Prop. 1962:71

('med förslag till lag om ändring i kommunallagen den 18 december 1953 (nr 753), m. m.',)

Kungl. Maj:ts proposition nr 71 år 1962

1

Nr 71

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om

ändring i kommunallagen den 18 december 1953 (nr 753), m. m.; given Stockholms slott den 16 februari 1962.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av stats­ rådsprotokollet över inrikesärenden för denna dag, föreslå riksdagen att an­ taga härvid fogade förslag till

1) lag om ändring i kommunallagen den 18 december 1953 (nr 753); 2) lag om ändring i kommunallagen för Stockholm den 1 mars 1957 (nr

50);

3) lag om ändring i landstingslagen den 14 maj 1954 (nr 319); 4) lag angående ändring i lagen den 2 juni 1961 (nr 436) om försam- lingsstyrelse;

5) förordning om ändrad lydelse av 130 § taxeringsförordningen den 23 november 1956 (nr 623); samt

6) lag angående ändrad lydelse av 6 § lagen den 30 juni 1943 (nr 436) om vägnämnder och länsvägnämnder.

GUSTAF ADOLF

Rune B. Johansson

1 —

Bihang till riksdagens protokoll 1962. 1 samt. Nr 71

5

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

liens medel i form av dagtraktamen­ te. Dagtraktamente må ej överstiga tio kronor för sammanträdes- eller förrättningsdag; dock må med avse­ ende å särskilt tidskrävande sam­ manträde eller förrättning eller där det eljest finnes påkallat av särskilda förhållanden traktamentet sättas till högre belopp.

Där våglängden mellan ledamotens hemvist och sammanträdes- eller förrättningsstället är större än tre kilometer, må fullmäktige ock be­ sluta, att resekostnadsersättning skall utgå till ledamoten enligt de grunder, som i 28 § 1 mom. andra stycket äro stadgade för där avsedda fall.

Är ledamot, som avses i första stycket, bosatt på så stort avstånd från sammanträdes- eller förrättningsstället, att resan fram eller åter måste företagas å särskild dag, må fullmäktige besluta, att ersättning för resdag skall utgå efter de grun­ der, som fullmäktige bestämma.

Ersättning för resa, som enligt upp­ drag i kommunens angelägenhet företages utom kommunen av person, som sägs i första stycket, må, om fullmäktige så besluta, utgå efter särskild grund.

2 mom. Jämte gottgörelse, som beslutes enligt 1 inom., må efter full­ mäktiges bestämmande till sådan le­ damot av kommunens styrelse eller annan kommunal nämnd, som ut­ setts till ordförande eller eljest i viss befattning inom styrelsen eller nämnden eller efter särskilt uppdrag utför arbete av mera betydande om­ fattning, utgå dels arvode för med

Kungl. Maj.ts proposition nr 71 år 1962

Kungl. Maj:ts proposition nr 71 år 1962

(Nuvarande lydelse)

uppdraget förenat arbete och dels er­ sättning med visst belopp för utgifter, som för kommunens räkning påkal­ las vid uppdragets fullgörande. Be­ loppet av arvode eller ersättning för utgifter skall bestämmas för högst fyra år i sänder. Arvode må icke över­ stiga vad som är skäligt med hänsyn till göromålens omfattning och art.

3 mom. När särskilda skäl där­ till äro, må fullmäktige bevilja pen­ sion åt ledamot av kommunens sty­ relse eller annan kommunal nämnd, som under en lång följd av år inne­ haft befattning eller uppdrag som avses i 2 mom. samt däråt ägnat över­ vägande del av sin arbetstid. Beslut om pension skall underställas läns­ styrelsens prövning.

mom. Där

i särskild författ­

ning föreskrift

meddelas

om ersätt­

ning åt ledamot av kommunal nämnd, skall vad sålunda finnes stadgat lända till efterrättelse.

59

Kommun äger jämväl upptaga lån av statsmedel, som av Konungen be­ viljats kommunen,

så

ock, i den om­

fattning och på de villkor Konungen bestämmer, lån av statsmedel, som beviljats kommunen av statlig myn­ dighet.

Kommun äger därjämte, i den om­ fattning och på de villkor Konungen bestämmer, åtaga sig ansvarighet gentemot staten för lån, som av stats­ medel beviljas annan än kommunen, så ock borgensansvar för lån

åt bo-

(Föreslagen lydelse)

2 mom. Meddelas

i särskild för­

fattning föreskrift om ersättning åt ledamot av kommunal nämnd, skall vad sålunda finnes stadgat lända till efterrättelse.

§•

Kommun äger jämväl upptaga

dels

lån av statsmedel, som av Konungen beviljats kommunen,

dels

ock, i den

omfattning och på de villkor Konung­ en bestämmer, lån av statsmedel, som beviljats kommunen av statlig myn­ dighet,

samt lån för bostadsbygg-

nadsföretag, som godkänts för stat­ lig belåning.

Kommun äger därjämte, i den om­ fattning och på de villkor Konungen bestämmer, åtaga sig ansvarighet gentemot staten för lån, som av statsmedel beviljas annan än kom­ munen, så ock borgensansvar för lån

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

stadsföretag,

som godkänts för stat-

för bostadsbyggnadsföretag,

lig belåning. godkänts för statlig belåning.

Likaså må------------------------och avloppsanläggningar.

63 §.

Av fullmäktige------------------------årets förvaltning. Den, vilken---------------------- av granskningen. Revisorerna äga------------------------beröra förvaltningen. Vad i------------------------å revisor.

Fullmäktige må besluta, att till re- Vad i 28 § 1 och 2 mom. stadgas visor skall utgå ersättning i enlighet om fullmäktig skall äga motsvarande med de bestämmelser, som jämlikt tillämpning med avseende å revisor.

46 § 1 och 2 mom. gälla för ledamot av kommunens styrelse och utsedd le­ damot av

annan

kommunal nämnd.

75 §.

Fullmäktiges beslut----------------------av länsstyrelsen. Om vissa andra beslut, som skola Om vissa andra beslut, som skola underställas länsstyrelsens prövning, underställas länsstyrelsens prövning, sägs i 43

§, 46 § 3 mom.,

52 och 61 §§ sägs i 43, 52 och 61 §§ samt 76 § 3

samt 76 § 3 mom.

mom.

Underställt beslut------------------------ därför uppgivas. Över vägrad------------------------hos Konungen.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1962.

Förslag

till

Lag

om ändring i kommunallagen för Stockholm den 1 mars 1957 (nr 50)

Härigenom förordnas, att 29, 31, 38, 53, 63, 67 och 79 §§kommunallagen för Stockholm den 1 mars 1957* skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse)

29

1 mom.

Stadsfullmäktige må be­

sluta, att fullmäktiges ordförande skall åtnjuta arvode för med upp­ draget förenat arbete. Arvodets be­ lopp skall bestämmas för högst ett år i sänder och må icke överstiga vad som år skäligt med hänsyn till göromålens omfattning och art. Stadsfull­ mäktige äga ock för ett år i sänder med visst belopp bevilja ersättning åt ordföranden och vice ordförande­ na för utgifter, som för stadens räkning påkallas vid uppdragets fullgö­ rande.

Enligt stadsfullmäktiges bestäm­ mande må, där våglängden mellan fullmäktigs hemvist och fullmäktiges sammanträdeslokal är större än tre kilometer, resekostnadsersättning vid deltagande i fullmäktiges samman­ träde utgå till fullmäktig. 1 den mån resa lämpligen kan företagas med järnväg, buss eller spårvagn, må er­ sättningen ej överstiga avgiften för 1

(Föreslagen lydelse)

§•

1 mom.

Stadsfullmäktige må be­

sluta, att till stadsfullmäktig skall enligt de grunder stadsfullmäktige bestämma utgå traktamente för sär­ skilda av uppdraget föranledda kost­ nader för uppehälle samt ersättning för resekostnader och andra med uppdraget förenade utgifter.

Efter stadsfullmäktiges bestäm­ mande må till stadsfullmäktig jäm­ väl utgå arvode för det arbete som är förenat med uppdraget. Arvodet må icke överstiga vad som är skä­ ligt med hänsyn till göromålens om­ fattning och art samt den tid som kan beräknas åtgå för uppdraget.

1 Senaste lydelse av 29 § 1 mom., se SFS 1959:523, samt av 63 §, se SFS 1961:140.

(Nuvarande lydelse)

plats i andra klass på järnväg eller plats i buss eller spårvagn. För resa med eget motorfordon må ersättning utgå efter de grunder, som stadsfull­ mäktige med beaktande av vad nu sagts bestämma. 1 intet fall må er­ sättningen överstiga lägsta avgiften för taxebil.

2 mom. Stadsfullmäktige äga be­ sluta, att till

ledamot av beredning

skall utgå ersättning i enlighet med de bestämmelser, som jämlikt 53 § gälla för ledamot av stadskollegiet och utsedd ledamot av annan kom­ munal nämnd.

(Föreslagen lydelse)

2 mom. Stadsfullmäktige äga, i fall som avses i författning om all­ män försäkring, träffa överenskom­ melse att utgående arvoden skola anses som inkomst av anställning.

Stadsfullmäktige äga ock, då sär­ skilda skäl äro därtill, bevilja stads­ fullmäktig, som under en lång följd av år på grund av uppdrag utfört arbete av betydande omfattning, pen­ sion i form av ålderspension, förtids­ pension och familjepension.

3 m o m. Vad i 1 och 2 mom. stad­ gas om stadsfullmäktig skall äga motsvarande tillämpning med avse­ ende å

ledamot av beredning

och

suppleant för sådan ledamot.

Stadskollegiet består Sker ej val av suppleanter propor­ tionellt,

skall

tillika

bestämmas

den

ordning, i vilken suppleanterna skola inkallas till tjänstgöring.

för dem.

Sker ej val av suppleanter propor­ tionellt,

skola stadsfullmäktige

till­

lika

bestämma

den ordning, i vilken

suppleanterna skola inkallas till tjänstgöring,

eller uppdraga åt stads­

kollegiet att bestämma denna ord­ ning med iakttagande av de grunder stadsfullmäktige fastställa.

31 §.

38 §.

Suppleanterna i stadskollegiet böra Suppleanterna i stadskollegiet bö- i den

vid valet

bestämda ordningen ra i den

av stadsfullmäktige eller

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

kallas till tjänstgöring i den mån

stadskollegiet

bestämda ordningen

Kungl. Maj:ts proposition nr 71 år 1962

det erfordras till följd av hinder för ledamot eller vid uppkommen ledig­ het, som ännu ej kunnat fyllas, ef­ ter ledamot, som icke utsetts vid pro­ portionellt val.

53

1 mom. Ledamot av stadskolle­ giet och utsedd ledamot av annan kommunal nämnd

skola, därest

stadsfullmäktige så besluta, för del­ tagande i sammanträde eller förrätt­ ning inom staden i stadens angelä­ genhet åtnjuta gottgörelse av stadens medel i form av dagtraktamente. Dagtraktamente må ej överstiga tio kronor för sammanträdes- eller förrättningsdag; dock må med avseende å särskilt tidskrävande sammanträ­ de eller förrättning eller där det el­ jest finnes påkallat av särskilda för­ hållanden traktamentet sättas till högre belopp.

Där våglängden mellan ledamo­ tens hemvist och sammanträdes- el­ ler förrättningsstället är större än tre kilometer, må stadsfullmäktige ock besluta, att resekostnadsersättning skall utgå till ledamoten enligt de grunder, som i 29 § 1 mom. andra stycket äro stadgade för där avsedda fall.

Ersättning för resa, som enligt uppdrag i stadens angelägenhet före­ tages utom staden av person, som sägs i första stycket, må, om stads­ fullmäktige så besluta, utgå efter sär­ skild grund.

2 m o m. Stadskollegiets ordföran­ de åtnjuter i denna sin egenskap års­

kallas till tjänstgöring i den mån det erfordras till följd av hinder för le­ damot eller vid uppkommen ledig­ het, som ännu ej kunnat fyllas, efter ledamot, som icke utsetts vid pro­ portionellt val.

§•

1 in o m.

Stadskollegiets ordföran­

de och vice ordförande åtnjuta i den­ na egenskap årsarvoden, som be­ stämmas av stadsfullmäktige.

I övrigt skall vad i 29 § 1 och 2 mom. stadgas om stadsfullmäktig äga motsvarande tillämpning med avseende å

ledamot av stadskollegiet

och utsedd ledamot av annan kom­ munal nämnd

samt suppleant för så­

dan ledamot.

Kungl. Maj:ts proposition nr 71 år 1962

(Nuvarande lydelse)

och på de villkor Konungen bestäm­ mer, lån av statsmedel, som beviljats staden av statlig myndighet.

(Föreslagen lydelse)

fattning och på de villkor Konungen bestämmer, lån av statsmedel, som beviljats staden av statlig myndighet,

samt lån för bostadsbyggnadsföre­ tag, som godkänts för statlig belå­ ning.

Staden äger därjämte, i den om­ fattning och på de villkor Konungen bestämmer, åtaga sig ansvarighet gentemot staten för lån, som av stats­ medel beviljas annan än staden, så ock borgensansvar för lån

åt bostads­

företag,

som godkänts för statlig be­

låning.

Likaså må

Staden äger därjämte, i den om­ fattning och på de villkor Konungen bestämmer, åtaga sig ansvarighet gentemot staten för lån, som av statsmedel beviljas annan än staden, så ock borgensansvar för lån

för bo­

stadsbyggnadsf öretag,

som godkänts

för statlig belåning,

och avloppsanläggningar.

67 §.

Av stadsfullmäktige------------------------årens förvaltning. Den, vilken------------------------ av granskningen. Revisorerna äga------------------------beröra förvaltningen. Vadi------------------------å revisor.

Stadsfullmäktige må besluta, att till revisor skall utgå ersättning i en­ lighet med de bestämmelser, som jämlikt 53 § 1 och 2 mom. gälla för ledamot av stadskollegiet och utsedd ledamot av annan kommunal nämnd.

Vad i 29 § 1 och 2 mom. stadgas om stadsfullmäktig skall äga motsva­ rande tillämpning med avseende å revisor.

79

Om beslut, som för att erhålla bin­ dande kraft skola underställas över- ståthållarämbetets prövning, stadgas i

53 § 3 mom.,

56 och 65 §§ samt 80 §

3 mom.

Underställt beslut över vägrad-------

§•

Om beslut, som för att erhålla bin­ dande kraft skola underställas över- ståthållarämbetets prövning, stadgas i 56 och 65 §§ samt 80 § 3 mom.

------- därför uppgivas. hos Konungen.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1962.

Kungl. Maj.ts proposition nr 71 år 1962

13

Förslag

till

Lag

om ändring i landstingslagen den 14 maj 1954 (nr 319)

Härigenom förordnas, att 39, 55 och 67 §§ landstingslagen den 14 maj 19541 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

39 §.

1 mom.

Landstingsman åtnjuter

under landstingsmöte samt, om han ej bor å den ort där mötet hålles, un­ der resan fram och åter dagtrakta­ mente av landstingskommunens me­ del efter de grunder, som landstinget bestämmer.

Landstingsman, som ej bor å den ort där landstingsmöte hålles, äger tillika rätt till resekostnadsersättning. 1 den mån resa lämpligen kan företagas med järnväg, buss, spår­ väg eller fartyg, må ersättningen ej överstiga avgiften för plats i första klass å järnväg, plats i buss eller spårvagn eller hyttplats på fartyg. För resa med eget motorfordon må ersättning utgå efter de grunder, som landstinget med beaktande av vad nu sagts bestämmer. I intet fall må er­ sättningen överstiga lägsta avgiften för taxebil.

Till den, som under pågående möte inträtt i tjänstgöring, sedan av ho­ nom anmält hinder av landstinget underkänts, må för resan till och

1 mom.

Landstinget må beslu­

ta, att till landstingsman skall enligt de grunder landstinget bestämmer utgå traktamente för särskilda av uppdraget föranledda kostnader för uppehälle samt ersättning för rese­ kostnader och andra med uppdraget förenade utgifter.

Efter landstingets bestämmande må till landstingsman jämväl utgå arvode för det arbete som är förenat med uppdraget. Arvodet må icke överstiga vad som är skäligt med hän­ syn till göromålens omfattning och art samt den tid som kan beräknas åtgå för uppdraget.

1 Senaste lydelse av 39 § 1 mom., se SFS 1959:521.

Kungl. Maj:ts proposition nr 71 år 1962

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

från mötet icke utgå traktamente el­ ler resekostnadsersättning, såvida så­ dan gottgörelse utgått till annan, som på sätt i 22 § sägs inkallats i hans ställe.

2 m o m. Landstinget äger besluta, att till

ledamot av beredning, som av­

ses i 30 § första stycket,

skall utgå

ersättning i enlighet med de bestäm­ melser, som jämlikt 55 § gälla för le­ damot av förvaltningsutskottet och utsedd ledamot av annan nämnd.

55

1 mom.

Landstinget äger besluta,

att

ledamot av förvaltningsutskottet och utsedd ledamot av annan nämnd

skola för deltagande i sammanträde eller förrättning inom landstings­ kommunen i någon dess angelägen­ het åtnjuta dagtraktamente och rese­ kostnadsersättning av landstings­ kommunens medel. Ej må dagtrakta­ mente eller resekostnadsersättning sättas till högre belopp än som i mot­ svarande fall utgår till landstings­ man.

Ersättning för resa, som enligt uppdrag i landstingskommunens an­ gelägenhet företages utom lands-

2 mom. Landstinget äger, i fall som avses i författning om allmän försäkring, träffa överenskommelse att utgående arvoden skola anses som inkomst av anställning.

Landstinget äger ock, då särskil­ da skäl äro därtill, bevilja lands­ tingsman, som under en lång följd av år på grund av uppdrag utfört arbete av betydande omfattning, pen­ sion i form av ålderspension, för­ tidspension och familjepension.

3 m o m. Vad i 1 och 2 mom. stad­ gas om landstingsman skall äga mot­ svarande tillämpning med avseende å

ledamot av beredning, som avses i 30 § första stycket,

samt suppleant

för sådan ledamot.

§•

1 mom.

Vad i 39 § 1 och 2 mom.

stadgas om landstingsman skall äga motsvarande tillämpning med avse­ ende å

ledamot av förvaltningsut­

skottet och utsedd ledamot av annan nämnd

samt suppleant för sådan le­

damot.

15

Kungl. Maj:ts proposition nr 71 år 1962

(Nuvarande lydelse)

tingskommunen av person, som sägs i första stycket, må, om landstinget så beslutar, utgå efter annan grund än nu är sagt.

2 mom. Jämte gottgörelse, som beslutas enligt 1 mom., må efter landstingets bestämmande till sådan ledamot av förvaltningsutskottet el­ ler annan nämnd, som utsetts till ordförande eller som eljest i viss be­ fattning inom utskottet eller nämn­ den eller efter särskilt uppdrag utför arbete av mera betydande omfatt­ ning, utgå dels arvode för med upp­ draget förenat arbete och dels ersätt­ ning med visst belopp för utgifter, som för landstingskommunens räk­ ning påkallas vid uppdragets fullgö­ rande. Arvodets belopp skall bestäm­ mas för högst ett år i sänder och må icke överstiga vad på grund av görornålens omfattning och art kan anses skäligt. Ersättning med visst belopp för utgifter må likaledes fastställas för högst ett år i sänder.

3 mom. Där

i särskild författ­

ning föreskrift

meddelas

om ersätt­

ning åt ledamot av landstingskom­ muns nämnd, skall vad sålunda fin­ nes stadgat lända till efterrättelse.

(Föreslagen lydelse)

2 mom. Meddelas

i särskild för­

fattning föreskrift om ersättning åt ledamot av landstingskommuns nämnd, skall vad sålunda finnes stadgat lända till efterrättelse.

67 §.

Landstinget skall — -------------------årets förvaltning. Den, vilken------------------------ av granskningen. Revisorerna äga —-------------------- beröra förvaltningen. Vad i — — ------------— å revisor.

Landstinget må besluta, att till re­ visor skall utgå ersättning i enlighet med de bestämmelser, som jämlikt 55 § gälla för ledamot av förvalt­ ningsutskottet och utsedd ledamot av annan nämnd.

Vad i 39 § 1 och 2 mom. stadgas om landstingsman skall äga motsva­ rande tillämpning med avseende å revisor.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1962.

Kungl. Maj:ts proposition nr 71 år 1962

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 2 juni 1961 (nr 436) om församlingsstyrelse

Härigenom förordnas, att 31, 38, 59 och 77 §§ lagen den 2 juni 1961 om församlingsstyrelse skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse)

31

1 mom.

Kyrkofullmäktige må

besluta, att fullmäktiges ordförande skall åtnjuta arvode för med uppdra­ get förenat arbete. Arvodets belopp skall bestämmas för högst ett år i sänder och må icke överstiga vad som är skäligt med hänsyn till göromålens omfattning och art. Fullmäk­ tige äga ock för ett år i sänder med visst belopp bevilja ersättning åt ordföranden för utgifter, som för församlingens räkning påkallas vid uppdragets fullgörande.

Enligt kyrkofullmäktiges bestäm­ mande må, där våglängden mellan fullmäktigs hemvist och fullmäkti­ ges sammanträdeslokal är större än tre kilometer, resekostnadsersättning vid deltagande i fullmäktiges sam­ manträde utgå till fullmäktig. I den mån resa lämpligen kan företagas med järnväg, buss, spårvagn eller fartyg, må ersättningen ej överstiga avgiften för andra klass plats på järnväg, plats i buss eller spårvagn

(Föreslagen lydelse)

§•

1 in o m.

Kyrkofullmäktige må

besluta, att till kyrkofullmäktig skall enligt de grunder kyrkofullmäktige bestämma utgå traktamente för sär­ skilda av uppdraget föranledda kost­ nader för uppehälle samt ersättning för resekostnader och andra med uppdraget förenade utgifter.

Efter kyrkofullmäktiges bestäm­ mande må till kyrkofullmäktig jäm­ väl utgå arvode för det arbete som är förenat med uppdraget. Arvodet må icke överstiga vad som är skä­ ligt med hänsyn till göromålens om­ fattning och art samt den tid som kan beräknas åtgå för uppdraget.

17

Kungl. Maj:ts proposition nr 71 år 1962

(Nuvarande lydelse)

eller salonysplats på fartyg. För resa med eget motorfordon må ersättning utgå efter de grunder, som fullmäkti­ ge med beaktande av vad som nu sagts bestämma. I intet fall må er­ sättningen överstiga lägsta avgiften för taxebil.

Där kyrkofullmäktig är bosatt på så stort avstånd från fullmäktiges sammanträdeslokal, att resan fram eller åter måste företagas å särskild dag, må fullmäktige besluta, att er­ sättning för resdag skall utgå efter de grunder, som fullmäktige bestäm­ ma.

2 mom. Kyrkofullmäktige äga besluta, att till

ledamot av beredning

skall utgå ersättning i enlighet med de bestämmelser, som jämlikt 59 § gälla för ledamot av kyrkorådet eller annan församlingens nämnd.

(Föreslagen lydelse)

2 mom. Kyrkofullmäktige äga, i fall som avses i författning om all­ män försäkring, träffa överenskom­ melse att utgående arvoden skola anses

som

inkomst av anställning.

3 m o m. Vad i 1 och 2 mom. stad­ gas om kyrkofullmäktig skall äga motsvarande tillämpning med avse­ ende å

ledamot av beredning

och

suppleant för sådan ledamot.

38 §.

Kyrkostämma må

besluta, att

stämmans ordförande skall åtnjuta arvode för med uppdraget förenat ar­ bete. Arvodets belopp skall bestäm­ mas för högst fyra år i sänder och må icke överstiga vad som är skäligt med hänsyn till göromålens omfatt­ ning och art. Stämman äger ock för fyra år i sänder med visst belopp be­ vilja ersättning åt ordföranden för utgifter, som för församlingens räk­ ning påkallas vid uppdragets full­ görande.

Kyrkostämma må

med avseende å

kyrkostämmans ordförande samt le­ damot av beredning och suppleant för sådan ledamot fatta beslut som avses i 31 § 1 och 2 mom.

Kyrkostämma äger besluta, att till

2 —

Bihang till riksdagens protokoll 1962. 1 samt. Nr 71

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

ledamot av beredning skall utgå er­

Kungl. Maj:ts proposition nr 71 år 1962

sättning i enlighet med de bestäm­ melser, som jämlikt 59 § gälla för le­ damot av kyrkorådet eller annan för­ samlingens nämnd.

59

1 mom.

Vald ledamot av kyrko­

rådet och ledamot av annan försam­ lingens nämnd

skola, därest kyrko­

fullmäktige eller kyrkostämman så beslutar, för deltagande i samman­ träde eller förrättning inom försam­ lingen i församlingens angelägenhet åtnjuta gottgörelse av församlingens medel i form av dagtraktamente. Dagtraktamente må ej överstiga tio kronor för sammanträdes- eller förrättningsdag; dock må med avseende å särskilt tidskrävande sammanträde eller förrättning eller där det eljest finnes påkallat av särskilda förhål­ landen traktamentet sättas till högre belopp.

Där våglängden mellan ledamotens hemvist och sammanträdes- eller förrättningsstället är större än tre kilo­ meter, må kyrkofullmäktige eller kyrkostämman ock besluta, att resekostnadsersättning skall utgå till le­ damoten enligt de grunder, som i 31 § 1 mom. andra stycket äro stad­ gade för där avsedda fall.

Är ledamot, som avses i första stycket, bosatt på så stort avstånd från sammanträdes- eller förrättningsstället, att resan fram eller åter måste företagas å särskild dag, må kyrkofullmäktige eller kyrkostäm­ man besluta, att ersättning för res­ dag skall utgå efter de grunder, som fullmäktige eller stämman bestäm-

§•

Kyrkofullmäktige eller kyrko­ stämman må med avseende å

vald

ledamot av kyrkorådet och ledamot av annan församlingens nämnd

samt suppleant för sådan ledamot ävensom, i fråga om arvode och er­ sättning för utgifter, å annan leda­ mot av kyrkorådet, som utsetts till ordförande, fatta beslut som avses i 31 § 1 och 2 mom.

mer.

19

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

2 m om. Ersättning för resa, som enligt uppdrag i församlingens ange­ lägenhet företages utom församling­ en av ledamot av kyrkorådet eller an­ nan församlingens nämnd, må, om kyrkofullmäktige eller kyrkostäm­ man så beslutar, utgå efter särskild grund.

3 mom. Efter kyrkofullmäktiges eller kyrkostämmans bestämmande må till sådan ledamot av kyrkorådet eller annan församlingens nämnd, som utsetts till ordförande eller eljest i viss befattning inom rådet eller nämnden eller efter särskilt uppdrag utför arbete av mera betydande om­ fattning, utgå dels arvode för med uppdraget förenat arbete och dels er­ sättning med visst belopp för utgifter, som för församlingens räkning på­ kallas vid uppdragets fullgörande. Beloppet av arvode eller ersättning för utgifter skall bestämmas för högst fyra år i sänder. Arvode må icke överstiga vad som är skäligt med hänsyn till göromålens omfattning och art.

Kungi. Maj:ts proposition nr 71 år 1962

77 §.

Av kyrkofullmäktige-------------------------- årets förvaltning. Den, vilken------------------------ av granskningen. Revisorerna äga------------------------ beröra förvaltningen. Vad i------------------------ å revisor. Kyrkofullmäktige eller kyrkostäm­ man må

besluta, att till

revisor

skall

utgå ersättning i enlighet med de be­ stämmelser, som jämlikt 59 § gälla för ledamot av kyrkorådet eller an­ nan församlingens nämnd.

Kyrkofullmäktige eller kyrkostäm­ man må

med avseende å

revisor

fat­

ta beslut som avses i 31 § 1 och 2 mom.

Denna lag träder i kraft den 1 ja­ nuari 196.1.

Kungi. Maj:ts proposition nr 71 år 1962

Förslag

till

Förordning

om ändrad lydelse av 130 § taxeringsförordningen den 23 november 1956

(nr 623)

Härigenom förordnas, att 130 § taxeringsförordningen den 23 november 1956 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

130 §.

Av kommun valda ledamöter i taxeringsnämnd äga, därest sådant beslutas av kommunen, att av dess medel åtnjuta

dagtraktamente, er­

sättning för särskild resdag

och re-

sekostnadsersättning efter de grun­ der, som i kommunallagen stadgas angående sådan gottgörelse till leda­ möter i kommunala nämnder. Ersätt­ ning efter enahanda grunder må av kommunens medel utgå jämväl till ordningsman i lappby för inställelse vid sammanträde enligt 61 § 3 mom.

De av landstingskommunens för­ valtningsutskott valda ledamöter i särskild taxeringsnämnd äga för sin inställelse vid nämndens sammanträ­ den åtnjuta

dagtraktamente

och re-

sekostnadsersättning av landstings­ kommunens medel efter de för lands- tingsmän stadgade grunder.

Av kommun valda ledamöter i taxeringsnämnd äga, därest sådant beslutas av kommunen, att av dess medel åtnjuta

arvode, traktamente

och resekostnadsersättning efter de grunder, som i kommunallagen stad­ gas angående sådan gottgörelse till ledamöter i kommunala nämnder. Ersättning efter enahanda grunder må av kommunens medel utgå jäm­ väl till ordningsman i lappby för in­ ställelse vid sammanträde enligt 61 § 3 inom.

De av landstingskommunens för­ valtningsutskott valda ledamöter i särskild taxeringsnämnd äga,

därest

sådant beslutas av landstinget,

för

sin inställelse vid nämndens sam­ manträden åtnjuta

arvode, trakta­

mente

och resekostnadsersättning av

landstingskommunens medel efter de för landstingsmän stadgade grunder.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1962.

Kimgl. Maj:ts proposition nr 71 år 1962

21

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 6 § lagen den 30 juni 1943 (nr 436)

om vägnämnder och länsvägnämnder

Härigenom förordnas, att 6 § lagen den 30 juni 19431 om vägnämnder och länsvägnämnder skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

6

§•

Beträffande vägnämndsområde,------------------------ kommunala röstlängden. Inträffar för----------- —-------- därefter tjänstgöringsskyldige. Valet må------- —-------- -— äro tillstädes. Valförhandlingarna ledas —--------------------av ombuden. Ombud för------------------------ utsedda ombud. Kommun må besluta, att ombud Kommun må besluta, att ombud för kommunen skall för inställelse för kommunen skall för inställelse vid valförrättningen av kommunens vid valförrättningen av kommunens medel åtnjuta

dagtraktamente, er-

medel åtnjuta

arvode, traktamente

sättning för särskild resdag

och rese- och resekostnadsersättning efter de

kostnadsersättning efter de grunder, grunder, som i

kommunallagen

stad-

som i

kommunallagarna

stadgas an- gas angående sådan gottgörelse till

gående sådan gottgörelse till ledamö- ledamöter i

kommunala

nämnder,

ter i

styrelser och

nämnder.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1962.

Senaste lydelse av 6 §, se SFS 1950:294.

Kungl. Maj.ts proposition nr It år 1962

Utdrag av protokollet över inrikesärenden, hållet inför Hans Maj:t

Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 16 feb­ ruari 1962.

Närvarande:

Ministern för utrikes ärendena

U

ndén

,

statsråden

N

ilsson

, S

träng

, L

ind

­

ström

, L

ange

, L

indholm

, K

ling

, S

koglund

, E

denman

, J

ohansson

,

af

G

eijerstam

, H

ermansson

, H

olmqvist

.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler chefen för inrikesdepartementet, statsrådet Johansson, fråga angående

ändrade bestämmelser om ersättning åt kommunala förtroendemän m. m.

samt anför.

Med stöd av Kungl. Maj :ts bemyndigande den 23 januari 1958 tillkallade jag den 12 mars samma år sex sakkunniga jämte experter för utredning av vissa kommunalrältsliga spörsmål. Bl. a. ingick i utredningsuppdraget att göra en översyn av gällande bestämmelser om ersättning till kommunala förtroendemän. De sakkunniga, som antagit benämningen

kommunalrätts-

kommittén,

har i ett den 6 oktober 1961 avgivet betänkande angående er­

sättning för kommunala förtroendeuppdrag (SOU 1961:54)! behandlat denna fråga samt lagt fram förslag till ändringar i kommunallagen den 18 december 1953, kommunallagen för Stockholm den 1 mars 1957, landstings­ lagen den 14 maj 1954 och lagen den 2 juni 1961 om församlingsstyrelse. Förslagen är enhälliga och kommitténs experter har anslutit sig till för­ slagen.

över betänkandet har efter remiss yttranden avgivits av statskontoret, riksförsäkringsverket, överståthållarämbetet, som bifogat yttrande från stadsfullmäktige i Stockholm, och samtliga länsstyrelser, som bifogat ytt­ randen från 161 landskommuner och städer, 74 församlingar och kyrkliga samfälligheter samt förvaltningsutskotten i sex landstingskommuner. Läns­ styrelsen i Stockholms län har dessutom bifogat yttrande från Stockholms 1

1 I utarbetandet av betänkandet har deltagit kommunalrättskommitténs samtliga ledamöter, nämligen landshövdingen Thorwald Bergquist, ordförande, ledamoten av första kammaren, direktören Carl Albert Anderson, direktören C. W. Carlsson, nn ledamot av andra kammaren, ledamoten av första kammaren Nils-Eric Gustafsson, dåvarande ledamoten av första kammaren, kaptenen Axel Mannerskantz, och ledamoten av andra kammaren Olof Wiklund. Experter har varit preceptorn vid Stockholms universitet Fritz Kaijser och sekreteraren i svenska stadsför­ bundet Rolf Romson.

förorters samarbetsnämnd. Yttranden har vidare efter remiss avgivits av svenska landskommunernas förbund, svenska landstingsförbundet, svenska stadsförbundet, hushållningssällskapens förbund och svenska pastoratens

riksförbund.

Jag anhåller nu att få taga upp denna fråga till behandling. Jag anhåller vidare att i förevarande sammanhang få behandla ett av

bostadspolitiska organisationskommittén

1 i betänkande angående handlägg­

ningen av bostadslån (SOU 1961:32) framlagt förslag att kommun skall äga rätt att utan medgivande av Kungl. Maj :t upptaga bottenlån i bostads­ fastigheter i de fall då egnahemslån eller tertiärlån beviljats av bostadssty- relsen eller länsbostadsnämnd för fastighetens uppförande. Förslaget har remissbehandlats i samband med övriga i sistnämnda betänkande fram­

lagda förslag.

Slutligen anhåller jag att också få upptaga ett av

stadsfullmäktige i Stock­

holm

väckt förslag om ändrade bestämmelser i kommunallagen for Stock­

holm om ordningen för inkallande av suppleanter i stadens nämnder till tjänstgöring. Yttranden över förslaget har efter remiss avgivits av kam­ markollegiet, överståthållarämbetet och svenska stadsförbundet.

I. Ersättning för kommunala förtroendeuppdrag

Inledning

1862 års kommunalförordningar byggde på principen att kommunala för­ troendeuppdrag skulle vara oavlönade. Denna grundsats upprätthölls i stort sett fram till 1924. Redan från början fanns dock möjlighet att utge ersätt­ ning till kommunalnämndens ordförande för vissa utgifter, och 1874 inför­ des rätt för kommun att bevilja arvoden åt byggnadsnämnds ledamöter. 1913 fick kommun rätt att besluta om arvode till kommunalnämndens ord­ förande. Samtidigt tillkom i specialförfattningar bestämmelser om trakta­ mente och resekostnadsersättning till ledamöter i vissa nämnder. För lands­ tingens del innehöll 1862 års landstingsförordning bestämmelser om rätt för landstingsmän och revisorer att erhålla skjutslega. 1912 fick landstings­ man rätt att erhålla jämväl dagtraktamente.

En allmän reform av ersättningsbestämmelserna genomfördes 1923 och 1924. I huvudsak bibehölls principen att kommunala förtroendeuppdrag skulle vara oavlönade. Sålunda kunde fullmäktige endast tillerkännas rese­ ersättning, varjämte fullmäktiges ordförande kunde få visst belopp för utgifter. Ledamöter av kommunal styrelse, nämnd eller beredning skulle emellertid kunna erhålla ett mindre traktamente, som avsågs kunna bereda viss ersättning för ekonomiska förluster samt ökade utgifter för kost och

1 Utredningsman har varit landshövdingen E. Wcsterlind.

logi. Betungade uppdragsinnehavare kunde dessutom tillerkännas arvode och ersättning for utgifter. Arvodena fick inte bestämmas med hänsyn till den inkomst som uppdragets innehavare gick förlustig. Arvodesbeslut skulle understallas länsstyrelsens prövning. Liknande regler gällde för försam­ lingarnas förtroendemän. Landstingsmän bibehölls vid rätt att få ersätt­ ning. Ersättningsformerna var resekostnadsersättning och traktamente. Le­ damöter av förvaltningsutskottet och andra nämnder samt revisorer kunde få reseersättning och dagtraktamente, om landstinget fattade beslut därom. Arvode och ersättning för utgifter kunde utgå till betungade landstings- kommunala förtroendemän.

Nya ersättningsbestämmelser tillkom 1950 på grundval av ett förslag av kommunal]agskonunittén (SOU 1949:24). Proposition i ämnet (1950:88) förelädes 1950 års riksdag (KU 13 och 19; Rskr 335) och de nya bestäm­ melserna, som i stort sett gäller alltjämt, trädde i kraft 1951. De viktigaste nyheterna utgjordes för de borgerliga primärkommunernas del av att möj­ lighet öppnades att utge arvode till ordföranden i det beslutande organet, ei sättning för särskild resdag till fullmäktige och nämndledamöter, rese- kostnadsersältning till stadsfullmäktige samt pension. Föreskrifterna om underställning av arvodesbeslut togs bort och vissa höjningar vidtogs av traktamentsbelopp och ersättningar för resekostnader. Landstingslagens bestämmelser undergick ändringar av huvudsakligen formell natur. Genom hanvisningsbestämmelser i lagarna om församlingsstyrelse infördes för de kyrkokommunala förtroendemännen — utom i fråga om pensioner — mot­ svarande regler som för de borgerliga kommunernas förtroendemän.

En framställning av huvudpunkterna i motiveringen för 1950 års reform lamnas i kommunalrättskommitténs betänkande (s. 27—29), till vilket hän­ visas.

Under 1950-talet har ersättningsbestämmelserna inte undergått några väsentliga ändringar. Sålunda överfördes reglerna i lagarna om kommunal­ styrelse på landet och i stad i sak oförändrade till 1953 års kommunallag, som är gemensam för landet och städerna. Motsvarande föreskrifter i 1935 års lag om kommunalstyrelse i Stockholm intogs likaledes i stort sett utan ändringar i 1957 års kommunallag för Stockholm. I 1954 års landstingslag skedde endast den ändringen att tidigare begränsningar i fråga om trakta­ mentenas storlek togs bort och det överlämnades åt landstingen att helt be­ stämma de grunder efter vilka traktamentena skulle utgå.

Beträffande resekostnadsersättningarna infördes 1959 möjlighet såväl for pnmarkommunerna som för landstingskommunerna att utge ersätt­ ningar till förtroendemän för färd med eget motorfordon.

Den nya lagen om församlingsstyrelse, som träder i kraft den 1 januari 1963, innehåller till skillnad från nu gällande församlingsstyrelselagar full­ ständiga regler om ersättningar till förtroendemän. Någon ändring i sak har inte skett.

ersättning (39 § 1 inom. andra stycket). I den mån resan lämpligen kan företagas med järnväg, buss, spårväg eller fartyg må ersättningen ej över­ stiga avgiften för plats i första klass å järnväg, plats i buss eller spårvagn eller hyttplats på fartyg. Ersättning för resa med eget motorfordon må utgå efter de grunder, som landstinget bestämmer med beaktande av vad som sagts om resa med allmänt samfärdsmedel. I intet fall må ersättningen över­ stiga lägsta avgiften för taxebil. För landstingsmännens del föreligger en lagstadgad rätt till dagtraktamente och resekostnadsersättning.

Landstingsman som inträtt i tjänstgöring under pågående möte sedan av honom anmält hinder ej godkänts kan ej erhålla resekostnadsersättning eller traktamente för restiden om sådan gottgörelse utgått till suppleant som inkallats i hans ställe (39 § 1 mom. tredje stycket).

Ledamot av landstingets förvaltningsutskott och utsedd ledamot av annan nämnd kan, om landstinget så beslutar, åtnjuta dagtraktamente och rese­ kostnadsersättning för deltagande i sammanträde eller förrättning inom landstingskommunen (55 § 1 mom. första stycket). Dagtraktamente eller resekostnadsersättning må ej sättas till högre belopp än som i motsvarande fall utgår till landstingsman. För resa, som enligt uppdrag företages utom landstingskommunen, kan enligt landstingets beslut ersättning utgå efter annan grund (55 § 1 mom. andra stycket).

Sådan ledamot av förvaltningsutskottet eller annan nämnd, som utsetts till ordförande eller eljest i viss befattning inom utskottet eller nämnden eller efter särskilt uppdrag utför arbete av mera betydande omfattning, kan av landstinget tillerkännas arvode iör arbete som är förenat med uppdraget samt ersättning med visst belopp för utgifter (55 § 2 inom.). Ersättningar­ na skall bestämmas för högst ett år i sänder. Arvode må icke överstiga vad som kan anses skäligt med hänsyn till göromålens omfattning och art.

Ledamot av beredning kan av landstinget tillerkännas ersättning i enlig­ het med bestämmelserna om ersättning till ledamot av förvaltningsutskottet och annan nämnd (39 § 2 mom.). En liknande bestämmelse gäller med avseende å landstingets revisorer (67 § femte stycket). LL innehåller slut­ ligen också hänvisning till föreskrift som meddelas i särskild författning om ersättning åt ledamot av landstingskommuns nämnd (55 § 3 mom.). Be­ stämmelser om pension ingår ej i LL.

Stadgandena i LL om dagtraktamente och resekostnadsersättning åt landstingsmän skall jämlikt 130 §

taxeringsförordningen

samt 18 och 19 §§

kungörelsen den 10 juli 1947 (nr 394) med allmänna grunder för hushåll­ ningssällskapens organisation

äga motsvarande tillämpning ifråga om de

av landstingskommunens förvaltningsutskott valda ledamöterna i särskild taxeringsnämnd samt, med vissa undantag, envar vid hushållningssällskaps sammanträden närvarande röstberättigad ävensom ledamot eller suppleant i hushållningssällskaps förvaltningsutskott eller i nämnd, som utskottet ut­ sett, samt sällskapets revisor eller revisorssuppleant.

Kurigl. Maj.ts proposition nr 71 år 1962

(nr 291) om försäkring för allmän tilläggspension (TPL).

Försäkringen

bereder såväl ålderspension och förtidspension som familjepension. Lagen skiljer mellan två slag av pensionsgrundande inkomster, nämligen inkomst av anställning och inkomst av annat förvärvsarbete. De kommunala ersätt­ ningarna hänföres till sistnämnda inkomstslag. Inkomst av anställning är pensionsgrundande i den mån ersättningen från samme arbetsgivare upp­ går till minst 300 kronor för år, pensionsavgiften betalas av arbetsgivaren och avgifterna fastställes efter en kollektiv beräkning. Inkomst av annat förvärvsarbete är pensionsgrundande i den mån den försäkrades samman­ lagda inkomst av sådant arbete uppgår till minst 500 kronor för år, pen­ sionsavgiften betalas av den försäkrade och den påföres honom i sam­ band med taxeringen till slutlig skatt. Den pensionsgrundande inkomsten utgöres av summan av inkomst av anställning och inkomst av annat för­ värvsarbete i den mån summan överstiger för året gällande basbelopp (för 1962 utgör basbeloppet 4 500 kronor) och ej ligger över sju och en halv gånger basbeloppet (1962 utgör taket 33 700 kronor).

Ersättning för arbete, som försäkrad utfört för annans räkning utan att vara anställd hos denne, kan vid lagens tillämpning anses såsom inkomst av anställning, såvida ersättningen under ett år uppgått till minst 300 kronor och den försäkrade och ersättningens utgivare varit ense därom (5 § andra stycket). Möjligheterna att ingå sådana överenskommelser har för­ anlett samtliga kommunförbund att i promemoria till sina medlemmar rekommendera dessa att behandla alla kommunala arvoden och trakta­ menten såsom anställningsinkomst och att sålunda betala arbetsgivaravgift i den mån ersättning till förtroendeman utgår med minst 300 kronor om året. I möjligaste mån bör därvid från dagtraktamenten dragas vad som beräknas utgå för täckande av ökade levnadskostnader som är avdragsgilla vid taxeringen. Undantag bör enligt rekommendationen göras såvitt gäller inkomster, som ligger över taket, och beträffande ersättningar till äldre förtroendemän, som ej omfattas av ATP. I promemorian rekommenderas slutligen också att viss samordning sker mellan tidigare pensionsutfästelser och ATP. Enligt uppgifter från kommunförbunden har kommunerna all­ mänt följt rekommendationen beträffande ATP.

En del förtroendemän kan stå utanför ATP eller helt eller delvis sakna möjligheter att inom denna erhålla ett mot den kommunala ersättningen svarande pensionsskydd. Anledningen härtill kan vara såväl att förtroende­ mannen tillhör åldersgrupp, som ej omfattas av ATP eller ej kan erhålla full pension genom försäkringen, som att ersättningen med hänsyn till be­ loppet eller till förtroendemannens inkomstförhållanden ej är pensions­ grundande. Förtroendemän kan också stå utanför försäkringen på grund av att de begärt undantagande från denna. Sådant undantagande kan ske endast i fråga om inkomst av annat förvärvsarbete.

Beträffande sjukförsäkring och ATP föreslås i vissa avseenden betydan­

Kungl. Maj:ts proposition nr 71 år 1962

de ändringar i

förslag till lag om allmän försäkring

som nyligen remitterats

till lagrådet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 71 år 1962

31

Reformkrav

Redan vid 1950 års reform av de kommunala ersättningsbestämmelserna förekom uttalanden till förmån för vidgade möjligheter att utge ersättning till fullmäktige. Sålunda föreslogs bl. a. i en motion (11:480) vid 1950 års riksdag att kommunerna skulle få rätt att besluta om traktamentsersätt- ning åt fullmäktige. Fyra reservanter i konstitutionsutskottet delade denna mening men riksdagen godtog Kungl. Maj :ts förslag, enligt vilket sådan ersättning ej skulle kunna utgå.

I det 1956 avgivna betänkandet med förslag till ny kommunallag för Stockholm (Kommunala trycket för Stockholms stad, Bihang 1956:51) föreslogs en bestämmelse om rätt för stadsfullmäktige att bestämma att ledamot av fullmäktige skulle åtnjuta arvode för det arbete som var förenat med uppdraget. Som skäl för förslaget anfördes bl. a. att det med hänsyn till de kommunala uppgifternas ökande betydelse för samhällslivet var av vikt att välkvalificerade personer kunde förvärvas till fullmäktige och att uppdraget i många fall förorsakade fullmäktige ekonomisk uppoffring genom förlorad arbetsförtjänst. På grund av de speciella förhållandena i Stockholm ansågs en omprövning av motsvarande regler i KL ej böra av­ vaktas. I propositionen (1957:16) fann departementschefen tillräckliga skäl ej föreligga att införa annan ordning i Stockholm än i landet i övrigt. Konstitutionsutskottet (uti. 1957:1) tillstyrkte Kungl. Maj :ts förslag. Tre utskottsledamöter förordade emellertid en förutsättningslös utredning om normerna för ersättning vid kommunala förtroendeuppdrag. Riksdagen följde enligt utskottets hemställan Kungl. Maj :ts förslag.

I två likalydande motioner till 1958 års riksdag (I: 78 och II: 51) väcktes fråga om utredning i syfte att öppna möjlighet att utge ersättning för kom­ munala fullmäktiguppdrag. Till stöd för motionerna åberopades väsentli­ gen samma synpunkter som anförts i 1956 års betänkande. Motionärerna framhöll dessutom att den traditionella inställningen att fullmäktigupp- dragen skulle vara oavlönade kunde leda till att den kommunala självsty­ relsen eftersattes. I konstitutionsutskottets utlåtande över motionerna (uti. 1958: 6) uttalade sig utskottets majoritet för en förutsättningslös utredning av frågan om ersättning till fullmäktige. Utskottet framhöll i anslutning här­ till att det kunde vara ändamålsenligt att samtidigt taga upp hela frågan om ersättning för kommunala förtroendeuppdrag till övervägande. Tre re­ servanter i utskottet ansåg en utredning inte vara erforderlig. Riksdagen hemställde, under hänvisning till utskottets utlåtande, i skrivelse den 13 mars 1958 (nr 17) hos Kungl. Maj :t om en förutsättningslös utredning av frågan om ekonomisk ersättning för kommunala fullmäktiguppdrag.

Utskottets uttalanden föranledde två framställningar till Kungl. Maj :t

från kommunförbunden. I skrivelse den 30 september 1958 berörde svenska stadsförbundets styrelse frågorna om ersättning för förlorad arbetsför­ tjänst och om ersättning till suppleant som deltager i nämnds sammanträ­ de utan att vara kallad till tjänstgöring. Styrelserna i samtliga kommunför­ bunden behandlade i skrivelse den 29 november 1958 frågorna om pensio­ ner åt förtroendemännen.

Uppdraget att i enlighet med riksdagens hemställan utreda ersättnings­ frågorna lämnades kommunalrättskommittén.

I två likalydande motioner till 1961 års riksdag (I: 110 och II: 140) hem­ ställdes om sådan ändring i ersättningsbestämmelserna i KL att ersättning skulle kunna utgå till suppleant som var närvarade vid nämndsammanträde utan att deltaga i ledamots ställe. På hemställan av konstitutionsutskottet (uti. 1961:11) beslöt riksdagen att, enär ersättningsfrågorna inbegreps i kommunalrättskommitténs uppdrag, motionerna inte skulle föranleda nå­ gon riksdagens åtgärd.

Kungl. Maj:ts proposition nr 71 år 1962

Kommunalrättskommittén

De borgerliga primärkommunerna

Inledningsvis konstaterar kommittén att den kommunala verksamheten efter hand ökat i omfattning och betydelse. En bidragande orsak härtill har \ai it utvecklingen mot större kommuner. I detta hänseende erinras om storkommunreformen och indelningssakkunnigas förslag i kommunindel­ ningsfrågan (SOU 1961: 6). Med större kommuner följer, anför kommittén, en tillväxt av den kommunala verksamhetens allmänna omfattning och ofta ökade anspråk på kommunala insatser på olika områden. Denna ut­ veckling återspeglas även i bestämningen av de kommunala angelägen­ heterna. Allmänintresset har i stället för gemensamhetsintresset tagits till norm för den kommunala kompetensen. Det finns inte längre ett lika fram­ trädande omedelbart samband mellan den enskildes intressen och gemen­ skapens som förr. Förändringar kan enligt kommittén också påvisas i den enskildes förhållanden och inställning. Det hårdare arbetstempot och de storre möjligheterna till avkoppling och förströelse har ökat betydelsen och värdesättningen av fritiden. Kommunalmännens uppoffringar framstår där­ med i viss mån som mera kännbara än tidigare. Det torde även finnas fog att antaga att man i dag mera allmänt anser att ersättning bör utgå för in­ satser på samhällslivets område.

Kommittén finner utvecklingen motivera att möjligheterna till ersättning nu utformas efter mera liberala grundsatser. Principen om oavlönade uppdrag anses visserligen böra bibehållas såtillvida att de minst betungande uppdragen kan lämnas utan ersättning eller ersättas endast i begränsad omfattning. Kommunerna bör emellertid ha möjlighet att allmänt och fullt ut ersätta uppdrag som förorsakar sina innehavare mera kännbar tidsutdräkt eller uppoffringar av någon betydelse. En sådan ordning anser

Skäl kan enligt kommittén tala för en differentiering efter inkomstbort­ fall. Den förtroendeman, som går miste om arbetsförtjänst genom sitt del­ tagande i det kommunala livet, har givetvis ett starkare behov av ersättning än de förtroendemän, för vilka ersättningen närmast utgör gottgörelse för arbete som är förenat med uppdraget. Principiella skäl kan tänkas åberopas för ett ersättningssystem, som främst eller uteslutande inriktas på att för­ troendemännen hålles skadeslösa för ekonomiska uppoffringar. Frågan om ersättning för mistad arbetsinkomst synes få sin särskilda tillspetsning i de fall, då en kommun anser sig böra av ekonomiska skäl begränsa utgifterna för ersättning till förtroendemännen. I ett sådant läge kan uppenbarligen behovet att ersätta mistad inkomst framstå så starkt att denna ersättnings­ form bör ges företräde.

Åtskilliga skäl anförs emellertid mot en anpassning av ersättningen efter inkomstbortfall. En bestämmelse om ersättning för inkomstförlust kan lätt vålla tillämpningssvårigheter. Inkomstbortfallet måste nöjaktigt styrkas i varje särskilt fall. Redan i en del av de fall, då en förtroendeman kan visa att han nödgats vara borta ett visst antal arbetstimmar, kan möjligheter föreligga att mer eller mindre klart påvisa att förtroendemannen kunnat hålla sig skadeslös. Egna företagare och anställda med större friheter när det gäller arbetstidens förläggande kanske icke direkt avstår inkomst men kan å andra sidan vara hänvisade att på annan tid utföra det arbete de försum­ mat. För en del ledamöter — främst kvinnor utan förvärvsarbete — är det ytterst svårt att finna några godtagbara normer för beräkning av den eko­ nomiska förlusten. Även beräkningen av den tid, som skall anses åtgå för ett sammanträde, kan föranleda svårigheter och ersättningen kan icke helt inskränkas till sådan tid utan måste också i viss utsträckning avse tid, som eljest åtgår för uppdraget. Systemet med ersättning för individuellt in­ komstbortfall kan därför lätt bli för invecklat. Förenklas systemet genom mer eller mindre långt gående schablonregler minskas i motsvarande mån betydelsen av ersättning för mistad arbetsförtjänst. Förfarandet med att utreda varje enskild förtroendemans förhållanden kan även från andra syn­ punkter framstå såsom mindre lämpligt. Därtill kommer att invändningar av principiell art uppenbarligen också kan riktas mot att utge varierande ersättningar till förtroendemän med samma arbetsuppgifter. Ett system med ersättning för mistad arbetsförtjänst kan också sägas bygga på en princip, enligt vilken förtroendeuppdraget uppfattas såsom något i viss mening sekundärt. Insatsen ersättes salunda icke efter sitt eget värde utan allenast med hänsyn till det intrång, som uppdraget förorsakar.

Ett system som i likhet med det nuvarande bereder samma ersättning åt förtroendemän med samma arbetsuppgifter kan, anför kommittén vidare, i rimlig omfattning hålla förtroendemän som måste avstå inkomst skadeslösa för mera normala förluster. Längre kan man knappast heller komma genom att direkt ersätta mistad inkomst. Systemet med enhetliga ersättningar inne­

bär därutöver att förtroendemän, som visserligen inte förlorar inkomst men som i samma utsträckning som andra förtroendemän offrar tid och krafter på uppdraget, får en icke obetydlig ersättning för det arbete som är förenat med uppdraget. Kommittén finner det svårt att hos förtroendeuppdraget se en så särpräglad valör att ersättningsfrågorna bör bedömas på annat sätt än när det gäller insatser på andra verksamhetsområden. Skäl anses därför föreligga att utge ersättning för kommunalmännens arbetsinsatser, särskilt i fråga om uppgifter på områden av utpräglad förvaltningskaraktär.

På grund av dessa överväganden förordar kommittén att den i nuvarande traktamentet ingående allmänna gottgörelsen bestämmes efter det arbete som är förenat med uppdraget. Förtroendemän med lika arbetsuppgifter bör erhålla lika stor gottgörelse. Eftersom ersättningsbesluten för kommu­ nen har begränsad betydelse från ekonomisk synpunkt och en fixering av ersättningarnas belopp i lag synes ägnad att försvåra anpassning efter ut­ vecklingen, föreslås kommunerna få frihet att själva bestämma såväl er­ sättningarnas belopp som de närmare föreskrifterna för ersättningarna. Den allmänna ersättningen bör kunna utgå som årsersättning, samman­ trädesersättning eller ersättning anpassad efter sammanträdets längd. Så få differentieringar som möjligt bör dock eftersträvas.

Måste kommun begränsa utgifterna för ersättning till förtroendemännen anser kommittén att detta i första hand bör drabba andra ersättningsbehov än sådana som hänför sig till mistad inkomst. Ersättningen bör därför i undantagsfall kunna individuellt anpassas efter inkomstbortfall och helt eller delvis förbehållas förtroendemän för vilka uppdraget medför förlust av inkomst. Begränsningar bör göras med avseende på ersättningens maximibelopp och ersättningen bör utgå med schablonmässigt bestämda belopp. Den utgiftsökning som utgivande av enhetliga ersättningar för med sig anser kommittén dock ej böra varaktigt hindra en kommun att be­ reda förtroendemännen i gemen skälig gottgörelse.

Kommunalrättskommittén finner det vidare rimligt att särskild ersätt­ ning för ökade levnadskostnader kan beredas förtroendemännen vid sidan av den förut behandlade allmänna ersättningen. Denna ordning medför bl. a. fördelen att större enkelhet skapas beträffande ersättningarnas ställ­ ning i skattehänseende och i fråga om beräkningen av pensionsunderlag och pensionsavgifter vid den allmänna tilläggspensioneringen samt att bätt­ re överensstämmelse nås med ersättningsformer som är vedertagna på andra områden. Större enhetlighet i de skilda kommunernas ersättnings­ regler anses även kunna vinnas på detta sätt.

Kommittén finner i fråga om

ersättning för resekostnader

tiden nu vara

mogen att upphäva de detaljerade bestämmelserna i KL om färdmedel, rese- klasser och minsta ressträcka. Förslaget härom säges dock i stort sett ej innebära att resekostnaderna bör ersättas i vidare mån eller efter andra normer än hittills. Dock anses anledning saknas att bibehålla nuvarande

Kungl. Maj:ts proposition nr 71 år 1962

regel att ersättning kan utgå endast för färd mellan bostaden och samman­ trädeslokalen. Goda möjligheter bör enligt kommittén finnas att ansluta de kommunala bestämmelserna i dessa hänseenden till de resereglementen soin kan gälla för kommunernas tjänstemän.

Genomföres kommitténs förslag, att ersättning för arbete som är förenat med kommunalt förtroendeuppdrag kan anpassas också efter den tids- utdräkt uppdraget medför samt att särskild ersättning kan utgå för kost­ nader för kost och logi, saknas enligt kommitténs mening anledning att be­ hålla bestämmelserna om

ersättning för särskild resdag.

Även den särskilda

regeln om

ersättning vid förrättningar utom kommunen

anses överflödig,

eftersom kommunerna enligt förslaget kan för sådana förrättningar till- lämpa de normer som antagits för sammanträden och förrättningar inom kommunen. Anses den allmänna ersättningsstandarden för låg kan den all­ männa regeln anses ge möjlighet för kommunen att tillämpa liberalare nor­ mer för enbart förrättningar utom kommunen.

Beträffande de

arvoden,

som enligt nuvarande bestämmelser kan utgå till

ordförande och annan förtroendeman med mera omfattande arbetsupp­ gifter, erinrar kommittén om att enligt de nyss förordade allmänna rikt­ linjerna för ersättning varje förtroendeman bör kunna tillerkännas en er­ sättning, som tillfredsställande gottgör honom för utfört arbete. Då kom­ mittén föreslagit att den allmänna ersättningen till förtroendemännen skall anpassas efter det arbete som är förenat med uppdraget saknas uppenbar­ ligen anledning att nu överväga en utökning av den krets, som skall kunna erhålla särskild ersättning. Kommittén hänvisar här till sitt i senare sam­ manhang redovisade förslag att sammanföra de särskilda arvodena och den allmänna ersättningen till en ersättningsform.

Möjligheterna att lämna

ersättning

med särskilda belopp

för utgifter

finner kommittén böra bibehållas.

Även suppleant som är närvarande vid sammanträde utan att därvid tjänstgöra i ledamots ställe bör enligt kommitténs förslag kunna beredas sammanträdesersättning, resekostnadsersättning och traktamente. Sup- pleantersättning säges dock självfallet inte alltid behöva fullt ut motsvara ledamotsersättning och begränsning anses böra få göras även med avseende å det antal sammanträden som berättigar till ersättning. I många nämnder torde ärendena och arbetsförhållandena dessutom vara sådana att sup­ pleanternas närvaro inte kan anses särskilt påkallad, i vilket fall det inte finns fog för ersättning. Kommittén understryker att anledning över huvud finns för kommunerna att iakttaga återhållsamhet i fråga om ersättning till suppleant.

Kommitténs förslag rörande ersättningsbestämmelsernas närmare utformning innebär att det nuvarande dagtraktamentet de­ las upp på kostnader för uppehälle ■—- traktamente —■ samt ersättning i huvudsak för utfört arbete — arvode. Den allmänna möjligheten att utge

Kungl. Maj:ts proposition nr 71 år 1962

37

arvode föreslås innefatta även nuvarande möjlighet att besluta om arvoden till särskilt betungade förtroendemän. Arvode skall bestämmas till skäligt belopp. Nuvarande begränsning av arvodesbesluts giltighet i tiden försvin­ ner. Kommunerna får själva avgöra i vilken utsträckning arvode skall utgå som sammanträdesarvode eller som årsarvode. Kommittén rekommenderar alt sammanträdesarvode beslutas då förtroendemannens insatser till över­ vägande del avser deltagande i sammanträde och arbete i nära anslutning därtill. Är uppdraget förenat med mera betydande fortlöpande arbete vid sidan av sammanträdena kan en kombination av sammanträdes- och års­ arvode vara lämplig. Enbart årsarvode anses böra utgå för uppdrag av större, på förhand bestämd omfattning. Förutom traktamente och arvode skall enligt förslaget kunna utgå resekostnadsersättning och ersättning för utgifter enligt grunder som kommunen bestämmer.

Genomföres förslaget får kommunerna självfallet mindre ledning än f. n. vid utformandet av ersättningsbesluten och tillämpningen av dem. Kommittén anser emellertid att uppbyggnaden av förslaget ökar möjlig­ heterna att ansluta de lokala ersättningsbestämmelserna till normalregle­ menten, särskilt i fråga om resekostnadsersättning och traktamente. Be­ träffande arvodena torde enligt kommitténs mening normalreglemente kunna upptaga en stomme för utformningen av ersättningsbeslut samt till- lämpningsföreskrifter av allmän räckvidd. Kommittén framhåller aitt en allmän anslutning från kommunernas sida till normalreglementen främjar önskvärd enhetlighet i ersättningsbesluten och ger underlag för praxis på området.

Vid sina överväganden rörande de kommunala förtroendemännens p e n- sioner behandlar kommittén först frågan huruvida några bestämmelser- fordras i KL i anslutning till

ATP.

Kommittén anför att starka skäl talar för att ersättning för mera tids­ krävande kommunala uppdrag jämställes med anställningsinkomst, något som även förutsattes i förarbetena till TPL. Frågan blir därför enligt kom­ mittén närmast om kommun bör åtaga sig ansvaret för ATP-avgifterna för enbart de stora ersättningarna eller för alla ersättningar som uppgår till minst 300 kronor. För en begränsning talar — förutom praktiska synpunk­ ter — att ett jämställande med anställning har mera utpräglat sakligt fog endast då det gäller de tidskrävande uppdragen. Mot eu begränsning an- föres att TPL medger att jämväl ersättning för mindre uppdrag behandlas såsom anställningsinkomst. Såsom skäl härför har hänvisats till de svårig­ heter, som skulle föreligga att uppställa en objektivt riktig gräns mellan olika uppdrag. Därtill kommer alt ersättningen, även när det gäller upp­ drag av mindre omfattning, ofta tjänar såsom gottgörelse för minskade ar­ betsinkomster, för vilka arbetsgivaren skulle ha erlagt ATP-avgifterna. For förtroendemännen kan ett hänförande av ersättningen till anställnings­ inkomst även såtillvida vara av intresse att inkomsten därigenom blir pen-

Kungl. Maj:ts proposition nr 71 år 1962

sionsgrumlimde redan när den uppgår till 300 kronor. Kommittén finner därför övervägande skäl tala för att kommunerna bör ha möjlighet att __såsom kommunförbunden f. n. rekommenderat — ikläda sig ansvaret för ATP-avgifter beträffande alla utgående arvoden. Uttryckligt stöd härför bör finnas i KL. Bestämmelsen bör med hänsyn till kommunernas frihet att besluta i ersättningsfrågor ge uttryck för deras frihet att själva bestämma även om ersättningarnas ställning i ATP-hänseende. Vidare föreslås kom­ munerna få möjlighet att betala pensionsavgifterna utan att överenskom­ melse träffas enligt 5 § andra stycket TPL att ersättningen skall hänföras till anställningsinkomst. I vissa fall kan en kommun nämligen finna det enklast att direkt ersätta förtroendemännen de egenavgifter de påförts för ATP vid den slutliga taxeringen. I övrigt anser kommittén ej erforderligt att ge några bestämmelser i KL i anslutning till ATP. Att ersättningarna är pensionsgrundande och att jämväl familjepension kan utgå följer av TPL.

Frågorna om förtroendemännens pensioner kan emellertid icke fullstän­ digt lösas inom ramen för ATP. I vissa fall kan en betalning av ATP-avgif- ter ej komma ifråga, i andra fall är en sådan betalning utan verkan i pen- sionshänseende eller ger avgifterna icke ett tillfredsställande pensionsskydd. Kommittén har därför övervägt olika möjligheter till lösning av frågorna om

åtgärder vid sidnn av ATP.

Kommunerna kunde t. ex. få möjligheter att

i annan ordning lämna förtroendemän, för vilka kommunen ej betalar ATP-avgift, en mot avgiften svarande gottgörelse (pensionsavgiftskompen- sation). En annan lösning skulle vara att i särskild bestämmelse skapa möj­ ligheter för kommunerna att i vissa fall göra särskilda pensionsutfästelser vid sidan av ATP. överväganden har också ägnats möjligheterna att kom­ binera de här antydda båda lösningarna.

De fall då åtgärder vid sidan av ATP kan komma ifråga är enligt kom­ mittén av högst olika angelägenhetsgrad. Särskilt angelägna kan åtgärder vara såvitt gäller förtroendemän, som med hänsyn till åldern ej kunnat in­ ordnas under ATP eller ej kan erhålla full sådan pension. Även i övrigt kan emellertid särskilda åtgärder för pensionering vara befogade, såsom exem­ pelvis då eu förtroendeman är sysselsatt på heltid med kommunala uppdrag mot en ersättning, som överstiger högsta pensionsgrundande inkomst en­ ligt TPL. Också när en förtroendeman frivilligt ställt sig utanför ATP kan ibland finnas skäl att kommunen bidrager till en pensionering, som för­ troendemannen själv ordnat. I åtskilliga fall torde emellertid skälen för kommunala åtgärder vara av avsevärt mindre styrka.

Ehuru kommittén finner skäl onekligen tala för ett generellt utgivande a' avgiftskompensation, avvisar kommittén denna lösning. Som motivering anföres att det synes föga pakallat att kommunerna utger ersättningar syf­ tande till ett längre gående pensionsskydd än den skäliga pension som re­ dan ATP skall bereda. Åtgärder vid sidan av ATP synes böra vara en kom­ munal angelägenhet allenast när särskilda skäl föreligger som är hänför­

Kungi. Maj.ts proposition nr 71 år 1962

till användning främst när fråga är om äldre förtroendemän, som helt eller delvis står utanför ATP och som under flera mandatperioder intagit en mera framträdande plats i det kommunala livet. Bestämmelsen kommer sålunda att främst äga betydelse under en övergångstid. Den anses emeller­ tid i undantagsfall kunna tillämpas även i andra fall. Med hänsyn härtill anser kommittén att bestämmelsen bör placeras i själva kommunallagen och ej i övergångsbestämmelser till de nya ersättningsreglerna. Anledning synes enligt kommittén saknas att bibehålla skyldigheten att underställa besluten länsstyrelsens prövning.

Kommittén påpekar att samordning bör ske mellan de särskilda pen- sionsbesluten och ATP. I den mån äldre utfästelser ej helt kan ersättas av ATP kan kommunerna böra begränsa sina åtaganden med hänsyn till de förmåner, som kommer att åtnjutas genom ATP.

De föreslagna ersättningsbestämmelsernas

ikraftträdande

anser kom­

mittén ej behöva medföra omedelbara ändringar av de skilda kommunernas nuvarande ersättningsbeslut. Nu gällande beslut säges givetvis kunna till- lämpas tills vidare. Det kan förutsättas att kommunförbunden kommer att aktualisera frågorna om kommunernas övergång till nya ersättningsbe­ stämmelser och ge anvisningar för denna övergång liksom beträffande de nya ersättningsbeslutens utformning.

Slutligen erinrar kommittén om att ändring av kommunallagens ersätt­ ningsbestämmelser får verkan också för kommunalförbunden utan att änd­ ringar vidtages i kommunalförbundslagen.

Landstingskommunerna

När det gäller ersättningsbestämmelserna i LL finner kommittén behovet av reformer inte vara lika framträdande som ifråga om motsvarande be­ stämmelser i KL. Kommittén förordar det oaktat att en omläggning av er­ sättningssystemet genomföres. Följande överväganden göres i betänkandet.

Kommittén anser fog finnas för att traktamentena — till skillnad från nuvarande praxis inom landstingskommunerna —- differentieras med hän­ syn till förtroendemännens bostadsorter. Differentieringen föreslås ske ge­ nom att dagtraktamentena även till landstingskommunernas förtroendemän delas upp på egentligt traktamente och arvode. Genom differentieringen nås, framhåller kommittén, en grundläggande jämställdhet mellan för­ troendemännen med avseende å ersättningens värde, och från praktisk syn­ punkt måste det vara fördelaktigt att den allmänna ersättningen för arbete som är förenat med uppdraget — arvodet — kan bestämmas utan att hän­ syn måste tagas till att ersättningen i vissa fall skall inrymma goltgörelse för ökade kostnader för uppehälle.

I fråga om landstingsmännens nuvarande rätt till ersättning anför kom­ mittén att det ligger i sakens natur att bestämmelsen om traktamente ej kan detaljerat ange under vilka förutsättningar landstingsmän skall äga

Kungi. Maj:ts proposition nr 71 år 1962

41

rätt till sådan ersättning. I sista hand blir det därför landstingen själva som får avgöra till vilka landstingsmän och efter vilka grunder traktamente skall utgå. Frågorna om traktamenten ligger därmed till sådan del i landstingens egna händer att det framstår som omotiverat att utforma bestämmelsen med utgångspunkt från att landstingsmän skall äga en rätt till ersättning. Lik­ nande synpunkter gör sig gällande också med avseende å den del av ersätt­ ningen, som skall utgöra arvode. Landstingsinännens behov av ersättning förutsätter kommittén i dagens läge säkerligen bli tillgodosedda utan någon i lag stadgad rätt för dem att erhålla gottgörelse. Kommittén föreslår därför att bestämmelserna om arvode och traktamente helt skall överensstämma med kommunallagens.

En reform förordas också beträffande resekostnadsersättningen. Denna bör, såsom föreslagits när det gäller primärkommunerna, kunna utgå efter grunder, som landstinget självt äger bestämma. Även bestämmelsen om er­ sättning för utgifter anses kunna utformas efter mönster av vad som före­ slagits beträffande KL.

Kommittén föreslår att bestämmelsen i 39 § 1 mom. tredje stycket att landstingsman, som inträtt i tjänstgöring sedan av honom anmält hinder underkänts, ej kan erhålla resekostnadsersättning eller traktamente för resdag om sådan ersättning utgått till i hans ställe inkallad suppleant skall utgå, enär den ej torde fylla någon större praktisk uppgift och ter sig för­ åldrad. Suppleanter i landstingens förvaltande och verkställande organ före­ slås kunna erhålla ersättning i samma mån som primärkommunernas suppleanter.

Landstingen skall enligt kommitténs förslag liksom primärkommunerna kunna åtaga sig att betala de ATP-avgifter, som svarar mot utgående arvo­ den, och få frihet att själva bestämma i vilken utsträckning och på vilket sätt avgifterna skall betalas.

Kommittén har vidare övervägt huruvida för landstingens del nu bör in­ föras möjligheter till särskilda pensionsutfästelser vid sidan av ATP. Be­ hovet av sådana bestämmelser torde emellertid enligt kommitténs bedö­ mande vara begränsat. De fall, då utfästelser skulle kunna komma ifråga, antages hänföra sig till förtroendeuppdrag, vilka nu ersättes genom års­ arvode. Av uppgifter om utgående ersättningar har framgått att arvodena endast i ett mindre antal fall uppgår till sådana belopp att en pensionering kan vara påkallad. Av dessa fall får flertalet antagas ha fått sin lösning genom ATP. Efter en övergångstid synes frågor om särskild pensionering sålunda kunna uppkomma allenast i rena undantagsfall. Möjligheter finns enligt kommittén att i dessa undantagsfall bestämma arvodets belopp så att förtroendemännen själva kan bära kostnaderna för ett mot arvodet sva­ rande pensionsskydd. Den föreslagna bestämmelsen i KL om särskilda pen­ sionsutfästelser syftar främst till ett bibehållande under en övergångstid av redan föreliggande möjligheter till pensionering. I LL skulle eu motsva­

Kungl. Maj:ts proposition nr 71 år 1962

rande bestämmelse innebära en nyhet. Kommittén har med hänsyn till vad här sagts funnit sig icke böra föreslå att möjligheter till särskilda pensions­ utfästelser införes i LL.

Församlingarna

Behoven av reformer finner kommittén utan tvekan vara mindre fram­ trädande när det gäller de kyrkokommunala förtroendemännen än då fråga är om de borgerliga kommunernas förtroendemän. Några önskemål om änd­ ringar av ersättningsbestämmelserna synes heller icke ha framkommit vid genomförandet av församlingsstyrelsereformen. Särskild tvekan kan uppen­ barligen råda om behovet av möjligheter att till ledamöterna i församlingar­ nas beslutande organ utge arvode. De praktiska fördelarna av en överens­ stämmelse mellan ersättningsbestämmelserna i KL och i LFS anser kommit­ tén emellertid motivera en reform. De nya ersättningsbestämmelserna säges dock ej böra föranleda att ersättning i allmänhet utges i vidare mån än nu sker. När fråga är om ledamöter i beslutande organ bör ersättning i form av arvode komma ifråga allenast i undantagsfall.

Kommittén anser anledning saknas att nu införa möjlighet till särskild pensionering av församlingarnas förtroendemän. Den kyrkliga kommunen föreslås emellertid få samma möjligheter som de borgerliga att åtaga sig ansvaret för ATP-avgifter.

Kungl. Maj.ts proposition nr 71 år 1962

Remissyttrandena

Kommunalrättskommitténs förslag har fått ett mycket välvilligt motta­ gande av remissinstanserna. Sålunda har förslaget i princip tillstyrkts eller lämnats utan erinran av kommunförbunden och samtliga länsstyrelser. Av de 235 städer, landskommuner samt församlingar och kyrkliga samfällig- heter som yttrat sig över förslaget är det endast fyra församlingar som ställt sig helt avvisande till de föreslagna ändringarna.

De remissinstanser som tillstyrker förslaget i stort understryker i allmänhet de skäl kommittén anfört för att tiden nu är mogen att införa mera liberala regler om ersättning för kommunala förtroendeuppdrag. Re­ presentativa för dessa remissinstansers inställning är de uttalanden som göres av

svenska landskommunernas förbund.

Förbundet framhåller att ök­

ningen av den kommunala verksamheten efter kommunindelningsreformen 1952 återspeglas inte bara i att antalet ärenden hos de beslutande och i många fall även hos de förvaltande organen ökat utan framförallt i att de uppgifter som de kommunala organen numera har att handlägga ofta är komplicerade och därför måste ägnas förhållandevis mycken tid och om­ sorg. Till en del har den ökade arbetsbelastningen kunnat balanseras genom att förvaltningen rationaliserats och tjänstemän i ökad utsträckning ställts till de kommunala organens förfogande. Även sedan denna process blivit

tjänst anställd befattningshavare och att han på grund av sina åligganden intog den ledande ställningen inom kommunens samfällda förvaltning. Eftersom han således inte längre var valbar till kommunalfullmäktig och ledamot av kommunalnämnden ansågs han ha frånträtt dessa uppdrag. Enligt förbundet är ordföranden i kommunens styrelse numera ej sällan heltidssysselsatt i detta uppdrag. Arvode och annan ersättning har anpas­ sats med hänsyn härtill för att förmå lämplig person att åtaga sig uppdra­ get. Förbundet finner det otillfredsställande att kommunala förtroendemän i denna framskjutna ställning skall behöva löpa risk att förklaras obehöriga att längre vara förtroendemän. Emellertid förutsätter förbundet att den föreslagna liberaliseringen av ersättningsbestämmelserna inte skall med­ föra någon försämring i här berört avseende. Ett klarläggande uttalande i frågan anser förbundet dock vara av värde till ledning för kommunerna och besvärsmyndigheterna.

I flertalet tillstyrkande yttranden godtages kommunalrättskommitténs förslag till nya ersättningsbestämmelser utan närmare kommentarer. Åt­ skilliga remissorgan gör emellertid utförligare uttalanden, som delvis inne­ fattar andra bedömanden än dem kommittén redovisat.

Så gott som alla remissinstanserna — däribland samtliga länsstyrelser utom en samt kommunförbunden — ansluter sig till förslaget att full­ mäktige skall kunna få ersättning i samma utsträckning som ledamöter i styrelser och nämnder.

Svenska stadsförbundet

finner förslaget härom, som tillgodoser ett önskemål som motionsvis fram­ förts i riksdagen, stå i god överensstämmelse med vår tids uppfattning att ingen medborgare av ekonomiska skäl bör vara hindrad att åtaga sig kom­ munalt förtroendeuppdrag. Enligt

svenska landskommunernas förbund

har

särskilt inom kommunalförbunden ett behov gjort sig gällande av vidgade möjligheter att lämna ersättning till fullmäktigledamöterna, som ofta på grund av långa resor och mindre goda kommunikationer nödgas sätta till mycken tid för att deltaga i sammanträdena.

Överståthållarämbetet

förut­

sätter att särskild ersättning inte skall utgå till borgarråd, som tillika är stadsfullmäktig, eftersom det ingår i borgarråds tjänsteåliggande att när­ vara vid fullmäktiges sammanträden.

Återhållsamhet i fråga om sådana ersättningar till fullmäktige som inte avser gottgörelse för direkta utlägg rekommenderas från flera håll.

Stads­

fullmäktige i Sigtuna

framhåller t. ex. att fullmäktigsammanträdena i de

flesta kommuner hålls på kvällstid och i allmänhet torde taga relativt kort tid i anspråk. Ledamöterna beredes i regel också tillfälle att i förväg på sin fritid sätta sig in i de frågor som skall förekomma på sammanträdena. Endast i de största städerna och i sällsynta undantagsfall i övrigt torde det enligt yttrandet förekomma att fullmäktigledamöter behöver disponera någon del av sin ordinarie arbetstid för att förbereda sammanträdet. De ringa ersättningsbelopp som det i regel blir fråga om torde knappast spela

Kungl. Maj:ts proposition nr 71 år 1962

rån. Hit hör bl. a.

statskontoret, riksförsäkringsverket,

så gott som alla

läns­

styrelserna

samt

kommunförbunden.

De remissinstanser som gjort särskil­

da uttalanden ansluter sig i regel helt till de synpunkter som kommittén anfört. Särskilt understrykes att det inte bör komma ifråga att införa ett system med individuellt bestämda ersättningar för förlorad arbetsinkomst. Ett sådant system skulle, framhåller bl. a.

svenska stadsförbundet,

säker­

ligen medföra så betydande svårigheter i den praktiska tillämpningen att det redan på grund därav måste avvisas. I likhet med kommittén anser för­ bundet att den föreslagna ordningen dock inte bör utgöra hinder mot att inkomstbortfall särskilt beaktas vid bestämmandet av den allmänna gott- görelsen i form av arvode för det arbete som är förenat med uppdraget. För­ bundet utgår från att begreppet arbete får tagas i en vid bemärkelse och att däri innefattas uppgifter av det slag som avser ledande och samord­ nande funktioner och som kräver insatser vilka inte alltid låter sig mätas i offrad tid.

I en del yttranden framhålles starkare än vad kommittén gjort att in­ komstbortfall bör beaktas när arvode fastställes.

Länsstyrelsen i Kristian­

stads län

säger sig vara medveten om att vissa delvis vägande principiella

skäl kan anföras till stöd för en direkt ersättning för minskad arbetsför­ tjänst. Inte minst av praktiska skäl anser länsstyrelsen det dock vara att föredraga att förtroendemän med samma arbetsuppgifter får ersättning med lika stora belopp. Dessa tankegångar återfinns också i flera andra remissvar.

En uppdelning av arvodet på ersättning för arbetsinsatsen och ersättning för inkomstbortfall förordas av

stadsfullmäktige i Kristinehamn

och

Hag-

fors

samt

drätselkammaren i Kiruna.

En sådan princip säges vara nödvän­

dig för att alla skall få möjlighet att på lika villkor fullgöra de förtroende­ uppdrag som anförtrotts dem. Tillämpningen av dylika regler anses inte behöva medföra oöverstigliga svårigheter. Sålunda uttalar

stadsfullmäktige

i Kristinehamn

att svårigheter givetvis kan uppstå vid beräkning av in­

komstbortfall för enskilda företagare men alt möjlighet finns att låta det aktuella årets eller det närmast föregående årets taxering ligga till grund för beräkningen, varvid ersättningen eventuellt kan maximeras. För de icke förvärvsarbetande kvinnorna kan den genomsnittliga arbetsinkomsten för kvinnlig arbetskraft få utgöra det basbelopp efter vilket ersättningen skall beräknas. Liknande överväganden redovisar

stadsfullmäktige i Kri­

stianstad, drätselkammaren i Eskilstuna

och

kyrkofullmäktige i Kristine­

hamn. Kommunalfullmäktige i Smedjebackens köping,

som dock godtar

kommitténs förslag, upplyser att ersättning för inkomstbortfall hittills läm­ nats till köpingens förtroendemän och att erfarenheterna av detta svstem är enbart goda, varför anledning saknas att ompröva beslutet härom. Hur beräkningen av inkomstbortfallet sker redovisas inte i yttrandet.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län

delar inte kommunalrättskommitténs upp­

Kungl. Maj:ts proposition nr 71 år 1962

fattning beträffande arvode till fullmäktige. Enligt länsstyrelsen varierar omfattningen av det arbete enskilda ledamöter lägger ned på uppdraget högst avsevärt. Den ene ägnar regelmässigt lång tid åt att förbereda sig för sammanträdet medan den andre går dit så gott som helt oförberedd. Då ersättningarna i stort sett måste bli enhetliga kommer de många gånger att stå i dålig relation till den enskildes arbetsprestation. Länsstyrelsen ifrågasätter därför om ersättning för arbetsprestation över huvud bör utgå till fullmäktige. Ersättning till dessa bör i stället utgå efter grunder som ger dem gottgörelse för kostnader för uppehälle och resor.

Ett stort antal remissmyndigheter understryker behovet av att nor­ malreglementen upprättas till ledning för kommunerna när de skall besluta i ersättningsfrågorna. Normalreglementen anses nödvändiga inte minst för att motverka de olikheter i fråga om ersättningarna i skilda kom­ muner som de föreslagna bestämmelserna eljest kan leda till. Uttalanden av denna innebörd gör bl. a.

länsstyrelserna i Södermanlands, Göteborgs

och Bohus, Skaraborgs

och

Västmanlands lån, stadsfullmäktige i Kalmar,

kommunalfullmäktige i Emmaboda köping

och

hushållningssällskapens

förbund.

Av kommunförbunden har

svenska landskommunernas förbund

och

svenska landstingsförbundet

förklarat sig beredda att medverka till en in­

sats av kommunförbunden för att åstadkomma normalreglementen i syfte att främja enhetlighet beträffande de kommunala ersättningarna. Samma inställning har

svenska stadsförbundet,

dock endast när det gäller resekost-

nadsersättning och traktamente. I fråga om normalreglementen för arvo­ den har detta förbund en avvikande uppfattning. Skall ett normalregle­ mente fylla någon verklig uppgift, heter det i förbundets yttrande, torde det vara ofrånkomligt att reglementet innehåller mera än en stomme för ersättningsbeslutens utformning samt tillämpningsföreskrifter av allmän räckvidd. Enligt gammal praxis avstår förbundet emellertid från att i sin konsultationsverksamhet göra uttalanden om skäligheten av ersättningsbe­ lopp som föreslagits eller beslutats i olika städer. Det synes även svårför­ enligt med kommitténs förslag om större frihet för kommunerna i detta hänseende att samtidigt förutsätta en anpassning efter normalreglementen. Därtill kommer att kommunerna rimligen måste taga hänsyn till åtskilliga speciella förhållanden såsom kommunens allmänna struktur, kommunför­ valtningens organisation och arbetsformerna för kommunens styrelse. Det torde vara hart när ogörligt att fullt ut beakta dessa förhållanden i ett cen­ tralt upprättat normalreglemente. En mera schematisk gruppering av stä­ derna efter folkmängden torde således inte vara tillfyllest. Förbundet är därför mycket tveksamt om möjligheterna att införa normalreglementen rörande arvodena.

Kommunalrättskommitténs förslag beträffande de kommunala förtroen­ demännens pensioner vinner på det hela taget fullständig anslutning

Kungl. Maj.ts proposition nr 7i år 1962

bland remissinstanserna. Allmänt uttalas tillfredsställelse över att fi'ågan nu får sin lösning. I flera yttranden frainhålles att förslaget i stort sett endast slår fast den ordning som redan nu tillämpas i många kommuner.

Svenska landskommunernas förbund

finner förslaget tillgodose alla rimliga

behov och önskemål beträffande kommunernas möjligheter att vidtaga åt­ gärder för pensionering av förtroendemännen, såväl med avseende å ATP- avgifter som beträffande särskilda pensionsutfästelser i form av ålderspen­ sion, förtidspension och familjepension.

Svenska stadsförbundet

konstate­

rar med tillfredsställelse att kommittén beaktat de synpunkter som kom­ munförbunden tidigare framfört i frågan.

Riksförsäkringsverket

förklarar

sig inte ha någon erinran mot förslaget i detta hänseende. Borttagande av underställningsskyldigheten i fråga om särskilda pensionsutfästelser till- styrkes uttryckligen av

svenska landskommunernas förbund

samt

länssty­

relserna i Uppsala

och

Västerbottens län.

I enstaka yttranden förordas smärre justeringar av kommittéförslaget. Sålunda anser

stadsfullmäktige i Nyköping

att kommun skall vara skyldig

att på begäran av förtroendeman ikläda sig ansvaret för ATP-avgifter.

Stadsfullmäktige i Gävle

och

kommunalfullmäktige i Österfärnebo kom­

mun

finner det från rättvisesynpunkt befogat att möjlighet skapas att utge

kompensation för pensionsavgifter. Vad gäller särskilda pensionsutfästel­ ser hävdar

stadsfullmäktige i Borås

att sådana utfästelser bör kunna göras

senast i samband med valet av förtroendemannen. Som motivering anföres, att det finns ett stort antal heltidsarvoderade förtroendemän i landet, vil­ kas ställning är sådan att ett betryggande pensionsskydd kan vara ej blott skäligt utan även erforderligt för att få kvalificerade personer att åtaga sig uppdragen. Det bör därför vara kommunen obetaget att redan före valet tillförsäkra en förtroendeman — utöver ATP — betryggande och skäliga såväl egen- som familjepensionsförmåner, framhålles i yttrandet.

Förutsättningarna för särskilda pensionsutfästelser bör anges tydligare, såsom beträffande den minsta tid som förtroendemannen skall ha innehaft kommunala uppdrag, påpekar

kommunalfullmäktige i Björkviks kommun.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län

finner tillräckliga skäl ej föreligga att

pension skall kunna tillerkännas kommunal revisor.

Länsstyrelsen i Älvs­

borgs län

framhåller att särskilda pensionsutfästelser bör bli aktuella en­

dast för förtroendemän som ej omfattas av ATP. För att vinna enhetlighet mellan kommunerna synes det av hittills gjorda erfarenheter att döma nödvändigt att besluten underställes länsstyrelsens prövning. En sådan ordning torde ej vålla större olägenhet för kommunerna eftersom behov av särskilda pensionsutfästelser kan antagas föreligga endast under en be­ gränsad övergångstid.

I detta sammanhang påpekar

drätselkammaren i Linköping

och

stads­

fullmäktige i Motala,

i vilkas yttranden

länsstyrelsen i Östergötlands län

instämmer, att arvoden till kommunala förtroendemän bör kunna läggas

att ersättningar utöver de nuvarande är påkallade. Kommittéförslagen innebär emellertid inte mer än att kommunerna får möjlighet att då det är befogat lämna fullmäktige ersättning efter samma principer som andra för­ troendemän. Förslaget tillmötesgår här krav som rests bl. a. från kommun- förbundens sida och det har vunnit nästan alla remissinstansernas gillan­ de. Jag förordar för min del att förslaget genomföres. Vidare delar jag kommitténs mening att ersättning bör kunna utges till suppleanter i kom­ munens nämnder även i de fall då suppleanterna inte tjänstgör i stället för ordinarie ledamöter. F. n. kan ersättning inte utges i dessa fall. Många kommuner har vid remissbehandlingen understrukit att suppleanternas närvaro ofta är i hög grad önskvärd även då de inte tjänstgör som leda­ möter. Genom närvaron vid sammanträdena stimuleras deras intresse för arbetsuppgifterna samtidigt som de blir bättre skickade att vid förfall för ordinarie ledamot inträda i dennes ställe. Emellertid kan det finnas an­ ledning att ge lägre ersättningar, särskilt för utfört arbete, till närvarande suppleanter än till dem som tjänstgör som ledamöter eller att på annat sätt begränsa suppleantersättningarna. I sådana nämnder, där det inte kan anses vara av vikt att suppleanterna är närvarande vid sammanträdena vid sidan av de ordinarie ledamöterna, bör ersättning inte alls utgå till suppleanterna. Bedömningarna i dessa avseenden anser jag kunna i likhet med andra er­ sättningsfrågor överlämnas till kommunerna. Huvuddelen av remissinstan­ serna har intagit samma ståndpunkt. Jag förordar alltså kommitténs för­ slag även i denna del.

Stadfästandet av principen att alla förtroendemän skall fullt ut kunna ersättas för såväl kostnader som arbete i samband med de kommunala uppdragen befarar svenska landskommunernas förbund kunna leda till svårigheter vid gränsdragningen mellan kommunala för­ troendemän och kommunala tjänstemän. Gränsdragningen har betydelse på grund av bestämmelserna i 7 och 32 §§ KL, enligt vilka i kommunens tjänst anställd befattningshavare, som såsom föredragande inför kommunens styrelse eller eljest intar den ledande ställningen inom kommunens samfällda förvaltning, inte är behörig att inneha uppdrag som fullmäktig eller som ledamot eller suppleant i kommunens styrelse eller annan kommunal nämnd. Enligt förbundet är ordföranden i kommunens styrelse numera ofta heltidssysselsatt med detta uppdrag. Arvode och annan ersättning till honom avpassas regelmässigt med hänsyn härtill. Förbundet finner det otillfredsställande att kommunala förtroendemän i denna fram­ skjutna ställning skall behöva löpa risk att bli obehöriga att längre vara för­ troendemän. Med detta uttalande åsyftas ett nyligen inträffat fall, då en kommunalnämndsordförande som intog den ledande ställningen inom kom­ munens samfällda förvaltning förklarades ha kommit att i verkligheten intaga ställningen såsom anställd befattningshavare i kommunens tjänst och således vara obehörig att längre inneha sitt förtroendeuppdrag. I an-

Kungi. Maj:ts proposition nr 71 år 1902

fall. Jag kan därför inte biträda kommitténs mening att arvodet i undan­ tagsfall skall kunna bestämmas individuellt efter förlorad inkomst. Arvo­ dena bör enligt min åsikt alltid bestämmas med hänsyn till det arbete upp­ draget i allmänhet medför och den tid som får sättas till för uppdraget, varvid bör beaktas att arvodena minst bör täcka normalt inkomstbortfall. Att fastställa vilka inkomster förtroendemännen i genomsnitt kan antagas gå miste om torde inte erbjuda oöverstigliga svårigheter för fullmäktige. Det synes mig också lämpligt att fullmäktige i enlighet med kommitténs förslag får avgöra om arvode skall utgå som sammanträdesarvode eller årsarvode eller som en kombination av dessa ersättningsformer. I remiss- svaren har invändningar inte rests häremot.

I fråga om övriga ersättningsformer innebär kommunalrättskommitténs förslag i huvudsak, att ersättning för ökade levnadskostnader skall kunna utgå som dag- och nattraktamente och att ersättning för resekostnader lik­ som nu skall utgå som resekostnadsersättning. Gällande detaljerade regler i sistnämnda hänseende såsom om kortaste ersättningsgilla vägsträcka och reseklass föreslås upphävda. Möjligheten att ersätta särskilda utgifter för kommunens räkning bibehålies enligt förslaget, varemot bestämmelserna om särskilda arvoden till vissa speciellt betungade förtroendemän samt om ersättning för särskild resdag och för förrättningar utom kommunen utgår. Arvoden till betungade förtroendemän avses skola regleras enligt den allmänna bestämmelsen om arvoden och behovet av ersättningar för resdag och förrättningar utom kommunen kan tillgodoses inom ramen för möjlig­ heterna att utge arvode, traktamente och resekostnadsersättning. Kommit­ téns förslag har utan närmare kommentarer godtagits vid remissbehand­ lingen. Inte heller jag har några invändningar mot förslaget i dessa hän­ seenden, vilket står i överensstämmelse med principen om kommunernas frihet att själva närmare utforma ersättningsnormerna.

För att kommunerna skall få någon ledning då de skall bestämma ersätt- ningsgrunderna rekommenderar kommunalrättskommittén med instämman­ de av en råd remissinstanser att kommunerna allmänt ansluter sig till cen­ tralt upprättade normalreglementen. En sådan ordning finner jag lämplig, och kommunförbunden har förklarat sig beredda att medver­ ka till att dylika reglementen kommer till stånd. Svenska stadsförbundet har dock reserverat sig i fråga om normer för arvodesbeslut. Förbundet finner det ogörligt att i normalbestämmelser för arvodessättningen beakta de speciella förhållanden som bör inverka på arvodet inom varje kommun, såsom kommunens allmänna struktur, kommunförvaltningens organisation och arbetsformerna för kommunens styrelse. Även om jag har full förståelse för dessa svårigheter synes det mig dock finnas rätt stora möjligheter att utforma rekommendationer för kommuner av olika typ eller med skilda former för sin förvaltning. Sådana rekommendationer kan i regel inte bli direkt normerande för någon kommun men de torde utgöra värdefulla håll­

Kungl. Maj.ts proposition nr 71 år 1962

kommunalförbund, landstingskommuner eller församlingar föreligger en­ ligt min mening inte.

Den närmare omfattningen av och villkoren för ifrågavarande under- ställningsfria lånerätt torde få intagas i den inledningsvis nämnda kungö­ relsen den 28 november 1958.

Kungl. Maj:ts proposition nr 71 år 1962

III. Ordningen för inkallande till tjänstgöring av suppleanter i

Stockholms stads nämnder

Jämlikt 31 § andra stycket

KLS

skall stadsfullmäktige vid val av supp­

leanter i stadskollegiet, såvida valet inte sker proportionellt, bestämma den ordning i vilken suppleanterna skall inkallas till tjänstgöring. I 38 § sägs att suppleanterna i stadskollegiet bör i den vid valet bestämda ordningen kallas till tjänstgöring i den mån det erfordras till följd av hinder för leda­ mot eller vid uppkommen ledighet, som ännu ej kunnat fyllas, efter leda­ mot som inte utsetts vid proportionellt val. På grund av hänvisningar i 47 och 51 §§ KLS skall nyss angivna bestämmelser ifråga om suppleanter i stadskollegiet äga motsvarande tillämpning beträffande suppleanter i drätselnämnden och övriga nämnder.

I den före ikraftträdandet den 1 januari 1958 av KLS gällande lagen om kommunalstyrelse i Stockholm var frågan om ordningen för suppleanters inkallande till tjänstgöring inte närmare reglerad. Beträffande suppleant i stadskollegiet stadgades endast att då ledamot av stadskollegiet anmält förfall ersättare skulle kallas att tjänstgöra vid kollegiets sammanträde. Införandet av nuvarande stadganden i ämnet var inte föremål för närmare diskussion under förarbetena till KLS. Anledning till att stadgandena in­ fördes torde ha varit det allmänna önskemålet att i möjligaste mån nå överensstämmelse med motsvarande bestämmelser i KL.

I sin inledningsvis omnämnda framställning har

stadsfullmäktige i Stock­

holm

anfört, att det nuvarande systemet att bestämma ordningen för supp­

leanternas inkallande måste betecknas som onödigt omständligt i en stad av Stockholms storlek, där det finns ett stort antal nämnder. Till belys- ning härav nämnes att antalet av stadsfullmäktige utsedda suppleanter i stadens nämnder uppgår till cirka 220. För de allra flesta av dessa måste stadsfullmäktige enligt KLS årligen fatta beslut om i vilken ordning de skall inkallas till tjänstgöring. Att dessa beslut måste fattas årligen fastän mandattiden i regel är två år beror på att successiv förnyelse tillämpas med val varje år av halva antalet ledamöter och suppleanter. Varje ändring be­ träffande suppleanterna påkallar därvid omprövning av ordningen för samt­ liga suppleanters tjänstgöring. Detsamma gäller vid de ofta förekommande fyllnadsvalen. Ett medgivande för Stockholms del att bibehålla tidigare tillämpat system, innebärande alt stadsfullmäktige bemyndigar nämnder­

Kungl. Maj.ts proposition nr 71 år 1962

V. Departementschefens hemställan

Föredragande departementschefen hemställer härefter, att Kungl. Maj:t måtte genom proposition föreslå riksdagen att antaga förut omnämnda, inom inrikesdepartementet upprättade förslag till

1)

lag om ändring i kommunallagen den 18 december 1953 (nr 753);

2)

lag om ändring i kommunallagen för Stockholm den 1 mars 1957

(nr 50);

3)

lag om ändring i landstingslagen den 14 maj 1954 (nr 319);

4)

lag angående ändring i lagen den 2 juni 1961 (nr 436) om församlings-

stgrelse;

5)

förordning om ändrad hjdelse av 130 § taxering sförordningen den 23

november 1956 (nr 623);

samt

6)

lag angående ändrad lydelse av 6 § lagen den 30 juni 1943 (nr 436)

om vägnämnder och länsvägnämnder.

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instäm­ mande av statsrådets övriga ledamöter hemställt förordnar Hans Maj :t Konungen att till riksdagen skall avlåtas propo­ sition av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Börje Alpsten

IDUNS TRYCKERI. ESSELTE. STHLM 62

201369