SOU 1976:47

Färre brottmål

Till statsrådet och chefen för justitiedepartementet

Den 27 november 1970 bemyndigade Kungl, Maj:t chefen för justitiede- partementet att tillkalla högst sju sakkunniga med uppdrag att utreda frågan om underlåtande av åtal m.m.

Med stöd av detta bemyndigande tillkallade departementschefen den 26 januari 1971 justitierådet Nils Mannerfelt. ordförande, ledamoten av riks- dagen förste byråsekreteraren Birgitta Dahl, dåvarande polismästaren Göte Friberg. dåvarande ledamoten av riksdagen avdelningsdirektören Daniel Wiklund samt byråchefen Claes Zeime som sakkunniga.

De sakkunniga har antagit namnet åtalsrättskommittén. Att som experter biträda kommittén förordnades den 18 maj 1971 skydds- konsulenten Georg Fitinghoff. departementssekreteraren Jan Nasenius och byråchefen Arne Wikström och den 28 oktober 1971 direktören i Svenska kommunförbundet Gunnar Krantz. Fr. o. m, den 1 maj 1.0. m. den 31 maj 1973 biträddes kommittén av numera hovrättsrådet Brit-Marie Ericsson som expert.

Till sekreterare åt kommittén förordnades den 26 januari 1971 hovrätts- assessorn Bertil Werner.

För att beaktas vid uppdragets fullgörande har till kommittén överlämnats ]) skrivelse den 19 november 1971 från advokaten Ragnar Gottfarb med förslag till vidgade möjligheter för åklagaren att ge åtalseftergift i fråga om unga lagöverträdare.

2) skrivelse den 18 augusti 1972 från Stockholms tingsrätt angående bl. a. nedläggande av åtal och

3) skrivelse den 9 januari 1973 från advokaten Olof Widman angående åtalseftergift.

Den 16 juni 1971 avlämnade kommittén en promemoria med förslag till nya regler om beivrande av vissa brott. begångna av utlänningar (Ds Ju 1971214).

Kommittén får härmed överlämna betänkandet "Färre brottmål" med förslag till ökade möjligheter till åtalsunderlåtelse och förundersöknings- begränsning. Till betänkandet har fogats i en delfråga reservation av Friberg och i en annan delfråga reservationer av Birgitta Dahl och Wiklund jämte

särskilda yttranden av experterna Krantz och Nasenius. 1 övrigt är betän- kandet enhälligt och avgivet med instämmande från experternas sida.

Kommitténs arbete är därmed avslutat.

Stockholm den 18 juni 1976.

Nils M annerfelt

Birgitta Dahl Göte F riberg

Daniel Wik/und Claes Zeime /Berrtl Werne/'

Sammanfattning F ör/attnings/örslag

1

Inledning

Kapitel ] Direkt/ven

Kapitel 2 Utredningsarbeters bedrivande 2.1 2.2 2.3 2.4 2.5

11

Överläggningar och samråd med företrädare för olika åklagar- och polismyndigheter samt socialvårdsmyndigheter i Sverige Överläggningar med företrädare för polis- och åklagarväsendet m m. i vissa andra länder . . . . Överläggningar och samråd med andra utredningar Remissyttranden .

Tidigare förslag av kommittén

Åtalsbegriinsningar av generell räckvidd

Kapitel 3 Nuvarande _lörliällanden m.m. 3.1

3.2 3.3

Allmänt om åtalsinstitutet samt om absolut och relativ åtals-

plikt . . . . .

Åtalsplikten enligt några utländska rättssystem .

Gällande gränser för skyldigheten resp. rätten att föra talan

i brottmål . .

3.3.1 Översikt . . .

3.3.2 20 kap. 7; ' RB

3.3.3 1964 års lag . . . . . . .

3.3.4 Särskild åtalsprövning enligt den sociala vårdlagstift- ningen.

3.3.5 Särskild åtalsprövning vid vissa brott .

3.3.6 Rapporteftergift 3.3.7 Målsägandens talerått 3.3.8 Vissa statistiska uppgifter

Kapitel 4 Huvuddragen av övervägandena i vissa tidigare lagstiftnings- ärenden .

17 33

61 61

65

65

66 66 67 67

69 71

71 73

73 73 74 75

75 76 77 77 78

81

4.1 4.2

Motiven till nuvarande ordning i fråga om åtalsunderlåtelse I tidigare lagstiftningsärenden förekommande diskussion om absolut och relativ åtalsplikt och om längre gående åtalsbe— gränsningar än de gällande .

4.2.1 Rst förarbeten . .

4.2.2 Strafllagbercdningen 1948 . .

4.2.3 Stralflagberedningen 1953 och 1956 4.2.4 Den särskilda åtalsprövningens behandling vid BrB: s

tillkomst . . . . . . 4.2.5 Framförda synpunkter beträffande utredningsbespa— ringar vid relativ åtalsplikt

4.2.6 Översikt över argumenten för relativ och lör absolut åtalsplikt

Kapitel 5 K ()rn/nillens Övervägande" ur'lr/örs/ag ifråga om åla/sp/ik/ens utformning . 5.1

5.2

5.3

5.4

Synpunkter kring direktiven . .

5.1.1 De huvudsakliga målen enligt direktiven

5.1.2 Kan direktivens mål realiseras 1 ett system som grundas på absolut åtalsplikt'?

Synpunkter kring tidigare diskussioners argument för absolut

och för relativ åtalsplikt . . . . Utredningsmål och spörsmål i övrigt av huvudsakligen kri- minalpolitisk art . . . . .

5.3.1 Inledande synpunkter 5.3.2 Vikten av att resocialiseringsåtgärderna sätts in snabbt

och med effektivitet

5.3.3 Vissa problem beroende på olikheter mellan brottspå-

löljder och icke straffrättsliga resocialiseringsåtgärder

5.3.4 Betydelsen av brottets svårhetsgrad vid övervägande av åtalsbegränsningar samt ytterligare allmänpreven— tiva synpunkter 5.3.5 Utgör vissa drag hos råttegångsförfårandet skäl att av- sevärt vidga området för åtalsbegränsningar? Eller ut- gör dylika drag tvärtom skäl till viss försiktighet i re- formerna? 5.3.6 Andra förhållanden än resocialiseringsåtgärd kan göra rättegång onödig 5.3.7 Målsägandeintressets betydelse . . . . 5.3.8 Vissa förhållanden i övrigt som kan göra rättegång önskvärd eller nödvändig 5.3.9 Beslut i åtalsbegränsningsärende såsom kriminalpoli—

tiskt medel

Utredningsmål och spörsmål i övrigt av huvudsakligen pro-

cessekonomisk art . . . . 5.4.1 Inledande synpunkter

5.4.2 Den relativa åtalspliktens huvudsakliga fördelar vid

svårare brottslighet än bötesbrottslighet . . 5.4.3 Några grundläggande frågor beträffande åtalsbegräns-

81

81 81 82 84 86 86

87

89 89 89

97

98

100

106

109

112 113

114

116

118 118

118

5.5

5.6

ningar och avkriminaliseringssträvanden i övrigt på bö- tesområdet . . . . . . 5.4.4 Kommitténs grundsyn på avkriminaliseringsfrågorna 5.4.5 Vissa utgångspunkter som följer av gällande rätt 5.4.6 Ett i BRÅ- -rapporten diskuterat uppslag 5.4.7 Ett uppslag av straffrättslig natur 5.4.8 Lagföringsbegränsning med särskild inriktning på bö-

tesbrottslighet med lågt straffvärde . . . 5.4.9 Vissa andra vägar att begränsa lagföringsinsatserna 5.4.10 Den relativaåtalspliktenshuvudsakligafördelarvidbö-

tesbrottslighet av allvarligare art . . . . . . Hur kan en reglering grundad på relativ åtalsplikt tänkas ut- formad? . . . . . Kommitténs slutsats beträffande åtalspliktens utformning

Kapitel 6 Vissa rättstekniska frågor . 6.1 6.2

6.3

6.4

111

Termen åtalsunderlåtelse . . . .

Några gemensamma rekvisit för grundbestämmelserna om

åtalsunderlåtelse . . .

6.2.1 ”Viktigt allmänt intresse"

6,2.2 "Viktigt enskilt intresse" . . . .

6.2.3 Åklagarens antagande beträffande påföljdsvalet om lagföring sker . . . . . 6.24 Beviskravet i skuldfrågan Särskilda beslut eller förelägganden såsom komplettering till

eller ersättning för beslut om åtalsunderlåtelse 6.3.1 Inledning. . 6.3.2 Utländsk rätt

6.3.3 Befogenhet för åklagare att ensidigt besluta om böter

särskilda föreskrifter m. m.. . . . . . 6.3.4 Tillsynsföreläggande och prövotidsföreläggande 6.3.5 Strafföreläggande gällande enbart tilläggsböter . 6.3.6 Ny typ av ekonomisk sanktion som ersättning för till-

läggsböter. när åtalsunderlåtelse meddelas Utformningen av grundbestämmelsen om åtalsunderlåtelse

Närmare detaljer om RB.'S allmänna grunder för åtalsunderlåtelse

Kapitel 7 Åra/sunderlätelse vid bätesbrotts/ighet 7.1 7.2

Nuvarande ordning m.m. Kommitténs överväganden och förslag

Kapitel 8 Åralsunderlätelse i vissa konkurrens- och äter/allssituarioner 8.1 8.2 8.3

Nuvarande ordning . Tidigare reformförslag . Utländsk rätt . . 8.3.1 Danmark. 8.3.2 Norge

119 121 121 123 123

127 129

130

131 133

135 135

135 135 137

138 140

140 140 142

143 144 147

150 151

153

153 153 153

157 157 160 161 161 161

8.3.3 Förbundsrepubliken Tyskland . . . . . . . . . 161 8.4 Kommitténs överväganden och förslag . . . . . . . . 161 Kapitel 9 Åtalsunderldte/se i resocialiserings/al/ . . . . . . . . 169 9.1 inledning.. . . . . . . . . . . . . . . . . . 169 9.2 Psykiskt avvikande lagöverträdare . . . . . . . . . 170 9.2.1 Översikt över vårdreglerna och deras tillämpning . 170 9.2.2 Processrättsliga och straffrättsliga regler angående ifrå- gavarande klientel . . . . . . . . . . . . . 171 9. 2. 3 Vissa reformfrågor . . . . . _ . . . . . . . 174 9.3 Alkoholmissbrukare . . . . . . . . . . . . . . 175 9.3.1 Översikt över vårdreglerna och deras tillämpning . 175 9.3.2 Processrättsliga och straffrättsliga regler angående ifrå- gavarande klientel . . . . . . . . . . . . . 177 9. 3. 3 Föreliggande reformförslag . . . . . . . . . . 179 9.4 Narkotikamissbrukare . . . . . . . . . . . . . 181 9.4.1 Översikt över vårdreglerna och deras tillämpning . 181 94.2 Några processrättsliga och straffrättsliga bestämmelser av betydelse för ifrågavarande klientel . . . . . 183 9. 4. 3 Vissa reformfrågor . . . . . . . . . . . . . 184 95 Övriga resocialiseringsfall. . . . . . . . . . . 184 9.5.1 Mindre ingripande samhällsåtgärder med möjliga re- socialiseringseffekter . . . . . . . . . . . . 184 9.5.2 Kriminalvård i frihet m.m. . . . . . . . . . 186 9.6 Utländsk rätt . . . . . . . . . . . . . . . . . . 187 9.6.1 Norge . . . . . . . . . . . . . . . . . . 187 9.6.2 Danmark . . . . . . . . . . . . . . . . . 188 9.6.3 Finland . . . . . . . . . . . 188 9. 6. 4 Förbundsrepubliken Tyskland . . . . . . . . . 188 9.6. 5 Holland . . . . . . . . . . . . . . 189 9.7 Kommitténs överväganden och förslag . . . . . . . . 190 9. 7. 1 Gemensamma utgångspunkter . . . . . . . . . 190

9.7.2 Vissa speciella frågor för några resocialiseringsområden 190 9.721 Kausalitetskravet beträffande psykiskt avvi-

kande lagöverträdare . . . . . . . . 190 9.722 Vidgat utrymme för särskild åtalsprövning enligt NvL . . . . . . . . . . 193

9.7.3 Övriga frågor om icke straffrättsliga resocialiserings— åtgärder såsom ersättning för straffrättsliga påföljder 194

9.7.4 Handläggningsfrågor m.m. . . . . . . . . . . 198 Kapitel 10 Åtalsunderläte/se som ersättning för villkorlig dom . . . 209 10.1 Nuvarande ordning . . . . . . . . . . . . . . . . 209 10.2 Utländsk rätt . . . . . . . . . . . . . . . . . . 210

10.21 Danmark . . . . . . . . . . . . . . . . . 210

10.22 Norge . . . . . . . . . . . . 210

10. 2. 3 Förbundsrepubliken Tyskland . . . . . . . . . 210 10.3 Kommitténs överväganden och förslag . . . . . . . . 21]

10.4 Handläggningsfrågor m.m. . . . . . . . . . . . . . 211

Kapitel 1 1 Å talsunderlåtelse på grund av vissa samhällsingripanden m. m. 11.1 Inledning. . . . . . . . . . 11. 2 Nuvarande ordning såvitt angår vissa följder av brott 11.2.1 Arbetsrättsliga sanktioner . . . . 11.2.2 Vissa sanktioner beträffande utlänningar . 11.3 Kommitténs överväganden och förslag

Kapitel 12 Åtalsunder/åte/se i s. k. RÄ-jä/l 12.1 Nuvarande ordning . 12.2 Utländsk rätt . .

12.2.1 Danmark.

1222 Norge .

12.23 Holland . . .

12. 2.4 Förbundsrepubliken Tyskland 12.3 Kommitténs överväganden och förslag

12.3.1 Behovet av nya kategorier av RÅ— fall frånsett fall av

abolitionstyp . . 12.3.2 Fall av abolitionskaraktär

Kapitel 13 Åtalsunder/åte/se genom nedläggning av åtal . 13.1 Nuvarande ordning . . . . 13.2 Tidigare och aktuella reformförslag . 13.3 Kommitténs överväganden och förslag

N Åtalsunderlåtelse i fråga om unga lagöverträdare

Kapitel 14 Åtalsunderldte/se beträ/lande ungdomar under [8 är

14.1 Inledning . . . . . . . . .

14. 2 Översikt över vårdreglerna och deras tillämpning

14.3 Vissa processrättsliga och straffrättsliga regler angående unga lagöverträdare . . . . . . . . . . 14.4 Vissa uppgifter om tillämpningen av 1964 års lag 14.41 RÅs cirkulär C 67 .

14. 4. 2 Uppgifter från studiebesök hos företrädare för åklagar-

väsendet 14.5 Vissa reformfrågor 14.5.1 Vissa äldre förslag

14.5.2 Synpunkter under remissbehandlingen i 1971 års lag-

stiftningsärende angående unga lagöverträdare . 14.5.3 Skrivelse från advokaten Olof Widman i Luleå . 14.5.4 Socialutredningens principbetänkande (SOU 1974:39)

14.6 Utländsk rätt . . 14.6.1 Danmark . 14.6.2 Norge . 14.6.3 Finland 14.6.4 Island . . . . 14.6.5 Förbundsrepubliken Tyskland 14.7 Kommitténs överväganden och förslag 14.7.1 Allmänna synpunkter .

215 215 215 215 217 219

221 221 224 224 225 226 226 227

227 228

231 231 232 234

237

237 237 237

240 244 244

245 247 247

248 248 249 251 251 252 252 253 253 254 254

14.7.2 Närmare om önskade förenklingar och andra lättnader 14.7.3 Brott begångna av okynne eller förhastande 14.7.4 Förstagångsbrottslingar 14.7.5 Övriga fall av åtalsunderlåtelse enligt 1964 års lag . 14.7.6 Vissa fall utom ramen för 1964 års lag . 14.7.7 Angående 69å ' BvL

14.7.8 Handläggningsfrågor . .

14.7.9 Anmärkning om behörighetsfrågor

Kapitel 15 Vissa frågor beträllande ungdomar i åldern lr?—20 är 15.1 Nuvarande ordning m.m.

15.2 Vissa reformförslag .

15.3 Kommitténs överväganden

V F örttiidersökning/lågor

Kapitel 16 Allmänt om Ålö/undersökning och ,/ör.iiidet'sökningslerlning 16.1 Nuvarande ordning beträffande förundersökningéns gång 16.2 Nuvarande ordning beträffande förundersökningsledning 16.3 Kommitténs överväganden och förslag

Kapitel 17 Formerna för förundersöknings avb/jvtande . 17.1 Nuvarande ordning i korthet 17.2 Frågans tidigare behandling . 17.3 Kommitténs överväganden och förslag

Kapitel 18 För.indersökningsbegränsningar . 18.1 Nuvarande ordning . . . 18.1.1 Allmän bakgrund 18.1.2 Rapporteftergift . . . . . 18.1.3 Förundersökningsbegränsningar i övrigt 18.2 Synpunkter som framförts vid studiebesöken m.m. 18.3 Trafikmålskommitténs förslag år 1967 . 18.4 Utländsk rätt . . 18..41 Danmark . 1842 Norge . . . 18. 4. 3 Förbundsrepubliken Tyskland 18.5 Kommitténs överväganden och förslag 1851 Inledning. 18.5.2 Rapporteftergift . . 18.5.3 Relativ förundersökningsplikt beträffande bagatell- brott . . . . . . . . . 18.5.4 Disproportion mellan utredningskostnader och sakens betydelse . . . . . . . . 18.5.5 Fall där det förutses att åtalsunderlåtelse meddelas om "förundersökning fullföljs . 18.5.6 Slutanmärkning

257 258 258 261 262 262 262 264

265 265 265 267

269

269 269 269 271

275 275 275 277

281 281 281 281 283 283 286 288 288 289 289 290 290 291

291

292

293 295

Vl Behörighets— och fegis!rerings/i'ägor .

Kapitel 19 Behörighets/i'ågor i åla/szim/erlä/e/se/äl/ m. m. 191 Inledning . 19. 2 Gällande ordning i fraga om behörigheten att fullgöra olika

.1kl.1garuppgifter . . .

1921. Vem fullgör åklagaruppgiften i olika fall?

19.2.2 Tillsyns— och inspektionsverksamhet . . 19 2. 3 Behörigheten att besluta 0111 åtalsunderlåtelse . 19.3 Tidigare relormlörslag .

19.3.1 Åklagares behörighet att meddela beslut om åtalsun-

derlåtelse . . 19.4 Kommitténs överväganden och förslag 19.41 Beslutande åklagare vid åtalsunderlåtelse 19.4.2 Beslutsfattare vid förundersökningsbegränsning

Kapitel 20 Regislrerings/i'ågor 20.1 Inledning .

20.2 Gällande ordning i fråga om registrering av beslut om åtals- underlåtelse och nedläggande av förundersökning 20.3 Tidigare reformförslag. förarbeten m. m. . 20.4 Kommitténs överväganden och förslag

Vil .1/Ifi/säg'amlens ställning i brorNnå/sproc'essen .

Kapitel 21 Allmännafi'cigorom målsägandens processuella befogenheter

21. 1 Inledning . .

21. 2 Nuvarande ordning m.m. . . . . . . . 21.2.1 Målsägandens straffrättsliga reaktionsmöjligheter . 21.2.2 Närmare om den subsidiära åtalsrätten . . 21.2.3 Överprövningsinstitutets betydelse för målsäganden 21 .2.4 Målsägandens skadeståndsrättsliga reaktionsmöjlighe-

ter i brottmål

21.2.5 Målsägandens möjligheter att få enskilt anspråk prövat

utan samband med åtal . .

21.2.6 Målsägandens ställning i tillämpningen 21.3 Utländsk rätt . .

21.3.1 Danmark .

21. 3.2 Norge .

2133 Finland . .

21. 3. 4 Förbundsrepubliken Tyskland 21.4 Kommitténs överväganden och förslag

Kapitel 22 Kretsen av personer som jär mä/sägandebe/ogenhefer eller målsägandens död 221 Nuvarande ordning . 22.2 Kommitténs överväganden

297

297 297

297 297 299 299 301

301 302 302 306

309 309

309 312 315

319

319 319 319 319 321 323

324

325 326 326 326 327 328 328 329

335 335 335

SOU 1976:47 Vill Övriga frågor 337 Kapitel 23 BrB:s bestämmelser om särskild äta/sprävning 337 Kapitel 24 Konsekvensändringar i BrB 339 Kapitel 25 Til/syns- och inspektionsverksamhet samt utbildning 341 Kapitel 26 Medborgarmedverkan inom åklagarväsendet 343 26.1 Frågans tidigare behandling . 343 26.2 Kommitténs överväganden 345 IX Specialmat/vering 347 Kapitel 27 Förslaget till lag om ändring i RB . 347 Kapitel 28 Förslaget till lag om ändring i 1964 års lag 361 Kapitel 29 Förslaget till lag om ändring i BrB 367 Kapitel 30 Övriga fot/attaings/örs/ag 371 30.1 Förslaget till lag om ändring i rättshjälpslagen (1972: 429) 371 30.2 Förslaget till lag om ändring i lagen (1964:542) om person- undersökning i brottmål . . . . . . 371 30.3 Förslagen till vissa förordningar innebärande ändringar 1 gäl- lande författningar 372 X Reservationer och särskilda yttranden 373 Kapitel3l Reservationer . . . . 373 31.1 Ledamoten Friberg beträffande rapporteftergift (avsnitt 18. 5. 2) 373 31.2 Ledamöterna Birgitta Dahl och Wiklund beträffande medbor- garmedverkan inom åklagarväsendet 375 Kapitel 32 Särskilt vttrande . . . 379 32.1 Experterna Krantz och Nasenius 1 samma fråga som avses un- der 31.2 379 XI Bilagor 381 Bilagal Ang. vissa allmänna uttryck i BrB och RB 381 Bilaga 2 Ang. åtalsunderlåtelse vid bötesbrottslighet nuvarande ord- ning och utländsk rätt 387 Bilaga3 Enkäten till skyddskonsulenterna . . . 391 Bilaga 4 Sammanställning av vissa svar på Svenska kommunförbun- dets enkät . . . . . . . 395 Bilaga 5 Visst siffermaterial sammanställt av en arbetsgrupp inom åtalsrättskommittén 1 samband med undersökningar vid vis- sa länsåklagarmyndigheter i slutet av 1972 . 399

Bilaga 6 Cirkulär A 23 från RÅ

Bilaga 7 Hur blir man åklagare — kompetenskrav och utbildning .

Bilaga 8 Cirkulär A 40 från RÅ

405 409 41 1

SOU 1976:47 Förkortningar BrB = brottsbalken BrB [ och 111

BvL

IK 10 LSPV

NJ A NvL Omsorgslagen

RB

RP RPS

RÅ SCB SOU UtlL 1964 års lag

11

Beckman N. Holmberg C. — Hult B. — Strahl 1. Kom- mentar till brottsbalken 1. Brotten mot person och för- mögenhetsbrotten m. m. (4 uppl. 1974). och 111 Påföljder m.m. (2 uppl. 1971)

lagen (1960:97) om samhällets vård av barn och ungdom (barnavårdslag)

justitiekanslern riksdagens justitieombudsmän

lagen (1966:293)om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall Nytt juridiskt arkiv. avdelning 1 lagen (1954:579) om nykterhetsvård lagen (1967:940) ang. omsorger om vissa psykiskt ut- vecklingsstörda

rättegångsbalkenrättegångsbalkens promulgationslag rikspolisstyrelsen riksåklagaren

statistiska centralbyrån statens olTentliga utredningar utlänningslagen (1954zl93) lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare

Sammanfattning

Kommitténs allmänna överväganden om åtalspliktens utformning (kap. 5 och 6)

Kommittén för inledningsvis i sina överväganden en diskussion kring direktivens riktlinjer och synpunkter (5.1). Kommittén ansluter sig därvid till den grundsyn som redovisas i direktiven i fråga om de företrädesvis kri- minalpolitiskt präglade utredningsfrågorna. Vad särskilt angår fall, där vård-. behandlings- eller stödåtgärder kommer till stånd oberoende av lagföring, bör man enligt kommitténs mening kunna gå väsentligt längre än gällande rätt medger i fråga om åtalsbegränsningar. Även ingripanden av annat slag än sådana som företas i resocialiserande syfte såsom avskedanden 1 an- ledning av brott i anställning eller ålägganden för utlänning att lämna landet — kan utgöra skäl mot åtal. En annan kategori. där vidgade möjligheter till åtalsbegränsningar bör övervägas. är sådana mål som i händelse av lag- föring leder till villkorlig dom. Kommittén instämmer vidare i den i di- rektiven redovisade inställningen, att betydligt större möjligheter till å- talsbegränsningar med fördel kan införas både i fråga om bötesbrottslighet och beträffande seriebrottslighet.

När det därefter gäller den i direktiven betonade önskvärdheten att kunna begränsa förundersökningsinsatserna. framhåller kommittén att flera möj- ligheter därvidlag står till buds. De rationaliseringsvinster som kan uppnås på detta område är väsentligt större än de som kan uppnås genom nya möjligheter i fråga om åtalsunderlåtelser. beslutade efter slutförd utredning.

Kommittén tar upp till preliminär diskussion frågan, huruvida ett rea- liserande av direktivens mål kräver att den absoluta åtalsplikten överges och helt eller delvis ersätts av relativ åtalsplikt. Därvid betonas. att det praktiska resultatet av absolut och relativ åtalsplikt kan bli väsentligen lik- artat. nämligen om den absoluta åtalsplikten förenas med vittgående undan- tag resp. den relativa åtalsplikten görs normbunden genom närmare angivna rekvisit för eller mot åtal. En grundläggande skillnad mellan en reglering av den ena och den andra utformningen kvarstår dock; vid absolut åtalsplikt får anses gälla en presumtion för åtal. medan vid den relativa åtalsplikten det inte kan sägas råda någon presumtion vare sig för eller mot åtal, och åklagaren har därför större frihet vid sin prövning enligt det sistnämnda systemet. (Beträffande den begreppsmässiga skillnaden mellan absolut och

relativ åtalsplikt, se 5. 92 not 1.)

I diskussionen ifrågasätts, om de ganska vida undantag som nu gäller från den i princip rådande absoluta åtalsplikten kan vidgas ytterligare på ett principiellt och lagtekniskt godtagbart sätt. En sak för sig är att man därmed kan komma fram till ett åtalssystem som har så vida undantag att det kan råda tvekan om det, sakligt sett, är förtjänt av att karakteriseras som ett system med absolut åtalsplikt. Kommittén anser dock. att det är betydelsefullt. om man ger den formellt grundläggande regeln om åtals— plikten en utformning som klargör om det skall gälla en presumtion/öråtal eller ej.

Den preliminära diskussionen utmynnar i att ett tillgodoseende av önske- målen i direktiven i och för sig inte gör det nödvändigt att överge principen om absolut åtalsplikt som formell grundregel inom åtalsrätten. eftersom man bör kunna bygga vidare på samma grundmönster som det nu gällande och föreskriva ytterligare grunder för åtalsunderlåtelse.

Kommittén granskar vidare de argument som i tidigare diskussioner anförts för absolut och/ör relativ åtalsplikt (5.2). Med hänsyn till att dessa diskussioner

ligger några decennier eller mer tillbaka i tiden anser kommittén att en del av argumenten har förlorat något av sin bärkraft. Detta är t. ex. fallet med äldre synpunkter som gick ut på att åklagarkåren inte skulle ha till— räckliga kvalifikationer för att handha ett system med relativ åtalsplikt eller att den inte skulle inta en tillräckligt oberoende ställning i förhållande till regeringsmakten. Den ojämförligt viktigaste fördelen med relativ åtalsplikt är att det med det systemet följer möjligheter till begränsningar i utredningen. beroende på att systemet inte kräver att det skall vara klarlagt att den misstänkte har begått det brott som är i fråga. Denna fördel behöver dock inte vara uteslutande förbehållen det systemet. Även i ett system som grundas på absolut åtalsplikt kan man såom senare skall framgå — nå väsentligen samma handläggningsmässiga fördelar genom att för för- undersökningsstadiet ha regler som möjliggör begränsningar av utrednings- insatserna.

Kommittén behandlar härefter utredningsrnä/ och spör'srnri/ i övrigt av hu— vudsak/igen kr'imina/po/itisk art (5.3).

Den konstaterar därvid till en början att det. om direktivens mål skall kunna uppnås, i viss mån krävs ett nytänkande. För det första måste man. mer än som har skett hittills. göra avkall på principen att brott måste följas av brottspåföljd. Man måste acceptera. att sanktionssystemet får ännu vidare ram, så att bl. a. resocialiseringsåtgärder utan straffrättslig karaktär mer än nu kan komma till användning som samhällsreaktion i stället för brottspåföljd och då i främsta rummet resocialiseringsåtgärder på det so- cialrättsliga området.

Det framhålls dock. att en friare åtalsprövning inte bör ses som eller användas som instrument för att förskjuta den kriminalpolitiskt viktiga grän- sen mellan frihetsberövande påföljder och åtgärder av frivårdskaraktär. Den större handlingsfrihet som direktiven åsyftar att åklagarna skall få vid be- dömningen av åtalsfrågor bör — när det gäller brott i nivåerna över bö- tesbrottsligheten utövas så, att väsentligen samma resultat uppnås som om lagföring hade ägt rum. — Även beträffande bötesbrottsligheten krävs ett visst nytänkande. Skall man nå resursbesparingar här. måste man tänka sig att radikalt skära bort en stor del av bagatellbrottsligheten från lagförings-

området. Metoderna härvidlag behandlas i det följande.

Kommittén betonar i ett följande avsnitt (5.3.2) vikten av att resocialise- ringsåtgärderna sätts in snabbt och med effektivitet. I anslutning härtill anför kommittén tre särskilda synpunkter. Den första gäller resursfrågorna på det socialrättsliga vårdområdet. För att uppnå önskvärd snabbhet och effektivitet i resocialiseringsåtgärder. som skall kunna ersätta straffrättsliga ingripanden. behövs uppenbarligen utökade resurser på detta område. Kommittén går dock inte närmare in på detta spörsmål. eftersom organisatoriska frågor på det socialrättsliga området övervägs av socialutredningen. Den andra syn- punkten gäller handläggningsmässigt betonade frågor. varvid kommittén understryker att en reform i den riktning. som direktiven anger. för att få avsedda verkningar ovillkorligen förutsätter att det sker ett förtroendefullt samarbete mellan brottsbeivrande och socialvårdande organ. Den tredje syn- punkten avser. huruvida absolut eller relativ åtalsplikt är bäst ägnad att tillgodose intresset att resocialiseringsåtgärder kommer till stånd med snabb- het och effektivitet. Allmänt sett synes den relativa åtalsplikten härvid ha visst försteg. Eftersom den relativa åtalsplikten i princip anses medge. att man kan undvara närmare utredning om brottet och därigenom kan fatta beslut om åtalsunderlåtelse snabbt. förefaller det som om bättre förutsätt- ningar föreligger i ett sådant system för att den misstänkte blir positivt inställd till tidigt insatta resocialiseringsåtgärder. Men försteget för relativ åtalsplikt ärinte så stort som det vid första påseende kan verka. Förekomsten av brott och brottets art är nämligen ganska ofta viktig för bedömningen av om resocialiseringsåtgärder är motiverade och även för valet av åtgärder.

I nästa avsnitt behandlas vissa problem beroende på olikheter mel/an brotts- påfölider och icke straffrättsliga resocialiseringsåtgärder (5.3.3). Kommittén erinrar här till en början om att gällande rätt i fråga om domstols påföljdsval ger en allmän regel av betydelse också i detta sammanhang. Den allmänna grundsats som finns intagen i 1 kap. 7ä BrB anser kommittén böra vara vägledande även när det gäller möjligheterna att låta resocialiseringsåtgärder utanför straffrättens ram träda i stället för lagföring. För att en åtalsbe- gränsning skall kunna komma till stånd på den grunden att resocialise- ringsåtgärd vidtas, bör det avgörande vara att det i det särskilda fallet ej av individual- eller allmänpreventivä skäl är nödvändigt att det inträder något sådant ingripande moment som utmärker straffrättslig påföljd men som ej följer av den ifrågakomna, icke straffrättsliga resocialiseringsåtgärden.

Beträffande fördelningen av beslutsfunktionerna mellan straffrättsskip- ningens organ och de socialrättsliga vårdorganen finns enligt kommitténs mening i stort inte någon anledning att frångå vad som nu gäller. Kommittén understryker dock. att det i ett framtida system inte bör tillkomma åklagare att resa anspråk på att organ inom vårdområden skall vidta viss åtgärd.

De brottspåföljder som avser kriminalvård i frihet kännetecknas i princip av två villkorliga moment. Det ena avser att i händelse av nytt brott den ursprungliga påföljden kan komma att ersättas av annan. strängare påföljd och det andra att. om de vård- eller andra åtgärder som avses med påföljden inte kommer till stånd. annan påföljd kan inträda. Kommittén finner, att man i ett system. där icke straffrättsliga resocialiseringsåtgärder får träda istället för straffrättsliga ingripanden. kan uppnå tämligen god motsvarighet till det moment av villkorlighet som utmärker gällande former för icke

frihetsberövande påföljder. Detta kan ske genom omarbetning av återkal- lelsemöjligheterna och införande av formell befogenhet för åklagaren att vilandeförklara åtalsfrågan (varvid en tremånadersperiod bedöms lämplig). så att utfallet av resocialiseringsåtgärd kan avvaktas.

Flertalet av de brottspåföljder som avser kriminalvård i frihet har vissa inslag som helt eller delvis saknar motsvarighet på de icke straffrättsliga resocialiseringsåtgärdernas område. Kommittén kommer dock fram till att man ändå bör godta. att de icke straffrättsliga resocialiseringsåtgärderna trä- der i stället för de icke frihetsberövande påföljdsformerna i den utsträckning de bedöms tillräckligt effektiva för att nå social rehabilitering.

I ett senare avsnitt (5.3.4) behandlas betydelsen av brottets svär/tetsgrad vid övervägande av åtalsbegränsningar samt ytterligare allmänpreventiva svit/mnk- ter. Kommitténs överväganden i denna del leder till följande.

En ny ordning för åklagares prövningsrätt. huruvida åtal skall väckas. måste inrymma begränsningar såtillvida att

dels sådan brottslighet. som enligt domstolarnas rättstillämpning på grund av brottets grovhet brukar leda till frihetsberövande påföljd. ej kan lämnas utan åtal,

dels åtal ej heller kan avvaras vid sådan brottslighet. som visserligen är mindre grov men på grund av sin art och frekvens anses av allmänpreventiva skäl regelmässigt skola leda till frihetsberövande påföljd. och detta oavsett om gärningsmannens personliga förhållanden talar för annan reaktion.

dels åtal ej bör utebli. när en lagföring förutses leda till frihetsberövande påföljd. därför att sådana personliga förhållanden ej föreligger att krimi- nalvård i frihet eller villkorlig dom framstår som en trolig påföljd.

Kommittén tar vidare upp frågan om vissa drag hos rättegångs/ör/arandet utgör skäl att avsevärt vidga området,/ör åtalsbegränsningar eller om dit/ika drag tvärtom utgör skäl till vissförsiktighet i reformerna (5.3.5). Kommittén finner för sin del. att den i direktiven betonade kriminalpolitiska effekten av ett domstolsförfarande måste betecknas som sekundär. när det gäller spörsmålet i vad mån domstolsförfarandet är umbärligt. Behovet av domstolsförfarande bör nämligen i första hand bedömas utifrån de rättssäkerhetssynpunkter som har betingat brottmålsprocessens utformning. Enligt kommitténs be— stämda mening bör det inte komma i fråga att från den ordinära brott- målsprocessens område föra bort fall. om rättssäkerheten i straffprocessuellt hänseende därmed skulle minskas i beaktansvärd mån.

Som viktigare exempel på skäl mot åtalsbegränsningar anför kommittén. att skuldfrågan är av betydelse för vilka resocialiseringsåtgärder som kan och bör komma i fråga. att stark ovisshet råder om vilken påföljd som i händelse av lagföring skulle åläggas. varvid företrädesvis är att uppmärk- samma fall där ovissheten hänför sig till frågan om frihetsberövande eller icke frihetsberövande påföljd skulle komma i fråga samt att viktigt måls- ägandeintresse eller betydelsefull fråga om särskild rättsverkan kan utgöra starkt skäl för rättegång.

Att även andraförhållanden än t'esot'ialiset'ingsätgärder kan göra rät/(igång onödig framhålls också (5.3.6). En kategori fall. där åtal bör kunna avvaras. avser åtskilliga typer obetydliga eller eljest någorlunda ursäktliga bötesbrott: närmare synpunkter i den delen utvecklas senare. En annan kategori av

fall. där åtal bör kunna undvikas. utmärks av att en lagföring kan antas leda till villkorlig dom. Vissa andra följder av brott som i särskilda fall drabbar en lagöverträdare kan också som nämnts tänkas medföra att det är onödigt att åtala (t. ex. avskedande av en arbetstagare som har begått brott i anställningen och avlägsnande av en utlänning från riket efter brott). Kommittén betonar också möjligheterna att ytterligare begränsa lagföring vid seriebrottslighet.

Slutligen tar kommittén i avsnittet 5.3 upp frågan i vad mån beslut i tiIalsbegränsningst'irende kan I/ä' bem/else som ki'intinulpo/itiskt medel (5.3.9). Kommittén anser. att det vid bötesbrottslighet är kriminalpolitiskt bety- delsefullt. om man vinner spridning för uppfattningen att åtalsunderlåtelsens innebörd är något av en sakerförklaring för brott. att den bör ses som en varning och att den får vissa konsekvenser registreringsmässigt. ehuru oftast för kort tid (mera härom i det följande).

I det härefter följande avsnittet tar kommittén upp tttretlningsntä/och spörs- mål i övrigt av huvudsak/igen protesse/(onomisk art (5.4). Här behandlas först vilka fördelar relativ åtalsplikt processekonomiskt kan ha. när det gälller svårare brottslighet än den typiska bötesbrottsligheten (5.4.2). Kommittén finner därvid. att den relativa åtalsplikten genom att sådan ordning i princip inte kräver att det skall föreligga klarhet i skuldfrågan kan bereda åklagaren större handlingsfrihet i vissa situationer men att man kan nå ganska långt i åtalsbegränsningshänseende även inom ramen för absolut åtalsplikt.

Särskilt ingående behandlas möjligheten att åstadkomma begräns- ningar av lagföringen på bötesområdet. något som bedöms som särskilt vik- tigt från processekonomisk synpunkt. Kommittén redovisar här vissa grund- läggande frågor beträffande åtalsbegränsningar och avkriminaliseringssträ- vanden i övrigt på bötesområdet (5.4.3) och ger uttryck för den grundsynen. att det principiellt bör ankomma på lagstiftaren att ange vad som är straffbart och vad "som är straffritt (5.4.4). Därefter diskuterar kommittén (5.4.7) i avseende på önskvärd avkriminalisering ett uppslag av straffrättslig natur, som dock inte utvecklas så långt att något förslag läggs fram. Detta avser införandet av en principiell nedre gräns för bötesstraffets användningsområde vid 20 dagsböter och. för penningböternas område. vid 200 kr. De fall som vid domstolsprövning skulle befinnas falla under gränsen skulle således leda till påföljdseftergift av ny typ. men än viktigare vore givetvis att prin- cipförbudet mot låga böter skulle utgöra grund för att avstå från utredning och åtal.

Under nästa avsnitt (5.4.8) anknyter kommittén till resonemanget under 5.4.7 och granskar frågan om behandling av sådan lindrigare brottslighet som avsågs i det avsnittet från processrättsliga synpunkter. I fråga om sådana brott som vid en förhandsbedömning befinnes förskylla lägre straff än 20 dagsböter eller 200 kr såsom penningböter bör det enligt kommittén övervägas att ge utrymme för utredning och lagföring endast när så är påkallat med hänsyn till viktigt allmänt eller viktigt enskilt intresse. Kommittén återkommer mer detaljerat till den frågan i kapitlet 18. där även vissa andra vägar att begränsa förundersökningsinsatserna behandlas.

I de två sista avsnitten i 5 kap. diskuterar kommittén först hur en reglering grundad på relativ åtalsplikt kan tänkas utformad (5.5) och tar därefter slutlig ställning till frågan om absolut eller relativ åtalsplikt (5.6). Kommitténs slut-

sats beträffande åtalspliktens utformning innebär. att kommittén finner att de fördelar som kan vinnas med relativ åtalsplikt inte är så framträdande att de utgör tillräckliga skäl att frångå nu rådande ordning med absolut åtalsplikt som grundregel. Härvid har inverkat inte bara grundsatsen. att en inarbetad princip inte bör frångås annat än om övertygande skäl kan anföras för detta. Även positiva skäl anses tala för att behålla gällande grundregel enligt vad som närmare redovisas i avsnitt 5.6. Kommitténs ställningstagande innebär. att det slås fast att allmän åklagare. om ej annat är föreskrivet. har rätt och skyldighet att åtala för brott som hör under allmänt åtal. En bestämmelse av nu angiven innebörd föreslås intagen i 20 kap. 3 & RB. De viktigaste undantagen avses bli upptagna i samma kapitels 7 &. vars närmare detaljer senare utvecklas i kap. 7—13.

Dessförinnan tas dock vissa rättstekniskafrägor upp. Därvid behandlar kommittén bl. a. några gemensamma rekvisit för grundbestämmelserna om åtalsunderlåtelse (6.2). Här redogörs närmare för innebörden av vissa rekvisit viktigt allmänt och viktigt enskilt intresse vilka avses skola utgöra hinder för åtalsunderlåtelse. Som viktigt allmänt intresse anses (6.2.1) bl. a. att fri- hetsberövande påföljd påräknas i händelse av lagföring, att hänsyn till allmän laglydnad gör påföljd erforderlig. att lagföring erfordras för att behövlig vård- eller stödåtgärd skall komma till stånd. att den misstänktes tillrättaförande främjas genom påföljd. att skuldfrågan eller tveksam rättsfråga bör prövas av rätten. att särskild rättsverkan av ej ringa betydelse kommer i fråga eller att den misstänkte begär åtal. Med uttrycket viktigt enskilt intresse åsyftas i första hand målsägandens ekonomiska intresse att få dom på honom till- kommande skadestånd. Vid bedömningen av om åtalsunderlåtelse kan med- delas bör målsägandeintressen som inte är att betrakta som viktiga lå stå tillbaka. Talan om enskilt anspråk utan samband med brottmålsprocess kom- mer enligt kommitténs förslag att underlättas bl. a. genom ändringar i rätts- hjälpslagen till målsägandens förmån; vissa andra ändringar i samma syfte berörs i det följande. Viktigt målsägandeintresse. som bör anses föranleda brottmålsprocess, är för handen när det är till avsevärd fördel för målsä- ganden att hans ersättningstalan förs i samband med åtal i stället för genom civilprocess. Därtill bör krävas, att det vid en realistisk bedömning framstår som sannolikt att en dom på skadestånd leder till verkställighet. Vidare diskuteras beviskravet beträffande väntat påföljdsval i händelse av lagföring (6.2.3) och beviskravet/skuldfrågan (6.2.4). [sistnämnda hänseende har kommitténs överväganden inte lett till någon principiell ändring i gäl— lande rätts krav på klarhet i skuldfrågan som förutsättning för åtalsunder— låtelse.

Frågan huruvida särskilda förelägganden eller dylikt bör,/innas som komp/et- tering till eller ersättning i vissa/allföråtalsunderlåtelse behandlas därefter (6.3). Vad som därvid diskuteras är om åklagaren bör ges befogenhet att ensidigt besluta om böter. särskilda föreskrifter m. m.. om det går att få fram någon godtagbar form av tillsynsföreläggande eller prövotidstöreläggande (vilka skulle motsvara skyddstillsyn resp. villkorlig dom) eller om det kan tänkas en typ av strafföreläggande som skulle gälla enbart 5. k. tilläggsböter. Kom- mittén har emellertid inte funnit någon invändningsfri utväg att i ett system med åtalsunderlåtelse få motsvarigheter till aktuella straffrättsliga påföljders inslag av särskilda föreskrifter. av tilläggsböter eller. såvitt angår skydds-

tillsyn. av övervakning (utöver sådana former av övervakning eller kon- taktmannasystem som nu förekommer på socialvårdsområdet). Kommittén har också berört frågan. huruvida någon ny typ av ekonomisk sanktion är tänkbar som ersättning för tilläggsböter. när åtalsunderlåtelse meddelas. Frågan besvaras nekande.

Närmare detaljer beträffande Rst allmänna grunder för åtalsunderlåtelse (kap. 7—13)

Kommittén har funnit. att grundbestämmelsen om åtalsunderlåtelse liksom f. n. bör tas in i 20 kap. iä RB. Bestämmelsen inleds med den allmänna grundförutsättningen att åtalsunderlåtelse får meddelas. om hinder ej möter med hänsyn till viktigt allmänt eller viktigt enskilt intresse. Därefter be— handlas under fem särskilda punkter de olika kategorier av fall där åtals- underlåtelse skall vara möjlig. Den första punkten avser bötesbrottslighet. Enligt den andra punkten kan åtalsunderlåtelse meddelas i vissa konkurrens- och återfallssituationer. Den tredje punkten avser s. k. resocialiseringsfall. dvs. sådana fall där lagöverträdaren blir föremål för åtgärd av vård-. stöd- eller hjälpkaraktär och åtgärden bedöms vara ägnad att främja hans an- passning i samhället. Enligt den fjärde punkten skall åtalsunderlåtelse kunna meddelas som ersättning för förutsedd villkorlig dom. Den femte punkten avser sådana fall. där vissa samhällsingripanden (av annat slag än reso- cialiseringsåtgärder) eller vissa åtgärder av annat slag kan medföra att åtal kan avvaras.

Liksom f. n. bör det enligt kommitténs uppfattning också finnas en möj- lighet för RÅ att i fall av undantagskaraktär besluta att åtal inte skall väckas. Regleringen i denna del har utformats på ett annorlunda sätt än övriga åtalsunderlåtelsefall. och bestämmelse i ämnet har därför tagits in i en sär- skild paragrafi 20 kap. RB. '

Kommittén föreslår vidare en särskild bestämmelse som ger åklagaren rätt att besluta om åtalsunderlåtelse i samband med nedläggande av åtal.

När det gäller bötesbrottslighet (kap. 7) bör enligt kommitténs mening vä- sentligt utökat utrymme skapas för åtalsunderlåtelse genom kommitténs förut angivna grundrekvisit, avseende viktigt allmänt eller viktigt enskilt intresse. Kommitténs förslag i denna del innebär, att åtalsunderlåtelse skall få meddelas om hinder ej möter med hänsyn till sådant intresse och om det kan antagas att i händelse av lagföring annan påföljd än böter inte skulle komma att övervägas. Kommittén föreslår också. att ärendena om åtalsunderlåtelse enligt denna punkt (liksom följande punkter) genomgående skall få avgöras i de lokala åklagardistrikten. Härigenom torde tidsvinster uppnås.

I fråga om åtalsunderlåtelse i vissa konkurrens- och återfal/ssituationer (kap. 8) anför kommittén. att den förhållandevis återhållsamma tillämpningen av nuvarande möjlighet till åtalsunderlåtelse vid seriebrottslighet och annan brottsflerhet har flera förklaringar. Den viktigaste är säkerligen bestäm- melsens avfattning. med kravet att det skall vara ”uppenbart" att det eller de brott för vilka åtalsunderlåtelse övervägs är utan ”nämnvärd" betydelse med hänsyn till påföljden. Kommittén anser. att det är viktigt från resurs- besparingssynpunkt att åtalsbegränsningar sker i större utsträckning vid se-

riebrottslighet. I syfte att uppnå en vidgad tillämpning föreslår kommittén. att åklagaren om hinder ej möter med hänsyn till viktigt allmänt eller viktigt enskilt intresse. skall lå besluta om åtalsunderlåtelse vid seriebrottslighet och i andra konkurrensfall. om annat av den misstänkte förövat brott medfört eller kan antagas medföra sådan påföljd. att någon påföljd därutöver i an- ledning av det föreliggande brottet ej beiinnes påkallad. Kommittén anger närmare riktlinjer för hur åtal vid seriebrottslighet bör kunna begränsas till ett antal typfall. medan andra brott i brottsserien skall kunna åberopas endast som försvårande omständigheter. I det sammahanget uppmärksammas vissa rättskraftsfrågor.

När det gäller de s.k. resocialiseringsfallen (kap. 9). föreslår kommittén att åklagaren, om hinder ej möter med hänsyn till viktigt allmänt eller viktigt enskilt intresse. skall få besluta om åtalsunderlåtelse. om vård som avses i 31 kap. 2—4 ää BrB eller annan vård-. stöd- eller hjälpåtgärd kommer till stånd utan lagföring samt åtgärden kan anses ägnad att främja den miss- tänktes anpassning i samhället.

Till resocialiseringsfallen hänför kommittén till en början psykiskt av- vikande lagöverträdare. alkoholmissbrukare och narkotikamissbrukare. Av intresse i detta sammanhang är vidare de som. när åtalsfråga uppkommer. redan är föremål för kriminalvård i frihet. (I sistnämnda fall torde dock företrädesvis bestämmelsen i den nya punkten 2 om åtalsunderlåtelse i vissa konkurrens- och återfallssituationer bli tillämplig.) Som en ytterligare. något heterogen kategori av resocialiseringsfall betraktas vidare sådana personer som utan att orsaken till brottsligheten. åtminstone såvitt känt. är att söka i psykisk sjukdom eller andra liknande besvär. missbruksformer eller dylikt — blir föremål för sociala stödåtgärder såsom hjälp med bostad. arbete. arbetsträning. omskolning och annan utbildning m.m. En kategori som också kan vara att hänföra till resocialiseringsfallen är underåriga lagöver- trädare som blir föremål för stödåtgärder m. m. För dessa föreslås emellertid särskilda och i princip generösare bestämmelser. varför de behandlas i en senare avdelning av betänkandet. Den allmänna regleringen om åtalsun- derlåtelse i resocialiseringsfall får dock viss betydelse även för de unga lag- överträdarna. eftersom kommittén anser att RB:s reglering skall vara ge- nerellt gällande och att den särskilda regleringen för de underåriga skall utgöra en komplettering.

När det gäller frågan vilka slag av åtgärder som skall kunna ligga till grund för beslut om åtalsunderlåtelse. kan detta i princip vara värd-. stöd- eller hjälpåtgärd av alla de slag. Det kan vara fråga om mycket ingripande åtgärder som vidtas oberoende av den misstänktes egen vilja typ sluten psykiatrisk vård — och det kan vara fråga om åtgärder som bygger på den misstänktes frivilliga medverkan. Det väsentliga är att åtgärden skall vara ägnad att främja den misstänktes anpassning och därmed kunna göra straff— rättslig reaktion onödig. Kommittén ger en närmare exemplifiering av åt- gärder som normalt synes kunna göra åtal onödigt vid brottslighet av ej alltför grov natur.

Om åtgärden är sådan att den helt bygger på den misstänktes frivilliga medverkan. kan det måhända synas som om åtgärden inte är någon stark grund för åtalsunderlåtelse. Åklagaren avses därför i sådana fall få formell befogenhet att avvakta och se hur åtgärden verkar. innan han tar definitiv ställning i åtalsfrågan. För dessa och liknande fall föreslår kommittén en

möjlighet för åklagaren att förklara åtalsfrågan vilande i avvaktan på utfallet av åtgärden. Givetvis kan det också i dessa fall. liksom i övriga fall av åtalsunderlåtelse. bli fråga om återkallelse av beslutet om åtalsunderlåtelse. Som en nyhet i fråga om återkallelseinstitutet föreslår kommittén. att åter— kallelse inte får ske sedan två år förflutit från beslutet om åtalsunderlåtelse.

Möjligheten att meddela åla/stinde/"låtelse som utsättning/ör Villkor/ig (ln/n behandlas härefter (kap. IO). I sådana fall. där det finns fog för att anse att brottet när det ligger ovanför bötesnivån — är en engångslöreteelse och där prognosen är god. blir resultatet av en lagföring regelmässigt att den tilltalade får villkorlig dom. som i realiteten inte är mycket mer än en varning. Kommittén anser, att i stort sett samma resultat bör kunna åstadkommas utan att den misstänkte behöver lagföras. Åklagaren bör där- för. om hinder ej möter med hänsyn till viktigt allmänt eller viktigt enskilt intresse. få besluta om åtalsunderlåtelse. om det kan antagas att i händelse av lagföring den misstänkte skulle komma att ådömas villkorlig dom. — Den ovan nämnda begränsningen av återkalIelsemöjligheten till två år torde få sin främsta betydelse i de fall. då åtalsunderlåtelse meddelas som ersättning för villkorlig dom. Därigenom torde uppnås en tämligen god överensstäm- melse med den villkorlighet som präglar denna påföljd. För tillämpning av nu ifrågavarande bestämmelse krävs. att åklagaren har tillgång till sådana uppgifter om den misstänktes person att han kan göra en någorlunda säker bedömning av dennes prognos. Kommittén föreslår en ny form av personundersökning. som kallas begränsad personundersök- ning. Förordnande om sådan personundersökning skall åklagaren kunna ge. och rätten behöver alltså inte kopplas in.

Den nya punkten 5 i grundbestämmelsen om åtalsunderlåtelse avser så- dana fall. där den misstänkte har blivit föremål för samhällsingripanden eller andra ingripanden av vissa slag (kap. ] l). Kommittén föreslår att åklagaren. om hinder ej möter med hänsyn till viktigt allmänt eller viktigt enskilt intresse. skall få besluta om åtalsunderlåtelse. om den misstänkte i annat fall än som har nämnts förut i grundbestämmelsen blir föremål för åtgärd från samhällets sida eller på annat sätt och åtgärden är av så ingripande art att lagföring ej fmnes påkallad. De fall som avses här är som nämnts i första hand sådana där brott har begåtts i anställning och har lett till disciplinpåföljd av privaträttslig art eller till avskedande eller uppsägning och sådana fall där utlänning efter brott blir föremål för avvisning. förvisning eller utvisning. Även vissa andra typer av samhällsingripande åsyftas dock. exempelvis anhållande eller häktning i fall där brottet sedermera befinnes ha varit lindrigare än vad som först antagits.

Åtalsunderlåtelse 1 s k. RÄ- fall behandlas härefter(kap. 12). Kommittén föreslår. att RÅ får möjlighet att pröva åtalsunderlåtelsefrågor utan att därvid vara formellt bunden av det med åtalsunderlåtelseinstitutet förenade — oskrivna - kravet att skuldfrågan skall vara klarlagd. Inte heller den likaledes oskrivna grundsatsen. att åtalsunderlåtelse i regel ej bör beslutas om den misstänkte motsätter sig det. torde behöva utgöra hinder mot åtalsunder- låtelse på RÅ-planet. Vidare anser kommittén. att det nuvarande kravet i fråga om den misstänktes prognos i avseende på laglydnad för framtiden bör lämnas utanför lagtexten. Den föreslagna bestämmelsen innebär att RÅ. utan hinder av de förutsättningar som i övrigt gäller för åtalsunderlåtelse. skall få besluta att ej väcka åtal. om det på grund av särskilda omständigheter

befmnes att påföljd för brottet inte är erforderlig eller att eljest synnerliga skäl talar mot åtals väckande. Bestämmelsen torde enligt kommitténs me- ning även tillgodose de önskemål som uttalats om att individuella fall av abolitionskaraktär skall kunna prövas på lägre nivå än regeringens.

Slutligen behandlas åtalsunderlåtelse genom nat/läggande av ciia/ ( 13 kap.). F. 11. saknas uttrycklig bestämmelse som ger åklagaren rätt att nedlägga ett väckt åtal i sådana fall. där det efter åtalets väckande framkommer nya omständigheter av sådan beskaffenhet att beslut om åtalsunderlåtelse skulle ha kunnat meddelas. om dessa omständigheter förelegat eller varit kända redan vid tiden för åtalsprövningen. Kommittén har ansett det önskvärt att rättsläget klarläggs i detta hänseende. inte minst med hänsyn till den utvidgning av möjligheterna till åtalsunderlåtelse som kommittén i övrigt föreslår.

Åtalsunderlåtelse i fråga om unga lagöverträdare (kap. 14 och 15)

I fråga om underåriga lagöverträdare (dvs. lagöverträdare som vid brottets begående inte fyllt 18 år) har man enligt kommitténs uppfattning redan med nuvarande lagstiftning och dess tillämpning nått så långt man kan komma i åtalsbegränsningshänseende. Det konstateras nämligen att redan nu det är lagstiftarens mening. att åtal normalt inte skall anställas mot sådana lagöverträdare. Kommittén har därför funnit sig böra främst inrikta utredningsarbetet på att komma till rätta med den ofta besvärande tids- utdräkt som kännetecknar handläggningen av mål mot unga lagöverträdare.

Enighet råder om att detär viktigt att åtgärder sätts in i så nära anslutning till brottets begående som möjligt. Den nuvarande handläggningsordningen med remiss från åklagarmyndigheten till barnavårdsnämnden. utom i fall när brottet är ringa. och beslut av statsåklagare motverkar uppenbarligen detta. Kommitténs förslag i fråga om underåriga lagöverträdare syftar till att råda bot på de nu påtalade olägenheterna.

Kommittén har funnit. att nuvarande form med särskild lag beträffande unga lagöverträdare bör behållas. Reglerna om åtalsunderlåtelse för dessa fall förutsätts alltså liksom f. n. vara intagna i 1964 års lag i ämnet. Lagen föreslås inledd med en portalbestämmelse som bör genomsyra lagens hela tillämpning. nämligen att handläggning som avses i lagen skall ske skynd— samt. Bestämmelserna om åtalsunderlåtelse ifråga om underåriga lagöver- trädare föreslås intagna i 2å. Liksom i de fall som avses i förslaget i 20 kap. 7 & RB skall gälla som allmän förutsättning för åtalsunderlåtelse. att hinder ej möter med hänsyn till viktigt allmänt eller viktigt enskilt intresse. På samma sätt som nuvarande ] å i 1964 års lag ger bestämmelsen åklagaren befogenheter utöver vad som följer av 20 kap. 7å RB.

De särskilda förutsättningarna för åtalsunderlåtelse tas sedan upp under tre olika punkter i 2.5 i 1964 års lag.

[punkt ] behandlas de fall. där brottet uppenbarligen har skett av okynne eller förhastande. och bestämmelsen anknyter väsentligen till gällande rätt. Enligt punkt 2 får åtalsunderlåtelse meddelas vid förstagångsbrottslighet av underårig; tidigare brottslighet av bagatellnatur skall dock ej inverka. Be- stämmelsen i denna del har utformats så. att åklagaren får besluta om åtals-

underlåtelse. om den underårige enligt tillgänglig utredning inte tidigare har begått brott. för vilket fängelse i mer än sex månader är föreskrivet. l förutsättningen att den underårige är att betrakta som förstagångsbrottsling ligger att han inte förut dömts för brott av angiven svårhetsgrad eller fått åtalsunderlåtelse för sådant brott. Att åklagaren skall göra bedömningen huruvida det är fråga om lörstagångsbrottslighet eller inte på grundval av tillgänglig utredning innebär. att åklagaren inte har någon absolut skyldighet att kontakta barnavårdsnämnden eller annat organ för kontroll av de upp- gifter som polisen inhämtat från det centrala polisregistret i förundersök- ningens inledningsskede.

Om det däremot framgår att den underårige har begått brott tidigare — här bortses alltså från bagatellbrottslighet blir en tillämpning av tredje punkten i den föreslagna bestämmelsen aktuell. I sådana fall bör åklagaren som regel höra barnavårdsnämnden före beslut i åtalsfrågan. Förklarar nämn- den i yttrande eller annat besked. exempelvis genom protokollsutdrag. att den underårige är eller kommer att bli föremål för åtgärd som nämnden finner vara ägnad att främja hans anpassning i samhället. avses åklagaren kunna besluta om åtalsunderlåtelse.

Frågan om åtalsunderlåtelse för lagöverträdare som fyllt 18 men ej 21 år behandlas i det följande avsnitt (15 kap.). Några särskilda bestämmelser om åtalsunderlåtelse för dessa fall har inte bedömts nödvändiga. eftersom de kommer att omfattas av de föreslagna tredje och fjärde punkterna i grund- bestämmelsen i 20 kap. "få RB.

Förundersökningsfrågor (kap 16—18)

Kommittén har vid genomgång av bestämmelserna i 23 kap. RB och för- undersökningskungörelsen funnit. att gällande reglering i fråga om förun- dersökningens gång och förundersökningsledning i allt väsentligt fungerar tillfredsställande i praktiken (16 kap.). Detta bestyrks av erfarenheterna vid besök hos olika åklagar- och polismyndigheter. För kommittén har därför det centrala problemet blivit frågorna om regler. varigenom förundersök- ningsinsatserna kan begränsas.

Kommittén tar till särskild behandling upp formerna förjörundersöknings avbrytande (17 kap.). Kommittén konstaterar. att frågan om beslutsformen. när en förundersökning upphör utan att beslut meddelats om åtal eller åtals- underlåtelse. vållat åtskilligt huvudbry. Enighet torde dock råda om att. när någon är skäligen misstänkt för brott. som huvudregel gäller att beslut i åtalsfråga skall meddelas. medan i övrigt beslut om nedläggande av för- undersökning får ges. Den väsentligaste skillnaden mellan beslutsformerna är att beslut i åtalsfrågan motiveras. vilket ej brukar göras vid nedlägg— ningsbeslut. Kommittén kan för sin del inte finna att behovet av motivering är så framträdande. att man har anledning att kräva beslut i åtalsfråga i samtliga fall. där det finns någon som är skäligen misstänkt. Vissa fall kan visserligen urskiljas. där visst intresse av motivering föreligger. men för dessa fall kan enligt kommitténs mening ges särskilda föreskrifter. som ger anvisning om när motivering bör lämnas. Kommittén föreslår alltså. att man slopar den rådande skillnaden mellan de nu behandlade besluts-

formerna. Detta kan ske genom en bestämmelse av innebörd. att förun- dersökning skall avslutas antingen genom beslut i fråga om lagföring (varmed avses beslut om åtal. beslut om föreläggande enligt 48 kap. RB och beslut om åtalsunderlåtelse) eller genom beslut om nedläggande av förundersök- ningen.

Frågan om.förundersökningsbegränsningar behandlas därefter ( l 8 kap.). Här konstateras. att de tidigare redovisade förslagen om vidgade möjligheter till åtalsunderlåtelse innebär arbetslättnader för domstolarna och även för åklagarna. eftersom dessa besparas själva domstolsförfarandet. För polisen innebär förslagen dock inte några mera betydande lättnader. eftersom åtals- underlåtelse förutsätter klarhet i skuldfrågan. Kommittén anser att det. för att verklig resursbesparing för polisens vidkommande skall uppnås. behövs väsentligt ökade möjligheter att avstå från förundersökningsinsatser.

Först upptas frågan om utvidgning av tillämpningsområdet för det i po- lisinstruktionen reglerade institutet l'ap/JOI'IC/fEfgffo 8.5.2). Kommitténs ma- joritet har inte funnit anledning att föreslå någon sådan utvidgning. medan ledamoten Friberg anmäler avvikande mening i denna fråga (31.1.1). Korn— mittén föreslår vidare. att det volymmässigt viktiga institut som rapport— eftergift utgör bör förankras i lag och därför bör omnämnas i 23 kap. RB.

När det gäller bötesbrottslighet på den lägsta bötesnivån har kommittén kommit fram till att relativ.törtmdersökningsp/ikt bör införas såvitt angår brott som är sådana att det kan antagas att i händelse av lagföring lägre bötesstraff än 20 dagsböter eller 200 kr såsom penningböter skulle utdömas eller åläggas (18.5.3). En ytterligare förutsättning för nedläggande av förundersökning skall dock vara att lagföring ej är påkallad av viktigt allmänt eller viktigt enskilt intresse. Härav anses bl.a. följa att förundersökning i regel ej bör underlåtas när. enligt vad som är känt. en återfallssituation är för handen.

En begränsning av utrymmet för att tillämpa denna reglering om för- undersökningsbegränsning följer därav att RÅ föreslås få befogenhet att förordna att regleringen inte skall gälla beträffande vissa förseelser på pen- ningböternas område. varvid främst åsyftas sådana som omfattas av ord- ningsbotssystemet. RÅ föreslås även i övrigt få befogenhet att meddela föreskrifter beträffande tillämpningen av nu ifrågavarande bestämmelse. Att förseelser på ordningsbotsområdet avses bli undantagna från den nu behandlade regleringen hindrar givetvis inte att. liksom f. n.. rapporteftergift kan förekomma vid dylika förseelser.

Förslaget i nu berörd del förutsätts kunna leda till avsevärd begränsning av resursinsatserna på bagatellförseelsernas område. Den föreslagna ord- ningen bör väsentligt öka möjligheterna för polisen att inrikta sitt arbete på den grövre brottslighetens bekämpande.

Kommittén har vidare funnit det vara av värde med en möjlighet till förundersökningsbegränsning i sådana fall. där det föreligger disproportion mel/an utredningskostnaderoch sakens betvde/sef 18.5.4). Behovet av att kunna undvika brottsutredning i dylika fall har betonats från flera håll vid de studiebesök som har företagits. Som exempel har bl.a. nämnts vissa fall av markintrång. olovligt ftske och olovlig jakt vid vilka oklarhet om ägo- gränser varit för handen. Utredningen kan i sådana fall bli mycket tids- krävande och komplicerad. samtidigt som det står klart att eventuellt brott kan föranleda på sin höjd ett ringa eller måttligt bötesstraff. Kommittén

föreslår en bestämmelse av den innebörden att förundersökning skall kunna nedläggas om en fortsatt förundersökning och lagföring bedöms komma att kräva kostnader som inte står i rimligt förhållande till sakens betydelse. Denna möjlighet att nedlägga förundersökning bör dock gälla bara i sådana fall där brottet i händelse av lagföring kan antas föranleda endast bötesstraff.

En tredje möjlighet till förundersökningsbegränsning behandlas också (18.5.5). De fall som här kommer i blickpunkten är sådana. där det kan järn/ses att åtalsunderlåtelse kommer att madde/as. om.förtntt/msö/tningenfill/- jöljs. Kommittén föreslår för dessa fall en bestämmelse som innebär följande: Finns någon som kan misstänkas för brottet men kan antagas att. om till- räckliga skäl för åtal mot denne framkommer. lagföring likväl kommer att underlåtas enligt särskilda bestämmelser om åtalsunderlåtelse eller om sär- skild åtalsprövning. får beslutas att förundersökningen skall nedläggas.

De nu behandlade regleringarna föreslås intagna i en ny paragraf i 23 kap. RB. 4a &. vars andra stycke redovisar de olika grunderna för nyss angivna förundersökningsbegränsning i punkterna ]. 2 resp. 3.

[ nämnda paragraf föreslår kommittén vidare. att det intas en bestämmelse som innebär att. om det redan före förundersöknings inledande kan konsta- teras att nedläggningsgrund av nu behandlad art föreligger. beslut skall kun- na meddelas att inte inleda förundersökning.

När beslut om förundersökningsbegränsning enligt någon av de redovisade bestämmelserna kommer i fråga. skall om möjligt inhämtas och antecknas uppgifter som kan vara relevanta för skadeståndsfrågor. så att visst underlag säkras för en eventuell civilprocess. förd av målsäganden. En bestämmelse av denna innebörd föreslås intagen i en ny 4båi i 23 kap. RB.

Behörighets- och registreringsfrågor (kap. 19 och 20)

Beträffande åtalsunderlåtelse i andra fall än RÅ-fall finner kommittén det närmast förvånande. hur högt man förlagt bes/utsbehörigheten. Kommittén konstaterar. att utvecklingen på senare tid inneburit att tyngdpunkten i åklagarverksamheten i allt högre grad kommit att ligga på de lokala åkla- garmyndigheterna. Denna utveckling framstår enligt kommitténs mening som naturlig med hänsyn till de lokala myndigheternas ökade förutsättningar för mera kvalificerade uppgifter. Mot denna bakgrund finner kommittén. att tiden nu är mogen att ta steget fullt ut och låta den åklagare. som enligt instruktion och arbetsordning har att handlägga målet. få behörighet att besluta även om åtalsunderlåtelse. l fråga om assistentåklagare med mind- re än tre års tjänstgöring såsom assistentåklagare föreslås dock vissa be- gränsningar i behörigheten att besluta om åtalsunderlåtelse.

När det gäller behörighet att meddela beslut om förundersökningsbegräns- ning enligt de av kommittén föreslagna nya punkterna 1—3 i 23 kap. 4 aå andra stycket RB. anser kommittén att nedläggningsbeslut i fall som avses i punkterna 1 och 2 skall få meddelas av polismyndighet. när det gäller brott med endast böter i straffskalan. Ingår svårare straff än böter i straffskalan. får det ankomma på åklagare att vara beslutsfattare. I sådana fall som avses i punkten 3 kan enligt kommitténs mening annan beslutsfattare än åklagare inte övervägas. Beträffande behörigheten i sådana fall. där åklagaren är be-

slutsfattare. bör gälla samma grundsatser som i fråga om åtalsunderlåtelse.

Registrerings/frågorna behandlas i det följande avsnittet (kap. 20). Kom- mittén konstaterar här bl.a.. att registreringsfrågan delvis kommer i ett annat perspektiv. om kommitténs förslag genomförs. Framför allt genom förslagen om möjlighet till åtalsunderlåtelse. när skyddstillsyn. särskild vård eller villkorlig dom påräknas följa i händelse av lagföring. blir det fråga om brott som med nuvarande ordning går till domstol och därför skall antecknas i det allmänna kriminalregistret. Trots detta finner kommittén inte tillräcklig anledning att väcka fråga om att bryta med den nuvarande principen att endast avgöranden av domstol skall antecknas i kriminalre- gistret. Ett skäl till detta ställningstagande från kommitténs sida är. att kommittén finner att föreliggande praktiska behov av registrering av åtals- underlåtelse kan tillgodoses genom ändringari polisregisterbestämmelserna.

När det gäller frågan i vilken omfattning registrering i det centrala po— lisregistret skall ske. f1nner kommittén — med ett undantag som kommittén strax återkommer till ingen anledning att föreslå ändring i gällande ordning. såvitt angår typer av åtalsunderlåtelse som redan nu förekommer. Kom— mittén anser vidare. att registrering av beslut om åtalsunderlåtelse enligt de nya punkterna 3—5 i den föreslagna grundbestämmelsen i 20 kap. "få RB inte kan undvaras.

Beträffande åtalsunderlåtelse i fall av bötesbrottslighet. dvs. punkten 1 i grundbestämmelsen i 20 kap. 7å RB har kommittén — trots en med en- hällighet uttryckt restriktiv inställning i fråga om brottsregistrering — kommit fram till att en kortvarig registrering bör ske av kriminalpolitiska skäl. Kom- mittén finner nämligen. att det är ett samhällsintresse att det kan ske be- vakning under någon tid. huruvida den som har fått en första åtalsun- derlåtelse därefter återfaller. något som kan utgöra skäl att inte på nytt bereda honom samma förmån. Tillräcklig varningseffekt torde uppnås. om registreringen varar ett år.

Någon registrering av beslut om förundersökningsbegränsning skall av naturliga skäl inte äga rum.

Målsägandens ställning i brottmålsprocessen (kap. 21 och 22)

Kommittén anser. att av de reaktionsmöjligheter som målsäganden har hans möjlighet att föra talan om enskilt anspråk i anledning av brottet är den klart viktigaste både praktiskt och principiellt sett. När det gäller fall. där åtalsunderlåtelse kommer under övervägande eller där fråga uppkommer om att nedlägga förundersökning. utgör målsägandeintresset emellertid en- dast en faktor. vilken måste vägas mot de förhållanden som talar för lag- föringsbegränsande åtgärd. Kommittén har funnit.att endast "viktigt enskilt intresse” skall utgöra hinder för åtalsunderlåtelse eller nedläggning av för- undersökning. Viktigt enskilt intresse anses vara för handen. när det är till avsevärd fördel för målsäganden att hans ersättningstalan förs i samband med åtal i stället för genom civilprocess. Därjämte bör fordras. att det vid en realistisk bedömning framstår som sannolikt att en dom på skadestånd leder till verkställighet. Möjligheterna att kompensera målsägandena för det bortfall av processuella förmåner som de nya reglerna om lagföringsbegräns-

ningar kan medföra i vissa fall är enligt kommitténs mening tämligen goda. Den viktigaste är som tidigare nämnts att ge målsägande en väsentligt för- månligare ställning enligt rättshjälpslagen. Att vissa uppgifter. av vilka måls- ägande kan ha nytta i en skadeståndsprocess. skall antecknas under för— undersökning har redan anmärkts.

Vad härefter angår målsägandens straffrättsliga reaktionsmöjligheter. dvs. hans rätt att föra talan som kan inverka på ansvarsfrågan. har kommittén inte funnit någon anledning att förorda någon ändring såvitt angår måls- ägandens primära åtalsrätt. som nu föreligger vid vissa brottstyper; Vad gäller målsägandens subsidiära åtalsrätt är det tydligt. att ett utnyttjande av den rätten i princip skulle kunna omintetgöra lagföringsbegränsningar av den art som kommitténs förslag avser att ge utrymme åt. Kommittén erinrar om att det är två särskilda synpunkter som har brukat framhållas som de främsta grunderna för målsägandens subsidiära åtalsrätt. Det är dels den s. k. upprättelsefunktionen och dels den s. k. kontrollfunktionen hos den subsidiära åtalsrätten. När det gäller upprättelsefunktionen kan en- ligt kommitténs mening de eventuella önskemål. som kan föreligga från målsägandens sida om att den brottslige straffas. numera inte anses förtjänta av samhällets stöd. när andra skäl talar emot åtal. Kontrollfunktionen hos den subsidiära åtalsrätten bör kunna tillgodoses på annat sätt. varvid främst är att nämna målsägandens möjlighet att begära överprövning av åklagares beslut. Kommittén har av dessa och andra skäl funnit. att målsägandens subsidiära åtalsrätt bör avskaffas.

Däremot kan det enligt kommitténs mening inte anses föreligga tillräckliga skäl att avskaffa målsägandens rätt att biträda ett av åklagaren väckt åtal eller hans rätt att självständigt överklaga en friande dom.

Övriga frågor (kap. 23—26)

I denna avdelning föreslår kommittén bl.a. att bestämmelserna om på- följdseftergift vidgas i anledning av två förslag som kommittén lägger fram. Som en parallell till möjligheten att besluta om förundersökningsbegränsning vid bagatellbrottslighet bör domstol således få meddela påföljdseftergift. om brott befinnes förskylla lägre bötesstraff än 20 dagsböter eller 200 kronor såsom penningböter. Vidare bör den vidgade möjligheten för RÅ att meddela åtalsunderlåtelse enligt kommitténs mening få som konsekvens att dom- stolarnas möjlighet att meddela påföljdseftergift ges samma räckvidd.

Kommittén utvecklar i detta avsnitt också synpunkter beträffande de för- beredelse- och tillsynsåtgärder som den nya lagstiftningen bör föranleda. främst för att enhetlighet i tillämpningen skall uppnås.

Frågan om lekmannamedverkan inom åklagarväsendet berörs också. dock utan att kommitténs majoritet finner skäl till förslag i ämnet. En minoritet (Birgitta Dahl och Wiklund) anser dock. att denna fråga bör bli föremål för närmare utredning; två av experterna (Krantz och Nasenius) anför lik- nande synpunkter.

Författningsförslag

]. Förslag till Lag om ändring i rättegångsbalken

Härigenom föreskrives i fråga om rättegångsbalken dels att 20 kap.. 22 kap. Så samt 23 kap. 1. 4. 20 och 22 åå skall ha nedan angivna lydelse.

dels att i 23 kap. skall införas tre nya paragrafer. 4a. 4b och 20aåå av nedan angivna lydelse.

dels att 47 kap. 2 & tredje stycket första meningen skall upphöra att gälla.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

20 kap. Om rätt till åtal och om målsägande. Om åtal och om målsägande.

Fråga om ansvar för brott må ej av rätten upptagas. med mindre åtal för brottet väckts. Rätten äge dock utan åtal upptaga fråga om ansvar för förseelse i rättegången.

Zälst.

Allmän åklagare äge tala å brott, som här under allmänt åtal. om ei an- nat är stadgat.

8 & 4 st. Målsägande är den. mot vilken brott är begånget eller som därav bli- vit förnärmad eller lidit skada.

6 .s' Åklagare skall. om ej annat är stadgat. tala å brott. som hör under allmänt åtal.

ls'

Fråga om ansvar för brott får ej upptagas av rätten, med mindre åtal för brottet väckts. Rätten får dock utan åtal upptaga fråga om ansvar för förseelse i rättegången.

Zs'

Allmänt åtal är sådant som utföres av åklagare på det allmännas vägnar.

Enskilt åtal utföres av målsägande. Målsägande är den. mot vilken brott är begånget eller som därav blivit för- närmad eller lidit skada.

3 % Allmän åklagare har. om ej annat är stadgat. rätt och skyldighet att åtala för brott. som hör under allmänt åtal.

Nuvarande lydelse

2 g" 2 och 3 st. Om befogenhet/ör särskild åklagare att tala å brott. som här under allmänt åtal, gdl/e vad särskilt år*/öl'eskt'ivet.

Åklagare må i högre rätt full- följa talan även till den misstänktes förmån.

3 s"

Under allmänt åtal höra alla brott. som ej uttryckligen äro undantagna därifrån.

Är för allmänt åtal stadgat särskilt villkor. såsom tillstånd av myndig- het eller angivelse av målsägande. vare det gällande.

4 så

lnnefattar en handling fiera brott och hör något av dem under allmänt åtal. må sådant åtal äga rum även för de övriga.

Har någon angivits för brott. som allenast efter angivelse hör under all- mänt åtal. och äro flera misstänkta för att hava tagit del i brottet. må allmänt åtal äga rum mot dem alla.

5 %"

Brott må av målsägande angivas till åtal hos åklagare eller polismyndig- het. Har angivelse skett hos myn- dighet å annan ort än den. där åtal för brottet må väckas. skall angivel- sen omedelbart tillställas myndighe- ten i den orten.

7 % Åklagare må besluta att icke tala å brott:

Föreslagen lydelse

Skv/dighet att åtala-föreligger dock ej, om långvarigt hinder för huvudför- handling ärför handen eller om lag- föring utom riket påräknas komma till stånd.

Vad som ärjöreskrivet beträffande brott som här under allmänt åtal äger tillämpning även när särskild åklagare enligt vad därom är/öreskrivetfår åta- la för sådant brott.

Åklagare/åri högre rätt fullfölja talan även till den misstänktes för- män.

4 &

Under allmänt åtal här alla brott. som ej uttryckligen är undantagna därifrån.

Är för allmänt åtal stadgat särskilt villkor. såsom tillstånd av myndig- het eller angivelse av målsägande. gäller det.

5 _.-

lnnefattar en handling flera brott och hör något av dem under allmänt åtal./år sådant åtal äga rum även för de övriga.

Har någon angivits för brott. som endast efter angivelse hör under all- mänt åtal. och är flera misstänkta för att ha tagit del i brottet./år allmänt åtal äga rum mot dem alla.

6 s'

M å/sägande får ang/va brott till åtal hos åklagare eller polismyndighet. Har angivelse skett hos myndighet på annan ort än den. där åtal för brot- tet./år väckas. skall angivelsen ome- delbart tillställas myndigheten i den orten.

7 & Om hinder ei möter med hänsyn till viktigt allmänt eller viktigt enskilt in- tresse. får åklagare besluta att ei väcka

Nuvarande lydelse

1. om det kan antagas. att i hän- delse av lagföring annan påföljd än böter icke skulle komma att ådömas och den misstänktes lag/öring ej,/innes påkallad ur allmän synpunkt; eller

2. om brottet _förävats. innan den misstänkte dömts/ör annat av honom för-övat brott eller till fit/lo undergått straff eller annan påföljd för sådant brott, och det är uppenbart. att brottet ijäin/öre/se med det andra brottet är med hänsyn till påföljden utan nämn- värd betydelse," eller

3. om det i annat./hall av särskilda skäl är uppenbart. att påföljd ei er— fordras/ör att avhålla den misstänkte från vidare brottslighet och att det med hänsyn till omständigheterna ej heller eljest är påkallat. att åtal väckes; eller

4. om brottet uppenbarligen begåtts under inflytande av sådan själslig ab- normitet, som avses i 33 kap. ZjV brottsbalken. samt sluten psykiatrisk vård eller vård i vårdhem eller spe- cialsiukhus för psykiskt utvecklings- störda kommer till stånd utan lagföring och åtal ej är påkallat av särskilda skäl.

Beslut jämlikt första stycket 3 må meddelas endast av riksåklagaren.

Föreslagen lydelse

åtal för brott (åtalsunderlåtelse):

]. om det kan antagas. att i hän- delse av lagföring annan påföljd än böter icke skulle komma att övervä- gas.

2. om annat av den misstänkte/ör- o'vat brott medfört eller kan antagas medföra sådan påföljd, att någon på- följd därutöver i anledning av derfö-

religgande brottet ej finnes påkallad.

3. om vård som avses i 31 kap. 2—4 M" brottsbalken eller annan vård-, stöd- eller hjälpåtgärd kommer till stånd utan lagföring samt åtgärden kan anses ägnad att./"ränna den miss- tänktes anpassning i samhället,

4. om det kan antagas, att i hän- delse av lagföring den misstänkte skul- le komma att ådömas villkorlig dom, eller

5. om i annat./all änförut nämnts den misstänkte har blivit./öremå/ för åtgärd från samhällets sida eller på annat sätt och åtgärden är av så in- gripande art att lagföring ejfinnes på- kallad.

8 &

Finner åklagaren, när fråga upp— kommer om tillämpning av 7.6 3, att utfallet av där avsedd åtgärd bör av- vaktas. . får han. förklara åtalsfrågan vi- lande.

9 :$ Utan hinder av de förutsättningar som i ö vrigt gäller för åtalsunderlåtelse får riksåklagaren besluta att åtal ej

Nuvarande lydelse

Bes/ut att ej tala å brott må åter- kallas. om tillräckliga skä/för beslutet ej längre finnas föreligga.

Närmare föreskrifter om beslut att ej tala å brott meddelas av regeringen.

9 s" Sedan dom fallit. må ej allmänt åtal nedläggas.

Nedlägges allmänt åtal på den grund. att tillräckliga skäl. att den misstänkte är skyldig till brottet. ej föreligga, må målsäganden övertaga åtalet; han skall dock hos rätten göra anmälan därom inom den tid. högst en månad. som av rätten bestäm- mes. sedan han erhöll vetskap om nedläggandet. Övertager ej målsä- ganden åtalet. äge han icke därefter

Föreslagen lydelse

skall väckas, om det på grund av sär- skilda omständigheter befinnes att på- fölid för brottet ej är erforderlig eller

om eljest synnerliga skäl talar mot åta/.

10 å Beslut om åtalsunderlåtelse skall på lämpligt sätt til/kännagivas för den misstänkte.

11.5

Å talsunderlåte/se, får återkallas, om förhållandena ändrats väsentligt eller

eljest särskild omständighet föranleder det. Å terka/lelse, får dock ej ske, sedan två år förflutit från beslutet, och ej hel- ler om det brott som avsetts med åtals- underlåtelse enligt 7 _Q 2 åberopats som

försvårande omständighet i samband med åtal för annat brott.

12 ;" Om åtalsunderlåtelse beträffande underåriga finns ytterligare bestäm- melse/'.

13 #

Sedan dom fallit.får ej allmänt åtal nedläggas.

Framkommer sedan allmänt åtal väckts sådant. förhållande som. om det förelegat eller varit känt vid tiden./ör åta/et, skulle lta föranlett beslut om åtalsunderlåtelse. _ får åta/et nedläggas och åtalsunderlåtelse beslutas.

Nedlägges allmänt åtal på den grund. att tillräckliga skäl. att den til/talade är skyldig till brottet. ejfö- re/igger. får målsäganden övertaga åtalet: han skall dock hos rätten göra anmälan därom inom den tid. högst en månad. som av rätten bestäm— mes. sedan han erhöll vetskap om nedläggandet. Övertager ej måls- äganden åtalet.-får han icke därefter

Nuvarande lydelse

väcka åtal för brottet; om den till- talade yrkar det. skall frikännande dom meddelas. 8; 1—3 st.

Målsäganden må ej väcka åtal för brott. som hör under allmänt åtal. med mindre han angivit brottet och åklagaren beslutat. att åtal ej ska/! äga rum.

Har åklagare väckt talan. äge målsäganden biträda åtalet; han må ock i högre rätt fullfölja talan.

Utan hinder av vad iförsta stycket sägs må målsägande väcka talan om ansvar för falskt eller obefogat åtal, falsk angivelse eller annan osann till- vite/se angående brott.

10 &

Vad i 8 och 95151" stadgats om rätt för målsäganden att väcka åtal eller övertaga eller i högre rätt fullfölja väckt åtal gäller icke i fråga om brott, som avses i 3 kap. 3 _f' och 7 kap. 4 _f andra stvcket.

11 &

A'ro i fråga om samma brott fiera målsägande. gälle angivelse eller åtal av en målsägande även för de övriga.

12 &

Har målsäganden genom förlik- ning eller eljest utfäst sig att ej angiva brottet eller tala där-å eller har han återkallat angivelse eller nedlagt åtal. må han ej därefter angiva brottet el- ler tala därå. Hör brottet allenast efter angivelse under allmänt åtal och har utfästelsen gjorts eller angivelsen återkallats. innan allmänt åtal väckts. rnå allmänt åtal för brottet ej därefter äga rum.

Föreslagen lydelse

väcka åtal för brottet; om den till- talade yrkar det. skall frikännande dom meddelas.

14 &

Om ej annatföljer av särskilda be- stämmelser, är målsägandens rätt att väcka åtal för brott som hör under allmänt åtal begränsad till de fall då brottet utgörfalskt eller obefogat åta/, falsk angivelse eller annan osann fill-

vite/se angående brott.

Har åklagare väckt talan./”år måls- äganden biträda åtalet; han/år också i högre rätt fullfölja talan. Rätt att fullfölja talan föreligger dock icke ifall som avses i 3 kap. 3 58" och 7 kap. 4 55" andra stycket.

15 &

Är i fråga om samma brott flera målsägande. gäller angivelse eller åtal av en målsägande även för de övriga.

16 ?

Har målsäganden genom förlik- ning eller på annat sätt utfäst sig att ej angiva brottet eller väcka åta/för det eller har han återkallat angivelse eller nedlagt åtal./år han ej därefter angiva brottet eller väcka åta/för det. Hör brottet endast efter angivelse un- der allmänt åtal och har utfästelsen gjorts eller angivelsen återkallats. in- nan allmänt åtal väckts.fär allmänt åtal för brottet ej därefter äga rum.

Nuvarande lydelse

13 ?

Har någon genom brott blivit dö- dad, äge hans efterlevande make. bröstarvinge. fader. moder eller sys- kon samma rätt som målsägande att angiva brottet eller tala därå.

Avlider eljest den, mot vilken brott är begånget eller som därav blivit-för- närmad eller lidit skada. äge närstå- ende. som nu sagts. samma rätt att angiva brottet eller tala därå. som tillkom den avlidne. om icke av om- ständigheterna framgår. att denne ej velat angiva eller åtala brottet.

14 &

Är målsäganden omyndig och rör brottet egendom. varöver han ej rå- der. eller rättshandling. som han ej själv äger ingå. äge hans ställföreträ- dare angiva brottet eller tala dära”. Rör brottet den omyndiges person. äge den som har vårdnaden om ho- nom angiva brottet eller tala därå. Vad i 11 kap. 2—5 åå är stadgat om part och ställföreträdare i tvistemål äge motsvarande tillämpning beträf- fande målsägande. även om han ej för talan.

Om rättegångsombud för målsä- gande gälle vad i 12 kap. är stadgat.

15 &

Höres målsäganden i anledning av åklagarens talan. äge han rätt till er- sättning och förskott enligt vad om vittne är stadgat.

16 &

Är i lag eller författning stadgat. att åtal för brott må väckas av annan enskild än målsägande. skall han i fråga om rätt att angiva brottet eller tala dära” samt åtal. som väckes av

Föreslagen lydelse

17 ;"

Har någon blivit dödad genom brott. har hans efterlevande make. bröstarvinge. fader. moder eller sys- kon samma rätt som målsägande att angiva brottet. att biträda eller över— taga åtal eller at/ fullfölja talan.

Avlider eljest målsägande. har när- stående som nu sagts. samma rätt att angiva brottet eller utföra åta/för det. som tillkom den avlidne. om icke av omständigheterna framgår. att denne ej velat angiva eller åtala brottet.

18 .s'

Är målsäganden omyndig och rör brottet egendom. varöver han ej rå- der. eller rättshandling. som han ej själv äger ingå._får hans ställföreträ- dare angiva brottet. Rör brottet den omyndiges person. får den som har vårdnaden om honom angiva brot- tet. Med nu stadgad rätt att angiva bi'ottetföljer även den rätt att utföra åtal som kan tillkomma målsäganden. Vad i 11 kap. 2—5 åå är stadgat om part och ställföreträdare i tvistemål äger motsvarande tillämpning be- träffande målsägande. även om han ej för talan.

Om rättegångsombud för målsä— gande gäller vad sorn är stadgat i [2 kap.

19 &

Höres målsäganden i anledning av åklagarens talan. har han rätt till er- sättning och förskott enligt vad som är stadgat om vittne.

20 &

Är i lag eller författning stadgat. att åtal för brottfår väckas av annan enskild än målsägande. skall han i fråga om rätt att angiva brottet eller väcka åtal för det samt åtal. som

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

väckes av honom. anses som måls- ägande?

honom. anses som målsägande.

22 kap.

8 ;" Talan om enskilt anspråk på grund av brott. som avses i 3 kap. 3ä och 7 kap. 4; andra stycket. må ej väckas av målsäganden. med mindre åtal för brottet äger rum eller talan biträdes av någon som är behörig att besluta sådant åtal.

Den iförsta stycket stadgade in- skränkningen i målsägandens ta/erätt gäller ej ifall som avses i 20 kap. [4 _6 första stycket.

23 kap. 1 %

Förundersökning skall inledas. så snart på grund av angivelse eller el- jest anledning förekommer. att brott. som hör under allmänt åtal. förövats.

Förundersökning skall. om ej an- natföljer av vad nedan sägs. inledas så snart på grund av angivelse eller eljest anledning förekommer. att brott. som hör under allmänt åtal. förövats.

Hör brottet allenast efter angivelse under allmänt åtal. må. ehuru angivelse ej skett. förundersökning inledas. om angivelse icke kan utan fara avvaktas; målsäganden skall dock. så snart ske kan. underrättas. Angiver han ej då brottet till åtal. skall förundersökningen nedläggas.

Om rättför polisman att underlåta att avg/va rapport eller att vidarebe- fordra rapport till åklagare meddelas bestämmelser av regeringen.

4s'

Vid förundersökningen skola ej blott de omständigheter. som tala emot den misstänkte. utan även de som äro gynnsamma för honom beaktas och bevis. som är till hans förmån. tillvaratagas. Undersökningen bör så bedrivas. att ej någon onödigt utsättes för misstanke eller får vidkännas kostnad eller olägenhet.

Förundersökningen skall bedrivas Förundersökningen skall bedrivas så skyndsamt omständigheterna så skyndsamt omständigheterna medgiva. Finnes ej längre anledning medgiva. till dess-fullföljande. skall den nedläg- gas.

Nu varande lydelse Föreslagen lydelse

4 a ;"

Förtmdersökning ska/l nedläggas. om tillräckliga skäl saknas att vidtaga vidare utredningsåtgärd och beslut i fråga om lagföring ej befinnes erfor- der/igt.

Såsom skä/för nedläggande avför- undersökning skall anses. utöver vad som följer av allmänna grunder, föl- jande förhål/anden: '

1. Det kan antagas. att brottet i händelse av lagföring skulle leda till lägre bötesstraff'än tjugo dagsböter el- ler tvåhundra kronor omedelbart i penningar, och därjämte befinnas. att fortsatt utredning ej är påkallad av vik- tigt allmänt eller viktigt enskilt intresse. Riksåklagaren äger föreskriva att, även om brott antagesförskv/la lägre bötesstraff omedelbart i penningar än nyss sagts, nu angiven net/läggning grund ejf'år tillämpas vid vissa slag av brott. och han får beträffande ned- läggningsgrundens tillämpning i övrigt meddela föreskrifter.

2. Det kan antagas, att brottet i händelse av lagföring skulle leda till bötesstraff; och därjämte befinnes. att fortsatt utredning skulle kräva kostna- der som ej står i rim/igt förhållande till sakens betydelse.

3. Det finns någon, som är miss— tänkt-för brottet, men det kan antagas att. om tillräckliga skä/för åtal mot denne framkommer. lagföring likväl kommer att underlåtas enligt särskilda bestämmelser om åtalsunderlåtelse el- ler om särskild åtalsprövning. Föreligger redan . före förundersök- nings inledandeförutsättningar för be- slut enligt andra stycket. får beslutas. att förundersökning ej skall inledas. När beslut enligt andra eller tredje stycket meddelas såvitt angår viss miss- tänkt, anses beslutet gälla förunder- sökningen i dess helhet, om ej särskilt förordnas att annan tänkbar gärnings- man skall efietfbrska.s.

Nuvarande lydelse

20 s" Då 4förrtndersökningerr avslutas. skall beslut meddelas. huruvida åtal skall väckas.

Föreslagen lydelse

4 b s*

Innan beslut enligt 4 a _xl' andra eller tredje stycket meddelas. skall om möj- ligt inhämtas och antecknas sådana upplysningar sorn kan underlätta för målsägande eller annan attför'bereda talan om enskilt anspråk på grund av eller i anledning av brottet.

20 &

Förundersökning avslutas genom beslut ifråga om lagföritrg eller genom beslut om nedläggande av förunder- sökningen.

Beslut ifråga om lagföring meddelas av åklagare, i den mån ej annatföljer av 48 kap.

Beslut om nedläggande avförunder- sökning meddelas av undersökning - ledaren. Sådant beslut skall dock, när polismyndighet är undersökningsleda- re, meddelas av åklagare.

1. om någon vid tiden för beslutet är skä/igen misstänkt för brottet och för detta är stadgat svårare straff" än böter eller

2. om 4031" andra stycket 3 skall tillämpas.

Tredje stycket äger motsvarande tillämpning ifråga om beslut att ej irr- leddförtin(lerst'r'kning. Vad som därvid föreskrivits beträffande ttnt/er's.'r'k- ningsledare gäller isådantf'all den som skolat vara undersöknings/edare. om _ förundersökning inletts.

20 a &

Bes/ut att _förrtndersökning ska/l net/läggas eller att.förttrulersökning ej skall inledas. skall innehålla de skäl som föranlett bedömningen,

]. om någon vid titlenför beslutet är skäligen misstänkt för brottet och för detta är stadgat svårare straff" än fängelse sex månader.

2. om i annat fall misstänkt eller

Nuvarande lj'de lse Föreslagen lydelse

målsägande kan antagas lta särskilt intresse av att skäl redovisas i beslutet.

Ha skäl utelämnats i beslut som av- ses i första stycket. skall den bes/u— tande på begäran av den som varit skäligett misstänkt eller av målsägande om möjligt upplysa om skä/ett i efter- hand.

A v beslut som avses i 4 a 9 andra eller tredje stycket skall framgå vilket eller vilka lagrum som åberopas såsom stöd för beslutet.

22ä

Förundersökning enligt detta kapitel är, om tillräckliga skäl för åtal ändock föreligga. ej erforderlig beträffande brott, för vilket icke svårare påföljd än böter är stadgad, eller beträffande brott. som avses i 45 kap. 2 ;" första eller andra stycket. Ej heller är förundersökning erforderlig i mål om brott, som avses i 3 kap. 3?" och 7 kap. 4å andra stycket, med mindre anledning förekommer till ådömande av annan påföljd än böter.

Vill åklagaren utvidga väckt åtal, må det ske. utan att förundersökning enligt detta kapitel ägt rum.

Även om enligt denna paragraf/ör- undersökning ej sker. äger 4 a. 20 och 20 a N motsvarande tillämpning med avseende på tttrednings/örfarandets avslutande.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1977.

2. Förslag till Lag om ändring i lagen (19641167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare

Härigenom föreskrives i fråga om lagen (19642167) med särskilda bestäm- melser om unga lagöverträdare,

dels att l—6 ;; skall erhålla nedan angivna lydelse. dels att 12; första stycket skall upphöra att gälla.

Nuvarande lydelse

2 &"

Fråga UHI beslut _jämlikt lf skall handläggas skyndsamt. Fattas ej så- dant bes/ut. skall åtal väckas utan dröjsmål.

] &

Har brott begåtts av ttågort som vid tiden för brottet eifi'l/t ade/"ton år. må. utöver vad som följer av 20 kap. 7 &" rättegångsbalken. åklagare bes/u- ta att ej tala å' brottet.

om den underårige stäl/es under övervakning jämlikt 26 &" barnavårds- lagen. omhändertages för samhälls- vård enligt 29 # sagda lag eller bärhj- remålför annan därmed/ämförlig åt- gärd eller utan dylik åtgärd blir fö- remålför annan hjälp- och stödåtgärd samt det med skäl kan antagas att här- igenom vidtages vad som är lämpligast för hans tillrättaförande, eller

om brottet uppenbarligen skett av okynne eller förhastande.

Föreslagen lydelse

1 ;"

Hand/äggning av fråga. som rör ansvarför brott av den som ejf'vllt tju- goett år. skall ske skyndsamt. oavsett vilken myndighet som får befattning med sådan/råga. Särskild skyndsam— ltet skall iakttagas. när fråga är om rnisstärtkt som vid tiden för brottet ej [vill adertott år (underårig).

2 ;”

Om hinder ej tnöter med hänsyn till viktigt allmänt eller viktigt enskilt irt- tresse, fåt' åklagare, utöver vad som följer av 20 kap. 75 rättegångsbal- ken. besluta om åtalsunderlåtelse för brott av underårig,

]. om brottet uppenbarligen skett av okynne eller förhastande.

2. om det i annat fall ätt sådant. som avses i punkt 1 . av tillgänglig ut- redning fi'amgår. att den underårt'ge ej tidigare begått brott, _ för vilket/äng- e/se i mer än sex rnårtader är" stadgat. eller

3. om barnavårdsnämnden i den kommun, där den underårige vistas.

Nuvarande lydelse

Åtal skall dock väckas, om delfin- rtes påkallat ttr allmän synpunkt.

6?

F öres/agen lydelse

förklarat, att den underårige är eller kommer att bliföremål för åtgärd som enligt nämndens mening är ägnad att främja hans anpassning i samhället.

Angående prövning huruvida åtal bör väckas mot den som inskrivits vid ungdomsvårdsskola eller som intagits å allmän vårdanstalt lör alko- holmissbrukare är särskilt stadgat.

3 ;

Föreligger skälig anledning att ej tala å brott, skall åklagaren innan han beslutar i ärendet. från barnavårds- nämnden i den kommun, där den un- derårige vistas. inhämtayttrande. htt- r'uvida nämnden vidtagit eller avser att vidtaga åtgärd beträffande den under- årige sarrtt huruvida enligt nämndens mening sådan åtgärd kan anses vara lämpligast för hans tillrättaförande.

Nämndens yttrande skall, om åkla- garen begär det eller nämnden finner det erförder/tgt, även innefatta redo- görelse/ör den ttnderåriges personliga utveckling samt hans vandel och Iev- nadsotnstärtdiglteter i övrigt.

Det åligger nämnden att avgiva sitt

yttrande skyndsamt.

Är brottet ringa. må åklagaren utan att barnavårdsnämnderts yttrande in- hämtats bes/uta att ej tala å brottet.

4 t'

Bes/ut att ej tala å brott skall på lämpligt sätt tillkännagivas för den un- derårige.

Underrättelse om beslutet skall ock. såframt åtgärd av barnavårdsnämnd förutsättes. tillställas denna.

5 s Bes/ut att ej tala å brott må åter- kallas. såframt skäl äro därtill ut all-

4 ;"

Har den underårige tidigare begått brott för vilketfängelse i mer än sex månader är stadgat, ska/l åklagaren, om det ej är obehövligt. inhämta skrif?- ligt yttrande från barnavårdsnämn- den. innan åta/sfrågan avgörs.

Närmare föreskrifier om yttrande/s innehåll meddelas av regeringen eller av myndighet som regeringen bestäm- mer.

5 &"

Beslut om åtalsunderlåtelse enligt 2 f 2 eller 3 skall genast til/ställas bar- navårdsrtätnnden.

Har åklagaren beslutat om åtal rrtot underårigför brott. för vilket svårare strå/l . än böter är stadgat. ska/l bar- navårdsnämnden genast underrättas om beslutet.

6 ;" Ifråga om tillkännagivande av be- slut om åtalsunderlåtelse för underårig

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

män synpunkt. och ifråga om återkallelse av sådant beslut äger rättegångsbalkens bestäm— melser i sådant hänseende motsvaran- de tillämpning.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1977.

3. Förslag till Lag om ändring i brottsbalken

Härigenom föreskrives att 33 kap. 4; och 34 kap. 3å brottsbalken skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

33 kap.

4."

Har någon begått brott innan han fyllt adenon år. må efter omständig- heterna ådömas lindrigare straff än för brottet är stadgat. Lindrigare straff ' må ock, om särskilda skäl äro därtill. bestämmas för brott som någon be- gått under inflytande av själslig ab- normitet.

Om synnerliga skäl äro därtill och hinder uppenbarligen ej möter av hän- syn ti/l allmän laglydnad. må jämväl i annat fall ådömas lindrigare stt'af'f' än som stadga/s för brottet.

Finnes på grttnd av särskilda om- ständigheter uppertbart. att påföljd, för brottet ej är erforderlig. må påföljd helt efiergivas.

Har någon begått brott innan han fyllt aderton år. må efter omständig- heterna ådömas lindrigare straff än för brottet är stadgat eller ock påföljd helt eftergivas (påföljdseftergif?) Det- samma gäller i fråga om brott som någon begått under inflytande av själslig abnormitet.

Om i annat fall på grund av sär- skilda omständigheter befinnes, att brott./örsky/Ier lindrigare strå,/fån som stadgas _för brottet, får sådant lindri- gare straff ådömas. Befinnes de sär- skilda omständigheterna vara sådana att påföljd./ör brottet ej är erforderlig. får påföljdseftergift meddelas.

Påföljdse/tetgift meddelas vidare. om brott befinnesförsky/la lägre bö- tesstraff' än tjugo dagsböter eller två- hundra kronor omedelbart i penning- ar. Detta gäller dock icke, om ådö- mande av straff" är påkal/at av viktigt allmänt intresse.

34 kap.

3;

Är den tidigare ådömda påföljden fängelse på viss tid. må förordnande enligt l ä ] meddelas allenast om det är uppenbart, att det nya brottet i

jämförelse med detförra är med hän- syn till påföljden utan nämnvärd be- ivf/else. eller eljest synnerliga skäl äro därtill.

Är den tidigare ådömda påföljden fängelse på viss tid. må förordnande enligt 1 ;" ] meddelas allenast om nå— gon påföljd utöver det ådömda/äng- e/sestt'affet ej _ finnes påkallad i art/ed- ning av det nya brottet eller eljest synnerliga skäl äro därtill.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Dömes med tillämpning av ] äZ till straff för brott som begåtts innan den tidigare domen börjat verkställas. skall i möjlig mån vid straffets be- stämmande iakttagas. att straffen tillhopa icke överstiga vad som jämlikt 26 kap. 2; kunnat ådömas för båda brotten. och må därvid dömas till lindrigare straff än för brottet är stadgat.

Undanröjande av fängelse enligt 1 få 3 må ske endast om dom meddelas innan straffet till fullo verkställts.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1977.

4. Förslag till Lag om ändring i rättshjälpslagen (1972z429)

Härigenom föreskrives att 11 & rättshjälpslagen (1972z429) skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse ll ;"

Den rättssökande skall bidraga till kostnaderna för allmän rättshjälp enligt vad som sägs i 12—159'5.

Bidragsskyldighet enligt första styc- ket föreligger dock icke för målsägande, när dertne gör gällande enskilt anspråk på grund av brott och åtal ej kommit till stånd med anledning av beslut ert— ligt 20 kap. 7 eller 9 så eller 23 kap. 4 a '+' andra stycket 3 rättegångsbalken eller 2 55 lagen ( I 964 :l 6 7) med särskil- da bestämmelser om unga lagöverträ- dare.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1977.

5. Förslag till Lag om ändring i lagen (1964:542) om personundersökning i brottmål

Härigenom föreskrives att 2. 3. 4. 5. 8 och 10%" lagen (1964:542) om personundersökning i brottmål skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

2.5

Ej må någon dömas till fängelse i sex månader eller däröver. villkorlig dom, skyddstillsyn. ungdomsfängelse eller internering eller överlämnas till särskild vård utan att personundersökning ägt rum. Personundersökning är likväl ej erforderlig. om utredning som avses därmed ändock är tillgänglig för rätten.

Äta/sunderlåte/se enligt 20 kap. 7 _l" 4 rättegångsbalken må ei beslutas utan att utredning rörande den misstänktes personligaförhållandenföreligger. Så- dan utredning benämnes begränsad personundersökning.

ss

Rätten skall så snart det lämpligen kan ske förordna om personunder- sökning och uppdraga åt skyddskonsulent att föranstalta om sådan under- sökning. Förordnande må dock ej meddelas. med mindre den misstänkte erkänt gärningen eller eljest sannolika skäl föreligga att han begått den.

Erkänner vid förundersökning den misstänkte brott för vilket är stadgat fängelse i två år eller däröver. skall åklagaren. om ej särskilda skäl äro där- emot. utan dröjsmål göra anmälan därom hos rätten för beslut angående personundersökning.

Föreligger anledning att tillämpa 20 kap. 7 ($ 4 rättegångsbalken äger åkla- garen uppdraga åt skyddskonsulenten attföransta/ta om begränsad person- undersökning.

Personundersökning och begrän- sad personundersökning verkställas av tjänsteman inom skyddskonsulent-

Personundersökningen verkstäl- les av tjänsteman inom skyddskon- sulentorganisationen eller av person— undersökare som skyddskonsulen- ten utser. Till personundersökare får utses endast den som undergått för ändamålet avsedd utbildning eller

organisationen eller av personunder- sökare som skyddskonsulenten ut— ser. Till personundersökare får utses endast den som har för ändamålet

Nuvarande lydelse

eljest har erforderliga kunskaper.

Föreslagen lydelse

avsedd utbildning eller eljest har er- forderliga kunskaper.

Framkommer under personundersökning att den misstänkte är i behov av personligt stöd eller annan hjälp. kan skyddskonsulenten förordna för- troendeman för honom. om han samtycker därtill. Förtroendeman skall entledigas så snart den misstänkte begär det.

Skyddskonsulent. skyddsassistent och personundersökare äga. om ej särskilda skäl äro däremot. vid per- sonundersökning taga del av anteck- ningar och andra handlingar från för- undersökningen samt närvara vid förhör som hålles med den miss- tänkte.

Den som utfört eller biträtt vid ut- förande av personundersökning eller fullgjort uppdrag som förtroende- man må ej obehörigen yppa vad han därvid erfarit rörande enskilds per— sonliga förhållanden. Bryter någon häremot. dömes. om ej gärningen 'är att anse som ämbetsbrott. till dags- böter eller fängelse i högst sex må- nader.

Skyddskonsulent. skyddsassistent och personundersökare äga. om ej särskilda skäl äro däremot. vid per- sonundersökning och begränsad per- sonundersökning taga del av anteck— ningar och andra handlingar från för- undersökningen samt närvara vid förhör som hålles med den miss- tänkte.

Den som utfört eller biträtt vid ut- förande av personundersökning eller begränsad personundersökning eller fullgjort uppdrag som förtroende- man må ej obehörigen yppa vad han därvid erfarit rörande enskilds per- sonliga förhållanden. Bryter någon häremot, dömes. om ej gärningen är att anse som ämbetsbrott. till dags- böter eller fängelse i högst sex må- nader.

105

Konungen meddelar bestämmelser om ersättning åt den som utfört eller biträtt vid utförande av personun- dersökning eller förordnats till för- troendeman samt åt läkare som av- givit intyg enligt 7 ?. Sådan ersätt- ning skall gäldas av statsverket.

Regeringen meddelar bestämmel- ser om ersättning åt den som utfört eller biträtt vid utförande av person- undersökning eller begränsad person- undersökning eller förordnats till för- troendeman samt åt läkare som av- givit intyg enligt 7 5. Sådan ersätt- ning skall gäldas av statsverket.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1977.

6. Förslag till

Förordning om ändring i kungörelsen (1964:567) med vissa bestäm- melser angående tillämpningen av lagen den 29 juni 1964 (nr 542) om personundersökning i brottmål

Härigenom föreskrives i fråga om kungörelsen (1964:567) med vissa be- stämmelser angående tillämpningen av lagen den 29 juni 1964 (nr 542) om personundersökning i brottmål

dels att 3. ll och 14% skall ha nedan angivna lydelse. dels ock att i kungörelsen skall införas en ny paragraf. ] a &. av nedan

angivna lydelse.

Nuvarande lydelse

la

Skyddskonsulent. åt vilken upp- dragits att föranstalta om personun- dersökning. åligger att tillse att un- dersökningen blir utförd på ett till- fredsställande sätt. Skyddskonsulen- ten skall lämna den som fått i upp- drag att helt eller delvis utföra un- dersökningen de anvisningar som behövs.

Den som utför eller biträder vid utförandet av personundersökning skall i erforderlig utsträckning sam- råda med skyddskonsulenten.

N'

Föreslagen lydelse

&

Uppdrag att,/öranstalta om begrän- sad personundersökning skall lämnas till skyddskonsulenten i det distrikt där den misstänkte är bosatt eller eljest uppehåller sig. Åklagaren skall utan dröjsmål underrätta den misstänkte om uppdraget. Skyddskonsulenten skall ofördröjligen underrätta åklaga- ren och den misstänkte om förordnan- de av personundersökare.

Skyddskonsulent. åt vilken upp- dragits att föranstalta om personun- dersökning eller begränsad personun- dersökning åligger att tillse att under- sökningen blir utförd på ett tillfreds- ställande sätt. Skyddskonsulenten skall lämna den som fått i uppdrag att helt eller delvis utföra undersök- ningen de anvisningar som behövs.

Den som utför eller biträder vid utförandet av personundersökning eller begränsad personundersökning skall i erforderlig utsträckning sam- råda med skyddskonsulenten.

.N

Över personundersökning skall avgivas skriftlig berättelse med utlåtande om de åtgärder. som kunna anses lämpliga för att främja den misstänktes anpassning i samhället och öka hans möjligheter till personlig utveckling.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Ha personundersökare och skyddskonsulent olika uppfattningar i påföljds- frågan skall även den sistnämndes ståndpunkt redovisas. Berättelsen skall innehålla uppgifter i de hänseenden som angivas i ett av kriminalvårds- styrelsen fastställt formulär.

Berättelsen skall av skyddskonsulenten avlämnas till rätten i tre exemplar. Berättelsen skall av rätten tillställas åklagaren och den misstänkte i god tid före huvudförhandlingen.

Över begränsad personundersök- ning skal/ avgivas skrift/ig berättelse enligt formulär sotn fastställts av kri- minalvårdsstyre/sen. Berättelsen skall av skyddskonsulentert avlämnas till åklagaren i två exemplar. Det ena ex— emplaret ska/l av åklagaren til/ställas den misstänkte.

14%

Den som enligt skyddskonsulen- tens förordnande utfört eller biträtt vid utförande av personundersök— ning. äger av allmänna medel upp— bära skäligt arvode för utfört arbete och gottgörelse för nödvändiga ut- gifter. Vad som sagts nu gäller ej om uppdraget utförts som tjänsteålig- gande. För inställelse enligt 12 & ut- går ersättning och förskott enligt vad som gäller i fråga om vittne.

Den som enligt skyddskonsulen- tens förordnande utfört eller biträtt vid utförande av personundersök- ning eller begränsad personundersök- ning. äger av allmänna medel upp- bära skäligt arvode för utfört arbete och gottgörelse för nödvändiga ut- gifter. Vad som sagts nu gäller ej om uppdraget utförts som tjänsteålig- gande. För inställelse enligt 12 få ut- går ersättning och förskott enligt vad som gäller i fråga om vittne.

Bestämmelsen i första stycket första punkten gäller även läkare. som jäm- likt 7ä lagen (1964:542) om personundersökning i brottmål förordnats att avgiva läkarintyg angående misstänkt. Finnes särskild anledning att göra experimentalpsykologisk undersökning. äger läkaren rätt till ersättning för sina utlägg härför. Arvode för läkarintyg skall utgå med högst tvåhundra— femtio kronor.

Ersättning bestämmes av rätten eller. när personundersökning ut- förts eller läkarintyg avgivits i nå- deärende. av chefen för justitiede- partementet eller den han bemyndi- gar därtill.

Ersättning bestämmes av rätten eller. när personundersökning ut- förts eller läkarintyg avgivits i nåde- ärende. av chefen för justitiedeparte- mentet eller den han bemyndigar därtill. Ersättning/ör begränsad per- sonundersöknirtg bestämmes av åkla- garen. Är den ersättningsberättigade missnöjd med åklagarens beslut. äger han inorn tre veckor/rån beslutets dag

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

påkalla rättens prövning av ersätt- ningsfrågan.

Förtroendeman äger rätt till ersättning enligt vad som gäller för över— vakare.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1977.

7. Förslag till Förordning om ändring i förundersökningskungörelsen (1947z948)

Härigenom föreskrives att 21 & förundersökningskungörelsen (1947z948) skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Zlå

1 protokoll skall antecknas beträffande vittne: fullständigt namn. ålder. yrke eller anställning. bo- stadsort. postadress. arbetsplats i förekommande fall uppgift om inskriv- ning i sjömansregistret och eventuell telefonadress ävensom upplysning huruvida vittnet är släkt eller bekant med den misstänkte. målsägande eller angivare. uppgifter om vittnets särskilda förutsättningar att iakttaga eller bedöma det. varom vittnet höres. och om övriga förhållanden som kunna vara av betydelse för bedömande av vittnets tillförlitlighet; samt

beträffande misstänkt: fullstän- digt namn. personnummer. yrke el- ler anställning. kyrkobokföringsort. bostadsort. postadress. arbetsplats i förekommande fall uppgift om in- skrivning i sjömansregistret —even— tuell telefonadress och. beträffande den som icke./yllt tjugo år. föräldrar- nas namn och adress. om det är lämpligt. Avser misstanken brott. för vilket är stadgat fängelse i mer än sex månader. eller föreligger eljest anledning därtill. skall dessutom an- tecknas uppgifter om skolgång. tidi- gare anställningar. arbetsförhet och hälsotillstånd.

beträffande misstänkt: fullstän- digt namn. personnummer. yrke el— ler anställning. kyrkobokföringsort. bostadsort. postadress. arbetsplats — i förekommande fall uppgift om in- skrivning i sjömansregistret even- tuell telefonadress och. beträffande underårig. föräldrarnas namn och adress. om det är lämpligt. Avser misstanken brott. för vilket är stad- gat fängelse i mer än sex månader. eller föreligger eljest anledning där- till. skall dessutom antecknas upp- gifter om skolgång. tidigare anställ- ningar. arbetsförhet och hälsotill- stånd. Förekommer anledning att å- talsunderlåtelse enligt 20 kap. 7 _Q' 3 el- ler 4 rättegångsbalken eller 2 55 2 eller

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

3 lagen (] 964:16 7) med särskilda be- stämmelser om unga lagöverträdare kan komma att meddelas, skall vidare antecknas om den misstänkte är eller varit löremdl lör åtgärd av soda/vårds- tnvndielie/er pågrund av sin egen livs- föring, om han är eller varit föremål för sluten psvkiatrisk vård enligt lagen

(1966.'293) om beredande av sluten psvkiatrisk vård i vissa fall ävensom uppgi/l om annatförhållande som be- döms vara av betvde/sejör prövningen av åtalsfrågan.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1977.

8. Förslag till Förordning om ändring i åklagarinstruktionen (1974z910) Härigenom föreskrives i fråga om åklagarinstruktionen (19742910)

dels att 2159 skall upphöra att gälla. dels att 31. 37 och 41 åå skall ha nedan angivna lydelse. dels att i instruktionen skall införas en ny paragraf . 40 a &. av nedan angivna lydelse.

Nuvarande lvde/se

21 & L ärtsåklagai'e

l. prövar om beslut att ei tala å brott bör meddelas enligt lagen ( I 964 :l 6 7) med särskilda bestämmel- ser om unga lagöverträdare. om svå- rare straff än böter är stadgat/ör brot- tet samt

2. beslutar att icke tala å brott dels enligt 20 kap. 7 _i' [ rättegångsbalken. om svårare straff än böter är stadgat tör brottet. dels enligt 4 i samma pa- lagra/l

Om befogenhet för distriktsåklagare vid myndighet, som avses i avd. 5 . att jul/göra vad som enligt första stycket ankommer på länsåk/agare.föreskrives i 3 7 yi andra och tredje styckena.

Föreslagen lydelse

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

3lå

Sådan prövning om allmänt åtal bör ske. som enligt lag eller annan för- fattning ankommer på statsåklagare. får företas även av chefsåklagare.

Överåklagare eller chefsåklagare

1. prövar om beslut att ej tala å brott bör meddelas enligt lagen (1964.'167) med särskilda bestämmel- ser om unga lagöverträdare, om svå- rare straff än böter är stadgat för brot- tet samt

2. beslutar att icke tala å brott dels enligt 20 kap. 7 _.t' 1 rättegångsbalken, om svårare stratf än böter är stadgat för brottet. dels enligt 4 i samma pa—

ragra/I .

Utan hinder av bestämmelserna i andra stycket. första punkten/år kam- maråklagare pröva om beslut att el tala å brott bör meddelas enligt lagen (1964-167) med särskilda bestämmel- ser om unga lagöverträdare, om brot- tet är sådant som avses i 3 &" första stycket andra punkten eller 5 Q' lagen (] 951.649) om straff./ör vissa [I'd/lk-

brott. I fråga om brott som avses i 8 kap. 2 s*. 9 kap. 2 *s*" och 10 kap. 2 _sV brotts- balken får kammaråklagare fullgöra vad som enligt andra stycket ankom- mer på överåklagare eller chefsåkla- gare.

Om särskilda skäl föreligger. får riksåklagaren förordna viss kammar- åklagare att även i andra./”all fullgöra vad som ankommer på överåklagare eller chefsåklagare enligt första eller andra stycket.

Om särskilda skäl föreligger. får riksåklagaren förordna viss kammar- åklagare att fullgöra vad som an- kommer på överåklagare eller chefs- åklagare enligt första stycket.

37;

Chefsåklagare får företaga sådan prövning om allmänt åtal bör ske. som enligt lag eller annan författning ankommer på statsåklagare.

Utan hinder av bestämmelserna i 21 (i. första stycket/"år distriktsåk/agare pröva om beslut att ei tala å brott bör meddelas enligt lagen ( I 964 :l 6 7) med

Nuvarande lydelse

särskilda bestämmelser om unga lag- överträdare. om brottet är sådant som avses i.? 91 första stycket andra punkten eller 5 9" lagen (1951 :649) om straff/ör vissa trafikbrott. Om särskilda skä/fö- religger. får riksåklagaren förordna viss chefsåklagare att även i andra/all fullgöra vad som enligt 21 Åt" första stycket ankommer på länsåklagare.

Ifråga om brott som avses i8 kap. 2 9", 9 kap. 2 $ och 10 kap. 2 9" brotts- balken f'år distriktsåklagare fullgöra vad som enligt 2/ y'första stycket an- kommer på länsåklagare.

Föreslagen lydelse

40 a ;

Statsåklagare, distriktsåklagare samt assistentåklagare som tjänstgjort tre år som assistentåklagare har be- hörighet att pröva, om beslut om å- talsunderlåtelse bör meddelas

1. enligt 20 kap. 7 _xV ] rättegångs- balken, om svårare straff" än böter är stadgat för brottet.

2. enligt 20 kap. 759 3. 4 och 5 rät- tegångsbalken samt

3. enligt 2 5 lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lag- överträdare, om svårare straffän böter är stadgat för brottet.

Vad i första stycket sägs gäller även ifråga om behörighet att med anknyt- ning till någon av där angivna åtals- underlåtelsegrunder meddela beslut enligt 23 kap. 4 a 51" andra stycket 3 rättegångsbalken eller enligt samma paragrafs tredje stycke. såvitt detta stycke åsyftar nyssnämnda punkt.

Behörighet att meddela beslut enligt 23 kap. 4 of andra stycket ] och 2 eller enligt samma paragrafs tredje stycke, såvitt detta stycke åsyftar nyss- nämnda punkter. tillkommer åklagare som i första stycket sägs, om svårare straff än böter är stadgatför brottet.

Nuvarande lydelse

Ankommer prövning. om åtal skall väckas. enligt denna instruktion eller annan föreskrift på högre åkla- gare. verkställer åklagaren i målet ut- redning och inhämtar om det behövs yttrande från barnavårdsnämnd eller annan samt överlämnar därefter med eget yttrande handlingarna i målet till den åklagare som skall verkställa prövningen. Ankommer denna på riksåklagaren och är åklagaren i målet distriktsåklagare. lämnas handling- arna tiIl statsåklagaren. som över- lämnar dem till riksåklagaren med eget yttrande.

Föreslagen lydelse

Q 41 _'

Ankommer prövning. om åtal skall väckas. på riksåklagaren verk- ställer åklagaren i målet utredning och inhämtar de yttranden som be- hövs samt överlämnar därefter med eget yttrande handlingarna i målet till riksåklagaren. Är åklagaren i må- let assistentåklagare eller distrikts- åklagare. lämnas handlingarna dock först till statsåklagaren. som över— lämnar dem till riksåklagaren med eget yttrande.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1977.

9. Förslag till . Förordning om ändring i kungörelsen (1964:740) med föreskrif- ter för åklagare i vissa brottmål

Härigenom föreskrives i fråga om kungörelsen (19641740) med föreskrifter för åklagare i vissa brottmål

dels att 355 skall upphöra att gälla. dels att 1. 2 och 4535 skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse

If

I ärende om åtalsprövning enligt lagen med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare skall föras pro— tokoll enligt närmare anvisningar av riksåklagaren. om svårare straff än böter är stadgat för brottet.

Åklagare skall i den utsträckning och den ordning riksåklagaren be— stämmer lämna uppgifter till denne om företagna åtalsprövningar enligt nämnda lag eller 20 kap. 7 yi" rätte- gångsbalken.

Föreslagen lydelse

1 ärende om åtalsprövning enligt 20 kap. 7 #3, 4 och 5 rättegångsbal- ken samt enligt 2 f i lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare skall föras protokoll enligt närmare anvisningar av riks- åklagaren.

Åklagare skall i den utsträckning riksåklagaren bestämmer lämna uppgifter till denne om sådana åtals- prövningar som avses i första stycket.

Nul'arande lydelse

Har åklagare enligt lagen med sär- skilda beståmmelser om unga lagöver- trädare beslutat att ej tala å brottför vilket svårare straff än böter är stad- gat. bör underrättelse om beslutet lämnas den underårige muntligen och helst i vårdnadshavares närvaro. Underrättelsen rrtå verkställas av att- nan åklagare än den som meddelat beslutet eller av barnavårdsnämnd el- ler av rektor för ttngdornsvårdsskola där den underårige är intagen. Möta särskilda svårigheter för underrättel- se på angivet sätt eller är brottet ringa. må beslutet meddelas den underårige skriftligen.

3 &

Har åklagaren vid beslut att ej tala å bror/förutsatt att barnavårdsnämnd vie/tager åtgärd. skall åklagaren in- hämta upplvsning, huruvida åtgärden kommer till stånd. Vit/tager nämnden icke åtgärden. skall statsåklagaren. i förekommarulefall efter underrättelse från distriktsåklagare. anmäla detta till länsstvrelsen. Innan sådan anmä- lan göres. skall statsåklagarert samrå- da rrted sot*ialvårdskonstt/ertten.

Misstänkes det att någon som dömts till ungdomsfängelse eller in- ternering begått annat brott före do- men eller efter domen men före på- följdens upphörande och hör brottet under allmänt åtal. skall åklagaren. om det ej finnes obehövligt. inhämta yttrande från ungdomsfangelse- nämnden eller interneringsnämn- den. innan han beslutar huruvida åtal skall väckas.

"JL

Föreslagen lydelse

II./-

Har åklagare beslutat om åta/surt- der/åte/se ett/igt de föreskrifter som anges i 1 58", bör underrättelse om be- slutet lämnas den misstänkte munt- ligen. om åtalsunderlåtelsen avser brott-för vilket svårare straff än böter är stadgat. Är den misstänkte under— årig. bör muntlig underrättelse om möjligt ske i vårdnadsltavares närvaro. Underrättelsen ombesörjs av åklaga- ren i målet. Möter särskilda svårig- heter för muntlig underrättelse eller är brottet ringa. må beslutet med- delas den misstänkte skriftligen.

Misstänkes det att någon som dömts till skyddstillsyn. ungdoms- fängelse eller internering begått an- nat brott före domen eller efter do- men men före påföljdens upphöran- de eller att den somft't'givits villkorligt efter dom på fängelse begått annat brott före domen eller under prövo- tiden och hör brottet under allmänt åtal. skall åklagaren. om det ej finnes obehövligt. inhämta yttrande från övervakningsnämnden. ungdoms- fa'ngelsenämnden eller internerings- nämnden. innan han beslutar. hu- ruvida åtal skall väckas.

'Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1977.

10. Förslag till

Förordning om ändring i polisregisterkungörelsen (1969:38)

Härigenom föreskrives att 2. 5 och 14 åå polisregisterkungörelsen (1969:38) skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 polisregister får rikspolisstyrelsen. i den omfattning det behövs för än- damål som anges i 2 .»5 första stycket lagen om polisregister m. m.. anteckna uppgifter om den som

1. ådömts påföljd eller genom godkänt stralföreläggande bötfällts för

brott mot

a) brottsbalken.

b) valutaförordningen den 5 juni 1959 (nr 264). förordningen den 26 maj 1961 (nr 180) om tillverkning av sprit och vin. narkotikaförordningen den 14 december 1962 (nr 704) och narkotikastrafllagen den 8 mars 1968 (nr 64).

c) ] åandra stycket eller 3—5 && la- gen den 28 september 1951 (nr 649) om straff för vissa trafikbrott eller

b) valutaförordningen (l959.'264). förordningen (l96!.'l80) om tillverk- ning av sprit och vin. narkotikaför- ordningen (1962:704) och narkotika- strafllagen (1968:64).

c) 1 åandra stycketeller3—5 åå" la- gen (1951:649) om straff för vissa trafikbrott eller

(1) l & första stycket eller 2 & sistnämnda lag eller bestämmelse i annan lag eller författning. om påföljden är dagsböter. lägst tjugofem. eller nor— merade böter. lägst ettusen kronor. eller om annan påföljd än böter ådömts.

2. blivit med tillämpning av 33 kap. 255" brottsbalken förklarad fri från påföljd eller dömd till lägre bötesstraff än sådant som får antecknas enligt 1 d).

3. ålagts förvandlingsstraff för böter.

4. dömts till intagning i arbetsan- stalt enligt lagen den 44/uni 1964 (nr 450) om åtgärder vid samhällsfarlig asocialitet.

5. på grund av åklagares beslut enligt 20 kap. 7 åförsta stycket 4 rät- tegångsbalken. I _.t' lagen den 20 mars 1964 (nr 167) med särskilda bestäm- melser om unga lagöverträdare. 69 ;" barnavårdslagen den 29 april 1960 (nr 97) eller 57% lagen den 274juli 1954 (nr 579) om nykterhetsvård ej åta- lats för brott. som enligt åklagarens bedömande skulle ha lett till påföljd

4. dömts till intagning i arbetsan- stalt enligt lagen (l964:450) om åt- gärder vid samhällsfarlig asocialitet.

5. på grund av åklagares beslut enligt 20 kap. 7; 3. 4 och 5 rätte- gångsbalken. 29" lagen (l964.'l67) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare. 69 & bar- navårdslagen (196097) eller 57 & lagen (] 9545 79) om nykterhetsvård ej åtalats för brott. som enligt åkla- garens bedömande skulle ha lett till påföljd som nämnes i Zä lagen

Nuvarande lydelse

som nämnes i 2 % lagen den 22 maj 1963 (nr 197) om allmänt kriminal- register.

Föreslagen lydelse

(I963:197) om allmänt kriminalre- gister.

6. på grund av åklagares beslut en- ligt 20 kap. 7 _Q' ] rättegångsbalken er- hållit åtalsunderlåtelse.

7. enligt dom eller beslut skall förvisas ur riket eller förpassas med förbud att återvända till riket eller

8. blivit för brott utlämnad till annan stat.

Beträffande den som antecknats enligt 2 ;" skall även intagas uppgift om

1. förhållande som avses i 3—5 på lagen om allmänt kriminalregister. 2. anstaltsvårdens början. utskrivning från eller återintagning i anstalt för den som dömts till intagning i arbetsanstalt.

3. intagning i eller utskrivning från sjukhus av den som domstol överlämnat till sluten psykiatrisk vård eller till vård i specialsjukhus för psykiskt utvecklingsstörda eller den som under inflytande av psykisk sjukdom eller tttvecklingsstörning be- gått brott mot annans personliga sä- kerhet. för vilket åtal icke väckts.

3. intagning i eller utskrivning från sjukhus av den som domstol överlämnat till sluten psykiatrisk vård eller till vård i specialsjukhus för psykiskt utvecklingsstörda eller den som åklagare enligt 20 kap. 7 '+' 3 rättegångsbalken beslutat att inte åta/aför brott mot annans personliga säkerhet.

4. avbrott i sådan anstaltsvistelse eller vård som antecknats enligt denna paragraf. i den mån rikspolisstyrelsen finner det behövligt.

1455

Uppgift som intagits i polisregister skall utgå ur registret. om det kan ske med hänsyn till registrets tekniska beskaffenhet och om

1. misstanke som antecknats ej längre föreligger.

2. domstol genom dom eller beslut. som vunnit laga kraft. frikänt för åtalad gärning eller funnit den tilltalade skyldig till denna men icke dömt honom till påföljd. som skall antecknas i registret. och den tilltalade ej skall vara registrerad som misstänkt.

3. strafföreläggande undanröjts. förvandlingsstraff bortfallit eller förord- nande att någon skall intagas i arbetsanstalt upphävts genom dom eller beslut. som vunnit laga kraft.

4. domstol efter resning meddelat dom eller beslut som avses i 2 eller 3.

5. framställning om utlämning för brott ej bifallits.

6. åttio år förflutit från den registrerades födelseår eller

7. uppgiften i annat fall ej behövs för registret.

Uppgift som intagits i polisregister med stöd av 29 6 skall utgå ur re—

Nuvarande lydelse [föreslagen lydelse

gts/ret. trär ett årförfltttitfrån den dag besltttet om åtalsunderlåtelse medde- lades.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1977.

I "Inledning

1. Direktiven

Åtalsrättskommitténs direktiv innefattas i yttrande till statsrådsprotokollet den 27 november 1970 av chefen förjustitiedepartementet, statsrådet Geijer. Departementschefen anförde efter gemensam beredning med statsrådets öv- riga ledamöter följande.

För åklagares skyldighet att åtala brott som hör under allmänt åtal brukar anges två olika principer, den absoluta åtalsplikten och den relativa åtalsplikten. Enligt .den förstnämnda anses åklagaren skyldig att väcka åtal. så snart bevismaterialet är sådant att åklagaren på objektiva grunder kan motse att den misstänkte blir fälld. Enligt den andra principen har åklagaren. även om brott kan konstateras. att pröva om åtal med hänsyn till förhållandena i det särskilda fallet är påkallat. Den friare be— dömningen av åtalsfrågan som medges enligt denna ståndpunkt innebär självfallet inte. att åklagaren får förfara efter gottfinnande. Olika allmänna och enskilda intressen skall beaktas vid åtalsprövningen.

Svensk rätt bygger på principen att åklagaren har absolut åtalsplikt. Även i de övriga nordiska länderna bygger lagstiftningen på principen om absolut åtalsplikt. 1 Norge och Danmark är emellertid denna princip försedd med så vida undantag. att den allmänna meningen är att i dessa länder råder relativ åtalsplikt. Praxis i Dan- mark och Norge innebär att åtal i stor utsträckning underlåts vid mindre allvarliga lagöverträdelser.

Även i svensk rätt finns det flera undantag från den absoluta åtalsplikten. ——— På senare tid har framförts förslag om vissa reformer beträffande åtalsbestämmel- serna och om reglerna om förundersökning. Sålunda har riksåklagaren (RÅ)i skrivelse till Kungl. Maj:t den 24 februari 1969 föreslagit viss ändring i 20 kap. 75 rätte- gångsbalken (RB) för att vidga möjligheterna att underlåta åtal för mindre allvarliga brott och för brott som begåtts av psykiskt sjuka och därmed jämställda. Svenska kommunförbundet och RÅ har i gemensam framställning den 20 februari 1969 begärt en allmän översyn av lagen med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare. Trafikmålskommittén har vidare i betänkandet Förundersökning (SOU 1967z59) fö- reslagit bl. a. att brottsutredning i vissa fall skall kunna underlåtas.

De gjorda framställningarna syftar till begränsade reformer av åtalsreglerna. För egen del anser jag tiden nu vara inne att pröva om hela frågan om underlåtande av åtal.

Vid ett övervägande av den lämpliga utformningen av reglerna om åtalsunderlåtelse har man enligt min mening att ta hänsyn till reglernas betydelse från såväl kri- minalpolitisk som processekonomisk synpunkt.

Ansträngningarna inom både social- och kriminalvården inriktas i allt större ut- sträckning påatt undvika placering i institutioner och i stället utnyttja olika möjligheter

till vård och behandling i öppna former. I den allmänna debatten har ifrågasatts värdet av tvångsåtgärder inom socialvården. Det har också gjorts gällande att in- gripande med konventionella metoder mot lagöverträdare i vissa fall snarare främjar än motverkar brottslighet. Särskilt när det gäller mindre allvarliga brott har starkt satts i fråga om det är lämpligt att använda rent straffrättsliga ingripanden i den omfattning som f. n. sker. I detta sammanhang aktualiseras frågan vilken verkan själva domstolsförfarandet har från kriminalpolitisk synpunkt. Den åsikten framförs ofta att domstolsförfarandet ibland kan äventyra ett från kriminalpolitisk synpunkt värdefullt samarbete med den brottslige eller att lagföringen i vart fall inte medför några fördelar från sådan synpun'kt.

Frågan om åtal bör underlåtas från kriminalpolitisk synpunkt är av särskilt intresse när det gäller unga lagöverträdare. Också i fråga om andra speciella kategorier lag- överträdare. t. ex. narkotikamissbrukare och psykiskt sjuka. kan ifrågasättas om inte lagföring bör ske i mindre utsträckning än som nu är fallet.

Vad härefter gäller åtalsreglernas betydelse från processekonomisk synpunkt är det till en början påtagligt att de senaste årens utveckling mot allt allvarligare och farligare brottslighet har ställt växande krav på rättsväsendets resurser i såväl personellt som tekniskt avseende.

Antalet polisanmälda brottsbalksbrott har under åren 1966—1968 uppgått till 410 900, 437 000 resp. 456 000. Vid en bedömning av brottslighetens utveckling bör uppmärk- sammas att många brott förblir helt okända för polisen.

F. n. gäller att polisen skall utreda alla anmälda brott. Man gör i princip ingen skillnad mellan allvarligare brott och mer bagatellartade. ] praktiken handläggs dock vissa särskilt allvarliga brott eller viss typ av brottslighet med förtur. Detta medför i sin tur att arbetsbalanser kan uppstå när det gäller utredningar av övriga brott.

Med nuvarande ordning utreds inte sällan fall där det starkt kan sättas i fråga om inte arbetet utgör ett slöseri med rättsväsendets resurser. Inte minst för allmän— hetens förtroende för rättsorganen är det av vikt att rättsväsendet inte utnyttjas för uppgifter som inte ter sig meningsfulla. En önskvärd prioritering försvåras med nu— varande regler för åtal och förundersökning.

Det är angeläget att möjligheterna till rationalisering av arbetet inom rättsväsendet och prioritering av angelägna uppgifter tas tillvara på bästa sätt. Härigenom blir det möjligt att använda resurserna för mera angelägna uppgifter.

Frågorna om utredning av brott samt lagföring och påföljder bör mot bakgrund av den nu antydda utvecklingen och tidigare framförda förslag tas upp till ett samlat bedömande. Principen att samhället genom utredning, lagföring och straff eller andra tvångsåtgärder skall ingripa mot varje känd lagöverträdelse har passerats av tiden. Det finns lika litet i Sverige som i andra länder praktiska möjligheter att upprätthålla den fullt ut. Samhällets strävanden bör i ökande utsträckning inriktas på att med andra medel än lagföring beivra lagöverträdelser samtidigt som rättsväsendets resurser koncentreras på den grövre brottsligheten och andra från samhällssynpunkt särskilt angelägna uppgifter såsom övervakning av trafiken. allmän ordning och säkerhet.

Med hänvisning till vad som nu har sagts förordar jag att särskilda sakkunniga tillkallas för att utreda frågan om åtalsunderlåtelse m.m.

Utredningsarbetet bör inte bindas genom alltför detaljerade direktiv. Beträffande vissa frågor vill jag emellertid utveckla några synpunkter till ledning för utrednings- arbetet.

Som jag tidigare har anfört är frågan om åtalsunderlåtelse av särskilt intresse när det gäller unga lagöverträdare. Mot bakgrunden av den utveckling mot mera dif- ferentierade behandlingsformer som har ägt rum bör utredningen överväga hur åtals- reglerna beträffande unga lagöverträdare bör vara utformade.

Även när det gäller lagöverträdare över 18 år finns det enligt min mening anledning att överväga att vidga möjligheterna att underlåta åtal. Jag syftar exempelvis på fall

när brottet med fog kan antas vara en engångsföreteelse och prognosen för lagöver- trädaren är god.

En vidgad användning av åtalsunderlåtelse bör övervägas också vid brott begångna av psykiskt sjuka och därmed jämställda. För beslut att inte väcka åtal krävs att brottet uppenbarligen begåtts under inflytande av den själsliga abnormiteten och att åtal inte är påkallat av särskilda skäl. Ett rättegångsförfarande torde i dessa fall ofta vara föga meningsfullt och kan ibland t. o. m. vara skadligt för den sjuke. En olägenhet är också att domstolen i dessa mål sällan kan underlåta att föranstalta om rätts- psykiatrisk undersökning med den belastning detta innebär både för den som skall undersökas och för det hårt ansträngda undersökningsväsendet.

Det finns anledning överväga i vad mån det nuvarande kravet på kausalsamman- hang mellan psykisk sjukdom av visst slag och brottet bör ersättas med andra be— stämmelser. som avgränsar tillämpningsområdet för åtalsunderlåtelse i dessa fall. Den- na fråga hör emellertid intimt samman med frågan om behandlingen i övrigt av psykiskt avvikande lagöverträdare. Jag avser att tillkalla sakkunniga för översyn av reglerna om behandlingen av psykiskt sjuka lagöverträdare. Dessa sakkunniga bör få i uppdrag bl. a. att överväga om kausalitetskravet i 33 kap. 2 & brottsbalken (BrB) kan ersättas med annan reglering. De bör i samband därmed och i samråd med de nu tillkallade sakkunniga se över de nyss angivna reglerna om kravet på kausalitet vid åtalsunderlåtelse.

De frågeställningar som nu har antytts är av intresse även när det gäller personer som begått brott under inflytande av alkohol- eller narkotikamissbruk. I förarbetena till narkotikastrafflagen (1968264) betonades vikten av att åklagarna tar tillvara möj- ligheterna att underlåta åtal mot vårdbehövande narkotikamissbrukare. I dessa fall bör utgångspunkten enligt min mening vara att den misstänkte skall få vård för sitt alkohol- eller narkotikaberoende och att den straffrättsliga reaktionen bör komma i andra hand.

Beträffande den allmänna bestämmelsen i 20 kap. 7å första stycket 1 RB vill jag framhålla att tillämpningen visat att bestämmelsen inte har någon större betydelse ur kriminalpolitisk eller processekonomisk synvinkel. Enligt min mening bör det övervägas om inte åtal skulle kunna underlåtas i större utsträckning vid mindre all- varlig brottslighet än som nu anses möjligt. Även när det gäller seriebrottslighet 20 kap. 7å första stycket 2 RB torde förhållandena ofta vara sådana att det för bestämmande av påföljden inte är motiverat att väcka åtal i den omfattning som nu sker. En omprövning av dessa frågor är därför motiverad.

Även i andra fall än de som har berörts tvingas åklagaren ibland att åtala trots att övervägande skäl talar för att åtal inte borde komma till stånd. Anledningarna härtill kan vara mycket skiftande. Bestämmelserna om rätt att underlåta åtal bör vara så utformade. att de täcker även fall som kommer upp mera sällan. Jag vill bl. a. erinra att Kungl. Maj:t fått tillgripa abolitionsinstitutet för att undvika stötande konsekvenser av gällande bestämmelser. I sammanhanget bör även uppmärksammas att åtal i viss utsträckning bör kunna underlåtas på grund av internationella över- enskommelser.

Som framgår av vad jag nu har anfört kan en omprövning av åtalsbestämmelserna komma att leda till en avsevärt vidgad användning av möjligheten att underlåta åtal. Utredningen bör med hänsyn härtill överväga om tillämpningsområdet för åtalsun- derlåtelse liksom f. n. bör hänföras till vissa typfall av undantagskaraktär eller om reglerna bör utformas mera allmänt. Utredningsarbetet kan sålunda komma att leda till att principen om absolut åtalsplikt överges och helt eller delvis ersätts med principen om relativ åtalsplikt. Ett accepterande av den relativa åtalsplikten kan. som nämnts. även sägas återspegla en ändrad grundsyn som innebär att sociala vårdformer av olika slag i större utsträckning ersätter straffrättsliga ingripanden.

En särskild fråga som aktualiseras vid en allmän översyn av åtalsbestämmelserna

1 RB är vilken ställning målsäganden bör inta i brottmåISprocessen. Om kriminal— politiska och processekonomiska synpunkter får ökad betydelse i brottmålsiirocessen får målsägandens intresse av att straffansvar utkrävs ett minskat utrymme. Utred- ningens ställningstagande kan påverka principerna för målsägandens åtalsrätt. Där— emot iir det av betydelse att målsägandens möjligheter att hävda ersättningsansprak inte försämras. En reform av samhällets rättshjälp bör kunna bli till nytta för ska- delidande som vill göra gällande anspråk på ersättning i annan ordning än i brott- målsprocess. En utveckling mot friare åtalsprövning kan också få konsekvenser för påföljds— systemet i BrB. Särskilt frågan om domstolarnas möjligheter att cftergc påföljd och att överlämna lagöverträdare för sociala åtgärder måste samordnas med motsvarande möjligheter i samband med åtalsunderlåtelse. Som förut nämnts är frågan om psykiskt avvikande lagöverträdare avsedd att tas upp i annat sammanhang. En särskild fråga i samband med åtalsunderlåtelse är vilka krav som skall ställas på bevisningen för att åtal skall kunna underlåtas. Det kan visa sig att de nuvarande kraven på fullständig utredning vid beslut om åtalsunderlåtelse bör modifieras. Av särskild betydelse i detta sammanhang är möjligheten för en misstänkt att få skuld- frågan prövad av domstol. En ökad användning av åtalsunderlåtelse aktualiserar givetvis också frågan i vilken ordning sådana frågor skall handläggas. Beslut om åtalsunderlåtelse torde som hittills få fattas av åklagare. Det bör emellertid i detta sammanhang undersökas vilka åklagare som lämpligen bör anförtros prövningen i olika fall. Även frågan om återkallelse av beslut om åtalsunderlåtelse bör prövas i samband med översynen av åtalsbestäm- melserna. I detta sammanhang kan det också finnas anledning att överväga om några fördelar står att vinna genom införande av någon form av villkorlig underlåtelse av åtal. Det bör också övervägas om åtalsunderlåtelse bör kunna kombineras med böter eller andra påföljder. t.ex. fastställda i ett strafföreläggande. De sakkunniga får också överväga de konsekvenser en vidgning av möjligheterna till åtalsunderlåtelse bör få i fråga om särskilda rättsverkningar med anledning av brott.

De skäl som talar för en reform av åtalsreglerna gäller också i betydande grad bestämmelserna om förundersökning. Även dessa bestämmelser bör därför ses över i detta sammanhang. Utgångspunkten bör vara att polisens och åklagarens utred- ningsarbete skall stå i rimlig proportion till brottsligheten och att polisens resurser i högre grad än som nu är möjligt skall kunna inriktas på den allvarligare brottsligheten. De sakkunniga bör därför pröva i vad mån man bör kunna underlåta förundersökning eller lägga ned en påbörjad förundersökning. Underlag härför finns i trafikmålskom- mittens förslag angående rationalisering av utredningsförlarandet i brottmål.

En reform av reglerna om åtal och förundersökning i den riktning jag har angett kan komma att medföra en omprövning av kompetensfördelningen mellan åklagare och polismyndighet. En särskild fråga i detta sammanhang är vem som skall fatta beslut om nedläggande av förundersökning. Denna fråga har diskuterats i prop. 1969:114.

Enligt min uppfattning bör man nu i ett sammanhang överväga denna och andra frågor som rör förundersökningens inledande. ledande och avbrytande. Befogenheten för polismyndighet att inom vissa gränser leda och nedlägga förundersökning bör närmare prövas mot bakgrund av de allmänna synpunkter jag här har angett.

Fråga uppkommer också i vilken omfattning beslut om nedläggande av förun— dersökning och beslut om åtalsunderlåtelse skall föranleda registrering i kriminal- och polisregister. Denna fråga bör prövas i samråd med samarbetsorganet för ADB inom rättsväsendet. Även i övrigt bör samråd äga rum med utredningar på närliggande områden. såsom samarbetsorganet för åtgärder mot ungdomsbrottsligheten. 1968 års brottmålsutredning och socialutredningen. Som jag tidigare anfört skall samråd även äga rum med den utredning för översyn av reglerna om behandlingen av psykiskt avvikande lagöverträdare som jag ämnar tillkalla.

2. Utredningsarbetets bedrivande

2.1. Överläggningar och samråd med företrädare för olika åklagar- och polismyndigheter samt socialvårdsmyndigheter i Sverige

Under inledningsskedet av utredningsarbetet besökte en arbetsgrupp1 inom kommittén ett antal åklagarmyndigheter som valts ut i samråd med RÅ. De myndigheter som besöktes var följande: länsåklagarmyndigheten i Gäv- leborgs län, åklagarmyndigheten i Gävle. en åklagarkammare vid åklagar- myndigheten i Stockholm, åklagarmyndigheterna i Enköping, Eksjö, Jön— köping och Helsingborg, länsåklagarmyndigheten i Göteborgs och Bohus län samt åklagarmyndigheterna i Göteborg och Malmö. Besöken gjordes under tiden 8.6.197l—23.9.1971.

Avsikten med besöken var att få en uppfattning om hur åklagarna ser på sina uppgifter med avseende på förundersökningen och hur bestämmel- serna om åtalsunderlåtelse tillämpas i praktiken. Vid besöken diskuterades också olika möjligheter till åtals- och förundersökningsbegränsningar samt frågan om vem som skall leda förundersökningen. Även frågan om måls- ägandens ställning i brottmålsprocessen togs upp.

Under tiden 25.8.1971—24.9.1971 besökte arbetsgruppen polismyndighe- terna i Göteborg, Malmö och Helsingborg. Vid dessa besök diskuterades utredningspersonalens utbildning och undersökningsledarskapet. Även olika möjligheter till förundersökningsbegränsning och prioritering berördes, lik- som frågan om vilken hänsyn som skall tas till målsägandens intressen i olika avseenden.

Kommittén besökte under februari och mars 1972 länsåklagarmyndighe- ten i Gävleborgs län, åklagarmyndigheten i Gävle samt två åklagarkammare vid åklagarmyndigheten i Stockholm. Därvid diskuterades i huvudsak sam- ma frågor som hade tagits upp vid arbetsgruppens besök.

För att få en viss överblick över tillämpningen av 1964 års lag om unga lagöverträdare besökte en arbetsgrupp inom kommittén under november och december 1972 Nyköping, Västerås, Malmö och Karlstad för överlägg- ningar med företrädare för såväl länsåklagarmyndigheter som sociala cen- tralnämnder. [ Malmö och Karlstad hölls även överläggningar med statens socialvårdskonsulent. Dessförinnan hade kommitténs sekreterare under en vecka i september 1972 följt verksamheten vid dåvarande Stockholms bar- navårdsnämnd.

] Arbetsgruppen har före- trädesvis utgjorts av kommitténs sekreterare och experten Arne Wik- ström. Vid några tillfal- len har även ordföranden deltagit och vid ett tillfäl- le har också experten Gunnar Krantz ingått i arbetsgruppen.

' Vid besöket i Västtysk- land deltog även nume- ra hovrättsrådet Brit-Ma— rie Ericsson som var för- ordnad att som expert bi- träda kommittén under tiden l—3l.5.73.

I samband med besöket i Karlstad fick arbetsgruppen tillfälle att närvara vid ett regionalt åklagarmöte i vilket såväl åklagare som kontorspersonal vid åklagarmyndigheterna i Värmlands län deltog. Även vid detta tillfälle kom frågan om åtals- och förundersökningsbegränsningar upp till diskussion.

Kommitténs sekreterare har under arbetet med förundersökningsfrågorna under några dagar i maj 1974 följt verksamheten vid polismyndigheten i Helsingborg. Dessutom har sekreteraren som observatör följt en kurs som anordnats av RÅ och RPS över ämnet rationellare förundersökning. Kursen ägde rum i november 1974.

Vidare har kommittén beretts möjlighet att få vissa frågor besvarade i samband med en enkätundersökning angående tillämpningen av barnavårds- lagen, som skett i Svenska kommunförbundets regi. För enkätundersök— ningen hade 77 kommuner valts ut. 63 av dessa besvarade enkäten. Re- dovisningen avsåg förhållandena år 1971.

Slutligen har kommittén under våren 1974 företagit en enkätundersökning hos skyddskonsulenterna i 13 av landets 45 skyddskonsulentdistrikt. Av- sikten med enkätundersökningen var att få synpunkter på förslaget att åkla- garen skall få möjlighet att besluta om åtalsunderlåtelse i sådana fall där vård-, stöd- och hjälpåtgärder kommer till stånd utan lagföring samt åtgärden kan anses ägnad att främja den misstänktes anpassning i samhället.

2.2. Överläggningar med företrädare för polis- och åklagar- väsendet m.m. i vissa andra länder

Kommittén har också genom en arbetsgrupp företagit resor till vissa andra länder i avsikt att studera tillämpningen av reglerna om åtal och åtals- underlåtelse och få en närmare inblick i förundersökningsförfarandet. Under våren 1972 besöktes sålunda Norge och Danmark, varvid särskilt intresse ägnades åt tillämpningen av den allmänna möjlighet att besluta om åtals- underlåtelse som i dessa länder tillagts den högsta åklagarmyndigheten samt av den möjlighet att förena åtalsunderlåtelse med villkor som finns föreskriven i båda ländernas lagstiftning. Också åtalspraxis beträffande unga lagöverträdare var föremål för arbetsgruppens intresse. Överläggningar hölls med företrädare för såväl åklagarmyndigheter som polismyndigheter.

Även i Finland och Västtyskland, som arbetsgruppen besökte under våren 1973, gavs tillfälle till överläggningar med representanter för polis- och åkla- garväsendet. I Västtyskland träffade arbetsgruppenl också företrädare för kriminalvården. Överläggningarna i Finland och Västtyskland tog främst sikte på behandlingen av unga lagöverträdare. Även vissa förundersöknings— frågor togs upp till diskussion. Även om den på Island gällande åtalsrätten har vissa uppgifter inhämtats i samband med att kommittéordföranden del- tog i 1975 års nordiska juristmöte.

2.3. Överläggningar och samråd med andra utredningar

Kommittén har under utredningsarbetet samrått med andra utredningar. Ordföranden har sålunda haft överläggningar med ordföranden i 1971 års

utredning om behandling av psykiskt avvikande. Även på sekreterarnivå har samråd skett med denna utredning. En ledamot och en expert i åtalsrätts- kommittén är också ledamöter i socialutredningen. En annan expert biträder socialutredningen som sekreterare. Härigenom har erforderligt samråd med socialutredningen kunnat ske. Kontakt har också förekommit mellan sek- reterarna i respektive kommittéer. varjämte sekreteraren i åtalsrättskom- mittén har deltagit i ett av socialutredningen anordnat symposium över ämnet frivillighet eller tvång inom socialvården. Åtalsrättskommittén har vidare efter remiss avgett yttrande över socialutredningens principbetän- kande Socialvården — Mål och medel (SOU 1974:39). Förslagen i princip- betänkandet berörs närmare i avdelningarna III och IV i kommitténs be- tänkande.

Visst samråd har också ägt rum med företrädare för samarbetsorganet för ADB inom rättsväsendet. Eftersom kommitténs arbete endast i begränsad omfattning berör samarbetsorganets verksamhetsområde har kontakt endast bedömts nödvändig i samband med utarbetandet av förslag till ändringar i polisregisterbestämmelserna. ] detta sammanhang har kommitténs sek- reterare också haft överläggningar med personal vid RPS' polisbyrä Il.

Förutom nämnda överläggningar har kommitténs ordförande och sekre- terare sammanträffat med ordföranden och sekreteraren i ungdoms/ängel- seutredningen. varjämte kommitténs sekreterare sammanträffat med ord- föranden och sekreteraren i övervakningsnämndsutredningen.

2.4. Remissyttranden

Kommittén har efter remiss yttrat sig över 1968 års brottmålsutrednings betänkanden ”Snatteri” (l971:10), "Snyltningsbrott och sjukförsäkrings- missbruk” (SOU 1973:13) och ”Mindre brott” (SOU 1974:27) samt — som tidigare nämnts över socialutredningens betänkande Socialvården Mål och medel (SOU 1974z39) ävensom övervakningsnämndsutredningens be- tänkande ”Kriminalvårdens nämnder” (SOU 1975216). Vidare har kommit- tén avgett remissyttrande över justitiedepartementets promemorior angå- ende lagstiftning om verkställighet av utländsk brottmålsdom m. m. (Ds Ju 197214) och angående internationellt samarbete rörande överförande av lag- föring i brottmål (Ds Ju 1973112).

2.5. Tidigare förslag av kommittén

Slutligen skall här nämnas att kommittén med anledning av prop. 19711109 med förslag till lag om ändring i vapenförordningen (19491340) fick i uppdrag att överväga och komma med förslag till bestämmelser om förenklat för- farande för beivrande av brott av utlänning som skall avlägsnas ur landet. Uppdraget som skulle fullgöras med prioritet resulterade i departements- promemorian Stencil Ju 1971114 med förslag till nya regler om beivrande av vissa brott begångna av utlänningar. Promemorian avgavs den 16 juni 1971.

H Åtalsbegränsningar av generell räckvidd

l förevarande avdelning kommer företrädesvis att behandlas den generella regleringen beträffande allmänt åtal och åtalsbegränsningar. Mera speciella åtalsbegränsningsfrågor kommer att behandlas senare i betänkandet i sär- skilda avsnitt och berörs därför mer kortfattat i nu aktuell avdelning. I denna kommer kommittén delvis in även på frågor om förundersöknings- begränsningar, eftersom dylika står i nära samband med spörsmålen om åtalsbegränsningar.

3. Nuvarande förhållanden m.m.

3.1. Allmänt om åtalsinstitutet samt om absolut och relativ åtalsplikt

Enligt den svenska brottmålsordningen gäller som huvudregel att skuld- frågan och påföljdsfrågan avgörs av rätten. Domstolen tar emellertid inte av eget initiativ upp fråga om ansvar för brott (frånsett rättegångsförseelser) utan härför krävs en talan. varigenom yrkas att den tilltalade fälls till ansvar för viss närmare angiven gärning, eller sålunda att det väcks åtal. Brott- målsprocessen bygger alltså på vad som brukar kallas den ackusatoriska principen.

Åtal är allmänt eller enskilt. Allmänt åtal utförs av åklagare. och under sådant åtal hör alla brott som ej uttryckligen är undantagna därifrån. Enskilt åtal - som har ett tämligen begränsat tillämpningsområde och en låg frekvens — utförs av målsägande eller vissa med målsägande jämställda personer.

Allmänt åtal utförs i regel av de allmänna åklagarna. Enligt särskilda bestämmelser äger även 5. k. särskilda åklagare såsom 10 och IK åtalsrätt beträffande vissa brottstyper.

Rättegångsbalkens bestämmelser om be/bgenheten för åklagare att åtala för brott (20 kap. 2 % RB) kompletteras med en regel om principiell åtalsplikt (20 kap. 6 & RB). Således skall åklagare. om ej annat är stadgat. tala å brott som hör under allmänt åtal.

Reservationen ”om ej annat är stadgat” syftar på två förhållanden. Dels åsyftas att i stället för åtal och därpå följande rättegång det för lindrigare brottslighet kan ske beivran genom strafföreläggande eller föreläggande av ordningsbot (48 kap. RB); även parkeringsbotsförfarandet är att se som ett brottmålsförfarande utanför åtalsinstitutets ram. Dels åsyftas särskilda fö- reskrifter som innefattar undantag från åtalsplikten. Dessa undantag. som strax skall redovisas närmare. är tämligen vittgående.

Oavsett den sistnämnda. tämligen vida undantagssektorn anses för svensk rätts vidkommande att absolut åtalsplikt gäller. beroende på det formellt grundläggande stadgandet i 20 kap. 6 & RB. Såsom motpol till absolut åtals- plikt står i den juridiska doktrinen relativ åtalsplikt. Sistnämnda grundsats innebär i sin renodlade form att åklagaren äger göra en lämplighetsbedöm- ning i frågan huruvida åtal skall väckas eller inte. 1 realiteten kan åtalssystem som vilar på den relativa åtalspliktens grund göras mer eller mindre norm-

bundet genom att i lagstiftning skilda förutsättningar uppställs som åklagaren har att beakta vid sin bedömning. Likaså kan den absoluta åtalsplikten förenas med vittgående undantag. Med hänsyn härtill kan resultatet av det ena och det andra systemet i praktiken bli väsentligen likartat.

Kommittén kommer i det följande att — i överensstämmelse med di- rektivens ordval använda termerna absolut och relativ åtalsplikt.' Det kan därvid anmärkas att den lämpliga terminologin på förevarande område icke är oomtvistad.

Beträffande terminologin för de olika åtalsteorierna och dessas allmänna bakgrund må här i korthet antecknas följande. De två åtalsteorierna utvecklades i mitten av 1800-talet och kallades då legalitetsprincipen och opportunitetsprincipen.

Legalitetsprincipens ursprung är de strävanden som i slutet av 1700-talet och början av 1800-talet förekom för att utforma strafflagarna så att de klart angav vilka handlingar som skulle utgöra brott. Man hade som mål att komma ifrån en viss godtycklighet som tidigare rått på straffrättsskipningens område. Som det främsta argumentet för legalitetsprincipen har då och sedermera åberopats kravet att råttssatserna skall erhålla likformig tillämpning och att alla skall vara lika inför lagen.

Det visade sig dock vara en svår uppgift att ange de objektiva brottsrekvisiten så. att straflbuden inte kom att omfatta även handlingar som inte var straffviirda. Detta anses väsentligen ha berott på att lagstiftningstckniken inte hade nått så långt i utvecklingen. I allt fall kom den uppfattningen till uttryck att starka motsättningar mellan vad lagen straffade och vad som i det särskilda fallet kunde anses straffvärt ofta framträdde, om man tog i beaktande gärningsmannens person. motiven till hans handlande. de speciella förhållanden under vilka brottet begåtts eller omständigheter som inträffat efter brottets begående. Som en motvikt mot en rigorös tillämpning av straffbuden i situationer då det syntes uppenbart stötande framfördes opportu— nitetsprincipen i början av 1860—talet av österrikaren Julius Glaser.

Inom dansk doktrin. särskilt genom Hurwitz, har riktats invändningar mot be- teckningarna legalitetsprincipen och opportunitetsprincipen. Därvid har påpekats att åklagarens beslut att inte åtala även enligt opportunitetsprincipen skall ha stöd av lagen och att de hänsyn som åklagaren får ta inte är "opportuna" utan istället grundade på olika sociala och individuella faktorer. Sålunda måste t. ex. politiska eller personliga sympatier vara ovidkommande för åklagarens bedömande av åtalsfrågan. Hurwitz har i stället förordat beteckningarna absolut och relativ åtalsplikt.

Även mot termerna absolut och relativ åtalsplikt har framställts kritik. Sålunda hävdar exempelvis Ekelöf, att det förhållandet att åklagarens åtalsplikt är "relativ" visserligen antyder att åtal skall väckas i mindre utsträckning än om den är "absolut" men däremot inte att åklagaren har att skönsmässigt pröva åtalsfrågan. Ekelöf an— vänder för sin del beteckningarna "obligatoriskt" och '"fakultativt" åtal.

Kommittén anser det inte behövligt att närmare redovisa fördelar och nackdelar som inom doktrinen har tillskrivits den ena och den andra av de båda åtalsteorierna. Väsentligen samma synpunkter har nämligen kommit fram i den diskussion som under svenskt lagstiftningsarbete har förts beträffande åtalsinstitutets utformning och som redovisas i det följande (4.l—4.2).

Att den absoluta åtalsplikten allmänt sett utgör den formella grundvalen inom den svenska åtalsrätten har ej hindrat att man i lagstiftningen har låtit relativ åtalsplikt punktvis vinna insteg. ibland i renodlad och ibland i nyanserad form. Detta har skett genom föreskrifter om s. k. särskild dra/s-

[Beträffande en precise- prövning. Dylik prövning innebär. att åklagaren endera har ålagts göra ring iden terminologiska en fri prövning huruvida åtal lämpligen bör ske eller får gå till beslut om frågan. se 5. 92 not ]. åtal endast om så är påkallat ur allmän synpunkt (varvid i en del fall till-

kommer ytterligare förutsättning för att åtal skall komma till stånd). Såsom senare skall redovisas förekommer den förstnämnda typen av särskild åtals- prövning i vissa författningar på vårdlagstiftningens område (3.3.4) och den senare typen vid vissa särskilda slag av brott, främst i BrB (3.3.5).

3.2. Åtalsplikten enligt några utländska rättssystem

1 Danmark och Norge anses principen om relativ åtalsplikt gälla. även om detta knappast kommit till klart uttryck i lagstiftningen. Den danska retsplejeloven innehålleri & 723 regler om i vilka fall åklagaren får underlåta åtal. [ & 723 1 st. beskrivs vissa speciella fall då åtalsunderlåtelse får ske. Enligt å723 2 st. får statsadvokaten. om han i annat fall än de som nämns i 1 st. finner att åtal med hänsyn till särskilt förmildrande omständigheter kan underlåtas utan att något offentligt intresse skadas. underställa rigsadvokaten frågan om åtal skall underlåtas. Är rigsadvokaten tveksam. skall han överlämna ärendet till justitsministern. Motsvarande regler i norsk rätt finns i 85% straffeprocessloven. I första stycket av paragrafen anges två grupper av fall. där åtalsunderlåtelse får ske. Enligt 2 st. får åtal underlåtas också i andra fall. om sådana särskilda omständigheter föreligger att åklagaren efter en samlad värdering finner att övervägande skäl talar för att inte väcka åtal. Finner statsadvokaten att åtal bör underlåtas enligt detta lagrum. skall han inhämta samtycke av riksadvokaten. Den relativa åtalsplikten anses vidare vara förhärskande i island. Holland. Frankrike och USA. I Finland. Västtyskland. Österrike och Italien hänför sig däremot lag— stiftningen till principen om absolut åtalsplikt. Ingenstans uppehålls dock denna princip undantagslöst. Det är således vanligt att lagarna. när det gäller bagatellförseelser eller brott som har begåtts av underåriga överlåter åt åkla- garna att avgöra om åtal är lämpligt ur allmän synpunkt eller inte. Ofta ges också möjligheter till åtalseftergift av processekonomiska skäl. t.ex. vid sammanträffande av brott. En utförligare redogörelse för åtalsreglerna i nu angivna utländska rätts- system ges längre fram i betänkandet.

3.3. Gällande gränser för skyldigheten resp. rätten att föra talan i brottmål

3.3.1. Översikt

Som nämnts bygger svensk rätt formellt på principen att åklagaren har ab- solut åtalsplikt. Åklagaren är alltså skyldig att väcka åtal så snart bevis- materialet är sådant att åklagaren på objektiva grunder kan motse att den misstänkte blir fälld. Vid bedömandet av om tillräckliga skäl föreligger för åtal skall alla omständigheter som hänför sig till gärningens objektiva och subjektiva sida beaktas. liksom sådana omständigheter som kan utesluta eller upphäva straffbarhet.

Liksom i andra rättssystem. där principen om absolut åtalsplikt är för- härskande. finns i svensk rätt ett flertal undantag från den absoluta åtals- plikten.

I 20 kap. RB. som innehåller grundläggande regler om åtal. handlar 7å om rätt att underlåta åtal. Vidare kan enligt lagen (19641167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare (i det följande kallad 1964 års lag) åklagare under vissa förutsättningar underlåta att åtala för brott som har begåtts av någon som vid tiden för brottet inte har fyllt 18 år.

Regler om särskild åtalsprövning finns i fråga om den som har blivit föremål för viss vård enligt sociallagstiftningen. Särskild åtalsprövning finns också föreskriven för vissa särskilda brottstyper; de brott som är i fråga framgår av 3.3.5.

Vidare kan polismans rätt att meddela rapporteftergift sägas vara ett undantag från den absoluta åtalsplikten.

I den redovisning av gällande regler beträffande åtalsbegränsningar som ges i det följande möter man i flera avseenden allmänt. för att inte säga vagt formulerade rekvisit. såsom att åtalsunderlåtelse får meddelas endast om lagföring inte finnes ”påkallad ur allmän synpunkt". att åtal skall ske om det är "påkallat ur allmän synpunkt" eller om det är "påkallat av särskilda skäl". För att något konkretisera sådana och likartade rekvisit ("hänsyn till allmän laglydnad") har under utredningsarbetet genom sekreterarens försorg utarbetats en promemoria. vari redovisats motivuttalanden m. m.. vilka närmare belyser de hänsynstaganden man avsett att de tillämpande skall göra i berörda sammanhang. Promemorian biläggs såsom Bilaga 1 till betänkandet. Då denna upplysningskälla ställts till förfogande. anser sig kommittén i det följande kunna avstå från att i skilda sammanhang utveckla vad allmänna rekvisit av angiven innebörd syftar på.

3.3.2 20 kap. 75)" RB

Enligt 20 kap. 75% 1 st. RB kan åklagare i fyra olika fall besluta att inte väcka åtal.

I punkt [ behandlas viss bötesbrottslighet. Bestämmelsen avser att undanta ringa brott från åtal i sådana fall där den gärning som är i fråga framstår som mindre straffvärd ijämförelse med de flesta andra som faller under straffbudet. Åklagaren har enligt denna punkt rätt att underlåta åtal. om det kan antas att i händelse av lagföring annan påföljd än böter inte skulle komma att ådömas och den misstänktes lagföring inte finnes påkallad ur allmän synpunkt.

] punkt 2 behandlas vissa fall av brotts/lerhet. Åklagaren ges här rätt att underlåta åtal. om brottet har förövats innan den misstänkte har dömts för annat av honom förövat brott eller till fullo undergått straff eller annan påföljd för sådant brott. och det är uppenbart. att det nya eller nyupptäckta brottet ijämförelse med det andra brottet är utan nämnvärd betydelse med hänsyn till påföljden.

Enligt punkt 3 — som får tillämpas endast av RÅ (de 5. k. RÄ-fa/len) — får åtal underlåtas. om det i annat fall än som avses i punkterna 1 och 2 av särskilda skäl är uppenbart. att påföljd inte erfordras för att avhålla den misstänkte från vidare brottslighet och att det med hänsyn till om-

ständigheterna inte heller eljest är påkallat att åtal väcks.

Någon begränsning med hänsyn till brottets art eller till straffnivån är inte föreskriven vare sig i punkt 2 eller punkt 3. Punkt 3 bör ses mot bakgrunden av bestämmelserna om påföljdseftergift i 33 kap. 4 få BrB. Enligt dessa får domstol helt efterge påföljd. om det på grund av särskilda om- ständigheter finnes uppenbart att påföljd för brottet inte är erforderlig.

Bestämmelserna i punkt 4 avser psykiskt abnorma lagöverträdare. Punkten ger åklagaren befogenhet att underlåta åtal. om brottet uppenbarligen har begåtts under inflytande av sådan själslig abnormitet som avses i 33 kap. 2 & BrB samt sluten psykiatrisk vård eller vård i vårdhem eller specialsjukhus för psykiskt utvecklingsstörda kommer till stånd utan lagföring och åtal inte är påkallat av särskilda skäl.

Beslut om åtalsunderlåtelse enligt de angivna punkterna får återkallas. om tillräckliga skäl för beslutet inte längre finnes föreligga.

3.3.3 1964 års lag

15 i 1964 års lag ger åklagare möjlighet att utöver vad som följer av 20 kap. 7å RB underlåta åtal för brott som begåtts av den som fyllt 15 år men inte 18 år. Sådan befogenhet har åklagaren i två fall.

Det första är att den underårige utan lagföring blir föremål för sådan åtgärd som med skäl kan antas vara lämpligast för hans tillrättaförande. I lagen nämns övervakning enligt 26% barnavårdslagen (l960:97). omhän— dertagande/ör samhällsvård enligt 29 & samma lag eller annan därmed järn- _/ö/'/ig åtgärd. Enligt bestämmelsen kan åtalsunderlåtelse ske även utan egent- liga vårdåtgärder. nämligen om den underårige blir föremål för annan hjälp- och stödåtgärd.

Det andra fallet där befogenhet att underlåta åtal föreligger enligt 1964 års lag är det. att brottet uppenbarligen skett av okynne ellerförhastande.

Lagen innehåller inte någon begränsning i fråga om kretsen av brott vid vilka åtalsunderlåtelse kan ske. Enligt sista stycket i l & skall åtal emellertid ske. om det är påkallat ur allmän synpunkt.

3.3.4. Särskild åtalsprövning enligt den sociala vårt/lagstili/tingen

En prövning av ett åtals lämplighet är föreskriven i 69% barnavårdslagen (1960197). 57å nykterhetsvårdslagen (1954:579) och 21 & lagen (1964:450) om åtgärder vid samhällsfarlig asocialitet'

Regeln i 69 & barnavårdslagen avser elever vid ungdomsvårdsskola. Miss- tänks det att sådan elev begått brott. som hör under allmänt åtal. före ut- skrivningen från ungdomsvårdsskolan. skall åklagaren pröva huruvida åtal lämpligen bör ske. Någon begränsning med hänsyn till brottets art eller till straffskalan är inte föreskriven. Innan åtalsfrågan avgörs. skall skolans styrelse höras. om det inte anses obehövligt.

Bestämmelsen i 57; nykterhetsvårdslagen avser fall där någon. som har tvångsintagits i allmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare eller frivilligt in- gått i sådan anstalt och därvid har förbundit sig att stanna kvar i anstalten sex månader. misstänks för att ha begått brott. som hör under allmänt åtal. före utskrivningen från anstalten. För de fall bestämmelsen avser fö-

' Då lagen sällan tilläm- pas i praktiken. kommer den i det följande inte att anmärkas särskilt annat än i vissa sammanhang.

'1 prop. 1975/761176 fö- reslås en åtalsregel av i princip samma innebörd beträffande bestickning (17 kap. 17 & BrB) och mutbrott (20 kap. 5 ä' 3 st. BrB).

2I prop. 1975/76zl48 fö- reslås en sådan åtalsregel även beträffande bedräg- ligt beteende som avses i 9 kap. 2 & 2 st. BrB (9 kap. 12% 2 st. BrB).

reskrivs att åklagaren skall pröva huruvida åtal lämpligen bör ske. [ fråga om sådan intagen som inte fyllt 18 år vid tiden för brottets begående skall lämplighetsprövningen ske oberoende av brottets grovhet. Är den intagne äldre, får lämplighetsprövning däremot ske endast om svårare straffän fäng- else i sex månader inte är stadgat för brottet. Innan åtalsfrågan avgörs, skall anstaltens styrelse höras, om det inte anses obehövligt.

Enligt 21 & lagen om åtgärder vid samhällsfarlig asocialitet skall lämp— lighetsprövning av åtalsfrågan ske. om person, beträffande vilken förordnats om intagning i arbetsanstalt, misstänks för att ha begått brott före prövotidens utgång eller före slutlig utskrivning från anstalten. Som förutsättning gäller. att svårare straff än fängelse i ett år inte är stadgat för brottet och att brottet hör under allmänt åtal. lnnan åtalsfrågan avgörs skall åklagaren höra styres- mannen för den arbetsanstalt. där den misstänkte är intagen. eller över- vakningsnämnd. som har hand om övervakningen av honom.

3.3.5. Särskild åtalsprövning vid vissa brott

Beträffande vissa brott i BrB och specialstrafflagstiftningen föreskrivs sär- skilda inskränkningar i allmän åklagares rätt och skyldighet att väcka åtal. Åtalsbegränsningen har i dessa fall samband med brottstypen som sådan.

Följande typfall förekommer i BrB. ! . Åklagare/år väcka åtal endast om målsägande angivet" brottet till åtal eller åtal finnes påkallat lll' allmän synpunkt

En sådan åtalsbestämmelse gäller vid misshandel på enskild plats m. m. (3 kap. ll & 1 st. BrB). hemfridsbrott o.d. (4 kap. 11 & BrB). våldtäkt och vissa närliggande brott (6 kap. 11 &" lst. BrB) samt vid vissa förmögen— hetsbrott mot närstående (8 kap. 13 ä, 9 kap. 12å och 10 kap. 10% lst. BrB) samt vid brott mot tystnadsplikt i vissa fall (20 kap. Så 3st. BrB).'

2. Åklagare/år åtala endast om målsägande angivet" brottet till åtal och åtal finnes påkallat ttt' allmän synpunkt En sådan åtalsbestämmelse gäller vid vållande till kroppsskada eller sjuk- dom (3 kap. 11 ä 2 st. BrB). 3 . Åklagare/"år åta/a endast om målsägande angiver brottet till åtal och åtal av särskilda skäl finnes påkallat ur allmän synpunkt En sådan åtalsbestämmelse gäller vid förtal. grovt förtal och förolämpning mot någon i eller för hans myndighetsutövning (5 kap. Så 1 st. BrB). Måls- ägande har här självständig åtalsrätt jämsides med åklagaren.

4. Åklagare/år åtala endast om åtal av särskilda skä/finnes påkallat ur all— män synpunkt En sådan åtalsbestämmelse gäller vid förtal av avliden (5 kap. 5,5 2 st. BrB), olovligt förfogande över avbetalningsgods(10 kap. 10 i 2 st. BrB) samt vid åverkan och olovligt tagande av väg (12 kap. 65 BrB).2

5. Åklagare/år åta/a endast om åtal jittnes påkallat ur allmän synpunkt En sådan åtalsbestämmelse gäller vid otukt mellan lika unga (6 kap. 11 & 3 st. BrB). vid egenmäktighet med barn (7 kap. 6 & BrB) och vid vårdslöshet mot borgenärer (11 kap. Så 1 st. BrB). Föreskrifter om särskild åtalsprövning finns vidare i bl. a. skattebrottslagen (1971:69). Enligt 13% i denna lag får åtal för skatteförseelse och bristande uppbördsredovisning väckas endast om det är påkallat av särskilda skäl.

Den särskilda prövningen av om åtal är påkallat ur allmän synpunkt an- kommer i samtliga fall på den åklagare som enligt sina instruktioner har att föra talan i målet. Det kan tilläggas. att för fallen 1—3 bestämmelse i 20 kap. 45 RB kan få betydelse. Enligt sistnämnda lagrum får nämligen allmänt åtal äga rum för hela brottsligheten. om en handling innefattar flera brott och åtminstone något av dem hör under allmänt åtal.

3.3.6. R apportefiet'gt'ft

Polisman som får kännedom om brott som hör under allmänt åtal skall enligt 12% 1 st. polisinstruktionen (1972z511) rapportera saken till veder- börande förman så snart det kan ske. I 12 å andra och tredje styckena medges undantag från rapporteringsskyldigheten. Enligt andra stycket får polisman underlåta att avge rapport eller vidarebefordra rapport till åklagare beträffande brott. för vilket inte stadgas svårare straff än böter och inte heller normerade böter. om brottet med hänsyn till omständigheterna i det—särskilda fallet är obetydligt. Polisman kan då i stället låta saken bero vid påpekande eller erinran till den felande. Är brott som avses i 8 kap. Zä BrB med hänsyn till det tillgripnas värde och övriga omständigheter obetydligt. får enligt tredje stycket polisman som är förundersökningsledare underlåta att vida- rebefordra rapport till åklagare och i stället låta saken bero vid erinran.

Rikspolisstyrelsen (RPS) har utfärdat särskilda anvisningar för tillämp- ningen av bestämmelserna om rapporteftergift (Allmänna meddelanden nr 16/1969).

I fråga om sådan rapporteftergift som avses i 12 ä' 3 st. polisinstruktionen gäller särskilda föreskrifter enligt cirkuläret (197225) till polismyndigheterna om rapporteftergift för vissa snatteribrott. Syftet med den utvidgade möj- ligheten att ge rapporteftergift vid vissa snatteribrott är att begränsa det straffrättsliga ingripandet i huvudsak vid 5. k. butikssnatterier av obetydlig art och att skapa förutsättningar för en snabbare handläggning av mål om sådana brott.

3.3.7. Målsägandens talerätt

Målsägandens åtalsrätt regleras i 20 kap. RB. Av målsägande fört åtal kallas som nämnts enskilt åtal. Målsägande är den som brottet begåtts mot eller som blivit förnärmad eller lidit skada av brottet.

En målsägande kan ange ett brott till åtal. När det gäller brott som hör under allmänt åtal. får målsäganden väcka åtal endast om han har angett brottet och åklagaren beslutat att åtal inte skall äga rum. Har åklagaren väckt åtal. får målsäganden biträda åtalet och även oavsett om han biträtt åtalet eller inte — fullfölja talan till högre rätt (20 kap. 8 & RB). Målsäganden får vidare enligt 20 kap. 9ä RB under vissa förutsättningar överta ett av åklagaren nedlagt åtal. Slutligen har målsägande en självständig åtalsrätt vid vissa brott (t. ex. falskt eller obefogat åtal.l falsk angivelse och annan osann tillvitelse angående brott).

Målsägandens åtalsrätt i fråga om brott som hör under allmänt åtal är alltså i regel endast subsidiät'.

Bestämmelser om enskilt anspråk i anledning av brott finns i 22 kap.

' Detta gäller dock sedan den 1 januari 1975 ej i fråga om åtal mot allmän åklagare (jfr 20 kap, 10 & RB).

RB. Enligt I 5 får talan mot den misstänkte eller annan om enskilt anspråk i anledning av brott föras i samband med åtal för brottet.

Grundas enskilt anspråk på brott som hör under allmänt åtal. är åklagaren på målsägandens begäran skyldig att i samband med åtalet förbereda och utföra även målsägandens talan. om det kan ske utan olägenhet och hans anspråk inte finnes obefogat.

Vill målsäganden att anspråket tas upp i samband med åtalet. skall han anmäla anspråket till undersökningsledaren eller åklagaren och därvid uppge de omständigheter som anspråket grundas på (255 1 st.). Undersöknings- ledaren eller åklagaren är vidare skyldig att i god tid före åtalet underrätta målsäganden om att enskilt anspråk kan grundas på brottet. om så kan ske.

Även om talan om enskilt anspråk upptagits till behandling i samband med åtalet. får rätten. när skäl föreligger till det. förordna att talan skall handläggas som särskilt mål i den för tvistemål stadgade ordningen (5 5).

3.3.8. Vissa statistiska uppgifter

Brottsligheten har sedan andra världskriget ökat så gott som oavbrutet. Enligt vad som anges i åtalsrättskommitténs direktiv polisanmäldes under åren 1966—1968 410 900. 437 000 resp. 456 000 brottsbalksbrott. Utvecklingen un- der åren 1965—1974 i fråga om vissa särskilt betydelsefulla brottstyper re- dovisas i tabell 3.1. Tabellen bygger på material som sammanställts inom RÅ:s kansli.

Redan i direktiven framhålls att man vid en bedömning av brottslighetens utveckling bör uppmärksamma att många brott förblir helt okända för po- lisen. I den bild av brottsligheten som erhålls i den officiella statistiken

Tabell 3.1 Till polisen anmälda brott

År Brott mot person” Brott mot för- Brott mot traftk- Narkotika- mögenhet'7 brottslagenf brott 1965 25 546 100 348 088 100 35 811 100 737 1966 28 179 110 362 360 104 39 957 112 1 051 1967 32 057 126 385 091 111 40 547 113 4 043 1968 35 710 140 435 446 125 36 555 102 7 959 1969 37 117 145 421 476 121 37 643 105 43 946 1970 38 431 150 505 263 145 39 371 110 15 803 1971 37 513 147 557 339 160 43 251 121 18 132 1972 38 392 150 541 854 156 uppgift saknas f. n, 19 047 1973 35 0474 137 469 2381] 135 ”' — 19 073" 1974 38 959!I 153 488 550” 140 56 17611 157 15 6984

Omfattar huvudsakligen brott mot liv och hälsa. frihet och frid samt sedlighetsbrott. " Omfattar tillgreppsbrott. bedrägeribrott och andra oredlighetsbrott. förskingring och övriga trolöshetsbrott samt gäldenärsbrott och skadegörelsebrott. ( Omfattar grov vårdslöshet i trafik. olovlig körning. trafiknykterhetsbrott och s. k. smitning. (' Preliminär statistik (c:a 5 % för låg enligt erfarenheten).

saknas den dolda brottsligheten. dvs. den brottslighet som inte har kommit till myndigheternas kännedom. Storleken av den kända brottsligheten beror bl. a. på allmänhetens anmälningsbenägenhet och polisens spaningsverk- samhet. Vidare är att märka att statistikuppgifterna i huvudsak härrör från tidpunkten för anmälan. En viss osäkerhet i rubriceringen av brotten fö- religger som följd härav. då uppgifterna i detta skede ofta är otillräckliga för att medge korrekt rubricering. Det förekommer därför ofta ändringar i brottsrubriceringen för brott som klaras upp. Vidare visar sig en del av de uppklarade fallen inte vara brott därför att angivelsen varit ogrundad eller antagandet att brott förelegat på annat sätt visat sig oriktigt. Statistiken över anmälda brott är alltså ingen bra mätare av den verkliga brottslig- heten.]

Långt ifrån alla polisanmälda brott leder till lagföring och påföljd. Påföljd i någon form ådömdes eller ålades under åren 1971—1974 i 281 506. 295 219. 320 347 resp. 329 890 fall (frånsett brott mot vägtrafikförfattningar). Åtals- underlåtelse beslutades under samma år i sammanlagt 29 694,27 260. 26 937 resp. 26251 fall (frånsett vissa bagatellbrott).

I tabell 3.2 redovisas antalet dömda personer under åren 1971—1974 för- delade på olika påföljder. I tabellen ftnns också uppgift om antalet straff-

förelägganden och ordningsförelägganden. Antalet beslut om åtalsunderlåtelse under åren 1971—1974 med uppdelning efter lagrum som åberopats som grund för beslutet redovisas i tabell 3.3.

Tabell 3.2 Antalet personer” som dömts till eller ålagts påföljd och påföljdens art un- der åren 1971—1974

1971 1972 1973 1974

Dömda till påföljdh 281 506 295 219 320 347 329 890 Böter av domstol 51 418 58 840 61 190 58 901 Fängelse 10 960 12 207 11 876 11 593 Villkorlig dom 4 658 5 681 5 263 5 357 Skyddstillsyn 8 731 6 925 6 543 6 383 Ungdomsfängelse 390 217 196 119 Internering 644 56 55 34 Vård enligt BvL 1 029 994 918 893 Vård enligt NvL 318 358 351 326 Sluten psykiatrisk vård o.d. 435 449 436 451 Öppen psykiatrisk vård 28 16 30 23 Fri från påföljd enligt 33 kap.

255 BrB 11 24 10 11 Påföljdseftergift 72 76 78 59 Strafföreläggande 165 156 166 942 189 442 200 293 Ordningsföreläggandeh 37 322 38 098 39 609 41 479

"1971 års siffror är hämtade från SCB:s publikation Kriminalstatistik 1971. del 2. Domstols- och åklagarstatistik. tabell 11. 1972. 1973 och 1974 års siffror är hämtade från SMR 1974:23. 1975:13 och 1975z27. tabell 2.1 som innehåller en preliminär re- dovisning. l redovisningen räknas varje lagöverträdare som en person vid varje tillfälle som vederbörande meddelats åtalsunderlåtelse eller dömts under kalenderåret.

" Såvitt angår ordningsbotsområdet har medräknats endast andra brott än brott mot vägtrafikförfattningar. Enligt uppgift från SCB:s enhet för rätts- och socialvårdsstatistik utgjorde antalet godkända ordningsförelägganden för sistnämnda brott under år 1974 159 365.

' Ang. brottsutveckling- en 1974—1979 kan hänvi- sas till Brottsförebyggan- de rådets Rapport 1974z2.

Tabell 3.3 Antalet beslut" om åtalsunderlåtelse efter lagrum som åberopats som grund för beslutet, åren 1971-1974

1971 1972 1973 1974 RB 20 kap. 715 1 st. 1 p 1 882 2 719 — (utom vissa bagatellbrott) RB 20 kap. 76 1 st. 1 p — 10 10917 10 614” RB 20 kap. 7å ] st. 2 p 665 632 599 582 (under vård i ungdomsfångelse) RB 20 kap. 7å 1 st. 2 p 4 830 5 468 4 442 4 355 (övriga fall) RB 20 kap. 75 1 st. 4 p 910 898 848 821 1964 års lag 8 856 8 860 8 148 7 650 695 BvL 2 616 2 719 2 562 2 051 57å NvL 5 983 5 944 5 577 6 329

1971 års siffror är hämtade från SCB:s publikation Kriminalstatistik 1971 del 2. Domstols— och åklagarstatistik. tabell 13. 1972. 1973 och 1974 års siffror är hämtade från SMR 1974:23, 1975:13 och 1975127. tabell 2.1 och 1975:13 och 27, tabell 2.1 och 3.1. som innehåller en preliminär redovisning. bEnligt SMR l975:13 och 27. tabell 3.1 avsåg 7 210 resp. 8 312 beslut brott för vilka endast böter ingår i straffskalan. Åtalsunderlåtelse för brott för vilka fängelse ingår i straffskalan meddelades alltså i 2899 resp. 2302 fall.

4. Huvuddragen av övervägandena i vissa tidigare lagstiftningsärenden

4.1. Motiven till nuvarande ordning i fråga om åtals- underlåtelse

Kommittén har inte funnit det erforderligt att i betänkandet närmare re- dovisa de för gällande rätt relevanta motiven till regleringen beträffande åtalsunderlåtelse. Övervägandena bakom gällande regler framgår i allt vä- sentligt, beträffande åtalsunderlåtelse i allmänhet, av den av Beckman m. fl. utgivna kommentaren till brottsbalken band III andra upplagan s. 593 ff och prop, 19711100 samt beträffande åtalsunderlåtelse enligt 1964 års lag av nyssnämnd kommentar 5. 608 ff och nyssnämnd proposition.

4.2. I tidigare lagstiftningsärenden förekommande diskussion om absolut eller relativ åtalsplikt och om längre gående åtalsbegränsningar än de gällande

4.2.1. RB:s förarbeten

En diskussion om möjligheten att i svensk rätt införa en generell rätt för åklagaren att oberoende av brottets grovhet och brottslingens ålder underlåta åtal förekom redan på 1920-talet. Då övervägde processkommissionen att föreslå att principen om relativ åtalsplikt skulle införas (SOU 192632 5. 35). Kommissionen konstaterade att det otvivelaktigt fanns ett behov av att i speciella fall kunna avvika från en strikt tillämpning av ett straffbud. Hur omsorgsfullt straffbestämmelserna än var avfattade kunde det nämligen enligt kommissionen under vissa omständigheter inträffa att straff för en handling som av lagen betecknades som brottslig inte kunde anses påkallat av det allmännas intresse. Att under sådana omständigheter utkräva straff måste anses som en onödig och olämplig hårdhet. Sådana överväganden var dock enligt sakens natur aktuella företrädesvis vid mindre brott. Kommissionen fann. att det skulle vara en synnerligen praktisk utväg. om man helt enkelt kunde medge åklagaren att underlåta att väcka åtal vid domstol i sådana fall där han ansåg att det allmännas intresse inte påkallade bestraffning av den som efter lagens bokstav begått ett brott. Härigenom skulle man inte bara vinna att denne undgick straff utan även

att han befriades från det lidande som i regel är förenat med lagföring inför rätta, och dessutom skulle både det allmänna och han själv besparas de besvär och kostnader som är förenade med en rättegång.

Emellertid ansåg kommissionen, att det skulle möta betänkligheter att på detta sätt ge åklagaren befogenhet att underlåta åtal för ett brott trots att han har full anledning att anta att en viss person gjort sig skyldig till brottet och betänkligheterna ökas i den mån brottet är av svårare beskaf- fenhet. Det material som åklagaren har tillgång till vid avgörandet av frågan är sålunda ofta inte av beskaffenhet att utgöra fullt tillfredsställande grund för frågans bedömande. Materialet består i regel av polismyndighetens pro- tokoll vid förberedande undersökning. Kommissionen ansåg också att det kunde vara föremål för visst tvivel, om åklagarna var vuxna den synnerligen allvarliga och krävande uppgift som skulle läggas på dem om relativ åtalsplikt infördes. Vidare kunde det befaras att tillämpningen skulle bli ojämn, så att åtal ibland väcktes och ibland underläts i väsentligen likartade fall. Även om objektiva och fullt giltiga grunder alltid blev bestämmande för åklagarens beslut, skulle det inte kunna undgås att misstanke om ett motsatt förhållande uppkom, då det visade sig att ett notoriskt brott åtalades i det ena fallet och lämnades obeivrat i det andra. På grund av nu anförda betänkligheter och då det fanns möjligheter att i viss omfattning vinna det mål som efter- strävades med principen om relativ åtalsplikt på andra och mera betryggande vägar, stannade processkommissionen för att inte föreslå införande av relativ åtalsplikt.

Process/agberedningen anslöt sig i stort sett till processkommissionens ståndpunkt (SOU 1938:44 s. 256). Att medge åklagare en diskretionär rätt att underlåta åtal då en gärning enligt strafflagen var belagd med straff stod enligt processlagberedningen säkerligen inte i överensstämmelse med den allmänna rättsuppfattningen och skulle lätt kunna leda till missbruk.

4.2.2. Srraf/lagberedningen 1948

I betänkandet SOU 1948:40 diskuterade strafflagberedningen skälen för och emot relativ åtalsplikt. Strafflagberedningen konstaterade därvid, att prin- cipen om absolut åtalsplikt uppenbarligen hämtar sitt främsta stöd ur kravet på rättssatsernas likformiga tillämpning, ur fordran på att alla skall behandlas lika inför lagen. Få ting är enligt beredningen så ägnade att stärka tilliten till rättsordningen som detta att envar kan konstatera, att ingen hänsyn tas till person, att alla de yttre olikheter som i övrigt kan finnas mellan människor blir betydelselösa inom rättens område. En övergång till relativ åtalsplikt kräver därför med nödvändighet att garantier skapas för att rätten till åtalsunderlåtelse används på sådant sätt att tilltron till rättsvårdens ob- jektivitet och opartiskhet inte minskar.

Ett annat av strafflagberedningen nämnt skäl som har åberopats mot re- lativ åtalsplikt är att hänsynen till allmänpreventionen kräver ett principiellt upprätthållande av den absoluta åtalsplikten. Man har menat att om straff- hotet inte konsekvent genomfördes skulle de presumtiva lagöverträdarna komma att räkna med möjligheten att deras brott blev obeivrade. Straff- lagberedningen erinrade häremot att samma invändningar gjordes, när det var fråga om att införa den villkorliga domen men att erfarenheten visat

att institutet r'ätt tillämpat inte medför någon fara i angivet hänseende.

Som skäl mot att införa relativ åtaISplikt har, framhöll strafflagbered- ningen, vidare åberopats att åklagarmyndigheterna inte anses ha en fullt oberoende ställning till regeringsmakten. Detta förhållande kan särskilt i politiskt upprörda tider medföra risk för att regeringen påverkar åklagar- myndigheterna att underlåta att beivra vissa brott. Strafflagberedningen på- pekade, att det sedan lång tid tillbaka är praxis i Sverige att regeringsmakten inte i konkreta fall blandar sig i åklagarmyndighetens verksamhet men be- redningen uttalade, att förhållandena i en framtid kunde bli annorlunda. Vidare — framhöll strafflagberedningen — har det sagts, att åklagarmyn- digheterna inte har sådana kvalifikationer att man kan överlåta prövningen av frågan, om omständigheterna är sådana att åtal kan underlåtas, i åkla- garmyndigheternas hand. Farhågor har uttalats för att åklagarmyndigheterna i sitt handlande skall kunna låta sig ledas av sociala synpunkter, personliga hänsyn, känslomässiga betraktelsegrunder och överhuvud av synpunkter som inte överensstämmer med straffrättsskipningens syfte.

Mot den sistnämnda invändningen anförde strafflagberedningen, att åkla- garen även vid en absolut åtalsplikt har att verkställa en prövning som ofta är av skönsmässig natur, där det i sista hand är hans omdöme som är avgörande. Som exempel nämndes bedömningen av frågan om subjektivt rekvisit föreligger och om det föreligger kausalitet mellan gärningen och den brottsliga effekten. Ställningstagande till frågan om bevisningen är till- räcklig för att man skall kunna räkna med en fällande dom är också inte sällan en omdömesfråga.

Strafflagberedningen pekade på det obestridliga faktum att i alla de rätts- system, där den absoluta åtalsplikten gäller, åklagaren för att undvika de stötande resultat, som ett strikt tillämpande av principen kan föra med sig, någon gång måste skärpa kravet på det subjektiva rekvisitet, kausaliteten och bevisningen. Den nu nämnda av åklagaren företagna pressningen i fråga om de objektiva och subjektiva rekvisiten och kravet på bevisning utgör enligt strafflagberedningen i själva verket vid sidan av den benådningsrätt som allmänt tillkommer regeringsmakten de enda botemedel som står till buds mot orimliga konsekvenser av den absoluta åtalsplikten. Båda dessa utvägar är otillfredsställande, den förra därför att den innebär att man handlar mot lagen och den andra därför att den väl kan avvärja att ett inte önskvärt straff verkställs men inte hindrar den lagföring och dom som det ofta är lika angeläget att undvika.

Strafflagberedningen behandlade vidare frågan, om tillräckliga garantier till skydd mot ett obehörigt utövande av en ifrågasatt allmän rätt för åkla- garen att underlåta åtal redan kan anses föreligga eller möjligen kan skapas. Beredningen fann därvid, att målsägandens subsidiära åtalsrätt utgör en inte oväsentlig garanti, och anförde att den omständigheten att Sverige i motsats t. ex. till Danmark har subsidiär åtalsrätt för målsäganden borde minska betänkligheterna mot att införa relativ åtalsplikt. En annan garanti ligger i den kontrollmyndighet som utövas av justitieombudsmannainsti- tutionen och justitiekanslersämbetet. Beredningen erinrade också om den värdefulla övervakningsroll som utövas av den fria pressen.

Mot bakgrunden av de anförda synpunkterna föreslog strafflagberedning- en, att föreskrifterna om åtalsbegränsningar skulle tas in i en bestämmelse

av allmän karaktär. Åtalseftergift borde enligt strafflagberedningen kunna meddelas under förutsättning att åtal för brottet varken påkallades av in- dividual- eller allmänpreventiva hänsyn. De gemensamma förutsättningarna för att åtalseftergift skulle kunna beviljas angavs på så sätt att allmänt åtal fick efterges, om det befanns uppenbart att åtal/ör begånget brott inte krävdes vare sig/ör att avhålla gärningsmannen/rån vidare brottslighet eller med hänsyn till den allmänna laglydnaden. Alltefter brottslighetens att skulle det sedan ankomma på distriktsåklagare, statsåklagare eller riksåklagaren att meddela beslut om åtalsunderlåtelse. Distriktsåklagare skulle sålunda få meddela be- slut om åtalsunderlåtelse om svårare straff än böter inte kunde följa på brottet, statsåklagare om det eljest var uppenbart att i händelse av åtal strängare straff än böter ej skulle ådömas och riksåklagaren i annat fall.

Den allmänna bestämmelsen om åtalseftergift skulle enligt strafflagbe- redningen tas in i en särskild paragrafi 5 kap. strafflagen. Bestämmelserna om åtalseftergift vid sammanträffande av brott föreslogs intagna i en följande paragrafi samma kapitel. I denna angavs som förutsättning — i stället för nu gällande "att brottet i jämförelse med det andra brottet är med hänsyn till påföljden utan nämnvärd betydelse" den uppmjukade regleringen "att åklagaren finner ytterligare åtgärd mot gärningsmannen utöver påföljden för det åtalade brottet icke erforderlig”. I en tredje paragraf skulle vissa bestämmelser som var gemensamma för de föregående två paragraferna tas in.

Flertalet remissinstanser anslöt sig i princip till förslaget. (Angående re- missbehandlingen, se SOU 1953:17 s. 112.) Från flera håll framhölls dock vikten av att bestämmelsen tillämpades restriktivt. Vissa farhågor uttalades mot förslagets genomförande främst under åberopande av allmänpreventiva hänsyn. Straffhotet fick inte minskas. Vidare restes vissa principiella in- vändningar mot att åklagaren skulle erhålla en prövningsrätt som kunde komma att medföra att principen om allas likhet inför lagen åsidosattes. Det praktiska behovet av bestämmelser om utvidgad rätt att meddela åtalseftergift ifrågasattes i flera yttranden. Man ansåg att det i de situationer som upp- kommer var tillräckligt med bestämmelser om rätt för domstol att efterge påföljd. Genom en prövning av domstol erhölls bättre garantier för ob- jektivitet och säkerhet vid avgörandet, bl. a. därigenom att utredningen kun- de bli fullständigare.

I fråga om formuleringen av den allmänna bestämmelsen om åtalseftergift ifrågasattes. om det var riktigt att förutsättningarna för åtalseftergift var lika för alla fall. Detta medförde att det även beträffande bagatellförseelser kräv- des att det var uppenbart att åtal inte behövdes för att avhålla gärnings- mannen från vidare brottslighet. Vidare framhölls att målsägandens inställ- ning var av betydelse vid bedömande huruvida åtalseftergift skulle komma tillstånd och att detta inte framgick tydligt av den föreslagna formuleringen.

4.2.3. Strajflagberedningen 1953 och 1956

I 1953 års betänkande (SOU 1953:17) vidhöll strafflagberedningen inte det tidigare förslaget att flytta bestämmelserna om åtalseftergift till strafflagen. I stället hade 20 kap. 758 RB arbetats om.

Bestämmelserna i 20 kap. 7é 1 st. 1 och 2 p. RB om åtalseftergift vid

mindre förseelser resp. vid brottsflerhet skulle vara oförändrade.

Beträffande det ifrågasatta behovet av bestämmelser om utvidgad rätt till åtalseftergift i övrigt anförde strafflagberedningen, att beredningen delade uppfattningen att en bestämmelse om påföljdseftergift borde täcka de fall där det av någon anledning är angeläget att påföljd för brottslig gärning inte inträder. Emellertid kunde någon gång sådana omständigheter föreligga att det var önskvärt att undvika också själva domstolsbehandlingen för att bespara gärningsmannen det svåra psykiska lidande som kunde orsakas av en rättegång. Vidare kunde förhållandena ibland vara sådana att det med hänsyn till fallets beskaffenhet framstod som anstötligt att åtal väcktes. Åklagaren borde inte tvingas att väcka åtal i fall då en rättegång enligt en välgrundad allmän opinion skulle vara upprörande. Beredningen ansåg därför, att det borde finnas en allmän bestämmelse om rätt att meddela åtalseftergift. Denna bestämmelse borde dock bli tillämplig bara i undan- tagsfall. Bestämmelsen föreslogs intagen i 20 kap. 7_$ första stycket 3 RB.

För de fall som det var fråga om här, alltså sådana där svårare straff än böter kunde följa på gärningen, skärpte beredningen förutsättningarna i förhållande till 1948 års förslag för att framhäva tydligare att det rörde sig om undantagsfall. Allmänt åtal skulle i dessa fall få efterges om det fanns uppenbart att på/ölid/ör brottet inte var er/örder/igt vare sigjör att avhålla den misstänkte från vidare brottslighet eller med hänsyn till allmän laglydnad och det inte heller eljest var påkallat ur allmän synpunkt att åtal väcktes.

Genom tillägget i lagtexten skulle det framgå tydligare att hänsyn borde tas även till bl. a. målsägandens inställning. Beslutanderätten skulle i dessa fall ligga hos riksåklagaren. Någon begränsning med hänsyn till det begångna brottets svårhet skulle inte gälla. Inte heller skulle hänsyn tas till den miss- tänktes tidigare kriminalitet.

Genom den utformning beredningen gav bestämmelsen om åtalseftergift ansågs inte grundsatsen om åklagarens skyldighet att åtala för brott under allmänt åtal satt ur kraft. Den befogenhet som tillagts riksåklagaren att någon gång besluta att åtal inte skulle äga rum innebar endast en mo- difikation för att undvika stötande resultat av tillämpningen av principen om absolut åtalsplikt.

De särskilda föreskrifter om åtalseftergift och åtalsprövning som förekom utanför RB lämnade beredningen orubbade i 1953 års förslag. Eftersom den centrala bestämmelsen gjordes så restriktiv, ansågs det angeläget att de fall där möjligheterna att meddela eftergift borde vara vidsträcktare reglerades särskilt.

1 yttrande över 1953 års betänkande tillstyrkte flertalet remissinstanser förslaget om införande av ett allmänt stadgande om rätt att meddela åtals- eftergift oberoende av brottets svårhet. Vissa remissinstanser anmälde dock tveksamhet inför förslaget. Därvid betonades liksom tidigare vikten av allas likhet inför lagen. De remissorgan som avstyrkte förslaget om en allmän bestämmelse om åtalseftergift framhöll, att domstolsprövningen in- nebar de bästa garantiernajör säkerhet och objektivitet.

Strafflagberedningen upptog i sitt slutbetänkande (SOU 1956:55) väsent- ligen samma åtalseftergiftsregler som i 1953 års betänkande. Ett tillägg gjor- des emellertid angående eftergift av åtal också i de fall då den misstänkte uppenbarligen begått brottet under inflytande av sinnessjukdom eller sin-

nesslöhet samt vård enligt den då gällande sinnessjuklagen kom till stånd utan lagföring och åtal ej heller var påkallat av särskilda skäl. Departements- behandlingen av strafflagberedningens förslag ledde till i huvudsak den reg- lering av åtalsunderlåtelseinstitutet som nu gäller. (Att vissa vidgningar har genomförts 1971 har framgått förut.) I sammanhanget kan erinras om att termen åtalseftergift utgick ur lagstiftningen vid 1964 års ändringar.

4.2.4. Den särskilda åtalsprövningens behandling vid BrB.'S til/komst

Såsom förut har nämnts (3.1) innebär förekommande föreskrifter om särskild åtalsprövning i realiteten att man i lagstiftningen punktvis har låtit relativ åtalsplikt vinna insteg. Föreskrifter av denna art finns dels i vissa författ- ningar på vårdlagstiftningens område, dels beträffande vissa särskilda brotts- typer (3.3.5).

Mot bakgrunden av det sagda är det av intresse att notera att i straff- rättskommitte'ns slutbetänkande (SOU 1953:14) föreslogs särskild åtalspröv- ning för ett betydligt större antal brott än vad som kom att genomföras i BrB. Orsaken till att institutet kom till så begränsad användning i BrB var den kritik som under remissbehandlingen riktades mot förslaget. Kri- tiken var av väsentligen samma innebörd som den som anfördes mot straff- lagberedningens förslag 1948. Framför allt åberopades att den föreslagna ordningen kunde sätta principen om allas likhet inför lagen och därmed rättsväsendets objektivitet i fara.

Departementschefen motiverade det jämförelsevis begränsade utrymmet för särskild åtalsprövning i ett längre, av riksdagen godtaget uttalande (re- ferat därav se bil. 1 avsnitt ]; jfr BrB I 5. 123 eller prop. 1962 del C s. 149).

4.2.5. Framförda synpunkter beträffande utredningsbesparingar vid relativ åtalsplikt

Enligt vad som anförts bl. a. i 4.2.4 innebär ordningen med särskild åtals- prövning i realiteten att vi på begränsade områden har relativ åtalsplikt. I skilda sammanhang har betonats att bestämmelserna om särskild åtals- prövning har den fördelen att skuldfrågan iprincip inte behöver vara klarlagd för att beslut, innebärande ej åtal, skall kunna meddelas enligt sådan be- stämmelse. Mot detta står att åtalsunderlåtelse grundad på bestämmelse som utgör undantag från absolut åtalsplikt enligt gällande rätt anses få med- delas endast om den misstänktes skuld är klarlagd; beträffande visst undan— tag vid seriebrottslighet återkommer kommitten.

Utredningsbehoven skulle alltså iprincip kunna bli avsevärt mindre i ett system med relativ åtalsplikt. I praktiken visar dock erfarenheterna av våra bestämmelser om särskild åtalsprövning att det även vid brott, som där avses, tämligen ofta behövs närmare utredning såväl om gärningen som om den misstänktes person.

En del belysande uttalanden om gällande rätts innebörd i nu berört ämne finns redovisade i SOU 1967:59 (s. 224—231,5ärskilt s. 227—228), vartill kom- mitten vill hänvisa.

4.2.6. Översikt över argumenten _för relativ och för absolut åtalsplikt

Argumenten i rubricerat hänseende kan, väsentligen med ledning av den nyss redovisade diskussionen i vissa lagstiftningsärenden, översiktligt åter- ges på följande sätt.

Som exempel på situationer där enligt diskussionen relativ åtalsplikt har ansetts önskvärd har angetts

att den misstänkte är i sådan ålder eller sinnesbeskaffenhet eller sådant hälsotillstånd att åtal ter sig stötande och onödigt,

att den misstänktes tidigare vandel är sådan att åtal kan undvaras, att en längre tid förflutit från brottets begående och att den misstänkte under denna tid fört en oförvitlig vandel,

att den misstänkte på grund av sin beroendeställning till annan har kommit att delta i brottet,

att brottet föranletts av annans grovt kränkande beteende, att straffet på grund av förhållandena i det särskilda fallet skulle ha blivit för strängt,

att brottet haft andra allvarligare följder för gärningsmannen än straffet, att målsäganden, om åtal sker, kan åsamkas obehag och lidande, t. ex. vid vissa sedlighetsbrott och utpressning,

att målsäganden gottgjorts den skada som vållats genom brottet och för- klarat att han inte önskar att den misstänkte straffas,

att värderingen av det straffbara förhållandet förändrats hos den allmänna opinionen,

att kostnaderna för en rättegång inte står i rimligt förhållande till sakens betydelse.

En viktig fördel med relativ åtalsplikt får vidare anses vara de möjligheter till begränsningar i utredningsinsatser som det systemet kan erbjuda enligt vad som berörts under 4.2.5. (1 vad mån jämförbara resursbesparingar kan tänkas uppnådda i ett system med absolut åtalsplikt som grundregel, har kommittén anledning att senare återkomma till.)

Bakom argumenten för relativ åtalsplikt ligger önskemål att åklagaren skulle få en allmän möjlighet att underlåta åtal i vissa undantagssituationer, där lagföring, dom och undergående av påföljd kan te sig stötande för rätts- medvetandet eller som meningslös med hänsyn till det syfte som straffet har enligt modern uppfattning, nämligen att motverka framtida brottslighet hos lagöverträdaren själv och hos andra. Omständigheter av ganska vä— sensskild natur kan vara av betydelse. I allmänhet är det fråga om för- mildrande omständigheter av subjektiv eller objektiv beskaffenhet. I regel föreligger dessa omständigheter redan vid brottets begående men någon gång kan det bli aktuellt att beakta även förhållande som har inträffat senare. Ibland är det rent humanitära skäl som anses motivera åtalsbegränsning. I dessa fall kan man ofta utgå ifrån att nåd hade kunnat komma i fråga. om åtal och fällande dom hade kommit till stånd. Men det kan också vara omständigheter som inte hänför sig till gärningsmannen själv utan till måls- äganden. Det kan vidare vara samhälleliga synpunkter av olika slag, t. ex. när åtalsunderlåtelse föranleds av samhällets intresse att kunna bekämpa utpressningsbrott effektivare. Ofta föreligger det samtidigt flera omständig- heter som sammanställda med varandra ger fallet dess särställning.

1 Det bör erinras om att synpunkterna av den in- nebörden väsentligen är mer än ett kvartssekel gamla.

De väsentligaste argumenten för absolut åtalsplikt — och därmed givetvis mot relativ åtalsplikt har under den tidigare diskussionen varit följande.

]) Principen om allas likhet inför lagen skulle sättas i fara, om möjlighet öppnades till ett skönsmässigt avgörande av åtalsfrågan.

2) Risk för att tilltron till rättsvårdens objektivitet och opartiskhet skulle minskas.

3) Risk för att allmänpreventionen skulle försvagas, om en generell möj- lighet till åtalsunderlåtelse infördes.

4) Tveksamhet om åklagarmyndigheterna är tillräckligt kvalificeradeI att handha de synnerligen allvarliga och krävande uppgifter som skulle läggas på dem om relativ åtalsplikt infördes. Åklagarna skulle t.ex. kunna låta sig ledas av hänsyn till social ställning, personliga hänsyn, känslomässiga betraktelsegrunder och överhuvud synpunkter som inte överensstämmer med straffrättsskipningens syfte.

5) Risk för en ojämn tillämpning. 6) Tveksamhet om åklagarmyndigheten intar en i förhållande till rege- ringsmakten fullt oberoende ställning. Detta skulle kunna tänkas medföra problem i politiskt upprörda tider.

5. Kommitténs överväganden och förslag i fråga om åtalspliktens utformning

5.1. Synpunkter kring direktiven

5.1.1. De huvudsakliga målen enligt direktiven

Av direktiven framgår tre huvudområden för reformarbetet. Ett är väsent- ligen kriminalpolitiskt präglat med vissa vårdrättsliga inslag, ett är process- ekonomiskt präglat och ett har drag av såväl kriminalpolitiska som pro- cessekonomiska tankegångar. Enligt sakens natur föreligger inte några skarpa skiljelinjer mellan dessa områden.

Beträffande de företrädesvis kriminalpolitiskt präglade målsättningarna i direktiven kan erinras framför allt om följande. Det fästs uppmärksamhet vid särskilda kategorier av fall,där olika vård- och behandlingsformer utanför kriminalvårdens ram förekommer. och kommittén anmodas att undersöka om lagföring i sådana fall kan undvikas i större omfattning än som nu är möjligt. Särskilt nämns därvid unga lagöverträdare. de som begår brott under inflytande av alkohol— eller narkotikamissbruk samt de psykiskt sjuka och därmed jämställda. Beträffande sådana grupper erinras bl. a. om fö- rekommande strävanden att utnyttja möjligheter till vård och behandling i öppna former och i ökad utsträckning utan tvångsåtgärder. En ytterligare kategori som framhålls avser sådana fall där brottet med fog kan antas vara en engångsföreteelse och prognosen för lagöverträdaren är god.

På såväl kriminalpolitiska som processekonomiska grunder ifrågasätts i direktiven vidare, om inte sådan mindre allvarlig brottslighet som avses i 20 kap. 7,8 1 st. 1 p. RB kan lämnas utan åtal i större utsträckning än som nu är möjligt.] Samma inställning kommer till uttryck beträffande se- riebrottslighet (samma stycke p.2).

Av främst processekonomiska skäl tas vidare upp önskvärdheten att på förundersökningsstadiet kunna införa begränsningar av utredningsarbetet. Särskilt åsyftas därvid att förundersökning skall kunna avvaras beträffande flera fall än som nu anses möjligt.

Kommittén vill för sin del anföra följande beträffande de nu angivna principiella riktlinjerna för ett reformarbete på förevarande område. I fråga om de företrädesvis kriminalpolitiskt präglade utredningsfrågorna vill kom— mittén ansluta sig till den grundsyn som redovisas i direktiven. Det kan erinras om att den sålunda redovisade grundsynen stämmer överens med

1 Sedan direktiven gavs. har genomförts en viss vidgning av bestämmel- sens räckvidd: se härom Bil. 2.

vissa huvudtankar i socialutredningens principbetänkande (SOU 1974:39), vilket åtalsrättskommitten i det väsentliga funnit sig kunna tillstyrka i sitt remissyttrande. Vad särskilt angår fall, där vård-, behandlings- eller stöd- åtgärder kommer till stånd oberoende av lagföring, bör man kunna gå vä- sentligt längre än gällande rätt medger i fråga om åtalsbegränsningar. Om det utanför rättegångsförfarandets ram kommer till stånd åtgärder som är ägnade att leda till social återanpassning av vederbörande lagöverträdare, kan med fog hävdas att lagföring kan avvaras i åtskilliga fall. Främst gäller det när lagföringens resultat skulle bli en dom som går ut på att beträffande den tilltalade skall vidtagas åtgärder vilka är av väsentligen samma slag eller åtminstone i stort jämförbara med dem som kan komma till stånd utan rättegång. Det kan erinras om att 1964 års lag för de unga lagöver- trädarnas vidkommande har grundats på ett synsätt av nu antydd art i och med att enligt lagen åtal kan underlåtas när vissa vård-, behandlings- eller stödåtgärder kommer till stånd.

Kommittén återkommer senare till att även andra slag av för den miss— tänkte kännbara ingripanden kan utgöra skäl mot åtal. Härvid åsyftas in- gripanden av annat slag än sådana som företas i resocialiserande syfte (t. ex. avskedanden i anledning av brott i anställning eller ålägganden för utlänning att lämna landet).

För möjligheterna att låta åtgärder och ingripanden av nu angivna slag träda i stället för åtal måste gälla vissa gränser. Av betydelse blir därvid särskilt dels brottets art och grovhet dels spörsmålet huruvida ifrågakommen åtgärd framstår inte endast som ändamålsenlig utan också som tillräcklig från skilda synpunkter. Även om man anser det eftersträvansvärt att ge de resocialiserande åtgärderna ökat utrymme på de straffrättsliga påföljder- nas bekostnad, kan man inte helt lämna åsido det straffrättsliga proportio- nalitetstänkandet. Kommittén återkommer till detta spörsmål i det följande.

En annan kategori mål, varå kan anläggas synpunkter liknande dem som hittills har anförts. gäller de mål som i händelse av lagföring leder till vill- korlig dom. 1 direktiven nämns sålunda att vidgade möjligheter till åtals- begränsningar bör övervägas bl. a. beträffande fall där brottet med fog kan antas vara en engångsföreteelse och prognosen för lagöverträdaren är god. I dylika fall kan i huvudsak uppnås samma straffrättsliga läge beträffande lagöverträdaren, vare sig han lagförs och då får villkorlig dom eller om åtal underlåts. lsistnämnt hänseende är att framhålla. att ett system med vidgade möjligheter till åtalsbegränsning inte. hur det än konstrueras, kan vara utan möjlighet för åklagare att återkalla ett beslut om att ej åtala (jfr f.n. 20 kap. H" 351. RB). En dylik återkallelsemöjlighet kan enligt sakens natur få sin betydelse främst om lagöverträdaren begår nytt brott. I princip upp- kommer sålunda samma effekt som vid villkorlig dom, nämligen ett visst tryck på den berörde att avhålla sig från ytterligare brott.

Vad härefter angår det reformområde. där både kriminalpolitiska och pro- cessekonomiska synpunkter gör sig gällande i ungefär samma mån. vill kommitten anföra följande Kommittén delar den i direktiven redovisade inställningen att betydligt större möjligheter till åtalsbegränsningar med för-

del kan införas både i fråga om bötesbrottslighetl och beträffande serie- brottslighet. Beträffande seriebrottsligheten möter, såsom kommer att fram- gå i det följande, inte några större svårigheter att skapa ökade möjligheter att begränsa ett åtal till ett antal typfall inom brottsserien. Beträffande bö- tesbrottsligheten är det lätt att säga att åtalsbegränsningar bör gälla i större utsträckning än nu, eftersom den nuvarande tillämpningen av 20 kap. 7å ] st, 1 p. RB är tämligen restriktiv. Hur långt man skall gå när det gäller att avstå från åtal för bötesbrott är emellertid en vansklig fråga. I den mån man vill avvara beivran av ett stort antal bötesbrott och i all synnerhet om man därvid vill låta begränsningar bli gällande beträffande en del sär- skilda brottstyper uppkommer nämligen frågan om den rätta vägen att uppnå detta mål är att vidga möjligheterna till åtalsbegränsningar eller att genom- föra avkriminalisering på straffrättslig väg. Kommittén kommer att diskutera hithörande frågor i ett särskilt avsnitt (5.4) och inskränker sig därför i nu förevarande sammanhang till att allmänt ansluta sig till det i direktiven angivna målet att bötesbrottslighet skall kunna lämnas utan åtal i större omfattning än som nu förekommer.

Vad härefter angår den i direktiven betonade önskvärdheten att kunna begränsa förundersökningsinsatserna vill kommittén för sin del framhålla, att här möter en utomordentligt viktig fråga från resursbesparingssynpunkt. De rationaliseringsvinster som i och för sig kan uppnås på detta område är väsentligt större än de som kan uppnås genom nya möjligheter i fråga om åtalsbegränsning. När det gäller frågan hur långt man bör gå i för- undersökningsbegränsande syfte ställs man emellertid inför samma problem som nyss berördes i fråga om åtalsunderlåtelse för bötesbrottslighet. Ytter- ligare allmänna synpunkter i förundersökningsfrågan bör därför anstå till dess kommittén har diskuterat de nyssnämnda frågorna om avkriminali- sering och närliggande spörsmål.

I enlighet med det anförda har kommittén funnit. att den kan ansluta sig till de i direktiven angivna allmänna målen för utredningsarbetet såvitt angår de kriminalpolitiska och processekonomiska spörsmålen.

5.1.2. Kan direktivens mål realiseras i ett system som grundas på absolut åta/splikt?

I direktiven anges att utredningsarbetet kan komma att leda till att principen om absolut åtalsplikt bör överges och helt eller delvis ersättas med principen om relativ åtaISplikt. Uttalandet görs mot bakgrunden av de tidigare i di- rektiven uppdragna riktlinjerna för önskvärda reformer, vilka riktlinjer i huvudsak återgivits i avsnitt 5.1.1.

Kommittén anser, att den väckta frågan om åtalspliktens utformning kan

* Med termen bötesbrottslighet åsyftar kommittén fall. i vilka enligt nuvarande rätts- tillämpning annan påföljd än böter inte kommer under övervägande i de enskilda fallen. Att själva straffskalan kan innehålla även fängelse utesluter alltså inte att brott hänförs till bötesbrottsligheten. när nämligen omständigheterna är sådana att det inte ifrågakommer att tillämpa straffskalans övre del. Det kan erinras om att detta synsätt har legat till grund vid utformningen av nuvarande regleringar i 20 kap. 7; 1 st. I och 48 kap. 43% 2 st. RB.

tas upp till viss diskussion från mera allmänna synpunkter och utan att skilda kategorier fall behöver behandlas mera detaljerat. Granskningen kon- centreras därvid till den absoluta åtalspliktens möjligheter. 1 vad mån relativ åtalsplikt kan göra att de uppställda målen nås lättare eller effektivare är ett spörsmål som kommer att belysas i de kommande avsnitten.

Först finns anledning att erinra om vad som i avsnitt 3.l uttalades om att det praktiska resultatet av absolut och av relativ åtalsplikt kan bli vä- sentligen likartat. nämligen om den absoluta åtalsplikten förenas med vitt- gående undantag resp. den relativa åtalsplikten görs normbunden genom närmare angivna rekvisit för eller mot åtal. En grundläggande skillnad mellan en reglering av den ena och av den andra utformningen kvarstår dock: vid absolut åtalsplikt får anses gälla en presumtion för åtal, medan vid den relativa åtalsplikten det inte kan sägas råda någon presumtion vare sig för eller mot åtal och åklagaren har därför större frihet vid sin prövning enligt det sistnämnda systemet.

För svensk rätts vidkommande är läget det att från den i princip rådande absoluta åtalsplikten gäller ganska vida undantag. Fråga är då om dessa kan vidgas ytterligare på ett principiellt och lagtekniskt godtagbart sätt. En sak för sig är att man därmed kan komma fram till ett åtalssystem som har så vida undantag att det kan råda tvekan om det, sakligt sett, är förtjänt av att karakteriseras som ett system med absolut åtalsplikt.l Oavsett detta är det betydelsefullt om man ger den formellt grundläggande regeln om åtalsplikten en utformning som anknytertill absolut eller till relativ åtalsplikt. Kommittén vill erinra om vad som nyss sades beträffande presumtionen för åtal resp. avsaknaden av presumtion för eller mot åtal. Kommittén har anledning att i det följande i flera sammanhang återkomma till denna ka- rakteristiska skillnad och till dess betydelse i tillämpningen.

] den nuvarande ordningen är de centrala bestämmelserna om åtalsun- derlåtelse i 20 kap. 7; 1 st. RB2 väsentligen av den sakliga innebörden att åklagaren har fått vissa befogenheter att antecipera den utgång han för- utser skulle följa om åtal väcktes:

förutser han böter i händelse av lagföring, får han enligt p. 1 under närmare angivna förutsättningar underlåta åtal,

förutser han vid brottsflerhet att visst eller vissa brott som kommer i fråga för åtalsunderlåtelse skulle vara utan nämnvärd betydelse i påföljds- hänseende — därför att andra brott kommer att vara eller redan har varit

' Var man. terminologiskt sett. skall dra skiljelinjen mellan absolut och relativ åtals- plikt är något oklart. Kommittén har för sin del funnit att proberstenen bör anses vara hur den formella grundregeln i åtalssystemet är utformad: stadgar den principiell plikt till åtal anses absolut åtalsplikt föreligga. även om vidsträckta undantag gäller. Lägger man inte ett sådant formellt betraktelsesätt till grund. kan det bli en ren smaksak. om man vill beteckna ett lands åtalspliktsreglering som absolut eller relativ. Man får nämligen ingen given hållpunkt för hur vida eller hur allmänt hållna undan— tagen från en huvudregel om åtalsplikt skall behöva göras för att regleringen skall anses övergå från absolut till relativ åtalsplikt. (Det skall dock inte förnekas att det. sak/ig! sen, är oegentligt att tala om absolut åtalsplikt, om det visserligen ligger en regel om plikt till åtal i botten men därtill fogas en så långtgående undantagsbe- stämmelse att den i realiteten ger åklagaren befogenhet att diskretionärt bestämma att åtal ej skall äga rum; jfr strafflagberedningens förslag 1948.) 2 ] st. 3 p. — s. k. RÅ—fall — har litet tillämpningsområde och förbigås därför i detta sammanhang.

under rättens bedömning — får han enligt p. 2 underlåta åtal.

förutser han överlämnande till sluten psykiatrisk vård eller vård i övrigt enligt 31 kap. 35 BrB får åtal under given förutsättning underlåtas enligt 4 p.

För att tillgodose de kriminalpolitiskt betonade önskemålen i direktiven kan man tänka sig att bygga vidare på samma grundmönster som det nu gällande och föreskriva ytterligare grunder för åtalsunderlåtelse. Dessa skulle då avse fall där åklagaren dels förutser att en lagföring skulle leda till ådöman- de av en i BrB stadgad påföljd som formellt eller sakligt innebär att vård eller behandlingsåtgärd av det ena eller andra slaget kommer till stånd, dels kan konstatera att helt eller i stort likartade och likvärdiga åtgärder kommer till stånd utan lagföring eller att eljest samma läge, som en lagföring skulle leda till, inträder utan att åtal sker (t. ex. att villkorlig dom är att påräkna). De sist angivna synpunkterna leder in på frågan vilket vård- och behandlingsregister som BrB erbjuder och vilket sålunda åklagaren i sin bedömning skulle ställa upp till jämförelse, när han prövar om utompro— cessuella, främst socialvårdsmässiga åtgärder är i huvudsak lika ändamåls enliga (eller ibland mer ändamålsenliga) som reaktionsform i anledning av lagöverträdelsen.

Härom är att översiktligt anföra följande. När brottmål genom åtal kommer under domstols prövning och domstolen finner brott vara begånget, har den att bestämma påföljd på grundval av straffskalan och inom ramen för den uppsättning av påföljder som räknas upp i 1 kap. 3 & BrB. Därvid gäller som grundregel enligt 1 kap. 7å BrB att rätten vid val av påföljd skall. med iakttagande av vad som krävs för att upprätthålla allmän laglydnad. fästa särskilt avseende vid att påföljden skall vara ägnad att främja den dömdes anpassning i samhället. l uppsättningen av påföljder ingår, jämte de allmänna straffen och de särskilda behandlingsformerna inom öppen och sluten kriminalvård, även överlämnande till särskild vård enligt 31 kap. BrB. Fråga är därvid om vissa vårdformer, som faller inom socialrättens område, och närmare bestämt gäller det överlämnande till vård enligt bar- navårdslagen, vård enligt lagen om nykterhetsvård, vård enligt lagstiftningen om sluten psykiatrisk vård och om vård i specialsjukhus för psykiskt ut- vecklingsstörda samt slutligen öppen psykiatrisk vård. För sådana fall då inom socialvårdens ram eller på annat sätt kommer till stånd resocialise- ringsåtgärder av annat slag än de i 31 kap. angivna eller i varje fall mindre ingripande åtgärder än som där förutsätts, och sådana åtgärder av annat slag framstår som de mest ändamålsenliga, saknar BrB bestämmelser som uttryckligen medger att påföljden skulle vara överlämnande till dylik vård. Emellertid ger reglerna om skyddstillsyn och om villkorlig dom möjlighet för domstolarna att beakta att sådana resocialiserande åtgärder kommit eller kommer till stånd; genom föreskrifter i samband med skyddstillsyn kan de också i viss mån söka säkerställa att åtgärder av angivet slag äger rum.

I fråga om domstolarnas bedömningsram vid påföljdsvalet kan också erin— ras om deras i 33 kap. 4å BrB inskrivna befogenheter att under särskilda förutsättningar gå under en straffskalas minimum och undantagsvis t. o. m. efterge påföljd helt. Vidare bör erinras om deras möjligheter att enligt 34 kap. BrB vid ny lagföring beakta pågående åtgärder inom kriminalvårdens ram, varvid särskilt må nämnas möjligheten att förordna att tidigare ådömd

påföljd skall avse även det nya eller nyupptäckta brottet. Regleringen i 34 kap. BrB är i och för sig inte tillämplig, när det tidigare brottmålet lett till påföljden att den tilltalade överlämnats till särskild vård. Praktiskt har detta inte någon egentlig betydelse, eftersom domstolen är oförhindrad att även i det nya målet meddela ett förordnande om sådan vård.

För att härefter återknyta till vad som anfördes före översikten av Brst påföljdsregister bör beaktas, att det i många fall är möjligt att utan lagföring och dom åstadkomma resocialiseringsåtgärder av i stort samma natur och samma värde som man kan tillskriva de av Brst påföljdsformer som ej innefattar frihetsberövande på straffrättslig grund. De påföljder som åsyftas är sålunda överlämnande till särskild vård, skyddstillsyn och villkorlig dom. Närmare synpunkter kommer i det följande att anföras i frågan vilka re- socialiseringsåtgärder som på antytt sätt kan tänkas godtagbart ersätta straff- rättsliga påföljdsformer av icke frihetsberövande natur.

De nu redovisade, låt vara tämligen allmänt hållna synpunkterna ger enligt kommitténs mening belägg för att direktivens mål i vad de avser utpräglat kriminalpolitiska syften kan uppnås även med ett system med absolut åtalsplikt som grundregel. Oavsett hur den närmare regleringen av en åtalsunderlåtelsegrund i nu behandlat hänseende skulle utformas, skulle dess sakliga innebörd vara att om åklagaren förutser att en lagföring skulle leda till överlämnande till särskild vård eller till skyddstillsyn men ända- målsenlig åtgärd kommer till stånd utan lagföring han skulle vara berättigad att besluta om åtalsunderlåtelse.

På väsentligen samma sätt kan man lösa frågan om åtalsunderlåtelse för sådana fall som också nämnts i direktiven och som avser att brottet antages utgöra en engångsföreteelse och gärningsmannens prognos anses god. För- utser åklagaren att i händelse av lagföring den misstänkte skulle komma att ådömas villkorlig dom. skulle åklagaren sålunda kunna ges rätt att med- dela åtalsunderlåtelse.

I fråga om önskemålet att åtalsbegränsningar i större utsträckning skall kunna ske vid seriebrottslighet är det uppenbart att man kan gå vidare på den väg som redan är utstakad enligt 20 kap. 7é 1 st. 2 p. RB. Fråga är härvid endast om att ändra de nu gällande förutsättningarna för åtals— underlåtelse, så att nu förekommande restriktivitet i tillämpningen inte be- höver bestå.

Beträffande önskemålet att få till stånd en mer frekvent åtalsbegränsning beträffande bötesbrottslighet har kommittén redan nämnt att spörsmålet hur långt man bör gå i detta avseende kräver särskilda överväganden, vilka kommer att redovisas i senare avsnitt. Oberoende härav kan redan i nu förevarande sammanhang konstateras, att det låter sig göras att mjuka upp bestämmelsen i 20 kap. 75 1 st. 1 p. RB på sådant sätt att väsentligt större utrymme ges för åtalsunderlåtelse vid "godartad" bötesbrottslighet.

Vad slutligen angår en tilltänkt reform, innebärande att förundersökning skall kunna undvikas i större omfattning än för närvarande. bör en ut- gångspunkt vara att en principiellt gällande absolut åtalsplikt om sådan behålles bör vara förenad med en huvudregel om absolut förundersök- ningsplikt principiellt sett. Några principiella eller praktiska hinder föreligger inte att förena en huvudregel om absolut förundersökningsplikt med vitt- gående undantag. Det närmast till hands liggande tekniska greppet vid ut-

formningen av sådana undantagsregler är att anknyta till åtalsunderlåtel- segrunderna. Med andra ord skulle öppnas möjlighet för undersöknings- ledare att om han före förundersökningens inledande eller under dess be- drivande finner sig kunna antaga att sedan förundersökningen fullföljts åtals- underlåtelse kommer att meddelas, han blir berättigad att underlåta för- undersökning eller i varje fall dess fortsättande. Ett förslag med denna inriktning har redan framförts i SOU 1967:59. Att detta förslag inte genom- fördes sammanhängde med att förslagets formella utformning inte ansågs hållbar i vissa hänseenden. Kommittén har emellertid funnit, att de formella frågorna på detta område kan ges en tillfredsställande lösning. På denna väg bör därför kunna uppnås ganska vittgående förundersökningsbegräns- ningar. Senare kommer att framgå, att parallellt med nu berörd lösning kan övervägas en kompletterande reglering med syfte att begränsa lagför— ingsinsatserna beträffande det lägsta skiktet av bötesbrottsligheten.

Av det anförda följer att ett realiserande av direktivens mål, vilka kom- mittén har anslutit sig till, inte gör det nödvändigt att överge principen om absolut åtalsplikt såsom formell grundregel inom åtalsrätten.

Avslutningsvis bör anmärkas, att när kommittén i detta avsnitt och i de följande avsnitten diskuterar frågor angående absolut och relativ åtalsplikt kommittén utgår från att i ett system med absolut åtaISplikt, förenad med vidsträckta möjligheter till åtalsunderlåtelse, i princip skall gälla att skuld- frågan är klarlagd i de fall där åtalsunderlåtelse ges. Att något krav på klarhet i skuldfrågan inte kan upprätthållas när det gäller förundersökningsbegräns- ningar ligger i sakens natur.

5.2. Synpunkter kring tidigare diskussioners argument för absolut och för relativ åtalsplikt

I det föregående (särskilt i 4.2.2 och 4.2.6) har redovisats de argument som i tidigare diskussioner har andragits för absolut och för relativ åtalsplikt. Det är att märka, att dessa diskussioner väsentligen har gällt en absolut åtalsplikt i snäv mening — med få eller inga undantag i jämförelse med en relativ åtalsplikt. I vad mån man i de sammanhangen har tänkt på en relativ åtalsplikt som är grundad på en regel om tämligen renodlad lämp- lighetsprövning eller på regler som anger åtminstone vissa normer för åkla- garens bedömning har i regel inte preciserats. Det är vidare att märka, att diskussionerna ligger några decennier eller mer tillbaka i tiden, varför en del av argumenten har förlorat något av sin bärkraft.

Med hänsyn till det anförda finns det anledning att fästa ganska begränsad vikt vid åtskilliga av de argument som har framhållits. Inte minst är att märka att när kommittén diskuterar huruvida absolut åtalsplikt bör gälla såsom grundregel det förutsätts att mycket vidsträckta undantag skall vara gällande. Huruvida en så utformad åtalsrättsreglering förtjänar, sakligt sett. att benämnas absolut åtalsplikt är som förut framhållits tveksamt. Avgörande i terminologiskt avseende har dock ansetts böra vara att grundregeln innebär en absolut åtalsplikt, varifrån sedan görs undantag. Mot en sådan upplägg- ning står som motpol den relativa åtalsplikten. Hur denna skall tänkas vara utformad är en öppen fråga. Man kan tänka sig flera varianter. alltifrån

en kort regel som lämnar åklagaren tämligen fria händer att göra en lämp- lighetsprövning, till en reglering som ganska detaljerat uppdrar åt åklagaren att med ledning av närmare angivna indikationer för respektive mot åtal göra en bedömning huruvida övervägande skäl talar för åtal eller ej.

Betraktar man de i 4.2.6 angivna exemplen på situationer där enligt tidigare diskussioner har ansetts önskvärt med relativ åtalsplikt och även de ar— gument som ligger bakom önskemål i sådan riktning, finner man att de angivna exemplen och synpunkterna i övrigt i väsentlig utsträckning har kunnat eller kan tillgodoses genom undantag från den absoluta åtalsplikten. Man möter alltså i dessa delar inte några väsentliga fördelar med relativ åtalsplikt. Den ojämförligt viktigaste fördelen med relativ åtalsplikt är emel— lertid det på s. 87 och även i avsnitt 4.2.5 nämnda förhållandet att med den relativa åtalsplikten följer möjligheter till begränsningar i utredningen. Sålunda anses i ett sådant system i princip ej gälla något krav på att det skall vara klarlagt att den misstänkte har begått det brott som är i fråga. Att. det icke desto mindre i en hel del fall blir nödvändigt att göra viss utredning visar dock erfarenheterna av våra bestämmelser om särskild åtals- prövning.

De i 4.2.6 nämnda argumenten för absolut åtalsplikt och därmed mot relativ åtalsplikt har inte full bärkraft beträffande ett sådant system som kommittén har tagit upp till diskussion, nämligen en ordning varigenom en principiellt gällande absolut åtalsplikt är förenad med mycket vidsträckta undantag. En sådan ordning kan inte fullt ut tillskrivas sådana fördelar som tidigare ansetts följa av den absoluta åtalsplikten i snäv mening. Ty vid tillämpning av långtgående undantagsregler uppkommer otvivel- aktigt vissa risker för sådan ojämnhet vid tillämpningen och andra när- liggande nackdelar som man ansett sig undgå genom att ha absolut åtals- plikt. Så till vida har dock de åberopade argumenten alltjämt viss bärkraft som sådana nackdelar som nyss nämndes givetvis blir mer markerade i ett system med renodlat relativ åtalsplikt. Särskilt är det en fördel om, såsom förut nämnts, en presumtion gäller för att åtal skall väckas när brott är begånget; detta är ägnat att ge en viss stadga i tillämpningen. I verkligt tveksamma fall följer därav att åklagaren lär väcka åtal. Vid relativ åtalsplikt däremot där någon presumtion inte råder vare sig i ena eller andra riktningen ställs åklagaren i dylika tveksamma fall inför ett vanskligt avvägningspro- blem.

Äldre synpunkter som gick ut på att åklagarkåren inte skulle ha tillräckliga kvalifikationer för att handha ett system med relativ åtalsplikt eller att de inte skulle inta en tillräckligt oberoende ställning i förhållande till rege- ringsmakten får numera anses ha förlorat sin giltighet. Åklagarkåren har numera helt andra kvalifikationer än vad fallet var vid den tid då de ifrå- gavarande uttalandena gjordes.

Vilken vikt man bör fästa vid de i dagens läge viktiga fördelarna med det ena eller det andra systemet återkommer kommittén till i det följande. Redan nu bör dock nämnas att den relativa åtalspliktens fördel att klarhet i skuldfrågan i princip inte behöver föreligga — inte behöver vara exklusivt förbehållen det systemet. Även i ett system som grundas på absolut åtalsplikt kan man nå samma handläggningsmässiga fördelar på jörundersökningssta- diet. Och det är detta som är det från resursbesparingssynpunkt viktigaste.

5.3. Utredningsmål och spörsmål i övrigt av huvudsakligen kriminalpolitisk art

5.3.1. Inledande synpunkter

Om man i enlighet med direktiven vill eftersträva att begränsa de straff- rättsliga ingripandena, möter vissa allmänna spörsmål. vilka är av betydelse dels för ställningstagandet hur långt man bör gå i det avseendet, dels för valet mellan absolut och relativ åtalsplikt. Dessa två spörsmål kommer att behandlas gemensamt i de närmaste avsnitten.

I detta avsnitt kommer bl. a. att anföras synpunkter rörande resocialiseringsåtgärder som faller utanför brottspåföljdernas område. Härvid åsyftas inte endast sådana åt- gärder som redan enligt gällande ordning under vissa förutsättningar kan träda i stället för brottspåföljd (främst sluten psykiatrisk vård samt vissa åtgärder enligt BvL och NvL). Även andra vård-, hjälp- och stödåtgärder åsyftas. vare sig de vidtas inom socialvårdens ram eller kommer till stånd på annat sätt genom förmedling av myn— digheter. institutioner eller enskilda. Också åtgärder av kriminalvårdens frivårdsorgan kommer i betraktande, när fråga är om möjligheterna att avstå från lagföring för senare brott än det som har lett till att nämnda organ inkopplats. Åtgärder som kan vidtagas inom frivårdens ram kommer inte att uppmärksammas särskilt i de närmast följande avsnitten. Vad som där sägs om resocialiseringsåtgärder av icke straffrättslig art äger dock i det väsentliga tillämpning även beträffande resociali- seringsåtgärder som initieras av frivårdsorganen. Närmare preciseringar och exem- plifieringar beträffande de åtgärder som kan komma i fråga såsom ersättning för brotts- påföljder kommer att göras senare i betänkandet. [ det närmast följande allmänna resonemanget brukas begreppet "resocialiseringsåtgärder" som om det vore ett givet begrepp, oavsett att läsaren först i senare avsnitt av betänkandet möter de preciseringar och exemplifieringar som ger begreppet dess konkreta innehåll.

Om direktivens mål skall kunna uppnås, krävs i viss mån ett nytänkande. För det första måste man mer än som skett hittills avlägsna sig från principen att brott skall följas av brottspåföljd. Man måste acceptera att sanktions- systemet får en vidare ram, varvid bl. a. resocialiseringsåtgärder utan straff- rättslig karaktär mer än nu kan komma till användning som samhällsreaktion i stället för brottspåföljd och då i främsta rummet resocialiseringsåtgärder på det socialrättsliga området.

När man tar ett sådant steg, måste enligt kommitténs mening en ut- gångspunkt vara att man får ”ta socialvården sådan den är”. Den skall, även när brott är för handen, kunna arbeta utifrån sina förutsättningar och med sina metoder. Principen bör vara att socialvårdsorgan får överta ansvaret för vederbörande klient. Således bör åklagaren inte tilläggas någon befo- genhet att styra vilka åtgärder som skall komma till stånd på det vårdrättsliga området. Inte heller bör de kriminellt belastade klienterna sättas i en annan situation än den som socialvårdens övriga klienter har. Några rättsliga tvångsmoment utöver dem som den socialrättsliga lagstiftningen erbjuder bör i princip inte komma i fråga, ty eljest kommer de kriminellt belastade i en särställning inom socialvårdsklientelet som inte är önskvärd från be- handlings- eller andra synpunkter.

Vissa ytterligare problem uppkommer om resocialiseringsåtgärder skall träda i stället för brottspåföljder. Kommittén diskuterar dessa under 5.3.2 och 5.3.3.

' Angående termen bö- tesbrottslighet. se s. 91 not 1.

För åklagarna uppkommer delvis nya frågor, om utrymme öppnas att låta resocialiseringsåtgärder ersätta lagföring och brottspåföljd. Vissa syn- punkter härpå kommer att anföras i det följande. En principiell utgångspunkt bör dock anges redan nu. En friare åtalsprövning bör inte ses som eller användas som instrument för att förskjuta den kriminalpolitiskt viktiga drän- sen mellan frihetsberövande påföljder och åtgärder av frivårdskaraktär Ön- skemål om en minskad användning av frihetsstraffen har under senare tid framförts i många sammanhang. En utveckling i den riktningen är dock en sak som ankommer på lagstiftaren eller som får åstadkommas genom förändringar i domstolarnas praxis. Den större handlingsfrihet, som direk— tiven åsyftar att åklagarna skall få vid bedömning av åtalsfrågor. bör när det gäller brott i nivåerna över bötesbrottsligheten utövas så, att väsentligen samma resultat uppnås som om lagföring hade ägt rum. Endast därigenom kan uppnås önskvärd konsekvens i rättsorganens åtgärder i anledning av brottslighet.

Beträffande bötesbrottslighetenI gör sig delvis andra synpunkter gällande. Även här krävs det ett visst nytänkande. Företrädesvis gör sig i det sam- manhanget processekonomiska synpunkter gällande, och flertalet av hit- hörande frågor kommer därför att behandlas först under 5.4. Redan nu bör emellertid fastslås att, om man skall nå sådana väsentliga resursbe- sparingar som direktiven efterlyser, regleringar måste sökas som radikalt skär bort en stor del av bagatellbrottsligheten från lagföringsområdet och även från förundersökningsområdet. Från kriminalpolitisk synpunkt måste därav följa farhågor för en ökning av antalet småförseelser. Något kri- minalpolitiskt motmedel, när bötesstraff ej skall tas i anspråk. lär inte stå att finna i vidare mån än att man får förlita sig på att lagöverträdarna — eller åtminstone en stor del av dem tar intryck av den varning som ligger i brottsupptäckt, polisutredning och åklagares beslut. Vissa möjligheter att söka förstärka denna varningseffekt kommer att beröras i det följande.

Från traditionella synpunkter är det onekligen svårt att godtaga att vad som är straffbelagt i lag inte leder till straff utan på sin höjd till sådan ”varning" som nyss berördes. Men man når inte de önskade be- sparingseffekterna, med mindre det traditionella synsättet får vika såvitt angår den lindrigaste brottsligheten. Den sedan länge förda avkriminali- seringsdebatten har avsatt jämförelsevis blygsamma resultat i praktiken. Den kan sägas vara karakteriserad av ungefär samma dilemma som möter den som av ekonomiskt tvingande skäl måste flytta från en större till en mindre lägenhet. Ett axiom är att en väsentlig del av ägodelarna därvid måste uppoffras. Men när utrensningen skall ske, befmnes snart sagt varje ägodel, betraktad för sig, vara omistlig.

5.3.2. Vikten av att resocialiseringsätgärderna sätts in snabbt och med effektivitet

Det är i och för sig en självklarhet att det är eftersträvansvärt att de icke straffrättsliga resocialiseringsåtgärderna för att bli betraktade som slag- kraftiga alternativ till straffrättsliga påföljder skall kunna sättas in snabbt och med effektivitet. Några närmare skäl i detta ämne lär alltså inte behöva utvecklas. Att kommittén likväl tar upp ämnet beror på att i anslutning

därtill finns anledning att anföra tre särskilda synpunkter.

I) Den första gäller resursfrågorna på det socialrättsliga vårdområdet. För att uppnå önskvärd snabbhet och effektivitet i resocialiseringsåtgärder, som skall kunna ersätta straffrättsliga ingripanden, behövs uppenbarligen utökade resurser på berört område. Kommittén ser sig dock inte föranlåten att när- mare gå in på detta spörsmål. eftersom organisatoriska frågor på det so- cialrättsliga området faller utanför utredningsuppdraget och i stället är under övervägande i socialutredningen. Spörsmålet är för övrigt ingalunda specifikt för de frågeställningar som det förevarande lagstiftningsärendet väcker. Re- sursförstärkningar för att öka effektiviteten i socialvårdsarbetet kan inte rimligen ges prioritet i avseende på kriminellt belastat klientel framför det klientel med vård- eller stödbehov som saknar sådan belastning. Ytterligare bör tilläggas, att resursfrågan i och för sig inte är av beskaffenhet att lägga hinder i vägen för sådana ändringar i lagstiftningen som direktiven framhåller såsom önskvärda. Att lagstiftningen ändras i angiven riktning kan väl anses befogat även med utgångspunkt från nuvarande kapacitet inom det soci- alrättsliga vårdområdet, vilken kapacitet ingalunda skall förringas. Men en sådan ny lagstiftnings praktiska tillämpning, frekvensmässigt sett. kommer ofrånkomligen att bli beroende av åklagarnas tilltro till effektiviteten av förekommande resocialiseringsåtgärder utanför straffrättens ram.1

2) Den andra synpunkten i förevarande sammanhang gäller en hand- läggningsmässigt betonad men ändå viktig fråga. En utökad användning av icke straffrättsliga resocialiseringsåtgärder i anledning av brott förutsätter med nödvändighet ett utökat och smidigt informationsutbyte mellan åkla- gar- och polismyndighet, å ena. samt socialvårdsorgan, å andra sidan. Kom- mittén har anledning att i det följande i fiera sammanhang återkomma till den frågan men vill redan i förevarande sammanhang understryka att en reform i den riktning, som direktiven anger, för att få avsedda verkningar kräver — i än högre grad än gällande ordning på åtalsunderlåtelseområdet att det sker ett förtroendefullt samarbete mellan brottsbeivrande och so- cialvårdande organ. Det torde här vara tillräckligt att peka på att om re- socialiseringsåtgärder utanför straffrättens ram skulle kunna träda i stället för t. ex. skyddstillsyn åklagaren behöver få tillgång till personaliautredning av väsentligen samma art som domstolarna får genom personundersök— ningar.

3) Den tredje synpunkten avser huruvida absolut eller relativ åtalsplikt är bäst ägnad att tillgodose intresset att resocialiseringsåtgärder kommer till stånd med snabbhet och effektivitet. Allmänt sett synes den relativa åtalsplikten härvid ha visst försteg. I den mån nämligen närmare utredning om brottet anses kunna undvaras och beslut att åtal ej skall ske därför kan fattas snabbt. torde bättre förutsättningar kunna föreligga för att den misstänkte blir positivt inställd till tidigt insatta rehabiliteringsåtgärder. I och för sig kan givetvis sådana åtgärder vidtas lika snabbt i ett system med absolut åtalsplikt. Men därvid kan läget vara det att erforderlig brotts- utredning tar ganska lång tid och den misstänkte därför är osäker på om åtal i sinom tid kommer att äga rum eller underlåtas. I det läget torde det vara mindre sannolikt att den misstänkte ser positivt på ifrågasatta re- socialiseringsåtgärder. eftersom han ändå har att räkna med att han slutligen kan komma att åtalas och ådömas brottspåföljd.

' Jfr att det enligt BrB.s förarbeten förutsattes att överlämnande till vård enligt NvL vid allvarliga— re brott kunde tänkas komma i fråga endast i begränsad omfattning. beroende delvis på just nykterhetsvårdens be— gränsade resurser (jfr BrB Ill 5. 210). Beträffan- de likartat uttalande när det gäller öppen psykiaa trisk vård. se BrB Ill

5. 250x.

Emellertid är det nämnda försteget för relativ åtalsplikt i praktiken inte så betydelsefullt som det kan framstå vid första påseende. Förekomsten av brott och brottets art är nämligen ganska ofta viktig för bedömningen huruvida resocialiseringsåtgärder är motiverade och även för valet av åt- gärder.

5.3.3. Vissa problem beroende på olikheter nte/lan brottspd/öljder och icke straffrättsliga resocialiseringsåtgärder

En reglering, som låter icke straffrättsliga resocialiseringsåtgärder träda i stället för brottspåföljder, innebär inte någon nyhet i svensk rätt. Exempel på regleringar av denna innebörd finns i 1964 års lag. i 57% NvL. i 69; BvL. i 21 & lagen om åtgärder vid samhällsfarlig asocialitet och i 20 kap. 7 & 1 st. 4 RB; även sistnämnda lagrums p. I bör nämnas. eftersom särskilt i narkotikafall av lindrigare art (5. k. innehavsförseelser) åtal kan underlåtas därför att behandlingsåtgärder pågår. I sak innebär de i 31 kap. BrB intagna bestämmelserna om överlämnande till särskild vård detsamma. låt vara att formellt ordnats så. att där avsedda domstolsförordnanden blivit hänförliga till brottspåföljdernas område.

Med hänsyn till de steg som sålunda redan har tagits i lagstiftningen kan hävdas, att vägande principiella skäl inte bör anses föreligga mot att gå vidare på den inslagna vägen. Emellertid bör man vid övervägande av ytterligare reformer i angiven riktning uppmärksamma. att redan gällande rätt i här ifrågavarande hänseenden ansetts inrymma vissa konlliktmoment och problem. sammanhängande med principiell olikhet i grundsynen be- träffande det straffrättsliga ingripandet och beträffande de icke straffrättsliga åtgärderna i resocialiseringssyfte. Kommittén finner anledning att i detta sammanhang ta upp flera frågor till diskussion.

1) Å ena sidan är att notera (jfr t. ex. BrB 111 under rubriken till 31 kap. BrB). att vård enligt socialrättslig vårdlagstiftning förutsätter. att i det sär— skilda fallet föreligger ett behov av sådan vård som kommit i fråga. att detta behov kan tillgodoses samt att behovet är aktuellt vid tidpunkten för prövningen. Arten och varaktigheten av resocialiseringsåtgärdema be— stäms uteslutande med hänsyn till vårdbehovet. Att ett brott har förekommit kan i och för sig vara av betydelse för bedömningen av vårdbehovet och valet av åtgärder. men därvidlag är det vård- och behandlingsmässiga syn- punkter som är utslagsgivande. Vårdorganen har alltså inte att befatta sig med uppgiften att när brott förekommit tillgodose allmänpreventionen eller anlägga någon sorts straffmätningssynpunkt. Det nu sagda äger giltighet även beträffande sådana resocialiseringsåtgärder som f. n. inte kommer i betraktande vid prövning huruvida lagföring kan undvaras men som för framtiden kan tänkas utgöra skäl att avstå från lagföring.

Å andra sidan är att framhålla. att ådömande av en brottspåföljd inte förutsätter att ett individuellt och aktuellt vårdbehov föreligger utan bygger på att visst slags gärning begåtts. Brottet såsom händelse i det förflutna utlöser åläggandet av brottspåföljd, och brottets svårhetsgrad betingar i vä- sentlig mån vilken skärpa påföljden skall ges.

Gällande rätt ger i fråga om domstols påföljdsval en allmän regel av betydelse i detta sammanhang. I 1 kap. 7 & BrB föreskrivs sålunda. att rätten

vid val av påföljd skall. med iakttagande av vad som krävs för att upprätthålla allmän laglydnad. fasta särskilt avseende vid att påföljden skall vara ägnad att främja den dömdes anpassning i samhället. Den uppfattning,som sålunda framträder i lagstiftningen angående förhållandet mellan allmänprevention och individualprevention. torde kunna karakteriseras så, att vid konflikt mellan allmänpreventiva och individualpreventiva hänsyn de sistnämnda skall tillmätas ett visst. icke närmare bestämt företräde.

Den allmänna grundsats som har kommit till uttryck i 1 kap. 745 BrB bör naturligen anses vägledande även när det gäller möjligheterna att låta resocialiseringsåtgärder utanför straffrättens ram träda i stället för lagföring.

Av det sagda följer att från indivit/ttalpreventiva synpunkter knappast möter betänkligheter att låta resocialiseringsåtgärder av angiven art i princip kunna ersätta straffrättsliga ingripanden. Vederbörande åtgärder syftar ju enligt sakens natur till gärningsmannens anpassning i samhället. därvid inbegripet att han framdeles skall avhålla sig från brott. och ligger sålunda i linje med vad som enligt 1 kap. 7å BrB skall eftersträvas i individualpreventivt hänseende. En viss reservation måste dock göras beträffande en del fall, nämligen sådana där det måste befaras att gärningsmannen själv uppfattar ifrågakommen resocialiseringsåtgärd — jämte beslut som innebär att åtal uteblir — som en påfallande ringa samhällsreaktion i anledning av brottet och av den anledningen inte ges nämnvärt incitament att avhålla sig från fortsatt brottslighet.1 Det sist sagda föranleder frågan. huruvida det i ett framtida system på åtalsrättens område bör gälla visst krav på att reso- cialiseringsåtgärden skall vara av någorlunda "ingripande natur".

När det gäller sådana allmänpreventiva synpunkter som framhålls i 1 kap. iå BrB uppkommer för närvarande i stort sett inte några särskilt proble- matiska frågor i de fall där socialrättsliga vårdåtgärder nu kan utgöra hela samhällsreaktionen i anledning av brott. I dessa fall — främst de som avses i 31 kap. l—3åä BrB, 20 kap. iå 1 st. 4 RB, 69å BvL och 575 NvL — är samhällsreaktionen av sådan natur (institutionsvård, övervakning etc.) att reaktionen generellt sett får antagas ha en beaktansvärd allmänpreventiv effekt. Om man emellertid i åtalsbegränsande syfte överväger att som till- räcklig samhällsreaktion i anledning av brott godta även resocialiserings- åtgärder av annan art till sin natur "mindre ingripande" om man ser till verkningarna i fråga om personlig handlingsfrihet och dylikt måste tas i beaktande att de allmänpreventiva effekterna kan bli jämförelsevis svaga. Det är ofrånkomligt. att om ett brott i reaktionsavseende leder till samhällsåtgärder. som för den allmänna opinionen framstår som påfallande lindriga. allmänpreventionen kan bli lidande. Man måste därvid bl. a. räkna med vad som i den straffrättsliga doktrinen betecknats som exempelfara. dvs. att insikten om sanktionens ringhet kan öka andras benägenhet att begå brott. Ur sikte bör ej heller lämnas att det kan bli för det allmänna rättsmedvetandet stötande om begånget brott av allvarlig eller någorlunda allvarlig art leder endast till resocialiseringsåtgärder som är av för gärnings- mannen stödjande art och som måhända därtill blir kortvariga men saknar rcpressiva moment eller moment av s.k. straftlidande.

Vad som nu sagts beträffande individualpreventiva synpunkter i vissa fall och beträffande allmänpreventiva synpunkter kan vid första påseende synas tala för att som princip uppställs. att de icke straffrättsliga resocia-

' Jfr nuvarande bestäm- melser av innebörd att vid icke frihetsberövande påföljd viss skärpning kan ske genom tillkom— mande bötesstraff. bl.a. när sådant är motiverat för "den dömdes till- rättaförande" (27 kap. 2 &. 28 kap. 2.5 och 31 kap. 1 & BrB).

liseringsåtgärderna bör kunna ersätta straffrättsliga påföljder endast om åt- gärderna är "kännbara”, "av tillräckligt ingripande natur” el. dyl.

En riktlinje av nu angiven innebörd rimmar emellertid illa med grunderna och målsättningarna inom det socialrättsliga vårdområdet. Som nämnts är det för verksamheten på det området främmande att anlägga straffmätnings- eller liknande synpunkter och att eljest betrakta insatta eller framtida re- socialiseringsåtgärder från annan synpunkt än aspekten vad som är ända- målsenligt och av resursmässiga skäl möjligt för att söka uppnå social rehabilitering av klienten.

För att en åtalsbegränsning skall tänkas komma till stånd av den an- ledningen att resocialiseringsåtgärd vidtas bör med hänsyn till det sist an— förda ej uppställas krav att resocialiseringsåtgärden i och för sig måste ha "ingripande" karaktär. Det avgörande bör vara att det i det särskilda fallet ej av individual- eller allmänpreventiva skäl är nödvändigt att det inträder något sådant ingripande moment som utmärker straffrättslig påföljd men som ej./ölier av den ifrågakomna, icke straffrättsliga resocialiseringsåtgärden.

Det bör påpekas. att de nu anförda synpunkterna har viss anknytning till och sammanhang med de förutsättningar som gällande rätt uppställer för användandet av vissa icke frihetsberövande brottspåföljder. Härvid hän- visas till 27 kap. l &. 28 kap. 1 5 och 31 kap. 49” BrB. vilka lagrum kräver att ifrågavarande påföljder används bara om mer ingripande åtgärd ej hnnes påkallad. Vad som kan påkalla mer ingripande åtgärd i dessa sammanhang är givetvis just sådana individualpreventiva och allmänpreventiva synpunk- ter som har berörts i det föregående och som måste betinga gränsen för hur långt man kan gå med åtalsbegränsningar. grundade på att icke straff- rättsliga resocialiseringsåtgärder sätts in.

2) Vad som sagts under 1) visar att allmänpreventiva och vissa särpräglade individualpreventiva synpunkter måste komma in när fråga är om åtals- begränsning. men att samma synpunkter ej kan prägla den prövning som sker i socialrättsligt vårdsammanhang. Detta ger anledning till några ord beträffande fördelningen av bes/uts/unktionerna på ifrågavarande områden. Härom anförs i BrB Ill 5. 179:

Den motsättning som ändock består mellan straffrättsskipningen. där brottet har betydelse ej endast som indicium på ett vårdbehov utan som en i och för sig tillräcklig grund för ingripande, och vården enligt de socialrättsliga lagarna kan leda till me- ningsskiljaktighet om vad som kan och bör göras i ett givet fall. Straffrättsskipningens organ. det må vara åklagare eller domstol. kan i det särskilda fallet anse att brottet bör följas av viss reaktion från myndigheternas sida. medan de socialrättsliga organ. vilka har att från sina utgångspunkter pröva det individuella och aktuella vårdbehovet. ftnner denna reaktion icke vara motiverad. Intetdera organet äger påtvinga det andra sin mening.

i den konflikt som därför kan uppkomma har straffrättsskipningens organ så till vida avgörandet i sin hand som det ankommer på åklagare att besluta om åtal skall väckas och på domstol att. om åtal väckts. besluta om den tilltalade skall överlämnas till särskild vård. Har domstol valt annan brottspåföljd än sådant överlämnande. är emellertid de socialrättsliga vårdorganen i princip icke därav förhindrade att sedermera ingripa med åtgärder. om dessa är motiverade av förhållandena sådana de då är.

Enligt kommitténs mening finns inte någon anledning att frångå vad som sålunda nu gäller i fråga om fördelningen av beslutsbefogenheterna.

Det bör understrykas att det för framtiden inte bör tillkomma åklagare att resa anspråk på att organ inom vårdområden skall vidta viss åtgärd.l

3) De brottspåföljder som avser kriminalvård i frihet kännetecknas i prin- cip av två villkorliga moment. Det ena avser att i händelse av nytt brott den ursprungliga påföljden kan komma att ersättas av annan. strängare på- följd (27 kap. 6é 1 st. 3, 28 kap. 10å och 34 kap. 155 3 BrB; jfr även 26 kap. 19 och 21 55). Det andra innebär att, om de vård- eller andra åtgärder som avses med påföljden inte kommer till stånd, annan påföljd kan inträda (27 kap. oå 1 st. 3. 28 kap. 8 och 9 %% samt — av i viss mån annan karaktär och av begränsad räckvidd — 38 kap. 25 BrB; jfr även 26 kap. 19 å).

Nu gällande bestämmelser om åtalsbegränsningar innebär, att likartade motmedel föreligger när efter åklagares beslut i sådan fråga nytt brott upp- dagas resp. förutsatt vård- eller annan åtgärd inte kommer till stånd. Detta följer av 20 kap. 7 % 3 st. RB. 5; 1964 års lag samt när det gäller regler om särskild åtalsprövning — av dessa reglers grunder. I praxis torde det dock vara tämligen ovanligt att rådande möjligheter till återkallelse eller omprövning används; i regel lär det anses tillräckligt att det nya brottet leder till påföljd (jfr 20 kap. 7å lst. 2 RB).

De nu behandlade reglerna måste antagas ha ett ej obetydligt värde. både som brottsavhållande faktor för den berörde och som incitament för honom att i övrigt iaktta vad som åligger honom. Av vikt är också att när — av andra skäl än den tilltalades förhållande — förutsatt vård- eller behandlings- åtgärd inte kommer till stånd. en omprövning skall kunna ske.

Om vidgade möjligheter skall införas för åklagare att avstå från åtal därför att icke straffrättsliga resocialiseringsåtgärder kommer till stånd. er- bjuder situationen med nytt eller nyupptäckt brott inga egentliga problem. Man kan i det avseendet anknyta till gällande rätt?.

Införande av sådana vidgade möjligheter som nu nämndes föranleder däremot att uppmärksamhet måste ägnas det fallet att avsedd resociali- seringsåtgärd inte kommer till stånd. I främsta rummet är därvid att märka. att tillkomsten av sådana åtgärder som nu är i fråga i stor utsträckning är avhängig av frivillig medverkan av den misstänkte. Spörsmålet får än större betydelse. om i enlighet med socialutredningens förslag socialrättsliga vårdåtgärder i väsentligt större omfattning än nu skall bygga på frivillig medverkan från klientens sida. Om efter ett beslut av innebörd att åtal ej skall väckas klienten vägrar att medverka eller förutsatt åtgärd av annan anledning helt uteblir.3 synes en omprövnings- och återkallelsemöjlighet för åklagaren inte kunna avvaras. Emellertid kan ifrågasättas om återkal- lelseinstitutet är tillräckligt och ändamålsenligt över hela linjen. Det skulle förutsätta. att åklagaren — för andra fall än dem där ny brottslighet föranleder honom till ny prövning — skulle behöva hålla sig orienterad om hur de resocialiserande åtgärderna fungerar i enskilda fall. Enligt kommitténs me- ning vore en sådan uppföljning onödigt betungande. Dessutom vore den mindre väl förenlig med den förut berörda fördelningen av beslutsfunk- tionerna; liksom f. n. gäller åtminstone i princip4 bör grundsynen vara att ett avstående från straffrättsliga ingripanden i egentlig mening innebär att de socialrättsliga vårdorganen har fått övertaga behandlingen av vederbö- rande lagöverträdare.

Men i en del fall föreligger otvivelaktigt ett behov för åklagaren att få

' En annan inställning såvitt angår nu gällande ordning har kommit till uttryck i prop. 1971:100 5. 38. Jfr också Gunnar Krantz: Rätt och Rätts- skydd 1976. s. 259.

2Någon motsvarighet till 28 kap. 95 1 st. 2 p. BrB kan svårligen anknytas till bestämmelser om åtals- begränsning och därtill anslutande återkallelse- regler. Hänsynstagande till vad den misstänkte "undergått" genom vård- eller liknande åtgärder är knappast förenligt med syftet och karaktären hos dessa åtgärder.

3 Från detta fall bör skil- jas det fallet att den misstänktes livsföring bättrats efter beslutet och av denna anledning den socialvårdande myndig- heten väljer en mildare vårdform eller finner vård inte vara påkallad. l sistnämnda fall torde omprövning av åtalsfrå— gan ej böra ske (jfr BrB 111 s. 422 mitten).

4Jfr BrB Ill 5. 180. 199 och 220. Ang. åklagares uppföljning i vissa fall. se även 3 och 6 55 kung. (1964z740) med föreskrif- ter för åklagare i vissa brottmål.

1 Ett av kriminalvårdsbe- redningen väckt förslag att det skulle öppnas möjlighet att vid skydds- tillsyn ha endast kon- taktman. när kontrollbe- hov ej föreligger. godtogs ej av de lagstiftande (jfr prop. 197311. bilaga 4 s. 128 samt _luU 1973:15 s. 12).

kännedom om utvecklingen av resocialiseringsåtgärderna. I det tidiga skede. när fråga först uppkommer huruvida åtal skall underlåtas på grund av att resocialiseringsåtgärder sätts in, kan det vara tveksamt om den misstänkte verkligen kommer att visa sig samarbetsvillig, om avsedd vård kommer till stånd etc. För sådana fall torde den lämpligaste lösningen vara att åkla- garen ges formell befogenhet att vilandeförklara åtalsfrågan så att utveck- lingen kan avvaktas. lämpligen dock inte för längre tid än omkring tre månader.

Av det nu anförda följer. att man i ett system där icke straffrättsliga re- socialiseringsåtgärder får träda i stället för straffrättsliga ingripanden kan uppnå tämligen god motsvarighet till det moment av villkorlighet som ut- märker gällande former för kriminalvård i frihet.

4) Flertalet av de brottspåföljder som avser kriminalvård i frihet har vissa inslag til! vilka helt eller delvis saknas motsvarigheter på de icke straffrättsliga re- socialiseringsåtgäi'de/'nas område. I sammanhanget är också att uppmärksam- ma. att vissa faktiska förhållanden kan föranleda att man genom åtgärder av sistnämnt slag icke kan uppnå en del för vissa fall önskvärda effekter som är möjliga att nå genom rättegång.

Kommittén finner det inte erforderligt att härvidlag göra någon detaljerad inventering utan nöjer sig i huvudsak med att mot varandra ställa skydds- tillsyn och de ifrågakomna resocialiseringsåtgärderna av icke straffrättslig art. I praktiken kommer det ju att bli det avgjort vanligaste fallet. att en förutsedd skyddstillsyn kan tänkas bli ersatt genom resocialiseringsåtgärder av nyssnämnd art.

I den mån övervakning kommer till stånd enligt BvL eller NvL. lär få anses att godtagbar motsvarighet till den i skyddstillsynen ingående över- vakningen föreligger. Men när det är fråga om resocialiseringsåtgärder utan övervakning (och utan institutionsvård) uppkommer frågan. om dylika åt- gärder kan betraktas som tillräckligt effektiva ersättningar för en skydds- tillsyn. Av betydelse därvid är inte minst det kontaktmannainstitut som har vuxit fram på det socialrättsliga vårdområdet och frågan huruvida detta kan ses som ett godtagbart substitut för övervakningen inom skyddstill- synen.

Klart är att kontaktmannainstitutet saknar vissa drag som finns hos den nämnda övervakningsformen. Gemensamt för båda instituten är visserligen att de har en servicefunktion. syftande till att tillgodose den berördes sociala hjälpbehov. För övervakningen utmärkande är dessutom att den har en kontrollfunktion. som antas vara av värde som brottsavhållande faktor.] Någon kontrollfunktion tillskrivs däremot inte kontaktmannaskapet.

I den mån särskilda föreskrifter enligt BvL eller NvL kan meddelas be- träffande klientens livsföring föreligger delvis en motsvarighet till sådana föreskrifter som kan ges i samband med skyddstillsyn. Vissa skillnader finns dock. varvid särskilt kan nämnas de starkare sanktioner som är knutna till sistnämnda föreskrifter. I sammanhanget är vidare att komma ihåg. att de resocialiseringsåtgärder som kan bli aktuella som ersättning för skydds— tillsyn i åtskilliga fall är sådana att förutsättningar för föreskrifter enligt socialrättslig vårdlagstiftning ej är för handen. Olikheterna i nu behandlade avseenden torde inte behöva tillmätas särskilt stor vikt. eftersom både på det straffrättsliga och på det socialrättsliga området värdet av föreskrifter

alltmer sätts i fråga och antalet fall vari föreskrifter beslutats torde minskas undan för undan.

Gällande rätt möjliggör att skyddstillsyn (och vissa andra frivårdsåtgärder) förenas med bötesstraff. om det anses påkallat för den tilltalades tillrätta- förande eller av hänsyn till allmän laglydnad (28 kap. 258 BrB; jfr 27 kap. 2 &" och 31 kap. l % BrB). Någon motsvarighet föreligger inte. när fråga är om resocialiseringsåtgärder som kommer till stånd vid sidan av rättegångs- förfarandet.

Att sistnämnda resocialiseringsåtgärder sålunda saknar vissa inslag som utmärker skyddstillsyn (och delvis andra frivårdsåtgärder) kan föranleda två skilda ställningstaganden.

Det ena är att man i ny lagstiftning om åtalsbegränsningar tar in även bestämmelser som gör det möjligt att i beslut i sådan fråga också tas in förordnande om övervakning. särskilda föreskrifter och/eller böter. Kom- mittén kommer senare —i kapitlet om vissa rättstekniska frågor—att behandla tekniska utvägar att åstadkomma detta (tillsynsföreläggande m.m.) men vill redan här förutskicka att kommittén ftnner starka principiella och for- mella skäl mot en dylik ordning.

Det andra ställningstagandet — som kommittén för sin del vill ansluta sig till är att man accepterar att de icke straffrättsliga resocialiserings- åtgärderna saknar motsvarigheter till vissa inslag i de icke frihetsberövande påföljdsformerna och godtar att de ändå skall kunna träda i stället för dessa i den utsträckning de bedöms tillräckligt effektiva för att nå rehabilitering. Häri ligger dock också en viss begränsning i åtalsprövningssammanhanget; åtal lär få anses påkallat om det bedöms oundgängligen nödvändigt att övervakning. särskild föreskrift och/eller tilläggsböter kommer till stånd.

En begränsning av i princip likartad natur — eller. annorlunda uttryckt. en indikation _för åtal — är behövlig när det gäller vissa andra förhållanden än behovet av övervakning. föreskrifter eller bötesstraff. Därvid åsyftas att vissa faktiska förhållanden kan föranleda att en i och för sig önskvärd re- socialiseringsåtgärd ej kan förutses komma till stånd genom utomproces- suellt förfärande. Såsom exempel kan nämnas. att den misstänkte vägrar medverka till åtgärder som grundas på frivillighet. att sluten psykiatrisk vård kan komma till stånd genom rättegång men ej utan sådan (varvid ordningen för utskrivningsfrågornas bedömning kan inverka). att liknande läge är för handen såvitt angår behov av öppen psykiatrisk vård eller att anstaltsbehandling enligt 28 kap. 3 ;" BrB befinnes erforderlig; även fall där tillämpning av 33 kap. 43 BrB är motiverad bör uppmärksammas i detta sammanhang. Att en rättegång i dylika fall kan leda till vårdåtgärder eller till eljest kriminalpolitiskt önskvärda effekter som ej kan nås utom rätta måste alltså utgöra skäl för åtal.

Det bör tilläggas. att åtal kan vara befogat av ytterligare ett skäl. När någon redan en eller måhända flera gånger undgått åtal därför att icke- straffrättsliga resocialiseringsåtgärder kommer till stånd men sedermera åter- faller i brott. kan det - även om en lagföring för detta brott påräknas leda till skyddstillsyn eller annan frivårdsåtgärd vara lämpligt att åtal väcks för att markera en viss upptrappning i samhällsreaktionen. Kommittén åter- kommer till frågan under 5.3.5.

5) Slutligen bör ställas frågan. i vad mån nu berörda förhållanden ger

något utslag för bedömningen huruvida fördelar står att vinna med absolut resp. relativ åtalsplikt. Så kan knappast anses vara förhållandet. Sålunda bör framhållas. att den relativa åtalspliktens väsentliga fördel — att klarhet i skuldfrågan ej behöver åstadkommas — inte gör sig gällande med nämnvärd styrka i nu förevarande sammanhang. Dels är därvid att erinra om vad som förut (p. 3) har sagts beträffande återkallelse i vissa fall och beträffande vilandeförklaring; blir det i dylika fall efter en tid aktuellt att överväga åtal. är det en klar nackdel om brottet är outrett. och därför lär även i ett system med relativ åtalsplikt brottsutredning redan i det inledande skedet vara att rekommendera. Dels bör(i anslutning till både p. 3 och p. 4) erinras om det förut nämnda förhållandet. att frågan huruvida brott är begånget eller ej ganska ofta är betydelsefull för bedömningen huruvida resociali- seringsåtgärder är motiverade och även för valet av åtgärder.

Det kan tilläggas den anmärkningen (i anslutning till p. 4) att om. mot kommitténs uppfattning. överväges att möjliggöra t. ex. böter i samband med beslut om ej åtal man ej har någon fördel om relativ åtalsplikt råder. Bötesstraff eller annan förpliktelse på straffrättslig grund kan ju absolut inte ifrågakomma med mindre skuldfrågan är klarlagd.

5.3.4. Betydelsen av brottets svårhetsgrad vid övervägande av äta/sbe- gränsningar samt ytterligare allmänpreventiva synpunkter

Vare sig man laborerar med absolut eller relativ åtalsplikt. är det naturligt att söka få fram någorlunda preciserade typer av indikationer vilka skall anses tala för resp. tala emot åtal. En viktig fråga är därvid vilken betydelse som skall tillmätas brottets svårhetsgrad.

En närmast självklar synpunkt i detta sammanhang är att i egentlig mening grov brottslighet praktiskt taget undantagslöst bör leda till åtal av allmän- preventiva skäl. De undantag som överhuvud kan komma under övervä- gande vid sådan brottslighet gäller klart psykiskt avvikande gärningsmän och mycket unga lagöverträdare; resonemanget i det följande förs under reservationen att särskilda överväganden kan göra sig gällande beträffande dessa särkategorier.

Om man söker en lämplig övre gräns för det område inom vilket åtals- begränsningar bör kunna komma i fråga. ligger det nära till hands att på ena eller andra sättet söka anknyta till straffskalorna. Så har i vissa delar skett redan enligt gällande rätt. Viktigast därvidlag är att skyddstillsyn i princip inte får ådömas om minimistraffet är fängelse i ett år; om synnerliga skäl föreligger får undantag göras (2811 BrB). En annan typ av gränsdragning med anknytning till straffskala är att vissa åtalsbegränsande åtgärder —enligt huvudregeln är tillåtna endast när straffmaximum ej överstiger sex må- naders fängelse (se 31 kap. 25 BrB och 57,5 NVL).

I lagstiftningsarbetet har i flera sammanhang uppkommit fråga om att söka bestämma förutsättningarna för tillåtligheten av visst processueilt för- farande eller av visst påföljdsval på det sättet att straffskalorna skLlle bli utslagsgivande. Ofta har dock befunnits. att straffskalorna inte lämpar sig för att ge ändamålsenlig anvisning för valet mellan ifrågakomna handlings- alternativ på den processuella sidan eller för påföljdsvalsfrågor. Detta sam- manhänger med olika faktorer. Framför allt är därvid att nämna. att många

gärningsbeskrivningar är så vida att de inbegriper både allvarliga och lindriga brott och därför har tillämplig straffskala också fått göras vidsträckt. Typerna av straffskalor inom den centrala straffrätten härrör i det väsentliga från 1940-talets reformarbete. och i samband med brottsbalkens tillkomst skedde inte någon egentlig omprövning. ehuru viss standardisering skedde så att ej alltför många straffskaletyper kom till användning. lnom specialstraff— rätten torde valet av straffskalor få anses ha skett på ett än mindre planenligt Sätt.

Under kommittéarbetet upprättade förteckningar] över de brottstyper som har hänförts till den ena och den andra straffskaletypen har gett belägg för att någon invändningsfri övre gräns för åtalsbegränsningarnas område inte går att få fram med hjälp av straffskalorna. Den ungefärliga nivån på en dylik övre gräns om en sådan bör bli formellt gällande skulle enligt kommitténs allmänna värdering kunna tänkas dragen så att den an- knyter till den för skyddstillsyn stadgade. principiella ettårsgränsen. Emel- lertid står det klart. att för få brottstyper därmed skulle föras bort från åtals- begränsningens om råde. Otvivelaktigt möter i brottsgrupper med lägre straff- minima än ett års fängelse en mångfald gärningar som är av den svårhetsgrad att åtal omöjligen kan undvaras. Det må härvid vara tillräckligt att erinra om att i brottsgrupper med straffminimum på sex månader eller på en månad återfinns exempelvis barnadråp. människorov. grovt olaga tvång. spioneri. sabotage. mened och sådana former av förmögenhetsbrotten. som oavsett om de rubriceringsmässigt är att beteckna som grova eller ej — kan medföra ödesdigra effekter för brottsoffret. Dessa exempel - som givetvis är något tendentiöst valda men likväl kan mångfaldigas belyser. att rättsordningen inte rimligen kan öppna principiell möjlighet till åtalsbegränsande åtgärder beträffande alla brott med lägre straffminima än ett års fängelse.

En metod att med mindre stötande resultat söka utkristallisera en övre gräns för området för åtalsbegränsningarna vore följande. Jämte en till straff- skalor anknuten reglering av innebörd att åtal ej får underlåtas. när straff- minimum är lägst fängelse i ett år. kan tänkas en tilläggsregel att åtals- underlåtelse ej heller får förekomma. därest gärningen i det enskilda fallet kan antagas — om allmän straffart tillämpas förskylla fängelse i ett år eller mera. En dylik teknik har redan använts i vår lagstiftning i processuella sammanhang. Bland annat har så skett när det gällt tilltalades skyldighet att vid huvudförhandling inställa sig personligen i "grövre" resp. "ringa" mål (prop. 1964310 5. 137—144; beträffande ytterligare exempel se stencil Ju 1971114 5. 36).

Även om det i och för sig kan synas tilltalande att på antytt sätt få en någorlunda preciserad övre gräns för åtalsbegränsningarnas område. har kommittén stannat för att inte förorda någon formell gränsdragning i det avseendet. Ett skäl härför är att straffmätningspraxis sedan en tid står under debatt. och det kan inte uteslutas att förändringar kan komma att inträda i rättstillämpningen eller på grund av lagstiftning. Ett ytterligare skäl följer av kommitténs förut redovisade synpunkt att åklagaren. om ett vidare fält för åtalsbegränsningar öppnas. bör åstadkomma ett läge som väsentligen svarar mot det som skulle uppstå om rättegång ägde rum. Följaktligen bör åklagaren anlägga samma bedömningsnormer som domstolen har att följa vid prövningen huruvida brottet är så grovt att enbart resocialiseringsåtgärder

' Kommittén har inte funnit det behövligt att i betänkandet redovisa dessa förteckningar. Lik— artade förteckningar återfinns nämligen i SOU 1974:27 och i Brottsföre- byggande rådets rapport 197413.

1 De viktigare motivutta- landena finns återgivna i BrB lll. varvid särskilt kan hänvisas till 5. 98 (betr. villkorlig dom). 5. 112 (betr. skyddstillsyn). s. 193 och 201 (betr. värd enligt barntwårdslagen). 5.210 och 222 (betr. nyk- terhetsvård). s. 245 och 603 (betr. sluten psykia- trisk vård m. m.) och s. 250 (betr. öppen psykia— trisk vard)

inte räcker utan att frihetsberövande påföljd är nödvändig. Och för dom- stolarna gäller. bortsett från de förut anmärkta bestämmelserna. inte några fixerade gränser som anger vilka brott som är för grova för att icke fri— hetsberövande påföljd skall vara tillåtlig. Istället har lagstiftaren motivledes givit vissa anvisningar.' Kommittén anser det principiellt riktigast att åkla- garna vid den prövning. som här förutsättes ankomma på dem. icke skall vara bundna av andra normer än dem som ligger i berörda anvisningar och därtill anslutande rättspraxis. 1 den mån förskjutningar sker i praxis bör dessa givetvis återspeglas i åklagarnas rättstillämpning.

I ett system med vidgade möjligheter till åtalsbegränsningar måste all- mänpreventiva synpunkter också beaktas alldeles oberoende av den nyss behandlade frågan om en övre gräns. betingad av brottets svårhetsgrad. Vissa brottstyper har nämligen i rättstillämpningen bedömts vara sådana att frihetsberövande påföljd. låt vara oftast kort. normalt måste användas för att de förbjudna beteendena skall motverkas effektivt. De oftast nämnda exemplen gäller rattfylleri. Oprovocerad gatumisshandel. våld mot tjänste- man (särskilt mot polis) och lydnadsbrott av krigsman. Enligt kommitténs mening måste även i dylika fall åklagarnas bedömningar i ett nytt åtals- prövningssystem anknyta till vad som förekommer i domstolarnas praxis. Man kan ha olika meningar om det berättigade i att allmänpreventiva hänsyn tillmäts avgörande vikt vid brott av exemplifierad art (jfr t. ex. SOU 1970:61 "Trafiknykterhetsbrott"). Men skall en ändring ske. så att individualpre- ventiva förhållanden ges större spelrum. bör detta åstadkommas genom förändrad domstolspraxis eller genom straffrättslig lagstiftning. När det gäller kriminalpolitiska bedömningar på det plan som nu har berörts. anser alltså kommittén att eventuellt önskvärda förändringar inte skall åstadkommas genom de vidgade handlingsramar som kommittén har i uppdrag att utforma för åklagarnas verksamhet.

Det sist sagda har haft avseende på fall där föreliggande individualpre— ventiva synpunkter av viss styrka gör sig gällande men i rättstillämpningen får vika. därför att den särskilda brottstypen anses vara sådan att av all- mänpreventiva skäl frihetsberövande påföljd bedöms nödvändig. Givetvis får inte bortses från att många fall förekommer där den misstänktes per- sonliga förhållanden inte är sådana att åklagaren har anledning antaga. att i händelse av lagföring skulle utdömas påföljd som innebär kriminalvård i frihet. 1 dylika fall. vari åklagaren sålunda förutser frihetsstraff. saknas enligt kommitténs mening varje anledning att överväga regler som skulle möjliggöra att åtal uteblir.

Beträffande brottslighet. som kan förutses leda till bötesstraff. är givetvis också allmänpreventiva synpunkter att beakta. Men härvidlag gör sig även de processekonomiska synpunkterna gällande på ett sätt som måste vinna beaktande i större utsträckning än när det gäller sanktionerna vid brottslighet av allvarligare art.

Sammanfattningsvis leder kommitténs överväganden i nu diskuterad del till följande. En ny ordning för åklagares prövningsrätt huruvida åtal skall väckas måste inrymma begränsningar såtillvida att

dels sådan brottslighet. som enligt domstolarnas rättstillämpning på grund av brottets grovhet brukar leda till frihetsberövande påföljd. ej kan lämnas

utan åtal.

dels åtal ej heller kan avvaras vid sådan brottslighet som visserligen är mindre grov men på grund av sin art och frekvens anses av allmänpreventiva skäl regelmässigt skola leda till frihetsberövande påföljd och detta oavsett om gärningsmannens personliga förhållanden talar för annan reaktion.

dels slutligen att åtal ej bör utebli. när en lagföring förutses leda till fri- hetsberövande påföljd. därför att sådana personliga förhållanden ej föreligger att kriminalvård i frihet eller villkorlig dom framstår som en trolig påföljd.

5.3.5. Utgör vissa drag hos rättegångs/ör/arandet skäl att avsevärt vidga omrädet/ör åtalsbegränsningar? Eller utgör dylika drag tvärtom skäl till l'lSSfÖ/"Slkflg/l?! i reformerna?

1 direktiven uttalas bl. a. att det har gjorts gällande att ingripande med konventionella metoder mot lagöverträdare i vissa fall snarare främjar än motverkar brottslighet. Vidare aktualiseras i direktiven vilken verkan själva domstolsförfarandet har från kriminalpolitisk synpunkt. och det erinras om att den åsikten ofta framförts att domstolsförfarandet ibland kan äventyra ett från kriminalpolitisk synpunkt värdefullt samarbete med den brottslige eller att lagföringen i vart fall inte medför några fördelar från sådan synpunkt.

Det är ett känt förhållande. att det för många tilltalade är en mycket påfrestande upplevelse att genomgå en brottmålsrättegång. Något egentligt belägg finns dock inte för att denna upplevelse skulle. även när rättegången är överstånden. ha inverkan på de tilltalades inställning till resocialiserings- åtgärder och samarbetsvilja i övrigt. frånsett måhända vissa undantagsfall. Det nu sagda leder alltså inte längre än till att rättegång. med därav följande personliga påfrestningar för den tilltalade. bör undvikas. när önskvärda be- handlingsåtgärder kan komma till stånd utom rätta eller rättegång av annan anledning framstår som onödig.

En annan sak är att under tiden mellan brottsupptäckten och huvud- förhandlingen de misstänkta ofta kan vara negativt inställda till resocia- liseringsåtgärder.l eftersom de har att räkna med att de ändå slutligen kan komma att ådömas brottspåföljd. eventuellt av frihetsberövande art. Man möter alltså här en företeelse. parallell till den som berördes avslutningsvis

' Det bör dock understrykas att en negativ inställning i ifrågavarande skede ingalunda är genomgående. Sålunda förekommer talrika exempel på att tilltalade anstränger sig för att inför kommande rättegång deras personliga förhållanden skall förbättras och stabiliseras. i det klara och i och för sig vällovliga syftet att uppnå en dom som innebär icke frihetsberövande påföljd. Inte minst i högre instanser (och även i nådeärenden) görs ofta iakttagelsen att den tilltalades personliga situation påtagligt har förbättrats genom att han har underkastat sig läkarbehandling mot missbruk av någon form. tagit ny anställning eller visat särskild skötsamhet i befintlig an- ställning. påbörjat omskolning eller annan utbildning etc. Att anpassning på det sättet sker är i och för sig en positiv företeelse. Tillfogas bör väl dock att i en del fall förekommer ett något diskutabelt utnyttjande av instansordningen. grundat på in- sikten att tiden arbetar till förmån för den som gör ansträngningar av nyss berörd art. Den med instansordningen sammanhängande överprövningsfunktionen förfelas i viss mån när skilda instanser får att bedöma ett fall på ett successivt förändrat underlag såvitt angår den personliga situationen.

' När här talas om rätts- säkerhet avses det klas- siska rättssäkerhetsbe- greppet. åsyftande garan- tierna för materiellt rikti» ga avgöranden beträffan- de dem som misstänks för brott. Detta anmär- kes. eftersom under se- nare tid ofta framhållits att såsom rättssäkerhets- intressen också är att be- trakta andra förhållan- den. såsom större snabb- het i brottmålsförfaran- det. ökad uppklarnings- procent och brottsoffrens behov av förbättrad ställ- ning.

i 5.3.2 och som gällde situationen intill dess åtalsprövning skett.

När. såsom sker i direktiven. domstolsförfarandets verkan i kriminal- politiskt hänseende ställs i blickfältet. har man anledning att uppmärksamma ett särskilt förhållande. 1 ett system. vari ges utökat utrymme för åtals- begränsningar på den grunden att rehabiliteringsåtgärder kommer till stånd utan rättegång. har man givetvis att räkna med att det senare i många fall förekommer återfall i brott och i viss utsträckning också upprepade återfall. I sådana fall uppkommer ett behov av en viss upptrappning av reaktionen. för att för gärningsmannen skall markeras det alltmer allvarliga i situationen. Anledning föreligger då att inte fortsätta med ett utomrättsligt förfarande för åvägabringande av icke straffrättsliga resocialiseringsåtgärder. Att i dylika fall tillgripa domstolsförfarande torde ofta innebära en för den tilltalade tankeväckande upptrappning i sådant syfte som nyss angavs. [ och för sig behöver ändamålet därvid ingalunda vara att sakligt sett skärpta åtgärder skall in när det gäller behandling. Själva ändringen i det straff— processuella tillvägagångssättet kan vara tillräckligt för att klargöra för gär- ningsmannen att han närmar sig den gräns. som samhället måste dra när det gäller försöken att nå resultat genom icke frihetsberövande åtgärder. I fråga om brott av unga lagöverträdare. vilka fått upprepade åtalsunder- låtelser enligt 1964 års lag men därefter på nytt återfaller. torde redan enligt gällande rätt synpunkter av nu redovisad art ha gjort sig gällande och lett till att åtal har väckts för senast tillkommande brottslighet.

I anslutning till de nu anförda synpunkterna om domstolsförfarandets verkningar från kriminalpolitisk synpunkt finns det vidare anledning att peka på att i senare tids kriminalpolitiska debatt har framförts åsikten att man vid bedömningen av de brottsavhållande effekterna av straffrättsskip- ningen inte bör fästa avseende bara vid domen (den slutliga påföljden) och dess verkställande. I stället anses böra uppmärksammas hela den samlade reaktionen som följer på ett brott nämligen brottsupptäckten. brottsanmälan. polisens förundersökning. åtal. domstolsförhandling. särskilda rättsverk- ningar etc. (jfr SOU 1975255 5. 112 med hänvisningar). I denna diskussion har alltså antagits. att kriminalpolitiskt positiva effekter kan följa även av åtal och domstolsförhandling eller i vart fall att medvetandet. att brott kan leda till att man ställs inför rätta. kan verka brottsavhållande. Synpunkter av denna innebörd kan inte utan vidare lämnas åsido. även om man alltid rör sig på osäker mark när det gäller betydelsen av sådana skilda presumtivt brottsavhållande faktorer som brukar sammanfattas under benämningen allmänprevention.

Hittills har domstolsförfarandet med anledning av de inledningsvis re- fererade uttalandena i direktiven behandlats med utgångspunkt från sådant förfarandes verkningar i kriminalpolitiskt avseende. Kommittén finner det emellertid ytterst angeläget att betona att denna kriminalpolitiska infallsvinkel ma'ste betecknas som sekundär. när det gäller spörsmålet i vad mån dom- stolsförfarande är umbärligt. Behovet av domstolsförfarande bör nämligen i första hand bedömas uti/rån de rättssäkerhetssynpunkter' som betingat brott- mälsprocessens utformning.

Det torde inte från något håll förnekas att rättegångsförfarandet innefattar den bästa garantin för materiellt riktiga avgöranden. Här behöver inte när- mare ordas om fördelarna med det rådande processystemet med muntlighet.

omedelbarhet och koncentration. med ett inför rätten utspelat tvåpartsför- farande byggt på förhandlingsprincipen. med vidsträckta möjligheter för till- talade att få biträde av offentliga försvarare etc. Den för rättegångsförfarandet utmärkande offentlighetsprincipen skall också här nämnas. Erinras bör i sammanhanget vidare om att i lagstiftningsärenden under det senaste kvarts- seklet (gällande förenklingar i förfarandet såsom vidgad ensamdomarkom- petens. utökat område för strafföreläggande m.m.) från lagstiftarens sida flerfaldiga gånger har understrukits vikten av att vissa ömtåliga frågor be— döms av rätten i en sammansättning med flera domare. Härvid har före- trädesvis åsyftats svåra bevisbedömningsfrågor. fall där fråga är om val mel- lan olika påföljder och i viss mån straffmätningsfrågor. främst i grövre brott- mål.

Mot det nu sagda skall ställas det förfarande som måste förutsättas äga rum vid åtalsprövning. det må vara i ett system med absolut eller relativ åtalsplikt. Handläggningen kommer att äga rum i åklagarens enskilda tjäns- terum. enligt sakens natur utan att offentlighet kan anordnas under pro- cederet. Åklagaren får den dubbla rollen att vara företrädare såväl för statens anklagande som för en — i viss mån — dömande funktion. Materialet som ligger till grund för prövningen blir i det väsentliga skriftligt. Möjligheterna för en försvarare att plädera blir inte jämförbara med vad som gäller vid huvudförhandling. Förfarandet inför åklagaren får. såsom framgår av det anförda. vissa drag som påminner om det allmänna brottmålsförfarandet från tiden före processreformen och som under den reformens förarbeten föranledde synnerligen kraftig kritik.

Enligt kommitténs bestämda mening bör det inte komma i fråga att från den ordinära brottmålsprocessens område föra bort fall. om rättssäkerheten i straffprocessuellt hänseende därmed skulle minskas i beaktansvärd mån. Synpunkten kan också uttryckas så. att en yttersta gräns för hur långt man kan gå med åtalsbegränsningar bör anses gälla såtillvida att reformer i sådant hänseende icke får leda till att de i brottmålsförfarandet inbyggda rätts- skyddsmekanismerna sätts ur funktion i fall där de skulle fylla ett behov.1

Mot bakgrunden av det anförda kan såsom viktigare exempel på skäl mot åtalsbegränsningar — och alltså för åtal — anföras följande.

1) Skuldfrågan är av betydelse för vilka resocialiseringsåtgärder som kan och bör komma i fråga. Är skuldfrågan därvid oviss. bör i regel prövning i rättegång äga rum. Med ovisshet i skuldfrågan åsyftas här inte bara frågor.

1För undvikande av missförstånd erinras här om att resonemanget i förevarande avsnitt är inriktat på fall. vari straffrättsliga åtgärder kan tänkas ersatta av resocia- liseringsåtgärder av icke straffrättslig art. Frågan huruvida sistnämnda åtgärder alls skall förekomma eller i allt fall frågan vilken art och omfattning de skall få torde ofta vara avhängig av huruvida brott föreligger eller ej. Alltså är här företrädesvis fråga om fall där utgången av åtalsprövningen får rättsliga och/eller faktiska verkningar för den misstänkte.

När det är renodlat processekonomiska skäl som föranleder åtalsbegränsningar. är läget väsentligen annorlunda. 1 stort sett präglas dylika fall (främst viss bötes- brottslighet) av att de obeivrade lagöverträdelserna inte leder till nämnvärda verkningar för den enskilde. Rättssäkerhetsgarantierna i den ordinära brottmålsrättegången fyller alltså i dessa fall inte ett behov av samma art som kan förekomma i de förut berörda fallen.

huruvida brott föreligger. utan även frågor som gäller huruvida en gärning är att hänföra till ett strängare eller lindrigare straffbud. Både bevisfrågor och rättsliga frågor kommer alltså i blickfältet.

2) Stark ovisshet råder om vilken påföljd som i händelse av lagföring skulle åläggas. varvid företrädesvis är att uppmärksamma fall där ovissheten hänför sig till frågan om frihetsberövande eller icke frihetsberövande påföljd skulle komma i fråga. (Om ovissheten däremot hänför sig exempelvis till frågan huruvida rätten skulle stanna för skyddstillsyn eller villkorlig dom eller i ett annat fall för skyddstillsyn eller överlämnande till särskild vård. lär rättegång däremot kunna avvaras; härtill återkommes i det följande).

3) Viktigt målsägandeintresse eller betydelsefull fråga om särskild rätts- verkan kan utgöra starkt skäl för rättegång. Dessa två spörsmål skall i det följande behandlas närmare var för sig. Så skall även ske i avseende på frågan om betydelsen av att den misstänkte motsätter sig att åtal ej anställs.

Den nu redovisade grundsynen att brottmålsförfarande inför rätten in- nefattar de bästa garantierna för materiellt riktiga avgöranden och att av— stående från dylikt förfarande bör komma under övervägande bara om det kan ske utan beaktansvärda risker i rättssäkerhetshänseende — ger anledning till vissa reflexioner beträffande valet mellan absolut och relativ åtalsplikt. Både principiella och systematiska synpunkter talar för att man bör betrakta rät- tegången som RB:s grundform för det processuella förfarande som skall äga rum med anledning av brott. Användandet av andra förfaranden — det må vara förenklade former för beivrande genom förelägganden eller åtalsbegränsningar, som leder till vissa effekter i brottsbekämpningens tjänst — bör mot den bakgrunden vara avhängigt av att givna förutsättningar är för handen vilka gör utnyttjande av den säkrare grundformen onödig. De nu angivna principiella och systematiska synpunkterna kan åberopas för ståndpunkten att också den speciella regleringen av åklagarens funktioner bör utformas så att den harmonierar med systemet i övrigt. Det skulle leda till att absolut åtalsplikt lades till grund. låt vara att vidsträckta undantag väl kan tillfogas.

Kommittén vill dock inte göra gällande, att det anförda utgör något av- görande argument till förmån för den absoluta åtalsplikten. Även i ett system med relativ åtalsplikt kan nämligen anges sådana indikationer för åtal som tillgodoser intresset att rättegång kommer till stånd när beaktansvärda rätts- säkerhetssynpunkter talar härför.

5.3.6. Andra förhållanden än resocialiseringsåtgära' kan göra rättegång onödig

Tydligt är att även vissa andra förhållanden än resocialiseringsåtgärder kan göra rättegång mot en lagöverträdare onödig.

Antalsmässigt viktigast är givetvis de fall där fråga är om bötesbrott. vilkas obetydlighet eller ursäktlighet gör att lagföring kan avvaras. Därmed sam- manhängande frågor tas dock ej upp här utan först i avsnitt 5.4.

Som redan har anmärkts i det föregående bör åtal kunna avvaras. när en lagföring antages leda till villkorlig dom. Vissa av de synpunkter som har anförts i samband med resocialiseringsåtgärderna gör sig gällande även här. De i 5.3.4 och 5.3.5 anförda synpunkterna beträffande betydelsen av

brottets svårhetsgrad. beträffande allmänpreventionen och beträffande rät- tegångsförfarandet äger sålunda i allt väsentligt giltighet också på de nu förevarande fallen. Detsamma gäller vad som anförts under 5.3.3 därom att åtal kan framstå som motiverat. om det anses väsentligt att särskilda föreskrifter eller tilläggsböter kommer till stånd.

När man överväger att ge åklagaren befogenhet att icke åtala i fall. där det antages att lagföring skulle leda till villkorlig dom. och vidare mot- svarande befogenhet om skyddstillsyn eller överlämnande till vård är trolig påföljd. är att uppmärksamma att det i praktiken kan vara vanskligt att i förväg bedöma vilken av de nämnda påföljdstyperna som en domstol skulle komma att välja. Hur åtalsplikten än utformas. bör regleringen ges sådan utformning att åklagaren blir oförhindrad att åberopa flera grunder när han beslutar att åtal inte skall anställas.

Om det före en rättegång är antagligt att påföljdseftergift enligt 33 kap. 45 BrB kommer att meddelas. står nu möjligheten öppen att hänskjuta åtalsfrågan till RÅ för prövning enligt 20 kap. 7 & 1 st. 3 RB. Denna möjlig- het har dock använts med stor restriktivitet. För sådana särfall som det här har varit fråga om har hittills den sistnämnda bestämmelsen i stort varit tillräcklig; en nackdel har dock varit att till följd av gällande krav att skuld- frågan skall vara klarlagd RÅ varit förhindrad att besluta om åtalsunder- låtelse i bestridda fall. Införs relativ åtalsplikt. löses detta problem automa- tiskt. Väljes emellertid absolut åtalsplikt bör övervägas att för dessa specialfall göra undantag från gällande huvudregel angående klarhet i skuldfråga.

Påföljdseftergiftsfallen har emellertid fått ökat intresse genom den sedan den 1 januari 1976 gällande bestämmelsen i 33 kap. 9éi BrB. Enligt denna kan böter eller disciplinstraff helt eftergivas. när arbetstagare eller uppdrags- tagare till följd av brott har blivit avskedad eller drabbats av annan sanktion (t. ex. privaträttsligt disciplinstraff). I linje härmed bör ligga att redan i sam- band med åtalsprövningen hänsyn skall kunna tas till att dylik sanktion kom— miteller kommeri fråga.

På liknande sätt bör annan följd av brott kunna få beaktas vid åtals- prövningen. Kommittén tänker därvid särskilt på utlänning som skall avlägs- nas från riket efter brott (jfr stencil Ju l97lzl4).

Kommittén vill i detta avsnitt erinra om de möjligheter att ytterligare begränsa lagföring vid seriebrottslighet som nämndes under 5.1.1.

5.3.7. Mälsägandeintressets betydelse

Enligt både 20 kap. 7å 1 st. ] RB och 1964 års lag gäller som villkor för åtalsunderlåtelse att lagföring ej är "påkallad ur allmän synpunkt". I detta uttryck vars innebörd behandlas i Bil. l — anses ligga att hänsyn skall tas även till målsäganden.

Målsägandens processrättsliga ställning kommer att mer allsidigt behand- las senare i betänkandet. Redan i förevarande sammanhang bör dock anföras vissa synpunkter i den viktigaste frågan. nämligen vilken hänsyn som bör tas till målsägandens rent ekonomiska intresse av att åtal kommer till stånd. så att hans ersättningstalan kan utföras i brottmålet. företrädesvis av åkla- garen.

Det är en viktig förmån för målsäganden att få rättshjälp i denna ordning.

Att samhället ställer denna service till förfogande anses inte betingat enbart av omsorgen om målsägandens intresse. Det har även ansetts från krimi- nalpolitisk synpunkt av stor betydelse att hos lagöverträdarna inskärps de ekonomiska konsekvenserna av deras handlande (jfr t. ex. SOU 1956155 5. 155).

1 den mån åtal kommer till stånd finns inte någon anledning att överväga ändring i gällande ordning.

När det emellertid gäller frågan huruvida åtal skall väckas eller ej. är läget ett annat. Om man vill nå åtalsbegränsningar av betydelse. torde hän- synstaganden till målsägandeintressen behöva ske i klart mindre utsträck- ning än för närvarande. Om andra förhållanden. t.ex. pågående resocia- liseringsåtgärd. talar starkt emot åtal. synes således målsägandeintresset i regel böra vika. Endast särskilt viktigt målsägandeintresse bör betraktas som beaktansvärd indikation för åtal. Härvid bör inverka beloppets storlek. par- ternas ekonomiska förhållanden. ev. avsaknad av försäkringsskydd o.dyl. Ytterligare bör tillmätas betydelse huruvida det vid en realistisk bedömning framstår som troligt att en i brottmål meddelad skadeståndsdom kommer att leda till verkställighet. Om man sålunda vid själva åtalsfrågans prövning fäster mindre vikt än nu vid målsägandeintresset. behöver inte detta innebära att det allmännas service skulle upphöra i berörda fall. Liksom nu bör för skadeståndsdelen relevanta uppgifter antecknas i förundersökningsprotokoll. så att visst un— derlag för en civilprocess säkras; det kommer senare att föreslås att så skall ske även när förundersökning inte inleds eller när den nedläggs. Vidare kommer att föreslås att rättshjälpslagen ändras så. att målsägandena i nu avsedda fall skall kunna få rättshjälp utan skyldighet att själva utge kost- nadsbidrag.

En närliggande fråga bör här något beröras. Det förekommer att den miss- tänkte under utredningsskedet betalar skadestånd. det kan vara frivilligt eller på förslag av utredningspersonal. Man möter här både fall av full ska- deståndsbetalning och fall där gärningsmannen visar sig efter förmåga vilja gottgöra målsäganden. Ett särskilt spörsmål blir då om dylika betalningar eller betalningsutlästelser bör vinna beaktande vid åtalsfrågans prövning. I likhet med vad som anses gälla för närvarande finner kommitten att så bör ske. Viktigt är dock att tillämpningen inte blir sådan att viss olikhet inför lagen skulle kunna uppkomma.

5.3.8. V issajörltållanden i övrigt som kan göra rättegång önskvärd eller nödvändig

] det föregående har redan nämnts ett flertal sådana faktorer som utgör indikationer/ör åtal såsom brottets svårhet. allmänpreventiva hänsyn i öv- rigt. oklarhet i rätts- eller bevisfrågor. att avsedda resocialiseringsåtgärder ej kommer till stånd m.m.

Två särskilda förhållanden därutöver bör något beröras såsom möjliga anledningar till rättegång.

1 den mån ett brott skall föranleda jörverkande av egendom eller annan särskild rättsverkan kan rättegång bli nödvändig. Som exempel på annan

särskild rättsverkan än förverkande kan nämnas förlust av rättighet eller behörighet såsom förlust av körkort enligt körkortskungörelsen och för- visning enligt utlänningslagen.

Förverkande på grund av brott sker genom en förverkandeförklaring av domstol eller genom strafföreläggande eller i begränsad omfattning genom föreläggande av ordningsbot. Förverkande enligt BrB kan ske endast på ettdera av dessa sätt. Några exempel på annan beslutsordning nämns i det följande.

Dom gäller också som förutsättning för att läkarlegitimation skall kunna återkallas på grund av brottslig gärning. se 3 5 lagen (l960:408)om behörighet att utöva läkaryrket. Detsamma gäller i fråga om tandläkare enligt 4 & lagen (1963z251) om behörighet att utöva tandläkaryrket och i fråga om veterinär enligt 3 & lagen (1965:61) om behörighet att utöva veterinäryrket m. m. För att 5. k. kvacksalvare skall kunna förbjudas av socialstyrelsen att utöva sin verksamhet krävs enligt 95 lagen (1960:409) om förbud i vissa fall mot verksamhet på hälso- och sjukvårdens område att han genom dom som vunnit laga kraft övertygats om hälsofarligt kvacksalveri.

För att förvisning skall få ske krävs också dom. se 265 utlänningslagen (19541193).

Återkallelse av körkort på grund av straffbelagd förseelse får enligt 53 & körkortskungörelsen (1972z592) inte ske förrän frågan om straff för förseelsen blivit avgjord genom lagakraftvunnen dom. om inte omständigheterna är sådana att körkortsinnehavaren oavsett utgången i ansvarsfrågan kan anses olämplig att föra körkortspliktigt fordon.

Frågan om åklagaren vid åtalsprövning skall ta hänsyn till att brottet är av be- skaffenhet att kunna föranleda körkortsåterkallelse var aktuell i tre fall som har kommit till kommitténs kännedom. Två av fallen har uppmärksammats av JO i samband med inspektion'

l. lS-årig ungdomsvårdsskoleelev gjorde sig under vistelse utanför skolan skyldig till rattonykterhet (över 0.8 promille). Länsstyrelsen återkallade körkortet 1. v. Distriktsåklagaren beslutade att åtal inte skulle ske enligt 69ä barnavårdslagen. Länsstyrelsen begärde överprövning. Lånsåklagaren förordnade om åtal. Dom och körkortsåterkallelse följde.

2. En person dömdes för checkbedrägerier. Innan straffet var till fullo verkställt gjorde han sig skyldig till rattonykterhet. Länsstyrelsen återkallade körkortet t.v. Distriktsåklagaren meddelade beslut att inte åtala enligt 201722 RB. Länsstyrelsen begärde överprövning. Länsåklagaren förordnade om åtal. Dom och körkortsåterkal- lelse följde. RÅ yttrade sig till JO och ansåg att åklagaren vid åtalsprövningen bör ta ställning till om åtal är nödvändigt med hänsyn till att körkortsåterkallelse kan bli aktuell.

3. l7-årig yngling hade gjort sig skyldig till häleri. olaga hot. våldsamt motstånd. rattonykterhet och stöld. Länsrätten återkallade körkortet t. v. Vid åtalsprövning enligt 1964 års lag förordnade länsåklagare att åtal skulle underlåtas. Länsrätten begärde överprövning av länsåklagarens beslut hos RÅ. Med hänsyn till de trafiksäkerhets- synpunkter som ligger till grund för bestämmelserna om återkallelse av körkort ansåg RÅ. att det var angeläget att länsrätten fick möjlighet att mot bakgrund av en dom mot l7-åringen i rattonykterhetsdelen pröva återkallelsefrågan. RÅ förordnade därför att åtal skulle väckas mot l7-åringen för rattonykterhet.

Flera av de brott där förverkande är påkallat är sådana att redan hänsynen 1 Se jo ämbetsberäuelse till allmän laglydnad ofta talar för åtal. såsom vid allvarligare fall av va- 1973 s. 114.

' SOU l938:44 s. 259. SOU 1942128 5. 40. SOU 1953:17 5.132. Jfr även BrB lll 5.606 och 615.

rusmuggling. narkotikabrott. valutabrott och trallknykterhetsbrott. I fråga om andra brott kan dock förverkandefråga eller fråga om annan särskild rättsverkan få avgörande betydelse för bedömningen av om åtal måste väc- kas. Emellertid torde därvid begränsning kunna göras till viktigare fall av särskild rättsverkan. Exempelvis bör. om i en framtid införs prickbelast- ningssystem i körkortssammanhang. lagföring inte vara obligatorisk vid all- dagliga trafiköverträdelser.

Det bör tilläggas att förekomsten av en förverkandefråga inte behöver nödvändiggöra åtal. Således kan efter beslut om åtalsunderlåtelse 17 & rät- tegångsbalkens promulgationslag (RP) vinna tillämpning och åklagaren kan anställa särskild talan om egendoms förverkande eller annan särskild rätts- verkan. [ praxis finns exempel på att 1755 RP har tillämpats. sedan åtals- underlåtelse har meddelats med stöd av 1964 års lag. Enligt vissa speciella bestämmelser har vidare åklagaren befogenhet att förordna om förverkande på annat sätt än genom strafföreläggande. Exempel härpå finns i 21 & va- rusmugglingslagen. 2 & lagen om förverkande av alkoholhaltiga drycker och 45 i den s.k. stilettförordningen.

Det andra förhållandet som i regel bör leda till att åtal väcks är att den misstänkte begär åtal. Denna principiella inställning har kommit till uttryck i lagmotiv vid flera tillfällen.' Undantag är dock förutsatta såsom när den misstänkte av kverulans vill sätta rättsmaskineriet igång. Kommittén har inte funnit anledning att intaga annan ståndpunkt än gällande rätts.

Hittills har det säkerligen varit sällsynt att någon misstänkt har motsatt sig åtalsunderlåtelse. Måhända kan det emellertid i en ordning med vidare möjligheter till åtalsbegränsningar än de nu gällande bli något vanligare. Det skulle i så fall tänkbarligen kunna inträffa i sådana fall då resocia- liseringsåtgärder har insatts men den misstänkte anser sig missnöjd med eller besvärad av dessa och därför i stället vill ha åtal. i hopp om att få t. ex. villkorlig dom. En annan sak är att rent faktiskt resocialiseringsåt— gärderna inte därmed bringas att upphöra. Även andra omständigheter kan tänkas förekomma. vilka gör att den misstänkte önskar att åtal väcks.

Nu anförda förhållanden gör att kommittén inte har funnit sig behöva närmare överväga en under kommittéarbetet något diskuterad fråga om det föreligger behov av ett klanderinstitut. såvitt avser beslut som har lett till att åtal uteblivit.

5.3.9. Beslut i åtalsbegränsningsärende såsom kriminalpolitiskt medel

När det gäller den utpräglade bötesbrottsligheten. finns det anledning att uppmärksamma en särskild fråga. Det gäller huruvida det i fall när åtal underlåts går att få fram åtminstone någon effekt i brottsavhållande riktning genom att starkare accentuera att beslutet bör uppfattas som en varning.

När åtalsunderlåtelseinstitutet (under benämningen åtalseftergift) infördes 1944. då begränsat till unga lagöverträdare. talades under förarbetena i flera sammanhang om den "varning" som ett eftergiftsbeslut var avsett att in- nebära för lagöverträdare. Det ansågs också lämpligt att vid delgivnings- förrättning uttryckligen framhålla detta för den unge när fråga var om något allvarligare brott. Varningsmomentet har också i senare lagstiftningsärenden framhållits (jfr t. ex. det departementschefsuttalande som återges i BrB [

s. 123 nederst). Erinras kan vidare om att det i polisinstruktionen är förutsatt. att rapporteftergift skall förenas med "påpekande eller erinran till den fe- lande".

Den principiella villkorligheten beträffande ett åtalsunderlåtelsebeslut ut- gör en anledning att se beslutet som en varning. Men även oberoende härav — och oberoende av att återkallelse sällan sker — uppnås en varningseffekt. om den berörde får klart för sig att han vid nytt brott kommer att ha mindre utsikt att undgå åtal för återfallsbrottet.

I detta sammanhang kan erinras om de förut nämnda uttalandena av innebörd att man vid bedömningen av de brottsavhållande effekterna av straffrättsskipningen inte bör fasta avseende endast vid straffpåföljden. Man bör också uppmärksamma den samlade reaktionen. Denna utgörs i åtals- underlåtelsefallen främst av brottsupptäckt, brottsanmälan. polisens förun- dersökning och åklagarens prövning och beslut. Härtill kan komma kän- nedom om förekommande registrering beträffande en del typer av åtals! underlåtelse.

Man kan överväga. om inte denna rent faktiska varningseffekt borde tillvaratagas bättre och betonas mer än som nu sker. särskilt när det gäller åtalsunderlåtelse vid bötesbrottslighet. Att märka är ju att. ehuru ingen straffrättslig påföljd inträder. ett brott är begånget. Det förhållandet att ingen påföljd inträder innebär inte att samhället godtar förfarandet. något som gott kan klargöras för lagöverträdarna med viss skärpa.

Kommittén menar inte. att det finns anledning att införa något rättsligt varningsinstitut. Det synes tillräckligt att —i andra fall än sådana ungdomsfall där uttrycklig varning redan nu förekommer genom utformningen av beslutsblanketterna klargörs. att beslutet bör betraktas som en varning att iaktta för framtiden och. i förekommande fall. att registrering med så och så lång giltighetstid kommer att ske. (Kommittén återkommer till re- gistreringsfrågorna i avdelning VI).

I all synnerhet om ett betydligt utökat antal fall av bötesbrottslighet skall lämnas utan åtal i framtiden. är det av kriminalpolitisk betydelse att vinna spridning för uppfattningen att åtalsunderlåtelsens innebörd är något av en sakerförklaring för brott. att den bör ses som en varning och att den kan få vissa registreringskonsekvenser.

Såsom kriminalpolitiskt medel kan den angivna ordningen bli av visst värde för att motverka en eljest tänkbar inställning att förseelser av vissa typer generellt kan begås utan reaktion från samhällets sida. Avslutningsvis är att notera. att ett förfarande av den art som nu har berörts måste förutsätta att skuldfrågan är utredd. Det hör alltså hemma i ett system med absolut åtalsplikt. Med relativ åtalsplikt kan den antydda ordningen inte förenas annat än om det görs formell skillnad mellan fall som är utredda och övriga fall. något som knappast står i samklang med grundtanken bakom den relativa åtalsplikten. Tilläggas bör också. att i den mån beivrandebegränsningar sker i form av förundersökningsbegränsningar vilket kommer att föreslås — någon registrering givetvis inte kommer i fråga.

1 Angående termen bö— tesbrottslighet. se 5. 9l not 1.

5.4. Utredningsmål och spörsmål i övrigt av huvudsakligen processekonomisk art

5.4.1. Inledande synpunkter

Åtalsbegränsningar på sådana kriminalpolitiskt betonade grunder som har berörts under 5.3 skulle givetvis också innebära processekonomiska vin- ningar.

Totalt förekom år 1974 omkring 13 000 mål. vari dömdes till skyddstillsyn. villkorlig dom eller vård enligt 31 kap. BrB. Om det förelegat möjlighet att avstå från åtal på sådana grunder som har berörts i det föregående — således därför att istort likvärdiga åtgärder kommer till stånd utan rättegång måste det antagas att en betydande del av berörda fall ej behövt gå till domstolar. Storleken av denna del låter sig dock inte närmare beräknas. Man har att räkna med att ett tämligen stort antal åtal behövt komma till stånd. även om liberalare åtalsbegränsningsregler hade gällt. Det gäller bestridda fall varvid vissa dock kunnat falla bort om relativ åtalsplikt rått och vidare fall. där viktigt målsägandeintresse förelegat eller där starkt behov av övervakning i skyddstillsynens form. tilläggsböter eller särskilda föreskrifter bedömts föreligga. och även annat kunde ha motiverat åtal.

Även de antydda möjligheterna att Iiberalisera grunden för begränsning av åtal vid seriebrottslighet skulle säkerligen medfört arbetsvinster. Otvi— velaktigt skulle många omfattande rättegångar kunnat ges mindre omfång. Även åtal i åtskilliga fall. där kriminalvård i frihet pågick vid åtalstillfa'llet. torde ha kunnat undvikas med de friare bedömningsgrunder som kommittén har antytt för seriebrottslighetens del.

I det följande skall först under punkt 5.4.2 något beröras vilka :ördelar relativ åtalsplikt processekonomiskt har. när det gäller svårare brottslighet än den typiska bötesbrottsligheten.

Processekonomiskt särskilt viktigt är dock att möjliggöra begränsningar av lagföringen på bötesområdet. Hithörande frågor kommer därföri detta avsnitt att ägnas det största utrymmet.

5.4.2. Den relativa åtalspliktens huvudsakligaförde/ar vid svårare brotts- lighet än bötesbrottslighet'

En framträdande fördel med den relativa åtalsplikten är som nämnts att vid åklagares beslut i princip inte behöver föreligga klarhet i skuldfrågan. Sådan klarhet krävs däremot vid absolut åtalsplikt; att i realiteten visst avsteg härifrån ansetts gälla när fråga är om tillämpning av 20 kap. 735 1 st. 2 RB skall beröras senare (jfr BrB Ill 5. 606).

När frihetsberövande påföljd kan antagas följa vid lagföring. angav kom— mittén i det föregående att åtal bör följa. Uttalandet gjordes oberoende av om absolut eller relativ åtalsplikt skulle bli gällande och avsåg vid som borde betraktas som en indikation för åtal vid relativ åtalsplikt och ett hinder mot åtalsbegränsning vid absolut åtalsplikt. 1 den mån man vill g)dta en sådan indikation resp. ett sådant hinder torde skillnaderna mellan de två systemens utfall inte bli så stora. De skillnader som kan uppkomma blir beroende på de olikheter i presumtionshänseende som utmärker ce olika

systemen. Vid relativ åtalsplikt skulle indikationen för åtal slå till först när sannolikheten för frihetsberövande påföljd når viss höjd. Vid absolut åtals- plikt inträder rätten att meddela åtalsunderlåtelsen först när sannolikheten för icke frihetsberövande påföljd når motsvarande höjd.

[ utpräglade gränsfall medför detta något större handlingsmarginaler vid relativ åtalsplikt.

Det bör tilläggas att. om man inte har den nämnda indikationen vid relativ åtalsplikt. bestämmandet av gränserna för de frihetsberövande på- följdernas användning skulle i viss mån överföras till åklagarna. Detta finner kommittén icke önskvärt. såsom förut har understrukits. Åklagarnas möj— ligheter till åtalsbegränsande åtgärder bör principiellt vara begränsade till sådana fall. i vilka kan påräknas att icke frihetsberövande påföljd skulle utdömas i händelse av lagföring. En viktig utgångspunkt är alltså. att dom- stolarnas praxis skall vara vägledande för åklagarnas bedömningar.

Vid seriebrottslighet måste den relativa åtalsplikten bereda åklagaren stör- re handlingsfrihet. Som har antytts och senare kommer att framgå tydligare kan man dock nå ganska långt i åtalsbegränsningar även inom ramen för absolut åtalsplikt.

Vid åtalsbegränsningar på den grunden, att resocialiseringsåtgärder kom- mer till stånd. har redan framhållits. att den relativa åtalsplikten har fördelar i de fall då åtgärderna sätts in oberoende av förekomsten av brott. Men som också har nämnts blir det inte sällan nödvändigt med brottsutredning för att bedöma om resocialiseringsåtgärder skall sättas in och vilken in- riktning de bör få.

I de fall. då åtalsbegränsningar ifrågakommer därför att villkorlig dom antages följa i händelse av lagföring. torde större skillnader mellan systemen ej vara att påräkna. Ungefär samma utredning beträffande brott och person torde i båda systemen krävas för att åklagarna skall kunna göra den be- dömning som är i fråga.

En negativ sida som får påräknas om relativ åtalsplikt införs. är att antalet överprövningsärenden sannolikt skulle öka. Försvarare torde nämligen bli mer benägna att underställa högre åklagare åtalsfrågan under påstående att indikationerna för åtal ej är tillräckligt starka. En sådan utveckling skulle leda till tyngande dubbelarbete inom åklagarväsendet.

5.4.3. Några grundläggande frågor beträffande åtalsbegränsningar och avkrimina/iseringssträvanden i Övrigt på bötesonirådet

Utredningen kommer i senare avsnitt att behandla de olika grupper. för vilka åtals- begränsningsbestämmelser avses utformade. Därvid ges i anslutning till varje grupp en närmare redovisning av gällande rätt och vissa uppgifter om utländsk rätt. Be- träffande bötesbrottsligheten. som utgör en av grupperna. har det dock ej ansetts lämpligt att förfara så. eftersom viktiga frågor därom kommer att diskuteras redan i förevarande sammanhang. Att här taga upp denna redovisning skulle å andra sidan bryta den allmänna diskussionen. Berört avsnitt har därför fogats till betänkandet som Bil. 2.

Enligt 20 kap. 7å ] st. 1 RB har åklagare rätt att underlåta åtal. om det kan antas att i händelse av lagföring annan påföljd än böter inte skulle komma att ådömas och den misstänktes lagföring inte finnes påkallad ur

allmän synpunkt. Lagrummet hade något snävare avfattning före den 1 juli 1971 (jfr Bil. 2).

[direktiven (som kom något före nyssnämnda lagändring) betonades starkt intresset av resursbesparing inom rättsväsendet. Särskilt framhölls behovet att koncentrera rättsväsendets resurser på den grövre brottsligheten och andra från samhällssynpunkt särskilt angelägna uppgifter. Mot den bakgrunden ifrågasattes bl. a. det berättigade i att polisen skulle behöva utreda alla an- mälda brott och att lagföring sker i den omfattning som nu förekommer. Det uttalades. att principen att samhället genom utredning. lagföring ocli stral] ska/l ingripa mot varje känd lagöverträde/se har passerats av tiden.

De nu i korthet refererade uttalandena i direktiven står uppenbarligen i samband med den s. k. avkriminaliseringsdebatt som sedan länge har förts i vårt land.

Denna debatt har framför allt präglats av tre förhållanden. Det första förhållandet avser. att kriminaliseringen har fått en så stor omfattning. Med samhällets utveckling har följt att rättsliga regleringar till— kommit på allt fler områden. och straffbestämmelser i stor mängd har till- gripits för att sanktionera reglernas efterlevnad.

Det andra förhållandet gäller det växande antalet brott. Det konstateras. att det inte är möjligt för samhället att ha tillräckliga resurser för övervakning av reglers efterlevnad och för utredning och beivrande av alla överträdelser. Som ett viktigt samhällsintresse framhålls. att man i större utsträckning skall kunna rikta in resurserna på den grövre brottslighetens bekämpande.

Det tredje förhållandet kännetecknas av att avsevärda rättsliga svårigheter befunnits föreligga att åstadkomma önskvärda förändringar. Allmänt in— riktade metoder har förts fram. men praktiskt genomförbara lösningar av någorlunda generell räckvidd har inte nåtts.

Beträffande de framförda metoderna må här i korthet nämnas följande. Egentlig avkriminalisering punktvis. Härmed åsyftas främst. att ett förfa- ringssätt som nu ärstraffbelagt görs straffritt. Sådan effekt kan uppnås genom att straffbudet helt upphävs eller att det förses med nya rekvisit som avskiljer mer bagatellartade fall. t. ex. av innebörd att det i ringa fall ej skall dömas till straff.

Egentlig avkriminalisering med generell verkan. Härvid är fråga om att finna en allmän straffrättslig regel som från det straffbara området för bort de mer bagatellartade fallen. En dylik ordning innebärande att ringa (obe— tydliga) fall inte skulle anses utgöra brott — har diskuterats i Brottsföre- byggande rådets rapport 1974:3 (i det följande kallad BRÅ-rapporten). främst Bil. 2 s. 6. varvid konstaterats att åtskilliga svårigheter möter.

Skenbar avkriinina/isering (ibland kallad depenalisering). Med uttrycket åsyftas att den straffrättsliga reaktionen ersätts med något annat. exempelvis av en avgift som uttas av administrativ myndighet.

"A vkrimina/isering" pä sti'allpi'oeessuel/ väg. Härmed åsyftas åtals- eller för- undersökningsbegränsningar. varigenom i och för sig straffbara handlingar lämnas utan beivrande. Noga taget är uttrycket avkriminalisering inte ade— kvat i detta fall. eftersom straffbarheten för gärningstypen kvarstår. men kommittén anser sig kunna anknyta till de hävdvunna termerna.

1 lagstiftningen och i under prövning varande lagförslag har avkrimi- naliseringar på begränsade områden genomförts eller föreslagits. Volym-

mässigt viktigast torde bli avkriminaliseringen av fylleri och av parke- ringsförseelser. Skattetillägg vid vissa deklarationsfel bör också nämnas som exempel. liksom nyligen föreslagna avgiftssanktioner på byggnadslag- stiftningens område. Ytterligare har en del särskilda. praktiskt mindre be- tydelsefulla brottstyper utmönstrats ur BrB. Räckvidden av vissa andra straff- bud där har begränsats. varvid bl. a. särskild åtalsprövning har införts i en del fall. Området för rapporteftergift har vidgats något.

5.4.4. Kommitténs grundsyn på avkriminaliserings/i'ågorna

Kommitténs inställning ligger i linje med de allmänna avkriminaliserings- strävandena. och dessas grunder vilka återkommer i direktiven erkänns oförbehållsamt som bärande och viktiga.

Principiellt anser kommittén. att avkriminalisering på sti-atli'ätts/ig väg vore det riktigaste. Med anknytning till en mångfald åsiktsyttringar i tidigare lagstiftningsärenden. av vilka en del strax skall nämnas. vill kommittén ge uttryck för grundsynen att det principiellt bör ankomma på lagstiftaren att ange vad som är straflbart och vad som är straffritt. Endast i den mån den vägen visar sig oframkomlig. bör det överlämnas åt rättstillämpningen att bestämma vilka av de av straffbuden formellt omfattade handlingarna som skall anses straffvärda och vilka som skall vara straffritt. praktiskt sett. En tilläggssynpunkt är följande. En straffrättslig reglering med avkrimi- naliseringseffekt blir gällande för både domstolar och åklagare. En åtals- rättslig reglering i samma syfte blir gällande för åklagare och förundersök- ningsledare i övrigt. men fråga uppkommer då om inte domstolarna bör ges i princip samma handlingsfrihet.

Beträffande de straffrättsliga avkriminaliseringsvägarna finner sig kom- mitten. vars uppdrag är klart processrättsligt inriktat. inte ha anledning att gå in på frågor som gäller avkriminalisering punktvis eller avkriminalisering genom straffs ersättande med avgifter. Däremot har kommitten funnit sig ha anledning att — åtminstone i princip — diskutera en straffrättslig reglering av generell verkan. En till verkningarna likartad. men processrättsligt be— tonad lösning kommer därefter att diskuteras.

5.4.5. Vissa utgångspunkter som följer av gällande rätt

I senare tids svenska strafllagstiftning har eftersträvats. att brottsbeskriv- ningarna skall göras kortfattade. Samtidigt som man såvitt möjligt velat få precision i beskrivningarna. har man i korthetens intresse undvikit att belasta dem med en detaljreglering av allehanda gränsdragningsfrågor.

Under Brst förarbeten. varvid de nu angivna riktlinjerna följdes. vits- ordades att de kortfattade och därmed vida gärningsbeskrivningarna i åt- skilliga fall kom att omfatta. förutom verkligt straffvärda beteenden. ocksa gärningar av ringa straffvärde. Mot denna bakgrund hade straffrättskom- mitten i sitt förslag förfarit sa. att till ett stort antal brottstyper anknutits bestämmelser om särskild åtalsprövning. innebärande att allmänt åtal tilläts bara om det befanns påkallat ur allmän synpunkt.

Under remissbehandlingen av det nämnda förslaget riktades åtskillig kritik mot förslagets teknik i berört avseende. Det framhölls att principen om

allas likhet inför lagen kunde komma i fara. Ytterligare en invändning var att särskild åtalsprövning inte borde användas för att korrigera alltför vida gärningsbeskrivningar. Vad som skulle vara straffbart ansågs alltså böra fastställas av lagstiftaren. inte av rättstillämparna.

Föredragande departementschefen tog fasta på kritiken. och särskild åtals- prövning godtogs endast för ett begränsat antal brottstyper. 1 övrigt hän- visades till möjligheterna för åklagarna att besluta om åtalsunderlåtelse. Därvid gjordes ett för senare tillämpning viktigt motivuttalande. nämligen följande (prop. 1962:10 C s. 150).

Det är emellertid uppenbart. att med de relativt allmänt utformade brottsbeskriv- ningar. som med hänsyn till nutida komplicerade samhällsförhållanden måste ges i åtskilliga fall.det stundom inträffar att gärningar. som i och för sig uppfyller rekvisiten för visst brott. framstår som så föga straffvärda. att åtal bör kunna underlåtas. Det är alltså här fråga om gärningar. vilka är avsevärt ringare än dej/esta andra sorti/(iller under strul/budet (kurs här).

De kursiverade orden — som återkommer i prop. 1964: 10 s. 131 — innefattar en formel som torde ha varit betydelsefull för den jämförelsevis blygsamma räckvidd som åtalsunderlåtelseinstitutet har fått i tillämpning på bötesbrotts- området. En medverkande faktor har givetvis också varit det lagstadgade villkoret. att lagföring ej skall ha befunnits "påkallad ur allmän synpunkt". Beträffande innebörden därav hänvisas till Bilaga 1 och till RÅzs i bilaga 2 refererade cirkulär. [ vad som innefattas i det citerade begreppet torde särskilt långtgående hänsynstaganden till vad allmän laglydnad ansetts kräva ha föranlett restriktivitet i fråga om tillämpningen av åtalsunderlåtelse. Måls- ägandeintresset torde också vid vissa brottstyper ha ansetts tala emot åtals- underlåtelse (jfr vad kommittén i den delen anfört under 5.3.7).

Skall åtalsbegränsande åtgärder komma till stånd i väsentligt ökad om- fattning. såsom direktivens önskemål är. måste den förut nämnda formeln liksom rekvisitet "påkallad ur allmän synpunkt" i varje fall ersättas med grunder som ger ökad handlingsfrihet åt åklagarna. I första hand är det därvid önskvärt att finna en utväg. varigenom i en lagregel ges någorlunda klar vägledning för vad som skall falla utanför lagföringsområdet.

Det bör tilläggas att synpunkten att det bör ankomma på lags/[limen att bestämma vad som skall vara straffbart (eller värt beivran) och vad som inte skall vara detta har återkommit i flera sammanhang efter Brst tillkomst. Exempelvis betonades synpunkten från åklagarhåll i remissyttranden över SOU 1971:10. "Snatteri". vari föreslogs att särskild åtalsprövning skulle in- föras beträffande snatteri. Uttalandena i det sammanhanget torde illustrera att åklagarkåren hellre ser. att lagstiftaren ger mer konkreta förutsättningar för bedömningen av om åtal skall äga rum eller inte och har viss skepsis mot att inom ramen för relativ åtalsplikt mera fritt bedöma vad som är förtjänt av lagföring. Samma intryck har kommitten fått under sina stu- diebesök.

Mot bakgrunden av det anförda har kommitten ansett sig böra undersöka. om det går att finna någon formel som i varje fall i princip avskiljer ett skikt av sådan lindrigare brottslighet som bör kunna lämnas utan lagföring. Att en sådan formel inte gärna kan bli utan nyanseringar och kompletteringar ligger dock i sakens natur.

De vägar på vilka kommitten har sökt sig fram har viss släktskap med ett uppslag som har diskuterats i den förut nämnda BRÅ-rapporten och därför redovisas först detta.

5.4.6. Ett i BRÅ-rapporten diskuterat uppslag

IBRÅ—rapportens bilaga 3 (av Erland Aspelin efter samråd med Hans Thorn- stedt) anförs under rubriken "Generell nedre gräns för straffbarhet'" följande (noter ej medtagna här).

Tanken har framförts att man i strafflagstiftningen borde laborera med en generell nedre straffvärdegräns. En sådan skttlle t. ex. kunna formuleras genom ett stadgande av innebörd att avvikelse mot regelsystemet. som är att bedöma som ringa (obetydlig). inte utgör brott.

Anser man att denna väg bör prövas. krävs en närmare bestämning av innebörden av "ringa brott" — avsevärt snävare än vad man i lagstiftningen avser med detta. Med "ringa brott" skulle t.ex. kunna förstås sådana brott som "med hänsyn till graden av farlighet eller skada är att betrakta som obetydliga avvikelser". En sådan definition skulle dock skapa svårigheter för tillämpningen i praktiken. Graden av "obetydlighet" varierar från brottsområde till brottsområde. från brott till brott.

Vidare måste frågan ställas vad innebörden skulle bli av ett konstaterande att en aktuell överträdelse inte utgör brott. Den omständigheten att en avvikelse faller utanför det straffbara området och att ingripande inte kan ske på straffrättslig väg behöver naturligtvis inte innebära att samhället passivt accepterar förekomsten av en sådan avvikelse. Man måste närmare undersöka vilka andra sanktionsformer som kan kom- ma att aktualiseras och vilka samhället är villigt att acceptera.

En möjlighet är att sådana avvikelser som inte stämplas som brott förs över i en annan kategori ("förseelser") som alltjämt är underkastad samhällskontroll men som möts med andra sanktioner än strafftt. ex. icke repressiva sanktioner eller lind- rigare påföljder av typ "varning. avgift" osv.).

5.4.7. Ett uppslag av sti'alfi'ätts/ig natur

Inledningsvis vill kommittén betona. att under förevarande punkt kommer att diskuteras en principskiss. vilken alltså inte utvecklas så långt att den resulterar i något kommitténs förslag. Kommittén har ändå ansett sig böra redovisa tankegångarna. dels för att dessa kan leda till fortsatta diskussioner som kan tänkas bli fruktbärande. dels för att åtskilliga av synpunkterna blir grundläggande för sådan processrättslig reglering som tas upp i närmast följande punkt.

Det straffrättsliga uppslag som kommitten har diskuterat gäller införandet av en nedre straffvärdegräns och har såtillvida viss anknytning till den i BRÅ_rapporten framförda tanken.I Men de två uppslagen företer också en del grundläggande skillnader i uppläggningen. En principiell nedre straff— värdegräns behöver i och för sig inte ges den formella innebörden. att alla förseelser som faller under gränsen blir straffria i bemärkelsen att de anses ej utgöra brott. Gränsen kan tänkas fylla den mer begränsade funktionen

att såsom en principiell och ej undantagslös huvudregel — ange att straff inte skall utdömas eller åläggas. om brottet i det enskilda fallet lörskv/ler lägre bötesstraff än gränsen anvisar. Därav skulle följa. att förseelserna som faller under gränsen fortfarande vore att betrakta som brott och alltså i

1 Exempel på en nedre straffvärdegräns erbjuder jugoslavisk rätt enligt vad som närmare skild- ras i SOU 1971110 (Snat— teri) s. 25 och 146. Den gränsen åsyftar att från det straffbara området avskilja lindriga fall. vil- ka alltsa ej betraktas sa- som brott.

och för sig anses förtjänta av samhällets ogillande. Men rättsväsendets re- surser skulle normalt inte sättas in för att myndigheterna skall utreda eller i vart fall inte för att de skall beivra sådan bagatellbrottslighet. som kommer i fråga i det låga straffskikt som här avses. Samhället skulle i stället nöja sig med det principiella ogillande av förfarandet som kommer till uttryck i straffbudet och med den varningseffekt (jfr 5.3.9) som kan följa av brottsupptäckten och det förfarande som denna upptäckt föranleder. och detta även om förfarandet blir helt kort; troligen kan som förut har nämnts en registrering ha viss funktion att fylla i vissa av de fall som nu är i fråga, självfallet dock endast i fall där skuldfrågan är klarlagd.

När kommittén anknyter till vad brottet i det enskilda fallet förskyller. är det en viktig utgångspunkt att man måste bygga på den straffmätnings— praxis som har utvecklat sig på bötesbrottslighetens område. Denna praxis utmärks av att en ganska långt gående schablönisering har vuxit fram. Taxor beträffande normalstraff för åtskilliga förseelsetyper förekommer. och av- vikelserna härifrån vid ovanligt lindriga resp. ovanligt allvarliga fall — brukar inte vara särskilt stora; undantag från detta handlingsmönster fö- rekommer företrädesvis vid återfallssituationer men kan också återfinnas vid särskilda brottstyper som inrymmer förfaranden av högst skiftande svår- hetsgrad (t. ex. egenmäktigt förfarande). Det bör tilläggas. att man beträf— fande straffmätningspraxis på bötesbrottslighetens område knappast har att räkna med omvärderingar och förskjutningar på samma sätt som när fråga är om straffmätningspraxis på vad som nu regelmässigt anses falla inom de svårare påföljdernas område (jfr 5.3.4). I allt fall gäller det sist sagda beträffande bötesbrottslighetens lägsta skikt som här särskilt skall uppmärk- sammas.

Om nuvarande straffmätningspraxis skall godtas som vägledande för vad som för framtiden enligt huvudregeln bör lämnas utan beivran. är det viktigt att det slås fast. att den principiella minimigränsen inte får ge den effekten att en allmän skärpning sker vid bestämmandet av straffen för de gärningstyper som här kommer i fråga. De rättstillämpande organen måste således i ej ringa mån frigöra sig från det av legalitetsprincipen präglade synsättet att allt vad lagstiftaren angivit såsom brottsligt också regelmässigt skall leda till beivran. [ stället måste den uppfattningen få slå igenom. att ändamålet med en ny lagstiftning på förevarande område skulle vara att det lägsta skiktet av brottsligheten skall i princip — dvs. när viktigt allmänt eller enskilt intresse ej nödvändiggör straffrättsligt ingripande — av resurs- besparingsskäl lämnas utan beivran. För att få genomslagskraft torde det vara behövligt att uppfattningen kommer till uttryck i lag. så att det görs klart att lagstiftaren själv — trots vad som anges i de olika straffbuden ger till känna att därmed icke åsyftas att insatser för beivrande skall göras beträffande de lindrigaste överträdelserna annat än när viktiga samhällsin— tressen gör det nödvändigt.

Den nu antydda lösningen skiljer sig från den allmänna formel som enligt det tidigare anförda (5.4.5) kom till uttryck under brottsbalkens förarbeten. Därvid fästes avseende vid möjligheten till åtalsunderlåtelse i fall där gär- ningen var avsevärt ringare än de flesta andra som faller ttnder (lt)! aktuella straffbudet. Enligt kommitténs mening kan invändningar riktas mot att på detta sätt koncentrera uppmärksamheten vid den särskilda gärningstyp som

är i fråga och just för denna gärningstyp söka utkristallisera de lindrigaste fallen såsom föremål för undantag från lagföring. Med det synsättet kan uppkomma irrationella resultat.

Vid brottstyper där normalstraffet ligger vid t. ex. 60 dagsböter borde enligt den nämnda formeln överträdelse. som befinnes bara förskylla 20 dagsböter. kunna lämnas utan åtal såsom "avsevärt ringare än flertalet" inom brottstypen. Men vid mer ordningsbetonade förseelser. för vilka nor- malstraffet brukar sättas till exempelvis just 20 dagsböter. skulle åtalsun- derlåtelse komma i fråga först när den enskilda förseelsen anses förskylla kanske Seller 10 dagsböter. Frågan uppkommer då varför vid den allvarligare brottstypen åtalsunderlåtelse skall kunna meddelas. när gärningens straff- värde — uttryckt i bötesstraffets höjd ligger på en nivå som vid den lindrigare brottstypen regelmässigt skall föranleda åtal.

Enligt kommitténs uppfattning nås ett rimligare resultat. om man söker en lösning varigenom "straffvärdet" såvitt möjligt uttrycks i absoluta tal. Och därvid synes en förhandsbedömning av den i händelse av lagföring troliga straffnivån kunna vara användbar som rekvisit för utskiljandet av vad som i princip kan lämnas utanför lagföringsområdet. Kommittén förbiser inte. att bedömningen enligt det ifrågasatta systemet måste förutsätta en tämligen allmän och grov värdering av straffvärdet—bötesnivån. Således mås- te bedömningen förutsättas oftast ske i en brottsutrednings allra första skede och alltså i regel utan att handläggaren har närmare kännedom om den misstänktes personliga förhållanden eller förekomsten av detaljer i hän- delseförloppet som i och för sig kan tänkas tala i ursäktande eller i försvårande riktning. Denna trubbighet i det diskuterade systemet utgör dock enligt kommitténs mening inte grund för någon avgörande invändning. Redan i nuvarande system är verkligheten den. att bedömningen av bötesbrotts- ligheten i det låga skikt som här är i fråga regelmässigt sker efter väsentligen objektiverade normer. varvid själva överträdelsens yttre gestaltning står i centrum och betingar straffets höjd.

Vid övervägande av var man bör dra en gräns. under vilken i princip — åläggande av bötesstraff inte skulle få ske är att beakta följande. Vill man nå en verkligt betydelsefull resursbesparing. är man nödsakad att dra den principiella gränsen någorlunda högt. Ju högre man lägger den gränsen. desto större svårigheter möter å andra sidan vid utformningen av den undan— tagsmekanism som är oundgänglig; kommittén vill understryka att i det föregående har talats om en principie/lgräns och förutsatt är att vissa undantag måste möjliggöras.

Kommitténs diskussioner har utmynnat i att som huvudregel kan över— vägas. att sätta minimigränsen för bötesstraffets användningsområde vid 20 dagsböter och. för penningböternas område. vid 200 kronor. Med hänsyn till att tämligen sällan används dagsbotsantal mellan 15 och 20 eller pen- ningbotsbelopp mellan 150 och 200 kronor skulle. praktiskt sett. nu fö— rekommande dagsbotsstraff på 15 dagsböter och lägre samt penningbotsstraff på 150 kronor och lägre i princip utgå. l lagstiftningen skulle således klargöras. att lagöverträdelser med detta låga straffvärde i allmänhet inte skulle få belasta rättsväsendets organ.

Ett principiellt förbud mot de låga bötesstraffen borde ha sin plats i 25 kap. BrB. där grundreglerna ges för bötesstraffet. De nu gällande reglerna

om absoluta bötesminima (25 kap. 25 l st. och 3 &" BrB) skulle alltså kom— pletteras med en fakultativ förbudsregel. innebärande att lägre bötesstraff än 20 dagsböter eller 200 kronor inte får ådömas annat än under bestämda förutsättningar. De fall som vid domstolsprövning skulle befinnas falla under gränsen skulle sålunda leda till en påföljdseftergift (av ny typ). men än viktigare vore givetvis att principförbudet mot låga böter skulle utgöra grund för att avstå från utredning och åtal.

Att vissa undantag från en ny straffrättslig. principiell minimiregel behövs har redan antytts. Klart är nämligen. att i skiktet under den diskuterade. såsom principiell betecknade gränsen ryms en mångfald brottstyper. som inte generellt kan föras utanför lagföringsområdet. Den undantagsmekanism som oundgängligen behövs bör vid en lösning som kan göra anspråk på att betecknas såsom straffrättslig — bestå av två komponenter.

Dels skulle behövas en i författning fastställd förteckning över förseel- setyper. för vilka samhället inte kan avstå från lagföring. ehuru normal- straffen för dem ligger under den berörda gränsen. Fråga blir därvid fö- reträdesvis om sådana frekventa lagöverträdelser. som i och för sig nästan aldrig leder till bötespåföljd av den höjd som förut diskuterats men som samhället likväl omöjligen kan underlåta att bekämpa. Detta är särskilt fallet beträffande avvikelser från vissa elementära handlingsmönster. vilka är be- tydelsefulla för allmän verksamhet och/eller ordning och säkerhet men vilka också med stor frekvens åsidosätts. Man behöver därvid bara erinra om överträdelserna inom traftklivet och bland annat peka på den förteckning över sådana frekventa förseelser som återfinns i den av RÅ upprättade listan över brott som får beivras genom föreläggande av ordningsbot.

Dels skulle som en andra komponent i undantagsmekanismen behövas en kompletteringsregel av mera allmänt uppsamlande karaktär. Det är näm- ligen givet att en förteckning av nyss berört slag inte kan bli heltäckande och fullt ut svara mot behovet. En dylik kompletteringsregel borde enligt kommitténs mening kunna ges innebörden att även vid förseelsetyper utan- för nyssnämnd förteckning lägre bötesstraffän som följer av den principiella minimigränsen får utdömas. om påföljd med ltänsvn till viktigt allmänt intresse I/i'ainstdrsmn nödvändig. Någon presumtion/ör påföljd skulle alltså inte råda. utan dylik skulle utlösas först om "viktigt allmänt intresse” påkallade det. Ur'lagföringssynpunkt skulle en dylik reglering innefatta relativ förunder- sökningsplikt och relativ åtalsplikt. Det bör påpekas. att ett särskilt viktigt förhållande. som gör att den berörda kompletteringsregeln borde tillämpas. vore att fråga är om återfall.

Kommittén finner sig böra stanna vid den nu gjorda presentationen av den straffrättsliga skissen. Ett försök att utarbeta en förteckning av angivet slag skulle nämligen föra vid sidan av utredningsuppdraget. Kommitténs uppdrag är som betonats förut av processrättslig natur. varvid uppgiften är att finna generella lösningar för uppnående av lagföringsbegränsningar. Utarbetandet av berörd förteckning skulle emellertid nödvändiggöra en in- ventering av en stor mängd rent straffrättsliga bestämmelser under bedöm- ning i vad mån vederbörande bestämmelse borde föras upp på förteckningen eller inte.

Att kommittén avstår från försök att ge sig i kast med en förteckning av nämnt slag innebär inte att det nu berörda uppslaget släpps helt. Även

utan dylik förteckning kan den bärande idén bevaras. ehuru då vad som förut betecknats som kompletteringsregeln blir den enda regulatorn för vilka fall under den principiella minimigränsen som skall utlösa lagföring. Men därmed kan man inte anse sig arbeta med en straffrättslig lösning. Vad det då blir fråga om är en ren tillämpningsregel. innebärande att relativ förundersökningsplikt och relativ åtalsplikt blir gällande för det lägsta skiktet av bötesbrottsligheten. Kommittén övergår därför till att diskutera en sådan ordning från processrättsliga synpunkter.

5.4.8. Lag/öringsbegränsning med särskild inriktning på bötesbrottslighet med lågt straffvärde

Kommittén anknyter i denna punkt till det i 5.4.7 förda resonemanget och kommer att från processrättsliga synpunkter granska frågan om behand- lingen av sådan lindrigare brottslighet som nyss har diskuterats.

Utgångspunkten är alltså. att ifrågavarande brott är sådana att de vid en förhandsbedömning befinnes förskylla lägre straff än 20 dagsböter eller 200 kronor såsom penningböter. Att en förhandsbedömning är ett i viss mån trubbigt instrument har kommittén redan berört. men som gränsdrag- ningsmetod synes ett sådant grepp ändå godtagbart. Detta gäller så mycket mer som man här rör sig på ett område där redan enligt nuvarande ordning straffmätningen i väsentlig mån sker schablonmässigt även sedan brottet är utrett och vilket nu blir det vanligaste — ger anledning till straffö- reläggande.

Inom det sålunda bestämda området skulle i enlighet med det förut an- förda övervägas att ge utrymme för utredning och lagföring endast när så är påkallat med hänsyn till viktigt allmänt intresse. Om den regel. som förut (s. 126) benämnts kompletteringsregeln när det gällt att straffrättsligt be- stämma en nedre straffvärdegräns i 25 kap. BrB. förändras till en renodlat processrättslig regel som skall reglera vad som skall bli föremål för utredning och lagföring gör sig vissa ytterligare synpunkter gällande utöver dem som framkommer när en nedre straffgräns diskuteras. Dessa ytterligare synpunk- ter gäller målsägandens intresse. vilket när det är av särskilt framträdande art bör beaktas i enlighet med vad kommittén redan har anfört under 5.3.7. Förutom "viktigt allmänt intresse” bör därför även "viktigt enskilt intresse" kunna utlösa utredning och lagföring.

Som kommittén har anfört innebär en ordning av angivet slag. att relativ åtalsplikt och relativ förundersökningsplikt skulle bli gällande för här aktuell brottslighet.

Huruvida en reglering av sådan innebörd bör utformas så. att den utgör en regel om förundersökningsbegränsning eller en regel om åtalsbegränsning är ett rättstekniskt spörsmål. Detta låter sig utan svårigheter lösas både på ena och andra sättet. Kommittén anser sig i första hand böra se den övervägda lösningen som en förundersökningsbegränsning. eftersom en reg- lering av avsedd innebörd skulle få sin väsentligaste betydelse för för— undersökningsskedet. Senare kommer att framgå att en sådan uppläggning inte uteslutet att åklagaren. när brottsutredning är slutförd. skall kunna avbryta det inledda förfarandet på samma grunder som bestäms för be- gränsningen av förundersökningsområdet.

i För enkelhetens skull talas i förevarande sam- manhang endast om för- undersökning. Vad som anföres därom äger dock tillämpning också på så- dan brottsutredning som i enklare fall kan träda i stället för förundersök- ning (23 kap. 22% RB).

2 När en förseelse som faller inom ord— ningsbotssystemets ram framstår som obetydlig. kan enligt gällande rätt rapporteftergift komma i fråga. Någon ändring härutinnan är givetvis ej avsedd.

Om förundersökningl på det brottsområde som nu är i fråga skall inledas endast när så är påkallat med hänsyn till viktigt allmänt eller enskilt intresse. är det givetvis erforderligt att det klargörs. när viktigt sådant intresse skall anses vara för handen. Vissa synpunkter beträffande de målsägandeintressen som bör vinna beaktande har redan anförts (5.3.7). Vad som bör betraktas som viktigt allmänt intresse kommer närmare att behandlas i det kommande avsnittet om vissa rättstekniska frågor. Redan här må dock förutskickas. att fråga måste bli om synpunkter och hållpunkter. liknande dem som har brukat intolkas i det nu använda uttrycket "påkallat ur allmän synpunkt". Kommittén kommer dock att söka i viss mån ge uttryck för att endast en något högre nivå av allmänintresse skall utlösa lagföring.

När kommittén i 5.4.7 diskuterade en förteckning över brott. som re- gelmässigt borde beivras ehuru de förskyller lägre bötesstraff än den prin- cipiella minimigränsen. nämndes särskilt de brott som har upptagits i den av RÅ utfärdade förteckningen över förseelser. hänförliga till ordningsbots- systemet. Dessa förseelser har utvalts under beaktande av att deras frekvens är stor. De utgör sådana avvikelser från det elementära handlingsmönstret att ingripande däremot regelmässigt bör förutsättas ske. De förseelser som faller under ordningsbotssystemet bör alltså undantagas från den här dis- kuterade ordningen med förundersökningsbegränsning.2 Härför talar inte en- dast lörseelsernas typ och frekvens. Ytterligare ett skäl är att sagda ordning som nämnts innebär relativ förundersöknings- och åtalsplikt. och det synes inte böra ifrågakomma att den vidare bedömningsram som ett sådant system för med sig skulle gälla även bedömningar i ordningsbotsärenden som görs av enskilda polismän i lägre grader.

Nu berört undantag kan enklast komma till uttryck i den här ifrågavarande regleringen genom att RÅ ges befogenhet att meddela föreskrifter om sådant undantag (inklusive givetvis sådana ändringar som följer när ordningsbots- systemets omfattning ändras). En sådan befogenhet kan i och för sig ges sådan omfattning att möjlighet föreligger för RÅ att även beträffande dags— botsbrott ge föreskrifter om brottstyper. som regelmässigt borde föranleda förundersökning. Kommittén anser sig dock inte vilja förutsätta. att på det sättet skulle göras ett urval av särskilt beivransvärda brott. Det vore att på RÅ övervältra den svåra uppgiften att göra ett sådant urval. som kom- mitten i det föregående har avstått från att göra och som många gånger varit på tal under avkriminaliseringsdebatten utan att föras närmare sin lösning. En allmän anvisningsrätt för RÅ torde vara tillräcklig utöver den befogenhet som han enligt det sagda kan tilläggas såvitt angår ordnings- botsbrotten. Bland de tillämpningsfrågor som uppkommer förtjänar såsom senare skall behandlas de notoriska återfallen särskild uppmärksamhet.

Kommittén har tidigare (5.4.4) gjort uttalanden av innebörd att. om det införs en åtalsrättslig reglering som i avkriminaliseringssyfte ger ökad hand— lingsfrihet för åklagare och förundersökningsledare i övrigt. fråga uppkom— mer om inte domstolarna bör ges i princip samma handlingsfrihet. Kon- sekvensen synes därlör kräva. att en reglering av nu diskuterad art för brott med särskilt lågt straffvärde kompletteras med en korresponderande regel om rätt för domstolarna att meddela påföljdseftergift för samma brottska- tegori. Kommittén återkommer till frågan. Här skall endast pekas på att man. om en sådan parallellreglering införs. kan få viss prejudikatbildning

till ledning för de bedömningar som med den här diskuterade ordningen skulle förekomma i förundersökningsskedet.

5.4.9. Vissa andra vägar att begränsa lag/öringsinsatserna

1 avsnitt 5.1.2 (5. 95) har kommittén berört ett av traftkmålskommittén (i SOU 1967:59) framlagt förslag till förundersökningsbegränsning. Förslaget gick ut på att förundersökning skulle kunna nedläggas. om undersöknings- ledaren finner sig kunna antaga. att sedan förundersökningen fullföljts åtals- underlåtelse skulle komma att meddelas. Åtalsrättskommittén uttalade i det sammanhanget. att det var möjligt att arbeta vidare på det uppslaget och nå formellt hållbara lösningar. Här skall endast tilläggas. att en sådan ändring är av värde. oavsett den under 5.4.8 behandlade lösningen. eftersom ändringen skulle få betydelse även för brottslighet av något allvarligare art än den som avsågs i 5.4.8.

En ytterligare grund för att begränsa förundersökningsinsatserna kan över- vägas. Under de studiebesök kommittén eller dess sekretariat har gjort hos åklagar- och polismyndigheter har ofta frågor om prioriteringar i förunder- sökningsarbetet förts på tal. I praktiken förekommer redan nu viss reell prioritering. så att grövre fall av brottslighet tas med förtur och särskild förtur ges fall i vilka den misstänkte är anhållen eller häktad. Vissa fö- reskrifter finns också om förtur för vissa särskilda typer av mål.

Några synpunkter eller uppslag som skulle kunna leda till en närmare reglering av prioriteringsfrågor har emellertid inte framkommit under stu- diebesöken. Kommittén har själv funnit det svårt att finna former som skulle leda till bättre resultat än det som enligt det nyss sagda faktiskt åstadkommes i praktiken.[ Kan förundersökningsbegränsningar uppnås en- ligt förut berörda linjer vinns därmed givetvis också fördelar prioriterings- mässigt. Ett klarare stöd erhålles för att lindrigare brottslighet skall stå till- baka för den mer allvarliga.

En framkomstväg som ytterligare kan bli av viss betydelse för priori- teringsfrågorna bör dock nämnas. Vissa typer av förundersökningar kan bli långvariga och dyrbara. men det står ändå klart att den påföljd som slutligen är att påräkna för det anmälda brottet på sin höjd blir ett måttligt bötesstraff. Utpräglade exempel på detta kan förekomma i fiske- ochjaktmål. vari i bakgrunden finns tvister om gränser eller andra jorddelningsrättsliga förhållanden. Även andra fall kan förekomma där utredningsarbetet kan bli mycket komplicerat och kräva arbetsinsatser och kostnader som framstår som helt oproportionerliga i förhållande till sakens beskaffenhet.

Enligt kommittén vore det av värde. om i förundersökningsbegränsande syfte infördes formell grund för undersökningsledare att nedlägga sådana fall. Enligt sakens natur bör en sådan bestämmelses räckvidd inskränkas till fall där endast bötesstraff skulle komma i fråga. Att hänsyn i sam- manhanget måste tas till eventuellt föreliggande viktigt målsägandeintresse — i den mån detta hänför sig till själva brottet — följer av vad kommittén förut har anfört.

1 Prioriteringsfrågorna har behandlats i den för- ut nämnda BRÅ-rappor— ten (s. 12 och Bil.3). dock utan att därvid någ- ra förslag läggs fram. Kommittén har erfarit att BRÅ icke därmed har skilt sig från frågan.

5.4.10. Den relativa åtalspliktens huvudsakliga fördelar vid bötesbrotts- lighet av allvarliga/"e art

1 avsnitt 5.4.9 diskuterade kommittén en ordning. som skulle innebära att relativ förundersökningsplikt och därmed som konsekvens relativ åtalsplikt skulle föreligga beträffande den lindrigare bötesbrottsligheten (under 20 dags— böter och under 200 kronor i penningböter). Att fördelar i form av resurs- besparingar därigenom står att vinna är fullt klart.

Vissa synpunkter är dock vidare att anföra med tanke på möjligheten att relativ åtalsplikt kan tänkas införd för bötesbrottsligheten i dess helhet. Därvid kan i och för sig ställas i blickfältet. att den relativa åtalsplikten skulle bli gällandejust för bötesbrottslighetens område men också att relativ åtalsplikt görs generellt gällande. Sistnämnda möjlighet behöver dock inte här diskuteras i hela sin vidd. eftersom redan i avsnitt 5.4.2 behandlats de fördelar som en relativ åtalsplikt kan medföra vid svårare brottslighet än bötesbrottslighet.

Vad som i förevarande avsnitt finns anledning att överväga är alltså vilka fördelar relativ åtalsplikt kan tänkas medföra för behandlingen av bötesbrott av sådan svårhetsgrad att tämligen höga bötesstraffutdöms enligt nuvarande ordning.

De fall som nu är i fråga utmärks således inte av att brotten har i egentlig mening lågt straffvärde. låt vara att de förskyller endast ekonomisk påföljd. Vad som skulle kunna motivera att dylika brott skulle lämnas utan lagföring och påföljd är därför endast i vissa fall brottslighetens art och särskilda om- ständigheter i samband med brottets begående (jfr härom senare delen av 6.1.1). Skälen för lagföringsbegränsningar på detta område synes i stället vara att söka främst i att gärningsmannens personliga förhållanden kan tala emot åtal. När möjligheterna att underlåta åtal på vissa punkter vidgades genom 1971 års reform (prop. 19711100) uttalades uttryckligen. att åtals- underlåtelse skulle kunna komma i fråga även vid brott som vid lagföring skulle föranleda höga bötesstraff. De fall som därvid främst åsyftades var uppenbarligen två i propositionen särskilt uppmärksammade kategorier. Den ena avsåg narkotikamissbrukare. vilka kommit under resocialiserande be— handling och för vilka en lagföring befarades kunna inverka störande på behandlingen. Den andra avsåg unga lagöverträdare. beträffande vilka i lag— stiftningsärendet genomfördes utökade möjligheter att låta vård- och stöd- åtgärder träda i stället för brottspåföljd.

Att i fall av nu berörd art lämna svårare bötesbrottslighet utan lagföring kan. såsom erfarenheten visar. åstadkommas även inom ramen för absolut åtalsplikt. Fördelen med relativ åtalsplikt på detta område synes stå att finna endast i samma mån som förut nämnts beträffande resocialiserings- fallen. Sålunda kan vinnas att närmare utredning om brottet kan avvaras. om behövlig vård kommer till stånd oavsett huruvida brott har förekommit eller ej.

Kommittén har svårt att finna att relativ åtalsplikt för den svårare bö— tesbrottslighetens vidkommande skulle ha nämnvärda fördelar utöver vad som följer av vad som nu och tidigare anförts beträffande resocialiserings— fallen. Erinras kan om den i slutet av 5.4.2 nämnda risken för ökad frekvens av överprövningsärenden.

Det bör tilläggas att. om relativ åtalsplikt skulle gälla generellt (eller åt- minstone generellt för bötesbrottslighetens område). man möter ett problem som berördes under 5.4.9. Det gäller ordningsbotssystemet. i vilket hand- läggarna praktiskt taget genomgående är polismän. Skulle relativ åtalsplikt gälla generellt. finge man vara beredd att låta den principen slå igenom också när det gäller den handläggning som sålunda ankommer på polismän även i de lägsta graderna. Kommittén finner det möta stora betänkligheter att den friare bedömning. som måste följa av relativ åtalsplikt. skulle fö- rekomma också i ordningsbotssystemet.

5.5. Hur kan en reglering grundad på relativ åtalsplikt tänkas utformad?

En regel om relativ åtalsplikt kan i och för sig tänkas få den innebörden. att åklagare skall väcka åtal. om han finner det lämpligt. eller att han skall väcka åtal. om han finner det vara påkallat ur allmän synpunkt. En så allmänt hållen regel skulle emellertid med hänsyn till de svenska rätts- traditionerna behöva kompletteras med anvisningar eller tämligen utförliga motivuttalanden. Mer tilltalande och klargörande skulle vara att söka ut- forma själva bestämmelsen så. att där klart angavs bestämda indikationer för och indikationer mot åtal. varjämte skulle föreskrivas att åklagaren skulle åtala om han fann övervägande skäl tala för åtal. Kommittén har funnit det vara av intresse att söka få fram en illustration av hur en bestämmelse enligt dessa riktlinjer kan bli utformad. Till grund har därvid legat en under kommittéarbetets första skede förd. mycket ingående diskussion rörande de förhållanden som bör föranleda att åtal väcks resp. att åtal inte väcks. De berörda förhållandena har i och för sig framgått av de synpunkter kom- mittén har anfört under 5.3 och 5.4. De under den nämnda diskussionen framkomna indikationerna. vilka befanns böra tala för resp. mot åtal. sam- manfattades i en bestämmelse. Bestämmelsen lyder som följer:

A. Åtal väcks. om åklagaren vid en samlad bedömning av skälen för och emot åtal finner övervägande skäl tala för åtal.

B. Såsom skäl för åtal skall anses främst

1. att brottet är av sådan svårhetsgrad att. med beaktande även av om- ständigheterna i övrigt. frihetsberövande påföljd påräknas komma i fråga i händelse av lagföring.

2. att hänsyn till allmän laglydnad gör påföljd erforderlig vid sådant slag av brott som är i fråga.

3. att behov av vård- eller stödåtgärder föreligger men sådana ej kan påräknas komma till stånd utan lagföring.

4. att den misstänktes tillrättaförande eljest främjas genom påföljd.

5. att viktigt ekonomiskt intresse för målsäganden tillgodoses bäst i sam- band med lagföring.

6. att skuldfrågan eller tveksam rättsfråga befinnes böra prövas av rätten.

7. att brottet kan föranleda särskild rättsverkan av ej ringa betydelse eller

8. att den misstänkte begär. att åtal väcks. eller att annan särskild om- ständighet talar härför.

C. Såsom skäl mot äta/ skall anses främst

1. att det kan antagas att i händelse av lagföring endast bötesstraff kommer att övervägas men sådant ej framstår som nödvändigt.

2. att annat av den misstänkte förövat brott medfört eller kan antagas medföra sådan påföljd. att någon påföljd därutöver i anledning av det fö- religgande brottet ej finnes påkallad.

3. att vård som avses i 31 kap. 2—4 åå BrB eller annan vård-. stöd- eller hjälpåtgärd kommer till stånd utan lagföring samt åtgärden kan anses ägnad att främja den misstänktes anpassning i samhället.

4. att det kan antagas att i händelse av lagföring den misstänkte skulle komma att ådömas villkorlig dom.

5. att den misstänkte visat vilja att efter förmåga gottgöra målsäganden för dennes skada eller

6. att i annat fall än förut nämnts den misstänkte har blivit föremål för åtgärd från samhällets sida eller på annat sätt och åtgärden är av så ingripande art att lagföring ej framstår som nödvändig.

Beträffande den skisserade bestämmelsens uppbyggnad må anmärkas föl- jande. Det har visat sig inte vara möjligt att låta viss aspekt av betydelse för åtalsfrågan komma till uttryck enbart bland de positiva indikationerna eller enbart bland de negativa indikationerna. Samma sakförhållande skym- tar därför uttryckt på ett sätt bland de positiva indikationerna och på ett annat sätt bland de negativa indikationerna. såsom exempelvis är fallet be- träffande B2 och Cl samt beträffande BS och C5.

Uppräkningen av de olika förhållanden som befunnits tala för och emot åtal har sin betydelse inte bara för en ordning med relativ åtalsplikt. utformad i huvudsaklig överensstämmelse med den förut skisserade bestämmelsen. Samma uppräkning torde vara belysande även för det fall man stannar för en ordning som innebär absolut åtalsplikt. förenad med vida undantag som möjliggör åtalsunderlåtelse. Detta förhållande kan enkelt illustreras genom att man påvisar att den förut skisserade bestämmelsen. syftande till relativ åtalsplikt. med ett enkelt handgrepp kan förvandlas till en grundläggande bestämmelse som i princip ger uttryck åt grundsatsen om absolut åtalsplikt. Bestämmelsen skulle då gestaltas på ungefär följande sätt:

A. Åklagaren skall. om ej annat föreskrives nedan eller följer av andra bestämmelser. åtala för brott. som hör under allmänt åtal.

B. Åklagaren får med de begränsningar som följer av C besluta att ej väcka åtal för brottet (åtalsunderlåtelse) under förutsättning

1. att . . . etc. (I övrigt kan bestämmelsen göras likalydande med punkt C i det förut redovisade utkastet.)

C. Åtalsunderlåtelse får dock ej meddelas i det fall

1. att . . . etc. (I övrigt kan bestämmelsen utformas. så att den i större eller mindre grad motsvarar punkt B i det redovisade utkastet; de formu— leringsmässiga detaljerna förbigås i nu förevarande sammanhang.)

Den sist avsedda skissen redovisas närmast för att belysa hur närliggande regleringar. som går ut på relativ resp. absolut åtalsplikt. kan bli. Men väljs absolut åtalsplikt som grundregel. finns det lagtekniskt ej någon anledning att särskilt redovisa sådana särskilda skäl för åtal som har upptagits under C i den sist redovisade skissen. I den absoluta åtalspliktens natur ligger ju som nämnts att det skall råda en presumtion I/ör åtal. Vad som behöver

komma till uttryck i en lagtext är därför bara vilka förhållanden som skall kunna föranleda att presumtionen brvts. Såsom senare kommer att framgå kan sådana förhållanden som åsyftas under C i den senare skissen (och under B i den första skissen) sammanfattas i en allmän formel. av typen: "Om hinder ej möter av hänsyn till viktigt allmänt eller viktigt enskilt intresse. får åklagare besluta att ej väcka åtal för brott". när något eller några av vissa preciserade förhållanden är för handen.

5.6. Kommitténs slutsats beträffande åtalspliktens utformning

Kommittén har i det föregående konstaterat. att de i direktiven uppställda målen kan uppnås inom ramen för ett system. där absolut åtalsplikt bibehålls såsom grundregel. Begreppet absolut åtalsplikt används därvid i bemärkelsen att till grund ligger en presumtion för åtal. varvid emellertid förutsätts att vidsträckta men samtidigt preciserade undantag skall gälla.

De önskvärda undantagskategorierna — dvs. de fall där enligt direktiven och jämväl enligt kommitténs redovisade överväganden åtal kan och bör undvikas låter sig utan egentliga svårigheter bestämmas i lagtext även med ett system innebärande absolut åtalsplikt i princip. Att anmärka särskilt är därvid. att det viktiga målet att kunna få till stånd resocialiseringsåtgärder utan lagföring väl kan tillgodoses inom ramen för ett system av angiven art.

Ett system med absolut åtalsplikt som grundregel har befunnits väl kunna förenas med att för bötesbrottslighet av ringa eller jämförelsevis ringa be- skaffenhet införs en särskild ordning. som i realiteten innebär att på det området en relativ förundersöknings- och åtalsplikt blir rådande. För detta skikt av lindrigare brottslighet kan även i övrigt skapas utrednings- och lagföringsbegränsande former. som tillgodoser intresset av resursbesparingar för rättsvårdens organ.

Mot vad som enligt det sagda kan uppnås inom ramen för ett system. i princip grundat på absolut åtalsplikt. är att ställa vad som kan uppnås genom relativ åtalsplikt.

Vinningen därmed skulle huvudsakligen vara. att vid misstänkt brotts- lighet som ligger ovanför bagatellbrottslighetens område kan göras utred- ningsbesparingar. nämligen i sådana fall där skuldfrågan befinns vara utan betydelse för vad som skall åtgöras beträffande den misstänkte. Kommittén har i det föregående pekat på åtskilliga punkter där så kan bli förhållandet. Viss fördel kan vidare i en del fall vinnas. när det gäller att få till stånd resocialiseringsåtgärder snabbt. men fördelen begränsar sig till sådana fall där resocialiseringsåtgärdens insättande och inriktning är oberoende av frå- gan huruvida brott förekommit eller ej.

Kommittén har dock inte funnit dessa fördelar med att ha relativ åtalsplikt över hela linjen så framträdande. att de utgör tillräckliga skäl att frångå nu rådande ordning med absolut åtalsplikt som grundregel. Härvid har in- verkat inte endast grundsatsen att en inarbetad princip inte bör frångås annat än om övertygande skäl därför kan anföras. Följande talar positivt för att behålla gällande grundregel.

De väsentliga målen som uppställts för utredningens arbete har som nyss

nämnts kunnat nås med gällande ordning såsom grundstomme.

Ett under decennier genomgående och framträdande tema i lagstiftnings- diskussionen. som gällt frågor om liberaliseringar i åtalshänseende. har varit farhågor att principen om allas likhet inför lagen skulle kunna bli lidande. Detta tema förtjänar att uppmärksammas i samma mån även i dag. Det måste antagas. att den nämnda principen tillgodoses bäst om presumtionen för åtal bibehålls. Åklagarna får då att söka och värdera de omständigheter som kan förmå bryta presumtionen. Förutsättningarna för likformighet i tillämpningen blir därmed bättre än om åtalsfrågor skulle prövas efter friare bedömningsgrunder.

Visst avseende har kommittén fäst även vid den under 5.3.5 anförda principiella synpunkten. att rättegångsförfarandet är att betrakta som grund— formen för det processuella förfarandet och att i konsekvens därmed åtals- plikten bör vara utgångspunkten när det gäller åklagarens funktioner.

En erinran bör slutligen göras om den förut anmärkta svårigheten att tänka sig att med generellt godtagande av relativ åtalsplikt låta denna _slå igenom även på ordningsbotssystemet.

På grund av det anförda och vad som i övrigt redovisas i kap. 5 har kommittén stannat för att föreslå. att ordningen med absolut åtalsplikt som grundregel bibehålls. ehuru med vidgade undantagsregler av den omfattning kommitténs förut redovisade synpunkter utvisar.

6. Vissa rättstekniska frågor

6.1. Termen åtalsunderlåtelse

I samband med Brst tillkomst övergavs den tidigare använda beteckningen "åtalseftergift" för åklagarens beslut att avstå från åtal. Detta uttryck ansågs nämligen inge den föreställningen. att någon åtgärd överhuvud inte vidtas mot den misstänkte. Detta ansågs inte vara fritt från invändningar när be- stämmelserna fick en ny och vidare omfattning. innebärande att bland för- utsättningarna för åtalsunderlåtelse upptogs t. ex. det fallet att den miss— tänkte blir föremål för sluten psykiatrisk vård eller annan liknande psy- kiatrisk vård. Även i fråga om unga lagöverträdare ändrades terminologin under åberopande av att skälet för att åtal underlåts i sådana fall för det mesta är att barnavårdsåtgärd vidtas.

Som beteckning för åklagarens beslut att underlåta åtal valdes ”beslut att icke tala å brott". Både i doktrin och praxis har emellertid termen "åtals- underlåtelse" fått en alltmer utbredd användning. Åtalsunderlåtelse kan jämföras med det norska uttrycket "påtaleunnlatelse" och det danska "til- talefrafald". Båda dessa uttryck finns intagna i lag.

Kommittén anser visserligen. att termen åtalsunderlåtelse är något klum- pig. men har funnit att något bättre alternativ inte står att finna. Då därtill kommer den användning uttrycket redan har fått i både doktrin och praxis och förekomsten av motsvarande uttryck i dansk och norsk rätt. har kom- mittén stannat för att "åtalsunderlåtelse" får godtagas som teknisk term. Det kommer därför — även i föreslagen lagtext - att användas för beslut att inte åtala för brott i sådana fall. där åklagaren tillagts sådan befogenhet genom särskilda bestämmelser. innefattande undantag från den absoluta åtalsplikten.

6.2. Några gemensamma rekvisit för grundbestämmelserna om åtalsunderlåtelse

6.2.1 "Viktigt allmänt intresse"

Såsom har framgått avses. att åtalsunderlåtelse i en rad olika typfall skall kunna förekomma under förutsättning bl.a. att hinder inte möter med hän-

syn till viktigt allmänt intresse. Denna term utgör en samlingsbeteckning för sådana skilda förhållanden som har redovisats under punkten B i den första av de under 5.5 skisserade bestämmelserna (jfr punkt C i den senare av de två angivna varianterna). Där framgår sålunda mera konkret vilka förhållanden som. var för sig eller flera i samverkan. bör utgöra hinder för åtalsunderlåtelse.

Vart och ett av dessa uppräknade förhållanden går i sin tur tillbaka på synpunkter. som kommitten har anfört tidigare i den allmänna motiveringen. och där har alltså i det väsentliga framgått. vilka synpunkter som bör vara vägledande för tolkningen. Kommittén anser det därför i huvudsak till- räckligt att här tabellariskt redovisa var de viktigare synpunkterna återfinns:

Sida 1. Frihetsberövande påföljd påräknas Se 5.3.4 108—lm) (5.3.6 llZ—ll3) (5.4.2 118)

2. Hänsyn till allmän laglydnad Se 5.3.3 p. 1 100—102 göt påföljd erforderlig (533 p. 4 104—105) 5.34 108 (5.3.6 ll3) 5.4.7 126

3. Lagföring erfordras för att Se 5.3.3 p. 4 105 behövlig vård- eller stöd- åtgärd skall komma till stånd

4. Den misstänktes tillrätta- Se 5. .3 p. 4 105 förande främjas genom på- 5.3.5 llO följd (5.3.6 l B) (5. Viktigt ekonomiskt intresse för målsäganden se härom närmast följande avsnitt)

6. Skuldfrågan eller tveksam Se 5.3.5 lll—l 12 rättsfråga bör prövas av (5.3.6 ll3) rätten

7. Särskild rättsverkan av ej Se 5.3.8 ll4—l l5 ringa betydelse kommer i fråga

8. Den misstänkte begär åtal Se 5.3.8 ll6

Utöver vad som framgår av de nu anvisade avsnitten vill kommitten särskilt betona följande.

Beträffande den grupp som har benämnts resocialiseringsfallen bör åkla— garna vinnlägga sig om att. därest de förutser att en lagföring skulle leda till skyddstillsyn. ha en viss vidsyn. när det gäller bedömningen huruvida resocialiseringsåtgärder av icke straffrättslig art kan antagas bli lika ända- målsenliga som en skyddstillsyn. Således bör den kontrollfunktion som till- skrivs själva övervakningen inom skyddstillsynen ej överskattas. i synnerhet inte när i samband med socialvårdsorganens åtgärder kontaktman utses. Vidare bör restriktivitet iakttas vid bedömningen i vad mån tilläggsböter eller särskilda föreskrifter skulle bli av egentligt värde för att främja re- socialisering eller för att tillgodose allmän laglydnad. Som förut har fram- hållits krävs ett visst nytänkande. om man skall nå det önskade målet att sanktionssystemet skall få en vidare ram. varvid resocialiseringsåtgärder

utanför straffrättens område skall komma till ökad användning såsom sam- hällsreaktion i stället för straffrättslig brottspåföljd.

Beträffande bötesbrottsligheten bör för framtiden ej anses gälla den för nuvarande system vägledande. i motiv uttryckta formeln. att åtalsunder- låtelse kan ifrågakomma när en gärning är avsevärt ringare än de flesta som faller under tillämpligt straffbud. Detta "ursäktlighetsrekvisit" såsom förutsättning för åtalsunderlåtelse bör anses ersatt av ett ”oursäktlighets- rekvisit". vilket alltså bör inläggas i uttrycket viktigt allmänt intresse.

Detta "oursäktlighetsrekvisit" bör presumeras vara för handen. när gär- ningen i det enskilda fallet befinnes förskylla så högt straff som 20 dagsböter eller högre eller också i penningböter 200 kronor eller högre. Men denna presumtion bör även i dessa högre böteslägen kunna brytas på grund av särskilda omständigheter i det enskilda fallet — låt vara att dessa omstän- digheter ej lett till att i verklig mening lågt bötesstraff kunnat komma i fråga. Kommitténs avsikt är att dylika omständigheter — som i viss ut- sträckning kan vara hänförliga till själva gärningen men oftare samman- hänger med lagöverträdarens personliga förhållanden — skall kunna vinna beaktande i avsevärt större utsträckning än som nu sker. Viktigt allmänt intresse bör alltså anses innefatta att allmänpreventiva synpunkter inte skall behöva ges lika stort företräde framför individualpreventiva som uppen- barligen sker i nuvarande tillämpning av åtalsunderlåtelseinstitutet.

Kommittén vill anmärka. att det sist gjorda uttalandet anger en viktig. om än allmänt hållen målsättning för tillämpningen vid bötesbrottsligheten. Att konkretisera vilka närmare handlingslinjer som bör gälla möter dock en del svårigheter. och det måste i viss mån läggas i de rättstillämpandes händer att forma utvecklingen med ledning av allmänna motivuttalanden.

För det lägsta skiktet av bötesbrottsligheten har kommittén ansett sig böra föra fram tanken att relativ förundersökningsplikt skulle bli gällande genom att förundersökning angående sådan brottslighet skulle ske endast när viktigt allmänt eller enskilt intresse föranleder det. Även i det sam- manhanget blir det fråga om att söka finna hållpunkter för i vilken ut- sträckning '"viktigt allmänt intresse" skall anses leda till begränsningar av insatserna på beivrandets område. Men härvid gäller problemet inte så mycket frågan i vad mån de traditionella allmänpreventiva hänsynen skall vika till förmån för de individualpreventiva utan i stället väsentligen frågan i vilken utsträckning och på vilka grunder hänsyn av förstnämnda slag skall träda i bakgrunden för att rent processekonomiska intressen skall tillgodoses.

Om uttrycket "viktigt allmänt intresse" används i grundbestämmelserna för åtalsunderlåtelse. kan i och för sig vissa skäl anföras för at' notsvarande uttryck borde användas också i de många bestämmelserna om särskild åtals— prövning. Kommittén har dock inte ansett det påkallat med sådan ändring. Något behov att såsom för åtalsunderlåtelse — åstadkomma en annan till- lämpning när det gäller den särskilda åtalsprövningen än den som f. n. fö- rekommer har inte framkommit.

6.2.2 "Viktigt enskilt intresse"

Med uttrycket viktigt enskilt intresse åsyftas i första hand målsägandens ekonomiska intresse att få dom på honom tillkommande skadestånd. Av

skäl som anförts under 5.3.7 bör vid bedömningen. om åtalsunderlåtelse bör meddelas. hänsynstaganden till målsägandeintressena ske i klart mind- re utsträckning än f.n. Om åtal befinnes kunna underlåtas utan hin- der av viktigt allmänt intresse (t.ex. därför att resocialiseringsåtgärd på- går). bör krävas alldeles särskilda förutsättningar för att målsägandeintresset skall få bli utslagsgivande för att åtal väcks. Det skall stå klart,att möjligheten att få ersättningstalan utförd i ett brottmål skulle innebära avsevärdaförde/ar för målsäganden ijämförelse med alternativet. att denne själv väcker talan i tvistemål. Kommittén håller för troligt. att sådana fall inte kommer att bli vanliga. Vid jämförelsen blir nämligen att beakta att talan om enskilt anspråk enligt kommitténs'förslag kommer att underlättas genom de förslag som har nämnts i 5.3.7 och gäller ändringar i rättshjälpslagen till målsä- gandenas förmån och en ordning. innebärande att i förundersökningspro- tokoll skall göras sådan anteckning i skadeståndsfrågor att visst underlag för en eventuell civilprocess säkras.

Vid den nyss gjorda jämförelsen mellan möjliga processformer är ytter— ligare att beakta. om själva anspråkets framställande kan anses i egentlig mening viktigt för målsäganden. Exempel på hänsyn som här bör tas har givits i det föregående. Ett förhållande. som kan medföra att målsägan- deintresset inte framstår som tillräckligt viktigt. är betalning eller allvarligt menade och realistiska betalningsutlästelser som görs av den misstänkte. Samma bedömning är befogad. när det. realistiskt sett. inte är troligt att en skadeståndsdom skulle leda till verkställighet.

Det är inte bara ekonomiska hänsyn som kommer in i bilden. när det gäller de enskilda intressen som skall beaktas.

Som förut har nämnts bör åtalsunderlåtelse ej meddelas. om den miss- tänkte motsätter sig detta. Föreligger en sådan inställning hos honom. bör alltså — med de reservationer som nämnts i det föregående beträffande kve— rulansfall och liknande — viktigt enskilt intresse anses hindra åtalsunder- låtelse. .

Enskilda intressen kan ibland också vara involverade. när det föreligger sådana oklara rätts- eller bevisfrågor. som enligt det tidigare sagda kan utgöra skäl för att rättegång äger rum. Det kan förekomma. att den misstänkte själv är betjänt av att förekommet händelseförlopp framläggs inför domstol och får bedömas av denna. I praxis hart. ex. förekommit att åklagare väckt åtal för vållande till annans död. därför att det ansetts vara angeläget för den tilltalades egen skull att få definitiv visshet i hur hans handlande varit att bedöma.

6.2.3. Åklagarens antagande beträffande pä/öljr/sva/er om lag/öring sker

Av det förut anförda framgår. att avsikten är att åtalsunderlåtelse enligt en del av de avsedda grunderna härför skall förutsätta att påföljd av visst slag kan förutses bli ådömd i händelse av lagföring.

Sedan 1971 gäller enligt 20 kap. 7å ] st. I RB.som en av förutsättningarna för åtalsunderlåtelse. att fler kan antagas att i händelse av lagföring annan påföljd än böter icke skulle komma att ådömas. Dessförinnan gällde. att det skulle vara uppenbar! att sådan utgång skulle följa.

Kommittén har funnit 1971 års lösning beträffande det ifrågavarande kra-

vet ändamålsenlig även när det gäller åklagares bedömning i vad mån viss annan påföljd än böter är att påräkna. Därför kommer bestämmelsernas uppbyggnad i princip att följa 1971 års mönster i denna del. som brukar kallas beviskravet beträffande kommande påföljdsval.

Med 1971 års ändring avsågs alltså. att beviskravet skulle sänkas i viss mån. Det skulle inte behövas sådan full övertygelse om utgången som re- kvisitet "uppenbart" krävde. Beträffande den närmare graden av den san- nolikhet som måste föreligga uttalades i förarbetena (prop. 19711100 s. 35). att det måste finnas för; för antagandet om utgången. Samma sak har i annat sammanhang formulerats så. att det måste föreligga positiva skäl för antagandet (jfr Gärde m.fl. Nya RB s. 321 och prop. 1975/76:105. s. 402). Saken torde också kunna uttryckas så. att den relevanta påföljden är så mycket mera sannolik än annan påföljd. att den. absolut sett. framstår som sannolik (men behöver således icke framstå som helt viss).

Här vill kommittén erinra om att i tidigare sammanhang (5.3.5) berörts situationen. att ovisshet kan hänföra sig exempelvis till frågan om rätten vid val av påföljd skulle komma att stanna för skyddstillsyn eller villkorlig dom. Eftersom båda dessa påföljder är sådana att de. när de antages bli tillämpade. under vissa förutsättningar (5.3.3) avses berättiga till åtals- underlåtelse (låt vara enligt skilda punkter). är ovisshet beträffande valet i den delen utan betydelse. Åklagaren bör då anses berättigad att i sitt beslut åberopa båda punkterna och att alltså ange. att det antages att vid lagföring skyddstillsyn eller villkorlig dom skulle ådömas. Även andra kom- binationer av sådant slag kan uppkomma.

Vad som är det viktiga vid sannolikhetsbedömningen är. huruvida fri- hetsberövande eller icke frihetsberövande påföljd är sannolikast. Utslags- givande blir då. om sannolikheten för påföljd av sistnämnda slag blir till— räckligt hög i enlighet med vad förut sagts.

l motiven till 1971 års ändringar uttalades. att åtalsunderlåtelse inte fick beslutas om det rådde någon tvekan om att annan påföljd än böter skulle komma att ådömas (prop. s. 34. 35. 47 och 48).

När man i beviskravssammanhang laborerar med lägre beviskrav än full bevisning. kan enligt kommitténs mening viss förvirring uppkomma. om ordet tvekan kommer in i bilden. Huruvida någon anser sig känna tvekan. är i ej ringa mån beroende på vederbörandes läggning. Så snart man inte är fullt säker (såsom krävs att man skall vara när full bevisning erfordras). lär åtskilliga anse att de hyser ett moment av tvekan. en tvekan som tillväxer ju längre man avlägsnar sig från den fulla visshetenl (jfr uppfattningen att vid "rimligt tvivel" full bevisning ej anses föreligga). Kommittén anser med hänsyn till det anförda. att det något svårgripbara begreppet tvekan ej bör ingå i en skildring av vad det här avsedda beviskravet skall innebära.

Det bör tilläggas att. när man här brukar tala om beviskrav. detta är något oegentligt. Fråga är ju ej om att pröva bevisning. utan om att göra antaganden om framtida resultat av en eventuell rättegång. Fråga blir om en bedömning likartad med den åklagare har att göra. när han överväger om "tillräckliga skäl" för åtal föreligger och alltså prövar om han på objektiva grunder kan förutse att ett åtal leder till fällande dom.

' Även vid 1964 års änd- ring talades om. att "tve— kan" beträffande påfölj— den medförde att åtals- underlåtelse ej kom i frå— ga (NJA ll 1964 s. 141) men i det sammanhanget var det naturligt. efter- som då krävdes att det var uppvnbarl att böter skulle följa.

' Beträffande visst undantag enligt gällande rätt vid seriebrottslighet. se under &I.

6.2.4. Beviskravet i skuldfrågan

Redan när kommittén inledde diskussionen om valet mellan absolut och relativ åtalsplikt. angavs att. när absolut åtalsplikt övervägdes. det för- utsattes att i det systemet klarhet i skuldfrågan' skulle vara en principiell förutsättning för åtalsunderlåtelse.

Kommitténs vidare överväganden har inte lett till att någon principiell ändring i förhållande till gällande rätt behöver övervägas. Beträffande den närmare innebörden av gällande rätt må hänvisas till den översikt som återfinns i BrB Ill 5. 604—606.

På en punkt bör dock. som redan nämnts övervägas ett avsteg från nu gällande ordning. nämligen såvitt angår s.k. RÅ-fall.

Den nu gällande regeln beträffande skuldfrågan har inte kommit till ut- tryck i lagtext. Kommittén har inte funnit anledning att därvidlag göra annat ställningstagande. Då kommittén således utgår från gällande rätts ståndpunkt beträffande klarhet i skuldfrågan. uppkommer inte behov av någon ordning varigenom misstänkt skulle få möjlighet att få skuldfrågan prövad inför domstol. Detta anmärks. eftersom i direktiven nämndes att ett annat ställningstagande beträffande skuldfrågan kunde föranleda behov av en ordning av nämnt slag.

6.3. Särskilda beslut eller förelägganden såsom komplettering till eller ersättning för beslut om åtalsunderlåtelse

6.3.1. Inledning

1 direktiven framhölls. att det kan finnas anledning att överväga om några fördelar står att vinna genom införande av någon form av villkorlig un- derlåtelse av åtal. i direktiven anmodades kommittén vidare att överväga. om åtalsunderlåtelse bör kunna kombineras med böter eller andra påföljder t.ex. fastställda i ett strafföreläggande.

Spörsmålet om villkor/ighe/en vid åtalsunderlåtelse har kommittén redan behandlat i 5.3.3 under p. 3 (jfr även 5.3.6 såvitt angår fall som nu föranleder villkorlig dom). [ det sammanhanget konstaterades att man vid åtalsun- derlåtelse i fall. som nu leder till skyddstillsyn eller villkorlig dom. kan uppnå tämligen god motsvarighet till det moment av villkorlighet som ut- märker de sistnämnda båda påföljdsformerna.

1 5.3.3 p. 4 har berörts de enligt gällande rätt föreliggande möjligheterna att vid påföljder av icke frihetsberövande art ha övervakning (såvitt angår skyddstillsyn). meddela särskilda jöreskri/ier och förena påföljden med bö- tesstraff. s. k. rilläggsböier. Därvid konstaterades. att åtalsunderlåtelsesys- temet i sig ej gav motsvarande möjligheter. men det förutskickades också att frågorna skulle behandlas närmare i förevarande avsnitt.

Möjligheten att döma till skyddstillsyn jämte dagsböter utnyttjades i 1 482 fall under år 1974. Överlämnande för vård enligt barnavårdslagen jämte dagsböter ådömdes 372 personer under samma år. Villkorlig dom jämte dagsböter ådömdes 2546 personer under samma år.

Möjligheten att förena åtalsunderlåtelse med särskilda föreskrifter har dis— kuterats i tidigare lagstiftningsärende dock utan att förslag i ämnet framlades.

Sich/Iagbererfningen diskuterade i SOU 194840 5. 39 frågan. huruvida åtalsunder- låtelse borde kunna förbindas med villkor av sådant slag som förekom vid den tidigare s. k. kvalificerade villkorliga domen. Beredningen påpekade. att det i Danmark och Norge kan ställas upp olika betingelser vid meddelande av åtalseftergift såsom att gärningsmannen helt eller delvis ersätter målsäganden liden skada. att han underkastar sig viss tillsyn eller vård eller att han underlåter att använda rusdrycker. Ett genom- förande av denna tanke skulle emellertid enligt beredningen innebära att man överlät åt åklagarmyndigheten inte bara att avgöra om lagföring och straffpåföljd kunde anses påkallad utan också att besluta om den lämpligaste kriminalpolitiska åtgärden för lagöverträdarens tillrättaförande. Om en sådan befogenhet tillerkänns åklagaren. skulle området för åtalsunderlåtelse vidgas avsevärt. Beredningen fann. att en sådan ut- vidgning av åklagarens befogenheter alltför mycket skulle strida mot åklagarmyn- dighetens traditionella ställning i svensk process och dessutom bryta ramen för åtals- underlåtelseinstitutet.

Föreningen Sveriges s/aisäklagare har i skrivelse till justitiedepartementet l6.4.l970 uttalat. att unga lagöverträdares brottslighet ofta är av den beskaffenheten att åklagaren finner bötesstraff behövligt vid sidan av de åtgärder som vidtas av samhällets sociala organ. Föreningen anser därför. att det bör öppnas möjlighet för åklagarna att kom- binera beslut om åtalsunderlåtelse med strafföreläggande. Behovet av sådan kom— binationsmöjlighet torde öka om kretsen av de uppfostringsåtgärder som berättigar åklagare att underlåta åtal vidgas. anför föreningen.

Under remissbehandlingen av justitiedepartementets promemoria (Ds Ju 1970z26) angående åtalsunderlåtelse i vissa fall m. m. uttalade länsåklagaren i Värmlands län bl. a. följande:

Beslut jämlikt RB 2017 att ej tala å brott får återkallas om tillräckliga skäl för beslutet inte längre föreligger. Sådan återkallelse förekommer sällan. Den ifrågavarande be- stämmelsen ger emellertid beslutet om åtalsunderlåtelse en karaktär av i viss mån villkorligt beslut. Det kan med skäl påtås att brottet bc i v ra 5 genom beslut om åtalsunderlåtelse. Denna tanke kan ges ett mera klart uttryck och utvecklas till be- stämmelser om föreläggande av villkorligt anstånd med åtals väckande. Följande kan härtill antecknas.

Så snart en person i samband med polisutredning erkänt ett brott varå kan följa fängelse bör omedelbart undersökas. om han är i behov av övervakning eller mer ingripande åtgärd. En summarisk personundersökning bör genast ske. Denna un- dersökning kan inskränkas till förhör med den misstänkte och insamlande av de uppgifter tillgängliga register (kriminalregister och register hos sociala nämnder) kan ge om hans personliga förhållanden ävensom kontroll av den misstänktes uppgivna bostads- och arbetsförhållanden. Om förutsättningar därefter prövas föreligga för vill- korligt anstånd med åtals väckande meddelar åklagaren skyndsamt ett skriftligt fö— reläggande om sådant anstånd. Åklagaren delger personligen den misstänkte före- läggandet och erinrar därvid om föreskrifter rörande prövotid samt om den påföljd som inträder om den misstänkte ånyo begår brott. Därest den som godkänt före- läggande om anstånd under prövotiden begår nytt brott varå kan följa fängelse och som föranleder åtal. vilket då bör vara regel. skall åtalet jämväl avse brott som upptagits i det förut meddelade föreläggandet av villkorligt anstånd. Frågan om mest ända- målsenlig påföljd bör då i sin helhet prövas av domstol. (Preskriptionstiden för brott beträffande vilket meddelats åtalsanstånd bör möjligen förlängas så att preskription ej inträffar under prövotiden.)

Det här skisserade förslaget om villkorligt åtalsanstånd kunde även vara välbetänkt ur kriminalpolitisk synpunkt. För den misstänkte är just upptäckten av hans brott det som plötsligt förändrar hans situation i negativ riktning och farhågorna för de konsekvenser andras kännedom om hans brottslighet får. är starka. Om man i det

1 Se härom bilaga 2 un— der rubriken Utländsk rätt.

ögonblicket kan verka för att inte spoliera hans tillvaro finns troligen möjlighet till ett gott resultat av ett beslut av villkorlig natur. Den som blir offentligen lagförd vid domstol ser ofta sin "värld rasa samman" och finner då kanske inte heller något starkare motiv för att framdeles förhålla sig väl.

Ur processekonomisk synpunkt vore regler om åtalsanstånd synnerligen fördel- aktigt.

Vid meddelande av beslut om villkorligt åtalsanstånd kunde rättssäkerhetsintresset tillgodoses på olika sätt. Jag vill här endast erinra om de möjligheter till kollegiala beslut och den insyn och kontroll som föreligger i den moderna åklagarorganisalionen.

6.3.2. Utländsk rätt

I vissa utländska rättssystem förekommer regler som gäller föras/(rifle;— i samband med att åtal underlåtes. Då dessa regler är sammanvävda med vederbörande länders regleringar om åtgärderna i resocialiseringsfall och i ungdomsfall. redovisas de under utländsk rätt i senare kapitel som gäller dessa kategorier (9 och 14).

Kommittén har vid studiebesök i Danmark och Norge erfarit att där gäl— lande möjligheter att förena åtalsunderlåtelse med villkor inte används i någon större utsträckning. Mot reglerna som sådana riktades vidare kritik. grundad på att det i regel föreligger svårigheter att kontrollera att villkoren efterlevs.

Beträffande utländska regler. varigenom vid åtalsunderlåtelse börer kan tilläggas. är att anteckna följande.

I Danmark kan åtalsunderlåtelse förenas med villkor om bötesbetalning. Enligt 5723 a stk. ] och 3 i retsplejeloven kan åklagaren fastställa som villkor för åtalsunderlåtelse att den misstänkte inför rätten går med på att betala ett bötesbelopp som rätten godkänt.

Även i sådana fall. där åtalsunderlåtelse sker med stöd av justitiemi- nisteriets bekendtgorelse nr 300 den 26.6.1972 om statsadvokaternes befo- jelse til at frafalde påtale. kan villkor om bötesbetalning fastställas'

Enligt vad som inhämtats i samband med studiebesök i Danmark under våren 1972 används inte bötesvillkor i fråga om personer som är intagna på ungdomshem. eftersom dessa personer i regel inte kan betala. Även vid svårare kriminalitet är man återhållsam med bötesvillkor.

[ Norge kan åtalsunderlåtelse inte förenas med villkor om bötesbetalning. Däremot har den norske åklagaren en förhållandevis vidsträckt möjlighet att utfärda föreläggande (forelegg) om bötesstraff. Forelegg kan utfärdas för brott. vars straffminimum inte överstiger ett års fängelse. Förslag har lagts fram om att slopa ettårsgränsen.

Vid studiebesök i Norge under våren 1972 inhämtades att någon regi- strering i kriminalregistret inte sker av forelegg. Statsadvokaterna försöker med forelegg även i sådana fall där den misstänkte inte har erkänt. Mot unga lagöverträdare används inte forelegg i särskilt stor utsträckning. efter— som de unga i regel saknar medel och möjlighet att betala böterna. Över— klagande av ett godkänt forelegg kan bara ske om rättegångsfel begåtts. Inte så sällan görs det gällande att bristande insikt förelegat om konse- kvenserna av ett godkännande. i samband med att föreläggandet utfärdas skall det dock göras klart för den misstänkte vilka följder som ett god-

kännande kan få exempelvis i fråga om körkortsinnehav.

l Västtyskland gäller sedan den I januari 1975 en bestämmelse. 153 a &. i Strafprozessordnung som öppnar möjlighet för åklagaren att tills vidare avstå från att väcka åtal och att samtidigt ålägga den misstänkte att ex- empelvis betala ett penningbelopp till ett allmännyttigt ändamål eller till statskassan. Som förutsättning för att denna möjlighet skall få begagnas gäller. att gärningsmannens skuld är ringa och att lagföring inte påkallas av hänsyn till det allmänna.

6.3.3 Befogenhetför åklagare ari ensidig! besluta om böter. särskilda jöreskri/ier m. in.

Om man vill åstadkomma att vid åtalsunderlåtelser av vissa typer skall uppnås full jämförlighet med de viktigaste av BrB:s påföljdsformer av icke frihetsberövande art. är en möjlighet att ge åklagaren befogenhet att meddela erforderliga beslut vid sidan av eller i själva beslutet om åtalsunderlåtelse.

De beslutsteman som därvid skulle kunna tänkas ankomma på åklagaren skulle i huvudsak vara

— att förordna om övervakning. — att ålägga bötesstraff av typ tilläggsböter.

att överlämna till viss vård (jfr 31 kap. BrB). — att meddela särskilda föreskrifter.

Om alla dessa typer av beslut skulle kunna meddelas av åklagare, skulle det innebära att han i praktiken gavs nästan samma befogenheter som rätten. Skillnaden skulle väsentligen bestå i att åklagaren inte skulle ge formlig sakerförklaring; att åklagarbeslut om anstaltsbehandling i samband med skyddstillsyn är otänkbart står utan vidare klart.

Att åklagare på detta sätt skulle ges i realiteten utpräglat dömande funk- tioner framstår för kommittén som så fullständigt otänkbart. att kommittén inte ser sig föranlåten att gå in i någon närmare diskussion av de olika delspörsmål som skulle aktualiseras med sådan ordning. Några synpunkter må dock anföras.

Först vill kommittén erinra om de synpunkter som har anförts under 5.3.5 och som gäller vissa viktiga gränser utanför vilka man vid försök till åtalsbegränsningar inte kan gå utan att träda rättssäkerhetshänsyn för när. De där framhållna förhållandena (t. ex. tvåpartsförfarandet varvid ena parten är ensamdomare. skriftligheten. bristen på offentlighet. svårigheten för en försvarare att göra insatser) talar med synnerlig styrka mot ett system av nu antydd art.

Den av strafflagberedningen anförda synpunkten. att uppgifter av ifrå- gakommen art skulle strida mot åklagarens traditionella roll i svensk straff- process. äger alltjämt full giltighet.

Det bör vidare påpekas. att det är en logisk motsättning inbyggd i själva tanken i det som här diskuteras. ] institutet åtalsunderlåtelses väsen ligger ju att samhället avs/är från att utkräva straffrättsligt ansvar; åtalet (och med det jämställda föreläggandeformer) är som nämnts det medel varigenom samhällets straffanspråk får väckas. Med detta är oförenligt att till själva åtalsunderlåtelsen skulle knytas typiskt straffrättsliga former av ingripanden

för samma brott.

Om man begränsar frågan om nya beslutsbefogenheter till att gälla enbart rätt att meddela särskilda föreskrifter. äger de anförda invändningarna ej samma tyngd (obs. dock att strafflagberedningens överväganden gällde bara denna fråga). 1 och för sig kan göras gällande. att sådana föreskrifter inte bör betraktas såsom straffrättsligt grundade utan utgöra led i resocialise- ringsåtgärderna. Men det skulle i så fall innebära. att åklagaren finge ingripa styrande i vad socialvårdsorganen skulle företaga sig. Såsom kommitten förut framhållit talar mycket starka skäl mot en sådan ordning (5.3.1 samt 5.3.3).

Kommittén finner alltså att här diskuterade spörsmål inte ger anledning till något förslag.

6.3.4. Tillsyns/öreläggande och prövarids/öre/äggande

Såsom ersättning för åtal och domstolsförfarande vid en stor del av bö— tesbrottsligheten gäller enligt 48 kap. RB bl. a., att strafföreläggande kan användas och leda till att ansvarsfrågan kan bringas till rättskraftigt av- görande. Förfarandet innebär i korthet, att åklagare skriftligen förelägger den misstänkte till godkännande ett straff, fastställt efter vad åklagaren anser brottet förskylla. I föreläggandet kan också upptagas egendoms för- verkande och annan sådan särskild rättsverkan. Godkänns föreläggande av den misstänkte. gäller det som lagakraftvunnen dom. Användnings' området är f.n. begränsat till fall. där brottet befinnes förskylla högst 50 dagsböter eller vid flera brott högst 60 dagsböter. Vissa begränsningar gäller vidare med hänsyn till för brotten stadgade straffskalor. Förslag om vissa begränsade utvidgningar av tillämpningsområdet har nyligen framlagts (prop. 1975/761148). 1 det till grund för propositionen liggande betänkandet (SOU l974:27. Mindre brott) hade framlagts också förslag om att skade- ståndsyrkande skulle kunna tas upp i strafföreläggande. men förslaget i den delen har avböjts i propositionen.

En möjlighet att lösa de i direktiven väckta frågorna om särskilda villkor och tilläggsböter i fall. för vilka domstolsförfarande kan förefalla onödigt. vore följande.

Man kan tänka sig att bygga ut det i 48 kap. RB reglerade förelägg- andeförfarandet. så att dylikt kan användas även för fall som nu leder till dom på skyddstillsyn eller villkorlig dom. Sådana typer av tänkbara förelägganden har under kommittéarbetet kallats tillsynsföreläggande resp. prövotidsföreläggande.

Genom tillsynsföreläggande skulle åklagaren kunna förelägga den miss- tänkte att underkasta sig tillsyn under tid och villkor i övrigt som föreskrivs i 28 kap. BrB. Tilläggsböter och föreskrifter skulle alltså kunna tas upp i föreläggandet men inte rimligen anstaltsbehandling. Likaså kunde med- tagas förverkande och annan sådan särskild rättsverkan. Godkänns sådant föreläggande. skulle det få samma verkan som lagakraftägande dom på skyddstillsyn.

Genom prövotidsföreläggande skulle åklagaren kunna förelägga den miss- tänkte att underkasta sig prövotid och villkor i övrigt som föreskrivs i 27 kap. BrB. Vad som nyss i anslutning till tillsynsföreläggande sagts beträf—

fande tilläggsböter. föreskrifter m.m. skulle äga motsvarande tillämpning här. Godkänt föreläggande skulle få samma verkan som lagakraftägande villkorlig dom.1

För en ordning med nu redovisad uppläggning borde som obligatorisk förutsättning gälla att åklagaren finner det kunna antagas. att lagföring inför domstol skulle leda till skyddstillsyn resp. villkorlig dom. Ordningen skulle kunna tänkas helt ersätta åtalsunderlåtelseinstitutet såvitt angår dylika fall. men det vore inte uteslutet att instituten förekom vid sidan av varandra.

Den skisserade ordningen kan kanske vid första påseende anses ha en del tilltalande drag. Bl. a. löses de i direktiven upptagna frågorna om till- läggsböter och särskilda föreskrifter. Föreläggandeformen. i realiteten in- nebärande en överenskommelse mellan åklagare och misstänkt. har pro- cessuellt givit goda erfarenheter på bötesbrottslighetens område. Delvis skul- le de invändningar. som under 6.3.3 riktades mot en ordning med åklagaren såsom ensidigt bestämmande. kunna anses bli mindre framträdande. om det blir ett förfarande. vari båda parters viljeförklaringar skulle krävas för att rättsverkningar skulle uppstå.

Emellertid har kommitten funnit. att den angivna ordningen är långt ifrån invändningsfri.

Till det yttre kan — för att ta resocialiseringsfall som diskussionsexempel — situationerna i det enskilda fallet te sig likartade. vare sig det gäller en renodlad åtalsunderlåtelseordning (dvs. av den typ kommittén förut har förutsatt vid diskussionen om åtalspliktens utformning) eller det gäller en ordning med tillsynsföreläggande. Enligt båda systemen skulle åklagaren för sin del göra en bedömning i skuldfrågan. Vidare skulle han bilda sig en uppfattning huruvida de socialrättsliga resocialiseringsåtgärder resp. åtgärder inom ramen för skyddstillsynen — som kommer i fråga för den misstänkte är ändamålsenliga. l ordningen med föreläggande tillkommer en viljeyttring från den tilltalade genom godkännandet.

Skillnader föreligger emellertid i både principiellt och praktiskt avseende. varvid särskilt må framhållas följande.

]) Föreläggandeordningen medför genom godkännandet att ett rättskraf- tigt avgörande föreligger i skuldfrågan. Rättsverkningarna därav kan inte rubbas. om det i en ny rättegång uppkommer fråga om att undanröja skydds- tillsynen.2 Ordningen med åtalsunderlåtelse innebär i och för sig också att skuldfrågan befunnits klarlagd. men skulle det i en senare rättegång väckas fråga om ansvar för sådan äldre gärning föreligger inte något rättsligt bin- dande avgörande. ] en ny process står alla försvarsmöjligheter öppna även beträffande en äldre gärning som avsetts med åtalsunderlåtelsen.

2) Vid en ordning med åtalsunderlåtelse. som föranleds av att resocia- liseringsåtgärder kommer till stånd. förutsätts ingen formell viljeyttring från

lJfr det under 6.3.l nämnda uppslaget från länsåklagaren i Värmlands län.

2 Ett särskilt problem gäller vad som i den nya rättegången får bli processmaterial för belysande av den äldre gärningens närmare karaktär, RB:s principiellt avvisande inställning till material som upptagits annorledes än vid huvudförhandling torde när- mast leda till att domstolen beträffande den äldre gärningen bör grunda sin bedömning på själva tillsynsföreläggandets uppgifter om gärningen. vilka uppgifter i praktiken knappast kan förutsättas bli utförligare än en gärningsbeskrivning i en stämnings- ansökan.

den misstänktes sida; en annan sak är att det rent faktiskt måste få sin betydelse vilken inställning han ådagalägger i avseende på planerade åt— gärder. lett föreläggandesystem förhåller det sig annorlunda. Den misstänkte ställs inför att med doms verkan godkänna brottspåföljden skyddstillsyn. varvid han blir rättsligen bunden även av eventuella särskilda föreskrifter och förelagda tilläggsböter.

3) Även med det element av överenskommelse som utmärker förelägg- andeinstitutet. är det givetvis åklagaren vilken såsom initiativtagare och föreläggandets avfattare skulle komma att styra hur den genom föreläggandet fastställda kriminalvården i frihet skulle gestaltas. Till viss del måste därför de invändningar. som under 6.3.3 riktades mot ordningen med åklagaren såsom ensidigt bestämmande. anses äga giltighet även vid ett föreläggan— deinstitut av nu diskuterad art.

4) Vid en föreläggandeordning måste avseende fästas vid att. när de miss— tänkta har att bestämma sig för om de skall godkänna ett föreläggande eller ej. de i åtskilliga fall befinner sig i ett utpräglat tvångsläge. En hel del kan vara starkt frestade att godkänna föreläggandet bara för att undgå att komma inför rätta. Vissa kan vidare tänkas överskatta risken att en rättegång skulle kunna medföra frihetsberövande påföljd. Åtskilliga kan där— för komma att godkänna t. ex. tilläggsböter eller föreskrifter. som de egent- ligen anser oberättigade. eller en gärningsbeskrivning. som de betraktar så- som tydande på att brottet varit allvarligare än de själva anser. Man har vidare att räkna med vissa misstänkta vilka på grund av psykiska besvär eller särdrag eller eljest av fattningssvårigheter skulle sakna förmåga att överblicka verkningarna av att de godkänner föreläggandet. Beträffande de yngsta lagöverträdarna finge man för övrigt utgå från att en föreläggan- deordning överhuvud ej skulle kunna göras tillämplig.

5) Man kan i och för sig utgå från att åklagarna skulle vara observanta på sådana förhållanden. som har nämnts i punkt 4. och att de skulle söka ge erforderliga förklaringar eller avstå från föreläggandeformen när så är påkallat. Men tillräcklig rättssäkerhetsgaranti kan inte anses ligga däri. utan man måste räkna med att motpartens ställning måste förstärkas. Behov kommer i åtskilliga fall att föreligga för den misstänkte att kunna samråda med någon och även att för detta ändamål ha betänketid. För dylikt samråd skulle offentliga försvarare ofta behövas. (Ett par detaljspörsmål som därvid uppkommer är vem som skall förordna försvararen och om. till skillnad från gällande rätt. rättegångskostnadsfrågor skall kunna prövas inom ett föreläggandeinstituts ram.)

6) I en tämligen stor del av de fall. som kan komma i fråga. har man att räkna med att enskilda anspråk föreligger. En sak är att man. såsom kommittén förordar. tar mer begränsad hänsyn till de enskilda anspråken. om detta behövs för att man helt skall kunna unt/vika lagföring. Men om lagföring nu ändå skall komma till stånd. låt vara i en föreläggandeform. finns alls ej samma anledning att låta de enskilda anspråken träda i bak- grunden. Ehuru ett förslag om att skadestånd skulle få upptas i straffö- reläggande nyligen fallit. lär få väckas fråga om en likadan reglering i nu förevarande sammanhang. — Skulle skadeståndsfrågor bli aktuella i ett fo"— reläggandeförfarande. är att även i den delen uppmärksamma den miss— tänktes tvångssituation (jfr punkt 4). vilken kan göra att han blir benägen

att godkänna skadeståndsbelopp. även om han innerst inne finner dem för höga.

7) Om godkännande ej ges inom fastställd tid. lär åklagaren bli nödsakad att väcka åtal. Att godkännande uteblivit kan bero på många förhållanden. varvid som ett par exempel kan nämnas missnöje med tilläggsböternas be- lopp eller med någon föreskrift samt vidare helt enkelt glömska eller slöhet. Man har därför att räkna med att ett föreläggandesystem skulle ge anledning till rättegångar i åtskilliga fall. där så ej skulle ha skett om åtalsunderlåtel— seinstitutet i dess ordinära form tillämpats.

Beträffande prövotidsföreläggande skulle idet väsentliga vad som har anförts under 1—7 också äga giltighet.

Kommittén har funnit. att de nackdelar och invändningar i övrigt. som kan andragas mot de nu diskuterade föreläggandesystemen. är så tungt vägande att en ordning av denna art ej kan övervägas.

Man kan ställa sig frågan. om angivna nackdelar och invändningar kan elimineras genom att ett föreläggande efter godkännande skulle underställas domstols prövning. Kommittén har funnit att så ej är fallet. Närmare syn- punkter i denna del följer i nästa avsnitt. som också gäller en övervägd ny föreläggandeform.

6.3.5. Stralföre/äggande gällande enbart tilläggsböter

De i 6.33 och 6.3.4 diskuterade uppslagen har avsett försök att i ett system. däri åtalsbegränsande syfte handläggningen förutsatts ligga på åklagarnivån. skapa besluts- och reaktionsformer som resulterar i motsvarigheter till skyddstillsyn och villkorlig dom.

Även om det visat sig inte vara möjligt att nå så vittgående resultat. bör inte lämnas oprövat att försöka nå en lösning på en enskild viktig punkt. Därvid avses frågan. huruvida det inte är möjligt att åtminstone förena en åtalsunderlåtelse med tilläggsböter. När kommittén i det föregående på- visade vilka skillnader som kommer att föreligga mellan.å ena sidan. skydds- tillsyn och övriga icke frihetsberövande påföljder samt. å andra sidan. läget när åtalsunderlåtelse meddelas i fall av likartad beskaffenhet (5.3.3 p. 4 — s. 105). nämndes särskilt att åklagaren kunde komma att finna hinder mot åtalsunderlåtelse på den grunden. att tilläggsböter ansågs oundgängligen nödvändiga för den misstänktes tillrättaförande eller av hänsyn till allmän laglydnad.

En anledning att särskilt uppmärksamma frågan om tilläggsböter är att det i rättsskipningen f. n. är så pass vanligt att man genom sådana skärper reaktionen. när icke frihetsberövande påföljd utdöms. (Se siffrorna under 6.3.1.)

Det värde som i rättsskipningen brukar tillmätas tilläggsböterna belyses i viss mån genom en nyligen antagen proposition (prop. 1975/76:42). I denna (s. 29) behandlas bl. a. den situationen att någon. som har ådömts skydds- tillsyn eller villkorlig dom. har återfallit i brott. som dock befinnes inte böra föranleda förverkande av tidigare ådömd påföljd. Härom anföres: "Emellertid har det därvid allt oftare upplevts som en brist att domstolen f. n. saknar möjlighet att kombinera den fortsatta skyddstillsynen med ett bötesstraff. En sådan skärpning av reaktionen har inte minst upplevts som

påkallad av allmänpreventiva skäl och ligger också i linje med de krimi- nalpolitiska strävandena att ge bötessanktionen en mer framträdande plats i påföljdssysten'iet." Mot bakgrunden härav förordades. att vid sådana återfall fortsatt skyddstillsyn skulle kunna kombineras med ett nytillkommande bötesstraff. Förutsättningen härför skall vara. att det är påkallat för den tilltalades tillrättaförande eller av hänsyn till allmän laglydnad. Förutsätt— ningarna blir alltså desamma som de vilka redan gäller när fråga uppkommer — utan återfall att utdöma tilläggsböter (27 kap. 2; och 28 kap. Zå BrB. jfr 31 kap. lä 25t. BrB).

Det bör tilläggas. att tilltron till tilläggsböternas värde alls inte delas i alla läger. Bland dem som sysslar med resocialiseringsarbete för kriminellt belastade torde det vara vanligt. att förekomsten av böter eller tillkomsten av nya bötesstraff anses inverka högst störande i resocialiseringsförsöken och minska klientens samarbetsvilja. Ett färskt exempel på sådant synsätt erbjuder socialstyrelsens remissyttrande över SOU 1975:55 (Bötesverkstäl— lighet).

Kommittén har i allt fall ansett sig böra pröva ytterligare en väg att kunna kombinera åtalsunderlåtelse med tilläggsböter. Ett framträdande intresse är ju att i den mån rättssäkerhetssynpunkter ej lägger hinder i vägen — så många som möjligt av domstolsmålen skall kunna överföras till det enklare och snabbare förfarande som åtalsunderlåtelseinstitutet innebär. Där- vid kommer givetvis målen med tilläggsböter i betraktande. Den formella konstruktion som i denna del har övervägts är följande.

1 20 kap. RB är avsett. att man skall inta den grundläggande regeln om åtalsunderlåtelse. Dess uppbyggnad skall. såvitt nu är av intresse. gestaltas sålunda:

Om hinder ej möter av hänsyn till viktigt allmänt eller viktigt enskilt intresse. får åklagare besluta att ej väcka åtal för brott (åtalsunderlåtelse).

3) om vård som avses i 31 kap. 2—4 åå brottsbalken eller annan vård-. stöd- eller hjälpåtgärd kommer till stånd utan lagföring samt åtgärden kan anses ägnad att främja den misstänktes anpassning i samhället.

4) om det kan antagas att i händelse av lagföring den misstänkte skulle komma att ådömas villkorlig dom.

1 en paragraf senare i kapitlet skulle så en reglering avseende tilläggsböter upptagas. Denna skulle med viss anknytning till Brst bestämmelser om tilläggsböter — kunna gestaltas sålunda:

Befinnes av hänsyn till behovet av tillrättaförande åtgärd eller av hänsyn till allmän laglydnad att hinder mot åtalsunderlåtelse enligt x #3 eller 4 föreligger men kan ett bötesstraff tillräckligt tillgodose dylika hänsyn. får åklagaren för brottet utfärda strafföreläggande enligt 48 kap.. även om svårare straffän böter är stadgat för brottet.

Med tanke på den situationen att efter föreläggandets godkännande upp- dagas annat brott skulle behövas en kompletterande reglering. vilken kan tänkas intagen i 34 kap. BrB såsom en ny la ä'. Den utformning därav som kommittén har övervägt är följande:

Vad som föreskrives i l ä 2 och 3 äger motsvarande tillämpning. om den som ålagts böter med stöd av 20 kap. xå rättegångsbalken finnes ha begått annat brott.

innan strafföreläggandet godkändes eller inom två år därefter. Undanröjes strafföreläggandet. skall vid pålöljdens bestämmande skälig hänsyn tagas till bötesstraffet.]

Genom hänvisningen till 1 åts punkt 2 och 3 får domstolen möjlighet att döma särskilt till påföljd för det nyupptäckta brottet eller att. med undan- röjande av föreläggandets bötesstraff. döma till påföljd av annan art för den samlade brottsligheten.

Ett moment av villkorlighet åstadkommes genom den angivna upplägg- ningen att nytt brott under en tvåårsperiod kan leda till undanröjande. Det förhållandet. att genom strafföreläggandets godkännande ansvarsfrågan för det första brottet blir rättskraftigt avgjord. utgör alltså därvidlag inte något hinder. Däremot uppnås inte någon sådan villkorlighet. som kan utgöra incitament för den misstänkte att allmänt iakttaga skötsamhet. upprätthålla kontakt med socialvårdsmyndighet. genomgå behandling etc.; försummelser i sådana hänseenden kan ju ej medföra att det rättskraftiga avgörande som det godkända strafföreläggandet tttgör skulle få rivas upp. Den förut berörda möjligheten för åklagare att vilandeförklara lagföringsfrågan under tre må- nader erbjuder dock vissa möjligheter för åklagaren att åtminstone beträf— fande ett inledningsskede förvissa sig om att avsedda resocialiseringsåtgärder inte uteblir genom bristande samarbete från den misstänktes sida.

Den nu skisserade ordningen torde visa. att det i och för sig går att inordna tilläggsböter i det avsedda systemet.2

Emellertid möter en så beskaffad ordning i allt väsentligt samma in- vändningar som nyss anfördes mot tillsynsföreläggande och prövotidsfö- reläggande. Av de i förra avsnittet under 1—7 redovisade invändningarna är det egentligen bara den under 3 (den styrande effekten på resocialise- ringsåtgärderna) som inte gör sig gällande också i förevarande sammanhang. Möjligen skulle också kunna uppletas skäl att fästa mindre vikt vid de under 6 anförda synpunkterna. Vill man fasthålla att det diskuterade upp- slaget uteslutande bör ses som en specialreglering. syftande till att få fram en motsvarighet till tilläggsböter i ett system vari rättegångsförfarande und— viks. kan kanske hävdas att större hänsynstagande till målsägandeintresset ej bör göras än när fråga är om åtalsttnderlåtelse i ordinär form.

Kommittén har dock funnit. att de övriga i förra avsnittet redovisade invändningarna är så tungt vägande. att den diskuterade ordningen med strafföreläggande måste förkastas.

Kommittén har emellertid vidare övervägt. om nackdelarna kan min— skas eller elimineras genom att strafföreläggandet på nu ifrågavarande om- råde skulle underställas rätten för fastställelse. Vissa vinster. främst rätts- säkerhetsmässigt. skttlle då kunna uppnås. Den misstänktes godkännande av föreläggandet skulle kunna ges preliminär karaktär. så att han idet senare domstolsförfarandet skulle vara oförhindrad att återta det eller framställa yrkanden om ändring och då närmast om lägre bötesstraff. På ett naturligare sätt skulle kunna inpassas en betänketid för den misstänkte och samråds- förfaranden med en offentlig försvarare. förordnad av rätten. Rättens pröv- ning skttlle gälla. huruvida strafföreläggandet borde helt undanröjas eller om lägre tilläggsböter skulle föreskrivas eller om föreläggandet skulle i allo fastställas. Möjlighet finns vidare att låta förfarandet övergå i ordinär brott—

' Beträffande andra stycket. jfr 27 kap. 6å 3 st. och 28 kap. 9 ;" 1 st. BrB.

2Även om grundtanken är att få fram en motsva- righet till tilläggsböterna. innebär den formella lös- ningen att åklagaren får en befogenhet. liknande den som domstol tillagts enligt 33 kap. 4;*' 2 st. BrB. dvs. att under vissa förutsättningar gå under stadgad straffskalas mini- mum.

målsprocess.

Med en sådan överprövning av rätten undviks visserligen i stort sett sådana nackdelar som förut har berörts. Men fråga uppkommer i stället vad man med ett dylikt system egentligen har vunnit i jämförelse med nuvarande ordinära brottmålsprocess. Det viktigaste skulle vara att hu'vud- förhandling undveks i en troligen stor del av fallen. Men detta skulle ske till priset av ökad skriftlighet. För åklagaren skulle den avsedda ordningen närmast medföra mer arbete än ett ordinärt brottmål. eftersom han skulle behöva förebringa dokumentation beträffande den misstänktes personliga förhållanden och beträffande ifrågakomna resocialiseringsåtgärder.

Det kan nämnas. att det antydda underställningsförfarandet skulle förete flera släktdrag med det av trafikmålskommittén föreslagna förfarandet med stämningsföreläggande (SOU 1963:27 s. 122129). Detta förslag. som mötte åtskillig kritik under remissbehandlingen. ansågs ej kunna läggas till grund för lagstiftning (prop. 19661100 s. 123—124).

Kommittén har funnit, att ett underställningsförfarande visserligen skulle avhjälpa huvuddelen av de nackdelar som skulle följa av ett strafförelägg- andeinstitut av förut angiven art. Men de processekonomiska vinsterna synes bli obetydliga. och det ökade måttet av skriftlighet väcker betänkligheter. Att det. principiellt sett. skulle bli en sämre processform än den ordinära brottmålsprocessen står utan vidare klart.

Med hänsyn till det anförda anser sig kommitten inte vilja framlägga något förslag med sådan inriktning som här har diskuterats.

Det bör tilläggas. att gällande rätt ger utrymme för att. när en brottsserie är i fråga. ett bötesstraff kan komma till stånd genom att ett enstaka brott. som sett för sig anses förskylla böter. plockas ut och leder till strafföreläggande. medan för övriga brott ges åtalsunderlåtelse. Det formella underlaget härför är 1 kap. bä 2 st. BrB. Den beskrivna metoden kan kanske ses som tekniskt sofistikerad. Vad man vill uppnå är egentligen att för hela den föreliggande brottsligheten ge en ekonomisk "näsbränna". men formellt anknyts bötespåföljden till ett enstaka brott. Att i lag- stiftningen detta tekniska grepp anses acceptabelt torde framgå av prop. 1975/76:42 s. 30,

6.3.6. N_v typ av ekonomisk sanktion som ersättning/ör tilläggsböter. när åtalsunderlåtelse meddelas

Kommittén har även granskat möjligheten att införa någon ny typ av eko- nomisk sanktion som skulle kunna förekomma i samband med beslut om åtalsunderlåtelse. Denna sanktion skulle i så fall inte anknytas till egentlig sakerförklaring. eftersom därmed uppkommer sådana problem som har be- rörts ttnder 6.3.3—6.3.5. Men en sanktion. som ej anknyter till rättskraftigt fastslagen brottslighet har för kommitten framstått som en oformlighet Någon sorts "varningsböter" för den som får åtalsunderlåtelse kan otvi- velaktigt från vissa synpunkter framstå som önskvärda och skulle kunna fylla samma funktion som av domstol utdömda tilläggsböter, Men skall man då undgå sådana problem som har mött i de närmast föregående av— snitten. ftnge man anknyta dylika varningsböter till något annat än egentlig sakerförklaring.

Ett försök i sådan riktning har tidigare förekommit i lagstiftningsarbetet.

Det gällde det ursprungliga förslaget till ett parkeringsbotssystem. Veder- börande utredningsman. som fick stöd av föredragande departementschefen vid dennes första granskning av förslaget. tänkte sig att parkeringsboten skulle ses såsom en mig!/i. vilken erlades för att felparkeraren skulle undgå det vanliga förfarandet med polisutredning och bötfällande (NJA 11 1960 s. 581 ). Sedermera under lagstiftningsärendet befanns dock, att detta synsätt måste anses oegentligt och att man inte kunde komma ifrån att fråga var om en straffpåföljd. anknuten till en lagöverträdelse (NJA 11 1960 5. 582—3).

Kommittén har inte funnit någon gångbar metod att till beslut om åtals- underlåtelse anknyta någon ekonomisk sanktionsform. I sammanhanget vill kommittén erinra om den under 6.3.3 anförda synpunkten om den logiska motsättningen i att man samtidigt skulle ge åtalsunderlåtelse — vari ligger att samhället avstår från att utkräva straffrättsligt ansvar — och dess- utom för samma brott ålägga någon ekonomisk sanktion. vilken svårligen kan ses annorledes än som en straffrättslig reaktion.

6.4. Utformningen av grundbestämmelsen om åtals- underlåtelse

Kommittén har som framgår under 6.3 inte funnit någon invändningsfri utväg. att i ett system med åtalsunderlåtelse få motsvarigheter till aktuella straffrättsliga påföljders inslag av särskilda föreskrifter. av tilläggsböter eller. såvitt angår skyddstillsyn. av övervakning. Icke desto mindre bör. såsom i tidigare sammanhang framhållits (särskilt 5.3.3 och 6.1) de icke straff- rättsliga resocialiseringsåtgärderna i avsevärd omfattning kunna träda i stället för skyddstillsyn och överlämnande till särskild vård enligt 31 kap. BrB. Vidare kan väsentligen samma läge som följer efter villkorlig dom uppnås inom åtalsunderlåtelsens ram (jfr 5.3.6).

Mot bakgrunden av det anförda har kommittén funnit. att grundbestäm- melsen om åtalsunderlåtelse bör utformas efter samma mönster som nu gällande reglering. ehuru med väsentligt utökade undantag från åtalsplikten. De hittills redovisade övervägandena har lett till att regleringen i 20 kap. RB bör innebära. förutom ett stadgande om absolut åtalsplikt i princip. att för åtalsunderlåtelse bör gälla följande:

()m hinder ej möter med hänsyn till viktigt allmänt eller viktigt enskilt intresse. fär åklagare besluta att ej väcka åtal för brott (åtalsunderlåtelse).

1. om det kan antagas. att i händelse av lagföring annan påföljd än böter icke skulle komma att övervägas.

2. om annat av den misstänkte förövat brott medfört eller kan antagas medföra sådan påföljd. att någon påföljd därutöver i anledning av det föreliggande brottet ej finnes påkallad.

3. om vård som avses i 31 kap. 2—4 åå brottsbalken eller annan vård-. stöd- eller hjälpåtgärd kommer till stånd utan lagföring samt åtgärden kan anses ägnad att främja den misstänktes anpassning i samhället.

4. om det kan antagas. att i händelse av lagföring den misstänkte skulle komtna att ådömas villkorlig dom.

5. om i annat fall än förut nämnts den misstänkte har blivit föremål för åtgärd från samhällets sida eller på annat sätt och åtgärden är av så ingripande art att lagföring ej finnes påkallad.

HI Närmare detaljer om RB:s allmänna grunder för åtalsunderlåtelse

7. Åtalsunderlåtelse vid bötesbrottslighet

7.1. Nuvarande ordning m.m.

Av skäl som förut har angivits redovisas gällande rätt och vissa uppgifter om utländsk rätt i Bil. 2.

7.2. Kommitténs överväganden och förslag

De är 1971 genomförda ändringarna i 20 kap. 7å 1 st. 1 RB ledde inte till sådan vidgning av åtalsunderlåtelseinstitutets tillämpning som torde ha förväntats. A'ntalet åtalsunderlåtelser enligt nämnda punkt steg endast med ett fåtal tusen fall. så att de under senare år legat kring 11000 årligen. Detta skall ses i jämförelse med att årligen mellan 400 000 och 500000 bötesstraff åläggs (parkeringsböter oräknadel.

Skälen för restriktiviteten i tillämpningen har redan nämnts (5.4.5 och 6.2 senare delen).

Med kommitténs förut angivna grundrekvisit. avseende viktigt allmänt eller viktigt enskilt intresse. bör väsentligt utökat utrymme skapas för åtals— underlåtelse för bötesbrottslighet.

För att börja med bötesbrottslighet av något allvarligare art — varmed avses sådan som med nuvarande straf'fmätningsgrttnder föranleder bötes- straff på 20 dagsböter eller mera är visserligen möjligheterna att för fram- tiden avvara lagföring inte så framträdande. De nyss angivna rekvisiten bör dock. i jämförelse med nuvarande tillämpning. erbjuda större möjlig- heter. Således bör allmänpreventiva hänsyn ej behöva prägla tillämpningen i samma grad som nu. Större hänsyn bör kunna tas till individuella drag i det enskilda fallet. Härvid kommer företrädesvis i fråga omständigheter som också i nuvarande tillämpning i och för sig kan vinna visst beaktande. dock oftast ej med större verkan än att böterna sätts något lägre än eljest tillämpade taxor skulle leda till. Särskilda omständigheter vid överträdelsens begående kan göra denna tämligen ursäktlig. såsom tillfälligt förbiseende. förhastande eller vid en del gärningstyper — glömska. Åtskilliga gärnings- typer är sådana att som skäl mot lagföring kan betraktas att gärningsmannen vidtar rättelse. såsom att en försummad anmälan eller tillstandsansökan kommer till stånd. att ett ej alltför farligt misslörhällandc vid utövande

av näring rättas till. att ett mindre utrustningsfel på fordon avhjälps etc. Bristande kännedom om den bestämmelse som har överträtts bör också kunna inverka. även om det inte föreligger sådan rättsvillfarelse som grundar straffrihet.

Personliga förhållanden bör också kttnna ge anledning till att man avstår från lagföring. varvid dock är att notera att åklagarna vid brottslighet av den art som nu är ifråga långt ifrån alltid har närmare kännedom om de personliga förhållandena; vidgad personaliautredning vid denna brottslighet kan inte tas under övervägande. lcke desto mindre kan tillräcklig kännedom om lagövenrädarens personliga förhållanden föreligga i åtskilliga fall. Finns det rimlig anledning att antaga att begången förseelse utgör en engångs- företeelse. bör åtal därför vid åtskilliga brottstyper kunna avvaras. även om det underlag för bedömningen av vederbörandes prognos som föreligger enligt sakens natur inte kan vara lika fylligt som det vilket krävs för villkorlig dom vid allvarligare lagöverträdelser. Ytterligare är att erinra om vad som förut har anförts om att pågående resocialiseringsåtgärd i ej ringa utsträck- ning kan utgöra fullgott skäl att avstå från lagföring även i bötesfall.

Ökat utrymme för åtalsunderlåtelse vid brottslighet av nu berörd art. dvs. den något svårare bötesbrottsligheten. bör vidare följa av att förekoms- ten av enskilda anspråk avses ej skola tillmätas samma betydelse som för närvarande. Endast om viktigt intresse på målsägandesidan föreligger bör. som tidigare har utvecklats. skäl för åtal anses föreligga.

När det härefter gäller den mer 0rr/ningshmanar/v bro/lsliqhm som enligt nuvarande straffnivå anses förskylla lägre straff än 20 dagsböter eller 200 kr. i penningböter. har kommittén funnit sig böra föra fram tanken att förundersökning inte skall behöva äga rum annat än när viktigt allmänt intresse eller viktigt enskilt intresse påkallar det. Här kan alltså sägas. att ett "oursäktlighetsrekvisit” måste vara uppfyllt för att utrednings- och lag- föringsåtgärder skulle sättas in. Då en förundersökningsrättslig reglering av sådan innebörd komtner att få betydelse även för åtalsunderlåtelsens område. bör den delvis uppmärksammas redan här.

En av utgångspunkterna på förevarande område måste vara att man i vidsträckt omfattning får nöja sig med den varning som ligger i själva brotts- upptäckten. Vid behov bör denna varningseffekt förstärkas genom att ären- det förs fram till formligt beslut om åtalsunderlåte|se.I

En av grundfrågorna vid tillämpningen blir därför att bedöma huruvida när Iagöverträdarens identitet är känd denne kan antagas ta varning av brottsupptäckten och av en i regel kort kontakt med polisen. Måhända befinns därvid att med hänsyn till förseelsens art och övriga förhållanden varvid särskilt konstaterande av återfall måste bli betydelsefullt det måste anses oundgängligen nödvändigt att föra förfarandet för beivrande vidare för att söka befrämja laglydnad från den berörde enskildes Sida och/el— ler för att hos allmänheten motverka förekommande eller befarad spridning

| Relativ förundersökningsplikt utesluter inte att man tillämparatalsunderlatelse. trots att sistnämnda institut i och för sig hör samman med absolut åtalsplikt. Hithörande frågor behandlas i avsnittet om förundersökning. där kommitten kommer att föresla ändrade och förenklade regler om hur förundersökning axslutas.

av sådant förfarande som är i fråga.

Riktlinjerna för ett urval av de fall på vilka utredningsinsatser bör inriktas måste oundvikligen bli abstrakta. frånsett det nyssnämnda självklara för- hållandet att kända återfall måste utlösa ingripanden. 1 första hand bör av- seende fästas vid vikten av det skyddsintresse som vederbörande straffbud är avsett att tillgodose. Härvid kommer både de särskilt viktiga samhälls— funktionerna och strävandena att nå säkerhet och trivsel i samhället i blick- punkten. Ju allvarligare störningar i sådana hänseenden som en förseelsetyp innebär desto större blir anledningen till längre gående ingripanden. Frekven- sen av överträdelser kan därvid vara viktig. särskilt om iakttagelser görs att frekvensen av viss förseelsetyp är i tillväxande. Emellertid kan frekvensen inte bli ensamt avgörande. Det brottsliga angreppets kännbarhet i det en- skilda fallet måste också tas i beaktande. vare sig störningen riktats mot det allmännas verksamhet. mot större eller mindre krets av allmänheten eller mot enskild.

Utredningen återkommer i avsnittet om förundersökningsfrågor med ytterligare synpunkter. Redan här bör dock förutskickas. att man på fö— revarande område ej från teoretiska utgångspunkter kan komma fram till merän högst allmänna handlingslinjer.l Fastare bedömningsgrunder lär suc- cessivt få växa fram i tillämpningen. varvid erfarenheter får vinnas under värderingar av förseelsetyper i den ström som passerar revy inför hand- läggarna. Att när en ny ordning av angiven art börjar tillämpas utvecklingen måste följas noga så att enhetlighet i tillämpning främjas ligger i öppen dag.

1 det nyss förda resonemanget noterades. att en av utgångspunkterna måste vara att man i vidsträckt omfattning får nöja sig med den varning som ligger i själva brottsupptäckten. Det nämndes också möjligheten att förstärka varningseffekten genom att föra fram ärendet till formligt beslut om åtalsunderlåtelse. Emellertid har man också på förevarande brottslig- hetsområde en mångfald fall där lagöverträdarens identitet är okänd. Härav följer bland annat att det naturligtvis då inte finns utrymme att låta den förut betonade återfallsaspekten spela in. Bedömningen huruvida under- sökningsinsatser skall göras blir då beroende delvis av föreliggande förseelses typ och allvarligheten i det angrepp den inneburit. Så till vida kommer rekvisitet "viktigt allmänt intresse" att få betydelse för dessa fall.

För de sistnämnda fallen kommer emellertid också och framför allt den förut nämn- da grunden för förundersökningsbegränsning. som innebär att hänsyn skall få tas till om en utredning skulle kräva större kostnader än som är rimligt med hänsyn till sakens beskaffenhet att få betydelse. Litsikterna att vinna framgång vid efter— forskningsförsök efter en gärningsman kommer givetvis att tillmätas stor betydelse.

1 Man möter vid övervägande av hithörande frågor i allo samma problem som lag- stiftaren i upprepade sammanhang brottats med när det gällt att söka ge vägledning för tolkningen av uttrycket "påkallad ur allmän synpunkt". När man åsyftar att i jämförelse med gällande ordning mildra vad det allmänna intresset skall anses kräva. är en given hallpunkt att allmänpreventiva hänsyn inte i samma grad som nu skall ges företräde framför individualpreventiva synpunkter och ei heller framför process- ekonomiska behov. Att därutöver få fram konkreta hållpunkter möter emellertid sva- righeter.

jämsides med frågan huruvida förseelsen hör till den '"oursäktliga" kategorin.

Måhända kan det för en och annan vara svårt att finna det godtagbart. att i det låga skikt av bötesbrottsligheten som nu avses skulle ske så litet av försök till utredning och beivran. Verkligheten är emellertid att redan idag efterforskningsinsatser regel- mässigt ej hinns med beträffande sådan brottslighet med okänd gärningsman. Den här ifrågasatta ordningen för fall av den arten skulle väsentligen innebära bara den nyheten att grund för avskrivning skulle komma att föreligga redan i inledningsf'asen efter brottsanmälan eller brottsupptäckt. Man skulle inte behöva att. som nu är bruk- ligt. vänta omkring tre månader med att skriva av fallet.

Slutligen vill kommittén framhålla att nuvarande behörighetsregler för med sig ett tröghetsmoment. som motverkar åtalsunderlåtelse för viss bö- tesbrottslighet. Tillämpningen av 20 kap. 75 1 st. ] RB torde i praktiken habegränsats av att beslut om åtalsunderlåtelse endast får meddelas av högre åklagare i sådana fall där fängelse ingår i straffskalan för brottet. Det förefaller inte vara ovanligt att vederbörande lokala åklagare i sådant fall avstått från att hänskjuta fråga om åtalsunderlåtelse till högre åklagare och i stället väckt åtal eller om han haft behörighet därtill — utfärdat strafföreläggande. Det skulle otvivelaktigt innebära en tidsvinst och säker- ligen också en ökning av åtalsunderlåtelsefrekvensen. om ärendena kunde avgöras i de lokala åklagardistrikten utan att behöva gå vidare till högre åklagare. Kommittén återkommer till denna fråga under avdelningen Vl om behörighetsfrågor.

8. Åtalsunderlåtelse i vissa konkurrens- och återfallssituationer

8.1. Nuvarande ordning

Enligt 20 kap. 73% 1 st. 2 p. RB har åklagaren rätt att underlåta åtal. om brottet har förövats innan den misstänkte har dömts för annat av honom förövat brott eller till fullo har undergått straff eller annan påföljd för sådant brott och det är uppenbart. att brottet i jämförelse med det andra brottet är utan nämnvärd betydelse med hänsyn till påföljden.

Bestämmelsen omfattar två huvudgrupper av fall. Dessa har under ut- redningsarbetet kommit att få benämningarna "samtidighetsfallen" resp. "successivfallen". varvid de tidsmässigt betonade termerna syftar på att åklagaren i de förra fallen får flera brott under bedömning samtidigt och i de senare fallen får att pröva dem vid skilda tidpunkter.

Av sannir/Lghets/ä/Ien är i första hand seriebrottsligheten av intresse. För att man skall kunna tala om seriebrottslighet lär få förutsättas att det åt— minstone är fråga om inemot något tiotal brott". vid vissa brottstyper kan det bli fråga om flera hundratal enskilda brott. I regel blir det beträffande viss individ fråga om brott av ganska enhetlig natur. men helt ovanligt är inte att olikartade brott är att tillräkna en och samma gärningsman. Som exempel på brottslighetstyper. där serier är vanliga. kan nämnas "yrkesmäs— sig" narkotikaförsäljning. checkbedrägerier. postbedrägerier. ockerbrott i Samband med lånerörelse. s.k. inbrottsturnéer och systematiska tillgrepp av anställd på arbetsplats. Serier kan också möta på ordningsbrottslighetens område. exempelvis vanemässig olaga parkering och ideligen upprepad olaga gatuhandel.

1 fall av nu berörd art kan det vara tillräckligt att åtala för vissa av brotten och underlåta att åtala för övriga. nämligen om dessa senare inte nämnvärt ändrar bilden av den misstänktes brottslighet. Ett åtal kan sålunda i princip koncentreras till ett antal typfall som tillräckligt kan ge en bild av brotts- ligheten och som är tillräckligt omfattande för att ge anledning till adekvat påföljdsbestämning. Såsom senare skall beröras närmare torde åklagarna i många fall gå försiktigt. troligen väl försiktigt fram när det gäller åtals- begränsningar i fall av nu berörd art.

En särskild fråga i sammanhanget är i vad mån skuldfrågan — i likhet med vad som gäller beträffande åtalsunderlåtelse i allmänhet — behöver

vara klarlagd i fråga om brott som lämnas utanför åtalet i seriefaffen. lliirom anförs i BrB 111 (2 uppl. s. 606):

Det torde . .. få anses tillåtet i viss utsträckning att meddela beslut att icke tala å brott. ehuru utredningen icke är så fullständig som den måst vara om den misstänkte skulle åtalas. En förutsättning måste dock vara. att icke något praktiskt intresse påkallar fullständig utredning, En viktig synpunkt är naturligtvis. att utredningen maste drivas så långt att det blir klarlagt att icke annan. som skulle kunna misstänkas för brottet. har gjort sig skyldig till detta.

Om det t. ex. står klart genom erkännande att en till ungdomsfängelse eller in- ternering dömd har begått brott under rymning. torde åklagaren kunna besluta att icke tala därå även om de närmare omständigheterna eller enskildheterna beträffande brottet icke är så klarlagda som de skulle behöva vara föratt åtal skulle kunna v äckas. Detsamma gäller. om den som efter dom till ungdomsfängelse eller internering vårdas utom anstalt otvivelaktigt har begått brott som skall föranleda hans återintagning i anstalt.

En annan grupp. som rymmes under p. 2. utgöres av sådana där den misstänkte skall åtalas för en mängd brott. t. ex. en rad bedrägerier, och uppenbarligen har begått ytterligare några likartade. Om förhållandena är sådana att intet praktiskt syfte vinnes genom att också dessa utredes. torde det vara tillåtet att underlåta detta.

Det torde. i fall av dessa slag, icke vara uteslutet. att utredning om ytterligare brott. som den misstänkte möjligen har begått får underlåtas utan formligt beslut att icke tala å detta eller dessa brott. förutsatt likvisst att utredning icke är påkallad av något praktiskt intresse.

Framställningen i återgiven def torde — i all sin försiktighet — överens- stämma med den uppfattning man i regel har beträffande rättsläget på ifrå- gavarande område. Det bör tilläggas. att spörsmålet om utredningsbegräns— ning i seriefaflen är resursmässigt viktigare än enbart åtalsbegränsning för fall vari fullständig förundersökning skett beträffande alla brott.

lnom gruppen av samtidighetsfafl förekommer också konkurrensfafl som inte hör till seriebrottsligheten. En situation av intresse i åtalsbegränsnings- frågan är att. när åtal sker för ett eller ett par grova eller mycket grova brott. det kan vara anledning att underlåta åtal för ett mindre brott. om åtal för detta skulle medföra praktiska olägenheter eller framstå som be- tydelselöst."relativt sett. [ tillämpningen torde man även när det gäller dylika fall varajämförelsevis försiktig. Närmast som ett kuriosum vill kommittén nämna. att den mött ett mål. vari den tilltalade var åtalad för ett mordförsök och ett fylleri.

Vissa ytterligare fall inom samtidighetsgruppen kommer att beröras i det följande.

Vad härefter angår successiva/len möter fall av två grundtyper. Den ena avser att det efter brottmålsdom visar sig. att den dömde begått ytterligare brott Ifö/"e domen ("nyupptäckt brott"). Den andra avser att den dömde eller domen men innan han till fullo undergått straff eller annan påföljd för detta ånyo begår brott ("nytt brott"). Uttrycket "till fullo undergått” syftar här på den tidpunkt då efter villkorlig frigivning eller dom till skydds- tillsyn prövotiden gått till ända eller då efter dom till ungdomsfängelse eller internering påföljden enligt förordnande eller automatiskt upphört.

Den förevarande bestämmelsens reglering beträffande successivfaflen är att betrakta mot bakgrunden av vissa bestämmelser i 34 kap. BrB. För åkla— garen gäller det vid prövning av åtalsunderlåtelse i nu ifrågavarande fall

att göra antaganden om hur rätten i händelse av åtal skulle komma att tillämpa 34 kap. Det ställs genom 20 kap. 7ä ] st. 2 p. RB stora krav på grunderna för åklagarens antaganden därvidlag: det skall vara uppenbart att brottet i jämförelse med det andra brottet är med hänsyn till påföljden utan nämnvärd betydelse.

Av 34 kap:s bestämmelser kan här särskilt nämnas ] å och 35 1 st. 1 l & föreskrivs att. om den som för brott dömts till fängelse. villkorlig dom. skyddstillsyn. ungdomsfängelse eller internering' finnes ha begått annat brott före domen eller begår nytt brott efter domen men innan påföljden till fullo verkställts eller eljest upphört rätten efter omständigheterna får 1) förordna att den tidigare ådömda påföljden skall avse jämväl det andra brottet. 2) döma särskilt till påföljd för detta brott. eller 3) därest den tidigare domen vunnit laga kraft. undanröja den ådömda påföljden och för brotten döma till påföljd av annan art. Enligt 3 & 1 st. får. om den tidigare påföljden är fängelse på viss tid. förordnande enligt 1 ;" 1 p. meddelas allenast om det är uppenbart. att det nya brottet i jämförelse med det förra är med hänsyn till påföljden utan nämnvärd betydelse. eller eljest synnerliga skäl föreligger till det.

Beträffande de olika konkurrenssituationer som enligt de nu återgivna och övriga bestämmelser i 34 kap. kan uppkomma vid nyupptäckta och nya brott finns en ingående kommentar i BrB 111 (s. 598 f). Kommittén vill hänvisa till den framställningen och gör här endast korta anteckningar om några huvuddrag i problemkomplexet.

När fråga är om att tillämpa 20 kap. 7å ] st. 2 p. RB beträffande den som har dömts till (länge/se följer av den ovan redovisade bestämmelsen i 34 kap. 3å ] st. BrB att åklagarens möjlighet att besluta om åtalsunderlåtelse är begränsad.

Större möjligheter att besluta om åtalsunderlåtelse med stöd av 20 kap. 7å 1 st. 2 p. RB föreligger om den tidigare påföljden är ungdoms/änge/se eller internering. Ett åtal skulle nämligen i många fall inte leda till annat än att domstolen förordnar. att det ådömda ungdomsfangelset eller den ådömda interneringen skall avse även det aktuella brottet och i vissa fall att den dömde skall återintagas i anstalt. Om åter- intagning kan även ungdomsfängefsenämnden eller interneringsnämnden besluta (29 kap. 95 och 30 kap. 12% BrB). Ett praktiskt fall är. att den till ungdomsfangelse eller internering dömde begår nytt brott under rymning eller permission eller medan han är föremål för vård utom anstalt. Detta brott kan tagas i betraktande av ung— domsfångelsenämnden eller interneringsnämnden och föranleda förlängning av an— staltstiden eller återintagning. Ett åtal kan därför ofta synas onödigt. Åklagaren måste emellertid också beakta att domstolen. om åtal väcks. kan ha anledning att vid ung- domsfangelse förlänga maximitiden för ungdomsfa'ngelse eller att föreskriva en mi- nimitid av sex månader för anstaltsbehandling och vid internering bestämma ny minsta tid för anstaltsvård. Om det finns skäl att anta att domstolen t. ex. kommer att bestämma ny minsta tid. anses f.n. åtalsunderlåtelse enligt 20 kap. 7; 1 st. 2

' Det bör noteras att påföljden överlämnande till särskild vård lämnas utanför reg- leringen i 34 kap. 1 ;. Innebörden härav är att domstol vid lagföring för annat brott inte har tillgång till de möjligheter som anvisas under punkterna ] och 3 utan är hänvisad till att såsom sägs i punkten 2 men utan tillämpning av stadgandet däri bestämma påföljd särskilt för detta brott (jfr BrB lll s. 298). Detta torde emellertid inte utesluta möjligheten att tillämpa 20 kap. 7= 1 st. Zp. RB. om åklagaren finner att den pågående vården är den mest adekvata påföljden.

p. RB inte böra komma i fråga.

l 4 & åklagarkungörelsen föreskrivs att åklagare. om det inte anses obehöx ligt. skall inhämta yttrande från ungdomsfängelsenämnden eller interneringsnämnden innan han beslutar huruvida åtal skall väckas i fall av nu avsedd karaktär.

Utrymme för att tillämpa 20 kap. 7; 1 st. 2 p. RB finns vidare. om den tidigare ådömda påföljden är skvzlc/s/i/hvn. Förhållandena kan här vara sådana. att det är uppen- bart att skyddstillsynen bör fortsätta. ] tveksamma fall anses det dock vara lämpligt att åklagaren tar kontakt med övervakningsnämnden innan åtalsfrågan avgörs.

Beträffande den som har erhållit villkor/ir; dom blir åtalsunderlåtelse i första hand aktuell. om det visar sig att den dömde begått annat brott före den villkorliga domen. Däremot torde det mera sällan bli fråga om att tillämpa 20 kap. 75 ] st. 2 p. RB beträffande brott begångna under prövotiden.

Också i fall där den ådömda påföljden upphört, när fråga om åtal för brott upp— kommer. anses det kunna förekomma att åklagaren gör bedömningen. att åtal inte skulle ha nämnvärd betydelse med hänsyn till påföljden. Detta gäller huvudsakligen när brottet begåtts före domen eller alldeles i början av en längre verkställighetstid. Åtalsunderlåtelse enligt 20 kap. 75 1 st. 2 p. RB är däremot inte möjlig. om själva brottet begåtts efter påföljdens upphörande.

Någon begränsning av behörigheten att besluta om åtalsunderlåtelse enligt 20 kap. 7é 1 st. 2 p. RB är inte föreskriven. utan den åklagare som har att besluta om åtal är också behörig att meddela beslut om åtalsunderlåtelse.

l prop. 1964110 (5. l34) underströk departementschefen beträffande 20 kap. 7å 1 st. 2 p, RB vikten bl.a. ur processekonomisk synpunkt att de möjligheter bestämmelsen erbjuder utnyttjas i lämplig mån. Enligt depar- tementschefen gav erfarenheterna av lagrummets dittillsvarande tillämpning vid handen att åklagarna inte sällan visat alltför stor återhållsamhet där- vidlag.

Möjligheten till åtalsunderlåtelse enligt 20 kap. 7 & 1 st. 2 p. RB tillämpades under 1974 i närmare 5000 fall.

8.2. Tidigare reformförslag

Strafflagberedningen föreslog i promemoria med förslag till lagstiftning om domstols rätt att nedsätta eller eftergiva påföljd för brott samt om eftergift av åtal (SOU 1948:40) en bestämmelse av den innebörden att om brott hade förövats innan den misstänkte dömts för annat av honom begånget brott. eller sedan han för annat brott hade dömts till fängelse. straffarbete. förvaring eller internering men innan han frigivits eller utskrivits därifrån. åklagaren fick efterge åtal för brottet. om han fann att ytterligare åtgärd mot gärningsmannen utöver påföljden/ör åra/ade bror/et inre behövdes.

Under remissbehandlingen avstyrkte en del instanser den utvidgning av åklagarens rätt att efterge åtal som förslaget i denna del innebar. Bl, a. an- fördes att medan åklagaren enligt 20 kap. 75 1 st. 2 p. RB var bunden av att det skulle vara uppenbart att brottet med hänsyn till påföljden var utan nämnvärd betydelse. han med tillämpning av det föreslagna stadgandet kunde bortse från brottets svårhetsgrad och eftergiva åtal. om blott ytterligare åtgärd mot gärningsmannen inte syntes honom erforderlig.

l sitt slutliga förslag (se SOU l953zl7 s. 28) fann strafflagberedningen det lämpligast att inte föreslå någon ändring i nu ifrågavarande hänseende.

Beredningen vidhöll alltså inte den jämkning som hade ifrågasatts i 1948 års promemoria.

8.3. Utländsk rätt

Bestämmelser som ger åklagaren rätt att underlåta åtal i konkurrenssitua- tioner finns bl.a. i Norge. Danmark och Västtyskland.

8.3.1. Danmark

1 ä723 stk. 1 punkt 4 retsplejeloven föreskrivs, att åtalsunderlåtelse får ske i konkurrenssituationer. när det bedöms att inget eller endast obetydligt straff skulle utdömas och att lagföring inte behövs för att vid återfall en strängare straffskala skall kunna tillämpas.

8.3.2. Norge

Enligt straffeprocessloven & 85 st. 1 kan åtalsunderlåtelse meddelas. när reg- lerna för straffmätning vid sammanträffande av brott skulle medföra att inget eller obetydligt straffskulle tillämpas. Bestämmelsen är enligt Andenaes (se Alminnelig strafferet s. 416) processekonomiskt och inte kriminalpo- litiskt betingad. Om en person är anklagad för en serie grova inbrott och rån. är det inte nödvändigt att ta med ett litet snatteri som inte kan spela någon praktisk roll för straffmätningen men kan betyda arbete och besvär för rätten. åklagaren och vittnena.

8.3.3. Förbundsrepubliken Tyskland

Även här är åtalsunderlåtelse möjlig vid sammanträffande av brott. Enligt a' 154 Strafprozessordnung får åtal underlåtas. när det straff eller den skydds- åtgärd. som åtalet kunde medföra är utan betydelse i jämförelse med straff eller skyddsåtgärd som gärningsmannen ådömts eller kan påräknas bli ådömd för annat brott.

8.4. Kommitténs överväganden och förslag

Som framgår av vad som anförts i avsnitt 8.1 i detta kapitel ryms under 20 kap. 7 & 1 st. 2 p. RB något olikartade fall. Det är ej helt samma synpunkter som gör sig gällande i samtidighetsfallen och i successivfallen. särskilt inte successivfall som utmärks av att fråga är om återfall efter domen. Före- kommande olikheter behöver emellertid inte utesluta en gemensam reglering i detta sammanhang.

Av de olika typerna av fall som hör hemma under 2 p. är seriebrottsligheten den viktigaste. när man överväger att finna möjligheter till resursbesparingar. Som redan har nämnts är därvid viktigast om begränsningar av arbets- insatserna kan göras redan tidigt i utredningsskedet. så att utredningen vä- sentligen begränsas till ett antal typfall. Regleringen i den delen bör har-

moniera med reglerna för åtalsunderlåtelse. Även om det i nu förevarande sammanhang främst är åtalsunderlåtelse som står i blickfältet och det alltså i princip är fråga om fall där slutförd utredning föreligger beträffande samtliga brott, bör redan nu uppmärksammas intresset av att kunna uppnå förun- dersökningsbegränsningar.

Åtgärder för att vid seriebrottslighet begränsa arbetsinsatserna har emel- lertid också självständig betydelse i åtalsprövningsskedet. Det är ett viktigt resursbesparingsintresse att man. när så är möjligt. undviker vidlyftiga rät- tegångar. varvid otaliga brott skall underkastas prövning. och avsevärd ar- betstid för domstol, åklagare och försvarare tas i anspråk. Av uppenbara skäl är det eftersträvansvärt att i dylika fall kunna begränsa den egentliga prövningen till ett antal typfall. tillräckliga för att belysa brottslighetens art och för att ge anledning till en adekvat påföljd.

Det under 8.1 nämnda departementschefsuttalandet i 1964 års lagstift- ningsärende då 2 p. inte ändrades — visar att 2 p. ansågs ha utnyttjats i för liten utsträckning i den dittillsvarande tillämpningen. 1 direktiven för åtalsrättskommittén sägs i fråga om åtal vid seriebrottslighet. att förhål- landena ofta är sådana att det för bestämmande av påföljden inte är motiverat att väcka åtal i den omfattning som nu sker.

Berörda departementschefsuttalanden visar alltså att bestämmelserna om åtalsunderlåtelse vid seriebrottslighet både 1964 och 1970 ansetts ha fått mindre frekvent tillämpning än som är önskvärt från processekonomisk synpunkt. Detta torde också överensstämma med den allmänna uppfatt- ningen. Frågan är då vad anledningen är till att åklagarna har varit tämligen restriktiva med åtalsunderlåtelse vid seriebrottslighet. Förhållandet torde ha flera förklaringar.

Den viktigaste är troligen den nuvarande bestämmelsens avfattning. Det krävs att det skall vara uppenbart att det eller de brott för vilka åtalsun- derlåtelse övervägs är utan nämnvärd betydelse med hänsyn till påföljden. De kursiverade rekvisiten ställer stora anspråk på det mått av övertygelse åklagaren skall känna för att han skall kunna anse sig berättigad att meddela beslut enligt 2 p. Den handlingslinje bestämmelsens lydelse anvisar får anses vara att. vid minsta tvekan i frågan huruvida vissa brott för vilka åtals- underlåtelse övervägs kan få betydelse för påföljdsfrågan. åklagaren har att väcka åtal för dessa.

Tvekan av angiven art kan föranledas av olika förhållanden. Även om åklagaren utväljer ett begränsat antal fall i en stor brottsserie och därvid enligt sakens natur väljer brott där bevisningen förefaller klar. kan den kom- mande rättegången tänkas medföra överraskningar beträffande vissa åtals= punkter. exempelvis därför att några målsägande ändrar sina uppgifter. Om bara något tiotal åtalspunkter är uppe och t. ex. två ogillas. kan detta möjligen inverka mildrande i påföljdshänseende. vilket knappast varit förhållandet om ett större antal åtalspunkter dragits fram. Ett annat och troligen viktigare förhållande. som kan föranleda tvekan hos åklagaren. är att det inte kan sägas föreligga någon klar domstolspraxis som visar att domstolarna är redo att påföljdsmässigt bedöma ett selektivt utformat åtal — vari inbegrips en bråkdel av brottsserien och vari det framhålls som en försvårande omstän- dighet att de brott som åtalet avser ingår i en serie som utmärks av yr- kesmässighet eller vanemässighet - på samma sätt som ett åtal. innefattande

all känd brottslighet. Ett formellt problem är vidare att anmärka i anslutning till åtal. utformade på sist angivet sätt. Är det formellt godtagbart att å ena sidan ge åtalsunderlåtelse för en väsentlig del av brottsserien men å andra sidan åberopa samma brottsgrupp i åtalet. låt vara endast som en försvårande omständighet? Frågan torde inte vara uppmärksammad i för- arbeten eller doktrin. I sammanhanget är att anmärka att rättskraftsfrågan förtjänar viss uppmärksamhet när åtal utformas på berört sätt.l Kommittén återkommer strax till dessa formella frågor.

Ett ytterligare förhållande. som kan förklara att åklagarna är försiktiga med att begränsa åtalen vid seriebrottslighet. torde vara att hänsyn anses böra tas till målsägande som vill framföra ersättningsanspråk i brottmålet.

Enligt kommitténs mening är det från resursbesparingssynpunkt angeläget att åtalsbegränsningar sker" vid seriebrottslighet i betydligt större utsträckning än vad som f. n. förekommer. Eftersom den återhållsamhet i detta hänseende som förekommer nu som nämnts måste antas till väsentlig del bero på bestämmelsens restriktiva utformning bör vissa uppmjukningar övervägas.

För det första synes det lämpligt att 2 p. jämkas i linje med vad som skedde med 1 p. år 1971 (jfr bil. 2). Sålunda bör det inte längre krävas att det skall vara uppenbar! att i händelse av åtal viss utgång är att vänta. Det bör vara tillräckligt att åklagaren antar sådan utgång som skall rättfärdiga en åtalsunderlåtelse. Därmed tillåts vidare marginaler för åklagarens be- dömning. För det andra finns anledning att kritiskt granska det nu gällande rek- visitet att det eller de brott. för vilka åtalsunderlåtelse övervägs. skall vara med hänsyn till påföljden utan nämnvärd betyde/se. Det synes klart. att det är av nämnvärd betydelse med hänsyn till påföljden om ett antal tilläggsbrott till den grupp av brott, som i första hand utvalts för åtal. kan antas leda till att påföljdsfrågan väger över från kriminalvård i frihet till frihetsbe- rövande påföljd. Men är det av nämnvärd betydelse om de tillkommande brotten antas leda exempelvis till ett par månaders tillägg på ett årslångt fängelsestraff? Eller att de medför att en förutsedd skyddstillsyn förenas med böter? Troligen anser man i allmänhet f.n. att skärpningar av sist angiven art är av "nämnvärd betydelse" (jfr även 34 kap. 35 1 st. BrB). Enligt kommitténs mening bör det dock ej vara uteslutet att åtalsunderlåtelse skulle kunna komma i fråga även i fall av sist angiven art. Åklagaren bör därför ges ökad handlingsfrihet även i nu förevarande avseende. Det av- görande bör vara, om åklagaren finner att ett mindre omfattande åtal kan påräknas medföra en påföljd som blir ändamålsenlig och i det väsentliga av tillräckligt ingripande art.

För det tredje bör hänsynstagande till målsägandens ersättningsintressen inte i samma omfattning som nu få leda till att åtal görs mer omfattande än som betingas av straffrättsliga och processekonomiska hänsyn. Kom- mittén vill i denna del hänvisa till vad som anförts i 5.3.7 och 6.2.2.

För det fjärde finns anledning att något beröra den förut antydda formella frågan. nämligen om det är godtagbart att å ena sidan ge åtalsunderlåtelse för en antalsmässigt väsentlig del av en brottsserie men å andra sidan åberopa samma brottsgrupp i åtalet såsom en försvårande omständighet. utvisande vanemässighet. yrkesmässighet e.d. Enligt kommitténs mening är en sådan utformning av åtalet den naturliga. I och för sig kan det någon gång

' Exempel har förekom- mit på att åtal vid serie- brottslighet (ockermål) har lagts upp så att enligt gärningsbeskrivningen den tilltalade lades till fast ett stort. i runt tal angivet antal ockerbrott. vilka dock ej närmare specificerades; åtalet be- fanns styrkt beträffande "större delen" av de brott som åtalet avsåg. Att en dylik uppläggning ej är formellt godtagbar. se HD:s Mål B 440/1971.

behöva förekomma bevisning om den brottslighet som åberopas på det sät- tet. men detta föranleder inte egentliga problem. Även eljest kan ju be- visning behöva förebringas om försvårande omständigheter som ligger vid sidan av de egentliga gärningsmomenten.

Vad som enligt kommitténs mening kan anses något problematiskt är ett spörsmål som har visst samband med rättskraftsfrågan. Grundsatsen om en doms rättskraft fyllerju bl. a. funktionen att ingen skall kunna ställas till ansvar för en och samma gärning flera gånger. Och ett åtal av nyss angiven utformning innebär onekligen att brott. för vilka det har meddelats åtalsunderlåtelse. förs in i brottmålet och åberopas till den tilltalades nackdel; meningen är ju att påföljdsfrågan skall påverkas. Men berörda brott har alltså åberopats endast såsom försvårande omständighet och har ej utgjort "gärning som prövats genom domen" i den mening som avses i 30 kap. 9å RB. Den tilltalade döms ju inte för dessa brott. Klart synes alltså vara att de inte omfattas av rättskraften. Formellt skulle detta då innebära. att åklagaren vore i princip oförhindrad att i ett nytt mål föra ansvarstalan för de med åtalsunderlåtelsen avsedda brotten. I sak vore detta klart otillfreds- ställande. eftersom denna brottslighet får förutsättas ha vunnit visst be- aktande i det första målet. Kommittén har funnit. att det berörda problemet bör vinna sin lösning genom en ny föreskrift att återkallelse av åtalsun- derlåtelse ej skall få ske. när berörda brott har åberopats i brottmål på förut behandlat sätt.

På grund av det anförda förordar kommittén. att nu förevarande bestäm— melse ges innebörden att. om hinder ej möter av hänsyn till viktigt allmänt eller enskilt intresse. åklagaren får besluta om åtalsunderlåtelse för brott. om annat av den misstänkte förövat brott medfört eller kan antagas medföra sådan påföljd. att någon påföljd därutöver i anledning av det föreliggande brottet ej finnes påkallad.

Förslaget ligger i sak ganska nära strafflagberedningens förslag från 1948. Den remisskritik som då framfördes och som huvudsakligen var grundad på att åtalsunderlåtelse enligt punkten skulle kunna avse även jämförelsevis allvarlig brottslighet var måhända naturlig ur 1948 års perspektiv. Sedan dess har emellertid en annan syn på resursbesparingsbehovet vuxit fram. Vidare anses numera det viktigaste vara att det på ena eller andra sättet kommer till stånd en adekvat påföljd. Straffkravets upprätthållande i fråga om varje känt brott gör sig däremot inte alls gällande med samma styrka.

Att i den beskrivna bestämmelsen behandlas även att annat brott redan medfört tillräcklig påföljd hänger främst samman med de fall som tas upp i det följande. Det kan dock framhållas att även vid seriebrottslighet det är ett inte ovanligt fall. t. ex. vid checkbedrägerier. att efter domen kännedom erhålls om ytterligare brott som hör till serien.

En annan typ av fall. där intresset av att kunna begränsa resursinsatserna är mera framträdande. är då brottsflerhet förekommer vid färre men olik- artade gärningar. En person har t.ex. begått ett mycket allvarligt brott och i samband med att han grips gör han sig skyldig till våldsamt motstånd. Ett annat exempel är att en person i berusat tillstånd har gjort sig skyldig till allvarligt våldsbrott och därefter kör från platsen i bil. varigenom även ansvar för traliknykterhetsbrott kan ifrågakomma. ] avsnitt 8.1 nämndes ett fall där en person stått åtalad för försök till mord och för fylleri. Från

praxis kan vidare nämnas ett fall. där en person åtalades för ett antal mycket kvalificerade bedrägeribrott som utredningsmässigt var klara. och dessutom för misshandelsbrott. avseende att den tilltalade påstods ha blandat nar- kotiskt preparat i en målsägandes dryck. Det sistnämnda brottet var på- fallande svårbevisat och måste utredningsmässigt ha krävt åtskilligt arbete; för påföljden kan det inte ha haft den ringaste betydelse.

Flertalet av de synpunkter som ovan har anförts beträffande åtalsbegräns- ning vid seriebrottslighet gör sig gällande även i fråga om detta slag av brottsflerhet. Här inställer sig emellertid också vissa andra problem. Det är sålunda tänkbart. att det lindrigare brottet är av beskaffenhet att kunna föranleda särskild rättsverkan i någon form. Denna omständighet böri regel beaktas. om ingripande åtgärder i rättsverkansavseende bör inträda (förlust av körkort. av läkarlegitimation. av näringstillstånd e.d.). I sådana fall torde åtal alltså böra väckas. Däremot bör lagföring kunna avvaras. om det ej framstår som viktigt att rättsverkan inträder.

Beträffande seriebrottslighet har kommittén förut förordat en bestämmelse av innebörd att åtalsunderlåtelse skall få äga rum för visst eller vissa brott. om den påföljd som redan ådömts eller kan påräknas för annat brott är av sådan beskaffenhet att någon påföljd för det eller de brott för vilka åtals- underlåtelse övervägs inte finnes påkallad. Enligt kommitténs mening passar den sålunda förordade lagtekniska lösningen bra även på sådana fall där brott av lindrigare karaktär förekommer vid sidan av allvarligare brott. Genom slopandet av uppenbarhets- och nämnvärdhetsrekvisiten får åkla- garen större handlings— och bedömningsfrihet. Åtalsunderlåtelse bör därför vara möjlig för de lindrigare brotten i sådana fall. där åtal enligt hittillsvarande praxis inte har ansetts kunna undvaras.

Kommittén går härefter över till den andra huvudtypen av fall som inryms under p. 2. nämligen successiv/allen. Som nämndes i avsnitt 8.1 inrymmer den nu gällande bestämmelsen två grundtyper, dels det fallet att det efter dom för annat brott men före verkställighetens slut upptäcks. att den miss- tänkte begått även annat brott före domen (nyupptäckt brott) och dels det fallet att den misstänkte ånyo begår brott efter domen men innan påföljden till fullo har verkställts (nytt brott). Kommittén anser. att en vidgning av prövningsmöjligheterna efter samma linjer som har utvecklats beträffande seriebrottsligheten skulle vara av ej oväsentligt värde även när det gäller successivfallen.

Framställningen i den senare hälften av avsnitt 8.1 belyser i stora drag hur situationen f.n. gestaltar sig. när efter dom på påföljd av ena eller andra slaget nyupptäckt eller nytt brott kommer under åklagares bedömning. Såsom i berörda avsnitt har framhållits har åklagaren därvid enligt gällande ordning att göra antaganden om hur rätten i händelse av åtal skulle komma att tillämpa 34 kap. BrB. Åklagarens antaganden måste därvid vara starkt grundade såsom 20 kap. 7å 1 st. 2 p. RB nu är avfattad. Och det är ingen lätt sak att göra säkra antaganden i angivet hänseende. eftersom 34 kap. BrB erbjuder åtskilliga varianter. när det gäller sådana fall som nu är i fråga. En vinning är det därför. om åklagaren får möjlighet att göra en något friare bedömning. huruvida det nyupptäckta eller nya brottet bör inverka på den redan bestämda påföljden. Av praktisk betydelse blir främst de fall då denna bedömning av åklagare aktualiseras med anledning av brott be-

gånget innan påföljden utdömts eller medan påföljden pågår.'

När fråga är om nyupptäckt brott. kommer åklagaren med en bestämmelse av antydd innebörd att ställas inför ungefär samma frågeställningar som har berörts i anslutning till samtidighetsfallen. Han får sålunda att bedöma om det nyupptäckta brottet. därest det hade varit känt vid tiden för den tidigare lagföringen. skulle ha medfört annan utgång i påföljdsfrågan eller ej. Kan det antas. att utgången skulle ha blivit densamma eller att ett endast måttligt tillskott i påföljdshänseende skulle ha följt. bör åklagaren kunna underlåta åtal. Vad som i sådant hänseende anfördes i samband med se- riebrottsligheten äger giltighet även i nu förevarande sammanhang. Men vissa ytterligare aspekter blir att beakta när det gäller nyupptäckta brott. Det kan därvid tänkas komma under bedömande också huruvida villkorligt medgiven frihet bör förklaras förverkad eller att andra åtgärder bör bestäm— mas beträffande en villkorligt frigiven (34 kap. 4 & 1 st. BrB). Är den tidigare ådömda påföljden ungdomsfa'ngelse eller internering. får bedömas om det nyupptäckta brottet bör föranleda tilläggssanktion i form av sådan åter— intagning i anstalt eller sådan förlängning av anstaltstid som kan komma i fråga vid dessa påföljder. Även vid andra påföljder får bedömas i vad mån en ny lagföring skulle leda till skärpningar. varvid givetvis inte får förbises att det nya brottet kan vara av den beskaffenheten att det lämpligaste är att särskild påföljd åläggs för detta. oberoende av den pågående påföljden. Vägledande för åklagarens bedömning bör i allt fall vara. om den pågående påföljden är sådan att den framstår som i det väsentliga ändamålsenlig och tillräcklig även med beaktande av det nyupptäckta brottet.

När det gäller ny!! bron. dvs. brott efter den tidigare domen. blir det fråga om bedömningar av motsvarande slag. Men här tillkommer det viktiga momentet. att det nya brottet utgör belägg för att den dömde inte har tagit varning av den föreliggande domen. Av självklara skäl måste därför utrymmet för åtalsunderlåtelse bli mindre i sådana fall. Men inte sällan är situationen i de fallen ändå sådan. att den pågående påföljden framstår som den mest ändamålsenliga och också som tillräcklig. varför åtalsun- derlåtelse enligt förevarande punkt bör kunna komma i fråga. Det bör till— läggas att vissa hithörande fall kan vara sådana att åtalsunderlåtelse kan komma under övervägande enligt den grund som berörs i nästa kapitel. dvs. den som bottnar i att från resocialiseringssynpunkt lämpliga vård—. stöd- eller hjälpåtgärder pågår. Eftersom det inte finns skarpa skiljelinjer mellan olika förordade grunder för åtalsunderlåtelse. kan det som förut nämnts komma i fråga att sådant beslut behöver ange att två punkter be— funnits tillämpliga.

I anslutning till vad som nyss sagts beträffande nytt brott bör erinras om att det sedan den 1 januari 1976 är möjligt att med anledning av ny

1 Beträffande det fallet att brottet har begåtts efter det all pä/ölirlen har upphört lär det. även efter en uppmjukning av förevarande bestämmelse. mera sällan kunna bli fråga om åtalsunderlåtelse enligt nu behandlad punkt. Uteslutet bör detta dock inte anses vara. t. ex. när mindre allvarligt brott har begåtts under den svåra anpassningstiden efter ett långvarigt frihetsberövande och utvecklingen efter brottstillfallet har blivit gynnsammare. En annan sak är att i fall av nu berört och närliggande slag anledning till åtalsunderlåtelse kan föreligga enligt de grunder som behandlas i kapitel 9.

brottslighet kombinera ett förordnande om fortsatt villkorlig dom eller skyddstillsyn med ådömande av ett särskilt bötesstraff (SFS 197511395).

Enligt kommitténs mening är det viktigt. att åklagarna inte schablon- mässigt vid nytt brott under pågående kriminalvård i frihet väcker åtal för att få till stånd ett sådant tillkommande bötesstraff. Endast om brottets beskaffenhet och/eller ett klart behov av påföljdsskärpning föranleder det bör åtal komma i fråga.

I enlighet med det anförda förordar åtalsrättskommittén sammanfatt- ningsvis. att det även beträffande successivfallen sker en liberalisering av förutsättningarna for åtalsunderlåtelse. Författningsmässigt bör man därvid enligt kommitténs uppfattning kunna falla tillbaka på den avfattning som förts fram redan i fråga om seriebrottsligheten. Om hinder ej möter av hänsyn till viktigt allmänt eller enskilt intresse. bör åtalsunderlåtelse alltså få äga rum om annat av den misstänkte förövat brott medfört eller kan antas medföra sådan påföljd. att någon påföljd därutöver i anledning av det föreliggande brottet ej finnes påkallad.

Även i 34 kap. 3å' lst. BrB bör förutsättningarna för förordnande om konsumtion i fråga om tidigare ådömt fängelse utformas på detta sätt. Det är inte endast önskemålet att behålla parallelliteten mellan de två ifråga- varande bestämmelserna som föranleder detta ändringsförslag. Även lämp- lighetssynpunkter talar för att domstolarna får samma vidgade bedömnings- ram som åklagarna.

9. Åtalsunderlåtelse i resocialiseringsfall

9.1. Inledning

Vad kommitten i det föregående utan närmare precisering betecknat såsom resocialiseringsfallen är till en början att betrakta mot bakgrunden av di- rektiven. I dessa fästs särskilt uppmärksamheten vid tre kategorier. för vilka det anses av värde att möjligheterna att underlåta åtal vidgas. Därvid har avsetts dels lagöverträdare som är psykiskt sjuka eller därmed jämställda. dels lagöverträdare med alkoholproblem. dels lagöverträdare med narko- tikabesvär.

En fjärde kategori. som direktiven också ställer i förgrunden. avser de unga lagöverträdarna. Visserligen gäller beträffande dem särskilda föreskrif- ter. vilka skall behandlas närmare först i nästa avdelning. Då dessa fö- reskrifter f.n. är av kompletterande natur och enligt kommitténs mening bör så förbli. får dock den allmänna regleringen angående åtalsunderlåtelse i resocialiseringsfallen betydelse även för de unga lagöverträdarna.

En femte kategori av intresse är de som. när åtalsfråga uppkommer. redan är föremål för kriminalvård i frihet. Denna kategori kommer i detta avsnitt ej att ägnas så stort utrymme. eftersom dessa fall företrädesvis torde komma att bedömas enligt punkten 2 i den föreslagna bestämmelsen. vilken punkt behandlades i kapitel 8. Då som nämnts hinder cj avses föreligga för åklagare att söka stöd i Nora punkter som anger grunder för åtalsunderlåtelse. har dock berörda fall visst intresse även i förevarande sammanhang.

Som en ytterligare. något heterogen kategori av resocialiseringsfall kan vidare betraktas sådana personer som - utan att orsaken till brottsligheten. åtminstone såvitt känt. är att söka i psykisk sjukdom eller andra liknande besvär. missbruksformer e. (1. — blir föremål för sociala stödåtgärder såsom hjälp med bostad. arbete. arbetsträning. omskolning och annan utbildning m. m.

Det bör understrykas. att några skarpa gränser inte går mellan de olika kategorierna. Bland annat visar erfarenheten. att missbruk av beroende— framkallande medel ofta omfattar både alkohol och narkotika; även andra typer av beroendeframkallande medel används. såsom thinner och andra lösningsmedel. Även andra förhållanden kan medföra. att ett och samma fall kan vara hänförligt till två eller flera av de nämnda kategorierna. Fram- ställningsmässigt behandlas dock de berörda kategorierna var för sig med hänsyn till att förekommande lagregler är olika för de olika områdena.

I vissa delar redovisas tämligen kortfattade redogörelser. eftersom det redan finns publicerat material eller sådant beräknas komma att föreligga

vid kommittearbetets slut. Särskilt må därvid nämnas socialutredningens väntade slutbetänkande och betänkande av 1971 års utredning om behand— ling av psykiskt avvikande. Ytterligare väntas under sommaren 1976 en promemoria över inom BRÅ verkställd undersökning om handläggningen hos olika instanser av mål mot unga lagöverträdare; befintligt material har kommittén fån tillfälle att ta det av.

9.2. Psykiskt avvikande lagöverträdare

9.2.1. Översikt över vårdreglerna och deras tillämpning

Psykiskt sjuka personer kan beredas sluten psvkiatrisk tri/tl. Med sluten psy— kiatrisk vård avses vård i sjukhus. dock inte nödvändigtvis vård enligt lagen (19661293) om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall (här förkortad LSPV) utan även intagning i psykiatriskt sjukhus på egen begäran enligt sjukvårdslagen (l962:242).

Den som har intagits för sluten psykiatrisk vård enligt LSPV kan hindras att lämna sjukhuset och får i övrigt underkastas det tvång. som är nödvändigt med hänsyn till ändamålet med vården eller för att skydda honom själv eller hans omgivning. För utskrivning från vården krävs i vissa fall beslut av utskrivningsnämnden. Man försöker emellertid numera skjuta tvånget i bakgrunden som underlag för den slutna vården. Genom att t. ex. tillföra individuell vaktpersonal kan behovet att tillämpa inlåsning minskas: per- sonalbrist sätter dock en gräns för möjligheterna härvidlag.

Med psykisk sjukdom jämställs i LSPV psykisk abnormitet som inte är psykisk sjukdom eller utgörs av hämning i förståndsutvecklingen.

Intagning för sluten psykiatrisk vård enligt s/ttkvärds/agcn sker efter beslut av vederbörande överläkare (24 9"). Endast den som är i behov av vård eller som på sannolika skäl kan antagas vara i behov därav får tas in. lntagningen kan inte förbindas med något medel för att tvinga fram vården.

Psykiskt utvecklingsstörda personer kan beredas värd ! wird/ich; ('I/cr spc- cia/s/uk/ius/ör pst'kisk/ itlvcc'lx'lingsstörtla enligt lagen ( 19671940) angående om— sorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda. Denna lag (den s.k. omsorgs- lagen) är avsedd för psykiskt utvecklingsstörda. som på grund av hämmad förståndsutveckling för sin utbildning eller anpassning i samhället eller i övrigt behöver särskilda omsorger genom det allmänna. Vård i vårdhem eller specialsjukhus kan beredas såväl efter samtycke av den utvecklings- störde eller hans vårdnadshavare eller förmyndare (34 ä') som oberoende av sådant samtycke (35 å). Förutom anstaltsvård förekommer under om- sorgsstyrelsernas ledning verksamhet föratt psykiskt utvecklingsstörda. som behöver särskilda omsorger för sin utbildning och anpassning i samhället. får detta genom det allmännas försorg. I den i det följande (9.2.3) nämnda skrivelsen från riksförbundet för utvecklingsstörda barn (FUB) betonas. att omsorgsverksamheten under senare år utvecklats mot individuell terapi samt öppna och frivilliga vårdformer.

Skilda uppfattningar har kommit till uttryck beträffande den psykiatriska vården i fråga om såväl vårdplats- som behandlingsbehov. Under l950-talet skedde en omstrukturering av den psykiatriska vården. Förbättrade medi-

cinska behandlingsresurser gav starka impulser till psykiatrins utveckling. Patienter som tidigare hade varit hänvisade till långa vårdtider vid de psy- kiatriska sjukhusen kan numera klara sig själva ute i samhället. kanske med intermittent sjukhusvård.

En ledande princip sedan landstingens övertagande av ansvaret för psy- kiatrisk vård är integration av psykiatrin i annan sjukvård. Det för sjukvård gemensamma huvudmannaskapet möjliggör en ny och bättre samverkan mellan psykiatrisk och somatisk sjukvård.

En ökad kunskap om de sociala och medicinska följderna av olika värd- organisatoriska åtgärder har resulterat i framväxten av nya vårdformer fram— för allt av s. k. halvöppen vård respektive vård av '"lättvårds"-karaktär. dag- och nattsjukvårdsavdelningar etc. Man satsar på vård- och behandlings- program där den enskilde patienten så litet som möjligt blir ryckt ur sitt vanliga sociala sammanhang. Öppna och halvöppna vårdformer prioriteras och korttidsvärd blir vanligare.

Personer som företer lindrigare psykiska avvikelser kan bli föremål för öppen /i._s|k'iat/isk' wird. Med sådan vård av ses psykiatrisk vård som i olikhet mot sluten vard inte sker medan patienten är intagen i sjukhus Öppen psykiatrisk vård beståri råd. anvisningar och behandlings och hjälpåtgärder av olika slag. Något tvångsmedel att förmå vederbörande att underkasta sig vården står inte till förfogande. utan vården bygger helt på frivillig med- verkan av den sjuke. En omständighet som dessutom har uppmärksammats är att sjukvårdsinrättningarna f. n. inte torde ha sådana resurser att de kan sörja för vård av detta slag annat än i mycket begränsad utsträckning.

Psykiatrisk vård av annat slag än sluten psykiatrisk vård meddelas också på sjukhusens psykiatriska kliniker och i sjukhem lör Ia'ttsko'ita psikiskl sjuka. Vården sker i dessa fall efter inskrivning enligt sjukvårdslagen (1962: 242). För lättskötta psykiskt sjuka ftnns dessutom plita/a vard/tem.

På sjukhemmen och i vårdhemmen mottas i regel patienter med kroniska psykiska besvär samt vissa åldringar.

Enligt 30% sjukvårdslagen får i anslutning till mentalsjukhus anordnas vård i enskilt hem för sådana som tagits in på sjukhuset. Sådan vård kallas kontrollerad familjevård.

Försök har startats med s. k. dagcentrztnt. där patienterna får psykiatrisk vård under dagar och kvällar. Någon inskrivning enligt sjukvårdslagen krävs inte för sådan vård.

Försök har vidare gjorts att placera lättskötta psykiskt sjuka i vanliga lägenheter i anslutning till privata vårdhem. Dessa patienter får viss tillsyn av vårdhemmets personal.

9.2.2. Processrärts/iga och straffrättsliga regler angående ifrågavarande klientel

Enligt 20 kap. 7 ä' 1 st. 4 RB kan åklagare-underlåta att väcka åtal för brott. som uppenbarligen begåtts under inflytande av sådan själslig abnormitet som avses i 33 kap. 2å' BrB dvs. sinnessjukdom sinnesslöhet eller annan själslig abnormitet av så djupgående natur. att den måste anses jämställd med sinnessjukdom. Ytterligare förutsättningar för åtalsunderlåtelse är. dels att sluten psykiatrisk vård eller vård i vårdhem eller specialsjukhus för psy-

kiskt utvecklingsstörda kommer till stånd utan lagföring. dels att åtal ej är påkallat av särskilda skäl.

Räckvidden av åklagarens befogenhet att underlåta åtal i hithörande fall är tämligen begränsad. eftersom brottet uppenbar/igen skall ha begå/ts under in/lvtande av abnormiteten. Ofta krävs en rättspsykiatrisk undersökning för att detta skall kunna fastställas; tillräckligt material kan dock stå till för- fogande genom att den misstänkte redan är under vård eller behandling.

Åtalsunderlåtelse i de fall som nu avses förutsätter som nämnts. att äta] inte är påkallat av särskilda skäl. Därmed avses att. om den psykiskt av- vikande är eller blir intagen för sluten psykiatrisk vård. det i allmänhet inte finns anledning att åtala honom. men att åtal kan vara motiverat i särskilda fall. t. ex. om brottet är mycket grovt och det inte ligger i öppen dag att det är ett s. k. vansinnesdåd. Även den omständigheten att ett brott har tilldragit sig allmän uppmärksamhet har anförts som ett skäl att åtala. Vidare anses betydelsen av att saken är helt utredd och målsägandens in- ställning böra beaktas.

Åtal kan även vara påkallat för att en misstänkt. som redan är intagen för sluten psykiatrisk vård eller som blir det utan att saken för den skull behöver gå till domstol. skall få kvarhållas i sjukhuset. Den som har intagits för sluten psykiatrisk vård på egen begäran får nämligen inte kvarhållas mot sin vilja. Har den misstänkte intagits efter egen ansökan. kan åtal även vara påkallat för att frågan om hans utskrivning skall i sinom tid prövas av utskrivningsnämnden i stället för av överläkaren vid sjukhuset.

Beslut om åtalsunderlåtelse för psykiskt avvikande lagöverträdare är i princip förbehållet statsåklagare. I Stockholms. Göteborgs och Malmö åkla- gardistrikt har även chefsåklagare denna behörighet. varjämte också lägre åklagare har beslutanderätten i fråga om vissa mindre förmögenhetsbrott. dvs. brott som avses i 8 kap. 2 &. 9 kap. Zi och 10 kap. 2; BrB (2l. 3l och 37 & åklagarinstruktionen).

Åtalsunderlåtelse enligt 20 kap. 7; ] st. 4 RB har under senare år med— delats i mellan 800 och 900 fall om året.

Föreligger inte kausalitet mellan abnormiteten och brottet. kan 20 kap. 7; l st. 4 RB inte tillämpas. även om den misstänkte kan bli föremål för sådan vård som avses i bestämmelsen. Sinnessjukdom. sinnesslöhet eller annan därmed jämställd psykisk rubbning som drabbat den misstänkte efter gärningens begående får alltså inte läggas till grund för tillämpning av bestämmelsen. Om ett åtal i ett sådant fall skulle leda till alltför stötande resultat. finns möjligheten att underställa RÅ ärendet för åtalsprövning enligt 20 kap. 7å 1 st. 3 RB. Åtalsprövning enligt denna bestämmelse sker dock sällan.

Bestämmelserna om möjlighet för åklagaren att underlåta åtal för psykiskt avvikande lagöverträdare tillkom samtidigt med BrB. Även dessförinnan förekom dock i viss utsträckning. att åklagaren utan stöd av uttrycklig lagbestämmelse underlät att åtala lagöverträdare. som begått brott under inflytande av psykisk abnormitet. Denna praxis uppkom mot bakgrunden av att sådana lagöverträdare enligt strafflagens uppfatt- ningssätt och terminologi inte hade begått brott. Starka praktiska skäl ansågs tala för att åtal inte skulle behöva väckas i vissa fall. där det framstod som klart att följden av ett åtal bara skulle bli straffriförklaring.

Enligt RÅ cirkulär nr 20 1948 borde åtalsunderlåtelse anses möjlig även i vissa

fall. där den misstänkte blivit sinnessjuk efter brottets begående. Fall kunde nämligen förekomma. där det var uppenbart att en lagföring endast skulle medföra ådömande av straff. vilket till följd av gärningsmannens sjukdom inte skulle komma att verk- ställas utan efterskänkas nådevägen. Det kunde enligt RÅ anses stötande och än— damålslöst att anställa rättegång under sådana omständigheter. särskilt om den miss— tänkte måste tas in på sinnessjukhus. Ansåg åklagaren att ett sådant fall förelåg. skulle han dock samråda med riksåklagaren innan åtalsfrågan avgjordes. Efter till- komsten av 20 kap. 7; ] st. 4 RB och BrB:s regler om psykiskt avvikande betonade RÅ dock i cirkulärC 31 l967. att sinnessjukdom eller annan därmed jämställd psykisk rubbning som drabbat den misstänkte efter gärningens begående inte kan läggas till grund för tillämpning av bestämmelsen.

Vad härefter angår de straffrättsliga bestämmelserna är att anföra följande. För brott. som någon har begått under inflytande av sinnessjukdom. sin- nesslöhet eller annan själslig abnormitet av så djupgående natur. att den måste anses jämställd med sinnessjukdom. får enligt 33 kap. Ze" BrB inte tillämpas annan påföljd än överlämnande till särskild värd enligt 3/ kap. BrB eller. under vissa villkor. böter eller skvddstillsvn. Fängelse. inter- nering. ungdomsfängelse. villkorlig dom och disciplinstraff för krigsmän är sålunda uteslutna. Enligt samma kapitels 4ä ] st. andra punkten får straffskalan underskridas för brott som någon har begått under inflytande av själslig abnormitet. om särskilda skäl föreligger. Har någon begått brott under inflytande av sådan själslig abnormitet som nyss nämndes och be- finnes att varken särskild vård. skyddstillsyn eller böter bör ådömas. skall den tilltalade enligt 33 kap. 23% BrB vara ji'i _/i'än pä/öljd. Bestämmelsen avser främst det fallet att vårdbehovet har upphört vid tiden för domen och att risken för fortsatt brottslig verksamhet är ringa.

Den som har begått brott kan enligt 31 kap. 3å BrB under vissa för- utsättningar av domstolen överlämnas till sluten psykiatrisk vård eller vård i specia/s/ttkltusllo'r psykiskt ||tvec'klingsstin'da. För sådant överlämnande krävs. att det vid föreskriven medicinsk utredning har konstaterats att gärnings- mannen kan beredas vård med stöd av LSPV eller vård i specialsjukhus med stöd av 35 ;" omsorgslagen. Det är inte nödvändigt. att brottet begåtts under inflytande av sådan psykisk abnormitet som nu är i fråga. men om så inte är fallet får överlämnande ske endast när det föreligger särskilda skäl.

Den som begått brott kan vidare enligt 3] kap. 4 & BrB av domstol över- lämnas till öppen psvkiatrisk värd. om han behöver psykiatrisk vård eller tillsyn och mera ingripande åtgärd av särskilda skäl inte är påkallad.

Psykiskt avvikande lagöverträdare kan enligt 33 kap. 2.5 BrB även över- lämnas för värd enligt barnavärds- eller nykter/tetsvårdslagarna. Vissa ung- domsvårdsskolor har fått särskilda resurser för att kunna ta emot psykiskt störda ungdomar. Även inom kriminalvårdens frivårdsorganisation tas åt- skilliga personer med avvikelser om hand efter dom på skyddstillsyn. Dom på skyddstillsyn kan förenas med föreskrift för den dömde att i eller utom sjukhus underkasta sig läkarvård för t.ex. psykisk sjukdom.

Sluten psykiatrisk vård eller vård i specialsjukhus för psykiskt utveck- lingsstörda ådömdes 451 personer under 1974.

Öppen psykiatrisk vård ådömdes samma år 23 personer. Skyddstillsyn med tillämpning av 33 kap. ZR" BrB ådömdes 55 personer

under 1974. Vård enligt NvL och BvL ådömdes totalt 1 219 personer under 1974. Det änns dock ingen uppgift om i hur många fall därav 33 kap. 2; BrB var tillämplig.

Slutligen förklarades 11 personer fria från påföljd enligt 33 kap. N 3 st. BrB.

Som jämförelse kan nämnas att 821 personer fick åtalsunderlåtelse enligt 20 kap. 7 & 1 st. 4 RB under år 1974.

9 . 2 . 3 Vissa reform/lågor

RÅ har i skrivelse till Kungl. Maj:t den 24 februari 1969 hemställt om vidgade möjligheter till åtalsunderlåtelse enligt 20 kap. 7 & 1 st. 4 RB. Detta bör enligt RÅ kunna ske genom att kravet på kausalsammanhang mellan psykiskt abnormtillstånd av visst slag och brottet slopas. Tillämpningsom— rådet torde vara tillräckligt avgränsat genom föreskriften. att åtal skall väckas när så är påkallat av särskilda skäl. Vid tillämpningen av denna föreskrift bör beaktas bl. a. brottets svårhetsgrad. huruvida den misstänkte kan kvar- hållas på sjukhuset mot sin vilja och om den själsliga abnormiteten är ett s.k. reaktivt tillstånd.

Frågan om slopande av kravet på kausalsammanhang mellan abnormiteten och brottet behandlas också i direktiven för 197] års utredning (Ju 197108) om behandling av psykiskt avvikande (se 1972 års riksdagsberättelse Ju 56). I dessa utredningsdirektiv anförs. att målet för översynen av reglerna om åtalsunderlåtelse bör vara att så många som möjligt av de fall. där det står klart att sluten psykiatrisk vård eller vård i vårdhem eller specialsjukhus för psykiskt utvecklingsstörda kommer till stånd och att behandlingen inte bör äga rum inom kriminalvårdens ram. avförs redan på åtalsprövnings- stadiet. Utredningen bör även undersöka. om andra vårdformer än de nyss nämnda kan motivera åtalsunderlåtelse. Därvid måste dock hänsyn tas till att öppna vårdformer och sluten vård utan kvarhållningsrätt kanske inte uppfyller de säkerhetskrav som i vissa fall måste tillgodoses. Uppmärk- samhet bör vidare ägnas åt frågan. i vilken utsträckning medicinsk utredning måste föreligga när åtalsfrågan prövas.

l skrivelse den 21 januari 1976 till sistnämnda utredning har riks/örbmtdet (för ||tvet'k/ingsstörda barn (FUB) tagit upp flera frågor. som gäller den straff- rättsliga och straffprocessuella behandlingen av utvecklingsstörda. Då i skri- velsen berörda mera allmänna spörsmål torde uppmärksammas av den nämnda utredningen. har åtalsrättskommittén inte anledning att beröra den mer ingående. Dock är att framhålla. att skrivelsen utmynnar i bl. a. yrkande att möjligheterna att underlåta åtal mot utvecklingsstörda bör utvidgas till att avse även fall. då öppna omsorger enligt omsorgslagen kommer till stånd. 1 skälen härför erinras om att omsorgslagen ålägger landstingen att till- handahålla ett rikt sortiment vårdformer av öppen karaktär och att under senare år fortgående övergång till öppna vårdformer syftat till bättre re- habiliteringsresultat än som nåtts inom den slutna vården.

So.'ia/turet/ningens väntade slutbetänkande blir av betydelse även i fråga om de psykiskt avvikande lagöverträdarna. Vissa anteckningar beträffande det redan presenterade principbetänkandet görs i avsnitt 9.3.3.

9.3. Alkoholmissbrukare 9.3.1 Översikt över vårdreglerna och deras tillämpning

Alkoholmissbruk föreligger då någon inte blott tillfälligt använder alko- holhaltiga drycker till uppenbar skada för sig eller annan (l ;" NvL).

Vid allvarligare alkoholmissbruk kan sluten psykiatrisk vård bli aktuell. Alkoholmissbruk som sådant nämns dock inte som särskild grund för in- gripande i LSPV. Sådan vård kan emellertid komma till stånd. om alko— holmissbruket lett till sjukdom eller abnormtillstånd som avses i lagen. Bland dent som enligt lagens 455 får ansöka om intagning för sluten psy- kiatrisk vård är också ordförande i nykterhetsnämnd och tjänsteman vid allmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare.

Flertalet fall. där ingripande på grund av alkoholmissbruk kommer i fråga faller dock under NvL. Att även frivillig sjukhusvård kan förekomma framgår av vad som sägs nedan.

Enligt 10% NvL åligger det polis- och åklagarmyndighet samt läkare att göra anmälan till nykterhetsnämnden. om de får reda på att någon miss- brukar alkoholhaltiga drycker. Läkare behöver dock inte göra sådan anmälan. om den person som det är fråga om genom läkarens försorg blir föremål för behandling. som är ägnad att undanröja skadeverkningarna av miss— bruket.

Om nykterhetsnämndens undersökning föranleder det. kan vårdåtgärder enligt nykterhetsvårdslagen såsom hjälpåtgärder m. m. av olika slag enligt 14 &. ställande under övervakning enligt 15 å och tvångsintagning i allmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare enligt 18%" komma i fråga.

H/ä/pä/gärder kan bestå i att söka förmå alkoholmissbrukaren att under viss tid. dock högst ett år, fortlöpande hålla förbindelse med nykterhets- nämnden eller av nämnden utsedd person. En annan i 14 & angiven hjälp- åtgärd är att hjälpa alkoholmissbrukaren till lämplig anställning. Ytterligare en hjälpåtgärd är att söka förmå alkoholmissbrukaren att rådfråga läkare och följa dennes föreskrifter eller att frivilligt söka lämplig vård. Även annan hjälpåtgärd än som sägs i 14?" kan komma i fråga.

Hjälpåtgärderna bygger helt på alkoholmissbrukarens frivilliga medver- kan. Efterkommer denne inte vad som anvisats honom som hjälpåtgärd. är det inte möjligt för nykterhetsnämnden att enbart därför ställa honom under övervakning eller över huvud tillgripa något tvångsmedel; hjälpåtgärd får inte ha karaktären av övervakning.

Den som är hemfallen åt alkoholmissbruk _kan enligt 15 & ställas under övervakning. Att missbrukaren är hemfallen åt missbruket betyder inte. att han måste vara förfallen eller lida av ett sjukligt begär efter alkohol. Uttrycket omfattar inte endast sådana som är kroniska alkoholister. men det krävs en vanemässig eller på annat sätt för individens livsföring karakteristisk alkoholkonsumtion. den må vara ihållande eller ske periodvis.'.

Den som ställs under övervakning skall enligt 17,5 föra ett nyktert liv och foga sig i övervakningen. Övervakningen får i regel fortgå högst ett år från beslutet.

Tvängsintagning i allmän värdanstal/ Ifö/' alko/m/missbrttkara kan Ske. om hjälpåtgärder vidtagits eller övervakning varit anordnad utan att alkohol- missbrukaren kunnat återföras till ett nyktert liv eller hjälpåtgärder och över-

' Klackenberg: Lagen om nykterhetsvård med kommentar. fjärde uppla- gen. s. 112—114.

vakning uppenbarligen skulle vara gagnlösa eller försök med hjälpåtgärder eller övervakning med hänsyn till hans farlighet inte kan avvaktas. Om tvångsintagning beslutar länsrätten efter ansökan av nykterhetsnämnden eller. i vissa brådskande fall, av polismyndigheten i orten.

Maximitiden för kvarhållande i anstalt. vårdtiden. är i regel ett år men i vissa fall två år och kan under vissa förutsättningar förlängas (44—45 åå"). Den faktiska anstaltstiden är emellertid i regel mycket kortare.

Den myndighet på vilken det ankommer att verkställa beslut om tvångs- intagning — i vissa fall länsrätten. i andra nykterhetsnämnden (34 å") — har enligt 35 & rätt att bevilja vil/korligt anstånd med verkställigheten. Länsrätten kan. om särskilda skäl föreligger. bevilja sådant anstånd redan i beslutet om tvångsintagning.

I samband med beslut om villkorligt anstånd med tvångsintagning skall alkoholmissbrukaren enligt 3655" ställas under övervakning. Därvid kan också lydnadsföreskrifter angående hans sysselsättning. vistelseort eller annat med- delas honom.

Villkorligt anstånd med verkställigheten beviljas i stor utsträckning. Om utskrivning från allmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare beslutar anstaltens styrelse. Styrelsen eller föreståndaren kan medge s. k. försöks— permission. varvid den permitterade i regel skall ställas under övervakning. Skyldighet att pröva framställning om försökspermission föreligger inte förr- än fyra månader av vårdtiden förflutit.

Angående de närmare förutsättningarna för de olika vårdåtgärderna kan hänvisas till 1455" 1 mom.. 15%" och 18?" NvL.

ln/agning i allmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare kan emellertid också ske ])äjl'll'llllg väg. Enligt 58% NvL får nämligen intagning ske. om någon som är hemfallen åt alkoholmissbruk i egenhändigt underskriven ansökan gör framställning därom hos anstaltens föreståndare eller hos socialstyrelsen och därvid skriftligen förbinder sig att stanna kvar på anstalten under viss tid. som bedöms erforderlig med hänsyn till vårdbehovet. dock högst sex månader.

lnom sjukvården förekommer nykterhetsvårdande åtgärder varvid sär- skilt är att framhålla alkoholpoliklinikernas verksamhet Även vid psykia- triska kliniker förekommer sådan vård.

Vård av alkoholmissbrukare lämnas även i enskilda vårdanstalter. l enskild vårdanstalt sker enbart frivillig intagning. För intagningi sådan anstalt finns inga författningsbestämmelser. Enskilda vårdanstalter drivs av föreningar och stiftelser.

Här kan slutligen också pekas på de frivilliga insatser som sker exempelvis genom den s. k. länkrörelsen samt de kristna samfundens nykterhetsrörelse (DKSN).

DKSN:s insatser går under namnet RIA. vilket är en förkortning av Råd- givning och hjälp i alkohol- och narkotikafrågor. Arbetet omfattar förutom rådgivning även gemenskapsfrämjande åtgärder. sociala hjälpåtgärder. upp— sökande verksamhet m.m.

Utvecklingen inom nykterhetsvården har under de senaste åren präglats av en ökad samordning med den övriga öppna socialvården. Vården av alkoholmissbrukare präglas i allt större utsträckning av en helhetssyn. som syftar till att lösa sociala och andra problem som har samband med al- koholmissbruk.

Med hänsyn till den pågående integrationen och den alltmer förebyggande inriktningen av den kommunala socialvården finns det allt mindre anledning att se nykterhetsvården som en fristående vårdgren. Den kommunala nyk- terhetsvården samordnas alltmer med socialvård i övrigt och med andra områden, främst sjukvård och arbetsvård.

Det är kännetecknande för den pågående utvecklingen inom nykterhets- vården. att de öppna och frivilliga vårdformerna byggs ut. Även inom an- staltsvården fortsätter utvecklingen mot frivillighet. När behov av anstalts- vård föreligger. söker man ge sådan i en institution som är belägen i hemorten eller så nära denna som möjligt.

Det totala antalet personer. som har varit aktuella hos nykterhetsnämn- derna. har sedan 1961 minskat från ca 86 300 till ca 64 900 år 1973. vilket innebär en minskning med 25 procent. lngripande tvångsåtgärder har under samma tid minskat från omkring 19 300 till omkring 8 300. dvs. med 57 procent.

Som förklaring till den minskade användningen av tvångsåtgärder kan anges bl. a. tendensen att i allt högre grad utnyttja öppna. serviceinriktade åtgärder. något som i särskilt hög grad möjliggjorts under senare år genom den ökade utbyggnaden av öppna vårdresurser inom nykterhetsvården i form av inackorderingshem och alkoholpolikliniker. Antalet alkoholpoli- kliniker och rådgivningsbyråer med läkarexpeditioner har byggts ut kraftigt. År 1972 fanns omkring 130 sådana i landet.

Utnyttjande av de resurser som finns inom sjukvårdens område torde också ha stor betydelse för den minskade användningen av tvångsåtgärder.

9.3.2. Processrätts/iga och straffrättsliga reg/er angående ifrågavarande klientel

Alkoholmissbruk är i olikhet mot psykisk abnormitet inte någon självständig grund för åklagare att underlåta åtal.

Beträffande den som har intagits i allmän vårdanstalt för alkoholmiss- brukare ftnns dock en föreskrift i 57% NvL. att åklagaren i vissa fall skall pröva huruvida åtal lämpligen bör ske. Bestämmelsen avser dels fall där någon har tvångsintagits i allmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare och dels fall där någon frivilligt ingått i sådan anstalt och förbundit sig att stanna kvar i anstalten sex månader.

Misstänks sådan person för att ha begått brott av viss art före utskrivningen från anstalten — dvs. antingen före eller efter intagningen skall åklagaren pröva. om åtal lämpligen bör ske. Enligt huvudregeln är en förutsättning för att sådan lämplighetsprövning skall få ske. att svårare straff än fängelse i sex månader inte är stadgat för brottet. [ fråga om brott med strängare straffskala skall alltså åtal i princip väckas. Om den omhändertagne var under 18 år vid brottets begående. får lämplighetsprövning dock ske obe- roende av brottets straffskala.

lnnan åtalsfrågan avgörs. skall anstaltens styrelse höras. om det inte anses obehövligt. I sådana fall, där åtalsfrågan uppkommer medan den misstänkte alltjämt är intagen i anstalten. kan åtal vara överflödigt. emedan detta bara skulle leda till att domstolen förordnade om överlämnande till nykterhets- vård. 1 fall. då han är utskriven när åtalsfrågan uppkommer. kan skäl att

underlåta åtal vara att den misstänkte efter brottet undergått så lång an- staltsbehandling att det kan synas obilligt och olämpligt ur resocialiserings— synpunkt att han döms till brottspåföljd. Med stöd av 57 % NvL meddelades 1974 beslut att ej åtala i 6329 fall.

Beträffande ungdom som missbrukar alkohol finns det möjlighet att in- gripa enligt BvL (25 % b). Åtalsunderlåtelse kan i dessa fall ske med stöd av 1% i 1964 års lag om unga lagöverträdare.

Slutligen kan det i vissa fall bli aktuellt att meddela beslut om åtals- underlåtelse med stöd av 20 kap. 7 & 1 st. 4 RB. nämligen om alkohol- missbruket lett till allvarliga psykiska sjukdoms- eller abnormtillstånd.

Vad angår de straffrättsliga reglerna är att nämna följande. Vid allvarligare alkoholmissbruk. som har lett till sjukdom eller abnormtillstånd som avses i LSPV kan det bli aktuellt för domstolen att tillämpa påföljden överläm- nande till sluten psykiatrisk vård (3123 BrB). Även öppen psykiatrisk vård bör kunna komma i fråga.

Kan den som begått brott bli föremål för övervakning enligt NvL eller tvångsintagning i vårdanstalt. får domstolen överlämna honom för vård enligt NvL (3112 BrB). Denna påföljd kan tillämpas endast beträffande per- soner med påtagliga alkoholproblem som har manifesterat sig på visst när- mare angivet sätt. Dessutom får maximistraffet för det aktuella brottet inte överstiga fängelse sex månader om inte särskilda skäl föreligger. Denna begränsning har ansetts påkallad med hänsyn till såväl allmänpreventiva synpunkter som nykterhetsvårdens begränsade resurser.

Beträffande unga lagöverträdare som missbrukar alkohol finns det möj- lighet för domstolen att tillämpa påföljden överlämnande till vård enligt BvL (3l:1 BrB).

Den vanligaste påföljden för lagöverträdare med alkoholbesvär torde dock vara skyddstillsyn. Denna påföljd kan förenas med anstaltsbehandling (2713 BrB) och föreskrifter om vad den dömde har att iaktta under prövotiden (2716 BrB jfrd med 26:15). Föreskrift kan avse läkarvård. nykterhetsvård eller annan vård eller behandling i eller utom sjukhus eller annan dylik inrättning.

Något hinder att tillämpa övriga påföljder enligt BrB beträffande lagöver- trädare. som är alkoholmissbrukare föreligger inte.

Som nämndes tidigare överlämnade domstol under 1974 totalt 451 per- soner till sluten psykiatrisk vård eller till vård i vårdhem eller specialsjukhus för psykiskt utvecklingsstörda. Någon uppgift om i hur många fall över- lämnandet skedde uteslutande elleri huvudsak på grund av alkoholmissbruk har inte kunnat erhållas. Öppen psykiatrisk vård ådömdes. som förut nämnts. endast i 23 fall nämnda år.

Påföljden överlämnande för vård enligt NvL tillämpades under 1974 i 326 fall.

Överlämnande för vård enligt BvL ådömdes totalt 893 personer under 1974. Uppgift om hur många av dessa som var alkoholmissbrukare har inte kunnat erhållas.

Skyddstillsyn meddelas under 1974 beträffande 6 283 personer. Enligt 1970 års siffror meddelades då i samband med skyddstillsyn i 530 fall föreskrift om läkarvård och/eller annan vård och i 511 fall föreskrift om nykterhetsvård och/eller beträffande bruk av alkoholhaltiga drycker.

9.3.3. Föreliggande reform/örs/ag

Något tidigare förslag om utvidgade möjligheter att underlåta åtal vid brotts- lighet av alkoholmissbrukare finns inte. Däremot diskuteras i traftknyk- terhetskommitténs betänkande Trafiknykterhetsbrott (SOU 1970161) frågan om en vidgad tillämpning av påföljden överlämnande till vård enligt nyk- terhetsvårdslagen (s. 238 och 251). Trafiknykterhetskommittén ifrågasätter. om det inte kan vara motiverat att tillämpa påföljden inte bara när ett frihetsberövande i form av tvångsintagning på vårdanstalt kommit till stånd utan även där beslut har fattats om tvångsintagning men villkorligt anstånd med verkställigheten har meddelats. ] dessa fall har lagöverträdaren ett hot om verkställighet svävande över sig. Betänkandet har remissbehandlats och är f. n. föremål för övervägande inom justitiedepartementet.

Soria/utredningens principbetänkande (SOU 1974139) behandlar givetvis nykterhetsvårdsfrågor. Här skall endast återges ett kort referat av vissa sär- skilt viktiga delar.

Utredningen anför i kapitel 10 (Mål och medel inom socialvårdens huvudfunk- tioner). att följande principer bör vara vägledande. när det gäller individ- och fa- miljeorienterade insatser i öppen socialvård (s. 272—273). Utredningsarbete och pro- blemlösning skall bedrivas i samarbete med klienten och på ett sådant sätt. att han uppfattar arbetsprocess. beslut och lösningar som resultat av gemensamma insatser. Klientens personliga integritet skall respekteras och skyddas. Samarbetet skall präglas av grundsynen. att klienten behåller ansvaret för sin situation. Han skall i konsekvens härmed ha frihet att avvisa erbjuden hjälp samt att göra prioriteringar inom ramen för tillgängliga resurser. Rätten att avvisa erbjuden hjälp kan dock inte få gälla oin- skränkt. Konflikter kan sålunda uppkomma mellan individens rätt att behålla ansvaret för sin situation och samhällets skyldighet att ge adekvat hjälp. t. ex. i situationer som domineras av gravt missbruk av beroendeframkallande medel.

Även institutionellt anknuten vård och behandling bör i princip bygga på frivillighet. Behandlingsplanen måste göras i samverkan mellan klienten och socialvården. Klien- ten skall ha frihet att avbryta pågående behandling eller avvisa erbjuden hjälp samt kunna göra prioriteringar inom ramen för tillgängliga resurser (s. 275).

När det gäller stöd och behandling åt missbrukare av beroendeframkallande medel anför socialutredningen. att klientens medansvar för och inflytande på stöd- och behandlingsarbetet är av grundläggande betydelse. Vissa akuta situationer kan tem- porärt framtvinga ett mer totalt ansvarstagande från samhällets sida. Grundinställ- ningen måste därvid vara att klienten så snart det är möjligt skall åtena sin del av ansvaret för den fortsatta problemlösningsprocessen. Stödet och behandlingen mås- te inriktas på en i huvudsak samtidig bearbetning av sådana medicinska. psykologiska. sociala och ekonomiska problem som är förknippade med missbruket. Behovet av stöd och problembearbetning föreligger ofta under en lång tidsperiod. Kortare eller längre perioder av funktionssvikt måste därvid betraktas som ofrånkomliga inslag i en för den enskilde ofta pressande och kravfylld process. Målet måste vara att ve- derbörande skall kunna frigöra sig från sitt beroende av alkohol eller narkotika. Am- bitionsnivån kan dock i vissa fall inte sättas högre än att vederbörande förmår leva med sitt problem på ett socialt godtagbart sätt (5. 307).

Alkohol- och narkotikamissbrukare är med sina sammansatta hjälpbehov en viktig målgrupp för socialvården. Socialvården måste enligt utredningen ha huvudansvaret för de insatser som ett missbruk av beroendeframkallande medel aktualiserar. Detta ställningstagande fritar dock inte andra huvudmän från ansvaret att tillhandahålla erforderliga tjänster. För sjuk-tårdshuvudmannen blir det framför allt fråga om medi- cinsk avgiftning i samband med akuta förgiftningstillstånd.

l Genom beslut 1975-02- 20 har regeringen upp- dragit åt socialutredning- en att vid utformningen av förslaget till social- vårdslag undersöka möj- ligheterna till enhetliga bestämmelser utanför so- cialvårdslagstiftningen när det gäller åtgärder utan den enskildes sam- tycke i fråga om vuxna.

Socialutredningen framhåller, att vård och behandling i princip skall ske i frivilliga former. Klientens motivation och vilja att åstadkomma en förändring är en grund— läggande förutsättning för mer bestående behandlingseffekter. Även om frivilligheten sålunda måste vara en grundprincip. kan samhället enligt socialutredningen inte un- derlåta att söka hjälpa även dem som inte är villiga att underkasta sig behandling, när ett akut vårdbehov kan konstateras. Samhället bör alltså i den socialvårdande verksamheten ha möjlighet att under särskilt angivna förutsättningar kunna tillgodose ett föreliggande vårdbehov utan den enskildes samtyckel. Skäl härtill kan anses fö- religga, när den enskilde till följd av missbruk av alkohol, narkotika eller därmed jämställda tekniska preparat är i trängande behov av vård. Det skall vidare kunna antas, att han till följd av missbruket är ur stånd att själv bedöma sitt vårdbehov. I sådana fall anser socialutredningen. att samhället om utebliven vård kan antas medföra allvarlig fara för hans liv eller hälsa eller eljest leda till allvarliga sociala skadeverkningar för honom själv bör få besluta om ett tidsbegränsat omhänder- tagande. Tvångsomhändertagande inom socialvårdens ram skall alltså enligt social- utredningen inte kunna ske i syfte att skydda annan än missbrukaren själv. Skyddet för annan person anses vara ett samhällsintresse som får tillgodoses i andra former.

Utredningen anser inte. att det i ett kommande lagförslag bör finnas motsvarigheter till möjligheterna i gällande rätt att i fråga om alkoholmissbrukare besluta om över- vakning och att meddela lydnadsföreskrifter. Sådana åtgärder är enligt utredningen föga ändamålsenliga, när det gäller att bearbeta de bakomliggande sociala förhållanden vari det långtgående missbruket har sin grund. Motsvarande bestämmelser finns inte i socialvården beträffande missbrukare av narkotika. Socialutredningen anser. att en särskild person (kontaktman) bör kunna utses på frivillig grund för stöd och hjälp i en fortlöpande kontakt (s. 332—338).

Beslutanderätten i fråga om omhändertagande bör enligt socialutredningen ligga hos länsrätten. Det bör ankomma på social nämnd att företa utredning om anledning förekommer till antagande att omhändertagande är påkallat. Framkommer det vid sådan utredning att vårdbehovet inte kan tillgodoses i frivilliga former, bör nämnden förelägga länsrätten frågan om behovet av vårdinsats utan den enskildes samtycke. Vid ansökan bör nämnden foga verkställd utredning. innefattande uppgift om den tid som bedöms erforderlig för att genomföra behandlingen (behandlingsplan).

Åra/srärrskommirrén har i sitt remissyttrande över betänkandet i dessa delar anfört bl.a. följande synpunkter.

En av socialutredningens huvudlinjer är. att vård och behandling i princip skall ges i frivilliga former och att tvångsmässiga ingripanden skall ske endast i vissa undan- tagssituationer. Den grundsyn som ligger bakom socialutredningens förslag kunde kommittén i det väsentliga ansluta sig till. Kommittén underströk därvid, att den enskildes medverkan ofta är en förutsättning för att nå åsyftat resultat. Emellertid framhöll kommittén. att det inte minst från humanitära synpunkter — lär bli nöd- vändigt att godta ett visst mått av tvång i större utsträckning än socialutredningen förutsätter. Kommittén anförde följande synpunkter.

Mellan frivillighet och tvång går inte någon skarp gränslinje. Socialutredningen förutsätter själv, att det kan finnas behov av att socialarbetare vid samtal söker övertyga klienter, som är motvilliga. om lämpligheten av tilltänkta åtgärder. Vare sig det ut- tryckligen sägs eller inte. torde det därvid ofta kännas som ett tryck på klienten att vid uteblivet samtycke fråga om tvångsmässig institutionell vård kan uppkomma. åtminstone så småningom.

Ett likartat sanktionshot i bakgrunden kommer att finnas. när fråga föreligger att låta socialvårdsåtgärder träda i stället för åtal. För klienten lär det då stå klart att åtal ej kan undvikas, om han avböjer socialvårdsåtgärden. Det vore från humanitära synpunkter olyckligt om åtal måste äga rum. när socialvårdande åtgärder har utsikter

att leda till social rehabilitering.

Den långtgående frivilliglinjen kan i åtalsunderlåtelsefallen leda till otillfredsstäl- lande konsekvenser även i annat avseende. Sålunda bör man uppmärksamma det fallet. att en lagöverträdare i ett inledande skede ställer sig positiv till ifrågakommen socialvårdsåtgärd och därför undgår åtal. Kort tid därefter ändrar han sig emellertid och vägrar vidare medverkan. Om hans samtycke då tillmäts avgörande betydelse, lär svårligen kunna undvikas att frågan om åtal omprövas och beslutet om åtals- underlåtelse återkallas.

Kommittén framhöll vidare. att det såväl beträffande unga som vuxna lagöverträdare kan finnas ett klan behov av en mellanform mellan de helt frivilliga stöd- och be- handlingsåtgärderna och tvångsomhändertagandet. Kommittén pekade därvid på möj- ligheten att kontaktman i vissa situationer får förordnas utan att den enskilde samtyckt till det. Kontaktmannens viktiga roll som förmedlare av kontakt med andra organ såsom sjukvårdsmyndigheter och arbetsmarknadsmyndigheter torde kunna motivera en sådan ordning. Kontaktmannens roll lär ofta bli en fortsättning av socialarbetarens utredande och problemlösande verksamhet.

Åtalsrättskommittén ställde sig vidare tveksam till vissa av socialutredningens över- väganden i fråga om förutsättningarna för tvångsomhändertagande. Bl. a. berodde detta på förslaget. att omhändertagande inom socialvårdens ram skulle få ske bara av hänsyn till klienten själv. En missbrukare av beroendeframkallande medel. vars missbruk medför att han är farlig för sin omgivning. skulle enligt socialutredningen inte kunna bli föremål för åtgärd utan att han samtycker till det. om han inte också är farlig för sitt eget liv. Skyddet för annan vore enligt socialutredningen ett sam- hällsintresse som får tillgodoses i andra former.

Även detta ståndpunktstagande från socialutredningens sida ansågs kunna få kon- sekvenser för möjligheterna att besluta om åtalsunderlåtelse. Åtal måste sålunda med denna uppläggning t. ex. alltid väckas mot missbrukare av beroendeframkallande me- del som under påverkan gör sig skyldig till olaga hot eller annat brott mot person. om inte vårdåtgärd kan åstadkommas på frivillig väg eller med tillämpning av LSPV.

9.4. Narkotikamissbrukare'

9.4.1. Översikt över vårdreglerna och deras tillämpning

Vård och behandling av narkotikamissbrukare är främst en medicinsk (psy- kiatrisk och socialpsykiatrisk) fråga. Ansvaret för vården och behandlingen av narkotikamissbrukare åligger sjukvården och socialvården i samarbete.

Det anses klart. att narkotikamissbruket kan ge upphov till psykisk sjuk- dom eller psykiskt abnormtillstånd.

Vård- och behandlingsmotivationen och sjukdomsinsikten varierar starkt bland narkotikamissbrukare och saknas hos många. Därför har vård— lagar gjorts tillämpliga för vård av narkotikamissbrukare oberoende av deras vilja i vissa fall.

Den som lider av psykisk sjukdom. förorsakad av narkotikaberoende. får enligt l & LSPV oberoende av eget samtycke beredas sluten psykiatrisk vård. om vården är oundgängligen påkallad med hänsyn till sjukdomens art och grad och till att han till följd av beroende av narkotiska medel uppenbarligen är ur stånd att rätt bedöma sitt behov av vård och kan få sitt tillstånd avsevärt förbättrat genom vården eller avsevärt försämrat om vården uteblir.

Vård av narkotikamissbrukare ges vid samtliga psykiatriska sjukhus och

' Uppgifterna i detta av— snitt utgör delvis referat av uppgifter. förekom- mande i samarbetsorga- nets för bekämpande av narkotika (SBN) skrifter Fakta om narkotika och narkomani (l969 och 1971) samt prop. 1972167 med förslag till vissa åt— gärder mot narkotika- missbruket. Vissa uppgif- ter förekommer vidare i prop. 19711100 och ytter- ligare material är inom kort att vänta från social- utredningen. Kommittén har därför ansett sig här kunna redovisa ett gan- ska kort avsnitt.

kliniker i landet. I storstadsområdena. där narkomanin är mest utbredd. är det inte ovanligt att ca 10 % av patienterna vid psykiatriska sjukhus är missbrukare av beroendeframkallande medel. Specialavdelningar för nar- kotikamissbrukare finns på flera håll. Unga narkotikamissbrukare vårdas också vid ungdomsvårdsskolor. barn- och ungdomshem samt barn- och ungdomspsykiatriska kliniker.

Vid ca 220 psykiatriska mottagningar i landet ges en väsentlig del av den öppna vården. F.n. finns ca 15 öppna mottagningar som är Speciellt avsedda för narkotikamissbrukare. Några av dessa har jourverksamhet och korttidsplatser. Vård av halvöppen karaktär bedrivs vid inackorderingshem. Dessa hem utgör en skyddad bostads- och fritidsmiljö för både äldre och yngre narkotikamissbrukare. Behandlingshem är en vårdform av mera sluten karaktär. Sådana hem används även för eftervård. Ytterligare s.k. vård- centraler planeras. Även ideella föreningar bedriver viss vårdverksamhet.

Vidare finns uppsökande verksamhet. I denna verksamhet arbetar läkare, socialarbetare, psykologer, annan—vårdpersonal och polis. Uppsökande verk- samhet med särskild inriktning på narkotikamissbrukare finns nu eller pla— neras i ett antal kommuner och landsting. ! de större städerna finns bl. a. en verksamhet som är helt inriktad på och uppbyggd för kontakt med nar- kotikamissbrukare.

Förebyggande verksamhet i form av upplysning. rådgivning och behand- ling ges vid samtliga öppna psykiatriska mottagningar och polikliniker i landet.

Flera av de nya verksamhets- och behandlingsformerna för narkotikamiss- brukare har utvecklats med stöd av de allmänna bestämmelserna i soci- alhjälpslagen (1956z2). Denna lag ger sålunda kommunen ett särskilt ansvar för att den enskilde erhåller den omvårdnad som med hänsyn till hans behov och förhållande kan anses tillfredsställande (] ä). Det bör tilläggas. att narkotikamissbruk nämns som särskild indikation för ingripande enligt BvL (25 & b).

Även polismyndigheterna i landet bedriver viss utredande. uppsökande. upplysande och rådgivande verksamhet. i en del fall i samarbete med so- cialvårdande och medicinsk personal.

Viss upplysnings- samt rådgivande och eftervårdande verksamhet bedrivs också av privata eller delvis privata organisationer såsom Riksförbundet för hjälp åt läkemedelsmissbrukare i Stockholm. Länkorganisationen för narkotikamissbrukare i Göteborg. Stiftsgården i Båstad och Föräldraförening— en mot narkotika. RlA-verksamheten nämndes redan i avsnittet om al- koholmissbrukare.

Som bilaga 1 till publikationen Fakta om narkotika och narkomani finns fogad en förteckning över behandlingsenheter speciellt avsedda för narko- tikamissbrukare.

Enligt denna förteckning finns uppsökande verksamhet på fyra ställen i ÄB-län. ett ställe i C-län. ett ställe i O-län och ett ställe i S-län. Öppen vård ges vid narko- manvårdsmottagningen vid Danderyds sjukhus och fem andra polikliniker och råd- givningsbyråer i AB-län. vid narkomanvårdsavdelningen vid Ulleråkers sjukhus i C- län. vid två rådgivningsbyråer i E-län och vid en poliklinik i O-län. Sluten vård ges vid tre sjukhus i AB-län. vid två sjukhus i O-län samt vid ett sjukhus i ett vart av C-län. D-län. E-län. F-län. G-Iän. H-län. R-län. S-län och T-Iän.

Behandlingshem för eftervård finns i Hallstavik (AB-län). i Anten och Rävlanda (O-län) samt i Rätansbyn och Undersåker (Z-län). lnackorderingshem för sådan vård finns i Stockholm och Kil (S-län).

] anledning av förslag i prop. 197311. bilaga 4. s. 113. inrättas nu be- handlingshem i storstadsområdena. avsedda att i samverkan med de lokala sjukvårdsorganen leda behandlingen av de narkomaner som är föremål för frivård eller anstaltsvård eller är intagna på häkte. Utanför storstäderna där problemen är mindre tillförs'frivårdsdistrikten psykiatrisk expertis.

När det gäller missbruk av thinnet och andra lösningsmedel. finns ännu inga utvecklade vård- och behandlingsformer. Försöksverksamhet pågår för att få fram adekvat vård och behandling.

9.4.2. Några processrättsliga och straffrättsliga bestämmelser av betydelse för ifrågavarande klientel

Att vård eller behandling för narkotikamissbruk pågår eller insättes utgör ej självständig grund för åtalsunderlåtelse enligt RB. 1 den mån sluten psy- kiatrisk vård kommer till stånd. kan dock åtalsunderlåtelse enligt 20 kap. 7 & 1 st. 4 RB meddelas under de förutsättningar som har angivits i det föregående. Förut har också nämnts. att åtalsunderlåtelse enligt samma lag- rums punkt l kan meddelas. när fråga är om sådana lindrigare narkoti- kaförseelser som förskyller endast böter. Några bestämmelser om särskild åtalsprövning. liknande dem —i 57% NvL. finns inte beträffande narkoti- kamissbrukare.

Bestämmelserna i l 9" 1964 års lag ger däremot tämligen vidsträckta möj- ligheter till åtalsunderlåtelse beträffande unga narkotikamissbrukare. som blir föremål för behandlings-. vård- eller andra stödåtgärder och sådana beslut förekommer i betydande omfattning (jfr prop. 1971le0 5. 34). Särreglerna för ungdomsfallen skall dock behandlas särskilt i det följande och förbigås därför här.

1 förarbetena till narkotikastrafflagen (l968:64) betonas vikten av att åkla- garna tillvaratar möjligheterna att underlåta åtal mot vårdbehövande nar- kotikamissbrukare. Utgångspunkten borde enligt departementschefen vara. att den misstänkte får vård för sitt narkotikamissbruk och att den straff- rättsliga reaktionen kommer i andra hand (prop. 196817 5. 108. 112 och ll8).

Uttalanden av samma innebörd återkommer i prop. 1971:100 (särskilt s. 15—17). vari föreslogs vidgat utrymme för åtalsunderlåtelse vid bötes- brottslighet.

Vad härefter angår den straffrättsliga sidan förekommer i påföljdshän- seende inte några bestämmelser som kan sägas vara särskilt anpassade för narkotikamissbrukare. Narkotikabrottslighetens natur är ju ofta sådan. att annat än frihetsberövande påföljd ej kan utdömas av allmänpreventiva skäl. Vad som kan ifrågakomma såsom framtida föremål för åtalsunderlåtelse utöver sådan bötesbrottslighet. främst av innehavskaraktär. som redan nu hör till tillämpningsområdet (jfr den nyssnämnda propositionen av 1971) är företrädesvis sådana fall som nu leder till skyddstillsyn. i viss utsträck- ning förenad med föreskrifter. Beträffande siffror angående skyddstillsynens

tillämpning hänvisas till 9.3.2. Där nämndes också siffror för överlämnande till sluten psykiatrisk vård och till öppen psykiatrisk vård. vilka påföljder också kommer i fråga vid narkotikamissbruk.

Även överlämnande till vård enligt BvL förekommer som påföljd vid narkotikabrottslighet. Hur stor del av dessa fall (893 under 1974) som avsåg narkotikamissbrukare är dock ej känt.

9.4.3. Vissa reform/lågor

RÅ framhåller i den skrivelse som omnämns under 9.2.3. att man. när det gäller grövre brottslighet som begåtts av vårdbehövande narkotikamiss- brukare över 18 år. är hänvisad till bestämmelsen i 20 kap. 79" 1 st. 4 RB för att kunna åstadkomma åtalsunderlåtelse. Är det inte uppenbart att den aktuella brottsligheten har begåtts under inflytande av sådan psykisk ab- normitet som avses i 33 kap. 2; BrB. måste åtal i princip väckas. Ett rät- tegångsförfarande torde i dessa fall oftast vara meningslöst och kan vara skadligt för den misstänkte. Om en narkotikamissbrukare blir omhänder- tagen för sluten psykiatrisk vård. bör åtal för narkotikabrott kunna under- låtas. även om kausalsamband inte föreligger mellan hans själsliga abnor- mitet och brottsligheten. Det från samhällets synpunkt väsentliga måste vara att han får erforderlig vård för sitt narkotikaberoende.

Det bör tilläggas. att soc/alulredningens kommande betänkande blir av betydelse även när det gäller lagöverträdare som är missbrukare av bero- endeframkallande medel.

9.5. Övriga resocialiseringsfall

9.5.1. Mindre ingripande samhällsåtgärder med mc?"/liga resocialiserings- elle/(ter

När man redogör för nuvarande ordning avseende psykiskt avvikande lag- överträdare. alkoholmissbrukare. narkotikamissbrukare och i viss mån unga lagöverträdare. kan svårligen undvikas. att tyngdpunkten delvis kommer att ligga på möjligheterna till tvångsmässiga ingripanden. Detta är naturligt. eftersom lagreglerna väsentligen behöver ta sikte på fall. där den enskildes frihet kan komma att inskränkas. Såsom emellertid redan har framgått under 9.2—9.4 förekommer i vidsträckt omfattning även vård- och andra reso- cialiseringsåtgärder som kommer till stånd på det frivilliga samarbetets grund. 1 det föregående har särskilt uppmärksammats dylika åtgärder. när de har nära samband med de fall där psykisk sjukdom. alkoholmissbruk eller narkotikamissbruk utgör klientens grundproblem.

Emellertid förekommer därutöver i socialvårdande och närliggande verk- samhet en mångfald åtgärder. vilka kan vara ägnade att främja vederbörandes anpassning i samhället och därför kan i viss utsträckning ses som tillräcklig grund för åtalsunderlåtelse.

Härvid åsyftas lagöverträdare. vars soc-lala problem kan antas helt eller väsentligen ha annan grund än sådana uttalade psykiska störningar eller Sådana missbruksformer. Ej sällan förekommer f. ö. som förut har berörts

lägre grader av besvär av angiven art. vilka ändå kan medföra risker för en kriminell och asocial utveckling. Andra orsaker kan vara svårigheter att anpassa sig till ordnat arbete eller personliga förhållanden i övrigt. varvid umgänge och den sociala miljön i övrigt kan vara ägnade att locka till kri- minalitet.

En utveckling i riktning mot upprepad kriminalitet bör kunna motverkas genom hjälp- och stödåtgärder av olika slag. Sådana hjälp- och stödåtgärder förmedlas främst av kommunernas socialvård. Hamnar en person i en si— tuation. som han inte själv klarar upp. är kommunerna skyldiga att ge hjälp. Socialvårdens främsta uppgift är att ge råd och stöd innan problem uppstår. Genom förebyggande insatser skall kommunerna försöka hindra att människor råkar i svårigheter. När problem ändå uppstår. försöker man enligt numera rådande praxis i första hand lösa dem i den vanliga miljön och i samråd med den som behöver hjälp. Rådgivningsbyråer i nykterhets- frågor. alkoholpolikliniker eller läkare kan behöva kontaktas. Kontakt kan också behöva tas med familjerådgivningsbyråer eller med bostads- eller ar- betsförmedling. Även åtgärder som arbetsträning. skyddad sysselsättning och utbildning och andra åtgärder inom arbetsvården kan komma i fråga för de personer som avses här liksom vuxenutbildning. Erinras bör vidare om sådana stödåtgärder som förekommer inom ramen för ungdomsvård. fritidsverksamhet och skolväsende. Åtgärder inom åldringsvården kan i vissa fall få betydelse för en lagföringsfråga'. exempel förekommer på att personer i hög ålder begår brott. t.ex. rattfylleri. ej sällan på moped.

En betydelsefull stödform är. som förut har understrukits. förordnande av kontaktman. Förutom det personliga stöd en sådan kan utgöra. är det ofta av stort värde att någon kan biträda klienten så att han får förbindelse med organ som är särskilt rustade att arbeta med problem av den art klienten har.

I detta sammanhang må anmärkas. att socialutredningen i sitt princip- betänkande uttalar. att primärkommunen bör anses ha det yttersta ansvaret för den enskildes sociala situation. Utredningen framhåller. att många som vänder sig till socialvården kan befinna sig i sådana omständigheter att mer omfattande insatser än dem som kan ges inom ramen för en personlig kontakt erfordras. Socialvårdens uppgift bör här enligt socialutredningen vara att bedöma. om det föreliggande hjälpbehovet skulle kunna tillgodoses genom annat samhällsorgans försorg och i förekommande fall ge anvisningar om eller förmedla insatser från sådant organ (SOU 1974139 5. 320). Enligt utredningens mening svarar ett för kommunen fastställt yttersta ansvar i stort sett mot den nu i l ;" socialhjälpslagen intagna bestämmelsen. vars syfte varit att klarlägga kommunens befogenheter i fråga om och ansvar för de hjälpbehövande.

Slutligen är att nämna. att viktiga funktioner kan fyllas av sådan för- troendeman. som av skyddskonsulent kan förordnas enligt 4 ä' andra stycket lagen ( 19641542) om personundersökning i brottmål. Förutsättningen för för- ordnande är att under personundersökning framkommer. att den misstänkte är i behov av personligt stöd eller annan hjälp; förordnandets tillkomst och bestånd är beroende av att den misstänkte samtycker till dylik verksamhet. Uppdraget som förtroendeman upphävs dock under vissa förutsättningar. bl. a. om åtal inte väcks eller om väckt åtal nedläggs. Dessförinnan har

förtroendeman dock möjligheter att göra insatser, så att den misstänktes situation förbättras. exempelvis genom att kontakter etableras med soci- alvårdsorgan. sjukvårdsklinik eller arbetsvård.

9.5.2. Kriminalvård i frihet m. m.

Resocialiseringsåtgärder som kan utgöra grund för att åtal bör kunna avvaras förekommer inom ramen för kriminalvård i frihet. Förutom sådana stöd- och hjälpåtgärder, som frivårdsorganisationen själv kan svara för. är här av betydelse att skyddskonsulenter och övervakare fungerar såsom service— organ. så att klienterna kan få kontakt med sociala och andra organ med hjälp- eller vårdmöjligheter. som svarar mot klientens behov.

Kriminalvård i frihet förekommer efter dom på skyddstillsyn (2811 BrB). efter villkorlig frigivning (26:6 BrB) och under vård utom anstalt vid ung— domsfängelse (29:4 BrB) och internering (30:5 BrB).

Kriminalvård i frihet är normalt förenad med övervakning (26:11. 285. 2916 och 3029 BrB).

När det finns skäl att antaga att den som är föremål för kriminalvård i frihet för sin anpassning i samhället behöver stöd av särskild föreskrift om vad han har att iaktta. får sådan föreskrift meddelas för viss tid eller tills vidare av övervakningsnämndt i vissa fall av ungdomslängelsenämnden eller interneringsnämnden). Särskild föreskrift får avse vistelseort eller bostad eller under viss tid. högst ett år åt gången. utbildning eller arbetsanställning. läkarvård. nykterhetsvård eller annan vård eller behandling i eller utom sjukhus eller annan dylik inrättning. Föreskrift kan också meddelas om hur skadeståndsskyldighet skall fullgöras (26:15. 28:6. 2917 och 30:10 BrB). l förarbetena till den senaste lagändringen i fråga om föreskrifter framhöll departementschefen. att föreskrifter bör meddelas sparsamt och endast efter noggrant övervägande i varje särskilt fall. Det är därvid angeläget att se till att en tilltänkt föreskrift verkligen är realistisk och att det kan kontrolleras att den efterlevs. De resocialiseringsåtgärder som enligt det nyss anförda förekommer under frivården kan i och för sig ofta vara tillräckliga för att motivera åtalsun- derlåtelse enligt punkt 3 i den föreslagna grundbestämmelsen. Såsom redan har nämnts (9.1) torde det dock i dessa fall oftast bli fråga om att tillämpa punkt 2. vilken. såvitt den åsyftar s.k. successivfall. utformats främst med tanke på fall där kriminalvård pågår.

Med hänsyn till skyddskonsulenternas stora erfarenhet av effekterna av resocialiseringsåtgärder. vidtagna såväl inom som utom ramen för den egna organisationen. har kommittén under arbetet funnit det vara av intresse att utröna. hur de skulle se på en åtalsunderlåtelsemöjlighet av den art som avses med den nu för resocialiseringsfallen föreslagna bestämmelsen. En enkät verkställdes därför. Referat av dess utfall redovisas som Bil. 3.

Slutligen bör nämnas. att viss parallellitet med frivårdsformerna förekom- mer. när det gäller lagstiftningen om samhällsfarlig asocialitet. Denna lag- stiftning tillämpas dock så sällan. att avsedda fall ej kan påräknas bli av praktisk betydelse.

Om någon som fyllt 20 år underlåter att efter förmåga försörja sig hederligt samt för ett sådant asocialt liv att uppenbar fara föreligger för allmän ordning eller säkerhet.

får han enligt l % lagen om åtgärder vid samhällsfarlig asocialitet tas in i arbetsanstalt.

Förordnande om intagning. som ges av domstol efter talan av allmän åklagare. får meddelas endast om det är uppenbart att den som avses därmed inte kan genom hjälpåtgärder eller andra mindre ingripande åtgärder förmås till livsföring som inte är farlig för allmän ordning och säkerhet.

Rätten får under vissa förutsättningar förordna om villkorligt anstånd med verk- ställande av dom på intagning i arbetsanstalt (8 :$). Den som erhåller villkorligt anstånd skall ställas under övervakning under en prövotid av två år.

Den som har intagits i arbetsanstalt får kvarhållas under en tid av högst två år (14 å). Så snart det finns anledning att anta att den intagne efter utskrivning skall föra ett sådant liv att fara ej föreligger lör allmän ordning och säkerhet. skall han utskrivas villkorligt (15 å"). Villkorligt utskriven skall stå under övervakning (16 å). Sköter han sig inte under den villkorliga utskrivningen. finns risk att han återintas.

9.6. Utländsk rätt

9.6.1. Norge

Som tidigare har nämnts kan åtalsunderlåtelse enligt ä85 stk. 4 i straffe- procesloven förenas med villkor. Som villkor kan stipuleras. att den miss- tänkte underkastar sig särskilda föreskrifter om uppehållsort. arbete. ut- bildning. fritidssysselsättning och umgänge med särskilda personer. Vidare kan åklagaren föreskriva. att den misstänkte skall underkasta sig vård för att motverka missbruk av alkohol och andra rusgivande medel eller genomgå psykiatrisk behandling eller behandling i tillsynsanstalt eller annan institu- tion under ett år. Åklagaren kan också i samband med åtalsunderlåtelse besluta. att den misstänkte skall stå under övervakning.

Åklagarmyndigheten har inte möjlighet att ställa andra villkor än de som uttryckligen anges i lagen. Det kan sålunda inte fastställas som villkor att den misstänkte skall undergå vård eller läkarbehandling av annan art än för missbruk av alkohol eller narkotika. Det har anförts vissa betänkligheter mot att lägga obegränsad makt att ställa villkor i händerna på ett admi- nistrativt organ.

För att villkor skall få ställas krävs. att den misstänkte på förhand förklarat sig villig att uppfylla villkoren och att stå under övervakning. Åklagaren kan i regel bilda sig en uppfattning om den misstänktes möjlighet att uppfylla villkor på grundval av den personutredning som företagits under förun- dersökningen.

Ett fall då möjligheten att undvika lagföring enligt 5585 stk. 2 i straffe- procesloven brukar utnyttjas är då en lagöverträdare efter brottet tagits in på vårdanstalt. Sinnessjuka personer får dock i regel inte åtalsunderlåtelse. Mot farliga sinnessjuka väcks s.k. sikkringssak som resulterar i dom på sikkring. Har sinnessjukdom uppkommit efter gärningen. kan målet skjutas upp i avbidan på att den misstänkte tillfrisknar (& 285 straffeprocesloven).

De villkor som förekommer mest i praktiken är villkor om skötsamhet under en prövotid av två år samt villkor om skadeståndsbetalning. Under prövotiden kan lagöverträdaren ställas under tillsyn av det 5. k. Vernesam- bandet om han är över 18 år.

Villkor som innebär tillsyn anses emellertid ofta som ett slag i luften på grund av den brist på personal som råder vid Vernesambandet.

Kontrollen över att villkor efterlevs anses inte heller särskilt effektiv.

9.6.2. Danmark

Enligt å 723 a retsplejeloven kan åtalsunderlåtelse förenas med samma slags villkor som villkorlig dom. Villkor kan bara fastställas om den misstänkte i rätten har avgett ett oförbehållsamt erkännande. vars riktighet bestyrks av övriga omständigheter. Villkoren skall godkännas av rätten. Om ett vill- kor överträds. kan saken tas upp på nytt.

I praktiken är man ganska försiktig med att ge villkor i samband med åtalsunderlåtelse. De vanligaste villkoren gäller straffri vandel och tillsyn av forsorgsselskabet.

Med stöd av ;" 723 stk. 5 i retsplejeloven kan statsadvokaten oavsett lag— överträdelsens art besluta om åtalsunderlåtelse för lagöverträdelser begångna av psykopater och sinnessvaga. beträffande vilka speciella åtgärder kan vidtas utan ny dom.

De som kan komma i fråga för sådan åtalsunderlåtelse är dels personer som utskrivits på prov från förvaringsanstalt för psykopater och beträffande vilka det meddelas beslut om återintagning i anstalten antingen som följd av lagöverträdelsen eller på grund av de villkor som stipulerats för prov- utskrivningen. (le/s personer som dömts till vård för sinnessvaga eller un- derkastats sådan vård som villkor för åtalsunderlåtelse. (ie/s personer som till följd av dom eller förklaring enligt å70 straffeloven intagits i förva- ringsanstalt för psykopater eller anstalt för sinnessvaga. Har lagöverträdelsen begåtts i samband med att vederbörande avvikit från anstalten eller är från— varande av annan orsak (permission. ferier e. 1.). kan åtal underlåtas.

9.6.3. Finland

1 meddelande till allmänna åklagarna nr 3/1972 harjustitiekanslern anfört bl. a. följande i frågan om avstående från åtal för narkotikabrottslighet. Sådant avstående kan komma i fråga närmast då det är fråga om nyttjande av narkotika. innehav av narkotika för eget bruk eller narkotikaförseelse. Åkla- garna uppmanas att i sin prövning sträva till att noggrant utreda det rätta och ändamålsenliga förfarandet beträffande varje särskild person. Om en person sökt vård föratt kunna bli fri från sitt beroende av narkotika. föreligger ofta skäl att avstå från åtal. I synnerhet då det är fråga om en ung person är ett personligt besök hos åklagaren ägnat att understryka sakens allvarlighet även i de fall där åtal inte väcks.

9.6.4. Förbundsrepub/iken TVS/(land

När det gäller psykiskt sjuka. kan domaren förordna om intagning på psy- kiatrisk klinik. Eventuellt kan också intagning i socialterapeutisk anstalt förekomma. Någon möjlighet till åtalsunderlåtelse finns inte i sådana fall och inte heller beträffande brott begångna under inflytande av alkoholmiss- bruk eller narkotikamissbruk.

Ökade möjligheter till åtalsbegränsningar har skapats genom lag om änd- ring i bestämmelserna om förfarandet i brottmål som har trätt i kraft den 1 januari 1975. Av särskilt intresse är ändringarna i bestämmel- serna om åtalsunderlåtelse och inställande av förfarandet i ;153 och

& 153 a Strafprozessordnung. ] motiven till dessa paragrafer understryks nöd- vändigheten att avlasta de rättsvårdande organen från befattningen med småbrottslighet. så att kraftigare insatser kan göras för att komma tillrätta med den svårare brottsligheten.

Den nya & 153 en öppnar möjlighet för åklagaren att tills vidare avstå från att väcka åtal och för domstolen att tills vidare ställa in förfarandet vid brott av typen Vergehen. dvs. medelsvåra brott. och samtidigt ålägga den misstänkte att fullgöra en bestämd prestation i syfte att gottgöra de skador som orsakats genom brottet. att betala ett penningbelopp till ett allmännyttigt ändamål eller till statskassan. ar/ fullgöra andra allmännyttiga prestationer eller all fullgöra underhållsskyldighet av bestämd storlek.

Vill åklagaren utnyttja möjligheten att tills vidare avstå från åtal. skall samtycke inhämtas från domstol. Domstol som vill ställa in förfarandet enligt g" 153 a skall ha åklagarens och den tilltalades samtycke till det. Som ytterligare förutsättning gäller. att gärningsmannens skuld är ringa och att lagföring inte påkallas av hänsyn till det allmänna.

För att uppfylla föreskrifterna får den misstänkte en tidsfrist som i vissa fall uppgår till sex månader. i andra fall till ett år. Åklagaren kan senare upphäva föreskrifterna eller förlänga tidsfristen med tre månader. Med sam- tycke av den misstänkte kan föreskrifterna också ändras. Uppfyller den misstänkte föreskrifterna. kan gärningen inte längre bli föremål för beivran.

9.6.5. Holland

Villkorlig åtalsunderlåtelse är särskilt vanlig. där åtal skulle få alltför allvarliga följder men där å andra sidan villkorslös åtalsunderlåtelse inte skulle vara lämplig av individualpreventiva eller rent psykologiska skäl. Villkorlig åtalsunderlåtelse används emellertid endast när lagöverträdaren erkänner sin skuld eller när tillräcklig bevisning för att han är skyldig föreligger på annat sätt.

Under år 1972 användes villkorlig åtalsunderlåtelse i 10 procent av alla åtalsunderlåtelsefall. Möjligheten till villkorlig åtalsunderlåtelse är inte ut- tryckligen angiven i lagen. Den har emellertid blivit accepterad i praxis.

Villkorlig åtalsunderlåtelse gör det möjligt att i ett tidigt skede hänvisa lagöverträdaren till andra sociala organ än kriminalvårdens.

Ett villkor som ofta stipuleras är att lagöverträdaren skall ersätta skada som förorsakats av brottet eller uppföra sig enligt anvisningar som ges av särskilda resocialiserings- eller eftervårdsorganisationer. 1 andra fall kan lag- överträdaren hänvisas till en medicinsk rådgivningsbyrå eller till en läkare.

Villkor som innebär frihetsberövande. som t. ex. intagning på en medi- cinsk institution. får däremot inte fastställas. Åklagarmyndigheterna har den åsikten att behörigheten att fastställa sådana villkor även i fortsättningen måste förbehållas domstolarna. Därtill kommer att i sådana fall person- undersökning av lagöverträdaren ofta är nödvändig. och sådan undersökning kan inte åklagarmyndigheten förordna om.

Även i sådana fall där en förberedande undersökning har verkställts av en undersökningsdomare kan åklagarmyndigheten. med samtycke av lag- överträdaren. besluta att avstå från ytterligare processuella åtgärder under förutsättning att lagöverträdaren uppfyller särskilda villkor. Denna möjlighet är uttryckligen angiven i lagen.

9.7. Kommitténs överväganden och förslag

9.7.1. Gemensamma utgångspunkter

Som nämndes inledningsvis i detta avsnitt rör man sig. när det gäller re- socialiseringsfallen. med flera olika kategorier. ehuru klara gränser inte kan uppdragas mellan dem. Ett enskilt fall kan väl vara att hänföra under två eller flera av kategorierna. Dessa bör likväl delvis behandlas var för sig med hänsyn till att skilda författningar gäller för de olika områdena.

Vissa gemensamma utgångspunkter bör dock gälla för samtliga kategorier av fall. Kommittén åsyftar därvid de grundsatser som kommitten kommit fram till i den allmänna motiveringen (främst 5.3).

Kommittén vill här i korthet rekapitulera några av de viktigare grund- satserna. som bör få särskild betydelse för åtalsunderlåtelse i resocialise- ringsfallen.

Åklagaren skall kunna antaga. att icke frihetsberövande påföljd skulle utdömas i händelse av lagföring (jfr de tre dels-satserna på s. 108—109).

Åklagaren skall därjämte finna. att pågående eller planerade resociali- seringsåtgärder är väsentligen lika ändamålsenliga som förutsedd straffrätts- lig påföljd.

Är det av vikt. att visshet nås att dylika åtgärder ej uteblir i realiteten genom bristande samarbete från den misstänktes sida eller av annan an— ledning. bör åklagaren överväga att vilandeförklara åtalsfrågan för en tre- månadersperiod. så att utvecklingen kan avvaktas.

Vidare är att erinra om att meningen är. att åklagaren avses få befogenhet att besluta om åtalsunderlåtelse med utgångspunkt i att han faktiskt finner sig kunna förutsätta att viss eller vissa resocialiseringsåtgärder kommer till stånd men han skall ej inverka på andra organs val av åtgärder eller sätt att söka genomföra dem.

Uppmärksamhet bör ägnas frågan. om från allmänpreventiv synpunkt och i vissa fall från individualpreventiv synpunkt det framstår som nöd- vändigt. att det inträder något sådant ingripande moment som utmärker straffrättslig påföljd men som ej följer av ifrågakomna. icke straffrättsliga resocialiseringsåtgärder. Att viss vidsyn härvidlag bör iakttagas har förut framhållits (6.2.1).

9.7.2. Vissa speciella frågor/ör nägra resocialiseringsområden

9.721. Kausalitetskravet beträffande psykiskt avvikande lagöverträdare

] fråga om psykiskt avvikande lagöverträdare kan som tidigare har nämnts åtalsunderlåtelse f. n. meddelas. om sluten psykiatrisk vård eller vård i vård- hem eller specialsjukhus för psykiskt utvecklingsstörda kommer till stånd utan lagföring och det är uppenbart att brottet begåtts under inflytande av sådan själslig abnormitet som avses i 33 kap. 2.9 BrB. Därtill krävs. att åtal ej är påkallat av särskilda skäl.

1 direktiven för 1971 års utredning om behandling av psykiskt avvikande uttalas. att målet för en översyn av reglerna om åtalsbegränsning bör vara

att så många som möjligt av de fall. där det står klart att sluten psykiatrisk vård eller vård i vårdhem eller specialsjukhus för psykiskt utvecklingsstörda kommer till stånd och behandlingen inte bör äga rum inom kriminalvårdens ram. avförs redan på åtalsprövningsstadiet.

En i viss mån återhållande faktor. när det gäller att meddela beslut om åtalsunderlåtelse för psykiskt avvikande lagöverträdare. har hittills varit kra- vet på att det skall vara uppenbart att brottet har begåtts under inflytande av sådan psykisk abnormitet som avses i 33 kap. 2? BrB. För att det skall kunna fastställas att sådan kausalitet föreligger. krävs i realiteten särskild rättspsykiatrisk undersökning eller. om den misstänkte är eller nyligen varit föremål för vård. utlåtande av läkare som svarar för vård (jfr BrB 111 s. 603). Rättegångsförfarande mot psykiskt sjuka och därmed jämställda kan ofta vara föga verkningsfullt och ibland t.o.m. skadligt för den sjuke.

En vidgning av möjligheterna till åtalsbegränsning i de fall. där sluten psykiatrisk vård eller vård i vårdhem eller specialsjukhus för psykiskt ut- vecklingsstörda kommer till stånd. torde inte kunna åstadkommas utan att kausalitetskravet slopas. Förslag i den riktningen har väckts av bl.a. RÅ. som anser att tillämpningsområdet för åtalsunderlåtelse för psykiskt avvikande lagöverträdare är tillräckligt avgränsat genom föreskriften att åtal skall väckas när det är påkallat av särskilda skäl. Vid tillämpningen av denna föreskrift bör enligt RÅ beaktas brottets svårhetsgrad samt frågorna huruvida den misstänkte kan kvarhållas på sjukhuset och om den själsliga abnormiteten är ett s.k. reaktivt tillstånd.

] särskilt yttrande till en promemoria av den 29.1.1971 med utredning angående de rättspsykiatriska undersökningarna. som utarbetats av en av socialstyrelsen den 4.3.1970 tillsatt arbetsgrupp för rationalisering av de rättspsykiatriska undersökning- arna. framhöll experten i arbetsgruppen professorn Gösta Rylander. att kausalkravet såsom det formulerades i lagförslaget till ny lydelse av strafflagen 5 kap. 5 & "under inflytande av". mötte kraftig opposition från samtliga medicinska remissinstanser liksom i riksdagsdebatten. Såväl departementschefen som lagrådet ville också utesluta uttrycket "under inflytande av" ur lagtexten. men detta infördes på yrkande av första lagutskottet som framhöll att någon bevisning om kausalsambandet i vanliga fall inte erfordrades. eftersom sådant samband i regel presumerades vara för handen. 1 riksdagsdebatten framhölls. att sambandet endast behövde beröras i undantagsfall enligt lagutskottet och att frågan i verkligheten var betydelselös. Departementschefen underströk. att i 99 fall av 100 kunde samband presumeras och att frågan hade över- vägande teoretisk betydelse.

Frågan om kausalitetskravets slopande i rent straffrättsligt sammanhang ankommer på 1971 års utredning. Kommitténs samråd med denna utredning tyder på att kravet på kausalitet mellan brott och abnormitet i 33 kap. 255 BrB kommer att föreslås slopat. Skäl att behålla detta krav som förutsättning för att lagföring skall kunna undvikas blir då svåra att uppleta. Några syn- punkter bör dock anföras i frågan om skillnad bör göras mellan fall med resp. utan kvarhållningsrätt.

Fal/en med Iwar'hå/lningsräri. En utväg är att möjligheten att undvika lag- föring anknyts direkt till den faktiska förutsättningen att vård kommer till stånd. Vid sluten psykiatrisk vård enligt LSPV och vård i vårdhem eller specialsjukhus för psykiskt utvecklingsstörda enligt 35 & omsorgslagen krävs inte samtycke av den sjuke eller utvecklingsstörde för intagning i sjukhus

eller vårdhem. Dessa vårdformer är dessutom som förut nämnts förenade med rätt för sjukhuset att hålla kvar patienten. Kommer sådan vård till stånd utan lagföring. bör detta räcka för att åklagaren skall kunna avstå från att åtala. Liksom hittills bör dock åtal ske. om detär påkallat av särskilda orsaker. Denna begränsning torde i enlighet med den allmänna motiveringen böra uttryckas så. att åtalsunderlåtelse ej får ske om hinder möter med hänsyn till viktigt allmänt eller enskilt intresse. [ praktiken innebär den nu föreslagna lösningen inte någon väsentlig skillnad i förhållande till nu gällande rätt. De fall där frågan om kausalsammanhang behövt tas upp till särskild granskning är (jfr Rylanders nyssnämnda yttrande) så försvin- nande få. att ett borttagande av det uttryckliga kausalitetskravet knappast spelar någon roll.

Fal/en man Åttar/rä/Iningsrärr. Åtalsunderlåtelse för psykiskt avvikande kan f. n. också komma i fråga. när sluten psykiatrisk vård kommer till stånd en— ligt sjukvårdslagen och där som förut har nämnts någon kvarhållningsrätt inte föreligger. Detsamma gäller i fråga om vård i vårdhem eller special- sjukhus för psykiskt utvecklingsstörda där intagning kan ske enligt 34% & omsorgslagen. För dessa fall av vård torde det normalt inte räcka med att vården kommer till stånd för att åklagaren skall kunna avstå från åtal. Åklagaren bör också ha vissa garantier för att vården skall få viss omfattning och inte bli alltför kortvarig. Åklagaren bör alltså ha belägg för att åtgärden kan anses ägnad att främja den misstänktes anpassning i samhället. Vidare bör det vara klart. att vården inte omfattar ett alltför ringa ingripande i jämförelse med den påföljd som kan antas följa i händelse av lagföring. Kommer vård utan kvarhållningsrätt till stånd. bör åklagaren utnyttja möj- lighet att förklara åtalsfrågan vilande i avvaktan på utfallet av vårdens in- ledningsskede. Han bör också i princip ha möjlighet att återkalla beslut om åtalsunderlåtelse. om förutsättningarna ändras väsentligt.

Det nu förda resonemanget skulle alltså kunna anses leda till att viss skillnad borde gälla i fråga om förutsättningarna för åtalsunderlåtelse vid sluten psykiatrisk vård och vård i vårdhem och specialsjukhus för psykiskt utvecklingsstörda i det ena och det andra fallet. beroende på om kvarhåll- ningsrätt föreligger eller ej. Denna skillnad skulle i så fall leda till att i en särskild bestämmelse tas upp de fall. där åtalsbegränsning är möjlig på grund av att "tvångsmässig" sluten psykiatrisk vård och vård i vårdhem eller specialsjukhus kommer till stånd. och i en annan bestämmelse de fall. där lagföring kan undvikas på grund av att sluten psykiatrisk vård eller vård i vårdhem eller specialsjukhus kommer till stånd på frivillig basis.

Kommittén anser dock. att både sakliga och lagtekniska skäl talar mot att göra en sådan åtskillnad. Lagtexten bör innehålla gemensamma förut- sättningar för åtalsunderlåtelse för psykiskt avvikande. Den skillnad som i praktiken gäller i frågan om förutsättningarna för åtalsunderlåtelse i fallen med kvarhållningsrätt och i fallen utan sådan rätt bör i tillräcklig mån anses parerad genom den tilltänkta möjligheten till vilandeförklaring av åtals- frågan.

Borttagandet av kausalitetskravet torde komma att få betydelse även i ett annat avseende. Genom att man knyter möjligheten att undvika lagföring direkt till det förhållandet att vård av visst slag kommer till stånd. slipper man på åklagarplanet det problem som de s.k. jämställdhetsfallen utgör

i dag. Kommer sluten psykiatrisk vård till stånd. skulle åklagaren alltså kunna besluta om att avstå från åtal. oavsett om psykisk sjukdom eller s.k. jämställdhet varit den utlösande faktorn för vården.

Kommittén vill här beröra ett problem som har samband med de s.k. jämställdhetsfallen. Beträffande dessa gäller vissa specialindikationer i l ä 1 st. e LSPV och 35 & 2 st. omsorgslagen. Intagning på psykiatriskt sjukhus eller vårdhem eller specialsjukhus för psykiskt utvecklingsstörda får sålunda inte ske efter ansökan på grund av omständighet som avses i någon av nämnda bestämmelser. Här krävs alltså domstols förordnande enligt 31 kap. 355 BrB för intagning. Enligt vad kommitten erfarit förbereder 1971 års utredning om behandling av psykiskt avvikande ändringar av innebörd att specialindikationerna slopas. Därigenom skulle ett hinder mot åtalsunder- låtelse i dessa fall försvinna.

Ett annat problem som har berörts under kommitténs besök hos åkla- garmyndigheter är. hur många gånger beslut att inte åtala bör kunna med- delas beträffande psykiskt avvikande lagöverträdare. Upprepad brottslighet torde vara mycket vanlig bland jämställdhetsfallen. Enligt vad som in- hämtats från 1971 års utredning diskuteras inom utredningen att begränsa den kategori som i dag betecknas som jämställda. Ett flertal av de personer som hänförs dit anses inte få någon meningsfull behandling inom den psy- kiatriska vårdsektorn. Även andra skäl har befunnits tala för att de inte hänförs dit. En sådan begränsning har av den nämnda utredningen bedömts komma att medföra att de flesta av jämställdhetsfallen bör behandlas enligt allmänna regler och alltså ej enligt reglerna för psykiskt avvikande lagöver- trädare. Därmed bortfaller också anledningen att särbehandla dem i åtals- hänseende.

På grund av det anförda har kommittén funnit. att gällande kausalitetskrav i 20 kap. 755" 1 st 4 RB kan slopas. Det bör tilläggas. att den av kommittén föreslagna förutsättningen att viktigt allmänt intresse skall utgöra hinder för åtalsunderlåtelse innebär en viss spärr i förevarande sammanhang. Därav följer. att åtalsunderlåtelse ej bör ifrågakomma — i varje fall ej utan sådant rådrum som vilandeförklaring möjliggör om de psykiska Störningarna bedöms kunna utgöra snabbt över- gående reaktiva tillstånd. beroende på upplevelsen att ha begått brott eller på att ha avslöjats som brottsling. Anledning att ej alltför snart besluta om åtalsunderlåtelse föreligger också. när den misstänkte intagits på vård- inrättning utan att kvarhållningsrätt föreligger.

9.7.2.2 Vidgat utrymme för särskild åtalsprövning enligt NvL

När det sedan gäller lagöverträdare som befinnes vara alkoholmissbrukare. kan den omständigheten att vård enligt NvL kommer till stånd f. n. inte åberopas som grund för åtalsunderlåtelse. Har missbruket blivit så accen- tuerat att det lett till psykisk sjukdom. kan den nuvarande bestämmelsen i 20 kap. 7 & 1 st. 4 RB bli tillämplig. Sådana fall är dock givetvis att se såsom undantagsfall. relativt sett.

Har brott begåtts av den som har intagits i allmän vårdanstalt för al- koholmissbrukare—antingen tvångsvis eller enligt 58 äNvL —skall åklagaren som tidigare nämnts enligt 57% samma lag pröva. huruvida åtal lämpligen

bör ske. Brottet skall höra under allmänt åtal och i straffskalan får inte ingå svårare straff än fängelse i sex månader, ett undantag som dock inte gäller om det är fråga om brott som någon begått före fyllda 18 år. Innan åtalsfrågan avgörs. skall åklagaren höra anstaltens styrelse om det inte är obehövligt.

Under senare år har meddelats beslut att åtal inte skulle ske enligt 57 & NvL beträffande ungefärligen 6 000 fall årligen. En betydande del av dessa torde ha gjort sig skyldiga till fylleri dvs. en gärningstyp som föreslås av- kriminaliserad.

Den begränsning i tillämpningsområdet för påföljden överlämnande till vård enligt NvL som ligger i att maximistraffet enligt huvudregeln inte får över- stiga fängelse sex månader har som tidigare nämnts vid Brst tillkomst ansetts påkallad av hänsyn till såväl allmänpreventiva synpunkter som nykter- hetsvårdens begränsade resurser.

Fängelse på längre tid ansågs kunna utformas på sådant sätt att den dömdes behov av nykterhetsvård kunde tillgodoses. Detta betraktelsesätt som även ligger bakom begränsningen av 57 åzs tillämpningsområde torde inte kunna anses realistiskt i dagens samhälle efter utbyggnaden av socialvårdens re- surser.

På grund härav och med de utgångspunkter som enligt direktiven bör gälla för översynen av åtalsreglerna beträffande alkoholmissbrukare kan i och för sig övervägas. om inte kretsen av brott som den särskilda åtals- prövningen får avse kan vidgas.

Det tidigare åberopade skälet mot sådan vidgning avser, att nykterhets— vården inte skulle ha tillräckliga resurser för att kunna klara av det tillskott av vårdfall som det kan bli fråga om. Om detta skäl alltjämt är bärkraftigt. synes dock av nyss anförda skäl diskutabelt. Förutom att resurserna för- stärkts, är att beakta att 57 & NvL förutsätter. att vården redan har kommit till stånd. I princip torde det därför inte bli fråga om att tillföra nykter- hetsvården några nya fall utan i stället att låta behandlingen av redan om- händertagna personer fortgå — eventuellt något längre tid — i anledning av brottet.

Då emellertid NvL i dess helhet är föremål för översyn av socialutred- ningen anser kommittén. att frågan om en eventuell utvidgning av området för den särskilda åtalsprövningen beträffande dem som är intagna på allmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare bör anstå i avvaktan på resultatet av socialutredningens arbete.

Denna ståndpunkt har framstått som särskilt befogad. eftersom kom- mitténs förslag beträffande resocialiseringsfallen (20 kap. 7 g" 3 RB) väsent- ligen fångar upp de fall. som skulle draga nytta av ett vidgat tillämpnings- område för regleringen i 57å NvL.

9.7.3. Övriga/rågat" om icke straffrättsliga resocialiseringsätgära'er såsom ersättning för straffrättsliga pä/öI/der

Utifrån de utgångspunkter som har angivits i 9.7.1 finns det enligt kom- mitténs mening vissa kategorier resocialiseringsfall som tveklöst kan föras till åtalsunderlåtelseområdet, förutsatt att tidigare angivna hinder. avseende viktigt allmänt eller viktigt enskilt intresse. ej möter.

Till en början gäller detta fall, där det utan lagföring kommer till stånd sådana vård- och behandlings/ormar som fullt ut svarar mot de typer av brottspåföljder vilka regleras i 31 kap. 2 och 3 %% BrB.

Dels avses alltså överlämnande till vård enligt NvL. när gärningsmannen blir eller har blivit ställd under övervakning eller tvångsintagits på vårdanstalt. F. n. gäller en begränsning för domstols val av sådan påföljd, näm- ligen att överlämnande för vård endast får ske när särskilda skäl föreligger. såvida fråga är om brott med strängare straff än fängelse sex månader i straffskalan. Denna begränsning synes dock inte behöva tillmätas större betydelse i åtalsunderlåtelsesammanhang, eftersom vid svårare brottslighet skyddstillsyn tillämpas i avsevärd utsträckning inom den gräns som följer av 28 kap. 1 % 3 st. BrB. Kan åklagaren antaga, att beträffande gärningsman som missbrukar alkohol skulle tillämpas någon av de nu nämnda påföljderna i händelse av lagföring. bör alltså åtalsunderlåtelse kunna meddelas.

Dels avser det förut gjorda uttalandet överlämnande till sluten psykiatrisk vård och vård i specialsjukhus för psykiskt utvecklingsstörda. Med den änd- ring som har föreslagits i 9.7.2 skall därvid icke gälla som nödvändig för- utsättning. att gärningen har begåtts under inflytande av den själsliga ab- normiteten.

De nu berörda fallen utmärks av tvångsmässiga inslag, som otvivelaktigt har varit av betydelse när berörda vårdformer i tidigare lagstiftningssam- manhang har godtagits som brottspåföljder. Emellertid finns enligt kom- mitténs åsikt stark anledning att såsom skäl för åtalsunderlåtelse också räkna in vård- och behandlingsåtgärder av mindre ingripande art. Bakgrunden härtill är att dylika, när de pågår eller förutses komma till stånd, ofta leder till skyddstillsyn i de fall då åtal äger rum. Mot bakgrund av vad som redovisats under 9.2.1 och med hänsyn till synpunkterna i 9.7.1 och 9721 bör bedömas i vad mån åtalsunderlåtelse bör kunna meddelas beträffande psykiskt avvikande lagöverträdare.

Sammanfattningsvis bör åtalsunderlåtelse kunna komma i fråga för psy- kiskt avvikande i följande fall

1) sluten psykiatrisk vård kommer till stånd enligt LSPV, 2) sluten psykiatrisk vård kommer till stånd enligt sjukvårdslagen, 3) vård i vårdhem eller specialsjukhus för psykiskt utvecklingsstörda kom- mer till stånd enligt 35% omsorgslagen,

4) vård i vårdhem eller specialsjukhus för psykiskt utvecklingsstörda kommer till stånd enligt 34% omsorgslagen,

5) öppna vårdformer kommer till användning och bedöms ändamålsenliga för att avhålla lagöverträdaren från fortsatt brottslighet. Tvångsintagning på allmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare och intag- ning enligt 58% NvL i sådan anstalt torde kunna vara minst lika ägnade att främja en persons anpassning i samhället som skyddstillsyn eller fri- hetsberövande påföljd. En sådan åtgärd torde även i övrigt vara jämförbar med påföljd av domstol.

Kommittén anser därför, att åklagaren, om tvångsintagning eller intagning enligt 58% NvL kommer till stånd. bör ha möjlighet att meddela beslut om åtalsunderlåtelse. En förutsättning härför är givetvis också, att brottet inte är så grovt att hinder kan anses möta med hänsyn till viktigt allmänt

intresse och att lagföring inte heller är påkallad av annat skäl.

Även i de fall, där beslut om villkorligt anstånd med tvångsintagning fattats. bör enligt kommitténs mening åtalsunderlåtelse kunna komma i fråga. Det hot om förverkande som den misstänkte har hängande över sig torde få anses innebära, att åtgärden är av tillräckligt effektiv art för att lagföring skall kunna undvikas.

Påföljden överlämnande till vård enligt NvL kan tillämpas inte bara om den tilltalade kan bli föremål för tvångsintagning på allmän vårdanstalt utan även om han ställs under övervakning. Det står enligt kommitténs mening klan att åtalsunderlåtelse bör få meddelas i sådana fall. där den misstänkte står under övervakning enligt NvL eller i anledning av brottet blir föremål för sådan åtgärd.

För att övervakning skall få tillgripas skall enligt 15% NvL vissa spe- cialindikationer vara uppfyllda. Alkoholmissbrukaren skall sålunda bl. a. be- dömas vara farlig för annans personliga säkerhet eller kroppsliga eller själsliga hälsa eller för eget liv eller utsätta någon, som han är skyldig att försörja. för nöd eller uppenbar vanvård eller eljest grovt brista i sina plikter mot sådan person eller ligga det allmänna. sin familj eller annan till last eller vara ur stånd att taga vård om sig själv eller föra ett för närboende eller andra grovt störande levnadssätt. Ur stånd att ta vård om sig själv anses den vara som under inverkan av rus upprepade gånger kommit i klammeri med rättvisan och måste befaras fortsätta att berusa sig och begå brott till allvarligt men för sin livsföring. (1 övrigt kan hänvisas till Klackenberg a.a. s. 153—158.)

Beslut om övervakning går i verkställighet utan hinder av att det inte äger laga kraft.

Övervakaren har att öva tillsyn över den som är ställd under övervakning och söka befordra vad som kan lända till hans hjälp. Enligt kungörelsen (19551528) med vissa tillämpningsföreskrifter till NvL skall övervakaren vidare fullgöra sitt uppdrag med fasthet men också med varsamhet och urskillning. Han skall inför obehöriga iakttaga tystlåtenhet beträffande allt som rör den övervakade samt i möjligaste mån tillse att dennes egenskap av övervakad inte yppas för hans arbetskamrater eller andra (11 % tillämp- ningskungörelsen). Beträffande den övervakade gäller bl. a. att han inte får undandra sig övervakarens besök och att han skall noggrant följa de lyd- nadsföreskrifter som kan vara meddelade enligt NvL (12% tillämpnings- kungörelsen).

Övervakning enligt NvL är således en förhållandevis ingripande åtgärd, i viss mån jämförlig med skyddstillsyn. Om åtgärden kan anses främja den misstänktes anpassning i samhället. bör det därför vara möjligt att avstå från lagföring genom beslut om åtalsunderlåtelse.

Angående den kommunikation mellan åklagarmyndigheten och nykter- hetsnämnden som blir nödvändig för att åtalsunderlåtelse skall kunna be- viljas i här avsedda fall. se nedan under avsnitt 9.7.4.

Sammanfattningsvis skulle alltså i fråga om alkoholmissbrukare åtals- underlåtelse kunna ske i följande fall.

1. Sluten psykiatrisk vård kommer till stånd.

2. Tvångsintagning i allmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare kommer till stånd.

3. Frivillig intagning med förbindelse att kvarstanna sex månader (58% NvL) kommer till stånd. 4. Villkorligt anstånd med beslut om tvångsintagning meddelas.

5. Övervakning enligt NvL kommer till stånd. Att även vissa mindre ingripande resocialiseringsåtgärderi fråga om bl. a. alkoholberoende personer bör kunna utgöra grund för åtalsunderlåtelse kom-- mer att framgå i slutet av förevarande punkt. Även beträffande narkotikamissbrukare kan. som tidigare har nämnts. sluten psykiatrisk vård komma i fråga. I sådana fall kan åtalsunderlåtelse f. n. meddelas med stöd av 20 kap. 7% 1 st. 4 RB. Angående utvidgningen av möjligheterna att ge åtalsunderlåtelse i sådana fall, där sluten psykiatrisk vård kommer till stånd. kan hänvisas till vad som har anförts ovan angående psykiskt avvikande lagöverträdare. Borttagandet av kausalitetskravet torde få större betydelse i fråga om narkotikamissbrukare som blir föremål för sluten psykiatrisk vård på grund av följderna av missbruket än beträffande dem som underkastas dylik vård av annan anledning.] Emellertid förekommer, som har skildrats i avsnitt 9.4.1. ytterligare en mångfald typer av vård- och behandlingsinsatser beträffande narkotikamiss- brukare. Det kan knappast råda någon tvekan om att åtgärder av de slag som där angetts är. så långt det är möjligt. ägnade att främja narkotika- missbrukarens anpassning i samhället. Inte minst vård i behandlingshem torde med framgång tjäna detta syfte. På inackorderingshem och behand- lingshem kan inte bara ungdomar utan även äldre personer som är nar- kotikamissbrukare få vård. Ofta leder en lagföring av lagöverträdare som är narkotikamissbrukare ytterst till vård i inackorderingshem eller behandlingshem. Som förut nämn- des är nämligen skyddstillsyn förenad med föreskrifter en vanlig påföljd i sådana fall. Kommer vårdåtgärd av detta slag till stånd utan lagföring innefattar detta alltså i regel ett ingripande. som är fullt jämförbart med den påföljd som en lagföring kan antas leda till. Åklagaren bör därför enligt kommitténs mening kunna besluta om åtalsunderlåtelse i de fall som avses här. En stor del av narkotikaklientelet torde dock som förut nämndes befinna sig i åldrarna närmast omkring 18-årsåldern. [. fråga om denna del torde vårdaspekterna framträda med särskild styrka. Som också framhölls under förarbetena till narkotikastrafflagen bör i sådana fall vårdsynpunkterna väga över de straffrättsliga synpunkterna. Kommittén anser därför. att åklagaren i dessa fall bör ha större möjligheter än eljest att ge åtalsunderlåtelse. Anses en vårdåtgärd av mera öppen karaktär vara bäst ägnad att främja den miss- tänktes anpassning, bör åklagaren enligt kommitténs mening kunna besluta om åtalsunderlåtelse även om vårdåtgärden inte är fullt ut lika ingripande "som en eventuell straffrättslig påföljd. 1 andra fall bör dock åklagaren vara mera försiktig, när det gäller att besluta om åtalsunderlåtelse vid mindre ingripande vårdåtgärder eller andra resocialiseringsåtgärder. Åklagaren bör alltså i sådana fall ha vissa garantier för att åtgärden inte blir ineffektiv. Hur dessa garantier skall skapas får bedömas från fall till fall. Som tidigare nämnts bör åklagaren ha möjlighet ,Detsammå torde gälla, att förklara åtalsfrågan vilande i avvaktan på utfallet av vidtagen åtgärd. nål-öppen psykiatrisk Det kan också erinras om möjligheten att återkalla beslut om åtalsunder- vård är i fråga.

låtelse.

Vad som sist anfördes får också aktualitet i de övriga,/all då lagöverträdare är i behov av mindre ingripande vård-. stöd- eller hjälpåtgärder; beträffande exempel på sådana åtgärder. se 9.5.1. Det bör dock framhållas, att det inte är kommitténs mening att åklagaren slentrianmässigt skall använda sig av möjligheten att låta åtalsfrågan vila i sådana fall, där en mindre ingripande vård-. stöd- eller hjälpåtgärd är aktuell. Åklagaren bör vid den tidpunkt då åtalsfrågan skall avgöras ha sådan kännedom om den misstänkte. att han kan bedöma om den misstänkte kommer att fullfölja en behandling eller inte. Om en lagöverträdare som missbrukar narkotika men vars miss- bruk inte är av mera allvarlig art t. ex. bereds tillfälle att deltaga i kollektiva vårdformer torde beslut om åtalsunderlåtelse inte sällan kunna meddelas. I vissa fall har nämligen goda resultat uppnåtts med sådan verksamhet. Skulle det visa sig att åklagaren bedömt situationen fel. finns ju alltid möj- ligheten att återkalla åtalsunderlåtelsen.

Åtalsunderlåtelse bör kunna övervägas i följande fall där mindre ingri- pande vård-. stöd- eller hjälpåtgärd kommer till stånd.

1. Den misstänkte blir föremål för öppen psykiatrisk vård eller annan läkarbehandling av öppen karaktär.

2. Den misstänkte blir föremål för privat alkoholistvård genom läkare eller kristen eller ideell organisation eller för hjälpåtgärd enligt NvL.

3. Den misstänkte blir föremål för öppen narkomanvård. uppsökande vård eller för upplysning eller rådgivning e.d. genom socialvårdsorgans försorg. varvid särskilt bör bli av betydelse om kontaktman har utsetts. 4. Den misstänkte blir föremål för annan hjälp- eller stödåtgärd genom kommunernas socialvård eller genom arbetsvården eller på annat sätt; även åldringsvård bör kunna utgöra grund för åtalsunderlåtelse. De skiftande typer av åtgärder som härvid kommer i fråga låter sig inte generellt bedömas såsom godtagbara alternativ till brottspåföljder av frivårdskaraktär. Avgö- rande för åklagarens bedömning i åtalsfrågan måste bli. huruvida pågående eller för upplysning eller rådgivning e. d. genom socialvårdsorgans försorg, synpunkt. Att anmärka är vidare att den misstänkte kan vara föremål för krimi- nalvård i frihet efter dom på skyddstillsyn eller efter villkorlig frigivning eller under vård utom anstalt vid ungdomsfängelse eller internering. Även i sådana fall bör som har framhållits förut åtalsunderlåtelse kunna komma i fråga i stor utsträckning. I dessa fall torde dock åtal oftast kunna underlåtas enligt punkten 2 i den föreslagna grundbestämmelsen i RB. Det kan dock förhålla sig så, att åtalsunderlåtelse bedöms lämplig men rekvisiten i den bestämmelsen inte är uppfyllda. 1 ett sådant fall skulle den nu diskuterade åtalsunderlåtelsemöjligheten kunna träda supplerande in;

9.7.4. Hand/äggningsfrägor m. m.

För tillämpningen av den nu aktuella bestämmelsen om åtalsunderlåtelse förutsätts. att åklagaren har vetskap om att behov föreligger av vård-. stöd- eller hjälpåtgärd och att detta behov kan tillgodoses. Som tidigare nämnts kräver detta kommunikation mellan polis- och åklagarmyndigheterna och i första hand socialvårdsorgan men även sjukvårdsinrättningar och andra

organ. Sådan kommunikation måste äga rum i ett så tidigt skede av för- undersökningen som möjligt men bör också kollationeras inför den slutliga åtalsprövningen.

Innan kommittén går närmare in på hur handläggningen av ett ärende om åtalsunderlåtelse enligt förevarande bestämmelse kan gestalta sig. skall redovisas vilka föreskrifter som redan finns om kontakt och samråd mellan polis- och åklagarmyndigheter och myndigheter och organ utanför rätts- väsendet. Vidare skall behandlas vilka uppgifter som enligt gällande rätt skall inhämtas om den misstänkte under förundersökningsskedet. Ytter- ligare anges hur berörd verksamhet kan något utbyggas för att tillgodose de behov som följer av kommitténs förslag i det föregående.

Det kan då först konstateras. att polisen enligt 3 % polisinstruktionen fort- löpande skall samarbeta med socialvårdsmyndigheterna och ofördröjligen underrätta sådan myndighet. när kännedom erhålls om förhållande som bör föranleda åtgärd av myndigheten.

Polis- och åklagarmyndighet som erhåller kännedom om att någon gjort sig skyldig till fylleri eller eljest använt alkoholhaltiga drycker till uppenbar skada för sig eller annan skall enligt 10% NvL ofördröjligen göra anmälan därom hos nykterhetsnämnden. 1 Klackenbergs kommentar till nykterhets- vårdslagen. 4 uppl., s. 71, anförs att då i lagen inskärpts vikten av att an- mälningsplikten fullgörs ofördröjligen syftet givetvis har varit, att nykter- hetsnämnden skall kunna ingripa med tillbörlig skyndsamhet och att en förpliktelse därför får anses föreligga även för nykterhetsnämnden att oför- dröjligen ta del av anmälningen och att därefter vidta erforderliga under- sökningsåtgärder.

Här kan vidare erinras om den anmälningsskyldighet till barnavårdsnämn— den som enligt 93% BvL i vissa fall åligger myndigheter. vars verksamhet berör barnavården. samt befattningshavare hos sådana myndigheter. An- mälan skall här ske ofördröjligen. om sådant som de i sin verksamhet fått kännedom om av beskaffenhet att föranleda nämndens ingripande. Polis- och åklagarmyndigheter hör till sådana myndigheter som avses i paragrafen.

Däremot finns det inte några uttryckliga föreskrifter om skyldighet för polis- och åklagarmyndigheter att kontakta psykiatriskt sjukhus eller mot- svarande i sådana fall där psykisk abnormitet hos lagöverträdare kan miss- tänkas.l Det saknas också uttryckliga föreskrifter om att socialvårdsorgan eller sjukvårdsinrättningar skall hålla polisen underrättad om vilka före- byggande eller andra åtgärder som vidtagits eller planeras med anledning av från polisen rapporterade iakttagelser.

Avsaknaden av sådana föreskrifter hindrar dock enligt vad som erfarits i samband med studiebesök hos polisen inte att denna myndighet i fö- rekommande fall både tar kontakt med psykiatriska sjukhus och andra sjuk- vårdsinrättningar och inhämtar uppgifter om den misstänkte från soci- alvårdsorgan. Detta sker som ett led i den s. k. inre spaningen som äger rum i inledningsskedet av förundersökningen.

Någon mera utförlig dokumentation om de uppgifter som erhållits sker emellertid inte. Enligt 21 % förundersökningskungörelsen behöver nämligen endast följande uppgifter om den misstänktes person antecknas: fullständigt namn. personnummer. yrke eller anställning. kyrkobokföringsort. bostadsort. postadress. arbetsplats. i förekommande fall uppgift om inskrivning

' Polismyndighet kan dock enligt 4 % LSPV göra ansökan om intag- ning på sjukhus med stöd av LSPV. Vidare får polismyndighet enligt 7 % samma lag. om fara är i dröjsmål. omhändertaga en person om sannolika skäl föreligger för att han lider av psykisk sjukdom och är farlig för annans personliga säkerhet eller eget liv.

' Avsikten är att använd- ningen av de lokala regi- stren skall begränsas och att all registerslagning skall ske i det centrala polisregistret med hjälp av on line-rutiner, se avd. Vl.

i sjömansregistret. eventuell telefonadress och beträffande den som inte fyllt tjugo år, föräldrarnas namn och adress, om det är lämpligt. Avser miss- tanken brott för vilket är stadgat fängelse i mer än sex månader, eller fö- religgereljestanledningdärtill,skalldessutom antecknas uppgift om skolgång. tidigare anställningar. arbetsförhet och hälsotillstånd.

I förundersökningsprotokollet skall vidare enligt 20% förundersöknings- kungörelsen anges, huruvida den misstänkte var påverkad av starka drycker eller annat berusningsmedel vid brottets begående och huruvida brottet kan antas stå i samband med missbruk av alkohol eller annat berusningsmedel.

Dessa uppgifter som i huvudsak inhämtas från den misstänkte själv ingår också i den s.k. personbladsrutinen. Personblad skall enligt anvisningar av RPS (Personbladsrutin P-7O 1974-01-01) upprättas beträffande person som är skäligen misstänkt för

brott mot brottsbalken med vissa undantag, brott mot trafikbrottslagen (1951:649) med vissa undantag. brott mot narkotikastrafflagen (1968z64). brott mot narkotikaförordningen (19622704). brott mot förordningen (19611180) om tillverkning av sprit och vin. brott mot valutaförordningen (1959z264), brott mot andra lagar eller författningar då för brottet är stadgat svårare straff än böter eller disciplinstraff.

.*?).VWPPJNI—

Personblad skall även upprättas i vissa andra fall som saknar intresse i förevarande sammanhang.

Personbladsrutinen är anpassad för automatisk databehandling och ingår som ett delsystem i rättsväsendets informationssystem (RI). Uppgifteri per- sonblad utgör underlag för maskinell uppdatering och bearbetning av person- och belastningsregistret (PBR). Kopia av personblad skall bifogas förunder- sökningsprotokollet. Härigenom möjliggörs en enhetlig och enkel redovis- ning av uppgifterna om den misstänktes person

Även om skyldigheten att ta in uppgifter om den misstänktes person i förundersökningsprotokollet alltså är förhållandevis begränsad. förekom- mer det som förut nämnts inte sällan att polisen vet betydligt mer om den misstänkte än som framgår av förundersökningsprotokollet.

Kartläggningen av den misstänktes person inleds i regel med en kontroll i polisens register i den ort där den misstänkte hör hemma? Detta register lämnar (enligt nuvarande ordning) upplysning om den misstänkte tidigare varit föremål för brottsutredning inom distriktet.

Är den misstänkte utlänning. tas kontakt med utlänningsenheten hos polisen.

Om anledning finns till det. tar polisen sedan kontakt med socialvårds- organet. Förekommer den misstänkte i socialvårdsorganets namnregister. tas kontakt med den socialarbetare som varit inkopplad på ärendet. Denne kontrollerar i socialvårdsorganets akt beträffande den misstänkte. vilka åt- gärder som vidtagits och vilken behandling som eventuellt pågår.

Hos en del polismyndigheter är socialarbetare stationerade hos polismyn- digheten. Detta bidrar till att underlätta kontakten mellan polisen och 50- cialvårdsorganet.

Framgår det av registret. att den misstänkte står under övervakning inom kriminalvården. tar polisen kontakt med övervakaren och skyddskonsu- lenten.

Av centralregistret framgår också. om den misstänkte är eller varit föremål för sluten psykiatrisk vård. Är så fallet. tas kontakt med det psykiatriska sjukhuset för att utröna om återintagning på sjukhuset är eller blir aktuell med anledning av nytt brott.

Genom uppgifter av den misstänkte själv kan även andra upplysnings- källor bli kända för polisen. Exempel härpå är rådgivningsbyråer för alkohol- och narkotikafrågor och liknande inrättningar.

När det gäller kommunikation mellan åklagaren och socialvårdsorgan och andra myndigheter utanför rättsväsendet. finns föreskrifter i 1964 års lag. Åklagaren skall om skälig anledning föreligger att inte åtala enligt 1 % i denna lag inhämta yttrande från barnavårdsnämnden i den kommun där den underårige vistas. l yttrandet skall redogöras för om nämnden vidtagit eller avser att vidtaga åtgärd beträffande den underårige. Nämnden skall också ange. huruvida sådan åtgärd enligt nämndens mening kan anses lämp- ligast för hans tillrättaförande. Yttrandet skall om åklagaren begär det eller nämnden finner det erforderligt innefatta redogörelse för den underåriges personliga utveckling samt hans vandel och levnadsomständigheter i övrigt. Yttrandet avfattas enligt särskilda formulär som fastställs av riksåklagaren. Det skall avges skyndsamt.

Har åklagaren vid beslut att inte åtala för brott förutsatt att barnavårds- nämnd vidtar åtgärd. skall åklagaren enligt 3 % åklagarkungörelsen inhämta upplysning. huruvida åtgärden kommer till stånd. Vidtas inte åtgärd. kan statsåklagaren anmäla saken för länsstyrelsen.

Vid sådan lämplighetsprövning av åtalsfrågan som föreskrivs i 69% BvL. 57% NvL och 21 % lagen om åtgärder vid samhällsfarlig asocialitet skall åklagaren innan åtalsfrågan avgörs i regel höra ungdomsvårdsskolans sty- relse. anstaltens styrelse resp. styresmannen för arbetsanstalten.

Misstänks det att någon som dömts till ungdomsfängelse eller internering begått annat brott före domen eller efter dom men före påföljdens upp- hörande, skall åklagaren om det ej anses obehövligt inhämta yttrande från ungdomsfängelsenämnden eller interneringsnämnden innan han beslutar huruvida åtal skall väckas.

Någon allmän föreskrift om skyldighet för socialvårdsorgan att lämna upplysningar till åklagaren om misstänkta som är kända av socialvårds- organen finns inte. Någon nackdel härav torde inte ha uppkommit i prak- tiken. I 6% lagen (1964:542) om personundersökning i brottmål föreskrivs dock. att barnavårdsnämnd och nykterhetsnämnd är skyldiga att på begäran av skyddskonsulent. skyddsassistent. personundersökare. åklagare eller domstol meddela upplysningar beträffande misstänkta som nämnden har att ta befattning med samt föreslå de åtgärder som nämnden finner er- forderliga för att främja hans anpassning i samhället.

Vissa bestämmelser som reglerar förundersökningsförfarandet torde också vara av intresse i sammanhanget. Enligt 23 kap. 14% RB har undersök- ningsledaren rätt att inhämta yttrande av sakkunnig. Om det redan under förundersökningen visar sig. att sakkunnig bör utses av rätten. får under- sökningsledaren framställa begäran om det. Med stöd av denna bestämmelse

kan förordnande om rättspsykiatrisk undersökning begäras.

Som framgår av det ovan anförda behöver det f. n. inte antecknas i för- undersökningsprotokollet. om den misstänkte är känd hos polisen sedan tidigare eller om han varit föremål för åtgärder av socialvårdsorganen på grund av missbruk av beroendeframkallande medel eller av annan anledning eller att han lider av psykisk sjukdom e.dyl. l protokollet skall i detta hänseende bara anges huruvida den misstänkte var påverkad av starka dryc- ker eller annat berusningsmedel vid brottet och huruvida brottet kan antas stå i samband med missbruk av alkohol eller annat berusningsmedel av den misstänkte. Enligt RPS allmänna meddelanden nr 1974116 art. nr 175 görs dock numera ingen anteckning om alkohol- eller narkotikamissbruk på personbladet.

För att belysa i vilken mån föreskrifter behöver ges om ytterligare kontakt mellan polis- och åklagarmyndigheterna. å ena sidan, och myndigheter och andra organ utanför rättsväsendet. å andra sidan. och i vilken omfattning resultatet av sådan kontakt behöver redovisas i förundersökningsprotokollet skall kommittén ge en schematisk bild av hur handläggningen av ett ärende om åtalsunderlåtelse i nu avsedda fall enligt kommitténs mening bör gestalta sig. Kommittén redogör därvid först för åtgärder som är gemensamma för alla mål där tillämpningen av bestämmelsen kan komma i fråga. Därefter tas i handläggningsschemat särskilt upp psykiskt avvikande lagöverträdare. alkoholmissbrukare. narkotikamissbrukare och lagöverträdare som är i behov av vård-. stöd- eller hjälpåtgärder av mindre ingripande art. Kommittén vill liksom tidigare framhålla att det är tämligen vanligt att missbruk av mer än en sorts beroendeframkallande medel förekommer och att även andra fall än de nu nämnda kan förekomma där behov av åtgärd föreligger.

Förutsättningar och gemensamma åtgärder

1. Sedan förundersökning inletts. målet lottats på åklagare och personblad upprättats beträffande den som är skäligen misstänkt. insamlas uppgifter om den misstänkte. Utredningsmannen tar kontakt med

a) polisens centralregister i den ort där den misstänkte hör hemma (enligt kommande ordning med landets centrala polisregister).

b) polisens utlänningsenhet i förekommande fall,

c) socialvårdsorganet.

d) psykiatriskt sjukhus i förekommande fall, 6) annan sjukvårdsinrättning i förekommande fall,

f) rådgivningsbyrå i alkohol- och narkotikafrågor i förekommande fall,

g) skyddskonsulent och övervakare i förekommande fall,

h) eventuella andra upplysningskällor.

Vad som inhämtats kan tänkas bli antecknat genom kryssmarkering eller på annat lämpligt sätt på personbladet eller i förundersökningsprotokollet. Endast kortfattade anteckningar behöver göras. Skulle anteckning ske på personbladet, krävs ändrade datarutiner och den lösningen förordas därför inte. I stället bör alltså inhämtade uppgifter tas upp i förundersöknings- protokoll. 2. I samband med förhöret med den misstänkte kompletteras personbladet

med uppgifter enligt 20 och 21 %% förundersökningskungörelsen.

3. Senast i det skede då den misstänkte erkänner eller det på annat sätt blir styrkt att han gjort sig skyldig till brottet (vid bestridande kan åtalsunderlåtelse normalt inte komma i fråga) tas kontakt med social- vårdsorganen. Även psykiatriskt sjukhus där den misstänkte är intagen bör underrättas.

4. Ärendet föredras för åklagaren. Därvid redogör Utredningsmannen när- mare för de uppgifter som inhämtats om den misstänktes personalia.

.4. Psykiskt avvika/ide lagöverträdare

1. Är den misstänkte enligt vad polisen inhämtat vid den inre spaningen omhändertagen för sluten psykiatrisk vård eller för vård på specialsjukhus för psykiskt utvecklingsstörda. tar åklagaren kontakt med sjukhuset.

2. Uppges från sjukhuset att den misstänkte skall återintas. kan åtalsunder- låtelse meddelas.

3. Beslutet tillkännages för den misstänkte. Sjukhuset underrättas.

4. Uppges från sjukhuset att man inte vill ha tillbaka den misstänkte eller är han inte ett fall för den slutna psykiatriska vården. får kontakt tas med socialvårdsorganet för kontroll om vård-. stöd- eller hjälpåtgärder vidtagits eller planeras i socialvårdens regi. Angående förfarandet i övrigt se under B.

B. Alkolrolmissbrtikare

1. Är den misstänkte enligt vad som inhämtats omhändertagen för sluten psykiatrisk vård. blir vad som anförts under A 1—3 tillämpligt.

2. Är den misstänkte enligt vad som inhämtats från socialvårdsorganet tvångsomhändertagen eller på annat sätt mera varaktigt omhändertagen på vårdanstalt. kontaktas anstalten.

3. Uppges därvid att den misstänkte skall tillbaka till anstalten. bör åtals- underlåtelse kunna meddelas och tillkännages för den misstänkte och vårdanstalten.

4. Är den misstänkte i annat fall känd av socialvårdsorganet på grund av alkoholmissbruk, tas kontakt med den socialarbetare som senast haft hand om ärendet för kontroll av vilka åtgärder som vidtagits eller planeras. Framgår detta tillräckligt tydligt av journalanteckningarna. kan dessa inlånas och ligga till grund för beslut om åtalsunderlåtelse. Journalan- teckningarna kan t. ex. utvisa, att en vårdåtgärd påbörjats kort före brottet och ännu inte hunnit verka. Framgår det att åtgärder tidigare förekommit. kan det vara lämpligt att begära skriftligt besked från socialvårdsorganet om ytterligare åtgärder planeras. Beskedet kan göras mycket kortfattat och kan utgöra en komplettering till journalanteckningarna.

5. Finner åklagaren åtgärderna tillräckliga. kan därefter beslut om åtals- underlåtelse meddelas och tillkännages för den misstänkte och social- vårdsorganet.

6. Är åklagaren tveksam beträffande åtgärderna. kan han antingen ligga på beslutet för att avvakta utfallet av åtgärderna eller. om längre tid behövs. besluta om vilandeförklaring.

7. Anser åklagaren att åtgärden inte är av beskaffenhet att göra lagföring

' Enligt vad kommittén erfarit pågår övervägan- den inom socialutred- ningen om s. k. förtroen- desekretess för socialar— betare motsvarande den som läkare har. Med en sådan ordning lär få övervägas särskild regle- ring för att få utrymme för kontakter av här av- sedd art.

onödig eller olämplig. bör åtal normalt följa. Eventuellt kan annan grund för åtalsunderlåtelse vara tillämplig.

C . Narkotika!nissbrztkare

]. Är den misstänkte omhändertagen för sluten psykiatrisk vård. blir vad som anföns under A 1—3 tillämpligt.

2. Är den misstänkte enligt vad som inhämtats känd av socialvårdsorganet för missbruk av narkotika. kontaktas vederbörande socialarbetare och Iånasjournalanteckningar och tillämpas i övrigt samma förfarande som angetts under B 4—7.

D. Lagöverträdare som är i behov av mindre ingripande värd—, SIÖ(/- eller hjälp- åtgärder

1. Är den misstänkte känd av socialvårdsorganet, kontaktas socialvårds- organet för närmare information om huruvida åtgärder vidtagits eller planeras.

2. Har åtgärder inte tidigare behövts men föreligger risk för fortsatt aso- cialitet och kriminalitet på grund av arbetslöshet. sjukdom eller vistelse i asocial miljö, kan genom socialvårdsorganets försorg kontakt förmedlas med annat stöd- eller hjälporgan, t. ex. arbetsvården, försäkringskassan. läkare. sjukhus. kurator eller rådgivningsbyrå. 1 övrigt får förutsättas att socialvårdsorganet överväger egna insatser.

3. Är den misstänkte föremål för kriminalvård i frihet. kan skyddskon- sulenten och övervakaren kontaktas.

4. Skriftligt besked om vidtagna åtgärder bör infordras för att ligga till grund för åklagarens beslut i åtalsfrågan.

5. Allt efter omständigheterna får åklagaren sedan besluta om åtalsunder- låtelse eller vilandeförklaring eller givetvis åtal. Som framgår av den schematiska framställningen kräver den föreslagna möjligheten till åtalsunderlåtelse i fall då vård-. stöd- eller hjälpåtgärd kom- mer till stånd inte några särskilt omfattande lagändringar på det handlägg- ningstekniska planet. Det mesta av vad som beskrivs i handläggningsru- tinerna tillämpas i praktiken redan f. n. utan stöd av uttrycklig författnings- föreskrift. Av de gemensamma åtgärderna utgör endast den föreslagna skyldigheten att göra mera definitiva anteckningar om resultatet av kartläggningen av den misstänktes person en nyhet i förhållande till vad som nu tillämpas. Detta innebär. att den nuvarande informella kontaktverksamheten mellan polisen och andra myndigheter i viss mån formaliseras. Farhågor har ut- tryckts från polishåll att framför allt socialvårdsorganen men även sjukvårds— inrättningar skulle vara ovilliga att lämna ut uppgifter om sina klienter. om uppgifterna sedan tas in i förundersökningsprotokollet.l Mot detta kan dock genmälas. att det inte blir fråga om några mera utförliga uppgifter utan endast mycket kortfattade. av typen "känd av socialvårdsorganet i X kommun på grund av missbruk av beroendeframkallande medel" (eller av annan anledning). "är föremål för sluten psykiatrisk vård" etc. Självfallet kan det inte bli fråga om att föreskriva. att polisen skall kontakta socialvårdsorgan och andra organ och göra anteckning om inhämtade upp- lysningar i förundersökningsprotokollet i alla mål. Sådan skyldighet bör en-

dast föreskrivas beträffande mål. där en tillämpning av åtalsunderlåtelse kan bli aktuell. Som tidigare nämnts behöver mera utförliga anteckningar om den misstänktes personalia f. n. bara ske om fängelse i mer än sex månader är stadgat för brottet. En eventuell föreskrift om skyldighet att göra an- teckningar om huruvida den misstänkte är känd av socialvårdsorganet m. m. kan därför lämpligen tas in som en komplettering till 21 % förundersök- ningskungörelsen.

Innan kommittén går närmare in på hur denna komplettering skall ut- formas kan det erinras om att 21 % före den I januari 1970 föreskrev en mera omfattande uppgiftsskyldighet beträffande den misstänkte i sådana fall som det är fråga om nu. I den s.k. stora biografin skulle nämligen antecknas även fullständigare uppgifter såsom angående föräldrar. förhål- landen i föräldrahemmet. skolgång. militärtjänstgöring. anställningar. ci- vilstånd. familjeförhållanden. ekonomiska förhållanden. undergångna all- varligare sjukdomar. förekomsten av sinnessjukdom. sinnesslöhet eller al- koholism hos den misstänkte eller bland närstående. ådömda eller under- gångna påföljder för brott samt vad som i övrigt kan vara av betydelse för bedömande av hans utveckling. karaktär och personliga förhållanden i övrigt. Anteckningarna till stora biografin borde enligt 21 % sista stycket göras så fullständiga som omständigheterna påkallade i varje särskilt fall.

Ijustitiedepartementets PM med utkast till förundersökningskungörelse m. m. (LD. 1947164) uttalas om stora biografin. att dess uppgifter förutom till identifiering av den misstänkte skall tjäna till ledning för åklagarens och rättens vidare handläggning av målet. Det torde enligt vad som anförs i PM vidare kunna fastslås att den särskilda förundersökning (numera per- sonundersökning) som erfordras före viktigare kriminalpolitiska domstols- avgöranden i regel inte kan ersättas av uppgifterna i stora biografin som i huvudsak grundar sig på den misstänktes egna uppgifter medan för särskild förundersökning krävs att uppgifterna blir belagda och belysta av andra hörda personer. Uppgifterna i stora biografin torde dock vara till god ledning för den fortsatta särskilda förundersökningen (s. 105).

Sin nuvarande mera begränsade utformning har 21 % fått efter förslag av trafikmålskommittén i betänkandet Förundersökning (SOU 1967159). 1 betänkandet anförde trafikmålskommittén. att uppgifterna i stora biografin avsåg att främst utgöra en summarisk personutredning om den misstänkte. Trafikmålskommittén fortsatte: "Från polis- och åklagarhåll har framförts att åtskilliga av de uppgifter. som nu antecknas i stora biografin, av olika skäl bör kunna utgå. Man har därvid bl. a. pekat på uppgifterna om un- dergångna brottspåföljder och utomäktenskaplig börd. Det har vidare sagts att personundersökning i regel utförs. när stora biografin upprättas. varför uppgifterna i den sistnämnda är mer eller mindre utan värde."

Trafikmålskommittén förordade en radikal begränsning av personaliaupp- gifterna i förundersökningsprotokollet. Enligt trafikmålskommittén borde anteckning i förundersökningsprotokollet ske om det kan antas att den miss- tänkte begått brottet under inflytande av sådan själslig abnormitet som avses i 33 kap. 2 % BrB eller lider av sådan själslig abnormitet eller att den miss- tänkte missbrukar alkohol eller annat berusningsmedel (se SOU 1967159 5. 162 foch 287).

Vid departementsbehandlingen av trafikmålskommitténs förslag ansågs

emellertid endast uppgifter om skolgång. tidigare anställning. arbetsförhet och hälsotillstånd böra antecknas i förundersökningsprotokollet

Ett av huvudskälen för att på detta sätt begränsa anteckningarna om personalia i förundersökningsprotokollet var som nämnts att personunder- sökning i regel utförs i de fall där stora biografin skulle tas in. varför den summariska personutredning som stora biografin utgjorde i praktiken blev överflödig.

Åtalsrättskommitténs förslag om åtalsunderlåtelse i sådana fall där vård-. stöd- eller hjälpåtgärd kommer till stånd utan lagföring medför att frågan kommer i ett annat läge. eftersom ett beslut om åtalsunderlåtelse förutsätter att åklagaren har kännedom om huruvida åtgärder vidtagits eller planeras. Redan på förundersökningsstadiet kommer alltså viss ytterligare person- utredning att behövas.

Som tidigare nämnts torde det inte behöva bli fråga om någon väsentlig ökning av personaliauppgifterna i förundersökningsprotokollet. Kommittén anser att 21 % sista punkten bör utformas på följande sätt: "Avser misstanken brott. för vilket är stadgat fängelse i mera än sex månader. eller föreligger eljest anledning därtill. skall dessutom antecknas uppgifter om skolgång. tidigare anställningar. arbetsförhet och hälsotillstånd. Förekommer anled- ning att åtalsunderlåtelse enligt 20 kap. 7% 3 eller 4 rättegångsbalken eller 2 % 2 eller 3 i 1964 års lag kan komma att meddelas skall vidare antecknas om den misstänk/e är eller varifjöremä/jör ålgärd av sor'ia/t'ärdsrnvndighmer, om han iir eller i'ar'il_fiii'eiriål/öi' sluten psykiatrisk vård enligt lagen om beredande av sluten psykia/risk vård i vissa jtl/l ävensom uppgi/i om annat förhållande som bedöms vara av boarda/se jär prövning av åtalsfrågan. "

Kännedom i ett tidigt skede om sådana förhållanden som nu senast om- nämnts torde bli av avgörande betydelse för hur målets handläggning i fortsättningen skall gestalta sig. Närmare uppgifter om arten av eventuellt vidtagna åtgärder får det dock ankomma på åklagaren att införskaffa. Nor- malt borde detta inte behöva föranleda någon större arbetsbelastning för åklagaren. I vissa fall torde det räcka med en telefonkontakt med soci- alvårdsorganet eller mentalsjukhuset och en därpå följande skriftlig bekräf- telse på att pågående vård är avsedd att fortsätta. [ andra fall kan det vara lämpligt att åklagaren får tillgång till utdrag av journalanteckningar beträf- fande den misstänkte. Endast i undantagsfall torde då skriftligt besked från socialvårdsorganet behöva begäras. Det skriftliga beskedet bör i så fall kunna vara ganska kortfattat och. eftersom åklagaren förutsätts ha tillgång till jo- urnalanteckningar. endast behöva ange eventuell ytterligare åtgärd som vid- tagits eller planeras.

Den här beskrivna kontakten på åklagarplanet innebär i viss mån nya rutiner för åklagaren. Föreskrifter härom torde kunna utfärdas i administrativ ordning.

Inte heller för de fall där åklagaren anser. att utfallet av vidtagen åtgärd bör avvaktas innan definitivt beslut om åtalsunderlåtelse kan fattas. torde någon ytterligare skriftväxling mellan åklagaren och socialvårdsorgan eller andra myndigheter behövas utan en telefonkontakt bör i regel räcka.

Till handläggningsfrågorna hör också frågan huruvida särskilda regler skall ges om tillkännagivande av beslut om åtalsunderlåtelse. l fråga om åtalsunderlåtelse enligt 20 kap. 7% RB saknas f. n. regler härom. När det

gäller åtalsunderlåtelse beträffande unga lagöverträdare föreskrivs dock i 4% i 1964 års lag att beslutet skall tillkännages på lämpligt sätt för den unge.

Med hänsyn till att det i här aktuella fall även kan röra sig om för- hållandevis grova brott torde det vara påkallat. bl. a. för att hos den miss- tänkte inskärpa det allvarliga i att ha begått brott. att han kallas till åklagaren för att muntligen få reda på beslutets innehåll och följderna av det. Genom att som kommittén kommer att föreslå behörigheten att fatta beslut om åtalsunderlåtelse tilldelas de lokala åklagarna kommer ett sådant muntligt tillkännagivande inte att behöva medföra så stor omgång vare sig för åkla- garen eller den misstänkte. 1 mer ordinära fall bör dock skriftlig delgivning av beslutet kunna komma i fråga. liksom genomgående vid bötesbrottslighet.

Bestämmelsen om tillkännagivande av beslutet kan på grundval av vad som nu sagts få följande utformning. "Beslut om åtalsunderlåtelse skall på lämpligt sätt tillkännagivas för den misstänkte". Bestämmelsen bör tas in i 20 kap. RB.

10. Åtalsunderlåtelse som ersättning för villkorlig dom

10.1. Nuvarande ordning

Även om åklagaren med hänsyn till en lagöverträdares personliga förhål- landen bedömer ett brott som en engångsföreteelse. är möjligheterna att underlåta åtal mot den som har fyllt 18 år ytterst begränsade. om brottet är av sådan svårhetsgrad att böter inte kan komma i fråga.

En möjlighet att avstå från åtal i dylika fall erbjuds dock genom be- stämmelsen i 20 kap. 7 % 1 st. 3 RB(de s. k. RÅ-fallen). Beslut enligt nämnda punkt förutsätter. som förut har framgått. att det av särskilda skäl är uppen- bart att påföljd inte erfordras för att avhålla den misstänkte från vidare brottslighet och att det med hänsyn till omständigheterna inte heller eljest är påkallat att åtal väcks. Beslut enligt denna bestämmelse meddelas mycket sällan. Vidare bör erinras om de regler om särskild åtalsprövning som finns i fråga om dem som omhändertagits för vård enligt sociallagstiftningen och om den särskilda åtalsprövning som finns föreskriven för vissa brott (se avsnitten 3.3.4 och 3.3.5).

Har åtal väckts för brott som kan medföra fängelse. kan domstolen enligt 27 kap. 1 % BrB meddela villkorlig dom. om den på grund av iakttagelser om den tilltalades karaktär och personliga förhållanden i övrigt anser. att det inte är nödvändigt att ställa honom under övervakning eller vidta annan mera ingripande åtgärd för att avhålla honom från vidare brottslighet. Vill- korlig dom får inte meddelas. om hinder möter med hänsyn till allmän laglydnad på grund av brottets svårhet eller av andra skäl. Villkorlig dom får inte heller användas för brott av krigsmän annat än i undantagsfall.

Enligt 27 kap. 2% BrB kan villkorlig dom förenas med dagsböter. högst 120. om det anses påkallat för den tilltalades tillrättaförande eller av hänsyn till allmän laglydnad. Detta kan ske oberoende av om böter är stadgade för brottet eller inte.

Den som erhåller villkorlig dom skall enligt 27 kap. 3% BrB vara un- derkastad en prövotid av två år. Under prövotiden skall den dömde föra ett ordentligt och laglydigt leverne. undvika skadligt sällskap och efter för- måga söka försörja sig (2714 BrB). Om han ålagts skadeståndsskyldighet. skall han enligt samma kapitels S% göra vad som står i hans förmåga för att fullgöra denna skyldighet. Om den dömde inte iakttar vad som åligger honom. kan enligt kapitlets 6% vissa sanktioner vidtas mot honom.

Villkorlig dom är till sin natur en villkorlig påföljdseftergift. Den som erhåller villkorlig dom kommer undan med den varning som ligger i att han döms av domstol. men eftergiften är villkorlig i och med att det får bero av en prövotid om eftergiften skall bli definitiv.

Strafflagberedningen framhöll i förarbetena till BrB. att villkorlig dom är avsedd för tillfällighetsbrottslingar. vilkas prognos är så god att. utöver den varning som domen innebär. några särskilda åtgärder inte erfordras för deras tillrättaförande.

Villkorlig dom meddelades under år 1974 beträffande 5357 personer. Dagsböter vid sidan av villkorlig dom utdömdes i 2 546 fall under år 1974.

I detta sammanhang kan vidare erinras om att domstolen. om det på grund av särskilda omständigheter finnes uppenbart att påföljd för brottet inte är erforderlig. kan meddela pci/ö/jdse/iergi/i (3314 BrB). Bestämmelsen om påföljdseftergift. som i viss mån korresponderar mot 20 kap. 7% 1 st. 3 RB.avser enligt vad som framhölls i förarbetena till BrB rena undantagsfall. Påföljdseftergift har under senare år meddelats i mindre än ett hundratal fall årligen.

10.2. Utländsk rätt

10.2.1. Danmark

Enligt dansk rätt kan åtalsunderlåtelse förenas med villkor. Som villkor kan enligt %723 a i retsplejeloven fastställas bl, a. samma villkor som i villkorliga domar. Av dessa är villkor om sti-alii'i ram/el under viss tid vanligast. Det förekommer dock inte i särskilt stor omfattning att sådana villkor an- vänds (sammanlagt 25 fall under år 1969).

För att villkor skall kunna fastställas förutsätts. att den misstänkte i rätten har avgett ett oförbehållsamt erkännande. vars riktighet bestyrks av övriga föreliggande omständigheter.

10.2.2. Norge

Även enligt norsk rätt kan åtalsunderlåtelse förenas med rill/mr (III den miss- tänkte under en prövotid inte gör sig skr/(lig lill någon nr brottslig ham/ling. Pröva/iden är två år från beslutet om åtalsunderlåtelse men får inte sträcka sig längre än preskriptionstiden för den aktuella handlingen (% 85 stk. 2 straffeprocessloven).

För att villkor skall få utsättas krävs att den misstänkte gått med på villkoret.

10.23. F örbtmdsrepub/iken fisk/and

Som nämndes under avsnitt 9.6.4 har åklagaren numera enligt % 153 a Straf- prozessordnung möjlighet att tills vidare avstå från att väcka åtal vid brott av normal svårhetsgrad och samtidigt ålägga den misstänkte att fullgöra vissa särskilt angivna prestationer. t. ex. att utföra visst arbete eller att betala en bot till ett allmännyttigt ändamål. För en närmare beskrivning av denna möjlighet må hänvisas till nämnda avsnitt,

10.3. Kommitténs överväganden och förslag

Kommittén har redan i det föregående i det väsentliga utvecklat skälen för att åtalsunderlåtelse bör kunna meddelas. när åklagaren finner sig kunna antaga. att den misstänkte i händelse av lagföring skulle få villkorlig dom (jfr 5.3.6 med hänvisningar). Såsom i det sammanhanget och även i senare avsnitt (6.3.4 och 6.3.5) har framgått. har kommittén ej funnit någon god— tagbar lösning för att ge utrymme för tilläggsböter eller särskild föreskrift om skadeståndsbetalning. Oavsett detta torde åklagarna i tämligen stor om- fattning kunna tillämpa den här avsedda möjligheten till åtalsunderlåtelse.

En motsvarighet till den prövotid som löper vid villkorlig dom kan uppnås genom att åtalsunderlåtelsen enligt sin natur är villkorlig och alltså kan återkallats. Fråga om återkallelse bör i princip kunna förekomma under sam- ma förutsättningar som gäller för förverkande av villkorlig dom. nämligen vid nytt brott och vid misskötsamhet. Praktiskt sett. torde endast nytt brott bli av betydelse såsom skäl för återkallelse. Denna erfarenhet har man be— träffande villkorlig dom. beroende på att någon organiserad kontroll be— träffande vederbörande lagöverträdares fortsatta livsföring inte förekommer.

För att i de nu berörda fallen av åtalsunderlåtelse få parallellitet med fall. vari villkorlig dom meddelas. bör enligt kommitténs mening gälla en tidsgräns efter vilken beslut om åtalsunderlåtelse ej får återkallas. Denna bör lämpligen bestämmas till två år.l

10.4. Handläggningsfrågor m.m.

För tillämpning av bestämmelsen om åtalsunderlåtelse som ersättning för villkorlig dom krävs. att åklagaren har tillgång till sådana uppgifter om den misstänktes person att han kan göra en någorlunda säker bedömning av dennes prognos.

Som framgår av vad som anfördes om handläggning av åtalsunderlåtelse i sådana fall. där behov av resocialiseringsåtgärd föreligger och kan till- godoses. kan åklagaren redan med nuvarande lagregler få tillgång till ganska omfattande uppgifter om den misstänktes person. Han kan sålunda få reda på om den misstänkte finns antecknad i polisens centralregister på grund av tidigare brottslighet. om han är känd av de sociala myndigheterna. om han varit föremål för psykiatrisk behandling av mera ingripande slag etc. Från den misstänkte själv inhämtas dessutom uppgifter om skolgång. ti- digare anställningar. arbetsförhet och hälsotillstånd. Anteckning härom sker

' Under förarbetena till 1964 års lag diskuterades. huruvida återkallande av åtalseftergift borde kunna ske endast inom viss tidrymd (se strafflagberedningens promemoria med förslag till lag om eftergift av åtal mot minderåriga m. m,. SOU 1942228. 5. 50). Utan en tidsgräns —en treårsgräns diskuterades med anknytning till då föreskriven prövotid för villkorlig dom — skulle man enligt beredningen kunna göra gällande. att den som erhöll åtalseftergift skulle komma i ett sämre läge än den som erhållit villkorlig dom. Beredningen ansåg dock inte. att det var nödvändigt med en sådan tidsgräns. bl. a, därför att man ansåg sig kunna förutsätta att återkallelse inte skulle ske när lång tid förflutit från beslutet.

i förundersökningsprotokollet. Kommittén föreslår som tidigare nämnts en något utvidgad skyldighet att anteckna uppgifter om den misstänktes person i förundersökningsprötokollet.

Om det vid den kontroll som polisen företar i olika register visar sig att den misstänkte inte är känd för tidigare asocialitet eller annat avvikande beteende och inte heller hans egna uppgifter inför polisen tyder på detta. torde den utredande polismannen när brottet är sådant att villkorlig dom kan följa böra anmäla förhållandet för åklagaren för dennes bedömning om ytterligare införskaffande av personaliamaterial bör ske. Enbart avsak- naden av ofördelaktiga uppgifter om den misstänkte kan ju normalt inte räcka för att åklagaren på grund därav skall kunna sluta sig till att prognosen är så god. att en lagföring skulle antas leda till villkorlig dom.

För att domstol skall få döma till fängelse i sex månader-eller däröver. villkorlig dom. skyddstillsyn. ungdomsfängelse eller internering eller över- lämna någon till särskild vård måste personundersökning enligt lagen (1964:542) om personundersökning i brottmål (personundersökningslagen) ha ägt rum (2 %). Personundersökning är dock inte erforderlig. om utredning som avses därmed ändock är tillgänglig för rätten. Så kan vara fallet om personundersökning tidigare har verkställts. Andra exempel på likvärdiga personutredningar är utredningar av barnavårdsnämnd och nykterhets— nämnd.

Har anledning förekommit att verkställa personutredning tidigare. torde det dock mera sällan komma i fråga att tillämpa den föreslagna bestämmelsen om åtalsunderlåtelse som ersättning för villkorlig dom. eftersom det i sådana fall i regel är tveksamt om den misstänktes prognos är så god som förutsätts för villkorlig dom.

Den av kommittén föreslagna bestämmelsen kräver alltså för sin till- lämpning. att åklagaren har tillgång till en färsk undersökning om den miss— tänktes personalia.

Därvid uppställer sig två spörsmål. Det ena avser personundersökningens omfattning och det andra vem som skall förordna om personundersökning- ens utförande.

Vad först angår personundersökningens omfattning föreskrivs f. n. i l % personundersökningslagen. att personundersökning skall äga rum i brottmål. om det prövas erforderligt för vinnande av utredning rörande den miss- tänktes personliga förhållanden samt angående de åtgärder som må anses lämpliga för att främja hans anpassning i samhället och öka hans möjligheter till personlig utveckling.

1 4% första stycket kungörelsen (1964:567) med vissa bestämmelser an- gående tillämpningen av lagen den 29 juni 1964 (nr 542) om personun- dersökning i brottmål (personundersökningskungörelsen) föreskrivs. att per- sonundersökning skall planläggas med omsorg och att undersökningen skall till sin omfattning och utformning anpassas efter omständigheterna och sålunda utföras med noggrant beaktande av vad som i varje särskilt fall krävs för att den skall fylla sitt ändamål. Undersökningen skall utföras så. att den misstänkte eller hans anhöriga inte i onödan tillfogas lidande eller men.

Den som utför eller biträder vid utförandet av personundersökning skall. i den mån det är möjligt sätta sig i förbindelse med den misstänkte. sam—

manträffa med honom. besöka hans hem. inhämta upplysningar från hans familj och andra närstående samt söka bilda sig en på egna iakttagelser grundad uppfattning om den misstänkte och förhållandena i hans omgiv- ning. lnhämtade uppgifter skall i erforderlig utsträckning kontrolleras och fullständigas. Därvid kan personundersökaren vända sig till myndigheter och institutioner samt till personer som kan förväntas lämna tillförlitliga uppgifter om den misstänkte. Hänvändelse till arbetsgivare bör dock inte ske. om detta kan medföra avsevärd olägenhet för den misstänkte (6 % per- sonundersökningskungörelsen).

När det gäller att bedöma prognosen hos en misstänkt som inte är känd för tidigare brottslighet eller annat slag av asocialitet. torde en så ingående personundersökning som nu har beskrivits knappast behövas. Det väsentliga synes vara att få en allmän bild av den misstänktes levnadsförhållanden och karaktär. För detta torde ett sammanträffande mellan personundersökare och den misstänkte ofta vara tillräckligt. En viss kontroll av de uppgifter som den misstänkte lämnar vid ett sådant tillfälle torde ej sällan behövas: i viss utsträckning torde det dock kunna räcka med att studera betyg och andra vitsord.

Kommittén anser därför. att det finns skäl att införa en ny form av per- sonundersökning. kallad begränsad personundersökning. som huvudsakli- gen tar sikte på den misstänktes aktuella personliga förhållanden. En sådan begränsad personundersökning bör förutsättas för att åtalsunderlåtelse skall få meddelas som ersättning för villkorlig dom.

Enligt 3 % personundersökningslagen är det rätten som förordnar om per- sonundersökning och uppdrar åt skyddskonsulenten att föranstalta om sådan undersökning. För förordnande om personundersökning krävs. att den miss- tänkte erkänt gärningen eller eljest sannolika skäl föreligger att han begått den. Erkänner den misstänkte brott för vilket är stadgat fängelse i två år eller däröver vid förundersökning. skall åklagaren utan dröjsmål anmäla detta hos rätten för beslut angående personundersökning. om inte särskilda skäl talar mot att sådan anmälan görs.

När det gäller begränsad personundersökning. bör det övervägas att ge åklagaren behörighet att förordna om sådan undersökning. Ett system. där rätten efter anmälan från åklagaren kopplas in för att förordna om sådan undersökning. ter sig alltför omständligt.

För att förordnande om begränsad personundersökning skall kunna kom- ma i fråga. torde det få krävas att den misstänkte erkänt gärningen. l rea- liteten torde det nämligen endast i sådana fall bli fråga om att tillämpa den nu ifrågavarande grunden för åtalsunderlåtelse.

Uppdraget att ombesörja den begränsade personundersökningen bör läma nas åt skyddskonsulenten. Även i övrigt bör personundersökningslagen och personundersökningskungörelsen bli tillämpliga på den nya formen av per- sonundersökning.

Även vid en begränsad personundersökning kan uppgifter komma fram som 'tyder på att den misstänkte är i behov av hjälp- eller stödåtgärd. Om sådan åtgärd kommer till stånd. kan en tillämpning av den nya punkten 3 bli aktuell.

Vidare kan de uppgifter som framkommer vid den begränsade person- undersökningen vara sådana att åtalsunderlåtelse överhuvud inte bör komma

i fråga. Väcker åklagaren i ett sådant fall åtal. kan det bli aktuellt att förordna om vanlig personundersökning. Denna torde då kunna begränsas till en komplettering av den begränsade undersökningen.

Bestämmelser om begränsad personundersökning bör lämpligen tas in i 2 och 3 %% personundersökningslagen. 1 ett andra stycke till 2% bör fö- reskrivas. att åtalsunderlåtelse på här ifrågavarande grund ej får beslutas utan att undersökning rörande den misstänktes personliga förhållanden (be- gränsad personundersökning) ägt rum.

Som ett tredje stycke av 3% kan tas in en föreskrift. att åklagaren får uppdraga åt skyddskonsulenten att föranstalta om begränsad personunder- sökning. l personundersökningskungörelsen bör anges. att ersättning för begränsad personundersökning bestäms av åklagaren.

Kommittén tar senare i betänkandet upp frågan om behörigheten att fatta beslut om åtalsunderlåtelse av nu avsedd art.

11. Åtalsunderlåtelse på grund av vissa samhällsingripanden m. m.

ll.l Inledning

Kommittén erinrar till en början om att i 5.3.6 nämndes vissa fall. där mot lagöverträdare vidtas samhällsingripanden eller vissa andra åtgärder. vilka är så kännbara. att det kan framstå som opåkallat att därtill väcka åtal för begånget brott. 1 det sammanhanget nämndes särskilt två kategorier av fall. Dels avsågs fall där arbetstagare (eller uppdragstagare) till följd av brott har blivit avskedad ellerdrabbats av annan sanktion (t. ex. privaträttsligt disciplinstrafl). Dels nämndes fall, då lagöverträdare som är utlänning kom- mer att avlägsnas från landet efter brott.

Redogörelsen i det kommande avsnittet 11.2 kommer att begränsas till huvuddragen av nu gällande ordning beträffande de angivna två katego- rierna. Kommittén vill dock betona. att därmed inte uttömmande är be- handlat de fall som förtjänar uppmärksamhet i förevarande sammanhang. Även andra typer av ingripanden med anledning av brott kan vara sådana att åtal och straffrättsliga sanktioner kan framstå som onödiga. Det ter sig dock svårt att recitmässigt ange särskilda författningsbestämmelser som man därvid bör ha i åtanke. En exemplifiering av vad kommittén åsyftar — vid sidan av de arbetsrättsliga och de utlänningsråttsliga sanktionerna kommer att ges i avsnitt ll.3.

11.2. Nuvarande ordning såvitt angår vissa följder av brott

ll.2.l Arbetsrättsliga sanktioner

Enligt en ny sedan den I januari 1976 gällande bestämmelse i 33 kap. 9.5 BrB får vid bestämmande av straff för brott av arbetstagare hänsyn tas till avskedande eller annan följd av brottet. som är medgiven enligt ar— betsavtalet eller enligt författning som gäller anställningsförhållandet. Böter eller disciplinstraff som annars skolat ådömas får i sådant fall helt efterges. Bestämmelsen syftar till att förekomma dubbelbestraffning. Enligt motiven till bestämmelsen har domstolen möjlighet att ta hänsyn också till sanktioner som ännu inte har beslutats av arbetsgivaren.

Bakgrunden till denna bestämmelse är att för en betydande del av ar-

1 Det bör erinras om att i prOp. l975/76:105. bilaga 2. föreslås en lag om of- fentlig anställning som skall ersätta statstjäns— temannalagen. kommu— naltjänstemannalagen och -stadgan. De nu gäl- lande bestämmelser som har aktualitet i förevaran- de sammanhang åter- finns i huvudsakligen samma utformning i den föreslagna nya lagen.

betsmarknaden gäller föreskrifter av innebörd, att den som åsidosätter vad han har att iakttaga såsom anställd under vissa förutsättningar kan drabbas av privaträttsliga sanktioner såsom varning, löneavdrag eller suspension (disciplinpåföljder) eller i allvarligare fall uppsägning eller avskedande. Till de förhållanden som kan ge anledning till sådana sanktioner hör givetvis brott. som begås i anställningen.

Regleringen av detta sanktionssystem är för större delen av arbetsmark— naden att söka i kollektivavtal. Såvitt angår uppsägning och avskedande ges vidare regleri lagen ( l974:lZ)om anställningsskydd. särskilt 7 och 18 i;".

Beträffande statstjänstemän finns särskilda föreskrifter om disciplinansvar och om avskedande i 18—24 ås" statstjänstemannalagen (19651274). För kom— munaltjänstemän som omfattas av stadgan (l965:602) om vissa tjänstemän hos kommuner m. fl. (kommunaltjänstemannastadgan) gäller likartade reg- ler. Författningsbestämmelserna om de offentliga tjänstemännen är. såvitt angår disciplinansvaret. dispositiva såtillvida att de inte gäller om kollek- tivavtal upptar föreskrifter i dylikt avseende.

Beträffande den offentliga sektorn må i korthet antecknas följande.I Äsidosätter tjänsteman uppsåtligen eller av oaktsamhet vad som åligger honom i hans tjänst. får disciplinpålöljd åläggas honom för tjänstelörseelse. Detta gäller dock inte om felet är ringa.

Disciplinpålöljd är varning och löneavdrag under högst trettio dagar. Mer än en disciplinpåföljd får inte åläggas samtidigt. Har åtal väckts mot tjänsteman. får dis- ciplinärt förfarande rörande förseelse som omfattas av åtalet inte inledas eller fortsättas.

Har tjänsteman begått brottslig gärning och därigenom visat sig uppenbarligen olämplig att inneha sin anställning. får han avskedas. Har åtgärd vidtagits for att anställa åtal för gärningen. får fråga om avskedande på grund av denna inte avgöras förrän ansvarsfrågan prövats slutligt.

En föreskrift i 21 & statstjänstemannalagen avser att förebygga dubbelbestral'fning (jfr prop. l975z78 s. 194). Sedan åtal väckts. får inte disciplinärt förfarande inledas eller fortsättas rörande gärning. som omfattas av åtalet. Däremot finns inget hinder mot att verkställa en tidigare beslutad disciplinpålöljd. eftersom domstolen har möj- lighet att ta hänsyn till denna vid stralfmätningen.

Enligt det nya systemet räknas avskedande inte till disciplinpålöliderna. vilket in- nebär att bestämmelsen i Zl & inte utgör hinder mot att den offentliga arbetsgivaren. sedan åtal har väckts. inleder eller fortsätter ett lörfarande som syftar till att utreda om den åtalade gärningen utgör grund för avskedande. Som framgår av 22% 1 st. får emellertid arbetsgivaren i sådant fall inte avgöra frågan om tjänstemannens av- skedande. förrän ansvarsfrågan slutligt prövats av domstolen. Den situationen att arbetsgivaren kan komma att avskeda tjänstemannen på grund av samma gärning som omfattas av åtalet har dock förutsetts i 33 kap. 9 & BrB.

Endast om åklagaren avskriver ärendet på grund av att gärningen inte är brottslig bortfaller hindret mot åläggande av disciplinpåföljd. Nedläggande av förundersökning eller åtal på annan grund liksom beslut att inte tala i brottet torde däremot enligt ett motivuttalande (prop. s. l95) inte böra föranleda att hindret mot inledande eller fortsättande av disciplinärt förfarande anses ha bortfallii,

Departementschefen fann det inte nödvändigt att uttryckligen ålägga domstol skyl- digth att inhämta yttrande från arbetsgivaren i avskedandelirågan. innan brottmålet avgörs. Som skäl framhölls. att domstol enligt allmänna processrättsliga principer är skyldig att självmant verka lör att omständigheter som kan vara till förmån för den tilltalade blir utredda. Likaså är förvaltningsmyndighet även utan uttrycklig be-

stämmelse skyldig att efterkomma domstols begäran om yttrande. exempelvis ifråga om avskedande av underställd personal (jfr prop. s. 164).

ll.2.2 Vissa sanktioner beträffande utlänningar

Bestämmelser om avvisning finns i 18—21;;' UtlL. Utlänning som an- kommer till riket får enligt 18; avvisas. om han inte innehar pass och tillstånd att resa in i riket i sådant fall då detta krävs. Ämnar han besöka Danmark. Finland. Island eller Norge. måste han även ha tillstånd att inresa dit. Avvisning kan vidare tillgripas. om utlänning söker undandra sig att vid inresan visa upp sitt pass för polismyndighet och att lämna begärda upplysningar till denna myndighet samt om han vid inresan mot bättre vetande lämnar polismyndighet oriktig uppgift rörande förhållande som kan inverka på hans rätt att inresa.

Enligt 19; UtIL får utlänning dessutom — intill tre månader efter an— komsten — avvisas. om han kan antas komma att sakna erforderliga medel för sin vistelse här i landet och för sin hemresa. Skall han besöka något av de övriga nordiska länderna. måste medlen räcka även för vistelse där (punkt 1). Utlänning får vidare enligt samma paragraf och under samma tid avvisas. om han ämnar söka sitt uppehälle här i landet eller i Danmark. Finland. lsland eller Norge och det skäligen kan antas att han inte kommer att ärligen försörja sig (punkt 2). om han enligt vad som är känt under de senast förllutna två åren yrkesmässigt bedrivit otukt. yrkesmässigt ut- nyttjat annans ottiktiga levnadssätt eller yrkesmässigt bedrivit olovlig in- försel eller utförsel (punkt 3). om han tidigare inom eller utom Sverige blivit dömd till frihetsstraff och det skäligen kan befaras. att han kommer att fortsätta brottslig verksamhet häri landet eller i något av de övriga nordiska länderna (punkt 4). om det med hänsyn till hans föregående verksamhet eller av annan anledning skäligen kan befaras att han kommer att bedriva sabotage. spioneri eller olovlig underrättelseverksamhet här i landet eller i något av de övriga nordiska länderna (punkt 5) och slutligen mn bestäm- melse om avvisning har meddelats i lag eller med stöd av lag med anledning av resolution som har antagits av Förenta Nationernas säkerhetsråd (punkt 6). Kan det antas att utlänning beger sig till annat nordiskt land. kan han dessutom på begäran av den centrala utlänningsmyndigheten i detta land avvisas även i annat fall. Innehar utlänning viscring. uppehållstillstånd eller bosättningstillstånd. kan avvisning enligt 19; UtlL inte äga rum.

Avvisning skall ske vid utlännings ankomst hit eller omedelbart därefter. Avvisning enligt 19; får dock. som nämnts. ske intill tre månader efter ankomsten.

Beslut om avvisning meddelas av polismyndighet. Påstår utlänning att han kan komma att bli utsatt för politisk förföljelse i det land från vilket han kommer eller att han i händelse av avvisning löper risk för förföljelse eller vissa andra närmare angivna risker. skall polismyndigheten underställa den centrala utlänningsmyndigheten ärendet. Utlänningsmyndigheten skall besluta i ärendet. så snart som möjligt efter det att utlänningsnämnden hörts (21 och 21 a ;;). m-visningsgrunder kan också föreligga av sådana skäl som tidigare upptogs i den s. k. terroristlagen. Dylika grunder - som

nu anges i 20; UtlL — torde dock sakna intresse i nu förevarande sam- manhang.

Bestämmelser örn/öri'isning finns i 26 ; UtlL. Utlänning. som har begått brott. på vilket kan följa fängelse i mer än ett år. kan enligt nämnda paragraf genom beslut av domstol i samband med att utlänningen döms för brottet förvisas ur landet. om det på grund av gärningens beskaffenhet och övriga omständigheter kan befaras att han kommer att fortsätta brottslig verk- samhet här i landet eller brottet annars föranleder att han inte bör få stanna kvar här. Detsamma gäller i fall. då villkorlig dom eller skyddstillsyn som har ådömts för sådant brott undanröjs. Beslut om förvisning kan meddelas även i samband med att utlänning döms för brott mot UtlL eller med stöd av denna lag utfärdad författning. om fängelse kan följa på brottet; det krävs i dessa fall sålunda inte att maximistraffet överstiger fängelse i ett år. Dock förutsätts. att omständigheterna vid gärningens begående är för- svårande eller att utlänningen under de sista två åren före gärningen be— funnits skyldig till brott av samma slag (27 ;). Vid bedömande av förvis- ningsfrågan skall hänsyn tas till utlänningens levnads- och familjeförhål- landen och till längden av den tid han vistats i riket. Utlänning. som när åtalet väcktes sedan minst ett år innehade permanent uppehållstillstånd eller som vid nämnda tidpunkt sedan minst fem år tillbaka var bosatt i Sverige. får förvisas bara om det finns synnerliga skäl till det. Beslutar domstolen förvisning. skall det men utlänningen lider därigenom beaktas vid bestäm- mande av annan påföljd för brottet. Förordnar domstol enligt 34 kap. BrB om förändring av påföljd. som han har ådömts jämte förvisning. kan dom— stolen också meddela det beslut i fråga om förvisningen som förordnandet påkallar.

Dom eller beslut om förvisning skall innehålla förbud för utlänningen att återvända till Sverige. Sådant förbud kan begränsas att gälla viss tid (28 ;). Överträdelse av förbud att återvända är straffbelagt (66 ;).

Även institutet utvisning regleras i UtlL. Beslut om sådan åtgärd meddelas i regel av länsrätt. Påstår utlänning att han är politisk flykting och är på— ståendet inte uppenbart oriktigt. skall dock ärendet underställas den centrala utlänningsmyndigheten som haratt besluta i ärendet sedan utlänningsnämn- den hörts (30 ;).

Utlänning kan enligt 29; UtlL utvisas ur landet. om han yrkesmässigt bedriver otukt eller i övrigt underlåter att efter förmåga försöka att ärligen försörja sig eller är alkohol- eller narkotikamissbrukare och i följd därav är farlig för annans personliga säkerhet eller för ett grovt störande levnadssätt. eller om han av tredska eller uppenbar vårdslöshet gång efter annan undan—' drar sig att uppfylla sina förpliktelser mot det allmänna eller mot enskild person. Ytterligare kan utvisning ske av utlänning som utomlands har dömts till l'rihetsstraffeller har undergått frihetsstraff. om det kan befaras att han fortsätter brottslig verksamhet här i landet. Vid bedömande om utlänning bör utvisas skall samma hänsyn tas som när fråga är om förvisning. Enligt 34 ; kan dessutom regeringen utvisa utlänning. när det är påkallat av hänsyn till rikets säkerhet eller i övrigt är i statens intresse (s. k. politisk utvisning).

Beslut om utvisning skall enligt 32 ; innehålla förbud för utlänningen att återvända till riket. Förbudet får begränsas till att gälla viss tid. Över— trädelse föranleder straffansvar (66 ;).

Beslut om utvisning fåröverklagas av utlänningen. Om klagan beträffande förvisning gäller vanliga regler om klagan över domstols dom eller beslut. Utlänning som har rätt att klaga över avgörande om utvisning eller förvisning kan avge nöjdförklaring (48 ;). Den omständigheten att en utlänning förvisas eller utvisas medför inte automatiskt att han också avlägsnas från Sverige. För verkställighet av förvisnings— eller utvisningsbeslut kan sålunda föreligga hinder av olika slag. i första hand 5. k. politiska verkställighetshinder. Be— stämmelser därom finns i 53 och 54 ;; UtlL.

Verkställighet av förvisning och utvisning ankommer på länsstyrelse (58 ;).

Om utlänning. som har blivit förvisad eller utvisad ur riket. återvänder utan att vara berättigad till det. skall beslutet om förvisning eller utvisning verkställas på nytt.

1 [tm/7. [WIJ/09 med förslag till lag om ändring i vapenförordningen (19493340) m. m. berördes bl. a. förhållandet mellan strafflagstiftningen och utlänningslagstiftningens regler om förvisning och utvisning. Departements- chefen ifrågasatte. om principerna för åtalsplikt och svensk domstols ju- risdiktion behövde upprätthållas så rigoröst i fall. då en utlänning hade begått ett mindre allvarligt brott men det på grund av dennes förhållanden i allmänhet framstod som uppenbart att han borde avlägsnas ur landet. oavsett om domstolen vid sin prövning skulle finna förutsättningar föreligga för hans förvisning. Enligt departementschefens mening kunde det över- vägas om det inte i sådana fall borde vara regel. att man i administrativ ordning prövade frågan om utlänningens utvisning redan innan brottmålet avgjorts och lät ett i denna ordning meddelat utvisningsbeslut föranleda. att åtalet nedlades och utvisningsbeslutet i stället omedelbart verkställdes.

! anslutning till dessa uttalanden i propositionen och med anledning av ett underhandsuppdrag från justitiedepartementet utarbetade kommitten PM stencil Ju 197/:14 med förslag till nya regler om beivrande av vissa brott. begångna av utlänningar. De nya reglerna befanns ej lämpligen kunna inarbetas i någon befintlig författning utan upptogs i en särskild lag. gällande främst vissa åtalsbegränsningar och förundersökningsbegränsningar. Dessa begränsningar skulle enligt förslaget kunna tillgripas (IC/S då det på grund av föreliggande förvisningsdom eller beslut om utvisning var klart att ut— länning. som begått brott skulle avlägsnas ur riket. (lv/s då avgörande om förvisning eller utvisning ännu inte förelåg men var att påräkna. Vissa för- utsättningar uppställdes för att de berörda bestämmelserna skulle få tillämpas (mycket grova brott undantogs och vidare skulle hänsyn tagas till måls- ägandeintresse. till allmän laglydnad och till annat allmänt intresse).

Under renrissbe/itnitf/ingen avstyrktes från flera håll. att de berörda frågorna för utlänningarnas del skulle utbrytas till särskild behandling. och det för- ordades i stället att |agstiftningsfrågan skulle anstå till dess åtalsrättskom- mittens slutförslag förelåg. Promemorian ledde icke till lagstiftning.

11.3. Kommitténs överväganden och förslag

Frånsett den sällan tillämpade bestämmelsen för s. k. RÅ-l'all erbjuder gäl- lande rätt ej möjlighet till åtalsunderlåtelse pa den grunden. att föreliggande

brott leder till för gärningsmannen kännbara ingripanden av icke straffrättslig art. Kommittén har funnit. att stark anledning föreligger att införa möjlighet till åtalsunderlåtelse i dylika fall.

Till en början är därvid att uppmärksamma de fall. där brott har begåtts i anställning och har lett till disciplinpåföljd av privaträttslig art eller till avskedande eller uppsägning; med anställningsförhållande bör jämställas uppdragsförhållande. Någon skillnad finns ej anledning att göra mellan den offentliga och den privata sektorn av arbetsmarknaden.

I synnerhet när gärningsmannen förlorar sin anställning med anledning av brottet framstår ingripandet som så kännbart att åtal ofta bör kunna avvaras. Men även förekommande disciplinpåföljder. främst suspension och löneavdrag. kan i åtskilliga fall utgöra tillräcklig reaktion i anledning av brottet.

Liksom domstol äger göra. när fråga uppkommer om tillämpning av 33 kap. 9; BrB. bör åklagaren under förundersökningen kunna inhämta ytt- rande av arbetsgivare i frågan. huruvida denne avser att vidtaga åtgärd mot den anställde på grund av brottet.

Vad härefter angår åtalsunderlåtelse beträffande utlänningar. som skall avlägsnas ur riket efter brott men inte nödvändigtvis med anledning av just ett under prövning varande brott — har kommitten funnit sig böra vid- hålla sin i 1971 års promemoria intagna ståndpunkt i sak. Formellt finner kommitten dock ej anledning att nu upptaga regleringen i särskild lag. De berörda utlänningsfallen låter sig väl inordnas under den punkt 5 som kom- mitten föreslår i RB:s allmänna grundbestämmelse om åtalsunderlåtelse.

Medan kommitten i 1971 års promemoria inskränkte förslagets räckvidd till förvisnings- och utvisningsfall. vill kommitten numera förorda att även avvisningsfall inbegrips. Avvisning kanju numera äga rum intill tre månader efter utlänningens ankomst till riket. Om en utlänning begår brott under de första månaderna av sin vistelse här. kan avvisning utgöra tillräcklig reaktion i anledning av brottet.

Kommittén föreslår alltså. att åtal skall kunna underlåtas. när utlänning efter brott blir föremål för avvisning. förvisning eller utvisning. Härigenom torde det också bli möjligt att avstå från att lagföra utlänning för olovlig vistelse här i riket (66; UtlL). något som får särskild betydelse när det gäller medborgare i annat nordiskt land.

Även vissa andra typer av samhällsingripande bör kunna utgöra grund för åtalsunderlåtelse.

1 första hand kommer därvid i fråga att lagöverträdaren varit anhållen eller häktad för ett brott. som till en början bedömts vara allvarligt men sedermera befinnes vara mera lindrigt. Frihetsberövandet kan då utgöra tillräcklig samhällsreaktion,

Ytterligare kan nämnas. att vissa brott kan leda till att lagöverträdaren får ett tillstånd att utöva viss näringsverksamhet indraget. Så kan i vissa fall förekomma vid överträdelser exempelvis av lagstiftning om rusdrycks- försäljning. skrothandel och yrkesmässig biltrafik. När brott sålunda leder till att lagöverträdaren går förlustig rätten att fortsätta sin näringsutövning. kan detta ibland utgöra tillräckligt skäl att avstå från lagföring.

12. Åtalsunderlåtelse i s.k. RÅ-fall

12.1. Nuvarande ordning

Som förut har nämnts innehåller 20 kap. 7; 1 st. 3 RB en extraordinär möjlighet till åtalsunderlåtelse. varvid beslutanderätten är förbehållen RÅ de s.k. RÅf/le/en.

Som förutsättning för beslut enligt denna punkt gäller. att det av särskilda skäl är uppenbart att påföljd inte erfordras för att avhålla den misstänkte från vidare brottslighet och att det med hänsyn till omständigheterna inte heller i övrigt är påkallat att åtal väcks.

Den nämnda bestämmelsen är att betrakta mot bakgrund av den vä- sentligen parallella regleringen om påföljdseftergift i 33 kap. 4; 3 st. BrB. Påföljdseftergift kan enligt denna bestämmelse meddelas. om det på grund av särskilda omständigheter anses uppenbart. att påföljd för brottet inte erfordras.

Till grund för bestämmelsen om påföljdseftergift ligger strafflagbered- ningens tidigare nämnda promemoria av år 1948 (SOU 1948z40). I detta förslag gavs exempel på vissa omständigheter. som borde beaktas särskilt vid prövningen av om möjligheten att meddela påföljdseftergift skulle an- vändas. Följande omständigheter angavs:

1. att osedvanligt ringa skada eller fara följt av den brottsliga gärningen;

2. att denna stod i samband med gärningsmannens ungdom eller bristande insikt. erfarenhet eller omdöme;

3. att gärningsmannen handlat i okunnighet om att gärningen var belagd med straff:

4. att brottet föranletts av annans grovt kränkande beteende;

5. att gärningsmannen frivilligt sökt förebygga eller gottgöra brottets skad- liga verkningar:

6. att gärningsmannen uppnått hög ålder eller led av svår sjukdom eller att han blivit illa skadad i samband med brottet eller

7. att den tid. efter vilken åtal för brottet ej fick väckas. snart skulle gå till ända.

Vid remissbehandlingen av förslaget anfördes från en del håll betänk- ligheter mot att ta in den nu redovisade uppräkningen i lagtext. Det ansågs ofrånkomligt. att avgörandet måste lämnas åt en bedömning av förhållan- dena i det särskilda fallet.

Under de slutliga förarbetena till BrB ansågs det inte lämpligt. att i lagen

göra en sådan uppräkning som strafflagberedningen hade föreslagit. De- partementschefen ansåg för sin del. att tillämpningen borde vara mera re- striktiv än vad innehållet i uppräkningen gav vid handen (NJA ll 1962 s. 514 ff). Gärningsmannens ungdom eller bristande omdöme (nr 2 i upp- räkningen) och den ringa skadan eller faran (nr 1 i uppräkningen) ansåg departementschefen sålunda inte i och för sig kunna motivera påföljds— eftergift. Angående betydelsen av rättsvillfarelse (nr 3 i uppräkningen) på- pekade departementschefen. att sådan i svensk rätt godtagits som straff— frihetsgrund endast i särskilda undantagsfall. där den bedömts som ursäktlig. ] andra fall kunde enligt departementschefen påföljdseftergift komma i fråga. därest stötande resultat kunde undgås därigenom.

Departementschefen berörde även några fall som inte hade tagits med i strafflagberedningens uppräkning. Påföljdseftergift ansågs sålunda böra kunna komma i fråga. när samtycke till brottslig gärning förelåg men inte ansågs utgöra straffrihetsgrund. Vid prövningen av stadgandets tillämplighet borde gärningens art och bevekelsegrunderna för gärningen uppmärksam- mas. Genom dylik reglering skulle det också bli tydligt. att det endast i de mycket exceptionella fall. då annat skulle vara uppenbart stötande för den allmänna rättskänslan. borde komma i fråga att nedsätta eller efterge påföljd. när dödande skett med samtycke. Såsom ytterligare exempel där stadgandet kunde vara att tillämpa anförde departementschefen bl.a.. att den brottslige hade handlat på befallning utan att omständigheterna likväl var sådana som avsågs i 24 kap. 6.5 BrB. Departementschefen framhöll slutligen. att vid en tillämpning av bestämmelsen om påföljdseftergift borde beaktas —- förutom hänsynen till allmän laglydnad — graden av sannolikhet föratt gärningsmannen i fortsättningen skulle avhålla sig från att begå brott. Oavsett prognosen för gärningsmannens framtida skötsamhet borde emel- lertid enligt departementschefen tillämpning av det föreslagna stadgandet kunna ifrågakomma i fall. då en handling inrymdes under ett lagbuds gär- ningsbeskrivning men där det med hänsyn till föreliggande omständigheter skulle vara stötande för den allmänna rättskänslan att tillämpa lagbudet.

] fråga om den nuvarande föreskriften i 20 kap. 7ä ] st. 3 RB yttrade departementschefen bl.a.. (lll det kunde tänkas situationer. i vilka själva domstolsprövningen borde undvikas. mr tillämpningen av det föreslagna stadgandet emellertid måste inskränkas till rena undantagsfall samt att vad som under förarbetena anförts beträffande situationer. i vilka påföljdseftergift kunde komma i fråga.i viss mån ägde tillämpning även för åtalsprövningen. Därutöver framhölls. att den föreslagna bestämmelsen kunde tillämpas be- träffande den som utsatts för utpressning på grund av brott och hos po- lismyndigheten anhållit om skydd mot utpressaren. En noggrann utredning förutsattes vidare skola äga rum innan RÅ beslutade att ej väcka åtal. Det måste sålunda ha klarlagts. att brott hade begåtts av den misstänkte. och i normala fall borde därutöver fordras. att den misstänkte erkänt brottet (se NJA ll 1964 s. l42 ff).

[ SvJT 1967 s. 321 ff och 1968 s. 504 har dåvarande byråchefen hos RÅ Torsten Cars givit en översikt över tillämpning av föreskrifterna om påföljdseftergift och om åtalsunderlåtelse i RÅ-fallen. Materialet behandlas där med utgångspunkt från ett antal typfall. delvis i anslutning till straff— lagberedningens uppräkning.

Cars gör därvid en uppräkning. omfattande förutom de fall som upptas i den uppräkning som har gjorts av strafflagberedningen även bl. a. det fallet att gärnings- mannen har handlat i okunnighet om någon faktisk omständighet (jfr nr 3 i straff- lagberedningens uppräkning) eller att gärningsmannen vid brottets begående har be— funnit sig i en pressande undantagssituation som inte berott på annans kränkande eller rättsstridiga handlingssätt (jfr nr 4 i strafflagberedningens uppräkning). Upp— räkningen avser därutöver fall av den typ som kommittén redan har behandlat förut i detta avsnitt.

När det gäller föreskriften om RÅ-fallen anför Cars. att tillämpningen har präglats av stor restriktivitet. Detta finner Cars vara helt i sin ordning. eftersom det — enligt vad som hade framhållits under förarbetena — i regel bör ankomma på domstol att pröya om påföljd är erforderlig.

Cars fortsätter: Endast när skuldfrågan är uppenbar och själva lagföringen skulle innebära allvarliga påfrestningar för gärningsmannens kroppsliga eller andliga hälsa eller framstå som uppenbart stötande samt jämväl övriga förutsättningar för påföljds- eftergift föreligger. bör det ifrågakomma att tillämpa nämnda stadgande. Såsom framgår såväl av en jämförelse mellan ordalydelsen av 33z4 tredje st. BrB och 2027 första st. 3 RB som av ett departementschefsuttalande (NJA 11 1962 s. 517) är f. ö. det för- ra stadgandets tillämpningsområde vidsträcktare än den senares även så till vida att en gynnsam prognos för gärningsmannens framtida skötsamhet ej är någon ovillkorlig förutsättning för att påföljd skall kunna efterges. För beslut att icke tala å brottet bör därför i regel krävas att den misstänkte erkänt gärningen även av det skälet att det annars sällan torde kunna anses uppenbart att påfölch ej erfordras för att avhålla honom från vidare brottslighet. Detta gäller dock ej sådana fall.där den tilltalade på grund av sitt hälsotillstånd eller annan omständighet rent faktiskt är förhindrad att ånyo begå brott.

Beträffande abolitionsinsfimlef gäller enligt 11 kap. 13% andra stycket regeringsformen att regeringen. när synnerliga skäl föreligger. får förordna att vidare åtgärd för att utreda eller lagföra brott inte skall äga rum. Här— igenom har getts grundlagsstöd för regeringens befogenhet att besluta om abolition. Tidigare rådde delade meningari frågan. huruvida rätten att med- dela abolition kunde härledas ur 26 å i 1809 års regeringsform eller ur konsti- tutionell sedvanerätt. Befogenheten avser enligt prop. 197390 5. 414 såväl individuell som kollektiv abolition. Linder förarbetena påpekade grundlag- beredningen. att beslut om abolition kan innebära att enskild person utpekats som skyldig till brottslig gärning utan att domstol har tagit ställning i frågan. Därför ansågs att institutet borde handhas med största försiktighet.

Elwing anför om abolitionsinstitutet bl. a. följande (Tillräckliga skäl. 1960 s. 405):

Olikheterna mellan abolition och övriga former av åtalseftergift är mycket påtagliga. Vid abolition ligger frågan om åtalseftergift utanför de ordinära åklagarmyndigheternas bedömande. Förfarandet saknar en noggrann reglering i lag. Avgörandet meddelas efter ett skönsmässigt bedömande av omständigheterna i ärendet. Rättsliga synpunkter har här ej samma dominerande betydelse som vid annan eftergiftsprövning. Det ligger i sakens natur. att stor vikt kan och bör fästas vid såväl utrikespolitiska som in— rikespolitiska aspekter. Tillräckliga skäl till åtal behöva givetvis icke föreligga för att abolition skall vara möjlig.

När abolitionen avser icke namngivna personer. kan det givetvis icke sägas att någon härigenom stämplats såsom brottsling. Annorlunda är situationerndä det kung- liga beslutet gäller viss angiven medborgare. Rent principiellt bör man tydligen här. såvitt angår skuldfrågan. anlägga ett motsvarande betraktelsesätt som vid vanlig

åtalseftergift. Vederbörandes skuld bör m. a. 0. vara utredd. Fråga om individuell abo- lition torde dock knappast aktualiseras på annat sätt än genom ansökan från den presumtive gärningsmannen. Att denne därvid skulle finna anledning att icke oför- behållsamt erkänna gärningen torde väl svårligen kunna tänkas.

Elwings nämnda arbete innehåller vidare vissa exempel på fall. där abo- lition meddelats.

Fråga om tillämpning av abolitionsinstitutet uppkom vidare i anslutning till de 5. k. abortresorna till Polen i mitten på 1960—talet. Det fanns därvid anledning misstänka. att brott som avses i 3 kap. 4 & 1 st BrB. hade begåtts av svenska kvinnor. vilka undergått abort i Polen och av personer vilka här i riket medverkat till att sådana aborter kommit till stånd.

RÅ anförde i yttrande den 25 februari 1965 till regeringen bl.a. följande beträffande frågan om abolitionsinstitutets tillämpning på de aktuella fallen.

Svensk rätt bygger av ålder på den s. k. legalitetsprincipen. enligt vilken åklagaren är skyldig att åtala alla brott. som höra underallmänt åtal. Genom särskild lagstiftning har i viss omfattning avsteg gjorts från denna princip. såtillvida som åklagaren till- erkänts rätt att under vissa angivna förutsättningar underlåta åtal. Ett sådant avsteg utgör stadgandet i 3 kap. 11 i första stycket brottsbalken. enligt vilket för foster- fördrivning eller försök därtill kvinnan själv ej må åtalas. med mindre åtal av särskilda skäl finnes påkallat ur allmän synpunkt. Beträffande annan medverkande till fos- terfördrivning än kvinnan själv föreligger däremot ej någon motsvarande möjlighet att underlåta åtal. Den riksåklagaren anförtrodda möjligheten att besluta om åtals- eftergift enligt 20 kap. 7,5 3 rättegångsbalken kan i vart fall ej tillämpas annat än med avseende å individuella fall. beträffande vilka det blivit fullt klarlagt att brott förövats. ——— Emellertid synes det förhålla sig så. att såväl de svenska kvinnor vilka i Polen erhållit abort. som de personer utanför denna krets. vilka förmedlat kontakter med polska läkare. handlat i den villfärelsen.att dylika aborter icke utgjorde straffbart förfarande enligt svensk lag. Med hänsyn härtill och till den inställning till åtal mot kvinnan själv. för vilken stadgandet i 3 kap. 11 & första stycket brottsbalken ger uttryck. kan det framstå som i viss mån inhumant. om åtal måste ske i anledning av redan företagna abortresor till Polen. Att saken ägnats så stor uppmärksamhet har medfört. att åklagarmaktens inställning till frågan om abortresornas laglighet blivit allmänt känd. Allmänpreventiva skäl synas därför knappast motivera åtal för redan begångna gärningar. På grund av det anförda finner sig ämbetet — även med beaktande av att abolitionsinstitutet bör komma till användning endast i utpräglade undantagsfall — kunna tillstyrka bifall till den gjorda framställningen.

Ett annat exempel på abolitionsinstitutets tillämpning utgör ett på 1960— talet förekommande fall av otukt mellan halvsyskon. vilket fall utmärktes av ömmande omständigheter. dock utan att den särskilda bestämmelsen om åtalsunderlåtelse i RÅ-fall kunde anses tillämplig.

12.2. Utländsk rätt

12.2.1. Danmark

Möjligheter att meddela beslut om åtalsunderlåtelse i sådana undantagsfall som här är i fråga inryms i bestämmelsen i %723 stk. 2 i retsplejeloven. Enligt denna bestämmelse. som anses slå fast att principen om relativ åtalsplikt gäller i Danmark. skall statsadvokaten. om han i annat fall än de

som nämns i stk. ] finner att åtal med hänsyn till särskilt förmildrande omständigheter kan underlåtas utan att något offentligt intresse skadas. un- derställa rigsadvokaten frågan om åtal skall underlåtas. Är rigsadvokaten tveksam. skall han överlämna ärendet till justitsministeren.

I samband med studiebesök i Danmark under våren 1972 har inhämtats följande angående tillämpningen av #723 stk. 2 retsplejeloven.

Åtalsunderlåtelse enligt & 723 stk. 2 förekommer i omkring 300 fall per år. Man kan urskilja vissa huvudgrupper av fall där denna föreskrift till— lämpas. Åtalsunderlåtelse enligt denna bestämmelse beviljas sålunda ofta pojkar i 16—17 årsåldern som haft samlag med minderåriga flickor. Vidare förekommer beslut om åtalsunderlåtelse vid trafikbrott. om någon föraren närstående person har avlidit eller skadats svårt i samband med olyckan eller om föraren själv blivit allvarligt skadad. [ dylika fall ges åtalsunder- låtelsen i regel utan villkor. Skall ungdomsfänge som begått brott återföras till ungdomsfängelset. får han i regel också åtalsunderlåtelse utan villkor. Åtalsunderlåtelse enligt nämnd bestämmelse används dock även i andra fall och har t. o. m. förekommit vid dråp. Är preskription nära förestående. händer det också att åtalsunderlåtelse meddelas.

Om det utbildar sig en fast praxis i fråga om att ge åtalsunderlåtelse för viss typ av brott. hemställer rigsadvokaten hosjustitsministeren att stats— advokaterna skall bli behöriga att besluta om åtalsunderlåtelse vid dessa brott. De tas då med bland brotten i justitsministeriets bekantgörelse om statsadvokaternas befogenhet att underlåta åtal.

Vid prövning av fråga om åtalsunderlåtelse har rigsadvokaten för det mesta tillgång till personundersökning beträffande den misstänkte. När det gäller mindre allvarlig brottslighet. nöjer han sig dock med mindre om- fattande personutredning.

Rigsadvokatens avgöranden kan överklagas till justitsministeriet men ock— så till folketingets ombudsman. Beslut om åtalsunderlåtelse enligt %723 stk. 2 överklagas dock mycket sällan.

12.2.2. Norge

Även i Norge kan möjligheten att besluta om åtalsunderlåtelse i sådana undantagsfall som nu är i fråga anses inrymd i den bestämmelse som slår fast att principen om relativ åtalsplikt gäller i Norge. nämligen _»585 stk. 2 i straffeprocessloven. Enligt denna bestämmelse kan åtal underlåtas även i andra fall (än som angetts i stk. 1). om sådana särskilda omständigheter föreligger att åklagarmyndigheten efter en samlad värdering finner att över— vägande skäl talar för att inte väcka åtal.

Som exempel på omständigheter som kan föranleda dylik åtalsunderlåtelse nämner Andenaes. att särskilt lång tid har förflutit från brottets begående eller att särskilt förmildrande omständigheter förelåg. Hänsyn kan också tas till gärningsmannens unga eller höga ålder eller till hans särskilda sin- nesbeskaffenhet eller till målsägandens intresse av att saken inte dras upp. Det kan också vara nödvändigt med hänsyn till förhållandet till främmande makt att åtal underlåts. (Se Andenaes. Allminnelig strafferett. Oslo 1956. s. 417.)

12.2.3. Halland

1 den holländska straffprocesslagen finns den legala grunden för den relativa åtalsplikten inskriven i 167 och 242 åå.

Enligt 167å kan beslut att inte åtala fattas. om det allmänna intresset talar för det. 1 242 å. som innehåller bestämmelser om möjlighet att besluta om fortsatt förfarande efter det att den förberedande förundersökningen avslutats. finns en motsvarande reglering. Även i detta skede kan förfarandet alltså avslutas. om det allmänna intresset talar för det.

Åklagarmyndigheterna uppges tillämpa möjligheten att underlåta åtal ex- tensivt både i fråga om mindre allvarliga och allvarliga brott.

Begreppet allmänt intresse är enligt vad som uppges inte närmare definierat vare sig i holländsk litteratur eller rättspraxis. Av tillgängligt statistiskt mate- rial framgår dock. att åklagarna själva tolkar begreppet mycket vidsträckt. En diskussion om begreppets innebörd finns intagen i en promemoria. som upprättats av dr W. Breukelaar vid holländska justitieministeriet till ett sammanträde med underkommitté nr 27 till Europarådets kommitté om brottsproblem. Från promemorian kan följande återges.

Det är erkänt att det förhållandet att lagen måste följas begränsar åklagarmyn- dighetens frihet. eftersom den inte kan besluta i kraft av Sin egen auktoritet att inte följa kriminallagen. På samma gång är det erkänt. att det allmänna intresset också ställer krav på åklagarmyndigheten med hänsyn till effektivitet (från den syn- punkten att medborgarna i allmänhet och den individuella lagöverträdaren i synnerhet skall fostras till socialt acceptabelt uppförande) och rättvisa (kravet på ekonomisk och rättvis användning av tillgängliga resurser. kravet på likhet inför lagen), Båda aspekterna påkallar urskillning i lagtillämpningen.

Följaktligen kan kraven på hänsyn till allmänt intresse resultera i att en lagöver- trädare inte åtalas. därför att ett åtal skulle innebära att hans chanser att behålla sin ställning i samhället avsevärt reducerades eller — för att ge ett annat exempel — emedan den begränsade kapaciteten hos kriminallagsmaskineriet kan användas bättre mot andra typer av brott. Beslutet i åtalsfrågan fattas i individuella fall med beaktande av alla synpunkter som kan anläggas på begreppet allmänna intresset.

Diskussion råder om frågan. hur långt åklagarmyndigheten skall gå när det gäller att vid beslutsfattandet ta hänsyn till de synpunkter på tillåtligheten av en lagöver- trädares olagliga handling som är förhärskande i samhället. Nära förestående lagänd- ringar kan vara ett skäl att inte åtala.

Den ledande principen för åtalspolicyn i allmänhet är. att åtal skall väckas bara i de fall där ett åtalsbeslut betraktas som skäligt med beaktande av de uppgifter som kriminallagen skall tillgodose.

Detta betyder att beslut om åtalsunderlåtelse fattas i ett relativt stort antal fall. om åtal — vare sig ur samhällelig synpunkt eller på grund av lagöverträdarens. måls- ägandens eller offrets personliga förhållanden eller med hänsyn till att det begångna brottet är av mindre betydande art — inte skulle bidra till att påverka uppförandet eller allmänpreventionen (begrepp som står i förbindelse med varandra) eller till att lösa konfliktsituationen eller på annat sätt avlägsna Störningarna i samhället.

12.2.4. Förbiinc/srepub/iken Tyskland

1 Västtyskland råderi motsats till vad som är förhållandet i Danmark. Norge och Holland absolut åtalsplikt. Vissa undantag gäller dock. Av intresse är därvid bestämmelserna i åå 153 b. 153 c och 153 d i Strafprozessordnung.

Enligt dessa bestämmelser finns möjlighet att avstå från åtal och att inställa förfarandet vid brott begångna utomlands. vid politiska brott och vid i går— ning visad ånger.

Vidare kan åtalsunderlåtelse beslutas i sådana fall. där brottet leder till utlämning eller där brottslingen utlämnas på grund av annat brott och vid landsförvisning (s" 154 b Strafprozessordnung).

Åtalsunderlåtelse kan slutligen också förekomma i sådana fall där en lag— överträdare har blivit offer för utpressning (& l54 c Strafprozessordnung).

12.3. Kommitténs överväganden och förslag

12.3.1. Behovet av nya kategorier av RÅ -faI/, frånsett _lä/I av abolitionstyp

Sedan i direktiven givits exempel på mer frekventa fall. där frågan om vid- gade möjligheter till åtalsunderlåtelse är av särskilt intresse (unga lagöver- trädare. psykiskt avvikande lagöverträdare. alkohol- och narkotikamissbru- kare m. fl.) framhålls. att det kan finnas behov att överväga åtalsunderlåtelse även i vissa andra fall. Skälen mot att åtal väcks kan enligt direktiven i dylika fall vara av skiftande beskaffenhet. och därför bör undersökas om bestämmelserna angående åtalsunderlåtelse kan utformas så. att de täcker även fall som kommer upp mera sällan.

Kommittén har sökt inventera behovet av nya regler om åtalsunderlåtelse på RÄ—nivå. vilka regler skulle — mer än de nu gällande — fånga upp fall där lagföring bör kunna undvaras. Därvid har kommittén dock funnit. att de typfall. som i tidigare lagstiftning ställts under diskussion. och även sådana fall. som ställts i blickfa'ltet genom den av Cars gjorda genomgången av praxis. i det väsentliga kunnat vinna lösningar utan att regleringen an— gående de nuvarande RÅ-fallen behöver underkastas någon radikal om- arbetning. Väsentligen beror denna bedömning på de vidgade möjligheter till åtalsunderlåtelse på det lokala planet som kommittén i det föregående har förordat. Förslagen i dessa delar (särskilt punkterna ]. 4 och 5 i den föreslagna grundbestämmelsen) torde sålunda möjliggöra åtalsunderlåtelse för de flesta typer av fall som i tidigare sammanhang tagits upp som möjliga eller önskvärda föremål för åtalsunderlåtelse.

Emellertid har kommittén funnit sig inte böra stanna vid nu gjorda konsta- teranden. Vissa begränsningar gäller för RÅzs befogenheter att besluta om åtalsunderlåtelse. vilka begränsningar kan leda till att åtal måste väckas. ehuru starka skäl talar däremot.

Vad som kommittén därvid åsyftar är företrädesvis det med åtalsunder- låtelseinstitutet förenade oskrivna kravet att skuldfrågan skall vara klar- lagd. Nära samband med den frågan har vidare den likaledes oskrivna grund- satsen att åtalsunderlåtelse i regel ej bör beslutas. om den misstänkte mot- sätter sig detta.

Enligt kommitténs mening kan det icke anses möta betänkligheter. att öppna möjlighet för RÅ att pröva åtalsunderlåtelsefrågor utan att han därvid är formellt bunden av de nämnda förutsättningarna. Det torde kunna för- väntas. att RÅ även med en ordning utan nämnd formell begränsning kom-

mer att iaktta försiktighet vid tillämpningen och att han endast när särskilda skäl föranleder det kommer att besluta om åtalsunderlåtelse i ej erkända fall eller mot den misstänktes önskan. Sådana beslut torde företrädesvis kunna vara motiverade. när ett domstolsförfarande skulle — för att citera Cars — "innebära allvarliga påfrestningar för gärningsmannens kroppsliga eller andliga hälsa eller framstå som uppenbart stötande" av annan an- ledning. Dylika förhållanden kan givetvis vara för handen även i bestridda fall. något som erfarenheten också visat.

Den nuvarande bestämmelsen för RÅ—fallen innehåller vidare kravet. att det av särskilda skäl skall vara uppenbart att påföljd inte erfordras för att avhålla den misstänkte från vidare brottslighet. Detta högt ställda krav på. praktiskt taget. visshet att god prognos föreligger ger f. n. den ifrågavarande bestämmelsen ett snävt tillämpningsområde. ! och för sig torde det vara befogat att som huvudregel upprätthålla god prognos som en förutsättning för åtalsunderlåtelse i RÅ-fallen. men dels bör man därvid kunna nöja sig med lägre grad av sannolikhet. dels bör berörda grundsats ej anses vara helt undantagslös. Ömmande fall kan tänkas. i vilka ett åtal framstår såsom högst olämpligt eller [. o. m. inhumant men i vilka man inte har egentligt underlag för bedömning av den misstänktes prognos i avseende på laglydnad för framtiden. Med hänsyn till det anförda bör frågan om prognosen lämnas utanför lagtexten och — liksom fallet nu är beträffande påföljdseftergiften komma till uttryck motivledes i enlighet med nyss angivna riktlinjer.

Mot bakgrunden av vad som nu sagts har kommittén funnit. att be- stämmelsen angående RÅ-fallen lämpligen bör ges följande utformning: "Utan hinder av de förutsättningar som i övrigt gäller för åtalsunderlåtelse får riksåklagaren besluta att åtal ej skall väckas. om det på grund av särskilda omständigheter befinnes att påföljd för brottet ej är erforderlig eller att eljest synnerliga skäl talar mot åtals väckande."

12.3.2. Fall av abo/i/ionskarak/är

När i direktiven uttryckts önskemål om sådan utformning av bestämmel— serna på förevarande område att även mer sällsynta fall täcks. erinras särskilt om att regeringen har fått tillgripa abolitionsinstitutet i en del fall för att undvika stötande konsekvenser av gällande bestämmelser.

De fall. där en tillämpning av abolitionsinstitutet kommit i fråga. skiljer sig så till vida från andra fall. där beslut att underlåta åtal meddelats. att det inte ansetts nödvändigt att tillräckliga skäl för åtal förelegat. Aboli- tionsfallen har inte sällan sådan karaktär. att den misstänkte inte kan inse att han gjort sig skyldig till lagstridigt förfarande. Så torde ha varit fallet i fråga om de s.k. Polenaborterna.

Denna karaktär hos abolitionsfallen gör. att de inte utan vidare kan hän- föras till de allmänna bestämmelserna om åtalsunderlåtelse som ju för sin tillämpning kräver i princip full bevisning.

Kommittén delar den i direktiven uttalade meningen. att det föreligger behov av en bestämmelse som gör det möjligt att undvika lagföring i sådana fall som avses här utan att frågan härom skall behöva underställas rege- ringens prövning. Enligt sakens natur kan det dock bara vara individuella fall av abolitionskaraktär som därvid kommer i fråga. Kollektiv abolition

är av sådan natur. att den ej kan anses höra hemma bland åtalsrättsliga bestämmelser. och beslut i sådant ämne kan därtill få sådan räckvidd att ansvaret för beslutet inte bör ankomma på ämbetsmyndighet. Beslutsbe- fogenheten i den delen bör alltså ligga kvar hos regeringen.

Såvitt kommittén kan finna svarar den i 12.3.l föreslagna bestämmelsen även mot de behov som föreligger. när man vill tillgodose önskemålet att individuella fall av abolitionskaraktär skall kunna prövas på lägre nivå än regeringens. Som framgår av bestämmelsens utformning är avsett. att be— slutanderätten skall förbehållas RÅ.

13. Åtalsunderlåtelse genom nedläggning av åtal

Från kriminalpolitisk synpunkt är det angeläget. att påföljden kommer så snart som möjligt efter brottet. Långvarigt dröjsmål med påföljden är olämpligt både med hänsyn till påföljdens syfte att främja den brottsliges anpassning och till syftet att befordra allmän laglydnad.

Påföljden skall i princip bestämmas med hänsyn till omständigheterna vid tiden för domen. Om det går lång tid mellan dagen för brottet och domens dag. kan de omständigheter som inverkar på påföljdsvalet ha ändrats radikalt.

Den situationen kan föreligga att en person. som under en period av bristande anpassning begått brott. kommer inför rätta för detta brott vid en tidpunkt då han visat sig vara varaktigt återanpassad. I vissa sådana fall kan det tänkas att rättegång och bestämmande av påföljd kan äventyra återanpassningen. Frågan blir i sådana fall om hänsynen till den allmänna laglydnaden kan motivera att målet fullföljs. Skulle den frågan besvaras med nej. borde åtalet egentligen läggas ned.

Den först skisserade situationen kan sägas innebära. att den brottsliges återan- passning kommit till stånd utan något samhällsingripande. En annan situation är att den som begått ett brott och som får vara på fri fot och vars sak inte på lång tid kommer upp till domstolens prövning. in/e återanpassas utan tvärtom fortsätter att begå brott. Om brottsligheten efter hand blir allvarligare. vilket är att antaga. och om den brottslige blir lagförd för ett eller flera allvarligare. senare begångna brott. kan det tänkas att det för påföljdens bestämmande blir utan betydelse eller utan nämnvärd betydelse om åtalet för det första brottet fullföljs eller inte. Det kunde då vara lämpligt att åtalet för detta brott lades ned.

Den sålunda tecknade situationen kan betyda att en fortsatt och förvärrad miss- anpassning hos den brottslige fått friare spelrum genom fördröjningen av samhällets ingripande med anledning av tidigare manifestationer av missanpassningen.

Från processtekniska synpunkter är det av intresse att brottmål behandlas så snart som möjligt efter det att ett brott blivit begånget. Minnesbilden av vad som hänt blir i allmänhet mindre tillförlitlig hos medagerande och vittnen ju längre tid som hinner förflyta sedan de i målet aktuella händelserna utspelades, Vittnen kan avlida. bli allvarligt sjuka eller oanträflbara. om det drar ut på tiden med sakens behandling. Den situationen kan därmed uppkomma att bevisläget genom tidsutdräkten förändras avsevärt till det sämre för åklagaren. När han fattade sitt åtalsbeslut måste han uppen— barligen ha räknat med att prestera bevisning som kunde leda till fällande dom. Har det gått lång tid mellan åtalsbeslutet och den tidpunkt då malet kan tas upp av domstolen. skulle åklagaren kanske vid en förnyad prövning av sin bevisning

finna denna otillräcklig. Trots detta torde han i denna situation i allmänhet anse sig förhindrad att nedlägga åtalet.

För den tilltalade kan ett långvarigt dröjsmål med lagföring betyda. att bevisning som han velat åberopa genom dröjsmålet försvagas eller inte står till buds. , Vare sig den tilltalade slutligen finnes skyldig eller oskyldig innebär ett langt dröjsmål med lagföringen en icke avsedd påfrestning för honom.

Både för åklagare och domstol torde mål som blivit liggande medföra en större ar— betsinsats än mål som behandlas i normal ordning. Merarbetet sammanhänger bl. a. med att målet ofta måste beredas för huvudförhandling flera gånger. Så är särskilt fallet om fördröjningen med avgörandet beror på att den tilltalade eller annan inte kommer tillstädes och därigenom vållar att utsatt huvudförlnindling måste inställas.

Om målet ligger länge kan det också föranleda merarbete genom att förfrågningar från parter och andra måste besvaras m. m. Inte sällan kompliceras målet genom tilläggsstämningar. varigenom målets avgörande ytterligare fördröjs.

l detta sammanhang finns anledning beröra anledningarna till att ett mål blir gam- malt. Anledningen kan vara att domstolen inte hinner med att behandla målet. Mål med häktade tilltalade och andra förtursmål förekommer i sådan omfattning att det inte blir tid för vissa mål utan förtur.

Men anledningen kan också vara att den tilltalade eller annan i målet väsentlig person inte går att anträffa eller inte kommer tillstädes. och på så sätt hindrar att målet företas till avgörande. Många av de "åsidolagda" målen vid Stockholms tingsrätt har blivit liggande därför att den tilltalade lämnat landet eller av annan anledning inte kan anträffas.

Av det sagda torde framgå att fördröjningen av mål kan bero på |) myndighet. 2) den tilltalade själv eller 3) på målsägande. vittne eller annan för målet väsentlig person. som ej är part.

På grund av preskriptionsregeln i 35 kap. 65 BrB kan mål. i vilka åtal delgivits. bli liggande tills l5 år förflutit från brottet eller. om på brottet kan följa fängelse över två år. i 30 år.

Tingsrätten ifrågasatte på grund av det nu anförda. om inte väckt åtal borde kunna nedläggas oftare än som nu sker. främst i fall där långvarigt dröjsmål med ett måls avgörande medfört ändrade förutsättningar för ett samhälleligt ingripande genom rättegång och ådömande av påföljd. Tings- rätten avsåg därvid i första hand situationer. där den tilltalade har åter- anpassats varaktigt och hänsynen till allmän laglydnad inte kunde anses kräva att åtalet fullföljs. och vidare situationer. där den tilltalade efter åtalet hade begått andra. grövre brott och slutligen situationer där en förnyad prövning av bevisningen gav vid handen. att denna på grund av dröjsmålet inte längre kunde beräknas leda till fällande dom.

13.1. Nuvarande ordning

Det förhållandet att åtal en gång beslutats behöver inte leda till att åtalet måste vidhållas. Prövning av fråga om åtalsunderlåtelse har i praxis ansetts kunna ske även efter det att åtal har väckts.

Såvitt avser bagatellförseelser har denna ståndpunkt intagits före RB:s ikraftträdande (NJA l948:706)' Enligt stralllagberedningen (SOU 1953:17. s. 132) borde en sådan möjlighet finnas även i allvarligare fall. Beredningen framhöll dock. att det ytterst sällan torde föreligga skäl att underlåta åtal. när saken avancerat så långt som till åtal.

Eke/äl" nämner som exempel på situationer. där en prövning av frågan om åtals- underlåtelse bör kunna ske även efter det att åtal väckts. sådana fall där åtalsun- derlåtelse borde ha meddelats enligt 20 kap. 7å | St. 2 eller 4 RB eller enligt l964 års lag (se Rättegång V3 uppl. s. 117 n 53).

[flit-ing anför i arbetet Tillräckliga skäl (5. 389). att väckt åtal anses kunna nedläggas. om det efter åtalets väckande visar sig att åtalsunderlåtelse borde ha kunnat meddelas. men att denna omständighet inte befriar åklagaren från plikten att före beslutet om åtal undersöka huruvida förutsättningar finns för åtalsunderlåtelse. Åklagaren bör enligt Elwing inte få uppskjuta denna undersökning till huvudförhandlingen i den tanken att. om skäl till åtalsunderlåtelse skulle framkomma under huvudförhand— lingen. han då kan besluta om åtalsunderlåtelse.

Något hinder mot att samma åklagare som beslutat om åtal nedlägger detta. därest nya omständigheter framkommer efter åtals väckande. torde inte föreligga. Någon skillnad föreligger därvid ej. om de nya omständig- heterna hänför sig till bevisningen eller till frågan om skäl för åtalsunder- låtelse.

Ett fall där det anses befogat att nedlägga åtal är att det sedan åtalet väckts visar sig att rättegångshinder föreligger. Åtalet kan t. ex. ha väckts vid fel domstol eller det kan visa sig. att den gärning som avses med åtalet redan varit föremål för domstols prövning och avgjorts genom dom som vunnit laga kraft. Ett annat fall är att preskription inträtt. medan målet är anhängigt vid rätten.

Vidare finns i 20 kap. 95 2 st. RB en bestämmelse om att åtalet kan nedläggas på den grunden. att tillräckliga skäl att den misstänkte är skyldig till brottet inte längre föreligger. Har åtalet nedlagts på denna grund. får

1 Se även 1015 ämbetsbe— rättelse 1949 s. 9.

målsäganden enligt bestämmelsen överta åtalet. om han inom viss tid an- mäler att han önskar göra detta. Övertar målsäganden inte åtalet. skall fri- kännande dom meddelas. om den tilltalade begär det. Endast då åtalet ned— läggs på grund av bristande bevisning anses den tilltalade ha ett berättigat intresse av att få till stånd frikännande dom och därmed ett skydd mot att åtalsfrågan återupptas.

Om målsäganden inte övertar åtalet och om den tilltalade inte bryr sig om att begära frikännande dom. har rätten att avskriva målet från vidare handläggning. Beslut av sådan innebörd skall också meddelas. om åtalet nedläggs på annan grund än bristande bevisning.

Av den absoluta åtalsplikten följer. att åklagaren inte efter diskretionär bedömning kan lägga ned ett väckt åtal. Endast om det under målets be- handling framkommer nya omständigheter eller bcvis. vilka om de varit kända från början skolat föranleda att åtal inte kommit att väckas. anses åklagaren vara berättigad att nedlägga åtal.

Möjligheten att nedlägga åtal står öppen till dess dom fallit i första instans. Därefter får åtal inte nedläggas. Denna regel sammanhänger med den roll- fördelning i brottmålsprocessen som gäller enligt RB. Sedan dom fallit. skall sålunda ändring däri ej kunna ske genom åklagarbeslut utan endast genom ny dom av högre rätt. Att åklagare äger fullfölja talan även till den tilltalades förmån framgår av 20 kap. Zg" RB.

Slutligen är att nämna. att även målsäganden har rätt att nedlägga ett av honom väckt åtal. Målsägandens rätt i detta hänseende är obegränsad. Något särskilt stadgande härom har inte ansetts nödvändigt (SOU 1938244. 5. 261).

13.2. Tidigare och aktuella reformförslag

Under remissbehandlingen av strafflagberedningens förslag till lagom efter- gift av åtal mot minderåriga m. m. (SOU 1942128) framfördes synpunkten. att åklagaren borde beredas möjlighet att nedlägga allmänt åtal om för— utsättningarna för åtalseftergift visade sig föreligga först efter det att dom- stolsförfarande inletts. Föredragande departementschefen ansåg dock inte någon bestämmelse därom böra införas och anförde därvid bl. a.. att en bestämmelse om nedläggande av åtal knappast skulle få någon praktisk betydelse (prop. 194418 5. 44 och 60).

.S'mc'lt'lm/ms tingsrii/t har i skrivelse den 18 augusti 1972 till statsrådet och Chefen för justitiedepartementet hemställt att bl. a. vissa frågor om ned- läggande av åtal utreds. Framställningen. som biträddes av Svea hovrätt. har överlämnats till åtalsrättskommittén för att beaktas vid fullgörande av dess uppdrag.

Framställningen tar sikte på vissa gamla mål och innehåller i detta hän- seende bl. a. följande.

1 . Statistik

Vid Stockholms tingsrätt förekommer en viss balans av brottmål. Omständigheterna kan medföra. att vissa brottmål i vilka den tilltalade är på fri fot kan bli liggande länge.

Statistiska uppgifter ägnade att ge uppfattning om antalet särskilt gamla brottmål föreligger från september l97l. Då fanns på brottmålsavdelningarna l l—l8 bland sam- manlagt 4606 balanserade brottmål 37 mål inkomna 1967. 74 inkomna l968 och 229 inkomna l969. tillhopa 340 ca 2—4 år gamla. Därtill kom 385 s. k. åsidolagda mål. dvs sådana mål som inte kunde företas till handläggning därför att den tilltalade lämnat landet eller av annan anledning inte kunde nås. Av dessa mål torde åtskilliga vara oclt de flesta bli gamla.

l.6.l()72 var antalet på ll—lS avdelningarna balanserade brottmål 3 lil 2. därav 433 åsidolagtla. Auttalet mer än 2 år gamla brottmål framgår inte av statistiken. Det kan emellertid antagas att antalet minskat något sedan l.9.l97l.

Gamla brottmål torde förekomma även i andra domstolar än Stockholms tingsrätt.

2. Nackdelar av (lll brott/mil bli/' gain/a

13.3. Kommitténs överväganden och förslag

F.n. saknas uttrycklig bestämmelse som ger åklagaren rätt att nedlägga ett väckt åtal i sådana fall. där efter åtalets väckande framkommer nya omständigheter av sådan beskaffenhet att beslut om åtalsunderlåtelse skulle ha kunnat meddelas. om dessa omständigheter förelegat eller varit kända redan vid tiden för åtalsprövningen. f och för sig kan hävdas. att det mot-

satsvis framgår av bestämmelsen i 20 kap. 9; 1 st. RB att åklagaren har en sådan rätt. Eftersom i bestämmelsen anges. att sedan dom fallit allmänt åtal ej får nedläggas. ligger nära till hands att antaga, att åklagaren före dom äger lägga ned åtalet när det framkommer nya omständigheter som motiverar detta. Viss osäkerhet synes dock f. n. råda om åklagares behörighet härvidlag. trots det i inledningsavsnittet nämnda rättsfallet och den där anförda litteraturen.

Det s_vnes önskvärt. att rättsläget klarläggs i berört hänseende. inte minst med tanke på den utvidgning av möjligheterna till åtalsunderlåtelse som avses med kommitténs tidigare redovisade förslag. Detta gäller särskilt i de fall som avses i de föreslagna punkterna 3 och 4 i den förordade grund- bestämmelsen om åtalsunderlåtelse. Som exemplifiering kan nämnas föl- jande. Ett fall där det finns behov av möjlighet att nedlägga åtal föreligger. när det sedan åtal väckts visar sig att den åtalade blivit omhändertagen för vård av mera varaktig beskaffenhet eller att annan form av hjälp— eller stödåtgärd kommit till stånd. ! en sådan situation kan ett fullföljande av förfarandet med rättegång och ådömande av påföljd få negativa effekter för pågående rehabiIiteringsåtgärder. Ett annat fall. där omständigheterna på ett betydelsefullt sätt kan ha ändrats sedan åtal väckts. är det som nämndes i Stockholms tingsrätts framställning. nämligen att en person under en period av bristande anpassning begått brott och att han sedan vid den tidpunkt när målet. efter visst dröjsmål. tas upp till huvudförhandling visar sig vara varaktigt återanpassad. SamhälIsanpassningen. som i sådant fall kan ha kom- mit till stånd med eller utan ett samhällsingripande. torde i regel leda till att villkorlig dom ådöms. Kommittén föreslår. som tidigare nämnts. att åklagaren skall kunna meddela beslut om åtalsunderlåtelse. om det kan antas att i händelse av lagföring villkorlig dom skulle komma att ådömas. Ett annat exempel. också nämnt av Stockholms tingsrätt. är att en person som har begått ett brott av inte alltför allvarlig art inte återanpassas utan fortsätter att begå brott och att brottsligheten får alltmer allvarlig karaktär. Man kan då fråga sig. om rättsväsendets resurser skall behöva tas i anspråk för den enklare brottsligheten. när ingripande ändå krävs i anledning av den svårare brottsligheten. Som tidigare nämnts föreslår kommitten vidgade möjligheter till åtalsunderlåtelse i fall av denna och liknande art (5. k. suc- eessivfall).

För fall av nu antydd art bör finnas klara riktlinjer i lagstiftningen. Be- stämmelse bör därför meddelas om att åklagaren får nedlägga väckt åtal och samtidigt besluta om åtalsunderlåtelse. om det sedan åtal väckts fram- kommer sådant förhållande som. om det förelegat eller varit känt vid tiden för åtalet. kan antas ha föranlett beslut om åtalsunderlåtelse. Beslutet om nedläggande och åtalsunderlåtelse bör kunna fattas av den handläggande åklagaren.

Beträffande de av Stockholms tingsrätt berörda problemen. när efter tids- utdräkt bevisläget i ett mål kan ha blivit förändrade. återkommer kommitten i specialmotiveringen.

IV Åtalsunderlåtelse i fråga om unga lagöverträdare

14. Åtalsunderlåtelse beträffande ungdomar under 18 år

l4.l Inledning

Någon anledning att i förevarande sammanhang uppehålla sig vid barna- vårdsfrågor som rör ungdomar under 15 år föreligger inte.

Ehuru vissa frågor av betydelse för ungdomar i åldern 18—20 år kommer att behandlas särskilt i kapitel 15 kommer redan i förevarande punkt att redovisas vissa bestämmelser m.m. som har avseende på den kategorin.

Kommittén vill erinra om vad som anfördes avslutningsvis i avsnitt 9.1 beträffande visst material som redan föreligger eller kommer att föreligga ungefär samtidigt med detta betänkande. Det angivna och även annat mate- rial gör. att kommittén i vissa hänseenden har ansett sig kunna ge ganska kortfattade redovisningar av gällande ordning och tillämpning.

I kommitténs direktiv fa'sts särskild vikt vid frågan om åtalsunderlåtelse. när det gäller unga lagöverträdare. Kommittén anmodas. att mot bakgrunden

av den utveckling mot mera differentierade behandlingsformer som har ägt rum överväga. hur åtalsreglerna beträffande unga lagöverträdare bör vara utformade.

Som har redovisats i det föregående (14.5.2; jfr 14.51) har i tidigare lag- stiftningsärenden väckts fråga om icke handläggningen och vården av lag- överträdare. som är underåriga (dvs. under 18 år vid tiden för brottet). i princip borde övertagas av barnavårdsnämnderna. Tankar i den riktningen framfördes redan 1952 av bl. a. strafflagberedningen och återkom senast vid remissbehandlingen i 1971 års förut redovisade lagstiftningsärende an— gående utvidgning av åtalsunderlåtelseinstitutets tillämpningsområde.

1 sistnämnda lagstiftningsärende anförde föredragande departementsche- fen. att den angivna frågan inte kunde lösas utan ingående kartläggning av de barnavårdande organens resurser och att frågan fick tas upp på grundval av åtalsrättskommitténs utredningsarbete.

Kommittén vill mot bakgrunden av det anförda först framhålla — vilket redan nämnts att utredningsuppdraget ej innefattar organisatoriska frågor avseende socialvårdande organ; dylika frågor har anförtrotts socialutredning- en.

Beträffande nu föreliggande resurser inom barna- och ungdomsvården har kommittén i förekommande omdömen mött en i viss mån splittrad bild. En klart positiv bild ges i RÅ:s och kommunförbundets i prop. 1971:100 återgivna framställning (14.2). En motpol utgör socialutredningens uttalan— den i vissa delar i dess principbetänkande (14.5.4). där behovet av ökade resurser betonas. Kommitténs förfrågningar hos olika myndigheter har lett till svar som i regel intar en mellanställning men som närmast innefattar positiva omdömen; undantag gäller dock för möjligheterna att med önskvärd snabbhet få fram remissyttranden till åklagarna i åtalsunderlåtelseärenden. något som kommittén har anledning att särskilt uppmärksamma i det föl- jande.

Olikheten i bedömningarna torde sammanhänga med skillnaderi bedöm- ningsnormerna. De som äri huvudsak positiva torde främst se resursfrågorna i historiskt perspektiv. varvid genomförda förbättringar och förstärkningar ställts i förgrunden. De mer negativa och då framför allt socialutredningen torde däremot se samma fråga i ett framtidsperspektiv. som utmärks av hög ambitionsnivå.

Kommitténs allmänna intryck är att förekommande vård- och behand- lingsresurser i det väsentliga anses möjliggöra tillfredsställande resultat — varmed givetvis ej är sagt att bättre resultat inte vore att påräkna vid re- sursförstärkningar; Vad som från flertalet håll påpekats som en särskild brist är som nämnts tidsutdräkten vid remissförfarandet.

Kommittén har därför funnit anledning att särskilt inrikta uppmärksam- heten på att åstadkomma begränsningar och lättnader i övrigt i avseende på barnavårdsnämndernas befattning med yttranden till åklagarmyndighe— terna.

Innan den frågan behandlas närmare. bör dock beröras två mer funda— mentala frågor. nämligen dels huruvida fördelningen mellan beslut om åtal resp. beslut om åtalsunderlåtelse föranleder kritiska synpunkter. dels om de barnavårdande organen bör ges ökat inflytande över valet av reaktions— form med anledning av brottslighet av underåriga.

lEnligt BRÅ:s väntade promemoria var siffran 69 % i det med prome- morian avsedda. tämli- gen omfattande materia- let.

Den förstnämnda frågan — och f. ö. även den sistnämnda kan i och för sig leda in på spörsmål om att strat/invndighelsd/dern borde lid/as. måhända ända till 18 år. Kommittén har emellertid funnit att avgörande invändningar mot en sådan ändring är att anföra. Viktigast är att även inom berörda klientel förekommer sådan grov brottslighet. att ingripande med straffsank— tion ej kan avvaras; brottstyper som exempelvis rån. grova narkotikabrott och allvarlig misshandel kan av allmänpreventiva hänsyn ej lämnas utan beivrande. Vidare är att uppmärksamma paradoxalt nog förseelser på bötesområdet. Trafiköverträdelser. ordningsstörande beteenden o. dyl. från underårigas sida skulle inte kunna motverkas ens med nuvarande grad av effektivitet. om straffinstrumentet ej stod till buds. Av de anförda och andra skäl har kommittén funnit. att anledning ej föreligger att överväga höjning av straffmyndighetsåldern.

En annan metod att begränsa lagföringsinsatserna beträffande underåriga lagöverträdare vore att för deras vidkommande införa relativ åtalsplikt. Emel- lertid torde en sådan principiell omläggning inte medföra nämnvärda prak- tiska förändringar. Ehuru 1964 års lag i nuvarande lydelse — liksom 20 kap. 6 och 7 åå RB — ger uttryck åt grundsatsen att åtalsplikt utgör huvudregeln. varifrån genom åtalsunderlåtelse får ske avsteg. får realiteten numera anses vara en annan. Flera uttalanden i lagstiftningssammanhang pekar i den riktningen och betecknande är att RÅ i ett cirkulär av 1971 (se 14.4.1) uttalat. att "lagstiftarens mening (måste) sägas vara att åtal normalt inte skall anställas mot den som vid brottets begående inte fyllt 18 år". Kom— mitténs studiebesök hos olika åklagarmyndigheter bekräftar. att detta synsätt numera är gängse. Detta bestyrks också av att åtalsunderlåtelse numera meddelas i mellan 60 och 70 % av antalet prövade falll avseende underåriga lagöverträdare.

Någon nämnvärd praktisk vinning av att även formellt övergå till relativ åtalsplikt. när det gäller de underåriga torde inte vara att påräkna. Visserligen skulle i vissa fall. där bestridande förekommer. relativ åtalsplikt möjliggöra att åtal underlåts. när lämpliga resocialiseringsåtgärder lika fullt kommer till stånd. De av kommittén föreslagna möjligheterna till förundersöknings- begränsningar ger emellertid i stort sett likartade möjligheter att laga efter lägligheten. Erinras bör dessutom om att —såsom framhållits vid kommitténs diskussion om relativ åtalsplikt klarhet beträffande förekommen brotts- lighet ej sällan behövs för att val och inriktning av resocialiseringsåtgäirder skall kunna ske på ett riktigt sätt.

Ytterligare är att framhålla. att det systematiskt skulle föranleda vissa problem om relativ åtalsplikt skulle gälla enligt 1964 års lag (eller lag som ersatte denna) och i princip absolut åtalsplikt skulle kvarstå i RB. Man skulle i så fall behöva avlägsna sig från gällande system att RB:s regler ätf de allmängiltiga. medan ungdomsreglerna utgör en komplettering med wissa utökade möjligheter till åtalsunderlåtelse. särskilt anpassade till det klientel som är i fråga. Enligt kommitténs mening är det förenat med klara fornnella fördelar. att RB:s regler förblir generellt tillämpliga. Det är ett inte ringa tillämpningsområde för de olika punkterna i RB:s enligt förslaget generösa grundregel om åtalsunderlåtelse även i ungdomsfallen. Det framstår som helt onödigt att i en härifrån fristående reglering gällande underåriga. och i motiv till denna ange särskilda riktlinjer för behandlingen av samma typfall

som RB:s nämnda regel behandlar.

Kommittén har mot bakgrunden av det anförda stannat för att den nu- varande principiella uppbyggnaden av de ifrågavarande lagarnas regelsystem bör bestå. och 1964 års lags regler om åtalsunderlåtelse avses alltså även i framtiden vara kompletteringar till RB:s reglering. Beträffande särskilt vissa fördelar av att punkt 3 i den föreslagna grundbestämmelsen i RB kan till- lämpas även beträffande underåriga återkommer kommittén i specialmoti- veringen. Där kommer kommittén också att utveckla synpunkter på att man inte har anledning att — som nu — se regleringen i 1964 års lag såsom subsidiär till RB:s reglering om åtalsunderlåtelse utan hellre bör betrakta de båda regleringarna som sidoordnade. med frihet för åklagaren att primärt söka stöd i vilkendera av dem som helst.

[ det föregående i detta avsnitt nämnde kommittén frågan. huruvida de barnavårdande organen bör ges ökat inflytande över valet av reaktionsform med anledning av brottslighet av underåriga. Synpunkter av innebörd att så bör ske har framförts i flera sammanhang. senast i 1971 års förut nämnda lagstiftningsärende. Kommittén har funnit sig i viss mån böra tillgodose dessa synpunkter. En viss förskjutning som åsyftas kommer att markeras i en av de föreslagna reglerna om åtalsunderlåtelse för de underåriga (förslaget till 2ä 3 i 1964 års lag). Kommittén återkommer härtill i det följande.

Att understryka är likväl att även när det gäller de underåriga det måste finnas motindikationer som utesluter åtalsunderlåtelse. Kommittén har funnit att härvidlag bör gälla detsamma som enligt RB:s grundbestämmelse om åtalsunderlåtelse eller således att hinder ej får möta med hänsyn till viktigt allmänt eller viktigt enskilt intresse. Innebörden av dessa uttryck har utvecklats i det föregående.

14.7.2. Närmare om önskade förenklingar och andra lättnader

Under kommitténs studiebesök har man. som nämnts. särskilt påtalat att förenklingar och inskränkningar är önskvärda i fråga om de yttranden. som barnavårdsnämndema har att avge till åklagarna i förevarande ärenden. Öns- kemål av denna innebörd har särskilt framförts från barnavårdshåll, varvid samtidigt betonats att det med förenklingar kan bli större möjligheter att nå det av alla eftersträvade målet att få ingripanden beträffande unga lag- överträdare så snabbt som möjligt efter brottsupptäckten.

Likartade synpunkter har förekommit från åklagarhåll. där man samtidigt påpekat den tidsutdräkt som ofta förekommer innan barnavårdsnämndernas yttranden inkommer.

Den nämnda tidsutdräkten belyses av de siffror som har angivits av- slutningsvis i avsnitt 14.4.2. Som har nämnts kommer detta spörsmål att behandlas mer detaljerat i en promemoria av BRÅ som väntas under in- nevarande sommar.

De förekommande tiderna inemot två månader enligt av BRÅ fram- räknade siffror — bör jämföras med att under förarbetena till 1964 års lag uttalades. att längre remisstid än 14 dagar ej borde förekomma utan tving- ande skäl.

Orsakerna till tidsåtgången brukar anges vara följande. Vid vissa nämnder åberopas arbetsbelastning; viktiga arbetsuppgifter av annan art anses inte kunna sättas i efterhand. I en del fall anses lång tid mellan nämndens

sammanträden inverka fördröjande. Att vissa ärenden är svårbedömda och utredningskrävande framhålls också.

Mot bakgrunden av det anförda har kommittén funnit det angeläget att i görlig mån utforma regleringen så. att antalet fall som kräver yttranden begränsas och att vidgade möjligheter också införs att inhämta nämndens mening i enklare former än genom egentligt yttrande (1. ex. genom informella underhandskontakter eller genom protokollsutdrag). [ specialmotiveringen till förslaget om ändring i 1964 års lag anförs vissa synpunkter beträffande vidgade delegationsmöjligheter. dock utan att förslag framläggs eftersom den frågan hör till socialutredningens område.

En förenkling av annat slag har också betonats såsom önskvärd från flera håll. Det gäller frågan om inte behörigheten att meddela beslut om åtals- underlåtelse enligt 1964 års lag i större utsträckning eller t. o. m. generellt borde förläggas på det lokala planet. Denna fråga kommer kommittén att behandla i kapitel 19 angående behörighetsfrågor.

14.7.3. Brott begångna av okynne eller förhastande

Enligt 1 & i 1964 års lag kan åtalsunderlåtelse meddelas för brott som uppen- barligen skett av okynne eller förhastande. dock ej om åtal finnes påkallat ur allmän synpunkt.

Med okynne eller förhastande åsyftas främst att brottet inte framstår som utslag av sådan kriminalitet att ett ingripande av barnavårdsnämnd eller åtal anses nödvändigt. Brottet behöver i och för sig inte vara ringa. Det är dock endast när brott är ringa — i den bemärkelse ordet har i 1964 års lag. vilken bemärkelse anses vidare än när uttrycket förekommer i BrB som åklagare utan yttrande av barnavårdsnämnd får besluta om åtals— underlåtelse. Att fängelse ingår i straffskalan utesluter inte att brottet i det enskilda fallet kan vara att anse som ringa.

Enligt kommitténs mening bör förevarande grund för åtalsunderlåtelse behållas. Något större utrymme att tillämpa den bör anses uppkomma med hänsyn till innebörden av rekvisitet att hinder ej mötet med hänsyn till viktigt allmänt eller viktigt enskilt intresse.

Den omständigheten att den underårige tidigare begått brott eller varit föremål för ingripande av barnavårdsnämnden med anledning av misskötsel bör inte anses utesluta att ett föreliggande brott har begåtts av okynne eller förhastande.

Bedömer åklagaren att ett föreliggande brott begåtts av okynne eller för- hastande. bör det i regel inte vara nödvändigt att inhämta formligt yttrande från barnavårdsnämnden. Har den underårige tidigare begått brott eller varit föremål för ingripande av barnavårdsnämnd. bör dock åklagaren. innan han fattar beslut om åtalsunderlåtelse. ta kontakt med företrädare för barna- vårdsnämnden för att efterhöra vilken uppfattning man där har om brotts- ligheten och om den unge. Några skriftliga besked torde i regel inte behövas.

14. 7 . 4 F örstagängsbroffs/ingar

Som tidigare nämnts är barnavårdsnämnds skyldighet att ingripa enligt bar- navårdslagstiftningen begränsad till sådana fall där brottet ådagalägger bris-

tande social anpassning. Ett enstaka brott eller en kort brottsserie behöver inte. även om fråga är om brott som alls ej kan betecknas som ringa. anses utvisa bristande social anpassning. Inte minst är därvid att märka att en snabbt insatt kontakt från barnavårdens sida kan avvärja fara för begynnande missanpassning.

Erfarenheten visar. att det förekommer ett ganska stort antal fall där lagöverträdaren inte förut har begått brott och inte heller av annan anledning varit föremål för åtgärd av barnavårdsnämnd. I många av dessa fall kan den underåriges utveckling och inställning gynnsamt påverkas redan genom ett rådgivande samtal med honom i samband med barnavårdsnämndens utredning. och barnavårdsnämnden finner sig då ofta kunna låta bero vid den gjorda utredningen.

Vissa siffror som i någon mån belyser detta återfinns i Bil. 5. men några närmare slutsatser tillåter inte det materialet. Uttalandena i det föregående år grundade på allmänna erfarenheter som framkommit under studiebesöken.

Mera belysande siffror kan hämtas från BRÅ:s nämnda undersökning. Av de un- dersökta remissfallen var vid den tidpunkt då vederbörande nämnd fick kännedom om brottet den misstänkte ”ej tidigare känd" i 60 % av fallen; dock var i 2/5 av dessa fall den berörde "aktuell" vid nämnden. dock tydligen utan att åtgärd blivit vidtagen. Antalet fall vari enligt BRÅ:s undersökning nämnden ansåg sig kunna låta bero vid gjord utredning utgjorde 37.7 % av samtliga undersökta fall.

Kommittén anser, att man har anledning att beträffande förstagångsbrotts- Iingarna som måste utgöra en avsevärd andel av samtliga fall enligt 1964 års lag även om andelens närmare storlek ej kan fastställas — överväga ett förenklat förfarande. Det måste antagas, att det är undantagsfall att å- talsunderlåtelse uteblir i dessa fall. Man synes böra bygga på detta förhållande och införa en särskild åtalsunderlåtelsegrund avseende förstagångsfallen.

Några preciseringar bör göras beträffande det närmare bestämmandet av vilka förstagångsfall som åsyftas såsom föremål för en tänkbar ny åtals- underlåtelsegrund:

]. Brottet får givetvis inte vara av mera grov beskaffenhet. Gränsen här- vidlag bör anses betingad av rekvisitet hinder med hänsyn till viktig