27

lredsställande resultat. Å andra sidan skulle, därest området i fråga är allt­

för stort, ändamålet med att kräva lokalisering förfelas. Lokalisering som

metod för individualisering av rörelse lider dessutom av den svagheten alt

inteckningshavarens säkerhet i vissa fall kan äventyras. Det är icke ovan-

ligt, att eu företagare som driver flera företag inom samma bransch överför

t. ex. inventarier från ett av företagen till ett annat. Egendom tillhörande

ett intecknat företag kan sålunda komma att överföras till ett företag, som

drives på annan ort och som ej omfattas av inteckningen. Denna synpunkt

torde få större betydelse, om inteckningsmöjlighet lämnas åt alla företag

oavsett art och omfattning.

Kommittén har övervägt möjligheterna att anknyta inteckningsenheten

till något förhållande med avseende å verksamhetens organisation. Så t. ex.

kunde tänkas att såsom en enhet behandla den verksamhet som administre­

ras från visst kontor eller för vilken det finns särskild bokföring eller sär­

skild driftsledning. Förhållanden av organisatorisk natur förefaller emel­

lertid icke vara ägnade att skapa någon klar gräns kring inteckningsenheten

eller eljest tjänliga såsom medel för rörelses individualisering. Svårigheter

skulle uppstå, när det gällde att i inteckningsbeslut och inskrivningsbok

ange den verksamhet som åsyftades. Härtill kommer, att ett företags orga­

nisation jämförelsevis lätt kan ändras. Kommittén har därför funnit denna

väg icke vara framkomlig.

Kommittén uttalar, att vad sålunda anförts kan sjmas föranleda slutsat­

sen, att en rörelse bör individualiseras endast genom angivande av företa­

garens person. En företagsinteckning skulle i enlighet härmed omfatta all

verksamhet som företagaren utövar eller kan komma att utöva inom riket.

Vissa argument talar emellertid mot en sådan lösning. Den som driver flera

företag önskar kanske bevara vissa sådana gravationsfria, exempelvis som

eu reserv för att möta nya kreditbehov. Också i andra fall kan det vara

fördelaktigt för företagaren att i stället för ett större kreditobjekt äga till­

gäng till flera mindre för att erbjuda dem som säkerhet åt skilda långivare.

Om de intecknade företagen är många och utspridda över ett vidsträckt

område torde övervakningen från långivarens sida i vissa fall försvåras.

Kommittén påpekar, att den som är villig att lämna kredit mot inteckning

i en rörelse tillhörande viss bransch måhända inte vill godta inteckning i en

rörelse inom en annan bransch, exempelvis emedan han saknar närmare

kännedom om förhållandena inom denna och därför anser sig ur stånd att

bedöma säkerhetens värde. Individualisering endast genom företagarens

person skulle dessutom få till följd att varje ny rörelse, som företagaren

etablerar eller förvärvar, kommer att omfattas av inteckning i den rörelse

han redan driver. Teoretiskt sett borde företagaren kunna ytterligare be­

låna det intecknade objektet i proportion till värdeökningen, men i praktiken

skulle detta ofta inte låta sig göra. Den nystartade eller förvärvade rörelsen

skulle således inte till fullo kunna utnyttjas som kreditunderlag.

Enligt kommitténs uppfattning leder de gjorda övervägandena fram till

att det, med hänsyn till de starkt skiftande förhållandena inom skilda nä­

Kungl. Maj.ts proposition nr 23 år 1966

Kanyl. Maj. ts proposition nr 23 år 1966

31

värvaren redan vid tiden för överlåtelsen driver en intecknad rörelse där

den överlåtna egendomen kommer att ingå samt medföra företräde till be­

talning framför inteckningar i denna rörelse. Innehavarna av dessa inteck­

ningar har nämligen i regel saknat anledning räkna med den nyförvärvade

egendomen.

Kommittén framhåller, att den omständigheten, att inteckningsrätten

trots överlåtelsen besvärar egendomen, givetvis inte rubbar överlåtarens per­

sonliga ansvar för den intecknade fordringen eller principen att inteck­

ningen skall gälla i överlåtarens fordran på vederlag för den överlåtna

egendomen. Att säkerheten omfattar såväl överlåten egendom som eventuell

fordran på vederlag för samma egendom kan knappast innebära någon

obillighet mot borgenärer med sämre ställning i förmånsrättshänseende.

De föreslagna reglerna torde enligt kommitténs mening sällan komma att

tillämpas. Deras främsta betydelse anses vara att de främjar en uppgörelse

med inteckningshavaren redan i samband med överlåtelsen. I regel torde

nämligen inte någon överlåtelse komma till stånd, om inte inteckningarna

dödas i samband därmed eller inteckningshavaren avstår från sin rätt mot

förvärvaren. Skulle undantagsvis den överlåtna egendomen komma att tas i

anspråk för betalning av den intecknade fordringen, torde enligt allmänna

rättsgrundsatser förvärvaren ha rätt till ersättning av överlåtaren, oavsett

om han var i god tro eller inte.

Enligt kommitténs förslag skall inteckningsrätten gälla i den överlåtna

egendomen endast så länge denna tillhör förvärvaren. Kommittén finner

det betänkligt att, om förvärvaren i sin tur överlåter rörelsen inom fristen,

låta egendomen häfta för inteckningen också i den nye ägarens hand. Bort­

sett från sådana fall då förvärv av en rörelse sker med bulvan som mellan­

led torde det enligt kommitténs mening för övrigt vara sällsynt med ny

överlåtelse inom sex månader. Bulvanfallen bör man kunna komma till

rätta med i rättstillämpningen.

Den säkerhet som enligt förslaget föreligger vid överlåtelsen och sex må­

nader därefter försvagas successivt allteftersom den överlåtna egendomen

omsätts och förnyas. Svårigheterna att identifiera egendomen i förvärvarens

hand ökar också efterhand. För att motverka detta föreslår kommittén en

bestämmelse att, om förvärvaren överlåter egendom som besväras av in­

teckningen eller om sådan egendom skadas eller går förlorad, intecknings­

rätten skall gälla i förvärvarens fordran på vederlag eller ersättning.

Sammanfattningsvis betonas att de föreslagna reglerna visserligen inte

innebär någon garanti mot rättsförlust men att de torde motsvara vad som

från lagstiftarens sida rimligen kan göras för att stärka inteckningshavarens

ställning.

I anslutning till spörsmålen om inteckningshavarens skydd vid över­

låtelse av intecknad rörelse tar kommittén upp till behandling vissa frågor,

som berör s. k. kommissionärsbolag, dvs. dotterbolag som drivs i eget

32

namn men för ett moderbolags räkning. Här konstateras inledningsvis, att

dotterbolaget vanligen äger anläggningstillgångarna i verksamheten, medan

moderbolaget äger omsättningstillgångarna. Behandlas dotterbolaget men

inte moderbolaget som företagare med avseende på den i dotterbolagets namn

drivna rörelsen lär med utgångspunkt från förslaget i övrigt moderbolagets

egendom i rörelsen inte kunna utgöra föremål för företagsinteckning i dot­

terbolagets verksamhet. Motsatta förhållandet uppstår med avseende på in­

teckning i moderbolagets verksamhet. Kommittén finner dessa förhållanden

otilltredsställande och töreslår därför att i inteckningshänseende -—- utan

särskild lagbestämmelse — både moderbolaget och dotterbolaget skall be­

traktas som företagare med avseende på den i dotterbolagets namn drivna

rörelsen. Härigenom kan två företagsinteckningar uttas, den ena avseende

verksamhet driven av moderbolaget och den andra avseende verksamhet ut­

övad av dotterbolaget. Den i rörelsen ingående egendomen kommer då alltid

att omfattas av endera inteckningen, vilket av bolagen egendomen än tillhör.

Kommittén föreslår att företagsinteckning skall medföra inte blott för­

månsrätt i konkurs utan även förmånsrätt vid utmätning.

Den praktiska betydelsen av att kunna använda sig av utmätning och inte

som tidigare enbart vara hänvisad att begära företagaren i konkurs är be­

tydande. En konkurs som framtvingas för att bereda förmånsrätt kommer

inte sällan olägligt för inteckningshavaren. Hans utsikter till betalning

skulle ofta ha varit större, om företagaren fått fortsätta rörelsen eller om

tillgångarna realiserats i annan ordning.

Kommittén erinrar om att frågan om förmånsrätt vid utmätning behand­

lades vid en år 1932 genomförd reform av förlagsinteckningsinstitutet men

att den fick talla. Ett argument som då anfördes mot en sådan förmånsrätt

var att, om en oprioriterad gäldenär skulle kunna få betalning genom ut­

mätning, så stor del av egendomen måste utmätas, att både inteckningen

och utmätningslordringen täcktes av köpeskillingen. Detta syntes leda till

utmätning och försäljning av förlagsegendomen i dess helhet eller större

delen därav, ofta i strid mot både inteckningshavarens och gäldenärens in­

tressen. Utmätning av enstaka föremål skulle medföra att inteckningshava­

ren fick betalning framför utmätningssökanden. Gäldenärens möjligheter

att erhålla kredit utan säkerhet skulle i hög grad beskäras.

De år 1932 sålunda anförda skälen mot att införa förmånsrätt Vid utmät­

ning anser kommittén inte avgörande. Enligt kommitténs uppfattning är

del förhållandevis ovanligt, att lös egendom som ingår i rörelse försäljs exe­

kutivt. I den mån utmätningsborgenären inte själv till följd av uppgörelse

eller eljest avstår från att fullfölja det exekutiva förfarandet, avbryts detta

i regel genom att företagaren försätts i konkurs. När en företagare låter eu

skuld gå till utmätning, är nämligen hans ekonomiska ställning oftast starkt

undergrävd. Borgenärens utsikter att genom utmätning få betalning ur in-

Kungl. Maj. ts proposition nr 23 år 1966

33

tecknad egendom torde därför, framhåller kommittén, få anses vara ringa.

Från principiell synpunkt skulle det kunna komma i fråga att inte medge

inteckningshavaren betalningsrätt vid utmätning för annan borgenärs lord-

ran i sådana fall då borgenären visar att återstoden av den intecknade egen­

domen täcker inteckningshavarens fordran. Kommittén menar dock att ett

sådant undantag sannolikt skulle få mycket liten praktisk betydelse. En

oprioriterad borgenär har andra möjligheter att tvinga fram betalning än

att söka utmätning av intecknad egendom. Det är också av betydelse i

sammanhanget, att företagaren — bortsett trån jordbrukare och likställda

-—- alltid är köpman. Underlåter han att betala förfallen gäld, riskerar han

att bli försatt i konkurs enligt de särskilda reglerna i 3 § konkurslagen.

Enligt kommitténs bedömande kommer en företagares möjligheter att få

personlig kredit inte att nämnvärt påverkas av att förmånsrätt för företags­

inteckning införs vid utmätning. En nackdel är däremot att förslaget föi-

utsätter ändringar i exekutionsreglerna och att det exekutiva förfarandet

i viss mån blir tvngre. Kommittén menar dock att utmätning av företags-

intecknad egendom kommer att äga rum endast i undantagstall.

1 ett särskilt avsnitt behandlar förlagsinteckningskommittén de problem

som rör företagsinteckning i jordbruk. Kommittén konsta­

terar här att de beträffande företagsinteckning föreslagna reglerna i all­

mänhet synes väl ägnade att tillämpas även för jordbruksnäringens del.

Efter närmare övervägande föreslår kommittén därför att gällande lagstift­

ning om inteckning i jordbruksinventarier skall upphävas och i stället in­

stitutet företagsinteckning göras tillämpligt beträffande jordbruket och dess

binäringar. En sådan åtgärd skulle innebära en lämplig lösning av de pro­

blem som sammanhänger med flyttning av intecknat inventariebestånd.

Enligt gällande rätt förlorar nämligen en inteckning i jordbruksinventarier

sin verkan om inventariebeståndet tlytlas till annan jordbruksfastighet än

den varigenom individualisering i det särskilda fallet skett. Med de av kom­

mittén i annat sammanhang föreslagna reglerna för individualisering kan

man undvika att en flyttning inverkar på inteckningsrättens bestånd.

Kommittén anser att den föreslagna centraliseringen av inskrivningsvä­

sendet inte bör medföra någon större olägenhet för jordbrukarna.

Om institutet företagsinteckning öppnas också för jordbruket kommer

den intecknade egendomen att utvidgas avsevärt. Bland den ytterligare egen­

dom som sålunda skulle bli omfattad av inteckning märks fodermedel, konst­

gödsel, utsäde, avtagen gröda, avverkad skog, byggnad på annans mark,

arrenderätt samt fordringar avseende vederlag för försålda produkter. Eu-

ligt kommitténs mening kommer denna utvidgning visserligen att få be­

gränsat värde men kan i vissa lägen inte frånkännas betydelse.

Kommittén anför vissa ytterligare skäl, som enligt dess mening talar för

att låta institutet företagsinteckning omfatta jordbruksnäringen. Bl. a. nämns

2 Bihang till riksdagens protokoll 1966. 1 samt. Nr 23

Kungl. Maj:Is proposition nr 23 år 1966

den förstärkning som följer av förslaget att rätt på grund av företagsin­

teckning skall bestå mot den som förvärvar intecknad egendom genom lös­

öl eköp och i viss utsträckning även mot den som övertar sådan egendom

i samband med förvärv av verksamheten. Kommittén understryker också den

psykologiska betydelsen av att jordbrukare i likhet med andra näringsid­

kare får möjlighet att erhålla företagsinteckning. Vidare påpekas, att vissa

gränsdragningsproblem undviks, om företagsinteckning träder i stället för

lörlagsinteckning och inteckning i jordbruksinventarier. Samtidigt kan

även Jagarna om viss panträtt i spannmål och om viss panträtt i spånadslin

och hampa upphävas.

Den itrågasatta åtgärden medför dock, efter vad kommittén anför, vissa

problem. EU är hur man lämpligen skall kunna identifiera jordbrukarna i

ett för hela riket gemensamt inteckningsregister. Ett annat är hur de nya

inteckningarna bör förhålla sig till de äldre inventarieinteckningarna. Dessa

svårigheter anses dock inte böra hindra den ifrågasatta reformen. Från de

allmänna reglerna om företagsinteckning anser sig kommittén emellertid

böra göra ett bestämt undantag för jordbrukarnas vidkommande. Det gäller

kravet på bokföring som förutsättning för beviljande av företagsinteck­

ning. Skulle detta krav upprätthållas för jordbrukets del, skulle praktiskt

taget alla jordbrukare ställas utan inteckningsmöjlighet. Kommittén tar

avstånd från tanken att föreslå bokföringsskyldighet för jordbrukare bl. a.

med hänsyn till att bokföringslagen är föremål för översyn.

Kommittén föreslår, att lagen om förlagsinteckning i vissa oljelager skall

upphävas samtidigt som lagstiftningen om företagsinteckning införs.

34

Kungl. Maj. ts proposition nr 23 år 1966

Knngl. Maj.ts proposition nr 23 år 1!)66

35

IV. Remissyttrandena

Remissinstanserna har nästan undantagslöst ställt sig positiva till kom­

mitténs förslag och funnit detta i huvudsak väl ägnat att läggas till grund

för lagstiftning. Man har härvid överlag betonat nödvändigheten av att i

kreditlivets intresse utbygga och förstärka det nuvarande förlagsintecknings-

institutet och ansett de föreslagna utvidgningarna och uppmjukningarna av

det gällande systemet ändamålsenliga. Särskilt välvilligt mot förslaget ut­

talar sig företrädarna för näringslivet bland remissinstanserna, exempelvis

bankföreningen, jordbrukskasseförbundet, industriförbundet och Sveriges

hantverks- och industriorganisation.

I allmänhet delar remissinstanserna förbehållslöst kommitténs uppfatt­

ning i fråga om det föreslagna rättsinstitutets allmänna ka­

raktär. Man ansluter sig sålunda till den av kommittén uttalade mening­

en, att utgångspunkten för lagrevisionen bör vara ett bibehållande av de hit­

tillsvarande grundvalarna för förlagsinteckningsinstitutet. Inga remissin­

stanser har gjort sig till förespråkare för vare sig en effektiv begränsning av

företagarens förfoganderätt över den intecknade egendomen eller en långt­

gående möjlighet att låta inteckningar gälla även mot förvärvare av inteck­

nad egendom. Den allmänna förstärkning av det gällande institutet som

förslaget innebär har dock föranlett vissa remissinstanser att ifrågasätta

om inte företagsinteckning hellre bör rubriceras som en i vissa avseenden

inskränkt panträtt än som en förmånsrätt. Lagberedningen, som antar att

kommitténs rubricering främst berott därpå att företagsinteckning i all­

mänhet inte avses gälla i avyttrad egendom, betonar, att gällande rätt inte

saknar exempel på att pantsatt egendom kan föryttras med verkan att panl-

rätten upphör. Detta gäller exempelvis när fastighetstillbehör säljs och

bortförs. Enligt beredningens mening föreligger inte något principiellt hin­

der mot att, på samma sätt som i Danmark, Finland och Norge, beteckna

inteckningshavarens rätt som en i vissa hänseenden begränsad panträtt i

ett rörligt egendomskollektiv. Beredningen anser att denna väg skulle inne­

bära många fördelar. Den ger bl. a. en bättre utgångspunkt för att låta in­

teckningen under viss tid gälla mot en ny ägare av egendomen. För tillämp­

ningen av lagsökning, utmätning och konkurs erbjuder samma konstruk­

tion givna fördelar, liksom den skulle åstadkomma rättslikhet inom Norden.

Rättsverkningarna av inteckning i fastighet med ett rörligt inventarium

och av företagsinteckning skulle med en sådan lösning också bli så lika som

möjligt. Bankföreningen framhåller att den skulle satt värde på om före-

tagsinteckningen kunnat anses medföra panträtt. Föreningen böjer sig

emellertid för kommitténs argument till stöd för att betrakta institutet som

en förmånsrätt.

Flera remissinstanser framhåller att företagsinteckningsinstitutets karak­

36

tär och allmänna betydelse i hög grad är beroende av hur frågan om grän­

sen mellan fast och lös egendom bestäms på grundval av framlagda förslag.

Man understryker härvid vikten av att jordabalks- och företagsintecknings-

lagstiftningen samordnas. För den händelse detta inte låter sig göra före­

slår några remissinstanser att en särskild översyn ägnas företagsinteck-

ningsinstitutet sedan jordabalken antagits. Andra remissinstanser säger sig

törutsätta att hithörande samordningsproblem snarast utreds så att propo­

sition med förslag till lagstiftning om industritillbehör och om företagsin­

teckning kan framläggas till bedömande i ett sammanhang. I allmänhet sy­

nes man inte vara benägen för något uppskov med företagsinteckningsre-

formens genomförande i avbidan på den nya jordabalkens genomförande.

Synpunkter av denna art kommer till uttryck i yttranden från bankinspek­

tionen, överståthållarämbetet, lagberedningen, försäkringsbolagens riksför­

bund, jordbrukskasseförbundet, lantbruksförbundet, industriförbundet,

grossistförbundet, häradshövdingeföreningen och flertalet av rikets handels­

kammare. De sistnämnda betonar i likhet med bankinspektionen och lagbe­

redningen, att om jordabalksutredningens förslag om industritillbehör ge­

nomförs — vilket innebär att industriell utrustning i mycket stor utsträck­

ning kommer att hänföras till fast egendom — utrymmet för företagsinteck­

ning avsevärt minskar. Kooperativa förbundet framhåller, att ingen lag­

stiftning om företagsinteckning bör genomföras förrän klarhet råder om

förhållandet till fastighetsinteckningens tillämpningsområde.

Bankinspektionen framhåller att den förordat en restriktiv avgränsning,

när det gäller att bestämma omfattningen av begreppet fast egendom. Detta

skulle enligt inspektionens mening gagna företagsinteckningens kreditvärde.

Inspektionen ifrågasätter i detta sammanhang lämpligheten av att, såsom

kommittén förordat, fånga in ett företags hela verksamhet under en och

samma inteckning. En alternativ lösning anses vara att dela den intecknade

egendomen i å ena sidan maskiner och inventarier, å andra sidan varulager

och kundfordringar. Eu sådan lösning skulle ansluta sig till det praktiska

handlandet vid lämnandet av industrikrediter. En kombination av fastig-

hetsinteckning och inteckning i maskiner och inventarier skulle normalt

anses som en tillräcklig säkerhet för långfristig kredit för industrianlägg­

ning. Företagaren skulle därigenom kunna utnyttja övriga tillgångar vid

upplåning av rörelsekapital. Med hänsyn till att all kredit vanligen lämnas

av en och samma kreditgivare anser dock inspektionen själv att vinsten

av det framlagda alternativet inte kan bli alltför stor. Inspektionen har där­

för stannat för den av kommittén förordade lösningen.

1 detta sammanhang bör nämnas att Kooperativa förbundet i sitt remiss­

yttrande ingående uppehållit sig vid det förhållandet att bankerna i regel

inte godtar förlagsinteckning annat än som komplement till fastiglietsin-

teckning eller borgen. Med anledning härav framhåller förbundet.

Kungl. Maj.ts proposition nr 23 år 1966

.37

])et är allmänt känt, att många kreditinstitut vid långivning till närings­

idkare nu tillämpar principen att i hypoteket söka inringa så mycket som

möjligt av näringsidkarens tillgångar. Om eu näringsidkare sålunda har

ett fastighetslån hos eu dylik kreditgivare, tvingas han ofta förstärka hy­

poteket med förlagsinteckningar även om dessa inteckningar, med hänsyn

till vad som intecknas, ur säkerhetssynpunkt måste betraktas såsom prak­

tiskt taget värdelösa. Kravet på erhållande av förlagsinteckningar till hy­

poteket sker mången gång rent slentrianmässigt och utan värdebedömning

enbart för att uppfylla de ofta stela regler som kreditinstituten tillämpar

vid sin kreditgivning. Delta medför, alt det redan med nu gällande lag ut­

tages en hel del förlagsinteckningar, vilka i realiteten är utan värde och

alltså helt onödiga. Om kretsen av inteckningsberättigade vidgas enligt

förslaget och flertalet kreditinstitut fortsätter att tillämpa samma dogma­

tiska principer i fråga om kravet på kreditsäkerhet från näringsidkarna som

hittills, torde det leda till att många små företag tvingas att uttaga och

pantförskriva inteckningar av ifrågavarande slag utan att detta med hän­

syn till säkerhetens ringa värde egentligen kan anses motiverat. Detta i

sin tur kommer att medföra extra kostnader för dessa näringsidkare och det

kommer också att ge en stark ökning av inskrivningsärendena hos veder­

börande inskrivningsmyndighet.

Förbundet uttalar att, om förslaget godtas, det vore av värde om en all­

män uppmaning kunde utgå till kreditinstituten alt visa omdöme och iaktta

försiktighet vid påfordrande av inteckningssäkerhet från näringsidkarna,

så att dessa inte onödigtvis belastas.

Kommitténs förslag att avskaffa nuvarande begränsningar i fråga om

den inleckningsgilla rörelsens art och omfattning och sålun­

da skapa en mycket vid ram för den tillämnade lagstiftningens tillämpning

har i allmänhet inte föranlett några allvarligare gensagor. Kommerskolle-

giuni framhåller emellertid att de oprioriterade borgenärernas möjligheter

att återfå lämnade krediter i händelse av gäldenären-företagarens insol­

vens kan komma att försämras genom den föreslagna utvidgningen av det

nuvarande förlagsinteckningssystemet. Enligt kollegiets mening, vilken de­

las av advokatsamfundet och försäkringsbolagens riksförbund, torde detta

komma att minska benägenheten inom affärslivet att lämna rena förtroen­

dekrediter. Särskilt i fråga om företag inom detaljhandeln kan det enligt

kollegiets uppfattning befaras, att varuleverantörerna blir mindre hågade

än tidigare att lämna varukrediter, om rörelsetillgångarna besväras av före­

tagsinteckning. Kollegium anser emellertid inte att risken för en snedvrid­

ning av konkurrensförhållandena är så påtaglig att den bör hindra den

föreslagna reformen. Advokatsamfundet gör däremot gällande, att den före­

slagna möjligheten för gäldenären att ställa viss »realsäkerhet» innebär så

stora risker för en accentuerad ekonomisk beroendeställning av inte önsk­

värt slag, att man ställer sig tveksam till förslaget.

Sparbanksföreningen har inte något att erinra mot en utvidgning av in-

teckningsrätten till att avse alla näringsidkare, oavsett rörelsens art, men

Kmujl. Maj.ls proposition nr 23 år

38

anser det tveksamt huruvida hittillsvarande begränsningsregler beträffande

verksamhetens omtattning helt bör slopas. Föreningen framhåller, att ris­

ken för värdeminskning inom ett egendomskollektiv, som är föremål för

inteckning, torde vara större i små företag än inom stora företag. Föreningen

understryker den av kommittén anförda synpunkten, att eu mindre före­

tagare får antas kunna vidta förändringar lättare med avseende på den in­

tecknade egendomen utan att detta behöver märkas utåt. Därför ifråga­

sätter föreningen om man inte bör behålla vissa begränsningsregler och

eventuellt låta storleken av det i rörelsen nedlagda egna kapitalet bli avgö­

rande för en gränsdragning, varvid dock gränsen bör sättas relativt lågt.

I likhet med sparbanksföreningen ger bankinspektionen uttryck åt viss

tvekan inför tanken att även mycket små företag, vilkas tillgångar saknar

egentligt kreditvärde, i avsevärd utsträckning skall fä ta ut och belåna

företagsinteckningar. Kreditformens anseende skulle därigenom kunna

skadas. Enligt inspektionens mening bör dock farhågorna för missbruk inte

överdrivas. Eftersom inteckning inte skulle komma att sökas förrän före-

tagaien beviljats kredit, borde kreditinstituten kunna tjäna som spärr mot

onödiga inteckningar. Bl. a. med hänsyn härtill har inspektionen ansett sig

kunna stanna för den av kommittén förordade lösningen.

Som ett ytterligare skäl för sitt nyss angivna ståndpunktstagande har

bankinspektionen åberopat den av kommittén föreslagna regeln om bok­

föringsskyldighet som villkor för inteckning. Enligt inspektionens

mening utgör denna regel en garanti för att de allra minsta företagen ute­

sluts tiån inteckningsrätt. Regeln har också den fördelen att den återgår

på lagbestämmelser, vilka gör det lätt att tastslå om ett visst företag upp­

fyller det uppställda kravet eller ej.

Flertalet remissinstanser har i likhet med bankinspektionen tillstyrkt för­

slaget om bokföringsskyldighet eller lämnat detta utan erinran. Bland

dessa remissinstanser finns några, som särskilt starkt betonar vikten av

bokföringsskyldighet och helst skulle vilja se att denna utvidgas till att

avse även jordbrukare och därmed i förslaget jämställda kategorier. Ut­

redningen för översyn av bokföringslagen finner sålunda skälen att an­

knyta företagsinteckningsinstitutet till bokföringsskyldigheten mycket star­

ka. Intresset att skydda borgenärerna är enligt utredningen lika starkt i

våra dagar som vid tillkomsten av gällande bokföringslag. Utredningen

framhåller att dess översyn av bestämmelserna i bokföringslagen måste

medföra att kretsen av bokföringsskyldiga väsentligt vidgas. Bl. a. bör den

skyldighet att föra anteckningar och räkenskaper, som taxeringsförord-

ningen ålägger samtliga näringsidkare, enligt utredningen finna uttryck i

bokföringslagen. Från borgenärssynpunkt är det önskvärt att bokförings­

lagens bestämmelser gäller även för jordbrukare, men utredningen har

ännu inte kunnat ta definitiv ståndpunkt till problemets lösning. Utred­

Kungl. Maj:ts proposition nr 23 år t966

39

ningen föreslår, alt jordbrukare skall äga rätt till företagsinteckning endast

på villkor att de underkastar sig bokföringsskyldighet. Detta är enligt ut­

redningens mening nödvändigt med hänsyn till den snabba utvecklingen

mot större jordbruksenheter ocli det därmed ökade behovet av kredit åt

jordbrukare. Under alla förhållanden bör övervägas, om man inte skall för­

behålla rätten till företagsinteckning åt sådana jordbrukare, som under­

kastar sig bestämmelserna i förordningen den 7 december 1951 (nr 793)

om skyldighet för vissa idkare av jordbruk eller skogsbruk att föra räken­

skaper såsom underlag för taxering.

Lantbruksstyrelsen ger såtillvida uttryck åt liknande tankegångar som

styrelsen föreslår att jordbrukare, vilken utnyttjar inteckningsrätten, bör

kunna åläggas att årligen eller på anfordran av inteckningshavaren avläm­

na en balansräkning innefattande en förteckning över tillgångar och skul­

der. Någon bestämmelse i lagen härom finner styrelsen emellertid inte be­

hövlig. Sveriges hantverks- och industriorganisation anser att bokförings-

kravet bör utsträckas till att gälla alla slags näringar, sålunda även till

jordbruk, skogsbruk och djuruppfödning.

Några remissinstanser har ifrågasatt lämpligheten av bokföringskravet.

Svea hovrätt finner det tveksamt om bokföringsplikten är av sådant värde

för övervakningen av de inteckningsberättigade företagen att det är moti­

verat att utesluta sådana i bokföringslagen angivna rörelser, för vilka bok­

föringskravet inte uppehålls när driften sker utan biträde av andra än make

och barn under 16 år samt två andra personer. För inteckningshavarens

kontroll krävs enligt hovrättens mening en mer ingående kontroll än som

erbjuds av skyldigheten att föra handelsböcker. Inom många verksamhets­

områden råder en strävan att ersätta mänsklig arbetskraft med maskiner

och annan dyrbar utrustning. Arbetsstyrkans storlek blir därigenom allt

mindre lämpad som kännetecken på kreditbehovet. Eftersom också sådana

mindre rörelser bör kunna utnyttjas som underlag för företagsinteckning

föreslår hovrätten, att den berörda föreskriften om bokföringsplikt utgår.

Stockholms rådhusrätt och Västmanlands läns företagareförening redovi­

sar en liknande inställning. Rådhusrätten påpekar, att de småföretagare,

som uteslutits från inteckningsrätt på grund av att de inte är bokförings-

skyldiga, visserligen har möjlighet att genom bolagsbildning underkasta sig

bokföringsplikt. Om de förfogar över värdefulla investeringsobjekt, är det

emellertid mindre lämpligt att de skall nödgas företa en i och för sig inte

önskvärd bolagsbildning för att kunna inteckna egendomen.

Länsstyrelsen i Västmanlands län, som i väsentliga delar intar samma

ståndpunkt som Svea hovrätt och Stockholms rådhusrätt, föreslår den ut­

vidgningen av området inteckningsberättigade, att en företagare skall kun­

na åta sig bokföringsskyldighet med verkan att han kan få medge före­

tagsinteckning. Inteckningen skulle då kunna baseras antingen på bok­

föringsplikt på grund av lag eller på grund av frivilligt åtagande. Med en

Kungl. Maj:ts proposition nr 2H är 1966

40

sådan konstruktion skulle det saknas anledning att i fråga om bokföringskra-

vet göra undantag för jordbruk, skogsbruk och djuruppfödning. Västman­

lands läns företagareförening påpekar, att det finns vissa slag av närings­

idkare, som enligt gällande regler kan ta ut förlagsinteckningar men som

inte är boktöringsskyldiga enligt lag och därför skulle komma att uteslutas

från rätten att medge företagsinteckning.

Motorbranschens riksförbund understryker för sin del angelägenheten

av att den pågående revisionen av bokföringslagen påskyndas, så att också

de minsta företagen kan erhålla företagsinteckning.

Kommitténs förslag rörande omfattningen av den egen do in, som av­

ses kunna utgöra objekt för företagsinteckning, hälsas i allmänhet med

tillfredsställelse av remissinstanserna. I huvudsak godtar de sålunda den

föreslagna mycket vida ramen av inteckningsobjekten. Bankinspektionen.

som tillstyrker utvidgningen, anser det vara en fördel i förhållande till gäl­

lande rätt att samma egendom avses kunna intecknas i alla slag av närings­

verksamhet. Lagberedningen framhåller emellertid, att det med den om­

fattning företagsinteckningens objekt förutsätts få inte återstår mycket

egendom till betalning åt borgenärer med sämre rätt än företagsintecknings-

havare. Inteckningen skall visserligen inte gälla i kontanter, banktillgodo­

havanden och värdepapper. I en utmätnings- eller konkurssituation är

emellertid sådana tillgångar oftast förbrukade. Fast egendom brukar då

också vara så högt intecknad att nämnvärt överskott inte kan påräknas.

Det personliga lösöret är i viss utsträckning skyddat mot utmätning och

konkurs. Indrivningen av bl. a. skatter och avgifter av olika slag kan där­

för bli äventyrad. Här nämner beredningen särskilt underhållsbidrag. Be­

redningen anser att det från dessa synpunkter vore önskvärt med en be­

gränsning av inteckningsobjektets omfattning men är osäker om detta låter

sig göra. Smålands och Blekinge handelskammare ger uttryck åt liknande

tankegångar. Sålunda anser handelskammaren det i hög grad tveksamt om

företag som driver ren handelsrörelse bör kunna företagsinteckna annat än

inventarier. Om även varulager och substitut därför omfattas av inteckning­

en torde företagarens möjligheter att erhålla vanliga leverantörskrediter

bli alltför begränsade eller medföra att företagaren för sina inköp blir

bunden till den leverantör, som försäkrat sig om företagsinteckning.

Vid sidan av dessa mer principiellt färgade synpunkter har i fråga om

vissa enskilda slag av egendom skilda uppfattningar kommit till uttryck,

såväl i inskränkande som i utvidgande riktning. Dessa synpunkter kom­

mer att behandlas i specialmotiveringen.

Ett av de förslag från kommittén, som väckt en viss tveksamhet bland

remissinstanserna, är det som gäller verksamhetens i n di vi du a-

1 i s e r i n g. Tveksamheten avser de regler om en långtgående valfrihet som

kommittén föreslagit. Det stora flertalet remissinstanser lämnar visserligen

Kungl. Maj.ts proposition nr 23 år 1966

41

det framlagda förslaget utan erinran men endast ett mindre antal uttalar

sig förbehållslöst till förmån för detsamma och vissa remissinstanser staller

sig om inte avvisande så i varje fall mycket tveksamma.

Klart positiva till förslaget är bl. a. Stockholms rådhusrätt, hantverks- och

industriorganisationen och bankföreningen, vilken sistnämnda tillmäter

uppmjukningarna i individualiseringssystemet stor betydelse.

Bankinspektionen anser däremot att kommitténs förslag till följd av val­

friheten innebär alltför vaga gränsdragningar. Någon befogad erinran kan

visserligen inte göras mot en individualisering enbart genom person, men

svårigheter uppstår enligt inspektionens mening, om inteckningens under­

lag begränsas genom angivande av verksamhetens art och lokalisering. En

individualisering som kan äventyra inteckningshavarens säkerhet bör inte

tillätas, och därför utgör det enligt inspektionens mening ett minimikrav

att i varje fall enskild företagares verksamhet inte får bestämmas genom

rörelsens art. En enskild företagare, som driver två verksamhetsgrenar, bör

sålunda enligt inspektionens mening inte få lämna inteckning, som är be­

gränsad till allenast den ena rörelsen. Risken för missbruk är större, menar

inspektionen, när individualiseringen sker genom angivande av bransch än

då den bestäms genom rörelsens lokalisering. En ändring av företagets art

kan genomföras lättare och mer omärkligt än en flyttning. Likaledes anses

faran för rättsförlust vara påtagligare, när den som lämnat säkerheten är

enskild person än när företaget ägs av juridisk person.

Enligt lagberedningens mening blir det av kommittén föreslagna systemet

med en långtgående valfrihet mycket komplicerat och kräver uppmärk­

samhet och förutseende av alla berörda för att olägenheter inte skall upp­

komma. Vid uttagande av nya inteckningar måste alltid tillses att de nya

inteckningarna antingen får samma omfattning som tidigare inteckning el­

ler också kommer att gälla annan verksamhet. Vid partiell dödning gäl­

ler detsamma. Enligt beredningens mening är de nackdelar som de alter­

nativa inteckningsmöjligheterna drar med sig så allvarliga att en annan

lösning bör sökas. Beredningen förordar att man för ändamålet skiljer på

juridiska och fysiska personer, varvid till den senare gruppen även bör

föras dödsbon. I fråga om juridiska personer bör företagsinteckning enligt

beredningens uppfattning alltid gälla all företagets inteckningsbara egen­

dom medan för fysiska personer och dödsbon inteckning bör få meddelas

endast i verksamhet av närmare angiven beskaffenhet. Om ett större före­

tag önskar begränsning, kan det bilda dotterbolag, som tar inteckning i dess

rörelse. För de fysiska personernas del kan man med den föreslagna ord­

ningen bl. a. undvika att inteckningar dyker upp först efter lång tid, kan­

ske sedan utställaren startat en ny rörelse.

Även advokatsamfundet konstaterar att de föreslagna individualiserings-

reglerna kan medföra att en och samma företagare tar ut olika företagsin-

teckningar i två eller flera av honom bedrivna rörelser. Särskilt i de fall där

2f Dihang till riksdagens protokoll 1966. 1 samt. Xr 23

Kungl. Maj.ts proposition nr 23 år 1966

dessa bedrivs på samma ort måste det bli åtskillig lös egendom, som kan

komma att utgöra säkerhet för olika företagsinteckningskomplex, vilket

samfundet finner otillfredsställande.

Flera remissinstanser anser, i likhet med kommittén, att frågan om indivi-

dualiseringsreglerna i betydande grad sammanhänger med frågan hur inskriv­

ningsväsendet bör organiseras. Kommitténs ståndpunkt i sistnämnda hän­

seende har därför föranlett viss kritik också mot individualiseringsreglerna.

Kommerskollegium säger sig visserligen från principiell synpunkt inte ha

något emot kommitténs förslag om en central inskrivningsmyndighet men

vill med hänsyn till de praktiska fördelarna av en bibehållen lokal re­

gistrering införa den begränsningen beträffande individualiseringen av and­

ra företag än aktiebolag, att företagsinteckning inte skall få fastställas att

omfatta näringsverksamhet utanför visst eller vissa län. I fråga om aktie­

bolagen anser kollegium det däremot möjligt att bygga helt på utredningens

förslag om individualisering. Statskontoret menar å sin sida att man i hu­

vudsak kan anamma det föreslagna individualiseringssystemet utan att för­

denskull i alltför hög grad behöva frångå den nuvarande lokala registre-

ringsorganisationen. Skulle så inte visa sig möjligt bör man enligt stats­

kontoret tänka sig en lösning med obligatorisk individualisering genom lo­

kalisering till visst län som maximalt område.

Också bortsett från vad som sammanhänger med själva individualise-

ringssystemel har kommitténs förslag om en central inskrivnings­

myndighet för ärenden angående företagsinteckning utsatts för ganska

hård kritik från remissinstanserna. Flertalet av dessa har visserligen inte

berört törslaget, men bland dem, som i sina yttranden diskuterat hithöran­

de problem, ställer sig det övervägande antalet avvisande eller i varje fall

mycket tveksamma till förslaget.

övervägande positiva till förslaget är bankinspektionen, hantverks- och in­

dustriorganisationen samt grossistförbundet. Förslaget anses av dessa organ

framja en enhetlig rättstillämpning och en rationalisering av domstols-

arbetet.

Starkt kritiska mot förslaget om en centralisering av inskrivningsären-

dena är däremot kommerskollegium, statskontoret, länsstyrelserna i Jön­

köpings och Västmanlands län, lagberedningen, sparbanksföreningen och

vissa handelskammare. För dessa remissinstanser kan sägas vara gemen­

samt, att de inte anser centraliseringsfrågan tillräckligt penetrerad av

kommittén. De ger uttryck åt uppfattningen, att frågorna om inskriv-

ningsväsendets organisation bör övervägas ytterligare och underkastas

närmare utredning. I allmänhet anser de att nackdelarna av en centrali­

sering överväger fördelarna och att kommittén underskattat de problem

som sammanhänger med ett sammanförande av inskrivningsärendena till

en enda myndighet i riket. Kommerskollegium anser att en centralisering

42

Kungl. Maj.ts proposition nr 23 år 1966

43

i många fall måste te sig opraktisk och alltför omständlig. En jordbrukare

i Skåne eller Norrbotten torde knappast inse varför han måste vända sig

till eu myndighet i Stockholm för att få en företagsinteckning fastställd,

över huvud kan denna synpunkt enligt kollegiets mening anläggas när det

är fråga om lokalt betonad verksamhet.

De rent praktiska problemen vid en överflyttning av alla inskrivnings-

ärenden till Stockholms rådhusrätt betonas av bl. a. statskontoret. Man

påpekar, att det måste bli ett mycket omfattande och kostsamt arbete samt

att det kan visa sig svårt att i Stockholm skaffa den stora personalstyrka

som krävs för alt handläggningen av ärendena skall kunna fortgå utan be­

svärande tidsutdräkt. Statskontoret menar att, medan någon personalbe­

sparing inte torde kunna påräknas vid de domstolar som befrias från ären­

den om förlagsinteckning, Stockholms rådhusrätt vid en centralisering sy­

nes få bygga ut sin personalorganisation på inskrivningsavdelningen inte

oväsentligt. Statskontoret anför härefter.

Enligt statskontorets mening torde kommittén ha underskattat de pro­

blem, som sammanhänger med identifieringen av företagarna vid en cen­

traliserad registrering. Kommittén uppehåller sig visserligen vid dessa

spörsmål och vad därvid uttalats rörande grunderna för identifieringen av

företagare av olika kategorier ävensom för registreringssystemets utform­

ning föranleder ingen erinran från statskontorets sida. Statskontoret vill här

emellertid framhålla, att det särskilda kortregister, som enligt kommitténs

mening erfordras utöver inskrivningsboken, torde bli av betydligt större

omfattning än vad kommittén föreställt sig. Enligt vad statskontoret in­

hämtat föres ett dylikt särskilt kortregister vid Stockholms rådhusrätt.

Korten i detta register är emellertid betydligt fler än antalet intecknings-

upplägg. Detta förhållande beror på dels att kort upplagts för varje tänk­

bart uppslagsord i företagarens firmanamn, vilket visat sig nödvändigt bl. a.

för att kunna besvara telefonförfrågningar om gravationer och dels att det

för företagare, som ändrat sitt firmanamn, kan ha upplagts kort såväl i det

äldre som i det yngre firmanamnet. Omständigheter av här nämnt slag

ävensom det förhållandet att antalet inteckningsberättigade företagare kom­

mer att öka avsevärt genom den föreslagna lagstiftningen, medför att re­

gistervården och därvid uppkommande identifieringsproblem vid en cen­

tral organisation sannolikt blir komplicerade och kan kräva betydande re­

surser för att registreringen skall kunna fungera tillfredsställande.

Även Stockholms rådhusrätt har utförligt uppehållit sig vid de problem

som kan uppkomma i samband med en centralisering av inskrivningsvä­

sendet. Kommunikationen mellan allmänheten och inskrivningsmyndighe­

ten försvåras enligt rådhusrätten, vilket får sin särskilda betydelse med

hänsyn till att ingivna handlingar ofta är bristfälliga och kräver kom­

plettering. Svårigheterna att identifiera alla näringsidkare vid en enda

myndighet kan också bli stora. Kontrollen av firma- och namnändringar kan

exempelvis komma att medföra betydande problem vid en centralisering.

Rådhusrätten gör en beräkning av antalet företagsinteckningsärenden som

Kungl. Maj.ts proposition nr "2'i år HXifi

44

ärligen, kan antas komma att belasta inskrivningsavdelningen efter en cen­

tralisering och finner att detta antal i varje fall inte kan tänkas understiga

15 000, dvs. omkring 300 ärenden per inskrivningsdag. Rådhusrätten fort­

sätter.

För att handlägga ett sådant antal ärenden torde krävas tre inskrivnings­

domare, om icke rättssäkerhet och snabbhet skall eftersättas. Om inskriv­

ningsdomarna befrias från skyldighet att utfärda gravationsbevis och från

vissa mindre krävande arbetsuppgifter samt tillika erhåller biträde av kvali­

ficerad personal, kan det möjligen tänkas, att ökningen skulle kunna be­

gränsas till två inskrivningsdomare. För att ärenden av förevarande slag

skall handläggas på tillfredsställande sätt fordras, att för desamma inrät­

tas fasta domartjänster. Om arbetsuppgifterna anförtros extra personal,

som förflyttas relativt ofta, måste arbetsstyrkan göras större än vad nyss

angivits. Att i dylikt fall likväl en kvalitetsmässig försämring av arbets-

resultatet kommer att inträda torde vara ofrånkomligt. Vid en slutlig be­

dömning av denna fråga synes angeläget att beakta, att den nya verksam­

heten icke igångsättes med för knappa marginaler. I övergångsskedet krä-

ves otvivelaktigt betydligt större personalinsats än på längre sikt. Kommit­

tén uttalar härom, att det bör vara möjligt att inom ramen för en organi­

sation av den storleksordning, som Stockholms rådhusrätt representerar,

möta den extra belastning, som övergångstiden skulle medföra. Det är

i?ke niöjligt för rådhusrätten — som dagligen konfronteras med svårigheter

till följd av otillräcklig personal av alla kategorier — att dela kommitténs

optimism i detta hänseende. Tvärtom måste förutsättas, att i övergångs­

skedet extra personal ställes till rådhusrättens förfogande för att antingen

insättas direkt på de nya uppgifterna eller lösgöra personal från andra

uppgifter.

Rådhusrätten framhåller också att en centralisering av ärendena inte

blott kräver personalförstärkning utan även en ökning av antalet lokaler.

Någon möjlighet att inom rådhuset anskaffa nya lokaler sägs inte före­

ligga.

b lera av de remissinstanser som är kritiska mot kommittéförslaget har

framlagt förslag till lösningar av spörsmålet om inskrivningsväsendets or­

ganisation. Statskontoret tänker sig sålunda — med utgångspunkt från de

föreslagna individualiseringsreglerna — ett bibehållande av en lokal re-

gistreringsorganisation i kombination med överföring av registreringshand­

lingar vid företagarnas ändring av hemvist. Statskontoret pekar här på att

motsvarande registeromställningar förekommer inom flera områden, där

registreringen handhas av lokala och regionala organ, exempelvis inom

folkbokföringen och skatteväsendet samt inom den allmänna försäkringen.

Kommer skollegium samt Smålands och Blekinge handelskammare utveck­

lar liknande tankegångar och förordar mot bakgrund av ett modifierat in-

dividualiseringssystem, som redan berörts, att inskrivningsärendena skall

överföras länsvis till de olika residensstäderna. I viss utsträckning förut­

sätter också denna ordning skyldighet att överföra registreringshandlingar

mellan olika domstolar. Även i lagberedningens remissyttrande anförs syn­

Kungl. Maj.ts proposition nr 23 år 1966

45

punkter av liknande slag. Med hänsyn till beredningens eget förslag till

individualisering efter indelning i fysiska resp. juridiska personer ifråga­

sätter beredningen, om inteckning i fråga om de sistnämnda inte bör sökas

där företaget har sitt säte och såvitt angår fysiska personer där verksam­

heten är lokaliserad. Därjämte bör enligt beredningens mening inrättas ett

centralt namnregister, som innehåller uppgift om sökanden och om dom­

stolen.

Förslaget att egendom vid överlåtelse av verksamhet skall i

lörvärvarens hand häfta för inteckningen under en tid av sex månader har

tillstyrkts eller lämnats utan erinran av flertalet remissinstanser. Ett inte

ringa antal remissinstanser har emellertid i skilda hänseenden riktat kritik

mot förslaget. Några av dem, såsom bankinspektionen, sparbanksföreningen

och Kooperativa förbundet, anser att man bör överväga, om det inte ges

nägon annan möjlighet att stärka inteckningens rättsverkan vid överlåtelse.

Andra remissinstanser, som kommerskollegium och aktiebolagen Industri­

kredit och Företag skredit, är visserligen i någon mån tveksamma inför för­

slaget men vill med hänsyn till fördelarna av en förstärkning av inteck­

ningen inte motsätta sig detta. Vissa remissinstanser slutligen är av den

uppfattningen, att sex-månaderstiden är för knapp, och föreslår en för­

längning till ett år. Till den sistnämnda gruppen av remissinstanser hör

försäkringsbolagens riksförbund, vissa handelskammare och Svenska före­

tagares riksförbund.

Enligt bankinspektionens mening är det erbjudna skyddet ofullständigt

i så måtto att förmånsrätten faller om rörelsen går i nytt köp. Genom att

köparen använder sig av en bulvan, som törst förvärvar den intecknade rö­

relsen, kan inteckningshavaren mista sin säkerhet. Man torde enligt in­

spektionens mening inte kunna bortse från att domstolarna mången gång

på grund av bevissvårigheter inte skall kunna bemästra situationen. Bank­

inspektionens allvarligaste invändning mot förslaget är emellertid att detta

tillskapar en tyst förmånsrätt mot den förste förvärvaren. Enligt inspek­

tionens mening har kommittén underskattat olägenheterna härav. Det lig­

ger nära till hands att jämföra med den tysta förmånsrätt som i fast egen­

dom tillkommer inteckning för ogulden köpeskilling, ett institut som för

kreditinrättningarna inneburit avsevärda nackdelar.

Även Jönköpings läns företagareförening anser att det föreslagna skyd­

det vid överlåtelse i princip är otillräckligt med hänsyn till risken för vidare­

försäljning.

Kooperativa förbundet anser att det av principiella skäl är synnerligen

tveksamt om den av kommittén föreslagna bestämmelsen bör godtas oavsett

dess avsedda verkan som viss säkerhetsgaranti. Den innebär ett genomgri­

pande avsteg från den rena och klara gränsdragning mellan panträtt och

förmånsrätt som man i svensk lagstiftning hittills sökt upprätthålla. Den

Kunyl. Maj.ts proposition nr 23 år 1966

46

medför vidare att godtrosförvärvad äganderätt får vika för förmånsrätt,

vilket är något helt nytt och enligt förbundets mening kan ge svåröver­

skådliga konsekvenser. Fördelarna av bestämmelsen anses vidare vara av

ringa praktisk betydelse. Förbundet ifrågasätter om man under sådana

förhållanden verkligen bör göra så genomgripande avvikelser från hittills

tillämpade strikta principer beträffande panträtt och förmånsrätt.

Kommerskollegium menar, att de föreslagna bestämmelserna om inteck­

nings verkan vid överlåtelse av verksamhet är ägnade att skapa viss osä­

kerhet och orsaka rättsförluster inom näringslivet. Det måste ofta bli svårt

att vid utmätning eller konkurs hos en företagare, som redan driver nä­

ring inom samma bransch där han övertagit verksamhet, med bestämdhet

avgöra t. ex. om viss varupost härrör från den förvärvade verksamheten

eller ingår i den ursprungliga rörelsen. Det föreslagna systemet torde med­

föra att förvärvaren och hans borgenärer tvingas till stor försiktighet vid

bedömningen av de med förvärvet förknippade rättsverkningarna. Kom­

mitténs avsikt synes emellertid, framhåller kommerskollegium, just ha va­

rit att skapa en sådan ordning som driver parterna att i eget intresse un­

danröja tänkbara osäkerhetstillstånd genom uppgörelser med överlåtarens

kreditgivare. Med hänsyn härtill och då den tid under vilken en företags­

inteckning kan komma att gälla mot förvärvaren begränsats till sex må­

nader vill kollegium inte motsätta sig förslaget.

Smålands och Blekinge handelskammare anser, med hänsyn till att någ­

ra särskilda publicitetsregler i samband med överlåtelse inte föreslås, att

det inte torde vara realistiskt att utgå ifrån att varje inteckningshavare

inom så relativt kort tid som sex månader skall erhålla kännedom om

överlåtelsen. Handelskammaren anser för sin del en tid av tolv månader

lämpligare. Liknande synpunkter anförs av försäkringsbolagens riksför­

bund, Svenska företagares riksförbund, Skånes handelskammare samt han-

delskamrarna i Göteborg och Gävle. Försäkringsbolagens riksförbund påpe­

kar, att en utsträckning av sex-månaderstiden till ett år innebär ökad möj­

lighet att få kännedom om en överlåtelse genom att åtminstone en normal

ränteförfallodag kommer att infalla därunder. Samtidigt framhåller riks­

förbundet, att den ifrågavarande förmånsrätten även bör omfatta det fall

då intecknad verksamhet flyttas till plats utanför det område inteckningen

avser. Sistnämnda uppfattning delas av industriförbundet.

1 anslutning till vissa uttalanden, som kommittén gjort i fråga om s. k.

kommissionärsbolags ställning i inteckningshänseende, har några remiss­

instanser redovisat sin uppfattning i detta ämne. Smålands och Blekinge

handelskammare delar kommitténs mening, att både moder- och dotterbo­

lag i inteckningshänseende kan betraktas som idkare av dotterbolagets

verksamhet. Lagberedningen ställer sig däremot tveksam härtill, och Koo­

perativa förbundet ställer sig helt avvisande till det tänkta förfarandet. För­

bundet anför härvid.

Kungl. Maj.ts proposition nr 23 år 1966

47

Detta förfarande skulle möjligen kunna accepteras i fall då avtalet mel­

lan moder- och dotterföretagen konstruerats såsom ett koinmissionärsav-

tal, men det passar icke alls in på de avtal som konstruerats såsom arrende­

avtal. Inom den koncern, som bildats av Kooperativa förbundet och dess

dotterföretag, föreligger avtal konstruerade enligt arrendeavtalstypen. I de

fall där anskaffning av förlagsinteckningar förekommit har inteckningarna

uttagits enbart i förbundets, dvs. arrendatorns namn, och icke i dotterföre­

tagets. Detta har ansetts riktigt både av vederbörande inskrivningsdomare

och av den bank, som handhaft det obligationslån, där förlagsinteckningar-

na lagts som hypotek.

De här ifrågakomna konstruktionerna med arrende- respektive kommis-

sionärsavtal inom koncerner har vid skatterättslig prövning i princip god­

känts av regeringsrätten. Hur dessa avtal skall bedömas civilrättsligt har

däremot såvitt styrelsen känner till ännu icke utretts. Styrelsen anser emel­

lertid att det vid sådan utredning mycket väl kan visa sig, att kommitténs

uppfattning om uttagande av dubbla förlagsinteckningar icke är hållbar.

Remissinstanserna har i allmänhet lämnat förslaget om att företagsin­

teckning skall åtnjuta förmånsrätt vid utmätning utan erin­

ran. Förslaget synes enligt allmän uppfattning innebära en värdefull för­

stärkning av institutets ställning.

Advokatsamfundet betonar önskvärdheten av att man överväger möjlig­

heterna att låta förmånsrätten gälla även vid underhandsawecklingar av

rörelser under förutsättning att avvecklingarna sker under betryggande for­

mer. Samfundet framhåller att det blivit allt vanligare att företag på obe­

stånd avvecklas utan konkurs, en utveckling som torde få anses riktig och

önskvärd. Förekomsten av förlagsinteckningar medlör emellertid ofta svå­

righeter att genomföra sådana avvecklingar. Samtliga borgenärers sam­

tycke måste sålunda inhämtas för att innehavare av förlagsinteckningar

skall kunna få utdelning med förmånsrätt. Dessa avvecklingar skulle enligt

samfundets uppfattning i hög grad underlättas om förmånsrätten finge

gälla också i på visst sätt avskild köpeskilling för egendom som försålts

under ett avvecklingsförfarande och som besväras av företagsinteckning.

Skånes handelskammare och Jönköpings läns företagareförening ger uttryck

åt liknande uppfattningar.

Lagberedningen tar i sitt yttrande upp frågan om förhållandet mellan

inteckningshavare och annan person, som begär utmätning i intecknad egen­

dom. Härom anför beredningen.

Tydligt är, att utmätningsman, om han har anledning antaga att före­

tagsinteckning finns, i första hand bör eftersöka egendom som icke besvä­

ras därav. Med den omfattning inteckningsobjektet förutsätts få måste det

dock ofta inträffa, att tillräcklig annan egendom icke kan påträffas. Me­

ningen lärer vara, att utmätningsmannen då skall undersöka hur stor in-

teckningsskulden är och söka bilda sig en uppfattning huruvida egendomen

kan tänkas representera något övervärde. Endast om sådant övervärde

finns, skulle utmätning få ske. Utmätningen måste härvid omfatta så myc­

ket att om möjligt såväl inteckningshavaren som utmätningssökanden får

Kungl. Maj. ts proposition nr 2,‘l är 1066

48

fullt betalt. Dessutom måste givetvis kostnaderna täckas. Man inser lätt,

vilken apparat det kräver att sätta i gång en sådan omfattande realisation.

Förfarandet förefaller mycket betungande. Försäljning på exekutiv auktion

måste också anses vara en olämplig form för avveckling av en rörelse. Å

andra sidan kan det knappast vara lämpligt, att utmätningsmannen, trots

att ett övervärde finns, avvisar framställning om utmätning och i stället

hänvisar sökanden att begära gäldenären i konkurs. Enligt beredningens

mening måste utmätning kunna ske t. ex. för uttagande av skattefordringar,

underhållsbidrag, böter o. 1. Vidare må framhållas, att intecknad egendom

kan fritt säljas enligt förslaget men i praktiken ej kan åtkommas genom

utmätning för annan fordran än inteckningshavarens eller sådan som har

bättre rätt. Detta förefaller stötande.

Till en början synes böra övervägas, om icke inteckningshavarens rätt

att uppbära betalning när utmätning sker för annans fordran bör få bero

av att han framställer anspråk på betalning i viss ordning (senast vid auk­

tionen). Med en sådan ordning skulle utmätning utan vidare kunna ske i

sådana fall då den kan förutsättas vara utan betydelse för inteckningsha­

varens säkerhet, dvs. när det endast rör sig om något mindre belopp. In-

teckningshavaren bör underrättas om verkställd utmätning, så att han kan

inskrida vid behov. När det rör sig om större fordringar, bör utmätnings­

mannen lämpligen på förhand taga närmare kontakt med inteckningsha-

varen. Framställer inteckningshavaren anspråk på betalning, får utmät­

ningsmannen rätta sitt förfarande därefter. Beredningen vill emellertid

ifrågasätta, om det nu sagda är tillfyllest. Enligt beredningens mening

måste det jämväl allvarligt övervägas, huruvida man icke vid utmätning

bör bortse från inteckningshavarens förmånsrätt (eller panträtt), så snart

det kan anses att det finns kvar egendom som täcker dennes fordran.

Främst av praktiska skäl avstyrker föreningen Sveriges landsfiskaler med

bestämdhet förslaget om att företagsinteckning skall ges förmånsrätt vid

utmätning.

Förlagsinteckningskommitténs förslag att upphäva lagstiftningen om in­

teckning i jordbruksinventarier och lagstiftningen om panträtt i spannmål

samt i spånadslin och hampa för att i stället göra institutet företagsinteck­

ning tillämpligt på jordbruket och dess binäringar har vunnit anslutning

i remissyttrandena eller lämnats utan erinran. Vad angår företagsin­

teckning i jordbruk har dessa närmare behandlats huvudsakligen

av lantbruksstyrelsen, jordbrukskasseförbundet och lanlbrnksförbundel.

Främst har dessa remissinstanser behandlat frågan om den inteckningsbara

egendomens omfattning. Lantbruksstyrelsen och jordbrukskasseförbundet

framhåller bl. a. att värdet av förslaget att inteckningen skall avse även

produkter är mer begränsat vid jordbruk — där produktionstiden är lång

och en stor del av produkterna avsedda för snabb avyttring — än vid före­

tag där permanent lagerhållning för avsalu förekommer.

Kungl. Maj:ts proposition nr 23 år 1966

Kinu/l. Maj:ts proposition nr 2.1 år it)6ti

49

V. Departementschefen

1. Rättsinstitutets allmänna karaktär

Förlagsinteckningen har kommit att spela en betydelsefull roll inom kre­

ditväsendet. Inteckningen har dock kommit att främst tjäna som komple­

ment till fastighetsinteckningen och har inte i någon mer betydande ut­

sträckning utnyttjats självständigt. Anledningarna härtill är flera. En viktig

omständighet torde vara att inteckningens värde som säkerhet med den

nuvarande utformningen ansetts i åtskilliga hänseenden betydligt underläg­

set fastighetsinteckningens värde. Bl. a. med hänsyn till att självfinansie­

ringen under senare tid fått mindre betydelse inom näringslivet, har det

kommit att framstå som allt nödvändigare att vidga förlagsinteckningens

verkningsområde och samtidigt ge inteckningen ett högre värde i kredit­

givarens hand. För näringsidkare, som inte har möjlighet att ställa fastig-

hetsinteckning till förfogande, kan det vara av stor betydelse att kunna ut­

nyttja förlagsinteckningsinstitutet. Det blir här framför allt fråga om mind­

re företagare och handelsidkare.

Förlagsinteckningsinstitutet står f. n. öppet endast för vissa bestämda

grupper av näringsidkare, främst för dem som driver industriell rörelse av

viss minimiomfattning. Enligt en av kommittén lämnad uppgift utgjorde

år 1962 det sammanlagda antalet intecknade rörelser omkring 23 000. In­

teckning meddelas att omfatta viss för rörelsen avsedd lös egendom, hu­

vudsakligen de lösa inventarierna samt varulagret. Inteckningens förnämsta

värde ligger i att den medför förmånsrätt i den intecknade egendomen

vid konkurs. Om egendomen avyttras eller rörelsen flyttas från den kom­

mun, där inteckningen meddelats, utslocknar förmånsrätten. Förmånsrät­

ten gäller emellertid i den egendom av motsvarande slag, som sätts i stället

för den avyttrade eller bortflyttade. Man brukar säga att inteckningen om­

fattar ett rörligt kollektiv av egendom, knutet till en viss företagare. Den

för panträtt i lös egendom vanligen uppställda specialitetsprincipen har

sålunda ingen motsvarighet i fråga om den säkerhetsrätt, som förlagsin­

teckningen medför.

Enligt kommitténs mening kräver en verkligt genomgripande förstärk­

ning av förlagsinteckningen antingen en effektiv begränsning av företaga­

rens förfoganderätt över den intecknade egendomen eller en utsträckning av

inteckningens verkan till att gälla även mot den som förvärvar intecknad

egendom. I intetdera fallet skulle åtgärden emellertid kunna omfatta annat

än anläggningstillgångarna, dvs. maskiner och andra inventarier för verk­

samhetens drift. Förfogandet över de tillgångar som är direkt avsedda för

omsättning, såsom råvaror och produkter, kan knappast inskränkas. När det

gäller dessa tillgångar kan det inte heller bli fråga om att införa ett skydd

50

tör inteckningshavaren, vilket skulle ha verkan mot tredje man. En utväg

som diskuteras av kommittén skulle vara att, med bibehållande av den nu

tillämpade principen att panträtt måste avse individuellt bestämd egendom,

öppna möjlighet att genom ett inskrivningsförfarande erhålla panträtt i sär­

skilda föremål bland anläggningstillgångarna, såsom dyrbarare maskiner.

En olägenhet härav skulle emellertid vara, att panträtten skulle bestå i re­

dan utrangerade och sålda föremål, medan den inte skulle komma att om­

fatta nyanskaffade föremål. En förutsättning för en panträttslig konstruk­

tion skulle dessutom vara, att det vore möjligt att identifiera den av

panträtten omfattade egendomen också när den kommit i tredje mans

hand. Den eftersträvade tryggheten för inteckningshavaren skulle för öv­

rigt komma att begränsas högst betydligt till följd av reglerna om godtros­

förvärv.

Kommittén har också uppmärksammat möjligheten att låta inteckning

generellt medföra panträtt i företagets vid varje tidpunkt existerande an­

läggningstillgångar och sålunda uppge den hittills för panträtt tillämpade

specialitetsprincipen. Med en sådan konstruktion skulle visserligen enligt

kommitténs uppfattning några av de nyssnämnda olägenheterna försvinna,

men de återstående skulle få mångfaldigt större betydelse än vid individua­

liserad panträtt, eftersom alla förlagsintecknade företags samtliga anlägg­

ningstillgångar skulle komma att besväras av panträtt.

På anförda skäl bör enligt kommitténs mening en lagrevision bygga på

de hittillsvarande grundvalarna för förlagsinteckningsinstitutet. Inom ra­

men för de möjligheter som denna utgångspunkt ger har kommittén sökt

tillmötesgå de önskemål, som framförts från näringslivets sida. Kommittén

har därvid föreslagit att törlagsinteckningen i vissa mer begränsade hänse­

enden ges en panträttslig konstruktion. Vid överlåtelse av intecknad egen­

dom i samband med verksamheten skall egendomen sålunda under en över­

gångstid häfta för inteckningen även i förste förvärvarens hand. Inteck-

ningsrätten skall bestå också mot den som förvärvar intecknad egendom

genom s. k. lösöreköp. Slutligen skall inteckningen enligt förslaget med-

töra förmånsrätt utom vid konkurs även vid utmätning.

De allmänna överväganden om rättsinstitutets framtida karaktär, som

kommittén sålunda gjort, har i allmänhet inte föranlett någon erinran bland

remissinstanserna. Det stora flertalet remissinstanser anser förslaget väl

ägnat att läggas till grund för ny lagstiftning i ämnet. I själva verket torde

också av naturliga skäl utrymmet vara begränsat för mycket djärva refor­

mer i rättsligt hänseende. De avgörande svagheterna från säkerhetssyn­

punkt beror inte på den juridiska konstruktionen utan hänger samman med

arten av den egendom som kan utgöra föremål för säkerhetsrätten och med

rent ekonomiska faktorer. Kommittén synes på ett övertygande sätt ha re­

dovisat de svårigheter, som från rättslig utgångspunkt ligger i vägen för en

radikal förstärkning av institutet. I varje fall är det uppenbart, att ett långt­

Kungl. Maj. ts proposition nr 23 år 1966

51

gående sakrättsligt skydd för inteckningshavaren inte skulle kunna om­

fatta annat än anläggningstillgångar. Eu uppspaltning av rättsverkningarna

alltefter egendomens karaktär av sådana tillgångar och omsättningstill­

gångar förefaller från praktisk synpunkt mindre tilltalande men bär

likväl prövats i ett särskilt sammanhang, som jag nu ämnar beröra.

Om industriidkaren äger den fastighet, där den industriella verksamheten

drivs, är självfallet värdet av eu förlagsinteckning i industrien delvis be­

roende av hur gränsen mellan fast och lös egendom dras, eftersom inteck­

ningen avses omfatta endast egendom av det senare slaget. Ett stort antal

remissinstanser har framhållit vikten av att en reform av förlagsinteck-

ningsinstitutet samordnas med den nya lagstiftning om fast egendom och

vad därtill hör, som f. n. förbereds i samband med arbetet på en ny jorda­

balk. Även jag finner uppenbart, att dessa frågor sammanhänger så intimt,

att de bör behandlas i nära samband med varandra.

Kretsen av tillbehör till fabriker och andra lokaler för industriell verk­

samhet omfattar, sådan den kommer till uttryck i lagen den 24 maj 1895

(nr 36 s. 1) om vad till fast egendom är att hänföra, endast sådana ma­

skiner och annan utrustning, som på ett påtagligt sätt är permanent in­

förlivade med byggnaderna. Ett betydande utrymme lämnas därför åt för-

lagsinteckningar i fråga om maskiner och andra anläggningstillgångar, även

om industriidkaren äger den fastighet där rörelsen drivs. I sitt förslag till

ny jordabalk (SOU 1960:24—26) förordade lagberedningen en ännu snä­

vare krets av s. k. industritillbehör, vilket skulle ha inneburit en motsva­

rande utvidgning av den förlagsinteckningsbara egendomen. Med hänsyn

bl. a. till att förlagsinteckningen ansetts ha ett lägre värde som säkerhet

än fastighetsinteckningen har detta förslag utsatts för stark kritik. Förslaget

har därför sedermera omprövats av jordabalksutredningen som föresla­

git en mycket kraftig utvidgning av kretsen av industritillbehör (SOU

1963: 55). All utrustning, som används i den industriella verksamheten på

eller i anslutning till viss fastighet, skall enligt förslaget utgöra tillbehör

till denna.

Om utredningsförslaget godtas skulle området för utnyttjande av förlags-

inleckning i fråga om industriell egendom krympa väsentligt. I stället

skulle fastighetsinteckningen få ökat utrymme. I ett läge, då det gällt att

samordna föreliggande förslag om gränsen kring fast egendom och förlags-

inteckningskommitténs förslag om en reformerad och betydligt förstärkt

förlagsinteckning, har det fallit sig naturligt att överväga möjligheten att

med bibehållande av en tämligen snäv gräns kring fastighetstillbehören

stärka förlagsinteckningen på sådant sätt, att den i fråga om anläggnings­

tillgångarna kom att från säkerhetssynpunkt i allt väsentligt motsvara en

fastighetsinteckning enligt jordbalksutredningens förslag. I anslutning till

ett resonemang, som under remissbehandlingen förts av bankinspektionen,

har jag härvid övervägt en särskild form av förlagsinteckning i maskiner,

Kungl. Maj:ts proposition nr 23 är 1966

52

inventarier och andra anläggningstillgångar. En inteckning med denna om­

fattning skulle, som kommittén framhållit, rent teoretiskt kunna tillerkän­

nas ganska betydande sakrättsliga verkningar. Från näringslivets sida har

emellertid med eftertryck framhållits, att inte ens en särskild inteckning i

sådana anläggningstillgångar skulle bereda samma trygghet som en fastig-

hetsinteckning såvitt nu är i fråga. Detta synes väsentligen sammanhänga

med att en fastighetsinteckning kvarstår i fastigheten utan avseende vid

ägarbyte och utan tidsbegränsning. En liknande permanent anknytning av

en förlagsinteckning till ett visst företag eller viss näringsverksamhet låter

sig knappast göra bl. a. med hänsyn till identifikationssvårigheterna. Risken

för skingring av lätt flyttbar utrustning spelar också en betydelsefull roll.

Den nu berörda panträttsliga konstruktionen hos fastighetsinteckningen

anser jag äga ett så betydande värde, att en förlagsinteckning bl. a. på

grund därav inte kan anses bli jämbördig med fastighetsinteckning, även

om förlagsinteckningens värde höjs avsevärt. Jag kommer att närmare

behandla denna fråga i samband med ett särskilt förslag till lag om fast egen­

dom och vad därtill hör, vilket jag avser att framlägga senare i dag. För­

slaget bygger i huvudsak på jordabalksutredningens förslag, men mycket

lätt tlyttbar egendom har, bl. a. med hänsyn till reformen av förlagsinteck-

ningen, ansetts hellre böra anknytas till själva rörelsen än till den fastig­

het där verksamheten bedrivs. Som en följd av den föreslagna reformen i

Iråga om tillbehörsbegreppet torde emellertid den lösa egendomen på en

industrifastighet, som ägs av industriidkaren, i framtiden komma att bli av

mindre omfattning än hittills. De övergångsproblem som detta kan skapa

när det gäller befintliga förlagsinteckningar kommer jag att behandla i

samband med förslaget till lag om fast egendom och vad därtill hör.

Av vad jag hittills anfört framgår att min granskning av de båda berörda

lagförslagen lett fram till ett resultat som i fråga om förlagsintecknings-

institutets allmänna karaktär i huvudsak överensstämmer med kommit­

téns. En fullt utvecklad panträttslig konstruktion av förlagsinteckningen

förefaller inte ändamålsenlig ens i fråga om inventarier och liknande an­

läggningstillgångar. Reformsträvandena måste alltså inriktas på att för­

bättra inteckningshavarens ställning inom den nuvarande ramen för in­

stitutet. Liksom hittills bör förlagsinteckning avse ett kollektiv av lös egen­

dom, vars sammansättning kan växla, bestämt genom sin anknytning till

viss näringsverksamhet och till den som utövar verksamheten samt med

rätt för denne att förfoga över egendomen.

Mot denna bakgrund torde de olika åtgärder till stärkande av förlags­

inteckningen, som kommittén föreslagit, ganska väl motsvara vad som nu

rimligen kan begäras. Jag kommer i det följande att närmare behandla

spörsmålet i vilka hänseenden och i vilken utsträckning inteckningen på

grundval av förslaget bör utrustas med sakrättsliga verkningar. I detta sam­

manhang vill jag endast framhålla den betydelse det kan få för inteckning­

Kungl. Maj. ts proposition nr 23 år 1966

Kungl. Maj.ts proposition nr 23 år l!)6ti

53

ens anseende exempelvis att förmånsrätten får utövas också vid utmätning

och att inteckningen behåller viss verkan även efter överlåtelse av verksam­

heten. Av särskilt stort värde för hela institutets framtid torde de förslag

vara, som innebär att kretsen av inteckningsberättigade starkt utvidgas,

att den inteckningsbara egendomen får väsentligt större omfattning och

att inteckningsrätten skall bestå oavsett om rörelsen flyttas. Också till des­

sa förslag skall jag återkomma.

Kommittén föreslår att inteckningens benämning ändras från förlagsin-

teckning till företagsinteckning. Som kommittén påpekar har redan genom

en lagändring år 1932 kravet att inteckningsfordringen skulle ha karaktär

av förlag uppgivits, och dessutom har ordet förlag i det allmänna språk­

bruket fått en annan betydelse än den som ligger till grund för termen för-

lagsinteckning. Till detta kommer att den reformerade inteckningen kom­

mer att skilja sig så avsevärt från den nuvarande, att en ny benämning

förefaller motiverad. Jag tillstyrker därför kommitténs förslag.

De av kommittén i sakrättsligt hänseende föreslagna förstärkningarna

av inteckningsrätten har föranlett en del remissinstanser att ifrågasätta

om inte företagsinteckningen terminologiskt hellre bör rubriceras som en

i vissa avseenden inskränkt panträtt än som en förmånsrätt. Lagbered­

ningen betonar att gällande rätt inte saknar exempel på att pantsatt egen­

dom kan avyttras med verkan att panträtten upphör, exempelvis när fas-

tighetstillbehör säljs och bortförs. Det skulle enligt beredningens mening

innebära fördelar om inteckningshavarens rätt betecknades som en i vissa

hänseenden begränsad panträtt i ett rörligt kollektiv.

Jag är ense med beredningen om att det finns vissa skäl som talar för att

man skulle kunna beteckna den rätt företagsinteckningen medför som en

panträtt. Med hänsyn till de stora skillnader i förhållande till den typiska

panträtten, som alltjämt torde komma att stå kvar, kommer jag emellertid

i likhet med kommittén fram till att tillräcklig grund saknas för en sådan

terminologisk förändring. I första hand fäster jag härvid avseende vid det

redan påtalade förhållandet, att panträtt i fast egendom på grund av in­

teckning är fast knuten till själva fastigheten oavsett ägarbyte och utan tids­

begränsning samt att panträtt i lös egendom i allmänhet förutsätter att

egendomen specificeras.

2. Rörelsens art och omfattning

Enligt gällande bestämmelser är förlagsinteckningsinstitutet förbehållet

innehavare av industriell rörelse, i vilken som regel används drivkraft om

minst fem effektiva hästkrafter eller också minst tio arbetare, samt idkare

av hotell-, pensionat- och restaurangrörelse, hos vilka under minst två må­

nader årligen sysselsätts minst tio anställda, ävensom apotekare.

För att underlätta kreditgivningen åt rörelseidkare har det som jag re­

54

Kungl. Maj. ts proposition nr 23 år 1966

dan antytt varit en angelägen uppgift för kommittén att undersöka i vilken

utsträckning kretsen av inteckningsberättigade näringsidkare kan vidgas.

Kommittén har därvid övervägt om man bör fortsätta på den väg lagstifta­

ren hittills valt och sålunda utvidga institutet till att omfatta vissa ytter­

ligare verksamhetsarter samt uppräkna dessa i lagen. I så fall borde i varje

fall handel, servicenäringar och byggnadsverksamhet anges. Emellertid be­

farar kommittén att en uppräkning av vissa ytterligare verksamhetsgrenar

tämligen snart skulle bli föråldrad med hänsyn till den tekniska och eko­

nomiska utvecklingen. Om man skulle följa de nuvarande linjerna borde

man också uppställa särskilda krav på viss minsta omfattning av verk­

samheten som förutsättning för inteckning. Även här skulle enligt kom­

mittén risk föreligga att reglerna tämligen snabbt blev föråldrade. Dess­

utom är det enligt kommittén mycket vanskligt att finna normer som är

tjänliga för det ifrågavarande syftet. Man skulle uppenbarligen vara

tvungen alt uppställa skilda regler för olika näringsgrenar. Kommittén

granskar närmare olika tänkbara alternativ för att mäta en rörelses om­

fattning, såsom efter antalet anställda, den i rörelsen använda drivkraften,

ett minimivärde på inteckningsbar egendom eller rörelsens omsättning.

Den tekniska utvecklingen gör emellertid att antalet anställda i allt mindre

utsträckning lämpar sig som mått på en rörelses omfattning. Drivkraften

som måttstock kan ge missvisande resultat och lämpar sig för övrigt endast

i fråga om vissa slag av verksamhet. En regel om visst minimivärde på egen­

domen förutsätter som mått ett i lagen inskrivet penningbelopp, som tid

efter annan skulle behöva justeras med hänsyn till förändringar i pen­

ningvärdet. Själva värderingen skulle för övrigt erbjuda stora svårigheter.

Bokförda värden eller brandförsäkringsvärden kunde knappast användas.

Vad slutligen gäller rörelsens omsättning framhåller kommittén att relatio­

nen mellan omsättningen och egendomens värde varierar så starkt mellan

olika branscher, att en differentiering av beloppen skulle vara nödvändig.

Kommitténs överväganden leder fram till ståndpunkten, att det från rätts-

teknisk synpunkt vore önskvärt om institutet kunde stå öppet för alla nä­

ringsidkare oavsett rörelsens art och omfattning. Begränsningar av inteck-

ningsmöjligheten på grund av reella faktorer bör enligt kommitténs me­

ning inte ske utan starka skäl. Mot den slutsats kommittén sålunda dragit

torde någon erinran inte kunna göras. Uppenbarligen undviks en mängd

besvärliga gränsdragningsfrågor om inteckningen får ett så vidsträckt till-

lämpningsområde. Remissinstanserna har i allmänhet accepterat de syn­

punkter kommittén anfört i denna del. Från några håll har dock satts i fråga

om inte vissa legala begränsningar är nödvändiga.

Vid bedömandet av vilka reella faktorer som skulle motivera legala be­

gränsningar av inteckningsmöjligheten koncentreras självfallet intresset till

sädana företag som är av mindre storlek och som på grund därav förfogar

över egendom av tämligen obetydligt värde. Beträffande sådana företag kan

55

emellertid framhållas, att lagen inte i andra fall förbjuder att säkerhels-

rätt upplåts i egendom av obetydligt värde. Den som erbjuds eu pantsäker­

het har själv att bedöma om han vill godta säkerheten. Lånevillkor och

lånesumma anpassas helt naturligt efter säkerhetens art och värde. Den

1'örinögenhetsrättsliga lagstiftningen utgår principiellt från att den som be­

gagnar ett rättsinstitut själv får bedöma de juridiska och ekonomiska kon­

sekvenserna därav. Med denna utgångspunkt möter inte hinder mot att

också små företag, där den inteckningsbara egendomen är av obetydligt

värde, omfattas av rätten till inteckning. Som kommittén framhåller finns

det för övrigt anledning anta, att de mindre företagarna inte kommer att

begagna sig av företagsinteckning i någon större utsträckning, varför even­

tuella olägenheter redan på denna grund skulle utebli.

Onekligen är dock svårigheten att bedöma risken för skingring av den

intecknade egendomen och skentransaktioner större i fråga om mycket

små företag än beträffande övriga. Den mindre företagaren kan ofta

ganska lätt vidta förändringar i rörelsens drift utan att dessa åtgärder

kommer till inteckningshavarens kännedom. Inteckningshavarens övervak­

ning ställer sig i allmänhet svår när det gäller småföretagen och kan bli

alltför kostsam i förhållande till de värden det gäller. Svenska sparbanks­

föreningen understryker i sitt remissyttrande att risken för värdeminskning

är större i ett litet egendomskollektiv än när det gäller stora företag och

föreslår att det i rörelsen nedlagda kapitalet får bli avgörande för en

gränsdragning.

Det kan mot bakgrund av det nu anförda förefalla tveksamt, om man

bör slopa varje begränsning i fråga om rätten för näringsidkare att ut­

nyttja företagsinteckning. Vissa argument talar onekligen för en lägsta

gräns i fråga om verksamhetens omfattning. Av resonemanget i det före­

gående framgår emellertid vilka praktiska svårigheter som möter när man

söker finna en lämplig begränsningsnorm. Sparbanksföreningens förslag

torde härvidlag inte utgöra något undantag.

En fråga som i detta sammanhang bör tas upp till prövning avser kon­

sekvenserna för företagarnas personliga kreditvärdighet av en utvidgning

av rättsinstitutet. Enligt vissa remissinstansers uppfattning skulle ett vä­

sentligt utsträckande av inteckningsmöjligheten minska benägenheten inom

affärslivet att lämna rena förtroendekrediter. Beträffande företag inom

detaljhandeln befarar remissinstanserna, att leverantörerna skulle bli mind­

re hågade än tidigare att lämna varukrediter, om rörelsetillgångarna be­

svärades av företagsinteckning.

Det är svårt att bedöma i vad mån den personliga kreditvärdigheten kan

komma att påverkas ogynnsamt av en vidsträckt möjlighet att företagsin-

teckna egendomen i rörelsen. Inteckningens verkan härvidlag bör dock

inte överbetonas. Inteckningsmöjligheten skall självfallet användas en­

dast om företagaren finner detta förenligt med sina egna intressen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 2ti år 1966

56

Den enskilde företagaren avstår sannolikt från att utnyttja den nya kredil-

möjligheten, om han finner att ett användande av denna skulle kunna skada

hans personliga kreditvärdighet. Det måste emellertid anses ligga ett be­

tydande värde i att öppna en möjlighet att utnyttja företagsinteckningen

för en stor krets av företagare. I allmänhet lär för övrigt den som över­

väger att lämna en näringsidkare kredit utan säkerhet inte fästa alltför

stort avseende vid utsikterna att få utdelning i en eventuell konkurs. Det

avgörande blir i stället företagets räntabilitet och allmänna utvecklingsmöj-

heter samt förtroendet för näringsidkarens egen person.

Om verkningarna av en vidsträckt inteckningsmöjlighet på företagarnas

personliga kreditvärdighet sålunda inte behöver befaras bli av alltför stor

betydelse, torde det dock inte kunna bestridas, att vissa olägenheter kan

uppstå för oprioriterade borgenärer, om inteckningsmöjligheten utsträcks

till att avse även mycket små rörelser. Såsom kommittén framhåller kan

det med visst fog sägas, att ju mindre förhållandena är desto mer framstår

det som otillfredsställande att den tillämnade kreditgivaren skall behöva

räkna med förekomsten av företagsinteckning och eventuellt underkasta

sig kostnader och besvär för en undersökning härvidlag.

Jag vill i detta sammanhang återknyta till vad jag tidigare nämnt om för­

hållandet till den aktuella reformen i fråga om gränsdragningen mellan

fast och lös egendom såvitt avser fastigheter, som utnyttjas för industriell

verksamhet. Att mina överväganden lett fram till att jag godtagit huvud­

linjerna i jordabalksutredningens förslag bör inte uteslutande ses som ett

resultat av strävandena att genom fastighetsinteckningen ge industrikredit­

givaren en god säkerhet i de viktigare anläggningstillgångarna. Även om­

sorgen om företagsinteckningens framtid talar i viss mån för en gränsdrag­

ning, som ger ägaren av en fastighet, där industriell verksamhet bedrivs,

möjlighet att med fastighetsinteckning som säkerhet belåna den egendom

som utgör den viktigaste förutsättningen för produktionsresultatet. Om

gränsen mellan fast och lös egendom också framdeles skulle dras på sådant

sätt att mycket viktiga anläggningstillgångar i fastighetsägarens hand räk­

nades som lös egendom, skulle man knappast kunna undvika, att kredit­

givaren i fortsättningen liksom hittills kompletterade en säkerhet som ställts

i form av fastighetsinteckning med en förlagsinteckning. Några remissin­

stanser -— Kooperativa förbundet med särskild skärpa —- har i yttranden

över förlagsinteckningskommitténs förslag framhållit, att det vore olyckligt,

om det stundom tämligen slentrianmässigt uppställda kravet på förlagsin­

teckning skulle komma att kvarstå även efter en förstärkning av denna in-

teckningsform. Jag delar denna uppfattning. Ett syfte med reformen av för-

lagsinteckningen bör vara att inteckningen skall få en större självständig be­

tydelse. Med hänsyn till de återverkningar på företagarnas personliga kredit-

värdighet, som en väsentligt förstärkt förlagsinteckning ibland måste antas

medföra, är det också av visst intresse att tillse, att företagaren-fastighets­

Kungl. Maj.ts proposition nr 23 år 1966

Kungl. Maj. ts proposition nr 23 år VJ6(i

57

ägaren inte onödigtvis tvingas utnyttja denna inteckningsmöjlighet för att

erhålla kapital till de grundläggande produktionsmedlen. Företrädare för

bankföreningen har vid överläggningar i fråga om begreppet industritillbe­

hör framhållit, att den tämligen extensiva gräns, som kommer till uttryck

i mitt förslag härom, bör effektivt motverka tendensen att vanemässigt kom­

plettera fastighetsinteckning med förlagsinteckning. Jag fäster ett betydan­

de avseende härvid och utgår från att kreditinstituten genom ändamålsenlig

upplysningsverksamhet vill bidra till en ny syn på inteckningsinstitutet och

dess förhållande till lastighetsinteckningen. Avvägningen mellan intresset

av en säkerhetsmässig förstärkning av företagarnas kreditmöjligheter och

omsorgen om deras personliga kreditvärdighet ■— jämte det allmänna önske­

målet att ge företagsinteckningen en mer självständig ställning —- har så­

lunda påverkat också frågan om gränsdragningen mellan fast och lös egen­

dom, såvitt avser fastigheter, vilka utnyttjas för industriell verksamhet.

Ett utsträckande av företagsinteckningen till alla rörelser oavsett art

synes vara att bedöma på ungefär samma sätt som frågan om utvidgningen

oavsett storlek. En extensiv gränsdragning medför att även företag av mer

eller mindre tillfällig art, som drivs med tillfälligt anskaffade inventarier,

exempelvis varumässor och företag för inspelning av viss film, kan bli fö­

remål för inteckning. Häremot torde från principiell utgångspunkt inte

mycket vara att erinra. Kreditgivaren har själv att bedöma den säkerhet,

som kan anses ligga i en helt tillfällig verksamhet. Är rörelsen inte bara av

tillfällig art utan dessutom av mycket ringa omfattning är det dock tveksamt

om man bör ställa inteckningsinstitutet till förfogande.

Sammanfattningsvis torde kunna sägas, att det såväl från praktiskt eko­

nomisk som från rättsteknisk synpunkt är ändamålsenligt att låta företags­

inteckningen stå till förfogande för en vidsträckt krets av näringsidkare.

Med hänsyn till de speciella risker för kreditgivaren och för den personliga

kreditvärdigheten, som får anses vara förknippade med att låta också den

som driver en mycket oansenlig rörelse få tillgång till inteckningsmöjlighe-

ten, bör dock en viss lägsta gräns i allmänhet finnas för verksamhetens om­

fattning. Kommittén har sökt tillgodose bl. a. detta önskemål genom att fö­

reslå att företagsinteckning skall få beviljas en företagare endast om han

är bokföringspliktig enligt lag. Från kravet på bokföringsskyldighet föreslås

dock vissa undantag, huvudsakligen för jordbrukare. Förslaget har vunnit

gillande hos det stora flertalet remissinstanser. Genom uppställandet av bok­

föringsskyldighet som villkor nås, som jag närmare skall beröra i det följan­

de, en i huvudsak lämplig begränsning av de inteckningsberättigades krets.

Jag ställer mig därför i princip positiv till detta förslag.

58

Kungl. Maj:ts proposition nr 23 år 1966

3. Bokföringsskyldighet

Det krav på bokföringsskyldighet som förlagsinteckningskommittén upp­

ställt som villkor för att en företagare skall få ta ut företagsinteckning är

främst motiverat av att en intecknad rörelse ansetts behöva fortlöpande

övervakning från inteckningshavarens sida. Ett av de viktigaste medlen för

en effektiv övervakning är självfallet rörelsens bokföring. Enligt kommittén

är en ordnad bokföring en förutsättning för att företagsinteckningen skall

kunna rätt tjäna sitt syfte. Bokföringen ligger därför både i företagarens

och inteckningshavarens intresse. Eftersom bokföringsskyldigheten är straff-

sanktionerad anser kommittén att inteckningshavaren får en viss garanti

för att handelsböckerna förs enligt lagens föreskrifter. Med hänsyn till att

en bokföringsskyldig företagare bedöms som köpman, kan borgenären ock­

så lättare få honom försatt i konkurs.

De flesta remissinstanserna har tillstyrkt förslaget om krav på bokförings­

skyldighet eller lämnat det utan erinran. Ett par remissinstanser anser dock,

att bokföringskravet är obehövligt och olämpligt. Bl. a. påpekas, att ett så­

dant krav medför att vissa näringsidkare, som f. n. har rätt att ta ut förlagsin-

teckning, inte kommer att kunna ta ut företagsinteckning. Vissa andra re­

missinstanser fäster däremot stor vikt vid bokföringskravet och understry­

ker den betydelse ett sådant krav kan få för tilltron till institutet, om detta

utsträcks att gälla en mycket vid krets av företagare. Jag delar helt den

uppfattning, som de sistnämnda instanserna gett uttryck åt. Den radikala

utvidgning av de inteckningsberättigades krets, som jag nyss föreslagit, kan

innebära faror för inteckningshavarna, om inte dessa får tillfälle att på

lämpligt sätt kontrollera verksamheten. Till intresset av att skydda borgenä­

rerna kommer omsorgen om det framtida förtroendet för institutet. Villkoret

om bokföringsskyldighet bör därför enligt min mening upprätthållas med

viss stränghet.

Enligt gällande bokföringslag föreligger alltid bokföringsskyldighet för

aktiebolag, handelsbolag och ekonomiska föreningar. Bokföringslagen upp­

räknar därutöver en lång råd av verksamhetstyper, där bokföringsskyldig­

het föreligger. Här nämns bland många andra handel med varor, värdepap­

per eller annan lös egendom eller fastigheter, tillverkning eller bearbetning

av varor, reparationsverksamhet, byggnadsverksamhet, tryckeri- eller för-

lagsrörelse, hotell- eller pensionatrörelse samt teater- eller biografrörelse. I

fråga om vissa slag av rörelser gäller dock att bokföringsplikt inte följer

med utövandet, om rörelsen vanligen drivs utan biträde av flera än make

och barn under 16 år samt två andra personer. Även vissa andra undantag

gäller från huvudregeln om bokföringsskyldighet.

Som jag redan tidigare påpekat innebär det föreslagna villkoret om bok­

föringsskyldighet en betydelsefull begränsning av kretsen av inteckningsbe-

rättigade företagare. Inom en del näringsgrenar ställs de minsta företagen

59

utanför. Jag har framhållit att denna konsekvens av det uppställda villkoret

fär anses fördelaktig. Är en näringsverksamhet så speciell eller drivs den i

så liten omfattning, att lagstiftaren inte funnit skäl ålägga utövaren skyldig­

het att föra handelsböcker, bör inte heller den kreditmöjlighet, som före-

tagsinteckningen innebär, stå till förfogande för honom. Det bör anmärkas,

att kretsen av bokföringsskyldiga kan komma att vidgas i en framtid som

ett resultat av den översyn av bokföringslagen, vilken f. n. pågår. Skulle

utvidgningen bli väsentlig bör måhända frågan om förhållandet till kretsen

av de inteckningsberättigade omprövas.

Jag har i det föregående framhållit att kravet på bokföringsskyldighet

bör upprätthållas med viss stränghet. I ett bestämt hänseende är jag emel­

lertid beredd att göra viss inskränkning i detta krav. Detta sammanhänger

med följande.

Kommittén har föreslagit att möjligheten att ta ut företagsinteckning

skall stå öppen inte blott för bokföringsskyldiga näringsidkare av olika

slag utan också för jordbrukare, även om dessa inte är skyldiga att föra

handelsböcker. Företagsinteckningen avses ersätta den nuvarande inteck­

ningen i jordbruksinventarier och även möjligheten att erhålla panträtt i

spannmål eller i spånadslin och hampa. Skälen för att företagsinteckning

bör få utnyttjas av jordbrukare förefaller i och för sig goda, och remissin­

stanserna har överlag ställt sig positiva till en sådan reform eller lämnat för­

slaget därom utan erinran. Några remissinstanser har dock uttalat tvekan

beträffande reformen med hänsyn till det väsentliga undantag från kravet

på bokföringsskyldighet, som en sådan reform skulle innefatta. Utred­

ningen för översyn av bokföringslagen anser det från borgenärssynpunkt

önskvärt att bokföringslagens bestämmelser gäller även för jordbrukare

men säger sig ännu inte ha kunnat ta definitiv ståndpunkt i denna fråga.

Utredningen föreslår, att jordbrukare skall äga rätt till företagsinteckning

endast på villkor att de underkastar sig bokföringsskyldighet. Under alla

förhållanden bör enligt utredningen övervägas, om man inte skall förbe­

hålla rätten att ta ut företagsinteckning åt sådana jordbrukare, som under­

kastar sig bestämmelserna i förordningen om skyldighet för vissa idkare

av jordbruk eller skogsbruk att föra räkenskaper såsom underlag för taxe­

ring.

I anslutning till ståndpunkten i de sist berörda remissyttrandena har jag

närmare övervägt olika vägar att också i fråga om jordbruk garantera in-

teckningshavaren viss möjlighet att följa verksamhetens gång genom stu­

dium av löpande räkenskaper. Ett krav på bokföringsskyldighet enligt lag

som villkor för rätt att ta ut företagsinteckning skulle emellertid innebära

att praktiskt taget alla jordbrukare ställdes utan inteckningsmöjlighet. En

sådan lösning är därför, som kommittén framhåller, otänkbar, i synnerhet

som det inte finns några begränsningar av motsvarande slag när det gäller

jordbrukares rätt att ta ut inteckning enligt lagen om inteckning i jordbruks-

Kiingl. Maj:ts proposition nr 2.'t är 19(1/1

60

inventarier. Att ålägga jordbrukare, som tar ut inteckning, en särskild bok-

löringsplikt, synes också föra för långt. En sådan ordning skulle innebära

lagtekniska komplikationer. Bokföringslagens regler förefaller också onödigt

stränga för att appliceras på jordbrukare. Dessutom är bokföringslagen f. n.

föremål för översyn, varvid frågan om bokföringsskyldighet för jordbrukare

prövas. Bokföringsutredningens förslag att bygga på förordningen om

skyldighet för vissa idkare av jordbruk eller skogsbruk att föra räkenskaper

som undantag för taxering innebär en omotiverad anknytning till taxe­

ringsförhållandena och skulle leda till egendomliga konsekvenser, efter­

som endast några få procent av jordbrukarna hittills övergett den s. k.

kontantprincipen vid taxering till inkomst av jordbruksfastighet och be­

gärt att bli taxerade enligt bokföringsmässiga grunder. Dessa jordbrukare

är för övrigt inte underkastade straffansvar vid åsidosättande av sin bok­

föringsskyldighet och inte heller alt anse som köpmän. Slutligen har över­

vägts, att jordbrukaren för att få ta ut inteckning skulle gentemot inteck-

ningshavaren åta sig att föra böcker i enlighet med de regler som upptagits

i nyssnämnda förordning. En ordning, som förutsätter åtagande mellan

parterna, lämpar sig dock hättre för helt frivillig reglering. Ingenting bör

sålunda hindra att kreditgivaren i låneavtalet som villkor för kredit upp­

ställer ett krav på viss bokföringsskyldighet, eventuellt sanktionerad genom

en bestämmelse om att fordringen är omedelbart förfallen till betalning vid

åsidosättande av skyldigheten.

Det anförda visar att man stöter på betydande svårigheter vid försök att

i lagen garantera inteckningshavaren möjlighet att via bokföringsskyldighet

utöva kontroll över jordbruksverksamhet. I själva verket torde behovet av

sådan kontroll inte heller göra sig gällande med samma styrka i fråga om

jordbruk som i fråga om företag, där en förändring såväl i verksamhetens

art som i dess lokalisering lätt kan ske. Jag har därför stannat för att godta

kommitténs förslag. Jordbruk bör få intecknas utan hinder av att idkaren

därav inte är bokföringsskyldig enligt lag. Skulle bokföringsutredningens

kommande förslag föranleda att en mer eller mindre begränsad bokförings­

skyldighet införs för jordbrukare kan detta självfallet återverka på den nu

aktuella frågan.

I det följande ämnar jag återkomma till övriga förhållanden som speciellt

rör företagsinteckning i jordbruk.

Kungl. Maj.ts proposition nr 23 år 1966

4. Den inteckningsbara egendomen

Företagsinteckningens värde blir självfallet i hög grad beroende på hur

gränsen dras omkring den lösa egendom, vari förmånsrätten på grund av in­

teckningen avses gälla. En förlagsinteckning gäller i företagarens för rö­

relsen avsedda lösa inventarier, beträffande industriell rörelse dessutom i

råvaror och produkter samt vid apoteksrörelse även i övriga varor. Vidare

61

omfattar förlagsinteckning utestående köpeskilling för såld förlagsegendoni.

Som ett led i strävandet att stärka inteckningsinstitutet har det varit eu

naturlig uppgift för förlagsinteckningskommittén att undersöka om inte

den inteckningsbara egendomen kan vidgas att omfatta också andra slag

av lös egendom. Eu sådan åtgärd skulle överensstämma med vissa reform­

krav, som i olika sammanhang framförts av företrädare för näringslivet.

Förlagsinteckningskommittén avvisar till en början tanken att låta före-

tagsinteckningen omfatta rörelsens alla tillgångar av lös egendoms natur.

En sådan lösning skulle enligt kommittén strida mot syftet med företags-

inteckningen, nämligen att som kreditunderlag kunna utnyttja egendom,

som annars inte alls eller endast med olägenhet kan tillgodogöras för kre­

ditändamål. Bland remissinstanserna finns inte heller någon förespråkare

för en sådan lösning.

Jag har tidigare berört de risker för den personliga kreditvärdigheten

som kan tänkas vara förenade med vissa av kommittén föreslagna reformer.

Det är givet att dessa risker blir mindre om den inteckningsbara egendomen

begränsas. Bl. a. med hänsyn härtill delar jag kommitténs uppfattning, att

kontanter och tillgångar, som snabbt kan förvandlas i reda pengar, samt

egendom, som utan olägenhet kan pantsättas, inte bör upptas bland inteck-

ningsobjekten. Banktillgodohavanden samt aktier, obligationer och liknande

värdepapper bör således inte ingå. Självfallet bör inteckningen inte heller

omfatta sådan egendom, för vilken särskilt inteckningsinstitut finns, såsom

tomträtt, vissa fartyg och luftfartyg.

Om man bortser från de nu nämnda slagen av egendom anser sig kom­

mittén inte från principiell synpunkt böra föreslå några begränsningar i

fråga om den inteckningsbara egendomen. Kommittén avvisar sålunda tan­

ken att företagsinteckningen bör omfatta endast sådan egendom som i all­

mänhet kan antas vara någorlunda konstant till omfattning och värde. I

allmänhet bär remissinstanserna intagit samma ståndpunkt. Jag bortser

i detta sammanhang från vissa detaljer, där avvikande meningar kommer

till synes, i såväl inskränkande som utvidgande riktning. Lagberedningen

har emellertid framhållit att det vore önskvärt med en begränsning av in-

teckningsobjektets omfattning, framför allt med hänsyn till den person­

liga krediten, men har sagt sig inte säkert kunna avgöra, om en sådan be­

gränsning kan göras på annat sätt än genom en inskränkning i de enskilda

näringsidkarnas möjligheter att låta en och samma inteckning omfatta flera

rörelser.

Enligt min uppfattning saknas anledning att uppställa någon allmän norm

för begränsning av inteckningsobjekten. Säkerligen kommer det ibland att

inträffa, att vissa slag av egendom, som omfattas av företagsinteckning,

värderas lågt av kreditgivaren och att de därför knappast kommer att i det

enskilda fallet påverka vare sig lånesumma eller lånevillkor. Kreditgivaren

kommer naturligtvis att i sådana fall bortse från den ifrågavarande egendo­

Kungl. Maj.ts proposition nr 2.1 år tf)(iG

62

men. I ett annat fall kan emellertid egendom av samma slag tillmätas ett be­

tydande värde och det är då förmånligt att den omfattas av inteckningen.

Utgångspunkten vid den närmare prövningen av omfattningen av den in­

tecknade egendomen bör sålunda vara att, i den mån den personliga kredit­

värdigheten inte därigenom utsätts för speciella risker, också egendom, som

inte är av bestående karaktär, bör ställas till kreditgivarens förfogande inom

inteckningsinstitutets ram. Kreditgivaren får sedan fästa det avseende han

anser sig kunna vid den erbjudna säkerheten. Om den ifrågavarande egen­

domen generellt sett har ett påtagligt obeständigt eller svårbestämt Värde

torde den dock inte böra omfattas av företagsinteckningen.

Till lagberedningens synpunkter på frågan om en viss begränsning av

inteckningsobjektet genom förbud mot gemensam inteckning i flera rörelser

ämnar jag återkomma i samband med reglerna om individualisering av in­

tecknad verksamhet.

Den norm för bestämmandet av inteckningsobjekten, som jag sålunda an­

sett mig böra biträda, kan i princip sägas vara ganska extensiv. Om en in-

dustriidkare äger den fastighet, där han utövar sin industriella verksamhet,

kommer dock, som jag tidigare påpekat, företagsinteckningen inte att om­

fatta lika stor del av inventarierna som i andra fall. Detta beror på den i

annat sammanhang föreslagna vidsträckta bestämningen av tillbehör till

fastighet, där industriell verksamhet bedrivs. Såväl förlagsinteckningsre-

formen som reformen av industritillbehörsreglerna har i hög grad dikterats

av strävandena att till näringslivets fromma öka kreditunderlaget inom den

ram som föreligger i resp. fall. En sådan metod att i görlig mån söka stärka

fastighets- och förlagsinteckningen var och en efter sina förutsättningar sy­

nes ändamålsenlig.

I likhet med kommittén finner jag det nödvändigt att objekten för före­

tagsinteckning uppräknas i lagen. Med den vidsträckta målsättning, som

kommittén uppställt och som jag delar, blir det möjligt att göra uppräk­

ningen gemensam för alla slag av näringsverksamhet. Därigenom undviks

besvärliga gränsdragningsproblem och vinns även i övrigt rättstekniska för­

delar.

Till inteckningsobjekten bör naturligtvis i första hand hänföras inventa­

rier, som är lös egendom, olika slag av varor samt andra lösören. Dessutom

bör vissa betydelsefulla nyttjanderätter och vissa slag av fordringar höra till

den egendom, vari företagsinteckning skall gälla, förutsatt att rättigheterna

resp. fordringarna är överlåtbara. Till det närmare bestämmandet av de oli­

ka inteckningsobjekten återkommer jag i specialmotiveringen.

5. Verksamhetens individualisering. Inskrivningsväsendets organisation

En betydelsefull plats i kommitténs reformförslag intar de bestämmelser,

som närmare reglerar identifikationen av den rörelse, inom vilken egendo­

men skall tjäna som säkerhet på grund av företagsinteckning. De nuvarande

Kungl. Maj.ts proposition nr 23 år 1966

63

lagreglerna utmärks såtillvida av en viss stränghet, som den av förlagsin-

teckning omfattade rörelsen alltid måste kännetecknas såväl av företagarens

person som av rörelsens art och den kommun inom vilken verksamheten

utövas. Eftersom eu förändring i fråga om något enda av dessa tre känne­

tecken anses medföra, att förmånsrätten på grund av inteckningen upphör,

är det uppenbart att de nuvarande individualiseringsreglerna från kredit­

givarens synpunkt kan innebära betydande nackdelar. Om en rörelse flyttas

från den kommun, vilken angetts som kännetecken, till en annan kommun,

anses sålunda rörelsen på den nya platsen inte identisk med den rörelse som

drevs i den förstnämnda kommunen. En förändring av verksamhetens art

ger samma resultat. I fråga om en sådan förändring är det för övrigt uppen­

bart, att denna kan ske nästan omärkligt och lätt föranleda gränsdragnings-

prohiem.

Förlagsinteckningskommittén utgår från det tämligen självklara förhål­

landet, att verksamheten även i eu ny lagstiftning måste kännetecknas av

näringsidkarens person, vare sig det är en fysisk person eller en juridisk

person, t. ex. ett bolag eller en förening. Någon generell möjlighet att objek­

tivt, utan anknytning till personen, känneteckna den rörelse näringsidkaren

driver finns uppenbarligen inte. Mot bakgrund av strävandena att stärka

lörlagsinteckningens ställning i kreditgivarens hand undersöker kommittén

emellertid om man i framtiden bör behålla metoden att känneteckna rörelsen

även genom att ange dess art och lokalisering. Kommittén konstaterar, att

den rådande ordningen minskar inteckningens värde som säkerhet och att

särskilt identifikation genom angivande av verksamhetens art medför pro­

blem. Här nämner kommittén som exempel det fall, att företagaren driver

verksamhet i skilda branscher, vilka i inteckningshänseende på grund av

de nuvarande reglerna måste behandlas som skilda rörelser. Då det ofta

finns gemensamma anordningar av olika slag, t. ex. transportmedel, uppstår

svårigheter att avgöra till vilken av flera rörelser dessa skall hänföras. Kom­

mittén framhåller sammanfattningsvis, att å ena sidan — till undvikande av

gränsdragningsproblem — en rörelses art bör anges på sådant sätt, att en

tydlig gräns dras i förhållande till annan verksamhet, som företagaren dri­

ver, men att å andra sidan — i kreditgivarens intresse — beskrivningen bör

vara så vidsträckt, att den kan täcka både en mindre ändring i verksam­

hetens inriktning och en nystartad verksamhet, som är likartad med den ur­

sprungliga. Det är uppenbarligen svårt att samtidigt tillgodose dessa mot­

satta krav.

1 fråga om kravet på lokalisering av den intecknade rörelsen konstaterar

kommittén att man visserligen genom upprätthållandet av ett sådant krav

kan nå en tydligare gränsdragning än genom angivande av rörelsens art. Den

territoriella begränsningen till kommunen medför emellertid enligt kommit­

téns uppfattning ofta en uppdelning av företag, som bör behandlas som en

enhet i inteckningshänseende. Åtskilliga verksamhetsformer är inte alls eller

endast under begränsad tid bundna till viss plats eller visst område. Kommit­

Kungl. Maj.ts proposition nr 23 år WG6

64

tén nämner som exempel transportverksamhet samt byggnads- och anlägg-

ningsverksamhet och anser att ett obetingat lokaliseringskrav numera fram­

står som föråldrat. I vissa fall skulle inte ens en utvidgning till länet som

lokalt kännetecken ge ett tillfredsställande resultat utan inteckningen borde

omfatta all den verksamhet företagaren utövar inom riket. En generellt

tvingande regel härom anser kommittén likväl olämplig. Det kan ibland va­

ra fördelaktigt för företagaren att i stället för ett större kreditobjekt äga

tillgång till flera mindre för att kunna erbjuda dem som säkerhet åt olika

långivare. Individualisering endast genom företagarens person skulle dess­

utom medföra att varje ny rörelse, som företagaren etablerade eller förvär­

vade, kom att omfattas av inteckning i den rörelse han redan drev.

Övervägandena i hithörande frågor föranleder kommittén att framlägga

ett förslag till individualiseringsregler, som i mycket hög grad tar hänsyn

till individuella önskemål. Enligt förslaget skall företagarens person kvarstå

som enda obligatoriska kännetecken på verksamheten. Detta kännetecken

skall efter fritt val kunna kombineras med kännetecken på verksamhetens

art eller på dess lokala anknytning — varvid kommun bör vara det minsta

området — eller på bådadera.

Flertalet remissinstanser har lämnat kommitténs förslag till individuali­

seringsregler utan erinran. Några instanser, bland dem bankföreningen, häl­

sar förslaget med stor tillfredsställelse och anser att uppmjukningarna i det

nu rådande systemet kan få stor betydelse för företagarnas kreditmöjlig­

heter. Ett ganska stort antal remissinstanser uttalar emellertid tvekan i frå­

ga om lämpligheten av en så långtgående liberalisering som den förslaget

inrymmer. Till dessa remissinstanser hör bankinspektionen och advokat­

samfundet, som särskilt vänder sig mot att använda verksamhetens art som

särskiljande kännetecken vid uttagande av inteckningar, samt lagberedning­

en, som bl. a. finner det föreslagna systemet alltför komplicerat. Beredning­

en föreslår, att man för ändamålet skiljer på juridiska och fysiska personer,

varvid företagsinteckning beträffande juridisk person bör avse all före­

tagets egendom men inteckning i fråga om fysisk person blott verksamhet

av viss närmare angiven beskaffenhet. Advokatsamfundet anser det tvärtom

otillfredsställande att en företagare skall kunna ta ut skilda företagsinteck-

ningar i två eller flera av honom bedrivna rörelser, särskilt om dessa drivs

på samma ort och under utnyttjande av viss för rörelserna gemensam egen­

dom.

Enligt min uppfattning talar rent principiellt starka skäl till förmån för

de liberala individualiseringsregler, som kommittén föreslagit. Som jag re­

dan nämnt är betydande nackdelar från värdesynpunkt förenade med ett

fastlåst individualiseringsmönster. Genom de skilda alternativ, som föreslås

bli ställda till företagarnas och kreditgivarnas förfogande, öppnas större

möjligheter att ordna inteckningsförhållandena efter vad omständigheterna

i det enskilda fallet kräver. På detta sätt skapas en ändamålsenlig flexibili-

Kungl. Maj. ts proposition nr 23 år 1966

65

tet. EU totalt förbud mot alt inom skilda rörelser ta ut olika inteckningar

med användande av verksamhetsarten som skiljande kännetecken skulle i

vissa lägen kunna vålla betydande svårigheter för näringsidkaren. Om den­

ne driver rörelser av mycket olika karaktär inom skilda branscher kan det

vara ett tämligen naturligt önskemål för honom att söka utnyttja egendomen

inom rörelserna som separata kreditunderlag oavsett om rörelserna drivs på

samma ort eller inte. I den mån kreditgivaren blir övertygad om det ända­

målsenliga häri bör möjligheten till särinteckning knappast förmenas nä­

ringsidkaren. Att å andra sidan — i överensstämmelse med lagberedningens

tankegångar, som är diametralt motsatta bankinspektionens och advokat­

samfundets —- förbjuda den enskilde näringsidkaren att ta ut en inteckning,

som omfattar två eller flera olika rörelser, förefaller i allmänhet innebära eu

onödig hämsko på de enskilda parterna i kreditförhållandet. Lagberedning­

ens förslag att företagsinteckning, som utställs av juridisk person, obli­

gatoriskt skall omfatta all dess inteckningsbara egendom i riket ter sig av

samma skäl mindre lämpligt. Särskilt för företag inom storindustrien skulle

en sådan ordning kunna innebära betydande nackdelar. Det är inte ovanligt

att storföretagen delar upp de olika produktionsleden mellan skilda fabri­

ker, var och en av stort värde, och det kan då vara lämpligt att låta egen­

domen inom varje fabriksrörelse, där den låter sig särskiljas till art eller

lokalisering, utgöra självständigt underlag för företagsinteckning.

Om verksamhetsarten används som kännetecken torde detta i regel få den

verkan, att inteckningens värde sjunker i förhållande till om kännetecknet

utesluts. En tillräcklig garanti mot att institutet mer allmänt utsätts för

den nu ifrågavarande risken att förlora i betydelse torde emellertid ligga

däri att kreditgivarna sannolikt i erforderlig utsträckning kommer att be­

gära säkerheten ställd utan sådan begränsning. Kommittén diskuterar de

problem, som kan följa av att företagaren och kreditgivaren kan ha mot­

satta intressen när det gäller att bestämma inteckningens omfattning. Det

föreslagna individualiseringssystemet anses rent allmänt äga så stora före­

träden, att man inte bör fästa allför stort avseende vid risken för att kredit­

givarsidan såsom den starkare parten skall genomdriva krav på att inteck­

ningen bär ha obegränsad omfattning, även när detta inte kan anses sakligt

motiverat. Jag delar denna uppfattning.

I ett bestämt hänseende har jag funnit mig böra föreslå ett avsteg från de

av kommittén föreslagna individualiseringsreglerna, nämligen i fråga om

bestämning av det område inom vilket företagsinteckning skall gälla. Kom­

mitténs förslag innebär ju att företagsinteckning skall kunna omfatta en

företagares verksamhet i hela riket. En förutsättning för genomförandet av

en sådan ordning är att gällande regler om forum för förlagsinteckning änd­

ras radikalt. F. n. upptas ärende om förlagsinteckning, om rörelsen drivs i

stad med rådhusrätt, av inskrivningsdomaren vid denna, och annars av in­

skrivningsdomaren i residensstaden. Skulle det föreslagna individualise-

3 Bihang till riksdagens protokoll 1966. 1 samt. Nr 23

Kungl. Maj. ts proposition nr 23 dr 1960

66

ringssystemet införas med bibehållande av nu gällande forumregler skulle

det som kommittén påpekar bli nödvändigt att låta inskrivningsdoma­

rens behörighet betingas av att den faktiskt drivna verksamheten utöva­

des inom inskrivningsdomarens område. Principiellt skulle det väl vara möj­

ligt att låta mantalsskrivningsorten för företagaren eller sätet för bolagets

eller föreningens styrelse vara avgörande. Ett delvis invecklat aviseringsför-

farande skulle emellertid bli nödvändigt vid företagets flyttning mellan skil­

da jurisdiktionsområden. I fråga om fysiska personer samt — kanske i spe­

ciellt hög grad — i fråga om handelsbolagen och de ekonomiska föreningar­

na skulle med hänsyn till avsaknaden av central registreringsmyndighet lik­

väl ingen effektiv garanti kunna nås mot i sak oriktiga inteckningsåtgärder,

exempelvis dubbelföringar. Med hänsyn härtill föreslår kommittén, att den

nuvarande judiciella organisationen med lokala inskrivningsdomare ersätts

med en för hela landet gemensam inkrivningsmyndighet. Kommittén före­

slår att Stockholms rådhusrätt skall utgöra denna centrala inskrivnings-

myndighet. Enligt kommitténs uppfattning skulle centraliseringen visser­

ligen i någon mån försvåra kommunikationen mellan allmänheten och in­

skrivningsmyndigheten, men den skulle samtidigt främja en enhetlig rätts­

tillämpning och en rationalisering av inskrivningsarbetet.

Ett inte ringa antal remissinstanser ställer sig avvisande eller starkt tvek­

samma till förslaget om en central inskrivningsmyndighet för hela landet. Med

hänsyn härtill är de också tveksamma i fråga om att avstå från varje krav

på lokalisering av inteckningsobjektet inom det föreslagna individualise-

ringssystemet. Flera remissinstanser, som kommerskollegium, statskontoret,

länsstyrelserna i Jönköpings och Västmanlands län, lagberedningen och

sparbanksföreningen, finner frågan om en centralisering ofullständigt ut­

redd. I allmänhet anses nackdelarna av en centralisering överväga fördelar­

na. Det hävdas att sammanförandet av inskrivningsärendena till en enda

myndighet erbjuder många praktiska problem. Kommerskollegium finner

det svårt att försvara en åtgärd varigenom exempelvis en jordbrukare i

Skåne eller Norrbotten tvingas vända sig till en myndighet i Stockholm för

att erhålla en företagsinteckning.

Med hänsyn till nackdelarna av en total centralisering av inskrivningsvä­

sendet har några remissinstanser framlagt egna förslag om hur inskrivnings­

väsendet — och därmed delvis individualiseringssystemet — bör vara in­

rättat. Statskontoret menar att man i huvudsak bör kunna utgå från det

föreslagna individualiseringssystemet, medan lagberedningen — i anslut­

ning till vissa redovisade synpunkter på individualiseringen — föreslår en

indelning efter företagens art av juridiska resp. fysiska personer. Kom­

merskollegium slutligen föreslår, att inskrivningsväsendet generellt sam­

manförs till länsresidensstäderna. Med hänsyn till det centrala register för

aktiebolag, som för hela riket förs hos patent- och registreringsverket, före­

slås att sådana bolag skall äga rätt att ta ut riksomfattande företagsinteck-

Kungl. Maj. ts proposition nr 23 år 1966

67

ningar, medan övriga företag skall vara hänvisade till resp. län som största

lokaliseringsområde för inteckning.

Det anförda torde visa att en tillfredsställande lösning pa de problem, som

här uppkommer, inte kan nås utan en avvägning mellan olika intressen. Ä

ena sidan slår fördelarna av att kunna ge företagsinteckningen en så stark

ställning som möjligt genom att kunna individualisera verksamheten enbart

via näringsidkarens person. Å andra sidan finns nackdelarna med ett helt

centraliserat inskrivningsväsende — framför allt den i många fall väsent­

ligt försvårade kommunikationen mellan allmänheten och inskrivningsmyn­

digheten. Särskilt för jordbrukarnas del men också för det stora flertalet

enskilda företagare måste det ofta te sig olämpligt att för inskrivningsåtgär-

der behöva vända sig till en hela landet omfattande myndighet, allra helst som

man under de första åren efter reformens genomförande — främst med hän­

syn till institutets utvidgning till helt nya kategorier av näringsidkare —

måste räkna med att inskrivningsåtgärderna kräver underhandskontakter

mellan sökandena och vederbörande inskrivningsdomare för ingivande av

kompletterande handlingar. Att märka är också att en central registrering

av alla näringsidkare — inklusive jordbrukare — som tar ut företagsinteck-

ningar, måste erbjuda stora problem, något som kommittén också medger.

Ökningen av antalet intecknade rörelser får antas bli stor med hänsyn till

att institutet föreslås omfatta helt nya kategorier av företagare. Kommit­

tén har ansett en två- eller tredubbling av antalet inskrivningsärenden tänk­

bar, vilket knappast torde innebära någon alltför djärv uppskattning.

Behovet av att ta ut riksinteckningar torde för övrigt inte med samma styr­

ka göra sig gällande bland flertalet enskilda företagare, som har sin verk­

samhet koncentrerad till viss ort eller viss bygd, som bland de större före­

tag, vilka vanligen drivs i aktiebolagsform och har sin verksamhet mer

spridd över landet. I fråga om de förstnämnda bör en möjlighet att erhålla

länsomfattande inteckningar vara till fyllest medan i fråga om de senare

möjligheten att ta ut riksinteckningar bör stå öppen.

På grund av vad sålunda anförts anser jag att den av kommerskollegium

föreslagna lösningen är att föredra framför kommitténs förslag. Om parter­

na inte bestämmer att kommun skall vara inteckningsområde bör alltså det

län, där näringsidkaren resp. handelsbolaget eller föreningen driver verk­

samhet, utgöra geografisk ram för företagsinteckningen. I fråga om aktie­

bolag bör emellertid riksomfattande företagsinteckningar kunna uttas hos

inskrivningsdomaren i residensstaden i det län, inom vilket bolagets styrelse

har sitt säte. Ändring i fråga om styrelsens säte införs nämligen i aktiebo-

lagsregistret, varifrån erforderliga underrättelser till berörda inskrivnings­

domare kan erhållas. Inskrivningshandlingarna kan därefter överflyttas och

någon risk för dubbelföringar uppkommer inte.

Naturligtvis kan fall förekomma, då det i fråga om en enskild företagare

frän kreditsynpunkt skulle ha varit lämpligt att kunna ta ut en riksinteckning,

Kungl. Maj.ts proposition nr 23 år W(>6

68

Så kan exempelvis vara fallet med företag inom byggnadsbranschen eller

andra branscher med starkt ambulerande verksamhet. I den mån ett sådant

företag driver verksamhet inom flera olika län bör det dock — i likhet med

vad som nu gäller med avseende på verksamhet inom flera kommuner —

inte föreligga något hinder mot att separat länsvis inteckna den verksamhet

som drivs inom de olika områdena. Skulle det i något särskilt fall vara av

utomordentligt stor betydelse för företaget att ta ut riksinteckningar står

möjligheten till aktiebolagsbildning öppen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 23 år 1966

6. överlåtelse av intecknad verksamhet

Jag har inledningsvis framhållit, att förlagsinteckningshavarens förmåns­

rätt anses upphöra, om den intecknade rörelsen överlåts, och att förlagsin-

leckningskommittén sökt finna ett sätt att stärka inteckningshavarens ställ­

ning i en sådan situation. F. n. har inteckningshavaren endast möjligheten

att kräva omedelbar betalning för den intecknade fordringen, även om denna

inte är förfallen, och att vid konkurs eventuellt bringa överlåtelsen att åter­

gå med stöd av konkurslagens återvinningsregler. Dessa åtgärder förutsät­

ter att inteckningshavaren snabbt får kännedom om överlåtelsen. Annars

föreligger risk för rättsförlust.

Med anledning av vissa önskemål som framförts om ett bättre skydd för

inteckningshavaren diskuterar kommittén till en början möjligheten att låta

förlagsinteckningen, oavsett överlåtelsen, fortfarande gälla i rörelsen på

samma sätt som en fastighetsinteckning besvärar fastigheten oavsett byte

av ägare. Såsom kommittén framhåller är denna tanke dock svår att för­

verkliga. Den förutsätter i princip ett system där själva rörelsen — och där­

med den till denna knutna egendomen — kan identifieras utan samband med

viss person. Jag har tidigare framhållit att en sådan ordning knappast kan

genomföras i praktiken. En regel om skyldighet för förvärvaren att under­

rätta inskrivningsdomaren om överlåtelsen är visserligen tänkbar, men tve­

kan inställer sig i fråga om hur en sådan bestämmelse bör sanktioneras. Eu

skyldighet för förvärvaren att personligen svara för den intecknade ford­

ringen, om han åsidosätter sin anmälningsplikt, skulle enligt kommitténs

mening föra alltför långt. Om rörelsen överläts till någon, som redan drev

en intecknad rörelse, skulle för övrigt inteckningskollision kunna inträffa.

Inteckning i den förvärvade rörelsen borde då vika för inteckning i förvär­

varens ursprungliga rörelse. Till det nu anförda skulle komma de rent in-

skrivningstekniska problemen, vilka med hänsyn till de bristande möjlighe­

terna att objektivt identifiera rörelserna måste antas bli betydande. I likhet

med kommittén finner jag denna väg att stärka inteckningshavarens ställ­

ning oframkomlig.

Kommittén diskuterar i fortsättningen möjligheten att föreskriva skyldig­

het för köparen av intecknad rörelse att nedsätta köpeskillingen hos läns­

69

styrelsen för att tillgodose inteckningshavare. Också mot en sådan ordning

anförs flera argument, bl. a. att denna möjlighet inte skulle kunna användas

när vederlaget utgörs av annat än pengar eller när vederlag inte utgår. Kom­

mittén stannar i stället för att föreslå lösningen, att den egendom som ingår i

överlåtelsen och är föremål för inteckning skall fortsätta att häfta för denna

i förste förvärvarens hand under eu övergångstid av ett halvt år. Eu till de

konkreta föremålen begränsad förmånsrätt avses sålunda bestå, fastän före­

målen övergått i annans ägo. Eftersom den föreslagna regeln innebär alt de

förvärvade föremålen belastas av eu s. k. tyst förmånsrätt måste den som

överväger att ta emot företagsinteckning som säkerhet undersöka om före­

tagaren förvärvat sin rörelse inom sådan tid alt egendomen kan vara be­

svärad av inteckning på grund av förre innehavarens medgivande. En sådan

undersökning är dock lätt att göra med hjälp av handelsböckerna. På sam­

ma sätt hör enligt kommittén den som ämnar förvärva en rörelse undersöka

om denna besväras av företagsinteckning, exempelvis genom ett gravations­

bevis. Kommittén antar att överlåtelse normalt inte skall komma till stånd

utan att inteckningarna i samband därmed dödas eller inteckningshavaren

avstår från sin rätt mot förvärvaren.

De flesta remissinstanserna har ställt sig positiva till förslaget eller lämnat

det utan erinran. Några remissinstanser, såsom bankinspektionen, kommers­

kollegium och Kooperativa förbundet, är emellertid kritiska mot att eu tyst

förmånsrätt skapas i förhållande till den förste förvärvaren. Bankinspek­

tionen påpekar, att den tysta förmånsrätt i fast egendom, som tillkommer

inteckning för ogulden köpeskilling, inneburit vissa nackdelar för kreditin­

rättningarna. Kommerskollegium hävdar att de föreslagna reglerna är ägna­

de att skapa osäkerhet och orsaka rättsförluster inom näringslivet. Framför

allt måste det ofta bli svårt att avgöra vilken egendom som efter en över­

låtelse avses med förmånsrätten. Med hänsyn till att det varit kommitténs

avsikt att skapa en ordning, som driver parterna att i eget intresse trätfa

uppgörelser och därmed undanröja tänkbara osäkerhetstillstånd, och efter­

som de föreslagna reglernas verkan är tidsbegränsad vill kollegium dock

inte motsätta sig förslaget. Kooperativa förbundet slutligen anser att för­

slaget rent principiellt innebär så genomgripande avsteg från den klara

gränsdragning mellan panträtt och förmånsrätt, som nu gäller, att det är

tveksamt om man bör godta förslaget. En person, som i god tro förvärvat

viss egendom, kan till följd av förslaget tvingas avstå därifrån, vilket anses

vara något för vår rättsordning helt nytt.

Det kan inte förnekas att kommitténs förslag om en s. k. tyst förmåns­

rätt i lös egendom efter överlåtelse är tämligen radikalt och kan skapa viss

rättsosäkerhet. De med förslaget förknippade riskerna för den allmänna

omsättningen måste dock bedömas som mycket små. Först och främst bör

man hålla i minnet, att förslaget endast tar sikte på sådana fall då en hel

rörelse eller eventuellt en viss verksamhetsgren överlåts. Det är alltså fråga

Kungl. Maj. ts proposition nr 23 år 1966

70

om transaktioner av i allmänhet betydande storleksordning, där del för par­

terna är minst lika naturligt som vid fastighetsköp att föra ingående köpe-

förhandlingar. Själva förmånsrätten avses dessutom bli begränsad till sin

verkan både i fråga om egendomen och tiden. Det kan visserligen sägas, att

det ibland kan vara svårt att avgöra vilken egendom som avses med för­

månsrätten, särskilt om nagon tid hunnit förflyta efter överlåtelsen. Den

väsentliga betydelsen hos de föreslagna reglerna ligger emellertid i att de

främjar uppgörelser mellan förvärvare och inteckningshavare redan i sam­

band med överlåtelsen. Därigenom undviks tillstånd av osäkerhet och in-

teckningsinstitutet förstärks. Det torde därför vara riktigt, som kommit­

tén förmodar, att reglerna blott sällan kommer att behöva tillämpas. Om

de i allmänhet kommer att verka därhän, att inteckningsförhållandena sa­

neras i samband med överlåtelserna, måste detta emellertid anses vara en

så stor vinning, att eventuella nackdelar som i enstaka fall kan uppkomma

på grund av den föreslagna ordningen mer än väl uppvägs. Även kommers­

kollegium synes i sitt remissyttrande ha resonerat efter nu angivna linjer.

Ettersom förmånsrätten inte avses omfatta annat än de överlåtna före­

målen bör inteckningen i enlighet med kommittéförslaget medföra företräde

till betalning framför inteckning i rörelse, som förvärvaren driver vid tiden

för förvärvet. Den som har inteckning i denna rörelse har i allmänhet sak­

nat anledning att räkna med den förvärvade egendomen. Vidare bör den på

inteckningen grundade rätten, såsom kommittén föreslår, gälla endast så

länge den sålda egendomen tillhör förste förvärvaren. Att utsträcka den

tysta förmånsrätten till senare förvärv kan inte anses lämpligt. Bankinspek­

tionen framhåller visserligen att den trygghet, som avses följa med den före­

slagna ordningen, med hänsyn härtill måste bli av tvivelaktigt värde. Om

köparen använder sig av en bulvan, som först förvärvar den intecknade rö­

relsen, mister inteckningshavaren sin säkerhet. Denna synpunkt kan natur­

ligtvis inte helt frånkännas betydelse. I likhet med kommittén vill jag emel­

lertid uttala förhoppningen, att man skall kunna komma till rätta med bul-

vanfallen i rättstillämpningen. Bortsett från sådana fall torde det vara säll­

synt med tlera törvärv av en och samma rörelse under en så begränsad tid­

rymd, som det här kan bli fråga om.

Förslaget om eu begränsning till ett halvt år av den tid, under vilken för­

månsrätten skall bestå i den överlåtna egendomen, har föranlett kritik från

vissa remissinstanser. Försäkringsbolagens riksförbund samt några handels­

kammare anser, att den föreslagna tiden är allför kort med hänsyn till att

några särskilda publicitetsregler inte är uppställda. I stället föreslås en ett-

årstrist. En sådan förlängning stärker ytterligare inteckningshavarens ställ-

ning. Jag ansluter mig därför till ändringsförslaget men vill framhålla att

detta i vissa fall kan innebära en något ökad risk för osäkerhetstillstånd. En

väsentlig fördel med en ettårsregel ligger emellertid i de ökade möjlighe­

terna för inteckningshavaren att få kännedom om en överlåtelse. Normalt

Kungl. Maj:ts proposition nr 23 år 1966

71

kommer åtminstone eu ränteförfallodag att infalla under den tid fristen

löper. Även sannolikheten för att ett bokslut skall finnas tillgängligt ökar.

Vid remissbehandlingen har frågan väckts huruvida inte den föreslagna

förmånsrätten bör omfatta också dcL tall då intecknad verksamhet flyttas

till eu plats utanför det område, som inteckningen avser. Rent principiellt

kan måhända visst fog anses föreligga för en sådan utvidgning men den är

inte väl förenlig med den föreslagna ordningen beträffande individualise-

ring av intecknad rörelse. För att vara säker på att egendom i viss rörelse,

som skall startas eller som nyligen startats inom ett område, inte belastas

av förmånsrätt på grund av äldre inteckning, som uttagits inom annat om­

råde, måste långivaren undersöka, om den nystartade rörelsen inte i verk­

ligheten utgör eu rörelse som flyttats från annan plats. En sådan undersök­

ning skulle i praktiken kunna visa sig svår att göra. Den tidigare påtalade

viktiga allmänt tvisteförebvggande verkan av de föreslagna reglerna om in-

teckningsrättens bestånd skulle för övrigt inte kunna komma till uttryck

i »flyttningsfallen». Jag anser mig med hänsyn till det anförda inte kunna bi­

träda den föreslagna utvidgningen av reglernas tillämpningsområde.

Kommittén har till särskild behandling tagit upp vissa problem, som för

företagsinteckningens vidkommande kan följa med bruket att inom kon­

cerner låta ett dotterbolags verksamhet skötas i dess eget namn men för

moderbolagets räkning. Moderbolaget är då ofta ägare till omsättningstill­

gångarna, medan dotterbolaget äger vissa anläggningstillgångar. Eftersom

förhållandet mellan moder- och dotterföretagen i mycket erinrar om kom­

mission, brukar dotterbolag av denna typ kallas kommissionärsbolag. Enligt

kommittén bör i inteckningshänseende både moderbolaget och dotterbolaget

utan någon särskild lagregel betraktas som företagare med avseende på den

rörelse, som drivs i dotterbolagets namn. Med tillämpning av de vanliga reg­

lerna bör då en inteckning kunna tas ut i vartdera företaget och därigenom

omfatta all egendom i den gemensamma verksamheten av karaktär att kun­

na besväras av företagsinteckning.

De av kommittén härvidlag lämnade synpunkterna har i allmänhet läm­

nats utan erinran av remissinstanserna. Kooperativa förbundet framhåller

emellertid, att ett uttagande av dubbla företagsinteckningar inte passar för

den situation, som föreligger när förhållandet mellan moder- och dotterföre­

tag grundar sig på ett arrendeavtal. I sådana fall är det naturligt att företags­

inteckning tas ut endast i moderföretagets—arrendatorns namn.

Om inte några särskilda regler uppställs beträffande företagsinteckning i

moder- och dotterföretag, som är förenade genom kommissionärs- eller ar­

rendeavtal, kan båda företagen såsom juridiska personer ta ut separata före­

tagsinteckningar, under förutsättning att de anses driva näringsverksamhet.

En annan sak är att kreditgivaren, med hänsyn till att de inbördes egen­

domsförhållandena mellan moder- och dotterföretagen kan vara svåra att

överblicka, kan tänkas vilja ha säkerhet i den egendomsmassa, som företa­

Kungl. Maj. ts proposition nr 23 år 1960

72

gen tillhopa förfogar över, och därför begär att få ta ut inteckningar i båda

företagen. Dessa inteckningar kan sedan läggas som säkerhet för ett och

samma lån. En särskild reglering i lag av hithörande spörsmål förefaller med

hänsyn till det anförda obehövlig.

Kungl. Maj. ts proposition nr 23 år 1966

7. Förmånsrätt vid utmätning

Såsom tidigare antytts har kommittén föreslagit att företagsinteckning

skall medföra förmånsrätt inte såsom förlagsinteckning bara i konkurs

utan också vid utmätning. En sådan utvidgning av inteckningsrätten

skulle innebära att denna på en viktig punkt jämställdes med panträtt.

Detta skulle spela en betydelsefull roll för institutets anseende. Kommittén

påpekar att, om en oprioriterad borgenär får utmätning i intecknad egendom,

det kan visa sig att enda möjligheten för inteckningshavaren att skydda sig

är att begära företagaren i konkurs. En sålunda framtvingad konkurs kan

ofta komma olämpligt också för inteckningshavaren. Om denne däremot

har förmånsrätt vid utmätning torde utmätning av intecknad egendom för

oprioriterad eller sämre prioriterad fordran betraktas som lönlös.

Kommittén har närmare granskat vissa argument, vilka i samband med

1932 års reform av förlagsinteckningsinstitutet anfördes mot att låta in-

teckningshavare få förmånsrätt vid utmätning. Bl. a. framhölls då att, för

att en oprioriterad borgenär skulle kunna få betalning genom utmätning, så

stor del av egendomen måste utmätas, att både inteckningen och utmätnings-

fordringen täcktes av köpeskillingen. Detta kunde leda till utmätning och

försäljning av förlagsegendomen i dess helhet eller större delen därav, ofta i

strid mot både inteckningshavarens och gäldenärens intressen. Dessutom

skulle en sådan utvidgning av förmånsrätten innebära en beskärning av gäl­

denärens möjligheter att erhålla kredit utan säkerhet. Till bemötande av

dessa argument uttalar kommittén, att det kan ifrågasättas att vägra in­

teckningshavaren betalningsrätt vid utmätning i sådana fall då borgenären

visar att återstoden av den intecknade egendomen täcker inteckningshava­

rens fordran. Ett sådant undantag torde emellertid enligt kommitténs me­

ning inte få någon större praktisk betydelse. En oprioriterad borgenär har

för övrigt andra möjligheter att tvinga fram betalning än genom att söka ut­

mätning; bl. a. kan han göra konkursansökan. Företagarnas möjligheter att

tå personlig kredit bör enligt kommittén inte påverkas nämnvärt av att

förmånsrätt införs för företagsinteckning vid utmätning.

Remissyttrandena beträffande förslaget om förmånsrätt vid utmätning är

övervägande positiva. Advokatsamfundet anser emellertid önskvärt att för­

månsrätten får gälla även vid underhandsawecklingar av rörelse under för­

utsättning att avvecklingen sker under betryggande former. Några remissin­

stanser, framför allt lagberedningen, tar upp olika exekutionsrättsliga pro­

blem, som torde uppkomma i samband med den föreslagna reformen.

73

Kommitténs förslag om förmånsrätt också vid utmätning tillgodoser ett

gammalt önskemål. Förslaget innebär enligt min mening en viktig förstärk­

ning av inteckningsinstitutet utan att samtidigt medföra alltför stora prak­

tiska nackdelar. Liksom i fråga om reglerna om inteckningsrättens bestånd

vid överlåtelse kommer verkan av förmånsrättens utvidgning sannolikt

främst att ha psykologisk betydelse. Som kommittén påpekar kan det vän­

tas att utmätning av intecknad egendom inte kommer att behöva ske i nå­

gon större utsträckning. De komplikationer i det exekutiva förfarandet, vil­

ka får antas bli en oundviklig följd av reformen, bör därför inte heller bli

särskilt besvärande.

Frågan om förmånsrättens betydelse vid underhandsaweckling av inteck­

nad rörelse inrymmer problem av allmänt konkursrättslig art och torde

komma att uppmärksammas vid den pågående översynen av konkurslagstift­

ningen.

Som jag inledningsvis antytt ämnar jag senare framlägga förslag till änd­

ringar i gällande exekutiva och processuella regler, vilka blir nödvändiga

bl. a. med hänsyn till den föreslagna utvidgningen av förmånsrättens ver­

kan. Förslaget härom kommer att framläggas samtidigt med förslag till de

ändringar i samma hänseenden, som betingas av att begreppet fast egendom

och vad därtill hör avses få ett delvis nytt innehåll.

8. Företagsinteckning i jordbruk

I likhet med kommittén har jag uttalat, att flera skäl talar för att möj­

ligheten att ta ut företagsinteckning bör stå öppen även för jordbrukare.

Remissinstanserna har i allmänhet inte haft något att erinra mot en sådan

lösning. Jag har också anslutit mig till förslaget att beträffande jordbrukare

frångå det för näringsidkare i allmänhet uppställda kravet på bokförings­

skyldighet.

Den gällande lagstiftningen om inteckning i jordbruksinventarier har ut­

nyttjats i ganska begränsad utsträckning. Enligt en av kommittén lämnad

uppgift utgjorde antalet intecknade inventariebestånd hösten 1962 omkring

17 000. För jämförelse må nämnas, att sammanlagda antalet brukningsen-

heter med mer än 2 ha åker år 1961 utgjorde omkring 250 000.

Vid uttagande av inventarieinteckning i ett jordbruk måste detta alltid

individualiseras genom angivande av den fastighet där jordbruket utövas.

Inteckningen förlorar därför sin verkan, om de för jordbruket avsedda in­

ventarierna flyttas till annan fastighet. Om lagstiftningen om inventariein­

teckning ersätts med den nu föreslagna lagstiftningen om företagsinteck­

ning kan de av mig förordade individualiseringsreglerna komma att inne­

fatta en viss förstärkning av jordbrukarnas kreditmöjligheter bl. a. genom

att risken för att inteckningsrätten går förlorad till följd av flyttning blir

mindre. Inventarieinteckning avser huvudsakligen jordbruksinventarier och

Bihang till riksdagens protokoll 1966. 1 samt. Nr 23

Kurtgl. Maj.ts proposition nr 23 år 1966

utestående köpeskilling. Den egendom, som vid företagsinteckning avses ut­

göra kreditunderlag, omfattar betydligt mera. Också utvidgningen i fråga om

inteckningens töremål kan få en positiv inverkan på inteckningens värde.

Även i övriga hänseenden, där företagsinteckningen innebär en förbätt­

ring av kreditmöjligheterna, bör jordbrukarna kunna dra nytta därav på

grund av den nya lagstiftningen. Kommittén erinrar om den förstärkning av

säkerheten, som följer av förslaget att rätt på grund av företagsinteckning

skall bestå mot den som förvärvar intecknad egendom genom lösöreköp och

i viss utsträckning också mot den som övertar sådan egendom i samband

med förvärv av verksamheten samt att företagsinteckning skall medföra för­

månsrätt vid utmätning. Dessutom framhåller kommittén att vissa gräns-

dragningsproblem kan undvikas genom att lagstiftningen blir enhetligt gäl­

lande för jordbrukare liksom för andra företagare.

För att reglerna om företagsinteckning skall kunna göras tillämpliga på

jordbruk lörutsätts att lagstiftningen om viss panträtt i spannmål samt om

viss panträtt i spånadslin och hampa upphävs. Så kan ske utan olägenhet,

eftersom båda lagarna kommit att tillämpas i mycket ringa omfattning.

Några remissinstanser har tagit upp vissa för jordbruket speciella pro­

blem, som sammanhänger med bestämmandet av den inteckningsbara egen­

domen. Till dessa detaljfrågor återkommer jag i specialmotiveringen.

På grund av vad jag sålunda anfört om grunderna för en reform av för-

lagsinteckningsinstitut har inom departementet upprättats förslag till lag

om företagsinteckning. Detta lagförslag föranleder vissa följdändringar i

annan lagstiftning. Samtidigt har därför inom departementet upprättats

förslag till lag om ändrad lydelse av 17 kap. 7 § handelsbalken, förslag till

lag om ändring i förordningen den 20 november 18)5 (nr 50 s. 1) i av­

seende på handel om lösören, som köparen låter i säljarens vård kvarbliva

samt förslag till lag angående ändrad lydelse av 2 och 13 §§ lagen den 8 april

1927 (nr 85) om dödande av förkommen handling.

Jag anhåller att nu få till närmare behandling uppta dessa lagförslag som

torde få fogas som bilaga 1—4 vid protokollet i detta ärende. Förlags-

inteckningskommitténs förslag torde få biläggas som bilaga 5.

74

Kungl. Maj:ts proposition nr 23 år 1966

Kungl. Maj.ts proposition nr 23 år 1966

75

VI. Specialmotivering

Förslaget till lag om företagsinteckning

Allmänna bestämmelser

¹ §•

Enligt denna paragraf, som i huvudsak motsvarar 1 § i kommittéförsla­

get, må efter medgivande av näringsidkare inteckning till säkerhet för

fordran meddelas i hans näringsverksamhet. Sådan inteckning kallas före­

tagsinteckning.

Kommittén

Kommittén använder beteckningen företagare för den som skall äga rätt

att medge företagsinteckning i sin näringsverksamhet. Begreppet företagare

avses ha samma innebörd som begreppet näringsidkare. Det skall alltså

omfatta var och en som driver näringsverksamhet. Kommittén medger att

uttrycket näringsidkare är det vanliga i författningar men anser att benäm­

ningen företagare är att föredra av språkliga skäl.

Enligt förslaget utgör själva näringsverksamheten föremål för inteck­

ning, inte den till verksamheten knutna egendom, vilken utgör det egentliga

objektet för inteckningsrätten. Kommittén anser att denna terminologi in­

nebär flera praktiska fördelar. Inteckningsbeslut och gravationsbevis kan

avfattas enklare. Även i lagtekniskt hänseende vinns fördelar.

Remissyttrandena

Kooperativa förbundet har vänt sig mot användningen av beteckningen

företagare i lagen. Enligt förbundets mening bör denna beteckning ersättas

med beteckningen näringsidkare. Till stöd härför anför förbundet föl­

jande.

Det bör här framhållas, att i förarbetena till nu gällande namnlag av

den 11 oktober 1963 anknöt namnrättskommittén till det i varumärkeslagen

använda näringsbegreppet (namnrättskommitténs betänkande SOU 1960 : 5

s. 172) och detta synes icke ha mött invändning vid den fortsatta behand­

lingen av lagförslaget i departement och riksdag. Varumärkeslagens nä­

ringsidkarebegrepp har enligt vad styrelsen erfarit antagits jämväl av firma­

utredningen för dess blivande förslag till firmalag, och där kommer också

beteckningen näringsidkare och icke beteckningen företagare att ingå i

lagtexten. Samma inställning lär finnas hos den kommitté, som verkställer

utredningen beträffande lagstiftningen om illojal konkurrens.

I detta sammanhang bör uppmärksammas, att i 1953 års konkurrens­

begränsningslag användes beteckningen företagare. Där har dock begrep­

76

pet företagare givits en annan innebörd än begreppet näringsidkare enligt

varumärkeslagen. Konkurrensbegränsningslagens företagarebegrepp har

nämligen uttömmande specificerats i § 26 i lagen och är betydligt snä­

vare än varumärkeslagens. Därest man nu i ifrågavarande inteckningslag

skulle använda beteckningen företagare och icke beteckningen näringsid-

kare. föreiigger avsevärda risker för ovisshet och missförstånd till följd av-

förväxling med konkurrensbegränsningslagens speciella företagarebegrepp.

Förbundet anser att termen förlagsinteckning bör bibehållas, särskilt om

termen företagare utbyts mot beteckningen näringsidkare.

Sparbanksföreningen, jordbrukskasseförbundet och lantbruksförbundel

är kritiska mot kommitténs förslag att låta företagsinteckningen formellt

omfatta själva näringsverksamheten och inte den därtill knutna egendo­

men. Föreningen anser det juridiskt riktiga vara att, såsom i gällande

lagstiftning, ange egendomen som föremål för inteckning. Detta synes bätt­

re överensstämma med de verkliga förhållandena, särskilt i den situation

som uppkommer vid överlåtelse av verksamheten. De båda förbunden an­

ser sig inte kunna finna några fördelar med den av kommittén föreslagna

lösningen.

Lagberedningen förutsätter, att företagsinteckning skall kunna meddelas

också på ansökan av företagaren själv, alltså innan någon fordran upp­

kommit.

Departementschefen

Kommittén avser att begreppet företagare skall ha samma innebörd som

begreppet näringsidkare enligt varumärkeslagen den 2 december 1960 Ur

644). I denna lag förstås med näringsidkare var och en som yrkesmässigt

driver verksamhet av ekonomisk art (jfr prop. 1960: 167 s. 39 och 48). Koope­

rativa förbundets anmärkningar mot att använda beteckningen företagare

i lagen om företagsinteckning förefaller berättigade. Det är självfallet av­

vikt att man så långt det är möjligt använder samma beteckning för ut­

övare av näringsverksamhet i all lagstiftning inom näringsrätten och där­

till gränsande områden. Jag har därför i lagförslaget utbytt termen före­

tagare mot termen näringsidkare. Någon anledning att därför avstå från att

beteckna den nya inteckningen som företagsinteckning anser jag inte före­

ligga Som jag tidigare anfört skiljer sig den nu föreslagna inteckningen så

avsevärt från förlagsinteckningen, att en ändring av beteckningen i förhål­

lande till den nuvarande är motiverad.

Kommitténs förslag att företagsinteckningen formellt skall meddelas i

själva näringsverksamheten, trots att föremålet för förmånsrätten utgörs

av den till verksamheten knutna egendomen, är ägnat att underlätta det

praktiska hanterandet av inteckningarna och inger enligt min mening inte

några farhågor för missförstånd eller tvister. Det kan visserligen göras

gällande, att en direkt anknytning till egendomen bättre överensstämmer

Kungl. Maj:ts proposition nr 23 år 1966

77

med vissa regler, som avses gälla vid överlåtelse av verksamheten, men i

övrigt torde fördelarna med det föreslagna systemet betydligt överväga

nackdelarna.

Lagberedningen har förutsatt, att näringsidkaren skall kunna erhålla fö­

retagsinteckning utan att visa att eu fordran föreligger. Praktiska skäl talar

för en sådan ordning. Rättsläget är också detsamma på tastighetsinteck-

ningsväsendets område. Om en fordringshandling inges, som är törsedd med

vederbörligt inteckningsmedgivande, bör det alltså inte ankomma på in­

skrivningsdomaren att söka utröna, huruvida något skuldförhållande redan

etablerats.

Kungl. Maj:ts proposition nr 23 år 1960

2

§■

Paragrafen motsvarar 2 § i kommittéförslaget och innehåller bestämmel­

serna om bokföringsskyldighet som villkor för rätt att medge företagsinteck­

ning. Frågan om vem som är bokföringsskyldig regleras i bokföringslagen.

Kommittén

Enligt förslaget får näringsverksamhet i regel intecknas endast om nä­

ringsidkaren är bokföringsskyldig enligt lag. För en näringsidkare som är

fysisk person innebär bestämmelsen att, om han driver dels verksamhet

som enligt bokföringslagen föranleder bokföringsskyldighet, dels verksam­

het som inte medför sådan skyldighet, inteckning får meddelas även i den

inte bokföringspliktiga verksamheten. Inteckning får t. o. m. fastställas att

omfatta endast denna. Denna ståndpunkt motiverar kommittén på följande

sätt.

En begränsning till enbart bokföringspliktig verksamhet skulle icke vara

väl förenlig med de föreslagna reglerna om individualisering av intecknad

verksamhet och även i övrigt medföra nackdelar. Enligt dessa regler skall

individualisering kunna ske utan angivande av verksamhetens art. En änd­

ring i fråga om arten blir då utan inverkan på inteckningsrätten. För att

en viss verksamhet skall vara bokföringspliktig måste den emellertid till­

höra någon av de i bokföringslagen uppräknade verksamhetsarterna. Om

inteckning begränsades till bokföringspliktig verksamhet, skulle en änd­

ring i fråga om arten varigenom verksamheten upphörde att vara bokfö­

ringspliktig föranleda inteckningsrättens utslocknande. Vidare skulle -— enär

i vissa fall bokföringspliktig verksamhet måste vara av viss omfattning —

en ändring i fråga om verksamhetens omfattning kunna få samma följd.

— Även beträffande icke bokföringspliktig verksamhet tillgodoses i någon

mån synpunkten att bokföring bör finnas som underlag för intecknings-

havarens övervakning av den intecknade rörelsen. Enligt bokföringslagen

behöver visserligen sådan verksamhet icke redovisas i den löpande bok­

föringen, men den egendom som hör till verksamheten måste, liksom all

annan företagaren tillhörig egendom, upptagas i inventarium och balans­

räkning.

78

Kommittén har från bokföringskravet undantagit jordbruk, skogsbruk

eller djuruppfödning». Med jordbruk avser kommittén jordbruk i egentlig

bemärkelse, dvs. åkerbruk och vad som har samband därmed. Som jord­

bruk räknar kommittén enligt uttryckligt stadgande också binäring till

jordbruk. Detta uttryck bör enligt kommitténs mening tolkas med stöd av

2 § bokföringslagen, där med binäring till jordbruk avses endast rörelse

som går ut på att uteslutande utnyttja alster och naturtillgångar från den

fastighet där jordbruket drivs.

Kungl. Maj:ts proposition nr 23 år 1966

Remissyttrandena

Svea hovrätt, Stockholms rådhusrätt och lagberedningen ifrågasätter om

man över huvud kan uppställa ett krav på bokföringsskyldighet om man

vill behålla regeln att näringsidkare, som driver både bokföringspliktig och

inte bokföringspliktig rörelse, skall kunna inteckna den sistnämnda rö­

relsen. Utredningen för översyn av bokföringslagen behandlar detta problem

närmare och anför därvid.

Väl förhåller det sig så med nuvarande bokföringslagstiftning, att en

fysisk person, som är bokföringsskyldig enligt bokföringslagen, i sitt in­

ventarium och sin balansräkning varje år måste redovisa såväl tillgångar

som skulder, oavsett om de ingår i den verksamhet, som har medfört bok­

föringsskyldigheten, eller ej; i den löpande bokföringen behöver han emel­

lertid icke redovisa annan verksamhet än den, som föranlett bokförings­

skyldigheten. Visserligen är det värdefullt för en borgenär att en gång år­

ligen kunna få en samlad överblick över gäldenärens ställning; utan lö­

pande bokföring blir det dock ej möjligt att följa gäldenärens transaktio­

ner med sin egendom. Även det straffrättsliga skyddet blir begränsat, om

gäldenären vet sig vara fri från redovisningsskyldighet för egendom utan­

för den bokföringspliktiga verksamheten. För att undanröja dessa olägen­

heter, som synes vara betingade av kommitténs föreslagna regler för indi-

vidualisering av den intecknade verksamheten, skulle man kunna tänka

sig att man i lagen om företagsinteckning föreskreve, att en gäldenär, som

begagnade sig av rätten till företagsinteckning, bleve skyldig att låta sin

bokföring omfatta även den verksamhet, som företagsintecknades, oavsett

om denna verksamhet i och för sig vore av beskaffenhet, att den medförde

bokföringsskyldighet. En sådan utformning av lagen skulle visserligen

medföra, att man finge bestämmelser om bokföringsskyldighet utanför

bokföringslagen, men denna nackdel torde icke medföra några lagtekniska

komplikationer, eftersom gäldenären redan vore bokföringsskyldig enligt

bokföringslagen.

De skäl, som sålunda talar för att en gäldenär skall åläggas att låta

den löpande bokföringen omfatta den intecknade verksamheten, kan med

än större kraft åberopas till stöd för åsikten att gäldenären ålägges bok­

föringsskyldighet, så länge inteckning finnes i verksamheten. Med den

utformning av företagsinteckningslagen, som kommittén föreslagit, finnes

risk för att gäldenärens bokföringsskyldighet upphör, sedan inteckningen

sökts; därmed skulle gäldenären vara fri från all redovisningsskyldighet

och det skulle i efterhand bli mycket svårt att rekonstruera gäldenärens

Kungl. Maj.ts proposition nr 23 år li)t>6

79

affärstransaktioner. Vådan av ett sådant tillstånd behöver knappast un­

derstrykas.

Bokföringsutredningen har som nämnts föreslagit, att rätten till företags­

inteckning bör förbehållas sådana jordbrukare, som underkastat sig bestäm­

melserna i 1951 års förordning om skyldighet för vissa idkare av jordbruk

eller skogsbruk alt föra räkenskaper som underlag för taxering. Utredningen

framhåller att med jordbruk i denna förordning förstås detsamma som en­

ligt kommunalskattelagen, där man i 21 § till intäkt av jordbruk med bi­

näringar hänför bl. a. intäkt genom löpande försäljning av levande inventa­

rier, som kommit ägare eller brukare av jordbruksfastighet till godo. Man

synes alltså under begreppet jordbruk ha inkluderat djuruppfödning i den

mån denna skett på jordbruksfastighet. Endast sådana djuruppfödare bör

enligt utredningens mening jämställas med jordbrukare i det avseende var­

om nu är fråga. Det saknas anledning att utsträcka inteckningsrätten till

andra än sådana som hittills kunnat begagna sig av lagen om inteckning i

jordbruksinventarier. Utredningen föreslår därför, att ordet »djuruppföd­

ning» skall utgå samt begreppet jordbruk användas i sin vidsträckta bety­

delse. Av liknande skäl anser utredningen, att även ordet »skogsbruk» kan

utgå. Utredningen kommenterar detta på följande sätt.

Väl förekommer orden jordbruk och skogsbruk vid sidan av varandra i

nyssnämnda 1951 års förordning och samma är förhållandet i kommunal­

skattelagen, där »intäkt av jordbruk» och »intäkt av skogsbruk» förekom­

mer såsom två underrubriker till »inkomst av jordbruksfastighet». Men i

båda nu nämnda fall föreligger den begränsningen, att verksamheten skall

utövas av ägaren eller brukaren till jordbruksfastigheten. Det kan således

icke vara frågan om sådan verksamhet som utövas av annan, t. ex. av den,

som köper avverkningsrätt till skog och sedan säljer timret. I det senare

fallet torde det vara fråga om yrkesmässig rörelse och då föreligger — en­

ligt 1 § bokföringslagen jämfört med 2 § samma lag — bokföringsskyldig­

het, om verksamheten bedrives med biträde av fler än »make och barn un­

der sexton år samt två andra personer». Föreligger bokföringsskyldighet,

finnes rätt till företagsinteckning till följd av huvudstadgandet i lagförsla­

gets 2 §, varför ett särskilt omnämnande icke behöver ske. I det fall åter,

då fråga är om verksamhet, som bedrives av annan än ägare eller brukare

av jordbruksfastighet, men denna verksamhet är av så ringa omfattning att

bokföringskyldighet icke föreligger enligt bokföringslagen, bör icke heller

rätt till företagsinteckning finnas, eftersom 1951 års förordning icke kan

göras tillämplig på vederbörande.

Sveriges lantbruksförbund konstaterar samma förhållanden med avseen­

de på begreppen skogsbruk och djuruppfödning som bokföringsutredningen.

Departementschefen

Som villkor för rätt att ta ut företagsinteckning har uppställts krav på

bokföringsskyldighet. Bokföringskravet motiveras med inteckningshavarens

intresse av att via handelsböckerna kunna följa den intecknade verksam-

80

hetens ekonomiska utveckling men också av behovet av en viss begränsning

av de inteckningsbcrättigades krets. Mot bakgrund av syftet med bokförings-

kravet är det måhända inte ägnat att förvåna, att vissa remissinstanser ställt

sig avvisande till kommitténs ståndpunkt, att en näringsidkare, som driver

dels bokföringspliktig verksamhet, dels verksamhet, där han inte är bok-

föringsskyldig, skall ha rätt att ta ut en inteckning som omfattar den se­

nare.

Kommittén har motiverat sin ståndpunkt härvidlag med påståendet att

den föreslagna lösningen är nödvändig med hänsyn till det system för indi-

vidualisering av intecknad verksamhet, som kommittén förordat. Häri synes

man också böra ge kommittén i huvudsak rätt. Ett krav på att endast sådan

rörelse skall få intecknas, i vilken näringsidkaren är bokföringsskyldig vid

utövandet, torde förutsätta en artbestämning vid individualiseringen. Förde­

larna av att kunna inteckna all näringsverksamhet, som drivs eller kominer

att drivas inom ett län, utan angivande av arten synes vara så stora att man

inte bör inkräkta på denna ordning utan mycket vägande skäl. Sådana före­

ligger enligt min mening inte, såvitt nu är i fråga. Driver en näringsidkare en

rörelse, vari han är bokföringsskyldig, samt vid sidan därav verksamhet,

vari boktöringsplikt inte föreligger, torde det väsentliga värdet för inteck-

ningshavaren ligga i den »bokföringspliktiga» rörelsen. Förmånsrätten i den

andra verksamheten, vilken sålunda inte kan kontrolleras tillfredsställande,

torde inteckningshavaren betrakta som ett mindre betydelsefullt tillskott.

Att märka är för övrigt att den egendom, som hör till verksamhet, vari nä­

ringsidkaren inte är bokföringsskyldig, ändå måste upptas i inventarium och

balansräkning tillsammans med all annan egendom, som tillhör närings­

idkaren (7 och 8 §§ bokföringslagen). Den förmodligen ganska sällsynta

situation, som nu belysts, torde på grund av det anförda inte inge några all­

varligare farhågor beträffande inteckningshavarens ställning.

Något annorlunda ter sig den situationen, att en näringsidkare som driver

viss verksamhet, i vilken bokföringsplikt föreligger, vill ta ut en särskild,

artbegränsad inteckning i en annan verksamhet, där bokföringsskyldighet

inte föreligger. Det är främst mot tillåtligheten av ett sådant förfarande

som remissinstanserna opponerar sig. Det föreligger knappast något intres­

se, som kan grundas på individualiseringssystemet, av att få ta ut en in­

teckning, som sålunda begränsas endast till en inte bokföringspliktig verk­

samhet. Ett förbud mot uttagande av sådan inteckning föreslås därför. Av

dispositionstekniska skäl har förbudet placerats i slutet av första stycket

i 3 §.

Bokföringsutredningens och lantbruksförbundets påpekanden i fråga om

begreppet jordbruk i förhållande till begreppet djuruppfödning har föranlett

en förenkling i departementsförslaget jämfört med kommittéförslaget. Av

kommitténs motivering synes man kunna utläsa, att begreppet djuruppföd­

ning inte avsetts täcka annan verksamhet än sådan, som omfattas av kommu­

Kungl. Maj:ts proposition nr 23 år 1966

81

nalskattelagens jordbruksbegrepp. Kommittén synes sålunda inte ha räknat

med verksamhet, som utövas exempelvis av kennlar, stuterier, minkuppfö­

dare och liknande. Någon anledning att särskilt undanta djuruppfödning

från huvudregeln om bokföringsskyldighet synes därför inte föreligga. Vad

beträffar skogsbruk förefaller däremot ett undantag påkallat.

Departementsförslaget innehåller inte någon uttrycklig föreskrift om att

till jordbruk också skall räknas binäring till jordbruk. Denna föreskrift har

uteslutits som överflödig. Den tolkning av jordbruksbegreppet, som jag här

rekommenderat, torde nämligen inbegripa varje rörelse som uteslutande

avser tillgodogörande av alster och naturtillgångar från den fastighet där

jordbruket bedrivs. Drivs annan rörelse på jordbruksfastigheten finns en­

ligt min mening inte anledning att medge rätt att utnyttja densamma för

inteckningsändamål utan att bokföringsskyldighet föreligger enligt huvud­

regeln.

Kungl. Maj. ts proposition nr 23 år 1966

3 §•

Paragrafen, som motsvarar 3 § i kommittéförslaget, innehåller de prin­

cipiellt viktiga reglerna för individualisering av verksamhet, som intecknas.

Kommittén

Kommittéförslaget inrymmer i paragrafens första stycke huvudregeln i

det system med långtgående valfrihet i fråga om individualiseringen, som

kommittén förordat. Härom må hänvisas till den allmänna motiveringen.

Genom uttrycket »som företagaren vid varje tid utövar» klargörs enligt

kommittén, att den i inteckningsbeslutet beskrivna verksamheten endast är

en ram för inteckningen. Inom denna ram kan den faktiskt drivna verk­

samheten växla från tid till annan. Inteckningsbeslutet skall innehålla

erinran härom.

I paragrafens andra stycke föreslås ett par speciella kompletterande reg­

ler för vissa slag av verksamhet. Dessa regler är avsedda att användas i

stället för de allmänna reglerna, men bara om inteckningssökanden begär

det. I fråga om drivande av vattenkraftverk för produktion av elektrisk

energi föreslås att lokalisering skall kunna ske till en eller flera fastig­

heter. Härigenom blir det möjligt att särinteckna skilda kraftverk, som

är belägna inom samma kommun och drivs av samma företagare. Kom­

mittén motiverar detta undantag från regeln, att kommunen skall utgöra

minsta enheten för lokalisering, med att det här gäller stora ekonomiska

värden, där verksamheten varaktigt är bunden till viss fastighet Liknande

synpunkter gör sig enligt kommitténs uppfattning gällande i fråga om gruv­

drift. Där bör dock själva utmålet eller koncessionsområdet utgöra enhet

för individualiseringen. För atomkraftverkens del anser kommittén där­

emot inte skäl föreligga att införa en speciell individualiseringsregel.

82

Kommittén erinrar om att förlagsinteckningsförordningen stadgar förbud

mot inteckning i andei av förlagsegendomen. Förbudet bör enligt kommit­

téns uppfattning behållas i fråga om företagsinteckning. Detta torde kunna

utläsas redan av individualiseringsreglerna i första stycket. För tydlighe­

tens skull stadgas emellertid i tredje stycket beträffande verksamhet, som

utövas av två eller flera gemensamt, att inteckningen får omfatta endast

verksamheten i dess helhet. Härigenom klargörs också, att sådan verk­

samhet skall i inteckningshänseende hållas skild från rörelse som någon

av företagarna driver ensam eller tillsammans med någon eller några av

de övriga eller med utomstående. Gemensamt utövad verksamhet skall i

inteckningsbeslutet kännetecknas dels genom företagarnas personer, dels

genom den omständigheten att den utövas gemensamt av dessa.

Kungl. Maj:ts proposition nr 23 år 1966

Remissyttrandena

Kommerskollegium anser att del av kommittén uppställda undantaget i

fråga om individualisering av vattenkraftföretagen bör utsträckas till att

gälla alla företag som bedriver verksamhet för alstrande av elektrisk

energi. Ångkraftverken kan ha samma intresse som vattenkraftverken av

att få anknyta inteckningsförhållandena till den eller de fastigheter, där

verksamheten drivs. Dessa synpunkter delas av Skånes handelskammare

och vattenkraftföreningen. Industriförbundet ifrågasätter om inte den för

kraftverken föreslagna ordningen bör utgöra huvudregel i individualise-

ringssystemet.

Regeln i tredje stycket att verksamhet, som utövas av flera gemensamt,

inte får intecknas annat än i dess helhet, har föranlett kommentarer från

flera remissinstanser. Lagberedningen framhåller.

Av 3 § tredje stycket i förslaget och motiven därtill (s. 108) framgår,

att verksamhet som utövas av flera gemensamt skall behandlas som en

särskild inteckningsenhet, skild från verksamhet som någon av dem utövar

ensam eller i förening med någon utomstående. Här åsyftas tydligen icke

fall då två eller flera bildar ett handelsbolag. Förslaget medför konsekven­

ser som är svåra att överblicka. Man frågar sig vad som skall gälla, om en

rörelseidkare, som intecknat sin rörelse, senare upptar en kompanjon eller

om delägarna uttagit inteckning och kompanjonskapet sedan upplöses (jfr

18 § som här ej är tillämplig). Det kan också stundom vara vanskligt alt

avgöra, om kompanjonskap föreligger. Enligt beredningens mening bör

samverkan mellan två eller flera i allmänhet icke i och för sig få konsti­

tuera en särskild inteckningsenhet, med mindre sammanslutningen är att

anse som juridisk person. Däremot bör det vara möjligt att viss verksam­

het som är klart identifierad — t. ex. ett jordbruk — kan intecknas även

om objektet innehaves av två eller flera med samäganderätt. Särskilda reg­

ler krävs i så fall med tanke på nyss antydda problem. Här påvisade spörs­

mål får givetvis minskad räckvidd, därest möjligheterna för fysisk person

att inteckna sin rörelse begränsas såsom beredningen förordat.

83

Ijantbruksförbiindet och härndshövdingeföreningen påpekar, att av stad­

gandet inte framgår om avsikten är att hindra att verksamhet, som utövas

av flera gemensamt, skall kunna intecknas efter art och kommunalt hem­

vist, dvs. i enlighet med reglerna i första stycket.

Kungl. Maj.ts proposition nr 23 år 1966

Departementschefen

Departementsförslagets individualiseringsregler har utarbetats i enlighet

med de överväganden, som redovisats i den allmänna motiveringen, dvs. i

huvudsaklig överensstämmelse med vad kommittén föreslagit. Av första

stycket framgår, att verksamhet, som skall omfattas av företagsinteckning,

enligt huvudregeln skall individualiseras genom näringsidkarens person,

oavsett om denna är fysisk eller juridisk, samt det län, där verksamheten

utövas. Inteckning kan på begäran begränsas till verksamhet av viss art

inom länet eller till verksamhet inom en eller flera av länets kommuner.

Dessa möjligheter kan också kombineras. Ingenting hindrar att inteckning

fastställs att omfatta den verksamhet som utövas inom ett län med un­

dantag för verksamhet av viss art eller verksamhet inom viss kommun.

Från kommittéförslaget skiljer sig huvudreglerna i sak endast såvitt av­

ser möjligheten att ta ut riksomfattande inteckningar. Denna möjlighet står

enligt departementsförslaget öppen endast för aktiebolag, något som fram­

går av första punkten i andra stycket. Där har som första undantag från

huvudreglerna upptagits rätt för aktiebolag att låta företagsinteckning

omfatta all näringsverksamhet, som bolaget utövar inom landet eller inom

flera län i landet.

Syftet med de nu ifrågavarande reglerna i förening med de forumregler

som föreslås är, att den som driver näringsverksamhet inom ett visst län

skall kunna få hela denna verksamhet intecknad, varigenom den till verk­

samheten knutna lösa egendomen blir besvärad av den med inteckningen

förenade förmånsrätten. I allmänhet är det naturligtvis i näringsidkarens

eget hemortslän, som verksamheten drivs, och till inskrivningsdomaren i

residensstaden där, som ansökan om inteckning skall inges. Om närings­

idkaren driver verksamhet inom flera olika län — eventuellt helt olika

rörelser — blir tillvägagångssättet beroende på om näringsidkaren är ett

aktiebolag eller inte. Ett aktiebolag avses kunna inteckna all bolagets

verksamhet i riket eller inom flera län hos inskrivningsdomaren i resi­

densstaden i det län, där bolagets styrelse har sitt säte. En enskild närings­

idkare, ett handelsbolag eller en ekonomisk förening har däremot ingen

annan möjlighet än att länsvis särinteckna den drivna verksamheten.

Beträffande stadgandet i andra punkten av första stycket må hänvisas till

vad jag anfört vid 2 § om inteckning i viss verksamhet, där bokföringsskyl­

dighet inte föreligger.

84

Stockholms stad och län bör lämpligen behandlas som en enhet i in-

teckningshänseende. En bestämmelse härom avslutar paragrafen.

Några remissinstanser har ansett att undantagsbestämmelsen i andra

stycket för vattenkraftverk bör utsträckas till att avse även ångkraftverk

och atomkraftverk. Förhållandena i de senare fallen torde emellertid inte

med samma styrka påkalla ett undantag från huvudregeln som i fråga

om vattenkraftverken. Sannolikheten för att flera atom- eller ångkraftverk

törläggs till en och samma kommun och därför inte kan särintecknas mås­

te anses synnerligen liten. Jag ansluter mig därför till utredningens för­

slag.

Syftet med den av kommittén i ett tredje stycke föreslagna regeln har va­

rit att inskärpa, att inteckning inte skall kunna beviljas i andel av verksam­

het. Inteckning skall alltid omfatta all verksamhet en näringsidkare bedri­

ver eller verksamhet av viss art eller verksamhet med viss lokalisering. Kom­

mittén anser att detta förbud framgår redan av huvudreglerna i fråga om

individualisering och betraktar tredje styckets bestämmelse närmast som

en kompletterande upplysning. Som några remissinstanser påpekar kan en

bestämmelse som den av kommittén föreslagna emellertid föranleda miss­

förstånd och tvekan om bestämmelsens syfte. Då en föreskrift i ämnet en­

ligt min mening inte fyller någon väsentlig funktion vid sidan av de gene­

rella individualiseringsreglerna i första stycket, upptar departementsförsla-

get inte någon motsvarighet till den av kommittén föreslagna regeln. Härav

får dock självfallet inte dras slutsatsen, att andel i verksamhet får göras till

föremål för företagsinteckning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 23 år 1966

4 §•

Paragrafen motsvarar 4 och 16 §§ i kommittéförslaget och upptar hu­

vudsakligen de viktiga reglerna om vilken egendom som är objekt för före­

tagsinteckning.

Kommittén

Företagsinteckning skall enligt förslaget gälla i näringsidkarens lösa

egendom i den mån denna hör till den verksamhet inteckningen omfattar

och är att hänföra till de egendomsarter, som uppräknas i lagrummet. I

allmänhet torde det enligt kommittén inte vara svårt att avgöra vilken

egendom som hör till en vass intecknad rörelse. Att gränsdragningsproblem

kan uppkomma ligger dock i öppen dag. I synnerhet beträffande mindre

företagare är det inte ovanligt att rörelsens inventarier är avsedda för

privatbruk. Med hänsyn till förhållandenas växlande natur synes sådana

frågor inte ägnade att regleras i lag. Kommittén har därför ansett, att de

som hittills bör lämnas åt rättstillämpningen.

I punkt 1 upptas inventarier, varor och andra lösören. Från regeln afl

85

alla lösören är föremål för företagsinteckning har kommittén gjort undan­

lag för fartyg som kan intecknas och luftfartyg. Med luftfartyg har lik­

ställts intecknade reservdelar till luftfartyg. Förslaget motiveras av att

egendom, för vilken finns särskilt inteckningsinstitut, inte bör kunna vara

objekt även för företagsinteckning. Kommittén påpekar att det ifrågavaran­

de undantaget inte berör fartyg eller luftfartyg innan de är färdigställda.

Punkt 2 avser byggnad eller därmed jämförlig anläggning, som inte är

tillbehör till tomträtt eller vattenfallsrätt. Kommittén gör inte något ut­

tryckligt undantag för byggnad eller anläggning, som utgör tillbehör till

äborält enligt lagen den 4 juni 192(5 (nr 189) om upplåtelse under åborätt

av viss jord. Anledningen härtill sägs vara att sådan åborätt saknar prak­

tisk betydelse.

Frågan om byggnad på annans mark som objekt för företags­

inteckning diskuteras ingående av kommittén. Kommittén erinrar inled

ningsvis om att man vid förarbetena till förlagsinteckningsförordningen

konstaterade att inteckning i byggnad på annans mark kunde bli av tvivel­

aktigt värde, eftersom byggnaden skulle komma att utgöra tillbehör till

tastighet, om äganderätten till byggnaden och grunden förenades i en hand.

Fn liknande ståndpunkt hade intagits i samband med ändringarna i för­

ordningen år 1932.

Kommittén prövar frågan på nytt mot bakgrund av vissa önskemål, som

framförts bl. a. i motioner vid 1956 års riksdag (1:23, 11:34; IAU 18;

rskr 181) och anför härvid.

En förutsättning för att byggnader av detta slag skall kunna utnyttjas

för realkredit är — frånsett möjligheten att sälja byggnad för rivning eller

flyttning — att nyttjanderätten till marken är tryggad och kan överlåtas

i samband med en tvångsrealisation av byggnaden. I allmänhet gäller, att

överlåtelse av arrende får ske, endast om markägaren i avtalet eller eljest

lämnat sitt samtycke. För att en säkerhetsrätt av betydelse skall kunna

upplåtas i byggnad förutsättes således, att samtycke till överlåtelse av ar­

rendet föreligger. Vanligen torde icke vara svårt att få ett sådant sam­

tycke.

Emellertid är de nuvarande möjligheterna att begagna byggnad på an­

nans mark som kreditunderlag begränsade, eftersom ett för ändamålet

lämpat rättsinstitut saknas. Sålunda är panträttsinstitutet i sin nuvarande

utformning i flertalet fall oanvändbart med hänsyn till att, enligt vad som

fastslagits i rättspraxis, pantsättning av byggnad fordrar avstående från

besittningen. Däremot föreligger från denna synpunkt intet hinder mot

s. k. säkerhetsöverlåtelse. Enligt rättspraxis är nämligen säkerhetsöverlå-

telse av byggnad på annans mark, liksom även omsättningsöverlåtelse av

sådan byggnad, redan i och med avtalet gällande mot tredje man, såväl

säljarens borgenärer som — även om denne tillträtt byggnaden — senare kö­

pare i god tro. Detta sätt att belåna byggnad är emellertid förenat med vissa

olägenheter. Sålunda synes oklarhet i skilda hänseenden råda angående

innebörden och verkningarna av rättshandlingen. Emedan säkerhetsöver-

Iåtelsen blir gällande utan att något slag av publicitet behöver iakttagas,

Kungl. Maj.ts proposition nr 23 år 1966

86

är långivaren icke tryggad mot den eventualiteten, att egendomen, när den

överlåtes till säkerhet, redan dessförinnan i tysthet gjorts till föremål

för överlåtelse; sådan överlåtelse är i och med avtalet gällande mot tredje

man och således också mot honom. Detta förhållande kan även innebära

risk för skentransaktioner i syfte att omintetgöra långivarens säkerhet. Nu

antydda risker, mot vilka långivaren för övrigt i regel torde åtnjuta straff­

rättsligt skydd, är väl i vanliga fall tämligen små. Emellertid lär säkerhets-

överlåtelse av byggnad icke förekomma i någon större utsträckning, vilket

kan anses tyda på att denna säkerhetsform betraktas med eu viss misstro

inom kreditlivet. Från bankhåll har uttalats, att utvägen att arrangera sä-

kerhetsöverlåtelse icke innebär någon tillfredsställande lösning.

Enligt kommitténs uppfattning torde frågan om belåning av byggnad på

annans mark få en helt tillfredsställande lösning endast genom att ett sär­

skilt panträttsinstitut ordnas för egendom av detta slag. I avsaknad av ett

ändamålsenligt sådant anser kommittén, att det finns skäl att överväga att

ta med byggnad på annans mark bland den egendom som kan vara före­

mål för företagsinteckning. Kommittén erinrar om att redan nu en situa­

tion kan uppkomma, som liknar den som efter en reform skulle kunna

uppstå, om byggnad och mark kom i samma ägares hand. Den redan ak­

tuella situationen föreligger, om företagaren driver industriell verksamhet

i en hyrd byggnad och förlagsinteckning omfattar maskiner eller andra

redskap som står i sådan förbindelse med byggnaden att de skulle komma

att utgöra tillbehör till fastigheten, om företagaren förvärvade denna. Nå­

gon praktisk olägenhet av detta förhållande har inte försports.

Kommittén har övervägt att låta inteckning i byggnad behålla sin ver­

kan, även om byggnaden blir tillbehör till fastigheten. En sådan anordning,

som förutsätter ganska komplicerade regler, finner kommittén dock inte

nödvändig. Risken att byggnad och mark förenas synes nämligen ofta inte

vara större än att en långivare kan tänkas vara beredd att bortse från

den. Kommittén anser det därför berättigat att utsträcka företagsinteck-

ningen till att omfatta byggnad på annans mark utan att införa speciella

bestämmelser till inteckningshavarens skydd i förevarande hänseende.

En annan risk för inteckningshavaren utgörs av möjligheten till säker-

hetsöverlåtelse. Härom anför kommittén.

Med gällande regler om överlåtelse av byggnad på annans mark synes

sådan egendom utgöra ett osäkert objekt för företagsinteckning såtillvida,

att byggnad kan överlåtas med verkan mot tredje man utan att besitt­

ningen ändras. Företagaren skulle alltså kunna utan att frånhända sig be­

sittningen till byggnaden — som han i regel icke kan avvara i verksamheten

— göra den till föremål för säkerhetsöverlåtelse med påföljd att inteck­

ningshavarens säkerhet i byggnaden ginge förlorad. Denna risk för inteck­

ningshavaren skulle kunna avlägsnas genom en bestämmelse, som förhind­

rar sådana transaktioner med avseende å byggnad vari företagsinteckning

gäller. Mot en dylik särbestämmelse möter emellertid betänkligheter, och

kommittén anser sig ej böra föreslå en sådan. Detta ståndpunktstagande

utesluter dock icke, att byggnad på annans mark medtages bland inteck-

Kungl. Maj:ts proposition nr 23 år 1966

Kanyl. Maj:ts proposition nr 2H år lt)66

87

ningsobjekten. Det kan nämligen antagas, att säkerhetsöverlåtelse av bygg­

nad är en tämligen ovanlig företeelse och att risken för att intecknings-

havaren får vidkännas förlust till följd av säkerhetsöverlåtelse är förhål­

landevis ringa. Kommitténs experter har förordat, att byggnad på annans

mark medtages bland den inteckningsbara egendomen även om särskild

bestämmelse i syfte att förebygga säkerhetsöverlåtelse icke meddelas.

Under punkt 3 uppräknas i förslaget arrenderätt, hyresrätt,

bostadsrätt, rättighet, som avses i 1 kap. 7 § n y 11 j a n-

derättslagen, samt gruvegendom. Kommittén förordar så­

lunda, att företagsinteckning får omfatta dessa olika slags nyttjanderätter

till fast egendom. I 1 kap. 7 § nyttjanderättslagen avses främst rättighet

att på fastighet avverka skog eller där ta torv, ler, grus, sten eller annat,

som inte kan hänföras till fastighetens vanliga avkastning.

Kommittén framhåller beträffande de aktuella rättigheterna.

Ifrågavarande rättigheter kan användas såsom säkerhetsobjekt endast

i den mån de är överlåtbara. Beträffande arrenderätt och hyresrätt gäl­

ler, att nyttjanderättshavaren i princip icke får överlåta rättigheten ulan

fastighetsägarens samtycke, lämnat antingen i själva avtalet eller senare.

Möjligheten att överlåta och genom överlåtelse förvärva bostadsrätt är

begränsad genom lag och eventuellt också genom bestämmelse i bostads­

rättsföreningens stadgar; en förutsättning för överlåtelse är att förvärva­

ren antages såsom medlem i föreningen. Vad återigen angår skogsavverk-

ningsrätt, rätt till torv, ler- eller grustäkt m. m. lär nyttjanderättshava­

ren äga även utan samtycke av fastighetsägaren överlåta sin rätt, såvida

ej förbud häremot stadgats i avtalet eller ock avtalets speciella natur kan

anses redan i och för sig utesluta överlåtelserätt. Innan en långivare

lämnar kredit mot säkerhet i en rättighet av förevarande slag måste han

alltså undersöka, huruvida förutsättningarna för en överlåtelse i samband

med en eventuell tvångsrealisation är för handen. I många fall lär emel­

lertid sådana förutsättningar föreligga.

Liksom när det gäller byggnad på annans mark står inteckningshavaren

risken, att den rättighet som ingår i inteckningssäkerheten förenas med

den fastighet varifrån rättigheten upplåtits. Rättigheten kan sålunda upp­

höra före den avtalade tidens utgång till följd av att företagaren förvärvar

fastigheten eller eljest på grund av överenskommelse mellan företagaren

och fastighetsägaren eller av annan anledning. Något legalt remedium här­

emot finns icke och torde ej heller kunna skapas. Långivaren får taga

denna risk med i beräkningen och i det konkreta fallet bedöma vilket av­

seende han bör tillmäta den. Många gånger är risken ringa eller helt ute­

sluten. I

I fortsättningen påpekar kommittén, att pantsättning av nyttjanderätt

saknar praktisk betydelse, eftersom för en sådan transaktion torde ford­

ras, att panthavaren inträder i den besittning, som tillkommit nyttjande­

rättshavaren. överlåtelse torde däremot bli gällande mot tredje man redan

i och med avtalet. Risken för inteckningshavaren torde främst hänföra sig

till möjligheten av säkerhetsöverlåtelse. Denna risk är dock inte så stor

88

att den kan anses vara något hinder mot att göra sådana rättigheter till

föremål för företagsinteckning.

I fråga om gruva som inteckningsobjekt framhåller kommittén, att före­

tagsinteckning inte blott bör avse själva gruvan utan också den övriga

egendom som är att räkna till s. k. gruvegendom.

Kommittén diskuterar också huruvida nyttjanderätt till lös­

ören bör upptas bland de inteckningsbara tillgångarna. Om en nyttjan­

derätt, vilken exempelvis avser maskiner eller andra inventarier, får över­

låtas på grund av ägarens samtycke, kan nyttjanderätten tänkas ha ett

marknadsvärde. Kommittén tvivlar emellertid på att en sådan tillgång

lämpar sig som kreditobjekt, eftersom nyttjanderättshavarens ställning är

osäker. Nyttjanderätt till lösören anses därför inte böra vara objekt för

företagsinteckning.

Kommittén uttalar i ett annat sammanhang, att även den som köpt

egendom mot avbetalning men ännu inte betalat hela köpeskillingen bör

betraktas som ägare av den köpta saken. Köparrätten bör således omfat­

tas av företagsinteckning.

I punkt 4 upptas patent, upphovsrätt eller annan rät­

tighetav immateriell art. För att sådan egendom skall kunna

utgöra objekt för inteckning måste den, framhåller kommittén, kunna ut­

mätas eller ingå i konkurs. Kommittén anför därefter.

Någon tvekan råder icke därom, att patent kan såväl utmätas som ingå

i konkurs och detta oberoende av om patentet innehaves av uppfinnaren

eller annan. Detsamma lär gälla den med patent besläktade rättighet som

avses i lagen om skydd för vissa mönster och modeller. Upphovsrätt till

litterära och konstnärliga verk samt rätt till fotografisk bild är av beskaf­

fenhet att kunna utmätas och indragas i konkurs. I fråga om upphovsrätt

till litterära och konstnärliga verk gäller dock, att utmätning ej får ske

hos upphovsmannen eller någon till vilken rätten övergått på grund av

giftorätt, arv eller testamente; i enlighet härmed kan rättigheten ej heller

tagas i anspråk genom konkurs, när konkursgäldenären är någon av nu an­

givna personer. Varumärkeslagen, som i princip tillåter fri överlåtelse av

varumärkesrättighet, förbjuder av särskilda skäl utmätning av sådan rät­

tighet men medger, att varumärke får ingå i konkurs (32 och 34 §§ varu­

märkeslagen). Rätten till firma får ej överlåtas annat än tillsammans med

den rörelse vari firman begagnas (12 § lagen den 13 juli 1887 angående

handelsregister, firma och prokura). Härav anses följa, att firma icke är

utmätningsbar. Det synes tveksamt, om firma kan räknas till konkursbo.

Kommittén konstaterar att alla nu ifrågavarande rättigheter — möjligen

med undantag av firma — kan ingå i en näringsidkares konkurs och ut­

göra tillgång däri. Självfallet växlar värdet av en sådan tillgång i hög

grad. Det kan vara betydande, såsom när innehavet av rättigheten är av

väsentlig vikt för verksamheten. Så torde ofta vara fallet i fråga om för-

lagsrörelse, till vilken är knuten rätt till litterära eller konstnärliga verk

Kungl. Maj:ts proposition nr 23 år 1966

Kungl. Maj:ts proposition nr 23 är 1966

80

eller rätt till fotografisk bild. Rätt till firma torde däremot inte kunna få

någon praktisk betydelse, om den tas med bland inteckningsobjekten. Den

torde nämligen i allmänhet sakna 1'örmögenhetsvärde i firmainnehavarens

konkurs.

1 fråga om att göra immateriell förmögenhetsrätt till föremål för pant­

sättning eller säkerhetsöverlåtelse anmärker kommittén.

Rätt till varumärke anses icke kunna pantsättas. Däremot är överlåtelse

av varumärke principiellt fri; man kan därför icke utesluta möjligheten av

säkerhetsöverlåtelse. Vad angår övriga nu ifrågavarande rättigheter är icke

helt säkert att pantsättning kan äga rum, men antagligen är så fallet. I

alla händelser torde säkerhetsöverlåtelse vara möjlig. Vidare är ovisst,

huruvida det krävs något mera än själva avtalet för att göra en pantutfäs­

telse eller säkerhetsöverlåtelse gällande mot tredje man och i jakande fall

vad som fordras härvidlag. Man måste räkna med att alla nu berörda rät­

tigheter kan bli föremål i varje fall för säkerhetsöverlåtelse och att trans­

aktionen kan bli gällande mot tredje man enbart genom avtalet och således

ulan att överlåtaren behöver avstå från att utnyttja rättigheten. Nämnda

förhållande synes ägnat att minska säkerhetsvärdet av dessa rättigheter

såsom objekt för företagsintecking. Emellertid måste beaktas, att det ovissa

rättsläget också verkar i motsatt riktning, nämligen så, att det minskar

benägenheten hos en borgenär att godtaga enbart ett pantsättnings- eller

överlåtelseavtal, ty han kan ju icke säkert veta att han därigenom blir

tryggad. Det får antagas, att pantsättning och säkerhetsöverlåtelse av im­

materiell förmögenhetsrättighet är sällsynta företeelser.

Med hänvisning till vad sålunda uttalats förordar kommittén att imma­

teriell förmögenhetsrättighet upptas bland inteckningsobjekten. Någon sär­

skild anledning att särskilt undanta firmarätt finns enligt kommittén inte.

Under beteckningen rättighet av immateriell art innefattas enligt försla­

get även rättigheter, som grundas på partiell överlåtelse eller upplåtelse

(förlagsrätt eller liknande) eller som ännu inte formellt etablerats, såsom

rätt till uppfinning för vilken patent inte meddelats.

Under punkterna 5 och 6 uppräknar kommittén vissa fordringar.

Kommittén anser att företagsinteckning först och främst bör omfatta alla

fordringar på vederlag för överlåtelse av egendom, som utgör föremål för

inteckning. En sådan regel skulle nära överensstämma med den nuvarande

föreskriften, att inteckningshavaren njuter samma rätt i utestående köpe­

skilling som han ägt i det sålda. Såtillvida innebär förslaget dock en ut­

vidgning, som exempelvis bytesvaluta kommer att ingå i inteckningsob-

jektet. Fordringen behöver heller inte avse vederlag för egendom som var

föremål för inteckning när överlåtelsen skedde. Alla varufordringar bör

sålunda enligt kommittén inbegripas under inteckningen, även om de upp­

kommit före inteckningens beviljande. Däremot bör inteckning inte avse

sådana vederlagsfordringar som uppkommit på grund av att företagaren

avhänt sig egendom genom annan rättshandling än överlåtelse. Medtagan­

90

det av sådana fordringar — exempelvis fordran på vederlag vid bodelning

— skulle endast i sällsynta fall kunna få betydelse för inteckningshavarens

säkerhet.

Kommittén anser att även fordringar på vederlag för upplåtelse av egen­

dom, som kan vara inteckningsobjekt, bör kunna utnyttjas för kredit ge­

nom företagsinteckning. En sådan regel motiveras bl. a. av att det i prak­

tiken stundom kan vara svårt att skilja mellan överlåtelse och upplåtelse.

Inteckningshavarens rätt bör inte röna inverkan av om rättshandlingen är

av det ena eller andra slaget.

Vidare förordar kommittén, att företagsinteckning får gälla i fordringar,

som avser vederlag för utförande av tjänst. Särskilt för företag inom s. k.

servicenäringar kan detta slags fordringar få avsevärd betydelse.

Kommittén påpekar alt de grupper av rörelsefordringar, som nu behand­

lats, oftast har karaktär av s. k. bokfordringar och därför lämpar sig mindre

väl för pantsättning. För verkan mot pantsättarens borgenärer krävs näm­

ligen, att gäldenären underrättas om åtgärden.

Kommittén övergår härefter till att diskutera frågan om inteckningsha-

vares rätt till försäkringsbelopp för förlagsegendom, som skadats eller gått

förlorad. Enligt kommitténs mening bör här förfaras på samma sätt som

förordats i fråga om köpeskilling eller annat vederlag för överlåten egen­

dom. Det synes vara följdriktigt att utsträcka eu regel om rätt till försäk­

ringsbelopp till att avse alla fordringar på ersättning i anledning av att

egendom, som kan vara föremål för företagsinteckning, skadats eller gått

förlorad. Kommittén fortsätter.

Det kan ifrågasättas, om man icke, åtminstone beträffande försäkrings­

belopp, borde förstärka inteckningshavarens ställning genom att införa

regler efter mönster av lagen den 8 april 1927 om inteckningshavares rätt

till betalning ur ersättning, som utgår på grund av brandförsäkringsavtal.

Denna lag innehåller bestämmelser om skyldighet att hos länsstyrelsen

nedsätta utfallande brandförsäkringsbelopp när försäkringen avser bygg­

nad hörande till fastighet som besväras av inteckning för fordran. Nedsätt­

ning skall ske om beloppet uppgår till mer än en tiondel av brandförsäk­

ringsvärdet, såvida ej inteckningshavaren medgivit utbetalning till äga­

ren eller denne avhjälper skadan eller ställer säkerhet. Länsstyrelsen har

att tillse, att det nedsatta beloppet i första hand kommer inteckningsha-

varna tillgodo. Kommittén anser sig emellertid icke böra förorda regler

om nedsättningsskyldighet för företagsinteckningens del. Sådana regler

skulle i ej ringa grad komplicera lagstiftningen. Vidare ligger i sakens na­

tur, att de skulle få avsevärt mindre betydelse på förevarande område än

de har för fastighetskrediten.

Kungl. Maj.ts proposition nr 23 år 1966

Goodwill-värde bör enligt kommitténs mening inte medtas bland

de inteckningsbara tillgångarna. En dylik tillgång anses alltför svårberäk-

nelig för att duga som säkerhetsobjekt.

Kommittén tar särskilt upp frågan om verkan i nu ifrågavarande hän-

Knngl. Maj:ls proposition nr 23 är 1!)66

91

seende av all intecknad verksamhet överlåts. Kommittén föreslår, att in­

teckningen i sådant fall skall gälla i överlåtarens fordran på vederlag, i vad

detta avser egendom, som besvärades av inteckningen. Eftersom det kan

vålla tvekan, huruvida eu sådan fordran kan anses »höra till» den inteck­

nade verksamheten, har kommittén föreslagit en uttrycklig bestämmelse

härom.

Beträffande den egendom, som med stöd av de föreslagna reglerna avses

utgöra objekt för företagsinteckning i jordbruk, har kom­

mittén framhållit bl. a.

Inventarieinteckning omfattar i huvudsak endast jordbruksinventarier

och utestående köpeskilling för försålda inventarier. Om institutet före­

tagsinteckning öppnas för jordbruket, kommer den egendom som är före­

mål för inteckning att avsevärt utvidgas. Bland den ytterligare egendom

som sålunda skulle bli omfattad av inteckning märkes fodermedel, konst­

gödsel, utsäde, avtagen gröda, avverkad skog, byggnad på annans mark,

arrenderätt samt fordringar avseende vederlag för försålda produkter m. in.

I de fall då kreatur förekommer måste fodermedel alltid finnas i viss om­

fattning; att fodermedel ingår bland den egendom som häftar för inteck­

ning torde därför vara av viss betydelse. Gödselmedel och utsäde kommer

snabbt i jorden och kan således icke spela någon större roll för inteck­

ningens värde. Likaså synes tvivelaktigt, om avtagen gröda och avverkad

skog i någon högre grad stärker säkerheten. I fråga om gröda är också att

beakta risken för skördeskador; emellertid kommer även fordran å ersätt­

ning för skada å avtagen gröda att omfattas av inteckningen. Det förhål­

landet, att byggnad på annans mark och arrenderätt kommer att ingå

bland den egendom som är föremål för inteckning, torde i allmänhet icke

få någon betydelse för inteckningssäkerheten. Byggnader på annans mark

lär icke förekomma i någon större utsträckning inom jordbruket, och rätt

till jordbruksarrende synes endast undantagsvis äga ett marknadsvärde

som kan utnyttjas för kreditändamål. De fordringar om vilka i detta sam­

manhang är fråga avser huvudsakligen betalning för produkter — t. ex.

mjölk, spannmål, slaktdjur, trädgårdsprodukler och virke — som sålts

genom lantbrukarnas organisationer; sådana fordringar utestår i regel

icke under någon längre tid.

Av det anförda synes framgå, att utvidgningen i fråga om inteckningens

föremål skulle få en tämligen begränsad effekt för inteckningens värde.

Dock kan den ingalunda frånkännas betydelse. Härvid bör även följande

beaktas. En företagsinteckning i ett jordbruk eller ett skogsbruk kan tjäna

som komplement till inteckning i den fastighet där verksamheten utövas;

så t. ex. kommer gröda och skogsprodukter att utgöra säkerhet för ford­

ringen även efter avskiljandet från fastigheten. Utvidgningen kan få be­

tydelse för kortfristiga krediter; en jordbrukare synes i vissa fall kunna

utnyttja den blivande skörden såsom säkerhet för ett kortfristigt lån. Vi­

dare torde inteckningen stundom på grund av särskilda förhållanden kom­

ma att tillföras ett väsentligt förhöjt värde. Såsom exempel må anföras,

att vid de större skogsbruken tendensen är att utsträcka avverkningssä-

songen under större delen av året och att man därför här bör kunna räkna

med att det mestadels förekommer betydande virkesmängder.

92

Kommittén har i 16 § föreslagit en regel om verkan av närings­

idkares död. I bestämmelsen stadgas att, om näringsidkaren dör,

företagsinteckning skall gälla i dödsboets egendom. Att inteckningsrätten

inte utslocknar i och med dödsfallet är av vikt för inteckningshavarens sä­

kerhet. Uppställandet av regeln möjliggörs från inskrivningssynpunkt av

att den avlidnes namn utgör ett moment i individualiseringen. Kommittén

anför här.

I gravationsbevis avseende ett dödsbos verksamhet kan inskrivningsdo­

maren sålunda med ledning av uppgifterna i inskrivningsboken om före­

tagarnas namn och folkbokföringsnummer medtaga inteckningar, som med­

delats efter medgivande av den döde. Särskild anmälan om dödsfallet er­

fordras icke för en dylik åtgärd. Förhållandet är således här ett annat än

t. ex. i det fall att en intecknad rörelse genom överlåtelse övergår till ny

innehavare. En regel, enligt vilken inteckningsrätten består i en rörelse

efter det rörelsen överlåtits, skulle förutsätta särskilda anordningar för

att bringa överlåtelsen till inskrivningsdomarens kännedom. Vidare må

framhållas, att kollision mellan inteckningar, som meddelats på grund av

den dödes medgivande, och inteckningar, som beviljats efter medgivande

av dödsboet, icke kan uppkomma. Däremot skulle risk för inteckningskol-

lision föreligga i överlåtelsefallet.

Kungl. Maj.ts proposition nr 23 år W66

Remissyttrandena

Advokatsamfundet finner det otillfredsställande, att kommittén varken

i sitt lagförslag eller i motiveringen antytt några regler eller riktlinjer, en­

ligt vilka fördelning bör ske vid kollision mellan inteckningar i olika rö­

relser, som en och samma näringsidkare bedriver, eller mellan intecknade

rörelser och inte intecknade rörelser. Flera alternativ för en lösning av

dessa problem kan tänkas. Samfundet förordar för sin del en procentuell

fördelning mellan de konkurrerande rörelserna i analogi med vad som

skedde i rättsfallet NJA 1953 s. 200.

Försäkringsinspektionen har yttrat sig över förslaget att låta byggnad

på annans mark utgöra inteckningsobjekt. Risken för förlust till

följd av att intecknad sådan byggnad säljs genom säkerhetsöverlåtelse bör

enligt inspektionen elimineras. Inspektionen ifrågasätter om inte en legal

reglering, som på ett tillfredsställande sätt skyddar långivaren vid över­

låtelse av byggnaden, bör vara en förutsättning för att företagsinteckning

skall få omfatta byggnad på annans mark. Också bankföreningen finner

att det varit tacknämligt om skydd mot säkerhetsöverlåtelse kunnat bere­

das inteckningshavaren. Föreningen accepterar dock att frågan tills vidare

lämnas olöst men anser det angeläget att problemet om separat belåning

av byggnad på ofri grund görs till föremål för särskild utredning. Skånes

handelskammare understryker, att möjligheterna till företagsinteckning ba­

ra kan betraktas som en provisorisk och inte fullgod lösning av de före­

kommande kreditproblemen när det gäller byggnad på ofri grund.

Kungl. Alaj.ts proposition nr 26 åt 1966

93

Advokatsamfundet ifrågasätter om det är befogat alt såsom intecknings-

objekt uppta dels arrenderätt, hyresrätt, bostadsrätt och

därmed jämställd rättighet, dels patent, upphovsrätt och an­

nan rättighet av immateriell art. Samfundet erinrar om att

de förstnämnda rättigheterna enligt kommitténs förslag skall kunna an­

vändas som säkerhetsobjekt endast i den mån de är överlåtbara och

framhåller att det i själva verket torde vara mycket ovanligt att denna för­

utsättning föreligger. Som regel har en fastighetsägare ingen anledning att

i en hyresgästs eller arrendators konkurs medge en överlåtelse av den ifrå­

gavarande rättigheten, utan fastighetsägaren föredrar att låta avtalet upp­

höra för att på egen hand kunna välja ny innehavare av nyttjanderätten.

I sammanhanget bör också observeras att hyresrätt och bostadsrätt för

många mindre företagare ofta omfattar både familjebostad och lokaler

för näringsverksamhet, vilket kan leda till intressekonflikter vid exeku­

tion. Vidare bör enligt samfundets mening beaktas att ett medtagande av

dessa rättigheter bland den inteckningsbara egendomen knappast kan öka

företagarens möjligheter att erhålla kredit. Det måste slutligen vara vilse­

ledande att föreskriva att företagsinteckning gäller i vissa slag av egen­

dom, när den i realiteten gör detta endast i undantagsfall. Samfundet före­

slår därför att de nu berörda rättigheterna inte skall utgöra objekt för

företagsinteckning. Samfundet anser det även tveksamt om immateriella

rättigheter bör kunna besväras av företagsinteckning. Samfundet anför

härvid bl. a.

Vad särskilt gäller licensrättigheter med avseende å patent och varumär­

ken förhåller det sig så, att licenstagaren mycket sällan i licensavtalet till-

erkännes rätt att i sin tur överlåta licensrätten. Tvärtom är det mycket van­

ligt att det i licensavtalet föreskrives att licensrätten skall upphöra att

gälla, därest licenstagaren försättes i konkurs.

Beträffande vissa patenträttigheter gäller att de endast får överlåtas i

samband med överlåtelse av den rörelse i vilken de ingår. Så är fallet be­

träffande föranvändarrätten enligt 16 § patenlförordningen liksom också

beträffande den rätt att i sin verksamhet utnyttja en av en arbetstagare

gjord uppfinning som en arbetsgivare förvärvat enligt 3 § andra stycket

lagen den 18 juni 1949 om rätten till arbetstagares uppfinningar. Beträf­

fande dessa båda slag av patenträttigheter gäller att de icke kan utmätas.

Visserligen torde de kunna anses ingå i rättighetsinnehavarens konkursbo,

men de representerar där icke någon förmögenhetstillgång annat än om de

skulle komma att ingå i en av konkursboet gjord försäljning av hela den

ifrågavarande rörelsen.

Om immateriella rättigheter skall utgöra objekt för inteckning bör man

enligt samfundets uppfattning under alla förhållanden begränsa sig till

sådana rättigheter, som är utan vidare överlåtbara och därigenom också

utmätningsbara. Kooperativa förbundet ger uttryck åt i huvudsak samma

uppfattning som samfundet i fråga om här behandlade nyttjanderätter och

immateriella rättigheter.

94

Kungl. Maj.ts proposition nr 23 år 1966

En utvidgning av den inteckningsbara egendomen till att omfatta nytt­

janderätt till lösören föreslås av bankföreningen, sparbanks­

föreningen, grossistförbundet och Stockholms handelskammare. Bankför­

eningen påpekar att maskiner och andra inventarier som nyttjas i en rö­

relse inte sällan är förhyrda genom flerårskontrakt och att en sålunda eta­

blerad nyttjanderätt kan tänkas ha ett visst marknadsvärde. I praktiken

torde risken för att det uthyrande företaget skall sälja den uthyrda egen­

domen till någon annan vara mycket liten. Risken kan anses så gott som

obefintlig därest fråga är om ett företag som yrkesmässigt ägnar sig åt

uthyrning av industriinventarier. Sådan s. k. leasingverksamhet bedrivs

numera i Sverige och kan enligt föreningens bedömande väntas få ökad

utbredning. Föreningen anser att det lika väl som när det gäller nyttjan­

derätt till fast egendom i många fall bör finuas goda förutsättningar att

få det uthyrande företagets samtycke till överlåtelse av nyttjanderätten.

Enligt föreningens mening ligger det nämligen ofta i uthyrarens intresse

att den verksamhet som bedrivits av nyttjanderättshavaren kan fortsät­

tas under ny ledning. I yttrandena från sparbanksföreningen, grossistför­

bundet och Stockholms handelskammare återkommer liknande synpunkter.

Även lagberedningen har tagit upp frågan om nyttjanderätt till lösören

som föremål för företagsinteckning. Beredningen utgår härvid från ett

uttalande av kommittén, att företagsinteckning avses skola omfatta köpa­

res rätt vid avbetalningsköp. Med hänsyn bl. a. till att skillnaden mellan

sådant köp och nyttjanderätt till lös egendom stundom är mycket liten,

anser beredningen att även den sistnämnda rättigheten bör omfattas av

företagsinteckning. I sammanhanget framhåller beredningen, att kommit­

tén inte särskilt berört frågan om avbetalningssäljares rätt till sålt gods

såsom föremål för företagsinteckning. Själva fordringen på köpeskilling

torde enligt beredningens mening bli omfattad av inteckning. Beredningen

utgår från att detsamma skall vara fallet med rätten till godset.

Frågan om rättsförhållandena med avseende på avbetalningsköp och fö­

retagsinteckning behandlas utom av lagberedningen av bl. a. Motorbransch­

ens riksförbund och advokatsamfundet. Båda remissinstanserna betonar

att ianspråktagande av köparrätt till avbetalningsgods i vissa fall kan stöta

på svårigheter med hänsyn till att även säljarens intresse måste beaktas.

Med hänsyn till den osäkerhet som rått om verkan av förlagsinteckningar

i fråga om gods, som köpts på avbetalning med äganderättsförbehåll, anser

båda de nämnda remissinstanserna att den av kommittén angivna princi­

pen bör komma till tydligt uttryck i lagen.

I ett par remissyttranden behandlas förslaget att vissa fordringar

skall utgöra inteckningsobjekt. Diskussionen gäller dels fordran på veder­

lag för överlåten eller upplåten intecknad egendom eller på ersättning för

skadad eller förlorad sådan egendom, dels fordran på vederlag för överlå­

ten intecknad verksamhet, i vad vederlaget avser egendom som besväras

Kungl. Maj:ts proposition nr 23 år 1366

95

av inteckning. Enligt bankföreningens mening bör under den förstnämnda

gruppen av fordringar inbegripas fordran på skadestånd på grund av av­

talsbrott. Försäkringsinspektionen och försäkringsbolagens riksförbund

framhåller, att starka skäl talar för att, i syfte att stärka förelagsinteck-

ningens kreditvärdighet, inteckningshavaren vid brand på intecknad egen­

dom bör åtnjuta samma rätt, som tillkommer annan inteckningshavare på

grund av lagen den 8 april 1927 (nr 79) om inteckningshavares rätt till be­

talning ur ersättning, som utgår på grund av brandförsäkringsavtal. Re­

missinstanserna anser sålunda, att den i lagen föreskrivna nedsättnings-

skyldigheten för försäkringsgivaren bör utsträckas till att avse även medel,

som må tillkomma innehavare av företagsinteckning.

Vad gäller säkerhet i fordran för vederlag vid överlåtelse av verksam­

het anför Stockholms rådhusrätt, att den säkerhet som sålunda erbjuds

förefaller vara mycket svårbestämbar. Vid överlåtelse av en rörelse anges

i allmänhet inte några värden för de i rörelsen ingående förmögenhetsob-

jekten utan köpeskillingen för rörelsen fastställs i ett för allt. Köpeskil­

lingen kommer då att avse, förutom förmögenhetsobjekt, som omfattas av

företagsinteckning, även andra tillgångar. Bland sådana nämner rådhusrät­

ten goodwill -värde. Rådhusrätten anser att det i sådana fall kan bil

vanskligt att bestämma hur stor del av fordringen som avser intecknad egen­

dom. Liknande synpunkter anförs av stadsdomareföreningen. Mot bakgrund

av samma resonemang i fråga om bestämmandet av den inteckningsbara

egendomens andel i en vederlagsfordran på grund av överlåtelse av viss

verksamhet uttalar Västmanlands läns företagareförening att inteckningen

bör omfatta goodwill. Ett uteslutande av goodwill synes enligt föreningen

kunna leda till att vid överlåtelse av verksamhet dess goodwill åsätts eu

onormalt hög andel av köpeskillingen med påföljd att vederlaget för övriga

tillgångar i motsvarande mån nedsätts. På detta sätt kan, menar föreningen,

en företagsintecknings värde otillbörligt minskas.

Lantbruksförbundet tar till närmare behandling upp frågan om inteck-

ningsobjektet vid företagsinteckning i jordbruk. Här be­

handlar förbundet särskilt frågan om belåning av växande gröda och av­

verkad skog. Förbundet väljer oljeväxtodlingen som exempel och anför.

Större delen av landets oljeväxter odlas på kontrakt. Lantbrukaren teck­

nar genom en lokalförenings förmedling avtal med Sveriges Oljeväxlintres-

senter, förening u. p. a., om leverans till sistnämnda förening av skörden

från den areal oljeväxter han avser att odla under det instundande odlings­

året. Sin eventuella fordran enligt detta avtal har lantbrukaren — i vart

fall har så skett till helt nyligen — överlåtit till sin centralförening som

säkerhet för denna förenings kreditleveranser av utsäde, gödning eller an­

nat som lantbrukaren har behov av. Denna överlåtelse har skett långt in­

nan man med säkerhet kunnat skönja skördeutfallet. Centralföreningen

har i enlighet med skuldebrevslagens regler underrättat Oljeväxtintressen-

terna om överlåtelsen av rätten till likvid och Oljeväxtintressenterna har

därefter varit tvungna betala oljeväxtlikviden till centralföreningen. Så­

96

Kungl. Maj. ts proposition nr 23 år 1966

vitt förbundet vet har förfarandet varit föremål för rättslig prövning en

gång i samband med ©n lantbrukares konkurs. I första instans ansågs för­

farandet i realiteten utgöra pantsättning av den växande grödan och där­

för utan verkan mot tredje man. Göta Hovrätt betraktade förfarandet som

en verklig fordringsöverlåtelse och godkände det (Göta Hovrätts dom 3/5

1960, nr 60/1960 III avd.). Målet fullföljdes ej. Under allra senaste åren

synes den ändringen ha inträtt, att lantbrukarna i stället för kontraktsöver-

låtelsen till centralföreningen lyfter förskott från en jordbrukskreditkassa

i avvaktan på Oljeväxtintressenternas avräkning och mot överlåtelse av

rätten till likvid; härvid lämnas emellertid förskottet ut först sedan leve­

rans skett till Oljeväxtintressenterna.

Oljeväxtintressenterna har lämnat nedanstående uppgift på summan av

de belopp, som föreningen med anledning av det ovan först refererade för­

farandet betalat ut till kontraktstecknande lantbrukares fordringsägare

1959—1963. Som jämförelse anges samtidigt kommitténs uppgift om sum­

man beviljade jordbruksinventarieinteckningar för 1959—1961. överlå­

telsesiffrorna för 1957 och 1958 är hämtade ur underrättsdomen i det ovan

angivna målet.

År

överlåtelser

Inteckningar

Kronor

Kronor

1957

.............................. 15 429 000

3 650 000

1958

5 590 000

6 731 000

1959

9 590 000

6 669 000

1960

1 978 000

4 577 000

1961

7 005 000

4 830 000

1962

13 526 000

1963

6 521 000

Det kortfristiga kreditbehov, som täckes med fordringsöverlåtelser, är

alltså lika stort som eller större än det lånebehov, för vilket inventariein-

teckningarna användes. Eftersom överlåtelseförfarandet rymmer risker i

form av fara för felslagen skörd och för att Högsta Domstolen skulle kom­

ma att underkänna förfarandet, lär det icke bero på det nuvarande inteck-

ningsinstitutets brister att överlåtelseförfarandet användes i större utsträck­

ning. Det torde i stället förhålla sig så, att överlåtelseförfarandet tillgodoser

ett behov, som existerar vid sidan av det som för närvarande inventariein-

teckningen täcker och företagsinteckningen avser att täcka. Enligt förbun­

dets mening visar de anförda siffrorna att detta behov är så stort, att det

måste tillgodoses. Man kan inte rimligtvis stifta lag för det mindre låne­

behovets tillgodoseende och helt blunda för det större. I Danmark finnes

ett säkerhetsinstitut för detta kreditbehov och det torde böra undersökas

i vad mån det kan vinna tillämpning även hos oss.

Kommittén anför om det berörda problemet, att gröda och skogsproduk­

ter kommer att tjäna som komplement till jordbrukarens företagsinteck­

ning, därigenom att de efter skörd och avverkning utgör säkerhet inom in­

teckningen. Den blivande skörden skulle enligt kommittén kunna utnyttjas

som säkerhet för kortfristigt lån. Uttalandet torde vara principiellt oan­

tastligt. I praktiken torde emellertid denna säsongmässiga utvidgning av

företagsinteckningens objekt få vidkännas betydelsefulla begränsningar.

Ingen konventionell kreditinrättning torde nämligen kunna tillåta sig en

97

belåning av den väntade grödlikvidcn till något högre belopp. Vidare torde

den säsongmässiga tillväxten i säkerheten knappast i praktiken kunna be­

lånas annat än hos den inrättning som belånat själva företagsinteckningen.

Kommitténs förslag synes alltså begränsa lantbrukarens belåningsmöjlig-

het på det sättet, att i vart fall den växande grödan kommer att kunna

belånas inte bara till en lägre del av sitt värde utan också blott via en redan

anlitad kreditinrättning i stället för att som nu även kunna direkt lämnas

säljaren som säkerhet vid kreditköp eller erbjudas som säkerhet till annan

kreditinrättning. I praktiken inskränkes således kommitténs ovan berörda

optimistiska uttalande om växande gröda som objekt för korta krediter av

det som kommittén själv mera resignerat anför på annat ställe om företags-

inteckningens inverkan på möjligheten att utnyttja säsongmässiga och and­

ra värdevariationer hos det som intecknats: »Egendomen blir, till förfång

för de oprioriterade borgenärerna och således även för företagarens möj­

ligheter till personlig kredit, belastad med eu förmånsrätt utan att företa­

garen får någon motsvarande fördel i form av förbättrade kreditvillkor

osv.» Värdeökning genom skogstillväxt ligger — efter vad förbundet in­

hämtat — i många fall under tidigare långivares kontroll med stöd av 1930

års lag om avverkningsbegränsning å intecknad fastighet.

Förbundet hemställer med anledning av det anförda att särskilda regler

ges för belåning av gröda och skogsavverkning, så att de med reglerad för­

månsrätt kan belånas utan samband med företagsinteckning. Även om man

inte anser sig kunna tillmötesgå detta genom att skapa ett särskilt säker-

hetsinstitut för ändamålet, bör avtagen gröda och avverkad skog undantas

från företagsinteckningen, eftersom denna annars torde komma att berö­

va lantbrukarna ett betydande underlag för kortfristiga krediter.

Beträffande den av kommittén föreslagna regeln om verkan av nä­

ringsidkares död befarar häradshövdingeföreningen tolkningssvå-

righeter beträffande frågan, hur länge egendomen skall anses ingå i döds­

boet. Finns blott en delägare sker inte något skitte, och frågan är då, vid

vilken tidpunkt inteckningen upphör att gälla. Föreningen anser att det

med hänsyn till inteckningshavaren vore lämpligt med ett klarläggande här­

vidlag. Eventuellt kunde tidpunkten för inregistrerande av bouppteckning

väljas.

Kungl. Maj:Is proposition nr 2.‘l dr li)6t>

Departementschefen

Kommitténs uppräkning av olika föremål och rättigheter, som avses sko­

la utgöra objekt för företagsinteckning, överensstämmer med de principer

för urvalet av egendom, som närmare diskuterats i den allmänna motive­

ringen. Remissinstanserna har i allmänhet inte heller haft något att erinra

mot kommittéförslaget i denna del. Jag är därför beredd att i huvudsak

godta kommitténs förslag.

Enligt första stycket skall företagsinteckning gälla i näringsidkarens lösa

egendom i den mån denna hör till den verksamhet inteckningen omfattar

4 Bihang till riksdagens protokoll 1965. 1 saml. Nr 23

98

och är att hänföra till de egendomsslag, som uppräknas i lagrummet. Den

ram för inteckningen, som med hänsyn till arten och lokaliseringen av

verksamheten bestämts på grundval av individualiseringsreglerna i 3 § är

alltså avgörande också för den egendom, som besväras av förmånsrätten.

Egendomens territoriella belägenhet inom den sålunda uppdragna ramen

spelar däremot ingen roll.

Vad angår de olika slag av egendom, som uppräknats i paragrafen, vill

jag beträffande punkt 1 endast påpeka följande. Sådan egendom, för vil­

ken finns särskilt inteckningsinstitut, bör inte ingå bland inteckningsobjek-

ten. Därför har —- i enlighet med kommitténs förslag — fartyg, som kan

utgöra objekt för inteckning enligt lagen den 10 maj 1901 (nr 26 s. 1) om

inteckning i fartyg, uteslutits. Detsamma gäller alla luftfartyg, eftersom

samtliga sådana efter registrering kan göras till föremål för inteckning med

stöd av lagen den 12 maj 1955 (nr 227) om inskrivning av rätt till luftfar­

tyg. I fråga om reservdelar till luftfartyg gäller emellertid enligt nämnda

lag att endast vissa sådana kan intecknas. Med hänsyn till den grundläg­

gande synpunkten, att sådant, som kan frångå egendomsmassan till följd

av belåning genom annat inteckningsinstitut, inte bör utgöra objekt för

företagsinteckning, har undantag gjorts för sådana reservdelar, som kan

intecknas särskilt.

Beträffande byggnad på annans mark, som upptas under

punkt 2, vill jag erinra om två vid 1961 års riksdag väckta likalydande mo­

tioner (1:496 och 11:580), vari hemställdes, att riksdagen måtte anhålla

om utredning hos Kungl. Maj :t i syfte att få till stånd en legal reglering

som på ett tillfredsställande och betryggande sätt gjorde det möjligt att

utnyttja byggnad på annans mark som säkerhet för kredit. I sitt utlåtande

(nr 45) över motionerna konstaterade första lagutskottet, att behovet av

lagstiftning bekräftats i olika över motionerna avgivna yttranden. Utskot­

tet ansåg emellertid att frågan hade stark anknytning till det uppdrag som

lämnats arrendelagsutredningen (direktiv se 1961 års riksdagsberättelse s.

278). Efter riksdagens hemställan (rskr 337) har motionerna jämte ut-

skottsutlåtandet överlämnats till arrendelagsutredningen. Utredningen tor­

de dock inte anse förenligt med sina direktiv att söka framlägga något pre­

ciserat förslag till lösning av frågan om inrättandet av ett särskilt pant-

rättsligt institut i fråga om byggnad på annans mark. Den omständighe­

ten att man i framtiden måhända kan komma att finna en särskild lag­

stiftning i detta ämne erforderlig synes emellertid inte böra hindra ett in­

lemmande av byggnad på annans grund bland inteckningsobjekten. Det

stundom rätt begränsade värde, som kan anses ligga i äganderätten till så­

dan byggnad, bör kunna tillgodogöras inom ramen för företagsintecknings-

institutet. Att ett inköp av den mark på vilken byggnaden är belägen för­

anleder att byggnaden rycks ut ur den intecknade egendomen, bör inte till­

mätas avgörande betydelse. Ett motsvarande förhållande föreligger beträf-

Kungl. Maj:ts proposition nr 23 år 1966

Kuiujl. Mnj:ts proposition nr 23 är 196G

lande viss annan lös egendom, främst vissa maskiner och annan tyngre in­

dustriell utrustning. Risken för alt inteckningsrätt upphör till följd av alt

sädan egendom övergår till att bli tillbehör till fastighet finns redan enligt

gällande rätt men den kommer att öka genom det förslag till ny lag om fast

egendom och vad därtill hör, som jag ämnar framlägga. Detta torde visa

att risker av nu ifrågavarande slag inte bör överdrivas.

Vissa remissinstanser har ifrågasatt om man inte i förevarande sam­

manhang borde förbjuda s. k. säkerhetsöverlåtelse av byggnad på annans

grund. Ett sådant steg kan dock knappast tas utan närmare utredning. Jag

är därför f. n. inte beredd att föreslå en sådan lagstiftningsåtgärd.

Under punkt 2 har inte något undanlag gjorts för byggnad eller anlägg­

ning, som utgör tillbehör till åborätt enligt lagen om upplåtelse under åbo­

rätt av viss jord. Sådan åborätt saknar praktisk betydelse och torde inte be­

höva uttryckligen anges i lagtexten.

Advokatsamfundet och Kooperativa förbundet har vänt sig mot förslaget

alt ta med arrenderätt, hyresrätt, bostadsrätt m. fl. nytt-

janderätter till fast egendom bland inteckningsobjekten. För att rättighe­

tens värde skall kunna tillgodogöras måste denna få överlåtas, och enligt

de båda remissinstansernas uppfattning uppfylls denna förutsättning en­

dast undantagsvis. Under sådana förhållanden anser de det vilseledande att

generellt ange dessa rättigheter som värdeobjekt för en inteckningshavare.

Kommittén synes emellertid ha fäst ganska stor vikt vid att de nu ifrågava­

rande rättigheterna omfattas av företagsinteckningen. Detta torde vara be­

fogat. Det råder intet tvivel om att exempelvis en hyresrätt kan ha ett be­

tydande värde i en bristsituation på hyresmarknaden. I fråga om affärs-

lägenheter torde det inte heller vara ovanligt, att hyresvärden medger att

hyresgästen överlåter hyresrätten. Beträffande sådana lägenheter är hyres­

värdens intresse oftast koncentrerat till det rent ekonomiska utbytet. Med

hänsyn härtill finner jag inte anledning att såvitt nu är i fråga frångå det

framlagda förslaget. Eftersom nyttjanderätt, som här avses, saknar egentligt

värde för inteckningshavaren, om den inte kan tas i anspråk vid utmät­

ning och i konkurs, anser jag dock, att begränsningen i fråga om utmät­

ningsbarheten bör komma till uttryck i lagtexten. En begränsning till så­

dana rättigheter som kan överlåtas skulle i vissa lägen kunna ge anledning

till tvekan.

Kommitténs förslag att nyttjanderätt till lösören inte skall

ingå bland inteckningsobjekten har kritiserats av några remissinstanser.

Bankföreningen framhåller att nyttjanderätt till maskiner och andra in­

ventarier, som hyrs genom flerårskontrakt, kan tänkas ha ett marknads­

värde. Bedrivande av sådan långvarig uthyrning av inventarier, s. k. leasing­

verksamhet, som bankföreningen här syftar på, är under utbredning i

Sverige. Risken för att ett företag, som yrkesmässigt bedriver sådan verk­

samhet, skulle överlåta den uthyrda egendomen till någon annan än nytt-

no

100

janderättshavaren måste bedömas som mycket liten. Som föreningen fram­

håller ligger det i allmänhet i uthyrarens intresse att den verksamhet som

en nyttjanderättshavare bedrivit men tvingats nedlägga kan fortsättas un­

der ny ledning. Med hänsyn till att det därför ofta torde finnas goda för­

utsättningar att få det uthyrande företagets samtycke till en överlåtelse av

nyttjanderätten synes anledning föreligga att under förutsättning att rät­

tigheten kan utmätas låta även sådan rättighet som nu sagts utgöra inteck-

ningsobjekt.

Några remissinstanser har efterlyst en uttrycklig lagreglering av frågan

huruvida köparrätten till avbetalningsgods skall kunna tas i anspråk på

grund av inteckning. Lagberedningen har å sin sida påpekat, att kommit­

tén inte särskilt berört möjligheterna för en inteckningshavare att ta av-

betalningssäljares rätt till sålt gods i anspråk. Beredningen utgår från att

sådan rätt bör omfattas av inteckningen liksom fordringen på köpeskil­

lingen.

Såsom kommittén uttalat i motiven till lagförslaget bör den rätt till egen­

dom som en köpare förvärvat på grund av ett avbetalningskontrakt utgöra

objekt för företagsinteckning. Detsamma bör rimligen också vara förhål­

landet med avbetalningssäljares rätt till sålt gods. Uttryckliga föreskrifter

härom i lagen torde emellertid vara överflödiga.

Vad härefter angår de under punkt 5 upptagna immateriella för­

mögen hetsrättigheter na synes kommittén ha förutsatt, att en­

dast sådana rättigheter, som kan utmätas eller ingå i konkurs, skall kunna

tas i anspråk av inteckningshavare. Advokatsamfundet framhåller, att det

av lagtexten bör framgå under vilka förutsättningar immateriella förmö-

genhetsrättigheter skall kunna utgöra objekt för företagsinteckning, och

anser att man i rättssäkerhetens intresse bör begränsa sig till sådana rättig­

heter, som är utan vidare överlåtbara och därigenom kan vara föremål för

utmätning.

Advokatsamfundets påpekande synes befogat. I analogi med de uttryck­

liga begränsningar av inteckningsobjekten till att omfatta utmätningsbara

rättigheter, som jag tidigare i ett par fall föreslagit, har i punkt 5 upp­

tagits endast sådana immateriella rättigheter, som kan utmätas. Anknyt­

ningen till utmätningsbarheten innebär här ett alldeles speciellt avsteg från

vad som skulle följa av en anknytning till möjligheten att överlåta rättig­

heten i fråga. Vissa rättigheter kan nämligen överlåtas men inte utmätas.

Av det nu anförda framgår, att patent, sådan rättighet som avses i lagen

den 10 juli 1899 (nr 59 s. 1) om skydd för vissa mönster och modeller, upp­

hovsrätt till litterära och konstnärliga verk samt rätt till fotografisk bild

bör kunna utgöra objekt för företagsinteckning. Såsom kommittén påpe­

kar gäller dock i fråga om upphovsrätten, att utmätning inte får ske hos

upphovsmannen eller hos någon till vilken rätten övergått på grund av-

giftorätt, arv eller testamente. Varumärkesrätt samt rätt till firma avses

Kungl. Maj.ts proposition nr 23 år 1966

101

inte ingå ibland inteckningsobjekten, eftersom dessa rättigheter visserli­

gen kan överlåtas men däremot inte utmätas. Advokatsamfundet framhåller

att licensrättigheter med avseende på patent och varumärken endast sällan

är överlåthara, och att vissa patenträttigheter endast får överlåtas i sam­

band med överlåtelse av den rörelse i vilken de ingår. Rättigheter, som

sålunda inte kan överlåtas avses inte kunna utgöra inteckningsobjekt, efter­

som de inte är utmätningsbara.

Punkten 6 upptar dels fordringar på vederlag för överlåtelse eller

upplåtelse av inteckningsobjekt, dels fordringar på ersättning för skadad

eller förlorad sådan egendom. Vad angår den första gruppen av fordring­

ar innebär förslaget endast en mindre utvidgning i förhållande till vad som

redan gäller enligt förlagsinteckningsförordningen. Ingen av remissinstan­

serna har haft något att erinra mot en sådan utvidgning. De bokfordringar,

som det här är fråga om, bör som surrogatvärden för den frånträdda egen­

domen ingå bland inteckningsobjekten.

Bankföreningen har föreslagit, att även fordran på skadestånd på grund

av avtalsbrott bör räknas till inteckningsobjekten. En sådan fordran kan

emellertid inte anses utgöra ett surrogatvärde på samma sätt som fordran

på ersättning på grund av att egendom, som utgjort inteckningsobjekt, ska­

dats eller gått förlorad. Jag anser mig därför inte kunna biträda bankför­

eningens förslag.

Försäkringsinspektionen och försäkringsbolagens riksförbund har ifrå­

gasatt om inte gällande bestämmelser om skyldighet att i vissa fall nedsätta

utfallande brandförsäkringsbelopp hos länsstyrelsen för tillgodoseende av

inteckningshavares intresse bör göras tillämpliga i fråga om egendom, som

besväras av företagsinteckning. I likhet med kommittén anser jag dock,

att en sådan ordning skulle hli onödigt komplicerad. Inteckningshavaren

kan för övrigt betinga sig att försäkringsavtalet förses med en klausul, som

tillerkänner honom företräde till utfallande försäkringsbelopp.

Med fordran på ersättning för skadad eller förlorad egendom har i para­

grafen jämställts ersättning för egendom som tagits i anspråk genom

expropriation eller liknande förfarande, t. ex. tvångsvis rekvirerats av kro­

nan på grund av allmänna förfogandelagen den 26 maj 1954 (nr 279).

Paragrafens andra stycke upptar i överensstämmelse med kommittéför­

slaget en regel om att inteckningen efter överlåtelse av verksamhet gäller

i vederlaget för denna, i den mån vederlaget avser egendom, som besvärades

av inteckningen. Bestämmelsen bör närmast ses som ett klarläggande i för­

hållande till regeln i första stycket punkt 6. Några remissinstanser är tvek­

samma beträffande möjligheterna att utreda i vilken utsträckning ett ve­

derlag för en rörelse gäller sådan egendom, som utgjort inteckningsobjekt.

Bl. a. med hänsyn härtill har man ifrågasatt om inte goodwill-värde

bör ingå bland inteckningsobjekten. Parterna skulle annars lätt kunna gö­

Kungl. Maj. ts proposition nr 23 år 1066

102

ra gällande att vederlaget främst hänförde sig till detta värde, i vilket fall

möjligheten att ta vederlagsfordringen i anspråk skulle vara ringa.

Den rätt som inteckningshavaren kan grunda på regeln i andra stycket

får anses vara av sekundär betydelse i förhållande till den rätt att direkt

tillgodogöra sig den överlåtna egendomen, som framgår av 10 §. Bevissvå­

righeterna torde inte vara större än att regeln i vissa lägen kan få bety­

delse. Beträffande goodwill gäller att dess värde i allmänhet måste beteck­

nas som mycket osäkert och svårt att beräkna. Något starkare motiv att

ta med goodwill bland inteckningsobjekten föreligger därför inte. Vid kre-

ditgivningen torde det knappast vara möjligt att bedöma, huruvida och i

vad mån ett goodwill-värde, som då är för handen, kan finnas kvar i en

eventuell framtida konkurssituation.

Bland fordringar, som inte avses vara objekt för företagsinteckning,

märks framför allt lånefordringar. Dessa grundar sig vanligtvis på löpan­

de skuldebrev och kan därför lätt pantsättas.

Under punkt 7 har upptagits fordran på vederlag för utfört

arbete. Såsom kommittén framhåller kan detta slag av fordringar få

eu avsevärd betydelse för företag inom »servicenäringarna». Genom att ta

med dessa tordringar tillgodoses ett önskemål, som starkt framhävts från

töretagarhåll. Bland de av kommittén föreslagna utvidgningarna torde denna

vara en av de mest betydelsefulla.

Den egendom, i vilken en företagsinteckning i jordbruk

avses komma att gälla, skiljer sig ganska betydligt från den, som lios före­

tag i allmänhet kommer att omfattas av inteckning. Det blir också ett vä­

sentligt vidare bestånd av egendom än som kunnat omfattas av inteckning

i jordbruksinventarier. Bland egendom, som tillkommer i förhållande till

vad som galler enligt nuvarande lagstiftning, märks utsäde, avtagen gröda

och avverkad skog. Kommittén anser det tvivelaktigt, om dessa slag av

egendom kommer att i någon högre grad stärka säkerheten. I detta tvivel

har flera företrädare för jordbrukets intressen bland remissinstanserna in­

stämt. Mot bakgrund av ett system med överlåtelse av fordringar på grund

av kontrakt om skördeleverans, vilket tillämpas i stor utsträckning bl. a.

i fråga om oljeväxter, har lantbruksförbundet hemställt om en särskild

reglering i lag av belåning av växande gröda och avtalad skogsavverkning.

Om man inte anser sig kunna skapa ett särskilt säkerhetsinstitut för än­

damålet, bör objekten avtagen gröda och avverkad skog undantas från

toretagsmteckningen, eftersom de annars torde komma att beröva lantbru­

karna ett betydande underlag för kortfristiga krediter.

Innan grödan är avtagen utgör den i fastighetsägarens hand en del av den

fasta egendomen och är sålunda i princip införlivad med objektet för fastig-

hetsinteckning. En separat pantsättning av den växande grödan kan då inte

ske. När grödan väl avtagits bar den emellertid tidigare inte utan särskild

pantsättning varit föremål för någon säkerbetsrätt. Införandet av företag-

ö

Kungl. Maj.ts proposition nr 23 år 1966

Kungl. Maj.ts proposition nr 2ö år It)66

103

inteckning skulle härvidlag innebära den skillnaden, att grödan i och med

skörden kom att utgöra objekt för befintliga företagsinteckningar och kunde

tas i anspråk på grund av dessa. Detta skulle inte vara till någon nack­

del om inte systemet med överlåtelse av fordringar på grund av odlings-

kontrakt fanns. Trots detta system ser jag ingen anledning att utesluta

avtagen gröda från inteckningsobjekten. Eu helt idealisk lösning erhålls

visserligen först om man öppnar möjlighet att separat utnyttja grödan som

säkerhet. Den osäkerhet för kreditgivaren, som vidlåder systemet med

fordringsöverlåtelser, torde dock främst ha sin grund i att den växande grö­

dan inte kan separat utnyttjas som säkerhet.

I första stycket av paragrafen har föreskrivits, att inteckning gäller

»i näringsidkarens lösa egendom» av vissa slag. Detta innebär beträffande

punkterna 1 och 2 att näringsidkaren skall vara ägare, beträffande 3—5

att han skall vara rättighetshavare och beträffande punkterna 6 och 7 att

han skall vara borgenär.

Av paragrafen framgår, att företagsinteckning upphör att besvära egen­

dom, som inte längre tillhör företagaren. I sista stycket har upptagits en

regel, som rör verkan av näringsidkarens död och som kan

anses innebära ett undantag från huvudregeln.

I enlighet med ett förslag av kommittén stadgas till en början att, om

näringsidkaren dör, inteckningen skall bestå i dödsboets egendom. Utan

denna regel skulle inteckningsrätten i princip upphöra att gälla i rörelsen

i och med dödsfallet. Det får anses vara av vikt för inteckningshavarens

säkerhet att så inte sker. Den föreslagna regeln kan sägas innebära, att

verksamhet, som utövats av den avlidne, och verksamhet, som utövas av

dödsboet, betraktas som en och samma rörelse i inteckningshänseende.

Kommittén har närmare utvecklat hur detta från inskrivningssynpunkt

låter sig göra. Bestämmelsen är begränsad till dödsboets egendom. I efter­

levande makes, arvinges eller testamentstagares hand häftar sålunda egen­

domen inte för inteckningen. Den kan emellertid under vissa förutsätt­

ningar bringas att återgå till boet.

Om endast en dödsbodelägare finns, sker inte något skifte, och det kan

då uppstå tvekan om när inteckningen skall anses upphöra. Man torde

likväl böra räkna med att ett dödsbo föreligger under den första tiden efter

dödsfallet. Frågan om när dödsboet upphör torde få bedömas enligt all­

männa regler om avveckling av dödsbo.

Som kommittén framhåller torde det i allmänhet inte vara svårt att av­

göra, vilken egendom som hör till en intecknad rörelse. Gränsdragnings-

problem kan dock självfallet uppkomma. Viss egendom kan vara avsedd

för användning i skilda rörelser eller delvis för privatbruk. Det är uppen­

barligen inte möjligt att i lag reglera sådana frågor. För fall av konkurrens

mellan olika rörelser förordar advokatsamfundet en metod, som går ut på

104

en procentuell fördelning mellan rörelserna. Denna metod har kommit till

användning i ett avgörande av högsta domstolen år 1953 (NJA 1953:200).

Med hänsyn till förhållandenas växlande natur är jag emellertid inte beredd

att ge förord åt någon särskild metod såsom generellt lämplig.

Avslutningsvis vill jag lämna några synpunkter på de förhållanden med

avseende på egendomen, som uppkommer om en intecknad rörelse ned­

läggs. Inteckningen skall i så fall inte utan vidare upphöra att besvära den

egendom som näringsidkaren har kvar. Den omständigheten att objektet

för inteckning anses vara ett egendomskollektiv, som är knutet till en viss

verksamhet, bör alltså inte fattas så, att det under alla förhållanden måste

■\ara en verksamhet, som fortfarande består. Även sedan verksamheten

upphört, kan anknytningen till denna duga som kännetecken. Så länge

det går att identifiera viss egendom såsom tillhörande det kollektiv, som

avsetts med inteckningen, bör inteckningen anses gälla i denna egendom.

I de fall då exempelvis en industriidkare hyr ut vissa av rörelsens inven­

tarier till en annan företagare under sådana förhållanden att han inte

därigenom kan anses driva uthyrningsrörelse, måste egendomen alltjämt

anses höra till den industriella rörelsen och följaktligen omfattas av de

inteckningar, som meddelats i denna.

5

§•

Paragrafen motsvarar 5 § i kommitténs förslag.

Kungl. Maj:ts proposition nr 23 år 1966

Kommittén

Kommittén föreslår till främjande av enkelhet och reda i intecknings-

iörhållandena den regeln, att företagsinteckningar, som tas ut av en och

samma näringsidkare, skall ha antingen samma föremål eller helt skilda

föremål. Har en inteckning redan beviljats, bör för bifall till ny ansö­

kan om inteckning krävas, att denna till sin omfattning avpassats efter den

beviljade. Den sökta inteckningen bör under alla förhållanden kunna med­

delas, om den har samma omfattning som den redan meddelade. Båda kan

omfatta all näringsidkarens verksamhet eller vara begränsade på samma

sätt. Om den sökta inteckningen inte har samma omfattning som den be­

viljade, bör enligt kommittén för bifall till ansökningen fordras att den

beviljade inteckningen fastställts med begränsning till viss verksamhet och

att den sökta inteckningen begränsats på så sätt att den ena inteckningen

inte i någon situation kan komma att avse verksamhet, som omfattas av

den andra.

Kommittén åskådliggör det anförda med ett exempel.

Antag att en företagsinteckning omfattar all den näringsverksamhet som

en viss företagare utövar inom riket. Därefter sökes på grund av hans

medgivande ny inteckning med yrkande att denna skall begränsas till verk­

105

samhet inom en viss kommun X. Den sökta inteckningen får icke beviljas.

Om företagaren driver dels en rörelse inom kommunen X dels en rörelse

inom en annan kommun, gäller den redan beviljade inteckningen i båda

rörelserna, medan den sökta inteckningen avser blott rörelsen i X. Om in-

teckningsansökningen beviljades, skulle således två inteckningar komma

att delvis sammanfalla med avseende å objektet. Förhållandet kan bli lik­

artat, även om företagaren, när ansökningen göres, driver verksamhet en­

dast inom X. Möjlighet finns ju, att han sedermera startar en rörelse även

inom en annan kommun.

Ytterligare några exempel anförs. Härom må hänvisas till betänkandet

s. 114 f.

Kungl. Maj:ts proposition nr 23 år 1966

Remissyttrandena

Lagberedningen framhåller, att den valfrihet, som individualiseringsreg-

lerna uttrycker, kan synas tillgodose näringslivets intressen. Systemet krä­

ver emellertid stor uppmärksamhet, bl. a. på grund av att det måste till­

ses, att en ny inteckning antingen får identiskt samma omfattning som

tidigare inteckning eller också kommer att gälla andra verksamhetsarter.

Departementschefen

I överensstämmelse med kommitténs förslag har i paragrafen föreskri­

vits, att företagsinteckning inte får fastställas på sådant sätt, att den till

omfattningen avviker från annan inteckning, som är beviljad eller förmål

för ansökan, om den inte begränsas till verksamhet, som inte omfattas av

denna. Friheten att bestämma en intecknings omfattning får sålunda gälla

oinskränkt bara när det är fråga om en enda inteckning i näringsidkarens

verksamhet. Två inteckningar bör inte få sammanfalla blott delvis i fråga

om objektet. Svårbedömbara komplikationer skulle i annat fall kunna

uppstå. Förekommer flera tidigare beviljade eller sökta inteckningar,

måste ny inteckning till sin omfattning anpassas efter de övriga.

6

§.

Paragrafen motsvarar 6 § i kommitténs förslag.

Kommittén

Kommittén föreslår ett förbud mot gemensam inteckning i rörelser,

som utövas av skilda företagare. Förbudet förestavas av skäl liknande dem

som uppbär regeln i 5 §, nämligen att enkla och överskådliga intecknings-

förhållanden bör eftersträvas. I vissa fall kunde det visserligen vara för­

delaktigt om skilda företagares rörelser kunde intecknas gemensamt. En ge-

Bihang till riksdagens protokoll 1965. 1 samt. Nr 23

106

mensam inteckning i den verksamhet som drivs av samtliga bolag inom

en koncern kan sålunda tänkas erbjuda större säkerhet än flera särinteck-

ningar i de skilda koncernbolagens rörelser. Ändamålet med en gemensam

inteckning torde emellertid enligt kommitténs uppfattning väsentligen

kunna vinnas genom användande av särinteckningar i de olika rörelserna

som säkerhet för en och samma omslagsrevers. De nackdelar som är för­

enade med en sådan ordning — bl. a. högre stämpelkostnader — anses inte

så betydande att gemensamma inteckningar i skilda företagares rörelser

bör tillåtas.

Departementschefen

Gemensamma inteckningar, dvs. inteckningar som till säkerhet för en

och samma fordran meddelats i flera rörelser, har inte behandlats i för-

lagsinteckningsförordningen. I praxis har emellertid fastslagits, att sådana

inteckningar inte får beviljas när rörelserna har skilda utövare. Driver en

företagare rörelser inom skilda kommuner, föreligger däremot ej hinder

mot gemensam inteckning i rörelserna.

Med de av kommittén föreslagna reglerna om verksamhetens individu-

alisering är den verksamhet som omfattas av en företagsinteckning alltid

att betrakta som en inteckningsenhet. Det blir därför inte fråga om gemen­

sam inteckning i flera, av eu och samma person drivna rörelser.

I överensstämmelse med gällande rätt stadgas i förevarande paragraf för­

bud mot gemensam inteckning i rörelser, som utövas av skilda företagare.

Remissinstanserna har, med något undantag, inte haft något att erinra

mot den föreslagna bestämmelsen. På de av kommittén anförda skälen bi­

träder jag dess förslag.

7 §•

Paragralen motsvarar 7 § i kommitténs förslag och ansluter nära till ett

stadgande i 8 kap. 4 § i lagberedningens förslag till jordabalk.

Remissyttrandena

Bankföreningen och försäkringsbolagens riksförbund har kritiserat be­

stämmelsen att företagsinteckning endast skall kunna beviljas för visst

kapitalbelopp i svenskt mynt jämte ränta. De anser att det också bör vara

tillåtet att ange beloppet i utländskt mynt. Detta skulle underlätta utnytt­

jandet av företagsinteckningar som underlag för upplåning på den utländ­

ska kapitalmarknaden, något som kan komma att få ökad aktualitet med

hänsyn till pågående integrationssträvanden.

Försäkringsbolagens riksförbund påpekar att den av kommittén före­

slagna bestämmelsen i viss utsträckning lägger hinder i vägen för låneav­

tal med indexklausul.

Kungl. Maj. ts proposition nr 23 år 1966

Kungl. MujAs proposition nr 2.H år 1!)66

107

Departementschefen

Lagberedningen har i sitt förslag till jordabalk motiverat den bestäm­

melse, vartill förevarande stadgande ansluter, med att ett inteckningsbe-

lopp i utländskt mynt skulle skapa en osäker ställning för inteckningsha-

vare med sämre rätt. I överensstämmelse med vad beredningen framhål­

lit talar övervägande skäl för att inteckningsrätternas inbördes värdeför­

hållande bestäms efter en och samma värdemätare. Att som sådan värde­

mätare endast svenskt mynt kan ifrågakomma synes uppenbart. Jag an­

sluter mig därför till kommitténs på lagberedningens överväganden grun­

dade förslag.

Frågan om att tillåta inteckning av indexreglerat fordringsbelopp har

betydande räckvidd och kan inte isoleras till den nu aktuella reformen. Jag

är därför inte beredd att ta upp denna fråga till prövning i forevarande

sammanhang.

8

§•

Paragrafen motsvarar 8 § i kommitténs förslag.

Departementschefen

Paragrafen innehåller huvudsakligen samma föreskrift, som f. n. åter­

finns i 1 § sista stycket förlagsinteckningsförordningen. Av stadgandet

framgår, att näringsidkarens inteckningsmedgivande skall tecknas på ford-

ringshandlingen och vara styrkt av vittnen. Departementsförslaget skiljer

sig såtillvida från kommitténs förslag, som i paragrafen intagits en ut­

trycklig föreskrift om att inteckningsmedgivandet skall innehålla uppgift

om verksamhet, som inteckningen skall omfatta. Av inteckningsmedgivan­

det måste alltså tydligt framgå på vilket sätt verksamheten skall indivi­

dualiseras inom ramen för de bestämmelser, som getts i 3 §. Har närings­

idkaren medgett inteckning i all sin näringsverksamhet, skall inteckning

i fråga om aktiebolag omfatta helt landet men i fråga om annan näringsid­

kare den inom länet bedrivna verksamheten.

9 §•

Paragrafen motsvaras av 28 och 29 §§ i kommitténs förslag.

Kommittén

1 29 § i kommittéförslaget stadgas, att inteckning inte får anses ogiltig

på den grund att näringsidkaren inte var bokföringsskyldig, när inteck­

ningen meddelades. Skälen till detta stadgande utvecklas av kommittén på

följande sätt.

Enligt 5 § förlagsinteckningsförordningen får ej, sedan förlagsinteckning

beviljats genom lagakraftvunnet utslag, i konkurs eller eljest komma under

108

bedömande, huruvida rörelsen varit av den art eller drivits i den omfatt­

ning att inteckning bort beviljas. Bestämmelsen avser att förebygga att en

'ntefckni”8 som tillkommit i formellt riktig ordning, frånkännes verkan

dartor att, enligt vad sedermera visar sig, ifrågavarande villkor för bevil­

jande av inteckning, icke varit uppfyllda. För meddelande av företagsinteck-

nmg gäller emellertid inga krav i fråga om rörelsens art och omfattning. Där­

emot fordras i regel att företagaren skall vara bokföringsskyldig. Skäl liknan-

f. <?®m so"1 uPPbär stadgandet i förlagsinteckningsförordningen talar för

att företagsinteckning ej bör kunna ogiltigförklaras på den grund att företa-

garen sedermera befinnes icke ha varit bokföringsskyldig när inteckningen

meddelades. Framhållas må, att enligt bokföringslagen rörelsens art och

omfattnmg 1 vissa fall är avgörande för frågan huruvida bokföringsplikt

ar för handen och att denna fråga därför kan vara vansklig att bedöma.

Departementschefen

Stadgandet i första stycket har en förebild bl. a. i 59 § förordningen den

16 juni 187o (nr 42 s. 12) angående inteckning i fast egendom. I lagbered­

ningens förslag till jordabalk finns motsvarande regler i 27 kap. 21 §.

På skäl som kommittén närmare utvecklat bör i lagen finnas en före­

skrift, som ger besked om att, sedan företagsinteckning beviljats, fråga inte

vidare får prövas, huruvida bokföringskravet var uppfyllt vid tiden för

inteckningens meddelande. Detta innebär att om i lagakraftvunnet beslut

inteckning meddelats, fastän näringsidkaren inte var bokföringsskyldig

över huvud taget eller inte bokföringsskyldig vid utövandet av den särskilda

verksamhet, vari inteckning uttagits, inteckningen skall gälla i enlighet

med beslutet.

Kungi. Maj.ts proposition nr 23 år 1966

Företagsintecknings verkan vid överlåtelse, utmätning eller konkurs

¹⁰ §.

Paragrafen motsvarar 17 § i kommitténs förslag.

Kommittén

I anslutning till sina allmänna överväganden beträffande de i paragra­

fen föreslagna bestämmelserna om skydd för inteckningshavaren vid över­

låtelse av intecknad verksamhet har kommittén framhållit bl. a.

Dessa bestämmelser är tillämpliga även när en del av den intecknade

verksamheten overlåtes, t. ex. viss rörelsegren eller verksamheten vid en

tilial eller den verksamhet som drivs på viss ort. De bör vidare kunna till­

lampas exempelvis då en rörelses tillgångar, såsom ett led i en branschänd-

^dt eller till väsentlig del överlåtes till annan rörelseidkare men över-

låtelsen ej omfattar företaget såsom organisation. Att i lag ange närmare

riktlinjer angående vad som bör förstås med överlåtelse av verksamhet sy­

nes med hänsyn till de skiftande förhållandena knappast vara möjli«t.

I forsta stycket stadgas att, om verksamhet som omfattas av företags­

inteckning överlåtes och egendom som besväras av inteckningen ingår i

109

överlåtelsen, egendomen skall i förvärvarens hand häfta för inteckningen.

Detta innebär, att den betalnings- och förmånsrätt som inteckningen med­

för består i de överlåtna föremålen och rättigheterna endast så länge dessa

tillhör förvärvaren. Om förvärvaren överlåter sådan egendom eller om

denna skadas eller går förlorad, gäller inteckningen, enligt vad som vidare

stadgas, i honom tillkommande fordran å vederlag eller ersättning. In-

teckningshavaren kan göra gällande sin rätt mot förvärvaren genom att

väcka talan mot denne med yrkande, alt den intecknade fordringen fast­

ställes till betalning ur egendom som sålunda besväras av inteckningen.

Egendomen bör därvid anges på sådant sätt att den kan identifieras bland

förvärvarens övriga tillgångar. Bifalles yrkandet, kan betalningsanspråket

därefter fullföljas genom utmätning. Även kvarstad eller skingringsförbud

kan ifrågakomma. Eftersom inteckningshavaren icke har personlig fordran

gentemot förvärvaren, torde han däremot ej kunna få denne försatt i kon­

kurs.

Kommittén har föreslagit att den tidsfrist under vilken inteckningsrät-

ten skall gälla i överlåten egendom skall beräknas med utgångspunkt från

dagen för frånträdet av verksamheten. Bestämmelsen har utformats som

en preskriptionsregel enligt vilken inteckningshavaren för att behålla sin

lätt skall väcka talan mot förvärvaren inom den föreslagna tidrymden. För

afl preskriptionsavbrott skall inträda fordras dessutom enligt förslaget, att

inteckningshavaren inom samma tid anmäler hos inskrivningsdomaren,

att talan blivit väckt. Om sådan anmälan bör anteckning göras i inskriv­

ningsboken under förvärvarens namn. Därigenom får överlåtelsen publi­

citet, och det möter då inga betänkligheter att låta förmånsrätten bestå

under den ytterligare tid som fordras för talans utförande och andra rätts­

liga åtgärder för betalningsanspråkets fullföljande.

Som ett led i en uppgörelse kan inteckningshavaren tänkas vilja avstå

frän den rätt lagen ger honom mot förvärvaren. Kommittén föreslår att

han i sådant fall skall göra anteckning därom på inteckningshandlingen

för att förebygga att senare innehavare av inteckningen åberopar bristande

kännedom om avståendet. Förvärvaren bör tillse, att sådan anteckning blir

gjord. Om så inte skett skall förvärvaren kunna vända sig till domstol

och påkalla, att inteckningshandlingen förses med anteckning om avstå­

endet.

Kommittén föreslår i fjärde stycket en bestämmelse, enligt vilken vad

som stadgas i paragrafen beträffande förvärvaren skall gälla hans dödsbo.

om han avlider. Inteckningshavaren avses emellertid inte kunna vända

sig mot efterlevande make, arvinge eller testamentstagare, som övertagit

egendomen efter den avlidne. Egendomen kan dock bringas att återgå till

dödsboet.

I annat sammanhang påpekar kommittén, att tillskott till aktiebolag,

ekonomisk förening eller handelsbolag är att anse som en form av överlå­

telse. Förslagets regler avses därför bli omedelbart tillämpliga på sådana

transaktioner.

Kungl. Maj:ts proposition nr 2,‘t är 1966

no

Kungl. Maj.ts proposition nr 23 år 1966

Remissyttrandena

Bankinspektionen anser att kommittéförslaget i vissa avseenden inte är

tillräckligt preciserat. Själva begreppet överlåtelse av verksamhet behöver

sålunda enligt inspektionen förtydligas. Enligt vad kommittén framhållit

behöver en sådan överlåtelse inte nödvändigtvis omfatta både tillgångarna

i rörelsen och rörelsens organisation. Kommittén har anfört att förhållan­

dena här är så skiftande att det knappast är möjligt att i lag ange när­

mare riktlinjer. Enligt inspektionens mening är denna ståndpunkt mindre

tillfredsställande med hänsyn till de viktiga rättsverkningar, som avses

bli knutna till överlåtelsen. Stockholms handelskammare är härvidlag av

samma mening.

Lagberedningen samt Industrikredit och Företagskredit erinrar om att

enligt jordabalksutredningens förslag till jordabalk industritillbehör, som

etter överlåtelse bortförs från den fastighet dit de varit att hänföra, skall

behålla sin karaktär av fastighetstillbehör och följaktligen kunna las i an­

språk av överlåtarens borgenärer, om överlåtelsen varit av betydande om­

fattning och gått utöver ramen för rörelsens normala drift samt förvär­

varen insett eller bort inse att föremålen utgjorde industritillbehör. Genom­

förs detta förslag bör enligt lagberedningen bestämmelserna om företags­

inteckning samordnas därmed så att inte väsentligt olika regler kommer

att gälla allteftersom egendomen utgör fastighetstillbehör eller inte. Det är

enligt beredningens mening bl. a. angeläget att verkan av god tro bedöms

lika. Även Östergötlands och Södermanlands handelskammare drar vid en

jämförelse med den nyssnämnda regeln i det reviderade förslaget till jorda­

balk slutsatsen att, om intecknad egendom vid sidan av överlåtelse av

verksamhet skulle avyttras »i betydande omfattning och utom ramen för

rörelsens normala drift», inteckningen enligt kommittéförslaget skulle

komma att utslockna i den överlåtna egendomen. Handelskammaren utta­

lar med hänsyn härtill tvivel beträffande det föreslagna skyddets effekti­

vitet.

Lagberedningen förutsätter att med bestämmelsen, att inteckningshava-

ren skall »väcka talan» inom viss tid för att kunna göra sin rätt gällande

på grund av stadgandet, avses att han skall utsöka sin fordran ur den

egendom som ingått i överlåtelsen. Industrikredit och Företagskredit antar

å sin sida, att preskriptionsavbrott sker i och med att egendomens ägare

delges ansökan om lagsökning och anmälan om denna talan inge;, till in­

skrivningsdomaren.

Departementschefen

De viktiga reglerna om företagsinteckningens sakrättsliga verkningar och

om den förmånsrätt, som inteckningen medför vid utmätning och i kon­

kurs, har i departementsförslaget sammanförts till ett särskilt kapitel med

placering efter de grundläggande allmänna bestämmelserna.

in

Kapitlet inleds med föreskrifterna om inteckningens verkan vid överlå­

telse av verksamhet. Kommittén bär inte närmare definierat vad som skall

avses med sådan överlåtelse, och några remissinstanser har därför efter­

lyst vägledande uttalanden. Uppenbart är emellertid, att några detaljerade

besked knappast kan ges med hänsyn till de skiftande förhållandena.

Några typfall i vilka de föreslagna lagreglerna skall kunna tillämpas torde

ändå kunna anges.

Främst hör naturligtvis begreppet överlåtelse av verksamhet omfatta det

fallet, att eu rörelse med alla dess tillgångar och hela organisationsappa­

raten överlåts. Att reglerna bör kunna tillämpas när rörelsen inklusive

organisationsapparaten överlåts men viss egendom undantas för överlå­

tarens fortsatta bruk torde också vara uppenbart. Mer tveksamt är om reg­

lerna bör appliceras på det fallet då blott en del av tillgångarna överlåts

som ett led i en branschändring men överlåtelsen inte omfattar företaget

som organisation. Enligt kommitténs mening bör detta fall omfattas av

stadgandet i paragrafen. Jag anser emellertid att för tillämplighet bör

krävas att överlåtelsen avser en klart urskiljbar verksamhetsgren, vilket

väl normalt måste antas innebära en påtaglig förändring i det överlåtande

företagets organisation. Om ett företag i samband med en branschändring

avyttrar viss egendom till en och samma rörelseidkare utan att den verk­

samhet nedläggs, vari egendomen ingått, bör inteckningshavarens rätt på

grund av inteckningen avse endast köpeskillingsfordringen (jfr 4 § första

stycket 6).

Det är framför allt den allmänna omsättningens intresse, som moti­

verar att jag sålunda i någon mån vill begränsa inteckningens verkan, så­

vitt nu är i fråga. Om man inte drar en ganska snäv och tydlig gräns

kring de med paragrafen åsyftade överlåtelsefallen, kan den praktiska

tillämpningen av stadgandena inverka menligt på exempelvis handeln med

begagnade industriinventarier. I sammanhanget bör påpekas, att jag av i

huvudsak samma anledning inte heller anser mig beredd att godta det

förslag till särskilda regler om skydd för fastighetsinteckningshavare vid

överlåtelse av industritillbehör i viss större omfattning, som ett par re­

missinstanser diskuterat.

1 överensstämmelse med vad kommittén föreslagit har i paragrafens and­

ra stycke stadgats, att den som vill göra sin rätt gällande skall väcka talan

mot förvärvaren inom viss tid samt anmäla förhållandet hos inskrivnings­

domaren. Talan avses kunna väckas genom anhängiggörande av rättegång

eller ansökan om lagsökning. Bevakning i konkurs eller yrkande om betal­

ning vid utmätning torde i förekommande fall kunna jämställas med väc­

kande av talan, i sistnämnda fall dock endast såvitt rör den egendom som

utmätningen avser.

Företagsinteckning, som fastställs i näringsidkares verksamhet, gäller

sedan näringsidkaren avlidit i dödsboets egendom. Föreskrift härom har

intagits i 4 § tredje stycket. På motsvarande sätt avses en inteckning, som

Kungl. Maj. ts proposition nr 2‘t är 11)66

112

vid överlåtelse av verksamhet besvärar den till verksamheten knutna egen­

domen, bestå i förvärvarens dödsbos egendom av ifrågavarande slag, om

förvärvaren skulle avlida. Först i samband med att dödsboet skiftas anses

sålunda ett nytt förvärv äga rum. Beträffande det fall då den avlidne inte

efterlämnar mer än en dödsbodelägare må här hänvisas till framställ­

ningen vid 4 §.

Kungl. Maj. ts proposition nr 23 år 1966

H §•

Paragrafen motsvarar 18 § i kommitténs förslag.

Departementschefen

Även när intecknad verksamhet övergår till ny innehavare på annat sätt

än genom överlåtelse upphör självfallet inteckningen att gälla i verksam­

heten. I vissa sådana fall fordras ingen särskild åtgärd till intecknings-

ha'sarens skydd. Beträttande fusion mellan aktiebolag finns sålunda spe­

ciella lagregler, som tryggar det överlåtande bolagets borgenärer, bland

dem inteckningshavaren (174—176 §§ lagen den 14 september 1944 (nr

705) om aktiebolag). Vid skifte av aktiebolags tillgångar är borgenärernas

intresse också väl tillgodosett (se bl. a. 163 § aktiebolagslagen). Motsva­

rande regler gäller för ekonomiska föreningar.

Kommittén har ansett det påkallat att i två särskilda fall skydda inteck­

ningshavaren genom att låta reglerna om överlåtelse äga motsvarande till-

lämpning. Det ena är då handelsbolag upplöses genom skifte av bolagets

tillgångar, det andra då bodelning sker av annan anledning än närings­

idkarens död.

Den föreslagna bestämmelsen — som inte föranlett någon erinran från

remissinstanserna — torde få anses väl motiverad. Några garantier för att

ett handelsbolags borgenärer blir tillgodosedda framför bolagsmännen, på

liknande sätt som i fråga om aktiebolag, finns inte. I 35 § lagen den 28 juni

1895 (nr 64 s. 1) om handelsbolag och enkla bolag stadgas visserligen, att

tillgångarna inte får skiftas förrän all veterlig gäld betalats eller erfor­

derliga medel därtill avsatts. Dessa bestämmelser har emellertid getts av

hänsyn till bolagsmännen. Borgenärerna kan inte hindra att tillgångarna

skiftas innan skulderna betalats.

Vad gäller bodelningsfallet framhåller kommittén, att bodelning, som

föranleds av att näringsidkaren dör, inte påkallar någon särskild lagstift­

ningsåtgärd. I och med dödsfallet inträder nämligen dödsboet som inne­

havare av rörelsen (jfr 4 § tredje stycket). Möjligheterna för en borgenär

att komma åt egendom, som övergått i dödsbodelägares händer, får anses

vara så tillfredsställande på grund av reglerna om återgång, att anledning

bl. a. med hänsyn härtill saknas att göra 10 § tillämplig på det fallet, att en

rörelse tillskiftas dödsbodelägare.

K ung t. Maj.ts proposition nr 2ti år W66

113

12

§.

Paragrafen motsvarar 19 § i kommitténs förslag.

Kommittén

Kommittén föreslår att egendom, som sålts med iakttagande av lösöre-

köpsförordningens bestämmelser, utan hinder därav skall häfta för före­

tagsinteckning. Detta skall dock inte gälla om inteckningen sökts sedan

30 dagar förflutit från det avhandlingen företeddes inför rätten.

Den föreslagna regeln ger åt inteckningsrätten en viss verkan mot tredje

man och utgör därmed ett undantag från grundsatsen, att inteckningsrätten

gäller endast i företagarens egendom. Den överensstämmer häri bl. a. med

stadgandena om överlåtelse av egendom i samband med överlåtelse av in­

tecknad verksamhet. De begränsningar i fråga om verkan mot tredje man

som där ansetts nödvändiga saknar däremot motsvarighet i den nu före­

slagna bestämmelsen. Denna skillnad motiverar kommittén med att det här

är fråga om egendom i säljarens besittning och att sådan egendom i all­

mänhet kan tas i anspråk av säljarens borgenärer.

Remissyttrandena

Bankföreningen framhåller, att värdet av det föreslagna stadgandet

minskar betydligt till följd av föreskriften, att företräde framför lösöreköp

inte skall äga rum, om inteckning söks senare än 30 dagar efter det av­

handling om lösöreköp företeddes inför rätten. Enligt föreningen är det

nämligen i praktiken mycket svårt att kontrollera att den som erbjuder

företagsinteckning som kreditsäkerhet inte redan utnyttjat egendomen för

samma syfte genom att sluta ett lösöreköp. Bankföreningen framhåller emel­

lertid samtidigt, att det knappast kan komma i fråga att låta ett giltigt och

i laga ordning fullbordat lösöreköp stå tillbaka för en företagsinteckning

som tillkommit väsentligt senare. Föreningen anför.

En utväg ur dilemmat kan öppnas på så sätt, att man för framtiden till­

ser, att kollision mellan företagsinteckning och lösöreköp över huvud icke

kan uppkomma. Bäst och enklast synes detta kunna åvägabringas genom

att lösöreköpsinstitutet avskaffas. Någon nämnvärd olägenhet därav bör

ej behöva befaras. Vid nutida levnadsstandard och samhällsförhållanden i

övrigt torde det vara ytterligt sällsynt att personer som ej är näringsidkare

har behov av att skaffa sig kredit genom lösöreköp. Och för näringsidkar-

nas del måste de nya reglerna om företagsinteckning anses bereda fullt till­

fredsställande möjligheter att utnyttja rörelsetillgångarna som kreditun­

derlag. Bankföreningen hemställer därför, att lösöreköpsförordningen upp-

häves. Skulle, av skäl som bankföreningen ej kan överblicka, detta anses

omöjligt, bör förordningen i fråga i stället kompletteras med ett stadgande,

att lösöreköpsavhandling ej är giltig såvitt den avser egendom som kan

omfattas av företagsinteckning.

114

Kungl. Maj.ts proposition nr 23 år 1966

Departementschefen

Vad bankföreningen anfört om att lösöreköpsinstitutet kan anses ha

överlevt sig självt får väl sägas ha en del fog för sig bl. a. med hänsyn till

den nu aktuella reformen av förlagsinteckningsinstitutet. Jag är emellertid

inte i detta sammanhang, utan ytterligare utredning, beredd att föreslå att

institutet avskaffas. Inte heller kan jag förorda ett för detta så betydelse­

fullt steg som att utesluta dess tillämpning i fråga om all egendom, som

kan omfattas av företagsinteckning.

Jag har redan i den allmänna motiveringen antytt att rätt som grundas

på företagsinteckning bör bestå mot den som förvärvar egendom genom

lösöreköp. Att låta en ny inteckning få företräde framför ett avsevärt myc­

ket äldre lösöreköp kan emellertid knappast komma i fråga. Den av kom­

mittén föreslagna lösningen, enligt vilken inteckning måste sökas inom

30 dagar från det avhandling om lösöreköp företeddes inför rätten för att

äga företräde framför lösöreköpet, synes innebära en lämplig avvägning.

Det torde inte vara en alltför betungande uppgift för den kreditgivare som

erbjuds en företagsinteckning att förvissa sig om att avhandling om lös­

öreköp inte företetts för rätten, där egendomen finns.

Den föreslagna bestämmelsen förutsätter för sin tillämpning, att tradi­

tion av egendom inte ägt rum. Om egendom överlämnas till nye ägaren se­

dan lösöreköp skett, kan inteckningsrätten alltså inte på grund av före­

varande stadgande göras gällande mot denne.

13 §.

Första stycket motsvarar 12 § i kommitténs förslag. Andra stycket sak­

nar motsvarighet i förslaget men ersätter delvis kommitténs förslag till

ändring i preskriptionsförordningen.

Kommittén

Kommittén erinrar om att den personliga fordran som ligger till grund

för en företagsinteckning kan falla bort genom preskription eller pr eld u-

sion. Beträffande fastighetsinteckning och andra inteckningar, som grun­

dar panträtt, inverkar preskription och preklusion inte på inteckningsrät-

tens bestånd. När det gäller förlagsinteckning är gällande rätts ståndpunkt

till en sådan omständighet inte fullt klar. Det har gjorts gällande att efter­

som förlagsinteckning inte medför panträtt utan bara förmånsrätt skulle

rättsverkningarna av förlagsinteckning upphöra om fordringen preskribe­

rades.

Enligt kommitténs mening talar starka praktiska skäl för att samma

regler bör gälla beträffande företagsinteckning som i fråga om bl. a. fastig­

hetsinteckning. Det är i båda fallen fråga om en inskriven säkerhetsrätt

115

och den omständigheten att inteckningsrätten endast i begränsade avseen­

den utrustats med sådana verkningar som brukar betecknas som sakrätts­

liga utgör enligt kommittén inte skäl för att behandla företagsinteckning

på annat sätt än övriga inteckningar. Inteckningsrätten bör bestå oavsett

på vilket sätt den personliga fordringen försvinner.

Något uttryckligt stadgande om att företagsinteckning gäller oberoende

av att den personliga fordringen preskriberats anser kommittén inte nöd­

vändigt. Ett förtydligande tillägg i preskriptionsförordningen kunde visser­

ligen vara önskvärt men ett sådant skulle vara svårt att inpassa i förord­

ningen. Med hänsyn härtill och till att något motsvarande stadgande inte

finns när det gäller panträtt på grund av inteckning samt till att lagstift­

ningen om preskription kan väntas bli föremål för översyn anser kommit­

tén att det f. n. kan anstå med en uttrycklig reglering i frågan.

Beträffande preklusion däremot föreslår kommittén att 14 § preskrip­

tionsförordningen ändras så att däri upptas även det fall att lös egendom

besväras av företagsinteckning.

Remissyttrandena

Bankföreningen och Skånes handelskammare anser önskvärt att en ut­

trycklig regel införs om att preskription av den personliga fordringen inte

medför att inteckningsrätten bortfaller. Bankföreningen lämnar öppet hu­

ruvida en sådan regel bör placeras i preskriptionsförordningen eller i lagen

om företagsinteckning.

Departementschefen

I första stycket upptas det måhända väsentligaste stadgandet om före-

lagsintecknings rättsverkan. Det ersätter en bestämmelse i 17 kap. 7 §

andra stycket handelsbalken och är delvis avfattat efter mönster av 8 kap.

9 § i lagberedningens förslag till jordabalk.

Förmånsrätt vid utmätning avses äga rum, vare sig inteckningshavaren

själv fått utmätning för sin fordran eller inte. I syfte att nå överensstäm­

melse med fastighetspanträtten föreslås att ränta, som upplupit tidigare

än två år före utmätningen eller konkursansökningen, ej skall vara för­

enad med förmånsrätt. F. n. är motsvarande tid tre år.

Den rätt som enligt första stycket tillkommer inteckningshavaren bör be­

stå även om den personliga fordringen bortfaller. En sådan regel gäller -—

delvis utan stöd av skriven lag — i fråga om bl. a. fastighetsinteckning och

starka skäl talar för att i detta avseende inte göra någon skillnad mellan de

båda inteckningsformerna. Jag är i denna del helt ense med kommittén.

Med hänsyn till den osäkerhet som f. n. råder på detta område synes

önskvärt att en uttrycklig regel införs. Den lämpligaste lösningen torde vara

att låta en sådan ingå i lagen om företagsinteckning. Härigenom undviks

Kungl. Maj.ts proposition nr 23 år 1966

116

de svårigheter som är förenade med ett ingrepp i preskriptionsförordningen.

Motsvarande lösning har föreslagits också av lagberedningen i dess förslag

till jordabalk (8 kap. 11 §).

Regeln har utformats med nyssnämnda förslag som förebild utom såtill­

vida att situationen vid tvångsackord inte medtagits. I detta hänseende är

innebörden av gällande rätt fullt klar. Både konkurslagen och lagen om

ackordsförhandling utan konkurs (168 § resp. 14 och 34 §§) talar om borge­

närer, som äger förmånsrätt för sina fordringar. Under detta uttryck faller

bl. a. förlagsinteckning.

14 §.

Paragrafen motsvarar 27 § första punkten i kommitténs förslag.

Kungl. Maj.ts proposition nr 23 år 1966

Departementschefen

Förlagsinteckningsförordningen saknar bestämmelse om verkan på in-

teckningsrätten av att intecknad egendom säljs exekutivt. Motsvarande

spörsmål i fråga om företagsinteckning bör regleras i lagen. Jag föreslår

därför, i överensstämmelse med kommitténs förslag och vad som i allmän­

het gäller inom inteckningslagstiftningen, att om intecknad egendom sålts

exekutivt, inteckningen skall vara utan verkan till belopp som motsvarar

vad som utfallit på kapitalbeloppet av den intecknade fordringen. I enlig­

het med ett förslag, som lagberedningen framfört under remissbehandling­

en, bör detsamma gälla om försäljning sker med anledning av konkurs.

Förslaget har utformats i enlighet härmed. Någon tidpunkt då betalningen

skall anses ha utfallit och inteckningen förlorat sin verkan har inte an-

getts.

Rätt till omedelbar betalning i vissa fall

15 §.

Paragrafen motsvarar 20 § i kommitténs förslag.

Departementschefen

Förlagsinteckningsförordningen stadgar i It § att inteckningshavaren

äger söka betalning för intecknad fordran fastän den inte är förfallen, om

rörelsen helt eller till väsentlig del nedläggs, överlåts eller flyttas, om för-

lagsegendomen eller väsentlig del därav förstörs eller om det skäligen kan

befaras, att inteckningshavarens säkerhet kommer att minskas märkligt

på grund av förlagstagarens vållande.

Likartade regler har i överensstämmelse med kommittéförslaget uppta­

gits i första stycket av förevarande paragraf. Remissinstanserna har inte

haft någon erinran mot kommitténs förslag. I nära anslutning till gällande

117

föreskrift har till eu början som förfalloanledning angetts, att den inteck­

nade verksamheten eller väsentlig del därav överlåts eller upphör eller, om

inteckning är begränsad till verksamhet inom visst område, flyttas därifrån.

Med överlåtelse avses enbart frivillig överlåtelse. Med dessa fall har jäm­

ställts de tall då verksamheten eller väsentlig del därav övergår till annan

genom skifte av handelsbolags tillgångar eller bodelning av annan anled­

ning än näringsidkarens död (jfr 11 §).

Övriga nu gällande föreskrifter föreslås bli ersatta med en bestämmelse,

att inteckningshavaren äger erhålla betalning om egendomen till följd av

vanvård eller naturhändelse eller av annan orsak så försämras, att säker­

hetens värde väsentligt nedgår. Bestämmelsen, som ansluter sig till 8 kap.

14 § i lagberedningens förslag till jordabalk, skiljer sig från den nu gäl­

lande regeln bl. a. därigenom att fara för minskning av säkerheten inte kan

åberopas som förfalloanledning. Denna skillnad torde sakna praktisk be­

tydelse, eftersom inteckningshavaren oftast inte hinner inskrida förrän

faran förverkligats. Den föreslagna bestämmelsen förutsätter inte heller

för sin tillämpning att minskningen av säkerheten beror på företagarens

vållande. Långivarens intresse att avveckla den lämnade krediten måste

antas vara lika stort oavsett vilken anledning som i det enskilda fallet

ligger till grund för värdeminskningen.

Kommitténs förslag att företagsinteckning skall medföra betalnings- och

förmånsrätt vid utmätning för annans fordran, vare sig inteckningshava­

ren själv fått utmätning eller inte, förutsätter att han vid exekutiv försälj­

ning av intecknad egendom äger få betalning ur egendomen även om hans

fordran annars inte är förfallen. En bestämmelse härom har intagits i

andra stycket av förevarande paragraf (jämför 26 § lagen om inteckning

i fartyg och 20 § lagen om inskrivning av rätt till luftfartyg).

Ansökan om företagsinteckning m. m.

16 §.

Paragrafen motsvarar 9 § i kommitténs förslag.

Kommittén

Angående grundtankarna bakom kommitténs förslag om centralisering

av inskrivningsväsendet till Stockholms rådhusrätt må hänvisas till fram­

ställningen s. 16 f.

I fråga om beskaffenheten av den inskrivningsbok, som bör föras över

ärenden angående företagsinteckning, jämte hithörande problem anför

kommittén.

Den nya inskrivningsboken, som bör inrättas enligt lösbladssystem, sy­

nes lämpligen böra anordnas i huvudsak på samma sätt som de nuvarande

böckerna. Det är givetvis av vikt, att de nuvarande inteckningsuppläggen

Kungl. Maj.ts proposition nr 23 är 1966

118

kan användas i största möjliga utsträckning. Sålunda bör liksom för när­

varande varje intecknad rörelse, dvs. inteckningsenhet, upptagas på sär­

skilt upplägg.

Av de föreslagna reglerna om rörelses individualisering följer, att uppläg­

gen måste ordnas efter företagarens person. Möjligen blir inskrivningsbo­

ken överskådligare och lättare att handha, om man genomför en viss upp­

delning. Så t. ex. kunde en avdelning av boken omfatta aktiebolag och eko­

nomiska föreningar, en annan avdelning handelsbolag, en tredje enskilda

näringsidkare osv. Under alla förhållanden torde vara nödvändigt att in­

rätta ett särskilt register till inskrivningsboken. Genom ett dylikt register

vinnes även kontroll av att boken innehåller de upplägg som skall finnas

däri. Registret synes lämpligen böra inrättas enligt kortsystem på sådant

sätt, att varje inteckningsupplägg motsvaras av ett registerkort.

Vad angår identifieringen av företagarna kan aktiebolag alltid skiljas

från andra företagare enbart genom firman. Motsvarande gäller däremot

icke beträffande handelsbolag. Enär handelsbolag till skillnad mot aktie­

bolag registreras lokalt, måste man räkna med att handelsbolag tillhöran­

de skilda register kan ha identiska firmor. Identifieringen av handelsbolag

torde därför principiellt böra ske utom med firman även med angivande

av det register i vilket bolaget är upptaget. Uppgift å register bör anteck­

nas på upplägget i inskrivningsboken samt anmärkas i beslut i inskriv-

ningsärende och i gravationsbevis. Vad nu sagts om handelsbolag gäller

även i fråga om ekonomiska föreningar. Beträffande företagare, som är fy­

sisk person och saknar firma — t. ex. jordbrukare — synes företagarens

namn vara otillräckligt såsom medel för identifieringen. Såsom ytterligare

kännetecken bör lämpligen folkbokföringsnumret användas. Sådant num­

mer, vari uppgift om födelsetiden ingår, finns fastställt för envar i riket

kyrkobokförd person och är speciellt avsett som identitetsbeteckning. I

enlighet härmed bör folkbokföringsnummer anges i inskrivningsboken

samt i beslut och gravationsbevis. Det bör åligga inteckningssökanden att

i ärendet förete styrkt uppgift om folkbokföringsnummer; i vissa fall kan

dylikt nummer behöva anges även vid begäran om gravationsbevis. Vad åter

angår företagare, som är fysisk person och driver näringsverksamhet un­

der inregistrerad firma, kunde namnet och firman i förening synas tillräck­

ligt för identifieringen. Så torde dock icke vara fallet. I inskrivningsboken

upptagna företagare, som har samma namn men olika firmor, kan visa

sig vara identiska; intet hindrar ju, att en och samma person driver verk­

samhet under flera firmor. Vidare är icke helt uteslutet, att två eller flera

personer har såväl samma namn som samma firma. Folkbokföringsnum­

ret bör därför — jämte namnet — användas som identifieringsmedel i

samtliga fall då företagaren är fysisk person och således oavsett om han

har registrerad firma eller icke. Självfallet bör även firma komma till an­

vändning härvidlag. Firma bör alltid antecknas i inskrivningsboken och

anmärkas i beslut om inteckning och i gravationsbevis. — Vad nu sagts om

företagare som är fysisk person gäller även i fråga om dödsbo.

Enligt kommitténs uppfattning bör inskrivningsmyndigheten fortlöpan­

de hålla sig underrättad om de firmaändringar som enligt lag kungörs i

allmänna tidningarna. Även namnändringar bör anmärkas i inskrivnings­

boken.

Kungl. Maj.ts proposition nr 23 år 1066

Kungl. Maj.ts proposition nr 2.3 är 1066

11!)

Remissyttrandena

Kritiken beträffande förslaget om centralisering av inskrivningsväsen­

det har redovisats s. 30 f.

Stockholms rådhusrätt tar upp de problem som föreligger vid identifika­

tion av skilda företag och näringsidkare. Rådhusrätten anför bl. a.

Problemet om hur inskrivningsboken skall hållas å jour med ändringar

av ifrågavarande slag har alltid förelegat, enär självfallet vid individualise-

ring av förlagsintecknad egendom och intecknade jordbruksinventarier äga­

rens namn eller firma är av grundläggande betydelse. En ökning av anta­

let ärenden och en centralisering av handläggningen ger dock otvivelaktigt

problemet större proportioner.

Hittills har i praxis vid Stockholms rådhusrätt firma- och namnändring­

ar blivit införda i inskrivningsboken i samband med upplysning därom i

ett ärende eller vid beställning av ett gravationsbevis. Dessutom har stun­

dom såsom särskilt ärende upptagits ansökan om namnändring. Det må

anmärkas, att någon föreskrift i detta hänseende icke finnes beträffande

för lagsinteckningar (men väl beträffande fastigheter och tomträtter). Vid

beställning av gravationsbevis har den metoden tillämpats att, om beställ­

ningen avsett ett företag med firma som icke funnits upptagen i inskriv­

ningsboken eller i registret därtill, sökanden avkrävts ett fullständigt re­

gistreringsbevis.

De förfaringssätt, som kommittén synes vilja rekommendera, förefaller

ur inskrivningsdomarens synpunkt innebära ett omfattande arbete med ge­

nomgång av samtliga firma- och namnändringar i riket, av vilka endast

ett fåtal har betydelse för inskrivningsboken. Enligt telefonledes från Pa­

tent- och registreringsverket inhämtade upplysningar utgör antalet ansök­

ningar om namnändringar per år omkring 4 000 och uppgick antalet bi­

fallna ärenden år 1963 till 3 342. Av dessa avsåg de flesta mer än en person.

Det må i detta sammanhang anmärkas att kommittén förbigått att över­

vägande antalet ändringar av släktnamn sker i samband med statusänd­

ringar eller genom anmälan hos pastor.

Med hänsyn till vad nu anförts vill rådhusrätten förorda en lösning efter

de linjer, som hittills följts härstädes. Uttryckliga föreskrifter i ämnet sy­

nes önskvärda. Det kan i sammanhang härmed ifrågasättas, om icke också

genom en lagbestämmelse den enskilda företagaren själv bör beredas for­

mell möjlighet att anmäla firma- eller namnändring till inskrivningsdoma­

ren.

Departementschefen

Paragrafen innehåller lagens forumregler. Ärende angående företagsin­

teckning skall i enlighet med de överväganden, som redovisats i den all­

männa motiveringen, upptas av inskrivningsdomaren i residensstaden i det

län där näringsverksamheten drivs. Med hänsyn till att aktiebolag avses

kunna ta ut riksinteckningar skall dock ärende angående inteckning i så­

dant bolags verksamhet alltid tas upp av inskrivningsdomaren i residens­

staden i det län, där bolagets styrelse har sitt säte.

120

Identifikation av näringsidkare, som är fysisk person, synes böra ske

genom namn och folkbokföringsnummer. Såsom kommittén framhåller bör

folkbokföringsnumret användas som identifieringsmedel jämte namnet även

om näringsidkaren har en registrerad firma.

I allmänhet torde inteckning komma att tas ut endast i det län, där nä­

ringsidkaren har sitt hemvist. Något krav på identifikation genom hemvis­

tet behöver dock inte uppställas, eftersom den väsentliga förutsättningen

för uttagande av inteckning består i själva driften av näringsverksamhet.

En följd härav är att en och samma enskilda näringsidkare eller handels­

bolag eller ekonomiska förening kan ta ut inteckningar i flera län.

Vad beträffar identifikationen av bolagen och de ekonomiska förening­

arna bör denna med de nu föreslagna forumreglerna inte vålla några mer

betydande svårigheter. Aktiebolagen kan skiljas från andra näringsidkare

genom registreringsbevis från den centrala myndigheten, patent- och re­

gistreringsverket. Om detta bevis lämnar uppgift om den ort där styrelsen

har sitt säte behöver ingen risk uppstå för att samma bolag samtidigt kan

ta ut inteckningar på flera ställen inom riket. Handelsbolag och ekono­

miska föreningar registreras länsvis och kan i allmänhet identifieras ge­

nom firman. Skall verksamhet, som handelsbolag eller förening bedriver

utanför hemlänet, intecknas, bör uppgift om det register, där firman upp­

tagits, lämnas till inskrivningsdomaren.

De närmare bestämmelserna om hur inskrivningsbok för företagsinteck-

ningar bör vara upprättad torde böra lämnas i tillämpningsföreskrifter,

som utfärdas av Kungl. Maj :t. I detta sammanhang bör emellertid påpe­

kas, att det förfaringssätt för att kontinuerligt hålla inskrivningsbokens

uppgifter aktuella, som kommittén föreslagit, synes onödigt omständligt. I

enlighet med den praxis, som utbildats vid Stockholms rådhusrätt, torde

man kunna nöja sig med en ordning som innebär att anteckningar om

namn- och firmaändringar görs i anslutning till handläggning av ärenden,

som rör vederbörande näringsidkare.

17 §.

Paragrafen motsvarar 10 § i kommitténs förslag.

Kungl. Maj.ts proposition nr 23 år 1966

Kommittén

Enligt kommitténs uppfattning bör för bifall till ansökan om företagsin­

teckning krävas bevis om att den som medgett den sökta inteckningen

utövar sådan verksamhet som inteckningen avses omfatta. Kommittén sä­

ger sig ha övervägt att föreslå länsstyrelsen för uppgiften att utfärda så­

dant s. k. driftsbevis. Polismyndigheten antas emellertid äga bättre kän­

nedom om de lokala förhållandena och lättare kunna utföra den undersök­

ning eller kontroll som kan behöva företas på platsen där rörelsen drivs.

121

Härtill kommer att det är en fördel för allmänheten att kunna vända sig

till en myndighet i orten.

Beträffande utredning om bokföringsskyldighet anför kommittén.

Enligt förslaget är bokföringsskyldighet i regel förutsättning för bevil­

jande av företagsinteckning. Med hänsyn härtill har föreskrivits, att utred­

ning för bedömande av om företagaren är bokföringsskyldig skall före­

bringas i den mån så erfordras. Enligt 1 § bokföringslagen åligger sådan

skyldighet bl. a. aktiebolag, bolag som blivit infört i handelsregistret och

förening som blivit hos länsstyrelse införd i föreningsregister. Om företa­

garen är dylikt subjekt behövs alltså icke särskild utredning i förevarande

hänseende. Är företagaren enskild näringsidkare, torde däremot i regel så­

dan utredning erfordras. Härvid bör godtagas intyg exempelvis av auktori­

serad revisor eller av person, som handelskammare eller företagarsam-

manslutning utsett för ifrågavarande uppgift. Likaså bör intyg av annan

trovärdig person kunna godtagas, om intyget innehåller uppgifter om rö­

relsens art, antalet anställda eller andra förhållanden av vilka kan slutas

att bokföringsskyldighet föreligger. Kommittén vill dock här framhålla, att

det ofta kan vara lämpligt att intaga ifrågavarande uppgifter i driftsbe­

viset.

Kommittén föreslår inte någon motsvarighet till bestämmelserna i 3 §

lagen om inteckning i jordbruksinventarier om uppgift rörande storleken

av det gäldenären tillhöriga inventariebeståndet. Erfarenheten anses ha vi­

sat att en sådan uppgift inte fyller något ändamål.

Kungl. Maj.ts proposition nr 23 år W(>6

Remissyttrandena

Öv er ståthållar umbetet åberopar ett yttrande av poliskammaren i Stock­

holm, vari påtalas att de av kommittén föreslagna bestämmelserna såtill­

vida utmärks av viss oklarhet som därav inte klart framgår om polismyn­

digheten är skyldig att göra erforderlig utredning om bokföringsskyldig­

het. Ämbetet erinrar om att frågan om bokföringsskyldighet skall prövas

redan när enskild företagare anmäler firma för registrering och att skyl­

dighet för företagare att förete firmabevis föreslås i förevarande paragraf.

Särskild utredning om bokföringsskyldighet torde därför mer sällan behö­

vas från polismyndighetens sida.

Poliskammaren i Stockholm framkastar förslaget att lägga utfärdandet

av driftsbevis på exekutiv myndighet i stället för på polisen. Två omstän­

digheter talar enligt poliskammaren för en sådan omläggning. Poliskamma­

ren anför.

Den ena omständigheten är det ändrade innehållet i intyget och anknyt­

ningen till frågan om bokföringsskyldighet och den andra är exekutions­

väsendets nu fastställda moderna organisation. I förstnämnda avseende vill

det synas som om det låge nära till hands — särskilt med hänsyn till frå­

gan om bokföringsskyldighet och till den kontakt, som de exekutiva myn­

digheterna över huvud taget kommer att hava med företagsintecknings-

ärenden i utmätnings- och konkursförfaranden — att utfärdandet ålåge

122

exekutiv myndighet. Den andra ovan anförda omständigheten, exekutions­

väsendets nya organisation, kan tänkas innebära att exekutionsmyndighe-

terna få sådana möjligheter till kännedom om de lokala förhållandena och

till undersökning och kontroll å platsen för ett företags rörelse, som för-

lagsinteckningskommittén ansett önskvärd beträffande myndighet, som

skall utfärda driftsbevis.

Departementschefen

Enligt förlagsinteckningsförordningen skall, när förlagsinteckning söks,

fordringshandlingen åtföljas av intyg, utfärdat av polismyndighet, att för-

lagstagaren utövar den uppgivna rörelsen och att denna är av sådan art

och drivs i den omfattning som krävs för att inteckning skall kunna bevil­

jas. Kravet på dylikt s. k. driftsbevis bör inte efterges i den nya lagen. Ge­

nom intyg av myndighet bör alltså styrkas, att den som medgett inteck­

ning utövar sådan verksamhet, som inteckningen avses omfatta. Skall sökt

inteckning omfatta verksamhet inom två eller flera branscher, synes drifts­

beviset behöva avse bara verksamhet inom någon av dessa. Detta får anses

vara en följd av regeln i 3 §. Intyg bör inte fordras om förhållande som är

känt för inskrivningsdomaren.

Kommittén har föreslagit, att uppgiften att utfärda driftsbevis i fort­

sättningen som hittills bör åvila polismyndighet. Som skäl härför åberopas

i första hand den goda kännedomen om de lokala förhållandena och möj­

ligheterna att relativt lätt utföra den undersökning eller kontroll, som kan

behöva företas på platsen där rörelsen drivs. Poliskammaren i Stockholm

har emellertid ifrågasatt om inte de exekutiva myndigheterna skulle läm­

pa sig ännu bättre för den ifrågavarande uppgiften.

I samband med den år 1964 vidtagna omorganisationen av polis- och

åklagarväsendet har även exekutionsväsendet reformerats på ett genom­

gripande sätt (jfr prop. 1964: 100). För den exekutiva verksamheten är

riket numera indelat i 81 kronofogdedistrikt med en eller flera kronofog­

dar som chefstjänstemän i varje distrikt samt vid behov biträdande kro­

nofogdar. Personalen i varje kronofogdedistrikt stationeras på kronofogde­

myndighetens centralort, som skall vara en polisiär centralort. Exekutiv

personal stationeras också utanför centralorten. Kronofogdemyndigheten

är i administrativt hänseende underställd länsstyrelsen.

Med hänsyn till den nya organisationen torde det inte föreligga någon

avgörande skillnad mellan de båda förordade alternativen. Det torde emel­

lertid knappast kunna bestridas, att utfärdandet av driftsbevis inrymmer

åtskilliga moment, som mer naturligt hör samman med den exekutiva myn­

dighetens verksamhet än med polismyndighetens. Särskilt tydligt kommer

detta att framträda, om det blir vanligt, att driftsbevisen förses med uppgift

om näringsidkarens bokföringsskyldighet. Driftsbevisen bör med hänsyn

till vad jag nu anfört utfärdas av kronofogdemyndigheten.

Kungl. Maj:ts proposition nr 23 är 1966

123

Om anmälan hos myndighet eller tillstånd av sådan krävs för att driva

rörelse, skall enligt förlagsinteckningsförordningen vid ansökan om för-

lagsinteckning fogas bevis om att anmälan skett eller tillstånd lämnats.

Motsvarighet härtill såvitt gäller bevis om firmaregistrering har upptagits

i fjärde stycket. Någon anledning att i övrigt ta in liknande regler i den

nya lagen föreligger inte.

Patent- och registreringsverket utfärdar på begäran bevis innehållande

alla olika uppgifter, som tid efter annan införts i aktiebolagsregistret be­

träffande ett och samma aktiebolag. Alla ärenden rörande företagsinteck­

ning beträffande samma aktiebolag bör redovisas hos inskrivningsdomaren

i residensstaden för det län, där bolagsstyrelsen vid varje tidpunkt har sitt

säte. Det bör därför åligga denne att från inskrivningsdomare i län, där

bolaget tidigare haft sitt säte, infordra handlingar rörande tidigare inteck-

ningsärenden i fråga om samma bolag. Med ledning av ett fullständigt

bevis kan inskrivningsdomaren utröna var äldre inteckningar i bolagets

verksamhet kan tänkas finnas. Därför har i fjärde stycket stadgats, att re­

gistreringsbevis för aktiebolag skall innehålla uppgift om de ändringar i

fråga om bolagets firma och styrelsens säte, som må ha förekommit.

Folkbokföringsnummer kan styrkas genom uppvisande av debetsedel,

försäkringsbesked, åldersbetyg e. d.

18 §.

Paragrafen motsvarar 11 och 26 §§ i kommitténs förslag.

Kommittén

Kommittén har i 11 § uppräknat de viktigaste fallen då intecknings-

ansökningen omedelbart skall avslås. Till en början föreslår kommittén,

att ansökan skall avslås om den strider mot bestämmelserna i 2 § om bok-

föringsplikt, i 6 § om gemensamma inteckningar eller i 7 § om beskaffen­

heten av inteckningsfordringen. Vidare föreslås att ansökningen skall av­

slås om inteckningen har annan omfattning än i 3 eller 5 § sägs eller om

de i 8 § upptagna formföreskrifterna rörande inteckningsmedgivandet inte

iakttagits.

Likaså bör avslagsbeslut enligt kommittén meddelas, om sökanden inte

iakttagit föreskrifterna att inge fordringshandlingen eller att inge bevis om

firmaregistrering eller folkbokföringsnummer.

Beträffande de under punkt 3 och 4 upptagna avslagsanledningarna -—-

vilka behandlar verkan av att egendom tagits i mät resp. att den som med-

gett inteckningen är i konkurs —- framhåller kommittén.

Bakgrunden till bestämmelsen i punkt 3 är, att företagsinteckning med­

för förmånsrätt framför utmätning (se handelsbalken 17 kap. 7 och 8 §§).

Det måste därför förhindras att en borgenär, som för sin fordran vunnit

utmätning av egendom ingående i gäldenärens rörelse, får sina utsikter till

Kungl. Maj:ts proposition nr 23 år 1911(1

124

betalning ur egendomen minskade eller omintetgjorda genom en senare

eller samtidigt sökt företagsinteckning. I enlighet härmed stadgas i 26 §

första stycket, att företagsinteckning ej gäller i utmätt egendom om ut­

mätningen skedde före den dag inteckningen söktes eller samma dag an­

sökningen gjordes. Förevarande bestämmelse syftar till att förhindra att

inteckning beviljas i sådana fall, då inteckningen enligt 26 § första stycket

skulle bli utan verkan. Sålunda skall avslagsbeslut meddelas, om det upp­

lyses att före den dag inteckningen sökes eller samma dag ansökningen gö-

res egendom, som skulle komma att besväras av inteckningen, tagits i mät

och det ej visas att utmätningen upphört att gälla. Förebild till bestäm­

melsen, som saknar motsvarighet i förlagsinteckningsförordningen, finns

bl. a. i 9 § lagen om inteckning i fartyg samt 5 § lagen om inteckning i tomt­

rätt och vattenfallsrätt.

Enligt punkt 4 föreligger avslagsanledning, om den som medgivit inteck­

ningen eller, då inteckningen medgivits av två eller flera, någon av dem är

i konkurs eller försätts i konkurs samma dag som ansökningen om in­

teckning göres. Motsvarande bestämmelse förekommer ej i fråga om för-

lagsinteckning men däremot beträffande inteckningar av andra slag (se

t. ex. 15 § inteckningsförordningen och 10 § lagen om inteckning i fartyg).

1 femte punkten har föreskrivits, att inteckningsansökan omedelbart skall

avslås, om det är uppenbart att inteckningsmedgivandet är ogiltigt av an­

nan grund än redan sagts.

Kommittén anser att en inteckningsansökan inte bör omedelbart avslås

blott på den grund att föreskrifterna om skyldighet att inge driftsbevis eller

förebringa utredning om bokföringsskyldighet inte iakttagits. I dessa fall

bör ärendet i stället uppskjutas.

Med tanke på den situationen att inteckning kan komma att meddelas,

fastän utmätning ägt rum i egendom, som avses med inteckningen, har kom­

mittén i 26 § föreslagit en bestämmelse om att inteckning inte skall gälla

i utmätt egendom, om utmätningen skedde före den dag inteckningen sök­

tes eller samma dag ansökningen gjordes. Kommittén påpekar, att mot­

svarande spörsmål i fråga om inteckning i fartyg fått en annan lösning.

Utmätningsmannen skall underrätta inskrivningsdomaren om verkställd ut­

mätning och denne skall göra anteckning om utmätningen i inskrivnings­

boken. En sådan ordning synes emellertid kommittén mindre lämplig i fråga

om företagsinteckning.

I andra stycket av 26 § föreslår kommittén en bestämmelse, som mot­

svarar ett stadgande i 17 kap. 7 § andra stycket handelsbalken. Bestämmel­

sen utsäger, att inteckning är ogiltig om näringsidkare, som medgett in­

teckning, är i konkurs när inteckningsansökan görs.

Remissyttrandena

Stockholms rådhusrätt påpekar att förslaget innebär att skäl till avslag

enligt punkten 3 föreligger, om det upplyses att egendom, som skulle kom­

ma att besväras av inteckning, tagits i mät, medan ansökan enligt punk­

Kungl. Maj.ts proposition nr 23 år 1966

125

ten 4 skall avslås, om näringsidkaren ur i konkurs eller försätts i konkurs

sainrna dag som ansökningen görs. Rådhusrätten ifrågasätter om avsikten

med den olika avfattningen är att uttrycka en plikt för inskrivningsdomaren

att undersöka, om näringsidkaren är försatt i konkurs. En sådan skyldighet

skulle vara mycket betungande för inskrivningsdomaren. Stadsdomare-

föreningen och Västmanlands läns företagareförening ger uttryck åt lik­

nande tankegångar.

Lagberedningen anser att den föreslagna bestämmelsen i 26 § —- att in­

teckning inte skall gälla i utmätt egendom, om utmätningen skedde före

den dag inteckningen söktes eller samma dag ansökningen gjordes — inte

behöver föranleda, att utmätningen skall hindra inteckning. Det kan, me­

nar beredningen, i vissa fall vara mycket olämpligt, om utmätningen får

en sådan effekt. Även om utmätningen avser blott en obetydlig del av egen­

domen, skulle den komma att blockera inteckningsmöjligheten kanske för

lång tid framåt. Ett annat fall som förtjänar nämnas är att näringsidkaren

behöver ta ut inteckning för att skaffa pengar till betalning av utmätnings-

sökandens fordran. Beredningen avstyrker därför förslaget att ansökan

skall avslås, om det upplyses att egendom, som skulle komma att besväras

av inteckningen, tagits i mät.

Häradshövdingeföreningen och Jönköpings läns företagareförening anser

att kommittén föreslagit en i vissa detaljer onödigt sträng regel. En fel­

aktig beskrivning av vad som avses bli föremål för inteckning eller avsak­

nad av registreringsbevis bör inte föranleda omedelbart avslag på ansökan.

Det bör här i stället ges tillfälle till komplettering eller rättelse.

Kungl. Maj:ts proposition nr 2.1 år 1966

Departementschefen

Paragrafen upptar dels vissa regler om skyldighet för inskrivningsdoma­

ren att avslå inteckningsansökan, dels två bestämmelser som ansluter till

avslagsreglerna och som gäller intecknings ogiltighet, dels slutligen vissa

föreskrifter om uppskov med handläggningen av inskrivningsärende.

I huvudsaklig överensstämmelse med kommitténs förslag har till en bör­

jan slagits fast att ansökan omedelbart skall avslås, om den strider mot de

grundläggande allmänna bestämmelserna i 2—-7 §§. Underlåtenhet att

iaktta reglerna i 8 § och 17 § första stycket har likaledes ansetts böra med­

föra att ansökan avslås. Däremot har försummelser i fråga om övriga reg­

ler i 17 § inte ansetts böra föranleda avslag. Här föreligger en avvikelse

i förhållande till kommitténs förslag. Såsom vissa remissinstanser föror­

dat bör underlåtenhet att inge driftsbevis eller förebringa utredning om

bokföringsskyldighet inte föranleda avslag utan uppskov med ärendet i

avbidan på komplettering. Detsamma bör gälla i fråga om försummelse

beträffande reglerna i fjärde stycket av 17 §.

Såsom kommittén föreslår bör inteckning inte gälla i utmätt egendom,

126

om utmätningen skedde före den dag inteckningen söktes eller samma

dag. Inteckning som meddelats fastän näringsidkaren är i konkurs bör

vara helt ogiltig. Regler av denna innebörd har intagits i andra stycket

av förevarande paragraf och ansluter till kommitténs förslag om skyldig­

het för inskrivningsdomaren att i de berörda utmätnings- och konkursfal­

len omedelbart avslå inteckningsansökningen.

Lagberedningen ställer sig avvisande till tanken att ansökan skall avslås

på den grund att viss inteckningsbar egendom utmätts. Beredningen menar

att ett sådant beslut kan vålla olägenheter. Sannolikheten för att ett av-

slagsbeslut skall vålla olägenheter måste likväl bedömas som förhållandevis

liten. Däremot torde det inte kunna bestridas, att risken för rättsförlust

ökar, om inskrivningsdomaren trots vetskap om att inteckningsbar egen­

dom utmätts skulle meddela beslut om inteckning. Särskilt i sådana fall

då betydande egendom tagits i mät hos näringsidkaren skulle det vara

mindre tillfredsställande, om inskrivningsdomaren med kännedom om

förhållandena medverkade till uttagandet av i praktiken värdelösa företags-

inteckningar. Jag anser därför att den av kommittén föreslagna regeln bör

stå kvar i huvudsak oförändrad. Det uttryckliga kravet på att inskrivnings­

domaren skall »upplysas» om utmätningsbeslutet för att anses skyldig att

avslå ansökningen har emellertid till undvikande av missförstånd slopats.

Avsikten härmed är dock inte att lägga någon särskild undersökningsplikt

på inskrivningsdomaren. Här liksom i konkursfallet bör det vara en själv­

klar underförstådd förutsättning för ett avslagsbeslut, att inskrivningsdo­

maren fått kännedom om den verkställda utmätningen utan att själv be­

höva företa några omfattande efterforskningar. Normalt torde man dock

kunna begära att inskrivningsdomaren före meddelandet av inteckning för­

vissar sig om att näringsidkaren inte är försatt i konkurs vid den domstol

där han själv utövar sin tjänst. Det kan också övervägas att införa en

skyldighet för vederbörande myndighet att underrätta inskrivningsdomaren

om att näringsidkare försatts i konkurs eller om att utmätning företagits.

Sådan skyldighet finns när det gäller fast egendom (21 § tredje stycket kon­

kurslagen och 85 § andra stycket utsökningslagen). Denna fråga torde

emellertid böra tas upp i ett annat sammanhang.

Som förebild för stadgandena i första stycket 5 och fjärde stycket —

vilka har motsvarighet i kommitténs förslag -— har tjänat 30 kap. 2 § resp.

27 kap. 15 § i lagberedningens förslag till jordabalk.

Kungl. Maj. ts proposition nr 23 år 1966

Kungl. Maj:ts proposition nr l2:i är 1966

127

Företräde mellan företagsinteckningar samt särskilda åtgärder beträffande

företagsinteckning

19 §•

Paragrafen motsvarar 13 och 14 §§ i kommitténs förslag.

Departementschefen

I överensstämmelse med kommittéförslaget har i lagen intagits en mot­

svarighet till stadgandet i 17 kap. 7 § andra stycket handelshalken om före­

träde mellan förlagsinteckningar inbördes. Enligt lagberedningens förslag

till jordabalk skall motsvarande spörsmål i fråga om panträtt i fastighet

regleras i jordabalken och inte som f. n. i handelshalken (24 kap. 3 § och

9 § andra stycket i beredningens förslag till jordabalk).

Förebilden till stadgandet i senare ledet av första stycket och i andra

stycket i denna paragraf, vilka saknar motsvarighet i förlagsinteckningsför-

ordningen, har hämtats från 30 kap. 9 § i lagberedningens förslag till jorda­

balk. Huvudregeln är att inteckningar som sökts samma dag har samma

rätt. Inteckning som sökts samma dag som annan inteckning skall dock på

sökandens begäran förklaras gälla efter den andra inteckningen. Vidare stad­

gas, att inteckning, som sätts efter annan, skall gälla också efter inteckning

med samma förmånsrätt som den andra inteckningen.

20

§.

Paragrafen motsvarar 15 § i kommitténs förslag.

Departementschefen

Enligt 10 § förlagsinteckningsförordningen får en intecknad förlagsför-

bindelse, som inlösts av näringsidkaren eller på annat sätt kommit i hans

hand och som fortfarande gäller, belånas på nytt och medför då samma

rätt som förut. I rättspraxis har s. k. överhypotek ansetts kunna belånas

på motsvarande sätt (NJA 1957: 495). I allmänhet anses förmånsrätt till in­

teckning, som ligger obelånad hos företagare, när denne försätts i konkurs,

tillkomma efterföljande inteckningshavare och inte konkursboet. Något

ägarhypotek anses sålunda inte förekomma.

Kommittén har övervägt att föreslå regler om ägarhypotek. Konkursboet

skulle då själv kunna i en konkurs tillgodogöra sig den förmånsrätt som är

förenad även med en obelånad inteckning. Från rättssystematisk synpunkt

finner kommittén att vissa skäl talar för att frågan löses på samma sätt

som i fastighetsinteckningsrätten, vilket skulle innebära att man införde

ägarhypotek också vid företagsinteckning. Kommittén anser emellertid att

en sådan ordning sannolikt skulle få liten praktisk betydelse men däremot

128

kunna orsaka ganska mycket besvär. Banker och andra kreditinstitut kun­

de väntas regelmässigt kräva pantförskrivning av eventuellt uppkommande

överhypotek på bättre liggande inteckningar. Med hänsyn härtill och till att

ägarhypotek kräver ganska vidlyftiga lagbestämmelser har kommittén stan­

nat för att föreslå att den nuvarande ordningen skall bestå.

Bland remissinstanserna har inte framträtt någon förespråkare för in­

förandet av ägarhypotek vid företagsinteckning. Jag biträder kommittéför­

slaget och föreslår i förevarande paragraf ett stadgande av innebörd att, om

intecknad fordringshandling kommit i företagarens hand, handlingen må

utges på nytt med oförändrad inteckningsrätt, förutsatt att inteckningen är

gällande.

21

§.

Paragrafen motsvarar 22 § i kommitténs förslag.

Departementschefen

De regler om utbyte av intecknad fordringshandling, som upptagits i

förevarande paragraf, saknar helt motsvarighet i den nu gällande förord­

ningen. Kommittén har utformat reglerna i anslutning till 30 kap. 12 och

13 §§ i lagberedningens förslag till jordabalk. Det bör påpekas, att reglerna

självfallet syftar på utbyte av fordringshandlingar, som äger rum genom

en och samma åtgärd.

22

§.

Paragrafen motsvarar 23 § i kommitténs förslag.

Departementschefen

Denna paragraf, som i gällande rätt har sin motsvarighet i 9 § förlagsin-

teckningsförordningen, innehåller regler om nedsättning av inteckning. Reg­

lerna anknyter till 30 kap. 19 § i lagberedningens förslag till jordabalk.

Eftersom ägarhypotek inte förekommer, behövs inte företagarens med­

givande till åtgärden.

23 §.

Paragrafen motsvarar 24 § i kommitténs förslag.

Kommittén

I den föreslagna paragrafen stadgas att inteckning får dödas helt eller

för visst belopp eller såvitt avser viss verksamhet. I sistnämnda hänseende

föreskrivs, att dödande inte får ske så att inteckningsförhållandena efter

åtgärden skulle komma att strida mot bestämmelse i 3 eller 5 §. Detta

innebär, framhåller kommittén, dels att den verksamhet åtgärden avser

Kungl. Maj.ts proposition nr 23 år 1966

129

måste individualiseras enligt reglerna i 3 §, dels att, om två eller flera in­

teckningar finns, alla inteckningar inåste dödas såvitt avser ifrågavarande

verksamhet.

Remissyttrandena

Enligt lagberedningens uppfattning bör inteckningshavaren inte på egen

hand få bestämma hur den intecknade verksamheten skall individualiseras

inom ramen för inteckningsinedgivandet, utan här bör näringsidkaren ha

bestämmanderätten. Om inteckningshavaren begränsar den intecknade

verksamheten, kan detta tänkas medföra svårigheter för näringsidkaren

vid en senare tidpunkt. Med hänsyn härtill bör näringsidkarens samtycke

också krävas för att inteckning skall få partiellt dödas.

Departementschefen

Reglerna om dödning, som har sin motsvarighet i 9 § förlagsintecknings-

förordningen, har upptagits i förevarande paragraf. Departementsförslaget

ansluter sig till kommitténs förslag utom såtillvida, att näringsidkarens

medgivande ansetts erforderligt i fråga om dödning av inteckning såvitt

avser viss verksamhet. Reglerna härom har visst samband med bestämmel­

serna i 8 §. Dessa bestämmelser innebär att den, vars verksamhet skall in-

tecknas, själv skall ange hur denna skall individualiseras. Såsom lagbered­

ningen påpekar bör inteckningshavaren inte via ett dödningsförfarande

kunna vålla olägenheter för näringsidkaren med avseende på dennes fort­

satta möjligheter att utnyttja kreditunderlaget för separata eller generella

företagsinteckningar. De största riskerna torde undanröjas redan genom

bestämmelsen, att en dödning inte får ske på sådant sätt, att intecknings-

förhållandena skulle komma att strida mot bestämmelse i 3 eller 5 §. I

syfte att skapa garanti för att en dödningsåtgärd inte är till skada för nä­

ringsidkaren torde emellertid också böra uppställas krav på att denne sam­

tycker till åtgärden. Kravet bör dock ej avse andra åtgärder än sådana som

avser dödning i viss verksamhet.

24 §.

Paragrafen motsvarar 25 § i kommitténs förslag.

Departementschefen

Förevarande paragraf reglerar rätten att få innehav av intecknad ford-

ringshandling antecknat i inskrivningsboken och har sin motsvarighet

i 8 a § förlagsinteckningsförordningen. Departementsförslaget skiljer sig

såtillvida från kommittéförslaget, att möjligheten att uppvisa fordrings-

handling även för annan inskrivningsdomare än den, som i det särskilda

5 Bihang till riksdagens protokoll 1965. 1 samt Nr 23

Kungl. Maj:ts proposition nr 23 år 19(>(>

130

fallet har att handlägga ärenden angående företagsinteckning, fått utgå.

Inom iastighetsinteckningsväsendet har motsvarande möjlighet utnyttjats i

mycket liten utsträckning. Detta är naturligt med hänsyn till nutida kom­

munikationer och till möjligheterna att insända handlingarna med posten.

Kungl. Maj. ts proposition nr 23 år 1966

Handläggning av inskrivningsärenden m. m.

25—30 §§.

Paragraferna motsvarar 27 § andra punkten samt 30—35 §§ i kommit­

téns förslag.

Departementschefen

I överensstämmelse med kommittéförslaget har under särskild rubrik

sammanförts en del förhållandevis väsentliga bestämmelser om handlägg­

ningen av inskrivningsärenden och om vissa åtgärder och anteckningar,

som det åvilar inskrivningsdomaren att verkställa. Bestämmelserna har i

allmänhet motsvarighet i förlagsinteckningsförordningen och har av kom­

mittén utformats med motsvarande regler i lagberedningens förslag till jor­

dabalk som närmaste förebild.

En av paragraferna (26 §) föreskriver att dagbok skall föras över ären­

den rörande företagsinteckning. I följande paragraf stadgas att handlingar

i inskrivningsärenden skall sammanföras i akter. De närmare bestämmel­

serna om dagbokens förande och om aktbildningen bör Kungl. Maj:t

äga meddela.

Stadgandena i 28 § har sin närmaste motsvarighet i 12 § andra och tred­

je styckena förlagsinteckningsförordningen. Den nu föreslagna lydelsen

skiljer sig i ett par hänseenden från kommittéförslaget. Sålunda har para­

grafen disponerats på annat sätt och en uttrycklig regel har införts om att

bevis om inskrivningen skall tecknas på den ingivna fordringshandlingen.

Vid meddelande av beslut om avslag på inteckningsansökan eller upp­

skov med handläggning av ärende kan osäkerhet råda om identifikationen

av den näringsidkare, vars verksamhet avses bli föremål för företagsin­

teckning. Det kan då ibland vara svårt att göra någon inskrivning. Med

ledning av de uppgifter som erhållits torde dock ett provisoriskt upplägg

kunna iordningställas för den verksamhet, som avses, samt inskrivning

verkställas på detta.

I 29 § har sammanförts regler om skyldighet för inskrivningsdomaren

att i vissa fall verkställa anteckning i inskrivningsbok angående vidtagna

åtgärder. I ena fallet gäller det sådan talan om anspråk på grund av över­

låtelse av verksamhet, som enligt 10 § andra stycket må väckas mot för­

värvaren inom ett år från det verksamheten frånträddes. Det andra fallet

gäller försäljning, som ägt rum på grund av utmätning eller konkurs och

131

gett upphov till en köpeskillingsfördelning. Underrättelse härom avses skola

tillställas inskrivningsdomaren, som har att verkställa erforderlig an­

teckning.

Till stadgandet i 30 § har kommittén hämtat förebild i 40 § andra styc­

ket lagen om inskrivning av rätt till luftfartyg.

31 §.

Kungl. Maj. ts proposition nr 23 är 19(>6

Departementschefen

Paragrafen, som saknar motsvarighet i förslaget, ger regler om hur in­

skrivningsdomaren bör förfara då ansökan inkommer om inteckning i

verksamhet som drivs av ett aktiebolag, vars styrelse ändrat säte. En för­

utsättning för reglernas tillämplighet är att inskrivningsdomaren utgör

rätt forum. Detta är fallet om registreringsbevis beträffande aktiebolag

utvisar att bolagsstyrelsen har sitt säte inom det län i vars residensstad

inskrivningsdomaren utövar sin tjänst. Inskrivningsdomaren skall, innan

han meddelar begärt beslut om inteckning för aktiebolag, som enligt re­

gistreringsbevis någon gång ändrat säte, höra efter hos inskrivningsdoma­

ren i det eller de län, där bolagsstyrelsen tidigare haft sitt säte, om någon

äldre inteckning belastar bolagets egendom. Är detta fallet, skall det för

bolaget upplagda bladet i inskrivningsboken och akt, som avser äldre in­

teckning, översändas till den inskrivningsdomare som har att pröva det

aktuella ärendet. Först därefter kan detta avgöras.

Om inskrivningsdomaren vid förfrågan hos den inskrivningsdomare, var­

under bolaget senast lytt i inskrivningshänseende, får kännedom om att

inteckning uttagits hos denne, bör han inte vara skyldig att fortsätta sina

efterforskningar hos inskrivningsdomare under vilka bolaget ännu tidiga­

re må ha lytt. Han bör nämligen ha rätt att räkna med att den »omedelbart

föregående» inskrivningsdomaren gjort vad på honom ankommit enligt

lagens regler.

Verkan av ändring i kommunal indelning m. m.

32 §.

Paragrafen har sin motsvarighet i 21 § i kommitténs förslag.

Kommittén

Kommittén anser att en särskild regel fordras för verkan på företagsin­

teckning av kommunsammanslagning. Har beviljad eller sökt inteckning

lokaliserats till viss kommun och sammanslås denna med annan kommun

eller del av annan kommun, bör inteckningen i allmänhet omfatta hela

133

Kungl. Maj:ts proposition nr 23 år 1966

Departementschefen

Kommitténs förslag till särskild regel för fall av kommunsammanslag­

ning bör äga motsvarande giltighet vid sammanslagning av två eller flera

län eller av ett helt län, vari inteckning gäller, med del av annat län, där

samme näringsidkare inte tagit ut annan inteckning. Deparlementsförsla-

get har utformats i enlighet härmed.

Självfallet kan det uppstå situationer, när den nu föreslagna regeln inte

innebär någon alltigenom tillfredsställande lösning. Lagberedningen har

pekat på ett sådant fall. Genom det föreslagna stadgandet torde man dock

ha gjort vad som rimligen kan begäras för att i detta sammanhang söka

undanröja nackdelar av ändringar i den kommunala indelningen, Det tor­

de föra alltför långt att i lagen söka i detalj reglera de skiftande förhål­

landen, som kan uppstå som följd av dylika ändringar. Från säkerhetssyn­

punkt torde den av kommittén föreslagna bestämmelsen vara fullt tillfreds­

ställande. En strikt tillämpning av regeln synes leda till att den kvarva­

rande inteckningen i det av lagberedningen berörda fallet inte kommer att

omfatta hela den nybildade kommunen.

Det bör i sammanhanget inte fördöljas, att en kommunsammanslagning

med hänsyn till bestämmelserna i 5 § kan komma att vålla vissa besvär

vid uttagandet av nya inteckningar efter den ändrade indelningen. Det kan

tänkas bli nödvändigt med rätt omfattande dödningsåtgärder.

Besvär

33—35 §§.

Paragraferna motsvarar 36—38 §§ i kommitténs förslag.

Departementschefen

Bestämmelsen i 33 § motsvarar 13 § första stycket förlagsinteckningsför-

ordningen och överensstämmer med 27 kap. 20 § första stycket i lagbered­

ningens förslag till jordabalk.

Förebild till stadgandet i 34 § har kommittén hämtat i 51 § andra stycket

lagen om inskrivning av rätt till luftfartyg.

Stadgandet i 35 § överensstämmer med 27 kap. 22 § i lagberedningens

förslag till jordabalk.

135

ring av elektriska anläggningar samt om rätt till elektrisk kraft m. m. I

fråga om 9 § i sistnämnda lag ifrågasätts dock om inte sådan ändring l)ör

ske alt uppvisande av inteckningshandling i fall som där avses får ske också

inför annan inskrivningsdomare än sådan vid rådhusrätt.

Slutligen påtalar kommittén att ändring måste ske i 37 § lagen den 25

maj 1956 (nr 216) om jordbrukskasserörelse. Den avsedda bestämmelsen

gäller rätten för kreditkassa att bevilja kredit mot förlagsinteckning och

inventarieinteckning. Reglerna är av något olika innehåll för de båda slagen

av inteckningar.

Departementschefen

Den av kommittén föreslagna bestämmelsen torde böra intöras.

Ärenden enligt 1920 års lag med vissa bestämmelser om registrering av

elektriska anläggningar torde vara sällsynta. Härtill kommer att det av

kommittén berörda stadgandet är ofullständigt redan i gällande rätt. Med

hänsyn härtill och med beaktande av att lagen i fråga dessutom är föremål

för översyn torde anledning saknas att f. n. ändra stadgandet.

Även beträffande lagen om jordbrukskasserörelse finns anledning anta

att vissa ändringar ganska snart kan bli aktuella. Eftersom de berörda be­

stämmelserna i 37 § över huvud inte kan tillämpas pa företagsinteckning är

emellertid en lagändring nödvändig i samband med reformen av förlagsin-

teckningsinstitutet. Chefen för finansdepartementet ämnar senare anmäla

denna fråga.

Kungl. Maj. ts proposition nr 2.1 år 1966

3.

De i denna punkt upptagna bestämmelserna motsvarar 43 § i kommitténs

förslag.

Kommittén

Utgångspunkten för kommitténs förslag är att samma reglering om möj­

ligt bör gälla både för äldre inteckningar och för företagsinteckningar. De

äldre inteckningarna bör därför helst inordnas under den nya lagen redan

vid dess ikraftträdande. I den mån detta önskemål inte kan tillgodoses, bör

de äldre bestämmelserna avvecklas efter en övergångstid.

I fråga om åtskilliga av de nya reglerna anser kommittén att de enligt

allmänna processuella grundsatser blir tillämpliga också på äldre inteck­

ningar. Detta gäller bestämmelserna om forum, ärendenas behandling och

besvär (9 §, 11 § andra stycket och 30—38 §§ i kommitténs förslag, mot­

svarande 16 §, 18 § sista stycket och 25—30 §§ i departementsförslaget)

såvitt gäller handläggning som förekommer efter nya lagens ikraftträ­

dande.

Beträffande många av de nya reglerna konstaterar kommittén att de

136

Kungl. Maj:ts proposition nr 23 år 1966

. den mån de avviker från gällande rätt - i huvudsak innebär en utvidg­

ning av mteckningshavarens befogenheter utan att annans rätt inskränks

Sa anses vara fallet med 13, 15, 22-25 §§, 26 § andra stycket och 28 §

(motsvarande 18 § tredje stycket och 19—24 §§ i departementsförslaget).

essa regler anses kunna utan vidare göras tillämpliga på de äldre inteck­

ningarna.

Vad angår bestämmelserna i 4 § anför kommittén.

Retroaktiv tillämpning kan ifrågasättas utom i fall då beslut om egen-

domsavtrade meddelats fore nya lagens ikraftträdande. Dylik tillämpning

Särskilt närTrå»61 ..medfora en utvidgning av det intecknade kollektivet

nfnSn nr fraga arf<>m inteckning i jordbruksinventarier skulle utvidg-

nmgen bil avsevard, eftersom sådan inteckning utsträcktes till iordbrukets

omsättningstillgångar. Däremot skulle utvidgningen i regel få ringa be-

ydelse för industrins del. Den egendom som omfattas av inteckning olje-

la?er skulle komma att väsentligt utökas — bl. a. skulle transportmedel odi

oljecisterner pa annans mark bli föremål för inteckning - men detta för­

hallande kan knappast anses utgöra något problem i förevarande samman-

hang med h,,nsyn tm det ringa antalet inteckningar av detta slag. De som

kerhet

h' UtVldgning är ~ »tom inteckningshavaren vars sä­

kerhet okar — borgenärer utan förmånsrätt eller med sämre förmånsrätt

vdkas utsikter till betalning i motsvarande mån kan komma att minska’

Förskjutningen mellan inteckningshavaren och Övriga borgenärer berör fö-

l£fSsSviH0tt 1Jldirekt- Tankbart ar, att den för honom verkar oförmån-

att. oprioriterade eller samre prioriterade borgenärer, inför

utsikten att det intecknade kollektivet utvidgas, utsätter företagaren för

onkurs- eller utmatningshot. Vidare kan företagarens möjligheter till per-

docllgHkrld anda p,åverkas ogynnsamt. Enligt kommitténs mening är

ck dylika följder mindre sannolika. För övrigt lär företagaren ofta kun-

hänseende11111^^3 behntliga förlaSs- eller inventarieinteckningar i kredit-

Det anförda lamnar emellertid rum för en viss tvekan, huruvida bestäm­

melserna i 4 § bor omedelbart vid nya lagens ikraftträdande göras tillämp-

lga Pa lfrfgavarande inteckningar. En möjlighet vore att beträffande des­

sa lata aldre regler angaende egendomen gälla under en övergångstid av

exempelvis fem år. Efter utgången av denna tid kunde de nya bestäm-

me serna bil tillämpliga eller — eventuellt - inteckningarna utan särskild

mskrnningsätgärd upphöra att galla. Härigenom skulle samtliga rättsäga­

re fa radrum att anpassa sig till det ändrade läget. Emellertid kan en re-

ge] anstand med de nya bestämmelsernas tillämpning i många fall vän­

tas forfela sitt syfte. Med en sådan regel skulle sannolikt åtskilliga inneha­

vare av aldre inteckningar — framför allt de som innehar inventarieinteck-

ningar — komma att kräva ny inteckning för att få åtnjuta den utvidgade

säkerhet som en dylik medför och förmå företagaren att lämna medgivan­

de härtill. I alla de fall då möjlighet till återvinning enligt konkurslagen

saknas blir laget för de oprioriterade eller sämre prioriterade borgenärerna

huvudsakligen detsamma som om bestämmelserna i 4 § omedelbart «iorts

tillämpliga på de äldre inteckningarna.

Kommitténs förslag innebär alltså att 4 § skall tillämpas på de äldre

inteckningarna redan från lagens ikraftträdande.

137

trän huvudregeln att de nya bestämmelserna skall tillämpas också på

äldre inteckningar föreslår kommittén vissa undantag. Dessa redovisas i

lagtexten under fem punkter och behandlar följande frågor:

1. Inverkan i vissa fall av att utmätning skett eller beslut om egendoms-

avlräde meddelats före den nya lagens ikraftträdande.

2. Giltigheten av förlagsinteckning som när den nya lagen träder i kraft

besvärar fartyg som kan intecknas eller luftfartyg eller intecknade reserv­

delar till luftfartyg.

3. Rätten att utfå ränta som upplupit före lagens ikraftträdande och som

inte kan tas ut enligt de nya reglerna.

4. Betydelsen av att företagaren avlidit innan den nya lagen trätt i kraft

eller att vissa rättshandlingar skett före nämnda tidpunkt; de fall som

här åsyftas är överlåtelse av verksamheten, skifte eller bodelning och lös­

öreköp.

5. De regler som skall gälla vid avgörandet och handläggningen av ären­

de som vid lagens ikraftträdande ännu inte blivit slutligt avgjort.

Angående det närmare innehållet i kommitténs förslag hänvisas till s.

133—138 i betänkandet.

Som ett andra stycke föreslår kommittén en bestämmelse som innebär

att vad i annan lag eller författning finns stadgat om företagsinteckning

skall, om inte annat är föreskrivet, tillämpas också på förlagsinteckning

och inteckning i jordbruksinventarier. Härigenom blir regler som i fram­

tiden kommer att meddelas om företagsinteckning automatiskt tillämpliga

också på de nämnda äldre inteckningsformema.

Kurtgl. Maj:ts proposition nr 23 år 1966

Remissyttrandena

Stockholms rådhusrätt vänder sig mot tanken att låta företagsinteck-

ningen utvidgas till att omedelbart omfatta alla de egendomsarter, som

avses i 4 § av den föreslagna lagen. Rådhusrätten framhåller.

Kommittén har icke närmare motiverat sitt påstående att utvidgningen

för industrins del skulle vara av ringa betydelse. Många av de egendoms­

arter, som enligt förslaget avses skola omfattas av förlagsinteckning och

vilka tidigare icke varit föremål för dylik inteckning, kan säkerligen repre­

sentera ansenliga värden. Som exempel på sådana egendomsarter må näm-

nas byggnad på annans mark, patent och andra rättigheter av immateriell

art. För industriidkare, vars egendom belastas av förlagsinteckning, kan

den föreslagna utvidgningen jämväl till sådana egendomsarter innebära en

ansenlig olägenhet. Hans möjligheter att förfoga över rättigheter av dylikt

slag kommer såtillvida att inskränkas, att han, därest han vill överlåta,

upplåta eller på annat sätt förfoga över egendomen, måste överväga, huru­

vida icke 20 § i förslaget till lag om företagsinteckning kan komma att åbe­

ropas av innehavare av förlagsinteckning. Under samma förutsättningar

torde borgenärer utan förmånsrätt eller med sämre förmånsrätt än inne­

havare av förlagsinteckning vid utmätning eller konkurs komma i ett av­

sevärt sämre läge än om lagen om företagsinteckning icke gives retroaktiv

lagsinteckning i vissa oljelager) fortfarande skall gälla beträffande sådana

inteckningar.

Kungl. Maj.ts proposition nr 23 år 1966

139

5.

Denna bestämmelse motsvarar 44 § i kommitténs förslag.

Kommittén

Regeln i 5 § avser även sådana inteckningar som meddelats före lagens

ikraftträdande. Kommittén framhåller alt detta kan komma att utgöra ett

hinder för att ta ut nya inteckningar. Eftersom en företagsinteckning alltid

kan begränsas till att avse verksamhet inom viss kommun uppstår inga

problem i förhållande till förlagsinteckningar. Däremot skulle en inteckning

i jordbruksinventarier kunna komma att utgöra ett absolut hinder mot att

ta ut en företagsinteckning, eftersom den senare i motsats till inventariein-

teckningen i regel inte kan begränsas till viss fastighet. Kommittén har valt

att lösa detta problem genom att anpassa de befintliga inventarieinteckning-

arna till de nya individualiseringsreglerna. Den föreslagna bestämmelsen in­

nebär att inteckning i jordbruksinventarier, som är avsedda för viss fastig­

het, i och med att den nya lagen träder i kraft utvidgas att omfatta allt jord­

bruk som företagaren driver inom den kommun där fastigheten är belägen.

Eftersom detta kan vålla inteckningskollision i de fall då företagaren även

har inventarier som är avsedda för annan fastighet i samma kommun un-

dantas sådana fall. Undantaget skall dock inte gälla om de senare inven­

tarierna är gravationsfria.

De här föreslagna reglerna skall enligt en uttrycklig regel inte gälla om

utmätning skett eller beslut om egendomsavträde meddelats före den nya

lagens ikraftträdande.

Departementschefen

Kommitténs förslag i denna del kan synas innebära en långtgående ut­

vidgning av objektet för inventarieinteckning. I praktiken torde emellertid

en jordbrukare, som tagit ut inventarieinteckningar, ha belånat alla sina

inventarier, även om de hänför sig till olika fastigheter i samma kommun,

och huvudregeln kan då inte tillämpas, vilket får till följd att ny inteck­

ning inte utan vidare kan beviljas. Detta är en nackdel men fördelarna av

att kunna undvika en heterogen belastning är så stora att jag utan tvekan

ansluter mig till kommitténs förslag.

Den förordade regleringen innebär att inskrivningsdomaren alltid måste

kontrollera huruvida jordbrukaren tidigare tagit ut inventarieinteckning

men denna kontroll torde inte behöva vålla något större besvär. Kontrollen

blir i princip av samma slag som i fråga om inteckningar, vilka söks av

andra företagare, när ansökan inte är begränsad till viss kommun.

140

Kungl. Maj. ts proposition nr 23 år 1966

6

.

Departementschefen

Denna bestämmelse, som motsvarar 45 § i kommittéförslaget, bevarar gil­

tigheten av de pantförskrivningar beträffande spannmål samt spånadslin

och hampa som eventuellt kan finnas vid lagens ikraftträdande. Med hän­

syn till att pantförskrivningarna upphör att gälla den 1 september näst

efter det sextio dagar förflutit från anteckningen i registret kommer lagarna

uppenbarligen att snart vara helt satta ur kraft.

Förslaget till lag om ändring i 17 kap. 7 § handelsbalken

Departementschefen

I enlighet med kommitténs förslag torde en ändring böra göras i andra

stycket av 17 kap. 7 § handelsbalken. Bakgrunden till ändringen är att i

lagen om företagsinteckning upptagits bestämmelser beträffande förmåns­

rätt i konkurs och vid utmätning (13 §), om intecknings ogiltighet i vissa

fall vid näringsidkares konkurs (18 § första och tredje styckena), samt om

den inbördes förmånsrätten mellan företagsinteckningar (19 §). Stadgan-

den av motsvarande innehåll blir därför överflödiga i handelsbalken. Ett

påpekande om att frågan om det inbördes företrädet mellan företagsinteck­

ningar löses i lagen om företagsinteckning bör emellertid komplettera det

återstående stadgandet om att borgenär, som har företagsinteckning, äger

förmånsrätt i den egendom som besväras av inteckningen.

Förslaget till lag om ändring i lösöreköpsförordningen

Departementschefen

Det föreslagna tillägget till lösöreköpsförordningen innebär endast en

erinran om bestämmelserna i 12 § lagen om företagsinteckning. En sådan

erinran torde få anses motiverad med hänsyn till den avvikelse från för­

ordningens regler som bestämmelserna innebär.

Förslaget till lag om ändring i lagen om dödande av förkommen handling

Departementschefen

Enligt 2 § lagen om dödande av förkommen handling skall ansökan om

dödande av handling, på grund varav inteckning meddelats, göras, då fråga

är om inteckning i fast egendom, tomträtt eller vattenfallsrätt eller i jord-

bruksinventarier, hos den rätt under vilken fastigheten lyder och eljest hos

141

rätten i den ort där vederbörande inskrivningsdomare är. Den föreslagna

ändringen i 2 § består i att vad där sägs om inteckning i jordbruksinven-

tarier utgår. Motsvarande ändring föreslås i 13 §.

Bestämmelserna i 2 och 13 §§ i deras ändrade lydelse bör i enhetlighetens

intresse gälla även i fråga om förlagsinteckning eller inteckning i jordbruks-

inventarier, som meddelats före den nya lagstiftningens ikraftträdande.

Ärende, som är anhängigt vid ikraftträdandet, berörs dock uppenbarligen

inte av de nya forumreglerna.

Ktingl. Maj.ts proposition nr 23 år 1966

VII. Departementschefens hemställan

I enlighet med vad jag nu anfört föreligger förslag till

1) lag om företagsinteckning,

2) lag om ändrad lydelse av 17 kap. 7 § handelsbalken,

3) lag om ändring i förordningen den 20 november 1845 (nr 50 s. 1) i

avseende på handel om lösören, som köparen låter i säljarens vård kvar­

bliva,

4) lag angående ändrad lydelse av 2 och 13 §§ lagen den 8 april 1927 (nr

85) om dödande av förkommen handling.

Föredraganden hemställer att lagrådets utlåtande över lagförslagen måtte

för det i 87 § regeringsformen avsedda ändamålet inhämtas genom utdrag

av protokollet.

Vad föredraganden sålunda med instämmande av

statsrådets övriga ledamöter hemställt bifaller Hans

Maj :t Konungen.

Ur protokollet:

Stig Granqvist

Kungl. M(tj:ls proposition nr 23 år 1966

143

juni 1907 (nr 36 s. 1) om nyttjanderätt till fast egendom, bostadsrätt eller

rätt till gruva eller annan gruvegendom, om rättigheten kan utmätas,

4. nyttjanderätt till inventarier eller andra lösören, om rättigheten kan

utmätas,

5. patent, upphovsrätt eller annan rättighet av immateriell art, om rät­

tigheten kan utmätas,

6. fordran på vederlag för överlåtelse eller upplåtelse av egendom, som

avses under 1—5, eller på ersättning med anledning av att sådan egendom

skadats eller gått förlorad eller tagits i anspråk genom expropriation eller

liknande förfarande,

7. fordran på vederlag för arbete.

överlåtes verksamheten, gäller inteckningen i överlåtarens fordran på

vederlag, i vad detta avser egendom som vid överlåtelsen omfattades av

inteckningen.

Avlider näringsidkaren, består inteckningen i dödsboets egendom.

5 §•

Företagsinteckning må icke meddelas så, att den till omfattningen avvi­

ker från annan inteckning, som är beviljad eller sökt, om den icke begrän­

sas till verksamhet som ej omfattas av den andra inteckningen.

6

§.

Skilda näringsidkares verksamhet må intecknas till säkerhet för sam­

ma fordran endast om verksamheten utövas av näringsidkarna gemensamt.

7 §•

Företagsinteckning må meddelas endast för visst kapitalbelopp i svenskt

mynt jämte ränta.

8

§.

Medgivande till inteckning skall tecknas på den handling som utgör

grund för fordringen. Medgivandet skall vara styrkt av två vittnen och in­

nehålla uppgift om verksamhet som inteckningen skall omfatta.

9

§•

Tvist om giltigheten av intecknad fordran må prövas utan hinder av

inteckning.

Inteckning må ej anses ogiltig på grund av att bokföringsskyldighet,

som avses i 2 § eller 3 § första stycket, icke förelåg när inteckningen med­

delades.

Företagsintecknings verkan vid överlåtelse, utmätning eller konkurs

¹⁰ §.

Överlåtes verksamhet som omfattas av företagsinteckning och ingår i

överlåtelsen egendom som omfattas av inteckningen, svarar egendomen i

förvärvarens hand för inteckningen. Om förvärvaren överlåter eller upp­

låter sådan egendom eller om denna skadas eller går förlorad eller tages i

anspråk genom expropriation eller liknande förfarande, gäller inteckningen

i hans fordran på vederlag eller ersättning. Inteckningen har företräde till

betalning framför företagsinteckning som grundas på förvärvarens medgi­

vande.

Kungl. Maj.ts proposition nr 23 är 1906

145

Ansökan om företagsinteckning m. m.

16

§.

Ärende om företagsinteckning upptages av inskrivningsdomaren för den

stad där länsstyrelsen har sitt säte. I fråga om inteckning i aktiebolags

verksamhet upptages ärendet i det län där bolagets styrelse bär sitt säte. I

övrigt upptages ärendet i det län där verksamheten bedrives.

över ärenden om företagsinteckning skall föras särskild inskrivningsbok.

17 §.

När inteckning sökes, skall fordringshandlingen inges till inskrivnings­

domaren.

I ärendet skall inges intyg av kronofogdemyndighet att den som medgivit

inteckningen driver näringsverksamhet som avses i inteckningsmedgivan-

det. Intyg fordras dock icke om förhållande som är känt för inskri\nings-

domaren.

Utredning som behöves för att inskrivningsdomaren skall kunna avgöra

om näringsidkaren är bokföringsskyldig skall förebringas i ärendet.

Är näringsidkaren skyldig att ha registrerad firma för verksamheten,

skall bevis företes om registrering av firman. Registreringsbevis för aktie­

bolag skall innehålla uppgift om ändringar i fråga om bolagets firma eller

styrelsens säte. Är näringsidkaren fysisk person eller dödsbo, skall styrkt

uppgift lämnas om födelsetid och födelsenummer.

18 §.

Inteckningsansökan skall omedelbart avslås, om

1. ansökningen strider mot bestämmelse i 2—7 §§,

2. bestämmelserna i 8 § och 17 § första stycket ej iakttagits,

3. egendom, som skulle komma att omfattas av inteckningen, tagits i mat

före den dag då inteckningen sökes eller samma dag och det icke visas att

utmätningen upphört att gälla,

4. den som medgivit inteckningen eller, om medgivandet lamnats av tvä

eller flera, någon av dem är i konkurs eller försättes i konkurs den dag

då inteckningen sökes, eller

5. det är uppenbart att medgivandet till inteckningen ar ogiltigt av annan

grund än nu sagts.

.

...

,

Inteckning gäller ej i utmätt egendom, om utmatningen skett fore den

^dag då inteckningen sökes eller samma dag.

Inteckning som meddelats i strid mot bestämmelsen i forsta stycket 4 ar

ogiltig.

Skall ansökan ej avslås omedelbart, må ärendet uppskjutas till viss se­

nare inskrivningsdag för vinnande av utredning. Sökanden må därvid före­

läggas att fullgöra de åtgärder som fordras för att ärendet skall kunna av­

göras. Fullgör sökanden icke vad som förelagts honom, må ansökningen

förklaras förfallen. Erinran om detta skall lämnas i föreläggandet.

6 Bihang till riksdagens protokoll 1965. 1 samt. Nr 23

Kungl. Maj.ts proposition nr 23 är

147

Handläggning av inskrivningsärenden m. m.

25 §.

Ärende om företagsinteckning upplages på inskrivningsdag.

Ansökan som ej inkommit på inskrivningsdag anses gjord nästa inskriv­

ningsdag.

26 §.

Hos inskrivningsdomaren skall föras dagbok över ärenden om företags­

inteckning.

27 §.

Handlingar i inskrivningsärenden skola sammanföras i akter.

Har sökanden eller annan lämnat uppgift eller förklaring av betydelse

för ärendets prövning eller har särskild utredning verkställts i ärendet,

skall detta antecknas i akten.

28 §.

Bifalles ansökan, skall inskrivning ske i inskrivningsboken i enlighet

därmed och bevis om den företagna åtgärden tecknas på fordringshand-

lingen.

Innefattar beslut i inskrivningsärende att ansökan ej bifallits, skall i

boken inskrivas endast att ansökningen avslagits, att ärendet uppskjutits

eller att ansökningen förklarats förfallen. Skälen för beslutet skola an­

tecknas i akten. Dessutom skall sökanden eller hans ombud genast under­

rättas om beslutet och skälen för detta i rekommenderat brev.

29 §.

Anmälan enligt 10 § andra stycket skall antecknas i inskrivningsbo­

ken.

Inkommer till inskrivningsdomaren handling angående fördelning av

köpeskilling efter försäljning som avses i 14 §, skall fördelningen anteck­

nas i inskrivningsboken.

30 §.

Styrkes inför inskrivningsdomaren att företagsinteckning är helt eller

till någon del ogiltig enligt dom eller beslut som äger laga kraft eller på

grund av förhållande som avses i 18 § tredje stycket, skall detta antecknas

i inskrivningsboken.

31 §.

Har styrelsen för aktiebolag, i vars verksamhet företagsinteckning sökes,

tidigare haft säte i annat län, skall inskrivningsdomaren undersöka, om

inteckning i bolagets verksamhet meddelats i det andra länet. Är detta fal­

let, skall inskrivningsdomaren infordra bolagets upplägg i inskrivningsbo­

ken och den akt som avser inteckningsärendet. Innan dessa handlingar

kommit inskrivningsdomaren till handa, må inskrivningsärendet ej avgöras.

Verkan av ändring i kommunal indelning m. m.

32 §.

Är beviljad eller sökt företagsinteckning begränsad till verksamhet inom

ett eller flera län eller en eller flera kommuner och sammanföres sådant

län eller sådan kommun i sin helhet med annat län eller del därav eller

med annan kommun eller del därav, skall inteckningen avse även verk'

149

d) Bestämmelserna i 4 § tredje stycket, It) och 11 §§ skola ej tillämpas,

om dödsfallet, överlåtelsen av verksamheten, skiftet eller bodelningen ägt

rum innan lagen trädde i kraft. Bestämmelsen i 12 § skall ej tillämpas, om

köpeavhandlingen upprättats dessförinnan.

e) Inskrivningsärende som ej avgjorts vid lagens ikraftträdande skall

prövas enligt de äldre bestämmelserna men handläggas enligt den nya

lagen.

Föreskrift i annan författning om företagsinteckning skall tillämpas även

på förlagsinteckning eller inteckning i jordbruksinventarier, om annat ej

föreskrives.

4. Bestämmelsen i 2 § lagen om förlagsinteckning i vissa oljelager skall

alltjämt tillämpas på förlagsinteckning i oljelager som beviljats före den

nya lagens ikraftträdande.

5. Beviljad eller sökt inteckning i jordbruksinventarier, som äro avsed­

da för viss fastighet, skall omfatta allt jordbruk som näringsidkaren driver

inom den kommun där fastigheten är belägen. Detta gäller dock ej om jord­

bruksinventarier, som tillhöra näringsidkaren och äro avsedda för annan

fastighet inom kommunen, besväras av annan sökt eller beviljad inteck­

ning.

6. Lagen om viss panträtt i spannmål samt lagen om viss panträtt i spå-

nadslin och hampa skola alltjämt tillämpas på panträtt som uppkommit

före den nya lagens ikraftträdande.

Kungl. Maj.ts proposition nr 23 år 1966

Kungl. Maj.ts proposition nr 23 år 1966

151

Bilaga 3

Förslag

till

Lag

om ändring i förordningen den 20 november 1845 (nr 50 s. 1) i avseende på

handel om lösören, som köparen låter i säljarens vård kvarbliva

Härigenom förordnas, att i förordningen den 20 november 1845 i avse­

ende på handel om lösören, som köparen låter i säljarens vård kvarbliva,

skall införas en ny paragraf, betecknad 3 a §, av följande lydelse.

3 a §.

Att i visst fall lös egendom svarar för säljarens gäld, ehuru köpeavhand-

Jing om egendomen behandlats enligt bestämmelserna i denna förordning,

stadgas i lagen om företagsinteckning.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1967.