spelat en väsentlig roll i den svenska debatten (se vidare avsnitt 3.2).

För en framställning av den internationella diskussionen kring religionsfrihetsbegrep- pet hänvisas till kyrka-statutredningens redogörelser (SOU 1964:13 s. 466—495, 556—559 och SOU 1968: 11 s. 75—77, 87). I detta sammanhang finns det emellertid anledning att något uppmärksamma hur man i utlandet och på det mellanstatliga planet sökt skapa rättsliga garantier för religionsfrihet och hur man från svensk sida ställt sig till dessa strävanden.

Från slutet av 1700-talet har ett ökande antal stater börjat införa frihets- och rättig- hetsförklaringar i författningen såsom led i utvecklingen mot konstitutionalism och demokrati. Dessa bestämmelser, som till- kommit under påverkan av idéerna bakom

1700- och 1800-talens revolutioner. syftar bl.a. till att skapa garantier för fri reli- gionsutövning. Det är emellertid uppenbart att man i olika länder och i olika politiska system givit — och ger — religionsfrihets- begreppet en högst olikartad tolkning. Den- na tolkning hänger också samman med att olika religioner har olika stark ställning i olika delar av världen. Den religiösa plura- lismen är uppenbar på världsplanet. Man bör komma ihåg att exempelvis kristendo- men, den religion som i vår kulturkrets har den obestritt starkaste ställningen, är en minoritetsföreteelse i resten av världen. Den pågående utvecklingen, inte minst be- folkningstillväxten i Asien och Afrika torde medföra att andelen kristna av jordens be- folkning kommer att sjunka ytterligare.

Efter andra Världskriget har religionsfri- hetsprincipen kodifierats i vissa internatio- nella rättighetsförklaringar och konventio- ner. Enligt 1945 års stadga för Förenta Na- tionerna är FN:s ändamål bl. a. att åstad— komma internationell samverkan vid be- fordrande och främjande av aktningen för mänskliga rättigheter och grundläggande friheter för alla utan åtskillnad med avse- ende på ras, kön, språk eller religion. Åt FN:s kommission för de mänskliga rättig- heterna uppdrogs tidigt att utarbeta en ”International Bill of Human Rights”. Till en början skulle man utforma en förkla- ring om de mänskliga rättigheterna. Där- efter skulle en konvention utarbetas om dessa rättigheter. Som ett tredje led skulle senare utformas verkställighetsbestämmel- ser.

Texten till Förenta Nationernas förkla- ring om de mänskliga rättigheterna utarbe- tades relativt snabbt och antogs av general- församlingen år 1948. Artikel 18 stadgar:

Envar har rätt till tankefrihet, samvetsfrihet och religionsfrihet. Denna rätt innefattar frihet att byta religion eller tro och att ensam eller i gemenskap med andra offentligt eller enskilt utöva sin religion eller tro genom undervis- ning, andaktsövningar, gudstjänst och iaktta- gande av religiösa sedvänjor.

FN:s förklaring om de mänskliga rättig- heterna är inte rättsligt bindande för sta- terna. Avsikten är i stället att de principer

som ligger till grund för förklaringen skall utöva ett moraliskt inflytande på medlems- staternas regeringar och på allmänna opi- nionen.

Arbetet med att inom Förenta Nationer- nas ram söka fixera de mänskliga rättig- heterna i internationellt rättsligt bindande fördragsbestämmelser (konventioner) har emellertid dragit ut på tiden. En orsak här- till torde vara att sådana konventioner är avsedda att tillämpas i olika stater och sålunda på rättssystem av mycket skiftande art. Bestämmelserna måste alltså kunna tol- kas så, att de erhåller en förnuftig mening inom ramen för varje särskilt nationellt rättssystem.

Medan detta arbete pågått, utarbetades inom Europarådet åren 1949—1950 en euro- peisk konvention om de mänskliga rättig- heterna och de grundläggande friheterna. Denna konvention, som för Sveriges del godkänts av 1951 års riksdag (prop. 1951: 165, UU 11, rskr 251), trädde i kraft år 1953. Stadganden om religionsfrihet åter- finns i artikel 9.

]. Envar skall äga rätt till tankefrihet, samvets- frihet och religionsfrihet. Denna rätt inne- fattar frihet att byta religion eller tro och frihet att ensam eller i gemenskap med andra, offentligt eller enskilt, utöva sin religion eller tro genom gudstjänst, under- visning, andaktsövningar och iakttagande av religiösa sedvänjor.

2. Envars frihet att utöva sin religion eller tro må endast underkastas sådana inskränkning- ar, som äro angivna i lag och som äro nödvändiga i ett demokratiskt samhälle med hänsyn till den allmänna säkerheten, upp- rätthållandet av allmän ordning. hälsovår- den, skyddandet av sedligheten eller av and- ra personers fri- och rättigheter.

I ett tilläggsprotokoll år 1952 till Europa- rådskonventionen behandlas föräldrarnas rätt att bestämma om barnens religiösa un- dervisning (artikel 2). Detta bygger på ar- tikel 26: 3 i FN—deklarationen som utsäger att rätten att välja den undervisning, som skall

ges åt barnen, tillkommer i främsta rummet deras föräldrar.

I tilläggsprotokollet till Europarådskon- ventionen skärps detta.

Ingen må förvägras rätten till undervisning. Vid utövandet av den verksamhet staten kan på- taga sig i fråga om uppfostran och undervis- ning skall staten respektera föräldrarnas rätt att tillförsäkra sina barn en uppfostran och undervisning som står i överensstämmelse med föräldrarnas religiösa och filosofiska överty- gelse.

Vid ratificeringen av detta tilläggsproto- koll avgavs en förklaring av innebörd ”att Sverige icke kan medgiva föräldrar befri- else från skyldigheten att deltaga i delar av de allmänna skolornas undervisning samt att befrielse från skyldigheten att deltaga i samma skolors kristendomsundervisning endast kan medgivas för barn med annan trosbekännelse än Svenska kyrkans, för vil- ka tillfredsställande religionsundervisning är ordnad” (prop 1953: 32 s. 11, UU 1, rskr 124).

Också i den av UNESCO år 1960 an— tagna konventionen mot diskriminering in— om undervisningen tas religionsfrihetsfrå- gan upp. Enligt artikel 5 moment 1 b var fördragsslutande parter ense om att

det är väsentligt att respektera föräldrars och andra laga målsmäns frihet, för det första att välja andra läroanstalter för sina barn än de som upprätthålles av de offentliga myndighe- terna men som motsvarar de minimikrav för undervisning som må ha fastställts eller god- känts av vederbörande myndigheter och, för det andra, att på ett sätt som överensstämmer med formerna för landets rättstillämpning till— försäkra barnen en religiös och moralisk upp- fostran i enlighet med deras egen övertygelse; och ingen person eller grupp av personer skall påtvingas en religiös fostran som inte överens- stämmer med hans eller deras övertygelse.

Det bör uppmärksammas att den sista sat- sen är avsedd att skydda dem som vill ha frihet från religion resp. frihet att välja livs- åskådning och religiös tro.

I samband med att riksdagen år 1967 godkände denna konvention erinrade de- partementschefen om, att statsmakterna vid skilda tillfällen beslutat om att religions- undervisningen inom det allmänna skolvä- sendet skall vara objektiv, och att det en— ligt skollagen finns möjlighet till befrielse från undervisning i kristendoms- respektive religionskunskap för elev som tillhör annat trossamfund än Svenska kyrkan (prop 1967:

36. s. 6, UU 5, rskr 369). Sådan befrielse förekommer dock sällan i praktiken.

Vid det fortsatta arbetet inom FN fann man att två konventioner, den ena om eko- nomiska, sociala och kulturella rättigheter, den andra om medborgerliga och politiska rättigheter, borde utarbetas. Stadganden om religionsfrihet fördes till det utkast till kon- vention om medborgerliga och politiska rät- tigheter som förelades generalförsamlingen år 1954. Konventionsutkastet bearbetades inom FN:s generalförsamlings tredje ut- skott fram till år 1966 och en konvention antogs av generalförsamlingen i slutet av samma år. Båda konventionerna underteck- nades av Sverige år 1967.

Varken internationella konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter eller konventionen om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter har ännu trätt i kraft, eftersom tillräckligt antal stater ej rati- ficerat dem. Religionsfrihet behandlas i ar- tikel 18 i den förra konventionen.

.Envar skall äga rätt till tankefrihet, sam- vetsfrihet och religionsfrihet. Denna rätt in- nefattar frihet att bekänna sig till eller an- taga en religion eller tro efter eget val och frihet att ensam eller i gemenskap med andra, offentligt eller enskilt, utöva sin reli- gion eller tro genom gudstjänst, iakttagande av religiösa sedvänjor, andaktsövningar och undervisning.

2. Ingen må utsättas för tvång, som kan in- skränka hans frihet att bekänna sig till eller antaga en religion eller tro efter eget val. .Envars frihet att utöva sin religion eller tro må endast underkastas sådana inskränkning- ar, som är angivna i lag och som är nöd- vändiga för att skydda den allmänna säker- heten, ordningen, hälsovården eller sedlig- heten eller andra personers grundläggande fri- och rättigheter.

4. Konventionsstaterna förpliktar sig att respek- tera föräldrars och, i förekommande fall, förmyndares frihet att tillförsäkra sina barn den religiösa och moraliska uppfostran, som står i överensstämmelse med deras egen övertygelse. iu.)

En svensk ratifikation möjliggjordes ge- nom beslut av riksdagen hösten 1971 (prop. 1971: 125, UU 13, rskr 270). Därvid god- kände riksdagen departementschefens utta- lande (prop. 1971: 125 s. 37) att skyddet för religionsfrihet enligt artikel 18 moment 1—3

har full täckning i religionsfrihetslagen samt att även tanke- och samvetsfriheten uppen- barligen är skyddad i Sverige i den ut- sträckning som krävs enligt artikel 18. Mo- ment 4 har sin motsvarighet i UNESCO:s konvention 1960 mot diskriminering inom undervisningen, vilken ratificerats av Sve- rige år 1967. Religionsundervisningen i svenska skolor skall vara objektiv, och något svenskt förbehåll syntes därför inte heller behöva göras mot moment 4.

3.2 Religionsfrihetsprincipen som vägled- ning för vårt arbete

Det har i den allmänna debatten ofta häv- dats att principen om religionsfrihet måste vara utgångspunkt för den relation mellan stat och kyrka — eller hellre samhälle och trossamfund — som bör gälla i vårt land. Mot detta har invänts att religionsfrihets— principen inte kan ge någon klar ledning, eftersom denna princip åberopats som stöd för skilda ställningstaganden.

Vi har inte kunnat finna invändningen tillräckligt vägande. Även om ordet ”reli- gionsfrihet” är både vagt och mångtydigt, råder stor enighet om att det idéområde och de olika värderingar det står för, är av yttersta vikt för samhällets förhållande till religionen. Vi anser sålunda att religions- frihetsprincipen måste vara vägledande för utformningen av samhällets relationer till trossamfunden. Problemet blir i så fall att finna en tolkning av begreppet, om vilken största möjliga enighet kan råda. Vi är väl medvetna om att någon helt allmängiltig och entydig bestämning inte låter sig göras. Olika aspekter på religionsfriheten kan ak- tualiseras på olika sätt i olika länder, perio- der och samhällstyper. För oss gäller det att söka slå fast vad religionsfrihetsprincipen under en överskådlig framtid bör innebära i ett demokratiskt samhälle av vår typ.

Vi har därför sett som vår uppgift att på punkt efter punkt undersöka vilka re- formkrav som en i vårt samhälle naturlig tolkning av religionsfrihetsprincipen kan ge anledning till. Det har däremot tett sig ofruktbart för oss att utifrån mer eller

mindre abstrakta religionsfrihetsresonemang diskutera kategoriska ”lösningar” av kyrka- stat-problematiken i termer som ”skilsmäs- sa” eller inte mellan stat och kyrka.

En mer detaljerad genomgång görs under rubrikerna Samhällets opartiskhet i livs- åskådningsfrågor samt Individens resp. Trossamfundens religionsfrihet i avsnitten 33—35 nedan. I detta avsnitt följer ett mer allmänt resonemang med värdering av de krav på religionsfrihet som ställs i nuet och troligen också i den överblickbara framti- den.

Nu gällande regler om religionsfrihet i Sverige återfinns i 1951 års religionsfri- hetslag. Enligt det grundläggande stadgan- det i 4 & må ingen vara skyldig att till- höra trossamfund. Åtagande i strid mot denna bestämmelse är utan verkan. Med tros- samfund förstås, förutom Svenska kyrkan, sammanslutning för religiös verksamhet vari ingår att anordna gudstjänst. Vidare före- skrivs att var och en äger rätt att fritt ut- öva sin religion, såvitt han inte därigenom stör samhällets lugn eller åstadkommer all- män förargelse (1 5). Det står också var och en fritt att för religiös gemenskap del- taga i sammankomst och sammansluta sig med andra (2 5). För offentlig gudstjänst får ej gälla andra hinder än sådana som i allmänhet är stadgade för sammankomst, till vilken allmänheten har tillträde (3 å).

Enligt religionsfrihetslagens 5 & får klos— ter endast inrättas med tillstånd av Kungl. Maj:t., varvid särskilda villkor kan före— skrivas. Ingen får upptas i kloster förrän han fyllt tjugo år.

Vidare ges vissa föreskrifter som enbart berör Svenska kyrkan. Sålunda får endast svensk medborgare eller här i riket bosatt utlänning vara medlem av Svenska kyrkan (6 å). Som regel inträder barn som kyrko- medlemmar i Svenska kyrkan vid födseln (7—8 55). Den som förvärvar svenskt med- borgarskap upptas i kyrkan utan särskild ansökan om han är evangelisk-luthersk tros- bekännare och ej anmält att han inte vill inträda i kyrkan (9 5). Envar äger att efter ansökan vinna inträde i Svenska kyrkan om han är döpt i kyrkans ordning eller upp-

fyller vissa andra förutsättningar (10 5). Varje medlem har rätt att efter anmälan utträda ur kyrkan (11 5). För den som står under annans vårdnad och ej fyllt arton år görs anmälan eller ansökan enligt 9—11 åå av vårdnadshavaren. Har barnet fyllt fem- ton år får anmälan eller ansökan av vård- nadshavaren endast ske om barnet självt samtyckt (12 5).

Som motiv för lagstiftningen anfördes i propositionen följande bestämning av reli- gionsfrihetens innebörd.

Religionsfrihet hör i ett fritt och demokra- tiskt rättssamhälle till medborgarnas funda- mentala rättigheter. Lika väl som medborgaren äger tanke- och yttrandefrihet i politiska frå- gor, måste det också stå honom fritt att själv råda över sin livsåskådning och att själv be— döma, huruvida han vill vara ansluten till ett religiöst samfund. Ett principiellt uttryck här- för är stadgandet i 16 & regeringsformen. vil- ket ålägger Konungen att ingens samvete tvinga eller tvinga låta, utan skydda var och en vid en fri utövning av sin religion. såvitt han icke stör samhällets lugn eller åstadkom- mer allmän förargelse.

Den religionsfrihetsprincip, som sålunda kommit till uttryck i grundlagen. innebär en- ligt nutida uppfattning att det skall stå den enskilde fritt ej blott att bekänna sig till annan religion än den som omfattas av folkets fler- tal utan även att ställa sig utanför varje re- ligiös gemenskap. Hans ståndpunktstagande i sådant hänseende kan icke för honom få medföra förlust av medborgerliga rättigheter. I religionsfriheten måste vidare inbegripas en rätt att för religionsutövning bilda samman- slutningar och anordna sammankomster. Hin- der mot offentlig religionsutövning. vilka grun- da sig på den religiösa lära som därvid kom- mer till uttryck eller de religiösa former som iakttagas, kunna icke förenas med religions- frihet. Endast kravet på upprätthållande av allmän ordning, i lika mån tillämpligt på varje sammankomst oavsett dess syfte, kan få begränsa rätten till offentlig religionsutövning.

Det torde knappast numera råda några dc- lade meningar om att religionsfriheten. med den nu antagna innebörden av begreppet. bör iakttagas och skyddas av lagstiftning och rätts- tillämpning i vårt land. Kommittéförslaget1 innebär att lagbestämmelser som ur denna syn- punkt framstå som föråldrade skola revideras och anpassas efter nutida uppfattning.

1 Avser det av 1943 års dissenterlagskommitté framlagda betänkandet med förslag till reli- gionsfrihetslag m.m. (SOU 1950: 20).

Om detta kan betecknas som den ”pas- siva" religionsfrihetsförklaringen, gick pro— positionen vidare till frågan om individens ”aktiva" ställningstagande i förhållande till religionsfrihetsprincipen.

I den allmänna diskussionen har stundom hävdats att en sådan lagrevision icke vore till- räcklig för att genomföra religionsfrihetens princip. l'lärför skulle också krävas ett upp- hävande av den särställning som tillkommer svenska kyrkan i förhållande till andra reli- giösa samfund. Enligt denna uppfattning skulle religiös verksamhet icke få betraktas som en samhällets angelägenhet utan få bedrivas en- dast av enskilda, i förhållande till de stat- liga organen helt självständiga sammanslut- ningar. En sådan mening framträder i flera av yttrandena. Sålunda anför t.ex. statskon- toret att ett realiserande av bestämmelserna i regeringsformens & 16 ytterst kräver att kyr- kan såsom en av staten privilegierad institu- tion upphör. I de yttranden som ansluta sig till denna mening framhälles dock samtidigt att ett upptagande av hithörande spörsmål från sådana utgångspunkter förutsätter utredningar av en helt annan art och omfattning än dem som innefattas i kommitténs betänkande. Re- dan av denna anledning kan jag uppenbarligen icke i detta sammanhang ingå på frågan om en ändring av kyrkans ställning i administra- tixt eller ekonomiskt hänseende. Men jag kan ej heller finna att en sådan ändring skulle vara nödvändig för att tillgodose det här avsedda syftemålct. Enligt min mening kan det icke med fog hävdas att kyrkans administrativa och ekonomiska särställning måste hindra religions- frihetens förverkligande. Även med bibehål- lande av kyrkans nuvarande ställning torde det vara möjligt att tillgodose den enskilde med- borgarens religiösa frihet och de fria reli- giösa samfundens anspråk på att fritt få ut- öva sin verksamhet. Det måste i varje fall anses opåkallat att uppskjuta de nu aktuella lagstiftningsfrågorna i avbidan på en utred- ning om kyrkans ställning i administrativt och ekonomiskt hänseende. (Departementschefen i prop. 1951: 100 s. 47—48.)

Den svenska religionsfrihetslagstiftningen ger sålunda uttryck för grundtanken att den enskilde har rätt att tillhöra eller stå utan- för varje form av trossamfund. Dessa sam- fund skall ha full frihet att bedriva sin verksamhet. Staten är i princip neutral till samfundens verksamhet och till medborgar- nas konfessionstillhörighet. Med hänsyn till individernas religionsfrihet måste dock sam- fundens frihet inskränkas — en viss kont-

roll av klosterväsendet ansågs sålunda er- forderlig.

Religionsfrihetslagen utgår vidare från att Svenska kyrkan är ett trossamfund bland flera. Vid lagens tillkomst uttalades emel- lertid även att det ej med fog kunde hävdas att Svenska kyrkans administrativa och eko- nomiska särställning måste hindra religions— frihetsprincipens förverkligande. I varje fall ansågs det opåkallat att uppskjuta de då aktuella lagstiftningsfrågorna i avvaktan på en utredning om denna särställning.

Som antytts ovan har vi sett som vår huvud- uppgift att bedöma religionsfrihetsprinci- pens innebörd och konsekvenser under en överskådlig framtid i ett demokratiskt sam- hälle av vår typ. Vi önskar göra dessa be- dömningar från vissa väsentliga principiella aspekter, vilka delvis griper in i varandra.

Till en början kan det ifrågasättas om staten kan stödja religion som sådan utan att komma i konflikt med religionsfrihets- principen. Vi anser så vara fallet och be- handlar denna fråga i avsnitt 3.3.

1951 års religionsfrihetslagstiftning erbju- der den naturliga utgångspunkten för våra bedömningar. I religionsfrihetslagens syn på relationerna mellan samhället och trossam- funden avspeglas värderingar, som rör sam- hällets opartiskhet i livsåskådningsfrågor. Vi anser att detta berör även det ansvar — inte minst ekonomiskt — som staten bör ha för religiös verksamhet.

1958 års utredning kyrka-stat har nog- grant analyserat dessa problemområden, närmast med utgångspunkt från 1950— och 1960-talens perspektiv och debattläge. Ett stort antal remissinstanser har ingående kommenterat problemanalysen (SOU 1970: 2 kapitel 2).

För oss tillkommer emellertid en vidare uppgift, nämligen att ta hänsyn till den kommande utvecklingen. Denna bedömning sker utifrån vissa föreställningar om religio- nens roll i samhället under en överblickbar framtid.

Man bör då fråga sig hur framtidens samhälle kommer att se ut. Vi tänker där— vid mindre på situationsbilder av samhället om 30—50 år, utan i stället på vilka de tro-

ligaste förändringarna blir under denna ut- vecklingstid.

Avgörande för de mänskliga gemenskaps- formernas förändring och därmed även trossamfundens blir, liksom under de senas- te decennierna, troligen urbaniseringen. Be- folkningsomflyttningen till tätorterna är bl.a. ett uttryck för att individer och hus- håll söker sig till arbetsmarknader som ger större trygghet för sysselsättning och rika möjligheter i fråga om samhällets tjänster. Men detta innebär att människor allt oftare bryter upp från sin traditionella miljö, an- passar sig till nya arbetsförhållanden, vid- gar sina vyer genom studier, knyter familje- band med personer från helt andra livsmil- jöer etc.

Den med urbaniseringen förknippade ten- densen till anonymitet inom kollektivet tor- de få stor betydelse, men även följas av medvetna strävanden att motverka just den— na tendens. Här kan man peka på de ökan- de kraven på gemensamhetslokaler och på lokala aktiviteter av kulturell och politisk natur. Ett aktivt engagemang sätts framför den passiva konsumtionen av kulturella manifestationer. En tydlig tendens är att mången inte nöjer sig med medlemskapet i de stora traditionsbundna folkrörelserna utan söker små, aktiva och kanske också kortvariga gemenskaper, som dock kan organiseras inom de större rörelsernas ram. Denna tendens synes även gälla trossam— funden.

När det gäller religionen i traditionell me- ning, har vi särskilt uppmärksammat följan- de utvecklingstrender.

Betydelsefull är tendensen mot ökad eku- menik, både i Sverige och internationellt. Detta är en världsrörelse som inte minst verksamheten inom Kyrkornas Världsråd befordrar. Såväl mellan olika protestantiska kyrkor som mellan dem och romersk-katols- ka respektive ortodoxa pågår ett närman- de i både teologiskt och organisatoriskt av- seende, vilket leder till att alla samfund uppfattas som jämbördiga. Denna tendens till utplåning av de kyrkokonfessionella gränserna har i betydande utsträckning be- rört även de i Sverige verksamma samfun-

den. På det lokala planet har det ekume- niska samarbetet mellan trossamfund tagit sig uttryck i bl. a. viss samplanering av 10- kalbehov, upplåtelse av kyrkorum åt annat samfund, gemensamt gudstjänstfirande och samordning av social verksamhet. Det sam- arbete som sedan lång tid förekommer på central nivå mellan de traditionella svenska frikyrkorna visar tendenser att öka även mellan dem och Svenska kyrkan.

Därtill kommer nu som ett nytt inslag. problemet om samverkan med de icke- protestantiska samfunden. Flera av dessa har sedan länge beretts möjlighet att verka i vårt land. De har dock haft relativt ringa anslutning och betraktats som samfund för vissa minoriteter — katoliker, judar etc — som visserligen haft frihet att verka men såsom representerande ”främmande trosbe- kännare” haft karaktär av minoritetskyrkor. Från att ha varit förföljda under tidigare år har de i toleransens tecken uppnått sta- tus som minoritetskyrkor, dock intill sistone utan stöd från det allmänna. Under den all- ra senaste tiden har de emellertid blivit hemkyrkor för stora grupper av invandrare, för vilka Svenska kyrkan och de institutio- ner (folkbokföring, församlingsskatt) som därmed är förknippade ter sig ytterst främ- mande, detta trots att värdefulla insatser gjorts från Svenska kyrkans sida att väl- komna invandrarna och ge dem möjlighet att här tillfredsställa sitt behov av guds- tjänster. Även med dessa kyrkor växer nu det ekumeniska samarbetet.

Det finns skäl anta att antalet invand- rare i vårt land även i framtiden kommer att vara stort. Bland dessa kommer många tiotusental att tillhöra romersk-katolska och ortodoxa kyrkor. Andra kommer att tillhö- ra ieke—kristna religioner, t. ex. mosaiska trosbekännare och muslimer. Frågan om vilken roll religionen spelar för invandrarna är visserligen föremål för delade meningar. Men för många religiöst engagerade perso- ner bland invandrarna är det uppenbarligen förenat med stora svårigheter att tillfreds- ställa sina religiösa behov. Detta är av stor betydelse för frågan om hur religions- frihetsprincipen skall tillgodoses i praktiken ivårt land.

Samtidigt med den ökande ekumeniken mellan de ”etablerade” samfunden finns emellertid en tendens som verkar i delvis motsatt riktning, nämligen ökningen av an- talet religiösa grupper. Dessa grupper är ofta små och stundom av relativt kort var- aktighet, men är uttryck för en växande livsåskådningsmässig mångfald. De kan också tolkas som uttryck för en tendens till övergång från kollektiv och formbunden religionsutövning till mer personliga gemen- skaper.

I detta sammanhang bör också nämnas ungdomens protest mot det industriella överflödssamhället som system, när man samtidigt blivit medveten om livsvillkoren för den stora massan av jordens befolk- ning. Denna medvetenhet leder ofta till krav på en annan och djupare samhälls- gemenskap. Denna medvetenhet är ibland religiös och ibland, kanske oftare, icke—reli- giös. Men betydelsefullt för framtiden är att den hos den religiöst engagerade ungdo- men bärs upp av en klart formulerad ideo— logi. Gränserna mellan religiösa och andra samlevnadskrav har på så sätt uppluckrats i den yngre generationen, en tendens som kan väntas fortsätta.

Därnäst vill vi erinra om att fullstän- dig enighet ej förelåg i riksdagen år 1951 om tolkningen av begreppet religionsfrihet, ehuru lagen efter voteringar antogs med klar majoritet. Sålunda hävdades i motioner och i riksdagsdebatterna att full religions- frihet krävde kyrkans skiljande från staten. Härvid hänvisade man främst till Svenska kyrkans privilegierade ställning jämfört med andra samfund. Justitieministern uttalade i ett slutanförande sin förståelse för denna kritik, men framhöll samtidigt att andra kritiker menat att förslaget var alltför långt- gående. Förslaget till religionsfrihetslag var enligt justitieministern en kompromiss, vil- ket var en styrka när det gällde en sådan fråga som religionen.

Under de gångna tjugo åren har emeller- tid skett uppenbara opinionsförskjutningar. Redan 1956 års riksdags beslut att begära utredning om förhållandet mellan staten och Svenska kyrkan måste tolkas som ett

uttryck för dessa förskjutningar. Diskussio- nen har mer och mer kommit att gälla inte endast individernas likaberättigande i fråga om trosfrihet utan. även samfundens.

I de motioner som låg till grund för riks— dagsbeslutet år 1956 framhölls sålunda bl.a. att det var ett grundläggande demokratiskt krav att olika livsåskådningar blev likställda i samhället. Det starkaste skälet för en ut- redning var enligt motionärerna att staten genom sin auktorisation åt en viss bekän- nelse tog ställning i ömtåliga och djupt per- sonliga frågor.

Våren 1971 anordnade vår beredning ett symposium kring temat Religionsfrihet i framtidens samhälle. Urvalet av deltagare syftade till att få ett brett underlag för dis- kussionerna, en representativitet för de ty- per av uppfattningar som finns. Symposict visade att det fanns långtgående enighet kring centrala religionsfrihetsspörsmål. Sär- skilt underströks att problemställningen ej kunde gälla enbart statens förhållande till ett trossamfund (Svenska kyrkan) utan dess eller rättare samhällets förhållande till alla trossamfund.

Frågan om staten kan uppehålla ett nära samband till en kyrka utan att stå i mot- svarande relation till andra trossamfund som har medlemmar bland landets invånare diskuteras närmare i avsnitt 3.3. Liksom 1958 års utredning kyrka-stat anser vi att man inte enbart på grundval av det for- mella förhållandet mellan stat och kyrka i ett land kan avgöra om där råder reli- gionsfrihet eller inte.

Det nuvarande förhållandet mellan staten och Svenska kyrkan karakteriseras stundom som ”statskyrkosystem”, varvid begreppet ”statskyrkan” används som beteckning för Svenska kyrkan. Vi vill understryka att detta begrepp långt ifrån är entydigt, vilket 1958 års utredning också framhållit. Ut- redningens definition, ”en kyrka, som i or- ganisatoriskt hänseende och rörande sin ekonomiska förvaltning har en närmare an- knytning till statsmakten” (SOU 1964: 13 s. 559) tillåter stora variationer i fråga om graden av kyrkans förbindelse med staten. Vi betraktar termen ”statskyrka”

som mindre lämplig, åtminstone för in- hemskt bruk, medan för internationellt bruk termen Established Church — snarare än State Church — synes adekvat.

Relationen mellan staten och Svenska kyrkan består framför allt i att kyrkans för- samlingar är offentligrättsliga organ med kommunal beskattningsrätt, att bestämmel- ser om kyrkans organisation och verksam- het fastställs under medverkan av regering och riksdag, att Kungl. Maj:t är kyrkans högsta administrativa organ vilket bl.a. kommer till uttryck genom en vidsträckt utnämningsrätt, att medlemskap i kyrkan i stor utsträckning är automatiskt förknip- pat med medborgarskapet och i allmänhet inträder vid födelsen samt att kyrkan full- gör vissa allmänt samhälleliga funktioner.

Det torde vara möjligt att reformera vissa av dessa förhållanden. utan att man däri- genom måste säga att det nuvarande s.k. sambandet förändrats till sin principiella innebörd. Frågan om vilka reformer som i så fall kan genomföras. kan dock vara före- mål för delade meningar. Vi återkommer till denna fråga i kapitel 4 Förändrad an- svarsfördelning mellan stat/kommun och Svenska kyrkan.

Förutom de olika faktorer som angivits tala för att en förändring i Svenska kyr- kans status skulle erfordras för att tillgodo- se nuets och än mer framtidens krav på full religionsfrihet, bör även observeras den här behandlade frågeställningens samband med principen om demokrati.

I demokratins princip ligger att statsmak- tens attityd till majoriteten måste utformas med hänsyn till såväl de önskemål som finns inom majoriteten som de som finns bland olika minoriteter. Samma principer måste komma till uttryck i fråga om sam- hällets relationer till de olika trossamfun— den, också i en situation där majoriteten tillhör ett visst samfund. Och detta vare sig minoriteterna utgörs av medlemmar i andra trossamfund eller av personer som står utanför alla samfund. Strävan måste vara, i ett pluralistiskt samhälle som vårt, att finna en lösning som upplevs som ac- ceptabel av ett övervägande flertal. Denna lösning måste vara att söka på valfrihetens

grund, då ingen majoritet — genom val el- ler folkomröstning — kan få lägga tvång på samtliga medborgare att godta en speciell anknytning till ett trossamfund av flera.

Från religionsfrihetssynpunkt kan resas och har rests vissa invändningar mot den nu- varande relationen mellan staten och Svens- ka kyrkan.

Om vi först utgår från principen om individens religionsfrihet kan följande in- vändningar noteras. (De utvecklas närmare i avsnitt 3.4.)

Eftersom det i vårt land finns samvets— bestämda människor som upplever Svenska kyrkans officiella status som en kränkning av sin åsiktsfrihet, kan deras tolkning av religionsfrihetsbegreppet inte nonchaleras. De vill inte, därför att de är svenskar, identifieras med ett visst kyrkosamfund. Dessa personer begär inte bara frihet för egen del utan även för kommande genera- tioner.

Den kvardröjande nära förbindelsen mel- lan medborgarskap och kyrkotillhörighet bi- drar allmänt sett till att ge en oriktig bild av livsåskådningsläget i vårt samhälle. För många individer känns det även oegentligt att vårt land utåt identifieras som ett sam- hälle med (ett statskyrkligt system av) viss bekännelse.

I mer speciella sammanhang upplevs det av många som en inskränkning av den indi- viduella religionsfriheten att Svenska kyr— kan f.n. fullgör vissa allmänt samhälleliga funktioner, främst folkbokföring och be— gravningsväsende. Särskilt kännbart är detta för invandrare och andra av främmande trosbekännelse. Av dessa liksom av icke- medlemmar i allmänhet reses vidare starka invändningar mot att de tvingas betala skatt till Svenska kyrkan, även om Visst avdrag erhålles. Å andra sidan uppfattas det som en orättvisa att kyrkliga val ordnas som all- männa val trots att de endast avser kyr- kans medlemmar; särskilt understrykes detta av dem som fastän medlemmar i Svenska kyrkan inte får utöva rösträtt i kyrkliga angelägenheter, därför att de ej är svenska medborgare.

Med utgångspunkt i principen om trossam- fundens religionsfrihet kan ytterligare tre invändningar anföras. (De diskuteras mer i detalj i avsnitt 3.5.)

Svenska kyrkan har inte frihet att själv bestämma i organisatoriska frågor. Beslut fattas av regering och riksdag, dock van- ligen under någon form av medverkan av kyrkomötet. Även beträffande sådana s.k. inomkyrkliga angelägenheter som kan be— traktas som rent ”religiösa" — såsom exem- pelvis fastställelse av kyrkans liturgi och de kyrkliga böckerna — fattas det formella beslutet av regeringen, låt vara att kyrkliga instanser i verkligheten givits ett avgörande inflytande på beslutens innehåll. Denna in- skränkning av Svenska kyrkans självbestäm- manderätt påtalas ofta och starkt från kyrk- ligt håll.

Nuvarande relation mellan staten och Svenska kyrkan innebär att den sistnämnda får en i olika avseenden, främst ekonomiskt, mer gynnad ställning i samhällslivet än öv- riga trossamfund. Detta har även en inte obetydlig verkan på den respekt och pres- tige som möter olika samfund. Systemet för- svårar sålunda strävandena att åstadkomma ökad jämställdhet mellan trossamfunden vad gäller dessas arbetsmöjligheter.

Dessa strävanden till jämställdhet skulle även gagnas av att Svenska kyrkan befria- des från ansvaret för vissa allmänt sam- hälleliga funktioner, främst folkbokföring och begravningsväsende samt allmänt att den fick mindre av officiell karaktär, t.ex. den nära anknytningen till medborgarska- pet.

De utvecklingslinjer och konkreta invänd- ningar mot nuvarande relation mellan sta- ten och Svenska kyrkan som antytts i detta avsnitt. har lett oss till slutsatsen att full religionsfrihet ei är genomförd genom 1951 års religionsfrihetslag. Vi vill avslut- ningsvis utveckla ytterligare några princi- piella skäl för denna uppfattning. Religionsfrihetslagen tog främst hänsyn till frihetsbegreppet i dess negativa betydel- se, alltså frihet från tvång. Ingen är ju längre skyldig att tillhöra något trossam- fund. Man kan alltså konstatera att indi-

vidernas frihet från religion ökade. Utifrån förutsättningen att relationen mellan staten och Svenska kyrkan i huvudsak förbleve oförändrad, var det naturligt att främst uppmärksamma behovet av frihet i denna negativa betydelse. Vi anser emellertid att denna frihet — närmare bestämt friheten att lämna Svenska kyrkan — inte är tillfyllest. I första hand anser vi att den friheten kan och bör ökas ytterligare på vissa punkter, delvis oberoende av om den nuvarande relationen mellan staten och Svenska kyrkan består eller inte (kapitel 4 Förändrad ansvarsfördelning mellan stat/ kommun och Svenska kyrkan).

Vidare är det tydligt att 1951 års reform föga beaktade friheten till religion i be— tydelse av likvärdiga arbetsmöjligheter för de olika kristna trossamfund som indivi- derna har frihet att ansluta sig till. Samma religionsfrihetskrav gäller även icke—kristna trossamfund och sammanslutningar av indi- vider som vill stå utanför alla trossamfund. I detta sammanhang vill vi återigen särskilt peka på att problemen skärpts genom den starkt ökade invandringen av såväl kristna som icke-kristna utlänningar. Detta anser vi markerar en historisk förändring i vårt samhälles ställning till trossamfunden. Den pluralistiska verkligheten för oss längre och längre bort från enhetskyrkans sociala mil- jö.

1951 års religionsfrihetslag utformades under påverkan av dels ett allmänt religions- frihetskrav och dels den polemiska situation som rådde i 1930- och 1940-talens samhälle beträffande förhållandet mellan de s.k. fria kristna samfunden (frikyrkorna) och Svens- ka kyrkan. Den ökade samverkan mellan dessa tar sig uttryck i en alltmer livskraf- tig praktisk ekumenik. Denna börjar nu även omfatta trossamfund, som ofta länge existerat som minoritetskyrkor i vårt land, men vilkas medlemskadrar starkt ökats av de nya invandrarna. Detta motiverar att man nu på allvar uppmärksammar behovet av bättre jämlikhet i betydelsen av frihet för individerna att välja sin religiösa hem- vist, utan att vara bunden till den situation som låg bakom tillkomsten av 1951 års lag- stiftning.

Också de andra tendenser som nämnts ovan leder oss till slutsatsen att det inte är förenligt med religionsfrihetens principer att ett trossamfund har en i väsentliga stycken annorlunda relation till staten än övriga trossamfund.

3.3. Samhällets opartiskhet i livs- åskådningsfrågor

Uppfattningar om statlig neutralitet i livs- åskådningsfrågorl spelar sedan länge en be- tydande roll i debatten om religionsfrihet. 1958 års utredning kyrka-stat har ingående diskuterat innebörden av denna term. Vi vill inledningsvis redovisa några synpunkter kring dessa terminologiska frågor. Kyrka- statutredningens slutsats var att begreppet statlig neutralitet används i två huvudbety- delser. Dels syftar man på att staten inte skall ta ställning i livsåskådningsfrågor, dels används begreppet som uttryck för uppfatt- ningen att staten skall behandla olika tros- samfund och deras medlemmar _ liksom personer som står utanför alla trossam- fund — lika. I det sistnämnda fallet an- vänds ibland termen kyrkopolitisk neutra- litet.

Det har tett sig naturligare för oss att använda begreppet ”samhällets opartiskhet” i livsåskådningsfrågor i stället för ”statlig neutralitet”. Utbytet av ordet statlig mot samhällelig motiveras av att det visserligen är statsmakten som ger ramen för handlan— det, men att tillämpningen av givna bestäm- melser ligger på både statliga och kommu- nala organ. Alla organ med officiell prägel måste sålunda uppträda neutralt eller opar- tiskt i dessa sammanhang.

Också termen neutralitet kan diskuteras. 1958 års utredning kyrka-stat ansåg att statsmakterna inte kan förhålla sig neutrala i många frågor som gäller livssyn eller livs- värdering. Denna-uppfattning har inte be- stritts i några remissyttranden. Vi ansluter oss i princip till samma synsätt. En total ”statlig neutralitet” i livsåskådningsfrågor är varken möjlig eller önskvärd. Vårt demo- kratiska system bygger på vissa grundläg- gande etiska värderingar, en i stort sam- manhållen värdegemenskap. Vid behov till-

griper staten tvångsmakt för att hävda de värderingar som finns nedlagda i vårt rättssystem.

I vårt land har de grundläggande etiska värderingarna utformats under stark på- verkan av humanistiska ideal, i stor ut- sträckning kristna men även icke-kristna och icke-religiösa. Värderingarna kommer till uttryck i de principer som ligger till grund för så centrala områden som lag- stiftning/rättskipning, uppfostran samt social verksamhet. Här försiggår ständigt en pro- cess för att upprätthålla för det svenska samhället grundläggande värden.

Det finns emellertid grupper i det svens- ka samhället som tar avstånd från vissa av de grundläggande värderingar som det nuvarande demokratiska statsskicket bygger på. Staten ställer sig neutral till dessa grup- per såtillvida att några direkta hinder, t. ex. i form av förbud, vanligen inte existerar för dem att propagera för sina uppfattningar. Men i sitt praktiska handlande i form av exempelvis lagstiftning i olika frågor tar staten principiellt ställning mot de uppfatt- ningar extrema grupper företräder. Det fö- rekommer även att viss typ av propaganda bestraffas, t. ex. hets mot folkgrupp. I prak- tiken kan statsmakterna sålunda inte iakt- taga någon total neutralitet till olika livs- åskådningar som angriper demokratins grundvalar.

Innebörden av idén om statlig neutralitet i livsåskådningsfrågor bör därför i detta sammanhang inskränkas till att enbart avse "kyrkopolitisk neutralitet”. Staten skall så- lunda behandla lika såväl företrädare för olika livsåskådningar och samfund som dessas medlemmar och de utanför alla sam- fund stående.

1 Vi använder termen livsåskådning i anslut- ning till följande definitioner. Åskådningar som antingen innehåller vissa generella försanthållna trossatser om livet och människan och hennes omvärld, och/eller sat- ser som uttrycker sådana grundläggande värde- ringar eller normer som påverkar utform- ningen och upplevelsen av livet. Exempel på livsåskådningar är då marxism, existentialism. kristendom, buddhism. (A. Jeffner i Svensk teologisk kvartalsskrift 1970 s. 49.) En likartad definition görs av H. Hof (R. Heeger-H. Hof, Ismer, Korrekturupplaga, Lund 1970 8. 6—7). .

När neutralitetsbegreppet används i den- na mer inskränkta betydelse bör man för klarhetens skull använda en annan term. Vi anser att begreppet opartiskhet i livs- åskådningsfrågor är att föredra framför ter- men kyrkopolitisk neutralitet.

[ det följande vill vi något precisera vil- ken innebörd som termen samhällets opar- tiskhet i livsåskådningsfrågor bör ha.

1958 års utredning kyrka-stat betonade att i begreppet kyrkopolitisk neutralitet — av oss kallat opartiskhet i livsåskådnings- frågor —— innefattades till en början att medborgerliga rättigheter ej skulle bero av tillhörighet till visst trossamfund eller till trossamfund över huvud. Vi ansluter oss till utredningens uppfattning att detta krav på lika medborgerliga rättigheter numera erkänns som självklart och kommer därför inte att beröra denna aspekt ytterligare.

I begreppet opartiskhet i livsåskådnings- frågor ingår även krav på lika behandling av enskilda grupper och samfund.

Till en början har man anledning ta ställ- ning till vilken principiell grunduppfattning som det icke-konfessionsbundna samhället skall utgå från vid den lika behandlingen av grupper och samfund. Ur teoretisk syn- punkt kan fyra alternativ renodlas, vilka kan illustreras enligt nedanstående.

Aktiv Positiv

Passiv

Aktiv Negativ

Passiv

En aktivt positiv attityd från samhällets sida innebär att man på olika sätt främ- jar den verksamhet som religiösa och andra livsåskådningsgrupper bedriver. Samhället kan också tänkas ställa sig passivt positivt såtillvida att man tillåter en fri konkurrens på lika villkor mellan olika religiösa och icke religiösa åskådningar och grupper. De tredje och fjärde alternativen grundar sig på uppfattningen att staten inte har något intresse att understödja religiös verksamhet

i någon form. Om samhället inte uppreser direkta hinder mot att medborgarna an- sluter sig till någon religion eller något tros- samfund kan man tala om en passivt nega— tiv attityd. Om sådana hinder finns, före- ligger en aktivt negativ, dvs. en rent fientlig, inställning till de värden som religiösa rö- relser företräder.

Vår beredning ansluter sig till den attityd som kan kallas aktivt positiv. Samhället bör sålunda principiellt ha en positiv inställ- ning till existensen av olika åsiktsriktningar. Vi syftar härvid på såväl religiösa som icke- religiösa livsåskådningar. En sådan inställ- ning kan motiveras med att det måste anses vara samhällets främsta uppgift att se till att invånarnas individuella behov i olika avseenden kan täckas. Behoven kan finnas inom alla sektorer av samhällslivet, såväl de sociala, kulturella, politiska och ekonomiska som den religiösa.

Men frågan om samhällets inställning till verksamhetsmöjligheterna för olika livs- åskådningar får inte reduceras till enbart ett problem om medborgarnas behovstillfreds- ställelse. Det är nämligen också av största betydelse för vitaliteten i den svenska demo- kratin att olika ideologier och trosriktningar får goda möjligheter att göra sig gällande. Dessa livsåskådningar, liksom mycket av den verksamhet som bedrivs inom ideella organisationer på grundval av olika livs- åskådningar, utgör värdefulla inspirations- källor även för den allmänna debatten.

Det finns i detta sammanhang anledning erinra om att i vårt land efter hand har utvecklats en stark tradition av samarbete mellan stat, kommun och folkrörelser. Sam- arbetet innebär bl.a. att folkrörelserna får ekonomiskt stöd. Direkta bidrag har ibland motiverats med att samhället mer eller mindre uttalat uppdragit åt olika folk- rörelser att bedriva vissa aktiviteter som från allmänna synpunkter betraktats som samhällsnyttiga. Ett allmännare skäl för bi- dragsgivning har varit att man ansett folk- rörelsernas verksamhet särskilt värdefull för den svenska demokratin.

Statligt stöd till folkbildnings- och nyk- terhetsorganisationer har sålunda utgått se- dan åtskilliga år. Under 1960-talet har bi-

dragen till olika studieförbund ökats vä- sentligt. År 1965 infördes statligt stöd till politiska partier. Vid 1969 års riksdag sked- de en kraftig ökning av bidragsgivningen till ungdomsorganisationer. 1970 års riks- dag godkände nya riktlinjer för det stat— liga stöd till idrott och friluftsliv som ut- gått sedan länge. Trossamfunden och orga— nisationer som står dem nära får del av såväl studie- som ungdomsanslagen. Vid 1971 års riksdag beslöts även om stöd till s. k. fria kristna samfund.

Det politiska partistödet och stödet till fria kristna samfund har utformats så, att ingen som helst styrning av verksamheten sker. Även övriga stödformer innehåller ett minimum av styrning. Sålunda har exem- pelvis tidigare förbud mot att använda det statliga stödet till ungdomsorganisationerna för politisk och religiös propaganda numera slopats.

Statsmakternas positiva attityd till att oli- ka livsåskådningar får verksamhetsmöjlig- heter har alltså ansetts böra komma till ut- tryck på så sätt att staten direkt och/eller indirekt skapar gynnsamma förutsättningar för deras verksamhet. Detta kan uppnås ge- nom någon form av stöd från stat och kommun. Härvid måste man givetvis sträva efter en i princip likvärdig behandling av såväl olika religiösa samfund som av andra grupper, som är inriktade på livsåskåd— ningsfrågor.

Svårare blir det kanske att ta ställning till innebörden av termen likvärdig behand- ling. En mekanisk tillämpning av denna princip erbjuder åtskilliga problem. Sålunda kan en av samhället erbjuden förmån upp- fattas som värdefull av ett samfund medan ett annat samfund bedömer den mer nega- tivt.

Man måste därför eftersträva att de förmåner som erbjuds olika samfund och individer är lika i den betydelsen att de uppfattas som lika mycket värda. Stödåt- gärderna till förmån för olika intressegrup- per har utformats enligt denna princip om neutralitet i fråga om innehållet av deras verksamhet. Däremot har man sökt till- lämpa kriterier som verksamhetens omfatt- ning eller medlemsantalets storlek. Vad gäl—

ler trossamfunden kan någon sådan kvan- titativ regel ej tillämpas strikt, eftersom somliga av dem har en sluten och andra en öppen karaktär på såväl medlemsanslutning som verksamhetsformer. Man måste vara på det klara med att någon allmängiltigt godtagbar ”objektiv” norm för uppskatt- ningen av sådana förmåners värde ej kan anges.

För vår beredning har det därutöver gällt att ta ställning till hur långt man bör driva principen om likvärdigt stöd till trossam— fund och andra grupperingar som är inrik- tade på livsåskådningsfrågor. Skall alla grupper och samfund som är verksamma inom landet kunna få ett likvärdigt stöd?

Vi anser att principiella hinder ej får re— sas mot att någon typ av religion eller an— nan livsåskådning får komma i åtnjutande av de former av stöd som kan komma att aktualiseras. Såväl från religionsfrihetssyn- punkt som från demokratiska utgångspunk- ter måste man kräva, att vårt samhälle bju— der dem som utgör minoriteter i fråga om livsåskådning möjligheter till samma respekt för sin inställning som majoriteten, samt att vårt samhälle ansvarar för att de får lik— värdiga reella arbetsmöjligheter. Denna in- ställning utgör en naturlig konsekvens av uppfattningen att samhällets främsta upp- gift är att tillse att befolkningens behov till- godoses. I dessa behov innefattas även så- dana behov av religionsutövning som krä- ver vissa organiserade gemensamhetsfor— mer. Vi vill dock påpeka att vissa orga— nisatoriska svårigheter uppstår i förhållande till trossamfund som har en helt annan uppbyggnad än den hos oss vanliga med avsevärt lekmannainflytande eller som har starkt stöd från utländskt håll.

Det är frågan om stöd till olika tros— samfund som faller inom ramen för våra direktiv. Eftersom icke-religiösa livsåskåd- ningar inte har behov av på liknande sätt institutionaliserade former, blir förutsätt- ningarna för stöd från det allmänna helt annorlunda. Det ankommer visserligen inte på oss att diskutera frågan om ekonomiskt stöd till dessa grupper. Dock anser vi det väl förenligt med principen om samhällets opartiskhet att stat och/eller kommun erbju-

der stöd till icke-religiösa ceremonier. t. ex. i samband med begravning. såsom skett i fråga om vigsel.

Ett samhällsstöd åt religiösa livsåskåd— ningar måste emellertid av praktiska skäl utformas med vissa begränsningar till kol- lektiva grupperingar.

Samhällets stöd till de folkrörelser som nämnts ovan har genomgående utformats med hänsyn till att den verksamhet som be- drivs nått en viss anslutning bland medbor- garna. Liknande begränsningar måste också accepteras då det gäller samhällets direkta stöd åt religiösa livsåskådningar. Vi anser sålunda att principen om samhällets opar- tiskhet i livsåskådningsfrågor är förenlig med ett system där direkt stöd endast utgår till trossamfund och motsvarande som har en icke obetydlig anslutning bland be— folkningen. En förutsättning för stödet är givetvis att formella hinder inte reses mot den verksamhet de utpräglat små grupperna bedriver och att en mycket bred opinion uppfattar stödets begränsningar som rimliga.

Självklart är vidare att konkreta stödåt- gärder måste utformas så att de inte rim- ligen kan uppfattas som något slags stat- lig auktorisation av vissa religiösa gruppe- ringar eller livsåskådningar. Detta medför bl.a. att ett stödsystem måste få en sådan praktisk utformning att det inte utgör ett otillbörligt gynnande av i dag etablerade former av religion. Om medborgarnas reli- giösa behov får en annan inriktning i fram- tiden, bör stödsystemet vara tillräckligt smi- digt utformat för att komma till använd- ning även i en ny situation. Vi förutsätter därvid att sundheten i den svenska demo- kratin garanterar att endast grupperingar med samma värdering av grundprincipen om likvärdig behandling kommer att få en sådan anslutning att statligt stöd utgår. Skulle även andra grupperingar få ett icke obetydligt stöd bland medborgarna, torde det vara aktuellt med en total omprövning av samhällets religions- och kulturpolitik. (Hur ett system bör utformas för att upp— fylla dessa riktlinjer diskuteras närmare i kapitel 5 Individens och samhällets ekono- miska ansvar för religiös verksamhet.)

Principen om individens religionsfrihet i samhällslivet är i vårt land så till vida upp- fylld, att den enskilde äger tillhöra det trossamfund han önskar eller stå utanför varje samfund. Alla får förkunna och fritt utöva sin religion eller hävda en icke- religiös uppfattning. Man kan alltså säga att gällande religionsfrihetslagstiftning i princip ger uttryck för tanken att individen skall ha valfrihet i fråga om religionsform och därmed även frihet från religion. Mind- re principiellt genomtänkt är, som vi fram- hävt i det föregående, hur valfriheten i fråga om tillgång till religiös service skall förverkligas. Genom olika former av stöd till religiös verksamhet fullföljs dock i viss utsträckning idén att individen skall ha till— gång till religion. Det synes oss uppenbart att dessa principer också bör vara vägledan- de i framtiden. Vi vill i detta avsnitt dis- kutera hur detta mål bäst bör kunna upp- nås.

De skäl som tidigare motiverade enhets- kyrkan i vårt land, t.ex. det politiska mo- tivet att motverka främmande religiösa maktfaktorer som kunde få ett otillbörligt inflytande på det svenska statsskicket, är inte längre relevanta. Att i denna situation behålla ett system som av många männi- skor upplevs som en inskränkning av reli- gionsfriheten, anser vi ej förenligt med de grundsatser vi anslutit oss till i inledningen till detta avsnitt.

Samhället har vidare undergått en stark sekularisering och pluralisering. Nuvarande förhållande — att en särskild relation gäller mellan staten och ett av trossamfunden _ bidrar därför till att ge en oriktig bild av livsåskådningsläget i vårt samhälle. Detta har viss betydelse i den internationella pre- sentationen av vårt land, som numera borde erkännas vara pluralistiskt även i religiöst avseende. Invandrare i Sverige har ofta en upplevelse av att vårt land inte motsvarar givna föreställningar om ett religionsfrihe- tens samhälle.

Detta kan sammanfattas som en första invändning mot den nuvarande relationen mellan staten och Svenska kyrkan. En an—

nan är (som angavs i avsnitt 3.2) att man inte bör bortse från att en del upplever gäl- lande ordning som en kränkning av sin re- ligionsfrihet, alltså som ett psykologiskt tryck. Det faktum att nuvarande samband inte ger likvärdiga arbetsmöjligheter åt alla samfund upplevs av en del av samfundens medlemmar som en inskränkning av val- friheten och en brist på likvärdig behand- ling; medlemmen i ett mindre samfund upp- lever lätt att hans samfund genom Svenska kyrkans auktoriserade ställning och större resurser får en lägre status än den av staten särskilt stödda majoritetskyrkan.

Vi finner det vidare klart att den kvar- dröjande överensstämmelsen mellan med- borgarskap och medlemskap i den svenska, evangelisk-lutherska kyrkan kan verka för- svårande för individernas fria ställningsta- gande i religiösa frågor, inföddas såväl som invandrares. Ett öppet demokratiskt sam- hälle av vår typ har inte anledning behålla en ordning som på detta sätt kan begränsa individernas religionsfrihet.,

I den allmänna debatten har hävdats att tillgång till s.k. kyrklig service — ibland används uttrycket tillgång till religiös ser- vice — är en form av religionsfrihet för den enskilde. Detta påstående har stundom använts som argument för bevarande av nuvarande relation mellan staten och Svens- ka kyrkan, varvid hävdats att denna rela- tion utgör den bästa garantin för att alla individer i landet även i fortsättningen får tillgång till den kyrkliga service de önskar.

Vad anses då begreppet kyrklig/religiös service innebära? Begreppet som sådant torde vara omöjligt att definiera på ett en- tydigt sätt. Det är även avhängigt av vad olika kyrkor själva beslutar sig för att göra. En särskild typ av service som Svens- ka kyrkan för närvarande ger, utgörs emel- lertid av handhavande av vissa allmänt samhälleliga funktioner. Denna verksamhet kan (som vi närmare utvecklar i avsnitt 4.3) definieras som fullgörande av vissa för det borgerliga samhällets verksamhet nödvän- diga funktioner (folkbokföring, begrav- ningsverksamhet m.m.). Att samhället har

ett särskilt ansvar för att dessa funktioner kan fullgöras även om de utgör åligganden för trossamfunden är självklart. Men att detta samhälleliga ansvar handhas av ett samfund kan snarare ses som inskränkning- ar i individens religionsfrihet. Detta har bli- vit alltmer påtagligt när stora grupper av invandrare över huvud taget icke av är luth- ersk trosbekännelse. Det allmänna argu- mentet att tillgång till kyrklig service är en form av religionsfrihet för den enskilde, har endast relevans när det gäller den rent religiösa/kyrkliga service som består i att för frivilligt deltagande anordna gudstjäns- ter och förrättningar samt bedriva konfir- mationsundervisning jämte diakoni och sjä- lavård, vuxenverksamhet, barnverksamhet etc. Därvidlag har Svenska kyrkan visat en mycket öppen inställning, välkomnande en— var utan krav på bekännelse. För de s.k. anonymt religiösa måste detta vara av stör- sta värde.

Kravet på tillgång till kyrklig/religiös ser- vice i denna mer inskränkta betydelse inne- håller enligt vår uppfattning såväl ett reli- gionsfrihetsargument som ett jämlikhetsar— gument. Och båda typerna av argument gri- per in i varandra.

Från synpunkten av individens religions- frihet kan hävdas att individen har rätt att fordra av samhället att detta skapar rim- liga förutsättningar för olika trossamfund att tillse att den enskilde kan få sina reli- giösa behov tillfredsställda var i landet han än är bosatt — även i mer utpräglade gles- bygder. Om samhället skapar sådana förut- sättningar för endast ett trossamfund —— exempelvis Svenska kyrkan -— blir följden att individernas religionsfrihet minskar, ef- tersom de endast har möjlighet att få sina religiösa behov tillfredsställda av detta sam- fund. Det bör betonas att en sådan minsk- ning av individens religionsfrihet sker även om det ”gynnade” samfundet har en så öppen kyrkosyn att man erbjuder kyrklig service utan krav på viss grad av engage- mang från den enskildes sida. Betraktar man individens tillgång till religiös service som en religionsfrihetsfråga, måste detta alltså leda till slutsatsen att behovet av re-

ligiös service måste täckas, men inte enbart av en kyrka utan av flera kyrkor och sam- fund.

Detta är den principiella slutsatsen. Men omfattningen av de resurser samhället bör ställa till samfundens förfogande för att främja tillgången till kyrklig/religiös service är däremot en praktisk politisk fråga, en fördelningsfråga, som inrymmer väsentliga jämlikhetsaspekter (se kapitel 5).

En avsevärd del av diskussionen kring indi- videns religionsfrihet inom sitt samfund har rört folkkyrkosynen och dess betydelse för den enskildes religionsfrihet inom Svenska kyrkan.

Det har därvid gjorts gällande att tole- ransen i religiöst avseende och därmed in- dividens frihet är mindre inom vissa andra trossamfund än inom Svenska kyrkan vad gäller gudstjänstlivets och de kyrkliga för- rättningarnas öppenhet. Även i fråga om det andra konstitutiva draget i en ”folk- kyrka”, nämligen ett starkt lekmannainfly- tande, har liknande uppfattningar förts fram. Om det organisatoriska sambandet mellan staten och Svenska kyrkan skulle upplösas, skulle enligt vissa bedömare risk föreligga att friheten inom Svenska kyrkan kom att inskränkas.

Det bör emellertid observeras att flertalet andra samfund öppet erbjuder sina tjänster på samma sätt som Svenska kyrkan. I fler- talet frikyrkor är lekmannainflytandet starkt markerat.

Farhågorna att öppenheten och friheten inom Svenska kyrkan skulle minskas om det nuvarande organisatoriska sambandet med staten upplöstes, förefaller oss överdriv- na. Som grund för denna bedömning vill vi hänvisa till ett uttalande av 1958 års ut- redning kyrka-stat i vilken ju ingick bl.a. framträdande företrädare för Syenska kyr— kan. Enligt utredningen ”måste det beaktas att den öppna församlingssyn som präglat Svenska kyrkan inte bara är betingad av en lång tradition med nära anknytning till sta- ten utan också har religiös motivering. Det synes därför finnas anledning räkna med att kyrkan även i ett fritt läge i allt fall

väsentligen kommer att behålla sin öppna folkkyrkokaraktär”. (SOU 1968: 11 s. 237.)

Vi finner att detta uttalande bör uppfat- tas som en anvisning om att Svenska kyr- kans representanter kommer att verka för ett behållande av den öppna folkkyrkoka- raktären. Redan det faktum att detta sam- fund disponerar över de traditionsrika för- samlingskyrkorna »mitt i byn» med deras för alla öppna gudstjänster och förrätt— ningar torde borga för att denna folkkyrko- karaktär skall bevaras. Denna kyrkosyn är livskraftigt företrädd inom Svenska kyrkan och även mer och mer inom andra sam- fund i vårt land.

Farhågor har också uttalats för att de existerande motsättningarna inom Svenska kyrkan skulle kunna leda till sprängning av kyrkan i flera olika samfund. Politiska par- tibildningar skulle också kunna tänkas upp- stå i en sådan situation och den individu- ella friheten inom något eller några av de nybildade samfunden skulle bli mindre än inom dagens svenska kyrka. Emellertid motverkas sådana tendenser av andra.

Att den sannolika utvecklingen snarare går i riktning mot tolerans och öppenhet omvittnas icke minst av de nya strömning- ar inom teologin som vill lägga huvudvikten vid att befordra de värden som är gemen- samma för alla människor, inte bara för de egna medlemmarna: fred och frihet, rätt- visa och jämlikhet. Denna strävan förut- sätter öppenhet och skapar öppenhet — konstaterandet gäller såväl Svenska kyrkan som de flesta andra trossamfund inom och utom vårt land.

De alltmer utvecklade ekumeniska rela- tioner som Svenska kyrkan fått med fri- kyrkorna, Katolska kyrkan etc. utgör en annan bärkraftig inspiration för vidgad öppenhet. Förutsättningen för den ekume— niska dialogen är öppenhet och beredvillig- het att tolerera andra än egna traditionella och institutionaliserade uttryck för den kristna tron. Ekumeniken skapar också en vidare förståelse för problem, som inte är exklusiva för ett visst samfund eller dess medlemmar.

Om mot all förmodan utvecklingen skulle gå mot större slutenhet inom något sam-

fund eller grupp bör detta inte användas som argument för att Svenska kyrkan inte skulle ges en friare ställning gentemot staten än för närvarande.

Relationerna mellan medlemmarna inom varje trossamfund kan visserligen te sig som ett socialt tryck och en religiös ofrihet, men de kan också upplevas som en gemenskap med stora positiva värden för den enskilde och samhället. Skillnaderna i detta hänseen- de mellan Svenska kyrkan och de s.k. fria trossamfunden bör emellertid inte överbe- tonas. Visserligen används ofta termerna bekännelsekyrka respektive bekännarekyrka för att markera skillnaderna i fråga om krav på personligt ställningstagande. Det finns emellertid anledning framhålla att in- om såväl Svenska kyrkan som de traditio- nella frikyrkorna finns grupperingar som har stora krav på personligt ställningstagan— de och grupper som visar avsevärd öppen— het mot de osäkra och sökande. Skiljelinjer- na går sålunda inte mellan utan inom Svens- ka kyrkan och de fria trossamfunden. Något liknande gäller de romersk—katolska och mo- saiska trossamfunden vilkas frihet inom samfunden och öppenhet gentemot andra överallt blir större. Om man betänker att det ekumeniska samarbetet också betydligt utvidgas, blir det befogat att säga att grän- serna mellan Svenska kyrkan och andra trossamfund torde vara betydligt mindre stängda i dag än för tjugo år sedan.

Viktigt för individens religionsfrihet är att för närvarande vissa samhällsfunktioner, som av enskilda mestadels upplevs som det borgerliga samhällets ansvarsområde, hand- has av trossamfund, främst Svenska kyrkan. Exempel på sådana allmänt samhälleliga funktioner är folkbokföring, begravnings- verksamhet, vigsel, medling samt en del mu- sikverksamhet och viss social verksamhet (diakoni). Dessa aktiviteter har ibland orga- niserats på uppdrag av samhället, ibland i konkurrens med detta eller med andra sam- fund, eventuellt som följd av samhällets bristande resurser (se avsnitt 4.3.1).

I vårt remissyttrande den 20 april 1971 över betänkandet (SOU 1970: 70) Folkbok-

föringsorganisationen m.m. har vi uttalat att huvudmannaskapet för folkbokföring kan överföras från Svenska kyrkan till bor- gerlig myndighet. Härvid anförde vi bl.a. hänsyn till principen om individens reli— gionsfrihet och påpekade, att särskilt före- trädare för de s. k. invandrarkyrkorna be- traktat det som otillfredsställande att även medlemmar i andra samfund än Svenska kyrkan och personer utan medlemskap i trossamfund blir föremål för registrering genom Svenska kyrkan. (Denna fråga be— handlas närmare i avsnitt 4.3.2.)

Principen om individens religionsfrihet ser vi också som ett argument för att huvud- mannaskapet för begravningsverksamheten förs över till borgerligt organ. (Förslag i sådan riktning läggs fram i avsnitt 4.3.3.) Den hittillsvarande diskussionen har ju främst gällt möjligheterna att få till stånd en jordfästningsakt i annan ordning än Svenska kyrkans. Sådana möjligheter före- ligger redan, men vi har noterat att vissa praktiska svårigheter fortfarande kvarstår. Om huvudmannaskapet för begravnings- verksamheten överförs till borgerligt organ, t. ex. till borgerlig primärkommun, minskar dessa svårigheter. Vi vill också framhäva att det inte är helt förenligt med principen om individens religionsfrihet att personer oavsett livsåskådning inte kan begravas på annan allmän begravningsplats än sådan som invigts i Svenska kyrkans ordning.

I fråga om vigsel finns också principiellt valfrihet mellan borgerlig vigsel och vigsel i kyrklig ordning (inom Svenska kyrkan och vissa andra trossamfund). Här aktualiseras snarast spörsmålet om individernas reli- gionsfrihet i samband med vigselplikten för präst inom Svenska kyrkan mot den som är medlem i hans församling. Vi har för- ståelse för synpunkten att denna vigsel- plikt, som är en logisk följd av att nuva- rande relation mellan staten och Svenska kyrkan medför att präst är offentlig äm— betsman, kan uppfattas som religionsfri- hetsinskränkande. En sådan lösning som in- nebure att präst inte hade tjänsteställning med offentligt ämbetsmannaansvar, skulle medföra att problemet bleve en inomkyrk— lig fråga. — Frågan om formerna för åk—

tenskaps ingående utredes f.n. av familje- lagssakkunniga varför vi saknar anledning att närmare gå in på detta område. Vi vill emellertid understryka betydelsen av att så- dana lösningar uppnås, som ger individerna inte bara formell utan också reell valfrihet mellan olika former för att legalt bekräfta sin avsikt att sammanleva.

Möjligheten att få medling av borgerlig medlare föreligger redan. Liksom i fråga om s. k. borgerlig begravning och vigsel vill vi här endast understryka betydelsen från religionsfrihetssynpunkt av att praktiska svårigheter för individerna att utnyttja dessa icke—kyrkliga alternativ måste undanröjas. Vi finner att religionsfriheten även för präster skulle öka, om dessa ej obligato- riskt måste åtaga sig medlingsuppdrag.

När det gäller social verksamhet (dia- koni) finns det från synpunkten av indivi- dernas religionsfrihet anledning betona att det i princip måste vara samhällets uppgift att tillgodose befolkningens behov av social trygghet, sjukvård, åldringsvård etc. Dock tillhör det även religionsfriheten att tros- samfund har vissa möjligheter att ställa ett ”religiöst” alternativ till förfogande för de människor som efterfrågar ett dylikt för den direkta människovården och medmänskliga kontakten. Samhället får emellertid inte agera så, att detta ”religiösa” alternativ är det enda som finns tillgängligt. Detta skulle nämligen med fog upplevas som religions- frihetsinskränkande för de människor som inte Vill mottaga dylik service samman- kopplad med ett samfunds religiösa bud- skap. Samfundens verksamhet måste sålun- da ses som en komplettering av den av stat och kommun bedrivna, och därigenom allt- så vara ägnad att öka religionsfriheten för dem som efterfrågar ett religiöst alternativ.

Också mot tanken att notera individernas samfundstillhörighet i folkbokföringsregist- ren och att eventuellt avisera samfunden om förändringar i dessa register kan invänd- ningar göras från synpunkten av individens religionsfrihet.

Det bör observeras att sådana noteringar av medborgarnas samfundstillhörighet blir

offentligt tillgängliga om de införs i folk- bokföringen. Återinförandet av sådana no- teringar, som avskaffades genom 1951 års religionsfrihetslag och som därefter in- skränkt sig till anteckning av icke-medlem— skap i Svenska kyrkan, skulle te sig betänk- ligt ur integritetssynpunkt, vare sig indivi- den frivilligt lämnar uppgiften eller åläggs att lämna den. Särskilt ett system med obli- gatorisk registrering av samfundstillhörig- het ter sig för oss omöjligt att förena med individens krav på religionsfrihet. En fri— villig registrering torde inte i och för sig kunna betraktas som religionsfrihetskrän- kande, medan synpunkter av integritetsna— tur kan läggas på frågan om hur tillgäng- lig för andra dylik registrering bör vara. En avisering från folkbokföringsmyndighe- terna till trossamfunden av uppgifter som insamlats på icke frivillig väg kan betraktas som ingrepp i individens religionsfrihet, medan detta inte i och för sig skulle vara fallet med uppgifter om samfundstillhöriga het som avlämnats frivilligt.

Avsikten med den diskuterade registre- ringen och efterföljande aviseringen enligt uppgiven eller presumerad samfundstillhö- righet skulle vara att ge samfunden service i deras uppsökande verksamhet och att underlätta deras uppbörd av medlemsav- gifter (motsvarande). Vi finner det ange- läget betona att ett eventuellt tillhandahål- lande av sådan statlig service åt trossam— fund — liksom åt andra sammanslutningar som kan komma att vilja ha motsvarande service — måste ske i former som ej av individerna kan uppfattas som religionsfri- hets- eller integritetskränkande. (I avsnitt 4.5.2 och 5.4.4 lägger vi fram förslag om sy- stem med slutna register för varje samfund.)

I detta sammanhang vill vi också beröra en fråga av mer perifer natur. Beträffande namngivning av nyfödda barn (som skall ske inom sex månader från födseln) gäller f.n. att pastor i hemortsförsamlingen van- ligtvis erhåller sådan anmälan i samband med dop. Annars fordras särskild anmälan av vårdnadshavaren till pastor. Denna ord- ning hänger samman med pastorsämbetets ställning som lokal folkbokföringsmyndig- het.

Det finns därtill stadgat i namnlagen (1963:521, 24 och 30 55) att förvärv av yt- terligare förnamn genom dop eller motsva- rande religiös förrättning kan erhållas utan prövning av skälen och utan avgift. Förvärv av ytterligare förnamn på annat sätt kan bara ske genom ansökan hos namnmyndig- heten (patent- och registreringsverket). Då prövas skälen och avgift tas ut. Här före- ligger alltså en viss favorisering av de reli- giösa namngivningsförfarandena, varför frågan har religionsfrihetsaspekter. Dessa förhållanden upplevs dock sällan som sepa- rata religionsfrihetsproblem och har därför knappast större betydelse. Bestämmelserna bör dock ändras så att de får en mer objek— tiv karaktär.

En helt ny vikt måste många av dessa traditionella regler tillmätas på grund av den ökade invandringen. Vi har upprepade gånger påpekat att invandrarnas tillgång till religiös service måste ses som ett religions- frihetskrav. Svårigheterna för kyrkor och samfund med stort inslag av invandrare att arbeta är ett allvarligt problem, sett såväl från deras synpunkt som från invand- rarnas egen synpunkt.

Problemet har i religionsfrihetsperspek- tivet en allvarligare bakgrund. Dessa sam- fund har i vårt land betraktats bara som ”tillåtna”; de har diskriminerats för att inte säga förföljts under den lutherska enhets- kyrkans tid. Vi har traditionellt lärts att ringakta eller rentav rädas dem. Nu står de med hundratusentals ”nya svenskar” som medlemmar. Samtidigt har ju toleransen i vårt land vidgats betydligt. Svårigheterna nu hänger närmast samman med kraven på tillgång till kyrklig/religiös service för alla i landet. Det måste anses vara ett väsentligt mål för svensk invandringspoli- tik att säkerställa att friheten till religion också gäller invandrarna. Samtidigt måste man emellertid tillse att denna frihet till religion inte utgör stöd åt sådan uppsö- kande verksamhet från samfundens sida som innebär en otillbörlig påtryckning på invandrare att ansluta sig till något tros- samfund.

En annan punkt där individerna kan upp—

leva inskränkningar i sin individuella reli- gionsfrihet utgör bristen på utrymme för ekumeniskt samarbete. Det finns ingen an- ledning att staten skall hindra eller försvåra en av många individer önskad vidgning av det ekumeniska samarbetet mellan trossam- funden. Sådana hinder finns f. n. genom att en rad angelägenheter, som vi betraktar som inomkyrkliga (se avsnitt 4.2), regleras i bl. a. kyrkolagsbestämmelser, vilka av olika anledningar är svåra och mycket tidskrä- vande att ändra eller upphäva.

Andra begränsningar av individernas fri» het såväl till som från religion har påpekats av 1958 års utredning kyrka-stat. Utred- ningen framhöll sålunda bl.a. att de som utträtt ur Svenska kyrkan dock måste er- lägga en viss kyrkoskatt, att barn som regel blir medlemmar i Svenska kyrkan genom födelsen, att föräldrar bestämmer över bar- nens medlemskap, att samhällsingripanden enligt barnavårdslagen kan komma i kon- flikt med föräldrarnas religiösa övertygelse, att individen kan utsättas för påtryckningar att utträda eller icke utträda ur Svenska kyrkan, att staten anordnar själavård vid vissa offentliga inrättningar samt att kon— fessionella behörighetsvillkor är stadgade för vissa, ehuru numera mycket få, offentli- ga tjänstemän. Sammanfattningsvis fann ut- redningen beträffande dessa frågor, att om på viss punkt inskränkning av religions- friheten anses föreligga, kan den antingen undanröjas utan att detta i grund föränd- rar relationen mellan staten och Svenska kyrkan eller kvarstår inskränkningen till följd av sin beskaffenhet oavsett nämnc'a relation (SOU 1968: 11 s. 82). Utredningen påpekade emellertid särskilt att den ej tagit ställning till om dessa inskränkningar i reli— gionsfriheten kunde undanröjas lättare i ect läge där Svenska kyrkan är friställd från staten än inom nuvarande kyrka-statrela- tion (SOU 1968: 11 s. 236).

Med utgångspunkt i individens religions- frihet inom det samfund han tillhör tcg utredningen i olika sammanhang upp frå- gor som rör utträde och uteslutning av medlem, religiös tolerans inom trossamfund, följder av ekonomiska olikheter mellan

medlemmar i samma samfund, lekmäns och prästers inflytande inom samfund samt medlemskapet för nuvarande medlemmar i Svenska kyrkan vid en relationsförändring. (SOU 1968: 11 s. 83 och 236 f.)

Vi vill fortsättningsvis i korthet kommen- tera några av de inskränkningar i indivi- dens religionsfrihet som 1958 års utredning pekade på.

Förhållandet att de som utträtt ur Sven- ska kyrkan dock måste erlägga en viss kyr- koskatt har angivits hänga samman med att Svenska kyrkan f. n. fullgör vissa allmänt samhälleliga funktioner, främst folkbokfö- ring och begravningsverksamhet. Detta för- hållande torde vara särskilt svårförståeligt för sådana invandrare som ej vill vara med- lemmar i Svenska kyrkan. Om, såsom vi föreslår i avsnitt 4.3, dessa allmänt samhäl- leliga funktioner i framtiden överförs till stat och kommun, försvinner automatiskt motivet att låta icke-medlemmar betala nå— gon som helst skatt till Svenska kyrkan. Så- som 1958 års kyrka-statutredning framhållit (SOU 1968211 5. 213 f) skulle församling— arna i så fall inte längre kunna betecknas som kommuner, ”tvångssammanslutningar”. De bidrag som medlemmarna har att er- lägga förlorar då den rättsliga karaktären av skatt och blir i stället avgifter.

Vi finner det från religionsfrihetssynpunkt väsentligt att uppbörden av sådana avgifter ej anordnas på ett sätt som ger de avgifts- skyldiga intrycket att det fortfarande är frå- ga om skatt i rättslig mening. Avgifter till trossamfund bör _ liksom redan nu gäller andra samfund än Svenska kyrkan samt inom organisationslivet i övrigt —— inte ges offentligrättslig prägel.

Det har i debatten framförts farhågor att förmögnare medlemmar inom trossam- fund genom storleken av sina ekonomiska bidrag skulle kunna få en dominerande ställ- ning gentemot övriga medlemmar. Härvid har vissa utländska exempel åberopats. I svensk tradition har olika givare alltid givit olika stora bidrag. Detta har skett obliga- toriskt inom Svenska kyrkan (genom den proportionella församlingsskatten) och fri- villigt inom andra samfund. Tendensen går

dock snarast mot minskat inflytande inom samfunden från de stora skattebetalarna resp. bidragsgivarna.

Demokrati inom trossamfunden har också samband med fördelningen av inflytande mellan präster och lekmän. Inom Svenska kyrkan har lekmännens inflytande i jämfö- relse med förhållandena i andra länder all- tid varit betydelsefullt t. o. m. under den ka- tolska tiden. Tendensen har under senare tid gått mot en konsolidering av lekmanna- inflytandet. Svenska kyrkan är även i denna bemärkelse ”folkkyrka”, dvs. mindre av prästkyrka. Vi anser en demokratisk förank- ring bland lekmännen vara av grundläggan- de värde och erinrar om att denna utveck- ling fått sin kodifiering i 1961 års lag om församlingsstyrelse. Uttalandena vid 1968 år allmänna kyrkomöte till förmån för en mer representativ och demokratisk samman- sättning av Svenska kyrkans organ även på riks- och stiftsnivå tyder på att man inom kyrkans ledning aktivt strävar efter en så- dan demokratisering som skulle genomföra församlingsstyrelsetanken även på stifts- och riksnivå. Vi utgår från (som närmare diskuteras i kapitel 6) att innehållet i för- samlingsstyrelselagen kommer att överföras till en inomkyrklig stadga.

När det gäller anordnande av enskild sjä- lavård eller förrättningar vid vissa offentliga inrättningar — krigsmakten, sjukhus, fängel- ser m.fl. — bör det slås fast att inget Som helst tvång i någon form beträffande delta- gande får förekomma. Det måste alltså vara fråga om erbjudande till frivilligt delta- gande. Och det måste ske i former som till- godoser olika samfundstillhörigheter. I vil- ken mån samhället skall garantera denna ekumeniska karaktär och även stå för kost- naderna är en praktisk fråga. (Se avsnitt 4.4 och 5.4.3.1.)

En centralpunkt i diskussionen om Svens- ka kyrkans förhållande till staten rör frå- gan om medlemskapets innebörd. Bestäm- melserna om medlemskap i Svenska kyrkan är f. n. stadgade i 1951 års religionsfrihets- lag. Av den föregående framställningen (av- snitt 3.2) har bl.a. framgått att vårdnads-

havare har att ansöka om inträde respektive anmäla utträde för den som ej fyllt 18 år. Ansökan respektive anmälan fordrar dock samtycke av barn som fyllt 15 år.

Inom övriga samfund tillämpas varieran- de regler. Vanligen anses inträde kunna ske från och med någon av åldrarna 15—18 år. Vederbörande anses då vara mogen att själv ta ställning i religiöst hänseende.

Det bör i detta sammanhang observeras att huvudregeln att underårig (= den som är under 20 år) ej har rättslig handlingsför- måga i gällande rätt är modifierad av att den underårige steg för steg vinner viss be- gränsad rättskapacitet. Således får t. ex. en- ligt regler i föräldrabalken den underårige själv råda över det han genom eget arbete förtjänat efter fyllda 16 år. Vid denna ålder vinner han också viss begränsad självstän- dighet i fråga om arbetsavtal. Denna be- stämmanderätt utökas vid 18 års ålder. Då inträder också viss självständighet vad gäller rättshandlingar i och för eget hushåll liksom beträffande förmågan att med rättslig ver- kan ingå hyresavtal eller ta upp studielån.

Vi anser att det från religionsfrihetssyn- punkt inte finns anledning för statsmakterna att på annat sätt än genom dylika allmänna lagbestämmelser reglera villkoren för med- lemskap i trossamfund.

Frågan om medlemskapet i Svenska kyrkan vid en förändrad relation till staten blir givetvis en inomkyrklig angelägenhet, med de begränsningar lagstadganden om myndighetsålder etc. innebär om gräns för föräldrarnas rätt att bestämma samfunds- tillhörighet. Viktigt är vad som sker i själva förändringssituationen. Som framgått av det föregående betraktar vi Svenska kyrkan som ett trossamfund, inte som en gren av statens verksamhet. De som f. n. är medlem- mar i detta trossamfund bör sålunda anses vara medlemmar även efter det att en annan relation inträtt mellan staten och detta sam— fund. Emellertid är denna förändring av så genomgripande natur, att det måste anses föreligga speciella skäl för staten att i sam— råd med Svenska kyrkan ge medborgarna] medlemmarna upplysning om förändringen och i samband därmed aktualisera frågan

om medlemskap eller icke-medlemskap. Vi anser därför att skäl, som hänger samman med individens religionsfrihet. talar för det av 1958 års utredning kyrka-stat aktua- liserade förslaget (bl.a. SOU 1968: 11 s. 199) att inför den förändrade kyrka-stat- relationen till samtliga hushåll sända ut en upplysningsskrift jämte blanketter såväl för anmälan om utträde som för ansökan om inträde (för dem som ej är medlemmar), dock utan att samhället ställer något krav på att sådan svarsblankett skall sändas in. — 1 den mån statens medverkan under en övergångsperiod önskas för uppbörd av Svenska kyrkans kyrkoavgifter, måste dock givetvis fasta. rättsligt tillämpbara regler fastställas om vem som är avgiftsskyildig (se avsnitt 7.3).

3.5. Trossamfundens religionsfrihet

Principen om religionsfrihet för trossamfun— den har av 1958 års utredning kyrka-stat definierats som att varje sådant samfund skall få verka fritt i enlighet med sin bekän- nelse. Relationen mellan staten och Svens- ka kyrkan bör sålunda enligt denna utred- ning bestämmas så, att kyrkan har full fri- het att besluta om sina angelägenheter i religiöst avseende liksom också i frågor av organisatorisk och ekonomisk art i den mån de är av betydelse för den religiösa friheten (SOU 1968: 11 s. 237). Vi ansluter oss till detta synsätt.

Innan vi närmare preciserar innebörden av detta ställningstagande, finns det anled- ning att kommentera det faktum att tros- samfundens kyrkosyn, liksom deras syn på samhället i allmänhet och deras uppfattning av samhällets vilja och förmåga att till- godose deras önskemål, kan leda till olika inställning i vissa religionsfrihetsfrågor. Med utgångspunkt i den grundläggande rätten till frihet gentemot staten har sålunda skilda samfund olika inställning till tanken att ge stat och kommun inflytande eller viss bestämmanderätt i religiösa, organisa- toriska eller ekonomiska frågor.

Inom Svenska kyrkan har det av histo-

riska skäl varit naturligt att medge staten inflytande i många frågor där andra sam- fund velat förbehålla sig avgörandena själv- ständigt. Enligt 1958 års utredning kyrka- stat synes Svenska kyrkan med utgångs- punkt i sin kyrkosyn och sin syn på sta— ten kunna acceptera såväl en relation av nu— varande art som en friare ställning. Man skulle därför enligt utredningen knappast kunna dra slutsatser till ledning av valet av Svenska kyrkans relation till staten med ut- gångspunkt från tesen om samfundens reli- gionsfrihet. (SOU 1968: 11 s. 237—238.)

Andra trossamfund —— vi syftar på fri- kyrkosamfunden — har sedan länge karak- teriserats av en mer självständig attityd gent- emot staten/samhället. Detta har bl. a. inne- burit att man varit mindre intresserad av och t.o.m. i vissa fall motsatt sig tanken på direkta ekonomiska bidrag från samhällets sida.

Denna tveksamhet torde efter hand ha minskat som följd av erfarenheterna av stat- ligt stöd till studiearbete och till ungdoms- arbete, som numera utgår i icke ringa om- fattning till trossamfunden och närstående sammanslutningar. Även erfarenheten av statsstödet till de politiska partierna och till pressen torde ha spelat in. Sveriges frikyrko- råd uttalade sålunda hösten 1970 att det från religionsfrihetssynpunkt inte är till- fredsställande att övriga trossamfund, med avseende på relationerna till staten, är i ett klart ekonomiskt underläge i jämförelse med Svenska kyrkan. Enligt frikyrkorådet bör samhället eftersträva en likvärdig behand- ling av alla trossamfund även i ekonomiskt avseende. 1971 års riksdag beslöt som ovan nämnts (avsnitt 3.3) för första gången om ett särskilt anslag, Bidrag till fria kristna samfund m.m., som får användas av för- samlingar inom annat kristet samfund än Svenska kyrkan för att öka förutsättningar- na att hålla lokaler samt erbjuda religiös service i form av gudstjänst, själavård och liknande.

Vi har utgått från att större likställig— het bör råda mellan trossamfunden än vad som är fallet för närvarande. Vi anser där- för att besluten vid 1971 års riksdag om

bidrag till fria kristna trossamfund är ett principiellt sett viktigt steg på vägen mot ökad jämställdhet mellan samfunden.

Bland de invändningar som från synpunk- ten av trossamfundens religionsfrihet kan riktas mot den nuvarande relationen mellan staten och Svenska kyrkan har vi nämnt främst inskränkningarna i kyrkans självbe— stämmanderätt beträffande s.k. inomkyrk- liga angelägenheter (avsnitt 3.2). Företrä- darna för de olika kyrkobegrepp som finns representerade inom Svenska kyrkan torde i de flesta fall förespråka ökad frihet för kyrkan i organisatoriskt och religiöst av- seende. Det av 1968 års kyrkomöte antagna s.k. reformprogrammet bör också uppfattas som en gemensam markering av uppfatt- ningen att Svenska kyrkan bör ha vidgade möjligheter att utan inblandning av statliga organ besluta i religiösa frågor, liksom även i organisatoriska och ekonomiska frågor. Man kan sålunda utgå från att åtgärder som syftar till att öka Svenska kyrkans självständighet gentemot samhället knappast från något håll inom detta samfund skulle uppfattas som stridande mot religionsfrihe- tens princip.

De som kritiserar nuvarande kyrka-stat- relation har påtalat att den fördelning av lagstiftningsmakten och beslutanderätten i kyrkliga förvaltningsärenden som f.n. finns mellan statliga och kyrkliga organ kan leda till att staten ingriper hindrande i Svenska kyrkans verksamhet. 1958 års utredning har visat att staten under senare år vid avgöran- det av konkreta fall samt i utformningen av vissa föreskrifter aktivt strävat efter att und- vika ställningstaganden, som antingen kan uppfattas som inskränkningar i Svenska kyr- kans religionsfrihet eller som favorisering av denna på övriga samfunds bekostnad (t. ex. SOU 1968: 11 s. 82—83).

Inte minst mot denna bakgrund finner vi det naturligt att statsmakternas befattning med Svenska kyrkans inre organisatoriska frågor och trosfrågor upphör helt. En över- flyttning av beslutanderätten i de flesta hit- hörande frågor kan dock ej genomföras förrän Svenska kyrkan byggt upp egna,

självständiga organ. Att inrätta sådana or- gan inom ramen för nuvarande kyrka-stat- relation skulle ej tillfredsställa kravet på Svenska kyrkans självständighet. Vi kan därför ej tillstyrka det av 1968 års kyrko- möte framlagda önskemålet att en kyrklig centralstyrelse skulle inrättas snarast. — Övriga trossamfund åtnjuter i detta hän- seende full frihet.

I fråga om statsmakternas befattning med rent ”religiösa” frågor vill vi särskilt peka på det från synpunkten av Svenska kyrkans religionsfrihet orimliga förhållandet att Kungl. Maj:t, vars sammansättning är poli- tiskt bestämd med tillämpning av parlamen- tarismens principer har att besluta om inne- hållet i Svenska kyrkans böcker såsom psalmbok. evangeliebok, kyrkohandbok och katekes.

Likaså måste de statliga organens befatt- ning med utnämningsfrågor inom Svenska kyrkan anses strida mot trossamfundens re- ligionsfrihet.

Vi anser därtill att samhället bör ta ett visst ansvar i fråga om trossamfundens eko- nomiska förhållanden, varvid riktpunkten måste vara att samfunden sinsemellan upp- når bättre likställighet (kapitel 5). Vi finner inte att ett sådant ansvarstagande behöver innebära risker för en från synpunkten av trossamfundens religionsfrihet otillbörlig styrning av dessas verksamhet.

I debatten om trossamfundens religions- frihet har hävdats att Svenska kyrkan f.n. har ett avsevärt försteg framför andra tros- samfund. Man har ansett att jämlikhet mel— lan olika trossamfund inte går att uppnå inom ramen för nuvarande relation mellan staten och Svenska kyrkan. Argumentet är att Svenska kyrkan genom församlingarnas beskattningsrätt får en väsentligt starkare ekonomisk bas för sin verksamhet än öv- riga samfund. Vidare har sagts att Svenska kyrkan får ett psykologiskt försteg genom att den av medborgarna uppfattas som stat- ligt sanktionerad, bl.a. därför att religiösa inslag i offentliga sammanhang ofta över- lämnas exklusivt åt detta trossamfund vil- ket också lätt får huvudansvaret för andlig

vård vid vissa offentliga inrättningar.

Vi finner att det från religionsfrihetssyn- punkt är angeläget att ta bort resterna av statligt sanktionerade bestämmelser som ger Svenska kyrkan försteg vid religionsutöv- ning i offentliga sammanhang.

Det faktum att Svenska kyrkan f. n. full- gör vissa allmänt samhälleliga funktioner kan i och för sig inte påstås vara kränkan- de för övriga samfunds religionsfrihet. Men genom att staten s.a.s. uppdragit åt ett visst trossamfund att på dess vägnar hand- ha dessa funktioner, får detta samfund en mer officiell prägel än övriga samfund och kan alltså upplevas som det av staten sank- tionerade samfundet. Om Svenska kyrkans huvudmannaskap för främst folkbokföring och begravningsverksamhet upphör, förbätt- ras likställigheten mellan detta och övriga samfund. De senares religionsfrihet kan därigenom anses öka.

Ett annat förhållande som ger Svenska kyrkan en mer officiell prägel än andra tros- samfund är prästernas ställning av offent- liga tjänstemän med statligt reglerade an— ställningsvillkor. Staten lämnar alltså vissa garantier för lön och pension samt förbe— håller sig en viss utnämningsrätt. (Dessa för- hållanden behandlas närmare i avsnitt 4.2 och 7.2 samt i bilaga 11.)

En särskilt problematisk fråga om gräns- dragning mellan statliga bestämmelser om trossamfundens frihet gäller begreppet med— lemskap. Sett från samfundens egen syn— punkt kan vidare ett samfunds medlemsbe- grepp definieras så att det strider mot ett annat. Därtill kommer att många personer också är medlemmar såväl i ett frikyrko- samfund som i Svenska kyrkan. Frågan kompliceras ytterligare om ett samhälleligt stöd till trossamfunden skulle baseras på dessas medlemsantal. Då skulle stödet till ett samfund med viss omfattning på verk- samheten men med ett snävare medlemsbe- grepp bli mindre än till ett samfund med ett vidare medlemsbegrepp.

Från religionsfrihetssynpunkt bör sam- funden tillåtas använda vilket medlemskaps- begrepp de önskar. Någon sammankoppling mellan medlemsbegreppet och konstruktio-

nen av ett samhälleligt stödsystem anser vi ej bör ske. Vidare bör ett sådant stöd- system konstrueras efter sådana riktlinjer att man undviker att medlens användning styrs på ett från synpunkten av samfundens reli- gionsfrihet kränkande sätt. Det kan därför av denna anledning inte sättas i relation till vare sig samfundens medlemsantal eller verksamhetens omfattning. (Våra förslag återfinns i kapitel 5.)

Som redan delvis framgått kan trossam— fundens krav på religionsfrihet i konkreta frågor komma i konflikt med andra väsent- liga intressen. För att något belysa de ytters- ta gränserna för samfundens religionsfri- het har 1958 års kyrka-statutredning disku- terat frågorna om prövning vid domstol av samfunds eller församlings beslut om ute— slutning av medlem, om inrättande av klos- ter, om villkor rörande barns religiösa fost- ran m.m. vid vigsel mellan katolik och an- nan, om förbudet att störa samhällets lugn eller åstadkomma allmän förargelse i sam— band med religionsutövning samt reglerna om församlingsfrihet m.m., om ingripande vid extatiskt betonade religiösa möten till skydd för mental hälsa, bl.a. för barn, om byggnadsfrågor m.m., om skydd för sön- och helgdagar samt om brott mot tros- frid.

Utredningen fann att religionsfriheten i en del av dessa fall inte kan bli helt obegrän- sad. En avvägning måste ske mellan olika intressen, vilken kan medföra inskränkning- ar i religionsfriheten i vissa avseenden. (SOU 1968: 11 s. 82.)

Vi har redan i avsnitt 3.4 redovisat vår principiella uppfattning i vissa av de av- vägningsfrågor som här blir aktuella (med- lemskapsfrågor). I fråga om inrättande av kloster anser vi att nuvarande regler om särskilt tillstånd av Kungl. Maj:t hör av- skaffas. Reglerna avspeglar en gången tids värderingar av ”farligt” inflytande från ”främmande” trosriktningar.

Frågan om villkor rörande barns religiösa fostran m.m. vid vigsel mellan katolik och annan saknar numera relevans i vårt land. Enligt Katolska kyrkans sedan år 1970 gäl-

lande regler rörande s.k. blandäktenskap uppställs ej längre sådana villkor (svensk översättning i Katolsk informationstjänst 1970: 10).

Några regler om samfundens ”rätt” att få tillgång till välbelägen tomtmark för kyrko- byggnader kan ej stadgas. Här måste av- vägningar göras från fall till fall.

I fråga om skydd för sön- och helgdagar samt brott mot trosfrid måste inställningen vara den, att samfunds rätt att fritt verka inte innebär att ingående kritik ej skulle få riktas mot dem eller att annan verksam- het i samhället ej skulle få fortgå.

AV den föregående diskussionen torde indirekt framgå att vi avvisar tanken på en allmän organisationsreglering som följd av att nuvarande relation mellan staten och Svenska kyrkan upphör. Från vår synpunkt finns det ingen anledning att frångå stats- makternas hittillsvarande inställning till frå- gan om lagstiftning om s.k. ideella för- eningar, nämligen att sådant behov inte fö- religger. Dissenterlagkommitténs förslag år 1949 att fastställa vissa rättsregler för tros- samfund och trossammanslutningar (SOU l949:20 s. 110 ff) avvisades av regering och riksdag år 1951. Motivet var att sådana reg- ler skulle kunna begränsa samfundens möj- ligheter att fylla anspråk som de själva ansåg religiöst motiverade och sålunda kun- na uppfattas som ingrepp i religionsfriheten (prop. 1951: 100 s. 56 ff SäU 1951: ] rskr 280.) Vi finner ej anledning föreligga att denna bedömning nu skulle frångås. Detta innebär att även Svenska kyrkans organisa- tion helt lämnas till kyrkans eget avgörande.

III

Konsekvenserna

4. Förändrad ansvarsfördelning mellan stat/ kommun och Svenska kyrkan m. m.

4.1. Allmänna motiv för omprövning

Vissa karakteristiska drag i den nuvarande relationen mellan staten och Svenska kyr- kan har pekats på i avsnitt 3.2. Relationen sades sålunda bestå bl. a. i att kyrkans för- samlingar är offentligrättsliga organ med kommunal beskattningsrätt, att bestämmel— ser om kyrkans organisation och verksamhet fastställs under medverkan av regering och riksdag, att Kungl. Maj:t år kyrkans högsta administrativa organ vilket bl.a. kommer till uttryck genom en vidsträckt utnäm- ningsrätt, att medlemskap i kyrkan i stor utsträckning är automatiskt förknippat med medborgarskapet och i allmänhet inträder vid födelsen samt att kyrkan fullgör vissa allmänt samhälleliga funktioner.

Det torde vara möjligt att förändra en del av dessa förhållanden utan att man därigenom måste hävda att det nuvarande s.k. sambandet förändrats till sin princi- piella innebörd.

De reformer som föreslås i detta kapitel är motiverade såväl av religionsfrihetsskäl som från praktisk synpunkt. De som rör folkbokföring och begravningsverksamhet är inte av den karaktären att ett genomfö- rande av dem måste tolkas så att det s.k. sambandet härigenom skulle formellt upp- hävas. Däremot uppstår stora svårigheter i fråga om överförandet av de inomkyrkliga angelägenheterna om detta inte ses som ett led i den mer långtgående relationsföränd- ring som vi föreslår.

Utformningen av våra förslag i detta ka— pitel utgår från uppfattningen, att den sär- skilda rättsliga regleringen av trossamfun— det Svenska kyrkan på sikt bör upphöra och förutsätter, att ett principbeslut av denna innebörd fattas av statsmakterna. (Detta behandlas utförligare i kapitel 5 och 6.)

Våra förslag baseras på de uppfattningar om religionsfrihetens innebörd som vi redovisat i kapitel 3. Grundtanken i försla- gen är att det gäller att genomföra sådana reformer som ger klarare uttryck för Svens— ka kyrkans egenskap av trossamfund och ej statlig institution. Detta uppnås genom ett ”byte” av arbetsuppgifter mellan kyrkan och det borgerliga samhället. Genom att ge Svenska kyrkan möjligheter att självständigt besluta om trosfrågor och inre organisato- riska frågor och genom att föra bort obli- gatoriska uppgifter av profan administrativ karaktär, markeras Svenska kyrkans egen— skap av trossamfund. De kvardröjande dra— gen av statsinstitution tonas alltså ner. Lik- artade tankegångar synes f. ö. ligga bakom utformningen av kyrkomötets s.k. reform- program år 19681.

När vi i detta kapitel redogör för vår principiella syn på ansvarsfördelningen mel- lan staten och Svenska kyrkan innebär det- ta inte en önskan att i alla aVSeenden komma fram till en strikt gränsdragning.

1 Väsentligare handlingar kring reformprogram- mct återges i bilaga 18 (SOU l972: 37).

Vi är medvetna om att de olika kyrkosyner som finns företrädda inom Svenska kyrkan också kan leda till olika uppfattningar om vad kyrkans verksamhet bör omfatta. Vår uppfattning om vad som principiellt är kyrkliga uppgifter och vad som är allmänt samhälleliga uppgifter får inte tolkas som inlägg i debatten om vilken kyrkosyn som bör råda inom Svenska kyrkan. Redan av kapitel 3 Religionsfrihet i framtidens sam- hälle har framgått att vi ej anser det fören- ligt med principen om trossamfundens re- ligionsfrihet att ta ställning i den frågan. Våra synpunkter grundar sig alltså enbart på värderingar om vad som utifrån sam— hällets synpunkt kan anses vara den natur- ligaste ansvarsfördelningen mellan stat/ kommun och Svenska kyrkan eller andra trossamfund.

Med dessa utgångspunkter blir det vik- tigt för oss att poängtera betydelsen av ett öppet och förtroendefullt samarbete mellan samhälle och trossamfund för att nå fram till lösningar som bäst gagnar människorna.

Förslag angående beslutanderätten i s. k. inomkyrkliga angelägenheter läggs fram i avsnitt 4.2.

Av redogörelsen i avsnitt 2.2 för våra direktiv (se även bilaga 19) framgår att frågor om bl.a. folkbokföring, äktenskaps ingående och begravningsväsende bör be- handlas av oss bara i den mån vi finner "att de har sådant samband med den centra- la frågan att förslag i denna och den eller de särskilda frågorna bör läggas fram sam— tidigt”. Direktivens lydelse baserades på ett uttalande av 1958 års utredning kyrka-stat att en lösning i dessa frågor kan vinnas tämligen oberoende av hur förhållandet mellan staten och kyrkan utformas. Det skulle alltså vara möjligt utarbeta separata reformförslag och genomföra dem tidigare än beslut i huvudfrågan.

Vi har funnit att ett klarläggande av Svenska kyrkans framtida uppgifter inom det område som ovan benämnts ”allmänt samhälleliga uppgifter” underlättar vårt ställningstagande till den principiella frå- gan om relationerna mellan samhälle och trossamfund. Vidare har vi kommit fram till

att vår syn på vad som principiellt är kyrk- liga uppgifter och vad som är allmänt sam- hälleliga uppgifter bör läggas fram sam— tidigt med våra ställningstaganden i frågor som rör Svenska kyrkans och övriga tros- samfunds ekonomiska förhållanden. Det förra har nämligen vissa praktiska konse— kvenser för det senare. Vi presenterar där- för i avsnitt 4.3 Allmänt samhälleliga upp- gifter vår syn på hithörande frågor.

Även avsnitt 4.4 Ej församlingsbunden verksamhet innehåller resonemang med an- knytning till dessa frågeställningar.

Kapitlet avslutas med ett avsnitt (4.5) om ekonomiska och organisatoriska kon— sekvenser av de reformer vi förordat i av— snitt 4.2—4.4.

4.2. Inomkyrkliga angelägenheter

4.2.1. Bakgrund

Uppfattningen att s.k. inomkyrkliga funk— tioner bör överföras till organ inom Svens- ka kyrkan har vuxit fram efter hand un- der de senaste hundra åren. Det finns i detta sammanhang endast anledning att er— inra om att Kungl. Maj:t och riksdagen i och med samhällets sekularisering har fram- stått som för Svenska kyrkan allt mindre representativa organ. Mot denna bakgrund har medbestämmanderätt eller självbestäm— manderätt för kyrkan i kyrkliga religiösa angelägenheter framstått både som ett kyrk- ligt önskemål och som ett allmänt intresse, härlett ur demokratiska principer och i överensstämmelse med religionsfrihetens grundsatser (jfr 1951 års kyrkomöteskom- mitté i SOU 1955: 47 s. 205 samt 1958 års utredning kyrka—stat i SOU 1968:11 s. 37 f).

När vi i föregående stycke använde or- den ”medbestämmanderätt eller självbe- stämmanderätt för kyrkan”, skedde det för att markera att båda termerna förekommer. Av vårt referat nedan av diskussionen om innebörden av begreppet ”inomkyrkliga an- gelägenheter” framgår, att man tidigare vanligen använde termen medbestämman-

derätt men senare övergick till termen självbestämmanderätt.

Denna förändrade terminologi torde inte minst ha samband med 1950-talets debatter och beslut i frågan om kvinnliga präster. Från vissa håll upplevde man kyrkans in- flytande på inomkyrkliga frågor som ho- tat och det gällde därför att kyrkan hävdade sin medbestämmanderätt. Senare har man i stället utgått från att staten inte har intres— se av beslutanderätten i inomkyrkliga frå- gor; man har därför talat om självbestäm- manderätt.

Vi anser oss kunna konstatera att enighet numera i stort sett synes föreligga om att Svenska kyrkan i likhet med andra tros- samfund bör ha så stor självständighet som möjligt när det gäller s.k. inomkyrkliga an— gelägenheter.

Enigheten i denna uppfattning motsvaras emellertid inte av någon helt entydig och allmänt accepterad definition av vad som är att anse som inomkyrkliga angelägenhe- ter. Förklaringen härtill är att termens an- vändning ofta hänger samman med tolka- rens teologiska inställning och personliga värderingar. Som en bakgrund till redovis— ningen av vår uppfattning i dessa frågor vill vi översiktligt redogöra för ståndpunkter som under senare tid kommit fram i den allmänna debatten kring dessa frågor. Sam- manfattningsvis kan man karakterisera ställningstagandena som präglade av stor flexibilitet.

Om ett ärende skall hänföras till inom- kyrkliga angelägenheter eller ej beror ofta på vilken vikt man tillmäter saken från kyrkans synpunkt. Om ämnesområdet upp- levs vara av vitalt intresse för kyrkans verk- samhet ligger det nära till hands att betrak- ta frågan som inomkyrklig. Det är också tydligt, att gränser inte alltid kan upprätt- hållas mellan vad som betecknas som ”inre” angelägenheter och andra ekonomiska och organisatoriska bestämmelser, där beroen- det av samhället är starkare.

195] års kyrkomöteskommitté ansåg det vara en allmänt omfattad mening att kyr- komötet borde äga medbestämmanderätt i

frågor som rörde kyrkans tro och lära, dess gudstjänster och nådemedelsförvaltning. ”Det kan emellertid med skäl göras gällan- de att denna medbestämmanderätt för att bli något av värde principiellt bör omfat- ta även ekonomiska och organisatoriska be- tingelser för att kyrkan skall bli i stånd att verka i enlighet med sin bekännelse” (SOU 1955:47 s. 205).

Också vid debatten om kvinnliga präster vid kyrkomötena 1957 och 1958 aktualise- rades dessa definitionsfrågor. Ytterligare exempel på samma sak är en motion vid 1958 års kyrkomöte (nr 30) vari hemställdes att kyrkomötet skulle uttala sig för att ar- betet inom 1958 års utredning kyrka—stat ”måtte inriktas på att bereda Svenska kyr- kan självstyrelse i sina inre religiösa och ekonomiska angelägenheter”. Motionärerna hade särskilt påpekat att inre kyrkliga ären- den stundom kunde ligga nära de ekono- miska och organisatoriska.

I flera betänkanden från 1958 års utred- ning kyrka-stat berördes frågan ingående. Mest utförligt togs problemet upp i be- tänkandet (SOU 1967145) Kyrklig organisa- tion och förvaltning. I en motion vid 1951 års kyrkomöte (nr 58) hade uttalats att starka sakliga skäl fanns för att kyrko- mötet skulle få ett lagfäst medinflytande ”icke endast i fråga om kyrkans böcker utan över huvud taget i frågor rörande kyrkans inre angelägenheter”. Vid kyrko- mötet 1953 hade i en motion (nr 10) fram- hållits önskvärdheten av att ”kyrkans guds- tjänstordning och böcker” fick avgöras självständigt av kyrkomötet. Kyrka-stat- utredningen anslöt sig till kyrkomöteskom- mitténs uppfattning ”att kyrkan —— också i ett läge, där det organisatoriska sambandet kvarstår i princip oförändrat — bör så långt möjligt åtnjuta samma frihet och självständighet som de enskilda samfunden i fråga om formerna för kyrkans religiösa verksamhet; i detta hänseende intager de kyrkliga böckerna en central plats". Emel- lertid borde enligt nämnda utredning bi- bel och psalmbok ej helt undandragas en statlig bestämmanderätt vid nuvarande rela-

tion mellan staten och Svenska kyrkan. De ansågs nämligen representera ett allmän- kulturellt intresse som ej var begränsat till Svenska kyrkan. Men i ett läge med en fri kyrka torde det enligt utredningen vara up- penbart att bestämmanderätten angående kyrkans böcker skulle tillkomma kyrkan själv och att någon stadfästelse från statens sida följaktligen inte kunde komma i frå- ga. En annan sak var att staten kunde stödja ekonomiskt eller på annat sätt främja tillkomsten av nya bibelutgåvor. Ett mo- tiv härför kunde enligt utredningen bl.a. vara att bibeln representerar ett allmänt kulturvärde och att en tidsenlig bibelöver- sättning behövs både i skolans och de teo- logiska fakulteternas undervisning. (SOU 1967:45, s. 349 ff.)

I samma betänkande (s. 363 f) konstate- rade kyrka-statutredningen att bestäm-mel- ser rörande kyrkans sakrament, dop och nattvard samt konfirmation ur materiell synpunkt var att hänföra till kyrkans ”in- re angelägenheter”. Bestämmanderätten i dessa frågor borde därför utövas av kyrkans egna organ, om den nuvarande relationen mellan staten och Svenska kyrkan helt för- ändrades. Om den nuvarande relationen i princip kvarstod, borde enligt utredningen frågor av denna art inte avgöras utan kyr- komötets medverkan, eventuellt avgöras av kyrkomötet ensamt. Samma principer bor- de gälla beträffande bestämmelserna om bikt (s. 366).

I fråga om vigningsakter (s. 367 ff), dvs. vigning för olika kyrkliga ämbeten, torde enligt utredningen inga statliga intressen göra sig gällande i de s.k. fria lägena. Det måste alltså få ankomma på kyrkans egna organ att utfärda erforderliga bestämmel- ser. Samma gällde i stort sett även om re- lationen mellan staten och Svenska kyr- kan i princip var oförändrad. — De flesta invigningsakter som finns föreskrivna i kyr- kohandboken har enligt utredningen (s. 369 ff) enbart karaktär av kyrkliga kulthand- lingar. Utredningen refererade kyrkorätts- lig litteratur enligt vilken dock invigning- en av kyrka — alltså Svenska kyrkans gudstjänstlokal — gav denna ett rättsskydd

som ej tillkom andra samfunds motsvaran- de lokaler. Synsättet att en kultiskt religiös akt konstituerade ett relativt omfattande rättsskydd framstod enligt utredningen som främmande utifrån ett modernt juridiskt synsätt. I stället borde sådana bestämmel- ser ——- om de ansågs erforderliga — till- komma genom lagstiftning i likhet med vad som skett i 1963 års lag om gravrätt (3 5). Invigningsfrågorna torde därför enligt ut- redningen kunna undandragas statligt be- stämmande oberoende av om nuvarande re- lation mellan staten och Svenska kyrkan bestod eller ej. (Frågan om invigning av begravningsplats behandlas närmare i av- snitt 4.332).

Med utgångspunkt i författningsutredning— ens förslag att riksdagen ensam stiftar lag har 1958 års utredning kyrka-stat i slutbe- tänkandet (SOU 1968:11 s. 169 f; se även delbetänkandet SOU 1965:7O kapitel 9) skis- serat ett område för kyrkomötets självstän- diga bestämmanderätt. Detta formulerades under förutsättning att nuvarande relation mellan staten och Svenska kyrkan bestod. Till detta område skulle enligt utredningen i första hand föras sådana ämnen

beträffande vilka något statligt intresse icke alls eller endast i ringa mån föreligger och be- träffande vilka tillika ett starkt kyrkligt in- tresse av ensambestämmanderätt finns. Detta förhållande synes vara för handen i fråga om flertalet av de föreskrifter rörande gudstjänst- firande, dop, konfirmation, nattvard och jord- fästning, som nu finns intagna i kyrkohand- boken. Av enahanda natur torde sådana be- stämmelser vara, som avser invigningsakter (in- vigning av kyrka m.m.) samt vignings- och installationsakter. Såvitt angår kyrkans lära skulle det kunna tänkas att det statliga in- tresset inskränkte sig till att kyrkan hade en viss bekännelse, t. ex. den evangelisk-lutherska; den närmare regleringen i sådant hänseende skulle kunna anförtros kyrkan själv utan att något statligt intresse därigenom åsidosattes. (SOU 1968:11 s. 170.)

Å andra sidan finns det frågor där be- stämmanderätten

naturligtvis måste tillkomma de högsta stats- organen. Hit hör — utöver uppdragandet av gränserna för kyrkomötets kompetens — bl. a. angivandet av i vart fall huvudgrunderna för

den kyrkliga organisationen, församlingssty- relselagstiftningen, åtminstone huvuddelen av den kyrkligt-ekonomiska lagstiftningen samt den lagstiftning, som direkt hänför sig till kyrkans eventuella omhänderhavande av of- fentliga funktioner. (SOU 1968:11 s. 170.)

Det torde alltså enligt utredningen inte vara någon större svårighet att beträffande de angivna frågorna dra upp gränsen mel- lan området för kyrkomötesbestämmelser och området för statlig bestämmanderätt. Men det finns dessutom ett tredje område där det kan vara ett kyrkligt önskemål att ärendena skall avgöras av kyrkligt organ, samtidigt som ett visst statligt intresse kan göra sig gällande. Som exempel anförs frå- ga om kyrkans upplåtande för annat ända- mål än gudstjänst och därmed jämförlig förrättning samt fråga om bibelöversättning och psalmbok.

Som allmän utgångspunkt för kompetens- bestämningen i denna ”mellangrupp” an- såg utredningen att förutsättningarna för ett överlämnande till kyrkomötets ensambestämmanderätt kan antas föreligga i det fall att kyrkans och statens in- tressen sammanfaller såvitt angår reglering- ens innehållsmässiga utformning; föreligger i en fråga konflikt mellan statlig och kyrklig uppfattning torde det vara uppenbart att frågan icke kan undandragas statens bestäm- manderätt. Det bör framhållas att den omstän- digheten att bestämmanderätten inom ett visst ämnesområde tillkommer staten givetvis inte innebär, att kyrkan måste vara betagen möj- ligheten att få kyrkliga synpunkter beaktade vid frågans prövning. (SOU 1968111 5. 170.)

Det s. k. reformprogram som antogs vid 1968 års kyrkomöte (se bilaga 18) byggde på synpunkter, som framförts av biskops- mötets studiegrupp för kyrkoorganisato- riska frågor i skriften Folkkyrkans organi- sation. Studiegruppen hade anslutit sig till kyrka-statutredningens tankegångar om rätt för kyrkomötet att självt utfärda bestäm- melser (kyrkomötesbestämmelser). Till des- sa bestämmelser borde emellertid också hän- föras den av utredningen omnämnda "mel- langruppen”. Som motiv anfördes att det här gällde för kyrkans liv så centrala frå- gor som kyrkas upplåtande för annat ända-

mål än gudstjänst samt bibelöversättning och psalmbok. Studiegruppen uppmärksam- made emellertid också andra ämnesområ- den såsom t. ex. församlingsstyrelselagen och kyrkans ekonomiska förhållanden och fann dessa områden vara av så vital natur för kyrkans verksamhet att det kyrkliga in- flytandet borde stärkas. Förslag i sådan riktning lämnades också. (Folkkyrkans or- ganisation s. 12 ff.)

Programmet utvecklades vidare i mo- tion nr 18 vid 1968 års kyrkomöte. En— ligt motionärerna borde de regler som av- såg kyrkans inre liv utformas av kyrko- mötet. Inom lagstiftningsområdet borde en noggrann gränsdragning ske. Man berörde också organisatoriska frågor och föreslog att bl.a. förvaltningen av kyrkofonden, fastställandet av rikskollekter samt faststäl- landet av stadgar för de centrala kyrkliga styrelserna borde överflyttas till den centra- la kyrkostyrelse som också skisserades i motionen.

I det utskottsbetänkande som låg till grund för kyrkomötets beslut, gjordes gäl- lande att bestämmelser om kyrkans inre verksamhet borde utfärdas av kyrkomötet ensamt (s.k. kyrkomötesbestämmelser). Till detta område kunde

lämpligen hänföras flertalet av de föreskrifter rörande gudstjänster, dop, konfirmation, natt- vard och jordfästning som nu finnes intagna i kyrkohandboken, liksom sådana bestämmel- ser, som avser invigningsakter (invigning av kyrka m.m.) samt vignings- och installations- akter... Regleringar som följer av kyrkans bekännelse bör ankomma på kyrkomötet. Till kyrkomötesbestämmelserna bör... också fö- ras den av kyrka-statutredningen nämnda "mel- langrupen”, liksom fastställandet av kyrkans böcker i övrigt. (SäU 1968131 5. 8, kskr 311.)

I kyrkomötesdebatten återkom önskemå- len om en central kyrkostyrelse som kunde överta vissa funktioner som f.n. utövas genom beslut av Kungl. Maj:t, t.ex. fast- ställande av rikskollekter. Vidare hävdades att en sådan styrelse borde överta de utred- nings- och planeringsarbeten, som nu fick utföras genom tillfälliga kommittéer, i re- gel tillsatta av biskopsmötet. (Kyrkomö- tets prot. 1968 nr 7 s. 8.)

Också vid remissbehandlingen av kyrka- statutredningens slutbetänkande kom dessa definitionsproblem att aktualiseras. Från de flesta håll använde man begreppet inomkyrkliga angelägenheter i en mer be- gränsad betydelse (se främst SOU 1970:2 s. 284—293). Men i en reservation till Växjö domkapitels yttrande hävdades att den som har lagstiftningsmakten också har grepp över hela den kyrkliga organisationen, inte bara rent tekniskt formellt utan också re— ellt, innehållsligt. Den som har utnäm- ningsrätten till kyrkans högsta ämbeten har enligt reservanten i själva verket kyrkans högsta läroämbete i sin hand och kan där- igenom i stor utsträckning reglera och leda den läromässiga utvecklingen i kyrkan (SOU 19702 5. 20.)

Även vid 1971 års riksdag berördes be- greppet inomkyrkliga angelägenheter. En motion om gudstjänstgemenskap mellan Svenska kyrkan och andra kristna samfund m.m. ansågs behandla ”inre kyrkliga an- gelägenheter”, vilket majoriteten anförde som skäl för att riksdagen inte skulle ta ställning och bifalla den (mot. 1971:808, KrU 1971:20, prot. 1971:122 s. 1 ff).

I detta sammanhang bör slutligen vissa in- ternationella jämförelser göras.

I våra nordiska grannländer finns mer eller mindre utpräglade statskyrkosystem. I Danmark och Norge utövas den högsta myndigheten i fråga om de kyrkliga ange— lägenhetema av staten. Någon motsvarig- het till vårt kyrkomöte finns ej och kyrkan deltar ej i lagstiftning rörande kyrkliga an- gelägenheter. —— I Finland intar den evan- gelisk-lutherska kyrkan en självständigare ställning än i övriga nordiska länder. Ett kyrkomöte finns inrättat och det medver- kar i fråga om stiftande av kyrkolag. Det är endast kyrkomötet som kan ta initiativ till kyrkolagstiftning. Riksdagen har att en- dast oförändrat anta eller helt förkasta av kyrkomötet framlagt lagförslag. Kyrkomö- tet handlägger självständigt frågor om kyrk- liga böcker och vissa frågor rörande kyrko- musiker. Kyrkostyrelsen är ett verkställande och förvaltande organ i administrativa och

ekonomiska frågor. Förslag har framlagts om att kyrkomötet skall få ökade befogen- heter och helt överta beslutanderätten i ekonomiska angelägenheter.

I Västtyskland står de olika kyrkorna fria och lika i förhållande till staten. Vissa trossamfund eller sammanslutningar av samfund har dock karaktär av offentlig- rättsliga korporationer. Varje trossamfund förvaltar självständigt sina angelägenheter inom ramen för den gällande lagen.

I Nederländerna står kyrkorna och sta- ten fria gentemot varandra. Den reformerta kyrkan, som omfattar ca 30% av befolk- ningen, handlägger självständigt sina ange- lägenheter. Högsta beslutande organ är sy- noden som sammanträder en gång årligen. Mellan sammanträdena fungerar en del av synoden som kyrkostyrelse.

Den anglikanska kyrkan i England bru- kar betecknas som en i staten etablerad kyrka. Regenten är kyrkans överhuvud. Kyrkan intar en osjälvständig ställning gentemot parlamentet i fråga om stiftande av kyrkolag. Emellertid har förslag fram- lagts om att inomkyrkliga frågor rörande bekännelse och lära skulle handläggas själv- ständigt av kyrkans eget representativa or- gan.

I Schweiz äger kantonernas olika lands- kyrkor ofta offentligrättslig status. I exem- pelvis kantonerna Vaud och Bern regleras förhållandet mellan stat och kyrka genom särskild lagstiftning. Emellertid är kyrkorna även i dessa kantoner helt autonoma be- träffande inomkyrkliga frågor såsom guds- tjänstordning, kyrkliga böcker, bekännelse, mission etc.

4.2.2. Överväganden

I religionsfrihetskapitlet (avsnitt 3.5) har vi uttalat att vi finner det naturligt att statsmakternas befattning med Svenska kyr- kans inre organisatoriska frågor och tros— frågor upphör helt. Dessa frågor benämns ofta inomkyrkliga angelägenheter..

Vi vill först redovisa innebörden av för- slagen i stort.

Av avsnitt 4.2.1 har framgått, att defi-

nitionen av begreppet inomkyrkliga ange- lägenheter ej kan göras invändningsfri från teologiska utgångspunkter. Även personliga värderingar spelar in i definitionsfrågan. Vi har valt att som inomkyrkliga angelägenhe- ter benämna de områden, där det utifrån främst religionsfrihetsskäl ter sig naturligt att bestämmanderätten överflyttas på rent kyrkliga organ. De områden som här aktua- liseras är sådana som andra trossamfund avgör helt självständigt. Vi anser dem höra nära samman med Svenska kyrkans karak- tär av trossamfund. Statsmakternas befatt- ning med dem bör därför upphöra.

Mot bakgrund av vår principiella upp- fattning att s.k. inomkyrkliga angelägen- heter bör överföras till kyrkligt organ har man anledning ta ställning till om ett sådant överförande i sig innebär att det s.k. sam- bandet mellan staten och Svenska kyrkan upphör. Olika uppfattningar kan finnas i denna fråga. Vi vill t.ex. erinra om att kyrka-statutredningens förutsättning ”en i det väsentliga oförändrad relation mellan staten och kyrkan”, om den kombineras med inrättande av kyrklig centralstyrelse och vidgade befogenheter för kyrkomötet, ifrågasatts av justitiekanslern som en an- vändbar utgångspunkt för en diskussion om att bibehålla statskyrkosystemet (SOU 1970: 2 s. 268).

Som vi ovan uttalat har en utgångspunkt för vår bedömning varit synsättet att ett överförande av dessa inomkyrkliga angelä- genheter till kyrkligt organ bör kunna ge- nomföras som en etapp på vägen mot en ökad självständighet för Svenska kyrkan, men dock en etapp av avgörande betydel- se.

Vi föreslår sålunda att beslut fattas om upphävande av de lagar och andra stat- ligt reglerade författningar där nedanståen— de bestämmelseområden behandlas. Som närmare utvecklas i avsnitt 6.2 (Övergång till ett nytt regelsystem för Svenska kyrkan) bör detta ske i form av ett principbeslut av statsmakterna under Viss medverkan av kyrkomötet. Detta principbeslut bör bl.a. innehålla en översiktlig redogörelse för de statligt reglerade bestämmelser (lagar och

författningar) som bör upphävas samt en tidsplan för de kommande besluten om upp- hävande av berörda bestämmelser. Frågan om till vilket kyrkligt organ beslutanderät- ten i resp. fråga bör överföras, anser vi vara Svenska kyrkans sak att såsom ett själv- ständigt trossamfund ta ställning till.

Tidsrymden mellan ett principbeslut om upphävande av ifrågavarande bestämmelser och dettas ikraftträdande utmäts så att Svenska kyrkan kan använda den för er- forderligt planeringsarbete. Medel bör un- der denna tid anvisas över statsbudgeten för att möjliggöra sådant arbete (se avsnitt 7.1). Vårt förslag innebär alltså att bestämman- derätten i inomkyrkliga frågor (med undan— dantag för vissa utnämningsärenden m.m., se nedan s. 72 f) överförs från staten först vid den tidpunkt då självständiga kyrkliga organ finns.

Grundläggande bestämmelser om kyrkans bekännelse återfinns i 1686 års kyrkolag ka- pitlen 1—2. En motsvarande bestämmelse är också intagen i prästerskapets privilegier 1723 punkt 1. Bestämmelserna är visserli- gen till sin räckvidd modifierade genom bl. a. religionsfrihetslagen, men måste anses bindande för Svenska kyrkan och dess äm- betsinnehavare.

Regeringsformens bestämmelser om Ko- nungens m.fl. trostillhörighet riktar sig till statsorganen och har omedelbar bety- delse för Svenska kyrkan som trossam- fund endast i vad avser bekännelsekravet i 28 5 för prästerliga befattningshavare.

När man år 1953 bytte ut orden ”den re- na evangeliska läran” i 28 & RF mot "kyr- kans lära”, antyder detta att lärans inne- håll uppfattas som en angelägenhet för kyr- kan själv. Det bör ankomma på kyrkan att genom egna organ besluta om den när- mare läroutformningen.

Bestämmelser om Viss trostillhörighet för Konungen och vissa statstjänstemän hör med vår syn på religionsfriheten inte hem- ma i regeringsformen. Bekännelsekravet i 28 & RF för prästerlig befattningshavare kan tillgodoses i annan ordning. F.n. sker

detta också genom bestämmelserna i 1686 år kyrkolag kapitel 1, lagen (1948:489) om tillägg till 1686 års kyrkolag samt 6 & lagen (1957:577) om prästval jämförd med 13 ä 5 mom. lagen (1936:567) om domkapitel. Av detta följer att ifrågavarande stadganden i regeringsformen redan under nuvarande re- lation mellan staten och Svenska kyrkan kan upphävas utan att bekännelsekravet för präster upphävs i sak.

Av kapitel 6 framgår dock att vi anser att bekännelsekravet för präster i Svenska kyrkan ej bör upprätthållas med stöd av lagstiftning.

De grundläggande bestämmelserna om kyr- kans gudstjänster, sakrament och övriga handlingar återfinns i 1686 års kyrkolag. Dessutom gäller ett flertal förordningar och i senare tid tillkomna lagar, vilka alla an- setts vara av kyrkolags natur (se kyrka-stat— utredningens redogörelse i SOU 1965:70 s. 31). Det ämnesområde som här regleras är av sådant slag att det är befogat att över- flytta bestämmanderätten på ett kyrkligt organ. En fullständigare förteckning över dessa författningar återfinns som bilaga 9.

Lagen (19572585) om jordfästning inne- håller i 6—11 55 bestämmelser om jord- fästning inom Svenska kyrkan m. m., vilka antagits i den för kyrkolag stadgade ord- ningen. Den författningsmässiga reglering- en av jordfästning m.m. torde kunna be- gränsas till sådana allmänna frågor som behandlas i jordfästningslagens 1—5 åå, i vilka bl. a. stadgas att den avlidnes önskan rörande jordfästning, såvitt det är möjligt, skall iakttagas, och att vid jordfästning in- tet må förekomma som strider mot förrätt- ningens helgd och allvarliga innebörd. Sist- nämnda stadganden har f.n. inte karaktär av kyrkolag.

Gällande bestämmelser om kyrkans böcker har meddelats av Kungl. Maj:t efter kyrko- mötets hörande. För en utförligare redo- görelse kring regler och praxis i dessa frå- gor hänvisas till kyrka-statutredningens be- tänkande SOU 1967:45 s. 348 f.

I fråga om bibelöversättning har Kungl. Maj:t stadfäst en av kyrkomötet antagen

översättning ”att vara svensk kyrkobibel” (KK 1917:684). Vi finner att frågan om bi- belöversättning inte enbart kan anses vara en inomkyrklig fråga. Staten har — från allmänkulturella utgångspunkter — ett in- tresse av att tillse att en användbar bibel- översättning finns tillgänglig. Tankar i den— na riktning synes oss bl.a. ligga till grund för direktiven till dels 1971 års bibelkom- mitté (U 1971:5) för Gamla testamentet, dels 1971 års sakkunniga (U 197116) för översättning av Nya testamentet.

Vi vill emellertid samtidigt framhålla att Svenska kyrkan — liksom givetvis varje annat trossamfund — bör ha rätt att be- sluta om användning av den bibelöversätt- ning den finner lämpligast. Att staten skul- le ”stadfästa” en bibelöversättning för bruk inom ett visst trossamfund anser vi inte för- enligt med principen om samfundens re- ligionsfrihet.

Övriga kyrkliga böcker är psalmbok, evangeliebok, kyrkohandbok och katekes. Evangelieboken omfattar främst bibeltex- ter och vissa böner som används vid före- skrivna gudstjänster, men innehåller också såsom bilagor bl.a. Den lilla katekesen samt En liten bönbok. Kyrkohandboken reglerar den rituella utformningen av guds- tjänster, kyrkliga förrättningar, vigningar m.m. Katekesen är den enda officiellt an- tagna läroboken för kyrkans undervisning. — Dessutom har Kungl. Maj:t fastställt nu gällande koralbok och mässbok innehållan- de musiken till psalmbokens psalmer resp. sångpartierna i kyrkohandboken.

Innehållet i dessa böcker bedömer vi vara en helt inomkyrklig angelägenhet. Kungl. Maj:t har fastställt gällande version av psalmboken (KK 1937z882), av evan- gelieboken (KK 1942z817), av kyrkohand- boken (KK 1942:816) och av katekesen (KCBr 11.10.1878 och Kungl. Maj:ts på- bud 1930:54). Principen att kyrkohandbo- ken skall lända till efterrättelse vid den all- männa gudstjänsten är emellertid grundad på bestämmelsen i 1686 års kyrkolag 1 kap. 7 &. Avvikelser från eljest gällande hand- bok måste därför beslutas i den för kyrko- lag stadgade ordningen, vilket tar avse-

värd tid. Denna ordning användes t.ex. i fråga om den liturgiska försöksverksamhe- ten enligt särskilda lagar (1968z737 och 1971:139).

När det gäller innehållet i kyrkans böc- ker har beslutanderätten redan de facto övertagits av kyrkans företrädare. Kungl. Maj:t synes nämligen i praktiken ha följt kyrkomötets önskningar i dessa hänseenden.

Sedan år 1612 uppmanar Kungl. Maj:t årligen till firande av s.k. allmänna bön- dagar. Detta sker i form av att ett sär- skilt s.k. plakat utfärdas, som grundar sig på ”gammal god sed” (se t.ex. ingressen till senaste lydelse enligt SFS 1971:816). Kyrkohandboken och evangelieboken inne- håller bestämmelser om firande av fyra olika böndagar. Någon särskild föreskrift att de skall pålysas av Kungl. Maj:t finns alltså inte. Kungl. Maj:t kan därför när som helst upphöra att officiellt pålysa bön- dagar1

Plakatet har efter hand i praktiken fått karaktär av inomkyrklig angelägenhet. Se- dan år 1918 har det ursprungliga ”påbudet” att iakttaga böndagarnas firande ersatts med en ”uppmaning”. Av plakatets ingress framgår fr.o.m. år 1921 att maningsorden är nedskrivna av ärkebiskopen. Fr.o.m. år 1963 anges de ej heller såsom tidigare ha nedskrivits "på Vår anmodan”. Det fö- refaller oss naturligt att utfärdandet av böndagsplakat ej bör ankomma på Kungl. Maj:t. Uppgiften bör sålunda övertas av lämpligt organ inom Svenska kyrkan (och de andra trossamfund som också vill fira sär- skilda böndagar).

Nuvarande bestämmelser om kyrkliga helg- dagar återfinns i 1686 års kyrkolag 14 kap. ] å, en förordning år 1772 (KF 4.11.1772) samt i lagen (1952z48) ang. tiden för firan- det av Marie bebådelsedag, midsommarda- gen och Alla Helgons dag (SOU 1967:45 s. 27). Dessa bestämmelser har kyrkolags ka- raktär (se vidare 1958 års utredning kyrka- stat i SOU l967:45 s. 546 ff).

I princip bör bestämmelser om förlägg- ning av allmänna helgdagar, d. v. s. fridagar,

i sista hand beslutas av statliga organ. Det måste däremot anses vara en inomkyrklig fråga vilka dagar som skall högtidlighållas med gudstjänst. Vi förutsätter att kyrkliga högtidsdagar och av staten fastställda helg- dagar liksom hittills i stort sett kan anpas- sas till varandra och att ett nära samråd sker med trossamfunden före statliga be- slut i dessa frågor även i framtiden. Särskilt vill vi peka på att religionsfrihetens prin- ciper får anses kräva att tillbörlig hänsyn tas till samfundens önskemål i fråga om förläggningen av allmänna helgdagar.

Kollektgivningen i Svenska kyrkan reg- leras av kollektkungörelsen (1963z739; änd- rad senast genom KK 1969z52), som har till- kommit efter kyrkomötets hörande. En- ligt denna beslutar Kungl. Maj:t årligen om vilka rikskollekter som skall tas upp. Kungl. Maj:t har meddelat vissa generel- la beslut om kollekter till Svenska kyr- kans missionsstyrelse (1915z612), Svenska kyrkans sjömansvårdsstyrelse (l933:195) och Svenska kyrkans centralråd för evangeli- sation och församlingsarbete (1960:142). Beslut om stiftskollekt åvilar domkapitlet, medan församlingskollekt som regel beslu- tas av kyrkorådet.

Kollektgivningen har inte enbart eko- nomisk betydelse för kyrkans egna organ. Den utgör också en integrerad del av den kristna gudstjänsten som en manifestation av församlingens offervilja, varigenom man ger ekonomiskt bistånd till olika former av verksamhet som man vill stödja. Liknande former för frivilliga offer och gåvor finns inom andra trossamfund.

Till kollekternas ekonomiska betydelse för Svenska kyrkan återkommer vi i ka- pitel 5. I detta sammanhang vill vi endast uttala att det förefaller naturligt att i ana- logi med förhållandena på stifts- och för- samlingsplanen överflytta Kungl. Maj:ts beslutanderätt till ett rent kyrkligt organ också på riksplanet. Vilken befogenhets- fördelning man därvid vill ha mellan or- ganen på riks-, stifts- och församlingspla- nen är givetvis en helt inomkyrklig fråga.

Inom Svenska kyrkan finns fyra s.k. centra-

la kyrkliga styrelser: Svenska kyrkans cen- tralråd för evangelisation och församlings- arbete, Svenska kyrkans sjömansvårds- styrelse, Svenska kyrkans missionsstyrelse samt Svenska kyrkans diakoninämnd. Dessa är centralorgan av legal natur för olika grenar av kyrkans frivilliga verksamhet.

Stadgar för dessa styrelser utfärdas av Kungl. Maj:t utan kyrkomötets hörande. Ledamöter i styrelserna utses emellertid av kyrkomötet, som också granskar re- visionsberättelser och redovisning. Reviso- rerna förordnas däremot av Kungl. Maj:t.

Den verksamhet som bedrivs av Central- rådet, Missionsstyrelsen och Diakoninämn- den uppfattar vi som klart inomkyrklig. De har vissa motsvarigheter inom andra tros- samfund. Stadgar för dessa tre organ bör i framtiden fastställas av lämpligt organ inom Svenska kyrkan.

Sjömansvårdsstyrelsens verksamhet i ut- ländska hamnar har däremot kommit att få en annan, i viss mån halvofficiell och även mer ekumenisk, karaktär. Vi återkom- mer till denna fråga i avsnitt 4.4. Ej försam- lingsbunden verksamhet.

Några lagregler om särskilt rättsskydd för Svenska kyrkans kyrkobyggnader finns ej. Däremot har själva invigningen av Svens- ka kyrkans kyrkobyggnader —— i motsats till andra samfunds motsvarande lokaler — i den kyrkorättsliga litteraturen ansetts medföra ett särskilt rättsskydd. För den in- vigda kyrkobyggnaden gäller särskilda be- stämmelser om t. ex. byggnadsvård och upp- låtelse, vilka intagits i statliga författningar av olika slag.

Vi har i det föregående föreslagit att be- slutanderätten i fråga om bl.a. kyrkohand- boken överförs till kyrkligt organ. Detta in- nebär att frågan om bl. a. invigningsaktens utformning betraktas som en rent inomkyrk- lig angelägenhet. Samma gäller givetvis även utformningen av invigningsceremonin för en allmän begravningsplats (se vidare av- snitt 43.32).

På grund av lagstiftningens nuvarande konstruktion uppstår emellertid problemet om en kulthandling, vars utformning helt

beslutas utan medverkan av statsmakterna, även i fortsättningen bör ha rättskonstitue- rande effekt. Vidare måste man ifrågasät- ta om enbart invigning i Svenska kyrkans ordning skall medföra särskilt rättsskydd. Även andra samfund skulle kunna ha be- rättigade önskemål om särskilt rättsskydd. Vi återkommer till dessa frågor i avsnitt 6.5.1., där frågan om rättsskydd för guds- tjänstlokaler behandlas.

Sedvaneråttsligt ankommer det på pastor att besluta om upplåtelse av kyrkorum1 för gudstjänst och därmed jämförlig förrätt- ning. För annat ändamål kan upplåtelse ske i den ordning som stadgas i lagen (1963: 501) om upplåtande av kyrkorum i vissa fall; den har karaktär av kyrkolag. Lagen utgår från det invigda kyrkorummets Spe- ciella karaktär och från att något som stri- der mot ”kyrkorummets helgd eller kyr- kans ordning” inte får förekomma där. — För jordfästning i annan ordning än Svenska kyrkans må kyrkorum som invigts för Svenska kyrkans gudstjänst upplåtas, om ”särskilda skäl därtill äro” (lag om jord- fästning m.m. 1957:585 10 å). — Biskops- mötet har år 1967 fastställt vissa riktlinjer för upplåtelse av kyrka för vigsel i annan ordning än Svenska kyrkans. (Jfr 1958 års utredning kyrka-stat i SOU 1967:45 s. 70 f och s. 382 ff.)

Naturligtvis kommer kyrkligt organ även i fortsättningen att fritt besluta om upp- låtande av kyrkorum för gudstjänst och därmed jämförlig förrättning.

När det gäller frågan om upplåtande av kyrkorum för annat ändamål, är frågan emellertid mer komplicerad. Som framhölls i den departementspromemoria som låg till grund för förslaget till lag om upplåtande av kyrkorum i vissa fall, finns särskilt inom vissa delar av landsbygden ett behov av att använda Svenska kyrkans kyrkobyggnad som samlingslokal även för vissa andra ändamål (prop. 19632149 s. 20). Föredra- gande statsrådet fann det dock svårt att ställa upp allmängiltiga regler om till vilka

1 När ingenting annat sägs, avses i framställ- ningen enbart Svenska kyrkans kyrkorum.

”utomkyrkliga ändamål" upplåtelse borde kunna ske. Han antog att tillämpningen kom att ske med förståelse för de önske- mål som anmälde sig och fann det därför tillräckligt att lagstiftningen skapade ”ga- rantier för att vissa för kyrkan betydelse- fulla förhållanden i tillbörlig grad blir be- aktade” (prop. 1963:149 5. 27). Lagstift— ningen är alltså avsedd att möjliggöra upp- låtelse för annat ändamål än gudstjänst. men har samtidigt utformats som ett sär— skilt skydd för Svenska kyrkans kyrkorum. Härutöver innehåller den endast regler om vilka kyrkliga organ som har att besluta i upplåtelsefrågor.

Att staten genom lagstiftning ger före- skrifter om ett samfunds kyrkorum. an- ser vi ej stå i full överensstämmelse med re- ligionsfrihetens principer. Fastställandet av erforderliga bestämmelser bör därför ske av lämpligt organ inom Svenska kyrkan. Sam- ma självständighet gäller redan nu för and- ra samfunds motsvarande lokaler. Till frå- gan om skydd för gudstjänstlokaler i sam- band med beredskapstillstånd återkommer vi i avsnitt 6.5.1.

Ett särskilt problem gäller stadganden i 10 'g' lagen om jordfästning m.m. I likhet med vad som påpekats av 1958 års utred- ning kyrka—stat anser vi att det — oavsett vilken relation som råder mellan staten och Svenska kyrkan -— måste ankomma på stat- liga organ att skapa garantier för att med- borgarna tillförsäkras möjlighet till tillgång till lokal för jordfästning i annan ordning än Svenska kyrkans (jfr SOU 1967:45 s. 388 resp. 399). Bestämmelser om detta förutsätts givetvis tillkomma efter intimt samråd med berörda trossamfund.

I detta sammanhang vill vi erinra om att församlingskyrkorna har en speciell karak- tär, då de ofta är ärvda från en tid då ”sockenkyrkan” var hela befolkningens tillhörighet. Vi vill också uttala att frågan om villkor för upplåtelse av Svenska kyr- kans kyrkorum nära hänger samman med frågan om rätten att disponera över den kyrkliga egendomen. Med hänsyn till att vi inte föreslår någon inskränkning härvid- lag, utgår vi från att man också från

Svenska kyrkans sida kommer att generöst upplåta kyrkorummet.

Slutsatsen blir att frågor om upplåtelse av kyrkorum m.m. rymmer intressen av offentligt inflytande (avsnitt 6.5.2). Dessa intressen kan också tillgodoses på så sätt att beslutanderätten visserligen tillkommer kyrkligt organ, men att detta härvid har att beakta de villkor som knyts till even- tuella anslag till lokalerna från stat och/ eller kommun (avsnitt 5.4.2.2).

Förfarandet vid tillsättningen av biskops— och prästtjänster uppvisar av historiska skäl en egenartad kombination av val och ut- nämning. Bestämmelserna återfinns beträff- ande biskopsval i regeringsformen 29 å och lagen (1963:636) om biskopsval, vilken är av kyrkolags natur, samt i fråga om präst- val i regeringsformen 30 å och lagen (1957: 577) om prästval, vilken likaså är kyrkolag.

Utnämningsrätten i fråga om biskopar tillkommer Kungl. Maj:t. I fråga om övriga präster gäller Kungl. Maj:ts utnämnings- rätt -— utom i fråga om domprosttjänster och i besvärsärenden — endast var tredje gång en kyrkoherdetjänst blir ledig. Eljest sker tillsättningen av ordinarie präster ge— nom val eller var tredje gång komminister- tjänst är ledig genom domkapitlets utnäm- ning. Icke ordinarie präst förordnas av domkapitlet.

Nuvarande prästtillsättningsförfarande bygger på en avvägning mellan församling- arnas demokratiska rätt att själva välja präst och de prästerliga tjänsteinnehavarnas krav på en rättvis befordran. Man har alltså i det senare avseendet anknutit till de prin- ciper som gäller för statens tjänstemän.

1958 års utredning kyrka-stat har påpe- kat att Kungl. Maj:ts utnämningsrätt till de högsta prästerliga tjänsterna (ärkebiskop och biskopar) kan uppfattas som en väsent- lig del av det s.k. statskyrkosystemet. Öv- riga prästutnämningar skulle däremot utan svårighet kunna överföras till ett kyrkligt organ. (SOU 1967:45 s. 266.)

Utnämningsfrågorna har enligt vår upp- fattning ur många synpunkter karaktär av

en inomkyrklig angelägenhet. Uppenbart är — i varje fall rent teoretiskt — att stats- makten genom en konsekvent utnämnings- politik kan tänkas utöva inflytande i läro- frågor. Den nuvarande formen för relatio- nen mellan staten och Svenska kyrkan, ma- nifesterad genom prästernas ställning som offentliga tjänstemän och ett väsentligt stat- ligt ekonomiskt ansvarstagande, gör det emellertid naturligt att staten har ett visst inflytande på utnämningsfrågorna. Vi an- ser det därför riktigt att medverkan av sta- ten i sådana frågor upphävs först i sam- band med en genomgripande förändring av relationerna mellan staten och Svenska kyrkan. Förslag om detta läggs fram i kapitel 6.

En annan fråga är emellertid vilket eller vilka statliga organ som i olika fall bör om- händerha Utnämningsrätten. Beträffande de s.k. tredjegångstillsättningarna av tjänst som kyrkoherde har departementsutredning- en i PM nr 99 den 12 februari 1968 före- slagit att beslutanderätten flyttas från Kungl. Maj:t till regional myndighet, dvs. domkapitlen. Härvid underströk departe- mentsutredningen att förslaget inte syftade till någon ändring i sak av bestämmelserna i prästvalslagen utan blott till en rationali- sering i administrativt hänseende (prome- morian s. 7).

Vidare har departementsutredningen i PM nr 101 den 12 februari 1968 föreslagit att Kungl. Maj:ts befogenheter att besluta i vissa ärenden om behörighet att utöva präst- ämbetet (dispensärenden) överförs till dom- kapitlen. Härvid förutsattes medverkan av en särskild s.k. prästnämnd för att säker- ställa enhetlighet vid bedömningen. Som allmänt motiv anförde departementsutred- ningen att huvudregeln i statsförvaltningen numera är att samma myndighet som till- sätter en tjänst även prövar fråga om un- dantag från behörighetskrav för tillträde till tjänsten. Alla i promemorian behand- lade grupper av dispensfrågor på det präs- terliga området är också enligt departe- mentsutredningens mening av den beskaf- fenheten att de med tillämpning av numera gällande principer för beslutskompetensens

fördelning inom statsförvaltningen bör flyt- tas från Kungl. Maj:t till underlydande myndigheter (promemorian s. 12—13).

De båda förslagen vilar hos Kungl. Maj:t i avvaktan på resultatet av pågående ut- redningsarbete rörande förhållandet mellan staten och Svenska kyrkan.1 Utan att ta ställning till detaljutformningen av de för- slag departementsutredningen lagt fram, finner vi det principiellt riktigt att såväl tredjegångstillsättningarna av kyrkoherde- tjänst som prövningen av prästdispenserna flyttas till domkapitlen så snart som möj- ligt. Ett genomförande härav ligger nämlig- en väl i linje med huvudprincipen bakom våra förslag beträffande inomkyrkliga an- gelägenheter. I fråga om dispenserna förut- sätter vi att domkapitlet, så länge nuvaran- de kyrka—statrelation består, bör överlämna till Kungl. Maj:t dispensfråga som har prin- cipiell räckvidd.

I samband med att man gör dessa om- läggningar i beslutshänseende bör även änd— ring kunna ske i fråga om förfarandet vid tillsättning av tjänster som stiftssekretera- re och stiftsjägmästare, vilka nu tillsätts av Kungl. Maj:t. Båda dessa tjänster ligger lönegradsmässigt under den gräns (C 1), som normalt gäller för Kungl. Maj:ts med- verkan i tillsättningsärenden.

Våra ställningstaganden innebär sålunda beträffande utnämningsfrågor i huvudsak att Kungl. Maj:t, fram till den tidpunkt då relationen mellan staten och Svenska kyr- kan förändras mer genomgripande (fr.o.m. år 1983, jfr kapitel 6), bör ha kvar ut- nämningsrätten till biskops- och domprost- tjänster samt utse vissa ledamöter i dom- kapitel och stiftsnämnder.

Medlemskap i Svenska kyrkan regleras f.n. i 6—12 åå religionsfrihetslagen (1951: 560), som i denna del har kyrkolags karak- tär. Övriga trossamfund avgör själva vem som anses som medlem.

1 Departementsutredningen föreslog år 1968 också att befogenheten att besluta i vissa ärenden om ledigkungörande av kyrkoherde— eller komministertjänst skulle överföras till domkapitlen. Denna reform har genomförts år 1970 (prop. 1970:l48, SFS l970:755).

I religionsfrihetskapitlet (avsnitt 3.5) har vi uttalat att samfunden bör tillåtas an- vända vilket medlemskapsbegrepp de öns- kar. Ur dessa synpunkter borde alltså nyss nämnda paragrafer i religionsfrihetslagen upphävas för att eventuellt ersättas med bestämmelser som beslutas enbart av kyrk— ligt organ.

Församlingarnas nuvarande beskattnings- rätt avser dem som tillhör kyrkan, juridiska personer samt icke medlemmar. Den sist- nämnda kategorien åtnjuter viss nedsätt- ning. Det är därför nödvändigt med en klar gränsdragning mellan medlemmar och icke medlemmar, något som måste regleras ilag.

Först när denna beskattningsrätt föränd- ras till att avse avgifter endast från per- soner som är medlemmar bortfaller skä- len att lagfästa medlemsbegreppet. Det rör sig ju då enbart om en angelägenhet mel- lan individen och församlingen. Vi vill i detta sammanhang påpeka att de förslag om den konkreta innebörden av grundtanken om samhällets ekonomiska ansvar för trossam- fundens verksamhet som vi presenterar i avsnitt 5.4, utgår från att staten ej har an- ledning att reglera begreppet ”medlem”. Detta läggs sålunda inte till grund för ut- formningen av ett statligt stödsystem.

Också församlingens ställning som kom- mun med särskilda regler om bl. a. rösträtt, valbarhet och besvärsrätt gör det nödvän- digt att reglera medlemsbegreppet i lag. Det statliga inflytandet på. Svenska kyrkans medlemsbegrepp upphör alltså i samband med en mer genomgripande förändring av relationerna mellan staten och Svenska kyrkan. Förslag om detta läggs fram i ka- pitel 6. Beträffande särskilda övergångs- anordningar hänvisas till avsnitt 7.3.

4.3. Allmänt samhälleliga uppgifter

4.3.1. Kyrkliga och borgerliga uppgifter i dagens samhälle

I anslutning till kyrkor och kloster upptogs under medeltiden på åtskilliga ställen i Sverige en allmänt ”socialvårdande” verk-

samhet. Munkar och nunnor var ofta sjuk- vårdskunniga och i klosterträdgårdarna od- lades läkande örter. Kyrkan kom på så sätt att spela en viktig roll för uppkomsten och utvecklingen av sociala funktioner som nu omhänderhas av organ för stat och kom- mun.

Under medeltiden inrättade kyrkan också de första skolorna i vårt land. Även efter re- formationen ankom skolväsendet på kyr- kan. Så var fallet även med begravnings- väsendet.

Både kyrkan och staten fick med tiden större behov av uppgifter om befolkningen. Kyrkobokföringen, som från början torde ha varit kyrkans anteckningar om egna för- rättningar såsom dop, vigslar och jordfäst- ningar, blev och är alltjämt grundval för den civila folkbokföringen.

Uppdelningen år 1862 av socknen i en borgerlig kommun och en kyrklig försam- ling tvingade fram en viss precisering av ansvarsområdena. Vid denna boskillnad mellan ”kyrkligt” och ”borgerligt” angavs de borgerliga kommunernas uppgifter som ”gemensamma ordnings- och hushållsange- lägenheter”. Den kyrkliga församlingens kompetensområde fastställdes däremot ge- nom en uppräkning av vad som ansågs vara av kyrklig natur. Till dessa uppgifter för- des, utom frågor om gudstjänst och kyrka m.m., bl.a. folkundervisningen. Åtskilliga angelägenheter, som vid denna tidpunkt an- sågs vara av blandad kyrklig och borgerlig natur, kom att ligga kvar hos församlingen. Exempel är folkbokföring, vigsel och be- gravningsväsende.

Under tiden efter 1862 har vissa uppgif- ter successivt förts över från den kyrkliga församlingen till den borgerliga kommu- nen. Sålunda blev kommunen genom 1924 års barnavårdslag huvudman för barna- vården. Också ansvaret för det allmänna skolväsendet har efter hand övertagits av det borgerliga samhället; den sista föränd- ringen skedde så sent som år 1958.

Enligt 1961 års församlingsstyrelselag (LFS) har församlingen (den kyrkliga kom- munen) att a) anskaffa och vårda kyrka, begravningsplats, församlingshus, tjänstebo-

städer och annan för kyrkligt ändamål av- sedd egendom; b) främja gudstjänstliv och kyrklig förkunnelse i övrigt samt kristen verksamhet bland barn och ungdom, ålder- stigna, sjuka och andra, som är i behov av omvårdnad; samt c) avlöna präst, kyrko- musiker och annan personal (2 5 1 mom.). Vidare finns särskilda bestämmelser om vissa andra angelägenheter som ankommer på församlingen.

I sak innebar 1961 års lagstiftning jäm- fört med tidigare gällande rätt att för- samlingarnas befattning med folkbiblio- teksväsendet upphörde samt att Kungl. Maj:t (enligt LFS 2 5 2 mom.) för sär- skilt fall kan förordna att begravningsplats skall anskaffas eller vårdas av borgerlig kommun.

Riktlinjerna för församlingens kompetens enligt församlingsstyrelselagen överensstäm- mer i huvudsak med vad som hade utbil- dats i rättspraxis före lagens ikraftträdande. Församlingsstyrelsekommittén uttalade i sitt betänkande att församlingens kyrko- kommunala kompetens bör bestämmas med hänsyn till det syfte församlingen har att fullfölja. ”Detta syfte är att möjliggöra och främja kyrkans gärning, vilken främst be- står i ordets förkunnelse genom predikan och själavård samt i därtill knuten kärleks- verksamhet" (SOU 1957:15 s. 117). Det ut- sades att vad som kan förenas med denna bestämning tillkommer församlingen, me- dan övriga kommunala angelägenheter hör hemma hos den borgerliga kommunen.

I propositionen med förslag till lag om församlingsstyrelse m.m. underströks, att lagen enbart reglerar vilken verksamhet församling äger driva eller stödja med ut- debiterade skattemedel. Kompetensregeln berör inte direkt den verksamhet församling kan utöva med kollektmedel, donerade me- del eller andra frivilliga bidrag. Genom att utnyttja sådana medel ges i viss mån möjlighet att verka utanför de gränser som dras upp i lagen. En begränsning av mer allmän räckvidd ligger dock i att den verk- samhet som skall stödjas inte till sin natur får vara främmande för församlingslivet. (Prop. 1961:70 s. 100—101.)

Vi har sett som vår uppgift att undersöka vad senare års utveckling i samhälle och bland trossamfund medfört beträffande uppfattningen om vad som bör hänföras till kyrkliga resp. borgerliga, eller hellre allmänt samhälleliga, angelägenheter. Det ligger nära till hands att därvid utgå från de lagstiftningsprodukter där man har an- ledning vänta sig att sådana gränsdrag- ningsproblem aktualiseras. Dissenterskatte— lagen (1951:691) — som reglerar hur stor andel av församlingsskatten icke-medlem av Svenska kyrkan har att erlägga -— och församlingsstyrelselagen (19611436) är så- dan lagstiftning. En genomgång av förarbe- tena till dessa båda lagar ger dock ringa vägledning. Möjligen kan utläsas att för- samlingens "borgerliga" uppgifter kan va- ra av tre olika typer: ]) I särskilda författ- ningar givna uppdrag, t.ex. folkbokföring; 2) vad som med olika värderingar av än- damålskriterierna kan föras in under FSL 2 5 1 mom. b (jfr ovan); 3) viss typ av församlingsverksamhet för vilken utdebite- rade medel ej tas i anspråk. Rättspraxis be- träffande församlingens kompetens, sådan den avspeglas i regeringsrättens domar 1963—1969, ger inte heller nämnvärd led- ning för våra bedömningar.

Slutsatsen blir att vi har — på liknande sätt som gäller beträffande tolkningen av religionsfrihetsprincipen — att utgå från värderingar om vad som i dagens och framtidens samhälle är naturligt att betrakta som primärt det borgerliga samhällets an- svarsområden.

1958 års utredning kyrka—stat karakterise- rade som borgerliga angelägenheter folk- bokföring (SOU 1968:11 s. 133), hinders- prövning för ingående av äktenskap (SOU 1967:45 s. 20), vigsel (SOU l967:45 s. 423) och huvudmannaskapet för begravnings- platser (SOU 1967:45 s. 456). Också på medlingen anlade utredningen ett liknande betraktelsesätt (SOU 1967:45 s. 434—435). Vad gäller de i begreppet församlingsvård ingående funktionerna av social natur (dia- koni) liksom av allmän utbildningskarak- tär redogjorde utredningen för nuvarande gränsdragning mot det borgerliga samhäl-

lets, främst kommunernas ansvarsområden (SOU 1967:45 s. 48—55). Utredningen dis- kuterade också — i anslutning till sin be- skrivning av de olika s.k. lägena — en framtida kompetensreglering (SOU 1967: 45 s. 270 och 289—291). Vidare påpe- kade utredningen att tendensen under se- nare tid varit att kyrklig och borgerlig verksamhet i allt större utsträckning skilts åt (SOU l967:45 s. 14). Kyrka-statutred- ningen framhöll dock att även om staten och kyrkan har skilda uppgifter, så finns det på olika områden beröringspunkter och där- med också anledning till samarbete i olika sammanhang (SOU 1968:11 s. 245).

Vi konstaterar att utvecklingen under de senaste hundra åren har gått i riktning mot att särskilja kyrkliga och borgerliga upp- gifter. Skolväsendet liksom sjukvården och allmänt socialvårdande funktioner betrak- tades sålunda tidigare som kyrkliga upp- gifter men handhas numera av det bor- gerliga samhället.

Fortfarande finns dock vissa förvaltnings- områden som sköts av Svenska kyrkans pastorat och församlingar: lokal folkbok- föring, prövning av hinder mot äktenskap samt (i huvudsak) anordnande och förvalt- ning av allmänna begravningsplatser.

Beträffande vissa andra samhälleliga upp- gifter av rättslig eller social natur finns al- ternativa former. Äktenskap kan ingås ge- nom kyrklig eller borgerlig vigsel.1 Medling (som är processuell förutsättning för hem- skillnad) kan förrättas av borgerlig eller kyrklig funktionär.1 Namngivning sker an- tingen genom dop inom Svenska kyrkan el- ler genom anmälan till pastorsämbetet, dvs. lokal folkbokföringsmyndighet.

I fråga om musikundervisning sker ett specith samarbete mellan det allmänna skolväsendet och Svenska kyrkan. Det finns nämligen vissa möjligheter att kombinera tjänst som kyrkomusiker med tjänstgöring som lärare. Vidare ingår i kyrkomusiker- nas åligganden (inom den rent kyrkliga de- len av deras tjänst) skyldighet att undervisa traktens ungdom i musik, s.k. fri musik- undervisning.

Slutligen kan nämnas att social omvård-

nad av olika hjälpbehövande sker i första hand genom kommunerna, men även ge- nom Svenska kyrkans församlingar och församlingar i andra trossamfund samt ge- nom andra ideella organisationer. Det rör sig alltså här om områden där samhällets åtaganden kompletteras av frivilliga insat- ser. Svenska kyrkans kommunala beskatt- ningsrätt har emellertid medfört behov av kompetensregler, som innebär gränsdrag— ning bl.a. mellan den kyrkliga och den bor— gerliga kommunens sociala verksamhet (diakoni resp. socialvård). Dessa regler har bestämts i lag och klargjorts i rättspraxis.

Vi behandlar i detta avsnitt frågor som rör den lokala folkbokföringen m.m. (4.3.2), huvudmannaskapet för allmänna begrav- ningsplatser m.m. (4.3.3), äktenskaps in- gående samt medling (4.3.4), undervisning i musik m.m. (4.3.5) samt vissa sociala upp- gifter (4.3.6). Emellertid vill vi också på- peka att det finns ytterligare områden där gränsdragningen mellan ”kyrkligt” och ”bor- gerligt” aktualiserats i den allmänna de- batten, t. ex. frågan om barntillsyn och för- skolor. Även frågan om ansvaret för in- vandrarnas sociala och kulturella service har diskuterats med anledning av bl.a. önske- mål om införandet av anteckning av sam- fundstillhörighet i officiella befolkningsre- gister (se avsnitt 4.322).

4.3.2 Den lokala folkbokföringen m. rn.

4.3.2.l Huvudmannaskapet för den lokala folkbokföringen

Den fortlöpande lokala registreringen av befolkningen ombesörjs f.n. av Svenska kyrkans pastorsämbeten. I Stockholm och Göteborg handhas uppgiften dock av 10- kal skattemyndighet, varvid pastorsämbe- tet fungerar som mottagningsställe för vissa anmälningar m.m. Blanketter och upplys- ningar lämnas också där. Detta system,

1 Begreppet kyrklig vigsel omfattar både vig- sel inom Svenska kyrkan och inom vissa andra (av Kungl. Maj:t beslutade) trossam- fund. Motsvarande gäller beträffande med- ling.

som är fördelaktigt ur synpunkten av all- mänhetens tillgång till service, medför dock vissa administrativa svårigheter på grund av dubbelbokföring.

I de flesta med OSS jämförbara länder där löpande folkregistrering förekommer, har den ursprungligen omhänderhafts av kyrkliga myndigheter. Den sköts emellertid oftast numera av borgerliga organ, exem- pelvis i Schweiz, Frankrike, Holland och Västtyskland. Också i Danmark, Norge och Island sköts befolkningsregistret av borgerlig myndighet (kommunen), men kyr- kan handhar ett civilståndsregister och har skyldighet lämna uppgifter till det borger- liga registret. I Finland har emellertid varje av staten legaliserat religionssamfund egen, officiell folkbokföring; de ca 5,5 % av befolkningen som inte tillhör något av des- sa samfund antecknas i ett civilt register.

1958 års utredning kyrka—stat konstate- rade att frågan om den lokala folkbokfö- ringens organisation kan lösas i stort sett oberoende av vilket av utredningens hypote- tiskt uppställda s. k. lägen som väljs för re- lationerna mellan staten och Svenska kyr- kan. Utredningen har dock så till vida för- ordat ett överförande av folkbokförings- uppgifterna till borgerligt organ som den uttalat, att det torde få bero på huruvida övervägande praktiska skäl — ekonomiska, tekniska och organisatoriska — kan anföras för ett bibehållande av nuvarande ordning, om den skall bestå. (SOU 1968: 11 s. 133.)

Vissa av remissinstanserna delade denna uppfattning, medan andra menade att den särskilda frågan angående folkbokföringen och huvudspörsmålet om relationen mellan staten och kyrkan är på visst sätt beroende av varandra (SOU 1970:2 s. 406—407).

De tekniska, organisatoriska och ekono- miska förutsättningarna för och konsekven- serna av ett överförande av den lokala folk- bokföringen till borgerlig myndighet har på uppdrag av Kungl. Maj:t behandlats av en särskild utredning. Önskemål hade fram- kommit om ett mer fullständigt genomfö- rande av databehandling av folkbokfö- ringsuppgifterna. Redan i dagsläget används databehandling av den regionala folkbok-

föringsmyndigheten, dvs. länsstyrelserna. Den allt snabbare befolkningsomflyttningen och det stigande behovet av lättillgänglig in- formation om befolkningens sammansätt- ning har medfört behov av automatiserade administrativa system för befolkningsregi- streringen.

I betänkandet (SOU l970:70) Folkbok- föringsorganisationen m.m. har den utre— dande myndigheten, dåvarande centrala folkbokförings— och uppbördsnämnden (CFU), utförligt beskrivit formerna för en folkbokföring i regi av lokal skattemyndig- het. CFU har också funnit att en sådan överföring av den lokala folkbokföringen till lokal skattemyndighet tekniskt går att genomföra. Dock har CFU inte tagit ställ- ning till huruvida ett överförande från kyr- kan till lämpligt borgerligt organ bör ske el- ler ej. Som motiv för sin uppfattning an- förde CFU.

Ställningstagandet till om ett överförande bör ske måste grundas på en bedömning av de fördelar och nackdelar som är förknippade med å ena sidan den nuvarande ordningen och å andra sidan en nyordning. Därvid blir att beakta bl.a. religionsfrihetssynpunkter, kost- nadsaspekter och de krav som från såväl sam- hällets som medborgarnas (i fråga om service o.d.) sida måste ställas på folkbokförings- systemets organisatoriska uppbyggnad.

Nämnden fann det ankomma på sig att lägga fram ett material som kunde utgöra grund för statsmakternas ställningstagande. (SOU l970:70 s. 8.)

CFUs förslag har remissbehandlats och övervägs f. n. inom finansdepartementet. Vid remissbehandlingen har vår beredning först anmodats avge yttrande. Vårt yttrande sändes därefter ut tillsammans med be- tänkandet till övriga remissinstanser, vilka alltså haft möjlighet att ta ställning även till våra synpunkter.

I vårt yttrande den 20 april 1971 ställde vi oss positiva till ett överförande av den lokala folkbokföringen till borgerligt or- gan. Samtidigt framhöll vi emellertid att slutlig ställning till CFUs förslag ej borde tas förrän vårt slutbetänkande förelåg. An- ledningen till denna rekommendation var att

vi bl. a. funnit att en bedömning av Svens- ka kyrkans registreringsbehov inte borde ske utan hänsynstagande till motsvarande behov hos andra trossamfund. Det system för kyrklig registrering som skisserats av CFU (s.k. försarnlingsregistrering) föreföll oss även anmärkningsvärt kostnadskrävan- de.

En översiktlig genomgång av yttrandena över CFUs betänkande visar att flertalet remissinstanser ej tagit ställning för eller emot ett överförande av folkbokföringen. Man har höjt sig med att, i ofta ganska gli- dande formuleringar, värdera skälen för och emot. Mycket schematiskt kan sägas att av inalles ett 70-tal remissinstanser har ca 20 en mer eller mindre positiv inställning till ett överförande. Bland dessa återfinns de flesta icke-kyrkliga instanserna. Ett 15-tal, mest kyrkliga organ, är på allmänna grun- der negativa till en förändring. Ca 40 kan sägas ha på ett eller annat sätt instämt i tanken på att slutlig ställning till CFUs förslag ej bör tas förrän resultatet av vårt arbete föreligger.

Enligt CFU kunde den föreslagna re- formen träda i kraft tidigast den 1 januari 1975 under förutsättning att principbeslut fattades under år 1972. Riksskatteverket har i sitt yttrande uttalat att ett anstånd med ställningstagandet tills stat-kyrkaberedning- en lagt fram sitt betänkande inte nödvän- digtvis behöver innebära en försening.

Både 1958 års utredning kyrka-stat och CFU har ingående redovisat argument som kan anföras för och emot ett överförande (SOU 1968:11 s. 132—134 resp. SOU 1970: 70 s. 39—44). CFU har vidare anslutit sig till den av 1958 års utredning kyrka-stat gjorda bedömningen, att de principiella ar- gument som talar för ett överförande är av den arten att endast starka praktiska skäl kan motivera ett ställningstagande till för- mån för att bibehålla nuvarande ordning.

Vi finner det ställt utom allt tvivel att den lokala folkbokföringen måste betrak- tas som en allmänt samhällelig uppgift. Från principiella religionsfrihetssynpunkter bör den handhas av det borgerliga sam-

hällets organ. Ett ställningstagande till frå- gan om huvudmannaskapet bör emellertid också ske med beaktande av serviceaspek- ter, konsekvenserna för Svenska kyrkan och övriga trossamfund samt kostnadsövervä- ganden.

Argumenten utifrån religionsfrihetens krav återfinns i kapitel 3. De talar entydigt till förmån för en överföring från kyrk— ligt till borgerligt organ.

Till detta vill vi lägga synpunkten att prästernas egentliga arbetsuppgifter är av annan art än folkbokföringsarbetet. En överföring av folkbokföringsgöromålen skulle därför ge prästerna förbättrade möj- ligheter att ägna sig åt dessa sina arbets- uppgifter.

Vid vår bedömning av serviceaSpekter har vi utgått från CFUs konkretisering av ser- vicekravet. Detta krav anses innebära att 1) den territoriella indelningen i ”folkbok- föringsområden” bör vara sådan att den enskilde på ett från olika synpunkter god- tagbart sätt kan få personlig kontakt med den registrerande myndigheten; samt 2) möjlighet skall finnas för den enskilde att på ett bekvämt sätt få tillgång till de blan- ketter av olika slag som han har behov av och att i förekommande fall få hjälp med att fylla i blanketterna (SOU 1970: 70 s. 42). Vi finner att f.n. föreligger i princip inga krav på personlig inställelse hos folkbokföringsmyndighet. Dessa ären- den sköts till största delen per post och telefon. Det finns ingen anledning räkna med att en förändring av dessa förhållan- den i motsatt riktning skall ske.

Vi har också uppmärksammat att CFU förutsatt en viss blankettservice på särskilt angivna blankettställen. Det är viktigt att denna service både innebär tillhandahål- lande av blanketter och rådgivning samt hjälp vid ifyllandet o.d. Vi utgår från att bl. a. pastorsämbetet även i fortsättningen tillhandahåller de blanketter som behövs för folkbokföringen, eftersom det torde te sig naturligt för prästerna att vara sina församlingsbor behjälpliga även i dessa frå— gor. Motsvarande gäller även exempelvis

kommunala myndigheter och försäkrings- kassor. Härigenom tillgodoser man de be- rättigade kraven på service i folkbokförings- frågor från i synnerhet äldre personer och från andra, för vilka telefonkontakt med myndigheter ter sig främmande. Det är också viktigt att folkbokföringsmyndighe- ten har tillgång till personal med vana att handskas med material av datatyp och att snabbt handlägga den typ av mer kom- plicerade folkbokföringsärenden vars antal kan väntas öka som följd av den starka in- vandringen till och omflyttningen i vårt land.

Vi har inte funnit anledning ta ställning till vilket borgerligt organ som är bäst ägnat att säkerställa en tillfredsställande service i folkbokföringsfrågor för medborgarna. I den allmänna debatten har — bl.a. med hänsyn till det förhållandevis ringa antalet tjänsteställen — kritik riktats mot tanken på lokal skattemyndighet. Som en annan möjlighet har nämnts försäkringskassorna. Vi utgår från att Kungl. Maj:t vid sin prövning av dessa frågor kommer att till- mäta serviceaspekterna väsentlig betydelse.

Vi har vidare att behandla frågan om huvudmannaskapet för folkbokföring med hänsyn till konsekvenserna för Svenska kyrkan och andra trossamfund. I nuvaran- de kyrka-statrelation är det, som 1958 års utredning och CFU funnit, erforder- ligt att i form av offentligrättsliga före- skrifter tillhandahålla möjligheter för Svens- ka kyrkan att dels registrera personer som är medlemmar av kyrkan, dels upprätta längder över ministeriella förrättningar (dop, konfirmation, kyrklig vigsel, jordfästning). CFU utarbetade också en modell för dessa arbetsuppgifter, vilken benämndes försam- lingsregistrering.

Den av CFU föreslagna modellen förut- satte att den civila folkbokföringen fortlö- pande skulle avisera den kyrkliga i fråga om ändringar av de ”profana” personuppgif- terna (typ adressändringar, födslar, döds- fall). Den förutsatte också att nämnda församlingsregister av praktiska skäl skulle omfatta alla folkbokförda personer oavsett

Vi har emellertid funnit att bedömningen av Svenska kyrkans registreringsbehov i samband med att civil folkbokföring över- förs till borgerlig myndighet bör inriktas direkt på dess medlemmar. Denna bedöm- ning bör inte heller göras utan hänsynsta- gande till motsvarande behov hos andra trossamfund. De problem som uppstår, t. ex. vid registrering i folkbokföringen av sam- fundstillhörighet och utlämnande av des- sa uppgifter, berör bl.a. religionsfrihets- och integritetsspörsmål, till vilka vi åter- kommer nedan i avsnitt 4.3.2.2.

Som kommentar till CFUs modell vill vi i detta sammanhang framhålla att an- teckning i den löpande folkbokföringen om vilka som ej tillhör Svenska kyrkan sker re- dan f.n. Detta motiveras emellertid av att skattemyndigheterna har behov av att veta vilka som ej har att erlägga full försam- lingsskatt. När folkbokföringen överförs till borgerligt organ kvarstår givetvis behovet av sådana anteckningar så länge nuvaran- de beskattningssystem gäller. Dessa an- teckningar måste föras av den befolk- ningsregistrerande myndigheten och är en- ligt gällande lagstiftning offentliga.

Men det förefaller oss principiellt fel- aktigt att trossamfundet Svenska kyrkan —— vars karaktär av trossamfund förstärks genom folkbokföringsreformen —- automa- tiskt skulle ha tillgång till personuppgifter rörande andra än dem som tillhör kyrkan. Också CFU hävdar i princip denna upp- fattning, men motiverar sin modell med praktiska skäl (SOU 1970170 5. 75). Vi till- mäter de principiella argumenten större vikt och har därför skisserat en lösning som till- godoser dessa önskemål. Samtidigt ger vår modell möjligheter till förenklingar och för- bättringar av åtskilliga administrativa ru- tiner hos församlingarna.

Förslag om utformningen av en sådan registreringsfunktion för Svenska kyrkan, Dataservice för samfund och organisatio- ner, läggs fram i avsnitt 4.5.2] och 4.5.2.2.

Vårt förslag är, liksom CFUs modell, avsett att kunna genomföras inom nuva- rande relation mellan staten och Svenska

kyrkan. Vår modell förutsätter emellertid att endast personer som tillhör Svenska kyrkan registreras i församlingsregistret. Denna modell är vidare också användbar i samband med att nuvarande relation mel- lan staten och Svenska kyrkan undergår vä- sentliga förändringar. I en sådan situation kan den t.o.m. läggas till grund för upp- börd av personliga bidrag (kyrkoavgifter) till Svenska kyrkan. Och slutligen ger den möjligheter för andra trossamfund att — om så önskas — tillfredsställa behov av registrering av medlemmar (motsv.) och medverkan vid uppbörd av personliga bi- drag. Samma tjänster kan i princip också lämnas till andra organisationer som vill rationalisera sina administrativa rutiner. Som framgår av avsnitt 4.5.2.1 och bilaga 8 är det fråga om en för varje samfund (för- samling) sluten medlemsregistrering, som alltså ej är offentligt tillgänglig.

I vårt yttrande över CFUs betänkande an- slöt vi oss även till tanken att personer som f.n. kyrkobokförs i nationell, icke- territoriell församling skall folkbokföras hos borgerlig myndighet (jfr SOU 1970:70 s. 83 ff). Ett överförande av huvudmannaska- pet för folkbokföring till borgerligt organ påverkar inte i och för sig de icke-territo- riella församlingarnas ställning, funktioner och arbetsuppgifter. De kan givetvis fort- sätta sin verksamhet och även få del av den registerservice som tillkommer de terri- toriella församlingarna i Svenska kyrkan enligt de riktlinjer som framgår av avsnitt 4.5.2.1.

Kostnadsfrågor behandlas främst i avsnitt 4.5.2.2. I detta sammanhang vill vi endast kort beröra ett problem som hänger sam- man med den prästerliga tjänsteorganisatio- nen. Av vårt delbetänkande (SOU 1971:29) Kyrkan kostar framgår bl.a. att kostna- derna för prästernas arbete med folkbok- föringsgöromål var drygt 30 milj. kr. (lö- nekostnader). I vissa församlingar ägnar prästerna en betydande del av sin arbetstid åt folkbokföringen (23 %). I andra typer av församlingar är dock denna andel av- sevärt mindre (8 %). Ett borttagande av

dessa arbetsuppgifter torde alltså innebära en minskad arbetsbelastning för prästerna.

Skäl skulle därför kunna finnas att ak- tualisera frågan om en översyn av den för- samlingsprästerliga organisationen med in- dragning av ett antal tjänster som mål. Andra skäl har i olika sammanhang från kyrkligt håll åberopats som stöd för öns- kemål om pastoratsreglering. Å andra si- dan torde, särskilt i större församlingar, in- tresse finnas att prästerna skall få ökad tid för andra uppgifter.

Vi har emellertid grunduppfattningen att statens nuvarande bestämmanderätt över Svenska kyrkans organisation bör förändras till sin principiella innebörd och lägger fram praktiska förslag i sådan riktning i kap. 6. Frågan om den prästerliga organisationen och pastoratsregleringen blir då ett inom- kyrkligt spörsmål. Vi har därför inte fun- nit anledning att i samband med folkbok- föringsreformen förorda någon sådan över- syn.

När folkbokföringen överförs till borger- ligt organ, aktualiseras givetvis vissa andra personalfrågor. En närmare belysning av dessa lämnas i avsnitt 45.23.

Vi finner alltså att den lokala folkbok- föringen bör överföras till borgerligt or- gan. Med hänsyn till lagstiftningsproce- duren och till de praktiska förutsättningarna _ bl.a. problem med arbetslokaler och arkivutrymmen — bör reformen genomfö- ras fr.o.m. år 1976. En förutsättning är att riksdag och kyrkomöte fattar beslut se- nast år 1974.

4.3.2.2 Anteckning av samfundstillhörighet i folkbokföringen

Önskemål om anteckning av samfundstill- hörighet i folkbokföringen har under senare år framförts i olika sammanhang, t. ex. av 1970 års kyrkomöte. Dess skrivelse till Kungl. Maj:t (kskr 1970:28) har överläm- nats till oss. Som motiv för önskemålen har angetts den starkt ökade invandringen, var- vid främst kyrkor med anknytning till de länder varifrån invandrarna kommer önskat bättre möjligheter att erbjuda sina tjänster

(jfr bl. a. uttalanden av Katolska biskopsäm- betet och Kristna studentrörelsen i Sverige, SOU 1970:2 s. 419—423). Vid våra över- läggningar med företrädare för kyrkor och samfund med stort inslag av invandrare samt med invandrarverket och invandrar- utredningen har vi haft tillfälle att diskutera dessa önskemål ytterligare. Det kan nämnas att Sveriges frikyrkoråd har uttalat sympa- tier för tanken på frivillig anteckning av samfundstillhörighet i folkbokföringen.

Inledningsvis vill vi påpeka att det kan vara svårt att avgränsa och definiera vilka samfund som skulle vara ”kvalificerade” att få sina medlemmar registrerade i de officiella registren (jfr departementschefens yttrande i propositionen med förslag till religionsfrihetslag 1951:100 5. 56—58).

Väsentligare är att införandet av anteck- ning om samfundstillhörighet i de offentliga befolkningsregistren måste bedömas vara betänkligt utifrån integritetsaspekter. Hän- syn måste här tas till olika minoriteters öns- kemål. Uppgiftens natur är helt annorlun- da än de övriga uppgifter som ingår i offi- ciella löpande register. Anteckning skulle med nuvarande lagstiftning bli offentlig. Dess utlämnande till annan än det samfund som individen själv anger sig tillhöra skulle sålunda med gällande lagstiftning ej kunna förhindras. Särskilt företrädare för mosais- ka trosbekännare har uttalat tveksamhet in- för konsekvenserna av ett sådant system.

Vid bedömningen bör man också beakta de tekniska möjligheter som föreligger att sammanföra uppgifter från olika offentligt tillgängliga dataregister. En medborgares profil skulle sålunda kunna tecknas på helt lagliga grunder med uppgift om medlemskap i visst trossamfund, taxerad inkomst, bo- stadsadress, bilinnehav etc.

Vi har under hand tagit del av vissa dis- kussioner som förts inom offentlighets- och sekretesslagstiftningskommittén (Ju 1970: 49, OSK) om ADB-materialets offentlighet. Den lagstiftning som eventuellt kan kom- ma att aktualiseras på grundval av OSKs förslag torde på visst sätt komma att reg- lera användandet av datalagrad informa- tion. Eventuellt uppnås härigenom ett visst

skydd mot integritetskränkning utan att man därför rubbar de nuvarande principerna för offentlighet och sekretess.

Den lagstiftningsmässiga försiktighet som finns mot att utöka katalogen av sek- retessbestämmelser och de avgränsningssvå- righeter som en sådan lagstiftning medför, gör emellertid att vi avstyrker att åsiktsytt- ringar av ömtålig och personlig natur förs in i register av offentlig art. Det bör fram- hållas att dessa invändningar finns kvar, även om uppgiftslämnandet är helt fri- villigt.

De önskemål som man från kyrkor och samfund — särskilt sådana med stort inslag av invandrare — velat tillgodose genom den föreslagna registreringen är emellertid be- aktansvärda. Det är dock möjligt att i stor utsträckning tillgodose dem på annat sätt, främst genom att det system för försam- lingsregistrering vi förordar för Svenska kyrkans del som ersättning för nuvarande kyrkobokföring (avsnitt 4.5.2) lätt kan till- lämpas även för en motsvarande frivillig registrering av medlemmar i varje trossam— fund som så önskar. Sådana register blir inte offentliga utan är för varje samfund (församling) slutna, varigenom integritets- synpunkterna kan tillgodoses. Systemet skis- seras i avsnitt 4.5.2 och beskrivs utförligt i bilaga 8. I detta sammanhang vill vi en- dast påpeka att den typ av frivillig registre- ring, som statens invandrarverk uttalat sig för i ett yttrande över den ovan nämnda skrivelsen från 1970 års kyrkomöte, också kan komma till stånd i det av oss skisserade systemet.

Detta förutsättes omfatta medlemmar i olika samfund, som på ett eller annat sätt till samfundet anmält sig som medlemmar.1 De bör däremot inte mer eller mindre au- tomatiskt tillföras visst samfund därför att de kommer från visst land. Inte heller bör våra myndigheter medverka till att efter- forska samfundstillhörighet. I dessa öm- tåliga frågor måste allt undvikas som kan verka påträngande; detta är också en inte- gritetsfråga.

1 Beträffande registrering av dem som tillhör Svenska kyrkan se avsnitt 4.5.2].

För samfundens uppsökande verksamhet förefaller goda resultat kunna uppnås med hjälp av intensifierad information, något som statens invandrarverk påpekat i sina re- missyttranden över CFUs betänkande (SOU l970:70) och kyrkomötets skrivelse 1970:28. I dessa yttranden har invandrarverket utta- lat att folkbokföringsmyndigheterna bör, oavsett om anteckning av samfundstillhörig- het sker, tillhandahålla information om i Sverige verksamma religiösa samfund samt eventuella blanketter för begäran om in- träde. Verket har förklarat sig berett att i samråd med den centrala folkbokförings- myndigheten utarbeta sådan information.

4.3.2.3 Namngivning

Enligt 23 & namnlagen (1963:521) gäller att barn skall ges förnamn inom sex månader efter födseln. Anmälan av förnamn krävs inte av vårdnadshavaren, om barnet erhål- ler förnamn genom dop i Svenska kyrkan. Då antecknar pastor dopet direkt i dop- boken, varifrån denna folkbokföringsupp- gift förmedlas till olika myndigheter. Er- håller barnet förnamn på annat sätt än ge— nom dop i Svenska kyrkan, måste vårdnads- havaren anmäla förnamnet till pastor i dennes egenskap av folkbokförare på det lokala planet.

I praktiken förekommer numera vanligen först namnanmälan i standardiserad form till pastorsämbetet som lokal folkbokfö- ringsmyndighet. Dop sker sålunda vanligen senare.

När kyrkans befattning med folkbokfö- ring upphör, finns det inte längre anledning att behålla Svenska kyrkans formella sär- ställning vid namngivning. Praktiska skäl — den förhållandevis höga dopfrekven- sen — kan visserligen anföras som stöd för en bibehållen ordning. CFU har sålunda i sitt betänkande föreslagit att dopförrätta- re inom Svenska kyrkan skall vara skyldig anmäla till vederbörande myndighet de för- namn som getts vid dop, och att sådan an- mälan skall kunna ersätta vårdnadshavarens namnanmälan (SOU l970:70 s. 90).

Av principiella skäl bör dock i stället stadgas att vårdnadshavare alltid själv skall anmäla förnamn på nyfödda barn till lo- kal folkbokföringsmyndighet. Vi vill emel- lertid understryka att ingenting hindrar pas- tor i Svenska kyrkan (eller i annat trossam- fund) att i samband med dop eller annan namngivningsceremoni åtaga sig att full- göra vårdnadshavarens skyldigheter. Sådant åtagande kan grundas på en standardiserad fullmakt av vårdnadshavaren.

4.3.3. Huvudmannaskapet för allmänna be- gravningsplatser m. m.

Omhändertagandet av stoftet efter en av- liden person inrymmer olika moment. An- svaret för dessa uppgifter är i vårt sam- hälle uppdelat på olika instanser och på enskilda. Grundläggande bestämmelser finns i jordfästningslagen (1957:585), lagen (1963: 537) om gravrätt m.m. och 1963 års be- gravningskungörelse (nr 540). Direkt an- knytning till de problem som vi skall belysa har två moment i detta omhändertagande, nämligen jordfästning och gravsättning.

Huvudfrågan för oss är emellertid i den- na del helt praktisk: Vem skall ha ansvaret för anordnandet och förvaltningen av all- männa begravningsplatser, kyrkligt eller borgerligt organ? Men vi vill också kort be- röra vissa andra problem som på olika sätt hänger samman med samhällets ansvar i samband med dödsfall.

Begravningsplats är en sammanfattande be- nämning på alla sorters gravområden. Man skiljer på allmänna begravningsplatser och enskilda begravningsplatser.

Allmän begravningsplats är anordnad av kyrklig eller borgerlig kommun eller eljest av det allmänna. Det åligger församling (kyrklig kommun) eller — om Kungl. Maj:t för särskilt fall så förordnat — borgerlig kommun att hålla allmän begravningsplats. Denna, som utgörs av kyrkogård, annan be- gravningsplats, urngård, urnhall, urnlund, urnmur, kolumbarium, minneslund eller an- nan sådan anläggning, skall invigas innan

den tas i bruk.1 Invigningen förrättas efter Svenska kyrkans ritual. Rätt till gravsätt- ning på allmän begravningsplats är ej be- roende av att jordfästning ägt rum eller, om så skett, av att den förrättats i viss ord- ning. Inte heller är den beroende av att den avlidne tillhört Svenska kyrkan eller visst annat trossamfund.

Enskild begravningsplats tillhör annat trossamfund än Svenska kyrkan eller en- skild person. Kungl. Maj:t prövar om och på vilka villkor enskild begravningsplats får anordnas. Som villkor brukar föreskri- vas att invigning ägt rum. Vidare fordras att garantier för framtida vård av platsen finns. Det bör observeras att t. ex. mosaiska begravningsplatser ej invigs. Markens ian- språktagande för begravningsändamål anses då konstituera platsens karaktär av begrav- ningsplats.

Såväl allmän som enskild begravnings- plats åtnjuter särskilt lagligt skydd, t.ex. mot utmätning. Vid anläggning av begrav- ningsplatser granskas planerna av bl.a. riksantikvarieämbetet. Tillsyn över förvalt— ningen utövas av bl.a. hälsovårdsmyndig- heter.

Begravningsväsendet i vårt land utmärks av stor enhetlighet. Av sammanlagt ca 3 300 allmänna begravningsplatser förvaltas prak- tiskt taget samtliga av församling (kyrklig kommun). Ungefär 2650 av de allmänna begravningsplatserna är kyrkogårdar (dvs. allmänna begravningsplatser anordnade vid kyrkor). Nya begravningsplatser anläggs dock regelmässigt fristående eller i varje fall utanför kyrkotomten. Antalet sådana friliggande begravningsplatser uppgår så- lunda enligt vår särskilda begravningskost- nadsundersökning (bilaga 5) till ca 650.

I Stockholm förvaltar sedan år 1924 den borgerliga kommunen vissa begravnings- platser för i huvudsak innerstadens befolk- ning, medan de på senare tid inkorporerade församlingarna i ytterområdena förvaltar där belägna allmänna begravningsplatser. Till dessa församlingar betalar dock kom- munen ett årligt bidrag, beräknat med visst belopp per underhållen grav.

Även i Tranås förvaltar sedan lång tid

tillbaka den borgerliga kommunen en be- gravningsplats. Samarbete mellan försam- ling och kommun äger rum i bl.a. Eskils- tuna, Karlskoga och Jönköping. I Borås finns en stiftelse för skötsel av begravnings- platser och parker.

Antalet enskilda begravningsplatser är li- tet. Dit hör de romersk-katolska och de mo- saiska begravningsplatserna samt ytterligare några anläggningar. Ansökningar från en- skilda personer behandlas mycket restrik- tivt.

Förhållandena i med Sverige jämförbara länder uppvisar en splittrad bild vad gäller det administrativa ansvaret för förvaltning av begravningsplatser. I Norge och Dan- mark är begravningsväsendet kyrkligt. I Danmark kan emellertid kommunal begrav- ningsplats inrättas, men kyrklig begravnings- plats kan ej övertagas av kommunen. I Ne- derländerna är begravningsväsendet numera en borgerlig angelägenhet. Begravningsplats runt omkring kyrka har dock ej överförts till det allmänna utan tillhör kyrkan eller församlingen. I Schweiz är begravningsvä- väsendet en kommunal angelägenhet. Sam- ma är förhållandet som regel i Västtysk— land. Kyrkorna har dock på vissa orter eg— na begravningsplatser.

1958 års utredning kyrka-stat fann att Svenska kyrkans relation till staten inte är utan betydelse för frågan om begravnings- väsendet. Utredningen ansåg dock att spörs- målet om begravningsplatsers anordnande och förvaltning kunde behandlas fristående från huvudfrågan om Svenska kyrkans re- lation till staten, eftersom en övergång av huvudmannaskapet till t. ex. borgerlig kom- mun kunde ske redan i det av utredningen skisserade A-läget, medan ansvaret för an- ordnande och förvaltning av begravnings- plats kunde ligga kvar hos Svenska kyrkan även i de av utredningen såsom fria lägen beskrivna relationerna mellan staten och Svenska kyrkan. 1958 års utredning beto- nade dock att olika lösningar inte framstår som lika naturliga i alla lägen. Enligt ut-

1 Om invigning, se avsnitt 4.3.3.2.

redningen skulle sålunda ett upphörande av den kyrkliga beskattningsrätten och en upplösning av organgemenskapen mellan Svenska kyrkan och staten innebära väsent- liga förändringar i de reella förutsättningar- na för ett allmänt kyrkligt begravningsväsen- de. Det skulle nämligen i så fall bli svårare att få en garanti för att allmänna intressen kunde tillgodoses än i ett läge med fort- satt nära organisatoriskt och finansiellt samband mellan stat och kyrka. (SOU 1968: 11 s. 142—150.)

Utredningen angav som målsättning för frågans lösning ”att — oberoende av vil- ken kyrka-statrelation som råder — huvud- mannaskapet skall ordnas på ett från prak- tisk synpunkt så ändamålsenligt sätt som möjligt”. Vissa förhållanden — bl.a. den alltmer utpräglade synen på Svenska kyr— kan som ett trossamfund och den ökande urbaniseringen — hade dock enligt utred- ningen aktualiserat en överflyttning till bor- gerlig huvudman. En praktisk lösning kunde då bli att nya allmänna begravningsplatser lades under borgerligt huvudmannaskap, medan i bruk varande allmänna begrav- ningsplatser bibehölls under kyrkligt hu- vudmannaskap i avfolkningsbygder men lades under borgerligt i tätorter. (SOU 1968: 11 s. 149—150.)

Bland remissinstanserna fanns olika me- ningar om huruvida frågan om huvudman— naskapet för begravningsplatser är beroen- de av kyrka-statrelationen (SOU l970:2 s. 437—438). — Själva sakfrågan om huvud- mannaskapet diskuterades i ett drygt fyrtio- tal remissyttranden över utredningens slut- betänkande. En tredjedel av dessa yttranden innebär ställningstaganden för i princip borgerligt huvudmannaskap — i några fall dock endast under förutsättning att ”kyr- kan skiljs från staten”. Ett fåtal remissin- stanser förordar att nuvarande ordning — i huvudsak kyrkligt huvudmannaskap — bibehålles. Närmare ett tjugotal rekommen- derar en lösning från enbart praktiska ut- gångspunkter. Många instanser förordar en lösning som innebär att kyrkan även i fort- sättningen sköter de egentliga kyrkogårdar- na i omedelbar anslutning till församlings-

kyrkan, medan den borgerliga kommunen förvaltar nyanlagda begravningsplatser i tät- orter. Denna uppdelning kan vara förenlig både med ett förord för i princip borger- ligt huvudmannaskap och ett förord för i princip nuvarande ordning. I det förra fal- let kan man se de egentliga kyrkogårdar- na. vilka efter hand blir fullbelagda, som undantag från huvudregeln. I det senare fallet kan begravningsplatser skilda från kyrkotomten — som fortfarande numerärt är i minoritet — betraktas som undantag. (SOU 1970:2 s. 439—440).

4.3.3.l Överväganden om huvudmanna— skapet

Vid vår bedömning av frågan om huvud- mannaskapet för allmänna begravnings- platser har vi funnit det nödvändigt att starkare än som skett hittills stryka under religionsfrihetsaspekterna (se kapitel 3). Frå- gan om begravningsväsendet, liksom t.ex. om folkbokföringen, skulle enligt våra di- rektiv endast tagas upp till behandling i den mån de sakkunniga finner att de har så- dant samband med den centrala frågan att förslag bör läggas fram samtidigt. Vi har i bägge hänseendena ansett det vara fallet och framlägger därför här förslag i fråga om begravningsväsendet. Dessa är utforma— de att ingå som delar i ett större beslut om ändrade relationer mellan stat/kommun och Svenska kyrkan.

Ett ställningstagande bör givetvis främst baseras på en genomgång av de allmänna samhälleliga intressen som gör sig gällande på detta område. Vidare måste konsekven- serna för Svenska kyrkan samt kostnads- frågorna belysas.

När det gäller allmänna samhälleliga in- tressen vill vi framhålla följande. Grav- plats erfordras för alla oberoende av reli- giös uppfattning. Allmänna intressen såsom av pietet, av hälsovård och av en viss en- hetlighet, t.ex. vid taxesättning för tjäns- ter, skall tillgodoses. De borgerligt samhäl- leliga organen kan ej frånsäga sig ett ansvar för att begravningsplatsfrågorna är lösta

på ett tillfredsställande sätt. Den ökade bo- sättningen i tätorter medför starka krav på bl.a. samordning av markanvändnings- planer inom kommunerna. Ett framtida upphävande av den kyrkliga beskattnings- rätten och en upplösning av organgemen- skapen mellan Svenska kyrkan och staten medför sådana förändringar att ett överfö- rande av huvudansvaret till borgerlig myn- dighet ter sig än mer naturligt.

För bedömningen spelar även medbor- garnas behov av service i hithörande frågor en stor roll. När administrationen av be- gravningsväsendet handhas av Svenska kyr— kans församlingar medför detta i nuläget otvivelaktigt en närhet till den förvaltande myndigheten för många medborgare. Vi vill dock framhålla, att en koncentration av förvaltningen givetvis inte behöver medföra en centrering av själva begravningsplatser- na. Ekonomiska skäl har i många fall lett till bildandet av kyrkliga samfälligheter i syfte att anlägga gemensamma begravnings- platser.

De kyrkliga konsekvenserna av ett över- förande av huvudmannaskapet hänför sig till frågan om kyrkogårdarna, dvs. allmän- na begravningsplatser anordnade vid kyr- kor. Enligt vår mening bör i princip ansva- ret för förvaltningen även av dessa övergå till den nye huvudmannen. Vi vill här un- derstryka att frågor om äganderätt till kyrklig egendom m. m. vid ett upphävande av nuvarande samband mellan staten och Svenska kyrkan behandlas i avsnitt 5.5.2 och 6.4. I föreliggande avsnitt diskuteras endast ett överförande av huvudmannaska- pet inom ramen för den nuvarande formen för sambandet. Riktlinjer för ekonomiska uppgörelser förutsätts utarbetade på centralt håll före reformens genomförande. Dessa problem förefaller oss därför rimligen kun— na lösas i samförstånd efter skälighetsbe- dömningar i varje kommun.

Kostnadsfrågor behandlas i avsnitt 4.5.3.2, som baseras på de ekonomiska undersök, ningar vi låtit företa (SOU 1971:29 samt bilaga 5 och 6). I detta sammanhang må endast nämnas att reformen innebär en avsevärd avlastning av församlingarnas kost-

nader. Den prästerliga organisationen be- rörs inte alls.

Vår slutsats är att huvudmannaskapet för allmänna begravningsplatser i princrp bör överföras från församlingarna till de bor- gerliga primärkommunerna. Det bör emel- lertid ligga inom kommunernas kompe- tens att avgöra hur de skall fullgöra sina förpliktelser. Dessa innebär alltså dels eko- nomiska åtaganden, dels administrativt an- svar. Till dessa frågor återkommer vi i av— snitt 4.5.3.l, där även behovet av ytterli- ligare undersökningar diskuteras.

4.332. Invigning av begravningsplatser

Det särskilda rättsskydd som en begrav- ningsplats äger, erhålls genom stadganden i bl.a. brottsbalken och i 1963 års lag om gravrätt. Som framgått av avsnitt 4.3.3.l skall emellertid allmän begravningsplats in- vigas innan den tas i bruk. Denna invigning torde numera ej anses ha annan juridisk betydelse än att den utgör en föreskriven kulthandling för att begravningsplats skall få tas i bruk. (Se även avsnitt 6.5.)

En annan sak är invigningens betydelse ur kyrklig synpunkt. Det kan nämnas att den kanoniska rättens krav på invigning vid reformationen t.o.m. ersattes av för- bud mot invigning (1571 års kyrkohand- bok). Seden att inviga begravningsplats ha- de dock stark folklig förankring och bruket uppehölls. Bestämmelser om invigning av begravningsplats infördes åter i handboks- ritualet under 1800-talet. De sades då an- sluta sig till vedertagen praxis.

I avsnitt 3.4 har vi redovisat vissa in- vändningar som ur religionsfrihetssynpunkt kan resas mot nuvarande invigningsförfa- rande. Vi har vidare i avsnitt 4.2.2 uttalat att utformningen av invigningsakten bör betraktas som en inomkyrklig fråga. Med hänvisning också till att invigning ej er- fordras ur rättslig synpunkt för att åstad— komma ett önskvärt skydd åt begravnings- plats, föreslår vi därför att — efter över— förandet av huvudmannaskapet — be-

stämmelser därom ej ges i lag eller annan allmän författning.

Detta innebär givetvis inte att någon be- tages möjligheten att vila i vigd jord. Vi vill särskilt peka på möjligheterna till in— vigning av gravplats i samband med jord- fästningen. En annan möjlighet är att låta alla på orten förekommande samfund ge- mensamt inviga nytillkommande begrav- ningsplatser. Vi förutsätter att frågor om in- vigning bör kunna lösas i en anda av sam- förstånd under hänsynstagande till olika intressen.

4.3.3.3 Jordfästning jämte vissa andra frågor

Jordfästning kan ske i Svenska kyrkans el- ler i annat trossamfunds ordning eller ock- så motsvaras av en icke-religiös akt. I 1957 års lag om jordfästning m.m. finns dels vissa regler om jordfästning i allmänhet, dels utförligare regler om jordfästning inom Svenska kyrkan. Det är i denna lag också bestämt att kyrkorum som invigts för Svens- ka kyrkans gudstjänst må upplåtas för jordfästning i annan ordning än Svenska kyrkans, om särskilda skäl föreligger. Be- gravningskapell, krematorier och liknande torde allmänt få användas för jordfästning även i annan ordning än Svenska kyrkans under förutsättning att därvid inte före- kommer något som strider mot förrätt- ningens helgd och allvarliga innebörd.

Att den kyrkliga jordfästningen är reg- lerad i lag torde få anses betingat av rådan- de organisatoriska samband mellan staten och Svenska kyrkan. Föreskrifter om aktens utformning enligt Svenska kyrkans ordning ges i kyrkohandboken. Utformningen av jordfästningsakten bör, som vi framhållit i avsnitt 4.2.2, betraktas som en inomkyrk- lig fråga.

Med den relation mellan staten och Svens- ka kyrkan som vi syftar till att skapa stärks skälen till att inte i lag eller annan allmän författning reglera den kyrkliga jordfäst- ningen.

Den författningsmässiga regleringen av hithörande spörsmål kan begränsas till så- dana allmänna frågor, som redan behandlas

i 1 och 5 55 1957 års lag om jordfästning, i vilka stadgas att den avlidnes önskan rö- rande jordfästning. såvitt det är möjligt, skall iakttagas, och att vid jordfästning in- tet må förekomma som strider mot för- rättningens helgd och allvarliga innebörd.

Därjämte kan diskuteras om i allmän för- fattning bör anges förutsättningarna för till- gång till kyrka vid jordfästning i annan ord— ning än Svenska kyrkans. Det anses vara av betydelse att möjlighet finns att för sådan jordfästning få använda kyrkan. Praktiska lösningar av dessa problem anser vi emel- lertid kunna uppnås även utan en reglering av villkoren i lag. Utvecklingen inom kre- matoriebyggnationen tyder på att t. ex. kapell i anslutning till dessa numera utfor- mas på ett sätt som gör dem användbara för olika ceremoniel. I de orter där kyrkan utgör den kanske enda lämpliga byggnaden för dessa ändamål är den kyrkliga jordfäst- ningsseden nästan obruten. Det bör dock anges som ett borgerligt primärkommunalt ansvar att garantera att lämplig lokal finns på orten för att tillgodose de önskemål som finns. Ett sådant ansvar kan då för- verkligas på ett för varje ort lämpligt sätt.

Vi anser sålunda att det inte behövs lag- stiftning om tillgång till kyrka vid jord- fästning. Däremot finns naturligtvis ej nå- got som hindrar att stat och kommun såsom villkor för anslag till nya lokaler föreskri- ver att dessa skall få användas även för jordfästningar i annan ordning än Svenska kyrkans (jfr avsnitt 5.4.2.2). Vi saknar emel- lertid anledning att i vårt utredningsarbete gå in på den närmare utformningen av de i detta avseende nödvändiga författningsbe- stämmelserna.

Anordnandet av en värdig ceremoni mot- svarande jordfästningen men utan religiöst inslag (s.k. borgerlig begravning) tycks allt- jämt förorsaka svårigheter. Vi vill i detta hänseende hänvisa till bl. a. justitiekanslerns remissyttrande över 1958 års utredning kyr- ka-stat (SOU 1970:2 s. 455) och till motion vid 1971 års riksdag (mot. 1971:174, JuU 1971:5 p. 22). Skäl kan tala för att låta det borgerligt kommunala ansvaret omfatta ej

blott tillgång till lokal för jordfästning eller annan ceremoni. Ersättning kan vidare t. ex. tänkas utgå av allmänna medel för att täc— ka kostnader för främst officiant.

Dessa och andra problem som uppstår i samband med dödsfall ligger utanför vårt utredningsuppdrag. Det rör sig om trans- porter, om förvaringsplatser (såsom bårhus och bisättningsplatser), om vissa rättsliga handlingar (såsom bouppteckning) samt om samordning och administration av de åt— gärder som behöver vidtagas i samband med dödsfall. Dessa problems samband med varandra har alltmer uppmärksammats i den allmänna debatten.

Socialstyrelsen har i skrivelse till social- departementet den 21 januari 1971 föreslagit att Kungl. Maj:t skall tillsätta en utredning för att se över ”organisationen för politi- transporter av avlidna samt att därvid un- dersöka om med denna organisation kan samordnas transporter av avlidna från bår- hus till begravningsplats".

Socialstyrelsen har vidare i samma skri- velse på grundval av en utredning som ut- förts av en arbetsgrupp inom styrelsen före- slagit att bårhusväsendet förs in under lands- tingskommunalt huvudmannaskap.

I nämnda skrivelse finner socialstyrelsen det också angeläget att frågan om förva- ring av avlidna under tiden mellan svep- ning och begravning får en tillfredsställan- de lösning. Socialstyrelsen anser att frågan om bisättningslokaler bör lösas i samband med frågan om huvudmannaskapet för be- gravningsväsendet.

Eventuellt hör tillhandahållandet av prak- tiska möjligheter till s.k. borgerlig begrav- ning liksom även förmedling av bouppteck— ningsuppdrag och viss rättshjälp i samband med dödsfall till detta problemområde.

Vi har ej att ange riktlinjer för dessa frågors lösning. Det förefaller oss emellertid viktigt att statsmakterna vid sina övervä- ganden beträffande vilka samhälleliga or- gan. som i denna situation skall ge den en- skilde service, anlägger en helhetssyn. In- för det undersökningsarbete av praktisk- ekonomisk-organisatorisk art som förutsät- tes följa efter ett ställningstagande beträffan-

de huvudmannaskapet för de allmänna be— gravningsplatserna (se avsnitt 4.5.3.l) kan det därför finnas anledning att aktualisera även dessa problemområden.

4.3.4. Äktenskaps ingående samt medling

Frågor kring äktenskaps ingående och med- ling utreds f.n. av familjelagssakkunniga (Ju 1970z52), som räknar med att lägga fram sina förslag ungefär samtidigt som vårt betänkande publiceras. Vi har därför ej anledning att ta ställning i dessa frågor, exempelvis om hur det konstitutiva mo- mentet för äktenskaps tillkomst skall ut- formas. I det följande behandlas därför endast ansvarsfördelningen mellan kyrkliga och borgerliga organ ifråga om fullgöran- de av samhälleliga funktioner vid hinders- prövning, vigsel och medling.

4.3.4.l Hindersprövning

Innan äktenskap får ingås sker en prövning av att vissa hinder ej föreligger (bestående äktenskap, viss ålder, viss släktskap och vissa sjukdomar). Denna hindersprövning skedde före den 1 juli 1969 genom ett lysningsförfarande. Detta innefattade bl.a. kontroll i folkbokföringen och kungörelse i kyrkan åtföljd av en välsignelseönskan. Se- dan det senare ledet numera är frivilligt, är den obligatoriska hindersprövningen endast en angelägenhet för de lokala folkbokfö- ringsmyndigheterna, dvs. pastorsämbetena.

1958 års utredning kyrka—stat uttalade om hindersprövningen. att det förhållandet att densamma åvilade prästen var omedelbart betingat av folkbokföringens organisatoriska utformning. Skulle folkbokföringsuppgifter- na överföras på borgerlig myndighet fann utredningen därav böra följa att jämväl den uppgift av rent borgerlig karaktär som hin- dersprövningen representerade överfördes på samma borgerliga myndighet. (SOU 1968:11 s. 136.)

I betänkandet (SOU 1970:70) Folkbok- föringsorganisationen m.m. har CFU för- ordat att hindersprövningen efter en even-

tuell folkbokföringsreform skall ankomma på lokal skattemyndighet (s. 90).

Vi delar uppfattningen att hinderspröv- ningen bör verkställas av den myndighet som övertar den lokala folkbokföringen.

4.3.4.2 Vigsel

Äktenskap kan ingås med kyrklig eller bor— gerlig vigsel. Kyrklig vigsel kan ske an- tingen inom Svenska kyrkan eller inom an- nat trossamfund. Vigsel inom annat tros- samfund förutsätter bl. a. att Kungl. Maj:t medgett att vigsel får förrättas av präster- skap hos resp. samfund. Detta har skett be- träffande ett 20—tal samfund (SOU 1967:45 s. 395—396).

För rätt till kyrklig vigsel finns vissa regler uppställda beträffande kyrkotillhö- righet. En skillnad föreligger dock mellan Svenska kyrkan och andra trossamfund på så sätt att inte blott behörighet utan även skyldighet att förrätta vigsel föreligger för präst inom den församling av Svenska kyr- kan som båda eller endera av de trolovade tillhör. Vidare kan inom andra trossam- fund, i motsats till vad som gäller för Svenska kyrkan, särskilda villkor uppstäl- las för vigsel, t. ex. att vederbörande ej är frånskild. För rätt till borgerlig vigsel finns ej andra villkor än att hindersprövning ägt rum.

De rättsverkningar som är knutna till äk- tenskapet inträder när vigsel ägt rum.

I utlandet förekommer ofta att vigselns rättsverkningar först inträder genom någon form av borgerlig förrättning, t. ex. i Frankrike, Belgien, Holland, Schweiz och Västtyskland. Kyrklig vigsel är därvid kyrklig välsignelseakt och alltså en rent inomkyrklig fråga, om vilken kyrkan själv flesta delstaterna i USA samt i de nor- diska länderna förekommer i princip samma valfrihet i fråga om vigselform som i Sve- rige.

1958 års utredning kyrka-stat uttalade att Svenska kyrkans befattning med vigsel inte är ”ett uttryck för samband av organisa- torisk art utan är att se som ett medgivande från staten till kyrkan att ombesörja en i

princip borgerlig angelägenhet” (SOU 1967: 45 s. 423). Ett likartat betraktelsesätt synes böra läggas på andra trossamfunds vigsel— rätt.

I direktiven till 1969 års familjelagssak— kunniga anförde departementschefen bl. a.

För min del är jag benägen att principiellt se det så att själva registreringen hos vederböran- de folkbokföringsmyndighet bör vara det kon- stitutiva momentet för äktenskapets tillkomst. Registreringen måste föregås av prövning av fö- rekomsten av eventuellt äktenskapshinder, men i övrigt synes inte behöva krävas mer än ett anmälningsförfarande. Om de sakkunniga stan- nar för ett sådant system, bör det givetvis stå makarna fritt att komplettera registreringen med vigsel. Den kyrkliga vigseln blir — lik- som numera lysningen — en frivillig personlig angelägenhet som har sitt stöd i traditionen och inte i lagstiftningen, och kyrkan får själv bestämma i vilken omfattning och under vil- ka villkor prästerna skall medverka i vigsel- akter.

Som tidigare nämnts, finner vi att det an- kommer på familjelagssakkunniga och inte på oss att närmare överväga de principiella och praktiska synpunkter som kan anläggas på frågan om hur det konstitutiva momen- tet i äktenskaps tillkomst skall utformas. Skulle något annat än vigsel bli det rätts- ligen relevanta för äktenskaps tillkomst, framstår kyrklig vigsel som en frivillig välsignelseakt. Dess ceremoniella utform- ning och kraven för att erhålla den inom Svenska kyrkan är då att uppfatta som en inomkyrklig fråga, om vilken kyrkan själv bör bestämma. I så fall behövs inte heller någon notifiering till folkbokföringsmyn- dighet.

Den vigselplikt som församlingspräst i Svenska kyrkan har grundar sig på prästens ställning som offentlig tjänsteman. Det kan nämnas att vigselplikt även åvilar lagfaren domare i allmän underrätt i vederbörandes egenskap av statstjänsteman underkastad viss tjänsteinstruktion. Även om vigsel inom Svenska kyrkan endast skulle ha karaktär av kyrklig akt torde det faktum att präs- ten är offentlig tjänsteman böra medföra ett slags ”vigselplikt” för honom så länge denna hans tjänsteställning består. Först när den

offentligrättsliga regleringen av Svenska kyr- kan upphör försvinner denna offentliga tjänsteställning och därmed den lagligt reg- lerade vigselplikten.

4.343. Medling

F. n. är medling en processuell förutsättning i hemskillnadsmål, dvs. det får inte dömas till hemskillnad utan att medling ägt rum eller åtminstone ett medlingsförsök gjorts.

I äldre tid hade i Sverige — liksom i andra länder — de kyrkliga myndigheterna att ingripa mot söndring i äktenskap. I 1734 års lag fanns bestämmelser om var- ning inför prästen. När principen om att äkta makar på egen begäran kunde få sitt äktenskap upplöst lagfästes år 1915, ersattes varning inför kyrklig myndighet med ett medlingsförfarande. Motivet var att för- hindra förhastade skilsmässor.

F.n. kan medling förrättas av försam- lingspräst inom Svenska kyrkan, av be— hörig vigselförrättare inom annat trossam— fund, av en av domstol utsedd borgerlig (kommunal) medlare eller av föreståndare för av kommun eller landsting driven fa- miljerådgivningsbyrå. Vidare kan domstol utse särskild medlare för visst fall.

Det bör observeras att icke församlings- anställd präst i Svenska kyrkan saknar be- hörighet samt att endast präst inom Svens- ka kyrkan, ej inom annat trossamfund, är skyldig att medla. Reglerna ansluter sig alltså till vad som gäller beträffande vig- sel.

1958 års utredning kyrka-stat behandlade främst frågor om de kyrkliga medlarnas ställning. Utredningen uttalade bl. a. att det från organisatorisk synpunkt vinns av- sevärda fördelar genom att medling i lag kan åläggas en yrkesgrupp som finns före- trädd över hela landet. Vidare påpekades att något principiellt samband mellan vig- selform och medlingsbehörighet ej finns. (SOU 1968:11 s. 141.)

I direktiven till 1969 års familjelagssak- kunniga uttalas tveksamhet om det ända— målsenliga i att medling i huvudsak är ett obligatoriskt led i skilsmässoprocess. En

frivillig medling till förfogande för makar som önskar hjälp med att reda ut tvister och miss- hälligheter med eller utan samband med en förestående skilsmässa kan vara ett effektiva- re familjepolitiskt instrument än en medling som huvudsakligen är knuten till processer i skilsmässomål och lätt kan uppfattas som en tom formalitet just därför att den är obliga- torisk. Beträffande medlingsverksamhetens or- ganisatoriska uppbyggnad bör övervägas en anknytning till den statsunderstödda familje- rådgivningcn. I varje fall bör en ny organisa- tion bygga på personal vars utbildning är sär- skilt inriktad på sådant som har betydelse för rådgivning och medling i familjefrågor. Den nuvarande ordningen med kyrkan som i första hand ansvarig för verksamheten är inte lämp- lig.

Det ligger inte inom vårt uppdrag att ta ställning till medlingens processuella funk— tion eller till utformningen av den som fa— miljepolitiskt instrument.

Vad gäller eventuella kommande förslag om en s.k. frivillig medling vill vi emel- lertid påpeka följande. Det förefaller oss naturligt att det borgerliga samhället sva- rar för att medborgarna har rätt och möj- lighet att i samband med samlevnadssvå— righeter erhålla kompetent juridisk, eko- nomisk, social och psykologisk rådgivning. Det kan här också finnas behov av samtal och annan kontakt med personer som har erfarenhet av den religiösa problematiken. Kyrkor och samfund bör här liksom vad gäller övrig social omvårdnad vara ett vär- defullt komplement till den samhälleliga, livsåskådningsmässigt neutrala, servicen. I den kommunala organisationen för t.ex. familjerådgivning bör behovet av själavår— dande insatser uppmärksammas och präs— ters utbildning och erfarenheter härvidlag utnyttjas.

4.3.5 Undervisning i musik m. 111.

4.3 .5.1 Bakgrund

Kyrkomusiken ter sig vid en första anblick som en rent inomkyrklig angelägenhet. Men historiskt har kyrkomusiken varit den enda offentligt organiserade verksamheten för undervisning i musik, för aktivt deltagande

i musikutövning (körverksamhet) samt för vad som numera kallas konsertverksamhet. Detta är en betydelsefull, kulturskapande tradition. I detta sammanhang bör erinras om att också flera andra trossamfund gör icke oväsentliga insatser för kyrkomusik utan att för den skull åtnjuta stöd. vare sig lagstiftningsmässigt eller finansiellt.

Organisatoriskt sett har en nära anknyt- ning funnits mellan Svenska kyrkan och skolväsendet. Härigenom skapades organisa— toriska förutsättningar för en ”heltäckande” kyrkomusikerorganisation. Bl.a. denna an— knytning har lett till att den situationen uppkommit att en del av Svenska kyrkans kyrkomusikers tjänstgöring omfattar sådan musikverksamhet som med vårt betraktelse— sätt är att se som allmänt samhälleliga upp— gifter.

Åtgärder för främjande av kyrkomusiken inom Svenska kyrkan har ansetts höra till församlingsvården oaktat särskilt omnäm- nande därom saknas i församlingsstyrelsela- gen. De grundläggande bestämmelserna om den kyrkomusikaliska verksamheten åter- finns i 1947 års kyrkomusikerlag (nr 275) och 1950 års kyrkomusikerstadga (nr 375). Som en ram kring denna lagstiftning kan de båda fortfarande formellt gällande stadgan- dena om kyrkosång i 1686 års kyrkolag (13 kap. 1 och 2 55) ses. Huvudregeln är att varje församling skall utgöra ett kyrkomu- sikerdistrikt och anställa en organist eller kantor. (För närmare beskrivning av kyrko- musikerorganisationen hänvisas till SOU 1967:45 s. 476—477.)

I ett stort antal kyrkomusikerdistrikt är tjänsteinnehavaren ålagd fyllnadstjänstgö- ring som musiklärare i det allmänna skol- väsendet. Förslag föreligger att tjänsteinne— havare på motsvarande sätt skall kunna åläggas fyllnadstjänstgöring som musikped- agog vid kommunal musikskola eller i kommunalt understödd musikundervisning. ("Ny högre utbildning av kyrkomusiker". Förslag avgivet av Organisationskommittén för högre musikutbildning [OMUS] DsU 1971:5.) Det förekommer redan för närva- rande att kyrkomusiker verkar som musik- pedagog vid kommunal musikskola eller i

kommunalt understödd musikundervis- ning. I nuläget sker detta således utanför vad som ålagts i tjänsten.

Fyllnadstjänstgöring av denna art äger uppenbarligen rum inom det borgerliga sam- hällets ansvarsområde. Detta synsätt har också kommit till uttryck genom att skol— väsendet bestrider pastoratets lönekostna- der för kyrkomusiker till den del hans tjänst utgöres av fyllnadstjänstgöring i sko- lan. Lön till kyrkomusiker för fyllnads- tjänstgöring som musikpedagog avses att bekostas av huvudmannen för ifrågavarande undervisning.

Av 1950 års kyrkomusikerstadga framgår bl.a. att de kyrkomusikaliska åliggandena, förutom rent liturgiska tjänster m.m., även omfattar ett moment kallat fri musik— undervisning. Detta innebär en undervis- ningsskyldighet för organist gentemot trak- tens ungdom med 5 timmar i veckan under 39 veckor årligen. För kyrkokantor utgör undervisningsskyldigheten 2 timmar i vec- kan under 39 veckor årligen. (Kyrkomusi— kerstadgan 12 å och 20 5 3 mom.) År 1965 ingick ca 2270 veckotimmar sådan under- visning i de då befintliga tjänsterna. (Prop. l970:25 s. 10.) Undervisningen skall avse att ”på grundval av grundskolans under- visning i musik bibringa eleverna en elemen- tär musikteoretisk allmänbildning samt att meddela dem som har förutsättning där- för undervisning i instrumentalmusik och sång”. (Kyrkomusikerstadgan 12 ä 2 mom.) — Detta moment av en kyrkomusikers verk- samhet torde vara att anse som ett område för vilket det borgerliga samhället numera har att ansvara.

1965 års musikutbildningskommitté hän- förde såväl undervisning vid kommunal musikskola som kyrkomusikemas fria mu- sikundervisning till vad kommittén kallade frivillig musikundervisning. Kommittén an- såg att all frivillig musikundervisning som bekostas statligt eller kommunalt borde ledas av den kommunala skolstyrelsen. Som motiv anförde kommittén att det borde vara skolans uppgift att svara för den mu— sikundervisning som riktar sig till barn och ungdom. (SOU 1968:15 s. 64.) Kyrkomusi-

kernas fria musikundervisning utgjorde en- ligt kommittén ett värdefullt bidrag till sam- hällets insatser på det musikpedagogiska om- rådet. Denna undervisning borde samord- nas med övrig musikundervisning i kommu- nerna. Den fria musikundervisningen borde alltså inte höra till de kyrkomusikaliska åliggandena. Kommittén påpekade vidare att sådan samverkan mellan kyrkomusikemas fria musikundervisning och andra former av musikundervisning i regel inte sker. (För kortfattad redogörelse för kommitténs upp— fattning hänvisas till prop. 1970:25 s. 10 f.)

Remissinstanserna ställde sig positiva till förslagen om bättre samordning av insat- serna i den frivilliga musikundervisningen. Förslaget att till den allmänna skolans an- svarsområde överföra nästan all frivillig musikundervisning utsattes dock för kritik. Således ansåg bl.a. Svenska kommunför— bundet den lämpligaste lösningen vara att en mera samlad ledning av verksamheten organiserades i kommunerna. —— Bland de kyrkliga instanserna fick förslaget att in- ordna kyrkomusikernas fria musikundervis- ning i den övriga musikundervisning som på frivillig bas bedrivs av kommunerna ett ganska blandat mottagande. (Redogörelser för remissyttrandena i prop. 1970:25 s. 27 ff. Angående 1968 års kyrkomötes utlåtande se nedan.)

Musikutbildningskommitténs betänkande lades till grund för proposition till 1970 års riksdag (nr 25). I den diskuterades bl.a. riktlinjer för den högre kyrkomusikerutbild- ningen, vilka godtogs av riksdagen. I propo' sitionen uttalades att den högre kyrkomu- sikerutbildningen borde utformas så, att kyrkomusikerna skall kunna kombinera sina rent kyrkomusikaliska uppgifter med verk- samhet som musikpedagog inom den fri- villiga musikundervisningen och i viss ut- sträckning även som musiklärare inom skol- väsendet (s. 106). Däremot togs förslaget om organisatorisk samordning av den fri— villiga musikundervisningen ej upp i pro- positionen. Mer detaljerade förslag förut- sattes bli utarbetade av en särskild orga- nisationskommitté.

Organisationskommittén för högre musik-

utbildning (OMUS) överlämnade hösten 1971 förslaget (DsU l971:5) Ny högre utbildning av kyrkomusiker till Kungl. Maj:t. Förslaget innehåller vissa studier av organisternas tjänsteförhållanden, bl. a. om storleken och innehållet i den s.k. fyllnads- tjänstgöringen. Vidare har en enkät utförts bland ett antal kommuner för att utröna deras intresse av att anställa musikpeda- goger. Vissa studier av de fria trossamfun- dens musikaliska verksamhet har också före- tagits. OMUS har bl. a. funnit att det torde finnas goda förutsättningar för att kommu— nerna genom avtal med de kyrkliga myn- digheterna om fullgörande av fyllnadstjänst- göring i kommunal verksamhet skall åtaga sig ansvaret för tjänstgöringen ifråga. OMUS har däremot inte föreslagit någon ändring i den kyrkomusikaliska verksamhe- tens rent kyrkomusikaliska delar. Organists skyldighet att meddela musikundervisning åt traktens ungdom (fri musikundervisning) berörs således ej.

I detta sammanhang bör även redovisas ett utlåtande av 1968 års kyrkomöte om den fria musikundervisningen. Kyrkomötet häv- dade att denna även i fortsättningen borde räknas som ett kyrkomusikaliskt åliggande. Som motivering anfördes bl.a. att möjlig- het härigenom bereddes

att meddela ungdom sådan undervisning, som är direkt stimulerande för deltagande i kyr- kans musikaliska verksamhet, framför allt kör- verksamheten. Inom denna ram kan unga mu- sikbegåvningar tas om hand till förmån för den kyrkliga verksamheten. Solister av olika ka- tegorier inom det kyrkliga fältet kan få spe- cialutbildning etc. Beträffande barn- och ung- domskörer bibehålls deras karaktär av kyrko- körer.

Om den fria musikundervisningen hand- has av den borgerliga kommunen förelåg enligt kyrkomötet risk att nämnda körer ”får karaktär av profankörer, som endast ibland sjunger i kyrkan". (2 tillf. utskottets betänkande 1968 nr 20, kskr 1968z47.)

4.3 .5.2 Överväganden

Musikutbildningskommitténs förslag liksom de åsikter som kommer till uttryck i Svens-

ka kommunförbundets remissvar på detsam- ma jämte de av OMUS föreslagna åtgärder- na kan ses som en utveckling av tankegång- arna om ett borgerligt kommunalt ansvar för den frivilliga musikutbildningen. Med hänsyn till att skolväsendet bestrider kost- naden för den i allmän författning reglera- de fyllnadstjänstgöringen som musiklärare och till att borgerlig kommun avses bekosta den i allmän författning och avtal mellan kyrkliga myndigheter och kommun inne- fattade föreslagna fyllnadstjänstgöringen som musikpedagog, kan det förefalla rim— ligt att låta skola resp. kommun bli huvud— man för tjänsterna i dessa delar. Mot en dylik uppdelning av huvudmannaskap i sam- band med en förändring av relationerna mel- lan staten och Svenska kyrkan talar dock bl. a. den betydelse ur rekryteringssynpunkt som arrangemanget anses ha.

Vid den relation mellan staten och Svens- ka kyrkan som vi föreslår bör den nu- varande författningsregleringen av kyrko- musikertjänsternas kyrkomusikaliska inne- håll upphöra. Man kan antaga att Svenska kyrkan låter sakinnehållet i lagar m.m. bli grundval för stadgor, instruktioner och av- tal på detta område.

överenskommelse om fyllnadstjänstgöring i det allmänna skolväsendet får träffas mel- lan statsmakterna och kyrkans församling- ar. Statsmakterna får därefter i allmän för- fattning åstadkomma att skolan fullgör sin del av avtalet. Beträffande fyllnadstjänstgö- ringen i den kommunala frivilliga musikun- dervisningen får avtal träffas mellan kom- munen och resp. kyrkoförsamlingar. Vi öns— kar påpeka värdet av att verksamheten upp- rätthålls och inte kommer att minskas på grund av de administrativa förändringar— na.

Momentet fri musikundervisning förefal- ler rent principiellt höra under den borger— liga kommunens huvudmannaskap. Vi delar emellertid 1968 års kyrkomötes uppfattning att denna undervisning i sin hittillsvarande utformning verkar stimulerande för speciellt kyrklig körverksamhet. Undervisningen bör därför ses som en del av församlingsverk- samheten inom Svenska kyrkan och bör

därför helt hänföras till kyrkomusikemas rent kyrkomusikaliska tjänstgöringsskyldig— het. Det kan i detta sammanhang nämnas att den fria musikundervisningens andel var ca 10 % av församlingarnas kostnader för kyrkomusikerlöner år 1969 (SOU 1971:29 s. 49 och 60—61).

Vid våra beräkningar av Svenska kyrkans utgifter i framtiden har vi utgått från en kyrkomusikerorganisation motsvarande nu- lägets.

Avslutningsvis bör anföras att det inom Svenska kyrkan utövas en stor kyrkomusi- kalisk verksamhet som ej regleras i den an- givna lagstiftningen utan kan sägas ingå i kyrkans s. k. fria verksamhet. I många kom- muner pågår en väl utvecklad konsertverk- samhet. I storstäderna såväl som på mindre orter förekommer ett rikt musikliv i Svens- ka kyrkans hägn. Kyrkomusikalisk verk- samhet av denna art utövas också av and— ra trossamfund samt i t.ex. studiecirklar med eller utan anknytning till kyrkor och samfund.

Verksamhet av denna karaktär innehåller stora allmänkulturella värden. Det ter sig därför naturligt för oss att i samband med våra förslag om förändrade relationer mel- lan samhället och trossamfunden också lägga fram förslag om samhälleligt stöd till kyrkomusikalisk verksamhet (avsnitt 5 .4.2.4).

4.3.6. Vissa sociala uppgifter

4.3.6.1 Bakgrund

Svenska kyrkans kommunala beskattnings— rätt har medfört vissa kompetensregler, som innebär gränsdragning mellan den kyrkliga församlingens diakonala verksamhet och den borgerliga kommunens socialvårdande verksamhet (avsnitt 4.3.1). Församlingsstyrelselagen reglerar endast sådan verksamhet som får bedrivas med ut— debiterade medel. Enligt 2 g 1 mom. b) skall församlingen bl.a. främja gudstjänst— liv och kyrklig förkunnelse i övrigt samt kristen verksamhet bland barn och ung-

dom, ålderstigna, sjuka och andra som är i behov av omvårdnad. Det första ledet innebär att församlingen har rätt att be- kosta åtgärder som är direkt knutna till Svenska kyrkans religiösa verksamhet och kulthandlingar, t.ex. barnpassning under gudstjänsttid för att underlätta föräldrarnas deltagande i förrättningen, biblar till kon- firmander och transporter till kyrkan för äldre och handikappade. Det senare ledet avser församlingsvård i vidsträckt bemär- kelse, i vilken diakoni ingår. Att här ställa upp en klar gräns mot den borgerliga kom— munens socialvård är i praktiken svårt.

Församlingen kan emellertid också ver- ka utanför de i församlingsstyrelselagen uppdragna gränserna, om verksamheten be— kostas med t.ex. kollekter och donationer. Men den begränsningen gäller dock att församlingen såsom kyrklig organisation icke bör kunna driva eller stödja någon verksamhet som är främmande för guds- tjänstliv och kyrklig förkunnelse i övrigt och saknar religiös natur.

Kompetensbestämmelserna kring diako- nin kodifierade den praxis som gällde i slu- tet av 1950—talet. Församling äger alltså ej bedriva eller understödja barnhem, barnko- lonier, barnstugor, sommarlovskolonier, sjukvårdsanstalter, hem för gamla och and— ra liknande inrättningar. Religiöst inriktad verksamhet inom de angivna institutionerna kan däremot bekostas av församlingen. Li- kaså torde direkta penningunderstöd till en- skilda, liksom hemhjälp och nykterhetsvård vara uteslutna.

Några motsvarande kompetensbestäm— melser reglerar ej verksamheten inom andra trossamfund.

En nyhet i 1961 års församlingsstyrelse- lag är stadgandena om viss samverkan i ekonomiska frågor mellan den kyrkliga och den borgerliga kommunen. Innan förslaget till inkomst- och utgiftsstat uppgöres av kyrkorådet skall detta sålunda samråda med kommunens styrelse (69 5). Denna sam- verkan

skall vara av rådgivande och beredande natur. Syftet härmed är att ge möjligheter till en saklig diskussion om ekonomiska frågor, som

påverkar den sammanlagda utdebiteringens storlek både omedelbart och på längre sikt... I detta sammanhang vill jag erinra om att un- derlåtenhet att samråda med den borgerliga kommunen kan föranleda att ett (av kyrkorå- det) fattat statbeslut efter besvär blir undan- röjt såsom inte i laga ordning tillkommet. (Prop. 1961:7O s. 182.)

Kommunernas skyldigheter i fråga om social omvårdnad, barnavård, nykterhets- vård, hälsovård etc. har lagfästs i olika specialförfattningar. Enligt socialhjälpslagen (19562) i dess lydelse fr. o. m. år 1968 skall varje kommun tillse att den som vistas i kommunen erhåller den omvårdnad som med hänsyn till hans behov och förhållanden i övrigt kan anses tillfredsställande. Kom- munen skall vidare sörja för att den som vistas i kommunen och som finnes vara i behov av hjälp erhåller sådan (1 ?g). I 6 & samma lag finns bestämmelser om att so- cialnämnden bl.a. har att bedriva uppsö- kande verksamhet.

Servicekommittén har i betänkandet (SOU l970:68) Boendeservice 2 sökt gra— dera samhällets ansvar för olika service- funktioner (s. 21—22). Ansvarsgrupp 1 in- nebär samhälleligt ansvar för planering, till- handahållande av lokaler m.m. samt drift av verksamheter så att ”full behovstäckning uppnås”. Till denna grupp har förts ser- vicefunktionerna omsorg om barn, omsorg om åldringar, omsorg om handikappade, omsorg om sjuka. Som jämförelse kan nämnas att kommittén i en ansvarsgrupp 2 placerar fritidsservice och kulturdistribu- tion. I denna grupp avses samhället svara för planering m.m. och tillhandahållande av lokaler m.m., medan ansvaret för drift av verksamheten kan delas mellan samhälls- organ och organisationer. Funktioner av typen varudistribution hänförs slutligen till en ansvarsgrupp 3, där samhällsansvaret är begränsat till att enbart tillhandahålla vissa grundförutsättningar.

Det är också av intresse att ta del av hur man inom Svenska kyrkan ser på det diakonala ansvaret i ett välfärdssamhälle. Svenska kyrkans diakoninämnd presentera— de våren 1972 en s.k. diakoniutredning,

Tjänsten åt nästan, som innehöll principiella synpunkter på diakonins roll i vårt sam- hälle. Diakoniutredningen har bl.a. tyckt sig kunna notera ett påfallande intresse från samhällets sida för en utvecklng av det dia- konala arbetet i församlingarna. Orsaken torde vara att personella resurser ofta fat— tas för de omfattande uppgifter som åvi- lar kommunerna enligt nuvarande lagstift- ning. På detta område är det viktigt med samråd och samarbete. En förutsättning är att få klarlagt vari egenarten i diakoni resp. samhällets socialvård ligger:

Sociallagstiftningen, som utgör grunden för socialvårdens verksamhet, preciserar socialvår- dens möjligheter att gripa in med hjälpåtgärder. Församlingen ålägges inte med stöd av lag- stiftning några bestämda diakonala arbetsupp- gifter. Dessa växer fram ur de reella behov, som lokalt uppstår. För att kunna fylla sin uppgift som komplement till socialvården, bör diakonin i församlingen vara anpassningsbar och rörlig. Diakonin måste i sitt arbete ta hän- syn till sociallagstiftningen och den uppbygg- nad socialvården har. Ett utbyte av tjänster och informationer visar sig vara av väsentlig betydelse både för hjälporgan och hjälpsökan- de. Då så kan anses befogat, skall diakonin kunna hjälpa, där socialvården måste dra en gräns.

Församlingens diakoni har sin grund i tron på det kristna budskapet. Även härvidlag kom- pletterar diakonin socialvården, som har att vara neutral i livsåskådningsfrågor. Sociala störningar har inte sällan sin rot i livsåskåd- ningsproblem. Då det gäller människor med olösta frågeställningar av den arten, bör för- samlingsdiakonin kunna vara till hjälp och stöd med själavårdande och miljöskapande åt- gärder.

Socialvård och församlingsdiakoni får ald- rig stå i konkurrensförhållande till varandra. Båda bör i stället ha den positiva målsättning- en att söka komplettera varandras hjälpinsat- ser. Härigenom bringas de hjälpbehövande människorna det bästa stödet. För att kunna fylla sin uppgift såsom ett komplement, måste församlingsdiakonin alltid se människans be- hov från synpunkten, att hon är en helhet av kropp, själ och ande. (Tjänsten åt nästan, 1969 års diakoniutrednings betänkande s. 84— 85.)

För att få ytterligare en referensram åt våra värderingar kring frågan om kyrkliga och borgerliga uppgifter inom området dia-

kom/socialvård har vi översiktligt samman— ställt rättspraxis angående församlingens kompetens efter 1963. Vi har vidare något undersökt det ekonomiska samrådets ut- formning på fältet, i våra s.k. intensivstu- dier diskuterat gränsdragningsproblemen och tagit del av erfarenheter från bl. a. Svenska kyrkans diakoninämnd.

Utvecklingen av rättspraxis på hithö- rande område torde kunna sägas väl an- sluta sig till den som redovisats av 1958 års kyrka-statutredning i betänkandet SOU 1967:45 (s. 51 ff). Av intresse är att för- samling bl. a. ansetts behörig att avsätta me- del för ett fritidsområde (RÅ 1969:22). I församlingens omsorg om sina medlemmar har det ansetts även ligga att denna skulle kunna ges även då verksamheten måste för- läggas i fritidsområde.

Vad gäller det ekonomiska samrådet har vi fått uppfattningen att detta tillfälle till debatt om den framtida utformningen av olika verksamheter ej tillvaratas. Samrådet synes på de flesta platser vara en innehålls- lös formalitet. (Vi vill här hänvisa till i in- tensivstudierna ingående uppgifter. Se DsU 1972: 5—8.)

4.3.6.2 Överväganden

Det diakonala arbete som utförs inom för— samlingsstyrelselagens ram är av väsentligt värde för medborgarna. Också inom andra samfund än Svenska kyrkan —— men även inom andra organisationer — utförs värde- fullt arbete av denna karaktär. Så länge som behoven är i stor utsträckning otillfreds- ställda, innebär detta inget allvarligt kom- petensproblem. Man skall dock inte helt bortse från att det i diakonin inbyggda syf- tet att uttrycka ett kristet budskap kan komma att leda till att tjänsterna avvisas.

Vår inställning är att trossamfund och organisationer liksom nu kommer att be- driva diakonalt arbete. I detta avseende före- slår vi sålunda inga förändringar.

I början av avsnitt 43.61 har vi påpekat att behovet av strikt gränsdragning mellan kommunal socialvård och Svenska kyrkans

diakoni är en följd av församlingarnas be— skattningsrätt och även på andra sätt offent- ligrättsliga ställning. Vi har i kapitel 3 ut- talat som vår principiella uppfattning att den kyrkliga beskattningsrätten, liksom den offentligrättsliga regleringen i övrigt av Svenska kyrkan, bör upphöra. Någon ny lagstiftning på detta område föreslår vi följaktligen inte. Det har därför inte hel- ler funnits anledning för oss att i detalj pröva om nuvarande principer för gräns- dragning mellan församlingarnas och kom- munernas kompetens bör vara vägledande även i fortsättningen.

En olikhet mellan kommunal socialvård och motsvarande verksamhet som utövas av annan är att den förra innebär rätt för den enskilde att erhålla ifrågavarande tjäns- ter. Detta förhållande föreligger normalt ej då verksamheten utövas av annan.

Värdet av att samhället nära samarbetar med kyrkor, samfund och andra organi- sationer bör understrykas. Ett sådant sam- arbete kan ske på exempelvis så sätt att samhället tillfälligt eller för längre tid upp- drar åt dessa att —— mot ersättning och med föreskrifter — utföra det praktiska arbetet. På sätt som antytts i avsnittet om medling (4.343), bör härvid specialkunnande inom kyrkor, samfund och andra organisationer tas till vara.

I vårt samhälle kan iakttagas en utveck— ling att låta det enskilda initiativet och män— niskors uppslag för och krav på nya verk- samheter på de sociala och undervisande områdena nå sitt förverkligande genom den samverkan som ett statligt eller kommunalt huvudmannaskap utgör. På vissa områden, där den personliga valfriheten för vård eller service i särskilda former anses särskilt an- gelägen, finns dock ett spelrum för förverk- ligande av idéer i verksamhetsformer inom samfundens, föreningslivets och övriga kor- porationers ram.

Den principiella riktlinjen måste vara att huvudansvaret för social välfärd liksom för undervisning ligger på samhälleliga organ och bekostas av skattemedel. Vi syftar på sådan verksamhet som t. ex. skolor, fritids- verksamhet, socialvård, sjukvård, nykter-

hets- och narkomanvård, kurativa insatser för familjer och pensionärer (i form av bl. a. samaritverksamhet) samt sociala åt- gärder av punktnatur för t. ex. invandrare. ensamstående föräldrar, utvecklingsstörda och handikappade. Som tidigare påpekats må i särskilda fall, där så finnes lämpligt, verksamheten i fråga anförtros åt samfund eller organisationer som härför får anslag för aktiviteter av den ordinarie huvudman- nen. Därutöver bör dessa givetvis vara fria att ge kompletterande service för behov som det offentliga ansvarstagandet inte täc- ker. För samfundens vidkommande är att märka att denna service härrör ur och är bestämd av deras självavårdande uppgifter och, ytterst, deras religiösa budskap.

För att kyrkor och samfund skall kun— na rätt utöva sin själavårdande verksamhet erfordras bl.a. utbildad personal. Det kan vara riktigt att samfunden själva får orga- nisera och tillhandahålla den specialise- rade utbildning (fortbildning) som behövs för själavård, inkl. diakoni. Utbildning i vårdyrken o.d. bör däremot i första hand ske i samhällets egna undervisningsanstalter.

4.4 Ej församlingsbunden verksamhet m. m.

4.4.1. Motiv för granskning

Vid sidan av sina rent andliga uppgifter be- driver såväl Svenska kyrkan som andra trossamfund (och även andra ideella orga- nisationer) både inom och utom landet en avsevärd verksamhet som bäst kan beteck— nas som social eller kulturell. Det har också varit naturligt för kyrkor och samfund att verka för att människor erbjuds möjlighet till religionsutövning även då de av olika orsaker vistas i andra miljöer än den för befolkningens flertal normala. Historiska och praktiska förhållanden har lett till att denna verksamhet utövas i olika organisa- toriska former. Även för finansieringen fö- rekommer ett antal skilda modeller.

Svenska kyrkans åligganden i dessa verk- samhetsgrenar har till en del bestämts i of—

fentligrättslig ordning. En stor del av in- satserna hör dock till området ”fri” verk- samhet och bekostas främst genom insam- lade medel. —— De fria trossamfundens mot- svarande verksamhet har självfallet inte reglerats i offentligrättslig ordning.

Karakteristiskt för denna verksamhet är det ekumeniska draget. Principiella uttalan- den om önskvärdheten av ekumenik i dessa sammanhang har gjorts både från sam— hällets sida och från trossamfundens. Som exempel kan nämnas 1958 års proposition om riktlinjer och normer för utformning av den andliga vården vid sjukhus (prop. 1958 A:67). Departementschefen uttalade i pro- positionen bl.a. att patienter i största möj- liga utsträckning skulle åtnjuta samma re- ligiösa och kulturella förmåner som utan- för sjukhuset samt att även de frikyrkliga samfunden skulle beredas möjligheter att utöva andlig verksamhet vid sjukhusen. (Se SOU 1967:45 s. 530.) — I ett uttalande år 1963 av Svenska ekumeniska nämnden om den andliga vården vid sjukhusen betonades vikten av en samordning mellan Svenska kyrkans verksamhet och de fria trossam- fundens insatser (jfr SOU 1967:45 s. 531). Från kristet ungdomshåll har också vikten av ekumenik och samarbete på detta om- råde framhållits (den av Sveriges kristna ungdomsråd år 1970 utgivna skriften Reli- gionsfriheten och samhället).

Den verksamhet som det här rör sig om kan på så sätt sägas tillhöra samhällets an- svarsområde att samhället har haft, och enligt vår mening bör ha, att svara för att andlig vård erbjuds. Samhället har härvid att samarbeta med kyrkor och samfund, lik- som med andra ideella organisationer för t. ex. studiemöjligheter. De speciella pro- blem vi måste uppmärksamma gäller den andliga vården vid sjukhus, vid kriminal- vårdens anstalter, vid krigsmakten och i ut- ländska hamnstäder och i andra utländska orter med stor svensk befolkning.

Vi redogör i avsnitt 4.4.2—4.4.6 översikt- ligt för de nuvarande formerna för andlig vård vid sjukhus, vid kriminalvårdens an- stalter, inom krigsmakten, bland sjömän och andra svenskar utomlands samt bland döva

m.fl. Av redovisningarna framgår att för— hållandena på grund av historiska omstän— digheter är splittrade och att det ekumenis- ka samarbetet har nått olika långt på oli- ka områden. Vi redogör också något för de förslag och idéer som framkommit under senare tid.

Med utgångspunkt i den pågående de— batten konstaterar vi att målsättningen är att verksamheten skall vidmakthållas och också kunna breddas. Men på grund av att verksamheten är så splittrad föreslår vi yt- terligare utredningsarbete beträffande dessa områden och antyder de principer som en- ligt vår mening bör läggas till grund för detta utredningsarbete (avsnitt 4.5.7).

Slutligen berör vi i avsnitt 4.4.7 de be- stämmelser som f.n. föreskriver vissa kyrk- liga och religiösa inslag i offentlig verk- samhet, nämligen riksdagspredikan, rätte— gångsgudstjänst och edsavläggelse.

4.4.2. Den andliga vården vid sjukhusen

Sedan år 1962 baseras organisationen av den andliga vården vid sjukhusen på rikt- linjer, som beslutats vid 1958 års B-riksdag. Beslutet innebar bifall till en hemställan av statsutskottet (SU 1958 B:91) om god- kännande av de riktlinjer och normer som departementschefen förordat i proposition nr 67 vid 1958 års A-riksdag. Riktlinjerna innebär att vården skall ombesörjas av präs- terskapet i det Svenska kyrkans pastorat i vilket sjukhuset ligger. Hänsyn tas till detta vid bestämmandet av den församlingspräs- terliga organisationen. Kostnaderna bestrids på samma sätt som kostnaderna för försam- lingsprästernas övriga verksamhet, dvs. främst genom pastoratets lönetillgångar och genom utdebiterade medel. Detta innebar en ny organisation, då tidigare sjukhusens huvudmän svarat för dessa uppgifter. —— På ett flertal platser sker ett frivilligt samarbe- te med de fria trossamfunden, vilka be- kostar sin del av verksamheten med insam- lade medel. Från frikyrkligt håll utses ofta en s.k. kontaktpastor som har till uppgift att samordna de fria trossamfundens insat- ser vid sjukhuset.

Den andliga vården vid sjukhus är så- lunda formellt sett ett åliggande för Svens- ka kyrkan, medan frikyrkorna har möjlig- heter att medverka. (För en utförligare re- dogörelse hänvisas till kyrka-statutredning- ens betänkande SOU 1967:45 s. 529—532 samt riksdagens kulturutskotts betänkande l97l:6.)

Svenska ekumeniska nämnden och Sve- riges frikyrkoråd har rekommenderat eku- meniska, samkristna lösningar av innebörd att Svenska kyrkans präster samt frikyrkor- nas präster och pastorer tillsammans bör överenskomma om ordningen för den and- liga vården vid sjukhusen.

Önskemål om utredningar för att få fram nya riktlinjer har under senare år upprepade gånger kommit fram motions- vägen i riksdagen. Som motiv har huvud— sakligen anförts att behovet av s.k. sjuk- huspräster är så stort att det ej kan tillgo- doses av Svenska kyrkans församling på orten i den utsträckning som förutsattes när riktlinjerna beslöts år 1958. Utrednings- önskemålen har dock inte bifallits av riks- dagen, vilket bl.a. motiverats med hänvis- ning till det pågående utredningsarbetet i kyrka-statfrågan.

Vederbörande riksdagsutskott har dock framhållit vikten av att man söker till— godose behovet av andlig omvårdnad på sjukhusen. Vid 1971 års riksdag pekade kul- turutskottet på möjligheten att vid tjänste- tillsättningar i förekommande fall ta hän— syn även till detta behov och att utöver Svenska kyrkan även ge övriga trossam- fund den förutsatta möjligheten i fråga om andlig vård vid sjukhusen.

Utifrån vår grundsyn om samhällets an- svar för att befolkningens religiösa behov kan tillgodoses finner vi det väsentligt att andlig vård finns tillgänglig för patien- ter på sjukhusen.

Det nu gällande åliggandet för Svenska kyrkan motiveras av att finansieringen kan ske med utdebiterade medel, dvs. med för- samlingsskatten. Den nuvarande tendensen att upprätta stora sjukvårdsinrättningar le— der dock stundom till orimliga konsekven- ser för Svenska kyrkans församling på or-

ten, särskilt om församlingen är relativt li- ten. Vidare har sedan riktlinjerna för fri- kyrkornas medverkan fastställts också and- ra trossamfund, bl.a. genom invandringen, fått ökad anslutning. Också från dessa tros- samfunds sida kan berättigade anspråk stäl- las på att få tillfälle att organiserat deltaga i den andliga vården. En samorganisation med andra trossamfund synes dock förut- sätta en annan organisationsbas än Svenska kyrkans församling och en annan finansie- ringsform i framtiden.

När Svenska kyrkans beskattningsrätt bortfaller (avsnitt 5.1) måste ansvaret för den andliga vården på sjukhusen antingen föras över på samhälleligt organ eller ses som ett frivilligt åtagande för trossamfun- den.

Som en konsekvens av den lösning vi föreslagit beträffande relationerna mellan staten och Svenska kyrkan i framtiden, förordar vi att frågan om den andliga vår- den vid sjukhusen utreds i särskild ordning. I utredningen bör ingå företrädare för sta- ten, trossamfunden och sjukvårdshuvud- männen. (Se vidare avsnitt 4.5.7.)

4.4.3. Den andliga vården vid kriminalvår- dens anstalter

Organisationen för andlig vård vid krimi- nalvårdens anstalter skiljer sig i princip från den som tillämpas vid sjukhusen. En— ligt den s.k. behandlingslagen 1964 (nr 541) har den intagne rätt att ”beredas tillfälle att inom anstalten utöva sin religion” samt ”att mottaga besök av präst eller annan själa- sörjare” (29 å). Nuvarande ordning inne- bär — sedan år 1962 — att vid varje an- stalt inom kriminalvården skall finnas en nämnd för den andliga vården (NAV). Nämnden består av en präst i Svenska kyrkan och en företrädare för frikyrkorna. Ledamöterna utses av vederbörande krimi- nalvårdsdirektör på förslag av stiftets bis- kop respektive Sveriges frikyrkoråd. Tros- samfund som ej är representerade i nämn- den förutsätts kunna medverka i den and- liga vården genom att nämnderna bereder dem möjlighet härtill.

Ledamöterna erhåller vissa arvoden, som utgår över kriminalvårdens stat, dvs. av statsmedel. På Långholmen finns f. n. även en deltidstjänst för präst i Svenska kyr- kan som också arvoderas med statsmedel. Vidare finns tre resesekreterare anställda inom kriminalvården, av vilka en kommer från Svenska kyrkan, en från Frälsnings— armén och en från Sveriges frikyrkoråd. Också dessa betalas av statsmedel över kri- minalvårdens stat. (För en utförligare re- dogörelse hänvisas till kyrka-statutredning— ens betänkande SOU 1967:45 s. 532—535.)

Frågan om den andliga vården inom kri- minalvården har senast behandlats i en mo- tion till 1972 års riksdag (nr 309), där en förstärkning av resurserna efterlyses.

Med hänsyn till önskvärdheten av viss lik- formighet mellan organisationen av andlig vård vid sjukhus och vid kriminalvårdens anstalter föreslår vi att frågan om den and- liga vården vid kriminalvårdens anstalter ut- reds i särskild ordning. I utredningen bör ingå företrädare för bl.a. staten och tros- samfunden. (Se vidare avsnitt 4.5.7).

4.4.4. Den andliga vården inom krigsmakten

Sedan lång tid tillbaka har krigsmakten i olika länder betjänats av kyrkorna. Histo- rien är full av exempel på den nära förbin- delsen mellan kyrka och krigsmakt.

I vårt land fortbestår endast reminiscenser av dessa äldre förhållanden. Inom krigsmak- tens fredsorganisation utgör själavårdsverk- samheten en gren i den verksamhet som be- drivs av krigsmaktens personalvårdsorgani- sation. I försvarsstabens personalvårdsbyrå ingår en s.k. fältprost och en heltidstjänst- görande stabspastor. Vid varje militärbefäls- stab finns en stabspastor, förordnad på del- tid. Vid fredsförbanden ombesörjs den and- liga vården av präster inom Svenska kyrkan, som efter hörande av vederbörande domka- pitel förordnas av förbandschefen som mili- tärpastorer vid sidan av annan prästerlig tjänst. Heltidsanställd präst finns i Boden (garnisonspastor). På flottans långresefartyg förordnas särskild militärpastor av chefen för marinen. Arvoden och avlöningar utgår

av statsmedel (över försvarshuvudtiteln) och kollektmedel. —— Enskilda föreningar och stiftelser bedriver en omfattande soldathems- verksamhet, som regel på ekumenisk grund. Denna verksamhet finansieras i huvudsak av bidrag från staten, landstingen och primär- kommunerna samt av insamlade medel. (För en närmare redogörelse hänvisas till kyrka- statutredningens betänkande SOU 1967:45 s. 536, som även behandlar fältprästerna i krigsorganisationen.)

Den s.k. kyrkoberedskapsutredningen överlämnade år 1965 betänkandet (SOU 1965z59) Kyrklig beredskap. Efter remiss- behandling upprättades inom utbildnings- departementet Promemoria (DSU 1970:7) an- gående den fortsatta behandlingen av kyr- koberedskapsutredningens betänkande. Även promemorian har remissbehandlats, bl. a. av vår beredning.

I vårt remissyttrande den 1 oktober 1970 förordade vi bl.a. att utredning av frågor kring folkbokföringens och begravnings- verksamhetens organisation i krig uppsköts tills våra ställningstaganden i huvudmanna— skapsfrågan förelåg.

Vi har i det föregående föreslagit ett ändrat huvudmannaskap för folkbokföring och begravningsväsende. Vidare föreslår vi att Svenska kyrkans nuvarande offentlig- rättsliga ställning skall upphävas. Det sist- nämnda ställningstagandet får som konse- kvens att den andliga vården vid krigs- makten bör organisatoriskt frikopplas från Svenska kyrkan.

Den andliga vården vid krigsmakten bör i framtiden organiseras på ekumenisk bas. Vi föreslår därför att dessa frågor utreds, men vill påpeka att det rör sig om fyra frå- gekomplex med i viss mån olikartade re- formbehov.

Själavård vid krigsmakten torde sålunda vara i starkt behov av ny planering. både för fredsorganisationen och under krig. De tre övriga problemområdena rör själavård vid omflyttningar ingående i civilförsvaret, folkbokföringsproblem och andra registre- ringsuppgifter i samband med dödsfall i krig samt omhändertagande av döda under krig (bl.a. frågan om kollektiv begravning). Det

synes oss som om planering för lösning av samtliga dessa fyra problem bör ske inom totalförsvarets ram. Denna planering bör dock ske i samråd med trossamfunden, varvid ekumeniska lösningar bör eftersträ- vas. (Se vidare avsnitt 4.5.7.)

4.4.5. Den andliga vården av svenskar utom- lands

Svenska kyrkans verksamhet bland svenska sjömän i utlandet rn. fl. bedrivs av en av de centrala kyrkliga styrelserna, Svenska kyrkans sjömansvårdsstyrelse. Svensk s.k. sjömanspastor finns i ett 30-tal städer jor- den runt. Sju av sjömanspastorema är tilli- ka kyrkoherdar i svensk utlandsförsamling.

Svenska utlandsförsamlingar finns i Pa— ris, London, Berlin, Köpenhamn, Oslo, Helsingfors och Buenos Aires. Kyrkoherde- tjänst i sådan svensk utlandsförsamling är ordinarie och inrättas av Kungl. Maj:t. Av- löningen gäldas av kyrkofonden.

I ett antal städer finns befattning som svensk s.k. ambassadpredikant. Sådana till- sätts av utrikesdepartementet jämlikt ett kungligt brev från 1797. Befattningarna är oavlönade, men befattningshavaren har i vissa fall ställning av svensk diplomat och erhåller därmed immunitet samt tull- och skattelättnader. Ambassadpredikanter finns f.n. i Antwerpen, Buenos Aires, Helsing- fors, Köpenhamn, London, Oslo och Pa- ris. Också i Rotterdam har till helt ny- ligen funnits ambassadpredikant. — Vidare är den svenske kyrkoherden i Berlin på visst sätt knuten till generalkonsulatet i denna stad.

Ambassadpredikanten i Antwerpen är till- lika sjömanspastor på orten, medan övriga ambassadpredikanter tillika är kyrkoherde i den svenska utlandsförsamlingen i staden. Framställning om tillsättande av ambas- sadpredikant görs av vederbörande beskick— ning. Skälet för ett sådant arrangemang har ansetts vara att prästen förmodas kunna verka bättre om han på detta sätt är knuten till den diplomatiska representa— tionen på platsen. Det bör påpekas att nå-

gon motsvarighet till detta förhållande inte finns i Sverige.

För andlig vård utomlands inom Svenska kyrkans ram finns vidare en särskild präst- tjänst i Schweiz, för vilken lönekostnader- na gäldas av kyrkofonden.

Vi har inte inhämtat detaljerade uppgif- ter om andra trossamfunds motsvarande verksamheter utomlands. Av vår undersök- ning Andra trossamfunds ekonomi framgår dock att sådan verksamhet förekommer (bilaga 20).

Vid 1970 års kyrkomöte uppdrogs åt Svenska kyrkans sjömansvårdsstyrelse att ut- reda kyrkans verksamhet bland svenskar i utlandet. Utredningsarbetet pågår.

Både från allmänna och kyrkliga syn- punkter är det önskvärt med en större sam- ordning av utlandsförsamlingarnas och sjö- mansvårdens arbete. Det är av stor vikt att därvid tillgodose ekumeniska intressen.

I samband med den ändring av relationer- na mellan staten och Svenska kyrkan som vi föreslår, blir det nödvändigt att företa vissa utredningar i statlig regi också på detta om- råde (se vidare avsnitt 4.5.7).

4.4.6. Den andliga vården bland döva

För den andliga vården bland döva ge- nom Svenska kyrkans försorg är riket in- delat i sex olika distrikt. Inom vart och ett av dessa finns ordinarie tjänst som kyrko- herde för döva, vilken tillsätts av domkapit— let i Stockholms stift. Tjänsterna avlönas över riksstaten som tillförs bidrag ur kyr- kofonden.

En konsekvens av våra förslag blir att denna vård får organiseras på annat sätt. Frågan härom bör utredas inom ramen för det inomkyrkliga utredningsarbete vi för- utsatt (jfr avsnitt 4.5.1 och 4.5.7).

4.4.7. Riksdagspredikan, rättegångsgudstjänst och edsavläggelse

Frågorna om riksdagspredikan, rättegångs- gudstjänst och edsavläggelse berördes i för- bigående av 1958 års utredning kyrka-stat (SOU 1964:13 s. 567—568). Ett par remiss-

instanser har också uppmärksammat pro— blemet (SOU 1970:2 s. 162).

Grundlagberedningens förslag till ny riks— dagsordning (SOU l972:15) innehåller inga stadganden om riksdagspredikan. Vi anslu- ter oss till grundlagberedningens förslag i denna del.

I likhet med hovrätten för västra Sverige finner vi att bestämmelserna om rättegångs- gudstjänst bör utgå ur lagen. Det måste anses vara den anställdes ensak om han/ hon vill inleda arbetsåret med en gudstjänst. Några motsvarande bestämmelser för andra delar av statsförvaltningen finns ej.

Vittne skall enligt rättegångsbalken av- lägga ed. Ett ”borgerligt” alternativ finns dock, nämligen sanningsförsäkran. I prak- tiken torde dessa bestämmelser tillämpas så att det ankommer på vittnet att självt ta initiativ för att få avlägga sanningsförsäk- ran. Vi finner det väsentligt att lagen om- formuleras, så att det klart framgår att här är fråga om två likvärdiga alternativ.

4.5. Ekonomiska och organisatoriska konse- kvenser

4.5.1. Inomkyrkliga angelägenheter

Våra förslag om överförande av beslutan— derätten i inomkyrkliga angelägenheter (av- snitt 4.2.2) torde inte ha några direkta eko- nomiska konsekvenser. Vi förutsätter att statligt ekonomiskt stöd utgår till det ut- redningsarbete som fordras för att Svenska kyrkan själv i framtiden skall kunna hand- lägga dessa frågor. Självfallet måste kost- naderna för sådan handläggning räknas in in de totala. kostnaderna när man inom Svenska kyrkan har att ta ställning till frå- gor om framtida verksamhet.

De reformförslag som framförts i detta kapitel är, som påpekats i avsnitt 4.1. inte så långtgående att ett genomförande måste tolkas så att den principiella grunden för nuvarande relation mellan staten och Svens- ka kyrkan skulle formellt sett rubbas. Den allmänna metod vi förordat (aVsnitt 4.2.2) beträffande överföring till Svenska kyr-

kan av beslutanderätten om inomkyrkliga angelägenheter, utgår emellertid från att ett principbeslut samtidigt fattas av statsmak- terna att den offentligrättsliga regleringen av Svenska kyrkan vid viss framtida tid- punkt skall upphöra. I samma principbeslut bör bl. a. översiktligt anges vilka statligt reg- lerade bestämmelser om handläggningen av inomkyrkliga angelägenheter som bör upp- hävas samt den tidpunkt när resp. bestäm» melse avses upphöra att gälla för de stat- liga instansernas vidkommande. Tidsinter- vallen mellan principbeslutet och ikraftträ- dandet av de olika delbesluten utmäts så, att Svenska kyrkan kan använda den för er- forderligt utrednings- och planeringsarbete. Vilka bestämmelser som i främsta rummet berörs av beslut om överflyttning av inom- kyrkliga angelägenheter från statliga till kyrkliga instanser framgår av den tidigare framställningen (avsnitt 4.2.2). För en när- mare beskrivning av dessa författningars konstitutionella natur hänvisas till bilaga 9. Redan innan huvuddelen av reformerna ge- nomförs bör emellertid Kungl. Maj:ts be- fattning med s.k. tredjegångstillsättningar av kyrkoherdar och dispensärenden överfö- ras till domkapitlen (avsnitt 4.2.2).

4.5.2. Med folkbokföringen sammanhängan- de frågor

4.5.2.l Registreringssystem för Svenska kyr- kan och andra trossamfund m. m.

När folkbokföringen förs över till borger- lig myndighet behÖVS en annan form för re- gistrering av dem som tillhör Svenska kyr- kan. En modell har av oss utarbetats för att kunna dels vara tillämplig för Svenska kyrkans försarnlingsregistrering under den tid kyrkans särskilda offentligrättsliga ställ- ning består, dels vara användbar för såväl Svenska kyrkan även i framtiden som för andra trossamfund och organisationer. Mo- dellen söker utnyttja modern datateknik för att underlätta medlemsregistrering och vissa andra administrativa rutiner. Sådan teknik används f. ö. delvis redan i den regionala folkbokföringen vid länsstyrelserna.

I detta sammanhang bör erinras om att Svenska kyrkan befrias från ansvaret att handha hela folkets registrering. Prästernas plikt att inleverera uppgifter till folkbokfö- ringsmyndigheten inskränks till de fall då kyrklig vigsel förrättas (under förutsättning att själva vigselceremonin även i fortsätt- ningen är ett rättsligt äktenskapskonstitue- rande moment). Inga "ministeriella” för- rättningar (t. ex. dop och konfirmation) skall ju upptas i den civila folkbokföringen.

Vid överförandet av ansvaret för folkbok- föring till borgerlig huvudman införs i för- samlingsregistret automatiskt de som finns antecknade i folkbokföringen såsom tillhö- rande Svenska kyrkan.1 Därefter bör från församlingen ingå meddelanden till folk- bokföringen om tillkommande liksom av- gående medlemmar. Så länge Svenska kyr- kan har kvar sin offentligrättsliga ställning svarar ju borgerliga myndigheter för kon— troll av rösträtt till kyrkofullmäktigeval liksom för uppbörd av församlingsskatt; denna kontroll utövas liksom nu med led- ning av folkbokföringens uppgifter. Vid en framtida ändring av Svenska kyrkans status, då anteckning i folkbokföringen om kyrko- tillhörighet upphör, uppstår emellertid pro- blemet om hur medlemskap i Svenska kyr- kan skall bekräftas. Enligt vår mening blir frågan om medlemskapet då en angelägen— het helt för kyrkan liksom det är för andra samfund. Självklart är, som vi framhållit i religionsfrihetskapitlet (avsnitt 3.4), att in- formation om ändrade förhållanden effek- tivt skall spridas till allmänheten.

Följande förutsättningar har legat till grund för arbetet med utformningen. Enligt den s.k. kyrkoorganisationskommittén 1964 (tillsatt på initiativ av biskopsmötet med uppgift att bl. a. ”analysera det läge i vilket den svenska kyrkan skulle befinna sig, om den nuvarande förbindelsen med staten upp- hör” [s. 14]), har Svenska kyrkan behov av något slags medlemsförteckning samt av längder över ministeriella förrättningar. Registret bör vara så aktuellt som möjligt och dessutom innehålla uppgifter om ci- vilstånd, adresser m.m. för församlingens medlemmar. Enligt vad vi erfarit kan det i

det moderna församlingsarbetet också vara en fördel att inom församlingen ha tillgång till exempelvis en förteckning över perso- ner intresserade av viss verksamhet. Det tycks som om behovet av sådana upplys- ningar, liksom av t. ex. prenumerantregister för olika publikationer, ökar i takt med ut- byggnaden av den s. k. fria verksamheten.

Den modell för församlingsregistreringen som vi låtit utarbeta och som närmare be- skrivs i bilaga 8, utgår från att varje för- samling inom Svenska kyrkan skall ha en stor del av den tekniska och kontorsmässiga hanteringen av registrering av dem som till- hör kyrkan (i fortsättningen kallade "med- lemmar") förlagd till en central institution. Ett för varje församling slutet register upp- rättas med hjälp av modern ADB-teknik och anknyts till en institution, i fortsättningen benämnd Dataservice för samfund och or- ganisationer.

Genom att man kan utnyttja tekniska hjälpmedel blir de totala kostnaderna lägre än om de olika registreringsmomenten ut— förs i varje församling för sig. Församling- arna förses vid vissa tidpunkter med ak- tuella listor från Dataservice för samfund och organisationer. Arbetet på församling- arnas expeditioner med dessa rutiner in- skränks i huvudsak till att ordna materialet på ett för församlingsvården lämpligt sätt samt att förse sitt register inom Dataser- vice för samfund och organisationer med uppgifter av typ ministeriella anteckning- ar.

Från Datarervice för samfund och orga- nisationer distribueras vid vissa tidpunkter församlingsmatriklar och -meddelanden. Vi- dare kan man efter beställning få adress- etiketter för utsändning till alla eller viss kategori församlingsmedlemmar.

Dataservice för samfund och organisatio- ner kan från starten organiseras i form av en förening, i vilken församlingarna inom Svenska kyrkan är medlemmar. I förening- en kan också ingå de lokala och centrala organ inom andra samfund och organisatio-

1 Dvs. de personer för vilka ej antecknats ”tillhör ej Svenska kyrkan”.

ner som så önskar. Genom föreningsmodel- len uppnår man att institutionen har helt privaträttslig karaktär. Härigenom blir of- fentlighetsprincipen ej tillämplig på det ma- terial som förvaras hos Dataservice för sam- fund och organisationer. Det blir alltså omöjligt för utomstående att i serviceinsti— tutionens register ta del av uppgifter om människors samfundstillhörighet och därtill knutna uppgifter. I föreningens stadgar kan införas förbud mot att utnyttja den lagrade datainforrnationen för uttag av kommersiell art.

Systemet läggs upp i samband med att folkbokföringen överförs till borgerligt or- gan. Därvid sker inom folkbokförings- registren vid länsstyrelserna ett urval, be- stående av de personer som finns anteck- nade såsom tillhörande Svenska kyrkan.1 Med utgångspunkt i dessa uppgifter skrivs en första matrikel ut och sänds till varje församling inom Svenska kyrkan. Ma- trikeln kompletteras inom församlingen med de församlingsbundna uppgifter som anses erforderliga, t.ex. ministeriella anteckning- ar. Varje församling meddelar dessa upp- gifter till Dataservice för samfund och or— ganisationer jämte andra uppgifter man öns- kar få lagrade (förteckning över prenume— ranter, personer intresserade av viss verk- samhet, funktionärer etc.). Folkbokförings- myndigheterna åläggs att kontinuerligt sän- da vissa personuppgifter till Dataservice för samfund och organisationer rörande dem som finns antecknade såsom tillhörande Svenska kyrkan. Genom detta arrangemang kan föreningens register uppdateras regel- bundet med hänsyn till ändringar som in- förts i de offentliga registren (uppgifter av typen adressförändringar, födslar, dödsfall).

Eftersom regler om församlingsregistre- ring vid nuvarande kyrka-statrelation bör ges i form av offentligrättsliga föreskrifter (SOU 1970:70 s. 12) synes det lämpligt att stadgar för föreningen Dataservice för sam- fund och organisationer fastställs av Kungl. Maj:t. Föreskrift att Svenska kyrkans för- sarnlingsregistrering skall ske i denna form ges, så länge nuvarande kyrka-statrelation består, lagstiftningsvägen (avsnitt 4.524).

Varje församling är ägare till sitt register, som endast omfattar de egna medlemmarna. Uppgifter ur detta register skall endast kun- na utlämnas med församlingens medgivan- de.

Visst ekonomiskt stöd kan sägas utgå ge— nom att folkbokföringsmyndigheterna gratis översänder personavier beträffande dem som av vederbörande församling uppgivits till- höra kyrkan. Som kommer att framgå av avsnitt 4.5.3.4 föreslår vi att Kungl. Maj:t låter överarbeta CFUs förslag till försam— lingsregistrering och därvid låter utarbeta konkreta förslag beträffande Dataservice för samfund och organisationer enligt de rikt— linjer vår beredning skisserat.

Vid tidpunkten för den framtida föränd- ring av relationerna mellan staten och Svens- ka kyrkan som vi föreslår (1983), finns allt- så hos Dataservice för samfund och orga— nisationer register över alla personer som då tillhör kyrkan. Frågan om framtida stat- ligt ekonomiskt stöd till serviceinstitutionen från denna tidpunkt diskuteras i avsnitt 54.42. I samma avsnitt visas vilka möjlig- heter som föreligger redan efter det att för- eningen Dataservice för samfund och orga- nisationer bildats (förslagsvis fr.o.m. år 1976, jfr avsnitt 4.524), att låta även för- samlingar inom andra trossamfund än Svenska kyrkan — samt även andra organi- sationer — gå in i föreningen och ansluta sina slutna register till serviceinstitutionen. Vidare ges möjligheter att bygga ut Data- service för samfund och organisationer till att även omfatta uppbörd av personliga bi- drag — kyrkoavgifter eller medlemsavgifter (avsnitt 5.4.4.3).

4.5.2.2 Kostnadsfrågor

Kostnaderna för folkbokföring uppgår f. n. till drygt 60 milj. kr. per år. I denna summa ingår dock kostnader för lokaler endast i obetydlig utsträckning. Av kostnaderna av-

1 Som framhållits ovan måste dock fram t. o. rn. år 1982 som hittills anteckningar fö- ras även i de offentliga folkbokföringsregist- ren om tillhörighet till Svenska kyrkan. Dessa anteckningar ligger till grund för röstlängder och utdebitering av församlingsskatt.

ser drygt 20 milj. kr. prästlöner. De totala kostnaderna för folkbokföring torde dock utgöra mindre än 10% av församlingar- nas totala utgifter (SOU 1971:29 s. 25).

Vi har i avsnitt 4.3.2.1 uttalat att vi — trots att prästerna i vissa typer av för- samlingar ägnar en betydande del av sin arbetstid åt folkbokföringsgöromål — in- te funnit anledning att förorda en översyn av den prästerliga organisationen om folk- bokföringen överförs till borgerligt organ. Denna reform innebär alltså ett väsentligt ökat utrymme för expansion av prästernas arbete med exempelvis församlingsverksam- het.

Församlingarnas nuvarande kostnader för övriga löner, materiel och inventarier i samband med den lokala folkbokföringen uppgår till drygt 40 milj. kr. Dessa kostna- der bortfaller följaktligen vid ett ändrat hu- vudmannaskap.

För bedömning av kostnaderna för den nya församlingsregistreringen enligt CFUs resp. vårt förslag må följande beaktas.

I betänkandet (SOU 1970:70 5. 99—100) redovisade CFU vissa kostnader för för- sarnlingsregistrering. Syftet angavs vara att ”belysa de samhällsekonomiska konse- kvenserna av den i betänkandet skisserade reformen”. Nämndens beräkningar av år- liga kostnader kan sammanfattas enligt föl- jande (1968 års kostnadsnivå).

Milj. kr. Löner till kontorspersonal 8 Lönekostnadsandel präster 29 Lokalkostnader 8,5 Inventarier, materiel 5 53 Avisering från folkbokföringens datakontor m. m. 0,4

Summa 50,9

För att uppnå jämförbarhet med kostna- derna för det av oss skisserade systemet bör till en början lönekostnadsandelen för präs- ter ej beaktas. Vi utgår nämligen från att prästerna ej kommer att handlägga registre- ringsfrågor. (CFU förutsatte tvärtom att de

skulle ägna lika mycket tid åt församlings- registrering som de enligt nämndens under- sökningar nu ägnade åt folkbokföring.)

Vidare borträknas lokalkostnader. CFU har utgått från sin undersökning av lokal- kostnader för folkbokföring i nuvarande pastorsexpeditioner. Av redovisningen av denna undersökning framgår dock att ma- terialet är mycket otillförlitligt (SOU 1970: 70 s. 192 ff). Det har inte heller varit möj- ligt att ur basmaterialet för vår undersök- ning Kyrkan kostar tillförlitligt ange dessa kostnader (SOU 1971:29 s. 25). Viktigare är dock att vi anser att dessa lokaler oftast blir önskvärda för allmänna församlingsän- damål även i fortsättningen och att bespa- ringar som församlingarna må kunna göra på sitt hyreskonto utan avräkning bör kun- na åtnjutas av dem.

Återstående kostnader för församlingsre- gistreringen har CFU sålunda beräknat till 13,4 milj. kr., av vilket belopp 8 milj. kr. av- ser löner till kontorspersonal.

Kostnaderna för systemdrift m.m. i Da- taservice för samfund och organisationer har av våra experter beräknats till 1,5—2 milj. kr. Härtill måste läggas kostnaderna för att i församlingarna upprätthålla en organisation som kan sända in till och ta emot från ser- viceinstitutionen olika uppgifter rörande för- samlingens medlemmar. På grundval av bi- laga 8 uppskattar vi dessa kostnader för för- samlingarna till ca 2 milj. kr., vari inräknats de till databeredningen direkt hänförliga löne- och kontorskostnaderna.

En direkt jämförelse mellan CFUs förslag och vårt kan dock ej göras, då det förra avsåg en hela befolkningen täckande regist- rering, ett slags dubbelregister till folkbok- föringen, medan vårt avser att täcka endast kyrkans medlemmar. Dessutom erbjuder det system vi låtit utarbeta väsentliga fördelar framför CFU-modellen, i fråga om såväl administration som den programservice som erbjudes.

Vi förutsätter att kostnaderna för en för- samlingsregistrering för Svenska kyrkans del enligt vår modell täcks av församling- arna via församlingsskatten så länge nuva— rande relationer mellan staten och Svenska

kyrkan består. Kostnaderna för motsvaran- de service till andra samfund och organi- sationer får bäras av dessa, varvid överens- kommelse om priset förutsätts träffas med föreningen Dataservice för samfund och or- ganisationer.

En överföring av huvudmannaskapet för folkbokföring som sker inom ramen för nuvarande relation mellan staten och Svens- ka kyrkan, aktualiserar givetvis frågan om församlingsskattens storlek för dem som inte tillhör kyrkan. För närvarande erlägger dessa personer en till 60 % reducerad för- samlingsskatt, vilken andel ansetts motsvara kostnader för församlingarnas handhavan— de av främst folkbokförings- och begrav- ningsverksamhet.

Det kan i detta sammanhang påpekas att den sedan år 1951 gällande schablonned- sättningen till 60 % av församlingsskatten är felaktig i dag, vilket framkommit av vår undersökning Kyrkan kostar (SOU 1971:29). F. n. motsvarar andelen snarare genomsnitt- ligt ca 30 %. De som har utträtt ur Svenska kyrkan tvingas alltså erlägga merparten av församlingsskatten utan rösträttsinflytande, vilket såväl från allmän demokratisk syn- punkt som av religionsfrihetsskäl måste in- ge betänkligheter.

Med hänsyn härtill och till att våra för- slag avser att från en viss tidpunkt skapa en annan relation mellan staten och Svenska kyrkan än den nuvarande, har vi inte be- dömt det som nödvändigt att genom en noggrann analys räkna fram en "rättvis" nedsättning av församlingsskatten under den korta övergångstid som församlingarnas nu— varande beskattningsrätt finns kvar. Ett yt- terligare skäl härtill är vår inställning till frågan om huvudmannaskapet för begrav- ningsväsendet.

Redan när dessa två reformer genomförs har alltså den särskilda motiveringen för att icke-medlemmar av samhället tvingas betala viss kyrkoskatt bortfallit. Vi har av religionsfrihetsskäl understrukit att icke— medlemmar inte bör belastas med avgift till Svenska kyrkan som särskilt trossam- fund. Även motiveringen för de juridiska

personernas kyrkoskatt försvagas starkt vid de borgerliga funktionernas överfö- rande till icke-kyrkliga organ.

Det förefaller därför rimligt att tilläm- pa ett schabloniserat betraktelsesätt på frå- gan om församlingsskattens storlek för dem som inte tillhör Svenska kyrkan.

Vi föreslår därför att församlingsskatten, fr.o.m. den tidpunkt från vilken folkbok- föringen överförs till borgerligt organ, helt avskaffas för fysiska personer som ej till- hör Svenska kyrkan.

Som kommer att framgå av avsnitt 4.5.3.2 föreslår vi också att församlingsskatten av- skaffas för juridiska personer i samband med att begravningsväsendet överförs till borgerlig kommun.

När både folkbokföring och begravnings- väsende inte längre handhas av Svenska kyrkans församlingar bör sålunda endast de som personligen tillhör Svenska kyrkan vara skyldiga erlägga församlingsskatt.

4.5.2.3 Personalfrågor

I samband med att folkbokföringen över- förs till borgerlig myndighet aktualiseras även vissa personalfrågor.

Enligt CFUs betänkande sysslade år 1968 ca 1200 icke-prästerliga befattningshavarc helt eller delvis med folkbokföringsgöromål. Beträffande ca 400 av dem var tjänsten av deltidskaraktär. Ca 1050 personer tjänst- gjorde på minst halvtid. (SOU 1970:7O s. 93.)

I den undersökning som publiceras i bi- laga 11.2.4.1 till vårt betänkande och som avser förhållandena i oktober 1970 beräknas antalet tjänstemän som är sysselsatta med kyrkobokföringsgöromål till ca 1300. Ca 700 av dem tjänstgör på heltid och ca 600 på deltid.

Som framgått av avsnitt 4.5.2.2 anser vi inte att några förändringar bör ske i den prästerliga organisationen som följd av en huvudmannaskapsreform. De personalfrå- gor som aktualiseras berör sålunda enbart den kanslipersonal som f.n. innehar kyr- kokommunalt reglerade tjänster.

Flertalet av dessa torde enligt CFU kun-

na beredas anställning vid lokal skattemyn- dighet. Skulle något annat borgerligt or- gan än lokal skattemyndighet överta an- svaret för lokal folkbokföring. utgår vi från att även detta organ behöver perso- nalförstärkning i samband med de nya ar- betsuppgifterna. Vi vill emellertid i detta sammanhang redovisa att det vid de kontak- ter som förekommit mellan personalorgani— sationerna och vår expert i arbetsrättsliga frågor uppgetts, att CFUs bedömning av möjligheterna att rekrytera den med folk- bokföringsgöromål sysselsatta kansliperso- naden måhända får anses alltför optimis- tisk.

Dessutom bör framhållas att både det av C FU föreslagna systemet för församlingsre- gistrering och det av oss förordade motsva- rande registreringssystemet (Dataservice för samfund och organisationer) fordrar en viss kontorspersonal även i fortsättningen på pastorsämbetena (motsv.).

Vi förutsätter att överläggningar och för- handlingar kommer till stånd med vederbö- rande personalorganisationer i samband med att särskild proposition läggs fram om överförande av huvudmannaskapet för den lokala folkbokföringen från församling- arna till statlig myndighet eller annan hu- vudman som står de offentliga samhälls- organen nära. Erfarenheterna från förstat— ligande av annan kommunal verksamhet vi- sar att det bör finnas goda möjligheter att nå godtagbara lösningar på personalens trygghetsfrågor (jfr bilaga 11.6).

4.5.2.4 Lagstiftningsfrågor

De lagstiftningsfrågor som aktualiseras vid ett överförande av folkbokföringen till bor- gerlig myndighet framgår av det tidigare omnämnda betänkandet (SOU 1970:70) Folkbokföringsorganisationen m.m. Bl.a. aktualiseras vissa kyrkolagsfrågor, där alltså kyrkomötets medverkan krävs (s. 104—105 och 191).

I slutet av avsnitt 4.3.2.1 har vi nämnt att beslut om genomförande av denna re- form bör fattas av riksdag och kyrkomöte

år 1974, men att ikraftträdandet troligen dock bör ske först fr. om. år 1976.

Ett genomförande av vårt förslag till för- samlingsregistrering förutsätter emellertid omarbetning av CFUs i SOU 1970:70 fram- lagda förslag till Lag om församlingsregist- rering, Församlingsregistreringskungörelse och Kungörelse om försarnlingsregistrering i icke territoriell församling av Svenska kyrkan. Vidare krävs vissa ändringar av närmast formell art i andra författningar som CFU har tagit upp. Slutligen bör ini— tiativ tas till stiftande av föreningen Dala- scrvice för samfund och organisationer och stadgar utarbetas (vilka för tiden fram t.o.m. år 1982 förutsätts bli fastställda av Kungl. Maj:t). Vi föreslår alltså en över- arbetning av förslagen i SOU 1970:70 i des- sa delar med beaktande av våra här fram- lagda förslag.

4.5.3. Huvudmannaskapet för allmänna begravningsplatser m. m.

4.5.3.1 Behov av ytterligare under- ' sökningar

Huvudmannaskapet för allmänna begrav- ningsplatser bör i princip överföras från för- samlingarna till de borgerliga primär- kommunema (avsnitt 4.3.3.1). Någon sär- skild undersökning av de tekniska och or- ganisatoriska formerna för och ekonomiska konsekvenserna av en sådan reform har hit- tills inte gjorts. För ett principiellt ställ- ningstagande erfordras inte heller sådant underlagsmaterial. (Däremot har särskild utredning skett om begravningsväsendets nu- varande kostnader, se bil. 5 och 6.)

Denna principiella uppfattning, att det skall åligga borgerlig primärkommun att sörja för att det i kommunen finns erfor- derlig allmän begravningsplats, bör komma till uttryck i beslut av statsmakterna och kyrkomötet tidigast möjligt efter remissbe- handlingen av våra förslag. Det är dock givetvis nödvändigt med ett ingående under- söknings-, förberedelse- och planeringsarbe- te innan reformen kan genomföras.

Utgångspunkten för detta arbete måste

vara de vitt skiftande lokala förhållandena. Det bör därför ligga inom kommunernas kompetens att avgöra hur de skall fullgöra sina förpliktelser. Sålunda blir det möjligt för kommun att ingå avtal med t.ex. en eller flera församlingar om förvaltning och/ eller skötsel av begravningsplatser mot er- sättning av huvudmannen. Vi föreslår att vissa allmänna riktlinjer utarbetas av en ar- betsgrupp med viss statlig medverkan och med representation för bl. a. Svenska kom- munförbundet och Svenska kyrkans försam- lings- och pastoratsförbund.

En möjlighet är att nya allmänna begrav- ningsplatser anläggs och förvaltas av bor- gerlig kommun. Förvaltningen av friliggan- de allmänna begravningsplatser torde i an- slutning därtill snarast kunna övertagas av kommunerna. I allmänhet bör frågan om överförande av förvaltningen av de i bruk varande, av församling förvaltade, begrav- ningsplatserna lösas genom att lokala över- enskommelser träffas. Dessa kan t. ex. inne- bära att Svenska kyrkans församlingar mot ersättning fortsätter att sköta vissa begrav- ningsplatser. Främst gäller detta begrav— ningsplatser i anslutning till kyrka. Traktens karaktär av avfolknings- eller tillväxtområde torde kunna vara en utgångspunkt vid lokala diskussioner om en lämplig lösning.

Tid måste avsättas för det ovan nämnda undersöknings- och planeringsarbetet på 10- kal nivå. Däremot synes oss ingen central, riksomfattande kartläggning vara nödvän- dig eller ens möjlig.

Vissa andra frågor i nära samband med begravningsväsendet har på sistone aktua- liserats. Icke minst gäller detta s. k. borger- lig begravning samt begravningskost- naderna. Det är troligt att lösningen av dessa frågor bäst skulle främjas, om de många problem som möter den enskilde vid ett dödsfall togs upp i ett sammanhang. Vi föreslår därför att de som har att pene- trera de praktiska anordningarna inför ett överförande av huvudmannaskapet för all- män begravningsplats från församlingen till kommunen även beaktar dessa frågor. Där— vid bör främst uppmärksammas frågan om borgerligt primärkommunalt ansvar för att

lämplig lokal för icke-religiös jordfästnings- ceremoni står till förfogande på orten, lik- som frågan om ersättning av allmänna me- del för att täcka kostnader för främst offi- ciant vid icke-religiös jordfästningsceremo- ni. En jämförelse kan göras med hur icke- kyrklig vigsel ordnas. Vidare bör även frå- gor om t.ex. transporter av avlidna, om förvaringsplatser (bårhus och bisättningslo- kaler) samt om samordning och administra— tion av de åtgärder som efterlevande har att vidta i samband med dödsfall uppmärk- sammas.

4.5.3.2 Kostnadsfrågor

Församlingarnas utgifter för begravnings- väsendet (alltså exkl. prästernas medver- kan vid jordfästning som betraktas som en del av församlingsverksamheten) upp- gick år 1969 till närmare 200 milj. kr. eller nästan 20% av församlingarnas totala ut— gifter. Av dessa utgifter avsåg drygt 30 milj. kr. investeringar och reparationer, medan resten var bruttodriftkostnader. Vissa in— komster (gravrättsavgifter, växtförsäljning m.m.) medförde dock att nettoutgifterna var lägre, drygt 140 milj. kr. (SOU 1971: 29 s. 27.)

Jämförelsevis må nämnas att enligt vår särskilda begravningskostnadsundersökning. som avsåg år 1968, uppgick motsvarande bruttoutgifter det året till drygt 190 milj. kr., motsvarande närmare 22% av för- samlingarnas totala utgifter (bilaga 5). Skill- naderna torde, som angetts i bilaga 6, hän- föra sig till skilda undersökningsår samt delvis olikartad undersökningsmetodik. Som utgångspunkt för ekonomiska överväganden bör 1969 års siffror enligt Kyrkan kostar (SOU 1971:29) tagas.

Svenska kyrkan kommer alltså vid ett överförande av begravningsväsendet att av- lastas bruttoutgifter på omkr. 200 milj. kr.

Av församlingarnas nuvarande kostnader för begravningsverksamhet utgör löner till präster en ringa andel (SOU 1971:29 s. 27). Överförandet bör enligt vår mening inte i och för sig behöva medföra krav på ändring av den prästerliga tjänsteorganisationen.

Vi har vidare förordat ett schabloniserat betraktelsesätt på frågan om nedsättning av församlingsskatten för dem som ej tillhör Svenska kyrkan, när huvudmannaskapet för (folkbokföring och) begravningsväsende överförs till annan huvudman. Icke-medlem- mar och juridiska personer bör befrias från skattskyldighet till Svenska kyrkan (se ovan 4.5.2.1). 1 vad avser juridiska personer med- för denna befrielse ett inkomstbortfall av ca 60 milj. kr. (1969 års siffror).

Ett överförande av huvudmannaskapet för begravningsväsendet till borgerlig kom- mun innebär, som påpekats, att årliga brutto- utgifter i storleksordningen 200 milj. kr. överförs från församlingarnas till kommu- nernas ansvarsområde. Det finns skäl anta att de borgerliga kommunerna behöver öka den kommunala utdebiteringen för att kun- na överta detta ekonomiska ansvar. Samti— digt minskas givetvis församlingarnas be- hov av utdebiterade medel. Det får antas att stadgandena om samråd i budgetfrågor mellan kyrklig och borgerlig kommun en- ligt församlingsstyrelselagens 69 & härvid får en större betydelse än som hittills sy- nes varit fallet (jfr ovan avsnitt 4.3.6). Ge- nom att reformen genomförs relativt snart läggs också en erfarenhetsgrund för Svens- ka kyrkans kostnadskalkyler för framtiden.

4.5.3 .3 Personalfrågor

De personalfrågor som aktualiseras i sam- band med att huvudmannaskapet för be- gravningsväsendet överförs till borgerlig kommun, är av något annat slag än vad som uppstår vid en motsvarande reform på folkbokföringsområdet.

Antalet anställda inom begravningsväsen- det kan beräknas till ca 5 800 personer, av vilka ca 2600 tjänstgör på heltid och ca 3 200 på deltid (bilaga 11.2.4.1).

Det rör sig här om arbetskraft som är erforderlig för begravningsväsendet oavsett vem som är huvudman. Redan nu existerar ett utnyttjande av samma arbetskraft för parker och begravningsplatser på många orter.

Vid de kontakter vår expert i arbetsrätts-

liga frågor haft med företrädare för den be- rörda personalorganisationen, Svenska kom- munalarbetareförbundet (jfr aVSnitt 7.2.2), har framkommit att det kan uppkomma vissa problem beträffande främst vaktmäs— tarpersonalen inom mindre församlingar. Man har härvid pekat på existensen av kombinerade tjänster eller dubbla deltidsbe- fattningar som kyrko- och kyrkogårdsvakt- mästare, vilka arbetsuppgifter skulle kunna tänkas bli uppdelade på olika huvudmän när begravningsväsendet överförs till borgerlig kommun. Däremot har kategorin kyrko— gårdsarbetare inte bedömts bli berörd av ett ändrat huvudmannaskap.

Då den borgerliga kommunen skall om- händerha skötseln av begravningsplatserna inom kommunen, torde det inte uppstå några problem att bereda den berörda per- sonalen fortsatt anställning hos kommunen. När det gäller de kombinerade tjänsterna måste dock förutsättas att det i enstaka fall kan uppkomma komplikationer på grund av strukturförändringar som kan komma att genomföras efter det att huvudmanna- skapet ändrats. Erfarenheterna från mot- svarande förändringar inom de borgerliga kommunerna visar dock, att det bör finnas möjligheter att komma tillrätta med detta problem. — Om överenskommelse i stället träffas om att församlingen även i fortsätt- ningen skall ha hand om skötseln av be- gravningsplatserna, torde följden bli att per- sonalens anställningsförhållanden inte för- ändras. Garantin för att församlingarna kan fullgöra sina ekonomiska förpliktelser gent— emot denna personal ligger i det faktum att borgerlig kommun förutsätts svara för församlingarnas kostnader för dessa upp- gifter.

Den närmare handläggningen av dessa personalfrågor förutsätter vi skall ske i sam- råd med vederbörande personalorganisation. Vi förordar därför att företrädare för denna medverkar i det ytterligare utredningsarbete som fordras i dessa frågor (jfr avsnitt 4.5.3.1).

Det borgerliga kommunala ansvaret bör fastläggas i en specialförfattning. Förslagen innebär även vissa ändringar i bl.a. grav— rättslagen, begravningskungörelsen och för- samlingsstyrelselagen. Dessa ändringar av- ses tidsmässigt ske inom nuvarande kyrka- statrelation, varför lagarnas konstitutionella natur bör bedömas enligt nu gällande rätt. Lagen om gravrätt har antagits utan att kyr— komötets samtycke inhämtats. Begravnings— kungörelsen är en Kungl. Maj:ts förordning. Församlingsstyrelselagen är av kommunal- lags natur. Kyrkomötets medverkan erford- ras således ej. Däremot kommer kyrkomö- te givetvis att ha tillfälle att uttala sig re- dan i samband med det allmänna princip- beslutet (jfr avsnitt 6.2.6). Det bör obser- veras att för ändring av vissa bestämmelser i jordfästningslagen fordras kyrkomötets med— verkan.

4.5.4. Äktenskaps ingående samt medling

Vi har i inledningen till avsnitt 4.3.4 mo- tiverat varför vi ej har anledning ta ställning i frågor om äktenskaps ingående m.m. Vi vill därför i detta sammanhang inskränka oss till påpekandet att bestäm- melserna i giftermålsbalken om kyrklig vig- sel (GB 4:1, 2, 3 och 8 åå) är av kyrkolags natur. Om dessa paragrafer skall upphävas eller ändras under tiden för nuvarande re- lation mellan staten och Svenska kyrkan fordras sålunda kyrkomötets medverkan. Ändringar på detta område har inte någ- ra ekonomiska konsekvenser. Förrättande av vigsel ingår naturligt i Svenska kyrkans verksamhet liksom i flera andra samfunds.

4.5.5 Undervisning i musik m. rn.

Vi förordar att den s.k. fria musikunder- visningen enligt kyrkomusikerstadgan be- traktas som en del av församlingsverksam- heten inom Svenska kyrkan (avsnitt 4.3.5). Visserligen antyder kyrkomusikerstadgans lydelse 12 ä 2 mom. att den fria musikun-

dervisningen rent principiellt bör betraktas som ett allmänt samhälleligt ansvarsområde. Med hänsyn till att denna undervisning i praktiken torde verka stimulerande för kyrklig körverksamhet har vi emellertid ej funnit anledning att nu föreslå ändringar av ifrågavarande delar av kyrkomusiker- stadgan. Då vi för senare genomförande fö— reslår förändrade relationer mellan staten och Svenska kyrkan, förutsätter vi att den- na stadga såsom inomkyrklig angelägenhet övertages av Svenska kyrkan. Därefter bör frågan om samarbete i musikundervisnings- avseende mellan skola och samfund ej reg- leras i lag utan genom särskilda avtal.

4.5.6. Vissa sociala uppgifter

Med hänsyn till vår principinställning att Svenska kyrkan skall ha samma frihet som andra trossamfund att själv besluta om sina verksamhetsformer, har vi inte funnit an- ledning att närmare pröva om nuvarande principer för gränsdragning mellan kom- munernas och församlingarnas kompetens vad gäller social omvårdnad m.m. bör vara vägledande även i fortsättningen. Där- emot har vi redovisat vissa principiella syn- punkter på gränsdragningen mellan själv- klart kyrkliga och allmänna, icke-kyrkliga verksamheter och områden som i första hand skall anses vara det borgerliga samhäl- lets ansvarsområde.

Vi vill i detta sammanhang erinra om att Svenska kyrkans församlingar år 1969 använde drygt 85 milj. kr. eller ca 8 % av de totala utgifterna för verksamheter av den typ som här avses. Enligt vår undersökning (SOU 1971:29) Kyrkan kostar var sålunda utgifterna för diakoni och själavård inom "församlingsverksamheten" ca 25 milj. kr., s.k. vuxenverksamhet ca 20 milj. kr., s.k. ungdomsverksamhet (vari ingår även viss religionsundervisning) ca 25 milj. kr. och s. k. barnverksamhet (vari ingår Söndagssko- lans religionsundervisning) samt s.k. barn- timmar ca 15 milj. kr.

Med hänsyn till att vi föreslår att för- samlingsstyrelselagens kompetensstadgan— den, som nu drar bestämda gränser för för-

samlingarnas användning av utdebiterade medel för dessa ändamål, upphör att gälla i framtiden, har vi ej funnit anledning låta våra principiella resonemang komma till ut- tryck i lagstiftning. Vi anser nämligen att samhället ej bör organisatoriskt reglera den- na verksamhet för något samfund eller ide- ell förening.

En annan sak är att en avsevärd del av den här nämnda verksamheten redan nu får statsbidrag. Vi anser att samhället även i framtiden bör bidraga till en hel del av den verksamhet som här avses, men att anslagen måste komma under konstant, saklig om- prövning (jfr avsnitt 5.4.2.4). Hänsyn måste därvid ständigt tagas till i vilken mån sam- hället bygger ut sin, för alla utan någon diskriminering avsedda, verksamhet och i vilken mån kompletterande verksamhet i olika organisationers regi är behövlig. Av dessa skäl kan här inga kostnadsramar an- ges.

4.5.7. Ej församlingsbunden verksamhet m.m.

Vi har i avsnitt 4.4 pekat på en rad spe- ciella områden där i framtiden andra or- ganisationsformer än de nuvarande måste skapas. Detta är en konsekvens av våra förslag om förändrade relationer mellan staten och Svenska kyrkan. Dessa områden rör andlig vård vid sjukhus, vid kriminal— vårdens anstalter, vid krigsmakten samt i hamnstäder och andra orter utomlands med stor svensk befolkning.

Som målsättning för utövandet av andlig vård på dessa områden vill vi i stort ange följande.

De personer som befinner sig i dessa miljöer bör ha samma möjlighet till andlig vård som övriga invånare i vårt land. Vi vill erinra om att redan gällande bestämmel- ser stadgar att inga inslag av tvång, när- varoplikt o.d. får förekomma i situationer där den enskildes egen handlingsförmåga och fria val är inskränkt av olika skäl. Den religiösa omvårdnaden förutsätter samarbe- te mellan olika kyrkor och samfund och bör

alltså bli ekumeniskt präglad. Samhället bör vara berett att ge stöd till verksamhe- ten, antingen genom att stå som huvudman för denna eller genom att ge statliga anslag till verksamhet som bedrivs av samfunden i ekumeniskt samarbete. (Jfr avsnitt 5.4.3.1).

Vi förordar att frågorna om andlig vård vid sjukhus och vid kriminalvårdens anstal- ter utreds genom statens försorg i en ge- mensam arbetsgrupp. I denna bör ingå före- trädare för bl. a. sjukvårdshuvudmännen, kriminalvården, Svenska kyrkan och andra trossamfund.

För den andliga vården vid sjukhusen måste nya organisationsformer skapas som en konsekvens av våra förslag om föränd- rade relationer mellan staten och Svenska kyrkan. Beträffande kriminalvårdens anstal- ter synes däremot nuvarande system med en särskild nämnd för andlig vård inte be- höva ändras som följd av våra reformför- slag. Genom en gemensam översyn av båda dessa områden torde man dock kunna upp- nå en önskvärd likformighet i den organi- satoriska utformningen.

I fråga om krigsmakten m.m. bör utred- ningsarbetet delas på fyra olika ämnesom- råden (jfr avsnitt 4.4.4).

Själavård vid krigsmakten under fred och under krig samt för civilbefolkningen under krig bör behandlas för sig. Målsättningen för utredningsarbetet i dessa två frågor bör va- ra den, att samhället har att ansvara för att det finns religiös service under krig enligt i stort sett samma grunder som i fredstid. Andlig vård vid krigsmaktens fredsorgani- sation bör organiseras på ekumenisk bas. Det bör ankomma på försvarsdepartementet att ta erforderliga initiativ, varvid vi förut- sätter att samråd sker med trossamfunden.

Hur folkbokföring och begravningsväsen- de bör ordnas under krig bör — om behov av utredning föreligger _ utredas i särskild ordning. Det förefaller oss naturligt att för- svarsdepartementet uppdrar åt de samhälls- organ som förutsätts ha ansvaret för folk- bokföring och begravningsverksamhet (riks— skatteverket resp. företrädare för de bor- gerliga kommunerna) att fastställa beho- vet av utredningar i dessa frågor. När det

gäller begravningsväsendet och därmed sammanhängande frågor bör särskilt ob- serveras, att samråd bör ske med företräda- re för trossamfunden, vilka kan tänkas ha synpunkter bl. a. på jordfästningsaktens ut- formning i mer extrema situationer.

Den andliga vården av svenskar utom- lands bör också utredas i särskild ordning. Först bör uppmärksammas att när Svenska kyrkans präster i Sverige upphör att vara offentliga tjänstemän, blir det naturligt att ta bort befattningarna som ambassadpre- dikanter. Viktigt är också att underlätta för- utsättningarna för en samordning av utlands- församlingarnas verksamhet med sjömans- kyrkornas.

Vidare måste utrönas det ekumeniska in- tresset av att delta i arbetet på andlig vård av svenskar utomlands och vilka organ som skall samordna verksamheten. Sist men inte minst måste de ekonomiska betingelserna för andlig vård av svenskar utomlands ut- redas. Det kan därför vara lämpligt att re- sultatet av Sjömansvårdsstyrelsens utredning (avsnitt 4.4.5) läggs till grund för en fortsatt utredning i statlig regi med ett något vidare mandat och med representanter även för andra trossamfund m. fl.

Det bör observeras att Svenska kyrkans utlandsförsamlingar i en friare kyrkastatre- lation också får sin ställning reglerad i en inomkyrklig stadga; kyrkoordning bör alltså ej längre fastställas av Kungl. Maj:t.

Staten bör måhända i framtiden ge di- rekta anslag till en ekumeniskt anordnad religiös service till svenskar utomlands (se vidare avsnitt 5.4.3.1).

Vidare förutsätter vi att frågan om or- ganisationen av den andliga vården bland döva m. fl. utreds inom ramen för det inom- kyrkliga utredningsarbete vi skisserat i av- snitt 4.5.1.

Vi utgår slutligen från att våra förslag om slopande av bestämmelserna om rätte— gångsgudstjänst och om omarbetning av reg- lerna om edsavläggelse/sanningsförsäkran genomförs vid lämpligt tillfälle.

religiös verksamhet

5

5.1. Inledning

Den avgörande inställningen till frågan om relationerna mellan samhället och trossam- funden måste utgå från religionsfrihetsprin- cipen. I ett öppet, demokratiskt samhälle som vårt kräver denna att alla olika indivi- ders och gruppers behov av religionsutöv- ning och samfundstillhörighet skall ha möj- lighet att tillgodoses. Vi inte endast bejakar detta synsätt, att samhället har intresse av att trossamfundens verksamhet kan upprätt- hållas, utan menar även att detta i flera hänseenden kräver starkare stöd från sam- hället än som nu utgår. Vår principiella in- ställning till frågan om relationerna mellan samhället och trossamfunden i framtidens samhället har klargjorts i kapitel 3.

Denna grundläggande positiva inställning till trossamfundens verksamhetsmöjligheter anser vi vara väl förenlig med det uttalande av 1956 års riksdag som låg till grund för tillkomsten av 1958 års utredning kyrka— stat.

Ej blott för enskildas handlande har kristen etik varit en pådrivande kraft. Också samhälle- liga strävanden och värderingar ha — även på områden, där kristendomen icke allmänt er- känts såsom normgivande -— utgått från en moraluppfattning som direkt eller indirekt vilat på kristen grund. De värden, som kristen verk- samhet skapat åt vårt folk, utgöra en tillgång, som bör tagas väl till vara. Utskottet kan därför icke medverka till någon åtgärd, som kan befaras skada dessa omistliga värden. (KU l956:l7, rskr 1956z381.)

Individens och samhällets ekonomiska ansvar för

Samma syn har också kommit till uttryck i våra direktiv. Departementschefen refere- rade det ovan återgivna uttalandet av 1956 års riksdag och fortsatte.

I anslutning härtill vill jag understryka, att det fortsatta utredningsarbetet bör äga rum i en anda av tolerans och generositet. Detta ar- bete skall alltså lika litet som det hittills be— drivna avse något ställningstagande i livsåskåd- ningsfrågorna utan endast i den organisatoriska frågan. Man kan ha olika meningar om hur denna fråga bör lösas, men alla borde kunna vara ense om att stor vidsynthet bör visas vid avvägningen mellan motstridiga intressen och synpunkter. (Direktiven återges i sin helhet som bilaga 19.)

De religiösa behoven är redan i nuläget starkt differentierade och blir det i framtiden troligen än mer. De måste betraktas som likaberättigade, de ungas likaväl som de gamlas, tätortsbomas likaväl som glesbygds- bornas, Svenska kyrkans och frikyrkofolkets likaväl som de starkt ökade invandrarskaror- nas. Eftersom behoven ingalunda är ensar- tade, kan de inte tillgdoses av ett samfund, hur väl representerat detta än kan förbli på alla orter. Pluralismen i samhället leder till en sådan tolkning av religionsfrihetens inne- börd, att slutsatsen måste bli att Svenska kyrkans särställning i förhållande till andra trossamfund i princip bör upphöra.

Det gäller då först att genomföra sådana reformer som ger klarare uttryck för Sven- ska kyrkans egenskap av trossamfund och

ej statlig institution med kvardröjande drag från enhetskyrkans tid. Vi har därför i när- mast föregående kapitel lagt fram förslag om en i denna riktning förändrad ansvars- fördelning. Därmed avlastas Svenska kyr- kan icke oväsentliga kostnader, som över- förs på stat och kommun.

Vidare anser vi att som grundprincip skall gälla att samhället ej har anledning reglera trossamfundens verksamhet och verksam- hetsformer. Den offentligrättsliga reglering- en av Svenska kyrkan och dess försam— lingar kommer i och med en sådan för- ändring att bortfalla. Den ersätts av regler som kan komma att stiftas av kyrkliga or- gan. Självfallet består dock Svenska kyrkans församlingar fortfarande som juridiska per- soner. (Denna s. k. identitetsfråga jämte and- ra hithörande frågor behandlas nedan i av- snitt 6.2.4 och i förhållande till den kyrk- liga egendomen i avsnitt 5.5.2 och 6.4.)

Men då församlingarna ej längre har ställ— ning av offentligrättsliga korporationer (kyrkliga kommuner), bortfaller deras nuva- rande form av beskattningsrätt, dvs. rätten att i samhällets regi uppbära tvångsbidrag från alla skattskyldiga inom församlingen inkl. juridiska personer.

Som tidigare påpekats i betänkandet tolkar vi principen om samhällets opartiskhet i livs- åskådningsfrågor så, att samhället skall inta en positivt neutral hållning till existensen av olika livsåskådningar. Detta bör komma till uttryck på så sätt att staten direkt och/ eller indirekt skapar gynnsamma förutsätt- ningar för trossamfundens verksamhet, bl. a. genom olika former av samhälleligt ekono- miskt stöd. Man måste härvid sträva efter en i princip likvärdig behandling av olika religiösa samfund.

Principen om likvärdig behandling innebär en strävan att finna ett system där de för- måner som erbjuds olika samfund är lika i den betydelsen att de uppfattas som lika mycket värda, trots att ett sådant värde inte kan mätas med en objektiv norm. Stödåtgär- der bör inte i och för sig utformas så att de utgör ett ensidigt gynnande av Vissa etable- rade former av religion. Dock kommer, på grund av hänsyn till traditionen och till det

faktum att en mycket stor del av befolk- ningen tillhör Svenska kyrkan, denna otvivel- aktigt att behålla en icke oväsentlig sär- ställning (jfr avsnitt 5.5.?. om tillgång till kyrklig egendom). Av praktiska hänsyn är det vidare motiverat att nya former av stöd endast kan utgå till trossamfund med en icke obetydlig anslutning bland invå- narna.

I föreliggande kapitel beskriver vi avväg- ningen mellan individens och samhällets eko- nomiska ansvarstagande för religiös verk- samhet samt föreslår en successiv utbyggnad av olika former för samhällets stöd till dylik verksamhet. Vi utgår därvid från att verk- samheten inom såväl Svenska kyrkan som olika andra samfund och kyrkor skall kunna fortsätta i ungefärligen nuvarande omfatt- ning; ingen skada eller avbräck i verksam- heten bör genom reformerna tillfogas någon. Detta innebär bl.a. att vi också utgår från att någon väsentlig förändring av med- lemsantalet inte sker som följd av våra re- formförslag. Att förändringar och förskjut- ningar må kunna vållas av olika dynamiska trender i samhällsutvecklingen är en annan sak. Någon garanti för en viss utveckling kan givetvis icke skapas genom statligt an- svarstagande.

Eftersom Svenska kyrkans särställning i förhållande till staten i organisatoriskt av- seende upphör, kan det synas som om för- ändringarna kunde bli särskilt stora för detta samfund. Den nya relation som bör gälla i framtiden uppvisar emellertid i praktiken många beröringspunkter med förhållandena tidigare. Så behöver exempelvis ett upphä- vande av den s.k. beskattningsrätten för Svenska kyrkans församlingar inte innebära några väsentligare förändringar. I själva ver- ket är denna ”rätt" icke ens nu ovillkorlig, eftersom en person genom att utträda .ur kyrkan endast förblir pliktig betala viss del av de avgifter som utdebiteras genom kyrk- lig kommuns försorg. Enligt våra förslag (i kapitel 4) skulle icke-medlemmar och ju- ridiska personer befrias från församlings- skatt i samband med att ansvaret för folk- bokföring och begravningsväsende överförs till borgerligt organ. När detta sker, kommer

ju församlingarnas beskattningsrätt redan före tidpunkten för den större relationsför- ändringen att reellt enbart rikta sig mot de personer som tillhör Svenska kyrkan, dvs. vara liktydigt med att utdebitera en med- lemsavgift.

När denna ”beskattningsrätt” i juridisk mening upphör, förvandlas skatten även for- mellt till en avgift, vilken församlingen kan debitera dem som tillhör kyrkan, dvs. samma personer som tidigare. Likaså kan man välja samma kriterium på avgiftsskyldighet som tidigare gällt för skattskyldighet, dvs. pro- portionell mot den kommunalt beskattnings— bara inkomsten, eller andra normer, t.ex. progressivitet i förhållande till inkomsten. Uppbörden av dessa avgifter, förslagsvis be- nämnda ”kyrkoavgifter” får församlingarna inom olika samfund organisera på sätt som befinnes lämpligt. För Svenska kyrkans del lämnas dock ett erbjudande om särskild statlig hjälp under en viss övergångstid (se avsnitt 7.3).

Vi vill i detta sammanhang erinra om de önskemål som fördes fram i det av 1968 års kyrkomöte antagna s. k. reformprogram- metl, där starka sympatier uttalades för tan- ken på en omläggning från skatt till person- liga avgifter.

I den motion — bakom vilken bl. a. stod samtliga biskopar — som låg till grund för reformprogrammet uttalades bl. a.

Avgiften till kyrkan förändras från skatt till en medlemsavgift från kyrkans medlemmars si- da till den kyrka som de frivilligt tillhör. I stället för kyrkans beskattningsrätt bör komma medlemsavgifter, som betalas endast av sådana som har ett personligt medlemskap i kyrkan. Då kyrkan är ett trossamfund och medlemska- pet baseras på dopet, synes, oberoende av hur kyrkans organisatoriska förhållande till staten löses, kyrkans hittillsvarande inkomst från ju- ridiska personer principiellt icke längre kunna ifrågakomma. Men med hänsyn till den bety- delse religionen har som samhällsfaktor bör övervägas om icke även juridiska personer i någon form bör deltaga i det ekonomiska an- svaret för den religiösa sektorn i samhället.

Avgiften bör dock även i fortsättningen an- passas till vars och ens inkomst, vilket enklast sker om den utgår i öre per skattekrona på grundval av till kommunal inkomstskatt taxerad inkomst. Kostnaderna för folkbokföringen och

begravningsväsendet bör åvila stat och kom- mun.

Så länge huvuddelen av svenska folket tillhör kyrkan är det naturligt, att staten hjälper till med debitering och insamlande av avgifter till kyrkan. Enklast sker detta om avgiften upptas på debetsedlama och insamlas tillsammans med skatt till stat och kommun . . .

Om kyrkoavgiften samlas in via skattsedeln bör dock, sedan avgiftens karaktär av skatt helt upphört, av skattsedeln framgå hur myc- ket var och en betalar till kyrkan. På skatt- sedeln bör alltså finnas en post, benämnd kyr- koavgift, där avgiften till kyrkan tas upp. För den som inte tillhör kyrkan finns här intet be- lopp upptaget. (Motion nr 18 vid allmänna kyrkomötet 1968 s. 14.)

I det av kyrkomötet antagna utskottsutlå- tandet uttalade utskottet inledningsvis att det anslöt sig i allt väsentligt till vad mo- tionärerna anfört. Utskottet fortsatte:

Att kyrkan självständigt får svara för sin ekonomi finner utskottet sålunda ligga i linje med den utveckling som pågått under de se- naste hundra åren i riktning mot skilda organ och verksamhetsforrner för borgerliga och kyrk- liga funktioner. När kyrkan icke längre om— fattar alla rikets medborgare, bör dess ekonomi baseras på medel endast från kyrkomedlem— marna. En omläggning från skatt till medlems- avgift har vidare den betydelsefulla principiella innebörden, att erläggandet blir helt beroende av den enskildes fria vilja och personliga be- slut att tillhöra kyrkan. Det synes då riktigt att tala om avgifter snarare än om skatt. En skatt erlägges obligatoriskt av alla, medan erläggan- det av en avgift beror på den enskildes fria beslut att tillhöra den organisation som upp- bär avgiften i fråga.

Av en sådan grundsyn följer emellertid vissa frågor, som knappast tycks vara tillräckligt ut- redda. Motionärerna har framhållit, att kyr- kans hittillsvarande inkomst av juridiska per- soner principiellt icke längre synes kunna ifrå- gakomma och detta oberoende av hur kyrkans organisatoriska förhållande till staten löses. De påpekar å andra sidan, att det med hänsyn till den betydelse religionen har som samhällsfak- tor bör övervägas, om icke även juridiska per- soner i någon form bör deltaga i det ekono- miska ansvaret för den religiösa sektorn i sam- hället. Inom utskottet har framhållits, att ett sådant deltagande kan tänkas ske på ett sätt som kommer också andra trossamfund och organi— sationer på livsåskådningsmässig grund till

1 Viktigare handlingar kring reformprogram— met återges som bilaga 18.

godo. Det är emellertid svårt att ta ställning till denna fråga utan en närmare utredning.

Detsamma kan sägas om motionäremas yr- kande, att kostnaderna för folkbokföringen och begravningsväsendet bör åvila stat och kom- mun. Båda dessa förvaltningsområden avses som bekant bli föremål för ny reglering utan direkt samband med kyrka—stat-frågan. Ut- skottet förutsätter, att därvid bl.a. överväges en finansiering med statliga och kommunala medel, även om det blir kyrkan som skall ut- föra detta arbete.

Slutligen vill utskottet påpeka, att kritik ut- ifrån den nämnda grundsynen på kyrkoavgifter- na kan riktas mot de nyligen införda skatteut- jämningsbidragen, eftersom de utgår av stats- medel, av vilka en mindre del (kanske 2 pro- cent) härrör från personer som icke är kyrko- medlemmar. En utgiftsutjämning är av största betydelse för kyrkan, eftersom en del försam- lingar har avsevärt mindre ekonomisk bärkraft än andra. Det är därför angeläget att den bibe- hålles. Det bör emellertid undersökas, om den kan ske via det instrument för skatteutjämning, som kyrkan redan äger i kyrkofonden, varige- nom den skulle baseras uteslutande på kyrk- liga medel. I så fall måste emellertid kyrko- fondens uppgifter och åtaganden vidgas. Möj- ligen måste också maximeringen av allmänna kyrkoavgiften justeras uppåt.

Utskottet vill föreslå, att här ovan nämnda frågor närmare utredes. (SäU 1968:1 s. lO—ll.)

En annan faktor som starkt kommer att bidraga till bevarandet av kontinuitet i Svenska kyrkans verksamhet är att Svenska kyrkan får förmånen att disponera även de gudstjänstlokaler som tillkommit då dessa kunde anses vara hela ortsbefolkningens egendom, liksom de som senare tillkommit med skattemedel, debiterade på samtliga skattebetalare. Detta ger även en visuell bild av att ”kyrkan står mitt i byn”, dvs. att Svenska kyrkan mer än något annat samfund har karaktären av folkkyrka. Då vi likaså förutsätter att Svenska kyrkan får tillgodoräkna sig avkastningen av all den egendom den nu disponerar, bör Svenska kyrkan även fortsättningsvis förutsättas kun— na fungera som en öppen folkkyrka. Till tryggandet av Svenska kyrkan bidrar även de övergångsanordningar vi föreslår (i ka- pitel 7), inte minst garantin för prästers och kyrkomusikers pensions- och löneförmåner.

Den modell för ansvarsfördelning mellan

individen och samhället i fråga om religiös verksamhet som vi beskriver i föreliggande kapitel tar i sin fullt utvecklade form sikte på förhållandena efter det att Svenska kyr- kans särställning med offentligrättsligt skydd -— men också bundenhet — upphört att gälla. Det bör emellertid observeras att vi — eftersom vi förutsätter en övergång i etapper till nya former för ansvarstagande från samhällets sida — anser att detta stäl— ler krav på en successiv ökning redan under de närmaste åren av stödet till andra tros- samfund än Svenska kyrkan.

Finansieringen av kyrklig verksamhet är i olika länder i varierande grad beroende på samhälleligt stöd, resp. individuella bidrag. I med oss jämförliga länder är det indirekta stöd som erhålls genom viss beskattnings- rätt av särskild vikt.

Kyrkoskatt uttages i några av våra nor- diska grannländer på obligatorisk bas. I Danmark erlägges den endast av medlem i folkkyrkan, inte av icke-medlemmar eller juridiska personer. Dessutom förekommer ganska betydande statsbidrag (f.n. 25 % av folkkyrkans totala utgifter). Dessa är av ännu större betydelse i Norge där kyrkan ej har egen beskattningsrätt. Där får även de fria kristna samfunden del av statsstödet för de medlemmar som icke tillhör norska kyrkan. I Finland har båda statskyrkorna — den evangelisk-lutherska och den gre- kisk-ortodoxa — rätt att uttaga kyrkoskatt av den som taxerats till kommunalskatt och tillhör respektive kyrka. Även juridiska per- soner -— dock ej trossamfund — är skatt- skyldiga; tillhör mer än hälften av aktierna eller andelarna i dylik sammanslutning med- lem av grekisk-ortodoxa kyrkan utgår skat- ten till denna kyrka.

I Västtyskland har vissa erkända kyrkor rätt att självständigt från sina egna med- lemmar uppbära en avgift eller en ”skatt” i samband med allmän skatteuppbörd. Den uppgår vanligen till 8—10 % av statlig in- komstskatt och är progressiv. Då skatte- myndighet medverkar till uppbörden utta- ges en avgift (3—5 %) på de uppburna beloppen.

I Schweiz är förhållandena olika i olika kantoner. Sålunda betalas i Ziirich obligato- risk församlingsskatt i den evangeliska kyr- kan, likaså i kantonen Bern för samtliga tre Landeskirchen; i kantonen Geneve finns möjlighet att tillsammans med inkomstskat- ten betala bidrag till en av de tre erkända kyrkorna (reformert, romersk-katolsk och gammalkatolsk) varvid villighet att betala kyrkoskatt framgår av självdeklarationen. Dessa tre kyrkor har gemensamt bestämt att skatten skall vara 16 % av inkomstskatten och 6 % av förmögenhetsskatten (jämte 2 francs för statens hjälp med uppbörden). Endast omkring 30—40 % av de beräknade _skatteintäkterna inflyter. Varken kyrklig rösträtt eller service påverkas av utebliven betalning.

I några kantoner uttages kyrkoskatt ock- så av juridiska personer (jfr ovan om de nordiska länderna). I kantonen Bern delas dessa intäkter upp på de tre Landeskirchen i proportion till deras andel i församling- arnas befolkning.

Direkta samhälleliga bidrag av mer be- tydande omfattning förekommer exempelvis i flera av Schweiz kantoner, där det ges till olika erkända kyrkor, såväl katolska som protestantiska. Liknande är fallet i Öster- rike. I Schweiz är bidragen ofta avsedda till avlöning av präster och andra kyrkliga be— fattningshavare.

I länder där den kyrkliga egendomen in- dragits till staten, t. ex. i samband med franska revolutionen och Napoleons regle- ring av förhållandena i flera europeiska länder, ges stöd ibland som ett slags kom- pensation. I Nederländerna har således sta- ten sedan 1815 betalat vissa årliga bidrag till de kyrkor, vars egendom då indrogs. Med penningvärdets förändringar har dessa belopp kommit att täcka en allt mindre an- del av kyrkans utgifter. 1972 har parlamen- tet beslutat att avlösa denna förpliktelse med ett engångsbelopp. Stöd till kyrko- byggnader har även utgått, motiverat sär- skilt med behovet av ny- och ombyggnader efter kriget.

Anmärkas må att även i de socialistiska länderna i Östeuropa kyrkorna fortfarande

ofta erhåller stöd. I Jugoslavien sker detta t.ex. genom att staten bidrar till att finan- siera pensioner och sociala förmåner för prästerskapet i olika kyrkor.

Ingen form av finansiellt statligt stöd el- ler beskattningsrätt åtnjutes i England och Skottland av The Church of England resp. The Church of Scotland, trots deras karaktär av erkända nationalkyrkor.

Som en bakgrund för den fortsatta fram- ställningen redovisar vi i avsnitt 5.2 Nuva- rande förhållanden viktigare resultat av våra nulägesundersökningar om ekonomin inom Svenska kyrkan och andra trossamfund.

Avsnitt 5.3 Individens ansvar innehåller ställningstaganden av innebörd att huvud— ansvaret för trossamfundens ekonomiska re- surser liksom hittills måste ligga på medlem- marna själva. Vissa beräkningar refereras om vad detta ansvar skulle innebära i eko- nomiska termer.

I huvudavsnittet 5.4 Samhällets ansvar diskuteras dels omfattningen av samhällets ekonomiska ansvarstagande, dels formerna för detta.

Slutligen erinrar vi i avsnitt 5.5 Samfun- dens självfinansiering kort om att samfun- den har vissa tillgångar som tillförsäkrar dem inkomster även i framtiden.

5.2. Nuvarande förhållanden

Som grund för våra överväganden om sam- hällets ekonomiska stöd till trossamfunden har vi utfört ingående ekonomiska studier av trossamfundens ekonomi i nuläget. Re- sultatet av dessa studier — som avser år 1969 —- redovisas dels i vårt delbetänkande (SOU 1971:29) Kyrkan kostar, dels som bi- laga 1—7 samt 20 till vårt slutbetänkande. (Bilaga 1—7, som avser Svenska kyrkans ekonomi, publiceras i SOU 1972:37, medan bilaga 20, Andra trossamfunds ekonomi, publiceras separat som SOU 1972:38). Studierna har avgränsats till att gälla dels Svenska kyrkan, dels 15 andra större tros- samfund. I det följande presenteras några viktigare resultat av dessa undersökningar.

Även Finskspråkigt lutherskt församlings- arbete har undersökts. Ekonomiska uppgif- ter om detta ingår ej i denna redovisning. Beträffande avgränsning, uppläggning och tillförlitlighet av undersökningarna hänvisas till respektive bilaga.

Undersökningarna visar att den ekonomis- ka strukturen hos Svenska kyrkan och and— ra trossamfund har många likheter. Vi har därför funnit anledning att i föreliggande avsnitt presentera både Svenska kyrkans och andra trossamfunds ekonomi i ett sam- manhang.

De flesta samfunden är uppdelade på tre organisatoriska plan: riksplan, regional- plan och lokalplan.1 Det är i första hand inom församlingarna (motsv.) på lokalpla- net som samfunden når individerna. För samfundens verksamhet och finansiering är därför Oftast lokalplanet det viktigaste.

Lokalplanet utgör även i flertalet sam- fund basen för en demokratiskt uppbyggd organisation på riks- och regionalplanen. För Svenska kyrkans del är både stiftstings- organisationen och Svenska kyrkans för- samlings- och pastoratsförbund förankrade i församlingarna.

Andra samfund, exempelvis Pingströrel- sen, har emellertid inga formella organ på dessa plan. Vidare har de mosaiska försam- lingarna endast ett s.k. samarbetsråd för hela landet. Vissa ortodoxa församlingar är underställda den grekisk-ortodoxa biskopen i Sverige medan andra f. n. sorterar direkt un- der organ i utlandet. Vissa samfund har organ på riksplanet men ej på regionalpla- net. Detta gäller bl. a. Katolska kyrkan och Sjundedags-Adventistsamfundet.

Samfundens storlek varierar kraftigt, del- vis som följd av att begreppet medlem ej är entydigt. Antalet medlemmar i de 15 and- ra samfunden förutom Svenska kyrkan upp- gick till ca 410000. De största av dessa samfund var Svenska missionsförbundet och Pingströrelsen med vardera ca 90000 med- lemmar. Katolska kyrkan hade ca 55000 medlemmar och i de ortodoxa församling- arna uppskattades medlemsantalet till ca 15 000.

Storleken på församlingarna är beroen- de av respektive trossamfunds medlemsdefi- nitioner. Församlingsstrukturen påverkas emellertid också av om samfundet huvud- sakligen är verksamt i storstadsområden el- leri glesbygd.

Sammanlagt fanns ca 7100 församlingar, av Vilka den största andelen, 2563, hörde till Svenska kyrkan, vars församlingar ter- ritoriellt täcker hela landet. I Storstadsom- råden hade Svenska kyrkan 289 församling- ar i vilka det bodde ca 2,4 milj. personer som var medlemmar i Svenska kyrkan, och i Skogslänen fanns 417 församlingar med ca 1,7 milj. medlemmar. Den genomsnitt- liga församlingsstorleken är således avse- värt större i Storstadsområden.2

Detta förhållande gäller också andra tros- samfund. Exempelvis hade de mosaiska för- samlingarna i genomsnitt 5 000 medlemmar, bl.a. beroende på att de endast finns i storstäderna.

I flertalet andra trossamfund finns det största antalet församlingar utanför stor- stadsområdena vilket också påverkar den genomsnittliga församlingsstorleken. Ca 80 % av församlingarna i andra samfund än Svenska kyrkan hade mindre än 100 med- lemmar.

Den totala utgiftsvolymen år 1969 för de un— dersökta trossamfunden var 1420 milj. kr., varav Svenska kyrkan svarade för 1075 milj. kr. (tabell 5.1).

Av de sammanlagda utgifterna gick ca 260 milj. kr. till årets investeringar och öv- riga större utgifter av engångskaraktär (ka- pitalbudgeten).

Ca 215 milj. kr. därav var investeringar i fastigheter, av vilket belopp Svenska kyr- kan svarade för ca 170 milj. kr. Ca 21 milj. kr. av Svenska kyrkans investeringar avsåg begravningsverksamheten. Svenska missions- förbundet investerade omkring 12 milj. kr. och Frälsningsarmén ca 5 milj. kr.

Kapitalbudgetens utgiftssida upptar i öv— rigt främst fondavsättningar.

1 Jfr. avsnitt 2.4.3. 2 I officiell statistik räknas med Storstadsom- råden, Skogslän och Övriga områden.

På kapitalbudgetens inkomstsida redovi- sades 110 milj. kr., huvudsakligen bestående av upptagna lån, intäkter från fastighetsför- säljningar och fondmedel. Resterande finan- sieringsbehov på kapitalbudgeten (150 milj. kr.) täcktes genom kollekter och andra in- samlingar under året samt för Svenska kyr- kans del även av församlingsskatt.

Kostnaderna för årets löpande verksam- het (driftbudgeten) uppgick till 1160 milj. kr., av vilka Svenska kyrkan svarade för 875 milj. kr.

Samfundens driftkostnader avsåg skilda verksamheter. Först skall här behandlas för- valtningen av de fastigheter som samfun- den innehade. Fastigheterna är av två ty- per, dels sådana som används i verksamhe- ten (kyrkor, församlingshem m.m.), dels sådana som innehas för avkastningens skull (skogs- och jordegendomar, hyreshus m. m.). De sammanlagda driftskostnaderna för bå- da fastighetstyperna uppgick till ca 325 milj. kr.

I undersökningen av Svenska kyrkans eko- nomi har det varit möjligt att få en klar uppdelning mellan de två fastighetstyperna. Detta har däremot ej gått när det gäller undersökningen av andra trossamfund. Skä- let är bl. a. att ett stort antal av dessa fas- tigheter är av "blandad” natur, dvs. de in- rymmer både lokaler för församlingsverk- samhet och lokaler som uthyrs till annan verksamhet.

Intäkterna av Svenska kyrkans avkast- ningsgivande egendom, dvs. finansförmö- genheten (ca 125 milj. kr.), motsvarade ungefär kostnaderna. Detta innebar sålunda att egendomen ej gav någon nettoavkast- ning. Däremot uppgick intäkterna av Svens- ka kyrkans övriga fastigheter, avsedda främst för församlingsverksamheten, endast till ca 25 milj. kr. Kostnaderna för dessa var ca 125 milj. kr., vilket medförde ett underskott på ca 100 milj. kr., som måste täckas genom bidrag från enskilda, dvs. i första hand genom församlingsskatt.

Hyresintäkter och liknande för andra trossamfunds totala fastighetsinnehav upp- gick till ca 45 milj. kr., medan kostnaderna var ca 75 milj. kr. Detta innebär ett under-

skott med ca 30 milj. kr., varav ca hälf- ten avsåg fastigheter som tillhör Svenska missionsförbundet och Pingströrelsen. Un- derskotten på. samfundens fastigheter ger ett nettofinansieringsbehov som kan be- tecknas som ”hyra” för de lokaler i vilka man bedriver sin verksamhet. Denna ”hyra” hör därför egentligen till kostnaderna för församlingsverksamheten.

Kostnaderna för församlingsverksamhet anges i undersökningarna till ca 300 milj. kr. (Svenska kyrkan) + ca 140 milj. kr. (andra trossamfund), dvs. sammanlagt ca 440 milj. kr. Läggs härtill den nyssnämnda "hyran” blev de totala kostnaderna för för- samlingsverksamheten ca (440 + 130) = 570 milj. kr. Svenska kyrkan svarade för 400 milj. kr. av detta belopp. Av de resterande 170 milj. kr. avsåg ca 43 milj. kr. Svenska missionsförbundet, medan Pingströrelsen be- räknats svara för ca 45 milj. kr. Katolska kyrkan och de ortodoxa församlingarna ha- de 1.9 respektive 0,2 milj. kr. i kostnader för församlingsverksamhet.

Endast Svenska kyrkan belastades av kost— nader för de allmänt samhälleliga funktio- nerna, dvs. folkbokföring och begravnings- verksamhet. Dessa kostnader uppgick till ca 230 milj. kr. och fanns uteslutande på 10- kalplanet, där de svarade för ca 30 % av församlingarnas uttaxeringsbehov.

De totala kostnaderna för samfundens yttre mission och u-hjälp uppgick till ca 65 milj. kr.,1 varav Svenska kyrkans andel var omkring 20 milj. kr. Av de övriga tros- samfunden svarade Svenska missionsförbun- det för 7,6 milj. kr. och Evangeliska Fos- terlands-Stiftelsen för 5,4 milj. kr.

Ovan angavs trossamfundens sammanlag- da bruttoutgifter till 1420 milj. kr. Från- räknas kapitalbudgetens inkomstsida (upp- tagna lån, fondmedel m.m.) samt intäkter av fastighetsförvaltningen blir det återståen- de finansieringsbehovet 1 115 milj. kr. Det- ta senare belopp var alltså det totala netto- finansieringsbehovet för samfundens egen verksamhet, varvid ca 855 milj. kr. avsåg

1 Här har ej medräknats bidrag i form av in- samlingar till Lutherhjälpen (ca 30 milj. kr.).

Svenska kyrkan (eller 625 milj. kr. om man bortser från kostnaderna för de allmänt samhälleliga funktionerna).

Intäkrssidan visar ganska skiftande drag.

För att täcka sina utgifter uttaxerade Svenska kyrkan ca 675 milj. kr. i försam- lingsskatt och erhöll i andra bidrag från enskilda ca 70 milj. kr. De totala bidragen från enskilda var alltså ca 745 milj. kr., vil- ket motsvarade ca 70 % av Svenska kyrkans nettofinansieringsbehov,

Andra trossamfund redovisade ca 10 milj. kr. i form av medlemsavgifter och ca 180 milj. kr. som offer, gåvor m.m. På detta sätt täcktes alltså ca 80 % av nettofinansie- ringsbehovet. Denna andel gällde för de flesta samfunden. De främsta undantagen var Katolska kyrkan och Frälsningsarmén, där Olika typer av försäljningsintäkter samt för Katolska kyrkan även bidrag från ut- landet hade en större betydelse.

Av Svenska kyrkans intäkter i form av församlingsskatt betalade juridiska personer 60 milj. kr., icke-medlemmar (dessa erläg- ger 60 % av utdebiteringen) 15 milj. kr. och medlemmar 600 milj. kr.

Antalet fysiska personer som betalade församlingsskatt år 1969 har beräknats till 4,8 milj., vilket innebar att var och en be- talade i genomsnitt ca 130 kr. per år. Där- till kan läggas bidrag i form av kollekter och liknande med ca 20 kr. per år och medlem.

Församlingsskatten har emellertid formen av en kommunalskatt, vilket innebär att den är proportionell mot den till kommunal in- komstskatt beskattningsbara inkomsten. Ef- tersom den genomsnittliga utdebiteringen till Svenska kyrkan år 1969 var 81 öre per skat- tekrona kan den genomsnittliga församlings- skatten för en person som hade 20 000 kr. i kommunal beskattningsbar inkomst beräknas till ca 160 kr. och för den som hade mot- svarande inkomst på 40000 kr. till 320 kr.

Storleken av och formen för bidragen från medlemmar i andra trossamfund varie- rar starkt. En medlem i Svenska missions- förbundet gav exempelvis som bidrag i ge- nomsnitt 600 kr. och i Katolska kyrkan 30

Tabell 5.1 Trossamfundens utgifter och in- komster milj. kr. 1969

Utgifter och rad Tros- därav inkomster sam- fun den lSveliis— Andra totalt a yr- tros- kan sam- fund

Kapitalutgifter 01 260 200 60 Driftkostnader 02 1 160 875 285 Summa bruttoutgifter 03

Kapitalbudgeten Utgifter 04 260 200 60 Inkomster 05 "1110 .70 40

Eget netto- finansierings- behov (rad 04 minus 05) 06 150 130 20

Driftbudgeten Fastighets- förvaltning: Driftkostnader m. m. 07 3.25 250 76 Hyresintäkter m. rn. 08 195 .1 50 45

Eget netto-

finansierings-

behov (rad 07 minus 08) 09 130 100 30 Kostnader:

Allmänt sam-

hälleliga funk-

tioner 10 230 ;230 —— Församlings- verksamhet 11 440 300 140 Yttre mission och u-hjälp 12 65 20 45 Övriga kostnader 13 100 75 25 Eget netta-

finansierings- behov (rad 10—13) 14 835 62.5 2l0 Summa eget nettofinan- sieringsbehov (rad 06, 09 och 14) 15 Intäkterz' Medlems- anifter/ församlings— skatt 16 685 675 10 Offer, gåvor etc. 17 250 70 180 Försäljningar, räntor m. m. 18 90 48 42 Samhällsstöd 19 100 90 ,10 Övriga intäkter 20 !90 70 20 Summa intäkter' 21

1420 1075 345

1 115 855 260

1 215 953 262

' Exkl. hyresintäkter m.m. och inkomster på kapitalbudgeten.

kr. Det bör i detta sammanhang påpekas att medlemsavgifter endast förekommer un- dantagsvis och att begreppet medlem ej är entydigt (jfr bilaga 20.2.4).

Samhällets (borgerlig kommun, landsting och staten) stöd till trossamfunden uppgick år 1969 till ca 100 milj. kr., varav ca 90 milj. kr. tillföll Svenska kyrkan och ca 10 milj. kr. andra trossamfund. Stödet till Svenska kyrkan bestod främst av det stat— liga skatteutjämningsbidraget, som dess för- samlingar erhöll som följd av sin kyrko- kommunala status. Detta bidrag uppgick till 81 milj. kr. De resterande bidragen från samhället till Svenska kyrkan bestod främst av statliga anslag till domkapitel, stifts- nämnder etc.1

Stödet till andra trossamfund avsåg främst ändamålsbundna anslag till ung- doms— och Studieverksamhet. (Fr. o. m. bud- getåret 1971/72 utgår 2 milj. kr. i direkt statsbidrag till de fria trossamfunden.)

Det sammanlagda värdet av trossamfundens förmögenhetsinnehav år 1969 kan beräknas till 8 a 9 miljarder kr. Den största delen av förmögenheten utgjordes av olika ty- per av fastigheter:”, medan de likvida till- gångarna uppgick till drygt 1 miljard kr.

Värdet av Svenska kyrkans fastighetsin- nehav kan uppskattas till ca 5—6 miljarder kr. och de likvida tillgångarna till knappt 1 miljard kr. Av andra trossamfund hade Svenska missionsförbundet de största till- gångarna, ca 620 milj. kr. i fastigheter och ca 40 milj. kr. i likvida tillgångar.

Några trossamfund hade mycket små till- gångar. Detta gällde framför allt de orto— doxa församlingarna, som endast innehade en mindre fastighet med ett brandförsäk- ringsvärde på 50000 kr. samt likvida till- gångar på 67 000 kr.

Lång- och kortfristiga skulder var ge- nomgående relativt små för alla trossam- fund. De långfristiga skulderna uppgick to- talt till 550 milj. kr. och de kortfristiga skul- derna till 115 milj. kr. De långfristiga skul- derna var i regel skulder på fastigheter och fördelade sig på samfunden i relation till fastighetsinnehavet.

Ett genomgående drag i vårt demokratiska samhälle är att individer och grupper påta- git sig stort ansvar för att själva organisera olika arter av verksamhet i sina intressens tjänst. Även det ekonomiska ansvaret för organisationer och rörelser i vårt land vilar i första hand på medlemmarna själva. In- komstkällorna utgörs främst av avgifter och bidrag från medlemmarna samt av inkoms- ter i organisationernas egen verksamhet. Of- ta kompletteras dock numera dessa in— komstkällor med bidrag av allmänna medel från stat, landsting och/eller kommun. Principen om medlemmarnas ansvarsta- gande gäller sedan länge inom trossamfun- den. Den präglar i särskilt hög grad inställ- ningen bland de svenska frikyrkorna medan den i mindre grad präglar de romersk-katols- ka och ortodoxa samfunden. Inom Svenska kyrkan kan denna princip anses ha kommit till uttryck genom att församlingarnas nu- varande beskattningsrätt närmast riktar sig mot dem som tillhör Svenska kyrkan. Den del av församlingsskatten som erläggs av dem som ej är medlemmari Svenska kyrkan, har ansetts vara i princip avsedd att täcka församlingarnas kostnader för åtaganden be- träffande vissa allmänt samhälleliga funk- tioner (främst folkbokföring och begrav— ningsväsende; jfr ovan avsnitt 4.3 och 4.5). — Församlingarnas beskattningsrätt gent- emot juridiska personer stämmer sämre med principen om medlemmarnas ansvarstagan- de. Men den kan ses som en konsekvens av att församlingsskatten utgjort en kommunal skatt, vars karaktär av ”medlemsavgift" hit- tills ej blivit fullt accepterad. Betraktelsesättet att medlemmarna bär det direkta ansvaret måste emellertid komplet- teras med den uppfattning som vi härlett ur religionsfrihetsprincipen (”positiv neutrali- tet”), att samhället bör ge ett generöst stöd

1 Om man i Svenska kyrkan räknar in en rad närstående sammanslutningar, som diakoni- anstalter, folkhögskolor, Sveriges kyrkliga studieförbund m.fl., uppgick det totala sam- hällsstödet till ca 145 milj. kr. (se bilaga 3). 2 Det värde som här har använts för fastig- heterna är brandförsäkringsvärdet.

till olika trossamfund. Ett sådant aktivt samhällsstöd innebär givetvis att alla skatte- betalare — oavsett politisk och religiös upp- fattning samt inställning till olika aktiviteter inom trossamfunden — skattevägen måste stödja verksamheten. Den solidaritet ett så- dant system kräver kan alltså grundas på religionsfrihetsskäl. Vi anser det emellertid uppenbart att detta betraktelsesätt endast har giltighet så länge stödet har en i förhål- lande till verksamhetens totala omfattning kompletterande karaktär. Detta gäller all- deles särskilt ansvaret för den egna försam- lingen på det lokala planet. Mer generella samhällsstöd som utgår t. ex. via statsanslag kan med en mycket starkare motivering åläggas samtliga skattebetalare inkl. juridis— ka personer.

Om samhällsstödet blir så stort att sam- funden upplever sig finansith beroende av samhället, kan man emellertid hävda att samfundens religionsfrihet hotas. Det torde vara svårt att förespråka en fullständig fri— het för samfunden att besluta om använd- ningen av så stora belopp det i så fall skulle vara fråga om. Härtill kommer att många medlemmar i trossamfunden ser det indi- viduella ekonomiska ansvarstagandet som en del av sin religionsutövning.

Det gäller att göra en avvägning mel— lan individens och samhällets ansvarstagan- de, en avvägning som givetvis kan skifta från tid till tid. För nuläget och den fram- tid vi kan överskåda bör emellertid de fak- ta som redovisats i avsnittet om trossam- fundens ekonomi (5.2) kunna utgöra ut- gångspunkt för sådana bedömningar. Sam- tidigt bör understrykas att de beslut som fattats om att dylikt stöd bör utgå, förut- sätts bli principiellt bindande för avsevärd tid framåt.

Analysen av Svenska kyrkans ekonomi (som bygger på 1969 års siffror) visar att verksamheten finansieras enligt flera olika principer. Den icke författningsreglerade verksamheten (inkl. mission) bekostas genom insamlingar, gåvor, kollekter etc. (minst 69 milj. kr.). Statsbidrag erhålles för en del andra verksamhetsgrenar i relation till om- fattningen, t.ex. stöd till studieverksamhet

och ungdomsarbete. Den egentliga försam- lingsverksamheten (inkl. fullgörandet av allmänt samhälleliga funktioner) bekostas till obetydlig del med inkomster från kyrk- lig egendom. Dennas avkastning utgör näm- ligen endast 6 milj. kr. Den främsta in- komstkällan är församlingsskatten (675 milj. kr.), medan 81 milj. kr erhålles som statligt skatteutjämningsbidrag.

Av bruttoutgifterna finansieras i nuläget ca 26 % av egna inkomster och ca 65 % av församlingsskatten. Resterande utgifter täcks av statliga medel, varvid skatteut- jämningsbidragen till kyrkliga kommu- ner (församlingarna) har dominerande betydelse. Med hänsyn till att försam- lingsskatten i nuläget även omfattar skatte- inkomster från icke-medlemmar och juri- diska personer är det rimligt dra slutsatsen att statliga medel i nuläget svarar för om- kring 10 % av Svenska kyrkans utgifter, medan resterande 90 % täcks genom in- komster i den egna verksamheten samt bi- drag från dem som tillhör kyrkan (inkl. för- samlingsskatten).

För att få en jämförelse med framtida förhållanden, bör noteras dels att kostnader för folkbokföring och begravningsväsende avlastas, dels att skatteutjämningsbidragen enligt våra förslag skall i viss mån omförde- las. För att bekosta den egentliga försam- lingsverksamheten skulle kvarstå ett in- komstbehov av ca 455 milj. kr. (enl. 1969 års siffror). Om de egna inkomsterna ej skulle öka genom den effektivisering av för- valtningen av kyrklig jord som nyligen be- slutats, skulle en medlemsavgift, utslagen med lika belopp på alla skattskyldiga fysis- ka personer som är medlemmar av Svenska kyrkan, komma att motsvara i genomsnitt 100 kr. per år om 100 % av dem är med- lemmar, och 150 kr. om endast 75 % av dem är medlemmar. Som jämförelse kan nämnas att nuvarande församlingsskatt mot- svarar ca 130 kr per skattskyldig fysisk per- son och år. Om emellertid den framtida av- giften i likhet med den nuvarande uttages proportionellt mot den kommunalt beskatt- ningsbara inkomsten blir avgifterna givetvis (liksom f.n.) varierande i olika inkomst-

lägen och på olika orter. (Jfr vad som säges om dessa variationer ovan i avsnitt 5.2.) Men vare sig beloppet benämnes ”försam- lingsskatt” eller ”kyrkoavgift” rör det sig om samma storleksordning.

Motsvarande analys av andra trossam- funds ekonomi ger en mindre enhetlig bild. Det finns dock en klar tendens att samhäl- let här svarar för en betydligt mindre andel av dessa samfunds utgiftsvolym. Inga andra samfund har heller delaktighet i de statliga skatteutjämningsbidrag, som verkar till för- mån för Svenska kyrkans församlingar i in- komstsvagare kommuner. Dock är det bud- getåret 1971/72 införda särskilda bidraget till frikyrkosamfunden (2 milj. kr.) avsett att ha liknande effekt (jfr avsnitt 5.4.3.2).

Vi finner det av många skäl rimligt att samhället är berett att direkt bistå trossam- funden med ekonomiskt stöd i olika former. Vissa av dessa bidrag, här nedan kallade ge- nerella, är av öppen typ beroende på behov i anslutning till olika verksamhetsformer och de kan givetvis ej fixeras till bestämda belopp. Därutöver föreslås emellertid speciel- la bidrag som vi beräknat skall utgå med ungefär samma belopp som för närvarande. Detta innebär sålunda att trossamfunden som hittills måste vara beredda att täcka huvuddelen av sina utgiftsbehov i egen regi, dvs. genom bidrag från medlemmar (motsv.) och genom eventuell förmögenhets- avkastning.

Någon ändring i principen om medlem- marnas ansvarstagande föreslås alltså inte. Däremot erhålles genom både de utgiftsav- lastningar och genom det samhällsstöd som föreslås en väsentligt ökad trygghet gentemot sådana försvagningar av medlemsfinansie- ringen som ett sjunkande medlemsantal kan innebära.

5.4 Samhällets ansvar 5.4.1 Motiv för och omfattning av samhäl- lets ekonomiska ansvarstagande

1958 års utredning kyrka—stat framhöll i sitt slutbetänkande att religionsfriheten inne- fattade en praktisk ekonomisk sida.

Saknar samfunden ekonomiska möjligheter att bedriva sin verksamhet bland medlemmar och andra är friheten att utöva verksamhet föga värd. Uppenbart är att ekonomiska svårig- heter kan spoliera ett teoretiskt väl uppbyggt religionsfrihetsprogram. (SOU 1968:11 s. 86).

Utredningen behandlade särskilt frågan om religionsfrihetsprincipens förenlighet med en ordning där staten lämnar ekono- miskt stöd till trossamfunden. Utredningen diskuterade därvid tre typer av ekonomiskt stöd: statlig uppbörd av medlemsavgifter, skattefrihet för samfunden och deras verk- samhet samt direkta statsanslag. Enligt ut- redningen måste frågan om vilken stödform som ur religionsfrihetssynpunkt är mer eller mindre ingripande bedömas från såväl med- lems- som icke-medlemssynpunkt. Statlig uppbörd av trossamfundens medlemsavgifter skulle för icke-medlemmen ej innebära att denne gav ekonomiskt stöd åt samfunden. Att ett samfund som fått tillstånd att anlita det statliga uppbördsväsendet kunde komma att framstå som statligt sanktionerat, var en— ligt utredningen en annan sak. Däremot skul- le skattebefrielse för samfunden innebära att icke-medlemmen indirekt tvingades bidra även till religiös verksamhet och kult. Mot direkta statsanslag kunde icke-medlemmen invända att anslagen gav samfunden möjlig- heter att påverka människor i viss livsåskåd- ningsmässig riktning och att i ökad utsträck- ning använda frivilligt insamlade medel för kult. —— Ur medlems- och samfundssynpunkt kunde enligt utredningen statlig uppbörd av medlemsavgifter föranleda kompetensregler som inskränkte medlens användning. Vidare kunde skattefrihet te sig mer önskvärd än statsanslag, eftersom den ej förknippades med villkor eller kontroll. Utredningen fram— höll i detta sammanhang också att det eko- nomiska värdet för olika samfund av olika stödformer berodde på utformningen av reg- lerna, men antog att statlig uppbörd av med— lemsavgifter hade störst värde för en majo- ritetskyrka. Också rätt till avdrag vid in- komstbeskattningen av gåvor och bidrag till trossamfunden kunde ha ekonomisk bety- delse för dessa. (SOU 1968:11 s. 239—242.)

I vår sammanställning av remissyttrande-

na över kyrka—statutredningens slutbetän- kande har vi redovisat ca femton remiss- instanser som diskuterat religionsfrihetssyn- punkter på olika former av statligt ekono- miskt stöd åt religiös verksamhet. Yttran- dena ger vid handen att olika instanser läg- ger olika vikt vid de argument utredningen redovisat. (SOU l970:2 s. 124—134.)

Vi har redan uttalat (avsnitt 5.1) att sam- hällets positivt neutrala attityd till religiös verksamhet bör komma till uttryck genom ekonomiskt stöd från samhällets sida. Sam- hällets villighet att här ta ett ansvar grundar sig dels på insikten att många människor har religiösa behov, dels på övertygelsen att det är av största betydelse för den svenska de- mokratin att Olika livsåskådningar och tros- riktningar får goda möjligheter att göra sig gällande.

Av de former för samhällsstöd som 1958 års utredning aktualiserat finner vi att sam- hällets stöd i huvudsak bör inriktas på olika former av direkta bidrag.

De invändningar som ur religionsfrihets- synpunkt har riktats mot stöd i form av direkta bidrag anser vi bör avvisas. Att icke- medlemmen via sina allmänna skatter tvingas att bidra till ändamål som han kan stå främ- mande för är en logisk —— och allmänt ac- cepterad — följd av uppfattningen, att det moderna pluralistiska samhället ser mång- falden av åskådningar och aktiviteter som ett värde i sig och därför understödjer dessa. Exempel som ligger nära till hands är de statliga och kommunala bidragen till po- litiska partier och till Olika kulturella aktivi- teter samt det statliga presstödet.

Ett annat problem gäller stödets stymings- effekter. Vi avvisar de invändningar som tar sin utgångspunkt i farhågorna att trossam- fundens frihet att själva utforma sin verk- samhet måste hotas av ett system med di- rekta bidrag från samhället. Detta beror på att vi utformar stöden så att inblandning från samhällets sida är praktiskt utesluten. Självfallet skulle rigorösa ändamålsbestäm- ningar för huvuddelen av stödet få denna effekt. Men vi avvisar bestämt tanken på sådana detaljerade ändamålsbestämningar

annat än då sådana ger sig själva, t.ex. stöd till restaurering av vissa kyrkolokaler. Även för denna huvudprincip bör utform- ningen av det politiska partistödet kunna tjäna som exempel på att direkta samhäl- leliga bidrag kan ges utan styrningseffek- ter på verksamheten.

En speciell svårighet utgör avgränsnings- problematiken. Vi har i religionsfrihetska— pitlet uttalat att principen om samhällets opartiskhet i livsåskådningsfrågor är fören- lig med ett system där direkt stöd endast utgår till trossamfund och motsvarande som har ”en icke Obetydlig anslutning” bland befolkningen (avsnitt 3.3). Det ligger kanske nära till hands att uttrycka denna grad av anslutning såsom ett medlemsantal (motsv.) av viss storlek. Vi har emellertid funnit det olämpligt att samhället skulle ge några som helst föreskrifter i fråga om vem som bör betecknas som ”medlem”, eftersom varje samfund skall ha full frihet att självt bestäm- ma hur medlemskap skall konstitueras. Kri- terier på samfundens anslutning och aktivi- tet måste därför sökas på andra vägar. Vi återkommer till dessa frågor i samband med våra konkreta förslag till utformning av Olika samhällsstöd, främst avsnitt 5.4.3.2.

Det pluralistiska samhället innebär en viss rollfördelning mellan enskilda sammanslut- ningar och samhällets egna organ. Med ut- gångspunkt i denna rollfördelning före- faller det naturligt att vi skiljer mellan å ena sidan samhällets direkta ekonomiska stöd till samfundens ”religiösa” verksamhet (omfat- tande gudstjänster, förrättningar m.m.) och å andra sidan samhällets mer generella eko- nomiska stöd. Stöd enligt den senare mo- dellen bör kunna utgå till trossamfunden liksom till andra rörelser för att minska deras kostnader, t. ex. i samband med studie- och ungdomsverksamhet, anskaffande av lokaler för religiös verksamhet samt musik- verksamhet.

Vi har redan antytt att staten bör vara det samhällsorgan som har huvudansvaret för direkta bidrag till samfundens verksam- het. Främst med tanke på att Svenska kyr- kan i första hand är en folkkyrka med en

demokratisk basorganisation uppbyggd för att täcka alla orter inom landet, skulle man kunna finna det naturligt att huvudansvaret för stöd till alla samfund borde åvila pri- märkommunerna. I många andra trossam- fund utgör också en lokal församling höm- stenen. Men dessa samfund är mycket ojäm- nare spridda inom landet; deras församlings- respektive distriktsindelning sammanfaller icke heller alltid med kommungränsema.

Storleken av de nya kommunerna skulle visserligen kunna utgöra en viss garanti för att samfundens önskemål kom att behandlas någorlunda likformigt över hela landet, sam- tidigt som hänsyn kunde tas till lokala för- hållanden. Emellertid svarar staten redan f.n. för huvuddelen av det generella sam- hälleliga stöd som utgår till trossamfunden, t. ex. anslagen till studie- och ungdomsarbe- te. Därtill kommer att ansvarsfördelningen i stort mellan stat och kommun är under utredning. De verksamheter som vi föreslår bör stödjas, uppfattas av de flesta som na- turliga ansvarsområden för staten. Slutligen torde starkare garantier för likformighet i stödets utformning kunna skapas genom att huvudansvaret åvilar staten. Våra förslag om Olika former för ekonomiskt stöd till trossamfunden (avsnitt 5.4.2—5.4.4) baseras alltså i huvudsak på denna utgångspunkt.

Ett visst stöd kan också åstadkommas ge— nom förmåner vid beskattningen och genom vissa former av avdragsrätt. Vi föreslår att skattebestämmelser utformas på ett för Oli- ka samfund Och andra ideella föreningar likformigt sätt (avsnitt 5.4.4.3).

I likhet med 1968 års kyrkomöte anser vi det principiellt Olämpligt med ett stöd i form av sådan statlig medverkan vid uppbörd av trossamfundens medlemsavgifter (motsv.), som ger dessa avgifter karaktär av skatt (motsv.). Vi anser nämligen det angeläget att medborgarna genom tillvägagångssättet vid uppbörden av avgifter till frivilliga sam- manslutningar icke bibringas den felaktiga uppfattningen att dessa avgifter är av offent- ligrättslig, obligatorisk art. Inte heller bör samhället ta ansvar för vilka som skall räk- nas som ”medlemmar” eller ”avgiftsplik— tiga” i olika trossamfund. Dessa frågor be-

handlas i avsnitt 5.4.4.2. (Om fleråriga övergångsanordningar för Svenska kyrkans avgiftsinhämtning uttalar vi oss positivt, se avsnitt 7.3.)

Utöver de olika slag av ekonomiskt stöd till trossamfunden som här behandlas till- kommer för Svenska kyrkans del en speciell förmån, nämligen tillgången till den kyrkliga egendomen. Inom Svenska kyrkan finns en utbredd vilja att även i framtiden kunna fungera som öppen folkkyrka, vars tjänster får tas i anspråk utan villkor om bekän- nelsetrohet, deltagande i finansiering etc. Vi utgår från att denna öppenhet och vilja att stå till tjänst skall fortsätta. Vi har där- för funnit det rimligt att ge Svenska kyrkan förmånen att liksom hittills disponera över både förvaltningsförmögenhet (bl.a. lokaler för gudstjänstverksamhet) och finansförmö— genhet (som ger ekonomisk avkastning) Obe— roende av vem som egentligen är ägare till viss del av egendomen. (Se vidare avsnitt 5.5.2.)

Ett särskilt problem utgör behovet av ut- jämning mellan ekonomiskt starka och svaga församlingar inom de Olika trossamfunden. Detta kan visserligen anses vara ett för varje samfund inomkyrkligt problem. Inom Svens- ka kyrkan förutsätter vi att den ändamåls- bestämning som gäller för kyrkofonden kommer att medföra en viss utjämningsef— fekt också i framtiden (jfr dock analysen av kyrkofondens utjämnande effekt i bilaga 1) eller ersätts av annat utjämningssystem. Vi har låtit utarbeta vissa modeller för ett frivilligt utjämningsförfarande inom därför intresserade samfund (bilaga 1). För det särskilda ospecificerade statliga stödet av större omfattning (avsnitt 5.4.3.2) föreslår vi att det i ändamålsbestämningen skall ingå hänsyn till olika orters behov, t. ex. inorn glesbygd eller ny bebyggelse.

De belopp som kan komma att utgå till trossamfunden via de olika stödformer som presenteras i avsnitt 5.4.2—5.4.4 är till vissa delar omöjliga att beräkna för närvarande. Detta gäller främst de föreslagna generella stödformerna (avsnitt 5.4.2), där trossam- funden föreslås bli delaktiga under samma villkor som gäller andra rörelser och orga-

En huvuddel av det statliga stödet som är avsett för ekonomisk utjämning inom trossamfunden (avsnitt 5.4.3.2), kan emel- lertid förutsättas gå till ekonomiskt svaga församlingar. För detta anser vi bör dispo- neras ett belopp som beräknas med ut- gångspunkt i budgetåret 1971/72 utgående skatteutjämningsbidrag till Svenska kyrkans församlingar, anslagen till fria trossamfund och s.k. invandrarkyrkor samt de övriga anslag över åttonde huvudtiteln (C. Kyrk-

liga ändamål m.m.) som ej behandlas sår- skilt av oss. Härtill kommer belopp som motsvarar samhällets nuvarande kostnader för Svenska kyrkans tjänstebrevsrätt, de all- männa kyrkofullmäktigevalen samt kyrko- mötet.

Följande tabell illustrerar beräkningssät- tet bakom detta stöd samt åskådliggör även i övrigt de väsentligare budgettekniska kon- sekvenserna av våra förslag. Summan av de i kolumn 03 angivna beloppen är 100—— 101 milj. kr.

Tabell 5 .2 Statliga anslag budgetåret 1971/72 som påverkas av förslag som 1968 års bered- ning Om stat och kyrka lägger fram (tusen kr.).

Anslagsbenämningar och belopp enligt riksstaten

Se vårt betän- kande, avsnitt

Belopp att utgå från vid beräkning- en av det särskilda verksamhetsstödet enligt avsnitt 5.4.3.2

01 02 03

Driftbudgeten Justitiedepartementet

F 2. Fångvårdsanstalterna' 5.4.3.1 —

Försvarsdepartementet G 23. Försvarets personalvård: Förvaltningskostna-

derb 5.4.3.1 —

Kommunikationsdepartementet

F 3. Ersättning till postverket för befordran av tjäns- teförsändelser 5.4.4.4" 3 500—4 000

Finansdepartementet

D 2. Skatteutjämningsbidrag till kommunerna. (Till församlingarna beräknas) 86 5001 5.4.3.2 86 500

Utbildningsdepartementet

B 21. Riksantikvarieämbetet och statens historiska museum: Förvaltningskostnader 5.4.2.3 — B 23. Riksantikvarieämbetet och statens historiska museum: Vård och underhåll av fornlämningar och kulturhistoriskt värdefulla kyrkobyggnader 5.4.2.3 _ B 45. Bidrag till ungdomsorganisationernas centrala

verksamhet 5.4.2.1 —

B 46. Bidrag till ungdomsorganisationemas lokala

verksamhet 5.4.2.1 —

B 47 Bidrag till ungdomsledarutbildning 5.4.2.1 — C 1. Domkapitlen och stiftsnämnderna m.m.: Förvalt- ningskostnader 3 189 5 4.3.2 ca 3 000

5.4.3.1e

C .2. Domkapitlen och stiftsnämnderna m.m.: Repa-

rationsarbeten på domkapitelsbyggnader 5.4.2.3 — C 3. Ersättningar till kyrkor m. m: 5.4.2.3 —

C 4. Vissa ersättningar till kyrkofonden 5.4.3.2 5 051 C 5. Kurser för utbildande av kyrkomusiker m. m. 5.4.2.4' — C 6. Stipendier till blivande präster för utbildning i finska och lapska språken 5.4.3.2 9

Anslagsbenämningar och belopp enligt riksstaten Se vårt betän— kande, avsnitt

Belopp att utgå från vid beräkning- en av det särskilda verksamhetsstödet enligt avsnitt 5.4.3.2 01 02 03 C 7. Bidrag till restaurering av äldre domkyrkor 5.4.2.3 -— C 8. Bestridande i vissa fall med allmänna medel av kostnader, förenade med friköp av lägenheter å kyrk- lig jordK — — C 9. Bidrag till Svenska ekumeniska nämnden 5.4.3.1 — C 10. Bidrag till de svenska utlandsförsamlingarna 5.4.3.1 — C 11. Bidrag till reparationsarbeten på de svenska utlandsförsamlingarnas kyrkobyggnader 5.4.3.1 — C 12. Bidrag till tryckning av finsk-språkig psalmbok 5.4.3.2 66 C 13. Bidrag till fria kristna samfund m.m. 5.4.3.2 2 000 G 6. Bidrag till studiecirkelverksamhet 5.4.2.1 — G 7. Bidrag till studieförbund 5.4.2.1 — Inrikesdepartementet B 15. Anpassningsåtgärder för invandrare 5.4.3.2h ca 325 D 4. Statens nämnd för samlingslokaler 5.4.2.2 — D 8. Rekonstruktionsbidrag till allmänna samlings- lokaler 5.4.2.2 —— Kapitalbudgelen Inrikesdepartementet V 14. Lånefonden för allmänna samlingslokaler 5.4.2.2 —-

Anm. Av hänvisningarna i kol. 02 framgår att samtliga poster som i kol. 03 markerats med — även i fortsättningen belastar statsbudgeten, ehuru eventuellt i andra former. ' Löner, arvoden och ersättningar för den and- liga vården vid fångvårdsanstalter och häkten (inkl lön åt resesekreterare) utgår under an- slagsposten Lönekostnader ur anslaget Fång- vårdsanstalterna. ” Löner och arvoden åt fältprost och stabspas- torer utgår under anslagsposten Lönekostnader ur anslaget Försvarets personalvård: Förvalt- ningskostnader. ” Avser den del av anslaget som beräknas ut- göra värdet av Svenska kyrkans tjänstebrevsrätt (se bilaga 16). ** Det angima beloppet utgör genomsnittet av

Detta innebär alltså att beloppet beräk- nas med utgångspunkt i det faktum att sta- ten för närvarande lämnar ett i stort sett ospecificerat stöd till trossamfunden i stor- leksordningen drygt 100 milj. kr. per år. Det bör observeras att en viss del av skat- teutjämningsbidraget beror på kostnader som församlingarna har för folkbokföring och begravningsväsende.

Samtliga stödåtgärder som föreslås i av- snitt 5.4 har en klart kompletterande karak-

vad som enligt prop. 1972:1 bil. 9 s. 66 utgår till församlingarna år 1971 (84 milj. kr.) och år 1972 (89 milj. kr.). ” Avser den del av anslaget som avser kostna- der för kyrkoherdar för döva. ' Anslaget behandlas i avsnitt 5.4.2.4 men be- rörs ej av de förslag som där framläggs. ? Den lagstiftning som reglerade medlens an- vändning har upphört gälla vid utgången av år 1971. Anslaget finns ej upptaget i statsverks- propositionen för budgetåret 1972/73. h Ur anslagsposten Bidrag till organisationer och institutioner för anpassningsåtgärder (0.725 milj. kr.) ur anslaget Anpassningsåtgärder för invandrare har statens invandrarverk delat ut ca 0,325 milj. kr. till trossamfund med stort in- slag av invandrare.

tär, vars syfte är att underlätta samfundens verksamhet. Åtgärderna är till stor del ge- nerella i den meningen att de utgår till bå- de trossamfund och andra sammanslutning- ar, därför att samhället vill stödja en viss aktivitet oberoende av vem som driver verk- samheten. Därtill föreslås en rad speciella stödåtgärder som riktar sig direkt till tros- samfunden. Men också dessa speciella stöd- åtgärder kan sägas vara generella i den me- ningen att de betraktas som en naturlig del

av det samhälleliga stöd åt organisations- väsende och folkrörelser, vilket vuxit fram i vårt land och i vars finansiering det nu allmänt anses rimligt att samtliga skatte- betalare deltar.

Väsentligt för bedömningen av värdet av samtliga de anslag vi föreslår är, att de sammantaget utgör en trygghetsgaranti för trossamfunden. Alldeles särskilt bör deras värde som stöd för svagare församlingar be- aktas, både sådana i glesbygder (avfolk- ningsorter) och tätorter (nya bebyggelse- områden). De ökar möjligheterna att upp- rätthålla en församlingsverksamhet inkl. t.ex. kyrkomusikalisk verksamhet. Vidare ger de olika anslagen indirekt ökade ut- rymmen för trossamfundens ekonomiska in- satser på andra områden. Exempelvis torde finansieringen av de omfattande internatio- nella åtaganden som gjorts av flera tros- samfund underlättas.

5.4.2 Vissa generella stödformer

5.4.2.1 Nu utgående statligt stöd till ung- doms- och studiearbete m.m.

Över en rad anslag på utbildningsdeparte- mentets huvudtitel lämnas f.n. bidrag till olika aktiviteter som bl. a. anordnas av sam- manslutningar som står trossamfunden nära. Det rör sig här alltså inte om statliga stöd- åtgärder som är direkt inriktade på ”religiös” verksamhet. I stället är stödåtgärdema ett uttryck för samhällets vilja att underlätta vissa aktiviteter, oavsett vilken organisation som står som huvudman för verksamheten.

I en särskild sammanställning redovisas som bilaga 12 de mer betydelsefulla anslagen av denna typ som utgår till sammanslutning— ar som står trossamfunden nära.

Det bör i detta sammanhang också erinras om att ett betydande antal folkhögskolor har mer eller mindre direkt anknytning till trossamfunden eller närstående sammanslut- ningar och givetvis erhåller del av det stat- liga anslaget till folkhögskolor. Vidare går en del av anslagen till nykterhetsorganisatio- nerna till sådana organisationer som har nära anknytning till trossamfunden.

Det är inte vår uppgift att ta ställning till dessa anslag, som ju bidrar till att ekonomi- sera verksamhet i nära anslutning till tros- samfunden. Några förändringar av dessa bi- dragsformer föreslås sålunda inte av oss.

De statliga anslag som i huvudsak berörs i detta sammanhang framgår av avsnitt 5.4.1 tabell 5.2.

Beträffande möjligheterna för landsting och primärkommuner att stödja ungdoms- och studiearbete hänvisar vi till avsnitt 5.4.4.5.

5.4.2.2. Förslag om statligt stöd till samlings- lokaler

Sedan år 1942 lämnar staten ekonomiskt stöd för att främja tillkomsten och bevaran- det av allmänna samlingslokaler som på det lokala planet behövs för det offentliga livet och de kulturella strävandena. Verksamhe- ten har i hög grad varit inriktad på lokaler som tillgodoser föreningslivets behov av ut- rymmen för möten, studieverksamhet och förströelse.

Stödet har huvudsakligen formen av lån som täcker en viss del av byggnadskostna- den för ny- eller ombyggnad. Lån kan också utgå för avhjälpande av ekonomiskt trång- mål, s.k. saneringslån. Såväl lån för ny- eller ombyggnad som saneringslån är som regel förenade med en kapitalsubvention ge- nom att en del av lånet är ränte— och amor- teringsfritt och i allmänhet avskrivs när återstoden av lånet har slutamorterats. For- merna för lånestödet har i stort sett varit oförändrade sedan år 1942; vissa begränsade reformer har dock genomförts, bl. a. åren 1957 och 1960.

Sistnämnda år kompletterades låneverk- samheten med ett särskilt stöd i form av s. k. rekonstruktionsbidrag. Dessa är avsedda att vid sidan av saneringslånen ge stöd beträf- fande samlingslokaler som inte är ekono- miskt bärkraftiga men fyller ett angeläget behov. Sådana bidrag och lån förutsätter viss kommunal medverkan.

På begäran av 1962 års riksdag (mot. 1962:I:88 och II:116, ABU 1962:15, rskr. 1962:164) tillkallades samma år frikyrko-

lokalulredningen med uppgift att utreda möj- ligheterna att lämna statligt stöd till de fria kristna samfundens byggande och underhåll av kyrkor och samlingslokaler. Som motiv angavs att samfundens särskilda karaktär medförde svårigheter för dem att tillgodo- göra sig det statliga stöd för allmänna sam- lingslokaler som tillkommit år 1942: ”Ge- nom det till stödet fogade villkoret att 10- kalerna opartiskt, i skälig omfattning och på skäliga villkor skall upplåtas till envar på orten verksam organisation hade lånemöjlig- heterna för samlingslokaler under de fria kristna samfundens huvudmannaskap i rea- liteten begränsats”. Enligt utskottet skulle samfunden inte ges en privilegierad ställ- ning i förhållande till andra organisatio- ner. Hänsyn borde dock tas till deras sär- art och det syntes inte skäligt att organisa- tion skulle behöva upplåta lokal för ända- mål som var oförenligt med eller stod i strid med dess allmänna syften. Samtidigt var det enligt utskottet ett samhällsintresse att lokalerna ”i rimlig omfattning ställdes till förfogande för vissa andra ändamål” (SOU 1964:52 s. 16.)

Frikyrkolokalutredningen föreslog i betän- kandet (SOU 1964:52) Statslån till sam- fundslokaler ett statligt lånestöd efter möns— ter av den statliga långivningen för anord- nande av allmänna samlingslokaler. Låne— berättigade skulle vara församling (motsv.) som tillhörde annat evangeliskt trossamfund än Svenska kyrkan. Som villkor för lån skulle gälla att låntagaren, i den mån så kunde ske utan att det inkräktade på den egna verksamheten, opartiskt och på skäliga villkor tillfälligt upplät lokalerna för ända- mål som inte kunde anses motverka syftet med den avsedda verksamheten. För skyldig- het att upplåta gudstjänstrum borde därut- över gälla, att upplåtelsen inte innebure nå- got som stred mot rummets helgd eller sam- fundens trosuppfattning samt att det kunde tas för visst att gudstjänstrummet och dess inventarier behandlades med aktsamhet och pietet. I en reservation föreslogs att ingen som helst upplåtelseskyldighet skulle gälla för gudstjänstrum.

Vid remissbehandlingen framkom kritik

mot dels att inte andra trossamfund än fria evangeliska samfund skulle få del av stödet, dels de begränsningar i upplåtelseskyldighe- ten som skulle gälla gudstjänstrum. Önske- mål framfördes också om att frågan borde behandlas i samband med det då pågående arbetet inom 1958 års utredning kyrka—— stat.

Frikyrkolokalutredningens betänkande jämte remissyttrandena överlämnades av in- rikesdepartementet till dåvarande eckle- siastikdepartementet för fortsatt handlägg- ning. Handlingarna i ärendet har därefter hösten 1969 överlämnats till oss för att tagas under övervägande i samband med fullgörandet av vårt utredningsuppdrag.

Den år 1968 tillkallade samlingslokalut- redningen har haft att utreda frågor rörande statens ekonomiska stöd till allmänna sam- lingslokaler. I betänkandet (SOU 1971:92) Finansiering av allmänna samlingslokaler konstaterade utredningen att utgångspunkten för dess arbete varit refererade uppgifter om ekonomiska svårigheter för samlingslo- kalägande företag.

Samlingslokalutredningen konstaterade att bakom arbetarrörelsens, nykterhetsrörelsens och frikyrkornas pionjärinsatser i fråga om tillkomsten av samlingslokaler anses ha legat ett behov av att även i praktiken hävda en föreningsrätt och därmed rätten att verka för vissa ideal. Efter hand har det uppfat- tats som en naturlig och viktig angelägenhet för samhället att i vidgad utsträckning un- derlätta anordnandet och bibehållandet av samlingslokaler.

Förslagen från samlingslokalutredningen innebär att nuvarande system för statslån till allmänna samlingslokaler skulle ersättas med nya regler. Dessa skulle innebära att behovet av subventionsfria krediter för ny— och ombyggnad skulle tillgodoses genom bostadslån och att statens stöd i övrigt sked- de genom anordningsbidrag. Befintliga loka— ler skulle kunna stödjas genom en särskild avskrivning av utestående statslån samt ge- nom upprustningsbidrag.

Bland förutsättningarna för anordnings- bidrag har samlingslokalutredningen angett (SOU 1971:92 s. 93—94) att lokalen skulle

ägas av eller vara upplåten till kommun eller öppen förening utan vinstsyfte. (Med kom- mun avses borgerlig primärkommun.) För upprustningsbidrag till befintliga lokaler föreslås (s. 96—97) dock ingen ändring. Sådant bidrag borde alltså kunna lämnas till den som äger lokalerna oavsett vilken form av rättssubjekt det var fråga om. Upprust- ningsbidrag borde kunna lämnas också till den som innehar samlingslokaler med bo- stadsrätt eller med en hyresrätt, som tryggar besittningen till lokalerna under en med hänsyn till åtgärdernas och stödets omfatt- ning erforderlig tid.

Hittillsvarande regler om att lokalerna ”opartiskt, i skälig omfattning och på skäliga villkor skall upplåtas åt envar inom orten verksam organisation” borde enligt försla- get bibehållas, liksom även de inskränkning- ar i upplåtelseskyldigheten som gäller för nykterhetsorganisationer. Utredningen mo- tiverade upplåtelseplikten främst med att garantier därmed skapades mot någon lokal åsiktsgranskning. Samtidigt påpekades att denna upplåtelseplikt givetvis inte innebar ett godkännande av vilken som helst an- vändning av lokalerna. Förbud mot viss verksamhet skulle emellertid endast reg- leras av generella lagar. (SOU 1971:92 s. 86.)

Inskränkningarna i fråga om upplåtelse- skyldighet försvarades av utredningen med att ”de nykterhetspolitiska ambitionernas av samhället godtagna inriktning får dock an- ses motivera att uthyrning i sådana fall ock- så i fortsättningen kan vägras då lokalägaren eller förvaltaren har som sin huvuduppgift att inom en riksorganisations ram verka för folknykterheten” (s. 86). —- Utredningen konstaterade i detta sammanhang att det ankom på 1968 års beredning om stat och kyrka att utreda hur motsvarande förhållan- den skulle gestalta sig i de fall där kyrka eller trossamfund förvaltade allmänna sam- lingslokaler. Intill dess någon annan lösning godtagits, skulle därför deras statsstödda lo- kaler vara underkastade upplåtelseskyldig- het utan inskränkning. (En sammanfattning av utredningens förslag jämte dess allmänna överväganden återges som bilaga 13 till vårt

Vi har den 3 mars 1972 anmodats avge yttrande över samlingslokalutredningens för- slag. Våra synpunkter framgår av det föl- jande.

Vi finner det rimligt att det samhällsstöd till allmänna samlingslokaler som finns i vårt land även ska vara tillgängligt för tros- samfunden med deras speciella behov av samlingslokaler i form av kyrkor och andra gudstjänstrum. Någon särbehandling av tros— samfunden får emellertid ej ske. Frågor om stöd bör alltså handläggas efter samma prin- ciper och av samma administrativa myndig- heter som har att ta ställning till stöd åt andra typer av samlingslokaler. Vid bedöm- ning av storleken av statens och kommuner- nas ekonomiska stöd bör naturligtvis också hänsyn tas till trossamfundens lokalbehov. De centrala frågorna för oss gäller kravet på att nya lokaler skall drivas av kommun eller öppen förening samt upplåtelseskyldig- heten. Öppenhetskravet har av samlingslo- kalutredningen motiverats med önskemålen att lokalerna skall kunna tjäna de behov som konkret gör sig gällande och att infly- tande över driften inte skall förutsätta an- slutning till någon målsättning som inte kan accepteras av alla (SOU 1971:92 s. 89). Det av sarrrlingslokalutredningen formu- lerade kravet på att lokalen drives av kom- mun eller öppen förening medger inte att anordningsbidrag ges till kyrkor och sam- fund. Ur de synpunkter vår beredning har att bedöma frågan är det sålunda klart, att ett undantag från denna regel måste göras. Ett sådant undantag kan i princip motiveras på motsvarande sätt som ett erforderligt un- dantag från regeln om upplåtelseskyldighet. Samlingslokalntredningen har utförligt re- dovisat skälen för att behålla en principiell upplåtelseskyldighet. Men utredningen har också funnit det befogat med ett undantag för nykterhetsrörelsens del. Ett likartat prin- cipiellt resonemang skulle givetvis kunna föras för att motivera undantag även för trossamfundens del. Vi vill erinra om att likartade tankegångar kom till uttryck i fri- kyrkolokalutredningens förslag om begrän-

sad upplåtelseskyldighet för gudstjänstrum.

Vi anser emellertid det möjligt att på annat sätt än genom uttryckliga undantag från principen om upplåtelseskyldighet till- godose berättigade önskemål från kyrkor och samfund i dessa avseenden. Redan i nu— läget byggs ju vanligen nya gudstjänstlokaler i kombination med lokaler för ungdoms- och annan verksamhet. Att man bygger lokaler som endast innehåller ett enda rum (guds- tjänstlokal) torde höra till undantagen. Ge- nom att stadga att i de lokaler som byggs med statsbidrag skall finnas lokaler som är öppna för allmän uthyrning, är det möjligt att hålla kvar vid principen om upplåtelse- skyldighet. Om lokaler för allmän uthyrning finns i viss utsträckning, bör — såsom fri- kyrkolokalutredningen föreslagit — upplå- telseskyldighet för gudstjänstrum inte före- ligga om upplåtelsen innebär något som stri- der mot rummets helgd eller samfundens trosuppfattning samt att det inte kan tas för visst att gudstjänstrummet och dess in- ventarier behandlas med aktsamhet och pie- tet.

Vi vill också erinra om att samlingslokal- utredningens förslag innebar en upplåtelse- skyldighet från kommunernas sida gentemot t. ex. trossamfunden, i de fall lokalerna ägs eller förvaltas av kommunen.

Vi föreslår därför att kyrkor och sam- fund i framtiden skall få del av det allmän- na samlingslokalstödet, varvid bestämmelser bör utformas i enlighet med vad vi förordat.

Ett stöd till samfundens samlingslokaler efter dessa riktlinjer bör träda i kraft snarast möjligt, vad avser andra trossamfund än Svenska kyrkan. Fr.o.m. den tidpunkt då Svenska kyrkans församlingars beskattnings— rätt upphör (år 1983) bör detta stöd även kunna utgå till Svenska kyrkan. De finan- siella konsekvenserna av förslagen bör kom- ma till uttryck vid bestämningen av storleken av aktuella anslag (jfr avsnitt 5.4.1 tabell 5.2).

5.4.2.3 Förslag om statlig stöd till kultur- historiskt värdefulla kyrkobyggnader

Ett stort antal kulturhistoriska fastigheter i

vårt land ägs eller förvaltas av staten och/ eller Vitterhetsakademien. Bland dessa fas- tigheter återfinns också niO kyrkor som alla har karaktär av ödekyrkor. Samtliga dessa förvaltas av riksantikvarieämbetet.

Av en redogörelse som återges som bilaga 14 till vårt betänkande framgår bl.a. att staten genom en rad rättsregler ger speciellt skydd åt Svenska kyrkans kyrkobyggnader (inkl. inventarier), kyrkogårdar och präst- gårdar m.m. Det ekonomiska ansvaret för vården av dessa kulturhistoriskt värdefulla byggnader m.m. vilar emellertid på för- samlingarna, som ju har möjlighet att ut- taxera erforderliga medel. Statens ekonomis- ka insatser i form av direkta bidrag har hit- tills varit blygsamma: i runt tal 0,1 milj. kr. årligen vartill kommer anslag över riks- staten till vissa domkyrkor samt till domka- pitelsbyggnader o.dyl. med ca 0,15 milj. kr. årligen samt insatser Via AMS-medel med drygt 0,95 milj. kr. år 1969 och närma- re 2,9 milj. kr. år 1971. Till omfattande restaureringar av domkyrkor har riksdagen i vissa fall beviljat större belopp.

För kulturhistoriskt värdefulla kyrkobygg— nader som ägs av annat samfund än Svenska kyrkan gäller samma lagstiftning som för annan kulturhistoriskt värdefull bebyggelse i enskild ägo. Generella statliga ekonomiska insatser i form av direkta bidrag görs ej.

Det bör dock framhållas att statens anslag till riksantikvarieämbetets förvaltningskost- nader och 1andsantikvarieorganisationen budgetåret 1971/72 uppgår till ca 10,7 milj. kr. En väsentlig del av arbetet inom dessa myndigheter ägnas åt ärenden som rör kul- turhistoriskt värdefulla kyrkobyggnader m.m.

1958 års utredning kyrka—stat aktualise- rade tanken på statliga bidrag till kulturhis- toriskt särskilt värdefulla kyrkobyggnader (SOU 1968:11 s. 201). Frågan om ekonomis- ka bidrag för detta ändamål från stat ochl eller kommun behandlades av ett 20-tal re- missinstanser. Av vår redogörelse i samman- ställningen (SOU 1970:2) Om stat och kyrka framgår (s. 466—470) att samtliga anser samhälleliga bidrag i någon form befogade och att flertalet klart uttalar sig för bidrag

från stat eller kommun. Riksantikvarieämbetet har i sitt remiss- yttrande skrivit bl. a.

I den mån det kan hävdas att bevarande av en sådan kyrkobyggnad utgör ett samhällsin- tresse, kan såsom generell princip gälla, att ekonomiska bidrag bör utgå från samhällsor- gan som kommun, landsting och stat. Ämbetet finner det angeläget att hithörande ekonomiska spörsmål ingående penetreras vid det fortsatta utredningsarbetet. (SOU 1970:2 s. 466.)

I likhet med riksantikvarieämbetet finner vi det angeläget att ekonomiska och juri- diska garantier skapas för att kulturhisto- riskt värdefulla kyrkobyggnader, prästgår- dar och dylikt för framtiden kan bevaras och vårdas på ett tillfredsställande sätt.1 For- merna härför måste emellertid ägnas särskilt studium. Uppenbart är att härvid skilda möjligheter måste prövas med avseende på de olika byggnadskategorier som är berörda.

Svenska kyrkans kyrkobyggnader har hit- tills haft karaktär av offentliga kulturcentra med särskild skyddslagstiftning. Naturligt är att samhället även i fortsättningen känner ett ansvar härvidlag och att detta ansvar ut- sträckes till att gälla icke enbart ett juridiskt skydd utan även tillskapandet av nya eko- nomiska resurser. Vi vill i detta sammanhang erinra om att av de investeringar, som för- samlingarna inom Svenska kyrkan för när- varande gör i kyrkobyggnaderna, avsevärda belopp är direkt föranledda av åtgärder be- tingade av byggnadens kulturhistoriska vär- de. Det synes rimligt att samtliga invånare, oberoende av tillhörighet till visst trossam- fund, skall bidraga till sådana kostnader.

Samma betraktelsesätt bör i princip även läggas på andra trossamfunds likvärdiga kyrkobyggnader samt på prästgårdar och lik- nande byggnadskategorier av kulturhisto- riskt värde..

Ett ekonomiskt ansvarstagande från det allmännas sida för kulturhistoriskt värdeful- la kyrkobyggnader och inventarier bör ut— formas på olika sätt om respektive kyrka används av församlingen för sitt egentliga ändamål (gudstjänster och förrättningar) el- ler om den inte längre tas i anspråk, t.ex.

på grund av avfolkning.

I det förra fallet bör samhället känna ett ekonomiskt ansvar för att bidra till försam- lingarnas kostnader för att hålla dem istånd. Detta partiella ekonomiska ansvarstagande bör stå i relation till de kostnader försam- lingarna har utöver det underhåll som be- hövs för lokalernas användning i den kyrk- liga verksamheten.

När det gäller kyrkobyggnader som kan betecknas som kulturhistoriskt värdefulla men som ej längre används för sitt egent- liga ändamål, bör samhället helt överta det ekonomiska ansvaret. Vi vill erinra om att denna princip hittills kommit att tillämpas endast beträffande nio kyrkor i landet där staten respektive Vitterhetsakademien inträtt som ägare. Flertalet av de övertaliga kyr- korna i landet ägnas emellertid löpande un- derhåll av församlingarna, huvudsakligen av pietetsskäl. I detta sammanhang vill vi också peka på ett exempel på kommunalt ekonomiskt ansvarstagande. Klosterkyrkan i Ystad har nämligen övertagits och restau- rerats av den borgerliga kommunen under 1960-talet och därefter blivit på nytt invigd och upplåts bl. a. för kyrkliga ändamål.

Vi vill i detta sammanhang framhålla önskvärdheten av att kulturhistoriskt värde- fulla kyrkliga byggnader om möjligt ges en meningsfull användning även i de fall de inte längre kan tjäna sitt ursprungliga än- damål.

Man måste emellertid se både det par- tiella resp. det totala statliga ekonomis- ka ansvarstagandet som en del av sam- hällets åtaganden i fråga om kulturhistoriskt värdefull bebyggelse. Vi vill betona att ett sådant betraktelsesätt givetvis inte inskränker sig till Svenska kyrkans kyrkobyggnader och inventarier utan även inkluderar byggnader som används av andra trossamfund.

Det måste emellertid vara de kulturhisto- riskt ansvariga myndigheternas sak att ta ställning till frågan om vad som bör karak- teriseras som kulturhistoriskt värdefullt och därför eventuellt föranleder särskild skydds-

1 Beträffande se avsnitt

6.5.3.

lagstiftningsfrågor,

lagstiftning och särskilda ekonomiska åta- ganden från samhällets sida.

Ytterligare utredningsarbete erfordras dock. De ekonomiska insatser som kan komma i fråga måste avvägas mot andra be- hov som anmäler sig vid en granskning i stort av samhällets politik i fråga om an- svarstagandet för kulturhistoriskt värdeful- la byggnader och miljöer. Väsentlig är här- vid frågan om hur ett sådant ansvar från samhällets sida skall fördelas mellan stat och kommun. Vi vill erinra om att kostna- derna för vård och underhåll av Svenska kyrkans byggnader f. II. till övervägande delen bestrids av den kyrkliga kommunen.

Frågan om den statliga kulturminnesvår- dens organisation och arbetsuppgifter utreds för närvarande av 1965 års musei- och ut- ställningssakkunniga (MUS 65), vilkas för- slag väntas föreligga under år 1972. De sakkunnigas uppdrag innefattar även en revi- dering av kulturminnesvårdens speciallag- stiftning bl. a. rörande kyrkorna.

Enligt vad vi erfarit under hand hävdar MUS 65 att de kulturhistoriska värdena i bebyggelse och miljöer är en nationell till- gång, för vilken både samhället och den enskilde har gemensamt ansvar. De sakkun- niga utgår härvid ifrån att samhällets över- gripande ansvar är delat mellan stat och kommun. MUS 65:s utredningsarbete avser huvudsakligen kulturminnesvårdens organi— sation medan finansieringsfrågoma endast beröres i den mån de aktualiseras av organi- sationsförslagen. Beträffande samhällets eko- nomiska ansvarstagande föreslås därför inte heller några åtgärder med speciellt av- seende på kyrkoma. De sakkunniga fram- håller dock att hithörande frågor torde få bli föremål för särskilda överväganden om den nuvarande relationen mellan staten och Svenska kyrkan skulle ändras.

Jämte MUS 65 torde bygglagutredningen, som med anledning av en motion om skyddslagstiftning för kulturhistoriskt värde- fulla bebyggelser och miljöer (mot. 1971: 832, KrU 1971:26) har erhållit tilläggsdirek- tiv i april 1972, komma att befatta sig med hithörande ekonomiska och juridiska frå- gor.

Frågan om samhällets framtida ansvars- tagande kulturellt, juridiskt och ekonomiskt för kulturhistoriskt värdefulla kyrkobyggna- der måste emellertid anses vara av så speciell karaktär, att den knappast torde kunna be- handlas inom ramen för de ovan nämnda utredningarnas uppdrag. Vi vill därför före- slå, att frågan utreds närmare i samråd med nämnda utredningar. (Jfr avsnitt 6.5.3.)

Storleken av de belopp som kan komma i fråga kan inte anges f.n. Det torde emel- lertid komma att röra sig om väsentliga summor. I statens insatser bör ingå anslag av den typ som innevarande budgetår an- visas över utbildningsdepartementets budget som C 2. Domkapitlen och stiftsnämndema m. m.: Reparationsarbeten på domkapitels- byggnader, C 3. Ersättning till kyrkor m. m. och C 7. Bidrag till restaurering av äldre domkyrkor. (Jfr avsnitt 5.4.1 tabell 5.2.)

5.4.2.4 Förslag om statligt stöd till viss mu- sikverksamhet

I bilaga 15 redogörs för Olika former av nu utgående statligt stöd till kyrkomusikalisk verksamhet. Av redogörelsen framgår att en betydelsefull stödform är de statliga bidragen till s.k. musikcirklar. Dessa bidrag utgår bl. a. till studieförbund med nära anknytning till Svenska kyrkan och andra trossamfund.

En annan väsentlig bidragsform är bidrag till körverksamheten. Dessa bidrag utgår dels via studiecirklar, dels som direkta stats— bidrag via teater- och musikrådet.

Teater- och musikrådet lämnar också bi- drag till utlandsresor för bl. a. kyrkokörer. Det statligt finansierade Institutet för Riks- konserter lämnar ett visst stöd till rena kyr- kokonserter samt ett ökande stöd till kör- verksamhet.

Också kommunala bidrag till verksamhe- ten förekommer.

I detta sammanhang vill vi också erinra om den konsertverksamhet som i ökande utsträckning bedrivs i regi av Svenska kyr- kans församlingar, främst i storstäderna.

I likhet med vad vi anfört om anslag till studie- och ungdomsverksamhet (avsnitt 5.4.2.1) är det inte vår sak att i detalj ta

ställning till dessa stödformer för musik- verksamheten. Vi vill emellertid framhålla den betydelse för det lokala musiklivet som stödet har och anser att möjligheterna till ökat statligt stöd åt den kyrkomusikaliska verksamheten bör utredas närmare.

Anslag av den typ som innevarande bud- getår anvisas över utbildningsdepartementets budget som C 5. Kurser för utbildande av kyrkomusiker m. m. berörs inte av vårt för- slag i föreliggande avsnitt, eftersom existen- sen av detta anslag får betraktas som en naturlig del av samhällets allmänna utbild- ningspolitiska åtaganden (jfr avsnitt 5.4.1 tabell 5.2).

5.4.3 Vissa speciella stödformer

5.4.3.1 Förslag om statligt stöd till vissa verksamheter

Vi har i avsnitt 4.4.2—4.4.6 lagt fram för- slag om översyn av organisationen av den andliga vården vid sjukhusen, kriminalvår- dens anstalter och krigsmakten samt bland svenskar utomlands och bland döva m.fl. Av nämnda avsnitt har också framgått att en viss del av denna verksamhet f. n. be- kostas med statsmedel. De riktlinjer för översynen som skisserats innebär ett fortsatt partieut statligt ekonomiskt ansvarstagande, främst för sjömansvården m. m.

De typer av anslag som berörs av över- synen är i huvudsak följande (benämningar- na avser innevarande budgetår). Justitiede— partementet: F 2. Fångvårdsanstalterna; För- svarsdepartementet: G 23. Försvarets perso- nalvård: F örvaltningskostnader; Utbildnings- departementet: C 1 . Domkapitlen och stifts- nämnderna m.m.: Förvaltningskostnader (delvis), C 10. Bidrag till de svenska utlands- församlingarna och C 11. Bidrag till repara- tionsarbeten på de svenska utlandsförsam- lingarnas kyrkobyggnader. (Jfr ovan avsnitt 5.4.1 tabell 5.2.).

Vidare bidrar staten för närvarande till Sveriges avgift till Kyrkornas världsråd. Det- ta sker innevarande budgetår genom anslaget C 9. Bidrag till Svenska ekumeniska nämn- den över utbildningsdepartementets huvud-

titel. Vi anser att staten även i framtiden bör stödja detta internationella arbete genom att lämna motsvarande bidrag. Detta bör såsom f.n. ske i form av utbetalning till Svenska ekumeniska nämnden eller annat lämpligt organ.

5.4.3.2 Förslag om särskilt statligt stöd för ekonomisk utjämning inom trossamfunden m.m.

Försök till utjämning mellan ekonomiskt starka och svaga församlingar inom Svenska kyrkan sker f.n. dels genom kyrkofonden, dels genom systemet med statliga skatteut- jämningsbidrag till kyrkokommunerna. En redogörelse för effekten av dessa utjäm- ningssystem lämnas i bilaga 1.

Också inom andra trossamfund än Svens- ka kyrkan förekommer olika utjämnings- system.

Vi finner det väsentligt att förutsättningar skapas för denna typ av utjämning. Därför lägger vi i detta avsnitt fram förslag om betydande statliga bidrag för att underlätta utjämning mellan ekonomiskt starka och svaga församlingar. Avslutningsvis anvisar vi även en idé till teknisk modell som kan användas av trossamfund (och andra organi— sationer) för att räkna fram en ur trossam- fundets egen synpunkt önskvärd grad av ut- jämning.

Under åtskilliga år har skatteutjämnings- bidrag utgått till de kyrkliga kommunerna. Bidragen uppgick år 1969 till ca 81 milj. kr. (SOU 1971:29 s. 18) och kan för budgetåret 1971/72 beräknas till 86,5 milj. kr. (avsnitt 5.4.1 tabell 5.2). Dessa bidrag kommer allt- så enbart Svenska kyrkans församlingar till godo.

Fr.o.m. budgetåret 1971/72 finns också ett särskilt bidrag till s.k. fria kristna sam- fund, vilket uppgår till 2 milj. kr. Olika trossamfund med stort inslag av invandrare får numera årligen ca 325 000 kr. av stats- medel som fördelas av statens invandrarverk. (Jfr avsnitt 5.4.1 tabell 5.2, särskilt not h.)

De bidrag som fördelas av statens invandrar- verk har hittills bl.a. gått till KFUK/KFUM (76000 kr. för ortodox församlingsverksamhet

bland invandrare i södra Sverige samt 42000 kr. för religiös, social och kurativ verksamhet bland assyriska flyktingar), Sveriges Unga Ka- toliker (2125 kr.), Riksförbundet för finsk- språkigt församlingsarbete (U] 500 kr.), Ungers- ka protestantiska kyrkorådet (8(X)0 kr.), Ka- tolska biskopsämbetet (60000 kr.), Stockholms katolska domkyrkoförsamling (5 000 kr.), Fins- ka ortodoxa församlingen i Sverige (IZ 500 kr.), Heliga Treenighetens grekisk-ortodoxa försam- ling i Göteborg (5 000 kr.), Grekisk-ortodoxa församlingen i Kalmar (5 000 kr.), S:t Johan— nes Teologens grekisk-ortodoxa församling i Stockholm (5000 kr.), Islamiska församlingen i Sverige (!1815 kr.), Rumänsk-ortodoxa för- samlingen i Stockholm (15000 kr.), Mosaiska församlingarnas i Sverige centralråd (10000 kr.), Grekisk-ortodoxa Kristi förklarings kyr- ka i Stockholrn (5 000 kr.) och Serbisk-ortodoxa kyrkoförsamlingen i Västerås (15000 kr.), Be- träffande vissa trossamfund som står de svens- ka frikyrkorna nära samråder invandrarverket med Sveriges frikyrkoråds samarbetsnämnd.

Det kan i detta sammanhang också påpekas att invandrarverket till inrikesdepartementet överlämnat ansökningar om bidrag från Est- niska EVangeliska-Lutherska kyrkan, Estnisk Apostolisk Ortodoxa S:t Nikolai församling i Stockholm, Kristi Uppståndelse församling i Göteborg (estnisk-ortodox), Lettiska kyrkoför- valtningen i Sverige samt Ingermanländarnas Församlingshem i Borås. överlämnandet mo- tiverades bl.a. med att redan etablerade in- vandrargrupper på grund av begränsad medels- tillgång inte borde få del av stödet. Ansök- ningarna har sedermera överlämnats till in- vandrarutredningen.

Sammanlagt kan dessa statliga bidrag till trossamfundens allmänna verksamhet bud— getåret 1971/72 beräknas till närmare 89 milj. kr. Bidragen utgår f.n. över anslagen Finansdepartementet: D 2. Skatteutjäm- ningsbidrag till kommunerna, Utbildningsde- partementet: C 13. Bidrag till fria kristna samfund m.m. och Inrikesdepartementet: B 15. Anpassningsåtgärder för invandrare.

När den särskilda relationen mellan staten och Svenska kyrkan upphör ”frigörs” emel- lertid vissa ytterligare anslag på utbildnings- departementets budget. Det gäller de anslag som i detalj redovisas i avsnitt 5.4.1 tabell 5.2. Som vi redan anfört i avsnitt 5.4.1 anser vi att dessa summor bör tas som utgångs- punkt vid beräkningen av det belopp staten skall bidra med i syfte att åstadkomma eko-

nomisk utjämning inom trossamfunden. Det sammanlagda beloppet rör sig alltså budget- året 1971/72 i storleksnivån drygt 100 milj. kr. En viss omfördelning mellan trossam- funden måste då ske. Det bör i detta sam- manhang dock betonas att man från frikyrk- ligt håll tidigare knappast varit beredd att mottaga något som helst stöd i form av all- männa bidrag. Förskjutningar mellan sam- funden kan naturligtvis ske successivt redan under den period som föregår genomföran- det av våra förslag om förändrade relatio- ner mellan staten och Svenska kyrkan.

Vi har i religionsfrihetskapitlet uttalat oss för att alla trossamfund bör i princip ha samma ställning i förhållande till staten (av- snitt 3.3). Detta måste leda till att tillgäng— liga ekonomiska bidrag till trossamfundens allmänna verksamhet fördelas mellan sam- funden enligt något system som upplevs som rättvist. Stödet måste sålunda kunna anses vara likvärdigt utifrån olika samfunds skilda utgångspunkter.

Som utgångspunkt för en diskussion om konstruktionen av ett sådant stödsystem vill vi referera de föreskrifter som knutits till anslaget Bidrag till fria kristna samfund m.m.

Dessa bestämmelser innebär att anslaget skall användas för att öka förutsättningarna för eko- nomiskt svaga församlingar att hålla lokaler och erbjuda religiös service i form av guds- tjänster, själavård och liknande. Bidragsberät— tigade är församlingar (motsv.) inom annat kristet trossamfund än Svenska kyrkan, an- slutna till eller i samverkan med Sveriges fri- kyrkoråd. För att församling skall vara bidrags- berättigad skall den antingen ha anknytning till samfund, som betjänar minst 3 000 perso- ner i Sverige, eller tillsammans med andra församlingar bilda en grupp av minst denna storlek.

Anslaget fördelas av en särskild samarbets- nämnd, i vilken samtliga samfund eller grup— per av församlingar som kan anses vara bi- dragsberättigade skall vara företrädda. Sveriges frikyrkoråd har att lämna förslag till Kungl. Maj:t om nämndens sammansättning, varefter Kungl. Maj:t beslutar om sammansättning, be— slutförhet och ersättning till ledamöterna.

Vid sin bedömning av inkomna ansökningar får nämnden inte ta hänsyn till om den bi- dragssökande församlingen är ansluten till fri-

kyrkorådet i någon form eller ej. Särskild hän- syn kan dock vid beräkning av stöd tas till de församlingar som samverkar med annan för- samling i eget eller annat trossamfund. Frikyrkorådet skall erbjuda erforderlig in- formation om stödet till berörda församlingar. För information och administrativt arbete äger rådet rätt att erhålla skälig andel av anslaget.

Enligt regleringsbrevet för budgetåret 1971/72 avseende bidrag till fria kristna samfund m.m. åligger det frikyrkorådet att så snart kan ske delge vår beredning erfa- renheterna från fördelningen av disponibla medel.

Sveriges frikyrkoråds samarbetsnämnd har i skrivelse till oss den 1 mars 1972 anfört bl. a.

Till 1968 års beredning om stat och kyrka har kontinuerligt översänts protokoll från såväl nämndens som dess arbetsutskotts sammanträ- den. Av dessa framgår hur arbetet bedrivits och hur nämnden successivt utarbetat principer för fördelningen.

I nämnden har följande samfund varit före- trädda: Evangeliska Fosterlands-Stiftelsen (EFS), Fribaptistsamfundet (FB), Frälsningsar- mén (FA), Helgelseförbundet (HF), Metodist— kyrkan (MK), Pingstväckelsen (PV), Svenska Alliansmissionen (SAM), Svenska Baptistsam- fundet (SB), Svenska Frälsningsarmén (SFA), Svenska Missionsförbundet (SMF) och Örebro- rnissionen (ÖM). Sjundedags Adventistsamfun- det (Adv) har adjungerats till nämndens verk- samhet och kommer att föreslås medlemskap från budgetåret l1972/73. Bibeltrogna Vänner (BV) har också erbjudits medlemskap. Samtliga ovanstående samfund har erhållit del i bi— draget enligt en fördelningsnorm baserad på medlemsantalet, som nämnden enhälligt anta— git. Samfunden har sedan fördelat sina re- spektive anslag på sina lokala enheter i enlig- het med Kungl. Maj:ts regleringsbrev.

Invandrarverket har tagit kontakt med nämn- den angående bidrag till de fria trossamfundens invandrargrupper och församlingar. Samarbetet med Invandrarverket skall fortsätta.

Vid tiden för denna rapport har nämnden erhållit 1 900000 kr., som i huvudsak fördelats. Återstoden kommer att rekvireras omkring den 1 april, då återstående anslag skall fördelas mellan samfunden enligt fastställda fördelnings- principer.

Erfarenheterna från nämndens korta verk- samhetstid har varit pOsitiva. Samfundens olika struktur har nödvändiggjort ingående samtal om bidragsgrundande fördelningsprinciper. Des-

sa samtal har kunnat föras i stor öppenhet och alla beslut har fattats enhälligt. Uttryck för stor uppskattning har givits över bidragsbe- stämmelsernas fria utformning och åt att för- delningsansvaret genom tillskapande av nämn- den givits åt samfunden själva. Verksamhetsti- den år tills vidare alltför kort och bidraget alltför litet i jämförelse med de berörda sam- fundens totala verksamhet för att nämnden skulle kunnat överväga frågan om bidragsbe— stämmelsernas eventuella förändringar. Med nuvarande erfarenhet vill nämnden förorda att bidrag för budgetåret 1972/73 får fördelas på samma sätt som under innevarande budgetår.

Av de överlämnade protokollen från Sve- riges frikyrkoråds samarbetsnämnd framgår bl. a. att nämnden först försökt tillämpa en fördelningsnorm baserad på den s.k. kon- taktytan, dvs. antalet personer som betjänas av samfundet i fråga. Sedan man funnit att resultatet av fördelningen blev i stort sett samma om denna i stället baserades på an— talet ”medlemmar", beslöt man emellertid använda den sistnämnda fördelningsnormen. Särskilda överläggningar har måst hållas med vissa samfund för att få fram ett ”bidrags- grundande” medlemsantal. Den fördelnings- norm mellan samfunden som slutligen till- lämpats har varit 6: 12 kr. per medlem.

Vår beredning har också berett de 11 sam- fund som ingår i Sveriges frikyrkoråds sam- arbetsnämnd tillfälle att redovisa sina erfa- renheter beträffande fördelning av tilldelade medel inom respektive samfund. Av de in- komna redogörelserna framgår att olika samfund använt något Olika kriterier vid denna fördelning. Så har t. ex. Metodist- kyrkan särskilt tagit hänsyn till församlingar- nas utgifter för lokaler och ungdomsverk- samhet, medan Svenska baptistsamfundet prioriterat församlingar som hade pastor an— ställd men ej förmådde betala en lön mot- svarande löneklass A 12. De medel som till— delats Svenska missionsförbundet har gått till församlingar på svensk landsbygd som drabbats av utflyttning samt till församlingar i centralorterna i de nya primärkommunerna och i storstädernas förorter. Inom Fräls- ningsarmén togs hänsyn ”såväl till kåremas storlek och bärkraft som till hyreskostnader (ränta på fastighetsskuld och löpande kost-

nader för lokaliteterna), lönekostnader och sådan verksamhet som ej har möjlighet att vara självbärande”.

Mot bakgrund av de redovisade erfarenhe- terna vill vi påpeka att den modell som valts för konstruktionen av det ovan refere- rade stödet till fria kristna samfund erbjuder en rad problem.

För att kriteriet ”ekonomiskt svag för- samling” skall vara användbart, krävs vissa avgränsningar. Det gäller bl. a. att bestämma om i begreppet ”församling" också skall in- räknas närstående föreningar och liknande och i så fall vilka, om både drift- och kapi- talbudget samt balansräkningen skall ingå i bedömningen, om hänsyn skall tas till trans- fereringar mellan lokal-, regional- och riks- planen m. m.

Har man väl bestämt denna typ av av- gränsningar gäller det att fastställa ett mått för en ekonomiskt svag församling. Skall det t. ex. vara likvida medel per medlem eller insamlade medel per person som försam- lingen betjänar (den s.k. kontaktytan)?

Utöver dessa avgränsningsproblem till- kommer det faktum att många församlingar har en mycket summarisk och delvis ofull- ständig bokföring. Uppgifter som lämnas kan vara mycket svåra att kontrollera. Sam- manlagt finns f.n. ca 76001 församlingar inom de olika trossamfunden, av vilka ca 1 200 församlingar är av storleksord— ningen över 1000 medlemmar (endast ett 40-tal av dessa församlingar finns i andra samfund än Svenska kyrkan).

Också en annan typ av problem bör redo- visas. Man har nämligen anledning fråga sig vilka orsakerna är till att vissa församlingar är ”ekonomiskt svaga”. Som vi framhållit i avsnittet om individens ekonomiska ansvar (avsnitt 5.3) måste principen vara den, att huvudansvaret för finansiering av trossam- fundens verksamhet vilar på medlemmarna (motsv.). En församlings ekonomiska situa— tion är därför i viss mån beroende av hur högt individerna ”prioriterar” sin ”religiösa konsumtion” i jämförelse med annan kon- sumtion.

De löneutjämningssystem, som en del fria

trossamfund har och som Svenska kyrkan kan sägas ha genom kyrkofonden, innebär bidrag till församlingar, även om indivi- derna av andra skäl än ekonomiska har en låg prioritering av den ”religiösa konsum- tionen". Oavsett individernas intresse för församlingarnas verksamhet utgår alltså. bidrag till att täcka kostnader för i första hand prästlöner.

Svårigheter av denna art accentueras om tillgängliga medel skall fördelas av statligt organ med de särskilda krav på entydiga regler som då kan anses vara erforderliga.

Våra överväganden leder oss till slutsatsen att tillgängliga medel bör fördelas genom ett minimum av statlig styrning. Statsmakterna bör betrakta dessa medel som ett "kollektivt" stöd till trossamfunden, som dessa sinsemel— lan har att fördela efter normer som sam- funden själva kan komma överens om. Det förefaller oss uppenbart att man på ekume- nisk bas kan komma fram till en fördelning som med hänsyn till olika kyrkors och sam— funds kyrkosyn, omfattning av verksamhe- ten och ”service-förpliktelser” upplevs som rättvist.

Fördelningen bör ske av ett organ, vars ledamöter formellt utses av Kungl. Maj:t. Storleken av detta organ, förslagsvis be- nämnt Trossamfundens samarbetsråd, bör anpassas så, att alla trossamfund som be- döms komma i fråga för stöd, får minst en representant i rådet. Vid Kungl. Maj:ts be- dömning av om ett samfund bör vara re- presenterat i rådet, bör en riktpunkt vara att samfundet i fråga betjänar minst 3 000 personer i Sverige. För rörelser som sak- nar formell samfundsbildning bör gälla att församlingarna inom sådan rörelse samman- lagt betjänar minst 3 000 personer i Sverige.

Det bör observeras att även icke-kristna trossamfund av nämnda storleksordning så- lunda kan vara företrädda i Trossamfundens samarbetsråd.

Förslag till rådets sammansättning lämnas första gången av den centrala kyrkostyrelse

1 Det antal av ca 7100 församlingar som an- ges i avsnitt 5.2 avser endast dem som bildar underlag för vissa ekonomiska studier.

för Svenska kyrkan som förutsätts vara i funktion från tidpunkten för relationsför- ändringen (se avsnitt 6.2) samt av Sveriges frikyrkoråds samarbetsnämnd. Samfund som står utanför dessa organ bör själva till Kungl. Maj:t anmäla sitt intresse att kom- ma i fråga som medlemmar i rådet. Even- tuellt bör statens invandrarverk medverka vid denna ”nominering”. Beslut om rådets sammansättning etc. fattas av Kungl. Maj:t, som vid prövningen endast har att ta hän- syn till det storlekskriterium som anförts ovan. Trossamfund som senare vill komma i fråga som medlemmar i rådet har att an- mäla detta till Kungl. Maj:t.

Det anslag som står till förfogande bör alltså fördelas mellan de samfund som är företrädda i Trossamfundens samarbetsråd enligt normer man kan enas om. Inom varje samfund får man sedan finna metoder för att uppnå en lämplig utjämningseffekt mel- lan ”rika” och ”fattiga” församlingar. Vissa uppslag till hur detta kan åstadkommas lämnar vi avslutningsvis i bilaga 1.

Vid bedömningen av det belopp som här kan komma ifråga har vi ovan räknat med storleksordningen drygt 100 milj. kr. Med hänsyn till att statsbudgeten basåret 1971/ 72 inte belastades med Vissa kostnader som förekommer vissa andra budgetår (de all- männa kyrkofullmäktigevalen och kyrko- mötet) samt att riksdagen våren 1972 fat- tat beslut om något ökade anslag för bud- getåret 1972/73 finner vi det rimligt att be- räkningen grundas på en ram i storleksord- ningen 100—110 milj. kr., uttryckt i 1972 års penningvärde. Därför finner vi det lämpligt att Trossamfundens samarbetsråd fr.o.m. år 1983 disponerar ett sådant be- lopp. En viss omfördelning mellan tros- samfunden måste ske. Sådana förskjutning- ar mellan samfunden kan ske successivt un- der den period som föregår genomförandet av våra förslag om förändrade relationer mellan staten och Svenska kyrkan.

Vid den slutliga avvägningen av erforder- ligt belopp kan eventuellt hänsyn också tas till särskilt statligt stöd för medlemsregistre- ring och uppbörd av avgifter (jfr avsnitt 5.4.4.1 och 5.4.4.2).

Vi vill emellertid betona att denna beräk- ning avser förhållandena sedan Svenska kyr- kans församlingars offentligrättsliga ställning upphävts. Skäl finns emellertid att redan ti- digare öka de särskilda anslagen till fria kristna samfund och invandrarkyrkor. Un- der de närmaste åren bör därför dessa an- slag — som i nuläget utgör ca 2 325 000 kr. — successivt räknas upp.

Slutligen vill vi påpeka vikten av att inte små samfund med stort inslag av invandrare kommer i ett sämre läge än för närvarande genom den förutsatta 3 OOO-gränsen. Statens invandrarverk bör därför också i framtiden kunna stödja mindre s.k. invandrarkyrkor som ej har möjlighet få del av stödet via Trossamfundens samarbetsråd.

Vi presenterar i bilaga 1 en generell mo- dell för utjämning inom olika trossamfund. Modellen, som utarbetats inom vårt sekre- tariat lades ursprungligen fram vid den av oss anordnade s.k. samrådskonferensen i Falkenberg december 1971.

5.4.3.3 Vissa andra finansieringskällor

Det finns ytterligare några finansieringskäl- lor som bl. a. trossamfunden redan f. II. kan använda sig av. Det rör sig om vissa behovs- prövade anslag som givetvis finns kvar även i framtiden, nämligen anslag från arbets- marknadsstyrelsen (AMS) och från allmänna arvsfonden (bl. a. för ungdomslokaler).

AMS-anslagens betydelse för vården av kulturhistoriskt värdefulla kyrkobyggnader har berörts i avsnitt 5 .4.2.3. I detta samman- hang kan påpekas att enligt uppgift från AMS utgick åren 1960 t. o. m. juni 1971 13,9 milj. kr. till huvudsakligen kommuner och församlingar för beredskapsarbeten av typ restaurering och nybyggnad av kyrko- lokaler.

All-männa arvsfonden bidrog åren 1964/65 —1969/70 med sammanlagt 5,9 milj. kr., av vilket belopp ca 1,8 milj. kr. gick till projekt i Svenska kyrkans regi och resterande (ca 4,1 milj. kr.) till olika frikyrkor.

5.4.4 Diskussion om vissa ytterligare stöd- former

Det finns skäl att diskutera ytterligare möj- liga stödformer utöver dem vi föreslagit ovan. Vi har emellertid ej funnit anledning komma med konkreta förslag i dessa hän- seenden, eftersom vi anser att det närmare intresset först måste utrönas. Gemensamt för de stödformer vi tar upp till diskussion är, att de riktar sig till både trossamfund och andra organisationer.

5.4.4.1 Stöd till medlemsregistrering m.m.

Vi har lagt fram förslag om hur kyrklig re- gistrering av dem som tillhör Svenska kyr- kan bör ordnas när folkbokföringen överförs till borgerlig myndighet. Systemet (Dataser- vice för samfund och organisationer) utgick från nuvarande relation mellan staten och Svenska kyrkan, eftersom det förutsätts bli tillämpat redan då ansvaret för den civila lokala folkbokföringen överföres till statligt organ. Under denna tid, då Svenska kyrkans nuvarande offentligrättsliga status består, har föreslagits att församlingarna med hjälp av sina utdebiterade medel bekostar driften av denna registrering, liksom de skulle göra om de föredrog att hålla å jour sina ma- nuellt bearbetade församlingsregister. En så- dan manuell hantering skulle dock innebära högre kostnader. (Se avsnitt 4.3.2.1 och 4.5.2.)

Systemet med Dataservice för samfund och organisationer kan även användas i framtiden vid förändrade relationer mellan staten och Svenska kyrkan. Det är också möjligt för församlingar i andra trossam- fund än Svenska kyrkan —- liksom även för andra organisationer — att redan före denna tidpunkt ansluta sig till systemet. Varje medlemsregister är slutet och ej underställt Offentlighetsprincipen.

Behovet att veta var medlemmarna finns och deras civila status, liksom behovet att anteckna ministeriella angelägenheter existe- rar självfallet inte bara hos Svenska kyrkans församlingar. Samma behov finns också hos kyrkor med stort inslag av invandrare (jfr

avsnitt 4.3.2.2) samt i fria samfund med en tämligen fast medlemskader. Det kan för vissa frikyrkor också finnas intresse att kvan- tifiera sin 5. k. kontaktyta.

Bland de principer som styrt vårt arbete på ett mer övergripande sätt återfinns -— som framhållits i kapitel 3 — tankegången att religionsfriheten kräver att kyrkor och samfund får likvärdiga möjligheter att fritt verka för sina syften i trohet mot sin kal- lelse. Ett sätt att ge sådant stöd, är att un- derlätta kyrkors och samfunds bestyr med medlemsregistrering och andra administra- tiva rutiner.

En form för detta stöd kan vara att staten lämnar ekonomiska bidrag till driften av en mekaniserad registreringsfunktion, uppbyggd enligt modellen Dataservice för samfund och organisationer (avsnitt 4.5.2.1 och 4.5.2.2).

Detta skulle innebära att staten, i sam- band med att relationerna mellan staten och Svenska kyrkan mer genomgripande förändras, åtar sig vissa kostnader som är förknippade med kyrkans vid denna tid- punkt i enlighet med våra förslag redan uppbyggda registreringssystem. Samtidigt lämnas samma erbjudande till andra tros- samfund och övriga organisationer, om de är villiga att för sina, likaledes slutna re- gister utnyttja detta dataadministrativa för- farande. (En detaljerad redogörelse för sy- stemet ges i bilaga 8.)

Som påpekats i avsnitt 4.5.2.l finns vid tid- punkten för relationsförändrlngen anteck- ningar hos Dataservice för samfund och or- ganisationer om alla som då tillhör Svenska kyrkan. Eftersom staten därefter inte längre förser Dataservice för samfund och organi- sationer med uppgifter om nytillkommande eller utträdande medlemmar (tillhörighet till Svenska kyrkan noteras ej i de offentliga re- gistren när den kyrkokommunala rösträtten och beskattningsrätten upphör), måste dessa uppgifter i fortsättningen lämnas till service- institutionen enbart av dess medlemmar, dvs. församlingarna. Däremot bör Dataser- vice för samfund och organisationer fort- sättningsvis ges rätt att repliera på folkbok- föringsregistrens persondata beträffande dem som angivits som tillhöriga visst samfund.

Tekniskt innebär detta att Dataservice för samfund och organisationer med person- numrets hjälp kan få kontinuerlig notifika- tion om ändringar av typ adressuppgifter, civilstånd, födslar och dödsfall. Ministeriella anteckningar matas endast in i de särskilda församlingsregistren.

Församling inom annat trossamfund än Svenska kyrkan, liksom övriga organisatio- ner, kan ansluta sig till Dataservice för sam- fund och organisationer och genom att skie- ka in förteckningar över sina medlemmar erhålla samma service som församling inom Svenska kyrkan. Detta skulle bli kostnads- fritt från den tidpunkt då Svenska kyrkans speciella relation till staten förändras. Fr. o. m. denna tidpunkt skall vidare Kungl. Maj:t inte längre fastställa föreningens stad- gar (jfr avsnitt 4.5.2.1). Samhällets bered- skap att ekonomiskt stödja trossamfunden syftar ej till en reglering av interna ange- lägenheter.

Statens ekonomiska stöd skulle ske genom ett årligt driftbidrag till Dataservice för sam- fund och organisationer. Det kan förefalla rimligt att staten bidrar med kostnaderna för den centrala registreringsfunktionen inom Dataservice för samfund och organi- sationer medan föreningens medlemmar, dvs. församlingar inom Svenska kyrkan och andra trossamfund, svarar för kostnaderna för handläggningen inom sina egna försam- lingar.

I kostnaderna för den centrala registre- ringsfunktionen beräknas härvid ingå en viss bas-service, såsom noteringar om veckoänd- ringar från folkbokföringen, svar på s.k. nysökningar, månatliga uppdateringar av hu- vudregistret och erforderliga hjälpregister med aktualiseringsdata samt månatlig fram- ställning av utdata till församlingarna. Dessa erhåller alltså varje månad utskrivna listor över ändringar som noterats. Dessutom in- går i föreningens bas—service att en gång per år sända församlingarna en fullständig ma- trikel över deras medlemmar. Kostnaderna för dessa olika moment har vi på grundval av bilaga 8.5 beräknat till ca 2 milj. kr. per år, exkl. portoavgifter, varvid beräkningar- na utgått från att praktiskt taget hela den

vuxna befolkningen är medlemmar i Svenska kyrkan eller i annat trossamfund.

Eventuellt kan dessa statliga kostnader beaktas vid beräkningen av det statliga stö— det för ekonomisk utjämning inom trossam- funden, varvid man låter Trossamfundens samarbetsråd ge anslag till Dataservice för samfund och organisationer (jfr avsnitt 5.4.3.2).

Kostnader för framtagning av andra upp- gifter ur registret, t. ex. selektiva förteck- ningar över församlingsmedlemmar, maski- nell utskrivning och utsändning av medde- landen etc., belastar däremot beställaren, dvs. respektive församling.

Vi vill avslutningsvis understryka att det registreringssystem som här diskuterats inte innebär någon som helst inblandning från statens sida beträffande vem som registreras eller vad som registreras. Vad som föreslås är sålunda enbart ett visst statligt ekono— miskt stöd för den registrering som trossam- fund och andra organisationer under alla förhållanden anser sig ha behov av.

5.4.4.2 Stöd till uppbörd av personliga bidrag

I diskussionen om framtida relationer mel- lan staten och trossamfunden har frågan om statens möjlighet och villighet att på något sätt bidraga vid uppbörd av person- liga bidrag (kyrkoavgifter) spelat en stor roll. Det kan också i ett vidare perspektiv vara rimligt att anse att staten ska hjälpa olika organisationer med dessa uppgifter.

Vi har strävat efter att i första hand till- godose Svenska kyrkans behov av en ratio- nell form för uppbörd av församlingsavgif- ter när nuvarande beskattningsrätt ej längre föreligger. En sådan modell måste också kunna täcka motsvarande behov hos andra samfund och eventuellt även hos andra or- ganisationer. Det är alltså nödvändigt att konstruera ett flexibelt system.

Utformningen av det system för medlems- registrering m.m. som översiktligt beskri- vits i avsnitt 5.4.4.1 har skett med tanke på användbarhet även för olika former för upp- börd av personliga bidrag (kyrkoavgifter).

Bland de av ett samfund registerförda ”medlemmarna" bör därvid genom försam- lingarnas försorg preciseras vilka som är avgiftsskyldiga, med hur stora belopp eller efter vilka andra allmänna grunder. Vi förut- sätter att dessa principer finns i stadganden, för Svenska kyrkans del i den stadga som ersätter den nuvarande församlingsstyrelse- lagens bestämmelser. Samhället varken tar ansvar för eller tillägnar sig insyn i hur de olika medlemsbestämningarna görs.

Vi har med registreringsfunktionen som grund studerat tre alternativ för statlig hjälp vid uppbörd av personliga bidrag (kyrkoav- gift). Alternativen presenterades översikt- ligt vid den av oss anordnade s.k. samråds— konferensen i Falkenberg december 1971.

Ett av dessa alternativ är direkt anknutet till Dataservice för samfund och organisa- tioner, som kan fungera smidigt även som uppbördsorgan. Övriga två alternativ innebär anknytning till det statliga uppbörds- systemet för skatter. Detta medför dock stora principiella och praktiska svårigheter.

Vid utarbetandet av samtliga tre altema- tiv som skulle kunna vara tillämpliga för framtiden har följande förutsättningar gällt. (För en speciell övergångsanordning för Svenska kyrkan redogörs i kapitel 7.)

Avgifter och bidrag måste kunna baseras på olika beräkningssätt. Den enskildes inte- gritet i livsåskådningsfrågor måste skyddas. Indrivning av avgifter (bidrag) enligt det system som används för skatter m.m. får ej ske. Systemet måste kunna tillämpas för av- giftsinhämtning även för andra organisa- tioners räkning utan att principiella föränd- ringar behöver ske.

Det förstnämnda alternativet1 innebär att debitering och uppbörd sköts av Dataservice för samfund och organisationer. Utsändning av inbetalningskort till medlemmar/bidrags- givare kan ske t. ex. en eller två gånger per år. Avgiftsbetalning via postgiro kan ske i poster på t. ex. två eller fyra gånger per år. Om storleken av avgiften/bidraget grundas på uppgift om taxerad inkomst, kan avgifts— gmndande uppgifter inhämtas hos skatte- myndigheterna årsvis. Det är lätt genomför— bart att mottaga och bokföra även andra

former av bidrag till en rimlig kostnad. Vi- dare föreligger inga tekniska svårigheter att debitera, uppbära och bokföra avgifter och bidrag från personer som vill ekonomiskt stödja mer än ett samfund eller stödja ett samfund utan att vara ”medlem”. Dataser- vice för samfund och organisationer kan även periodvis redovisa respektive försam- lingars konton och utföra bokförings- och redovisningstransaktioner enligt olika önske- mål.

Vi har även låtit utreda ett par andra alternativ?, som skulle innebära statlig med- verkan vid debitering och uppbörd av med- lemsavgiften (motsv.).

Vid vår bedömning av för- och nackdelar med de framlagda alternativen har vi funnit det principiellt viktigt att en klar skillnad upprätthålls mellan å ena sidan de tvångs- bidrag till stat och kommun som grundas på beslut av offentligrättsliga organ (skatter och avgifter av skattekaraktär som pensions- och sjukförsäkringsavgifter), och å andra sidan avgifter som tas ut av andra korpora- tioner i vårt samhälle. Medborgarna får inte genom tillvägagångssättet vid uppbörden av avgifter till frivilliga sammanslutningar bi- bringas den felaktiga uppfattningen att dessa avgifter är av offentligrättslig art. Praktiska skäl talar också mot att belasta skattemyn- digheterna med arbete utöver deras egent- liga uppgifter, även om särskild ersättning för merarbetet skulle kunna utgå.

De båda senare alternativen medför även ett så väsentligt offentligt ansvarstagande med motsvarande brist på skydd för indivi— dernas integritet att vi icke anser dem kun- na godtas med hänsyn till religionsfrihets- principen. De finns emellertid redovisade i bilaga 8.

Vår tveksamhet inför alternativ kopplade till skatteuppbörd förstärks av ytterligare praktiska skäl. Vi syftar på de förslag om övergång till slutlig källskatt som februari 1972 lagts fram i betänkandet (SOU 1972: 11) Förenklad löntagarbeskattning. Genom- förandet av förslag i sådan riktning omöj- liggör givetvis alternativen med uppbörd via

1 Benämnes i bilaga 8 alternativ A. ? Benämnes i bilaga 8 alternativ B och C.

skatteverket. Redan det nuvarande skattesy- stemets konstruktion medför en rad tek- niska svårigheter vid genomförandet av de två skatteanknutna uppbördsaltemativen. Om förslag av denna art skall förverkligas, måste de bedömas och utarbetas i detalj av instanser som är ansvariga för uppbörds- frågor. Vi avstår följaktligen från förslag i denna riktning.

Det enda alternativ som för framtiden kan förordas för användning av trossamfund liksom andra organisationer är det först- nämndal. Det skulle kunna börja tillämpas så snart medlemsregistreringsfunktionen hos Dataservice för samfund och organisationer hunnit trimmas in. Det är alltså i princip omedelbart klart att användas av andra sam- fund än Svenska kyrkan (och andra organi- sationer). Det kan tas i anspråk av Svenska kyrkan i samband med att beskattningsrät- ten upphör år 1983.

Emellertid har på grund av starkt uttalade önskemål ett förslag till särskild övergångs- anordning för Svenska kyrkans del utarbe- tats (se avsnitt 7.3). Denna skulle ha karak- tär av tidsbegränsad undantagslagstiftning; vi förordar ej dess utsträckning till andra samfund och organisationer, liksom ej heller dess permanentning.

Frågan återstår huruvida staten skall er- bjuda ekonomiskt stöd till ett uppbördssy- stem för medlemmar i kyrkor och samfund, utarbetat i huvudsaklig anslutning till detta alternativ.

På grundval av bilaga 8 räknar vi kostna- derna för en uppbördsfunktion enligt detta alternativ till ca 1,5 milj. kr. per år exkl. portokostnader. (Dessa kan bestämmas först efter överläggningar med postverket, men torde med dagens porton komma att ligga någonstans mellan 4 och 7 milj. kr. vid ett antaget antal av 5,4 milj. aviseringar två gånger per år jämte påminnelser.) Vi fö- reslår att, om stark önskan om dylikt stöd framgår ur remissvaren från Svenska kyrkan och andra trossamfund, staten låter Vidare utreda såväl kostnader som former för ett dylikt stöd för trossamfundens avgiftsupp- börd. En förutsättning för ett positivt ställ- ningstagande till frågan om ekonomiskt stöd

till ett sådant uppbördssystem, vilket be- dömts som lämpligt för framtiden, måste dock vara att staten är beredd att lämna motsvarande stöd även till andra organisa- tioner som kan vilja ha hjälp med uppbör- den av sina medlemsavgifter (motsv.).

5.4.4.3 Förmåner vid beskattning. Avdragsrätt

Till de ekonomiska förmåner trossamfunden f.n. åtnjuter hör vissa typer av skattebe- frielse. Vi har därför låtit en av våra ex- perter systematiskt gå igenom nuvarande regler för beskattning av Svenska kyrkan och andra trossamfund för att kartlägga före— komsten av eventuella olikheter i beskatt- ningsreglerna. Denna genomgång återges som bilaga 10.

Några närmare uppgifter om värdet av dessa typer av skattebefrielse föreligger inte. Med tanke på att förekomsten av denna förmån närmast är att betrakta som en skat- tepolitisk fråga har vi ej funnit anledning söka göra några mer exakta beräkningar. Vårt allmänna intryck är emellertid att stöd i form av viss skattebefrielse har marginell betydelse för trossamfundens ekonomi, även om enstaka exempel kan uppvisas på mot— satsen, bl.a. i vissa församlingar. I varje fall står det klart att många människor upp- fattar denna stödform som rimlig utifrån samhällets synpunkt och som betydelsefull från församlingarnas synpunkt.

På grundval av genomgången har nedan- stående tabell upprättats, i vilken även upp- gifter om motsvarande beskattningsregler för vissa stiftelser och ideella föreningar samt för aktiebolag och ekonomiska föreningar arbetats in. Tabell 5.3 visar vissa mindre olikheter i beskattningen av olika rättssub- jekt inom Svenska kyrkan och motsvarande organ hos andra trossamfund. Vissa olikhe- ter med beskattningen av stiftelser och ideel- la föreningar föreligger också.

Till en början är det iögonfallande att de centrala kyrkliga styrelserna inom Svenska kyrkan (centralstyrelsen, diakonistyrelsen,

1 Benämnes i bilaga 8 alternativ A.

Tabell 5.3 Schematisk översikt av nuvarande beskattningsregler för Svenska kyrkan och andra trossamfund m.fl.1

Staten Försam- Kyrkas Annat Stiftelse och ideell Aktiebo- ( :kyrk- ling (lokal-) trossam- förening lag Eko- liga ( : kom- (dom-) fund och .. nomisk central- mun) dess för- for hjälp- utan förening organ? samling verksam- sådant het bland ändamål behövan- de sjuka m. fl. Kommunal inkomst- skatt Ink. av fastighet Nej Ja, delvis Ja, delvis Ja, delvis Ja, delvis Ja Ja fastighet Nej Ja Ja Ja Ja Ja Ja Ink. av kapital Nej Nej Nej Nej Nej ] a ] a Annan inkomst Nej Nej Nej Nej Nej Ja Ja Garantibelopp Ink. av rörelse Nej Ja, delvis Ja, delvis Ja, delvis Ja, delvis Ja Ja Statlig inkomstskatt Ink. av fastighet Nej Nej Nej Nej Nej I a Ja Ink. av rörelse Nej Nej Ja Ja Ja Ja Ja Ink. av kapital Nej Nej Nej Nej Nej Ja Ja Annan inkomst Nej Nej Nej Nej Nej Ja Ja F örmögenhetsskatt Nej Nej Nej Ja, delvis J a, delvis Ja Nej ( :in- ( :in- komst) komst) Arvsskatt Vård av behövande Nej Nej Nej Nej Nej Ja Ja Eljest Nej Ja Ja Ja Nej Ja Ja Gåvoskatt Nej Nej Nej Nej Nej Ja Ja Stämpelskatt Nej Ja, delvis Ja Ja Ja Ja Ja Mervärdeskatt Ja Ja Ja Ja Ja Ja Ja Arbetsgivaravgift Ja Ja Ja Ja Ja Ja Ja

1 Samtliga dessa skatteformer medför skatte- plikt för fysiska personer. Nej : skatteplikt föreligger inte för angivna juridiska personer.

missionsstyrelsen och sjömansvårdsstyrelsen) i beskattningshänseende f. n. räknas som rent statliga organ, varför skattskyldighet (utom beträffande mervärdeskatt och ar- betsgivaravgift) inte alls föreligger. Motsva- rande centrala organ inom andra trossam- fund än Svenska kyrkan är däremot skatte- pliktiga för vissa typer av inkomster, näm- ligen fastighet och rörelse, samt för förmö- genhet i viss utsträckning.

Det bör framhållas att skattefriheten för Svenska kyrkans centralorgan inte är be- tingad av organens samhällsnytta utan av

Ja : skatteplikt föreligger för angivna juri- diska personer. 2Kyrkofonden samt de fyra centrala kyrkliga styrelserna. 3 Såsom självständigt rättssubjekt. Jfr bilaga 7.

att de uppfattats som statsorgan. Ändras för- hållandet mellan Svenska kyrkan och sta- ten på det sätt vi föreslagit, upphör organens statliga karaktär och därmed försvinner grunden för den totala skattebefrielsen. När det gäller församlingar föreligger det också olikhet i dagsläget mellan Svenska kyrkan och andra trossamfund. Svenska kyr- kans församlingar är helt befriade från stat- lig inkomstskatt och förmögenhetsskatt, me- dan däremot församlingar inom övriga sam- fund betalar sådan skatt för rörelse och för den förmögenhet som är nedlagd i rörelsen.

Skattefriheten för Svenska kyrkans försam- lingar sammanhänger med att de f.n. be- traktas som kommuner. Vid den föreslagna ändringen av förhållandet mellan staten och Svenska kyrkan upphör församlingen att vara kommun och således bortfaller skälet för denna skattebefrielse.

På den kommunala inkomstbeskattningens område föreligger för församlingarnas del som framgår av tabellen i princip jämställd- het. Prästgårdar är dock skattefria, medan motsvarande bostäder inom andra trossam- fund är skattepliktiga. Skattefriheten för prästgårdar torde ha betingats av deras ka- raktär av statliga tjänstebostäder. När denna karaktär helt upphör saknas enligt vår me- ning skäl att upprätthålla skattefriheten.

Även beträffande stämpelskatt vid förvärv av fast egendom (s.k. lagfartsstämpel) före- ligger en viss olikhet mellan församlingar inom Svenska kyrkan och andra försam- lingar. Svenska kyrkans församlingar slipper betala lagfartsstämpel för mark som skall användas för byggnad för religionsvård, men annan församling har ingen motsvarande skattelättnad. Skattefriheten grundas på att församlingen är en kommun. När denna kommunstatus försvinner upphör också grunden för skattefriheten.

Jämför man den skattemässiga behand- lingen av stiftelser och ideella föreningar för hjälpverksamhet bland behövande sjuka m.fl. med behandlingen av trossamfund, finner man också en viss olikhet. Sådana stiftelser och föreningar är nämligen helt befriade från arvsskatt, medan däremot för- samlingar såväl inom som utom Svenska kyrkan får erlägga arvsskatt för testaments- medel som saknar ändamålsbestämning.

Gåvor till trossamfund är befriade från skatt oavsett medlens användningsområde. Denna skillnad mellan arvs- och gåvobe- skattningen uppleVS av många som omoti- verad. Det kan å andra sidan finnas skäl att anlägga Olika betraktelsesätt på belopp som en person i livstiden ger bort och testamen- tariska förordnanden. På grund av frågans skattepolitiska karaktär bör den dock inte prövas i förevarande sammanhang.

Vi finner det uppenbart att Svenska kyr-

kans olika organ och motsvarande organ inom andra trossamfund bör behandlas lika i skattehänseende. Vi vill i detta samman- hang erinra om att Kungl. Maj:t hösten 1971 tillkallat en sakkunnig (Fi 197126) med upp- drag att verkställa en översyn av gällande beskattningsregler rörande ideella förening- ar, däribland ”föreningar för religionsutöv- ning". Översynens syfte är att få till stånd likformighet i den skattemässiga behand- lingen av olika ideella föreningar.

Som följd av den av oss föreslagna för- ändringen av relationerna mellan staten och Svenska kyrkan bör givetvis de författningar som gäller beskattningsreglerna ses över ur materiell likformighetssynpunkt. En sådan översyn kan bl. a. leda fram till att de sär- regler som gäller för organ inom Svenska kyrkan — av innebörd att de betraktas som statliga organ och/eller som kommuner — slopas och ersätts av de bestämmelser som f.n. gäller för andra trossamfund. Hur den- na likformighet bör i detalj utformas, ge- nom skattelindring eller skatteskärpning i olika situationer, anser vi oss inte böra ta ställning till. Den närmare utformningen av reglerna för beskattningen av trossam- fund och församlingar inom dessa utgör en skattepolitisk fråga som inte kan ses isolerad från beskattningen av andra ideella föreningar. Översynen bör enligt vår mening av Kungl. Maj:t formellt uppdras åt den ovan nämnde sakkunnige för beskattningen av ideella föreningar.

Beträffande skyldighet att erlägga mer- värdeskatt och arbetsgivaravgift förutsätter vi att kyrkor och samfund liksom hittills be— handlas på samma sätt som andra jämför- bara ideella föreningar.

I olika sammanhang har önskemål förts fram om avdragsrätt vid inkomstbeskattning- en för avgifter och gåvor till trossamfunden.

Det finns i detta sammanhang anledning framhålla att den avdragsrätt för ”medlems- avgifter” vid den statliga beskattningen som Svenska kyrkans medlemmar haft genom det allmänna kommunalskatteavdraget, och till vilken ingen motsvarighet funnits för medlemmar i andra trossamfund, försvunnit genom skattereformen år 1970. På detta

område råder således numera full jämställd- het mellan medlemmar i Svenska kyrkan och medlemmar i övriga samfund.

Frågan om ökade möjligheter till avdrag vid beskattningen är en fråga av skattepoli- tisk innebörd och kan bl. a. påverka möjlig- heterna att införa en definitiv källskatt. Vi har därför ej funnit anledning behandla den närmare. Frågan bör alltså tas upp till över- vägande i annat sammanhang.

5.4.4.4 Tjänstebrevsrätt

Staten lämnar f.n. Svenska kyrkan ett visst indirekt ekonomiskt stöd i form av tjänste- brevsrätt. Denna omfattar bl. a. biskopar, domkapitel, stiftsnämnder, pastorsämbeten och de fyra centrala kyrkliga styrelserna. Värdet av detta stöd kan uppskattas till 3,5 ——4 milj. kr. per är vad avser den rent kyrkliga verksamheten. — Andra trossam- fund har ej tjänstebrevsrätt. (En närmare redogörelse för tjänstebrevsrättens omfatt- ning och värde lämnas i bilaga 16.)

Vid genomförandet av våra förslag om förändrade relationer mellan Svenska kyr- kan och staten aktualiseras frågan om tjäns- tebrevsrätten. Får Svenska kyrkan behålla tjänstebrevsrätten är det ett icke öppet redo- visat statligt stöd utöver de direkta statliga bidragen.

Det finns paralleller när det gäller frågan om hur tjänstebrevsrätten har behandlats när organ upphört att vara statliga.

När de allmänna läroverken överfördes till kommunerna drogs tjänstebrevsrätten in.

När mentalsjukhusen och provinsialläkar- na överfördes till landstingen fick tjänste— brevsrätten bibehållas i avvaktan på en över- syn av hela sjukvårdssektorns tjänstebrevs- rätt. Inom denna sektor finns det idag inga klara linjer beträffande tjänstebrevsrätten. Postverket har i slutet av år 1971 i skrivelse till Kungl. Maj:t aktualiserat problemet, och enligt vad vi erfarit planeras inom kommu- nikationsdepartementet en översyn av de icke statliga institutionernas tjänstebrevsrätt.

Alternativet med bibehållen tjänstebrevs- rätt för Svenska kyrkan har framförallt ad- ministrativa fördelar genom att det är enk-

lare att använda tjänstebrev än frimärken.

Det är dock påtagliga nackdelar med det- ta alternativ. Bibehållen tjänstebrevsrätt skulle innebära ett icke öppet redovisat stat- ligt stöd åt Svenska kyrkan, ett stöd som dessutom inte kommer andra trossamfund till del.

Om församlingarna fick betala för sin post liksom för andra nyttigheter skulle man på ett annat sätt än kanske f. n. tvingas väga bl. a. olika kommunikationsmöjligheter mot varandra i kostnadshänseende. Om tjänste- brevsrätten upphörde skulle dessutom för- samlingarna och postverket komma ifrån de avsevärda tolkningssvårigheter vad gäller rätten att använda tjänstebrev i församlings— arbetet som nämns i bilaga 16.

Vi anser att övervägande skäl talar emot alternativet med bibehållen tjänstebrevsrätt för Svenska kyrkan. Vid genomförandet av våra förslag om förändrade relationer mel- lan staten och Svenska kyrkan bör därför tjänstebrevsrätten upphöra. — Vi har emel- lertid vid våra beräkningar av storleken av stödet för ekonomisk utjämning beaktat Svenska kyrkans portokostnader (avsnitt 5.4.3.2).

5.4.4.5 Kommunala stödmöjligheter m. m.

Redan i nuläget har borgerlig kommun möj— lighet att lämna bidrag till olika aktiviteter som sker inom ramen för andra trossamfund än Svenska kyrkan.

I vilken utsträckning detta förekommer är svårt att få fram tillförlitliga uppgifter om. Av vår undersökning Andra trossamfunds ekonomi framgår att de sammanlagda anslagen från borgerlig primärkommun till församlingar m.m. inom 15 olika trossam- fund år 1969 uppgick till ca 6 milj. kr. Därtill kom drygt 1 milj. kr. i landstings- bidrag. Det har dock inte varit möjligt att genom den undersökningen få fram detalje— rade uppgifter Om vilka aktiviteter som genom dessa anslag får stöd av kommuner- na. Emellertid förefaller det som om mer- parten rör sig om anslag för studie- och ungdomsverksamhet. (Bilaga 20).

Orsaken till att kommunala anslag av

denna typ för närvarande inte ges till Svens- ka kyrkans församlingar är att försam- lingarna ju utgör kyrkliga kommuner. Möj- heter finns alltså att finansiera verksamhe- ten via den egna beskattningsrätten.

Som följd av våra förslag om upphävande av församlingarnas beskattningsrätt öppnas emellertid möjligheter också för Svenska kyrkans församlingar och dem närstående institutioner att få del av anslag från de borgerliga kommunerna på samma villkor som gäller för andra trossamfund och or- ganisationer.

Vi utgår från att kommunala anslag eller ekonomiskt stöd i annan form kommer att lämnas för bl. a. studie- och ungdomsarbete samt för lokalkostnader i samband med olika aktiviteter.

Den borgerliga primärkommunen har ock- så ytterligare kontaktytor med församling- ar både inom och utom Svenska kyrkan. Vi syftar på bl.a. det faktum att kommu- nala organ har att ta ställning till tomtfrågor i samband med fysisk planering. Vidare har kommunen att yttra sig över ansökningar om medel ur allmänna arvsfonden som är avsedda för bl. a. ungdomslokaler.

Ett ökat behov av samråd mellan kom- munerna och församlingarna i olika tros- samfund föreligger alltså. Vi har därför fun— nit anledning att något överväga vilka for— mer detta samråd lämpligen bör ha.

En möjlighet är att kommunerna inrätta- de ett särskilt kontaktorgan, förslagsvis be- nämnt samfundsnämnden. Denna kunde ha ställning som fakultativ kommunal nämnd. Ledamöterna skulle utses av fullmäktige som härvid kunde ta hänsyn till att inom kom- munen verksamma trossamfund blev före- trädda. Nämnden kunde ha till uppgift att yttra sig i alla frågor som berör kommunens ställningstagande till den verksamhet som inom kommunen verksamma trossamfund bedriver. Särskilt borde nämnden verka för samordning i samband med lokalplanering. Vidare kunde nämnden verka som fördel- ningsorgan beträffande eventuella kommu- nala anslag till trossamfundens allmänna verksamhet. I den mån juridiska personer

— sedan de befriats från nuvarande försam- lingsskatt — på vissa orter vill ge ”ekume- niska” bidrag till ortens trossamfund, skulle nämnden kunna vara ett lämpligt för- delningsorgan.

En annan form är att fördelning av eko— nomiska bidrag handhas av någon redan existerande kommunal nämnd, t. ex. kultur- nämnden.

Vi förordar emellertid närmast en tredje möjlighet som innebär att de kommunala nämnder som har att handlägga frågor som berör trossamfundens verksamhet regelmäs- sigt inhämtar synpunkter från ett ekume- niskt samarbetsråd inom kommunen. Vi för- utsätter att de inom en kommun verksamma församlingarna i olika trossamfund — vare sig de är kristna, mosaiska eller muslimska etc. själva tar initiativ till bildandet av ett sådant råd i respektive kommun. Rådet skulle kunna fungera som remissinstans åt exempelvis byggnadsnämnden i plan- och tomtfrågor och åt kulturnämnden (eller an- nat organ) i anslagsfrågor.

5.5 Trossamfundens självfinansiering

5.5.1 Allmänt

En viss del av trossamfundens ekonomiska resurser bygger på tillgången till olika fon- der och fast egendom, delvis av förmögen— hetsavkastande natur.

För Svenska kyrkan gäller att egendomen är underkastad en vidsträckt offentligrätts- lig reglering. Denna syftar till att säkerställa att vissa ändamål får del av avkastningen av vissa förmögenhetsobjekt.

Av avsnitt 5.2 har framgått att Svenska kyrkans s.k. finansförmögenhet ej ger nå- gon nettoavkastning. Av skäl som när-mare diskuteras i nämnda avsnitt (5.2) har det inte varit möjligt att få fram uppgifter om den ekonomiska avkastningen av motsva— rande egendom hos andra trossamfund.

Vissa av de undersökta trossamfunden kan ses som svenska förgreningar av inter- nationellt etablerade kyrkor. Dessa mottar stundom bidrag från ”systerkyrkor" i andra

länder. Särskilt inom katolska kyrkan är bi- drag från utländska katolska kyrkor en vä- sentlig finansieringsfaktor.

Någon ändring av förhållandena beträf- fande andra trossamfund än Svenska kyrkan är det självfallet inte vår sak att föreslå. Däremot har vi funnit anledning — på grund av de särskilda omständigheter som föreligger beträffande den av Svenska kyr- kan disponerade s.k. kyrkliga egendomen —— att i ett särskilt avsnitt (5.5.2) diskutera värdet av tillgång till denna egendom. Vi— dare diskuteras i avsnitt 6.4 under vilka vill- kor denna egendom även i fortsättningen skall stå till Svenska kyrkans disposition.

5.5.2 Tillgång till kyrklig egendom

Svenska kyrkans församlingar och andra rättssubjekt med anknytning till Svenska kyr- kan äger eller disponerar för närvarande fast och lös egendom till ett betydande värde.1 Egendomen består till större delen av s. k. förvaltningsförmögenhet, som tjänar kyrkan genom sitt bruksvärde och huvudsakligen ut- görs av kyrkor med kyrkogårdar, begrav- ningsplatser, församlingshem och kyrkoin— ventarier. Brandförsäkringsvärdet2 av dessa tillgångar, vilket eftersom det mest gäller byggnader ger ett ganska gott närmevärde, kan uppskattas till omkring 4200 milj. kr.3 Den s.k. finansförmögenheten, dvs. de förmögenhetstillgångar som ger avkastning, utgörs främst av prästgårdar, löneboställen med tillhörande jord och skog och s. k. prästlönefondsfastigheter samt fonder såsom prästlönefonder och kyrkofonden. Den fasta finansegendomens brandförsäkringsvärde kan uppskattas till omkring 1 100 milj. kr.3 De likvida tillgångarna har för år 1969 uppskattats till omkring 900 milj. kr. (Grav- fonder och donationer uppgår till drygt 300 milj. kr. Om övriga fonder se bilaga 7.) Frågan om den kyrkliga egendomen spe- lade tidigare en mycket stor roll i diskussio- nerna om förändrade relationer mellan sta- ten och Svenska kyrkan. Å ena sidan gjordes därvid gällande, att tillgång till den kyrk- liga egendomen genom vittgående fri dispo— sitionsrätt var en garanti för en självständig

försörjning av Svenska kyrkan i framtiden. Å andra sidan uttrycktes uppfattningen, att en sådan lösning skulle medverka till att göra Svenska kyrkan till en speciell makt- faktor i samhället. Bl.a. insikten om att finansförmögenheten numera saknar nämn- värd betydelse för att finansiera Svenska kyrkans verksamhet4 har lett till att frågan om Svenska kyrkans rätt till den kyrkliga egendomen blivit ett mer perifert spörsmål i stat—kyrkadebatten.

Vetskapen om att även många andra tros— samfund har tillgång till fastigheter och kapital har också bidragit till att synen på Svenska kyrkans egendomsinnehav föränd- rats.s

Vi erinrar i avsnitt 6.4 i korthet om de rättshistoriska aspekterna på den kyrkliga egendomen.

Här vill vi endast göra två påpekanden. För det första torde egendomen under lång tid ha uppfattats som socknens. Detta är fal- let med såväl under tidig tid donerad egen- dom som egendom vilken senare anskaffats genom uttaxerade medel. För det andra har det förhållandet, att egendomen är ända- målsbestämd till kyrklig verksamhet en av- görande betydelse. Frågan om äganderätt till egendomen spelar således en underordnad roll. Det väsentliga är, att egendomen som

1 En översiktlig analys av Svenska kyrkans eko- nomi återges som bilaga 1. I denna visas bl.a. den nu mycket obetydliga nettoavkast- ningen av de kyrkliga förmögenhetstillgång- arna. I bilaga 7 lämnas en översiktlig redo- görelse för den kyrkliga egendomens sam- mansättning och dess nuvarande rättsliga reglering samt även vissa värdeangivelser. Det är knappast möjligt att adekvat ange för- valtningsförmögenhetens bruks— respektive försäljningsvärde. Brandförsäkringsvärdet kan sägas ge en uppfattning om församlingarnas värdering av egendomen. Detta värde har därför här valts som mått. I beloppet ingår dock ej s.k. fri förenings- och stiftelseegendom, jfr avsnitt 6.4.1. Se bilaga 1. För år 1969 var kostnaderna för finansförmögenhetens förvaltning t. a.m. nå- got större än inkomsterna. Se bilaga 20, där andra trossamfunds egen- domsinnehav beräknats till ca 1500—12000 milj. kr. I beloppet ingår egendom som till- hör samfunden närstående stiftelser och för- eningar, men ej sådan egendom som hör till samfundens s.k. sociala institutioner såsom t. ex. folkhögskolor och sjukhem. N

&!

ut

U!

sådan (byggnaderna och marken) och/eller dess avkastning (hyra, köpeskilling, ränta) skall användas för kyrkligt ändamål.

Vid våra överväganden om tillgången till den kyrkliga egendomen har vi således valt att i första hand bortse från de komplicera- de äganderättsförhållandena. Vi har dess- utom förutsatt att Svenska kyrkan även i fortsättningen liksom hittills skall ha till- gång till egendomen i fråga. Vi redogör i avsnitt 6.4.1 för de rättsliga konsekvenserna av detta ställningstagande. I föreliggande av- snitt söker vi belysa den ekonomiska bety- delsen av att Svenska kyrkan på detta sätt har tillgång till den kyrkliga egendomen.

Våra ställningstaganden innebär vad gäl— ler förvaltningsförmögenheten att denna lik- som hittills kan utnyttjas för den kyrkliga verksamhet som den är avsedd för. Oberoen— de aV om egendomen i fråga är stiftelseägd eller församlingskommunal eller utgör kro— noanslag, är dess ändamål i de flesta fall klart givna. Någon ändring i dessa disposi- tionsmöjligheter åsyftas ej i våra förslag. För de kostnader församlingsverksamheten medför bör givetvis församlingarna fort- sätta att svara. Vad gäller det ekonomiska ansvaret för större reparationer av kyrkor o.d. märks möjligheten att erhålla statligt stöd till kulturhistoriskt värdefulla byggna- der (avsnitt 5.4.2.3). Det i avsnitt 5.4.4.5 diskuterade kommunala stöd, som även för— samling i Svenska kyrkan efter relationsför— ändringen kan erhålla, bör också uppmärk- sammas.

I fråga om finansförmögenheten medför vårt ställningstagande, att avkastningen lik- som hittills skall gå till avsett kyrkligt ända- mål. Vi tolkar detta som att den skall stå till Svenska kyrkans förfogande.

Till stor del består finansförmögenheten av tillgångar — mestadels i form av jord- och skogsfastigheter och medel härrörande ur dessa — vilka är avsedda att täcka löne— kostnader.

Bland finansförmögenheten har det upp- skattats att ungefär en femtedel av präst- gårdar och löneboställen samt ett antal kyr- kofondsfastigheter och delar av de i fyra stift förekommande s.k. prästlönefondsfas-

tigheterna är kronoanslag. Eftersom kapital härrörande ur viss fastighet anses ägt av samma rättssubjekt som innehade fastighe- ten i fråga, är även en viss del prästlöne- fondsmedel och en del av kyrkofondens till- gångar kronoanslag. Vi utgår från att Svens— ka kyrkan liksom hittills skall åtnjuta av- kastningen även av kronoanslagen.

Svenska kyrkan bör själv bestämma for- merna för förvaltningen av kyrklig egen- dom.1 En reform i syfte att rationalisera driften, förbilliga förvaltningen och öka av- kastningen har nyligen genomförts.2 Redan under den tid som behövs för det förberedel- searbete Svenska kyrkan har att utföra inför bl. a. övertagandet av de inomkyrkliga funk— tionerna bör erfarenhet ha vunnits av de nya förvaltningsformerna. Det bör stå kyr- kan fritt att välja mellan att fortsätta för- valtningen enligt gällande regler eller att utveckla andra förvaltningsformer och där- vid exempelvis söka samarbete med offent- liga organ som har liknande förvaltnings- uppgifter och problem.

I finansförmögenheten ingår, som nämnts inledningsvis, en hel del fonderade medel. Det rör sig om bl. &. prästlönefonder avsedda för pastorat eller stift och om kyrkofonden. Även beträffande dessa medel är bundenhe- ten till kyrkligt ändamål det väsentliga ele- mentet. Svenska kyrkan bör därför även i

1 Viss lagstiftning till skydd för intresset att till- gångarna bibehålls och används för kyrk- ligt ändamål erfordras dock enligt vår me- ning (avsnitt 6.4). 2 Se 1970 års lagstiftning angående förvaltning av kyrklig jord m.m. (SOU l968:v1'2. Prop. *19703168, 3LU 1970:9*1, rskr. 1970:465). I vår analys av församlingarnas ekonomi 1.969 (SOU 197-1:29) har vi undersökt församling- arnas kostnader för verksamheterna förvalt- ningsförmögenhet och finansförmögenhet. I det i bilaga ll redovisade totala undersök- ningsresultatet har vi försökt ta hänsyn till kostnaderna även på regional- och riksplan. Sammanställningen visar, att kostnaderna för Svenska kyrkans förvaltning av de avkast- ningsgivande fastigheterna översteg des- sas avkastning. — F.n. är det omöjligt att i den löpande redovisningen avläsa de totala kostnaderna för förvaltningen av finansförmögenheten. Det finns anledning att förmoda att man inom den framtida Svenska kyrkan kommer att ha intresse av att bättre kunna överblicka totalresultatet av denna affärsverksamhet.

fortsättningen disponera dessa medel. Detta gäller således också kyrkofonden.

Med hänsyn till kyrkofondens stora be— tydelse vill vi dock redan här något utveckla vårt resonemang om den.

I kyrkofonden ingår för det första kapital som uppkommit därigenom att till fonden alltsedan dess tillkomst år 1914 överförts fonderade medel av skilda slag. Vissa av dessa fonder kan sägas huvudsakligen här— röra från kronoanslag; andra åter anses ha övervägande kyrkligt ursprung.

För det andra innehåller fonden kapital som bildats därigenom att en viss typ av specialreglerade fastigheter (s. k. kyrkofonds- fastigheter) försålts. Dessa medel har till— förts kyrkofonden.1 Vissa kyrkofondsfastig- heter anses vara kronoanslag och andra bru- kar betraktas som tillhöriga kyrkliga rätts- subjekt. Det kapital som härstammar från en kyrkofondsfastighet torde anses ägt av samma rättssubjekt som innehade fastighe- ten i fråga.

Kyrkofonden innehåller för det tredje de medel som används i dess funktion som utjämningsinstrument, dvs. främst den år- liga s.k. kyrkoavgiften. Därjämte inflyter statens årliga ersättning för tionde, den år- liga avkastningen av kyrkofondsfastigheter- na samt årsräntor på övriga medel.

Kyrkofondens största årliga utgifter är prästpensioner och de s.k. tillskotten till pastoratens lönekostnader. Fondens roll som utjämningsinstrument behandlas i bilaga 1.

Sålunda ingår i vad som kan kallas "den egentliga kyrkofonden” såväl statsägt ka- pital som medel ägda av kyrkliga rättssub- jekt. 1958 års kyrka—stat-utredning upp- skattade den del som sannolikt härrör från kronoanslag till ca 14 milj. kr. och den del som kan sägas ha övervägande kyrkligt ursprung till ca 60 milj. kr. år 1965, då kyrkofondens kapitaltillgångar var ca 74 milj. kr. (SOU 1967:46 s. 181). F.n. upp- går ”den egentliga kyrkofondens” kapital till ca 80 milj. kr. Nettoavkastningen är ca 2 milj. kr.

Vi har ovan framhållit att ändamålsbe- stämningen är det väsentliga elementet vid ett ställningstagande till frågan om kyrklig

egendom. Detta betraktelsesätt måste givet— vis också gälla för kyrkofondens tillgångar. Vi föreslår därför, att dessa medel även i fortsättningen skall disponeras av Svenska kyrkan.

Det är ur allmän synpunkt viktigt att kyr— kofonden kan fortsätta att utnyttjas dels för utjämning av pastoratens utgifter för präst- pensioner och lönekostnader, dels för kyrk- liga behov på regional- och riksplanet.

Förvaltningen av kyrkofonden kan inte lika enkelt som för övriga ovan beskrivna tillgångar fortsätta att handhas i samma for- mer som hittills, eftersom detta skett ge- nom statskontoret. Till förberedelseperio- dens utredningsuppgifter bör därför höra att utarbeta förslag om kyrkofondens för- valtning.

Den kyrkliga egendomen har, som vi poängterat, uppfattats som socknens egen— dom. Som avslutning bör framhållas, att vi anser att förslagen, att den kyrkliga egendomen disponeras av Svenska kyrkan, är att se som ett av uttrycken för den ge- nerositet varom våra direktiv talar. Själv- fallet ligger i vår tolkning och i våra förslag en förväntan att Svenska kyrkan även som organisatoriskt fristående och med bestäm- manderätt över här behandlade kyrkobygg- nader och annan egendom alltfort kommer att visa en folkkyrkas öppenhet, såsom dess religiösa syn och tradition bjuder, gent- emot alla som önskar besöka kyrkan och använda sig av dess tjänster.

1 Fastigheterna som sådana redovisas däremot inte som tillgångar i fonden.

6. Rättsliga frågor

6.1 Översikt av det nu gällande offentlig- rättsliga regelsystemet för Svenska kyrkan

6.1.1 Formell indelning av kyrkorätten

Det för Svenska kyrkan gällande offentlig- rättsliga regelsystemet omfattar bestämmel- ser av olikartad konstitutionell natur vilket bl.a. beror på att det tillkommit under skilda historiska betingelser. Vid en över- siktlig redovisning av dessa bestämmelser kan olika indelningsgrunder tillämpas. De blir av betydelse bl. a. för den konstitutio- nella ordning i vilken reglerna kan ändras.

En metod är att gruppera de kyrkorätts- liga reglerna med hänsyn till de lagstift- ningsformer enligt vilka de tillkommit. Med en sådan metodik kan vissa bestämmelser hänföras till grundlag. De återfinns bl.a. i regeringsformen (RF).

Till stor del består gällande rättsordning för Svenska kyrkan av bestämmelser av kyr- kolags natur. Därmed betecknas i formell mening — förutom 1686 års kyrkolag och till den hänförliga författningar — sådan lag som tillkommit i den ordning RF 87 ä 2 mom. föreskriver, alltså genom samstäm- miga beslut av Kungl. Maj:t, riksdag och kyrkomöte. (Kyrkolagsbegreppet behandlas utförligare i avsnitt 6.2.3.6.)

I lagstiftningen för Svenska kyrkan ingår även bestämmelser i allmän civillag, stiftad enligt RF 87 5 1 mom., samt i kommunal- la'garna' jämlikt RF 57 ä 2 mom. Av kom-

munallagskaraktär är t. ex. den för försam- lingarnas verksamhet betydelsefulla lagen (1961:436) om församlingsstyrelse. En del lagar är vidare av blandad natur genom att vissa föreskrifter i sådan lag på grund av sitt innehåll hänförts till kyrkolagsområdet me- dan lagen i övrigt tillhör den allmänna ci- villagstiftningen. Ett exempel på detta är lagen (1957:585) om jordfästning rn. m.

Kungl. Maj:t har vidare utfärdat åtskil- liga bestämmelser för Svenska kyrkan med stöd av sin ekonomiska och administrativa lagstiftningsmakt enligt RF 89 5. Dessa för- ordningar m.m. har utfärdats med eller utan kyrkomötets hörande beroende på om Kungl. Maj:t bedömt den aktuella frågan vara av särskild vikt för kyrkan. Ofta har också bestämmelser utfärdats i denna form efter framställning från kyrkomötet och således på dess initiativ. Detta gäller bl.a. åtskilliga bestämmelser rörande kyrkans böcker.

Av speciell karaktär är slutligen den be- slutsform som rör prästerskapets privile- gier.

En redovisning av kyrkorätten enbart grundad på en formell uppdelning på nu angivet sätt ger emellertid en ofullständig bild av dess sakliga innehåll. Den formella indelningsgrunden är dock nödvändig för att vid ändring eller upphävande av gällan- de rättsregler kunna tillämpa den för all lagstiftning grundläggande principen om formell lagkraft (se vidare avsnitt 6.3).

6.1.2 Materiel] indelning av kyrkorätten

Ett annat sätt att systematisera de kyrko- rättsliga lagarna och författningarna är att indela dem med hänsyn till de ämnesområ- den som de reglerar. Metoden kan vara svår att genomföra bl.a. på grund av att ett stort antal bestämmelser griper över oli- ka områden. Emellertid synes det vara det mest praktiska tillvägagångssättet för att kunna i någorlunda överskådlig form redo- visa det invecklade och omfattande kom- plex av rättsregler det här rör sig om.

En annan svårighet vid en systematiserad framställning av kyrkorätten är att kunna avgöra vad som är gällande rätt i dagens läge. Lagar och författningar på området är ofta ålderdomliga och har till stora de- lar upphört att gälla, ibland dock utan att formellt vara satta ur kraft.

För att få en kartläggning över nu gäl- lande offentligrättsliga regelsystem för Svenska kyrkan har vi låtit en av Våra ex— perter utarbeta en aktuell förteckning över de lagar och författningar som i dag regle- rar Svenska kyrkans verksamhet och organi- sation. Förteckningen är även avsedd att kunna utgöra underlag för bedömning av vilka bestämmelser som måste bli föremål för ändring eller upphävande i samband med den förändring av relationerna mellan sta- ten och Svenska kyrkan som vi föreslår. Vid upprättandet av förteckningen har för- sök gjorts att gruppera bestämmelserna med hänsyn till det materiella innehållet. För varje bestämmelse har dessutom angivits den konstitutionella karaktären. I en särskild avdelning behandlas dock först 1686 års kyrkolag och de författningar som helt eller delvis upphävt eller ersatt däri medde- lade bestämmelser. Förteckningen med in- ledande kommentar återges som bilaga 9 (SOU 197237).

I det följande skall lämnas en endast översiktlig redogörelse för gällande rätts- ordning. Översikten bygger på den i bilaga 9 gjorda sammanställningen.

6.1.3 1686 års kyrkolag

Alltjämt gäller 1686 års kyrkolag (KL). Den anses utgöra grundvalen för den svens- ka kyrkorätten trots att de flesta bestäm- melserna i den satts ur kraft. Andra till KL anslutande lagar och författningar har nämligen utfärdats efter lagens tillkomst och inneburit ändring eller upphävande av vissa föreskrifter i KL — ofta utan att dessa i formell mening blivit ändrade eller upphävda. Vissa andra, formellt gällande bestämmelser i KL, som inte blivit ersatta genom ny lagstiftning, har dock förlorat sin verkan på grund av att de blivit obso— leta, dvs. de har till följd av förändrade samhällsförhållanden och annan allmän utveckling mist sin giltighet. Som exempel på detta kan nämnas de i 10 kap. KL in- tagna reglerna om bannlysning.

Kyrkolagen omfattar 28 kapitel med be- stämmelser om den kyrkliga verksamheten i religiöst och delvis organisatoriskt avseen- de. 1 kap. innehåller bl.a. grundläggande bestämmelser om kyrkans bekännelse. Dessa är visserligen modifierade genom senare för- fattningar, bl.a. religionsfrihetslagen 1951, men anses ändå vara bindande för kyrkan och dess ämbetsinnehavare. De har bl. a. be- tydelse för de prästlöften som avläggs i samband med prästvigning. I 2 samt 12— 13 kap. finns bestämmelser om predikan, gudstjänstordning och kyrkomusik. Kyrkans sakrament behandlas i 3—4, 6—8 samt 12 kap. 9 kap. rör kyrkoplikt och 10 kap. bann- lysning. Kyrkliga helgdagar regleras *i 14 kap. Kyrkans handlingar, såsom vigsel och jordfästning, beskrivs bl.a. i 15—18 kap. 19—25 kap. handlar huvudsakligen om pre- dikoämbetet och dess innehavare samt om prästmöten. 26—27 kap. berör frågor om kyrkor och deras inventarier samt om in- vigningsakter. 28 kap. slutligen reglerar den av kyrkan ombesörjda sjukvården och an- nan social omvårdnad.

Betecknande för KL är att den helt sak— nar bestämmelser om sockensjälvstyrelsen. Förklaringen till detta är givetvis de politis- ka förhållanden som rådde vid tiden för lagens tillkomst. Lagen är att se som ett

utflöde av det karolinska enväldet och en produkt framför allt av principen om en- hetskyrkan, dvs. en samtliga medborgare tvångsvis omslutande kyrka.

Den mångfald lagar och författningar som kommit att ersätta KL:s föreskrifter re- dovisas översiktligt nedan under 6.1.5—6 i anslutning till de olika ämnesområdena.

6.1.4 Prästerskapets privilegier

En speciell beslutsform gäller för de s.k. prästerskapets privilegier. De härrör från de garantier för de olika ståndens rättighe- ter som konungarna i äldre tid avgav i sam- band med sitt trontillträde. Prästerskapets nuvarande privilegier utfärdades år 1723 och anses till vissa delar alltjämt vara for- mellt gällande.

Privilegierna upptar i huvudsak bestäm— melser till skydd för kyrkans lära samt stadganden som tillförsäkrar prästerna att få bibehållas vid sina ekonomiska och 50- ciala förmåner och rättigheter. Privilegier- nas innehåll redovisas närmare av bl. a. 1958 års utredning kyrka-stat (SOU 1967:46 s. 335 f). De flesta privilegierna har upphört att gälla av olika orsaker. Bl.a. har de till en del upphävts eller ändrats genom beslut enligt RF 114 5. Andra privilegier har t. ex. förlorat sin giltighet genom att de förhållan- den som de anknutit till har försvunnit. — I den mån vissa privilegier alltjämt äger for- mell giltighet anses de emellertid numera sakna praktisk betydelse. Den uppfattningen hade t. ex. 1958 års utredning.

6.1.5 Övriga kyrkorättsliga författningar

Förutom KL och prästerskapets privilegier gäller ett omfattande komplex av rättsreg- ler för Svenska kyrkan och dess verksamhet. Här skall endast ges en översiktlig redogö- relse för lagstiftningen rörande de olika ämnesområdena. Dessa har indelats delvis med hänsyn till den uppdelning vi gjort av den kyrkliga verksamheten i inomkyrkliga angelägenheter och allmänt samhälleliga

uppgifter. I övrigt anknyter ämnesgrupper- na till den systematik som använts i bilaga 9.

För varje ämnesområde anges endast en- staka bestämmelser —— av oss bedömda som väsentliga _ som exempel på lagstiftningen. För en mer uttömmande redovisning av gäl- lande bestämmelser hänvisas till nämnda bi- laga.

6._1.5.1 Regler för Svenska kyrkans verksamhet

Grundvalen för lagstiftningen rörande de inomkyrkliga angelägenheterna utgörs som tidigare sagts av 1686 års kyrkolag. Till den ansluter en mängd olikartade författningar som rör följande ämnesområden: kyrkans bekännelse, kyrkans gudstjänster, sakrament och övriga handlingar, kyrkans böcker, helg- dagar, invigningsakter, upplåtelse av kyrko- rum, proceduren för tillsättande av biskops- och prästtjänster, kollektgivning samt med- lemskapet. Även frågor rörande de centrala kyrkliga styrelserna har hänförts till de inomkyrkliga angelägenheterna. För en när- mare redogörelse för gällande rättsregler inom dessa olika områden och deras lagtek- niska karaktär hänvisas till avsnitt 4.2.2, där vi även föreslagit ändringar eller, i de flesta fall, upphävande av den lagfästa reg- leringen.

Inom området för Svenska kyrkans all- mänt samhälleliga uppgifter kan bland de väsentligare författningarna inom de olika grupperna nämnas följande. De grundläg- gande bestämmelserna om folkbokföring finns i folkbokföringsförordningen (1967: 198) och till den anslutande folkbokförings- kungörelsen (l967:495). Med folkbokföring- en sammanhängande frågor rörande namn- givning regleras i namnlagen (1963:521) och namnkungörelsen (1963:528). Folkbokfö- ringsförordningen och namnlagen är all- män civillag, stiftad av Kungl. Maj:t och riksdagen gemensamt, medan de båda kun- görelserna har meddelats av Kungl. Maj:t ensam.

Svenska kyrkans handhavande av förvalt-

ningen av begravningsplatser regleras hu— vudsakligen i församlingsstyrelselagen och jordfästningslagen samt i lagen (1963:537) om gravrätt m.m. och den därtill knutna begravningskungörelsen (1963:540). Det bör observeras att jordfästningslagen innehåller regler i 6—11 åå om jordfästning inom Svenska kyrkan. Dessa paragrafer har an— tagits i den för kyrkolag stadgade ordning— en. Allmänna frågor i samband med jord- fästning regleras i 1—5 åå. Lagarna om jordfästning och gravrätt är med nu nämnt undantag att hänföra till allmän civillag. Begravningskungörelsen har meddelats av Kungl. Maj:t utan kyrkomötets hörande.

Pastorsämbetenas skyldighet att verkställa hindersprövning inför äktenskaps ingående regleras huvudsakligen i 3 kap. giftermåls- balken (GB), som är av civillags natur. Fö— reskrifter om äktenskaps ingående med kyrklig vigsel finns i GB 4 kap. 1, 2, 3 och 8 åå, vilka bestämmelser antagits i den för kyrkolag stadgade ordningen. Behörighet för präst i Svenska kyrkan att verkställa medling regleras i GB 14 kap. 1 &. Bestäm- melsen har tillkommit som allmän civillag. (Lagstiftning rörande musikundervisning och vissa sociala uppgifter ingår i denna översikt i andra ämnesområden.)

6.1.5.2 Regler för Svenska kyrkans organi- satoriska och ekonomiska förhållanden

För Svenska kyrkans organisatoriska och ekonomiska förhållanden gäller en mängd olikartade författningar m.m.

Grundläggande regler för församlingar- nas organisation och verksamhet finns i för— samlingsstyrelselagen som har kommunal- lags karaktär. Genom denna lag bestäms församlingarnas kompetens. Dels föreskrivs i ett allmänt hållet stadgande att försarnling- en äger att själv vårda sina gemensamma kyrkliga angelägenheter, såvitt inte hand- havandet av dessa enligt gällande författ- ningar tillkommer annan. Dels ges en i prin- cip uttömmande uppräkning av de olika grupperna av särskilda församlingsangelä- genheter.

Församlingsstyrelselagen utgör vidare grundvalen för församlingens beskattnings- rätt. I 66 å stadgas att församlings medels- behov skall, i den mån det ej fylles på an- nat sätt, täckas med församlingsskatt. Den- na skatt skall enligt 82 5 utgå som allmän kommunalskatt. Ytterligare bestämmelser med hänseende på församlingsskattens för- delning på de skattskyldiga samt utdebite- ring m. m. återfinns i kommunalskattela- gen resp. uppbördsförordningen. Om viss lindring i skattskyldigheten för den som inte tillhör Svenska kyrkan är stadgat i den s.k. dissenterskattelagen (1951: 691).

I församlingsstyrelselagen ingår vidare regler om rösträtt, besvärsrätt och under- ställningsskyldighet.

För icke territoriella församlingar gäller — förutom församlingsstyrelselagen i stort — särskilda av Kungl. Maj:t meddelade förordningar, beslut m.m. Regler om tillhö- righet till sådan församling ges i förordning (1910:103) angående behörighet att kyrko- bokföras i icke territoriell församling i Svenska kyrkan.

Formerna för sziftsstyrelsen regleras främst i lagen (1936:567) om domkapi- tel. Bestämmelser om stiftsnämnd återfinns i lagen (1970:939) om förvaltning av kyrk- lig jord. Båda dessa lagar är av kyrkolags natur. Vidare har Kungl. Maj:t meddelat bl.a. instruktioner för domkapitel och stifts- nämnd. Eftersom domkapitel och stifts- nämnder är statliga myndigheter gäller för dessa organ och deras anställda — förutom den kyrkorättsliga lagstiftningen — åtskil- liga bestämmelser angående statsförvaltning- en i stort. De omnämns översiktligt nedan under 6.1.6.

Regleringen av Svenska kyrkans organ på riksplanet sammanhänger med dess stats- rättsliga ställning. Huvudbestämmelserna — om stiftande av kyrkolag och om statlig utnämningsrätt —— finns i regeringsformen. De behandlas närmare i avsnitt 6.2 lik- som huvudreglema om kyrkomötet i kyr- komötesförordningen. Därutöver finns i stadgan (1963:214) angående statsdeparte- menten föreskrift om att utbildningsdepar-

tementet skall handlägga förvaltningsären- den rörande Svenska kyrkan.

De centrala kyrkliga styrelsernas organisa- tion m.m. regleras genom särskilda av Kungl. Maj:t meddelade stadgor. Dessa har redovisats närmare under avsnitt 4.2.2.

För kyrklig indelning gäller enligt lagen (l9l9:293) om ändring i kommunal och eck- lesiastik indelning och lagen (1970:940) om kyrkliga kostnader att Kungl. Maj:t beslu— tar om ändringar i församlingsindelningen resp. pastorats- och kontraktsindelningen. Grunderna för pastoratsindelningen har dock godkänts av riksdagen (prop. 1957: 153, SU 1957zl75). Indelning i kyrkomusi- kerdistrikt regleras i. kyrkomusikerstadgan (1950:375). (1 normalfallet utgör församling- en också kyrkomusikerdistrikt. Avvikelse härifrån beslutas av Kungl. Maj:t.)

Bestämmelser angående den kyrkliga per- sonalen rör Olika frågor. Omfattningen av den församlingsprästerliga tjänsteorganisa- tionen fastställs genom beslut av Kungl. Maj:t enligt grunder som godkänts av riks- dagen. Antalet stifts- och kontraktsadjunkts- tjänster samt vissa andra prästerliga tjäns- ter beslutas av Kungl. Maj:t och riksdag i samband med fråga om anslag ur kyrkofon- den, ur vilken dessa tjänster avlönas.

Behörighet för inträde i prästämbetet regleras — förutom i regeringsformen och KL — i 1884 års stadga angående präst- examen. För kyrkomusiker har behörighets- kraven fastställts i kyrkomusikerstadgan.

Förfarandet vid tillsättandet av präster- liga tjänster regleras dels i regeringsformen samt lagen (1958:514) om kvinnas behörig- het till prästeng tjänst och dels beträffade biskopar i lagen (1963z636) om biskopsval och beträffande övriga präster i lagen (1957: 577) om prästval. De nämnda lagarna är — förutom RF — av kyrkolagskaraktär. I särskilda, av Kungl. Maj:t utfärdade stad- gor finns särskilda tillämpningsbestämmel- ser.

Anställningsvillkoren för den kyrkliga per- sonalen regleras genom författningar och avtal. En ingående redogörelse för dessa in- går i bilaga 11, Vissa kyrkliga personalfrå- gor (SOU 1972: 37).

Den komplicerade och omfattande lag— stiftning som tidigare gällt för den kyrk— liga egendomens förvaltning har till stora delar ersatts av lagen (1970: 939) om för— valtning av kyrklig jord samt lagen (1970: 940) om kyrkliga kostnader, båda antagna i de former som gäller för stiftande av kyrkolag. Till dessa lagar hör tillämpnings- kungörelser, utfärdade av Kungl. Maj:t.

För kyrkobyggnader och deras inventarier finns speciella bestämmelser. Här kan näm- nas lag (1909z55) angående byggnad och underhåll av kyrka med vad därtill hörer så ock av särskild sockenstuva samt lag (1968:738) med vissa bestämmelser om god- kännande av kyrkobyggnad. Kungörelse (1920:744) med föreskrifter rörande det Offentliga byggnadsväsendet gäller även för kyrkobyggnader. Upplåtelse av kyrkorum regleras i lagen (1963:501) om upplåtande av kyrkorum i vissa fall. Nämnda lagar är av kyrkolags natur. Beträffande inventarier- na finns kungörelse (19421929) angående vården av vissa kyrkliga inventarier.

6.1.6 Allmän lagstiftning som berör Svenska kyrkans organ och anställda

Svenska kyrkans organ och personal är i många avseenden underkastade Offentlig- rättslig reglering av alhnän giltighet. Som tidigare nämnts är domkapitel och stifts- nämnder statliga myndigheter, varav följer att för dessa organ och deras anställda gäl- ler en mängd regler som rör statsförvaltning— en i stort. Som exempel kan nämnas allmän- na verksstadgan, förvaltningslagen, expedi- tions- och stämpelkungörelserna samt tjäns- tebrevsförordningen. För den kyrkliga ar- kivvården gäller bl.a. allmänna arkiVStad- gan. Anställningsförhållandena för vissa kyrkliga tjänsteinnehavare regleras delvis genom statstjänstemannalagen och kommu- naltjänstemannalagen med tillhörande stad- gor. För förvaltningen av den kyrkliga jor- den gäller t. ex. jordförvärvslagen och skogs- vårdslagen.

6.2. Övergång till ett nytt regelsystem för Svenska kyrkan

6.2.1. Inledning

Vid den successiva förändring av relatio- nerna mellan staten och Svenska kyrkan som vi föreslår aktualiseras dels frågor rö- rande tidsplanen för genomförande av för- ändringen, dels vissa konstitutionella pro— blem som hänger samman med övergången till en ny ordning.

1958 års utredning ansåg sig ej ha anled- ning att närmare gå in på övergångspro- blematiken. En undersökning och prövning av olika tillvägagångssätt ansåg utredningen böra komma till stånd först då ställning ta— gits till slutgiltig lösning av huvudfrågan. (SOU 1968:11 s. 248 ff.)

Vi anser det vara viktigt att man redan från början har hela perspektivet klart. Då ser man både hur detaljerna är avhängiga av varandra och vilken tidsplan som bör följas för en successiv förändring. De pro- blem som sammanhänger med den lösning som vi föreslår för förändringen skall bely- sas i det följande.

6.2.2. Grundlagsfrågor

Nu gällande regeringsform innehåller ett flertal stadganden som berör Svenska kyr- kan och som är av väsentlig betydelse för det nuvarande förhållandet mellan staten och Svenska kyrkan. Dessa bestämmelser är följande.

I RF 2 & stadgas att Konungen alltid skall vara av den rena evangeliska läran »sådan som den uti den oförändrade Augsburgiska bekännelsen samt Uppsala mötes beslut av år 1593 antagen och förklarad är». Genom att konungen måste bekänna sig till den re- ligion som utgörs av den evangelisk-luthers- ka kristendomsuppfattningen har denna re- ligion kommit att anses som »statsreligion».

RF 5 & innehåller en hänvisning till 28 's" avseende hinder för ledamot av statsrådet, vilken ej tillhör Svenska kyrkan, att föredra vissa ärenden.

RF 28 å andra stycket uppställer krav på bekännelse av kyrkans lära som kompetens- villkor för prästerlig befattning inom Svens- ka kyrkan. Vidare föreskrivs i denna para- graf bl.a. att befattningshavare, som ej tillhör Svenska kyrkan, inte får delta i av- görande av mål eller ärende, som angår kyrkans religionsvård eller religionsunder- visning, utövning av prästämbetet, beford- ring eller ämbetsansvar inom kyrkan. I fråga om statsrådets ledamöter skall sådant hin- der endast gälla för föredraganden.

Enligt RF 28 & tredje stycket får kvinna ej utnämnas till prästerlig tjänst »där ej annorledes blivit bestämt i den ordning 87 ä 2 mom. stadgar». Numera gäller 1958 års lag angående kvinnas behörighet att befordras till prästerlig befattning, varför stadgandet i 28 å tredje stycket saknar be- tydelse. '

RF 29—30 åå behandlar tillsättning av prästerliga tjänster. Enligt 29 & utnämner Konungen till ärkebiskOp och biskopar en av de tre som >>i den Ordning kyrkolagen stadgar» blivit föreslagna. 30 & hänvisar be- träffande tillsättning av prästerliga tjänster i församlingarna och den rätt som därvid tillkommer Konungen och församlingarna till särskild lag, stiftad i den ordning 87 % 2 mom. föreskriver.

Enligt RF 87 ä 2 mom. stiftas kyrkolag av riksdagen gemensamt med Konungen, dock att därvid erfordras samtycke jäm- väl av allmänt kyrkomöte. Innebörden av kyrkomötets medverkan vid stiftande av kyrkolag samt kyrkolagsbegreppet behand- las i följande avsnitt. — I RF 87 ä 2 mom. ges Vidare en speciell regel om promulge- ring av kyrkolag. Om ett av riksdagen framställt eller antaget förslag i kyrkolags- ärende ej utfärdas genom allmän kungörelse som lag före öppnandet av nästföljande riksdag, är det förfallet. Om nästföljande riksdag öppnas inom 10 dagar från den fö— regåendes slut, måste lagen promulgeras se- nast 10 dagar efter öppnandet. Promulga- tionsregeln innebär att, om kyrkomötets samtycke i ett kyrkolagsärende ej inhäm- tats före riksdagens behandling av frågan, måste Kungl. Maj:t — om lagförslaget skall

kunna genomföras — inhämta kyrkomötets samtycke före angiven tidpunkt.

RF 88 5 innehåller regler om förklaring över civil- och kriminal- samt kyrkolag. Institutet används inte numera.

Enligt RF 114 5 skall de forna riksstån- dens privilegier, förmåner, rättigheter och friheter fortfarande gälla, »där de ej ägt oskiljaktligt sammanhang med den stånden förut tillkommande representationsrätt» och således upphört med denna. Ändring eller upphävande av dessa privilegier får ej ske, utom genom Konungens och riksdagens sammanstämmande beslut och med bifall, om frågan rör prästerskapets privilegier, förmåner, rättigheter och friheter, av all- mänt kyrkomöte.

Successionsordningen 4 5 stadgar — med hänvisning till det för Konungen i RF 2 5 uppställda villkoret om bekännelse till den rena evangeliska läran — att prinsar av det kungliga huset skall uppfödas i samma lära. Vidare följer: »Den av kungl. familjen, som ej sig till samma lära bekänner, vare från all successionsrätt utesluten».

Grundlagberedningen har under våren 1972 framlagt förslag till ny regeringsform (SOU 1972:15). Grundlagberedningen räknar med att förslaget skall kunna behandlas och antagas som vilande av riksdagen under 1973 års vårsession för att slutligt kunna antagas under våren 1974 av den riksdag som väljs vid det ordinarie riksdagsvalet i september 1973. Den nya RF beräknas med vissa undantag träda i tillämpning den 1 ja- nuari 1975.

Grundlagberedningen anser att de grund- lagsstadganden i gällande regeringsform, som har avseende på Svenska kyrkan, med visst undantag bör bibehållas tills vidare i avvaktan på det slutliga ställningstagandet till frågan om förhållandet mellan staten och Svenska kyrkan. Grundlagberedningen föreslår att aktuella bestämmelser —— efter redaktionella jämkningar och vissa ändring- ar som föranleds av förslaget i övrigt till ny regeringsform —— införs i övergångsbe- stämmelserna till den nya regeringsformen.

De bestämmelser i gällande regeringsform

som berör Svenska kyrkan har i grundlag- beredningens förslag inarbetats i övergångs- bestämmelserna under 9, som är av följande lydelse.

Ombud för svenska kyrkan sammanträder till allmänt kyrkomöte enligt vad som är särskilt föreskrivet.

Till prästerlig befattning inom svenska kyr- kan får ej annan utnämnas än den som be- känner kyrkans lära. Medför annan befattning skyldighet att undervisa i kristendom eller teo- logisk vetenskap. skall tagas den hänsyn till de sökandes trosåskådning som därav må påkallas. Befattningshavare, som ej tillhör svenska kyr- kan, får icke deltaga i avgörande av mål eller ärende, som angår kyrkans religionsvård eller religionsundervisning, utövning av prästämbe- tet, befordring eller ämbetsansvar inom kyrkan. Då sådant ärende avgöres av regeringen. skall dock hinder som nu sagts icke gälla för annan än föredraganden.

Till ärkebiskop eller biskop utnämner re- geringen en av de tre som har föreslagits i den ordning som kyrkolag stadgar. Om till— sättning av prästerliga tjänster i församlingar- na och den rätt som därvid tillkommer rege- ringen och församlingarna föreskrives i kyr- kolag.

Utan hinder av vad den nya regeringsformen föreskriver om att lag stiftas av riksdagen skall i fråga om kyrkolag gälla, att sådan lag stif- tas av regeringen gemensamt med riksdagen; dock att därvid erfordras samtycke jämväl av allmänt kyrkomöte. Har av riksdagen antaget förslag till kyrkolag ej utfärdats som lag före närmast följande lagtima riksmötes början, är förslaget förfallet.

Bestämmelsema i ] kapitlet 5 5 andra stycket i den nya regeringsformen skall icke gälla kyrklig kommun.

Genom denna regeringsform göres ej änd- ring i vad som hittills har gällt enligt 2 5 i den äldre regeringsformen.

Det forna prästeståndets privilegier, förmå- ner, rättigheter och friheter skall fortfarande gälla, om de ej har ägt oskiljaktigt samman- hang med den ståndet förut tillkommande re- presentationsrätten och således upphört med denna. Ändring eller upphävande av dessa pri- vilegier, förmåner, rättigheter och friheter får ej ske annorledes än genom regeringens och riksdagens sammanstämmande beslut och med bifall av allmänt kyrkomöte. (SOU 1972:15 s. 34—35.)

Grundlagberedningen föreslår alltså att en föreskrift om allmänt kyrkomöte skall inleda övergångsbestämmelserna punkt 9.

Stadgandet korresponderar med fjärde styc- ket, där det talas om samtycke av allmänt kyrkomöte. Formuleringen av stadgandet ansluter till nu gällande bestämmelse i kyr- komötesförordningen 1 5.

I andra stycket har inarbetats det bekän- nelsekrav som villkor för prästerlig tjänst och vissa andra befattningar som uppställs i RF 28 &. Grundlagberedningen har dock utformat stadgandet så att det i fråga om tjänstetillsättning inte enbart skall gälla tjänstetillsättning som ankommer på rege- ringen. — Bestämmelsen i RF 28 & tredje stycket att kvinna ej må utnämnas till präs- terlig tjänst har utgått ur grundlagberedning- ens förslag. Stadgandena i RF 29 och 30 åå om utnämning av ärkebiskop och biskopar resp. tillsättning av prästerliga tjänster i församlingarna har intagits under 9 tredje stycket sedan vissa formella ändringar och följdändringar vidtagits.

Grundlagberedningen anser att även de nu gällande reglerna om kyrkolagstiftning bör bibehållas i avvaktan på det slutliga ställningstagandet till kyrka-statfrågan, trots att de helt avviker från den ordning som grundlagberedningen föreslår för den fram- tida lagstiftningen. Grundlagberedningen föreslår att dessa regler inarbetas —— efter vissa jämkningar av formell natur — i över- gångsbestämmelserna under 9 fjärde styc- ket. — Promulgationsregeln föreslås förenk- lad i förhållande till nu gällande bestämmel- se. I fjärde stycket föreskrivs att av riks— dagen antaget förslag till kyrkolag måste utfärdas som lag före närmast följande lag- tima riksmötes början. I annat fall är för- slaget förfallet. — Stadgandet i RF 88 5 om förklaring över civil-, kriminal- och kyr- kolag har inte alls upptagits i grundlagbe- redningens förslag, då bestämmelsen betrak- tas som obsolet.

Den föreslagna bestämmelsen i 1 kap. 5 å andra stycket i den nya RF, till vilken hänvisas i femte stycket, är av följande lydelse. >>I kommunerna företrädes med- borgarna av valda ombud, som beslutar självständigt enligt lagarna.» — Genom att den citerade bestämmelsen inte skall gälla för kyrklig kommun, kan beslutsfunktionen

alltjämt utövas av kyrkostämma inom vissa kyrkokommuner.

Av sjätte stycket framgår att någon änd- ring ej görs beträffande det i RF 2 & uppställda kravet på Konungens bekännelse till den rena evangeliska läran.

Även bestämmelsen i RF 114 & angående prästerskapets privilegier har grundlagbe— redningen —— under hänvisning till stat-kyr— kaberedningens arbete —- föreslagit gälla övergångsvis. Stadgandet har intagits under 9 sista stycket.

Våra förslag avseende nu berörda grund- lagsfrågor framgår nedan i avsnitt 6.3.

6.2.3. Kyrkolagsfrågor 6.2.3.l Kyrkomötets ställning

Kyrkomötet är Svenska kyrkans eget re- presentativa och beslutande organ på riks- planet. Kyrkomötets sammansättning, ar- betsformer m.m. regleras i kyrkomötesför- ordningen (KMF) samt arbetsordning för det allmänna kyrkomötet, antagen den 7 december 1948.

6.2.3 .2 Kyrkomötets sammansättning

Kyrkomötet består av 96 ledamöter, varav 39 är prästerliga ombud och 57 lekmanna- ombud. De prästerliga ombuden är dels samtliga 13 biskopar och dels 26 valda om- bud för stiften. Stiftsombuden utses genom direkta val av respektive stifts präster. Lek- mannaombuden väljs genom indirekta val av särskilda elektorer vilka i sin tur ut- setts av kyrkofullmäktige, kyrkostämma el- ler särskilda av dessa organ valda delege- rade. Den som äger utöva prästerlig tjänst får inte vara lekmannaombud. — Som all- mänt kompetenskrav för ombud vid kyrko- möte gäller att ombudet måste tillhöra Svenska kyrkan.

6.2.3.3 Kyrkomötets arbetsformer

Kyrkomötet sammanträder vart femte år om inte Kungl. Maj:t sammankallar mötet Of-

tare. Kyrkomötet äger inte utan särskilt medgivande av Kungl. Maj:t sammanträda under längre tid än 35 dagar. Ärendena be- reds i Olika utskott som kyrkomötet tillsät- ter. Utskotten sammansätts enligt princi- pen att antalet prästerliga ombud och lek— mannaombud skall förhålla sig till varand- ra som 3:4. _ Sådana ärenden som väckts genom motioner vid kyrkomötet kan också överlämnas till en särskild utredningsnämnd som mötet tillsätter. För nämndens samman- sättning gäller samma proportioner av präs— ter — lekmän som i utskotten, alltså 3 präs- ter och 4 lekmän. Enligt KMF 14 5 är utredningsnämndens uppgift att till näst- följande kyrkomöte bereda samt avge ytt- randen och förslag i de ärenden som mö- tet i anledning av väckta motioner över- lämnar till nämnden. Dess verksamhets- period är begränsad till ett år efter kyrko- mötets slut. Med Kungl. Maj:ts medgivande kan dock nämnden även få sammanträda under högst två månader omedelbart innan nästa kyrkomöte börjar. Kungl. Maj:t fast- ställer instruktion för nämnden efter förslag av kyrkomötet. Nu gäller instruktion (1951: 505) för allmänt kyrkomötes utrednings- nämnd.

6.2.3.4 Kyrkomötets uppgifter

Kyrkomötet kan sägas ha tre olika slags funktioner, nämligen att medverka i viss lagstiftning, att höras i vissa kyrkliga frågor och att i övrigt utgöra opinionsorgan samt att ta viss befattning med de centrala kyrk- liga styrelserna. '

Jämlikt bestämmelser i grundlag med- verkar kyrkomötet som framgått ovan vid viss lagstiftning. Enligt RF 87 ä 2 mom. erfordras nämligen samtycke av allmänt kyrkomöte för stiftande, förändring eller upphävande av kyrkolag. (Innebörden av kyrkomötets medbestämmanderätt behand- las närmare nedan.)

Kyrkomötets bifall är vidare en förut- sättning för ändring eller upphävande av prästerskapets privilegier (RF 114 5, se ovan avsnittet angående grundlagsfrågor).

Med stöd av KMF 1 & fungerar kyrko- mötet även som ett opinionsorgan i kyrk- liga frågor. Enligt detta stadgande äger kyrkomötet uppta till behandling sådana ”kyrkliga” ärenden som överlämnats till mötet av Kungl. Maj:t, som anhängiggjorts av enskilda ledamöter motionsvägen eller som överlämnats av föregående kyrkomöte till den särskilda utredningsnämnden och vari denna avgivit betänkande.

Området för kyrkomötets möjligheter att avge opinionsyttringar är inte klart avgrän- sat genom författningar och praxis. Ofta har emellertid Kungl. Maj:t låtit inhämta kyrkomötets yttrande i frågor som faller utanför kyrkomötets medbestämmanderätt men som bedöms ha betydelse för kyrkan. Kyrkomötet självt har i vissa fall behand- lat frågor med endast ringa samband med kyrkolagsområdet. Kyrkomötets befattning med dessa ärenden inskränker sig dock till att avge yttranden eller göra framställning- ar hos Kungl. Maj:t.

I ett avseende förutsätts emellertid kyr- komötets opinionsyttring ha bindande ver- kan. Enligt KMF 15 ä 2 mom. erfordras för bifall i fråga om antagande av eller ändring i de kyrkliga böckerna kvalificerad majoritet vid omröstning. Det är att ob- servera att omröstningen endast avser ett beslut innefattande en meningsyttring. Stad- gandet har emellertid i praxis tillämpats så att Kungl. Maj:t endast meddelat beslut i denna typ av ärenden med ifrågavarande stöd av kyrkomötet.

Kyrkomötets befattning med de centrala kyrkliga styrelserna består i att välja med— lemmar i styrelserna, att mottaga redovis- ning för styrelsernas förvaltning och berät- telse över deras verksamhet samt att pröva frågan om beviljande av ansvarsfrihet för deras förvaltning.

6.2.3.5 Kyrkomötets medverkan vid stiftan— de av kyrkolag

Genom stadgandet i RF 87 5 2 mom. äger kyrkomötet en grundlagsenlig rätt att med— verka vid stiftandefändring eller upphä—

vande av kyrkolag. Alltsedan bestämmel- sen kom till har den varit föremål för olika tolkningar. 1951 års kyrkomöteskommitté (SOU 1955:47) hävdade att kyrkomötet är likställt med riksdagen i fråga om kyrko— lagstiftning. Kyrkomötet har då rätt att ta initiativ i kyrkolagsfrågor och Kungl. Maj:t år oförhindrad att förelägga kyrkomötet ett kyrkolagsförslag innan det behandlas i riks- dagen. Enligt denna uppfattning innebär kyrkomötets medverkan vid tillkomsten av kyrkolag en reell medbestämmanderätt.

Kyrkomöteskommitténs uppfattning har numera allmänt accepterats, vilket framgår av den fasta praxis som utvecklats på om- rådet. Det råder alltså numera ingen tve- kan om att kyrkolagsfrågor kan behandlas inom kyrkomötet innan riksdagen tagit ställning.

Kyrkomötets rätt att ta initiativ i lag- stiftningsfrågor innebär emellertid inte nå- gon skyldighet för Kungl. Maj:t att uppta kyrkomötets förslag till prövning. Däremot är Kungl. Maj:t alltid skyldig att pröva de lagförslag som framläggs av riksdagen (RF 87 ä 1 mom.).

6.2.3.6 Kyrkolagsbegreppet

Nu rådande förhållande att kyrkomötet är medbestämmande i fråga om stiftande av kyrkolag utgör som tidigare framhållits ett väsentligt inslag i nuvarande kyrka-statre- lation. Innebörden av begreppet kyrkolag har emellertid varit omtvistad. Före repre- sentationsreformen 1866 gjordes, vad gäl- ler lagstiftningsformen, ingen åtskillnad mellan kyrkolag och allmän civil- och kri- minallag. Först därefter, när kyrkolagstift- ningen skildes från den allmänna lagstift- ningen och lades under det då nyinrättade kyrkomötets kompetens blev det aktuellt att försöka avgränsa kyrkolagsområdet från andra lagområden. Olika uppfattningar fanns då det gällde att bestämma begrep- pet kyrkolag. Å ena sidan gav man kyrko- lagsbegreppet en formell innebörd och av- såg därmed endast 1686 års kyrkolag med däri vidtagna ändringar. Å andra sidan häv-

dades att innehållet i en lag eller författ- ning avgör om den är kyrkolag eller ej, alltså ett materiellt kyrkolagsbegrepp.

Kyrkomöteskommittén (SOU l955:47) försökte dra upp gränslinjerna för kyrko- lagsområdet och anslöt sig därvid till upp- fattningen om ett innehållsbestämt, mate- riellt lagbegrepp. Sammanfattningsvis ansåg kommittén att kyrkolagsbegreppet innefat— tar — förutom 1686 års kyrkolag och sup- plerande författningar —— de bestämmelser som är av grundläggande betydelse för den kyrkliga organisationen och verksamheten. Enligt kommittén reglerar kyrkolag endast kyrkliga angelägenheter av större vikt för kyrkan. Frågor, där det borgerliga samhäl— lets intressen framträder med särskild styr- ka bör dock undantas från kyrkolagsområ- det, även om de är av stor betydelse för kyrkan. Samtidigt påpekar emellertid kom- mittén att en bestämning av kyrkolagsbe- greppet med hänsyn till kyrkans och det borgerliga samhällets anspråk inte kan gö- ras helt entydig. Frågan om vad som är av stor betydelse för kyrkan lämnar utrymme för olika värderingar beroende på envars inställning till kyrkan och samhällsfrågorna iövrigt.

Kyrkomöteskommitténs sätt att angripa problemet om bestämning av kyrkolagsbe- greppet har accepterats i praxis. I proposi- tionen (1970:l68) med förslag till lag om förvaltning av kyrklig jord m. m. har exem- pelvis departementschefen — som avgörande argument för att den föreslagna lagstift- ningen skulle anses som kyrkolag — an- fört, att den ”omfattar nämligen grundläg— gande bestämmelser om de ekonomiska och organisatoriska betingelserna för kyrkans verksamhet” (5. 134).

Den bestämning av kyrkolagsbegreppet som alltså numera godtagits får praktisk betydelse bl.a. vid tillämpning av regeln om formell lagkraft. Denna innebär att lag som stiftats som kyrkolag endast får upp- hävas eller—ändras på samma sätt som den tillkommit, således under medverkan av kyrkomötet.

6.2.4. Överväganden 6.2.4.1 Identitetsfrågor

En av huvudfrågorna är om Svenska kyrkan efter relationsförändringen skall anses vara densamma som den nuvarande eller om en ny kyrka skall anses bildad. Frågan sammanhänger med uppfattningen hur den nuvarande kyrkan rättsligt skall betraktas.

Enligt en numera allmänt omfattad prin— cip, uttryckt bl. a. i religionsfrihetslagen, an- ses Svenska kyrkan utgöra ett särskilt tros- samfund. Även om lagstiftningen rörande Svenska kyrkan upphävs, består trossam- fundet Svenska kyrkan som en andlig och reell enhet i samhället. Denna uppfattning var grundläggande för 1958 års utredning kyrka-stat och fanns dokumenterad redan i det utlåtande av dåvarande konstitutions- utskottet vilket låg till grund för tillsättande av utredningen, liksom också i direktiven för utredningen.

Den grundprincip som bör gälla vid över- gången till ett nytt organisatoriskt system för Svenska kyrkan är också enligt vår mening att denna förblir samma trossamfund som förut. Det som konstituerar Svenska kyrkan i dag är dess församlingsorganisation. En avgörande förutsättning för att identitet skall föreligga juridiskt sett mellan nuva- rande Svenska kyrkan och en kyrkoorgani- sation, som träder i dennas ställe, är att för- samlingarna består som basenheter i den nya organisationen vid övergångstillfället. Den primära effekten av övergången blir då att församlingarna övergår från att vara offentligrättsliga korporationer (kommuner) till att vara privaträttsliga sammanslutningar.

Vi förutsätter alltså att den organisato- riska uppbyggnaden av Svenska kyrkan på lokalplanet efter relationsförändringen inte blir föremål för någon genomgripande re- formering i förhållande till nuläget. Man kan troligen räkna med att endast sådana förändringar kommer att genomföras som står i direkt samband med relationsföränd- ringen eller eljest nödvändiggörs av denna. Det kan således förväntas att innehållet i församlingsstyrelselagen bibehålls i tillämp-

liga delar, varvid de aktuella bestämmelserna kan antas bli överförda till en inomkyrklig stadga.

Vi utgår från att den för Svenska kyrkan typiska kombinationen av prästerlig ämbets- förvaltning och folkligt förankrad försam- lingsstyrelse kommer att bestå i den nya or- ganisationen. Vi konstaterar att biskopar och präster inte enbart har ställning som tjäns— temän eller funktionärer inom en organisa- tion. Som innehavare av det religiöst be- stämda prästämbetet i kyrkan har de dess- utom ett självständigt ansvar för kyrkans lära, undervisning och sakramentsförvalt- ning.

Vidare utgör den fasta uppbyggnaden med kyrkofullmäktige valda bland med— lemmarna och kyrkomötesrepresentanter valda av dessa en väsentlig demokratisk förankring som ger yttre stadga åt kyrkan för framtiden. Detta ligger helt i linje med utvecklingen från den gamla socknens själv- ständighet med dess väsentliga lekmannain- slag.

Vi finner anledning förmoda att det av 1968 års kyrkomöte antagna s.k. reform- programmet blir vägledande för utforman— det av den nya ordningen, vilket skulle stär- ka den demokratiska karaktären även av den centrala och regionala organisationens uppbyggnad.

Vidare utgår vi från att en styrande och samordnande funktion också framgent kom- mer att utövas på stifts- och riksplanet vari- genom Svenska kyrkans riksomspännande karaktär bevaras. Det förhållandet att för- samlingarna utgör basenheter innebär inte att de kan lösgöra sig från sambandet med stiftet och riksorganisationen samt de förpliktelser som följer med detta. För— samlingarnas identitet består endast inom ramen för trossamfundet Svenska kyrkan och den för detta gällande ordningen.

6.2.4.2 Statens medverkan vid fastställande av en konstitution för Svenska kyrkan

De väsentligare element som konstituerar re- lationen mellan staten och Svenska kyr- kan av i dag är bl.a. följande. De grund-

läggande reglerna för kyrkans organisation och verksamhet är givna i form av lagar och författningsbestämmelser av olika slag. Be- slutsrätten i kyrkliga ärenden ankommer mestadels på statliga organ eller organ som givits kompetens att besluta i sådana ären- den genom allmänna författningsbestäm- melser. En förändring av nuvarande rela— tion enligt vårt förslag innebär alltså att den författningsreglering som gäller särskilt för Svenska kyrkan kommer att upphöra, så att kyrkan får en självständig beslutande- rätt. För att åstadkomma att Svenska kyr- kan får egna beslutande organ som kan ta över de beslutsfunktioner som för närva- rande tillkommer statliga organ, måste kyrkan övergå från att vara offentligrätts- ligt reglerad till att vara rättssubjekt av pri- vaträttslig karaktär.

Detta aktualiserar de viktiga problemen hur en förändring av nuvarande relation mellan staten och Svenska kyrkan konsti- tutionellt och lagstiftningsmässigt skall ge- nomföras och hur Svenska kyrkan skall kunna tillsätta de organ den behöver för att kunna utöva sin självbestämmanderätt. I samband därmed måste beröras frågan i vilken omfattning staten skall medverka vid utformandet av den framtida Svenska kyrkans organisation och verksamhet.

Som framgått i kapitel 3 innebär vår värdering av principen om religionsfrihet att trossamfunden skall få verka fritt i en- lighet med sin bekännelse. Detta innebär att de skall ha frihet att själva bestämma om sina angelägenheter i religiöst, organisato- riskt och ekonomiskt avseende. Till följd härav anser vi att staten ej skall delta i ut- formandet av organisationsreglerande be- stämmelser för trossamfunden. Det skall således ankomma på Svenska kyrkan själv att besluta om organisatorisk uppbyggnad, medlemsbegrepp, verksamhet m. m.

Förhållandet är emellertid att nu existe- rande kyrkliga organ på riksplanet — liksom andra kyrkliga organ —— saknar befogenhe- ter att besluta om de regler som skall gälla för Svenska kyrkans organisatoriska upp- byggnad och verksamhet i ett s.k. fritt läge. Nuvarande riksomspännande kyrkliga or-

gan har inte konstitutionell möjlighet att utöva beslutsfunktionen rörande de inom— kyrkliga angelägenheterna, exempelvis fast- ställande av kyrkans böcker.

Enligt vår mening är det angeläget att Svenska kyrkan vid relationsförändringen inte ställs utan organ som kan överta de uppgifter som nu omhänderhas av statliga myndigheter. Statsmakterna måste ansvara för att initiativ tas till planering av Svenska kyrkans självständiga organisation och verk- samhet. En väsentlig fråga blir genom vilken process en ny konstitution för Svenska kyr- kan skall kunna utarbetas, varigenom denna erhåller organ med kompetens att fatta be- slut om de grundläggande reglerna.

Redan genom den ordning som f. n. gäl- ler för beslutsfattandet, nämligen genom samfällda beslut av Kungl. Maj:t, riksdag och kyrkomöte, finns möjlighet att fast- ställa bestämmelser att gälla övergångsvis. Genom att utnyttja den gällande ordningen för beslutsfattandet kan alltså statsmakter- na medverka till att Svenska kyrkan ges möj— lighet att åstadkomma det regelsystem som behövs för att grundlägga framtida organi- sation och verksamhetsinriktning. Däremot innebär inte detta tillvägagångssätt att stats- makterna lägger sig i utformandet av själ— va innehållet i regelsystemet. I det följande skall skisseras ett konstitutionellt möjligt tillvägagångssätt att genomföra en reform. Vidare ges en modell för att skapa organ med uppgift att fastställa en konstitution för det oavhängiga trossamfundet Svenska kyr- kan.

6 .2 .4.3 Principbeslut

Ett av de grundläggande elementen i vårt förslag är att Svenska kyrkan skall ges möjlighet att under en förberedelsetid ge- nom utredningsarbete planera för tillkoms- ten av organ som skall överta beslutanderät- ten i de inomkyrkliga angelägenheter som nu handhas av statliga organ. Vidare skall Svenska kyrkan ges tillfälle att utarbeta för- slag till grundläggande regler för den fram- tida organisationen m.m. —-— En annan ut— gångspunkt för vårt ställningstagande är

att nu gällande ordning, som bl. a. konstitue- rar sambandet mellan staten och Svenska kyrkan, skall vara oförändrad under denna förberedelsetid.

Då det här gäller en omfattande reform med tillämpning av olika lagstiftningsfor- mer föreslår vi att riksdagen inledningsvis fattar ett principbeslut på grundval av en av Kungl. Maj:t framlagd principproposi- tion. Genom detta fastslås allmänna riktlin- jer för det fortsatta reformarbetet vilka är avsedda att bli förverkligade genom senare fattade separata riksdagsbeslut. Visserligen är en ny riksdag konstitutionellt inte bunden av tidigare riksdagsbeslut. Men ett princip- beslut av här föreslagen art torde dock ge en i praktiken tillräckligt fast utgångspunkt för det fortsatta arbetet. En liknande tek- nik har tidigare använts exempelvis vid rät- tegångsreformen på 1930- och 40-talen och vid skolreformen på 1950- och 60-talen.

Genom principbeslutet bör först Och främst uppdragas de principiella riktlinjer- na för utformningen av det framtida för- hållandet mellan staten och trossamfun- den. Principbeslutet bör vidare innehålla en översiktlig redogörelse för de lagar och författningar som måste upphöra att gälla i och med förändringen av relationerna mel- lan staten och Svenska kyrkan samt en tids- plan för de kommande besluten om upphä- vande av berörda bestämmelser. I princip- beslutet bör också anges riktlinjer för ut- formningen av samhällets framtida ekono- miska stöd till trossamfunden. Även den principiella inriktningen av regler som rör dispositionen av den kyrkliga egendomen bör framgå av principbeslutet. Vidare bör anges riktlinjer för utformningen av den statliga garanti som bör tillförsäkras vissa kyrkliga personalgrupper.

Förutom den-framtidsmodell för förhål- landet mellan staten och trossamfunden som sålunda skisseras genom principbeslutet, bör detta även innehålla en beskrivning av vissa särskilda övergångsanordningar som föreslås gälla för Svenska kyrkan under en begränsad tidsperiod.

I principbeslutet bör vidare innefattas riktlinjer för det utrednings- och planerings-

arbete som förutsätts bli påbörjat snarast möjligt sedan erforderliga beslut därom fat- tats. Genom detta arbete skall Svenska kyr- kans framtida organisatoriska uppbyggnad m.m. planläggas självständigt vilket när- mare utvecklas nedan.

Förutom det nu aVSedda utredningsarbetet skall — såsom framgått av avsnitt 4.3 och 4.4 — även annat utrednings- och plane- ringsarbete, och i flera fall förhandlingar, verkställas för att möjliggöra de reformer vi föreslår. Så är fallet beträffande förvalt- ningen av de allmänna begravningsplatser- na och Svenska kyrkans icke församlings- bundna religiösa verksamhet. Även riktlin- jer för de sistnämnda utredningsarbetena bör omfattas av principbeslutet.

Vidare skall principbeslutet även omfatta planer för ett särskilt kyrkomöte som skall möjliggöra övergången till ett nytt organi- satoriskt system. Detta s.k. övergångskyr- komöte (avsnitt 6.2.4.6) måste utrustas med särskild kompetens att kunna övergångsvis fastställa en ny ordning för Svenska kyrkan. Kyrkomötet avses bli sammankallat sedan utrednings- och planeringsarbetet avslutats, vilket kan beräknas ske senast år 1981.

Tidsmässigt utgår vi från att det nu be- skrivna principbeslutet skall fattas av riks- dagen under 1974 års vårsession. Utred- ningsarbetet för Svenska kyrkans vidkom- mande påbörjas snarast möjligt, sedan er- forderliga beslut fattats av Kungl. Maj:t, riksdag och kyrkomöte samma år.

6.2.4.4 Förberedelsearbete

Det utrednings- och planeringsarbete som under förberedelseperioden skall fortgå inom Svenska kyrkans ram kan förväntas även omfatta anordnande av konferenser, regionala samråd o.d. Visst förberedande förhandlingsarbete angående den kyrkliga personalen tänkes också kunna äga rum un- der perioden. — Vi föreslår att anslag över statsbudgeten ställs till förfogande för ar- betet i erforderlig utsträckning, liksom för en kansliorganisation inom Svenska kyrkan med tillräckliga resurser att biträda med detta arbete.

Jämsides med utredningsarbetet för Svens- ka kyrkan förutsätter vi ett utredningsar- bete i statlig regi bl.a. för att förbereda upphävandet av nuvarande offentligrättsliga reglering av Svenska kyrkan. Därtill kom- mer de särskilda utredningarna angående förvaltningen av allmänna begravningsplat- ser och den icke församlingsbundna verk- samheten som vi förordat i avsnitt 4.5.3 resp. 4.5.7.

De närmare direktiven för utrednings— och planeringsarbetet för Svenska kyrkan förutsätts bli utfärdade av Kungl. Maj:t. Det kan vidare förutsättas att direktiven blir utformade på grundval av de riktlinjer för detta arbete som angetts i det av riks- dagen år 1974 fattade principbeslutet och sedan kyrkomötet samma år fått tillfälle att yttra sig. Direktiven bör i det väsent- liga föreskriva att utredningsarbetet skall leda till framläggande av förslag till ett grundläggande regelsystem för trossam- fundet Svenska kyrkans organisatoriska uppbyggnad och verksamhetsinriktning, allt- så en konstitution för samfundet. Genom konstitutionen regleras bl.a. utformningen och tillsättandet av det organ som skall ut- göra högsta beslutande instans inom Svens- ka kyrkan och som således har att slutgiltigt fastställa konstitutionen för samfundet. Till- sättandet av detta organ, som alltså skall fungera som en ”konstituerande kongress" för Svenska kyrkan, blir en angelägenhet enbart för Svenska kyrkans medlemmar. Va- let av ledamöter i denna ”kongress” kom- mer att förrättas utan Officiell medverkan.

Det utarbetade förslaget till konstitution för Svenska kyrkan måste dock först fram- läggas övergångsvis inför ett allmänt kyr- komöte, som bör sammankallas sedan för- beredelsearbetet avslutats, vilket kan be- räknas ske senast år 1981. Detta ”övergångs- kyrkomöte” blir därmed det sista allmänna kyrkomötet enligt nu gällande ordning. Det förutsätts godkänna konstitutionsförslaget att gälla interimistiskt till dess konstitutio- nen slutgiltigt fastställs av det nya beslu- tande organet, den ”konstituerande kongres- sen”.

Den av övergångsmötet interimistiskt an-

tagna konstitutionen kan således betraktas som ett förslag som kan antas i oförändrad eller modifierad form av den konstitueran- de kongressen. Övergångskyrkomötet måste emellertid tilläggas särskild kompetens att fatta beslut om antagande av interimskon- stitutionen, vilket närmare utvecklas nedan.

Konstitutionen förutsätts innehålla be- stämmelser, som ersätter de väsentliga reg- ler om församlingens organisation och verk- samhet som nu ingår i församlingsstyrelse— lagen. En sådan ”församlingsstyrelsestadga” måste sålunda först reglera frågorna om kyrklig rösträtt. Vi förutsätter att regler härom kan kopieras direkt på nuvarande regler om kyrkofullmäktigeval utom att krav på svenskt medborgarskap inte längre behöver upprätthållas. Vidare måste regler utfärdas om kyrkoavgift för Svenska kyr- kans medlemmar.

Genom utredningsarbetet skall vidare ut- arbetas förslag till de stadgar som behövs för reglering av de nu såsom inomkyrkliga betecknade angelägenheterna. Dessa stad- gar avses sålunda motsvara de bestämmel- ser som f.n. reglerar de inomkyrkliga frå- gorna och som är givna i form av kyrko— lag eller utfärdade av Kungl. Maj:t som ad- ministrativa föreskrifter m.m. Stadgeförsla- gen förutsätts bli interimistiskt godkända av övergångskyrkomötet för att sedermera slut- giltigt fastställas av den konstituerande kongressen.

Därutöver kan tänkas att utrednings- och planeringsarbetet leder till att riktlinjer dras upp för Svenska kyrkans medverkan i det ekumenisk-ekonomiska samarbete som vi föreslår skall komma till stånd för bl.a. fördelning av särskilda statsbidrag. Utform- ningen av detta samarbete måste givetvis ske i samråd med övriga trossamfund.

För att handha det här beskrivna ut- rednings- och planeringsarbetet för Svenska kyrkan bör ett särskilt organ inrättas. Vi anser att kyrkomötet bör få i uppdrag att tillsätta detta organ. Med nuvarande reg- lering äger kyrkomötet endast utse vissa ut- skott för beredning av ärendena under det möte som pågår samt den särskilda utred- ningsnämnden enligt KMF 14 5. Denna

har till uppgift att till nästa kyrkomöte be- reda ärenden i anledning av väckta motio- ner men dess verksamhet är bunden till vissa angivna tidsperioder. Vi föreslår där- för att mötet ges befogenhet att tillsätta ett särskilt organ som får arbeta under den tid som behövs för att förslagen skall kunna läggas fram.

Denna fråga synes kunna lösas antingen genom ändring i kyrkomötesförordningen eller genom stiftande av särskild lag. Oav- sett vilket alternativ som väljs måste kyrko- mötets samtycke inhämtas. Vi anser den lämpligaste vägen vara att en lag stiftas för ändamålet i stället för att tillägg görs till gällande kyrkomötesförordning. Sistnämn- da förfarande kan nämligen medföra vissa lagtekniska komplikationer. Vi anser vida- re att Kungl. Maj:t och riksdag kan fatta beslut i denna lagfråga under våren 1974 i anslutning till det principbeslut som vi utgår från skall fattas av statsmakterna (jfr av- snitt 6.2.6). Lagförslaget kan underställas det kyrkomöte, som beräknas kunna inkal- las senare samma år. Lagen bör kunna be- handlas så skyndsamt av kyrkomötet att den kan promulgeras av Kungl. Maj:t un- der det pågående mötet, varefter detta kan tillsätta utredningsorganet.

6.2.4.5 Erforderliga regler för ett särskilt ut- redningsorgan

Den särskilda lag som vi föreslår bli stif- tad för att ifrågavarande utredningsorgan skall kunna inrättas får tillfällig karaktär. Den bör innehålla endast grundläggande be- stämmelser och i övrigt en regel som ger kyrkomötet befogenhet att bestämma detal- jerna hur organet skall vara sammansatt, hur ledamöterna skall utses och hur arbe- tet skall bedrivas.

Grundläggande bestämmelser bör antagas i den ordning som nu gäller med hänsyn till att organet skall arbeta under de rådan- de kyrkorättsliga förhållandena.

Som ett första avsnitt bland bestämmelser- na bör preciseras organets uppgifter med ut- gångspunkt i vad vi har föreslagit i det föregående. Det bör tydligt framgå att upp-

gifterna avser de särskilda spörsmål som äger samband med regleringen och verkning- arna av att förhållandet mellan staten och Svenska kyrkan får en annan karaktär.

En utgångspunkt när det gäller regler i övrigt för organet kan vara innehållet i 13 och 14 %% KMF. I dessa paragrafer ges föreskrifter om tillsättande av kyrkomötets olika utskott resp. den särskilda utrednings- nämnden.

Organet kommer att få en betydelsefull och central ställning i förberedelsearbetet. Det får därför anses vara av intresse att kyrkomötet är helt obundet i sitt val av väl kvalificerade ledamöter. En lämplig kan— didat bör därför, i motsats till vad som sägs i 14 % KMF, inte behöva vara ledamot i det kyrkomöte som utser denne. Vi anser det inte heller behövligt att man ger före- skrift om ett relationstal mellan präster och lekmän, eftersom valmöjligheten inte är begränsad till ledamöterna av kyrkomötet. Enda nödvändiga kriterium är enligt vår mening vad som anges i 3 % första stycket KMF om tillhörighet till Svenska kyrkan.

När det gäller antalet ledamöter bör be- aktas att organet kommer att arbeta inten— sivt under flera år samt att ledamöterna måste sätta sig in i många komplicerade frågor vilka ofta äger inbördes samman— hang. Det kan därför ifrågasättas om det är lämpligt att utse suppleanter för leda- möterna. Vi anser att ledamöter bör utses till ett antal som är så avvägt, att å ena si- dan effektiva arbetsformer kan skapas för organet men å andra sidan frånvaro på grund av giltigt förfall för ledamot kan till- låtas.

Val av ledamöter bör kunna ske i den ord— ning som anges i 16 % KMF.

Organet bör självfallet inte, såsom före— skrivs i 14 5 KMF för den särskilda utred- ningsnämnden, vara bundet till att i huvud- sak arbeta endast året efter ett kyrkomöte.

För organet bör gälla en särskild instruk- tion eller arbetsordning som upptar behöv- liga bestämmelser av administrativ natur för verksamheten. En sådan instruktion bör kunna antagas av kyrkomötet ensamt. Vi förutsätter dock att ett förslag upprättas

inom vederbörande statsdepartement. Väg- ledande härvidlag bör vara de allmänna regler som finns i tidigare utfärdade in- struktioner för olika nämnder och inrätt— ningar m.m. vilkas Offentliga verksamhet har en mera tillfällig karaktär.

Med hänsyn till vårt förslag att stiftan- det av lagen skall ske under medverkan av det av oss tänkta kyrkomötet 1974 för att sedan promulgeras och tillämpas av samma kyrkomöte, kan det synas lämpligt att mö— tet tillsätter utskott enligt 13 5 3 mom. KMF för beredande av frågan.

6.246. Övergångskyrkomöte

Det kyrkomöte, som vi förutsätter skall kunna sammankallas efter förberedelsearbe- tets avslutande och senast 1981 för bl.a. an- tagande av en interirnskonstitution för Svenska kyrkan, äger med gällande lagstift- ning inte behörighet att fatta ett sådant be- slut. Detta ”övergångskyrkomöte” måste därför utrustas med utökad kompetens att handlägga denna fråga och besluta därom. Regler om utvidgning av kyrkomötets behö- righet kan lagtekniskt antingen intagas i kyrkomötesförordning'en eller i särskild lag. Även i detta fall anser vi det vara lämpli- gast att en särskild lag stiftas för ändamålet. Beslut i denna lagfråga bör fattas av kyrko- möte och riksdag någon gång under förbe- redelseperioden.

Övergångskyrkomötet förutsätts ha den sammansättning som gäller enligt nuvarande reglering. Lekmannaombuden utses således på basis av det kyrkofullmäktigeval som beräknas äga rum 1979. Med det av oss fö- reslagna tidsschemat för genomförande av relationsförändringen kommer valet 1979 att bli det sista kyrkofullmäktigevalet enligt nuvarande offentligrättsliga valsystem. Näs- ta val — som materiellt sett kan ges sam- ma utformning — blir Svenska kyrkans egen angelägenhet.

6.2.4.7 Val till ”konstituerande kongress”

Det förslag till grundläggande regelsystem för Svenska kyrkan, som enligt vårt förslag avses bli utarbetat av särskilt, av kyrkomö-

tet utsett organ, förutsättes bli interimistiskt antaget av övergångskyrkomötet 1981. För att interimskonstitutionen skall definitivt få giltighet som grundläggande ordning för Svenska kyrkan måste den slutgiltigt faststäl- las av det organ, som enligt interimskonsti- tutionen skall utgöra högsta beslutande in- stans inom trossamfundet. Vi har ovan kal- lat detta organ ”konstituerande kongress”.

För val till detta beslutande organ kan övervägas alternativa system.

En möjlighet är att övergångskyrkomötet i samband med antagande av interimskonsti- tutionen fastställer en ny valordning för ut- seende av ledamöter till den konstituerande kongressen. Valen kan förutsättas äga rum i de enheter som utgörs av församlingarna, och som får sin identiska motsvarighet i den nya organisationen. Sådana val kom- mer att till sin utformning motsvara de nu- varande kyrkofullmäktigevalen men blir till sin karaktär inte offentligrättsliga. Valen kan förmodas äga rum under hösten 1982 eller i början av 1983.

Ett alternativt tillvägagångssätt är att i interimskonstitutionen föreskrivs att val till den konstituerande kongressen får hål- las enligt gällande bestämmelser så att de redan valda kyrkofullmäktige får fungera som ombud i de nya, med församlingarna identiska basenheterna. Då kan dessa val ti- digareläggas och övergången ske snabbare.

6.3. Upphävande av det offentligrättsliga regelsystemet för Svenska kyrkan

6.3.1. Formella åtgärder

De förslag vi lägger fram om förändrade re- lationer mellan staten och trossamfunden innebär från lagstiftningssynpunkt att den offentligrättsliga regleringen av Svenska kyrkan och dess församlingar upphävs.

Som redovisats i avsnitt 6.1 föreligger här ett omfattande komplex av rättsregler av Olika natur. För att detta regelsystem skall kunna upphävas måste den för all lagstift- ning grundläggande principen om formell lagkraft iakttas. Innebörden av denna prin- cip är att ändring eller upphävande av gäl-

lande lag- och författningsbestämmelse skall företas i samma ordning i vilken bestäm- melsen tillkommit. Detta får till följd att be- slutsfattandet om upphävande eller ändring av den kyrkorättsliga lagstiftningen måste ske i varierande former och vid olika tid- punkter beroende på de berörda bestäm— melsernas karaktär. För grundlagsändring krävs sålunda beslut av Kungl. Maj:t och två riksdagar med nyval mellan besluten. Upphävande av bestämmelser av kyrkolags natur fordrar samstämmiga beslut av Kungl. Maj:t, riksdag och kyrkomöte och blir alltså beroende av tidpunkten för all- mänt kyrkomöte. För lagar av allmän ci- villags eller kommunallags karaktär krävs beslut av Kungl. Maj:t och riksdagen. Be- träffande sådana bestämmelser som ut- färdats av Kungl. Maj:t ensam men efter kyrkomötets hörande brukar kyrkomötet höras innan Kungl. Maj:t beslutar om änd- ring.

I avsnitt 6.2.4.3 föreslår vi att riksdagen inledningsvis år 1974 skall fatta ett princip- beslut rörande riktlinjerna för det reform- arbete som skall leda till att Svenska kyr- kan får en i förhållande till andra trossam- fund mer likartad ställning.

Efter principbeslutet följer enligt vårt för- slag en förberedelseperiod varunder visst utrednings- och planeringsarbete både inom Svenska kyrkan och i statlig regi skall verk- ställas (se avsnitt 6.2.4.4). Under förberedel- seperioden genomförs även vissa delrefor- mer enligt våra förslag i kapitel 4: folkbok- föringens överförande till borgerligt organ och överförande av huvudmannaskapet för allmänna begravningsplatser till kommuner- na samt i samband med dessa reformer be- frielse för icke-medlemmar resp. juridiska personer från församlingsskatt. Vidare sker sådana inomkyrkliga reformer som kan ge- nomföras innan Svenska kyrkan fått egna organ med självbestämmanderätt, såsom överförande till domkapitlen av utnämnings- rätten för de s.k. tredjegångstillsättningarna av kyrkoherdar samt vissa dispensärenden.

Sedan förberedelsearbetet avslutats och en konstitution för Svenska kyrkan interi- mistiskt antagits av det s.k. övergångskyr-

komötet, kan erforderliga ändringar i nu— varande regelsystem träda i kraft, varige— nom Svenska kyrkans offentligrättsliga ka- raktär upphör. Vi utgår från att denna för- ändring av Svenska kyrkans ställning skall kunna genomföras vid årsskiftet 1982/83.

6.3.2. Statsrättsliga bestämmelser i grundlag m.m.

Vid den förändring av relationerna mellan staten och Svenska kyrkan som vi föreslår finns ingen grund för en särskild statsrätts— lig reglering av Svenska kyrkan. Princi— piellt sett bör därför samtliga nu gällande bestämmelser i grundlag som berör Svens- ka kyrkan samt övriga lag- och författ- ningsbestämmelser avseende Svenska kyr- kans statsrättsliga ställning bringas att upp- höra.

Detta kan ytterligare motiveras på vissa punkter. Den statliga sanktionen åt den evangelisk-lutherska kristendomsuppfatt- ningen genom stadgandet i RF & 2 strider mot vår uppfattning att trossamfunden skall vara likställda.

Trossamfunden bör ha självbestämman- derätt, varför statsmakternas befattning med Svenska kyrkans inre organisatoriska frå- gor och trosfrågor bör upphöra. Det får till följd att bestämmelserna i RF om kyr- kans bekännelse och lära (2 ä), bekännelse— kravet för prästerliga befattningshavare (28 å) och tillsättning av prästerliga tjänster (28—30 åå) bör upphävas. Vår principiella syn på individens rätt till religionsfrihet mo- tiverar ett upphävande av bestämmelserna i RF 2, 5 och 28 %& om viss trostillhörighet för Konungen och vissa statstjänstemän liksom föreskriften om bekännelsekravet för successionsrätt enligt successionsordningen 4 5, när de högsta statsorganen inte längre har att besluta i kyrkliga angelägenheter.

I och med att den nuvarande formen för samband mellan staten och Svenska kyr- kan upphör, övergår beslutsfunktionen be- träffande den rättsliga regleringen av Svens- ka kyrkan till kyrkans egna organ. Där- med finns ej längre utrymme för den sär- skilda lagstiftningen enligt RF 87 5 2 mom.

Närmare motivering till upphävandet av RF 114 & framgår av nästföljande avsnitt (6.3.3).

Vid ändring eller upphävande av grund— lagsbestämmelse krävs — som tidigare nämnts — beslut av Kungl. Maj:t och två riksdagar med nyval mellan besluten. — Vi föreslår att Kungl. Maj:t lägger fram förslag om upphävande av samtliga grund- lagsstadganden som berör Svenska kyrkan för riksdagen under något av åren 1974— 1976. Efter det ordinarie riksdagsvalet i september 1976 kan riksdagen år 1977 fatta det andra och definitiva beslutet om grund- lagsändringarna. I beslutet anges att det- ta ej skall träda i kraft förrän fr.o.m. den 1 januari 1983.

Därest den av grundlagberedningen före- slagna nya regeringsformen skulle ha trätt i tillämpning före den 1 januari 1983, av- ser vårt förslag i stället de stadganden i övergångsbestämmelserna till den nya RF, vilka berör Svenska kyrkan (jfr avsnitt 6.2.2).

Beslut om upphävande av övriga be- stämmelser varigenom Svenska kyrkans statsrättsliga ställning befästs, t. ex. kyrko- mötesförordningen och vissa delar av de— partementsstadgan, bör träda i kraft vid samma tidpunkt.

6.3.3. Prästerskapets privilegier

Kyrkomöteskommittén (SOU 1955:47) före- slog att prästerskapets privilegier skulle upp- hävas med tillämpning av RF 114 &, alltså genom samstämmiga beslut av Kungl. Maj:t och riksdag och sedan kyrkomötet lämnat sitt samtycke därtill. Kommittén förutsatte dock att vissa privilegier, som enligt kom- mitténs uppfattning utgjorde skydd för kyr- kans rätt, skulle ersättas med bestämmelser av kyrkolags natur.

1958 års utredning (SOU l967:46 s. 352 f) undersökte de privilegiebestämmelser som alltjämt kunde anses vara gällande med ut- gångspunkt i deras sakliga innehåll och den legislativa karaktär de hade förutom pri- vilegienaturen. Utredningen fann därvid att

vissa bestämmelser berörde kyrkokommu- nala angelägenheter och därför kunde hän- föras till kommunallagsbegreppet. Andra be- stämmelser bedömdes vara av sådan bety- delse för kyrkan att de var av kyrkolags natur. Vissa stadganden hörde enligt utred- ningens mening till området för Kungl. Maj:ts administrativa lagstiftningsmakt.

Sedan utredningen prövat omfattningen av det skydd som ansågs tillkomma kyrkan ge- nom privilegierna, fann den att detta skydd var av begränsad praktisk betydelse. Ut- redningen ansåg därför att privilegierna borde upphävas. Därvid kunde man gå till väga så att beslut fattades om upphävande av RF 114 & i den för grundlag stadgade ordningen. Därefter kunde de olika privi- legiebestämmelserna avvecklas var och en för sig i de konstitutionella former som berodde av respektive bestämmelses lagka- raktär.

Vi delar uppfattningen att prästerskapets privilegier, i den mån de alltjämt formellt äger bestånd, är utan praktisk betydelse i dagens läge. Ändamålet med bestämmelser- na har varit att tillförsäkra Svenska kyrkan ett särskilt skydd för vissa rättigheter. De lagar och allmänna rättsgrundsatser som gäller för stiftelser och ändamålsbestämmel- ser anser vi emellertid numera utgöra ett tillfredsställande skydd.

Vi föreslår således att bestämmelsen i RF 114 5 angående prästerskapets privilegier upphävs i samband med upphävande av öv- riga grundlagsbestämmelser som berör Svenska kyrkan. Då upphävandet av RF 114 % ej automatiskt inverkar på giltigheten av privilegierna, måste dessa upphävas sepa- rat. Vi anser emellertid inte att proceduren för upphävande av de Olika privilegieartik- larna bör splittras genom tillämpning av olika konstitutionella former. Av praktiska skäl föreslår vi därför att samtliga i 1723 års privilegieurkund ingående bestämmelser istället förklaras på en gång upphävda i den för kyrkolag stadgade ordningen. Be- slut härom kan fattas av riksdag och kyrko- möte någon gång under förberedelseperio- den.

6.3.4 1686 års kyrkolag

Ett upphävande av den offentligrättsliga regleringen av Svenska kyrkan fordrar att 1686 års kyrkolag måste genom särskilt be- slut förklaras upphävd. De flesta bestäm- melserna i KL har visserligen upphört att gälla antingen formellt eller sakligt. Då stor tveksamhet emellertid råder om vilka före- skrifter som alltjämt är i kraft bör KL i sin helhet förklaras upphävd.

Upphävande av KL bör givetvis ske med kyrkomötets medverkan. Beslut härom kan fattas av kyrkomöte och riksdag under för- beredelseperioden, men beslutet förutsätts träda i kraft i samband med det huvudsak- liga genomförandet av relationsförändring- en den 1 januari 1983. Vid den tidpunkten utgår vi från att Svenska kyrkan har egna organ som kan överta beslutsfunktionen rö- rande de inomkyrkliga angelägenheter som nu delvis regleras genom KL.

6.3.5. Särskilt om församlingsstyrelselagen

Vi har i inledningen till avsnitt 3.5 och i av- snitt 5.1 framhållit att relationen mellan staten och Svenska kyrkan bör bestämmas så att kyrkan har full frihet att besluta om frågor av organisatorisk och ekonomisk art. Samhället har ej anledning att reglera tros- samfundens verksamhet och arbetsformer. Den offentligrättsliga regleringen av Svens- ka kyrkan och dess församlingar kommer i och med en sådan förändring att bortfalla och ersättas med regler som kan komma att stiftas av kyrkliga organ. Då försam- lingarna ej längre har ställning av offentlig- rättsliga korporationer bortfaller deras rätt att i samhällets regi uppbära tvångsbidrag från alla skattskyldiga som är bosatta inom församlingen. Från lagstiftningssynpunkt innebär detta att församlingsstyrelselagen skall upphävas. Tidpunkten för upphävan- det blir den 1 januari 1983. Beslut härom kan fattas under förberedelsetiden. (Över- siktlig redovisning av de väsentligare reg- lerna i församlingsstyrelselagen har lämnats i avsnitt 6.152).

6.3.6 Övriga kyrkorättsliga författningar Vårt förslag enligt kapitel 4 innebär bl.a. att bestämmanderätten i inomkyrkliga ange- lägenheter skall med undantag för vissa ut- nämningsärenden överföras från staten till Svenska kyrkan vid den tidpunkt då denna erhållit självständiga organ härför. Innebör— den av förslaget är att beslut måste fattas om upphävande av de lagar och författ— ningar (inklusive 1686 års kyrkolag) som nu reglerar de inomkyrkliga frågorna. Som re- dovisats i avsnitt 4.2.2 och 6.1 rör det sig här om en mängd bestämmelser av skiftande konstitutionell natur. Upphävandet av dessa måste givetvis beslutas i de former som be— tingas av respektive författnings konstitu- tionella karaktär. Ikraftträdandet av beslu- ten är — med undantag för de angivna ut— nämningsärendena (se 4.2.2) — beroende av att Svenska kyrkan har egna organ som kan ta över beslutsfunktionen. Som vi tidigare uttalat utgår vi därvid från att överföran- det kan _ med nämnt undantag — ske den 1 januari 1983. I övrigt hänvisas till av- snitt 4.5.1. Förslaget beträffande överförande av folk- bokföringen till borgerlig myndighet förut- sätter beslut om upphävande av nuvarande regler på detta område. De lagstiftningsfrå- gor som aktualiseras framgår bl.a. av CFUzs betänkande (SOU 1970:70) Folkbok- föringsorganisationen samt avsnitt 4.3.2 och 4.5.2.4. Gällande lagstiftning består i huvud- sak av författningar av civillags karaktär eller av Kungl. Maj:ts administrativa för- ordningar. För beslut om upphävande er- fordras alltså ej kyrkomötets medverkan.1 Beslut om reformen bör enligt vårt förslag fattas av riksdagen 1974 men ikraftträdan- det troligen anstå till 1976.

Den av oss föreslagna reformen beträf- fande huvudmannaskapet för allmänna be- gravningsplatser kan, liksom folkbokfö- ringsreformen, genomföras inom nuvarande kyrka-statrelation. Den medför ändringar i bl.a. gravrättslagen, begravningskungörel- sen och församlingsstyrelselagen, varvid er-

1 Vid lagstiftningen om ny församlingsregistre- ring för Svenska kyrkan bör däremot kyrko- mötet medverka.

forderliga lagtekniska ändringar måste fö- retagas i nu gällande bestämmelser (se när- mare härom i avsnitt 4.3.3 och 4.5.3.4).

Upphävandet av gällande rättsregler för övriga ämnesgrupper inom området för Svenska kyrkans allmänt samhälleliga upp- gifter behandlas i avsnitt 4.3—4.5 .

Beträffande den offentligrättsliga regle- ringen i övrigt av Svenska kyrkans organi- satoriska och ekonomiska förhållanden — alltså huvudsakligen angående stiftsstyrel- sen, den kyrkliga indelningen, personalen och egendomen, allt enligt uppdelningen i avsnitt 6.1 — kan sammanfattningsvis sä- gas att ett fullständigt genomförande av re- lationsförändringen förutsätter ett upphä- vande av denna reglering. Erforderliga be- slut om upphävande av de berörda lagarna och författningarna kan fattas successivt under förberedelseperioden. Tidpunkten för ikraftträdandet av dessa beslut är enligt vårt förslag den 1 januari 1983.

Närmare förberedelse av det lagstiftnings— mässiga arbetet med upphävandet av de många olika bestämmelserna i den offent- ligrättsliga regleringen förutsätter vi bli verkställt genom det utredningsarbete i stat- lig regi som vi föreslår skall komma till stånd under förberedelseperioden. Vi önskar betona att medan de partiella reformer, som kan successivt genomföras under den- na tid samtidigt avser att ge Svenska kyr- kan mer självständig beslutanderätt, kom- mer den mer genomgripande frågan om den framtida konstitutionen att avgöras i samband med ”övergångskyrkomötet" 1981. Vi har också i det föregående flerstädes upp- repat att en principiellt sett väsentlig för- ändring är att 1686 års kyrkolag, vars ur- sprungliga regler gav uttryck för en helt an- nan syn på Svenska kyrkan än den som finns i dag, upphör att gälla från den 1 ja- nuari 1983.

6.4. Regler för disposition av kyrklig egendom

6.4.1. Bakgrund

De fastigheter och andra tillgångar som Svenska kyrkans församlingar och andra

rättssubjekt med anknytning till Svenska kyrkan äger eller disponerar brukar med en sammanfattande benämning kallas kyrk- lig egendom. Till den kyrkliga egendomen räknar vi alltså såväl tillgångar vilka ägs av kyrkliga rättssubjekt (kyrkostiftelse och församling) som egendom vilken ägs av icke-kyrkliga rättssubjekt (staten eller fri- stående föreningar och liknande) men an- vänds för kyrkliga ändamål.

En stor del av den kyrkliga egendomen är underkastad en statlig specialreglering som syftar till att skydda intresset att till- gångarna ifråga bevaras och används för de ändamål som de är avsedda för. Genom denna specialreglering har bl.a. befogen- heterna att förvalta, försälja och föra talan beträffande egendomen ifråga lagts hos dels kyrkliga och dels statliga organ.1

Vissa rättsregler gäller dessutom angåen— de särskilt rättsskydd för sakrala byggna- der och platser, angående upplåtelseskyl- dighet för kyrkorum och angående skydd för kulturhistoriskt värdefulla byggnader av kyrklig karaktär (jfr avsnitt 6.5).

Den kyrkliga egendom som inte lyder un- der speciell statlig reglering av ovanstående art kan betecknas som fri kyrklig egendom.

Vi har i avsnitt 5.5.2 i korthet redogjort för den ekonomiska innebörden av våra för- slag beträffande den kyrkliga egendomen.

I 1958 års kyrka-stat-utrednings delbetänkan- de X (SOU 1967:46) återfinns en hislorik an- gående den kyrkliga egendomen. Vi vill här endast i korthet erinra om utvecklingen. Sockenkyrkorna anses ha under medeltiden fått karaktär av särskilda rättssubjekt, vilka kunde inneha egendom. Denna konstruk- tion, som vi valt att i enlighet med termino- login inom kyrkorätten kalla kyrkostiftelse,

1 1958 års utredning kyrka-stat har i betänkan- det SOU 1967:46 redogjort för denna regle- ring och dess bakgrund i bl.a. tidigare av- löningsformer för kyrkans prästerskap. Fr.o.m. år 1972 återfinns en stor del av be- stämmelserna på detta område i lag (1970: 939) om förvaltning av kyrklig jord och lag (1970:940) om kyrkliga kostnader samt där- till hörande tillämpningsföreskrifter. I bilaga 7 redogörs något utförligare för gällande regler beträffande olika objekt.

kom till under inflytande av den kanoniska rätten. Det bör enligt vår mening framhål- las, att ansvaret för kyrkans materiella exi- stens även under medeltiden i realiteten låg på lekmännen, dvs. på sockenmenigheten.

Genom tillskott av bönderna och även genom donationer och köp byggdes ett omfattande kyrkligt jordinnehav upp. Un- der reformationen drogs en stor del av den kyrkliga egendomen in till kronan. I viss ut- sträckning kom dock den indragna jorden att alltjämt stå kvar under de kyrkliga in- stitutionernas nyttjanderätt och ibland ef- terskänktes även jordräntan, som var en skatt till kronan. Detta efterskänkande kan betraktas som en tidig form av statligt bi- drag till religiös verksamhet. — Det bör er- inras om att den kyrkliga jorden i de tidi- gare danska och norska landskapen till stor del inte drogs in till kronan vid reforma- tionen.

Under löOO-talet spelade feodalrättsliga tankesätt stor roll för uppfattningen om den kyrkliga jorden. Det fanns sålunda tenden- ser till att — med utgångspunkt i allmänna teser om olika rättigheter till jord — häv— da kronans äganderätt att omfatta all kyrk— lig jord, dvs. den indragna, den som läm- nats oreducerad och den som efter refor- mationen donerats av enskilda eller anskaf- fats av menighet. I varje fall fanns det en strävan att inskränka den rättsliga själv- ständigheten. Det bör dock observeras att dessa tendenser ej präglade 1686 års kyr- kolag. I den ansågs domkyrkan och för— samlingskyrkan vara ägandesubjekt för ifrå- gavarande egendom. Men de kamerala myn- digheterna hävdade att jorden ifråga bara var upplåten till de kyrkliga institutioner- na med förläningsrätt. 1724 års jordebok präglades av den uppfattningen. I den re- dovisades praktiskt taget all kyrklig jord under titeln ”krono natur”.

Myndigheternas inställning under 1700- talet och 1800-talet kan uttryckas på följan- de sätt: Presumtionen var, att äganderätten till kyrklig jord tillkom kronan. Den som ville hävda annan äganderätt måste alltså kunna bevisa sin åtkomst.

Men åsikten att den kyrkliga jorden i regel var kronoförläning slog inte igenom i det allmänna rättsmedvetandet. Under in- flytande av liberala åskådningar om ägan- derätt och jordbeskattning — vilka åskåd- ningar präglade rättsuppfattningen i Sve- rige vid tiden för det nya statsskickets ge- nomförande —— ändrades synen på frågan om kronans och kyrkans äganderätt till ifrågavarande fasta egendom. Till detta bi— drog också det faktum att domsrätten i hithörande frågor flyttades från den ka- merala myndigheten kammarkollegiet till de allmänna domstolarna (1867). Dessa kände sig inte bundna av regalistiska eller feodala rättsprinciper utan avgjorde ägan- derättstvister mellan kronan och kyrkan ef- ter privaträttsliga grundsatser. Så skapades efter hand en ny presumtion som går ut på att medeltida kyrkogods om vars uppkomst intet är känt anses ha tillkommit på enskilt initiativ och tillhör alltså inte kronan. Kro— nan måste således — i händelse av tvist —— styrka sin påstådda äganderätt till egendo— men. Det är denna uppfattning som kommit till uttryck i nutida rättspraxis.

För den egendom som tillfallit kyrkan efter reformationen finns ofta handlingar bevarade av vilka framgår om egendomen är kronoanslag eller ej. Om inte klarhet kan vinnas beträffande uppkomsten, torde man även här få presumera att egendomen inte utgör kronoanslag.

Beträffande sådan egendom, som givits el— ler anskaffats till kyrkliga ändamål under senare tid, är ofta den tidpunkt vid vilken kyrkoförsamlingen kan sägas ha framträtt som ett självständigt rättssubjekt avgörande för äganderättsfrågan. Landsförsamlingar kan anses ha erhållit ställning som juridiska personer år 1817 och stadsförsamlingar i vart fall år 1843. Det bör påpekas, att den omständigheten att församlingen vann rätts- subjektivitet inte medförde, att det äldre rättssubjektet (kyrkostiftelsen) så att säga konsumerades. De båda subjekten kom i stället att i fortsättningen existera vid sidan av varandra som ägare till egendom. —— För— samlingens egendom kan sägas vara av kyrkokommunal natur.

1958 års utredning kyrka—stat behandlade huvudsakligen den specialreglerade kyrk- liga egendomen. Utredningen karakterisera- de de kyrkliga organens rätt till denna egen- dom som ett slags besittningsrätt. Utred- ningen framhöll bl.a. att det är möjligt att i ett s.k. fritt läge låta de kyrkliga organen få behålla denna besittningsrätt utan att frågan om äganderätten i varje konkret fall löses. Utredningen anförde vidare att det i ett fritt läge i princip ankommer på kyr- kan själv att i sina stadgar bestämma om förvaltningen, dispositionen och kontrollen av den kyrkliga egendomen. Särskilda stat— liga bestämmelser ägnade att tillgodose in- tresset att egendomen bevaras och användes för kyrkliga ändamål är inte påkallade, hävdade utredningen.

1 ett fritt läge kan också den lösningen tänkas. menade utredningen, att de kyrkliga rättssubjekten tillförsäkras äganderätten till all kyrklig egendom; alltså även till den egendom som är kronoanslag.

Utredningen berörde även möjligheten, att äganderättsfrågor prövas och avgörs av domstol i varje konkret fall där frågan är tvistig. Ett sådant förfarande aktualiseras dock, enligt utredningen, enbart för det fall att endast egendom som ej är kronoanslag skall kvarstå under kyrklig besittningsrätt och kronoanslagen återgå till statens fria disposition. (SOU 1968:11 s. 205—210.)

Beträffande den fria församlingskommu- nala och den fria stiftelse— och förenings- egendomen anförde 1958 års utredning.

Därest, såsom utredningen förutsätter, för- samlingarna vid förändrade kyrka-statrelatio- ner består som juridiska personer, torde ej kunna ifrågasättas annat än att församlingarna får behålla äganderätten till församlingsegen- domen att disponeras efter eget skön allenast med den begränsning som må följa av allmän lag och kyrkans stadgar. Icke heller beröres vid sådana förändrade relationer de fria stif— telsernas och föreningarnas rätt till sin egen- dom. (SOU 1968:11 s. 205.)

Vi har i SOU 1970:2 redovisat ett stort an- tal remissyttranden. I detta sammanhang vill vi endast påminna om justitiekanslerns ytt- rande i vilket hithörande frågor ingående

Justitiekanslern påpekade bl.a. att en stor del av den kyrkliga egendomen får an- ses ha tillfallit kyrkan genom benefica upp- låtelser från enskilda, vilka givit kyrkan egendom i syfte att främja dess verksamhet. Egendomen måste med andra ord antagas vara bunden av en ändamålsbestämmelse. Tillämpningen av grundsatserna angående permutation, anförde justitiekanslern vidare, innebär att den kyrkliga egendomen av stif— telsekaraktär ej skulle stå till kommunens eller statens fria disposition även om den överfördes till dessa subjekt. Stat och kom- mun skulle med den övertagna egendomen ha att tillgodose syftet att främja kyrklig verksamhet. (SOU 1970:2 s. 321—322.)

Kritik riktades mot utredningens sätt att betrakta de kyrkliga organens befattning med kyrkostiftelsernas egendom som en be— sittningsrätt och justitiekanslern menade, att lokalkyrkostiftelserna inte i ett fritt läge upplöses.

Frågan blir i stället vilket organ som skall sättas in som förvaltare för Stiftelserna efter statskyrkans avskaffande och efter upplösan- det av de församlingskommunala enheterna. I C- och B-lägena förutsätts detta bli de till lo- kalföreningar förvandlade församlingarna. De lokala föreningarnas rätt till lokalkyrkornas jord blir i princip densamma som tillkommer de nuvarande församlingarna, varken större el- ler mindre. (SOU 1970:2 s. 329.)

Justitiekanslern ansåg det av olika skäl angeläget, att all kyrklig egendom av stif- telsekaraktär bevaras och hålles samman på i huvudsak samma sätt som hittills så att den vid varje tidpunkt kan redovisas.

Det är därför att förorda, att garantier så långt som möjligt skapas för att den kyrkliga egendom av stiftelsekaraktär bevaras (SOU 1970:2 s. 329—330.)

Vad gäller kronoanslagen fann justitie- kanslern utredningens karakteristik av de kyrkliga organens rätt till jorden som en besittningsrätt riktig. Han ansåg det möj- ligt att genom lagstiftningsåtgärder ordna så att besittningsrätten till denna jord över- fördes på ”den fria kyrkan”, medan sta- ten behöll äganderätten till den. En så-

dan lösning skulle dock innebära vissa svå- righeter; överförandet till ”den nya kyrkan” av äganderätten till kronoanslagen repre— senterade enligt justitiekanslern en ur Viss synpunkt mer rätlinjig och enkel lösning. Mot bakgrund av ett resonemang, där han redogjort för vissa skäl som talar mot över- förandet till ”den fria kyrkan” såväl av be- sittningsrätten som av äganderätten till kro- noanslagen anförde justitiekanslern, att det kunde ifrågasättas

om ej det mest rationella är att staten återtar kronoanslagen. Någon mer betydande roll för kyrkan torde kronoanslagen icke spela och bortfallet av kronoegendomen kan ju under alla förhållanden kompenseras vid en slutlig uppgörelse. Att avgörande rättsliga hinder mot en sådan åtgärd skulle ligga i prästerskapets privilegier eller på annat sätt, synes mig icke troligt; i varje fall torde hindren kunna undan- röjas lagstiftningsvägen. (SOU l970:2 s. 328— 329.)

En annan tänkbar lösning är, påpekade justitiekanslern, att den fria kyrkan tills vidare får nöja sig med besittningsrätten till kronoanslagen och att frågan om överförande också av äganderät- ten tas upp om 20 eller 30 år, när man bättre kan överblicka vilken ställning den fria kyr- kan har fått bland medborgarna och när man också vunnit erfarenhet av kyrkans förmåga att handha ekonomiska angelägenheter. (SOU l970:2 s. 329.)

Beträffande den församlingskommunala egendomen anförde justitiekanslern bl.a. att det inte kan tagas för givet, att all den- na egendom bör övertagas av "den fria kyr- kan” i ett fritt läge. Egendom vilken är knu- ten till verksamhet som övertages av stat eller kommun och som förvärvats av skat- temedel bör i princip icke övergå till ”den fria kyrkan”. Justitiekanslern anförde vissa exempel och förordade ytterligare under- sökningar. (SOU 1970:2 s. 330.)

6.4.2. Överväganden

6.4.2.1 Principiella utgångspunkter

Vi har vid våra överväganden angående den kyrkliga egendomen funnit att egendomens ändamålsbundenhet till kyrklig verksamhet och Svenska kyrkans speciella karaktär av

öppen folkkyrka är väsentliga utgångspunk— ter för resonemang om dispositionen av till— gångarna ifråga.

En stor del av den kyrkliga egendomen är ändamålsbestämd redan därigenom att den t.ex. givits till kyrkliga rättssubjekt i syfte att främja dessas verksamhet. På grund av historiska faktorer, såsom t.ex. avveck- lingen av ålderdomliga avlöningsformer för präster, har vissa delar av den kyrkliga egendomen kommit att i tämligen detaljera— de författningar destineras till vissa speciel- la kyrkliga ändamål, såsom t. ex. bestridan— det av pastorats lönekostnader för präster och kyrkomusiker. Det huvudsakliga syftet även med denna lagstiftning kan dock sägas vara det mera allmänna, att egendomen be- varas och användes för det kyrkliga ändamål vartill den donerats av enskilda, anskaffats av församling eller anslagits av kronan. Lag— stiftningen kan således betraktas som mera deklarativ än konstitutiv. Ändamålsbunden- heten till kyrklig verksamhet föreligger ju beträffande större delen av egendomen i princip även utan speciell lagstiftning.

Svenska kyrkans karaktär av folkkyrka kan, utöver dess religiösa motivering, som vi ser det hänföra sig dels till samfundets med- lemsmässiga nära identitet med befolkning- en i stort och dels till dess särskilda öppen— het i erbjudandet av tjänster och lokaler. När det gäller kyrkobyggnader och övrig egendom kan folkkyrkotanken sägas avspeg- la sig däri, att församlingskyrkan ofta är centralt belägen på sin ort och att den allt- jämt av många upplevs som tillhörig hela befolkningen, även då en andel av denna ej är medlemmar i trossamfundet Svenska kyr- kan.

Vi syftar genom våra förslag till att Svenska kyrkan på samma sätt som nu skall disponera över kyrkor och övriga tillgångar för den verksamhet till vilken egendomen är ändamålsbestämd. Någon förändring av de gällande äganderättsför- hållandena erfordras enligt vår mening ej härför. Vad som behövs är, synes det oss, viss lagstiftning till skydd för intresset att tillgångarna bibehålls och används för kyrkligt ändamål. Det kan diskuteras hu-

ruvida därutöver vissa yttersta garantier skall skapas för att egendomen — om ända- målen på grund av framtida nu ej förutse- bara förändringar ej längre existerar »— skall kunna tillföras det kollektiv som ur- sprungligen varit kyrkans territoriella un- derlag, nämligen kommunen. Enligt vår me- ning föreligger en sådan situation ej så länge Svenska kyrkan har sin territoriella för- samlingskaraktär och sin folkkyrkosyn.

Man kan beskriva och diskutera den kyrk- liga egendomen utifrån olika begreppsbe- stämningarl. Vi har valt att vid våra över- väganden om den kyrkliga egendomens framtida rättsliga ställning i första hand ut- gå från indelningen i fri kyrklig egendom och Specialreglerad kyrklig egendom.

Med hänsyn till den historiskt givna rätts- liga karaktären har vi funnit det vara lämp- ligt att inom den första huvudgruppen (fri kyrklig egendom) separat behandla dels egendom, som ägs av fristående stiftelser och föreningar, dels egendom, som ägs av församlingar (kyrkokommuner).

Inom den andra huvudgruppen (special- reglerad kyrklig egendom) skiljer vi mellan egendom, som ägs av lokalkyrka eller dom- kyrka såsom stiftelse, och egendom, som ägs av församlingar (kyrkokommuner).

Den av staten ägda egendomen som är anslagen till kyrkligt ändamål, de s.k. kro- noanslagen, utgör en särskild grupp inom den specialreglerade kyrkliga egendomens ram. Dess speciella ställning har dock för- anlett att vi diskuterar den under en sär- skild rubrik.

Likartat är förhållandet beträffande kyr- kofondskapitalet och de till fonden knutna fastigheterna. Vi behandlar därför denna egendom för sig.

6.4.2.2 Fri kyrklig egendom

Inom den fria kyrkliga egendomen kan ur- skiljas två typer av egendom, fri stiftelse- oeh föreningsegendom samt fri församlings- kommunal egendom. Båda dessa typer av egendom tillhör självklart kyrkliga rättssub- jekt.

I Svenska kyrkans verksamhet används egendom som ägs av fristående stiftelser och föreningar. Denna egendom kallar vi fri stiftelse— och föreningsegendom. I all- mänhet är det fråga om egendom som in— köpts för insamlade medel eller om egen— dom som tillkommit genom donationer. Egendom av denna typ på lokalplanet be- står främst av församlingshem och små- kyrkor som ägs av för ändamålet bildade stiftelser. På stiftsplanet märks stiftsgår- dar, ungdomsgårdar, folkhögskolor, sjö- manshem, av diakoniföreningar drivna vård- hem samt stadsmissionernas fasta egendom. Egendom av denna typ på riksplanet utgörs huvudsakligen av utbildningsanstalter samt sjukhus och vårdhem.

Vid den relation mellan staten och Svens- ka kyrkan, som vi föreslår, berörs ej vad som kan betecknas som fri stiftelse- och föreningsegendom. Denna egendom förblir alltså i de nuvarande rättssubjektens ägo. Vi vill påpeka, att det eventuellt erfordras beslut om permutation av vissa bestämmel- ser i fråga om stiftelser med hänsyn till att dessa är anknutna till Svenska kyrkan i just dess nuvarande form. Särskilda före— skrifter i lag och författning hänförliga till just denna typ av egendom synes ej behöva ges. Sådana finns ej heller i nuläget. De re- ligiöst präglade stiftelser och föreningar med nära anknytning till Svenska kyrkans verksamhet på lokal-, regional- och riksplan som här avses, bör således enligt vår mening även i detta hänseende likställas med andra samfunds likartade sammanslutningar och med övriga förekommande juridiska perso- ner av liknande art.

1 Se bilaga 1 och 7 (jfr not 1 s. 145 ovan) samt 1958 års kyrka-statutrednings betänkan- de SOU 1967:46 och förarbetena till 1970 års lagstiftning angående förvaltning av kyrk- lig jord m.m. (SOU 1968:12. Prop. 1970:168). I vår undersökning av församlingarnas eko- nomi 1969 (SOU 1971:29) har vi undersökt församlingarnas kostnader för verksamheter- na förvaltningsförmögenhet och finansför- mögenhet. Vi hade därvid ej anledning att mera ingående belysa huruvida egendomen i fråga ägdes av lokalkyrkan såsom stiftelse, av församlingen, av kronan eller av en helt fristående förening eller stiftelse.

Vi menar vidare att regler för upplåtel- se av kyrka som tillhör ett rättssubjekt av nu ifrågavarande art ej bör ges i allmän för— fattning. För framtiden kan dock vissa fö- reskrifter om upplåtelse tänkas ingå som villkor vid statligt eller kommunalt stöd till samlingslokal. Det särskilda rättsskydd för sakrala byggnader och platser som kan an- ses erforderligt bör gälla även för denna typ av egendom. Ett likartat resonemang för vi vad gäller skyddet för kulturhisto» riskt värdefulla byggnader. (Se vidare av- snitt 6.5.)

Innan vi närmare behandlar fri församlings- kommunal egendom vill vi redogöra för vissa allmänna överväganden om den för- samlingskommunala egendomen i dess hel- het.

Beträffande denna egendom finns ett principspörsmål av stort intresse. Försam- lingarna har f.n. karaktär av kyrklig kom- mun. Det kan diskuteras i vilken mån iden- titet skall anses föreligga mellan dessa för- samlingar och de i en ”fri” kyrka ingående lokala enheterna. Vi har anslutit oss till upp- fattningen, att en sådan identitet bör före- ligga. Detta synsätt har fått vara utslags- givande, när det gällt att bestämma vad som skall ske med den församlingskommunala egendomen då församlingen ej längre är kommun med en i lagstiftning reglerad verksamhet.

Det kan vidare diskuteras till vilken tid- punkt den identitet som vi här avser egentli- gen kan relateras. Förändringar har ju suc- cessivt skett som medfört att församlingens medlemskader inte som på enhetskyrkans tid är identisk med hela den lokala befolk- ningen.

En möjlighet är att utgå först från den tidpunkt då religionsfriheten började tilläm— pas på sådant sätt att det blev möjligt att utträda ur Svenska kyrkan utan att träda in i ett annat samfund. Denna tidpunkt skulle markera det tillfälle fr.o.m. vilket identite— ten med ett blivande fritt samfunds lokal- enheter borde föreligga. Till Svenska kyr- kans församlingar bör i så fall endast över- lämnas sådan församlingskommunal egen-

dom som tillkommit efter år 1951. Övrig församlingskommunal egendom skulle till- föras den borgerliga kommunen.

Eventuellt kan år 1860 eller 1873 tas till utgångspunkt. Detta innebär att möjligheten att utträda för att ansluta sig till annat trossamfund anses som kriterium. (Jfr av— snitt 3.1.)

Ett annat sätt att resonera skulle kunna leda till att 1862, det årtal då socknen de- lades upp i en borgerlig och en kyrklig kommun, bör vara det utslagsgivande för identitetens uppkomst. Med denna utgångs- punkt borde de blivande lokala enheterna endast tillföras sådan församlingskommu- nal egendom, som tillkommit efter år 1862.

En ytterligare argumentationslinje utgår från det tillfälle då församlingen erhöll ställning som särskilt rättssubjekt. Så anses ha blivit fallet med landsbygdsförsamlingar 1817 och med stadsförsamlingar i vart fall 1843. Med denna utgångspunkt kan egen- dom som tillkommit efter dessa årtal anses tillhöra de lokala enheterna av Svenska kyr— kan.

Vi har valt att utgå från de år då försam— lingarna kan anses ha erhållit rättssubjekti- vitet. Detta medför givetvis att Svenska kyr- kan tillerkännes ett betydligt större egen- domsinnehav än om något av de tidigare nämnda kriterierna skulle ha valts.

Av vår uppfattning om identiteten följer, att det ter sig naturligt att det rättssubjekt som ersätter de nuvarande kyrkokommunala församlingarna erhåller äganderätten till den av församlingen ägda egendomen.

Identitet förutsättes på dagen för rela- tionsförändringen mellan staten Och Svens- ka kyrkan (dvs. den 1 januari 1983 enligt våra förslag) momentant föreligga mellan de nuvarande församlingarna och de ”nya” församlingarna. De ”nya” församlingarna övertar de församlingskommunala tillgång- arna och skulderna per dagen för relations- förändringen. Eventuellt bör detta, bl.a. av rättssäkerhetsskäl, komma till uttryck i lag eller annan författning.

Den andra typen av fri kyrklig egendom är således egendom som ägs av försam-

lingarna såsom kyrkokommuner och som kallas fri församlingskommunal egendom. Däri ingår i huvudsak egendom som till- kommit under de senaste årtiondena för att tjäna skilda ändamål inom kyrkans s.k. fria verksamhet. Den består bl.a. av små- kyrkor, kapell, församlingshem, ungdoms- gårdar m.m. För denna egendom gäller vanliga kommunalrättsliga regler. Den för- valtas alltså i stort sett enligt församlings- styrelselagen.

Beträffande denna anser vi ej någon stat- lig reglering till skydd för intresset av att tillgångarna bevaras och används på visst sätt vara påkallad. På samma sätt som för- samlingens invånare nu fattar beslut enligt kommunalrättsliga regler om denna egen- dom och dess användning, kan församling- ens medlemmar i framtiden i stadgeenlig ordning fatta sådana beslut.

6.4.2.3 Specialreglerad kyrklig egendom

Den specialreglerade kyrkliga egendomen består av dels specialreglerad församlings- kommunal egendom, dels kyrkostiftelseägd egendom.

Vad gäller den specialreglerade försam— lingskommunala egendomen, vilken i hu- vudsak utgörs av yngre församlingskyrkor, begravningsplatser och viss, ej särdeles om- fattande finansförmögenhet, bör det enligt vår mening överlämnas åt kyrkan själv att bestämma formerna för egendomens hand- havande.

Utvecklingen har gått från den gamla socknen som enhet för menighetens gemen- samma bestyr via kommunal kyrkoförsam- ling med i huvudsak religiös inriktning till församling såsom lokal, territoriellt be- gränsad enhet i trossamfundet Svenska kyr- kan. De realvärden det här rör sig om har tillförts församlingen under dess period som offentligt rättssubjekt och i stor utsträck- ning anskaffats för skattemedel. Denna hi- storiska bakgrund är ett skäl, som vi finner tala för att lagstiftning till skydd för intres- set att tillgångarna bibehålls och används för kyrkligt ändamål erfordras beträffande

denna egendom. Ytterligare ett skäl för denna uppfattning är, att det är svårt att bedöma Svenska kyrkans framtida förank- ring bland befolkningen.

I denna lagstiftning bör finnas regler om viss statlig prövning av försäljning av fast egendom och om kapitalplacering.1

Spörsmålen om särskilt rättsskydd be- träffande sakrala byggnader och platser, om upplåtelse av kyrkorum samt om rättsligt skydd för kulturhistoriskt värdefulla bygg— nader behandlas i avsnitt 6.5.

Den kyrkostiftelseägda egendomen består i huvudsak av äldre församlingskyrkor med kyrkogårdar, begravningsplatser, prästgår- dar, löneboställen och ett mindre antal and- ra jord- och skogsfastigheter, som ägs av församlingskyrkor resp. domkyrkor, samt egendom eller medel som trätt i stället för sådan egendom. Det rör sig således i stor utsträckning om förvaltningsegendom, vil— ken behövs för kyrkans verksamhet. Vidare är en stor del av denna egendom bunden till vissa ändamål, vilka utan tvivel består även om Svenska kyrkan organisatoriskt fri- görs från stat och kommun. Den föränd— ring av relationerna mellan stat och kyrka som vi föreslår bör ej medföra någon för- ändring beträffande äganderätten till den kyrkostiftelseägda egendomen.

Det bör ankomma på kyrkan själv att bestämma vilka organ som skall företräda kyrkostiftelsen och formerna för förvalt— ningen. Enligt vår uppfattning bör 1970 års lagstiftning om förvaltning av kyrklig jord kunna utgöra en god utgångspunkt vid ut- arbetandet av regler för förvaltningen.

Som framgått av vår redogörelse för gäl- lande rätt m.m. ovan är en stor del av denna egendom bunden till vissa ändamål. Justitiekanslern anförde i sitt remissyttrande bl.a. att den nuvarande lagstiftningen om försäljning och förvaltning av kyrkostiftelse- ägd jord kan ses som ett uttryck och en garanti för upp- rätthållande av den allmänt gällande grund-

1 Rivning av församlingskyrka bör ej heller i framtiden få ske utan statligt tillstånd. Se vidare avsnitt 6.5.3.

satsen, att egendom som givits för att tjäna visst ändamål, icke får utan vidare försäljas eller belånas. I princip gäller detta också för de fria församlingarna om dessa anförtros för- valtningen av kyrkostiftelserna och även om den nuvarande lagstiftningen rörande jorden upphävts utan att ersättas av annan. Jämför för övrigt här stadgandet 79 & a) 1930 års Lag om kommunalstyrelse på landet angående avhändande och pantförskrivning av donerad egendom och motiven till 1953 års kommunal- lag på denna punkt, varigenom stadgandet ute- slöts i den nya lagen. (SOU l970:2 s. 329.)

Det kan dock göras gällande, att det även beträffande den kyrkostiftelseägda egendo- men av historiska skäl erfordras viss lag- stiftning som garanterar att egendomen i fråga bibehålls och används för kyrkligt ändamål. Också en stor del av denna egen- dom har ju ursprungligen tillkommit genom menighetens tillskott eller genom donationer, som på ett eller annat sätt avsett att främja den kyrkliga verksamheten på orten. En lagstiftning av samma art som ovan föresla- gits beträffande den specialreglerade för- samlingskommunala egendomen skulle en— ligt vår mening ge en garanti och reda ut- över det skydd som rättsordningen mer all- mänt ger åt ändamålen för stiftelser och donationer.1

Spörsmålen om särskilt rättsskydd beträf- fande sakrala byggnader och platser, om upplåtelse av kyrkorum samt om rättsligt skydd för kulturhistoriskt värdefulla bygg- nader behandlas i avsnitt 6.5.

6.4.2.4 Kronoanslag

De s.k. kronoanslagen är egendom som är upplåten för kyrkligt ändamål. Äganderät- ten anses dock alltjämt tillkomma staten. Egendomen kan alltså karakteriseras som statsägd.

I kronoanslagen ingår bland förvaltnings- egendomen de flesta biskopsgårdarna samt någon enstaka kyrkotomt. Bland finansför- mögenheten kan det uppskattas, att inemot en femtedel av prästgårdar och lönebostäl- len samt ett antal kyrkofondsfastigheter och delar av de i fyra stift förekommande präst- lönefondsfastigheterna är kronoanslag.

Beträffande kronoanslagen vill vi först hänvisa till det i avsnitt 6.4.1 återgivna re- missyttrandet av justitiekanslern. Som vi ser det kan vidare följande anföras.

Den respekt som genom ovanstående lös- ning visats för de kyrkliga rättssubjektens äganderätt (avsnitt 6.4.2.2 och 6.423) bör också komma staten till del.

Det rör sig om ett icke obetydligt jordin- nehav. Ett överförande av äganderätten ge- nom lagstiftning skulle innebära, att sta- ten på en gång avhänder sig förhållandevis mycket fast egendom till ett enda, av sta— ten icke längre kontrollerat privaträttsligt subjekt, något som knappast förekommit tidigare. Vidare skulle genom en sådan akt ett visst trossamfund tillföras egendom av samhällelig natur.

Kronoanslagen kan ses som en rest från ett enhetligare samband mellan staten och ett visst trossamfund. I en pluralistisk situa- tion skulle besittningsrätten till dem möj— ligtvis t. 0. m. böra komma alla trossamfund tillgodo. Mot detta talar dock en ännu starkt levande tradition och den ändamålsbunden- het till just Svenska kyrkan som anses före— ligga.

Man kan även göra följande reflexion. Ändamålsbundenheten beträffande den av kyrkliga rättssubjekt ägda egendomen in— nebär, att stat eller kommun, vid en even- tuell indragning av egendomen, ändå måste respektera ändamålet att främja kyrklig verksamhet med denna egendom. På sam- ma sätt leder ändamålsbundenheten beträf- fande kronoanslagen till, att det inte ter sig nödvändigt att till kyrkliga rättssubjekt överföra äganderätten för att tillgodose än- damålen med anslagen.

Vi föreslår, att staten skall fortsätta att äga kronoanslagen och att rättssubjekt inom Svenska kyrkan liksom nu skall ha be- sittningsrätt till dem. Eventuellt erfordras härför lagstiftningsåtgärder.

1 Jämkning av bestämmelser i stiftelseurkundcr kan ske genom s.k. permutation. I förslag till permutationslag (prop. 1972:8) stadgas bl.a. att det nya ändamålet skall så nära som möjligt motsvara det ursprungliga.

Det bör lämnas åt kyrkan själv att be— stämma formerna för förvaltningen.

Den i avsnitt 6.4.2.3 beskrivna lagstift- ningen om försäljningstillstånd m.m. bör även gälla för egendom av denna natur.

Spörsmålen om särskilt rättsskydd be- träffande sakrala byggnader och platser, om upplåtelse av kyrkorum samt om rättsligt skydd för kulturhistoriskt värdefulla bygg- nader behandlas i avsnitt 6.5.

64.25 Kyrkofondskapitalet m.m.

I kyrkofonden ingår för det första kapital som uppkommit därigenom att till fonden alltsedan dess tillkomst år 1914 överförts fonderade medel av skilda slag. Vissa fon— derade medel härrör huvudsakligen från kronoanslag: andra åter anses ha övervä— gande kyrkligt ursprung.

För det andra innehåller fonden kapital som tillförts den därigenom att en viss typ av specialreglerade fastigheter (s.k. kyr— kofondsfastigheter) försåltsl. En del kyrko- fondsfastigheter anses vara kronoanslag och andra betraktas som tillhöriga kyrkliga rätts— subjekt. Det kapital som härstammar från en kyrkofondsfastighet anses ägt av samma rättssubjekt som innehade fastigheten ifrå- ga.

Kyrkofonden innehåller för det tredje de medel som används i dess funktion som ut- jämningsinstrument, dvs. främst den årliga s.k. kyrkoavgiften. statens årliga ersättning för tionde, den årliga avkastningen av kyr- kofondsfastigheterna samt årsräntor på öv- riga medel. Kyrkofondens största årliga ut- gifter är prästpensioner och de s.k. till- skotten till pastoratens lönekostnader. Fon- dens roll som utjämningsinstrument behand- las i bilaga 1.

Sålunda ingår i vad som kan kallas ”den egentliga kyrkofonden” såväl statsägt ka- pital som medel ägda av kyrkliga rätts- subjekt?

F.n. uppgår ”den egentliga kyrkofon- dens” kapital till ca 80 milj. kr. Nettoav- kastningen är ca 2 milj. kr.

Vad gäller kyrkofondens tillgångar (dvs. vad man kan beteckna som den egentliga

kyrkofonden) följer av vad vi redan anfört i avsnitt 6.4.2.1, att vi ej föreslår någon för- ändring av ägandeförhållandena.

Vi föreslår vidare att fondens tillgångar även fortsättningsvis får disponeras av Svenska kyrkan. Motiveringen härför är medlens ändamålsbundenhet.

Den historiska uppkomsten av tillgång- arna utgör dock skäl för att låta även dessa omfattas av den i avsnitt 6.4.2.3 skis- serade lagstiftningen om försäljningstillstånd m.m.

Däremot finner vi att destineringen till speciella ändamål inom ramen för den kyrk— liga verksamheten bör ankomma på kyr— kan själv att bestämma över.

Förvaltningen av kyrkofonden har hittills skett genom statskontoret. Till förberedelse- periodens utredningsuppgifter hör därför att utarbeta förslag om kyrkofondens förvalt- ning.

6.4.2.6 Avslutning

Vid våra överväganden om den kyrkliga egendomen har vi utgått från att Svenska kyrkan även i fortsättningen liksom hittills skall ha tillgång till egendomen i fråga. Vi syftar således genom våra förslag till att Svenska kyrkan på samma sätt som nu skall disponera över kyrkor och övriga tillgång— ar för den verksamhet till vilken egendomen är ändamålsbestämd. Någon förändring av de gällande äganderättsförhållandena er- fordras enligt vår mening ej härför. När den kommunalrättsliga regleringen av Svenska kyrkans församlingar upphör kommer van- liga civilrättsliga regler att gälla för försam- lingarnas handhavande av sin egendom. Med hänsyn till egendomens historiska bak- grund har vi dock beträffande den kyrko- kommunala egendom, som f.n. är special- reglerad, liksom för den kyrkostiftelseägda

1 Fastigheterna som sådana redovisas däremot inte som tillgångar i fonden. 2 1958 års kyrka—stat-utredning uppskattade den del som sannolikt härrör från kronoan- slag till ca 14 milj. kr. och den del som kan sägas ha övervägande kyrkligt ursprung till ca 60 milj. kr. år 1965 då kyrkofondens ka- pitaltillgångar var ca 74 milj. kr. (SOU 1967: 46 s. 181).

egendomen och kronoanslagen samt kyrko- fondstillgångarna föreslagit viss lagstiftning till skydd för att egendomen bibehålles och användes för kyrkligt ändamål.

Att i detalj ange vad som med ovanståen- de målsättning bör ingå i en av riksdagen antagen lagstiftning om kyrklig egendom och vad som bör hänföras till en av kyr- kan själv antagen stadga, finner vi böra an— komma på den statliga arbetsgrupp eller dylikt som kommer att syssla med de ju- ridiska frågorna under förberedelsetiden.

Som allmänna kriterier för prövning av försäljningstillstånd bör kunna anges pietet, den religiösa situation som må råda på orten jämte praktiska och ekonomiska hän- synstaganden. Även mer speciella kriterier, såsom t. ex. storlek och värde, bör möjligen infogas. Viss ledning kan härvid hämtas från nu gällande förvaltningsregler. Särskilt bör andra kyrkor och trossamfund, vilka t.ex. speciellt tillgodoser invandrarnas be- hov, ges möjlighet att förvärva t.ex. över- talig kyrkobyggnad e. (1.

6.5. Statligt inflytande på trossamfundens rättssystem

6.5.1. Särskilt rättsskydd för sakrala bygg- nader och platser

Svenska kyrkans kyrkobyggnader anses i den kyrkorättsliga doktrinen genom invigningen erhålla ett särskilt rättsskydd som res sacra bestående bl.a. däri att en kyrka ej torde kunna t.ex. utmätasl. Kyrkoinvigningen som sådan ger således Svenska kyrkans gudstjänstlokaler ett rättsskydd som inte till- kommer andra trossamfunds motsvarande lokaler.

I 3 & lagen om gravrätt stadgas att be- gravningsplats bl.a. ej må utmätas. Det särskilda rättsskydd som begravningsplatser åtnjuter konstitueras således genom en ut- trycklig lagregel. 1963 års lag om gravrätt och 1957 års lag om jordfästning förutsät- ter att allmän begravningsplats inviges, men invigningen som sådan har enbart karaktär av föreskriven kulthandling.

Vi har i avsnitt 4.2.2 föreslagit sådana förändringar att utformningen av invig- ningsakter skall bli en inomkyrklig angeläv genhet. Därvid uppmärksammade vi pro- blemet huruvida en kulthandling, vars ut— formning helt beslutas utan medverkan av statsmakterna. även i fortsättningen borde ha rättskonstituerande effekt.

Vidare har vi i samma avsnitt påpekat att man måste ifrågasätta, om enbart invigning i Svenska kyrkans ordning skall medföra särskilt rättsskydd.

1958 års utredning kyrka-stat anförde härom bl. a. att

den sammankoppling, som här föreligger mel- lan å ena sidan en kultiskt religiös akt och å andra sidan konstituerandet av ett relativt om- fattande, på en sådan akt grundat rättsskydd, framstår som främmande utifrån ett modernt juridiskt synsätt (SOU 1967: 45 s. 369).

Utredningen fann vidare att i de 5. k. fria lägena

torde några skäl ej kunna andragas för att i hänseenden, varom nu är fråga, göra någon åtskillnad mellan Svenska kyrkans och andra fria trossamfunds gudstjänstlokaler. I den mån gudstjänstlokaler anses böra vara utrustade med ett särskilt rättsskydd — något som kan fram- stå som motiverat med hänsyn till byggnader- nas speeiella funktion — får detta rättsskydd tillskapas av rättsregler av gängse typ. (SOU 1967:45 s. 370.)

Vid de förändrade relationer mellan sta- ten och Svenska kyrkan som vi föreslår saknas enligt vår mening anledning att vad gäller särskilt rättsskydd göra åtskillnad mellan Svenska kyrkans och andra trossam- funds gudstjänstlokaler och sakrala platser såsom t. ex. kyrkotomter.

I den mån sådana lokaler och platser bör skyddas mot t. ex. inteckning och utmätning bör detta utsägas i författningstext.

Skäl som kan tala för att kyrkobyggnader, kyrkotomter och begravningsplatser bör va- ra underkastade särskilda regler i förmö- genhetsrättsligt hänseende är deras symbol— värde. Byggnaderna betraktas som helgade.

1 SOU 1967:45 s. 369 och där angiven littera- tur.

Det känns kränkande för en troende att det hus där gemensam andakt m.m. fi- ras skulle kunna frånhändas ägaren på grund av exempelvis obetalda skulder. Be- gravningsplatsernas särskilda karaktär av minnesplatser stärker det känslomässiga be- hovet av att de fredas från dylika ingri- panden.

Det lämpligaste lagstiftningsförfarandet i dessa frågor bör övervägas inom ramen för det utredningsarbete i statlig regi som förutsättes äga rum under förberedelseti- den.

Slutligen vill vi tillägga att den lagstift- ning som reglerar möjligheterna att vid be- redskapstillstånd och krigstillstånd ta i an- språk kyrkobyggnader för totalförsvarets behov bör ses över. Vi förutsätter att så sker i samband med de av oss i avsnitt 4.4.4 och 4.5.7 föreslagna utredningarna om andlig vård vid krigsmakten m.m. Rikt- punkten bör härvid vara att särregler som speciellt skyddar Svenska kyrkans men ej andra trossamfunds kyrkobyggnader ej bör finnas.

6.5.2. Upplåtelseskyldighet beträffande kyr- kor m.m.

Vi har i avsnittet om inomkyrkliga angelä- genheter (4.2.2) bl. a. redogjort för gällande regler beträffande upplåtelse av Svenska kyrkans kyrkorum för gudstjänst och där- med jämförlig förrättning samt för annat ändamål. Av redogörelsen har framgått att pastors rätt att besluta om upplåtelse av kyrkorummet för gudstjänst grundar sig på sedvanerätt. Däremot finns särskild lag- stiftning om upplåtelse av kyrkorum för annat ändamål. Denna lagstiftning är delvis utformad som ett särskilt skydd för Svens- ka kyrkans kyrkorum. —— Några motsva- rande lagbestämmelser finns inte i fråga om kyrkobyggnader som disponeras av and- ra trossamfund.

Samtidigt som vi i avsnitt 4.2.2 fann att frågorna om upplåtelsevillkor var att be-

trakta som inomkyrkliga angelägenheter, uttalade vi att dessa frågor rymmer intres- sen av offentligt inflytande.

I kapitel 5 har vi som en särskild stöd- form föreslagit, att trossamfunden skall få del av det allmänna samlingslokalstödet, vilket alltså delvis skall kunna användas till gudstjänstlokaler. Härvid aktualiseras bl.a. frågan om upplåtelseskyldighet. Vi har i avsnitt 5.4.2.2 föreslagit att — under för- utsättning att lokaler för allmän uthyr- ning finns i viss utsträckning i lokaler som byggs med statsbidrag -—— upplåtelseskyldig- het för gudstjänstlokaler inte bör förelig- ga, om upplåtelsen innebär något som stri- der mot rummets helgd eller samfundens trosuppfattning samt att det inte kan tas för visst att gudstjänstrummet och dess in- ventarier behandlas med aktsamhet och pie- tet.

Frågor om upplåtelseskyldighet beträffan- de kyrkor m.m. har också berörts i av- snittet om jordfästning m.m. ovan (4.333). Vi har därvid diskuterat, om det finns anled- ning att i lag eller annan allmän författ- ning ange förutsättningarna för tillgång till Svenska kyrkans kyrkor vid jordfästning i annan ordning än Svenska kyrkans. En så- dan lagstiftning har vi dock inte funnit nödvändig. Det bör ankomma på borgerlig kommun att garantera att lämplig lokal finns på orten för att tillgodose önskemål om plats för jordfästningsceremonier.

Slutligen har vi i avsnitt 5.5.2 och 6.4 föreslagit att Svenska kyrkan även efter relationsförändringen skall få tillgång till den kyrkliga egendomen och dess avkast— ning på samma sätt som före reformen. Särskild lagstiftning för viss kyrklig egen- dom, innefattande bl.a. statlig prövning av försäljning och kapitalplacering, föreslår vi dock.

Utifrån bl.a. invandrarnas behov av lämpliga lokaler för sin religionsutövning och det allmänt omvittnade behovet av lokaler för bl.a. kulturell verksamhet på många orter vill vi erinra om att Svenska kyrkans församlingskyrkor i framtiden

måste sägas inta en speciell ställning. De är Ofta tillkomna under en tid då ”socken- kyrkan" sågs som hela befolkningens tillhö- righet. Svenska kyrkan får enligt våra för- slag även i fortsättningen disponera dessa byggnader — liksom all annan kyrklig egen- dom — som tillkommit under kyrkans of- fentligrättsliga period och betalats av hela befolkningen på orten. Vi utgår från att Svenska kyrkan visar ett sådant tillmötes- gående mot skäliga anspråk på upplåtelse, att särskild statlig lagstiftning om kyrkor- nas upplåtande ej erfordras.

Samma resonemang är tillämpligt på 10— kaler som är belägna i anslutning till all— männa begravningsplatser. Kommun eller kyrkoförsamling, som disponerar lokaler på eller i anslutning till allmän begrav- ningsplats, förutsätts upplåta dessa i skälig omfattning även om särskild lagstiftning om detta ej finns.

6.5.3. Skydd för kulturhistoriskt värdefulla kyrkobyggnader m. m.

Svenska kyrkans kyrkobyggnader åtnjuter f.n. skydd i kulturhistoriskt hänseende en- ligt 1920 års kungörelse (nr 744) med före- skrifter rörande det offentliga byggnads- väsendet. I denna stadgas bl.a. att förslag till ny-, om-, till— eller påbyggnad, rivning eller flyttning av kyrkobyggnad skall grans— kas av riksantikvarieämbetet. Med kyrko- byggnad avses i kungörelsen ”kyrka, kapell för allmän gudstjänst" (28 & 1 mom.). Kungörelsen gäller också för kyrkotomt och byggnad på kyrkotomt.

Bestämmelser avseende kulturhistoriskt skydd för begravningsplatser finns i 1963 års begravningskungörelse (nr 540).

Enligt 1970 års lagstiftning om förvalt- ning av kyrklig jord m.m. skall vid för— valtning av prästgård och biskopsgård natur- vårdens och kulturminnesvårdens intressen tillgodoses i skälig omfattning.

Beträffande löneboställen m.fl. kyrkliga egendomskategorier gäller att stiftsnämnden skall planlägga åtgärder för beaktande av naturvårdens och kulturminnesvårdens in- tressen i stiftet.

Ett icke oväsentligt skydd åt kulturhisto- riskt värdefull bebyggelse i såväl allmän som enskild ägo ges i 1947 års byggnadslag och 1959 års byggnadsstadga. 1960 års lag om byggnadsminnen äger ej tillämpning på kyrkliga byggnader. 1958 års utredning kyr- ka-stat fann dock, att visst stöd fanns för att antaga att även prästgårdar kan bli delaktiga av kulturhistoriskt skydd enligt byggnadsminneslagen (SOU 1967:46 s. 219).

Vissa kyrkliga inventarier åtnjuter skydd enligt en kungörelse av år 1942 (nr 929). De får bl.a. ej överlåtas utan tillstånd av Kungl. Maj:t.

1958 års utredning kyrka-stat berörde frågan om vården av de kulturhistoriskt värdefulla kyrkobyggnaderna.

De allmänna intressen, som kan göra sig gällande beträffande kyrkobyggnaderna. är hu— vudsakligen att dessa tillförsäkras ett tillfreds- ställande skydd ur kulturhistorisk synpunkt. Detta leder i första hand till slutsatsen att kyrkobyggnader bör underkastas bestämmelser- na i byggnadsminneslagen. under vars tillämp— ning de f.n. ej faller (närmare härom, se SOU l967:46 s. 221). Vidare är tänkbart att de råd- givande och övervakande funktioner, som nu jämlikt 1920 års KK med föreskrifter röran- de det offentliga byggnadsväsendet tillkommer riksantikvarien i fråga om vården av kyrko- byggnader, bibehålles som en uppgift för den- ne. Som skäl härför skulle kunna anföras att praktiskt taget alla våra äldre kyrkor utgör omistliga kulturminnesmärken och att därför ansvaret för vården av dessa — även för det fall de icke formellt förklaras för byggnads- minnen — ytterst vilar på staten. Det må an- märkas att den skisserade ordningen icke i och för sig innebär att staten påtager sig något eko- nomiskt ansvar för vården och underhållet av kyrkobyggnad. (SOU 1968:11 s. 201).

Vad gäller prästgårdar anförde utred- ningen.

Då alltså den allmänna lagstiftning, som redan har tillämpning å prästgårdar, synes gi- va dessa ett tillfredsställande skydd ur kul- turhistorisk synpunkt lärer någon särskild stat- lig föreskrift härutinnan icke vara erforderlig (SOU l967:46 s. 219).

Frågan om skydd för kulturhistoriskt vär— defulla kyrkobyggnader behandlades av ett ganska stort antal remissinstanser. I SOU

l970:2 redovisas dessa under särskild ru- brik (s. 457—470). Vi vill här endast erinra om följande uttalande av riksantikvarie— ämbetet.

I fall av ett fritt läge (B. C. D) bör natur- ligen den särskilda statliga uppsikten över kyrkobyggandet med vad därtill hör enligt 1920 års kungörelse upphöra och ersättas med den rättsliga reglering som gäller för bygg- nads- och fastighetsfrågor i allmänhet. För att tillgodose de kulturminnesvårdande intres- sena bör befintliga kyrkor, omgivande områden och andra kyrkliga byggnader åtnjuta skydd enligt lagen om byggnadsminnen samt en ny lag, ersättande 1942 års kungörelse angående vården av vissa kyrkliga inventarier, stiftas om kulturhistoriskt värdefull kyrklig inredning och utrustning. (SOU 1970:2 s. 465).

För vår beredning har det tett sig naturligt att också något undersöka, hur skyddet för kulturhistoriskt värdefulla kyrkobyggnader, vilka tillhör andra trossamfund än Svenska kyrkan, är utformat. Dessa gudstjänstlokaler hör inte till det offentliga byggnadsväsen- det.1

För dessa kyrkobyggnader gäller alltså regler som för annan likvärdig bebyggelse. Sålunda är 1960 års lag om byggnadsminnen tillämplig på dem. Det kan nämnas att den av Metodistkyrkan i Sverige ägda Heliga Trefaldighetskyrkan i Stockholm är förkla- rad såsom byggnadsminne. —- Någon lag— stiftning till skydd för inventariebeståndet hos de fria trossamfunden finns ej. Dessa har ej heller under den jämförelsevis korta tid de verkat i vårt land anskaffat så många kulturhistoriskt värdefulla föremål.

Vi har i avsnitt 5.4.2.3 redogjort för vår syn på utformningen av det ekonomiska an- svaret vad gäller Svenska kyrkan och and- ra trossamfund tillhöriga kulturhistoriskt värdefulla byggnader och kyrkliga inventa- rier. I bilaga 14 har en del ytterligare bak- grundsmaterial lämnats.

Vi föreslår således att formerna för sam- hällets framtida kulturella, juridiska och ekonomiska ansvar för kulturhistoriskt vär- defulla kyrkobyggnader m.m. närmare ut- reds i samråd med MUS 65 och bygglag— utredningen (jfr avsnitt 5.4.2.3). Arbetet bör bedrivas under den s.k. förberedelsetiden.

Inför det kommande utredningsarbetet vill vi betona att vi finner det naturligt att sta- tens nuvarande generella ansvar i kultur- historiskt aVSeende för Svenska kyrkans kyrkobyggnader och kyrkliga inventarier i princip består och utsträckes till att gälla även andra trossamfunds likvärdiga byggna- der. Angeläget är vidare att det även i fram- tiden blir möjligt att på motsvarande sätt låta nya kyrkliga byggnader av estetiskt och arkitektoniskt värde omfattas av en skyddslagstiftning, oavsett vilket samfund de tillhör.

6.6. Personalfrågor

Vissa frågor som hänger samman med per- sonalens anställningstrygghet vid en reform kan komma att kräva författningsreglering. Det gäller exempelvis frågor om hur den s. k. oavsättligheten för vissa befattnings- havare skall avlösas, pensionsfrågorna reg— leras m.m. I övrigt förutsätter vi att flerta- let personalfrågor får lösas genom förhand- ling mellan avlämnande och övertagande huvudmän å ena sidan, och personalorgani- sationerna å andra sidan. Dessa frågor behandlas i avsnitt 7.2.

1 Dit hör enligt 1 5 1920 års KK ”byggnads- företag för statens eller menighets eller all- män institutions eller inrättnings räkning”. Således torde ej heller kyrkobyggnader äg- da av Svenska kyrkan närstående fria stif- telser och föreningar falla under denna kun— görelse.

7. Övergångsanordningar för Svenska kyrkan

Konsekvenserna av de principiella ställ— ningstaganden vi kommit fram till i fråga om förändrade relationer mellan samhället och trossamfunden har behandlats med sik- te på framtiden (kapitlen 4—6). Den histo- riskt framvuxna särskilda relationen mel- lan staten och Svenska kyrkan gör det emel- lertid önskvärt att förändringar genomförs i etapper, så att kyrkan får tid att bygga upp sin nya organisation, främst på det eko- nomiska området.

Vi har därför funnit det angeläget att föreslå vissa övergångsanordningar för Svenska kyrkans del. Som framgått av av- snitt 6.2.1 bör statsmakterna medverka till att Svenska kyrkan ges möjlighet att utfor- ma sitt eget grundläggande regelsystem m.m. Staten bör därför bidra med kostna- derna för visst kyrkligt utredningsarbete under en förberedelseperiod (avsnitt 7.1). Vidare föreslår vi i avsnitt 7.2 vissa garan- tier för den anställda personalen, i första hand för dem vars anställningsförhållanden i nuläget regleras av olika statliga föreskrif- ter. Slutligen har vi —— med utgångspunkt i önskemål som bl.a. framkommit i det s.k. kyrkliga reformprogrammet vid 1968 års kyrkomöte — skisserat ett erbjudande till Svenska kyrkan för hur staten under 10 år skulle kunna låta uppbörden av kyrkoav- gifterna samordnas med den allmänna skat- teuppbörden.

7.1 Ekonomiskt stöd till förberedelsearbetet

Vi har i det föregående (främst kapitlen 5—6) förutsäatt att väsentliga reformer be- träffande Svenska kyrkans inre organisation och verksamhet kommer till stånd fr.o.m. år 1983. Därvid har vi påpekat att sådana reformer måste förberedas under en till- räckligt lång period som måste vara avslu- tad i sådan tid att reformen kan träda i kraft den 1 januari 1983. Förberedelse- och planeringsarbetet skall ske i kyrkomötets regi. Kostnaderna för detta kyrkliga utred- ningsarbete, vari även ingår uppbyggnad av en arbetsgivarfunktion (avsnitt 7.2.5), bör enligt vår uppfattning belasta statsverket.

Det av kyrkomötet utsedda särskilda ut- redningsorganet (avsnitt 6.2.4) bör få dispo- nera medel enligt samma normer som gäller för kommittéväsendet. Det bör således an- komma på Kungl. Maj:t att i enlighet med dessa normer bedöma rimligheten i de eko- nomiska anspråk som härvid kommer att ställas.

Det är för närvarande svårt att mer exakt bedöma storleken av erforderliga belopp. Vid bedömningen bör emellertid beaktas, att Väsentligt material för detta utrednings- arbete redan samlats in och publicerats av kyrka-statutredningen och av Vår bered- ning. Med hänsyn härtill anser vi det troligt att de sammanlagda kostnaderna för detta kyrkliga utredningsarbete åren 1974—1982 inte kommer att uppgå till större belopp

(räknat i fast penningvärde) än vad som föranletts av” arbetet inom 1958 års utred- ning och vår beredning.1

7 .2 Personalfrågor

I detta aVSnitt behandlas sådana personalfrå- gor som kan uppstå till följd av att relatio- nerna mellan staten och Svenska kyrkan för- ändras till sin principiella innebörd. Detta inträffar enligt vårt förslag fr. o. m. år 1983. (Personalfrågor i samband med att huvud— mannaskapet förändras för folkbokföringen och begravningsväsendet har behandlats i avsnitt 4.5.2.3 resp. 4.5.3.3.)

7.2.1 Berörda personalkategorier

En redogörelse för de närmast aktuella, nu gällande anställningsvillkoren inom Svenska kyrkan" har utarbetats av vår expert i ar- betsrättsliga frågor (bilaga 11, SOU 1972: 37).

Av redogörelsen framgår bl.a. att man på församlingsplanet främst kan skilja mellan statligt reglerade anställningar (församlings- präster och flertalet kyrkomusiker) och kyr- kokommunalt reglerade befattningar (befatt- ningshavareför uppgifter som avses i 2 5 lagen om församlingsstyrelse). Inom den se- nare gruppen förekommer befattningar både med arbetsuppgifter som enligt församlings- styrelselagen skall fullgöras av församlingen och med uppgifter som enligt lagens kompe- tensparagraf får fullgöras av församlingen med användande av utdebiterade medel.

På stiftsplanet finns dels statligt reglerade anställningar (biskops- och prästtjänster samt tjänsterna vid stiftskanslier), dels befatt- ningshavare inom fristående kyrklig verk- samhet (t. ex. i anslutning till stiftsråden). Kyrkofonden svarar för hela lönekostnaden för biskops— och övriga stiftsprästtjänster. Drygt hälften av lönekostnaderna för stifts- kanslipersonalen gäldas också ur kyrkofon- den (resterande-belopp av statsverket). Den fristående kyrkliga verksamhet som sker i anslutning'till stiftsråden bekostas till vä- sentlig del- av anslag från församlingarna. Annan fristående verksamhet baseras där-

emot oftast på bidrag av typ kollekter. Hu- vuddelen av lönekostnaderna på stiftsplanet bärs alltså av församlingarna genom uttaxe- rade medel (församlingarnas avgifter till kyrkofonden respektive anslagen till stifts- råden).

På riksplanet finns ett mindre antal stat- ligt reglerade prästtjänster för speciella upp- gifter, t.ex. inom försvaret och kriminal— vården, varvid avlöningskostnaderna finns upptagna på statsbudgeten. Också kostna- der för kyrkoherdar för döva finns upptagna på statsbudgeten, vilken dock härför tillförs bidrag ur kyrkofonden. — En omfattande verksamhet, väsentligen finansierad av in- samlade medel (bl. a. kollekter), bedrivs av Svenska kyrkans centralråd för evangelisa- tion och församlingsarbete, Svenska kyrkans missionsstyrelse, Svenska kyrkans sjömans- vårdsstyrelse och Svenska kyrkans diakoni- nämnd samt de organ som lyder under dessa. Vissa bidrag till dessa institutioner, främst för sjömansvården, utgår ur kyrko- fonden. Dessa bidrag svarar dock endast för en mindre del av de totala lönekostnaderna. Anställningsvillkoren för denna senare per- sonal regleras ej offentligt utom i fråga om pensionsförmåner samt tillgodoräkning av tjänstetid för vissa högre tjänstemän inom de centrala kyrkliga styrelserna m.fl. Hu- vuddelen av personalkostnaderna på riks- planet täcks alltså av insamlade medel.

Härjämte bör slutligen nämnas den fri- stående verksamhet som bedrivs inom Svenska kyrkan närstående organisationer och stiftelser.

Det sammanlagda antalet präster med statligt reglerade anställningar kan beräknas till ca 2 600, av vilka ca 2 550 tjänstgör på heltid. Antalet statligt reglerade heltidstjäns— ter som kyrkomusiker beräknas ligga på drygt 400, vartill kommer bortåt 2000 kyr- komusikerbefattningar med deltidstjänstgö— ring. Vid stiftskanslierna tjänstgör ca 185 1 Utgifterna för kyrka-statutredningens arbete åren 1958—1968 har i riksdagsberättelsen an- getts till sammanlagt ca 2,5 milj. kr. För vår berednings arbete åren 1968—1971 anges sam- manlagt ca 1,25 milj. kr. Redovisningen i riks- dagsberättelsen av kommittéutgifter täcker dock ej samtliga kostnader för verksamheten. Främst tillkommer lokalkostnader.

befattningshavare, varav ca 155 på heltid. Sammanfattningsvis kan alltså det totala antalet befattningshavare med statligt regle- rade anställningar inom Svenska kyrkan be- räknas till omkring 5 200 personer. Av des- sa tjänstgör drygt 3 100 på heltid.

I bilaga 11 lämnas även en redogörelse för vissa anställningsvillkor av särskilt in- tresse ur trygghetssynpunkt. Erfarenheter från tidigare genomförda organisationsför- ändringar på den offentliga sektorn redovi- sas, liksom även organisationerna på ar- betsgivar- och arbetstagarsidan.

7.2.2 1958 års utredning kyrka-stat jämte remissyttrandena

Kyrka-statutredningen har i delbetänkandet (SOU 1967: 45) Kyrklig organisation och förvaltning utförligt behandlat vissa perso- nalfrågor (s. 469—528). Utredningen har bl. a. redogjort för de rättsregler beträffande uppsägnings- och pensionsfrågor som kan äga tillämpning vid starkt förändrade rela- tioner mellan staten och Svenska kyrkan.

I den sammanställning av remissyttrande- na över kyrka-statutredningens betänkanden som vi publicerat (SOU 1970:2) behandla- des personalfrågorna s. 369—374. Generellt kan sägas att kyrka-statutredningen kritise- ras för att ha anlagt mera formellt juri- diska aspekter än rimlighets- och rättsvise- synpunkter på frågan om samhällets ansvar för den personal som skulle beröras av en reform. Såväl personalorganisationerna som flera andra remissinstanser betonar att all personal _ oberoende av formella garan— tier —— bör behandlas lika i praktiken, och att största möjliga hänsyn måste tas för att värna om anställningstryggheten.

Kyrkomusikernas riksförbund står ”helt främmande inför den av utredningen disku- terade tekniska möjligheten att åvägabringa ett upphörande av befattningshavarnas ställ- ning av offentliga tjänstemän liksom inför ett upphörande av tillämpningen av den författningsmässiga regleringen av anställ- ningsförhållandena jämte de statliga tjänste- pensionsbestämmelserna”. De uttalanden om exempelvis uppsägbarhet som utredningen

gjort, äger enligt riksförbundet visserligen formell riktighet, men ”ett dylikt förfarande står i skarp kontrast mot den generositet, staten vid en skilsmässa bör visa Svenska kyrkan och dess befattningshavare”. Gällan- de bestämmelser framstår "såsom helt otill- räckliga mot bakgrund av en statlig institu- tions totala avveckling”.

Även Sveriges kommunal tjänstemannaför- bund berör utredningens uttalande om upp- sägningsmöjligheterna och konstaterar, att utredningen därmed ”inskränkt sig till att avfärda de problem som uppstår för de när- mare 5000 kyrkokommunalt anställda be- fattningshavarna”. Förbundet framhåller att läget framför allt torde bli ovisst för icke- prästerliga befattningshavare, som utbildat sig och helt inriktat sig på församlingsvår- dande uppgifter, exempelvis församlings- och ungdomssekreterare. Å andra sidan ut- talar Svenska prästförbundet att "eftersom bristen på arbetskraft inom det kyrkliga fäl- tet är synnerligen kännbar, ingen torde be- höva befara arbetslöshet, om han väljer kyrkan som arbetsgivare”.

Samtliga personalorganisationer betonar vikten av att den ”fria” kyrkan får en så- dan ekonomi att inte anställnings- och pen- sionsförmånerna försämras. Organisationer- na förutsätter, att samhällets åtaganden där- vidlag bestäms genom överenskommelser, som träffas efter förhandlingar med de an- ställdas organisationer.

7.2.3 Kontakter med personalorganisatio- nerna

Representanter för berörda större personal- organisationer var bland de inbjudna till den av oss anordnade s.k. samrådskonfe- rensen i Falkenberg i december 1971. I konferensen deltog representanter för Kyrkomusikernas riksförbund, Svenska kom- munalarbetareförbundet, Svenska prästför- bundet, Sveriges kommunaltjänstemannaför- bund, Sveriges kyrkokamerala förening och Sveriges lärarförbund (som är kyrkomusi- kernas fackliga organisation). Vid konferen- sen redovisade vår expert bl. a. en invente- ring av de arbetsrättsliga problem som kun-

de aktualiseras i samband med väsentligare förändringar i relationerna mellan staten och Svenska kyrkan.

Under perioden oktober 1971—april 1972 har vår expert dessutom haft ett flertal kontakter med olika personalorganisationer samt de tre närmast engagerade organen på arbetsgivarsidan, statens avtalsverk, Svenska kyrkans församlings- och pastorats- förbund samt Svenska kommunförbundet. Härvid har bl.a. samråd skett beträffande sakinnehållet i bilaga 11. Vidare har vid dessa kontakter organisationerna framfört vissa synpunkter som återges i avsnitt 7.2.4.

Svenska kommunalarbetareförbundet, Svenska prästförbundet, Sveriges kommunal- tjänstemannaförbund och Sveriges lärarför- bund har den 29 februari 1972 tillställt oss en särskild skrivelse. De fyra organisationer- na anser det ”önskvärt att personalfrågorna får utredas och prövas vidare i såväl rätts- ligt, ekonomiskt som organisatoriskt avseen- de, därest en genomgripande ändring skulle beslutas i förhållandet mellan staten och Svenska kyrkan”. Beredningen bör därför enligt organisationerna ”i sitt betänkande föreslå Kungl. Maj:t att tillsätta en sär- skild arbetsgrupp för personalfrågor vid en eventuell ändring i förhållandet mellan sta- ten och Svenska kyrkan”, varvid i arbets- gruppen bör ingå representanter för arbets- givarsidan och för dessa personalorganisa- tioner.

7.2.4 Synpunkter från personalorganisa- tionerna

Vid de i avsnitt 7.2.3 nämnda kontakterna mellan vår expert och de berörda personal- organisationerna har inte i något samman- hang framförts uppfattningen att innehavare av f. n. statligt reglerade tjänster, dvs. präs- ter och kyrkomusiker med fastare anställ- ning inom Svenska kyrkans s.k. legala verk- samhet, skulle få svårighet att vinna fort- satt anställning inom kyrkan. Samma är för- hållandet med stiftskanslipersonalen. I fråga om kyrkomusiker har dock uttalats farhå- gor för att verksamheten, om de ekonomis-

ka betingelserna skulle försämras, skulle kunna få inskränkas i mindre församlingar. När det gäller kyrkokommunalt reglerade tjänster (här bortses från folkbokföringen och begravningsväsendet vilka behandlats i avsnitt 4.5.2.3 resp. 4.5.3.3) har vid nämnda kontakter framkommit farhågor för att vis- sa församlingar på grund av försämrad eko- nomi kan tänkas inskränka på vissa arbets- uppgifter som står den borgerliga kom- munen nära. Som exempel har angetts dia- koni och sjukvård samt barn- och ungdoms- verksamhet. Det har vidare antagits att för- samlingar kan tänkas gå samman som ar- betsgivare för att på så sätt rationalisera vissa administrativa och kamerala funktio- ner. — Arbetstagare i Svenska kyrkans fri- stående verksamhet (i församlingsarbetet, i stiftsråden etc., i de centrala kyrkliga sty- relserna och inom Svenska kyrkan närstå- ende organisationer och stiftelser) berörs inte formellt (bortsett från vissa pensions- åtaganden) av de ändrade relationer mellan staten och Svenska kyrkan som vi föreslår. Från personalorganisationernas sida har emellertid framförts önskemål att kostna- derna för denna fristående verksamhet be- aktas vid de samlade övervägandena om samhällets ekonomiska stöd till trossamfun- den. Man har exempelvis pekat på Svenska kyrkans verksamhet på det internationella planet samt inom social omvårdnad och ut- bildningsväsende.1

Vid kontakterna mellan personalorganisa- tionerna och vår expert har också fram- förts krav på medinflytande beträffande anställningsfrågorna vid en eventuell re- form. Såsom redovisas i bilaga 11 förut- sätts ett sådant arbetstagarinflytande i de kollektivavtal som reglerar anställningsvill- koren på det kyrkliga området.

Samhällets eventuella garantier till de kyrkliga organen är en fråga som till sin na- tur kräver författningsreglering eller annat beslut av statsmakterna. Frågor som exem- pelvis avlösningen av den s.k. oavsättlig- heten för vissa kyrkliga befattningshavare,

1 Likartade önskemål har också framförts till oss i samband med uppvaktningar från huvud- männen för dessa verksamhetsgrenar.

eventuell övergångs- eller övertagandeplikt beträffande den kyrkliga personalen, pensio- nerna m.m. är uppenbarligen av samma beskaffenhet. Det sagda innebär dock inte, att sådana beslut inte skulle föregås av för- handlingar mellan överlämnande och över- tagande huvudmän samt de anställdas orga- nisationer.

Personalorganisationerna har framhållit att dylika förhandlingar bör inledas relativt omgående. Organisationerna anser det med hänsyn till anställningstryggheten nödvän- digt att man klargör riktlinjerna för lös— ningar av personalproblemen innan ett prin- cipbeslut fattas om ändrade relationer mel- lan staten och Svenska kyrkan. Som exem- pel på dessa problem har nämnts frågan om likabehandling eller ej av befattnings- havare med statligt, kyrkokommunalt och privaträttsligt reglerade befattningar, hur personalen inom den fristående kyrkliga verksamheten kommer att behandlas, frå- gor om friköp av pensionsförpliktelser samt omfattningen och konstruktionen av de ekonomiska garantier som skall ges. Vi- dare menar man att besked måste lämnas om vilka åtgärder som föreslås beträffande personalgrupper som inte kan beredas fort- satt anställning inom kyrkan. Man önskar även en närmare belysning av huvudmän- nens avsikt att med stöd av 11 5 2 st. stats- tjänstemannalagen ställa befattningshavare till den "fria” Svenska kyrkans förfogande.

Organisationerna har också uttalat sig om de frågor som uppkommer efter ett prin- cipbeslut. Man kommer sannolikt att kräva medinflytande om sättet för den inomkyrk- liga regleringen av kyrkans organisation och arbetsformer, t.ex. när det gäller anställ- ningsvillkor som inrättande och tillsättning av tjänst, anställnings ingående och upphö- rande, pension, förflyttningsskyldighet, na- turaförmåner, arbetstid, allmänna skyldighe- ter, disciplinära åtgärder, tjänstledighet, samråd eller medinflytande i andra än rent fackliga angelägenheter samt — i fråga om varje särskild. befattningstyp — arbetsupp- gifter och behörighetsvillkor. Detta är frå- gor som på det kyrkokommunala området regleras efter (samråd eller förhandlingar

med personalorganisationerna. Härtill kom- mer bestämmelser om löner och andra för- måner, således frågor som på vanligt sätt löses genom kollektivavtal, men som i be— tydande mån berörs av den ”personalstat" som huvudmannen beslutar om. En särskild fråga i detta sammanhang är om man väljer att i framtiden ersätta de offentligrättsliga inslagen hos det nuvarande anställningsför- hållandet (exempelvis lönegradsplacering) med lösningar av den typ som förekommer på den privata arbetsmarknaden (enskild lönesättning). På pensionssidan är denna fråga än mera accentuerad.

Personalorganisationerna beräknar att dessa förhandlingar kommer att ta flera år i anspråk. Härtill kommer den tid som i slutskedet åtgår för tjänstetillsättningar, för- flyttningar m.m. Av sociala hänsyn får ti- den för det praktiska genomförandet av en kyrkoreform inte göras för kort.

De fackliga organisationerna har vid kon- takterna med vår expert också tagit upp de problem som ur organisationssynpunkt upp- kommer om man i samma organisation får medlemmar med olika löne- och pensions- villkor trots lika arbetsvillkor i övrigt. Detta kan enligt organisationerna bli fallet med övergående resp. nyrekryterad personal inom Svenska kyrkan. Arbetstagarorganisationer- na har också pekat på den särskilda kom- plikation som består i att man på arbets- givarsidan f.n. har flera berörda huvudmän (staten, församlingarna, kyrkofonden) med måhända sinsemellan olika uppfattningar om ansvarets fördelning, t.ex. i fråga om pensionsåtagandena.

De hittills behandlade frågorna rör all- mänt sådana förhållanden som kan bli fö- remål för förhandlingar. Därutöver har den dominerande frågan för personalorganisa- tionerna varit vilka ekonomiska garantier som kommer att ställas till Svenska kyrkans förfogande för att den. skall kunna infria sina åtaganden till personalen. De har i många sammanhang uttryckt oro över kyr- kans framtida ekonomi "och framhållit, att anställningstryggheten skulle kunna komma att urholkas om inte vittgående garantier ges från. det allmännas sida. Som stöd för

farhågorna har bl. a. pekats på de genom- gående sämre anställningsvillkoren inom andra trossamfund i riket (bilaga 11.5.l.3). Inte minst pensionsfrågorna bedöms bli komplicerade på grund av de stora men svårberäknade ekonomiska åtaganden de samlade pensionerna representerar och ge- nom att pensionerna är baserade på en ”evig huvudman" med beskattningsrätt (bi- laga 11.4.6).

7.2.5 Överväganden

Vid våra kontakter med personalorganisa- tionerna och icke minst mellan dem och vår expert har framkommit två typer av problem. Det första problemet gäller an- ställningstryggheten, där personalorganisa- tionernas oro grundas på farhågor att de av oss föreslagna principiella förändringarna av relationerna mellan staten och Svenska kyrkan får till följd en försämring av kyr- kans ekonomi. Det andra problemet gäller de mera tekniska svårigheter som uppstår vid övergång från ett löne- och pensions- system som är grundat på offentlig lagstift- ning och offentliga kollektivavtal till ett system som måste byggas upp utifrån prin- cipiellt sett andra utgångspunkter.

Vi har i det föregående understrukit — främst i kapitel 5 — att de reformförslag vi lägger fram inte väntas negativt påverka Svenska kyrkans ekonomiska möjligheter att bedriva en lika omfattande verksamhet efter en genomförd reform som före denna. Lika- så anser vi att det finns ringa grund för farhågor att personalproblem skulle uppstå på grund av en genom våra reformförslag försämrad kyrklig ekonomi. Vi vill här sär- skilt erinra ,om omfattningen av de statliga och kommunala stödåtgärder som vi före- slagit dels i kapitel 5, dels —— övergångsvis _— i avsnitt 7.3. De farhågor som uttalats är vidare alltför ensidigt knutna till verkning- arna av' dennav oss förordade reformen. Med eller utan. reform är Svenska kyrkans ekonomiska betingelser avhängiga av vilket antal betalande medlemmar och vilka andra inkomstkällor kyrkan har. "Beskattningsrät- ten” kan inte skydda mot ett medlemsbort-

fall, vilket av flera olika skäl kan komma att inträffa både före och efter reform- året 1983. Frågan, t.ex. om de små för- samlingarnas ekonomi och vilken trygghet de kan erbjuda, måste städse bedömas rea- listiskt såsom sker även nu. I detta sam- manhang vill vi också erinra om att struk- turförändringar redan i nuläget leder till ett ökat antal kyrkliga samfällighetsbild- ningar.

Vi önskar emellertid behandla de över- gångsproblem som kan uppstå på ett så- dant sätt, att tryggheten för den anställda personalen bevaras.

Som är brukligt vid väsentligare omorgani- sationer inom den offentliga sektorn förut- sätter vi att förhandlingar kommer till stånd mellan personalorganisationerna och före- trädare för huvudmännen (jfr nedan). För vissa grupper av anställda måste staten emellertid redan på grund av nuvarande re- gelsystem anses ha ett särskilt ansvar. Vid de överläggningar och förhandlingar som vi förutsätter skall komma till stånd bör ut- gångspunkten därför vara, att staten på lämpligt sätt fr.o.m. år 1983 skall garantera i första hand de pensionsförmåner som år 1982 gäller för innehavare av statligt reglera- de präst- och kyrkomusikertjänster. För den garanti vi anser staten bör erbjuda även i fråga om löneinkomsten för dessa tjänste- män kan olika former tänkas. Nödvändigast är trygghet för att ha likvärdig anställning. Men vi menar att staten bör kunna gå ett steg längre och erbjuda nämnda präster och kyrkomusiker som står kvar i Svenska kyr- kans tjänst en garanti att arbetsinkomsten för innehavare av tjänst på heltid inte skall underskrida den som erhölls 1982. Samma garanti för arbetsinkomsten bör ges till dem som genom att inneha flera deltidstjänster fullgör heltidsarbete. Detta betyder, ur kyr- kans synpunkt, att den har en viss tjänste- mannakader säkrad för lång tid framåt. Dessa garantier är avsedda att skänka en förvissning om trygghet. Emellertid har vi förutsatt att inga avsevärda förändringar i kyrkans ekonomi skall inträffa på grund av reformen. Vi har därför inte funnit anled-

ning beräkna den ekonomiska innebörden för staten av garantier som vi knappast tror skall behöva utlösas. Härtill kommer att sådana beräkningar knappast låter sig gö- ras med någon rimlig grad av precision när det gäller förhållandena 10—30 år framåt i tiden (jfr vad som uttalas i bilaga ll.2.4.4 om möjligheterna att beräkna den ekono- miska innebörden av Svenska kyrkans nu- varande pensionsförpliktelser).

En allmän förutsättning för att en stat- lig garanti kan träda i funktion anser vi vara att först egna tillgångar på församlings- planet tas i anspråk för lönekostnaderna. Vi vill påpeka att för närvarande är vissa till- gångar avsedda för präst- och kyrkomusi- kerlöner. Därtill måste, såsom nu sker via kyrkofonden, någon form av utjämning mellan församlingarnas lönekostnader för präster och kyrkomusiker komma att ske även i framtiden. Vi vill i detta samman- hang erinra om det förslag till särskilt stat- ligt stöd för ekonomisk utjämning inom trossamfunden som vi lagt fram i avsnitt 5.4.3.2.

Vidare bör påpekas att antalet präst- och kyrkomusikertjänster f.n. regleras i olika statliga författningar. Någon ändring av nu- varande praxis ifråga om indragning eller inrättande av sådana tjänster förutsätter vi ej skall ske under åren 1972—l982. Den prästerliga organisationen har under det se- naste årtiondet endast marginellt ändrats.

Den nu nämnda statliga löne- och pen- sionsgarantin måste sålunda innebära att i den händelse församlingarna inom Svens- ka kyrkan solidariskt ej förmår uppfylla sina löne- och pensionsåtaganden, så är det statens skyldighet att anslå kompletterande medel. Det bör därvid också påpekas att bland kyrkofondens kapitaltillgångar, som enligt våra förslag i avsnitt 5.5.2 och 6.4 disponeras av Svenska kyrkan, ingår medel som särskilt är avsedda täcka kostnader för prästpensioner.

Sammanlagt uppgick präst- och kyrko- musikerlönerna (inkl. biskopar och övrig prästerlig personal på riks- och stiftsplanen) år 1969 till ca 170 milj. kr. Emeritilöner, egenpensioner och familjepensioner för präs-

ter uppgick budgetåret 1968/69 till ca 30 milj. kr. (Bilaga 1.)

I bilaga 11 har för åren 1970 och 1971 årslönekostnaderna för präster beräknats till ca 132 milj. kr., varav 130 milj. kr. av- ser heltidsanställd personal. Årslönekostna- derna för kyrkomusiker har beräknats till ca 38 milj. kr., varav 14 milj. kr. avser heltidsanställd personal. Vidare har under år 1971 utbetalats pensioner till präster inom Svenska kyrkan och vissa kyrkomusi- ker med ca 34 milj. kr. (pensionsutbetal- ningar till merparten av kyrkomusikerna in- går inte i denna siffra). Antalet emeritilöner och egenpensioner var år 1969 ca 1 300 och antalet familjepensioner ca 800. Åldersstruk- turen hos prästerna är emellertid sådan att antalet pensionsberättigade kommer att öka under den närmaste 10-årsperioden (jfr bi- laga 11.2.4.4).

Motsvarande garantier bör utfärdas för stiftskansliernas personal. Det rör sig här om personal, för vilken årslönekostnaden uppgår till ca 10 milj. kr., inklusive löner till stiftsskogvaktare. Emellertid bör påpekas att medel för bestridande av lönerna för den personal som anställs för förvaltningen av finansförmögenheten, särskilt skog, givet- vis i första hand måste täckas av inkomster— na från denna förmögenhet. Vi önskar emel- lertid inte göra något formellt undantag för dessa kategorier (liksom ej heller för dem som avlönas på anslag direkt eller in- direkt av kyrkofonden, t. ex. biskops- och övriga stiftsprästtjänster).

Särskild hänsyn bör också tas till inneha- vare av de 60—70 tjänster hos de centrala kyrkliga styrelserna m. fl . som för närvaran- de är inordnade i det statliga pensionssyste- met (jfr bilaga ll.2.3.2 och 11.3.2).

Våra förslag beträffande garantier för per- sonal med statligt reglerade anställningar utgår från innehållet i nuvarande regelsy- stem. Vi är emellertid medvetna om att lik- nande krav även kan komma att väckas av övriga grupper anställda inom Svenska kyr- kan. Detta gäller alltså dels den personal som f. n. innehar kyrkokommunalt regle-

rade anställningar, dels personalen inom den fristående kyrkliga verksamheten på lokal-, stifts— eller riksplanet, även persona- len inom Svenska kyrkan närstående orga- nisationer och stiftelser.

Men det ankommer inte på vår beredning att närmare komma med förslag om hur anställningstryggheten skall ordnas för des- sa. Omfattningen och formerna härför bör lösas efter förhandlingar. Vi förutsätter dock, med erfarenhet från liknande organi- sationsförändringar på det statliga området, att tryggheten för den anställda personalen kan bevaras. En trygghetsfaktor torde dess- utom ligga i det faktum att de av oss före- slagna reformerna inte förutsätts orsaka en förändrad ekonomisk situation för verksam- heten inom Svenska kyrkan. (Frågor berö- rande anställda med arbetsuppgifter inom folkbokföring och begravningsväsende har behandlats ovan i avsnitt 4.5.2.3 resp. 4.5.3.3.)

Den andra problemtypen gäller tekniska svårigheter vid övergången från den offent- liga sektorns till den privata sektorns av- talssystem. Vi saknar möjlighet att här ta ståndpunkt till vad som närmast har ka- raktären av förhandlingsfrågor. Vi vill dock framhålla att den av oss förutsatta förbere- delsetiden —— åtta år efter det att princip- beslut fattats av riksdagen _- får anses in- nebära en väl tilltagen tidsrymd för för- handlingar och personaladministrativt ar- bete.

Vid kontakterna mellan personalorganisa- tionerna och vår expert har framförts ön- skemål att organisationerna skulle ges till- fälle att deltaga i förarbetet till den prin- cipproposition om ändrade relationer mellan staten och trossamfund som vi föreslår läm- nas till 1974 års riksdag. Det ankommer inte på oss att uttala oss om formerna för ett sådant deltagande i arbetet på just den första propositionen av principkaraktär. Ge- nom remissförfarandet ges tillfälle för olika organisationer att mer i detalj precisera öns- kemålen. Skäl talar för att vissa frågor, exempelvis lösningen av pensionsgarantins utformning, måste få en ytterligare belys-

ning. Vi vill också erinra om att personal- organisationerna enligt numera tillämpad praxis får tillfälle till överläggningar under förarbetet på sådana propositioner som av- ser väsentligare organisationsförändringar inom statsförvaltningen.

Viktiga för framtiden blir givetvis för- handlingar mellan personalorganisationerna och huvudmännen. Vi vill därför slutligen något beröra den organisatoriska uppbygg- nad av arbetsgivarefunktionen som torde erfordras inom Svenska kyrkan i framtiden. Ett centralt arbetsgivarorgan bör förmod- ligen skapas relativt snart. Dess uppgift blir att företräda kyrkan i de förhandlingar som förutsätts ske med de avträdande huvud— männen (staten och de kyrkliga kommuner- na) samt personalorganisationerna. Eftersom den kyrkliga verksamheten även i fortsätt- ningen torde komma att bedrivas på såväl ett lokalt som regionalt och centralt plan, får man förmoda att arbetsgivarorganet byggs upp med hänsyn härtill. En sådan uppbyggnad finns i stort sett redan i Svens- ka kyrkans församlings- och pastoratsför- bund. Möjligt är att detta organ i samband med en kyrkoreform tillförs bl.a. de ar- betsgivarfunktioner som f.n. handhas av statens avtalsverk, Svenska kommunförbun- det och kyrkoenheten inom utbildningsde- partementet. Det anförda innebär inte att de egentliga huvudmännen -— församlingar och andra kyrkliga arbetsgivare — undan- dras inflytande i anställningsfrågorna. Även i fortsättningen får man förmoda att det blir församlingarna (motsv.) som sluter kol- lektivavtal efter centralt utfärdade rekom- mendationer, såsom f. n. är brukligt på det kyrkokommunala området. Detta förutsätter en upprustning av den lokala förhandlings- verksamheten. Inte minst när det gäller mindre församlingar kan man räkna med ett ökat samgående i fackliga frågor från såväl arbetsgivar- som arbetstagarsidan.

7.3 U ppbörd av kyrkoavgifter via skatt- sedeln under en övergångsperiod

Det system för uppbörd av kyrkoavgifter som vi har skisserat i avsnitt 5.4.4.2 är an-

vändbart för alla trossamfund och även för andra organisationer. Det ger möjligheter att basera avgifter och bidrag på en rad olika grunder, varför församlingarna lik- som nu kan fritt välja beräkningssätt. Det skyddar den enskildes integritet i livsåskåd- ningsfrågor. Detta system tillgodoser de oli- ka krav från religionsfrihetssynpunkt som närmare behandlats i kapitel 3. Kyrkoav- giften har inte prägel av skatt. Detta system för avgiftsuppbörd har så många fördelar, att vi tror att det kommer att tillfredsställa flera olika samfunds anspråk.

Svenska kyrkan får redan från det att folk- bokföringen överförs det system för med- lemsregistrering, som utgör grundvalen för uppbördssystemet. När registreringssystemet prövats några år, kan man förmoda att Svenska kyrkan kommer att inse värdet av att till detta koppla det smidiga uppbördssy- stemet. Vi utgår därför som en huvudförut- sättning från att Svenska kyrkan i framti- den använder sig av detta och även så tidigt som möjligt kommer att önska övergå till ett dylikt permanent system.

Emellertid har från många håll framförts önskemål att staten övergångsvis skulle er- bjuda Svenska kyrkan hjälp med uppbörden av kyrkoavgifter i samband med skatteupp- börden. Önskemål om uppbördshjälp har t. ex. kommit till uttryck i det s.k. reforrn- programmet vid 1968 års kyrkomöte.

Om dylika önskemål kommer att framfö- ras även då kyrkan genomför sin organisa- tionsuppbyggnad förordar vi, att staten er- bjuder sig att under en övergångsperiod på 10 år fr.o.m. år 1983 — eller kortare tid om kyrkan så önskar —-— lämna Svenska kyr- kan hjälp med uppbörden av kyrkoavgifter- na. Uppbörden samordnas härvid med den allmänna skatteuppbörden.

Eftersöm det f.n. är omöjligt att förutse hur den statliga skatteuppbörden i detalj är organiserad år 1983 och åren därefter har vi ej funnit anledning utarbeta konkreta för- slag om denna statliga medverkan. Vi har emellertid låtit experter utarbeta flera alter- nativa modeller.1 Då det alternativ som tek- niskt teddesig lämpligast, särskilt om man vill undvika" indrivning samt skydda den

enskildes integritet, kritiserades vid den s.k. samrådskonferensen i Falkenberg i decem- ber 1971, har vi låtit utarbeta ytterligare ett förslag (se nedan). Det måste givetvis bygga på det skattesystem vi har i dag och är därför endast att betrakta som ett uppslag för den utredning som måste göras, om beslut tas om förslagets förverkligande.

Vi har vid förslagets utarbetande tvingats att ta upp vissa principfrågor som omedel- bart inställer sig. Några av de principer som måste vara vägledande vid utformningen av ett konkret erbjudande om statlig uppbörds- hjälp för perioden 1983—1992 berör pro- blemkomplexen medlemsbegreppet, beräk- ningsgrund för kyrkoavgifter, integritetsfrå- gor och indrivningsförfarandet.

Systemet är enbart avsett att tillämpas för Svenska kyrkans medlemmar. Någon utde- bitering av samma tvångskaraktär som en skatt kan det alltså inte bli fråga om. Detta innebär att avgift endast kommer att debi— teras dem som av fri vilja godtar detta be- talningsansvar.

Att kyrkoavgift inte längre skall uttagas av icke-medlemmar och att betalningsskyl- digheten skall vara accepterad av de berör- da personerna gäller givetvis även för det fall att församlingarna själva har hand om uppbörden, t.ex. med hjälp av Dataservice för samfund och organisationer. Vi har be- tonat att det då blir en ensak för den kyrk- liga instansen att själv förvissa sig om med- lemmarnas villighet att betala kyrkoavgift. Helt annorlunda ställer sig detta problem, om staten (ett offentligt organ) skall med- verka. Då måste frågan avgöras vem som är att betrakta som avgiftsskyldig.2

Vi har i religionsfrihetskapitlet (avsnitt 3.4) gjort vissa principiella uttalanden om statsmakternas reglering av trossamfundens medlemsbegrepp. Därvid har vi bl. a. dekla- rerat att vår syn på Svenska kyrkan som ett

1 Jfr avsnitt 5.4.4.2 samt bilaga 8. 2 Jfr den principiella diskussionen om statlig medverkan vid uttagande av medlemsavgifter i kyrka-statutredningens slutbetänkande (SOU 1968:11 s. 214—221) samt vår diskussion i fö- religgande avsnitt om beräkningsgrund för kyr- koavgifter.

trossamfund leder till att de som är med- lemmar i Svenska kyrkan före också bör anses vara medlemmar efter det att en an- nan relation inträtt mellan staten och detta samfund. Vi har emellertid också funnit att förändringen av Svenska kyrkans ställning är av så genomgripande natur, att det måste anses föreligga speciella skäl för staten att i samråd med Svenska kyrkan ge medbor- garna/medlemmarna personlig upplysning om förändringarnas innebörd och i sam- band härrned aktualisera frågan om med- lemskap eller icke-medlemskap. Därvid har vi utgått från att det ej av staten kom- mer att uppställas några krav på insändande av blanketter eller användning av andra me- toder för att kräva en aktiv bekräftelse av nuvarande medlemskap. Hela frågan om vem som skall betraktas som medlem blir en inomkyrklig fråga i princip från 1983 och alltså även i praktiken, om Svenska kyrkan då övergår till ett eget uppbördssystem.

En svårighet i detta hänseende uppstår däremot, om staten under en övergångstid skall medverka till uppbörden. Det måste framhållas att om frågan om statlig med- verkan vid uppbörd av kyrkoavgifter ak- tualiseras. måste fasta, rättsligt tillämpbara regler fastställas om vem som är avgifts- skyldig.

Problemet gäller således om staten ge- nom skattemyndigheterna — med tillämp- ning av vissa beräkningsmetoder (jfr ne- dan) — skall acceptera att utföra debite- ring, uppbörd och indrivning av kyrkoav- gifter för de personer som av vederbörande organ inom Svenska kyrkan uppges vara avgiftsskyldiga.

Man får inte riskera att staten ålägger ”fel” personer avgiftsskyldighet. Som vi framhållit i avsnitt 5.4.4.2 finner vi det även principiellt viktigt att en klar skillnad upp- rätthålls mellan å ena sidan de tvångsbidrag till stat och kommun som grundas på be- slut av offentligrättsliga organ (skatter och avgifter av skattekaraktär såsom pensions- och sjukförsäkringsavgifter), och å andra sidan sådana avgifter som tas ut av enskilda korporationer i vårt samhälle. Medborgarna får inte genom tillvägagångssättet vid upp-

börden av avgifter till dessa bibringas den felaktiga uppfattningen att dessa avgifter är av obligatorisk art. Särskilt starka är skä- len för ett sådant betraktelsesätt när det gäller indrivningsmomentet i skatteuppbör- den.

I Svenska kyrkans folkkyrkosyn ligger ett mycket öppet medlemsbegrepp. Emeller- tid har ej gjorts gällande att en sådan be- stämning av medlemsbegreppet som ligger i folkkyrkotanken även innefattar skyldighet för medlemmarna att betala kyrkoavgift via statens uppbördssystem. Medlemsbegreppet kan allså vara betydligt vidare än begrep- pet avgiftsskyldig. Det bör i detta samman- hang observeras att frågan om medlemskap inte behöver aktualiseras i samband med en diskussion om avgiftsskyldighet.

Uppgifter om vilka medlemmar i Svens- ka kyrkan som är villiga att erlägga sin avgift via det statliga skattesystemet kan samlas in via församlingsregistreringen (Dataservice för samfund och organisatio- ner), som efter det att folkbokföringen över- förts till borgerligt organ förutsätts inne- hålla uppgifter om vilka som är medlem- mar i Svenska kyrkan (se avsnitt 4.5.2.1).

Frågan om hur aktivt personligt anvars- tagande det innebär för individen att bli in- placerad i ett dylikt register har vållat myc- ken diskussion. 1958 års utredning kyrka- stat diskuterade principfrågor, anknutna till en situation då staten medverkar vid utta- gandet av medlemsavgifter:

Allmänt torde — med bortseende från vad i det följande anföres om verkan av barndop och därmed jämförlig, av förmyndare föran- ledd åtgärd — kunna sägas att intet medlem- skapsbegrepp, som ej har sin grund i en av den enskilde avgiven viljeförklaring eller handling, vilken juridiskt sett bedömes ha samma inne- börd som en dylik viljeförklaring (konkludent handling), kan — utan att genom lagstiftning annorlunda bestämts —- läggas till grund för privaträttsliga anspråk (å exempelvis medlems- avgift) mot den enskilde. (SOU 1968:11 s. 197)

Som praktiskt förfaringssätt antyddes att vid övergången

den enskildes ställningstagande till medlem- skapet på något sätt aktualiserades inför den

förändrade kyrka-statrelationen. Detta skulle kunna ske sålunda att en upplysningsskrift om de ändringar, som den nya relationen kyrka- stat medför, om rättigheter och skyldigheter för medlemmarna i den från staten skilda kyr- kan samt om andra förhållanden av intresse sammanställdes och tillställdes alla invånare i riket. Till skriften skulle — för användning av dem som ville ha ändring i fråga om sitt förhållande till kyrkan — fogas blanketter så- väl för anmälan om utträde (för dem som är medlemmar i Svenska kyrkan) som för ansö- kan om inträde (för dem som ej är medlem- mar). (SOU 1968:11 s. 199.)

Vi önskar stryka under behovet av så fullständig och aktiv information att alla enskilda uppmärksammar konsekvenserna av att vara eller inte vara upptagna i för- samlingsregistret. Ansvaret för dylik infor- mation bör åvila såväl staten som Svenska kyrkan. Däremot anser vi inte att uppgifter om personligt medgivande om kyrklig av- giftsskyldighet skall samlas in av skatte- myndigheterna. Dessa har att utgå från att de uppgifter som tillställs dem (se vidare nedan) endast avser dem som accepterat denna uppbördsform. Uppstår tvist blir det vederbörande kyrkliga organs sak att visa skattemyndigheterna att sådan skyldighet föreligger och accepterats.

Olika beräkningsgrunder för kyrkoavgiften är möjliga.

Kyrkoavgift som erläggs i samband med skatteuppbörden bör — ur uppbördsteknisk synpunkt — beräknas efter viss procentsats av den statligt beskattningsbara inkomsten. Procentsatsen kan bestämmas av varje för- samling.

Vissa integritetsspörsmål bör också beröras. Såsom vi tidigare framhållit skulle integri- teten skyddas om Svenska kyrkan använ- der ett eget uppbördssystem av den art vi skisserat i avsnitt 5.4.4.2.

En administrativt lätthanterlig metod inom skattesystemet kräver att uppgift om villighet att betala kyrkoavgift redovisas i debiteringslängd och skatteband. Härvid bör anmärkas att redan i dagens system redo- visas här markering för skattskyldiga som

ej tillhör Svenska kyrkan. Om det av skatte- tabell eller preliminärskattesedel framgår av- giftsskyldighet till Svenska kyrkan, innebär det att arbetsgivaren har tillgång till denna

uppgift.

Slutligen skall vissa indrivningsfrågor m.m. behandlas. Principiella skäl talar mot att kyrkoavgiften skulle kunna indrivas av skat- temyndigheterna. En sådan förutsättning in- nebär emellertid i dagens skattesystem be- svärliga ADB- och redovisningsproblem för skattemyndigheterna. Obetalda kyrkoavgif- ter bör därför enbart av praktiska skäl ingå i den obetalda skatt som går till indrivning och således i princip behandlas som övriga skatter och avgifter.

I detta sammanhang uppstår också vissa principiellt viktiga redovisningsproblem. F.n. erhåller församlingarna förskott på församlingsskatten. Hänsyn tas härvid ej till obetalda församlingsskatter, ty staten sva- rar helt för restantiema liksom fallet är be- träffande kommunerna. Det belopp som staten härvid bidrar med till församlingarna kan beräknas till 4 ä 5 milj. kr. per år för närvarande. Detta är ett indirekt bidrag, som nu inte redovisas.

Vid övergång till ett system med kyrko- avgift torde man, om avgiften uttas i sam- band med den preliminära skatten, kunna ”haka på” nuvarande avräkningssystem (med förskott och slutlig avräkning). Nå- got ”glapp” med ett inkomstlöst år skulle sålunda ej behöva uppstå.

Däremot måste man ifrågasätta rimlig- heten av att staten svarar för eventuella restantier på kyrkoavgiften. Detta skulle in- nebära en dold förmån för Svenska kyr- kans församlingar. Om denna förmån skulle finnas kvar även i fortsättningen, måste den redovisas som ett bidrag till Svenska kyrkan. En sådan redovisning torde kunna ske i form av en schablonberäkning. Lämp- ligare är dock att församlingarna bär dessa risker; förskotten och den slutliga avräk- ningen skulle då kunna minskas med de erfarenhetsmässigt givna marginaler för be- lopp, som inte erläggs och därför måste avskrivas.

Med dessa förutsättningar kan ett tänkbart system för statlig medhjälp vid uppbörd av kyrkoavgifter via skattesystemet under en övergångsperiod utformas enligt följande riktlinjer.

l skatteregistren bör finnas uppgift om vilka personer som skall erlägga kyrkoav- gift via skattemyndigheterna. Uppgiften kommer från församlingen via Dataservice för samfund och organisationer.

Med ledning av denna uppgift bestäms skattetabell. som liksom i dag sänds ut till- sammans med debetsedel på preliminär skatt. Härvid anges på denna debetsedel vil- ken utdebiteringssats som gäller för kyrko- avgiften. Det belopp den avgiftsskyldige har att erlägga bör klart anges på debetse- deln för slutlig skatt.

Man måste också ha regler om från vil- ken tidpunkt rätt grundas att ta ut avgifter via skattesystemet. (F.n. gäller förhållande- na den 1 november året före inkomståret.) Skapar man sådana regler innebär det att den enskilde inte kan vägra att betala skatt enligt angiven skattetabell och att arbetsgi- varen är skyldig att dra preliminärskatt en- ligt denna tabell.

Arbetsgivaren inlevererar kyrkoavgiften tillsammans med skatten.

Avgift debiteras med ledning av uppgif- ter i skattebanden (helst viss procent på statligt beskattningsbar inkomst) av skatte- myndigheterna samtidigt med statsskatt och kommunalskatt. Kyrkoavgiften ingår i sum- ma slutlig skatt på samma sätt som t. ex. ar- betsgivaravgifter och annuiteter på avdik- ningslån.

Kyrkoavgiften behandlas på samma sätt som övriga avgifter som påförs debetsedel på slutlig skatt. Detta innebär bl. a. att kyr- koavgiften vid avdrag på lön ”går före” gamla restförda skatter. På debetsedel på slutlig skatt redovisas kyrkoavgifter sepa- rat. Vid olika utdebitering mellan försam- lingar redovisas även utdebiteringssatsen på debetsedeln eller i bilaga till debetsedeln.

Vid kvarstående skatt behandlas således kyrkoavgiften på samma sätt som övriga skatter och avgifter. Detta innebär vid obe- tald kvarskatt att någon särskild behandling

av kyrkoavgiften ej är nödvändig vid rest- föring och indrivning. Vilken förmånsrätt kyrkoavgiften skall ha vid obetalda restan- tier och vid konkurs får närmare utredas. Staten bör dock ej svara för obetalda re- stantier.

Svenska kyrkan bör ersätta staten för in- drivningskostnader enligt en senare fram- räknad schablon.

Det kan påpekas att ovan skisserade sy- stem till stora delar överensstämmer med det finska systemet för uppbörd av kyrko- skatt.

Dessa beskrivningar baserar sig helt na- turligt på dagens uppbördssystem och tek— niska kapacitet. Huruvida den tekniska ut- vecklingen blir sådan att de komplikatio— ner som ovan redovisas (t.ex. indrivning och integritetsfrågorna) blir mindre eller bortfaller är svårt att bedöma. Inte heller kan hänsyn tas till eventuella mer genom- gripande förändringar av skattesystemet.

Slutligen vill vi översiktligt beröra vilken form den författningsmässiga regleringen av statlig medverkan vid uppbörd av kyrko- avgifter enligt det skisserade systemet bör ha.

När beskattningsrätten för församling och kyrklig samfällighet avskaffas, upphör ock- så rätten att uppbära församlingsskatt till- sammans med skatteuppbörden. För att kyr- koavgiften under en tioårig övergångspe- riod skall kunna uppbäras tillsammans med skatteuppbörden, torde det vara lämpligast att ett grundstadgande härom intages i lag. Denna lag kan bli kortfattad och i stort sett innehålla bestämmelser om

att kyrkoavgift för åren 1983—1992 skall uppbäras tillsammans med skatteuppbörden och

att närmare bestämmelser om uppbörd av kyrkoavgift finns intagna i uppbördsförord- ningen, UF (1953: 372).

Vi har i vårt utredningsarbete inte funnit anledning att närmare belysa de ändringar som vid detta tillfälle skulle erfordras i upp- bördsförordningen.

Avräkning av församlingsskatt mellan staten och församling samt utbetalning av

sådan skatt till församling regleras f.n. i 84 5 i församlingsstyrelselagen. Motsvaran- de bestämmelser bör intagas i den lag som reglerar kyrkoavgiften. I samband härmed bör övervägas ersättning till staten för upp- börds- och indrivningskostnaderna.

8. Opinionsundersökningar, folkomröstning, remissförfarande m. m.

8.1. Inledning

I den allmänna debatten har förts fram vissa krav på att det slutliga ställningstagan- det rörande förhållandet mellan staten och Svenska kyrkan skulle föregås av en folk- omröstning.

lnledningsvis vill vi påpeka att det i di- rektiven till vår beredning ej utsagts att vi skulle pröva möjligheterna att utlysa en så- dan omröstning i stat-kyrkafrågan. Mot bakgrund av de argument som förts fram i den senaste tidens diskussioner finner vi oss dock föranlåtna att ge våra synpunkter på problemet samt att också något disku- tera hur informationen om våra förslag bör spridas på bästa möjliga sätt.

Opinionsläget i den aktuella frågan i stort, särskilt sådant det återspeglar sig i yttranden från olika grupper och organ, är redan ganska väl känt för oss. Det är ej länge sedan vi tog del av remissyttrandena över slutbetänkandet av 1958 års utredning kyrka-stat. Därvid fick vi en god uppfatt- ning om remissinstansernas inställning till huvudfrågan. Efter systematisering och grundlig analys av remissvaren (jfr vår sam- manställning i SOU l970:2) har vi i vårt fortsatta utredningsarbete kunnat ta hänsyn till de åsiktsyttringar som kom till uttryck i dessa svar.

Under utredningsarbetets gång har vi va- rit angelägna om att i möjligaste mån lyssna till opinioner. Som ett led i denna strävan

kan man se de två konferenser vi tagit ini- tiativ till. I april 1971 anordnade vi ett s. k. religionsfrihetssymposium i Tällberg. Där- med erbjöd vi ett forum för en fri, konstruk- tiv diskussion om religionsfrihet i framti— dens samhälle. Med den s.k. samrådskon- ferensen i Falkenberg i december 1971 fick vi till stånd en diskussion med inriktning på konkreta och praktiska frågeställningar. Den pressdebatt som följde på dessa konfe- renser har vi studerat med stort intresse.

I övrigt har vi vid ett flertal tillfällen haft kontakter med dels företrädare för olika kyrkor och samfund, dels represen- tanter för aktuella verksamhetsområden. Vidare har vi genom studieresor och inter— vjuer (publicerade såsom DsU 197215—8) tagit del av erfarenheter av kyrklig verksam- het på fältet.

8.2 Opinions'underrökningar m. m.

Vissa önskemål har i olika sammanhang förts fram om en sociologisk undersökning för kartläggning av religionens betydelse som samhällsfaktor. I likhet med 1958 års utredning har vi emellertid inte funnit att en undersökning av denna art skulle kunna ge en sådan vägledning för utformandet av de framtida relationerna mellan staten och trossamfunden att särskilt utredningsarbete skulle bedrivas på vårt initiativ. Däremot vill vi instämma i bedömningen att studier

av religionens betydelse som samhällsfaktor är ytterst värdefulla ur vetenskaplig syn- punkt.

De opinionsundersökningar om förhållan- det mellan stat och kyrka som genomförts under senare år har visat på svårigheterna att få fram klara ställningstaganden i de komplicerade frågor det här gäller. Vi syf— tar bl. a. på den i skriften »En kraftig upp- ryckning av kyrkan?» i början av år 1970 publicerade gallupundersökningen, som rör- de svenska folkets attityder till frågor an- gående sambandet stat-kyrka. — Vidare visade sig vid den i februari 1972 av Sve— riges Radio anordnade opinionsundersök- ningen att den största gruppen av de utfrå- gade utgjordes av personer som inte kunde ta ställning till frågan »om kyrkan skulle skiljas från staten». De ansåg sig nämligen vara för litet insatta i problemet.

Undersökningar av denna typ kan alltså enligt vår uppfattning inte läggas till grund för ståndpunktstaganden i det aktuella pro- blemkomplexet.

Frågorna i opinionsundersökningar om förhållandet mellan stat och kyrka synes oss vidare ej kunna utformas på sådant sätt att de kan ge underlag för entydiga och täckan- de svar. Detta faktum bidrar till intrycket att enkäter av detta slag inte kan ge uttryck åt de nyanserade ställningstaganden som ofta är nödvändiga. En mer genomtänkt handlingsberedskap från de utfrågades sida kan endast förväntas efter ingående studium av och djupare engagemang i problemställ- ningen.

8.3. F olkomröstningsfrågan 8.3.1 Bakgrund

Frågan om folkomröstning angående för- hållandet mellan staten och Svenska kyrkan aktualiserades i riksdagen 1955 i två lika- lydande motioner (1:41 och II:48), vari för- slag om kyrkans skiljande från staten väck- tes. Då folkmeningen ansågs oviss begärde motionärerna folkomröstning innan even- tuellt beslut om utredning i frågan fattades.

Konstitutionsutskottet (KU l955zl9) av- styrkte motionerna under hänvisning till gällande bestämmelser och pågående diskus- sion om folkomröstningsinstitutet. Detta borde enligt utskottet utnyttjas i frågor där folket hade en genomtänkt uppfattning och där partisplittring rådde, men med försik- tighet för att inte t. ex. religionsstrider skul- le upprivas. Frågorna måste vara grundligt utredda så att det var möjligt att bilda sig en klar uppfattning. Utskottet som ej an- såg detta villkor uppfyllt avstyrkte därför förslaget. Riksdagen gick på utskottets lin- je.

1958 års utredning berörde inte alls frå— gan om användning av folkomröstningsin- stitutet i samband med kyrka-statfrågans lösning. Denna möjlighet diskuterades i vis- sa remissvar (dock endast åtta) över kyrka- statutredningens slutbetänkande (jfr SOU 1970:2 s. 471—472). De remissinstanser som förordade en folkomröstning motiverade sitt ställningstagande med att frågan var av väsentlig betydelse för flertalet medborgare. Endast Förbundet för kristen enhet tog klart ställning mot tanken på folkomröst- ning och angav som skäl härför frågans komplicerade natur.

Frågan om folkomröstning togs upp av 1968 års kyrkomöte. I motion nr 201 an- fördes att det var ofrånkomligt att genom allmän folkomröstning låta de enskilda medborgarna/kyrkomedlemmarna ge uttryck för sin uppfattning i en fråga som grep in i hela folkets och samhällets liv. Särskilda ut- skottet (SäU 1968zl) fann att en folkom- röstning kunde tänkas framstå som angelä- gen i vissa situationer. Detta kunde vara fallet om. en genomgripande förändring av kyrkans förhållande till staten planerades och om valet då gällde ett alternativ som kunde formuleras med tillräcklig tydlighet. Emellertid ansåg utskottet att det i dåva- rande läge inte var möjligt att uttala sig om nödvändigheten av en sådan folkomröst- ning. Kyrkomötet tillkännagav i skrivelse, nr

1 Av D. Svenungsson m.fl. angående de fram- tida organisatoriska relationerna mellan kyrka och stat.

31, till Kungl. Maj:t vad utskottet anfört i denna fråga.1

Enligt gällande bestämmelser (RF 49 å och RO l 5) kan i lag, stiftad samfällt av Kungl. Maj:t och riksdagen, förordnas att allmän folkomröstning skall anställas. Så kan ske om ”med hänsyn till något ärendes särskilda vikt och beskaffenhet prövas nö- digt, att före dess avgörande folkets mening inhämtas".

Det svenska folkomröstningsinstitutet är ett rådgivande och inte beslutande referen- dum. Rättsligt sett är statsmakterna helt obundna av det uttalande som en folkom- röstning resulterar i. Rent faktiskt kan gi- vetvis folkomröstningens utslag komma att inverka på statsmakternas beslut. -—— Vidare är det svenska folkomröstningsinstitutet fakultativt, dvs. det har överlämnats åt Kungl. Maj:ts och riksdagens fria skön att avgöra om ett ärende är av sådan betydelse att det bör föranleda anordnande av refe- rendum. Beslut om folkomröstning fattas genom samfällt stiftad lag och förutsätter således anslutning av en majoritet i riks- dagen.

Folkomröstningsinstitutet aktualiserades på ett avgörande sätt i Sverige omkring år 1920 i samband med frågan om rusdrycks- förbud. Möjligheten att anordna rådgivande folkomröstning infördes i grundlagarna 1921—1922 och användes första gången år 1922 i just förbudsfrågan. Sedan har institu- tet utnyttjats år 1955 angående högertrafi- ken och år 1957 för frågan om allmän tjänstepensionering.

Alltsedan folkomröstningsinstitutet inför- livades med svenskt statsskick har argument förts fram för och emot dess berättigade roll i det representativa parlamentariska syste- met. Anhängarna av folkomröstningsinstitu- tet har hävdat att det på de politiska par- tierna byggda representativa systemet be- höver kompletteras med möjligheten att an- ordna folkomröstning. Man måste nämligen räkna med, hävdas det, att det finns frågor där partierna inte är representativa för sina väljare och där det fordras en direkt kon- troll från väljarnas sida över partier och riksdag. —— Kritikerna mot folkomröstnings-

institutet har i huvudsak gjort gällande att detta strider mot principen om det represen- tativa systemet och t.o.m. utgör ett hot mot detta. Härvid har man framhållit att partierna och genom dem riksdag och re- gering skall ta ansvaret för den politik i stort som förs mellan valen. Sedan är det vid valen som ansvar skall utkrävas för den samlade politiska insatsen.

Grundlagberedningen (SOU 1972:15) an- ser att det representativa systemet kan kompletteras med rådgivande folkomröst- ning i frågor och sammanhang där det är lämpligt. Någon ändring i sak i förhållande till nuvarande regler föreslås inte.

8.3 .2 Överväganden

Vi har främst av principiella skäl kommit att ställa oss kritiska till lämpligheten av en folkomröstning i stat—kyrkafrågan. I frå- gor som kan vara av avgörande betydelse för enskilda människors förhållande till re- ligionen bör berättigad hänsyn tas även till minoritetens krav. Resultatet av en folkom- röstning i denna fråga kan enligt vår me- ning inte garantera likvärdig behandling av medborgarna.

Vidare kan uppenbara svårigheter uppstå att finna adekvata formuleringar som täcker in de komplicerade frågeställningar det här rör sig om. Visserligen är det ej nödvändigt att såsom vid folkomröstningarna år 1922 och 1955 formulera den fråga som väljarna skall ställas inför som en voteringsproposi- tion som skall kunna besvaras med ja eller nej. Formuleringar enligt alternativa linjer kan givetvis tänkas. Så förfor man vid folk- omröstningen 1957 i ATP-frågan.

En folkomröstning i stat-kyrkafrågan skulle emellertid ej komma att röra kon— kreta lagförslag eller andra detaljerade lös— ningar utan istället principfrågor av inveck- lad natur. Enligt vår mening kan svårligen undvikas att formuleringar av sådana kom- plicerade frågeställningar kommer att inne— hålla ord vilka kan dels ges olika tolkning

1Utskottsbetänkandet återges in extenso i bilaga 18.

och dels genom att vara särskilt värdeladda- de bli ”ledande”. Några få frågor kan få en central roll i debatten och därmed un- danskymma de sakliga argumenten och även förhindra den nyansering som är nödvändig med hänsyn till att vi föreslår flera delre— former.

Med hänsyn till de principiella invänd- ningar som här framförts och de uppenbara svårigheterna att finna objektiva och neutra- la formuleringar vill vi ej tillråda att folkomröstningsinstitutet används i frågan om relationerna mellan samfunden och samhället.

8.4 Remissför/arandet m.m.

I stället bör en bred och inträngande de- batt kunna komma till stånd i denna bety- delsefulla fråga genom ett omfattande och grundligt remissförfarande i anledning av vårt betänkande. Denna åtgärd bör enligt vår uppfattning kunna ge den bästa åter- speglingen av opinionsläget. Härvid bör såväl centrala som lokala intressen tillgodo- ses. Förutom de centrala och regionala in- stanser som berörs direkt eller indirekt av våra förslag bör även ett representativt ur- val av lokala enheter anmodas att yttra sig. Vi föreslår därför att länsstyrelser och domkapitel i samband med remissförfaran- det anmodas att höra ett visst antal kom- muner resp. församlingar, pastorat och/ eller samfälligheter. Dessa instanser bör därvid göra en bedömning av hur våra för- slag skulle utfalla sett ur deras lokala syn- vinkel.

Intresset för stat-kyrkafrågan bör kun- na stimuleras även på annat sätt, t. ex. ge- nom studieverksamhet, anordnande av dis- kussionsgrupper etc. De meningsyttringar som därvid kan komma till uttryck bör kun- na utgöra en mer nyanserad avstämning av opinionsläget än en folkomröstning enligt gällande principer. Framför allt bör därmed kunna uppnås en mer konkret bedöm- ning av de många praktiska frågor som har samband med utformningen av förhållan- det mellan trossamfunden och samhället.

IV

Reservationer och särskilda yttranden

Ledamoten. Per Blomquist: Reservation an- gående avsnittet om folkomrösmingsfrågan (8.3)

De förslag till förändrade relationer mellan staten och Svenska kyrkan, som nu fram- läggs av 1968 års beredning om stat och kyrka. och till vilka jag helt ansluter mig, innebär förändringar som av många män- niskor kommer att upplevas som djupt in- gripande i deras eget och samhällets liv. Det är därför angeläget att före den till- tänkta reformens genomförande förvissa sig om att denna äger förankring i folkopi- nionen.

Jag kan inte dela beredningsmajoritetens uppfattning att opinionsläget i den aktuella frågan är väl känt. Remissyttrandena över slutbetänkandet från 1958 års utredning grundade sig på andra alternativ än det förslag som nu framläggs av 1968 års be- redning om stat och kyrka.

Det slutgiltiga ställningstagandet skall gi- vetvis göras av folkets valda representanter i riksdagen. men dessa bör till ledning för sitt ställningstagande ha tillgång till så brett grundade uttryck för väljarnas mening som möjligt.

Uttryck för folkopinionen kan erhållas på flera, varandra kompletterande, sätt. Den interna partidebatten och ett omfattande re- missförfarande av det slag beredningen för- ordat har här sin givna och betydelsefulla uppgift. Detta är dock enligt min mening ej tillfyllest. Det är känt att partierna med något undantag ännu icke har någon enty- dig ståndpunkt i denna fråga. En sådan tor- de knappast heller vara möjlig att åstad- komma med hänsyn till de diametralt mot-

satta uppfattningar som hyses bland Olika företrädare inom flertalet partier. Härtill kommer att den stora majoriteten av väl- jarna av olika skäl icke deltar aktivt i par- tipolitiken och därigenom inte har praktisk möjlighet att inom partierna påverka dessas ställningstaganden.

Enligt min mening bör ett slutgiltigt be- slut i anledning av förslagen om föränd- rade relationer mellan staten och Svenska kyrkan föregås av en rådgivande folkom- röstning.

Det äger sin riktighet att ingen enighet råder om folkomröstningsinstitutets funk- tion i Sverige. men debatten rör i första hand frågor om formerna för påkallande av folkomröstning och frågan om folkomröst- ning också skall kunna vara beslutande. Däremot torde generella avståndstaganden från tanken på folkomröstningar överhu- vudtaget vara sällsynta. Möjligheten att ut- nyttja rådgivande folkomröstning finns ock- så inskriven i regeringsformen och riksdags- ordningen. Grundlagberedningen, som haft att föreslå nya grundlagar, har inte före- slagit någon ändring härvidlag.

Det har mot tanken på folkomröstning i stat-kyrkafrågan invänts att de aktuella frå- geställningarna skulle vara alltför komplice- rade för att lämpa sig för en folkomröst- ning. Det ankommer i första hand på den debatt som föregår folkomröstningen att in- formera väljarna orn frågornas innebörd.

Likaså synes mig invändningen, att man i denna fråga bör taga berättigad hänsyn till minoritetens krav, sakna relevans i detta sammanhang. En rådgivande folkomröst- nings syfte är att klarlägga folkflertalets mening. Hänsynen till minoriteter bör där-

emot komma till uttryck i det konkreta be- slutets materiella innehåll.

Enligt min mening bör frågeställningen i en folkomröstning i stat-kyrkafrågan kunna formuleras mycket enkelt. Självfallet bör dock frågor av typ ”skilsmässa eller ej" icke användas. Däremot bör väljarna ombedjas att genom att svara ja eller nej ta ställning till beredningens förslag i dess helhet. Inne- börden av beredningens förslag, liksom konsekvenserna av ett antagande eller för- kastande av detsamma, bör i första hand klargöras för väljarna genom den utförliga debatt som kommer att föregå folkomröst— ningen.

Ledamoten Olle Dahlén: Särskilt yttrande angående avsnittet om förmåner vid be- skattning och avdragsrätt (5 .4.4.3 ).

Ideella och religiösa organisationers verk- samhet måste i första hand bygga på med- lemmarnas personliga ekonomiska ansvars- tagande. För statsmakterna bör det därför vara naturligt att undersöka möjligheterna att stimulera till sådant ansvarstagande. En sådan inställning utgör inget hinder för att staten ger uttryck för sin positiva in- ställning till trossamfund och andra organi- sationer genom direkt statligt stöd. Snarare bör sådana bidrag betraktas som bevis för att det är naturligt att statsmakterna bistår rörelser inom det demokratiska samhällets ram som omfattas av inte obetydliga folk- grupper. Beredningen har härvidlag före- slagit former för statligt stöd som kan bli värdefulla för trossamfunden.

En utväg att stimulera och öka medlem- marnas personliga ekonomiska bidrag är att medge avdragsrätt vid beskattningen av gåvor till sådana ändamål som statsmak- terna finner angeläget att stödja.

För min del anser jag att bland sådana syften skall inräknas trossamfundens verk- samhet, men också vetenskapliga, kulturella och humanitära ändamål. Skattefrihet upp till ett visst högsta belopp per person, t. ex. 1000 kr. per år, skulle kunna bli av stor betydelse för dessa strävanden. Utländska

erfarenheter av sådana avdragssystem visar detta.

Mot avdragsrätt har i den offentliga de- batten bland annat anförts att det är enkla— re för statsmakterna att dirigera sitt stöd om man uteslutande använder sig av stats- bidrag. Då kan ju staten inte bara bestäm- ma vilka organisationer som skall ha stöd utan också hur stora bidragen skall vara. För mig är det emellertid väsentligt att just medlemmarnas personliga engagemang får betydelse vid avvägningen av statsmakter- nas stöd. Genom ett avdragssystem sker härvid en önskvärd samordning.

Det förefaller sannolikt att några tros- samfund av principiella skäl inte kommer att vilja ta emot direkta statsbidrag. Där- emot finns hos dessa en önskan om av- dragsrätt för gåvor. Beredningens majori- tet talar med rätta om nödvändigheten av likvärdig behandling av trossamfunden. Jag konstaterar med beklagande att majoritetens välvilja inte sträckersig så långt att man just i likvärdighetens namn föreslagit att frågan om ett avdragssystem skall utredas. Genom ett sådant system skulle både prin- cipiella och praktiska hänsyn kunna bli till- godosedda. Jag anser att beredningen bort föreslå att frågan om avdragsrätt skall ta- gas upp till behandling i samband med problemet om de ideella organisationernas beskattning.

Ledamoten Lena Hjelm-Wallén: Särskilt yttrande angående avsnitten om aktiv be- kräftelse av medlemskapet i Svenska kyrkan vid relationsförändringen (3.4 och 7.3) samt om uppbörd av kyrkoavgiften via skatt- sedeln under en övergångstid ( 7.3 ).

Den relationsförändring mellan staten och Svenska kyrkan som vår beredning föreslår måste få konsekvenser för medlemskapet i Svenska kyrkan.

Det nuvarande medlemskapet grundar sig» på att barn upptas som medlemmar i Svenska kyrkan helt automatiskt om inte deras vårdnadshavare står utanför Svenska kyrkan. Det ”passiva" inträdet behöver inte

bekräftas vid senare tidpunkt. Sådana be- stämmelser för medlemskap skiljer sig helt från vad som är vanligt inom organisations- livet i övrigt.

Att Svenska kyrkan idag omfattar nästan hela svenska befolkningen kan knappast bero på att medlemmarna tagit ställning för trossamfundet Svenska kyrkan. I stäl- let ses Svenska kyrkan som den ”officiella kyrkan" eller rent av som en statsfunktion, som man automatisk tvingas vara med i, om utträde ej begärs och som man måste betala skatt till, helt som medlem, delvis som icke-medlem.

Eftersom Svenska kyrkans medlemskaps- grunder fastlagts genom lagstiftning, har statsmakterna påtagit sig ett särskilt ansvar för Svenska kyrkans medlemmar. Detta an- svar bör komma till uttryck genom att med— lemmarna vid rclationsförändringen garan- teras att enbart de som aktivt bekräftar sitt medlemskap kan åläggas medlemsskapsför- pliktelser (dvs. främst är avgiftsskyldiga) gentemot trossamfundet Svenska kyrkan.

Detta blir än viktigare om staten under en tioårig övergångstid erbjuder Svenska kyrkan uppbördshjälp via skattesystemet. Om detta erbjudande förverkligas och sta- ten accepterar att genom skattemyndighe- terna utföra debitering, uppbörd och in- drivning av kyrkoavgift, måste ett grund- läggande krav vara att det föreligger ett personligt medgivande att avgift får tas ut från dem som kyrkan betraktar som med- lemmar.

I Sverige finns ingen särskild lagstiftning om ideella föreningar. Regler för medlem— skap bestäms inom organisationerna. Inget hindrar Svenska kyrkan att forma medlem- skapsbegreppet i enlighet med folkkyrko— tanken.

Vid relationsförändringen är dock situa- tionen mycket speciell. Statens ansvar bör sträcka sig längre än till — som beredningen föreslår — att enbart svara för upplysning om förändringen. Enligt min mening bör staten garantera att medlemskapsförpliktel- ser endast kan åvila den som aktivt bekräf- tar sitt medlemskap eller som därefter in- träder i trossamfundet Svenska kyrkan.

I avsnitt 5.4.4.2 har beredningen principiellt avvisat statlig medverkan vid debitering och uppbörd av medlemsavgift. Detta skulle medföra ”så väsentligt offentligt ansvars- tagande med motsvarande brist på skydd för individens integritet att vi inte anser den kunna godtas med hänsyn till religions- frihetsprincipen”.

Beredningen är emellertid i avsnitt 7.3 be- redd att under en övergångstid av 10 år tillmötesgå önskemål från Svenska kyrkan och införa statlig medverkan vid uppbörd av kyrkoavgift.

Enligt min mening borde dock de princi- piella betänkligheterna mot ett sådant upp- bördssystem få göra sig gällande utan det undantag som övergångsperioden innebär. De avgiftsskyldiga kommer att ha svårt att uppfatta skillnaden mellan å ena sidan obli- gatoriska skatter och avgifter och å andra sidan en icke-obligatorisk kyrkoavgift. Kyr- koavgiften kommer att uppfattas som en skatt eller i varje fall som en officiell av- gift. Som en konsekvens av detta kommer Svenska kyrkan även under övergångstiden att betraktas som den officiella — av sta- ten sanktionerade —— kyrkan.

Dessutom innebär statlig medverkan vid uppbörd av Svenska kyrkans avgifter ett fortsatt gynnande av Svenska kyrkan i för- hållande till andra trossamfund.

Ur integritetssynpunkt är inte heller över- gångsanordningen oantastlig genom att upp- gift om avgiftsskyldighet måste redovisas i debiteringslängder och skatteband, vilka är offentligt tillgängliga.

Till dessa principiella skäl kommer svå- righeten att inpassa den skisserade upp- bördsordningen i ett skattesystem år 1983 och tio år framåt. Det torde vara omöjligt att i dag uttala sig om huruvida detta går att förverkliga.

Den övergångsvisa uppbördsordningen är således att se som en principellt oriktig ef- tergift som vidtagits för att tillmötesgå enträgna önskemål från vissa grupper inom Svenska kyrkan.

Ledamoten Gunnar Larsson: Reservation angående avsnitten om församlingsstyrelse- lagen samt om huvudmannaskapet för be- gravningsväsendet (6.3.5 och 4.3.3 ).

För Svenska kyrkan är det ett vitalt intres- se att kunna verka som en öppen folkkyrka. En förutsättning för att den skall svara mot dessa förväntningar är att den, också efter den av beredningen utmätta övergångstiden, förfogar över tillräckliga ekonomiska re- surser för att fullgöra sina åtaganden i sam- ma vida omfattning som hittills. Det är inte realistiskt att räkna med att Svenska kyrkans omfattande verksamhet skall kunna finansieras med i huvudsak de kyrkoavgif- ter som beredningen förutsatt samt därtill offer och gåvor, som fallet är med andra samfund. Det statsstöd, som kan komma ifråga bör endast utgöra en komplettering och en viss garanti. I annat fall riskerar kyrkan, som sett ur finansieringssynpunkt nu är en kommunkyrka, att bli en stats— kyrka.

Mina överväganden leder till att jag ej kan ställa mig bakom beredningens förslag att lagen om församlingsstyrelse skall slo- pas och därmed kyrkans rätt att uppbära skatt skall upphöra. Genom den lagfästa församlingsindelningen tryggas tillgången till kyrklig verksamhet i alla delar av lan- det. Den med församlingsstyrelselagen för— bundna offentligrättsliga ställningen är er betydelsefull tillgång som, särskilt för de större förvaltningsenheterna, är nära nog omistlig. Beroende på kyrkans framtida verksamhet och organisation kan ändringar i lagen självfallet bli aktuella.

Beredningens uppfattning att den som ej är medlem av kyrkan skall vara helt be— friad från skatt delar jag. Därigenom läg- ges kostnadsansvaret för och beslutande rätten angående kyrkans verksamhet på medlemmarna. Ur religionsfrihetssynpunkt är detta Väsentligt. Om kyrkan skulle finan- sieras genom bidrag från stat och kommun finns ingen motsvarande möjlighet att göra åtskillnad på medlemmar och icke-medlem- mar.

Beredningens uppfattning att samhället

bör eftersträva en likvärdig behandling av de olika trossamfunden delar jag helt. Be- träffande formerna för samhällsstöd bör dock stor hänsyn tagas till samfundens egen inställning. Om Svenska kyrkans finansie- ring tryggas genom fortsatt utdebiterings- rätt bör detta innebära bättre förutsätt- ningar för bidrag från stat och kommun till andra trossamfund.

Beträffande frågan om huvudmannaskapet för begravningsväsendet innehåller direkti- ven för beredningen följande:

"Vad slutligen angår frågan om huvud— mannaskapet för begravningsväsendet torde särskilda sakkunniga böra tillkallas för att utreda hithörande spörsmål.”

Enligt min mening måste detta tolkas så att beredningen ej skall avlämna något för- slag angående huvudmannaskapet för be- gravningsväsendet. Frågans komplicerade och känsliga natur kräver att utredningsar- betet kan bedrivas utan att styras av ett redan fattat beslut av riksdag och kyrko- möte. Något principbeslut angående huvud- mannaskapets överförande till borgerlig kommun bör alltså icke föregå utrednings- arbetet.

Society and Religious Communities. Summary

Background

The right for everyone to belong to & religious denomination as well as to abstain from membership of any such denomination and the complete liberty for religious com- munities to pursue their own activities form the basis of the Swedish Law on Freedom of Religion. Thus in principle the State is neutral to the activities of the religious communities and the confessional allegiance of its citizens. The established Swedish Church, which is Evangelical-Lutheran, is from 1951, when this law was introduced, re- garded as one denomination among others. It was not held necessary then to change the formal relations between the State and the established Church which exists in Sweden, in order to ensure the freedom of religion.

But in 1958, as a result from initiatives taken within Parliament, the Government appointed a committee to study all questions concerning future church-state relations in Sweden. The committee, which consisted of experts, was not charged with making proposals for final solutions to church-state problems. Its task was merely to analyze the complex of problems and to suggest various alternatives towards their solution. The ob- ligation was met by presenting four main models and by indicating how specific church-state problems could be ranged with- in these models of organization with their different degrees of disestablishment.

The 1958 committee worked for ten years and published 10 reports on the complex questions resulting from the historical con- nection between church and state. In the spring of 1968, the work concluded With a

comprehensive summary report.

The Government submitted the reports for reviewing to more than 100 state and church agencies and voluntary organizations. In the meantime, a new commission was set up by the Government.

This new commission was named the 1968 Commission on State and Church Relations. It consists of representatives of the four major political parties in the Parliament and is headed by Mrs Alva Myrdal, present Minister for Church Affairs. On the basis of the study material supplied, the commission is to take a political stand and propose a solution.

During 1969 the commissron thoroughly examined the study material gathered by the previous committee and the comments 'on this material, given by state and church agencies and voluntary organizations. As one result of this examination, our com— mission found that more material was needed concerning the economy of the established Swedish Church. It should give information about real costs and income of different activities pursued by the Church. Such material concerning the situation in 1969 was presented to the general public in April 1971 (Kyrkan kostar, SOU 1971: 29; summary in English).

The Church, to which about 95 % of the 8 million Swedes belong, can be said to be organized on three levels: the local, the regional and the national. ' _ On the local level, the parishes since th Middle Ages .have assumed responsibility for the building of churches and for the remune- ration of pastors and church musicians. But

is was not until 1817 that their status was legally defined and they acquired the posi- tion of public corporate bodies. Their right to self-determination is exercised through the parish assembly (kyrkostämma) or, in the case of larger parishes, through the ves- try (kyrkofullmäktige), which is recruited from members of the parish and is chosen in a general election every three years. The local political structure is often re- flected in the composition of the vestry. The current administration of the parish lies in the hands of the church council (kyrkoråd), chosen by the parish assembly or by the vestry, and to which also the pastor belongs. In 1862, a separation was made between the parish and the civil community. The latter. termed civil municipality (kommun), has now assumed responsibility for most activi- ties which are not specifically religious. What remains of the "civil” obligations shouldered by the parishes is mainly the population registration and the administra- tion of the burial places. The parish and its religious activities have thus from ancient times been organized in democratic forms. In the present Law on Parish Administration of 1961 the rules for decision and admini— stration are closely adapted to the law apply- ing to the administration of civil municipa- lities. The limits of competence of the par- ish is defined by the statement that it shall tend its own affairs, which include:

a) The acquisition and up-keep of the church edifice, cemetery, parish house, par- sonage and other property designated for religious purposes;

b) The promotion of worship and religious instruction outside of schools, as well as Christian work among children, youth, the aged and infirm and others in need of care;

c) The remuneration of pastors, church musicians and other officials.

For these purposes the parish may levy taxes. Church expenses are only to an in- significant degree defrayed by income from the church's real estate and capital proper— ty. They are paid largely out of tax receipts. All inhabitants of a parish are taxed (in—

cluding legal entities). Persons who do not belong to the Swedish church, however, pay a church tax reduced by forty per cent, which pro-rate was intended to correspond to the expenses the church incurs from its civil duties, especially the population regis- tration and the maintenance of burial grounds.

In many instances, two or more smaller parishes are served by the same pastor and church musician. Together they then form a so-called pastorate. Larger parishes form pastorates of their own. A certain equaliza- tion among richer and poorer pastorates is obtained through to the so-called church fund (kyrkofonden), administered by a cen- tral governmental agency. In actual prac- tice, this means that payers of church tax in the larger cities contribute to the re- muneration of pastors and church musi- cians in rural areas. Other church expenses, such as the up-keep of church-buildings, parish houses or the expenses for different congregational activities are in principle sustained by each parish separately. On the other hand, when a larger number of parishes within a given area form a pa- rochial economic community (kyrklig sam- fällighet), a more equalized division of such expenses is possible. In such a community all expenses are shared. A more important equa- lization is achieved by a government contri- bution related to the local tax rate.

The number of parishes (församlingar) in 1969 was 2 563. 71 % (= 1 829) of these had less than 2000 inhabitants, but only 13 % of the total number of civil municipalities (kommuner) (112 out of 848) had such a small population. It can be added that the total number of civil municipalities has de- creased to 464 from 1971 and it will fur- ther decrease to roughly 270 from 1974.

In the dioeese (stift), i. e. on the regional level, leadership and supervision of church activity is carried out by the bishop, the cathedral chapter and a special body crm- ted in 1932 for the supervision of landed property (stiftsnämnd). These agencies have so far a government character, as the holders of leading positions are appointed by the

government, and their activity is partially financed by the state. In certain functions. the bishops are assisted by district-deans (kontraktprostar), appointed by the bishops themselves.

In addition to the above-mentioned of- ficial bodies whose task and competence are fixed by law, most dioceses during the last decade have created a special voluntary organ for the cooperation of the parishes within the diocese. This organ is the so- called ”stiftsting", which also appoints an executive council (stiftsråd).

It can thus be said that the administration of church affairs in the parishes as well as in the dioceses is run by the church's own agencies, though the limits of their compe- tence are generally laid down in law.

Actually, it is only on the national level that the Swedish church appears as & State church. The church still has no central administration of its own. Since the Refor- mation, important functions are carried out by the king — and today that relly means by the Government — or by various govern- mental bodies. Appointments of bishops and some other church officials are in the hands of the government. Legislative power lies mainly with the Government and Parlia- ment, but is also shared with the synod. This body, which consists of the 13 bishops, 26 representatives of the clergy and 57 repre- sentatives of the laity, has the right to take part in decisions on church law.

Other confessions active in Sweden are also often organised on three levels. Their activities, on the other hand, are not sub- ject to any state regulations, other than those applying to all voluntary ideological associations. Since no special legislation on ideological associations has been considered desirable in Sweden, the activities of other religious bodies than the Swedish Church are thus subject to a minimum of state control.

Our Commission har recently carried out a survey — the first of its kind — of the economy and organization of 15 other major religious communities, including Roman-

Catholic, Mosaic and Orthodox congrega- tions. The membership in these "other re— ligious communities” is estimated to be around 400000. These members generally carry a heavier financial burden than the members of the Swedish Church. The sur- vey is published as appendix 20 in a sepa- rate volume (SOU 1972:38).

Basic material

The special investigations carried out by the Commission are, like the information on the background situation, presented in Chapter 2.

Freedom of Religion in the Society of the Future

In Chapter 3 we describe the approach in principle underlying the reforms we pro- pose. A broad outline of how the concept of religious freedom has developed in Swe- den shows how interpretation of this term has become increasingly tolerant. The one- church system of the l6th and 17th cen- turies, which emerged directly as a state systern with the Reformation and was ma- nifested in the Church Act of 1686, offered no scope for freedom of religion. The de- mand for religious freedom during the 18th century led to a successive relaxation of the law. In 1781, immigrant Christians of for- eign nationality were given the right to form their own congregations and have their own priests, as — from 1782 — were also those of Jewish faith. Unlike its prede- cessors, the 1809 constitution contained no stipulation of complete national religious conformity. The interpretation of the sti- pulations in 5 16 that every person shall be protected in the free practice of his religion has, however, been open to dis- pute. By Ordinances concerning Persons of Alien Faiths and their Religious Practices (1860 and 1873), Swedish citizens acquired the right to convert to other religions than the Lutheran. From the same time, it was maintained that the demand for freedom of religion must imply also an express right

to remain outside all religious communities. Freedom in this sense was conferred first in the 1951 Freedom of Religion Act.

The principle of religious freedom as a basis for our deliberations is discussed and the conclusion drawn that this principle must decide the relationship to the religious faiths. At the same time, we are aware that it is impossible to arrive at any gen- erally valid and unambiguous definition of the concept "freedom of religion”. The task of the commission is to judge what this principle should mean in a democratic socie- ty of our type during the foreseeable future. We have therefore investigated, point by point, what reforms will be demanded by what is, in our society, a natural interpre- tation of this principle.

We note to begin with — in the section concerning the community's impartiality in regard to questions of faith and ideology — that the state can support religion as such without this conflicting with the prin- ciple of freedom of religion. We find that the community, even if it is not bound to a particular confession, has reason to adopt an "active and positive” attitude to the existence of different schools of opinion, both religious and non—religious. The main task of the community must be to help to ensure that the various individual needs of the population can be met. At least equally important —— for the Vitality of Swedish de- mocracy — is that different ideologies and faiths should have ample opportunity to assert themselves. The task of the communi- ty is thus to find forms in which to support, for instance, different religious communi- ties; also, such support must be regarded by these different communities as being equal.

From the standpoint of the religious free- dom of the individual, it can be claimed that the individual, Wherever in the country he may live, has the right to demand of the community that it should create reasonable conditions for different denominations — not only one — so that his religious needs can be satisfied. We also see the principle of individual religious freedom as an ar- gument for transferring to the civil autho-

rities such general public functions as are experienced by most people as the respon— sibility of the civil community, but which are at present handled by the Swedish Church. We are thinking here primarily of the responsibility for local population re- cords, and the administration of burial grounds. The practical difficulties involved in arranging a burial ceremony other than by the rites of the Swedish Church should also be overcome. In the case of ceremonies by which marriage is contracted, the ques— tion of individual religious freedom arises primarily in relation to the obligation of pastors of the Swedish Church to solemnise marriages; we find that this obligation is a logical consequence of the present status of pastors as public officals. In the case of social ("diaconal") care, we note that the work of the different religious denomina- tions must be seen only as a supplement to the services provided by central and local government. _ The notation of a person's religious denomination in the population records we find to be a breach of personal integrity, and incompatible with the prin- ciple of individual religious freedom.

We consider freedom of religion also from the standpoint of the different denomi- nations. Our deliberations lead us to pro- pose that the right of decision on internal church affairs, which at present rests lar- gely with the Government, be transferred to bodies within the Swedish Church. We find that the assumption of greater financial responsibility by the society for the acti- vities of the churches need not involve any risk of any improper steering of these ac— tivities from the standpoint of their religious freedom. Arguments connected with the re- ligious freedom of the denominations sug- gest also the abolition of those rules which give the Swedish Church priority of religious practice in public contexts, e. g. at hospitals, in the armed forces etc. The concept of membership is particulary problematic when it comes to drawing a line between state re- gulations and the freedom of the churches to use different delimitations of their mem- bership. We find, on the grounds of reli-

gious freedom, that the various denomina- tions should be permitted to use whatever concept 'of membership they prefer. The concept of membership should thus not be linked to the construction of a system of public support. Numbers of members cannot be used as a basis of calculation. This free- dom to determine the concept of member- ship creates difficulties as regards state par-. ticipation 'in the collection of church fees (or corresponding).

The consequences of this approach of ours as to freedom of religion as the guid- ing principle are drawn in Chapter 4—6..

A New Division of Responsibility between the Society as a whole and the Swedish Church

We discuss in Chapter 4 a number of re- forms that ' are motivated both on the grounds of religious freedom and by prac- tical considerations. The basic line of thought in these proposals is that reforms are needed to express more clearly the sta- tus. of the Swedish Church as a community or denomination, rather than a state institu- tion. This is achieved by an "exchange” of duties between the Church and the civil community. The Swedish Church's status as a denomination is marked by giving it freedom to decide independently concern- ing matters of faith and liturgy as well as internal organization, and by- eliminating its compulsory duties of a profane administra- tive character. The remaining features of the Swedish Church as a state institution are thus toned down, something which we find to be in agreement with the ideas under- lying the reform programme of the 1968 synod.

The reforms concerning the '-responsibili- ty for population registration and burial grounds are not such that their realisation must necessarely be interpreted as formal termination of the present "interconnection" between the state and the Swedish Church. Great difficulties exist, however,'in regard to the transfer of internal church affairs if 'this is not carried out as .part 'of the more

farreaching change- in - the state-church * re- lation which we propose. *

Our proposals to transfer the right» of decision on internal church matters involve the annulment of a large number of acts» and other state regulations. Decisions to this end should be made in the manner in-- dicated in the account of Chapter 6. The question of what church body should be given the right to decide on different ques- tions we consider to be'-a matter for the Swedish Church to decide 'on as'an inde» pendent religious community. Several years are allowed for undertaking _the necessary studies and planning '.within the Church," the costs, however, 'to be met by the” state. The following spheres are affected: the Church's confession, divine services, sacra- ments and other acts, the Church's books, prayer day edicts, public holidays, collec- tions, the statutes of central Church boards,- the consecration of church 'edifices and burial places, the letting of church premises etc., the appointment of bishopsand priests, and membership of the SWedish Church. We note, however, that the public sector will- have an interest in certain of these fields even in the future, namely as regards re- gulations on ' public holidays, the: consecra- tion of burial grounds, and on--the letting of church premises. Regulations concerning membership of the Swedish Church are a sphere of public interest 'only .as long as the parishes retaimtheir itaxing =rights and their status as a 'commune;'with- legal rules on suffrage, eligibility for office, grievance procedures etc. ' - ,: ' - — 1

Decision- making rights 'on vall 'intemal matters should be transferreduto the Swed- ish Church on 1 January 1983, in conjunc- tion with the proposed change in relation— ship (cf.'Chapter 6). By this :time, new bodies within the Church should have been created. However, as a' first step towards the handling of such 'matters 'by internal- church bodies, the right to decide on the appointment of pastors and" questions of dis- pensation should be transfer-red at once from the King—' in-Council to the diocesan chapters. ' - - -. 4 " —

In a special section we discuss the con- cepts of church and civil functions in to- day”s society. As with interpretation of the principle of freedom of religion, the con- clusion is that we must start from what it is natural, in our present and future so- ciety, to regard as primarily the sphere of the civil community. We note that the trend during the last hundred years has been to separate church and civil functions. The responsibility for e.g. education, child care, and social care has been gradually transferr- ed to civil bodies. However, certain admi- nistrative fields remain the responsibility of the parishes of the Swedish Church, namely local population records. the consideration of impediments to marriage, and the pro- vision and administration of public burial grounds. In the case of certain other public functions, alternative forms exist: marriage can be concluded by a church or civil ce- remony, mediation between married per- sons can be conducted by a church or civil official, children can be named by baptism into the Swedish Churh or notice to the 10- cal registrering authority (i. e. the parish office). Social care is provided primarily by the local authorities (the municipalities), but also by the parishes of the Swedish Church, other religious communities, and other vo- luntary organisations; here, the efforts of the civil community are thus supplemented by voluntary work.

We propose that the official responsibili- ty for local population records should be transferred to a civil authority. Since a stu— dy has already been made with a view to such a reform (the CFU report Folkbokfö- ringsorganisationen m.m.. SOU 1970:70, which has been circulated among interested parties for comment). a decision should be made in 1974 with a view to implemen- tation as from 1976.

However, once the population records have been transferred to a civil authority, another form of registration will be required for Church members ("parish registration”). We have devised a model that could a) be applied for parish registration by the Swed- ish Church as long as it retains its special

status in public law, and b) be used in the future by the Swedish Church but also by other denominations —— and, indeed, also other organisations. The model assumes that each parish would assign much of the technical and office handling of member- ship lists to a central service institution, Da— taservice för samfund och organisationer (Dataservice for religious communities and other organisations). A closed register for each parish would be set up with the help of modern ADP techniques, and attached to Dataservice för samfund och organisatio- ner. The service institution should be orga- nised in the form of an association, the members of which would be initially the parishes of the Swedish Church (concern- ing opportunities for other religious com- munities and organisations to utilise the system, see the account of Chapter 5). In this way, the general principle in Sweden of publicly available records would not apply, and it would be impossible for out— side persons to study information on peo— ple's church membership in this private regis— ter.1 The costs of parish registration will be met in their entirety by the parishes, as long as the costs can be defrayed from their tax revenues; the question of possible fi- nancial support subsequent to this is con- sidered in Chapter 5.

The question of how much parish tax should be paid by persons not belonging to the Swedish Church naturally arises as soon as a transfer of the official responsibility for population records is considered. We find it reasonable to apply some sort of standard pattern, and suggest that the parish tax paid by physical persons not belonging to the Church be abolished as soon as registration is transferred to a ci— vil body. (We return to the tax obligations of juridical persons in our prOposals con— cerning responsibility for burial grounds.)

We are not assuming any change in the scale of the pastoral organisation to follow the transfer of responsibility for population records. Most of the office staff at present

1 It has been considered essential to avoid all possibilities of abuse of this information.

employed with registration can probably be transferred to the new civil authority. No major staff problems need therefore arise, particulary as certain staff will be needed by the parishes even in the future, to handle local parish registration.

The system of parish registration we pro- pose should also be capable of meeting in an alternative way the wishes that have been voiced concerning the voluntary notation of denomination in the public records, main- ly by the representatives of religious com- munities with a high proportion of immi- grants.

The official responsibility for public burial grounds should in principle be trans- ferred from the parishes to the local muni- cipalities. HOWever, it should lie within their own competency to decide how they should meet their obligations, which involve both financial undertakings and an admini- strative responsibility.

We have not found it necessary, previous to our taking position in principle, to un- dertake any special study of the practical procedures and economic consequences of such a reform. We assume that the problem will be solved in accordance with a model adaptable to local conditions; it may be necessary, on the other hand, to draft cer- tain general recommendations at the central level, with the participation of representa- tives of the state, the municipalities, and the parishes. A solution might be that new public burial grounds be constructed and administred by the municipality. The admi- nistration of existing but free-lying public cemeteries could also be taken over by the municipalities. Certain other cemeteries, mainly those adjoining churches, could be run even in the future by Swedish Church parishes, although this would obviously involve reimbursement from the local muni- cipalities.

The transfer of official responsibility for burial grounds to the civil municipality means the transfer of a considerable ex- penditure from the parishes to the municipalities. There is reason to assume that the municipalities would need to

raise the level of their taxes in order to meet this financial responsibility; at the same time, the economic needs of the par- ishes would decrease. We propose that juridical persons be exempted from their tax obligation to parishes when the official responsibility for burial grounds is trans- ferred.

The parish staff presently dealing with the burial administration will naturally be re- quired also in the future, regardless of what authority is responsible for activities.

While considering the question of respon- sibility for burial administration, we dis- cuss also certain other matters connected with decease. As regards the problem of access to a church for burial other than by the rites of the Swedish Church, we believe that practical solutions could be arrived at without any regulation of conditions by law. Arranging a solemn ceremony corre- sponding to burial by the rites of the Swed- ish Church but without any religious character, which is permitted as "civil bu- rial”, still seems to encounter difficulties. It might seem reasonable that the responsibility of the local municipality should include not only that premises for such burial cere- monies are available but also to let public funds cover some costs, principally of offi- ciator.

The consideration of impediments to mar— riage should be the responsibility of the authority dealing with population records.

Since the Expert Committee on Family Law has been requested to consider the constitutive aspect of the act of marriage, We do not consider this question.

Nor is it the task of the Commission to consider the function of mediation between married couples. However, if such media- tion between parties contemplating divorce is made voluntary instead of compulsory, it seems natural that the civil authority should be responsible for insuring that citizens have the right and opportunity to obtain the help they need in marital difficulties. The churches and other religious communities can be a valuable complement to public family counselling, which is religiously and

With the new relationship proposed --be- tween the state and the Swedish Church, the present regulation by law of the duties of church musicians should be abolished. It can be assumed that the Swedish Church will take the rules contained in these enact- ments as a basis for internal statutes, agree- ments etc. The item "Free musical instruc- tion” in the present official obligations of church musicians seems to have a stimu- lating effect on recruitment to church choir activities and should therefore be seen- as an aspect of parish activities within the Swedish Church. '

The social work performed by parishes of the Swedish Church is of great value, and other denominations too perform impor- tant work of this kind. As before, religious communities should be able to provide "dia- conal” services. However, the main respon- sibility for social care naturally rests with the public authorities.

Under the heading Extra-parishional Ac- tivities etc, we discuss primarily the forms of spiritual care at hospitals, at penal insti- tutions, in the armed forces etc., and among seamennand other Swedes abroad. The obli- gations of the Swedish Church in these respects are partly determined by- law, but many efforts are in the nature of "volunta- ry” activities. Such services are to some ex— tent ecumenical. It can thus be said to be part of the responsibility of the society to ensure that spiritual care is provided. The aim for the future is that such activities must be maintained, and possibly also expanded. New forms of organisation are required, however, owing' to the altered relation- ships between the state and Swedish Church we propose. The question of spiritual care at hospitals and penal institutions should therefore be studied under state auspices by a joint working. group, with representatives of the authorities responsible for hospital and penal care, the Swedish Church, and other denominations. The problem of pas- toral services in the armed forces in both peacetime and Wartime, and for the civil population in the event of a war should be

handled similarly. In the latter case, we assume that the necessary initiative will be taken by the Ministry of Defence in consul- tation with the relevant authorities and dif- ferent denominations. The organisation of spiritual care for seamen and other Swedes abroad should also be the subject of a special study, on an ecumenical basis: we assume, however, that the state will con- tinue to support, above all, the activities in favour of seamen.

Finally, we endorse the proposal of the Drafting Committee on the Constitution not to retain regulations on the Parliamen- tary sermon. The stipulations on divine services for judicial proceedings should also be revoked, and the regulations on affirma- tion as an alternative to the oath reworded to indicate clearly that the two alternatives carry equal weight.

The Economic Responsibility of the Indi- vidual and the Community for' Religious Activities

We describe in Chapter 5 the_balance be- tween the financial commitments of the indi- vidual and the community, and propose a gradual expansion of different forms of public support. We assume that the re- forms proposed .will not lead to any essen— tial change in church membership figures. That changes and structural shifts can be caused. by various dynamic trends of so- cial development vis another matter. It is naturally impossible to guarantee any given course of development by assigning respon- sibility to the state.

In its fully developed form, the model described in, the chapter relates to the si- tuation after the special status of the Swed— ish Church, protected but also bound by public law, has been abolished, i.e. from 1983. It should be observed, however, that — since we presuppose a gradual transition to new forms of commitment by the public sector — we consider this to. demand that the support extended to other denomina- tions than the Swedish Church be successive- ly increased already during the next few

years. (Transitional arrangements in respect of the Swedish Church are presented in Chapter 7.) ' ' ' '

The principle that different denominations should be accorded equal treatment im- plies an attempt to create a system of sup- port in which the benefits offered to diffe- rent denominations are identical in the sense that they areregarded as of equal value, without "it being possible to measure their value by any objective standard. Measures of support must not be designed in such a way as to favour unfairly certain esta- blished forms of religion. In view, however, of tradition, and the fact that a very high proportion of the population belongs to the Swedish Church, the latter will undoubtedly continue to enjoy what is in important re- spects a special position.

The abolition of the taxing-power of the Church's parishes may seem a major change. In reality,*this need not be the case. Even now the taxing power is not unconditional, in that a person leaving the Church is re- quired to pay only a'certain proportion of the charges d'ebited. Our proposals, in con- junction with the reorganisation of popula- tion records and burial administration, to abolish the ta'x obligation for physical "'per- sons who are not members of the Swedish Church and juridical persons mean, after all, that the taxing power of parishes will be directed in reality only at persons be— longing to the Church, and will thus be the equivalent of debiting a church fee. When the taxing power is revoked, the "tax” will be formally transformed into a fee, which the parish can debit members 'on the same grOunds as" previously applied to par— ish taxes." The parish can organise the col- lection of these fees in whatever manner is found suitable; Chapter 5 contains proposals on a form of Collection that would seem practical for the majbrity of denominations (including the Swedish Church), while Chap- ter 7 offers a transitional form for the Swedish Church, with special state participa- tion by the tax authorities during an inter- im period of 10 years (1983—1992);- '

As a background to the subsequent argu-

ment, a special section is devoted to the more important results of our studies of the ini- tial position as regards the economy of the Swedish Church and other denominations.

In another special section, we note that the main responsibility for the economic resources of religious communities must continue to rest with members themselves. Certain calculations are reported on what this responsibility would mean for members of the Swedish Church. Like the 1968 syn- od, we consider it in principle, unsuitable for public support to take the form of any state assistance in the collection of a deno- mination's membership fees (or correspond- ing) that would give these fees the charac- ter of taxes. We consider it urgent that citi- zens should not, by the procedure used in collecting fees for voluntary associations, be given the erroneous impression that such fees are of a compulsory nature under pub- lic law. Nor should the community accept responsibility for who are to be classified as the ”members” of different denomina- tions, or persons "1iab1e" for fees.

In certain respects, the sums that can be paid to different denominations via the various forms of support presented in Chap- ter 5 are impossible to calculate at present. This applies particularly to the general forms of support which it is proposed that reli- gious communities should enjoy on the same terms as other movements and organi- sations.

A major proportion of state support is in- tended for the purpose of an economic le- velling-out within the different denomina— tions, and can thus be excepted to fall to financially weak parishes and congregations. For this purpose we consider that a sum should be made available, which is calcu- lated on the basis of figures in the state budget for 1971/72 which are allocated as state tax equalization grants to parishes of the Swedish Church, grants to free denomi- nations and "immigrant churches” and cer- tain other state grants enjoyed exclusively by the Swedish Church. To this should be added What corresponds to present costs for the Swedish Church in regard to its- mail

privileges, the organisation of general elec- tions to choose vestry members, and the synod. This means that the sum is calculated on basis of the fact that the state during the present fiscal year gives a largely non- specified allocation to religious purposes of the magnitude 100 million Sw. Cr., or slight- ly above. Considering that the year 1971] 72 did not burden the state budget with certain costs that occur at intervals (the gen- eral vestry elections and the synod) and also that Parliament has already during this spring session decided on somewhat increas- ed appropriations, we find it reasonable that the calculation be based on a scope of ex- penditure of the magnitude 100—110 mil- lion Sw. Cr., expressed in the money value terms of 1972. A certain redistribution be- tween the different religious communities must be made. Such displacements between the denominations can take place succes- sively over the period preceding the realiza- tion of our proposals for a new relationship between the state and the Swedish Church.

Four general forms of support are con- sidered. First is noted the subsidies which are already instituted, namely for youth and study activities. Next we propose that the religious communities be given the right to share in grants intended for assembly pre- mises, for historically valuable church build- ings, and for certain musical activities.

We propose, in addition to these, cer- tain special forms of support, namely state support for spiritual care at hospitals, at penal institutions, in the armed forces, and among SWedes abroad. State support should also be made available for participation in ecumenical international cooperation.

As suggested above, however, the most essential measure of support is a special state grant for the purposes of financial equalization within the religious communi- ties. We propose that the funds available for this be distributed with a minimum of state control. Parliament should regard these funds as collective support to the religious communities, which they have then to dis- tribute between themselves in accordance with principles that can be agreed between

them. It seems to us obvious that one could arrive, on an ecumenical basis, at a dis- tribution that was experienced as just in the light of the ecclesiastica] approach of differ- ent churches and faiths, the scope of their activities, and their "service obligations". Such distribution should be made by a spe» cial body, the Joint Council of Religious communities (Trossamfundens samarbets- råd), the members of which should formally be appointed by the Government; every re- ligious community that is judged potentially to qualify for support would have at least one representative on the Council. A guide- line for representation on the Council should be that the community in question should serve at least 3 000 persons in Swe- den. The principles for the distribution of funds would be worked out by the Council itself. Within each religious community, one would have to find ways of achieving a suitable equalizing effect between ”rich” and "poor" congregations.

Chapter 5 contains also a discussion of certain other possible forms of support. We consider here the possibility of state support for parish registration within the Dataservice för samfund och organisationer mentioned above. To this can be attached an efficient and inexpensive system for the collection of church fees. ——- Such support as certain religious communities now re- ceive in the form of tax benefits should be made entirely equal, but the procedures should be reviewed in connection with the rules for the taxation of other voluntary ideological associations. The question of the right to deduct gifts etc. to religious com- munities when declaring income we find to be a matter of tax policy, and beyond the scope of our terms of reference. —— The indirect benefit enjoyed at present by the Swedish Church in that it has the right to send official letters should be tenni- nated when the status of the church under public law is changed. (The increase in mailing costs for the SWedish Church has been taken into consideration when calcu- lating the special support for economic equalization.) — A new possibility of

support, namely grants from the civil muni- cipalities, will be opened to parishes of the Swedish Church when they cease to have status as church communes. — The in- creased need for consultation between the civil municipality and religious communities at the local level should be met by the latter taking the initiative for the formation of local joint ecumenical councils, to which municipal plans and proposals can be sent for comment, e.g. by the Building Com- mittee in respect of plans and sites, and by the Cultural Committee as regards grants.

We illustrate, finally, the economic im- port of the Swedish Church retaining its access to church property. In the case of non-profityielding property, (i.e. such assets as serve the Church by their utility value and consist mainly of churches and ceme— teries, parish halls and church inventories) our position is that these can be utilised as previously for the church activities for which they are intended. In the case of capital wealth, (i.e. those assets which give a yield) our position is that the yield should as previously go to the church purpose in- tended. — The church property that has accumulated has since long been regarded as the property of the local population. We therefore view our proposal that this property be at the disposal of the Swedish Church as reflecting the generosity spoken of in our terms of reference. This inter- pretation, and our proposals, imply an ex- pectation that the Swedish Church, even as an independent organisation with the right to decide concerning church buildings and other property, will continue as sug- gested by its religious attitude and by tradi- tion, to show all the openness of a national church vis-a-Vis those wishing to visit the church and use its services. (For a certain legislation concerning church property, see Chapter 6.)

Legal Questions

Chapter 6 starts with a survey of the pre- sent system of state rules governing the Swedish Church, which incorporates seve-

A subsequent section describes how the transition to a system of private-law rules for the Swedish Church should be made. A primary question in this context is whether the Swedish Church, under the new relationship, is to be considered the same church as at present, or whether a new church has been formed. We use the presumption that the Swedish Church re- mains the same religious community as before. The Swedish Church today is con- stituted by its parish organisation. The change in relationship proposed means that the parishes, instead of being public-law corporations (communes), will become pri- vate-law bodies. It can be assumed that they will retain, where applicable, the con- tent of the Law on Parish Administration, the regulations in question being transferred to an internal church statute.

In the new organization will subsist, we assume, the combination of, on one hand, the clerical organization and, on the other, a popularly based Parish Administration which is so typical for the Swedish Church. We also assume that the permanent struc- ture with church councils elected from among members, and synod representatives elected by these, provides an essential de- mocratic anchorage that will continue to give the Church stability in the future. This is entirely in line with development from the independence of the old village parish, with its essential features of lay influence. We find reason to suppose that the reform programme adopted by the 1968 synod will guide development and thus strengthen the democratic character also of the central and regional organisation,

We further assume that a controlling and coordinative function will be exercised also in the future at the diocesan and national level, thus preserving the nation—wide charac- ter of the Swedish Church. The fact that the parishes are base units does not imply that they can detach themselves from their connection with the diocese and the natio- nal organisation, or from their consequent obligations. The identity of the parishes is

preserved onlyfwithin the framework of the Swedish Church as a religious community, and the order that applies within it.

The state's participation in establishing a constitution for the Swedish Church should commence by Parliament making a decision in principle on the basis of a Government bill covering the fundamentals. This will set general guidelines for the subsequent work of reform, guidelines which will later be fol- lowed in separate individual decisions. by Parliament;

This decision. in principle should lay down, first and foremost, the essential guide- lines for -the. future relationship between the community at large and the various re- ligious denominations. It should also con- tain a general survey of the acts and other enactments that must be annulled with the change in relationship between the state and the Swedish Church, and a timetable for subsequent decisions.to.=annul the legisla- tion in question. The decision in principle should also indicate the guidelines for fu- ture economic'support to the religious com- munities by'lthe public sector. It should in- dicate further the general nature of the rules to be applied as regards the use of church property as well as for the structure of the state guarantee to be made in respect of certain categories of church staff.

Apart from outlining a model for future relationships between the state and religious communities, the decision should contain also a description of certain special interim arrangements which it is proposed should apply to the SWedish Church. over a. limited period. - -- In addition, the decision should set the frame for the internal studies and planning work that, are to be initiated by the Church as soon as the necessary decisions have been made. This work will involve planning how the future organisation of the Swedish Church should be built up.

Other investigations and planning in coo- peration with the relevant central and local government authorities, and in some cases also negotiations, will be necessary for the realization of the reforms as regards the

administration of public burial grounds and the Swedish Church's extra—parishional re- ligious activities. The guidelines for these in- vestigations should also be covered by the parliamentary decision.

This decision in principle shall cover also plans for a special synod to permit the tran- sition to an independent decision-making and administrative system for the Swedish Church. This synod, the interim synod, must possess particular competency to be able to create a new interim procedural system for the Swedish Church. It is- intended that this special synod be summoned. on the conclusion of studies and planning."

Chronologically, we assume that the de- cision in principle described above can be taken by Parliament during the spring ses- sion 1974. Study work by the Swedish Church should be started as soon as 'pos- sible, once the necessary decisions have been made by the Government, Parliament and the synod in the same year. The in- terim synod should be summoned by the latest in 1981. -

Once preparations have been concluded and a provisional constitution for the Swed- ish Church accepted by the interim syn- od, the necessary changes in the present system of public-law regulations can come into force. We assume that this change in the status of the Swedish Church can be put into effect from the beginning of 1983. In a special section, we describe the groups of regulations here concerned: public-law stipulations in the Constitution"(including rules for thevinstituting of church law, the requirement of a specific faith on the part of H.M. the King and certain Civil Ser- vants), the so-called clerical privileges, the 1686 Church Act, and legislation covering, for instance, internal church affairs, gene- ral social duties, and the organisation and finances of the Swedish Church. '

In one more sub-section of Chapter 6, we describe the legal import of our proposals concerning church property. The import of our proposals is that the Swedish Church, as at present, should dispose 0ver"'its chur- ches and other assets for such activities, to

which the property, in fact, is specifically assigned. No change in the current legal circumstances in respect of ownership is required to this end. What is needed, in our opinion, is certain legislation to protect the interest in these assets being retained and used for church purposes. It can be discussed whether, in addition, certain ul— timate guarantees should be created to en- sure that this property, if the purposes in question no longer exist by reason of un- forseeable developments, be assigned to the collective comprising the Church's original territorial basis, namely the commune. In our opinion, such a situation will not arise as long as the Swedish Church retains its territorial parish character and its approach of an open national church ( folkkyrka).

Considering the historical background of the property, we have, however, proposed that for certain types of such property le- gislation should be instituted on certain consideration by the Government in con- nection with the sale of real estate and on capital investment.

Given the above aim, the indication of what details should be included in legislation by Parliament concerning church property, and what should be covered by a statute adopted by the Church itself, we consider to be a suitable task for the Government working group or comparable body that will be dealing with the legal aspects during the preparatory period. As general criteria for considering permission to sell, one can idicate piety, the religious situation prevail- ing in the district, and practical and eco- nomic considerations. Also more specific criteria, such as size and value, may possi- bly be included. In particular, other chur- ches and faiths, for instance those catering particularly to the needs of immigrants, should be given the opportunity to acquire redundant church buildings.

In conclusion, we note that special legis- lation will probably be necessary even in the future to provide legal protection to sacred buildings and places, and to protect historically valuable church buildings. We do not find any special legislation neces—

sary concerning rights of enjoyment to the parish churches of the Swedish Church, since we assume both openness and gen- erosity on the part of the Church in these matters.

Interim Arrangements for the Swedish Church

The consequences of the fundamental atti- tudes we have adopted as regards the changed relationships between the society at large and the religious communities are considered with a view to the future (Chapter 4—6). However, the historically determined special relationship that has developed between the state and the Swedish Church makes it desirable to introduce these changes by stages. In chapter. 7 we propose three interim arrangements, covering dif- ferent perspectives in time.

The state should cover the costs of the work with enquiries, studies and planning by the Swedish Church that we discussed in Chapter 6.

As is the practice when more considerable reorganisation is occuring within the public sector, we take for granted that negotia- tions will take place between the various or- ganisations of employees and representatives of the authorities concerned. The state must, however, be reckoned as having & special responsibility on account of some existing legal obligations towards persons holding state-regulated tenure as pastors or church— musicians, personnel attached to-the dioce- san chancelleries and, to a certain extent, those employed by the central church boards. We consequently propose certain quarantees for such church personnel.

We finally outline —— on the basis, among other things, of desires emerging in the re- form programme adopted by the 1968 syn- od — an offer by which the state, over a 10-year period 1983—1992, would be 'pre— pared to assist the Swedish Church in col- lecting church fees in conjunction with taxes. ' » ' *

Opinion Polls, a Referendum, Circulation for Comment etc.

A Chapter 8 concludes the commission's report. We point to the difficulties involved in using the instrument of the referendum in the question of Church and State. Above all, we emphasise the difficulty in giving due consideration to minority interests. Also, there would be obvious problems in reaching impartial formulations for compli- cated questions. We would therefore advise against use of the referendum in this matter.

On the other hand, various opinion polls etc. can give valuable indications to atti- tudes on different details. In particular, a knowledge of important interests and po- sitions should be obtained by a procedure of circulating our report for comment, with an adequate period for deliberation and ample opportunities to hear locally dif- ferentiated views.

A p pend ices

Appendices 1—19 are published in a sepa- rate volume (SOU 1972:37).

Appendix I contains a summary economic analysis of the Swedish Church. This anal- ysis, which relates to the figures for 1969, is based on the results reported both in our partial report (SOU 1971:29) Kyrkan kostar, and in Appendix 2. This comprises a separate report on the economy of the Swedish Church at the national and regional level. (The report in SOU 1971:29 covers only economic conditions at the local level. It contains a summary in English.)

A special calculation of the public sec- tor's present support to the religious com- munities and allied institutions is given as Appendix 3. Appendix 4 reports the results of a study made by the Central Bureau of Statistics of the Swedish Church's invest- ment plans 1971—1975.

The results of the study we requested on the costs of burial administration in 1968 are reported in Appendix 5. In Appendix 6, these results are compared with correspond- ing figures for 1969 from the study (SOU 1971:29) Kyrkan kostar.

Appendix 7 contains a description of church property, with certain figures on value.

Appendix 8 contains a technical and eco- nomic description of a system for the reg- istration of members, with three alterna- tive systems for the collection of church fees (or corresponding). All three alterna- tives are based on the same registration system. Two of them involve a certain coordination between the collection of taxes and church fees (or corresponding).

Appendix 9 lists the current church reg— ulations under public law. It is assumed that practically all of these will be annulled, and replaced by internal church statutes of corresponding content under private law.

Appendix 10 contains an account of the present rules for the taxation of religious communities, and of the Parliamentary de- bate on this question in recent years.

Appendix ]] contains information on the personnel organisation of the Swedish Church, conditions of employment, and pay and pension costs. A brief account is also given of corresponding conditions in other religious communities in Sweden.

Appendices 12—15 contain certain facts on which the commission has based its find- ings concerning state grants to youth work and studies, assembly premises, historically valuable church buildings, and church mu- sic.

Appendix 16 reports on the implications and value of the Swedish Church”s present right to send official letters.

A summary of the report (SOU 1970:70) Folkbokföringsorganisationen m. m. (Orga- nisation of population records) is given in Appendix 17.

Appendix 18 consists of major documents relating to the reform programme adopted by the 1968 synod.

The terms of reference given to the Com- mission will be found in Appendix 19.

Appendix 20, which is published in a sep- arate volume (SOU 1972:38) is an organi- sational and economic study of other re- ligious communities than the Swedish Church. Information on organisation and

economy is provided for 16 such commu- nities, plus an account of the organisation of a further 8 communities.

Finally, we publish intensive studies of 13 different parishes within the Swedish Church. These studies, Appendix 21, are available in stencilled form as DsU 1972: 5—8.

Publikationer utgivna av 1968 års beredning om stat och kyrka Om stat och kyrka (SOU 1970:2). En remissammanställning Kyrkan kostar (SOU 1971:29). En ekonomisk studie av

Svenska kyrkans försam- lingar år 1969

Samhälle och trossamfund (SOU 1972:36). Slutbetänkande

Samhälle och trossamfund (SOU 1972:37). Bilaga 1—19

,1 2

"Ät»

00004

11 12 13

14

15. 16 17 18 19

Sammanfattande analys av Svenska kyrkans ekonomi år 1969 Kyrkan kostar. En ekonomisk studie av Svenska kyrkans riks- och regionalplan år 1969 Samhällets nuvarande ekonomiska stöd till Svenska kyrkan m. m. Kyrkokommunal investeringsplanering 1971—1975 Utgifter för den kyrkokommunala begravningsverksamheten år 1968 En jämförelse mellan 1968 års undersökning avseende utgifterna för begravningsverksamheten och betänkandet (SOU 1971:29) Kyrkan kostar

Om kyrklig egendom System för registrering och uppbörd

Förteckning över gällande kyrkliga författningar m. rn. Nuvarande beskattningsregler för Svenska kyrkan och andra tros- samfund m. fl.

Vissa kyrkliga personalfrågor

Om statligt stöd till ungdoms- och studiearbete m.m. Betänkandet (SOU 1971:92) Finansiering av allmänna samlings- lokaler Statens nuvarande ansvar för kulturhistoriskt värdef'ulla kyrko- byggnader m.m. Vissa uppgifter om statligt stöd till kyrkomusikalisk verksamhet Om tjänstebrevsrätten Betänkandet (SOU l970:70) Folkbokföringsorganisationen m. m. Vissa handlingar kring 1968 års kyrkomötes s.k. reformprogram Direktiv till 1968 års beredning om stat och kyrka

Samhälle och trossamfund (SOU 1972:38) Bilaga 20

20 Andra trossamfunds ekonomi

Samhälle och trossamfund (DsU 1972:5—8) Bilaga 21

21

Intensivstudier av tretton församlingar

Statens offentliga utredningar 1972

Kronologisk förteckning

. Ämbetsansvaret lI. Ju. . Svensk möbelindustri. I. . Personal för tyg- och Intendenturförvaltnlng. Fo. . Säkerhets- och försvarspolitiken. Fö.

CKR (Centrala körkortsregistret) K. Reklam l. Beskattning av reklamen. U. Reklam ll. Beskrivning och analys. U. . Reklam lll. Ställningstaganden och förslag. U.

(Utkommer senare.)

9. Reklam IV. Reklamens bestämningsfaktorer. U. (Utkommer senare.) . 10. Godsbefordran till sjöss. lu. 11. Förenklad Iöntagarbeekattning. Fi. 12. Skadestånd lV. Ju. 13. Kommersiell service | glesbygden in. 14. Revision av vattenla en. De 2.111. 15. Ny regeringsform - y riksdagsordning. Ju.

16. Ny regejringsform - Ny riksdagsordning. (Följdförfatt- ningar u.

17. Nomineringsförfarande vid riksdagsval - Riksdagen I pressen. Ju. 18. Norge och den norska exilregeringen under andra världskriget. Ju. 19. Uppsökande verksamhet för cirkelstudler inom vuxenutbildningen. U. 20. Läs- och bokvanor ! fem svenska samhällen. Littera- turutrednin ene lasvaneetudler. U. 21. Svävarfarts ag. K. 22. Domstolsväsendet IV. Skiljedomstol. .lu. 23. Högre utbildning — regional rekrytering och sam- hällsekonomiska kalkyler. U. 24. Vägfraktavtalet ll. .lu. 25. Naturgas i Sverige. i 26. Förskolan i. S. 27. Förskolan 2. S. 28. Konsumentköplag. .lu. 29 30 31 32 33

mopmawm—

. Konsumentuppiysnlng om försäkringar. H. . Bostadsanpassningsbidrag. In. . Lag om hälso- och miljöfarliga varor. lo. . Kommunalt samlingestyre eller majoritetsstyre. C. . Förhandlingsrätt för pensionärer. In. . Familiestöd. S. . Sko sbrukets frö- och plantförsorjning. Jo. . Sam alla och trossamfund. Slutbetän ande. U.

8232

Statens offentliga utredningar 1972

Systematisk förteckning

lustitiedepartementet

Ämbetsansvaret II. [1] Godsbefordran till sjöss. [10] Skadestånd IV. [12] Revision av vattenlagen. Del 2. [14] Grundlagberedningen. 1. Ny regeringsform. - Ny riks- da sordnirP. [15] 2. Ny regeringsform - Ny riksdags- or ning ( öljdförfattnin ar] [16] 3. Nomineringsförfe- rande vid riksdagsval - iksdagen i pressen. [17] 4. Nor- ge och den norska exilregeringen under andra världs- kriget. [18] Domstolsväsendet IV. Skil]edomstol. [&] Vägfraktavtalet II. [24] Konaumentköplag. [28]

Försvarsdepartementet

Personal för tyg- och intendenturförvaltning. [3] Säkerhets- och försvarspolitiken. [4]

Socialdepartementet

1968 års barnstugeutredning. 1. Förskolan 1. [26] 2. För- skolan 2. [27] Familjestöd. [34]

Kommunikationsdepartementet

CKR (Centrala körkortsreglstret) [5] Svävarfartslag. [21]

Finansdepartementet Förenklad Iöntagarbeskattning. [11]

Utbildningsdepartementet

Reklamutrednlngen. 1. Reklam |. Beskattning av rekla— men. [6] 2. Reklam Il. Beskrivning och anal s. [7] 3. Reklam III. Stöllnlngstaganden och förslag. [%] (Ut- kommer senare). 4. Reklam IV. Reklamens bestämninga- faktorer. [9] (Utkommer senare.) Uppsökande verksamhet för cirkelstudier inom vuxen- utbildningen. [19] Läs- och bokvanor i fem svenska samhällen. Litte- raturutredningens lasvanestudier. [20] Högre utbildning — reåional rekrytering och samhälls- ekonomiska kalkyler. [ ] 1968 års beredning om stat och kyrka. 1. Samhälle och trossamfund. Slutbetänkande. [36]

Iordbruksdepartementet

Lag om hälso- och miljöfarliga varor. [31] Skogsbrukets frö- och plantförsörjning. [35]

Handelsdepartementet

Konsumentupplysning om försäkringar. [29]

Inrikesdepartemantat

Kommersiell service i glesbygder. [13] Bostadsanpessnlngsbidrag. [30] Förhandlingsrätt för pensionärer. [33] Civildepartementet Kommunalt samlingsstyre eller majoritetsstyre? [32]

Industridepartementet

Svensk möbelindustri. [2] Naturgas i Sverige. [25]

Anm. Siffrorna Inom klammer betecknar utredningarnas nummer I den kronologiska förteckningen.

' ".4.

'"'u .. $"]. Fl" ** ”,.."ili, 1193, 'i'-*.-

| (', _.l-

. rr;._,'.. ,...-.fr..- . ..J- u", " v. _Y, || vlmlI " ll], ,in

1 I£5G f-|_'| "fi" ._ :]” $'" ”itll. LHF

få]

_L 47”. ':'”..f '._I'..i. | låg, Jr"

ff"

. F?, '. .: " - -*' . . Å . 1. [Jag.-";- rfli ' _ . ,. " _. . " . __ .. ;

$'%"? -' ' ”tvi-z.. _ . . JJ” .:. . . ., mrsa- »» - ' . n...-". ' .- , _ij ,- " ., " .. J"." "' » . ..,... T'I'JIFJ'VA'Uåkle (lp-"'i' '&W"! "'"';Q&A—*MWUJ'QJLJIFIIIF' | '- ,rpl'f .| . ' .. .' ' " . 1: l ” _r-UL

| | | | | '|' '. ' -. Li ' . | " . -._ | - '; .; '." ” A I r 't | li | i | -._| ., | | ”=.: || | .. '.'[x . ,, .. Fl... ,, -.,.,.ll ' : . II . l.lI ' ' | 1 . . l ' ':' 'I| ." | | || . 'I". . || | | | - | :. u _ |.-.|-_.—||-. . : | in:—_- :..,” H ., -, -- ., —-- .. | i. ' ' I | | _ -| ' | ", " ». | J; . .;j, 1 . | *'”_'.l_ 1.- .- :| |. ». läs:-r ' ,| | | _ ___. I | [ - .. , | L. ”'J- 7' "” ' |I'r: | | | IA