o

Kimgl. Maj. ts proposition nr 39 år 1963

Förslag

till

Lag

om allmänt kriminalregister

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Hos fångvårdsstyrelsen skall finnas ett allmänt kriminalregister, innehål­

lande uppgifter som sägs i denna lag.

2

§■

Registret skall innehålla uppgifter angående dem som av domstol eller

annan myndighet i riket

1. blivit dömda till fängelse, straffarbete, ungdomsfängelse eller förvaring

eller internering i säkerhetsanstalt;

2. erhållit villkorlig dom;

3. blivit dömda med tillämpning av 12, 20, 21, 22 eller 23 kap. strafflagen

till dagsböter ej under sextio eller med tillämpning av 5 kap. 2 § straffla­

gen till böter för brott, varå enligt lag kan följa straffarbete, eller med till-

lämpning av 6 § sistnämnda kapitel till böter;

4. med tillämpning av 5 kap. 5 § strafflagen förklarats ej kunna fällas till

ansvar för gärning, om vilken de blivit övertygade; eller

5. blivit dömda till tvångsarbete.

I registret skall antecknas den registrerades namn och vad i övrigt må

erfordras till hans betecknande, brottet eller, då tvångsarbete ådömts, anled­

ningen därtill samt uppgift om verkställd personutredning och om domen

eller beslutet. Är fråga om villkorlig dom å förvandlingsstraff för böter, skall

jämväl upplysning om bötesbeslutet antecknas.

3 §.

I registret skall anteckning ske

1. om för den som erhållit villkorlig dom prövotiden förlänges eller ock

anståndet förklaras förverkat eller förklaras skola avse jämväl annat brott;

2. om för den som villkorligt frigivits prövotiden förlänges, den villkor­

ligt medgivna friheten förklaras förverkad eller det förut ådömda straffet

förklaras avse jämväl annat brott; samt

3. om ungdomsfängelse eller förvaring eller internering i säkerhetsanstalt

förklaras skola avse jämväl annat brott eller träda i stället för annan på­

följd.

⁴ §•

Registret skall innehålla anteckning om

1. intagning i och frigivning från anstalt av den som dömts till fängelse

eller straffarbete, med angivande vid villkorlig frigivning av den återstående

strafftidens längd;

2. intagning i och utskrivning från anstalt av den som dömts till ung­

domsfängelse eller förvaring eller internering i säkerhetsanstalt;

3. upphörande av tillsynen över den som på prov utskrivits från förva­

ring eller internering i säkerhetsanstalt; samt

4. frigivning från tvångsarbetsanstalt.

4

Kungl. Maj. ts proposition nr 39 år 1963

9 §.

Till enskild må utdrag av registret beträffande honom lämnas

1. om Konungen medgivit, att utdrag av registret må utlämnas för visst

ändamål och den enskilde styrker att utdraget avses för sådant ändamål;

eller

2. om i annat fall, där den enskilde styrkt, att hans rätt är beroende av

upplysning ur registret, Konungen givit tillstånd därtill.

10

§.

1 registerutdrag enligt 8 § skall, om ej annat följer av vad nedan stadgas,

icke medtagas anteckning om

1. böter, villkorlig dom eller straffriförklaring enligt 2 § 4, sedan tio år

förflutit från domen eller beslutet; samt

2. fängelse eller straffarbete, i annat fall än som avses under 1, ung­

domsfängelse, förvaring eller internering i säkerhetsanstalt eller tvångsar­

bete, sedan tio år förflutit från frigivningen eller utskrivningen från an­

stalt.

Har före utgången av tid som nu sagts beträffande samma person ånyo

meddelats dom eller beslut, som enligt 2 § skall antecknas i registret, skola

båda anteckningarna upptagas i registerutdrag, så länge någondera jämlikt

första stycket skall medtagas. Förekomma flera anteckningar, skall vad nu

sagts äga motsvarande tillämpning.

Skall med tillämpning av vad i denna paragraf stadgas i utdraget ej med­

tagas någon anteckning om påföljd, skola ej heller medtagas övriga anteck­

ningar, som må förekomma i registret. I utdrag till domstol eller åklagare

skall dock alltid medtagas anteckning om verkställd sinnesundersökning.

Bestämmelserna i denna paragraf skola jämväl äga tillämpning beträf­

fande uppgift som antecknats med stöd av 6 §.

11

§.

I fråga om utdrag jämlikt 9 § skall vad i 10 § stadgas äga motsvarande

tillämpning med följande avvikelser:

1. Såvitt avser anteckning om böter, villkorlig dom, fängelse eller straff­

arbete i högst ett år eller ungdomsfängelse skall i stället för den i 10 § första

stycket angivna tiden gälla en tid av fem år.

2. Anteckning om påföljd, vilken ådömts endast för gärning som någon

begått innan han fyllt aderton år, skall ej i något fall medtagas.

8. Föreskriften i 10 § tredje stycket andra punkten skall ej gälla.

12

§.

Till den officiella statistiken skola meddelas erforderliga utdrag av re­

gistret. Upplysning må dock icke lämnas om namnen på dem utdragen avse.

För vetenskapligt ändamål må uppgifter och anteckningar, som tillförts

registret, utlämnas i de fall och den ordning Konungen bestämmer.

13 §.

Till utländsk myndighet må enligt föreskrifter, som meddelas av Konung­

en, redovisas anteckningar i registret rörande medborgare i den staten eller

den som har hemvist där.

Har verkställighet av frihetsstraff, övervakning av villkorligt dömd eller

tillsyn över villkorligt frigiven överflyttats hit från Danmark, Finland, Is­

land eller Norge eller härifrån till någon av nämnda stater, må, även i an­

nat fall än i första stycket sägs, i den ordning Konungen bestämmer til!

myndighet i den stat från eller till vilken överflyttning skett redovisas an­

teckningar rörande den som avses med beslutet om överflyttning. Detsam­

5

ma skall gälla i fråga om anteckning, som gjorts rörande tillämpningen av

14 eller 21 § lagen om samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge

angående verkställighet av straff m. m.

Konungen äger bemyndiga fångvårdsstyrelsen att, då det för utredning i

brottmål begäres av utländsk domstol eller åklagarmyndighet, meddela ut­

drag av registret.

På framställning av utländsk myndighet må i annat fall än förut sagts

utdrag av registret meddelas, såframt Konungen givit tillstånd därtill.

14

§.

De föreskrifter, som erfordras för tillämpningen av denna lag, meddelar

Konungen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 39 år 1963

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1963, då lagen den 17 oktober 1900 om

straffregister (nr 82 s. 1) upphör att gälla.

De anteckningar, som vid den nya lagens ikraftträdande finnas i det hos

fångvårdsstyrelsen förda straffregistret, skola överföras till det allmänna

kriminalregistret, såvitt anteckningarna äro av beskaffenhet att böra enligt

den nya lagen införas i registret.

6

Kungl. Maj. ts proposition nr 39 år 1963

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 11 och 16 §§ lagen den 28 maj 1937 (nr 249)

om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar

Härigenom förordnas, att It och 16 §§ lagen den 28 maj 1937 om in-

skränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar1 skola erhålla

ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

11

§■

Uppgifter och anteckningar som Uppgifter och anteckningar som

tillhöra det i riket inrättade straff- tillförts det allmänna kriminalregist-

registret må ej utlämnas i annat fall ret må ej utlämnas i annat fall eller

eller annan ordning än i lagen om annan ordning än i lagen om allmänt

straffregister sägs.

kriminalregister sägs.

Utslag eller-------------------------- Konungen bestämmer.

Vad i---------------------------- underlydande personal.

16 §.

För statlig eller kommunal statis- För statlig eller kommunal statis­

tik lämnade uppgifter och myndig- tik lämnade uppgifter och myndig­

hets bearbetningar därav må, så- hets bearbetningar därav må, så­

framt de avse namngivna enskilda framt de avse enskilda personer, bo­

personer, bolag eller andra enskilda lag eller andra enskilda samfällighe-

samfälligheter, icke utlämnas förrän ter, vilka äro angivna med namn eller

tjugu år från uppgiftens datum för- annan identitetsbetcckning, icke ut­

flutit, därest ej den som däri avses lämnas förrän tjugu år från uppgif-

samtycker till ett tidigare utlämnan- tens datum förflutit, därest ej den

de, eller ock, med hänsyn till uppgif- som däri avses samtycker till ett ti-

tens eller bearbetningens natur eller digare utlämnande, eller ock, med

det ändamål för vilket den åstundas hänsyn till uppgiftens eller bearbet-

och omständigheterna i övrigt, trygg- ningens natur eller det ändamål för

het kan anses vara för handen, att ut- vilket den åstundas och omständig-

lämnandet ej kommer att missbrukas heterna i övrigt, trygghet kan anses

till hans skada.

vara för handen, att utlämnandet ej

kommer att missbrukas till hans

skada.

Vad i-------------------------- förberedelser därtill.

Då handling-------------------------- förbehåll göras.

Denna lag träder i kraft den 1 juli

1963.

1 Senaste lydelse, se beträffande It § SFS 1939:620 och beträffande 16 § SFS 1947:629.

Kangl. Maj. ts proposition nr 39 år 1963

7

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet in­

för Hans Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 74 december 1962.

Närvarande:

Ministern för utrikes ärendena

N^ilsson,

statsråden

S^träng, A^ndersson, L^ange,

L^indholm, K^ling, S^koglund, E^denman, J^ohansson, ^af G^eijerstam,

H^ermansson, H^olmqvist, A^spling.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler che­

fen för justitiedepartementet, statsrådet Kling, förslag till lag om allmänt

kriminalregister samt anför därvid följande.

I. Inledning

Brott och straff registreras för skilda ändamål hos ett flertal olika myn­

digheter. Vid 1948 års riksdag avgavs två likalydande motioner (I: 3 och II:

13), vari yrkades, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla

om en allsidig utredning om erforderliga lagändringar till individens skydd

mot ett överdrivet registreringsväsende rörande brott och förseelser. Motio­

nerna hänsköts till första lagutskottet, som inhämtade yttranden över mo­

tionerna från ett flertal myndigheter. Utskottet fann för sin del (utlåtande nr

44) den kritik, som i ärendet framkommit mot registreringsväsendet, i många

hänseenden välgrundad och hemställde, att riksdagen ville i skrivelse till

Kungl. Maj :t anhålla om en översyn av gällande bestämmelser angående re­

gistrering av brott och förseelser. Riksdagen beslöt i enlighet med utskot­

tets hemställan.

Kungl. Maj :t uppdrog genom beslut den 21 januari 1949 åt strafflagbered­

ningen att verkställa den av riksdagen begärda utredningen. Beredningen be­

handlade i sitt betänkande Enhetligt frihetsstraff m. m. (SOU 1953: 17) den

registrering, som sker i det hos fångvårdsstyrelsen förda s. k. allmänna

straffregistret. I betänkandet föreslogs såväl ändringar — väsentligen i in­

skränkande riktning — av registreringens omfattning som uteslutning av

vissa äldre anteckningar vid utfärdande av straffregisterutdrag. Beträffan­

de den registrering, som nu sker hos statens kriminaltekniska anstalt för att

betjäna den polisiära verksamheten, lämnade beredningen endast en sum­

marisk orientering utan att framlägga några reformförslag. Beredningen

hänvisade därvid till att hithörande problem behandlades av särskilda sak­

kunniga, som den 19 maj 1950 tillkallats av chefen för inrikesdepartementet.

Nämnda sakkunniga framlade betänkanden (stencilerade) den 10 septem­

ber 1952 med allmän motivering och den 13 april 1954 med förslag till för­

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 3!) år 1963

fattningsbestämmelser. De sakkunniga förordade bl. a. överflyttning av det

allmänna straffregistret till det vid kriminaltekniska anstalten inrättade cen­

trala polisregistret, utbyggnad av sistnämnda register samt avskaffande av

publikationen Polisunderrättelser, som utges av anstalten.

Med stöd av Kungl. Maj :ts bemyndigande den 16 mars 1956 tillkallades

inom justitiedepartementet en särskild utredningsman, numera hovrättspre­

sidenten Maths Heuman, för att överse brottsregistreringen. Enligt direkti­

ven skulle utredningsmannen behandla både den allmänna brottsregistre-

ring, som sker i fångvårdsstyrelsens straffregister, och den speciella brotts-

registrering, som förekommer i vissa andra register. Utredningsuppdraget

skulle därjämte avse såväl den centrala som den lokala polisregistreringen.

Utredningsmannen har den 31 december 1960 avgivit betänkande rörande

den allmänna brottsregistreringen samt polisregistreringen (SOU 1961: 11).

Vid betänkandet är fogat ett särskilt yttrande av överdirektören Gerhard von

Sydow, vilken jämte andra biträtt utredningsmannen såsom expert. Betän­

kandet innehåller bl. a. förslag till lagar om lokala polisregister m. m., om

centralt polisregister och om straffregister. Utredningsmannens arbete med

översyn av den speciella brottsregistreringen pågår.

Efter remiss har utlåtanden över utredningsmannens betänkande avgivits

av riksåklagarämbetet, hovrätten över Skåne och Blekinge, hovrätten för

Nedre Norrland, fångvårdsstyrelsen, socialstyrelsen, statens kriminalteknis­

ka anstalt, statspolisintendenten, överståthållarämbetet, länsstyrelserna i

Stockholms, Uppsala, Jönköpings, Gotlands, Hallands, Skaraborgs, Koppar­

bergs och Jämtlands län, riksarkivet, skolöverstyrelsen, Stockholms och Gö­

teborgs rådhusrätter, poliskamrarna i Stockholm, Göteborg och Malmö,

barnavårdsnämnderna i Stockholm, Göteborg och Malmö, polisväsendets or-

ganisationsnämnd, 1956 års eftervårdsutredning och offentlighetskommittén.

Dessutom har utlåtanden avgivits över betänkandet, såvitt det avser av po­

lismyndighet utfärdade vandelsintyg, av försvarsstaben, arbetsmarknads­

styrelsen, luftfartsstyrelsen, medicinalstyrelsen, generalpoststyrelsen och

järnvägsstyrelsen.

Riksåklagarämbetet har vid sitt utlåtande fogat yttranden, dels av stats-

åklagaren i Stockholm, vilken överlämnat yttranden från stadsfiskalerna

Asplund, Mattsson, Meijer och Tisell samt t. f. stadsfiskalen Freijd, dels av

statsåklagarna i Göteborg och Malmö, dels ock av Föreningen Sveriges stads-

fiskaler. Länsstyrelserna har överlämnat, länsstyrelsen i Stockholms län ytt­

randen från landsfogden i länet och Stockholms läns avdelning av För­

eningen Sveriges landsfiskaler, länsstyrelsen i Uppsala län yttranden från

landsfogden i länet, poliskammaren i Uppsala samt Föreningen Uppsala

läns landsfiskaler, länsstyrelsen i Hallands län yttranden från landsfogden

i länet, poliskammaren i Halmstad, Hallands läns avdelning av Föreningen

Sveriges landsfiskaler samt drätselkammaren i Halmstad, vilken i sin tur

bifogat yttranden av stadens barnavårdsnämnd och nykterhetsnämnd, läns­

styrelsen i Skaraborgs län yttranden från statens socialvårdskonsulent i

nionde distriktet, Föreningen Skaraborgs läns landsfiskaler, Skaraborgs läns

Kungl. Maj. ts proposition nr 39 ur 1963

9

polisförening, stadsfiskalerna i Lidköping och Skövde samt Västergötlands

köpmannaförbund, länsstyrelsen i Kopparbergs län yttranden från lands­

fogden i länet, polischefen-åklagaren i Borlänge distrikt samt landsfiska­

lerna i Avesta, Ludvika och Stora Kopparbergs distrikt samt slutligen läns­

styrelsen i Jämtlands län yttranden från stadsfiskalen i Östersund och lands­

fiskalen i Ströms distrikt.

Tillfälle att avgiva utlåtande över betänkandet har beretts Föreningarna

Sveriges häradshövdingar, Sveriges stadsdomare, Sveriges landsfogdar, Sve­

riges landsfiskaler och Sveriges polismästare, Sveriges advokatsamfund och

Svenska socialvårdsförbundet samt — såvitt betänkandet avser av polismyn­

dighet utfärdade vandelsintyg — Aktiebolaget Stockholms spårvägar, Nya

systemaktiebolaget, Sveriges hantverks- och småindustriorganisation, Stock­

holms frihamnsaktiebolag, Räddningskåren aktiebolag, Sveriges köpmanna­

förbund, Stadsbudsföreningen i Stockholm u. p. a. i likvidation, Svenska

droskbilägareförbundet och Tjänstemännens centralorganisation. Yttranden

har inkommit från samtliga utom sistnämnda organisation.

Vissa principiella frågor rörande straffregistrering har även dryftats inom

den nordiska straffrättskommittén, vari ingår en ledamot från vart och ett

av länderna Danmark, Finland, Norge och Sverige. Kommittén har i skri­

velse den 1 december 1962 uttalat sig i ämnet.

Jag anhåller nu att till behandling få upptaga frågan om den allmänna

registreringen av straff och andra påföljder för brott. Med hänsyn till att

den av riksdagen nyligen antagna brottsbalken, som är avsedd att träda i

kraft den 1 januari 1965, nödvändiggör ändringar i lagen om straffregister,

kunde övervägas att upptaga en reformering av denna lag först i samband

med de övriga lagändringar, som antagandet av brottsbalken föranleder.

Emellertid måste vissa ändringar i straffregisterlagen genomföras redan till

den 1 juli 1963, om riksdagen anlager det förslag till lag om samarbete med

Danmark, Finland, Island och Norge angående verkställighet av straff m. in.,

som Kungl. Maj:t framlagt genom proposition den 9 november 1962 (nr

203). Ett ytterligare skäl att redan nu överse reglerna för ifrågavarande

registrering är, att fångvårdsstyrelsens straffregister är i omedelbart behov

av en teknisk översyn och modernisering. För att arbetet härmed skall kun­

na bedrivas på ändamålsenligt sätt är det angeläget, att principerna för re­

gistrets framtida anordnande så snart som möjligt blir fastlagda. Det synes

på grund härav vara lämpligt att nu taga ställning till de principiella frågor­

na rörande straffregistreringen. Jag avser härvid även de principer, som bör

gälla för den allmänna straffregistreringen efter brottsbalkens genomföran­

de. Sedermera behöver då vidtagas endast därav påkallade följdändringar.

På grundval av den särskilt tillkallade utredningsmannens betänkande

och de däröver avgivna remissyttrandena har inom justitiedepartementet

utarbetats förslag till lag om allmänt kriminalregister och till lag angående

ändrad lydelse av 11 § lagen den 28 maj 1937 (nr 249) om inskränkningar

i rätten att utbekomma allmänna handlingar; förslagen torde få fogas

10

såsom bilaga till protokollet i detta ärende. Den föreslagna lagstiftningen

är avsedd att ersätta lagen den 17 oktober 1900 om straffregister. Ställ­

ningstagandet till utredningsmannens förslag i fråga om polisregistreringen

torde böra anstå, till dess polisväsendets framtida utformning och därmed

behovet av sådan registrering kan närmare överblickas. Ett för åklagare

och domstolar avsett register av det allmänna straffregistrets typ torde un­

der alla förhållanden erfordras vid sidan om de för polisiära ändamål in­

rättade registren. Frågan om straffregistrets utformning synes därför kun­

na behandlas skild från problemet om central och lokal polisregistrering.

I det följande redogör jag först för gällande bestämmelser på området.

Jag ämnar därefter närmare behandla det inom justitiedepartementet upp­

rättade förslaget till lag om allmänt kriminalregister. I anslutning därtill

kommer jag att i erforderliga delar redogöra för det förslag, som avgivits

av den särskilt tillkallade utredningsmannen — vilken åsyftas, när det i

det följande talas om utredningen — samt i viss utsträckning jämväl för

strafflagberedningens förslag i betänkandet Enhetligt frihetsstraff m. m.

och för innehållet i den nordiska straffrättskommitténs tidigare omtalade

skrivelse.

Kungl. Maj.ts proposition nr 39 år 1963

II. Gällande rätt

1 lagen den 17 oktober 1900 (nr 82 s. 1) om straffregister anges förut­

sättningarna för att registrering i allmänna straffregistret skall ske och ord­

ningen för lämnande av uppgifter ur detsamma. Närmare bestämmelser orii

registreringen har meddelats i kungörelse den 26 november 1914 (nr 413)

om uppgifter till straffregistret och om registrets förande. I kungörelse den

19 december 1947 (nr 949) har givits föreskrifter för domstolar och åkla­

gare om skyldighet att inhämta utdrag av straffregistret. Stadgande om

sekretess har upptagits i 11 § första stycket lagen den 28 maj 1937 (nr 249)

om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar.

Registreringens omfattning behandlas i 1, 2, 4 och 5 §§ lagen om straffre­

gister. Förutsättningarna för att en person skall registreras i straffregistret

anges i 1 §. Enligt detta lagrum skall registret innehålla uppgifter angående

dem som av domstol eller myndighet i riket

1. blivit dömda till dödsstraff, straffarbete eller fängelse eller med till-

lämpning av 12, 20, 21, 22 eller 23 kap. strafflagen till minst 60 dagsböter

eller med tillämpning av 5 kap. 2 § strafflagen till böter för brott, varå en­

ligt lag kan följa straffarbete, eller med tillämpning av 6 § samma kapitel

till böter eller

2. erhållit villkorlig dom, eller

3. blivit dömda till ungdomsfängelse eller tvångsuppfostran, eller

4. blivit dömda till förvaring eller internering i säkerhetsanstalt, eller

5. förklarats vara övertygade om någon med straff belagd gärning, men

på grund av sinnessjukdom ej kunnat fällas till ansvar, eller

6. blivit dömda till tvångsarbete.

11

Tvångsuppfostran ådömes numera ej, sedan lagen den 13 mars 1937 om

tvångsuppfostran upphört att gälla.

Ingen föreskrift finnes om att anteckning skall ske rörande beslut om be­

viljad resning eller om rättelse av dom eller beslut i delar, varom uppgift

skall lämnas till straffregistret. Ej heller föreskrives registrering av beslut

om åtalseftergift eller av domar, genom vilka domstol med stöd av lagen

den 30 december 1952 (nr 789) med vissa bestämmelser om påföljd för brott

av underårig i stället för att döma underårig lagöverträdare till straff över­

lämnat till barnavårdsnämnd att vidtaga åtgärd för hans omhändertagande

för samhällsvård.

Att märka är att icke alla frihetsstraff föranleder registrering. Då beslut

meddelas om förvandling av böter till fängelse, anses vederbörande ej ha

blivit dömd till fängelse i straffregisterlagens mening, och någon registre­

ring sker därför icke på grund av sådant beslut. Har genom villkorlig dom

beviljats anstånd med förvandlingsstraffets verkställande, kommer däremot

— eftersom villkorliga domar alltid skall registreras — uppgift om förvand-

lingsstraffet att inflyta i straffregistret. I sistnämnda fall skall jämväl upp­

lysning om bötesbeslutet intagas i registret.

I 2, 4 och 5 §§ lagen om straffregister lämnas föreskrifter om registrering

av dels domar, avseende sådana påföljder m. in. som uppräknas i 1 §, dels

åtgärder, som vidtages i fråga om redan ådömd påföljd, och dels uppgifter

angående omhändertagande i anstalt av den, som blivit dömd till påföljd av

beskaffenhet att den skall registreras enligt 1 §.

Åtgärder beträffande redan ådömd påföljd registreras i den mån de för­

ändrar påföljdens utformning eller innebär, att påföljden kommer att avse

också andra gärningar än dem för vilka den ursprungligen ådömts. Sålunda

registreras förlängning av prövotid, förverkande av anstånd vid villkorlig

dom, förordnande att påföljd skall avse jämväl annat brott eller träda i stäl­

let för annan påföljd samt beslut om nåd avseende registrerad påföljd.

Beträffande omhändertagande i anstalt antecknas i registret frigivning el­

ler utskrivning, även där den sker villkorligt eller på prov, upphörande av

tillsyn beträffande på prov utskriven, återintagning eller återhämtande till

anstalt, förverkande av villkorligt medgiven frihet samt dödsfall före frigiv­

ning eller utskrivning.

De nu behandlade paragraferna innehåller dessutom bestämmelser angå­

ende vem som skall lämna uppgift till registret samt angående de data som

skall redovisas i sådan uppgift. Vidare föreskrives, att anteckning skall gö­

ras om beslut i överklagat eller underställt mål, under förutsättning att frå­

ga är om påföljd, som skall registreras enligt 1 §. Slutligen skall uppgift

lämnas om den som under vistelse å fångvårdsanstalt av anstaltens läkare

finnes lida av sinnessjukdom, sinnesslöhet eller annan rubbning av själs-

verksamheten.

I 3 § föreskrives, att straffuppgifterna skall hållas ordnade efter namnen

på dem uppgifterna angår.

Avskiljande ur registret av straffuppgift skall enligt 7 § ske i tre fall, näm­

Kungl. Maj:ts proposition nr 39 år 1963

12

ligen om högre rätt frikänt den registrerade, befriat honom från tvångsar­

bete eller, utan samband med villkorlig dom, ådömt annan påföljd än som

avses i 1 §, om den registrerade avlidit samt om 90 år förflutit från hans

uppgivna födelseår.

Förutsättningarna för lämnande av uppgift ur straffregistret är noga reg­

lerade i 8 och 9 §§.

Myndigheter, berättigade att erhålla fullständiga registerutdrag, är dom­

stolar, överståthållarämbetet, länsstyrelser, allmänna åklagare, andra myn­

digheter som enligt lag äger förordna om häktning, interneringsnämnden,

statens kriminaltekniska anstalt, justitiekanslern och riksdagens ombuds­

män. Kungl. Maj :t kan för särskilt fall ge annan svensk myndighet eller

myndighet i Danmark, Finland, Island eller Norge tillstånd att erhålla full­

ständigt registerutdrag. Med stöd av föreskrift i lagen har Kungl. Maj :t be­

myndigat fångvårdsstyrelsen att meddela fullständigt utdrag av straffre­

gistret för utredning i brottmål, då det begäres av domstol eller åklagar­

myndighet i annat nordiskt land. I fråga om uppgifter till myndighet i icke­

nordiskt land rörande straffdomar eller beslut om tvångsarbete äger —

under förutsättning av ömsesidighet — Kungl. Maj :t utfärda bestämmel­

ser. Så har också skett i förhållande till vissa europeiska länder. — Statis­

tiska centralbyrån skall erhålla för den officiella statistiken erforderliga

utdrag av straffregistret, vilka dock ej får upptaga namnen på dem utdra­

gen avser.

Enskild person kan med Kungl. Maj :ts eller — efter Kungl. Maj :ts be­

myndigande — fångvårdsstyrelsens tillstånd erhålla fullständigt registerut­

drag, om han styrker, att hans rätt är beroende av sådant utdrag. Kungl.

Maj :t har bemyndigat fångvårdsstyrelsen att meddela fullständigt utdrag

av straffregistret beträffande enskild person, som begär sådant utdrag rö­

rande sig själv och styrker att hans rätt är beroende av att han erhåller

utdraget. Begränsat registerutdrag, som blott utvisar, att vederbörande ej

förekommer i registret såvitt angår annat förhållande än bötesdom eller

villkorlig dom å förvandlingsstraff för böter, kan meddelas på begäran av

enskild person, om han med intyg av överståthållarämbetet, länsstyrelse,

underrätt, häradshövding, borgmästare, svensk beskickning eller svenskt

konsulat styrker, att hans rätt kan vara beroende av sådant bevis.

Beträffande sekretesskyddet stadgas i 11 § lagen om inskränkningar i rät­

ten att utbekomma allmänna handlingar, att uppgifter och anteckningar

som tillhör straffregistret ej må utlämnas i annat fall eller i annan ordning

än som sägs i lagen om straffregister. I den tidigare nämnda kungörelsen

om uppgifter till straffregistret och om registrets förande har föreskrivits,

att registerakter och registerblad ävensom övriga till registret hörande hand­

lingar skall hållas under sådan vård, att obehörigt tillträde till dem före-

bygges.

Kungl. Maj.ts proposition nr 39 år 1963

Kungl. Maj.ts proposition nr 39 år 1963

13

III. Allmän motivering

Inledande synpunkter

Utredningen

I frågan om ändamålet med registrering i straffregistret ansluter sig ut­

redningen till den uppfattning, åt vilken strafflagberedningen givit uttryck

i betänkandet Enhetligt frihetsstraff m. m. Beredningen hade framhållit, alt

registret väsentligen bör innehålla endast sådana uppgifter om ådömda be­

straffningar och därmed likställda åtgärder, som är nödvändiga för en rätt

tillämpning av straffrättens regler om återfall, konkurrens och förverkande

av anstånd samt för bedömande av huruvida viss påföljd lagligen må eller

skall tillämpas. Registreringen borde enligt beredningen icke därutöver ha

till syfte att sammanföra data rörande personer för att tjäna till ledning

för rättskipningsorganens val av reaktionsform eller över huvud för straff­

rättslig behandling av person. I detta hänseende yttrade beredningen, att

fylliga data angående den registrerades konflikter med samhället visserligen

är till gagn för straffrättskipningen och att registeruppgifter i många fall

kan ge en utgångspunkt för ytterligare personutredning i brottmål men att

å andra sidan vissa skäl talar mot en registrering av denna art och omfatt­

ning. Ett register kan icke i varje situation bli tillräckligt upplysande; ej

heller kan registeruppgifter hållas helt aktuella. Domstolen behöver egent­

ligen främst ha upplysningar om vederbörandes aktuella status. Avgörande

för beredningens ståndpunkt var dock hänsynen till den registrerade. Sekre­

tessen kring uppgifterna i straffregistret är visserligen i första hand beroen­

de av reglerna för uppgiftslämnandet och handhavandet av utlämnade ut­

drag av registret, men det är enligt beredningen tydligt att den registrerades

intresse av sekretess är desto bättre tillgodosett ju färre uppgifter som in­

flyter i registret och får kvarstå där. Beredningen ansåg, att just hänsynen

till den enskilde måste leda till en kompromiss i fråga om straffregistrets

innehåll och därmed också i fråga om dess ändamål.

I anslutning till vad strafflagberedningen sålunda uttalat framhålles i ut­

redningens betänkande, att det icke är möjligt att enbart på grundval av

uppgifter om brott och straff skapa en central registrering, som kan ge en

någorlunda fullständig bild av vederbörandes förflutna, ägnad att underlätta

valet av reaktionsform i anledning av brott. För detta ändamål skulle re­

gistreringen behöva omfatta också data om vissa socialvårdande ingripan­

den. Utredningen fortsätter:

En dylik registrering skulle enligt utredningens mening i och för sig vara

värdefull. Emellertid framstår det såsom uppenbart att införandet av en dy­

lik central registrering medför betydande administrativa svårigheter och

kostnader. Det kan ifrågasättas om det över huvud taget är möjligt att på

ett rationellt sätt genomföra den härför erforderliga administrativa organi­

sationen. Om man därtill beaktar, att de upplysningar, som i varje särskilt

fall kan erhållas från ett sådant i och för sig fylligt register, aldrig kan kom­

14

Kungl. Maj.ts proposition nr 39 år 1963

ma att ersätta de särskilda personundersökningarna i brottmål, förefaller

en övergång till det ifrågasatta systemet icke komma att medföra sådana

fördelar att det närmare bör övervägas. Utredningen, som jämväl beaktar

vad strafflagberedningen anfört om hänsynen till den registrerade, anser sig

därför icke kunna förorda en ändring av straffregistrets nuvarande karak­

tär.

Utredningen instämmer i strafflagberedningens uppfattning att det icke

låter sig göra att begränsa det område, inom vilket straff registret kan och

bör få användas, till straffrättskipningen. Enligt utredningen är det emel­

lertid klart, att själva innehållet i registret bör bestämmas endast med

hänsyn till straffrättskipningens behov.

De intyg om vandel — strafflöshet, laglydnad och lämplighet — som nu

tillhandahålles enskilda av polismyndigheterna, föreslår utredningen skola

med vissa få undantag bringas att upphöra. Härför talar både principiella

och humanitära skäl samt resocialiseringssynpunkter. Emellertid har ut­

redningen funnit, att det i vissa fall föreligger ett legitimt intresse av att

utredning om enskilds vandel kan förebringas. Officiella vandelsupplys-

ningar kan sålunda behövas för anställningsprövning i vissa befattningar,

för tillstånd till inresa, uppehåll och arbete i utlandet och någon gång ock­

så för personliga angelägenheter av olika slag. Utredningen har funnit, alt

i den mån det är påkallat att förebringa vandelsutredning i dylika fall, det

är lämpligare att så sker genom utdrag av allmänna straffregistret. Enskil­

das möjligheter att erhålla utdrag av straffregistret föreslås dock bli myc­

ket begränsade.

Utredningen har avvisat tanken på en fullständig sammanslagning av

straffregistret med det vid statens kriminaltekniska anstalt förda centrala

polisregistret. Emellertid har utredningen efter organisations- och kost-

nadsundersökningar kommit fram till att — även om registren hålles åt­

skilda — en teknisk samordning av dem skulle innebära fördelar i form

av ökad säkerhet för innehållet i polisregistret och större framtida möj­

ligheter till effektivisering av registreringsverksamheten. Därför har utred­

ningen ansett en samordning utan sammanslagning böra genomföras, fast­

än den ekonomiska fördelen icke kan väntas bli särskilt stor. Också straff­

registret skulle då förläggas till statens kriminaltekniska anstalt.

Yttrandena

Utredningens uttalanden om ändamålet med registrering i det allmänna

straffregistret vinner instämmanden av hovrätten över Skåne och Blekinge,

fångvårdsstyrelsen och 1956 års eftervårdsutredning. Hovrätten har fram­

hållit, att straffregistret i princip blott bör innehålla sådana uppgifter, som

är nödvändiga för tillämpning av straffrättens formella regler om verkan

av tidigare bestraffningar. Enbart ett borttagande av den föråldrade åter-

fallsregeln i 4 kap. 14 § strafflagen skulle väsentligt minska behovet av an­

teckningar i straffregistret.

Övriga remissmyndigheter, som uttalat sig beträffande ändamålet med

Kungl. Maj.ts proposition nr

3.9

år li)63

15

registreringen, har däremot i skilda hänseenden ställt sig kritiska till ut­

redningens uppfattning. Hovrätten för Nedre Norrland har anmärkt, att

någon skarp skiljelinje knappast kan dragas mellan bedömandet av den

påföljd som lagligen bör tillämpas och valet av reaktionsform. Härutöver

har hovrätten bestämt hävdat rättskipningens behov av att ur straffregist­

ret kunna inhämta i görligaste mån fullständiga upplysningar rörande eu

tilltalads föregående brottslighet. Det är av avgörande betydelse för dom­

stolen vid bestämmande av straff eller annan åtgärd beträffande en tillta­

lad att ha tillgång till så utförliga och tillförlitliga uppgifter om dennes per­

son som möjligt. De säkraste upplysningarna om tidigare begångna brott

erhålles genom straffregisterutdraget. Den tilltalade vill ofta icke lämna

uppgifter härom eller minns ej alltid vad som hänt. Naturligtvis kan en

del upplysningar om tidigare belastning erhållas genom personundersök­

ningen och genom införskaffande av utdrag ur de polisiära registren. Som

utredningen själv framhållit medför detta system dock olägenheter såväl

för domstolarna som för åklagarna. Härigenom blir det till nackdel även för

rättskipningen.

Länsstyrelsen i Stockholms län har hävdat, att domstolars och vissa and­

ra myndigheters behov av säker information via straffregistret om tilltalads

eller annan persons tidigare brottslighet av icke lindrig art är avsevärt stör­

re än utredningen gjort gällande.

Även från åklagarhåll har framhållits, att straffregistret — förutom att

tjäna det av utredningen angivna ändamålet — bör kunna vara till ledning

för åklagare och domstolar vid valet av påföljd eller behandlingsform. För­

eningen Sveriges landsfiskaler anför härom:

Väl är det som utredningen framhållit knappast möjligt att städse grun­

da avgöranden om straffrättslig behandling enbart på uppgifter om brott

och påföljder för brott, och likaledes torde det vara ogörligt att genomföra

en central registrering av alla de faktorer, som kan vara av intresse i sam­

manhanget, men detta utgör------------- icke bärande skäl för att icke göra

registreringen av brott och påföljder så fullständig som möjligt och därige­

nom så långt sig göra låter underlätta domstolarnas utformning av brotts-

reaktionen. Utredningens ståndpunkt måste anses innebära ett försvåran­

de av domstolarnas straffrättsskipning.

Föreningarna Sveriges landsfogdar och Sveriges landsfiskaler har påpe­

kat, att man i förevarande sammanhang icke torde få bortse från att straff-

registerutdrag enligt utredningens förslag i viss utsträckning skall ersätta

de nuvarande vandelsintygen.

Utredningens förslag om samordning av straffregistret med det centrala

polisregistret har tillstyrkts av vissa remissinstanser, bland dem riksåkla­

garämbetet, hovrätten för Nedre Norrland, överståthållarämbetet, poliskam­

maren i Stockholm och statsåklagaren i Göteborg, medan andra ställt sig

kritiska till förslaget. Detta har i och för sig lämnats utan erinran av fång­

vårdsstyrelsen, men styrelsen har uttalat vissa farhågor för att en överflytt­

ning av straffregistret till statens kriminaltekniska anstalt kan inverka

16

Kungl. Maj. ts proposition nr 39 år 1963

menligt på möjligheterna att förvärva erforderlig juridiskt utbildad perso­

nal till registret.

Nordiska straffrättskommittén

Kommittén uttalar, att spörsmålet om straffregistreringen icke förelagts

kommittén med tanke på att härvidlag uppnå egentlig rättsgemenskap. En

sådan gemenskap är av flera orsaker svår att åstadkomma på detta områ­

de, och man kan icke heller här tillmäta enhetlighet i regler och praxis sam­

ma vikt som på mera centrala straffrättsliga områden. Inom kommittén rå­

der emellertid betydande enighet både om de allmänna riktlinjerna för regi­

streringen och om särskilda regler. De skillnader, som har konstaterats och

som icke kan väntas bli helt utjämnade, kan i allt väsentligt förklaras med

att olika traditioner, erfarenheter och administrativa förutsättningar gör sig

gällande i de skilda nordiska länderna.

Straffregistren är organiserade på olika sätt i de nordiska länderna. I

Finland, Norge och Sverige finns centrala register, i Finland hörande un­

der justitieministeriet samt i Norge och Sverige under fångvårdsstyrelsen.

I Danmark däremot har man lokala register, som i Köpenhamn förs av by-

retten och i övriga delar av landet av polismästarna. I flera av länderna kan

organisatoriska ändringar komma i fråga. Enhetlighet i detta hänseende

kommer emellertid antagligen icke att uppnås och kan knappast heller an­

ses vara av stor självständig betydelse. Det väsentligaste intresset knyter sig

till straffregistrets innehåll och användning, icke till dess placering inom

det administrativa systemet.

Det anses i alla de berörda länderna vara nödvändigt att vid sidan av det

allmänna straff registret föra andra register, som tjänar mer speciella än­

damål. Särskilt viktiga är polisens interna arbetsregister och -kartotek. Det

råder, framhåller kommittén, icke på alla punkter enighet mellan de nor­

diska länderna om vilka upplysningar de rättslillämpande myndigheterna

bör kunna hämta från straffregistret och vilka man mera ändamålsenligt

kan söka i andra källor. Men i det stora hela bygger man på samma syn­

punkter.

Enligt kommittén är det önskvärt, att man i största möjliga utsträckning

undviker att inrätta eller upprätthålla speciella register, vilkas funktioner

kan tillvaratagas på annat sätt, t. ex. genom straffregistret eller genom po­

lisregister. Systematisk insamling av upplysningar om straffade personer

innebär ofta risk för att upplysningarna kommer i orätta händer och vållar

onödig skada för den de avser. Denna allmänna synpunkt bör också hållas

för ögonen, när det gäller användningen av straffregister och polisregister.

Straffregistrets ändamål är enligt kommittén i första hand att skapa

grundlag för pålitliga upplysningar om tidigare avgjorda brottmål till bruk

för de rättstillämpande myndigheterna på detta område. Därjämte kan

straffregistret tillgodose vissa andra offentliga myndigheter, som i kraft av

lagregler eller på andra grunder har krav på sådana upplysningar, och i viss

utsträckning även enskilda medborgare, som önskar straffattester rörande

Kungl. Maj. ts proposition nr 39 år 1963

17

sig själva. Härtill kommer såsom mera sekundära ändamål, att straffre­

gistreringen kan utnyttjas för kriminalstatistiska redogörelser och veten­

skapliga undersökningar.

Departementschefen

I vårt land förekommer en tämligen omfattande registrering av begångna

brott och av straff eller andra påföljder, som ådömts för brott. Denna regi­

strering är uppdelad på ett flertal register, som föres av olika myndigheter.

Här må erinras om det allmänna straffregistret och det centrala fångregist­

ret, som båda handhaves av fångvårdsstyrelsen, den centrala registrering för

polisiära ändamål, som sker hos statens kriminaltekniska anstalt, och de po­

lisregister av skiftande omfattning och uppläggning, som föres hos de loka­

la polismyndigheterna. Registrering förekommer även för mera speciella

ändamål, bl. a. hos kontrollstyrelsen i fråga om alkoholbrottslighet in. m.,

hos överståthållarämbetet och länsstyrelserna i fråga om överträdelser av

trafikförfattningar samt vid militära förband i fråga om brott av krigsmän.

Vidare må nämnas, att utlänningskommissionen registrerar lagöverträdelser

av utlänningar, som vistas här i landet, samt att de kommunala socialvårds-

organen för register, vilka i viss utsträckning innehåller uppgifter om kri­

minell belastning hos dessa organs klientel.

Det kan icke bestridas, att myndigheterna i sin tjänsteutövning ofta är i

behov av sådana upplysningar, som kan utläsas ur de olika registren. Detta

behov framträder givetvis med olika styrka beroende på det ändamål, för

vilket upplysningarna erfordras, och arten av de omständigheter, som upp­

lysningarna avser. Om enbart myndigheternas behov av upplysningar lägges

till grund för registreringens omfattning, skulle denna kunna göras myc­

ket vidsträckt. Självfallet måste emellertid hänsyn tagas även till andra

omständigheter. Redan av administrativa och ekonomiska skäl kan en allt­

för långtgående registrering icke komma i fråga. För en begränsning härvid­

lag talar dock framför allt hänsynen till de personer, som skulle bli före­

mål för registrering.

Blotta vetskapen hos en person, att beträffande honom finnes antecknade

uppgifter, som allmänt uppfattas såsom ofördelaktiga, kan i och för sig va­

ra en börda. Registreringen kan även medföra, att uppgifterna aktualiseras i

sammanhang, där den registrerade har ett starkt intresse av att icke inför

myndigheter eller andra framstå i ogynnsam dager och där de ifrågavarande

uppgifterna — som kan avse förhållanden långt tillbaka i tiden —- är mer

eller mindre opåkallade. Riskerna för att uppgifterna blir tillgängliga för

obehöriga kan ej heller helt elimineras. Omständigheter av detta slag kan i

ogynnsamma fall motverka eller hindra den återanpassning av brottslingar,

till vilken samhällets kriminalvårdande åtgärder syftar.

Av det anförda torde framgå, att spörsmålet, huruvida och i vilken om­

fattning brott och brottspåföljder skall registreras, är en avvägningsfråga,

där intresset av att myndigheter och andra skall kunna få så fullständig

kännedom som möjligt i dessa hänseenden måste vägas mot den enskildes

‘2 Ilihang till riksdagens protokoll 1063. 1 samt. Nr 39

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 39 år 1963

önskemål om skydd mot opåkallad insyn i hans privata angelägenheter.

Varje särskilt behov av registrering bör på grund härav noga prövas, innan

registrering beslutas och riktlinjerna därför dragés upp, och alla möjligheter

att begränsa registreringen utan att befogade intressen trädes för nära bör

därvid tillvaratagas. Det nu sagda har främst avseende å register, vilka —

liksom det allmänna straffregistret — användes som offentliga upplysnings­

källor.

I sin nuvarande utformning innehåller det allmänna straffregistret vä­

sentligen endast sådana uppgifter om ådömda bestraffningar och därmed

likställda åtgärder, som är nödvändiga för en rätt tillämpning av straffrät­

tens regler om återfall, konkurrens och förverkande av anstånd samt för be­

dömande, huruvida viss påföljd lagligen må tillämpas. Det förhåller sig

emellertid otvivelaktigt så, att straffregisterutdragen i rättskipningen icke

blott fyller den begränsade funktionen att ange, huruvida formella förut­

sättningar föreligger för tillämpning av vissa lagregler. De upplysningar,

som erhålles genom utdragen, tillmätes också regelmässigt stor betydelse vid

val av reaktionsform samt vid straffmätning och annan närmare utform­

ning av den valda reaktionsformen.

Den vikt, som vid personutredning i brottmål tillägges straffregisterutdra­

get, beror säkerligen icke minst på att reglerna om vad som skall antecknas

i straffregistret är exakta, uppgiftslämnandet enhetligt och redovisningen

i utdragen — inom ramen för vad registret omfattar — fullständig och till­

förlitlig. Omfattningen av andra officiella register, som redovisar social be­

lastning, är ej lika noga reglerad. Dessa register fyller ej heller i fråga om

uPP8^ternas riktighet samma krav som det allmänna straffregistret.

Just i straffregisterutdragens tillförlitlighet och exakthet kan emellertid

ligga en fara för att deras värde som moment i personutredningen överskat­

tas. Det bör framhållas, att ej ens ett mycket utförligt kriminalitetsregister

ger något godtagbart underlag för domstolens bestämmande av samhälls-

reaktion. När kritik riktats mot utredningens uttalanden om straffregistrets

ändamål, har man enligt min mening överdimensionerat registrets uppgift

i detta hänseende. Man bör hålla i minnet, att hos oss personundersökning

sker i mycket stor utsträckning och att därvid såväl den misstänktes tidigare

levnadsomständigheter som hans aktuella situation utredes och belyses.

Det har icke ifrågasatts, att straffregistret skulle göras så omfattande, att

all kriminell belastning, som en person ådragit sig och som längre fram kan

få betydelse för bestämmande av ytterligare samhällsreaktioner mot honom,

skulle redovisas där. Vad som på allvar har diskuterats har varit utvidg­

ningar av registreringen till flera arter av bötesdomar, till beslut om åtals­

eftergift och till domar om överlämnande av unga lagöverträdare till sam-

hällsvård. Jag återkommer längre fram till dessa frågor men vill redan nu

understryka, att straffregistret — även om det skulle utvidgas på sätt nvss

antytts icke kommer att ge någon godtagbar bild av den registrera­

des föregående och nuvarande sociala situation. Tyngdpunkten i person-

Kungl. Maj:ts proposition nr 39 år 1963

19

utredningen kan uppenbarligen icke läggas på registeranteckningar av olika

slag.

Liksom strafflagberedningen och utredningen anser jag, att straffregist­

ret i princip bör innehålla endast sådana uppgifter om ådömda straff och

därmed jämförliga åtgärder, som är nödvändiga för en rätt tillämpning av

straffrättens regler om återfall, konkurrens och förverkande av anstånd

samt för bedömande av huruvida viss påföljd lagligen må tillämpas. Undan­

tag från denna princip kan tänkas men bör icke ske utan att vägande skäl

talar därför.

I straffregistret antecknas numera i stor utsträckning även andra reak-

tionsformer än straff, och beteckningen straffregister måste därför anses

missvisande. Eftersom det väsentliga är att registrera kriminalitet, som för­

anlett vissa åtgärder av myndighet, oavsett huruvida straff ådömts eller ej,

synes mig beteckningen kriminalregister -— ehuru ej heller den fullt adekvat

-— vara att föredraga. Då även hos andra myndigheter förda register avser

kriminalitetsyttringar, kan förevarande register lämpligen benämnas all­

mänt kriminalregister.

Utredningen har föreslagit, att vandelsutredning skall kunna förebringas

genom utdrag ur det allmänna kriminalregistret i stället för genom vandels-

intyg, utfärdade av polismyndighet. I denna del har utredningens förslag så­

dant samband med frågan om polisverksamhetens organisation och polis­

registrens utformning, att det icke i detta sammanhang kan upptagas till

slutlig behandling. Jag anser emellertid i likhet med utredningen angeläget,

att reglerna om det allmänna kriminalregistret ges sådant innehåll, att re­

gistret vid sidan om sin huvudfunktion att betjäna åklagare och domstolar

också kan läggas till grund för officiella vandelsintyg, i den mån sådana kan

befinnas erforderliga.

Utredningen har förordat, att en samordning sker av straffregistret och

centrala polisregistret. Registren skulle därvid fortfarande hållas åtskilda,

men straffregistret skulle liksom centrala polisregistret förläggas till statens

kriminaltekniska anstalt. Därest en rikspolisorganisation eller därmed jäm­

förlig central polisledning skulle komma att tillskapas, bör enligt utredning­

ens mening en överföring av straffregistret dit övervägas.

I proposition nr 148 till 1962 års riksdag angående huvudmannaskapet

för polisväsendet m. m. har föreslagits, att till ett blivande centralt organ

för polisväsendet, rikspolisstyrelsen, skall överföras bl. a. de funktioner,

som med avseende å registrering utövas av statens kriminaltekniska an­

stalt. Detta förslag har godtagits av riksdagen.

I nämnda proposition har ej tagits ställning till frågan, huruvida straff­

registret bör överföras till den blivande rikspolisstyrelsen. Denna fråga bör

enligt min åsikt ej heller aktualiseras i nuvarande läge. Ett sådant över-

lörande, som skulle innebära mycket begränsade fördelar, bör ej övervägas

lörrän ytterligare klarhet vunnits om den nya polisorganisationens och den

centrala polisregistreringens utformning. Att nu utöka det omfattande ar­

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 39 år 1963

bete, som polisväsendets förstatligande medför, med de problem, som är

förenade med en överflyttning av straffregistret, är icke tillrådligt. Tills­

vidare bör därför fångvårdsstyrelsen, som förfogar över erforderliga perso­

nal- och lokalresurser, handha den allmänna kriminalitetsregistreringen.

Detta utesluter givetvis icke, att en samordning av uppgiftslämnandet till

kriminal- och polisregistren genomföres, om så skulle visa sig lämpligt.

Vilka uppgifter bör införas i det allmänna kriminalregistret?

Utredningen

Såsom tidigare antytts har diskussionen angående det allmänna kriminal­

registrets omfattning väsentligen gällt frågan om registrering av bötesdomar,

beslut om åtalseftergift samt domar om överlämnande av unga lagöverträ­

dare till samhällsvård.

Vad först beträffar bötesdomar föreslog strafflagberedningen, att

från anteckning i straffregistret skulle undantagas alla domar å böter. Den

nuvarande registreringen av domar å böter jämlikt 12 eller 20—23 kap.

strafflagen har följt reglerna om dessa domars återfallsverkan. Beredningen

föreslog, att bötesdomar ej längre skulle ha särskild återfallsverkan och att

de därför ej heller skulle registreras i straffregistret. I den mån åklagare

och domstolar behöver utredning också om eventuella bötesdomar, får en­

ligt beredningen sådan utredning anskaffas på annat sätt än genom utdrag

av straffregistret. Härvid har man att lita till, förutom kontrollstyrelsens

särskilda straffregister och körkortsregistren, de lokala polisiära re­

gistren. — Bötesdomar med tillämpning av 5 kap. 2 § strafflagen angav be­

redningen vara mycket sällsynta. I den mån de förekommer, torde de icke

ädömas för brott som det finns anledning att särskilt uppmärksamma genom

registrering i allmänna straffregistret. — Enligt beredningens förslag skulle

5 kap. 6 § strafflagen upphävas och i enlighet härmed borde stadgandet

om registrering av bötesdomar med tillämpning av nämnda lagrum utgå.

Utredningen har i sitt betänkande återgivit viss remisskritik, som främst

från domar- och åklagarhåll riktats mot strafflagberedningens förslag att

slopa registreringen av bötesdomar. Denna kritik tog främst sikte på nack­

delarna av att domstolarna kunde komma att vid återfall sakna kännedom

om den tilltalades tidigare brottslighet. Röster höjdes för att utvidga re­

gistreringen av bötesdomar.

För egen del uttalar utredningen, att de krav på registrering av bötes­

domar, som framförts i nämnda remisskritik, borde kunna tillgodoses genom

en av utredningen föreslagen registrering av sådana domar i ett centralt polis­

register. Med hänsyn dessutom till det angelägna i att straffregistreringen i

möjligaste mån begränsas och till att enligt utredningens förslag straffre­

gisterutdrag skall kunna få meddelas för användning i utlandet, anser sig

utredningen böra ansluta sig till strafflagberedningens förslag att bötesdo­

mar, som meddelats med tillämpning av 12 och 20—23 kap. strafflagen, icke

skall antecknas i straffregistret. Beträffande bötesdomar, som meddelats med

21

tillämpning av 5 kap. 2 eller 6 § strafflagen, ansluter sig utredningen lika­

ledes till beredningens åsikt, att registreringen i straffregistret bör upphöra.

Frågan om registrering av beslut om åtalseftergift diskuterades av

strafflagberedningen redan i dess promemoria med förslag till lag om efter­

gift av åtal mot minderåriga m. m. (SOU 1942: 28). Något behov av en cen­

tral registrering ansåg beredningen ej föreligga. För åklagare och domstol

erforderliga uppgifter angående tidigare meddelade beslut om åtalseftergift

torde enligt beredningen regelmässigt bli tillgängliga genom yttrande av

barnavårdsnämnd eller genom personundersökning. I åtskilliga remissytt­

randen över promemorian uttalades emellertid att en central registrering

vore önskvärd. På grundval av promemorian framlade Kungl. Maj :t år 1944

proposition med förslag till den alltjämt gällande lagen om eftergift av åtal

mot vissa underåriga. I propositionen uttalade föredragande departements­

chefen att han delade strafflagberedningens mening, att särskilda anord­

ningar för central registrering av åtalseftergifter icke borde träffas. Till den­

na ståndpunkt anslöt sig även första lagutskottet, som i utlåtande över pro­

positionen anförde, att några straffrättsliga eller straffprocessuella skäl icke

motiverade central registrering av meddelade åtalseftergifter. Denna stånd­

punkt gillades av riksdagen (prop. 1944: 8, första lagutsk. uti. 11, riksdags­

skrivelse 157).

I betänkandet Enhetligt frihetsstraff m. m. tog strafflagberedningen på

nytt upp frågan om registrering av beslut om åtalseftergift. Beredningen

fann därvid ej skäl föreligga att införa sådan registrering.

Utredningen har i sitt betänkande lämnat en översikt över de faktiska

möjligheter åklagare och domstolar för närvarande har att erhålla upplys­

ningar, huruvida vass person tidigare erhållit åtalseftergift jämlikt 1944

års lag om åtalseftergift mot vissa underåriga. I anslutning härtill anför ut­

redningen som sin uppfattning, att åklagarna i åtalseftergiftsärenden genom

de lokala polisregistren och barnavårdsnämndens personutredningar i all­

mänhet erhåller för sin bedömning erforderlig kännedom om den misstänk­

tes tidigare kriminella belastning. Under förutsättning att den nuvarande

ordningen bedömes såsom bristfällig anser utredningen, att åtalseftergifter­

na bör registreras i straffregistret, ehuru härigenom avsteg göres från den

av strafflagberedningen och utredningen uppställda principen om straffre­

gistreringens ändamål. Enligt utredningens mening kan visserligen icke för­

nekas, att registrering av åtalseftergifter i slraffregistret skulle medföra bätt­

re garantier för att upplysningarna om tidigare meddelade åtalseftergifter

blir fullständiga och korrekta. Utredningen stannar emellertid vid att i lik­

het med strafflagberedningen anse, att anteckning av åtalseftergifter i straff-

registret knappast skulle medföra någon påtaglig fördel.

Genomföres ej en registrering av åtalseftergifter meddelade jämlikt 1944

års åtalseftergiftslag, saknas enligt utredningens mening jämväl anledning

att registrera av statsåklagare efter lämplighetsprövning enligt barnavårds-

lagen meddelade beslut, att åtal ej skall ske mot unga lagöverträdare, som

är omhändertagna i ungdomsvårdsskola. Det sagda gäller även åtalsefter­

gifter jämlikt 19 § ungdomsfängelsclagen.

Kungl. Maj. ts proposition nr 39 år 1963

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 39 år 1963

Utredningen har jämväl diskuterat frågan om registrering av beslut om

åtalseftergift i det centrala polisregistret och därvid kommit till det resulta­

tet, att det ej för tillgodoseende av brottsspaning och brottsutredning före­

ligger något behov av sådan registrering. Erforderliga upplysningar angåen­

de beslut att eftergiva eller underlåta åtal kan enligt utredningens mening

som regel erhållas från barnavårdsnämnderna och de lokala polisregistren.

Dessutom skulle en generell registrering av sådana beslut innebära en vid­

lyftig administrativ apparat.

Experten i utredningen, överdirektören von Sydow, har på denna punkt

anmält avvikande mening och förordat, att beslut om åtalseftergift — utom

beträffande ringa brott, som uppenbarligen skett av okynne eller förhastan­

de — registreras i det centrala polisregistret.

I anslutning till frågan om registrering av åtalseftergifter berör utred­

ningen även spörsmålet, huruvida i straffregistret bör antecknas domar,

genom vilka domstol — med stöd av lagen den 30 december 1952 med vissa

bestämmelser om påföljd för brott av underårig — i stället för att döma un­

derårig lagöverträdare till straff överlämnat till barnavårdsnämnd att vid­

taga åtgärd för den unges omhändertagande för sam hällsvård

(vid tiden för avgivandet av utredningens förslag skyddsuppfostran). Un­

der förarbetena till 1952 års lag avstyrkte strafflagberedningen registrering

under hänvisning till att beslut om åtalseftergift icke registrerades, även om

lagöverträdaren i samband därmed blev föremål för skyddsuppfostran, att

gällande bestämmelser om återfall ej heller gav anledning till registrering av

dom om överlämnande till skyddsuppfostran samt att det icke kunde anses

påkallat att själva sakerförklaringen intogs i straffregistret.

Utredningen förklarar sig icke kunna bestrida, att samma nackdelar som

beträffande åtalseftergifterna följer av att central registrering icke sker av

nu ifrågavarande domar. Den nuvarande ordningen kan emellertid enligt

utredningens mening icke anses förbunden med sådana olägenheter, att till­

räckliga skäl föreligger att genomföra registrering i dessa fall. Utredningen

har därvid beaktat, att dom som nu avses undantagsvis kan meddelas även

i fråga om gärning, som någon begått efter det han fyllt 18 år, och sålunda

vara återfallsgrundande.

Ytterligare några frågor angående registreringens omfattning beröres av

utredningen.

Beslut om resning, som beviljas i mål vari dömts till påföljd som skall an­

tecknas i straffregistret, bör enligt utredningen anmälas till registret. Likaså

bör anmälan ske, om den registrerade efter resning i målet blivit frikänd

eller dömd endast till påföljd, som icke skall antecknas i registret.

Då domstol jämlikt 30 kapitlet 13 § rättegångsbalken meddelat beslut om

rättelse av dom eller beslut i delar, varom uppgift skall lämnas till straff-

registret, ansåg strafflagberedningen skyldighet böra föreligga för domsto­

len att anmäla uppgift om rättelse till registret. Utredningen har funnit

skyldigheten så självklar, att någon uttrycklig bestämmelse ej behöver med­

delas härom.

Kungl. Maj. ts proposition nr 39 år 1963

23

Utredningen påpekar vidare, att det ännu kvarstående stadgandet om re­

gistrering av domar å tvångsuppfostran bör utgå.

Med hänsyn till att domar å frihetsberövande straff och skyddsåtgärder,

som skall antecknas i straffregister, ej längre verkställes i militärhäkte,

föreslår utredningen, att det nuvarande tredje stycket i 5 § straffregisterla­

gen skall utgå. Enligt detta stycke åligger viss uppgiftsskyldighet till straff­

registret befälhavare, som har uppsikt över militärhäkte.

Utredningen har jämväl tagit upp frågan, vilka ändringar som bör före­

tagas beträffande de föreslagna bestämmelserna i lagen om straffregister i

anledning av brottsbalkens påfölj dssystem. Under åberopande att i brotts­

balken bötesdomarnas återfallsverkan slopas har utredningen förordat, att

sådana domar ej längre skall registreras. Beträffande de olika reaktions-

former, som i brottsbalken rymmes under begreppet särskild vård, föreslår

utredningen, att överlämnande till vård enligt barnavårdslagen över huvud

icke skall registreras, att överlämnande till vård enligt lagen om nykter­

hets vård skall registreras endast då påföljden avser brott, varå kan följa

fängelse, samt att överlämnande till vård enligt sinnessjuklagen och öppen

psykiatrisk vård alltid skall registreras. I registret bör vidare antecknas,

när någon som döms till skyddstillsyn begått brottet under inflytande av

sinnessjukdom, sinnesslöhet eller därmed jämställt tillstånd samt när an­

stånd meddelas med verkställigheten av fängelse såsom förvandlingsstraff

för böter.

Yttrandena

Utredningens förslag att bötesdomar icke längre skall registreras

i straffregistret har godtagits av riksåklagarämbetet, fångvårdsstyrelsen,

länsstyrelsen i Jämtlands län och barnavårdsnämnden i Malmö. Fångvårds­

styrelsen har upplyst att — med hänsyn till det relativa fåtal bötesdomar

som för närvarande registreras i straffregistret -—- förslagets genomförande

icke kommer att nämnvärt påverka arbetsbördan vid registret.

I motsats till nu nämnda myndigheter har Föreningen Sveriges härads­

hövdingar, Föreningen Sveriges landsfiskaler, landsfogden i Uppsala län

samt stadsfiskalen Asplund hävdat, att den hiitillsvarande registreringen

av bötesdomar bör bestå. Jämväl Föreningen Sveriges stadsfiskaler anser,

att registreringen av bötesdomar under alla förhållanden bör bibehållas i

hittillsvarande omfattning. Föreningen framhåller, att en uteslutning av

bo tesdomarna ur straff registret kan leda till att åklagarna regelmässigt re­

kvirerar och åberopar utdrag ur centrala polisregistret, vilket både för sist­

nämnda register och för den registrerade är en nackdel.

Flera remissmyndigheter har uttalat sig för att bötesdomar bör antecknas

i straffregistret i större utsträckning än enligt gällande lag. Sålunda anser

hovrätten för Nedre Norrland, att registrering bör ske i samma utsträck­

ning som utredningen föreslagit beträffande centrala polisregistret och allt­

så avse — förutom domar å 60 dagsböter eller däröver för brott mot 12,

20, 21, 22 eller 23 kap. strafflagen — domar å minst 60 dagsböter för miss­

24

Kungl. Maj.ts proposition nr 39 år 1963

handel eller annat brott, som innefattar våld å person eller hot om sådant

våld, samt alla domar för brott mot 18 kap. 13 § strafflagen. Föreningen

Sveriges landsfogdar har -— under erinran om att enligt utredningens för­

slag straffregisterutdrag skall ersätta av polismyndighet utfärdade vandels-

intyg -— föreslagit att i registret upptages förutom de nyss nämnda katego­

rierna jämväl domar å böter, som ådömts med tillämpning av allmänna

straffnedsättningsregler för brott, varå enligt lag kan följa fängelse. Lik­

nande åsikter om den omfattning registreringen lämpligen bör ha framfö-

res av landsfogden i Stockholms län, Föreningen Sveriges stadsfiskaler och

Föreningen Skaraborgs läns landsfiskaler.

Stockholms rådhusrätt bemöter utredningens förslag att slopa registre­

ringen av bötesdomar, som ådömts med tillämpning av 5 kap. 2 § straffla­

gen. Enligt rådhusrättens mening kan det i det särskilda fallet vara av stor

betydelse att få kännedom om att tilltalad underårig tidigare begått brott

som kan föranleda frihetsstraff, och frekvensen av nu ifrågavarande domar

bör därför icke inverka på spörsmålet, huruvida det finns anledning att re­

gistrera dem.

Utredningens uppfattning att det icke kan anses påkallat att införa re­

gistrering av åtalseftergifter i straffregistret delas av länsstyrel­

sen i Jämtlands län och landsfiskalen i Ströms distrikt. Länsstyrelsen har

anmält tveksamhet i frågan men har fäst avgörande vikt vid att fördelarna

med en central registrering icke kan förväntas bli så stora, att de motiverar

den vidlyftiga administrativa apparat, som en dylik registrering skulle inne­

bära. Liknande synpunkter har anförts av barnavårdsnämnden i Halmstad.

Överståthållarämbetet, statsåklagaren i Stockholm och statens socialvårds-

konsulent i nionde distriktet, som i och för sig förordat en central registre­

ring av ifrågavarande beslut, anser dock icke att registreringen bör ske i

straffregistret.

I motsats härtill har flera remissmyndigheter ansett, att registrering i

allmänna straffregistret av beslut om åtalseftergift är påkallad. Dit hör

riksåklagarämbetet, hovrätten för Nedre Norrland, Stockholms rådhusrätt,

Föreningen Sveriges häradshövdingar, Föreningen Sveriges landsfiskaler,

Föreningen Sveriges stadsfiskaler samt landsfogdarna i Stockholms, Upp­

sala och Hallands län. Statsåklagare i Göteborg och Malmö uttalar, att re­

gistreringen i första hand bör ske i centrala polisregistret och i allmänna

straffregistret endast för den händelse förstnämnda registrering icke skulle

anses ändamålsenlig.

Riksåklagarämbetet har anfört:

Utredningen har------------ uttalat, att det icke kunde förnekas, att en re­

gistrering av åtalseftergifter i straffregistret skulle medföra bättre garan­

tier för att upplysningar om tidigare åtalseftergifter bleve fullständiga och

korrekta. I detta hänseende har utredningen bland annat framhållit, att

det på grund av avsaknaden av en central registrering understundom kun­

de inträffa att i ett åtalseftergiftsärende tidigare åtalseftergifter varken

komme till polisens eller åklagarens kännedom, att en underlåten registre­

ring medförde risk för att utredningen i ett brottmål icke lämnade domsto-

Kungl. Maj. ts proposition nr 39 år 1963

25

len full klarhet om alla kriminalitetsyttringar av den misstänkte samt om

myndigheternas reaktion i varje särskilt fall samt att det nuvarande syste­

met med införskaffande av upplysningar från olika håll innebure en viss

belastning för åklagarna. Vad utredningen sålunda anfört innebär enligt

ämbetets mening vägande skäl för en central registrering av åtalseftergif­

terna. På grund härav och då några nackdelar med en central registrering

icke torde föreligga — sådana ha ej heller åberopats av utredningen — fö­

reslår ämbetet------------ att registrering sker i det centrala polisregistret och

det allmänna straffregistret.

Stockholms rådhusrätt har ingående redovisat skälen för sin ståndpunkt

och därvid framhållit dels vikten av att åklagare och domstolar erhåller

kännedom om den brottsliges tidigare kriminella belastning, dels de med

avsaknaden av en central registrering förenade nackdelarna. Rådhusrätten

anför:

Frågan huru samhället skall komma till rätta med den stegrade ung­

domsbrottsligheten har länge varit föremål för offentlig diskussion. Även

om meningarna därvid i olika avseenden varit delade, torde enighet dock

råda dels beträffande betydelsen av att samhällets ingripande sker snabbt

och dels i fråga om angelägenheten av att man, då en reaktionsform i visst

fall visat sig verkningslös, prövar en annan. En förutsättning för att de

myndigheter som i första hand har att besluta om reaktionsform i det sär­

skilda fallet, d. v. s. åklagare och domstolar, skall kunna tillämpa angivna

principer är att de erhåller kännedom om huruvida den brottslige tidigare

är kriminellt belastad och i så fall i vilken omfattning. Om en åklagare,

som har att pröva fråga om åtalseftergift eller om anhållande eller häkt­

ning av underårig, icke erhåller kännedom om att vederbörande redan i

anledning av brott varit föremål för korrektionsåtgärd, kommer den brotts­

lige att bedömas såsom en förstagångsförbrytare. Detta kan leda till att den

unge trots att det är fråga om återfall erhåller en påföljd av så lindrig art,

att den kan av honom tagas till intäkt för den stundom framförda uppfatt­

ningen, att brott icke medför någon beaktansvärd påföljd. Det kan också

leda till att en adekvat behandling icke hinner insättas i tid till förhindran­

de av att den unges brottslighet antager en grövre karaktär. Kännedom om

tidigare meddelad åtalseftergift utgör vidare en förutsättning för en riktig

tillämpning av föreskrifterna angående återkallande av åtalseftergift. Slut­

ligen är kännedom om tilltalads tidigare kriminella belastning av avgöran­

de betydelse för domstolens möjlighet att träffa riktiga beslut i mål mot un­

derårig lagöverträdare.

Rådhusrätten uttalar vidare, att det — i motsats till vad utredningen sy­

nes antaga —• ej är tillräckligt väl sörjt för att åklagare och domstolar er­

håller kännedom om åtalseftergifter, som meddelats på annan ort. Det fö­

rekommer sålunda, att domstolen får kunskap om sådant förhållande mer

eller mindre av en slump. Då uppgifter om åtalseftergifter förekommer i

domstolsakterna, är de ofta alltför knapphändiga för att kunna läggas till

grund för rättens avgörande. Tidsödande kompletteringar måste ofta gö­

ras. Mot en registrering i slraffregistret har utredningen •—- förutom anta­

gandet att sådana avgöranden blir kända även utan registrering — ej åbe­

ropat annat skäl än att registrering skulle strida mot den av utredningen

uppställda principen i fråga om straffregistrets innehåll. Enligt rådhusrät­

26

Kungl. Maj. ts proposition nr 39 år 1963

tens mening väger emellertid de praktiska synpunkterna tillräckligt tungt

för att motivera att avsteg göres från denna princip. De i betänkandet åter­

givna invändningar, som av strafflagberedningen gjorts mot central regist­

rering av åtalseftergifterna — att de brott, som föranlett åtalseftergift, ofta

ej skulle inflyta i straffregistret om den brottslige lagfördes för dem samt

att det, som stode att vinna med central registrering, icke syntes motivera

de ansenliga kostnader, som skulle vara förenade härmed —- förlorar i be­

tydelse om registreringen, på sätt rådhusrätten vill föreslå, begränsas till

att avse beslut om åtalseftergift för brott, som kan föranleda frihetsstraff.

Vidare kommer kostnaderna för registreringen i straffregistret mer än väl

att uppvägas av de arbetsbesparingar, som torde uppkomma hos olika myn­

digheter, i första hand åklagare, domstolar och socialvårdsorgan, men även

för företrädare för kriminalstatistik och kriminologisk forskning.

Föreningen Sveriges häradshövdingar har betonat, att genom registrering

i straffregistret åklagaren och därmed domstolen med större säkerhet och

snabbare än nu sker skulle få vetskap om och tillgång till tidigare utförd

barnavårdsnämnds- och annan personundersökning, som ju har väsentlig

betydelse för den individuella behandlingsformen av den unge.

Föreningen Sveriges landsfiskaler har framhållit, att underlåtenhet att

registrera åtalseftergifter i straffregistret skulle resultera i att utdrag ur

registret för vandelsupplysning kan bli vilseledande. Liknande synpunkter

har anförts av landsfogden i Stockholms län, vilken samtidigt påpekat, att

— därest utredningens förslag att i utdrag till enskilda aldrig skall medta­

gas anteckning om gärning, som begåtts före 18 års ålder, genomföres —

hänsynen till den enskilde icke torde kunna åberopas som skäl mot regist­

rering av åtalseftergifterna i straffregistret.

Stadsfiskalen Mattsson har i förevarande fråga anfört, att åklagare och

domstolar i de fall, då de inhämtar yttranden från barnavårdsnämnden, i

regel torde få kännedom om tidigare meddelad åtalseftergift, varför regist­

rering i straffregistret för dessa fall icke synes nödvändig. Annorlunda för­

håller saken sig emellertid i fråga om ungdomar, som ställes inför rätta ef­

ter fjTllda 18 år. I dessa fall är det icke alls säkert, att något yttrande in­

hämtas från barnavårdsnämnden, och man kan icke vara övertygad om att

en tidigare åtalseftergift framgår av personundersökningen. Vidare fordrar

rättvisesynpunkten att, om man underlåter att registrera åtalseftergifterna,

man ej heller registrerar villkorliga domar beträffande ungdomar under

18 år.

Riksåklagarämbetet, hovrätten för Nedre Norrland, Stockholms rådhus­

rätt, Föreningen Sveriges häradshövdingar, Föreningen Sveriges landsfiska­

ler, Föreningen Skaraborgs läns landsfiskaler samt landsfogdarna i Uppsa­

la och Hallands län har, samtidigt som de förordat registrering av beslut

om åtalseftergift, angivit att icke alla sådana beslut bör registreras. Enligt

riksåklagarämbetets mening är det uppenbart, att en person, som icke skul­

le ha registrerats, därest åtal skett, icke heller bör registreras, om åtalsef­

tergift beviljas honom. Hovrätten för Nedre Norrland har från registrering

velat undantaga fall, då förseelsen kan bedömas som ringa.

Kungl. Maj:ts proposition nr 39 år 1963

27

Problemen beträffande registrering av beslut om åtalseftergift har av åt­

skilliga remissorgan dryftats i anslutning till utredningens förslag, att så­

dana beslut ej heller skall registreras i det centrala polisregistret. Av re­

missorganen har endast ett fåtal anslutit sig till utredningens uppfattning,

att dylik registrering icke är påkallad. De övriga har uttalat sig för att re-

gistreringsfrågan bör lösas i enlighet med det av överdirektören von Sydow

särskilt avgivna yttrandet.

De myndigheter, som anslutit sig till den av utredningen intagna stånd­

punkten, är i främsta rummet socialstyrelsen och länsstyrelsen i Jämtlands

län. Även en minoritet inom Stockholms stads barnavårdsnämnd samt bar­

navårdsnämnden i Halmstad har uttryckt samma uppfattning. Socialsty­

relsen vitsordar, att det nuvarande systemet icke fungerar helt tillfredsstäl­

lande, men anser, att rättelse bör kunna ske på annat sätt än genom att

besluten införes i det centrala polisregistret, främst genom förbättrad kon­

takt mellan de olika barnavårdsnämnder, som tagit befattning med den un-

derårige.

Ur yttrandena från de remissorgan, som ställt sig kritiska till förslaget

att ej medtaga åtalseftergiftsbeslut i det centrala polisregistret, kan följan­

de allmänna synpunkter ha intresse också då fråga är, huruvida beslut om

åtalseftergift bör registreras i ett allmänt kriminalregister.

Föreningen Sveriges landsfogdar har påpekat det inkonsekventa i att ut­

redningen föreslagit, att villkorlig dom skall registreras utan undantag för

unga lagöverträdare, men från registrering velat utesluta bl. a. åtalseftergif­

ter enligt 1944 års lag. Visserligen kan det sägas, att utredning till bedöman­

de av åtalsfrågan beträffande lagöverträdare under 18 år kan inhämtas från

vederbörande barnavårdsnämnd. För en säker och snabb undersökning om

tidigare brottslighet torde dock ett centralt register vara att föredraga. Beho­

vet av ett centralt register över åtalseftergifter torde kanske främst göra sig

gällande, när det gäller brottsfall med gärningsmän i årgångarna närmast

över 18 år. — Skillnaden i registreringshänseende mellan åtalseftergifter och

villkorliga domar har understrnkits jämväl av landsfogden i Stockholms län

samt av statsåklagaren i Stockholm, som därjämte framhållit vikten för

åklagare av att snabbt och tillförlitligt erhålla kännedom om meddelade

åtalseftergifter. Detta är enligt statsåklagaren av betydelse ej blott för att

avgöra frågan, om åtal skall väckas eller åtalseftergift meddelas, och för att

bedöma, huruvida tidigare meddelad eftergift skall återkallas, utan också

för att pröva om anhållande skall ske eller häktning begäras.

Svårigheterna att utan tillgång till ett centralt register få tillförlitliga upp­

gifter om unga lagöverträdares tidigare kriminella belastning och olägenhe­

terna med den nu gällande ordningen har understrukits av såväl domstolar

och åklagarmyndigheter som ett par socialvårdsorgan, nämligen Stockholms

stads barnavårdsnämnd och statens socialvårdskonsulent i nionde distriktet.

Socialvårdskonsulenten anser, alt åtalseftergifter icke bör införas i det all­

männa straffregistret, så som detta f. n. är uppbyggt. Då riksåklagarämbetet

erhåller del av samtliga åtalseftergifter och då ämbetet är den myndighet,

28

som kan överpröva beslut jämlikt 1944 års åtalseftergiftslag, synes det so-

cialvårdskonsulenten lämpligt, att riksåklagarämbetet handhar förandet av

ett register över åtalseftergifter.

Ett par remissorgan bär ifrågasatt riktigheten av utredningens uttalande,

att generell registrering av besluten om åtalseftergift skulle innebära en vid­

lyftig administrativ apparat. Sålunda bär poliskammaren i Stockholm påpe­

kat, att beträffande samtliga åtalseftergifter skyldighet redan föreligger att

å särskilt formulär till statistiska centralbyrån inge rättsstatisliska uppgif­

ter. Å detta formulär skall alla erforderliga identifieringsdata upptagas, var­

för formuläret torde vara tillfyllest även för central registrering. Att vid ut­

skrift av formuläret taga ytterligare ett exemplar för det centrala polisregist­

rets räkning torde icke vara förenat med någon större omgång.

De flesta remissorgan, som uttalat sig för registrering i centrala polisre­

gistret av beslut om åtalseftergift, har emellertid tillika förordat viss be­

gränsning i registreringen, varvid de i flertalet fall anslutit sig till den av

överdirektören von Sydow framförda meningen, att från registrering bör

uteslutas sådana beslut som har avseende å ringa brott, vilka uppenbarligen

skett av okynne eller förhastande. En efter dylika grunder genomförd be­

gränsning har dock kritiserats av länsstyrelsen i Jämtlands län, som fram­

hållit, att ett på så vaga regler grundat registreringssystem icke kan anses

tillfredsställande.

Registrering i allmänna straffregistret av domar varigenom domstol med

stöd av 1952 års lag överlämnat till barnavårdsnämnd att vidtaga åtgärd för

unga lagöverträdares omhändertagande för samhällsvård

har förordats av åtskilliga remissmyndigheter, bland dem riksåklagarämbe­

tet, hovrätten för Nedre Norrland, länsstyrelsen i Jämtlands län, Stockholms

rådhusrätt, Föreningarna Sveriges häradshövdingar, Sveriges stadsdomare,

Sveriges landsfiskaler och Sveriges stadsfiskaler samt landsfogden i Stock­

holms län. Statsåklagaren i Stockholm har ansett registrering i straffregist­

ret kunna underlåtas, om den i stället sker i det centrala polisregistret.

Riksåklagarämbetet anser utredningens avvägning av de med registrering

förbundna för- och nackdelarna ej vara riktig. Ämbetet anför härom:

Såsom utredningen framhållit kan det ej uteslutas, att avsaknaden av en

central registrering kan få till följd, att domstol, åklagare eller socialvårds-

organ vid återfall i brott av den dömde ej erhåller kännedom om att en dom

å överlämnande till samhällsvård tidigare meddelats beträffande honom.

Särskilt med hänsyn till att det här i allmänhet rör sig om grov brottslig­

het måste det angivna förhållandet anses innebära en allvarlig olägenhet. -—•

--------Det må i detta sammanhang framhållas, att antalet domar å överläm­

nande till samhällsvård kraftigt stegrats, från 60 år 1954 till 383 år 1959.

För en central registrering tala jämväl rättvisesynpunkter. Om t. ex. en nit­

tonårig rånare överlämnas till samhällsvård, medan en jämnårig kamrat,

som mottagit en del av det stulna, får villkorlig dom för häleri, torde det icke

kunna anses tillfredsställande, att hälaren men icke rånaren på grund av

brottslighet blir förhindrad att erhålla inresevisum till Förenta Staterna.

Några egentliga olägenheter av en central registrering beträffande dessa do­

mar ha ej påvisats av utredningen och synas ej heller föreligga.

Kiingl. Maj. ts proposition nr 39 år 1963

29

Liknande synpunkter har anförts av Stockholms rådhusrätt, länsstyrelsen

i Jämtlands län, Föreningen Sveriges stadsfiskaler och stadsfiskalen Matts­

son. I övrigt har för registrering av ifrågavarande domar åberopats motsva­

rande skäl, som anförts i fråga om registrering av åtalseftergifter.

Utredningens förslag att i lagen om straffregister skall intagas uttryckligt

stadgande om att anmälan skall ske till registret, om resning beviljas i ett

mål, har hälsats med tillfredsställelse av fångvårdsstyrelsen. När sådant be­

slut anmälts till registret, har enligt praxis, åtminstone under senare år, an­

teckning därom skett i utfärdade straffregisterutdrag.

Statsåklagaren i Göteborg har ifrågasatt, om icke jämväl förvandlings-

straff för böter borde intagas i straffregistret. Icke sällan inträffar det be­

träffande samme person att olika bötesbelopp förvandlas kort tid efter var­

andra. I sådant fall bör domstolen vid det senare beslutet äga uppgift om det

tidigare ådömda förvandlingsstraffet. I motsats härtill har riksåklagarämbe­

tet hävdat att tillräckliga skäl icke föreligger för registrering av förvand-

lingsstraff.

Nordiska straffrättskommittén m. m.

Även om de straffrättsliga påföljdssystemen i de nordiska länderna upp­

visar en rad olikheter beträffande påföljdernas art och förutsättningarna för

deras användning, råder inom kommittén i det stora hela enighet om av-

gränsningen av de uppgifter, som bör antecknas i de allmänna kriminal­

registren. På två punkter av icke ringa betydelse har enighet emellertid ej

kunnat nås om riktlinjerna för registreringen, nämligen beträffande bötes-

domar och beslut om åtalseftergifter. Medan man från svensk sida anser,

att sådana domar och beslut i princip icke bör antecknas i ifrågavarande

register, är uppfattningen på dansk sida, att registrering bör ske i viss ut­

sträckning. När det gäller åtalseftergifterna är man från finsk sida närmast

beredd att sluta sig till den svenska ståndpunkten, medan den norska in­

ställningen närmast svarar mot den danska. I fråga om registreringen av

bötesstraff har man på finskt och norskt håll icke tagit någon mera be­

stämd ståndpunkt. Skiljaktigheterna inom kommittén på dessa punkter

bottnar emellertid icke i några mera väsentliga meningsbrytningar om be­

tydelsen av att i brottmål få kännedom om tidigare bötesdomar eller beslut

om åtalseftergifter. De olika uppfattningarna gäller främst spörsmålet, hu­

ruvida erforderliga upplysningar i dessa hänseenden skall hämtas ur de

allmänna kriminalregistren eller ur andra källor.

I anslutning till kommitténs överläggningar rörande straffregistrering bar

representanter för de nordiska ländernas justitiedepartement och registre-

ringsmyndigheler dryftat det samarbete mellan länderna i fråga om straff­

registrering, som avses skola inledas samtidigt med det nordiska samarbetet

i fråga om straffverkställighet in. m. Enligt de för varje land föreslagna la­

garna om sådant samarbete kommer man att kunna från ett nordiskt land

till ett annat överflylta verkställighet av frihetsstraff och ekonomiska brotts­

påföljder, övervakning beträffande villkorligt dömda samt tillsyn beträf­

Kungl. Maj.ts proposition nr 39 år 1963

30

Kungl. Maj. ts proposition nr 39 år 1963

fande villkorligt frigivna. Lagstiftningen skali därjämte möjliggöra, att vill­

korlig dom, som meddelats i ett av de i samarbetet deltagande länderna,

förklaras förverkad i vilket som helst av de andra. Detsamma skall gälla i

fråga om villkorlig frigivning.

Man har under de nordiska överläggningarna enats om den huvudprinci­

pen, att i varje nordiskt lands kriminalregister bör finnas fullständiga regis­

teranteckningar beträffande det egna landets medborgare samt beträffande

domar och beslut, som antingen meddelats i det landet eller göres till före­

mål för verkställighet där och är av beskaffenhet att skola registreras i kri­

minalregister.

Det må i detta sammanhang även nämnas, att den i Strasbourg den 20

april 1959 dagtecknade europeiska konventionen om inbördes rättshjälp i

brottmål innebär viss skyldighet för konventionsstaterna att sinsemellan ut­

växla registeruppgifter.

Departementschefen

Såsom jag tidigare framhållit bör det allmänna kriminalregistrets inne­

håll i princip begränsas till uppgifter, som erfordras för att tillämpa straff­

rättens regler om återfall i brott, brottskonkurrens och förverkande av an­

stånd samt för att bedöma, huruvida formella villkor föreligger för tillämp­

ning av viss påföljd. Avgränsningen av de påföljder, som skall antecknas i

registret, får alltså ske med utgångspunkt härifrån. I enlighet med vad jag

tidigare anlört, bör dock avvikelser kunna ske från den angivna principen,

om vägande skäl talar härför. Vid remissbehandlingen av utredningens för­

slag har beträffande registreringens omfattning framträtt olika meningar

endast såvitt avser bötesdomar, beslut om åtalseftergift och domar om

överlämnande till samhällsvård av unga lagöverträdare.

Den registrering av bötesdomar, som nu förekommer i straffre­

gistret, är i huvudsak betingad av de gällande återfallsreglerna i strafflagen.

Så länge dessa regler gäller oförändrade, torde även den därav föranledda

registreringen böra bibehållas. Frågan om registrering av bötesdomar kom­

mer emellertid i ett nytt läge vid genomförande av brottsbalken. I brottsbal­

ken har nämligen återfallsreglerna givits sådan utformning, att domar å bö­

ter icke längre kommer att vara återfallsgrundande. .lag vill mot bakgrun­

den härav i detta sammanhang redogöra för min uppfattning om behovet av

att — efter brottsbalkens ikraftträdande — anteckna bötesdomar i det all­

männa kriminalregistret. Detta är så mycket mera påkallat som vid remiss­

behandlingen av utredningens förslag yrkanden framförts om en mera om­

fattande registrering av bötesdomar än som nu sker i straffregistret.

Upplysningar om tidigare ådömda bötesstraff kan utan tvivel stundom vara

av intresse för såväl åklagare som domstolar. Därmed är emellertid icke

sagt, att detta intresse behöver tillgodoses genom anteckningar i kriminal­

registret. I den mån upplysningarna är av betydelse vid efterspaning av

brottslingar -— såsom kan vara fallet exempelvis när fråga är om sedlig­

Kungl. Maj. ts proposition nr 39 år 1963

31

hetsbrott — bör de i stället kunna hämtas ur de polisiära registren. De

upplysningar, som kan utläsas ur dessa register, kan även få betydelse i

brottmål vid val av reaktionsform eller vid straffmätning. Något hinder fö*

religger givetvis icke för åklagaren att i brottmålet åberopa även andra

uppgifter om tidigare ådömda straff än sådana som finns antecknade i kri­

minalregistret. Såsom upplysningskälla kan åklagaren härvid använda ej

blott polisiära register utan även andra register, där anteckning sker om

ådömda brottspåföljder. Jag åsyftar härvid närmast kontrollstyrelsens re­

gister rörande fylleri och vissa andra brott och de hos överståthållaräm-

betet och länsstyrelserna förda körkortsregistren.

De möjligheter, som sålunda står åklagare och domstolar till buds att in­

förskaffa erforderliga upplysningar om tidigare ådömda bötesstraff, torde i

stort sett få anses vara tillfyllest. Att därutöver i det allmänna kriminal­

registret införa en registrering av bötesdomar, som icke betingas av åter-

tallsbestämmelser eller liknande regler, finner jag icke vara påkallat. Den

vinst, som en sådan registrering skulle kunna tänkas medföra, torde ej

uppväga den därmed förenade administrativa bördan. Jag vill för övrigt

peka på svårigheten att skilja ut vissa kategorier av bötesdomar, som skulle

vara så betydelsefulla för valet av reaktionsform eller straffmätningen vid

återfall i brott, att de i motsats till andra bötesdomar bör registreras i kri­

minalregistret; någon allmän anteckning däri av bötesstraff kan det uppen­

barligen icke bli tal om.

Med hänsyn till det anförda kan jag icke biträda tanken på en utvid­

gad registrering av bötesdomar i förevarande register utan anser tvärtom

att, när brottsbalken med de ändrade återfallsreglerna träder i kraft, så­

dana domar över huvud taget ej bör antecknas i registret. Frågan härom

torde få upptagas vid utarbetandet av följdändringarna till brottsbalken,

intill dess vill jag förorda, att bötesdomar registreras i samma utsträck­

ning som för närvarande. Även böter, som ådömts med tillämpning av straff-

nedsättningsreglerna i 5 kap. 2 och 6 §§ strafflagen torde alltså tills vidare

böra antecknas i kriminalregistret.

Med särskilt eftertryck har remisskritiken riktat sig mot utredningens

åsikt, att beslut om åtalseftergift ej skall registreras. De reso­

nemang, som därvid förts och som närmast avser beslut enligt 1944 års

lag om eftergift av åtal mot vissa underåriga, följer i flera hänseenden sam­

ma linjer som argumenteringen för att bötesstraff bör registreras i större

utsträckning än nu sker. Från åklagar- och domstolshåll har särskilt fram­

hållits det värdefulla i att uppgifter om en persons tidigare kriminalitet är

så tullständiga och tillförlitliga som möjligt.

Otvivelaktigt är det av vikt att åklagaren redan på förundersökningssta-

diet får veta huruvida den misstänkte fått åtalseftergift för tidigare brott.

Detta har betydelse ej blott vid prövning, om åtalseftergift skall meddelas

lör det aktuella brottet eller tidigare meddelad åtalseftergift återkallas, utan

också för frågor om tvångsåtgärder sådana som anhållande och häktning.

För domstolen är uppgifter om förut meddelade beslut om åtalseftergift

32

Kungl. Maj. ts proposition nr 39 år 1963

främst av betydelse, då det gäller att bestämma påföljd för den aktuella

brottsligheten. Men också på ett tidigare stadium, t. ex. för att avgöra om

rättspsykiatrisk sakkunskap bör anlitas, kan det vara av vikt att äga kän­

nedom om tidigare yttringar av kriminalitet hos den tilltalade.

Det synes mig därför uppenbart, att åklagare och domstolar bör ha möj­

lighet att erhålla upplysningar om beslutade åtalseftergifter. Åtskilliga be­

slut om åtalseftergift enligt 1944 års lag avser emellertid bagatellförseelser,

som om de blivit föremål för lagföring endast skulle ha föranlett obetydliga

bötesstraff. Intresset av att sådana åtalseftergifter bringas till deras känne­

dom, som senare har att taga befattning med vederbörande, kan icke anses

vara så stort, att det motiverar en omfattande central registrering.

För närvarande registreras åtalseftergifter tämligen allmänt i de lokala

polisregistren samt dessutom av vederbörande barnavårdsnämnder. Av flera

remissvar framgår, att dessa icke närmare reglerade registreringsformer ej

anses lika tillförlitliga som registrering i straffregistret. Åklagare och dom­

stolar torde dock icke annat än undantagsvis ha kommit att sakna erforder­

liga uppgifter angående beslut om åtalseftergift. Frågan är då, huruvida

man för att vinna en säkerhet, som täcker också vissa undantagsfall, skall

utvidga det allmänna kriminalregistret till att omfatta sådana beslut. Jag

kan trots remisskritiken icke finna, att det skulle vara nödvändigt att av

denna anledning bryta den princip, som enligt vad jag tidigare anfört an­

ger den naturliga gränsen för det allmänna kriminalregistrets område, näm­

ligen att registret bör innehålla endast sådana uppgifter som är nödvändiga

för tillämpningen av vissa straffrättsliga regler. Såväl principiella som prak­

tiska skäl talar emot en dylik utvidgning av den nuvarande straffregistre­

ringen. Risken för att tidigare meddelat beslut om åtalseftergift stundom kan

förbli okänt för åklagare eller domstol motiverar enligt min mening icke en

allmän anteckning av sådana beslut i kriminalregistret. I fall av svårare

asocialitet torde med hänsyn till de då oftast omfattande personutred­

ningarna denna risk vara obetydlig. År åter fråga om personer, som i mind­

re utsträckning blivit socialt belastade, kan några allvarligare vådor knap­

past tänkas uppkomma av att ett åtalseftergiftsbeslut ej blir känt för åkla­

gare och domstol. I de allra flesta fall torde det för övrigt ej vara förenat

med alltför stort besvär för åklagaren att genom polis- och barnavårdsre-

gister få riktiga och fullständiga uppgifter om dessa beslut.

Min uppfattning är att de olägenheter, som kan vara förbundna med det

nuvarande systemet för redovisning av beslut om åtalseftergift, ej väger

tyngre än fördelarna av att dessa beslut lämnas utanför kriminalregistret.

Jag vill här framhålla, att de i det föregående berörda fördelarna av en be­

gränsning av registrets innehåll har särskild betydelse i de fall som nu

avses. Den omständigheten att uppgifter om åtalseftergift hålles utanför

kriminalregistret torde vara ägnad att underlätta återanpassningen av unga

lagöverträdare, vilkas kriminalitet i det alldeles övervägande antalet fall är

av övergående art, och motverka att lagöverträdelserna i fortsättningen till-

mätes överdriven betydelse. Härmed är dock icke sagt, att ej en central

registrering av beslut om åtalseftergift kan vara önskvärd från andra syn-

Kungl. Maj:ts proposition nr 39 år 1963

33

punkter, t. ex. för vården och behandlingen vid ungdomsvårdsskolorna eller

lör vetenskaplig forskning. I den mån sådana registreringsbehov förefin­

nes, får de dock tillgodoses på andra sätt än genom det allmänna kriminal­

registret.

Jag ansluter mig alltså till den av utredningen uttalade åsikten, att be­

slut om åtalseftergift jämlikt 1944 års lag icke bör antecknas i straffre­

gistret eller, såsom det kallas i den nu föreslagna lagen, det allmänna kri­

minalregistret. I enlighet med utredningens förslag bör ej heller åtalsefter­

gift, som meddelas med stöd av annan lagstiftning, föranleda anteckning

däri.

Domar, genom vilka överlämnats till barnavårdens organ att vidtaga åt­

gärder för unga lagöverträdares omhändertagande för sam­

häll s v å r d, torde i registreringshänseende böra behandlas på samma sätt

som beslut om åtalseftergift. Även i fall, där åtalseftergift meddelats enligt

1944 års lag, kan nämligen sådant omhändertagande ha skett och legat till

grund för beslutet att efterge åtal. Domar, som nu avses, antecknas lika litet

som beslut om åtalseftergift i straffregistret, och jag är alltså icke beredd

att förorda någon ändring härvidlag. Med stöd av 1952 års lag med vissa be­

stämmelser om påföljd för brott av underårig kan under vissa förutsättning­

ar överlämnande till samhällsvård ske även beträffande den som är över 18

år, t. ex. när någon, som är intagen i ungdomsvårdsskola, rymt från skolan

och i samband därmed begått brott. Någon särbehandling av dessa fall —

där domen enligt såväl gällande rätt som brottsbalken kan föranleda förhöjt

straff vid återfall i brott — bör emellertid enligt min mening ej övervägas.

Den av mig förordade lösningen innebär, att i fortsättningen liksom nu

samtliga fall, där åklagares eller domstols avgörande innebär att ansvaret

tör unga lagöverträdares behandling lägges på barnavårdens organ, hålles

utanför det allmänna kriminalregistret.

En följd av ett utvidgat registreringssamarbete med andra länder blir, alt

det svenska kriminalregistret kommer att i viss utsträckning tillföras upp­

gifter om domar och andra registreringsfakta, som härrör från utländska

domstolar och myndigheter. I fråga om det planerade nordiska samarbetet

beträffande verkställighet av straff m. in. är en sådan utökad registrering

en nödvändig förutsättning för att samarbetet skall kunna fungera. De nor­

diska ländernas kriminalregister bör komplettera varandra på det sättet, atl

fullständiga registerupplysningar beträffande någon, som är medborgare i

ett nordiskt land eller har hemvist där, alltid skall kunna fås i det landet.

Det svenska kriminalregistret föreslås därför skola omfatta också upp­

gifter om övriga nordiska länders domar, beslut och andra åtgärder beträf­

fande svenska medborgare och personer utan svenskt medborgarskap men

med hemvist här i landet.

Den europeiska rätlshjälpskonventionen medför vid svensk ratifikation

av densamma, att vi får mottaga registerdata också från andra länder än de

nordiska. Så sker redan för närvarande med stöd av vissa bilaterala över-

.'! Bihang till riksdagens protokoll 1963. 1 saml. Nr 39

34

enskommelser med andra stater. Några regler om detta registermaterials an­

vändning finns emellertid icke. Om utväxlingen av registerupplysningar skall

fylla den avsedda funktionen, bör de utifrån kommande registerupplysning­

arna infogas i vårt kriminalregister.

Beträffande alla utländska uppgifter, som lämnas till den svenska registre-

ringsmyndigheten, torde böra gälla, att de skall föranleda anteckning i kri­

minalregistret endast i den mån deras innehåll motsvarar vad som gäller

rörande anteckning av svenska domar. Sålunda får t. ex. uppgifter om bötes­

straff för misshandelsbrott och om åtalseftergift lämnas utanför kriminal­

registret.

Mot vad utredningen anfört om registrering av beslut om resning, dom

efter sådant beslut och beslut om rättelse av dom eller beslut har jag icke

något att invända. En uttrycklig regel om att rättelse skall anmälas torde

alltså vara överflödig. Skäl att införa registrering av ovillkorliga förvand-

lingsstraff för böter anser jag ej föreligga. Det nuvarande stadgandet om

registrering av domar å tvångsuppfostran bör givetvis utgå.

Ett genomförande av brottsbalkens påföljdssystem medför ändringar i

registreringens omfattning. Som jag redan anfört torde, med hänsyn till

återfallsreglernas ändrade utformning, anledning ej längre komma att fin­

nas att anteckna domar å bötesstraff i kriminalregistret. Vad som skall re­

gistreras blir då domar eller beslut om fängelse, villkorlig dom, skyddstill­

syn, ungdomsfängelse, internering och — så länge lösdrivarlagen gäller —

tvångsarbete. Överlämnande till särskild vård torde, såsom av utredningen

berörts, endast böra antecknas i begränsad omfattning.

Registreringens omfattning efter brottsbalkens ikraftträdande får när­

mare övervägas vid utarbetandet av följdändringarna till balken.

Avskiljande av uppgifter från registret

Kungl. Maj.ts proposition nr 39 år 1963

Utredningen

Utredningen redovisar till en början strafflagberedningens förslag i be­

tänkandet Enhetligt frihetsstraff m. m. att sänka den nuvarande ålders­

gränsen för avskiljande av uppgifter ur registret från 90 till 70 år. Bered­

ningen framhöll, att antalet för straffregisterbrott sakfällda inom ålders­

gruppen 60—90 år utgjorde ungefär en procent av hela antalet dylika sak­

fällda och att man med hänsyn till den låga siffran i och för sig kunde över­

väga att sänka åldersgränsen till 60 år. Emellertid bjöd enligt beredningens

mening försiktigheten, att man stannade vid 70 år. För brott åtalade perso­

ner över sistnämnda åldersgräns var mycket få, och av åtalen resulterade

endast en ringa del i ansvar spåföljd av beskaffenhet att böra antecknas i

straffregistret. Från en annan synpunkt skulle, uttalade beredningen vidare,

en sänkning av åldersgränsen få stor betydelse. Om man sänkte gränsen

för avskiljande från 90 till 70 år, skulle straff registret — under förutsättning

av en jämn fördelning av materialet på samtliga åldersklasser — befrias från

omkring 25 procent av sitt material. I realiteten torde dock utgallringen bli

något mindre. Minskningen i antalet rekvirerade utdrag skulle uppenbarli­

gen bli ringa.

Under remissbehandlingen av strafflagberedningens betänkande vann för­

slaget att sänka ifrågavarande åldersgräns till 70 år instämmanden från åt­

skilliga håll. Röster höjdes emellertid också för att stanna vid 80 år. Del

framhölls därvid, att medellivslängden ökat, att många åldringar befinner

sig vid fullgod vigör och att bl. a. trafikbrott och sedlighetsbrott ej sällan

begås av äldre personer.

Kriminalstatistikutredningen förordade i sitt yttrande över strafflagbe­

redningens förslag, att inträffade dödsfall skulle rapporteras till straffregist­

ret för att en tillförlitlig återfallsstatistik skulle möjliggöras. Genom att upp­

gifter om dödsfall överlämnades antingen från folkbokföringens länscentra-

ler eller från dåvarande pensionsstyrelsen, skulle utsorteringen av akterna

regelmässigt kunna ske vid den registrerades död. Därigenom skulle en kraf­

tig beskärning av antalet registerakter uppnås.

Utredningen har funnit de skäl beaktansvärda, som flera remissorgan an­

fört mot strafflagberedningens förslag att straffuppgift skall avskiljas ur

registret, redan när 70 år förflutit från den registrerades uppgivna födelse­

år. Att bibehålla 90-årsgränsen finner utredningen visserligen icke påkallat

men anser försiktigheten bjuda, att gränsen icke sättes lägre än vid 80 år.

Utredningen har vidare förordat, att registeruppgifter avskiljes — förutom,

såsom för närvarande, när den registrerade av högre rätt frikänts eller dömts

allenast till påföljd, som icke skall antecknas i registret, när överrätt befriat

från tvångsarbete och när den registrerade avlidit — då den registrerade ef­

ter resning frikänts eller dömts till påföljd, som icke skall vara antecknad

i registret.

Yttrandena

Utredningens förslag har tillstyrkts av Föreningen Sveriges landsfogdar,

varjämte landsfogden i Stockholms län och Föreningen Sveriges landsfiska­

ler förklarat sig icke ha något att erinra mot detsamma.

Även fångvårdsstyrelsen har tillstyrkt, att uppgift i straffregistret avskil­

jes när 80 år förflutit från den registrerades uppgivna födelseår. Mot den av

strafflagberedningen föreslagna åldersgränsen 70 år talar det förhållandet,

att ett relativt stort antal förfrågningar göres hos straffregistret beträffande

personer som fyllt 70 år. Det torde icke vara oväsentligt för domstolarna att

också i dessa fall genom ett straffregisterutdrag snabbt kunna erhålla en

överskådlig bild av den misstänktes kriminella belastning samt även väg­

ledning till tidigare personutredningar utan onödig och tidsödande forsk­

ning.

Hovrätten över Skåne och Blekinge har ifrågasatt om icke, med hänsyn

till att kriminaliteten i de högsta åldersskikten har ringa praktisk betydelse,

gränsen kunde sänkas ytterligare, därest tekniska fördelar av betydelse står

att vinna. Man kunde då låta de personer kvarstå i registret, som där blivit

antecknade under de senaste 5—10 åren före gallringen. I så fall skulle på

Kungl. Maj. ts proposition nr 39 år 1963

35

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 39 år 1963

motsvarande sätt de personer över åldersstrecket, som antecknas i registret,

kvarstå där i 5—10 år efter det senaste anteckning gjorts.

Riksarkivet har anfört, att tvekan synes kunna uppstå om innebörden av

termen »avskilja»:

Är avsikten att handlingarna i fråga skola utgallras, d. v. s. förstöras,

------------bör detta klart utsägas med ordet utgallra. Är avsikten däremot att

handlingar (registerkort eller dossierer) såsom inaktuella skola uttagas ur

registret och placeras för sig i och för framtida förvaring eller utgallring

efter viss tid, bör termen avställa användas, vilken av riksarkivet användes

i dess allmänna anvisningar till den nya allmänna arkivstadga, som skall

träda i kraft den 1 januari 1962. Är slutligen avsikten att ur registren bort­

taga vissa anteckningar, synes »avskilja» ej vara det bästa ordet.

Ändamålet med »avskiljandet», då den registrerade nått viss ålder eller

avlidit, är att göra arbetet med registren lättare genom att deras omfång

begränsas. Denna effekt torde kunna vinnas genom avställning utan sam­

tidig utgallring. Avställning torde kunna ske tidigare än då vederbörande

uppnår 80-årsåldern, eftersom handlingarna då finnas kvar och lätt kunna

aktualiseras. Frågan om utgallring av de avställda korten och dossiererna bör

prövas på samma sätt som andra utgallringsfrågor. — -------- Utgallringsbe-

stämmelser böra självfallet ej givas i lag.

Nordiska straffrätts kommittén

Inom kommittén har man dryftat frågan om att från straffregistren av­

lägsna upplysningar om personer, som har avlidit. I samband därmed har

också nämnts, att det bör ske en liknande begränsning av registrens inne­

håll beträffande personer, vilka uppnått 80 års ålder. Det har dock icke gi­

vits uttryck åt något definitivt gemensamt ställningstagande till dessa spörs­

mål, vilkas lösning delvis beror på de tekniska möjligheterna att avlägsna

upplysningar från vederbörande lands register.

Departementschefen

Under de drygt sextio år, som förflutit sedan det allmänna straffregistret

inrättades, har detta vuxit till en omfattning, som försvårar dess förvaring

och rationella användning. Antalet straffregisterakter anges av utredningen

till omkring 270 000. Dessa akter, som består av inkomna uppgifter inlagda

i omslag, förvaras i kapslar, var och en rymmande 100 akter. Akterna är

kronologiskt och ej alfabetiskt uppställda; eftersökning i registret sker med

hjälp av ett ledkortsregister, som enligt utredningen inklusive hänvisnings-

kort omfattar cirka 400 000 kort. Någon systematisk utsortering av sådana

akter, som enligt gällande bestämmelser skall avskiljas från registret, har

aldrig skett.

Det är uppenbart, att detta från kontorsteknisk synpunkt föråldrade och

opraktiska registreringssystem med det snaraste måste omläggas, om ej re­

gistret skall spränga tillgängliga utrymmen och bli än mera ohanterligt. Vad

som kan göras för att rent tekniskt modernisera registret torde få övervä­

gas i administrativ ordning. Det kan nämnas, att statskontoret enligt upp­

drag av Kungl. Maj :t den 13 april 1962 i samråd med fångvårdsstyrelsen ut­

Kungl. Maj. ts proposition nr 39 år 1963

37

arbetat förslag till en teknisk omläggning av straffregistreringen. I föreva­

rande sammanhang måste emellertid uppmärksammas den rättsliga grund­

valen för registrets omfattning.

Vid bedömning av frågan, i vilka fall registeruppgifter skall avskiljas från

registret, kan man med hänsyn till vad nyss sagts icke bortse från synpunk­

ter som gäller registrets hanterlighet. En begränsning av dess omfång får å

andra sidan icke drivas så långt, att den praktiska användbarheten minskas

genom att nödvändiga uppgifter ej kan erhållas ur registret. Hänsyn måste

emellertid också tagas till en synpunkt, som icke direkt tar sikte på regist­

rets omfång och tekniska gestaltning men som har stor principiell vikt, näm­

ligen spörsmålet i vilken utsträckning det är rimligt, att anteckningar kvar­

står i registret för att finnas tillgängliga vid efterforskning rörande viss be­

stämd person.

I några fall är det lätt att taga ställning till sistnämnda spörsmål. Att re­

gisteranteckningar skall upphöra att ingå i registret, när de avser avlidna,

torde vara självklart. Jag bortser då tills vidare från det intresse sådana an­

teckningar kan ha för den vetenskapliga forskningen. Vidare är det natur­

ligt, att uppgifter om ådömd påföljd avskiljes från registret, då den regist­

rerade befrias från påföljden genom beslut av högre instans eller efter res­

ning. Likaledes bör anteckning om påföljd utgå, då visserligen befrielse från

påföljd på sätt nyss angivits ej inträder men det nya beslutet innebär att

påföljden får sådan karaktär, att den i och för sig ej skall registreras.

Den åldersgräns, 90 år, som för närvarande gäller för avskiljande av upp­

gifter ur straffregistret, utesluter självfallet varje praktisk möjlighet att re­

gisteruppgifter kommer att utsorteras, medan de fortfarande är av intresse

för åklagare och domstolar. Denna gräns bör otvivelaktigt kunna sänkas.

Sättes den till 70 år, skulle resultatet enligt de gjorda beräkningarna bli en

i och för sig önskvärd kraftig reduktion av registrets omfattning. Med hän­

syn till vad som blivit upplyst om det praktiska behovet av uppgifter också

beträffande högre åldersgrupper synes dock på sätt utredningen föreslagit

ifrågavarande gräns böra dragas vid 80 år.

Hovrätten över Skåne och Blekinge har föreslagit en längre gående sänk­

ning av åldersgränsen, varvid denna skulle kombineras med en spärregel

som anknyter till tidpunkten för anteckning i registret. Denna tanke torde

få ses som en del av den större frågan, om man vid sidan av den absoluta

åldersgränsen bör införa ett system, som innebär att anteckning i registret

får utgå sedan viss tid förflutit från dess införande däri. Till detta spörsmål

återkommer jag i det följande.

Såsom riksarkivet påpekat bör gallringsbestämmelser ej ges i lag. Hur det

skall förfaras med de uppgifter, som skall avskiljas från registret, får reg­

leras i administrativ väg. Om utsorterade uppgifter skall förstöras eller för­

varas särskilt för att finnas tillgängliga för vetenskaplig forskning, får över­

vägas under hänsynstagande såväl till materialets värde för forskningen som

till befintliga förvaringsmöjligheter. För att ej i lagtexten föregripa detta

ställningstagande bör arkivtermer sådana som utgallra och avslälla undvi­

38

kas; jag har framför det nu begagnade ordet avskilja föredragit det mera

neutrala uttrycket att uppgiften skall utgå.

Enligt It § första stycket lagen den 28 maj 1937 om inskränkningar i rät­

ten att utbekomma allmänna handlingar får uppgifter och anteckningar,

som tillhör straffregistret, ej utlämnas i annat fall eller i annan ordning

än straffregisterlagen anger. De uppgifter, som i enlighet med det anförda

avskilts från registret, torde icke kunna sägas tillhöra detta och torde därför

icke omfattas av sekretesskyddet. Några praktiska olägenheter härav torde

hittills icke ha försports. Om emellertid utsortering ur det allmänna krimi­

nalregistret kan ske mera kontinuerligt än som varit möjligt beträffande

straffregistret och om de utsorterade uppgifterna förvaras i ordnat skick,

måste klart anges, att ej heller detta material kan åtkommas annat än i en­

lighet med kriminalregisterlagens bestämmelser. I samband med att hän­

visningen i 11 § av 1937 års lag ändras till att avse lagen om kriminalregis­

ter torde därför böra föreskrivas, att uppgifter och anteckningar, som till­

förts detta register, är underkastade sekretesskydd.

Rehabilitering

Kungl. Maj:ts proposition nr 39 år 1963

utredningen

Utredningen har tagit upp den av strafflagberedningen i betänkandet En­

hetligt frihetsstraff m. m. väckta frågan, huruvida i svensk rätt bör införas

någon form av rehabilitering, antingen så, att anteckning om de förhållan­

den, som anses ej längre böra bringas till myndigheters eller enskildas kän­

nedom genom utdrag av straffregistret, avskiljes därur, eller så, att anteck­

ningen ej medtages i utdrag, som lämnas ur registret, ehuru den fortfarande

ingår i detta. Beredningen erinrade i detta sammanhang om den intresse­

kollision, som föreligger i fråga om registreringens omfattning: å ena sidan

önskemålet att domstolar och andra myndigheter förses med så fylliga upp­

gifter som möjligt angående den person, beträffande vilken åtgärd skall

beslutas, och å andra sidan synpunkten, att det bör undvikas att menliga

följder uppkommer för den enskilde genom att hans brott kommer till and­

ras kännedom. För sin del ansåg beredningen, att anteckningarna borde stå

kvar i registret men att man borde underlåta att i utdrag, som utfärdas efter

viss tids förlopp, medtaga anteckning om sådant, från vilket vederbörande

skall anses rehabiliterad. Sådan anteckning borde uteslutas ur utdrag till

såväl myndigheter som enskilda. Dock gjordes undantag beträffande de för

statistiska ändamål meddelade utdragen, vilka saknar namn å den registre­

rade och därför ej bör kunna leda till identifiering av denne.

Vad beträffar utdragen till domstolar, åklagare och andra myndigheter

uttalade strafllagberedningen, att det i och för sig innebar en inkonsekvens

att begränsa utdragen. Det kunde sålunda komma att inträffa, att reglerna

i 4 kap. 14 § strafflagen eller i specialstraffrätten om förhöjt straff vid

återfall i brott, trots att förutsättningar därför förelegat, icke tillämpades av

den anledningen, att straffregisterutdraget saknade uppgift om straff som

39

kunnat grunda återfallsverkan. Några olägenheter för straffrättskipningen

av utdragens ofullständighet ansåg beredningen dock knappast behöva upp­

stå. Vad särskilt återfallsreglerna angick, utgick beredningen från att de

straff, om vilka anteckning ej kom att medtagas i utdrag, lika litet som for

närvarande är fallet i fråga om så gamla straff skulle tillmätas straff hoj an­

de verkan vid återfall, om de blev kända.

I fråga om utdrag till enskilda framhöll beredningen, att det förekommit,

att personer som behövt utdrag ur straffregistret för visst ändamål van

ligen för att företes inför utländsk myndighet — ej vågar begära sådant ut­

drag, därför att de flera årtionden tidigare erhållit villkorlig dom för en täm­

ligen obetydlig förseelse, som föranlett anteckning i straffregistret. I den mån

den utländska myndigheten vidhållit sin begäran om straffregisterutdrag

har vederbörande fått avstå från det tillämnade företaget — resa, bosätt­

ning utomlands o. s. v. — ofta med rättsförlust som följd. Stundom har des­

sa konsekvenser tett sig upprörande och orimligt hårda.

Strafflagberedningens förslag upptogs positivt av åtskilliga remissorgan,

som fann en ändring angelägen framför allt med hänsyn till de dömdas le-

socialisering. I andra yttranden åter betonades det allmänna inti esset av att

i straffrättskipningen fullständig och noggrann kännedom om den miss­

tänktes föregående kan vinnas. Vidare berördes de svårigheter, som ofull­

ständiga straffregisterutdrag skulle medföra i fråga om tillämpningen a\

4 kap. 3 och 14 §§ samt 5 kap. 18 § strafflagen. Genom tillgång till straff-

uppgifter också av äldre datum kunde i många fall kännedom vinnas om

tidigare personundersökningar och rättspsykiatriska utlåtanden. I några re­

missyttranden uttalades, att uteslutning av uppgifter lämpligen kunde ge­

nomföras i vad gäller registerutdrag till enskilda.

Utredningen har i sitt betänkande tagit upp tanken, att registrerade be­

lastningar efter vissa närmare angivna tidsfrister bör uteslutas, när det gäl­

ler registerutdrag till enskilda. Enligt utredningens förslag skall utdrag till

enskilda få användas dels i situationer, där företeende av utdrag utgör vill­

kor för inresa eller vistelse i annat land eller för rättslig ställning där, dels

vid sökande av vissa befattningar i allmän eller enskild tjänst. För dessa fall

finner utredningen det rimligt, att de hindrande verkningar, som en ådra­

gen belastning kan medföra för tillstånd eller anställning, efter viss tid av

straffri vandel bringas att upphöra.

Däremot anser utredningen försiktigheten bjuda, att den nuvarande ord­

ningen bibchålles såvitt angår straffregisterutdrag till de rättsvårdande orga­

nen. Utredningen betonar det angelägna i att domstolar, åklagare och andra

rättsvårdande myndigheter erhåller så fylliga uppgifter som möjligt angåen­

de den person, beträffande vilken åtgärd skall beslutas, och pekar på att

nackdelar kan följa av att ifrågavarande myndigheters möjligheter att taga

del av anteckningarna i straffregistret inskränkes. Dessutom menar utred­

ningen, att ett system med uteslutning av uppgifter i utdrag till myndighe­

ter svårligen kan leda till några påtagliga fördelar för den enskilde. Hinder

Kungl. Maj:ts proposition nr 39 år 1963

40

föreligger sålunda icke mot att inför domstol eller annat rättsvårdsorgan

framlägga och åberopa i straffregisterutdrag utelämnade belastningar, om

vilka kännedom kan ha vunnits genom personundersökning, polisiära re­

gister eller andra källor.

Utredningen ansluter sig med angivna begränsning till strafflagbered­

ningens förslag i fråga om de uppgifter, som bör uteslutas ur registerutdrag,

och de tidsfrister, som bör gälla för sådan rehabilitering. Förslaget innebär,

att i utdrag till enskilda icke skall medtagas anteckning om villkorlig dom,

när åtta år förflutit från domen, ungdomsfängelse, fängelse i högst ett år och

tvångsarbete, när åtta år förflutit från verkställighetens slut, annat fängelse­

straff å viss tid, när femton år förflutit från verkställighetens slut, samt för­

varing eller internering, när femton år förflutit från utskrivningen. Före­

kommer två eller flera anteckningar i registret, bör samtliga medtagas i ut­

drag, om icke på grund av nyssnämnda regler var och en av dem skall ute­

slutas. Härutöver har utredningen föreslagit en allmän bestämmelse om att

i de ifrågavarande utdragen aldrig skall medtagas anteckning om påföljd,

som endast avser gärning, som begåtts innan den person utdraget avser fyllt

aderton år. Med denna bestämmelse åsyftas, att unga lagöverträdare, som

för brott dömts till påföljd vilken skall antecknas i straffregistret, vid sö­

kande av tillstånd eller rättighet i utlandet eller vid sökande av anställ­

ning skall kunna få blanka straffregisterutdrag på samma sätt som de, vilka

erhållit åtalseftergift eller efter sakerförklaring av domstol överlämnats till

barnavården för tillrättaförande. Utredningen anser vidare, att jämväl an­

teckningar om straffriförklaring för brott bör kunna uteslutas ur utdrag

till enskilda, lämpligen sedan tio år förflutit från domen.

Yttrandena

Utredningens förslag i förevarande hänseende har i alla delar tillstyrkts

av fångvårdsstyrelsen och statsåklagaren i Göteborg.

Den kritik, som framförts vid remissbehandlingen, har främst gällt för­

slaget, att uteslutning av anteckningar skall ske i registerutdrag till en­

skilda men ej i utdrag till myndigheter. Sålunda har 1956 års eftervårdsut-

redning framhållit, att anteckningarna i straffregistret blir av mindre värde

ju längre tid som förflyter sedan de gjorts. Efter utgången av de tidsperio­

der, som angivits av utredningen, torde anteckningarna i praktiken vara

utan betydelse för domstolar och åklagare. Det bör därför övervägas, om

icke uppgifterna efter föreslagna tidsförlopp bör avskiljas från straf fregist-

ret eller — om de anses nödvändiga för statistiskt ändamål — i varje fall

uteslutas vid utfärdandet av alla utdrag ur registret.

Sveriges advokatsamfund har förklarat sig biträda strafflagberedningcns

förslag och beträffande utdragen till de rättsvårdande myndigheterna yttrat:

Man kan — — •— fråga sig om ett delgivande av äldre belastningar ur

straffrättskipningssynpunkt har någon funktion. De uppgifter som enligt

strafflagberedningens förslag skall uteslutas är av så gammalt datum att

de icke rimligen bör ha någon betydelse för en straffrättslig bedömning. Den

enskildes krav på att efter lång tid slippa offentligt konfronteras med en

gammal straffdom måste enligt styrelsens mening vara värt större beaktan­

Kungl. Maj:ts proposition nr 39 år 1963

Kungl. Maj:ts proposition nr 39 år 1963

41

de och kan icke negligeras. Utredningen har uttalat att hinder icke synes

föreligga mot ett framläggande av i straffregisterutdrag utelämnade belast­

ningar, varom kännedom kan ha vunnits genom personundersökning, poli­

siära kriminalitetsregister eller andra källor. Även om styrelsen är medveten

om riktigheten av detta uttalande, torde man vara berättigad hysa den för­

hoppningen att ett genomförande av strafflagberedningens förslag kan kom­

ma att medföra en annan syn på äldre belastningar hos såväl åklagare som

domstolar, så att ett åberopande av dylika belastningar småningom kommer

att helt upphöra. Detta önskemål är ur humanitär synpunkt synnerligen be-

aktansvärt.

Svenska socialvårdsförbundet har uttalat, att det utan tvivel torde vara av

stor psykologisk betydelse, därest man för den dömde kan framhålla, att an­

teckningarna i straffregistret om hans brottsliga förfarande efter viss tid

helt försvinner, om han sköter sig. Man borde därför taga under övervägan­

de, om man icke kan efter viss tid ur straffregistret avskilja de för veder­

börande graverande upplysningarna, därvid tiden får bestämmas så, att

straffrättskipningens behov tillgodoses.

För uteslutning av anteckningar även i utdrag till myndigheter har också

hovrätten över Skåne och Blekinge uttalat sig, varvid hovrätten framhållit,

att det från principiell och praktisk synpunkt måste anses mindre tillfreds­

ställande, att ett straffregisterutdrag beträffande samma person får olika in­

nehåll beroende på det ändamål för vilket utdrag utfärdas. Hovrätten har

ingen invändning mot rehabilitering i föreslagen utsträckning beträffande

samtliga utdrag ur registret, detta dock under förutsättning att tidigare kri­

minalitet kan väntas bli tillbörligen beaktad vid personundersökning.

Hovrätten anför vidare att — om en återfallsregel sådan som den i 26 kap.

.‘3 § brottsbalken föreslagna införes — det torde kunna stadgas, att endast de

domar, vilka medtages i registerutdrag, skall beaktas vid prövning huruvida

återfallsskärpning skall inträda.

För en till utdrag åt enskilda begränsad reform uttalar sig däremot fång­

vårdsstyrelsen. Styrelsen har visserligen från humanitär synpunkt och med

hänsyn till resocialiseringen funnit starka skäl tala för en uteslutning efter

viss tid av registrerade belastningar jämväl i straffregisterutdrag till de rätts­

vårdande organen. Fördelarna för den enskilde med ett sådant system sy­

nes styrelsen dock icke vara så påtagliga, eftersom de belastningar, om vilka

här kan vara fråga, skulle ligga så långt tillbaka i tiden att de ändå knap­

past skulle tillmätas straffhöjande verkan. För den som har ansvaret för

begärda straffregisterutdrag skulle det medföra en viss ökning i arbets­

bördan, om en särskild granskning för utrönande av huruvida uteslutning

av registrerade uppgifter kan ifrågakomma alltid blir erforderlig vid utfär­

dande av utdrag.

Föreningen Sveriges landsfogdar anser det självklart, att straffregisterut­

drag till rättsvårdande myndigheter alltid skall vara fullständiga.

Utredningens förslag i fråga om de uppgifter, som bör uteslutas ur straff-

registerutdrag, och de tidsfrister, som bör gälla härvid, har föranlett viss

kritik. Sålunda har poliskammaren i Malmö ifrågasatt, huruvida de före­

slagna bestämmelserna medför tillräcklig nyansering av de enskilda fallen.

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 39 år 1963

Brottets art bör spela en roll i sammanhanget och de föreslagna tidsfristerna

kan från denna synpunkt beträffande vissa brottstyper bedömas vara väl

långa, beträffande andra återigen för korta.

Föreningen Sveriges häradshövdingar anser, att de angivna tiderna snarare

är för korta än för långa. Av straffregisterutdraget bör — icke minst om det

är avsett att företes för utländsk myndighet — genom hänvisning till lagen

om straffregister eller annorledes framgå, att det icke är fullständigt. Be­

träffande anteckning om straffriförklaring för brott har föreningen förordat

att, därest det icke låter sig göra att bestämma skilda tider med hänsyn till

brottets art och sjukdomens tillfälliga eller bestående natur, sådan anteck­

ning alltid skall medtagas i utdraget.

Den föreslagna bestämmelsen, att i straffregisterutdrag till enskilda ald­

rig skall medtagas anteckning om påföljd, som endast avser gärning som

den registrerade begått innan han fyllt aderton år, har tilldragit sig sär­

skild uppmärksamhet. Stockholms rådhusrätt framhåller, att man genom en

sådan bestämmelse undviker, att den som erhållit villkorlig dom blir sämre

ställd i anställnings- och emigrationshänseende än den som sakerförklarats

enligt 1952 års lag med vissa bestämmelser om påföljd för brott av under­

årig. Enligt rådhusrättens mening är en dylik reform så angelägen, att den

bör vidtagas omedelbart. Även efter en sådan reform skulle emellertid be­

rörda ojämnhet i behandlingen komma att bestå beträffande å ena sidan

lagöverträdare i åldern 18^—21 år, som omhändertages inom barnavården,

och å andra sidan personer i samma ålder, som erhåller villkorlig dom.

Kritik mot nu ifrågavarande bestämmelse har framförts av hovrätten för

Nedre Norrland, poliskammaren i Malmö samt Föreningen Sveriges lands­

fiskaler. Hovrätten har framhållit, att straffregisterutdrag beträffande unga

lagöverträdare därigenom måste bli missvisande eller värdelösa. Det synes

hovrätten riktigare att också här kräva, att viss tid skall ha förflutit innan

den registrerade uppgiften uteslutes. Tidrymden bör förslagsvis kunna be­

gränsas till tre år. Poliskammaren i Malmö har anlagt liknande synpunkter

och tillagt, att såsom vandelsbevis avsedda utdrag under inga omständig­

heter bör ges sådan avfattning, att den beträffande registreringsreglerna mer

eller mindre okunnige bedömaren förledes till missvisande slutsatser. För­

eningen Sveriges landsfiskaler har understrukit det ansvar, som ■— när

straffregisterutdragets funktion som vandelsintyg godtages — intygsgivaren

har gentemot den, inför vilken intyget, d. v. s. utdraget, skall företes. Regis­

teruppgift av vad slag det vara må bör enligt föreningens uppfattning icke

uteslutas tidigare än efter åtta år. Svenska socialvårdsförbundet har för nu

förevarande fall föreslagit en rehabiliteringstid av högst fem år.

Nordiska straffrätt skommittén

Kommittén framhåller, att straffregisterutdrag icke generellt bör ges i

form av fullständiga utskrifter av registrets innehåll beträffande de personer,

som utdragen avser. För vissa ändamål är tillräckligt, att det meddelas upp­

gifter av mera begränsat innehåll. Det är en allmän erfarenhet, att fram­

43

för allt upplysningar om gamla domar och beslut kan vålla den registrerade

onödig skada eller olägenhet, och bortsett från risken härför har man funnit

riktigast, att i vissa sammanhang bortses från upplysningar, som det icke

finns någon rimlig anledning att draga fram. Spörsmålet har särskild be­

tydelse i fråga om utdrag, som är avsedda att tjäna till upplysning i anställ­

nings- eller tillståndsärenden, där den anställande eller tillståndsgivande

myndigheten kan komma att fästa avseende vid gamla belastningar, som

förnuftigtvis icke längre bör lända den registrerade till skada.

Medan det sålunda råder enighet i kommittén om att både fullständiga

och begränsade registerutdrag bör komma till användning, har man däremot

icke kunnat enas om helt likartade riktlinjer beträffande den närmare reg­

leringen härvidlag.

Man är inom kommittén ense om att ändamålet med utdragen i allmän­

het talar med större styrka för fullständiga upplysningar, när utdragen är

avsedda för de rättstillämpande myndigheterna inom straffrätten än när frå­

ga är om utdrag till enskilda. Vidare är man ense om att vissa andra of­

fentliga myndigheter än de rättstillämpande kan ha ett berättigat intresse av

fullständiga upplysningar. Man är dock icke på alla håll inställd på att göra

skillnad — eller göra skillnad på samma sätt — mellan myndigheter och

enskilda eller mellan myndigheter av olika kategorier. Enligt ett i Finland

föreliggande preliminärt utkast till nya registreringsbestämmelser begränsas

utdragens innehåll efter vissa tidsfrister, och de begränsas därvid lika i för­

hållande till alla mottagare, myndigheter såväl som enskilda. Det förelig­

gande svenska utkastet innehåller regler, som medför en kraftigare be­

gränsning av upplysningarna i utdrag till enskilda än i utdrag till myndig­

heter, men även i sistnämnda fall innebär utkastet, att utdragen upphör att

vara fullständiga efter viss tids förlopp utan hänsyn till vilken myndighet

det rör sig om. Enligt ett i Danmark föreliggande utkast till cirkulär rörande

straffregistreringen skall utdrag till rättstillämpande och vissa andra myn­

digheter alltid vara fullständiga, medan utdrag till övriga myndigheter och

till enskilda begränsas.

Kommittén uttalar i sin skrivelse, att man från dansk sida med sympati

ser på de ifrågasatta finska och svenska reglerna om att vissa äldre register­

anteckningar skall kunna uteslutas även ur utdrag, som är avsedda att an­

vändas i brottmål. Man betraktar det emellertid såsom vanskligt att upp­

ställa allmänna kriterier för när registeranteckningar kan anses vara helt

utan betydelse för de rättstillämpande myndigheterna. Den begränsning,

som är påkallad, hör därför enligt dansk uppfattning hellre åstadkommas

genom instruktioner angående användandet av straffregisterutdragen i brott­

mål. På norsk sida biträder man i det väsentliga de danska synpunkterna.

Inom kommittén har skilda synpunkter gjort sig gällande rörande de kri­

terier, som bör uppställas för begränsning av innehållet i registerutdrag. Mel­

lan föreliggande nordiska regler och utkast föreligger skiljaktigheter bl. a.

med hänsyn till arlen av de anteckningar, som utgår efter viss tid, längden

av de frister, under vilka anteckningar skall medtagas i utdrag, och utgångs­

Kungl. Maj:ts proposition nr 39 år 1963

44

Kungl. Maj. ts proposition nr 39 år 1963

punkten för beräkning av sådana frister. Det rör sig här, framhåller kom­

mittén, om en detaljreglering, vid vilken varje särskilt land får lägga vikt

vid att nå det resultat, som stämmer bäst med hittillsvarande erfarenheter

och med reglernas ändamål.

Departementschefen

Strafflagberedningens för åtskilliga år sedan framförda förslag om att i

svensk rätt införa ett institut, liknande den i utländsk rätt förekommande

rehabiliteringen, har numera blivit så grundligt genomdiskuterat, att tiden

får anses mogen för ett slutligt ställningstagande.

Till en början må då erinras om att den i diskussionen av bekvämlighets­

skäl ofta använda beteckningen rehabilitering egentligen är missvisande. Den

rehabilitering, som förekommer i främmande rättssystem, har sin största

betydelse i de länder, där någon form av inskränkning i medborgerliga rät­

tigheter är stadgad såsom brottspåföljd och där alltså rehabiliteringen har

karaktär av återinsättande i fulla sådana rättigheter. Förlust av medborger­

liga rättigheter är här i landet sedan länge avskaffad såsom brottspåföljd,

och förutsättningar för rehabilitering med den innebörd ordet vanligen ges

föreligger följaktligen icke för svensk rätts del.

Oaktat några formella regler om förlust av medborgerliga rättigheter ej

finnes här, är det dock uppenbart, att en påföljd även efter det den verk­

ställts fortfar att medföra belastande verkningar för den av påföljden drab­

bade. Det är ofrånkomligt, att vid straffmätning hänsyn tages till den om­

ständigheten, huruvida gärningen utgör förstagångsbrott eller återfall i brott.

Också vid val av reaktionsform utgör utfallet av tidigare samhällsreaktioner

en av de faktorer som bör beaktas. Det kan icke heller undvikas, att tidigare

brottslighet av bestämt slag tillmätes betydelse, när det gäller att besätta

vissa befattningar i allmän eller enskild tjänst.

Vad som däremot bör förhindras är, att brott även sedan lång tid för­

flutit utan att den dömde varit föremål för nya kriminalvårdande ingri­

panden fortfar att i olika sammanhang utgöra en belastning för honom.

Ur de rättsvårdande organens synvinkel måste långt tillbaka liggande

brottspåföljder sakna intresse vid val av påföljd och vid straffmätning,

om ej fråga är om fortsatt kriminalitet av den art, att brotten ingår som

länkar i en sammanhängande kedja. Och i de speciella fall, där andra

än de rättsvårdande myndigheterna får del av registrerade uppgifter om

ådömda påföljder, torde enstaka gamla påföljdsbeslut ej vara av sådan

självständig betydelse, att de behöver redovisas.

Mot varandra står här liksom eljest, när fråga är om brottsregistrering,

myndigheters och enskildas intresse av att kunna få så fullständiga och

vederhäftiga upplysningar som möjligt om en persons förflutna och den

en gång dömdes intresse av att hans kriminella belastning icke i ovid­

kommande sammanhang dragés fram till allmänt beskådande. Som jag

redan antytt bör registrerade belastningar icke obegränsat få bringas till

myndigheters eller enskildas kännedom, utan hänsyn bör tagas till den

45

dömdes rehabiliteringsintresse. För att tillbörligen tillgodose detta är den

av mig förordade regeln, att uppgifter som intagits i det allmänna kri­

minalregistret skall utgå därur när den registrerade uppnått 80 års ålder,

uppenbarligen icke tillräcklig.

Frågan är då, i vilken utsträckning sådan rehabilitering som här avses

skall kunna tillgodoses, utan att de intressen som det allmänna kriminal-

registret skall tjäna kommer att åsidosättas. Registrets ändamål har an­

givits vara att tillhandahålla domstolar och åklagare sådana uppgifter

om ådömda bestraffningar och därmed likställda åtgärder, som är nöd­

vändiga för att rätt tillämpa straffrättens regler om återfall, konkurrens

och förverkande av anstånd samt för att bedöma, huruvida viss påföljd

lagligen ma tillämpas. Därjämte har framhållits det angelägna i att regist­

ret ges sådan utformning, att det vid sidan av sin huvudfunktion kan läg­

gas till grund för officiella vandelsintyg, i den mån sådana kan komma

att tillhandahållas såsom utdrag av kriminalregistret.

Det ligger i sakens natur, att vid bedömningen av de tidsfrister, efter

vilka uppgifter lämpligen kan upphöra att medtagas i registerutdrag,

större hänsyn bör tagas till myndigheters än till enskildas intresse av att

få utdrag, som avser förhållandevis långt tillbaka i tiden liggande omstän­

digheter. Utredningen har tillmätt denna synpunkt sådan vikt, att man

frångått strafflagberedningens tanke att också i utdrag till myndigheter

efter viss tid utesluta registrerade belastningar. Härvid har utredningen

hänvisat till att rehabilitering i utdrag till rättsvårdande myndigheter

svårligen kan leda till några påtagliga fördelar för den enskilde men där­

emot till vissa nackdelar för dessa myndigheter. Enligt min mening har ut­

redningen emellertid underskattat betydelsen för den enskilde av att veta,

att en i kriminalregistret antecknad belastning efter vissa års laglydigt

leverne ej automatiskt framdrages, om han ånyo blir föremål för rätts­

ligt förfai-ande. Det rör sig visserligen här om svårvägbara psykologiska

faktorer, men de torde icke desto mindre vara realiteter. Exempel torde

ej heller saknas på personliga tragedier, som uppkommit genom att en för

länge sedan begången lagöverträdelse ånyo givits offentlighet i samman­

hang, där den i och för sig varit helt utan betydelse.

Jag anser därför, att starka skäl talar för en begränsning även av

de uppgifter, som meddelas i registerutdrag till de rättsvårdande myn­

digheterna. Mot en sådan begränsning kan å andra sidan anföras, att

nämnda myndigheter härigenom kan komma att undandragas uppgifter,

som erfordras för att tillämpa vissa straffrättsliga bestämmelser. Jag åsyf­

tar härvid närmast vissa regler i strafflagen om brottskonkurrens (4: 3),

återfall i brott (4: 14) och åtalspreskription (5: 18).

Den åsyftade regeln om brottskonkurrens — till vilken viss motsvarig­

het finns i brottsbalken — är tillämplig i vissa fall, då den som övertygas

om brott finnes ha begått detta, innan ett honom tidigare ådömt frihets­

straff börjat verkställas. Regeln kan generellt sett sugas vara till fördel för

den brottslige, och uteslutning ur registerutdrag av uppgifter om det tidi­

Kungl. Maj:ts proposition nr 39 år 1963

46

Kungl. Maj. ts proposition nr 39 år 1963

gare frihetsstraffet kan därför tänkas lända honom till förfång. Risken här­

för torde emellertid bli obetydlig, om den tidsfrist efter vilken uppgiften

skall uteslutas icke göres alltför kort. Det är vidare att märka, att viss kon­

troll beträffande tillämpningen av 4 kap. 3 § utövas av fångvårdsstyrelsen

på grundval av uppgifterna i fångvårdens cenlralregister; för de fall, i vilka

nämnda lagrum icke tillämpats ehuru så bort ske, föreskrives i 4 § av sam­

ma kapitel ett särskilt förfarande. Jag vill för övrigt framhålla, att ett så­

dant rehabiliteringssystem, som det ifrågasatta, för de dömda i gemen är en

törmån, som mer än väl torde väga upp de nackdelar i förevarande avse­

ende, vilka möjligen kan uppkomma i några få fall.

Gällande strafflag anger ej någon bestämd tid, då en straffdoms åter-

fallsverkan upphör. Detsamma gäller den återfallsregel, som upptagits i

brottsbalken. När förslaget till brottsbalk remitterades till lagrådet, fann

jag mig böra utgå från att fullständiga uppgifter om återfallsgrundande

domar skulle finnas tillgängliga för domstolarna, då tillämpning av åter-

fallsregeln kom i fråga. I och för sig kan visserligen en tidigare dom tän­

kas ha betydelse även efter lång tid vid bedömning av ny brottslighet.

Någon erinran från återfallssynpunkt mot att registerutdrag icke upplyser

om anteckning om tidigare dom torde emellertid icke kunna göras, om

anteckningen utgår först efter så lång tid, att det i praktiken blir uteslutet

att utdraget kommer att sakna upplysningar som fortfarande är av

vikt.

Preskriptionsregeln i 5 kap. 18 § strafflagen är tillämplig beträffande

vissa grövre brott och innebär, att den tid inom vilken åtal för brottet se­

nast skall ha väckts förlänges, om den brottslige under denna tid begår

nytt brott av viss svårhetsgrad. Ej heller denna bestämmelse, som har eu

motsvarighet i brottsbalken, bör enligt min åsikt förhindra införandet av

i ehabiliteringsregler, även om de undantagsvis kommer att medföra, att i

fall som den ifrågavarande bestämmelsen avser, anteckning om det senare

brottet uteslutes ur registerutdrag, innan det förra ännu är preskriberat.

^ id övervägande av de tider, som bör gälla för uteslutning av register­

anteckningar, måste som jag redan antytt tillses, att tiderna göres så långa

att myndigheternas intresse av att erhålla erforderliga upplysningar ur kri­

minalregistret ej eftersättes. Det bör också beaktas, att systemet ej görs

alltför komplicerat från registreringsteknisk synpunkt. Strafflagberedning­

ens förslag, att anteckningar beroende på sitt innehåll skall uteslutas åtta

eller femton år från domen, straffverkställighetens slut eller utskrivningen

från anstalt, och utredningens motsvarande förslag med tidsfristerna åtta,

tio och femton ar har båda den nackdelen, att de är tämligen invecklade.

Enligt min mening både tillgodoses berättigade intressen och erhålles ett

enkelt system, om tidsfristen beträffande alla i anstalt verkställda på­

följder sättes enhetlig — förslagsvis till tio år — och räknas från den

tidpunkt, då anstaltsvistelsen upphör. Denna tidpunkt skall enligt 4 § i

förslaget antecknas i registret, och registerhandlingarna torde i samband

därmed kunna förses med påskrift eller påstämpling om det år, då ute­

47

slutning i utdrag till myndighet tidigast blir aktuell. Ett sådant förfarande

torde icke komma att innebära någon mera avsevärd belastning för registre-

ringsmyndigheten.

Beträffande bötesdomar, villkorliga domar och sådana straffriförklaring-

ar, som avses i förslagets 2 § 4, torde domens dag böra tagas till utgångs­

punkt för tidsberäkningen. Sättes fristen också här till tio år, kommer an­

teckningarna ändå att uteslutas ur registerutdrag tidigare än då fråga är

om påföljd, som innebär frihetsberövande. Om i enlighet med vad jag tidi­

gare uttalat bötesdomar icke bör antecknas i kriminalregistret efter brotts­

balkens ikraftträdande, skall uppgifter om bötesstraff därefter ej heller

medtagas i registerutdrag.

Vad angår straffriförklaringar kan invändas, att det även efter tioårsti­

dens utgång kan vara av vikt för rättsvårdande myndigheter att få känne­

dom härom, främst för att besked skall erhållas att den registrerade varit

föremål för sinnesundersökning. Jag vill då framhålla, att enligt 2 § i det

inom justitiedepartementet utarbetade lagförslaget personutredning, varmed

framför allt förstås personundersökning och sinnesundersökning, skall an­

tecknas i kriminalregistret liksom nu sker i straff registret. Enligt 10 § i

förslaget skall anteckning om verkställd sinnesundersökning alltid medtagas

i registerutdrag till domstolar och åklagare och alltså även om någon upp­

gift angående påföljd eller straffriförklaring icke skall återges däri. Vad

beträffar utredningar enligt lagen om personundersökning i brottmål torde

värdet av att få kännedom om äldre sådana utredningar ej vara så stort,

att en motsvarande undantagsregel för deras del är motiverad.

I de fall, då enskild person avses få möjlighet att erhålla utdrag ur det

allmänna kriminalregistret, synes väsentligt kortare tid för uteslutning av

registeruppgifter kunna tillämpas än i fråga om myndighet. Jag har efter

övervägande av de olika intressen, som här gör sig gällande, stannat vid att

rörande flertalet anteckningar föreslå hälften så långa rehabiliteringstider

som beträffande andra utdrag.

För den närmare utformningen av rehabiliteringsreglerna kommer jag

att redogöra i samband med specialmotiveringen. I ett avseende bör dock

principiell ståndpunkt tagas redan i detta sammanhang. Det gäller, hur man

bör förfara, när beträffande samma person förekommer mer än en anteck­

ning av det slag, som i och för sig omfattas av uteslutningsreglerna. Enligt

strafflagberedningens och utredningens åsikt borde i sådana fall samtliga

anteckningar medtagas i utdrag, om icke på grund av de särskilda uteslut­

ningsreglerna var och eu av anteckningarna skulle uteslutas. En sådan re­

gel synes dock mindre väl överensstämma med de tankar, som ligger ba­

kom förslaget till rehabilitering. Jag föreslår därför, att de tider, under vil­

ka registeranteckningar skall återges i utdrag, visserligen förlänges, om —

under del sådan tid löper — dom eller beslut av beskaffenhet att böra an­

tecknas i registret ånyo meddelas, men att anteckning, beträffande vilken

tidsfristen utlöpt utan att dylikt »preskriptionsavbrott» inlräffat, ej vidare

medtages i registerutdrag. Föreskrives såsom jag här föreslår olika långa

Kungl. Maj. ts proposition nr 39 år 1963

48

Kungl. Maj. ts proposition nr 39 år 1963

tidsfrister beträffande utdrag till myndigheter och till enskilda, medför den­

na princip också, att förlängning av tiderna icke sker likformigt. Uppenbar­

ligen ställer det förordade systemet större krav än det nuvarande på dem,

som har att utfärda utdrag ur registret. De praktiska svårigheterna bör

dock ej överskattas. Med de föreslagna tidsfristerna kommer beträffande

de egentliga återfallsförbrytarna tiderna i allmänhet att förlängas därhän,

att samtliga anteckningar skall medtagas. Beträffande utdrag till enskilda

kan förutses, att sådana huvudsakligen kommer att begäras av personer,

som antingen ej alls förekommer i registret eller blott blivit föremål för nå­

gon enstaka anteckning.

De skäl, som anförts mot att i registerutdrag medtaga påföljder, vilka en­

dast avser gärningar, begångna före aderton års ålder, anser jag väga tyng­

re än de nackdelar, som kan följa av att utdrag icke lämnar upplysning i

detta hänseende. Jag ansluter mig därför till utredningens förslag, att upp­

gift om sådan påföljd aldrig skall medtagas i utdrag till enskilda. Register­

utdragens funktion som vandelsbevis utgör enligt min mening ej tillräck­

lig anledning att medtaga dylika uppgifter. I utdrag till myndigheter bör

dock uppgifterna uteslutas endast i enlighet med de förordade rehabilite-

ringsreglerna; uppgifterna skall alltså alltid medtagas i utdrag som utfär­

das inom tio år från domen eller, i förekommande fall, från anstaltstidens

slut, eller inom den längre tid som kan föranledas av ny anteckning i re­

gistret.

Vad angår behandlingen av de uppgifter, som över huvud ej skall med­

tagas i registerutdrag, finnes från rättsvårdens synpunkt icke något att in­

vända mot att uppgifterna utsorteras ur registret och förstöres. Mot ett så­

dant förfarande talar dock dels hänsyn till det intresse och den betydelse,

som uppgifterna kan ha för kriminalvetenskaplig forskning, dels det för­

hållandet, att ett kontinuerligt utsorterande av uppgifter, som ej längre

skall medtagas i utdrag, av tekniska skäl torde bli relativt tidsödande.

Från dessa synpunkter är det lämpligare, att uppgifterna fortfarande får

tillhöra registret, och jag förordar därför, att rehabiliteringsreglerna utfor­

mas så, att uppgifterna alltjämt skall tillhöra registret men ej medtages i

registerutdrag.

Finnes i registret beträffande viss person icke någon uppgift av beskaf­

fenhet att skola medtagas i begärt utdrag, lärer beskedet härom utan att

göras missvisande kunna ges sådan utformning, att det icke antyder före­

komsten av eventuella andra registeruppgifter angående vederbörande.

Myndighets rätt att erhålla utdrag

Utredningen

Varken strafflagberedningen eller utredningen har föreslagit någon änd­

ring i rätten för domstolar, justitiekanslern, riksåklagaren, riksdagens om­

budsmän, interneringsnämnden och — under förutsättning att registret

också i fortsättningen föres hos fångvårdsstyrelsen — statens kriminaltek­

49

niska anstalt att rekvirera utdrag ur straffregistret. Myndighet, som äger

beslut om frihetsberövande åtgärd enligt lagarna om utlämning för brott,

utlänningslagen eller lösdrivarlagen, har också ansetts böra äga utan pröv­

ning erhålla utdrag i ärende, vari uppkommit fråga om sådan åtgärd.

De allmänna åklagarnas rätt till utdrag bör enligt utredningen, som även

härvidlag instämmer i strafflagberedningens uppfattning, begränsas till de

fall, då skyldighet att inhämta utdrag är föreskriven eller utdrag eljest er­

fordras lör utredning om brott. Beredningen hade framhållit, att åklagarna

borde vara pliktiga att i varje särskilt fall, där skyldighet att rekvirera ut­

drag ej föreligger, noga pröva om det kan antagas vara nödvändigt att ha

tillgång till registerutdrag. Utdrag borde ej automatiskt rekvireras i varje

hos åklagare anhängigt ärende.

Beträffande länsstyrelsernas rekvisitionsrätt har rått delade meningar.

Strafflagberedningen ansåg länsstyrelserna icke ha behov av registerutdrag

annat än i ärenden om frihetsberövande enligt utlämnings-, utlännings- och

lösdrivarlagarna. Utredningen har ansett skäl kunna anföras mot en dylik

begränsning av rekvisitionsrätten. Att berättigat behov av utdrag ur straff­

registret i särskilda fall kan föreligga för länsstyrelserna vid handläggning

av frågor rörande allmän ordning och säkerhet och ärenden jämlikt social-

vårdslagstiftningen anser utredningen uppenbart. Det måste vara en onö­

dig formalitet att länsstyrelserna i dylika fall skulle vara nödsakade att

hos Kungl. Maj :t inhämta tillstånd för erhållande av utdrag. Med hänsyn

härtill och till att någon olägenhet av den hittills gällande ordningen ej på­

visats, föreslår utredningen, att länsstyrelserna bibehålies vid den nu gäl­

lande rekvisitionsrätten.

I fråga om rätt för socialvårdsorgan att erhålla registerutdrag anför ut­

redningen, att en rätt för socialvårdsorganen att rekvirera utdrag ur straff­

registret skulle leda till att registret i betydande utsträckning skulle kom­

ma att tjäna vandelskontrollens intresse. Detta är från principiella syn­

punkter olämpligt. Därtill kommer hänsynen till den registrerade. Denne

måste ha ett berättigat krav på långtgående sekretess. Det synes ofrånkom­

ligt att sekretesskyddet avsevärt minskar i styrka, därest rekvisitionsrätt

tillerkännes socialvårdsorganen. Utredningen avstyrker följaktligen, att des­

sa tillerkännes rätt att utan prövning erhålla registerutdrag. Skulle likväl

sådan rätt anses böra införas, föreslår utredningen att den begränsas till

vissa grupper av ärenden. I straffregisterlagen kunde då lämpligen intagas

eu bestämmelse av innehåll, att utdrag av registret skall lämnas till annan

myndighet än dem som uppräknats i lagen såsom utdragsberättigade, om

Kungl. Maj :t för viss grupp av ärenden har lämnat tillstånd därtill. En

bestämmelse av detta innehåll gör det möjligt för Kungl. Maj :t att exem­

pelvis medgiva socialstyrelsen rätt till utdrag, då sådant erfordras vid hand­

läggning av viss grupp av ärenden. Skulle Kungl. Maj :t finna skäl låta

samtliga barnavårdsnämnder i riket få rätt till utdrag vid handläggning av

vissa ärenden, kan också ett sådant medgivande lämnas med stöd av nyss­

nämnda bestämmelse.

4 Bihang till riksdagens protokoll 1963. 1 samt. År 39

Kungl. Maj. ts proposition nr 39 år 1963

50

Beträffande registerutdrag till utländska myndigheter anför utredning­

en, att man med hänsyn till individens behöriga skydd måste iakttaga var­

samhet. Därför bör den principen gälla, att utdrag av registret icke får

lämnas till utländsk myndighet, om ej Kungl. Maj :t efter prövning av fram­

ställning om utdrag i varje särskilt fall givit sitt tillstånd därtill. Den för­

enklade ordning för meddelande av utdrag till domstol eller åklagarmyn­

dighet i de nordiska länderna, som nu gäller, bör emellertid bibehållas. En­

ligt utredningens mening bör det ankomma på Kungl. Maj :t att avgöra, hu­

ruvida utdrag, som efter bemyndigande utfärdas på begäran av domstol el­

ler åklagarmyndighet i de nordiska länderna, skall vara fullständigt eller

icke.

I fråga om sådant uppgiftslämnande till myndigheter i icke-nordiskt

land, varom Kungl. Maj :t under förutsättning av ömsesidighet äger utfärda

bestämmelser, anser utredningen, att i lagtexten bör anges, att uppgifts-

lämnandet skall ske årligen. Däremot behöver ej i lagtexten lämnas när­

mare föreskrifter om vilka uppgifter som skall lämnas eller om formerna

för uppgiftslämnandet och ej heller om att ömsesidighetsavtal är förutsätt­

ning för detta slag av generellt uppgiftslämnande.

Yttrandena

Från åklagarhåll har stark kritik riktats mot de av utredningen föreslag­

na förutsättningarna för allmän åklagares rätt att erhålla registerutdrag.

Enligt riksåklagarämbetet torde det visserligen vara klart, att åklagare icke

har anledning att begära straffregisterutdrag i andra fall än som angivits

i det föreslagna stadgandet, men enligt ämbetets mening saknas skäl att i

detta hänseende göra skillnad mellan de allmänna åklagarna och de tidi­

gare i stadgandet uppräknade myndigheterna. Detta har understrukits även

av Föreningen Sveriges landsfiskaler, Föreningen Sveriges stadsfiskaler

samt statsåklagare i Stockholm, Göteborg och Malmö, vilka samtliga an­

sett speciella föreskrifter för åklagarna vara helt obehövliga.

Likställda med allmän åklagare i fråga om rätt att erhålla utdrag bör en­

ligt påpekande från bl. a. riksåklagarämbetet och statsåklagarna i Stock­

holm och Malmö vara även sjöåklagaren enligt sjölagen samt särskild åkla­

gare i mål angående varusmuggling.

Vad angår frågan om socialvårdsorganens rätt att erhålla straffregister­

utdrag har den av utredningen i första hand föreslagna lösningen, nämli­

gen att dylik rätt skulle vara beroende av prövning i varje särskilt fall, god­

tagits endast av en reservant inom socialstyrelsen. Socialstyrelsens majori­

tet har anslutit sig till den av utredningen föreslagna alternativa lösningen,

som innebär att generell rekvisitionsrätt för ifrågavarande myndigheter be­

gränsas till vissa av Kungl. Maj :t bestämda grupper av ärenden. Styrelsen

anför:

Socialstyrelsen är väl medveten om betydelsen av att en sträng sekretess

upprätthålles beträffande straffregistret samt att det för att sekretessen

skall kunna upprätthållas är nödvändigt att snävt begränsa kretsen av ut-

Kungl. Maj. ts proposition nr 39 år 1963

Kungl. Maj.ts proposition nr 39 år 1963

51

dragsberättigade. Mot dessa synpunkter måste emellertid vägas vikten av

att i vissa socialvårdsärenden få tillgång till upplysningar om en persons

kriminella belastning. Vid denna vägning bör även beaktas, om det icke är

möjligt att finna en medelväg, som, så långt möjligt är, tillgodoser sekre­

tesskyddet utan att dock helt utesluta socialvårdsorganen från möjlighet

att erhålla upplysningar ur registret. Socialstyrelsen anser, att den av ut­

redningen föreslagna alternativa lösningen erbjuder en sådan väg. Det tor­

de om denna lösning av frågan godtages kunna förutsättas, att Kungl. Maj :t

kommer att iakttaga erforderlig restriktivitet i fråga om vilka myndighe­

ter, som bör få tillgång till upplysningar ur registret, samt att tillstånd att

inhämta utdrag ur registret endast kommer att lämnas beträffande sådana

ärenden, där tillgång till upplysningar ur registret framstår såsom synner­

ligen angelägen.

Fångvårdsstyrelsen har förklarat sig förutsätta att de fall, då Kungl.

Maj :t kan komma att lämna tillstånd, skall bli starkt begränsade. Enligt

offentlighetskommittén bör Kungl. Maj :t icke lämna generellt tillstånd att

erhålla straffregisterutdrag åt annan socialvårdsmyndighet än socialsty­

relsen.

Barnavårdsnämnderna i Stockholm och Göteborg har tagit avstånd från

förslaget, att tillstånd skulle erfordras i varje särskilt fall, och framhållit

barnavårdsorganens behov av tillförlitliga kriminalitetsupplysningar och

det sekretesskydd, som tillkommer också barnavårdsnämnds handlingar.

Barnavårdsnämnden i Halmstad har betecknat utredningens alternativa för­

slag som en tillfredsställande kompromiss, och även barnavårdsnämnden i

Malmö har en positiv inställning till detta förslag.

Stockholms stads barnavårdsnämnd har kritiserat också den alternativa

lösningen. Visserligen är den utifrån barnavårdsarbetets synpunkt betyd­

ligt fördelaktigare än den i första hand diskuterade, men den har dock den

nackdelen framför en fri rekvisitionsrätt, att det icke är möjligt att på för­

hand veta, huruvida den rätt till upplysningar, som skall medges efter den

administrativa prövningen, blir tillräcklig för att tillgodose barnavårdsor­

ganens behov av upplysningar.

Statsåklagaren i Göteborg samt stadsfiskalerna Meijer och Freijd an­

ser, att även ungdomsfängelsenämnden bör upptagas bland de rekvisi-

tionsberättigade myndigheterna.

Nordiska straffrättskommittén

Det står enligt kommittén fast, att straffregistrens centrala funktion

är att till åklagare och domstolar meddela upplysningar, som dessa myn­

digheter har bruk för i konkreta mål eller ärenden. Även vissa andra myn­

digheter bör emellertid ha möjlighet att rekvirera registerutdrag. Detta

gäller i första hand områden, där offentlig myndighet enligt lagbestämmel­

ser måste ha tillgång till eventuella slraffuppgifter för att kunna träffa

vissa avgöranden. Det gäller vidare — även i fall då föreskrifter i lag ej ha

meddelats — vissa avgöranden i fråga om anställning, såvida den anstäl­

lande myndigheten har ett välgrundat intresse att få veta, om och even-

Ilihang till riksdagens protokoll 1963. 1 samt. Nr 39

52

Kungl. Maj:ts proposition nr 39 år 1963

tuellt hur de anställningssökande dömts till påföljd för brott. Slutligen

kan det hos myndigheter förekomma avgöranden av annan art, som också

förutsätter kännedom om straffregistrets innehåll.

Inom kommittén har rått enighet om att icke varje offentlig myndighet

bör kunna rekvirera utdrag ur straffregistret. Man bör följa den princi­

pen, att rätt härtill endast tillägges närmare angivna myndigheter, som

efter noggrann prövning kan sägas ha ett tillräckligt välgrundat intresse

av att få kännedom om straffupplysningar. Det kan icke väntas, att av-

gränsningen av dessa myndigheter blir helt densamma i alla nordiska län­

der; skilda förutsättningar med hänsyn till de administrativa myndighe­

ternas uppbyggnad och funktion kan här göra sig gällande. Men princi­

piellt är det enighet om att kretsen av myndigheter skall specificeras såsom

nämnts. Detta bör dock icke utesluta att, när fråga är om hänvändelser

från andra offentliga myndigheter, en konkret prövning sker av det in­

tresse, som ligger bakom önskan om upplysningar ur straffregistret.

Departementschefen

Det allmänna kriminalregistret har främst tillkommit i de rent judi-

ciella myndigheternas intresse. Dessa bör i första hand ha rätt att rekvire­

ra utdrag ur registret. Anledning att i lagen stadga inskränkningar i rekvi-

sitionsrätten torde föreligga lika litet beträffande de allmänna åklagarna

som beträffande domstolarna. Självfallet bör rekvisitioner icke göras i and­

ra ärenden än dem, där rekvisitionsskyldighet är föreskriven i författ­

ning eller där utdrag eljest erfordras för utredning om brott. Skyldig­

heten att införskaffa utdrag torde liksom hittills få regleras i administra­

tiv väg. Därvid synes man böra eftersträva att hålla denna skyldighet inom

en ganska snäv ram. Föreligger icke rekvisitionsskyldighet, bör innan re­

gisterutdrag begäres, noga prövas, huruvida det är nödvändigt att ha till­

gång härtill.

Justitiekanslern, riksdagens ombudsmän, statens kriminaltekniska anstalt

och interneringsnämnden bör såsom hittills äga rätt att utan prövning erhål­

la utdrag. Däremot torde ungdomsfängelsenämnden icke för sin verksam­

het vara i behov av att få rekvirera utdrag ur kriminalregistret. I enlig­

het med utredningens förslag bör rekvisitionsrätt tillerkännas myndighet,

som äger besluta om frihetsberövande åtgärd enligt lagarna om utlämning

för brott, utlänningslagen eller lagen angående lÖsdrivares behandling.

Mera tveksamt är i vad mån rätt att begära utdrag bör tillerkännas and­

ra myndigheter än de nu nämnda. Jag har tidigare berört detta problem

vid behandlingen av frågan om det allmänna kriminalregistrets ändamål

och då förklarat, att utredningens förslag att slopa möjligheten att före­

bringa vandelsutredning medelst intyg av polismyndighet icke i detta

sammanhang kan upptagas till slutlig behandling. Starka skäl synes emel­

lertid tala för en inskränkning av den polisiära intygsgivningen. När det

gäller att avgöra i vilken omfattning länsstyrelser och socialvårdsorgan

skall tillerkännas rätt att rekvirera utdrag ur kriminalregistret, torde där­

Kungl. Maj-.ts proposition nr 39 år 1963

53

för reglerna böra utformas med beaktande av att en sådan inskränkning

kan komma att ske. Inskränkningar i den polisiära intygsgivningen kan

nämligen väntas medföra ökade krav på utdrag ur kriminalregistret. Även

bortsett härifrån är dock tydligt, att nyssnämnda myndigheter kan ha be­

hov av uppgifter ur detta register.

Då en begränsning av uppgiftslämnandet ur kriminalregistret bör ef­

tersträvas också i förhållande till myndigheter, är jag icke beredd för­

orda, att ifrågavarande myndigheter tillerkännes oinskränkt rekvisitions-

rätt. I stället bör möjlighet öppnas för Kungl. Maj :t att tillåta utlämnande

av uppgifter även i andra fall än de i lagen särskilt angivna, och jag kan

icke finna något hinder föreligga mot att sådant tillstånd lämnas generellt

för visst slag av ärenden. På detta sätt kan viss myndighet eller viss kate­

gori av myndigheter beredas möjlighet att i avgränsade grupper av ären­

den erhålla utdrag ur det allmänna kriminalregistret. En sådan ordning

medger också en smidig reglering, när man vid prövningen av den poli­

siära registreringens och intygsgivningens utformning har att mera defini­

tivt ta ställning till frågan om utfärdande av utdrag ur kriminalregistret

till andra myndigheter än de judiciella.

Med stöd av den föreslagna regleringen kan Kungl. Maj :t tillåta myn­

dighet att för tillståndsgivning eller anställningsprövning erhålla utdrag

ur registret. Det torde dock för sådana ändamål i regel vara lämpligare, att

möjlighet öppnas för den enskilde att ansöka om registerutdrag för att

företes i tillstånds- eller ansökningsärendet. Att intygen till myndigheter

på grund av rehabiliteringsreglerna kan vara mera omfattande än de in­

tyg, som utlämnas till enskilda, bör ej få vara skäl att hellre tillåta myn­

dighet att rekvirera utdrag beträffande enskilda sökande än att ge dessa

tillfälle att inkomma med utdrag i ärendet.

Enskilds rätt att få utdrag rörande sig själv

U tredningen

Utredningen ställer sig kritisk till det nuvarande systemet med dels full­

ständiga, dels begränsade registerutdrag till enskilda. Redan strafflagbe­

redningen föreslog, att de begränsade utdragen skulle avskaffas och att

enskilda, vilkas rätt kunde vara beroende av upplysning ur registret, skulle

kunna erhålla sådan upplysning ur registret som i det särskilda fallet var

erforderlig. Förutsättningen för utfärdande av utdrag borde liksom nu

vara, att vederbörandes rätt bedömdes vara beroende av att upplysning

ur registret meddelades. Prövningen härav borde ankomma på Kungl.

Maj :t.

Utredningen sätter in frågan om registerutdrag till enskilda i ett större

sammanhang genom att föreslå, att de polisiära vandelsintygen med un­

dantag för vissa s. k. lämplighctsinlyg avskaffas. Härvid har emellertid

utredningen framhållit, att det icke går att helt avskära den enskilde från

möjligheten alt erhålla officiellt hevis om vandel. För vissa ändamål måste

54

Kungl. Maj:ts proposition nr 39 år 1963

han kunna erhålla dylikt bevis. Berättigade behov av officiella vandels­

bevis har utredningen sålunda funnit föreligga för enskilda dels för vissa

ändamål i utlandet, dels för sökande av vissa anställningar och dels för

olika personliga angelägenheter. Utredningens förslag innebär, att straff­

registerutdrag skall få komma till användning för nu angivna ändamål.

Utredningen sammanfattar sitt förslag i fråga om enskilds möjligheter

att erhålla utdrag ur straffregistret på följande sätt:

Utdrag må till en början utlämnas, om den enskilde styrker att före­

teende av utdrag utgör villkor för hans inresa eller vistelse i annat land

eller för hans rättsliga ställning där. Vidare skall den enskilde vara berät­

tigad att erhålla utdrag, om enligt Kungl. Maj:ts medgivande sökande av

viss anställning i allmän eller enskild tjänst må avkrävas utdrag av re­

gistret och den enskilde visar, att han söker sådan anställning. Slutligen

skall enskild tillhandahållas utdrag om i annat fall, där han styrkt att hans

rätt är beroende av upplysning ur registret, Kungl. Maj :t givit tillstånd

därtill.

Prövningen av enskildas framställningar om utdrag bör i fråga om ut­

drag för utlands- och anställningsändamål ankomma på registermyndig­

heten. Vad beträffar utdrag för andra ändamål — för personliga angelä­

genheter — synes övervägande skäl tala för att prövningen skall ankom­

ma på Kungl. Maj:t. Dessa fall torde i motsats till utlands- och anställ-

ningsfallen bli mycket sällan förekommande.

Beträffande utdrag för personliga angelägenheter förmodar utredningen,

att den enskilde på grund av omständigheterna i det särskilda fallet icke

alltid torde behöva fullständigt utdrag. I åtskilliga fall synes behov före­

ligga av utdrag omfattande endast viss begränsad tidrymd eller allenast

särskilda upplysningar ur registret. Utredningen anser därför, att det bör

ankomma på Kungl. Maj:t att vid meddelande av tillstånd till utdrag jäm­

väl bestämma, huruvida utdraget skall vara fullständigt eller begränsat på

visst sätt.

Utredningen framhåller slutligen, att det till undvikande av missbruk är

lämpligt, att utdrag som utlämnas till enskilda alltid förses med uppgift

om det ändamål för vilket utdraget är avsett.

Yttrandena

Remissinstanserna uppehåller sig främst vid utredningens förslag, att

de polisiära vandelsintygen skall slopas och att, i den mån behov förelig­

ger av officiella kriminalitetsupplysningar, detta i stället tillgodoses ge­

nom straffregisterutdrag. Då frågan om vandelsintygen som nämnts icke

upptages till behandling i detta sammanhang, föreligger ej anledning att

närmare redovisa remissvaren i denna del. Det må blott nämnas, att ut­

redningens förslag rönt både kritik och gillande. Som argument för en

övergång till straffregisterutdrag anföres dessa utdrags enhetlighet och

tillförlitlighet. Kritikerna har betonat, att straffregistrets innehåll är mera

begränsat och därför mindre upplysande än de lokala polisregistren.

Av 1956 års eftervårdsutredning framhålles, att straffregisterutdrag, av­

Kungl. Maj.ts proposition nr 39 år 1963

55

sedda att företes i anställningsärenden, icke bör utfärdas annat än på

begäran av den person utdraget avser. Med hänsyn till risken för obehö­

rigt utnyttjande av utdragen kan emellertid viss tvekan råda om lämp­

ligheten av att utdrag utlämnas till den enskilde. Det kan övervägas, om

utdraget icke i stället bör tillställas arbetsgivaren direkt. Liknande syn­

punkter har anförts av poliskammaren i Göteborg. Poliskammaren befa­

rar, att utdrag, avsedda att företes i ärenden angående inrese-, uppehålls-

eller arbetstillstånd, därest de utlämnas direkt till den enskilde, kommer

att användas för annat ändamål, exempelvis vid sökande av arbetsan-

ställning i enskild tjänst. Arbetsgivare skulle därigenom på en omväg

kunna tvinga fram ett slags strafflöshetsintyg. Poliskammaren förordar

därför, att utdraget översändes direkt till den myndighet, som handläg­

ger det ärende vari utdraget skall företes.

Hovrätten över Skåne och Blekinge har anfört, att den prövning av

framställningar om utlämnande av registeruppgifter, som enligt utred­

ningens förslag till lag om straffregister skall åvila Kungl. Maj :t, utan

olägenhet synes kunna överflyttas å registreringsmyndigheten. En sådan

överflyttning står i överensstämmelse med strävandena att reducera kon­

seljärendenas antal. Även poliskammaren i Malmö har framhållit, att en­

skilda hithörande ärenden icke skall behöva belasta Kungl. Maj :t.

Nordiska straff rätt skommittén

I alla nordiska länder är man inställd på att enskilda personer skall kun­

na begära utskrift av straffregistret rörande sig själva. Med de ifrågasatta

svenska reglerna kommer detta dock att bli möjligt endast med avseende

ä vissa närmare angivna ändamål; från finsk och norsk sida har man icke

tagit ställning i detalj till spörsmålet.

Departementschefen

I och för sig kan principiella betänkligheter anföras mot att enskilda

över huvud taget beredes möjlighet att erhålla utdrag ur det allmänna kri­

minalregistret. Det är dock icke praktiskt genomförbart att helt slopa allt

lämnande av officiella vandelsupplysningar. Under sådana omständigheter

måste det betraktas som en fördel, om vandelsupplysningar kan lämnas

i form av tillförlitliga, efter enhetliga normer utfärdade kriminalregister­

utdrag och icke med stöd av de sinsemellan olikartade lokala polisregistren,

som ej fyller samma krav på noggrannhet. Jag har tidigare berört denna

funktion, som utredningen föreslagit tillagd det centrala straffregistret.

Här erbjuder sig otvivelaktigt en möjlighet att undanröja åtminstone en

del av de olägenheter, som är förbundna med nuvarande praxis i fråga om

vandelsintyg.

Det synes ej vara lämpligt att i lagen direkt ange de ändamål, för vilka

utdrag får meddelas. I stället kan man, på samma sätt som jag förordat

beträffande utdrag till vissa myndigheter, lägga prövningen härav hos

Kungl. Maj:t. Det bör då finnas möjlighet att ange vissa ändamål, för vilka

56

Kungl. Maj:ts proposition nr 39 år 1963

utdrag får lämnas, och anförtro prövningen i det enskilda fallet åt regist-

reringsmyndigheten. Kungl. Maj :t skulle därmed blott behöva pröva fram­

ställningar om utdrag i de förmodligen sällsynta fall, då utdrag begäres

för annat ändamål. För att registerutdrag ej skall kunna missbrukas, är

det nödvändigt, att den enskilde tillförlitligen styrker, att utdraget erford­

ras för det uppgivna ändamålet.

Beträffande ifrågavarande utdrags innehåll vill jag hänvisa till vad jag

i det föregående anfört rörande uteslutning av uppgifter efter viss tid. Av­

sikten är alltså, att enskild endast skall kunna erhålla utdrag, utfärdade

under hänsynstagande till de kortare rehabiliteringstider, som beträffande

vissa registeranteckningar avses gälla för utdrag till enskilda.

IV. Specialmotivering

Den i det följande lämnade specialmotiveringen hänför sig till det inom

justitiedepartementet upprättade förslaget till lag om allmänt kriminal­

register. Förslag har också upprättats till lag angående ändrad lydelse av

11 § lagen den 28 maj 1937 om inskränkningar i rätten att utbekomma

allmänna handlingar. Sistnämnda förslag torde ej kräva särskild motive­

ring utöver den som redan lämnats vid behandlingen av frågan om avskil­

jande av uppgifter från registret.

¹ §•

Denna paragraf motsvarar början av gällande straffregisterlags 1 §. I det

föregående har uttalats, att benämningen kriminalregister bättre än straff­

register torde motsvara registrets innehåll.

2

§.

Paragrafens första stycke motsvarar 1 § i lagen om straffregister. Det nu­

mera föråldrade stadgandet om registrering av domar å tvångsuppfostran

har strukits. Ej heller har från nuvarande lag medtagits regeln om registre­

ring av dödsstraff. Sådant straff, som hos oss kan förekomma endast i

vissa fall då riket är i krig, synes icke behöva registreras i kriminalregist­

ret. Behov av registrering inträder endast om dödsstraff av nåd ändras till

tidsbestämt frihetsstraff eller annan påföljd, som skall antecknas i regist­

ret. I sådant fall torde nådebeslutet i registerhänseende få anses innefatta

ådömande av den nya påföljden; någon särskild bestämmelse om registre­

ring erfordras därför icke i dessa fall. Det är att märka, att denna paragraf

är tillämplig ej blott å domar eller beslut, som meddelas i första instans,

utan även å överrätts avgöranden. Särskilda regler om hur det skall förfa­

ras, då avgörandet i underinstansen givit anledning till registrering men

överrätts avgörande ej är av beskaffenhet att skola registreras enligt före­

varande paragraf, ges i 7 §.

Föreskriften att endast omedelbart för brott ådömt fängelse eller straff­

57

arbete skall registreras innebär, att beslut om ovillkorligt förvandlingsstraff

för böter liksom för närvarande ej föranleder registrering. Villkorliga do­

mar registreras däremot undantagslöst, alltså även då de avser förvandlings­

straff. Ådömes påföljd för brott i samband med beslut om förverkande av

villkorlig dom, skall påföljden givetvis registreras, om den är av sådan art

som avses i förevarande paragraf. Även för flera brott gemensamt straff,

som bestämts i den i 4 kap. 4 § strafflagen föreskrivna ordningen, skall an­

tecknas i registret.

I andra stycket av paragrafen, vilket närmast motsvarar 2 § 1 mom. i

straffregisterlagen, har angivits de grundläggande data, som registreringen

skall avse. Lagtexten anger icke de myndigheter, som har att lämna med­

delanden om domar, beslut, åtgärder och dylikt till registreringsmyndig-

lieten. Ej heller lämnas närmare föreskrifter om vad dessa meddelanden

skall innehålla. Bestämmelser i angivna hänseenden har ansetts höra hem­

ma i de föreskrifter angående lagens tillämpning, som kommer att medde­

las i administrativ väg.

Kungl. Maj.ts proposition nr 39 år 1963

3—5 §§.

Bestämmelser, motsvarande de i förslagets 3—5 §§ upptagna, återfinnes

i gällande lags 2, 4 och 5 §§.

I den föreslagna 3 § föreskrives, att anteckningar skall göras om vissa

till det ordinära förfarandet hörande beslut angående förändringar av re­

dan ådömda påföljder. Reglerna angående vad som skall antecknas i fråga

om verkställighet av påföljder har samlats i 4 §. I 5 § har slutligen givits

föreskrifter om anteckning av sådana beslut om förändring av ådömd på­

följd, som meddelas på extraordinär väg.

Hovrätten för Nedre Norrland har påpekat, att registrering varken enligt

nuvarande lag om straffregister eller enligt utredningens förslag skall ske,

då någon intages i anstalt för att börja avtjäna ådömt frihetsstraff. Hovrät­

ten finner med hänsyn till innehållet i bl. a. 4 kap. 3 § strafflagen och 13 §

lagen om villkorlig frigivning detta vara en brist och hemställer om kom­

plettering av lagförslaget.

Departementschefen

De i förslagets 3 § intagna föreskrifterna innefattar ej några väsentliga

sakliga ändringar i förhållande till vad som gäller för närvarande. Då vill­

korligt anstånd med straffs ådömande förklarats förverkat, skall dock upp­

gift om påföljd, som ådömes i samband därmed, registreras endast i den

mån så följer av föreskrifterna i 2 §.

Såsom hovrätten för Nedre Norrland påpekat är vid tidsbestämt frihets­

straff tidpunkten för verkställighetens början av betydelse i olika hän­

seenden. Detsamma gäller verkställighet av ungdomsfängelse samt av för­

varing eller internering men däremot icke verkställighet av tvångsarbete.

Det måste anses önskvärt, att kriminalregistret kan lämna fullständiga

upplysningar rörande de tider, då i registret antecknade brottspåföljder bli­

58

Kungl. Maj:ts proposition nr 39 år 1963

vit verkställda. Sålunda bör tidpunkten för verkställighetens början vid de

frihetsberövande påföljderna antecknas liksom också, som för närvarande,

tidpunkten för villkorlig frigivning eller utskrivning från anstalt. Med in­

tagning i anstalt avses också återintagning och återhämtande.

Verkställighetsanteckningar i den omfattning som nu förordats medför

en viss ökning av registrets arbetsbelastning. Då det allmänna kriminalre­

gistret föreslås vara förlagt till fångvårdsstyrelsen, bör dock någon förenk­

ling kunna vinnas genom viss samordning med registreringen i fångvårdens

centralregister, som självfallet måste innehålla fullständiga uppgifter om

verkställighet av frihetsberövande påföljder.

Redan nu gäller, att förändring genom nådebeslut av registrerad påföljd

skall antecknas. Att också beslut om resning bör registreras har tidigare

framhållits. Om den registrerade efter resning frikännes eller dömes till an­

nan påföljd än som avses i 2 §, skall enligt 7 § 3 uppgiften om den tidigare

beslutade påföljden utgå ur registret. Dömes han till påföljd som avses i

2 §, sker registrering enligt nämnda paragraf.

6

§•

Tillämpningen av den föreslagna lagen om samarbete med Danmark,

Finland, Island och Norge angående verkställighet av straff m. m. kräver

såsom tidigare nämnts ett tämligen omfattande samarbete mellan de nordis­

ka länderna i fråga om brottsregistrering och utlämnande av registerupp­

gifter. Ett liknande samarbete kommer att etableras mellan de till den euro­

peiska rättshjälpskonventionen anslutna staterna.

Lagstöd för registrering i det svenska kriminalregistret av uppgifter, som

hänför sig till detta internationella registreringssamarbete, föreslås givet i

förevarande paragraf. En lösning av de med straffverkställighetssamarbetet

förknippade brottsregistreringsproblemen har sökts efter den linjen, att i

vårt allmänna kriminalregister skall finnas såvitt möjligt fullständiga re­

gisteranteckningar dels beträffande svenska medborgare, dels om domar

och beslut, som antingen meddelats i Sverige eller gjorts till föremål för

verkställighet här i landet. En genomgående förutsättning för registrering

av utländska åtgärder är dock, att registreringen överensstämmer med de

principer, som ligger till grund för reglerna i 2—5 §§ om registreringens

omfattning.

Likartade lösningar har, såvitt gäller det nordiska samarbetet, valts av

övriga i detta samarbete deltagande länder. De nationella bestämmelserna

är avsedda att gripa in i varandra på sådant sätt, att de tillsammantagna

reglerar hela den för verkställighetssamarbetet nödvändiga brotlsregistre-

ringen. Reglerna angående denna »nordiska» registrerings omfattning får

kompletteras med regler angående kontinuerligt utbyte av registerdata och

angående internordisk rekvisitionsrätt för de i samarbetet deltagande

myndigheterna. Lagstöd i sistnämnda hänseende föreslås givet i 12 §, där

även motsvarande samarbete med utomnordiska länder regleras.

Reglerna i 6 § första stycket tar ej enbart sikte på det nordiska registre­

Kungl. Maj. ts proposition nr 39 år 1963

59

ringssamarbetet. Styckets första punkt medför, alt i det svenska kriminal-

registret sker viss parallellregistrering av uppgifter, som primärt intagits

i annat lands register. För de nordiska ländernas del har dylik dubbel­

registrering ansetts önskvärd i två huvudtyper av fall. Dels skall kriminal­

registret i det nordiska land, där vederbörande är medborgare, ge eu sam­

lad bild av vederbörandes kriminalitet, dels skall alla anteckningar beträf­

fande samma dom eller beslut återfinnas i kriminalregistret i det land, där

domen eller beslutet meddelats. Med svenska medborgare har i förevarande

hänseende likställts personer, som har hemvist här i riket men icke är

svenska medborgare. Denna princip, som avses genomförd också i de öv­

riga nordiska länderna, kan i undantagsfall leda till registrering på tre

ställen: om t. ex. en dansk medborgare, som har hemvist i Sverige, av

norsk domstol dömes till påföljd av viss beskaffenhet, sker registrering i

de danska, svenska och norska registren. Vid bedömande av frågan, huru­

vida en person skall anses ha hemvist här i riket, bör ej formella kriterier

såsom mantals- och kyrkoskrivning enbart vara avgörande; hänsyn måste

tagas till samtliga kända omständigheter kring vederbörandes vistelse här

i landet. Denna bedömning lärer få ankomma på den myndighet, som läm­

nar uppgift till kriminalregistret. Registreringsmyndigheten kan nämligen

ej förutsättas ha praktisk möjlighet att genomgå det material, på vilket

bedömningen skall grundas.

De för olika länder skilda reglerna om vad som skall registreras med­

för, att parallelliteten mellan olika registers anteckningar rörande samma

person ej kan bli total. Ingår till det svenska registret meddelande om att

svensk medborgare registrerats i annat land av den anledningen att han

t. ex. dömts till böter för misshandelsbrott eller erhållit åtalseftergift, skall

detta meddelande ej föranleda registrering här. Någon sortering av uppgif­

terna avses ej bli gjord av den primärt registrerande myndigheten i det

i samarbetet deltagande länderna, utan alla uppgifter rörande svenska med­

borgare eller utlänningar med hemvist här förutsättes bli vidarebefordrade

till fångvårdsstyrelsen såsom registreringsmyndighet. Sedan ankommer det

på styrelsen att avgöra, vad som skall anses motsvara de i 2—5 §§ angivna

åtgärderna och följaktligen registreras. För Sveriges del sker motsvarande

uppgiftslämnande med stöd av 12 § andra stycket.

Enligt 6 § andra stycket skall beslut om överflyttning från Sverige till

annat nordiskt land av verkställighet av straffarbete eller fängelse, över­

vakning av villkorligt dömd eller tillsyn över villkorligt frigiven antecknas

i det svenska kriminalregistret. Eftersom beslut om överflyttning alltid

meddelas av myndighet i den mottagande staten, blir det här fråga om

registrering av utländska myndigheters beslut.

Paragrafens tredje stycke gäller överflyttningar i motsatt riktning, näm­

ligen från annat nordiskt land till Sverige. Vad som skall antecknas är ej

blott det av svensk myndighet meddelade beslutet om överflyttning utan

också det andra landets dom eller beslut, som ligger till grund för straff­

verkställigheten, övervakningen eller tillsynen. På grund av alt reglerna

60

Kungl. Maj. ts proposition nr 39 år 1963

om vad som skall registreras ej har samma innehåll i alla nordiska länder

är det ej möjligt att generellt föreskriva, att domslandets anteckningar

skall överföras till det svenska kriminalregistret. Den erforderliga avgräns-

ningen har liksom i första stycket — som ju äger tillämpning också på hit

meddelade uppgifter från andra länder än de nordiska — gjorts genom

en hänvisning till 2—5 §§. En direkt tillämpning av dessa paragrafer är

givetvis omöjlig redan av den anledningen, att reaktionssystemen är olika

utformade i de nordiska länderna. Någon detaljreglering av frågan, vilka

utländska avgöranden och åtgärder som skall anses motsvara de i 2—5 §§

avsedda, har ej ansetts påkallad; prövningen får i det särskilda fallet an­

komma på registreringsmyndigheten.

7 §•

Bestämmelserna om när uppgift skall utgå ur registret motsvarar i gäl­

lande lags 7 § intagna bestämmelser om när straffuppgift skall avskiljas

ur registret.

Ett systematiskt utsorterande av registerakter vid dödsfall skulle kräva

en i förhållande till det utrymme, som skulle vinnas, alltför omfattande

och dyrbar apparat. Liksom nu torde därför utsortering i anledning av

dödsfall endast komma att ske, då registreringsmyndigheten av inkom­

mande handlingar erfar, att registrerad person avlidit.

Utgår viss uppgift ur registret, skall givetvis också de anteckningar som

hänför sig till uppgiften utgå.

8 och 9 §§.

Rätten för svenska myndigheter och för enskilda personer att erhålla

registerutdrag regleras i gällande straffregisterlags 8 §, vars 1 och 2 mom.

motsvaras av 8 och 9 §§ i förslaget, medan bestämmelserna i 3 mom. om

utdrag för statistiska ändamål i förslaget placerats i 11 §.

I den i första stycket av den föreslagna 8 § upptagna förteckningen över

de inländska myndigheter, som är berättigade att utan särskild prövning

erhålla registerutdrag, har Konungens befallningshavande strukits, var­

jämte »myndighet, som enligt lag äger förordna om häktning» ersatts med

»myndighet, som äger besluta om frihetsberövande åtgärd enligt lagarna

om utlämning för brott, utlänningslagen eller lagen angående lösdrivares

behandling, med anledning av ärende vari uppkommit fråga om sådan åt­

gärd». Enligt lagarna den 6 december 1957 om utlämning för brott och

den 5 juni 1959 om utlämning för brott till Danmark, Finland, Island och

Norge kan beslut om frihetsberövande fattas —- förutom av domstolar och

åklagarmyndigheter — av bl. a. polismyndigheter, vilka alltså i sådana fall

har rekvisitionsrätt. Utlänningslagen den 30 april 1954 ger Kungl. Maj :t,

den centrala utlänningsmyndigheten (statens utlänningskommission), läns­

styrelser och polismyndigheter möjlighet att besluta om frihetsberövande.

Samma befogenhet tillkommer enligt lagen den 12 juni 1885 angående lös­

drivares behandling länsstyrelser och vissa poliskammare. Enskild polis­

Kungl. Maj:ts proposition nr 39 år 1963

61

man är icke att anse som myndighet och har därför ej rekvisitionsrätt,

även om han enligt nu nämnda lagar kan anhålla eller gripa.

Åt andra myndigheter än dem, som har generell rätt att erhålla utdrag,

kan Kungl. Maj :t enligt andra stycket i 8 § ge rekvisitionsrätt ej blott så­

som för närvarande i särskilda fall utan även för vissa slag av ärenden.

Frågan om rätt för bl. a. länsstyrelser och socialvårdsorgan att erhålla ut­

drag ur kriminalregistret får upptagas till behandling i denna ordning.

I förslagets 9 § regleras enskilds rätt att erhålla utdrag. Nuvarande uppdel­

ning i fullständiga och begränsade utdrag till enskilda föreslås bli slopad. Be­

träffande innehållet i utdrag till enskilda personer har i 10 § andra och

fjärde styckena upptagits särskilda regler. Fångvårdsstyrelsen avses er­

hålla bemyndigande att meddela utdrag för de ändamål, som godtages en­

ligt nuvarande praxis, nämligen främst för att företes inför utländsk myn­

dighet i samband med ansökan om uppehålls-, arbets- eller bosättningstill-

stånd utrikes. En utvidgning av bemyndigandet till att omfatta också ut­

drag för att användas som vandelsintyg i anställnings- och tillståndsären-

den hos svenska myndigheter och enskilda får övervägas, då ställning tages

till frågan om de polisiära vandelsintygen.

Hur enskilds behov av utdrag ur registret skall styrkas, har ej angivits

i lagen; vid bedömningen härav måste dock tillses, att icke kraven på ut­

redning om behovet sättes så lågt, att utomstående kan förmå enskilda per­

soner att rekvirera utdrag för andra ändamål än de av Kungl. Maj :t god­

tagna. Det synes vara lämpligt, att utdrag till enskild förses med uppgift

om det ändamål, för vilket utdraget är avsett.

10

§.

Den principiellt och praktiskt viktigaste nyheten i det här framlagda lag­

förslaget — nämligen att registeranteckningar efter viss tid skall kunna ute­

lämnas vid utfärdande av utdrag ur registret — har inskrivits i denna pa­

ragraf. Utöver vad som anförts i samband med den allmänna motiveringen

torde här följande påpekanden få göras.

När rehabiliteringstiden skall räknas från domen, är dagen för domens

meddelande och ej dagen för lagakraftvinnandet utgångspunkt för tidsbe-

räkningen. Har genom nåd beslutats om villkorlig dom, får ifrågavarande

tid uppenbarligen räknas från dagen för nådebeslutet.

Om anteckning rörande påföljd ej skall medtagas i registerutdrag, skall

också de anteckningar enligt 3 och 4 §§ om påföljdsförändring, verkställig­

het m. m., som direkt anknyter till den ursprungliga anteckningen, uteslu­

tas. Såsom nämnts i det föregående skall dock i utdrag till domstolar och

åklagare alltid medtagas anteckning om sinnesundersökning. Därvid måste

givetvis av utdraget framgå, i vilket mål sinnesundersökningen verkställts.

I paragrafens tredje stycke föreskrives hur man skall förfara, när be­

träffande samma person förekommer mer än en anteckning av det slag, som

i och för sig omfattas av rehabiliteringsreglcrna. Den skillnad i rchabilite-

ringstidernas längd, som beror på om utdraget skall lämnas till myndighet

5 Bihang till riksdagens protokoll 1963. 1 saml. Nr 39

62

Kungl. Maj. ts proposition nr 39 år 1963

eller enskild, kan leda till att beträffande en serie domsanteckningar reha­

bilitering inträder successivt i förhållande till enskilda, medan samtliga

domsanteckningar skall medtagas i utdrag till myndighet.

Eftersom uppgifter om meddelade domar och beslut icke genast kan

komma kriminalregistret till handa, kan undantagsvis inträffa, att uppgift

utelämnas i ett omedelbart efter rehabiliteringstidens utgång utfärdat ut­

drag, trots alt ny dom av beskaffenhet att medföra förlängning av tiden

kort dessförinnan meddelats men icke blivit känd för registreringsmyndig-

heten. Det torde emellertid knappast vara erforderligt att för att undvika

dylika konsekvenser meddela särskilda bestämmelser i fråga om dessa med

säkerhet sällsynta fall.

Regeln i paragrafens sista stycke tar sikte på de anteckningar, som gjorts

beträffande i utlandet ådömda påföljder. Här måste med nödvändighet läm­

nas visst utrymme för en skönsmässig bedömning vid utfärdande av utdrag.

Vid tvekan, huruvida en anteckning om utländskt avgörande skall medta­

gas eller ej, torde med hänsyn till intresset av att registreringen blir effek­

tiv anteckning hellre böra medtagas än uteslutas.

11

§.

Det system, som för närvarande med stöd av 8 § 3 mom. straffregister-

lagen tillämpas beträffande registerutdrag till den officiella statistiken, av­

ses skola bibehållas. Kopior av de till registreringsmyndigheten insända

uppgifterna om domar och beslut tillställes statistiska centralbyrån, sedan

den registrerades namn borttagits.

Såvitt känt är har de registeruppgifter, som avskilts från straffregistret,

hittills icke efterfrågats såsom material för kriminologisk eller annan ve­

tenskaplig forskning. Detta kan dock ha berott på att avskilj ning ej skett

systematiskt och på att materialet förvarats på ett svårhanterligt sätt. Ett

tekniskt förbättrat registreringsväsende och en intensifierad forskning kan

leda till att också uppgifter, som utgått ur registret, får betydelse som forsk­

ningsmaterial. Det har därför ansetts påkallat att öppna möjlighet för forsk­

ningen att erhålla tillgång till sådana uppgifter. Enligt det nu framlagda

förslaget till ändring i sekretesslagen skall de omfattas av samma sekre­

tesskydd som kriminalregistret i övrigt. Avfattningen av förevarande para­

graf medger, att även anteckningar, som enligt 10 § ej skall medtagas i re­

gisterutdrag, kan göras tillgängliga för forskningsändamål.

12

§.

Paragrafen reglerar lämnande av utdrag till utländska myndigheter. Gäl­

lande bestämmelser återfinnes i 9 § straffregisterlagen.

I 6 § första stycket har föreslagits regler om anteckning i vårt kriminal­

register av uppgifter, som beträffande svenska medborgare och andra per­

soner med hemvist här i riket lämnats från utländska myndigheter. Möjlig­

het att på motsvarande sätt överföra här antecknade uppgifter till kriminal­

registret i annat land, där den registrerade är medborgare eller har hem­

63

vist, föreslås införd genom 12 § första stycket. Beträffande uttrycket hem­

vist hänvisas till vad som därom anförts vid 6 §.

Regeln i första stycket av förevarande paragraf har tillämpning såväl be­

träffande det nordiska registreringssamarbetet som beträffande den utväx-

ling av registeruppgifter, som på grund av den europeiska rättshjälpskon-

ventionen eller eljest sker med utomnordiska länder. Såsom förutsättning

för att upplysningar skall lämnas till utländska myndigheter torde regel­

mässigt böra krävas, att ömsesidiga åtaganden om uppgiftslämnande gjorts.

Vid utlämnande av uppgifter måste beaktas, att de registrerades intresse av

sekretesskydd icke äventyras. Det torde få ankomma på Kungl. Maj :t att

meddela föreskrifter om i vilka fall och på vilket sätt uppgifter skall läm­

nas.

Det nordiska straffverkställighetssamarbetet kräver, såsom tidigare be­

rörts, ett närmare samarbete också på brottsregistreringens område. I första

hand är det nödvändigt, att registerutdrag kan översändas beträffande de

personer, som beröres av beslut om överflyttning av straffverkställighet,

övervakning eller tillsyn. Detta gäller både då överflyttning sker från Sve­

rige till annat nordiskt land och då den sker i motsatt riktning. Men också

då i ett nordiskt land meddelad villkorlig dom eller där villkorligt medgiven

frihet förverkas i ett annat i samarbetet deltagande land, bör registrering

ske såväl i det land, där förverkandet beslutas, som i domslandet. I många

fall kan uppgifter av detta slag lämnas med stöd av stadgandets första styc­

ke. Lagstöd för det registreringssamarbete, som härutöver erfordras, före­

slås givet i paragrafens andra stycke.

Beträffande lämnande av andra registerupplysningar än de nu behand­

lade har i tredje stycket prövningsrätten principiellt förbehållits Kungl.

Maj :t, dock med möjlighet att såvitt gäller registerutdrag till domstolar och

åklagarmyndigheter delegera prövningsrätten till fångvårdsstyrelsen. Så­

dan delegation har med stöd av straffregisterlagen hittills skett beträffande

utdrag för utredning i brottmål till domstolar och åklagare i övriga nor­

diska länder.

Kungl. Maj.ts proposition nr 39 år 1963

13 §.

Den nu gällande kungörelsen den 26 november 1914 om uppgifter till

straffregistret och om registrets förande torde i samband med lagens

ikraftträdande få ersättas med en ny kungörelse med erforderliga tillämp­

ningsföreskrifter.

övergångsbestämmelserna

Såsom inledningsvis anförts torde den föreslagna lagen böra träda i kraft

samtidigt med att det nordiska samarbetet i fråga om straffverkställighet

m. m. tager sin början. Detta beräknas ske den 1 juli 1963.

Den omläggning av straffregistrets tekniska anordnande, som jag be­

rört i det föregående, avses skola ske på sådant sätt, att det befintliga re­

gistermaterialet skall utan ytterligare bearbetning kunna ingå i ett kri­

64

Kungl. Maj:ts proposition nr 39 år 1963

minalregister sådant som det nu föreslagna. Ikraftträdandet av de nya

bestämmelserna skall icke medföra skyldighet att komplettera de från

straffregistret överförda uppgifterna med anteckning av omständigheter,

som ej tidigare skolat antecknas, t. ex. dag för verkställighetens början, om

icke denna omständighet inträffar efter den nya lagens ikraftträdande.

Eftersom domar å tvångsuppfostran ej längre skall vara registrerade, bör

i straffregistret förekommande uppgifter om sådana domar anses utgå ur

registermaterialet, när den nya lagen träder i kraft.

V. Departementschefens hemställan

I enlighet med vad i det föregående anförts föreligger inom justitiedepar­

tementet upprättade förslag till

1) lag om allmänt kriminalregister; samt

2) lag angående ändrad lydelse av 11 § lagen den 28 maj 1937 (nr 2W)

om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar.

Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över förslaget till lag

om allmänt kriminalregister måtte för det i § 87 regeringsformen avsedda

ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.

Vad föredraganden sålunda med instämmande av stats­

rådets övriga ledamöter hemställt bifaller Hans Maj :t

Konungen.

Ur protokollet:

Margit Hirén

Kungl. Maj:ts proposition nr 39 år 1963

65

Bilaga

Förslag

till

Lag

om allmänt kriminalregister

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Hos fångvårdsstyrelsen skall finnas ett allmänt kriminalregister inne­

hållande uppgifter, som sägs i denna lag.

2

§•

Registret skall innehålla uppgifter angående dem som av domstol eller

annan myndighet i riket

1. blivit omedelbart för brott dömda till fängelse eller straffarbete eller

dömts till ungdomsfängelse eller förvaring eller internering i säkerhets-

anstalt;

2. erhållit villkorlig dom;

3. blivit dömda med tillämpning av 12, 20, 21, 22 eller 23 kap. strafflagen

till dagsböter ej under sextio eller med tillämpning av 5 kap. 2 § straff-:

lagen till böter för brott, varå enligt lag kan följa straffarbete, eller med

tillämpning av 6 § samma kapitel till böter;

4. med tillämpning av 5 kap. 5 § strafflagen förklarats ej kunna fällas

till ansvar för gärning, om vilken de blivit övertygade; eller

5. blivit dömda till tvångsarbete.

I registret skall antecknas den registrerades namn och vad i övrigt må

erfordras till hans betecknande, brottet eller, då tvångsarbete ådömts, an­

ledningen därtill, verkställd personutredning samt domen eller beslutet.

Är fråga om villkorlig dom å förvandlingsstraff för böter, skall jämväl bö-

tesbeslutet antecknas.

3 §•

I registret skall anteckning ske

1. om prövotiden förlänges för den som erhållit villkorlig dom eller vill­

korligt frigivits från anstalt;

2. om anstånd enligt lagen om villkorlig dom eller villkorligt medgiven

frihet förklaras förverkad;

3. om anstånd enligt lagen om villkorlig dom eller påföljd, som ådömts

för visst brott, förklaras skola avse jämväl annat brott; samt

4. om ungdomsfängelse eller förvaring eller internering i säkerhetsan-

stalt förklaras skola träda i stället för annan påföljd.

4

§-

Registret skall innehålla anteckning om

1. intagning i och frigivning från anstalt av den som omedelbart för brott

dömts till fängelse eller straffarbete;

66

Kungl. Maj. ts proposition nr 39 år 1963

2. intagning i och utskrivning från anstalt av den som dömts till ung­

domsfängelse eller förvaring eller internering i säkerhetsanstalt;

3. upphörande av tillsynen över den som på prov utskrivits från för­

varing eller internering i säkerhetsanstalt; samt

4. frigivning från tvångsarbetsanstalt.

Har någon, om vars frigivning eller utskrivning från annan anstalt än

säkerhetsanstalt anteckning skall ske i registret, under vistelsen å anstal­

ten av dess läkare befunnits lida av sinnessjukdom, sinnesslöhet eller an­

nan rubbning av själsverksamheten, skall anteckning därom ske i registret.

5 §•

Anteckning i registret skall jämväl ske

1. om Konungen av nåd efterskänker eller ändrar straff eller annan på­

följd, som skall antecknas i registret; samt

2. om resning beviljas i mål, vari dömts till sådan påföljd.

6

§•

I registret skall anteckning göras om uppgift, som enligt till fångvårds­

styrelsen inkommet meddelande intagits i allmänt danskt, finskt, isländskt

eller norskt kriminalregister beträffande svensk medborgare eller den som

har hemvist här i riket eller beträffande svensk dom eller svenskt beslut,

såvitt uppgiftens innehåll motsvarar vad i 2—5 §§ här ovan avses. Det­

samma skall gälla om uppgift, som enligt överenskommelse mellan Sverige

och annan stat lämnas från den staten.

I registret skall ock antecknas beslut av myndighet i Danmark, Finland,

Island eller Norge om överflyttning från Sverige till den staten av verk­

ställighet av straffarbete eller fängelse, övervakning av villkorligt dömd

eller tillsyn över villkorligt frigiven.

Har svensk domstol eller myndighet jämlikt 5, 10, 14, 17 eller 21 §

lagen om samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge angående

verkställighet av straff m. m. fattat beslut om verkställighet, övervakning,

tillsyn eller förverkande, skall beslutet antecknas i registret. I fråga om

den dom eller det beslut som meddelats i den andra staten skola bestäm­

melserna i 2—5 §§ här ovan äga motsvarande tillämpning.

7 §•

Uppgift, som intagits i registret, skall utgå därur

1. om överrätt genom dom eller beslut, som vunnit laga kraft, frikänt

den registrerade för den gärning som avsågs med åtalet eller ock dömt ho­

nom allenast till påföljd, som icke skall antecknas i registret;

2. om överrätt genom dom eller beslut, som vunnit laga kraft, befriat den

registrerade från tvångsarbete;

3. om den registrerade efter resning i målet frikänts eller dömts till an­

nan påföljd än som avses i 2 §;

4. när den registrerade avlidit; samt

5. när åttio år förflutit från den registrerades uppgivna födelseår.

8

§'

Utdrag av registret skall meddelas, när framställning därom göres

1. av domstol eller allmän åklagare;

2. av justitiekanslern, riksdagens justitieombudsman eller militicom-

budsman, interneringsnämnden eller statens kriminaltekniska anstalt;

eller

3. av myndighet, som äger besluta om frihetsberövande åtgärd enligt la­

67

garna om utlämning för brott, utlänningslagen eller lagen angående lös-

drivares behandling, med anledning av ärende vari fråga uppkommit om

sådan åtgärd.

Till annan myndighet och i annat fall än i första stycket sägs skall ut­

drag av registret lämnas, om Konungen för visst slag av ärenden eller för

särskilt fall lämnat tillstånd därtill.

Kungl. Maj. ts proposition nr 39 år 1963

9 §.

Till enskild må utdrag av registret lämnas

1. om Konungen medgivit, att utdrag av registret må utlämnas för

visst ändamål och den enskilde styrker att utdraget avses för sådant ända­

mål; eller

2. om i annat fall, där enskild styrkt, att hans rätt är beroende av upp­

lysning ur registret, Konungen givit tillstånd därtill.

10

§.

I registerutdrag skall, om ej annat följer av vad nedan stadgas, icke

medtagas anteckning om

1. böter, villkorlig dom eller sådan straffriförklaring, som i 2 § 4 sägs,

sedan tio år förflutit från domen; samt

2. fängelse eller straffarbete, i annat fall än som avses under 1, ungdoms­

fängelse, förvaring eller internering i säkerhetsanstalt eller tvångsarbete,

sedan tio år förflutit från anstaltsvistelsens slut.

Meddelas utdrag jämlikt 9 § skall, såvitt avser anteckning om böter, vill­

korlig dom, fängelse eller straffarbete i högst ett år eller ungdomsfängelse,

i stället för den i första stycket angivna tiden gälla en tid av fem år.

Har enligt 2 § antecknats dom eller beslut, som meddelats före utgången

av den tid som i fråga om annan anteckning beträffande samma person av­

ses i första eller andra stycket, skola båda uppgifterna medtagas i register­

utdrag, så länge någon av dem skall medtagas vid tillämpning av första

eller andra stycket. Förekomma flera anteckningar skall vad nu sagts äga

motsvarande tillämpning.

I utdrag enligt 9 § skall ej medtagas anteckning om påföljd, vilken ådömts

endast för gärning som begåtts innan den person utdraget avser fyllt ader-

ton år.

Skall med tillämpning av vad i denna paragraf stadgas i utdrag icke

medtagas någon anteckning om påföljd, skola ej heller medtagas övriga an­

teckningar, som må förekomma i registret rörande den person utdraget av­

ser. I utdrag till domstol eller åklagare skall dock alltid medtagas anteck­

ning om verkställd sinnesundersökning.

Vad i denna paragraf stadgas skall äga motsvarande tillämpning be­

träffande anteckning som gjorts med stöd av 6 §.

11

§•

Till den officiella statistiken skola meddelas erforderliga utdrag av re­

gistret. Upplysning må dock icke lämnas om namnen på dem utdragen avse.

För vetenskapligt ändamål må uppgifter och anteckningar, som tillförts

registret, utlämnas i de fall och den ordning Konungen bestämmer.

12

§.

Till utländsk myndighet må enligt Konungens bestämmande redovisas

anteckningar i registret rörande medborgare i den staten eller den som har

hemvist där.

Har verkställighet av frihetsstraff, övervakning av villkorligt dömd eller

68

Kungl. Maj. ts proposition nr 39 år 1963

tillsyn över villkorligt frigiven överflyttats hit från Danmark, Finland, Is­

land eller Norge eller härifrån till någon av nämnda stater, må, även i an­

nat fall än i första stycket sägs, i den ordning Konungen bestämmer till

myndighet i den stat från eller till vilken överflyttning skett redovisas an­

teckningar rörande den som avses med beslutet om överflyttning. Detsam­

ma skall gälla i fråga om anteckning, som gjorts rörande tillämpningen av

14 eller 21 § lagen om samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge

angående verkställighet av straff m. m.

På framställning av utländsk myndighet må i annat fall än i första och

andra styckena sägs utdrag av registret meddelas, såframt Konungen givit

tillstånd därtill. Konungen äger bemyndiga fångvårdsstyrelsen att meddela

sådant utdrag för utredning i brottmål, då det begäres av domstol eller

åklagarmyndighet.

13 §.

De närmare föreskrifter, som erfordras för tillämpningen av denna lag,

meddelar Konungen.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1963, då lagen den 17 oktober 1900 om

straffregister (nr 82 s. 1) upphör att gälla.

De anteckningar, som vid den nya lagens ikraftträdande finnas i det hos

fångvårdsstyrelsen förda straffregistret, skola överföras till det allmänna

kriminalregistret, såvitt anteckningarna äro av beskaffenhet att böra enligt

den nya lagen införas i registret.

Kungl. Maj:ts proposition nr 39 år 1963

69

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 11 § lagen den 28 maj 1937 (nr 249)

om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar

Härigenom förordnas, att 11 § lagen den 28 maj 1937 om inskränkningar

i rätten att utbekomma allmänna handlingar1 skall erhålla ändrad lydelse

på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

11

§•

Uppgifter och anteckningar som Uppgifter och anteckningar som

tillhöra det i riket inrättade straff- tillförts det allmänna kriminalregist-

registret må ej utlämnas i annat fall ret må ej utlämnas i annat fall eller

eller annan ordning än i lagen om annan ordning än i lagen om allmänt

straffregister sägs.

kriminalregister sägs.

Utslag eller--------— Konungen bestämmer.

Vad i-------------underlydande personal.

Denna lag träder i kraft den 1

juli 1963.

1 Senaste lydelse se SFS 1939:620.

70

Kungl. Maj:ts proposition nr 39 år 1963

Utdrag av protokoll, hållet i Kungl. Maj.ts lagråd den 1 februari

1963.

Närvarande:

justitieråden R ^omanus ,

D ^igman ,

N ^ordström ,

regeringsrådet H ^olmgren .

Enligt lagrådet den 11 januari 1963 tillhandakommet utdrag av proto­

koll över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i

statsrådet den 14 december 1962, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets

utlåtande skulle för det i § 87 regeringsformen avsedda ändamålet inhämtas

över upprättat förslag till lag om allmänt kriminalregister.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredra­

gits av hovrättsassessorn Örjan Wetterberg.

Förslaget föranledde följande uttalanden av lagrådet.

Förslaget i allmänhet

Remissprotokollet innefattar ståndpunktstagande i betydelsefulla hänseen­

den till vad som för framtiden bör införas i det allmänna kriminalregistret.

Särskilt ha behandlats frågorna om registrering av bötesdomar, beslut om

åtalseftergift samt domar om överlämnande till samhällsvård.

Beträffande bötesdomar avses med det framlagda lagförslaget ej någon

ändring av den nuvarande registreringen. Departementschefen har emeller­

tid i remissprotokollet uttalat den meningen att, när brottsbalken med änd­

rade återfallsregler träder i kraft, bötesdomar ej längre böra upptagas i re­

gistret. Lagrådet har intet att erinra mot detta uttalande.

Frågan huruvida beslut om åtalseftergift — främst sådana enligt 1944

års lag om eftergift av åtal mot vissa underåriga — skola antecknas i det

allmänna kriminalregistret är mera svårbedömd. Departementschefen har

intagit den ståndpunkten att dessa beslut, i likhet med vad som för närva­

rande gäller beträffande det allmänna straffregistret, ej skola registreras i

det allmänna kriminalregistret. Lagrådet vill understryka att -— såsom

också departementschefen framhållit — åklagare och domstolar uppenbar­

ligen böra ha möjlighet att erhålla upplysning om beslutade åtalseftergif­

ter. Mot en registrering därav i det allmänna kriminalregistret skulle enligt

lagrådets mening icke kunna åberopas några principiella skäl. Om emeller­

tid det nyss angivna behovet i praktiken kan tillgodoses på annat sätt, bör

någon invändning ej kunna riktas mot att så sker. Departementschefen synes

71

utgå från att åklagare i praktiken ha tillräckliga möjligheter att genom

polis- och barnavårdsregister få riktiga och fullständiga uppgifter rörande

beslut om åtalseftergift. Under denna förutsättning vill lagrådet ej göra nå­

gon erinran mot det ställningstagande i fråga om åtalseftergifterna som in­

nefattas i remissförslaget. Vad nu sagts äger motsvarande tillämpning be­

träffande domar om överlämnande till samhällsvård.

Frånsett uteslutandet av bötesdomar ur registret ha de ändringar beträf­

fande registreringsreglerna, som brottsbalkens genomförande kommer att

medföra, icke närmare behandlats i remissprotokollet. Hithörande spörsmål

avses skola övervägas vid utarbetandet av följdändringar till brottsbalken.

Det har likväl av vissa skäl — främst hänsynen till det nordiska samarbe­

tet beträffande verkställighet av straff, i vilket avseende det remitterade lag­

förslaget förutsätter att det för riksdagen genom propositionen nr 203/1962

framlagda lagförslaget genomföres — ansetts lämpligt att redan innan brotts­

balken träder i kraft erhålla en ny lag om allmänt kriminalregister. Det

förhållandet, att den nya lagen förutsättes skola inom kort tid ändras på

väsentliga punkter, kan ej undgå att påverka bedömningen av lagförslaget.

Till en början kan sålunda ifrågasättas om vissa bestämmelser, som från

den nuvarande lagen överförts till den föreslagna, kunna anses behövliga.

Detta gäller bestämmelsen i förslagets 2 § andra stycket sista punkten om

anteckning av bötesbeslut, när villkorlig dom avser förvandlingsstraff för

böter, och föreskrifterna i 4 § andra stycket om anteckning i vissa fall rö­

rande sinnessjukdom o. d. Vid den kommande revisionen av den nya lagen

torde frågan om uteslutning av dessa bestämmelser böra upptagas till be­

handling.

Vad beträffar lagtexten synes man också kunna i avbidan på den kom­

mande revisionen bibehålla de i den nu gällande lagen förekommande for­

muleringarna på punkter, där ej ändring i sak åsyftas. Sålunda synes i 2 §

första stycket under 1 och i 4 § första stycket under 1 kunna användas

uttrycket »dömts till fängelse eller straffarbete» utan att bestämningen

»omedelbart för brott» tillfogas. Nämnda bestämning förekommer ej i gäl­

lande lag, trots att denna ej omfattar ovillkorligt förvandlingsstraff, och

vad i rcmissprotokollct anföres beträffande nådebeslut rörande dödsdömd

och tillämpning av 4 kap. 4 § strafflagen torde vara mindre väl förenligt

med uttrycket »omedelbart för brott».

Av skäl som nyss angivits torde vidare de i 4 § första stycket under 2 och

3 upptagna bestämmelserna, vilka överensstämma med vad som föreskrives

i gällande lag, kunna godtagas, ehuru den skillnad som där göres mellan å

ena sidan ungdomsfängelse och å andra sidan förvaring eller internering i

säkerhetsanstalt knappast synes tillräckligt motiverad.

I vissa fall ådömas flera påföljder samtidigt, såsom avsättning eller sus-

pension jämte frihetsstraff eller böter jämte villkorligt frihetsstraff. Enligt

vad för lagrådet upplysts antecknas för närvarande i dylika fall båda på­

följderna. Emellertid må i vad gäller böter jämte villkorlig dom hänvisas till

ett uttalande vid 1959 års ändringar i lagen om villkorlig dom, se prop.

Kungl. Maj:ts proposition nr 39 år 1963

72

146/1959 s. 20 (NJA II 1959 s. 63). Hithörande frågor kunna lämpligen

upptagas till bedömande vid den kommande revisionen av den nya lagen,

och i avbidan därå torde nuvarande praxis kunna fortgå.

På åtskilliga ställen i lagförslaget talas om att någon blivit »dömd till på­

följd», som skall antecknas i registret, eller användes liknande uttrycks­

sätt; se 3 § under 3, 5 § under 2, 7 § under 1 och 3 samt 10 § fjärde styc­

ket. Dessa uttryck kunna icke anses omfatta straffriförklaring enligt 2 §

första stycket under 4. Detta bör uppmärksammas vid tillämpningen av det

i 10 § fjärde stycket upptagna stadgandet; beträffande övriga nyss nämnda

lagrum torde spörsmålet sakna praktisk betydelse.

I fråga om de särskilda bestämmelserna i förslaget vill lagrådet utöver

vad som framgår av det nu sagda uttala följande.

4 §•

Beträffande anteckning — enligt första stycket under 1 — om villkorlig fri­

givning synes liksom för närvarande böra stadgas, att den återstående straff­

tidens längd skall angivas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 39 år 1963

10

§.

I den allmänna motiveringen uttalar departementschefen, att han anser

angeläget att reglerna om det allmänna kriminalregistret gives sådant inne­

håll, att registret vid sidan om sin huvudfunktion också kan läggas till

grund för officiella vandelsintyg, i den mån sådana kunna befinnas erfor­

derliga. Enligt lagrådets mening kan det emellertid ifrågasättas, om re­

gisterutdrag som på enskilds begäran utfärdas enligt de i denna paragraf

föreslagna bestämmelserna som regel skulle vara ägnade att tjäna som van­

delsintyg. Särskilt betänklig förefaller i detta hänseende föreskriften i

fjärde stycket, att i dylikt utdrag ej skall medtagas anteckning om på­

följd, vilken ådömts endast för gärning som någon begått innan han fyllt

aderton år. Denna regel skulle exempelvis medföra, att den som efter fyllda

aderton år för sådan gärning dömts till ungdomsfängelse skulle kunna få

»blankt» utdrag t. o. m. om han fortfarande är intagen i ungdomsanstalt

eller är allenast villkorligt utskriven. Detsamma skulle gälla den som för

sådan gärning dömts till ett längre frihetsstraff, vilket ännu ej till fullo verk­

ställts, eller fått villkorlig dom, för vilken prövotiden ej gått till ända.

Enligt lagrådets mening skulle det vara bäst, om vandelsintyg på grund­

val av det allmänna kriminalregistret över huvud icke utfärdades. Under

alla förhållanden bör understrykas, att ett officiellt vandelsintyg icke får av­

fattas på sådant sätt, att det kan vilseleda den som saknar närmare känne­

dom om föreskrifterna angående sådana intygs innehåll; i detta samman­

hang må erinras om att dylika intyg ofta äro avsedda att företes inför ut­

ländsk myndighet. Om de föreslagna bestämmelserna bibehållas, böra där­

för enligt lagrådets mening de begränsningar, som gälla angående ifrågava­

rande utdrag, uttryckligen angivas på utdragsblanketten.

Vad angår utformningen av paragrafen skulle enligt lagrådets mening

73

de föreslagna bestämmelserna vinna i tydlighet om de uppdelas på två pa­

ragrafer, av vilka den första (10 §) upptar föreskrifter om utdrag enligt

8 § och den andra (11 §) anger vilka avvikelser därifrån som skola gälla

beträffande utdrag enligt 9 §. Vid bifall härtill måste 11—13 §§ i det remit­

terade förslaget omnumreras.

11

§.

Med det i förevarande lagrum givna stadgandet, enligt vilket vid utdrags-

lämnande till den officiella statistiken upplysning icke må givas om nam­

nen på de med utdragen avsedda, åsyftas att tillgodose naturliga sekretess­

önskemål. Även om namn icke upptages i utdraget, torde emellertid veder-

börandes identitet tämligen lätt kunna utrönas av den som hos statistiska

centralbyrån genomgår inkomna utdrag; i dessa medtagas nämligen de re­

gistrerades födelsetid och födelsenummer.

Enligt 16 § av 1937 års lag om inskränkningar i rätten att utbekomma

allmänna handlingar gäller som huvudregel förbud att utlämna för statlig

statistik lämnade uppgifter och myndighets bearbetningar därav, såframt de

avse namngivna enskilda personer, bolag eller andra enskilda samfälligheter.

Lagrådet vill med hänvisning till det anförda föreslå en jämkning av det

berörda stadgandet i så måtto att det angives omfatta uppgifter och be­

arbetningar som avse enskilda personer, bolag eller andra enskilda samfäl-

iigheter vilka äro angivna med namn eller annan identitetsbeteckning.

Ur protokollet:

Birgitta Liljefors

Kungl. Maj:ts proposition nr 39 år 1963

74

Kungl. Maj.ts proposition nr 39 år 1963

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet

inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 8 februari 1963.

Närvarande:

Ministern för utrikes ärendena

N ^ilsson ,

statsråden

S ^träng , A ^ndersson ,

L ^indström , L ^ange , L ^indholm , K ^ling , S ^koglund , E ^denman , J ^ohansson ,

af

G ^eijerstam , H ^ermansson , H ^olmqvist .

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler che­

fen för justitiedepartementet, statsrådet Kling, lagrådets den 1 februari 1963

avgivna utlåtande över det till lagrådet den 14 december 1962 remitterade

förslaget till lag om allmänt kriminalregister.

Efter redogörelse för lagrådets utlåtande anför föredraganden följande.

Uttrycket »omedelbart för brott» har i det remitterade förslagets 2 och

4 §§ använts för att tydligt angiva, att stadgandena ej avser ovillkorliga för-

vandlingsstraff. Eftersom uttrycket såsom lagrådet anmärkt mindre väl täc­

ker vissa därmed avsedda fall och eftersom den i gällande lag förekom­

mande kortare formuleringen icke torde ha givit anledning till tvekan om

innebörden, synes uttrycket på sätt lagrådet förordat kunna utgå ur den

föreslagna texten.

Jag tillstyrker lagrådets förslag om uttryckligt stadgande i 4 § att vid

anteckning om villkorlig frigivning den återstående strafftidens längd skall

angivas. Den av lagrådet föreslagna uppdelningen av 10 § i det remitterade

förslaget synes böra genomföras.

De begränsningar i uppgiftslämnandet som föreslagits i sistnämnda pa­

ragraf utgör enligt min mening icke hinder mot att medelsintyg utfärdas på

grundval av det allmänna kriminalregistret. Frågan huruvida nämnda be­

gränsningar i någon form bör anges på utdragsblanketter torde få övervägas

vid utarbetandet av tillämpningsföreskrifterna till lagen.

Utöver vad som framgår av det anförda torde i förslaget till lag om all­

mänt kriminalregister få vidtagas vissa redaktionella jämkningar.

Det är uppenbarligen angeläget, att de med anteckning om födelsetid och fö­

delsenummer försedda uppgifter till rättsstatistiken, vilka utgör kopior av

uppgifter som lämnas till det allmänna kriminalregistret, icke är tillgäng­

liga för utomstående. Om dessa statistikuppgifter — såsom torde bli fal­

let — förvaras ordnade efter födelsetid och födelsenummer, kommer näm­

ligen samlingen av uppgifter efter hand att få ett innehåll motsvarande det

allmänna kriminalregistrets. En jämkning av 16 § lagen om inskränkningar