Prop. 1962:71
('med förslag till lag om ändring i kommunallagen den 18 december 1953 (nr 753), m. m.',)
Kungl. Maj:ts proposition nr 71 år 1962
1
Nr 71
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
ändring i kommunallagen den 18 december 1953 (nr 753), m. m.; given Stockholms slott den 16 februari 1962.
Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av stats rådsprotokollet över inrikesärenden för denna dag, föreslå riksdagen att an taga härvid fogade förslag till
1) lag om ändring i kommunallagen den 18 december 1953 (nr 753); 2) lag om ändring i kommunallagen för Stockholm den 1 mars 1957 (nr
50);
3) lag om ändring i landstingslagen den 14 maj 1954 (nr 319); 4) lag angående ändring i lagen den 2 juni 1961 (nr 436) om försam- lingsstyrelse;
5) förordning om ändrad lydelse av 130 § taxeringsförordningen den 23 november 1956 (nr 623); samt
6) lag angående ändrad lydelse av 6 § lagen den 30 juni 1943 (nr 436) om vägnämnder och länsvägnämnder.
GUSTAF ADOLF
Rune B. Johansson
1 —
Bihang till riksdagens protokoll 1962. 1 samt. Nr 71
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 71 år 1962
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen föreslås ändrade bestämmelser i kommunallagarna om er
sättning till innehavare av kommunala förtroendeuppdrag. Förslaget inne
bär att kommunerna får möjlighet att efter grunder, som kommunerna
själva bestämmer, allmänt och fullt ut gottgöra förtroendemännen inte bara
för kostnader på grund av uppdragen utan även för det arbete som är för
enat med uppdragen. Ersättningsformerna föreslås bli arvode, som skall
utgöra ersättning för utfört arbete, samt traktamente, resekostnadsersätt-
ning och ersättning för särskilda utgifter. Ändringarna i ersättningsreg
lerna föranleder ändringar även i vissa ersättningsbestämmelser i andra
författningar.
Genom förslaget stadfästes i fråga om kommunala arvoden den inom
kommunerna redan vidtagna anpassningen till lagstiftningen om försäk
ring för allmän tilläggspension. Härigenom anses pensionsfrågan för för
troendemännen i allmänhet få en tillfredsställande lösning. De borgerliga
kommunerna föreslås dock få möjlighet att i undantagsfall göra särskilda
pensionsutfästelser. Dylika pensionsbeslut av stads- eller kommunalfull
mäktige skall inte längre behöva underställas länsstyrelsens prövning.
Slutligen framlägges förslag om viss utvidgning av de borgerliga primär
kommunernas rätt att utan särskilt tillstånd upptaga lån samt om möjlig
het för stadsfullmäktige i Stockholm att till stadskollegiet och övriga nämn
der delegera beslutanderätten beträffande ordningen för att till tjänstgöring
inkalla vissa suppleanter.
Ändringarna i lagen om församlingsstyrelse föreslås skola träda i kraft
den 1 januari 1963 och övriga författningsändringar den 1 juli 1962.
Kungl. Maj:ts proposition nr 71 år 1962
3
Förslag
till
Lag
om ändring i kommunallagen den 18 december 1953 (nr 753)
Härigenom förordnas, att 28, 46, 59, 63 och 75 §§ kommunallagen den 18
december 19531 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
28 §.
(Nuvarande lydelse)
1 m o in.
Fullmäktige må besluta,
att fullmäktiges ordförande skall åt
njuta arvode för med uppdraget för
enat arbete. Arvodets belopp skall be
stämmas för högst ett år i sänder och
må icke överstiga vad som är skäligt
med hänsyn till göromålens omfatt
ning och art. Fullmäktige äga ock för
ett år i sänder med visst belopp bevil
ja ersättning åt ordföranden för ut
gifter, som för kommunens räkning
påkallas vid uppdragets fullgörande.
Enligt fullmäktiges bestämmande
må, där väglängden mellan fullmäk-
tigs hemvist och fullmäktiges sam
manträdeslokal är större än tre kilo
meter, resckostnadsersättning vid
deltagande i fullmäktiges samman
träde utgå till fullmäktig. I den mån
resa lämpligen kan företagas med
järnväg, buss, spårvagn eller fartyg,
må ersättningen ej överstiga avgiften
för plats i andra klass på järnväg,
(Föreslagen lydelse)
1 mom.
Fullmäktige må beslu
ta, att till fullmäktig skall enligt de
grunder fullmäktige bestämma utgå
traktamente för särskilda av uppdra
get föranledda kostnader för uppe
hälle samt ersättning för resekostna
der och andra med uppdraget för
enade utgifter.
Efter fullmäktiges bestämmande
må till fullmäktig jämväl utgå ar
vode för det arbete som är förenat
med uppdraget. Arvodet må icke
överstiga vad som är skäligt med
hänsyn till göromålens omfattning
och art samt den tid som kan beräk
nas åtgå för uppdraget.
1 Senaste lydelse av 28 § 1 inom., se SFS 1959:522, samt av 59 §, se SFS 1961:139.
4
Kungl. Maj.ts proposition nr 71 år 1962
(Nuvarande lydelse)
plats i buss eller spårvagn eller sa-
longsplats på fartyg. För resa med
eget motorfordon må ersättning utgå
efter de grunder, som fullmäktige
med beaktande av vad nu sagts be
stämma. I intet fall må ersättningen
överstiga lägsta avgiften för taxebil.
Där fullmäktig är bosatt på så stort
avstånd från fullmäktiges samman
trädeslokal, att resan fram eller åter
måste företagas å särskild dag, må
fullmäktige besluta, att ersättning för
resdag skall utgå efter de grunder
som fullmäktige bestämma.
2 m o m. Fullmäktige äga besluta,
att till
ledamot av beredning
skall ut
gå ersättning i enlighet med de be
stämmelser, som jämlikt 46 § gälla
för ledamot av kommunens styrelse
och utsedd ledamot av annan kom
munal nämnd.
46
1 in o m. Ledamot av kommunens
styrelse och utsedd ledamot av annan
kommunal nämnd
skola, därest full
mäktige så besluta, för deltagande i
sammanträde eller förrättning inom
kommunen i kommunens angelägen
het åtnjuta gottgörelse av kommu-
(Föreslagen lydelse)
2 m o m. Fullmäktige äga, i fall
som avses i författning om allmän
försäkring, träffa överenskommelse
att utgående arvoden skola anses som
inkomst av anställning.
Fullmäktige äga ock, då särskilda
skäl äro därtill, bevilja fullmäktig,
som under en lång följd av år på
grund av uppdrag utfört arbete av
betydande omfattning, pension i
form av ålderspension, förtidspen
sion och familjepension.
3 mom. Vad i 1 och 2 mom. stad
gas om fullmäktig skall äga motsva
rande tillämpning med avseende å
ledamot av beredning
och suppleant
för sådan ledamot.
§•
1 m o in.
Vad i 28 § 1 och 2 mom.
stadgas om fullmäktig skall äga mot
svarande tillämpning med avseende
å
ledamot av kommunens styrelse
och utsedd ledamot av annan kom
munal nämnd
samt suppleant för så
dan ledamot.
5
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
liens medel i form av dagtraktamen te. Dagtraktamente må ej överstiga tio kronor för sammanträdes- eller förrättningsdag; dock må med avse ende å särskilt tidskrävande sam manträde eller förrättning eller där det eljest finnes påkallat av särskilda förhållanden traktamentet sättas till högre belopp.
Där våglängden mellan ledamotens hemvist och sammanträdes- eller förrättningsstället är större än tre kilometer, må fullmäktige ock be sluta, att resekostnadsersättning skall utgå till ledamoten enligt de grunder, som i 28 § 1 mom. andra stycket äro stadgade för där avsedda fall.
Är ledamot, som avses i första stycket, bosatt på så stort avstånd från sammanträdes- eller förrättningsstället, att resan fram eller åter måste företagas å särskild dag, må fullmäktige besluta, att ersättning för resdag skall utgå efter de grun der, som fullmäktige bestämma.
Ersättning för resa, som enligt upp drag i kommunens angelägenhet företages utom kommunen av person, som sägs i första stycket, må, om fullmäktige så besluta, utgå efter särskild grund.
2 mom. Jämte gottgörelse, som beslutes enligt 1 inom., må efter full mäktiges bestämmande till sådan le damot av kommunens styrelse eller annan kommunal nämnd, som ut setts till ordförande eller eljest i viss befattning inom styrelsen eller nämnden eller efter särskilt uppdrag utför arbete av mera betydande om fattning, utgå dels arvode för med
Kungl. Maj.ts proposition nr 71 år 1962
Kungl. Maj:ts proposition nr 71 år 1962
(Nuvarande lydelse)
uppdraget förenat arbete och dels er sättning med visst belopp för utgifter, som för kommunens räkning påkal las vid uppdragets fullgörande. Be loppet av arvode eller ersättning för utgifter skall bestämmas för högst fyra år i sänder. Arvode må icke över stiga vad som är skäligt med hänsyn till göromålens omfattning och art.
3 mom. När särskilda skäl där till äro, må fullmäktige bevilja pen sion åt ledamot av kommunens sty relse eller annan kommunal nämnd, som under en lång följd av år inne haft befattning eller uppdrag som avses i 2 mom. samt däråt ägnat över vägande del av sin arbetstid. Beslut om pension skall underställas läns styrelsens prövning.
mom. Där
i särskild författ
ning föreskrift
meddelas
om ersätt
ning åt ledamot av kommunal nämnd, skall vad sålunda finnes stadgat lända till efterrättelse.
59
Kommun äger jämväl upptaga lån av statsmedel, som av Konungen be viljats kommunen,
så
ock, i den om
fattning och på de villkor Konungen bestämmer, lån av statsmedel, som beviljats kommunen av statlig myn dighet.
Kommun äger därjämte, i den om fattning och på de villkor Konungen bestämmer, åtaga sig ansvarighet gentemot staten för lån, som av stats medel beviljas annan än kommunen, så ock borgensansvar för lån
åt bo-
(Föreslagen lydelse)
2 mom. Meddelas
i särskild för
fattning föreskrift om ersättning åt ledamot av kommunal nämnd, skall vad sålunda finnes stadgat lända till efterrättelse.
§•
Kommun äger jämväl upptaga
dels
lån av statsmedel, som av Konungen beviljats kommunen,
dels
ock, i den
omfattning och på de villkor Konung en bestämmer, lån av statsmedel, som beviljats kommunen av statlig myn dighet,
samt lån för bostadsbygg-
nadsföretag, som godkänts för stat lig belåning.
Kommun äger därjämte, i den om fattning och på de villkor Konungen bestämmer, åtaga sig ansvarighet gentemot staten för lån, som av statsmedel beviljas annan än kom munen, så ock borgensansvar för lån
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
stadsföretag,
som godkänts för stat-
för bostadsbyggnadsföretag,
lig belåning. godkänts för statlig belåning.
Likaså må------------------------och avloppsanläggningar.
63 §.
Av fullmäktige------------------------årets förvaltning. Den, vilken---------------------- av granskningen. Revisorerna äga------------------------beröra förvaltningen. Vad i------------------------å revisor.
Fullmäktige må besluta, att till re- Vad i 28 § 1 och 2 mom. stadgas visor skall utgå ersättning i enlighet om fullmäktig skall äga motsvarande med de bestämmelser, som jämlikt tillämpning med avseende å revisor.
46 § 1 och 2 mom. gälla för ledamot av kommunens styrelse och utsedd le damot av
annan
kommunal nämnd.
75 §.
Fullmäktiges beslut----------------------av länsstyrelsen. Om vissa andra beslut, som skola Om vissa andra beslut, som skola underställas länsstyrelsens prövning, underställas länsstyrelsens prövning, sägs i 43
§, 46 § 3 mom.,
52 och 61 §§ sägs i 43, 52 och 61 §§ samt 76 § 3
samt 76 § 3 mom.
mom.
Underställt beslut------------------------ därför uppgivas. Över vägrad------------------------hos Konungen.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1962.
Förslag
till
Lag
om ändring i kommunallagen för Stockholm den 1 mars 1957 (nr 50)
Härigenom förordnas, att 29, 31, 38, 53, 63, 67 och 79 §§kommunallagen för Stockholm den 1 mars 1957* skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
(Nuvarande lydelse)
29
1 mom.
Stadsfullmäktige må be
sluta, att fullmäktiges ordförande skall åtnjuta arvode för med upp draget förenat arbete. Arvodets be lopp skall bestämmas för högst ett år i sänder och må icke överstiga vad som år skäligt med hänsyn till göromålens omfattning och art. Stadsfull mäktige äga ock för ett år i sänder med visst belopp bevilja ersättning åt ordföranden och vice ordförande na för utgifter, som för stadens räkning påkallas vid uppdragets fullgö rande.
Enligt stadsfullmäktiges bestäm mande må, där våglängden mellan fullmäktigs hemvist och fullmäktiges sammanträdeslokal är större än tre kilometer, resekostnadsersättning vid deltagande i fullmäktiges samman träde utgå till fullmäktig. 1 den mån resa lämpligen kan företagas med järnväg, buss eller spårvagn, må er sättningen ej överstiga avgiften för 1
(Föreslagen lydelse)
§•
1 mom.
Stadsfullmäktige må be
sluta, att till stadsfullmäktig skall enligt de grunder stadsfullmäktige bestämma utgå traktamente för sär skilda av uppdraget föranledda kost nader för uppehälle samt ersättning för resekostnader och andra med uppdraget förenade utgifter.
Efter stadsfullmäktiges bestäm mande må till stadsfullmäktig jäm väl utgå arvode för det arbete som är förenat med uppdraget. Arvodet må icke överstiga vad som är skä ligt med hänsyn till göromålens om fattning och art samt den tid som kan beräknas åtgå för uppdraget.
1 Senaste lydelse av 29 § 1 mom., se SFS 1959:523, samt av 63 §, se SFS 1961:140.
(Nuvarande lydelse)
plats i andra klass på järnväg eller plats i buss eller spårvagn. För resa med eget motorfordon må ersättning utgå efter de grunder, som stadsfull mäktige med beaktande av vad nu sagts bestämma. 1 intet fall må er sättningen överstiga lägsta avgiften för taxebil.
2 mom. Stadsfullmäktige äga be sluta, att till
ledamot av beredning
skall utgå ersättning i enlighet med de bestämmelser, som jämlikt 53 § gälla för ledamot av stadskollegiet och utsedd ledamot av annan kom munal nämnd.
(Föreslagen lydelse)
2 mom. Stadsfullmäktige äga, i fall som avses i författning om all män försäkring, träffa överenskom melse att utgående arvoden skola anses som inkomst av anställning.
Stadsfullmäktige äga ock, då sär skilda skäl äro därtill, bevilja stads fullmäktig, som under en lång följd av år på grund av uppdrag utfört arbete av betydande omfattning, pen sion i form av ålderspension, förtids pension och familjepension.
3 m o m. Vad i 1 och 2 mom. stad gas om stadsfullmäktig skall äga motsvarande tillämpning med avse ende å
ledamot av beredning
och
suppleant för sådan ledamot.
Stadskollegiet består Sker ej val av suppleanter propor tionellt,
skall
tillika
bestämmas
den
ordning, i vilken suppleanterna skola inkallas till tjänstgöring.
för dem.
Sker ej val av suppleanter propor tionellt,
skola stadsfullmäktige
till
lika
bestämma
den ordning, i vilken
suppleanterna skola inkallas till tjänstgöring,
eller uppdraga åt stads
kollegiet att bestämma denna ord ning med iakttagande av de grunder stadsfullmäktige fastställa.
31 §.
38 §.
Suppleanterna i stadskollegiet böra Suppleanterna i stadskollegiet bö- i den
vid valet
bestämda ordningen ra i den
av stadsfullmäktige eller
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
kallas till tjänstgöring i den mån
stadskollegiet
bestämda ordningen
Kungl. Maj:ts proposition nr 71 år 1962
det erfordras till följd av hinder för ledamot eller vid uppkommen ledig het, som ännu ej kunnat fyllas, ef ter ledamot, som icke utsetts vid pro portionellt val.
53
1 mom. Ledamot av stadskolle giet och utsedd ledamot av annan kommunal nämnd
skola, därest
stadsfullmäktige så besluta, för del tagande i sammanträde eller förrätt ning inom staden i stadens angelä genhet åtnjuta gottgörelse av stadens medel i form av dagtraktamente. Dagtraktamente må ej överstiga tio kronor för sammanträdes- eller förrättningsdag; dock må med avseende å särskilt tidskrävande sammanträ de eller förrättning eller där det el jest finnes påkallat av särskilda för hållanden traktamentet sättas till högre belopp.
Där våglängden mellan ledamo tens hemvist och sammanträdes- el ler förrättningsstället är större än tre kilometer, må stadsfullmäktige ock besluta, att resekostnadsersättning skall utgå till ledamoten enligt de grunder, som i 29 § 1 mom. andra stycket äro stadgade för där avsedda fall.
Ersättning för resa, som enligt uppdrag i stadens angelägenhet före tages utom staden av person, som sägs i första stycket, må, om stads fullmäktige så besluta, utgå efter sär skild grund.
2 m o m. Stadskollegiets ordföran de åtnjuter i denna sin egenskap års
kallas till tjänstgöring i den mån det erfordras till följd av hinder för le damot eller vid uppkommen ledig het, som ännu ej kunnat fyllas, efter ledamot, som icke utsetts vid pro portionellt val.
§•
1 in o m.
Stadskollegiets ordföran
de och vice ordförande åtnjuta i den na egenskap årsarvoden, som be stämmas av stadsfullmäktige.
I övrigt skall vad i 29 § 1 och 2 mom. stadgas om stadsfullmäktig äga motsvarande tillämpning med avseende å
ledamot av stadskollegiet
och utsedd ledamot av annan kom munal nämnd
samt suppleant för så
dan ledamot.
11
(Nuvarande lydelse)
(Föreslagen lydelse)
arvode, som bestämmes av stadsfull
mäktige.
Jämte gottgörelse, som beslutes en
ligt 1 mom., må efter stadsfullmäkti
ges bestämmande till ordföranden i
annan kommunal nämnd än stads-
Kungl. Maj:ts proposition nr 71 år 1962
kollegiet, så ock till sådan ledamot
av stadskollegiet eller annan kom
munal nämnd, som eljest i viss be
fattning inom kollegiet eller nämn
den eller efter särskilt uppdrag ut
för arbete av mera betydande om
fattning, utgå dels arvode för med
uppdraget förenat arbete och dels er
sättning med visst belopp för utgif
ter, som för stadens räkning påkal
las vid uppdragets fullgörande. Be
loppet av arvode eller ersättning för
utgifter skall bestämmas för högst
ett år i sänder. Arvode må icke över
stiga vad som är skäligt med hänsyn
till göromålens omfattning och art.
3 mom. När särskilda skäl där
till äro, må stadsfullmäktige bevilja
pension åt sådan ledamot av stads
kollegiet eller annan kommunal
nämnd som under en lång följd av
år innehaft befattning eller uppdrag
som avses i 2 mom. samt däråt ägnat
övervägande del av sin arbetstid. Be
slut om pension skall underställas
överståthållarämbetets prövning.
4
mom. Där
i särskild författ
ning föreskrift
meddelas
om ersätt
ning åt ledamot av kommunal
nämnd, skall vad sålunda finnes
stadgat lända till efterrättelse.
63
Staden äger jämväl upptaga lån av
statsmedel, som av Konungen bevil
jats staden,
så
ock, i den omfattning
2 mom. Meddelas
i särskild för
fattning föreskrift om ersättning åt
ledamot av kommunal nämnd, skall
vad sålunda finnes stadgat lända till
efterrättelse.
§•
Staden äger jämväl upptaga
dels
lån av statsmedel, som av Konungen
beviljats staden,
dels
ock, i den om-
Kungl. Maj:ts proposition nr 71 år 1962
(Nuvarande lydelse)
och på de villkor Konungen bestäm mer, lån av statsmedel, som beviljats staden av statlig myndighet.
(Föreslagen lydelse)
fattning och på de villkor Konungen bestämmer, lån av statsmedel, som beviljats staden av statlig myndighet,
samt lån för bostadsbyggnadsföre tag, som godkänts för statlig belå ning.
Staden äger därjämte, i den om fattning och på de villkor Konungen bestämmer, åtaga sig ansvarighet gentemot staten för lån, som av stats medel beviljas annan än staden, så ock borgensansvar för lån
åt bostads
företag,
som godkänts för statlig be
låning.
Likaså må
Staden äger därjämte, i den om fattning och på de villkor Konungen bestämmer, åtaga sig ansvarighet gentemot staten för lån, som av statsmedel beviljas annan än staden, så ock borgensansvar för lån
för bo
stadsbyggnadsf öretag,
som godkänts
för statlig belåning,
och avloppsanläggningar.
67 §.
Av stadsfullmäktige------------------------årens förvaltning. Den, vilken------------------------ av granskningen. Revisorerna äga------------------------beröra förvaltningen. Vadi------------------------å revisor.
Stadsfullmäktige må besluta, att till revisor skall utgå ersättning i en lighet med de bestämmelser, som jämlikt 53 § 1 och 2 mom. gälla för ledamot av stadskollegiet och utsedd ledamot av annan kommunal nämnd.
Vad i 29 § 1 och 2 mom. stadgas om stadsfullmäktig skall äga motsva rande tillämpning med avseende å revisor.
79
Om beslut, som för att erhålla bin dande kraft skola underställas över- ståthållarämbetets prövning, stadgas i
53 § 3 mom.,
56 och 65 §§ samt 80 §
3 mom.
Underställt beslut över vägrad-------
§•
Om beslut, som för att erhålla bin dande kraft skola underställas över- ståthållarämbetets prövning, stadgas i 56 och 65 §§ samt 80 § 3 mom.
------- därför uppgivas. hos Konungen.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1962.
Kungl. Maj.ts proposition nr 71 år 1962
13
Förslag
till
Lag
om ändring i landstingslagen den 14 maj 1954 (nr 319)
Härigenom förordnas, att 39, 55 och 67 §§ landstingslagen den 14 maj 19541 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
39 §.
1 mom.
Landstingsman åtnjuter
under landstingsmöte samt, om han ej bor å den ort där mötet hålles, un der resan fram och åter dagtrakta mente av landstingskommunens me del efter de grunder, som landstinget bestämmer.
Landstingsman, som ej bor å den ort där landstingsmöte hålles, äger tillika rätt till resekostnadsersättning. 1 den mån resa lämpligen kan företagas med järnväg, buss, spår väg eller fartyg, må ersättningen ej överstiga avgiften för plats i första klass å järnväg, plats i buss eller spårvagn eller hyttplats på fartyg. För resa med eget motorfordon må ersättning utgå efter de grunder, som landstinget med beaktande av vad nu sagts bestämmer. I intet fall må er sättningen överstiga lägsta avgiften för taxebil.
Till den, som under pågående möte inträtt i tjänstgöring, sedan av ho nom anmält hinder av landstinget underkänts, må för resan till och
1 mom.
Landstinget må beslu
ta, att till landstingsman skall enligt de grunder landstinget bestämmer utgå traktamente för särskilda av uppdraget föranledda kostnader för uppehälle samt ersättning för rese kostnader och andra med uppdraget förenade utgifter.
Efter landstingets bestämmande må till landstingsman jämväl utgå arvode för det arbete som är förenat med uppdraget. Arvodet må icke överstiga vad som är skäligt med hän syn till göromålens omfattning och art samt den tid som kan beräknas åtgå för uppdraget.
1 Senaste lydelse av 39 § 1 mom., se SFS 1959:521.
Kungl. Maj:ts proposition nr 71 år 1962
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
från mötet icke utgå traktamente el ler resekostnadsersättning, såvida så dan gottgörelse utgått till annan, som på sätt i 22 § sägs inkallats i hans ställe.
2 m o m. Landstinget äger besluta, att till
ledamot av beredning, som av
ses i 30 § första stycket,
skall utgå
ersättning i enlighet med de bestäm melser, som jämlikt 55 § gälla för le damot av förvaltningsutskottet och utsedd ledamot av annan nämnd.
55
1 mom.
Landstinget äger besluta,
att
ledamot av förvaltningsutskottet och utsedd ledamot av annan nämnd
skola för deltagande i sammanträde eller förrättning inom landstings kommunen i någon dess angelägen het åtnjuta dagtraktamente och rese kostnadsersättning av landstings kommunens medel. Ej må dagtrakta mente eller resekostnadsersättning sättas till högre belopp än som i mot svarande fall utgår till landstings man.
Ersättning för resa, som enligt uppdrag i landstingskommunens an gelägenhet företages utom lands-
2 mom. Landstinget äger, i fall som avses i författning om allmän försäkring, träffa överenskommelse att utgående arvoden skola anses som inkomst av anställning.
Landstinget äger ock, då särskil da skäl äro därtill, bevilja lands tingsman, som under en lång följd av år på grund av uppdrag utfört arbete av betydande omfattning, pen sion i form av ålderspension, för tidspension och familjepension.
3 m o m. Vad i 1 och 2 mom. stad gas om landstingsman skall äga mot svarande tillämpning med avseende å
ledamot av beredning, som avses i 30 § första stycket,
samt suppleant
för sådan ledamot.
§•
1 mom.
Vad i 39 § 1 och 2 mom.
stadgas om landstingsman skall äga motsvarande tillämpning med avse ende å
ledamot av förvaltningsut
skottet och utsedd ledamot av annan nämnd
samt suppleant för sådan le
damot.
15
Kungl. Maj:ts proposition nr 71 år 1962
(Nuvarande lydelse)
tingskommunen av person, som sägs i första stycket, må, om landstinget så beslutar, utgå efter annan grund än nu är sagt.
2 mom. Jämte gottgörelse, som beslutas enligt 1 mom., må efter landstingets bestämmande till sådan ledamot av förvaltningsutskottet el ler annan nämnd, som utsetts till ordförande eller som eljest i viss be fattning inom utskottet eller nämn den eller efter särskilt uppdrag utför arbete av mera betydande omfatt ning, utgå dels arvode för med upp draget förenat arbete och dels ersätt ning med visst belopp för utgifter, som för landstingskommunens räk ning påkallas vid uppdragets fullgö rande. Arvodets belopp skall bestäm mas för högst ett år i sänder och må icke överstiga vad på grund av görornålens omfattning och art kan anses skäligt. Ersättning med visst belopp för utgifter må likaledes fastställas för högst ett år i sänder.
3 mom. Där
i särskild författ
ning föreskrift
meddelas
om ersätt
ning åt ledamot av landstingskom muns nämnd, skall vad sålunda fin nes stadgat lända till efterrättelse.
(Föreslagen lydelse)
2 mom. Meddelas
i särskild för
fattning föreskrift om ersättning åt ledamot av landstingskommuns nämnd, skall vad sålunda finnes stadgat lända till efterrättelse.
67 §.
Landstinget skall — -------------------årets förvaltning. Den, vilken------------------------ av granskningen. Revisorerna äga —-------------------- beröra förvaltningen. Vad i — — ------------— å revisor.
Landstinget må besluta, att till re visor skall utgå ersättning i enlighet med de bestämmelser, som jämlikt 55 § gälla för ledamot av förvalt ningsutskottet och utsedd ledamot av annan nämnd.
Vad i 39 § 1 och 2 mom. stadgas om landstingsman skall äga motsva rande tillämpning med avseende å revisor.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1962.
Kungl. Maj:ts proposition nr 71 år 1962
Förslag
till
Lag
angående ändring i lagen den 2 juni 1961 (nr 436) om församlingsstyrelse
Härigenom förordnas, att 31, 38, 59 och 77 §§ lagen den 2 juni 1961 om församlingsstyrelse skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
(Nuvarande lydelse)
31
1 mom.
Kyrkofullmäktige må
besluta, att fullmäktiges ordförande skall åtnjuta arvode för med uppdra get förenat arbete. Arvodets belopp skall bestämmas för högst ett år i sänder och må icke överstiga vad som är skäligt med hänsyn till göromålens omfattning och art. Fullmäk tige äga ock för ett år i sänder med visst belopp bevilja ersättning åt ordföranden för utgifter, som för församlingens räkning påkallas vid uppdragets fullgörande.
Enligt kyrkofullmäktiges bestäm mande må, där våglängden mellan fullmäktigs hemvist och fullmäkti ges sammanträdeslokal är större än tre kilometer, resekostnadsersättning vid deltagande i fullmäktiges sam manträde utgå till fullmäktig. I den mån resa lämpligen kan företagas med järnväg, buss, spårvagn eller fartyg, må ersättningen ej överstiga avgiften för andra klass plats på järnväg, plats i buss eller spårvagn
(Föreslagen lydelse)
§•
1 in o m.
Kyrkofullmäktige må
besluta, att till kyrkofullmäktig skall enligt de grunder kyrkofullmäktige bestämma utgå traktamente för sär skilda av uppdraget föranledda kost nader för uppehälle samt ersättning för resekostnader och andra med uppdraget förenade utgifter.
Efter kyrkofullmäktiges bestäm mande må till kyrkofullmäktig jäm väl utgå arvode för det arbete som är förenat med uppdraget. Arvodet må icke överstiga vad som är skä ligt med hänsyn till göromålens om fattning och art samt den tid som kan beräknas åtgå för uppdraget.
17
Kungl. Maj:ts proposition nr 71 år 1962
(Nuvarande lydelse)
eller salonysplats på fartyg. För resa med eget motorfordon må ersättning utgå efter de grunder, som fullmäkti ge med beaktande av vad som nu sagts bestämma. I intet fall må er sättningen överstiga lägsta avgiften för taxebil.
Där kyrkofullmäktig är bosatt på så stort avstånd från fullmäktiges sammanträdeslokal, att resan fram eller åter måste företagas å särskild dag, må fullmäktige besluta, att er sättning för resdag skall utgå efter de grunder, som fullmäktige bestäm ma.
2 mom. Kyrkofullmäktige äga besluta, att till
ledamot av beredning
skall utgå ersättning i enlighet med de bestämmelser, som jämlikt 59 § gälla för ledamot av kyrkorådet eller annan församlingens nämnd.
(Föreslagen lydelse)
2 mom. Kyrkofullmäktige äga, i fall som avses i författning om all män försäkring, träffa överenskom melse att utgående arvoden skola anses
som
inkomst av anställning.
3 m o m. Vad i 1 och 2 mom. stad gas om kyrkofullmäktig skall äga motsvarande tillämpning med avse ende å
ledamot av beredning
och
suppleant för sådan ledamot.
38 §.
Kyrkostämma må
besluta, att
stämmans ordförande skall åtnjuta arvode för med uppdraget förenat ar bete. Arvodets belopp skall bestäm mas för högst fyra år i sänder och må icke överstiga vad som är skäligt med hänsyn till göromålens omfatt ning och art. Stämman äger ock för fyra år i sänder med visst belopp be vilja ersättning åt ordföranden för utgifter, som för församlingens räk ning påkallas vid uppdragets full görande.
Kyrkostämma må
med avseende å
kyrkostämmans ordförande samt le damot av beredning och suppleant för sådan ledamot fatta beslut som avses i 31 § 1 och 2 mom.
Kyrkostämma äger besluta, att till
2 —
Bihang till riksdagens protokoll 1962. 1 samt. Nr 71
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
ledamot av beredning skall utgå er
Kungl. Maj:ts proposition nr 71 år 1962
sättning i enlighet med de bestäm melser, som jämlikt 59 § gälla för le damot av kyrkorådet eller annan för samlingens nämnd.
59
1 mom.
Vald ledamot av kyrko
rådet och ledamot av annan försam lingens nämnd
skola, därest kyrko
fullmäktige eller kyrkostämman så beslutar, för deltagande i samman träde eller förrättning inom försam lingen i församlingens angelägenhet åtnjuta gottgörelse av församlingens medel i form av dagtraktamente. Dagtraktamente må ej överstiga tio kronor för sammanträdes- eller förrättningsdag; dock må med avseende å särskilt tidskrävande sammanträde eller förrättning eller där det eljest finnes påkallat av särskilda förhål landen traktamentet sättas till högre belopp.
Där våglängden mellan ledamotens hemvist och sammanträdes- eller förrättningsstället är större än tre kilo meter, må kyrkofullmäktige eller kyrkostämman ock besluta, att resekostnadsersättning skall utgå till le damoten enligt de grunder, som i 31 § 1 mom. andra stycket äro stad gade för där avsedda fall.
Är ledamot, som avses i första stycket, bosatt på så stort avstånd från sammanträdes- eller förrättningsstället, att resan fram eller åter måste företagas å särskild dag, må kyrkofullmäktige eller kyrkostäm man besluta, att ersättning för res dag skall utgå efter de grunder, som fullmäktige eller stämman bestäm-
§•
Kyrkofullmäktige eller kyrko stämman må med avseende å
vald
ledamot av kyrkorådet och ledamot av annan församlingens nämnd
samt suppleant för sådan ledamot ävensom, i fråga om arvode och er sättning för utgifter, å annan leda mot av kyrkorådet, som utsetts till ordförande, fatta beslut som avses i 31 § 1 och 2 mom.
mer.
19
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
2 m om. Ersättning för resa, som enligt uppdrag i församlingens ange lägenhet företages utom församling en av ledamot av kyrkorådet eller an nan församlingens nämnd, må, om kyrkofullmäktige eller kyrkostäm man så beslutar, utgå efter särskild grund.
3 mom. Efter kyrkofullmäktiges eller kyrkostämmans bestämmande må till sådan ledamot av kyrkorådet eller annan församlingens nämnd, som utsetts till ordförande eller eljest i viss befattning inom rådet eller nämnden eller efter särskilt uppdrag utför arbete av mera betydande om fattning, utgå dels arvode för med uppdraget förenat arbete och dels er sättning med visst belopp för utgifter, som för församlingens räkning på kallas vid uppdragets fullgörande. Beloppet av arvode eller ersättning för utgifter skall bestämmas för högst fyra år i sänder. Arvode må icke överstiga vad som är skäligt med hänsyn till göromålens omfattning och art.
Kungi. Maj:ts proposition nr 71 år 1962
77 §.
Av kyrkofullmäktige-------------------------- årets förvaltning. Den, vilken------------------------ av granskningen. Revisorerna äga------------------------ beröra förvaltningen. Vad i------------------------ å revisor. Kyrkofullmäktige eller kyrkostäm man må
besluta, att till
revisor
skall
utgå ersättning i enlighet med de be stämmelser, som jämlikt 59 § gälla för ledamot av kyrkorådet eller an nan församlingens nämnd.
Kyrkofullmäktige eller kyrkostäm man må
med avseende å
revisor
fat
ta beslut som avses i 31 § 1 och 2 mom.
Denna lag träder i kraft den 1 ja nuari 196.1.
Kungi. Maj:ts proposition nr 71 år 1962
Förslag
till
Förordning
om ändrad lydelse av 130 § taxeringsförordningen den 23 november 1956
(nr 623)
Härigenom förordnas, att 130 § taxeringsförordningen den 23 november 1956 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
130 §.
Av kommun valda ledamöter i taxeringsnämnd äga, därest sådant beslutas av kommunen, att av dess medel åtnjuta
dagtraktamente, er
sättning för särskild resdag
och re-
sekostnadsersättning efter de grun der, som i kommunallagen stadgas angående sådan gottgörelse till leda möter i kommunala nämnder. Ersätt ning efter enahanda grunder må av kommunens medel utgå jämväl till ordningsman i lappby för inställelse vid sammanträde enligt 61 § 3 mom.
De av landstingskommunens för valtningsutskott valda ledamöter i särskild taxeringsnämnd äga för sin inställelse vid nämndens sammanträ den åtnjuta
dagtraktamente
och re-
sekostnadsersättning av landstings kommunens medel efter de för lands- tingsmän stadgade grunder.
Av kommun valda ledamöter i taxeringsnämnd äga, därest sådant beslutas av kommunen, att av dess medel åtnjuta
arvode, traktamente
och resekostnadsersättning efter de grunder, som i kommunallagen stad gas angående sådan gottgörelse till ledamöter i kommunala nämnder. Ersättning efter enahanda grunder må av kommunens medel utgå jäm väl till ordningsman i lappby för in ställelse vid sammanträde enligt 61 § 3 inom.
De av landstingskommunens för valtningsutskott valda ledamöter i särskild taxeringsnämnd äga,
därest
sådant beslutas av landstinget,
för
sin inställelse vid nämndens sam manträden åtnjuta
arvode, trakta
mente
och resekostnadsersättning av
landstingskommunens medel efter de för landstingsmän stadgade grunder.
Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1962.
Kimgl. Maj:ts proposition nr 71 år 1962
21
Förslag
till
Lag
angående ändrad lydelse av 6 § lagen den 30 juni 1943 (nr 436)
om vägnämnder och länsvägnämnder
Härigenom förordnas, att 6 § lagen den 30 juni 19431 om vägnämnder och länsvägnämnder skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
6
§•
Beträffande vägnämndsområde,------------------------ kommunala röstlängden. Inträffar för----------- —-------- därefter tjänstgöringsskyldige. Valet må------- —-------- -— äro tillstädes. Valförhandlingarna ledas —--------------------av ombuden. Ombud för------------------------ utsedda ombud. Kommun må besluta, att ombud Kommun må besluta, att ombud för kommunen skall för inställelse för kommunen skall för inställelse vid valförrättningen av kommunens vid valförrättningen av kommunens medel åtnjuta
dagtraktamente, er-
medel åtnjuta
arvode, traktamente
sättning för särskild resdag
och rese- och resekostnadsersättning efter de
kostnadsersättning efter de grunder, grunder, som i
stad-
som i
kommunallagarna
stadgas an- gas angående sådan gottgörelse till
gående sådan gottgörelse till ledamö- ledamöter i
kommunala
nämnder,
ter i
styrelser och
nämnder.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1962.
Senaste lydelse av 6 §, se SFS 1950:294.
Kungl. Maj.ts proposition nr It år 1962
Utdrag av protokollet över inrikesärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 16 feb ruari 1962.
Närvarande:
Ministern för utrikes ärendena
U
ndén
,
statsråden
N
ilsson
, S
träng
, L
ind
ström
, L
ange
, L
indholm
, K
ling
, S
koglund
, E
denman
, J
ohansson
,
af
G
eijerstam
, H
ermansson
, H
olmqvist
.
Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler chefen för inrikesdepartementet, statsrådet Johansson, fråga angående
ändrade bestämmelser om ersättning åt kommunala förtroendemän m. m.
samt anför.
Med stöd av Kungl. Maj :ts bemyndigande den 23 januari 1958 tillkallade jag den 12 mars samma år sex sakkunniga jämte experter för utredning av vissa kommunalrältsliga spörsmål. Bl. a. ingick i utredningsuppdraget att göra en översyn av gällande bestämmelser om ersättning till kommunala förtroendemän. De sakkunniga, som antagit benämningen
kommunalrätts-
kommittén,
har i ett den 6 oktober 1961 avgivet betänkande angående er
sättning för kommunala förtroendeuppdrag (SOU 1961:54)! behandlat denna fråga samt lagt fram förslag till ändringar i kommunallagen den 18 december 1953, kommunallagen för Stockholm den 1 mars 1957, landstings lagen den 14 maj 1954 och lagen den 2 juni 1961 om församlingsstyrelse. Förslagen är enhälliga och kommitténs experter har anslutit sig till för slagen.
över betänkandet har efter remiss yttranden avgivits av statskontoret, riksförsäkringsverket, överståthållarämbetet, som bifogat yttrande från stadsfullmäktige i Stockholm, och samtliga länsstyrelser, som bifogat ytt randen från 161 landskommuner och städer, 74 församlingar och kyrkliga samfälligheter samt förvaltningsutskotten i sex landstingskommuner. Läns styrelsen i Stockholms län har dessutom bifogat yttrande från Stockholms 1
1 I utarbetandet av betänkandet har deltagit kommunalrättskommitténs samtliga ledamöter, nämligen landshövdingen Thorwald Bergquist, ordförande, ledamoten av första kammaren, direktören Carl Albert Anderson, direktören C. W. Carlsson, nn ledamot av andra kammaren, ledamoten av första kammaren Nils-Eric Gustafsson, dåvarande ledamoten av första kammaren, kaptenen Axel Mannerskantz, och ledamoten av andra kammaren Olof Wiklund. Experter har varit preceptorn vid Stockholms universitet Fritz Kaijser och sekreteraren i svenska stadsför bundet Rolf Romson.
förorters samarbetsnämnd. Yttranden har vidare efter remiss avgivits av svenska landskommunernas förbund, svenska landstingsförbundet, svenska stadsförbundet, hushållningssällskapens förbund och svenska pastoratens
riksförbund.
Jag anhåller nu att få taga upp denna fråga till behandling. Jag anhåller vidare att i förevarande sammanhang få behandla ett av
bostadspolitiska organisationskommittén
1 i betänkande angående handlägg
ningen av bostadslån (SOU 1961:32) framlagt förslag att kommun skall äga rätt att utan medgivande av Kungl. Maj :t upptaga bottenlån i bostads fastigheter i de fall då egnahemslån eller tertiärlån beviljats av bostadssty- relsen eller länsbostadsnämnd för fastighetens uppförande. Förslaget har remissbehandlats i samband med övriga i sistnämnda betänkande fram
lagda förslag.
Slutligen anhåller jag att också få upptaga ett av
stadsfullmäktige i Stock
holm
väckt förslag om ändrade bestämmelser i kommunallagen for Stock
holm om ordningen för inkallande av suppleanter i stadens nämnder till tjänstgöring. Yttranden över förslaget har efter remiss avgivits av kam markollegiet, överståthållarämbetet och svenska stadsförbundet.
I. Ersättning för kommunala förtroendeuppdrag
Inledning
1862 års kommunalförordningar byggde på principen att kommunala för troendeuppdrag skulle vara oavlönade. Denna grundsats upprätthölls i stort sett fram till 1924. Redan från början fanns dock möjlighet att utge ersätt ning till kommunalnämndens ordförande för vissa utgifter, och 1874 inför des rätt för kommun att bevilja arvoden åt byggnadsnämnds ledamöter. 1913 fick kommun rätt att besluta om arvode till kommunalnämndens ord förande. Samtidigt tillkom i specialförfattningar bestämmelser om trakta mente och resekostnadsersättning till ledamöter i vissa nämnder. För lands tingens del innehöll 1862 års landstingsförordning bestämmelser om rätt för landstingsmän och revisorer att erhålla skjutslega. 1912 fick landstings man rätt att erhålla jämväl dagtraktamente.
En allmän reform av ersättningsbestämmelserna genomfördes 1923 och 1924. I huvudsak bibehölls principen att kommunala förtroendeuppdrag skulle vara oavlönade. Sålunda kunde fullmäktige endast tillerkännas rese ersättning, varjämte fullmäktiges ordförande kunde få visst belopp för utgifter. Ledamöter av kommunal styrelse, nämnd eller beredning skulle emellertid kunna erhålla ett mindre traktamente, som avsågs kunna bereda viss ersättning för ekonomiska förluster samt ökade utgifter för kost och
1 Utredningsman har varit landshövdingen E. Wcsterlind.
logi. Betungade uppdragsinnehavare kunde dessutom tillerkännas arvode och ersättning for utgifter. Arvodena fick inte bestämmas med hänsyn till den inkomst som uppdragets innehavare gick förlustig. Arvodesbeslut skulle understallas länsstyrelsens prövning. Liknande regler gällde för försam lingarnas förtroendemän. Landstingsmän bibehölls vid rätt att få ersätt ning. Ersättningsformerna var resekostnadsersättning och traktamente. Le damöter av förvaltningsutskottet och andra nämnder samt revisorer kunde få reseersättning och dagtraktamente, om landstinget fattade beslut därom. Arvode och ersättning för utgifter kunde utgå till betungade landstings- kommunala förtroendemän.
Nya ersättningsbestämmelser tillkom 1950 på grundval av ett förslag av kommunal]agskonunittén (SOU 1949:24). Proposition i ämnet (1950:88) förelädes 1950 års riksdag (KU 13 och 19; Rskr 335) och de nya bestäm melserna, som i stort sett gäller alltjämt, trädde i kraft 1951. De viktigaste nyheterna utgjordes för de borgerliga primärkommunernas del av att möj lighet öppnades att utge arvode till ordföranden i det beslutande organet, ei sättning för särskild resdag till fullmäktige och nämndledamöter, rese- kostnadsersältning till stadsfullmäktige samt pension. Föreskrifterna om underställning av arvodesbeslut togs bort och vissa höjningar vidtogs av traktamentsbelopp och ersättningar för resekostnader. Landstingslagens bestämmelser undergick ändringar av huvudsakligen formell natur. Genom hanvisningsbestämmelser i lagarna om församlingsstyrelse infördes för de kyrkokommunala förtroendemännen — utom i fråga om pensioner — mot svarande regler som för de borgerliga kommunernas förtroendemän.
En framställning av huvudpunkterna i motiveringen för 1950 års reform lamnas i kommunalrättskommitténs betänkande (s. 27—29), till vilket hän visas.
Under 1950-talet har ersättningsbestämmelserna inte undergått några väsentliga ändringar. Sålunda överfördes reglerna i lagarna om kommunal styrelse på landet och i stad i sak oförändrade till 1953 års kommunallag, som är gemensam för landet och städerna. Motsvarande föreskrifter i 1935 års lag om kommunalstyrelse i Stockholm intogs likaledes i stort sett utan ändringar i 1957 års kommunallag för Stockholm. I 1954 års landstingslag skedde endast den ändringen att tidigare begränsningar i fråga om trakta mentenas storlek togs bort och det överlämnades åt landstingen att helt be stämma de grunder efter vilka traktamentena skulle utgå.
Beträffande resekostnadsersättningarna infördes 1959 möjlighet såväl for pnmarkommunerna som för landstingskommunerna att utge ersätt ningar till förtroendemän för färd med eget motorfordon.
Den nya lagen om församlingsstyrelse, som träder i kraft den 1 januari 1963, innehåller till skillnad från nu gällande församlingsstyrelselagar full ständiga regler om ersättningar till förtroendemän. Någon ändring i sak har inte skett.
Kungl. Maj.ts proposition nr 71 år 1962
25
Gällande bestämmelser och deras tillämpning
Primärkommunerna
Ersättningsbestämmelserna återfinns i
kommunallagen (KL) den 18 de
cember 1953 (nr 753), kommunallagen för Stockholm (KLS) den 1 mars
1957 (nr 50)
och
lagen den 2 juni 1961 (nr 436) om församlingsstyrelse
(LFS).
Sistnämnda lag träder som redan nämnts i kraft den 1 januari 1963
och ersätter nuvarande lagar den 6 juni 1930 (nr 259) om församlingssty
relse och (nr 260) om församlingsstyrelse i Stockholm.
Ersättningsformerna i de borgerliga primärkommunerna är
enligt
KL
resekostnadsersättning, resdagsersättning, ersättning för resa
utom kommunen, dagtraktamente, arvode, ersättning för särskilda utgifter
samt pension. Ersättningarna är alltid beroende av kommunens beslut.
Någon legal rätt till gottgörelse föreligger alltså inte.
Fullmäktig
kan erhålla resekostnadsersättning och resdagsersättning.
Enligt uttalande under lagens förarbeten kan fullmäktige även få ersätt
ning för resa utom kommunen, trots att bestämmelser därom saknas. Till
fullmäktiges ordförande kan dessutom utgå arvode och ersättning med
visst belopp för utgifter som för kommunens räkning påkallas vid upp
dragets fullgörande. Arvode och ersättning för utgifter får bestämmas för
högst ett år i sänder (28 § 1 mom.).
Även till
ledamot av kommunens styrelse, utsedd ledamot av annan kom
munal nämnd
samt
ledamot av beredning
kan utgå resekostnadsersättning,
resdagsersättning och ersättning för resa som enligt uppdrag i kommunens
angelägenhet företages utom kommunen. Sådan ledamot kan därjämte
erhålla dagtraktamente (46 § 1 mom. och 28 § 2 mom.). Ledamot som utsetts
till ordförande eller eljest i viss befattning inom styrelsen, nämnden eller
beredningen eller efter särskilt uppdrag utför arbete av mera betydande
omfattning kan tillerkännas arvode och ersättning med visst belopp för ut
gifter. Arvodet och ersättningen får bestämmas för högst fyra år i sänder
(46 § 2 inom.).
Föreligger särskilda skäl kan ledamot av kommunens styrelse eller annan
nämnd eller beredning beviljas pension (46 § 3 mom.).
Kommunal
revisor
kan erhålla resekostnadsersättning, ersättning för res
dag, ersättning för resa utom kommunen, dagtraktamente samt arvode och
ersättning för utgifter (63 § femte stycket).
De olika ersättningsformerna är tämligen utförligt reglerade i KL. Be
stämmelserna innebär i huvudsak följande.
Resekostnadsersättningen avser färden från hemvistet till sammanträdes
lokalen och kan utgå endast då våglängden överstiger tre kilometer. Kan
resan lämpligen företagas med järnväg, buss, spårvagn eller fartyg må er
sättningen ej överstiga avgiften för plats i andra klass på järnväg, plats i
buss eller spårvagn eller salongsplats på fartyg. För resa med eget motor
26
fordon får ersättning utgå efter grunder som fullmäktige bestämmer med
beaktande av vad som sagts om resa med allmänt samfärdsmedel. Ersätt
ningen må i intet fall överstiga lägsta avgiften för taxebil (28 § 1 mom. and
ra stycket och 46 § 1 mom. andra stycket).
Resdagsersättning får utgå om förtroendemannen bor så långt från sam
manträdeslokalen att resan dit eller därifrån måste företagas på särskild
dag. Fullmäktige bestämmer de grunder efter vilka ersättningen utges (28 §
1 mom. tredje stycket och 46 § 1 mom. tredje stycket). Ersättningen avses
utgöra kompensation för såväl mistad arbetsförtjänst som direkta utgifter
för kost och logi.
Ersättning för resa som enligt uppdrag i kommunens tjänst företages
utom kommunen må, om fullmäktige beslutar det, utgå efter särskild grund
(46 § 1 mom. fjärde stycket).
Dagtraktamente får i allmänhet inte överstiga tio kronor för samman
trädes- eller förrättningsdag. Om det gäller särskilt tidskrävande samman
träde eller förrättning eller om det eljest finnes påkallat av särskilda för
hållanden kan traktamentet dock sättas till högre belopp. Någon gräns är
här inte föreskriven (46 § 1 mom. första stycket). Traktamente är inte en
dast avsett som gottgörelse för ökade direkta utgifter för uppehälle. Uppgår
utgifterna inte till belopp motsvarande traktamentet framstår överskottet
som ersättning för mistad arbetsförtjänst eller ersättning för utfört arbete.
Arvode utgör ersättning för arbete som är förenat med uppdraget och får
inte överstiga vad som är skäligt med hänsyn till göromålens omfattning
och art (28 § 1 mom. första stycket och 46 § 2 mom.).
För att pension skall kunna beviljas skall särskilda skäl föreligga och
förtroendemannen skall ha ägnat övervägande del av sin arbetstid åt upp
draget. Pensionsbeslut skall underställas länsstyrelsens prövning (46 § 3
mom.). Såsom huvudprincip angavs vid införandet av rätten att bevilja
pension, att pension borde komma ifråga endast för förtroendemän, vil
kas arbete med hänsyn till sin art och omfattning var jämförbart med en
tjänstemans. Den tid under vilken förtroendemannen i regel minst skulle
ha innehaft pensionsgrundande uppdrag angavs böra vara 12 år och den
normala uppdragstiden 15—20 år. Ordförandeskap eller ledamotskap i full
mäktige kvalificerar ej i och för sig till förtroendemannapension men visst
avseende kan fästas vid innehavet av dylikt uppdrag vid bestämmande av
pension till den som fullgjort uppdrag för vilket pension kan utgå. Per
sonliga pensionsbeslut i efterhand ansågs vid bestämmelsernas införande stå
bättre i överensstämmelse med bestämmelsernas utformning än beslut
grundade på något slags pensionsreglemente. Pensionen omfattar endast
egenpension.
Enligt 46 § 4 mom. KL skall, om föreskrifter meddelas i särskild författ
ning om ersättning åt ledamot av kommunal nämnd, vad sålunda stadgats
lända till efterrättelse. Beträffande åtskilliga specialreglerade nämnder sak
Kungl. Maj:ts proposition nr 71 år 1962
27
nas ersättningsbestämmelser. Ersättningsbestämmelserna i KL är då till
lämpliga, då det är fråga om kommunala nämnder. Andra specialförfatt
ningar innehåller direkt hänvisning till ersättningsbestämmelserna i KL.
Bestämmelserna i KL om dagtraktamente, ersättning för särskild resdag
och resekostnadsersättning skall jämlikt 130 §
taxeringsförordningen den
23 november 1956 (nr 623)
samt 6 §
lagen den 30 juni 19U3 (nr h36) om våg-
nämnder och länsvägnämnder
äga tillämpning i fråga om kommunvalda
ledamöter i taxeringsnämnd samt kommunala ombud för val av ledamöter i
vägnämnd. Slutligen finns i en del specialförfattningar särskilda regler
om ersättning vilka i ett eller annat avseende avviker från dem i KL. Det
är främst dessa särskilda ersättningsregler som åsyftas i 46 § 4 mom. KL.
De i KL upptagna ersättningsbestämmelserna har i huvudsak sin mot
svarighet i 29 och 53 §§
KI.S.
Avvikelser förekommer i följande hänseenden.
Bestämmelser om ersättning för resdag saknas. Ersättning för utgifter kan
utgå jämväl till fullmäktiges vice ordförande. Arvode och ersättning för
utgifter till ordförande och andra ledamöter av stadskollegiet och kommu
nala nämnder fastställes för högst ett år i sänder. Stadskollegiets ordföran
de åtnjuter i denna egenskap årsarvode som bestämmes av fullmäktige
(53 § 2 mom. första stycket). Borgarråden åtnjuter årsarvode samt rätt till
pension efter fullmäktiges bestämmande (45 § 3 mom.).
Ersättningsbestämmelserna beträffande församlingarna i
LFS
avviker endast såtillvida från motsvarande bestämmelser i KL att möj
lighet saknas att bevilja pension till församlingens förtroendemän.
Slutligen må i detta sammanhang nämnas att
lagen den 31 maj 1957
(nr 281) om kommunalförbund
såvitt gäller bl. a. ersättning till förbunds-
fullmäktige (5 §) och till ledamöter av kommunalförbunds styrelse och öv
riga nämnder (12 §) innehåller hänvisning till bestämmelserna i KL.
Kommunalrättskommittén har införskaffat och bearbetat ett omfattande
uppgiftsmaterial rörande ersättningsbestämmelsernas tillämpning
i kommunerna. En redogörelse för undersökningen lämnas på s. 13
19 i
kommitténs betänkande, till vilket hänvisas. Sammanfattningsvis kan ut
redningen sägas ha visat att de kommunala ersättningsbesluten är i hög
grad oenhetliga ifråga om såväl innehåll som utformning. I viss utsträck
ning synes kommunerna ha beviljat ersättningar utöver vad som medges
i kommunallagarna.
Kungl. Maj.ts proposition nr 71 år 1962
Landstingskommunerna
Enligt
landstingslagen (LL) den
74
maj 195
4
(nr 319)
åtnjuter lands
tingsman under landstingsmöte samt, om han ej bor på mötesorten, undei
resan fram och åter dagtraktamente av landstingskommunens medel efter
de grunder, som landstinget bestämmer (39 § 1 mom. första stycket). Lands
tingsman, som ej bor på mötesorten, äger därjämte rätt till resekostnads-
ersättning (39 § 1 inom. andra stycket). I den mån resan lämpligen kan företagas med järnväg, buss, spårväg eller fartyg må ersättningen ej över stiga avgiften för plats i första klass å järnväg, plats i buss eller spårvagn eller hyttplats på fartyg. Ersättning för resa med eget motorfordon må utgå efter de grunder, som landstinget bestämmer med beaktande av vad som sagts om resa med allmänt samfärdsmedel. I intet fall må ersättningen över stiga lägsta avgiften för taxebil. För landstingsmännens del föreligger en lagstadgad rätt till dagtraktamente och resekostnadsersättning.
Landstingsman som inträtt i tjänstgöring under pågående möte sedan av honom anmält hinder ej godkänts kan ej erhålla resekostnadsersättning eller traktamente för restiden om sådan gottgörelse utgått till suppleant som inkallats i hans ställe (39 § 1 mom. tredje stycket).
Ledamot av landstingets förvaltningsutskott och utsedd ledamot av annan nämnd kan, om landstinget så beslutar, åtnjuta dagtraktamente och rese kostnadsersättning för deltagande i sammanträde eller förrättning inom landstingskommunen (55 § 1 mom. första stycket). Dagtraktamente eller resekostnadsersättning må ej sättas till högre belopp än som i motsvarande fall utgår till landstingsman. För resa, som enligt uppdrag företages utom landstingskommunen, kan enligt landstingets beslut ersättning utgå efter annan grund (55 § 1 mom. andra stycket).
Sådan ledamot av förvaltningsutskottet eller annan nämnd, som utsetts till ordförande eller eljest i viss befattning inom utskottet eller nämnden eller efter särskilt uppdrag utför arbete av mera betydande omfattning, kan av landstinget tillerkännas arvode iör arbete som är förenat med uppdraget samt ersättning med visst belopp för utgifter (55 § 2 inom.). Ersättningar na skall bestämmas för högst ett år i sänder. Arvode må icke överstiga vad som kan anses skäligt med hänsyn till göromålens omfattning och art.
Ledamot av beredning kan av landstinget tillerkännas ersättning i enlig het med bestämmelserna om ersättning till ledamot av förvaltningsutskottet och annan nämnd (39 § 2 mom.). En liknande bestämmelse gäller med avseende å landstingets revisorer (67 § femte stycket). LL innehåller slut ligen också hänvisning till föreskrift som meddelas i särskild författning om ersättning åt ledamot av landstingskommuns nämnd (55 § 3 mom.). Be stämmelser om pension ingår ej i LL.
Stadgandena i LL om dagtraktamente och resekostnadsersättning åt landstingsmän skall jämlikt 130 §
taxeringsförordningen
samt 18 och 19 §§
kungörelsen den 10 juli 1947 (nr 394) med allmänna grunder för hushåll ningssällskapens organisation
äga motsvarande tillämpning ifråga om de
av landstingskommunens förvaltningsutskott valda ledamöterna i särskild taxeringsnämnd samt, med vissa undantag, envar vid hushållningssällskaps sammanträden närvarande röstberättigad ävensom ledamot eller suppleant i hushållningssällskaps förvaltningsutskott eller i nämnd, som utskottet ut sett, samt sällskapets revisor eller revisorssuppleant.
Kurigl. Maj.ts proposition nr 71 år 1962
29
Även beträffande tillämpningen av ersättningsbestämmelserna i
LL lämnar kommittén i sitt betänkande (s. 20—22) en redogörelse, till vilken
hänvisas. För att främja enhetlighet på området har svenska landstingsför
bundets styrelse efter samråd med förvaltningsutskotten i landstingskom
munerna utsänt rekommendationer, den senaste dagtecknad den 14 juni
1960, rörande ersättningarna. Enligt vad de av kommittén inhämtade upp
gifterna ger vid handen har rekommendationerna inte i full utsträckning
följts av landstingen.
De sociala försäkringarna
I den mån kommunala uppdrag medför att förtroendeman går miste om
arbetsinkomst kan detta påverka hans placering i sjukpenningklass enligt
den allmänna sjukförsäkringen. Vidare har införandet av den allmänna
tilläggspensionen (ATP) medfört att spörsmålen om förtroendemännens
pensioner kommit i annat läge än tidigare.
Sjukförsäkringen enligt
lagen den 3 januari 19
47
(nr 1) om allmän sjuk
försäkring
avser att vid sjukdom bereda sjukhjälp i form av dels ersättning
för utgifter för sjukvård (sjukvårdsförsäkring) och dels för dag beräknad
ersättning i penningar (sjukpenningförsäkring). Försäkring sker i allmän
sjukkassa. Sjukkassemedlem, vars årsinkomst av förvärvsarbete uppgår
till minst 1 200 kronor, skall vara sjukpenningförsäkrad (7 § första stycket).
Till årsinkomst av förvärvsarbete hänföres den för år beräknade inkomst i
penningar eller naturaförmåner som någon kan antagas komma att åtnjuta
tills vidare av sådant arbete (8 § första stycket). Varje sjukpenningförsäk
rad medlem är försäkrad för grundsjukpenning, f. n. tre kronor om dagen.
Medlem vars årsinkomst av tjänst uppgår till minst 1 800 kronor skall
dessutom vara försäkrad för til läggssjukpenning, vars storlek bestämmes
av den sjukpenningklass medlemmen tillhör. Tillhörighet till högre sjuk
penningklass än den första beror allenast av medlemmens årsinkomst av
tjänst (22 §). Till inkomst av tjänst hänföres sådan inkomst av förvärvs
arbete som arbetstagare kan antagas komma att åtnjuta tills vidare i all
män eller enskild tjänst (8 § sista stycket). Hit hänföres således inte er
sättningar till kommunala förtroendemän.
Den obligatoriska sjukförsäkringen finansieras genom statsbidrag samt
avgifter från arbetsgivare och de försäkrade. Arbetsgivare erlägger avgift
med vissa procentsatser av den lön som utgivits till anställda som är obliga
toriskt försäkrade enligt lagen om yrkesskadeförsäkring. Hänsyn tages inte
till arbetstagare vars årslön ej uppgått till 300 kronor och ej heller till ar
betstagares lön i den mån lönen överstiger 15 000 kronor för år räknat
(38 §). De försäkrades avgifter skall i princip vara lika för alla som åt
njuter samma försäkringsskydd (34 §).
Ersättningen till förtroendemännen — dock ej kostnadsersättningar av
något slag —• är i princip pensionsgrundande enligt
lagen den 28 maj 1959
Kungl. Maj.ts proposition nr 71 år 1962
(nr 291) om försäkring för allmän tilläggspension (TPL).
Försäkringen
bereder såväl ålderspension och förtidspension som familjepension. Lagen skiljer mellan två slag av pensionsgrundande inkomster, nämligen inkomst av anställning och inkomst av annat förvärvsarbete. De kommunala ersätt ningarna hänföres till sistnämnda inkomstslag. Inkomst av anställning är pensionsgrundande i den mån ersättningen från samme arbetsgivare upp går till minst 300 kronor för år, pensionsavgiften betalas av arbetsgivaren och avgifterna fastställes efter en kollektiv beräkning. Inkomst av annat förvärvsarbete är pensionsgrundande i den mån den försäkrades samman lagda inkomst av sådant arbete uppgår till minst 500 kronor för år, pen sionsavgiften betalas av den försäkrade och den påföres honom i sam band med taxeringen till slutlig skatt. Den pensionsgrundande inkomsten utgöres av summan av inkomst av anställning och inkomst av annat för värvsarbete i den mån summan överstiger för året gällande basbelopp (för 1962 utgör basbeloppet 4 500 kronor) och ej ligger över sju och en halv gånger basbeloppet (1962 utgör taket 33 700 kronor).
Ersättning för arbete, som försäkrad utfört för annans räkning utan att vara anställd hos denne, kan vid lagens tillämpning anses såsom inkomst av anställning, såvida ersättningen under ett år uppgått till minst 300 kronor och den försäkrade och ersättningens utgivare varit ense därom (5 § andra stycket). Möjligheterna att ingå sådana överenskommelser har för anlett samtliga kommunförbund att i promemoria till sina medlemmar rekommendera dessa att behandla alla kommunala arvoden och trakta menten såsom anställningsinkomst och att sålunda betala arbetsgivaravgift i den mån ersättning till förtroendeman utgår med minst 300 kronor om året. I möjligaste mån bör därvid från dagtraktamenten dragas vad som beräknas utgå för täckande av ökade levnadskostnader som är avdragsgilla vid taxeringen. Undantag bör enligt rekommendationen göras såvitt gäller inkomster, som ligger över taket, och beträffande ersättningar till äldre förtroendemän, som ej omfattas av ATP. I promemorian rekommenderas slutligen också att viss samordning sker mellan tidigare pensionsutfästelser och ATP. Enligt uppgifter från kommunförbunden har kommunerna all mänt följt rekommendationen beträffande ATP.
En del förtroendemän kan stå utanför ATP eller helt eller delvis sakna möjligheter att inom denna erhålla ett mot den kommunala ersättningen svarande pensionsskydd. Anledningen härtill kan vara såväl att förtroende mannen tillhör åldersgrupp, som ej omfattas av ATP eller ej kan erhålla full pension genom försäkringen, som att ersättningen med hänsyn till be loppet eller till förtroendemannens inkomstförhållanden ej är pensions grundande. Förtroendemän kan också stå utanför försäkringen på grund av att de begärt undantagande från denna. Sådant undantagande kan ske endast i fråga om inkomst av annat förvärvsarbete.
Beträffande sjukförsäkring och ATP föreslås i vissa avseenden betydan
Kungl. Maj:ts proposition nr 71 år 1962
de ändringar i
förslag till lag om allmän försäkring
som nyligen remitterats
till lagrådet.
Kungl. Maj:ts proposition nr 71 år 1962
31
Reformkrav
Redan vid 1950 års reform av de kommunala ersättningsbestämmelserna förekom uttalanden till förmån för vidgade möjligheter att utge ersättning till fullmäktige. Sålunda föreslogs bl. a. i en motion (11:480) vid 1950 års riksdag att kommunerna skulle få rätt att besluta om traktamentsersätt- ning åt fullmäktige. Fyra reservanter i konstitutionsutskottet delade denna mening men riksdagen godtog Kungl. Maj :ts förslag, enligt vilket sådan ersättning ej skulle kunna utgå.
I det 1956 avgivna betänkandet med förslag till ny kommunallag för Stockholm (Kommunala trycket för Stockholms stad, Bihang 1956:51) föreslogs en bestämmelse om rätt för stadsfullmäktige att bestämma att ledamot av fullmäktige skulle åtnjuta arvode för det arbete som var förenat med uppdraget. Som skäl för förslaget anfördes bl. a. att det med hänsyn till de kommunala uppgifternas ökande betydelse för samhällslivet var av vikt att välkvalificerade personer kunde förvärvas till fullmäktige och att uppdraget i många fall förorsakade fullmäktige ekonomisk uppoffring genom förlorad arbetsförtjänst. På grund av de speciella förhållandena i Stockholm ansågs en omprövning av motsvarande regler i KL ej böra av vaktas. I propositionen (1957:16) fann departementschefen tillräckliga skäl ej föreligga att införa annan ordning i Stockholm än i landet i övrigt. Konstitutionsutskottet (uti. 1957:1) tillstyrkte Kungl. Maj :ts förslag. Tre utskottsledamöter förordade emellertid en förutsättningslös utredning om normerna för ersättning vid kommunala förtroendeuppdrag. Riksdagen följde enligt utskottets hemställan Kungl. Maj :ts förslag.
I två likalydande motioner till 1958 års riksdag (I: 78 och II: 51) väcktes fråga om utredning i syfte att öppna möjlighet att utge ersättning för kom munala fullmäktiguppdrag. Till stöd för motionerna åberopades väsentli gen samma synpunkter som anförts i 1956 års betänkande. Motionärerna framhöll dessutom att den traditionella inställningen att fullmäktigupp- dragen skulle vara oavlönade kunde leda till att den kommunala självsty relsen eftersattes. I konstitutionsutskottets utlåtande över motionerna (uti. 1958: 6) uttalade sig utskottets majoritet för en förutsättningslös utredning av frågan om ersättning till fullmäktige. Utskottet framhöll i anslutning här till att det kunde vara ändamålsenligt att samtidigt taga upp hela frågan om ersättning för kommunala förtroendeuppdrag till övervägande. Tre re servanter i utskottet ansåg en utredning inte vara erforderlig. Riksdagen hemställde, under hänvisning till utskottets utlåtande, i skrivelse den 13 mars 1958 (nr 17) hos Kungl. Maj :t om en förutsättningslös utredning av frågan om ekonomisk ersättning för kommunala fullmäktiguppdrag.
Utskottets uttalanden föranledde två framställningar till Kungl. Maj :t
från kommunförbunden. I skrivelse den 30 september 1958 berörde svenska stadsförbundets styrelse frågorna om ersättning för förlorad arbetsför tjänst och om ersättning till suppleant som deltager i nämnds sammanträ de utan att vara kallad till tjänstgöring. Styrelserna i samtliga kommunför bunden behandlade i skrivelse den 29 november 1958 frågorna om pensio ner åt förtroendemännen.
Uppdraget att i enlighet med riksdagens hemställan utreda ersättnings frågorna lämnades kommunalrättskommittén.
I två likalydande motioner till 1961 års riksdag (I: 110 och II: 140) hem ställdes om sådan ändring i ersättningsbestämmelserna i KL att ersättning skulle kunna utgå till suppleant som var närvarade vid nämndsammanträde utan att deltaga i ledamots ställe. På hemställan av konstitutionsutskottet (uti. 1961:11) beslöt riksdagen att, enär ersättningsfrågorna inbegreps i kommunalrättskommitténs uppdrag, motionerna inte skulle föranleda nå gon riksdagens åtgärd.
Kungl. Maj:ts proposition nr 71 år 1962
Kommunalrättskommittén
De borgerliga primärkommunerna
Inledningsvis konstaterar kommittén att den kommunala verksamheten efter hand ökat i omfattning och betydelse. En bidragande orsak härtill har \ai it utvecklingen mot större kommuner. I detta hänseende erinras om storkommunreformen och indelningssakkunnigas förslag i kommunindel ningsfrågan (SOU 1961: 6). Med större kommuner följer, anför kommittén, en tillväxt av den kommunala verksamhetens allmänna omfattning och ofta ökade anspråk på kommunala insatser på olika områden. Denna ut veckling återspeglas även i bestämningen av de kommunala angelägen heterna. Allmänintresset har i stället för gemensamhetsintresset tagits till norm för den kommunala kompetensen. Det finns inte längre ett lika fram trädande omedelbart samband mellan den enskildes intressen och gemen skapens som förr. Förändringar kan enligt kommittén också påvisas i den enskildes förhållanden och inställning. Det hårdare arbetstempot och de storre möjligheterna till avkoppling och förströelse har ökat betydelsen och värdesättningen av fritiden. Kommunalmännens uppoffringar framstår där med i viss mån som mera kännbara än tidigare. Det torde även finnas fog att antaga att man i dag mera allmänt anser att ersättning bör utgå för in satser på samhällslivets område.
Kommittén finner utvecklingen motivera att möjligheterna till ersättning nu utformas efter mera liberala grundsatser. Principen om oavlönade uppdrag anses visserligen böra bibehållas såtillvida att de minst betungande uppdragen kan lämnas utan ersättning eller ersättas endast i begränsad omfattning. Kommunerna bör emellertid ha möjlighet att allmänt och fullt ut ersätta uppdrag som förorsakar sina innehavare mera kännbar tidsutdräkt eller uppoffringar av någon betydelse. En sådan ordning anser
33
kommittén väsentlig för att upprätthålla en kommunal självstyrelse och
förvaltning av dagens omfattning genom förtroendemän.
Med hänsyn till den stora oenhetlighet som visat sig råda när det gäller
de skilda kommunernas utnyttjande av ersättningsbestämmelserna har
kommittén ansett det motiverat att överväga frågan om ersättningarnas
beroende av kommunala beslut. Kommittén anför att de lokala förhållan
dena varierar så starkt att mera fixerade ersättningsregler knappast kan
komma ifråga. Sålunda måste hänsyn tagas inte blott till arbetsbörda och
arbetsförhållanden i skilda kommunala organ utan även till hl. a. kommu
nernas ekonomiska förhållanden. Förtroendemännen föreslås därför ej
heller i fortsättningen få ovillkorlig rätt till ersättning. Ersättningarnas be
roende av kommunernas egna beslut säges också vara mest förenligt med
den kommunala självstyrelsen. Beträffande ersättning för resekostnader,
uppehälle och särskild resdag kan hänsyn till skäligheten och likställigheten
mellan de skilda kommunernas förtroendemän visserligen tala för ett annat
bedömande. Kommittén finner emellertid fog finnas att antaga att kom
munerna i gemen skall bereda dylik gottgörelse, varför ej heller dessa er
sättningar anses böra få obligatorisk karaktär.
I detta sammanhang framhåller kommittén att förut angivna allmänna
principer för ersättning också äger tillämpning i fråga om fullmäktige. Med
hänsyn till detta uppdrags mera framträdande förtroendekaraktär finns
vanligen knappast skäl att utge ersättning i vidare mån än som nu sker,
om endast ett fåtal icke tidskrävande sammanträden hålls årligen. Skillna
den i förtroendekaraktär mellan fullmäktiguppdrag och andra kommunala
förtroendeuppdrag är emellertid enligt kommittén föga åtkomlig för objek
tiva avvägningar. Fullmäktiguppdragen tar mångenstädes avsevärd tid i
anspråk, sammanträdena måste på en del håll förläggas till dagtid och även
om de äger rum på arbetstid tid nödgas förtroendemannen ofta offra arbets
tid för att bereda sig vila före eller efter sammanträdet. Kommittén finner
därför behov föreligga av samma möjligheter att lämna ersättning till full
mäktige som till andra förtroendemän och föreslår att bestämmelser in
föres i enlighet härmed.
Vid sina överväganden rörande de olika ersättningsformerna
finner kommittén att de nuvarande bestämmelserna om
traktamenten
är
otidsenliga. Begränsningen av traktamentenas belopp, som hänför sig till
1950 års förhållanden och redan då erbjöd tillfredsställande ersättning en
dast i begränsad utsträckning, har medfört alt traktamentena nu framstår
som otillräckliga. Detta bestyrkes av att många kommuner utger traktamen
ten som får anses stå i mindre god överensstämmelse med föreskrifterna i
KL. Då anledning dessutom kan finnas att allmänt se mera liberalt på er
sättningsfrågorna finner kommittén skäl förorda en förbättring av möjlig
heterna alt lämna sådan ersättning som svarar mot nuvarande traktamen
ten. Olika möjligheter står här till buds.
3
—
Bihang till riksdagens protokoll 1962. 1 saml. Nr 71
Kungl. Maj.ts proposition nr 71 år 1962
Skäl kan enligt kommittén tala för en differentiering efter inkomstbort fall. Den förtroendeman, som går miste om arbetsförtjänst genom sitt del tagande i det kommunala livet, har givetvis ett starkare behov av ersättning än de förtroendemän, för vilka ersättningen närmast utgör gottgörelse för arbete som är förenat med uppdraget. Principiella skäl kan tänkas åberopas för ett ersättningssystem, som främst eller uteslutande inriktas på att för troendemännen hålles skadeslösa för ekonomiska uppoffringar. Frågan om ersättning för mistad arbetsinkomst synes få sin särskilda tillspetsning i de fall, då en kommun anser sig böra av ekonomiska skäl begränsa utgifterna för ersättning till förtroendemännen. I ett sådant läge kan uppenbarligen behovet att ersätta mistad inkomst framstå så starkt att denna ersättnings form bör ges företräde.
Åtskilliga skäl anförs emellertid mot en anpassning av ersättningen efter inkomstbortfall. En bestämmelse om ersättning för inkomstförlust kan lätt vålla tillämpningssvårigheter. Inkomstbortfallet måste nöjaktigt styrkas i varje särskilt fall. Redan i en del av de fall, då en förtroendeman kan visa att han nödgats vara borta ett visst antal arbetstimmar, kan möjligheter föreligga att mer eller mindre klart påvisa att förtroendemannen kunnat hålla sig skadeslös. Egna företagare och anställda med större friheter när det gäller arbetstidens förläggande kanske icke direkt avstår inkomst men kan å andra sidan vara hänvisade att på annan tid utföra det arbete de försum mat. För en del ledamöter — främst kvinnor utan förvärvsarbete — är det ytterst svårt att finna några godtagbara normer för beräkning av den eko nomiska förlusten. Även beräkningen av den tid, som skall anses åtgå för ett sammanträde, kan föranleda svårigheter och ersättningen kan icke helt inskränkas till sådan tid utan måste också i viss utsträckning avse tid, som eljest åtgår för uppdraget. Systemet med ersättning för individuellt in komstbortfall kan därför lätt bli för invecklat. Förenklas systemet genom mer eller mindre långt gående schablonregler minskas i motsvarande mån betydelsen av ersättning för mistad arbetsförtjänst. Förfarandet med att utreda varje enskild förtroendemans förhållanden kan även från andra syn punkter framstå såsom mindre lämpligt. Därtill kommer att invändningar av principiell art uppenbarligen också kan riktas mot att utge varierande ersättningar till förtroendemän med samma arbetsuppgifter. Ett system med ersättning för mistad arbetsförtjänst kan också sägas bygga på en princip, enligt vilken förtroendeuppdraget uppfattas såsom något i viss mening sekundärt. Insatsen ersättes salunda icke efter sitt eget värde utan allenast med hänsyn till det intrång, som uppdraget förorsakar.
Ett system som i likhet med det nuvarande bereder samma ersättning åt förtroendemän med samma arbetsuppgifter kan, anför kommittén vidare, i rimlig omfattning hålla förtroendemän som måste avstå inkomst skadeslösa för mera normala förluster. Längre kan man knappast heller komma genom att direkt ersätta mistad inkomst. Systemet med enhetliga ersättningar inne
bär därutöver att förtroendemän, som visserligen inte förlorar inkomst men som i samma utsträckning som andra förtroendemän offrar tid och krafter på uppdraget, får en icke obetydlig ersättning för det arbete som är förenat med uppdraget. Kommittén finner det svårt att hos förtroendeuppdraget se en så särpräglad valör att ersättningsfrågorna bör bedömas på annat sätt än när det gäller insatser på andra verksamhetsområden. Skäl anses därför föreligga att utge ersättning för kommunalmännens arbetsinsatser, särskilt i fråga om uppgifter på områden av utpräglad förvaltningskaraktär.
På grund av dessa överväganden förordar kommittén att den i nuvarande traktamentet ingående allmänna gottgörelsen bestämmes efter det arbete som är förenat med uppdraget. Förtroendemän med lika arbetsuppgifter bör erhålla lika stor gottgörelse. Eftersom ersättningsbesluten för kommu nen har begränsad betydelse från ekonomisk synpunkt och en fixering av ersättningarnas belopp i lag synes ägnad att försvåra anpassning efter ut vecklingen, föreslås kommunerna få frihet att själva bestämma såväl er sättningarnas belopp som de närmare föreskrifterna för ersättningarna. Den allmänna ersättningen bör kunna utgå som årsersättning, samman trädesersättning eller ersättning anpassad efter sammanträdets längd. Så få differentieringar som möjligt bör dock eftersträvas.
Måste kommun begränsa utgifterna för ersättning till förtroendemännen anser kommittén att detta i första hand bör drabba andra ersättningsbehov än sådana som hänför sig till mistad inkomst. Ersättningen bör därför i undantagsfall kunna individuellt anpassas efter inkomstbortfall och helt eller delvis förbehållas förtroendemän för vilka uppdraget medför förlust av inkomst. Begränsningar bör göras med avseende på ersättningens maximibelopp och ersättningen bör utgå med schablonmässigt bestämda belopp. Den utgiftsökning som utgivande av enhetliga ersättningar för med sig anser kommittén dock ej böra varaktigt hindra en kommun att be reda förtroendemännen i gemen skälig gottgörelse.
Kommunalrättskommittén finner det vidare rimligt att särskild ersätt ning för ökade levnadskostnader kan beredas förtroendemännen vid sidan av den förut behandlade allmänna ersättningen. Denna ordning medför bl. a. fördelen att större enkelhet skapas beträffande ersättningarnas ställ ning i skattehänseende och i fråga om beräkningen av pensionsunderlag och pensionsavgifter vid den allmänna tilläggspensioneringen samt att bätt re överensstämmelse nås med ersättningsformer som är vedertagna på andra områden. Större enhetlighet i de skilda kommunernas ersättnings regler anses även kunna vinnas på detta sätt.
Kommittén finner i fråga om
ersättning för resekostnader
tiden nu vara
mogen att upphäva de detaljerade bestämmelserna i KL om färdmedel, rese- klasser och minsta ressträcka. Förslaget härom säges dock i stort sett ej innebära att resekostnaderna bör ersättas i vidare mån eller efter andra normer än hittills. Dock anses anledning saknas att bibehålla nuvarande
Kungl. Maj:ts proposition nr 71 år 1962
regel att ersättning kan utgå endast för färd mellan bostaden och samman trädeslokalen. Goda möjligheter bör enligt kommittén finnas att ansluta de kommunala bestämmelserna i dessa hänseenden till de resereglementen soin kan gälla för kommunernas tjänstemän.
Genomföres kommitténs förslag, att ersättning för arbete som är förenat med kommunalt förtroendeuppdrag kan anpassas också efter den tids- utdräkt uppdraget medför samt att särskild ersättning kan utgå för kost nader för kost och logi, saknas enligt kommitténs mening anledning att be hålla bestämmelserna om
ersättning för särskild resdag.
Även den särskilda
regeln om
ersättning vid förrättningar utom kommunen
anses överflödig,
eftersom kommunerna enligt förslaget kan för sådana förrättningar till- lämpa de normer som antagits för sammanträden och förrättningar inom kommunen. Anses den allmänna ersättningsstandarden för låg kan den all männa regeln anses ge möjlighet för kommunen att tillämpa liberalare nor mer för enbart förrättningar utom kommunen.
Beträffande de
arvoden,
som enligt nuvarande bestämmelser kan utgå till
ordförande och annan förtroendeman med mera omfattande arbetsupp gifter, erinrar kommittén om att enligt de nyss förordade allmänna rikt linjerna för ersättning varje förtroendeman bör kunna tillerkännas en er sättning, som tillfredsställande gottgör honom för utfört arbete. Då kom mittén föreslagit att den allmänna ersättningen till förtroendemännen skall anpassas efter det arbete som är förenat med uppdraget saknas uppenbar ligen anledning att nu överväga en utökning av den krets, som skall kunna erhålla särskild ersättning. Kommittén hänvisar här till sitt i senare sam manhang redovisade förslag att sammanföra de särskilda arvodena och den allmänna ersättningen till en ersättningsform.
Möjligheterna att lämna
ersättning
med särskilda belopp
för utgifter
finner kommittén böra bibehållas.
Även suppleant som är närvarande vid sammanträde utan att därvid tjänstgöra i ledamots ställe bör enligt kommitténs förslag kunna beredas sammanträdesersättning, resekostnadsersättning och traktamente. Sup- pleantersättning säges dock självfallet inte alltid behöva fullt ut motsvara ledamotsersättning och begränsning anses böra få göras även med avseende å det antal sammanträden som berättigar till ersättning. I många nämnder torde ärendena och arbetsförhållandena dessutom vara sådana att sup pleanternas närvaro inte kan anses särskilt påkallad, i vilket fall det inte finns fog för ersättning. Kommittén understryker att anledning över huvud finns för kommunerna att iakttaga återhållsamhet i fråga om ersättning till suppleant.
Kommitténs förslag rörande ersättningsbestämmelsernas närmare utformning innebär att det nuvarande dagtraktamentet de las upp på kostnader för uppehälle ■—- traktamente —■ samt ersättning i huvudsak för utfört arbete — arvode. Den allmänna möjligheten att utge
Kungl. Maj:ts proposition nr 71 år 1962
37
arvode föreslås innefatta även nuvarande möjlighet att besluta om arvoden till särskilt betungade förtroendemän. Arvode skall bestämmas till skäligt belopp. Nuvarande begränsning av arvodesbesluts giltighet i tiden försvin ner. Kommunerna får själva avgöra i vilken utsträckning arvode skall utgå som sammanträdesarvode eller som årsarvode. Kommittén rekommenderar alt sammanträdesarvode beslutas då förtroendemannens insatser till över vägande del avser deltagande i sammanträde och arbete i nära anslutning därtill. Är uppdraget förenat med mera betydande fortlöpande arbete vid sidan av sammanträdena kan en kombination av sammanträdes- och års arvode vara lämplig. Enbart årsarvode anses böra utgå för uppdrag av större, på förhand bestämd omfattning. Förutom traktamente och arvode skall enligt förslaget kunna utgå resekostnadsersättning och ersättning för utgifter enligt grunder som kommunen bestämmer.
Genomföres förslaget får kommunerna självfallet mindre ledning än f. n. vid utformandet av ersättningsbesluten och tillämpningen av dem. Kommittén anser emellertid att uppbyggnaden av förslaget ökar möjlig heterna att ansluta de lokala ersättningsbestämmelserna till normalregle menten, särskilt i fråga om resekostnadsersättning och traktamente. Be träffande arvodena torde enligt kommitténs mening normalreglemente kunna upptaga en stomme för utformningen av ersättningsbeslut samt till- lämpningsföreskrifter av allmän räckvidd. Kommittén framhåller aitt en allmän anslutning från kommunernas sida till normalreglementen främjar önskvärd enhetlighet i ersättningsbesluten och ger underlag för praxis på området.
Vid sina överväganden rörande de kommunala förtroendemännens p e n- sioner behandlar kommittén först frågan huruvida några bestämmelser- fordras i KL i anslutning till
ATP.
Kommittén anför att starka skäl talar för att ersättning för mera tids krävande kommunala uppdrag jämställes med anställningsinkomst, något som även förutsattes i förarbetena till TPL. Frågan blir därför enligt kom mittén närmast om kommun bör åtaga sig ansvaret för ATP-avgifterna för enbart de stora ersättningarna eller för alla ersättningar som uppgår till minst 300 kronor. För en begränsning talar — förutom praktiska synpunk ter — att ett jämställande med anställning har mera utpräglat sakligt fog endast då det gäller de tidskrävande uppdragen. Mot eu begränsning an- föres att TPL medger att jämväl ersättning för mindre uppdrag behandlas såsom anställningsinkomst. Såsom skäl härför har hänvisats till de svårig heter, som skulle föreligga att uppställa en objektivt riktig gräns mellan olika uppdrag. Därtill kommer alt ersättningen, även när det gäller upp drag av mindre omfattning, ofta tjänar såsom gottgörelse för minskade ar betsinkomster, för vilka arbetsgivaren skulle ha erlagt ATP-avgifterna. For förtroendemännen kan ett hänförande av ersättningen till anställnings inkomst även såtillvida vara av intresse att inkomsten därigenom blir pen-
Kungl. Maj:ts proposition nr 71 år 1962
sionsgrumlimde redan när den uppgår till 300 kronor. Kommittén finner därför övervägande skäl tala för att kommunerna bör ha möjlighet att __såsom kommunförbunden f. n. rekommenderat — ikläda sig ansvaret för ATP-avgifter beträffande alla utgående arvoden. Uttryckligt stöd härför bör finnas i KL. Bestämmelsen bör med hänsyn till kommunernas frihet att besluta i ersättningsfrågor ge uttryck för deras frihet att själva bestämma även om ersättningarnas ställning i ATP-hänseende. Vidare föreslås kom munerna få möjlighet att betala pensionsavgifterna utan att överenskom melse träffas enligt 5 § andra stycket TPL att ersättningen skall hänföras till anställningsinkomst. I vissa fall kan en kommun nämligen finna det enklast att direkt ersätta förtroendemännen de egenavgifter de påförts för ATP vid den slutliga taxeringen. I övrigt anser kommittén ej erforderligt att ge några bestämmelser i KL i anslutning till ATP. Att ersättningarna är pensionsgrundande och att jämväl familjepension kan utgå följer av TPL.
Frågorna om förtroendemännens pensioner kan emellertid icke fullstän digt lösas inom ramen för ATP. I vissa fall kan en betalning av ATP-avgif- ter ej komma ifråga, i andra fall är en sådan betalning utan verkan i pen- sionshänseende eller ger avgifterna icke ett tillfredsställande pensionsskydd. Kommittén har därför övervägt olika möjligheter till lösning av frågorna om
åtgärder vid sidnn av ATP.
Kommunerna kunde t. ex. få möjligheter att
i annan ordning lämna förtroendemän, för vilka kommunen ej betalar ATP-avgift, en mot avgiften svarande gottgörelse (pensionsavgiftskompen- sation). En annan lösning skulle vara att i särskild bestämmelse skapa möj ligheter för kommunerna att i vissa fall göra särskilda pensionsutfästelser vid sidan av ATP. överväganden har också ägnats möjligheterna att kom binera de här antydda båda lösningarna.
De fall då åtgärder vid sidan av ATP kan komma ifråga är enligt kom mittén av högst olika angelägenhetsgrad. Särskilt angelägna kan åtgärder vara såvitt gäller förtroendemän, som med hänsyn till åldern ej kunnat in ordnas under ATP eller ej kan erhålla full sådan pension. Även i övrigt kan emellertid särskilda åtgärder för pensionering vara befogade, såsom exem pelvis då eu förtroendeman är sysselsatt på heltid med kommunala uppdrag mot en ersättning, som överstiger högsta pensionsgrundande inkomst en ligt TPL. Också när en förtroendeman frivilligt ställt sig utanför ATP kan ibland finnas skäl att kommunen bidrager till en pensionering, som för troendemannen själv ordnat. I åtskilliga fall torde emellertid skälen för kommunala åtgärder vara av avsevärt mindre styrka.
Ehuru kommittén finner skäl onekligen tala för ett generellt utgivande a' avgiftskompensation, avvisar kommittén denna lösning. Som motivering anföres att det synes föga pakallat att kommunerna utger ersättningar syf tande till ett längre gående pensionsskydd än den skäliga pension som re dan ATP skall bereda. Åtgärder vid sidan av ATP synes böra vara en kom munal angelägenhet allenast när särskilda skäl föreligger som är hänför
Kungi. Maj.ts proposition nr 71 år 1962
39
liga till den enskilde förtroendemannens insatser för kommunen. Begränsas
avgiftskompensationen till särskilda fall synes det emellertid enligt kom
mitténs mening icke särdeles praktiskt att utge sådan kompensation. En
kombination mellan avgiftskompensation ocli särskilda pensionsutfästelser
finner kommittén knappast erbjuda några fördelar. Kommittén förordar
därför att frågorna om åtgärder utanför ATP löses enbart genom bestäm
melse om särskilda pensionsutfästelser.
Bibehålies den nuvarande pensionsbestämmelsen i 46 § 3 mom. KL skulle
möjligheterna till särskild pensionering liållas öppna. I några hänseenden
anser kommittén emellertid den nuvarande bestämmelsen alltför snävt be
gränsa möjligheterna att sörja för en tillfredsställande pensionering. De
skäl, som kommittén funnit tala för en förbättring av förtroendemännens
ersättning, bör äga tillämpning också såvitt gäller pensionerna. Flertalet
förtroendemän beredes nu genom ATP ett förbättrat pensionsskydd. En för
bättring ter sig med hänsyn härtill i dagens läge berättigad jämväl såvitt
gäller dem, som står utanför ATP. önskemålen om möjligheter att tillför
säkra förtroendemännen familjepension bör nu kunna tillgodoses. Förtids
pension bör kunna komma ifråga. Det till uppdragets omfattning knutna
villkoret bör i enlighet med hemställan från kommunförbundens sida gö
ras mindre strängt. Pension bör vidare kunna ges såväl den,
som under en
lång följd av år innehaft ett arbetskrävande uppdrag exempelvis såsom ord
förande, som den, vilken fullgjort ett flertal olika uppdrag och därigenom
nedlagt ett omfattande arbete inom kommunen. Även fullmäktiguppdragen
och revisionsuppdragen bör därvid kunna medräknas såsom pensionsgrun-
dande.
Villkoret att uppdraget eller uppdragen innehafts under en lång följd av
år föreslår kommittén skola bibehållas. Anledning saknas att fatta pen-
sionsbeslut redan vid begynnelsen av ett uppdrag men möjlighet bör finnas
att fatta besluten såväl i efterhand som då förtroendemannen alltjämt inne
har uppdraget. Med hänsyn till möjligheterna att besluta om familjepension
och förtidspension kan det finnas anledning att överväga ett pensionsbeslut
så snart ett uppdrag haft sådan långvarighet att pension kan komina ifråga.
Dylika förhandsbeslut bör kunna avse en pension, som till storleken blir be
roende av uppdragstidens längd när pensionstillfället inträder. Pensions
förmånerna bör därvid kunna ges automatisk värdebeständighet.
Även villkoret att särskilda skäl skall föreligga för ett pensionsbeslut bör
enligt kommitténs mening såsom hittills komma till uttryck i bestämmel
sen. Detta villkor får emellertid i dagens läge eu något annan innebörd än
hittills. Särskilda skäl bör motivera ett pensionsbeslut just i det aktuella
fallet. Avgörandet måste träffas mot bakgrunden av förtroendemannens
ATP-förhållanden och särskilda skäl måste finnas att anse ATP-förmånerna
otillräckliga.
Kommittén framhåller att pensionsbestämmelsen är avsedd att komma
Kungl. Maj:ts proposition nr 71 år 1962
till användning främst när fråga är om äldre förtroendemän, som helt eller delvis står utanför ATP och som under flera mandatperioder intagit en mera framträdande plats i det kommunala livet. Bestämmelsen kommer sålunda att främst äga betydelse under en övergångstid. Den anses emeller tid i undantagsfall kunna tillämpas även i andra fall. Med hänsyn härtill anser kommittén att bestämmelsen bör placeras i själva kommunallagen och ej i övergångsbestämmelser till de nya ersättningsreglerna. Anledning synes enligt kommittén saknas att bibehålla skyldigheten att underställa besluten länsstyrelsens prövning.
Kommittén påpekar att samordning bör ske mellan de särskilda pen- sionsbesluten och ATP. I den mån äldre utfästelser ej helt kan ersättas av ATP kan kommunerna böra begränsa sina åtaganden med hänsyn till de förmåner, som kommer att åtnjutas genom ATP.
De föreslagna ersättningsbestämmelsernas
ikraftträdande
anser kom
mittén ej behöva medföra omedelbara ändringar av de skilda kommunernas nuvarande ersättningsbeslut. Nu gällande beslut säges givetvis kunna till- lämpas tills vidare. Det kan förutsättas att kommunförbunden kommer att aktualisera frågorna om kommunernas övergång till nya ersättningsbe stämmelser och ge anvisningar för denna övergång liksom beträffande de nya ersättningsbeslutens utformning.
Slutligen erinrar kommittén om att ändring av kommunallagens ersätt ningsbestämmelser får verkan också för kommunalförbunden utan att änd ringar vidtages i kommunalförbundslagen.
Landstingskommunerna
När det gäller ersättningsbestämmelserna i LL finner kommittén behovet av reformer inte vara lika framträdande som ifråga om motsvarande be stämmelser i KL. Kommittén förordar det oaktat att en omläggning av er sättningssystemet genomföres. Följande överväganden göres i betänkandet.
Kommittén anser fog finnas för att traktamentena — till skillnad från nuvarande praxis inom landstingskommunerna —- differentieras med hän syn till förtroendemännens bostadsorter. Differentieringen föreslås ske ge nom att dagtraktamentena även till landstingskommunernas förtroendemän delas upp på egentligt traktamente och arvode. Genom differentieringen nås, framhåller kommittén, en grundläggande jämställdhet mellan för troendemännen med avseende å ersättningens värde, och från praktisk syn punkt måste det vara fördelaktigt att den allmänna ersättningen för arbete som är förenat med uppdraget — arvodet — kan bestämmas utan att hän syn måste tagas till att ersättningen i vissa fall skall inrymma goltgörelse för ökade kostnader för uppehälle.
I fråga om landstingsmännens nuvarande rätt till ersättning anför kom mittén att det ligger i sakens natur att bestämmelsen om traktamente ej kan detaljerat ange under vilka förutsättningar landstingsmän skall äga
Kungi. Maj:ts proposition nr 71 år 1962
41
rätt till sådan ersättning. I sista hand blir det därför landstingen själva som får avgöra till vilka landstingsmän och efter vilka grunder traktamente skall utgå. Frågorna om traktamenten ligger därmed till sådan del i landstingens egna händer att det framstår som omotiverat att utforma bestämmelsen med utgångspunkt från att landstingsmän skall äga en rätt till ersättning. Lik nande synpunkter gör sig gällande också med avseende å den del av ersätt ningen, som skall utgöra arvode. Landstingsinännens behov av ersättning förutsätter kommittén i dagens läge säkerligen bli tillgodosedda utan någon i lag stadgad rätt för dem att erhålla gottgörelse. Kommittén föreslår därför att bestämmelserna om arvode och traktamente helt skall överensstämma med kommunallagens.
En reform förordas också beträffande resekostnadsersättningen. Denna bör, såsom föreslagits när det gäller primärkommunerna, kunna utgå efter grunder, som landstinget självt äger bestämma. Även bestämmelsen om er sättning för utgifter anses kunna utformas efter mönster av vad som före slagits beträffande KL.
Kommittén föreslår att bestämmelsen i 39 § 1 mom. tredje stycket att landstingsman, som inträtt i tjänstgöring sedan av honom anmält hinder underkänts, ej kan erhålla resekostnadsersättning eller traktamente för resdag om sådan ersättning utgått till i hans ställe inkallad suppleant skall utgå, enär den ej torde fylla någon större praktisk uppgift och ter sig för åldrad. Suppleanter i landstingens förvaltande och verkställande organ före slås kunna erhålla ersättning i samma mån som primärkommunernas suppleanter.
Landstingen skall enligt kommitténs förslag liksom primärkommunerna kunna åtaga sig att betala de ATP-avgifter, som svarar mot utgående arvo den, och få frihet att själva bestämma i vilken utsträckning och på vilket sätt avgifterna skall betalas.
Kommittén har vidare övervägt huruvida för landstingens del nu bör in föras möjligheter till särskilda pensionsutfästelser vid sidan av ATP. Be hovet av sådana bestämmelser torde emellertid enligt kommitténs bedö mande vara begränsat. De fall, då utfästelser skulle kunna komma ifråga, antages hänföra sig till förtroendeuppdrag, vilka nu ersättes genom års arvode. Av uppgifter om utgående ersättningar har framgått att arvodena endast i ett mindre antal fall uppgår till sådana belopp att en pensionering kan vara påkallad. Av dessa fall får flertalet antagas ha fått sin lösning genom ATP. Efter en övergångstid synes frågor om särskild pensionering sålunda kunna uppkomma allenast i rena undantagsfall. Möjligheter finns enligt kommittén att i dessa undantagsfall bestämma arvodets belopp så att förtroendemännen själva kan bära kostnaderna för ett mot arvodet sva rande pensionsskydd. Den föreslagna bestämmelsen i KL om särskilda pen sionsutfästelser syftar främst till ett bibehållande under en övergångstid av redan föreliggande möjligheter till pensionering. I LL skulle eu motsva
Kungl. Maj:ts proposition nr 71 år 1962
rande bestämmelse innebära en nyhet. Kommittén har med hänsyn till vad här sagts funnit sig icke böra föreslå att möjligheter till särskilda pensions utfästelser införes i LL.
Församlingarna
Behoven av reformer finner kommittén utan tvekan vara mindre fram trädande när det gäller de kyrkokommunala förtroendemännen än då fråga är om de borgerliga kommunernas förtroendemän. Några önskemål om änd ringar av ersättningsbestämmelserna synes heller icke ha framkommit vid genomförandet av församlingsstyrelsereformen. Särskild tvekan kan uppen barligen råda om behovet av möjligheter att till ledamöterna i församlingar nas beslutande organ utge arvode. De praktiska fördelarna av en överens stämmelse mellan ersättningsbestämmelserna i KL och i LFS anser kommit tén emellertid motivera en reform. De nya ersättningsbestämmelserna säges dock ej böra föranleda att ersättning i allmänhet utges i vidare mån än nu sker. När fråga är om ledamöter i beslutande organ bör ersättning i form av arvode komma ifråga allenast i undantagsfall.
Kommittén anser anledning saknas att nu införa möjlighet till särskild pensionering av församlingarnas förtroendemän. Den kyrkliga kommunen föreslås emellertid få samma möjligheter som de borgerliga att åtaga sig ansvaret för ATP-avgifter.
Kungl. Maj.ts proposition nr 71 år 1962
Remissyttrandena
Kommunalrättskommitténs förslag har fått ett mycket välvilligt motta gande av remissinstanserna. Sålunda har förslaget i princip tillstyrkts eller lämnats utan erinran av kommunförbunden och samtliga länsstyrelser. Av de 235 städer, landskommuner samt församlingar och kyrkliga samfällig- heter som yttrat sig över förslaget är det endast fyra församlingar som ställt sig helt avvisande till de föreslagna ändringarna.
De remissinstanser som tillstyrker förslaget i stort understryker i allmänhet de skäl kommittén anfört för att tiden nu är mogen att införa mera liberala regler om ersättning för kommunala förtroendeuppdrag. Re presentativa för dessa remissinstansers inställning är de uttalanden som göres av
svenska landskommunernas förbund.
Förbundet framhåller att ök
ningen av den kommunala verksamheten efter kommunindelningsreformen 1952 återspeglas inte bara i att antalet ärenden hos de beslutande och i många fall även hos de förvaltande organen ökat utan framförallt i att de uppgifter som de kommunala organen numera har att handlägga ofta är komplicerade och därför måste ägnas förhållandevis mycken tid och om sorg. Till en del har den ökade arbetsbelastningen kunnat balanseras genom att förvaltningen rationaliserats och tjänstemän i ökad utsträckning ställts till de kommunala organens förfogande. Även sedan denna process blivit
43
lielt genomförd' räknar förbundet med att de kommunala förtroendeupp
dragen blir krävande och att rekryteringen till uppdragen kommer att av
sevärt försvåras om nuvarande ersättningsbestämmelser bibehålies. För
bundet anser därför att kommunerna nu bör få möjligheter att allmänt och
fullt ut lämna ekonomisk ersättning för uppdrag, som förorsakar sina inne
havare mera kännbar tidsspillan eller uppoffringar av någon betydelse. För
delarna med en sådan reform finner förbundet ligga i öppen dag. Varje
kommun får möjlighet att anpassa ersättningarna efter sina behov.
Flera remissmyndigheter framhåller att möjligheterna att ge tillfredsstäl
lande ersättningar till kommunalmännen är av väsentlig betydelse för upp
rätthållandet av den kommunala självstyrelsen genom förtroendemän. En
ligt t. ex.
länsstyrelsen i Jämtlands län
är det väl känt, att svårigheter före
ligger i många kommuner att finna lämpliga personer, särskilt bland de
yngre, som är villiga att åtaga sig mera krävande uppgifter inom kommunal
förvaltningen. En icke ringa bidragande orsak härtill torde enligt länssty
relsen vara den återhållsamhet som präglar nuvarande ersättningsbestäm
melser.
Åtskilliga kommuner och församlingar,
särskilt de mindre, håller före
att något påtagligt behov av vidgade möjligheter att bereda förtroendemän
ekonomisk ersättning för deras uppdrag knappast finns i den egna kommu
nen eller församlingen. Med hänsyn till att förhållandena i större kommu
ner och församlingar kan motivera ett annat ställningstagande vill man
dock inte motsätta sig att möjlighet öppnas att då det är befogat utge högre
ersättningar än som kan utgå f. n.
Av de fyra remissorgan som helt tar avstånd från kommitténs förslag
lämnar två ingen närmare motivering för sina ståndpunkter. De båda andra
åberopar främst uppdragens karaktär av förtroendesysslor. Sålunda anför
kyrkorådet i Västerlanda församling
att det är av vikt att denna synpunkt
alltjämt får gälla i fråga om ledamotskap i kyrkoråd och beträffande andra
likartade uppgifter,
öckcrö församling
yttrar genom sitt kyrkoråd att nu
varande bestämmelser om ersättning till kommunala förtroendemän är till
räckligt generösa och att gränsen mellan förtroendemän och avlönade tjäns
temän inte bör suddas ut.
Frågan om denna gränsdragning beröres även av
svenska landskommu
nernas förbund.
Spörsmålet påkallar uppmärksamhet med hänsyn till be
stämmelserna i 7 § andra och tredje styckena samt 32 § KL om valbarliets-
och behörighetsvillkor för den ledande tjänstemannen inom kommunens
samfällda förvaltning, påpekar förbundet. Förbundet hänvisar till ett inträf
fat fall, där en kommunalnämndsordförande, vilken i denna egenskap var
chef för förvaltningen och därmed även personalchef, påstods ha erhållit
vissa med förtroendeuppdraget förknippade förmåner utöver vad som
är tillåtet enligt 4(5 § KL. Regeringsrätten förklarade, att kommunalman
nen kommit att i verkligheten intaga ställningen såsom en i kommunens
Kungl. Maj:ts proposition nr 71 år 1962
tjänst anställd befattningshavare och att han på grund av sina åligganden intog den ledande ställningen inom kommunens samfällda förvaltning. Eftersom han således inte längre var valbar till kommunalfullmäktig och ledamot av kommunalnämnden ansågs han ha frånträtt dessa uppdrag. Enligt förbundet är ordföranden i kommunens styrelse numera ej sällan heltidssysselsatt i detta uppdrag. Arvode och annan ersättning har anpas sats med hänsyn härtill för att förmå lämplig person att åtaga sig uppdra get. Förbundet finner det otillfredsställande att kommunala förtroendemän i denna framskjutna ställning skall behöva löpa risk att förklaras obehöriga att längre vara förtroendemän. Emellertid förutsätter förbundet att den föreslagna liberaliseringen av ersättningsbestämmelserna inte skall med föra någon försämring i här berört avseende. Ett klarläggande uttalande i frågan anser förbundet dock vara av värde till ledning för kommunerna och besvärsmyndigheterna.
I flertalet tillstyrkande yttranden godtages kommunalrättskommitténs förslag till nya ersättningsbestämmelser utan närmare kommentarer. Åt skilliga remissorgan gör emellertid utförligare uttalanden, som delvis inne fattar andra bedömanden än dem kommittén redovisat.
Så gott som alla remissinstanserna — däribland samtliga länsstyrelser utom en samt kommunförbunden — ansluter sig till förslaget att full mäktige skall kunna få ersättning i samma utsträckning som ledamöter i styrelser och nämnder.
Svenska stadsförbundet
finner förslaget härom, som tillgodoser ett önskemål som motionsvis fram förts i riksdagen, stå i god överensstämmelse med vår tids uppfattning att ingen medborgare av ekonomiska skäl bör vara hindrad att åtaga sig kom munalt förtroendeuppdrag. Enligt
svenska landskommunernas förbund
har
särskilt inom kommunalförbunden ett behov gjort sig gällande av vidgade möjligheter att lämna ersättning till fullmäktigledamöterna, som ofta på grund av långa resor och mindre goda kommunikationer nödgas sätta till mycken tid för att deltaga i sammanträdena.
Överståthållarämbetet
förut
sätter att särskild ersättning inte skall utgå till borgarråd, som tillika är stadsfullmäktig, eftersom det ingår i borgarråds tjänsteåliggande att när vara vid fullmäktiges sammanträden.
Återhållsamhet i fråga om sådana ersättningar till fullmäktige som inte avser gottgörelse för direkta utlägg rekommenderas från flera håll.
Stads
fullmäktige i Sigtuna
framhåller t. ex. att fullmäktigsammanträdena i de
flesta kommuner hålls på kvällstid och i allmänhet torde taga relativt kort tid i anspråk. Ledamöterna beredes i regel också tillfälle att i förväg på sin fritid sätta sig in i de frågor som skall förekomma på sammanträdena. Endast i de största städerna och i sällsynta undantagsfall i övrigt torde det enligt yttrandet förekomma att fullmäktigledamöter behöver disponera någon del av sin ordinarie arbetstid för att förbereda sammanträdet. De ringa ersättningsbelopp som det i regel blir fråga om torde knappast spela
Kungl. Maj:ts proposition nr 71 år 1962
45
någon ekonomisk roll för den enskilde medan det tillsammantaget rör sig
om ganska stora belopp för kommunerna, åtminstone när det gäller små
kommuner med begränsade tillgångar. Fullmäktige vill emellertid med
hänsyn bl. a. till kommunens frihet att bestämma om ersättningar inte ställa
sig negativ till den föreslagna reformen. Samma inställning har
drätsel kam
maren i Eskilstuna
En helt negativ hållning i denna fråga intager däremot
kommunalfull
mäktige i Björkviks kommun,
som kort konstaterar att ersättning till full
mäktig för annat än utlägg inte är förenligt med uppdragets karaktär av
förtroendeuppdrag.
Möjligheterna enligt förslaget att utge ersättning till suppleant
välkomnas av de flesta remissmyndigheter. Denna möjlighet anses sålunda
fylla ett verkligt behov och medverka till att suppleanternas intresse för de
kommunala frågorna stimuleras och deras kompetens att fylla sin funk
tion ökas. Ett fåtal remissorgan ställer sig dock tveksamma till värdet av
förslaget i denna del.
Kommunalrättskommitténs uppfattning, att någon rätt för förtroende
männen att erhålla ersättning inte bör införas utan att ersätt
ning liksom hittills skall utgå endast om kommunen fattar beslut därom,
delas allmänt av remissinstanserna. Detta ställningstagande från kommit
téns sida säges innebära ett glädjande erkännande av den kommunala själv
bestämmanderätten. Uttalanden i denna riktning gör bl. a.
kommunför
bunden.
Stadsfullmäktige i Bollnäs
vill inte motsätta sig kommittéförslaget men
ifrågasätter om det inte, för att nå en enhetlig tillämpning av bestämmel
serna, hade varit önskvärt att förslaget givits striktare linjer med mera in
gående anvisningar på generella regler för att bestämma ersättningarnas
storlek. Ett i lagen infört stadgande om rätt till skälig ersättning säges
sålunda vara av betydelse i detta sammanhang. Även
stadsfullmäktige i
Nyköping
anser att rätt till ersättning bör föreligga i vissa fall. Genom att
varje kommun själv får fatta beslut om ersättningar åsidosättes likställig
heten mellan medborgare i olika kommuner. Om principen att ersättningen
utgör gottgörelse för utförd prestation skall gälla, vilket är fullmäktiges
åsikt, bör principen äga giltighet oavsett i vilken kommun prestationen ut-
föres. Då de flesta myndiga kommunmedlemmar teoretiskt är skyldiga att
åtaga sig kommunala förtroendeuppdrag borde de enligt fullmäktiges me
ning ha ovillkorlig rätt till ersättning, avpassad efter den arbetsinsats som
göres och de löneförhållanden som gäller på orten för jämförbara presta
tioner. Liknande tankegångar återspeglas även i ett fåtal andra remissvar.
Beträffande de föreslagna ersättningsformerna är det fram
för allt uppdelningen av nuvarande traktamenten på arvode och egentligt
traktamente som tilldrar sig remissmyndigheternas intresse. En stor majo
ritet bland dem tillstyrker förslaget i denna del eller lämnar det utan erin-
Kungl. Maj:ts proposition nr 71 år 1962
rån. Hit hör bl. a.
statskontoret, riksförsäkringsverket,
så gott som alla
läns
styrelserna
samt
kommunförbunden.
De remissinstanser som gjort särskil
da uttalanden ansluter sig i regel helt till de synpunkter som kommittén anfört. Särskilt understrykes att det inte bör komma ifråga att införa ett system med individuellt bestämda ersättningar för förlorad arbetsinkomst. Ett sådant system skulle, framhåller bl. a.
svenska stadsförbundet,
säker
ligen medföra så betydande svårigheter i den praktiska tillämpningen att det redan på grund därav måste avvisas. I likhet med kommittén anser för bundet att den föreslagna ordningen dock inte bör utgöra hinder mot att inkomstbortfall särskilt beaktas vid bestämmandet av den allmänna gott- görelsen i form av arvode för det arbete som är förenat med uppdraget. För bundet utgår från att begreppet arbete får tagas i en vid bemärkelse och att däri innefattas uppgifter av det slag som avser ledande och samord nande funktioner och som kräver insatser vilka inte alltid låter sig mätas i offrad tid.
I en del yttranden framhålles starkare än vad kommittén gjort att in komstbortfall bör beaktas när arvode fastställes.
Länsstyrelsen i Kristian
stads län
säger sig vara medveten om att vissa delvis vägande principiella
skäl kan anföras till stöd för en direkt ersättning för minskad arbetsför tjänst. Inte minst av praktiska skäl anser länsstyrelsen det dock vara att föredraga att förtroendemän med samma arbetsuppgifter får ersättning med lika stora belopp. Dessa tankegångar återfinns också i flera andra remissvar.
En uppdelning av arvodet på ersättning för arbetsinsatsen och ersättning för inkomstbortfall förordas av
stadsfullmäktige i Kristinehamn
och
Hag-
fors
samt
drätselkammaren i Kiruna.
En sådan princip säges vara nödvän
dig för att alla skall få möjlighet att på lika villkor fullgöra de förtroende uppdrag som anförtrotts dem. Tillämpningen av dylika regler anses inte behöva medföra oöverstigliga svårigheter. Sålunda uttalar
stadsfullmäktige
i Kristinehamn
att svårigheter givetvis kan uppstå vid beräkning av in
komstbortfall för enskilda företagare men alt möjlighet finns att låta det aktuella årets eller det närmast föregående årets taxering ligga till grund för beräkningen, varvid ersättningen eventuellt kan maximeras. För de icke förvärvsarbetande kvinnorna kan den genomsnittliga arbetsinkomsten för kvinnlig arbetskraft få utgöra det basbelopp efter vilket ersättningen skall beräknas. Liknande överväganden redovisar
stadsfullmäktige i Kri
stianstad, drätselkammaren i Eskilstuna
och
kyrkofullmäktige i Kristine
hamn. Kommunalfullmäktige i Smedjebackens köping,
som dock godtar
kommitténs förslag, upplyser att ersättning för inkomstbortfall hittills läm nats till köpingens förtroendemän och att erfarenheterna av detta svstem är enbart goda, varför anledning saknas att ompröva beslutet härom. Hur beräkningen av inkomstbortfallet sker redovisas inte i yttrandet.
Länsstyrelsen i Älvsborgs län
delar inte kommunalrättskommitténs upp
Kungl. Maj:ts proposition nr 71 år 1962
fattning beträffande arvode till fullmäktige. Enligt länsstyrelsen varierar omfattningen av det arbete enskilda ledamöter lägger ned på uppdraget högst avsevärt. Den ene ägnar regelmässigt lång tid åt att förbereda sig för sammanträdet medan den andre går dit så gott som helt oförberedd. Då ersättningarna i stort sett måste bli enhetliga kommer de många gånger att stå i dålig relation till den enskildes arbetsprestation. Länsstyrelsen ifrågasätter därför om ersättning för arbetsprestation över huvud bör utgå till fullmäktige. Ersättning till dessa bör i stället utgå efter grunder som ger dem gottgörelse för kostnader för uppehälle och resor.
Ett stort antal remissmyndigheter understryker behovet av att nor malreglementen upprättas till ledning för kommunerna när de skall besluta i ersättningsfrågorna. Normalreglementen anses nödvändiga inte minst för att motverka de olikheter i fråga om ersättningarna i skilda kom muner som de föreslagna bestämmelserna eljest kan leda till. Uttalanden av denna innebörd gör bl. a.
länsstyrelserna i Södermanlands, Göteborgs
och Bohus, Skaraborgs
och
Västmanlands lån, stadsfullmäktige i Kalmar,
kommunalfullmäktige i Emmaboda köping
och
hushållningssällskapens
förbund.
Av kommunförbunden har
svenska landskommunernas förbund
och
svenska landstingsförbundet
förklarat sig beredda att medverka till en in
sats av kommunförbunden för att åstadkomma normalreglementen i syfte att främja enhetlighet beträffande de kommunala ersättningarna. Samma inställning har
svenska stadsförbundet,
dock endast när det gäller resekost-
nadsersättning och traktamente. I fråga om normalreglementen för arvo den har detta förbund en avvikande uppfattning. Skall ett normalregle mente fylla någon verklig uppgift, heter det i förbundets yttrande, torde det vara ofrånkomligt att reglementet innehåller mera än en stomme för ersättningsbeslutens utformning samt tillämpningsföreskrifter av allmän räckvidd. Enligt gammal praxis avstår förbundet emellertid från att i sin konsultationsverksamhet göra uttalanden om skäligheten av ersättningsbe lopp som föreslagits eller beslutats i olika städer. Det synes även svårför enligt med kommitténs förslag om större frihet för kommunerna i detta hänseende att samtidigt förutsätta en anpassning efter normalreglementen. Därtill kommer att kommunerna rimligen måste taga hänsyn till åtskilliga speciella förhållanden såsom kommunens allmänna struktur, kommunför valtningens organisation och arbetsformerna för kommunens styrelse. Det torde vara hart när ogörligt att fullt ut beakta dessa förhållanden i ett cen tralt upprättat normalreglemente. En mera schematisk gruppering av stä derna efter folkmängden torde således inte vara tillfyllest. Förbundet är därför mycket tveksamt om möjligheterna att införa normalreglementen rörande arvodena.
Kommunalrättskommitténs förslag beträffande de kommunala förtroen demännens pensioner vinner på det hela taget fullständig anslutning
Kungl. Maj.ts proposition nr 7i år 1962
bland remissinstanserna. Allmänt uttalas tillfredsställelse över att fi'ågan nu får sin lösning. I flera yttranden frainhålles att förslaget i stort sett endast slår fast den ordning som redan nu tillämpas i många kommuner.
Svenska landskommunernas förbund
finner förslaget tillgodose alla rimliga
behov och önskemål beträffande kommunernas möjligheter att vidtaga åt gärder för pensionering av förtroendemännen, såväl med avseende å ATP- avgifter som beträffande särskilda pensionsutfästelser i form av ålderspen sion, förtidspension och familjepension.
Svenska stadsförbundet
konstate
rar med tillfredsställelse att kommittén beaktat de synpunkter som kom munförbunden tidigare framfört i frågan.
Riksförsäkringsverket
förklarar
sig inte ha någon erinran mot förslaget i detta hänseende. Borttagande av underställningsskyldigheten i fråga om särskilda pensionsutfästelser till- styrkes uttryckligen av
svenska landskommunernas förbund
samt
länssty
relserna i Uppsala
och
Västerbottens län.
I enstaka yttranden förordas smärre justeringar av kommittéförslaget. Sålunda anser
stadsfullmäktige i Nyköping
att kommun skall vara skyldig
att på begäran av förtroendeman ikläda sig ansvaret för ATP-avgifter.
Stadsfullmäktige i Gävle
och
kommunalfullmäktige i Österfärnebo kom
mun
finner det från rättvisesynpunkt befogat att möjlighet skapas att utge
kompensation för pensionsavgifter. Vad gäller särskilda pensionsutfästel ser hävdar
stadsfullmäktige i Borås
att sådana utfästelser bör kunna göras
senast i samband med valet av förtroendemannen. Som motivering anföres, att det finns ett stort antal heltidsarvoderade förtroendemän i landet, vil kas ställning är sådan att ett betryggande pensionsskydd kan vara ej blott skäligt utan även erforderligt för att få kvalificerade personer att åtaga sig uppdragen. Det bör därför vara kommunen obetaget att redan före valet tillförsäkra en förtroendeman — utöver ATP — betryggande och skäliga såväl egen- som familjepensionsförmåner, framhålles i yttrandet.
Förutsättningarna för särskilda pensionsutfästelser bör anges tydligare, såsom beträffande den minsta tid som förtroendemannen skall ha innehaft kommunala uppdrag, påpekar
kommunalfullmäktige i Björkviks kommun.
Länsstyrelsen i Västernorrlands län
finner tillräckliga skäl ej föreligga att
pension skall kunna tillerkännas kommunal revisor.
Länsstyrelsen i Älvs
borgs län
framhåller att särskilda pensionsutfästelser bör bli aktuella en
dast för förtroendemän som ej omfattas av ATP. För att vinna enhetlighet mellan kommunerna synes det av hittills gjorda erfarenheter att döma nödvändigt att besluten underställes länsstyrelsens prövning. En sådan ordning torde ej vålla större olägenhet för kommunerna eftersom behov av särskilda pensionsutfästelser kan antagas föreligga endast under en be gränsad övergångstid.
I detta sammanhang påpekar
drätselkammaren i Linköping
och
stads
fullmäktige i Motala,
i vilkas yttranden
länsstyrelsen i Östergötlands län
instämmer, att arvoden till kommunala förtroendemän bör kunna läggas
49
till grund också för beräkning av ersättningar från allmän sjukkassa. Om
förtroendemannen på grund av uppdraget förlorar lön skulle det nämligen
eljest kunna inträffa att han flyttades ned till en lägre sjukpenningklass
än den han förut tillhört. Enligt länsstyrelsen lär dock denna olägenhet
undanröjas om ett föreliggande förslag till lag om allmän försäkring ge
nomföres.
Allmän enighet råder bland remissinstanserna om att i huvudsak sam
ma ersättningsregler som för kommunerna bör gälla även för lands
tingens och församlingarnas förtroendemän. Förslaget
därom lämnas utan erinran bl. a. av
svenska landstingsförbundet, förvalt
ningsutskotten i Stockholms, Göteborgs och Bohus
samt
Norrbottens läns
landstingskommuner
och av
flertalet församlingar. Svenska landskommu
nernas förbund
förutsätter att bestämmelserna skall gälla även för kom
munalförbundens förtroendemän.
Avvikande meningar råder endast beträffande möjligheterna att genom
särskilda utfästelser tillerkänna landstingskommunernas och församlingar
nas förtroendemän pensioner. Att möjlighet därtill bör finnas förordas av
länsstyrelserna i Södermanlands
och
Västmanlands län
samt
Stockholms
förorters samarbetsnämnd. Svenska landstingsförbundet, förvaltningsut
skotten i Malmöhus, Västmanlands
och
Västernorrlands läns landstings
kommuner
samt
drätselkammaren i Linköping
anser att landstingskom
mun bör äga rätt att göra särskilda utfästelser. Landstingsförbundet fin
ner frågan härom visserligen inte vara av någon betydande storleksord
ning men anser, att det dock i vissa fall kan vara behövligt med särskilda
pensionsbestämmelser. Skäl talar därför för att landstingen i likhet med
primärkommunerna får möjlighet att göra sådana utfästelser.
Länssty
relsen i Hallands län, kyrkofullmäktige i Nyköpings S:t Nicolai försam
ling
och
kyrkofullmäktige för den kyrkliga samfälligheten i Malmö
anser
behov föreligga även i församlingarna att kunna göra särskilda pensions
utfästelser.
Genomföres förslaget att ersättningar till kommunala förtroendemän
skall uppdelas i arvode, traktamente, resekostnadsersättning och ersättning
för utgifter bör enligt
länsstyrelsen i Stockholms län
omarbetning ske av
vissa bestämmelser i speciallagstiftning vilka hänvisar till de
kommunala ersättningsreglerna. Som exempel nämns bl. a. 130 § taxerings-
förordningen samt 6 § lagen om vägnämnder och länsvägnämnder. I dessa
lagrum talas nämligen om traktamente och ersättning för resdag. Vissa juste
ringar torde enligt länsstyrelsen även böra ske av bestämmelser som i fiåga
om ersättning för uppdrag hänvisar till vad som gäller för sådan ledamot av
kommunal nämnd som utsetts till ordförande.
Kungl. Maj.ts proposition nr 71 år 1962
4
—
Bihang till riksdagens protokoll 1962. 1 sarnl. Nr 71
50
Knngl. Mnj:ts proposition nr 71 år 1962
Departementschefen
Från början gällde i vår kommunallagstiftning huvudprincipen att er
sättning inte skulle utgå för kommunala förtroendeuppdrag. Efter hand
har emellertid i allt större utsträckning möjligheter öppnats att ersätta
förtroendemännen de kostnader de måste vidkännas i samband med att de
fullgör sina uppdrag. Ersättning kan sålunda f. n. utgå bl. a. för resekost
nader och kostnader för uppehälle. Den ursprungliga inställningen har
alltså i stort sett fått vika. Som huvudprincip torde nu i stället gälla att
förtroendeuppdragen skall vara oavlönade. Inte heller denna princip står
emellertid orubbad. Sedan länge har möjlighet funnits att bevilja ersätt
ning till vissa betungade förtroendemän för det arbete som är förenat med
deras uppdrag. Även övriga ersättningar kan i viss utsträckning sägas bereda
gottgörelse för utfört arbete.
Den förändring som skett i inställningen till ersättningsfrågorna ter sig
naturlig med hänsyn till den utveckling som ägt rum på samhällslivets skil
da områden. Utvecklingen har medfört att kommunernas förvaltningsupp
gifter blivit alltmer omfattande och komplicerade. Den ökande befolknings-
koncentrationen till tätorter har rest större krav på kommunala insatser.
En förändring har också inträtt i synen på kommunernas uppgifter vilken
tagit sig uttryck i att allmänintresset i stället för gemensamhetsintresset
kommit att utgöra norm för den kommunala kompetensen. Expansionen
av den kommunala verksamheten och nödvändigheten av effektivare för
valtningsapparater inom kommunerna har tvingat fram större och ekono
miskt mer bärkraftiga kommunala självstyrelseenheter. Alla dessa fakto
rer har självfallet givit de kommunala förtroendemännen större arbetsbörda
och ansvar. Därtill kommer att det stegrade arbetstempot ökat fritidens be
tydelse för den enskilde. Även de växande möjligheterna att utnyttja fri
tiden har gjort den mer värdefull. Det synes givet att dessa förhållanden
minskar den enskilde medborgarens benägenhet att frivilligt offra fritiden
utan att få ekonomisk kompensation därför.
Det är mot denna bakgrund man får se de förslag kommunal rättskom-
mittén nu lagt fram. Förslagen innebär i huvudsak att kommunerna får
en allmän möjlighet att ersätta förtroendemännen för det arbete som
är
förenat med förtroendeuppdragen. Även i övrigt föreslås ersättningsregler
na bli utformade efter mer liberala regler än hittills. Förslagen har så gott
som undantagslöst hälsats med stor tillfredsställelse av remissinstanserna.
Jag kan för egen del helt ansluta mig till de principer som förslagen vilar
på. Expansionen av kommunernas verksamhet har fortsatt efter 1950, då
ersättningsbestämmelserna senast blev föremål för en allmän översyn. Att
denna utveckling kräver ökade insatser från kommunalmännens sida är
ovedersägligt. Det synes även finnas fog för kommitténs uttalande att man
Öl
i dag mera allmänt anser att ersättning bör utgå för arbetsinsatser på
samhällslivets område. Detta bestyrkes av de i flera remissyttranden om
vittnade svårigheterna att förmå dugande medborgare att frivilligt åtaga
sig oavlönade förtroendeuppdrag. En sådan inställning är ganska naturlig
med hänsyn till den förut skisserade allmänna samhällsutvecklingen. Det
kan knappast vara realistiskt att i detta läge hålla fast vid en princip som
inte längre har något gensvar hos medborgarna och som för övrigt redan
är genombruten. Ersättningsreglerna bör enligt min mening nu anpassas
till dagens syn på de kommunala förtroendeuppdragen. Kommittéförslaget
ger uttryck härför.
Vad jag nu sagt skulle strängt taget leda till att kommunalmännen över
lag borde få en lagstadgad rätt till ersättning för sina uppdrag
som fallet f. n. är med landstingsmännen. Jag delar emellertid kommunal-
rättskommitténs och de flesta remissmyndigheternas, bl. a. kommunför
bundens, mening att en sådan ordning skulle vara mindre väl förenlig
med den kommunala självbestämmanderätten. Även från andra synpunkter
framstår det som mest ändamålsenligt att kommunerna själva får avgöra
om och i vilken utsträckning ersättningar skall utgå. Förhållandena i kom
munerna är så skiftande att enhetliga normer svårligen kan fastställas. I
många fall kan, såsom påpekats i flera remissvar, även i fortsättningen
finnas skäl att inte utge ersättning för mindre betungande uppdrag. Man
torde inte heller behöva befara att kommunernas frihet att bestämma i er
sättningsfrågorna skall utgöra hinder för förtroendemännen att få skälig
gottgörelse. Den allmänna inställning kommunerna redovisat i sina remiss
svar ger tvärtom stöd åt uppfattningen att kommunerna skall finna det
angeläget att bereda förtroendemännen ersättning då det är påkallat. Er
sättningsfrågorna synes därför få en tillfredsställande lösning om kom
munerna såsom kommittén föreslår får möjligheter att allmänt och fullt
ut gottgöra förtroendemän för vilka uppdraget medför uppoffringar av
någon betydelse.
I överensstämmelse med denna princip har kommittén föreslagit att nu
gällande begränsningar i fråga om möjligheterna att lämna ersättning
till vissa förtroendemän inte längre bibehålies. Begränsningarna
avser fullmäktige samt suppleanter i nämnderna. Fullmäktige kan visser
ligen erhålla resekostnadscrsättning och, om resan från hemorten till sam
manträdesorten måste företagas på särskild dag, jämväl resdagsersättning
men däremot inte såsom andra förtroendemän dagtraktamenten och pen
sion. De uttalanden som i detta hänseende allmänt göres i remissyttrandena
ger vid handen att skäl hänförliga till den särskilda förtroendekaraktären
i fullmäktiges uppdrag inte längre kan åberopas för att upprätthålla denna
skillnad mellan fullmäktige och andra förtroendemän. Däremot torde det
som jag förut sagt finnas tog för det på en del hall framförda argumentet
att full mäktig uppdragen i många kommuner inte tar sådan lid i anspråk
4
* —
Bihang till riksdagens protokoll 1962. 1 samt. Nr 71
Kungl. Maj.ts proposition nr 71 år 1962
att ersättningar utöver de nuvarande är påkallade. Kommittéförslagen innebär emellertid inte mer än att kommunerna får möjlighet att då det är befogat lämna fullmäktige ersättning efter samma principer som andra för troendemän. Förslaget tillmötesgår här krav som rests bl. a. från kommun- förbundens sida och det har vunnit nästan alla remissinstansernas gillan de. Jag förordar för min del att förslaget genomföres. Vidare delar jag kommitténs mening att ersättning bör kunna utges till suppleanter i kom munens nämnder även i de fall då suppleanterna inte tjänstgör i stället för ordinarie ledamöter. F. n. kan ersättning inte utges i dessa fall. Många kommuner har vid remissbehandlingen understrukit att suppleanternas närvaro ofta är i hög grad önskvärd även då de inte tjänstgör som leda möter. Genom närvaron vid sammanträdena stimuleras deras intresse för arbetsuppgifterna samtidigt som de blir bättre skickade att vid förfall för ordinarie ledamot inträda i dennes ställe. Emellertid kan det finnas an ledning att ge lägre ersättningar, särskilt för utfört arbete, till närvarande suppleanter än till dem som tjänstgör som ledamöter eller att på annat sätt begränsa suppleantersättningarna. I sådana nämnder, där det inte kan anses vara av vikt att suppleanterna är närvarande vid sammanträdena vid sidan av de ordinarie ledamöterna, bör ersättning inte alls utgå till suppleanterna. Bedömningarna i dessa avseenden anser jag kunna i likhet med andra er sättningsfrågor överlämnas till kommunerna. Huvuddelen av remissinstan serna har intagit samma ståndpunkt. Jag förordar alltså kommitténs för slag även i denna del.
Stadfästandet av principen att alla förtroendemän skall fullt ut kunna ersättas för såväl kostnader som arbete i samband med de kommunala uppdragen befarar svenska landskommunernas förbund kunna leda till svårigheter vid gränsdragningen mellan kommunala för troendemän och kommunala tjänstemän. Gränsdragningen har betydelse på grund av bestämmelserna i 7 och 32 §§ KL, enligt vilka i kommunens tjänst anställd befattningshavare, som såsom föredragande inför kommunens styrelse eller eljest intar den ledande ställningen inom kommunens samfällda förvaltning, inte är behörig att inneha uppdrag som fullmäktig eller som ledamot eller suppleant i kommunens styrelse eller annan kommunal nämnd. Enligt förbundet är ordföranden i kommunens styrelse numera ofta heltidssysselsatt med detta uppdrag. Arvode och annan ersättning till honom avpassas regelmässigt med hänsyn härtill. Förbundet finner det otillfredsställande att kommunala förtroendemän i denna fram skjutna ställning skall behöva löpa risk att bli obehöriga att längre vara för troendemän. Med detta uttalande åsyftas ett nyligen inträffat fall, då en kommunalnämndsordförande som intog den ledande ställningen inom kom munens samfällda förvaltning förklarades ha kommit att i verkligheten intaga ställningen såsom anställd befattningshavare i kommunens tjänst och således vara obehörig att längre inneha sitt förtroendeuppdrag. I an-
Kungi. Maj:ts proposition nr 71 år 1902
Kungl. Maj:ts proposition nr It år 1962
53
slutning härtill vill jag i första hand erinra om att kommittéförslaget i stort
sett inte innebär någon utökning av redan nu föreliggande möjligheter att
utge ersättningar till den förtroendeman i kommunen på vilken 7 eller 32 §
kan bli tillämplig. Några nya svårigheter att göra gränsdragningen kommer
ett genomförande av förslaget därför inte att medföra. Jag vill ytterligare
tillägga att den av svenska landskommunernas förbund påtalade risken
inte torde föreligga så länge ersättning till förtroendemannen beslutas att
utgå i de former som regleras i KL. Det måste därvid uppmärksammas, att
arvodets storlek skall bestämmas uteslutande med hänsyn till det arbete
uppdraget kan väntas medföra och den tid som åtgår för uppdraget men
däremot inte får göras beroende av den tid en viss förtroendeman innehaft
uppdraget.
Beträffande ersättningsformerna är den väsentligaste nyheten
i kommitténs förslag att det nuvarande traktamentet föreslås bli uppdelat
i arvode, som skall utgöra ersättning för det arbete som är förenat med
förtroendeuppdraget, samt traktamente utgörande ersättning för ökade lev
nadskostnader. Vad som särskilt tilldrar sig intresse i detta sammanhang
är givetvis efter vilka principer arvode skall bestämmas. Kommittén hai
efter noggranna överväganden stannat för att arvoden bör fastställas väsent
ligen med hänsyn till de arbetsuppgifter förtroendemannen ålägges och
den tid han får sätta till på grund av uppdraget. Förtroendemän med sam
ma arbetsuppgifter skall alltså i princip tå lika stora arvoden. I de undan
tagsfall då en kommun anser sig av ekonomiska skäl böra starkt begränsa
ersättningarna till förtroendemännen förordar dock kommittén att arvodet
skall kunna avpassas individuellt efter inkomstbortfall. Fn stor majoritet
bland remissinstanserna, bl. a. kommunförbunden, har anslutit sig till kom
mitténs ställningstagande. Röster saknas emellertid inte för ett system
som i första hand tar sikte på att ersätta inkomstbortfall. För min del bi
träder jag kommitténs mening att ett sådant system lätt blir för invecklat
i tillämpningen, och använder man långtgående schablonberäkningar av
viker systemet inte väsentligt från det föreslagna. I likhet med huvud
parten av de hörda remissorganen förordar jag därför kommittéförslagets
linje. Såsom kommittén framhållit leder denna till att förtroendemännen
lämnas gottgörelse för inkomstbortfall av normal storleksordning samtidigt
som de vilka i mindre omfattning eller inte alls förlorar inkomst ersättes
för arbetsprestation. Längre lär man knappast kunna komma utan inveck
lade ersättningsregler. Räknar man med att arvodet skall täcka normala
inkomstförluster får man en naturlig nedre gräns för vad som kan anses
vara skäligt arvode. Då detta belopp torde komma alt ligga förhållandevis
lågt, i varje fall i mindre kommuner där sammanträdena merendels inte
hålls på normal arbetstid, behöver man inte befara alt ens mindre bärkraf
tiga kommuner skall sakna ekonomiska resurser all betala åtminstone så
höga arvoden alt förtroendemännen i gemen får täckning för inkoinstbort-
fall. Jag kan därför inte biträda kommitténs mening att arvodet i undan tagsfall skall kunna bestämmas individuellt efter förlorad inkomst. Arvo dena bör enligt min åsikt alltid bestämmas med hänsyn till det arbete upp draget i allmänhet medför och den tid som får sättas till för uppdraget, varvid bör beaktas att arvodena minst bör täcka normalt inkomstbortfall. Att fastställa vilka inkomster förtroendemännen i genomsnitt kan antagas gå miste om torde inte erbjuda oöverstigliga svårigheter för fullmäktige. Det synes mig också lämpligt att fullmäktige i enlighet med kommitténs förslag får avgöra om arvode skall utgå som sammanträdesarvode eller årsarvode eller som en kombination av dessa ersättningsformer. I remiss- svaren har invändningar inte rests häremot.
I fråga om övriga ersättningsformer innebär kommunalrättskommitténs förslag i huvudsak, att ersättning för ökade levnadskostnader skall kunna utgå som dag- och nattraktamente och att ersättning för resekostnader lik som nu skall utgå som resekostnadsersättning. Gällande detaljerade regler i sistnämnda hänseende såsom om kortaste ersättningsgilla vägsträcka och reseklass föreslås upphävda. Möjligheten att ersätta särskilda utgifter för kommunens räkning bibehålies enligt förslaget, varemot bestämmelserna om särskilda arvoden till vissa speciellt betungade förtroendemän samt om ersättning för särskild resdag och för förrättningar utom kommunen utgår. Arvoden till betungade förtroendemän avses skola regleras enligt den allmänna bestämmelsen om arvoden och behovet av ersättningar för resdag och förrättningar utom kommunen kan tillgodoses inom ramen för möjlig heterna att utge arvode, traktamente och resekostnadsersättning. Kommit téns förslag har utan närmare kommentarer godtagits vid remissbehand lingen. Inte heller jag har några invändningar mot förslaget i dessa hän seenden, vilket står i överensstämmelse med principen om kommunernas frihet att själva närmare utforma ersättningsnormerna.
För att kommunerna skall få någon ledning då de skall bestämma ersätt- ningsgrunderna rekommenderar kommunalrättskommittén med instämman de av en råd remissinstanser att kommunerna allmänt ansluter sig till cen tralt upprättade normalreglementen. En sådan ordning finner jag lämplig, och kommunförbunden har förklarat sig beredda att medver ka till att dylika reglementen kommer till stånd. Svenska stadsförbundet har dock reserverat sig i fråga om normer för arvodesbeslut. Förbundet finner det ogörligt att i normalbestämmelser för arvodessättningen beakta de speciella förhållanden som bör inverka på arvodet inom varje kommun, såsom kommunens allmänna struktur, kommunförvaltningens organisation och arbetsformerna för kommunens styrelse. Även om jag har full förståelse för dessa svårigheter synes det mig dock finnas rätt stora möjligheter att utforma rekommendationer för kommuner av olika typ eller med skilda former för sin förvaltning. Sådana rekommendationer kan i regel inte bli direkt normerande för någon kommun men de torde utgöra värdefulla håll
Kungl. Maj.ts proposition nr 71 år 1962
55
punkter när varje enskild kommun skall fastställa grunder för arvodena
till sina förtroendemän. Såsom svenska stadsförbundet framhållit bor vid
arvodessättningen hänsyn kunna tagas även till insatser som inte står i
direkt proportion till den tillsatta tiden.
Införandet av ATP har medfört att frågan om pensioner åt kommu
nala förtroendemän i stor utsträckning löses utan att nuvarande möjlig
heter för kommunerna att göra särskilda pensionsutfästelser behöver ut
nyttjas. Sålunda är inkomst av annat förvärvsarbete än anställning, till vil
ken inkomst förtroendeniannaarvode hör, pensionsgrundande enligt TPL
om inkomsten uppgår till minst 500 kronor för år. För sådan inkomst be
talas pensionsavgiften av den försäkrade själv. TPL medger emelleitid
att inkomst av nu angivet slag anses som inkomst av anställning, nämligen
om den som utger ersättningen och den försäkrade träffar överenskommelse
därom, överenskommelsen medför att inkomsten blir pensionsgrundande
redan då den uppgår till 300 kronor och att pensionsavgiften betalas av den
som utger ersättningen. Kommunförbunden har rekommenderat kommu
nerna att träffa sådana överenskommelser och kommunerna synes enligt
vad kommunalrättskommittén inhämtat allmänt ha följt rekommendatio
nen. Enligt kommittéförslaget skall det stå kommunerna fritt att antingen
träffa ifrågavarande överenskommelser och sålunda betala utgående pen
sionsavgifter eller att gottgöra förtroendemännen de avgifter dessa påförts.
Förslaget har vid remissbehandlingen vunnit allmän anslutning. För egen
del finner jag också att kommunallagarna bör innehålla bestämmelser om
rätt för kommunerna att ingå överenskommelser om att förtroendemanna-
arvoden skall anses som inkomst av anställning inom ATP. Något behov
av alternativet med gottgörelse till förtroendemän för påförda avgifter torde
inte föreligga.
Några särskilda kommunala åtgärder för att bereda pension åt dem som
är ATP-försäkrade synes mig i regel inte behövliga. Emellertid kan under
den närmaste framtiden vissa medborgare på grund av sm ålder inte alls
eller endast i begränsad utsträckning få allmän tilläggspension. I likhet med
kommittén och så gott som alla remissinstanserna finner jag det befogat att
kommunerna i dessa fall skall ha möjlighet att bereda förtroendeman skä
liga pensionsförmåner. Kommittén har grundligt övervägt i vilken form
sådana pensionsförmåner skall utgå och för sin del stannat för att möjlig
het liksom nu bör finnas för kommunerna alt göra särskilda pensionsut
fästelser. Förslaget, som biträdes av de flesta remissinstanserna, är också
enligt min mening den lämpligaste vägen att lösa denna fråga. Liksom ATP
bör dylika utfästelser — till skillnad från nuvarande praxis ■— kunna om
fatta jämväl förtidspension och familjepension. Såsom kommittén anfört
bör särskilda skäl alltjämt krävas för ett pensionsbeslut. Innebörden häri
får ses mot bakgrund av (let pensionsskydd som beredes förtroendemännen
genom ATP och avgörandet får träffas med hänsyn till förhållandena i det
Kiingl. Maj.ts proposition nr 71 år 1962
56
individuella fallet. Pension till den som fullt ut kommer i åtnjutande av
pension enligt TPL torde bli aktuell endast i undantagsfall, såsom då för
troendemannen därest han innehaft en tjänst med motsvarande arbetsupp
gifter skulle ha erhållit väsentligt högre pension än den som utgår enligt
TPL.
F. n. är endast uppdrag som ledamot av kommunens styrelse eller annan
kommunal nämnd eller beredning kvalificerande för erhållande av kom
munal förtroendemannapension. Viss hänsyn kan dock tagas även till andra
uppdrag. Enligt kommittéförslaget skall nu också fullmäktiguppdrag och
revisionsuppdrag kunna räknas som pensionsgrundande. I och för sig är
väl behovet av pensionsutfästelser beträffande dessa förtroendemän inte
så stort. Skulle det i något speciellt fall anses befogat att bevilja fullmäktig
eller revisor pension bör dock hinder inte föreligga för ett sådant beslut.
En självklar begränsning i rätten att bevilja pension måste emellertid vara
att förtroendemannen på grund av uppdraget eller uppdragen nedlagt ett
väsentligt mer omfattande arbete än förtroendemännen i gemen. Jag vill
också instämma i kommitténs förslag att den förutsättningen för pensions-
beslut bibehålies att uppdragen skall ha innehafts en lång följd av år. De
uttalanden som härutinnan gjordes då möjligheten att bevilja pension in
fördes (prop. 1950: 88 s. 76) finner jag alltfort vara bärkraftiga. Med hän
syn till att förtidspension föreslås kunna utgå bör pensionsbeslut kunna
fattas så snart nyss angivna förutsättningar för att bevilja pension före-
ligger, varvid pensionens slutliga storlek kan göras beroende av hur länge
förtroendemannen kommer att fullgöra uppdrag hos kommunen. Men jag
kan inte dela den i något remissyttrande framförda åsikt som innebär att
vissa förtroendeuppdrag bör kunna förbindas med pension. Sådana pen
sionsbeslut bör inte heller i fortsättningen komma i fråga.
Av vad jag anfört torde framgå att jag förordar kommitténs förslag att
förtroendeman då särskilda skäl föreligger skall kunna få pension i form
av ålderspension, förtidspension och familjepension om han under en lång
följd av år på grund av uppdrag i kommunens tjänst utfört arbete av be
tydande omfattning. Förslaget gillas av flertalet remissinstanser. Jag har
inte heller något att invända mot kommitténs förslag att upphäva under-
ställningsskyldigheten beträffande pensionsbesluten. Förslaget härom har
tillstyrkts eller lämnats utan erinran av alla länsstyrelser utom eu.
Enligt lagen om allmän sjukförsäkring kan endast den antagna årsin
komsten av tjänst läggas till grund för placering i högre sjukpenningklass
än den första. Detta kan såsom påpekats i ett remissvar leda till att förtro
endeman, som på grund av sitt uppdrag förlorar anställningsinkomst, ris
kerar att bli placerad i lägre sjukpenningklass än den han eljest skulle ha
tillhört. Enligt ett nyligen till lagrådet remitterat förslag till lag om allmän
försäkring skall emellertid även inkomst av annan förvärvsverksamhet,
vartill som förut sagts förtroendemannaarvodena hör, kunna läggas till
Kungl. Maj:ts proposition nr 71 år 1962
57
grund för placering i sjukpenningklass. Genomföres förslaget kommer hit
hörande problem att få sin lösning såtillvida att storleken av sjukpenning
en kommer att påverkas jämväl av förtroendemannens inkomster av kom
munala uppdrag. Lagförslaget innebär ytterligare, att inkomst av annan
förvärvsverksamhet skall, liksom när det gäller ATP, anses som inkomst
av anställning därest den som utgivit ersättningen och den försäkrade är
ense därom samt motsvarande överenskommelse träffats i fråga om ersätt
ningens ställning i pensionshänseende. Jag föreslår att bestämmelserna i
kommunallagarna redan nu utformas så att hinder inte skall föreligga för
kommunerna att ingå överenskommelser som även avser sjukförsäkringen.
Vad jag hittills sagt har främst haft avseende på de borgerliga primär
kommunerna. De förordade bestämmelserna blir automatiskt gällande för
kommunalförbunden. Kommittén har föreslagit att motsvarande regler
skall införas även i LL och LFS utom vad gäller särskilda pensionsutfästel
ser, vilka liksom f. n. inte skall kunna göras av landstingskommuner och
församlingar.
För landstingsmännen innebär förslaget den ändringen i förhållande till
gällande bestämmelser att rätten till traktamente och resekostnadsersätt-
ning utbytes mot en möjlighet för landstinget att besluta om dylika ersätt
ningar. I realiteten torde ändringen sakna betydelse och förslaget har inte
heller väckt gensaga från svenska landstingsförbundet eller de landstings
kommuner som avgivit yttrande däröver. För min del har jag ingen in
vändning mot förslaget.
Från såväl landstingskommunernas som församlingarnas sida har man
emellertid påyrkat att möjlighet öppnas även för dessa kommuner att göra
särskilda pensionsutfästelser. Behovet härav torde såsom kommunalrätts-
kommittén påvisat vara väsentligt mindre i dessa kommuner än i de bor
gerliga primärkommunerna. Därtill kommer att särskilda pensionsutfästel
ser över huvud taget torde bli aktuella främst under en övergångstid, innan
ATP blivit fullt utbyggd. Att samtidigt som utrymmet för särskilda pen
sionsutfästelser begränsas eller helt försvinner införa möjlighet att göra
sådana där detta hittills inte kunnat ske har kommittén funnit opåkallat.
Då det gäller församlingarna delar jag denna uppfattning, som också
kommit till uttryck i församlingsstyrelsekommitténs betänkande med för
slag till församlingsstyrelselag (SOU 1957: 15 s. 312). Församlingarna har
ett förhållandevis snävt avgränsat verksamhetsområde, och den inlednings
vis skisserade utvecklingen inom de borgerliga kommunerna synes inte ha
motsvarighet inom församlingarna. Däremot torde elt visst behov att kunna
göra pensionsutfästelser framdeles kunna göra sig gällande inom lands
tingskommunerna. Härvid vill jag särskilt peka på den kraftiga expansion
som skett av landstingens verksamhet och som av allt all döma inte kommer
att avstanna inom (len tid som i dag kan överblickas. Även om således pen
sionsutfästelser f. n. kau anses motiverade endast i något enstaka undan
Kungl. Maj:ts proposition nr 71 år 1962
tagsfall i landstingskommunerna förordar jag för min del att dessa får
samma rätt att göra pensionsutfästelser som de borgerliga primärkommu
nerna.
Genomföres de förslag jag förordat i det föregående krävs vissa änd
ringar aven i andra författningar än de egentliga kommunal-
iagarna. Enligt taxeringsförordningen samt lagen om vägnämnder och läns-
vägnämnder kan ersättningar utgå till kommunala ledamöter i taxerings
nämnder och kommunala ombud för val av ledamöter i vägnämnd i form av
dagtraktamente, ersättning för särskild resdag och resekostnadsersättning
enligt vad som sägs i kommunallagen om sådan gottgörelse till ledamöter i
kommunala nämnder. Ersättningsformerna dagtraktamente och resdagser-
sattning är f.n. avsedda att lämna gottgörelse för bl. a. mistad inkomst och
i viss män arbetsinsatsen. De synes därför i huvudsak motsvara förslagets
ersättningsformer arvode och traktamente. Jag föreslår därför att ersättning
i ifrågavarande fall skall få utgå med arvode, traktamente och resekostnads-
ersattning enligt vad som sägs i kommunallagen. Enligt taxeringsförord
ningen utser landstingskommuns förvaltningsutskott ledamöter i särskild
taxeringsnämnd. Dessa har nu rätt till traktamente och resekostnadsersätt
ning enligt samma grunder som landstingsinän. Motsvarande gäller i prin
cip envar röstberättigad som deltar i hushållningssällskaps sammanträde
ävensom ledamot och suppleant i hushållningssällskaps förvaltningsutskott
eller av utskottet tillsatt nämnd samt sällskapets revisor och revisorssupp
leant. Anpassas som jag förordat ersättningsbestämmelserna i LL till mot
svarande stadganden i KL bör en anpassning ske även i dessa fall.
°8
Kungl. Maj:ts proposition nr 71 år 1962
II. Rätt för kommuner att utan underställning upptaga
vissa bottenlån
Kommunernas möjligheter att upptaga lån och ingå borgen har alltid
vant begränsade. I vidsträckt omfattning har beslut i dessa hänseenden
skolat underställas Kungl. Maj :ts prövning. I samband med införandet 1953
av KL skedde emellertid en uppmjukning av dessa bestämmelser då det
galler bostadsbyggandet. Numera får kommun enligt 59 §
KL
och 63 §
KLS
i den omfattning och på de villkor Kungl. Maj :t bestämmer utan medgi
vande upptaga lån som beviljats kommunen av statlig myndighet samt
åtaga sig ansvarighet gentemot staten för lån av statsmedel som beviljats
annan an kommunen ävensom borgensansvar för lån åt bostadsföretag som
godkänts för statlig belåning. Närmare bestämmelser meddelas i
kungörel
sen den 28 november 1958 (nr 557) med vissa bestämmelser angående kom
muns upptagande av lån m. m.
Enligt denna får kommun utan tillstånd dels
upptaga vissa lån som beviljats kommunen av bostadsstyrelsen eller läns
59
bostadsnämnd, dels åtaga sig ansvarighet gentemot staten för vissa lån av
statsmedel på bostadsbyggnadsområdet vilka beviljats annan än kommu
nen och dels ikläda sig borgen åt bostadsföretag, till vilket utgår statligt
lån, för såväl byggnadskreditiv som sekundärlån. Dessa bestämmelser får
ses mot bakgrund av att den tidigare förekommande prövningen från Kungl.
Maj :ts sida härvidlag var av väsentligen formell natur. En lindring av
underställningsplikten, som skulle medföra fördelar både för de statliga
myndigheterna och kommunerna, ansågs därför icke medföra några påtag
liga olägenheter.
Något undantagande från underställningsplikten beträffande de egentli
ga bottenlånen för bostadsbyggandet gjordes däremot icke. I förarbetena
till 1953 års lagstiftning synes man i allmänhet icke ha gått in på frågan
härom (prop. 1953: 98, KU 10, Rskr 186).
Bostadspolitiska organisationskommittén har i sitt betänkande lagt fram
förslag av innebörd, att kommunerna vid bostadsbyggande i egen regi, d. v. s.
utan anlitande av stiftelse- eller bolagsform, skall få rätt att utan Kungl.
Maj :ts medgivande i varje särskilt fall upptaga bottenlån för sådana bygg-
nadsobjekt för vilka statliga lån beviljats kommunerna av bostadslånemyn-
digheterna. Förslaget har gillats av remissmyndigheterna. Sålunda har till
styrkande yttranden avgivits av bl. a.
svenska stadsförbundet, svenska
landskommunernas förbund, länsstyrelserna i Göteborgs och Bohus
samt
Jämtlands län, Stockholms förorters samarbetsnämnd
och
Göteborgs för
orters förbund. Bostadsstyrelsen
har inte haft någon erinran mot förslaget.
Förslaget har omnämnts i årets statsverksproposition (Bil. 7 s. 167, 180,
198), där frågan emellertid med hänsyn till att den kräver ändringar i kom
munallagarna inte tagits upp till närmare behandling.
De föreslagna ändringarna skulle komma att få aktualitet beträffande
sådana objekt som statligt belånade flerfamiljshus, pensionärshem, egna
hem och kollektiva tvätterier. Enligt vad jag inhämtat uppgick antalet av
Kungl. Maj :t avgjorda ärenden rörande bottenlån för dessa ändamål under
år 1961 till 76, representerande ett belopp av tillhopa omkring 16 milj.
kronor. I samtliga fallen meddelades bifallsbeslut. Endast i 14 av dessa fall
vidtogs mindre justeringar i begärda belopp, i allmänhet beroende på en
anpassning av beloppen till undre gränsen för de statliga lånen. I Kungl.
Maj :ts beslut har liksom i andra lånemedgivanden amorteringsskyldighet
föreskrivits och återbetalningstiden har satts till högst 30 år.
Dessa uppgifter synes mig klart ge vid handen att eu individuell pröv
ning av frågan om låncmedgivande inte längre erfordras utan kan ersättas
med generella bestämmelser rörande amorteringstid och lånegränser. Jag
vill därför liksom organisationskommittén och remissorganen förorda att
den i 59 § KL och 63 § KLS stadgade underställningsfrihetcn vidgas till att
omfatta jämväl upptagande av lån för sådana byggnadsobjekt, vilka god
känts för statlig belåning. Skäl alt härvid inbegripa municipalsamhällen,
Kungl. Maj:ts proposition nr 71 år 1962
kommunalförbund, landstingskommuner eller församlingar föreligger en ligt min mening inte.
Den närmare omfattningen av och villkoren för ifrågavarande under- ställningsfria lånerätt torde få intagas i den inledningsvis nämnda kungö relsen den 28 november 1958.
Kungl. Maj:ts proposition nr 71 år 1962
III. Ordningen för inkallande till tjänstgöring av suppleanter i
Stockholms stads nämnder
Jämlikt 31 § andra stycket
KLS
skall stadsfullmäktige vid val av supp
leanter i stadskollegiet, såvida valet inte sker proportionellt, bestämma den ordning i vilken suppleanterna skall inkallas till tjänstgöring. I 38 § sägs att suppleanterna i stadskollegiet bör i den vid valet bestämda ordningen kallas till tjänstgöring i den mån det erfordras till följd av hinder för leda mot eller vid uppkommen ledighet, som ännu ej kunnat fyllas, efter leda mot som inte utsetts vid proportionellt val. På grund av hänvisningar i 47 och 51 §§ KLS skall nyss angivna bestämmelser ifråga om suppleanter i stadskollegiet äga motsvarande tillämpning beträffande suppleanter i drätselnämnden och övriga nämnder.
I den före ikraftträdandet den 1 januari 1958 av KLS gällande lagen om kommunalstyrelse i Stockholm var frågan om ordningen för suppleanters inkallande till tjänstgöring inte närmare reglerad. Beträffande suppleant i stadskollegiet stadgades endast att då ledamot av stadskollegiet anmält förfall ersättare skulle kallas att tjänstgöra vid kollegiets sammanträde. Införandet av nuvarande stadganden i ämnet var inte föremål för närmare diskussion under förarbetena till KLS. Anledning till att stadgandena in fördes torde ha varit det allmänna önskemålet att i möjligaste mån nå överensstämmelse med motsvarande bestämmelser i KL.
I sin inledningsvis omnämnda framställning har
stadsfullmäktige i Stock
holm
anfört, att det nuvarande systemet att bestämma ordningen för supp
leanternas inkallande måste betecknas som onödigt omständligt i en stad av Stockholms storlek, där det finns ett stort antal nämnder. Till belys- ning härav nämnes att antalet av stadsfullmäktige utsedda suppleanter i stadens nämnder uppgår till cirka 220. För de allra flesta av dessa måste stadsfullmäktige enligt KLS årligen fatta beslut om i vilken ordning de skall inkallas till tjänstgöring. Att dessa beslut måste fattas årligen fastän mandattiden i regel är två år beror på att successiv förnyelse tillämpas med val varje år av halva antalet ledamöter och suppleanter. Varje ändring be träffande suppleanterna påkallar därvid omprövning av ordningen för samt liga suppleanters tjänstgöring. Detsamma gäller vid de ofta förekommande fyllnadsvalen. Ett medgivande för Stockholms del att bibehålla tidigare tillämpat system, innebärande alt stadsfullmäktige bemyndigar nämnder
61
na att enligt av fullmäktige angivna grunder bestämma ordningen för supp
leanternas inkallande, anses därför starkt motiverat. Stadsfullmäktige hem
ställer därför om sådana ändringar i KLS att suppleanter skall inkallas
till tjänstgöring i den vid valet bestämda ordningen eller enligt grunder
som stadsfullmäktige bestämmer.
I remissyttrandena har framställningen tillstyrkts. Därvid har
kammar
kollegiet
förklarat, att det med hänsyn till de av fullmäktige framhållna
särskilda omständigheter som i förevarande hänseende föreligger i Stock
holm finner hinder inte böra möta mot en reglering för Stockholms vid
kommande som avviker från motsvarande reglering i den allmänna kom
munallagen.
För egen del kan jag ansluta mig till denna mening. Jag föreslår därför
att sådana ändringar vidtages i 31 och 38 §§ KLS att stadsfullmäktige må
överlåta åt stadskollegiet att, då val av suppleanter inte sker proportionellt,
bestämma ordningen för suppleanternas inkallande till tjänstgöring, varvid
fullmäktige må kunna föreskriva allmänna grunder för hur ordningen
skall bestämmas. På grund av hänvisningarna i 47 och 51 §§ KLS kommer
motsvarande att gälla ordningen för att till tjänstgöring inkalla suppleanter
i drätselnämnden och stadens övriga nämnder.
Kungl. Maj.ts proposition nr 71 år 1962
IV. Specialmotivering
I enlighet med de riktlinjer som angivits i det föregående har inom in
rikesdepartementet upprättats förslag till 1) lag om ändring i kommunal
lagen den 18 december 1953 (nr 753); 2) lag om ändring i kommunallagen
för Stockholm den 1 mars 1957 (nr 50); 3) lag om ändring i landstingslagen
den 14 maj 1954 (nr 319); 4) lag angående ändring i lagen den 2 juni 1961
(nr 436) om församlingsstyrelse; 5) förordning om ändrad lydelse av 130 §
taxeringsförordningen den 23 november 1956 (nr 623); samt 6) lag angående
ändrad lydelse av 6 § lagen den 30 juni 1943 (nr 436) om vägnämnder och
länsvägnämnder. Förslagen till ändringar av kommunallagarnas ersättnings
bestämmelser ansluter sig i stort sett till vad kommunalrättskommittén före
slagit. Jag övergår nu till att lämna en specialmotivering till dessa förslag.
Under KL behandlas härvid frågor som är gemensamma för alla kommunal
lagarna.
Kommunallagen
Bestämmelserna om ersättning till kommunala förtroendemän finnes i 28
och 46 §§ KL. Härtill kommer den i 63 § lämnade hänvisningen till 46 § 1
och 2 mom. beträffande ersättning till revisor samt stadgandet om under
ställning av pcnsionsbeslut i 75 §. I 59 § gives reglerna om kommuns rätt
att bl. a. upptaga lån av statsmedel.
62
Kungl. Maj:ts proposition nr 7i år 1962
28 §.
Med hänsyn till att alla förtroendemän i kommunen enligt vad jag för
ordat i den allmänna motiveringen skall kunna få ersättning efter samma
principer liar huvudbestämmelserna upptagits i denna paragraf, till vilken
hänvisning lämnas i 46 och 63 §§.
I
1 mom.
regleras kommuns rätt att ersätta fullmäktig kostnader som
föranletts av uppdraget och arbete som är förenat med uppdraget. Av stad
gandets formulering torde framgå att kommunen har frihet att bestämma
såväl om ersättning över huvud skall utgå som vilka grunder som skall till-
lämpas för de olika ersättningsformerna.
Eftersom ersättning för kostnader självfallet bör utgå i första hand har
reglerna därom intagits i momentets första stycke. Vid fastställande av
skälig ersättning kan ledning erhållas av vad som är vedertaget på andra
områden beträffande de skilda ersättningsformerna liksom av de normal
reglementen som kommunförbunden torde komma att utforma. Dessa er
sättningsformer bör givetvis inte användas för utfyllnad av den ersättning
som enligt förslaget bör utgå i form av arvode. Ersättning kan lämnas mot
räkning från förtroendemannen, men i många fall torde det vara prak
tiskt, att ersättningen utgår med fasta schablonbelopp och efter ett förenk
lat utbetalningsförfarande. När fråga är om utgifter för representation,
skrivhjälp, telefon och dylikt synes ofta ersättning med visst årligt belopp
vara att föredraga.
Som jag anfört i den allmänna motiveringen skall arvodet inte bestäm
mas efter inkomstbortfall i vidare mån än att arvodet bör avpassas så att
det täcker det genomsnittliga inkomstbortfallet. I de flesta fall torde detta
inte vara av den storleksordning att det behöver påverka arvodesbesluten.
Att arvodet skall anpassas efter göromålens omfattning och art medför
bl. a., såsom kommunalrättskommittén framhållit, att högre arvode kan
utgå till fullmäktiges ordförande än till andra fullmäktige. Anpassningen
efter den tid som åtgår för uppdraget har avseende särskilt på fullmäktig
som bor så långt från sammanträdeslokalen att han får sätta till väsentligt
mer tid än andra fullmäktige. Med de här angivna undantagen bör arvode
i allmänhet utgå med lika stora belopp för alla fullmäktige. Arvode per
sammanträde torde i allmänhet vara den lämpligaste ersättningsformen.
Såsom överståthållarämbetet påpekat bör årsarvoden fastställas endast då
arbetsinsatsen enligt vunnen erfarenhet är tämligen konstant från år till år.
Arvodesbeslutens giltighet i tiden har inte reglerats; besluten skall gälla
till dess de ersätts med nya beslut. Liksom f. n. bör ett nytt beslut inte med
föra minskning av ersättning som belöper på tiden före beslutets fattande.
Bestämmelsen i
2 mom.
första stycket anknyter till vad jag förut sagt
om de kommunala arvodenas ställning med hänsyn till ATP. Ordalydelsen
syftar till att för framtiden möjliggöra liknande arrangemang i fråga om
andra sociala försäkringar, exempelvis sjukförsäkringen.
63
2 inom. andra stycket motsvarar i huvudsak nuvarande 46 § 3 mom. Be
stämmelsen har utförligt kommenterats i den allmänna motiveringen. Som
där understrukits får stadgandet sin största betydelse under en övergångs
tid, innan ATP bereder alla åldersklasser fullt pensionsskydd. Utfästelser
torde bli aktuella främst i fråga om fullmäktige som i andra kommunala
förtroendeuppdrag än fullmäktiguppdrag gjort insatser för kommunen.
Uppdraget som fullmäktiges ordförande synes dock någon gång ensamt kun
na fylla förutsättningarna för särskild pensionsutfästelse. I övrigt kan liksom
hittills hänsyn tagas till fullmäktiguppdrag, när det gäller pension till för
troendemän som innehar andra förtroendeuppdrag. Villkoret att arbetet
skall ha varit av betydande omfattning ger kommunen större frihet vid be
dömningen än motsvarande villkor i nuvarande regler. Det skall dock vara
fråga om en kontinuerlig arbetsinsats, som inte kunnat utföras endast på
fritid. Någon ändring i nuvarande normer för den tid förtroendemannen
innehaft ett eller flera uppdrag av denna omfattning är inte avsedd. Med
hänsyn till nuvarande praxis i fråga om pensionsutfästelser har uttryckli
gen sagts att även förtidspension och familjepension kan komma ifråga.
Föreskriften om underställning av pensionsbeslut har utgått.
I anslutning till
3 mom.
vill jag med anledning av påpekanden i en del
remissyttranden framhålla, att suppleant, som tjänstgör i stället för leda
mot, givetvis bör få ersättning efter samma grunder som ordinarie leda
möter, varvid arvode per sammanträde bör bestämmas därest ordinarie leda
möter åtnjuter årsarvoden. Bestämmelsen i 3 mom. avser endast supppleant
som är närvarande vid sammanträde utan att därvid ersätta ordinarie leda
mot. Det säger sig självt att suppleant som inte ens är närvarande inte
skall ha ersättning. Arvode till närvarande suppleant, som inte tjänstgör
som ledamot, kan vara lägre än arvode till ledamöter.
46
§.
Paragrafen innehåller i
1 mom.
endast en hänvisning till bestämmel
serna i 28 §. Såväl ersättning till betungade förtroendemän som gottgö-
relse för uppdrag utom kommunen kan regleras enligt de allmänna be
stämmelserna i 28 § 1 mom. För uppdrag utom kommunen kan särskilda
normer fastställas om det anses påkallat.
2 mom.
motsvarar nuvarande
46 § 4 mom.
59 §.
I enlighet med vad jag förut förordat har i
första stycket
gjorts det till-
lägg att kommun får i den omfattning och på de villkor Konungen bestäm
mer upptaga lån för bostadsbyggnadsförctag, som godkänts för statlig be
låning. Med bostadsbyggnadsförctag avses ett byggnadsprojekt. Med hän
syn härtill har i
andra stycket
ordet bostadsföretag, som oftast torde ha
annan betydelse, utbytts mot bostadsbyggnadsförctag.
Kungl. Maj.ts proposition nr 71 år 1962
64
Kungl. Maj:ts proposition nr 71 år 1962
63 §.
Den tidigare hänvisningen till 46 § har utbytts mot en hänvisning till de
fullständiga bestämmelserna i 28 § 1 och 2 mom. Beslut om pension åt re
visor torde bli aktuellt endast i de sällsynta fall då en revisor tidigare under
en följd av år haft betungande förtroendeuppdrag som ordförande i eller
ledamot av kommunens styrelse eller annan kommunal nämnd.
75 §.
Paragrafen har ändrats med hänsyn till förslaget att pensionsbeslut ej
längre skall underställas länsstyrelsens prövning.
Kommunallagen för Stockholm
Beträffande ändringarna i 29, 53, 67 och 79 §§ hänvisas till vad jag anfört
i anslutning till motsvarande ändringar i KL. Härutöver må beträffande
29 och 53 §§ anmärkas följande.
KLS innehåller f. n. inte bestämmelser om ersättning för särskild res
dag. Med hänsyn till att många förtroendemän även i Stockholm bor långt
från sammanträdeslokalen har på förslag av kommunalrättskommittén,
vilket förslag vunnit anslutning av stadsfullmäktige i Stockholm, införts
möjlighet att tillerkänna förtroendemännen traktamente. Nuvarande rätt
för stadskollegiets ordförande till årsarvode har bibehållits. Samma rätt
föreslås tillkomma även stadskollegiets vice ordförande som redan nu re
gelmässigt åtnjuter sådant arvode. Såsom överståthållarämbetet framhållit
bör ersättning i förevarande ordning inte utgå till borgarråd, som tillika är
stadsfullmäktig.
Ändringarna i 31 och 38 §§ har jag uttömmande kommenterat i den all
männa motiveringen. Ändringen i 63 § motsvarar ändringen i 59 § KL.
Landstingslagen
I fråga om bestämmelsernas innebörd hänvisas till vad som anförts i an
slutning till motsvarande bestämmelser i KL. Särskilt må erinras om att
jag i motsats till kommittén ansett särskilda pensionsutfästelser kunna
göras även av landstingskommun. Härutöver må följande nämnas i anslut
ning till förslaget.
39 §.
I enlighet med vad jag förut uttalat föreslås att Iandstingsmän inte längre
skall ha rätt till ersättning. Föreskriften om ersättning för utgifter är ny.
Den torde behöva tillämpas endast i undantagsfall. Vidare har jag i enlig
het med kommunalrättskommitténs av remissinstanserna godtagna förslag
funnit det omotiverat att bibehålla nuvarande stadgande om verkan i er-
65
Kungl. Maj:ts proposition nr 71 år 1962
55 §.
De föreslagna allmänna principerna för förtroendemannaersättningar gör
det omotiverat att behålla nuvarande stadgande att traktamente och rese-
kostnadsersättning till ledamot av förvaltningsutskottet och utsedd leda
mot av annan nämnd ej må överstiga motsvarande ersättning för lands
tingsman.
Lagen om församlingsstyrelse
Ändringsförslagen motsvarar i stort sett föreslagna ändringar av ersätt
ningsbestämmelserna i KL utom i fråga om särskilda pensionsutfästelser,
som liksom f. n. inte skall kunna göras av församlingarna. På grund av
hänvisningsbestämmelser blir ersättningsreglerna gällande även för full
mäktige i kyrklig samfällighet (33 §), församlingsdelegerade (41 §), Stock
holms kyrkliga samfällighets kyrkoråd och nämnder (62 §), annan sam-
fällighets kyrkoråd och nämnder (63 §) samt revisorer (77 §).
31 §.
Kyrkofullmäktige torde som kommittén framhållit endast i de stora
församlingarna och kyrkliga samfälligheterna ha så betydande arbetsbörda
att det framstår som befogat att utge arvode till fullmäktige i gemen. De
föreslagna bestämmelserna hindrar inte att ordföranden tillerkännes sär
skilt arvode.
38 §.
Ersättning till kyrkostämmans ordförande, som enligt förslaget kan er
hålla alla ersättningar som nämnes i 31 § 1 mom., och till ledamot av
kyrkostämmas beredning beslutes av kyrkostämman.
59 §.
Såsom påpekats i ett flertal remissyttranden finns inte anledning att nu
ändra den genom införandet av den nya församlingsstyrelselagen tillkom
na möjligheten för församlingen att besluta om arvode åt kyrkorådets ord
förande även då denne inte är vald ledamot av kyrkorådet.
Författningarnas ikraftträdande
Ändringarna i lagen om församlingsstyrelse torde böra träda i kraft den
1 januari 1963 och övriga författningsändringar den 1 juli 1962.
till riksdagens protokoll 1962. 1 samt. Nr 71
Kungl. Maj.ts proposition nr 71 år 1962
V. Departementschefens hemställan
Föredragande departementschefen hemställer härefter, att Kungl. Maj:t måtte genom proposition föreslå riksdagen att antaga förut omnämnda, inom inrikesdepartementet upprättade förslag till
1)
lag om ändring i kommunallagen den 18 december 1953 (nr 753);
2)
lag om ändring i kommunallagen för Stockholm den 1 mars 1957
(nr 50);
3)
lag om ändring i landstingslagen den 14 maj 1954 (nr 319);
4)
lag angående ändring i lagen den 2 juni 1961 (nr 436) om församlings-
stgrelse;
5)
förordning om ändrad hjdelse av 130 § taxering sförordningen den 23
november 1956 (nr 623);
samt
6)
lag angående ändrad lydelse av 6 § lagen den 30 juni 1943 (nr 436)
om vägnämnder och länsvägnämnder.
Med bifall till vad föredraganden sålunda med instäm mande av statsrådets övriga ledamöter hemställt förordnar Hans Maj :t Konungen att till riksdagen skall avlåtas propo sition av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Börje Alpsten
IDUNS TRYCKERI. ESSELTE. STHLM 62
201369