Prop. 1965:146

('om ändring i reglerna angående särskilt forum vid talan om ämbetsbrott',)

Kungl. Maj.ts proposition nr H6 år 1965

1

Nr 146

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen om ändring i reglerna

angående särskilt forum vid talan om ämbetsbrott; given Stockholms slott den 1 oktober 1965.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill Kungl. Maj :t härmed föreslå riksdagen att antaga härvid fogade för­ slag till

1) lag om ändring i rättegångsbalken, 2) lag angående ändrad lydelse av 28 § lagen den 20 december 1946 (nr 804) om införande av nya rättegångsbalken,

3) lag om upphävande av 11 kap. 13 § vattenlagen, 4) lag angående upphävande av 32 § lagen den 22 juni 1928 (nr 254) om arbetsdomstol,

5) lag angående upphävande av 21 kap. 40 § lagen den 18 juni 1926 (nr 326) om delning av jord å landet,

6) lag angående upphävande av 17 § lagen den 26 maj 1961 (nr 262) om försäkringsdomstol,

7) lag om ändring i militära rättegångslagen den 30 juni 1948 (nr 472), 8) lag om upphävande av 3 § ansvarighetslagen den 26 juni 1936 (nr 324) för fullmäktige i riksbanken och fullmäktige i riksgäldskontoret m. fl.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

BERTIL

Herman Kling

Kungl. Maj.ts proposition nr 146 år 1965

5

2) Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 28 § lagen den 20 december 1946 (nr 804) om

införande av nya rättegångsbalken

Härigenom förordnas, att 28 § lagen den 20 december 1946 om införande av nya rättegångsbalken skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angi- ves.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

28 §.

Utan hinder —---------------------------kungl. cirkuläret den 24 augusti 1915 till samtliga underdomstolar och överexekutorer i riket angående utredning i vissa fall om värdet av tvisteföremål;

lagen den 30 maj 1930 om beräk­ ning av lagstadgad tid; samt

vad i särskild lag eller författning är stadgat därom, att åtal för äm­ betsbrott skall väckas i hovrätt el­ ler viss hovrätt eller högsta domsto­ len.

-------vittnesmåls avläggande;

kungl. cirkuläret den 24 augusti 1915 till samtliga underdomstolar och överexekutorer i riket angående utredning i vissa fall om värdet av tvisteföremål; samt

lagen den 30 maj 1930 om beräk­ ning av lagstadgad tid.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1966. 3

3) Förslag

till

Lag

om upphävande av 11 kap. 13 § vattenlagen

Härigenom förordnas, att 11 kap. 13 § vattenlagen skall upphöra att gälla vid utgången av år 1965.

Äldre lag äger dock alltjämt tillämpning i fråga om talan som väckts före den 1 januari 1966.

Kungl. Maj.ts proposition nr 146 år 1965

7

7) Förslag

till

Lag

om ändring i militära rättegångslagen den 30 juni 1948 (nr 472)

Härigenom förordnas, dels att 78 § militära rättegångslagen den 30 juni 1948 skall upphöra att gälla, dels att 22 och 79 §§ samma lag1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse)

22

Har bestraffningsberättigad----------Målet skall hänskjutas till åkla­ gare vid den underrätt som enligt vad i 70 eller 95 § sägs är domstol för avdelningen, enligt den fördel­ ning av uppgifterna mellan olika åklagare som Konungen bestämt, eller i fall som avses i 78 § till justitiekanslern.

Om målet---------------- ---------------------Prövas saken------------ ------------------

(Föreslagen lydelse)

§•

------ för krigslydnaden.

Målet skall hänskjutas till åkla­ gare vid den underrätt som är dom­ stol för avdelningen, enligt den för­ delning av uppgifterna mellan oli­ ka åklagare som Konungen bestämt, eller till justitiekanslern, när han är åklagare enligt 79 §.

- ■—- 67 § stadgas. ----------- i disciplinmål.

79 §.

Allmän åklagare i militärt brott­ mål är, där ej annat stadgas i 15 kap., allmän åklagare vid domstol som har att upptaga målet. Om för­ delning av uppgifterna mellan olika åklagare bestämmer Konungen. I fall som avses i 78 § är justitiekans­ lern åklagare.

Allmän åklagare i militärt brott­ mål är, om annat ej stadgas i 15 kap., allmän åklagare vid domstol som har att upptaga målet. Om fördelning av uppgifterna mellan olika åklagare bestämmer Konungen.

Justitiekanslern är åklagare i mål om ansvar eller enskilt anspråk på grund av ämbetsbrott, som avses i 20 kap. 1 — 4 §§ brottsbalken , av den som bestrider regementschefs eller därmed likställd eller högre tjänst.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1966. Äldre lag äger dock alltjämt tillämpning i fråga om dels talan som full­ följts före den 1 januari 1966 i disciplin- eller ersättningsmål, dels annan talan som väckts före sagda dag.

1 Senaste lydelse av 22 § se 1952:122.

Kungl. Maj. ts proposition nr 146 år 1965

11

av myndigheten eller byråchef eller därmed jämställd eller högre tjänste­ man beträds med ämbetsbrott som sägs i 20 kap.1—4 §§brottsbalken. Åsidosätter annan tjänsteman vad som åligger honom, kan den myndighet under vilken han lyder döma honom till disciplinstraff enligt vad som före­ skrivs närmare i 23 §.

Den 1 januari 1966 träder statstjänstemannalagen i kraft. Lagen inne­ håller nya grundläggande bestämmelser om statstjänstemännens rättsställ­ ning. I fråga om åtal och disciplinär bestraffning finns regler i 18—25 §§. De ersätter gällande bestämmelser härom i verksstadgan och andra författ­ ningar. I 18 § lagen sägs att brott i tjänsten av den som innehar eller uppe­ håller ordinarie domartjänst eller tjänst som byråchef eller därmed jäm­ ställd eller högre tjänst i statsdepartement, central förvaltningsmyndighet eller länsstyrelse skall beivras efter åtal. Kungl. Maj :t äger föreskriva att detta skall gälla även annan tjänsteman. Åsidosätter tjänsteman på vilken

18 § inte äger tillämpning vad som åligger honom, kan han dömas till dis­ ciplinstraff enligt 19 §.

För tjänstemän som i sin tjänst är underkastade ansvar som krigsmän gäller särskilda bestämmelser. Dessa är i allt väsentligt samlade i lagen den 30 juni 1948 (nr 449) om disciplinstraff för krigsmän och militära rätte­ gångslagen den 30 juni 1948 (nr 472).

Vidare må erinras om bestämmelserna i 101 och 106 §§regeringsformen enligt vilka statsråd, justitieråd och regeringsråd kan ställas till ansvar in­ för riksrätt.

Laga domstol i brottmål är i regel allmän underrätt. Lagbestämmel­ serna härom är upptagna i 19 kap.1 och 2 §§rättegångsbalken.

För domare i de allmänna domstolarna finns regler i rättegångsbalken om särskilt forum vid ämbetsbrott. Enligt 2 kap. 2 § tillkommer det hov­ rätt att som första domstol uppta mål om ansvar eller enskilt anspråk på grund av ämbetsbrott av underrättsdomare och enligt 3 kap. 3 § skall högsta domstolen som första domstol uppta mål om ansvar eller enskilt anspråk på grund av ämbetsbrott av hovrättsdomare. I nämnda båda lagrum sägs vi­ dare att det tillkommer högsta domstolen eller hovrätt att som första dom­ stol uppta mål om ansvar eller enskilt anspråk på grund av ämbetsbrott av ämbels- eller tjänsteman, mot vilken åtal för sådant brott enligt lag eller författning skall väckas i högsta domstolen eller hovrätt.

T detta sammanhang bör en bestämmelse i 28 § lagen den 20 december 1946 (nr 804) om införande av nya rättegångsbalken uppmärksammas. Bestämmelsen säger att föreskrift i särskild lag eller författning om åtal för ämbetsbrott i hovrätt eller viss hovrätt eller högsta domstolen alltjämt skall gälla.

Forumregler för domare i de särskilda domstolarna finns i 11 kap. 13 § vattenlagen, 21 kap. 40 § lagen den 18 juni 1926 (nr 326) om dejning av jord å landet, 32 § lagen den 22 juni 1928 (nr 254) om arbetsdomstol, 32 §

stadgan den 3 juni 1960 (nr 306) för vattendomstolarna och 17 § lagen den 26 maj 1961 (nr 262) om försäkringsdomstol. Åtal mot arbetsdomstolens ordförande eller mot ledamot av arbetsdomstolen eller försäkringsdomsto- ien för ämbetsbrott upptas av högsta domstolen. Sådant åtal mot ledamot i ägodelningsrätt upptas av hovrätt. Ledamot i vattendomstol, vattenrätts- domare, vattenrättsingenjör och vattenrättssekreterare har att svara i Svea hovrätt. På grund av en bestämmelse i 13 § lagen den 12 maj 1917 (nr 189) om expropriation gäller forumreglerna i rättegångsbalken för domare i all­ män underrätt även för ledamot i expropriationsdomstol. Enligt 78 § stad­ gan den 1 december 1959 (nr 545) för kammarrätten sker åtal för ämbets­ brott av ledamot inför högsta domstolen. Detsamma gäller för försäkrings- rådets chef, annan ledamot eller vikarie för sådan befattningshavare en­ ligt 29 § arbetsordningen den 21 mars 1947 (nr 114) för försäkringsrådet. Ordtöranden och ledamot av hyresrådet samt byråchefen i hyresrådet skali enligt 21 § instruktionen den 19 juni 1942 (nr 432) för statens hyresråd åtalas vid Svea hovrätt för fel eller försummelse i tjänsten. Enligt 6 § kun­ görelsen den 18 juni 1954 (nr 493) angående krigsrätter m. m. svarar krigs- domare inför hovrätt för brott och förseelser i tjänsten.

Vissa tjänstemän vid domstolsväsendet åtnjuter särskilt forum utan att vara domare. Sålunda skall åtal mot alla tjänstemän i domsaga och vid rådhusrätt upptas av hovrätt i fråga om brott som avses i 20 kap.1—4 §§brottsbalken enligt vad som föreskrivs i 55 § domsagostadgan den 11 juni 1943 (nr 290) och 46 § rådliusrättsstadgan den 4 december 1964 (nr 857). Liknande föreskrifter finns i 53 § arbetsordningen den 26 juni 1948 (nr 494) för nedre justitierevisionen och 72 § arbetsordningen den 19 december 1947 (nr 960) för rikets hovrätter. För revisionssekreterare är högsta dom­ stolen forum och för annan tjänsteman i hovrätt än ledamot är hovrätten forum.

JK eller den som utövar hans ämbete skall enligt 22 § instruktionen den 30 december 1947 (nr 1014) för justitiekanslersämbetet vid fel eller för­ summelse i tjänsten åtalas inför högsta domstolen av den person som Kungl. Maj :t förordnar.

Riksdagens ombudsmän är enligt 96 § regeringsformen underkastade »samma ansvar och plikt, som allmän lag och rättegångsordning för aktö­ rer utstaka». Mot grundlagsstadgandet svarar bestämmelsen i 11 § instruk­ tionen den 24 maj 1957 (nr 165) för riksdagens ombudsmän, enligt vilken ombudsman skall vara förfallen till ansvar efter lag och annan författning liksom åklagare i allmänhet, om han åtalar eller låter åtala någon utan skäl eller förolämpar någon. Särskilda bestämmelser om forum för ombuds­ männen vid ämbetsbrott som åklagare finns inte. I fråga om ombudsmän­ nens andra ämbetsuppgifter än åklagaruppgiften saknas regler om ämbets- ansvar.

Enligt 65 § åklagarinstruktionen den 29 oktober 1964 (nr 739) väcks

Kungl. Maj. ts proposition nr 146 år 1965

Kungl. Maj. ts proposition nr Hd år 1965

13

åtal för ämbetsbrott mot RÅ, biträdande RÅ eller annan som utövar RÅ:s tjänst av JK i högsta domstolen, medan sådant åtal mot vissa andra tjänste­ män inom åklagarväsendet — byråchef hos riksåklagarämbetet, statsåkla­ gare, distriktsåklagare eller vikarie för sådan tjänsteman — väcks i hov­ rätt. För övriga tjänstemän inom åklagarväsendet gäller de allmänna fo­ rumreglerna.

Åtal mot chef för kronofogdemyndighet för ämbetsbrott väcks vid hov­ rätt enligt 36 § kronofogdeinstruktionen den 27 november 1964 (nr 845). Detsamma gäller enligt 101 § polisinstruktionen den 13 november 1964 (nr 764) sådant åtal mot polismästare i Stockholms, Göteborgs eller Malmö polisdistrikt, polisöverintendent eller polisintendent i Malmö polisdistrikt.

I 15 § instruktionen den 6 november 1964 (nr 625) för kriminalvårds- nämnden, 16 § instruktionen den 6 november 1964 (nr 626) för ungdoms­ fängelsenämnden och 16 § instruktionen den 6 november 1964 (nr 627) för interneringsnämnden föreskrivs att ledamot i någon av dessa nämn­ der eller hans ersättare, vilken i sitt uppdrag begår brott som avses i 20 kap.1—4 §§brottsbalken, skall åtalas vid Svea hovrätt.

För flertalet av de centrala förvaltningsmyndigheternas tjänstemän reg­ leras forumfrågan f. n. av föreskriften i 22 § allmänna verksstadgan, som redan har redovisats, eller däremot svarande bestämmelser. De högre tjäns­ temännen har alltså i regel forum i hovrätt. För tjänstemän i lägre grader lämnas ej någon forumbestämmelse vilket innebär att rättegångsbalkens föreskrifter om laga domstol gäller, dvs. att åtal skall ske i underrätt.

Beträffande tjänstemännen inom statsdepartementen gäller enligt över­ gångsbestämmelserna till departementsinstruktionen den 3 juni 1965 (nr 386) regler om forum som motsvarar bestämmelserna för ämbetsverken (i 39 § instruktionen den 4 december 1964 (nr 901) för utrikesdepartementet hänvisas till allmänna verksstadgan). I fråga om landsstatens tjänstemän gäller samma förhållande enligt 58 § 1 mom. instruktionen den 13 novem­ ber 1964 (nr 766) för överståthållarämbetet och 56 § 1 mom. länsstyrelse­ instruktionen den 30 maj 1958 (nr 333). På det regionala planet i övrigt åt­ njuter inga andra chefstjänstemän än överlantmätare och länsläkare sär­ skilt forum (1 § lantmäteriinstruktionen den 28 oktober 1960 (nr 596) och 2 § instruktionen den 6 juni 1962 (nr 421) för länsläkarväscndet).

För krigsmän och andra som har tjänst vid krigsmakten ges föreskrif­ ter om forum i militära rättegångslagen. Enligt 78 § skall hovrätt uppta militärt mål om ansvar eller enskilt anspråk på grund av ämbetsbrott av den som bestrider regementschefs eller därmed likställd eller högre tjänst eller av annan ämbets- eller tjänsteman mot vilken åtal för sådant brott skall väckas i hovrätt enligt lag eller författning.

Om forum för präster föreskrivs i lagen den 13 november 1936 (nr 567) om domkapitel. Enligt 20 § skall åtal mot biskop för ämbetsbrott eller mot annan ledamot i domkapitel för brott som han begår i denna egenskap upp-

Kungl. Maj. ts proposition nr 156 år 1965

tas omedelbart av hovrätt. Detsamma gäller åtal mot stiftssekreterare för ämbetsbrott.

Inom universitetsväsendet har rektor, universitetsråd, professor, labora­ tor och överbibliotekarie forum i hovrätt enligt 160 § universitetsstadgan den 4 juni 1964 (nr 461). Motsvarande bestämmelser gäller för tjänstemän vid vissa högskolor enligt t. ex. 131 § stadgan den 30 juni 1965 (nr 494) för jordbrukets högskolor.

Enligt skolstadgan den 6 juni 1962 (nr 439) förekommer ej särskilt fo­ rum för någon som är verksam under skolstyrelse inom skolväsendet. Det­ samma gäller för sjöbefälsskolorna enligt stadgan den 30 juni 1959 (nr 425) för sjöbefälsskolorna i riket.

Endast de läkare som är professorer eller högre tjänstemän i medicinal­ styrelsen (47 § instruktionen den 23 januari 1959 (nr 40) för medicinal­ styrelsen) och andra centrala verk på inedicinalväsendets område (exem­ pelvis 22 § instruktionen den 20 mars 1959 (nr 79) för statens rättsläkar- stationer) samt civilförsvarsöverläkaren (34 § 1 mom. instruktionen den 26 november 1948 (nr 735) för civilförsvarsstyrelsen) och länsläkare har särskilt forum. De skall åtalas vid hovrätt.

Beträffande riksdagens verk gäller följande. Enligt 1 § ansvarighetslagen den 26 juni 1936 (nr 324) för fullmäktige i riksbanken och fullmäktige i riksgäldskontoret m. fl. gäller ämbetsan- svar för fullmäktig i riksbanken och i riksgäldskontoret. överträder eller eftersätter fullmäktig de plikter som åligger honom i sådan egenskap eller förbryter han sig eljest i utövningen av sin befattning, sker enligt 3 § åtal inför Svea hovrätt. Detsamma gäller direktionsledamot i riksbanken samt riksgäldsdirektören och chefen för riksgäldskontoret.

Överbibliotekarien i riksdagsbiblioteket skall enligt reglemente för riks­ dagsbiblioteket, antaget av riksdagen den 11 december 1957 (prot. 1:29 s. 40, prot. 11:29 s. 95) åtalas vid Svea hovrätt för ämbetsbrott som avses i 20 kap.1—4 §§brottsbalken.

Såvitt har kunnat utrönas förekommer numera ej särskilt forum för kommunalt anställda tjänstemän.

Rättegångsbalken innehåller särskilda regler om laga domstol, om rätt till åtal, om målsägande, om förundersökning och om huvudförhandling i mål som upptas omedelbart av högre rätt.

I 19 kap. 9 § rättegångsbalken fastslås bl. a. att, om åtal skall upptas omedelbart av högre rätt enligt föreskrift i lag eller författning, åtalet ej får upptas av annan domstol på grund av vad som sägs i samma kapitel om laga domstol. Enligt 19 kap. 3 § kan åtal mot flera för medverkan till brott väckas vid den rätt där någon av dem skall svara. Detsamma gäller under vissa förutsättningar åtal i andra fall mot flera för brott som äger samband med varandra. Härav följer att den som har specialforum drar med sig eventuella medverkande till sitt forum. Har någon begått flera brott,

17

denna regeringsform gavs också föreskrifter i 41. om på vilket sätt och i vilken form ansvar skulle utkrävas av ledamöter i kollegierna. Det är dock underkastat tvivel, om den särskilda form för utkrävande av ansvar som föreskrevs i sistnämnda punkt någonsin kom till användning. I följande regeringsformer fram till 1809 finns ej bestämmelser om forum för högre tjänstemän, ehuru det talas åtskilligt i dem om hur förvaltningen skall skötas och om ämbetsmännens ansvar för sitt fögderi. Ej heller finns be­ stämmelser om forum i ämbetsverkens instruktioner före början av 1800- talet.

I 1734 års lag gavs bestämmelser om forum endast för underdomare och landshövdingar, över ämbetsbrott av dem skulle hovrätt döma enligt 8 kap. 2 § rättegångsbalken. I övrigt stadgades i 10 kap. 26 § samma balk att mål som rörde fel i någons ämbete eller tjänst skulle prövas och dömas av dem som »Konungen vård och inseende däröver betrott haver efter ty som i sär­ skilda stadgar därom sägs». Härmed avsågs dock säkerligen inte annat än verkens domsrätt och stadgandet syftade ej på särskilt forum för de högre ämbetsmännen.

Ansvar för högre tjänstemäns fel i tjänsten utkrävdes före 1800-talets början inför olika fora såsom riksrådet, hovrätt eller särskild kommission. Av intresse i detta sammanhang är att det i kungaförsäkringar och rege­ ringsformer ända från 1611 angavs att ämbets- och tjänstemän, med un­ dantag av förtroendeämbetsmän, ej kunde avsättas utan dom och rannsakan. Enligt 1615 års rättegångsprocess, som reglerade förfarandet i hovrätt, skulle i hovrätten handläggas bl. a. alla ärenden som av Konungens nämnd plägade rannsakas och dömas på räfst- eller landsting eller på rättareting samt alla privilegierade personers saker, förnämligast ridderskapens och adelns efter privilegiernas lydelse. I kungligt brev den 7 maj 1690 föreskrevs att hov­ rätten skulle vara forum för den som hovrättens advokatfiskal »ratione officii» anklagade för förbrytande mot kungliga stadgar och förordningar. Uttryckliga bestämmelser om forum vid åtal för ämbetsbrott gavs i de in­ struktioner som utfärdades för justitiekanslern år 1719, 1720 och 1739. Denne skulle ha allmänt inseende över att var och en i sitt ämbete efterkom sin skyldighet och, när han förnam att någon handlat däremot eller eftersatt sitt ämbete, låta åvägabringa rättelse bl. a. genom att tillhålla vederbörande fiskaler att tala därpå eller själv utföra talan. Forum skulle i sådana fall vara hovrätt eller generalkrigsrätt eller, om Kungl. Maj :t prövade nödigt, särskilt förordnad kommission. I olika sammanhang förekom tvister om rätt forum, när vederbörande ämbetsman påfordrade förnämligare forum än det till vilket han hade blivit instämd.

Högre tjänstemän har sålunda åtnjutit särskilt forum vid begångna fel i tjänsten, ehuru uttryckliga föreskrifter om särskilt forum, såvitt har kunnat utrönas, ej alltid har funnits. Av åtskilliga skäl har det helt visst varit ute­ slutet att tänka sig underrätt som forum.

Kungl. Maj. ts proposition nr 146 år 1965

2 Bihang titt riksdagens protokoll 1965. 1 samt. Xr Uti

Såsom har påpekats bl. a. av Gärde i Minnesskrift till 1734 års lag (del 1 s. 369) var domstolsväsendet tidigare starkt klassbundet. Häradsrätten var bondeståndets egentliga forum. Städerna hade sitt eget domstolsväsende. Prästerskapet svarade inför domkapitel. De som tillhörde adeln ansågs lyda omedelbart under den kungliga domsrätten och hade i privilegier tillför­ säkrats att bli dömda och få sina tvister prövade av likar, d. v. s. i hovrätt, vars ledamöter i regel var adelsmän. På grund av adelsprivilegierna, i vilka alla högre ämbeten tidvis hade förbehållits adeln, hörde det till undantagen att chefer och ledamöter i ämbetsverken var ofrälse. Härtill kom att ämbets­ verken i betydande utsträckning fungerade som domstolar, framför allt i tvister som rörde kronan men även i tvister mellan enskilda och i fråga om tjänstemäns ämbetsfel. Redan av detta skäl ansågs verken säkerligen vara jämställda med hovrätterna även från judiciell synpunkt. Verkens chefer och ledamöter kunde knappast tänkas ha lägre forum för fel i tjänsten än domare i motsvarande ställning, vilka åtalades för ämbetsbrott inför högsta domstolen sedan denna hade inrättats.

Under 1800-talets första decennier utsattes förvaltningsmyndigheternas domsrält och de talrika speciella fora för skarp kritik. Sedan frågan hade utretts av bl. a. lagkommittén, utfärdades den 17 april 1828 författningar varigenom ett betydande antal rättsfrågor flyttades från de administrativa verken till domstolarna, bl. a. frågor om ansvar för ämbetsbrott. Nya önske­ mål att avskaffa specialdomstolarna fördes fram och förverkligades efter hand. Vid dessa reformer reglerades förhållandet mellan administrativ och judiciell bestraffning, vilket kom till uttryck i de nya instruktionerna för ämbetsverken. Med anknytning till äldre rätt infördes i instruktionerna reg­ ler om torum vid ämbetsbrott för såväl chefer och ledamöter som övriga tjänstemän. För de ämbetsverk som motsvarade de gamla kollegierna inför­ des i huvudsak likartade bestämmelser. Chefen och ledamöterna var undan­ tagna från disciplinärt ansvar. De skulle tilltalas inför högsta domstolen för fel och förbrytelser efter vad som föreskrevs i lag. Ordinarie tjänsteman, som beträddes med förseelse eller visade vanvördnad mot förman eller brast i lydnad i tjänsten, ägde verket straffa disciplinärt. Straffen kunde vara var­ ning, böter -—■ svarande mot en månads lön — eller suspension på högst tre månader. Om tjänstemannen hade undergått disciplinär bestraffning utan att låta sig rätta eller om felet var av svårare beskaffenhet, skulle åtal ske inför hovrätt. Extra ordinarie tjänsteman och vaktbetjänt var underkastad endast disciplinär bestraffning och kunde skiljas från tjänsten i disciplinär ordning, se 15 § instruktionen den 23 april 1831 (nr 23 s. 121) för kom­ merskollegium, 14 § instruktionen den 28 december 1832 (nr 55 s. 493) för bergskollegium, 29 § instruktionen den 16 februari 1838 (nr 6 s. 1) för kam­ markollegium och 22 § instruktionen den 16 maj 1856 (nr 28 s. 1) för stats­ kontoret.

Att specialdomstolarna avskaffades var uttryck för det krav på en enhetlig,

Kungl. Maj:ts proposition nr 146 år 1965

19

för alla mål och samhällsgrupper gemensam instansordning som grundades på 1700-talets idéströmningar om den medborgerliga likställigheten och genomsyrade föreskrifterna om rättskipningen i 1809 års regeringsform. En konsekvens av denna likställighet blev även att adelns särskilda forum avskaffades. Rättegångsbalkens bestämmelser om hovrätt som första instans i vissa brottmål angående frälsemän upphävdes genom en förordning den 12 maj 1870. Genom senare författningar har återstående föreskrifter om att vissa mål och ärenden angående frälsemäns förhållanden skulle upptas i hovrätt blivit upphävda. Adelns företrädesrätt till högre tjänster avskaffades genom förenings- och säkerhetsakten år 1789.

För de nya verk som uppstod vid sidan av de gamla kollegierna under 1800-talet upptogs i instruktionerna bestämmelser om särskilt forum för chefen, ledamöterna och de ordinarie tjänstemännen i huvudsaklig över­ ensstämmelse med vad som gällde för kollegiernas tjänstemän. Dock fick även chefen och ledamöterna nu hovrätt som forum.

Ett uttryck för den tidens sätt att se på frågan om särskilt forum finns i det förslag till bestämmelser om rättegång i brottmål som intogs i lag­ kommitténs förslag till allmän kriminallag år 1832. Kommittén utgick från att särskilda domstolar skulle försvinna och att brott i allmänhet skulle åtalas vid allmänna domstolar och behandlas i den för instanserna bestäm­ da ordningen. Ingen ståndsskillnad eller personlig företrädesrätt skulle så­ ledes befria från skyldigheten att svara inför underdomstol. Det var endast för vissa ämbeten eller offentliga befattningar, som kommittén ansåg un­ dantag böra göras från den allmänna regeln, nämligen om åtal anställdes för brott i själva ämbetet eller befattningen. I enlighet härmed skulle hov­ rätt omedelbart uppta åtal för ämbetsbrott mot domare eller nämnd i un­ derrätt, mot Konungens befallningshavande eller den som deltar med honom i ämbetet, mot biskop eller ledamot i domkapitel, mot ordförande eller le­ damot i kollegium eller annat statens styrelseverk, mot Konungens högsia ombudsman, mot Konungens ämbetsmän i dess kansli eller hov eller vid utrikes beskickningar, mot rikets ständers fullmäktige i allmänna verk och mot rikets ständers justitieombudsman. Högsta domstolen skulle omedelbart uppta åtal för ämbetsbrott mot domare i hovrätt. Som skäl för dessa undan­ tag från de allmänna principerna anförde kommittén, att allt sådant syntes vara överensstämmande dels med naturen och dels med värdigheten av de befattningar som tillkommer dessa Konungens eller folkets ämbetsmän. För dem hade kommittén således trott sig böra föreslå avvikelse från den allmänna domstolsordningen, ej som ett personligt privilegium utan som eu följd av själva ämbetenas art och beskaffenhet.

I de nya instruktioner för de centrala ämbetsverken, som utfärdades under 1900-talets första årtionden, avskaffades särskilt forum för de or­ dinarie tjänstemän under rådsklass som hade haft forum i hovrätt. Samtidigt ändrades chefers och ledamöters forum från högsta domstolen till hov­

Kungl. Maj.ts proposition nr l 'i6 år li)65

rätt. Numera fungerar högsta domstolen ej som forum för någon tjänste­ man i den egentliga förvaltningen.

Efter mönster från vad som gällde för de gamla kollegierna har, som nyss har antytts, särskilt forum föreskrivits för byråchefer och högre tjänstemän i varje ny förvaltningsmyndighet som bär tillskapats. Detta synes ha skett utan att behovet och lämpligheten därav har diskuterats när­ mare. Slutstenen i denna, som det förefaller, närmast automatiska utbred­ ning av särskilt forum representeras av allmänna verksstadgan som kan sägas dra en schablonartad gräns vid en viss lönegrad.

Den ordning som föreskrivs i verksstadgan gäller numera så gott som hela förvaltningen. Denna konstruktion bär lett till att särskilt forum till­ kommer inte blott de högre tjänstemännen i de centrala ämbetsverken utan även flertalet övriga tjänstemän på chefslöneplanen. Utvecklingen har lett till att vissa tjänstemän, även inom den lokala förvaltningen, vilka ej tidi­ gare har åtnjutit särskilt forum, har kommit att få forum i hovrätt utan ait deras arbetsuppgifter eller ställning i övrigt har ändrats. På senare tid har iörsök gjorts att begränsa verkningarna av denna automatik. Vissa tekniska tjänster, som har placerats på löneplan B av mera iönetaktiska skäl, är ex­ empelvis undantagna från reglerna om specialforum. Undantag har vidare gjorts för tjänstemän på chefslöneplanen inom det lokala skolväsendet. Någon samlad bedömning av frågan om specialforum har dock inte före­ tagits.

Den historik som nu lämnats har i huvudsak behandlat tjänstemännen i de centrala ämbetsverken. I fråga om den lokala förvaltningen har spe­ cialforum tidigare förekommit endast för landshövding, se 65 § instruk­ tionen den 10 november 1855 (nr 90 s. 1) för landshövdingarna i rikets län samt de vid länsstyrelserna anställda tjänstemän. Övriga tjänstemän har ej förrän på senare år uppnått sådan ställning att frågan har varit aktuell för dem.

För officerare har utvecklingen och skälen därför varit i huvudsak de­ samma som för tjänstemännen i de centrala ämbetsverken med den bety­ delsefulla skillnaden att specialdomstolarna för officerarna (krigsdomstolar av olika slag) avskaffades först år 1948.

Domkapitlens domsrätt över präster för ämbetsbrott avskaffades lika­ ledes år 1948.

Till den historiska utvecklingen torde även höra nyregleringen av äm­ betsbrotten år 1948. Numera föreligger specialforum endast vid de självstän­ diga ämbetsbrotten enligt 20 kap.1—4 §§brottsbalken. I förhållande till vad som gällde förut innebär detta en högst betydande inskränkning av tillämpningsområdet för bestämmelserna om särskilt forum. Det ankom­ mer sålunda på allmän underrätt att uppta mål om förskingring, trolös­ het eller annat allmänt brott, även om det har begåtts i tjänsten. Denna konsekvens berördes i förarbetena till 1948 års reform (SOU 1944:69 s.

Kungl. Maj. ts proposition nr H6 år 1965

21

419 och 446 samt prop. 1948: SO s. 354 och 395) men föranledde ej att frå­ gan om att behålla särskilda fora övervägdes närmare.

Departementspromemorian

I departementspromemorian uppges att antalet statligt anställda tjänste­ män på löneplan B den 1 oktober 1963 uppgick till 3 889. Denna siffra tor­ de ganska väl motsvara det antal tjänstemän som har särskilt forum vid ämbetsbrott. Visserligen saknar åtskilliga tjänstemän på löneplan B såsom lantbruksdirektörer, länsbostadsnämndsdirektörer, länsjägmästare, länsar­ kitekter och något hundratal avdelningsdirektörer i affärsverken sådant fo­ rum men detta förhållande torde mer än väl uppvägas av att ett stort an­ tal tjänstemän på löneplan A inom domstolsväsendet skall åtalas för äm­ betsbrott i hovrätt. Som jämförelse nämns att antalet tjänstemän med sär­ skilt forum år 1888, alltså för omkring 75 år sedan, utgjorde omkring 500. I motsats till vad som nu gäller hade då alla ordinarie tjänstemän i de centrala ämbetsverken sådant forum.

Vidare upplyses att JK under tioårsperioden 1954—1963 åtalade 22 tjänstemän med forum i hovrätt. Motsvarande siffror för åtal som an- hängiggjordes av JO, MO och RÅ var 28, 14 och 1. Dessutom väcktes åtal i högsta domstolen mot en tjänsteman med JO som åklagare.

I promemorian framhålls att antalet tjänstemän med särskilt forum un­ der de senaste 75 åren nära nog tiodubblats. Redan denna kraftiga ökning ger anledning att ställa frågan, om det är lämpligt att så många tjänstemän — i strid mot eljest gällande instansordning — skall åtalas omedelbart i överrätt för ämbetsbrott. Härtill kommer att gränsen enligt nu gällande be­ stämmelser om åtal och disciplinär bestraffning i allmänna verksstadgan har dragits vid viss tjänstegrad, nämligen byråchefsgraden, vilket medför en automatik som varit ägnad att motverka bedömandet om sakliga skäl har förelegat för undantag i det enskilda fallet.

Angående skälen mot att ha särskilt forum i nuvarande omfattning an­ förs i promemorian.

Många av de skäl som ursprungligen motiverade särskilt forum torde ej längre ha någon bärande kraft på grund av samhällsutvecklingen. Sedan länge finns en i övrigt strängt genomförd instansordning som gör under­ rätterna behöriga i alla mål oberoende av svårhet sgrad. De centrala ämbets­ verken har ej längre någon domsrätt och stånd sprivilegierna har så gott som restlöst raderats ut. Det är ju för övrigt självklart att tillhörigheten till viss socialgrupp eller samhällskategori eller liknande förhållande inte kan åberopas för att behålla särskilt forum i dagens samhälle.

Mot nuvarande system talar i första hand alt det bryter mot instansord­ ningen och därmed mot principen om likhet inför lagen. Att så sker inne­ bär alltså ett avsteg från viktiga principer och medför att tjänstemannen

Kungl. Maj. ts proposition nr 146 år 1965

förlorar en prövningsinstans. Systemet har även viss betydelse för hov­ rätternas arbetsbörda.

Ett annat skäl som talar mot att särskilt forum behålles är att området för forumbestämmelserna genom 1948 års strafflagsreform har inskränkts till att avse de egentliga ämbetsbrotten, vilket har medfört egenartade kon­ sekvenser. Även om ett allmänt brott helt hänför sig till tjänsten — och enligt äldre rätt också innefattade ämbetsbrott — skall åtal numera ske vid underrätt oberoende av tjänstemannens ställning. En generaldirektör kan alltså inte undgå att bli åtalad vid underrätt för trolöshet mot huvud­ man, medan en byråchef måste åtalas vid hovrätt även för ett mindre tjänstefel. Det kan visserligen hävdas att underrätt i allmänhet ej har att bedöma en högre tjänstemans avgöranden i tjänsten i svåra och viktiga frågor utan endast prövar lämpligheten av att låta honom behålla sin tjänst, när fråga är om osjälvständiga ämbetsbrott. Men detta gäller ej undantags­ löst. Åklagare med forum i hovrätt kan sålunda inte undgå rekonventions- talan i lägre instans än den i vilken han skall svara för egentliga ämbets­ brott. Vidare kan bedömningen enligt 20 kap. 8 § brottsbalken av ett osjälv­ ständigt ämbetsbrott i praktiken vara väl så svår och uppmärksammad som bedömningen av ett tjänstefel eller annat självständigt ämbetsbrott.

Som skäl för särskilt forum för högre tjänstemän kan ej heller gärna åberopas att överrätt skulle vara mera sakkunnig eller ha större erfarenhet att bedöma deras åtgöranden i tjänsten. Att allmänt påstå att saken blir bättre bedömd i överrätt torde ej kunna anföras som skäl, emedan ett så­ dant betraktelsesätt rent principiellt skulle kunna åberopas exempelvis för att åter införa underställning av särskilt svåra mål av andra slag.

1 promemorian undersöks vidare, om det finns skäl för att behålla sär­ skilt forum i viss utsträckning. I denna del anförs.

Det är oriktigt att bortse från att skäl kan tala för att behålla särskilt fo­ rum, åtminstone för vissa högre tjänstemän. Spektakulära och psykolo­ giska motiv kan tänkas fordra att högre tjänstemäns åtgärder i tjänsten bedöms på ett motsvarande högre domstolsplan. Man behöver därför ej sä­ ga, som lagkommittén gjorde år 1832, att det är naturligt och bäst fören­ ligt med ämbetets värdighet. Fråga är i stället vad som kan anses ratio­ nellt och förenligt med rättskänslan.

Från dessa synpunkter kan det kanske ifrågasättas att behålla särskilt forum för de allra högsta tjänstemännen inom förvaltningen såsom che­ ferna för de centrala verken, landshövdingarna och vissa högre officerare. Emellertid torde allmänheten numera inte finna något egendomligt i att dessa tjänstemän får svara inför underrätt i alla mål. Ej heller kan detta sägas ställa förvaltningen under domstolarnas kontroll eller beroende i större utsträckning än enligt gällande ordning. Rent tekniskt skulle också svårigheter uppstå med gränsdragningen mellan olika tjänstemannakate­ gorier i kollegiala verk.

Kungl. Maj:ts proposition nr 146 år 1965

23

I fråga om dem som särskilt har att vaka över att tjänstemän ej begår fel eller försummelse i tjänsten, nämligen JK, RÅ, JO och MO, förefaller det, just med hänsyn till deras kontrollerande verksamhet, lämpligt att göra undantag. Eftersom den verksamhet som JK, JO och MO utövar omfattar de rättsvårdande myndigheterna, kunde möjligen övervägas att de skulle svara inför en särskild domstol som står fri i förhållande till de ordinära domstolarna. Sådana överväganden är emellertid av den art att de torde få göras i samband med prövning av frågor som sammanhänger med re­ form av grundlagarna. Tills vidare bör nuvarande ordning med högsta dom­ stolen som forum behållas. Vad som gäller om forum för JK bör även gälla RÅ. Vad som gäller de ordinarie innehavarna av dessa ämbeten bör även tillämpas på annan som utövar ämbetet, såsom JO:s ställföreträdare och bi­ trädande RÅ.

Även i fråga om domare i hovrätt föreligger speciella omständigheter. Att låta underrätt döma i mål om hovrättsdomares fel vid utövandet av sin tjänst skulle framstå som en omvänd instansordning. Det forum som lig­ ger närmast till hands är i stället högsta domstolen, som bär att överpröva hovrättens domar vid överklaganden. Forum för hovrättsdomare vid äm­ betsbrott bör därför alltjämt vara högsta domstolen. Mot särskilt forum för hovrättsdomare skulle möjligen kunna invändas att ordningen inte står väl överens med det förhållandet att överrättsdomare kan dömas till äm- betsstraff av underrätt, när han har begått ett allmänt brott. Det kan dock knappast komma i fråga att alltid låta domaren få svara i högre rätt för allmänt brott, t. ex. trafikförseelse, inte ens om brottet kan medföra avsätt­ ning.

Vad gäller underrättsdomare står valet av forum vid ämbetsbrott mellan underrätten och hovrätten. Vägande psykologiska och praktiska skäl talar mot att en underrättsdomares fel i tjänsten bedöms av den domstol som han själv tillhör. Lagföring inför hovrätt måste vara att föredraga. För den­ na lösning talar även den omständigheten att hovrätt är administrativ till­ synsmyndighet över underrätt.

Ägodelningsrätter och expropriationsdomstolar är knutna till de allmän­ na underrätterna. Domare i allmän underrätt är ordförande i dessa special­ domstolar. Med hänsyn härtill bör domare i ägodelningsrätt och expropria- tionsdomstol ha samma forum vid ämbetsbrott som domare i allmän un­ derrätt. Detta torde även böra gälla konkursdomare, inskrivningsdomare och ägodelningsdomare.

Vad som nu har sagts är inte tillämpligt på domare i övriga specialdom­ stolar. Dessa domstolar är fristående från de allmänna underrätterna. Do­ marna har ej att bedöma ämbetsbrott. Beträffande dem torde ej heller i övrigt finnas särskilda skäl som skulle kunna motivera annat forum vid ämbetsbrott än underrätt.

Anledning saknas även att ge revisionssekreterare särställning i forum­

Kungl. Mci j. ts proposition nr HG år 1965

hänseende. Tjänstgör revisionssekreterare som domare i underrätt, blir dock reglerna för underrättsdomare tillämpliga. Detsamma bör gälla exem­ pelvis för tingsnotarie i domsaga eller vid rådhusrätt.

Sammanfattningsvis framhålls i promemorian att övervägande skäl ta­ lar för att behålla särskilt forum endast för JK, RÅ, JO och MO, domare i allmän domstol, ägodelningsrätt och expropriationsdomstol samt konkurs- domare, inskrivningsdomare och ägodelningsdomare. Undersökningen om­ fattar inte statsråd, justitieråd och regeringsråd, vilka har forum i riksrätt. Övriga tjänstemän skulle således åtalas i underrätt även för brott som avses i 20 kap.1—4 §§brottsbalken.

I promemorian anförs vidare att det finns ett samband mellan bestämmel­ serna om särskilt forum och reglerna som begränsar enskilds rätt att väcka åtal och föra talan om enskilt anspråk. Dessa regler hindrar enskilda att väcka talan mot högre tjänstemän för ämbetsbrott samt gör JK, RÅ, JO och MO till exklusiva åklagare. Härigenom erhålls ett skydd för högre tjänste­ män mot obefogad och statsverksamheten störande talan. Den kontroll som utövas genom JK, JO, MO och riksdagens revisorer har ansetts fylla allmän­ hetens krav. Någon kritik har veterligen ej riktats mot denna ordning. Me­ dan det ej torde finnas skäl att utvidga skyddet till alla tjänstemän, saknas det anledning att frångå nuvarande system på området i samband med att särskilda fora slopas i den utsträckning som har föreslagits. Sambandet mel­ lan dessa frågor är inte sådant att den ena nödvändigt följer den andra. Man kan sålunda väl behålla nämnda skydd och låta JK, RÅ, JO och MO vara exklusiva åklagare, även om åtal sker i underrätt. Av praktiska skäl torde skyddet böra utsträckas till alla statligt anställda tjänstemän i byråchefs- graden och högre grader så att det kommer att gälla i fråga om ämbets­ brott av alla statliga tjänstemän som ej är underkastade disciplinär be­ straffning. Även ledamot av central statlig förvaltningsmyndighet bör an­ ges i reglerna, eftersom ledamöter som ej är statstjänstemän ingår i åt­ skilliga verksstyrelser. Chef för sådan myndighet torde alltid höra till de statstjänstemän som ej är underkastade disciplinär bestraffning. Med cen­ tral statlig förvaltningsmyndighet avses även riksbanken och riksgälds- kontoret, till följd varav deras fullmäktige omfattas av förslaget. Med hän­ syn till att alla krigsmän är underkastade disciplinär bestraffning i särskild ordning bör reglerna omfatta även krigsman som bestrider regementschefs eller därmed likställd eller högre tjänst.

Rörande de högre kommunala tjänstemännen påpekas i promemorian att man hittills har kunnat avstå från motsvarande regler om särskilt forum, varför det torde saknas anledning att nu utvidga tillämpningen även till dessa. I

I promemorian föreslås att rättegångsbalken och andra lagar som inne­ håller bestämmelser om särskilt forum vid ämbetsbrott ändras så, att alla lagregler i ämnet blir samlade i rättegångsbalken. Vidare föreslås ändringar

Kungl. Maj. ts proposition nr 146 år 1965

25

i bl. a. instruktionen för riksdagens ombudsmän. De nya forumreglerna före­ slås träda i kraft samtidigt som statstjänstemannalagen eller den 1 januari 1966.

De lagförslag som har upptagits i promemorian torde få fogas vid stats­ rådsprotokollet i detta ärende som bilaga 2.

Remissyttranden

Promemorians förslag tillstyrks av eu minoritet inom nedre justitierevisionen (en revisionssekreterare), Svea hovrätt, ÖB, försvarets civil­ förvaltning, socialstyrelsen, statens hyresråd, medicinalstyrelsen, telesty­ relsen, järnvägsstyrelsen, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, vattenfallssty­ relsen, kammarkollegiet, statskontoret, skolöverstyrelsen, domänstyrelsen, lantbruksstyrelsen, skogsstyrelsen, sjöfartsstyrelsen, länsstyrelserna i Mal­ möhus län, Örebro län och Gävleborgs län, domkapitlet i Uppsala, univer­ sitetskanslern, exekutionsväsendets organisationsnåmnd, fullmäktige för riksbanken, fullmäktige för riksgäldskontoret, delegerade för riksdagens verk, Föreningen Sveriges stadsfogdar, Föreningen Sveriges polismästare,

Föreningen Sveriges auditörer, LO, TCO och SR.

Principerna i promemorian godtas av nedre justitierevisionen (30 av 31 revisionssekreterare), JK, RA, länsåklagaren i Stockholms län och Gotlands län, länsåklagaren i Uppsala län, överåklagaren i Göteborgs åklagardistrikl, hovrätten för Nedre Norrland, kriminalvårdsstyrelsen, poststyrelsen, militärstraffsakkunniga, 1963 års JO-utredning, JO, MO, Föreningen Sveriges häradshövdingar, Föreningen Sveriges stadsdomare, Föreningen Sveriges stadsfiskaler och SACO. De anser dock att flera tjänstemän än som har föreslagits i promemorian bör ha särskilt forum.

Rikspolisstyrelsen anser att man bör upphäva alla bestämmelser om sär­ skilt forum vid ämbetsbrott, medan polismästaren i Stockholms polisdi­ strikt och länsåklagaren i Gävleborgs län vill att bestämmelserna i vart fall begränsas att avse endast JK, RÅ, JO och MO.

Arbetsdomstolens ordförande och domstolskommittén ställer sig tvek­ samma till förslagen.

Den föreslagna reformen avstyrks av försäkringsdomstolen, kam­ marrätten, överståthållarämbetet, länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län samt förvaltningsdomstols kommittén.

De remissinstanser som tillstyrker förslagen motiverar i allmänhet inte sin ståndpunkt. Några av dessa och några av de remissinstanser som god­ tar principerna men vill göra området för särskilt forum vidare förklarar att de ansluter sig till vad som har uttalats i promemorian. Sålunda uttalar

MO att de motiv som har anförts för reformen får anses bärande. Det fram­ står som otillfredsställande att mål om ämbetsbrott inte handläggs i samma ordning som andra mål. Under nutida samhällsförhållanden kan det inte

Kungl. Maj.ts proposition nr 146 år 1965

Kungl. Maj. ts proposition nr 146 år 1965

föreligga något hinder att även ämbetsbrott upptas till prövning av under­ rätt som första instans.

Av de avstyrkande instanserna pekar förvaltningsdomstolskommittén på att åtal i överrätt för ämbetsbrott har förekommit relativt sparsamt, under sista tioårsperioden med 6,5 fall årligen. Om man ser till de faktiska konse­ kvenserna för domstolsväsendet, finns det knappast tillräcklig anledning att ändra den nuvarande ordningen. Det skulle ha varit av intresse att veta vil­ ka åtgärder och försummelser som i allmänhet åtalas. Det är mindre att erinra mot att de särskilda forumreglerna slopas, när det gäller den straff­ rättsliga bedömningen av enkla ordningsförseelser. Avser åtalet felaktig lag­ tolkning, annan rättstillämpning eller andra mer intrikata spörsmål, talar rent praktiska synpunkter för att nuvarande ordning behålls. Synpunkten att tjänstemännen förlorar en prövningsinstans kan ej anses bärande. För den enskilde torde det i regel inte vara någon vinst att svårbedömda frågor först behandlas av underrätt. Eu tjänsteman som har forum i hovrätt kan föra sin sak vidare till högsta domstolen, medan prövningstillstånd blir nöd­ vändigt, om rättegången börjar i underrätten. Man kan fråga sig om den föreslagna reformen inte skulle medföra att tjänstemannen i stället för två högre instanser (hovrätt och högsta domstolen) får nöja sig med en under­ instans och en högre instans. Detta kan inte framstå som förmånligt från tjänstemannens synpunkt. Hovrätterna och högsta domstolen är mera kvali­ ficerade än underrätterna i gemen att bedöma förvaltningstjänstemannens åtgöranden och försummelser, särskilt när det gäller tolkningsfrågor. I över­ rätterna finns större kunskap om och erfarenhet av förvaltningens uppgifter, organisation och arbetsvillkor. Många domare i överrätt har förvärvat känne­ dom om administrationen under tjänst i departement m. m. eller genom utredningsarbete eller annan sysselsättning. I synnerhet torde hovrätts­ presidenterna, som oftast deltar i handläggningen av dessa mål, besitta av­ sevärd administrativ erfarenhet. Kammarrätten framhåller vidare att hov­ rättens arbetsbörda knappast kan åberopas som skäl för reformen, särskilt som åtskilliga av de mål i vilka talan har väckts i hovrätt säkerligen skulle ha förts under hovrätts prövning, om talan i stället hade väckts i under­ rätt. För de allmänna domstolarna som en enhet skulle de ändringar som har föreslagits utan tvivel medföra ökad arbetsbelastning. Mål som upp­ tas omedelbart i hovrätt eller högsta domstolen får avgöras utan huvud­ förhandling, om det ej förekommer anledning att döma till annan påföljd än böter. Dessa bestämmelser ger möjlighet till en smidig handläggning av flertalet mål om ämbetsbrott. Alla faktiska förhållanden är i regel ut­ redda genom JK:s, JO:s, MO:s eller RÅ:s försorg och en muntlig för­ handling skulle inte ytterligare belysa vad som har förekommit. Mellan åklagare och den tilltalade föreligger däremot vanligen olika meningar om bedömningen av vad som har förekommit. Den skriftliga processen är då ofta den lämpligaste processformen och har väl också blivit regel i dessa

27

fall. Motsvarande möjlighet till skriftlig handläggning saknas i underrätt och det synes vara en föga ändamålsenlig ordning att huvudförhandling alltid skall äga rum. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län uttalar att det från allmän processekonomisk synpunkt torde vara av värde att dessa mål, som ofta är av ömtålig beskaffenhet, bringas till slutligt avgörande så snabbt som möjligt. Det avgörande är, enligt vad överståthållarämbetet an­ för, om några sakliga skäl talar för de särskilda forumreglerna. I prome­ morian nämns de rationella synpunkterna men denna huvudfråga utvecklas inte och blir ej heller besvarad. Frågan om ansvar för högre tjänstemän för ämbetsbrott är ofta mycket svår att bedöma. Gränsen mellan det straffbara och det inte straffbara området är ej sällan svår att fastställa. Dessa tjänste­ män har regelmässigt ett vidsträckt ansvar inom sitt förvaltningsområde. Ansvaret kräver att de leder, planerar och har tillsyn över underlydande tjänstemäns verksamhet. En bedömning av en högre tjänstemans sätt atl handha detta åliggande ingår inte sällan i prövningen av åtal för tjänstefel och är uppenbarligen ofta mycket vansklig. Inte minst gäller detta frågor om påstådda underlåtenhetsförseelser. Allmänt kan sägas att prövningen av frå­ gor om ansvar för ämbetsbrott är av speciell natur och kräver en ingående kännedom om förvaltningsverksamhetens förutsättningar och villkor. Vad som nu har sagts är sakliga skäl som kan åberopas för specialforum vid ta­ lan om ämbetsbrott. Brottens speciella karaktär bör dock inte tas till intäkt för att överväga någon form av specialdomstol för dessa mål. Principiella skäl och betydelsen av att tilltron till de högre tjänstemännens objektivitet och rättrådighet bevaras gör att man inte bör ifrågasätta annat än att an­ svarsfrågorna skall bedömas av allmän domstol. Betydelsen av att dessa re­ lativt få mål blir föremål för eu kvalificerad och likformig prövning utgör emellertid ett vägande skäl för att behålla hovrätt som första instans.

Arbetsdomstolens ordförande och domstolskommittén anser de skäl som har anförts i promemorian vara föga bärkraftiga. Det kan inte vara riktigt att tala om avsteg från gällande principer i vår rättsordning. Med samma eller större fog kan man hävda att det skulle innebära ett brott mot likheten inför lagen, om man låter tvistemål av större ekonomisk betydelse eller mål av mera kvalificerat slag anhängiggöras direkt i hovrätt. Detta har övervägts vid åtskilliga tillfällen utan att mötas av någon invändning av denna art. Det sägs i promemorian att tjänstemannen genom prorogatio- nen förlorar en prövningsinstans. När prorogation diskuterats i andra sam­ manhang, har eu sådan processordning inte ansetts innebära någon förlust

Utan tvärtom eu vinst för de berörda intressenterna. Forumreglernas in­ verkan på hovrätternas arbetsbörda är skäligen obetydlig. Nuvarande ord­ ning har den förtjänsten att målen nästan alltid kan avgöras utan huvud­ förhandling. Mål av detta slag är oftast mera lämpade att avgöras på hand­ lingarna av ett kollegium av lagfarna domare än att handläggas vid muntlig förhandling inför en lagfaren domare och nämnd som föreskrivs för brott­

Kungl. Maj. ts proposition nr Vid år 1!)(>5

mål i underrätt. Vad som läggs den tilltalade till last är oftast ostridigt. Prövningen gäller om gärningen är att bedöma som tjänstefel och vilken pätöljd som i så tall föranleds. Ej sällan kan det bli fråga om vanskliga rättsavgöranden. Det torde f. n. också förekomma att en fråga förs under domstols prövning av prejudiciella skäl. Det är värdefullt att så kan ske. Om rättegången måste föras i den form för brottmålsprocess som gäller vid underrätt, är det ej orealistiskt anta att åklagaren drar sig för alt väcka åtal, om han inte är helt säker på att domen blir fällande. Om det anses som en brist att tjänstemannen nu endast har två prövningsinstanser, måste mot­ svarande anmärkning mera kännbart drabba den föreslagna ordningen som medför att tjänstemannen förlorar möjligheten att få frågan om tjänstean- svar prövad av högsta domstolen oberoende av dispens. Den allvarligaste bristen i det nuvarande systemet torde ligga i att gränsdragningen mellan de tjänstemän på vilka de särskilda forumreglerna är tillämpliga och övriga tjänstemän är flytande och inte alltid sakligt grundad. Visserligen är väl frågan om ämbetsbrott skall anses föreligga oftast av annan och mer inveck­ lad natur, när det gäller högre än lägre tjänstemän. Den omständigheten att en tjänsteman har högre ställning än en annan innebär dock ej i sig till­ räckliga skäl att behandla dem olika. Att låta placeringen i lönehänseende fälla avgörandet kan inte vara riktigt. Att finna en helt tillfredsställande lösning möter stora svårigheter och det är kanske inte ens möjligt.

Även några av de remissinstanser som godtar principerna men vill be­ hålla särskilt forum i större utsträckning än som föreslås i promemorian gör liknande kritiska uttalanden om grunderna för reformen. RÄ pekar vidare på att bestämmelserna om särskilt forum avser endast sådana brott för vilka tjänstemän med ämbetsansvar kan åtalas. Frågan om likhet in­ för lagen inskränker sig därför till en jämförelse mellan olika grupper av tjänstemän med sådant ansvar. .JO anser att det är oegentligt att i modern tid tala om forum privilegiatum. Numera bör man beakta forumfrågan från den sakligt centrala aspekten att tjänstemännen genom bestämmelserna om självständiga ämbetsbrott är underkastade långtgående och straffsank- tionerade krav i fråga om sin tjänsteutövning. Dessa krav har i princip inte någon motsvarighet beträffande medborgarna i övrigt. Vid vilket forum tjänstemännen skall svara för sådant brott är därför ett spörsmål som inte bör ses som eu privilegielråga eller som en fråga om likhet inför lagen utan uteslutande frän synpunkten vad som är ändamålsenligt med tanke på att det är fråga om speciella brottstyper. Starka skäl talar för att be­ dömningen om straffbart fel har förekommit i fråga om de mest kvalifi­ cerade tjänstemannauppgifterna bör förbehållas domstolar med särskilda förutsättningar att sätta sig in i vad som har krävts av tjänstemannen. Det är vidare av värde att sådana bedömningar koncentreras till ett begränsat antal domstolar. Härigenom skapas — eller behålles— förutsättningar för en önskvärd enhetlighet i bedömningen av de mest kvalificerade tjänste­

Kungl. Maj. ts proposition nr 146 år 1965

29

mannauppgifterna. JK anför att forumreglerna har samband med bestäm­ melserna om ämbetsbrott och ämbetsansvar. Den olikhet inför lagen som man kan påvisa i detta sammanhang ligger i dessa bestämmelser. En utred­ ning om ämbetsansvaret är förestående och en reform av forumreglerna kan lämpligen anstå i avbidan på denna utredning.

I sin motivering för förslaget att bestämmelserna om särskilt forum bör upphävas för alla tjänstemän erinrar rikspolisstyrelsen om att vissa tjänste­ män i promemorian har ansetts böra ha särskilt forum med hänsyn till sin kontrollerande verksamhet. Detsamma torde emellertid kunna sägas även om åtskilliga andra tjänstemän, i första hand verkschefer, som har att ansvara för och öva kontroll över verksamhet av betydande omfattning inom visst område och tillse att tjänstefel beivras. I promemorian föreslås att särskilt forum behålls för hovrätts- och underrättsdomare men inte för domare i specialdomstolar samt åklagare, som utövar dömande verksamhet bl. a. genom att utfärda strafföreläggande. Avgörande vikt har alltså inte lagts vid den dömande funktionen, vilket inte heller torde vara befogat. Förslaget att behålla särskilt forum för vissa tjänstemän synes främst vara beroende av traditionen på området och av psykologiska skäl. Dessa omständigheter utgör inte tillräckliga motiv. Allmän underrätt torde vara lika väl skickad att uppta frågor om självständiga ämbetsbrott som frågor om allmänna brott av samma tjänstemän.

Hovrätten för Nedre Norrland framhåller att tjänst som revisionssekre­ terare och domare i vattendomstol ingår i den allmänna domarkarriären.

Om de får forum i underrätt, skulle en inte motiverad olikhet uppkomma gentemot övriga domare i samma karriär. Högsta domstolen torde vara den domstol som bäst kan bedöma vad tjänsten som revisionssekreterare kräver. Domare i vattendomstol fullgör domaruppgifter som ligger mycket nära de uppgifter som fullgörs av domare i allmän domstol. Svea hovrätt är överdom­ stol i vattenmål (vattenöverdomstol). Det har inte ifrågasatts annat än att domare i vattenöverdomstolen skall anses som hovrättsdomare och sålunda ha forum i högsta domstolen. Detta talar för att även domare i vattendom­ stol liksom övriga underrättsdomare bör ha särskilt forum i hovrätt. Med hänsyn till att Svea hovrätt är vattendomstolarnas administrativa till­ synsmyndighet, bör denna hovrätt liksom nu vara forum för domare i vat­ tendomstol. Nedre justitierevisionen (majoriteten) anser att revisionssekre­ terare alltjämt bör ha forum i högsta domstolen. Revisionen erinrar om alt det åligger revisionssekreterare att i de flesta mål företa sådana förberedan­ de åtgärder som i hovrätt verkställs av referenten, vilken är ledamot i hov­ rätten. Revisionssekreterarens föredragning är vidare av den största bety­ delse för målens bedömning och i många mål har revisionssekreterare att avge förslag till högsta domstolens avgörande. Revisionssekreteraina hänförs i rättegångsbalken till domare och får anses bekläda domarämbete i den ställningen att de vid ämbetsbrott bör ha forum i högsta domstolen a''

Kungl. Maj:ts proposition nr H6 år W65

samma skäl som har åberopats för hovrättsdomare. Högsta domstolen äger kännedom om revisionssekreterarnas göromål och har överblick över revisio­ nens arbete. Högsta domstolen har därför större möjlighet än annan dom­ stol att döma rättvist i mål om ämbetsbrott av revisionssekreterare. Arbets­ domstolens ordförande och domstolskommittén uttalar att det är diskuta­ belt, om inte särskilda forumregler bör gälla för revisionssekreterare. Vis­ serligen utövar de inte domargöromål i egentlig mening i sin tjänst i nedre justitierevisionen och i högsta domstolen. Deras ställning inom domstols­ väsendet är likväl sådan att det är tveksamt om åtal mot dem för fel i tjänsten bör prövas av underrätt. Samma skäl talar för att man behåller Svea hovrätt som forum för vattenrättsdomare. Liknande synpunkter an­ för förvaltningsdomstolskommittén, Föreningen Sveriges häradshövdingar och Föreningen Sveriges stadsdomare.

Förvaltningsdomstolskommittén anser vidare att det inte finns tillräcklig anledning att ge speciella regler för vissa domare. Så långt det är möjligt bör samma regler gälla för alla domare i allmänna domstolar och särskilda domstolar, inklusive förvaltningsdomstolar. Det förefaller knappast mer orimligt att hovrättsdomare åtalas för ämbetsbrott vid underrätt än att exempelvis kammarrättsdomare svarar för sådant brott inför underrätt. 1 allmänhet torde underrätterna ha mycket bättre kännedom om hovrätter­ nas arbetsvillkor än om kammarrättens. Arbetsdomstolens ordförande och domstolskommittén anför att det för många måste te sig egendomligt om ledamot av vissa domstolar av överrättskaraktär, låt vara att de inte tillhör det allmänna domstolsväsendet — såsom kammarrätten, försäkringsdom- stolen, arbetsdomstolen — skall dömas av underrätt, medan ledamot av allmän underrätt döms av överrätt. JO ställer sig tveksam i forumfrågan beträffande domare i specialdomstolar. Med hänsyn till arten av deras ar­ betsuppgifter är JO närmast benägen anse att de bör ha forum i hovrätt.

Föreningen Sveriges häradshövdingar och Föreningen Sveriges stadsdomarc anser att psykologiska motiv talar för att domare i kammarrätten får samma forum som domare i hovrätt. Vidare bör ordföranden i arbetsdom­ stolen, presidenten i försäkringsdomstolen och chefen för försäkringsrådet ha forum i högsta domstolen. Kammarrätten ställer sig i särskild män av­ visande till tanken att ändra nuvarande regler om forum vid ämbetsbrott för domstolens egna ledamöter. Kammarrätten erinrar om att dess ledamöter, försäkringsdomare och ledamöter i arbetsdomstolen nu svarar för ämbets­ brott inför högsta domstolen. Detsamma gäller hovrättsdomare, som föreslås få behålla detta forum. Frånsett den allmänna aspekten att kommensurabla fall bör behandlas lika anser kammarrätten att förslaget är föga förenligt med kravet på en jämföxbar behandling i allehanda avseenden av ledamöter i hovrätt och jämförbara förvaltningsdomstolar. Att ett väsentligt fel av en divisionsordförande i kammarrätten skall bedömas av underrätt medan en mer obetydlig försummelse av eu ung ledamot i hovrätt skall påtalas ome­

Kungl. Maj.ts proposilion nr 146 år 1965

31

delbart inför högsta domstolen, bidrar inte till att upprätthålla detta be­ stämda krav. Enligt sakens natur torde f. ö. allmän underrätt ha väsentligt bättre förutsättningar att bedöma tjänstefel av hovrättsdomare än av kam- marrättsdomare.

Militärstraff sakkunniga behandlar särskilt frågan om forum för domare i krigsrätt. Om sådan domare gör sig skyldig till ämbetsbrott i denna sin egenskap, torde mål om ansvar för brottet vara att anse som militärt brott­ mål (3 § militära rättegångslagen). Om brottet har förövats under tjänst­ göring vid krigsmakten, upptas åtalet i första hand av domstolen för den avdelning till vilken den misstänkte hör eller där han tjänstgjorde vid ti­ den för brottet. Detta gäller även när krigsrätt i stället för allmän under­ rätt skall vara domstol för avdelning av krigsmakten. Härav följer att do­ mare i krigsrätt kan komma att svara för ämbetsbrott inför den krigsrätt som han tillhör. En sådan ordning skulle uppenbarligen strida mot de prin­ ciper som har varit vägledande, när författningsförslagen har utformats.

Närmast överensstämmande med dessa principer synes vara att domare i krigsrätt får forum i hovrätt. Att låta allmän underrätt vara forum synes mindre lämpligt, enär tjänstemän i de närmast tillgängliga allmänna dom­ stolarna, företrädesvis underrätterna, torde komma att fungera som krigs- domare. Detta skulle kunna medföra att krigsdomare svarar för ämbets­ brott inför den underrätt i vilken han tjänstgör som underrättsdomare. Därtill kommer att domare i krigsrätt med hänsyn till arbetsuppgifter och andra omständigheter är att jämställa med domare i allmän domstol på ett helt annat sätt än domare i andra specialdomstolar.

I några yttranden framhålls att de högsta förvaltningstjänstemännen alltjämt bör ha särskilt forum i överrätt. JO anser att den undre gräns som nu gäller för den kategori som har forum i överrätt bör höjas så, att den rymmer de tjänstemän som har anför trötts de mest maktpåliggande upp­ gifterna. Bestämmelserna bör omfatta cheferna för de centrala verken och ledamöterna i de kollegiala verken, när de deltar i verkets beslut, samt landshövdingarna och de högsta officerarna. Genom den fortgående decen­ traliseringen av beslutanderätten har avgörandena av principiella eller el­ jest särskilt viktiga ärenden i allt större utsträckning kommit att ligga på cheferna. Just med tanke på fel vid sådana avgöranden är det befogat att hovrätt är forum vid självständigt ämbetsbrott av dessa tjänstemän. Åtal mot lägre tjänsteman för att denne såsom föredragande eller på anmd sätt medverkat i fel som har föranlett åtal mot chefen skulle då kunna väckas i överrätt med stöd av 19 kap. 3 § rättegångsbalken. Arbetsdomsto­ lens ordförande och domstolskommittcn hävdar att prorogation till högre domstol är motiverad beträffande vissa ämbeten med hänsyn till deras art. Det är kanske inte helt lyckligt att t. ex. en landshövding får svara inför underrätt vid åtal för tjänstefel. I detta fall skulle underrätt i residenssta­ den regelmässigt bli forum. Lämpligheten av att landshövdingen står till

Kungl. Maj.ts proposition nr 146 år 1065

Kungl. Maj. ts proposition nr 146 år 11)65

ansvar där för påstått tjänstefel under de former som gäller för allmänna brottmål kan i varje fall av psykologiska skäl sättas i fråga. En lösning som förtjänar att övervägas är att begränsa reformen så, att särskilda forum­ regler alltjämt får gälla vid ämbetsbrott av verkschefer och jämställda tjänstemän. Mot eu sådan lösning kan man åtminstone ej göra den in­ vändningen, som har riktats mot det nuvarande systemet, att antalet tjäns­ temän som skall åtalas omedelbart i överrätt blir orimligt stort. Princi­ piella betänkligheter torde ej heller behöva möta. Promemorieförslaget be­ rör inte rikets högsta ämbetsmän, statsråden. En departementschef synes i viss mån jämförbar med eu verkschef i detta sammanhang. Författnings- utredningen har inte tänkt sig någon ändring i nuvarande regler enligt vilka mål om ansvar mot statsråd för åsidosättande av tjänsteplikt skall upptas vid särskilt forum, riksrätten. Hovrätten för Nedre Norrland be­ tonar vidare att det är föga lämpligt att de chefer och ledamöter i rikets kollegier och centrala ämbetsverk, vilka skall ha säte i riksrätten, skall svara inför allmän underrätt för förment fel i egen tjänsteutövning. JK, krimi­ nalvårdsstyrelsen och länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus lån anlägger syn­ punkter av samma innehåll.

I frågan om särskilt forum för åklagare anför länsåklagaren i Stockholms lån och Gotlands län att en åklagare lättare kan hävda sin ställning och sitt oberoende gentemot domstolen, om den rättsliga bedömningen av ev. tjänstefel från hans sida tillkommer högre instans. Länsåklagaren i Uppsala län finner det vara olämpligt att den domstol där en åklagare ständigt är verksam skall bedöma om åklagaren har begått ett fel i tjänsten. Det kan uppkomma sådana motsättningar som, utan att grunda laga jäv mot do­ maren, likväl skulle medföra att den åtalade skulle finna det särskilt olus­ tigt att bli dömd av den domstolen. Sådan olust skulle också kunna upp­ komma hos domaren. Överåklagaren i Göteborgs åklagardistrikt hävdar att statsåklagare, distriktsåklagare samt biträdande åklagare som tjänstgör hos dem och inte är underkastade disciplinär bestraffning bör svara i hovrätt för ämbetsbrott. Detta bör gälla också för vikarie för dessa åklagare. Assistent­ åklagare, som inte uppehåller högre tjänst, och de extra åklagare som kan finnas och som handlägger enklare tullmål, strafförelägganden och liknande uppgifter skulle däremot enligt huvudregeln ha forum i underrätt. I konse­ kvens med vad som nu har föreslagits bör även byråcheferna hos riksåkla­ garämbetet, vilka är åklagare, svara i hovrätt. Övergångsvis torde samma be­ stämmelse böra gälla för tullfiskal och möjligen även för sjöåklagare. RA ansluter sig i allt väsentligt till dessa åklagares yttranden. Liknande syn­ punkter återfinns i yttrandena av Föreningen Sveriges häradshövdingar, För­ eningen Sveriges stadsdomare, Föreningen Sveriges stadsfiskaler och SACO.

Å andra sidan anser MO det vara tveksamt om RÅ skall ha särskilt fo­ rum. Om RÄ liksom hittills inte skall ha vare sig övervakningsplikt i för­ hållande till domare eller ätalsrätt beträffande ämbetsbrott av domare vid

Kungl. Maj. ts proposition nr H6 år 1965

33

allmän domstol, kan det ifrågasättas om en särställning i forumhänseende är motiverad för RÅ:s del.

Frågan om forum vid ämbetsbrott av JO och MO anser 1963 års JO-utredning böra behandlas i samband med författningsreformen. Någon forum­ regel bör ej lagfästas i detta sammanhang. Enligt 96 § regeringsformen och 11 § ombudsmannainstruktionen kan JO och MO, liksom åklagare i all­ mänhet, bli föremål för rekonventionstalan. Utredningen är dock inte helt övertygad om att JO och MO kan ställas till straffrättsligt ansvar för sitt tjänsteförfarande i andra hänseenden än som avses med nämnda åklagar- ansvar. I grundlag eller annan författning finns inte någon föreskrift som reglerar denna fråga. Skulle JO eller MO i sin ämbetsutövning handla på sådant sätt att han ej längre åtnjuter riksdagens förtroende, kan riksdagen emellertid entlediga honom före mandattidens utgång efter hemställan av det lagutskott som har granskat hans ämbetsförvaltning (97 § andra stycket regeringsformen och 42 § 2. riksdagsordningen). Följden kan också bli alt han inte väljs om efter ämbetsperiodens utgång. Författningsutredningen bär ansett att JO och MO bör vara underkastade ämbetsansvar enligt 20 kap. brottsbalken och har föreslagit att rätten att besluta om åtal mot om­ budsmännen för ämbetsbrott anförtros åt lagnämnden eller, enligt tvåkam- maralternativet, åt lagutskottet. Vidare har föreslagits att bestämmelser om ätalsrätt skall tas in i riksdagsordningen. Enligt författningsutredningen bör regler om ämbetsansvarets omfattning, laga domstol och vem som skall fungera som åklagare tas in i ombudsmannainstruktionen (SOU 1963: 18 s. 195 och 207). Frågan om omfattningen av JO:s och MO:s ämbetsan­ svar kan inte ses isolerad från behörigheten att besluta om åtal och att ut­ föra åtal. På grund av JO:s och MO:s ställning som riksdagens förtroende­ män torde befogenheten att besluta om åtal ej kunna tillkomma annan än riksdagen eller något av dess organ. Anses ombudsmännen vara underkas­ tade samma ämbetsansvar som tjänstemän vid statsförvaltningen i övrigt, borde åtalsbefogenheten vara reglerad i lag. Bestämmelser saknas dock. I riks­ dagsordningen talas endast om lagutskottets rätt att hemställa till riksdagen om entledigande av JO eller MO (42 §). Särskilda åtalsregler finns däremot beträffande vissa andra tjänster som lyder under riksdagen. I 111 § andra stycket regeringsformen föreskrivs att åtal mot fullmäktige i riksbanken och i riksgäldskontoret samt mot riksdagens revisorer för tjänsteförsummelser inte kan ske annat än efter riksdagens beslut. Den omständigheten att det saknas bestämmelser om vem som äger besluta om åtal mot JO eller MO för självständigt ämbetsbrott är ett starkt stöd för uppfattningen att så­ dant åtal inte kan förekomma enligt gällande rätt. Å andra sidan kan det sägas att statstjänsteman, som på grund av sin tjänsteställning och arbets­ uppgifter i och för sig bör vara underkastad straffrättsligt ämbetsansvar, i princip inte bör anses befriad från sådant ansvar utan att det finns eu ut­ trycklig bestämmelse därom. Det förhållandet att det saknas sådan före-

3 llihang till riksdagens protokoll 1965. 1 samt. Nr Ilo

skrift för JO och MO kan därför onekligen tolkas så, att de har ämbetsan- svar enligt de allmänna reglerna i 20 kap. brottsbalken. Vilken uppfatt­ ning man än må ha i denna sak är frågan tveksam och värd att analyseras närmare. Promemorians förslag att ta in en bestämmelse om särskilt fo­ rum för JO och MO i rättegångsbalken förutsätter att de är underkastade straffrättsligt ämbetsansvar. Att genomföra förslaget innebär således att man tar ställning till detta spörsmål, som hänger nära samman med för- fattningsfrågan. En forumbestämmelse av detta slag synes lämpligen böra kompletteras med regler om befogenheten att besluta och utföra åtal mot JO eller MO för ämbetsbrott. Bestämmelser härom, i vart fall beträffande ätaisbefogenheten, bör tas in i regeringsformen eller riksdagsordningen.

JK och MO intar i stort sett samma ståndpunkt. JO uttalar att brottsbalkens bestämning av vilka som avses med uttrycket ämbetsmän får anses analogt tillämplig beträffande JO och MO. Sakligt sett torde man inte kunna upp­ leta något bärande skäl varför ämbetsansvar ej skulle anses föreligga för dem. Föreskrifter om vem som äger väcka åtal saknas emellertid, vilket le­ der till att annan åklagare ej kan komma i fråga än någon som Kungl.

Maj :t har förordnat särskilt. Möjligen kan detta anses rimma mindre väl med den för ombudsmannainstitutionen grundläggande tanken att JO och MO skall vara oberoende av regeringsmakten. Det skulle måhända vara na­ turligare, om riksdagen eller något av dess organ förordnar åklagare, men det finns nu ej formellt stöd för en sådan ordning. Enligt gällande rätt tor­ de hinder inte föreligga för Kungl. Maj :t att förordna särskild åklagare för åtal mot JO eller MO. Det finns inte något att erinra mot förslaget beträf­ fande forum för sådant åtal. Om landshövdingar, verkschefer och andra högre ämbetsmän på de skäl som JO har anfört får forum för tjänstefel i hovrätt, kan man emellertid fråga vilka skäl som egentligen talar för att JK, MO och JO skall ha forum i högre instans än dem.

Uppsala domkapitel, som ej finner anledning erinra mot att bestämmel­ serna om särskilt forum i lagen om domkapitel upphävs, framhåller att en sådan ändring kräver samtycke av kyrkomöte. Domkapitlet förutsätter att sådant samtycke inhämtas.

De föreslagna bestämmelserna om begränsning av enskilds rätt att väcka åtal och föra talan om enskilt anspråk godtas av praktiskt taget alla remiss­ instanser. Kammarrätten anser dock att den nuvarande »privilegieringen." vid ämbetsbrott skulle kvarstå och byggas ut ytterligare genom de begräns­ ningar som har föreslagits. Samma kritik som har anförts mot forumreg­ lerna synes kunna anföras mot dessa begränsningar. Överståthållarämbetet finner bestämmelserna vara diskutabla och i behov av översyn, särskilt om det inte finns annan grund för dem än en förmodad risk för obefogad ta­ lan mot högre tjänstemän. Enligt poststyrelsens mening bör begränsning­ arna gälla endast för de allra högsta tjänstemännen inom förvaltningen, dvs. cheferna för de centrala verken, landshövdingarna och de högre offi­

Kungl. Maj.ts proposition nr H6 år 1965

35

cerarna. Detta bör överensstämma bäst med modern uppfattning och likhet inför lagen och vara tillfyllest från synpunkten att det gäller att skydda mot obefogad och statsverksamheten störande talan.

Arbetsdomstolens ordförande och domstolskommittén anser att begräns­ ningarna bör gälla även i fråga om talan mot sådana ledamöter i specialdom­ stolar som inte är statstjänstemän, exempelvis de ledamöter i arbetsdom­ stolen som har utsetts efter förslag av arbetsmarknadens organisationer, de ej lagfarna ledamöterna i försäkringsdomstolen och nämndemännen i vattendomstolarna.

Exekutionsväsendets organisationsnämnd påpekar att åtal för ämbetsbrott av kronofogde som ej är chef för kronofogdemyndighet och av biträdande kronofogde f. n. skall väckas i underrätt. De är emellertid inte underkastade disciplinär bestraffning. Förslaget leder därför till att målsägande kommer att sakna rätt att väcka åtal eller talan om enskilt anspråk mot dessa tjänste­ män på grund av ämbetsbrott.

Kungl. Maj.ts proposition nr 1A6 år 1965

Departementschefen

Statstjänstemännens åligganden i tjänsten är i allmänhet straffsanktio- nerade. Deras straffansvar kan sägas vara i viss mån olika beroende på om de är underkastade ämbetsansvar eller ej och om de kan dömas till disci­ plinstraff eller ej.

Tjänsteman som åsidosätter vad som åligger honom i tjänsten kan i många fall dömas till disciplinstraff av tjänstemannens chefsmyndighet. Bestämmelser om disciplinär bestraffning av civila tjänstemän är f. n. in­ tagna i instruktioner, stadgar och andra författningar som reglerar stats­ myndigheternas organisation och verksamhet. En central ställning bland dessa författningar intar allmänna verksstadgan. Numera äger verksstad- gans bestämmelser om disciplinär bestraffning eller föreskrifter som nära ansluter till dessa tillämpning på de flesta civila statstjänstemän.

Den som är underkastad ämbetsansvar kan av allmän domstol dömas till påföljd med stöd av 20 kap. brottsbalken. Detta kapitel i balken inne­ håller i 1—4 §§ bestämmelser om de särskilda brottstyper som utgör de s. k. självständiga ämbetsbrotten. 1 samma kapitel ges dessutom särskil­ da regler om påföljd i sådana fall då tjänsteman har begått allmänt brott.

För åtskilliga högre tjänstemän gäller inte bestämmelserna om discipli­ när bestraffning. Straffansvar för att de har åsidosatt sina åligganden i tjänsten kan utkrävas av dem endast i judiciell ordning. Enligt verksstad­ gan gäller detta chef för myndighet eller ledamot av myndigheten eller byråchef eller därmed jämställd eller högre tjänsteman som beträds med ämbetsbrott som sägs i 20 kap.1—4 §§brottsbalken.

Statstjänstemannalagen, som har antagits av riksdagen under våren

3f Bihang till riksdagens protokoll 1965. 1 samt. Nr 116

1965, innehåller nya bestämmelser om disciplinär bestraffning av civila statstjänstemän. Lagen träder i kraft den 1 januari 1966. Gällande regler i ämnet i verksstadgan och andra författningar avses skola samtidigt upp­ höra att gälla.

Enligt statstjänstemannalagen skall brott i tjänsten av den som innehar eller uppehåller ordinarie domartjänst eller tjänst som byråchef eller där­ med jämställd eller högre tjänst i statsdepartement, central förvaltnings­ myndighet eller länsstyrelse beivras efter åtal. Detsamma gäller annan tjänsteman, om Kungl. Maj :t föreskriver detta särskilt. De tjänstemän som nu har nämnts kan inte dömas i disciplinär ordning, övriga civila stats­ tjänstemän är emellertid underkastade disciplinärt ansvar enligt närmare föreskrifter i lagen.

För tjänstemän, som i sin tjänst står under krigsmans ansvar, gäller regler i särskild lagstiftning om disciplinär bestraffning.

Talan vid allmän domstol mot tjänsteman om ansvar eller skadestånd på grund av självständigt ämbetsbrott skall f. n. i åtskilliga fall väckas vid överrätt. De allmänna reglerna om forum i allmän underrätt gäller ej. På grund av föreskrift i rättegångsbalken är högsta domstolen första domstol vid talan av detta slag mot hovrättsdomare eller annan tjänsteman mot vil­ ken åtal för sådant brott skall väckas i högsta domstolen enligt lag eller annan författning. Särskilda bestämmelser om åtal i högsta domstolen finns beträffande bl. a. JK, RÅ, arbetsdomstolens ordförande och revisionssekre­ terare samt ledamot av arbetsdomstolen, försäkringsdomstolen, försäkrings- rådet eller kammarrätten.

I rättegångsbalken föreskrivs vidare att det tillkommer hovrätt att som första domstol uppta mål om ansvar eller enskilt anspråk på grund av själv­ ständigt ämbetsbrott av underrättsdomare eller annan tjänsteman mot vil­ ken åtal för sådant brott skall väckas i hovrätt enligt lag eller annan för­ fattning. Den viktigaste författningsföreskriften av denna innebörd finns i verksstadgan. Denna föreskrift omfattar de tjänstemän som ej kan dömas i disciplinär ordning enligt vad jag nyss har redovisat. Föreskriften har tjänat som förebild för motsvarande bestämmelser i de flesta instruktioner och stadgar i vilka verksstadgans bestämmelser inte har gjorts direkt till­ lämpliga. Byråchefer och jämställda eller högre tjänstemän i central och lokal förvaltning har därför nu i regel forum i hovrätt vid självständigt ämbetsbrott. Till denna kategori hör på grund av särskilda bestämmelser bl. a. ledamot i expropriationsdomstol eller ägodelningsrätt, krigsdomare och de tjänstemän inom det allmänna domstolsväsendet som inte är domare. Vattenrättsdomare och ledamot av vattendomstol, hyresrådet, kriminal- vårdsnämnden, ungdomsfängelsenämnden eller interneringsnämnden skall åtalas vid Svea hovrätt.

Frågan om åtal för ämbetsbrott skall väckas i hovrätt eller i annan instans har ej ansetts böra regleras i tjänstemannalagen (jfr prop. 1965: 60 s. 177).

Kungl. Maj. ts proposition nr 146 år 1965

37

I anslutning till att övriga bestämmelser om åtal och disciplinär bestraff­ ning i verksstadgan och motsvarande författningar ersätts av nya före­ skrit ter i lagen måste nödvändiga regler om forum också inpassas i det nya författningskomplex som skall gälla på tjänstemannaområdet fr. o. in. år 1966. Givet är att frågan om forumreglernas lämpliga utformning i sak därvid bör prövas närmare. Departementspromemorian, som behandlar det­ ta spörsmål, innehåller förslag till lösningar enligt nya linjer. Förslagen går ut på att särskilt forum i överrätt i princip skall slopas för tjänste­ männen. Undantag förordas endast i fråga om dem som särskilt har att vaka över att tjänstemän ej begår fel eller försummelser i tjänsten, dvs. JK, RÅ, JO och MO, samt beträffande domare i hovrätt, allmän underrätt eller annat domstolsorgan som är knutet till underrätt. Förslagen innebär också att frågan om särskilt forum i överrätt regleras uttömmande i lag. De särbestämmelser som sålunda alltjämt skulle bli nödvändiga föreslås skola tas in i rättegångsbalken.

Den historiska redogörelsen visar att rådande ordning med överrätt som första instans för prövning av ämbetsbrott har sina rötter i en tid, när de flesta högre tjänstemän tillhörde adeln som i privilegier var tillförsäkrad rätten att dömas av jämlikar. De motiv som ursprungligen har legat till grund för denna ordning är inte bärande i dagens samhälle. Frågan bör nu bedömas från andra synpunkter. Enighet härom synes föreligga bland re­ missinstanserna.

I vår nuvarande allmänna rättegångsordning råder ett fast instanssy­ stem i vilket underrätter och överrätter är inordnade enligt i stort sett all­ mängiltiga regler. I fråga om såväl tvistemål som brottmål gäller den prin­ cipen att de skall anhängiggöras vid underrätt. För att man skall frångå den principen krävs särskilda skäl av påtaglig styrka. Sådana särskilda skäl för avsteg kan anföras i fråga om mål angående självständigt ämbetsbrott av tjänstemän inom de grupper som promemorians förslag i princip omfattar. Dessa skäl hänför sig till beskaffenheten av de uppgifter som dessa tjänste­ män har att fullgöra. Tjänsteutövningen av dem som har att vaka över all bl. a. domare i hovrätt och allmän underrätt fullgör sina åligganden bör inte prövas av dessa domare. Fråga om domare i hovrätt eller allmän under­ rätt har begått ämbetsbrott bör lämpligen inte avgöras av den domstol han själv tillhör. Remissbehandlingen har också gett klart stöd för att avvi­ kelser från de allmänna forumreglerna bör bestå vid talan om ämbets­ brott mot sådana tjänstemän som förslaget avser. Jag ansluter mig till denna principiella uppfattning.

Ehuru den principiella avgränsning i reglerna om forum i överrätt för tjänstemän som har föreslagits i promemorian i allmänhet har vunnit an­ slutning under remissbehandlingen, har olika synpunkter eller förslag fram­ förts som går ut på att också högre tjänstemän utanför den föreslagna kret­ sen alltjämt bör svara i överrätt för ämbetsbrott. Det har hävdats bl. a.

Kungl. Maj:ts proposition nr 146 ur 1965

att mål om tjänstefel av de högre tjänstemännen ofta innehåller inveck­ lade spörsmål som är svåra att bedöma och att överrätterna skulle vara mera kvalificerade än underrätterna att pröva förvaltningstjänsteinän- nens åtgöranden. Gentemot detta kan invändas att de allmänna underrät­ terna i princip är behöriga att pröva alla mål oberoende av svårhetsgrad. Inom de skiftande områdena för dessa domstolars nuvarande kompetens förekommer mål och ärenden som inrymmer de mest kvalificerade och olikartade rätts- och bevisfrågor. Den föreslagna reformen ligger för övrigt i linje med de strävanden som har kommit till uttryck i direktiven för dom- stolskommitténs arbete, vilka fastslår att tyngdpunkten i rättsskipningen bör ligga i underrätten (jfr riksdagsberättelsen 1963: I Ju 40). Den konse­ kvens av reformen som remissmyndigheterna pekat på, nämligen att möj­ ligheterna att fullfölja talan i mål om ämbetsbrott till högsta domstolen begränsas, står också i överensstämmelse med dessa utredningsdirektiv som hl. a. går ut på att högsta domstolens ställning som prejudikatinstans yt­ terligare befästs. I några yttranden har vidare anmärkts att det skulle inne­ bära olägenheter för den enskilde att underrätt ej har överrätternas möj­ ligheter att avgöra mål utan muntlig förhandling. I anslutning därtill vill jag blott erinra om att muntligheten har fastslagits som huvudprincip i våra allmänna rättegångsregler i huvudsyftet att trygga den enskildes rättssä­ kerhet. Ej heller de principiella motiv som i övrigt har åberopats under re­ missbehandlingen äger sådan styrka att de enligt min mening utgör till­ räckliga skäl för ytterligare avsteg från den allmänna instansordningen.

På grundval av de principer som nu har angetts i fråga om särskilt fo­ rum vid ämbetsbrott bör — i enlighet med vad som har föreslagits i pro-; memorian — JK, RÅ och annan som utövar JK:s eller RÅ:s ämbete samt hovrättsdomare även i fortsättningen svara i högsta domstolen. Jag biträ­ der därtill den uppfattningen som har kommit till uttryck under remissbe­ handlingen att revisionssekreterarna, som innehar domartjänster inom den allmänna domstolskarriären, även bör hänföras till denna krets. Spörsmå­ let om forum vid ämbetsbrott av JO eller MO äger, som 1963 års JO-utred- ning har framhållit, sådant samband med frågan om en författningsreform alt man i detta sammanhang inte bör ta ställning till utformningen av några lagregler om forum.

Tillämpningen av de principer som här har berörts leder vidare till att domare i allmän underrätt, dvs. häradsrätt och rådhusrätt, lämpligen bör behålla hovrätt som forum vid ämbetsbrott. Särskilt med hänsyn till den anknytning som råder i personellt hänseende till underrätterna bör äm­ betsbrott av ledamot i ägodelningsrätt och expropriaiionsdomstol samt av konkursdomare, inskrivningsdomare och ägodelningsdomare prövas i sam­ ma ordning som gäller för ledamot i underrätt. Även i fråga om dessa do­ mare ansluter jag mig alltså till promemorians förslag. Liknande skäl som jag nu har anfört talar för att även krigsdomare har forum i hovrätt enligt

Kungl. Maj:ts proposition nr H6 år 1965

39

vad som har föreslagits under remissbehandlingen. Eftersom domartjänst vid vattendomstol i regel innehas av domare inom den allmänna domstols- karriären, förordar jag slutligen att domare i vattendomstol får svara i hovrätt. Det synes mig dock inte vara nödvändigt att behålla Svea hovrätt som exklusivt forum.

Åtal i högsta domstolen eller i hovrätt för självständigt ämbetsbrott skall nu väckas av JK, RÅ, JO eller MO. Andra åklagare kan inte besluta om så­ dant åtal. I mål av detta slag kan målsäganden inte väcka åtal eller överta eller i högre rätt fullfölja åtal som har väckts av åklagare. Målsäganden kan inte heller väcka talan om enskilt anspråk, om inte åtal väckts eller talan biträds av åklagare.

1 departementspromemorian framhålls bl. a. att denna begränsning av kretsen behöriga åklagare och av målsägandes talerätt innebär ett skydd för högre tjänstemän mot obefogat åtal och ogrundad talan om ersättning. Promemorian ger uttryck för den uppfattningen alt ordningen i princip bör behållas — förutom i mål som upptas av överrätt som första instans -— även i sådana mål om ämbetsbrott som avses komma att handläggas i underrätt men som skolat anhängiggöras och prövas i överrätt enligt hittills gällande regler. Jag instämmer i denna uppfattning som har godtagits av praktiskt taget alla remissinstanser. Att söka ange tillämpningsområdet i lagen inom ramen för de ändrade forumreglerna så, att det i allo kommer att omfatta samma tjänstemän som nu har forum i överrätt, möter praktiska svårigheter. En lämplig avgränsning erhålls dock, om man anknyter till de nya före­ skrifterna inom tjänstemannalagstiftningen om disciplinär bestraffning. I överensstämmelse med vad som har förordats i promemorian synes reglerna om åklagare och om begränsningen av målsägandes talerätt kunna ges till- lämpning i fråga om ämbetsbrott av civil tjänsteman som ej är underkas­ tad disciplinär bestraffning. Att tillämpningsområdet för dessa regler här­ igenom blir något vidare i praktiken i fråga om tjänstemännen än f. n. torde ej vara något avgörande hinder för denna lösning. Området bör därutöver omfatta de ledamöter i domstolar och centrala förvaltningsmyndigheter som inte är statstjänstemän. De har i regel att svara i överrätt enligt nuvarande regler. Till dessa persongrupper bör slutligen fogas de högre militära tjäns­ temännen. De bör jämställas med de högre civila tjänstemännen, ehuru de kan straffas disciplinärt i den särskilda ordning som är föreskriven för k rigsmän.

Det är önskvärt att alla bestämmelser om särskilt forum vid ämbetsbrott finns i rättegångsbalken. Bestämmelser om särskilt forum i andra lagar ocli författningar hör upphävas. Lagen om domkapitel kan emellertid inte ändras utan samtycke av allmänt kyrkomöte. Frågan om att ändra forumreglerna för biskop, annan ledamot av domkapitel och stiftssekreterare får därför anstå.

Ändringarna i reglerna om särskilt forum vid ämbetsbrott och därtill

Kungl. Maj. ts proposition nr 146 år 1965

anslutande författningsändringar torde böra träda i kraft samtidigt som statstjänstemannalagen eller den 1 januari 1966.

På grundval av de överväganden som jag nu har redovisat har inom justitiedepartementet upprättats förslag till

1) lag om ändring i rättegångsbalken, 2) lag angående ändrad lydelse av 28 § lagen den 20 december 1946 (nr 804) om införande av nya rättegångsbalken,

3) lag om upphävande av 11 kap. 13 § vattenlagen, 4) lag angående upphävande av 32 § lagen den 22 juni 1928 (nr 254) om arbetsdomstol,

5) lag angående upphävande av 21 kap. 40 § lagen den 18 juni 1926 (nr 326) om delning av jord å landet,

6) lag angående upphävande av 17 § lagen den 26 maj 1961 (nr 262) om försäkringsdomstol,

7) lag om ändring i militära rättegångslagen den 30 juni 1948 (nr 472), 8) lag om upphävande av 3 § ansvarighetslagen den 26 juni 1936 (nr 324) för fullmäktige i riksbanken och fullmäktige i riksgäldskontoret m. fl.

Förslagen torde få fogas till statsrådsprotokollet i detta ärende som bila­ ga l1.

Vidare krävs att bl. a. instruktionen för riksdagens ombudsmän ändras. Denna fråga torde få behandlas senare.

Kungl. Maj.ts proposition nr 746 år 1965

Ändring i rättegångsbalken

2 kap. 2 §.

Yttrandena. Svea hovrätt erinrar att en underrättsdomare inte bara har dömande utan även en mångfald administrativa uppgifter. En häradshöv­ ding t. ex. fattar beslut i egenskap av administrativ chef i sin domsaga. Om han därvid gör sig skyldig till ämbetsbrott, skulle den formulering som har föreslagits i promemorian möjligen föranleda till den slutsatsen att brottet inte omfattas av forumreglerna. En sådan tolkning är uppenbarligen ej avsedd och är väl knappast att befara, särskilt med beaktande av att åta­ let skall utföras av JK eller JO. En formulering som tveklöst täcker även en domares administrativa åtgärder torde bli tämligen tung. Hovrätten fin­ ner därför den föreslagna formuleringen vara tillfyllest. Liknande syn­ punkter anför domstolskommittén och arbetsdomstolens ordförande liksom JK som dock menar att lagtexten bör jämkas.

MO vänder sig mot att föreskriften i andra stycket har föreslagits skola upphävas. Bestämmelsen torde ha tillkommit med anledning av sådana bestämmelser som t. ex. 3 kap. 6 § lagen den 8 juli 1904 (nr 26 s. 1) om

«

1 Förslagen under 2)—8) har uteslutits i bilagan. De är likalydande med de förslag som är fogade vid propositionen frånsett vissa mindre ändringar av redaktionell art.

statlig tjänsteman som ej är underkastad disciplinär bestraffning. Denna ordning erhålls enklast genom att föreskriva i denna paragraf att RÅ skall vara allmän åklagare i dessa mål. Föreskriften bör vidare omfatta de per­ songrupper som har nämnts förut.

Yttrandena. Enligt JK:s mening bör som huvudregel anges att statsåkla­ gare eller distriktsåklagare är allmän åklagare vid underrätt och vid hov­ rätt. Det alldeles övervägande antalet åtal vid dessa domstolar utförs av åklagare i denna ställning. RÅ:s uppgift att utföra åtal vid underrätt och hovrätt bör i konsekvens därmed bli undantag från huvudregeln. Paragra­ fen blir då mer överskådlig. RÅ:s befogenhet att föra talan i de mål om ämbetsbrott, som f. n. upptas omedelbart i högre rätt, inskränks av åkla- garinstruktionen. Bestämmelsen i rättegångsbalken att RÅ är åklagare i alla dessa mål är således missvisande. Visserligen sägs i 7 kap. 8 § rätte­ gångsbalken att om särskilda åklagare gäller vad som är stadgat om dem.

Det är likväl inte tillfredsställande att JK:s och RÅ:s uppgifter inte klart framgår av rättegångsbalken. Om det med hänsyn till JK:s ställning som särskild åklagare ej anses lämpligt att ange JK:s befogenhet i rättegångs­ balken, bör man överväga att göra hänvisningen tydligare. Liknande syn­ punkter anförs av RÄ, Svea hovrätt, kammarkollegiet, militärstraffsakkunniga, JO och MO.

Departementschefen.7 kap. rättegångsbalken innehåller vissa regler om de allmänna åklagarna. Vilka som är allmänna åklagare i de olika allmän­ na domstolsinstanserna anges sålunda i 4 §. I fråga om de särskilda åkla­ garna — såsom JK, JO och MO — finns inga motsvarande regler i rätte­ gångsbalken. I 7 kap. 8 § är intagen en hänvisning som säger att om sär­ skilda åklagare gäller vad som är stadgat särskilt. Hänvisningen avser bl. a. de instruktioner som gäller för JK, JO och MO.

Enligt min mening finns ej tillräcklig anledning att nu ompröva den lagteknik enligt vilken bestämmelserna om åklagare har disponerats i rät­ tegångsbalken. I överensstämmelse med vad som nu gäller bör reglerna i 7 kap. alltjämt begränsas till att avse de allmänna åklagarna. De ändringar som krävs bör således göras i 4 § från denna utgångspunkt. Bestämmelser* na i paragrafen torde dock böra omdisponeras enligt JIv:s förslag.

I sak innebär de ändringar som förordas att RÅ i princip behåller upp­ giften som allmän åklagare i mål om ämbetsbrott som nu skall upptas av överrätt som första domstol, oberoende av om målet skall anhängiggöras i underrätt eller hovrätt enligt de föreslagna forumreglerna. Som jag har redovisat tidigare blir tillämpningsområdet med RÅ som ende allmänne åklagare något större än förut. Det omfattar i första hand mål om ämbets­ brott av tjänsteman som ej är underkastad disciplinär bestraffning, jfr 18 § statstjänstemannalagen. Därtill kommer sådan ledamot av central statlig

Kungl. Maj.ts proposition nr 146 år 1965

43

förvaltningsmyndighet som ej är statstjänsteman. Utöver vad som har före­ slagits i promemorian bör även ledamot av domstol vilken ej är statstjäns­ teman ingå. I enlighet med promemorieförslaget upptas slutligen krigs­ man som bestrider regementschefs eller därmed likställd eller högre tjänst, jfr 78 § militära rättegångslagen. På grund av bestämmelser i första hand i 3 § åklagarinstruktionen, som förutsätts skola behållas oförändrad i sak, begränsas RÅ:s åtalsrätt på detta område i praktiken till att avse ämbets­ brott av tjänstemän inom åklagarväsendet.

19 kap. 9 §.

I denna paragraf föreslås en jämkning som innebär att den nuvarande hänvisningen till forumföreskrifter i andra författningar än lagar utgår.

20 kap. 10 § och 22 kap. 8 §.

Dessa paragrafer innehåller regler om inskränkningar i målsägandens talerätt när det gäller ämbetsbrott. De föreslagna bestämmelserna ansluter till föreskrifterna om RÅ:s uppgift som allmän åklagare i mål om ämbets­ brott enligt 7 kap. 4 §.

23 kap. 22 §.

Yttrandena. JO och Svea hovrätt har framhållit att förundersöknings- skyldigheten inte bör utvidgas i de mål om ämbetsbrott som flyttas från överrätt till underrätt.

Departementschefen. I denna paragraf föreskrivs f. n. bl. a. att sådan för­ undersökning som i regel skall äga rum för utredning angående brott, innan åtal sker, inte är nödvändig i mål som skall upptas omedelbart av högre rätt, om anledning inte förekommer att döma till annan påföljd än böter eller suspension. Behovet av förundersökning torde inte bli större genom att mål om ämbetsbrott skall upptas av underrätt i stället för av överrätt som första domstol. Den utredning som företas genom JK, RÅ, JO eller MO i dessa mål torde i allmänhet vara tillräcklig. Jag föreslår därför att para­ grafen får sådan lydelse att förundersökning inte fordras i mål om ämbets­ brott vari JK, RÅ, JO eller MO skall vara åklagare, om det inte finns anled­ ning att döma till annan påföljd än böter eller suspension.

Kungl. Maj.ts proposition nr 146 år 1965

Ikraftträdande

Lagändringarna bör, som har nämnts förut, träda i kraft den 1 januari 1966. Har talan om ämbetsbrott väckts före nämnda dag, bör dock äldre bestämmelser alltjämt äga tillämpning.

Jag bar tidigare anmärkt att forumbestämmelserna i 20 § lagen om dom­ kapitel inte kan upphävas f. n. De äldre bestämmelserna i rättegångsbalken

angående mål om ämbetsbrott anknyter till särskilda forumregler av detta slag. Dessa bestämmelser torde därför alltjämt böra gälla i mål om ämbets­ brott av biskop, annan ledamot i domkapitel eller stiftssekreterare.

Kungl. Maj. ts proposition nr H6 år 1965

Övriga lagändringar

Jag biträder förslagen i departementspromemorian med vissa redaktionel­ la jämkningar. Vissa bestämmelser som motsvarar vad som har föreslagits beträffande ikraftträdandet av ändringarna i rättegångsbalken synes vara erforderliga.

'ii

i

^{:■ ii ; j -i'}-.i ., . ,

, -

( ., ,

,

Föredraganden hemställer att lagrådets utlåtande över lagförslagen måtte för det i 87 § regeringsformen avsedda ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.

Vad föredraganden sålunda med instämmande av statsrådets övriga ledamöter hemställt bifaller Hans Maj :t Konungen.

Ur protokollet:

Per Assarson

Kungl. Maj:ts proposition nr 146 år 1965

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

7 kap.

4 §•

Allmän åklagare vare vid underrätt statsåklagare eller distriktsåklagare;

vid hovrätt riksåklagaren i mål, som enligt 2 kap. 2 § första styc­ ket upptages omedelbart av hovrät­ ten, och i annat mål statsåklagare eller distriktsåklagare; samt

vid högsta domstolen riksåklaga­ ren.

Har talan------- -----------Närmare bestämmelser

Allmän åklagare vid underrätt och hovrätt är statsåklagare eller di­ striktsåklagare.

Riksåklagaren är dock allmän åklagare vid underrätt och hovrätt i mål om ansvar eller enskilt an­ språk på grund av ämbetsbrott, som avses i 20 kap. 1 — 4 §§ brottsbalken , av ledamot av domstol eller central

statlig förvaltningsmyndighet eller av statstjänsteman, som ej är un­ derkastad disciplinär bestraffning, eller av krigsman, som bestrider re­ gementschefs eller därmed likställd eller högre tjänst.

Allmän åklagare vid högsta dom­ stolen är riksåklagaren.

----- lägre åklagare. — —- gällande instruktionerna.

19 kap.

9 §•

Är i lag eller författning föreskri­ vet, att åtal skall upptagas omedel­ bart av högre rätt eller av annan allmän underrätt än den, där den misstänkte enligt 1 eller 2 § har att svara, må ej på grund av vad i det­ ta kapitel stadgas åtalet upptagas av annan domstol. Skall fråga om ansvar upptagas av annan myndig­ het än domstol eller av särskild domstol, äge vad i detta kapitel stadgas ej tillämpning.

Avtal, varigenom-------------------------

Är i lag föreskrivet, att åtal skall upptagas omedelbart av högre rätt eller skall åtal enligt lag eller för­ fattning upptagas av annan allmän underrätt än den, där den misstänk­ te enligt 1 eller 2 § har att svara, må ej på grund av vad i detta kapi­ tel stadgas åtalet upptagas av an­ nan domstol. Skall fråga om ansvar upptagas av annan myndighet än domstol eller av särskild domstol, äger vad i detta kapitel stadgas ej tillämpning. ----------------utan verkan.

20 kap.

10

§.

Vad i 8 och 9 §§ stadgats om rätt för målsäganden att väcka åtal el­ ler övertaga eller i högre rätt full­ följa väckt åtal gälle icke i fråga om ämbetsbrott, för vilket åtal skall upptagas omedelbart av högre rätt.

Vad i 8 och 9 §§ stadgats om rätt för målsäganden att väcka åtal eller övertaga eller i högre rätt fullfölja väckt åtal gäller icke i fråga om äm­ betsbrott, som avses i 3 kap. 3 § och 7 kap. 4 § andra stycket.

47

Kungl. Maj.ts proposition nr i 46 år 1965

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

22 kap.

8

§.

Talan om enskilt anspråk på grund av ämbetsbrott, för vilket åtal skall upptagas omedelbart av högre rätt, må ej väckas av måls­ ägande^ med mindre åtal för brot­ tet äger rum eller talan biträdes av åklagaren.

Talan om enskilt anspråk på grund av ämbetsbrott, som avses i 3 kap. 3 § och 7 kap. 4 § andra styc­ ket, må ej väckas av målsäganden, med mindre åtal för brottet äger rum eller talan biträdes av åklaga­ ren.

23 kap.

22

§.

Förundersökning enligt detta ka­ pitel vare, om tillräckliga skäl för åtal ändock föreligga, ej erforderlig beträffande brott, för vilket icke svårare påföljd än böter är stadgad, eller beträffande brott, som avses i 45 kap. 2 § första eller andra styc­ ket. Ej heller vare förundersökning erforderlig i mål, som skall uppta­ gas omedelbart av högre rätt, med mindre anledning förekommer till ådömande av annan påföljd än bö­ ter eller suspension.

Vill åklagaren----------- ------------- —

Förundersökning enligt detta ka­ pitel är, om tillräckliga skäl för åtal ändock föreligga, ej erforderlig be­ träffande brott, för vilket icke svå­ rare påföljd än böter är stadgad, el­ ler beträffande brott, som avses i 45 kap. 2 § första eller andra stycket. Ej heller är förundersökning erfor­ derlig i mål om ämbetsbrott, som av­ ses i 3 kap. 3 § och 7 kap. 4 § andra stycket, med mindre anledning före­ kommer till ådömande av annan på­ följd än böter eller suspension. ----- — ägt rum.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1966 med följande undantag.

1. I fråga om talan som väckts före den 1 januari 1966 äger äldre lag allt­ jämt tillämpning.

2. I mål om ämbetsbrott av biskop, annan ledamot i domkapitel eller stiftssekreterare äger äldre lag alltjämt tillämpning.

Kungl. Maj.ts proposition nr li6 år 1965

Departementspromemorians lagförslag

1) Förslag

till

Lag

om ändring i rättegångsbalken

Härigenom förordnas, att 2 kap. 2 §, 3 kap. 3 §, 7 kap. 4 §, 20 kap. 10 § och 22 kap. 8 § rättegångsbalken1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt ne­ dan angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)2

2 kap.

2

§•

Hovrätt tillkommer att som förs­ ta domstol upptaga mål om an­ svar eller enskilt anspråk på grund av ämbetsbrott av underrättsdoma-rc eller annan ämbets- eller tjänste­ man, mot vilken åtal för sådant brott enligt lag eller författning skall väckas i hovrätt.

Är i lag eller författning eljest stadgat, att mål skall upptagas ome­ delbart i hovrätt, vare det gällande.

Hovrätt tillkommer att som förs­ ta domstol upptaga mål om ansvar eller enskilt anspråk på grund av ämbetsbrott av domare i häradsrätt, rådhusrätt, ägodelningsrätt eller expropriationsdomstol eller av kon­ kursdomare, inskrivningsdomare el­ ler ägodelningsdomare.

3 kap.

3 §.

Högsta domstolen tillkommer att som första domstol upptaga mål om ansvar eller enskilt anspråk på grund av ämbetsbrott av hovrätts- domare eller annan ämbetsman, mot vilken åtal för sådant brott en­ ligt lag eller författning skall väc­ kas i högsta domstolen.

Högsta domstolen tillkommer att som första domstol upptaga mål om ansvar eller enskilt anspråk på grund av ämbetsbrott av justitiekanslern, riksåklagaren, riksdagens ombudsman eller den som utövar något av dessa ämbeten eller av hov- rättsdomare.

1 Senaste lydelse av 7 kap. 4 § se 1947: 616. s Rent språkliga ändringar har i detta och följande lagförslag icke utmärkts genom kursi­ vering.

• Sida 49
•  Original

49

Kungl. Maj.ts proposition nr 146 år 1965

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

7 kap.

4 §•

Allmän åklagare vare vid underrätt statsåklagare eller distriktsåklagare;

vid hovrätt riksåklagaren i mål, som enligt 2 kap. 2 § första stycket upptages omedelbart av hovrätten, och i annat mål statsåklagare eller distriktsåklagare; samt

vid högsta domstolen riksåklaga­ ren.

Har talan----------------- -Närmare bestämmelser

Allmän åklagare är vid underrätt riksåklagaren i mål om ansvar eller enskilt anspråk på grund av ämbetsbrott, som förövats av statstjänsteman, som ej är under­ kastad disciplinär bestraffning, av ledamot av central statlig förvalt­ ningsmyndighet eller av krigsman, som bestrider regementschefs eller därmed likställd eller högre tjänst, och statsåklagare eller distriktsåkla­ gare i annat mål;

vid hovrätt riksåklagaren i mål vari han skall vara åklagare vid un­ derrätt och i mål, som enligt 2 kap. 2 § första stycket upptages omedel­ bart av hovrätten, och statsåklaga­ re eller distriktsåklagare i annat mål; samt

vid högsta domstolen riksåklaga­ ren,

lägre åklagare. ---------- gällande instruktionerna.

20 kap.

10

§.

Vad i 8 och 9 §§ stadgats om rätt för målsäganden att väcka åtal eller övertaga eller i högre rätt fullfölja väckt åtal gälle icke i fråga om äm­ betsbrott, för vilket åtal skall upp­ tagas omedelbart av högre rätt.

Vad i 8 och 9 §§ stadgats om rätt för målsäganden att väcka åtal eller övertaga eller i högre rätt full­ följa väckt åtal gäller icke i fråga om ämbetsbrott, för vilket åtal skall upptagas omedelbart av högre rätt eller som förövats av statstjänste­ man, som ej är underkastad disci­ plinär bestraffning, av ledamot av central statlig förvaltningsmyndig­ het eller av krigsman, som bestri­ der regementschefs eller därmed lik­ ställd eller högre tjänst.

22 kap.

8

§.

Talan om enskilt anspråk på Talan om enskilt anspråk på grund av ämbetsbrott, för vilket åtal grund av ämbetsbrott, för vilket åtal skall upptagas omedelbart av högre skall upptagas omedelbart av högre

• Sida 50
•  Original

Kungl. Maj.ts proposition nr 146 år 1965

(Nuvarande lydelse)

rätt, må ej väckas av målsäganden, med mindre åtal för brottet äger rum eller talan biträdes av åklaga­ ren.

(Föreslagen lydelse)

rätt eller som förövats av statstjäns­ teman, som ej är underkastad dis­ ciplinär bestraffning, av ledamot av central statlig förvaltningsmyndig­ het eller av krigsman, som bestrider regementschefs eller därmed lik­ ställd eller högre tjänst, må ej väc­ kas av målsäganden, med mindre åtal för brottet äger rum eller talan biträdes av åklagaren.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1966. I fråga om talan som väckts före nämnda dag äger äldre lag dock alltjämt tillämpning.

2) Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 28 § lagen den 20 december 1946

(nr 804) om införande av nya rättegångsbalken

Härigenom förordnas, att 28 § lagen den 20 december 1946 om införande av nya rättegångsbalken skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

28 §.

Utan hinder----------------------vittnesmåls avläggande; Kungl. cirkuläret den 24 augusti 1915 till samtliga underdomstolar och överexekutorer i riket angåen­ de utredning i vissa fall om värdet av tvisteföremål;

lagen den 30 maj 1930 om beräk­ ning av lagstadgad tid; samt

vad i särskild lag eller författning är stadgat därom, att åtal för äm­ betsbrott skall väckas i hovrätt el­ ler viss hovrätt eller högsta domsto­ len.

Kungl. cirkuläret den 24 augusti 1915 till samtliga underdomstolar och överexekutorer i riket angående utredning i vissa fall om värdet av tvisteföremål; sam t

lagen den 30 maj 1930 om beräk­ ning av lagstadgad tid.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1966.

• Sida 51
•  Original

51

3) Förslag

till

Lag

om upphävande av 11 kap. 13 § vattenlagen

Härigenom förordnas, att 11 kap. 13 § vattenlagen skall upphöra att gälla vid utgången av år 1965.

*

4) Förslag

till

Lag

angående upphävande av 32 § lagen den 22 juni 1928 (nr 254)

om arbetsdomstol

Härigenom förordnas, att 32 § lagen den 22 juni 1928 om arbetsdom­ stol1 skall upphöra att gälla vid utgången av år 1965.

Kungl. Maj. ts proposition nr 146 år 1965

5) Förslag

till

Lag

angående upphävande av 21 kap. 40 § lagen den 18 juni 1926

(nr 326) om delning av jord å landet

Härigenom förordnas, att 21 kap. 40 § lagen den 18 juni 1926 om del­ ning av jord å landet skall upphöra att gälla vid utgången av år 1965. 6

6) Förslag

till

Lag

angående upphävande av 17 § lagen den 26 maj 1961 (nr 262)

om försäkringsdomstol

Härigenom förordnas, att 17 § lagen den 26 maj 1961 om försäkrings­ domstol skall upphöra att gälla vid utgången av år 1965.

' Senaste lydelse so 1947: 637.

• Sida 52
•  Original

Kungl. Maj. ts proposition nr 146 år 1965

7) Förslag

till

Lag

om ändring i militära rättegångslagen den 30 juni 1948 (nr 472)

Härigenom förordnas, att 78 § militära rättegångslagen den 30 juni 1948 skall upphöra att gälla samt att 22 och 79 §§ samma lag1 skola erhålla änd­ rad lydelse på sätt nedan angives.

e

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

Har bestraffningsberättigad — — Målet skall hänskjutas till åkla­ gare vid den underrätt som enligt vad i 70 eller 95 § sägs är domstol för avdelningen, enligt den fördel­ ning av uppgifterna mellan olika åklagare som Konungen bestämt, eller i fall som avses i 78 § till justitiekanslern.

Om målet —------------------------------Prövas saken------------ —• —-----------

79

Allmän åklagare i militärt brott­ mål är, där ej annat stadgas i 15 kap., allmän åklagare vid domstol som har att upptaga målet. Om för­ delning av uppgifterna mellan olika åklagare bestämmer Konungen. I fall som avses i 78 § är justitiekanslern åklagare.

! §•

— för krigslydnaden.

Målet skall hänskjutas till åkla­ gare vid den underrätt som är dom­ stol för avdelningen, enligt den för­ delning av uppgifterna mellan olika åklagare som Konungen bestämt, el­ ler till justitiekanslern när han är åklagare enligt vad som sägs i 79 §.

67 § stadgas.

— i disciplinmål.

§•

Allmän åklagare i militärt brott­ mål är, där ej annat stadgas i 15 kap., allmän åklagare vid domstol som har att upptaga målet. Om för­ delning av uppgifterna mellan olika åklagare bestämmer Konungen. Jus­ titiekanslern är åklagare i mål om ansvar eller enskilt anspråk på grund av ämbetsbrott av den som bestrider regementschefs eller där­ med likställd eller högre tjänst.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1966.

1 Senaste lydelse av 22 § se 1952:122.

• Sida 53
•  Original

Kungl. Maj.ts proposition nr 146 år 1965

53

8) Förslag

till

Lag

om upphävande av 3 § ansvarighetslagen den 26 juni 1936 (nr 324) för

fullmäktige i riksbanken och fullmäktige i riksgäldskontoret m. fl.

Härigenom förordnas, att 3 § ansvarighetslagen den 26 juni 1936 för full­ mäktige i riksbanken och fullmäktige i riksgäldskontoret m. fl. skall upp­ höra att gälla vid utgången av år 1965.

9) Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 20 § lagen den 13 november 1936 (nr 567)

om domkapitel

Härigenom förordnas, att 20 §x lagen den 13 november 1936 om domka­ pitel skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

20

§.

Åtal mot biskop för ämbetsbrott eller mot annan ledamot i domka­ pitel för förbrytelse som han i den­ na sin egenskap begår skall uppta­ gas omedelbart av hovrätt. Samma lag vare beträffande åtal mot stifts­ sekreterare för ämbetsbrott.

Med avseende —------- —------------------ sägs, Konungen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1966. 1

1 Senaste lydelse av 20 § se 1948: 490.

• Sida 54
•  Original

Kungl. Maj.ts proposition nr 146 år 1965

Utdrag av protokoll, hållet i Kungl. Maj.ts lagråd den 30 sep­

tember 1965.

Närvarande:

justitieråden H

agbergh

,

D

ennemark

,

regeringsrådet W

ilkens

,

justitierådet R

iben

.

Enligt lagrådet den 1 september 1965 tillhandakommet utdrag av proto­ koll över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet den 13 augusti 1965, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för det i 87 § regeringsformen avsedda ändamålet inhäm­ tas över upprättade förslag till 1) lag om ändring i rättegångsbalken, 2) lag angående ändrad Igdelse av 28 § lagen den 20 december 1946 (nr 804) om införande av nya rättegångsbalken, 3) lag om upphävande av 11 kap. 13 § vattenlagen, 4) lag angående upphävande av 32 § lagen den 22 juni 1928 (nr 254) om arbetsdomstol, 5) lag angående upphävande av 21 kap. 40 § lagen den 18 juni 1926 (nr 326) om delning av jord å landet, 6) lag an­ gående upphävande av 17 § lagen den 26 maj 1961 (nr 262) om försäkringsdomstol, 7) lag om ändring i militära rättegångslagen den 30 juni 1948 (nr 472) samt 8) lag om upphävande av 3 § ansvarighetslagen den 26 juni 1936 (nr 324) för fullmäktige i riksbanken och fullmäktige i riksgäldskontoret m. fl.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet före­ dragits av rådmannen Ulf Ankarloo.

Lagförslagen föranledde följande yttranden.

Justitierådet Dennemark, regeringsrådet Wilkens och justitierådet Riben:

Mot den föreslagna lydelsen av andra stycket i 7 kap. 4 § rättegångs­ balken kan i formellt hänseende invändas, att ledamöter av domstolar och centrala statliga förvaltningsmyndigheter regelmässigt tillhöra de stats­ tjänstemän, som ej äro underkastade disciplinär bestraffning. De i stadgan­ det angivna kategorierna täcka sålunda delvis varandra. Vill man undvika detta, kan stadgandets lydelse, utan att den sakliga innebörden ändras, jäm­ kas därhän att stadgandet får avse självständigt ämbetsbrott av statstjänste­ man, som ej är underkastad disciplinär bestraffning, av ledamot av domstol

• Sida 55
•  Original

55

eller central statlig förvaltningsmyndighet, som ej är statstjänsteman, eller av krigsman som nämns i stadgandet.

Emellertid kunna vi icke undgå att, i likhet med justitiekansler!! m. fl. remissmyndigheter, finna lagrummet även sakligt otillfredsställande med hänsyn till justitiekanslerns ställning som åklagare i mål om ämbetsbrott. Detta gäller redan den nuvarande lydelsen, enligt vilken riksåklagaren är allmän åklagare vid hovrätt i mål om ämbetsbrott där hovrätt är första dom­ stol. Enligt åklagarinstruktionen är riksåklagarens åtalsrätt i fråga om så­ dana ämbetsbrott begränsad till tjänstemän inom åklagarväsendet; i övrigt tillkommer åtalsrätten justitiekanslern. Genom den föreslagna närmare spe- cificeringen av de mål, i vilka riksåklagaren skall vara allmän åklagare vid underrätt och hovrätt, blir emellertid förhållandet än mer påtagligt. Särskilt anmärkningsvärt är att stadgandet i 7 kap. 4 § om riksåklagarens ställning som allmän åklagare i mål om ämbetsbrott av vissa i lagrummet uppräknade krigsmän helt sättes ur kraft genom det föreslagna stadgandet i sista punk­ ten av 79 § militära rättegångslagen att justitiekanslern är åklagare i dessa mål. Även omnämnandet i 7 kap. 4 § av ledamot av domstol är missvisande såtillvida att ämbetsbrott av domare enligt åklagarinstruktionen — vilken i detta hänseende torde vara avsedd att bibehållas i sak oförändrad — aldrig faller under riksåklagarens åtalsrätt. Dessa motsägelser kunna icke anses nöjaktigt eliminerade genom hänvisningen i 7 kap. 8 § till bestämmelser om särskilda åklagare.

Även om ur systematisk synpunkt invändning möjligen kan resas mot att redan i 7 kap. 4 § beröra de särskilda åklagarna, vilja vi förorda att — jämte det att första och tredje styckena i paragrafens föreslagna lydelse samman­ föras till ett första stycke av innehåll att allmän åklagare är vid underrätt och hovrätt statsåklagare eller distriktsåklagare och vid högsta domstolen riksåklagaren — i andra stycket stadgas, att i mål om ansvar eller enskilt anspråk på grund av ämbetsbrott, som avses i 20 kap.1—4 §§brottsbalken, av statstjänsteman, som icke är underkastad disciplinär bestraffning, riks­ åklagaren dock är åklagare även vid underrätt och hovrätt, såframt behö­ righeten icke är förbehållen särskild åklagare. I praktiken kommer till följd av åklagarinstruktionen riksåklagaren att vara åklagare endast beträffande tjänstemän inom åklagarväsendet. I fråga om ämbetsbrott av personer till­ hörande de ytterligare kategorier som omfattas av andra stycket i dess ly­ delse enligt det remitterade förslaget — ledamöter av domstolar och centrala statliga förvaltningsmyndigheter, som icke äro statstjänstemän, samt krigs­ män i högre befattningar — synes det ej föreligga behov av att i rättegångs­ balken ange riksåklagaren som allmän åklagare, eftersom enligt andra för­ fattningar åtalsrätten helt skall tillkomma justitiekanslern.

Därest vår nu gjorda hemställan vinner bifall, måste de i 20 köp. 10 §, 22 kap. 8 § och 2.1 kap. 22 § rättegångsbalken intagna hänvisningarna till 8 kap. 3 § och 7 kap. 4 § andra stycket ändras. I 20 kap. 10 § kan delta ske

Kungl. Maj. ts proposition nr 146 år 1965

• Sida 56
•  Original

på det sätt att hänvisningen i stället får gälla ämbetsbrott, som avses i 20 kap.1—4 §§brottsbalken och för vilket allmänt åtal må anställas endast av riksåklagaren eller särskild åklagare. Hänvisningarna i 22 kap. 8 § och 23 kap. 22 § kunna ersättas av hänvisningar till mål om ämbetsbrott som avses i 20 kap. 10 §. Med de förordade hänvisningarna kommer man visserligen icke att, såsom enligt det remitterade förslaget, i själva rättegångsbalken er­ hålla uttömmande besked om de för ämbetsbrotten gällande modifikationer­ na i de allmänna reglerna om målsägandes talerätt och om förundersökning; beträffande andra ämbetsansvariga än statstjänstemän och beträffande krigsmän måste upplysning sökas i de författningar som reglera åtalsrätlen. Någon praktisk olägenhet härav synes dock knappast behöva befaras.

J us tit ie råd et Hagbergh:

Vid bedömningen av de föreliggande lagförslagen är att beakta att nu­ mera, efter 1948 års omreglering av 25 kap. strafflagen, i princip endast de självständiga ämbetsbrotten (brottsbalken 20 kap. 1—4 §§) omfattas av föreskrifterna om särskilt forum i överrätt. Visserligen har ramen för fall, där åtal för beivran av dessa brott skall ske, avsevärt vidgats under de se­ naste decennierna. Detta förhållande är dock i och för sig icke något skäl för den nu ifrågasatta reformen. Avgörande bör vara, huruvida sakliga skäl kunna anses tala för ett bibehållande av speciella forumregler, och härvid blir även av betydelse frekvensen av mål av förevarande natur. I remiss- protokollet upplyses, att under tioårsperioden 1954—1963 väckts allenast 66 åtal, vilken siffra torde ge vid handen att reformen har en högst be­ gränsad praktisk betydelse.

De motiv som främst åberopas för de föreslagna författningsändringar­ na äro att avsteg från principer i vår nuvarande allmänna rättegångsord­ ning icke böra förekomma utan särskilda skäl av påtaglig styrka. Föredra­ gande departementschefen framhåller härutinnan att ett fast instanssystem råder och att i fråga om såväl tvistemål som brottmål gäller den principen att de skola anhängiggöras vid underrätt.

Under remissbehandlingen har emellertid beträffande grunderna för re­ formen fx-amkommit kritik som måste anses tungt vägande. Detta gäller även vissa remissinstanser som icke direkt avstyrkt den ifrågasatta reformen. Så­ lunda uttalar JO att man numera borde beakta forumfrågan från den sakligt centrala aspekten att tjänstemännen genom bestämmelserna om självstän­ diga ämbetsbrott vore underkastade långtgående och straffsanktionerade krav i fråga om sin tjänsteutövning. Dessa krav hade i princip ej någon mot­ svarighet beträffande medborgarna i övrigt. Vid vilket forum tjänstemännen skulle svara för sådant brott vore därför enligt JO ett spörsmål som icke borde ses som en privilegiefråga eller som en fråga om likhet inför lagen utan uteslutande från synpunkten vad som vore ändamålsenligt med tanke på att fråga vore om speciella brottstyper. Hovrätten för Nedre Norrland.

Kungl. Maj. ts proposition nr 1 U> år 1965

• Sida 57
•  Original

57

som åberopat liknande synpunkter, har funnit det föga lämpligt att allmän underrätt skulle vara forum för tjänstefel i fråga om vissa verkschefer, landshövdingar samt domare i arbetsdomstolen och försäkringsdomstolen.

Vad som enligt min mening härutöver kan invändas mot reformen är att densamma i betraktande av undantagsbestämmelserna för domare i hov­ rätt och allmän underrätt — en mycket stor kategori bland de ämbetsmän varom här är fråga — leder till bristande enhetlighet i den domstolsmässiga behandlingen av ifrågavarande mål. Det måste anses otillfredsställande att, medan dessa domare skola ha forum i överrätt, jämställda ämbetsmän i för­ valtningsdomstolar skola ha forum i underrätt. Olämpligt är även att lands­ hövdingar och verkschefer skola svara inför allmän underrätt för förmenta tjänstefel.

I remissprotokollet framhålles, i anledning av påpekanden i några re­ missyttranden att underrätt ej har överrätternas möjligheter att avgöra mål utan huvudförhandling, att muntligheten fastslagits som huvudprin­ cip i våra allmänna rättegångsregler i huvudsyftet att trygga den enskildes rättssäkerhet. Det torde kunna antagas att av de mål varom här är fråga flertalet komma att avse tjänstefel enligt brottsbalken 20 kap. 4 § första stycket. Att i dessa mål huvudförhandling alltid skulle vara obligatorisk sy­ nes föga ändamålsenligt. Det förtjänar erinras om att processlagbered­ ningen på sin tid motiverade stadgandet i rättegångsbalken 53 kap. 2 § 4 med att muntlig förhandling stundom ej vore erforderlig i där avsedda mål och att det ej sällan kunde vara olämpligt, att den tilltalade ålades att inställa sig till förhandling. I detta sammanhang omnämnde processlagbe­ redningen att i vissa av målen närmast vore fråga om utövande av discipli­ när bestraffningsrätt över underrättsdomare och med dem jämställda äm- bets- och tjänstemän (NJA II 1943 s. 685).

De olägenheter som må anses förknippade med det nuvarande systemet torde kunna betecknas som tämligen obetydliga. Genom de ifrågasatta lag­ ändringarna uppnås ej den enhetlighet i förut angivna hänseenden som i och för sig vore önskvärd. I vart fall synas goda skäl tala för att — på sätt JK uttalat — låta med en revision av bestämmelserna anstå i avbidan på den utredning om ämbetsansvaret som i olika sammanhang efterlysts och senast begärts av riksdagen i samband med antagandet av statstjänste- mannalagen. Därvid skulle kunna omprövas den under remissbehand­ lingen framförda tanken att särskilt forum i överrätt alltjämt får gälla vid ämbetsbrott av verkschefer och jämställda tjänstemän.

Under åberopande av det anförda avstyrkes det föreliggande förslaget till ändringar i rättegångsbalken och hemställes att tills vidare bibehålies den nuvarande ordningen vräsentligen oförändrad i sak. För närvarande skulle då behöva vidtagas endast de kompletteringar i rättegångsbalken som erfordras för eu anpassning till statstjänstemannalagen.

Med den nu angivna utgångspunkten böra bestämmelser om hovrätt resp.

Kungl. Maj. ts proposition nr 146 år 1965

• Sida 58
•  Original

högsta domstolen som första domstol i mål om ämbetsbrott — liksom i det remitterade förslaget — upptagas i 2 kap. 2 § och 3 kap. 3 §. Jag vill förorda, att stadgandet i 2 kap. 2 § första stycket får det innehållet, att det tillkommer hovrätt att, i den mån annat ej följer av 3 kap. 3 §, som första domstol upptaga mål om ansvar eller enskilt anspråk på grund av ämbets­ brott som avses i 20 kap.1—4 §§brottsbalken a) av tjänsteman, på vilken statstjänstemannalagen är tillämplig och som ej är underkastad discipli­ när bestraffning, b) av ledamot av domstol eller central statlig förvalt­ ningsmyndighet, som ej är statstjänsteman, eller c) av krigsman, som bestrider regementschefs eller därmed likställd eller högre tjänst. I 3 kap. 3 § bör det remitterade förslagets uppräkning av tjänstemän med forum i högsta domstolen utökas med ledamot av arbetsdomstolen, kammarrätten, försäkringsrådet och försäkringsdomstolen.

Vad angår utformningen av 7 kap. 4 § samt 20 kap. 10 §, 22 kap. 8 § och 23 kap. 22 § i förslaget till lag om ändring i rättegångsbalken delar jag de synpunkter som framhållits av övriga ledamöter.

Om forumreglerna i 2 kap. 2 § och 3 kap. 3 § utformas på förut angivet sätt, erfordras i rättegångsbalken ytterligare den ändringen som det re­ mitterade förslaget upptager beträffande 19 kap. 9 §. Såsom övergångsbe­ stämmelse erfordras endast motsvarighet till punkt 1 i övergångsbestäm­ melserna till det remitterade förslaget. Att forumregeln i 20 § lagen om domkapitel — den enda bestämmelse om åtal i överrätt för ämbetsbrott som skulle kvarstå utanför rättegångsbalken — kommer att vara gällande så länge den icke upphävts torde följa omedelbart av 2 kap. 2 § andra stycket rättegångsbalken i dess föreslagna lydelse.

Kungl. Maj.ts proposition nr 146 år 1965

Ur protokollet:

Stig Granqvist

Kungl. Maj.ts proposition nr 146 år 1965

Med bifall till vad föredraganden sålunda med in­ stämmande av statsrådets övriga ledamöter hemställt förordnar Hans Kungl. Höghet Regenten att till riks­ dagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Martti Heino

i

MARCUS BOKTR. STHLM 1965 650428