2

som möjligt. Som förutsättning för att undersökning skall få företagas

skall dock gälla att den misstänkte erkänt gärningen eller eljest sannolika

skäl iöreligger att han begått den. I förslaget upptages också stadgande om

tystnadsplikt för den som utfört eller biträtt vid utförande av personunder­

sökning.

De föreslagna ändringarna i sinnessjuklagen avser — förutom att be-

greppsmässigt och terminologiskt anpassa lagen till den i brottsbalken in­

förda ordningen — att möjliggöra ett effektivare utnyttjande av resurser­

na inom det rättspsykiatriska undersökningsväsendet. Därför föreslås bl. a.

att häktad som skall undergå sinnesundersökning må förvaras annorstä­

des än å sinnessjukavdelning inom fångvården.

Med anledning av åtaganden enligt överenskommelser med främmande

makt föreslås i en särskild lag vissa bestämmelser om inskränkning i svensk

domstols straffrättsliga kompetens.

Övriga i propositionen framlagda lagförslag är av väsentligen lagteknisk

natur.

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 196b

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 196b

3

1) Förslag

till

Lag

om personundersökning i brottmål

Härigenom förordnas som följer.

1

§•

I brottmål skall, om det prövas erforderligt, personundersökning äga rum

för vinnande av utredning rörande den misstänktes personliga förhållanden

samt angående de åtgärder som må anses lämpliga för att främja hans an­

passning i samhället.

2

§•

Ej må någon dömas till fängelse i sex månader eller däröver, villkorlig

dom, skyddstillsyn, ungdomsfängelse eller internering eller överlämnas till

särskild vård utan att personundersökning ägt rum. Personundersökning

är likväl ej erforderlig, om utredning som avses därmed ändock är tillgäng­

lig för rätten.

3 §•

Om personundersökning förordnar rätten, så snart det finnes lämpligen

kunna ske. Sådant förordnande må dock ej meddelas, med mindre den miss­

tänkte erkänt gärningen eller eljest sannolika skäl föreligga att han begått

den.

Erkänner vid förundersökning den misstänkte brott för vilket är stad­

gat fängelse i två år eller däröver, skall åklagaren, om ej särskilda skäl äro

däremot, utan dröjsmål göra anmälan därom hos rätten för beslut angå­

ende personundersökning.

4 §•

Rätten må uppdraga åt skyddskonsulent att föranstalta om personunder­

sökning. I annat fall skall rätten utse lämplig person till personundersö­

kare.

5 §•

Skyddskonsulent, skyddsassistent och personundersökare äga, om ej sär­

skilda skäl äro däremot, vid personundersökning taga del av anteckningar

och andra handlingar från förundersökningen samt närvara vid förhör som

hålles med den misstänkte.

6

§•

Barnavårdsnämnd och nykterhetsnämnd skola på begäran av skydds­

konsulent, skyddsassistent, personundersökare, åklagare eller domstol med­

dela upplysningar beträffande misstänkt, med vilken nämnden har att taga

befattning, samt föreslå de åtgärder, som nämnden finner erforderliga för

att främja hans anpassning i samhället.

7 §■

Rätten må, när skäl äro därtill, förordna läkare att avgiva läkarintyg an­

gående misstänkt. Sådant intyg skall avfattas enligt anvisningar som med­

delas av Konungen.

4

Om sinnesundersökning ej verkställts, skall läkarintyg som sägs i första

stycket inhämtas från psykiater, innan någon dömes till internering eller

överlämnas till öppen psykiatrisk vård eller någon som ej fyllt aderton år

dömes till ungdomsfängelse.

Misstänkt som ej är häktad är pliktig att för läkarundersökning inställa

sig å tid och ort som läkaren bestämmer. Uteblir den misstänkte, må polis­

myndighet lämna handräckning för hans inställande.

8

§.

Den som utfört eller biträtt vid utförande av personundersökning må ej

obehörigen yppa vad han därvid erfarit rörande enskilds personliga förhål­

landen. Bryter någon häremot, dömes, om ej gärningen är att anse såsom

ämbetsbrott, till dagsböter eller fängelse i högst sex månader.

9 §•

I ärende angående nåd äger chefen för justitiedepartementet eller den

han bemyndigar därtill förordna, att personundersökning skall äga rum

eller läkarintyg anskaffas enligt vad i denna lag sägs. Sådant förordnande

må ock meddelas av högsta domstolen.

10

§.

Konungen meddelar bestämmelser om ersättning åt den som utfört eller

biträtt vid utförande av personundersökning samt åt läkare som avgivit in­

tyg enligt 7 §. Sådan ersättning skall gäldas av statsverket.

11

§•

De närmare föreskrifter, som erfordras för tillämpningen av denna lag,

meddelas av Konungen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 196b

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965.

Genom lagen upphäves lagen den 18 juni 1954 (nr 444) om personun­

dersökning i brottmål.

2) Förslag

till

Lag

om vissa begränsningar i svensk lags tillämplighet och svensk

domstols behörighet

Härigenom förordnas som följer.

Har någon efter kallelse inrest i riket för att inställa sig vid domstol så­

som tilltalad, vittne eller sakkunnig i brottmål skola i fråga om svensk lags

tillämplighet och svensk domstols behörighet gälla de begränsningar som

med avseende å honom föreskrivas i följande överenskommelser, nämligen

1) konventionen mellan Sverige och Belgien den 26 april 1870 angående

ömsesidigt utlämnande av förbrytare,

5

2) avtalet mellan Sverige och Frankrike den 7 mars 1956 rörande ömsesi­

dig rättshjälp i brottmål samt

3) europeiska konventionen den 20 april 1959 om inbördes rättshjälp i

brottmål.

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 1964

Denna lag träder i kraft den dag Konungen förordnar.

3) Förslag

till

Lag

angående upphävande av lagen den 5 juni 1909 (nr 45)

om konsularjurisdiktion

Härigenom förordnas, att lagen den 5 juni 1909 om konsularjurisdiktion

skall upphöra att gälla vid utgången av december 1964, då jämväl lagen

den 10 juli 1947 (nr 636) om fortsatt tillämpning av äldre rättegångsbalken

i mål och ärenden som skola upptagas av konsularrätt eller konsulardomare,

så ock vad i övrigt finnes stadgat angående konsularjurisdiktion upphör att

gälla.

4) Förslag

till

Lag

om ändring i sinnessjuklagen den 19 september 1929 (nr 321)

Härigenom förordnas,

dels

att 6, 18, 33, 41, 41 a, 42, 43, 44, 47, 48, 49, 51,

53, 54 och 59 §§ sinnessjuklagen1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan

angives,

dels ock

att 46 och 46 a §§ sagda lag skola upphöra att gälla.

(Gällande lydelse)

6

Vidtages icke-------------------------------

Bestämmelserna i första stycket

skola icke äga tillämpning i avseen­

de å sinnessjuk, som är intagen

i ar-

bctshem, som avses i 41 § lagen om

socialhjälp, eller

i

skola tillhörande

barna- och ungdomsvården,

allmän

vårdanstalt för alkoholmissbrukare,

(Föreslagen lydelse)

§•

--------- föranstalta därom.

Bestämmelserna i första stycket

skola icke äga tillämpning i avseende

å sinnessjuk, som är intagen i

ung­

domsvårdsskola,

allmän vårdanstalt

för alkoholmissbrukare, anstalt, som

står under

kriminalvårdsstyrelsens

inseende, militärhäkte eller härads-

1 Senaste lydelse, se beträffande 6 och 33 §§ SFS 1956: 226, beträffande 18 §, 47 § 3 mom.

och 48 § SFS 1937: 470, beträffande 41 §, 47 § 1, 4 och 5 mom., 49 § och 51 § SFS 1945:

467 samt beträffande 41 a, 42, 43, 44, 46 och 46 a §§ SFS 1954:446.

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 196b

tvångsarbetsanstalt,

anstalt, som står

under

fångvårdsstyrelsens

inseende,

militärhäkte eller härads- eller stads-

fängelse. Beträffande sådan sinnes­

sjuk åligge skyldighet att föranstalta

om vård allenast den, som enligt de

rörande anstalten meddelade före­

skrifterna har att sörja därför.

Kan sinnessjuk

Utskrivning enligt första stycket

må ej äga rum av den,

som på grund av sin sinnesbeskaf­

fenhet av domstol förklarats icke

kunna fällas till ansvar för begånget

brott,

eller

som, enligt vad känt är, under in­

flytande av sinnessjukdom begått

mot annans personliga säkerhet rik­

tat brott, vilket icke blivit beivrat,

eller

som enligt domstols förordnande

intagits i allmän uppfostringsanstalt

men överförts till sinnessjukhus och

slutligt utskrivits från anstalten, el­

ler

som

intagits å sinnessjukhus i

samband med frigivning från straff­

arbete eller fängelse eller utskrivning

från förvaring eller internering i sä-

kerhctsanstalt.

Har sinnessjuk, — —---------------

(Gällande lydelse)

eller stadsfängelse. Beträffande så­

dan sinnessjuk åligge skyldighet att

föranstalta om vård allenast den,

som enligt de rörande anstalten med­

delade föreskrifterna har att sörja

därför.

(Föreslagen lydelse)

utom sjukhuset.

Utskrivning enligt första stycket

må ej äga rum av den,

som enligt 31 kap. 3 § brottsbal­

ken av domstol överlämnats till vård

enligt sinnessjuklagen,

eller

som, enligt vad känt är, under in­

flytande av sinnessjukdom begått

mot annans personliga säkerhet rik­

tat brott, vilket icke blivit beivrat,

eller

som

för undergående av påföljd

för brott varit intagen i fångvårds-

anstalt och i samband med att an-

staltsvården upphört intagits å sin­

nessjukhus.

annorledes förordnat.

18 §.

33 §.

Föreligga sådana omständigheter,

som i 28 § 1 mom. angivas, beträf­

fande någon, vilken är intagen i

ar-

betshem, som avses i bl § lagen om

socialhjälp, eller i skola tillhörande

barna- och ungdomsvården,

allmän

vårdanstalt för alkoholmissbrukare

eller tvångsarbetsanstalt,

må den,

som enligt de rörande anstalten med­

delade föreskrifterna har att sörja

för vård åt honom, föranstalta om

hans intagande för observation å sin­

nessjukhus, som i 28 § 1 mom. sägs.

Beträffande ansökan--------------------

I fråga —------- ------------ —-----------

Har observationen-----------------------

Föreligga sådana omständigheter,

som i 28 § 1 mom. angivas, beträf­

fande någon, vilken är intagen i

ung­

domsvårdsskola eller

allmän vårdan­

stalt för alkoholmissbrukare, må

den, som enligt de rörande anstalten

meddelade föreskrifterna har att sör­

ja för vård åt honom, föranstalta om

hans intagande för observation å sin­

nessjukhus, som i 28 § 1 mom. sägs.

----------- hans sinnestillstånd.

å sökanden.

------- vederbörande anstalt.

7

(Gällande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

41 §.

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 ar 196b

Föreligger anledning till antagan­

de att den, som år misstänkt för

brott, begått brottet under inflytan­

de av sådan själslig abnormitet eller

tillfälligt rubbad själsverksamhet

som avses i 5 kap. 5 § strafflagen,

skall domstolen förordna om sinnes­

undersökning enligt vad nedan sägs,

där ej av särskilda skäl sådan under­

sökning finnes obehövlig.

Sinnesun­

dersökning skall ock ske,

där dom­

stolen finner

särskild utredning om

den misstänktes sinnesbeskaffenhet

vara av betydelse för bestämmande

av påföljd för brottet eller eljest för

målets avgörande.

Finnes brottet-----------------------------

I brottmål skall sinnesundersök­

ning ske, innan domstol förordnar

om någons överlämnande till vård

enligt sinnessjuklagen, om det ej

med hänsyn till tidigare sinnesun­

dersökning och vad därefter föreva­

rit är uppenbart, att sådan under­

sökning är obehövlig.

Sinnesunder­

sökning skall ock

i annat fall

ske,

om

särskild utredning om den miss­

tänktes sinnesbeskaffenhet

finnes

vara av betydelse för bestämmande

av påföljd för brottet eller eljest för

målets avgörande.

därtill äro.

41

Uppkommer fråga----------------— —

Beslut om sinnesundersökning

må

ej meddelas, med mindre den miss­

tänkte erkänt gärningen eller över­

tygande bevisning förebragts att han

begått

densamma.

Har beslut-----------------------------------

Där rätten finner det lämpligt, må

rätten förordna, att målet, såvitt an­

går utredning om den misstänktes

sinnesbeskaffenhet, skall handläg­

gas inom stängda dörrar.

42

1.

Sinnesundersökning av den,

som förvaras i häkte, skall verkstäl­

las

å sinnessjukavdelning vid fång­

vården av där anställd läkare. För

undersökningen skall den häktade

§•

— hans sinnesbeskaffenhet.

Om sinnesundersökning beslutar

domstolen, så snart det finnes lämp­

ligen kunna ske. Sådant

beslut må

dock

ej meddelas, med mindre den

misstänkte erkänt gärningen eller

övertygande bevisning förebragts att

han begått

den. I beslutet bör angi­

vas vad undersökningen företrädes­

vis bör avse.

------------därtill äro.

Sedan beslut om sinnesundersök­

ning meddelats,

skall

domstolen

skyndsamt översända samtliga hand­

lingar i målet till

den sinnessjukav­

delning vid fångvården eller

det sin­

nessjukhus, till vilket undersökning­

en hör.

§•

Sinnesundersökning av den, som

förvaras i häkte, skall verkställas

av

läkare anställd vid den sinnessjuk­

avdelning vid fångvården, som en­

ligt kriminalvårdsstyrelsens bestäm­

8

Kiuigl. Maj:ts proposition nr 90 år 196-i

överföras till den sinnessjukavdel­

ning, som enligt fångvårdsstyrelsens

bestämmande skall mottaga för sin­

nessjukdom misstänkta från det

häkte, där han förvaras. Domstol,

som förordnat om undersökningen,

skall skyndsamt översända samtliga

handlingar i målet till

nämnda av­

delning.

Undersökningsläkaren må hos po­

lismyndighet begära utredning an­

gående omständigheter av betydelse

för undersökningen, så ock hos

domstolen göra framställning om att

förhör i målet hålles med personer,

som kunna antagas äga kännedom

om sådana omständigheter. Därvid

bör angivas vad utredningen eller

förhöret skall avse. Skall förhör äga

rum, ankomme på domstolen att för­

anstalta om att förhöret varder hål­

let samt att underrätta undersök­

ningsläkaren om förhöret. Angående

ersättning åt den, som inkallats till

förhöret för att höras, gälle vad an­

gående ersättning av allmänna me­

del till vittnen finnes stadgat; dock

skall ersättningen alltid stanna å

statsverket.

2.

Sinnesundersökning skall verk­

ställas med största möjliga skynd­

samhet och till sin omfattning an­

passas efter undersökningsfallets be­

skaffenhet.

Utlåtande över undersökningen

skall avgivas sist inom sex veckor

från det handlingarna inkommo till

sinnessjukavdelningen, i den mån ej

medicinalstyrelsen i särskilt fall på

framställning av undersökningsläka­

ren medgiver anstånd. Vid utlåtan­

det skola fogas de av domstolen till

sinnessj ukavdelningen överlämnade

handlingarna.

3. I utlåtandet skall undersök­

ningsläkaren angiva den undersök­

tes sinnestillstånd vid gärningens be­

gående, så ock huruvida han är i be­

hov av vård å sinnessjukhus.

Finnes

den undersökte eljest böra på grund

(Gällande lydelse)

mande skall mottaga för sinnessjuk­

dom misstänkta från det häkte, där

den som skall undersökas förvaras.

Sinnesundersökning av den, som be­

finner sig på fri fot, skall verkstäl­

las av läkare, som för dylikt ända­

mål är anslälld vid

det

sinnessjuk­

hus,

till vilket undersökningen liör

enligt bestämmelser, som meddelas

av medicinalstyrelsen. Utan hinder

av vad nu sagts må medicinalstyrel­

sen för visst fall besluta att sinnes­

undersökning skall verkställas enligt

annan fördelning ävensom, när sär­

skilda skäl äro därtill, förordna

utomstående läkare att verkställa

sinnesundersökning; är den som

skall undersökas häktad, må dock

sådant beslut eller förordnande med­

delas endast efter samråd med kri­

minalvårdsstyrelsen.

Häktad, som skall undersökas,

skall överföras till

sinnessjukavdel­

ning,

som i första stycket sägs. Skall

undersökningen verkställas av läka­

re, som icke är anställd vid sådan

avdelning, må dock den häktade un­

der tid som erfordras för undersök­

ningen förvaras i viss fångvårdsan-

stalt eller i häkte.

Den, som befinner sig på fri fot

och

skall undersökas, är pliktig att

för undersökningen inställa sig å tid

och ort, som av undersökningsläka­

ren bestämmas. Såvitt möjligt skall

tillses, att för den, som skall under­

sökas, ej uppkommer hinder i hans

förvärvsverksamhet eller annan all­

varlig olägenhet. Finnes det erfor­

derligt för undersökningens verk­

ställande, äge domstolen på fram­

ställning av undersökningsläkaren

förordna, att den, som skall under­

sökas, skall intagas å

visst

sinnes­

sjukhus. Ej må domstolen utan med­

givande av den, som skall undersö­

kas, meddela dylikt förordnande,

med mindre

för

brottet

är stadgat

fängelse, avsättning eller

suspen­

sion

(Föreslagen lydelse)

9

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1964

av sin sinnesbeskaffenhet bliva före­

mål för särskild åtgärd,

bär sådant

anmärkas. I utlåtandet skola ock an­

givas de skäl och omständigheter,

på vilka däri givet omdöme grundas.

Förklaras någon, som ej är sinnes­

sjuk eller sinnesslö, vid gärningens

begående hava lidit av annan själs­

lig abnormitet av så djupgående na­

tur, att den måste anses jämställd

med sinnessjukdom, skall utlåtandet

tillika innehålla skälen till att sådan

jämställdhet anses föreligga.

4.

De närmare anvisningar som

må finnas påkallade beträffande till-

lämpningen av

vad i 2 och 3 mom.

är stadgat meddelas av Konungen

eller, efter Konungens bemyndigan­

de, av medicinalstyrelsen.

43

Sinnesundersökning av den, som

befinner sig på fri fot, skall verk­

ställas av läkare, som för dylikt än­

damål är anställd vid

statligt sinnes­

sjukhus. Grunder för sådana under­

sökningars fördelning mellan veder­

börande sjukhus fastställas av me­

dicinalstyrelsen. Domstol, som för­

ordnat om sinnesundersökning var­

om nu är fråga,

skall skyndsamt

överlämna samtliga handlingar i må­

let till det sinnessjukhus, till vilket

undersökningen hör.

Den, som skall undersökas, är

pliktig att för undersökningen in­

ställa sig å tid och ort, som av un-

dersökningsläkaren bestämmas. Så­

vitt möjligt skall tillses, att för den,

som skall undersökas, ej uppkom­

mer hinder i hans förvärvsverksam­

het eller annan allvarlig olägenhet.

Finnes det erforderligt för under­

sökningens verkställande, äge dom­

stolen på framställning av undersök-

ningsläkaren förordna, att den, som

skall undersökas, skall intagas å

det

sinnessjukhus,

där läkaren är an­

ställd.

Ej må domstolen utan med­

givande av den, som skall undersö-

lf Bihang till riksdagens protokoll 196i.

(Gällande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

§•

Sinnesundersökning skall verk­

ställas med största möjliga skynd­

samhet och till sin omfattning an­

passas efter

syftet med undersök­

ningen och

undersökningsfältets be­

skaffenhet.

Skriftligt utlåtande

över

undersökningen skall avgivas sist

inom sex veckor från det handling­

arna inkommo till sinnessjukavdel­

ningen

eller sjukhuset,

i den mån ej

medicinalstyrelsen i särskilt fall på

framställning av undersökningsläka-

ren medgiver anstånd. Vid utlåtan­

det skola fogas de av domstolen till

sinnessjukavdelningen

eller sjukhu­

set

överlämnade handlingarna.

Utlåtande över sinnesundersök­

ning skall, om ej annat följer av

domstolens beslut, innehålla uttalan­

de om den undersöktes behov av

vård å sinnessjukhus samt om hans

sinnesbeskaffenhet vid gärningens

begående.

Finnes den undersökte el­

jest böra på grund av sin sinnesbe­

skaffenhet bliva föremål för särskild

åtgärd,

skall detta

anmärkas. I utlå­

tandet skola ock angivas de skäl och

omständigheter, på vilka däri givet

omdöme grundas.

1 samt. Nr 90

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1964

kas, meddela dylikt förordnande,

med mindre

å

brottet

kan följa

straffarbete,

fängelse, avsättning el­

ler

mistning av ämbete på viss tid.

1 fall, som avses i denna paragraf,

skola föreskrifterna i 42 § 1 mom.

andra stycket och 2—4 mom. i till­

lämpliga delar lända till efterrättelse

med iakttagande av att den i 2 mom.

andra stycket stadgade tiden för ut­

låtandes avgivande skall räknas från

det handlingarna inkommo till sjuk­

huset.

(Gällande lydelse)

Prövar domstol

Vad i

42 § 3 mom.

stadgas om ut­

låtande av undersökningsläkare

skall äga motsvarande tillämpning

beträffande medicinalstyrelsens ut­

låtande.

Medicinalstyrelsen äge

1) Det åligger

2) Undersökning av

3) Jämväl medicinalstyrelsen äger

begära utredning eller göra fram­

ställning om förhör, som

i 42 § 1

mom. andra stycket

sägs, och för

undersökningen påkalla intagning å

sinnessjukhus av den, som vistas å

fri fot. Varder förhör utsatt, åligge

domstolen att underrätta medicinal­

styrelsen därom.

4) Vederbörande läkare--------------

Undersökningsläkaren må hos po­

lismyndighet begära utredning angå­

ende omständigheter av betydelse för

undersökningen, så ock hos domsto­

len göra framställning om att förhör

i målet hålles med personer, som

kunna antagas äga kännedom om så­

dana omständigheter. Därvid bör an­

givas vad utredningen eller förhöret

skall avse. Skall förhör äga rum, an-

komme på domstolen att föranstalta

om att förhöret varder hållet samt

att underrätta undersökningsläkaren

om förhöret. Angående ersättning åt

den, som inkallats till förhöret för

att höras, gälle vad angående ersätt­

ning av allmänna medel till vittnen

finnes stadgat; dock skall ersätt­

ningen alltid stanna å statsverket.

De närmare anvisningar som må

finnas påkallade beträffande till-

lämpningen av vad

ovan i denna

paragraf

är stadgat meddelas av

Konungen eller, efter Konungens be­

myndigande, av medicinalstyrelsen.

Bestämmelser om ersättning åt den

som verkställer sinnesundersökning

meddelas av Konungen.

(Föreslagen lydelse)

i målet.

Vad i

43 § andra stycket

stadgas

om utlåtande av undersökningsläka­

re skall äga motsvarande tillämp­

ning beträffande medicinalstyrelsens

utlåtande.

följande iakttagas:

i målet,

dit överföras.

3) Jämväl medicinalstyrelsen äger

begära utredning eller göra fram­

ställning om förhör, som i

43 § tred­

je stycket

sägs, och för undersök­

ningen påkalla intagning å sinnes­

sjukhus av den, som vistas å fri fot.

Varder förhör utsatt, åligge domsto­

len att underrätta medicinalstyrel­

sen därom.

---------- med avgivandet.

44 §.

11

(Gällande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

46 §.

Ej må någon, där anledning före­

ligger till antagande att han är sin­

nessjuk, dömas till tvångsarbete

utan att undersökning av hans sin­

nesbeskaffenhet ägt rum.

Ä sådan undersökning skola be­

stämmelserna i 42 och 43 §§ i till­

lämpliga delar lända till efterrättel­

se med iakttagande av att vad där

stadgas om domstolen i stället skall

gälla om myndighet, som påkallat

undersökningen; dock att, om läka­

re hos myndigheten gjort framställ­

ning om förhör, det skall ankomma

på myndigheten att förordna om

sådant förhör vid lämplig underrätt

och på rätten att lämna myndighe­

ten meddelande om förhöret och vid­

taga de åtgärder, som i 42 § 1 mom.

andra stycket omförmälas. Prövar

myndigheten erforderligt, att jäm­

väl medicinalstyrelsens utlåtande in­

hämtas, skola stadgandena i 44 §

därvid lända till efterrättelse med

enahanda avvikelser, som nyss an­

gående läkarundersökningen sagts.

46 a §.

Finner fångvårdsstyrelsen anled­

ning förekomma därtill att någon,

som undergår straff, underkastas

förvaring, skall styrelsen, innan in-

terncringsnämndens yttrande i frå­

gan inhämtas, föranstalta om under­

sökning av hans sinnesbeskaffenhet

och beträffande frågan huruvida han

efter frigivningen kan antagas bliva

vådlig för annans säkerhet till per­

son eller egendom, där ej av särskil­

da skäl sådan undersökning finnes

obehövlig.

Beträffande undersökningen sko­

la bestämmelserna i 42 § i tillämpli­

ga delar lända till efterrättelse, med

iakttagande av att vad där stadgas

om domstolen i stället skall gälla om

styrelsen; dock att, om läkare hos

styrelsen gjort framställning om för­

hör, det skall ankomma på styrelsen

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 1964

12

(Gällande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

att föranstalta om sådant förhör vid

lämplig underrätt och på rätten att

lämna styrelsen meddelande om för­

höret och vidtaga de åtgärder, som

i

42

§ 1 mom. andra stycket omför-

mälas. Prövar styrelsen erforderligt,

att jämväl medicinalstyrelsens utlå­

tande inhämtas, skola stadgandena i

44

§ i vad de avse häktad äga mot­

svarande tillämpning med enahanda

avvikelser, som nyss angående läkar­

undersökningen sagts.

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 196k

47

1. Misstänkt, som-----------------------

Förklaras den intagne i infordrat

utlåtande icke vara i behov av vård å

sinnessjukhus, må han ej vidare på

grund av stadgande, som nyss sagts,

ltvarhållas å sinnessjukhuset eller

sinnessjukavdelningen; är han häk­

tad, varde till häktet återförd. Sam­

ma lag vare, där förundersökning

nedlägges eller avslutas utan att

åtal mot den intagne väckes eller

domstol angående honom meddelar

slutligt utslag, vari han icke förkla­

ras på grund av sin sinnesbeskaffen­

het från ansvar fri.

Förmenar intagen--------------- - —- -

2. Har domstol

meddelat utslag,

vari

häktad, som icke jämlikt 1

mom. kvarhålles å sinnessjukhus el­

ler å sinnessjukavdelning vid fång­

vården,

förklarats på grund av sin

sinnesbeskaffenhet från ansvar fri,

och är den häktade enligt infordrat

utlåtande i behov av vård å sinnes­

sjukhus eller i fall, då utlåtande in­

fordrats, från såväl läkare som me­

dicinalstyrelsen och styrelsens utlå­

tande lagts till grund för straffriför-

klarandet, enligt sistnämnda utlåtan­

de i behov av sådan vård,

skall han

därefter förvaras å sinnessjukavdel­

ning

vid fångvården;

och vare om

honom lag som i 1 mom. sägs.

3. Har någon, som

enligt vad ovan

sagts

förvaras å sinnessjukhus eller

å sinnessjukavdelning vid fångvår-

§•

--------nedan föreskrives.

Förklaras den intagne i infordrat

utlåtande icke vara i behov av vård

å sinnessjukhus, må han ej vidare

på grund av stadgande, som nyss

sagts, kvarhållas å sinnessjukhuset

eller sinnessjukavdelningen; är han

häktad, varde till häktet återförd.

Samma lag vare, där förundersök­

ning nedlägges eller avslutas utan att

åtal mot den intagne väckes eller

domstol angående honom meddelar

dom vari icke förordnas att han skall

överlämnas till vård enligt denna lag.

------- frågan därom.

2. Har domstol

förordnat att

häk­

tad, som icke jämlikt 1 mom. kvar­

hålles å sinnessjukhus eller å sinnes­

sjukavdelning vid fångvården,

skall

överlämnas till vård enligt denna lag,

skall han därefter förvaras å sinnes­

sjukavdelning

som nyss sagts;

och

vare om honom lag som i 1 mom.

sägs.

3. Har

genom jaga kraf tagande

dom förordnats att

någon, som för­

varas å sinnessjukhus eller å sinnes-

13

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 196b

den, genom laga kraftägande

utslag

förklarats på grund av sin sinnesbe­

skaffenhet från ansvar fri,

skall

han, om han är intagen å sinnessjuk­

hus, anses vara för vård där intagen

samt,

om han förvaras

å sinnessjuk-

avdelning vid fångvården,

för vård

där förbliva,

intill dess plats å

något

statens

sinnessjukhus kan beredas

honom. I senare fallet ankomme det

på vederbörande fångvårdsinyndig-

het att

hos

medicinalstyrelsen

göra

framställning om den straff riförkla-

rades intagande å sådant sinnessjuk­

hus. Vid framställningen skola,

i hu­

vudskrifter eller bestyrkta avskrif­

ter,

fogas

å

fårigvårdsanstalten

för­

varade handlingar, som angå

den

straffriförklarade

och äro av bety­

delse för bedömande av hans sinnes­

tillstånd. Medicinalstyrelsen tillkom­

mer därefter att

meddela erforderli­

ga föreskrifter om den straffriför-

klarades

intagande å visst sinnes­

sjukhus.

Utan hinder av bestämmelserna i

första stycket gälle om fånge, som

under verkställighet av straff begått

brott men på grund av sin sinnesbe­

skaffenhet förklarats från ansvar fri,

vad i 48 § finnes föreskrivet.

Föreligger beträffande någon, som

icke är häktad, sådant fall, som av­

ses i 2 inom.,

åligge det vederbörande

länsstyrelse att, om domstolens ut­

slag

vinner laga kraft,

genast för­

ordna om den straffriförklarades in­

tagande

å sinnessjukhus för vård.

När sådant förordnande meddelats,

skall intagning utan dröjsmål ske å

det statens sinnessjukhus, som medi­

cinalstyrelsen, efter anmälan av

länsstyrelsen, bestämmer.

b. Vad ovan i 1—3 mom. sägs an­

gående för brott misstänkt, skall i

tillämpliga delar lända till efterrät­

telse beträffande den, rörande vilken

utlåtande infordrats jämlikt 46 §,

med iakttagande av att vad i nämn­

da mom. stadgas om domstol i stäl-

(Gällande lydelse)

sjukavdelning vid fångvården

eller

i annan fångvårdsanstalt, skall över­

lämnas till vård enligt denna lag,

skall han, om han är intagen å sin­

nessjukhus, anses vara för vård där

intagen samt

i annat fall vårdas

å

sinnessjukavdelning vid fångvården,

intill dess plats å sinnessjukhus kan

beredas honom. I senare fallet an­

komme det på vederbörande fång-

vårdsmyndighet att

skyndsamt till

medicinalstyrelsen, i huvudskrifter

eller bestyrkta avskrifter, översända

å

anstalten

förvarade handlingar,

som angå

honom

och äro av bety­

delse för bedömande av hans sinnes­

tillstånd. Medicinalstyrelsen tillkom­

mer därefter att

föranstalta om hans

intagande å visst sinnessjukhus.

(Föreslagen lydelse)

Föreligger beträffande någon, som

icke är häktad, sådant fall, som av­

ses i 2 inom.,

skall medicinalstyrel­

sen, när domen

vinner laga kraft,

föranstalta om att han utan dröjs­

mål intages

å sinnessjukhus för

vård.

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 196b

let skall gälla mgndighet, vilken äger

ålägga tvångsarbete, och att vad i

samma mom. sägs om den, som för­

klaras på grund av sin sinnesbeskaf­

fenhet från ansvar fri, skall avse

den, som på grund av sin sinnesbe­

skaffenhet förklaras icke kunna dö­

mas till tvångsarbete. Med avvikelse

från vad i nämnda mom. stadgas

skall dock vård av den, som kvarhål-

les å sinnessjukavdelning vid fång­

vården eller som icke är häktad men

enligt vederbörligt utlåtande är i be­

hov av vård å sinnessjukhus, bere­

das å det sinnessjukhus, till vars

område han hör, samt ansökan om

hans intagande å sådant sjukhus gö­

ras hos sjukvårdsläkaren vid sjuk­

huset.

Ej må någon, angående vilken ut­

låtande infordrats jämlikt b6 a §,

på grund av nämnda lagrum kvar-

hållas å sinnessjukhus eller å sin­

nessjukavdelning vid fångvården

längre än till dess utlåtandet avgi­

vits.

5. Vad i 36 § finnes stadgat beträf­

fande den, som för observation inta­

gits å sinnessjukhus, skall lända till

efterrättelse jämväl i avseende å

den, som på grund av bestämmelse i

detta kapitel för undersökning inta­

gits å sådant sjukhus; dock skall i

fråga om handling, för vars vidarebe­

fordran sjukvårdsläkarens tillstånd

enligt nämnda paragraf erfordras,

gälla, att den ej må fortskaffas till

eller från den, som är misstänkt för

brott, om den innehåller något, som

kan hindra brottets upptäckt eller

sakens utredning.

(Gällande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

b.

Vad i 36 § finnes stadgat beträf­

fande den, som för observation inta­

gits å sinnessjukhus, skall lända till

efterrättelse jämväl i avseende å

den, som på grund av bestämmelse

i detta kapitel för undersökning in­

tagits å sådant sjukhus; dock skall

i fråga om handling, för vars vidare­

befordran sjukvårdsläkarens till­

stånd enligt nämnda paragraf er­

fordras, gälla, att den ej må fortskaf­

fas till eller från den, som är miss­

tänkt för brott, om den innehåller

något, som kan hindra brottets upp­

täckt eller sakens utredning.

48

i. Fånge, som befinnes lida av sin­

nessjukdom eller beträffande vilken

anledning finnes till antagande, att

han lider av sådan sjukdom, skall så

snart ske kan för vård eller observa­

tion intagas å sinnessjukavdelning

vid fångvården.

§•

Föreligger beträffande någon som

för undergående av påföljd för brott

eller förvandlingsstraff för böter

är intagen i fångvårdsanstalt anled­

ning till antagande, att han är i be­

hov av vård å sinnessjukhus, skall

vederbörande fångvårdsmyndighet

15

Kungi. Maj:ts proposition nr 90 år 1964

(Gällande lydelse)

Föreligger beträffande------------------

Befinnes någon som är intagen i

säkerhetsanstalt lida av sinnessjuk­

dom, eller finnes anledning att hos

sådan intagen förmoda dylik sjuk­

dom, må vederbörande anstaltsmyn-

dighet draga försorg om hans inta­

gande för vård eller observation å

sinncssjukavdelning vid fångvården.

2. Kan sinnessjuk fånge antagas

vara vid strafftidens slut

i behov av

vård å sinnessjukhus, åligge det ve­

derbörande fångvårdsmyndighet att

i god tid förut i den ordning, som i 2

kap. sägs, göra ansökan om att

den

sjuke

då varder intagen å sinnes­

sjukhus. I sådant fall må vårdattest

utfärdas av läkare som är anställd

vid fångvården, ändå att han sam­

tidigt är läkare å det sinnessjukhus,

där intagning begärts; och varde i

stället för levnadsberättelse vid an­

sökningen, i huvudskrifter eller be­

styrkta avskrifter, fogade å vederbö­

rande fångvårdsanstalt förvarade

handlingar,

som röra den sjuke och

äro av betydelse för bedömande av

hans sinnestillstånd.

Vad sålunda stadgats skall äga

motsvarande tillämpning å sinnes­

sjuk, som skall utskrivas från säker­

hetsanstalt och kan antagas efter ut­

skrivningen vara i behov av vård å

sinnessjukhus.

draga försorg om hans intagande för

vård eller observation å sinnessjuk-

avdelning vid fångvården.

------------nyss nämnts.

(Föreslagen lydelse)

Kan antagas att den, som för un­

dergående av påföljd för brott eller

förvandlingsstraff för böter är inta­

gen i fångvårdsanstalt, når anstalts-

vården upphör kommer att vara

i behov av vård å sinnessjukhus,

åligge det vederbörande fångvårds­

myndighet att i god tid förut i den

ordning, som i 2 kap. sägs, göra an­

sökan om att

han

då varder intagen

å sinnessjukhus. I sådant fall må

vårdattest utfärdas av läkare som är

anställd vid fångvården, ändå att

han samtidigt är läkare å det sinnes­

sjukhus, där intagning begärts; och

varde i stället för levnadsberättelse

vid ansökningen, i huvudskrifter el­

ler bestyrkta avskrifter, fogade å ve­

derbörande fångvårdsanstalt förva­

rade handlingar

rörande den, som

ansökningen avser, vilka

äro av be­

tydelse för bedömande av hans sin­

nestillstånd.

49 §.

Ä,. den,______________ ______ _________ sjukvårdslältarens försorg.

Vad i första stycket stadgas om

för brott misstänkt skall äga motsva­

rande tillämpning å den, som är fö­

remål för förfarande, avseende ådö-

mande

av

tvångsarbete.

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1964

(Gällande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

51

Motsätter sig sinnessjuk, för vil­

ken plats beretts å sinnessjukhus, att

låta sig där intaga, är vederbörande

polis- eller militännyndighet pliktig

att på begäran av den, som gjort an­

sökningen om intagning, lämna den

handräckning, som finnes vara av

nöden.

Undandrager sig någon, som är

misstänkt för brott

eller föremål för

förfarande, avseende ådömandc av

tvångsarbete,

samt vistas å fri fot,

att iakttaga vad enligt

43, 44 eller

46 §

åligger honom eller behöver lä­

kare för verkställande av undersök­

ning, varom där fönnäles, skydd för

sin personliga säkerhet, skall ock på

begäran av vederbörande läkare er­

forderlig handräckning lämnas. Sam­

ma lag vare, där sådant fall prövas

föreligga, att undersökning må äga

rum enligt 16 §, och den, om vilkens

undersökning är fråga, vägrar att

underkasta sig densamma eller lä­

kare för verkställande av undersök­

ningen behöver skydd för sin per­

sonliga säkerhet.

53

Den, som utan sjukvårdsläkarens

medgivande till någon, som är inta­

gen å sinnessjukhus eller å sinnes-

sj likavdelning vid fångvården, över­

lämnar eller försöker överlämna va­

pen eller annat föremål, varmed den

intagne lätteligen kan tillfoga sig

själv eller annan skada,

straffes,

där

ej

gärningen

enligt

allmänna straff­

lagen är med högre

straff

belagd,

med böter frän och med femtio till

och med ettusen kronor eller med

fängelse.

54

Den, som förhjälper eller söker

förhjälpa någon, som är intagen å

sinnessjukhus eller jämlikt 47 g för

vård förvaras å sinnessjukavdelning

vid fångvården, att avvika från sin-

§•

Motsätter sig sinnessjuk, för vil­

ken plats beretts å sinnessjukhus, att

låta sig där intaga, är vederbörande

polis- eller militärmyndighet pliktig

att på begäran av

medicinalstyrelsen

eller

den, som gjort ansökningen om

intagning, lämna den handräckning,

som finnes vara av nöden.

Undandrager sig någon, som är

misstänkt för brott samt vistas å fri

fot, att iakttaga vad enligt

42 eller

44 §

åligger honom eller behöver lä­

kare för verkställande av undersök­

ning, varom där förmäles, skydd för

sin personliga säkerhet, skall ock på

begäran av vederbörande läkare er­

forderlig handräckning lämnas. Sam­

ma lag vare, där sådant fall prövas

föreligga, att undersökning må äga

ruin enligt 16 §, och den, om vilkens

undersökning är fråga, vägrar att

underkasta sig densamma eller läka­

re för verkställande av undersök­

ningen behöver skydd för sin person­

liga säkerhet.

§•

Den, som utan sjukvårdsläkarens

medgivande till någon, som är inta­

gen å sinnessjukhus eller å sinnes­

sjukavdelning vid fångvården, över­

lämnar eller försöker överlämna va­

pen eller annat föremål, varmed den

intagne lätteligen kan tillfoga sig

själv eller annan skada,

dömes,

där

ej enligt

brottsbalken för gärningen

är stadgat strängare

straff,

till dags­

böter eller fängelse i högst ett år.

§•

Den, som förhjälper eller söker

förhjälpa någon, som är intagen å

sinnessjukhus eller jämlikt 47 § för

vård förvaras å sinnessjukavdelning

vid fångvården, att avvika från sin­

17

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1964

nessjukhuset eller sinnessjukavdel­

ningen,

straffes med böter från och

med femtio till och med ettusen kro­

nor

eller

med

fängelse.

Var den in­

tagne farlig för annans personliga

säkerhet och hade gärningsmannen

vetskap därom, må till straffarbete

i högst ett år dömas.

59

Så länge särskild sinnessjukavdel-

ning vid fångvården ej finnes i Got­

lands län, må sådan undersökning

av häktad, varom i 42, 44

eller 46

§

förmäles, inom länet verkställas av

läkare vid statens sinnessjukhus

därstädes och den häktade för så­

dant ändamål dit överflyttas.

(Gällande lydelse)

nessj ukhuset eller sinnessjukavdel­

ningen,

dömes till dagsböter

eller

fängelse

i högst två år.

(Föreslagen lydelse)

§•

Så länge särskild sinnessjukavdel­

ning vid fångvården ej finnes i Got­

lands län, må sådan undersökning av

häktad, varom i 42

eller

44 § förmä­

les, inom länet verkställas av läkare

vid statens sinnessjukhus därstädes

och den häktade för sådant ändamål

dit överflyttas.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965. Vad i lagen föreskrives om

den som av domstol överlämnats till vård enligt sinnessjuklagen skall även

tillämpas beträffande den som jämlikt 5 kap. 5 § strafflagen förklarats fri

från ansvar och i avgivet utlåtande befunnits vara i behov av vård å sinnes­

sjukhus.

5) Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 17 och 19 §§ lagen den 20 december 1946

(nr 804) om införande av nya rättegångsbalken

Härigenom förordnas, att 17 och 19 §§ lagen den 20 december 1946 om

införande av nya rättegångsbalken1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt ne­

dan angives.

(Gällande lydelse)

17

Angår fråga om egendoms förver­

kande till det allmänna eller annan

sådan påföljd

någon, som ej är till­

talad, skall talan därom föras mot

honom. Om sådan talan gälle i till-

1 Senaste lydelse av 19 §, se SFS 1947: 617.

(Föreslagen lydelse)

§•

Angår fråga om egendoms förver­

kande till det allmänna eller annan

särskild rättsverkan av brott

någon,

som ej är tilltalad, skall talan därom

föras mot honom. Om sådan talan

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1964

(Gällande lydelse)

lämpliga delar vad i nya rättegångs­

balken är föreskrivet angående åtal

för brott, varå icke kan följa svårare

straff än böter.

Är i —------------------------------------------

Hava i —-------------------- -----------------

19

Har någon genom dom, som må

verkställas, ehuru den icke äger laga

kraft, dömts till straff eller annan

påföljd för brott och är han för så­

dan verkställighet intagen i fång-

vårdsanstalt

eller allmän uppfost­

ringsanstalt eller i avbidan på verk­

ställighet tagen i förvar,

skall han

vid fullföljd av talan i målet anses

som häktad för brottet. Yad nu sagts

gälle ock, om

någon, som på grund

av sin sinnesbeskaffenhet förklarats

fri från ansvar, är intagen

å sinnes­

sjukhus eller å sinnessjukavdelning

vid fångvården.

Vad i nya rättegångsbalken är fö­

reskrivet angående brottmål skall,

om ej annat är stadgat, i tillämpliga

delar gälla, då mot någon, som blivit

dömd för brott, vid domstol inledes

förfarande, som avser

förening av

straff, ådömande av skyddsåtgärd i

stället för straff eller åtgärd med av­

seende å villkorlig dom eller vad el­

jest tidigare ådömts honom för brot­

tet;

är han intagen i anstalt, som

sägs

i första stycket,

eller tagen i

förvar,

skall han anses som häktad

för brottet. Har offentlig försvarare

förordnats för den dömde, skall ar­

vode och ersättning till försvararen

alltid gäldas av statsverket.

gälle i tillämpliga delar vad i nya

rättegångsbalken är föreskrivet an­

gående åtal för brott varå icke kan

följa svårare straff än böter.

— är ogrundad,

de gällande.

§•

Har någon genom dom, som må

verkställas, ehuru den icke äger laga

kraft, dömts till straff eller annan

påföljd för brott och är han för så­

dan verkställighet intagen i fång-

vårdsanstalt, skall han vid fullföljd

av talan i målet anses som häktad

för brottet. Vad nu sagts gälle ock,

om

rätten överlämnat någon till vård

enligt sinnessjuklagen och den döm­

de på grund av domen är intagen

å

sinnessjukhus eller å sinnessjukav­

delning vid fångvården.

(Föreslagen lydelse)

Vad i nya rättegångsbalken är fö­

reskrivet angående brottmål skall,

om ej annat är stadgat, i tillämpliga

delar gälla, då mot någon, som blivit

dömd för brott, vid domstol inledes

förfarande, som avser

undanröjande

av påföljd och ådömande av annan

påföljd för brott eller ock annan åt­

gärd i fråga om ådömd påföljd;

är

han intagen i anstalt som

avses

i

första stycket, skall han anses som

häktad för brottet. Har offentlig för­

svarare förordnats för den dömde,

skall arvode och ersättning till för­

svararen alltid gäldas av statsverket.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965; 19 § i dess äldre lydelse skall

dock tillämpas i fråga om den som på grund av sin sinnesbeskaffenhet för­

klarats fri från ansvar.

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 196b

19

6) Förslag

till

Lag

om ändring i sjömanslagen den 30 juni 1952 (nr 530)

Härigenom förordnas,

dels

att 61, 77, 78 och 82 §§ sjömanslagen den 30

juni 1952 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives,

dels ock

att i

lagen skall, efter 82 §, införas en ny paragraf, betecknad 82 a §, av nedan

angivna lydelse.

(Gällande lydelse)

61

Begår någon av besättningen, när

fartyget icke befinner sig i svensk

hamn, brott

av den art, att svårare

straff än fängelse därå kan följa,

är

befälhavaren, där icke brottet av or­

tens myndighet beivras, pliktig till­

se, att så snart ske kan med den

brottslige hålles förhör enligt be­

stämmelserna i 64 §.

Befälhavaren skall--------—- —--------

(Föreslagen lydelse)

§•

Begär någon av besättningen, när

fartyget icke befinner sig i svensk

hamn, brott

för vilket är stadgat

fängelse i ett år eller däröver,

är be­

fälhavaren, där icke brottet av or­

tens myndighet beivras, pliktig tillse,

att så snart ske kan med den brotts­

lige hålles förhör enligt bestämmel­

serna i 64 §.

---------------- nödigt är.

77

Sätter sig någon å fartyget an­

ställd upp mot befälhavaren eller

den, som i hans ställe förer befälet,

och vägrar honom lydnad,

straffes

med

dagsböter eller,

där omständig­

heterna äro synnerligen försvårande,

med

fängelse i högst ett år.

Överfaller han

med våld eller hot

om våld befälhavaren eller annan

förman i

tjänsten eller för att honom

till någon tjänsteåtgärd tvinga eller

därifrån hindra eller för att å ho­

nom för sådan åtgärd hämnas, dö-

mes till fängelse eller, där omstän­

digheterna äro synnerligen försvå­

rande, till straffarbete i högst två år.

Äro omständigheterna synnerligen

mildrande, må till dagsböter dömas.

Sätter sig någon å fartyget an­

ställd upp mot befälhavaren eller

den, som i hans ställe förer befälet,

och vägrar honom lydnad,

dömes till

dagsböter eller fängelse i högst ett

år.

Förgriper han sig

med våld eller

hot om våld

å

befälhavaren eller an­

nan förman i

dennes tjänsteutövning

eller för att tvinga honom till eller

hindra honom från tjänsteåtgärd el­

ler hämnas för sådan åtgärd, dömes

till fängelse i högst två år. Är brottet

ringa, dömes till dagsböter eller

fängelse i högst sex månader.

78 §.

Göra ombord anställda myteri, dö- Göra ombord anställda myteri

ge­

mes

anstiftare

eller

anförare till

nom att ådagalägga uppsåt att, med

fängelse

eller till straffarbete

i högst

förenat våld, sätta sig upp mot be-

20

Kungi. Maj:ts proposition nr 90 år 1964

(Gällande lydelse)

två år

och

annan deltagare till

fäng­

else i högst sex månader eller, där

omständigheterna äro synnerligen

mildrande, till dagsböter,

övas vid

myteriet våld å person eller egen­

dom, må anstiftare

eller

anförare

dömas till

straffarbete

i högst sex år

och annan deltagare till

straffarbete

i högst två år.

För våld eller annan brottslig gär­

ning, som vid myteri begås, skall ock

gärningsmannen straffas enligt vad

i 4 kap. 1 och 2 §§ strafflagen sägs.

82

Har den, som begått brottslig

handling varom i 76—81 §§ förmä-

les, för samma handling ålagts disci­

plinbot enligt 62 §, skall rätten vid

brottets bedömande därå fästa skä­

ligt avseende och må

i ty fall,

efter

omständigheterna

straffet nedsättas

under vad eljest bort följa å gärning­

en eller ock alldeles bortfalla.

fälhavaren eller den som i hans stäl­

le förer befälet,

dömes anstiftare

och

anförare till fängelse i högst två år

samt

annan deltagare till

dagsböter

eller fängelse i högst sex månader.

Övas vid myteriet

förenat

våld å

person eller egendom, må anstiftare

och

anförare dömas till

fängelse

i

högst sex år och annan deltagare till

fängelse

i högst två år.

(Föreslagen lydelse)

§•

Har den, som begått brottslig

handling varom i 76—81 §§ förmä-

les, för samma handling ålagts disci­

plinbot enligt 62 §, skall rätten vid

brottets bedömande därå fästa skä­

ligt avseende och må efter omstän­

digheterna

ådömas lindrigare straff

än för brottet är stadgat eller ock

påföljd helt eftergivas.

82 a §.

För försök eller förberedelse till

brott som avses i

77

§ andra stycket,

så ock för förberedelse eller stämp­

ling till brott som avses i 78 § eller

underlåtenhet att avslöja sådant

brott dömes till ansvar enligt vad i

23 kap. brottsbalken stadgas. Skulle

brott varom i

77

§ andra stycket

sägs, om det fullbordats, hava varit

att anse som ringa, må dock ej dö­

mas till ansvar.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965.

Kungi. Maj:ts proposition nr 90 år 196b

21

7) Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 22 maj 1963 (nr 193) om samarbete med

Danmark, Finland, Island och Norge angående verkställighet

av straff m. m.

Härigenom förordnas,

dels

att 6—22, 24—27, 29 och 33 §§ ävensom rubri­

ken före 17 § lagen den 22 maj 1963 om samarbete med Danmark, Finland,

Island och Norge angående verkställighet av straff m. m. skola erhålla änd­

rad lydelse på sätt nedan angives,

dels ock

att 30 § sagda lag skall upphöra

att gälla.

(Gällande lydelse)

6

Bifalles framställning om verk­

ställighet här i riket, skall i beslutet

därom det ådömda straffet omvand­

las till

straffarbete eller

fängelse på

lika lång tid.

Därvid skall den dan­

ska straffarten fsengsel, den finska

straffarten tukthus, den isländska

straffarten fangelsi och den norska

straffarten fengsel anses svara mot

straffarbete samt den danska straff­

arten hsefte, den finska straffarten

fängelse, den isländska straffarten

varöhald och den norska straffarten

hefte mot fängelse. Det ådömda

straffet skall dock alltid anses svara

mot straffarbete, om den strafftid

som verkställigheten här i riket skall

avse överstiger två år.

(Föreslagen lydelse)

§•

Bifalles framställning om verk­

ställighet här i riket, skall i beslu­

tet därom det ådömda straffet om­

vandlas till fängelse på lika lång tid.

7

Det till

straffarbete eller

fängelse

omvandlade straffet är verkställbar

såsom hade straffet ådömts här i ri­

ket genom dom, som vunnit laga

kraft.

Har straffet--------—---------den sta

Förvandlingsstraff för-----------------

§•

Det till fängelse omvandlade straf­

fet är verkställbar såsom hade straf­

fet ådömts här i riket genom dom,

som vunnit laga kraft.

av dag.

8

§•

Här i riket meddelad dom, varige- Här i riket meddelad dom, varige­

nom dömts till

straffarbete eller

nom dömts till fängelse, må verk-

22

Kungl. Maj. ts proposition nr 90 år 196i

fängelse, må verkställas i Danmark,

Finland, Island eller Norge, om den

dömde när verkställighet skall ske

är medborgare eller har hemvist i

den andra staten. Uppehåller han

sig i någon av nämnda stater, må

även eljest domen verkställas där,

om det med hänsyn till omständig­

heterna finnes lämpligast.

Skall den------------------------- såsom

(Gällande lydelse)

ställas i Danmark, Finland, Island

eller Norge, om den dömde när verk­

ställighet skall ske är medborgare

eller har hemvist i den andra staten.

Uppehåller han sig i någon av nämn­

da stater, må även eljest domen verk­

ställas där, om det med hänsyn till

omständigheterna finnes lämpligast.

strafftid.

(Föreslagen lydelse)

9

Om någon, som här i riket dömts

till

straffarbete eller

fängelse, skall

för verkställighet av domen överfö­

ras till Danmark, Finland, Island el­

ler Norge, skola bestämmelserna i 7

och 18 §§ lagen om utlämning för

brott till Danmark, Finland, Island

och Norge äga motsvarande tillämp­

ning.

Vad nu--------------------------------------

Om någon, som här i riket dömts

till fängelse, skall för verkställighet

av domen överföras till Danmark,

Finland, Island eller Norge, skola

bestämmelserna i 7 och 18 §§ lagen

om utlämning för brott till Danmark,

Finland, Island och Norge äga mot­

svarande tillämpning.

andra staten.

10

övervakning av den, som i Dan­

mark, Finland, Island eller Norge

erhållit villkorlig dom med

övervak­

ning, må på begäran anordnas här i

riket.

11

I beslut om anordnande av över­

vakning skall

den allmänna under­

rätten

i den ort, där den dömde up­

pehåller sig eller kan antagas kom­

ma att uppehålla sig, utses

till över-

vakningsdomstol.

Det åligger

över-

vakningsdomstolen

att förordna

övervakare för den dömde.

12

Vad för den dömde är bestämt an­

gående prövotid och övervakningstid

i den stat där domen meddelats skall

gälla såsom om domen givits här i

riket. Föreskrifter angående den

dömdes åligganden, som meddelats

i anslutning till

den villkorliga

do­

men, skola, om ej

övervakningsdom-

stolen

förordnar annat, äga tillämp-

Övervakning av den, som i Dan­

mark, Finland, Island eller Norge

blivit villkorligt dömd med föreskrift

om

övervakning, må på begäran an­

ordnas här i riket.

§•

I beslut om anordnande av över­

vakning skall

övervakningsnämnden

i den ort, där den dömde uppehåller

sig eller kan antagas komma att up­

pehålla sig, utses

att handhava över­

vakningen.

Det åligger

övervaknings­

nämnden

att förordna övervakare

för den dömde.

§•

Vad för den dömde är bestämt an­

gående prövotid och övervakningstid

i den stat där domen meddelats skall

gälla såsom om domen givits här i

riket. Föreskrifter angående den

dömdes åligganden, som meddelats i

anslutning till domen, skola, om ej

övervakningsnämnden

förordnar an­

nat, äga tillämpning. I övrigt skall

23

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1964

(Gällande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

ning. I övrigt skall vad i svensk lag

är stadgat om

villkorlig dom i till­

lämpliga delar gälla; prövotiden må

dock ej förlängas utöver fem år.

Förklaras här i riket det genom

den villkorliga domen medgivna an­

ståndet förverkat, skall straff, som

är utsatt i domen, verkställas här.

I sådant fall skall rätten omvandla

frihetsstraff till svensk sträf fart med

tillämpning av de i 6 § angivna grun­

derna och bötesstraff till motsvaran­

de belopp i svenskt mynt. Är straff

ej utsatt i den villkorliga domen,

skall rätten med tillämpning av

svensk lag bestämma straff eller an­

nan påföljd för brottet; tillfälle att

utföra talan härom skall beredas all­

män åklagare.

Beslutas

i Danmark, Finland, Is­

land eller Norge ändrade bestäm­

melser med avseende å

den villkor­

liga

domen eller förverkande av an­

ståndet, skall beslutet äga giltighet

här i riket.

13

Uppkommer här i riket fråga om

åtgärd med avseende å

villkorlig

dom, som meddelats

i Danmark,

Finland, Island eller Norge och

be­

träffande vilken övervakning anord­

nats

här, men finnes frågan lämpli­

gen böra prövas i den stat, där do­

men meddelats, må domstol, som

handlägger ärendet, hänskjuta frå­

gan till behörig myndighet i nämn­

da stat.

14

Om någon, som i Danmark, Fin­

land, Island eller Norge

erhållit vill­

korlig dom,

här i riket övertygas om

annat brott som begåtts under prö­

votiden eller före dess början, må

rätten, ändå att övervakning i an­

ledning av den

villkorliga

domen ej

anordnats här, med tillämpning av

vad i svensk lag är stadgat om

vill-

vad i svensk lag är stadgat om

skyddstillsyn äga motsvarande till-

lämpning; förordnande om behand­

ling enligt 28 kap. 3 § brottsbalken

må dock ej meddelas.

Meddelas

i Danmark, Finland, Is­

land eller Norge

beslut om

ändrade

bestämmelser med avseende å do­

men eller

om

förverkande av an­

ståndet, skall beslutet äga giltighet

här i riket.

§•

Uppkommer här i riket fråga om

åtgärd med avseende å

den som vill­

korligt dömts

i Danmark, Finland,

Island eller Norge och

som ställts

under övervakning

här, men finnes

frågan lämpligen böra prövas i den

stat, där domen meddelats, må dom­

stol

eller övervakningsnämnd,

som

handlägger ärendet, hänskjuta frå­

gan till behörig myndighet i nämn­

da stat.

§•

Om någon, som

villkorligt dömts

i Danmark, Finland, Island eller

Norge, här i riket övertygas om an­

nat brott som begåtts under prövo­

tiden eller före dess början, må rät­

ten, ändå att övervakning i anledning

av den

tidigare

domen ej anordnats

här,

undanröja den ådömda påfölj­

den och för brotten döma till gemen-

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 196k

(Gällande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

korlig dom förklara det villkorliga sam påföljd. Därvid skall den tidi-

anståndet förverkat. Därvid skola gare domen anses som dom å skydds­

bestämmelserna i 12 § andra stycket tillsyn,

äga tillämpning.

15

Övervakning av den, som här i ri­

ket

erhållit villkorlig dom med över­

vakning,

må överflyttas till Dan­

mark, Finland, Island eller Norge.

Beslutas i den andra staten änd­

rade bestämmelser med avseende å

den villkorliga domen,

skall beslutet

äga giltighet här i riket.

Ändå att övervakningen över­

flyttats, må åtgärd i fråga om

den

villkorliga domen

beslutas här i ri­

ket, såframt den dömde här överty­

gas om annat brott eller behörig

myndighet i Danmark, Finland, Is­

land eller Norge till svensk

domstol

hänskjuter ärende om sådan åtgärd.

Sålunda hänskjutet ärende upptages

av den

rätt

som vid tiden för över­

flyttningen

var övervakningsdom-

stol.

16

Har i Danmark, Finland, Island

eller Norge beslutats

förverkande av

anstånd med avseende å

villkorlig

dom, som

meddelats

här i riket, skall

beslutet äga giltighet här.

Om tillsyn över villkorligt frigiven

m. m.

§•

övervakning av den, som här i ri­

ket

dömts till skyddstillsyn,

må över­

flyttas till Danmark, Finland, Island

eller Norge.

Beslutas i den andra staten änd­

rade bestämmelser med avseende å

skyddstillsynen,

skall beslutet äga

giltighet här i riket.

Ändå att övervakningen överflyt­

tats, må åtgärd i fråga om

skydds­

tillsynen

beslutas här i riket, så­

framt den dömde här övertygas om

annat brott eller behörig myndighet

i Danmark, Finland, Island eller

Norge till svensk

myndighet

hän­

skjuter ärende om sådan åtgärd. Så­

lunda hänskjutet ärende upptages

av den

övervakningsnämnd

som vid

tiden för överflyttningen

handhade

övervakningen.

§•

Har i Danmark, Finland, Island

eller Norge beslutats

undanröjande

av

villkorlig dom

eller skyddstillsyn,

som

ådömts

här i riket, skall beslu­

tet äga giltighet här.

Om övervakning av villkorligt

frigiven m. m.

17

Tillsyn över

den, som villkorligt

frigivits efter avtjänande i Danmark

av faengsel, i Finland av tukthus el­

ler fängelse, i Island av fangelsi el­

ler i Norge av fengsel, må på begä­

ran anordnas här i riket.

18

I beslut om anordnande av

tillsyn

skall

fångvårdsstyrelsen

utse

till­

synsman

för den frigivne.

§•

Övervakning av

den, som villkor­

ligt frigivits efter avtjänande i Dan­

mark av faengsel, i Finland av tukt­

hus eller fängelse, i Island av fangel­

si eller i Norge av fengsel, må på be­

gäran anordnas här i riket.

§•

I beslut om anordnande av

över­

vakning

skall

övervakningsnämnden

i den ort, där den frigivne uppehål-

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1964

25

(Gällande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

ler sig eller kan antagas komma att

uppehålla sig, utses att handhava

övervakningen. Det åligger övervak-

ningsnämnden att förordna överva­

kare

för den frigivne.

19

Vad för den frigivne är bestämt

angående prövotid och övervaknings-

tid i den stat där frigivningen skett

skall gälla såsom om frigivningen

ägt rum här i riket. Föreskrifter an­

gående den frigivnes åligganden,

som meddelats i anslutning till den

villkorliga frigivningen, skola, om

ej

fångvårdsstyrelsen

förordnar an­

nat, äga tillämpning. I övrigt skall

tillämpas vad i svensk lag är stad­

gat om villkorlig frigivning; dock

må prövotiden ej förlängas.

Förklaras här i riket den villkor­

ligt medgivna friheten förverkad,

skall verkställighet här ske av det

vid frigivningen återstående straffet,

omvandlat till

svensk straffart med

tillämpning av de i 6 § angivna grun­

derna.

Beslutas i— ----------- ------------- --------

§•

Vad för den frigivne är bestämt

angående prövotid och övervaknings-

tid i den stat där frigivningen skett

skall gälla såsom om frigivningen

ägt rum här i riket. Föreskrifter an­

gående den frigivnes åligganden,

som meddelats i anslutning till den

villkorliga frigivningen, skola, om

ej

övervakningsnämnden

förordnar

annat, äga tillämpning. I övrigt skall

tillämpas vad i svensk lag är stad­

gat om villkorlig frigivning; dock

må prövotiden ej förlängas.

Förklaras här i riket den villkor­

ligt medgivna friheten förverkad,

skall verkställighet här ske av det

vid frigivningen återstående straffet,

omvandlat till

fängelse på lika lång

tid.

------------i riket.

20

Uppkommer här i riket fråga om

åtgärd med avseende å villkorlig fri­

givning, som beslutats i Danmark,

Finland, Island eller Norge och be­

träffande vilken

tillsyn

anordnats

här, men finnes frågan lämpligen

böra prövas i den stat, där frigiv­

ningen skett, må

fångvårdsstyrelsen

eller, när den dömde övertygats om

annat brott, domstolen hänskjuta

frågan till behörig myndighet i

nämnda stat.

21

Om någon, som villkorligt frigi-

givits efter avtjänande i Danmark av

faengsel, i Finland av tukthus eller

fängelse, i Island av fangelsi eller i

Norge av fengsel, här i riket över­

tygas om annat brott som han be-

§•

Uppkommer här i riket fråga om

åtgärd med avseende å villkorlig fri­

givning, som beslutats i Danmark,

Finland, Island eller Norge och be­

träffande vilken

övervakning

anord­

nats här, men finnes frågan lämp­

ligen böra prövas i den stat, där fri­

givningen skett, må

övervaknings­

nämnden

eller, när den dömde över­

tygats om annat brott, domstolen

hänskjuta frågan till behörig myn­

dighet i nämnda stat.

§•

Om någon, som villkorligt frigi­

vits efter avtjänande i Danmark av

faengsel, i Finland av tukthus eller

fängelse, i Island av fangelsi eller i

Norge av fengsel, här i riket överty­

gas om annat brott som han begått

2G

Kungl. Mai:ts proposition nr 90 år 196 i

gått under prövotiden, må rätten,

ändå att

tillsyn

i anledning av den

villkorliga frigivningen ej anordnats

här, med tillämpning av vad i svensk

lag är stadgat om villkorlig frigiv­

ning förklara den villkorligt med­

givna friheten förverkad. Därvid sko­

la bestämmelserna i 19 § andra styc­

ket äga tillämpning.

22

Tillsyn över

den, som här i riket

villkorligt frigivits efter avtjänande

av

straffarbete eller

fängelse, må

överflyttas till Danmark, Finland,

Island eller Norge.

Beslutats i---------------- ------------------

Ändå att

tillsynen

överflyttats må

åtgärd i fråga om den villkorliga fri­

givningen beslutas här i riket, så­

framt den frigivne här övertygas om

annat brott eller behörig myndighet

i Danmark, Finland, Island eller

Norge till

fångvårdsstyrelsen

hän-

skjuter ärende om sådan åtgärd.

(Gällande lydelse)

under prövotiden, må rätten, ändå

att

övervakning

i anledning av den

villkorliga frigivningen ej anordnats

här, med tillämpning av vad i svensk

lag är stadgat om villkorlig frigiv­

ning förklara den villkorligt medgiv­

na friheten förverkad. Därvid skola

bestämmelserna i 19 § andra stycket

äga tillämpning.

§•

övervakning av

den, som här i ri­

ket villkorligt frigivits efter avtjä­

nande av fängelse, må överflyttas till

Danmark, Finland, Island eller Nor­

ge-

-------i riket.

Ändå att

övervakningen

överflyt­

tats, må åtgärd i fråga om den vill­

korliga frigivningen beslutas här i

riket, såframt den frigivne här över­

tygas om annat brott eller behörig

myndighet i Danmark, Finland, Is­

land eller Norge till

svensk myndig­

het

hänskjuter ärende om sådan åt­

gärd.

Sålunda hänsk jutet ärende

upptages av den övervalcnings-

nämnd som vid tiden för överflytt­

ningen handhade övervakningen.

(Föreslagen lydelse)

24 §.

Framställning om verkställighet

enligt 1 eller 5 § eller om anordnan­

de av övervakning enligt 10

§

eller

tillsyn enligt

17 § göres av vederbö­

rande myndighet i Danmark, Fin­

land, Island eller Norge.

Framställningen må —----------------

Innan framställning —------- — —

Framställning om verkställighet

enligt 1 eller 5 § eller om anordnan­

de av övervakning enligt 10 eller 17 §

göres av vederbörande myndighet

i Danmark, Finland, Island eller

Norge.

— den meddelats.

— i ärendet.

25 §.

Framställning om verkställighet

enligt 1 eller 5 § eller om anordnan­

de av övervakning enligt 10

§

eller

tillsyn enligt

17 § prövas av

fång­

vårdsstyrelsen.

Framställning med stöd av denna

lag om verkställighet eller om an­

ordnande av övervakning

eller till­

syn

i Danmark, Finland, Island eller

Framställning om verkställighet

enligt 1 eller 5 § eller om anordnan­

de av övervakning enligt 10 eller 17 §

prövas av

kriminalvårdsstyrelsen.

Framställning med stöd av denna

lag om verkställighet eller om an­

ordnande av övervakning i Danmark,

Finland, Island eller Norge göres av

kriminalvårdsstyrelsen

i fall som av-

27

Knngl. Maj:ts proposition nr 90 år 196t

(Gällande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

Norge göres av

fångvårdsstyrelsen

i

fall som avses i

3, 8 och 22

§§ samt

av

övervakningsdomstolen

i fall som

avses i 15

§.

26

Talan mot

fångvårdsstyrelsens

be­

slut enligt denna lag föres genom

besvär hos Konungen.

Om ej annorlunda förordnas, skall

fångvårdsstyrelsens

beslut omedel­

bart lända till efterrättelse.

Är den dömde här i riket omhän­

dertagen för verkställighet av dom,

som avses i

fångvårdsstyrelsens

be­

slut, skall i fråga om förberedande

och utförande av hans talan mot be­

slutet vad i rättegångsbalken är stad­

gat om offentlig försvarare äga mot­

svarande tillämpning; arvode och

ersättning till försvararen skola dock

alltid gäldas av statsverket.

27

Talan mot

övervakningsdomstols

beslut om framställning enligt 15 §

första stycket föres genom besvär

hos hovrätt. Över hovrättens beslut

må klagan icke föras.

29

Har framställning om verkställig­

het av straff enligt 1 eller 5 § eller

om anordnande av övervakning en­

ligt 10

§

eller

tillsyn enligt

17 § bi­

fallits eller har

förverkande beslu­

tats enligt 11 eller 21 §,

må ej här

ses i

3 och 8

§§ samt av

övervak-

ningsnämnden

i fall som avses i 15

och 22 §§.

§•

Talan mot

kriminalvårdsstyrel­

sens

beslut enligt denna lag föres

genom besvär hos Konungen.

Om ej annorlunda förordnas, skall

kriminalvårdsstyrelsens

beslut ome­

delbart lända till efterrättelse.

Är den dömde här i riket omhän­

dertagen för verkställighet av dom,

som avses i

kriminalvårdsstyrelsens

beslut, skall i fråga om förberedan­

de och utförande av hans talan mot

beslutet vad i rättegångsbalken är

stadgat om offentlig försvarare äga

motsvarande tillämpning; arvode

och ersättning till försvararen skola

dock alltid gäldas av statsverket.

§•

Talan mot

övervakningsnämnds

beslut om framställning enligt 15 §

första stycket föres genom besvär

hos hovrätt.

Besvärstiden räknas

från den dag den dömde erhöll del

av beslutet,

över hovrättens beslut

må klagan icke föras.

Åtnöjes villkorligt frigiven icke

med övervakningsnämnds beslut om

framställning enligt 22 §, äger han

hos kriminalvårdsnämnden påkalla

prövning av beslutet. Talan må ej

föras mot kriminalvårdsnämndens

beslut.

övervakningsnämnds beslut som

avses i denna paragraf länder ome­

delbart till efterrättelse, såvida ej

annorlunda förordnas.

§•

Har framställning om verkställig­

het av straff enligt 1 eller 5 § eller

om anordnande av övervakning en­

ligt 10 eller 17 § bifallits eller har

undanröjande beslutats enligt It §

eller förverkande enligt 21 §,

må ej

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 196b

i riket väckas åtal för gärning som

avses i den i den andra staten med­

delade domen. Med avseende å be­

stämmelser i svensk lag om sam­

manträffande av brott och om för­

ändring av straff skall så anses som

hade domen meddelats här i riket;

vad i

4

kap. 3 och

4

§§ strafflagen

stadgas skall dock ej äga tillämpning

i fråga om brott, för vilket straff be­

stämts i annan stat, ej heller skall

tillämpas vad i 18 § lagen om verk­

ställighet av bötesstraff är föreskri­

vet.

Utan hinder av vad i första styc­

ket sägs må väckas talan, som avses

i 25

kap. 13 § strafflagen.

30

Har framställning om verkställig­

het enligt 5 § eller om anordnande

av övervakning enligt 10 § eller till­

syn enligt 17 § bifallits eller har för­

verkande beslutats enligt 1

4

eller

21 §, och övertygas den dömde se­

dermera här i riket om brott, be­

gånget innan frihetsstraff som

ådömts genom den tidigare domen

börjat verkställas, må, såframt om­

ständigheterna föranleda därtill, dö­

mas till lägre straff än för brottet

är stadgat.

33

Konungen äger förordna att befo­

genhet som enligt denna lag tillkom­

mer

fångvårdsstyrelsen

må utövas

av annan myndighet.

Föranleder verkställighet--------------

(Gällande lydelse)

här i riket väckas åtal för gärning

som avses i den i den andra staten

meddelade domen. Med avseende å

bestämmelser i svensk lag om sam­

manträffande av brott och om för­

ändring av

påföljd

skall så anses

som hade domen meddelats här i ri­

ket.

Vad i 23 § lagen om verkställig­

het av bötesstraff är föreskrivet skall

dock ej äga tillämpning.

(Föreslagen lydelse)

Utan hinder av vad i första styc­

ket sägs må väckas talan, som av­

ses i

20 kap. 15 § brottsbalken.

§•

§■

Konungen äger förordna att befo­

genhet som enligt denna lag tillkom­

mer

kriminalvårdsstyrelsen

må ut­

övas av annan myndighet.

— kronans fordran.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965.

Vad i denna lag sägs om dom å fängelse skall äga motsvarande tillämp­

ning i fråga om dom å straffarbete.

Har villkorlig dom meddelats enligt 1 § lagen den 22 juni 1939 om villkor­

lig dom, skall vid tillämpningen av förevarande lag vad i lagen sägs om

skyddstillsyn äga motsvarande tillämpning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 196i

29

8) Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 22 maj 1963 (nr 197) om

allmänt kriminalregister

Härigenom förordnas, att 1—4, 6—8, 10, 11 och 13 §§ lagen den 22 maj

1963 om allmänt kriminalregister skola erhålla ändrad lydelse på sätt ne­

dan angives.

(Gällande lydelse)

1

Hos

fångvårdsstyrelsen

skall fin­

nas ett allmänt kriminalregister, in­

nehållande uppgifter som sägs i den­

na lag.

(Föreslagen lydelse)

§•

Hos

kriminalvårdsstyrelsen

skall

finnas ett allmänt kriminalregister,

innehållande uppgifter som sägs i

denna lag.

2

§•

Registret skall innehålla uppgif­

ter angående dem som av domstol

eller annan myndighet

i riket

1.

blivit dömda

till fängelse,

straffarbete,

ungdomsfängelse eller

förvaring eller

internering

i säker-

hetsanstalt;

2. erhållit villkorlig dom;

3. blivit dömda med tillämpning

av 12, 20, 21, 22 eller 23 kap. straff­

lagen till dagsböter ej under sextio

eller med tillämpning av 5 kap. 2 §

strafflagen till böter för brott, varå

enligt lag kan följa straffarbete, el­

ler med tillämpning av 6 § sistnämn­

da kapitel till böter;

4.

med tillämpning av 5 kap. 5 §

strafflagen förklarats ej kunna fäl­

las till ansvar för gärning, om vil­

ken de blivit övertygade; eller

5. blivit dömda till tvångsarbete.

Registret skall innehålla uppgif­

ter angående dem som av domstol i

riket

1.

dömts

till fängelse,

villkorlig

dom, skyddstillsyn,

ungdomsfängel­

se eller internering;

2. överlämnats till vård enligt

sinnessjuklagen eller till öppen psy­

kiatrisk vård eller, om för brottet är

stadgat fängelse, till vård enligt la­

gen om nykterhetsvård; eller

3. erhållit anstånd med verkställig­

het av förvandlingsstraff.

Har brott, för vilket dömts till

skyddstillsyn, enligt domen begåtts

under inflytande av sådan själslig

abnormitet som avses i 33 kap. 2 §

brottsbalken, eller har i dom å

skyddstillsyn meddelats förordnande

om behandling enligt 28 kap. 3 §

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1964

(Gällande lydelse)

I registret skall antecknas

den

registrerades namn och vad i övrigt

må erfordras till hans betecknan­

de,

brottet

eller, då tvångsarbete

ådömts, anledningen därtill

samt

uppgift om verkställd personutred­

ning och om domen eller beslutet.

Är fråga om villkorlig dom å för-

vandlingsstraff för böter, skall jäm­

väl upplysning om bötesbeslutet an­

tecknas.

3

I registret skall anteckning ske

1. om för den som erhållit vill­

korlig dom prövotiden förlånges

eller ock anståndet förklaras för­

verkat eller förklaras skola avse

jämväl annat brott;

2. om för den som villkorligt fri­

givits prövotiden förlänges, den vill­

korligt medgivna friheten förklaras

förverkad eller det förut ådömda

straffet förklaras avse jämväl an­

nat brott; samt

3. om ungdomsfängelse eller för­

varing eller internering i säkerhets-

anstalt förklaras skola avse jämväl

annat brott eller träda i stället för

annan påföljd.

samma balk, skall detta särskilt an­

märkas i registret.

I registret skall antecknas brottet

samt uppgift om verkställd person­

utredning och om domen eller beslu­

tet.

(Föreslagen lydelse)

§•

I registret skall anteckning ske

1. om för den som dömts till på­

följd av beskaffenhet att skola an­

tecknas i registret prövotid förläng­

es eller påföljden förklaras skola av­

se jämväl annat brott eller undanrö-

jes eller ock påföljd förklaras skola

tråda i stället för annan påföljd;

2. om villkorligt medgiven frihet

förklaras förverkad;

3. om för den som dömts till

skyddstillsyn förordnande meddelas

om behandling enligt 28 kap. 3 §

brottsbalken;

4. om för den som dömts till ung­

domsfängelse domstol förlänger den

längsta tid som ungdomsfängelse må

pågå eller föreskriver, att överföran­

de till vård utom anstalt ej må ske

före viss tidpunkt;

5. om för den som dömts till inter­

nering domstol medgiver förlängning

av tiden för vård i anstalt eller be­

stämmer ny minsta tid för anstalts-

vården;

6. om beslut meddelas jämlikt 34

kap. 10 § brottsbalken; samt

7. om för den som erhållit anstånd

med verkställigheten av förvand-

lingsstraff prövotiden förlänges eller

anståndet förklaras förverkat.

31

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 1964

(Gällande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

4

Registret skall innehålla anteck­

ning om

1. intagning i och frigivning från

anstalt av den som dömts till fäng­

else

eller straffarbete,

med angivan­

de vid villkorlig frigivning av den

återstående strafftidens längd;

2. intagning i och utskrivning från

anstalt av den som dömts till ung­

domsfängelse eller förvaring eller in­

ternering i säkerhetsanstalt;

3. upphörande av tillsynen över

den som på prov utskrivits från för­

varing eller internering i säkerhets­

anstalt; samt

4. frigivning från tvångsarbetsan-

stalt.

Har någon, om vars frigivning el­

ler utskrivning från annan anstalt

än säkerhetsanstalt anteckning skall

ske i registret, under vistelsen å an­

stalten av dess läkare befunnits lida

av sinnessjukdom, sinnesslöhet eller

annan rubbning av själsverksamhe-

ten, skall anteckning därom ske i re­

gistret.

6

I registret skall anteckning göras

om uppgift, som enligt till

fång­

vårdsstyrelsen

inkommet meddelan­

de intagits i allmänt danskt, finskt,

isländskt eller norskt kriminalregis­

ter beträffande svensk medborgare

eller den som har hemvist här i ri­

ket eller beträffande svensk dom

eller svenskt beslut, såvitt uppgif­

tens innehåll motsvarar vad i 2—5 §§

här ovan avses. Detsamma skall gäl­

la om uppgift, som enligt överens­

kommelse mellan Sverige och annan

stat lämnas från den staten.

I registret skall ock antecknas be­

slut av myndighet i Danmark, Fin­

land, Island eller Norge om över­

flyttning från Sverige till den sta­

ten av verkställighet av

straffarbete

§•

Registret skall innehålla anteck­

ning om

1. intagning i och frigivning från

anstalt av den som dömts till fäng­

else, med angivande vid villkorlig

frigivning av den återstående straff­

tidens längd;

samt

2. anstaltsvårdens början, över­

gång till vård utom anstalt samt åter-

intagning i anstalt beträffande den

som dömts till ungdomsfängelse eller

internering ävensom upphörande av

sådan påföljd.

§•

I registret skall anteckning göras

om uppgift, som enligt till

krimi­

nalvårdsstyrelsen

inkommet medde­

lande intagits i allmänt danskt,

finskt, isländskt eller norskt krimi­

nalregister beträffande svensk med­

borgare eller den som har hemvist

här i riket eller beträffande svensk

dom eller svenskt beslut, såvitt upp­

giftens innehåll motsvarar vad i 2—

5 §§ här ovan avses. Detsamma skall

gälla om uppgift, som enligt överens­

kommelse mellan Sverige och annan

stat lämnas från den staten.

I registret skall ock antecknas be­

slut av myndighet i Danmark, Fin­

land, Island eller Norge om över­

flyttning från Sverige till den staten

av verkställighet av fängelse

eller

32

eller

fängelse, övervakning av

vill­

korligt dömd eller tillsyn över vill­

korligt frigiven.

Har svensk domstol eller myndig­

het jämlikt 5, 10, 14, 17 eller 21 §

lagen om samarbete med Danmark,

Finland, Island och Norge angåen­

de verkställighet av straff m. m.

fattat beslut om verkställighet, över­

vakning,

tillsyn

eller förverkande,

skall beslutet antecknas i registret.

I fråga om den dom eller det beslut

som meddelats i den andra staten

skola bestämmelserna i 2—5 §§ här

ovan äga motsvarande tillämpning.

(Gällande lydelse)

övervakning av

den som villkorligt

frigivits eller dömts till skyddstill­

syn.

Har svensk domstol eller myndig­

het jämlikt 5, 10, 14, 17 eller 21 §

lagen om samarbete med Danmark,

Finland, Island och Norge angående

verkställighet av straff m. m. fattat

beslut om verkställighet, övervak­

ning,

undanröjande

eller förverkan­

de, skall beslutet antecknas i regist­

ret. I fråga om den dom eller det be­

slut som meddelats i den andra sta­

ten skola bestämmelserna i 2— 5 §§

här ovan äga motsvarande tillämp­

ning.

(Föreslagen lydelse)

7

Uppgift, som beträffande någon

intagits i registret, skall utgå därur

1. om överrätt genom dom eller

beslut, som vunnit laga kraft, fri­

känt honom för den åtalade gärning­

en eller ock dömt honom

allenast

till påföljd, som

icke

skall antecknas

i registret;

2. om överrätt genom beslut, som

vunnit laga kraft, befriat honom

från tvångsarbete;

3.

om

han efter resning frikänts

eller dömts till annan påföljd än

som avses i 2 §;

4. när han avlidit; eller

5.

när åttio år förflutit från hans

födelseår.

8

Utdrag av registret skall medde­

las, när framställning därom göres

1. av domstol eller allmän åkla­

gare;

2. av justitiekanslern, riksdagens

justitieombudsman eller militieom-

budsman,

interneringsnämnden el­

ler statens kriminaltekniska anstalt;

eller

3. av myndighet, som äger beslu­

ta om frihetsberövande åtgärd en-

§•

Uppgift, som beträffande någon in­

tagits i registret, skall utgå därur

1. om överrätt genom dom eller be­

slut, som vunnit laga kraft, frikänt

honom för den åtalade gärningen el­

ler ock

funnit honom skyldig till

denna men icke

dömt honom till på­

följd, som skall antecknas i regist­

ret;

2.

om

domstol efter resning med­

delat dom eller beslut som avses i 1;

3.

när han avlidit; eller

4. när åttio år förflutit från hans

födelseår.

Utdrag av registret skall medde­

las, när framställning därom göres

1. av domstol eller allmän åkla­

gare;

2. av justitiekanslern, riksdagens

justitieombudsman eller militieom-

budsman

eller rikspolisstyrelsen;

eller

3. av myndighet, som äger beslu­

ta om frihetsberövande åtgärd en-

33

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 196A

ligt lagarna om utlämning för brott,

utlänningslagen

eller lagen angåen­

de lösdrivares behandling,

med an­

ledning av ärende vari fråga upp­

kommit om sådan åtgärd.

Till annan-------------------- -— — —

(Gällande lydelse)

ligt lagarna om utlämning för brott

eller

utlänningslagen, med anled­

ning av ärende vari fråga uppkom­

mit om sådan åtgärd.

-----tillstånd därtill.

(Föreslagen lydelse)

10

I registerutdrag enligt 8 § skall,

om ej annat följer av vad nedan

stadgas, icke medtagas anteckning

om

1.

böter,

villkorlig dom eller

straffriförklaring enligt 2 § A,

sedan

tio år förflutit från domen eller be­

slutet; samt

2. fängelse

eller straffarbete, i

annat fall än som avses under 1,

ungdomsfängelse,

förvaring

eller in­

ternering

i säkerhetsanstalt eller

tvångsarbete,

sedan tio år förflutit

från

frigivningen eller utskrivning­

en från anstalt.

Har före — -------- — -—•----------------

Skall med — ------- - -— -—- — — ver

Bestämmelserna------- — —----------

§•

I registerutdrag enligt 8 § skall,

om ej annat följer av vad nedan

stadgas, icke medtagas anteckning

om

1. villkorlig dom,

skyddstillsyn,

överlämnande till särskild vård el­

ler anstånd med verkställighet av

förvandlingsstraff,

sedan tio år för­

flutit från domen eller beslutet;

samt

2. fängelse, ungdomsfängelse el­

ler internering, sedan tio år förflu­

tit från

frigivningen eller övergång­

en till vård utom anstalt.

motsvarande tillämpning,

tställd sinnesundersökning.

----------av 6 §.

11

I fråga om utdrag jämlikt 9 §

skall vad i 10 § stadgas äga mot­

svarande tillämpning med följande

avvikelser:

1. Såvitt avser anteckning om

bö­

ter, villkorlig dom,

fängelse

eller

straffarbete

i högst ett år

eller

ung­

domsfängelse skall i stället för den

i 10 § första stycket angivna tiden

gälla en tid av fem år.

2. Anteckning om påföljd, vilken

ådömts endast för gärning som nå­

gon begått innan han fyllt aderton

år, skall ej i något fall medtagas.

3. Föreskriften i 10 § tredje styc­

ket andra punkten skall ej gälla.

§•

I fråga om utdrag jämlikt 9 §

skall vad i 10 § stadgas äga motsva­

rande tillämpning med följande av­

vikelser:

1. Såvitt avser anteckning om

fängelse i högst ett år,

villkorlig

dom, skyddstillsyn,

ungdomsfängel­

se

eller anstånd med verkställighet

av förvandlingsstraff

skall i stället

för den i 10 § första stycket angivna

tiden gälla en tid av fem år.

2. Anteckning om påföljd, vilken

ådömts endast för gärning som nå­

gon begått innan han fyllt aderton

år, skall ej i något fall medtagas.

3. Föreskriften i 10 § tredje styc­

ket andra punkten skall ej gälla.

2 Bihang till riksdagens protokoll 196b. 1 samt. Nr 90

34

Till utländsk

Har verkställighet av frihetsstraff,

övervakning av

villkorligt dömd el­

ler tillsyn över villkorligt frigiven

överflyttats hit från Danmark, Fin­

land, Island eller Norge eller här­

ifrån till någon av nämnda stater,

må, även i annat fall än i första

stycket sägs, i den ordning Konung­

en bestämmer till myndighet i den

stat från eller till vilken överflytt­

ning skett redovisas anteckningar rö­

rande den som avses med beslutet

om överflyttning. Detsamma skall

gälla i fråga om anteckning, som

gjorts rörande tillämpningen av 14

eller 21 § lagen om samarbete med

Danmark, Finland, Island och Nor­

ge angående verkställighet av straff

m. m.

Konungen äger bemyndiga

fång­

vårdsstyrelsen

att, då det för utred­

ning i brottmål begäres av utländsk

domstol eller åklagarmyndighet,

meddela utdrag av registret.

På framställning-------------------------

hemvist där.

Har verkställighet av frihetsstraff

eller

övervakning av

den som vill­

korligt dömts eller villkorligt frigi­

vits eller dömts till skyddstillsyn

överflyttats hit från Danmark, Fin­

land, Island eller Norge eller här­

ifrån till någon av nämnda stater,

må, även i annat fall än i första

stycket sägs, i den ordning Konung­

en bestämmer till myndighet i den

stat från eller till vilken överflytt­

ning skett redovisas anteckningar

rörande den som avses med beslutet

om överflyttning. Detsamma skall

gälla i fråga om anteckning, som

gjorts rörande tillämpningen av 14

eller 21 § lagen om samarbete med

Danmark, Finland, Island och Nor­

ge angående verkställighet av straff

m. m.

Konungen äger bemyndiga

krimi­

nalvårdsstyrelsen

att, då det för ut­

redning i brottmål begäres av ut­

ländsk domstol eller åklagarmyn­

dighet, meddela utdrag av registret.

- tillstånd därtill.

(Föreslagen lydelse)

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1961

(Gällande lydelse)

13 §.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965. Beträffande anteckning an­

gående straffarbete, villkorlig dom som meddelats före den 1 januari 1965,

förvaring och internering i säkerhetsanstalt samt tillämpning av 5 kap.

5 § strafflagen skola 2, 3, 4, 10 och 11 §§ i deras äldre lydelse alltjämt

äga tillämpning. Efter lagens ikraftträdande skall hänsyn ej tagas till an­

teckning om böter eller tvångsarbete.

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 196A

35

9) Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 4 och 12 §§ lagen den 31 maj 1963

(nr 251) om behörighet att utöva tandläkaryrket

Härigenom förordnas, att 4 och 12 §§ lagen den 31 maj 1963 om behörig­

het att utöva tandläkaryrket skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan an-

gives.

(Gällande lydelse)

4

Har legitimerad tandläkare genom

dom, som vunnit laga kraft,

dömts till

frihetsstraff

eller av­

satts eller suspenderats från tjänst

som tandläkare för brott, som han

förövat under utövning av tandlä­

karyrket,

dömts till

straffarbete

för annat

brott,

fällts till ansvar för

medverkan

till obehörig utövning av tandläkar­

yrket eller

fällts till ansvar för

obehörig utöv­

ning av läkaryrket,

för

hälsofarligt

kvacksalveri eller

för

brott, som av­

ses i 10 § lagen om förbud i vissa

fall mot verksamhet på hälso- och

sjukvårdens område, eller

för

med­

verkan till brott som nu sagts,

äger medicinalstyrelsen återkalla

hans legitimation, om han genom

brottet visat sig icke vara skickad att

utöva tandläkaryrket.

12

Utövar någon, som ej är behörig

att utöva tandläkaryrket, detta yrke

mot ersättning, dömes för obehörig

utövning av tandläkaryrket till dags­

böter eller fängelse.

Detsamma skall----------------------------

Tandläkare, som-------------------- ------

(Föreslagen lydelse)

§•

Har legitimerad tandläkare genom

dom, som vunnit laga kraft,

dömts till

fängelse

eller avsatts el­

ler suspenderats från tjänst som

tandläkare för brott, som han för­

övat under utövning av tandläkar­

yrket,

dömts till

fängelse i minst sex må­

nader

för annat brott,

funnits skyldig till

medverkan till

obehörig utövning av tandläkaryrket

eller

funnits skyldig till

obehörig utöv­

ning av läkaryrket,

till

hälsofarligt

kvacksalveri eller

till

brott, som av­

ses i 10 § lagen om förbud i vissa

fall mot verksamhet på hälso- och

sjukvårdens område, eller

till

med­

verkan till brott som nu sagts,

äger medicinalstyrelsen återkalla

hans legitimation, om han genom

brottet visat sig icke vara skickad

att utöva tandläkaryrket.

§•

Utövar någon, som ej är behörig

att utöva tandläkaryrket, detta yrke

mot ersättning, dömes för obehörig

utövning av tandläkaryrket till dags­

böter eller fängelse

i högst ett år.

--------- behörigheten gäller.

------------------ till dagsböter.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965; 4 § i dess äldre lydelse skall

dock tillämpas i fråga om den som dömts före denna lags ikraftträdande.

36

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 1964

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet

inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 17 januari 1964.

N ärvarande:

Statsministern

E

rlander

,

ministern för utrikes ärendena

N

ilsson

,

statsråden

S ^träng , A ^ndersson , L ^indström , L ^änge , K ^ling , S ^koglund , E ^denman ,

J ^ohansson , H ^ermansson , H ^olmqvist , A ^spling , P ^alme .

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler che­

fen för justitiedepartementet, statsrådet Kling, fråga om

lagstiftning i

anledning av brottsbalkens införande

och anför därvid följande.

I proposition nr 10 till 1964 års riksdag har framlagts förslag till lag om

införande av brottsbalken, vilken utfärdats den 21 december 1962 (SFS 700),

ävensom förslag till åtskilliga andra lagar innefattande följdändringar i an­

ledning av brottsbalkens ikraftträdande. Då dessa förslag framlades, an­

förde jag, att ytterligare följ dlagstiftning krävdes, innan balken trädde i

kraft. Den 3 januari 1964 har Kungl. Maj :t beslutat inhämta lagrådets

yttrande över förslag till lag om behandling i fångvårdsanstalt. Jag an­

håller nu att få upptaga frågan om andra lagförslag till behandling.

När förslaget till lag om införande av brottsbalken m. m. remitterades till

lagrådet, nämnde jag att viss lagstiftning, bland annat rörande personunder­

sökning och sinnesundersökning, borde samordnas med den förestående

reformeringen av sinnessjuklagstiftningen. Vid den tidpunkt, den 1 ja­

nuari 1965, då brottsbalken avses träda i kraft, kommer dock arbetet

med den nya sinnessjuklagstiftningen — såvitt nu kan bedömas —- icke

att ha fortskridit så långt, att en samordning av detta slag kan ske. Det

blir därför nödvändigt att nu bygga på sinnessjuklagstiftningen i dess nu­

varande utformning.

Utöver den i prop. 1964: 10 föreslagna lagstiftningen och de lagförslag jag

nu kommer att framlägga, erfordras ytterligare vissa lagar med följdändring­

ar till brottsbalken. Sålunda torde ändringar böra göras i tryckfrihetsförord­

ningen och lagen om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna hand­

lingar. Dessa ändringar finner jag lämpligen böra behandlas i särskild pro­

position till 1964 års riksdag. Till separat behandling bör också utbrytas för­

slag till den lag med vissa allmänna bestämmelser om skadestånd, som

avses motsvara flertalet regler i strafflagens 6 kapitel.

Kungl. Maj. ts proposition nr 90 år 1964

37

1) Förslag till lag om personundersökning i brottmål

De första bestämmelserna om sådan utredning i brottmål om den miss­

tänktes personliga förhållanden, som numera benämnes personundersök­

ning, gavs i lagen den 28 juni 1918 om villkorlig straffdom. Bestämmelser­

na innebar att, innan villkorlig dom meddelades, särskild förundersökning

som regel skulle verkställas för att utröna, huruvida erforderliga förutsätt­

ningar för en dylik dom kunde anses föreligga. Enligt uttalanden under för­

arbetena till lagen var ändamålet med undersökningen att förebygga, att

domstolen utan att djupare intränga i det särskilda fallet skulle låta sig le­

das av enstaka på ytan varande omständigheter av ömmande art och på

grund av dem oriktigt antaga, att ett sådant undantagsfall förelåg, att vill­

korlig dom borde meddelas.

Uppfattningen om vilket ändamål personundersökningarna borde tjäna

har sedermera förändrats. Undersökningarna har vidare i samband med en

fortgående utbyggnad av det kriminalrättsliga påföljdssystemet fått bety­

delse i flera nya hänseenden. I lagen den 6 juni 1924 innefattande bestäm­

melser om förfarandet i brottmål rörande vissa minderåriga, vilken lag av­

såg tilltalade under aderton år, meddelades bestämmelser om personunder­

sökning även i andra fall än sådana i vilka villkorlig dom kunde ifrågakom­

ma. Syftet med undersökningen angavs vara att vinna utredning rörande

den tilltalades personliga förhållanden samt angående de åtgärder, som med

hänsyn därtill kunde anses bäst lämpade för hans rättande. Liknande be­

stämmelser om personundersökning upptogs i lagen den 15 juni 1935 om

ungdomsfängelse. Genom 1939 års lagstiftning om villkorlig dom skedde yt­

terligare en utvidgning av bestämmelsernas användningsområde. Bestäm­

melserna sammanfördes i samband därmed till en särskild lag av den 22

juni 1939 om särskild förundersökning i brottmål. Denna lag ersattes av

1954 års lag om personundersökning i brottmål, vilken nu gäller och vilken

till sitt sakliga innehåll nästan helt överensstämmer med 1939 års lag.

Den utvidgning av personundersökningarnas användningsområde och den

ökade betydelsen i övrigt av undersökningarna, som den hittillsvarande ut­

vecklingen fört med sig, har gjort att behov av en översyn av lagstiftning­

en om personundersökning och därmed sammanhängande spörsmål ånyo

gjort sig gällande. Slutsteget i denna utveckling utgöres i dagens läge av det

påföljdssystern, som efter brottsbalkens ikraftträdande kommer att sta dom­

stolarna till buds och som kännetecknas av att de kriminalpolitiska behand­

lingsformerna utökas och av att domstolarna lämnas större frihet än för

närvarande vid valet mellan olika åtgärder. Behovet av noggrant och sak­

kunnigt utförda personundersökningar, som ej endast ger en bakgrund till

brottet utan även lämnar fylligaste möjliga material till bedömande av de

ur individualpreventiv synpunkt lämpligaste åtgärderna mot den tilltalade,

38

gör sig vid nämnda system med styrka gällande. Härtill kommer att person-

undersökningen tjänar till ledning vid den vård eller behandling, som den

undersökte kan komma att underkastas.

Personundersökningsverksamheten och därmed sammanhängande frågor

behandlades mot bakgrunden av nu nämnda förhållanden ingående av

strafflagberedningen i betänkande med förslag till skyddslag (SOU 1956:

55). I anslutning därtill framlades som ett särskilt kapitel i lagen (13 kap.)

förslag till nya bestämmelser i ämnet. Något motsvarande kapitel medtogs

icke i brottsbalken. I betänkande angående det rättspsykiatriska under­

sökningsväsendets organisation (SOU 1959:20) hade föreslagits att be­

stämmelserna om sinnesundersökning i brottmål skulle utbrytas ur sin­

nessjuklagstiftningen och tillsammans med reglerna om den förordade un-

dersökningsorganisationen upptagas i en särskild lag. När förslaget till

brottsbalk remitterades till lagrådet den 26 augusti 1960, uttalade jag att

det borde övervägas att sammanföra bestämmelserna om sinnesundersök­

ning och personundersökning i samma lag.

Då såsom redan nämnts möjligheten att ny mentalsjukvårdslagstiftning

skall kunna tråda i kraft samtidigt med brottsbalken måste anses uteslu­

ten, har genomförandet av den nämnda nya lagstiftningen om sinnesunder­

sökning i brottmål ansetts böra tills vidare anstå. Som en följd härav torde

i nuvarande läge icke heller planen att sammanföra bestämmelserna om

sådan undersökning och bestämmelserna om personundersökning i en

gemensam lag böra förverkligas. De nya bestämmelserna om personunder­

sökning i brottmål torde i stället få upptagas i en särskild lag därom.

Förslag till sådan lag har utarbetats inom justitiedepartementet liksom

förslag till lag om ändring i sinnessjuklagen i anledning av brottsbalken,

till vilket jag återkommer i det följande.

Nuvarande ordning. Enligt 1954 års lag må, där det prövas erforderligt,

personundersökning äga rum för vinnande av utredning rörande den miss­

tänktes personliga förhållanden samt angående de åtgärder som må anses

lämpligast för hans rättande (1 §). I vissa fall skall, om ej erforderlig ut­

redning ändock kommer att vara tillgänglig, personundersökning obligato­

riskt företagas. Har någon häktats, skall personundersökning ske

dels

om

den häktade ej fyllt tjugoett år och

dels,

oaktat han uppnått nämnda ålder,

såframt ej laga hinder föreligger mot villkorlig dom eller fråga är om en så­

dan återfallssituation, i vilken enligt 3 § lagen om villkorlig dom dylik dom

som regel är utesluten, eller om brott av krigsman mot 25—27 kap. straff­

lagen. Utan att personundersökning skett eller motsvarande utredning än­

dock varit tillgänglig må vidare ej heller meddelas dom å straffarbete i sex

månader eller däröver, fängelse å samma tid eller ungdomsfängelse eller

villkorlig dom, som ej avser endast förvandlingsstraff för böter (2 §). För­

ordnande om personundersökning skall meddelas, så snart det finnes läxnp-

Kungl. Maj. ts proposition nr VO år 1964

39

ligen kunna ske. Åklagaren, den misstänkte eller hans försvarare må hos

domstolen göra framställning om att beslut om personundersökning skall

meddelas redan före åtalet. Häktas den misstänkte bör, om personundersök­

ning skall äga rum, beslut därom meddelas senast i samband med häktning­

en (3 § första stycket). Till personundersökare skall domstolen förordna

lämplig och villig person (3 § andra stycket). Skyddskonsulent skall en­

ligt sin instruktion på begäran lämna uppgift till domstol om personer

lämpliga såsom personundersökare. Skyddskonsulent och skyddsassistent

är även pliktiga att, i den mån det kan ske utan att övriga tjänsteåliggan­

den eftersättes, mottaga uppdrag såsom personundersökare. Personunder­

sökaren äger taga del av anteckningar och andra handlingar från förun­

dersökningen samt närvara vid förhör, som hålles med den misstänkte.

Barnavårdsnämnd och nykterhetsnämnd är vidare skyldiga att på begäran

lämna personundersökaren upplysningar beträffande misstänkt, med vil­

ken nämnderna har alt taga befattning, och alt föreslå de åtgärder, som

kan finnas erforderliga för hans rättande (5 §). Enligt tillämpningskun-

görelsen till 1954 års lag förutsättes att personundersökaren skall sam­

råda med vederbörande skyddskonsulent.

I samband med förordnande om personundersökning eller senare må

domstolen, om skäl är därtill, besluta att läkarintyg skall införskaffas be­

träffande den misstänkte. Sådant intyg skall alltid föreligga, innan någon

döines till ungdomsfängelse, därest icke utlåtande enligt sinnessjuklagen

inhämtats. För avgivande av läkarintyg bör om möjligt anlitas psykiater.

Intyget skall vara avfattat enligt av Kungl. Maj :t meddelade anvisningar

(4

§)•

1954 års lag innehåller slutligen bestämmelser om personutredningens fö­

rebringande i rättegången (6 §), om ersättning till personundersökaren (7 §)

samt om förordnande om personundersökning i nådeärcnden (8 §). Enligt

de förstnämnda bestämmelserna må, om det finnes vara till avsevärt men

för den tilltalade eller annan alt kännedom om personliga förhållanden, som

beröres av personundersökningen, vinner spridning genom rättegångens of­

fentlighet, domstolen förordna, att målet i vad angår dylik utredning skall

handläggas inom stängda dörrar. Ersättning till personundersökare och till

läkare som avgivit sådant läkarintyg, som avses i lagen, skall bestämmas av

domstolen. Ersättningen skall gäldas av statsverket.

Strafflagberedningen. I den allmänna motiveringen till de av beredningen

föreslagna bestämmelserna om personundersökning framhålles personun­

dersökningarnas ökade betydelse såväl för valet av påföljd som föi den ef­

terföljande behandlingen av den dömde. Beredningen anför vidare bl. a.:

Det är önskvärt, att personundersökning sker så snart som möjligt under

brottsutredningen. Om den misstänkte ej är häktad, dröjer det ofta, innan

domen meddelas, en avsevärd tid under vilken han icke blir föremål för an­

nat ingripande än det som föranledes av utredningen om brottet och for­

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år i 96 i

40

handlingen inför domstolen. Denna tid innebär i allmänhet stora påfrest­

ningar lör den misstänkte och han föranledes ej sällan därunder att begå

nya brott. Till förhindrande härav är det angeläget, att skyddskonsulenter-

na och deras assistenter eller i förekommande fall tjänstemännen vid

skyddsföreningarna bringas i kontakt med brottslingarna snarast möjligt

efter upptäckten av deras brott för att lämna dem stöd och hjälp, ägnad att

främja deras anpassning i samhället. Ett tillfälle härtill erbjuder sig i sam­

band med personundersökningen, och möjligheterna alt påverka brotts­

lingen och förmå honom att ändra sin livsföring torde då, innan domen

liar fallit, vara särskilt gynnsamma. 1 3 § föreslår beredningen en bestäm­

melse som syftar till att, om den som misstänkes för brott, varå kan följa

fängelse i två år eller däröver, vid den av åklagaren ledda förundersök­

ningen erkänner brottet, personundersökning i regel skall företagas utan

dröjsmål och utan avbidan på att åtal väckcs. Utmynnar personundersök­

ningen i förslag om skyddstillsyn, bör i samband med undersökningen

vården i frihet på lämpligt sätt förberedas.

Då personundersökningen skall tjäna till ledning ej blott vid valet av på­

följd utan även vid utformandet av den dömdes behandling och då dess­

utom lämpliga åtgärder till den misstänktes stöd och hjälp skall, när det

erfordras, vidtagas i samband med undersökningen, ställes uppenbarligen

slöra krav på personundersökarens insikter och omdöme. Såsom ett slut­

mål torde böra eftersträvas, att personundersökningarna — såsom sker på

vissa håll utomlands — ombesörjes av heltidsanställda befattningshavare

med särskild utbildning för denna uppgift. Beredningens förslag, vilket för­

utsätter en väsentlig utökning av skyddskonsulentorganisationen, innebär

att skyddskonsulenterna och deras assistenter skall i långt större utsträck­

ning än nu ägna sig åt personundersökningar. Beredningen föreslår emel­

lertid att tills vidare liksom nu frivilliga arbetskrafter skall kunna anlitas

som personundersökare.

I likhet med vad nu är fallet bör närmare bestämmelser om personunder­

sökning utfärdas i administrativ ordning. Det är visserligen angeläget, att

undersökningarna därvid icke bindes vid någon gemensam mall utan i stäl­

let största möjliga frihet lämnas personundersökaren att anpassa under­

sökningens omfattning efter behovet i det särskilda fallet. Liksom nu bör

emellertid vissa data rörande den undersökte införskaffas i enlighet med

ett till grund för utredningen liggande formulär.

Strafflagberedningens förslag till bestämmelser om personundersökning

tillstyrkes eller lämnas utan erinran i det övervägande antalet yttranden,

som avgivits över förslaget.

Justitiekanslersämbetct

finner de föreslagna

nyheterna ändamålsenliga och ägnade alt främja de tilltalades återanpass­

ning i samhället. Tillstyrkande uttalar sig också bl. a.

Sveriges advokatsam­

fund, Föreningen Sveriges häradshövdingar

och

Föreningen Sveriges skydds-

konsulenter och skgddsassistenter.

Den sistnämnda föreningen uttalar hl. a.,

att skyddslagsbctänkandet på personundersökningens område innehåller

förslag, som vid närmare betraktande torde höra till de mest väsentliga i

hela betänkandet. Till personundersökningen knyts nämligen en del av det

inledande skyddsarbetet, som är av särskilt stor vikt, emedan det i tiden

ligger nära brottets uppdagande och kommer att bilda upptakten till den

Kungl. Maj. ts proposition nr 90 år 196i

41

senare vidtagna kriminalvården i frihet. I ett icke ringa antal fall torde de

största svårigheterna i ett ärende redan vid denna tidpunkt gå att lösa. In­

om föreningen har beredningens reformförslag på denna punkt funnits vara

särskilt välkommet. Det synes föreningen mest följdriktigt att såvitt möjligt

samordna personundersökning såväl som val av övervakare med behand-

lingsplaneringen.

Sveriges advokatsamfund

har intet att erinra mot att när­

mare bestämmelser om personundersökning skall utfärdas i administrativ

ordning. Advokatsamfundet finner emellertid med hänsyn till avfattningen

av stadgandet i 7 kap. 3 § tryckfrihetsförordningen önskvärt, att spörsmålet

om personundersökares tystnadsplikt regleras i lag.

Personundersökningsverksamheten har behandlats även av

1956 års

eftervårdsutredning

i dess år 1961 avgivna betänkande, »Kriminalvård i

frihet», (SOU 1961:16). Utredningen ansluter sig däri i väsentliga delar

till vad strafflagberedningen förordat.

Departementschefen. Behovet av nya bestämmelser om personundersök­

ning har redan inledningsvis behandlats. I fråga om utformningen av dessa

bestämmelser kan jag i allt väsentligt ansluta mig till de allmänna syn­

punkter, som strafflagberedningen anfört. Det föreliggande förslaget över­

ensstämmer också i stort sett med vad beredningen föreslagit.

Flertalet stadganden i 1954 års lag har motsvarigheter i den föreslagna la­

gen. Stadgandet i 6 § i förstnämnda lag enligt vilket domstol under vissa för­

utsättningar kan förordna, att brottmål i vad angår utredning som avses i la­

gen skall handläggas inom stängda dörrar, har emellertid icke inedtagits.

Den däri behandlade situationen har ansetts böra i enlighet med strafflag-

beredningens förslag regleras i rättegångsbalken genom en motsvarande be­

stämmelse avseende olika slag av personutredning. En dylik bestämmelse har

i det förslag till lag om ändring i rättegångsbalken, varom proposition för­

ut framlagts (prop. 1964: 10), intagits i 5 kap. 1 §. Stadgandet i 7 § i 1954

års lag, vilket avser ersättning åt personundersökare samt åt läkare, som

förordnats att avgiva i lagen avsett läkarintyg, har i beredningens förslag

utgått för att ersättas av bestämmelser meddelade i administrativ ordning.

I det nu framlagda förslaget har emellertid en motsvarighet till det nämnda

ersättningsstadgandet medtagits. Samma förhållande gäller i fråga om 8 §

i 1954 års lag. I 8 § i beredningens förslag har intagits bestämmelser om

meddelande av stöd och hjälp åt den som är föremål för personundersök­

ning. Paragrafen saknar motsvarighet i 1954 års lag och i det nu fram­

lagda förslaget. Bestämmelserna behandlas i det följande i anslutning till

^II §•

Ett spörsmål, som icke regleras i 1954 års lag och icke heller i strafflag­

beredningens förslag, är personundersökarens ansvar för att icke upplys­

ningar om vad som framkommit vid undersökningen utlämnas till obe­

höriga. Personundersökarens situation i detta hänseende har motsvarig-

2-f Bihang till riksdagens protokoll 1964. i samt. Nr 90

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 196b

42

heter i andra fall, exempelvis vid personutredningar inom socialvården, in­

om vissa delar av polisens arbetsfält och i den verksamhet, som bedrives

av personövervakare på olika områden. I vissa av dessa fall har givits före­

skrifter om tystnadsplikt (91 § barnavårdslagen, 64 § nykterhetsvårds-

lagen, 7 § tillämpningskungörelsen till nykterhetsvårdslagen, 64 § social­

hjälpslagen, 9 § allmänna polisinstruktionen. Jfr RB 36: 5). Föreskrifterna

avser att skydda samma intressen, som är föremål för reglering i 1937 års

lag om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar (sek­

retesslagen). Vad beträffar personundersökare får anses ligga i sakens na­

tur att han, bortsett från den uppgiftsskyldighet, som åligger honom gent

emot domstolen, har att iakttaga den största återhållsamhet, då det gäller

utlämnande av upplysningar rörande vad han under undersökningen er­

farit om den misstänktes och andras personliga förhållanden. Vidare gäller

att befattningshavare, även då uttrycklig föreskrift därom icke meddelats,

har tystnadsplikt beträffande innehållet i allmän handling, som är hemlig

(jfr NJA 1953 s. 654). Med hänsyn till den vikt, som enligt vad förut berörts

måste tillmätas personundersökarens verksamhet, får det emellertid anses

önskvärt att dennes skyldighet i förevarande hänseende fastslås i en sär­

skild bestämmelse. Såsom en särskild omständighet tillkommer att enligt

4 § i det nu framlagda förslaget domstolen skall kunna uppdraga åt skydds-

konsulent att föranstalta om personundersökning. I dylikt fall skall skydds-

konsulenten, om han så finner lämpligt, i stället för att själv utföra under­

sökningen, kunna anlita lämpliga medhjälpare för att under hans överin­

seende insamla och sammanställa de för personundersökningen erforderli­

ga uppgifterna. Även med tanke på denna situation torde en bestämmelse

om tystnadsplikt kunna vara av värde. Den bör med hänsyn härtill utfor­

mas så att den blir tillämplig även på den som biträder med upprättande

av personundersökning. Det kan för övrigt antagas att från de personers

synpunkt, till vilka personundersökaren vänder sig för att erhålla upp­

lysningar, en dylik bestämmelse ter sig betydelsefull. I den mån den kan

inverka på deras villighet att medverka vid personundersökningen blir den

också av betydelse för dennas resultat.

Advokatsamfundet har i sitt yttrande över skyddslagsförslaget berört ett

speciellt problem, nämligen tystnadsplikten ställd i relation till rätten att

lämna meddelande för offentliggörande i tryckt skrift. Enligt 1 kap. 1 §

tryckfrihetsförordningen innefattar tryckfriheten en varje svensk med­

borgare tillkommande rätt att i tryckt skrift ge uttryck åt sina tankar och

åsikter. Därunder inbegripes även rätt att för offentliggörande i tryckt skrift

till dess författare, utgivare eller redaktion eller till vissa nyhetsbyråer

lämna uppgifter i vad ämne som helst. Till skydd för denna rätt föreskri-

ves i 3 kap. 4 § att uppgiftslämnaren skall åtnjuta anonymitet. Ehuru en

dylik uppgiftslämnare på grund av tryckfrihetsförordningens regler i all­

mänhet icke kan göras ansvarig för sina uppgifter, gäller dock olika un­

Kungl. Maj. ts proposition nr 90 år i96k

43

dantag från denna grundsats. Innefattar meddelandet brott mot tystnads­

plikt, kan t. ex. meddelaren i vissa men icke alla fall åtalas och straffas

för detta brott. Så kan enligt 7 kap. 3 § andra stycket tryckfrihetsförord­

ningen ske, när någon uppenbarar förhållande, som han på grund av all­

män befattning eller allmän tjänsteplikt erhållit kännedom om och vars

röjande skulle innefatta brott mot rikets säkerhet eller varom han eljest

enligt

lag

haft att iakttaga tystnad. Brott mot tystnadsplikt, varom stad­

gande meddelats i annan författning än lag, omfattas däremot icke av det

nämnda straffstadgandet. Till att tystnadsplikten är stadgad i lag är icke

att hänföra det förut angivna fallet att befattningshavare har tystnadsplikt

beträffande allmän handling, som är hemlig enligt sekretesslagen (jfr prop.

1948:230 s. 174 f).

Till överensstämmelse med vad nu utvecklats föreslås ett stadgande

om tystnadsplikt (8 §). I fråga om stadgandets räckvidd i det av advo­

katsamfundet berörda avseendet må framhållas att förutom skyddskonsu-

lent och skyddsassistent även särskilt förordnad personundersökare torde

vara att hänföra till befattningshavare i tryckfrihetsförordningens mening

(jfr NJA 1960 s. 308). I anslutning till det anförda må anmärkas att spörs­

målet om olika befattningshavares tystnadsplikt ingår bland de frågor, som

för närvarande är föremål för utredning av offentlighetskommittén, som

år 1960 tillkallats för översyn av lagstiftningen om allmänna handlingars

offentlighet och därmed sammanhängande frågor.

Såsom strafflagberedningen anfört bör närmare anvisningar om vad per­

sonundersökning skall innehålla och vad den som utför eller biträder med

utförande av personundersökning bör iakttaga meddelas i administrativ ord­

ning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1964

De särskilda bestämmelserna

1 §•

Paragrafen svarar mot 1 § i 1954 års lag och överensstämmer med 1 § i

strafflagberedningens förslag.

Beredningen. Enligt denna bestämmelse må personundersökning ske så

snart sådan undersökning prövas erforderlig för vinnande av utredning

i de hänseenden som anges i bestämmelsen. Liksom nu skall emellertid

personundersökning obligatoriskt företagas i vissa fall. Vilka dessa fall är

anges i 2 §. Såsom framgår av en jämförelse med bestämmelserna i 3 § av­

ser ordet brottmål i förevarande paragraf brottmålsförfarandet i vidsträckt

mening. Därunder inbegripes alltså även fall, i vilka åtal ännu ej väckts. En

antydan härom ges också genom att i paragrafen talas om den misstänkte

och ej om den tilltalade. Beredningens förslag åsyftar, såsom redovisas un­

der 3 §, att personundersökning i sådana fall, där en misstänkt under för­

44

undersökning erkänner svårare brott, skall utföras tidigare än nu i allmän­

het sker och utan avbidan på att åklagaren hinner väcka åtal.

Liksom personundersökning ej får beslutas enligt paragrafen annat än

när sådan undersökning prövas erforderlig, bör enligt beredningens mening

i de fall undersökning sker denna ej göras mera omfattande än som påkal­

las av syftet med undersökningen. Särskilt understrykes vikten av att valet

av de personer, med vilka personundersökaren träder i förbindelse för att

inhämta upplysningar angående den misstänkte, sker med omsorg och om­

döme. Det framhålles, att ett urskillningslöst hörande av personer i den

misstänktes närmaste omgivning kan — utan motsvarande nytta ur utred-

ningssynpunkt — för honom medföra skadeverkningar, som kan allvarligt

försvåra hans återanpassning.

I yttrandena över beredningens förslag har innehållet i 1 § berörts av

ett par remissinstanser.

Svea hovrätt

har anfört att paragrafen bör ges en

sådan avfattning att därav tydligt framgår att förordnande av personunder­

sökning alltid skall ske, när domstolen finner det erforderligt.

Sveriges ad­

vokatsamfund

har ifrågasatt om icke synpunkten, att personundersökning

icke bör göras mera omfattande än som påkallas av syftet med undersök­

ningen, borde komma till uttryck i lagtexten.

Departementschefen. Till vad beredningen anfört kan jag ansluta mig.

Det torde ligga i sakens natur att, om omständigheterna är sådana att per­

sonundersökning är erforderlig i målet, undersökning också skall verkstäl­

las. Paragrafens avfattning synes böra jämkas i enlighet härmed. I nära an­

slutning till stadgandet i 1 kap. 7 § brottsbalken torde böra anges att un­

dersökningen bl. a. skall avse de åtgärder som må anses lämpliga för att

främja den misstänktes anpassning i samhället.

I det föregående har framhållits betydelsen av att personundersökning­

en blir utförd med noggrannhet och att den blir så fullständig som möj­

ligt. Den skall ge underlag för ett riktigt bedömande av den misstänkte och

för planeringen av den behandling, som kan komma att beslutas. Mot bak­

grunden härav bör understrykas vad beredningen i anslutning till föreva­

rande paragraf anfört om undersökningens omfattning och utformning.

Det är sålunda anledning framhålla att kravet på fullständighet icke får

leda till ett mer eller mindre okritiskt uppsamlande av upplysningar och

uttalanden. Undersökningen måste planläggas med omsorg och med beak­

tande av det ändamål, den i det aktuella fallet främst kan väntas vara av­

sedd att tjäna. Dess omfattning och utformning måste vidare anpassas ef­

ter omständigheterna. Detsamma gäller sättet för undersökningens bedri­

vande. Inför en utveckling mot allsidigare och grundligare personutred­

ningar är i övrigt angeläget att erinra om att handhavandet av en sådan

utredning är en grannlaga uppgift. Det är viktigt att syftet med reforme­

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år t96i

45

ringen av påföljdssystemet icke i vissa delar förfelas av att den misstänk­

te eller hans anhöriga genom det sätt på vilket personundersökningen be-

drives tillfogas skada eller onödigt lidande. Detta kan lätt ske, om genom

undersökningen kännedom om den misstänktes situation onödigtvis eller

på ett olämpligt sätt sprides. I detta sammanhang må även erinras om vad

jag i det föregående anfört beträffande personundersökarens tystnadsplikt.

Det bör kunna förutsättas att de nu utvecklade synpunkterna skall vin­

na beaktande även utan att särskilt stadgande därom gives i lagen. Under

sådana förhållanden har något sådant stadgande icke medtagits i förslaget.

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 196b

2

§■

Paragrafen svarar mot 2 § i 1954 års lag och överensstämmer, bortsett

från mindre språkliga avvikelser, med 2 § i strafflagberedningens förslag.

Förslaget skiljer sig från stadgandet i 1954 års lag därigenom att några

särregler icke givits beträffande häktade och genom att i övrigt en utvidg­

ning skett av det område, inom vilket personundersökning skall vara obli­

gatorisk.

Beredningen. Att särskilda bestämmelser i nu gällande lag meddelats be­

träffande häktade sammanhänger med önskemålet att i dessa fall få till

stånd personundersökning utan uppskov. Då de av beredningen föreslag­

na bestämmelserna har till utgångspunkt, att erforderlig personundersök­

ning i samtliga fall skall ske så tidigt som möjligt när förutsättningar där­

för föreligger, saknas enligt beredningens mening anledning att upptaga

särskilda regler beträffande häktade.

Utvidgningen av det område, inom vilket personundersökning är obli­

gatorisk, hänför sig till (skydds-)internering och i viss mån även till över­

lämnande till särskild vård. För närvarande saknas särskild föreskrift om

att personundersökning skall ske, innan tilltalad dömes till förvaring eller

internering eller med stöd av lagen den 30 december 1952 med vissa be­

stämmelser om påföljd för brott av underårig överlämnas till barnavårdens

organ för samhällsvård.

Beredningen framhåller, aLt i fråga om ådömande av internering icke

har upptagits någon motsvarighet till det nuvarande stadgandet i 1 § för-

varingslagen alt den brottsliges sinnesbeskaffenhet skall avvika från det

normala. Vid övervägande om internering skall tillgripas skall hänsyn lik­

väl tagas till den tilltalades sinnesbeskaffenhet. För utredning härom kan

sinnesundersökning visa sig erforderlig. I allmänhet torde det enligt bered­

ningens mening emellertid vara tillräckligt att läkarundersökning sker

enligt 5 § i beredningens förslag (7 § i det nu framlagda förslaget). I så­

dant fall bör jämväl personundersökning ske, om ej därmed avsedd utred­

ning ändock är tillgänglig för domstolen.

När överlämnande till särskild vård överväges av domstolen, torde ofta

46

erforderlig personutredning kunna erhållas utan att personundersökning

sker, uttalar beredningen. Detta gäller framför allt i de fall, då överläm­

nande till vård enligt barnavårdslagen ifrågakommer. I sådant fall skall

barnavårdsnämnden — eller i fråga om den som är elev i ungdomsvårds­

skola dess styrelse — höras, innan domstolen beslutar överlämnande. Där­

vid torde det i allmänhet, om fallet ej redan är utrett av nämnden, böra

ankomma på denna att föranstalta om utredning rörande den unges för­

hållanden. Även då överlämnande till vård enligt lagen om nykterhetsvård

ifrågasättes och på grund härav yttrande inhämtas av nykterhetsnämn-

den torde stundom personundersökning vara överflödig.

För överlämnande till vård enligt sinnessjuklagen förutsättes, att den

tilltalade i utlåtande enligt sinnessjuklagen förklarats vara i behov av-

vård å sinnessjukhus. Den omständigheten, att sinnesundersökning kan

bli aktuell bör emellertid icke hindra att personundersökning beslutas,

framhåller beredningen. För sinnesundersökningens snabba genomförande

är det av stort värde, att undersökningsläkaren har tillgång till det mate­

rial, som framkommit vid personundersökning.

Beredningen föreslår, att personundersökning obligatoriskt skall ske in­

nan någon dömes till fängelse i sex månader eller däröver, villkorlig dom,

skyddstillsyn, ungdomsfängelse eller internering eller överlämnas till sär­

skild vård. Liksom nu skall dock enligt förslaget personundersökning kun­

na underlåtas, om erforderlig utredning på annat sätt är tillgänglig, t. ex.

genom att den misstänkte nyligen i annat mål varit föremål för person­

undersökning eller sinnesundersökning. Ligger den tidigare undersökning­

en längre tillbaka i tiden, bör enligt beredningen personundersökning ske

men, såvitt avser den misstänktes förhållanden, begränsas till att avse ti­

den efter den förra undersökningen.

Eftervårdsutredningen anför i sitt betänkande om kriminalvård i frihet,

att även utredningen anser det vara önskvärt att, på sätt strafflagbered­

ningen föreslagit, utvidga det område inom vilket personundersökning skall

vara obligatorisk.

Departementschefen. Vad beredningen i förevarande hänseende föresla­

git har icke givit anledning till erinringar vid remissbehandlingen. Den fö­

reslagna utvidgningen av området för obligatoriska undersökningar får ock­

så anses naturlig och lämplig. Beträffande betydelsen i praktiken av utvidg­

ningen må anmärkas att den till stor del torde svara mot vad som för när­

varande tillämpas. Det bör härvid beaktas att icke sällan det föreslagna un-

danlagsstadgandet om utnyttjande av förefintlig, motsvarande utredning

blir av betydelse. Vad beträffar de fall där ingripande enligt barnavårdsla­

gen eller nykterhetsvårdslagen ifrågasättes bör erforderlig utredning ofta

kunna erhållas genom vederbörande vårdorgan. Stundom torde tidigare

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1964

47

personutredning finnas att tillgå. Denna bör då så långt det är möjligt ut­

nyttjas. Jag vill i detta sammanhang också hänvisa till, vad jag i anslutning

till 1 § anfört om angelägenheten av att personundersökningarna till sin

omfattning och utformning anpassas efter omständigheterna i det enskilda

fallet.

För att åklagare och domstolar skall få kännedom om tidigare undersök­

ningar rörande den misstänkte finnes i lagen om allmänt kriminalregister

föreskrift om att uppgift om verkställd personutredning skall antecknas i

registret och medtagas i utdrag därur, som lämnas till domstol ellei åklaga­

re. Till dylik personutredning hänföres sinnesundersökning, personunder­

sökning och sådant läkarintyg, som avses i förevarande lag.

3 §•

Paragrafen svarar mot 3 § första stycket i 1954 års lag och 3 § i straff­

lagberedningens förslag.

Beredningen. Enligt beredningens mening bör det även i fortsättningen

ankomma på domstol att besluta, huruvida personundersökning skall före­

tagas. Varken i 1954 års lag eller i beredningens förslag utsäges direkt, att

sådan undersökning ej skall beslutas med mindre sannolika skäl föreligger

att den misstänkte har begått det brott för vilket han misstänkes. Detta

ligger emellertid enligt beredningen i sakens natur. Enligt förslaget skall

förordnande om personundersökning meddelas så snart tillräckliga skäl fö-

rebragts för sådan undersökning, varmed beredningen avser att sannolika

skäl föreligger för att den misstänkte har begått brottet och erforderlig per­

sonutredning eljest icke kommer att vara tillgänglig för domstolen.

Beredningen framhåller, att det är angeläget, att personundersökningen

utföres så tidigt som möjligt under brottsutredningen. Om den misstänkte

under förundersökningen erkänner brottet, bör frågan huruvida personun­

dersökning skall ske utan dröjsmål prövas av domstol. Beredningen föreslår

skyldighet för åklagaren att göra anmälan om erkännandet hos rätten för

beslut angående personundersökning. Därvid blir forumreglerna i 19 kap.

rättegångsbalken att tillämpa (RB 19: 12). Anmälningsskyldigheten har

emellertid begränsats till fall, där å brottet kan följa fängelse i två år eller

däröver. Hinder skall dock icke föreligga mot att åklagaren gör anmälan

även i andra fall, om han anser personundersökning vara önskvärd. Den

nuvarande bestämmelsen, att den misstänkte eller hans försvarare kan

påkalla beslut om personundersökning före åtalet, föreslås i samband här­

med skola utgå.

Yttrandena.

Justitiekansler sämbetet

och

Sveriges advokatsamfund

uttalar

beträffande förutsättningarna för förordnande om personundersökning, att

i 3 § klart bör komma till uttryck att sådant förordnande ej må beslutas,

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 196b

48

med mindre sannolika skäl föreligger att den misstänkte begått brottet

Enligt

hovrätten för Västra Sverige

bör vidare uttryckligen angivas att för­

ordnande kan meddelas oberoende av om åtal väckts eller inte, dock, innan

åtal väckts, endast efter anmälan av åklagaren.

Beträffande den föreslagna anmälningsskyldigheten uttalar

Göta hovrätt

att anmälan bör kunna ske i större utsträckning än enligt förslaget.

Stats-

åklagarcn i Göteborg

förordar att även åklagare ges befogenhet att besluta

om personundersökning.

Hovrätten över Skåne och Blekinge

samt

Förening­

en Sveriges landsfogdar

anför, att till undvikande av praktiska olägenheter

åklagarens skyldighet att göra anmälan bör utformas så, alt utrymme finnes

för vissa undantag.

Hovrätten för Nedre Norrland

föreslår att orden »för be­

slut angående personundersökning» utelämnas, enär de möjligen kan för­

anleda tolkningen, att någon prövning, huruvida personundersökning skall

ske i dessa fall, icke ankommer på domstolen.

Justitiekansler sämbetet

ifrå­

gasätter, om icke spörsmålet om åklagarens anmälningsskyldighet i sin hel­

het lämpligen skulle kunna regleras i administrativ ordning.

Eftervårdsutredningen ansluter sig i sitt betänkande till vad beredningen

föreslagit om att införa en anmälningsskyldighet för åklagaren gent emot

domstolen, när den misstänkte under förundersökningen erkänner brott av

viss svårighetsgrad.

I yttranden över sistnämnda betänkande anmärker

Föreningen Sveriges

landsfiskaler

att den med anmälningsskyldigheten följande tidsvinsten tor­

de sakna praktisk betydelse.

Hovrätten över Skåne och Blekinge

och

För­

eningen Sveriges landsfogdar

ifrågasätter, om icke anmälningsskyldigheten

borde föreskrivas gälla gentemot skyddskonsulenten i stället för emot

domstolen.

Departementschefen. I det föregående har i olika sammanhang fram­

hållits att det från flera synpunkter sett är önskvärt att personundersök­

ning kan ske i ett tidigt skede av förfarandet. I överensstämmelse härmed

bör i förevarande paragraf inledningsvis fastslås, att förordnande om per­

sonundersökning skall meddelas så snart det lämpligen kan ske. Såsom för­

utsättning för dylikt förordnande bör gälla, att sannolika skäl föreligger

att den misstänkte begått den ifrågavarande gärningen. Har gärningen ej

erkänts, torde prövningen få ske vid förhandling. I betraktande av den

prövning, som bl. a. i nu berörda hänseende kan behöva föregå förordnan­

de om personundersökning, bör det såsom beredningen föreslagit ankom­

ma på domstolen att meddela sådant förordnande. Lagtexten torde böra

avfattas så att förutsättningarna för förordnande om personundersökning

kommer till klart uttryck.

I enlighet med beredningens förslag torde skyldighet böra åläggas åklaga­

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 196b

19

ren att för prövning av frågan om personundersökning göra anmälan till

domstolen om sådana fall, i vilka dylik undersökning uppenbarligen kan

väntas bli aktuell. Denna skyldighet bör fastslås i lagen. I fråga om gräns­

dragningen för anmälningsskyldigheten finnes uppenbarligen utrymme för

olika meningar. Av praktiska skäl torde dock gränsen, så som skett i för­

slaget, böra dragas ganska snävt. Skyldigheten torde lämpligen begränsas

till fall då fråga är om brott för vilket är stadgat fängelse i två år eller där­

över. För en snäv begränsning talar jämväl att, såsom beredningen fram­

hållit, hinder icke föreligger att åklagaren i andra fall på eget initiativ

eller efter framställning från den misstänkte väcker frågan om förordnande

om personundersökning. Det får anses ligga i sakens natur att domstolen,

innan åtal väckts, icke utan åklagarens hörande meddelar förordnande om

personundersökning. Om den misstänkte häktas, bör i anslutning därtill

även upptagas frågan om behovet av personundersökning.

Undantagsvis synes kunna inträffa att den som erkänt gärning av sådan

art, att anmälningsskyldighet föreligger, icke kommer att lagforas härför.

Detta kan tänkas inträffa, om den misstänkte återtager sitt erkännande och

omständigheterna är sådana, att övrig bevisning icke är tillräcklig för att

åtal skall anställas. Vidare förekommer att personer anger sig själva för

brott, som det vid närmare undersökning visar sig att de är oskyldiga till.

Att låta åklagarens anmälningsskyldighet gälla även i dylika fall fyller icke

någon uppgift. I enlighet med vad som föreslagits under remissbehandling­

en av beredningens förslag har därför föreskriften om anmälan icke gjorts

undantagslös.

4

§•

Paragrafen svarar mot 3 § andra stycket i 1954 års lag och 4 § i straff­

lagberedningens förslag.

Enligt 1954 års lag skall till personundersökare förordnas lämplig

och villig person. Såsom berörts i redogörelsen för den nuvarande ord­

ningen har härutöver i administrativ väg bl. a. meddelats bestämmelser om

att personundersökaren skall samråda med vederbörande skyddskonsulent

och om att denne skall lämna uppgift om lämpliga personundersökare

ävensom i mån av möjlighet själv åtaga sig att verkställa personunder­

sökning.

Beredningen. Beredningen framhåller, att för närvarande inga andra kva-

lifikationsbestämmelser gäller för den som skall utföra personundersök­

ning än att han skall vara lämplig och villig. I praktiken brukar också till

personundersökare utses personer med de mest skiftande kvalifikationer,

såsom tjänstemän vid skyddsföreningar, andra socialarbetare, tingsnotarier,

lärare och kommunala förtroendemän. Ofta saknar personundersökarna er­

forderlig utbildning för sitt uppdrag och tillräcklig erfarenhet på det sociala

området. Detta torde ha visat sig vara en brist framför allt när det gäller

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1964

50

planerandet av lämpliga åtgärder för den misstänktes tillrättaförande.

Enligt beredningens mening kan det ej heller bestridas, att personundersök­

ningarnas standard är mycket ojämn. Om det därför redan nu är angeläget

att söka åstadkomma en förbättring i detta hänseende, framstår behovet

härav än starkare vid ett genomförande av det reformerade påföljdssystemet.

En framträdande nackdel av den nuvarande ordningen är enligt bered­

ningens mening att skyddskonsulenterna och skyddsassistenterna icke be-

redes tillfälle att på ett tidigt stadium ingripa med lämpliga åtgärder till

den misstänktes stöd och hjälp för att söka förebygga fortsatt brottslighet

från hans sida samt att, när skyddstillsyn kan antagas komma i fråga, vid­

taga förberedelser för vården i frihet. Arbetet med den misstänktes återan­

passning bör påbörjas redan i samband med personundersökningen. Detta

torde kräva, att skyddskonsulenterna och skyddsassistenterna får bättre

kontakt med och större inflytande över personundersökningarna än de nu

har. Efter den utbyggnad av skyddskonsulentorganisationen, vilken måste

genomföras innan det nya påföljdssystemet bringas i tillämpning, bör också

dessa befattningshavare i långt större utsträckning än nu kunna själva ut­

föra personundersökningar. Med skyddskonsulenter och skyddsassistenter

bör i förevarande hänseende jämställas skyddsföreningarnas tjänstemän,

vilka äger god förtrogenhet med personundersökningar.

Enligt beredningens förslag skall emellertid domstolen efter samråd med

skyddskonsulent kunna utse även annan lämplig person till personunder­

sökare. Varje skyddskonsulent bör inom sitt distrikt knyta kontakt med

personer, som är villiga att utföra personundersökningar och vilka konsu­

lenten lämnar erforderlig handledning för att de skall kunna utföra sådana

uppdrag.

När personundersökning utföres av annan än skyddskonsulent, skydds-

assistent eller tjänsteman hos skyddsförening skall enligt förslaget person-

undersökaren samråda med vederbörande skyddskonsulent. Denne sättes

därigenom i tillfälle att öva kontroll över hur undersökningen utföres och

att föranstalta om behövliga kompletteringar. Personundersökaren skall

också överlämna sin skriftliga berättelse över undersökningen till skydds-

konsulenten, som till ledning för domstolen skall avge yttrande däröver.

Yttrandena.

Anstaltsnämnden i Västerås

tillstyrker livligt förslaget att

personundersökning som regel skall utföras av skyddskonsulent eller annan

inom facket arbetande tjänsteman.

Skyddskonsulenten i Skåne-Blekinge

distrikt

och

statsåklagaren i Malmö

ifrågasätter om man icke skulle kunna

låta personundersökningarna helt utföras av skyddskonsulenterna och deras

assistenter.

Göta hovrätt

och

Föreningen Sveriges stadsdomare,

vilka anser att skydds­

konsulent bör vara verksam i större utsträckning än för närvarande i arbe­

tet med personundersökningar, motsätter sig att domstolen skall vara skyl­

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1964

51

dig att samråda med skyddskonsulent angående valet av personundersökare.

Även

hovrätten över Skåne och Blekinge, Stockholms rådhusrätt

och

an-

staltsnämnden vid kolonien Älgberget

avstyrker en sådan ordning. De två

sistnämnda remissinstanserna och

Svea hovrätt

anser i övrigt, att domsto­

len bör ha något större frihet att välja personundersökare än vad som fram­

går av utredningens motiv. Hovrätten anför:

Det är tvivel underkastat, om det är ur alla synpunkter lämpligt att per­

sonundersökningarna samlas på ett relativt litet antal personer, låt vara att

dessa har särskilda insikter på hithörande område. Visserligen torde det icke

kunna bestridas att personundersökningarna för närvarande är av skiftande

kvalitet. Om de personundersökningar, som utföres av tingsnotarier efter

frivilligt åtagande, torde dock på det hela taget kunna sägas att de vittnar

om ett förtjänstfullt arbete. Erfarenheterna ger vid handen att tingsnotarier-

na i allmänhet sysslar med endast en undersökning åt gången och att de vi­

sar ett intresse för uppgiften, som icke kan förväntas alltid vara tillfinnan­

des hos dem, som har att utföra personundersökningar såsom ett tjänste­

åliggande. Då det synes hovrätten av vikt att detta intresse tillvaratages även

i fortsättningen i samma utsträckning som hittills och då dessutom verk­

ställandet av personundersökningar kan ge blivande domare värdefulla er­

farenheter av brottsklientelets sociala förhållanden, föreslår hovrätten att

den i paragrafens första stycke intagna uppräkningen av tjänstemän, vilka

kunna utses till personundersökare, utgår och ersättes med en föreskrift att

till personundersökare skall, efter samråd med skyddskonsulenten, utses

lämplig och villig person.

Föreningen Sveriges häradshövdingar

pekar på vissa nackdelar som enligt

föreningen främst på vissa håll kan följa av att mera generellt, till förmån

för annan än skyddskonsulent, utesluta tingsnotarie som personunder­

sökare.

Beträffande de av beredningen föreslagna bestämmelserna angående per­

sonundersökares samarbete med skyddskonsulent förklarar

Svea hovrätt,

att hovrätten icke har något att erinra däremot.

Göta hovrätt, hovrätten

över Skåne och Blekinge

och

Föreningen Sveriges stadsdomare

avstyrker

däremot förslaget att skyddskonsulenten skall granska och yttra sig över

personundersökningsberättelsen.

Göta hovrätt

uttalar, att denna ordning in­

nebär en onödig omgång, och framhåller att domstolen, när så erfordras,

kan inhämta skyddskonsulentens yttrande.

Eftervårdsutredningen anför i betänkandet om kriminalvård i frihet bl. a.:

För att kunna uppnå den effektivisering av kriminalvården, som man nu

eftersträvar, är det nödvändigt att bereda skyddskonsulenter och skydds-

assistenter ökat inflytande över personundersökningarna. Den mest radikala

lösningen härvidlag skulle vara att såsom personundersökare endast använ­

da sig av fast anställda tjänstemän inom skyddskonsulentorganisationen.

Då en lösning efter denna linje förutsätter en avsevärd utökning av organi­

sationen utöver den som i första hand bör komma till stånd för den efter­

vårdande verksamheten, anser utredningen sig emellertid icke kunna upp­

taga nämnda tanke till närmare övervägande. Utredningen vill emellertid

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1961

52

föreslå, att domstolen skall kunna överlämna till vederbörande övervak-

ningsnämnd eller skyddskonsulent att föranstalta om personundersökning

och att nämnden eller konsulenten därvid får frihet att tillse, att undersök­

ningen utföres på lämpligt sätt. Domstolen bör dock alltjämt ha möjlighet

att förordna viss person till personundersökare och bör därvid i princip äga

full frihet vid valet av person. Liksom hittills bör det åligga skyddskonsulen-

ten att lämna anvisning på personer lämpliga för uppgiften.

Efter att ha anvisat olika möjligheter för skyddskonsulenterna att fram­

skaffa lämpliga personer för undersökningsverksamheten fortsätter utred­

ningen:

I de fall domstolen, i stället för att överlämna åt övervakningsnämnd eller

skyddskonsulent att föranstalta om personundersökning, förordnar viss per­

son till denna uppgift, bör skyddskonsulenten underrättas härom. Detta tor­

de enklast kunna ske genom att skyldighet ålägges domstolen att översända

en kopia av förordnandet till konsulenten. Denne beredes härigenom tillfälle

att från början komma i kontakt med personundersökaren och följa den­

nes arbete liksom att på ett tidigt stadium bistå den misstänkte med de hjäl­

pande åtgärder, som kan vara behövliga. Oberoende av vad nu sagts är det

angeläget att personundersökaren självmant söker samråd med skyddskon­

sulenten så snart anledning därtill kan uppkomma.

Eftervårdsutredningen avstyrker i sitt betänkande strafflagberedningens

förslag att skyddskonsulent alltid skall avge yttrande över personunder­

sökningar som verkställts av vissa personundersökare. Enligt utredningen

bör emellertid personundersökaren tillställa konsulenten ett exemplar av

personundersökningsberättelsen för kännedom. Berättelsen bör också i så

god tid som möjligt överlämnas till parterna. I

I de yttranden, som avgivits över eftervårdsutredningens betänkande,

har icke rests några invändningar mot utredningens förslag, att domstolen

skall kunna överlämna till skyddskonsulent att föranstalta om personunder­

sökning. Däremot avvisas i flera yttranden bestämt utredningens förslag,

att motsvarande uppdrag från domstolens sida skulle kunna lämnas åt över­

vakningsnämnd. Så är fallet i yttrandena från

riksåklagarämbetet, Svea hov­

rätt, hovrätten över Skåne och Blekinge

och

Göteborgs rådhusrätt. Riksåkla­

garämbetet

gör gällande att sistnämnda förslag skulle innebära en överorga­

nisation och kunna medföra att sakens avgörande fördröjes.

Svea hovrätt

framhåller att övervakningsnämnderna i förslaget till brottsbalk tillagts

mycket omfattande uppgifter inom kriminalvården och att det starkt måste

ifrågasättas om de även skall betungas med kontroll över personundersök­

ningarnas utförande.

Hovrätten över Skåne och Blekinge

tar vidare upp den

föreslagna befogenheten för domstolen att omedelbart förordna personunder­

sökare och uttalar att skäl saknas att låta domstolen bibehålla denna

befogenhet. Det är enligt hovrätten av vikt att personundersökningarna ge­

nomgående utföres i samråd med skyddskonsulenten och det är därför lämp­

ligt att denne får kontroll över hela undersökningsverksamheten. Härtill

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1964

53

kommer att det icke är önskvärt att domstolen dirigerar insamlandet av per­

sonutredningen. Den nuvarande ordningen, enligt vilken detta ankommer

på domstolen, kan tvärt om anses strida mot grundläggande principer för

domstol sprocessen. En reform i den av hovrätten förordade riktningen skulle

ge skyddskonsulentorganisationen processuella uppgifter och det är san­

nolikt att detta skulle leda till en kvalitativ förbättring av brollmålsproces-

sen.

Departementschefen. Av vad i det föregående anförts om personunder­

sökningarnas ökade betydelse och undersökningsverksamhetens bedrivande

följer att stora krav ställes på personundersökarens insikter och omdöme.

Frågan om valet av personundersökare blir därför av central betydelse, då

det gäller att föra lagens bestämmelser ut i praktisk tillämpning.

Vad angår valet av personundersökare i det enskilda fallet måste först

och främst tillses att den som skall utföra undersökningen har erforderliga

kvalifikationer härför. Samtidigt är att erinra om de olikheter, som kan fö­

religga med avseende å målens art och den misstänktes situation. Dessa

olikheter återverkar på undersökningsverksamheten, eftersom undersök­

ningarnas omfattning och utförande enligt vad förut framhållits skall an­

passas efter omständigheterna. Detta medför att kraven på personundersö­

karen blir större i vissa fall än i andra. Det är med hänsyn härtill anledning

att framhålla, att valet av personundersökare icke får ske slentrianmässigt

utan bör träffas med utgångspunkt från förutsättningarna i det enskilda

fallet. Reglerna beträffande ordningen för utseende av personundersökare

bör utformas så, att förutsättningar skapas för ett val i enlighet med dessa

riktlinjer.

Den nuvarande ordningen har till utgångspunkt att personundersökare

skall utses direkt av domstolen. Denna har därvid icke bundits i vidare mån

än att den som skall utses skall vara lämplig och villig. Beredningens för­

slag innebär i detta hänseende en skärpning, vilken är avsedd att ge garan­

tier för att såsom personundersökare endast kommer att anlitas personer

med tillräckliga kvalifikationer för uppgiften. Förslaget torde i vad avser

delta syfte innefatta en tillfredsställande lösning. Uttalanden till förmån

för förslaget har också gjorts under remissbehandlingen. Förslaget har

emellertid även rönt kritik, vilken främst riktats mot alt domstolens val­

möjlighet beskurits. Härjämte har påtalats de praktiska olägenheter, som

skulle följa med en skyldighet för domstolen att samråda med skyddskon-

sulenten. De berörda invändningarna synes mig förtjäna beaktande. Detta

innebär självfallet icke, att jag icke anser ett samråd mellan domstolen och

skyddskonsulenten värdefullt. Det bör emellertid kunna överlämnas åt dom­

stolen att vid behov taga initiativ därtill.

Önskemålet att tillgodose kravet på kvalificerade personundersökare, ställt

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1964

54

Kungl. Maj. ts proposition nr 90 år 196i

i relation till de nämnda praktiska invändningarna mot beredningens för­

slag, för över till den av hovrätten över Skåne och Blekinge förordade lös­

ningen att med övergivande av nuvarande ordning helt befria domstolarna

från uppgiften att utse personundersökare. Ansvaret för personundersök­

ningsverksamheten skulle i dylikt fall lämpligen läggas på skyddskonsu-

lenterna. Flera fördelar skulle onekligen vara förenade med en sådan ord­

ning. Mot att domstolarna på ett dylikt sätt berövas inflytandet över under­

sökningsverksamheten talar dock bl. a. att den kunskap om målet, som

domstolen äger, då icke blir utnyttjad. Nämnda fördelar bör emellertid

kunna vinnas utan att domstolarna frånkopplas, därest enligt den av efter-

vårdsutredningen föreslagna ordningen domstolen ges möjlighet att, där så

prövas lämpligt, överlämna åt vederbörande skyddskonsulent att svara för

att personundersökning blir utförd. Däremot anser jag i likhet med flera

av remissinstanserna mindre lämpligt att ansvaret lägges på övervaknings-

nämnd. Möjlighet för domstolen att direkt utse personundersökare bör dock

bibehållas.

Närmare anvisningar om i vilka fall domstolen bör välja den ena eller

den andra möjligheten torde icke böra givas i lagen. Det får förutsättas att

i detta hänseende samråd kommer till stånd mellan domstolen och vederbö­

rande skyddskonsulent rörande i vilken omfattning överlämnande till

skyddskonsulenten att föranstalta om personundersökning kan ifrågakom­

ma med hänsyn till olika praktiska förutsättningar härför. Dylikt överläm­

nande medför enligt förslaget, att ansvaret för personundersökningen åvi­

lar skyddskonsulenten, men förutsätter icke att undersökningen utföres av

denne. Skyddskonsulenten skall sålunda, om han icke väljer att själv utfö­

ra undersökningen, kunna anlita av honom utvalda medhjälpare att helt

eller delvis biträda vid upprättandet av denna. Närmare bestämmelser om

skyddskonsulentens verksamhet i detta hänseende torde få meddelas i ad­

ministrativ ordning.

Särskilda bestämmelser torde icke böra upptagas i lagen angående per­

sonundersökarens åligganden gentemot skyddskonsulenten. Det finns dock

anledning att framhålla värdet av att den, som anlitas att verkställa per­

sonundersökning och som icke har särskild utbildning härför eller stor

erfarenhet av sådan undersökningsverksamhet, samråder med skyddskon­

sulenten. Beredningens förslag om att personundersökning skall ingivas till

skyddskonsulenten för granskning och yttrande är jag däremot icke beredd

att ansluta mig till. Såsom påpekats under remissbehandlingen torde nämli­

gen vissa praktiska olägenheter vara förenade med en sådan ordning. Det

kan för övrigt förväntas att domstolen, utan särskild bestämmelse därom,

inhämtar yttrande från skyddskonsulenten, om personundersökningen ger

anledning därtill. Vad personundersökare skall ha att iakttaga bör beaktas

vid utarbetandet av de föreskrifter rörande lagens tillämpning, som bör

55

meddelas i administrativ ordning. Därvid får även beaktas eftervårdsutred-

ningens förslag att personundersökaren skall ha att till skyddskonsulenten

överlämna ett exemplar av personundersökningsberättelsen för kännedom.

5 §•

Paragrafen motsvarar 5 § första stycket i 1954 års lag och 6 § i strafflag­

beredningens förslag. Eftersom domstolen enligt 4 § i det nu framlagda för­

slaget i stället för att utse viss person till personundersökare skall kunna

uppdraga åt skyddskonsulent att föranstalta om personundersökning, bör i

förevarande paragraf jämte personundersökare uttryckligen nämnas skydds­

konsulent; därunder inbegripes naturligtvis biträdande skyddskonsulent.

Med skyddskonsulent torde här jämställas hans assistent, skyddsassistent.

Rätten att taga del av anteckningar från förundersökning och att närvara

vid förhör, som hålles med den misstänkte, synes icke böra vara helt ovill­

korlig.

Kungl. Maj. ts proposition nr 90 år 196b

6

§•

Paragrafen överensstämmer med 5 § andra stycket i 1954 års lag och 7 §

i strafflagberedningens förslag bortsett från mindre redaktionella jämk­

ningar och från att skyddskonsulent och skyddsassistent medtagits bland

dem till vilka barnavårdsnämnd och nykterhetsnämnd på begäran skall

lämna upplysningar. I fråga om motiveringen för sistnämnda ändring hän­

visas till vad som anförts i anslutning till 5 § beträffande motsvarande änd-

ring.

7 §•

Paragrafen svarar mot 4 § i 1954 års lag och 5 § i strafflagberedningens

förslag.

Beredningen. Beredningen uttalar, att föreskriften i 4 § andra stycket i

1954 års lag om att läkarintyg skall vara införskaffat, innan någon dömes

till ungdomsfängelse, därest ej utlåtande enligt sinnessjuklagen inhämtats,

närmast infördes av det skälet, att ungdomsfängelse ursprungligen avsågs

endast för psykiskt normala lagöverträdare. Utvecklingen har emellertid

gått i annan riktning. Enligt beredningens förslag är för övrigt ungdoms­

fängelse avsett att vara den normala påföljden för kriminella ungdomar i

åldern 18—20 år, för vilka en längre tids anstaltsvård finnes påkallad. Med

hänsyn härtill har icke ansetts böra uppställas något krav på att läkarintyg

alltid skall anskaffas, innan dom till ungdomsfängelse meddelas. Tydligt

är emellertid, framhåller beredningen, att det ofta är lämpligt, att den döm­

de underkastas läkarundersökning före domen, och det torde regelmässigt

böra ske, innan någon som är under 18 år eller som har fyllt 21 men ej 23 år

dömes till denna påföljd.

56

Enligt 5 § andra stycket i förslaget skall, om sinnesundersökning ej

har skett, läkarintyg jämlikt förevarande paragraf införskaffas, innan

någon dömes till internering eller överlämnas till öppen psykiatrisk vård.

Beredningen understryker att den omständigheten, att sinnesundersök­

ning kan komma att bli aktuell, i allmänhet ej bör hindra vare sig att

personundersökning sker eller att läkarintyg inhämtas. Tvärtom är det i

regel önskvärt att sådan utredning föregår sinnesundersökningen. Bered­

ningen uttalar, att i den mån möjligheten att anlita psykiatrisk expertis

ökar, läkarundersökningar enligt denna paragraf torde bli ägnade att i allt

större utsträckning ersätta sinnesundersökning enligt sinnessjuklagen till

ledning för domstolen vid valet av påföljd.

Yttrandena. Vad strafflagberedningen föreslagit i förevarande paragraf

biträdes av

medicinalstyrelsen.

Styrelsen uttalar emellertid, att läkarun­

dersökning av dem som avses skola dömas till internering alltid hör utföras

av läkare med rättspsykiatrisk kompetens eller av annan läkare som minst

tre år tjänstgjort vid statsanstalt eller därmed jämförlig anstalt och som

genomgått kurs i rättspsykiatri. Enligt styrelsen hör också skyldighet före­

ligga att införskaffa läkarintyg, innan någon som är under 18 år dömes till

ungdomsfängelse. Styrelsen anser dock en genomgripande psykiatrisk un­

dersökning i många fall önskvärd, där ungdomsfängelse ifrågasättes, även­

som i än högre då fråga är om internering. Även

Stockholms rådhusrätt

anser, att läkarintyg som införskaffas innan någon dömes till internering

alltid bör avgivas av psykiater.

Anstaltsnämnden vid Roxtuna

uttalar, att

läkarintyg alltid bör föreligga innan någon dömes till ungdomsfängelse.

Svea hovrätt

förordar, att paragrafen får en sådan avfattning, att därav

tydligt framgår att inhämtande av läkarintyg alltid skall ske när domstolen

finner det erforderligt.

Interneringsnämnden, rådhusrätten i Malmö

och

mentalsjukvårdsdelega-

tionen

vänder sig mot vad beredningen uttalat om att någon skall kunna

dömas till internering utan att fullständig sinnesundersökning verkställts.

Interneringsnämnden

anför:

Enligt interneringsnämndens erfarenhet är det av stort värde att ha till­

gång till en fullständig sinnesundersökning angående den beträffande vilken

förvaring kan ifrågakomma och detta icke enbart och kanske icke ens

främst med hänsyn till den nuvarande regeln om att vederbörandes sinnes­

beskaffenhet skall avvika från det normala, utan även för att få en bild av

hans personlighetstyp, begåvning, reaktionssätt, vådlighet m. m. Även om

nyssnämnda rekvisit för ådömande av förvaring icke återfinnes i den nya

lagen, skall dock enligt densamma hänsyn tagas till den tilltalades sinnes­

beskaffenhet. Nämnden anser att, innan någon första gången dömes till

(skydds)internering, utlåtande enligt sinnessjuklagen skall föreligga rö­

rande honom. Bl. a. är detta enligt nämndens uppfattning ett rättssäker-

hetsintresse. I varje fall anser nämnden det uteslutet, att ett intyg avgivet

av en läkare, som ej är psykiater, skall kunna godtagas.

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 196b

57

Kommittén för översyn av det rättspsykiatriska undersökningsväsendets

organisation

har i sitt år 1959 avgivna betänkande angående nämnda orga­

nisation (SOU 1959:20) berört den i förevarande sammanhang aktualise­

rade möjligheten att låta läkarintyg, som avses i lagen om personundersök­

ning, ligga till grund för en dom å internering. Kommittén anför:

För kommittén står det klart att väsentliga rättssäkerhetsintressen kan

äventyras, om ett så allvarligt ingripande mot en brottsling skulle i någon

större utsträckning kunna tillgripas efter en endast summarisk läkarunder­

sökning.

Beträffande det i skyddslagen föreslagna regelsystemet i fråga om be­

handlingen av psykiskt abnorma lagöverträdare finner kommittén samman­

fattningsvis att det bör kunna öka möjligheten att låta sinnesundersökning­

arna ersättas med läkarutlåtanden enligt 13 kap. 5 § skyddslagen men att

man främst av hänsyn till rättssäkerhetskravet bör gå fram med försiktig­

het. Beaktas i tillbörlig grad denna synpunkt, torde man icke kunna räkna

med att nedskärningen av sinnesundersökningarna skall få en omfattning,

som kan kallas väsentlig.

Föreningen Sveriges stadsdomare,

som utgår ifrån att med ett mera diffe­

rentierat påföljdssystem behovet av psykiatrisk rådgivning åt domstolarna

kommer att öka, anför att denna rådgivning måhända i större utsträckning

än vad nu är fallet kan ske i form av läkarintyg enligt förevarande lag.

Departementschefen. Jag vill till en början framhålla att läkarintyg en­

ligt förevarande paragraf allmänt sett utgör ett värdefullt komplement

till personundersökningen. Det ligger också i linje med vad i det föregå­

ende utvecklats om önskemålet om en förbättrad personutredning att läkar­

undersökning, varom nu är fråga, kommer till stånd i alla fall i vilka en

sådan kan tänkas vara av värde. Jag vill bl. a. peka på dess betydelse i de

fall, då överlämnande till vård enligt barnavårdslagen eller enligt nykter-

hetsvårdslagen överväges, eller när domstolen skall ta ställning till om sin­

nesundersökning bör företagas.

Intresset under remissbehandlingen har emellertid främst knutits till

stadgandet i paragrafens andra stycke. Därvid har tagits upp frågan om

och under vilka förutsättningar domstolen skall kunna döma till interne­

ring eller förordna om överlämnande till öppen psykiatrisk vård utan att

sinnesundersökning företagits i målet. Det är uppenbart, att en fullständig

sinnesundersökning alltid, då fråga uppkommer om användande av nämn­

da påföljder, utgör en värdefull grundval för bedömandet och att i många

fall en sådan undersökning måste anses erforderlig. Jag vill bl. a. erinra

om att enligt 33 kap. 2 § brottsbalken internering icke kan komma i fråga

beträffande den som begått brott under inflytande av sinnessjukdom, sin-

nesslöhet eller annan själslig abnormitet av så djupgående natur, att den

måste anses jämställd med sinnessjukdom. I händelse av tveksamhet, hu­

ruvida sådant fall föreligger, torde sinnesundersökning regelmässigt bli er­

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 196 A

58

forderlig före en dom å internering. I vissa fall åter, i vilka föreligger en

utförlig och belysande personutredning, bör, om nämnda utredning kom­

pletteras av läkarintyg avgivet av en psykiater, finnas förutsättningar för

domstolen att bedöma lämpligheten av ifrågavarande påföljder, utan att

sinnesundersökning företagits. Jag finner för den skull den ståndpunkt,

som beredningen intagit och som följer av vad beredningen anfört i an­

slutning till 2 § och förevarande paragraf, innefatta en godtagbar avväg­

ning mellan olika intressen.

Domstolarna torde icke nödvändigtvis vara i behov av särskilda anvis­

ningar rörande vilken utredning, som i olika fall skall krävas, utöver

vad som följer av reglerna om sinnesundersökning i brottmål. I likhet med

beredningen vill jag emellertid föreslå, att i lagen intages en föreskrift om

införskaffande av läkarintyg innan någon dömes till internering eller över­

lämnas till öppen psykiatrisk vård. Det må framhållas, att intyget enligt

förslaget i nu berörda fall skall vara avgivet av psykiater. Att motsvarande

krav icke medtagits, när fråga är om annan påföljd än som nu berörts, in­

nebär icke, att icke också i sådant fall psykiater bör anlitas, om det kan

ske. Tillgången på psykiatrer har emellertid icke ansetts tillräckligt för att

uppställa obligatoriskt krav härpå.

Beredningen har framhållit lämpligheten av att läkarintyg även inhäm­

tas, innan någon dömes till ungdomsfängelse, och anfört att läkarunder­

sökning regelmässigt bör förekomma, innan någon som ej fyllt aderton år

dömes till ungdomsfängelse. Motsvarande uppfattning har under remiss­

behandlingen hävdats av bl. a. medicinalstyrelsen. I nu berörda hänseende

är jag av samma mening. I överensstämmelse härmed har i förevarande

paragraf utöver internering och överlämnande till öppen psykiatrisk vård

medtagits det fall att någon som ej fyllt aderton år skall dömas till ung­

domsfängelse.

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 196b

8

§•

Paragrafen saknar motsvarighet i 1954 års lag och i strafflagberedning­

ens förslag. Beträffande skälen för bestämmelsen om tystnadsplikt hänvisas

till vad som anförts i den allmänna motiveringen.

9 §•

Paragrafen överensstämmer, bortsett från en mindre, redaktionell jämk­

ning, med 8 § första stycket i 1954 års lag. I andra stycket i sistnämnda

paragraf ges föreskrift om ersättning till personundersökare och läkare i de

fall som avses i paragrafen. Denna föreskrift ersättes i det nu framlagda

förslaget av den reglering som innefattas i 10 §.

59

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 196b

10

§.

Paragrafen svarar mot 7 § i 1954 års lag. Enligt strafflagberedningen bör

alla bestämmelser om ersättning åt personundersökare och läkare medde­

las i administrativ väg.

1 det nu framlagda förslaget har beaktats att fråga kan uppkomma om

ersättning åt den som i enlighet med 4 § i förslaget biträder skyddskon-

sulent vid utförande av personundersökning. Närmare bestämmelser här­

om och om paragrafens tillämpning i övrigt har ansetts böra meddelas i

administrativ ordning. Såsom för närvarande bör dock uttryckligen an­

ges att ersättningen gäldas av statsverket.

11

§•

Paragrafen motsvarar 9 § i 1954 års lag. Med stöd av sistnämnda para­

graf har utfärdats kungörelsen den 18 juni 1954 med vissa bestämmelser

angående lagens tillämpning.

Såsom inledningsvis uttalats bör närmare föreskrifter meddelas även an­

gående tillämpningen av den nya lagen. Vad dylika föreskrifter bör inne­

hålla har också delvis berörts i det föregående i anslutning till de olika

paragraferna i förslaget. Därav torde framgå att en väsentlig del kommer

att avse vad den som utför eller biträder vid utförandet av personunder­

sökning i olika avseenden skall ha att iakttaga.

I detta sammanhang torde få upptagas ett särskilt spörsmål, som icke

avser den egentliga undersökningsverksamheten men som har en naturlig

anknytning till denna och som av beredningen ägnats särskild uppmärk­

samhet, nämligen möjligheten att i samband med personundersökningen

lämna den misstänkte stöd och hjälp och att förbereda den behandling

som domstolens dom kan väntas komma att gå ut på. Bestämmelser i detta

hänseende upptogs i 8 § i beredningens förslag.

Beredningen. Redan nu nedlägger många personundersökare, även utan­

för de egentliga skyddsarbetarnas krets, ett förtjänstfullt arbete med atl

söka anskaffa bostad och anställning eller på annat sätt hjälpa de miss­

tänkta före domen. Sådan hjälpverksamhet är emellertid enligt strafflag­

beredningens mening så betydelsefull att en direkt rekommendation här­

till bör göras i lagen. Beredningen har föreslagit en bestämmelse om att

den skyddskonsulent, skyddsassistent eller tjänsteman hos skyddsförening,

som tager befattning med personundersökningen, skall söka lämna den

misstänkte stöd och hjälp, ägnad att främja hans anpassning i samhället.

Om sådan befattningshavare förordar att den misstänkte ställes under

skyddstillsyn, skall befattningshavaren enligt förslaget på lämpligt sätt

förbereda värden i frihet. Det gäller här närmast tillämpningen av sådana

särskilda föreskrifter, som föreslås för den händelse skyddstillsyn skulle

ådömas. Beredningen uttalar, att när fråga ej är om rena hjälpåtgärder en

60

viss försiktighet är att tillråda, i varje fall beträffande åtgärder av mera in­

gripande art. Personundersökaren måste alltid hålla i minnet att det är

domstolen som har det avgörande ordet.

Yttrandena.

Svenska fångvårdssällskapet

uttalar, att det måste anses

följdriktigt att personundersökningen förenas med hjälp och tillrättaläg­

gande åtgärder såsom en förberedelse till fortsatt behandling.

Svea hovrätt

förordar, att föreskrifter av motsvarande innehåll meddelas i administrativ

väg.

Göteborgs rådhusrätt

ifrågasätter om icke bestämmelsen om förberedan­

de av vården bör utgå. Genom personundersökarens föranstaltningar kan

den misstänkte lätt invaggas i förhoppning om en lindrigare påföljd än

den domstolen av allmänpreventiva eller andra skäl måste tillgripa. Det

vore enligt rådhusrätten också olyckligt, om domstolen genom de i förväg

vidtagna åtgärderna skulle komma att känna sig bunden vid val av på­

följd.

Departementschefen. Såsom beredningen utvecklat är det angeläget, att

under personundersökningen uppmärksamhet ägnas åt den misstänktes

situation även i vad avser behovet av stöd eller hjälp i olika hänseenden.

Genom en hjälpinsats i detta skede av förfarandet kan icke sällan skapas

de bästa förutsättningarna för den misstänktes anpassning i samhället.

Med vidtagandet av olika hjälpåtgärder sammanhänger även möjligheten

att förbereda vård i frihet i de fall detta kan bli aktuellt. Jag vill i likhet

med beredningen framhålla det önskvärda i att förberedelser vidtages i det­

ta hänseende.

Enligt de bestämmelser, som i administrativ ordning meddelats rörande

tillämpningen av 1954 års lag, åligger det personundersökare att, om vill­

korlig dom är ifrågasatt, yttra sig om behovet av särskilda föreskrifter i

domen samt, i den mån så erfordras, förbereda tillämpningen av sådana

föreskrifter. Även i fortsättningen torde bestämmelser i förevarande avse­

ende få meddelas i administrativ ordning. Bestämmelserna torde böra gö­

ras utförligare än för närvarande och avse även skyddskonsulenternas med­

verkan. Vad beredningen föreslagit torde härvid få beaktas. Bland åtgär­

der till främjande av den misstänktes anpassning kan ingå anskaffande

av lämpligt arbete. I sådant sammanhang kan det vara lämpligt att skydds-

konsulent medverkar till att den misstänkte får undergå yrkesanlagsprov.

Särskilda övergångsbestämmelser till den nu föreslagna lagen torde icke

vara erforderliga. Lagens bestämmelser torde kunna tillämpas även i fråga

om personundersökning som beslutats före lagens ikraftträdande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 196b

Kungl. Maj. ts proposition nr 90 år 1964

61

2) Förslag till lag om vissa begränsningar i svensk lags tillämplighet

och svensk domstols behörighet

Enligt 2 kap. 7 § brottsbalken skall i fråga om svensk lags tillämplighet

och svensk domstols behörighet, utöver vad i samma kapitel sägs, iakttagas

de begränsningar som följer av allmänt erkända folkrättsliga grundsatser

eller, enligt vad därom är särskilt stadgat, av överenskommelse med främ­

mande makt. I propositionen med förslag till brottsbalk anfördes i anslut­

ning härtill (prop. 1962: 10 del C s. 174) att i överenskommelser mellan

Sverige och andra stater angående bl. a. ömsesidig rättshjälp i vissa avseen­

den avtalats om inskränkningar i svensk lags och svensk domstols kompe­

tens. Det tillädes att ytterligare sådana överenskommelser kunde väntas bli

träffade. Bestämmelser om ifrågavarande inskränkningar — som har ringa

praktisk betydelse — syntes icke böra införas i brottsbalken utan i en sär­

skild lag.

Anmärkas bör att inom området för allmänt erkända folkrättsliga grund­

satser ligger sådana mera praktiskt betydelsefulla inskränkningar i svensk

lags tillämplighet och svensk domstols behörighet som den straffrättsliga

immuniteten för främmande staters diplomatiska och konsulära represen­

tanter.

Vissa begränsningar i svensk lags tillämplighet och svensk domstols behö­

righet — utöver den på folkrättslig praxis grundade diplomatiska och kon­

sulära immuniteten — följer av lagen den 28 juni 1962 (nr 371) om särskil­

da förmåner för vissa internationella organisationer m. m. Enligt denna lag

åtnjuter flera angivna organisationer, bland dem Förenta Nationerna och

Europarådet, samt en krets av personer, som är knutna till organisationerna,

immunitet och privilegier i enlighet med vad därom bestämts i stadga eller

avtal, vartill Sverige anslutit sig. Lagen hänför sig till ett flertal multilatera­

la överenskommelser, vilka Sverige biträtt. Såvitt avser dessa överenskommel­

ser föreligger härigenom sådant lagstöd som avses i 2 kap. 7 § brottsbalken.

Särskild uppmärksamhet kräver i förevarande sammanhang den speciella

straffrättsliga immunitet som genom internationella överenskommelser till­

försäkras vittne och sakkunnig ävensom tilltalad i brottmål. Sverige har ge­

nom bilaterala överenskommelser åtagit sig att bereda vittne eller sakkunnig,

som begivit sig hit från utlandet för att höras inför domstol, viss sådan im­

munitet. Nu gällande överenskommelser, som innehåller åtaganden av den­

na art, är följande:

1) konventionen den 26 april 1870 med Belgien angående ömsesidigt ut­

lämnande av förbrytare (SFS 1870: 37, art. 15 första stycket),

2) konventionen den 21 februari 1907 med Norge om ömsesidigt utläm­

nande av förbrytare1 (SFS 1907: 13, art. 13 andra stycket),

1 Konventionerna med Norge och Danmark gäller numera endast i de delar de reglerar

frågor om rättshjälp, jfr prop. 1963:174 s. 3.

62

3) konventionen den 17 juni 1913 med Danmark om ömsesidigt utläm­

nande av förbrytare1 (SÖ 1913: 5, art. 18 andra stycket) samt

4) avtalet den 7 mars 1956 med Frankrike rörande ömsesidig rättshjälp i

brottmål (SÖ 1959: 14, art. 11 andra stycket, se även prop. 1956: 100).

Sverige har vidare undertecknat den europeiska konventionen den 20 april

1959 om inbördes rättshjälp i brottmål, vilken innehåller bestämmelser om

immunitet såväl för vittne och sakkunnig som för tilltalad (jfr prop. 1961:

48, art. 12). Denna konvention har ännu ej ratificerats av Sverige. Ratifika­

tion beräknas kunna ske under år 1964.

Samtliga sist berörda överenskommelser innebär för svenskt vidkommande

att föreskriven immunitet gäller beträffande person, som i den främmande

avtalsslutande staten delgivits kallelse i brottmål till svensk domstol och

vilken i anledning av denna kallelse frivilligt begivit sig till Sverige. Omfatt­

ningen och den närmare innebörden av immuniteten är i övrigt något varie­

rande i de olika avtalen. Enligt konventionen med Belgien får vittne »varken

tilltalas eller kvarhållas på grund av föregående förbrytelser eller utslag».

Konventionerna med Danmark och Norge stadgar att vittne ej får »tilltalas

eller häktas för tidigare förbrytelser eller på grund av äldre dom». Enligt

nämnda tre konventioner får ingripande ej heller göras i anledning av med­

brottslighet i de handlingar som prövas i målet. I avtalet med Frankrike sägs,

att vittne eller sakkunnig ej får »lagforas eller kvarhållas för brottslig gär­

ning eller straffdom» från tiden före hans avresa från det land där kallelsen

mottagits. Jämlikt den europeiska konventionen kan vittne eller sakkunnig

ej »lagforas eller fängslas eller på annat sätt underkastas inskränkning i sin

frihet på grund av gärning eller dom» från tiden före avresan; detsamma

gäller för tilltalad, såvitt avser gärning eller dom som ej avsetts i kallelsen.

Avtalet med Frankrike, liksom den europeiska konventionen, anger därtill

vissa tidsbegränsningar för immuniteten.

Bestämmelser om liknande straffrättslig immunitet för person, som på

kallelse frivilligt begivit sig från ett land för alt höras inför domstol i annat

land, har funnits i ett flertal andra överenskommelser med främmande makt

än dem som nu nämnts; se härom bl. a. prop. 1956: 100 s. 25. Ett skäl för

immunitet av detta slag är, att den som är medveten om risken att bli före­

mål för åtal eller straffverkställighet i det land dit han kallats sannolikt

skulle vägra att efterkomma kallelse, om han ej kan räkna med sådan immu­

nitet. Möjligheterna att vinna önskvärd utredning i målet skulle således för­

sämras.

Samtliga åtaganden att bevilja immunitet av förevarande slag, utom såvitt

avser gällande avtal med Frankrike, har gjorts genom överenskommelser, in­

gångna år 1913 eller tidigare. Att överenskommelserna i dessa delar ej kom­

mit att återspeglas i särskilda lagstiftningsåtgärder, måste sannolikt förkla­

ras med att överenskommelserna såsom sådana vid liden för deras tillkomst

ansetts bli en del av den legala regleringen i riket. Med detta betraktelsesätt

Kungl. Mctj. ts proposition nr 90 år 1964

63

skulle den inskränkning i svensk lags tillämplighet och svensk domstols be­

hörighet som immuniteten utgör gälla — och alltjämt bestå — utan stöd av

andra stadganden än föreskrifterna i överenskommelserna. Vad angår åta­

gandet enligt avtalet med Frankrike synes det emellertid vid avtalets till­

komst — i enlighet med den lagstiftningsteknik som numera tillämpas — ha

varit förutsatt att särskilda lagstiftningsåtgärder var erforderliga. Åtgärder­

na fick emellertid anstå i avbidan på resultatet av då pågående arbete på ut­

formningen av brottsbalken (prop. 1956: 100 s. 25). I dagens läge står det

klart att åtgärderna skall avse tillskapandet av sådant lagstöd som 2 kap. 7 §

brottsbalken avser. De åtaganden som i förevarande hänseende göres genom

ett svenskt tillträde till den europeiska konventionen kräver också sådant

särskilt lagstöd.

När det alltså gäller att utforma lagregler, närmast föranledda av immu-

nitetsåtagandena enligt det svensk-franska avtalet och motsvarande bestäm­

melser i den europeiska rättshjälpskonventionen, talar onekligen praktiska

skäl för att reglerna göres i den meningen fullständiga att de får omfatta

även övriga gällande åtaganden på området, även om dessa åtaganden en­

ligt vad förut sagts ej i och för sig skulle anses principiellt kräva sådan ord­

ning.

Som en lösning av nu berörda lagstiftningsfråga vore det uppenbarligen

tänkbart att låta regler om immuniteten för vittnen och övriga förevarande

personer ingå i en lag, som tekniskt utgör en omarbetning och utvidgning av

1962 års lag om särskilda förmåner för vissa internationella organisationer

m. m. Reglerna i sistnämnda lag har emellertid en speciell karaktär, enär de

avser internationella organisationer. Det synes därför lämpligare att upp­

taga de erforderliga reglerna i en särskild lag. De torde kunna begränsas till

att i huvudsak innefatta hänvisningar till de berörda överenskommelserna.

Enär bestämmelserna i dessa avtal får antagas vara tillräckligt lätt tillgäng­

liga i Svensk författningssamling och Sveriges överenskommelser med främ­

mande makter, synes de ej behöva överföras till lagtexten. Härigenom får

svensk myndighet omedelbart tillämpa avtalstexten. Man vinner därvid även

att eventuell framtida ändring i denna text ej alltid behöver föranleda änd­

ring i lagen och att kompletteringar av lagen i anledning av nya avtal i ämnet

lätt kan ske.

I den nya lagen torde böra anges den personkrets, för vilken den föreva­

rande straffrättsliga immuniteten kan ifrågakomma. Denna krets synes kun­

na sägas omfatta personer, som efter kallelse inrest i riket för att inställa

sig vid domstol såsom tilltalade, vittnen eller sakkunniga i brottmål.

I frågan, vilka överenskommelser som bör angivas i lagen, är att märka att

en svensk anslutning till den europeiska rättshjälpskonventionen medför att

bestämmelserna om rättshjälp i — d. v. s. de alltjämt i kraft varande de­

larna av — utlämningskonventionerna med Danmark och Norge upphör att

gälla, jfr art. 26 i den europeiska konventionen och prop. 1961: 48 s. 18. Dan­

Kungl. Maj. ts proposition nr 90 år 196b

64

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1964

mark och Norge är redan anslutna till sistnämnda konvention. Med hänsyn

till att svensk ratifikation av den europeiska konventionen, såsom tidigare

nämnts, kan väntas ske inom en nära framtid, synes av dessa tre överens­

kommelser allenast den europeiska konventionen behöva beaktas i nu före­

varande sammanhang.

I enlighet med vad sålunda anförts synes den förordade lagen böra avse

utlämningskonventionen med Belgien, avtalet med Frankrike om rättshjälp

i brottmål och den europeiska rättshjälpskonventionen.

Med hänsyn till att lagen, såsom nyss föreslagits, bör omfatta omnämnda

europeiska konvention, synes lagens ikraftträdande lämpligen böra samord­

nas med att denna konvention vinner tillämpning för Sveriges del. Lagen

torde därför böra träda i kraft den dag Kungl. Maj :t förordnar. Hinder tor­

de icke möta att låta lagen vinna tillämpning redan innan brottsbalken trä­

der i kraft.

3) Förslag till lag angående upphävande av lagen om

konsularjurisdiktion

I lagen den 5 juni 1909 (nr 45) om konsularjurisdiktion talas om brott,

varå straffarbete enligt lag kan följa (30 §), och om straffarbete, som

ådömts av konsularrätt (53 och 58 §§). I samband med att fängelse införes

som enhetligt frihetsstraff borde alltså i och för sig dessa stadganden erhål­

la ändrad utformning. Beträffande lagens tillämplighet må emellertid fram­

hållas följande.

Konsularjurisdiktion utövades tidigare av västerländska stater i åtskilliga

andra stater på grund av mellanstatliga avtal, ofta kallade kapitulationer.

Syftet med konsularjurisdiktion var främst att bereda effektivt skydd åt ut­

länningar i stater, för vilkas rättsväsende förtroende saknades. Sverige hade

rätt till konsularjurisdiktion bl. a. i Egypten, Kina och Siam. Den sista rättig­

heten till konsularjurisdiktion avsåg Egypten och upphörde helt att gälla

den 15 oktober 1949 (jfr prop. 1947: 99 s. 8).

Den svenska lagen har såsom anförts för närvarande icke någon tillämp­

lighet. Då den bygger på numera helt övergivna föreställningar om relatio­

nerna mellan stater, saknas varje anledning att antaga, att Sverige skulle i

framtiden söka uppnå några avtalsförmåner av detta slag. I detta läge fram­

står det såsom stötande att föreslå ändringar i lagen, syftande till att möjlig­

göra tillämpning också i framdeles uppkommande situationer. Lagen synes

i stället böra upphävas. Samtidigt förlorar då vad som eljest finnes stadgat

angående konsularjurisdiktion sin giltighet. Lagen den 10 juli 1947 om fort­

satt tillämpning av äldre rättegångsbalken i mål och ärenden som skola upp­

tagas av konsularrätt eller konsulardomare har karaktär av övergångsbe­

stämmelse vid nya rättegångsbalkens ikraftträdande. Lagen den 10 juli 1947

65

gäller uteslutande tillämpningen av föreskrifter i lagen om konsularjuris­

diktion, och genom att sistnämnda lag upphäves kommer därför 1947 års lag

ej längre att kunna äga tillämpning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1964

4) Förslag till ändring i sinnessjuklagen

De nya regler om behandlingen av psykiskt abnorma lagöverträdare,

som brottsbalken innehåller, förutsätter att vissa ändringar vidtages i sin­

nessjuklagen. Ändringarna hänför sig till de regler i lagen, vari beaktas

den särställning, som nämnda kategori psykiskt abnorma intar. Förutom

vissa redaktionella jämkningar bör dessa regler begreppsmässigt och ter­

minologiskt anpassas till den i brottsbalken införda ordningen. Huvuddelen

av de berörda reglerna återfinnes i 6 kap., som behandlar sinnesundersök­

ning i brottmål. I samband med nämnda, av brottsbalken föranledda änd­

ringar torde vissa ändringar böra vidtagas även i de regler i 6 kap., som be­

rör undersökningsverksamhetens bedrivande.

De berörda reglerna i brottsbalken innebär att det nuvarande systemet

med sträf friförklaring försvinner och att det straffrättsliga reaktionssyste-

met blir tillämpligt även på sådana psykiskt abnorma lagöverträdare, som

nu är straffria. I överensstämmelse härmed skall ankomma på domstolen

att besluta även om påföljd för dessa lagöverträdare. Därvid skall i första

hand ifrågakomma överlämnande till särskild vård enligt 31 kap. brotts­

balken, företrädesvis vård enligt sinnessjuklagen och öppen psykiatrisk

vård. De anförda reglerna medför icke någon ändring i gällande ordning

i vad avser det allmänna sambandet med mentalsjukvårdslagstiftningen

i övrigt. Frågor som rör detta samband torde uppkomma i anslutning till

de förslag till reformering av nämnda lagstiftning, som sinnessjuklagstift-

ningskommiltén väntas komma att framlägga. Vad som däremot inför det

i brottsbalken upptagna reaktionssystemet påkallat uppmärksamhet på fö­

revarande område har varit frågan om de nya reglernas återverkan på sin-

nesundersökningsväsendet. Dettas utformning blir uppenbarligen beroende

av vilken funktion, som sinnesundersökningarna skall fylla i brottmåls-

processen.

Strafflagberedningen gick i sitt slutbetänkande med förslag till skydds­

lag (SOU 1956:55), vari även framlades utkast till ändringar i sinnes­

sjuklagen, icke in på frågan i vad mån beredningens förslag rörande de

psykiskt abnorma lagöverträdarna kunde komma att medföra ändringar

i arbetsuppgifterna för och organisationen av det rättspsykiatriska under­

sökningsväsendet på annat sätt än att flera ledamöter av beredningen

framförde önskemål om en väsentlig nedskärning av undersökningarna i

syfte att dels undgå de nuvarande dröjsmålen med utlåtandenas avgivan­

de och dels väsentligen till vårdstadiet förlägga utnyttjandet av den till-

3 Bihang till riksdagens protokoll i96i. 1 saml. Nr 90

fot, besluta, att undersökning tillhörande en av grupperna må verkställas

av läkare, på vilken normalt ankommer att utföra undersökningar inom

den andra. Samtidigt föreslås att i lagen intages föreskrift om möjlighet

för medicinalstyrelsen att förordna utomstående läkare att verkställa sin­

nesundersökning. I kungörelsen den 18 juni 1954 (nr 447) med vissa be­

stämmelser om sinnesundersökning i brottmål har redan meddelats be­

stämmelser om anlitande av läkare utom undersökningsorganisationen för

att verkställa sinnesundersökning. Sistnämnda möjlighet är avsedd att om­

fatta undersökningar tillhörande båda de nämnda grupperna. Genom des­

sa ändringar torde i vart fall organisatoriskt sett skapas förutsättningar

för den smidigare administrering av undersökningsförfarandet, som är

avsedd att utgöra ett väsentligt inslag i den beslutade nya undersöknings­

organisationen.

Den 3 januari 1964 har efter anmälan av chefen för inrikesdepartemen­

tet till lagrådet remitterats förslag om lösdrivarlagens ersättande med en

särskild lag om åtgärder vid samhällsfarlig asocialitet. Den nya lagen blir

sekundär bl. a. i förhållande till sinnessjuklagen. Åtgärder enligt lagen

skall sålunda icke vidtagas om intagning för vård på mentalsjukhus kan

komma till stånd enligt sinnessjuklagen. Utredning härom skall företas

av polismyndigheten, och läkarintyg, utvisande bl. a. om behov av vård

på mentalsjukhus föreligger, skall i princip införskaffas, innan åtgärd vid­

tas för intagning enligt lagen om åtgärder vid samhällsfarlig asocialitet.

Också i det undantagsfallet att undersökning av någons psykiska beskaf­

fenhet blir aktuell först sedan domstolsförfarande enligt nämnda lag på­

börjats, avses sinnessjuklagen bli tillämplig. Särskilda bestämmelser om

sinnesundersökning i mål om samhällsfarlig asocialitet behövs därför icke.

De ändringar som i anledning härav erfordras i sinnessjuklagen torde nu

få vidtagas i samband med de av brottsbalken föranledda ändringarna.

Vidare må nämnas, att jag från chefen för socialdepartementet inhäm­

tat, att han avser att senare denna dag anmäla fråga om proposition till

riksdagen angående sådan ändring i lagen den 4 januari 1956 om social­

hjälp och barnavårdslagen den 29 april 1960, att möjligheten att intaga

försumliga försörjare i arbetshem eller tvångsarbetsanstalt skall upphävas

från och med den 1 juli 1964. Härav föranledes vissa redaktionella änd­

ringar i sinnessjuklagen.

De föreslagna ändringarna i sinnessjuklagen bör kompletteras med erfor­

derliga ändringar i de i administrativ ordning meddelade bestämmelserna i

sinnessjukstadgan. Viss översyn av nämnda bestämmelser torde vidare er­

fordras i anledning av brottsbalkens regler om behandlingen av psykiskt

abnorma lagöverträdare.

68

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 196b

Kungi. Maj.ts proposition nr 90 år 1964

69

De särskilda bestämmelserna

6

§.

I paragrafen har vidtagits den ändringen att i andra stycket införts be­

nämningarna ungdomsvårdsskola och kriminalvårdsstyrelsen.

Tvångsarbetsanstalt ersätts i lagen om åtgärder vid samhällsfarlig aso-

cialilet med arbetsanstalt. För arbetsanstall föreslås gälla vad som är stad­

gat om fångvårdsanstalt. Vad i 6 § sinnessjuklagen föreskrivs om anstalt,

som står under kriminalvårdsstyrelsens inseende, blir då tillämpligt. Vad

som sägs om tvångsarbetsanstalt torde därför kunna utgå. Även bestäm­

melsen om arbetshem utgår.

18 §.

Enligt 18 §

första stycket

sinnessjuklagen kan den som är intagen å sin­

nessjukhus för vård i vissa fall utskrivas, oaktat han fortfarande är i behov

av vård å sådant sjukhus. Utskrivning må nämligen ske, om den sjuke kan

vistas utom sjukhuset utan fara för annans personliga säkerhet eller eget

liv och det erfordras för att bereda plats för annan sinnessjuk, som uppen­

barligen är i större behov av vård, eller det är på ett tillfredsställande sätt

sörjt för hans vårdande utom sjukhuset. Från denna utskrivningsregel stad­

gas i

andra stycket

undantag för däri uppräknade fall. Har sinnessjuk, som

avses i andra stycket, enligt 17 § utskrivits såsom icke längre i behov av

vård och blir han ånyo intagen å sinnessjukhus, skall dock enligt

tredje

stycket

det av honom begångna brottet icke utgöra hinder för utskrivning

enligt 18 § första stycket, om ej överinspektören för sinnessjukvården för­

ordnat annat.

Med hänsyn till brottsbalkens regler erfordras, att vissa av de i andra

stycket upptagna undantagsfallen bestämmes på ett annat sätt än för när­

varande. Ändringarna hänför sig till de nuvarande reglerna angående ut­

skrivning av straffriförklarade och av dem som varit intagna i fångvårds­

anstalt. Vad som i detta hänseende föreslås överensstämmer, bortsett från

redaktionella jämkningar, med det av strafflagberedningen i skyddslagsbe-

tänkandet intagna utkastet till ändring i sinnessjuklagen.

Undantagsbestämmelsen angående straffriförklarad bör i fortsättningen

avse den som enligt 31 kap. 3 § brottsbalken överlämnats till vård enligt sin­

nessjuklagen. Överlämnandet innebär att vederbörande också skall intagas

å sinnessjukhus. Det nuvarande stadgandet är icke på motsvarande sätt

uttryckligen begränsat till straffriförklarad, vilken som en följd av ett i

målet konstaterat vårdbehov intagits å sinnessjukhus i anslutning till do­

men. Att en sådan begränsning är avsedd får emellertid anses följa av

den bestämmelse som givits i tredje stycket. Det må i övrigt anmärkas

att, enär otillräknelighet vid tiden för den brottsliga gärningens begående

för närvarande men icke enligt brottsbalken utgör förutsättning för så­

70

dan intagning å sinnessjukhus, varå stadgandet syftar, den nya bestäm­

melsen får större räckvidd än den nuvarande. Denna konsekvens av brotts­

balkens regler kan dock, med hänsyn till att särskilda skäl skall föreligga

för att överlämnande till vård enligt sinnessjuklagen skall kunna ske i de

fall, i vilka brottet icke begåtts under inflytande av sinnessjukdom eller

därmed jämställd psykisk abnormitet, antagas icke få större praktisk be­

tydelse.

Det stadgande i andra stycket, vilket avser den numera avskaffade

skyddsåtgärden tvångsuppfostran, har icke medtagits i den nya lydelsen.

33 §.

Bestämmelserna om den som är intagen i fångvårdsanstalt föreslås bli

tillämpliga på den som enligt den föreslagna lagen om åtgärder vid sam-

hällsfarlig asocialitet intagits i arbetsanstalt. Detta skall gälla även om

intagning för observation på mentalsjukhus, som för fångvårdsklientelet

regleras i 48 g 1 mom. sinnessjuklagen. Vad i 33 § stadgas om tvångsar-

betsanstalt kan således utgå.

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1964

41 §.

Paragrafen reglerar de materiella förutsättningarna för att förordnande

om sinnesundersökning skall meddelas. Den gällande lydelsen anknyter i

detta hänseende i första hand till att anledning föreligger till antagande att

den misstänkte begått brottet under inflytande av sådan själslig abnormitet,

som avses i 5 kap. 5 g strafflagen, och i andra band till att utredning rö­

rande den misstänktes sinnesbeskaffenhet eljest är av betydelse för målets

avgörande.

Strafflagberedningens

utkast till ändring i 41 § avser första stycket. And­

ra stycket som avser mål om ringa brott lämnades oförändrat. Beredningen

föreslog följande lydelse av första stycket:

Föreligger anledning till antagande att den, som är misstänkt för brott,

begått brottet under inflytande av sinnessjukdom eller sinnesslöhet, skall

domstolen förordna om sinnesundersökning enligt vad nedan sägs, där ej

av särskilda skäl sådan undersökning finnes obehövlig. Sinnesundersök­

ning skall ock i annat fall ske, om domstolen finner särskild utredning an­

gående den misstänktes sinnesbeskaffenhet vara av betydelse för bestäm­

mande av påföljd för brottet eller eljest för målets avgörande.

Departementschefen. Till skillnad från vad fallet är i strafflagberedningens

utkast och från vad som nu gäller enligt 41 § sinnesssjuklagen har i det

föreliggande förslaget frågan om förordnande av sinnesundersökning icke

i första hand gjorts beroende av ett antagande beträffande den misstänktes

sinnesbeskaffenhet vid tiden för den brottsliga gärningens begående. För­

slaget anknyter i stället till att i 31 kaj). 3 § brottsbalken överlämnande till

vård enligt sinnessjuklagen primärt förutsätter ett konstaterande, att den

71

misstänkte är i behov av vård å sinnessjukhus. Den eventuella förekomsten

av ett dylikt vårdbehov har med hänsyn härtill ansetts böra upptagas såsom

huvudanledning till förordnande om sinnesundersökning. Sinnesundersök­

ning bör ske innan någon överlämnas till vård enligt sinnessjuklagen. Bety­

delsen av kunskap om den misstänktes sinnesbeskaffenhet vid tiden för

brottet kommer därvid att ingå bland de skäl till förordnande om under­

sökning, som regleras i första styckets senare led.

Vid lagrådsbehandlingen av förslaget till brottsbalk uttalades beträf­

fande förutsättningarna för tillämpning av 31 kap. 3 § brottsbalken, att

i undantagsfall annan undersökning än sinnesundersökning, som verk­

ställts i målet, borde kunna godtagas (prop. 1962: 10 del C s. 357, jfr s.

572). Såsom jag i anledning härav tidigare anfört (prop. 1962: 10 del C

s. 602) torde böra krävas, att den medicinska prövningen av vårdbehovet

sker så grundligt som genom sinnesundersökning. Denna bör också regel­

mässigt ske i det mål, vari tillämpning av 31 kap. 3 § brottsbalken är

aktuell. Med hänsyn till att i vissa fall någon tvekan om förhandenvaron

av vårdbehov icke kan föreligga, torde emellertid kravet i sistnämnda

hänseende icke nödvändigtvis behöva upprätthållas i alla fall. I överens­

stämmelse härmed liar till bestämmelsen i första ledet i första slvcket fo­

gats ett undantagsstadgande. Enligt detta förutsattes för att sinnesunder­

sökning skall kunna underlåtas, att i tidigare sinnesundersökning vård­

behov konstaterats och att sådant alltjämt uppenbarligen föreligger. Så­

som bevis i sistnämnda hänseende bör exempelvis kunna accepteras in­

tyg av sjukvårdsläkare vid sinnessjukhus, där den misstänkte är intagen

för vård.

Den omständigheten att i 31 kap. 3 § brottsbalken behovet av vård å

sinnessjukhus utgör den primära förutsättningen för överlämnande till

vård enligt sinnessjuklagen kan synas erbjuda vidsträckt möjlighet att

begränsa undersökningarna till vad som erfordras för konstaterandet av

ett föreliggande vårdbehov. I det senare ledet av nämnda lagrum före-

skrives emellertid att överlämnande till vård enligt sinnessjuklagen i de

fall, då den brottsliga gärningen icke begåtts under inflytande av sinnes­

sjukdom, sinnesslöhet eller annan själslig abnormitet av så djupgående

natur, att den måste anses jämställd med sinnessjukdom, får ske endast,

såframt särskilda skäl föreligger därtill. Såsom jag anfört i anslutning

till brottsbalksförslaget (prop. 1962: 10 del C s. 354) blir vid prövningen

härav av väsentlig betydelse, huruvida man kan räkna med att vården å

sinnessjukhus skall leda till att fortsatt brottslig verksamhet förebygges.

Brottslighetens karaktär och vårdbehovets styrka får därvid beaktas. Då

kriminalvården icke saknar resurser att lämna psykiatrisk vård, fann jag

det vara lämpligt, att annan påföljd regelmässigt ges företräde framför

överlämnande till sinnessjukvård, när det gäller andra än dem som begått

brott under inflytande av sinnessjukdom eller därmed jämställd psykisk

Kungl. Maj. ts proposition nr 90 år 1904

72

abnormitet. I vilken utsträckning omständigheterna i de fall, i vilka vård­

behov konstateras föreligga, kan visa sig vara sådana, att man kan under­

låta att utsträcka undersökningen till att även omfatta den misstänktes

sinnesbeskaffenhet vid tiden för brottet, kan icke med någon säkerhet för­

utsägas. I de fall i vilka sinnesundersökning aktualiseras torde den om­

ständigheten att vårdbehov eventuellt visar sig icke föreligga ofta icke ute­

sluta osäkerhet om den misstänktes sinnesbeskaffenhet vid tiden för brot­

tet. Kunskap i sistnämnda hänseende kan därvid få betydelse med hänsyn

till att enligt 33 kap. 2 § brottsbalken såsom påföljd för brott, som någon

begått under inflytande av sinnessjukdom, sinnesslöhet eller annan själs­

lig abnormitet av så djupgående natur, att den måste anses jämställd med

sinnessjukdom, kan ifrågakomma endast överlämnande till särskild vård

eller i vissa fall böter eller skyddstillsyn. Beträffande skyddstillsyn är vi­

dare att erinra om att intagning i anstalt enligt 28 kap. 3 § brottsbalken

icke må förekomma av person som nu sagts. Mot bakgrunden av vad så­

lunda utvecklats torde det vara realistiskt att utgå ifrån att större för­

ändringar i förhållande till nuvarande ordning såvitt gäller vad sinnesun­

dersökningarna skall omfatta icke är att vänta till följd av brottsbalkens

regler.

Vad i det föregående anförts kan tjäna till underlag även för ett bedö­

mande av det relativa antalet sinnesundersökningar. Vid sidan av de fall,

då överlämnande till vård enligt sinnessjuklagen överväges, aktualiseras

sålunda frågan om sinnesundersökning även när annan påföljd ifrågasät-

tes, om tveksamhet föreligger om den misstänkte begått brottet under in­

flytande av djupgående psykisk abnormitet. I vad mån sinnesundersök­

ning skall kunna underlåtas i dylika fall bör bli beroende av den utred­

ning i berörda hänseende, som föreligger eller kan förebringas. Det torde

emellertid i fall av tveksamhet vara svårt att annorledes än genom sådan

undersökning dokumentera, att gärningen icke begåtts under inflytande av

den psykiska abnormiteten. Utredning om den misstänktes sinnesbeskaf­

fenhet kan även i andra fall vara önskvärd till ledning vid val av påföljd,

och därvid kan sinnesundersökning finnas erforderlig. Jag vill dock här

framhålla, att en så ingripande åtgärd som sinnesundersökning icke bör

beslutas, om icke tillräckliga skäl föreligger. För att utröna om sådana fin­

nes, torde det i allmänhet vara lämpligt att domstolen, innan sinnesunder­

sökning beslutas, inhämtar yttrande från psykiater enligt 7 § i den föreslag­

na personundersökningslagen. Genom ett sådant tillvägagångssätt torde det

vara möjligt att förebygga att sinnesundersökning beslutas utan tillräckli­

ga skäl. I fråga om sinnesundersökning innan någon dömes till internering

far jag hänvisa till vad jag anfört i det föregående vid nyssnämnda lagrum

i personundersökningslagen.

Utöver vad nu sagts kan sinnesundersökning liksom hittills givetvis

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 196b

73

stundom vara erforderlig för utredning av om förutsättning över huvud

föreligger för ådömande av påföljd.

Kommittén för översyn av det rättspsykiatriska undersökningsväsendets

organisation har i sitt betänkande (SOU 1959: 20) föreslagit, att bland be­

stämmelserna om sinnesundersökning intages en föreskrift om att läkar­

intyg, som avses i lagen om personundersökning i brottmål, skall anskaf­

fas angående den misstänkte, innan förordnande om sinnesundersökning

meddelas, om det ej av särskilda skäl finnes opåkallat. Ett dylikt läkar­

intyg är som jag nyss anfört uppenbarligen av värde vid bedömande av

behovet av sinnesundersökning. Det kan emellertid förutsättas, att dom­

stolarna utan särskild föreskrift därom skall införskaffa sådant intyg, om

sinnesundersökning överväges men behovet därav icke klart framgår av

förefintlig annan utredning. Med hänsyn härtill har någon föreskrift i an­

givna hänseende icke medtagits i det föreliggande förslaget.

Andra stycket i 41 § har lämnats oförändrat. Det är förutsatt, att bö­

ter, som enligt 33 kap. 2 § brottsbalken ådömts någon för brott som be­

gåtts under inflytande av psykisk abnormitet, som angives i nämnda lag­

rum, icke skall kunna förvandlas. Föreskrift därom har intagits i 10 § i

det förslag till ny lag om verkställighet av bötesstraff, som framlagts (prop.

1964: 10). Nämnda förhållande har icke ansetts böra föranleda, att sinnes­

undersökning föreskrives i större omfattning än för närvarande när fråga

är om ådömande av böter. Frågan om sinnesundersökning kan under så­

dana omständigheter i princip tänkas uppkomma i mål om bötesförvand-

ling.

41 a §.

Denna paragraf, som i vissa hänseenden kompletterar 41 §, har i straff-

lagberedningens utkast endast ändrats såtillvida, att sista stycket fått utgå.

Nämnda stycke, enligt vilket domstol må förordna att mål i vad avser den

misstänktes sinnesbeskaffenhet, må handläggas inom stängda dörrar, har

icke heller medtagits i det föreliggande förslaget. Motsvarande bestämmelse

har nämligen upptagits i 5 kap. 1 § i det förslag till lag om ändring i rätte­

gångsbalken, varom proposition förut framlagts (1964: 10).

I det nu framlagda förslaget föreslås vissa ändringar i paragrafens andra

stycke. Sålunda upptages en bestämmelse — motsvarande en liknande före­

skrift i förslaget till lag om personundersökning i brottmål — att beslut om

sinnesundersökning skall meddelas, så snart det lämpligen kan ske. Vidare

föreslås att domstolen i beslutet skall ange vad undersökningen företrädes­

vis bör avse. Denna föreskrift har avseende å möjligheterna att i vissa fall

begränsa sinnesundersökningens omfattning. Även om möjligheterna här­

till, såsom följer av vad som utvecklats i anslutning till 41 §, icke torde vara

så stora, är det önskvärt att domstolen till ledning för undersökningsläkaren

anger ändamålet med undersökningen. Särskilt är detta fallet, om anledning

3

-f Bihang till riksdagens protokoll 196b. 1 samt. Nr 90

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1964

75

intagas i lagen om möjlighet för medicinalstyrelsen att i vissa fall förordna

utomstående läkare att verkställa sinnesundersökning. Då reglerna i angivna

hänseenden berör båda de nämnda grupperna har lagtekniskt den ordningen

valts, att bestämmelserna om av vem och var sinnesundersökning skall verk­

ställas upptagits i den ena paragrafen (42 §) och bestämmelserna om un­

dersökningens utförande i den andra (43 §).

Tillräckliga skäl synes icke föreligga att nu såsom medicinalstyrelsen

föreslagit inför den förestående omorganisationen av undersökningsväsen­

det — som därvid skall frikopplas från mentalsjukhusen — öppna möjlig­

het att intaga häktade å mentalsjukhus.

Sinnessjuklagstiftningskommittén har såsom ett alternativ till intagning

å sinnessjukhus föreslagit, att möjlighet bör skapas att intaga häktad, som

skall sinnesundersökas, i fångvårdsanstalt. Avsikten med förslaget är att

öka förutsättningarna för att annan läkare än den som är anställd vid sin­

nessjukavdelning vid fångvården kan anlitas för sinnesundersökning, ge­

nom att den häktade placeras i anstalt i eller i närheten av den ort där

läkaren finnes. Även en sådan ordning är givetvis förbunden med nackde­

lar; svårigheter kan föreligga att tillgodose den häktades vårdbehov. Ge­

nom olika arrangemang har en dylik placering även för närvarande åstad­

kommits i vissa fall. Jag vill emellertid förorda att i lagen intages en be­

stämmelse, enligt vilken häktad för sinnesundersökning må placeras i fång­

vårdsanstalt vid vilken icke finnes sinnessjukavdelning. Med hänsyn till att

häkteslokaler på flera håll inrättats utan anknytning till fångvårdsanstalt

torde det också vara önskvärt att den, som skall undersökas, i fall som

nu avses kan förvaras i häkte. I varje särskilt fall måste noga övervägas,

om en placering av detta slag bör ske. Det torde för övrigt med hänsyn till

tillgången på läkare knappast bli fråga om annat än ett begränsat antal

fall. För överflyttning av en häktad till viss anstalt erfordras kriminal­

vårdsstyrelsens medverkan. Placeringen i fångvårdsanstalt har samband

med i vilken ordning eller av vilken läkare sinnesundersökningen skall

verkställas. Under sådana förhållanden har synts lämpligt att redan medi­

cinalstyrelsens förordnande i dessa hänseenden såAitt avser häktad sker

i samråd med kriminalvårdsstyrelsen. För att minska de olägenheter som

kan vara förbundna med en placering av den häktade på angivet sätt torde

det vara lämpligt att denne vistas på sinnessjukavdelning till dess under­

sökningen kan påbörjas. Efter undersökningens slut bör han intagas å sin­

nessjukavdelning eller hållas i häkte. Detta har i 42 § andra stycket i för­

slaget markerats genom föreskriften att intagningen i fångvårdsanstalten

må ske »under tid som erfordras för undersökningen».

43 §.

I 43 § i förslaget har, såsom anförts vid 42 §, givits bestämmelser om sin­

nesundersöknings utförande m. m. motsvarande dem som för närvarande

finnes i 42 § 2 och 3 mom. samt 1 mom. andra stycket.

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 196b

77

sinnessjukavdelning vid långvården, till dess tiden för det honom lör det

första brottet ådömda straffet har gått till ända. Bestämmelsen avser alt

förhindra att den intagne i samband med straffriförklaringen överföres till

sinnessjukhus, vilket skulle kunna leda till att han, om han återvinner häl­

san, måste från sjukhuset utskrivas till fängelset. Såsom stratllagbered-

ningen framhållit torde något behov av bestämmelsen i förevarande stycke

icke föreligga vid den av beredningen föreslagna och i brottsbalken genom­

förda ordningen. Finner rätten vid lagföringen av det nya brottet, att den

tilltalade är i behov av vård å sinnessjukhus, kan rätten, om ett mera lång­

varigt vårdbehov föreligger, med tillämpning av 34 kap. 1 § 3 brottsbalken

undanröja den tidigare påföljden och för samtliga brott förordna om över­

lämnande till vård enligt sinnessjuklagen. Kan åter den tilltalades vårdbe­

hov tillgodoses å psykiatrisk avdelning inom fångvården i samband med

verkställigheten av den tidigare ådömda påföljden, torde rätten med stöd

av 33 kap. 2 § brottsbalken kunna underlåta att döma till påföljd för det

nya brottet. Frågan huruvida den dömde vid frigivningen från fångvårds-

anstalten bör överföras till sinnessjukhus får därvid lösas i enlighet med

bestämmelserna i 48 § sinnessjuklagen.

Vad beträffar häktade som för sinnesundersökning intagits i fångvårds-

anstalt eller hålles i häkte har övervägts att i 47 § intaga en särskild be­

stämmelse avseende dessa fall. Paragrafen, som redan är svåröverskådlig,

skulle därigenom ytterligare tyngas. Finner undersökningsläkaren den un­

dersökte icke vara i behov av vård å sinnessjukhus torde — utan uttryck­

lig bestämmelse — i enlighet med grunderna för 47 § 1 mom. andra styc­

ket den häktade böra därefter hållas i häkte. Befinnes den häktade å andra

sidan vara i behov av vård, bör han, om det ej redan skett, såsom antytts

vid 42 §, överföras till sinnessjukavdelning vid fångvården.

1 3 mom. första stycket har i första meningen orden »enligt vad ovan

sagts» uteslutits. Ändringen har betydelse för den i det föregående behand­

lade situationen att någon, som för undergående av annan påföljd är inta­

gen å fängvårdsanstait, med tillämpning av 34 kap. 1 § 3 brottsbalken i en

ny dom överlämnas till vård enligt sinnessjuklagen. Det kan antagas att i

dylikt fall den dömde i samband med att han befunnits vara i behov av

vård å sinnessjukhus överförts till sinnessjukavdelning vid fångvården

med stöd av 48 § första stycket sinnessjuklagen. Till beaktande av det fall,

att dylikt överförande emellertid icke hunnit ske, har i 3 mom. första me­

ningen tillagts orden »eller i annan fångvårdsanstalt».

Kommittén för översyn av det rättspsykiatriska undersökningsväsendets

organisation uttalar i sitt betänkande (SOU 1959: 20) att länsstyrelses med­

verkan vid intagning å sinnessjukhus av den som förklarats sträf fri och be­

finner sig på fri fot (47 § 3 mom. tredje stycket) icke kan anses innefatta

någon självständig prövning, som motiverar att länsstyrelsen är inkopplad

på intagningsförfarandet. Önskemål om att länsstyrelses medverkan i det

Kungl. Maj. ts proposition nr 90 år 196b

78

nämnda inlagningsförfarandet inåtte avvecklas har även framkommit i and­

ra sammanhang. Vad kommittén uttalat får uppenbarligen i än högre grad

giltighet efter brottsbalkens införande, då överlämnande till sinnessjukvård

kommer att ske direkt genom domstolens dom. En ändring i angiven rikt­

ning av de berörda verkställighetsreglerna är därför motiverad. Vad som an­

förts om länsstyrelses uppgift vid intagning å sinnessjukhus av den som be­

finner sig på fri fot äger emellertid tillämpning även å fångvårdsmyndig-

hets medverkan vid intagning å sådant sjukhus av den som vid tiden för

domen förvaras å sinnessjukavdelning vid fångvården (47 § 3 mom. första

stycket). Även reglerna om sistnämnda medverkan bör därför ändras. 1 bå­

da fallen bör lämpligen ankomma på medicinalstyrelsen att föranstalta om

intagningen. Föreskrifter därom har intagits i 47 § 3 mom. första och andra

styckena i förslaget. — Som en följd av vad som föreslagits i det föregåen­

de kan 47 § 4 mom. upphävas.

48 §.

I huvudsaklig överensstämmelse med vad som föreslagits av strafflagbe­

redningen har i första stycket i förslaget sammanförts bestämmelser sva­

rande mot nuvarande 1 inom. första och tredje styckena. I förslagets tredje

stycke har på liknande sätt sammanförts bestämmelser motsvarande dem

som nu finnes i 2 mom. första och andra styckena. Såsom anmärkts vid

33 § skall bestämmelserna i 48 § få tillämpning även på dem som inta­

gits i arbetsanstalt enligt den föreslagna lagen om samhällsfarlig asociali-

tet. Därvid bör 48 § första stycket tillämpas när vårdbehovet kan antagas

bli så kortvarigt att den dömde efter tillfrisknandet bör återföras till ar-

betsanstalten. Skulle undantagsvis ett mera långvarigt vårdbehov uppstå be­

träffande den som redan intagits i arbetsanstalt, överensstämmer det bäst

med grunderna för den nyssnämnda lagstiftningen att den dömde intages

På sinnessjukhus enligt 2 kap. Enligt 48 § andra stycket förutsätts härför

att anstaltsvården upphör. Lagen om åtgärder vid samhällsfarlig asocialitet

tillåter också i sådant fall utskrivningsbeslut.

49, 51 och 59 §§.

Paragraferna bör ändras med hänsyn till att reglerna om tvångsarbete

utgår. I 51 § har därjämte första stycket ändrats med hänsyn till medici­

nalstyrelsens befattning med intagningen i fall som avses i 47 § 3 mom.

53 och 54 §§.

Ändringarna i förevarande paragrafer innefattar en anpassning i olika av­

seenden till brottsbalkens regler.

Övergångsbestämmelser

Etter lagens ikraftträdande bör vad däri föreskrives om den som av dom­

stol överlämnats till vård enligt sinnessjuklagen äga tillämpning å den som

jämlikt 5 kap. 5 § strafflagen förklarats fri från ansvar och i avgivet utlå­

tande befunnits vara i behov av vård å sinnessjukhus.

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 196b

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1964

79

5) Förslag till ändrad lydelse av 17 och 19 §§ lagen om införande av

nya rättegångsbalken

Rättegångsbalkens promulgationslag måste i samband med brottsbalkens

ikraftträdande ändras i vissa hänseenden. I 17 § första stycket bör sålunda

förverkande av egendom i enlighet med den i brottsbalken begagnade termi­

nologien betecknas som »särskild rättsverkan» och icke såsom »påföljd».

I 19 § första stycket upptages bestämmelser enligt vilka den som på grund

av dom, vilken må verkställas utan hinder av att den ej vunnit laga kraft, är

berövad sin frihet i annan ordning än genom häktning, vid fullföljd av talan

skall anses som häktad för brottet. Att vederbörande är berövad friheten

skall ej hindra honom att fullfölja talan. De särbestämmelser i rättegångs­

balken, vilka gäller häktade, bör tillämpas, då dom, som innefattar frihets­

berövande, på grund av nöjdförklaring eller särskilt lagstadgande börjat

verkställas, innan målet slutligt avgjorts. Förordnande om verkställighet

utan att laga kraft avbidas kan enligt brottsbalken meddelas beträffande

dom å ungdomsfängelse (29 kap. 1 § tredje stycket) samt beträffande för­

ordnande om sådan anstaltsbehandling, som kan ingå i skyddstillsyn (28

kap. 3 § andra stycket). Enligt vad som anförts vid remiss till lagrådet den

3 januari 1964 av förslag till lag om behandling i fångvårdsanstalt kan jäm­

väl nöjdförklaring medföra, att dom må verkställas, ehuru den icke äger

laga kraft. I nu förevarande hänseende synes med häktade i första hand böra

jämställas den som genom dom, som må verkställas ehuru den icke äger

laga kraft, dömts till påföljd för brott och för sådan verkställighet intagits

i fångvårdsanstalt.

I 19 § första stycket bör allmän uppfostringsanstalt ej längre nämnas; be­

stämmelserna om tvångsuppfostran har nämligen genom lag den 30 juni

1947 (nr 299) och kungörelse den 16 juni 1950 (nr 409) upphört att gälla.

Tagande i förvar torde ej längre behöva nämnas vid sidan av intagning i an­

stalt.

Enligt gällande lydelse av 19 § första stycket rättegångsbalkens promulga­

tionslag jämställes med häktade även de, som på grund av sin sinnesbeskaf­

fenhet förklarats fria från ansvar och som är intagna å sinnessjukhus eller

å sinnessjukavdelning vid fångvården. Straffriförklaringarna enligt gällan­

de rätt täckes icke av något direkt motsvarande institut i brottsbalken. Be­

träffande psykiskt abnorma torde såsom jämställda med häktade höra räk­

nas de som på grund av rättens förordnande om överlämnande till vård en­

ligt sinnessjuklagen är intagna å sinnessjukhus eller å sinnessjukavdelning

vid fångvården. Däremot torde det syfte, som ligger bakom ifrågavarande

stadgande i rättegångsbalkens promulgationslag, ej motivera, att de för häk­

tade gällande processuella reglerna utsträckes att gälla också de psykiskt

abnorma, som jämlikt 33 kap. 2 § brottsbalken dömts till böter eller skydds-

tillsyn eller som jämlikt nyssnämnda lagrums sista stycke förklarats fria

från påföljd.

Enligt 19 § andra stycket rättegångsbalkens promulgationslag jämställes

den, som vid domstol blir föremål för förfarande avseende tidigare ådömd

påföljd, med den som tilltalats för brott. Han har sålunda rätt till biträde av

offentlig försvarare och skall i viss utsträckning betraktas som om han vore

häktad för brottet. De i förevarande stycke lagfästa principerna bör alltjämt

gälla. Flertalet i förevarande stycke avsedda situationer beröres i rätte-

gångsbestämmelserna i 38 kap. brottsbalken. För övriga fall bör emellertid

styckets lydelse avpassas efter brottsbalksreglernas innehåll och utformning.

80

Kungl. Maj. ts proposition nr 90 år 1964

6) Förslag till ändring i sjömanslagen

61 §.

Gällande rätt och strafflagberedningen. Enligt paragrafens första stycke

är befälhavare skyldig att under vissa närmare angivna förhållanden anstäl­

la förhör med besättningsman, som begått brott av den art att svårare straff

än fängelse kan följa därå. Strafflagberedningen har i sitt betänkande En­

hetligt frihetsstraff m. m. föreslagit, att avgörande skall vara att fängelse i

mer än ett år kan följa å brottet.

Departementschefen. Paragrafen har, såvitt angår brottets svårhetsgrad,

enligt gällande rätt ett tillämpningsområde motsvarande det som gäller för

häktning enligt 24 kap. 1 § första stycket rättegångsbalken. Sistnämnda

stadgande har i proposition 1964: 10 föreslagits ändrat därhän, att det

skall vara fråga om brott, för vilket är stadgat fängelse i ett år eller däröver.

Denna gräns synes lämpligen kunna följas också vid bestämmande av till-

lämpningsområdet för 61 § sjömanslagen.

77, 78 och 82 a §§.

Gällande rätt. I 77 § stadgas ansvar, i första stycket för den som vägrar

befälhavare lydnad och i andra stycket för den som med våld eller hot om

våld överfaller befälhavaren eller annan förman i eller för hans tjänst. I fall

som avses i första stycket är straffet dagsböter eller, vid synnerligen försvå­

rande omständigheter, fängelse i högst ett år. För brott som avses i andra

stycket är straffet fängelse eller, vid synnerligen försvårande omständighe­

ter, straffarbete i högst två år, varjämte möjlighet föreligger att, då om­

ständigheterna är synnerligen mildrande, döma till dagsböter.

Lagens 78 § innehåller bestämmelser om myteri ombord. För anstiftare

eller anförare stadgas fängelse eller straffarbete i högst två år och för an­

81

nan deltagare fängelse i högst sex månader eller, då omständigheterna är

synnerligen mildrande, dagsböter. Om vid myteriet övats våld å person eller

egendom må anstiftare eller anförare dömas till straffarbete i högst sex år

och annan deltagare till straffarbete i högst två år. Paragrafen upptager vi­

dare i tredje stycket stadgande att för våld eller annan brottslig gärning

som begås vid myteri straffet skall bestämmas med tillämpning av 4 kap.

1 och 2 §§ strafflagen.

Bestämmelser om ansvar för försök, förberedelse, stämpling eller under­

låtenhet att avslöja brott har ej upptagits i lagen.

Straffrättskommittén. I sitt betänkande med förslag till brottsbalk anför­

de straffrättskommittén (SOU 1953: 14 s. 476), att de gärningar som avses

i 77 § andra stycket och 78 § sjömanslagen motsvarar de i strafflagen upp­

tagna brottstyperna våld eller hot mot tjänsteman (10 kap. 1 §) och mot

krigsman (26 kap. 7 §) samt myteri (26 kap. 3 §). I kommittéförslaget

upptogs jämväl bestämmelser, vilka stadgar ansvar för försök eller förbe­

redelse till våld eller hot mot tjänsteman eller krigsman och, såvitt gäller

sådant mot krigsman riktat brott, även för stämpling till brottet, samt an­

svarsbestämmelser för förberedelse, stämpling eller underlåtenhet att av­

slöja myteri. Enligt kommitténs mening borde motsvarande kriminalisering

genomföras i fråga om de brott som avses i nyssnämnda lagrum i sjömans­

lagen. Kommittén föreslog därför, att i denna lag införes en ny paragraf,

betecknad 82 a §, om ansvar för försök eller förberedelse till brott som av­

ses i 77 § andra stycket samt för förberedelse, stämpling eller underlåtenhet

att avslöja brott som avses i 78 §. Från straffbarhet borde dock enligt kom­

mittén undantagas det fall att brott som avses i 77 § andra stycket, om det

fullbordats, varit att anse som förövat under synnerligen mildrande om­

ständigheter.

Härjämte föreslog kommittén, att i 78 § införes en beskrivning av myteri

som svarar mot stadgandet angående myteri i brottsbalken. Därvid borde

enligt kommittén bestämmelsen i 78 § första stycket andra punkten begrän­

sas till att avse fall där vid myteriet övats förenat våld. Jämväl 77 § andra

stycket föreslogs jämkat till överensstämmelse med brottsbalkens motsva­

rande stadganden.

Yttrandena. Kommittéförslaget har i sin helhet tillstyrkts av bl. a.

Svenska

maskinbefäls förbundet.

De föreslagna ändrade brottsbeskrivningarna i 77 § andra stycket och

78 § har tillstyrkts av

Svenska sjöfolksförbundet

och lämnats utan erinran

av

Sveriges fartygsbefälsförening. Sveriges redareförening

har anmärkt på

den föreslagna avfattningen av 78 §. Enligt föreningen är det icke tillfreds­

ställande att den strängare straffskalan skall gälla endast under förutsätt­

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 1964

82

ning att myteristerna oval »förenat» våld å person eller egendom. Förening­

en finner det lämpligt att för myteri fallen gäller olika straffskalor alltefter­

som våld utövats eller icke, men anser att det är otillfredsställande att från

det mer kvalificerade myteribrottet utesluta de fall då visserligen övats

våld men detta icke kan betecknas som »förenat våld». Eftersom det i själ­

va myteribrottet ligger att gärningsmännen har uppsåt att med förenat våld

sätta sig upp mot befälhavaren eller den som i hans ställe för befälet, bör

»törenat» såsom rekvisit för tillämpning av den strängare straffskalan utgå.

Den i 82 a § föreslagna kriminaliseringen av försök m. m. har avstyrkts

av

Svenska sjöfolksförbundet.

Enligt förbundet föreligger icke behov att ut­

sträcka straffskyddet till att omfatta även försök eller förberedelse till våld

eller hot mot befälhavare eller förman ombord. Ej heller finns några sakli­

ga motiv att kriminalisera förberedelse till myteri eftersom för fullbordat

brott krävs endast »ådagaläggande av uppsåt att med förenat våld sätta sig

upp mot befälhavaren». Ett godtagande av kommitténs förslag medför viss

risk för att en befälhavare med svag personlig auktoritet kan utnyttja en

sådan bestämmelse för att komina åt alla eventuella yttringar av missnöje

med hans befälsföring vilka kanske som enda orsak har just bristerna hos

befälhavaren själv.

Kungl. Maj. ts proposition nr 90 år 1961

Departementschefen. De brott varom nu är fråga torde böra konstrueras i

nära överensstämmelse med motsvarande brottstyper i brottsbalken (se 17

kap. 1 och 16 §§ samt 21 kap. 3, 7 och 19 §§ brottsbalken). Således bör

brottsbeskrivningarna i 77 § andra stycket och 78 § ändras, varjämte försök

in. m. bör kriminaliseras, lämpligen genom att såsom sträffrättskommittén

föreslagit en ny paragraf infogas i lagen.

I fråga om påföljd för ifrågavarande brott har kommittén i gällande

straffskalor föreslagit de ändringar som föranledes av det enhetliga frihets­

straffet. Emellertid synes ändringar vara påkallade i ytterligare ett par hän­

seenden. Såsom antytts vid det år 1960 till lagrådet remitterade förslaget till

brottsbalk (prop. 1962: 10 del C s. 155) torde straffskalor innehållande

straffskärpning vid försvårande omständigheter respektive strafflindring

vid mildrande omständigheter böra ersättas med en gradindelning av brot­

ten. För brott som avses i 77 § andra stycket har därför strafflindringsre-

geln ersatts med en särskild lägre sträffskala för ringa brott. Vad beträffar

straffskalan i 78 § för annan deltagare i myteri än anstiftare eller anförare

synes denna vid jämförelse med skalor för likartade och även något grövre

brott, exempelvis de i 16 kap. 1 § och 21 kap. 3 § brottsbalken upptagna,

böra innefatta även dagsböter.

Av nyss anförda skäl bör jämväl straffskalan i 77 § första stycket revide­

ras. Denna stadgar dagsböter eller fängelse i högst ett år. Inom denna be­

gränsade ram torde det ej finnas anledning att genomföra en gradindelning

av brottet. Skalan föreslås därför bli likalydande med den som gäller för

motsvarande brottstyp enligt 13 kap. 5 § luftfartslagen.

Den i 78 § tredje stycket upptagna särskilda konkurrensregeln föreslås

utgå. Frågan, huruvida våld eller annan brottslig gärning som begås vid my­

teri, skall föranleda ansvar förutom enligt denna paragraf jämlikt annan

ansvarsbestämmelse får liksom i övriga fall bedömas efter allmänna regler.

82 §.

Paragrafen föreslås avfattad i överensstämmelse med stadgandet om

straffnedsättning och påföljdseftergift i 33 kap. 4 § brottsbalken. Den före­

slagna ändringen är av huvudsakligen redaktionell natur.

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 1964

83

7) Förslag till ändring i lagen om samarbete med Danmark, Finland, Island

och Norge angående verkställighet av straff m. m.

Lagen den 22 maj 1963 (nr 193) om samarbete med Danmark, Finland,

Island och Norge angående verkställighet av straff m. m. trädde i kraft den

1 juli 1963. Enligt dess 36 § ankommer det på Kungl. Maj :t att förordna om

tillämpning av lagen i förhållande till vart och ett av de övriga nordiska

länderna. Genom kungörelse den 22 november 1963 (nr 571) har den

svenska lagen trätt i tillämpning i förhållande till Danmark, Finland, Is­

land och Norge den 1 januari 1964. Då motsvarande beslut meddelats i

de övriga nordiska länderna, har del avsedda samarbetet tagit sin början.

Det har givetvis redan under förarbetena till den svenska lagen varit up­

penbart, att brottsbalkens ikraftträdande skulle nödvändiggöra förhållande­

vis omfattande ändringar i lagen. Brottsbalkens påföljdssystem skiljer sig

i åtskilliga hänseenden från det nu gällande.

Komplikationer vid anpassning av Sveriges nordiska verkställighetslag

till brottsbalkens regelsystem vållas huvudsakligen i fråga om påföljden

skyddstillsyn, som icke har någon direkt motsvarighet i de övriga nordiska

ländernas lagar. Liksom skyddstillsynen närmast motsvarar den nuvaran­

de villkorliga domen med övervakning, torde dock skyddstillsyn i verkstäl-

lighetssamarbetet kunna jämställas med de olika former av villkorlig dom

i förening med övervakning, som ingår i övriga i samarbetet deltagande

länders rättssystem. Härvid är dock att beakta att svensk rätt efter brotts­

balkens ikraftträdande ej längre känner påföljdsformerna villkorligt an­

stånd med ådömande av straff eller med verkställighet av utmätt straff.

Villkorlig dom enligt brottsbalken motsvarar ej någon av de påföljdsfor­

mer, som omfattas av det nordiska samarbetet. För att i görligaste mån

undvika terminologiska förväxlingar har i det förslag till ändring i den

11

§•

Övervakningen av den som dömts till skyddstillsyn handhas enligt 26

kap. 12 § och 28 kap. 6 § brottsbalken av övervakningsnämnd. Det torde

därför vara lämpligt, att övervakningsnämnd också handhar hit överflyttad

övervakning av den, som villkorligt dömts i annat nordiskt land.

12

§.

Nuvarande bestämmelser innebär, att svensk lags regler om villkorlig

dom i princip skall gälla beträffande hit överflyttad övervakning. På mot­

svarande sätt torde efter brottsbalkens ikraftträdande reglerna om skydds­

tillsyn böra ges giltighet. Behandling i anstalt jämlikt 28 kap. 3 § brotts-

balken innebär dock en så stor avvikelse från de mot skyddstillsyn sva­

rande påföljderna i övriga nordiska länder, att detta led i skyddstillsynen

i vart fall tills vidare torde böra undantagas från det nordiska verkställig-

hetssamarbetet.

Förbud mot förlängning av prövotiden utöver fem år erfordras ej läng­

re. .Jämlikt 28 kap. 7 § brottsbalken kan nämligen övervakningen förlängas

högst till fem år.

Paragrafens nu gällande andra stycke reglerar förverkande av villkor­

ligt medgivet anstånd. Brottsbalken känner ej dylikt förverkande; vad som

vid misskötsamhet eller ny brottslighet i sista hand kan förekomma, är att

påföljden undanröjes och annan påföljd bestämmes. Tänkbart vore att i

förevarande lag ge särskilda regler om förverkande av anstånd, som med­

delats i annat land. Det nordiska samarbetet baseras emellertid på att verk-

ställighetslandets regler så långt som möjligt tillämpas beträffande dit över­

flyttad verkställighet. Gör villkorligt dömd sig skyldig till misskötsamhet

eller ny brottslighet av den art, att förverkande kunnat komma i fråga,

torde i allmänhet en tillämpning av de regler som enligt brottsbalken gäl­

ler om skyddstillsyn för motsvarande fall leda till att den i annat land

ådömda påföljden undanröjes och annan påföljd bestämmes. Har det utom­

lands beslutade anståndet avsett verkställighet av bestämt straff, torde, om

den nya påföljden är ett straff, detta komma att bestämmas med beaktan­

de av det i det andra landet ådömda straffet; sker undanröjandet på grund

av misskötsamhet, torde man kunna räkna med att påföljdsbestämningen

utmynnar i ett straff av motsvarande storlek. Påfölj dsbestämningen skall

emellertid ske enligt svensk lag. Undantagsvis kan det förekomma, att den

med den utländska domen avsedda gärningen ej är straffbar enligt svensk

rätt eller att påföljd på grund av preskription ej kan ådömas. Någon annan

påföljd kan då ej bestämmas, vilket kan utgöra anledning att i stället för

undanröjande med tillämpning av 13 § hänskjuta frågan om åtgärder till

behörig myndighet i domslandet. Ett sådant hänskjutande kan även vara

motiverat, om straffskalan för brottet i domslandet avsevärt skiljer sig från

vad som gäller här.

Kungl. Maj. ts proposition nr 90 år 1964

85

Kungl. Maj. ts proposition nr 90 år 1964

87

16 §.

Paragrafen avser för närvarande både villkorlig dom med övervakning

och villkorlig dom utan övervakning. Villkorlig dom är enligt brottsbalken

icke förenad med övervakning, och utrymme finnes alltså icke för något

verkställighetssamarbete med övriga nordiska länder. Då någon inskränk­

ning av paragrafens nuvarande tillämpningsområde ej torde böra ske, bör

emellertid i annat nordiskt land meddelat beslut avseende undanröjande

av villkorlig dom godtagas här i riket. Paragrafen föreslås utformad i en­

lighet härmed. Härmed nås också överensstämmelse med vad för motsva­

rande fall gäller enligt 14 §.

Det kan ifrågasättas, huruvida någon motsvarighet till undanröjande av

villkorlig dom eller skyddstillsyn kan ske enligt övriga i samarbetet delta­

gande länders rätt. Om förverkande av villkorligt anstånd är ju ej tal i

brottsbalken, och övriga länders regler torde närmast taga sikte på sådant

förverkande. Vad som skall anses motsvara undanröjande är emellertid

närmast en intern lagstiftningsfråga i övriga länder, och det förefaller för

Sveriges del vara tillräckligt, att rättsgrund ges för utländska besluts gil­

tighet här.

17 §.

I denna och åtskilliga följande paragrafer har, liksom i rubriken över

förevarande avsnitt av lagen, föreslagits de ändringar som betingas av att

villkorligt frigiven enligt brottsbalken står under övervakning, ej under

tillsyn.

18 §•

Paragrafen har i förslaget utformats i överensstämmelse med 11 §. Fång­

vårdsstyrelsens uppgifter i fråga om de villkorligt frigivna övertages enligt

brottsbalken av övervakningsnämnderna.

19 §.

Frihetsstraff i utländsk straffart bör, när fråga är om verkställighet, i

alla fall omvandlas till svenskt fängelse. Förverkande av villkorligt med­

given frihet beslutas enligt brottsbalken av övervakningsnämnden eller, vid

sammanträffande av brott, av domstol. Paragrafen har ändrats i enlighet

härmed.

22

§.

Regeln i paragrafens sista stycke om behörig svensk myndighet föreslås

avfattad i överensstämmelse med motsvarande regel i 15 §. övervaknings­

nämnden får i fråga om hänskj litet ärende tillämpa reglerna i 26 kap. 15—

20 §§ brottsbalken.